Prop. 2015/16:10

Värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 29 oktober 2015

Stefan Löfven

Ibrahim Baylan

(Finansdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Den 17 september 2014 trädde Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 909/2014 av den 23 juli 2014 om förbättrad värdepappersavveckling i Europeiska unionen och om värdepapperscentraler samt ändring av direktiv 98/26/EG och 2014/65/EU och förordning (EU) nr 236/2012 i kraft. Förordningen är direkt tillämplig i varje medlemsstat. Vid sidan av de direkt tillämpliga reglerna innehåller dock förordningen flera regler som förutsätter att medlemsstaterna inför olika bestämmelser som kompletterar förordningen. Det gäller bl.a. behörig myndighet, tillsynsbefogenheter och sanktioner. Därutöver ger förordningen utrymme för medlemsstaterna att införa vissa kompletterande regler om de så önskar. Detta gäller framför allt möjligheten att tillåta att s.k. kontoförande institut vidtar registreringsåtgärder i avstämningsregister. Förordningen innehåller vidare övergripande regler om kontoföring av finansiella instrument, men lämnar öppet för medlemsstaterna att fastställa de närmare bestämmelser som ska gälla i det avseendet. Förordningen innehåller slutligen ändringar i vissa EU-rättsakter.

I denna proposition föreslås ändringar i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument (kontoföringslagen) med huvudsakligt syfte att anpassa svensk rätt till förordningen. Det föreslås att termen värdepapperscentral ersätter termen central värdepappersförvarare och att rubriken till kontoföringslagen ändras till lagen om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument. Det föreslås vidare nya bestämmelser om behörig myndighet, tillsynsbefogenheter och sanktioner m.m. samt att bestämmelserna om auktorisation av centrala

värdepappersförvarare upphävs. Det föreslås även följdändringar i annan lagstiftning.

I propositionen föreslås ändringar i aktiebolagslagen (2005:551) som innebär att svenska avstämningsbolag ska få registrera aktierna i bolaget hos vilken värdepapperscentral som helst inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Det föreslås också vissa ändringar i samma lag avseende ansvaret för aktieboken. Som en följd av dessa förslag föreslås att utländska värdepapperscentraler i vissa fall ska vara skyldiga att lämna ett åtagande att följa relevanta skatterättsliga bestämmelser.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 mars 2016.

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i föräldrabalken,

2. lag om ändring i utsökningsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva,

4. lag om ändring i kupongskattelagen (1970:624),

5. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979),

6. lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar,

7. lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.,

8. lag om ändring i lagen (1995:1570) om medlemsbanker,

9. lag om ändring i lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion, 10. lag om ändring i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument,

11. lag om ändring i lagen (1999:158) om investerarskydd, 12. lag om ändring i lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden,

13. lag om ändring i lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag,

14. lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål,

15. lag om ändring i lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument,

16. lag om ändring i lagen (2004:46) om värdepappersfonder, 17. lag om ändring i lagen (2004:1199) om handel med utsläppsrätter, 18. lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551), 19. lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, 20. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), 21. lag om ändring i lagen (2011:900) om dödande av förkommen handling,

22. lag om ändring i skatteförfarandelagen (2011:1244), 23. lag om ändring i lagen (2014:484) om en databas för övervakning av och tillsyn över finansmarknaderna,

24. lag om ändring i lagen (2015:62) om identifiering av rapporteringspliktiga konton med anledning av FATCA-avtalet,

25. lag om ändring i lagen (2015:000) om identifiering av rapporteringspliktiga konton vid automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton.

Hänvisningar till S1

  • Prop. 2015/16:10: Avsnitt 4.3

2. Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1. Förslag till lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs att 13 kap. 19 §, 14 kap. 21 § och 16 kap. 10 a §föräldrabalken1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 kap.

19 §2

Om det av någon särskild anledning behövs för att trygga förvaltningen, får överförmyndaren

1. besluta att 3–7 §§ ska tillämpas även i andra fall än som följer av 2 §,

2. begränsa möjligheten att ta ut pengar som har satts in hos bank, kreditmarknadsföretag eller värdepappersbolag, utöver vad som följer av 8 §,

3. besluta att värdehandlingar ska förvaras och förvaltas av ett värdepappersinstitut enligt lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden eller ett motsvarande utländskt institut som är underkastat en offentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller för värdepappersinstitut i Sverige,

4. genom meddelande till en central värdepappersförvarare, den som för ett register enligt 4 kap. 11 § lagen (2004:46) om värdepappersfonder eller enligt 12 kap. 5 § lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder eller den som har registrerats som förvaltare av finansiella instrument eller andelar i värdepappersfonder eller i specialfonder, begränsa föräldrars möjlighet att förfoga över rättigheter som registreras enligt lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument eller som avses i lagen om värdepappersfonder eller i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder, och

4. genom meddelande till en värdepapperscentral, den som för ett register enligt 4 kap. 11 § lagen (2004:46) om värdepappersfonder eller enligt 12 kap. 5 § lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder eller den som har registrerats som förvaltare av finansiella instrument eller andelar i värdepappersfonder eller i specialfonder, begränsa föräldrars möjlighet att förfoga över rättigheter som registreras i avstämningsregister enligt lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument eller i motsvarande utländskt register eller som avses i lagen om värdepappersfonder eller i lagen om

1 Balken omtryckt 1995:974. 2 Senaste lydelse 2013:562.

förvaltare av alternativa investeringsfonder, och

5. genom meddelande till den som ska betala pengar till den omyndige besluta att pengarna ska sättas in hos bank eller kreditmarknadsföretag.

Meddelas beslut enligt första stycket 3, ska föräldrarna träffa avtal med ett värdepappersinstitut på villkor som överförmyndaren har godkänt.

Ett värdepappersinstitut är skyldigt att träffa ett sådant avtal om förvaring och förvaltning som avses i andra stycket. Avtalet får inte träffas på sämre villkor än de som värdepappersinstitutet erbjuder andra enskilda personer vid samma typ av avtal.

14 kap.

21 §3

Om det behövs för att trygga förvaltningen, får överförmyndaren

1. begränsa möjligheten att ta ut pengar som har satts in hos bank, kreditmarknadsföretag eller värdepappersbolag, utöver vad som följer av 8 §,

2. besluta att värdehandlingar ska förvaras och förvaltas av ett värdepappersinstitut enligt lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden eller ett motsvarande utländskt institut som är underkastat en offentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller för värdepappersinstitut i Sverige,

3. genom meddelande till den som ska betala pengar till den enskilde besluta att pengarna ska sättas in hos bank eller kreditmarknadsföretag, och

4. genom meddelande till en central värdepappersförvarare, den som för ett register enligt 4 kap. 11 § lagen (2004:46) om värdepappersfonder eller enligt 12 kap. 5 § lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder eller den som har registrerats som förvaltare av finansiella instrument eller andelar i värdepappersfonder eller i specialfonder, begränsa ställföreträdarens möjlighet att förfoga över rättigheter som registreras enligt lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument eller som avses i lagen om värdepappersfonder eller i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder.

4. genom meddelande till en värdepapperscentral, den som för ett register enligt 4 kap. 11 § lagen (2004:46) om värdepappersfonder eller enligt 12 kap. 5 § lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder eller den som har registrerats som förvaltare av finansiella instrument eller andelar i värdepappersfonder eller i specialfonder, begränsa ställföreträdarens möjlighet att förfoga över rättigheter som registreras i avstämningsregister enligt lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument eller i motsvarande utländskt register eller som avses i lagen om värdepappersfonder eller i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder.

3 Senaste lydelse 2013:562.

Meddelas beslut enligt första stycket 2, ska ställföreträdaren träffa avtal med ett värdepappersinstitut på villkor som överförmyndaren har godkänt.

Ett värdepappersinstitut är skyldigt att träffa ett sådant avtal om förvaring och förvaltning som avses i andra stycket. Avtalet får inte träffas på sämre villkor än de som värdepappersinstitutet erbjuder andra enskilda personer vid samma typ av avtal.

16 kap. 10 a §4

En bank är skyldig att på begäran lämna överförmyndaren de uppgifter som behövs för överförmyndarens tillsynsverksamhet.

Första stycket gäller också kreditmarknadsföretag, värdepappersbolag, centrala värdepappersförvarare, kontoförande institut, fondbolag, AIF-förvaltare, förvaringsinstitut, företag som driver inlåningsverksamhet enligt lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet och utländska företag som driver motsvarande verksamhet från en filial i Sverige.

Första stycket gäller också kreditmarknadsföretag, värdepappersbolag, svenska värdepapperscentraler, kontoförande institut, fondbolag, AIF-förvaltare, förvaringsinstitut, företag som driver inlåningsverksamhet enligt lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet och utländska företag som driver motsvarande verksamhet från en filial i Sverige.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 2016.

4 Senaste lydelse 2013:562.

2.2. Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 30 § och 6 kap. 2 §utsökningsbalken ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

30 §1

Utmätning medför förmånsrätt i och med beslutet, om ej annat följer av andra, fjärde eller femte stycket eller 7 kap. 13 §.

Utmätning medför förmånsrätt i och med beslutet, om inte annat följer av andra, fjärde eller femte stycket eller 7 kap. 13 §.

Utmätning av här i landet registrerat skepp eller luftfartyg, intecknade reservdelar till sådant luftfartyg eller fast egendom medför inte förmånsrätt förrän ärende angående anteckning om utmätningen tas upp på inskrivningsdag. Upptas på samma inskrivningsdag mer än ett sådant ärende, ska den utmätning som skedde först ha företräde. Om här i landet registrerat skepp eller luftfartyg som har utmätts här blir utmätt i ett annat land innan det har tagits om hand av kronofogdemyndigheten, ska den rätt som har vunnits genom den förra utmätningen gälla som panträtt.

Utmätning av här i landet registrerat skepp eller luftfartyg, intecknade reservdelar till sådant luftfartyg eller fast egendom medför inte förmånsrätt förrän ärende angående anteckning om utmätningen tas upp på inskrivningsdag. Upptas på samma inskrivningsdag mer än ett sådant ärende, ska den utmätning som skedde först ha företräde. Om här i landet registrerat skepp eller luftfartyg som har utmätts här blir utmätt i ett annat land innan det har tagits om hand av Kronofogdemyndigheten, ska den rätt som har vunnits genom den förra utmätningen gälla som panträtt.

Utmätning av fast egendom eller av luftfartyg i vilket en rättighet skrivits in i inskrivningsregistret för luftfartyg ger företräde framför rättighet i egendomen, om ärende angående anteckning om utmätningen tas upp senast på den inskrivningsdag då inskrivning av rättigheten söks.

Utmätning av en rättighet som är registrerad enligt lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument medför förmånsrätt genom registrering av utmätningen enligt den lagen.

Utmätning av en rättighet som är registrerad enligt lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument medför förmånsrätt genom registrering av utmätningen enligt den lagen.

Utmäts en rättighet som förvaltas enligt 3 kap. i nämnda lag inträder förmånsrätten i stället genom underrättelse till förvaltaren om utmätningen. Detsamma gäller om utmätningen avser en panträtt i en rättighet som förvaltas enligt det kapitlet.

1 Senaste lydelse 2011:1201.

Utmätning av ett elcertifikat eller en rättighet som är registrerad enligt lagen (2011:1200) om elcertifikat medför förmånsrätt genom registrering av utmätningen enligt den lagen. Detsamma gäller för en utsläppsrätt eller en rätttighet som är registrerad enligt lagen (2004:1199) om handel med utsläppsrätter.

Utmätning av ett elcertifikat eller en rättighet som är registrerad enligt lagen (2011:1200) om elcertifikat medför förmånsrätt genom registrering av utmätningen enligt den lagen. Detsamma gäller för en utsläppsrätt eller en rättighet som är registrerad enligt lagen (2004:1199) om handel med utsläppsrätter.

6 kap.

2 §2

Pengar samt löpande skuldebrev och annan handling, vars uppvisande utgör villkor för rätt att kräva betalning eller begära att någon annan förpliktelse fullgörs, ska tas i förvar.

Utmäts pantbrev i skepp eller fastighet eller skuldebrev som är intecknat i luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg hos den intecknade egendomens ägare, ska pantbrevet eller inteckningshandlingen tas i förvar. Om beslutet om utmätning av pantbrev avser ett datapantbrev, ska Kronofogdemyndigheten begära att den statliga lantmäterimyndigheten beslutar att sådana registreringsåtgärder som anges i 78 §§ lagen (1994:448) om pantbrevsregister inte får vidtas eller att den statliga lantmäterimyndigheten utfärdar ett skriftligt pantbrev enligt 8 § nämnda lag.

Om det kan antas att en sådan handling som avses i första eller andra stycket undanhålls eller har förkommit, ska i stället sekundogäldenären eller annan förpliktad meddelas förbud att fullgöra sin förpliktelse till annan än Kronofogdemyndigheten eller den som myndigheten anvisar.

Utmätning av en rättighet som är registrerad enligt lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument ska säkerställas genom registrering av utmätningen enligt den lagen. Utmäts en rättighet som förvaltas enligt 3 kap. nämnda lag, ska säkerställandet i stället ske genom underrättelse till förvaltaren om utmätningen. Detsamma gäller om utmätningen avser en panträtt i en rättighet som förvaltas enligt det kapitlet.

Utmätning av en rättighet som är registrerad enligt lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument ska säkerställas genom registrering av utmätningen enligt den lagen. Utmäts en rättighet som förvaltas enligt 3 kap. nämnda lag, ska säkerställandet i stället ske genom underrättelse till förvaltaren om utmätningen. Detsamma gäller om utmätningen avser en panträtt i en rättighet som förvaltas enligt det kapitlet.

Utmätning av ett elcertifikat eller en rättighet som är registrerad enligt lagen (2011:1200) om elcertifikat ska säkerställas genom registrering av utmätningen enligt den lagen. Detsamma gäller vid utmätning av en

2 Senaste lydelse 2011:1201.

utsläppsrätt eller en rättighet som är registrerad enligt lagen (2004:1199) om handel med utsläppsrätter.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 2016.

2.3. Förslag till lag om ändring i lagen (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva

Härigenom föreskrivs att 2 och 3 §§ lagen (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §1

Är genom skuldebrev eller annorledes gåva utfäst i penningar eller lösören, gälle den ej såsom fullbordad med mindre det som utfäst är kommit i gåvotagarens besittning. I fråga om skepp, skeppsbygge eller luftfartyg gäller i stället att gåva ej är att anse såsom fullbordad, med mindre inskrivning för förvärvet sökts enligt vad om detta är särskilt stadgat. Har genom ett skuldebrev eller på annat sätt en gåva utfästs i en rättighet som registreras enligt lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument fullbordas gåvan genom att rättigheten registreras för gåvotagaren enligt bestämmelserna i den lagen eller, om rättigheten förvaltas enligt 3 kap. i den lagen, genom att förvaltaren underrättas om utfästelsen.

Har genom ett skuldebrev eller på annat sätt en gåva utfästs i pengar eller lösören, fullbordas gåvan genom att det som utfästs kommer i gåvotagarens besittning.

I fråga om skepp, skeppsbygge eller luftfartyg gäller i stället att gåvan fullbordas genom att inskrivning för förvärvet söks enligt särskilda föreskrifter. Har genom ett skuldebrev eller på annat sätt en gåva utfästs i en rättighet som registreras enligt lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument, fullbordas gåvan genom att rättigheten registreras för gåvotagaren enligt bestämmelserna i den lagen eller, om rättigheten förvaltas enligt 3 kap. i den lagen, genom att förvaltaren underrättas om utfästelsen.

3 §2

Bortgiver någon aktiebrev eller löpande skuldebrev eller annan handling vars företeende utgör villkor för rätt att kräva betalning eller för utövande av annan rättighet, gälle gåvan såsom fullbordad då gåvotagaren fått handlingen i sin besittning. Efterskänkes fordran enligt sådan handling, vare gåvan för fullbordad hållen först handlingen återställts eller gjorts obrukbar.

Om någon ger bort aktiebrev eller löpande skuldebrev eller annan handling vars företeende utgör villkor för rätt att kräva betalning eller för utövande av annan rättighet, fullbordas gåvan genom att gåvotagaren får handlingen i sin besittning. Om en fordran enligt en sådan handling efterskänks, fullbordas gåvan först när handlingen återställts eller gjorts obrukbar.

1 Senaste lydelse 2004:85. 2 Senaste lydelse 1992:1311.

Om någon ger bort en rättighet som registreras enligt aktiekontolagen (1989:827), fullbordas gåvan genom att rättigheten registreras för gåvotagaren enligt bestämmelserna i den lagen eller, om rättigheten förvaltas enligt 8 kap. i sistnämnda lag, genom att förvaltaren underrättas om gåvan. Om en fordran som registreras enligt sistnämnda lag efterskänks, fullbordas gåvan genom registrering eller underrättelse i enlighet med vad nu sagts.

Om någon ger bort en rättighet som registreras enligt lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument, fullbordas gåvan genom att rättigheten registreras för gåvotagaren enligt bestämmelserna i den lagen eller, om rättigheten förvaltas enligt 3 kap. 7–13 §§ sistnämnda lag, genom att förvaltaren underrättas om gåvan. Om en fordran som registreras enligt sistnämnda lag efterskänks, fullbordas gåvan genom registrering eller underrättelse i enlighet med vad nu sagts.

Bortgives annan fordran än i första eller andra stycket sägs, vare överlåtelsen för fullbordad ansedd då gäldenären underrättats av givaren. Har gåvan tillkommit genom skriftlig utfästelse varom sägs i 1 § första stycket, eller under sådana särskilda omständigheter som där avses, och sker underrättelse genom gåvotagaren, gälle överlåtelsen ock såsom fullbordad. Efterskänkes fordran varom här är fråga, gälle gåvan strax såsom fullbordad.

Om någon ger bort en annan fordran än som anges i första eller andra stycket, fullbordas överlåtelsen genom att gäldenären underrättas av givaren. Om gåvan har tillkommit genom skriftlig utfästelse som anges i 1 § första stycket, eller under sådana särskilda omständigheter som avses där, och om underrättelse sker genom gåvotagaren, anses överlåtelsen också fullbordad. Om en sådan fordran efterskänks, anses gåvan strax såsom fullbordad.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 2016.

2.4. Förslag till lag om ändring i kupongskattelagen (1970:624)

Härigenom föreskrivs att 2, 79, 1012, 20, 22 och 25 §§kupongskattelagen (1970:624) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §1

I denna lag förstås med AIF-förvaltare: juridisk person som är AIF-förvaltare enligt 1 kap. 3 § lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder,

avstämningsbolag: aktiebolag som är avstämningsbolag enligt 1 kap. 10 § aktiebolagslagen (2005:551),

central värdepappersförvarare: företag som har auktorisation som central värdepappersförvarare enligt lagen ( 1998:1479 ) om kontoföring av finansiella instrument,

egen aktie: aktie som innehas av bolaget självt, fondbolag: aktiebolag som driver fondverksamhet enligt lagen (2004:46) om värdepappersfonder,

förvaltningsbolag: ett utländskt företag som förvaltar en värdepappersfond i Sverige,

förvaringsinstitut: ett företag som är förvaringsinstitut enligt 1 kap. 1 § första stycket 15 lagen om värdepappersfonder eller 9 kap. 4, 5 eller 7 § lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder.

förvaringsinstitut: ett företag som är förvaringsinstitut enligt 1 kap. 1 § första stycket 15 lagen om värdepappersfonder eller 9 kap. 4, 5 eller 7 § lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder,

utdelningstillfälle: för avstämningsbolag den i 4 kap. 39 § aktiebolagslagen avsedda dagen för avstämning och för andra aktiebolag liksom i fråga om värdepappersfond eller specialfond den dag då utdelningen blir tillgänglig för lyftning,

utdelningsberättigad: den som är berättigad att lyfta utdelning för egen del vid utdelningstillfället.

utdelningsberättigad: den som är berättigad att lyfta utdelning för egen del vid utdelningstillfället,

värdepapperscentral: detsamma som i 1 kap. 3 § lagen ( 1998:1479 ) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument.

Med utdelning avses även

1. återbetalning till aktieägarna vid minskning av aktiekapitalet eller reservfonden enligt 20 kap. 1 § första stycket 3 eller 35 § 3 aktiebolagslagen,

1 Senaste lydelse 2013:574.

2. utskiftning vid bolagets likvidation enligt 25 kap. 38 § aktiebolagslagen,

3. utbetalning till aktieägare vid bolagets förvärv av egna aktier genom ett förvärvserbjudande som har riktats till samtliga aktieägare eller samtliga ägare till aktier av ett visst slag,

4. utbetalning av fusionsvederlag till aktieägare enligt 23 kap. 26 § aktiebolagslagen till den del vederlaget utgörs av annat än aktier i det övertagande bolaget,

5. utbetalning av fusionsvederlag till andelsägare enligt 8 kap. 14 § lagen om värdepappersfonder eller 12 kap. 16 § lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder till den del vederlaget utgörs av annat än andelar i den övertagande fonden, och

6. utbetalning av delningsvederlag till aktieägare enligt 24 kap. 28 § aktiebolagslagen som avser

a) delning enligt 24 kap. 1 § andra stycket 1 samma lag till den del vederlaget utgörs av annat än aktier i de övertagande bolagen, eller

b) delning enligt 24 kap. 1 § andra stycket 2 samma lag till den del vederlaget utgörs av annat än ersättning som enligt 42 kap. 16 b § inkomstskattelagen (1999:1229) inte ska tas upp.

7 §2

En central värdepappersförvarare ska vid utbetalning av utdelning innehålla kupongskatt, om det inte av tillgängliga uppgifter om den utdelningsberättigade framgår att denne inte är skattskyldig. Kupongskatt ska vidare innehållas om utdelning inte har kunnat ske till följd av bristande uppgift om den utdelningsberättigade.

En värdepapperscentral ska vid utbetalning av utdelning innehålla kupongskatt, om det inte av tillgängliga uppgifter om den utdelningsberättigade framgår att denne inte är skattskyldig. Kupongskatt ska vidare innehållas om utdelning inte har kunnat ske till följd av bristande uppgift om den utdelningsberättigade.

Uppgift som avses i första stycket ska lämnas skriftligen till den centrala värdepappersförvararen i samband med begäran om införing i aktieboken eller anmälan om registrering på avstämningskonto av uppgift som avses i 4 kap. 18 § första stycket 6–8 lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument, samt i övrigt när värdepappersförvararen begär det av den som avses med införingen. Ändras något förhållande som är av betydelse för bedömning av frågan om skattskyldighet enligt denna lag, ska

Uppgift som avses i första stycket ska lämnas skriftligen till värdepapperscentralen i samband med begäran om införing i aktieboken eller anmälan om registrering på avstämningskonto av uppgift som avses i 4 kap. 18 § första stycket 6–8 lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument, samt i övrigt när värdepapperscentralen begär det av den som avses med införingen. Ändras något förhållande som är av betydelse för bedömning av frågan om skattskyldighet enligt denna lag, ska

2 Senaste lydelse 2011:69.

uppgiftslämnaren utan dröjsmål skriftligen anmäla detta till värdepappersförvararen.

uppgiftslämnaren utan dröjsmål skriftligen anmäla detta till värdepapperscentralen.

Den centrala värdepappersförvararen ska senast fyra månader efter utdelningstillfället lämna den utdelningsberättigade skriftlig uppgift om det belopp som innehållits i kupongskatt för denne.

Värdepapperscentralen ska senast fyra månader efter utdelningstillfället lämna den utdelningsberättigade skriftlig uppgift om det belopp som innehållits i kupongskatt för denne.

8 §3

En central värdepappersförvarare skall senast fyra månader efter utdelningstillfället lämna Skatteverket uppgift om

En värdepapperscentral ska senast fyra månader efter utdelningstillfället lämna Skatteverket uppgift om

1) det sammanlagda beloppet av utbetalade utdelningar för vilka skattskyldighet ej förelegat,

1. det sammanlagda beloppet av utbetalade utdelningar för vilka skattskyldighet inte förelegat,

2) storleken av utbetalad utdelning och innehållen kupongskatt för varje skattskyldig,

2. storleken av utbetalad utdelning och innehållen kupongskatt för varje skattskyldig,

3) det sammanlagda beloppet av utdelning som ej kunnat utbetalas till följd av bristande uppgifter om den utdelningsberättigade,

3. det sammanlagda beloppet av utdelning som inte har kunnat betalas ut till följd av bristande uppgifter om den utdelningsberättigade,

4 ) det sammanlagda beloppet av innehållen kupongskatt.

4. det sammanlagda beloppet av innehållen kupongskatt.

Inom samma tid skall den centrala värdepappersförvararen inbetala innehållen kupongskatt till Skatteverket.

Inom samma tid ska värdepapperscentralen inbetala innehållen kupongskatt till Skatteverket.

Vad i andra stycket sagts gäller inte kupongskatt på utdelning som avses i första stycket 3). Sådan skatt inbetalas senast vid utgången av det kalenderår då utdelningen utbetalas, dock senast vid utgången av det femte kalenderåret efter året för utdelningstillfället.

Andra stycket gäller inte kupongskatt på utdelning som avses i första stycket 3. Sådan skatt inbetalas senast vid utgången av det kalenderår då utdelningen utbetalas, dock senast vid utgången av det femte kalenderåret efter året för utdelningstillfället.

9 §4

Utbetalas utdelning sedan en central värdepappersförvarare inbetalat kupongskatt enligt 8 §, återbetalar Skatteverket kupong-

Utbetalas utdelning sedan en värdepapperscentral inbetalat kupongskatt enligt 8 §, återbetalar Skatteverket kupongskatt, som be-

3 Senaste lydelse 2003:647. 4 Senaste lydelse 2003:647.

skatt, som belöper på sådan utdelning för vilken skattskyldighet ej förelegat.

löper på sådan utdelning för vilken skattskyldighet inte förelegat.

För återbetalning fordras att den centrala värdepappersförvararen till Skatteverket överlämnar utredning om att skattskyldighet ej förelegat för den utdelningsberättigade. Återbetalning sker ej beträffande utdelning, som avser utdelningstillfälle tidigare än fem år före det kalenderår utredningen överlämnats till Skatteverket.

För återbetalning fordras att värdepapperscentralen till Skatteverket överlämnar utredning om att skattskyldighet inte förelegat för den utdelningsberättigade. Återbetalning sker inte beträffande utdelning som avser utdelningstillfälle tidigare än fem år före det kalenderår utredningen överlämnats till Skatteverket.

10 §5

Har en central värdepappersförvarare underlåtit att innehålla kupongskatt fastän detta bort ske, skall värdepappersförvararen förskjuta kupongskatten men får kräva skattebeloppet åter av den skattskyldige.

Har en värdepapperscentral underlåtit att innehålla kupongskatt fastän detta borde ha skett, ska värdepapperscentralen förskjuta kupongskatten men får kräva skattebeloppet åter av den skattskyldige.

11 §6

Föreligger fall som avses i 10 §, skall Skatteverket delge den centrala värdepappersförvararen utdrag av den längd som avses i 26 § och förelägga denne att inom två månader från den dag då värdepappersförvararen fick del av utdraget erlägga skattebeloppet. Vill värdepappersförvararen bestrida kravet, skall denne senast inom samma tid göra erinran hos Skatteverket, som meddelar beslut med anledning härav. Beslutet skall delges värdepappersförvararen och antecknas i längden. Finner Skatteverket att värdepappersförvararen skall förskjuta kupongskatt, skall värdepappersförvararen föreläggas att inom viss tid erlägga skattebeloppet.

Föreligger fall som avses i 10 §, ska Skatteverket delge värdepapperscentralen utdrag av den längd som avses i 26 § och förelägga centralen att inom två månader från den dag då den fick del av utdraget erlägga skattebeloppet. Vill värdepapperscentralen bestrida kravet, ska den senast inom samma tid göra erinran hos Skatteverket, som meddelar beslut med anledning av erinran. Beslutet ska delges värdepapperscentralen och antecknas i längden. Finner Skatteverket att värdepapperscentralen ska förskjuta kupongskatt, ska värdepapperscentralen föreläggas att inom viss tid erlägga skattebeloppet.

5 Senaste lydelse 1998:1485. 6 Senaste lydelse 2003:647.

11 a §7

Om ett avstämningsbolag inte har uppdragit åt en central värdepappersförvarare att sända ut utdelningen, gäller bestämmelserna om central värdepappersförvarare i 7 §, 8 § första och andra styckena, 9–11, 20 samt 22 §§ denna lag i stället bolaget eller den som bolaget annars har anlitat för uppgiften.

Bestämmelserna om värdepapperscentral i 7 §, 8 § första och andra styckena, 9–11, 20 samt 22 §§ denna lag gäller i stället avstämningsbolaget, om bolaget inte har uppdragit åt

1. en värdepapperscentral som hör hemma i Sverige eller en värdepapperscentral som hör hemma i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) än Sverige och som bedriver verksamhet från ett fast driftställe här att sända ut utdelningen, eller

2. en värdepapperscentral som hör hemma i en annan stat inom EES än Sverige och som inte bedriver verksamhet från ett fast driftställe här att sända ut utdelningen och värdepapperscentralen för bolaget har gett in ett åtagande till Skatteverket om att ansvara för uppgifterna enligt 7 §, 8 § första och andra styckena, 9– 11, 20 och 22 §§.

Åtagandet enligt första stycket 2 ska göras på fastställt formulär och innehålla nödvändiga identifikationsuppgifter för värdepapperscentralen och avstämningsbolaget.

11 b §8

Vid utdelning på andel i en värdepappersfond som förvaltas av ett fondbolag eller en specialfond som förvaltas av en svensk AIFförvaltare ska bolaget eller förvaltaren ansvara för de uppgifter som den centrala värdepappersförvararen har enligt 7 §, 8 § första och andra styckena, 9–11, 20 och 22 §§.

Vid utdelning på andel i en värdepappersfond som förvaltas av ett fondbolag eller en specialfond som förvaltas av en svensk AIFförvaltare ska bolaget eller förvaltaren ansvara för de uppgifter som värdepapperscentralen har enligt 7 §, 8 § första och andra styckena, 9–11, 20 och 22 §§.

7 Senaste lydelse 2005:1141. 8 Senaste lydelse 2013:574.

Uppgift enligt 7 § första stycket ska lämnas av den som registreringen avser enligt lagen (2004:46) om värdepappersfonder eller lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder. Uppgiften ska lämnas på det sätt som föreskrivs i 7 § andra stycket i samband med registreringen av andelsinnehavet samt i övrigt när fondbolaget, AIFförvaltaren eller förvaltaren begär det. Om utdelning på andel i en värdepappersfond eller i en specialfond inte har betalats ut på grund av att andelsägaren inte registrerats, ska skatt inte innehållas före utbetalning av utdelningen.

11 c §9

Vid utdelning på andel i en värdepappersfond som förvaltas av ett förvaltningsbolag eller en specialfond som förvaltas av en utländsk AIF-förvaltare ska förvaringsinstitutet ansvara för de uppgifter som den centrala värdepappersförvararen har enligt 7 §, 8 § första och andra styckena, 9– 11, 20 och 22 §§.

Vid utdelning på andel i en värdepappersfond som förvaltas av ett förvaltningsbolag eller en specialfond som förvaltas av en utländsk AIF-förvaltare ska förvaringsinstitutet ansvara för de uppgifter som värdepapperscentralen har enligt 7 §, 8 § första och andra styckena, 9–11, 20 och 22 §§.

Uppgift enligt 7 § första stycket ska lämnas av den som registreringen avser enligt lagen (2004:46) om värdepappersfonder eller lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder. Uppgiften ska lämnas på det sätt som föreskrivs i 7 § andra stycket i samband med registreringen av andelsinnehavet samt i övrigt när förvaringsinstitutet begär det. Om utdelning på andel i en värdepappersfond eller i en specialfond inte har betalats ut på grund av att andelsägaren inte registrerats, ska skatt inte innehållas före utbetalning av utdelningen.

Förvaltningsbolaget eller den utländska AIF-förvaltaren ska omedelbart lämna förvaringsinstitutet upplysning om förhållande som är av betydelse för frågan om innehållande av kupongskatt.

12 §10

Bestämmelserna om central värdepappersförvarare i 7 §, 8 § första och andra styckena, 9–11, 20 och 22 §§ denna lag gäller i stället förvaltaren vid förvaltarregistrering enligt

1. 5 kap. 14 § aktiebolagslagen (2005:551),

Bestämmelserna om värdepapperscentral i 7 §, 8 § första och andra styckena, 9–11, 20 och 22 §§ denna lag gäller i stället förvaltaren vid förvaltarregistrering enligt

1. 5 kap. 14 § aktiebolagslagen (2005:551)såvitt avser förvaltare som av en värdepapperscentral som hör hemma i Sverige har fått medgivande till registrering som förvaltare,

9 Senaste lydelse 2013:574. 10 Senaste lydelse 2013:574.

2. 4 kap. 12 § lagen (2004:46) om värdepappersfonder eller 12 kap. 5 § lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder, eller

3. 3 kap. 7 § lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument.

3. 3 kap. 7 § lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument.

En central värdepappersförvarare eller den som annars ansvarar för innehållande av kupongskatt enligt 11 a eller 11 b § ska vid redovisning enligt 8 § lämna uppgift till Skatteverket om förvaltning enligt första stycket denna paragraf.

En värdepapperscentral eller den som annars ansvarar för innehållande av kupongskatt enligt 11 a eller 11 b § ska vid redovisning enligt 8 § lämna uppgift till Skatteverket om förvaltning enligt första stycket denna paragraf.

20 §11

Om det behövs med hänsyn till redovisningens omfattning eller andra särskilda förhållanden, får Skatteverket medge central värdepappersförvarare eller aktiebolag anstånd med fullgörande av skyldighet enligt 8 eller 15 §.

Om det behövs med hänsyn till redovisningens omfattning eller andra särskilda förhållanden, får Skatteverket medge en värdepapperscentral eller ett aktiebolag anstånd med fullgörande av skyldighet enligt 8 eller 15 §.

22 §12

Om en central värdepappersförvarare eller ett aktiebolag inte betalar in kupongskatt i föreskriven tid, skall Skatteverket förelägga värdepappersförvararen eller bolaget att inom viss tid fullgöra sin betalningsskyldighet.

Om en värdepapperscentral eller ett aktiebolag inte betalar in kupongskatt i föreskriven tid, ska Skatteverket förelägga värdepapperscentralen eller bolaget att inom viss tid fullgöra sin betalningsskyldighet.

Obetalda kupongskattebelopp samt dröjsmålsavgifter skall av Skatteverket lämnas för indrivning. Regeringen får föreskriva att indrivning inte behöver begäras för ett ringa belopp.

Obetalda kupongskattebelopp samt dröjsmålsavgifter ska av Skatteverket lämnas för indrivning. Regeringen får föreskriva att indrivning inte behöver begäras för ett ringa belopp.

Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Vid indrivning får verkställighet enligt utsökningsbalken ske.

Överklagande av beslut inverkar inte på skyldigheten att betala skatt eller dröjsmålsavgift.

11 Senaste lydelse 2005:348. 12 Senaste lydelse 2003:647.

25 §13

Uppgift som enligt 7 § andra stycket skall lämnas till en central värdepappersförvarare skall vid tillämpningen av skattebrottslagen (1971:69) likställas med uppgift som skall lämnas till myndighet.

Uppgift som enligt 7 § andra stycket ska lämnas till en värdepapperscentral ska vid tillämpningen av skattebrottslagen (1971:69) likställas med uppgift som ska lämnas till myndighet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 mars 2016.

2. Bestämmelserna i 2, 7–9, 10–12, 20, 22 och 25 §§ i den nya lydelsen tillämpas på utdelning som betalas ut efter den 29 februari 2016.

3. Äldre bestämmelser gäller för utdelning som betalas ut av en central värdepappersförvarare som enligt punkt 2 i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen (2015:000) om ändring i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument får fortsätta med sådan verksamhet efter den 29 februari 2016 till dess att ansökan om tillstånd har prövats slutligt.

13 Senaste lydelse 1998:1485.

2.5. Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)

Härigenom föreskrivs att 4 § förmånsrättslagen (1970:979) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §1

Förmånsrätt följer med

1. sjöpanträtt och luftpanträtt,

2. handpanträtt och rätt att kvarhålla lös egendom till säkerhet för fordran (retentionsrätt), panträtt på grund av registrering eller underrättelse enligt lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument samt panträtt på grund av registrering enligt lagen (2011:1200) om elcertifikat,

2. handpanträtt och rätt att kvarhålla lös egendom till säkerhet för fordran (retentionsrätt), panträtt på grund av registrering eller underrättelse enligt lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument samt panträtt på grund av registrering enligt lagen (2011:1200) om elcertifikat,

3. panträtt på grund av inteckning i skepp eller skeppsbygge eller i luftfartyg och reservdelar till luftfartyg,

4. registrering av båtbyggnadsförskott enligt lagen (1975:605) om registrering av båtbyggnadsförskott.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 2016.

1 Senaste lydelse 2011:1203.

2.6. Förslag till lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar

Härigenom föreskrivs att 5 kap.4 och 8 §§ lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

4 §1

För varje förlagsinsats ska föreningen utfärda ett förlagsandelsbevis. Beviset ska ställas till viss man, till innehavaren eller till viss man eller order och innehålla uppgift om

1. föreningens firma,

2. nummer eller annan beteckning för beviset,

3. insatsens storlek,

4. den rätt till utdelning som insatsen medför,

5. det sätt på vilket utdelning ska utbetalas och inlösen ske,

6. föreskrifter som avses i 2 § första stycket, samt

7. erinran enligt 2 § andra stycket. Förlagsandelsbeviset ska undertecknas av föreningen. Styrelseledamöters eller firmatecknares namnteckning får återges genom tryckning eller på liknande sätt. Bestämmelsen i 1 kap. 7 § ska inte tillämpas.

I stadgarna kan det bestämmas att föreningen får registrera förlagsandelar hos en central värdepappersförvarare enligt lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument i stället för att utfärda förlagsandelsbevis. Detta gäller dock inte förlagsandelar för vilka det gäller förvärvsbegränsningar enligt 2 § första stycket första meningen.

I stadgarna kan det bestämmas att föreningen får registrera förlagsandelar hos en svensk värdepapperscentral enligt lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument i stället för att utfärda förlagsandelsbevis. Detta gäller dock inte förlagsandelar för vilka det gäller förvärvsbegränsningar enligt 2 § första stycket första meningen.

Av 4 kap. 5 § lagen om kontoföring av finansiella instrument följer att förlagsandelsbevis inte får utfärdas för förlagsandelar som har registrerats enligt den lagen.

Av 4 kap. 5 § lagen om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument följer att förlagsandelsbevis inte får utfärdas för förlagsandelar som har registrerats enligt den lagen.

Ett beslut som innebär att en förlagsandel inte längre ska vara registrerad hos en central värdepappersförvarare blir giltigt endast om den som har panträtt i

Ett beslut som innebär att en förlagsandel inte längre ska vara registrerad hos en värdepapperscentral blir giltigt endast om den som har panträtt i förlagsandelen

1 Senaste lydelse 2008:83.

förlagsandelen skriftligen har samtyckt till beslutet.

skriftligen har samtyckt till beslutet.

Lydelse enligt prop. 2015/16:3 Föreslagen lydelse

8 §

Inlösen enligt 7 § sker till det belopp som utgör insatsens storlek enligt förlagsandelsbeviset eller, för förlagsandelar som har registrerats hos en central värdepappersförvarare enligt lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument, insatsens storlek enligt registreringen. Beloppet får dock inte överstiga det som av föreningens eget kapital enligt den senast fastställda balansräkningen, utan anlitande av uppskrivningsfonden, reservfonden, kapitalandelsfonden eller fonden för utvecklingsutgifter, avser andelen i förhållande till övriga förlagsinsatser.

Inlösen enligt 7 § sker till det belopp som utgör insatsens storlek enligt förlagsandelsbeviset eller, för förlagsandelar som har registrerats hos en svensk värdepapperscentral enligt lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument, insatsens storlek enligt registreringen. Beloppet får dock inte överstiga det som av föreningens eget kapital enligt den senast fastställda balansräkningen, utan anlitande av uppskrivningsfonden, reservfonden, kapitalandelsfonden eller fonden för utvecklingsutgifter, avser andelen i förhållande till övriga förlagsinsatser.

Om föreningen försätts i konkurs på en ansökan som görs inom ett år efter inlösen, ska det som föreskrivs i 4 kap. 2 § om återbetalning tillämpas i fråga om förlagsinsatsen. Detta gäller dock inte förlagsinsatser som har kunnat lösas in utan föregående uppsägning.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 2016.

2.7. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §1

Om rätt för vissa utländska företag att driva verksamhet i Sverige finns särskilda bestämmelser, nämligen

1. för kreditinstitut 4 kap.1, 2 och 46 §§ lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

2. för värdepappersföretag 4 kap.1 och 4 §§ lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,

3. för finansiella institut 4 kap. 3 § lagen om bank- och finansieringsrörelse,

4. för utländska försäkringsgivare lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige,

5. för börser och clearingorganisationer 12 kap. 9 § och 19 kap. 12 § lagen om värdepappersmarknaden,

6. för centrala värdepappersförvarare 2 kap. 6 § lagen ( 1998:1479 ) om kontoföring av finansiella instrument,

7. för förvaltningsbolag och fondföretag 1 kap.67, 10 och 11 §§ lagen (2004:46) om värdepappersfonder,

6. för förvaltningsbolag och fondföretag 1 kap.67, 10 och 11 §§ lagen (2004:46) om värdepappersfonder,

8. för utgivare av elektroniska pengar 3 kap.2628 §§ lagen (2011:755) om elektroniska pengar,

7. för utgivare av elektroniska pengar 3 kap.2628 §§ lagen (2011:755) om elektroniska pengar,

9. för företag som driver inlåningsverksamhet 2 § lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet,

8. för företag som driver inlåningsverksamhet 2 § lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet,

10. för utländska försäkringsförmedlare 3 kap. lagen (2005:405) om försäkringsförmedling,

9. för utländska försäkringsförmedlare 3 kap. lagen (2005:405) om försäkringsförmedling,

11. för företag som tillhandahåller betaltjänster 3 kap.26 och 27 §§ lagen (2010:751) om betaltjänster,

10. för företag som tillhandahåller betaltjänster 3 kap.26 och 27 §§ lagen (2010:751) om betaltjänster,

12. för utländska AIF-förvaltare 5 kap. lagen (2013:651) om för-

11. för utländska AIF-förvaltare 5 kap. lagen (2013:561) om för-

1 Senaste lydelse 2014:280.

valtare av alternativa investeringsfonder, och

valtare av alternativa investeringsfonder, och

13. för företag som driver verksamhet med konsumentkrediter 2 och 8 §§ lagen (2014:275) om viss verksamhet med konsumentkrediter.

12. för företag som driver verksamhet med konsumentkrediter 2 och 8 §§ lagen (2014:275) om viss verksamhet med konsumentkrediter.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 2016.

2.8. Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1570) om medlemsbanker

Härigenom föreskrivs att 5 kap.4 och 8 §§ lagen (1995:1570) om medlemsbanker ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

4 §1

För varje förlagsinsats skall medlemsbanken utfärda ett förlagsandelsbevis. Beviset skall ställas till viss person, till innehavaren eller till viss person eller order och innehålla uppgift om

För varje förlagsinsats ska medlemsbanken utfärda ett förlagsandelsbevis. Beviset ska ställas till viss person, till innehavaren eller till viss person eller order och innehålla uppgift om

1. bankens firma,

2. nummer eller annan beteckning för beviset,

3. insatsens storlek,

4. den rätt till utdelning som insatsen medför,

5. det sätt på vilket utdelning skall betalas ut och inlösen ske,

5. det sätt på vilket utdelning ska betalas ut och inlösen ske,

6. föreskrifter som avses i 2 § första stycket, samt

7. upplysning om vad 2 § andra stycket innehåller. Förlagsandelsbeviset skall undertecknas av banken. Styrelseledamöters eller firmatecknares namnteckning får återges genom tryckning eller på liknande sätt.

Förlagsandelsbeviset ska undertecknas av banken. Styrelseledamöters eller firmatecknares namnteckning får återges genom tryckning eller på liknande sätt.

I stadgarna kan det bestämmas att medlemsbanken får registrera förlagsandelar hos en central värdepappersförvarare enligt lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument i stället för att utfärda förlagsandelsbevis. Detta gäller dock inte förlagsandelar för vilka det gäller förvärvsbegränsningar enligt 2 § första stycket första meningen.

I stadgarna kan det bestämmas att medlemsbanken får registrera förlagsandelar hos en svensk värdepapperscentral enligt lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument i stället för att utfärda förlagsandelsbevis. Detta gäller dock inte förlagsandelar för vilka det gäller förvärvsbegränsningar enligt 2 § första stycket första meningen.

Av 4 kap. 5 § lagen om kontoföring av finansiella instrument följer att förlagsandelsbevis inte får utfärdas för förlagsandelar som har registrerats enligt den lagen.

Av 4 kap. 5 § lagen om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument följer att förlagsandelsbevis inte får utfärdas för förlagsandelar som har registrerats enligt den lagen.

1 Senaste lydelse 2007:871.

Ett beslut som innebär att en förlagsandel inte längre skall vara registrerad hos en central värdepappersförvarare blir giltigt endast om den som har panträtt i förlagsandelen skriftligen har samtyckt till beslutet.

Ett beslut som innebär att en förlagsandel inte längre ska vara registrerad hos en värdepapperscentral blir giltigt endast om den som har panträtt i förlagsandelen skriftligen har samtyckt till beslutet.

Lydelse enligt prop. 2015/16:3 Föreslagen lydelse

8 §

Inlösen enligt 7 § sker till det belopp som utgör insatsens storlek enligt förlagsandelsbeviset eller, för förlagsandelar som har registrerats hos en central värdepappersförvarare enligt lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument, insatsens storlek enligt registreringen. Beloppet får dock inte överstiga det som av medlemsbankens eget kapital enligt den senast fastställda balansräkningen, utan anlitande av uppskrivningsfonden, reservfonden, kapitalandelsfonden eller fonden för utvecklingsutgifter, är att hänföra till andelen i förhållande till övriga förlagsinsatser

Inlösen enligt 7 § sker till det belopp som utgör insatsens storlek enligt förlagsandelsbeviset eller, för förlagsandelar som har registrerats hos en svensk värdepapperscentral enligt lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument, insatsens storlek enligt registreringen. Beloppet får dock inte överstiga det som av medlemsbankens eget kapital enligt den senast fastställda balansräkningen, utan anlitande av uppskrivningsfonden, reservfonden, kapitalandelsfonden eller fonden för utvecklingsutgifter, är att hänföra till andelen i förhållande till övriga förlagsinsatser.

Om banken försätts i konkurs på en ansökan som görs inom ett år efter inlösen, ska det som föreskrivs i 4 kap. 2 § om återbetalning tillämpas i fråga om förlagsinsatsen. Detta gäller dock inte förlagsinsatser som har kunnat lösas in utan föregående uppsägning.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 2016.

2.9. Förslag till lag om ändring i lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 § lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

3 §1

Bestämmelserna i denna lag om gäldenär gäller inte bankaktiebolag, sparbank, medlemsbank, kreditmarknadsföretag, försäkringsföretag, värdepappersbolag, clearingorganisation och central värdepappersförvarare.

Bestämmelserna i denna lag om gäldenär gäller inte bankaktiebolag, sparbank, medlemsbank, kreditmarknadsföretag, försäkringsföretag, värdepappersbolag, clearingorganisation och värdepapperscentral.

Bestämmelserna avser inte heller sådana gäldenärer i vars verksamhet staten, en kommun, ett landsting, ett kommunalförbund, en församling eller en kyrklig samfällighet har ett bestämmande inflytande.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 2016.

1 Senaste lydelse 2010:2059.

2.10. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument1

dels att 2 kap. och 7 kap. 6 § ska upphöra att gälla,

dels att rubrikerna närmast före 9 kap. 2 och 4 §§ ska utgå,

dels att rubriken till lagen, 1 kap. 1–3 §§, 3 kap. 1–6, 7, 12 och 13 §§, 4 kap. 1–6, 8, 9, 11–15, 20 och 22 §§, 5 kap. 1 och 5 §§, 7 kap. 1–3 och 5 §§, 8 kap. 1–4 §§, 9 kap. 1–4 §§, 10 kap. 1 §, rubriken till 9 kap. och rubrikerna närmast före 9 kap. 1 och 3 §§ ska ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 4 kap. 16 § ska lyda ”Avstämningskonton för innehavare av finansiella instrument”,

dels att det ska införas 36 nya paragrafer, 1 kap. 4–7 §§, 3 kap. 6 a– 6 c §§, 9 kap. 5–32 §§ och 10 kap. 2 §, och närmast före 1 kap. 1–7 §§, 3 kap. 1–6 a, 6 c, 7, 12 och 13 §§, 4 kap. 2–6, 12–15 och 20 §§, 5 kap. 1 och 5 §§, 7 kap. 1, 2, 3 och 5 §§, 8 kap. 1 och 2 §§ och 9 kap. 5–11, 14, 15, 17, 20, 24, 27 och 29 §§ nya rubriker av följande lydelse,

dels att det närmast före 3 kap. 8 § ska införas en ny rubrik som ska lyda ”Avstämningskonton för förvaltare”, närmast före 3 kap. 10 § ska införas en ny rubrik som ska lyda ”Rättsverkan av registrering”, närmast före 4 kap. 17 § ska införas en ny rubrik som ska lyda ”Avstämningskontots innehåll”, närmast före 5 kap. 2 § ska införas en ny rubrik som ska lyda ”Avförande av uppgifter”, närmast före 5 kap. 3 § ska införas en ny rubrik som ska lyda ”Avslag på begäran om registrering”, närmast före 5 kap. 4 § ska införas en ny rubrik som ska lyda ”Rättelse av registrering”, närmast före 6 kap. 1 § ska införas en ny rubrik som ska lyda ”Äganderättspresumtion”, närmast före 6 kap. 2 § ska införas en ny rubrik som ska lyda ”Tidpunkten för rättsverkan mot tredjeman av en överlåtelse”, närmast före 6 kap. 4 § ska införas en ny rubrik som ska lyda ”Överlåtelse av någon annan än ägaren”, närmast före 6 kap. 5 § ska införas en ny rubrik som ska lyda ”Skuldförbindelser”, närmast före 6 kap. 6 § ska införas en ny rubrik som ska lyda ”Behörighet att ta emot betalning”, närmast före 6 kap. 7 § ska införas en ny rubrik som ska lyda ”Pantsättning” och närmast före 7 kap. 4 § ska införas en ny rubrik som ska lyda ”Jämkning av ersättning”.

1 Senaste lydelse av 2 kap. 2 § 2009:356 2 kap. 5 § 2006:609 2 kap. 5 a § 2014:559 4 kap. 9 § 2005:558.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Lag om kontoföring av finansiella instrument

Lag om värdepapperscentraler

och kontoföring av finansiella instrument

1 kap.

Lagens innehåll

1 §2

I denna lag finns bestämmelser om kontoföring i avstämningsregister av äganderätt och särskild rätt till sådana aktier och andra finansiella instrument för vilka aktiebrev, skuldebrev eller annan motsvarande skriftlig handling inte har utfärdats eller, där sådan handling har utfärdats, det genom förvaring eller på annat likvärdigt sätt har säkerställts att handlingen inte kommer i omlopp.

I denna lag finns bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 909/2014 av den 23 juli 2014 om förbättrad värdepappersavveckling i Europeiska unionen och om värdepapperscentraler samt ändring av direktiv 98/26/EG och 2014/65/EU och förordning (EU) nr 236/2012.

Avstämningsregister för de ändamål som avses i första stycket får föras av auktoriserade centrala värdepappersförvarare. Frågor om auktorisation prövas av Finansinspektionen.

I lagen finns även särskilda bestämmelser om kontoföring av finansiella instrument.

Lagens tillämpningsområde

2 §

Auktorisation som central värdepappersförvarare kan meddelas svenska aktiebolag, svenska ekonomiska föreningar och utländska företag.

Lagen tillämpas på svenska värdepapperscentraler samt på kontoförande institut och förvaltare som har antagits av en sådan värdepapperscentral. När det särskilt anges i lagen tillämpas den även på värdepapperscentraler som är etablerade i ett annat land inom EES än Sverige och på värdepapperscentraler från tredjeland samt på utsedda kreditinstitut.

Bestämmelserna i 9 kap. 6 och 8 §§ tillämpas på var och en som

2 Ändringen innebär bl.a. att tredje stycket tas bort.

driver sådan verksamhet som avses där.

Definitioner

3 §3

I denna lag betyder: central värdepappersförvarare: företag som har auktorisation enligt 2 kap. att kontoföra finansiella instrument i avstämningsregister,

avstämningsbolag: sådant avstämningsbolag som avses i aktiebolagslagen (2005:551),

avstämningsregister: sådant register som avses i 4 kap. 1 §,

EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

emittent: i fråga om aktier aktiebolaget och i fråga om annat finansiellt instrument utgivaren eller utfärdaren av instrumentet,

finansiellt instrument: detsamma som i artikel 2.1.8 i förordningen om värdepapperscentraler, i den ursprungliga lydelsen, varvid aktier och sådana rättigheter som avses i 4 kap. 2 § andra stycket denna lag i fråga om avstämningsbolag som är privata aktiebolag vid tillämpningen av denna lag ska jämställas med finansiella instrument,

förordningen om värdepapperscentraler: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 909/2014 av den 23 juli 2014 om förbättrad värdepappersavveckling i Europeiska unionen och om värdepapperscentraler samt ändring av direktiv 98/26/EG och 2014/65/EU och förordning (EU) nr 236/2012,

kontoförande institut: den som av en central värdepappersförvarare medgetts rätt att vidta registreringsåtgärder i avstämningsregister,

kontoförande institut: den som av en värdepapperscentral medgetts rätt att vidta registreringsåtgärder i avstämningsregister,

3 Senaste lydelse 2010:2062.

kontoföring av finansiella instrument: registrering i avstämningsregister av äganderätt och särskild rätt till sådana aktier och andra finansiella instrument för vilka aktiebrev, skuldebrev eller annan motsvarande skriftlig handling inte har utfärdats eller, där sådan handling har utfärdats, det genom förvaring eller på annat likvärdigt sätt har säkerställts att handlingen inte kommer i omlopp,

finansiellt instrument: detsamma som i 1 kap. 4 § första stycket 1 lagen ( 2007:528 ) om värdepappersmarknaden,

skuldförbindelse: ensidig skuldförbindelse avsedd för allmän omsättning,

värdepappersinstitut: detsamma som i 1 kap. 5 § 27 lagen om värdepappersmarknaden,

kvalificerat innehav: detsamma som i 1 kap. 5 § 18 lagen om värdepappersmarknaden, och

kvalificerat innehav: detsamma som i 1 kap. 5 § 18 lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,

koncern: detsamma som i 1 kap.11 och 12 §§aktiebolagslagen, varvid det som sägs om moderbolag ska tillämpas även på andra juridiska personer än aktiebolag.

skuldförbindelse: ensidig skuldförbindelse avsedd för allmän omsättning,

utsett kreditinstitut: sådant kreditinstitut som har utsetts enligt artikel 54.2 b i förordningen om värdepapperscentraler, i den ursprungliga lydelsen,

värdepapperscentral: detsamma som i artikel 2.1.1 i förordningen om värdepapperscentraler, i den ursprungliga lydelsen,

värdepapperscentral från tredjeland: en sådan värdepapperscentral som avses i artikel 2.1.2 i förordningen om värdepapperscentraler, i den ursprungliga lydelsen, samt

värdepappersinstitut: detsamma som i 1 kap. 5 § 27 lagen om värdepappersmarknaden.

Kontoföring av finansiella instrument

4 §

Svenska värdepapperscentraler som är auktoriserade att tillhandahålla en central kontoföringstjänst enligt förordningen om värdepapperscentraler, i den ursprungliga lydelsen, ska göra detta genom kontoföring av finansiella instrument.

Behörig myndighet

5 §

Finansinspektionen är behörig myndighet enligt förordningen om värdepapperscentraler.

Rapporteringssystem för överträdelser

6 §

Svenska värdepapperscentraler och kontoförande institut ska tillhandahålla ändamålsenliga rapporteringssystem för anställda som vill göra anmälningar om misstänkta överträdelser av de bestämmelser som gäller för verksamheten.

Personuppgiftslagen (1998:204) gäller vid behandling av personuppgifter inom ramen för sådana rapporteringssystem som avses i första stycket.

Bemyndigande

7 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om handläggningen av ärenden om auktorisation av värdepapperscentraler i Sverige.

3 kap.

Antagande av kontoförande institut

1 §

En central värdepappersförvarare får som kontoförande institut anta Riksbanken och Riksgäldskontoret samt juridiska personer som har en betryggande kapitalstyrka och teknisk och juridisk sakkunskap och i övrigt är lämpliga att vidta registreringsåtgärder i avstämningsregister hos den centrala värdepappersförvararen.

En svensk värdepapperscentral får som kontoförande institut anta

1. Riksbanken, andra centralbanker, Riksgäldskontoret och utländska offentliga institutioner som i sitt hemland har i uppdrag att förvalta eller deltar i förvaltningen av statsskulden,

2. juridiska personer som står under tillsyn av Finansinspektionen, och

3. utländska juridiska personer som i sitt hemland står under motsvarande tillsyn som de juridiska personer som avses i 2.

De juridiska personer som anges i första stycket 2 och 3 ska ha en betryggande kapitalstyrka och teknisk och juridisk sakkunskap och i övrigt vara lämpliga att vidta registreringsåtgärder i avstämningsregister hos värdepapperscentralen.

Registreringsåtgärder för egen respektive annans räkning

2 §

Ett kontoförande institut får vidta registreringsåtgärder för egen räkning.

En central värdepappersförvarare får medge följande juridiska personer rätt att som kontoförande institut vidta registreringsåtgärder för annans räkning:

En svensk värdepapperscentral får medge följande juridiska personer rätt att som kontoförande institut vidta registreringsåtgärder för annans räkning:

1. Riksbanken och andra centralbanker,

2. svenska och utländska clearingorganisationer,

3. centrala värdepappersförvarare samt utländska företag som i sitt hemland får driva verksamhet som är jämförbar med central kontoföring, och

3. värdepapperscentraler samt sådana värdepapperscentraler från tredjeland som är erkända enligt artikel 25 i förordningen om värdepapperscentraler, i den ursprungliga lydelsen,

4. värdepappersinstitut samt utländska företag som i sitt

4. värdepappersinstitut samt utländska företag som i sitt

hemland får bedriva värdepappersrörelse.

hemland får driva värdepappersrörelse,

5. fondbolag och förvaltningsbolag enligt lagen ( 2004:46 ) om värdepappersfonder, när det gäller fondandelar, och

6. AIF-förvaltare som avses i 3 kap. 1 § lagen ( 2013:561 ) om förvaltare av alternativa investeringsfonder och utländska EESbaserade AIF-förvaltare som i sitt hemland har tillstånd som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/61/EU av den 8 juni 2011 om förvaltare av alternativa investeringsfonder samt om ändring av direktiv 2003/41/EG och 2009/65/EG och förordningarna (EG) nr 1060/2009 och (EU) nr 1095/2010, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU, när det gäller andelar eller aktier i företag för kollektiva investeringar.

Utländska företag som avses i andra stycket 24 skall i hemlandet stå under betryggande tillsyn av myndighet eller annat behörigt organ.

Utländska företag som avses i andra stycket 2 och 4 ska i hemlandet stå under betryggande tillsyn av en myndighet eller något annat behörigt organ.

Kriterier för antagande av kontoförande institut

3 §

Om den centrala värdepappersförvararen antar ett kontoförande institut, skall värdepappersförvararen tillämpa principerna om

fritt tillträde, som innebär att var och en som uppfyller de krav som ställs i denna lag och av den centrala värdepappersförvararen skall antas som kontoförande institut, och

neutralitet, som innebär att regler som ställs upp av den centrala värdepappersförvararen utformas och tillämpas på ett likformigt sätt.

En svensk värdepapperscentral ska tillämpa de krav för deltagande som anges i artikel 33.1 i förordningen om värdepapperscentraler när den antar kontoförande institut.

Skyldighet att lämna upplysningar till värdepapperscentralen

4 §

Ett kontoförande institut skall lämna den centrala värdepappersförvararen de upplysningar som behövs för att denne skall kunna fullgöra sina uppgifter enligt denna lag eller andra författningar.

Ett kontoförande institut ska lämna värdepapperscentralen de upplysningar som behövs för att den ska kunna fullgöra sina uppgifter enligt denna lag eller andra författningar.

Upphörande av rätt att vara kontoförande institut

5 §

Om ett kontoförande institut inte längre uppfyller de krav som anges i 1 §, skall den centrala värdepappersförvararen besluta att institutet inte har rätt att vara kontoförande institut.

Om ett kontoförande institut inte längre uppfyller de krav som anges i 1 §, ska värdepapperscentralen besluta att institutet inte har rätt att vara kontoförande institut.

En central värdepappersförvarare får även meddela ett beslut som avses i första stycket, om ett kontoförande institut trots uppmaning från den centrala värdepappersförvararen inte lämnar de uppgifter som avses i 4 §.

En värdepapperscentral får även meddela ett sådant beslut, om ett kontoförande institut trots uppmaning från värdepapperscentralen inte lämnar de uppgifter som avses i 4 §.

Skyldighet att lämna upplysningar till Finansinspektionen

6 §

Kontoförande institut som inte står under Finansinspektionens tillsyn eller motsvarande tillsyn i hemlandet är skyldiga att lämna inspektionen de uppgifter den begär som rör verksamheten som kontoförande institut.

Kontoförande institut som avses i 1 § första stycket 2 och 3 är skyldiga att lämna Finansinspektionen de uppgifter den begär som rör verksamheten som kontoförande institut.

Om ett kontoförande institut inte fullgör sin skyldighet enligt första stycket, får Finansinspektionen förelägga institutet att lämna de begärda uppgifterna.

Om ett kontoförande institut inte fullgör skyldigheten, får Finansinspektionen förelägga institutet att lämna de begärda uppgifterna.

Regler i förordningen om värdepapperscentraler som tillämpas på kontoförande institut

6 a §

För kontoförande institut gäller artiklarna 36 och 37.3 i förordningen om värdepapperscentraler, i den ursprungliga lydelsen. Det som anges om värdepapperscentraler och om avvecklingssystem i artikel 36 ska i stället avse verksamheten som kontoförande institut.

6 b §

Ett kontoförande institut får inte delegera till någon annan än ett annat kontoförande institut att utföra registreringsåtgärder i avstämningsregister.

Dokumentationskrav

6 c §

Ett kontoförande institut ska dokumentera och under minst tio år spara de uppgifter som ligger till grund för registreringsåtgärder i avstämningsregister.

Antagande av förvaltare

7 §

En central värdepappersförvarare får medge sådana juridiska personer som avses i 2 § andra stycket rätt att registreras som förvaltare av finansiella instrument. I sådana fall tillämpas de principer som anges i 3 §.

En svensk värdepapperscentral får medge följande juridiska personer rätt att registreras som förvaltare av finansiella instrument:

1. de juridiska personer som avses i 2 § andra stycket,

2. Riksgäldskontoret och utländska offentliga institutioner som i sitt hemland har i uppdrag att förvalta eller deltar i förvaltningen av statsskulden, och

3. kreditinstitut som är auktoriserade enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut

och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU, och kreditinstitut med huvudkontor i tredjeland som är auktoriserade i det landet.

Vid medgivanden enligt första stycket ska värdepapperscentralen tillämpa de krav för deltagande som anges i artikel 33.1 i förordningen om värdepapperscentraler.

Ett medgivande att registreras som förvaltare får förenas med särskilda villkor för att tillgodose allmänna och enskilda intressen. Ett medgivande skall återkallas av den centrala värdepappersförvararen, om ett villkor för medgivandet har åsidosatts och avvikelsen är betydande eller om annars förutsättningarna för medgivande inte längre finns.

Ett medgivande att registreras som förvaltare får förenas med särskilda villkor för att tillgodose allmänna och enskilda intressen. Ett medgivande ska återkallas av värdepapperscentralen, om ett villkor för medgivandet har åsidosatts och avvikelsen är betydande eller om annars förutsättningarna för medgivande inte längre finns.

Skyldighet att lämna upplysningar till värdepapperscentralen

12 §4

På begäran av den centrala värdepappersförvararen skall en förvaltare lämna uppgifter till värdepappersförvararen om de aktieägare vars aktier han förvaltar. Uppgifterna skall avse aktieägarnas namn och personnummer, organisationsnummer eller annat identifieringsnummer samt postadress. Förvaltaren skall dessutom ange det antal aktier av olika slag som varje aktieägare äger. Uppgifterna skall avse förhållandena vid den tidpunkt som den centrala värdepappersförvararen bestämmer.

På begäran av värdepapperscentralen ska en förvaltare lämna uppgifter till värdepapperscentralen om de aktieägare vars aktier den förvaltar. Uppgifterna ska avse aktieägarnas namn och personnummer, organisationsnummer eller annat identifieringsnummer samt postadress. Förvaltaren ska dessutom ange det antal aktier av olika slag som varje aktieägare äger. Uppgifterna ska avse förhållandena vid den tidpunkt som värdepapperscentralen bestämmer.

4 Senaste lydelse 2005:558.

Den centrala värdepappersförvararen skall på begäran av ett avstämningsbolag kräva in sådana uppgifter om bolagets aktieägare som avses i första stycket.

Värdepapperscentralen ska på begäran av ett avstämningsbolag kräva in sådana uppgifter om bolagets aktieägare som avses i första stycket.

Avstämningsbolag har rätt att hos den centrala värdepappersförvararen få tillgång till de uppgifter som har lämnats om bolagets aktieägare.

Avstämningsbolag har rätt att hos värdepapperscentralen få tillgång till de uppgifter som har lämnats om bolagets aktieägare.

Om det finns särskilda skäl, får Finansinspektionen medge förvaltare undantag från den uppgiftsskyldighet som följer av första och andra styckena.

Aktieägarsammanställning

13 §5

Hos den centrala värdepappersförvararen skall det för varje avstämningsbolag finnas en sammanställning över aktieägare med mer än femhundra förvaltarregistrerade aktier i bolaget. Sammanställningen skall innehålla de uppgifter som anges i 12 § första stycket. En utskrift av sammanställningen skall hållas tillgänglig för var och en hos bolaget och hos den centrala värdepappersförvararen. Utskriften får inte vara äldre än tre månader. Var och en som begär det har vid var tid rätt att mot ersättning för kostnaderna få en aktuell utskrift av sammanställningen från den centrala värdepappersförvararen.

Hos värdepapperscentralen ska det för varje avstämningsbolag finnas en sammanställning över aktieägare med mer än femhundra förvaltarregistrerade aktier i bolaget. Sammanställningen ska innehålla de uppgifter som anges i 12 § första stycket. En utskrift av sammanställningen ska hållas tillgänglig för var och en hos bolaget och hos värdepapperscentralen. Utskriften får inte vara äldre än tre månader. Var och en som begär det har vid var tid rätt att mot ersättning för kostnaderna få en aktuell utskrift av sammanställningen från värdepapperscentralen.

4 kap.

1 §

Avstämningsregister består av avstämningskonton som läggs upp för ägare av finansiella instrument som registreras enligt denna lag. Sådana register förs med hjälp av automatiserad behandling. Den centrala värdepappersförvararen

Avstämningsregister består av avstämningskonton som läggs upp för ägare av finansiella instrument som registreras enligt denna lag. Sådana register förs med hjälp av automatiserad behandling. En svensk värdepapperscentral är

5 Senaste lydelse 2005:558.

är personuppgiftsansvarig enligt personuppgiftslagen (1998:204) för den behandling av personuppgifter som värdepappersförvararen utför.

personuppgiftsansvarig enligt personuppgiftslagen (1998:204) för den behandling av personuppgifter som den värdepapperscentralen utför.

Om inget annat följer av denna lag eller av föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, tillämpas personuppgiftslagen vid behandling av personuppgifter om ägare och innehavare av särskild rätt till finansiella instrument.

Om inget annat följer av denna lag, av föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, av förordningen om värdepapperscentraler eller av rättsakter som har antagits med stöd av förordningen, tillämpas personuppgiftslagen vid behandling av personuppgifter om ägare och innehavare av särskild rätt till finansiella instrument.

Aktier i avstämningsbolag

2 §6

I 1 kap. 10 § aktiebolagslagen (2005:551) finns bestämmelser om aktier i avstämningsbolag.

Aktier i ett avstämningsbolag ska vara registrerade i ett avstämningsregister för bolaget. Aktier i svenska bolag som inte är avstämningsbolag får inte registreras i avstämningsregister.

Aktier i svenska bolag som inte är avstämningsbolag får inte registreras i avstämningsregister.

Bestämmelserna i denna lag om aktier i avstämningsbolag tillämpas också på följande rättigheter i sådana bolag, nämligen

1. fondaktierätt och teckningsrätt som avses i 11 kap. 4 § aktiebolagslagen(2005:551) samt företrädesrätt att delta i emission som avses i 11 kap. 8 § andra stycket aktiebolagslagen,

1. fondaktierätt och teckningsrätt som avses i 11 kap. 4 § aktiebolagslagen samt företrädesrätt att delta i emission som avses i 11 kap. 8 § andra stycket aktiebolagslagen,

2. rätt på grund av teckning av aktier vid nyemission av aktier enligt 13 kap. aktiebolagslagen, samt

3. rätt på grund av teckning av aktier med utnyttjande av optionsrätt enligt 14 kap. aktiebolagslagen.

Skuldförbindelser

3 §

En central värdepappersförvarare får registrera skuldförbindelser eller andra svenska eller utländska

En värdepapperscentral får registrera skuldförbindelser eller andra svenska eller utländska

6 Senaste lydelse 2010:2062.

finansiella instrument i ett avstämningsregister för emittenten. Bestämmelserna i denna lag om skuldförbindelser gäller i tillämpliga delar även andra finansiella instrument än sådana som avses i 2 §.

finansiella instrument i ett avstämningsregister för emittenten. Bestämmelserna i denna lag om skuldförbindelser gäller i tillämpliga delar även andra finansiella instrument än sådana som avses i 2 §.

Avtal om registrering

4 §

Registrering enligt 2 eller 3 §§ sker enligt avtal mellan den centrala värdepappersförvararen och emittenten. Om de finansiella instrumenten har utfärdats i ett annat land än Sverige, får sådan registrering också ske enligt avtal mellan den centrala värdepappersförvararen och företag med motsvarande uppgifter i det landet, om de finansiella instrumenten har avskilts för sådant ändamål.

Registrering enligt 2 eller 3 § sker enligt avtal mellan en svensk värdepapperscentral och emittenten. Om de finansiella instrumenten har utfärdats i ett annat land än Sverige, får sådan registrering också ske enligt avtal mellan en svensk värdepapperscentral och en värdepapperscentral som är etablerad i ett annat land inom EES än Sverige eller en värdepapperscentral från tredjeland, om de finansiella instrumenten har avskilts för sådant ändamål. Med ett sådant avtal jämställs avtal om en indirekt länk enligt artikel 2.1.32 i förordningen om värdepapperscentraler, i den ursprungliga lydelsen.

Samma finansiella instrument får inte registreras på avstämningskonto hos mer än en svensk central värdepappersförvarare. Ett aktiebolag måste anlita samma centrala värdepappersförvarare för all registrering som avser aktier och sådana rättigheter i bolaget som avses i 2 § andra stycket.

Ett aktiebolag måste anlita samma värdepapperscentral för all registrering som avser aktier och sådana rättigheter i bolaget som avses i 2 § andra stycket.

Förbud mot utfärdande av vissa handlingar

5 §7

För finansiella instrument som registreras enligt denna lag får inte utfärdas aktiebrev, emissionsbevis, interimsbevis, teckningsoptionsbevis eller optionsbevis som avses i aktiebolagslagen (2005:551) eller skulde-

7 Senaste lydelse 2010:2062.

brev eller motsvarande handling. Har en sådan handling utfärdats, gäller den inte som förbindelse. Bestämmelserna i aktiebolagslagen gäller inte heller för handlingen.

Första stycket tillämpas inte i fråga om finansiella instrument utfärdade i ett annat land än Sverige.

Om aktiebrev, skuldebrev eller annan motsvarande handling har utfärdats för ett sådant instrument som avses i andra stycket ska handlingen vara inlämnad för förvaring hos den centrala värdepappersförvararen eller för detta företags räkning innan registrering i avstämningsregister får ske, om det inte på annat sätt är säkerställt att handlingen inte kommer i omlopp. Handlingen ska vara kvar i sådant förvar så länge instrumentet är registrerat i avstämningsregister.

Om aktiebrev, skuldebrev eller annan motsvarande handling har utfärdats för ett sådant instrument som avses i andra stycket, ska handlingen vara inlämnad för förvaring hos värdepapperscentralen eller för detta företags räkning innan registrering i avstämningsregister får ske, om det inte på annat sätt är säkerställt att handlingen inte kommer i omlopp. Handlingen ska vara kvar i sådant förvar så länge instrumentet är registrerat i avstämningsregister.

Aktiebolag som övergår till att bli avstämningsbolag

6 §8

I fråga om aktiebolag som övergår till att bli avstämningsbolag gäller följande. Behörighet att första gången antecknas som aktieägare eller förvaltare på ett avstämningskonto tillkommer den som visar upp ett aktiebrev och enligt 6 kap. 8 § aktiebolagslagen (2005:551) eller på annat sätt styrker sitt förvärv. Aktiebrevet skall makuleras på betryggande sätt av den centrala värdepappersförvararen. Vad som nu har sagts tillämpas på motsvarande sätt i fråga om interimsbevis och emissionsbevis som utfärdats av ett aktiebolag innan denna lag blev tillämplig på bolaget.

I fråga om aktiebolag som övergår till att bli avstämningsbolag gäller följande. Behörighet att första gången antecknas som aktieägare eller förvaltare på ett avstämningskonto tillkommer den som visar upp ett aktiebrev och enligt 6 kap. 8 § aktiebolagslagen (2005:551) eller på annat sätt styrker sitt förvärv. Aktiebrevet ska makuleras på betryggande sätt av värdepapperscentralen. Detta tillämpas på motsvarande sätt i fråga om interimsbevis och emissionsbevis som utfärdats av ett aktiebolag innan denna lag blev tillämplig på bolaget.

8 §

Om ett skuldebrev har utfärdats för en skuldförbindelse innan

Om ett skuldebrev har utfärdats för en skuldförbindelse innan

8 Senaste lydelse 2005:558.

denna lag blev tillämplig på förbindelsen gäller följande. Behörighet att första gången antecknas som ägare eller förvaltare på ett avstämningskonto tillkommer den som enligt reglerna i lagen (1936:81) om skuldebrev är behörig att som ägare förfoga över skuldebrevet. Skuldebrevet skall makuleras på betryggande sätt av den centrala värdepappersförvararen.

denna lag blev tillämplig på förbindelsen gäller följande. Behörighet att första gången antecknas som ägare eller förvaltare på ett avstämningskonto tillkommer den som enligt reglerna i lagen (1936:81) om skuldebrev är behörig att som ägare förfoga över skuldebrevet. Skuldebrevet ska makuleras på betryggande sätt av värdepapperscentralen.

9 §9

Om ett emissionsbevis eller teckningsoptionsbevis har utfärdats för en rättighet som avses i 11 kap. aktiebolagslagen (2005:551) innan denna lag blev tillämplig på rättigheten gäller följande. Behörighet att första gången antecknas som ägare eller förvaltare av rättigheten på ett konto för skuldförbindelser tillkommer den som visar upp beviset och enligt 6 kap. 8 § aktiebolagslagen eller på annat sätt styrker sitt förvärv. Beviset skall makuleras på betryggande sätt av den centrala värdepappersförvararen.

Om ett emissionsbevis eller teckningsoptionsbevis har utfärdats för en rättighet som avses i 11 kap. aktiebolagslagen (2005:551) innan denna lag blev tillämplig på rättigheten gäller följande. Behörighet att första gången antecknas som ägare eller förvaltare av rättigheten på ett konto för skuldförbindelser tillkommer den som visar upp beviset och enligt 6 kap. 8 § aktiebolagslagen eller på annat sätt styrker sitt förvärv. Beviset ska makuleras på betryggande sätt av värdepapperscentralen.

11 §

Ägaren av ett skuldebrev som har utfärdats innan denna lag blev tillämplig på skuldförbindelsen har inte, när det gäller därefter förfallen betalning, rätt till betalning förrän innehavet har registrerats på ett avstämningskonto. Med betalning jämställs andra ekonomiska rättigheter gentemot emittenten som följer med skuldebrevet. I samband med att skuldförbindelsen första gången registreras på kontot får den centrala värdepappersförvararen fastställa av

Ägaren av ett skuldebrev som har utfärdats innan denna lag blev tillämplig på skuldförbindelsen har inte, när det gäller därefter förfallen betalning, rätt till betalning förrän innehavet har registrerats på ett avstämningskonto. Med betalning jämställs andra ekonomiska rättigheter gentemot emittenten som följer med skuldebrevet. I samband med att skuldförbindelsen första gången registreras på kontot får värdepapperscentralen fastställa avstämningsdag för ränta

9 Senaste lydelse 2005:558.

stämningsdag för ränta och kapitalbelopp.

och kapitalbelopp.

Panthavare

12 §

En panthavare är behörig att påkalla att vad som sägs i 6–10 §§ skall tillämpas. Kravet på uppvisande av aktiebrev eller annan handling anses därvid uppfyllt om panthavaren visar upp handlingen.

En panthavare får begära att det som anges i 6–10 §§ ska tillämpas. Kravet på uppvisande av aktiebrev eller annan handling ska i så fall anses vara uppfyllt om panthavaren visar upp handlingen.

Makulering av handlingar

13 §

En handling som har makulerats enligt 6, 8 eller 9 § skall förvaras av den centrala värdepappersförvararen i original eller kopia i minst tio år.

En handling som har makulerats enligt 6, 8 eller 9 § ska förvaras av värdepapperscentralen i original eller kopia i minst tio år.

Delegering

14 §

Vad som enligt 6–13 §§ åligger en central värdepappersförvarare kan av denne uppdras åt kontoförande institut att utföra på den centrala värdepappersförvararens vägnar.

Värdepapperscentralen får uppdra åt ett kontoförande institut att utföra de uppgifter som avses i 6– 13 §§ för värdepapperscentralens räkning.

Upphörande av registrering

15 §

Upphör finansiella instrument att vara registrerade i avstämningsregister hos en central värdepappersförvarare till följd av att ett avstämningsförbehåll tagits bort eller att avtalet mellan emittenten och värdepappersförvararen upphört att gälla, är värdepappersförvararen skyldig att till emittenten eller till annan central värdepappersförvarare som emittenten anvisar lämna upplysning om innehållet i samtliga avstämningskonton. Upphör registreringen hos den centrala värdepappersförvararen till följd av att ett avtal mellan värdepappersförv-

Upphör finansiella instrument att vara registrerade i avstämningsregister hos en värdepapperscentral till följd av att ett avstämningsförbehåll tagits bort eller att avtalet mellan emittenten och värdepapperscentralen upphört att gälla, är värdepapperscentralen skyldig att till emittenten eller till en annan värdepapperscentral som emittenten anvisar lämna upplysning om innehållet i samtliga avstämningskonton. Upphör registreringen hos värdepapperscentralen till följd av att ett avtal mellan värdepapperscentralen och en värdepappers-

araren och ett utländskt företag som avses i 4 § första stycket andra meningen upphört att gälla, skall det utländska företaget få motsvarande upplysning.

central som är etablerad i ett annat land inom EES än Sverige eller en värdepapperscentral från tredjeland som avses i 4 § andra meningen upphört att gälla, ska innehavet på kontot överföras till annan kontohållare eller tillgodoräknas kontohavaren på annat sätt som beaktar dennes intressen.

I fall som avses i första stycket skall samtliga kontohavare och innehavare av rättigheter som registrerats på avstämningskonto underrättas genom den centrala värdepappersförvararens försorg.

I fall ska den svenska värdepapperscentralen se till att samtliga kontohavare och innehavare av rättigheter som registrerats på avstämningskonto underrättas.

Vägran att öppna avstämningskonto

20 §

En central värdepappersförvarare får vägra att öppna avstämningskonto för förvärvare av ett sådant finansiellt instrument som kontoförs av värdepappersförvararen endast om det finns grund för det enligt denna lag eller annan författning.

En värdepapperscentral får vägra att öppna avstämningskonto för förvärvare av ett sådant finansiellt instrument som kontoförs av värdepapperscentralen endast om det finns grund för det enligt denna lag eller någon annan författning.

22 §

När en central värdepappersförvarare enligt särskild föreskrift har underrättats om en konkurs skall värdepappersförvararen omedelbart vidarebefordra underrättelsen till samtliga förvaltare som har medgivande enligt 3 kap. 7 §.

När en värdepapperscentral har underrättats om en konkurs, ska den omedelbart vidarebefordra underrättelsen till samtliga förvaltare som har medgivande enligt 3 kap. 7 §.

5 kap.

Registrering av anmälningar

1 §

En central värdepappersförvarare eller ett kontoförande institut skall genast registrera anmälningar om sådana förhållanden som skall framgå av avstämningsregistret och ange tidpunkten för registreringen. När samtliga villkor

En värdepapperscentral eller ett kontoförande institut ska genast registrera anmälningar om sådana förhållanden som ska framgå av avstämningsregistret och ange tidpunkten för registreringen. När samtliga villkor för slutlig regist-

för slutlig registrering är uppfyllda skall registrering ske på ett avstämningskonto.

rering är uppfyllda, ska registrering ske på ett avstämningskonto.

Avförande av uppgifter

5 §10

Den centrala värdepappersförvararen får ur ett register som avses i 1 § avföra uppgifter som uppenbarligen saknar betydelse.

Värdepapperscentralen får ur ett register som avses i 1 § avföra uppgifter som uppenbarligen saknar betydelse.

De avförda uppgifterna skall bevaras i minst tio år.

7 kap.

Överlåtelse som görs av någon annan än ägaren

1 §

Om till följd av 6 kap. 4 § en överlåtelse av ett finansiellt instrument, beträffande vilket överlåtarens eller en tidigare överlåtares äganderätt grundas på en handling som är förfalskad, gäller mot den som ägde det finansiella instrumentet eller mot någon till vars förmån en rådighetsinskränkning gäller, har denne rätt till ersättning av den centrala värdepappersförvararen för skada till följd av överlåtelsen.

Om en överlåtelse av ett finansiellt instrument, beträffande vilket överlåtarens eller en tidigare överlåtares äganderätt grundas på en handling som är förfalskad, gäller mot den som ägde det finansiella instrumentet eller mot någon till vars förmån en rådighetsinskränkning gäller till följd av 6 kap. 4 §, har denne rätt till ersättning av värdepapperscentralen för skada till följd av överlåtelsen.

Första stycket tillämpas också, om till följd av 6 kap. 7 § en pantsättning av ett finansiellt instrument gäller mot den som äger det finansiella instrumentet eller mot någon till vars förmån en rådighetsinskränkning gäller.

Detsamma gäller om en pantsättning av ett finansiellt instrument gäller mot den som äger det finansiella instrumentet eller mot någon till vars förmån en rådighetsinskränkning gäller till följd av 6 kap. 7 §.

Fel vid utförande av registreringsåtgärder

2 §

För skada som tillfogas en ägare av ett finansiellt instrument till

För skada som tillfogas en ägare av ett finansiellt instrument till

10 Ändringen innebär bl.a. att andra stycket tas bort.

följd av en oriktig eller missvisande uppgift i ett avstämningsregister eller i annat fall genom fel i samband med uppläggning eller förande av ett sådant register svarar den centrala värdepappersförvararen eller, om felet kan hänföras till ett kontoförande institut, institutet. Ersättningsansvar gäller dock inte om den centrala värdepappersförvararen respektive det kontoförande institutet visar att felet beror på en omständighet utanför dess kontroll vars följder inte skäligen kunde ha undvikits eller övervunnits. Indirekt förlust ersätts endast om den beror på försummelse av den centrala värdepappersförvararen eller det kontoförande institutet. Vad som nu har sagts om ägaren till ett finansiellt instrument gäller också panthavare och den till vars förmån en rådighetsinskränkning gäller.

följd av en oriktig eller missvisande uppgift i ett avstämningsregister eller i annat fall genom fel i samband med uppläggning eller förande av ett sådant register svarar värdepapperscentralen eller, om felet kan hänföras till ett kontoförande institut, institutet. Ersättningsansvar gäller dock inte om värdepapperscentralen respektive det kontoförande institutet visar att felet beror på en omständighet utanför dess kontroll vars följder inte skäligen kunde ha undvikits eller övervunnits. Indirekt förlust ersätts endast om den beror på försummelse av värdepapperscentralen eller det kontoförande institutet. Detsamma gäller skada som tillfogas panthavare och den till vars förmån en rådighetsinskränkning gäller.

Första stycket gäller på motsvarande sätt om felet beror på någon som har anlitats av den centrala värdepappersförvararen eller av ett kontoförande institut.

Ersättningsansvaret gäller på motsvarande sätt om felet beror på någon som har anlitats av värdepapperscentralen eller av ett kontoförande institut.

För skada som kan hänföras till ett kontoförande institut svarar den centrala värdepappersförvararen solidariskt med institutet. Den centrala värdepappersförvararens ansvar är dock i sådant fall begränsat till fem miljoner kronor för varje skadefall. Den centrala värdepappersförvararen har rätt till ersättning av det kontoförande institutet för vad värdepappersförvararen har betalat till följd av det solidariska ansvaret.

För skada som kan hänföras till ett kontoförande institut svarar värdepapperscentralen solidariskt med institutet. Värdepapperscentralens ansvar är dock i sådant fall begränsat till fem miljoner kronor för varje skadefall. Värdepapperscentralen har rätt till ersättning av det kontoförande institutet för vad värdepapperscentralen har betalat till följd av det solidariska ansvaret.

Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om skadestånd skall gälla då personuppgifter behandlats i strid med den lagen.

Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om skadestånd ska gälla då personuppgifter behandlats i strid med den lagen.

Skada till följd av beslut om rättelse

3 §

Den som tillfogas skada till följd av ett beslut om rättelse enligt 5 kap. 4 § har rätt till ersättning av den centrala värdepappersförvararen. Ersättning utgår dock inte, om den skadelidande med hänsyn till felets beskaffenhet eller andra omständigheter borde ha insett att fel förekommit.

Den som tillfogas skada till följd av ett beslut om rättelse enligt 5 kap. 4 § har rätt till ersättning av värdepapperscentralen.

Ersätt-

ningsansvaret gäller dock inte om den skadelidande med hänsyn till felets beskaffenhet eller andra omständigheter borde ha insett att fel förekommit.

Regressrätt

5 §

I fall som avses i 1–3 §§ har den centrala värdepappersförvararen eller ett kontoförande institut rätt att kräva tillbaka utbetald ersättning från den som genom vållande har medverkat till skadan, i den mån det är skäligt med hänsyn till skadans orsak och omständigheterna i övrigt.

I fall som avses i 1–3 §§ har värdepapperscentralen eller ett kontoförande institut rätt att kräva tillbaka utbetald ersättning från den som genom vållande har medverkat till skadan, i den mån det är skäligt med hänsyn till skadans orsak och omständigheterna i övrigt.

8 kap.

Insyn i avstämningskonto

1 §

Var och en som är registrerad på ett avstämningskonto som ägare eller panthavare eller i annan egenskap, har rätt att på begäran få besked från den centrala värdepappersförvararen om kontots innehåll i den mån innehållet berör den registrerades rätt.

Var och en som är registrerad på ett avstämningskonto som ägare eller panthavare eller i annan egenskap, har rätt att på begäran få besked från värdepapperscentralen om kontots innehåll i den mån innehållet berör den registrerades rätt.

Den centrala värdepappersförvararen skall varje år före utgången av januari lämna innehavaren av ett avstämningskonto besked om kontots innehåll per den 31 december föregående år. Om innehavaren begär det, skall beskedet ange de förändringar på kontot som har ägt rum under det föregående året. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,

Värdepapperscentralen ska varje år före utgången av januari lämna innehavaren av ett avstämningskonto besked om kontots innehåll per den 31 december föregående år. Om innehavaren begär det, ska beskedet ange de förändringar på kontot som har ägt rum under det föregående året.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

Finansinspektionen får meddela föreskrifter om skyldighet för centrala värdepappersförvarare att lämna besked till kontohavare i andra fall än som avses i första meningen.

meddela föreskrifter om skyldighet för svenska värdepapperscentraler att lämna besked till kontohavare i andra fall än som avses i första meningen.

Besked enligt andra stycket skall lämnas utan avgift.

Besked enligt andra stycket ska lämnas utan avgift.

Tystnadsplikt

2 §

Den som är eller har varit anställd hos en central värdepappersförvarare eller hos ett kontoförande institut får inte obehörigen röja uppgifter som har registrerats i ett avstämningsregister eller som har lämnats till värdepappersförvararen eller institutet av en förvaltare.

Den som är eller har varit anställd hos en svensk värdepapperscentral eller hos ett kontoförande institut får inte obehörigen röja uppgifter som har registrerats i ett avstämningsregister eller som har lämnats till värdepapperscentralen eller institutet av en förvaltare.

Detsamma gäller en uppgift i en anmälan eller en utsaga om en misstänkt överträdelse av en bestämmelse som gäller för verksamheten, om uppgiften kan avslöja anmälarens eller den utpekade personens identitet.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) .

2 a §11

En central värdepappersförvarare och ett kontoförande institut är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledare eller om det i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol begärs av åklagare.

En svensk värdepapperscentral och ett kontoförande institut är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledare eller om det i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol begärs av åklagare.

11 Senaste lydelse 2008:911.

Om skyldighet för centrala värdepappersförvarare och kontoförande institut att lämna uppgifter till överförmyndaren finns bestämmelser i 16 kap. 10 a § föräldrabalken.

Om skyldighet för värdepapperscentraler och kontoförande institut att lämna uppgifter till överförmyndaren finns bestämmelser i 16 kap. 10 a § föräldrabalken.

3 §12

Om Finansinspektionen behöver uppgifter för övervakningen av att bestämmelserna i lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument följs eller åklagare finner anledning att anta att brott enligt samma lag har begåtts eller Finansinspektionen finner anledning att anta att en bestämmelse i lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument har överträtts, skall den centrala värdepappersförvararen på begäran lämna inspektionen eller åklagaren besked om ett avstämningsregisters innehåll i den omfattning det har anknytning till tillsynen eller överträdelsen. Beskedet skall lämnas utan avgift. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om hur skyldigheten att lämna sådana besked till inspektionen skall fullgöras.

Om Finansinspektionen behöver uppgifter för övervakningen av att bestämmelserna i lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument följs eller åklagare finner anledning att anta att brott enligt samma lag har begåtts eller Finansinspektionen finner anledning att anta att en bestämmelse i lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument har överträtts, ska en svensk värdepapperscentral på begäran lämna inspektionen eller åklagaren besked om ett avstämningsregisters innehåll i den omfattning det har anknytning till tillsynen eller överträdelsen. Beskedet ska lämnas utan avgift. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur skyldigheten att lämna sådana besked till inspektionen ska fullgöras.

Regeringen får föreskriva att Finansinspektionen skall ha terminalåtkomst till avstämningsregistren för inhämtande av uppgifter som avses i första stycket och som har anknytning till ett ärende hos inspektionen.

Regeringen får föreskriva att Finansinspektionen ska ha terminalåtkomst till avstämningsregistren för inhämtande av uppgifter som avses i första stycket och som har anknytning till ett ärende hos inspektionen.

Uppgifter som skall anmälas enligt 4 § lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument får genom automatisk databehand-

Uppgifter som ska anmälas enligt 4 § lagen om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument får genom automatisk databehandling lämnas

12 Senaste lydelse 2005:381.

ling lämnas ut till det insynsregister som förs enligt 9 § samma lag.

ut till det insynsregister som förs enligt 9 § samma lag.

4 §13

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 2 a § får förordna att den centrala värdepappersförvararen eller det kontoförande institutet samt förvararens eller institutets styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 2 a § eller att det pågår en förundersökning eller ett ärende om rättslig hjälp i brottmål.

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 2 a § får besluta att värdepapperscentralen eller det kontoförande institutet samt värdepapperscentralens eller institutets styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 2 a § eller att det pågår en förundersökning eller ett ärende om rättslig hjälp i brottmål.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott inte skall äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Förbudet skall vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål får dock förbudet tidsbegränsas endast om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp samtycker till detta.

Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål får dock förbudet tidsbegränsas endast om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp samtycker till detta.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, skall undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förordnandet skall upphöra.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förordnandet ska upphöra.

13 Senaste lydelse 2005:490.

9 kap. Tillsyn 9 kap. Tillsyn och ingripanden

Upplysningsskyldighet och ägarprövning m.m.

Tillsynens omfattning

1 §14

Centrala värdepappersförvarare står under tillsyn av Finansinspektionen. I fråga om upplysningsskyldighet, tillsyn och avgifter till Finansinspektionen tillämpas 23 kap. 1, 2, 7, 11, 12 och 14 §§ och 15 § 1, 3 och 4 lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden på motsvarande sätt. I fråga om ägarprövning tillämpas det som gäller för clearingorganisationer enligt 24 kap. 1 och 3– 6 §§, 7 § första stycket 1, 2 och 4, andra och tredje styckena samt 8– 10 §§ samma lag på motsvarande sätt.

Av 1 kap. 5 § denna lag och artikel 10 i förordningen om värdepapperscentraler följer att

Finansinspektionen utövar tillsyn över svenska värdepapperscentraler och utsedda kreditinstitut som har utsetts av en sådan värdepapperscentral. Tillsynen över utsedda kreditinstitut utövas med den begränsning som framgår av artikel 60.1 i förordningen om värdepapperscentraler.

Regeringen får i fråga om centrala värdepappersförvarare meddela föreskrifter om handläggningen av tillståndsärenden enligt 24 kap. 1, 3 och 3 a §§ lagen om värdepappersmarknaden.

Särskilda bestämmelser om tillsyn över kontoförande institut finns i 3 kap.

2 §

Om en central värdepappersförvarare har fattat ett beslut som strider mot denna lag eller någon annan författning som reglerar dess verksamhet, mot föreskrift som meddelats med stöd av denna lag eller någon annan författning eller mot bolagsordningen eller stadgarna, får Finansinspektionen förbjuda att beslutet verkställs. Har beslutet redan verkställts, får inspektionen förelägga värdepappersförvararen att göra rättelse om detta är möjligt.

Av 1 kap. 5 § denna lag och förordningen om värdepapperscentraler följer att Finansinspektionen utövar tillsyn i viss utsträckning över värdepapperscentraler som är etablerade i ett annat land inom EES än Sverige och värdepapperscentraler från tredjeland som här i landet tillhandahåller sådana tjänster som avses i förordningen. I ett sådant fall tillämpas 3 §, 5 § första stycket 1, 7 §, 11 §, 14 §, 15 § andra stycket, 17 §, 18 §, 24–26 och 29–32 §§ även på dem.

14 Senaste lydelse 2009:356.

Bestämmelserna i 7 §, 11 §, 14 §, 15 § andra stycket, 17 §, 18 §, 24– 26 och 29–32 §§ tillämpas dock endast under de förutsättningar som anges i artikel 24.5 i förordningen. Om en sådan värdepapperscentral eller en värdepapperscentral från tredjeland inrättar en filial här i landet, tillämpas även 8 § på filialen. Det som anges om en värdepapperscentral ska i stället avse filialen.

Av 27 § följer att Finansinspektionen får ta ut avgifter av värdepapperscentraler som är etablerade i ett annat land inom EES än Sverige och värdepappercentraler från tredjeland som har inrättat filial här i landet.

Återkallelse av auktorisation Skyldighet att lämna uppgifter

3 §15

Auktorisation som central värdepappersförvarare skall återkallas av Finansinspektionen, om

1. värdepappersförvararen genom att överträda denna lag eller någon föreskrift som har meddelats med stöd av lagen eller på annat sätt visat sig olämplig att utöva verksamheten,

2. värdepappersförvararen inte bedriver sådan verksamhet som auktorisationen avser,

3. såvitt gäller ett svenskt aktiebolag, bolagets egna kapital understiger två tredjedelar av det registrerade aktiekapitalet och bristen inte har täckts inom tre månader från det att den blev känd för bolaget, eller

4. någon som ingår i värdepappersförvararens styrelse eller är verkställande direktör eller

En värdepapperscentral ska lämna Finansinspektionen upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter enligt föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag.

15 Senaste lydelse 2005:558. Ändringen innebär bl.a. att fjärde och femte styckena tas bort.

dennes ställföreträdare inte uppfyller de krav som anges i 2 kap. 2 § första stycket 4.

Om det är tillräckligt får Finansinspektionen i fall som avses i första stycket 1 meddela varning i stället för att återkalla auktorisationen.

Värdepapperscentralen ska därutöver lämna Finansinspektionen de upplysningar som inspektionen begär.

Vid tillämpning av första stycket 3 skall det egna kapitalet beräknas enligt 25 kap. 14 § aktiebolagslagen (2005:551) .

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om uppgiftsskyldigheten enligt första stycket.

I fall som avses i första stycket 4 får auktorisationen återkallas bara om Finansinspektionen först invänt mot att personen ingår i styrelsen eller är verkställande direktör eller dennes ställföreträdare och om han, efter en av inspektionen bestämd tid av högst tre månader, fortfarande finns kvar i styrelsen eller är verkställande direktör eller dennes ställföreträdare.

Vid återkallelse av auktorisation får Finansinspektionen besluta om hur verksamheten skall avvecklas.

4 §

Om Finansinspektionen meddelar ett föreläggande enligt 3 kap. 6 § eller 9 kap. 2 § får inspektionen förelägga vite.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om att vissa uppgifter som enligt 3 § första stycket ska lämnas till

Finansinspektionen i stället ska lämnas till Statistiska centralbyrån.

Tillsynsbefogenheter

Föreläggande om att lämna uppgifter

5 §

För tillsynen över att bestämmelserna i denna lag följs, liksom bestämmelserna i förordningen om värdepapperscentraler, i den ursprungliga lydelsen, och andra författningar som reglerar verk-

samheten, får Finansinspektionen förelägga

1. ett företag eller någon annan att tillhandahålla uppgifter, handlingar eller annat, och

2. den som förväntas kunna lämna upplysningar i saken att inställa sig till förhör på tid och plats som inspektionen bestämmer.

Första stycket gäller inte i den utsträckning uppgiftslämnandet skulle strida mot den i lag reglerade tystnadsplikten för advokater.

Föreläggande att upphöra med viss verksamhet

6 §

Om någon i Sverige driver sådan verksamhet som kräver auktorisation enligt förordningen om värdepapperscentraler utan att vara berättigad till det, ska Finansinspektionen förelägga denne att upphöra med verksamheten. Finansinspektionen får även besluta om att denne ska betala en sanktionsavgift enligt 17 §.

Om det är osäkert om förordningen är tillämplig på en viss verksamhet, får inspektionen förelägga den som driver verksamheten att lämna de upplysningar om verksamheten som inspektionen behöver för att bedöma om så är fallet.

Ett föreläggande enligt denna paragraf som avser en utländsk juridisk person får även riktas mot den som i Sverige är verksam för företagets räkning.

Vite

7 §

Ett föreläggande enligt denna lag får förenas med vite.

Platsundersökning

8 §

Om det finns skäl för det, får Finansinspektionen genomföra en platsundersökning hos en svensk värdepapperscentral eller en juridisk person till vilken värdepapperscentralen har utkontrakterat verksamhet.

Sammankallande av styrelse eller stämma

9 §

Finansinspektionen får sammankalla styrelsen i en svensk värdepapperscentral. Inspektionen får även begära att styrelsen kallar till extra stämma. Om styrelsen inte rättar sig efter en sådan begäran, får inspektionen utfärda kallelsen.

Finansinspektionen får närvara vid en stämma och vid ett sådant styrelsesammanträde som inspektionen har sammankallat samt delta i överläggningarna.

Förordnande av revisorer

10 §

Finansinspektionen har rätt att förordna en eller flera revisorer att tillsammans med övriga revisorer delta i revisionen av en svensk värdepapperscentral. Inspektionen får när som helst återkalla ett sådant förordnande och utse en ny revisor.

Revisorn har rätt till skäligt arvode av värdepapperscentralen för sitt arbete. Storleken på arvodet beslutas av Finansinspektionen.

Ingripanden

Överträdelser

11 §

Finansinspektionen ska ingripa

om en värdepapperscentral eller ett svenskt utsett kreditinstitut har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, förordningen om värdepapperscentraler, i den ursprungliga lydelsen, eller andra författningar som reglerar verksamheten.

I sådana fall ska 14–18, 24–26 och 29–32 §§ tillämpas.

12 §

Finansinspektionen ska ingripa mot någon som ingår i en svensk värdepapperscentrals styrelse eller är dess verkställande direktör, eller ersättare för någon av dem, om värdepapperscentralen

1. tillhandahåller tjänster enligt avsnitten A, B och C i bilagan till förordningen om värdepapperscentraler, i den ursprungliga lydelsen, i strid med artiklarna 16, 25 eller 54 i förordningen,

2. har fått auktorisationer som krävs enligt artikel 16 i förordningen om värdepapperscentraler, i den ursprungliga lydelsen, genom osanna uppgifter eller andra olagliga metoder enligt artikel 20.1 b i förordningen,

3. låtit bli att uppfylla kapitalkravet i strid med artikel 47.1 i förordningen om värdepapperscentraler, i den ursprungliga lydelsen,

4. låtit bli att uppfylla de organisatoriska kraven i strid med artiklarna 26–30 i förordningen om värdepapperscentraler, i den ursprungliga lydelsen,

5. låtit bli att följa uppförandereglerna i strid med artiklarna 32–35 i förordningen om värdepapperscentraler, i den ursprungliga lydelsen,

6. låtit bli att uppfylla kraven för värdepapperscentraltjänster i strid med artiklarna 37–41 i förordningen om värdepapperscentraler, i den ursprungliga lydelsen,

7. låtit bli att uppfylla stabili-

tetskraven i strid med artiklarna 43–47 i förordningen om värdepapperscentraler, i den ursprungliga lydelsen,

8. låtit bli att uppfylla kraven på länkar mellan värdepapperscentraler i strid med artikel 48 i förordningen om värdepapperscentraler, i den ursprungliga lydelsen, eller

9. utan giltig grund vägrat att bevilja olika typer av tillträde i strid med artiklarna 49–53 i förordningen om värdepapperscentraler, i den ursprungliga lydelsen.

Ett ingripande enligt första stycket får ske endast om värdepapperscentralens överträdelse är allvarlig och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen.

Ingripande sker genom

1. beslut att personen i fråga under en viss tid, lägst tre och högst tio år, eller, för upprepade allvarliga överträdelser, permanent inte får vara styrelseledamot, verkställande direktör eller ersättare för någon av dem i värdepapperscentralen, eller

2. beslut om sanktionsavgift.

13 §

Finansinspektionen ska även ingripa mot någon som ingår i ett svenskt utsett kreditinstituts styrelse eller är dess verkställande direktör, eller ersättare för någon av dem, om det utsedda kreditinstitutet

1. låtit bli att uppfylla de särskilda stabilitetskraven för kreditrisker i strid med artikel 59.3 i förordningen om värdepapperscentraler, i den ursprungliga lydelsen, eller

2. låtit bli att uppfylla särskilda stabilitetskrav för likviditetsrisker i strid med artikel 59.4 i förordningen om värdepapperscentraler,

i den ursprungliga lydelsen.

Ett ingripande enligt första stycket får ske endast om institutets överträdelse är allvarlig och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen.

Ingripande sker genom

1. beslut att personen i fråga under en viss tid, lägst tre och högst tio år, eller, för upprepade allvarliga överträdelser, permanent inte får vara styrelseledamot, verkställande direktör eller ersättare för någon av dem i institutet, eller

2. beslut om sanktionsavgift.

Föreläggande om rättelse

14 §

Finansinspektionen får förelägga den som har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, förordningen om värdepapperscentraler, i den ursprungliga lydelsen, eller andra författningar som reglerar verksamheten att inom viss tid vidta en viss åtgärd för att komma till rätta med situationen eller att upphöra med ett visst agerande.

Återkallelse av auktorisation och varning

15 §

I artiklarna 20 och 57 i förordningen om värdepapperscentraler finns bestämmelser om återkallelse av auktorisation för värdepapperscentraler vid bland annat överträdelser av bestämmelser i förordningen.

Vid andra överträdelser av bestämmelser i förordningen om värdepapperscentraler, i den ursprungliga lydelsen, än de som avses i första stycket eller överträdelser av bestämmelser i denna lag eller andra författningar som

Prop. 2015/16:10 reglerar värdepapperscentralens eller det svenska utsedda kreditinstitutets verksamhet, får Finansinspektionen meddela varning.

16 §

Vid återkallelse av auktorisation för en svensk värdepapperscentral får Finansinspektionen besluta om hur verksamheten ska avvecklas.

Sanktionsavgift

17 §

Om Finansinspektionen har meddelat beslut om varning enligt 15 § andra stycket, får inspektionen besluta att värdepapperscentralen eller det utsedda kreditinstitutet ska betala en sanktionsavgift. Finansinspektionen får också besluta om sanktionsavgift, om inspektionen har beslutat om föreläggande enligt 6 § första stycket.

Avgiften tillfaller staten.

18 §

Sanktionsavgift för en värdepapperscentral eller ett utsett kreditinstitut ska fastställas till högst

1. ett belopp som per den 24 juli 2014 i svenska kronor motsvarade 20 miljoner euro,

2. två gånger den vinst som värdepapperscentralen eller det utsedda kreditinstitutet erhållit till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller

3. tio procent av värdepapperscentralens eller det utsedda kreditinstitutets eller, i förekommande fall, koncernens omsättning närmast föregående räkenskapsår.

Om överträdelsen har skett under värdepapperscentralens eller det utsedda kreditinstitutets första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får omsättningen uppskattas.

Avgiften får inte vara så stor att värdepapperscentralen därefter inte uppfyller kapitalkraven i artikel 47.1 i förordningen om värdepapperscentraler, i den ursprungliga lydelsen, eller att det utsedda kreditinstitutet inte uppfyller kraven i 6 kap. 1 § lagen ( 2004:297 ) om bank- och finansieringsrörelse.

19 §

Sanktionsavgiften för en fysisk person ska fastställas till högst

1. ett belopp som per den 24 juli 2014 i svenska kronor motsvarade fem miljoner euro, eller

2. två gånger den vinst som den fysiska personen erhållit till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa.

Avgiften tillfaller staten.

Sanktionsföreläggande

20 §

Frågor om ingripanden mot fysiska personer för överträdelser enligt 12 eller 13 § tas upp av Finansinspektionen genom sanktionsföreläggande.

Ett sanktionsföreläggande innebär att den fysiska personen föreläggs att inom en viss tid godkänna ett ingripande enligt 12 § tredje stycket eller 13 § tredje stycket som är bestämt till tid eller belopp.

När föreläggandet har godkänts, gäller det som ett domstolsavgörande som fått laga kraft. Ett godkännande som görs efter den tid som angetts i föreläggandet är utan verkan.

21 §

Ett sanktionsföreläggande ska innehålla uppgift om

1. den fysiska person som föreläggandet avser,

2. överträdelsen och de omstän-

digheter som behövs för att känneteckna den,

3. de bestämmelser som är tillämpliga på överträdelsen, och

4. den sanktion som föreläggs personen.

Föreläggandet ska också innehålla en upplysning om att ansökan om sanktion kan komma att ges in till domstol, om föreläggandet inte godkänns inom den tid som Finansinspektionen anger.

22 §

Om ett sanktionsföreläggande inte har godkänts inom angiven tid, får Finansinspektionen ansöka hos domstol om att sanktion ska beslutas. En sådan ansökan ska göras hos den förvaltningsrätt som är behörig att pröva ett överklagande av Finansinspektionens beslut om ingripande mot värdepapperscentralen eller det utsedda kreditinstitutet för samma överträdelse.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

23 §

En sanktion för en överträdelse enligt 12 eller 13 § får beslutas bara om ett sanktionsföreläggande har delgetts den som sanktionen riktas mot inom två år från den tidpunkt då överträdelsen ägde rum.

Val av sanktion

24 §

Vid valet av sanktion ska Finansinspektionen ta hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått. Särskild hänsyn ska tas till graden av ansvar för den som har begått överträdelsen och skador som uppkommit till följd av överträdelsen.

Finansinspektionen får avstå från ingripande om en över-

trädelse är ringa eller ursäktlig, om värdepapperscentralen eller det utsedda kreditinstitutet gör rättelse eller om den fysiska personen verkat för att värdepapperscentralen eller det utsedda kreditinstitutet gör rättelse eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot värdepapperscentralen, det utsedda kreditinstitutet eller den fysiska personen och dessa åtgärder bedöms tillräckliga.

25 §

Utöver det som anges i 24 § ska det i förmildrande riktning beaktas om den som har begått överträdelsen i väsentlig mån genom ett aktivt samarbete har underlättat Finansinspektionens utredning.

I försvårande riktning ska det beaktas om den som har begått överträdelsen tidigare har gjort sig skyldig till sådana överträdelser som avses i 11 § första stycket, 12 § eller 13 §. Vid denna bedömning ska särskild vikt fästas vid om överträdelserna är likartade och den tid som har gått mellan de olika överträdelserna.

26 §

När sanktionsavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till sådana omständigheter som anges i 24 och 25 §§ samt till värdepapperscentralens, det utsedda kreditinstitutets eller den fysiska personens finansiella ställning och, om det går att fastställa, den vinst som värdepapperscentralen, det utsedda kreditinstitutet eller den fysiska personen erhållit till följd av regelöverträdelsen eller de kostnader som undvikits.

Avgifter

27 §

Finansinspektionen får ta ut avgifter för prövning av ansökningar och anmälningar enligt förordningen om värdepapperscentraler.

Svenska värdepapperscentraler samt värdepapperscentraler som är etablerade i ett annat land inom EES än Sverige och värdepapperscentraler från tredjeland som har inrättat filial här i landet ska med årliga avgifter bekosta Finansinspektionens verksamhet samt Statistiska centralbyråns verksamhet enligt lagen ( 2014:484 ) om en databas för övervakning av och tillsyn över finansmarknaderna.

28 §

Regeringen får meddela föreskrifter om de avgifter som avses i 27 §.

Verkställighet av beslut om sanktionsavgift

29 §

En sanktionsavgift ska betalas till Finansinspektionen inom 30 dagar efter det att beslutet om den har fått laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkänts eller den längre tid som anges i beslutet eller föreläggandet.

30 §

Finansinspektionens beslut om sanktionsavgift får verkställas enligt utsökningsbalken , om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 29 §.

31 §

Om sanktionsavgiften inte har betalats inom den tid som anges i 29 §, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om in-

drivning finns i lagen ( 1993:891 ) om indrivning av statliga fordringar m.m.

32 §

En sanktionsavgift som har påförts faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkändes.

10 kap.

1 §16

Finansinspektionens beslut enligt denna lag får, med undantag av det som följer av hänvisningen i 9 kap. 1 § till bestämmelser i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5 för-valtningslagen (1986:223). Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Finansinspektionens beslut enligt denna lag och förordningen om värdepapperscentraler får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Beslut i ärenden som avses i 9 kap. 6 § andra stycket, 9 och 20 §§ denna lag och i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223) får dock inte överklagas.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om förbud eller föreläggande enligt 9 kap. 2 § eller om återkallelse enligt 9 kap. 3 § skall gälla omedelbart.

Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om förbud eller föreläggande enligt 9 kap. 6 och 14 §§ eller om återkallelse enligt 9 kap. 15 § första stycket ska gälla omedelbart.

2 §

Om Finansinspektionen i ett ärende om auktorisation enligt förordningen om värdepapperscentraler inte har meddelat beslut inom sex månader från det att ansökan gavs in, ska inspektionen underrätta sökanden om skälen för detta. Sökanden får därefter begära en förklaring av domstol att ärendet onödigt uppehålls.

En begäran om en förklaring ska

16 Senaste lydelse 2007:548.

göras hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Om Finansinspektionen inte har meddelat ett beslut som avses i första stycket inom sex månader från det att en förklaring har lämnats, ska ansökan anses ha avslagits.

1. Denna lag träder i kraft den 1 mars 2016.

2. Centrala värdepappersförvarare som vid ikraftträdandet av denna lag har auktorisation enligt 2 kap. får, om en ansökan om auktorisation som värdepapperscentral enligt förordningen om värdepapperscentraler har getts in till Finansinspektionen senast den 29 februari 2016 eller vid den senare tidpunkt som i förekommande fall framgår av artikel 69.2 i förordningen om värdepapperscentraler, fortsätta att driva denna verksamhet enligt äldre bestämmelser till dess att ansökan har prövats slutligt. I ett sådant fall tillämpas äldre bestämmelser även för kontoförande institut och förvaltare som har antagits av den centrala värdepappersförvararen. Om en ansökan inte har getts in till Finansinspektionen senast vid denna tidpunkt eller om tillstånd vägras, ska den centrala värdepappersförvararen upphöra med verksamheten. Finansinspektionen får då besluta hur verksamheten ska avvecklas.

3. Äldre bestämmelser gäller för överträdelser som har ägt rum före ikraftträdandet.

4. Finansinspektionen får ta ut avgifter även före lagens ikraftträdande för ansökningar om auktorisation enligt förordningen om värdepapperscentraler, när en sådan ansökan har kommit in till inspektionen före lagens ikraftträdande.

2.11. Förslag till lag om ändring i lagen (1999:158) om investerarskydd

Härigenom föreskrivs att 9 och 22 §§ lagen (1999:158) om investerarskydd ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 §1

Ersättningen, tillsammans med eventuell utdelning i värdepappersinstitutets, fondbolagets, förvaltningsbolagets eller AIF-förvaltarens konkurs, ersättning genom institutets, fondbolagets, förvaltningsbolagets eller AIF-förvaltarens ansvarsförsäkring och skadestånd enligt 7 kap. 2 § lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument, för en förlust som enligt denna lag är ersättningsgill, får uppgå till sammanlagt högst 250 000 kronor för varje institut eller bolag.

Ersättningen, tillsammans med eventuell utdelning i värdepappersinstitutets, fondbolagets, förvaltningsbolagets eller AIF-förvaltarens konkurs, ersättning genom institutets, fondbolagets, förvaltningsbolagets eller AIF-förvaltarens ansvarsförsäkring och skadestånd enligt 7 kap. 2 § lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument, för en förlust som enligt denna lag är ersättningsgill, får uppgå till sammanlagt högst 250 000 kronor för varje institut eller bolag.

22 §2

Om en investerare har rätt till ersättning enligt en ansvarsförsäkring som har tecknats av ett värdepappersinstitut, ett fondbolag, ett förvaltningsbolag eller en AIF-förvaltare och om ersättning har betalats ut enligt denna lag för de tillgångar som försäkringsersättningen avser, träder staten in i investerarens rätt till ersättning enligt ansvarsförsäkringen med företrädesrätt framför investeraren intill det utgivna beloppet.

Om en investerare har rätt till skadestånd enligt 7 kap. 2 § lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument och ersättning har betalats ut från investerarskyddet för de tillgångar som skadeståndet avser, träder staten in i investerarens rätt till ersättning enligt den lagen med företrädesrätt

Om en investerare har rätt till skadestånd enligt 7 kap. 2 § lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument och ersättning har betalats ut från investerarskyddet för de tillgångar som skadeståndet avser, träder staten in i investerarens rätt till ersättning

1 Senaste lydelse 2013:568. 2 Senaste lydelse 2013:568.

framför investeraren intill det utgivna beloppet.

enligt den lagen med företrädesrätt framför investeraren intill det utgivna beloppet.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 2016.

2.12. Förslag till lag om ändring i lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden

Härigenom föreskrivs att 1, 2, 4, 6, 8 och 16 §§ lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §1

Denna lag gäller för anmälan och godkännande av system för clearing och avveckling av förpliktelser att betala eller att leverera finansiella instrument (avvecklingssystem) på finansmarknaden.

I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 av den 4 juli 2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister finns särskilda regler om clearing och centrala motparter.

I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 909/2014 av den 23 juli 2014 om förbättrad värdepappersavveckling i Europeiska unionen och om värdepapperscentraler samt ändring av direktiv 98/26/EG och 2014/65/EU och förordning (EU) nr 236/2012 finns särskilda regler om avvecklingssystem för värdepapper.

2 §2

I denna lag avses med administratör: ett företag som är ansvarigt för verksamheten i ett avvecklingssystem; företaget anses som deltagare i systemet,

anmält avvecklingssystem: ett avvecklingssystem som en stat inom

EES har anmält till Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten eller till Eftas övervakningsmyndighet,

central värdepappersförvarare: ett företag som har auktorisation att kontoföra finansiella instrument i avstämningsregister enligt lagen ( 1998:1479 ) om kontoföring av finansiella instrument,

clearingorganisation: ett företag som har tillstånd att driva clearingverksamhet enligt lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,

EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, kollektivt obeståndsförfarande: konkurs, företagsrekonstruktion eller annat därmed jämförbart förfarande,

1 Senaste lydelse 2014:483. 2 Senaste lydelse 2012:190.

samverkande system: två eller flera anmälda avvecklingssystem vars administratörer har ingått ett ömsesidigt arrangemang som innebär att överföringsuppdrag verkställs mellan systemen.

samverkande system: två eller flera anmälda avvecklingssystem vars administratörer har ingått ett ömsesidigt arrangemang som innebär att överföringsuppdrag verkställs mellan systemen, och

värdepapperscentral: detsamma som i artikel 2.1.1 i förordning (EU) nr 909/2014, i den ursprungliga lydelsen.

4 §3

Ett avvecklingssystem ska ha en administratör. Administratör i ett avvecklingssystem får vara:

1. clearingorganisation,

2. central värdepappersförvarare,

2. svensk värdepapperscentral,

3. företag med tillstånd att driva bank- eller finansieringsrörelse enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, samt

4. företag med tillstånd enligt 2 kap. 1 § 1, 2, 4 eller 8 lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.

Särskilda regler om driften av avvecklingssystem för värdepapper finns i artikel 18.2 i förordning (EU) nr 909/2014.

6 §

Ett avvecklingssystem som uppfyller kraven i 5 och 8 §§ samt administreras av en clearingorganisation eller en central värdepappersförvarare skall godkännas.

Ett avvecklingssystem som uppfyller kraven i 5 och 8 §§ samt administreras av en clearingorganisation eller en svensk värdepapperscentral ska godkännas.

8 §4

Deltagare i ett avvecklingssystem får vara:

1. Riksbanken och andra centralbanker,

2. Riksgäldskontoret och utländska offentliga institutioner som i sitt hemland driver verksamhet som är jämförbar med kontorets,

3. clearingorganisationer,

4. centrala värdepappersförvarare,

4. svenska värdepapperscentraler,

5. företag som har tillstånd att driva bank- eller finansieringsrörelse enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

6. företag som har tillstånd enligt 2 kap. 1 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,

3 Senaste lydelse 2011:733. 4 Senaste lydelse 2011:733.

7. utländska företag som i hemlandet driver sådan verksamhet som avses i 3–6, samt

8. annan juridisk person som för egen räkning avvecklar förpliktelser att leverera finansiella instrument i systemet.

Utländska företag som avses i första stycket 7 ska i hemlandet stå under betryggande tillsyn av en myndighet eller något annat behörigt organ.

16 §5

Godkännande av ett avvecklingssystem ska återkallas av Finansinspektionen om

1. administratörens tillstånd för clearingverksamhet enligt lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden eller auktorisation som central värdepappersförvarare enligt lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument har återkallats,

1. administratörens tillstånd för clearingverksamhet enligt lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden eller auktorisation som värdepapperscentral enligt förordning (EU) nr 909/2014 har återkallats,

2. administratörens tillstånd att driva bank- eller finansieringsrörelse enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller tillstånd enligt 2 kap. 1 § 1, 2, 4 eller 8 lagen om värdepappersmarknaden har återkallats, eller

3. avvecklingssystemet inte längre uppfyller kraven i denna lag. Finansinspektionen ska omedelbart underrätta Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten samt Eftas övervakningsmyndighet om återkallelsen.

Om det är tillräckligt får inspektionen i de fall som anges i första stycket 3 meddela varning i stället för att återkalla godkännandet.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 2016.

5 Senaste lydelse 2012:190.

2.13. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §1

I denna lag avses med

1. försäkringsföretag: försäkringsaktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag och försäkringsförening som omfattas av försäkringsrörelselagen (2010:2043),

2. kreditinstitut: bankaktiebolag, sparbank och medlemsbank samt kreditmarknadsföretag enligt 1 kap. 5 § 14 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

3. finansiellt företag: de företag som anges i 1 och 2 samt

a) värdepappersbolag enligt 1 kap. 5 § 26 lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,

b) fondbolag enligt 1 kap. 1 § första stycket 8 lagen (2004:46) om värdepappersfonder,

c) börs enligt 1 kap. 5 § 3 lagen om värdepappersmarknaden,

d) svensk clearingorganisation enligt 1 kap. 5 § 5 lagen om värdepappersmarknaden,

e) central värdepappersförvarare enligt 1 kap. 3 § lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument, och

e) värdepapperscentral enligt 1 kap. 3 § lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument, och

f) AIF-förvaltare som har tillstånd enligt 3 kap. 1 § lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder,

4. koncern: detsamma som i 1 kap.11 och 12 §§aktiebolagslagen (2005:551), varvid vad som sägs om moderbolag tillämpas även på andra juridiska personer än aktiebolag.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 2016.

1 Senaste lydelse 2014:978.

2.14. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 10 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

10 §1

Bestämmelser om uppgiftsskyldighet finns i 9 kap. 12 § försäkringsrörelselagen (2010:2043), 8 kap. 2 a § lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument, 2 kap. 20 § lagen (2004:46) om värdepappersfonder, 1 kap. 11 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, 6 kap. 8 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat, 6 kap. 11 § lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag, 1 kap. 12 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, 3 kap. 14 § lagen (2010:751) om betaltjänster, 3 kap. 14 § lagen (2011:755) om elektroniska pengar och 8 kap. 25 § lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder.

Bestämmelser om uppgiftsskyldighet finns i 9 kap. 12 § försäkringsrörelselagen (2010:2043), 8 kap. 2 a § lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument, 2 kap. 20 § lagen (2004:46) om värdepappersfonder, 1 kap. 11 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, 6 kap. 8 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat, 6 kap. 11 § lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag, 1 kap. 12 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, 3 kap. 14 § lagen (2010:751) om betaltjänster, 3 kap. 14 § lagen (2011:755) om elektroniska pengar och 8 kap. 25 § lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder.

I de lagar som anges i första stycket finns även bestämmelser om meddelandeförbud och ansvarsbestämmelser för den som bryter mot ett sådant förbud.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 2016.

1 Senaste lydelse 2014:980.

2.15. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument

Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 §

Uppgifter som skall anmälas enligt 4 § får efter tillstånd av Finansinspektionen föras över till insynsregistret genom automatisk databehandling. Sådant tillstånd får ges endast till den som är förvaltare enligt 3 kap. 7 § lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument.

Uppgifter som ska anmälas enligt 4 § får efter tillstånd av Finansinspektionen föras över till insynsregistret genom automatisk databehandling. Sådant tillstånd får ges endast till den som är förvaltare enligt 3 kap. 7 § lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 2016.

2.16. Förslag till lag om ändring i lagen (2004:46) om värdepappersfonder

Härigenom föreskrivs att 4 kap.11, 12 och 14 §§ lagen (2004:46) om värdepappersfonder1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

11 §2

Fondbolaget ska föra eller låta föra ett register över samtliga innehavare av andelar i fonden. I fråga om automatiserad och viss manuell behandling av personuppgifter finns bestämmelser i personuppgiftslagen (1998:204).

Är lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument tillämplig på andelarna i fonden, förs registret av en central värdepappersförvarare. Fondbolaget har rätt till insyn i registret.

Är lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument tillämplig på andelarna i fonden, förs registret av en svensk värdepapperscentral. Fondbolaget har rätt till insyn i registret.

Om lagen om kontoföring av finansiella instrument inte är tillämplig på andelarna i fonden, ska den som för registret anteckna inskränkningar enligt 13 kap. 19 § första stycket 4 eller 14 kap. 21 § första stycket 4 föräldrabalken där.

Om lagen om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument inte är tillämplig på andelarna i fonden, ska den som för registret anteckna inskränkningar enligt 13 kap. 19 § första stycket 4 eller 14 kap. 21 § första stycket 4 föräldrabalken där.

Fondbolaget ska till varje fondandelsägare skriftligen bekräfta att dennes fondandelsinnehav har registrerats. Av bekräftelsen ska det framgå värdepappersfondens och, i förekommande fall, andelsklassens beteckning samt namnen på fondbolaget och förvaringsinstitutet. Vidare ska det framgå var informationsbroschyren enligt 15 §, faktabladet enligt 16 a § samt årsberättelsen och halvårsredogörelsen enligt 18 § finns att tillgå.

12 §3

Har en fondandelsägare lämnat sina andelar för förvaltning till någon som har fått tillstånd till registrering som förvaltare, får förvaltaren på andelsägarens uppdrag anges i det register som avses i 11 § första stycket i stället för andelsägaren. I registret ska det särskilt anmärkas att fondandelen förvaltas för någon annans räkning. Förvaltaren ska skyndsamt till andelsägaren eller den som förvaltaren har antecknat i andelsägarens ställe lämna den information förvaltaren får från fondbolaget, om inte

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 2013:563. 2 Senaste lydelse 2013:563. 3 Senaste lydelse 2011:882.

andelsägaren avstått från sådan information. Information som avser ändring av fondbestämmelser enligt 9 b § eller 5 a kap. 7 § eller som avser fusion enligt 8 kap. 8 § ska dock alltid lämnas till andelsägaren eller den som förvaltaren har antecknat i andelsägarens ställe.

Om registret förs av någon annan än en central värdepappersförvarare, ska Finansinspektionen pröva frågor om tillstånd till registrering som förvaltare.

Om registret förs av någon annan än en svensk värdepapperscentral, ska Finansinspektionen pröva frågor om tillstånd till registrering som förvaltare.

Ett tillstånd att registreras som förvaltare får förenas med särskilda villkor för att tillgodose allmänna och enskilda intressen. Ett tillstånd ska återkallas av Finansinspektionen, om ett villkor för tillståndet har åsidosatts och avvikelsen är betydande eller om förutsättningarna för tillståndet inte längre uppfylls.

14 §

Är lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument inte tillämplig på andelarna i fonden, tillämpas i fråga om överlåtelse eller pantsättning av en fondandel i stället 31 § lagen (1936:81) om skuldebrev. I så fall skall vad som i den bestämmelsen sägs om gäldenären gälla fondbolaget eller, om fondandelarna är förvaltarregistrerade, förvaltaren.

Är lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument inte tillämplig på andelarna i fonden, tillämpas i fråga om överlåtelse eller pantsättning av en fondandel i stället 31 § lagen (1936:81) om skuldebrev. I så fall ska vad som i den bestämmelsen sägs om gäldenären gälla fondbolaget eller, om fondandelarna är förvaltarregistrerade, förvaltaren.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 2016.

2.17. Förslag till lag om ändring i lagen (2004:1199) om handel med utsläppsrätter

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 1 § lagen (2004:1199) om handel med utsläppsrätter ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

1 §1

Bestämmelser om kontoföring av utsläppsrätter och kyotoenheter i ett unionsregister finns i registerförordningen.

Den myndighet som regeringen bestämmer (kontoföringsmyndigheten) är den nationella administratör som avses i artikel 6.1 i registerförordningen. Kontoföringsmyndigheten ska administrera konton i unionsregistret som myndigheten har öppnat och som tillhör följande kontotyper:

1. Sveriges nationella konton,

2. depåkonton för verksamhetsutövare,

3. depåkonton för luftfartygsoperatörer,

4. persondepåkonton,

5. depåkonton för handelsplattformar, och

6. kontrollörskonton. Lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument ska inte tillämpas på kontoföring av utsläppsrätter och kyotoenheter.

Lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument ska inte tillämpas på kontoföring av utsläppsrätter och kyotoenheter.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 2016.

1 Senaste lydelse 2011:1103.

2.18. Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551)

Härigenom föreskrivs i fråga om aktiebolagslagen (2005:551)

dels att 1 kap. 9 och 10 §§, 4 kap. 30, 39–41 och 49 §§, 5 kap. 4, 12, 13, 14 och 16–19 §§, 6 kap. 10 §, 11 kap. 5 och 8 §§, 12 kap. 10 §, 13 kap. 18 §, 14 kap. 36 §, 15 kap. 37 §, 20 kap. 21 §, 22 kap. 4, 14, 20 och 21 §§ och 30 kap. 1 § och rubriken närmast före 1 kap. 10 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas tre nya paragrafer, 1 kap. 10 a och 10 b §§ och 5 kap. 12 a § av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

9 §1

Bestämmelser om betydelsen av följande begrepp, termer och uttryck finns i nedan angivna paragrafer: – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – uppdelning av aktier

4 kap. 46 § uppdelning av aktier

4 kap. 46 §

värdepapperscentral

10 b §

årsstämma 7 kap. 10 § årsstämma 7 kap. 10 §

överskjutande aktier

4 kap. 47 § överskjutande aktier

4 kap. 47 §

Begreppet avstämningsbolag Avstämningsbolag

10 §

Ett avstämningsbolag är ett aktiebolag vars bolagsordning innehåller förbehåll om att bolagets aktier skall vara registrerade i ett avstämningsregister enligt lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument (avstämningsförbehåll).

Ett avstämningsbolag är ett aktiebolag vars bolagsordning innehåller förbehåll om att bolagets aktier ska vara registrerade i ett avstämningsregister enligt lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument (avstämningsförbehåll).

I ett avstämningsbolag ska aktierna registreras i ett avstämningsregister för bolaget.

10 a §

Vid tillämpningen av denna lag ska med ett avstämningsregister enligt lagen ( 1998:1479 ) om

1 Senaste lydelse 2008:12.

värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument jämställas ett motsvarande register som förs av en sådan värdepapperscentral som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 909/2014 av den 23 juli 2014 om förbättrad värdepappersavveckling i Europeiska unionen och om värdepapperscentraler samt ändring av direktiv 98/26/EG och 2014/65/EU och förordning (EU) nr 236/2012, i den ursprungliga lydelsen, som är etablerad i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet än Sverige.

Ett konto i ett sådant register ska jämställas med ett avstämningskonto enligt lagen om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument.

10 b §

Med värdepapperscentral och värdepapperscentral från tredjeland avses detsamma som i 1 kap. 3 § lagen ( 1998:1479 ) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument. Vid tillämpningen av 5 kap. 12, 12 a, 16, 18 och 19 §§ denna lag ska med värdepapperscentral jämställas en värdepapperscentral från tredjeland som är erkänd enligt artikel 25 i förordning (EU) nr 909/2014, i den ursprungliga lydelsen.

4 kap.

30 §

Den som förvärvar aktier som enligt bolagsordningen skall hembjudas skall snarast efter förvärvet anmäla aktieövergången till bolagets styrelse. Anmälan skall innehålla uppgift om den ersättning som har lämnats för aktierna och de villkor förvärvaren ställer för inlösen.

Den som förvärvar aktier som enligt bolagsordningen ska hembjudas ska snarast efter förvärvet anmäla aktieövergången till bolagets styrelse. Anmälan ska innehålla uppgift om den ersättning som har lämnats för aktierna och de villkor förvärvaren ställer för inlösen.

Övergår en hembudspliktig aktie Övergår en hembudspliktig aktie

i ett avstämningsbolag till en ny ägare, skall den centrala värdepappersförvararen underrätta styrelsen om övergången i samband med att frågan om införande av den nye ägaren i aktieboken prövas. Bolaget skall underrätta den nye ägaren om anmälningsskyldigheten enligt första stycket.

i ett avstämningsbolag till en ny ägare, ska värdepapperscentralen, om den ansvarar för att föra aktieboken, underrätta styrelsen om övergången i samband med att frågan om införande av den nya ägaren i aktieboken prövas. Bolaget ska underrätta den nya ägaren om anmälningsskyldigheten enligt första stycket.

Anmälan enligt första stycket skall också göras när hembudsplikt inträder enligt 29 §.

Anmälan enligt första stycket ska också göras när hembudsplikt inträder enligt 29 §.

39 §

I avstämningsbolag skall en aktieägare eller förvaltare som på avstämningsdagen är införd i aktieboken och antecknad i ett avstämningsregister enligt 4 kap. lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument, med den begränsning som följer av 41 § tredje meningen, antas vara behörig att

I avstämningsbolag ska en aktieägare eller förvaltare som på avstämningsdagen är införd i aktieboken och antecknad i ett avstämningsregister enligt 4 kap. lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument, med den begränsning som följer av 41 § tredje meningen, antas vara behörig att

1. ta emot nya aktier vid fondemission,

2. ta emot teckningsrätt vid nyemission av aktier eller emission av teckningsoptioner eller konvertibler,

3. ta emot vinstutdelning,

4. ta emot betalning i samband med minskning av aktiekapitalet för återbetalning till aktieägarna, och

5. ta emot betalning i samband med utskiftning vid bolagets likvidation.

40 §

Den som är antecknad i ett avstämningsregister enligt 4 kap. 18 § första stycket 6–8 lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument skall i stället för aktieägaren antas vara behörig att utöva de rättigheter som avses i 39 §.

Den som är antecknad i ett avstämningsregister enligt 4 kap. 18 § första stycket 6–8 lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument ska i stället för aktieägaren antas vara behörig att utöva de rättigheter som avses i 39 §.

41 §

Om den som har tagit emot värdepapper eller betalning enligt 38, 39 eller 40 § inte var rätt mottagare, skall bolaget ändå

Om den som har tagit emot värdepapper eller betalning enligt 38, 39 eller 40 § inte var rätt mottagare, ska bolaget ändå anses

anses ha fullgjort sin skyldighet. Detta gäller dock inte om bolaget eller, i fråga om avstämningsbolag, den centrala värdepappersförvararen insett eller bort inse att det var fel mottagare. Det gäller inte heller om mottagaren var omyndig eller hade en förvaltare enligt föräldrabalken med uppdrag att förvalta hans eller hennes aktier.

ha fullgjort sin skyldighet. Detta gäller dock inte om bolaget eller, i fråga om avstämningsbolag, värdepapperscentralen insett eller borde ha insett att det var fel mottagare. Det gäller inte heller om mottagaren var omyndig eller hade en förvaltare enligt föräldrabalken med uppdrag att förvalta hans eller hennes aktier.

49 §2

Ett beslut om uppdelning eller sammanläggning av aktier ska genast anmälas för registrering i aktiebolagsregistret. Antalet aktier ändras när beslutet registreras.

Efter registreringen ska nödvändiga ändringar genast göras i aktieboken.

I avstämningsbolag ska anmälan genast göras till den centrala värdepappersförvararen om att beslutet har registrerats.

I avstämningsbolag ska anmälan genast göras till den värdepapperscentral som för avstämningsregister för bolaget om att beslutet har registrerats.

5 kap.

4 §

I fråga om behandling av personuppgifter i aktiebok som förs med automatiserad behandling finns bestämmelser i personuppgiftslagen (1998:204). Bolaget är personuppgiftsansvarig för den behandling av personuppgifter som förandet av aktieboken innebär. I avstämningsbolag är det, sedan ett avstämningsregister har upprättats, i stället den centrala värdepappersförvararen som är personuppgiftsansvarig.

I fråga om behandling av personuppgifter i aktiebok som förs med automatiserad behandling finns bestämmelser i personuppgiftslagen (1998:204). Bolaget är personuppgiftsansvarig för den behandling av personuppgifter som förandet av aktieboken innebär. I avstämningsbolag är det, sedan ett avstämningsregister har upprättats, i stället värdepapperscentralen som är personuppgiftsansvarig, om det är en svensk värdepapperscentral som ansvarar för att föra aktieboken.

Bestämmelserna i personuppgiftslagen om rättelse och skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter i aktiebok och vid annan behandling av personuppgifter enligt denna lag.

12 §

Om ett avstämningsförbehåll tas in i bolagsordningen i samband

Om ett avstämningsförbehåll tas in i bolagsordningen i samband

2 Senaste lydelse 2009:37.

med att bolaget bildas, skall 7–9 §§ tillämpas till dess att bolaget har registrerats i aktiebolagsregistret och ett avstämningsregister har upprättats. Införs ett sådant förbehåll genom ändring av bolagsordningen, skall 7–9 §§ tillämpas till dess att förbehållet har registrerats i aktiebolagsregistret och avstämningsregister har upprättats.

med att bolaget bildas, ska 7–9 §§ tillämpas till dess att bolaget har registrerats i aktiebolagsregistret och ett avstämningsregister har upprättats. Införs ett sådant förbehåll genom ändring av bolagsordningen, ska 7–9 §§ tillämpas till dess att förbehållet har registrerats i aktiebolagsregistret och avstämningsregister har upprättats.

När avstämningsregistret har upprättats, skall den centrala värdepappersförvararen

Bolaget får träffa ett skriftligt avtal med en värdepapperscentral om att värdepapperscentralen ska ansvara för aktieboken enligt bestämmelserna i denna lag. I ett sådant fall ska värdepapperscentralen, när avstämningsregistret har upprättats,

1. föra och bevara aktieboken,

2. pröva frågor om införande av aktieägare i aktieboken,

3. svara för utskrift av aktieboken, och

4. avstämma aktieboken. Styrelsen ansvarar för att det träffas ett avtal med en central värdepappersförvarare.

Styrelsen ansvarar för att det träffas ett skriftligt avtal med en värdepapperscentral om registrering i avstämningsregister och, i förekommande fall, om ansvaret för aktieboken. Om något sådant avtal om ansvaret för aktieboken inte gäller, ansvarar styrelsen för de uppgifter som anges i andra stycket.

12 a §

När ett sådant avtal som avses i 12 § tredje stycket har ingåtts, ska bolaget anmäla för registrering i aktiebolagsregistret vilken eller vilka värdepapperscentraler avstämningsbolaget har anlitat och, i förekommande fall, vilken värdepapperscentral som ansvarar för aktieboken.

13 §

Den som har antecknats som aktieägare på ett avstämningskonto enligt lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument skall genast föras in i

Den som har antecknats som aktieägare på ett avstämningskonto ska genast föras in i aktieboken, om inte annat följer av denna lag.

aktieboken, om inte annat följer av denna lag.

14 §

Har en aktieägare i ett avstämningsbolag lämnat sina aktier till någon annan för förvaltning, kan denne (förvaltaren) på aktieägarens uppdrag föras in i aktieboken i stället för aktieägaren. Detta förutsätter dock att förvaltaren

Har en aktieägare i ett avstämningsbolag lämnat sina aktier till någon annan för förvaltning enligt 3 kap.712 §§ lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument eller motsvarande förfarande enligt regler i det land där värdepapperscentralen är auktoriserad, kan denne (förvaltaren) på aktieägarens uppdrag föras in i aktieboken i stället för aktieägaren. Detta förutsätter dock att förvaltaren

1. har fått medgivande av den centrala värdepappersförvararen till registrering som förvaltare, och

1. har fått medgivande av värdepapperscentralen till registrering som förvaltare, och

2. uppfyller de villkor som gäller för införing av ägare i aktieboken. I det fall som avses i första stycket skall det i aktieboken anmärkas att aktien innehas för någon annans räkning. Beträffande förvaltaren antecknas i aktieboken samma uppgifter som enligt 11 § skall föras in om aktieägare.

I det fall som avses i första stycket ska det i aktieboken anmärkas att aktien innehas för någon annans räkning. Beträffande förvaltaren antecknas i aktieboken samma uppgifter som enligt 11 § ska föras in om aktieägare.

I lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument finns bestämmelser om

I lagen om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument finns i fråga om svenska värdepapperscentraler bestämmelser om

1. medgivande enligt första stycket,

2. förvaltares skyldigheter, och

3. skyldighet för bolaget och den centrala värdepappersförvararen att tillhandahålla en sammanställning av uppgifter från förvaltare om aktieägare med mer än 500 förvaltarregistrerade aktier.

3. skyldighet för bolaget och värdepapperscentralen att tillhandahålla en sammanställning av uppgifter från förvaltare om aktieägare med mer än 500 förvaltarregistrerade aktier.

16 §

Har det införts ett avstämningsförbehåll genom en ändring av bolagsordningen och har ett dessförinnan utfärdat aktiebrev inte visats upp enligt 4 kap. 6 § lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument, får upp-

Har det införts ett avstämningsförbehåll genom en ändring av bolagsordningen och har ett dessförinnan utfärdat aktiebrev inte visats upp enligt 4 kap. 6 § lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av

gifter om aktien i den äldre aktieboken föras över till den aktiebok som förs av den centrala värdepappersförvararen. I samband med överföringen skall det anges att aktiebrevet inte har visats upp. Om uppgifterna inte förs över, utgör den äldre aktieboken fortfarande aktiebok i fråga om aktien.

finansiella instrument, får uppgifter om aktien i den äldre aktieboken föras över till den aktiebok som förs av bolaget. Om aktieboken förs av en värdepapperscentral enligt ett sådant avtal som avses i 12 § andra stycket, svarar i stället värdepapperscentralen för denna uppgift. I samband med överföringen ska det anges att aktiebrevet inte har visats upp. Om uppgifterna inte förs över, utgör den äldre aktieboken fortfarande aktiebok i fråga om aktien.

17 §

En ägare till en aktie för vilken det har utfärdats aktiebrev innan bolaget blev avstämningsbolag kan inte, i fråga om därefter beslutad utdelning eller emission, få utdelning, utöva aktieägares företrädesrätt att teckna nya aktier, teckningsoptioner eller konvertibler eller, vid fondemission, få ny aktie, förrän

1. anteckning på ett avstämningskonto har skett enligt 4 kap. 6 § lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument, och

1. anteckning på ett avstämningskonto har skett enligt 4 kap. 6 § lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument eller motsvarande förfarande, och

2. aktieägaren har förts in i den aktiebok som förs av den centrala värdepappersförvararen.

2. aktieägaren har förts in i aktieboken.

18 §

Om det har förflutit fem år sedan avstämningsförbehållet registrerades och ingen har förts in som ägare eller som förvaltare till en aktie som är införd i den aktiebok som förs av den centrala värdepappersförvararen, får bolaget uppmana aktiens ägare att anmäla sig till den centrala värdepappersförvararen. Uppmaningen skall innehålla en upplysning om att rätten till aktien går förlorad om någon anmälan inte görs. Uppmaningen skall ske genom kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar och i den eller de ortstidningar som styrelsen bestämmer.

Om det har förflutit fem år sedan avstämningsförbehållet registrerades och ingen har förts in som ägare eller som förvaltare till en aktie som är införd i aktieboken, får bolaget uppmana aktiens ägare att anmäla sig till bolaget. Om aktieboken förs av en värdepapperscentral enligt ett sådant avtal som avses i 12 § andra stycket, ska anmälan i stället göras till värdepapperscentralen. Uppmaningen ska innehålla en upplysning om att rätten till aktien går förlorad om någon anmälan inte görs. Uppmaningen ska ske genom kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar och i den eller de orts

tidningar som styrelsen bestämmer.

Om det inte har kommit in någon anmälan inom ett år från uppmaningen, får bolaget sälja aktien genom ett värdepappersinstitut. Betalningen för aktien tillfaller bolaget men aktiens tidigare ägare har, om aktiebrevet lämnas in, rätt att av bolaget få ut samma belopp med avdrag för kostnaderna för uppmaningen och försäljningen. Det inlämnade aktiebrevet skall förstöras.

Om det inte har kommit in någon anmälan inom ett år från uppmaningen, får bolaget sälja aktien genom ett värdepappersinstitut. Betalningen för aktien tillfaller bolaget men aktiens tidigare ägare har, om aktiebrevet lämnas in, rätt att av bolaget få ut samma belopp med avdrag för kostnaderna för uppmaningen och försäljningen. Det inlämnade aktiebrevet ska förstöras.

19 §

I ett avstämningsbolag skall en utskrift eller annan framställning av aktieboken hållas tillgänglig hos bolaget och hos den centrala värdepappersförvararen för alla som vill ta del av den. I en sådan utskrift eller framställning skall aktieägarna och förvaltarna tas upp i alfabetisk ordning. Utskriften eller framställningen får inte vara äldre än tre månader.

I ett avstämningsbolag ska en utskrift eller annan framställning av aktieboken hållas tillgänglig hos bolaget för alla som vill ta del av den. I en sådan utskrift eller framställning ska aktieägarna och förvaltarna tas upp i alfabetisk ordning. Utskriften eller framställningen får inte vara äldre än tre månader. Om aktieboken förs av en värdepapperscentral enligt ett sådant avtal som avses i 12 § andra stycket, ska utskriften eller framställningen även hållas tillgänglig hos värdepapperscentralen.

Var och en som begär det har rätt att mot ersättning för kostnaderna få en aktuell utskrift av aktieboken eller del av den.

En aktieägare skall inte tas upp i en utskrift eller framställning enligt denna paragraf, om hans eller hennes aktieinnehav uppgår till högst 500 aktier. Om en aktieägare äger samtliga aktier i bolaget, skall dock hans eller hennes aktieinnehav alltid redovisas.

En aktieägare ska inte tas upp i en utskrift eller framställning enligt denna paragraf, om hans eller hennes aktieinnehav uppgår till högst 500 aktier. Om en aktieägare äger samtliga aktier i bolaget, ska dock hans eller hennes aktieinnehav alltid redovisas.

6 kap.

10 §

Av 4 kap. 5 § lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument framgår att aktiebrev eller interimsbevis inte får utfärdas för aktier i avstämningsbolag.

Av 4 kap. 5 § lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument framgår att aktiebrev eller interimsbevis inte får utfärdas för aktier i avstämningsbolag.

11 kap.

5 §3

I ett aktiebolag som inte är avstämningsbolag skall bolaget på begäran av en aktieägare med fondaktierätt eller teckningsrätt utfärda emissionsbevis för de gamla aktierna. I ett sådant bevis skall det anges hur många bevis som skall lämnas för varje ny aktie, konvertibel eller teckningsoption. Beviset skall lämnas ut till aktieägaren mot uppvisande av det aktiebrev på vilket fondaktierätten eller teckningsrätten grundas. Det skall antecknas på aktiebrevet att emissionsbevis har utfärdats.

I ett aktiebolag som inte är avstämningsbolag ska bolaget på begäran av en aktieägare med fondaktierätt eller teckningsrätt utfärda emissionsbevis för de gamla aktierna. I ett sådant bevis ska det anges hur många bevis som ska lämnas för varje ny aktie, konvertibel eller teckningsoption. Beviset ska lämnas ut till aktieägaren mot uppvisande av det aktiebrev på vilket fondaktierätten eller teckningsrätten grundas. Det ska antecknas på aktiebrevet att emissionsbevis har utfärdats.

Emissionsbevis behöver inte utfärdas om

1. emissionen innebär att varje gammal aktie berättigar till en ny aktie, konvertibel eller teckningsoption, eller

2. en kupong som hör till ett aktiebrev får användas som emissionsbevis.

Första stycket tillämpas också när en innehavare av teckningsoptioner eller konvertibler har rätt till teckning av nya aktier, teckningsoptioner eller konvertibler.

Av 4 kap. 5 § lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument framgår att emissionsbevis eller teckningsoptionsbevis inte får utfärdas för aktier eller andra finansiella instrument som har registrerats enligt den lagen.

Av 4 kap. 5 § lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument framgår att emissionsbevis eller teckningsoptionsbevis inte får utfärdas för aktier eller andra finansiella instrument som har registrerats enligt den lagen.

8 §4

I ett avstämningsbolag skall fondaktierätter och teckningsrätter registreras enligt lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument.

I ett avstämningsbolag ska fondaktierätter och teckningsrätter registreras i avstämningsregister.

Om bolaget har tillförsäkrat innehavare av teckningsoptioner eller konvertibler rätt till teckning av nya aktier, teckningsoptioner eller konvertibler och teckningsoptionerna eller konvertiblerna har

Om bolaget har tillförsäkrat innehavare av teckningsoptioner eller konvertibler rätt till teckning av nya aktier, teckningsoptioner eller konvertibler och teckningsoptionerna eller konvertiblerna har

3 Senaste lydelse 2007:317. 4 Senaste lydelse 2007:317.

registrerats enligt lagen om kontoföring av finansiella instrument, skall också rätten till teckning registreras enligt samma lag.

registrerats i avstämningsregister, ska också rätten till teckning registreras samma sätt.

12 kap.

10 §

Beslutet om fondemission skall genast anmälas för registrering i aktiebolagsregistret. Aktiekapitalet är ökat när beslutet har registrerats.

Beslutet om fondemission ska genast anmälas för registrering i aktiebolagsregistret. Aktiekapitalet är ökat när beslutet har registrerats.

Efter registreringen skall nya aktier genast föras in i aktieboken.

Efter registreringen ska nya aktier genast föras in i aktieboken.

I avstämningsbolag skall anmälan genast göras till den centrala värdepappersförvararen om att emissionen har registrerats.

I avstämningsbolag ska anmälan genast göras till den värdepapperscentral som för avstämningsregister för bolaget om att emissionen har registrerats.

13 kap.

18 §

När teckningen enligt 13 § har avslutats, skall styrelsen besluta om tilldelning till aktietecknarna. Anser styrelsen att någon teckning är ogiltig, skall tecknaren genast underrättas om detta.

När teckningen enligt 13 § har avslutats, ska styrelsen besluta om tilldelning till aktietecknarna. Anser styrelsen att någon teckning är ogiltig, ska tecknaren genast underrättas om detta.

Tilldelade aktier skall genast föras in i aktieboken.

Tilldelade aktier ska genast föras in i aktieboken.

I avstämningsbolag skall anmälan genast göras till den centrala värdepappersförvararen om att styrelsen har fattat beslut om tilldelning.

I avstämningsbolag ska anmälan genast göras till den värdepapperscentral som för avstämningsregister för bolaget om att styrelsen har fattat beslut om tilldelning.

14 kap.

36 §

När aktieteckningen enligt 32 § har avslutats, skall styrelsen besluta om tilldelning av aktier till aktietecknarna. Anser styrelsen att någon teckning är ogiltig, skall aktietecknaren genast underrättas om detta.

När aktieteckningen enligt 32 § har avslutats, ska styrelsen besluta om tilldelning av aktier till aktietecknarna. Anser styrelsen att någon teckning är ogiltig, ska aktietecknaren genast underrättas om detta.

Tilldelade aktier skall genast föras in i aktieboken.

Tilldelade aktier ska genast föras in i aktieboken.

I avstämningsbolag skall anmälan genast göras till den centrala värdepappersförvararen om att styrelsen har fattat beslut om tilldelning.

I avstämningsbolag ska anmälan genast göras till den värdepapperscentral som för avstämningsregister för bolaget om att styrelsen har fattat beslut om tilldelning.

Om teckningsoptionsbevis har utfärdats, skall de förses med en anteckning om att optionsrätten har utnyttjats.

Om teckningsoptionsbevis har utfärdats, ska de förses med en anteckning om att optionsrätten har utnyttjats.

15 kap.

37 §

Vid konvertering skall de nya aktierna genast föras in i aktieboken.

Vid konvertering ska de nya aktierna genast föras in i aktieboken.

I avstämningsbolag skall anmälan genast göras till den centrala värdepappersförvararen om att konvertering har skett.

I avstämningsbolag ska anmälan genast göras till den värdepapperscentral som för avstämningsregister för bolaget om att konvertering har skett.

Om konvertiblerna har getts ut i pappersform, skall de förses med en anteckning om konverteringen.

Om konvertiblerna har getts ut i pappersform, ska de förses med en anteckning om konverteringen.

20 kap.

21 §

Om minskningen av aktiekapitalet har genomförts med indragning av aktier, skall de indragna aktierna genast strykas ur aktieboken. I avstämningsbolag skall styrelsen genast anmäla till den centrala värdepappersförvararen att minskningen har registrerats.

Om minskningen av aktiekapitalet har genomförts med indragning av aktier, ska de indragna aktierna genast strykas ur aktieboken. I avstämningsbolag ska styrelsen genast anmäla till den värdepapperscentral som för avstämningsregister för bolaget att minskningen har registrerats.

22 kap.

4 §

Rätten till lösenbeloppet skall antas tillkomma den som till majoritetsaktieägaren överlämnar ett aktiebrev med anteckning om överlåtelse eller ett lösenbevis enligt 13 § andra stycket. I avstämningsbolag skall rätten antas tillkomma den som enligt lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument är

Rätten till lösenbeloppet ska antas tillkomma den som till majoritetsaktieägaren överlämnar ett aktiebrev med anteckning om överlåtelse eller ett lösenbevis enligt 13 § andra stycket. I avstämningsbolag ska rätten antas tillkomma den som i avstämningsregister är

1. registrerad som ägare till aktierna, eller

2. antecknad på konto i avstämningsregister som berättigad till lösenbeloppet.

14 §

Om det har beslutats om förhandstillträde till aktier i ett avstämningsbolag, skall aktierna,

Om det har beslutats om förhandstillträde till aktier i ett avstämningsbolag, ska aktierna, på

på begäran av majoritetsaktieägaren, registreras med denne som ägare enligt lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument. Samtidigt skall aktieägares rätt till kommande lösenbelopp och ränta registreras enligt samma lag.

begäran av majoritetsaktieägaren, registreras med denne som ägare i avstämningsregister. Samtidigt ska aktieägares rätt till kommande lösenbelopp och ränta registreras samma sätt.

20 §

När en dom avseende lösenbeloppet har vunnit laga kraft gäller följande. I ett bolag som inte är avstämningsbolag skall ägarna till de aktier som skall lösas in till majoritetsaktieägaren överlämna sina aktiebrev med anteckning om överlåtelse. I ett avstämningsbolag skall, utom i fall som avses i 21 §, aktierna på begäran av majoritetsaktieägaren registreras med denne som ägare enligt lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument.

När en dom avseende lösenbeloppet har fått laga kraft gäller följande. I ett bolag som inte är avstämningsbolag ska ägarna till de aktier som ska lösas in till majoritetsaktieägaren överlämna sina aktiebrev med anteckning om överlåtelse. I ett avstämningsbolag ska, utom i fall som avses i 21 §, aktierna på begäran av majoritetsaktieägaren registreras med denne som ägare i avstämningsregister.

21 §

Har aktiebrev eller lösenbevis inte överlämnats till majoritetsaktieägaren inom en månad från den dag dom avseende lösenbeloppet vann laga kraft eller är, i fråga om avstämningsbolag, aktieägare i ett sådant bolag okänd, skall majoritetsaktieägaren utan dröjsmål låta nedsätta lösenbeloppet för en sådan aktie eller för aktie som avses med sådant lösenbevis enligt lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet. Något förbehåll om rätt att återta det nedsatta beloppet får inte göras.

Har aktiebrev eller lösenbevis inte överlämnats till majoritetsaktieägaren inom en månad från den dag en dom avseende lösenbeloppet fick laga kraft eller är, i fråga om avstämningsbolag, aktieägare i ett sådant bolag okänd, ska majoritetsaktieägaren utan dröjsmål låta nedsätta lösenbeloppet för en sådan aktie eller för aktie som avses med sådant lösenbevis enligt lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet. Något förbehåll om rätt att återta det nedsatta beloppet får inte göras.

Om nedsättning har skett enligt denna paragraf, får majoritetsaktieägaren utöva de rättigheter som aktierna ger från och med den tidpunkt då beloppet sätts ned hos länsstyrelsen.

Ett aktiebrev, som ännu inte har överlämnats till länsstyrelsen, ger inte annan rätt för innehavaren än att mot överlämnandet av aktiebrevet få ut lösenbeloppet och ränta. I avstämningsbolag skall,

Ett aktiebrev, som ännu inte har överlämnats till länsstyrelsen, ger inte annan rätt för innehavaren än att mot överlämnandet av aktiebrevet få ut lösenbeloppet och ränta. I avstämningsbolag ska, om

om nedsättning har skett, aktierna på begäran av majoritetsaktieägaren registreras med denne som ägare enligt lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument.

nedsättning har skett, aktierna på begäran av majoritetsaktieägaren registreras med denne som ägare i avstämningsregister.

30 kap.

1 §5

Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som

1. uppsåtligen bryter mot 1 kap. 7 eller 8 §,

2. uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att enligt denna lag föra aktiebok eller hålla aktiebok tillgänglig,

3. uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 8 kap. 18 § andra meningen, 20 § första stycket eller 21 § andra stycket, eller

4. uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot 21 kap. 1, 3, 5 eller 10 §.

En central värdepappersförvarares underlåtenhet att fullgöra de uppgifter som anges i 5 kap. 12 § andra stycket skall inte medföra ansvar enligt första stycket 2.

En värdepapperscentrals underlåtenhet att fullgöra de uppgifter som anges i 5 kap. 12 § andra stycket ska inte medföra ansvar enligt första stycket 2.

Till straff som anges i första stycket döms också den som uppsåtligen medverkar till ett beslut att utse en styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande direktör eller vice verkställande direktör i strid med 8 kap. 12 eller 32 §, om åtgärden är ägnad att dölja vem eller vilka som utövar eller har utövat den faktiska ledningen av bolaget. Detsamma gäller den som uppsåtligen åtar sig ett sådant uppdrag i strid med 8 kap. 12 eller 32 §.

Trots vad som sägs i 35 kap. 1 § brottsbalken får påföljd för brott enligt första stycket 4 mot 21 kap. 1, 3 eller 5 § eller för brott enligt tredje stycket dömas ut, om den misstänkte har häktats eller fått del av åtal för brottet inom fem år från brottet.

I de fall som avses i 9 kap. 41 § och 10 kap. 16 § skall det inte följa ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.

I de fall som avses i 9 kap. 41 § och 10 kap. 16 § ska det inte följa ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.

1. Denna lag träder i kraft den 1 mars 2016.

2. Det krav på ett skriftligt avtal som anges i 5 kap. 12 § tredje stycket tillämpas inte i fråga om avtal om registrering av aktier i avstämningsregister som ingåtts före lagens ikraftträdande.

3. Det som sägs om styrelsens ansvar i 5 kap. 12 § tredje stycket ska tillämpas från och med den 1 mars 2017, om inte avstämningsbolaget före dess ingår ett sådant avtal som avses i 5 kap. 12 § andra stycket med en värdepapperscentral och anmäler detta enligt 5 kap. 12 a §. För tiden

5 Senaste lydelse 2007:317.

fram till dess att en sådan anmälan görs, dock längst till och med den 28 februari 2017, tillämpas det som sägs om centrala värdepappersförvarares ansvar för aktieboken i 5 kap. 12 § andra stycket i dess äldre lydelse. Med central värdepappersförvarare avses den som vid tidpunkten för ikraftträdandet var auktoriserad som central värdepappersförvarare.

2.19. Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 § och 21 kap. 2 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §1

I denna lag finns bestämmelser om värdepappersmarknaden. I 2–11 kap. finns särskilda bestämmelser om värdepappersrörelse, i 12–18 kap. om börsverksamhet m.m. och i 19–21 kap. om clearingverksamhet. I 22–26 kap. finns vissa gemensamma bestämmelser.

För sådan clearingverksamhet som avses i 5 § 6 b gäller endast följande bestämmelser i denna lag:

– 1 kap. 11 och 12–14 §§ om tystnadsplikt, uppgiftsskyldighet, meddelandeförbud och ansvar,

– 23 kap. 1 § första och andra styckena, 2 §, 4 § första stycket samt 7, 11, 12 och 14 §§ om tillsyn,

– 25 kap. 1, 2, 6, 8–11, 17 samt 25–29 §§ om ingripanden, och – 26 kap. 1 § om överklagande. Ytterligare bestämmelser om sådan clearingverksamhet som avses i 5 § 6 b finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister och lagen (2013:287) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister.

Denna lag gäller inte för sådan clearingverksamhet som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 909/2014 av den 23 juli 2014 om förbättrad värdepappersavveckling i Europeiska unionen och om värdepapperscentraler samt ändring av direktiv 98/26/EG och 2014/65/EU och förordning (EU) nr 236/2012, i den ursprungliga lydelsen.

21 kap.

2 §

En clearingdeltagare får delta i clearingverksamheten för egen räkning. En clearingorganisation får tillåta svenska och utländska clearingorganisationer eller centrala värdepappersförvarare samt

En clearingdeltagare får delta i clearingverksamheten för egen räkning. En clearingorganisation får tillåta svenska och utländska clearingorganisationer, värdepapperscentraler och värdepappers-

1 Senaste lydelse 2013:288.

Sveriges riksbank och sådana institut och företag som avses i 14 kap. 3 § första stycket 1 och 2 rätt att delta i clearingverksamheten för någon annans räkning.

centraler från tredjeland samt

Sveriges riksbank och sådana institut och företag som avses i 14 kap. 3 § första stycket 1 och 2 rätt att delta i clearingverksamheten för någon annans räkning.

Om ett företag inom en koncern deltar i clearingverksamhet uteslutande för egen och för andra koncernföretags räkning skall deltagandet i clearingverksamhet anses vara för egen räkning vid tillämpning av första stycket.

Om ett företag inom en koncern deltar i clearingverksamhet uteslutande för egen och för andra koncernföretags räkning ska deltagandet i clearingverksamhet anses vara för egen räkning vid tillämpning av första stycket.

1. Denna lag träder i kraft den 1 mars 2016.

2. Äldre bestämmelser gäller för central värdepappersförvarare som enligt punkt 2 av övergångsbestämmelserna till lagen (2015:000) om ändring i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument får fortsätta att driva sådan verksamhet som avses där efter den 29 februari 2016.

2.20. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs att 30 kap.4 b, 5 och 30 §§offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

30 kap.

4 b §1

Sekretess gäller i en statlig myndighets verksamhet som består i tillståndsgivning eller tillsyn med avseende på bank- och kreditväsendet, värdepappersmarknaden eller försäkringsväsendet för uppgift i en anmälan eller utsaga om överträdelse av bestämmelse som gäller för den som myndighetens verksamhet avser, om uppgiften kan avslöja anmälarens identitet.

Sekretess gäller i en statlig myndighets verksamhet enligt lagen ( 1998:1479 ) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument för uppgift om en enskilds personliga och ekonomiska förhållanden i en anmälan eller utsaga om överträdelse av bestämmelse i lag eller annan författning som gäller för värdepapperscentralers och utsedda kreditinstituts verksamhet, om uppgiften kan avslöja den anmäldes identitet och det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att denne lider skada eller men.

Sekretessen enligt andra stycket gäller inte beslut om sanktioner eller sanktionsförelägganden.

För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

5 §2

Sekretess gäller för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs och uppgiften förekommer i ett ärende hos en statlig myndighet om innehav av

1. aktier i bankaktiebolag, kreditmarknadsbolag, värdepappersbolag, fondbolag eller försäkringsaktiebolag,

2. andelar i medlemsbank eller kreditmarknadsförening, eller

1 Senaste lydelse 2014:987. 2 Senaste lydelse 2014:277.

3. aktier eller andelar i börs, clearingorganisation, central värdepappersförvarare, betalningsinstitut, institut för elektroniska pengar eller företag som driver verksamhet enligt lagen (2014:275) om viss verksamhet med konsumentkrediter.

3. aktier eller andelar i börs, clearingorganisation, svensk värdepapperscentral, betalningsinstitut, institut för elektroniska pengar eller företag som driver verksamhet enligt lagen (2014:275) om viss verksamhet med konsumentkrediter.

Sekretessen gäller inte beslut av myndigheten och inte heller för uppgift från en annan myndighet om uppgiften inte är sekretessreglerad där.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Lydelse enligt prop. 2015/16:5 Föreslagen lydelse

30 §

Den tystnadsplikt som följer av 2 § första stycket första meningen, 4 § första stycket 2, 4 a § första stycket 2, 4 b §, 12 § första stycket och andra stycket 2, 12 a § första stycket och andra stycket 2, 12 b § första stycket 2, 13 §, 15 § första stycket 2, 23 § första stycket 2 och 27 § första stycket 2 och den tystnadsplikt som följer av ett förbehåll som gjorts med stöd av 9 § andra meningen, 14 § andra meningen, 26 § andra meningen eller 29 § andra meningen inskränker rätten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap.1 och 2 §§yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter.

Den tystnadsplikt som följer av 2 § första stycket första meningen, 4 § första stycket 2, 4 a § första stycket 2, 4 b § första stycket, 12 § första stycket och andra stycket 2, 12 a § första stycket och andra stycket 2, 12 b § första stycket 2, 13 §, 15 § första stycket 2, 23 § första stycket 2 och 27 § första stycket 2 och den tystnadsplikt som följer av ett förbehåll som gjorts med stöd av 9 § andra meningen, 14 § andra meningen, 26 § andra meningen eller 29 § andra meningen inskränker rätten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap.1 och 2 §§yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter.

Den tystnadsplikt som följer av 24 § inskränker rätten att meddela och offentliggöra uppgifter, när det är fråga om uppgift om andra ekonomiska eller personliga förhållanden än affärs- och driftförhållanden för den som trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för myndighetens verksamhet.

Den tystnadsplikt som följer av 18 § inskränker rätten att meddela och offentliggöra uppgifter, när det är fråga om uppgift om en enskilds personliga förhållanden vars röjande kan vålla allvarligt men.

1. Denna lag träder i kraft den 1 mars 2016.

2. Äldre bestämmelser gäller för uppgifter i ärenden hos statlig myndighet om innehav av aktier eller andelar i en central värdepappersförvarare som har inletts före ikraftträdandet.

2.21. Förslag till lag om ändring i lagen (2011:900) om dödande av förkommen handling

Härigenom föreskrivs att 2, 4 och 12 §§ lagen (2011:900) om dödande av förkommen handling ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Följande handlingar omfattas av bestämmelserna om dödande av förkommen handling:

1. löpande skuldebrev,

2. växlar,

3. konossement,

4. andra handlingar än de som anges i 1–3, vars uppvisande utgör villkor för rätt att kräva betalning eller att begära att någon annan förpliktelse fullgörs,

5. handlingar, vars uppvisande utgör villkor för att antecknas som innehavare av en rättighet på ett sådant konto som avses i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument,

5. handlingar, vars uppvisande utgör villkor för att antecknas som innehavare av en rättighet på ett sådant konto som avses i lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument,

6. aktiebrev, och

7. inteckningshandlingar. Bestämmelserna tillämpas inte på banksedlar. De tillämpas inte heller på obligationer eller förlagsbevis utom i fråga om obligationer med en löptid på högst ett år som har ställts till innehavaren och som ges ut av en bank eller ett kreditmarknadsföretag.

4 §

En ansökan om dödande av förkommen handling ska göras hos Kronofogdemyndigheten, om inte annat följer av andra eller tredje stycket.

Avser ansökan en förkommen inteckningshandling ska den göras hos den inskrivningsmyndighet som handlägger ärenden om inskrivning av sådan handling som ansökan avser.

Avser ansökan ett förkommet aktiebrev eller annan handling vars uppvisande utgör villkor för att antecknas som innehavare av en rättighet på ett sådant konto som avses i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument, ska ansökan göras hos Bolagsverket.

Avser ansökan ett förkommet aktiebrev eller annan handling vars uppvisande utgör villkor för att antecknas som innehavare av en rättighet på ett sådant konto som avses i lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument, ska ansökan göras hos Bolagsverket.

12 §

Den som är förpliktad att fullgöra vad som blivit utfäst i en dödad handling ska utfärda en ny handling som svarar mot den handling som har dödats. Är den dödade handlingen en intecknad fordringshandling eller ett aktiebrev ska i stället den intecknade egendomens ägare respektive aktiebolaget utfärda en ny handling. Någon ny handling ska dock inte utfärdas, om den dödade handlingen var en handling vars uppvisande endast utgjorde ett villkor för att någon ska antecknas som innehavare av en rättighet på ett sådant konto som avses i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument.

Den som är förpliktad att fullgöra vad som blivit utfäst i en dödad handling ska utfärda en ny handling som svarar mot den handling som har dödats. Är den dödade handlingen en intecknad fordringshandling eller ett aktiebrev ska i stället den intecknade egendomens ägare respektive aktiebolaget utfärda en ny handling. Någon ny handling ska dock inte utfärdas, om den dödade handlingen var en handling vars uppvisande endast utgjorde ett villkor för att någon ska antecknas som innehavare av en rättighet på ett sådant konto som avses i lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument.

En ny handling, som enligt första stycket utfärdas i stället för en dödad inteckningshandling, gäller inte som inteckningshandling förrän anteckning gjorts enligt 13 § andra stycket.

I fråga om växel och konossement gäller även särskilda bestämmelser om ställande av säkerhet.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 2016.

2.22. Förslag till lag om ändring i skatteförfarandelagen (2011:1244)

Härigenom föreskrivs i fråga om skatteförfarandelagen (2011:1244)

dels att 10 kap. 1 §, 34 kap. 9 a och 9 c §§ samt 38 kap. 1 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas två nya paragrafer, 10 kap. 22 § och 23 kap. 8 §, och närmast före 10 kap. 22 § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 kap.

1 §

I detta kapitel finns bestämmelser om – skyldighet att göra skatteavdrag (2 §), – huvudregeln för skatteavdrag från ersättning för arbete (3 §), – undantag från skyldigheten att göra skatteavdrag från ersättning för arbete (4–13 §§),

– anmälningsskyldighet för utbetalare (14 §), – huvudregeln för skatteavdrag från ränta, utdelning och annan avkastning (15 §),

– undantag från skyldigheten att göra skatteavdrag från ränta och utdelning (16–18 §§),

– skyldighet att lämna uppgift om skatteavdrag (19 §), – återbetalning av skatteavdrag (20 §), och

– återbetalning av skatteavdrag (20 §),

– föreläggande att göra skatteavdrag eller lämna uppgift om skatteavdrag (21 §).

– föreläggande att göra skatteavdrag eller lämna uppgift om skatteavdrag (21 §), och

– åtagande att göra skatteavdrag (22 §).

Åtagande att göra skatteavdrag

22 §

En sådan värdepapperscentral som avses i 1 kap. 3 § lagen ( 1998:1479 ) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument ska ge in ett åtagande till Skatteverket om att göra skatteavdrag enligt 15 §, om

1. värdepapperscentralen hör hemma i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet än Sverige,

2. värdepapperscentralen inte bedriver verksamhet från ett fast driftställe i Sverige,

3. värdepapperscentralen kom-

mer att betala ut ränta, utdelning eller annan avkastning som är skattepliktig enligt inkomstskattelagen (1999:1229) , och

4. detta görs för ett sådant avstämningsbolag som avses i 1 kap. 10 § aktiebolagslagen (2005:551) .

Åtagandet ska innehålla nödvändiga identifikationsuppgifter för värdepapperscentralen och avstämningsbolaget.

Det som sägs i första stycket 2–4 och andra stycket om värdepapperscentral gäller även andra utländska juridiska personer än värdepapperscentraler.

23 kap.

8 §

En sådan värdepapperscentral som avses i 1 kap. 3 § lagen ( 1998:1479 ) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument ska ge in ett åtagande till Skatteverket om att lämna kontrolluppgifter enligt 17 och 19–22 kap. samt 2 §, om

1. värdepapperscentralen hör hemma i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet än Sverige,

2. värdepapperscentralen inte bedriver verksamhet från ett fast driftställe i Sverige,

3. värdepapperscentralen a) kommer att tillgodoräkna eller betala ut ränta, utdelning eller annan avkastning,

b) kommer att betala ut ersättning vid avyttring genom inlösen, eller

c) kommer att vidta någon åtgärd som medför skyldighet att lämna kontrolluppgift enligt 20 kap. och 22 kap. 17–21 §§, och

4. detta görs för ett sådant avstämningsbolag som avses i 1 kap. 10 § aktiebolagslagen (2005:551) .

Åtagandet ska innehålla nödvändiga identifikationsuppgifter för värdepapperscentralen och avstämningsbolaget.

Det som sägs i första stycket 2–4 och andra stycket om värdepapperscentral gäller även andra utländska juridiska personer än värdepapperscentraler.

34 kap.

9 a §1

Sådana finansiella institut som avses i 2 kap.610 §§ lagen (2015:62) om identifiering av rapporteringspliktiga konton med anledning av FATCA-avtalet och som har antagits som kontoförande institut av en sådan central värdepappersförvarare som avses i 1 kap. 3 § lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument ska lämna värdepappersförvararen de uppgifter som krävs för att denne ska kunna identifiera sådana rapporteringspliktiga konton som avses i 2 kap. 21 § lagen om identifiering av rapporteringspliktiga konton med anledning av FATCA-avtalet.

Sådana finansiella institut som avses i 2 kap.610 §§ lagen (2015:62) om identifiering av rapporteringspliktiga konton med anledning av FATCA-avtalet och som har antagits som kontoförande institut av en sådan svensk värdepapperscentral som avses i lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument ska lämna värdepapperscentralen de uppgifter som krävs för att denne ska kunna identifiera sådana rapporteringspliktiga konton som avses i 2 kap. 21 § lagen om identifiering av rapporteringspliktiga konton med anledning av FATCA-avtalet.

Om kontrolluppgiften ska innehålla uppgift om amerikanskt skatteregistreringsnummer (TIN) eller födelsedatum, ska det finansiella institutet lämna värdepappersförvararen uppgift om det.

Om kontrolluppgiften ska innehålla uppgift om amerikanskt skatteregistreringsnummer (TIN) eller födelsedatum, ska det finansiella institutet lämna värdepapperscentralen uppgift om det.

Lydelse enligt prop. 2015/16:29 Föreslagen lydelse

9 c §

Sådana finansiella institut som avses i 2 kap.610 §§ lagen (2015:000) om identifiering av rapporteringspliktiga konton vid automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton och som har antagits som kontoförande institut

Sådana finansiella institut som avses i 2 kap.610 §§ lagen (2015:000) om identifiering av rapporteringspliktiga konton vid automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton och som har antagits som kontoförande institut

1 Senaste lydelse 2015:69.

av en sådan central värdepappersförvarare som avses i 1 kap. 3 § lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument ska lämna värdepappersförvararen de uppgifter som krävs för att den ska kunna identifiera sådana rapporteringspliktiga konton som avses i 2 kap. 20 § lagen om identifiering av rapporteringspliktiga konton vid automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton.

Om kontrolluppgiften ska innehålla uppgift om skatteregistreringsnummer (TIN), födelsedatum eller födelseort, ska det finansiella institutet lämna värdepappersförvararen uppgift om det.

av en sådan svensk värdepapperscentral som avses i lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument ska lämna värdepapperscentralen de uppgifter som krävs för att den ska kunna identifiera sådana rapporteringspliktiga konton som avses i 2 kap. 20 § lagen om identifiering av rapporteringspliktiga konton vid automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton.

Om kontrolluppgiften ska innehålla uppgift om skatteregistreringsnummer (TIN), födelsedatum eller födelseort, ska det finansiella institutet lämna värdepapperscentralen uppgift om det.

Lydelse enligt prop. 2015/16:1 Föreslagen lydelse

38 kap.

1 §

Fastställda formulär ska användas för att lämna

1. kontrolluppgifter,

2. åtagande enligt 23 kap. 6 § om att lämna kontrolluppgifter om pensionsförsäkringar och sådana avtal om tjänstepension som är jämförbara med en pensionsförsäkring,

2. åtagande

a) enligt 10 kap. 22 § om att göra skatteavdrag,

b) enligt 23 kap. 6 § om att lämna kontrolluppgifter om pensionsförsäkringar och sådana avtal om tjänstepension som är jämförbara med en pensionsförsäkring, och

c) enligt 23 kap. 8 § om att lämna vissa kontrolluppgifter,

3. deklarationer,

4. särskilda uppgifter, och

5. periodiska sammanställningar.

1. Denna lag träder i kraft den 1 mars 2016.

2. Bestämmelserna i 10 kap. 22 § och 23 kap. 8 § tillämpas första gången på åtaganden som lämnas efter den 29 februari 2016.

2.23. Förslag till lag om ändring i lagen (2014:484) om en databas för övervakning av och tillsyn över finansmarknaderna

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (2014:484) om en databas för övervakning av och tillsyn över finansmarknaderna ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §1

I databasen får sådana uppgifter behandlas som har samlats in med stöd av

1. 6 kap. 9 § första och andra styckena lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,

2. 9 kap. 3 § första stycket lagen ( 1998:1479 ) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument,

2. 10 kap. 2 § första stycket lagen (2004:46) om värdepappersfonder,

3. 10 kap. 2 § första stycket lagen (2004:46) om värdepappersfonder,

3. 13 kap. 3 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

4. 13 kap. 3 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

4. 7 kap. 4 § första stycket lagen (2005:405) om försäkringsförmedling,

5. 7 kap. 4 § första stycket lagen (2005:405) om försäkringsförmedling,

5. 5 kap.10 och 11 §§ lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat,

6. 5 kap.10 och 11 §§ lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat,

6. 23 kap. 2 § första stycket lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,

7. 23 kap. 2 § första stycket lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,

7. 8 kap. 2 § lagen (2010:751) om betaltjänster,

8. 8 kap. 2 § lagen (2010:751) om betaltjänster,

8. 14 kap. 5 § försäkringsrörelselagen (2010:2043),

9. 14 kap. 5 § försäkringsrörelselagen (2010:2043),

9. 5 kap. 2 § lagen (2011:755) om elektroniska pengar,

10. 5 kap. 2 § lagen (2011:755) om elektroniska pengar,

10. 13 kap. 6 § första stycket lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder,

11. 13 kap. 6 § första stycket lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder,

11. 6 kap. 1 § lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag, och

12. 6 kap. 1 § lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag, och

12. artiklarna 99–101, 394, 415, 13. artiklarna 99–101, 394, 415,

1 Senaste lydelse 2014:992.

416, 430 och 451 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012.

416, 430 och 451 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 2016.

2.24. Förslag till lag om ändring i lagen (2015:62) om identifiering av rapporteringspliktiga konton med anledning av FATCA-avtalet

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 11 § och 8 kap. 1 § och rubriken närmast före 8 kap. 1 § lagen (2015:62) om identifiering av rapporteringspliktiga konton med anledning av FATCA-avtalet ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

11 §

Med finansiellt konto avses ett konto hos ett finansiellt institut som är

1. ett företags-, löne-, person-, spar-, kapital- eller girokonto eller konto som finns dokumenterat genom insättningsbevis, sparbevis, investeringsbevis, inlåningsbevis, eller annat liknande instrument som tillhandahålls av ett finansiellt institut inom ramen för dess regelmässiga verksamhet som kreditinstitut eller liknande verksamhet, samt belopp som förvaltas av ett försäkringsföretag och som i enlighet med ett avtal om garanterad investering eller liknande avtal är föremål för utbetalning eller tillgodoräknande av ränta (inlåningskonto),

2. ett annat konto än ett försäkrings- eller livränteavtal och som förs till förmån för någon annan person och innehåller ett finansiellt instrument eller investeringsavtal, såsom aktie eller annan andel i ett företag, skuldebrev, obligation, lånebevis eller annat skuldbevis, kreditswap, swap baserad på icke-finansiellt index, fiktivkapitalkontrakt, försäkrings- eller livränteavtal och option eller annat derivat (depåkonto),

3. en andel i eget kapital eller skulder i en enhet som är ett finansiellt institut uteslutande på grund av att det är en sådan enhet som avses i 9 §, om andelen inte är föremål för regelmässig handel på en etablerad värdepappersmarknad,

4. en andel i eget kapital eller skulder i en enhet som är ett annat finansiellt institut än ett sådant som avses i 9 §, om

a) andelen inte är föremål för regelmässig handel på en etablerad värdepappersmarknad,

b) värdet av andelen i eget kapital eller skulder direkt eller indirekt huvudsakligen fastställs på grundval av tillgångar som ger upphov till källskattepliktiga betalningar med amerikansk källa, och

c) typen av andel har valts i syfte att undvika att andelen är att anse som ett rapporteringspliktigt konto enligt denna lag, eller

5. ett försäkringsavtal med kontantvärde eller livränteavtal som tecknas eller förvaltas av ett finansiellt institut.

Ett konto som avses i första stycket ska dock inte anses vara ett finansiellt konto vid tillämpning av denna lag om det är undantaget från rapporteringsplikt enligt bestämmelserna i 3 kap.

Vid tillämpning av första stycket ska ett konto som har lagts upp hos en sådan värdepapperscentral som avses i 1 kap. 3 § lagen

( 1998:1479 ) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument och som hör hemma i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet än Sverige, av ett svenskt finansiellt institut eller ett utländskt finansiellt instituts fasta driftställe i Sverige, anses finnas hos det svenska finansiella institutet eller det utländska finansiella institutets fasta driftställe i Sverige. Detsamma gäller ett konto som har lagts upp hos en sådan värdepapperscentral från tredjeland som avses i den lagen.

8 kap.

Kontoförande instituts skyldigheter när en central

värdepappersförvarare är

rapporteringsskyldigt finansiellt institut

Kontoförande instituts skyldigheter när en svensk

värdepapperscentral är

rapporteringsskyldigt finansiellt institut

1 §

Om det rapporteringsskyldiga finansiella institutet är en sådan central värdepappersförvarare som avses i 1 kap. 3 § lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument, ska den som har antagits som kontoförande institut och som utför registreringsåtgärder i stället för den centrala värdepappersförvararen tillämpa 4–8 kap. med avseende på konton som är föremål för sådana registreringsåtgärder. Den centrala värdepappersförvararen ska sammanställa och tillhandahålla det kontoförande institutet den information som det kontoförande institutet behöver för att tillämpa 4–8 kap.

Om det rapporteringsskyldiga finansiella institutet är en sådan svensk värdepapperscentral som avses i lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument, ska den som har antagits som kontoförande institut och som utför registreringsåtgärder i stället för värdepapperscentralen tillämpa 4–8 kap. med avseende på konton som är föremål för sådana registreringsåtgärder. Värdepapperscentralen ska sammanställa och tillhandahålla det kontoförande institutet den information som det kontoförande institutet behöver för att tillämpa 4–8 kap.

1. Denna lag träder i kraft den 1 mars 2016.

2. Bestämmelserna i 2 kap. 11 § tredje stycket tillämpas första gången i fråga om kalenderåret 2016.

2.25. Förslag till lag om ändring i lagen (2015:000) om identifiering av rapporteringspliktiga konton vid automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 11 § och 8 kap. 1 § och rubriken närmast före 8 kap. 1 § lagen (2015:000) om identifiering av rapporteringspliktiga konton vid automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 2015/16:29 Föreslagen lydelse

2 kap.

11 §

Med finansiellt konto avses ett konto hos ett finansiellt institut som är

1. ett företags-, löne-, person-, spar-, kapital- eller girokonto eller konto som finns dokumenterat genom insättningsbevis, sparbevis, investeringsbevis, inlåningsbevis, eller annat liknande instrument som tillhandahålls av ett finansiellt institut inom ramen för dess regelmässiga verksamhet som kreditinstitut eller liknande verksamhet, samt belopp som förvaltas av ett försäkringsföretag och som i enlighet med ett avtal om garanterad investering eller liknande avtal är föremål för utbetalning eller tillgodoräknande av ränta (inlåningskonto),

2. ett annat konto än ett försäkrings- eller livränteavtal och som förs till förmån för någon annan person och innehåller finansiella tillgångar (depåkonto),

3. en andel i eget kapital eller skulder i en investeringsenhet,

4. en andel i eget kapital eller skulder i en enhet som är ett annat finansiellt institut än ett sådant som avses i 3, om typen av andel har valts i syfte att undvika att andelen är att anse som ett rapporteringspliktigt konto enligt denna lag, eller

5. ett försäkringsavtal med kontantvärde eller livränteavtal som tecknas eller förvaltas av ett finansiellt institut.

En andel i eget kapital eller skulder i en investeringsenhet ska, trots det som anges i första stycket 3, inte anses vara ett finansiellt konto om investeringsenheten är ett finansiellt institut endast på grund av att den

1. erbjuder investeringsrådgivning till kunder och agerar för kundens räkning, eller

2. hanterar portföljer för kunder och agerar på kundens vägnar i syfte att investera, förvalta eller administrera finansiella tillgångar som i kundens namn sätts in hos ett annat finansiellt institut.

Ett konto som avses i första stycket ska, trots det som anges där, inte anses vara ett finansiellt konto om det är undantaget från rapporteringsplikt enligt bestämmelserna i 3 kap.

Vid tillämpning av första stycket ska ett konto som har lagts upp hos en sådan värdepapperscentral som avses i 1 kap. 3 § lagen ( 1998:1479 ) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansi-

ella instrument och som hör hemma i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet än Sverige, av ett svenskt finansiellt institut eller ett utländskt finansiellt instituts fasta driftställe i Sverige, anses finnas hos det svenska finansiella institutet eller det utländska finansiella institutets fasta driftställe i Sverige. Detsamma gäller ett konto som har lagts upp hos en sådan värdepapperscentral från tredjeland som avses i den lagen.

8 kap.

Kontoförande instituts skyldigheter när en central

värdepappersförvarare är ett

rapporteringsskyldigt finansiellt institut

Kontoförande instituts skyldigheter när en svensk

värdepapperscentral är ett

rapporteringsskyldigt finansiellt institut

1 §

Om det rapporteringsskyldiga finansiella institutet är en sådan central värdepappersförvarare som avses i 1 kap. 3 § lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument, ska den som har antagits som kontoförande institut och som utför registreringsåtgärder i stället för den centrala värdepappersförvararen tillämpa 4–8 kap. med avseende på konton som är föremål för sådana registreringsåtgärder. Den centrala värdepappersförvararen ska sammanställa och tillhandahålla det kontoförande institutet den information som det kontoförande institutet behöver för att tillämpa 4–8 kap.

Om det rapporteringsskyldiga finansiella institutet är en sådan svensk värdepapperscentral som avses i lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument, ska den som har antagits som kontoförande institut och som utför registreringsåtgärder i stället för värdepapperscentralen tilllämpa 4–8 kap. med avseende på konton som är föremål för sådana registreringsåtgärder. Värdepapperscentralen ska sammanställa och tillhandahålla det kontoförande institutet den information som det kontoförande institutet behöver för att tillämpa 4–8 kap.

1. Denna lag träder i kraft den 1 mars 2016.

2. Bestämmelserna i 2 kap. 11 § tredje stycket tillämpas första gången i fråga om kalenderåret 2016.

3. Ärendet och dess beredning

Europaparlamentet och rådet har antagit förordning (EU) nr 909/2014 av den 23 juli 2014 om förbättrad värdepappersavveckling i Europeiska unionen och om värdepapperscentraler samt ändring av direktiv 98/26/EG och 2014/65/EU och förordning (EU) nr 236/2012. Förordningen finns i bilaga 1.

Under förhandlingarna om förordningen har en faktapromemoria upprättats och överlämnats till riksdagen (2011/12:FPM127). Förordningen trädde i kraft den 17 september 2014.

I promemorian Värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument (Ds 2015:2), som har tagits fram inom Finansdepartementet, finns förslag till lagändringar med huvudsakligt syfte att anpassa svensk rätt till förordningen. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 2. Promemorians lagförslag finns i bilaga 3.

Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 5. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Finansdepartementet (dnr Fi2014/4584).

I promemorian En global standard för automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton, som har tagits fram inom Finansdepartementet, föreslås en ny lag om identifiering av rapporteringspliktiga konton vid automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton och en ny 34 kap. 9 c § i skatteförfarandelagen (2011:1244). 2 kap. 11 § och 8 kap. 1 § i den nya lagen utformades mot bakgrund av att det var planerat att förevarande proposition skulle överlämnas till riksdagen tidigare än prop. 2015/16:29. Relevanta delar av promemorians lagförslag finns i bilaga 4. Eftersom prop. 2015/16:29 kom att överlämnas till riksdagen tidigare än förevarande proposition utformades de aktuella bestämmelserna där utan hänsyn till förevarande proposition. I förevarande proposition föreslås därför de ändringar som behövs i de ovan nämnda bestämmelserna med anledning av övriga förslag i propositionen. Dessa ändringar finns med i promemorian respektive lagrådsremissen En global standard för automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton.

Promemorian En global standard för automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Finansdepartementet (dnr Fi2015/2358).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 4 juni 2015 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 7. Lagrådets yttrande finns i bilaga 9.

Regeringen beslutade den 27 augusti 2015 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 8 (lagrådsremiss En global standard för automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton). De ändringar som i denna proposition föreslås i 34 kap. 9 c § skatteförfarandelagen samt 2 kap. 11 § och 8 kap. 1 § lagen om identifiering av rapporteringspliktiga konton vid automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton finns med i den lagrådsremissen. Lagrådets yttrande i den delen finns i bilaga 10.

Regeringen har i propositionen i huvudsak följt Lagrådets förslag och synpunkter.

Lagrådets förslag och synpunkter behandlas i avsnitten 6.2, 7.4 och 8.7 och i författningskommentaren.

I förhållande till lagrådsremissen har det dessutom gjorts några språkliga och redaktionella ändringar i lagtexten.

4. Bakgrund

4.1. Handel med finansiella instrument

En väl fungerande finansiell sektor bidrar till ett effektivt utnyttjande av finansiella resurser genom att slussa överskott av finansiellt sparande till de mest lönsamma ändamålen, med beaktande av förväntad avkastning och risk. På så sätt kan överskott av finansiellt sparande kanaliseras till produktiva investeringar, vilket i sin tur bidrar positivt till sysselsättning och tillväxt.

Handeln med finansiella instrument tillhandahåller verktyg och metoder för att finansiera underskott av finansiellt sparande genom marknaden, vid sidan av kreditinstitut som beviljar krediter för egen räkning, dvs. utan mellanhand. Kapitalanskaffning har i dessa fall formen av emissioner av värdepapper, dvs. aktier och räntebärande instrument. Kapitalanskaffningen fullbordas när ett annat företag, t.ex. ett finansiellt företag, eller en privatperson placerar överskott av finansiellt sparande genom att förvärva de värdepapper som har emitterats.

Om värdepapperen har upptagits till handel på en reglerad marknad, exempelvis Nasdaq Stockholm, eller handlas på handelsplattformar, exempelvis First North eller Nordic MTF, fortsätter handeln efter emissionstillfället (de nämnda termerna förklaras närmare i avsnitt 4.5.1). Handeln på sådana handelsplatser sägs äga rum på andrahandsmarknaden och har till syfte att upprätthålla likviditet i de handlade instrumenten. Med likviditet menas här investerarnas möjlighet att vid behov avyttra tidigare förvärvade värdepapper, vilket i sin tur minskar risken för inlåsning och bidrar till att sänka avkastningskraven. Handeln på andrahandsmarknaden erbjuder även en kontinuerlig värdering av utestående värdepapper, vilket ger emittenterna fortlöpande information om såväl marknadens samlade bedömning av företagsledningens förvaltning som förutsättningarna för att vid behov anskaffa ytterligare kapital.

Behovet att matcha överskott och underskott av finansiellt sparande genom handel på marknaderna förutsätter att den förväntade avkastning och de risker som är förknippade med placeringar i finansiella instrument möter placerarnas behov och riskacceptans. Finansiärer, som bidrar med finansiellt kapital, har varierande placeringshorisonter och olika riskpreferenser. Om tillgängliga värdepapper inte möter dessa behov, t.ex. genom att vara alltför riskfyllda i förhållande till den avkastning som erbjuds, kommer placeringar inte till stånd och kapitalbehoven blir inte tillgodosedda. Behovet att jämka samman placerarnas avkastningskrav och riskpreferenser med de av emittenterna erbjudna placeringsalternativen är grunden för den separata handeln med finansiella risker som äger rum med hjälp av derivatkontrakt.

Finansiella derivatkontrakt erbjuder en indirekt handel med bl.a. värdepapper genom att prisbildningen på derivatkontrakten är knuten till priserna på specifika s.k. underliggande tillgångar. På detta sätt kan finansiella risker som har samband med ett eller flera värdepapper hanteras genom positioner i ett derivatkontrakt som har samma värdepapper som underliggande tillgång men som ger ett motsatt, alternativt förstärkt, ekonomiskt utfall jämfört med värdepapperet självt.

Derivatkontrakt kan alltså vara kopplade till värdepapper. De kan emellertid också vara knutna till valutor, råvaror eller andra värden eller faktorer som inte avser värdepapper.

I lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden används termen finansiella instrument som samlingsbeteckning för överlåtbara värdepapper, penningmarknadsinstrument, fondandelar samt finansiella derivatinstrument (1 kap. 4 §). Med överlåtbara värdepapper avses enligt denna definition bl.a. aktier och obligationer. Penningmarknadsinstrument inkluderar statsskuldväxlar, inlåningsbevis, företagscertifikat m.m. Med finansiella derivatinstrument avses bl.a. optioner, terminskontrakt, swappar, räntesäkringsavtal som avser värdepapper, valutor, räntor, andra derivatinstrument eller finansiella mått eller råvaror, under förutsättning att leverans av den underliggande tillgången kan undvikas när denna är något annat än ett finansiellt instrument (t.ex. olja, jordbruksprodukter eller metaller).

Derivatinstrument kan handlas antingen bilateralt mellan två parter vid sidan av organiserade handelsplatser eller multilateralt på en handelsplats. Den förra typen av kontrakt benämns OTC-derivat, vilket motsvarar uttrycket handel över disk (på engelska over the counter). Den senare typen av kontrakt har ingen särskild benämning men har det gemensamt att villkoren är standardiserade, t.ex. i fråga om förfallodagar och belopp, vilket är en förutsättning för multilateral handel på en handelsplats.

Genom nya regler i EU-rätten införs krav att standardiserade derivatkontrakt ska handlas på en handelsplats. Det sker genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och av direktiv 2011/61/EU (omarbetning) samt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 600/2014 av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (se vidare avsnitt 4.5). Direktivet förkortas MiFID II efter den engelska benämningen Markets in Financial Instruments Directive II. Förordningen förkortas MiFIR efter den engelska benämningen Markets in Financial Instruments Regulation.

Enligt sedan tidigare gällande regler ska OTC-derivat som är lämpade för clearing hos en central motpart, t.ex. genom att derivatkontraktet har en tillräcklig grad av standardisering, överlämnas till en sådan motpart. Den centrala motparten inträder mellan köpare och säljare som motpart till dem båda (s.k. central clearing eller central motpartsclearing). I annat fall ska motpartsriskerna begränsas genom riskbegränsningstekniker, såsom utväxling av säkerheter. Detta följer av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 av den 4 juli 2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister (se vidare avsnitt 4.5.2). Den förordningen innehåller även harmoniserade regler för centrala motparter och transaktionsregister.

Genom förordningen om förbättrad värdepappersavveckling och om värdepapperscentraler, fortsättningsvis förordningen om värdepapperscentraler, införs harmoniserade regler även för centrala värdepappersförvarare, vilket innebär att den samlade infrastrukturen på finansmarknaden kommer att omfattas av harmoniserade ramverk på EUnivå för bl.a. auktorisation och tillsyn.

Hänvisningar till S4-1

  • Prop. 2015/16:10: Avsnitt 4.2.2

4.2. Den finansiella infrastrukturen

4.2.1. Inledning

Med finansiell infrastruktur avses ett antal centrala företag som ansvarar för clearing, avveckling och kontoföring och som har stor betydelse för marknadens stabilitet och effektiva funktion. Dessa är: – clearingorganisationer, primärt centrala motparter, – system för avveckling av betalningar och – värdepapperscentraler, dvs. centrala värdepappersförvarare som dess-

utom driver ett avvecklingssystem för värdepapper.

Hänvisningar till S4-2-1

  • Prop. 2015/16:10: Avsnitt 4.5.2

4.2.2. Clearingorganisationer

En clearingorganisation definieras i 1 kap. 5 § 5 lagen om värdepappersmarknaden som ett företag som har fått tillstånd att driva clearingverksamhet i enlighet med bestämmelserna i 19 kap. samma lag eller enligt förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister. Clearingverksamhet behandlas utförligt i avsnitt 6.5.

Centrala motparter är, som nämns i avsnitt 4.1, en särskild sorts clearingorganisation som inträder mellan köpare och säljare som motpart till båda. Centrala motparter omfattas av förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister, vilken i tillämpliga fall gäller i stället för lagen om värdepappersmarknaden.

Central clearing innebär att parterna i en transaktion överlämnar ingångna avtal om överlåtelse av ett finansiellt instrument till den centrala motparten som, genom s.k. novation, ersätter det ursprungliga avtalet med åtminstone två nya avtal – ett avtal mellan säljaren och den centrala motparten som köpare, ett avtal mellan köparen och den centrala motparten som säljare. Därmed behöver marknadsdeltagarna inte värdera motpartsrisker i samband med handeln på en handelsplats eftersom motparten alltid är densamma, dvs. den centrala motparten. Detta förhållande har särskilt stor betydelse på derivatmarknaderna eftersom derivatkontrakt kan vara utestående under lång tid innan avveckling äger rum, upp till många år. Det innebär i sin tur att volymen utestående kontrakt som ännu inte har avvecklats kan bli mycket stor i frånvaro av en central motpart och att en motsvarande uppbyggnad av motpartsrisker riskerar att äga rum. Förekomsten av en central motpart är därför en förutsättning för multilateral handel med derivatkontrakt på en handelsplats.

Det är vanligt förekommande att marknadsdeltagare saknar direkt tillträde till en central motpart, vilket medför behov av en mellanhand som träder in mellan marknadsdeltagaren och den centrala motparten (s.k. medlemsclearing). Mellanhänderna ansvarar för att deras respektive motparter fullgör sina skyldigheter och brukar benämnas clearingmedlemmar. De har en avtalsmässig relation med den centrala motparten. Det förekommer emellertid även att marknadsdeltagare har en egen avtalsmässig relation med den centrala motparten (s.k. slutkundsclearing). Clearingmedlemmarna ansvarar, i förekommande fall, för de skyldigheter som följer av deltagandet, bl.a. hantering av marginal-

säkerheter och betalning alternativt leverans av värdepapper i samband med avveckling.

Genom central clearing överförs motpartsrisker till den centrala motparten som är specialiserad på hantering av sådana risker. Som ett inslag i denna process reduceras den samlade riskexponeringen genom nettning (omvandling av betalnings- och leveransförpliktelser till en nettoförpliktelse). Eftersom en central motpart är exponerad mot många, alternativt alla, köpare och säljare av de finansiella instrument som hanteras av den centrala motparten, är potentialen att reducera risker större i detta fall (s.k. multilateral nettning). Genom multilateral nettning kan positioner som har stängts av marknadsdeltagare identifieras och elimineras. Samma mekanism reducerar även antalet transaktioner och motsvarande betalningar vid avveckling, eftersom endast nettobelopp behöver utväxlas.

Utöver den minskade riskexponering som följer av nettning tillämpar en central motpart, i enlighet med förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister, specifika riskbegränsningstekniker som syftar till att hantera risken att en eller flera clearingmedlemmar inte förmår fullfölja sina åtaganden (se avsnitt 4.5.2).

På den svenska aktiemarknaden är EuroCCP central motpart. Tidigare sköttes den uppgiften av det nederländska bolaget EMCF som gick samman med brittiska EuroCCP under våren 2014 och i samband med det ändrade namn. EuroCCP står under tillsyn av den nederländska myndigheten AFM (Authority for the Financial Markets). EuroCCP clearar handeln med de 30 största aktierna på Nasdaq Stockholm som ingår i OMXS30, vissa övriga aktier samt s.k. börshandlade fonder.

Nasdaq OMX Clearing AB är den centrala motpart som finns i Sverige för handeln med derivatkontrakt. Nasdaq OMX Clearing AB blev som första centrala motpart inom EU auktoriserad den 18 mars 2014 i enlighet med förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister. Nasdaq OMX Clearing AB hanterar finansiella derivatkontrakt med aktier, räntebärande instrument och råvaror (el) som underliggande tillgång. Auktorisationen i enlighet med förordningen innebär, som påpekas ovan, att Nasdaq OMX Clearing AB, i de avseenden som regleras i förordningen, undantas från tillämpningsområdet för bestämmelserna om clearingorganisationer i lagen om värdepappersmarknaden.

Hänvisningar till S4-2-2

4.2.3. Avvecklingssystem för betalningar

Infrastrukturen för betalningar är nära kopplad till handeln med finansiella instrument. Det beror på att avveckling av transaktioner med finansiella instrument även omfattar de betalningar som avser t.ex. köp av aktier. Dessa betalningar sammantagna kan avse stora belopp.

Avveckling av betalningar mellan två parter som har konton i olika banker kräver ett överordnat avvecklingssystem för betalningar. Avveckling i ett sådant system föregås av en rad kontroller som bl.a. avser parternas identitet och betalningsavsändarens behållning på sitt konto. På den grunden auktoriserar parterna betalningen. Instruktioner om betalningen sammanställs och en kontroll äger rum av behållningen på de konton som bankerna disponerar i avvecklingssystemet. När avveck-

lingen genomförs debiteras den avsändande bankens konto samtidigt som den mottagande bankens konto krediteras med det överförda beloppet. Därmed kan den avsändande banken debitera och den mottagande banken kreditera kundernas konton i respektive bank. När avvecklingen har genomförts är betalningen slutförd, dvs. den är slutgiltig och kan inte återkallas.

Avveckling av stora betalningar i Sverige sker med användning av det svenska centrala avvecklingssystemet för stora betalningar som ägs och drivs av Riksbanken. Detta avvecklingssystem benämns RIX och har större banker och clearingorganisationer som deltagare. Det är god praxis och i överensstämmelse med internationella riktlinjer på området att avveckling äger rum i centralbankspengar, varmed menas att överföringar sker genom debitering och kreditering av deltagarnas konton i centralbanken.

Medan RIX är ett avvecklingssystem för stora betalningar är Bankgirocentralen BCG AB:s Clearing- och Avvecklingstjänst ett avvecklingssystem för massbetalningar. Bankgirot ägs av affärsbankerna och utnyttjar deltagarnas konton i Riksbanken för överföringsuppdrag i svenska kronor. För överföringsuppdrag i euro utnyttjas deltagarnas konton i Europeiska centralbankens (ECB:s) avvecklingssystem Target2.

Bankgirocentralen BCG AB har tillstånd att bedriva clearingverksamhet enligt 19 kap. lagen om värdepappersmarknaden.

Hänvisningar till S4-2-3

  • Prop. 2015/16:10: Avsnitt 12.1, 8.2

4.2.4. Avvecklingssystem för värdepapper

Avveckling av transaktioner med värdepapper omfattar ett överföringsuppdrag avseende värdepapper och ett parallellt överföringsuppdrag avseende de matchande betalningarna.

Efter ett avslut på värdepappersmarknaden (en transaktion), som kan avse antingen aktier eller räntebärande instrument, överförs de motsvarande överföringsuppdragen till ett avvecklingssystem. Överföringen ombesörjs av deltagarna i avvecklingssystemet, som utgör mellanhänder mellan avvecklingssystemet och slutanvändarna. Deltagarna bär ansvaret för att avveckling sker på avsedd dag. Tidsspannet mellan transaktionen och då avveckling sker genom överföring av värdepapper och motsvarande betalaningar benämns avvecklingscykeln. Under lång tid har avvecklingscykeln i bl.a. Sverige varit tre bankdagar från transaktionen, vilket benämns T+3 (T står därvid för Trade Day). Genom förordningen om värdepapperscentraler förkortas avvecklingscykeln till T+2. I Sverige såväl som i de övriga nordiska länderna infördes den nya ordningen för den handel som sker på bl.a. reglerade marknader fr.o.m. oktober 2014.

Precis som fallet är vid betalningar genomförs nödvändiga kontroller innan avveckling sker (figur 1). I ett första steg sker registrering, varvid ett överföringsuppdrag införs i systemet. I ett andra steg kontrolleras att inblandade clearingmedlemmar har infört med varandra överensstämmande överföringsuppdrag avseende en och samma bakomliggande transaktion. Efter matchningsmomentet blir ett överföringsuppdrag oåterkalleligt. I ett tredje steg sker täckningskontroll av clearingmedlemmarnas leverans- och betalningskapacitet avseende samtliga leverans- och betalningsinstruktioner. Detta mynnar ut i klarmarkering vilket inne-

bär att avvecklingen är säkerställd, såväl i förhållande till motparterna som i förhållande till tredje man i händelse av en clearingmedlems obestånd. I ett avslutande steg sker avveckling, varvid leveranser av värdepapper debiteras de avstämningskonton som har anvisats av levererande clearingmedlemmar och krediteras de avstämningskonton som har anvisats av mottagande clearingmedlemmar. Motsvarande transaktioner sker i betalningsledet, i detta fall genom konton som tillhandahålls av utsedda likvidbanker som i sin tur har konton i Riksbanken. Avvecklingen sker även i detta fall med hjälp av centralbankspengar, dvs. genom debitering och kreditering av likvidbankernas konton i Riksbanken.

Figur 1. Översikt över avvecklingsprocessen

Källa: Allmänna villkor, kontoföring och clearing, Euroclear Sweden 2013-06-26.

Enligt förordningen om värdepapperscentraler ska avvecklingssystem för värdepapper drivas av en auktoriserad värdepapperscentral. En värdepapperscentral är, förenklat uttryckt, en central värdepappersförvarare som även driver ett system för avveckling av värdepapper. Avvecklingen kan därmed ske genom debitering och kreditering av konton som förs av värdepapperscentralen i rollen som central värdepappersförvarare. Därmed säkerställs en viss grad av integration av värdepapperscentralens verksamhet, innefattande avveckling och kontoföring på den högsta nivån, vilket underlättar uppdraget att övervaka och säkerställa emissionens integritet. Detta senare uttryck syftar på kravet att antalet värdepapper som har krediterats på konton i värdepapperscentralen alltid ska överensstämma med antalet emitterade värdepapper av samma slag.

Den svenska centrala värdepappersförvarare som finns i dag är Euroclear Sweden AB.

Hänvisningar till S4-2-4

  • Prop. 2015/16:10: Avsnitt 5.1, 5.3

4.2.5. Kontoföring av finansiella instrument

För handeln på reglerade marknader och andra handelsplatser är infrastrukturen för kontoföring av finansiella instrument av stor betydelse. Beträffande sådana finansiella instrument för vilka aktiebrev, skuldebrev eller annan motsvarande handling inte har utfärdats (dematerialiserade instrument), eller där det genom förvaring eller på annat likvärdigt sätt har säkerställts att en sådan handling inte kommer i omlopp (immobiliserade instrument), framgår dispositionsrätten och andra rättigheter som är knutna till ett innehav av ett finansiellt instrument genom kontoföring.

Bestämmelser om kontoföring finns i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument (kontoföringslagen). Äganderätt och särskild rätt till kontoförda finansiella instrument registreras i avstämningsregister som förs av en central värdepappersförvarare (1 kap. 1 §).

I Sverige har endast Euroclear Sweden AB (tidigare VPC AB och Värdepapperscentralen AB) auktorisation som central värdepappersförvarare. Euroclear Sweden AB har också tillstånd som clearingorganisation (se avsnitt 4.2.2). Kontoförande institut (bl.a. värdepappersinstitut enligt definitionen i 1 kap. 5 § 27 lagen om värdepappersmarknaden) får under vissa förutsättningar vidta registreringsåtgärder i ett avstämningsregister (1 kap. 3 § och 3 kap. 2 § kontoföringslagen).

Bland de överlåtbara värdepapper som berörs av förordningen om värdepapperscentraler finns aktier och andra värdepapper som motsvarar andelar i aktiebolag m.m. samt depåbevis för aktier (artikel 2.1.35 i förordningen). Aktier är också i praktiken mycket vanligt förekommande bland de finansiella instrument som är föremål för kontoföring i Sverige. Det finns därför anledning att beröra regleringen av aktiebolag här i landet. Svenska aktiebolag regleras i aktiebolagslagen (2005:551). Även av aktiebolagslagen följer att aktier som huvudregel kan överlåtas fritt (4 kap. 7 §).

Ett svenskt aktiebolag ska ha ett aktiekapital bestämt i antingen svenska kronor eller i euro (1 kap. 4 § aktiebolagslagen). Ett aktiebolag kan vara ett privat aktiebolag eller ett publikt aktiebolag (1 kap. 2 § samma lag). I fråga om förordningen om värdepapperscentraler är det främst de publika aktiebolagen som är av intresse, eftersom aktier eller teckningsrätter i ett privat aktiebolag eller skuldebrev eller teckningsoptioner som ett sådant bolag har gett ut inte får bli föremål för handel på en reglerad marknad, en motsvarande marknad utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller någon annan organiserad marknadsplats (1 kap. 8 § samma lag). Som huvudregel får inte heller ett privat aktiebolag genom annonsering eller på annat sätt försöka sprida sådana värdepapper till allmänheten (1 kap. 7 § samma lag). Som framgår av avsnitt 5 omfattar tillämpningsområdet för förordningen om värdepapperscentraler avveckling av samtliga finansiella instrument, medan reglerna om att värdepapper ska ha kontobaserad form och om att avveckling ska ske inom viss tid omfattar värdepapper som har tagits upp till handel på en reglerad marknad eller handlas på en annan handelsplats.

Ett avstämningsbolag är ett aktiebolag vars bolagsordning innehåller förbehåll om att bolagets aktier ska vara registrerade i ett avstämningsregister enligt kontoföringslagen (avstämningsförbehåll, se 1 kap. 10 § aktiebolagslagen). De aktiebolag som inte är avstämningsbolag kallas kupongbolag. För samtliga aktiebolag gäller att en aktiebok ska föras (5 kap. 1 §). Den ska innehålla uppgifter om aktier och aktieägare i syfte att ligga till grund för utövandet av aktieägares rättigheter mot bolaget och ge bolaget, aktieägare och andra underlag för att bedöma ägandeförhållandena i bolaget (5 kap. 1 §). Vem som är skyldig att föra aktieboken och hur den ska föras varierar däremot beroende på om det rör sig om ett avstämningsbolag eller ett kupongbolag. För avstämningsbolag gäller, sedan ett avstämningsregister har upprättats, att den centrala värdepappersförvararen, efter avtal med bolaget, ansvarar för att föra och

bevara aktieboken, pröva frågor om att föra in aktieägare i den m.m. (5 kap. 12 §). Som huvudregel ska den som har antecknats som aktieägare på ett avstämningskonto enligt kontoföringslagen genast föras in i aktieboken (5 kap. 13 §). För avstämningsbolag gäller således att innehållet i aktieboken ska spegla innehållet i avstämningsregistret. Innehållet i aktieboken skiljer sig åt mellan avstämningsbolag och kupongbolag (5 kap. 5, 6 och 11 §§).

Närmare bestämmelser om avstämningsregister finns i kontoföringslagen (se avsnitt 7). Sådana register består av avstämningskonton som läggs upp för ägare av finansiella instrument som registreras enligt den lagen (4 kap. 1 § första stycket). Ett avstämningsregister förs för varje slag av finansiellt instrument. Aktier i ett avstämningsbolag ska vara registrerade i avstämningsregister (4 kap. 2 §). Aktier i svenska bolag som inte är avstämningsbolag får däremot inte registreras i ett sådant register. Med aktier jämställs vissa andra rättigheter. På avstämningskontot ska bl.a. pantsättning och förekomst av annan särskild rätt avseende det finansiella instrumentet anges (4 kap. 17 § 5). Innebörden av att vara registrerad som innehavare (ägare) på ett avstämningskonto är att innehavaren ska, med de begränsningar som framgår av kontot, anses ha rätt att förfoga över det finansiella instrumentet (6 kap. 1 §). I kontoföringslagen finns även bestämmelser om rättsverkan av en registrering av överlåtelse och pantsättning av finansiella instrument.

Avstämningsregister består alltså av avstämningskonton för de olika ägarna av det aktuella slaget av finansiellt instrument. Beträffande exempelvis ett svenskt aktiebolag som har 100 aktieägare finns det således 100 avstämningskonton. Det ska också anges på ett avstämningskonto hur många finansiella instrument som kontot omfattar. Det innebär, i fråga om exemplet ovan, att även om de 100 aktieägarna äger 1 000 aktier var, finns det endast ett avstämningskonto per aktieägare i bolaget. Däremot kan givetvis var och en av dessa aktieägare äga t.ex. aktier i andra aktiebolag. I sådant fall antecknas detta på ett annat avstämningskonto, nämligen aktieägarens avstämningskonto avseende just det bolaget. Med andra ord kan en och samma fysiska eller juridiska person ha ett stort antal avstämningskonton. I praktiken kan dock en sådan person få en överblick över sitt sammantagna innehav genom den kontoföringsstruktur som används av Euroclear Sweden AB. Detta bolag använder sig nämligen av det s.k. VPC-systemet. I VPC-systemet samlas innehavet på en kunds (kontohavares) samtliga avstämningskonton på ett och samma värdepapperskonto (VP-konto). Beträffande VPC-systemet samt termen avstämningsregister respektive avstämningskonton, se även figur 2 nedan.

Ett särskilt slag av avstämningskonton är det som kallas förvaltarkonton. Värdepappersinstitut och vissa andra juridiska personer får medges rätt att registreras som förvaltare av ett visst finansiellt instrument, i stället för att instrumentet registreras på ägarkonto (3 kap. 7 § kontoföringslagen). Vid förvaltarregistrering framgår det således inte av avstämningsregistret för vems räkning som det finansiella instrumentet förvaltas. I stället anges på kontot att det finansiella instrumentet i fråga förvaltas för annans räkning (3 kap. 9 § 2). Den för vars räkning de finansiella instrumenten förvaltas har i sin tur ett konto eller en depå hos förvaltaren. Det kan exempelvis röra sig om att en privatperson som äger

några aktier har en depå hos en bank. Om en aktieägare har lämnat sina aktier till någon annan för förvaring, dvs. om aktierna är förvaltarregistrerade enligt ovan, kan förvaltaren på aktieägarens uppdrag föras in i aktieboken i stället för aktieägaren under vissa förutsättningar (5 kap. 14 § aktiebolagslagen).

De finansiella instrument som kontoförs specificeras till antal och slag (4 kap. 17 § 3 och 18 § första stycket 2 kontoföringslagen). Det är däremot inte möjligt att särskilja två instrument av samma slag från varandra. Det innebär att instrument av samma slag är fungibel egendom på samma sätt som pengar. Vanligtvis avser också handeln med finansiella instrument fungibel egendom, dvs. de finansiella instrumenten är inte individuellt bestämda i parternas avtal (prop. 1997/98:160 s. 130). Så är dock inte fallet med t.ex. premieobligationer.

Den som är registrerad som ägare på ett avstämningskonto ska i regel anses ha rätt att förfoga över det finansiella instrumentet i fråga (6 kap. 1 § kontoföringslagen). En sådan registrering får även andra konsekvenser, t.ex. att personen i fråga ska antas vara behörig att ta emot nya aktier vid s.k. fondemission, ta emot teckningsrätt i vissa fall, ta emot vinstutdelning m.m. (4 kap. 49 § aktiebolagslagen). För såväl ägarkonton som förvaltarkonton gäller att registreringsåtgärderna inte utgör bevis om ägande utan endast anger vem som ska anses (presumeras) ha rätt att förfoga över det finansiella instrumentet. Vid behov får äganderättsfrågan avgöras efter en rättslig prövning med åberopande av relevant bevisning.

Avstämningsregister förs med hjälp av automatiserad behandling, dvs. elektroniskt (4 kap. 1 § första stycket kontoföringslagen). Av den anledningen är aktierna i sådana bolag dematerialiserade eller, i vissa fall, immobiliserade (se ovan). Det innebär att en aktieägare inte har rätt att få ett aktiebrev utfärdat för hans eller hennes aktier (6 kap. 1 § aktiebolagslagen).

Figur 2. Översiktsbild av avstämningsregister enligt kontoföringslagen och aktiebolagslagen

Figur 3. Översiktsbild av Euroclear Sweden AB:s VPC-system samt termerna avstämningskonto och avstämningsregister

Hänvisningar till S4-2-5

4.3. Emission av värdepapper

Bestämmelser om utökning av aktiekapitalet finns i 11–16 kap. aktiebolagslagen. Aktiekapitalet kan utökas genom antingen fondemission eller emission av nya aktier (nyemission alternativt inlösen av tidigare utgivna teckningsoptioner eller konvertibler, 11 kap. 1 § samma lag). I det förra fallet omvandlas i regel reserverade medel eller fritt eget kapital i balansräkningen till bundet eget kapital i form av aktiekapital (12 kap. 1 §). Någon kapitalanskaffning på marknaden äger inte rum. Det finns därför anledning att begränsa den följande framställningen till emission av nya aktier i avstämningsbolag som ska vara registrerade i ett avstämningsregister i enlighet med 4 kap. 2 § första stycket kontoföringslagen.

En emission av nya aktier kan genomföras i ett steg, mot kontant betalning alternativt apportegendom (nyemission), eller i flera steg genom emission av teckningsoptioner som ger rätt att teckna nya aktier eller konvertibler (11 kap. 1 § aktiebolagslagen). Konvertibler är skuldebrev förenade med en rätt att konvertera skuldebrevet till nya aktier. Det slutliga resultatet blir i samtliga fall att aktiebolaget i fråga anskaffar nytt kapital genom emission av nya aktier. Vid nyemission av aktier har aktieägarna normalt företrädesrätt till nya aktier i proportion till det antal aktier de redan äger. Motsvarande gäller för konvertibler.

Om det i emissionsbeslutet anges ett visst belopp eller ett visst lägsta belopp för emissionens omfattning upphör beslutet att gälla om inte beloppet i fråga har tecknats. I ett sådant fall ska redan inbetalade belopp återbetalas. Det är en av flera anledningar till att involvera särskilda s.k. emissionsinstitut i samband med emissioner.

Euroclear Sweden AB har upprättat ett särskilt regelverk för emittenter och emissionsinstitut. Regelverket innehåller bl.a. ett krav om att emittenter ska anlita emissionsinstitut, i vart fall i samband med den initiala anslutningen av emittentens värdepapper och huvudsakligen i samband med frivilliga emissionshändelser (Euroclear Sweden AB, Regelverk för Emittenter och Emissionsinstitut, avsnitt 5.1).

Emissionsinstitutet, t.ex. en bank eller ett värdepappersbolag, ansvarar för att tillräcklig information registreras i avstämningsregistret, med beaktande av panthavares och andra rättighetshavares särskilda rätt till värdepapperen. Av detta skäl kräver regelverket för emittenter och emissionsinstitut att emissionsinstituten ska vara antagna som kontoförande institut med rätt att utföra registreringsåtgärder på avstämningskonton. Det framgår bl.a. av definitionen av emissionsinstitut i avsnitt 1, samma regelverk.

Emissionsinstitut har även en ekonomisk funktion, genom att minska risker för s.k. moturval, dvs. risken att deltagande i nyemissioner ska visa sig vara systematiskt dåliga placeringar för investerarna. Detta motverkas genom att emissionsinstituten, till skillnad från emittenterna själva, är återkommande marknadsdeltagare.

Mot bakgrund av behovet att finna avsättning för emissioner som avser ett visst belopp eller ett visst lägsta belopp kan det finnas ett behov av garantier i vissa fall. En garanti att teckna belopp som motsvarar del av eller hela emissionen kan lämnas av emissionsinstitutet självt, av institutionella investerare som har ett intresse i aktien eller av en kombination av dessa alternativ. Normalt samordnas garantierna av emissionsinstitutet. Garantier som lämnas av ett emissionsinstitut är normalt förenade med en extra kostnad för emittenten.

Emission av räntebärande instrument omfattas av färre begränsningar i lag jämfört med emission av aktier. Dock ska upptagande av lån i vissa fall godkännas av bolagsstämman. Detta gäller om lånevillkoren är beroende av bolagets resultat eller utbetalade utdelningar. En central värdepappersförvarare får registrera skuldförbindelser utgivna av ett avstämningsbolag i ett avstämningsregister. Det regelverk som Euroclear Sweden AB har utformat för emittenter och emissionsinstitut gäller för kontoföring av finansiella instrument, vilket inkluderar räntebärande instrument.

Hänvisningar till S4-3

4.4. Olika modeller för kontoföring och olika slag av centrala värdepappersförvarare

Behovet av kontoföring är en direkt följd av besluten att dematerialisera (eller immobilisera) värdepapper (se ovan). De existerande modellerna för kontoföring har därför det gemensamt att rätten till ett värdepapper framgår genom registrering på ett konto och att detta konto förs av den

centrala värdepappersförvararen, på samma nivå som registrering av emissioner äger rum, dvs. på den högsta nivån. Med den högsta nivån avses den kontoföring som sker hos den centrala värdepappersförvararen, i motsats till sådana registreringar som vid förvaltarregistrering sker i en förvaltares eget system (se ovan). Det är en central uppgift för den centrala värdepappersförvararen att säkerställa en överensstämmelse mellan å ena sidan summan av krediteringar på avstämningskonton och å andra sidan emitterade volymer av samma värdepapper. Denna överensstämmelse eller konsistens brukar benämnas emissionens integritet.

Enligt den globalt sett dominerande modellen för kontoföring är kontohavarna hos den centrala värdepappersförvararen begränsade till ett antal depåbanker som för investerarnas innehav av värdepapper på egna konton (i Sverige benämnt förvaltarregistrering, se ovan). Depåbankerna är i sin tur kontohavare i den centrala värdepappersförvararen, dvs. på den högsta nivån, där samma innehav av värdepapper förs på s.k. omnibuskonton. Med sådana konton menas att ett stort antal kunders värdepapper finns registrerade på ett och samma förvaltarkonto utan att de enskilda kundernas individuella innehav separeras från varandra.

Det svenska och nordiska systemet för kontoföring skiljer sig från den globalt sett dominerande modellen genom att tillåta, alternativt föreskriva, registrering av individuella innehav direkt i den centrala värdepappersförvararens register. Det innebär att investerare erbjuds möjligheten av individuellt separerade konton på den högsta nivån, vilket innebär att en maximalt säker förvaring av värdepapper erbjuds till låg kostnad. Det innebär å andra sidan att antalet konton hos den centrala värdepappersförvararen blir mycket stort. Enligt uppgift från Euroclear Sweden AB uppgår antalet kontohavare på den högsta nivån till omkring 3,4 miljoner. Samtidigt uppgår antalet deltagare i avvecklingssystemet, med vilka Euroclear Sweden AB har kontraktuella relationer, till knappt 50.

Det är ett utmärkande drag för det svenska och nordiska systemet för kontoföring, som även tillämpas i vissa andra länder, t.ex. Grekland och Kina, att den centrala värdepappersförvararen inte ensam kan ansvara för kundrelationerna med de individuella kontohavarna. Detta ansvar delas i stället med kontoförande institut, vilka utses av den centrala värdepappersförvararen. Som kontoförande institut får enligt svensk rätt utses bl.a. värdepappersbolag och kreditinstitut som har tillstånd att driva värdepappersrörelse. Dessa är den typ av marknadsdeltagare som redan har den nödvändiga kundkontakten till följd av direktivet om marknader för finansiella instrument och Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism. För skada till följd av felaktiga registreringar av ett kontoförande institut svarar den centrala värdepappersförvararen solidariskt med det kontoförande institutet. Den centrala värdepappersförvararens ansvar är i ett sådant fall begränsat till fem miljoner kronor för varje skadefall (7 kap. 2 § kontoföringslagen).

Kontoföring av värdepapper på konton direkt hos den centrala värdepappersförvararen lämpar sig för, i första hand, aktier och räntebärande instrument som förs på avstämningskonton, dvs. på den högsta nivån där registrering av emissioner äger rum. En sådan central värdepappers-

förvarare som registrerar emissioner kan betecknas som en värdepapperscentral för emittenter. Därmed blir investerarna kontohavare på samma nivå som där registrering av emissioner äger rum.

En central värdepappersförvarare kan vara kontohållare även för värdepapper som har emitterats genom en annan central värdepappersförvarare på en annan marknad, i ett annat land. Det blir fallet om den förra centrala värdepappersförvararen upprättar en länk och blir deltagare i den senare centrala värdepappersförvararen, genom vilken en viss mängd av värdepapper förvaras av den förra centrala värdepappersförvararen, vilken i just detta avseende kan betecknas som en värdepapperscentral för investerare.

En värdepapperscentral för investerare kommer att omfattas av samma harmoniserade regelverk som värdepapperscentraler för emittenter och kommer därför att erbjuda samma grad av säkerhet, inklusive möjligheten till individuellt separerade konton i förekommande fall. Emellertid sker registrering av individuella innehav, eller innehav som förs på omnibuskonton, inte på samma nivå som registreringen av emissioner äger rum. Skyldigheten att säkerställa emissionens integritet gäller emellertid i båda fallen. Det kan därför ifrågasättas om det är någon skillnad ur investerarens perspektiv mellan att vara kontohavare i den ena eller andra typen av värdepapperscentral.

Konkurrensförhållandena på marknaden för centrala kontoföringstjänster kommer troligen att påverkas av ECB:s initiativ till en paneuropeisk plattform för avveckling av transaktioner med värdepapper, benämnd Target2-Securities (T2S), som togs i drift med fyra deltagande värdepapperscentraler i juni 2015. Plattformen innebär att deltagande centrala värdepappersförvarare (värdepapperscentraler) ska utkontraktera avvecklingsmomentet till T2S, samtidigt som kontoföringen sker i egna system. Utkontrakteringen kan förväntas medföra en kostnadspress för deltagande system genom tillkomsten av en ytterligare aktör som också är avgiftsfinansierad. Samtidigt är det ett uttalat mål för regleringen av värdepappersmarknaden, bl.a. när det gäller förordningen om värdepapperscentraler, att undanröja nationella hinder för gränsöverskridande konkurrens. De samlade konsekvenserna för de hittills huvudsakligen nationella centrala värdepappersförvararna är svåra att bedöma.

Hänvisningar till S4-4

4.5. Regelverk på värdepappersmarknaden

Hänvisningar till S4-5

  • Prop. 2015/16:10: Avsnitt 4.1, 9.1

4.5.1. Handel med finansiella instrument, clearing och avveckling

Övergripande EU-regler om handel med finansiella instrument finns i MiFID II. Direktivet är en omarbetning av direktiv 2004/39/EG om marknader för finansiella instrument (MiFID I). Det senare direktivet upphävs med verkan fr.o.m. den 3 januari 2017. MiFID II innehåller bl.a. regler avseende värdepappersföretag och reglerade marknader. Med en reglerad marknad avses i korthet ett multilateralt system som drivs eller leds av en marknadsoperatör, vilket sammanför eller underlättar sammanförandet av flera tredjeparters köp- och säljintressen i finansiella instrument m.m. så att det leder till ett kontrakt i fråga om finansiella

instrument upptagna till handel enligt dess regler och/eller system (artikel 4.1.21 i MiFID II).

I Sverige finns tre reglerade marknader – Nasdaq Stockholm, NGM Equity (Nordic Growth Market, avseende aktier och andra delägarrätter) och NDX (Nordic Growth Market, avseende övriga finansiella instrument). Den förstnämnda reglerade marknaden drivs av Nasdaq OMX Stockholm AB och de båda övriga av Nordic Growth Market Aktiebolag (NGM). Uttrycket handelsplats används i MiFID II och i förordningen om värdepapperscentraler som ett samlingsuttryck för reglerade marknader, MTF-plattformar (multilaterala handelsplattformar) och OTF-plattformar (organiserade handelsplattformar) (artikel 4.1.24 i direktivet och artikel 2.1.42 i förordningen). Vissa av de upphävda reglerna i MiFID I ersätts av regler i MiFIR.

MiFID I har genomförts i svensk rätt i huvudsak genom lagen om värdepappersmarknaden. Den lagen innehåller bl.a. bestämmelser om värdepappersrörelse, börsverksamhet och clearingverksamhet. Regeringen gav en särskild utredare i uppdrag att bl.a. lämna förslag till hur MiFID II ska genomföras i svensk rätt (dir. 2013:55). Utredningen, som tog namnet 2013 års värdepappersmarknadsutredning, redovisade i januari 2015 sitt uppdrag i betänkandet Värdepappersmarknaden MiFID II och MiFIR (SOU 2015:2). Utredningens förslag innebär att det införs kompletterande bestämmelser i lagen om värdepappersmarknaden, samtidigt som bestämmelser som överlappar MiFIR upphävs (bl.a. gällande krav på transparens före och efter handel). De kompletterande bestämmelserna avser bl.a. tillståndskrav för datarapporteringstjänster, detaljerade bestämmelser för handeln på reglerade marknader, skärpta regler som syftar till ett förbättrat investerarskydd, inklusive regler om ersättningar till oberoende rådgivare från tredje part, och utvidgade befogenheter för den behöriga myndigheten (i Sverige Finansinspektionen). De kompletterande bestämmelserna ska med något undantag börja tillämpas fr.o.m. den 3 januari 2017. Vid samma tidpunkt blir bestämmelserna i MiFIR tillämpliga med vissa undantag.

Inom EU regleras frågor om clearing och avveckling i huvudsak dels i Europaparlamentets och rådets förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister (se avsnitt 4.5.2), dels i det s.k. finality-direktivet (se vidare avsnitt 4.5.3). Vissa bestämmelser om clearing finns även i MiFID II och MiFIR. Nya regler om avveckling finns dessutom i förordningen om värdepapperscentraler (se avsnitt 5). Den förordningen gäller även kontoföring av finansiella instrument.

Det s.k. säkerhetsdirektivet, dvs. Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/47/EG om ställande av finansiell säkerhet, reglerar frågor om avtal om finansiellt säkerställande och finansiella säkerheter som berör vissa parter. Det har en särskild betydelse beträffande säkerheter som ställs bl.a. vid penningpolitiska operationer, repor (återköpsavtal) och derivatexponeringar (se vidare prop. 2013/14:111 s. 2427).

Hänvisningar till S4-5-1

4.5.2. Förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister

Genom förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister infördes regler för handeln med OTC-derivat. Sådana derivat är, som berörs i avsnitt 4.2.1, derivatkontrakt som handlas bilateralt mellan köpare och säljare vid sidan av reglerade marknader eller andra handelsplatser. Det innebär att information om deras villkor och innehåll i övrigt vanligtvis endast är tillgänglig för avtalsparterna. Bristande insyn i handeln med OTC-derivat och förekomsten av stora motpartsrisker som inte hade åtgärdats genom tillräckliga säkerheter, i kombination med en påtaglig koncentration av risker, anses ha bidragit till att förstärka finanskrisen och dess förlopp under hösten 2008 (se prop. 2012/13:72 s. 15). Kommissionen inledde därför under hösten 2008 ett arbete för att åtgärda de identifierade bristerna, vilket ledde till ett förslag till förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister som lades fram i september 2010. I mars 2012 kom Europaparlamentet och rådet överens om ett kompromissförslag. Förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister utfärdades i juli och trädde i kraft den 16 augusti 2012. I dagligt tal benämns förordningen ofta Emir, vilket är en förkortning av den engelska benämningen European market infrastructure regulation.

Förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister syftar till minskade motpartsrisker och förbättrad genomlysning vid handel med derivatkontrakt. Förordningen innehåller bl.a. regler om obligatorisk clearing via central motpart av OTC-derivat som förklarats lämpliga för clearing, krav på säkerställande och vissa andra riskbegränsande tekniker i övriga fall, krav på rapportering av derivatkontrakt till transaktionsregister samt auktorisation av centrala motparter och registrering av transaktionsregister. Vilken funktion som centrala motparter fyller framgår av avsnitt 4.2.2. Vidare ger förordningen de nationella behöriga myndigheterna och Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma) vissa befogenheter att vidta åtgärder. Med stöd av förordningen har kommissionen antagit flera delegerade förordningar och genomförandeförordningar som kompletterar den.

Med tanke på att förordningen innebär en skyldighet till central motpartsclearing i vissa fall, är det naturligt att den också reglerar centrala motparter i fråga om auktorisation, verksamhetsregler och tillsyn. Det gäller inte minst de centrala motparternas möjligheter att hantera riskerna i verksamheten, såsom kreditrisker, motpartsrisker, marknadsrisker, operativa risker, rättsliga risker och affärsrisker. I dessa avseenden är kapitalkraven av betydelse för de centrala motparternas motståndskraft för att täcka risker som inte motsvaras av specifika finansiella resurser (skäl 48). De centrala motparterna övertar risker som andra parter annars skulle utsättas för. De utsätter sig för risk i förhållande till clearingmedlemmarna. Även om clearingskyldigheten enligt förordningen är begränsad till OTC-derivat, gäller förordningens regler om centrala motparter generellt, oavsett om det är fråga om vissa typer av derivatkontrakt eller andra slags finansiella instrument (a. prop. s. 39 f.).

Det är också viktigt att spridningsriskerna av en obeståndssituation minimeras (skäl 65). Därför innehåller förordningen krav på clearingmedlemmarna (artikel 37). Av samma skäl finns också krav på åtgärder från den centrala motpartens sida, som kan tjäna som en buffert vid obestånd hos en clearingmedlem. Det gäller krav på marginalsäkerheter, obeståndsfond och andra finansiella resurser (artiklarna 41–43). Sammantaget ska dessa resurser säkerställa att en central motpart kan motstå fallissemang för de två clearingmedlemmar mot vilka den centrala motparten har störst exponering (artikel 43.2). Om en clearingmedlem blir insolvent, ska den centrala motparten agera snabbt för att begränsa förluster och likviditetspåfrestningar (artikel 48.2).

För att bli clearingmedlem, och därigenom få en direkt avtalsrelation till den centrala motparten, krävs att företaget i fråga uppfyller tillträdeskrav som fastställs av den centrala motparten (artikel 37.1). Ett företag eller någon annan kan däremot – utan att uppfylla dessa krav – få tillgång till clearing via en central motpart genom att bli kund till en clearingmedlem. Den som i sin tur är kund till en sådan kund kallas indirekt kund. Den termen förekommer emellertid inte i förordningen. Termen förekommer däremot i en av de delegerade förordningar som kommissionen har antagit och som kompletterar förordningen, nämligen kommissionens delegerade förordning (EU) nr 149/2013. Att en indirekt kund clearar genom en clearingmedlem benämns indirekta clearingarrangemang och regleras särskilt i förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister (artikel 4.3 andra stycket).

Den 1 juni 2013 trädde en ny lag i kraft, lagen (2013:287) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister. Samma dag upphörde en bestämmelse i lagen om värdepappersmarknaden som tidigare reglerade centrala motparter att gälla (20 kap. 5 §). Den nya lagen syftar till att anpassa svensk rätt till förordningen (a. prop. s. 21). I lagen finns bestämmelser om tillsyn och sanktioner. Med anledning av förordningen gjordes även vissa ändringar i bestämmelserna om clearingverksamhet i lagen om värdepappersmarknaden.

Den 1 augusti 2014 trädde vissa lagändringar i kraft (SFS 2014:478, 2014:482, 2014:483 och 2014:513). De syftar dels till att undanröja eventuella konflikter eller oklarheter mellan förordningen om OTCderivat, centrala motparter och transaktionsregister och svensk rätt, dels till att förordningen ska få avsedd effekt (prop. 2013/14:111 s. 3033).

Hänvisningar till S4-5-2

4.5.3. Finality-direktivet

Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG av den 19 maj 1998 om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar och värdepapper (finality-direktivet) syftar till att förhindra eller minimera rättsliga risker vid avveckling av förpliktelser på finansmarknaden. De rättsliga riskerna hänför sig främst till frågan om ett visst förfarande eller ett visst avtal är giltigt enligt den tillämpliga nationella rätten. Den frågan är av intresse vid sådana störningar som kan uppkomma till följd av att insolvensförfaranden inleds avseende en deltagare i ett avvecklingssystem. Framför allt handlar det om att minska riskerna för en

dominoeffekt som innebär att problem hos en deltagare sprider sig till andra deltagare och därigenom orsakar risker för den finansiella stabiliteten.

Med insolvensförfaranden avses i svensk rätt konkurs och företagsrekonstruktion. De rättsliga riskerna har således ett samband med kredit- och motpartsrisker, eftersom ett insolvensförfarande förutsätter att gäldenären i fråga är insolvent eller i vart fall har betalningssvårigheter. Enligt svensk rätt kan företagsrekonstruktion inte komma i fråga för clearingorganisationer, banker, försäkringsföretag och värdepappersbolag m.fl. Genom att förhindra eller minimera de rättsliga riskerna ska finality-direktivet bidra till säkerhet och stabilitet på finansmarknaden. Därigenom förenklas inte minst den gränsöverskridande handeln med finansiella instrument och valuta. Vidare underlättas gränsöverskridande betalningar i samband med sådan handel eller för andra syften.

Det finansiella systemets funktion och stabilitet kräver att överföringsuppdrag avseende betalningar och värdepapper samt nettningar blir bestående, även i en situation där en deltagare blir insolvent. Finalitydirektivet innehåller därför ett skydd för överföringsuppdrag och nettningar inom finansiella avvecklingssystem (i direktivet benämnt system). Överföringsuppdrag och nettningar ska under vissa förutsättningar gälla även i förhållande till tredje man, dvs. i sakrättsligt hänseende, även om ett insolvensförfarande inleds mot en deltagare (artikel 3). Överföringsuppdrag inom ett avvecklingssystem får vidare inte återkallas efter den tidpunkt som anges i reglerna för systemet (artikel 5). I fråga om insolvensförfaranden föreskrivs bl.a. att de inte får ha retroaktiv verkan (artikel 7). Genom direktivet förhindras sammantaget att medlemsstaternas insolvensrättsliga regelverk får genomslag inom det område som direktivet reglerar, dvs. inom avvecklingssystemet.

Vid sidan av dess betydelse avseende avvecklingssystem är finalitydirektivet även tillämpligt då säkerheter ställs till förmån för ECB eller medlemsstaternas centralbanker inom ramen för deras funktion som centralbanker, inklusive penningpolitiska transaktioner (artikel 1 c andra strecksatsen, se även prop. 1999/2000:18 s. 26 f.). Dessa regler i direktivet syftar till att underlätta genomförandet av den ekonomiska och monetära unionen (skäl 10).

Finality-direktivet har genomförts i svensk rätt i huvudsak genom lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden (avvecklingslagen). Genom förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister gjordes en ändring i direktivet. Ändringen har genomförts i såväl avvecklingslagen som lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument (prop. 2013/14:111 s. 8795).

Figur 4. Översiktsbild av delar av regleringen av värdepappersmarknaden på EU-nivå

I förekommande fall anges inom parentes den lag genom vilken ett direktiv i huvudsak har genomförts i svensk rätt, alternativt den lag som kompletterar en viss förordning.

Hänvisningar till S4-5-3

5. Förordningen om värdepapperscentraler

Hänvisningar till S5

5.1. Bakgrund och syfte

På senare år har flera förslag till EU-rättsakter som avser finansiell infrastruktur lagts fram. Den 2 december 2008 antog rådet slutsatser av innebörden att säkerheten och sundheten i avvecklingssystem för värdepapper skulle stärkas och att de rättsliga hindren beträffande infrastrukturen efter handel mellan medlemsstaterna inom EU skulle minskas.

Den 20 oktober 2010 begärde rådet för finansiell stabilitet (Financial Stability Board, FSB) att en översyn skulle göras avseende internationella standarder för finansiell infrastruktur. I april 2012 antog en kommitté inom Banken för internationell betalningsutjämning (Bank for International Settlements, BIS) och Internationella organisationen för värdepapperstillsyn (International Organization of Securities Commissions, IOSCO) globala principer för finansmarknadsinfrastruktur. Förordningen om värdepapperscentraler är avsedd att överensstämma med dessa standarder (skäl 6 till förordningen).

Ett förslag till förordning om förbättrad värdepappersavveckling och om värdepapperscentraler lades fram i mars 2012. Efter förhandlingar inom Europaparlamentet respektive rådet och mellan dessa institutioner antogs förordningen den 23 juli 2014. Förordningen trädde i kraft den 17 september 2014.

Förordningens övergripande syfte är att främja en säker, effektiv och smidig värdepappersavveckling (artikel 1). I förordningen anges också att dess huvudsyfte är att införa ett antal rättsliga skyldigheter för

marknadsoperatörer, bl.a. när det gäller att registrera alla överlåtbara värdepapper i kontobaserad form hos en värdepapperscentral om dessa värdepapper handlas på handelsplatser som omfattas av MiFID II och MiFIR eller ställs som säkerhet enligt säkerhetsdirektivet (skäl 20). Ytterligare en sådan skyldighet är kravet för transaktioner med samma slags värdepapper att förpliktelserna ska avvecklas senast den andra bankdagen efter handeln (T+2, se avsnitt 4.2.4). Med handelsplats avses detsamma som i MiFID II (artikel 4.1.24 i det direktivet, se även avsnitt 4.5.1).

Kravet på registrering av värdepapper i kontobaserad form syftar till att effektivisera avvecklingen och säkerställa integriteten i en värdepappersemission (skäl 11). Med tanke på kravet på registrering av värdepapper i kontobaserad form och det förhållandet att värdepapperscentraler är ansvariga för driften av avvecklingssystem för värdepapper, är det enligt förordningen av största vikt att säkerställa att alla värdepapperscentraler är säkra och sunda. Med hänsyn till att förordningen inför ett antal krav på marknadsdeltagarna och med hänsyn till att värdepapperscentraler ansvarar för driften av avvecklingssystem för värdepapper, inklusive främjandet av punktlig avveckling, är det enligt förordningen nödvändigt att i en och samma rättsakt även uppställa enhetliga och direkt tillämpliga regler för auktorisation av och kontinuerlig tillsyn över värdepapperscentraler (skäl 20).

Förordningen syftar också till att undanröja de nuvarande hindren för en gränsöverskridande avveckling och därigenom åstadkomma en integrerad marknad för avveckling av värdepapper, utan åtskillnad mellan nationella och gränsöverskridande värdepapperstransaktioner (skälen 4 och 21). Genom konkurrens mellan värdepapperscentraler ska marknadsdeltagare ges möjlighet att välja leverantör och minska beroendet av någon enskild infrastrukturleverantör.

En harmoniserad marknad för avvecklingstjänster innebär i sin tur att det enligt det som anges i förordningen finns skäl att fastställa befogenheterna för tillsynsmyndigheterna. Det bör enligt förordningen finnas starka tillsyns- och sanktionssystem som bl.a. innebär att tillsynsmyndigheterna har tillgång till avskräckande sanktionsordningar (skäl 61).

Hänvisningar till S5-1

  • Prop. 2015/16:10: Avsnitt 4.3

5.2. Innehåll, tillämpningsområde och definitioner

Förordningen om värdepapperscentraler är uppdelad i sex avdelningar. Till förordningen finns en bilaga med tre avsnitt.

Förordningen innehåller dels enhetliga krav för avvecklingen av finansiella instrument i unionen, dels regler för värdepapperscentralers organisation och uppträdande (artikel 1). Förordningen är tillämplig på avveckling av alla finansiella instrument och på verksamheten hos värdepapperscentraler. Motsatsvis är förordningen således inte tillämplig på avveckling av betalningar som inte är hänförliga till finansiella instrument. I Sverige gäller det t.ex. Bankgirocentralens verksamhet.

En värdepapperscentral definieras som en juridisk person som dels driver ett avvecklingssystem för värdepapper, dels tillhandahåller minst ytterligare en huvudtjänst enligt avsnitt A i bilagan till förordningen

(artikel 2.1.1). Med ett sådant avvecklingssystem avses i huvudsak detsamma som i artikel 2 a i finality-direktivet (artikel 2.1.10). Det anges dock särskilt att verksamheten ska bestå i utförandet av överföringsuppdrag avseende värdepapper och att sådana avvecklingssystem som drivs av en central motpart inte avses (se avsnitt 6.2).

Det kan således konstateras att definitionen av uttrycket värdepapperscentral är kopplad till driften av ett avvecklingssystem enligt finalitydirektivet. Det direktivet gäller avvecklingssystemet som sådant, medan förevarande förordning reglerar värdepapperscentralens hela verksamhet. Medlemsstaterna är enligt förordningen skyldiga att utse och anmäla det avvecklingssystem som drivs av en viss värdepapperscentral enligt ett visst förfarande som anges i finality-direktivet (artikel 39.1 i förordningen).

Hänvisningar till S5-2

  • Prop. 2015/16:10: Avsnitt 12.2, 7.4

5.3. Krav på kontobaserad form, avvecklingsdag och avvecklingsdisciplin

Genom förordningen om värdepapperscentraler införs ett krav på att alla emittenter som är etablerade inom EU och som emitterar eller har emitterat överlåtbara värdepapper som har tagits upp till handel eller handlas på en handelsplats ska se till att dessa värdepapper presenteras i kontobaserad form (artikel 3.1). Med handelsplats menas detsamma som i artikel 4.1.24 i MiFID II, dvs. en reglerad marknad, MTF-plattform eller OTF-plattform. Registrering i kontobaserad form kan ske antingen genom immobilisering eller efter en direkt emission i dematerialiserad form (se avsnitt 4.2.5). En övergångsbestämmelse gäller dock för det nya kravet – först fr.o.m. den 1 januari 2023 ska kravet tillämpas på överlåtbara värdepapper som har utfärdats efter detta datum och fr.o.m. den 1 januari 2025 ska det tillämpas på alla överlåtbara värdepapper (artikel 76.2).

Oavsett var någonstans emittenten i fråga är etablerad och oavsett om det rör sig om en nyemission eller inte, gäller att värdepapper som är föremål för transaktioner på en handelsplats ska vara registrerade i kontobaserad form hos en värdepapperscentral, på eller före den avsedda avvecklingsdagen (artikel 3.2). Vidare gäller ett krav på registrering i kontobaserad form beträffande värdepapper som ”överförs” till följd av ett avtal om finansiellt säkerställande enligt artikel 2.1 a i säkerhetsdirektivet. Med ett sådant avtal avses i huvudsak de svenska rättsfigurerna pantavtal och säkerhetsöverlåtelse (prop. 2013/14:111 s. 25 f. med där angivna hänvisningar).

Förordningen innehåller ett krav på att transaktioner avseende överlåtbara värdepapper, penningmarknadsinstrument, andelar i företag för kollektiva investeringar och utsläppsrätter ska avvecklas senast två dagar efter handeln (artikel 5). Det rör sig således om ett krav på avveckling T+2 (se avsnitt 4.2.4). Det finns vissa undantag från detta krav. Med anledning av kravet införs även nya regler om avvecklingsdisciplin, dvs. krav som syftar till att avvecklingen ska ske i tid (artiklarna 6 och 7). En särskild regel finns för företag som internaliserar en avveckling, dvs. värdepappersbolag eller kreditinstitut som avvecklar värdepapper för

egen eller andras räkning vid sidan av ett anmält avvecklingssystem för värdepapper (artiklarna 2.1.11 och 9).

Artiklarna 4 och 8 innehåller regler om behöriga myndigheter för tillsynen av kraven i artikel 3 om att värdepapper ska registreras i kontobaserad form, respektive artiklarna 6 och 7 om avvecklingsdisciplin.

Hänvisningar till S5-3

5.4. Auktorisation av och tillsyn över värdepapperscentraler

Enligt förordningen om värdepapperscentraler ska en värdepapperscentral vara auktoriserad och stå under tillsyn av den behöriga myndigheten i sin hemmedlemsstat (artikel 10). Värdepapperscentralerna ska ansöka om auktorisation inom sex månader från den dag då samtliga av vissa särskilt angivna s.k. tekniska standarder har trätt i kraft (artikel 69.2, se även avsnitt 5.10). Den behöriga myndigheten ska utses av respektive medlemsstat (artikel 11). Utöver den behöriga myndigheten ska vissa andra relevanta myndigheter medverka vid auktorisation av en värdepapperscentral (artikel 12). I förordningen finns flera regler om vilka krav i förordningen som den behöriga myndighetens tillsyn ska omfatta. Det finns också krav på att den behöriga myndigheten bl.a. genomför en återkommande översyn och utvärdering av en värdepapperscentral inom ett visst tidsintervall (artikel 22) och samarbetar med andra myndigheter på visst sätt (artiklarna 14 och 24). Behöriga och relevanta myndigheter samt Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma) ska utbyta information, inklusive i en krissituation. I det senare fallet ska informationsutbytet även omfatta Europeiska systemrisknämnden (artiklarna 13 och 15).

Frågan om hos vilken behörig myndighet som en juridisk person ska ansöka om auktorisation avgörs med ledning av var personen i fråga är etablerad (artikel 16.1). Närmare regler om auktorisation m.m. finns i artiklarna 17–20. Auktorisationen innebär bl.a. att en värdepapperscentral får tillhandahålla sina tjänster i andra medlemsstater än den medlemsstat i vilken den är etablerad. Esma ska upprätthålla ett register över värdepapperscentraler, bl.a. gällande tjänster för vilka de har auktoriserats (artikel 21). För tillhandahållande av huvudtjänster och inrättandet av en filial gäller särskilda villkor (artikel 23). Värdepapperscentraler från tredjeland får också tillhandahålla tjänster inom EU med särskilda villkor för huvudtjänster och inrättandet av en filial (artikel 25).

Värdepapperscentraler som har auktorisation enligt förordningen (artikel 16.1) undantas från krav på tillstånd enligt MiFID II (se avsnitt 4.5.1) om de tillhandahåller tjänster som uttryckligen anges i avsnitten A och B i bilagan till förordningen (artikel 73). Klargörandet har samband med ett undantag för tillhandahållande och förande av värdepapperskonton på den högsta nivån (central kontoföringstjänst) från definitionen av en sidotjänst i MiFID II (artikel 71.3). Motsatsvis ska en värdepapperscentral som tillhandahåller investeringstjänster enligt MiFID II, utöver de som anges i avsnitten A och B i bilagan till förordningen, omfattas av reglerna i MiFID II (med vissa undantag) och MiFIR.

Medlemsstaterna ska fastställa regler om administrativa sanktioner och säkerställa att de behöriga myndigheterna får påföra sådana sanktioner och besluta om andra åtgärder vid överträdelse av förordningen (artikel 61). Beslut om administrativa sanktioner ska offentliggöras (artikel 62). Det finns dock ett krav i förordningen om att den behöriga myndigheten, i fråga om vissa slags överträdelser, ska var behörig att åtminstone besluta om vissa särskilt angivna sanktioner (artikel 63). Vidare finns det ett krav på att de behöriga myndigheterna ”om lämpligt” ska beakta vissa särskilt angivna omständigheter när de i ett enskilt fall beslutar om sanktioner (artikel 64). De behöriga myndigheterna ska inrätta effektiva mekanismer som uppmuntrar till rapportering av överträdelser av förordningen (artikel 65). Slutligen ska det finnas en rätt att överklaga beslut och åtgärder enligt förordningen till domstol (artikel 66).

Hänvisningar till S5-4

5.5. Krav på värdepapperscentraler

Genom förordningen om värdepapperscentraler införs ett antal rörelseregler för värdepapperscentraler. Vissa av reglerna tar sikte på värdepapperscentralernas interna organisation och administration (artiklarna 26– 29). Det finns också en särskild regel som begränsar möjligheterna till utkontraktering (outsourcing), dvs. möjligheterna att låta en tredje part utföra tjänster eller verksamheter för en värdepapperscentrals räkning (artikel 30). Utan hinder av regeln om utkontraktering får dock en värdepapperscentral låta en annan person än värdepapperscentralen ansvara för att utföra registreringar på värdepapperskonton som upprätthålls av värdepapperscentralen, om så krävs enligt nationell rätt (artikel 31). Denna regel, som berör kontoförande institut enligt svensk rätt, behandlas närmare i avsnitt 10.

I förordningen finns även uppföranderegler (artiklarna 32–35). Dessa regler innehåller bl.a. villkor för deltagare i avvecklingssystemet.

Vissa särskilda rörelseregler i förordningen benämns stabilitetskrav och tar bl.a. sikte på de risker som värdepapperscentralernas verksamhet är utsatt för. En värdepapperscentral är skyldig att ha ett sunt riskhanteringsramverk för att hantera dessa risker (artiklarna 42–45). Bland stabilitetskraven finns också krav på att värdepapperscentraler ska förvara sina finansiella tillgångar hos centralbanker, auktoriserade kreditinstitut eller auktoriserade värdepapperscentraler (artikel 46). Därutöver finns även kapitalkrav för värdepapperscentraler (artikel 47).

Hänvisningar till S5-5

5.6. Krav på värdepapperscentralernas tjänster

Genom förordningen om värdepapperscentraler införs nya krav avseende de tjänster som värdepapperscentraler tillhandahåller (artiklarna 36–41). I allmänhet berör dessa krav vilka regelverk och förfaranden som värdepapperscentralerna ska ha, respektive vidta, i syfte att säkerställa att de aktuella tjänsterna lever upp till vissa målsättningar. Det handlar bl.a. om att säkerställa integriteten i värdepappersemissioner samt minska och hantera de risker som är förknippade med förvaring och avveckling av

transaktioner med värdepapper (artikel 36). Kravet på att upprätthålla emissionens integritet preciseras på så sätt att värdepapperscentralen ska säkerställa att antalet värdepapper i en emission överensstämmer med antalet värdepapper som har registrerats på värdepapperskonton (artikel 37). Det anges särskilt att övertrassering av värdepapper m.m. inte ska vara tillåtet i ett avvecklingssystem som drivs av en värdepapperscentral.

Förordningen innehåller ett krav på att värdepapperskonton för olika deltagare – och vissa fall även deltagarnas kunder – ska kunna separeras från varandra (artikel 38). Även i övrigt ska värdepapperscentralerna se till att avvecklingssystemet erbjuder ett tillfredsställande skydd och att överföringsuppdragen blir oåterkalleliga vid en viss tidpunkt (artikel 39). De ska bl.a. ha regler och förfaranden för att begränsa effekterna av obestånd hos deltagare (artikel 41). När avveckling av värdepapperstransaktioner sker mot kontanta medel, ska den ske på basis av leverans mot betalning (artiklarna 2.1.27 och 39.7). I första hand ska kontantavveckling ske via centralbankskonton (artikel 40).

5.7. Länkar mellan värdepapperscentraler

Förordningen om värdepapperscentraler innehåller en rad regler angående länkar mellan värdepapperscentraler. Med en sådan länk avses ett arrangemang som innebär att en värdepapperscentral blir deltagare i en annan värdepapperscentrals avvecklingssystem för värdepapper, i syfte att underlätta överföring av värdepapper från deltagarna i den sistnämnda värdepapperscentralen till deltagarna i den förstnämnda värdepapperscentralen (artikel 2.1.29). Det kan också röra sig om att en värdepapperscentral får indirekt tillträde till en annan värdepapperscentral via en mellanhand. Av definitionen av uttrycket länkar mellan värdepapperscentraler följer att standardiserade, anpassade och indirekta länkar samt samverkande länkar (länkar för driftskompabilitet) omfattas.

Bland reglerna om länkar mellan värdepapperscentraler finns krav avseende riskhantering, auktorisation, skydd för deltagare, rätt till tillträde m.m. (artiklarna 48 och 50–52). Det finns även bestämmelser om rätt till ömsesidigt tillträde mellan en värdepapperscentral å ena sidan och en central motpart och en handelsplats å andra sidan (artikel 53).

Hänvisningar till S5-7

  • Prop. 2015/16:10: Avsnitt 7.4

5.8. Emittenters tillträde till värdepapperscentraler

Förordningen om värdepapperscentraler innehåller en ny regel av innebörden att en emittent ska ha rätt att låta värdepapper som har tagits upp till handel på reglerade marknader eller MTF-plattformar eller som handlas på handelsplatser att registreras hos vilken värdepapperscentral som helst i en medlemsstat (artikel 49). Det gäller under förutsättning av värdepapperscentralens acceptans. En begäran får avböjas endast på grundval av en genomgripande riskbedömning eller med hänvisning till de åtgärder som värdepapperscentralen skulle behöva vidta för att möjliggöra användarnas efterlevnad av bolagsrätten eller annan liknande nationell rätt som, enligt förordningen, ska fortsätta att tillämpas.

5.9. Anknutna banktjänster

Enligt förordningen om värdepapperscentraler får en värdepapperscentral inte tillhandahålla s.k. anknutna banktjänster enligt avsnitt C i bilagan till förordningen såvida den inte har beviljats en särskild auktorisation för det ändamålet (artikel 54). Det finns särskilda regler om prövningen av en ansökan om sådan auktorisation, om återkallelse av auktorisationen, stabilitetskrav m.m. (artiklarna 55–60).

5.10. Motsvarande regler i förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister

Harmoniserade regler för auktorisation av och tillsyn över centrala motparter infördes, som berörs i avsnitt 4.5.2, genom förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister. Dessa regler motsvarar i viss mån det som anges om värdepapperscentraler i förordningen om värdepapperscentraler.

Även centrala motparter auktoriseras av den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten (artikel 22 i förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister). Medan förordningen om värdepapperscentraler pekar ut en krets av relevanta myndigheter som ska delta i auktorisationen i vissa fall (artikel 12), föreskriver förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister att tillsynskollegier med bredare representation ska delta i auktorisationen av en central motpart (artiklarna 18 och 19 i förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister). I båda förordningarna finns det regler om informationsutbyte och samarbete mellan myndigheter, inklusive i en krissituation. Behöriga myndigheter ska vid utövandet av sina uppgifter vederbörligen beakta beslutens potentiella effekter i övriga berörda medlemsstater, särskilt i en krissituation (artiklarna 13–15 i förordningen om värdepapperscentraler respektive artiklarna 23, 24 och 84 i förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister).

De organisatoriska kraven innebär bl.a. att företagsledningen ska ha tillräcklig erfarenhet och att aktieägarna ska vara lämpliga mot bakgrund av behoven av en sund och ansvarsfull ledning (artikel 27 i förordningen om värdepapperscentraler respektive artiklarna 27 och 30 i förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister). I båda fallen finns det bestämmelser om inrättandet av en rådgivande användarkommitté, som i fallet med centrala motparter benämns riskkommitté (artikel 28 i båda förordningarna).

Uppförandereglerna innehåller krav på deltagare och bestämmelser om öppenhet gällande priser och avgifter. I båda fallen ska öppna, objektiva och icke-diskriminerande kriterier för deltagande fastställas av värdepapperscentralen respektive den centrala motparten. I det senare fallet anges särskilt att deltagaren ska ha tillräckliga finansiella resurser och operativ förmåga för att fullgöra skyldigheterna som deltagare i en central motpart (artiklarna 33 och 34 i förordningen om värdepapperscentraler respektive

artiklarna 37 och 38 i förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister). I båda fallen finns det även regler om skydd av deltagarnas och deras kunders intressen genom krav på separation av värdepapper respektive separering av positioner, inklusive bestämmelser om individuell separering på begäran av deltagarna (artikel 38 i förordningen om värdepapperscentraler respektive artikel 39 i förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister).

Stabilitetskraven är mer utförliga för centrala motparter som exponeras för motpartsrisker mot alla som deltar i handeln med ett finansiellt instrument som är föremål för central clearing. Förordningen om OTCderivat, centrala motparter och transaktionsregister innehåller bl.a. utförliga bestämmelser om marginalsäkerheter och andra finansiella resurser och deras användning i händelse av en deltagares obestånd (artiklarna 40–46). I båda fallen finns det emellertid bestämmelser om regler och förfaranden i samband med en deltagares obestånd. Dessa bestämmelser är mer utförliga för centrala motparter (artikel 41 i förordningen om värdepapperscentraler respektive artikel 48 i förordningen om OTCderivat, centrala motparter och transaktionsregister). Det finns även kapitalkrav i båda fallen, som även de är väsentligt mer detaljerade för centrala motparter (artikel 47 i förordningen om värdepapperscentraler respektive artiklarna 16 och 50 a–50 d i förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister).

Båda förordningarna innehåller bestämmelser om ömsesidigt tillträde till marknader och annan infrastruktur (artikel 53 i förordningen om värdepapperscentraler respektive artiklarna 7 och 8 i förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister). Båda förordningarna innehåller även bestämmelser om att samverkande länkar ska föregås av auktorisation (artiklarna 19.1 och 48 i förordningen om värdepapperscentraler) respektive föreläggas tillsynskollegiets bedömning (artiklarna 51–54 i förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister). Förordningen om värdepapperscentraler innehåller därutöver bestämmelser om s.k. standardiserade och anpassade länkar som innebär att en värdepapperscentral blir deltagare hos en annan värdepapperscentral på samma eller liknande villkor som andra deltagare (artiklarna 50–52).

Hänvisningar till S5-10

  • Prop. 2015/16:10: Avsnitt 5.4

5.11. Angränsande rättsakter

I förordningen om värdepapperscentraler har ändringar gjorts i vissa andra rättsakter. Anmälda avvecklingssystem i enlighet med finalitydirektivet ska anmälas till Esma och inte till kommissionen (artikel 70). Definitionen av en värdepapperscentral i MiFID II ändras genom hänvisning till denna förordning (artikel 71). En regel om utebliven avveckling i blankningsförordningen, dvs. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 236/2012 av den 14 mars 2012 om blankning och vissa aspekter av kreditswappar, utgår med anledning av att motsvarande regler ska gälla enligt denna förordning (artikel 72). Slutligen innehåller artikel 73 regler om avgränsningen mellan denna förordning respektive MiFID II och MiFIR. En värdepapperscentral som tillhandahåller tjänster som är

uppräknade i avsnitten A och B i bilagan till förordningen undantas från tillämpningsområdet för MIFID II respektive MiFIR, medan en värdepapperscentral som därutöver tillhandahåller investeringstjänster ska omfattas av reglerna i MiFID II med vissa undantag och hela MiFIR.

5.12. Det fortsatta arbetet inom EU

Av förordningen om värdepapperscentraler följer att Esma ska utarbeta förslag till s.k. tekniska standarder på ett stort antal områden. Enligt förordningen delegeras befogenhet till kommissionen att anta dessa tekniska standarder i form av delegerade akter eller genomförandeakter enligt artikel 290 respektive 291 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).

Enligt förordningen ska medlemsstaterna utse en behörig myndighet som ska svara för auktorisation och tillsyn av värdepapperscentraler som är etablerade inom deras territorium. Denna behöriga myndighet hade vissa inledande rapporteringsskyldigheter, bl.a. att senast i december 2014 delge Esma en förteckning över relevanta nyckelbestämmelser i den bolagsrätt och annan liknande rätt enligt vilken värdepapper utfärdas. Behöriga myndigheter som har utsetts till följd av MiFID, prospektdirektivet, dvs. Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/71/EG av den 4 november 2003 om de prospekt som skall offentliggöras när värdepapper erbjuds till allmänheten eller tas upp till handel och om ändring av direktiv 2001/34/EG, och säkerhetsdirektivet ska vara behöriga även för tillsynen av vissa andra delar i förordningen (artiklarna 4.2, 4.3 och 5.3 andra stycket samt 8.1).

Det ålåg medlemsstaterna att senast i mars 2015 anta, offentliggöra och meddela kommissionen de åtgärder som är nödvändiga till följd av ändringen av finality-direktivet (artikel 70, se även avsnitt 12.2).

Medlemsstaterna ska vidare senast den 18 september 2016 underrätta kommissionen och Esma om de administrativa sanktioner som är tillämpliga på de omständigheter som anges i artikel 63 (artikel 61.1).

Reglerna om avvecklingsdisciplin i artiklarna 6 och 7 ska tillämpas från tidpunkten för ikraftträdandet av relevanta delegerade akter (artikel 76.4 och 76.5), medan rapporteringskraven i artikel 9 för företag som internaliserar avveckling ska tillämpas från tidpunkten för ikraftträdandet av motsvarande genomförandeakt (artikel 76.6).

Esma lade den 24 september 2015 fram förslag till tekniska standarder för tillsyn på ett antal områden som är relevanta för auktorisationen av en värdepapperscentral, bl.a. avseende proceduren för att bevilja auktorisation, vissa försiktighetskrav och, i förekommande fall, regler om anknutna banktjänster. Inom sex månader efter det att de träder i kraft ska en värdepapperscentral ansöka om auktorisation i enlighet med förordningen (artikel 69.2). Intill dess auktorisation har beslutats enligt förordningen ska nationella regler om auktorisation och erkännande av värdepapperscentraler fortsätta att gälla (artikel 69.4).

Esma ska, i samarbete med Europeiska bankmyndigheten (Eba) och behöriga och relevanta myndigheter, årligen rapportera om bl.a. avvecklingseffektiviteten, lämpligheten av sanktioner för utebliven avveckling

med hänsyn tagen till de finansiella instrumentens likviditet, avveckling vid sidan av avvecklingssystem för värdepapper och förekomsten av gränsöverskridande tjänster (artikel 74).

Kommissionen ska senast den 18 september 2019 genomföra en översyn av förordningen och lägga fram en rapport för Europarlamentet och rådet tillsammans med eventuella lämpliga förslag (artikel 75).

Hänvisningar till S5-12

  • Prop. 2015/16:10: Avsnitt 8.8

6. Allmänna utgångspunkter

6.1. Ändringar i svensk rätt

Regeringens förslag: Lagstiftningsåtgärder vidtas i den utsträckning förordningen om värdepapperscentraler förutsätter att kompletterande bestämmelser införs i svensk rätt. Dessutom ska de bestämmelser i svensk rätt som kommer i konflikt med förordningen ändras eller upphävas.

De ändringar som behöver göras i svensk rätt med anledning av förordningen om värdepapperscentraler genomförs i huvudsak i kontoföringslagen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker promemorians förslag eller har inget att invända mot det. Svenska Fondhandlareföreningen, med instämmande av

Svenska Bankföreningen, anser dock att ändringar i svensk rätt även bör göras för att förbättra skyddet för investerare genom en utvidgning av tillämpningsområdet för regelverket för registrering av äganderätt och andra rättigheter till finansiella instrument till att omfatta även instrument registrerade av värdepappersinstitut.

Skälen för regeringens förslag: En EU-förordning är direkt tillämplig i varje medlemsstat. En sådan rättsakt varken ska eller får inkorporeras i eller transformeras till nationell rätt. Några särskilda åtgärder för att genomföra förordningen om värdepapperscentraler i svensk rätt får

Sverige därför i princip inte vidta. Som redogörs för i avsnitt 5 förutsätter dock vissa regler i förordningen att en rad olika bestämmelser införs i nationell rätt. Det krävs bl.a. att varje medlemsstat ska utse en behörig myndighet som ska svara för att uppgifterna enligt förordningen utförs. Vidare fordras att denna myndighet ges de befogenheter som den ska ha enligt förordningen, samt att medlemsstaterna inför sanktioner mot överträdelser av reglerna i förordningen. Vilka regler i förordningen som förutsätter att bestämmelser i nationell rätt införs framgår i huvudsak av att det i förordningen anges att ”medlemsstaterna ska säkerställa att…”, ”medlemsstaterna ska se till att…”, medlemsstaterna ska ”fastställa vilka krav som ska gälla i sådana fall” och liknande formuleringar. Dessa regler riktar sig alltså, i likhet med det som gäller för EU-direktiv, i första hand till medlemsstaterna. En rad andra regler i förordningen riktar sig däremot direkt till värdepapperscentralerna, de behöriga myndigheterna eller andra offentliga organ eller enskilda parter. Sådana regler kräver dock inte att några lagstiftningsåtgärder vidtas.

I övrigt bör lagstiftningsåtgärder vidtas i den utsträckning svensk rätt kommer i konflikt med förordningens regler. Förordningen har företräde framför svensk nationell rätt. För att undvika normkonflikter bör dock de svenska bestämmelser som strider mot förordningens regler upphävas eller anpassas till förordningen.

Bestämmelser för de företag som i svensk rätt motsvarar värdepapperscentraler i förordningen, nämligen centrala värdepappersförvarare, finns i huvudsak i kontoföringslagen. I fråga om termerna värdepapperscentral respektive central värdepappersförvarare, se avsnitt 6.2. I vissa avseenden finns det bestämmelser i kontoföringslagen som överlappar reglerna i förordningen och som därför behöver upphävas. Det gäller särskilt bestämmelserna om auktorisation av centrala värdepappersförvarare i 2 kap. samma lag. I andra avseenden finns det bestämmelser i kontoföringslagen som behöver ändras i sak, men som till följd av förordningen ändå ska finnas i svensk lag. Det gäller inte minst bestämmelserna om tillsyn i 9 kap. samma lag. De ändringar som krävs för att anpassa svensk rätt till förordningen bör därför i huvudsak göras i kontoföringslagen, eftersom det är främst den lagen som reglerar de frågor som omfattas av förordningens tillämpningsområde. I avsnitt 7 föreslås dock betydande ändringar i aktiebolagslagen.

I lagen om värdepappersmarknaden finns bestämmelser om clearingverksamhet och clearingorganisationer. Dessa bestämmelser behandlas i avsnitt 6.5.

När det gäller Svenska Fondhandlareföreningens och Svenska Bankföreningens synpunkter konstaterar regeringen att det inte är möjligt att inom ramen för förevarande lagstiftningsärende behandla frågan om en utvidgning av tillämpningsområdet för 6 kap. kontoföringslagen (jfr avsnitt 7.3).

Hänvisningar till S6-1

6.2. Termen värdepapperscentral

Regeringens förslag: Termen central värdepappersförvarare i svensk rätt ersätts med termen värdepapperscentral.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker promemorians förslag eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: Innan kontoföringslagen trädde i kraft hade ett bolag, Värdepapperscentralen VPC AB, ett s.k. legalmonopol på kontoföring av finansiella instrument i Sverige. Med legalmonopol avses i detta sammanhang att endast Värdepapperscentralen

VPC AB fick utföra kontoföring av finansiella instrument i avstämningsregister. Genom kontoföringslagen avskaffades monopolet och det blev i stället möjligt för en bredare krets av juridiska personer att få auktorisation som central värdepappersförvarare med behörighet att registrera finansiella instrument i avstämningsregister (prop. 1997/98:160).

Anledningen till att termen central värdepappersförvarare valdes vid införandet av kontoföringslagen var att regeringen ansåg att det fanns skäl för att ansluta till den i internationella sammanhang vedertagna beteckningen CSD, som är en förkortning av den engelska termen Central

Securities Depository (a. prop. s. 96 f.). Regeringen ansåg däremot att termen central kontoförare inte borde väljas, eftersom det fanns en förväxlingsrisk mellan den termen och termen kontoförande institut.

Den motsvarande termen central värdepappersförvarare definierades i kontoföringslagen som ett företag som har auktorisation enligt 2 kap. samma lag att kontoföra finansiella instrument i avstämningsregister (1 kap. 3 §).

Termen värdepapperscentral definieras i förordningen om värdepapperscentraler. Det ska röra sig om en juridisk person som dels driver ett avvecklingssystem för värdepapper, dels tillhandahåller minst ytterligare en huvudtjänst enligt avsnitt A i bilagan till förordningen (artikel 2.1.1). Med ett sådant avvecklingssystem avses i huvudsak detsamma som i artikel 2 a i finality-direktivet (artikel 2.1.10). Det anges dock särskilt att verksamheten ska bestå i utförandet av överföringsuppdrag i förordningens mening, dvs. avseende värdepapper, och att sådana avvecklingssystem som drivs av en central motpart inte avses. I fråga om uttrycket central motpart finns det i förordningen en hänvisning till en definition i förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister (artikel 2.1.16). De övriga huvudtjänster som en värdepapperscentral får utföra är dels ursprunglig registrering av värdepapper i ett kontobaserat system (notarietjänst), dels tillhandahållande och förande av värdepapperskonton på den högsta nivån (central kontoföringstjänst). Det finns således en slags hierarki av konton vid kontoföring av finansiella instrument.

Förordningen innebär att endast auktoriserade värdepapperscentraler, inklusive centralbanker som fungerar som värdepapperscentraler, får driva avvecklingssystem för värdepapper (artikel 18.2). Centralbankerna och vissa andra offentliga organ är dock undantagna från kraven på auktorisation av och tillsyn över värdepapperscentraler, såvida de inte inrättar ”en separat enhet” för driften av avvecklingssystemet (skäl 9).

Definitionen av termen värdepapperscentral i förordningen om värdepapperscentraler är därmed inte identisk med definitionen av termen central värdepappersförvarare i kontoföringslagen. Kontoföring på den högsta nivån sker emellertid i avstämningsregister i svensk rätt. I det fallet innebär kontoföring i avstämningsregister enligt definitionen i kontoföringslagen ett ”tillhandahållande och förande av värdepapperskonton på högsta nivå” enligt definitionen i förordningen (i fråga om konton på den högsta nivån, se vidare avsnitt 7.1). Det finns därmed en överensstämmelse mellan förordningen och kontoföringslagen som innebär att den som är central kontoförare enligt svensk rätt i praktiken också utför en huvudtjänst enligt förordningen. Det är därmed inte sagt att alla registreringsåtgärder i avstämningsregister sker på den högsta nivån (se vidare avsnitt 7.1). Kontoförande institut omfattas inte av definitionen i förordningen, eftersom de inte tillhandahåller och för konton av ifrågavarande slag (se avsnitt 10).

Med ett avvecklingssystem enligt artikel 2 a i finality-direktivet avses förenklat sett ett formellt arrangemang mellan tre eller flera deltagare med gemensamma regler och standardiserade arrangemang för clearing eller för att utföra överföringsuppdrag mellan deltagarna. Överföringsuppdragen kan avse såväl penningbelopp (betalningar) som överföring av äganderätten till värdepapper (artikel 2 i i direktivet). De flesta företag

som bedriver kontoföring inom EU torde också driva ett avvecklingssystem enligt finality-direktivet. För Sveriges del är det också fallet med Euroclear Sweden AB, som driver VPC-systemet (se avsnitt 4.2.5). Vid genomförandet av finality-direktivet i svensk rätt gjordes bedömningen att VPC-systemet skulle anmälas till kommissionen som ett avvecklingssystem enligt direktivet (prop. 1999/2000:18 s. 4749). Även om driften av ett avvecklingssystem för värdepapper inte är en förutsättning för att anses som en central värdepappersförvarare enligt kontoföringslagen, är det alltså i praktiken svårt att se hur en central värdepappersförvarare ska kunna bedriva sin verksamhet utan att samtidigt omfattas av definitionen av värdepapperscentral i förordningen.

Det är däremot givetvis möjligt att driva ett avvecklingssystem som avser betalningar, vilket t.ex. är fallet med den verksamhet som bedrivs av Bankgirocentralen BGC AB, dvs. Bankgirot (se Finansinspektionen och Sveriges riksbank, Utvärdering av Bankgirocentralen BGC AB:s betalningssystem 2010, Finansinspektionens dnr 10-6463). Eftersom ett sådant avvecklingssystem inte avser värdepapper, omfattas inte den som driver systemet av definitionen av värdepapperscentral i förordningen. Det avvecklingssystem som drivs av Riksbanken, dvs. RIX-systemet, omfattas inte heller av förordningens tillämpningsområde. Det beror på dels att systemet avser betalningar och inte överföring av värdepapper, dels att Riksbanken inte utför någon annan huvudtjänst enligt bilaga A till förordningen. Att Riksbanken får tillhandahålla system för avveckling av betalningar framgår av 6 kap. 7 § lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank (riksbankslagen). Som framgår ovan skulle det i och för sig vara möjligt för Riksbanken att driva ett avvecklingssystem även för värdepapper utan att omfattas av de krav i förordningen som gäller auktorisation och tillsyn (skäl 9).

Med tanke på att förordningen är direkt tillämplig och innehåller såväl rättigheter som skyldigheter för värdepapperscentraler, framstår det som olämpligt att behålla termen central värdepappersförvarare och den ovan berörda definitionen av den termen i svensk rätt. Det gäller inte minst med tanke på att förordningen förutsätter att Sverige inför vissa bestämmelser som kompletterar förordningen. Tillämpningen av olika definitioner och termer skulle innebära en osäkerhet och i betydande mån försvåra för Finansinspektionen och de berörda företagen med tanke på denna koppling mellan förordningen och svensk lag. Det torde inte heller vara praktiskt möjligt att driva verksamhet som central värdepappersförvarare utan att omfattas av förordningens tillämpningsområde.

Det kan visserligen anföras som ett argument mot användningen av termen värdepapperscentral att det för tankarna till Värdepapperscentralen VPC AB, som tidigare hade ett legalmonopol för kontoföring av finansiella instrument. Den verksamheten bedrivs dock numera av Euroclear Sweden AB, vars firma inte innebär någon risk för förväxling.

Med hänsyn till det anförda bör termen central värdepappersförvarare i svensk rätt ersättas med termen värdepapperscentral. Någon definition av den senare termen bör dock inte göras i svensk lag. I stället bör en hänvisning till definitionen i artikel 2.1.1 i förordningen tas in i kontoföringslagen. Definitionen av denna term i förordningen omfattar alla värdepapperscentraler som är etablerade inom EES. Det innebär att termen värdepapperscentral omfattar betydligt fler företag än termen

central värdepappersförvarare. Endast de värdepapperscentraler som är etablerade i Sverige ska ansöka om tillstånd hos den behöriga myndigheten i Sverige (se avsnitt 8.1). Det är framför allt sådana värdepapperscentraler som denna myndighet utövar tillsyn över.

Termen värdepapperscentral från tredjeland definieras också i förordningen (artikel 2.1.2). En sådan värdepapperscentral är etablerad i tredjeland, dvs. utanför EES. Även i detta fall talar övervägande skäl emot att en avvikande definition görs i svensk rätt, varför en hänvisning till definitionen i förordningen bör tas in i kontoföringslagen.

Utöver ändringar i kontoföringslagen innebär den ändrade terminologin att följdändringar måste göras i en mängd olika lagar och andra föreskrifter.

Lagrådet anser att de i lagrådsremissen föreslagna definitionerna av termen värdepapperscentral brister i tydlighet, bl.a. genom att de skiljer mellan värdepapperscentral, svensk värdepapperscentral och utländsk värdepapperscentral, samtidigt som de föreslagna bestämmelserna i flertalet fall avser värdepapperscentraler utan begränsning. Bestämmelsernas räckvidd blir därmed oklar. Detta berör inte enbart tillämpningsområdet av föreslagna ändringar i kontoföringslagen, utan även ändringar i 1 kap.10 a och 10 b §§aktiebolagslagen (2005:551), 16 kap. 10 a § föräldrabalken, 2 § lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag, 4 kap.11 och 12 §§ lagen (2004:46) om värdepappersfonder samt 30 kap. 5 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

Regeringen instämmer i Lagrådets bedömning att tillämpningsområdet i förekommande fall kan behöva förtydligas genom en mer enhetlig definition av termen värdepapperscentral. Både av detta skäl, och med hänvisning till den ovan angivna nyttan av enhetliga definitioner, föreslår regeringen därför att definitionen av termen värdepapperscentral utformas så att den överensstämmer med den som finns i förordningen om värdepapperscentraler. Det blir därmed tydligt att en värdepapperscentral tillhandahåller huvudtjänster på grundval av auktorisation av den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten och har rätt att göra det inom EU, i realiteten EES (artiklarna 2.1.1, 16.1 och 23 i förordningen). Att en värdepapperscentral är etablerad inom EES framgår även indirekt av den separata definition av värdepapperscentral från tredjeland, som alltså är etablerad utanför EES (artikel 2.1.2 i förordningen). I den mån tillämpningsområdet begränsas till svensk värdepapperscentral bör detta anges i relevanta fall.

6.3. Rubriken till kontoföringslagen

Regeringens förslag: Rubriken till kontoföringslagen ändras till lagen om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertaler remissinstanser tillstyrker promemorians förslag eller har inget att invända mot det. Svenska Fondhandlareföreningen, med instämmande av Svenska Bankföreningen, föreslår att rubriken ändras till lagen om kontoföring av finansiella instrument och värdepapperscentraler. Enligt föreningarna är bestämmelserna om konto-

föring i kontoföringslagen av mycket stor betydelse. Av den anledningen bör kontoföringen anses vara huvudsaken i lagen, vilket även bör framgå av dess rubrik.

Skälen för regeringens förslag: Kontoföringslagen har sitt ursprung i den numera upphävda aktiekontolagen (1989:827). Innan förordningen om värdepapperscentraler började gälla fanns det inte någon harmoniserad lagstiftning inom EU i fråga om sådan verksamhet som i dag omfattas av förordningens tillämpningsområde.

I denna proposition föreslås ett stort antal ändringar i kontoföringslagen. Många av ändringarna avser näringsrättslig reglering av värdepapperscentraler, bl.a. avseende tillsyn och sanktioner. I syfte att markera att förslagen i propositionen innebär en betydande omarbetning av lagen, att den innehåller väsentliga inslag av rörelsereglering och att den kompletterar förordningen om värdepapperscentraler, bör rubriken till lagen ändras till lagen om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument. Lagens rubrik kommer därigenom att knyta an till förordningens beteckning.

Regeringen instämmer visserligen i det som Svenska Fondhandlareföreningen och Svenska Bankföreningen anför om betydelsen av bestämmelserna om kontoföring i kontoföringslagen, dvs. de i huvudsak civilrättsliga bestämmelserna, men anser inte att det utgör tillräckliga skäl för att ändra rubriken till lagen i enlighet med föreningarnas förslag. Föreningarna hänvisar även till det som de framför om att bestämmelserna i kontoföringslagen bör vara generella och inte bara omfatta kontoföring i en värdepapperscentral eller av en förvaltare som är godkänd av en värdepapperscentral. Denna fråga behandlas i avsnitt 7.3.

Hänvisningar till S6-3

6.4. Kontoföringslagens tillämpningsområde och termen finansiella instrument

Regeringens förslag: Definitionen av termen finansiella instrument i kontoföringslagen förtydligas på så sätt att det uttryckligen anges att även aktier och vissa utpekade aktierelaterade rättigheter i privata aktiebolag som är avstämningsbolag omfattas av lagens tillämpningsområde.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker promemorians förslag eller har inget att invända mot det. Euroclear Sweden AB anser att en rimlig följd av denna ändring torde vara att uttrycket ”överföringsuppdrag” i lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden tolkas på samma sätt.

Skälen för regeringens förslag: Som framgår av avsnitt 4.2.5 gäller bestämmelserna om kontoföring i kontoföringslagen för finansiella instrument. Definitionen i lagen av denna term, och därigenom avgränsningen av lagens tillämpningsområde, har gjorts genom en hänvisning till lagen om värdepappersmarknaden. Den sistnämnda lagen genomför

MiFID I. Även förordningen om värdepapperscentraler tar sin utgångspunkt i definitionen av termen finansiella instrument i MiFID I (artik-

larna 2.1.8 och 76.7). Från och med 2017 är det i stället MiFID II som avses.

I förarbetena till kontoföringslagen uttalades att avsikten var att lagen ska vara tillämplig på aktier i avstämningsbolag oberoende av om de är utgivna för allmän omsättning eller inte (prop. 1997/98:160 s. 168). Med andra ord ska även aktier i privata avstämningsbolag kunna kontoföras. I praktiken är också en majoritet av de avstämningsbolag för vilka avstämningsregister förs hos Euroclear Sweden AB privata aktiebolag.

Vid genomförandet av MiFID I gjordes bedömningen att aktier i privata aktiebolag, med hänsyn till förbuden i 1 kap.7 och 8 §§aktiebolagslagen mot att sådana aktier sprids till en bredare krets eller blir föremål för organiserad handel, inte borde anses som överlåtbara värdepapper (prop. 2006/07:115 s. 282). Sådana aktier skulle därigenom inte heller omfattas av definitionen av finansiella instrument i lagen om värdepappersmarknaden (1 kap. 4 § första stycket 1). En sådan avgränsning kan te sig naturlig med utgångspunkt i lagen om värdepappersmarknaden. Vid genomförandet av MiFID I förbisågs dock att avgränsningen skulle få konsekvenser även för kontoföringslagen, eftersom definitionen av finansiella instrument i kontoföringslagen hänvisar till den i lagen om värdepappersmarknaden.

Oavsett förarbetsuttalandet vid genomförandet av MiFID I är det uppenbart att kontoföringslagens bestämmelser även bör omfatta kontoförda aktier och andra rättigheter i privata aktiebolag. Det är visserligen möjligt att, med stöd av förarbetsuttalandena avseende kontoföringslagen, analogivis komma fram till en sådan tolkning av gällande rätt. Mot en sådan tolkning talar dock att termen finansiella instrument används i flera olika rättsakter på finansmarknadsområdet. Med tanke på frågans betydelse, inte minst när det gäller rättsverkningarna av registreringsåtgärder för enskilda aktieägare och förtroendet för det dematerialiserade systemet, bör det dock förtydligas att kontoföringslagens tillämpningsområde även omfattar kontoföring av aktier och aktierelaterade rättigheter i privata aktiebolag som är avstämningsbolag.

Definitionen av finansiella instrument bör dock hänvisa till den artikel i förordningen som definierar finansiella instrument. Därigenom har termen finansiella instrument en och samma innebörd på hela finansmarknadsområdet. I definitionen av denna term i kontoföringslagen bör det dock därutöver anges att aktier och aktierelaterade rättigheter i privata avstämningsbolag jämställs med finansiella instrument vid tillämpningen av lagen. Eftersom kontoföring av aktier som inte är finansiella instrument enligt EU-rätten ligger utanför tillämpningsområdet för förordningen om värdepapperscentraler, står det Sverige fritt att tillämpa bestämmelser om kontoföring även av sådana aktier.

Som Euroclear Sweden AB påpekar bör även uttrycket överföringsuppdrag i avvecklingslagen omfatta aktier och aktierelaterade rättigheter i privata avstämningsbolag. Någon sådan ändring i avvecklingslagen föreslås inte i förevarande proposition. Enligt regeringens mening bör det emellertid trots det vara möjligt att tolka avvecklingslagen på så sätt. Det råder nämligen ingen tvekan om att avvecklingssystem enligt avvecklingslagen både kan hantera och i praktiken hanterar avveckling av aktier i privata avstämningsbolag. Så sker i dag genom Euroclear Sweden AB:s försorg. Det saknas anledning att vid tillämpningen av

avvecklingslagen göra åtskillnad mellan t.ex. aktier i publika aktiebolag respektive aktier i privata aktiebolag. Det gäller inte minst med tanke på att den enda svenska aktör som driver ett avvecklingssystem för värdepapper, Euroclear Sweden AB, omfattas av det utvidgade tillämpningsområde för kontoföringslagen som föreslås i denna proposition.

Hänvisningar till S6-4

  • Prop. 2015/16:10: Avsnitt 16.5

6.5. Clearingverksamhet och clearingorganisationer

Regeringens förslag: Lagen om värdepappersmarknaden ska inte gälla för sådan clearingverksamhet som avses i förordningen om värdepapperscentraler.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker promemorians förslag eller har inget att invända mot det. Euroclear Sweden AB anser dock att tidpunkten för ikraftträdandet av lagändringen ska anpassas till de övergångsbestämmelser som finns för införandet av ändringarna i kontoföringslagen.

Detta följer enligt bolaget av att de regler i förordningen om värdepapperscentraler som avser deltagare förutsätter en auktoriserad värdepapperscentral och att reglerna i förordningen således inte kommer att träda i kraft förrän värdepapperscentralen har auktoriserats.

Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser om clearingverksamhet finns i lagen om värdepappersmarknaden. Med clearingverksamhet avses enligt 1 kap. 5 § 6 fortlöpande verksamhet som består i att

a) på clearingdeltagarnas vägnar göra avräkningar i fråga om deras för-

pliktelser att leverera finansiella instrument eller att betala i svensk eller utländsk valuta,

b) träda in som motpart till både köpare och säljare av finansiella instru-

ment, eller

c) på annat väsentligt sätt ansvara för att förpliktelserna avvecklas

genom överförande av likvid eller instrument. En clearingorganisation definieras i lagen om värdepappersmarknaden som ett företag som har fått tillstånd att driva clearingverksamhet, antingen enligt den lagen eller enligt förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister (1 kap. 5 § 5).

De berörda termerna överensstämmer med dem i den numera upphävda lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet före ikraftträdandet av lagen om värdepappersmarknaden (prop. 2006/07:115 s. 552). Av led a ovan framgår att avräkningar som är hänförliga till betalningar omfattas av termen clearingverksamhet, även om betalningarna saknar samband med någon transaktion som är hänförlig till finansiella instrument. Det anges även uttryckligen i förarbetena till bestämmelsen att valutaclearing omfattas av samma term (a. prop. a. s.).

Lagen om värdepappersmarknaden innehåller särskilda bestämmelser om clearingverksamhet (19–21 kap.). Dessa bestämmelser innehåller krav på bl.a. clearingorganisationers verksamhet och på deltagare i clearingverksamhet. Därutöver finns det vissa bestämmelser som är gemensamma för clearingorganisationer och vissa andra finansiella företag. Dessa bestämmelser gäller bl.a. tystnadsplikt, tillsyn, ingripanden och överklagande.

Genom de anpassningar av svensk rätt som gjordes med anledning av förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister som trädde i kraft den 1 juni 2013, infördes ett uttryckligt undantag från tillämpningsområdet för lagen om värdepappersmarknaden i fråga om centrala motparter (1 kap. 1 § tredje stycket, beträffande dessa lagändringar, se även avsnitt 4.5.2). Undantaget avser den som driver clearingverksamhet enligt led b ovan, dvs. genom att träda in som motpart till både köpare och säljare av finansiella instrument. Med undantaget avses centrala motparter enligt samma förordning (prop. 2012/13:72 s. 38 f.). Bakgrunden till undantaget är att centrala motparter driver verksamhet som uppfyller definitionen av clearingverksamhet i lagen om värdepappersmarknaden, särskilt när det gäller led b ovan. Enligt undantaget ska endast vissa bestämmelser i samma lag om bl.a. tillsyn gälla för centrala motparter. Det möjliggörs av att förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister inte omfattar dessa frågor (a. prop. a. s.). Som berörs ovan omfattar dock termen clearingorganisation i lagen om värdepappersmarknaden uttryckligen centrala motparter, till följd av att det särskilt anges att en clearingorganisation kan vara ett företag som har fått tillstånd enligt förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister. Ett sådant tillstånd är detsamma som en auktorisation som central motpart enligt artikel 14 i samma förordning.

Som berörs i avsnitt 6.2 definieras en värdepapperscentral i förordningen om värdepapperscentraler som en juridisk person som dels driver ett avvecklingssystem för värdepapper, dels tillhandahåller minst ytterligare en huvudtjänst enligt avsnitt A i bilagan till förordningen (artikel 2.1.1). Med ett sådant avvecklingssystem avses i huvudsak detsamma som i artikel 2 a i finality-direktivet (artikel 2.1.10). Det anges dock särskilt att verksamheten ska bestå i utförandet av överföringsuppdrag avseende värdepapper och att sådana avvecklingssystem som drivs av en central motpart inte avses. I fråga om uttrycket central motpart finns det i förordningen en hänvisning till en definition i förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister (artikel 2.1.16). De övriga huvudtjänster som en värdepapperscentral får driva är dels ursprunglig registrering av värdepapper i ett kontobaserat system, dels tillhandahållande och förande av värdepapperskonton på den högsta nivån.

Av avsnitt 6.1 följer att de rörelseregler för värdepapperscentraler som behöver finnas i svensk rätt ska tas in i kontoföringslagen. På så sätt uppnås en enhetlig reglering av värdepapperscentraler för såväl den verksamhet som i dag är att bedöma som clearingverksamhet som den verksamhet som benämns kontoföring av finansiella instrument. Rörelseregler för värdepapperscentraler bör således inte finnas i lagen om värdepappersmarknaden.

Definitionen av termen avveckling i förordningen inkluderar ”slutförande av en värdepapperstransaktion” (artikel 2.1.7). Detta motsvarar led a i definitionen av clearingverksamhet i lagen om värdepappersmarknaden (1 kap. 5 § 6). Det gäller inte minst då detta slutförande enligt definitionen i förordningen ska syfta till att reglera förpliktelserna mellan parterna i en värdepapperstransaktion. Det anges visserligen inte uttryckligen i förordningen att just avräkning avses. Emellertid föregås

alltid en betalning eller leverans av värdepapper av en avräkning (nettning) parterna emellan. Det innebär att definitionen av avveckling i förordningen omfattar i vart fall en del av det som definieras som clearingverksamhet i lagen om värdepappersmarknaden (1 kap. 5 § 6 a). Avräkning (clearing) avseende sådana betalningar som inte har samband med en värdepapperstransaktion omfattas dock inte av förordningens tillämpningsområde. Med andra ord överlappar inte definitionen i lagen om värdepappersmarknaden förordningen i det avseendeet.

Även led c i definitionen av clearingverksamhet i lagen om värdepappersmarknaden riskerar att överlappa förordningens tillämpningsområde. Det följer av att ”överföring av kontantmedel eller värdepapper”, som uttryckligen är en del av termen avveckling som den definieras i förordningen, motsvarar definitionen av clearingverksamhet i lagen om värdepappersmarknaden. Överföring av likvid eller finansiella instrument får i sammanhanget anses vara att på annat ”väsentligt sätt” ansvara för avveckling av förpliktelser.

När det gäller led b i definitionen av clearingverksamhet i lagen om värdepappersmarknaden är det inte lika uppenbart att någon konflikt i förhållande till förordningen uppkommer. Som konstateras ovan är det centrala motparter enligt förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister som träder in som motpart till både köpare och säljare av finansiella instrument. Enligt förordningen om värdepapperscentraler är en central motpart inte att anse som en värdepapperscentral (se artikel 2.1.1 och 2.1.10). De regler i den sistnämnda förordningen, som specifikt gäller värdepapperscentraler, är således inte tillämpliga på centrala motparter. System som drivs av centrala motparter har undantagits från definitionen av ett avvecklingssystem för värdepapper (artikel 2.1.10). Det innebär att centrala motparter inte tillhandahåller någon huvudtjänst i förordningens mening.

Mot bakgrund av de ovan beskrivna konflikterna mellan förordningen och lagen om värdepappersmarknaden är det nödvändigt att införa en bestämmelse i den lagen av innebörden att den inte är tillämplig på sådan clearingverksamhet som avses i förordningen. Det innebär att de rörelseregler m.m. som enligt lagen gäller för clearingorganisationer inte ska tillämpas på värdepapperscentraler.

Förslaget innebär att det i praktiken endast kommer att vara sådana clearingorganisationer som ägnar sig åt clearing av betalningar som fullt ut omfattas av bestämmelserna om clearingorganisationer i lagen om värdepappersmarknaden. I praktiken rör det sig om Bankgirocentralen. Riksbanken ägnar sig visserligen också åt clearing av betalningar, men behöver inte något tillstånd enligt nämnda lag. Mot den bakgrunden uppkommer frågan om definitionen av clearingverksamhet i den lagen inte bör avgränsas till att avse endast betalningar och inte finansiella instrument. Som framgår ovan ska dock vissa bestämmelser i lagen, om bl.a. tillsyn, gälla för centrala motparter. Dessa motparter ägnar sig åt clearing av finansiella instrument. Det finns därför anledning att låta definitionen av clearingverksamhet omfatta clearing av finansiella instrument även fortsättningsvis.

Den fråga om ikraftträdandet av lagändringen som Euroclear Sweden

AB tar upp behandlas i avsnitt 14.

Hänvisningar till S6-5

7. Avstämningsregister, avstämningskonton och avstämningsbolag

Hänvisningar till S7

7.1. Termerna avstämningsregister och avstämningskonto

Regeringens förslag: Avstämningsregister ska definieras som ett register som består av avstämningskonton som läggs upp för ägare av finansiella instrument och som registreras enligt kontoföringslagen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker promemorians förslag eller har inget att invända mot det. Finansinspektionen, Euroclear Sweden AB och Svenska

Fondhandlareföreningen, med instämmande av Svenska Bankföreningen och till viss del Nasdaq OMX Stockholm AB, invänder dock mot det som anförs i promemorian om registreringsåtgärder på den högsta nivån och förhållandet mellan å ena sidan en central kontoföringstjänst enligt förordningen och å andra sidan förande av avstämningsregister och avstämningskonton.

Även Svenskt Näringsliv ifrågasätter det som anförs om den högsta nivån i promemorian.

Finansinspektionen tillägger för egen del att värdepapperskonton enligt förordningen bör tolkas som de konton som värdepapperscentralen erbjuder deltagarna att kontoföra värdepapper på, dvs. det som Euroclear

Sweden AB benämner värdepapperskonto.

Euroclear Sweden AB anser därutöver att nuvarande bestämmelser om avveckling av innehav som hålls genom en länk inte tillräckligt beaktar de förhållanden som utländska finansiella företag verkar under.

Skälen för regeringens förslag

Kontoförda finansiella instrument

En värdepapperscentral enligt definitionen i förordningen om värdepapperscentraler driver ett avvecklingssystem för värdepapper och tillhandahåller minst en ytterligare huvudtjänst som förtecknas i avsnitt A i bilagan till förordningen (artikel 2.1.1). De tillkommande huvudtjänsterna i bilagan avser dels ursprunglig registrering av värdepapper i ett kontobaserat system, benämnd notarietjänst, dels tillhandahållande och förande av värdepapperskonton på högsta nivå, benämnd central kontoföringstjänst. Tjänsterna framstår som besläktade eftersom båda avser den högsta nivån där värdepapper skapas genom emission. Kontoföring på den högsta nivån är i sin tur en förutsättning för att värdepapperen ska vara fritt överlåtbara genom debitering och kreditering av värdepapperskonton. Tjänsterna har samband med förordningens krav på att värdepapper som tas upp till handel respektive handlas på handelsplatser ska presenteras i kontobaserad form (artikel 3).

Systemet med kontoförda värdepapper infördes i Sverige under 1989 och 1990, till följd av den numera upphävda aktiekontolagen (1989:827). Genom den nuvarande kontoföringslagen infördes fr.o.m. 1999 regler om

kontoförda finansiella instrument som även avser andra instrument än aktier. Sverige har därmed infört ett system med kontoförda värdepapper som motsvarar reglerna i artikel 3 i förordningen om värdepapperscentraler.

Kontoförda finansiella instrument som har utfärdats i Sverige sedan kontoföringslagen blev tillämplig ska vara emitterade i dematerialiserad form. Det ligger väl i linje med förordningens krav, som visserligen inte avser alla finansiella instrument utan som begränsas till överlåtbara värdepapper som har upptagits till handel eller handlas på reglerade marknader, MTF-plattformar och OTF-plattformar (handelsplatser).

Termerna avstämningsregister och avstämningskonto

Genom aktiekontolagen skedde en övergång från dokumentbaserade värdepapper till kontoförda värdepapper, till att börja med avseende aktier. När den lagen 1999 ersattes av kontoföringslagen ersatte också termen avstämningskonto den tidigare termen aktiekonto. Termen aktiekonto ansågs inte längre vara lämplig eftersom kontoföringslagen är generellt tillämplig (prop. 1997/98:160 s. 171). Termen avstämningsregister kvarstod dock. Termerna avstämningsregister och avstämningskonto har därmed gamla anor och en vedertagen betydelse som förordningen om värdepapperscentraler inte ger anledning att ändra.

Avstämningsregister består av avstämningskonton och förs genom automatiserad behandling (4 kap. 1 § första stycket kontoföringslagen). Varje innehavare av finansiella instrument som registreras i enlighet med kontoföringslagen ska ha ett eller flera sådana avstämningskonton, såvida inte instrumenten är förvaltarregistrerade. Av det följer att avstämningsregister bildar en sammanställning av ägare till ett avstämningsbolag. Med avstämningsbolag förstås ett aktiebolag vars bolagsordning innehåller ett förbehåll om att bolagets aktier ska vara registrerade i ett avstämningsregister i enlighet med kontoföringslagen (1 kap. 3 § kontoföringslagen och 1 kap. 10 § aktiebolagslagen, se vidare avsnitt 4.2.5). För en översiktsbild avseende termerna avstämningsregister och avstämningskonton, se figurerna 2 och 3 i avsnitt 4.2.5. Regeringen instämmer i Finansinspektionens synpunkt att värdepapperskonton enligt förordningen om värdepapperscentraler bör tolkas som de konton som värdepapperscentralen erbjuder deltagarna att kontoföra värdepapper på, dvs. det som Euroclear Sweden AB benämner värdepapperskonto. Denna term förekommer dock inte i lag. Den term som förekommer i svensk rätt är i stället avstämningskonto.

Kontoföring i avstämningsregister avser äganderätt och särskild rätt till dematerialiserade eller immobiliserade finansiella instrument (1 kap. 1 § kontoföringslagen). Med sådana instrument avses att en skriftlig handling, t.ex. ett aktiebrev, inte har utfärdats respektive att det genom förvaring eller på annat likvärdigt sätt har säkerställts att handlingen inte kommer i omlopp. För kontoförda finansiella instrument får det inte utfärdas någon sådan skriftlig handling. Om så har skett, är handlingen inte giltig (4 kap. 5 § första stycket kontoföringslagen). För finansiella instrument som har utfärdats i ett annat land än Sverige gäller i stället att aktiebrev, skuldebrev eller annan motsvarande handling som har utfärdats ska

vara inlämnad till förvaring hos den centrala värdepappersförvararen eller för detta företags räkning (4 kap. 5 § andra och tredje styckena).

Kontoföring på den högsta nivån Finansinspektionen, Euroclear Sweden AB, Svenska Fondhandlareföreningen, Svenska Bankföreningen och Svenskt Näringsliv anser att registreringsåtgärder som vidtas av en värdepapperscentral i dess eget system, dvs. i ett avstämningsregister enligt svensk rätt, inte alltid utgör registreringsåtgärder på den högsta nivån enligt förordningen. De anser att den tolkningen är alltför långtgående. En värdepapperscentrals förande av värdepapperskonton på den högsta nivån enligt förordningen är kopplad till den ursprungliga registreringen av värdepapper hos en värdepapperscentral och är därmed en tjänst som endast kan tillhandahållas av den värdepapperscentral som emittenten väljer för den ursprungliga registreringen av värdepapper, en värdepapperscentral för emittenter. Om en värdepapperscentral däremot väljer att erbjuda sina deltagare möjligheten att kontoföra värdepapper, som ursprungligen har registrerats av en annan värdepapperscentral i sitt system via en länk, erbjuds denna tjänst av en värdepapperscentral för investerare. Den kontoföring som en värdepapperscentral för investerare gör i dess kontosystem får enligt remissinstanserna anses vara på en lägre nivå enligt förordningen. Denna typ av tjänst är inte en huvudtjänst enligt förordningen. I stället rör det sig om en anknuten tjänst (avsnitt B, punkt 3, i bilagan till förordningen). Länkar mellan värdepapperscentraler kan också beröra fler än två parter, dvs. även en eller flera mellanhänder. Om tanken med promemorians förslag är att det inte ska göras någon skillnad mellan en värdepapperscentral som på emittentens uppdrag initialt registrerat ett visst värdepapper (värdepapperscentral för emittenter) och en värdepapperscentral som kontoför ett visst värdepapper via en länk med en annan värdepapperscentral (värdepapperscentral för investerare), föranleder detta enligt dessa remissinstanser ett antal problem, bl.a. avseende emissionens integritet. De anser också att en värdepapperscentrals registreringsåtgärder ska få de rättsverkningar som följer av 6 kap. kontoföringslagen oavsett om det rör sig om ursprunglig registrering eller registrering via en länk. Termerna avstämningsregister och avstämningskonton behöver inte heller begränsas till att avse värdepapper som finns registrerade på den högsta nivån enligt förordningen.

Regeringen instämmer i att det inte finns någon fullständig överensstämmelse mellan huvudtjänsterna i förordningen och de uttryck som används i svensk rätt. Enligt regeringens uppfattning sker inte alla registreringsåtgärder i avstämningsregister på den högsta nivån. De slutsatser som dras i promemorian i detta avseende är enligt regeringens uppfattning således alltför långtgående.

Den ursprungliga registreringen benämns med förordningens terminologi notarietjänst. Detta torde i svensk rätt närmast motsvaras av att upprätta ett avstämningsregister för den aktuella emittenten. I ett sådant fall har alltså finansiella instrument registrerats till följd av en emission och efter överenskommelse mellan emittenten och den centrala värdepappersförvararen (värdepapperscentralen). De registreringsåtgärder som

efter registreringen vidtas på avstämningskonton i detta avstämningsregister är närmast att jämföra med kontoföring på den högsta nivån, dvs. en central kontoföringstjänst enligt förordningen.

Om däremot en värdepapperscentral som är etablerad i ett annat land inom EES än Sverige registrerar en emission av aktier, dvs. en ursprunglig registrering (en huvudtjänst enligt förordningen), och värdepapperscentralen låter vissa av dessa aktier kontoföras hos en annan värdepapperscentral, t.ex. Euroclear Sweden AB, upprättas en s.k. länk mellan dessa båda värdepapperscentraler. En länk kan även, som bl.a. Euroclear

Sweden AB påpekar, bestå av en eller flera mellanhänder mellan dessa värdepapperscentraler. Det senare benämns indirekt länk. Upprättande av länkar är, som Finansinspektionen påtalar, en specifikt angiven anknuten tjänst enligt förordningen (se avsnitt B, punkt 3, i bilagan till förordningen). Det rör sig således inte om huvudtjänsten central kontoföringstjänst. Dessa förhållanden talar med styrka för att finansiella instrument som tillhandahålls genom en länk från en annan värdpapperscentral inte innebär kontoföring på den högsta nivån. Ett sådant förhållningssätt torde också, som flera remissinstanser påpekar, vara förenligt med vedertagen terminologi på värdepappersmarknaden.

Om den senare värdepapperscentralen i exemplet ovan benämns värdepapperscentral för investerare kan den första värdepapperscentralen, för framställningens skull, benämnas värdepapperscentral för emittenter (se avsnitt 4.4). Medan emissionen har registrerats hos den första värdepapperscentralen, dvs. värdepapperscentralen för emittenter, är Euroclear Sweden AB (värdepapperscentralen för investerare) deltagare hos denne genom att upprätta en länk enligt artikel 48 i förordningen. I ett sådant fall har Euroclear Sweden AB ett omnibuskonto hos den första värdepapperscentralen och registrerar samma antal finansiella instrument i ett avstämningsregister i sitt eget system. Det möjliggör att finansiella instrument kan registreras på avstämningskonton (värdepapperskonton enligt förordningen) hos Euroclear Sweden AB, oavsett ursprung. Det innebär i sin tur att dess deltagare, t.ex. en svensk bank, inte behöver bli deltagare även i den första värdepapperscentralen. Här förutsätts alltså att den andra värdepapperscentralen, i exemplet Euroclear Sweden AB, finns i Sverige och att kontoföringslagen därför är tillämplig på dess verksamhet. Vad som utgör den högsta nivån respektive lägre nivåer bör således avgöras från ett emittentperspektiv, snarare än genom att betrakta all kontoföring som sker i en värdepapperscentrals eget system som den högsta nivån i det landet.

De ovan beskrivna länkarna mellan värdepapperscentraler är i regel gränsöverskridande. Förordningen utesluter dock inte att länkar kan tillkomma inom en och samma medlemsstat. Även kontoföringslagen förutsätter att länkar mellan värdepapperscentraler kan förekomma. Av 4 kap. 4 § första stycket samma lag framgår att registrering i avstämningsregister i Sverige får ske av finansiella instrument som har utfärdats i ett annat land. En förutsättning är att den utländska motsvarigheten till en central värdepappersförvarare har avskilt instrumenten för den svenska värdepappersförvararens räkning, vilket i de flesta rättsordningar har en sakrättslig innebörd. Genom att instrumenten avskiljs uppkommer inte heller en situation då emissionens integritet hotas genom att ett i förhållande till emissionen alltför stort antal

instrument kan registreras på konton. Enligt kontoföringslagen ska alltså även sådana, ”länkade”, finansiella instrument registreras i avstämningsregister. Det innebär i sin tur att termen avstämningsregister inte utesluter att en ursprunglig registrering av instrumenten i fråga har skett någon annanstans. Av detta följer alltså, som de ovan nämnda remissinstanserna påpekar, att registreringsåtgärder i avstämningsregister inte alltid sker på den högsta nivån enligt förordningen. Det innebär också att sådana åtgärder inte alltid utgör en central kontoföringstjänst enligt förordningen. Däremot kan kontoföring på den högsta nivån som äger rum i Sverige inte ske i något annat system än ett avstämningsregister.

Enligt kontoföringslagen kan centrala värdepappersförvarare och motsvarande utländska företag, enligt den nya terminologi som föreslås i denna proposition värdepapperscentraler, vara förvaltare av finansiella instrument för annans räkning (se vidare avsnitt 11). Denna möjlighet infördes i syfte att möjliggöra länkar mellan en svensk central värdepappersförvarare och motsvarande förvarare utomlands (prop. 1997/98:160 s. 119). Möjligheten innebär att en värdepapperscentral (A) kan ha rätt att förvalta finansiella instrument som finns registrerade i avstämningsregister hos en annan värdepapperscentral (B) för en kunds (C:s) räkning. För förvaltarregistrering finns det särskilda bestämmelser om tidpunkten då en överlåtelse eller en pantsättning blir giltigt gentemot tredje man (3 kap. 10 § andra stycket kontoföringslagen). Dessa bestämmelser avser dock det fallet att förvaltaren själv inte för avstämningsregister, dvs. inte själv är en central värdepappersförvarare (värdepapperscentral).

Bestämmelser om registreringsåtgärder i kontoföringslagen

Förordningens regler om utförande av huvudtjänsterna är av övergripande natur. Det saknas således närmare bestämmelser om hur kontoföringen ska gå till, hur värdepapperskontona ska organiseras eller rättsverkningarna av registreringsåtgärderna. Av bemyndigandet till kommissionen i artikel 2.2 att anta delegerade akter för att ytterligare specificera vissa av de anknutna tjänster som anges i avsnitten B och C i bilagan till förordningen framgår nämligen motsatsvis att någon sådan ytterligare specifikation inte kommer att göras när det gäller huvudtjänsterna i avsnitt A i bilagan. Det torde därmed åligga medlemsstaterna att närmare reglera frågor om utförande av huvudtjänsterna. Det gäller framför allt de civilrättsliga rättsverkningarna av registreringsåtgärder, som inte alls berörs i förordningen. Det bör dock även gälla de närmare näringsrättsliga bestämmelserna om hur värdepapperscentralen ska organisera avstämningsregister eller annan motsvarande kontostruktur i sina system, vilket inbegriper frågor om terminologi. Det bör därför vara möjligt att i huvudsak behålla bestämmelserna om avstämningsregister och avstämningskonton i 4 kap. kontoföringslagen och bestämmelserna om registreringsåtgärder i 5 kap. samma lag. Förordningen ger alltså utrymme för medlemsstaterna är närmare reglera vilka rättsverkningar som registrering hos en värdepapperscentral ska få för finansiella instrument. Det gäller såväl åtgärder som sker på den högsta nivån som åtgärder på lägre nivåer. Av detta följer att det inte finns något hinder mot att låta bestämmelserna om rättsverkan av registrering i 6 kap. kontoföringslagen fortsätta att gälla för samtliga registreringsåtgärder i avstämningsregister, oavsett

om det rör sig om den högsta nivån enligt förordningen eller inte (se avsnitt 7.3).

I syfte att förtydliga innebörden av termen avstämningsregister, bör det tas in en ny definition i kontoföringslagen. En utgångspunkt är att avstämningsregister är något som en svensk värdepapperscentral, dvs. en sådan som är auktoriserad av Finansinspektionen, för inom ramen för sin verksamhet (se vidare avsnitt 7.2). Definitionen bör innehålla samma krav på avstämningsregister som redan följer av 4 kap. 1 § kontoföringslagen. Den bör därför innehålla en hänvisning till den bestämmelsen. Definitionen innebär att endast svenska värdepapperscentraler för avstämningsregister. Detta är en naturlig följd av att Sverige endast kan meddela kompletterande bestämmelser till förordningen i fråga om värdepapperscentraler som är auktoriserade här i landet och att respektive medlemsstat själv har att reglera de civilrättsliga rättsverkningarna av en registreringsåtgärd som sker på den statens territorium. I avsnitt 7.4 behandlas frågan i vilken utsträckning en utländsk motsvarighet ska jämställas med ett avstämningsregister.

I fråga om aktier i avstämningsbolag finns det en begränsning i kontoföringslagen av innebörden att sådana aktier och vissa aktierelaterade rättigheter i ska vara registrerade i ett avstämningsregister (4 kap. 2 §). Den bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.4.

Hänvisningar till S7-1

7.2. Förande av avstämningsregister

Regeringens förslag: Svenska värdepapperscentraler som är auktoriserade att tillhandahålla en central kontoföringstjänst enligt förordningen om värdepapperscentraler ska göra detta genom kontoföring av finansiella instrument. Det senare uttrycket ska definieras som registrering i avstämningsregister av äganderätt och särskild rätt till sådana aktier och andra finansiella instrument för vilka aktiebrev, skuldebrev eller annan motsvarande skriftlig handling inte har utfärdats eller, där sådan handling har utfärdats, det genom förvaring eller på annat likvärdigt sätt har säkerställts att handlingen inte kommer i omlopp. Bestämmelsen i kontoföringslagen om att avstämningsregister endast får föras av auktoriserade centrala värdepappersförvarare upphävs.

De regler om hantering av personuppgifter som finns i förordningen och i rättsakter som har antagits med stöd av förordningen ska ha företräde framför personuppgiftslagen.

Regeringens bedömning: Bestämmelserna om vad som ska anges på ett avstämningskonto, vilka finansiella instrument som ska, respektive får, registreras i avstämningsregister och om aktiebolag som övergår till att bli avstämningsbolag samt bestämmelserna om registreringsåtgärder behöver i huvudsak inte ändras till följd av förordningen om värdepapperscentraler.

Bestämmelserna om vissa rättigheter och skuldebrev som har utfärdats innan kontoföringslagen blev tillämplig bör inte upphävas.

Promemorians förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag och bedömning. Promemorians förslag innebär

dock att även bestämmelserna om vissa rättigheter och skuldebrev som har utfärdats innan kontoföringslagen blev tillämplig ska upphävas.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker promemorians förslag och bedömning eller har inget att invända mot dem. Euroclear

Sweden AB anser att de bestämmelser som avser interimsbevis, emissionsbevis, vissa andra rättigheter och skuldebrev som har utfärdats innan kontoföringslagen blev tillämplig inte bör upphävas. Bolaget anför att fondaktierättsbevis, som utgör emissionsbevis, inte har någon begränsning i dess livslängd och att förslaget i den delen därför kan innebära en osäkerhet beträffande sådana bevis som har utfärdats före kontoföringslagens ikraftträdande. Motsvarande osäkerhet uppkommer i fråga om skuldebrev som också har tillkommit före dess.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Kontoföring i ljuset av reglerna i förordningen

Avstämningsregister för kontoföring av finansiella instrument får enligt gällande rätt föras endast av auktoriserade centrala värdepappersförvarare (1 kap. 1 § andra stycket kontoföringslagen). Som framgår av avsnitt 7.1 sker förandet av värdepapperskonton på den högsta nivån enligt förordningen om värdepapperscentraler (central kontoföringstjänst) genom kontoföring i avstämningsregister, såvitt gäller svenska värdepapperscentraler. Däremot innebär inte alla registreringsåtgärder i avstämningsregister att det rör sig om kontoföring på den högsta nivån, om det rör sig om finansiella instrument som tillhandahålls genom en länk från en annan värdepapperscentral. En registreringsåtgärd som avser ursprunglig registrering i ett svenskt avstämningsregister är i princip att bedöma som en notarietjänst enligt förordningen. Det finns alltså inte någon fullständig överensstämmelse mellan termen central kontoföringstjänst enligt förordningen och registrering i avstämningsregister enligt svensk rätt.

Alla värdepapperscentraler som har auktoriserats enligt förordningen har rätt att föra värdepapperskonton på den högsta nivån, förutsatt att auktorisationen omfattar denna huvudtjänst. Kravet i kontoföringslagen på att endast auktoriserade värdepappersförvarare får föra avstämningsregister innebär en begränsning till företag som är auktoriserade av Finansinspektionen (se definitionen i 1 kap. 1 § andra stycket). Bestämmelserna om avstämningsregister i kontoföringslagen är dock inte tillämpliga på värdepapperscentraler som är etablerade i ett annat land inom EES än Sverige eller på värdepapperscentraler från tredjeland.

I syfte att knyta samman reglerna om auktorisation av värdepapperscentraler och termen central kontoföringstjänst i förordningen med bestämmelserna om avstämningsregister i kontoföringslagen, bör en ny bestämmelse tas in i lagen. Bestämmelsen innebär att svenska värdepapperscentraler, som är auktoriserade att tillhandahålla en central kontoföringstjänst enligt förordningen, ska göra detta genom kontoföring av finansiella instrument. Det senare uttrycket ska i sin tur, i linje med gällande rätt, definieras som registrering i avstämningsregister av äganderätt och särskild rätt till sådana aktier och andra finansiella instrument för vilka aktiebrev, skuldebrev eller annan motsvarande skriftlig handling inte har utfärdats eller, där sådan handling har utfärdats, det

genom förvaring eller på annat likvärdigt sätt har säkerställts att handlingen inte kommer i omlopp. Av bestämmelsen följer alltså att endast värdepapperscentraler som är auktoriserade i Sverige får föra det som i svensk rätt benämns avstämningsregister. Saken kan också uttryckas som att de register som förs av sådana värdepapperscentraler ska benämnas avstämningsregister.

Till följd av den föreslagna bestämmelsen och reglerna i förordningen blir den nuvarande bestämmelsen om att avstämningsregister får föras av centrala värdepappersförvarare överflödig. Bestämmelsen bör därför upphävas.

Personuppgiftsansvaret

Det finns ingen anledning att ändra skyldigheten för en central värdepappersförvarare, enligt den nya terminologi som föreslås i denna proposition svensk värdepapperscentral, att vara personuppgiftsansvarig enligt personuppgiftslagen (1998:204) för verksamheten i fråga (4 kap. 1 § första stycket kontoföringslagen). När det gäller behandlingen av personuppgifter ska personuppgiftslagen tillämpas om inget annat följer av kontoföringslagen eller annan författning (4 kap. 1 § andra stycket). Det framstår som lämpligt att även förordningen om värdepapperscentraler samt rättsakter som har meddelats med stöd av den förordningen (genomförandeakter och delegerade rättsakter) ska ha företräde framför personuppgiftslagen. Förordningen innehåller bestämmelser om skydd för personuppgifter i samband med sanktioner och informationsutbyte med tredjeland (artiklarna 7.9, 62.1, 62.2 och 65.2 respektive artikel 25.10).

Behovet av vissa bestämmelser om dematerialisering

I 4 kap. 5–14 §§ kontoföringslagen finns det bestämmelser som rör övergången mellan kontoförda finansiella instrument som är registrerade i avstämningsregister och andra finansiella instrument som antingen är dokumentbaserade eller som upphör att vara registrerade hos en viss central värdepappersförvarare. Av 4 kap. 5 § framgår att det för värdepapper som har registrerats på avstämningskonto inte får förekomma några fysiska värdepapper, med undantag för finansiella instrument som har utfärdats i ett annat land än Sverige. Detta undantag har sin grund i behovet att möjliggöra kontoföring av utländska värdepapper som kan vara kontobaserade genom förvaring under betryggande former (immobilisering), dock under förutsättning att de finansiella instrumenten har avskilts för ändamålet hos den utländska värdepappersförvararen.

Bestämmelser om aktiebolag som övergår till att bli avstämningsbolag och om finansiella instrument som har emitterats eller utfärdats innan kontoföringslagen blev tillämplig finns i 4 kap. 6–12 §§. I 4 kap. 13 § anges att handlingar som har makulerats i samband med övergången till ett kontobaserat system ska förvaras i original eller kopia i minst tio år. I 4 kap. 14 § anges vidare att en central värdepappersförvarare får delegera vissa uppgifter som anges i 4 kap. 6–13 §§ till ett kontoförande institut, inklusive makulering av handlingar. I 4 kap. 15 § finns bestämmelser om den centrala värdepappersförvararens ansvar att överlämna information om innehållet i samtliga avstämningskonton till emittenten eller en annan

central värdepappersförvarare, om ett finansiellt instrument upphör att vara registrerat i avstämningsregister hos värdepappersförvararen i fråga.

Bestämmelsen om aktiebolag som övergår till att bli avstämningsbolag bör behållas, eftersom den har stor praktisk betydelse (4 kap. 6 §). Enligt regeringens uppfattning gäller detta även bestämmelsen om finansiella instrument som upphör att vara registrerade i avstämningsregister (4 kap. 15 §). I promemorian ifrågasätts om det är motiverat att behålla bestämmelser i lag om vad som ska gälla för vissa finansiella instrument som har utfärdats innan kontoföringslagen trädde i kraft (4 kap. 6 § sista meningen och 7–11 §§). Bakgrunden är att bestämmelserna i lagen har varit tillämpliga i drygt 16 års tid och att innehavarnas rättigheter inte ändras genom vare sig förordningen om värdepapperscentraler eller genom kontoföringslagen. Promemorians förslag innebär därför att de berörda bestämmelserna upphävs. Mot bakgrund av de omständigheter som Euroclear Sweden AB anför anser regeringen emellertid att skälen för att upphäva bestämmelserna inte överväger de problem som det skulle kunna innebära. Det gäller inte minst behovet av bestämmelser avseende dematerialisering i fråga om eventuella äldre fondaktierättsbevis. Det finns inte heller några direkta fördelar med att upphäva bestämmelserna. Det kan inte uteslutas att det även finns ett behov av bestämmelser om dematerialisering av skuldebrev. Kontoföringslagen bör därför inte ändras i dessa avseenden.

Övriga bestämmelser om kontoföring

Förordningen innehåller bestämmelser om att överlåtbara värdepapper som har upptagits till handel eller handlas på handelsplatser ska vara kontobaserade (artikel 3.1). Med handelsplatser förstås en reglerad marknad, en MTF-plattform eller en OTF-plattform (artikel 2.1.42). Förordningen gör ingen skillnad mellan dokumentbaserade värdepapper som har kontobaserad form genom betryggande förvaring (immobilisering) och värdepapper som redan från början har emitterats i dematerialiserad form. Det är dock ett villkor för transaktioner på en handelsplats att relevanta värdepapper har registrerats i kontobaserad form hos en värdepapperscentral och att så har skett senast på den avsedda avvecklingsdagen (artikel 3.2).

Kontoföringslagen innehåller bestämmelser om vilka slags finansiella instrument som ska, respektive får, registreras i avstämningsregister (4 kap. 2 och 3 §§). Det anges särskilt att aktier i svenska avstämningsbolag ska registreras i ett avstämningsregister, medan aktier i svenska bolag som inte är avstämningsbolag inte får registreras i avstämningsregister. Avgränsningen till avstämningsbolag syftar till att undvika osäkerhet om rättsverkningarna av registreringsåtgärder i avstämningsregister (prop. 1997/98:160 s. 172).

Bestämmelserna om vilka finansiella instrument som ska, respektive får, registreras i avstämningsregister bör behållas (4 kap. 2 och 3 §§ samt 4 § första stycket). Detsamma gäller bestämmelsen om att finansiella instrument som har registrerats i avstämningsregister, i enlighet med kontoföringslagen, enbart får förekomma i kontobaserad form (4 kap. 5 § första stycket). Det saknas skäl att avvika från den sedan länge inslagna vägen att svenska kontoförda finansiella instrument ska ha demateria-

liserad form. Det har bl.a. påpekats att hantering av dokumentbaserade värdepapper är förenad med nackdelar, bl.a. i form av kostnader och risker (a. prop. s. 94). Mot bakgrund av behovet att medge kontoföring även av utländska finansiella instrument bör undantaget för finansiella instrument som har utfärdats i ett annat land än Sverige behållas (4 kap. 5 § andra stycket). Kontoföring av utländska finansiella instrument bör dock alltjämt förutsätta att instrumenten har avskilts för ändamålet av den relevanta utländska värdepapperscentralen (4 kap. 5 § tredje stycket).

I 4 kap. 17–19 §§ finns det bestämmelser om vilka uppgifter som ska anges på ett avstämningskonto. Registreringsuppgifter som anges beträffande skuldförbindelser i 4 kap. 19 § ska, i enlighet med 4 kap. 3 §, tillämpas på andra finansiella instrument än svenska aktier (a. prop. s. 175). Bestämmelserna om det som ska anges på avstämningskonton bör behållas oförändrade. Detta är ett område som dels lämnas öppet av förordningen om värdepapperscentraler, dels måste förtydligas. Därutöver är det lämpligt att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer även i fortsättningen får meddela närmare föreskrifter om förande av avstämningsregister och avstämningskonton (4 kap. 21 §).

Kontoföringslagen innehåller ett krav på att anmälningar som avser förhållanden som ska framgå av ett avstämningsregister ska registreras utan dröjsmål (genast) och att registrering ska ske på avstämningskonto när samtliga villkor för det är uppfyllda (5 kap. 1 §). Anmälningar som är ofullständiga och som inte har kompletterats inom en vecka efter ett föreläggande om det, ska vara utan verkan (5 kap. 2 §). En begäran om registrering på avstämningskonto som inte uppfyller villkoren för registrering ska avslås (5 kap. 3 §). En registrering som innehåller någon uppenbar oriktighet ska rättas (5 kap. 4 §). Den vars rätt berörs har yttranderätt om inte rättelsen är till förmån för den personen eller ett yttrande annars är uppenbart obehövligt. En central värdepappersförvarare får avföra uppenbart betydelselösa uppgifter ur ett register (5 kap. 5 §). Avförda uppgifter ska dock bevaras i minst tio år. Registreringsåtgärder i enlighet med 5 kap. kontoföringslagen får vidtas av den centrala värdepappersförvararen eller av ett kontoförande institut, beroende på innehållet i avtalet mellan de två (a. prop. s. 176).

Kontoföringslagens bestämmelser om registreringsåtgärder i 5 kap. har överförts från 4 kap. aktiekontolagen (a. prop. a. s.). Det är angeläget att uppgifterna i avstämningsregister uppdateras snabbt och är korrekta. Som framgår ovan saknas det i huvudsak närmare regler om kontoföring i förordningen om värdepapperscentraler. Några delegerade rättsakter kommer inte heller att antas på detta område. Bestämmelserna i kontoföringslagen bör därför behållas i den utsträckning det inte finns några motsvarande regler i förordningen (se författningskommentaren till 5 kap. 5 §). Det framstår t.ex. som lämpligt att en anmälan om förhållanden som ska framgå av ett avstämningsregister inte ska registreras innan villkoren för registrering är uppfyllda. Den frist som anges för komplettering av en ofullständig anmälan, dvs. en vecka, framstår som rimlig. Det bör även finnas en möjlighet att avslå en begäran om registrering om förutsättningarna för registrering inte är för handen och att avföra uppgifter som är uppenbart betydelselösa ur ett avstämningsregister.

Emissionens integritet och underrättelseskyldighet

I förordningen finns vidare vissa regler om kontoföring som avser regelbundna avstämningsåtgärder m.m. från värdepapperscentralens sida med syfte att säkerställa emissionens integritet (artikel 37). Övertrassering av värdepapper, debetsaldon och skapande av värdepapper är uttryckligen förbjudet. Med emissionens integritet åsyftas behovet att säkerställa överensstämmelse mellan antalet värdepapper som har lämnats in till värdepapperscentralen och det motsvarande antal värdepapper som har krediterats på värdepapperskonton som tillhör innehavarna. Denna regel är direkt tillämplig och föranleder i huvudsak ingen ändring av svensk rätt, utöver vad som kan följa av kravet att ange bestämmelser i förordningen som ska vara tillämpliga för kontoförande institut (se avsnitt 10.3). I avsnitt 7.4 berörs dock en ändring till följd av att vissa bestämmelser i kontoföringslagen överlappar denna regel.

När ett konkursbo innehar kontoförda värdepapper ska domstol underrätta värdepapperscentralen om konkursen i enlighet med 12 § första stycket 14 konkursförordningen (1987:916). Av det skälet finns det i kontoföringslagen en bestämmelse om att värdepapperscentralen i sin tur ska vidarebefordra underrättelsen till samtliga registrerade förvaltare (4 kap. 22 §). Dessa bestämmelser torde inte komma i konflikt med förordningens regler.

Hänvisningar till S7-2

7.3. Rättsverkan av registrering

Regeringens bedömning: Det bör inte göras några ändringar i bestämmelserna om rättsverkan av registrering i avstämningsregister.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker promemorians bedömning eller har inget att invända mot den. Svenska Fondhandlareföreningen, med instämmande av Svenska Bankföreningen, anser att reglerna i 6 kap. kontoföringslagen om rättsverkan av registrering bör ges en mer generell tillämpning. Med hänsyn till att kontoföringen hos ett värdepappersinstitut är lika skyddsvärd som den kontoföring som sker hos en värdepapperscentral samt att något europeiskt initiativ angående harmoniserade regler för kontoförda värdepapper inte kan påräknas inom en snar framtid anser föreningarna att bestämmelserna i 6 kap. kontoföringslagen nu bör utvidgas till att omfatta såväl kontoföring av förvaltare som utsetts av en värdepapperscentral som annan kontoföring utförd av banker och värdepappersbolag med tillstånd att tillhandahålla förvaring och administration av finansiella instrument för kunders räkning.

Enligt föreningarna innebär promemorians bedömning i praktiken ett gynnande av länkar direkt mellan värdepapperscentraler och värdepapper grundregistrerade i en svensk värdepapperscentral i förhållande till konkurrerande alternativ såsom registrering i en utländsk central och länkar genom ett värdepappersinstitut. Dessutom bör bestämmelserna om förvaltarregistrering anpassas till att det är fråga om samma typ av kontoföring som utförs av en värdepapperscentral. Därför anser föreningarna

att förvaltarens registrering av en viss rättighet, snarare än denuntiation, bör utgöra det rättsskapande momentet precis som vid registrering hos en värdepapperscentral (se även avsnitt 6.1). Enligt föreningarna bör reglerna för förvaltarregistrering tillämpas även då en svensk värdepapperscentral registrerar finansiella instrument via konto i en utländsk värdepapperscentral.

Även Nasdaq OMX Stockholm AB instämmer i Svenska Fondhandlareföreningens synpunkter, såvitt gäller att bestämmelserna i 6 kap. kontoföringslagen bör omfatta all form av kontoföring av finansiella instrument i en värdepapperscentral.

Euroclear Sweden AB anför att bolaget inte har några invändningar mot Svenska Fondhandlareföreningens förslag om en översyn av de bestämmelser som gäller för förvaltarregistrering.

Skälen för regeringens bedömning: I kontoföringslagen finns det särskilda bestämmelser om överlåtelse och pantsättning av dematerialiserade eller immobiliserade finansiella instrument. Innebörden av att vara registrerad som innehavare på ett avstämningskonto är att innehavaren ska anses ha rätt att förfoga över det finansiella instrumentet (6 kap. 1 §).

Liksom avseende frågan om vem som ska anses ha rätt att förfoga över ett visst finansiellt instrument är registreringen av en anmälan om dispositionen avgörande även för det sakrättsliga skyddet vid överlåtelse och pantsättning (6 kap. 2 §). Det har också beskrivits som att den s.k. inskrivningsprincipen gäller för finansiella instrument (prop. 1997/98:160 s. 131). Bestämmelserna om överlåtelse tillämpas även vid pantsättning (6 kap. 7 §). Således är tidpunkten för registreringen avgörande för när sakrättsligt skydd uppkommer.

Ett finansiellt instrument får således inte tas i anspråk av en överlåtares eller pantsättares borgenärer efter det att en anmälan om överlåtelse respektive pantsättning har registrerats, annat än för sådana rättigheter som registrerades innan dess (6 kap. 2 och 7 §§ kontoföringslagen). Enligt de allmänna villkor som Euroclear Sweden AB tillämpar för närvarande, innebär pantsättningen i praktiken att de pantsatta finansiella instrumenten förs över till ett särskilt värdepapperskonto, benämnt pantkonto, på vilket panthavaren registreras (Euroclear Sweden AB, Allmänna villkor, 2009-02-07, avsnitt B.7.1).

Särskilda bestämmelser finns för det fall ett finansiellt instrument har överlåtits eller pantsatts till flera var för sig, eller överlåtits eller pantsatts av någon som inte ägde det (6 kap. 3 och 4 §§).

Som framgår av avsnitt 7.1 ger förordningen om värdepapperscentraler inte någon anledning till att ändra bestämmelserna i 6 kap. kontoföringslagen. Det saknas därför skäl att nu överväga någon sådan ändring.

Avseende förvaltarregistrerade finansiella instrument gäller dock att en underrättelse (denuntiation) till förvaltaren om överlåtelse eller pantsättning medför samma rättsverkningar som en registrering i ett avstämningsregister. I sakrättsligt hänseende är det således olika moment som föranleder att en pantförskrivning fullbordas, beroende på om det kontoförda finansiella instrumentet i fråga har registrerats på ägarkonto eller förvaltarkonto (se vidare avsnitt 11.1).

Svenska Fondhandlareföreningen och Svenska Bankföreningen berör vissa frågor om tillämpningsområdet för bestämmelserna i 6 kap. kontoföringslagen. De ifrågasätter också om denuntiation även fortsättningsvis

bör vara det rättsskapande momentet vid förvaltarregistrering av finansiella instrument. Enligt regeringens uppfattning saknas det emellertid förutsättningar för att behandla dessa frågor i förevarande lagstiftningsärende. Som föreningarna berör är det dock inte uteslutet att bestämmelserna i 6 kap. i viss mån kan tillämpas analogt utanför deras direkta tillämpningsområde.

Hänvisningar till S7-3

7.4. Konkurrensfrågor

Regeringens förslag: Aktier i avstämningsbolag ska vara registrerade i avstämningsregister eller motsvarande register som förs av en värdepapperscentral i ett annat land inom EES än Sverige enligt förordningen om värdepapperscentraler. Ett aktiebolag måste anlita samma värdepapperscentral för all registrering som avser aktier och aktierelaterade rättigheter i bolaget. För andra slag av finansiella instrument krävs dock inte att det ska röra sig om en enda värdepapperscentral, dvs. ett och samma avstämningsregister eller motsvarande utländska register.

Vid tillämpningen av bestämmelserna om avstämningsbolag i aktiebolagslagen ska motsvarande utländska register jämställas med avstämningsregister. Denna likabehandling avser register som förs av en värdepapperscentral enligt förordningen om värdepapperscentraler.

De bestämmelser i kontoföringslagen som begränsar valet av central värdepappersförvarare upphävs.

Styrelsen i ett avstämningsbolag ska ansvara för att det tecknas ett skriftligt avtal med en värdepapperscentral om registrering i avstämningsregister eller motsvarande utländskt register. Bolaget ska anmäla för registrering i aktiebolagsregistret vilken värdepapperscentral som bolaget har anlitat.

Aktier i kupongbolag får varken registreras i ett avstämningsregister eller i ett motsvarande utländskt register.

Indirekta länkar enligt förordningen ska jämställas med ett direkt avtalsförhållande värdepapperscentraler emellan. Om en länk mellan två värdepapperscentraler upphör att gälla, ska innehavet på ett avstämningskonto överföras till annan kontohållare eller tillgodoräknas kontohavaren på annat sätt som beaktar dennes intressen.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I promemorians förslag anges det att motsvarande register som förs av en utländsk värdepapperscentral ska föras som en central kontoföringstjänst. Enligt promemorians förslag ska begränsningen om att ett aktiebolag måste anlita samma centrala värdepappersförvarare för all registrering som avser aktier och aktierelaterade rättigheter i bolaget upphävas och ett avstämningsbolag därför kunna välja en eller flera värdepapperscentraler för registreringen. I promemorian finns det inte något förslag om indirekta länkar eller om ändring av bestämmelsen om länkar som upphör att gälla.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker promemorians förslag eller har inget att invända mot det. Finansinspektionen, Svenska

Fondhandlareföreningen, med instämmande av Svenska Bankföreningen,

och Euroclear Sweden AB avstyrker förslaget om att möjliggöra för en emittent att välja mer än en värdepapperscentral.

Euroclear Sweden AB och Svenska Fondhandlareföreningen, med instämmande av Svenska Bankföreningen, anför också att bestämmelsen om länkar i kontoföringslagen även bör omfatta s.k. indirekta länkar. I fråga om länkar mellan värdepapperscentraler anför Euroclear Sweden AB också att bestämmelsen i kontoföringslagen om länkar som upphör att gälla bör ändras.

Bolagsverket tillägger att verket utgår ifrån att det kommer att regleras närmare vilka handlingar som bolaget ska skicka in vid en registrering av vilken eller vilka värdepapperscentraler som bolaget har anlitat. Bolagsverket önskar att det klargörs om verket ska göra några särskilda kontroller i samband med sådana ärenden, exempelvis när det gäller att den anmälda värdepapperscentralen finns införd i det register som avses i artikel 21.3 i förordningen om värdepapperscentraler.

Statistiska centralbyrån anför att myndigheten ser en risk för ökad börda för uppgiftslämnare när det gäller aktieägarstatistik, finansräkenskaperna, betalningsbalansen och värdepappersstatistik när svenska avstämningsbolag ska få registrera aktierna i bolaget hos vilken värdepapperscentral som helst inom EES.

Skälen för regeringens förslag

Gällande rätt

Som framgår av avsnitt 7.2 får avstämningsregister enligt kontoföringslagen för närvarande föras endast av auktoriserade centrala värdepappersförvarare (1 kap. 1 § andra stycket). Med central värdepappersförvarare avses endast sådana företag som har auktorisation i enlighet med kontoföringslagen, dvs. auktorisation från Finansinspektionen (se definitionen av den termen i 1 kap. 3 § samma lag).

Juridiska personer som avses i 2 kap. kontoföringslagen får ges auktorisation som central värdepappersförvarare och kan på den grunden tillhandahålla kontoföring av finansiella instrument i enlighet med bestämmelserna i den lagen. Aktier i avstämningsbolag och vissa uppräknade aktierelaterade rättigheter ska vara registrerade i ett avstämningsregister för bolaget (4 kap. 2 § första stycket samma lag). Medan kravet på registrering i kontobaserad form är ovillkorligt finns det inget obligatorium när det gäller hur kravet ska uppfyllas, dvs. beträffande emittentens val av central värdepappersförvarare. Om det finns flera sådana värdepappersförvarare, får emittenten således välja fritt mellan dem. Skuldförbindelser och andra svenska eller utländska finansiella instrument får registreras i avstämningsregister om emittenten väljer det (4 kap. 3 § samma lag).

Registreringar i avstämningsregister baseras på förekomsten av ett avtal mellan den centrala värdepappersförvararen och emittenten av det finansiella instrumentet (4 kap. 4 § första stycket samma lag). Om det finansiella instrumentet har utfärdats i ett annat land än Sverige, ingår den centrala värdepappersförvararen i stället avtal med företag som i det andra landet har motsvarande uppgifter.

Att den centrala värdepappersförvararen förutsätts vara svensk och reglerad i svensk rätt framgår även indirekt av bl.a. associationsrätten. Den centrala värdepappersförvararen ska nämligen föra och bevara aktie-

boken när ett avstämningsregister har upprättats (5 kap. 12 § andra stycket aktiebolagslagen). Den centrala värdepappersförvararen ansvarar även vid sidan av avstämningsbolaget för aktiebokens offentlighet (5 kap. 19 § samma lag). Dessa skyldigheter förutsätts kunna uppfyllas i Sverige.

Emittentens rätt att välja värdepapperscentral

Enligt förordningen om värdepapperscentraler ska en emittent ha rätt att fritt välja vilken värdepapperscentral som helst inom EU för registrering av värdepapper som har upptagits till handel eller som handlas på reglerade marknader, MTF-plattformar eller OTF-plattformar (artikel 49.1 första stycket). Det gäller under förutsättning att värdepapperscentralen uppfyller vissa angivna villkor (artikel 23). Det anges uttryckligen av förordningen att en värdepapperscentral som är auktoriserad i en medlemsstat får tillhandahålla de tjänster för vilken den är auktoriserad även i en annan medlemsstat. Det kan ske genom att en filial inrättas eller genom att de aktuella tjänsterna tillhandahålls över gränserna (artikel 23.1).

För värdepapperscentraler som avser att tillhandahålla de huvudtjänster som avses i punkterna 1 och 2 i avsnitt A i bilagan till förordningen i en annan medlemsstat gäller särskilda villkor (artikel 23.2). Det framstår således som om förordningen förutsätter att dessa huvudtjänster, dvs. ursprunglig registrering och central kontoföring, ofta erbjuds samtidigt.

Med värdepapperscentraler inom EU eller i en medlemsstat likställs värdepapperscentraler i övriga länder inom EES. Värdepapperscentraler från tredjeland omfattas dock inte av denna valfrihet (se definitionerna i artikel 2.1.1 och 2.1.2).

En första förutsättning för möjligheten att tillhandahålla nämnda huvudtjänster på gränsöverskridande basis är att den behöriga myndigheten i värdepapperscentralens hemmedlemsstat har underrättats om avsikten att tillhandahålla dessa tjänster över gränserna (artikel 23.3). Detta underrättelseförfarande liknar i hög grad motsvarande förfaranden som förekommer i andra EU-förordningar eller EU-direktiv på andra håll på finansmarknadsområdet och som ibland kallas EU-pass eller Europapass. De fullständiga kraven för att tillhandahålla ursprunglig registrering och central kontoföring på gränsöverskridande basis framgår av artikel 23.2– 23.7. Bland dessa märks särskilt villkoret i artikel 23.3 e, enligt vilket värdepapperscentralen ska bedöma vilka åtgärder som denne avser att vidta för att möjligöra användarnas (emittenternas) efterlevnad av bolagsrätten eller annan nationell rätt i hemmedlemsstaten enligt vilken värdepapperen har utfärdats.

Syftet med emittentens valfrihet är att denne ska tillåtas välja det effektivaste sättet att ”förvalta” sina värdepapper (skäl 56). Bolagsrätten eller annan liknande nationell rätt enligt vilken värdepapperen har utfärdats ska dock fortsätta att tillämpas (artikel 49.1 andra stycket). Det gäller dock på villkor att emittentens rätt inte inskränks. Således har emittentens rätt att välja företräde framför nationell bolagsrätt. I övrigt förutsätter förordningen att den nationella bolagsrätten i huvudsak inte behöver ändras. Sådana rättigheter och skyldigheter med koppling till värdepapperen, såsom rösträtt, utdelning och företagshändelser, hör till

de bolagsrättsliga frågor som ska fortsätta att gälla. Åtgärder ska dessutom vidtas för att så ska förbli fallet om rätten att välja värdepapperscentral utnyttjas (skäl 56).

En värdepapperscentral har i viss utsträckning rätt att vägra tillhandahålla tjänster till en emittent (artikel 49.3). Det kan ske på grundval av en genomgripande riskbedömning eller med hänvisning till att värdepapperscentralen inte tillhandahåller ursprunglig registrering med avseende på värdepapper som har utfärdats enligt bolagsrätten eller annan liknande rätt i den relevanta medlemsstaten.

En värdepapperscentral ska ha rätt att utföra anknutna tjänster som har samband med källskatte- och rapporteringsskyldigheter gentemot skattemyndigheterna, om det kan ske i enlighet med nationell rätt (skäl 31). Förordningens rättsliga grund, dvs. artikel 114 i EUF-fördraget, ger inte EU befogenhet att besluta om skatter och avgifter eller om metoder för indrivning av skatt. Skatterättsliga frågor behandlas i avsnitt 13.

Lagrådet noterar frånvaron av bestämmelser som säkerställer tillämpningen av svensk rätt i fråga om kontoföring i register som motsvarar avstämningsregister och som förs av en värdepapperscentral i en annan medlemsstat än Sverige. Lagrådet tar exempelvis upp frågan om hur borgenärers skydd vid utmätning och konkurs ska säkras i sådana situationer som avses i 4 kap. 40 § eller 11 kap. 8 §aktiebolagslagen. Det finns inte heller några bestämmelser i kontoföringslagen som säkerställer tillämpningen av aktiebolagslagens bestämmelser om inlösen av minoritetsaktier eller om majoritetsägarens rätt att under vissa förutsättningar registreras som ägare till aktierna (22 kap. 4 § respektive 14, 20 och 21 §§ samma lag). Lagrådet efterfrågar i den delen en redovisning av konsekvenser för utövandet av de berörda rättigheterna och hur det är tänkt att fungera.

Lagrådet ifrågasätter vidare överförmyndares möjligheter att med bindande verkan instruera en värdepapperscentral om begränsning i föräldrars eller företrädares rätt att förfoga över sådana rättigheter som registreras i ett register som motsvarar avstämningsregister och som förs av en värdepapperscentral som är etablerad i en annan medlemsstat än Sverige (13 kap. 19 § och 14 kap. 21 §föräldrabalken). Lagrådet efterfrågar även klargörande av vad som blir konsekvenserna för förmånsrätten i samband med utmätning och verkan av utmätning vid en konkurs efter det att pantsättning eller annat förfogande över kontoförda finansiella instrument har ägt rum, om detta inte har införts i ett register som motsvarar avstämningsregister och som förs av en värdepapperscentral som är etablerad i en annan medlemsstat än Sverige (4 kap. 30 § utsökningsbalken och 4 § förmånsrättslagen [1970:979]).

Regeringen noterar att det sedan lång tid tillbaka förekommer att t.ex. skuldförbindelser som har utfärdats av svenska emittenter kontoförs hos värdepapperscentraler i andra länder inom EES eller i tredjeland. Genom förordningen om värdepapperscentraler införs en motsvarande möjlighet att kontoföra även aktier och vissa aktierelaterade finansiella instrument i register som motsvarar avstämningsregister men som inte lyder under svensk rätt. Mycket talar för att de möjliga komplikationer i samband med tillämpningen av nationell rätt som Lagrådet belyser inte kommer att öka på något genomgripande sätt genom förordningen och de följdändringar i svensk rätt som föreslås. Regeringen noterar bl.a. att 4 kap.

40 § aktiebolagslagen endast innebär en presumtion för att den som är antecknad i ett avstämningsregister enligt 4 kap. 18 § första stycket 6–8 kontoföringslagen har rätt att utöva de rättigheter som följer av 4 kap. 39 § aktiebolagslagen. Det behöver alltså inte vara så att personen förlorar sina rättigheter om ingen anteckning görs. Vidare innehåller förordningen regler som syftar till att säkerställa att bolagsrätt och annan liknande rätt enligt vilken värdepapperen har utfärdats ska fortsätta att tillämpas (artikel 49.1 andra stycket). När det gäller skuldförbindelser, dvs. andra finansiella instrument än aktier och vissa aktierelaterade finansiella instrument (4 kap. 3 § kontoföringslagen), torde förordningen inte innebära någon förändring i sak.

Regler som syftar till att upprätthålla emittenternas nationella bolagsrätt och annan liknande rätt enligt vilken värdepapper utfärdas framgår av den direkt tillämpliga förordningen. Bland dessa regler i förordningen märks bl.a. villkoret i artikel 23.3 e enligt vilket en värdepapperscentral som tillhandahåller tjänster i en annan medlemsstat ska bedöma vilka åtgärder som denne avser att vidta för att möjligöra användarnas (emittenternas) efterlevnad av den nationella rätt som avses i artikel 49.1. Enligt artikel 23.6 ska dessa åtgärder dessutom granskas och godkännas av den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten, i Sveriges fall Finansinspektionen, som enligt artikel 24.5 även ges en möjlighet att ingripa mot en värdepapperscentral som bryter mot sina skyldigheter enligt förordningen, under förutsättning att den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten inte har vidtagit tillräckliga åtgärder.

Föräldrabalken, utsökningsbalken eller förmånsrättslagen åtnjuter inte något skydd i förordningen om värdepapperscentraler som liknar skyddet av bolagsrätten och annan liknande nationell rätt. Det förekommer emellertid redan i dag att skuldförbindelser kontoförs hos värdepapperscentraler utanför Sverige och att överförmyndare kan ha skäl att lämna meddelanden till andra än svenska banker, kreditmarknadsföretag eller värdepappersinstitut (13 kap. 19 § och 14 kap. 21 §föräldrabalken). Omfattningen av sådana meddelanden kan komma att öka om även aktier kontoförs i register som motsvarar avstämningsregister och som förs av en värdepapperscentral i en annan medlemsstat än Sverige. Lagrådet efterfrågar ett klargörande av med vilken verkan överförmyndare kan lämna ett meddelande om begränsning i föräldrars eller ställföreträdares möjlighet att förfoga över rättigheter som har registrerats i ett sådant register. Regeringen är medveten om att en överförmyndares meddelande till en utländsk värdepapperscentral kan ha begränsad verkan. Genom ett sådant meddelande åstadkoms dock i vart fall att den utländska värdepapperscentralen uppmärksammas på att ställföreträdaren är begränsad enligt svensk rätt från att förfoga över vissa rättigheter. Det framstår därför inte som lämpligt att inskränka överförmyndares möjlighet att lämna meddelanden till att avse endast en svensk värdepapperscentral. En annan bedömning har gjorts när det gäller 16 kap. 10 a § föräldrabalken som avser en värdepapperscentrals skyldigheter (se även avsnitt 6.2).

Förordningen om värdepapperscentraler innebär en skyldighet för medlemsstaterna att ta bort hinder mot emittenternas fria val av värdepapperscentral. De hinder som avses gäller i realiteten aktier och vissa utpekade aktierelaterade finansiella instrument (4 kap. 2 § kontoföringslagen). Förordningen innehåller inga regler som syftar till harmonisering

av civilrättsliga bestämmelser om rättsverkan av registreringsåtgärder och liknande frågor. Detta framgår även av förordningens allmänt hållna definitioner av huvudtjänster, bl.a. central kontoföringstjänst, som inte omfattas av någon befogenhet för kommissionen att anta delegerade akter för att närmare specificera tjänsternas innehåll (artikel 2.2 i förordningen). Av det följer bl.a. att frågor om förmånsrätt kan komma att följa av lagen i det land där registret förs. Se även det som anges i 5 kap. 3 § lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument:

Vid överlåtelse, pantsättning eller annat förfogande över finansiella instrument för vilka aktiebrev, skuldebrev eller annan motsvarande skriftlig handling inte har utfärdats eller, där en sådan handling har utfärdats, det genom förvaring eller på liknande sätt har säkerställts att handlingen inte kommer i omlopp skall, när förvärvarens rätt till de finansiella instrumenten har registrerats enligt lag, lagen i det land där registret förs tillämpas beträffande rättsverkningarna i förhållande till andra än parterna.

Förordningens krav i förhållande till svensk rätt

Principen att en värdepapperscentral ska vara konkurrensutsatt är redan i viss utsträckning införd i svensk rätt. Genom införandet av kontoföringslagen upphävdes dåvarande VPC:s legalmonopol (se avsnitt 6.2). Samma princip kommer även till uttryck genom förhållandet att förbindelsen mellan den centrala värdepappersförvararen och emittenter regleras genom avtal. Avstämningsbolag måste låta registrera sina aktier i ett avstämningsregister (4 kap. 2 § första stycket kontoföringslagen). Eftersom endast centrala värdepappersförvarare får föra sådana register, får avstämningsbolaget vända sig endast till en sådan förvarare. Någon särskild värdepappersförvarare pekas emellertid inte ut i lagen. Det är alltså emittenten som bestämmer vilken central värdepappersförvarare han vill vända sig till (prop. 1997/98:160 s. 172). I praktiken har valfriheten dock varit påtagligt begränsad genom en brist på alternativ – för närvarande finns endast Euroclear Sweden AB att välja på. Den rätt att välja central värdepappersförvarare som en emittent har i dag enligt svensk rätt bedöms inte vara tillräckligt långtgående för att motsvara kraven i förordningen om värdepapperscentraler. Detta gäller inte minst med tanke på att centrala värdepappersförvarare ska vara antingen svenska företag eller utländska företag med filial i Sverige och att auktorisation från Finansinspektionen krävs i båda dessa fall (2 kap. 2 och 6 §§ kontoföringslagen). Valfriheten enligt förordningen avser däremot värdepapperscentraler som har auktoriserats inom vilket land som helst inom EES.

Enligt 4 kap. 4 § första stycket kontoföringslagen finns det, som berörs ovan, en möjlighet att i Sverige kontoföra finansiella instrument som har utfärdats i ett annat land, på villkor att de finansiella instrumenten har avskilts för ett sådant ändamål av den utländska värdepapperscentral genom vilken instrumenten har utfärdats. En motsvarande lösning innebärande kontoföring hos en värdepapperscentral som är etablerad i ett annat land inom EES än Sverige av finansiella instrument som har utfärdats i Sverige och som förvaras avskilda för detta ändamål av en svensk värdepapperscentral skulle troligen inte fullt ut motsvara förordningens krav. Anledningen till detta är att det uttryckligen anges i förord-

ningen att det rör sig om en ”frihet att emittera hos en värdepapperscentral” som är auktoriserad i EU (rubriken närmast före artikel 49, jfr skäl 56). Förordningen får således anses kräva att emittenten har en möjlighet till kontoföring på den högsta nivån hos den värdepapperscentral inom EES som denne önskar.

Emissionens integritet

Enligt nuvarande bestämmelser i kontoföringslagen får samma finansiella instrument inte registreras på avstämningskonto hos mer än en svensk central värdepappersförvarare (4 kap. 4 § andra stycket första meningen). Beträffande aktiebolag gäller att ett sådant bolag måste anlita samma centrala värdepappersförvarare för all registrering som avser aktier och vissa aktierelaterade rättigheter (andra meningen i samma stycke). Dessa bestämmelser skulle möjligen kunna framstå som ett hinder mot att låta överlåtbara värdepapper bli registrerade hos en värdepapperscentral i en annan medlemsstat i enlighet med bestämmelserna i artikel 49.1 i förordningen om värdepapperscentraler. Som framgår av avsnitt 7.2 är termen central värdepappersförvarare reserverad för företag som är auktoriserade av Finansinspektionen. Att värdepappersförvararen ska vara svensk innebär att auktorisation ska ha beviljats enligt 2 kap. 2 § kontoföringslagen. Bestämmelsen i 4 kap. 4 § andra stycket samma lag syftar dock till att säkerställa att ett och samma finansiella instrument inte kan registreras på två eller flera olika avstämningskonton och därigenom på två olika innehavare (jfr prop. 1997/98:160 s. 173). Normalt sett är emellertid finansiella instrument av samma slag, t.ex. A-aktier i ett visst bolag, fungibel (utbytbar) egendom på samma sätt som pengar. Det är således inte möjligt att särskilja två instrument av samma slag från varandra. Vanligtvis avser också handeln med finansiella instrument fungibel egendom, dvs. de finansiella instrumenten är inte individuellt bestämda i parternas avtal (a. prop. s. 130 och prop. 2013/14:111 s. 23).

Mot den bakgrunden inställer sig frågan vad som avses med ”samma” finansiella instrument. I allt väsentligt bör bestämmelsen ges samma innebörd som regeln om emissionens integritet i artikel 37 i förordningen, dvs. att antalet värdepapper i en emission ska överensstämma med summan av antalet värdepapper som har registrerats på värdepapperskonton som tillhör deltagarna hos värdepapperscentralen eller, i relevanta fall, på ägarkonton som upprätthålls av värdepapperscentralen. Bestämmelsen förefaller således inte i sig utesluta att en emittent väljer olika svenska värdepappersförvarare för olika emissioner. Det gör dock den därefter följande bestämmelsen i 4 kap. 4 § andra stycket andra meningen kontoföringslagen, såvitt gäller aktiebolag. Denna bestämmelse berörs nedan.

Bestämmelsen om ”samma” finansiella instrument har ett samband med bestämmelsen i 4 kap. 4 § första stycket samma lag om möjligheten att avskilja finansiella instrument hos ett utländskt företag som motsvarar en central värdepappersförvarare och därefter registrera ”samma” värdepapper, eller snarare ett lika stort antal finansiella instrument av samma slag, på avstämningskonto hos en central värdepappersförvarare. Eftersom ”samma” finansiella instrument inte får registreras på avstämningskonto hos mer än en svensk central värdepapperförvarare, finns det inte

någon möjlighet för en svensk central värdepappersförvarare att avskilja finansiella instrument för kontoföring av annan svensk central värdepappersförvarare (prop. 1997/98:160 s. 173). Bestämmelsen ger däremot utrymme för att – enligt första stycket – göra det i fråga om finansiella instrument som har avskilts i ett annat land än Sverige.

Eftersom förordningen innehåller regler om emissionens integritet och förbud mot ”övertrassering” av värdepapper, ibland benämnda ”no credit without debit”, överlappar bestämmelsen i 4 kap. 4 § andra stycket första meningen reglerna i förordningen. Bestämmelsen bör således upphävas.

Begränsningen till en central värdepappersförvarare

Frågan är då hur regeln om emittentens rätt att välja vilken värdepapperscentral som helst (artikel 49.1 i förordningen) förhåller sig till bestämmelsen i 4 kap. 4 § andra stycket andra meningen kontoföringslagen. Bestämmelsen innebär att ett aktiebolag måste anlita samma centrala värdepappersförvarare för all registrering som avser aktier och vissa angivna aktierelaterade rättigheter. Rätten för emittenten att välja gäller aktier som har tagits upp till handel på reglerade marknader m.m. För svensk del är aktierna i många avstämningsbolag upptagna till handel på en reglerad marknad.

Såvitt kan bedömas omfattar kravet på valfrihet i artikel 49.1 möjligheten att byta från en värdepapperscentral till en annan. Det följer av beskrivningen att värdepapperen i fråga redan har upptagits till handel på handelsplatser (jfr formuleringen ”admitted to” i den engelska språkversionen”) och det förhållandet att sådana värdepapper ska presenteras i kontobaserad form (artiklarna 3.1 och 49.1). Om värdepapperen redan har tagits upp till handel på en reglerad marknad, har de redan dessförinnan registrerats hos någon värdepapperscentral. I 4 kap. 15 § första stycket första meningen kontoföringslagen finns det en bestämmelse som möjliggör för en emittent att byta från en central värdepappersförvarare till en annan. Bestämmelsen, som enligt förslagen i denna proposition ska avse värdepapperscentraler, bör vara tillräcklig för att tillgodose de praktiska arrangemangen kring ett sådant byte.

Finansinspektionen, Svenska Fondhandlareföreningen, med instämmande av Svenska Bankföreningen, och Euroclear Sweden AB anser inte att det är en nödvändig följd av förordningen om värdepapperscentraler att medge ursprunglig registrering i fler värdepapperscentraler än en, särskilt när det gäller aktier och aktierelaterade instrument. De anser att detta sannolikt skulle ha framgått mer tydligt om det hade varit avsikten med förordningen. En sådan ordning skulle medföra risker för emissionens integritet och problem i samband med hanteringen av bolagshändelser, förandet av aktieboken och fullgörande av skatterättsliga skyldigheter m.m. Enligt dem finns det snarare en rad omständigheter som talar mot promemorians tolkning av förordningen i detta avseende. Svenska Fondhandlareföreningen, med instämmande av Svenska Bankföreningen, anser att den föreslagna ordningen är särskilt problematisk i fråga om emissioner av ett och samma aktieslag.

Regeringen instämmer i att regeln om valfrihet i artikel 49.1 i förordningen inte bör tolkas alltför långtgående när det gäller emission av aktier och vissa aktierelaterade instrument. Regeln, som alltså avser emit-

tentens rättigheter, gäller friheten att välja ”vilken” värdepapperscentral som helst. Samma formulering används i skäl 56. Ordalydelsen talar enligt regeringens uppfattning för att det ska röra sig om en och samma värdepapperscentral för samtliga värdepapper som avser den aktuella emittenten, även om den motsatta innebörden inte uttryckligen utesluts.

Regeln om emissionens integritet i artikel 37.1 utgår från att de värdepapper som har ”lämnats in” till en värdepapperscentral antingen kan utgöra ”en hel eller delar av” en emission. Som Euroclear Sweden AB påpekar har denna formulering sannolikt valts för att möjliggöra en sådan uppdelning som förekommer i vissa medlemsstater inom EU där det är möjligt att låta dematerialisera endast en andel av en emission och förvara resten av emissionen i form av fysiska värdepapper hos en separat s.k. registerförvaltare. Formuleringen behöver således inte tas till intäkt för att en och samma emission överlag ska kunna delas upp mellan två eller flera värdepapperscentraler.

Regeln om emissionens integritet i artikel 37.2 förutsätter att fler än en värdepapperscentral kan vara inblandad i avstämningsprocessen för en värdepappersemission. Som Euroclear Sweden AB berör kan bakgrunden till denna formulering vara att vissa värdepapperscentraler tillhandahåller ett begränsat utbud av tjänster och samarbetar med andra aktörer i fråga om övriga relevanta tjänster, exempelvis vissa anknutna tjänster.

Utöver tolkningen av enstaka formuleringar i förordningen finns det enligt regeringens uppfattning också andra aspekter som talar mot en alltför långtgående valfrihet. I förhållande till hur värdepappersmarknaden i praktiken fungerar i dag framstår promemorians förslag som alltför långtgående. Reglerna om emissionens integritet är också en central del av förordningen. En uppdelning av en emission av aktier och aktierelaterade rättigheter på fler än en värdepapperscentral medför risker för emissionens integritet som inte till fullo kan överblickas. Till följd av aktiernas spridda ägande kan problemen med emissionens integritet bedömas vara större jämfört med skuldförbindelser som ofta innehas av ett förhållandevis begränsat antal institutionella investerare genom specialiserade internationella värdepapperscentraler. Som Finansinspektionen och Svenska Fondhandlareföreningen anför skulle detta kräva ett komplext samarbete mellan de berörda värdepapperscentralerna för att säkerställa avstämningar av gemensamt registerförda värdepapper. Dessutom inställer sig en rad frågor av bolagsrättslig art, bl.a. när det gäller vilka rättsverkningar som följer av en viss bolagshändelse i samband med en emission som sker i olika länder samt aktiebokens tillförlitlighet.

Euroclear Sweden AB och Svenska Fondhandlareföreningen framhåller särskilt att möjligheten att dela upp en emission av aktier på mer än en värdepapperscentral kan medföra en osäkerhet som påverkar den svenska marknadens internationella ställning negativt.

Övervägande skäl talar enligt regeringens uppfattning således för att regeln i förordningen om emittentens rätt att välja inte bör tolkas så långtgående att en emittent ska ha rätt att dela upp emissioner av aktier och vissa aktierelaterade instrument mellan två eller flera värdepapperscentraler. Således ska en emittent av aktier kunna välja endast en enda värdepapperscentral för notarietjänsten enligt förordningen (den ursprungliga registreringen). Detta synsätt utesluter givetvis inte att någon annan värdepapperscentral kan tillhandahålla aktier i det aktuella

avstämningsbolaget genom en länk. Regeringen instämmer således i de synpunkter som Finansinspektionen, Svenska Fondhandlareföreningen, med instämmande av Svenska Bankföreningen, och Euroclear Sweden

AB framför om att promemorians tolkning av förordningen och förslag i denna del är alltför långtgående.

Aktier och aktierelaterade rättigheter i ett avstämningsbolag ska alltså även fortsättningsvis vara registrerade i ett och samma register. Detta bör dock kunna ske inte bara i ett svenskt avstämningsregister utan även i ett motsvarande register hos en värdepapperscentral som är etablerad i ett annat land inom EES än Sverige som inte omfattas av bestämmelserna i kontoföringslagen. Med motsvarande register avses här det system för kontoföring som den utländska värdepapperscentralen tillämpar, förutsatt att det är genom detta register som en central kontoföringstjänst enligt förordningen tillhandahålls. Vad som avses med ett motsvarande register bör dock förstås i ljuset av att register hos utländska värdepapperscentraler kan organiseras på ett annat sätt än svenska avstämningsregister, vilket även förordningen ger utrymme för. Definitionsmässigt är det endast sådana värdepapperscentraler som är auktoriserade i Sverige som för avstämningsregister, eftersom kontoföringslagen i huvudsak inte är tillämplig på utländska värdepapperscentraler (se även den definition av termen avstämningsregister som föreslås i avsnitt 7.1).

Till följd av behovet av att kunna välja en värdepapperscentral som är etablerad i ett annat land inom EES än Sverige och med tanke på hur definitionen av avstämningsbolag i 1 kap. 10 § aktiebolagslagen är utformad, krävs en ändring i den lagen på så sätt att även utländska register som motsvarar svenska avstämningsregister omfattas. I annat fall inskränks emittentens rätt att välja enligt artikel 49.1 i förordningen, som har företräde framför nationell bolagsrätt (artikel 49.1 andra stycket samma förordning). Denna ändring medför även behov av omfattande följdändringar i aktiebolagslagen.

Förenklat uttryckt innebär distinktionen mellan avstämningsregister och motsvarande utländska register att de associationsrättsliga reglerna i aktiebolagslagen fortsätter att tillämpas på alla svenska aktiebolag, medan de delvis näringsrättsliga reglerna i kontoföringslagen, med något undantag, tillämpas endast på kontoföring som görs av svenska värdepapperscentraler.

Beträffande möjliga konsekvenser av de ändringar i kontoföringslagen och aktiebolagslagen som föreslås i denna proposition kan det noteras att rätten att välja värdepapperscentral inte är ovillkorlig. Värdepapperscentralen har nämligen en rätt att vägra tillhandahålla tjänster, i synnerhet om värdepapperscentralen inte tillhandahåller ursprunglig registrering (notarietjänster) avseende värdepapper som har utfärdats enligt bolagsrätten eller annan liknande nationell rätt i den relevanta medlemsstaten (artikel 49.3 i förordningen). Den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten (emittentens hemmedlemsstat) har vidare möjlighet att ta ställning till de åtgärder som värdepapperscentralen avser att vidta för att möjliggöra användarnas efterlevnad av bolagsrätten eller annan nationell rätt (artikel 23.6 a). Dessa villkor får, som berörs ovan, dock inte vara så långtgående att de inskränker emittentens rätt att välja värdepapperscentral (artikel 49.1 andra stycket).

Oavsett den tolkning av reglerna i förordningen som redovisas ovan finns det ingen anledning att begränsa den möjlighet som redan i dag finns i fråga om att välja fler än en värdepapperscentral för andra slag av finansiella instrument än aktier och aktierelaterade rättigheter. Sedan lång tid förekommer det att t.ex. emissioner av obligationer handhas av fler än en värdepapperscentral. Inom detta område har det utvecklats metoder för att samordna uppdelade emissioner, vilket har samband med ett begränsat antal aktörer (två internationella värdepapperscentraler och ett förhållandevis begränsat antal institutionella investerare som handlar med instrumenten i fråga) samt frånvaron av bolagsrättsliga komplikationer. Detta har alltså inte med reglerna i förordningen att göra. Således påverkar inte förslagen i denna proposition möjligheterna att dela upp emissioner av andra instrument än aktier och vissa aktierelaterade instrument.

Anmälan till Bolagsverket

Det bör inte vara en förutsättning för att ett avstämningsförbehåll ska få registreras i aktiebolagsregistret att avstämningsbolaget till Bolagsverket har gett in en kopia av avtalet med den värdepapperscentral som ska ansvara för kontoföringen. Däremot bör bolaget vara skyldigt att till Bolagsverket anmäla vilken värdepapperscentral som har anlitats, i syfte att verket ska anteckna detta i aktiebolagsregistret. Skälet till det är att det är rimligt att såväl aktieägare som andra berörda parter har insyn i vilken värdepapperscentral som ansvarar för den betydelsefulla uppgiften att kontoföra bolagets aktier. Som Bolagsverket berör är det lämpligt att verket kontrollerar att det rör sig om en sådan värdepapperscentral som finns införd i det register som avses i artikel 21.3 i förordningen, dvs. som har auktoriserats. Denna fråga och övriga relaterade frågor, exempelvis underrättelser mellan Bolagsverket och Finansinspektionen, bör dock regleras på lägre nivå än lag.

Rätten att tillhandahålla huvudtjänster

Som redovisas i avsnitt 5.2 definieras en värdepapperscentral i förordningen som en juridisk person som tillhandahåller minst två huvudtjänster som anges i avsnitt A i bilagan till förordningen, varav en av huvudtjänsterna måste vara drift av ett avvecklingssystem för värdepapper. Definitionen förefaller öppna för möjligheten att huvudtjänster kan tillhandahållas även av andra aktörer än auktoriserade värdepapperscentraler, på villkor att tjänsterna inte kombineras med driften av ett avvecklingssystem för värdepapper. Det anges nämligen uttryckligen i förordningen att avvecklingssystem för värdepapper endast får drivas av värdepapperscentraler eller av centralbanker som fungerar som värdepapperscentraler (artikel 18.2). Det framstår dock som att en sådan möjlighet för andra aktörer än värdepapperscentraler att tillhandahålla huvudtjänster skulle utgöra en avvikelse från den strävan efter harmoniserade villkor på den inre marknaden som förordningen syftar till. Genom definitionen av en värdepapperscentral sammanför förordningen huvudtjänster som avser å ena sidan ursprunglig registrering av värdepapper i ett kontobaserat system (notarietjänst) och tillhandahållande och förande av värdepapperskonton på högsta nivån (central kontoförings-

tjänst) och å andra sidan driften av ett avvecklingssystem för värdepapper (avvecklingstjänst). Denna kombination av tjänster bedöms vara avgörande för de dubbla motiven att främja en effektiv avveckling av transaktioner med överlåtbara värdepapper och att säkerställa emissionens integritet (skälen 11 och 26 till förordningen). Mot bakgrund av det anförda och med tanke på tjänsternas centrala betydelse för värdepappersmarknadernas stabilitet och effektiva funktion framstår det som rimligt att huvudtjänsterna tillhandahålls av auktoriserade värdepapperscentraler.

Även förtroendefrågorna måste tillmätas betydelse i fråga om vem som ska få utföra huvudtjänster enligt förordningen. Det bör vara en fördel ur förtroendesynpunkt om kontoföring bedrivs på ett sätt som överensstämmer med förordningens intentioner. Det utrymme som förordningen lämnar för värdepapperscentraler att utföra två av tre huvudtjänster torde syfta till att göra det möjligt för existerande värdepapperscentraler att auktoriseras i enlighet med förordningen, även när det gäller det brittiska systemet med en separat s.k. registerförvaltare (skäl 11 till förordningen). Det saknas därför tillräckliga skäl för att ändra den nuvarande principen att avstämningsregister ska föras av centrala värdepappersförvarare, enligt den nya terminologi som föreslås i denna proposition auktoriserade värdepapperscentraler. Det förhållandet att regeringen trots detta föreslår att bestämmelsen i kontoföringslagen av denna innebörd upphävs (se avsnitt 7.2) beror snarare på att frågan om vilka tjänster som en värdepapperscentral får tillhandahålla numera regleras i förordningen i stället för i nationell rätt.

Länkar mellan värdepapperscentraler och indirekta länkar

Som berörs ovan får en central värdepappersförvarare i dag ingå avtal med ett motsvarande utländskt företag om registrering av ett finansiellt instrument som har utfärdats i ett annat land än Sverige. Därigenom upprättas det i så fall en länk mellan dessa båda företag. Som Euroclear

Sweden AB och Svenska Fondhandlareföreningen, med instämmande av Svenska Bankföreningen, anför omfattar förordningen om värdepapperscentraler inte bara sådana direkta länkar mellan två värdepapperscentraler som avses i kontoföringslagen. I stället anges det uttryckligen i förordningen att den omfattar även s.k. indirekta länkar, dvs. länkar där en tredje part som inte är en värdepapparscentral fungerar som mellanhand mellan två värdepapperscentraler (artikel 2.1.32). Sådana indirekta länkar förekommer också i dag i praktiken på värdepappersmarknaden. Mot denna bakgrund bör det tas in en bestämmelse i kontoföringslagen som jämställer indirekta länkar enligt förordningen med ett direkt avtalsförhållande värdepapperscentraler emellan. Detta är alltså en direkt följd av förordningen (se även avsnitt 5.7). Det kan nämnas att närmare bestämmelser om länkar finns i artikel 48 i förordningen.

Euroclear Sweden AB framför också att bestämmelsen i 4 kap. 15 § första stycket sista meningen kontoföringslagen bör ändras. Bestämmelsen avser situationen när finansiella instrument upphör att vara registrerade i avstämningsregister till följd av att ett avstämningsförbehåll tagits bort eller att avtalet mellan emittenten och värdepappersförvararen (värdepapperscentralen) upphört att gälla. Bestämmelsen innebär att det

utländska företaget gentemot vilken länken upprättats (den utländska värdepapperscentralen) ska ”få motsvarande upplysning” om innehavet. Enligt Euroclear Sweden AB utgår bestämmelsen från ett svenskt emittentperspektiv där en aktiebok eller en skuldbok i vederbörlig ordning kan överlämnas till en emittent som då ansvarar i förhållande till ägare och rättighetshavare. För ett utländskt innehav hos en utländsk värdepapperscentral eller företag med motsvarande uppgifter är detta enligt bolaget normalt en omöjlighet, eftersom regler om kundkännedom och förhindrande av penningtvätt gör att inga finansiella företag kan eller vill ta emot en sådan ägarförteckning som avses i bestämmelsen. I praktiken skulle det också innebära att konton behöver öppnas för dessa innehavare, vilket av samma skäl inte kan göras av annan än ägaren själv. Det kan då tilläggas att det finns få värdepappersförvarare eller internationella s.k. custodians som tillhandahåller konton som kan innehas av en ”vanlig” svensk aktieägare (dvs. andra än finansiella företag och större icke-finansiella företag). De sätt som finns för att hantera ett sådant innehav är t.ex. genom att omvandla innehavet till dokumentbaserade värdepapper, låta ägaren öppna konto direkt hos det utländska företaget eller indirekt hos en förvaltare som är deltagare i det aktuella utländska företaget eller att sälja innehavet. För det fall att innehavaren inte gör ett aktivt val bör det enligt Euroclear Sweden AB finnas en möjlighet att hantera innehavet på ett sätt som är lämpligt och tillgodoser den enskildes intressen. Enligt bolagets uppfattning bör bestämmelsen därför ändras.

Regeringen, som noterar att länkar mellan värdepapperscentraler kan komma att öka i omfattning med anledning av förordningen, instämmer med Euroclear Sweden AB i att bestämmelsen i kontoföringslagen om att en central värdepappersförvarare ska lämna uppgifter till ett utländskt företag inte alltid kan tillämpas på avsett sätt. Kontoföringslagen bör därför ge utrymme för att hantera situationen när finansiella instrument upphör att vara registrerade i avstämningsregister i annan ordning än att överlämna information som en mottagare kan vara förhindrad att ta del av eller använda genom att t.ex. öppna ett konto. Det går inte att närmare ange hur denna situation ska hanteras i varje enskilt fall. Av den anledningen bör det finnas möjlighet att agera på olika sätt så länge den enskildes intressen beaktas på vederbörligt sätt. Bestämmelsen i 4 kap. 15 § första stycket sista meningen kontoföringslagen bör därför ändras i enlighet med detta. Det innebär inte att den enskilde kontohavarens rätt på något sätt bör inskränkas. En ”motsvarande upplysning” bör lämnas i de fall det är möjligt. Det gäller exempelvis i förhållandet mellan två svenska värdepapperscentraler om en sådan situation skulle uppkomma. I de fall där detta inte är möjligt bör kontohavarens intressen i stället beaktas på något annat lämpligt sätt.

Hänvisningar till S7-4

7.5. Ansvaret för aktieboken och vissa bolagshändelser i avstämningsbolag

Regeringens förslag: Ansvaret för aktieboken ska vara en frivillig uppgift för värdepapperscentraler. Avstämningsbolag ska dock ha rätt att genom ett skriftligt avtal överlåta detta ansvar till en värdepappers-

central eller värdepapperscentral från tredjeland som är erkänd enligt förordningen om värdepapperscentraler att tillhandahålla tjänster inom EES. En sådan värdepapperscentral eller värdepapperscentral från tredjeland som har ingått avtal med ett avstämningsbolag är skyldig att följa bestämmelserna om aktiebok i aktiebolagslagen och omfattas av bestämmelserna om tillsyn i kontoföringslagen.

Styrelsen i ett avstämningsbolag ansvarar för att det, i förekommande fall, träffas ett skriftligt avtal med en värdepapperscentral eller en värdepapperscentral från tredjeland om ansvaret för aktieboken. Om något sådant avtal inte gäller, ansvarar i stället bolagets styrelse för aktieboken.

Bolaget ska anmäla för registrering i aktiebolagsregistret vilken eller vilka värdepapperscentraler som bolaget har anlitat.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker promemorians förslag eller har inget att invända mot det. Svenska Fondhandlareföreningen, med instämmande av Svenska Bankföreningen, och Nasdaq

OMX anser att det bör vara möjligt för andra parter än en värdepapperscentral att föra aktieboken. Euroclear Sweden AB anser att ansvaret för aktieboken kan vara en obligatorisk uppgift för värdepapperscentraler och ser behov av en bredare översyn av bestämmelserna i aktiebolagslagen om aktiebok och avstämningsregister. Svenskt Näringsliv anför att det förhållandet att befattningen med aktieboken blir en frivillig uppgift för värdepapperscentraler är en försämring för emittenterna. Svenskt Näringsliv och Svenska Fondhandlareföreningen, med instämmande av Svenska Bankföreningen, ser problem med överlåta ansvaret för aktieboken till en utländsk värdepapperscentral utan tillfredsställande garantier för aktiebokens offentlighet och i frågasätter hur en utländsk värdepapperscentral binds till skyldigheten att svara för aktiebokens offentlighet. Svenska Fondhandlareföreningen påpekar också att frågor om omvandlingsförbehåll, hembudsförbehåll och teckning av aktier m.m. sannolikt kommer att vara problematiska att hantera om en emission av aktier kan vara uppdelad mellan fler än en värdepapperscentral. Enligt föreningens uppfattning bör det beträffande emissioner av aktier av samma slag endast finnas en värdepapperscentral för emittenter.

Bolagsverket anser att det inte tydligt framgår av promemorian om ett aktiebolag ska kunna anlita en eller flera värdepapperscentraler för förandet av aktieboken. Det senare alternativet föranleder åtminstone för verkets del många frågetecken. Bolagsverket bör få underrättelse om förändringar beträffande val av värdepapperscentral, exempelvis om avtalet av någon anledning har upphört att gälla. Detta skulle kunna ske genom en underrättelse från Finansinspektionen om ett sådant lagakraftvunnet beslut.

Skälen för regeringens förslag

Principen om aktiebokens offentlighet

Principen om aktiebokens offentlighet har lång tradition i Sverige. Offentligheten har betydelse på flera sätt.

För aktieägarna kan det vara av stor vikt att det går att få kunskap om övriga aktieägare. Informationen kan ha betydelse för den som önskar påverka en bolagsstämma genom fullmaktsinsamling m.m. eller för utövandet av någon rättighet som tillkommer en aktieägarminoritet av viss storlek. På ett liknande sätt kan den som överväger att köpa aktier ha intresse av att känna till vilka som utövar inflytande över bolaget. Också för anställda, leverantörer, kunder och andra intressenter i bolaget är det ofta viktigt att veta vem eller vilka som äger bolaget och bestämmer över dess inriktning.

För det allmänna kan kunskap om aktieägarkretsen ha betydelse bl.a. i kampen mot den ekonomiska brottsligheten. Att aktieboken är offentlig har särskild betydelse i forsknings- och utredningssammanhang, se t.ex. Ägarutredningens betänkande Ägande och inflytande i svenskt näringsliv (SOU 1988:38). Om forskningsrapporter och betänkanden som utredningar lämnar innehåller uppgifter som är grundade på innehållet i aktieböcker skapar förutsättningar för en öppen och saklig debatt om ägarstrukturer i svenskt näringsliv. Indirekt tjänar aktiebokens offentlighet därmed också demokratins intressen.

Det finns andra bestämmelser som medför att i vart fall namnen på de större ägarna i publika bolag offentliggörs med uppgift om storleken på aktieinnehaven. Som exempel kan nämnas de s.k. flaggningsreglerna i 4 kap. lagen om handel med finansiella instrument och reglerna om registrering i det s.k. insynsregistret enligt lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument. För den som vill ha en heltäckande bild av vem som är vem i svenskt näringsliv finns det emellertid knappast något riktigt bra alternativ till aktieböckerna.

Samtidigt finns det andra omständigheter som talar mot att aktiebokens uppgifter ska vara allmänt tillgängliga. För det första kan offentligheten komma i konflikt med den enskildes intresse av en skyddad privat sfär som andra inte har insyn i. De offentlighetsintressen som bär upp den offentligrättsliga lagstiftningen gör sig givetvis inte gällande med samma styrka i aktiebolag som bedriver verksamhet utan anknytning till det offentliga. Integritetsaspekten väger dock knappast så tungt att den ger anledning att helt stänga aktieböckerna för allmän insyn.

Mot ovanstående bakgrund gjorde regeringen vid införandet av den nuvarande aktiebolagslagen bedömningen att aktieboken eller, om aktieboken förs med automatiserad behandling, en utskrift av aktieboken kostnadsfritt ska hållas tillgänglig för den som så önskar (prop. 2004/05:85 s. 280283).

Förande av aktieboken

Som framgår av avsnitt 4.2.5 skiljer sig frågan om vem som är skyldig att föra aktieboken samt hur den ska föras och hållas tillgänglig åt beroende på om det rör sig om ett avstämningsbolag eller ett kupongbolag. För avstämningsbolag gäller, sedan ett avstämningsregister har upprättats, att den centrala värdepappersförvararen efter avtal med bolaget ansvarar för att föra och bevara aktieboken samt pröva frågor om att föra in aktieägare i den m.m. (5 kap. 12 § aktiebolagslagen). Bolaget och den centrala värdepappersförvararen ansvarar för att aktieboken hålls tillgänglig för alla som vill ta del av den (5 kap. 19 § samma lag). Kravet på aktie-

bokens offentlighet avser som huvudregel endast den vars innehav uppgår till mer än 500 aktier. Dessa krav är straffsanktionerade för bolagets del, i praktiken framför allt för styrelseledamöterna, men inte för styrelseledamöterna eller andra personer hos den centrala värdepappersförvararen (30 kap. 1 § första stycket 2 och andra stycket samma lag).

För avstämningsbolag baseras uppgifterna i aktieboken på den information som finns i avstämningsregistret. Avstämningsregistret innehåller dock information om en rad förhållanden som inte kommer till uttryck i aktieboken (se 4 kap. 17–19 §§ kontoföringslagen, jfr 5 kap.6 och 11 §§aktiebolagslagen). Det gäller t.ex. uppgifter om pantsättning. De två förteckningarna är alltså inte samma sak. Avstämningsregister förs i enlighet med bestämmelserna i kontoföringslagen medan aktieboken förs i enlighet med bestämmelser i aktiebolagslagen. En skillnad av stor betydelse är också att uppgifterna i aktieboken som huvudregel är offentliga, medan tystnadsplikt gäller för uppgifterna i ett avstämningsregister. I huvudsak är endast den vars rätt berörs berättigad till insyn i det registret. Det finns ett tidsmässigt samband på så vis att kravet gällande förandet av aktiebok görs beroende av att ett avstämningsregister har upprättats.

Det finns emellertid betydande samordningsvinster med att låta värdepapperscentralen föra aktieboken. Eftersom aktieboken till betydande del avspeglar den information som finns i avstämningsregistret, är merkostnaden för värdepapperscentralen för att sammanställa aktieboken begränsad. Det gör att värdepapperscentralen kan tillhandahålla avstämningsbolaget tjänsten till en konkurrenskraftig kostnad. En sådan lösning borgar även för uppgifternas tillförlitlighet. Ansvaret faller emellertid i första hand på aktiebolaget, vars styrelse ansvarar för att ett avtal ingås med värdepapperscentralen (5 kap. 12 § tredje stycket aktiebolagslagen).

Fråga uppkommer om aktiebolagslagens bestämmelser om förandet av aktiebok utgör en sådan bolagsrättslig bestämmelse som åtnjuter skydd i enlighet med artikel 49.1 andra stycket i förordningen om värdepapperscentraler, dvs. en bestämmelse som värdepapperscentralen i ett annat land ska beakta i enlighet med bestämmelserna i artikel 23.3 e i samma förordning. Det bör noteras att kraven i aktiebolagslagen träffar aktiebolagens styrelser i första hand (värdepapperscentralen binds genom avtal med aktiebolaget). Det är även aktiebolaget, i egenskap av emittent, som ska ha rätt att fritt välja värdepapperscentral. Avgörande för tolkningen av bestämmelsen i artikel 49.1 andra stycket bör vara om emittenten har en praktisk möjlighet att välja en annan värdepapperscentral, eftersom man annars kan hävda att emittentens rätt att välja värdepapperscentral inskränks.

Som berörs i avsnitt 5 syftar förordningen bl.a. till att åstadkomma gränsöverskridande konkurrens mellan värdepapperscentraler inom EES. Även värdepapperscentraler från tredjeland får tillhandahålla tjänster, bl.a. i samband med aktieägarregister (artikel 25.1).

Förordningen är direkt tillämplig och reglerar uttömmande frågor om vilken verksamhet som värdepapperscentraler får driva. Att föra aktiebok motsvarar ”tjänster i samband med aktieägarregister” enligt punkt 2 a, avsnitt B, i bilagan till förordningen. En sådan tjänst är frivillig för värdepapperscentralerna att tillhandahålla. Värdepapperscentralerna kan således knappast i lag åläggas att föra aktiebok, oavsett regeln i artikel 49.1 andra stycket om skydd för bolagsrätten. En sådan förpliktelse

skulle i praktiken kunna innebära att en emittent inte kan välja en utländsk värdepapperscentral, medan Euroclear Sweden AB med all sannolikhet kommer att fortsätta att tillhandahålla sådana tjänster. Att aktieboken är en frivillig uppgift gör att en värdepapperscentral bör få välja att inte tillhandahålla den tjänsten. Att göra det till en obligatorisk uppgift i Sverige skulle gynna den eller de, företrädesvis svenska, värdepapperscentraler som kommer att tillhandahålla den tjänsten. För närvarande rör det sig alltså om Euroclear Sweden AB. Ett obligatorium skulle alltså väsentligt inskränka emittentens valfrihet enligt artikel 49.1 och sannolikt innebära en i vart fall indirekt diskriminering av värdepapperscentraler som är etablerade i ett annat land inom EES än Sverige.

Regeringen anser därför till skillnad från Euroclear Sweden AB att det inte är möjligt att ålägga värdepapperscentraler att föra aktiebok med stöd av artikel 49.1 i förordningen. Regeringen har visserligen förståelse för synpunkten från Svenskt Näringsliv beträffande att förslaget om en avtalslösning kan framstå som en försämring för vissa emittenter. Som berörs ovan gör dock regeringen bedömningen att detta är en följd av förordningen.

Å andra sidan bör det inte ställas upp något hinder mot att ett avstämningsbolag avtalar med en värdepapperscentral som tillhandahåller tjänster i samband med aktieägarregister att frivilligt föra aktiebok och svara för aktiebokens offentlighet. Som berörs ovan har ett sådant arrangemang stora fördelar. Om värdepapperscentralens auktorisation medger att ”tjänster i samband med aktieägarregister” tillhandahålls, har värdepapperscentralen dessutom rätt att tillhandahålla denna tjänst inom EES.

Nasdaq OMX Stockholm AB framför att även andra aktörer än värdepapperscentraler bör tillåtas att föra aktieboken, i linje med det som gäller i vissa andra länder. Även Svenska Fondhandlareföreningen, med instämmande av Svenska Bankföreningen, är tveksam till om den aktuella tjänsten bör vara förbehållen värdepapperscentraler mot bakgrund av att det rör sig om en tilläggstjänst enligt förordningen. Enligt regeringens mening bör restriktivitet tillämpas i fråga om vilka slags aktörer som ska tillåtas att föra aktieboken, inte minst med tanke på aktiebokens betydelse. Under alla förhållanden saknas det förutsättningar för att närmare överväga denna fråga inom ramen för förevarande lagstiftningsärende.

Sammanfattningsvis bör aktiebolagslagen ändras på så sätt att befattningen med aktieboken blir en frivillig, snarare än obligatorisk uppgift för värdepapperscentraler och värdepapperscentraler från tredjeland som enligt förordningen får tillhandahålla tjänster inom EES. För att ansvaret för aktieboken ska övergå från avstämningsbolaget till värdepapperscentralen, alternativt värdepapperscentralen från tredjeland, bör det dock krävas att parterna skriftligen har avtalat om att den sistnämnda ska ansvara för aktieboken. Eftersom ansvaret för aktieboken i viss mån är straffsanktionerat, bör ansvarsfördelningen vara tydligt reglerad. Om det inte finns något gällande avtal om att en värdepapperscentral ansvarar för aktieboken, bör det i stället vara bolagets styrelse som har ansvaret.

Med anledning av bl.a. Bolagsverkets synpunkter bör det understrykas att det endast bör vara möjligt att överlåta ansvaret för aktieboken till en enda värdepapperscentral eller värdepapperscentral från tredjeland. Ansvaret ska således inte kunna delas mellan två eller flera aktörer.

Om ett avstämningsbolag skulle anlita en annan värdepapperscentral för förandet av aktieboken än den som bolaget har anlitat för kontoföringen, kan praktiska problem uppstå med tillförlitligheten i uppgifterna i aktieboken. Det gäller särskilt om bolaget parallellt anlitar en svensk och en utländsk värdepapperscentral. I förekommande fall är det styrelsen som är ansvarig för att med erforderlig aktsamhet välja en värdepapperscentral som ansvarar för aktieboken och ingå ett avtal med denne som säkerställer att innehållet i aktieboken är tillförlitligt. Det följer av att det är styrelsens uppgift att för bolagets räkning ingå avtalet att styrelsen är subsidiärt ansvarig för aktieboken. Som Svenskt

Näringsliv berör är dock styrelsen inte ansvarig för att föra aktieboken om det finns ett gällande avtal av nämnt slag.

Utländska värdepapperscentraler som för aktieboken Svenskt Näringsliv, Svenska Fondhandlareföreningen och Svenska Bankföreningen berör den angelägna frågan om tillfredsställande garantier för aktiebokens offentlighet då ansvaret för aktieboken överlåts till en utländsk värdepapperscentral. Enligt regeringens mening bör det i förhållande till promemorians förslag förtydligas i förslaget till ändring i aktiebolagslagen att ansvaret för aktieboken ska fullgöras i enlighet med bestämmelserna i den lagen. Med andra ord bör svensk rätt i förekommande fall gälla även för värdepapperscentraler som är etablerade i ett annat land inom EES än Sverige och värdepapperscentraler från tredjeland. Detta förhållande bör framgå av det avtal som tecknas med värdepapperscentralen.

Utöver denna avtalsenliga förpliktelse och skyldigheten enligt lag att följa svensk rätt bör Finansinspektionens roll vid tillsyn m.m. i fråga om värdepapperscentraler från andra länder inom EES och värdepapperscentraler från tredjeland beaktas. Skälet till det är att det rör sig om tjänster som tillhandahålls till en svensk emittent och således får anses tillhandahållas i Sverige. I fråga om värdepapperscentraler från andra länder inom EES föreslås i denna proposition att Finansinspektionen ska utöva viss tillsyn (se avsnitten 8.1 och 9.6). Beträffande värdepapperscentraler från tredjeland är visserligen Esma ansvarig för att pröva frågor om godkännande m.m. Värdepapperscentralen från tredjeland är dock skyldig att vidta nödvändiga åtgärder för att möjliggöra efterlevnad bland sina användare av den nationella bolagsrätten i den medlemsstat där den avser att tillhandahålla värdepapperscentralstjänster (artikel 25.4 d). Dessa åtgärders lämplighet ska för svensk del bekräftas av Finansinspektionen. Det torde inte vara förenligt med reglerna i förordningen att ställa upp något ytterligare auktorisationsförfarande utöver det som anges i förordningen. Finansinspektionens roll i kombination med auktorisationsförfarandet och tillsynen i värdepapperscentralens hemland samt det kontraktuella åtagandet bör vara tillräckliga garantier för aktiebokens tillförlitlighet och offentlighet.

Av de särskilda bestämmelser i aktiebolagslagen om förandet av aktieboken som den aktuella värdepapperscentralen eller värdepapperscentralen från tredjeland är skyldig att följa kan nämnas 4 kap. 30 §, 5 kap., 8 kap. 45 §, 12 kap. 10 § andra stycket, 13 kap. 18 § andra stycket och 32 § andra stycket, 14 kap. 36 § andra stycket, 15 kap. 37 § första

stycket och 20 kap. 21 §. Detta åläggande ryms bland de krav som Sverige enligt förordningen om värdepapperscentraler kan ställa på utländska värdepapperscentraler i fråga om att möjliggöra ”användarnas efterlevnad” av ”bolagsrätt eller annan liknande rätt” här i landet (artiklarna 23.3 e och 49.1 andra stycket, se även skäl 56).

Liksom i dag bör såväl avstämningsbolaget som värdepapperscentralen, om denne för aktieboken, svara för att en utskrift eller annan framställning av aktieboken hålls tillgänglig för allmänheten (5 kap. 19 § aktiebolagslagen). Särskilt om en annan värdepapperscentral än en svensk sådan har anlitats finns det praktiska skäl för att också bolaget ska vara skyldigt att tillhandahålla detta.

Avstämningsbolaget bör vara skyldigt att anmäla för registrering i aktiebolagsregistret vilken värdepapperscentral som i förekommande fall har åtagit sig ansvaret för aktieboken. På så sätt kan vem som helst enkelt få reda på vart denne ska vända sig för att få del av innehållet i aktieboken. Om en svensk värdepapperscentral anlitas finns det praktiska förutsättningar för att aktieboken ska vara tillgänglig i Sverige för var och en. Även om en värdepapperscentral som är etablerad i ett annat land inom EES än Sverige eller en värdepapperscentral från tredjeland har anlitats, ska det vara möjligt att få reda på innehållet i aktieboken. Det kan t.ex. ske genom värdepapperscentralens webbplats, e-post eller vanlig post. På så sätt kan allmänheten i Sverige få insyn i aktieboken. Det behöver dock inte anges i lag hur kravet på offentlighet ska tillgodoses. Visserligen kan den föreslagna ordningen, som Svenskt

Näringsliv berör, leda till att det blir bolaget som i ökad utsträckning kommer tillhandahålla utskrifter av aktieboken till allmänheten. Regeringen ser dock inte skäl för att närmare föreskriva hur allmänheten ska kunna få del av aktieboken, vilket också Svenska Fondhandlareföreningen berör, eller att föreslå ytterligare sanktioner för värdepapperscentraler utöver dem som föreslås i denna proposition (se avsnitten 9.5 och 9.6).

Det finns inte skäl att ändra kravet på offentlighet i fråga om innehav om mer än 500 aktier, som övervägdes vid införandet av aktiebolagslagen (prop. 2004/05:85 s. 283288).

I aktiebolagslagen finns utöver 5 kap. 12 § en rad bestämmelser som rör förandet av aktieboken. Dessa bestämmelser behandlas nedan.

Omvandlingsförbehåll

I bolagsordningen får det tas in ett förbehåll om att en aktie av ett visst slag under vissa angivna förutsättningar och på närmare angivet sätt ska kunna omvandlas till en aktie av annat angivet slag (omvandlingsförbehåll, 4 kap. 6 § aktiebolagslagen). Om en aktie omvandlas, ska detta genast anmälas för registrering i aktiebolagsregistret. En omvandling är verkställd när den har registrerats i aktiebolagsregistret samt antecknats i aktieboken eller, om bolaget är avstämningsbolag, i avstämningsregistret. Detta är således den centrala värdepappersförvarens uppgift i fråga om avstämningsbolag. Bestämmelsen gäller dock rättsverkan av en registrering i avstämningsregistret och avser inte någon uttrycklig skyldighet för värdepappersförvararen. Någon lagändring krävs därför inte med anledning av förslaget i denna proposition om ansvaret för aktieboken.

Hembudsförbehåll

I bolagsordningen för ett aktiebolag får det tas in förbehåll om att en aktieägare eller någon annan ska ha rätt att lösa en aktie som har övergått till ny ägare (4 kap. 27 § aktiebolagslagen). Detta kallas hembudsförbehåll. Denna möjlighet står öppen för både privata och publika aktiebolag. Ett hembudsförbehåll ska innehålla uppgift om bl.a. vilka slag av förvärv som omfattas av förbehållet, vilka som ska ha lösningsrätt, hur villkoren för inlösen ska bestämmas samt inom vilken tid en tvist om inlösen ska prövas (4 kap. 28 § samma lag). I förbehållet ska det också kunna anges vem av överlåtaren och förvärvaren som under hembudstiden ska kunna rösta för en hembudspliktig aktie.

I fråga om avstämningsbolag gäller att den centrala värdepappersförvararen ska underrätta styrelsen om en hembudspliktig aktie i bolaget övergår till en ny ägare, i samband med att frågan om införande av den nye ägaren i aktieboken prövas (4 kap. 30 §). Motsvarande skyldighet gäller för den centrala värdepappersförvararen om en aktieägare vars aktier omfattas av hembudsförbehåll avlider. Denna bestämmelse förutsätter således att värdepappersförvararen för aktieboken. Med tanke på förslaget om förändrad terminologi (se avsnitt 6.2), bör termen central värdepappersförvarare ersättas med värdepapperscentral. Därutöver bör bestämmelsen ändras på så sätt att skyldigheten för värdepapperscentralen gäller under förutsättning att det är värdepapperscentralen som ansvarar för aktieboken.

Anmälan av aktieinnehav

Styrelseledamöter och verkställande direktörer i aktiebolag är som huvudregel skyldiga att anmäla sitt innehav av aktier i bolaget och andra bolag inom samma koncern (8 kap. 45 § aktiebolagslagen). Det gäller även förändringar i innehavet. De anmälda uppgifterna ska antecknas i aktieboken.

Teckning av aktier vid nyemission eller med utnyttjande av optionsrätt och konvertering till nya aktier

Vid nyemission, dvs. då nya aktier tecknas mot betalning, har aktieägarna företrädesrätt till de nya aktierna i förhållande till det antal aktier de redan äger. Denna företrädesrätt och förfarandet kring nyemission regleras i 13 kap. aktiebolagslagen. Om styrelsen i ett avstämningsbolag fattar beslut om tilldelning av aktier till aktietecknarna, ska en anmälan om det genast göras till den centrala värdepappersförvararen (13 kap. 18 § tredje stycket aktiebolagslagen). Anledningen till detta är att de tilldelade aktierna genast ska föras in i aktieboken (13 kap. 18 § andra stycket) och att den centrala värdepappersförvararen ansvarar för aktieboken i avstämningsbolag (prop. 2004/05:85 s. 689). I samma kapitel finns ytterligare en särskild bestämmelse om uppgifter avseende nyemission i aktieboken (13 kap. 32 § andra stycket).

Nya aktier kan också tecknas mot betalning med utnyttjande av teckningsoptioner som bolaget har gett ut. Bestämmelser om detta finns i 14 kap. aktiebolagslagen. På motsvarande sätt som vid nyemission gäller att ett styrelsebeslut om tilldelning av aktier ska anmälas till den centrala värdepappersförvararen (14 kap. 36 § tredje stycket). Även i detta fall

ska de tilldelade aktierna genast föras in i aktieboken (14 kap. 36 § andra stycket). Rätten till teckning av aktier vid såväl nyemission som vid utnyttjande av optionsrätt omfattas av de bestämmelser i kontoföringslagen som gäller för aktier i avstämningsbolag (4 kap. 2 § andra stycket).

Ett aktiebolag får under vissa förutsättningar emittera konvertibler (se bestämmelserna i 15 kap. aktiebolagslagen). Konvertiblerna kan helt eller delvis bytas mot aktier i bolaget (11 kap. 4 §). Vid konvertering, dvs. då detta utbyte sker, ska de nya aktierna genast föras in i aktieboken (15 kap. 37 § första stycket).

Några ändringar, utöver ändrad terminologi, i dessa bestämmelser krävs inte till följd av förslaget om ansvaret för aktieboken. I stället bör det anses ingå i uppgiften att föra aktieboken (5 kap. 12 § andra stycket 1 aktiebolagslagen) att uppfylla de olika bestämmelserna om vilka uppgifter som ska föras in i aktieboken. Dessa bestämmelser bör dock förtydligas på så sätt att respektive anmälan ska ske till den värdepapperscentral som för avstämningsregistret eller motsvarande utländska register. Att aktieboken ska baseras på innehållet i ett sådant register framgår ovan.

Indragning av aktier

Ett aktiebolag får i vissa fall minska aktiekapitalet (20 kap. 1 § aktiebolagslagen). Det kan bl.a. ske genom indragning av aktier (20 kap. 2 §). I ett sådant fall ska de indragna aktierna genast strykas ur aktieboken (20 kap. 21 §). Inte heller i fråga om denna bestämmelse krävs det någon ändring utöver det som anges beträffande nyemission m.m. i föregående stycke.

Utövande av vissa rättigheter enligt aktiebolagslagen

En aktieägare får inte utöva de rättigheter gentemot bolaget som aktierna ger förrän han eller hon är införd i aktieboken (4 kap. 37 § första stycket aktiebolagslagen). Av vissa andra bestämmelser i aktiebolagslagen, se ovan, framgår att en aktieägare först måste vara registrerad i avstämningsregister för att sedan få sitt namn infört i aktieboken. Det finns också en bestämmelse som innehåller ett krav på att ägaren ska vara såväl antecknad i avstämningsregister som införd i aktieboken för att kunna utöva vissa rättigheter (4 kap. 39 §).

Euroclear Sweden AB berör att den kronologiska ordning som framgår av dessa bestämmelser är oklar och att det därför är lämpligt med en översyn av bestämmelserna om aktiebok och avstämningsregister i aktiebolagslagen. Enligt bolaget får denna oklarhet än större betydelse mot bakgrund av den föreslagna separationen av kontoföring respektive förandet av aktiebok. Enligt regeringens uppfattning finns det emellertid inte förutsättningar för en mer omfattande översyn av de berörda bestämmelserna i aktiebolagslagen i förevarande lagstiftningsärende.

Hänvisningar till S7-5

7.6. Insyn i avstämningsregister

Regeringens bedömning: Det bör inte göras någon ändring i bestämmelserna om rätt till insyn i avstämningsregister i kontoföringslagen.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker promemorians bedömning eller har inget att invända mot den. Euroclear Sweden AB anser att bestämmelser om insyn bör föras över från kontoföringslagen till aktiebolagslagen för att stärka bestämmelsernas ställning och med tanke på att motsvarande utländska bestämmelser i flera andra länder anses vara av aktiebolagsrättslig natur. Svenska Fondhandlareföreningen, med instämmande av Svenska Bankföreningen, anser att genomlysningen av ägarförhållandena i svenska aktiebolag komma att försämras till följd av förslagen i avsnitten 7.4 och 7.5.

Skälen för regeringens bedömning: Var och en som är registrerad på ett avstämningskonto som ägare eller panthavare eller i annan egenskap har rätt att på begäran få besked från den centrala värdepappersförvararen om kontots innehåll, i den mån det berör den registrerades rätt (8 kap. 1 § kontoföringslagen). Kontots innehavare har därutöver rätt till ett besked om kontots innehåll en gång per år. Genom den förändrade terminologi som föreslås i avsnitt 6.2, ska dessa skyldigheter gälla för värdepapperscentraler. Till följd av den avgränsning som gäller för kontoföringslagens tillämpningsområde rör skyldigheterna i praktiken svenska värdepapperscentraler, vilket även Svenska Fondhandlareföreningen berör. De närmare reglerna för motsvarigheter till avstämningsregister i andra länder inom EES än Sverige, bestämmer dessa länder själva. Enligt regeringens uppfattning framstår det inte som lämpligt att flytta de aktuella bestämmelserna i kontoföringslagen, som alltså gäller värdepapperscentraler och förandet av avstämningsregister, till aktiebolagslagen.

Till följd av reglerna om emittentens rätt att välja mellan olika värdepapperscentraler inom EES i förordningen, kan aktierna i ett svenskt avstämningsbolag komma att kontoföras hos en värdepapperscentral som är etablerad i ett annat land inom EES än Sverige. I vilken mån detta bolags aktieägare har rätt till insyn i värdepapperscentralens motsvarighet till avstämningsregister regleras alltså i det landet, även om det skulle röra sig om en svensk aktieägare. I ett sådant fall är den offentlighet som följer av svensk rätt begränsad till att aktieboken ska hållas tillgänglig för var och en (se avsnitt 7.4). Det finns således inte förutsättningar för att utvidga tillämpningsområdet för de berörda bestämmelserna i kontoföringslagen. Det innebär att all information om ägarna i ett aktiebolag inte med säkerhet kommer att finnas hos en svensk värdepapperscentral. Som Svenska Fondhandlareföreningen anför kan detta betecknas som en försämring av genomlysning av ägandeförhållandena i svenska aktiebolag. Detta är dock ytterst en konsekvens av reglerna om emittentens valfrihet i förordningen.

Det finns inte heller skäl att ändra bestämmelserna om insyn i kontoföringslagen med tanke på svenska värdepapperscentraler. Skälen för den enskildes rätt till insyn väger tyngre än de kostnader som skyldigheten medför för värdepapperscentralen, och i förlängningen dess kunder.

Sammantaget anser regeringen således att bestämmelserna om insyn inte bör ändras.

Även allmänheten har en viss rätt till insyn i avstämningsregister. Hos den centrala värdepappersförvararen ska det nämligen för varje avstämningsbolag finnas en sammanställning över aktieägare med mer än 500 förvaltarregistrerade aktier i bolaget (3 kap. 13 § kontoföringslagen). En utskrift av sammanställningen ska hållas tillgänglig för var och en hos bolaget och hos den centrala värdepappersförvararen. Utskriften får inte vara äldre än tre månader. Var och en som begär det har vid var tid rätt att mot ersättning för kostnaderna få en aktuell utskrift av sammanställningen från den centrala värdepappersförvararen. Denna bestämmelse innebär således samma gräns för offentlighet, 500 aktier, som bestämmelsen i aktiebolagslagen om aktiebokens offentlighet (5 kap. 19 §, se avsnitt 7.4). En skillnad är dock att bestämmelsen i kontoföringslagen avser förvaltarregistrerade aktier. Det finns enligt regeringens uppfattning inte heller skäl att ändra denna bestämmelse, även om den kommer att vara begränsad till värdepapperscentraler som är auktoriserade av Finansinspektionen.

En undersökningsledare enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål och, under vissa förutsättningar, en åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i ett brottmål, har rätt till information om enskildas förhållanden från centrala värdepappersförvarare och kontoförande institut (8 kap. 2 a § kontoföringslagen). I ett sådant fall får den som begär uppgifterna förordna att den centrala värdepappersförvararen samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller någon utomstående att uppgifterna har lämnats ut m.m. (8 kap. 4 §). Detta s.k. meddelandeförbud är straffsanktionerat (8 kap. 5 §).

Finansinspektionen har rätt till uppgifter som behövs för övervakningen av bestämmelserna i lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument och lagen om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument (8 kap. 3 §). Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela föreskrifter om dessa uppgiftsskyldigheter. Inte heller dessa bestämmelser bör enligt regeringens uppfattning ändras till följd av förordningen om värdepapperscentraler, utöver den ändring av terminologin som föreslås i avsnitt 6.2.

Hänvisningar till S7-6

  • Prop. 2015/16:10: Avsnitt 9.2

8. Auktorisation, tillsyn och rapportering om missförhållanden

Hänvisningar till S8

  • Prop. 2015/16:10: Avsnitt 9.6

8.1. Behörig myndighet

Regeringens förslag: Finansinspektionen ska vara behörig myndighet enligt förordningen om värdepapperscentraler. Det tas in en bestämmelse i kontoföringslagen av innebörden att det följer av förordningen att Finansinspektionen utövar tillsyn över svenska värdepapperscentraler, dvs. värdepapperscentraler som är etablerade i Sverige.

Det tas också in en bestämmelse i kontoföringslagen av innebörden att det följer av förordningen att Finansinspektionen utövar tillsyn över värdepapperscentraler som är etablerade i ett annat land inom EES än Sverige som tillhandahåller tjänster här i landet i den utsträckning det följer av förordningen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker promemorians förslag eller har inget att invända mot det. Förvaltningsrätten i

Stockholm ifrågasätter behovet av en bestämmelse som anger att Finansinspektionen utövar tillsyn över utländska värdepapperscentraler i den utsträckning det följer av förordningen.

Skälen för regeringens förslag: Enligt förordningen om värdepapperscentraler ska varje medlemsstat utse den behöriga myndighet som ska ansvara för att utföra de uppgifter som följer av förordningen (artikel 11.1 första stycket). Medlemsstaterna får utse mer än en behörig myndighet. I sådant fall gäller dock särskilda krav (artikel 11.1 andra stycket).

I Sverige ansvarar Finansinspektionen för tillsynen över företagen på finansmarknaden och ska enligt förordningen (2009:93) med instruktion för Finansinspektionen arbeta bl.a. för ett stabilt och väl fungerande finansiellt system och följa och analysera utvecklingen inom sitt ansvarsområde. Som exempel på finansiella företag och verksamheter som står under inspektionens tillsyn kan nämnas banker, försäkringsföretag, värdepappersbolag och fondbolag. Finansinspektionen ansvarar också för auktorisationen av och tillsynen över centrala värdepappersförvarare enligt kontoföringslagen. Finansinspektionen har kunnig personal med god insyn i finansmarknaden. Finansinspektionen har också ett internationellt kontaktnät med andra tillsynsmyndigheter.

Genom en ändring i 4 § förordningen med instruktion för Finansinspektionen utsågs inspektionen i november 2014 till behörig myndighet enligt förordningen om värdepapperscentraler. Ändringen trädde i kraft i december 2014 (se SFS 2014:1325). Den ändringen syftade till att reglera frågan om behörig myndighet för tiden fram till dess att de lagändringar som föreslås i denna proposition kan träda i kraft.

Finansinspektionen har även tidigare utsetts till behörig myndighet enligt flera EU-rättsakter på finansmarknadsområdet. Det kan särskilt nämnas att inspektionen är behörig myndighet enligt EU-förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister (1 kap. 2 § lagen [2013:287] med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister). Även sådana clearingorganisationer som inte omfattas av EU-förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister står under Finansinspektionens tillsyn (se 23 kap. 1 § lagen om värdepappersmarknaden).

Mot bakgrund av det anförda anser regeringen att Finansinspektionen är den lämpligaste myndigheten att ansvara för auktorisation och tillsyn enligt reglerna i förordningen om värdepapperscentraler. Det bör därför tas in en bestämmelse i kontoföringslagen av innebörden att Finansinspektionen utses till behörig myndighet enligt förordningen. Det är i och för sig tillräckligt att detta förhållande framgår av förordningen med instruktion för Finansinspektionen men det är tydligare om det anges i

den lag som innehåller kompletterande bestämmelser till EU-förordningen.

Det saknas skäl att utse fler än en behörig myndighet och att därigenom dela ansvaret mellan två eller flera myndigheter.

Vilka uppgifter som de behöriga myndigheterna ska ansvara för framgår av en rad olika regler i förordningen. En övergripande regel i förordningen slår fast att de behöriga myndigheterna ska pröva frågor om auktorisation av värdepapperscentraler och att de ska utöva tillsyn över värdepapperscentralerna (artikel 10). Det är den behöriga myndigheten i värdepapperscentralens hemmedlemsstat som prövar frågan om auktorisation och utövar tillsyn. Med hemmedlemsstat avses den stat där värdepapperscentralen är etablerad (artikel 2.1.23). Det framgår av en annan regel i förordningen att varje juridisk person som omfattas av definitionen av en värdepapperscentral ska erhålla en auktorisation av den behöriga myndigheten i den medlemsstat där den är etablerad innan den inleder sin verksamhet (artikel 16.1, se vidare avsnitt 8.3). Däremot ansvarar Esma för frågor om erkännande av och tillsyn över värdepapperscentraler som är etablerade i tredjeland och som får verka inom EES (artikel 25).

Termen etablerad definieras inte i förordningen. Med ledning av andra EU-rättsakter finns det dock skäl att anta att avsikten är att det är den juridiska personens stadgeenliga säte som ska vara avgörande (jfr t.ex. artikel 4.1 j ii i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/61/EU av den 8 juni 2011 om förvaltare av alternativa investeringsfonder samt om ändring av direktiv 2003/41/EG och 2009/65/EG och förordningarna [EG] nr 1060/2009 och [EU] nr 1095/2010).

Det finns också särskilda regler om auktorisation i förordningen (artiklarna 16–20). De behöriga myndigheterna är skyldiga att underrätta Esma om de beslut som de fattar (artikel 21). Det finns även särskilda regler för tillsynen i vissa avseenden (se t.ex. artikel 22). Exempelvis ska de behöriga myndigheterna – minst en gång per år se över de arrangemang, strategier, processer

och mekanismer som har genomförts av en värdepapperscentral för att följa förordningens regler och utvärdera vissa risker, – se till att värdepapperscentralen upprättar en s.k. resolutionsplan, – göra inspektioner på plats hos värdepapperscentralen, – samråda med och informera de s.k. relevanta myndigheterna i vissa

fall (se vidare avsnitt 8.2) och – ålägga en värdepapperscentral som inte uppfyller förordningens krav

att i ett tidigt skede vidta åtgärder för att hantera situationen. Genom att Finansinspektionen utses till behörig myndighet får inspektionen de befogenheter som den behöriga myndigheten har direkt med stöd av förordningen, t.ex. när det gäller auktorisation av värdepapperscentraler. Detta följer av att förordningen är direkt tillämplig i alla medlemsstater. Därmed fordras inga lagstiftningsåtgärder från svensk sida i dessa delar. Däremot krävs enligt förordningen att den behöriga myndigheten genom nationella lagstiftningsåtgärder ges bl.a. tillsynsbefogenheter och rätt att besluta om administrativa sanktioner. Dessa lagstiftningsåtgärder behandlas i avsnitten 8.4–8.8 och 9.

Även om förordningen är direkt tillämplig bör det för tydlighets skull tas in en bestämmelse i kontoföringslagen som upplyser om att Finans-

inspektionen enligt förordningen utövar tillsyn över svenska värdepapperscentraler och över kreditinstitut som har utsetts av en sådan värdepapperscentral enligt artikel 54 i förordningen. I fråga om värdepapperscentraler som är etablerade i ett annat land inom EES än Sverige och som tillhandahåller tjänster här i landet, bör det i lagen upplysas om att det följer av förordningen att Finansinspektionen utövar tillsyn i viss utsträckning. Förvaltningsrätten i Stockholm ifrågasätter behovet av en bestämmelse som anger att Finansinspektionen utövar tillsyn över sådana värdepapperscentraler i den utsträckning det följer av förordningen.

Enligt artikel 11.3 i förordningen ska de behöriga myndigheterna ha alla de tillsyns- och utredningsbefogenheter som de behöver för att utföra sina arbetsuppgifter. Samtliga de tillsynsbefogenheter som föreslås i kontoföringslagen framgår emellertid inte direkt av förordningen. Det är därför motiverat att ta in en bestämmelse i den lagen med upplysning om de bestämmelser som får tillämpas mot värdepapperscentraler som är etablerade i ett annat land inom EES än Sverige och som tillhandahåller tjänster här i landet. Förordningen innehåller regler om värdepapperscentralers möjligheter att tillhandahålla tjänster i en annan medlemsstat. Eftersom förordningen gäller för hela EES är det i realiteten andra länder inom EES som avses. Vid gränsöverskridande verksamhet är det som utgångspunkt den behöriga myndigheten i hemlandet som ansvarar för tillsynen. Det är alltså den s.k. principen om hemlandstillsyn som gäller (artikel 10). Denna princip är den dominerande beträffande verksamheter på finansmarknadsområdet. Principen utesluter dock inte att myndigheterna i värdlandet, dvs. där värdepapperscentralen tillhandahåller tjänsterna, har vissa möjligheter att utföra tillsynsinsatser och agera vid regelöverträdelser. Dessa frågor behandlas närmare i avsnitt 8.4. Enligt förordningen har den behöriga myndigheten i värdlandet ett ansvar för att ytterst se till att en värdepapperscentral följer förordningens regler, om inte den behöriga myndigheten i hemlandet har sett till att göra detta (artikel 24.5). I fråga om filialer som etableras i värdlandet har den behöriga myndigheten i det landet ett mer omfattande tillsynsansvar (artikel 24.1).

Hänvisningar till S8-1

8.2. Relevant myndighet

Regeringens bedömning: Riksbanken är en sådan centralbank som avses i artikel 12.1 i förordningen om värdepapperscentraler. Någon ändring i lagen om Sveriges riksbank bör inte göras med anledning av det.

Promemorians bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens bedömning. Promemorians bedömning avviker från regeringens bedömning genom att det i promemorians bedömning hänvisas endast till artikel 12.1 c.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker promemorians bedömning eller har inget att invända mot den. Riksbanken påpekar att i den svenska språkversionen av förordningen har artikel 12.1 a blivit felaktig genom att den hänvisar till de behöriga myndigheternas tillsyn,

snarare än till centralbankernas övervakning. Riksbanken anser att den är en relevant myndighet enligt alla de kriterier som anges i artikel 12.1.

Skälen för regeringens bedömning: Av förordningen om värdepapperscentraler följer att vissa andra myndigheter än de behöriga myndigheterna ska delta i auktorisationen av och tillsynen över värdepapperscentraler (artikel 12). Dessa myndigheter benämns i förordningen relevanta myndigheter. Genom olika regler i förordningen anges i vilken utsträckning de relevanta myndigheterna ska delta. Det gäller framför allt att de ska beredas tillfälle att yttra sig över en ansökan om auktorisation som värdepapperscentral (artikel 17.4). De relevanta myndigheterna har också en möjlighet att begära att den behöriga myndigheten undersöker om en viss värdepapperscentral uppfyller villkoren för auktorisationen (artikel 57.3).

Relevanta myndigheter enligt den svenska språkversionen av förordningen kan vara:

a) den myndighet som ansvarar för tillsynen över det avvecklingssystem

för värdepapper som drivs av värdepapperscentralen i den medlemsstat vars rättsordning är tillämplig på avvecklingssystemet (artikel 12.1 a),

b) de centralbanker inom EU som ger ut de mest relevanta valutorna i

vilka avveckling sker (artikel 12.1 b), eller

c) den centralbank inom EU på vars konton kontantdelen i ett avveck-

lingssystem för värdepapper som drivs av värdepapperscentralen avvecklas (artikel 12.1 c).

Riksbanken bedömer att den är relevant myndighet enligt samtliga ovanstående definitioner. Enligt Riksbanken är den svenska språkversionen av förordningen felaktig eftersom det i artikel 12.1 a anges den myndighet som svarar för tillsynen över avvecklingssystemet. Det indikerar att det är den behöriga myndigheten (i Sverige Finansinspektionen) som avses, se led a ovan. Av den engelska språkversionen framgår det emellertid att det är den myndighet som ansvarar för övervakningen av avvecklingssystemet som avses (på engelska oversight), vilket indikerar att det i stället rör sig om centralbankens övervakning.

Detta är också konsistent med termen relevanta myndigheter som tydligt avviker från termen behöriga myndigheter som används i andra fall när det är fråga om auktorisation och tillsyn (jfr artiklarna 17.4 och 57.3). Enligt regeringens uppfattning bör Riksbanken således anses vara en sådan relevant myndighet som avses i artikel 12.1 a i förordningen.

Som Riksbanken påpekar ska bedömningen av vilka valutor som är mest relevanta bedömas för varje avvecklingssystem taget för sig. Kriterierna för att ange vilka valutor som är mest relevanta kommer att fastställas i tekniska standarder som ska antas av kommissionen. Även om den exakta definitionen av relevanta valutor ännu inte har fastställts konstaterar Riksbanken att svenska kronan kommer att vara den mest relevanta valutan när det gäller det avvecklingssystem för värdepapper som drivs av Euroclear Sweden AB. Det innebär i så fall att Riksbanken ska anses som relevant myndighet även enligt artikel 12.1 b i förordningen.

I fråga om VPC-systemet avvecklas betalningsledet eller, med ett annat ord, kontantdelen i en värdepapperstransaktion antingen genom betalning med s.k. centralbankspengar eller med s.k. affärsbankspengar (Allmänna villkor, Euroclear Sweden 2013-06-26, avsnitt C 3, 3.3.1). Den avveck-

ling som sker i avvecklingssystemet mellan likvidbanker avser dock endast centralbankspengar. Termen centralbankspengar förklaras i avsnitt 4.2.3. Vid avveckling hos Euroclear Sweden AB används antingen svenska kronor eller euro. För avveckling i svenska kronor sker överföring av pengar mellan särskilda riksbankskonton (ovan angivna villkor, avsnitt C 4, 4.3.1). Om avveckling av kontantdelen i stället sker i euro, används den finländska centralbanken, Finlands Bank.

Regeringen anser med hänsyn till det anförda att Riksbanken även bör anses som en sådan relevant myndighet som avses i artikel 12.1 c i förordningen.

Av lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank (kallad riksbankslagen) följer att riksbanken får driva system för avveckling av betalningar (se avsnitten 4.2.3 och 6.2) och att den ska främja ett säkert och effektivt betalningsväsende (1 kap. 2 § tredje stycket samt 6 kap. 7 §). De företag som står under tillsyn av Finansinspektionen är i vissa avseenden skyldiga att lämna uppgifter till Riksbanken (6 kap. 9 § samma lag). I praktiken deltar Riksbanken även tillsammans med Finansinspektionen i utvärderingar av avvecklingssystem för betalningar och av verksamheten hos en central motpart (se Finansinspektionen och Riksbanken, Utvärdering av Bankgirocentralen BGC AB:s betalningssystem 2010, Finansinspektionens dnr 10-6463, samt Finansinspektionen och Riksbanken, Utvärdering av Nasdaq OMX Derivatives Markets som central motpart, 2010, Riksbankens dnr 2010-617-AFS och Finansinspektionens dnr 10-7724).

Förordningens regler är, som framgår ovan, direkt tillämpliga. Eftersom det klart följer av reglerna i förordningen att Riksbanken har vissa uppgifter i fråga om värdepapperscentraler, saknas det skäl att ta in någon bestämmelse om det i riksbankslagen.

Hänvisningar till S8-2

  • Prop. 2015/16:10: Avsnitt 16.5, 8.1

8.3. Auktorisation av värdepapperscentraler

Regeringens förslag: Bestämmelserna i kontoföringslagen om auktorisation av centrala värdepappersförvarare och om allmänna och vissa organisatoriska krav på sådana förvarare upphävs.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om handläggningen av ärenden om auktorisation av värdepapperscentraler.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker promemorians förslag eller har inget att invända mot det. Bolagsverket anser att underrättelseskyldigheter till Bolagsverket i samband med auktorisation av värdepapperscentraler och förändringar i sådana bör regleras för att aktiebolagsregistret så långt möjligt ska innehålla aktuell och korrekt information i dessa avseenden. Svenska Fondhandlareföreningen, med instämmande av Svenska Bankföreningen, lyfter fram behoven av transparens och förutsebarhet när det gäller de nya reglernas tillämplighet. Euroclear

Sweden AB anser att det bör övervägas om inte 2 kap. 5 a § kontoföringslagen alltjämt bör gälla.

Skälen för regeringens förslag: I kontoföringslagen finns det bestämmelser om vilka slag av juridiska personer som kan få auktorisation som central värdepappersförvarare (1 kap. 2 §). Det finns också bestämmelser om de krav som gäller för att Finansinspektionen ska få meddela auktorisation till svenska företag (2 kap. 2–5 §§) respektive utländska företag (2 kap. 6 §). Det kan särskilt nämnas att krav på bl.a. kapital finns i 2 kap. 4 §.

Kontoföringslagen innehåller dessutom allmänna krav på centrala värdepappersförvarares verksamhet (2 kap. 1 §). Slutligen finns det särskilda bestämmelser om dels i vilken utsträckning en central värdepappersförvarare får driva annan verksamhet än den som omfattas av den lagen, dels krav på tillstånd när en sådan värdepappersförvarare förvärvar vissa andelar eller aktier (2 kap. 7 respektive 8 §). En särskild bestämmelse med krav på centrala värdepappersförvarares organisation när det gäller hantering av ersättningskrav finns i 7 kap. 6 §.

Förordningen om värdepapperscentraler innehåller ett krav på att värdepapperscentraler ska vara auktoriserade (artikel 10). Kravet får anses innebära att sådan verksamhet som uppfyller rekvisiten i definitionen av en värdepapperscentral enligt förordningen får drivas endast av en auktoriserad värdepapperscentral. Detta förhållande framgår tydligare av ett annat krav, som gäller att varje juridisk person som omfattas av definitionen av en värdepapperscentral ska erhålla en auktorisation av den behöriga myndigheten innan den inleder sin verksamhet (artikel 16.1). Motsatsvis får sådan verksamhet inte drivas utan tillstånd.

I förordningen anges vilken myndighet som ska pröva en fråga om auktorisation av en värdepapperscentral (artikel 16.1). Där anges att det är den behöriga myndigheten i den medlemsstat i vilken den juridiska personen i fråga är etablerad som prövar ansökan om auktorisation. Bestämmelsen i kontoföringslagen om att Finansinspektionen prövar frågor om auktorisation av centrala värdepappersförvarare överlappar således regeln i förordningen (1 kap. 1 § andra stycket andra meningen).

Förordningen innehåller en mängd krav som ska vara uppfyllda för att en värdepapperscentral ska få auktoriseras (se bl.a. artiklarna 26–29). Dessa krav motsvaras i svensk rätt av 2 kap. 1–5 §§ kontoföringslagen.

Förfarandet för att bevilja auktorisation regleras också i förordningen (artikel 17). Esma ska dock utarbeta förslag till tekniska standarder som ska antas av kommissionen i form av delegerade akter eller genomförandeakter beträffande vilken information som sökanden ska lämna till den behöriga myndigheten respektive hur standardformulär, mallar och förfaranden beträffande ansökningsförfarandet ska utformas (artikel 17.9 och 17.10). Även med sådana tekniska standarder kan det kvarstå vissa frågor om handläggningen av ärenden om auktorisation som lämpligen bör regleras i förordning eller myndighetsföreskrifter. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför få meddela föreskrifter på detta område.

Förutsättningarna för en värdepapperscentral i en medlemsstat, i realiteten ett land inom EES, att driva verksamhet i ett annat sådant land regleras i förordningen (artikel 23). Principen om frihet att tillhandahålla tjänster i ett annat land inom EES gäller, dvs. den värdepapperscentral som är auktoriserad i ett land inom EES har rätt att tillhandhålla sina tjänster även i ett annat sådant land. Även den s.k. principen om hem-

landstillsyn är tillämplig. Det innebär att det i ett sådant fall är den behöriga myndigheten i värdepapperscentralens hemland som prövar en anmälan om att tillhandahålla verksamhet i ett annat land inom EES (se avsnitt 8.1).

Även en värdepapperscentral från ett tredjeland får tillhandahålla sina tjänster inom EES (artikel 25). Det finns en särskild definition av en sådan värdepapperscentral (artikel 2.1.2). Frågor om erkännande av en värdepapperscentral från tredjeland prövas av Esma.

I förordningen finns det slutligen en regel av innebörden att en värdepapperscentral ska ha överblickbara regler för hantering av klagomål (artikel 32.2).

Förordningen är direkt tillämplig och reglerar värdepapperscentraler och värdepappersavveckling på ett i huvudsak uttömmande sätt. Förordningen ska kompletteras med ytterligare regler i form av tekniska standarder. Medlemsstaterna har rätt att och är skyldiga att införa kompletterande, nationella, bestämmelser på vissa särskilt angivna områden. Utanför dessa områden får några nationella bestämmelser som överlappar förordningens regler inte införas eller kvarstå. Det innebär att det inte är möjligt att ställa upp ytterligare krav för auktorisation av värdepapperscentraler utöver dem som anges i förordningen. Det är inte heller möjligt att ställa upp rörelseregler i övrigt som kommer i konflikt med förordningens krav. Det sistnämnda innefattar den särskilda bestämmelsen i kontoföringslagen om organisatoriska krav avseende hanteringen av ersättningsanspråk, som får anses överflödig mot bakgrund av den mer omfattande regeln om hantering av klagomål i förordningen (7 kap. 6 § respektive artikel 32).

Euroclear Sweden AB anser att skälen för att upphäva 2 kap. 5 a § kontoföringslagen bör övervägas. Som utvecklas ovan reglerar förordningen emellertid uttömmande frågor om auktorisation av värdepapperscentraler och även organisatoriska krav. Därtill ska Esma utarbeta tekniska standarder som ska antas av kommissionen. Dessa ska bl.a. omfatta övervakningsverktyg för att kunna identifiera och hantera risker för värdepapperscentraler (artikel 26.8 a jämförd med artikel 26.1).

Reglerna i förordningen ställer bl.a. krav på stabila styrformer som omfattar en tydlig organisationsstruktur med tydlig och överblickbar och konsekvent arbetsfördelning (artikel 26.1). Ett av skälen bakom 2 kap. 5 a § kontoföringslagen är att både styrelsens arbetsordning och instruktioner om arbetsfördelningen mellan bolagsorganen har betydelse för Finansinspektionens tillsyn och kontroll och riskbedömning (prop. 2013/14:86 s. 5658). Det finns följaktligen en risk för att bestämmelsen i kontoföringslagen överlappar förordningens regler och den bör därför upphävas.

Bestämmelsen om utländska företag i 2 kap. 6 § kontoföringslagen överlappar förordningens regler om frihet att tillhandahålla tjänster inom EES och reglerna om värdepapperscentraler från tredjeland.

Alla bestämmelser i kontoföringslagen som överlappar reglerna i förordningen bör således upphävas (1 kap. 1 § andra stycket och 2 §, hela 2 kap. samt 7 kap. 6 §).

Bolagsverket ställer frågan om även Bolagsverket bör notera att ett företag har fått tillstånd av Finansinspektionen att vara värdepapperscentral. Detta skulle i så fall förutsätta att Finansinspektionen och, i före-

kommande fall, andra behöriga myndigheter inom EES, underrättar Bolagsverket i de fall ett företag beviljas tillstånd att vara värdepapperscentral.

Det finns enligt gällande rätt ingen skyldighet för Finansinspektionen att underrätta Bolagsverket när inspektionen har meddelat auktorisation för en central värdepappersförvarare. Enligt regeringens uppfattning finns det emellertid skäl för att Finansinspektionen vid auktorisation av och vid återkallelse av auktorisation som värdepapperscentral bör underrätta Bolagsverket så att de uppgifterna kan registreras i aktiebolagsregistret. Bestämmelser om det införs lämpligen på förordningsnivå. Sådana bestämmelser avser endast informationsutbyte mellan två myndigheter och innebär inte ett krav som riktas mot en värdepapperscentral eller en förutsättning för auktorisation eller återkallande av auktorisation. Det är således inte fråga om bestämmelser som överlappar eller står i strid med reglerna i förordningen.

Av förordningen framgår att reglerna om auktorisation inte ska tillämpas omedelbart vid dess ikraftträdande. I stället ska nationella bestämmelser om auktorisation av värdepapperscentraler gälla till dess att värdepapperscentralerna har fått tillräckligt lång tid på sig för att ansöka om auktorisation, vilket enligt förordningen är upp till sex månader från ikraftträdandet av vissa tekniska standarder (skäl 80 samt artikel 69.2 och 69.4). Svenska Fondhandlareföreningen, med instämmande av Svenska Bankföreningen, efterfrågar transparens och förutsebarhet när det gäller de nya reglernas tillämplighet. Denna fråga rör emellertid framför allt ikraftträdande- och övergångsbestämmelser. Se avsnitt 14 i fråga om sådana bestämmelser. Frågor om återkallelse av auktorisation behandlas i avsnitt 9.7.

8.4. Finansinspektionens tillsynsbefogenheter

Regeringens förslag: En svensk värdepapperscentral ska lämna

Finansinspektionen upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter, enligt föreskrifter som meddelats med stöd av kontoföringslagen. Den ska därutöver lämna Finansinspektionen de upplysningar som inspektionen begär.

För tillsynen över att förordningen om värdepapperscentraler följs får Finansinspektionen förelägga en värdepapperscentral, ett utsett kreditinstitut eller någon annan att tillhandahålla uppgifter, handlingar eller annat. Föreläggandet får dock inte strida mot den i lag reglerade tystnadsplikten för advokater.

Den som förväntas kunna lämna upplysningar i saken ska på Finansinspektionens begäran inställa sig till förhör.

Ett föreläggande och en kallelse till förhör får förenas med vite. Om det finns skäl för det får Finansinspektionen göra en platsundersökning hos en värdepapperscentral eller en juridisk person till vilken värdepapperscentralen har utkontrakterat verksamhet.

Finansinspektionen får sammankalla styrelsen i en värdepapperscentral. Inspektionen får även begära att styrelsen kallar till extra

stämma. Om styrelsen inte rättar sig efter en sådan begäran, får inspektionen utfärda kallelsen.

Finansinspektionen får närvara vid en stämma och vid ett sådant styrelsesammanträde som inspektionen har sammankallat samt delta i överläggningarna.

Om en värdepapperscentral som har auktoriserats i ett annat land inom EES än Sverige tillhandahåller tjänster här i landet, är den skyldig att lämna uppgifter till Finansinspektionen på samma sätt som en svensk värdepapperscentral. Finansinspektionen får begära in uppgifter m.m. från värdepapperscentralen. Om en sådan värdepapperscentral etablerar en filial här i landet, får Finansinspektionen genomföra en platsundersökning även i fråga om filialen.

Finansinspektionen får förordna en eller flera revisorer att delta i revisionen av en värdepapperscentral.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om värdepapperscentralers uppgiftsskyldighet.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Promemorians förslag innebär dock att Finansinspektionen får begära handräckning av Kronofogdemyndigheten för att en platsundersökning ska kunna genomföras. Promemorian innehåller inte förslag att Finansinspektionen får förordna en eller flera revisorer att delta i revisionen av en värdepapperscentral.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker promemorians förslag eller har inget att invända mot det. Kammarrätten i Stockholm efterlyser en djupare analys av föreslagna bestämmelser om rätten att överklaga ett beslut om platsundersökning som redan är genomförd i relation till frågan om effektivt rättsmedel i enlighet med artikel 13 i

Europakonventionen och artikel 47 i EU:s rättighetsstadga. Förvaltningsrätten i Stockholm anser att det bör övervägas om inte proportionalitetsprincipen ska komma till uttryck i lagtexten. Vidare anser förvaltningsrätten att det bör framgå av lagtexten att det föreslagna undantaget från uppgiftsskyldighet för advokater inte utesluter att även andra tystnadsplikter kan upprätthållas. Ekobrottsmyndigheten anser att det bör klargöras om den praxis som har utvecklats avseende undantag för viss typ av uppgifter beträffande motsvarande bestämmelser i annan lagstiftning även ska kunna tillämpas när det gäller den bestämmelse som nu föreslås. Vidare anser myndigheten att den problematik som kan uppstå när en person som misstänks för en överträdelse som kan medföra en administrativ sanktion har förelagts att lämna uppgifter vid äventyr av vite bör belysas i relation till rätten att slippa belasta sig själv. Finansinspektionen noterar att dess möjlighet att förordna en eller flera revisorer att delta i revisionen av en central värdepappersförvarare tas bort enligt förslaget. Inspektionen noterar att befogenheten kvarstår i andra lagar på finansmarknadsområdet som innehåller rörelseregler.

Skälen för regeringens förslag: Utgångspunkten för utformningen av

Finansinspektionens befogenheter för tillsyn bör vara att de ska ligga i linje med det som sedan tidigare gäller i jämförbar lagstiftning, under förutsättning att detta är förenligt med förordningen om värdepapperscentraler och särskilda skäl inte talar emot det.

Centrala värdepappersförvarare är i dag skyldiga att lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som följer av vissa föreskrifter (23 kap. 2 § lagen om värdepappersmarknaden och hänvisningen till detta lagrum i 9 kap. 1 § första stycket kontoföringslagen). Centrala värdepappersförvarare ska utöver detta lämna de upplysningar som inspektionen begär.

Finansinspektionen har rätt att förordna en eller flera revisorer att tillsammans med övriga revisorer delta i revisionen av en central värdepappersförvarare (23 kap. 7 § lagen om värdepappersmarknaden och hänvisningen till detta lagrum i 9 kap. 1 § första stycket kontoföringslagen). Inspektionen får när som helst återkalla ett sådant förordnande och utse en ny revisor. Om Finansinspektionen behöver anlita någon annan person med särskild fackkunskap för bedömning av en viss fråga vid tillsynen ska kostnaden för detta betalas av den som tillsynen avser (23 kap. 14 § lagen om värdepappersmarknaden och hänvisningen till detta lagrum i 9 kap. 1 § första stycket kontoföringslagen).

Finansinspektionen får också sammankalla styrelsen i en central värdepappersförvarare (23 kap. 11 § lagen om värdepappersmarknaden och hänvisningen till detta lagrum i 9 kap. 1 § första stycket kontoföringslagen). Inspektionen får även begära att styrelsen kallar till extra stämma. Om styrelsen inte rättar sig efter en sådan begäran, får inspektionen utfärda kallelsen. Företrädare för Finansinspektionen får närvara vid en stämma och vid ett sådant styrelsesammanträde som inspektionen har sammankallat samt delta i överläggningarna.

Kontoförande institut är skyldiga att lämna de upplysningar som Finansinspektionen begär som rör verksamheten som kontoförande institut (3 kap. 6 § kontoföringslagen). Ett sådant föreläggande får förenas med vite (9 kap. 4 § samma lag).

Enligt förordningen om värdepapperscentraler ska de behöriga myndigheterna ha alla de tillsyns- och utredningsbefogenheter som de behöver för att utföra sina uppgifter (artikel 11.3). Det anges också i förordningen att det bör finnas ett starkt tillsynssystem för finanssektorn generellt sett (skäl 61). Till skillnad från det som gäller för administrativa sanktioner preciseras det inte närmare i förordningen vilka slags befogenheter som det ska vara fråga om (jfr avsnitt 9.3). Däremot framgår det av reglerna om administrativa sanktioner att medlemsstaternas skyldighet att införa bestämmelser om administrativa sanktioner inte ska påverka de behöriga myndigheternas tillsynsbefogenheter (artikel 63.2 första ledet). Dessa befogenheter ska således finnas vid sidan av möjligheten att besluta om administrativa sanktioner. Förutom de tillsynsbefogenheter som Finansinspektionen har enligt gällande rätt bör inspektionen få tillgång även till de tillsynsbefogenheter som myndigheten har enligt ett flertal andra lagar på finansmarknadsområdet. Proportionalitetsprincipen är, som Förvaltningsrätten i Stockholm anför, en allmän rättsgrundsats inom svensk förvaltningsrätt och är gällande utan lagstöd. De befogenheter som Finansinspektionen föreslås få i denna proposition är inte mer ingripande än motsvarande befogenheter enligt andra lagar på finansmarknadsområdet. Det finns därför inte anledning att i kontoföringslagen särskilt lagfästa den principen.

Det anges särskilt i förordningen att den behöriga myndigheten ska göra inspektioner på plats hos värdepapperscentralen (artikel 22.5, jfr

avsnitt 8.1). I samband med gränsöverskridande verksamhet ska en sådan möjlighet även finnas för den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten i fråga om en filial som etableras i värdmedlemsstaten (artikel 24.1). Med medlemsstat avses i realiteten ett land inom EES. Om en värdepapperscentral som har auktoriserats i t.ex. Storbritannien etablerar en filial i Sverige, får Finansinspektionen således genomföra en inspektion hos filialen. Oavsett om värdepapperscentralen har etablerat en filial eller inte, får Finansinspektionen kräva att den ska rapportera till inspektionen så fort det rör sig om att den tillhandahåller tjänster i Sverige med stöd av sin auktorisation i det andra landet inom EES (artikel 24.2).

Vid gränsöverskridande verksamhet är det alltså som utgångspunkt den behöriga myndigheten i hemlandet som ansvarar för tillsynen (principen om hemlandstillsyn). Det utesluter dock inte att myndigheterna i värdlandet, dvs. där värdepapperscentralen tillhandahåller tjänsterna, har vissa möjligheter att agera vid regelöverträdelser.

I flera lagar på finansmarknadsområdet finns det bestämmelser om att finansiella företag är skyldiga att lämna de upplysningar som Finansinspektionen begär, se t.ex. 23 kap. 2 § lagen om värdepappersmarknaden och 13 kap. 3 § första stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse. Den förstnämnda bestämmelsen gäller även för centrala värdepappersförvarare (9 kap. 1 § kontoföringslagen). Det är av central betydelse för tillsynen på finansmarknadsområdet att de berörda företagen är skyldiga att lämna upplysningar till Finansinspektionen. En bestämmelse av denna innebörd bör därför tas in i kontoföringslagen. Bestämmelsen bör även gälla de värdepapperscentraler som är etablerade i ett annat land inom EES än Sverige som tillhandahåller tjänster här i landet. Ett sådant krav är förenligt med förordningen (artikel 24.2).

Genom lagändringar som trädde i kraft den 1 augusti 2014 togs det in nya upplysningsbestämmelser om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om att vissa uppgifter ska lämnas till Statistiska centralbyrån i stället för till Finansinspektionen i respektive lag (23 kap. 2 a § lagen om värdepappersmarknaden och 13 kap. 3 a § lagen om bank- och finansieringsrörelse). Regeringen gjorde i det lagstiftningsärendet bedömningen att föreskrifter om att uppgifterna i stället ska lämnas till en annan myndighet under regeringen hör till det område inom vilket regeringen har rätt att meddela föreskrifter enligt 8 kap. 7 § regeringsformen (prop. 2013/14:161 s. 46). Således krävdes det inte något bemyndigande. Möjligheten att föreskriva att vissa uppgifter ska lämnas till Statistiska centralbyrån i stället för till Finansinspektionen syftar till att uppgifter ska kunna samlas in till en särskild databas som drivs enligt lagen (2014:484) om en databas för övervakning av och tillsyn över finansmarknaderna (databaslagen, se a. prop.). I databasen får sådana uppgifter behandlas som har samlats in med stöd av bl.a. 23 kap. 2 § första stycket lagen om värdepappersmarknaden (3 § 7 databaslagen). Bestämmelsen i lagen om värdepappersmarknaden gäller som framgår ovan även för centrala värdepappersförvarare. Bestämmelserna om värdepapperscentraler bör samlas i kontoföringslagen, eftersom lagstiftningen blir mer överskådlig på så sätt. Av den anledningen finns det skäl att i kontoföringslagen ta in nya bestämmelser om uppgiftsskyldighet av samma innebörd som i lagen om värdepappersmarknaden.

Till följd av detta bör databaslagen ändras på så sätt att det anges att i databasen får även sådana uppgifter behandlas som har samlats in med stöd av bestämmelserna i kontoföringslagen.

I fråga om Finansinspektionens tillsynbefogenheter kan en jämförelse göras även med de bestämmelser som gäller för centrala motparter. Enligt lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister får Finansinspektionen förelägga företag eller annan att tillhandahålla uppgifter, handlingar eller annat och den som förväntas kunna lämna upplysningar i saken på inspektionens begäran ska ställa in sig till förhör (4 kap. 1 §). Bestämmelser av samma innebörd finns även bl.a. i lagen om värdepappersmarknaden (23 kap. 3 §), lagen (2004:46) om värdepappersfonder (10 kap. 3 §) och lagen om handel med finansiella instrument (6 kap. 1 a §). Denna befogenhet är således vedertagen i annan lagstiftning på finansmarknadsområdet. En bestämmelse av denna innebörd bör därför tas in i kontoföringslagen. I fråga om skyldigheten att lämna upplysningar m.m. bör bestämmelsen även gälla för värdepapperscentraler som är etablerade i ett annat land inom EES än Sverige som tillhandahåller tjänster här i landet (se ovan angående artikel 24.2 och jfr prop. 2013/14:228 s. 200202).

Finansinspektionen bör få möjlighet att förena ett föreläggande eller en kallelse till förhör med vite (jfr prop. 2012/13:72 s. 24). Även denna befogenhet förekommer i flera andra lagar på finansmarknadsområdet, se t.ex. 25 kap. 29 § lagen om värdepappersmarknaden och 4 kap. 3 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister. Det kan också vara nödvändigt att förena t.ex. ett föreläggande med vite för att föreläggandet ska följas.

Ekobrottsmyndigheten framför att den problematik som kan uppstå när en person som misstänks för en överträdelse som kan medföra en administrativ sanktion har förelagts att lämna uppgifter vid äventyr av vite bör belysas i relation till rätten att slippa belasta sig själv. Den frågan behandlas i avsnitt 9.4.

I likhet med det som anges i bl.a. 23 kap. 3 § andra stycket lagen om värdepappersmarknaden bör det i bestämmelsen i kontoföringslagen anges att ett föreläggande eller en kallelse till förhör inte får strida mot den i lag reglerade tystnadsplikten för advokater. Advokater som avkrävs uppgifter kan alltså underlåta att lämna sådana, om det skulle kunna medföra straffrättsligt ansvar för brott mot tystnadsplikten. Förvaltningsrätten i Stockholm anser att det bör framgå direkt av lagtexten att undantaget för advokater inte utesluter att andra tystnadsplikter kan upprätthållas. Regeringen konstaterar att bestämmelsen, som har sin motsvarighet i ett antal lagar på bl.a. finansmarknadsområdet, inte bör tolkas motsatsvis, dvs. den utesluter inte att även andra tystnadsplikter kan upprätthållas (jfr prop. 2011/12:175 s. 19 f. och prop. 2012/13:72 s. 24). Ett tillägg i bestämmelsen i kontoföringslagen som det förvaltningsrätten förordar skulle enligt regeringens uppfattning riskera att kunna tolkas som att den och de motsvarande bestämmelserna i andra lagar har olika innebörd och något sådant tillägg bör därför inte införas. Ekobrottsmyndigheten framför att det bör förtydligas om bestämmelsen i kontoföringslagen är avsedd att ha någon annan innebörd i relation till lagen

(2003:396) om elektronisk kommunikation än vad motsvarande bestämmelser i andra lagar på finansmarknadsområdet har. Finansinspektionen ska ha alla de tillsyns- och utredningsbefogenheter som den behöver för att utföra sina uppgifter enligt förordningen om värdepapperscentraler (artikel 11.3). Regeringen konstaterar att det enligt förordningen inte finns något uttryckligt krav på att Finansinspektionen ska kunna hämta in befintliga uppgifter om tele- och datatrafik (se artiklarna 11, 22 och 61). I enlighet med tidigare förarbetsuttalanden beträffande motsvarande bestämmelser i andra lagar på finansmarknadsområdet bör bestämmelsen i kontoföringslagen inte tolkas motsatsvis och den utesluter således inte att även tystnadsplikt som följer av lagen om elektronisk kommunikation kan upprätthållas.

För att Finansinspektionen ska kunna uppfylla sin skyldighet enligt förordningen att göra inspektioner på plats hos värdepapperscentraler, är det nödvändigt att införa en bestämmelse i kontoföringslagen som ger inspektionen befogenhet att genomföra en platsundersökning. Det gäller även om det i praktiken är osannolikt att en värdepapperscentral skulle motsätta sig en sådan undersökning. En sådan befogenhet är också motiverad med hänsyn till den synnerligen centrala funktion som en värdepapperscentral fyller för den finansiella infrastrukturen och för samhällsekonomin i stort.

Det bör inte införas något krav på ett tillstånd från domstol eller annan rättslig myndighet innan det sker en platsundersökning (jfr prop. 2012/13:72 s. 27 f.). I motsats till det som gäller enligt konkurrenslagen (2008:579) bör det inte heller krävas att det finns anledning att anta att en regelöverträdelse har skett för att en platsundersökning ska komma i fråga (5 kap. 3 §). En undersökning kan i stället syfta till att kontrollera att verksamheten drivs på ett betryggande sätt. Av den anledningen bör det inte heller anges i kontoföringslagen att en platsundersökning får genomföras enbart om det är nödvändigt (jfr 23 kap. 4 § lagen om värdepappersmarknaden). Med hänsyn till förordningens krav på att inspektioner ska ske, bör det i stället vara tillräckligt att det finns skäl för en sådan undersökning.

Med tanke på bestämmelserna om inspektion i förordningen, bör Finansinspektionen ha rätt att genomföra en platsundersökning även avseende en filial till en värdepapperscentral som är etablerad i ett annat land inom EES än Sverige. En sådan befogenhet finns redan avseende filialer till utländska kreditinstitut (13 kap. 4 § lagen om bank- och finansieringsrörelse, se även prop. 2013/14:228 s. 200202).

Kammarrätten i Stockholm efterfrågar en djupare analys av det faktum att en platsundersökning i fall då företaget inte underrättas om denna i förväg endast kan överklagas i efterhand och om detta kan anses utgöra ett effektivt rättsmedel enligt Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga. Enligt förordningen om värdepapperscentraler ska tillsynsmyndigheterna ha möjlighet att utföra inspektioner på plats hos värdepapperscentraler (artikel 22.5). Finansinspektionen har enligt gällande rätt ingen möjlighet att utföra platsundersökningar hos en värdepapperscentral.

Enligt promemorians förslag bör Finansinspektionen i likhet med det som gäller enligt lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala värdepappersförvarare och transaktionsregister ha rätt att begära handräckning av Kronofogdemyndigheten

för att genomföra en platsundersökning. Enligt den förordningen ska emellertid Esma kunna genomföra platsundersökningar och den behöriga myndigheten, i Sverige Finansinspektionen, ska i så fall lämna nödvändigt bistånd och vid behov begära handräckning av en verkställande myndighet för det fall någon motsätter sig en platsundersökning (artikel 63). Enligt förordningen om värdepapperscentraler finns det dock varken någon motsvarande rätt för Esma att genomföra platsundersökningar eller något krav på handräckning av en verkställande myndighet. Enligt regeringens uppfattning är det därför tillräckligt att Finansinspektionen har rätt att genomföra platsundersökningar hos en värdepapperscentral eller en juridisk person till vilken värdepapperscentralen har utkontrakterat verksamhet. Regeringen anser således att det i likhet med det som gäller enligt lagen om värdepappersmarknaden saknas anledning att införa bestämmelser i kontoföringslagen som ger Finansinspektionen rätt att använda tvångsmedel för att genomföra platsundersökningar (jfr prop. 2006/07:115 s. 393 f.). Det innebär även att det saknas anledning att göra någon sådan djupare analys som Kammarrätten efterfrågar.

Som berörs ovan har Finansinspektionen enligt gällande rätt en befogenhet att sammankalla styrelsen i en central värdepappersförvarare. Inspektionen får också begära att styrelsen kallar till en extra stämma för företaget. Alternativt får inspektionen självt kalla till stämman. Samma befogenhet finns också beträffande andra finansiella företag, t.ex. AIFförvaltare (se 13 kap. 14 § lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder). Finansinspektionen bör ha samma befogenhet i fråga om svenska värdepapperscentraler. En bestämmelse av denna innebörd bör därför tas in i kontoföringslagen.

Finansinspektionen konstaterar att promemorians förslag innebär att den möjlighet som inspektionen har i dag att förordna en eller flera revisorer att delta i revisionen av en central värdepappersförvarare tas bort. Inspektionen erinrar om att motsvarande befogenhet kvarstår i andra lagar på finansmarknadsområdet som innehåller rörelseregler för finansiella företag. Regeringen konstaterar att denna fråga inte behandlas uttryckligen i promemorian. Enligt regeringens uppfattning är den möjlighet som Finansinspektionen har enligt gällande rätt att förordna revisorer när det gäller en central värdepappersförvarare förenlig med förordningen om värdepapperscentraler. Regeringen anser att den möjligheten bör gälla även beträffande värdepapperscentraler. En bestämmelse om detta bör därför tas in i kontoföringslagen.

Bestämmelserna om Finansinspektionens tillsynsbefogenheter bör tas in i 9 kap. kontoföringslagen. Genom att dessa befogenheter anges direkt i lagen i stället för genom hänvisning till någon annan lag uppnås en högre grad av överskådlighet.

8.5. Ägarprövning

Regeringens förslag: Bestämmelserna om ägarprövning avseende centrala värdepappersförvarare upphävs.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Promemorians förslag innebär dock att även bestämmelserna om sekretess för uppgifter i ärenden om ägarprövning upphävs.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker promemorians förslag eller har inget att invända mot det. Finansinspektionen anser att det följer av förordningen att ägarprövningar inte bara kommer att ske inom ramen för ett auktorisationsärende. Det innebär att det inte är lämpligt att upphäva det sekretesskydd som i dag gäller för uppgifter i ärenden om ägarprövning. Enligt promemorians förslag kommer Finansinspektionen inte längre att ha stöd för att kräva att värdepapperscentralers ägare ska lämna information om förändringar i ledningen för prövning till skillnad från det som gäller i dag enligt kontoföringslagen och lagen om värdepappersmarknaden. Finansinspektionen förespråkar en enhetlig reglering på området.

Skälen för regeringens förslag: Enligt kontoföringslagen ska Finansinspektionen pröva lämpligheten hos den som äger aktier i en central värdpappersförvarare (se hänvisningen i 9 kap. 1 § till vissa bestämmelser i 24 kap. lagen om värdepappersmarknaden). Detta förfarande kallas ägarprövning och förekommer beträffande ägare av en rad olika slags finansiella företag, t.ex. banker, värdepappersbolag och vissa typer av försäkringsföretag. Det finns en särskild sekretessbestämmelse som gäller uppgifter i ärenden om ägarprövning (30 kap. 5 § offentlighets- och sekretesslagen [2009:400]).

Förordningen om värdepapperscentraler innehåller detaljerade krav på en värdepapperscentral, såsom organisatoriska krav, uppföranderegler, krav på värdepapperscentralens tjänster, stabilitetskrav och krav på länkar mellan värdepapperscentraler. Det finns även regler om tillträde till och mellan en värdepapperscentral och annan infrastruktur och särskilda regler om tillhandahållandet av anknutna banktjänster. Enligt artikel 11.3 i förordningen ska den behöriga myndigheten, i Sverige Finansinspektionen, ha alla de tillsyns- och utredningsbefogenheter som den behöver för att utföra sina uppgifter. Denna bestämmelse riktar sig till medlemsstaterna. Det framgår av artikel 11.1 att den behöriga myndighetens uppgifter, som alltså ska regleras i nationell rätt, avser uppgifter som följer av förordningen. Av artikel 17.2 framgår att en värdepapperscentral, som ett villkor för auktorisation, ska uppfylla kraven i förordningen, däribland de organisatoriska kraven i artiklarna 26–31. Närmare bestämmelser om företagsledning, ledningsorgan och aktieägare finns i artikel 27. Reglerna om ägarprövning framstår som förhållandevis kortfattade, men ändå uttömmande när det gäller skyldigheten att informera den behöriga myndigheten om värdepapperscentralens ägarförhållanden. Enligt regeringens bedömning finns det därmed inte något utrymme att behålla några motsvarande skyldigheter i nationell rätt. Bestämmelserna om ägarprövning i kontoföringslagen bör därmed upphävas.

Finansinspektionen påpekar att prövning av en ägares lämplighet inte kan begränsas till auktorisationstillfället utan även måste kunna utföras som en separat prövning. Enligt artikel 27.7 i förordningen ska en värdepapperscentral informera den behöriga myndigheten om dess ägarförhållanden, särskilt beträffande parter som har möjlighet att utöva kontroll över värdepapperscentralens verksamhet. Fysiska eller juridiska

personer som avser att förvärva eller avyttra andelar i värdepapperscentralen i en utsträckning som påverkar sammansättningen av de personer som har möjlighet att utöva kontroll över dess verksamhet, ska informera värdepapperscentralen och den behöriga myndigheten om det, samt avvakta den behöriga myndighetens godkännande (artikel 27.8). Detta ger Finansinspektionen en befogenhet, som framgår direkt av förordningen, att godkänna eller neka att godkänna möjliga ägarförändringar, utan att detta behöver ha samband med auktorisationstillfället.

Vidare noterar Finansinspektionen att förordningen verkar sakna bestämmelser om prövning av ändringar i ledningen för företag med ett kvalificerat innehav i värdepapperscentralen, med undantag för nämnda bestämmelser om förvärv och ägarförändringar. I förordningen anges det inte heller några möjligheter för Finansinspektionen att ingripa direkt mot en olämplig ägare. Finansinspektionen avstyrker därför förslaget att upphäva bestämmelserna i 9 kap. 1 § kontoföringslagen i de delar som hänvisar till 24 kap. lagen om värdepappersmarknaden om och ingripandemöjligheter mot en olämplig ägare. Enligt Finansinspektionen bör det finnas utrymme för kompletterande bestämmelser i nationell rätt, mot bakgrund av att prövning av ledningen av ägare till en värdepapperscentral och ingripanden mot olämpliga ägare inte har harmoniserats genom förordningen.

Nuvarande bestämmelser om ägarprövning i kontoföringslagen innebär bl.a. att det i vissa fall krävs tillstånd av Finansinspektionen före förvärv av aktier eller andelar i en central värdepappersförvarare (se hänvisningen i 9 kap. 1 § kontoföringslagen till vissa bestämmelser i 24 kap. lagen om värdepappersmarknaden). Detta överensstämmer med Finansinspektionens befogenheter enligt artikel 27.8 i förordningen. Gällande rätt innehåller därutöver en skyldighet för juridiska personer som har ett kvalificerat innehav i en central värdepappersförvarare (värdepapperscentral) att anmäla ändringar av vilka som ingår i dess ledning till Finansinspektionen (24 kap. 6 § lagen om värdepappersmarknaden). Enligt nuvarande bestämmelser har Finansinspektionen även vissa möjligheter att ingripa som specifikt gäller beträffande olämpliga ägare.

Regeringen instämmer i och för sig med Finansinspektionen att reglerna om ägarprövning i förordningen om värdepapperscentraler är mindre detaljerade jämfört med de nuvarande bestämmelserna i svensk rätt. Den relevanta regeln i förordningen torde vara artikel 27.6, enligt vilken värdepapperscentralens ägare och personer som direkt eller indirekt har möjlighet att kontrollera värdepapperscentralens ledning, ska vara lämpliga att säkerställa en sund och ansvarsfull ledning av värdepapperscentralen. Med personer som har möjlighet att utöva kontroll över värdepapperscentralens ledning torde avses samma kategori av personer som i artikel 27.7, dvs. personer som genom sitt ägande i värdepapperscentralen kan utöva kontroll över verksamheten.

De i artikel 27.6 angivna kraven på lämplighet ingår bland de organisatoriska kraven och, därmed, bland villkoren för auktorisation. Krav på värdepapperscentralen kan även läggas till grund för Finansinspektionens löpande tillsyn enligt artikel 22.1. Enligt artikel 16.3 ska en värdepapperscentral alltid uppfylla de nödvändiga villkoren för auktorisation. Regeringen instämmer därför inte med det som Finansinspektionen framför om att bestämmelser om ägarprövning inte skulle ha harmoni-

serats genom förordningen och att det av den anledningen finns ett utrymme för kompletterande bestämmelser i nationell rätt. Artikel 27.6 innehåller relevanta bestämmelser om ägares lämplighet som uttryckligen avser även indirekta ägare i relevanta fall, dvs. i de fall de har möjlighet att kontrollera värdepapperscentralens ledning. Detta understryks av skyldigheter som följer direkt av förordningen att rapportera om ägarförhållanden (artikel 27.7 första stycket a) och om anmälan och prövning av ägare vid överlåtelser (artikel 27.7 första stycket b och 27.8). Bestämmelserna om ägarprövning före förvärv i 24 kap. lagen om värdepappersmarknaden överlappar förordningen och måste därför upphävas. Förordningens regler om upplysningsskyldighet träffar inte endast värdepapperscentralen utan varje fysisk eller juridisk person som beslutat förvärva eller avyttra ett innehav som gör det möjligt att utöva kontroll över värdepapperscentralen, i direkt anslutning till ett sådant beslut. Det innebär att motsvarande bestämmelser i 24 kap. samma lag om en upplysningsskyldighet som träffar värdepapperscentralen eller som avser förvärv eller avyttring av kvalificerade innehav också måste upphävas.

Ett tillkommande krav enligt gällande rätt är skyldigheten för en juridisk person som är ägare till ett sådant innehav som ger inflytande över en central värdepappersförvarare (ett kvalificerat innehav, enligt lagen om värdepappersmarknaden) att informera Finansinspektionen om förändringar i dess ledning (24 kap. 6 § samma lag). Begreppet kvalificerat innehav definieras i 1 kap. 5 § 18 samma lag. Upplysningsskyldigheten avser ägarförhållanden i vid mening, beträffande vilka värdepapperscentralen ska informera inspektionen enligt artikel 27.7 första stycket a i förordningen. Upplysningsskyldigheten i lagen om värdepappersmarknaden (som kontoföringslagen hänvisar till) riktar sig till samma krets av fysiska och juridiska personer som omfattas av rapporteringsplikten i artikel 27.7 andra stycket i förordningen. Den nyss nämnda upplysningsskyldigheten skulle därmed utgöra en tillkommande skyldighet att rapportera om förhållanden i den juridiska personens ledning, utöver de skyldigheter som följer av förordningen. Det framstår därför som alltför långtgående att ställa upp ytterligare krav i svensk rätt, dvs. att behålla nuvarande anmälningsskyldighet, när det rör en fråga som omfattas av förordningens tillämpningsområde.

Det förhåller sig på ett likartat sätt när det gäller den behöriga myndighetens möjligheter att ingripa. De ingripandemöjligheter som följer av förordningen anges i artiklarna 61 och 63, varvid personkretsen avseende fysiska personer begränsas till värdepapperscentralens ledningsorgan (se avsnitt 9.4). Bestämmelserna om organisatoriska krav i artiklarna 26–30 ingår bland de bestämmelser som ska vara förenade med sanktion i händelse av en överträdelse, däribland reglerna om ägarprövning i artikel 27.6 och 27.7. Vilka sanktioner som kan komma i fråga anges i artikel 63.2. Förteckningen är dock inte fullständig varför det anges i artikel 63.3 att behöriga myndigheter får förfoga över andra befogenheter att påföra sanktioner utöver dem som anges i artikel 63.2. Som anges ovan ska dock befogenheterna motsvara behoven för att den behöriga myndigheten ska kunna utföra sina uppgifter enligt förordningen (artikel 11.1 och 11.3).

De nuvarande möjligheterna att ingripa enligt 24 kap. 7–10 §§ lagen om värdepappersmarknaden innebär att en ägare kan förbjudas att

företräda ett kvalificerat innehav eller föreläggas att avyttra delar av innehavet så att det inte längre är kvalificerat. Aktier eller andelar som omfattas av ett sådant förbud eller föreläggande får inte heller räknas med i vissa sammanhang när det krävs samtycke av ägare till en viss andel av aktierna eller andelarna. Om det finns särskilda skäl, får Finansinspektionen ansöka om att tingsrätten utser en särskild person att som förvaltare företräda sådana aktier eller andelar som inte får företrädas av ägaren. Dessa bestämmelser avser ägande i ett värdepappersbolag, en börs eller en svensk clearingorganisation, varvid det som gäller för clearingorganisationer tillämpas på centrala värdepappersförvarare (9 kap. 1 § kontoföringslagen).

Enligt förordningen har den behöriga myndigheten rätt att ingripa inom ramen för löpande tillsyn (artiklarna 16.3 och 22.1). I artikel 63.2 anges de befogenheter att påföra sanktioner och andra åtgärder som den behöriga myndigheten åtminstone ska ha i händelse av överträdelser. Det kan röra sig om: – en offentlig förklaring som anger vilken person som är ansvarig för

en överträdelse och överträdelsens art, – ett beslut om att den person som är ansvarig för en överträdelse ska

upphöra med sitt agerande och inte upprepa det, – återkallande av auktorisation, – ett tillfälligt förbud, eller för upprepade allvarliga överträdelser, ett

permanent förbud för en ledamot av institutets ledningsorgan eller någon annan fysisk person som hålls ansvarig, att utföra ledningsuppgifter i institutet, och – vissa maximala administrativa sanktionsavgifter för juridiska eller

fysiska personer. Enligt artikel 63.3 får behöriga myndigheter förfoga över andra befogenheter att påföra sanktioner, utöver de som anges i artikel 63.2. Det anges särskilt att de administrativa sanktionsavgifter som utdöms får vara högre än de som anges i artikel 63.2. Det kan därför ifrågasättas om förordningen ger utrymme för en medlemsstat att behålla eller införa helt annorlunda sanktioner och andra åtgärder än de som anges i förordningen och som uttryckligen tar sikte på omfattningen av ägandet och rätten att företräda ett innehav i en värdepapperscentral, direkt eller indirekt. Därtill kommer att avvikande ingripandemöjligheter i en medlemsstat bl.a. strider mot en pågående tillnärmning av sanktionssystemen i den finansiella tjänstesektorn inom EU (se bl.a. kommissionens meddelande KOM (2010) 2016 slutlig). Enligt regeringens uppfattning innebär det anförda att det därmed är befogat att upphäva bestämmelserna i kontoföringslagen som hänvisar till 24 kap. lagen om värdepappersmarknaden i sin helhet. När det gäller Finansinspektionens önskemål om enhetlig reglering kan det noteras att några motsvarande bestämmelser inte heller finns i förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister eller i de kompletterande bestämmelser som finns i svensk rätt (se 1 kap. 1 § tredje stycket lagen om värdepappersmarknaden).

Finansinspektionen kommer dock att handlägga ärenden om ägarprövning i enlighet med bestämmelserna i artiklarna 22.1 och 27.6–27.8 i förordningen om värdepapperscentraler. Det innebär att det behövs sekretesskydd för uppgifter i ärenden om ägarprövning avseende värdepapperscentraler. Bestämmelserna i 30 kap. 5 § offentlighets- och sekre-

tesslagen om sekretess i ärenden om innehav av aktier eller andelar i en central värdepappersförvarare bör därför, till skillnad från promemorians förslag, inte upphävas utan i stället, i enlighet med Finansinspektionens förslag, ändras på så sätt att de avser motsvarande ärende beträffande en värdepapperscentral.

Hänvisningar till S8-5

8.6. Avgifter till Finansinspektionen

Regeringens förslag: Finansinspektionen får ta ut avgifter för prövningen av ansökningar och anmälningar enligt förordningen om värdepapperscentraler. Dessa avgifter får inspektionen disponera.

Svenska värdepapperscentraler samt värdepapperscentraler som är etablerade i ett annat land inom EES än Sverige och värdepapperscentraler från tredjeland som har inrättat filial här i landet ska med årliga avgifter bekosta Finansinspektionens verksamhet samt Statistiska centralbyråns verksamhet enligt lagen om en databas för övervakning av och tillsyn över finansmarknaderna. Dessa avgifter redovisas mot inkomsttitel på statsbudgeten.

Regeringen får meddela föreskrifter om avgifterna.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker promemorians förslag eller har inget att invända mot det. Finansinspektionen anser att den uppräkning som görs av anmälningar och ansökningar som blir aktuella enligt förordningen och som kan föranleda avgifter till inspektionen inte är uttömmande och att detta bör framgå.

Skälen för regeringens förslag: Finansinspektionens verksamhet finansieras dels via anslag på statsbudgeten, dels via avgifter för prövning av ansökningar och anmälningar. De företag som står under tillsyn betalar avgifter till inspektionen enligt förordningen (2007:1135) om årliga avgifter för finansiering av Finansinspektionens verksamhet. Sistnämnda avgifter ska vara proportionella mot de kostnader som inspektionen haft för tillsynen och övrig verksamhet som inte finansieras på annat sätt. Dessa avgifter får inspektionen inte behålla utan de ska redovisas mot inkomsttitel på statsbudgeten. Avgifter som tas ut med stöd av förordningen (2001:911) om avgifter för prövning av ärenden hos

Finansinspektionen får inspektionen behålla.

Den verksamhet som Finansinspektionen kommer att driva till följd av förordningen om värdepapperscentraler kommer att bestå i dels prövning av ansökningar om auktorisation m.m., dels tillsyn över att reglerna i förordningen följs. De ansökningar som ska prövas är sådana som rör beslut om auktorisation av värdepapperscentraler (artikel 17), auktorisation av utkontraktering eller utvidgning av tjänster (artikel 19), ansökningar om auktorisation att utse ett kreditinstitut eller att själv tillhandahålla anknutna banktjänster (artiklarna 54 och 55) samt ansökningar om utvidgning av anknutna banktjänster (artikel 56). Dessa nya arbetsuppgifter är av det slaget att de i möjligaste mån bör finansieras genom uttag av avgifter för prövning av ansökningarna. Förordningen hindrar inte att sådana avgifter tas ut, eftersom frågor om finansieringen av tillsynen inte regleras i förordningen. Det kan också

nämnas att Finansinspektionen redan i dag tar ut avgifter för ärenden som har anknytning till olika EU-förordningar (se t.ex. 4 kap. 4 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister).

Det kan därutöver förekomma att en värdepapperscentral som har auktoriserats av Finansinspektionen ger in en anmälan om tillhandahållande av tjänster i ett annat land inom EES (artikel 23 i förordningen). Även en sådan anmälan bör föranleda en avgift till inspektionen.

Bestämmelser om att de institut som står under Finansinspektionens tillsyn ska betala årliga avgifter för att bekosta inspektionens löpande verksamhet finns i ett stort antal lagar på finansmarknadsområdet.

I samband med att databaslagen infördes infördes det även bestämmelser i olika lagar på finansmarknadsområdet om att de berörda finansiella företagen med årliga avgifter ska bekosta Statistiska centralbyråns verksamhet enligt databaslagen (se avsnitt 8.4). Svenska värdepapperscentraler samt värdepapperscentraler som är etablerade i ett annat land inom EES än Sverige och värdepapperscentraler från tredjeland som har inrättat filial här i landet bör på samma sätt vara skyldiga att betala sådana avgifter.

Regeringen bör få meddela föreskrifter om alla tre slagen av avgifter, eftersom det inte är lämpligt att reglera samtliga frågor om avgifterna i lag. Som Finansinspektionen anför bör den uppräkning av olika slags ärenden enligt förordningen om värdepapperscentraler som görs i denna proposition inte anses som uttömmande. I de föreskrifter som regeringen föreslås få meddela bör det i stället specificeras de slag av ärenden för vilka Finansinspektionen får ta ut avgifter.

Hänvisningar till S8-6

  • Prop. 2015/16:10: Avsnitt 16.5

8.7. Motivering av beslut, rätt att överklaga och dröjsmålstalan

Regeringens förslag: Beslut som meddelas med stöd av förordningen om värdepapperscentraler ska kunna överklagas med vissa undantag.

Om Finansinspektionen i ett ärende om auktorisation enligt förordningen inte meddelar beslut inom sex månader från det att en ansökan gavs in, ska inspektionen underrätta sökanden om skälen för detta. Sökanden får därefter begära en förklaring av domstol att ärendet onödigt uppehålls. Om Finansinspektionen inte har meddelat ett beslut inom sex månader från det att en förklaring har lämnats, ska ansökan anses ha avslagits.

Regeringens bedömning: Regeln i förordningen om värdepapperscentraler om motivering av beslut kräver inte någon lagstiftningsåtgärd.

Promemorians förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag och bedömning. Promemorians förslag avviker från regeringens förslag dels genom att enligt promemorians förslag får ett föreläggande att upphöra med verksamhet som kräver auktorisation enligt förordningen om värdepapperscentraler överklagas, dels genom att enligt promemorians förslag får förelägganden om att ett företag eller

någon annan ska tillhandahålla uppgifter, handlingar eller annat eller att den som förväntas kunna lämna upplysningar ska inställa sig till förhör på tid och plats som Finansinspektionen bestämmer inte överklagas.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker promemorians förslag och bedömning eller har inget att invända mot dem. Förvaltningsrätten i Stockholm efterfrågar en analys av förenligheten av det överklagandeförbud som framgår av föreslagna 10 kap. 1 § kontoföringslagen och artikel 66 i förordningen, rätten att överklaga. Svenska Fondhandlareföreningen, med instämmande av Svenska Bankföreningen, framhåller angående motivering av beslut att förvaltningslagens bestämmelser endast avser beslut som helt eller delvis går i negativ riktning och att denna begränsning saknas i förordningen. Vidare anser Fondhandlareföreningen att när det gäller dröjsmålstalan bör den förändring av dröjsmålstalan som föreslagits av Förvaltningslagsutredningen genomföras för att detta ska bli ett meningsfullt verktyg.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Motivering av beslut

Enligt förordningen om värdepapperscentraler ska medlemsstaterna se till att de beslut som fattas och de åtgärder som vidtas enligt förordningen är vederbörligen motiverade (artikel 66).

Några bestämmelser om i vilken utsträckning Finansinspektionen ska motivera sina beslut finns inte i kontoföringslagen. Av 20 § förvaltningslagen (1986:223) följer dock att ett beslut varigenom en myndighet avgör ett ärende som huvudregel ska innehålla de skäl som har bestämt utgången, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild. Beslut enligt kontoföringslagen och beslut enligt förordningen om värdepapperscentraler avser myndighetsutövning mot enskild. Kravet på att motivera sådana beslut gäller således som huvudregel. I förvaltningslagen görs dock undantag från kravet på motiverade beslut. Av intresse är särskilt det fallet att beslutet inte går någon part emot eller om det av någon annan anledning är uppenbart obehövligt att upplysa om skälen. Exempelvis kan ett beslut om att bevilja en ansökan fattas utan närmare motivering, om inte någon motpart har motsatt sig ansökan. Gynnande beslut behöver alltså inte motiveras. Får någon helt bifall till sin ansökan, krävs normalt ingen motivering. Bifalls en ansökan bara delvis, kan det räcka med att den del av beslutet motiveras som innebär avslag. Man kan med andra ord säga att undantaget begränsar motiveringsplikten till att i princip omfatta endast beslut som helt eller delvis går i negativ riktning för en part (Hellners och Malmqvist, Förvaltningslagen med kommentarer, tredje upplagan [31 maj 2010, Zeteo], kommentaren till 20 §).

Svenska Fondhandlareföreningen, med stöd av Svenska Bankföreningen, är tveksam till promemorians bedömning att artikel 66 i förordningen inte kräver någon lagstiftningsåtgärd med hänvisning till att förvaltningslagens bestämmelser är tillräckliga. Föreningarna framhåller att även beslut i positiv riktning kan vara av betydelse både för en part och även för andra intresserade. Förordningen ställer emellertid krav på att beslut ska vara vederbörligen motiverade. Huvudregeln enligt förvaltningslagen är att beslut varigenom en myndighet avgör ett ärende om beslutet innebär myndighetsutövning mot enskild ska motiveras även om

undantag finns som medför att det endast är beslut i negativ eller delvis negativ riktning som myndighet är skyldig att motivera. Det finns också en möjlighet för part att, om skälen utelämnats, begära att myndigheten upplyser om skälen i efterhand. Myndigheten bör då om möjligt efterkomma denna begäran. Sammantaget är det regeringens uppfattning att förvaltningslagens bestämmelser säkerställer att beslut som fattas enligt förordningen är vederbörligen motiverade. Förordningens krav på motiverade beslut bör därför inte föranleda någon lagstiftningsåtgärd, eftersom det redan är uppfyllt genom förvaltningslagens bestämmelser.

Rätt att överklaga

Förordningen om värdepapperscentraler innebär att medlemsstaterna ska se till att de beslut som fattas och de åtgärder som vidtas enligt förordningen omfattas av rätten att överklaga inför domstol (artikel 66).

Enligt gällande rätt får Finansinspektionens beslut enligt kontoföringslagen i allmänhet överklagas till allmän förvaltningsdomstol (10 kap. 1 §). Undantag gäller för beslut som innebär normgivning, dvs. när Finansinspektionen meddelar föreskrifter av olika slag, samt för beslut om att kräva upplysningar, förordnande av revisorer, sammankallande av styrelse eller bolagsstämma och anlitande av biträde i vissa fall. Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om förbud eller föreläggande eller om återkallelse av auktorisation ska gälla omedelbart (9 kap. 2 respektive 3 §). Vid överklagande till kammarrätten krävs prövningstillstånd.

Kravet i artikel 66 bör genomföras på så sätt att Finansinspektionens beslut enligt förordningen och kontoföringslagen ska kunna överklagas på samma sätt som beslut enligt kontoföringslagen får överklagas i dag. Med andra ord ska även beslut som Finansinspektionen fattar direkt med stöd av förordningen kunna överklagas. Förvaltningsrätten i Stockholm efterfrågar en analys av förenligheten av ett överklagandeförbud för vissa beslut och åtgärder som framgår av föreslagna 10 kap. 1 § kontoföringslagen och artikel 66 i förordningen, som innebär att alla beslut och åtgärder som vidtas enligt förordningen ska omfattas av rätten att överklaga inför domstol. Regeringen anser att rätten att överklaga beslut enligt 10 kap. 1 § kontoföringslagen bör omfatta även föreläggande att upphöra med verksamhet som kräver auktorisation enligt förordningen om värdepapperscentraler. Hänvisningen i 10 kap. 1 § kontoföringslagen bör därför avse 9 kap. 6 § andra stycket och inte 9 kap. 5 § som anges i promemorians förslag. Om Finansinspektionen anser att det är osäkert om förordningen är tillämplig på en viss verksamhet och därför med stöd av 9 kap. 6 § andra stycket förelägger den som driver verksamheten att lämna de upplysningar som behövs för att bedöma om så är fallet bör det beslutet, i likhet med ett motsvarande beslut som fattas med stöd av någon annan lag på finansmarknadsområdet, inte få överklagas (jfr t.ex. 25 kap. 17 § andra stycket och 26 kap. 1 § lagen om värdepappersmarknaden samt 14 kap. 23 § andra stycket och 16 kap. 1 § lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder). I enlighet med promemorians förslag bör inte heller Finansinspektionens beslut som avser att kalla till styrelsesammanträde eller att styrelsen ska kalla till stämma få överklagas. Finansinspektionens beslut i dessa delar följer inte direkt av

förordningen utan är en följd av att inspektionen ska ha alla nödvändiga befogenheter för att kunna utöva tillsyn. Även enligt direktivet om förvaltare av alternativa investeringsfonder (AIFM-direktivet) ska alla beslut som fattas med stöd av lagar och andra författningar som har antagits i enlighet med det direktivet kunna prövas i domstol (se artikel 49 i det direktivet). När det direktivet genomfördes i svensk rätt gjordes motsvarande undantag från rätten att överklaga Finansinspektionens beslut som föreslås i förevarande proposition. När det gäller de beslut som i det lagstiftningsärendet inte omfattades av rätten att överklaga hänvisades till att den som skulle vilja tredskas annars skulle kunna fördröja Finansinspektionens utredning i onödan (se prop. 2012/13:155 s. 517 och jfr prop. 2002/03:150 s. 281). Regeringen gör ingen annan bedömning i förevarande fall. Enligt regeringens uppfattning torde det inte stå i strid med förordningen om värdepapperscentraler att undanta vissa tillsynsåtgärder som Finansinspektionen kan vidta från den rätt som i övrigt finns när det gäller att överklaga beslut.

Dröjsmålstalan

Enligt förordningen ska rätten att överklaga inför domstol även gälla om inget beslut fattas inom sex månader från inlämnandet vid ansökningar om auktorisation som innehåller alla de uppgifter som krävs (artikel 66).

I svensk rätt finns det inte någon allmän bestämmelse om dröjsmålstalan, dvs. om att en enskild har tillgång till något slags rättsmedel för det fall att en förvaltningsmyndighet inte inom viss tid fattar ett beslut med anledning av t.ex. en ansökan. Någon bestämmelse om dröjsmålstalan finns inte heller i kontoföringslagen. Däremot finns en övergripande bestämmelse i förvaltningslagen som innebär att varje ärende ska handläggas så snabbt som möjligt utan att säkerheten eftersätts (7 §).

I ett antal lagar på finansmarknadsområdet finns det dock en möjlighet att begära förklaring hos domstol att ett ärende onödigt uppehålls genom att den myndighet som ska pröva ansökan inte meddelar beslut (s.k. dröjsmålstalan). En sådan talan väcks vid allmän förvaltningsdomstol, dvs. Förvaltningsrätten i Stockholm i första instans. Om myndigheten inte har meddelat beslut inom viss tid efter det att domstolen lämnat en sådan förklaring, ska det anses som om ansökan har avslagits. I den situationen tillämpas allmänna regler om överklagande. Ett exempel på en bestämmelse av sådant slag är 16 kap. 2 § lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder, som innebär följande. Om Finansinspektionen bl.a. i ett ärende om tillstånd att förvalta en alternativ investeringsfond inte meddelar beslut inom sex månader från det att ansökan gavs in, ska inspektionen underrätta sökanden om skälen för detta. Sökanden får därefter begära förklaring av domstol att ärendet onödigt uppehålls. Om inspektionen inte har meddelat ett beslut om tillstånd inom sex månader från det att en sådan förklaring har lämnats, ska ansökan anses ha avslagits.

Det kan nämnas att Förvaltningslagsutredningen i sitt betänkande En ny förvaltningslag föreslog att en enskild part ska ha en generell möjlighet att begära att den myndighet som prövar ett ärende i första instans ska avgöra ärendet inom viss tid och att den enskilde ska kunna överklaga ett eventuellt beslut om att inte avgöra ärendet inom denna tid

(SOU 2010:29 s. 297309). Förslaget har ännu inte föranlett lagstiftningsåtgärder.

Enligt förordningen om värdepapperscentraler ska det finnas en rätt att överklaga till domstol för det fall att inget beslut har fattats inom sex månader från det att en komplett ansökan om auktorisation har lämnats in. En snarlikt formulerad rätt till en sådan dröjsmålstalan följer även av vissa andra EU-rättsakter på finansmarknadsområdet (se t.ex. artikel 49.2 andra stycket i AIFM-direktivet och artikel 52.1 i MiFID I).

Till följd av regeln om dröjsmålstalan i förordningen krävs en ändring i kontoföringslagen, eftersom det i dag inte finns någon sådan bestämmelse i den lagen. Svenska Fondhandlareföreningen, med stöd av

Svenska Bankföreningen, anser att den förändring av dröjsmålstalan som föreslås av Förvaltningslagsutredningen bör genomföras för att detta ska bli ett meningsfullt verktyg. Som konstateras ovan har Förvaltningslagsutredningens förslag ännu inte föranlett några lagstiftningsåtgärder.

Regeringen anser att den nya bestämmelsen i kontoföringslagen i stället i möjligaste mån bör utformas efter förebild av de motsvarande bestämmelser som finns i annan lagstiftning, särskilt på finansmarknadsområdet. Bestämmelsen bör lämpligen utformas efter förebild av 16 kap. 2 § lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder.

Med ansökningstillfället bör även i den nya bestämmelsen i kontoföringslagen avses den tidpunkt då en komplett ansökan getts in, dvs. då samtliga de uppgifter och handlingar som krävs enligt gällande regelverk har kommit Finansinspektionen till handa. Om inspektionen har skäl att förelägga sökanden att komplettera sin ansökan, rör det sig givetvis inte om någon fullständig ansökan.

Lagrådet efterfrågar en samlad översyn av bestämmelser i finansiell näringsrättslig lagstiftning som avser dröjsmålstalan och den fördröjning av den materiella domstolsprövningen som blir resultatet av en föregående prövning av domstol av den formella frågan om ärendet onödigt uppehålls. Regeringen konstaterar att det inom ramen för förevarande lagstiftningsärende inte finns utrymme att göra en sådan samlad översyn.

Hänvisningar till S8-7

  • Prop. 2015/16:10: Avsnitt 16.5

8.8. Samarbete mellan myndigheter

Regeringens bedömning: Det informationsutbyte som förordningen om värdepapperscentraler föreskriver kan komma till stånd inom ramen för gällande svensk rätt.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna tillstyrker promemorians bedömning eller har inget att invända mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Efter finanskrisen 2008 inrättades genom särskilda EU-förordningar (nr 1093–1095/2010 [ESA-förordningarna]) ett nytt europeiskt system för tillsynen av den finansiella sektorn (ESFS). I den nya strukturen ingår tre europeiska tillsynsmyndigheter: Europeiska bankmyndigheten (Eba), Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (Eiopa) och Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma, se även avsnitt 5.12).

Strukturen omfattar också en europeisk systemrisknämnd (ESRB). De europeiska tillsynsmyndigheterna ska bl.a. samarbeta nära med de nationella tillsynsmyndigheterna i syfte att förbättra den inre marknadens funktionssätt. Genom Europaparlamentets och rådets antagande av direktiv 2010/78/EU, det s.k. omnibus I-direktivet, infördes ändringar i direktiven för de olika sektorerna på finansmarknadsområdet som, förutom att precisera de europeiska tillsynsmyndigheternas befogenheter, syftade till att säkerställa ett smidigt och effektivt samarbete inom det europeiska systemet för finansiell tillsyn (se vidare avsnitt 12.2). Förordningen om värdepapperscentraler innebär att samarbetet mellan och utbytet av information med de europeiska myndigheterna och de behöriga myndigheterna utvecklas ytterligare.

Enligt förordningen ska behöriga myndigheter, relevanta myndigheter och Esma bedriva ett nära samarbete med varandra, inbegripet genom att utbyta all relevant information för tillämpningen av den förordningen. Om lämpligt och relevant ska detta samarbete omfatta andra offentliga myndigheter och organ (artikel 14.1). De behöriga myndigheterna, Esma och de relevanta myndigheterna ska utan onödigt dröjsmål förse varandra med den information som krävs för att de ska kunna utföra sina uppgifter enligt förordningen (artikel 13.1). Behöriga myndigheter, relevanta myndigheter, Esma och andra organ eller fysiska och juridiska personer som tar emot konfidentiell information vid utförandet av sina uppgifter enligt förordningen får använda den enbart för utförandet av sina uppgifter (artikel 13.2).

Beträffande Finansinspektionens möjlighet att lämna ut uppgifter till utländska myndigheter kan det inledningsvis konstateras att det kan komma att handla om uppgifter som omfattas av sekretess enligt 30 kap. 4 § offentlighets- och sekretesslagen. En svensk myndighets möjlighet att lämna ut sekretessbelagda uppgifter till en utländsk myndighet regleras i 8 kap. 3 § samma lag. Uppgift som är sekretessbelagd enligt den lagen får enligt bestämmelsen inte lämnas ut till utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation i andra fall än då utlämnandet sker i enlighet med föreskrift i lag eller förordning eller då uppgiften i motsvarande fall skulle få lämnas ut till svensk myndighet och det enligt den utlämnande myndighetens prövning står klart att det är förenligt med svenska intressen att uppgiften lämnas till den utländska myndigheten eller mellanfolkliga organisationen. En föreskrift i en EU-förordning är att jämställa med en föreskrift i lag eller förordning (jfr prop. 1998/99:18 s. 41, prop. 1999/2000:126 s. 160 och 283 samt prop. 2012/13:72 s. 34). Som konstaterats i flera tidigare lagstiftningsärenden på finansmarknadsområdet ger bestämmelsen Finansinspektionen goda möjligheter att i sitt arbete lämna ut handlingar och uppgifter till behöriga utländska myndigheter (se bl.a. prop. 2006/07:5 s. 350, prop. 2009/10:217 s. 27 f., prop. 2011/12:40 s. 20 samt prop. 2012/13:72 s. 34).

Beträffande Finansinspektionens möjligheter att hämta in information och behålla eventuell sekretess gäller följande. Enligt 30 kap. 7 § första stycket första meningen offentlighets- och sekretesslagen gäller sekretess hos en statlig myndighet i verksamhet som avser bl.a. tillsyn, övervakning och kontroll på finansmarknadsområdet, i den utsträckning riksdagen har godkänt avtal om detta med en annan stat eller en mellanfolklig organisation, för sådan uppgift om affärs- eller driftförhållanden

och ekonomiska eller personliga förhållanden som myndigheten har fått enligt avtalet. I termen avtal anses ingå bl.a. rättsakter som gäller till följd av Sveriges medlemskap i EU, dvs. anslutningsfördragen, förordningar och direktiv som utfärdas av EU:s institutioner (se bl.a. prop. 2006/07:110 s. 38, prop. 2011/12:40 s. 20 och 41 samt RÅ 2007 ref. 45). Sekretess gäller därmed för information som Finansinspektionen tar emot och som inte får lämnas ut enligt förordningen.

Bedömningen ovan av möjligheten att lämna ut uppgifter samt hämta in uppgifter och behålla eventuell sekretess är giltig även beträffande andra myndigheter än Finansinspektionen, framför allt för Riksbanken, i den mån de omfattas av kraven i förordningen.

Sammantaget görs bedömningen att det informationsutbyte som förordningen föreskriver kan komma till stånd inom ramen för gällande svensk rätt. Vidare görs bedömningen att det inte behövs någon bestämmelse i kontoföringslagen eller offentlighets- och sekretesslagen som reglerar informationsutbytet med andra behöriga eller relevanta myndigheter och med Esma. Att Finansinspektionen har en förpliktelse att samarbeta med dem följer redan av förordningen. Av förordningen följer även vissa motsvarande förpliktelser för Riksbanken.

Det finns skäl att överväga om vissa andra regler om samarbete mellan myndigheter i förordningen föranleder lagstiftningsåtgärder från svensk sida. I förordningen finns relativt detaljerade regler om samarbetet mellan myndigheter i de fall då en värdepapperscentral tillhandahåller tjänster över gränserna (artikel 24). I fråga om dessa regler ska kommissionen anta delegerade rättsakter och Esma ska ta fram förslag till tekniska standarder för genomförande som ska antas av kommissionen (artikel 24.7 och 24.8). Reglerna i förordningen är direkt tillämpliga och kräver i huvudsak inte några åtgärder från svensk sida. Detsamma gäller kommande delegerade rättsakter och tekniska standarder, om dessa tar formen av EU-förordningar.

I förordningen finns det dock regler om att de behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten respektive hemmedlemsstaten för en viss värdepapperscentral ska upprätta samarbetsarrangemang (artikel 24.4). Dessa arrangemang kan inbegripa s.k. tillsynskollegier. För att en förvaltningsmyndighet ska kunna ingå en internationell överenskommelse i en fråga som inte avser en fråga där överenskommelsen kräver riksdagens eller Utrikesnämndens medverkan, krävs ett uppdrag från regeringen (10 kap. 2 § regeringsformen). Styrningen av och samarbetet mellan myndigheter hör inte till det område som förutsätter lagstiftningsåtgärder eller andra slags beslut från riksdagens sida (10 kap. 3 § regeringsformen, jfr 8 kap.2 och 7 §§regeringsformen). Det innebär att regeringen kan lämna ett sådant uppdrag till Finansinspektionen, om det behövs av hänsyn till förordningen. Regeringen kan också ge ett generellt medgivande genom ett bemyndigande i förordning. I fråga om det senare fallet, jfr 4 a § förordningen med instruktion för Finansinspektionen. Några lagstiftningsåtgärder krävs däremot inte. Finansinspektionen har redan tidigare ingått ett antal överenskommelser (samarbetsavtal) med motsvarande myndigheter i andra länder avseende frågor om t.ex. tillsyn över banker som driver verksamhet i flera medlemsstater. Ett exempel på en sådan överenskommelse är samarbetsavtalet av den 18 maj 2010 om grupp-

tillsyn över Swedbank, Multilateral Cooperation and Coordination

Agreement on the Supervision of Swedbank Group (www.fi.se).

Om de behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten respektive hemmedlemsstaten är oense om vilka åtgärder som ska vidtas mot en värdepapperscentral med anledning av dess agerande i värdmedlemsstaten, finns det en möjlighet för någon av dem att hänskjuta ärendet till Esma för s.k. bindande medling (artikel 24.5). Det är i första hand ett ansvar för den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten att ingripa mot en värdepapperscentral, även när det gäller dess agerande i en annan medlemsstat (skäl 24 till förordningen). Om den myndigheten inte vidtar tillräckliga åtgärder får dock även den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten ingripa (se vidare avsnitt 9.9). Hur den bindande medlingen går till framgår av artikel 19 i den relevanta ESA-förordningen, dvs. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1095/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/77/EG.

Bestämmelser om bindande medling har införts i svensk rätt till följd av omnibus I-direktivet (prop. 2011/12:70). Även vid genomförandet av kapitaltäckningsdirektivet infördes bestämmelser i lag om bindande medling (13 kap. 6 b och 6 c §§ lagen om bank- och finansieringsrörelse samt 6 kap. 4 och 5 §§ lagen [2014:968] om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag). Dessa bestämmelser innehåller bl.a. ett krav på att Finansinspektionen ska följa ett beslut som fattas av den relevanta europeiska tillsynsmyndigheten, i det fallet Eba. Ett sådant beslut fattas av Eba med stöd av artikel 19 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG. De tre Esa-förordningarna är i huvudsak likalydande. Det framgår av Esa-förordningarna att de europeiska tillsynsmyndigheternas beslut är bindande för de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna (artikel 19.3 i respektive förordning). Att bindande medling ska gälla i fråga om värdepapperscentraler framgår som nämns ovan av förordningen om värdepapperscentraler. Med tanke på att bindande medling avseende tillsynen över värdepapperscentraler således till fullo regleras i EU-förordningar bör det inte krävas några lagstiftningsåtgärder i detta hänseende.

Hänvisningar till S8-8

  • Prop. 2015/16:10: Avsnitt 9.6

8.9. Rapportering om missförhållanden (”whistleblowing”)

8.9.1. Inledning

När missförhållanden uppstår inom en organisation finns det vanligtvis ett intresse från ledningens sida att komma till rätta med problemen. Missförhållandena kan dock vara dolda på grund av att enskilda personer inom organisationen döljer dessa. Det kan också förekomma situationer då ledningen är medveten om att det förekommer oegentligheter men av

olika skäl underlåter att agera, eller till och med aktivt mörklägger förhållandena. Personer som ”blåser i visselpipan”, s.k. visselblåsare (efter engelskans whistleblowers), kan därför ha en viktig roll för att avslöja olika former av oegentligheter i både offentlig och privat sektor.

Syftet med särskilda rapporteringssystem, s.k. ”visselblåsarsystem”, är att möjliggöra för samtlig personal att utan rädsla för repressalier kunna rapportera om allvarliga händelser. Ett bra skydd för visselblåsare innefattar således inte endast särskilda rapporteringssystem utan även ett skydd för att den som väljer att rapportera om eventuella missförhållanden inte drabbas av repressalier från arbetsgivarens sida.

Vissa länder har infört särskild lagstiftning om skydd och system för personer som blåser i visselpipan. Sverige har ännu inte infört någon särskild skyddslagstiftning för anställda som slår larm. Det finns dock ett antal bestämmelser inom olika områden som ger skydd för anställda som rapporterar om missförhållanden och oegentligheter, bl.a. genom arbetsrätten och kravet på saklig grund för uppsägning i lagen (1982:80) om anställningsskydd. Även rättsgrundsatsen om god sed på arbetsmarknaden ger visst skydd. Denna rättsgrundsats upprätthålls genom Arbetsdomstolens praxis på området och innebär bl.a. att omplacering under vissa förhållanden kan underkastas en rättslig prövning som liknar prövningen vid uppsägning (den s.k. ”bastubadarprincipen”). Anställda i offentlig sektor har dessutom ett särskilt skydd om de använder sig av den grundlagsskyddade meddelarfriheten (se 3 kap. tryckfrihetsförordningen). Även enskildas rätt till yttrandefrihet enligt Europakonventionen kan under vissa förutsättningar ge skydd mot repressalier för anställda som har slagit larm om missförhållanden.

Det har dock från flera håll lyfts fram ett behov av att ytterligare stärka skyddet för visselblåsare i Sverige. Regeringen gav i början av 2013 en särskild utredare i uppdrag att generellt utreda frågan om skyddet för arbetstagare som slår larm om olika former av missförhållanden (dir. 2013:16). Utredningen om stärkt skydd för arbetstagare som slår larm överlämnade i maj 2014 betänkandet Visselblåsare – Stärkt skydd för arbetstagare som slår larm om allvariga missförhållanden (SOU 2014:31). I betänkandet föreslår utredningen en ny lag om stärkt skydd för arbetstagare som slår larm om allvarliga missförhållanden. Med allvarliga missförhållanden avses i förslaget förhållanden som skäligen kan misstänkas avse brott på vilket fängelse kan följa, eller därmed jämförliga missförhållanden (1 § andra stycket). I betänkandet anförs att de ”därmed jämförliga missförhållanden” som avses bl.a. utgörs av sådana allvarliga missförhållanden som underlåtenhet att följa gällande föreskrifter, brott mot regler till skydd för fungerande marknader, oetiska förfaranden m.m. (a. bet. s. 375). Förslaget har ännu inte lett till lagstiftning.

Svensk rätt innehåller inte heller något uttryckligt krav på svenska företag att inrätta särskilda rapporteringskanaler för visselblåsare. Av Arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS 1993:17) om åtgärder mot kränkande särbehandling i arbetslivet följer dock att en arbetsgivare ska ha rutiner för att på ett tidigt stadium fånga upp signaler om och åtgärda otillfredsställande arbetsförhållanden, problem i arbetets organisation eller missförhållanden i samarbetet. I arbetsmiljölagstiftningen finns dessutom en särskild ordning med skyddsombud som företräder arbets-

tagarna i arbetsmiljöfrågor. I betänkandet från Utredningen om stärkt skydd för arbetstagare som slår larm föreslås dock en ny bestämmelse i arbetsmiljölagen (1977:1160) av innebörden att arbetsgivare i viss utsträckning ska vara skyldiga att se till att det finns rutiner för att slå larm i vissa fall.

Internationella handelskammaren (ICC) har utarbetat riktlinjer om skydd för visselblåsare (ICC Guidelines on whistleblowing) som uppmuntrar företag att inom sina egna organisationer inrätta interna visselblåsarsystem genom vilka deras anställda konfidentiellt kan anmäla misstänkta eller konstaterade oegentligheter på arbetsplatsen. Riktlinjerna utgör vägledning för företag som väljer att inrätta dylika system. Vissa företag i Sverige har också valt att införa särskilda kommunikationskanaler för anställda som vill slå larm om missförhållanden inom företaget.

8.9.2. Krav på särskilda förfaranden för hur anmälningar ska omhändertas hos behöriga myndigheter

Regeringens bedömning: Skyldigheten enligt förordningen om värdepapperscentraler att behöriga myndigheter ska inrätta särskilda förfaranden för att motta och följa upp anmälningar om överträdelser bör tillgodoses genom att föreskrifter på förordningsnivå införs.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna tillstyrker promemorians bedömning eller har inget att invända mot den. Euroclear Sweden AB efterfrågar vilka ytterligare frågor som promemorian avser bör regleras på förordningsnivå.

Skälen för regeringens bedömning: Medlemsstaterna ska säkerställa att behöriga myndigheter etablerar effektiva mekanismer som uppmuntrar rapportering av potentiella eller faktiska överträdelser av förordningen om värdepapperscentraler. Bland dessa mekanismer ska särskilda förfaranden för mottagande och utredning eller uppföljning av rapporter om sådana överträdelser ingå. De särskilda förfarandena inbegriper inrättandet av säkra kommunikationskanaler för sådana rapporter (artikel 65.2 a). Syftet med reglerna i förordningen är att potentiella överträdelser ska kunna upptäckas (skäl 64). En regel av samma innebörd finns i kapitaltäckningsdirektivet (artikel 71.1 och 71.2 a).

Finansinspektionen ansvarar för tillsynen som rör finansiella marknader och finansiella företag. Uppgiften att utöva tillsyn över företagen utförs på flera olika vis, där en av inspektionens metoder består i att ta emot och följa upp tips från anmälare. På Finansinspektionens webbplats framgår att myndigheten gärna tar emot tips och anmälningar från privatpersoner. Enskilda informeras om hur den som vill lämna tips om oegentligheter ska gå till väga. En sådan anmälan kan därefter, om det bedöms föreligga skäl för det, läggas till grund för en inspektion eller andra former av undersökningar av företaget i fråga.

Vid genomförandet av kapitaltäckningsdirektivet gjorde regeringen bedömningen att Finansinspektionen i praktiken uppfyller de krav på

effektiva och tillförlitliga mekanismer för att uppmuntra rapportering och att motta rapporter beträffande överträdelser som följer av det direktivet (prop. 2013/14:228 s. 244 f.). Regeringen ansåg dock att direktivet förutsätter ett genomförande av reglerna i svensk rätt. Med hänsyn till bestämmelsernas art ansåg regeringen att artikel 71.1 och 71.2 a borde genomföras genom föreskrifter på förordningsnivå (se 5 b § förordningen med instruktion för Finansinspektionen). Regeringen ansåg dessutom att det aktuella förfarandet även borde innefatta en garanti för anklagade personers rätt till försvar och en rätt att ta del av de handlingar som läggs till grund för ett beslut mot personen i fråga. Ett sådant skydd kunde enligt regeringens mening uppnås genom Finansinspektionens skyldighet att handlägga ärenden i enlighet med förvaltningslagen.

I fråga om förordningen om värdepapperscentraler saknas det anledning att göra någon annan bedömning än den som gjordes vid genomförandet av kapitaltäckningsdirektivet. Eftersom artikel 65.2 i förordningen riktar sig till medlemsstaterna bör den nyss nämnda bestämmelsen i instruktion för Finansinspektionen även avse den verksamhet i värdepapperscentraler som framgår av förordningen om värdepapperscentraler och kontoföringslagen. Regeringen konstarerar med anledning av det som Euroclear Sweden AB framför att det således inte bör bli fråga om att införa några ytterligare bestämmelser på förordningsnivå än de som följer av artikel 65.2 a.

8.9.3. Skydd för den som rapporterar mot att drabbas av repressalier

Regeringens bedömning: Kravet i förordningen om värdepapperscentraler om skydd för anställda som anmäler överträdelser mot att drabbas av i vart fall repressalier, diskriminering eller andra former av orättvis behandling är uppfyllt i gällande rätt.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt förordningen om värdepapperscentraler ska medlemsstaterna se till att anställda som anmäler överträdelser av institut har ett lämpligt skydd. Som ett minimum ska de i vart fall inte drabbas av repressalier, diskriminering eller andra former av orättvis behandling (artikel 65.2 b).

Mot bakgrund av det bakomliggande syftet med de berörda reglerna får det antas att med termen diskriminering avses missgynnande till följd av en anmälan och att det inte handlar om diskriminering i den mer gängse betydelsen enligt 1 kap. 4 § diskrimineringslagen (2008:567). Det får också antas att det är missgynnande från arbetsgivarens sida som avses i förordningen.

En i stort sett likalydande regel finns i kapitaltäckningsdirektivet (artikel 71.2 b). Den har också stora likheter med artikel 9 i Europarådets civilrättsliga konvention om korruption. Artikel 9 i konventionen anger att en arbetstagare som har skälig anledning att misstänka korruption och

som i god tro anmäler sina misstankar till ansvariga personer eller myndigheter, ska ha lämpligt skydd mot varje oberättigad påföljd till följd av anmälan. Den närmare innebörden av lämpligt skydd anges inte, utan varje part får i stället utifrån sin rättstradition bedöma hur en anställd ska skyddas från t.ex. en uppsägning eller omplacering. I konventionens förklarande rapport anges att det främsta skälet till att anställda inte anmäler misstankar i många fall är rädsla för repressalier. Skyddet ska därför medföra att anställda uppmuntras att göra anmälningar, något som även fastslås i kapitaltäckningsdirektivet.

Vid Sveriges tillträde till konventionen gjorde regeringen bedömningen att svensk rätt uppfyller de krav som anges i artikel 9 (se prop. 2003/04:70 s. 47 f.). Slutsatsen grundades bl.a. på arbetstagarnas skydd enligt 7 och 18 §§ lagen om anställningsskydd, som fastslår att en uppsägning ska vara sakligt grundad och avskedande endast kan motiveras i de fall då arbetstagaren grovt åsidosatt sina ålägganden mot arbetsgivaren, samt på den praxis som Arbetsdomstolen utvecklat. Den praxis som det hänvisades till innebär att även en omplacering av personliga skäl kan underkastas en rättslig prövning som liknar prövningen vid uppsägning, samt att det finns en möjlighet att även angripa arbetsledningsbeslut i de fall som de utövas otillbörligt eller strider mot god sed på arbetsmarknaden. Regeringen nämnde också innehållet i 2 § lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter, samt meddelarskyddet för offentliganställda.

Vid genomförandet av kapitaltäckningsdirektivet gjorde regeringen bedömningen att det inte heller krävdes några särskilda genomförandeåtgärder i svensk rätt i fråga om de berörda skyddsreglerna i direktivet (artikel 71.2 b, se prop. 2013/14:228 s. 245247). Det saknas anledning att nu göra en annan bedömning avseende motsvarande regler i förordningen om värdepapperscentraler (artikel 65.2 b).

Vid genomförandet av kapitaltäckningsdirektivet konstaterades även att det inte framgick av direktivet att företräde skulle ges för intern rapportering framför att vända sig direkt till myndigheten (a. prop. a. s.). En särskild fråga var därför om en hänvändelse direkt till myndighet utan att först ha sökt åstadkomma rättelse internt skulle kunna betraktas som illojalt och vara grund för uppsägning eller till och med avskedsgrundande. Regeringen konstaterade i detta hänseende att reglerna i kapitaltäckningsdirektivet fastslår vissa huvuddrag för det skydd som ska införas för att uppmuntra rapportering av överträdelser och att det inte uttryckligen framgår att företräde ska ges för intern rapportering (artikel 71). Direktivet reglerar helt enkelt inte frågan om en anmälan kan göras direkt till en behörig myndighet eller först måste göras till arbetsgivaren. Enligt regeringens mening måste därför den frågan i stället avgöras med tillämpning av gällande regler och rättsprinciper på området för svenska förhållanden, t.ex. grundläggande avtalsrättsliga principer och innehållet i den arbetsrättsliga lojalitetsplikten och gränserna för arbetstagares kritikrätt enligt vad som följer av Arbetsdomstolens praxis (bl.a. AD 1982 nr 9 och 110, 1986 nr 95, 1988 nr 67, 1994 nr 79 samt 1997 nr 57).

En annan särskild fråga vid genomförandet av kapitaltäckningsdirektivet var om 2 § lagen om skydd för företagshemligheter är tillräckligt omfattande för att täcka de situationer som direktivet avser. Enligt det

lagrummet anses det inte som ett obehörigt angrepp att någon, för offentliggörande eller inför en myndighet eller annat behörigt organ, avslöjar något som skäligen kan misstänkas utgöra brott på vilket fängelse kan följa eller som kan anses utgöra annat allvarligt missförhållande i näringsidkarens rörelse. Lämnandet av en uppgift om en företagshemlighet till tillsynsmyndigheten med stöd av bestämmelserna om visselblåsning ansågs därför enligt regeringens mening inte utgöra något obehörigt angrepp på företagshemligheten (jfr 2 § första stycket lagen om skydd för företagshemligheter och bet. 1989/90:LU37 s. 35), oavsett om det förhållande som uppgiften avser är ett ”allvarligt missförhållande” eller inte. Regeringens slutsats var att lagen om skydd för företagshemligheter därmed inte kunde åberopas i sådana situationer. Desamma gäller för uppgifter som lämnas till en tillsynsmyndighet på myndighetens begäran. Regeringen gör samma bedömning i förevarande lagstiftningsärende.

8.9.4. Skydd för behandlingen av personuppgifter

Regeringens bedömning: Behovet av ett genomförande av bestämmelserna om skydd för personuppgifter i förordningen om värdepapperscentraler är tillgodosett genom gällande reglering i personuppgiftslagen.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna tillstyrker promemorians bedömning eller har inget att invända mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Det är av stor vikt att system för visselblåsare beaktar enskildas behov av integritetsskydd. Förordningen om värdepapperscentraler ålägger därför medlemsstaterna att säkerställa ett skydd för att personuppgifter behandlas i enlighet med det som följer av direktiv 95/46/EG (dataskyddsdirektivet), både för de personer som rapporterar om överträdelser och sådana fysiska personer som är ansvariga för en överträdelse (artikel 65.2 c).

Dataskyddsdirektivet har i svensk rätt genomförts genom personuppgiftslagen (1998:204). Lagen har till syfte att skydda människor mot att deras personliga integritet kränks genom en automatiserad behandling av personuppgifter (1 §). Den innehåller bestämmelser om hur personuppgifter får behandlas. Med behandling av personuppgifter avses varje åtgärd eller serie av åtgärder som vidtas i fråga om personuppgifter, vare sig det sker på automatisk väg eller inte, t.ex. insamling, registrering, organisering, lagring, bearbetning eller ändring, återvinning, inhämtade, användning, utlämnande genom översändande, spridning eller annat tillhandahållande av uppgifter, sammanställning eller samkörning, blockering, utplåning eller förstöring (3 §).

Lagen är tillämplig på samtliga som är personuppgiftsansvariga, vilket innebär att den är tillämplig på både enskild och offentlig verksamhet (se 3 och 4 §§). Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet behandlar personuppgifter i strid med vad som följer av bestämmelserna i lagen kan dömas till böter eller fängelse (49 §). Datainspektionen har till uppgift att

utöva tillsyn över den personuppgiftsbehandling som sker och har för denna uppgift tilldelats de befogenheter som följer av den lagen (43– 47 §§).

All behandling av personuppgifter inom ramen för ett särskilt rapporteringssystem för personer som slår larm i fråga om en värdepapperscentral i Sverige måste stå i överenstämmelse med de krav som följer av personuppgiftslagen. Regeln i förordningen om värdepapperscentraler om att all behandling av personuppgifter ska vara förenlig med vad som följer av dataskyddsdirektivet kräver således inte några lagstiftningsåtgärder, med tanke på att personuppgiftslagen genomför dataskyddsdirektivet.

Det kan nämnas att en arbetsgrupp inom EU, arbetsgruppen för skydd av enskilda personer i samband med behandlingen av personuppgifter (”artikel 29-gruppen”), har lämnat riktlinjer om hur interna system för uppgiftslämnande bör inrättas för att stå i överrensstämmelse med dataskyddsdirektivet.

Avslutningsvis bör nämnas att kommissionen har presenterat ett förslag om att dataskyddsdirektivet ska ersättas av en ny allmän dataskyddsförordning, KOM (2012) 11 final 2012/0011 (COD).

Hänvisningar till S8-9-4

  • Prop. 2015/16:10: Avsnitt 8.9.6

8.9.5. Krav på värdepapperscentraler och kontoförande institut att inrätta särskilda system för anmälningar

Regeringens förslag: Värdepapperscentraler och kontoförande institut ska tillhandahålla ändamålsenliga rapporteringssystem för anställda som vill göra anmälningar om misstänkta överträdelser av de bestämmelser som gäller för verksamheten.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker promemorians förslag eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: Av förordningen om värdepapperscentraler följer att medlemsstaterna ska kräva att instituten har lämpliga förfaranden för att deras anställda ska kunna rapportera om överträdelser internt genom en särskild, oberoende och fristående kanal (artikel 65.3).

Förordningen ställer inte några särskilda krav i fråga om vilken typ av förfarande som instituten ska tillhandahålla för anställda som vill rapportera om överträdelser, mer än att dessa ska vara ändamålsenliga. Det som avses kan t.ex. vara visselblåsarsystem. Sådana system kan bestå i en särskild e-postadress, telefontjänst eller webbplats genom vilka uppgifter om brottsmisstankar om enskilda personer samlas in och behandlas (se Datainspektionens vägledning för bolag, Ansvaret för personuppgifter som hanteras i system för whistleblowing). Det föreligger emellertid inget krav på att det ska vara en datoriserad eller telebaserad rapporteringskanal (jämför ICC Guidelines on Whistleblowing som uttryckligen nämner att sådana system även kan innefatta muntliga kanaler). I förordningen anges även uttryckligen att kravet får tillhandahållas genom sådana förfaranden som fastställs av arbetsmarknadens parter.

Om användningen av ett visselblåsarsystem innebär en sådan strukturerad behandling av personuppgifter som avses i personuppgiftslagen, måste systemet utformas i överensstämmelse med dataskyddsdirektivet och de bestämmelser som i nationell rätt har införts med anledning av detta direktiv, för svensk del personuppgiftslagen. Om en anmälan däremot endast behandlas manuellt på exempelvis ett papper utan att uppgifterna i fråga struktureras i ett register, och inte heller är avsedd att behandlas automatiserat i t.ex. en dator, är personuppgiftslagen inte tillämplig (jfr prop. 1997/98:44 s. 40).

Särskild uppmärksamhet bör riktas åt det faktum att uppgifter som lämnas av personer som slår larm om oegentligheter typiskt sett innefattar uppgifter om olika former av lagöverträdelser. Enligt 21 § personuppgiftslagen, som har sin grund i artikel 8.5 i dataskyddsdirektivet, är det förbjudet för andra än myndigheter att behandla personuppgifter om lagöverträdelser som innefattar brott. En uppgift om att någon har eller kan ha begått något visst brott utgör en uppgift om lagöverträdelse, oavsett om det finns någon dom eller motsvarande avgörande av saken. Bestämmelsen i 21 § personuppgiftslagen är dock inte undantagslös. Datainspektionen har med stöd av 9 § personuppgiftsförordningen (1998:1191) meddelat föreskrifter om undantag från förbudet i 21 § personuppgiftslagen (Datainspektionens föreskrifter [DIFS 1998:3] om undantag från förbudet för andra än myndigheter att behandla personuppgifter om lagöverträdelser m.m.). I förekommande fall är 1 § f i dessa föreskrifter av intresse. Bestämmelsen anger att även andra än myndigheter med vissa begränsningar får behandla uppgifter om olika former av lagöverträdelser i särskilt inrättade rapporteringskanaler, men endast under följande förutsättningar:

1. att uppgifterna avser personer i nyckelpositioner eller ledande ställ-

ning inom det egna bolaget eller koncernen, och

2. att det är sakligt motiverat att behandla uppgifterna i särskilt inrättade

rapporteringskanaler för att utreda om personen i fråga varit delaktig i allvarliga oegentligheter som rör bokföring, intern bokföringskontroll, revision, bekämpande av mutor, brottslighet inom bank- och finansväsen eller andra allvarliga oegentligheter som rör organisationens vitala intressen eller enskildas liv och hälsa. Enligt Datainspektionens vägledning för bolag, Ansvaret för personuppgifter som hanteras i system för whistleblowing, innebär uttrycket sakligt motiverat att systemet bara får användas när det är sakligt motiverat att inte använda bolagets interna informations- och rapporteringskanaler, t.ex. om den anmälde ingår i ledningen och de misstänkta oegentligheterna av det skälet annars riskerar att inte tas om hand på vederbörligt sätt. Det innebär också att systemet ska utgöra ett komplement till normal internförvaltning och måste vara frivilligt att använda.

Om inget av undantagen från kravet i 21 § personuppgiftslagen är tillämpligt, kan Datainspektionen pröva om det föreligger tillräckliga skäl för att i ett enskilt fall besluta om undantag från förbudet i den paragrafen.

Personuppgiftslagen innehåller i det sammanhanget vissa grundläggande krav som alltid måste uppfyllas vid behandlingen av personuppgifter (9 §). Datainspektionen har i ovan nämnda vägledning uttalat

att för användningen av visselblåsarsystem måste följande krav vara uppfyllda: – Behandlingen får inte vara i strid med svensk arbetsrättslig lag-

stiftning eller gällande kollektivavtal. – Behandlingen måste vara i enlighet med god sed på svensk arbets-

marknad. – Systemet måste inrättas på ett sådant sätt att det inte finns risk för att

fler personuppgifter än vad som är nödvändigt eller relevant med hänsyn till ändamålet behandlas, eller att känsliga personuppgifter behandlas i strid med personuppgiftslagen. – Uppgifter som samlas in och bevaras måste vara riktiga, adekvata och

relevanta. Det innebär att bolaget skyndsamt kan behöva göra en första granskning och bedömning av de inkomna uppgifterna. – Uppgifter får inte bevaras under en längre tid än vad som är

nödvändigt med hänsyn till ändamålet med behandlingen. En anmälan som befinns vara ogrundad bör tas bort omedelbart. Om en anmälan leder till utredning bör uppgifterna tas bort när utredningen är avslutad eller, om utredningen leder till åtgärder mot den registrerade, när uppgifterna inte längre behövs för detta ändamål. Ovanstående krav kan jämföras med Europeiska Datatillsynsmannens yttrande över kommissionens förslag till kapitaltäckningsdirektiv (2012/C 175/01). I yttrandet anges att berörda organ i så stor utsträckning som möjligt ska begränsa vilka personer som kan pekas ut, vilka överträdelser som kan rapporteras och att det ska införas begränsningar om hur länge uppgifterna bevaras. I det yttrande som avgetts av artikel 29-gruppen (se föregående avsnitt) anges att de personuppgifter som behandlas av ett system ska raderas snabbt och normalt inom två månader efter det att de påståenden som framförs i anmälan har undersökts. Om uppgiften bedöms vara grundlös, ska den raderas omedelbart.

I fråga om enskildas rätt att få information om registrerade uppgifter bör noteras att om uppgifter om en person samlas in från någon annan källa än den registrerade, ska den registrerade få information från den personuppgiftsansvarige i enlighet med bestämmelserna i 24 och 25 §§personuppgiftslagen. Av 26 § samma lag följer även en rätt för den som begär det att få information om det finns uppgifter registrerade om honom eller henne, inklusive information om varifrån uppgifterna har hämtats. Enligt 27 § gäller bestämmelserna i 24–26 §§ emellertid inte om det i en lag eller någon annan författning eller i ett beslut som har meddelats med stöd av en författning är särskilt föreskrivet att uppgifter inte får lämnas ut till den registrerade (se prop. 1997/98:44 s. 80). Informationsskyldigheten kan i vissa fall innebära att en registrerad har rätt att ta del av uppgifter om sig själv i handlingar som inte är allmänna och således inte omfattas av offentlighetsprincipen (se a. prop. s. 84). Regler om sekretess och tystnadsplikt går således före informationsskyldigheten. Rätten att låta bli att ge ut information till den registrerade med stöd av offentlighets- och sekretesslagen gäller även för en personuppgiftsansvarig som inte är en myndighet.

Det finns således både praxis och vägledning i fråga om vilka krav som gäller för att det ska vara tillåtet för företag att behandla personuppgifter inom ramen för ett rapporteringssystem. Som framgått innebär regleringen begränsningar av vilka uppgifter som får behandlas inom ramen

för system för visselblåsare. Frågan bör därför ställas om regleringen är förenlig med vad som följer av förordningen om värdepapperscentraler (artikel 65.1). Förordningen ställer nämligen krav på medlemsstaterna att införa system för att uppmuntra rapportering av potentiella och faktiska överträdelser av förordningen, utan att begränsa rapporteringen till att avse en begränsad personkrets eller för att utreda om det är fråga om sådana allvarliga oegentligheter som omnämns i Datainspektionens föreskrifter. Förordningen skulle således kunna uppfattas som att den ställer krav på att systemen ska avse fler överträdelser än vad som är tillåtet enligt Datainspektionens föreskrifter (artikel 65.3).

Datainspektionens föreskrifter har utformats mot bakgrund av det skydd för personuppgifter som följer av dataskyddsdirektivet och i enlighet med vad som rekommenderats av artikel 29-gruppen. Behandlingen av personuppgifter inom ramen för de system som föreskrivs i kapitaltäckningsdirektivet ska också utformas i enlighet med det som följer av dataskyddsdirektivet (se prop. 2013/14:228 s. 252). Datainspektionens föreskrifter bör därför vara förenliga med de krav som följer av motsvarande regler i förordningen om värdepapperscentraler (artikel 65.3).

Reglerna i förordningen kan å andra sidan inte ses som ett hinder mot att ta emot anmälningar som innehåller andra typer av överträdelser än sådana som avses i Datainspektionens föreskrifter. Ett mottagande och omhändertagande av anmälningar som inte omfattas av Datainspektionens föreskrifter, får emellertid inte omhändertas på ett sätt som innebär behandling av personuppgifter enligt personuppgiftslagen. Den personuppgiftsansvarige måste därför skyndsamt göra en första granskning av inkomna uppgifter med syfte att omedelbart ta bort sådana anmälningar som inte får behandlas inom ramen för det särskilda rapporteringssystemet. Givetvis är det på förhand svårt att avgöra om uppgifter som framkommer inom ramen för ett rapporteringssystem i slutändan verkligen kommer leda till en utredning om allvarliga oegentligheter eller brott. Det viktiga är dock att den personuppgiftsansvarige inte får ha för avsikt att utreda annat än sådana överträdelser som upptas i Datainspektionens föreskrifter, dvs. allvarliga oegentligheter m.m.

Val av rapporteringssystem och metoder för att omhänderta inkomna anmälningar inverkar således på vilken typ av anmälningar som får omhändertas inom ramen för ett särskilt inrättat system.

När det gäller själva utformningen av system för visselblåsare kan viss ledning sökas i ICC:s riktlinjer (ICC Guidelines on whistleblowing). Riktlinjerna förordar att det ska vara upp till varje enskilt företag att besluta vilken typ av kommunikationskanal (muntlig, skriftlig, telefonbaserad eller datorbaserad) som det vill använda sig av. Vidare bör systemen anpassas efter företagets storlek och resurser och ha som målsättning att kunna ta emot och besvara alla rimliga förfrågningar om råd och vägledning rörande affärsetiska frågor och andra etiska bekymmer som lyfts fram av både anställda och externa aktörer. Systemen bör även, i ett så tidigt skede som möjligt, ta emot och hantera rapporter från anställda och externa aktörer om någon som helst faktiskt eller misstänkt förekomst av ett brott mot tillämpliga lagar etc. som allvarligt kan skada företaget eller koncernen. Riktlinjerna innehåller också anvisningar om vem som bör ansvara för förvaltningen av systemen, varvid förordas att ansvaret bör åläggas personal med

odiskutabelt anseende och betydande arbetslivserfarenhet, där en del av arrangemanget får bestå av externa företag som specialiserat sig på mottagande av anmälningar från visselblåsare. Riktlinjerna ställer krav på företagen att behandla uppgifter om identiteten på den som slår larm och den som anmälaren avser konfidentiellt. Rapporter ska under strikta sekretessgarantier följas upp av lämpliga personer eller enheter inom företaget. Resultatet av undersökningen bör så snart det är lämpligt kommuniceras med den som har gjort anmälan. Även den eller de personer vars beteende det rapporterats om ska informeras om huvuddragen i det pågående förfarandet och beredas tillfälle att försvara sig. En rapport ska dock lämnas utan avseende om den inte lämnats i god tro.

ICC:s riktlinjer och Datainspektionens föreskrifter skiljer sig åt på vissa punkter. ICC:s riktlinjer förordar att företagen själva ska besluta om rapporteringen inom systemet ska vara obligatorisk eller inte, medan Datainspektionen kräver att användningen av systemen måste vara frivillig. Riktlinjerna förordar inte heller en användning som begränsar sig till en viss typ av missförhållanden och viss typ av brottslighet, även om ICC:s riktlinjer upptar oegentligheter som ”allvarligt” kan skada företaget eller koncernen.

De anmälningar om missförhållanden som nu avses gäller i första hand överträdelser av bestämmelser i förordningen, rättsakter som har antagits med stöd av förordningen, kontoföringslagen samt föreskrifter som har meddelats med stöd av kontoföringslagen. Det är emellertid svårt att avgränsa regleringen till att avse enbart anmälningar och utsagor som rör överträdelser av bestämmelser direkt knutna till dessa regelverk. Kraven i förordningen bör därför tillgodoses genom att det tas in en bestämmelse i lag som utformas på så sätt att den omfattar överträdelser av bestämmelser som gäller för institutets verksamhet. Besvärliga gränsdragningsproblem kan därigenom undvikas. Samtidigt medför det ett både tydligare och säkrare skydd för anmälaren.

I kontoföringslagen bör det således införas ett krav på värdepapperscentraler och kontoförande institut att tillhandahålla ändamålsenliga rapporteringssystem för anställda som vill göra anmälningar om misstänkta överträdelser av bestämmelser som gäller för verksamheten. Detta överensstämmer med den bedömning som gjordes vid genomförandet av kapitaltäckningsdirektivet (a. prop. s. 248–254).

Oavsett vilket rapporteringsförfarande som används ska undersökningen av lämnade uppgifter ske på ett proportionerligt och oberoende sätt, vilket får anses innefatta krav på att det sker ett lämpligt urval av vilka personer som ges i uppgift att hantera systemet och följa upp gjorda anmälningar. Om det system som används innebär behandling av personuppgifter enligt personuppgiftslagen, måste systemen uppfylla och användas i enlighet med de krav som följer av den lagen och Datainspektionens föreskrifter på området. Anställda bör, för att minska risken för ett felaktigt användande av valda system, erhålla information om för vilka syften som inrättade system är avsedda att användas. Tillsynen över att instituten efterlever dessa krav ankommer dock inte på Finansinspektionen utan på Datainspektionen.

Hänvisningar till S8-9-5

  • Prop. 2015/16:10: Avsnitt 16.5

8.9.6. Skydd för anmälarens och den utpekade personens identitet

Regeringens förslag: Sekretess ska gälla i en statlig myndighets verksamhet enligt kontoföringslagen för uppgift om en enskilds personliga och ekonomiska förhållanden i en anmälan eller utsaga om överträdelse av bestämmelse i lag eller annan författning som gäller för värdepapperscentralers och utsedda kreditinstituts verksamhet, om uppgiften kan avslöja den anmäldes identitet och det inte står klart att den kan röjas utan att denne lider skada eller men.

Nuvarande bestämmelse om sekretess i kontoföringslagen ska utvidgas till att omfatta uppgifter i en anmälan eller en utsaga om en misstänkt överträdelse av en bestämmelse som gäller för verksamheten, om uppgiften kan avslöja anmälarens eller en utpekad persons identitet.

Regeringens bedömning: Bestämmelsen i offentlighets- och sekretesslagen om att sekretess i vissa fall ska gälla vid tillståndsgivning eller tillsyn för uppgifter i en anmälan eller utsaga om överträdelse av bestämmelse, om uppgiften kan avslöja anmälarens identitet, tillgodoser det krav på identitetsskydd som följer av förordningen om värdepapperscentraler när det gäller anmälarens identitet.

Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens förslag och bedömning.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker promemorians förslag och bedömning eller har inget att invända mot dem. Ekobrottsmyndigheten framhåller att rätten till partsinsyn gäller under en förundersökning dvs. redan innan åtal har väckts. Ekobrottsmyndigheten, som hänvisar till sitt remissyttrande över betänkandet Marknadsmissbruk II (SOU 2014:46), anser att det finns starka skäl att närmare analysera förhållandet mellan å ena sidan det föreslagna skyddet för visselblåsares identitet och å andra sidan en parts rätt till insyn. Journalistförbundet avvisar förslaget om sekretess med omvänt skaderekvisit och förordar en sekretess med rakt skaderekvisit med hänvisning till att intresset för allmänhetens insyn i verksamheten i detta fall väger tyngre än intresset att skydda anmälds identitet. Förbundet förordar att en sådan ny regel omfattas av rätten att offentliggöra och lämna uppgifter (meddelarfrihet).

Euroclear Sweden AB anser att det inte klart framkommer av motiveringarna i promemorian att sekretess bör gälla såväl anmälaren som den som blir föremål för anmälan. Euroclear efterfrågar vidare en närmare analys när det gäller begreppet obehörigt röjande och tolkningen av detsamma i lagen om bank- och finansieringsrörelse med beaktande av att bestämmelsen i kontoföringslagen är utformad på ett annat sätt än den om banksekretess och att de uppgifter som behandlas hos värdepapperscentralerna skiljer sig en hel del från den information som finns hos bankerna.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: I förordningen om värdepapperscentraler ställs krav på medlemsstaterna att införa regler som säkerställer att identiteten inte röjs avseende både den person som rapporterar en överträdelse och en fysisk person som påstås vara ansvarig för överträdelsen. Identitetsskyddet ska gälla under alla skeden av

förfarandena, om inte ett offentliggörande krävs enligt nationell rätt i samband med ytterligare utredning eller efterföljande administrativa eller rättsliga förfaranden (artikel 65.2 d). Detta torde omfatta såväl handläggning vid en myndighet som ett instituts interna rapporteringssystem. Om t.ex. åtal väcks till följd av en anmälan om en överträdelse eller om en fråga om beslut om sanktioner mot en värdepapperscentral prövas hos Finansinspektionen eller vid allmän förvaltningsdomstol, gäller däremot inte något krav på identitetsskydd enligt förordningen. Det torde vara rapportering av överträdelser av förordningens regler och regler som har meddelats med stöd av förordningen som avses när det gäller skyddet för anmälare respektive utpekad person.

En regel av liknande innebörd finns även i kapitaltäckningsdirektivet, med den skillnaden att det skyddet endast avser den person som har rapporterat om överträdelsen (artikel 71.2 d). Regeln i det direktivet har genomförts i svensk rätt i 30 kap. 4 b § offentlighets- och sekretesslagen när det gäller det allmännas verksamhet och i 1 kap. 10 § lagen om bank- och finansieringsrörelse och 11 kap. 11 § andra stycket lagen om värdepappersmarknaden när det gäller privat verksamhet (prop. 2013/14:228 s. 254259). Regeln i förordningen om värdepapperscentraler skiljer sig således från regeln i kapitaltäckningsdirektivet på så sätt att skyddet enligt förordningen även omfattar den fysiska person som påstås vara ansvarig för överträdelsen.

Ett skydd för anmälarens identitet kan uppnås på två sätt: antingen genom att föreskriva att den som anmäler ska uppge sitt namn men därefter erbjuda ett skydd för att anmälarens identitet inte röjs (sekretesskydd), eller genom att ställa krav på anonyma anmälningar. Artikel 29gruppen (se avsnitt 8.9.4) har i sin rapport belyst bl.a. frågan om anonyma rapportörer i förhållande till dataskyddsdirektivets krav om en korrekt behandling av personuppgifter. Arbetsgruppen anser att visselblåsarsystem som huvudregel ska behandla endast rapporter där anmälarnas namn framgår. Skyddet för enskilda bör i stället tillgodoses genom garantier om att identiteten kommer behandlas konfidentiellt och inte lämnas ut till tredje part. Gruppen framhåller att det i och för sig inte bör föreligga något förbud mot anonyma rapporter, men system bör inte marknadsföras såsom att detta är tillåtet samt att den som vill lämna sin anmälan anonymt bör göras medveten om att identiteten kan komma att röjas i ett senare skede av förfarandet. Artikel 29-gruppens slutsatser talar för att skydd för identitetsuppgifter bör genomföras genom bestämmelser om sekretess. Det finns inte skäl att göra någon annan bedömning än den som gjordes vid genomförandet av kapitaltäckningsdirektivet, nämligen att instämma i Artikel 29-gruppens slutsatser (a. prop. s. 255).

I fråga om sekretess hos Finansinspektionen för anmälarens identitet har som nämns ovan en sekretessbestämmelse redan införts i offentlighets- och sekretesslagen (30 kap. 4 b §) vid genomförandet i svensk rätt av kapitaltäckningsdirektivet (a. prop. s. 254–259). Bestämmelsen omfattar bl.a. värdepappersmarknaden, vilket får anses omfatta värdepapperscentraler och kontoförande institut. Däremot finns det till följd av förordningen skäl att överväga om bestämmelsen i offentlighets- och sekretesslagen bör utvidgas till att omfatta ett identitetsskydd även för den som anmälan avser, dvs. den utpekade personen.

Det kan inledningsvis konstateras att det i fråga om anmälningar om överträdelser av reglerna i förordningen inte är fråga om överförande av sekretess från en myndighet till en annan inom ramen för tillsynsverksamhet. Den bestämmelse om detta som finns i 11 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen är således inte tillräcklig. Inte heller i övrigt finns det någon sekretessbestämmelse som tillgodoser det identitetsskydd som förordningen avser.

Rätten att ta del av allmänna handlingar är en medborgerlig rättighet som utgör en viktig del av vårt demokratiska statsskick. Syftet med denna rätt är, som det kommer till uttryck i 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen, att främja ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning. Genom tillgången till allmänna handlingar underlättas en fri åsiktsbildning, en fri och på fakta grundad debatt i skilda samhällsfrågor liksom den medborgerliga kontrollen av den offentliga maktutövningen. Rätten att ta del av allmänna handlingar är en rätt som tillkommer var och en.

Förordningens krav på identitetsskydd för den som pekas ut är motiverat av integritetsskäl. Det kan finnas en risk för att den utpekade personen kan utsättas för andras missaktning om hans eller hennes namn blir känt. Samtidigt finns det ett påtagligt intresse av insyn i tillsynsmyndigheters verksamhet, inte minst när det gäller sådan samhällsekonomiskt betydelsefull tillsyn som förekommer på finansmarknadsområdet. Någon sekretess för uppgift om identiteten på den som omfattas av en anmälan till Finansinspektionen finns inte sedan tidigare. För att minimera ingreppet i offentlighetsprincipen bör en ny bestämmelse i offentlighets- och sekretesslagen enbart reglera den situation som avses i förordningen. Frågan är då hur bestämmelsen bör utformas.

Bestämmelsen om förundersökningssekretess till skydd för enskilda i 35 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen gäller bl.a. uppgifter som förekommer i en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål. Sekretesskyddet gäller för uppgift om en enskilds personliga och ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men. Det är alltså frågan om ett s.k. omvänt skaderekvisit. Den nya sekretessbestämmelsen bör i huvudsak utformas efter förebild av denna bestämmelse. Sekretess ska således gälla för uppgift om en enskilds personliga och ekonomiska förhållanden i en anmälan eller utsaga, om uppgiften kan avslöja den anmäldes identitet och det inte står klart att den kan röjas utan att denne lider skada eller men. Det finns alltså inte skäl att ställa upp ett krav på absolut sekretess. Anmälan ska avse en överträdelse av bestämmelse i lag eller annan författning som gäller för värdepapperscentralers och utsedda kreditinstituts verksamhet, vilket innefattar bl.a. förordningen om värdepapperscentraler. Journalistförbundet framför att sekretesskyddet för uppgift om anmälds identitet ska utformas med ett rakt skaderekvisit. Journalistförbundet anser att allmänhetens intresse av insyn över tillsynsmyndigheternas verksamhet behöver tillgodoses även om anmälan inte leder till åtal. Syftet för medborgarnas insyn är dock inte att hänga ut enskilda medarbetare, utan mer vilka företag eller aktörer de anmälda representerar. Journalistförbundet förordar även att en ny sådan bestämmelse bör omfattas av meddelarfrihet.

Det följer av förordningen att medlemsstaterna ska tillse att även den anmälde ska tillförsäkras identitetsskydd under alla skeden av förfaran-

dena. Den nya bestämmelse i offentlighets- och sekretesslagen som föreslås i denna proposition ska endast vara tillämplig i statlig myndighets verksamhet enligt kontoföringslagen (30 kap. 4 b § andra stycket förstnämnda lag). Regeringen finner att den föreslagna bestämmelsen är väl avvägd för att uppfylla förordningens krav och tillgodose allmänintresset av insyn. Enligt regeringens uppfattning finns det inte skäl för att det ska gälla ett annat skaderekvisit enligt den bestämmelsen än det som gäller enligt nämnda bestämmelse om förundersökningssekretess till skydd för enskilda. Förslaget innebär emellertid att meddelarfrihet ska gälla för den nya bestämmelsen (30 kap. 30 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen). Det innebär således att den tystnadsplikt som följer av bestämmelsen inte inskränker rätten enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter. I sammanhanget kan tilläggas att den föreslagna bestämmelsen, i ett första läge, kommer att tillämpas beträffande uppgifter som rör en enda värdepapperscentral.

Identitetsskyddet i fråga om uppgifter hos en värdepapperscentral kräver ytterligare överväganden. Regleringen i offentlighets- och sekretesslagen om begränsningar av enskildas rätt att ta del av allmänna handlingar är inte tillämplig inom den privata sektorn. På finansmarknadsområdet finns det i stället särskilda regler om sekretess och tystnadsplikt för olika slag av finansiella företag och verksamheter i den lagstiftning som gäller för olika sektorer av finansmarknaden, t.ex. bankrörelse, försäkringsrörelse eller värdepappersrörelse. I 1 kap. 10 § lagen om bank- och finansieringsrörelse finns det bestämmelser om s.k. banksekretess. Banksekretessen gäller för uppgifter om enskildas förhållanden till kreditinstitut och innebär att sådana uppgifter inte får bli föremål för ett obehörigt röjande. Som obehörigt röjande avses inte att uppgifterna lämnas med stöd av lag eller om ett uppgiftslämnande krävs för att institutet ska kunna fullgöra kundens uppdrag eller om kunden lämnat samtycke till att institutet lämnar ut uppgifter om honom eller henne. Intern information inom banken som påkallas av bankens lojala intressen anses inte heller vara obehörigt röjande (se prop. 2002/03:139 s. 478 f.). Sådan information får då lämnas endast till den eller de avdelningar eller till den personkrets som behöver den för verksamheten. Uppgifter om bankkunder får inte bli föremål för någon allmän information inom banken (se a. prop. s. 479). I 1 kap. 10 § tredje stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse anges att ansvar för brott mot tystnadsplikt enligt 20 kap. 3 § brottsbalken inte ska följa för den som bryter mot banksekretessen. Bestämmelsen om banksekretess i 1 kap. 10 § lagen om bank- och finansieringsrörelse har i samband med genomförandet av kapitaltäckningsdirektivet utvidgats till att omfatta även en uppgift i en anmälan eller en utsaga om en misstänkt överträdelse av en bestämmelse som gäller för kreditinstitutets verksamhet, om uppgiften kan avslöja anmälarens identitet (artikel 71.2 d, se prop. 2013/14:228 s. 254259).

En liknande bestämmelse om tystnadsplikt för anställda hos centrala värdepappersförvarare och kontoförande institut finns i 8 kap. 2 § kontoföringslagen. Den bestämmelsen avser obehörigt röjande av uppgifter som har registrerats i ett avstämningsregister eller som har lämnats till en central värdepappersförvarare eller ett kontoförande institut av en förvaltare. Den har i huvudsak utformats efter förebild av bestämmelsen

om banksekretess (prop. 1997/98:160 s. 182). Emellertid är den, till skillnad från bestämmelsen om banksekretess, straffsanktionerad genom 20 kap. 3 § brottsbalken. Bestämmelsen i kontoföringslagen har i huvudsak samma innebörd som andra, motsvarande, bestämmelser på värdepappersmarknadsområdet, se t.ex. 1 kap. 11 § första stycket lagen om värdepappersmarknaden och 2 kap. 19 § lagen om värdepappersfonder.

Tystnadsplikten enligt kontoföringslagen ger vika om det under förundersökning i brottmål begärs uppgifter av undersökningsledare eller om det i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol begärs av åklagare (8 kap. 2 a § samma lag).

För att säkerställa ett skydd för en anmälares respektive en utpekad persons identitet i enlighet med det som avses i förordningen bör bestämmelsen om tystnadsplikt för anställda hos värdepapperscentraler och kontoförande institut i kontoföringslagen utvidgas till att omfatta även uppgifter i en anmälan eller en utsaga om en misstänkt överträdelse av de bestämmelser som gäller för verksamheten. Det är i första hand fråga om uppgifter som lämnas inom ramen för institutens särskilda rapporteringssystem och som på något sätt kan avslöja vem anmälaren eller den utpekade personen är. I likhet med det som gäller enligt nuvarande bestämmelse om sekretess i kontoföringslagen bör sekretesskyddet endast omfatta skydd för obehörigt röjande. Med det avses t.ex. inte att uppgifter lämnas på begäran av Finansinspektionen. Euroclear Sweden

AB efterfrågar en närmare analys när det gäller begreppet obehörigt röjande och tolkningen av detsamma i lagen om bank- och finansieringsrörelse med beaktande av att bestämmelsen i kontoföringslagen är utformad på ett annat sätt än den om banksekretess och att de uppgifter som behandlas hos värdepapperscentralerna skiljer sig en hel del från den information som finns hos bankerna. Regeringen konstaterar att det i denna proposition inte föreslås någon ändring i sak i den nuvarande bestämmelsen i kontoföringslagen (8 kap. 2 §). Det tillägg som föreslås beträffande uppgift i en anmälan eller en utsaga om en misstänkt överträdelse avser emellertid även det obehörigt röjande som avses i den nuvarande bestämmelsen. Bestämmelserna i lagen om bank- och finansieringsrörelse och kontoföringslagen skiljer sig i och för sig åt när det gäller vilka uppgifter som inte obehörigen får röjas (1 kap. 10 § första stycket första meningen respektive 8 kap. 2 §). Enligt tidigare förarbetsuttalanden är emellertid begreppet obehörigt röjande avsett att tillämpas på samma sätt i kontoföringslagen som i reglerna om banksekretess (se a. prop. a. s.). Regeringen gör ingen annan bedömning i förevarande lagstiftningsärende.

Ekobrottsmyndigheten framhåller att rätten till partsinsyn gäller under en förundersökning dvs. redan innan åtal har väckts. Myndigheten anser att det finns starka skäl att närmare analysera förhållandet mellan å ena sidan det föreslagna skyddet för visselblåsares identitet och å andra sidan en parts rätt till insyn.

Rätten till partsinsyn i en förundersökning följer av 23 kap. 18 § rättegångsbalken. Förundersökning avser en misstänkt brottslig gärning. Överträdelser av reglerna i förordningen torde endast undantagsvis eller i vart fall sällan innebära brottsliga gärningar.

Det föreslagna sekretesskyddet i 30 kap. 4 b § första stycket offentlighets- och sekretesslagen (angående anmälarens identitet) avser i praktiken Finansinspektionens verksamhet ”en statlig myndighets verksamhet som består i tillståndsgivning eller tillsyn med avseende på bank- och kreditväsendet, värdepappersmarknaden eller försäkringsväsendet”. Det gäller inte brottsbekämpande myndigheter.

Rätten enligt rättegångsbalken kan knappast i sig ge någon rätt till insyn i Finansinspektionens arbete med en anmälan. Om däremot anmälan resulterar i att en förundersökning inleds, så torde detta ske efter anmälan av Finansinspektionen eller på eget initiativ av polis/åklagare/ Ekobrottsmyndigheten. Om däremot anmälaren ovan väljer att – förutom sin anmälan till inspektionen – också polisanmäla det inträffade omfattar inte sekretesskyddet enligt den nya bestämmelsen anmälarens identitet i fråga om polisanmälan (då gäller i stället 18 kap. och 35 kap.offentlighets- och sekretesslagen angående sekretess i förundersökning). I det senare fallet innebär partsinsynen att den utpekade kan få reda på anmälarens identitet. Detta bör emellertid inte strida mot förordningen.

Även i de fall en anmälan utreds vidare och leder till ett ärende hos Finansinspektionen eller en annan myndighet eller domstol, kan dock sekretesskyddet ge vika till följd av den rätt till insyn i ett mål eller ärende som tillkommer en part enligt processrättsliga regler. Av 16 § förvaltningslagen framgår att en sökande, klagande eller annan part har rätt att ta del av det som har tillförts ärendet, om detta avser myndighetsutövning mot någon enskild. Rätten att ta del av uppgifter gäller med de begränsningar som följer av 10 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen. Enligt 10 kap. 3 § samma lag kan en enskild, som på grund av sin partsställning har rätt till insyn i handläggningen, förvägras att ta del av en handling eller annat material i målet eller ärendet endast om det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att en sekretessbelagd uppgift i materialet inte röjs. Vid den avvägning som görs enligt 10 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen kommer syftet med visselblåsarsystemet, att möjliggöra för samtlig personal att utan rädsla för repressalier kunna rapportera om allvarliga händelser, stå mot en parts möjlighet att på ett relevant sätt kunna bemöta en anmälan. Vid en bedömning att partsinsynen inte kan begränsas enligt 10 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen blir det i sådana fall fråga om att röja en anmälares eller en anmälds identitet för att i enlighet med nationella bestämmelser kunna utreda en överträdelse vidare eller överlämna ärendet för en rättslig process, vilket medför att bestämmelsen är förenlig med artikel 65 (jfr prop. 2013/14:228 s. 257).

Hänvisningar till S8-9-6

9. Ingripanden och sanktioner

Hänvisningar till S9

  • Prop. 2015/16:10: Avsnitt 10.4

9.1. Bakgrund

I avsnitt 8.4 behandlas Finansinspektionens tillsynsbefogenheter. Dessa befogenheter syftar till att säkerställa att berörda företag följer det regelverk som gäller för dem. Om t.ex. en värdepapperscentral har överträtt

regelverket, aktualiseras frågan om Finansinspektionens ingripande genom sanktioner till följd av överträdelsen. Dessa sanktioner behandlas i förevarande avsnitt.

Finansinspektionens ingripandemöjligheter i fråga om centrala värdepappersförvarare har hittills reglerats i kontoföringslagen (9 kap. 2 och 3 §§). Om en central värdepappersförvarare har fattat ett beslut som strider mot t.ex. kontoföringslagen eller någon annan författning som reglerar dess verksamhet, får Finansinspektionen förbjuda att beslutet verkställs. En auktorisation som central värdepappersförvarare ska återkallas av Finansinspektionen om

1. värdepappersförvararen genom att överträda kontoföringslagen eller

någon annan författning som reglerar dess verksamhet eller på något annat sätt har visat sig olämplig att utöva verksamheten,

2. värdepappersförvararen inte bedriver sådan verksamhet som aukto-

risationen avser,

3. såvitt gäller ett svenskt aktiebolag, bolagets egna kapital understiger

två tredjedelar av det registrerade aktiekapitalet och bristen inte har täckts inom tre månader från det att den blev känd för bolaget, eller

4. någon som ingår i värdepappersförvararens styrelse eller är dess verk-

ställande direktör eller dennes ställföreträdare inte uppfyller de krav som gäller för dem. Om det är tillräckligt, får Finansinspektionen i fall som avses i punkten 1 i stället besluta om varning.

Enligt förordningen om värdepapperscentraler är medlemsstaterna skyldiga att fastställa bestämmelser som säkerställer att deras behöriga myndigheter får besluta om s.k. administrativa sanktioner och andra åtgärder som är tillämpliga på de omständigheter som anges i artikel 63 för den eller de som är ansvariga för överträdelser av reglerna i förordningen (artikel 61.1). Adjektivet ”administrativa” syftar på att de sanktioner och åtgärder som de behöriga myndigheterna ska kunna besluta om enligt förordningen inte är straffrättsliga.

Reglerna om administrativa sanktioner och åtgärder i förordningen har sin bakgrund i ett meddelande från kommissionen den 8 december 2010 (KOM 2010[716] slutlig). Meddelandet gällde sanktioner inom den finansiella tjänstesektorn generellt sett. Av meddelandet framgick att kommissionen ansåg att skillnaderna mellan sanktionssystem i olika medlemsstater är alltför stora och att sanktionerna inte alltid är tillräckligt effektiva, proportionella och avskräckande. Enligt kommissionen krävdes det ytterligare konvergens och förstärkning av sanktionssystemen. Kommissionen föreslog därför att en gemensam minimistandard skulle fastställas på EU-nivå. I meddelandet analyserades möjliga områden där sanktionsreglerna enligt kommissionens uppfattning bör stärkas och bli mer harmoniserade.

Även av förordningen om värdepapperscentraler följer att de behöriga myndigheterna bör få tillgång till avskräckande sanktionssystem och kunna vidta åtgärder som är effektiva, proportionella och avskräckande (skälen 61 och 62).

Efter tillkännagivandet av meddelandet har kommissionen lagt fram ett flertal förslag till rättsakter på finansmarknadsområdet som innehåller harmoniserade regler om administrativa sanktioner och åtgärder. Dessa förslag har i stort sett samma innebörd i fråga om sådana sanktioner och

åtgärder. Bland dessa förslag kan nämnas de förslag som sedermera antogs såsom MiFID II (se avsnitt 4.5) respektive Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om särskild tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag (det s.k. kapitaltäckningsdirektivet). Ett annat exempel är förslaget till omarbetning av Europaparlamentets och rådets direktiv om försäkringsförmedling [omarbetning] (COM[2012] 360 final).

De administrativa sanktionerna ska i första hand kunna riktas mot värdepapperscentraler och utsedda kreditinstitut som har utsetts av en värdepapperscentral för att tillhandahålla vissa banktjänster (artikel 61.2 i förordningen om värdepapperscentraler). Sanktioner ska dock – med förbehåll för de villkor som fastställs i nationell rätt inom områden som inte harmoniseras genom förordningen – kunna riktas även mot fysiska personer. Den krets av fysiska personer som är aktuell är ledamöter i ledningsorgan för värdepapperscentraler och utsedda kreditinstitut samt ”alla andra personer som i praktiken kontrollerar deras verksamhet eller några andra fysiska personer som enligt nationell rätt betraktas som ansvariga för en överträdelse”. Det sistnämnda gäller även juridiska personer som enligt nationell rätt är ansvariga för en överträdelse. Av det meddelande från kommissionen som nämns ovan framgår att kommissionens avsikt är att fysiska personer framför allt ska påföras sanktioner i de fall de kan hållas ensamt ansvariga för en överträdelse. Frågan om sanktioner mot fysiska personer behandlas i avsnitt 9.4.

I förordningen anges vissa överträdelser för vilka de administrativa sanktionerna ska kunna tillämpas (artikel 63.1).

Förordningen innehåller en s.k. sanktionskatalog, dvs. en förteckning över de sanktioner som de behöriga myndigheterna under alla förhållanden, ”åtminstone”, ska kunna besluta om (artikel 63.2). Katalogen är avsedd som en förteckning över de viktigaste administrativa sanktionerna och ska möjliggöra att förordningen tillämpas konsekvent i alla medlemsstater (skäl 63). Det anges uttryckligen i förordningen att de behöriga myndigheterna får förfoga över andra befogenheter att påföra sanktioner utöver dem som avses i sanktionskatalogen och får utdöma högre administrativa sanktionsavgifter än dem som fastställs i den (artikel 63.3).

Sanktionskatalogen innebär att de behöriga myndigheterna ska kunna besluta om i vart fall följande sanktioner (artikel 63.2):

a) En offentlig förklaring som anger vilken person som är ansvarig för

överträdelsen samt överträdelsens art i enlighet med artikel 62.

b) Ett beslut om att den person som är ansvarig för överträdelsen ska

upphöra med sitt agerande och inte upprepa det.

c) Återkallelse av de auktorisationer som har beviljats enligt artikel 16

eller 54 i enlighet med artikel 20 eller 57, dvs. auktorisation av värdepapperscentraler eller av att utse kreditinstitut.

d) Ett tillfälligt förbud eller, för upprepade allvarliga överträdelser, ett

permanent förbud för en ledamot av institutets ledningsorgan eller någon annan fysisk person som hålls ansvarig att utföra ledningsuppgifter i institutet.

e) Maximala administrativa sanktionsavgifter på upp till minst två

gånger beloppet för den vinst som erhölls genom överträdelsen, om de beloppen kan fastställas.

f) Maximala administrativa sanktionsavgifter för fysiska personer på

upp till minst 5 miljoner euro eller motsvarande värde i nationell valuta dagen för antagandet av denna förordning, i medlemsstater vars valuta inte är euro.

g) Om det gäller en juridisk person, maximala administrativa sanktions-

avgifter på minst 20 miljoner euro eller upp till 10 procent av den juridiska personens totala årsomsättning i enlighet med den senaste tillgängliga redovisning som har godkänts av ledningsorganet. Om den juridiska personen är ett moderföretag eller ett dotterföretag till det moderföretag som i enlighet med direktiv 2013/34/EU ska upprätta koncernredovisning, ska den relevanta totala årsomsättningen vara den totala årsomsättningen eller motsvarande inkomstslag i enlighet med de relevanta redovisningsdirektiven enligt den senaste tillgängliga sammanställda redovisning som har godkänts av ledningsorganet för det yttersta moderföretaget. De olika sanktionerna enligt sanktionskatalogen behandlas i avsnitt 9.5.

I förordningen finns anvisningar till de behöriga myndigheterna i fråga om hur de ska utöva sina befogenheter i syfte att uppnå ett visst resultat (artikel 61.3). Sådana regler som riktar sig direkt till de behöriga myndigheterna kräver i allmänhet ingen lagstiftningsåtgärd, eftersom förordningen är direkt tillämplig. De regler i förordningen som kräver lagstiftningsåtgärder är i stället de regler som riktar sig till medlemsstaterna.

Det finns också regler om vilka omständigheter som ska beaktas vid valet mellan olika tänkbara sanktioner (artikel 64). Dessa regler behandlas närmare i avsnitt 9.7.

Hänvisningar till S9-1

9.2. Administrativa sanktioner eller straffrättsliga påföljder?

Regeringens förslag: Finansinspektionen ska kunna besluta om administrativa sanktioner mot juridiska och fysiska personer för överträdelser av reglerna i förordningen om värdepapperscentraler. Bestämmelser om administrativa sanktioner införs i kontoföringslagen.

Regeringens bedömning: Det saknas anledning att införa någon ny bestämmelse om straffansvar för motsvarande överträdelser.

Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens förslag och bedömning.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker promemorians förslag och bedömning eller har inget att invända mot dem. Riksbanken framhåller vikten av att man i det fortsatta arbetet tar ett samlat grepp om sanktionsfrågorna, så att det skapas ett enhetligt och konsekvent sanktionssystem. Det kan exempelvis behövas ett klarläggande om vad som gäller om någon samtidigt överträder flera olika regelverk.

Kammarrätten i Stockholm anför att det krävs en grundligare analys ur ett förvaltningsrättsligt perspektiv av de nya tillsynsbefogenheterna och de utökade ingripandemöjligheterna. Kammarrätten hänvisar i detta sammanhang till sitt yttrande över betänkandet Marknadsmissbruk II

(SOU 2014:46) och även till yttrandet över betänkandet Ändrade informationskrav på värdepappersmarknaden (SOU 2014:70).

Skälen för regeringens förslag och bedömning: I svensk rätt går det en skiljelinje mellan å ena sidan påföljder för och annan rättsverkan av brott, dvs. straffrätt, och å andra sidan sanktioner som beslutas i administrativ, dvs. förvaltningsrättslig, ordning. Frågor om ansvar för brott prövas i regel inom ramen för ett brottmål i allmän domstol, alternativt av åklagare genom strafföreläggande eller av polisman genom föreläggande av ordningsbot. Administrativa sanktioner beslutas i regel av en förvaltningsmyndighet och ett sådant beslut kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Termen brott definieras i svensk rätt som en gärning som är beskriven i lag eller annan författning och för vilken straff är föreskrivet (1 kap. 1 § brottsbalken). Därutöver krävs dock som huvudregel att gärningen begås uppsåtligen (1 kap. 2 § samma balk). I fråga om vissa brott krävs inte att uppsåt föreligger; i stället är det tillräckligt att gärningsmannen begick gärningen med en viss grad av oaktsamhet, dvs. vårdslöshet. Uppsåt och oaktsamhet kallas med en gemensam beteckning subjektiva rekvisit eller rekvisit för personligt ansvar (beträffande den senare termen, se Petter Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, 2 uppl., 2013, s. 58–60). Vilka slags överträdelser av olika regler som är kriminaliserade, dvs. straffbelagda, kan i hög grad variera över tid och mellan olika stater. Det är därför svårt att ange någon gemensam egenskap för de gärningar som är kriminaliserade. Straffrättsanvändningsutredningen har dock i sitt betänkande Vad bör straffas? (SOU 2013:38) övervägt frågan om vilka grundläggande kriterier som ska vara uppfyllda för att kriminalisering ska övervägas. Utredningen sammanfattade då kriterierna enligt följande (s. 19 f.).

1. Det tänkta straffbudet måste avse ett identifierat och konkretiserat intresse som är skyddsvärt (godtagbart skyddsintresse).

2. Det beteende som avses bli kriminaliserat måste kunna orsaka skada eller fara för skada på skyddsintresset.

3. Endast den som har visat skuld – varit klandervärd – bör träffas av straffansvar, vilket innebär att kriminaliseringen inte får äventyra tillämpningen av skuldprincipen.

4. Det får inte finnas något tillräckligt värdefullt motstående intresse.

5. Det får inte finnas någon alternativ metod som är tillräckligt effektiv för att komma till rätta med det oönskade beteendet. De överväganden som bör göras i fråga om detta kriterium är följande:

a) Finns det redan en handlingsdirigerande regel som är tillräckligt

effektiv för att motverka det oönskade beteendet?

b) Om en handlingsdirigerande regel behöver införas – kan beteen-

det motverkas tillräckligt effektivt med en regel som inte är repressiv (t.ex. en civilrättslig regel om skadestånd)?

c) Om det är nödvändigt att införa en repressiv handlingsdirigerande

regel för att motverka det oönskade beteendet ska i första hand vite, sanktionsavgift eller återkallelse av tillstånd övervägas. Straff bör väljas i sista hand.

Det förhållandet att termen brott är knuten till att ett straff är föreskrivet för gärningen i fråga innebär att straff inte kan komma i fråga för andra gärningar än brott. Således kan t.ex. ett fängelsestraff endast komma i fråga som påföljd för brott. Särskilda rättssäkerhetskrav gäller

också i fråga om straff och andra påföljder för brott eller annan rättsverkan av brott. Bland annat får inte någon dömas till en brottspåföljd för en gärning som inte var belagd med en sådan påföljd när den begicks (den s.k. straffrättsliga legalitetsprincipen, 2 kap. 10 § första stycket regeringsformen och artikel 7 i den Europeiska konventionen av den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, Europakonventionen). En annan konstitutionell princip av betydelse är rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma gärning. Denna princip kan också beskrivas som ett förbud mot dubbel lagföring och straff (ne bis in idem). Se vidare om detta förbud i avsnitt 9.7.8.

I likhet med påföljder och annan rättsverkan av brott syftar de administrativa sanktionerna till att sanktionera ett visst, icke önskvärt, beteende. Lagstiftaren har dock inte funnit skäl att kriminalisera, dvs. straffbelägga, det beteendet. Administrativa sanktioner förekommer i stor omfattning i svensk rätt. Vissa slag av sanktioner riktar sig mot var och en som överträder en viss bestämmelse. Som ett exempel på det kan nämnas lagen (1976:206) om felparkeringsavgift. Andra slag av sanktioner riktar sig till den som bedriver en viss verksamhet. Så är i regel fallet med näringsrättsliga sanktioner, bl.a. på finansmarknadsområdet. Finansinspektionen får besluta om sanktioner mot bl.a. banker, försäkringsföretag, värdepappersbolag och clearingorganisationer för överträdelser av de regelverk som gäller på detta område.

Administrativa sanktioner respektive påföljder och annan rättsverkan av brott liknar varandra i den meningen att det rör sig om sanktioner som det allmänna riktar mot enskilda, i vissa fall även juridiska personer. Det är således fråga om offentligrättsliga sanktioner i vid bemärkelse. Från sådana sanktioner skiljer sig de civilrättsliga sanktioner som kan utgå t.ex. i samband med köp av fast eller lös egendom eller i andra kontraktsförhållanden. Ett annat exempel på en civilrättslig sanktion är ersättning enligt lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader m.m. De civilrättsliga sanktionerna karaktäriseras bl.a. av att det rör sig om en enskild som utkräver en prestation av en annan enskild, ofta med anledning av ett avtalsförhållande mellan parterna. Såväl fysiska som juridiska personer kan bli föremål för administrativa sanktioner. Emellertid kan endast fysiska personer begå brott, vilket innebär att endast sådana personer kan dömas till en brottspåföljd. I vissa fall kan dock en juridisk person sanktioneras till följd av brott. En näringsidkare kan nämligen i vissa fall åläggas en s.k. företagsbot för brott som har begåtts i utövningen av näringsverksamheten (36 kap. 7 § brottsbalken).

Förordningen är inte avsedd att påverka tillämpningen av straffrättsliga påföljder i medlemsstaterna (skäl 65). Av den anledningen föreskrivs i förordningen att medlemsstaternas skyldighet att fastställa bestämmelser om administrativa sanktioner och åtgärder inte ska påverka medlemsstaternas rätt att föreskriva och besluta om straffrättsliga påföljder (artikel 61.1 första stycket). Således har medlemsstaterna ett handlingsutrymme att välja straffrättsliga påföljder i stället för administrativa sanktioner. Om en medlemsstat utnyttjar det handlingsutrymmet, måste den dock fastställa sådana straffrättsliga påföljder inom en viss tid och därefter underrätta kommissionen och Esma om de relevanta bestämmelserna (artikel 61.1 andra stycket). Medlemsstaten i fråga är i ett sådant

fall också skyldig att säkerställa ett visst mått av samarbete mellan den behöriga myndigheten och de berörda rättsvårdande myndigheterna (artikel 61.4). Vidare ska en sådan medlemsstat lämna viss information till Esma om brottsutredningar och straffrättsliga påföljder (artikel 61.6 andra stycket).

Regeringen gör bedömningen att de sanktioner som bör komma i fråga bör vara av administrativt slag och i första hand rikta sig mot juridiska personer, framför allt värdepapperscentraler. Straffansvar för fysiska personer är inte den mest effektiva metoden att uppnå syftena med regleringen av finansmarknaden, nämligen att värna om den finansiella stabiliteten, förtroendet för finansmarknaden, marknadens effektivitet och integritet samt att skydda investerarna. Kännbara sanktioner mot ett finansiellt företag, t.ex. i form av en sanktionsavgift, har alltså större förutsättningar att förmå företaget i fråga att följa gällande regelverk jämfört med om en enskild befattningshavare blir föremål för förundersökning och åtal. En annan aspekt är att förundersökningar på finansmarknadsområdet är tids- och resurskrävande.

Som framgår av avsnitt 7.5 finns det visserligen en straffbestämmelse i aktiebolagslagen som gäller underlåtenhet att föra aktiebok m.m. (30 kap. 1 §). Den gäller dock inte för centrala värdepappersförvarare. Som framgår av avsnitt 7.6 finns det även en straffbestämmelse i 8 kap. 5 § kontoföringslagen som är kopplad till meddelandeförbudet i 8 kap. 4 § samma lag. Den avser dock en avgränsad fråga relaterad till bl.a. uppgifter med anledning av en förundersökning i brottmål och inte centrala värdepappersförvarares verksamhet en vidare mening.

Sanktionerna mot överträdelser av förordningen om värdepapperscentraler bör alltså vara av administrativt slag. I avsnitt 9.6 föreslås även att fysiska personer i vissa fall ska kunna bli föremål för administrativa sanktioner för överträdelser av reglerna i förordningen.

Riksbanken poängterar vikten av att man i det fortsatta arbetet tar ett samlat grepp om sanktionsfrågorna, så att det skapas ett enhetligt och konsekvent sanktionssystem. Det kan exempelvis behövas ett klarläggande om vad som gäller om någon samtidigt överträder flera olika regelverk.

Regeringen konstaterar att frågor om sanktioner på finansmarknadsområdet är föremål för övervägande i det stora flertalet EU-rättsakter på området. En utgångspunkt för det arbetet är att sanktionssystemet ska vara enhetligt och konsekvent så långt det är möjligt med hänsyn till de EU-rättsakter som sanktionerna hänför sig till. Det kan emellertid inte uteslutas att det kan förekomma fall där en och samma handling eller underlåtenhet skulle kunna innebära att flera olika regelverk överträds samtidigt. Med hänsyn till den straffrättsliga karaktär som flera av de sanktioner som föreslås i denna proposition har torde Finansinspektionen om det skulle inträffa vara förhindrad att utreda ytterligare ingripanden på grund av samma handling (se avsnitt 9.7.8).

Kammarrätten i Stockholm anför att det krävs en grundligare analys ur ett förvaltningsrättsligt perspektiv av de nya tillsynsbefogenheterna och de utökade ingripandemöjligheterna. Kammarrätten hänvisar i detta sammanhang till sitt yttrande över betänkandet Marknadsmissbruk II (SOU 2014:46) och även till yttrandet över betänkandet Ändrade informationskrav på värdepappersmarknaden (SOU 2014:70). Som

kammarrätten påpekar innebär förslagen i denna proposition att Finansinspektionen ska få tillgång till en rad nya befogenheter och möjligheter att ingripa. I förhållande till gällande rätt utökas befogenheterna med platsundersökning (vilket följer direkt av förordningen, artikel 22.5), begära handlingar och kalla till förhör för att inhämta upplysningar samt meddela förelägganden och utfärda vite. Det följer av förordningen att behörig myndighet ska ha alla de tillsynsbefogenheter och utredningsbefogenheter som den behöver för att utföra sina uppgifter. De utökade tillsynsbefogenheter och möjligheter att ingripa som föreslås för Finansinspektionen i denna proposition följer antingen direkt av förordningen om värdepapperscentraler eller av det som anges i förordningen om att medlemsstaterna ska fastställa regler i nationell rätt. Förslagen i propositionen innebär att det i kontoföringslagen införs bestämmelser om tillsynsbefogenheter och ingripandemöjligheter som motsvarar de som redan finns i andra lagar på finansmarknadsområdet. Enligt regeringens uppfattning föranleder dessa förslag inte någon analys utöver den som har gjorts i tidigare lagstiftningsärenden och den som görs i förevarande lagstiftningsärende.

Hänvisningar till S9-2

9.3. Ingripanden mot juridiska personer

Regeringens förslag: Om en värdepapperscentral eller ett utsett kreditinstitut har åsidosatt sina skyldigheter enligt kontoföringslagen, förordningen om värdepapperscentraler eller andra författningar som reglerar verksamheten, ska Finansinspektionen ingripa.

Om tjänster för vilka auktorisation krävs enligt förordningen tillhandahålls av någon som inte är berättigad till det, ska Finansinspektionen kunna beslut om ett föreläggande eller en sanktionsavgift mot var och en som tillhandahåller en sådan tjänst.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker promemorians förslag eller har inget att invända mot det. Euroclear Sweden AB önskar, med hänvisning till betydelsen av transparens vid rättsliga ingripanden, en närmare redogörelse för vilka andra överträdelser av bestämmelser i förordningen eller i svensk rätt som kan bli aktuella.

Skälen för regeringens förslag: Enligt förordningen om värdepapperscentraler ska behöriga myndigheter kunna påföra administrativa sanktioner och andra åtgärder mot värdepapperscentraler och utsedda kreditinstitut (artikel 61.2). Med ett utsett kreditinstitut avses ett sådant kreditinstitut som en värdepapperscentral har utsett att tillhandahålla anknutna banktjänster (artikel 54.4). Under vissa förutsättningar ska sådana sanktioner och åtgärder även kunna vidtas mot vissa fysiska personer, se avsnitt 9.4.

I förordningen anges vilka överträdelser som under alla förhållanden, ska kunna bli föremål för sanktioner (artikel 63.1). Det rör sig bl.a. om tillhandahållande av tjänster utan auktorisation och erhållande av auktorisation på vissa felaktiga grunder (leden a och b). Beträffande värdepapperscentraler kan det även röra sig om underlåtelse att uppfylla kapitalkraven, de organisatoriska kraven, uppförandekraven, kraven för till-

handahållande av vissa tjänster, stabilitetskraven eller kraven avseende länkar mellan värdepapperscentraler (leden c–h). Det kan även vara frågan om att en värdepapperscentral utan grund vägrar att bevilja tillträde till vissa tjänster (led i). I fråga om utsedda kreditinstitut kan det röra sig om underlåtelse att uppfylla vissa stabilitetskrav för antingen kreditrisker eller likviditetsrisker (leden j och k).

Av förordningen framgår att det är möjligt för medlemsstaterna att föreskriva att sanktioner ska kunna beslutas även vid andra överträdelser än de som anges ovan. Det framgår av formuleringen ”åtminstone vid överträdelser som avses i denna artikel” i artikel 63.2. Det är alltså möjligt att föreskriva att administrativa sanktioner ska kunna beslutas även vid överträdelser av andra regler i förordningen eller vid överträdelser av bestämmelser i svensk rätt. Eftersom förordningen ska kompletteras med andra EU-rättsakter som antas av kommissionen, med kontoföringslagen och med författningar som meddelas med stöd av bemyndiganden i kontoföringslagen, bör bestämmelserna om ingripande i kontoföringslagen tillämpas i en vidare utsträckning än vad som anges i artikel 63.1 i förordningen. Det bör även hållas i minnet att det även kan finnas andra bestämmelser som gäller för verksamheten, inte minst för utsedda kreditinstitut. I fråga om svensk rätt är det av särskild vikt att en svensk värdepapperscentral följer bestämmelserna i 4 och 5 kap. kontoföringslagen. Möjligheterna för Finansinspektionen att ingripa bör alltså gälla vid överträdelser av samtliga de regelverk som nämns ovan. Mot bakgrund av det ovan anförda bör det tas in en bestämmelse om ingripande i kontoföringslagen av innebörden att bestämmelserna om sanktioner ska gälla om en värdepapperscentral eller ett utsett kreditinstitut har åsidosatt sina skyldigheter enligt kontoföringslagen, förordningen om värdepapperscentraler eller andra författningar som reglerar verksamheten. Det bör även anges att sanktioner ska kunna vidtas mot värdepapperscentraler och utsedda kreditinstitut och mot fysiska personer. Även om det inte följer uttryckligen av förordningen, bör det dock finnas en möjlighet att rikta sanktioner mot var och en som, utan att vara berättigad till det, tillhandahåller sådana huvudtjänster och anknutna tjänster som avses i bilagan till förordningen, om auktorisation krävs enligt förordningen (jfr artikel 63.1 a). Anledningen till detta är att det inte bör vara möjligt att kringgå det auktorisationskrav som följer av förordningen. Att ett visst företag inte uppfyller kraven på en värdepapperscentral kan t.ex. vara orsaken till att någon auktorisation inte har beviljats.

Euroclear Sweden AB önskar, med hänvisning till betydelsen av transparens vid rättsliga ingripanden, en närmare redogörelse för vilka andra överträdelser av bestämmelser i förordningen eller i svensk rätt som kan bli aktuella.

Förslaget i denna proposition innebär således att Finansinspektionen ska ingripa om en värdepapperscentral eller ett utsett kreditinstitut har åsidosatt sina skyldigheter enligt kontoföringslagen, förordningen om värdepapperscentraler eller andra författningar som reglerar verksamheten. Det motsvarar de förutsättningar för ingripande som i dag gäller enligt bl.a. kontoföringslagen (9 kap. 2 §), lagen om bank- och finansieringsrörelse (15 kap. 1 §) och lagen om värdepappersmarknaden (25 kap. 1 §). Enligt den lagstiftningsteknik som tillämpas på finans-

marknadsområdet när det gäller ingripanden mot juridiska personer preciseras vanligtvis inte de överträdelser som det kan bli fråga om att ingripa mot. Förordningen om värdepapperscentraler anger de överträdelser som det under alla förhållanden kan bli fråga om. I övrigt avses de författningar som reglerar den juridiska personens verksamhet och som denne har att efterkomma. Enligt regeringens uppfattning finns det inte skäl för att ytterligare precisera vilka överträdelser av en värdepapperscentral eller ett utsett kreditinstitut som kan föranleda ingripande.

Det bör hållas i minnet att de anknutna tjänster som anges i avsnitt B i bilagan till förordningen kan tillhandahållas utan auktorisation enligt förordningen, om företaget i fråga inte samtidigt uppfyller definitionen av en värdepapperscentral i artikel 2.1.1 i förordningen. Med andra ord krävs för ett beslut om föreläggande eller sanktionsavgift att företaget inte driver ett avvecklingssystem och ytterligare en huvudtjänst enligt avsnitt A i bilagan till förordningen. Det är också möjligt att tillhandahålla en av huvudtjänsterna notarietjänst respektive central kontoföringstjänst utan auktorisation, om företaget inte samtidigt driver ett avvecklingssystem. Oavsett om någon annan huvudtjänst tillhandahålls eller inte, är det dock inte möjligt att driva ett avvecklingssystem utan auktorisation enligt förordningen (artikel 18.2).

Eftersom centralbanker har rätt att till viss del driva samma verksamhet som en värdepapperscentral utan auktorisation enligt förordningen (se artikel 18.2), ska sanktioner givetvis inte kunna riktas mot en centralbank. Detta behöver dock inte uttryckligen anges i lagtexten.

Hänvisningar till S9-3

9.4. Ingripanden mot fysiska personer

Regeringens förslag: Finansinspektionen ska ges rätt att ingripa mot en enskild styrelseledamot eller verkställande direktör i en värdepapperscentral eller ett utsett kreditinstitut, eller ersättare för någon av dem, för en överträdelse som en värdepapperscentral eller ett utsett kreditinstitut har gjort sig skyldigt till. De överträdelser som kan föranleda sanktioner mot personerna i fråga ska uttryckligen anges i kontoföringslagen.

Finansinspektionen ska endast ingripa om överträdelsen som värdepapperscentralen eller kreditinstitutet har gjort sig skyldigt till är allvarlig och personen uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har orsakat överträdelsen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker promemorians förslag eller har inget att invända mot det. Riksbanken anser att det bör tydliggöras om de subjektiva rekvisiten ska gälla i förhållande till själva överträdelsen eller också till effekten av en sådan överträdelse. Riksbanken ställer sig vidare frågande till om sanktion enligt föreslagna 9 kap. 11 § kontoföringslagen kan utgå för överträdelser enligt artikel 27.7 andra stycket i förordningen eftersom den typ av händelse som avses inte rimligen kan kontrolleras av en värdepapperscentral och därmed inte heller av en fysisk person. Samma invändning kan göras vad avser artikel 32 som är så övergripande formulerad att den inte kan anses

ställa konkreta krav på verksamheten. Förvaltningsrätten i Stockholm anser att det av rättssäkerhetsskäl är mycket viktigt att personkretsen är tydligt avgränsad och att den frågan bör beaktas vidare i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Ekobrottsmyndigheten framför att den problematik som kan uppstå när en person som misstänks för en överträdelse som kan medföra en administrativ sanktion har förelagts att lämna uppgifter vid äventyr av vite bör belysas i relation till rätten att slippa belasta sig själv.

Euroclear Sweden AB efterfrågar ett klargörande när det gäller i vilken omfattning ersättarna för styrelseledamöter och verkställande direktör kan bli föremål för ingripanden.

Skälen för promemorians förslag

Personkretsen som kan träffas av sanktioner

Enligt förordningen om värdepapperscentraler ska ledamöter i ledningsorganet och alla andra personer som i praktiken kontrollerar värdepapperscentralers och utsedda kreditinstituts verksamhet, eller andra fysiska personer som enligt nationell rätt betraktas som ansvariga för en överträdelse, kunna bli föremål för sanktioner om inte annat följer av de villkor som föreskrivs i nationell rätt inom områden som inte harmoniseras genom förordningen (artikel 61.2). I artikel 2.1.45 i förordningen anges att ett ledningsorgan är ett organ som utses enligt nationell rätt och som har befogenhet att fastställa värdepapperscentralens strategi, mål och allmänna inriktning och som kontrollerar och övervakar ledningens beslutsfattande och inbegriper personer som i praktiken leder värdepapperscentralens verksamhet. Definitionen av ledningsorganet ska också ses i ljuset av förordningens begrepp ”verkställande ledning”. Med verkställande ledning avses enligt artikel 2.1.46 de fysiska personer som utövar de verkställande uppgifterna hos en värdepapperscentral och är ansvariga och rapporteringsskyldiga inför ledningsorganet för den dagliga ledningen av värdepapperscentralen.

Den i förordningen angivna personkretsen är beskriven på samma sätt som i bestämmelserna om ledningsprövning i andra EU-rättsakter på finansmarknadsområdet, och det är därför rimligt att utgå från att samma krets som ska omfattas av ledningsprövningen också ska kunna påföras sanktioner. När det gäller vilka personer som bör ingå i denna krets bör samma bedömning göras när det gäller värdepapperscentraler som den som har gjorts beträffande kreditinstitut och värdepappersbolag. Frågan om vilken personkrets som är föremål för ledningsprövning i kreditinstitut och värdepappersbolag har behandlats i prop. 2013/14:228 (s. 166 f.). Där anges att enligt 8 kap.27 och 29 §§aktiebolagslagen ska den verkställande direktören utses av styrelsen och sköta den löpande förvaltningen enligt styrelsens riktlinjer och anvisningar. Den verkställande direktören är med andra ord underställd styrelsen. Med ledningsorgan avses således primärt styrelsen. Förordningen är – i likhet med övriga EU-rättsakter på finansmarknadsområdet – utformad för att tillämpas inom EU där medlemsstaterna har mycket skiftande bolagsrättsliga traditioner, vilket innebär att bestämmelserna om ledningsorgan i vissa fall får anses ta sikte på såväl styrelsen som den verkställande direktören. I enlighet med svensk lagstiftningstradition bör det därför i varje särskilt fall anges om det är styrelsen eller styrelsen och verkställande direktören

som omfattas av respektive bestämmelse. Likaså avses med styrelsen respektive verkställande direktör inte ersättare för dessa såvida inte det särskilt anges, se t.ex. 3 kap. 2 § lagen om bank- och finansieringsrörelse och 3 kap. 1 § lagen om värdepappersmarknaden.

Euroclear Sweden AB efterfrågar ett klargörande när det gäller ersättare för styrelseledamot och verkställande direktör och om dessa omfattas av reglerna endast i situationer då de ersatt en styrelseledamot eller verkställande direktör och vidtagit åtgärder som lett till en sådan överträdelse som avses, eller om reglerna även ska tillämpas på beslut eller åtgärder som vidtagits av ersättare inom ramen för deras ordinarie arbete. Förvaltningsrätten i Stockholm anser att det av rättssäkerhetsskäl är mycket viktigt att personkretsen är tydligt avgränsad.

Enligt regeringens uppfattning bör det endast vara ersättare som har trätt in och faktiskt har agerat i styrelseledamots eller den verkställande direktörens ställe som kan bli föremål för sanktion. I fallet med styrelseledamot och styrelsesuppleant torde detta var tydligt. Suppleanten träder i ordinarie ledamots ställe och kan då bli föremål för sanktion om värdepapperscentralen gör sig skyldig till en allvarlig överträdelse. När det däremot gäller den verkställande direktören och dennes ersättare som båda arbetar löpande i företaget är situationen inte lika tydlig. Samma princip bör dock gälla, dvs. när ersättaren trätt i den verkställande direktörens ställe kan denne bli föremål för sanktion om förutsättningarna i övrigt är för handen. En verkställande direktör ska sköta löpande förvaltning enligt styrelsens riktlinjer och anvisningar. Sanktioner mot den verkställande direktören torde därför främst komma i fråga i de fall denne har vidtagit åtgärder i strid med dessa anvisningar och riktlinjer.

Regeringen anser att den personkrets som kan bli föremål för ingripande enligt förslagen i denna proposition är tydligt avgränsad. Avgränsningen motsvarar den som gäller enligt lagstiftningen i övrigt på finansmarknadsområdet. I en svensk kontext bör således den personkrets som kan träffas av sanktioner utgöras av styrelsen, den verkställande direktören och ersättare för dessa.

Ekobrottsmyndigheten framför att den problematik som kan uppstå när en person som misstänks för en överträdelse som kan medföra en administrativ sanktion har förelagts att lämna uppgifter vid äventyr av vite bör belysas i relation till rätten att slippa belasta sig själv.

Denna fråga uppmärksammades även nyligen av Lagrådet i lagstiftningsärendet om nya administrativa sanktioner på finansmarknadsområdet (se prop. 2014/15:57 s. 40 och 568 f.). De bestämmelser som var föremål för Lagrådets granskning innebär att en styrelseledamot i ett kreditinstitut kan åläggas att betala en sanktionsavgift, om han eller hon inte medverkar till att institutet anmäler att han eller hon har gjort ett förvärv av aktier som också kan medföra en sanktionsavgift för honom eller henne. Bestämmelsen om den förstnämnda sanktionsavgiften fungerar enligt Lagrådet som en påtryckning så att han eller hon ska lämna uppgifter som visar att han eller hon gjort sig skyldig till en överträdelse som kan föranleda sanktionsavgift. Enligt Lagrådet kunde det knappast råda något tvivel om att de föreslagna bestämmelserna inte är förenliga med Europakonventionens princip om rätt att inte belasta sig själv.

I förevarande lagstiftningsärende föreslås det inte några bestämmelser om prövning av ägares lämplighet när det gäller värdepapperscentraler. Sådana bestämmelser finns dock i förordningen om värdepapperscentraler.

De bestämmelser som enligt förordningen kan medföra en administrativ sanktion vid överträdelse finns i artikel 27.7 första stycket b enligt vilken en värdepapperscentral ska underrätta och ansöka om godkännande från sin behöriga myndighet i fråga om varje beslut om överföring av äganderätt som leder till att sammansättningen av de personer som utövar kontroll över värdepapperscentralen ändras. Någon motsvarighet till bestämmelserna i lagen om bank- och finansieringsrörelse (14 kap. 1 och 3 §§) och lagen om värdepappersmarknaden (24 kap. 1 och 3 §§) när det gäller tillstånds- och underrättelseskyldighet för enskilda finns inte i kontoföringslagen och förordningen innehåller ingen bestämmelse som medger ingripande direkt mot enskild person för underlåtenhet att rapportera förändringar i innehav. Den situation som uppstod i lagstiftningsärendet om nya administrativa sanktioner på finansmarknadsområdet uppkommer därför inte i förevarande lagstiftningsärende.

Allvarliga överträdelser av värdepapperscentraler och utsedda kreditinstitut ska kunna leda till ansvar för fysiska personer

Förordningen om värdepapperscentraler förutsätter inte att det regelmässigt döms ut sanktioner mot fysiska personer. Det bör därmed vara tillräckligt att svensk rätt erbjuder en möjlighet att rikta sanktioner mot fysiska personer. Förordningen saknar närmare anvisningar om när ett ansvar för en fysisk person kan komma i fråga. Det bör således ankomma på tillämpande myndighet eller domstol att i varje enskilt fall ta ställning till om omständigheterna är sådana att de utgör skäl för att rikta en sanktion mot en fysisk person. Vid denna bedömning bör beaktas att rörelsereglerna i första hand riktas mot företaget som sådant. Utgångspunkten i svensk rätt bör därför vara att sanktioner i första hand bör riktas mot värdepapperscentralen eller det utsedda kreditinstitutet och att sanktioner mot fysiska personer bör komma i fråga endast om värdepapperscentralens eller kreditinstitutets överträdelse är allvarlig.

För att understryka att det är värdepapperscentraler och utsedda kreditinstitut som står i fokus då sanktioner övervägs och att sanktioner mot fysiska personer endast bör komma i fråga i särskilda fall, bör det krävas att värdepapperscentralens eller kreditinstitutets överträdelse ska uppnå viss allvarlighetsgrad för att sanktioner mot fysiska personer ska komma i fråga. De överträdelser som enligt förslagen i denna proposition ska kunna föranleda ingripande mot fysiska personer bör enligt regeringens uppfattning sinsemellan ha olika grad av allvarlighet även om var och en av dem kan föranleda ett ingripande. Typiskt sett bör t.ex. överträdelser som handlar om att tillstånd har erhållits på grundval av falska uppgifter eller att värdepapperscentralen har tillhandahållit tjänster utan rätt till det anses allvarligare än t.ex. överträdelser som handlar om att ha åsidosatt uppförandereglerna. Att regelöverträdelserna som sådana kan variera i fråga om allvarlighet är något som bör kunna beaktas vid bedömningen av om ett ingripande bör ske mot en person som är verksam i den värdepapperscentral som gör sig skyldig till överträdelsen. Det ter sig allmänt

betraktat som mer befogat med ett ingripande mot personer i en värdepapperscentrals ledning vid sådana regelöverträdelser som kan medföra allvarliga konsekvenser för stabiliteten i värdepapperscentralen eller i det finansiella systemet som helhet. Detsamma gäller vid överträdelser som kan hota andra viktiga samhällsintressen, till exempel bekämpningen av penningtvätt, eller där skyddet för enskilda konsumenter äventyrats på ett påtagligt sätt. Ifall en varning eller en återkallelse av tillståndet kan komma i fråga för värdepapperscentralen, borde en så allvarlig överträdelse i sig kunna medföra ett ingripande om en person i ledningen uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen.

Ingripanden mot fysiska personer i en värdepapperscentrals ledning bör således aktualiseras enbart i allvarliga fall. Enligt regeringens uppfattning är det inte ändamålsenligt att i lagtexten ange närmare kriterier för en sådan allvarlighetsbedömning. Anledningen till detta är att det vid bedömningen bör kunna tas hänsyn till utvecklingen på området för att bestämmelserna ska fungera ändamålsenligt. Innebörden av allvarlighetsrekvisitet bör därför i stället framgå av den praxis som redan i dag finns hos Finansinspektionen i fråga om när överträdelser bedöms allvarliga.

Frågan är om det bör vara en förutsättning att ett sanktionsbeslut har meddelats mot värdepapperscentralen eller det utsedda kreditinstitutet för att en sanktion mot en fysisk person ska komma i fråga. Eftersom värdepapperscentralens eller det utsedda kreditinstitutets överträdelse ska uppnå viss allvarlighetsgrad för att en fysisk person ska kunna åläggas en sanktion torde situationen i de allra flesta fall ha lett till ett sanktionsbeslut mot företaget. Dock kan man tänka sig fall då värdepapperscentralen eller kreditinstitutet har gått i konkurs eller fått tillståndet återkallat innan överträdelsen upptäcktes. En sådan situation bör inte utesluta ett ingripande mot en fysisk person. Utgångspunkten bör således vara att värdepapperscentralens eller det utsedda kreditinstitutets överträdelse ska vara av allvarligt slag för att en fysisk person ska kunna påföras en administrativ sanktion. Det bör däremot inte förutsättas att värdepapperscentralen eller det utsedda kreditinstitutet faktiskt har påförts en sanktion för att ett ingripande mot en fysisk person ska kunna ske.

En förutsättning för att sanktioner mot fysiska personer ska övervägas bör således vara att värdepapperscentralens överträdelse bedömts som allvarlig. Av detta följer att i en situation där en fysisk persons agerande i och för sig bedömts som mycket anmärkningsvärt men där värdepapperscentralens överträdelse inte bedöms som tillräckligt graverande för att anses som allvarlig, kan en sanktion inte riktas mot den enskilde.

Riksbanken ställer sig frågande till om sanktion kan utgå för överträdelser enligt artikel 27.7 andra stycket i förordningen. Enligt Riksbanken avser det en typ av händelse som inte rimligen kan kontrolleras av en värdepapperscentral och därmed inte heller av en fysisk person.

Samma invändning kan enligt Riksbanken göras när det gäller artikel 32 som är så övergripande formulerad att den inte kan anses ställa konkreta krav på verksamheten.

Regeringen konstaterar att enligt artikel 27.7 andra stycket i förordningen ska varje fysisk och juridisk person utan onödigt dröjsmål informera värdepapperscentralen och dess behöriga myndighet om ett beslut att förvärva eller avyttra äganderätter som leder till att sammansättningen av de personer som utövar kontroll över värdepapperscentralen ändras.

Den som är skyldig att lämna information enligt andra stycket är således inte värdepapperscentralen. Det torde därför inte bli aktuellt att ingripa mot värdepapperscentralen eller någon som ingår i dess ledning om någon som är skyldig att lämna informationen underlåter att göra det. I artikel 32 finns det däremot regler som innebär krav som en värdepapperscentral måste uppfylla. Det är emellertid upp till Finansinspektionen att i varje enskilt fall avgöra om ett ingripande bör ske om en värdepapperscentral har åsidosatt sina skyldigheter enligt förordningen. När det gäller ingripanden mot fysiska personer erinrar regeringen om att det enligt förslagen i denna proposition dessutom krävs att den juridiska personens överträdelse anses allvarlig för att ett ingripande över huvud taget ska kunna ske.

Subjektivt rekvisit som förutsättning för ansvar

Förordningen om förbättrad värdepappersavveckling och om värdepapperscentraler ställer inte upp något krav på att det införs ett subjektivt rekvisit som förutsättning för ansvar (artikel 63). I förordningen anges att administrativa sanktioner ska kunna införas mot de fysiska personer som omfattas av förordningens bestämmelser om sanktioner, med förbehåll för de villkor som fastställs i nationell rätt inom områden som inte harmoniseras genom förordningen (artikel 61.2). Med hänsyn till sanktionens straffrättsliga karaktär och då det enligt svenska straffrättsliga principer inte bör utdömas sanktioner av straffliknande karaktär utan att personen i fråga i något avseende har visat uppsåt eller oaktsamhet, ligger det nära till hands att anse att ansvar för fysiska personer bör förutsätta subjektiva rekvisit.

Förordningens bestämmelser om sanktioner har stora likheter med motsvarande bestämmelser i kapitaltäckningsdirektivet. Bestämmelserna i kapitaltäckningsdirektivet har nyligen genomförts i svensk rätt. Ett subjektivt rekvisit infördes då som förutsättning för ansvar för fysiska personer för att ytterligare understryka att det bör vara fråga om särskilt allvarliga fall för att en sanktion ska kunna komma i fråga (prop. 2014/15:57 s. 42 f.). Samma förutsättning bör gälla också för ansvar för fysiska personer för överträdelser av förordningen om värdepapperscentraler. Med anledning av Riksbankens önskemål om förtydligande finns det anledning att poängtera att de subjektiva rekvisiten gäller i förhållande till överträdelsen av en bestämmelse och inte till effekten av en sådan överträdelse.

I nyss nämnda tidigare lagstiftningsärende sattes den nedre gränsen för det subjektiva rekvisitet vid grov oaktsamhet. Detta innebär att det endast är en mer kvalificerad form av oaktsamhet som kan träffas av en sanktion (se a. prop. a. s.):

Exempel på sådan grov oaktsamhet skulle kunna vara att styrelsen eller verkställande direktören medvetet tagit en risk i fråga om riktigheten hos vissa uppgifter som lämnas till Finansinspektionen. Ett sådant medvetet risktagande kan det vara fråga om när styrelsen eller verkställande direktören underlåtit att se till att det finns en ändamålsenlig organisation på plats för rapportering eller informationslämnande, eller underlåtit att regelbundet följa upp hur organisationen fungerar. I många fall kan företagens rapporteringsskyldigheter vara tekniskt

komplicerade och regleringen kan vara otydlig vilket lämnar utrymme för tolkning. För att agerandet ska anses grovt oaktsamt i sådana fall bör det krävas att styrelsen eller verkställande direktören har fått tydliga indikationer på att det föreligger brister, exempelvis genom Finansinspektionens påpekande eller sanktion, och ändå underlåtit att vidta åtgärder. Det bör också anses grovt oaktsamt att underlåta att sätta sig in i innebörden av sådana regler om styrning och kontroll som har väsentlig betydelse för verksamheten. Regelverket lämnar många gånger utrymme för tolkningar och bedömningar. Så är exempelvis fallet när det i olika bestämmelser anges att institutet ska ha en ”ändamålsenlig organisationsstruktur” eller att kontrollfunktionen ska ha ”de resurser som krävs” eller att personalen ska ha ”den kunskap som krävs”. Om det i efterhand visar sig att styrelsen eller verkställande direktören gjorde en felaktig bedömning av vad som t.ex. var ändamålsenligt eller tillräckligt, bör det inte nödvändigtvis innebära att det har varit fråga om ett grovt oaktsamt beteende. Om de däremot fått påpekanden, antingen av det egna institutet eller av Finansinspektionen, och underlåtit att vidta åtgärder, bör det finnas utrymme att bedöma oaktsamheten som grov.

Enligt regeringens uppfattning bör uppsåt eller grov oaktsamhet krävas även för att sanktioner ska kunna komma i fråga mot fysiska personer för överträdelser av förordningen om värdepapperscentraler.

Hänvisningar till S9-4

9.5. Sanktioner

Hänvisningar till S9-5

  • Prop. 2015/16:10: Avsnitt 9.1

9.5.1. Inledning

I förordningen om värdepapperscentraler anges de administrativa sanktioner som de behöriga myndigheterna åtminstone ska ha till sitt förfogande (artikel 63.2). Uppräkningen är inte uttömmande och det finns därför möjlighet för medlemsstaterna att införa ytterligare sanktioner eller högre sanktionsavgifter (artikel 63.3). I avsnitt 9.5.2 behandlas skyldigheten att offentliggöra sanktionsbeslut. I avsnitten 9.5.3–9.5.5 behandlas sanktioner som är tillämpliga endast på juridiska personer och i avsnitten 9.5.6 och 9.5.7 behandlas sanktioner som är tillämpliga endast på fysiska personer.

Hänvisningar till S9-5-1

9.5.2. Offentliggörande av sanktionsbeslut

Regeringens bedömning: Skyldigheten enligt förordningen om värdepapperscentraler att offentliggöra sanktionsbeslut bör tillgodoses genom föreskrifter på förordningsnivå.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna tillstyrker promemorians bedömning eller har inget att invända mot den.

Skälen för regeringens bedömning: I förordningen om värdepapperscentraler ställs det upp ett krav på offentliggörande av Finansinspek-

tionens beslut och andra åtgärder med anledning överträdelser av förordningens regler (artikel 62). Den fråga som uppkommer är om ett sådant offentliggörande är tillåtet enligt bestämmelserna om sekretess i 30 kap. 4 § offentlighets- och sekretesslagen. Dessa bestämmelser innebär sekretess för vissa uppgifter som förekommer i Finansinspektionens tillståndsgivnings- och tillsynsverksamhet.

Sekretessen enligt 30 kap. 4 § offentlighets- och sekretesslagen gäller för Finansinspektionens beslut. Bestämmelsen innebär att sekretess gäller för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos den som myndighetens verksamhet avser, om det kan antas att han eller hon lider skada om uppgiften röjs. Det föreligger alltså en presumtion att Finansinspektionen får offentliggöra uppgifter om åtgärder eller sanktioner, men att sekretess råder om det kan antas att den berörde lider skada om uppgiften röjs. Förordningen förutsätter offentliggörande men tillåter emellertid att besluten offentliggörs anonymiserat bl.a. om ett offentliggörande skulle utgöra en oproportionerlig åtgärd eller bedömas orsaka en oproportionell skada för berörda institut (artikel 62.1 tredje stycket b). Det finns också en möjlighet att i vissa fall inte alls offentliggöra beslutet (artikel 62.1 tredje stycket c) eller att senarelägga offentliggörandet (artikel 62.1 tredje stycket a).

Mot denna bakgrund finns det skäl för att dra slutsatsen att bestämmelserna om sekretess i 30 kap. 4 § offentlighets- och sekretesslagen inte utgör hinder för att offentliggöra besluten på det sätt som föreskrivs i förordningen. Samma bedömning gjordes när det gäller motsvarande regler om offentliggörande av beslut i kapitaltäckningsdirektivet (prop. 2013/14:228 s. 233 f.).

Eftersom kravet på offentliggörande av beslut även gäller sådana beslut som rör fysiska personer, uppkommer frågan om personuppgiftslagen hindrar att förordningens krav uppfylls. I den lagen anges att avvikande bestämmelser i en annan lag eller förordning har företräde framför lagen. Med förordning avses inte EU-förordningar. Det är däremot möjligt att i en svensk förordning föreskriva att Finansinspektionen ska offentliggöra vissa uppgifter och därigenom åstadkomma att bestämmelserna i förordningen om värdepapperscentraler har företräde framför personuppgiftslagen. Det är alltså inte nödvändigt att frågan regleras i lag. Vid genomförandet av kapitaltäckningsdirektivet gjordes bedömningen att de regler i direktivet som motsvarar de nu aktuella reglerna i förordningen om värdepapperscentraler borde genomföras genom föreskrifter på förordningsnivå (se a. prop. a. s. och 3 § 6 förordningen [2014:993] om särskild tillsyn och kapitalbuffertar). Denna bedömning överensstämmer även med hur andra liknande regler har genomförts vid tidigare tillfällen. Det saknas anledning att nu frångå denna bedömning. Sammantaget bör kravet i förordningen på att offentliggöra vissa beslut tillgodoses genom föreskrifter på förordningsnivå.

Enligt förordningen om värdepapperscentraler ska den behöriga myndigheten ha befogenhet att genom en offentlig förklaring ange vilken person som är ansvarig för en överträdelse samt överträdelsens art (artikel 63.2 a). Som framgår ovan ska Finansinspektionen offentliggöra sanktionsbeslut beträffande överträdelser av förordningen (artikel 62). Något behov av särskilda genomförandeåtgärder med anledning kravet på offentlig förklaring finns därmed inte.

Hänvisningar till S9-5-2

  • Prop. 2015/16:10: Avsnitt 9.5.1

9.5.3. Föreläggande att vidta rättelse

Regeringens förslag: Finansinspektionen får förelägga den juridiska person som har åsidosatt sina skyldigheter enligt förordningen om värdepapperscentraler att inom viss tid vidta en viss åtgärd för att komma till rätta med situationen eller att upphöra med ett visst agerande. Detsamma gäller den som driver verksamhet som värdepapperscentral eller har utsett ett kreditinstitut att utföra anknutna banktjänster enligt förordningen utan auktorisation, om en sådan auktorisation krävs.

Ett föreläggande får förenas med vite.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker promemorians förslag eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: Om en central värdepappersförvarare har fattat ett beslut som strider mot kontoföringslagen eller någon annan författning som reglerar dess verksamhet, mot en föreskrift som meddelats med stöd av den lagen eller någon annan författning eller mot bolagsordningen eller stadgarna, får Finansinspektionen förbjuda att beslutet verkställs (9 kap. 2 § kontoföringslagen). Har beslutet redan verkställts, får inspektionen förelägga värdepappersförvararen att göra rättelse om detta är möjligt.

Enligt sanktionskatalogen i förordningen om värdepapperscentraler (se avsnitt 9.3) ska en behörig myndighet kunna kräva att den person som är ansvarig för en överträdelse ska upphöra med sitt agerande och inte upprepa det (artikel 63.2 b). Eftersom en överträdelse även kan bestå i underlåtenhet att uppfylla vissa krav (se artikel 63.1), är det rimligt att den behöriga myndigheten även kan ålägga den ansvarige att vidta en positiv åtgärd för att uppfylla kraven i förordningen, snarare än att avhålla sig från att göra något som inte är tillåtet. Det kan exempelvis röra sig om ett föreläggande att vidta åtgärder för att uppfylla kapitalkraven i förordningen (artikel 47.1).

Mot bakgrund av förordningens krav bör det införas en ny bestämmelse i kontoföringslagen som ger Finansinspektionen möjlighet att förelägga den som har överträtt reglerna i förordningen att inom viss tid vidta en viss åtgärd för att komma till rätta med situationen eller att upphöra med ett visst agerande. Det är alltså inte tillräckligt med en bestämmelse av innebörden att inspektionen får förbjuda att ett visst beslut verkställs. Den nya bestämmelsen bör utformas efter förebild av motsvarande bestämmelser i liknande lagstiftning som kompletterar EU-förordningar, nämligen 4 § lagen (2012:735) med kompletterande bestämmelser till EU:s blankningsförordning och 4 kap. 2 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister. Ett sådant föreläggande enligt dessa lagar får förenas med vite. Finansinspektionen bör ha motsvarande möjlighet även beträffande värdepapperscentraler och utsedda kreditinstitut.

När det gäller de överträdelser som anges i artikel 63 i förordningen om värdepapperscentraler är det enligt svensk rätt värdepapperscentralen eller det utsedda kreditinstitutet som åläggs skyldigheter, varför en sanktion som innebär en skyldighet att upphöra med något bör riktas mot

värdepapperscentralen eller det utsedda kreditinstitutet i fråga och inte mot en enskild fysisk person.

Hänvisningar till S9-5-3

  • Prop. 2015/16:10: Avsnitt 16.5

9.5.4. Varning och återkallelse av auktorisation

Regeringens förslag: Bestämmelserna i kontoföringslagen om återkallelse av auktorisation upphävs. I stället ska det anges i den lagen att det i artiklarna 20 och 57 i förordningen om värdepapperscentraler finns bestämmelser om återkallelse av auktorisation för värdepapperscentraler vid bland annat överträdelser av bestämmelserna i förordningen. Vid andra överträdelser än de som avses i dessa artiklar får

Finansinspektionen besluta om en varning i stället för att återkalla auktorisationen.

Vid återkallelse av auktorisation för värdepapperscentralen får Finansinspektionen besluta om hur verksamheten ska avvecklas.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker promemorians förslag eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: Förutsättningarna för återkallelse av auktorisation av en central värdepappersförvarare regleras i kontoföringslagen, där även bestämmelser om varning finns (9 kap. 3 §). Under vissa angivna förhållanden får Finansinspektionen återkalla en auktorisation som central värdepappersförvarare. Vid återkallelse av auktorisation får

Finansinspektionen besluta om hur verksamheten ska avvecklas. Om det är tillräckligt får inspektionen i stället meddela en varning i vissa fall.

I förordningen om värdepapperscentraler specificeras vissa förhållanden som ska föranleda att den behöriga myndigheten återkallar en auktorisation som värdepapperscentral (artikel 20.1). En återkallelse får dock begränsas till en viss tjänst, verksamhet eller finansiellt instrument (artikel 20.4). I förordningen finns det också regler om återkallelse av en tilläggsauktorisation avseende anknutna banktjänster eller om auktorisation för att utse ett kreditinstitut (artikel 57). Förutsättningarna för återkallelse av auktorisation regleras uttömmande i förordningen. Det finns därför inte utrymme för att ställa upp några kompletterande eller motstridiga förutsättningar för återkallelse i svensk rätt. Det innebär att bestämmelserna i kontoföringslagen om när återkallelse av auktorisation ska ske bör upphävas.

Förordningen torde inte heller förutsätta att det i nationell rätt anges att den behöriga myndigheten får besluta om återkallelse av auktorisation. I sanktionskatalogen anges visserligen att de behöriga myndigheterna ska ha rätt att besluta om återkallelse av de auktorisationer som har beviljats enligt artikel 16 eller 54 (artikel 63.2). Dessa auktorisationer avser dels auktorisation som värdepapperscentral, dels tilläggsauktorisation avseende anknutna banktjänster och ansökningar om auktorisation för att utse ett kreditinstitut enligt artikel 54. Som nämns ovan följer det dock av artiklarna 20 och 57 att auktorisationen ska återkallas om någon av de förutsättningar som anges där föreligger. Det bör innebära att några lagstiftningsåtgärder inte krävs för att Finansinspektionen ska kunna återkalla en värdepapperscentrals auktorisation. Däremot bör det för

tydlighets skull tas in en upplysningsbestämmelse i kontoföringslagen av innebörden att det finns regler om återkallelse av auktorisation för värdepapperscentraler i artiklarna 20 och 57 i förordningen.

En särskild fråga som uppkommer är om det i fråga om återkallelse av auktorisation finns en möjlighet att föreskriva särskilt att återkallelse endast ska ske vid allvarliga överträdelser eller liknande. Såväl beträffande centrala värdepappersförvarare som beträffande övriga finansiella företag gäller sedan länge att en varning kan tillgripas i stället för återkallelse av tillstånd. Det innebär i praktiken att återkallelse är en sanktion som är reserverad för de mest allvarliga fallen. Som ett exempel på hur prövningen sker i praktiken kan det hänvisas till ett beslut om återkallelse av tillstånd att bedriva bankrörelse (Finansinspektionens beslut den 27 augusti 2010, dnr 10-7854, särskilt s. 20). Förordningen föreskriver att de behöriga myndigheterna ska beakta en rad omständigheter, däribland överträdelsens allvarlighetsgrad och varaktighet, vid valet av sanktion (artikel 64). I avsnitt 9.9 föreslås en ny bestämmelse i kontoföringslagen om de omständigheter som ska beaktas vid valet av sanktion. Eftersom återkallelse av auktorisation ska ske under förutsättningar som anges i artiklarna 20 och 57 i förordningen bör det dock inte finnas något utrymme för att i sådana fall bedöma hur allvarlig överträdelsen är.

Om Finansinspektionen konstaterar att en överträdelse har ägt rum, men inte finner någon grund för återkallelse enligt reglerna i förordningen, bör det fortfarande finnas en möjlighet för inspektionen att besluta om en varning i andra fall än de som avses i artiklarna 20 och 57. En sådan möjlighet strider inte mot reglerna i förordningen; tvärtom framgår det tydligt att de behöriga myndigheterna får förfoga över andra sanktioner utöver de som anges i sanktionskatalogen (artikel 63.3).

Det krävs en ny bestämmelse om varning i kontoföringslagen, eftersom den nuvarande bestämmelsen hänger samman med bestämmelsen om återkallelse av auktorisation. I bestämmelsen behöver det inte anges att ett beslut om varning förutsätter att detta är tillräckligt ingripande, eftersom särskilda bestämmelser om valet av sanktion föreslås (se avsnitt 9.9). Vilka omständigheter som ska beaktas vid den bedömningen framgår av det avsnittet.

I likhet med det som följer av gällande rätt beträffande centrala värdepappersförvarare, bör Finansinspektionen ha en möjlighet att besluta om hur en värdepapperscentrals verksamhet ska avvecklas om återkallelse av auktorisation sker (jfr 9 kap. 2 § femte stycket kontoföringslagen). Denna fråga regleras inte i förordningen.

Hänvisningar till S9-5-4

  • Prop. 2015/16:10: Avsnitt 16.5

9.5.5. Sanktionsavgift för värdepapperscentraler och utsedda kreditinstitut m.fl.

Regeringens förslag: Om Finansinspektionen har meddelat beslut om varning, ska inspektionen ha möjlighet att besluta om en sanktionsavgift för värdepapperscentraler och utsedda kreditinstitut. Finansinspektionen ska även ha möjlighet att besluta om sanktionsavgift för den som driver sådan verksamhet som kräver auktorisation enligt förordningen om värdepapperscentraler utan att vara berättigad till det.

Sanktionsavgiften ska uppgå till högst

1. ett belopp som per den 23 juli 2014 i svenska kronor motsvarade 20 miljoner euro,

2. två gånger den vinst som erhållits genom överträdelsen, om detta belopp kan fastställas, eller

3. tio procent av den juridiska personens eller, i förekommande fall, koncernens omsättning närmast föregående räkenskapsår.

Om överträdelsen har skett under den juridiska personens första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får den uppskattas.

Avgiften får inte vara så stor att värdepapperscentralen därefter inte uppfyller kapitalkraven i artikel 47.1 i förordningen eller att det utsedda kreditinstitutet inte uppfyller kraven i 6 kap. 1 § lagen om bank- och finansieringsrörelse.

Sanktionsavgiften ska tillfalla staten.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker promemorians förslag eller har inget att invända mot det. Förvaltningsrätten i Stockholm framhåller kravet på proportionalitet. Förvaltningsrätten ställer sig vidare tveksam till regeln om att den omsättning som ska ligga till grund för beräkning av sanktionsavgifter i vissa fall kan ”uppskattas”.

Ekobrottsmyndigheten anser att det bör framgå av lagtexten att det är den högsta nivån av de olika beräkningssätten som ska tillämpas. Euroclear Sweden AB instämmer inte i bedömningen att maximibeloppet om tio procent av omsättningen eller 20 miljoner euro inte gäller om vinsten kan beräknas i ett enskilt fall. Euroclear instämmer inte heller i bedömningen att det är den högsta nivån som ska tillämpas utan att den högsta nivån utgör ett avgiftstak. De angivna sanktionerna bör ses som alternativ som står till medlemsstaternas förfogande, varvid ska beaktas artikel 64, och inte som ett beräkningssätt som ska utmynna i det högsta beloppet. Svenskt Näringsliv anser att sanktionsbeloppen är oproportionerligt höga och att förslaget brister i rättssäkerhet eftersom ingen vägledning ges när det gäller vilken storlek på sanktionsbelopp som bör dömas ut för olika överträdelser.

Skälen för regeringens förslag: Av förordningen framgår att de behöriga myndigheterna ska ha rätt att besluta om sanktionsavgifter vid överträdelser av förordningens regler (artikel 63.2). För juridiska personer finns det två alternativa beräkningsmetoder för dessa avgifter. Om den vinst som har erhållits genom en överträdelse kan beräknas, ska den maximala avgiften fastställas till minst två gånger det beloppet. Därutöver finns en regel om maximala sanktionsavgifter om minst 20 miljoner euro eller upp till tio procent av den juridiska personens årsomsättning, alternativt omsättningen för koncernen om den juridiska personen är ett moder- eller dotterföretag.

Syftet med sanktionsreglerna generellt sett är att de ska ha en avskräckande effekt och tillämpas konsekvent i alla medlemsstater. När det gäller administrativa sanktionsavgifter bör dessa fastställas med hänsyn till faktorer som identifierar finansiella fördelar till följd av överträdelsen, överträdelsens allvarlighet och varaktighet, försvårande och förmildrande omständigheter samt vikten av att de administrativa sanktionsavgifterna