SOU 2004:62

Handla för bättre klimat - handel med utsläppsrätter 2005-2007 m.m.

Till statsrådet och chefen för Näringsdepartementet

Genom beslut vid regeringssammanträde den 5 juli 2001 bemyndigade regeringen chefen för Näringsdepartementet att tillkalla en delegation med parlamentarisk sammansättning i syfte att utarbeta ett förslag till ett svenskt system och ett regelverk för Kyotoprotokollets flexibla mekanismer, dvs. handel med utsläppsrätter samt de två projektbaserade mekanismerna gemensamt genomförande och mekanismen för ren utveckling.

Till ordförande i delegationen förordnades den 22 november 2001 generaltulldirektör Kjell Jansson. Vid samma datum förordnades som ledamöter av delegationen Lena Ek (centerpartiet), Nina Ekelund Cronberg (kristdemokraterna), Carina A. Elgestam (socialdemokraterna), Nils-Göran Holmqvist (socialdemokraterna), Ingemar Josefsson (socialdemokraterna), Lars Lindblad (moderaterna), Harald Nordlund (folkpartiet), Jonas Ringqvist (vänsterpartiet) och Ingegerd Saarinen (miljöpartiet). Nina Ekelund Cronberg entledigades den 17 juni 2002. Som ledamot förordnades den 18 juni 2002 Jan Fjellstedt (kristdemokraterna). Harald Nordlund entledigades den 2 februari 2003. Som ledamot förordnades den 6 maj 2003 Lennart Fremling (folkpartiet). Jonas Ringqvist och Ingegerd Saarinen entledigades den 2 februari 2004. Som ledamöter förordnades den 3 februari 2004 Lennart Beijer (vänsterpartiet) och Fredrik Lundberg (miljöpartiet).

Att som sakkunniga biträda delegationen förordnades den 17 december 2001 Olle Björk (Näringsdepartementet), Bo Diczfalusy (Svenskt Näringsliv), Per-Olof Granström (Svensk Energi), Agnes von Gersdorff (Miljödepartementet), Martin Hill (Finansdepartementet), Cecilia Kellberg (Näringsdepartementet), Åsa Leander (Finansdepartementet), Björn Strenger (Näringsdepartementet) och Stefan Wallin (Svenska Petroleuminstitutet). Vidare förordnades som sakkunniga den 16 april 2002 Magnus Schultzberg (Finansdepartementet) och Karin Sjökvist (Närings-

departementet), den 6 maj 2003 Yvonne Fredriksson (Näringsdepartementet), Caroline Hellberg (Finansdepartementet), Lotta Medelius-Bredhe (Näringsdepartementet), Ebba Tamm (Svenska Petroleuminstitutet) och Anders Turesson (Miljödepartementet), den 2 september 2003 Gunnar Rabe (Svenskt Näringsliv), den 3 november 2003 Jessica Andersson (Miljödepartementet), den 1 december 2003 Marie-Louise Larsson (Näringsdepartementet), den 27 januari 2004 Birgitta Resvik (Svenskt Näringsliv), den 3 februari 2004 Stefan Andersson (Näringsdepartementet), samt den 16 mars 2004 Maria Sunér (Svensk Energi) och Susanne Åkerfeldt (Finansdepartementet). Från uppdraget som sakkunniga entledigades den 5 maj 2003 Stefan Wallin, den 1 september 2003 Bo Diczfalusy, den 30 november 2003 Yvonne Fredriksson och Anders Turesson, den 27 januari 2004 Gunnar Rabe, samt den 15 mars 2004 Per-Olof Granström, Caroline Hellberg och Magnus Schultzberg. Åsa Leander entledigades den 1 september 2003 och förordnades på nytt som sakkunnig den 16 mars 2004. Som sakkunnig deltog under november-december 2002 även Elisabeth Folkunger (Miljödepartementet). Som experter förordnades den 1 december 2003 Gustav Bjelle (Länsstyrelsen i Norrbottens län), Eva Jernbäcker (Naturvårdsverket) och Angela Kallhauge Churie (Statens energimyndighet).

Som huvudsekreterare i utredningen förordnades den 26 mars 2002 docenten Anders Lundin. Som sekreterare förordnades civilekonomen Svante Eriksson (från den 18 februari 2002), civilingenjören Ulrika Raab (från den 11 april 2002), hovrättsrådet Lennart Östblom (från den 1 september 2002) och chefsjuristen Ronald Liljegren (från den 22 oktober 2002). Ulrika Raab entledigades den 31 mars 2003. Svante Eriksson entledigades den 30 september 2002, men biträdde sekretariatet även under oktoberdecember 2003 och förordnades på nytt som sekreterare från den 12 januari 2004.

Utredningen har antagit namnet FlexMex2-utredningen. FlexMex2-utredningen avlämnade delbetänkandet Handla för bättre klimat (SOU 2003:60) i maj 2003 och delbetänkandet Handla för bättre klimat – tillstånd och tilldelning, m.m. (SOU 2003:120) i november 2003.

Från utredningens start och fram till avlämnandet av delegationens andra delbetänkande i november 2003 avhölls sammanlagt 25 sammanträden med utredningens ledamöter, sakkunniga och experter. Sedan dess har fem sammanträden avhållits.

I samband med förevarande delbetänkande har två underlagsrapporter tagits fram. Uppdragen framgår av kapitel 1.

Delegationen får härmed överlämna delbetänkandet Handla för bättre klimat – handel med utsläppsrätter 2005-2007, m.m.

Reservationer har lämnats av ledamöterna Lennart Fremling och Fredrik Lundberg. Särskilda yttranden har lämnats av ledamöterna Lars Lindblad och Jan Fjellstedt (gemensamt särskilt yttrande), Lennart Fremling och Ingemar Josefsson samt av sakkunniga Agnes von Gersdorff och Jessica Andersson (gemensamt särskilt yttrande), Birgitta Resvik och Maria Sunér.

Stockholm den 22 april 2004

Kjell Jansson Lennart Beijer Lena Ek Carina A Elgestam Jan Fjellstedt Lennart Fremling Nils-Göran Holmqvist Ingemar Josefsson Lars Lindblad Fredrik Lundberg

/Anders Lundin

Svante Eriksson

Ronald Liljegren Lennart Östblom

Sammanfattning

Bakgrund

Från och med den 1 januari 2005 kommer ett system för handel med utsläppsrätter att införas inom EU, med utgångspunkt i ett direktiv (”handelsdirektivet”) som formellt antogs i oktober 2003.

1

Handelssystemet är ett klimatpolitiskt instrument som syftar till att på ett kostnadseffektivt och samhällsekonomiskt effektivt sätt minska utsläppen av växthusgaser inom gemenskapen.

Det europeiska handelssystemet kommer att omfatta olika tidsperioder. Under den första perioden (åren 2005–2007) kommer endast utsläpp av koldioxid att ingå i handelssystemet. Vidare kommer under den första perioden handelssystemet att endast omfatta anläggningar inom energiintensiv industri (produktion och bearbetning av järnmetaller, mineralindustrin, pappersmassa, papper och papp) och förbränningsanläggningar över en viss effektnivå inom kraft- och värmeproduktion. I Sverige kommer cirka 500 anläggningar att omfattas.

FlexMex2-utredningen redovisade i maj 2003 i sitt första delbetänkande Handla för bättre klimat (SOU 2003:60) vilka principer som för svensk del bör ligga till grund för fördelningen av utsläppsrätter i handelssystemet. Mot bakgrund av detta och remissinstansernas synpunkter avlämnade regeringen i december 2003 propositionen Riktlinjer för genomförande av EG:s direktiv om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser (prop. 2003/04:31, bet. 2003/04:MJU11, rskr. 2003/04:150).

Den 22 april 2004 inlämnade regeringen Sveriges nationella fördelningsplan till kommissionen. Enligt handelsdirektivet skall ett lands fördelning av utsläppsrätter bestämmas genom en sådan plan.

1

Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system

för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG. (EGT L 275, 25.10.2003)

FlexMex2-utredningen redovisade i november 2003 i sitt andra delbetänkande Handla för bättre klimat – tillstånd och tilldelning, m.m. (SOU 2003:120) förslag till författningar som huvudsakligen rör tillstånds- och tilldelningsfrågor och som var avsedda att gälla fr.o.m. den 1 juli 2004. Frågor om påföljder, tillsyn och överklagande som är knutna till tillstånd och tilldelning behandlades också i detta delbetänkande. Vidare diskuterades handelsdirektivets bestämmelser i förhållande till miljörättsliga regler och om koldioxidskatten bör tas bort för de anläggningar som omfattas av handelssystemet.

Mot bakgrund av det andra delbetänkandet och remissinstansernas synpunkter avlämnade regeringen den 15 april 2004 propositionen Handel med utsläppsrätter I (prop. 2003/04:132). I propositionen föreslogs bl.a. att en ny lag om utsläpp av koldioxid införs som innehåller vissa bestämmelser om tillstånd för utsläpp av koldioxid och tilldelning av utsläppsrätter. Vidare föreslogs ändringar i miljöbalken som innebär att för de anläggningar som ingår i handelssystemet får inte meddelas villkor om begränsning av koldioxidutsläpp eller villkor som genom att reglera använd mängd fossilt bränsle syftar till en begränsning av koldioxidutsläpp.

Delbetänkandets syfte och vissa förutsättningar

Syftet med det nu föreliggande delbetänkandet är i första hand att lämna förslag på en fullständig lag för införandet av EU:s system för handel med utsläppsrätter. Lagförslaget har i tillämpliga delar anpassats till förslagen i prop. 2003/04:132. Genom de förslag som lämnas i delbetänkandet finns det ett komplett lagförslag för handel med utsläppsrätter. Den kompletta lagen om utsläppsrätter kan härmed träda i kraft den 1 januari 2005.

Det bör noteras att i dag befintliga svenska anläggningar som kommer att delta i handelssystemet i normalfallet kommer att ansöka om tillstånd med stöd i den lag regeringen föreslagit i prop. 2003/04:132. Den lagen, som i första hand tar sikte på perioden 2005–2007, talar endast om tillstånd till utsläpp av koldioxid. Den i det föreliggande delbetänkandet föreslagna lagen om handel med utsläppsrätter, som är tänkt att med minsta möjliga förändringar kunna gälla även fr.o.m. år 2008 och framåt, talar istället om tillstånd till utsläpp av växthusgaser, som också är vad handelsdirektivet tar upp. Genom en ikraftträdandebestämmelse till lagen klar-

görs emellertid att det med växthusgaser avses endast koldioxid under åren 2005–2007. Eftersom delegationen i det föreliggande delbetänkandet ofta talar om de förhållanden som är tänkta att regleras genom den i prop. 2003/04:132 föreslagna lagen använder vi emellertid här och var begreppet ”tillstånd till utsläpp av koldioxid”, trots att den lag vi föreslår alltså talar om ”tillstånd till utsläpp av växthusgaser”.

Inledningsvis bör också påpekas att införandet av handelsdirektivet i svensk rätt förutsätter att även vissa andra rättsakter tas fram inom gemenskapen och i relevanta delar författningsregleras i Sverige. Det gäller framför allt kommissionens förordning kring de register i vilka utsläppsrätterna skall registreras, och kommissionens riktlinjer avseende övervakning, rapportering och kontroll av växthusgaser. Arbetet med registerförordningen har dock kraftigt försenats inom EU och den kommer inte att föreligga i definitiv version förrän tidigast i juli 2004.

I det följande sammanfattas de förslag som redovisas i delbetänkandet.

Förslag avseende regler för övervakning, rapportering och kontroll av koldioxidutsläpp

För att man efter ett verksamhetsår skall kunna stämma av mängden koldioxidutsläpp mot redovisade utsläppsrätter är det väsentligt att utsläppen är korrekt redovisade. Handelsdirektivet innehåller därför vissa krav på att verksamhetsutövaren skall övervaka sina utsläpp samt efter slutet av varje kalenderår rapportera utsläppen från anläggningen under det berörda kalenderåret till behörig myndighet, som i Sverige kommer att vara Naturvårdsverket för dessa frågor. För att säkerställa att utsläppsvärdena är korrekta skall också en av verksamhetsutövaren oberoende kontrollör kontrollera rapporten i enlighet med vissa kriterier. Delegationens förslag i denna del sammanfattas nedan.

Övervakning och rapportering

  • En verksamhetsutövare är skyldig att övervaka och rapportera sina utsläpp av växthusgaser. Rapporteringen skall ske i en årlig rapport. Verksamhetsutövaren svarar för att rapporten

granskats av en kontrollör, som skall uppfylla de krav som framgår under rubriken ”verifiering” nedan. Rapporten skall ges in till tillsynsmyndigheten (Naturvårdsverket) senast den 31 mars året efter det kalenderår som rapporten avser. Övervakningen av utsläppen skall ske genom beräkning eller mätning.

  • Rapporteringen skall för varje anläggning innehålla en beskrivning av de mät- eller beräkningsmetoder som används, inklusive en uppgift om sammanlagda utsläpp och om mätningens eller beräkningens säkerhet, och uppgifter om kvalitetssäkring och kvalitetskontroll.
  • Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter om övervakning och rapportering.
  • Det är viktigt att så långt möjligt förenkla de nödvändiga procedurerna för berörda verksamhetsutövare och myndigheter. Delegationen ser det därför som angeläget att rapporteringen av utsläpp kan ske elektroniskt.

Verifiering

  • Kontroll av den årliga rapporten över utsläpp av växthusgaser skall utföras av en kontrollör som ackrediterats för uppgiften enligt lagen (1992:1119) om teknisk kontroll.
  • Med kontrollör jämställs i detta sammanhang kontrollör i en annan medlemsstat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet som utsetts till att utföra kontroller i enlighet med handelsdirektivet. Verksamhetsutövaren skall visa att denne har ställning som kontrollör av sådan verksamhet i en annan medlemsstat.
  • Tillsynsmyndigheten (Naturvårdsverket) får meddela föreskrifter om krav på kontrollören och de uppgifter som kontrollören skall utföra.
  • Delegationen anser att ömsesidigt erkännande av kontrollörer bör prägla arbetet i hela EU, och att Sverige skall verka för en sådan harmonisering. Beslut i frågan om ömsesidighet har dock ännu inte fattats på EU-nivå.
  • Den enskilde verksamhetsutövaren skall stå för de kostnader han har till följd av införandet av systemet för övervakning, rapportering och verifiering av utsläpp.

Förslag avseende registerfrågor

Delegationen vill poängtera att EG:s registerförordning ännu inte är fastställd. Det förslag till registerförordning som ligger till grund för skrivningarna i detta delbetänkande är för närvarande föremål för förhandlingar mellan medlemsländerna. Förändringar i eller tillägg till befintligt förslag till registerförordning kan komma att ändra förutsättningarna för de synpunkter och förslag som lämnas i delbetänkandet.

Registersystemet kommer för svensk del att bestå av tre delar: ett register över berörda anläggningar, ett nationellt utsläppsrättsregister samt ett centralt, EU-övergripande register. Energimyndigheten kommer att ansvara för det nationella utsläppsrättsregistret. Det EU-övergripande registret hanteras av kommissionen.

Registret skall ”hålla ordning” i systemet så att inga felaktigheter uppkommer i samband med utfärdande, överlåtelse eller vid annullering av utsläppsrätter. Detta är av avgörande betydelse för tilltron till handelssystemet. Det är i registret som handlande företag får tillgång till de utsläppsrätter som tilldelats dem. Det är dock viktigt att notera att det nationella registret inte har något med själva marknadsplatsen för utsläppsrätter att göra.

2

Genom EG:s registerförordning och de kompletterande bestämmelser om registerfrågor som föreslås i 4 kap. lagförslaget, bl.a. rättsverkningar vid pantsättning, utmätning och konkurs bedömer delegationen att det föreligger ett komplett regelverk för registerfrågor.

Allmänt

S.k. banking skall inte tillåtas mellan försöksperioden (2005–2007) och första åtagandeperioden enligt Kyotoprotokollet (2008–2012).

Registrering av pantsättning

Det är av betydelse för det ekonomiska värdet av utsläppsrätter, liksom för andra finansiella instrument, att de kan pantsättas. Delegationen föreslår ett system för pantsättning av utsläppsrätter

2

Andrahandsmarknaden för handel med utsläppsrätter förutsätts etableras spontant genom

bilateral handel, med eller utan mäklare, och/eller genom börshandel. Någon särskild reglering från statsmakternas sida behövs inte för detta.

som har stora likheter med vad som gäller pantsättning av elcertifikat. Systemet innebär i sina huvuddrag följande.

  • Om panträtt har upplåtits i en utsläppsrätt skall efter ansökan från pantsättaren en pantsättning registreras på pantsättarens konto där utsläppsrätten finns registrerad. Om panthavaren har ansökt om en sådan registrering skall en slutlig registrering av pantsättningen göras först efter det att pantsättaren givits möjlighet att yttra sig.
  • När en pantsättning av en utsläppsrätt har upphört skall, på motsvarande sätt som för registrering när panträtt har upplåtits, registreringen tas bort från pantsättarens konto där utsläppsrätten finns registrerad.
  • En utsläppsrätt som är pantsatt, får inte annulleras utom för det fall utsläppsrätten inte längre är giltig därför att den tidsperiod för vilken den är utfärdad har gått till ända. Om en utsläppsrätt i sådant fall annulleras skall panthavaren ändå kunna kräva betalning för sin fordran även om den inte förfallit till betalning.

Registrering av konkurs, utmätning, betalningssäkring och kvarstad

För att det skall uppstå ett sakrättsligt skydd för rättighetshavare och tredje man föreslår delegationen att förutom panträtt även konkurs, utmätning, betalningssäkring och kvarstad skall registreras. Följande förslag lämnas:

  • När Energimyndigheten har underrättats om att en innehavare av ett konto i utsläppsregistret har försatts i konkurs, eller att en utsläppsrätt utmätts, belagts med kvarstad eller blivit föremål för betalningssäkring, skall myndigheten se till att dessa förhållanden registreras i utsläppsregistret. Energimyndigheten skall ta bort en sådan registrering när den inte längre är aktuell.
  • En utsläppsrätt som är utmätt, belagd med kvarstad eller blivit föremål för betalningssäkring får inte annulleras utom för det fall utsläppsrätten inte längre är giltig därför att den tidsperiod för vilken den är utfärdad har gått till ända.

Rättsverkningar av registrering

När det gäller värdepapper och annan lös egendom hade tidigare det förhållandet att egendomen överlämnats (traderats) till köparen avgörande betydelse för det sakrättsliga skyddet, dvs. skyddet gentemot tredje man. När det gäller värdepapper som i dag betraktas som finansiella instrument gäller den s.k. inskrivningsprincipen som kommit till uttryck i 6 kap. kontoföringslagen. Principen innebär bl.a. att den som är antecknad som ägare till finansiella instrument på ett konto skall, med de begränsningar som framgår av kontot, anses berättigad att förfoga över de finansiella instrument som finns registrerade på kontot (se 5 kap. 1 §).

  • Delegationen föreslår att inskrivningsprincipen skall gälla för utsläppsrätter med den skillnaden att principen inte går att upprätthålla för godtrosförvärv av utsläppsrätter såsom vid dubbelöverlåtelse.

Sekretess för uppgifter i utsläppsrättsregistret

Allmänhetens tillgång till miljöinformation får begränsas enligt vad som fastställs i artikel 3.3 och artikel 4 i direktiv 2003/4/EG av den 28 januari 2003 om allmänhetens tillgång till miljöinformation och om upphävande av rådets direktiv 90/313/EG (miljöinformationsdirektivet).

Det förhållandet att uppgifter samlas in och finns förvarade hos en myndighet innebär att det är fråga om allmänna handlingar. Begränsning att ta del av allmänna handlingar finns föreskrivet i sekretesslagen.

Delegationen föreslår följande:

  • Sekretess skall gälla hos Energimyndigheten i verksamhet som avser förandet av utsläppsrättsregistret för uppgift som lämnar eller bidrar till upplysning om ställningen på ett innehavarkonto, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att kontoinnehavaren lider skada.
  • Energimyndigheten skall lämna ut uppgift i utsläppsrättsregistret om ställningen på ett konto i registret till tillsynsmyndigheten, dvs. Naturvårdsverket.

Förslag avseende straff och andra sanktioner samt skadestånd

Straff

I handelsdirektivet föreskrivs att medlemsstaterna skall införa påföljder för överträdelser av de bestämmelser som införts i enlighet med direktivet. Påföljderna skall vara effektiva, proportionella och avskräckande.

  • Delegationen föreslår mot denna bakgrund att straffansvar införs – utöver vad som kommer att gälla enligt lagen (2004:000) om utsläpp av koldioxid – för den som uppsåtligen lämnar oriktig eller vilseledande uppgift om övervakning eller i sin rapport om utsläpp av koldioxid.

Andra sanktioner

I handelsdirektivet finns föreskrivet om andra slags sanktioner. De föreslås bli införlivade i svensk rätt enligt nedanstående.

  • Offentliggörande skall ske av namnet på den eller de verksamhetsutövare som inte senast den 30 april har överlämnat tillräckligt många utsläppsrätter i förhållande till utsläppen av växthusgaser året före.
  • Verksamhetsutövaren skall på grund av underlåtenhet att överlämna tillräckligt många utsläppsrätter betala en avgift till staten som grundas på skillnaden mellan överlämnade utsläppsrätter och faktiska utsläpp räknat i ton koldioxidekvivalenter. Avgiften skall fastställas till ett belopp som för varje ton koldioxidekvivalenter motsvarar 40 euro för perioden 2005–2007 och 100 euro för åtagandeperioderna därefter med början år 2008.
  • Betalning av avgiften befriar inte verksamhetsutövaren från skyldigheten att överlämna det antal utsläppsrätter som motsvarar de överskridande utsläppen, när denne skall överlämna utsläppsrätter för det följande kalenderåret.
  • Naturvårdsverket skall offentliggöra namnen på de verksamhetsutövare som inte överlämnat tillräckligt många utsläppsrätter och fastställa avgift för en verksamhetsutövares underlåtenhet att överlämna tillräckligt många utsläppsrätter.

Regeringen bör bemyndigas att meddela föreskrifter om sättet och platsen för offentliggörandet av namnen.

Skadestånd

I annan lagstiftning finns föreskrivet en strikt skadeståndsskyldighet vid förande av register när tekniska fel uppstår som leder till skada för en enskild. Någon sådan bestämmelse finns inte i handelsdirektivet.

  • Delegationen föreslår att den som lider skada på grund av tekniskt fel i utsläppsrättsregistret eller i anslutande register skall ha rätt till ersättning av staten. Ersättningen skall sättas ned eller helt falla bort om den som har lidit skada har medverkat till skadan.

När det gäller andra fall av ersättningsskyldighet för staten bör följande gälla.

  • Ersättning till följd av handläggningsfel vid hantering av utsläppsrättsregistret liksom ersättning för ren förmögenhetsskada på grund av felaktiga upplysningar eller råd får bedömas med utgångspunkt i statens skadeståndskyldighet i 3 kap. skadeståndslagen

Förslag avseende tillsyn, överklagande och återkallelse av tillstånd i vissa fall

Tillsyn

Regeringen har sedan tidigare beslutat att tillsynen skall utövas av Naturvårdsverket. Delegationen föreslår följande:

  • Naturvårdsverkets tillsyn skall inte omfatta Energimyndighetens verksamhet.
  • Naturvårdsverket skall ha rätt att vid vite begära de upplysningar och ta del av de handlingar som behövs för tillsynen. Myndigheten skall även vid vite kunna meddela de förelägganden och förbud som behövs för att trygga efterlevnaden av de föreskrifter som omfattas av tillsynen.
  • Naturvårdsverket skall kunna ansöka hos kronofogdemyndigheten om verkställighet. Bestämmelserna i utsökningsbalken skall gälla vid verkställighet.
  • Naturvårdsverket skall för sin tillsyn på begäran få tillträde till de anläggningar som omfattas av handelssystemet samt lokaler och områden som hör till sådana anläggningar i den utsträckning det behövs för tillsynen. Detta skall dock inte gälla bostäder. Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för tillsynen.

Överklagande

Beslut som bör kunna överklagas är sådana som gäller enskilds ställning i förhållande till det allmänna. Delegationen föreslår följande regler avseende överklagande:

  • Beslut av tillståndsmyndigheten angående tillstånd till utsläpp av koldioxid får överklagas hos miljödomstolen. För överklagande till miljödomstolen och Miljööverdomstolen skall reglerna i miljöbalken gälla.
  • Beslut av Naturvårdsverket angående tilldelning av utsläppsrätter, vitesföreläggande och förbud, offentliggörande av verksamhetsutövare som inte fullgjort sin skyldighet att överlämna tillräckligt många utsläppsrätter och avgift för sådan underlåtenhet skall kunna överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
  • Beslut om offentliggörande av namnet på den verksamhetsutövare som inte överlämnat tillräckligt många utsläppsrätter skall enligt delegationens mening kunna offentliggöras trots att beslutet inte har vunnit laga kraft. Offentliggörandet får ske tidigast när överklagandetiden löpt ut.

Återkallelse av tillstånd i vissa fall

Utfärdande av utsläppsrätter kan ske till aktuell periods slut även om en verksamhetsutövare väljer att lägga ned en anläggnings verksamhet under perioden. Eftersom det är viktigt att upprätthålla den koppling som delegationen tidigare valt att göra mellan tillstånd till utsläpp av koldioxid och erforderliga tillstånd enligt miljöbalken eller äldre miljölagstiftning, kan ett fortsatt utfärdande av utsläpps-

rätter efter att verksamheten upphört inte ske om miljötillståndet blivit återkallat.

Andra frågor om tillstånd

Tillstånd skall inte kunna återkallas för det fall en verksamhetsutövare underlåtit att redovisa tillräckligt många utsläppsrätter. Om en verksamhetsutövare som har tillstånd att släppa ut koldioxid inte uppfyller de krav som kan komma att ställas vad avser övriga växthusgaser kan tillståndet återkallas eller villkor i tillståndet ändras eller upphävas.

Förslag avseende finansiering av handelssystemet

Delegationen har uppskattat hur stora offentliga kostnader som uppstår till följd av införandet av handel med utsläppsrätter. Etablerandet av systemet bedöms medföra kostnader av engångskaraktär, främst under åren 2003–2004, om ca 23–28 mkr, varav ca 8 mkr kopplat till registret. Därtill uppstår kostnader för den löpande verksamheten, dvs. i första hand från år 2005 och framåt, vilka uppskattas till ca 12–13 mkr/år, varav ca 5 mkr/år kopplat till registret. Delegationen förutsätter att etableringskostnaderna av engångskaraktär redan är finansierade. När det gäller kostnaderna för den löpande verksamheten är delegationens bedömning att åtminstone delar av finansieringsbehovet bör kunna täckas med avgifter, enligt följande.

  • I enlighet med registerförordningen bör Energimyndigheten ha rätt att ta ut avgifter för upprättande och förande av konto i utsläppsrättsregistret, enligt de närmare föreskrifter som regeringen meddelar. Avgiften får dock inte vara så beskaffad att den baseras på kostnader för löpande transaktioner.
  • Regeringen bör ge Naturvårdsverket i uppdrag att utreda vilka förutsättningar som i övrigt finns för att med avgifter finansiera de offentliga kostnader som uppstår i samband med den löpande verksamheten kring handeln med utsläppsrätter. Uppdraget bör utföras i samråd med Energimyndigheten.
  • Om fortsatt utredningsarbete visar att den löpande verksamheten helt eller delvis behöver anslagsfinansieras, så förutsätter

delegationen att omdisponeringar kan ske inom befintliga ramar.

Förslag avseende skatte- och redovisningsmässiga konsekvenser

  • Utsläppsrätter är avsedda för handel på värdepappersmarknaden. Med hänvisning till riksdagens ställningstagande gällande elcertifikat bör utsläppsrätter betraktas som finansiella instrument, eftersom det inte finns några relevanta skillnader mellan utsläppsrätter och elcertifikat.
  • Bokföringsskyldighet och redovisning av utsläppsrätter följer allmänna regler i bokföringslagen och lagarna för upprättande av årsredovisning tillsammans med kompletterande normgivning. Beskattning av utsläppsrätter kan ske med tillämpning av gällande bestämmelser.
  • Bedömningen av den skattemässiga behandlingen i inkomstslaget näringsverksamhet får avvakta redovisningen av det uppdrag att göra en översyn av huruvida det är möjligt att införa gemensamma skatteregler för elcertifikat, utsläppsrätter och s.k. frikopplat gårdsstöd som regeringen lagt på Skatteverket.

Förslag avseende hantering av koldioxidskatten

  • Koldioxidskatten tas bort för de anläggningar som omfattas av lagen om handel med utsläppsrätter, med undantag för anläggningar inom värmeproduktion. ”Dubbelbeskattning” inom värmesektorn bör dock undvikas. Företagen inom värmesektorn bör därför ges rätt till kompensation för kostnaden för den del av utsläppen som täcks av inköpta utsläppsrätter. En sådan kompensation bör utformas så att det samlade skatteuttaget, samt kostnaden för inköp av utsläppsrätter, inte överstiger nivån på koldioxidskatten före kompensationen.
  • Finansiering av skattebortfallet bör ske med en särskild fastighetsskatt på vattenkraftverk och/eller en höjning av koldioxidskatten på drivmedel.

Förslag avseende handelsdirektivet och miljöbalken

  • Krav på energieffektivitet skall inte kunna ställas på förbränningsanläggningar och andra anläggningar som avger koldioxid direkt på platsen och för vilka det finns tillstånd till utsläpp av koldioxid enligt lagen om handel med utsläppsrätter.
  • För verksamheter som omfattas av lagen om handel med utsläppsrätter skall krav på att i första hand använda förnybara energikällor inte kunna ställas.
  • Om det den 1 januari 2005 finns anläggningar som omfattas av lagen om handel med utsläppsrätter, och för vilka det uppställts villkor om energieffektivitet och användning av förnybara energikällor, skall villkoren upphöra att gälla.
  • Reglerna i 2 kap. 3 § miljöbalken om bästa möjliga teknik skall inte gälla ifråga om utsläpp av koldioxid för verksamhet som omfattas av lagen om handel med utsläppsrätter.

Förslag avseende behovet av ytterligare reglering

Handelsdirektivets bestämmelse om opt-out.

I regeringens lagförslag i prop. 2003/04:132 finns bestämmelser som innebär att s.k. opt-out enligt bestämmelsen i artikel 27 i handelsdirektivet möjliggörs. Enligt delegationen bör denna dispensmöjlighet för enskilda anläggningar utredas ytterligare för att uppfylla samtliga de krav som ställs upp i artikel 27.

Tilldelningsfrågor

Under år 2006 skall medlemsstaterna utarbeta sina nationella fördelningsplaner för åtagandeperioden 2008–2012. Till skillnad från förhållandena som gällde inför utarbetandet av fördelningsplanen för perioden 2005–2007 finns nu möjlighet att författningsreglera olika frågor om planen. Således föreslår delegationen att

  • Regeringen skall upprätta en nationell fördelningsplan inför varje åtagandeperiod samt även offentliggöra planen och anmäla den till kommissionen senast 18 månader före starten för åtagandeperioden.
  • Regeringen bör även fastställa det totala antalet utsläppsrätter för åtagandeperioden senast 12 månader före det att åtagandeperioden startar.
  • Verksamhetsutövare skall lämna uppgifter till regeringen som skall ligga till grund för den nationella fördelningsplanen.
  • Delegationen anser vidare att författningsregleringen av tilldelningen i stort bör belysas ytterligare inför åtagandeperioden 2008–2012.

Auktionering

Enligt delegationen är det angeläget att analysera förutsättningarna för och konsekvenserna av att använda ett auktionsförfarande för tilldelning av utsläppsrätter för åtagandeperioden 2008–2012. En väsentlig utgångspunkt för en sådan analys är dock att enligt handelsdirektivet minst 90 procent av utsläppsrätterna skall fördelas gratis under denna period.

Var skall handelssystemet regleras?

Delegationen föreslår att handelssystemet även fortsättningsvis bör regleras i särskild lagstiftning.

Förslagens konsekvenser

Vid en bedömning av konsekvenserna av delegationens förslag bör man ha i åtanke att Sverige som medlem av EU är skyldigt att ansluta sig till och i svensk lagstiftning införa de i handelsdirektivet angivna reglerna för handelssystemet. Handlingsalternativet att välja att inte införa en reglering är således inte möjligt.

För svensk del redovisade delegationen i sitt första delbetänkande uppskattningar som tyder på att kostnaderna för att uppnå det nationella åtagandet kan bli ca 1–3 miljarder kronor lägre per år med handelssystemet jämfört med om enbart handel i Sverige tillåts. Delbetänkande 1 innehåller även andra typer av samhällsekonomiska analyser, t.ex. konsekvenser av ett borttagande av koldioxidskatten och effekter på olika branscher av handel med utsläppsrätter (se vidare SOU 2003:60, kapitel 10).

Införandet av handelssystemet kommer oundvikligen att medföra vissa nya administrativa krav på berörda företag. De administrationskostnader som uppstår för företagen till följd av införandet av handel med utsläppsrätter torde vara relativt sett mer betungande för små företag än för stora.

Delegationens bedömning är att de förslag som lämnas i detta delbetänkande är förenliga med statsstödsreglerna.

Summary

Background

From 1 January 2005, a scheme for trading in emission allowances (‘emissions trading’) is to be introduced in the EU. This trading scheme will be based on a directive (the ‘trading directive’) that was formally adopted in October 2003.

1

The scheme will be an instru-

ment of climate policy, aimed at reducing emissions of GHGs in the Union in a cost-effective and economically efficient way.

The Community trading scheme will comprise various periods. During the first (2005−2007), the scheme will include emissions of CO

2

only. Moreover, during this initial period the scheme will

cover only installations in energy-intensive industry (production and processing of ferrous metals, minerals, and paper, paperboard and pulp) and combustion units in heat and power production with capacity exceeding certain levels. In Sweden, some 500 units will be included.

In May 2003, in its interim report Trading for a Better Climate (SOU 2003:60), the Commission on a system and regulatory framework for the flexible mechanisms of the Kyoto Protocol (FlexMex2 Commission) reported on the principles on which Sweden’s allocation of emission allowances should be based. In the light of this report and the comments of the official bodies consulted, in December 2003 the Swedish Government issued its bill on the principles of implementation of the Community trading directive (Government Bill 2003/04:31, report 2003/04:MJU11, Govt. Comm. 2003/04:150).

On 22 April 2004 the Government submitted Sweden’s national allocation plan to the European Commission. Under the trading

1

Directive 2003/87/EC of the European Parliament and of the Council of 13 October 2003

establishing a scheme for greenhouse gas emission allowance trading within the Community and amending Council Directive 96/61/EC (OJ No. L 275, Volume 46, 25 October 2003).

directive, a country’s allocation of emission allowances must be determined by means of a plan of this kind.

In its second interim report Trading for a Better Climate – permits, allocation, etc (SOU 2003:120) in November 2003, the FlexMex2 Commission put forward proposals for statutes relating mainly to issues connected with permits and allocation. These statutes were intended to enter into force on 1 July 2004. Matters relating to sanctions, supervision and appeals in connection with permits and allocation were also dealt with in this interim report. The trading directive’s provisions in relation to the rules of environmental law, and the question of whether the installations included in the Community trading scheme should be exempted from CO

2

tax, were also discussed.

Taking the second interim report and the official consultative bodies’ viewpoints into consideration, the Government presented its Bill Trading in Emission Allowances I (Government Bill 2003/04:132) on 15 April 2004. The Bill introduced a new Act on emissions of carbon dioxide, containing certain regulations on permits for CO

2

emissions and allocation of emission allowances.

Amendments to the Swedish Environmental Code were also proposed to rule out, for the installations included in the trading scheme, stipulations requiring reductions in CO

2

emissions or in-

directly — by regulating the quantity of fossil fuel used — aimed at reducing these emissions.

Purpose of the interim report and some preconditions

The foremost purpose of the present interim report is to put forward a proposal for a comprehensive statute to introduce the EU emission-allowance trading scheme. The draft statute has, where appropriate, been adapted to the proposals in Government Bill 2003/04:132. The proposals made in this report include a complete draft statute on trading in emission allowances. The complete ‘Emission Allowance Trading Act’ can then come into force on 1 January 2005.

It should be noted that Swedish installations already in existence that will take part in the trading scheme in the normal course of events will apply for permits pursuant to the law proposed in Government Bill 2003/04:132. This law, which aims primarily at regulating the 2005–2007 period, refers only to permits for CO

2

emissions. The law on trading in emission allowances that is proposed in the present interim report, and which is conceived as applying with minimal changes needing to be made from 2008, refers instead to permits for emissions of greenhouse gases (GHGs), as does the EU trading directive as well. A provision on entry of the law into force, however, makes it clear that the references to GHGs apply only to CO

2

for the 2005–2007 period. However,

since the FlexMex2 Commission often refers in the present report to the conditions that Bill 2003/04:132 is intended to regulate, here and there we use the term ‘permits for CO

2

emissions’, although

the law we propose refers, as mentioned above, to ‘permits for GHG emissions’.

By way of introduction, it should also be pointed out that introducing the trading directive into Swedish law requires certain other Community regulations to be issued, and where relevant made statutory in Sweden. This applies, in particular, to the European Commission regulation concerning the registries in which emission allowances are to be recorded, and to the Commission’s guidelines concerning GHG monitoring and reporting. Work on the Registries Regulation in the EU is, however, greatly delayed and no definitive version of this regulation will exist until July 2004 at the earliest.

Below, the proposals put forward in the interim report are summarised.

Proposed rules on monitoring, reporting and verification of CO

2

emissions

To permit the quantity of CO

2

emissions to be reconciled, after a

financial year, with the number of allowances granted, it is essential for the emissions to be reported correctly. The trading directive therefore contains certain requirements that operators should monitor their emissions and, after the end of every calendar year, report to the public agency concerned on the emissions from the installation during the calendar year concerned. In Sweden, the agency responsible for these matters will be the National Environmental Protection Agency. To ensure that the emission figures are correct, a verifier who is independent in relation to the operator must also check the emissions to verify the report in accordance

with certain criteria. The FlexMex2 Commission’s proposals on this matter are summarised below.

Monitoring and reporting

  • Operators are obliged to monitor and report on their own emissions of GHGs. Reporting must be by means of written annual reports. Operators are responsible for ensuring that the report is examined by a verifier, who must meet the requirements listed under the heading ‘Verification’ below. The report must be handed in to the supervisory authority (the Environmental Protection Agency) not later than 31 March in the year following the calendar year to which the report refers. Monitoring of the emissions must be done by means of calculation or measurement.
  • For every installation, reports must contain a description of the measuring or calculation methods used, including information about aggregate emissions and the reliability of the measurement or estimate, and also particulars of quality assurance and control.
  • The Swedish Government or the agency appointed by the same is authorised to issue regulations concerning monitoring and reporting.
  • It is important to simplify, as far as possible, the requisite procedures for the operators and agencies concerned. In the FlexMex2 Commission’s view, enabling reporting of emissions to take place electronically is therefore imperative.

Verification

  • Verification of the annual report on GHG emissions should be carried out by a verifier who is accredited for the task under the Technical Inspection Act (1992:1119).
  • Equated with a verifier in this context is a verifier in another

Member State in the European Economic Area who has been appointed to perform verification pursuant to the trading directive. The operator must demonstrate that this person has the status of verifier of such activities in another Member State.

  • The supervisory authority (the Environmental Protection

Agency) may issue regulations on requirements to which the verifier is subject, and the tasks that the verifier is to carry out.

  • The FlexMex2 Commission considers that reciprocal recognition of Member States' verifiers should be a feature of work throughout the EU, and that Sweden should endeavour to promote this harmonisation. No decision on the matter of reciprocity has yet, however, been taken at EU level.
  • Individual operators must defray the costs they incur as a result of introducing the system for monitoring, reporting and verification of emissions.

Proposals regarding registry issues

The FlexMex2 Commission wishes to point out that the EC Registries Regulation has not yet been finalised. The draft regulation that forms the basis of this interim report is currently the subject of negotiations among the Member States. Amendments or additions to the existing draft Registries Regulation may come to modify the basis for the views and proposals put forward in this report.

For Sweden’s part, the registries system will comprise three parts: a register of the installations concerned, a national emissionallowance registry and a central, EU-wide registry. The Swedish Energy Agency will be responsible for the national emission-allowance registry. The European Commission will be in charge of the overall EU registry.

The purpose is for the registry to ‘keep the system in order’, so that no errors arise in connection with the issue, transfer or cancellation of emission allowances. This is crucial if people are to have confidence in the trading scheme. It is in the registry that trading companies obtain access to the allowances allocated to them. However, it is important to note that the national registry has nothing to do with the actual marketplace for emission allowances.

2

Given the EC Registries Regulation and the supplementary provisions on registry issues proposed in Chapter 4 of the draft statute

2

The secondhand market for trading in emission allowances is expected to establish itself

spontaneously through bilateral trades, with or without agents and/or market for trading GHG emissions. This needs no special regulation on the Government’s part.

concerning such issues as the legal consequences of pledging, distraint and bankruptcy, the FlexMex2 Commission considers that a complete set of regulations governing registry issues exists.

General

Banking will not be permitted between the trial period (2005–2007) and the first commitment period of the Kyoto Protocol (2008–2012).

Registration of pledging

The option of pledging or mortgaging emission allowances has a bearing on the economic value of the allowances, like other financial instruments. The FlexMex2 Commission proposes a system for mortgages on emission allowances that bears a marked resemblance to the system applying to mortgages on the Swedish greenelectricity certificates. The principal features of the system are as follows:

  • If a mortgage on an emission allowance has been granted, following an application from the pledger, a mortgage should be registered in the pledger’s account where the emission allowance is registered. If the pledgee has applied for this registration, final registration of the mortgage may take place only after the pledger has been given the opportunity to submit a statement.
  • When a mortgage on an emission allowance has ceased, in a manner corresponding to that of registration when a mortgage has been granted, the registration should be removed from the pledger’s account where the emission allowance is registered.
  • An emission allowance subject to a mortgage may not be annulled except in the event that the emission allowance is no longer valid because the period for which it was issued has expired. If, in such a case, the emission allowance is annulled, the pledgee should nonetheless be entitled to demand payment for a claim even if its payment has not fallen due.

Registration of bankruptcy, distraint, attachment and sequestration

To ensure protection of real right for the possessors of rights and for third parties, the FlexMex2 Commission proposes registration of bankruptcy, distraint, attachment and sequestration, as well as pledging. The Commission’s proposal is as follows:

  • When the Swedish Energy Agency has been informed that an account holder in the registry has become insolvent or an emission allowance has been distrained, attached or sequestered, the Agency shall ensure that these circumstances are recorded in the registry. The Agency shall remove this registration when it no longer applies.
  • An emission allowance that has been distrained, attached or sequestered may not be annulled except in the event that the allowance is no longer valid because the period for which it was issued has expired.

Legal consequences of registration

When it comes to securities or other personal property, the fact of the property being transferred (handed over) to the purchaser was formerly crucial to protection of real right, i.e. protection vis-à-vis third parties. For securities currently regarded as financial instruments, the registration principle expressed in Chapter 6 of the Act (1998:1479) on Registration of Financial Instruments applies. One implication of this principle is that the person registered as the owner of financial instruments in an account should, with the restrictions associated with the account, be regarded as entitled to control the financial instruments registered in the account (see Chapter 5, Section 1).

  • The FlexMex2 Commission proposes that the registration principle should apply to emission allowances, with the difference that the principle cannot be upheld for acquisition of emission allowances in good faith as in, for example, double transfer.

Secrecy for data in the emission-allowance registry

Public access to environmental information may be restricted according to the provisions of Articles 3.3 and 4 of Council Directive 2003/4/EC of 28 January 2003 on public access to environmental information and annulment of Council Directive 90/313/EC (the environmental information directive).

The fact that data are collected and kept by a public agency means that the documents concerned are public ones. Restriction on access to public documents is prescribed in the Secrecy Act.

The FlexMex2 Commission proposes the following:

  • Secrecy should apply to the Swedish Energy Agency’s activities relating to keeping the registry, with respect to particulars that provide or contribute to information about the status of a holder’s account, unless it is clear that the information can be disclosed without the account holder incurring a loss.
  • The Swedish Energy Agency must provide the supervisory authority, i.e. the Environmental Protection Agency, with information in the emission-allowance registry regarding the status of an account in the registry.

Proposals concerning penalties, other sanctions and damages

Penalties

The trading directive contains provisions laying down that penalties applicable to infringements of the national regulations adopted pursuant to the directive should be ‘effective, proportionate and dissuasive’.

  • Given this background, the FlexMex2 Commission proposes that criminal liability be introduced – over and above what will apply under the forthcoming Act (2004:000) on emissions of carbon dioxide – for those who wilfully submit incorrect or misleading information concerning their monitoring or in their reports on CO

2

emissions.

Other sanctions

Other forms of sanction are prescribed in the trading directive. The FlexMex2 Commission proposes incorporating these into Swedish law as follows:

  • The name(s) of any operator(s) failing to surrender, not later than 30 April, a sufficient number of emission allowances in relation to GHG emissions in the previous year should be published.
  • The operator(s) concerned should pay, for failing to surrender a sufficient number of emission allowances, a charge to the state based on the difference between the emission allowances surrendered and the actual emissions, counted in tonnes of CO

2

equivalents. This charge should be set at an amount corresponding to €40 for every tonne of CO

2

equivalents for the

2005−2007 period, and €100 for the subsequent commitment periods, starting in 2008.

  • Payment of the charge does not release the operator, when the operator surrenders emission allowances for the subsequent calendar year, from the obligation to surrender the number of emission allowances corresponding to the excess emissions.
  • The Environmental Protection Agency should publish the names of operators who have not surrendered sufficient emission allowances, and set the penalty charge for an operator’s failure to surrender a sufficient number. The Government should be authorised to issue regulations on the manner and place for publication of these names.

Damages

Other legislation prescribes strict liability for damages for keeping a registry in which technical errors arise that inflict loss on an individual. There is no such provision in the trading directive.

  • The FlexMex2 Commission proposes that persons incurring losses owing to technical errors in the emission-allowance registry or an associated registry should be entitled to compensation from the state. This compensation should be reduced or eliminated entirely if the person incurring the loss has contributed to the loss.

When it comes to other cases of the state’s obligation to pay compensation, the following should apply.

  • Compensation due to administrative errors in management of the emission-allowance registry and compensation for purely financial losses due to incorrect information or advice must be assessed on the basis of the state's obligation to pay damages under Chapter 3 of the Tort Liability Act.

Proposals concerning supervision, appeal and revocation of permits in certain cases

Supervision

The Government has previously decided that the supervision is to be carried out by the Swedish National Environmental Protection Agency. The FlexMex2 Commission’s proposals are as follows:

  • The Environmental Protection Agency’s supervision should not include the Swedish Energy Agency’s activities.
  • The Environmental Protection Agency should be entitled, on penalty of fine, to request the information and study the documents required for its supervision. The Agency should also be able, on penalty of fine, to issue the requisite injunctions and prohibitions to ensure compliance with the regulations included in its supervision.
  • The Environmental Protection Agency should be able to apply to the Enforcement Authority for execution. The provisions in the Swedish Enforcement Code should apply to this execution.
  • For its supervision, the Environmental Protection Agency should have access to the installations covered by the trading scheme, and also premises and areas belonging to such installations, to the extent that these are required for supervision. However, this should not apply to residential premises. The police authority must provide the assistance required for supervision.

Appeal

Decisions that should be appealable are those applying to individuals’ status in relation to the state. The FlexMex2 Commission proposes the following regulations concerning appeal:

  • Appeals against the supervisory authority’s decisions regarding permits for CO

2

emissions may be lodged with the Environ-

mental Court. The rules in the Environmental Code should apply to appeal to this court and the Environmental Court of Appeal .

  • Decisions by the Environmental Protection Agency concerning allocation of emission allowances, imposition of fines and prohibitions, publication of the names of operators who have not fulfilled their obligation to surrender a sufficient number of emission allowances, and the charge for failing to fulfil this obligation should be appealable at a general administrative court.
  • It should, in the FlexMex2 Commission’s view, be possible to publish a decision to announce the name of an operator who has not surrendered sufficient emission allowances although the decision has not entered into force. This publication may not take place until the appeal period has expired.

Revocation of permits in certain cases

Issue of emission allowances may take place until the end of the period in question, even if an operator chooses to discontinue activities at an installation during the period. Since it is important to maintain the connection that the FlexMex2 Commission has previously chosen to make between permits for CO

2

emissions and

the requisite permits under the Environmental Code or older environmental legislation, continued issue of emission allowances after the activity has ceased cannot take place if the environmental permit has been revoked.

Other permit issues

Revocation of a permit shall not be possible if an operator has failed to report a sufficient number of emission allowances. If an operator with a permit to emit CO

2

does not fulfil the require-

ments that may come to be imposed with respect to other GHGs, the permit may be revoked or conditions in the permit amended or cancelled.

Proposals regarding financing of the trading scheme

The FlexMex2 Commission has estimated the extent of public expenditure that will arise as a result of the introduction of trading in emission allowances. Establishing the scheme is expected to entail non-recurring costs, especially during the years 2003–04, of some SEK 23–28 million, including roughly SEK 8m connected with the registry. In addition, costs of current activities, i.e. primarily costs from the year 2005, will arise. These are estimated at some SEK 12–13 m a year, including roughly SEK 5m connected with the registry. The FlexMex2 Commission assumes that non-recurring costs of establishing the scheme are already financed. When it comes to the costs of current activities, the FlexMex2 Commission’s view is that it should be possible to cover financing requirements by means of charges, as follows:

  • In accordance with the Registries Regulation, the Swedish

Energy Agency should be entitled to impose charges for setting up and keeping accounts in the emission-allowance registry, pursuant to the detailed regulations issued by the Government. However, this charge may not be of such a nature as to be based on the costs of current transactions.

  • The Government should instruct the Environmental Protection

Agency to investigate whether there are other possible means of using charges to finance the public expenditure arising in connection with the day-to-day work involved in trading in emission allowances. This assignment should be carried out in consultation with the Swedish Energy Agency.

  • If further investigation work shows that current activities need to be fully or partially financed by means of grants, the FlexMex2 Commission assumes that redistribution of expenditure can take place within existing spending limits.

Proposals concerning tax and accounting implications

  • Emission allowances are intended for trading in the securities market. With reference to the Riksdag (Swedish Parliament) resolution concerning green-electricity certificates, emission allowances should be regarded as financial instruments since there are no relevant differences between emission allowances and green-electricity certificates.
  • The accounting obligation and reporting on emission allowances must comply with general regulations in the Accounting Act, laws relating to annual reports, and supplementary norms. Taxation of emission allowances may take place with the application of current provisions.
  • Assessment of the fiscal treatment of income in the category of income from commercial activities must be postponed until a report has been issued on an assignment given to the National Tax Board by the Government. This assignment entails an overview of whether it is possible to introduce joint tax regulations for green-electricity certificates, emission allowances and what is known as decoupled income support for individual farms.

Proposals regarding administration of CO

2

tax

  • Installations covered by the ‘Emission Allowance Trading Act’ should be exempt from CO

2

tax, with the exception of installa-

tions in heat production

3

. ‘Double taxation’ in the heat-produc-

tion sector should, however, be avoided. Companies in this sector should therefore be entitled to compensation for the costs of the portion of emissions covered by emission allowances they have purchased. This kind of compensation should take such a form that the aggregate tax levy and the cost of purchasing emission allowances do not exceed the CO

2

tax rate

before compensation.

  • The tax-revenue shortfall should be financed through a special property tax on hydropower stations and/or raised CO

2

tax on

fuels.

3

Here, ‘heat production’ includes district heating and combined heat and power (CHP), to

the extent that the installation is covered by the ‘Emission Allowance Trading Act'. Backpressure installations in the industrial sector, on the other hand, are not included.

Proposals regarding the trading directive and the Environmental Code

  • No requirements concerning energy efficiency should be imposed on combustion units or other units that emit CO

2

on

the site, and for which there are permits for CO

2

emissions

under the ‘Emission Allowance Trading Act'.

  • No requirements to give preference to renewable energy sources should be imposed on activities covered by the ‘Emission Allowance Trading Act'.
  • Should there, on 1 January 2005, be installations covered by the

‘Emission Allowance Trading Act' for which conditions concerning energy efficiency and use of renewable energy sources have been imposed, these conditions should cease to apply.

  • The regulations in Chapter 3, Section 2 of the Environmental

Code on best possible technology should not apply to emissions of CO

2

for activities covered by the ‘Emission Allowance

Trading Act'.

Proposals regarding the need for further regulation

Opt-out provision in the trading directive

Government Bill 2003/04:132 contains draft provisions permitting opt-out under the provision in Article 27 of the trading directive. According to the FlexMex2 Commission, this option of exclusion for individual installations should be investigated further to fulfil all the requirements imposed in Article 27.

Allocation

During 2006, the Member States are to draw up their own national allocation plans for the 2008–2012 commitment period. In contrast to the situation prevailing before allocation plans were drawn up for the 2005–2007 period, there is now scope for statutory regulation of various matters connected with the plan. The FlexMex2 Commission therefore proposes that:

  • The Government should draw up a national allocation plan for each commitment period, and also publish the plan and submit

it to the European Commission, not later than 18 months before the beginning of the period concerned

  • The Government should also determine the total number of emission allowances for the commitment period not later than 12 months before the beginning of the period concerned.
  • Operators should submit to the Government information on which the national allocation plan is to be based.
  • The FlexMex2 Commission also considers that statutory regulation of the allocation should, in general, be further clarified before the 2008–2012 commitment period.

Auction

In the FlexMex2 Commission’s view, it is imperative to analyse the requirements and implications of using an auction procedure for allocation of emission allowances for the 2008–2012 commitment period. One essential starting-point for this analysis, however, is that under the trading directive at least 90 per cent of emission allowances should be allocated free of charge during this period.

Where should the trading scheme be regulated?

The FlexMex2 Commission proposes that the trading scheme should continue to be regulated in special legislation, as it has been to date.

Implications of the proposals

In assessing the implications of the FlexMex2 Commission’s proposals, one should bear in mind that, as a member of the EU, Sweden is obliged to adhere to and introduce into Swedish legislation the rules for the trading scheme that are laid down in the trading directive. The option of choosing not to introduce such regulation is thus not possible.

For Sweden’s part, in its first interim report the FlexMex2 Commission cited estimates suggesting that the costs of attaining the national emissions objective for the period 2008−2010 with the trading scheme in place may be some SEK 1−3 billion lower annually than if only trading in Sweden were permitted. The first

interim report also contains other types of economic analyses, such as the implications of abolishing CO

2

tax and the effects on various

sectors of trading in emission allowances (see also SOU 2003:60, Chapter 10).

Introducing the trading scheme will inevitably entail certain new administrative requirements applying to the companies concerned. The administrative costs incurred by companies as a result of trading in emission allowances being introduced are likely to be relatively more burdensome for small and medium-sized enterprises (SMEs) than for large ones.

The FlexMex2 Commission’s assessment is that the proposals put forward in this interim report are compatible with the regulations governing state aid.

Författningsförslag

1. Förslag till lag om handel med utsläppsrätter

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens innehåll och ändamål

1 § Lagens ändamål är att på ett kostnadseffektivt sätt minska utsläppen av växthusgaser. I detta syfte innehåller lagen bestämmelser om tillstånd till utsläpp av växthusgaser, tilldelning av utsläppsrätter, registrering av utsläppsrätter, övervakning och rapportering av utsläpp av växthusgaser samt redovisning av utsläppsrätter.

Utsläppsrätter kan överlåtas till fysiska och juridiska personer.

2 § I denna lag förstås med

anläggning: en fast teknisk enhet där det bedrivs en verksamhet som ger upphov till utsläpp som kräver tillstånd enligt denna lag, liksom all annan därmed direkt förknippad verksamhet, som tekniskt sett är knuten till de verksamheter som bedrivs på platsen och som kan påverka utsläpp och föroreningar,

handelsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG,

registerförordningen: kommissionens förordning (EG) nr xx/xx 2004 av den xx xx 2004 om ett standardiserat och säkert registersystem enligt artikel 19.3 i direktiv 2003/87/EG och artikel 6.1 i beslut 280/2004/EG,

utsläpp: utsläpp i atmosfären av växthusgaser från källor belägna inom en anläggning,

utsläppsrätt: ett överlåtbart bevis som ger rätt att släppa ut ett ton koldioxidekvivalenter under en fastställd period i enlighet med bestämmelserna i denna lag och i föreskrifter som meddelats med stöd av lagen,

växthusgaser: koldioxid, metan, dikväveoxid, fluorkolväten, perfluorkolväten och svavelhexafluorid,

verksamhetsutövare: varje fysisk eller juridisk person som driver eller innehar en verksamhet eller anläggning eller som på annat sätt har rätt att fatta avgörande ekonomiska beslut om verksamhetens eller anläggningens tekniska drift,

ton koldioxidekvivalenter: ett ton koldioxid eller en mängd av någon annan av växthusgaserna metan, dikväveoxid, fluorkolväten, perfluorkolväten eller svavelhexafluorid som har en motsvarande potential för global uppvärmning,

åtagandeperiod: femårsperioder med start år 2008.

2 kap. Tillstånd till utsläpp av växthusgaser

Allmänt om tillstånd

1 § Utsläpp av växthusgaser får inte ske utan tillstånd enligt denna lag, om utsläppet sker från

1. förbränningsanläggning med en installerad tillförd effekt på mer än 20 megawatt eller sådan anläggning som är ansluten till ett fjärrvärmenät med en total installerad tillförd effekt över 20 megawatt,

2. mineraloljeraffinaderi,

3. koksverk,

4. anläggning för produktion eller bearbetning av järnmetaller,

5. anläggning för produktion av cementklinker eller kalk i roterugn, produktion av glas samt tillverkning av keramiska produkter genom bränning, samt

6. anläggning för tillverkning av papper, papp eller pappersmassa. Första stycket gäller inte anläggning eller del av anläggning som används endast för forskning eller utveckling och provning av nya produkter eller nya processer. Det gäller inte heller anläggning för hantering av farligt avfall eller hushållsavfall.

2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att anläggning som avses i 1 § första stycket på grund av anläggningens kapacitet inte skall omfattas av tillståndsplikten, om sådana föreskrifter är förenliga med handelsdirektivet.

Om samma verksamhetsutövare utövar flera verksamheter inom samma sektor och inom samma anläggning eller på en och samma plats, får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer föreskriva att produktionskapaciteten räknas samman.

Regeringen får i det enskilda fallet ge dispens från tillståndsplikt enligt 1 §, om Europeiska kommissionen har medgett ett tillfälligt undantag enligt artikel 27 i handelsdirektivet.

3 § Frågor om tillstånd till utsläpp av växthusgaser prövas av den tillståndsmyndighet som regeringen bestämmer.

Ansökan om tillstånd

4 § Ansökan om tillstånd skall vara skriftlig och ges in till tillståndsmyndigheten.

En ansökan skall innehålla uppgifter om

1. anläggningen och de verksamheter som bedrivs, inklusive den teknik som används,

2. råvaror och insatsvaror vars användning sannolikt kommer att ge upphov till utsläpp av växthusgaser,

3. anläggningens utsläppskällor av växthusgaser,

4. de åtgärder som planeras för övervakning och rapportering, och

5. en icke-teknisk sammanfattning av de uppgifter som anges i 1–4.

Tillstånd och villkor

5 § Tillstånd till utsläpp av växthusgaser skall lämnas, om det för anläggningen finns erforderliga tillstånd enligt miljöbalken eller äldre miljölagstiftning, samt om verksamhetsutövaren bedöms kunna övervaka och rapportera anläggningens utsläpp av växthusgaser på ett tillförlitligt sätt.

6 § Ett tillstånd till utsläpp av växthusgaser får omfatta en eller flera anläggningar på samma område om anläggningarna drivs av samma verksamhetsutövare.

Ett tillstånd får avse en del av en anläggning.

7 § Ett tillstånd till utsläpp av växthusgaser skall förenas med villkor om att utsläppen skall övervakas genom beräkning eller mätning samt att utsläppen skall rapporteras.

Tillståndet skall även förenas med villkor om skyldighet att överlämna utsläppsrätter motsvarande gjorda utsläpp för annullering i enlighet med vad som föreskrivs i 6 kap.

Förändring av anläggning m.m.

8 § Verksamhetsutövaren skall till tillståndsmyndigheten omedelbart anmäla varje planerad förändring av anläggningens eller verksamhetens art eller funktion och varje utvidgning av anläggningen eller verksamheten, om ändringen eller utvidgningen kan innebära nya krav på övervakning och rapportering.

Om en ny verksamhetsutövare tar över driften av den eller de verksamheter som bedrivs vid anläggningen, skall verksamhetsutövaren omgående anmäla detta till tillståndsmyndigheten.

Regeringen skall meddela föreskrifter om när en anmälan enligt första stycket erfordras.

9 § Tillståndsmyndigheten skall pröva om en förändring eller utvidgning av anläggningen eller verksamheten eller om ett byte av verksamhetsutövare gör det nödvändigt att förena tillståndet med ändrade eller nya villkor om övervakning och rapportering. Om myndigheten finner att ändrade eller nya villkor behövs och de förutsättningar som anges i 5 § är uppfyllda, skall myndigheten ersätta det tidigare tillståndet med ett nytt tillstånd.

Återkallelse av tillstånd

10 § Tillståndsmyndigheten får återkalla ett tillstånd till utsläpp av växthusgaser om

1. ett villkor som tillståndet är förenat med inte har följts och avvikelsen är av allvarlig art,

2. verksamhetsutövaren allvarligt åsidosätter vad som föreskrivs om rapportering,

3. erforderliga tillstånd enligt miljöbalken eller äldre miljölagstiftning saknas, eller om

4. en ny verksamhetsutövare inte uppfyller de krav som följer av 5 § eller föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag.

Återkallelse av tillstånd enligt första stycket 1 får inte ske om det är fråga om överträdelse av ett villkor som meddelats med stöd av 7 § andra stycket.

11 § Om det behövs för att uppfylla Sveriges förpliktelser till följd av medlemskapet i Europeiska unionen kan i fråga om verksamhet enligt denna lag tillstånd återkallas eller villkor i tillstånd ändras eller upphävas.

3 kap. Nationell fördelningsplan och tilldelning av utsläppsrätter

Nationell fördelningsplan

1 § Regeringen skall inför varje åtagandeperiod upprätta en nationell fördelningsplan som avses i artikel 9 i handelsdirektivet över det sammanlagda antal utsläppsrätter som regeringen avser att fördela för åtagandeperioden. Fördelningsplanen skall även innehålla uppgifter om hur regeringen bedömer att utsläppsrätterna skall fördelas.

2 § Fördelningsplanen skall offentliggöras och anmälas till Europeiska kommissionen senast arton månader före åtagandeperiodens början.

3 § En verksamhetsutövare skall senast den 1 april det år fördelningsplanen skall offentliggöras till regeringen inge uppgifter om mängden utsläpp från respektive anläggning baserad på senast tillgängliga uppgifter eller på annan grund som regeringen föreskriver.

4 § Regeringen får utfärda närmare föreskrifter om sättet för och utformningen av uppgiftsskyldighetens fullgörande.

5 § Regeringen skall senast tolv månader före åtagandeperiodens början, grundat på den nationella fördelningsplanen, fastställa det

sammanlagda antal utsläppsrätter som kommer att fördelas för perioden.

Tilldelning av utsläppsrätter

6 § En verksamhetsutövare som har tillstånd till utsläpp enligt 2 kap. skall efter ansökan utan vederlag tilldelas utsläppsrätter för den eller de anläggningar som omfattas av tillståndet.

Om verksamhetsutövaren har fler än en anläggning, skall tilldelning ske för var och en av anläggningarna.

7 § Regeringen skall för perioden 2005–2007 meddela föreskrifter om tilldelning av utsläppsrätter, grundade på den nationella fördelningsplanen.

8 § Om det föreligger omständigheter som är att anse som force majeure kan tillsynsmyndigheten på ansökan av verksamhetsutövare, efter godkännande av Europeiska kommissionen, tilldela verksamhetsutövaren icke överlåtbara utsläppsrätter.

9 § Frågor om tilldelning av utsläppsrätter prövas av den myndighet som regeringen bestämmer.

4 kap. Registrering av utsläppsrätter

Utsläppsrättsregister

1 § Utfärdande, innehav, överlåtelse, överlämnande och annullering av utsläppsrätter skall kontoföras i ett utsläppsrättsregister i enlighet med bestämmelserna i registerförordningen.

Utsläppsrättsregistret skall skötas av den myndighet som regeringen bestämmer (kontoföringsmyndigheten).

Utfärdande av och giltighet för utsläppsrätter

2 § Kontoföringsmyndigheten skall senast den 28 februari varje år utfärda ett proportionellt antal av de utsläppsrätter som tilldelats verksamhetsutövaren.

3 § En utsläppsrätt är giltig enbart under den tidsperiod för vilken den är utfärdad.

Ansökan om registrering

4 § En ansökan om notering eller annan åtgärd i registret skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller dennes ombud. En sådan ansökan får signeras och överföras elektroniskt på det sätt som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, kontoföringsmyndigheten föreskriver.

Den som ansöker om registrering av pantsättning eller att en sådan registrering skall tas bort skall göra detta på formulär som tillhandahålls av kontoföringsmyndigheten.

5 § En ansökan om registrering av överlåtelse eller pantsättning skall innehålla uppgifter om

1. den registrering som begärs,

2. överlåtarens eller pantsättarens namn, identifieringsnummer samt postadress,

3. förvärvarens eller panthavarens namn och identifieringsnummer, och

4. de konton som berörs av överlåtelsen eller pantsättningen.

6 § Om en ansökan inte uppfyller kraven i 4 § eller med stöd av den paragrafen meddelade föreskrifter, skall ansökan omedelbart avvisas.

7 § Om en ansökan enligt 5 § inte uppfyller de krav som där anges, skall sökanden föreläggas att komplettera sin ansökan. Detsamma skall gälla för en ansökan om upprättande av ett personligt innehavarkonto i enlighet med artikel 8.1 och bilaga IV till registerförordningen.

8 § Kontoföringsmyndigheten skall avslå en ansökan om registrering eller personligt innehavarkonto, om ett föreläggande om komplettering enligt 7 § inte följs. Kontoföringsmyndigheten skall även avslå en ansökan om registrering,

1. om en pantsättare gjort invändning mot en ansökan enligt 10 § andra stycket och invändningen inte uppenbarligen saknar fog,

2. om en panthavare gjort invändning enligt 11 § andra stycket och invändningen inte uppenbarligen saknar fog,

3. om ansökan om registrering avser överlåtelse av en utsläppsrätt för vilket pantsättning är registrerad, eller

4. om den registrering som ansökan avser inte är förenlig med en befintlig registrering enligt 10, 12 eller 13 §.

9 § När kontoföringsmyndigheten vidtagit en registreringsåtgärd i utsläppsrättsregistret skall kontohavaren skriftligen underrättas om det. Om ansökan överförts elektroniskt enligt föreskrifter meddelade med stöd av 4 § första stycket, får även underrättelsen överföras elektroniskt.

Om registrering i vissa fall

10 § Har panträtt upplåtits i en utsläppsrätt skall efter ansökan från pantsättaren pantsättningen registreras på pantsättarens konto där utsläppsrätten finns registrerad.

Har panthavaren ansökt om att en pantsättning skall registreras, skall en preliminär registrering av pantsättningen göras på pantsättarens konto där utsläppsrätten finns registrerad. Kontoföringsmyndigheten skall därefter förelägga pantsättaren att yttra sig över ansökan inom två veckor från det att han fått del av föreläggandet. Om pantsättaren inte invänder mot ansökan inom denna tid, skall pantsättningen slutligt registreras på pantsättarens konto där utsläppsrätten finns registrerad.

11 § När en pantsättning av en utsläppsrätt har upphört skall, efter ansökan från panthavaren, registreringen om pantsättningen tas bort.

Har pantsättaren ansökt om att registreringen om pantsättningen skall tas bort, skall en preliminär registrering om pantsättningens upphörande göras. Kontoföringsmyndigheten skall därefter förelägga panthavaren att yttra sig över ansökan inom två veckor från det att han fått del av föreläggandet. Om panthavaren inte invänder mot ansökan inom denna tid, skall registreringen om pantsättningen tas bort.

12 § Om kontoföringsmyndigheten har underrättats om att någon som finns antecknad i utsläppsrättsregistret har gått i konkurs skall en anteckning om detta göras på berörda konton.

13 § Om kontoföringsmyndigheten har underrättats om att en utsläppsrätt eller en rättighet som är registrerad enligt denna lag har utmätts, belagts med kvarstad eller blivit föremål för betalningssäkring skall en anteckning om detta göras på det konto där utsläppsrätten finns registrerad.

14 § När kontoföringsmyndigheten har underrättats om att ett konkursbeslut upphävts, att en konkurs avslutats eller att en sådan åtgärd som avses i 13 § har upphävts eller återgått, skall en sådan anteckning som nämns i 12 eller 13 § tas bort.

Rättsverkan av en registrering

15 § En kontoinnehavare skall, med de begränsningar som framgår av registreringar på kontot, anses ha rätt att förfoga över de utsläppsrätter som finns registrerade på innehavarens konto.

Personuppgifter

16 § Om inget annat följer av denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, tillämpas personuppgiftslagen (1998:204) vid behandling av personuppgifter vid kontoföring av utsläppsrätter i utsläppsrättsregistret.

Kontoföringsmyndigheten är personuppgiftsansvarig enligt personuppgiftslagen för den behandling av personuppgifter som utförs i utsläppsrättsregistret.

17 § I fråga om personuppgifter skall registret ha till ändamål att tillhandahålla uppgifter för

1. verksamhet för vilken staten eller kommun ansvarar enligt lag eller annan författning och

a) som avser utsläppsrätter som registreras i utsläppsrättsregistret,

b) som för att kunna fullgöras förutsätter tillgång till information om utsläppsrätter, eller

c) som avser fullgörande av underrättelseskyldighet,

2. omsättning av utsläppsrätter, samt

3. affärsverksamhet, kreditgivning eller annan allmän eller enskild verksamhet där information om utsläppsrätter utgör underlag för prövningar eller beslut.

Övrigt om registret

18 § Kontoföringsmyndigheten skall på begäran lämna ut uppgift i utsläppsrättsregistret till tillsynsmyndigheten. Tillsynsmyndigheten får ha direktåtkomst till utsläppsrättsregistret.

19 § Kontoföringsmyndigheten skall årligen, senast vid januari månads utgång, underrätta innehavare av konto i utsläppsrättsregistret om innehållet på dennes konto per den 31 december föregående kalenderår.

20 § För upprättande och förande av konto i utsläppsrättsregistret har kontoföringsmyndigheten rätt att ta ut avgifter enligt de närmare föreskrifter som regeringen meddelar. Avgiften får inte vara så beskaffad att den baseras på kostnader för löpande transaktioner.

5 kap. Övervakning och rapportering av utsläpp av växthusgaser

1 § En verksamhetsutövare är skyldig att övervaka och rapportera sina utsläpp av växthusgaser. Rapporteringen skall ske i en årlig rapport.

Verksamhetsutövaren svarar för att rapporten kontrollerats av en kontrollör enligt 5 §. Rapporten skall ges in till tillsynsmyndigheten senast den 31 mars året efter det kalenderår som rapporten avser.

2 § Övervakningen skall ske genom beräkning eller mätning.

3 § Rapporteringen skall för varje anläggning innehålla

1. en beskrivning av de mät- eller beräkningsmetoder som används, inklusive en uppgift om sammanlagda utsläpp och om mätningens eller beräkningens säkerhet, och

2. uppgifter om kvalitetssäkring och kvalitetskontroll.

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om övervakning och rapportering.

Ackrediterad kontrollör

5 § Kontroll av en rapport enligt 1 § skall utföras av en kontrollör som ackrediterats för uppgiften enligt lagen (1992:1119) om teknisk kontroll.

Med kontrollör enligt första stycke jämställs kontrollör i en annan medlemsstat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet som utsetts till att utföra kontroller i enlighet med handelsdirektivet. Verksamhetsutövaren skall för sådan kontrollör visa att denne har ställning som kontrollör av sådan verksamhet i en annan medlemsstat.

Tillsynsmyndigheten får meddela föreskrifter om krav på kontrollören och de uppgifter som kontrollören skall utföra.

6 kap. Redovisning av utsläppsrätter

Överlämnande av utsläppsrätter

1 § En verksamhetsutövare skall senast den 30 april till kontoföringsmyndigheten för varje anläggning överlämna det antal utsläppsrätter som motsvarar de sammanlagda utsläppen från anläggningen under föregående kalenderår.

Utsläppsrätter som utfärdats av behörig myndighet i en annan medlemsstat inom den Europeiska unionen får användas för att fullgöra en verksamhetsutövares skyldighet enligt första stycket.

Överlämnande av utsläppsrätter skall ske enligt bestämmelserna i registerförordningen.

Annullering av utsläppsrätter

2 § En utsläppsrätt skall annulleras enligt artiklarna 22–24 i registerförordningen

1. när en utsläppsrätt överlämnats för att uppfylla skyldigheten i 1 § första stycket,

2. när en utsläppsrätt inte längre är giltig på grund av att tidsperioden för vilken utsläppsrätten har utfärdats löpt ut, eller

3. när innehavaren av en utsläppsrätt begär att den skall annulleras.

Om en pantsatt utsläppsrätt skall annulleras enligt första stycket 2 får borgenären söka betalning ur utsläppsrätten fastän fordringen inte är förfallen till betalning.

3 § En utsläppsrätt får inte annulleras för att fullgöra skyldigheten enligt 2 § första stycket 1 eller på innehavarens egen begäran enligt 2 § första stycket 3 om utsläppsrätten

1. har pantsatts enligt en preliminär eller slutlig registrering på kontot, eller

2. har utmätts, belagts med kvarstad eller blivit föremål för betalningssäkring.

Hinder för överlåtelse

4 § Kontoföringsmyndigheten skall se till att en verksamhetsutövare inte kan överlåta utsläppsrätter från dennes konton enligt artikel 10 i registerförordningen

1. när en rapportering av utsläpp för föregående år inte skett senast den 31 mars påföljande år, eller

2. verksamhetsutövaren senast den 30 april inte överlämnat utsläppsrätter motsvarande mängden utsläpp av växthusgaser under föregående år.

7 kap. Tillsyn m.m.

1 § Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen utövas av den tillsynsmyndighet som regeringen bestämmer.

2 § Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och ta del av de handlingar som behövs för tillsynen. En begäran får förenas med vite.

3 § Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att trygga efterlevnaden av de föreskrifter som omfattas av tillsynen. Ett föreläggande får förenas med vite.

Om tillsynsmyndigheten har meddelat ett föreläggande eller förbud enligt första stycket och blir det inte åtlytt, skall kronofogdemyndigheten efter ansökan av tillsynsmyndigheten verkställa dess beslut. Därvid får beslutet verkställas enligt utsökningsbalken.

4 § Tillsynsmyndigheten skall på begäran få tillträde till anläggningar som omfattas av denna lag samt lokaler och områden som hör till sådana anläggningar i den utsträckning det behövs för tillsynen. Denna rätt omfattar inte bostäder.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för tillsynen.

5 § Om det finns anledning anta att den som omfattas av tillsynen har begått brott, får denne inte föreläggas vid vite att medverka i utredning av en fråga som har samband med den gärning som brottsmisstanken avser.

8 kap. Straff och andra sanktioner samt skadestånd

Straff

1 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen

1. driver verksamhet som medför utsläpp av växthusgaser utan att ha tillstånd enligt denna lag,

2. lämnar oriktig eller vilseledande uppgift i en ansökan om tillstånd enligt 2 kap. som skulle kunna föranleda att tillstånd meddelas på felaktiga grunder,

3. lämnar oriktig eller vilseledande uppgift i en rapport enligt 5 kap. 1 §,

4. underlåter att göra anmälan i de fall anmälningsskyldighet föreligger enligt 2 kap. 8 § och med stöd av denna paragraf meddelade föreskrifter, eller

5. lämnar oriktig eller uppenbart vilseledande uppgift i en ansökan om tilldelning av utsläppsrätter enligt 3 kap. 6 § och därigenom skulle kunna föranleda att ett för stort antal utsläppsrätter tilldelas.

I ringa fall döms inte till ansvar.

2 § Till ansvar enligt denna lag döms inte om gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken.

3 § Om ett vitesföreläggande överträtts får inte dömas till ansvar enligt denna lag för en gärning som omfattas av föreläggandet.

Andra sanktioner

4 § Tillsynsmyndigheten skall besluta om att offentliggöra namnen på de verksamhetsutövare som inte överlämnat tillräckligt många utsläppsrätter enligt 6 kap. 1 §.

Regeringen får meddela föreskrifter om sättet och platsen för offentliggörandet.

5 § En verksamhetsutövare som inte överlämnat tillräckligt många utsläppsrätter enligt 6 kap. 1 § skall till staten betala en avgift i förhållande till de utsläpp för vilka utsläppsrätter inte överlämnats.

Avgiften skall per ton koldioxidekvivalenter som släpps ut från anläggningen och som verksamhetsutövaren inte överlämnat utsläppsrätter för, uppgå till ett belopp som

1. för perioden 2005–2007 motsvarar 40 euro, och

2. för åtagandeperiod motsvarar 100 euro. Värdet i svenska kronor bestäms utifrån eurons värde den 1 maj det år överlämnandet skall ske.

6 § En verksamhetsutövare som betalat avgift enligt 5 § är inte därmed befriad från sin skyldighet enligt 6 kap. 1 § att överlämna utsläppsrätter till kontoföringsmyndigheten.

7 § Frågor om uttagande av avgift enligt 5 § prövas av tillsynsmyndigheten.

Skadestånd

8 § Rätt till ersättning av staten har den som lider skada på grund av tekniskt fel i utsläppsrättsregistret eller i ett anslutande register.

Ersättningen skall sättas ned med skäligt belopp eller helt falla bort, om den skadelidande har medverkat till skadan genom att, utan skälig anledning, låta bli att vidta åtgärder för att bevara sin rätt eller om den skadelidande på något annat sätt har medverkat till skadan genom eget vållande.

9 § Utöver vad som följer av 8 § gäller bestämmelserna i 48 § personuppgiftslagen (1998:204) om skadestånd vid behandling av personuppgifter enligt denna lag.

10 § Staten företräds i ärenden om ersättning enligt 8 § av den myndighet som regeringen bestämmer.

9 kap. Överklagande

1 § Beslut av tillståndsmyndigheten angående tillstånd enligt 2 kap. får överklagas hos miljödomstolen. I 23 kap. 1 § miljöbalken finns bestämmelser om överklagande av miljödomstolens domar och beslut.

2 § Beslut angående tilldelning av utsläppsrätter enligt 3 kap., begäran som förenats med vite enligt 7 kap. 2 §, förelägganden som förenats med vite eller förbud enligt 7 kap. 3 §, samt offentliggörande av verksamhetsutövares namn och avgift enligt 8 kap. 4 och 5 §§ får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

3 § Övriga beslut enligt denna lag får inte överklagas.

4 § Beslut i frågor om offentliggörande av verksamhetsutövares namn enligt 8 kap. 4 § gäller omedelbart om inte annat anges i beslutet.

Offentliggörande enligt första stycket får dock ske tidigast när tiden för överklagande av myndighetens beslut löpt ut.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2005. Genom lagen upphävs lagen (2004:000) om utsläpp av koldioxid.

Vad som i lagen sägs om växthusgaser skall under perioden 2005–2007 endast tillämpas på koldioxid.

Om en ansökan om tillstånd kommit in till tillståndsmyndigheten men inte avgjorts före den 1 januari 2005, får tillståndsmyndigheten besluta att utsläpp av koldioxid tills vidare får ske trots att tillståndsfrågan inte slutligt har avgjorts. Ett sådant beslut skall förenas med villkor om rapportering av utsläpp.

Mål och ärenden som har inletts före ikraftträdandet av denna lag skall handläggas och bedömas enligt lagen (2004:000) om utsläpp av koldioxid.

2. Förslag till lag om ändring i miljöbalken

Härigenom föreskrivs att 2 kap.3 och 5 §§, 16 kap. 2 §, 24 kap. 15 § och 26 kap. 9 §miljöbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

3 §

Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. I samma syfte skall vid yrkesmässig verksamhet användas bästa möjliga teknik.

Dessa försiktighetsmått skall vidtas så snart det finns skäl att anta att en verksamhet eller åtgärd kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.

Vad som sägs i första stycket sista meningen om att det vid yrkesmässig verksamhet skall användas bästa möjliga teknik gäller i fråga om utsläpp av koldioxid inte för verksamhet som omfattas av lagen (2004:000) om handel med utsläppsrätter.

5 §

Alla som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd skall hushålla med råvaror och energi samt utnyttja möjligheterna till återanvändning och återvinning. I första hand skall förnybara energikällor användas.

Vad som sägs i första stycket första meningen om hushållning med energi skall inte gälla för verksamhet som omfattas av lagen (2004:000) om handel med utsläppsrätter såvitt avser de delar av en anläggning som avger koldioxid direkt på platsen. Vad som

sägs i första stycket sista meningen skall inte gälla för verksamhet som omfattas av nämnda lag.

16 kap.

2 §

1

Tillstånd, godkännande eller dispens enligt balken eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av balken, får lämnas för begränsad tid. Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om sådan tidsbegränsning.

Tillstånd, godkännande eller dispens enligt balken eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av balken, får förenas med villkor.

För verksamhet som omfattas av tillståndsplikt enligt lagen (2004:000) om utsläpp av koldioxid får dock inte beslutas villkor om begränsning av koldioxidutsläpp eller villkor som genom att reglera använd mängd fossilt bränsle syftar till en begränsning av koldioxidutsläpp.

För verksamhet som omfattas av tillståndsplikt enligt lagen (2004:000) om handel med utsläppsrätter får dock inte beslutas villkor om begränsning av koldioxidutsläpp eller villkor som genom att reglera använd mängd fossilt bränsle syftar till en begränsning av koldioxidutsläpp. Villkor får inte heller avse förnybara energikällor eller hushållning med energi såvitt avser de delar av en anläggning som avger koldioxid direkt på platsen.

Bestämmelser om vilka mål som är ansökningsmål finns i 21 kap. 1 § och bestämmelser om vad en ansökan i ett ansökningsmål skall innehålla finns i 22 kap. 1 §. Regeringen får meddela föreskrifter om vad en ansökan i ett ärende skall innehålla.

Villkor om utsläpp av koldioxid

24 kap.

15 §

2

En verksamhet som omfattas av tillståndsplikt enligt lagen

En verksamhet som omfattas av tillståndsplikt enligt lagen

1

Senaste lydelse enligt förslag i prop. 2003/04:132.

2

Senaste lydelse enligt förslag i prop. 2003/04:132.

(2004:000) om utsläpp av koldioxid får släppa ut koldioxid enligt vad som följer av de tillstånd till utsläpp som meddelats med stöd av den lagen utan hinder av att det med stöd av miljöbalken eller äldre miljölagstiftning har beslutats villkor om begränsning av koldioxidutsläpp eller villkor som genom att reglera använd mängd fossilt bränsle syftar till en begränsning av koldioxidutsläpp.

(2004:000) om handel med utsläppsrätter får släppa ut koldioxid enligt vad som följer av de tillstånd till utsläpp som meddelats med stöd av den lagen utan hinder av att det med stöd av miljöbalken eller äldre miljölagstiftning har beslutats villkor om begränsning av koldioxidutsläpp eller villkor som genom att reglera använd mängd fossilt bränsle syftar till en begränsning av koldioxidutsläpp. Detsamma gäller villkor som avser användande av förnybara energikällor eller hushållning med energi såvitt avser de delar av en anläggning som avger koldioxid direkt på platsen.

26 kap.

9 §

3

En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att denna balk samt föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av balken skall efterlevas.

Mer ingripande åtgärder än vad som behövs i det enskilda fallet får inte tillgripas.

Förelägganden och förbud får inte begränsa ett beslut eller en dom om tillstånd i ansökningsmål som har rättskraft enligt 24 kap 1 §.

Ett tillståndsbeslut eller en tillståndsdom hindrar dock inte en tillsynsmyndighet från att meddela sådana brådskande förelägganden eller förbud som är nödvändiga för att undvika att ohälsa eller allvarlig skada på miljön uppkommer.

I fråga om verksamheter som omfattas av tillståndsplikt enligt lagen (2004:000) om utsläpp av koldioxid får inte beslutas före-

I fråga om verksamheter som omfattas av tillståndsplikt enligt lagen (2004:000) om handel med utsläppsrätter får inte beslutas

3

Senaste lydelse enligt förslag i prop. 2003/04:132.

lägganden om begränsning av koldioxidutsläpp eller förelägganden som genom att reglera använd mängd fossilt bränsle syftar till en begränsning av koldioxidutsläpp.

förelägganden om begränsning av koldioxidutsläpp eller förelägganden som genom att reglera använd mängd fossilt bränsle syftar till en begränsning av koldioxidutsläpp. Detsamma gäller beslut om förelägganden som avser användande av förnybara energikällor eller som avser krav på hushållning med energi såvitt avser de delar av en anläggning som avger koldioxid direkt på platsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2005.

3. Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 30 § och 6 kap. 2 §utsökningsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

30 §

1

Utmätning medför förmånsrätt i och med beslutet, om ej annat följer av andra, fjärde eller femte stycket eller 7 kap. 13 §.

Utmätning av här i riket registrerat skepp eller luftfartyg, intecknade reservdelar till sådant luftfartyg eller fast egendom medför ej förmånsrätt förrän ärende angående anteckning om utmätningen tas upp på inskrivningsdag. Upptas på samma inskrivningsdag mer än ett sådant ärende, skall den utmätning som skedde först ha företräde. Om här i riket registrerat skepp eller luftfartyg som har utmätts här blir utmätt i främmande stat innan det har tagits om hand av kronofogdemyndigheten, skall den rätt som har vunnits genom den förra utmätningen gälla som panträtt.

Utmätning av fast egendom medför företräde framför rättighet i egendomen, om ärende angående anteckning om utmätningen tas upp senast på den inskrivningsdag då inskrivning av rättigheten söks.

Utmätning av en rättighet som är registrerad enligt lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument medför förmånsrätt genom registrering av utmätningen enligt den lagen. Utmäts en rättighet som förvaltas enligt 3 kap. i nämnda lag inträder förmånsrätten i stället genom underrättelse till förvaltare om utmätningen. Detsamma gäller om utmätningen avser en panträtt i en rättighet som förvaltas enligt det kapitlet.

Utmätning av ett elcertifikat eller en rättighet som är registrerad enligt lagen (2003:113) om elcertifikat medför förmånsrätt genom registrering av utmätningen enligt den lagen.

Utmätning av ett elcertifikat eller en rättighet som är registrerad enligt lagen (2003:113) om elcertifikat medför förmånsrätt genom registrering av utmätningen enligt den lagen. Vad som sägs i första meningen skall även gälla en utsläppsrätt eller en

1

Senaste lydelse 2003:114.

rättighet som är registrerad enligt lagen (2004:000) om handel med utsläppsrätter.

6 kap.

2 §

2

Pengar samt löpande skuldebrev och annan handling, vars företeende utgör villkor för rätt att kräva betalning eller påkalla fullgörande av annan förpliktelse, skall tagas i förvar.

Utmäts pantbrev i skepp eller fastighet eller skuldebrev som är intecknat i luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg hos den intecknade egendomens ägare, skall pantbrevet eller inteckningshandlingen tas i förvar. Om beslutet om utmätning av pantbrev avser ett datapantbrev, skall kronofogdemyndigheten begära att Lantmäteriverket beslutar att sådana registreringsåtgärder som anges i 7–8 §§ lagen (1994:448) om pantbrevsregister inte får vidtas eller att verket utfärdar ett skriftligt pantbrev enligt 8 § nämnda lag.

Kan det antagas att handling som avses i första eller andra stycket undanhålls eller har förkommit, skall i stället sekundogäldenären eller annan förpliktad meddelas förbud att fullgöra sin förpliktelse till annan än kronofogdemyndigheten eller den som myndigheten anvisar.

Utmätning av en rättighet som är registrerad enligt lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument skall säkerställas genom registrering av utmätningen enligt den lagen. Utmäts en rättighet som förvaltas enligt 3 kap. i nämnda lag skall säkerställandet i stället ske genom underrättelse till förvaltaren om utmätningen. Detsamma gäller om utmätningen avser en panträtt i en rättighet som förvaltas enligt det kapitlet.

Utmätning av ett elcertifikat eller en rättighet som är registrerad enligt lagen (2003:113) om elcertifikat skall säkerställas genom registrering av utmätningen enligt den lagen.

Utmätning av ett elcertifikat eller en rättighet som är registrerad enligt lagen (2003:113) om elcertifikat skall säkerställas genom registrering av utmätningen enligt den lagen. Vad som sägs i första meningen skall även gälla vid utmätning av en utsläppsrätt eller en rättighet som är registrerad enligt lagen

2

Senaste lydelse 2003:258.

(2004:000) om handel med utsläppsrätter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2005.

4. Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)

Härigenom föreskrivs att 4 § förmånsrättslagen (1970:979) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

1

Förmånsrätt följer med

1. sjöpanträtt och luftpanträtt,

2. handpanträtt och rätt att kvarhålla lös egendom till säkerhet för fordran (retentionsrätt), panträtt på grund av registrering eller underrättelse enligt lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument samt panträtt på grund av registrering enligt lagen (2003:113) om elcertifikat,

2. handpanträtt och rätt att kvarhålla lös egendom till säkerhet för fordran (retentionsrätt), panträtt på grund av registrering eller underrättelse enligt lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument, panträtt på grund av registrering enligt lagen (2003:113) om elcertifikat samt panträtt på grund av registrering enligt lagen (2004:000) om handel med utsläppsrätter.

3. panträtt på grund av inteckning i skepp eller skeppsbygge eller i luftfartyg och reservdelar till luftfartyg,

4. registrering av båtbyggnadsförskott enligt lagen (1975:605) om registrering av båtbyggnadsförskott.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2005.

1

Senaste lydelse 2003:115.

5. Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 29 § sekretesslagen (1980:100) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap.

29 §

1

Sekretess gäller i verksamhet som avser förande av elcertifikatsregistret enligt lagen (2003:113) om elcertifikat för uppgift som lämnar eller bidrar till upplysning om ställningen på ett certifikatkonto, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att kontoinnehavaren lider skada.

Vad som sägs i första stycket skall även gälla i verksamhet som avser förande av utsläppsrättsregister enligt lagen (2004:000) om handel med utsläppsrätter för uppgift på ett konto i utsläppsrättsregistret.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2005.

1

Senaste lydelse 2003:116.

6. Förslag till lag om ändring i lagen (2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter

Härigenom föreskrivs att 11 kap. 12 och 13 §§ samt rubriken närmast före 11 kap. 12 § lagen (2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Elcertifikat Elcertifikat och utsläppsrätter

1

11 kap.

12 §

2

Kontrolluppgift skall lämnas om innehav av elcertifikat.

Kontrolluppgift skall lämnas för fysiska personer och dödsbon av Affärsverket svenska kraftnät.

I kontrolluppgiften skall uppgift lämnas om antalet innehavda elcertifikat vid årets utgång.

Kontrolluppgift skall lämnas om innehav av elcertifikat och utsläppsrätter.

Kontrolluppgift skall lämnas för fysiska personer och dödsbon vad avser elcertifikat av Affärsverket svenska kraftnät och vad avser utsläppsrätter av Energimyndigheten.

I kontrolluppgiften skall uppgift lämnas om antalet innehavda elcertifikat och antalet innehavda utsläppsrätter vid årets utgång.

13 §

3

Kontrolluppgift skall lämnas om avyttring av elcertifikat.

Kontrolluppgift skall lämnas för fysiska personer och dödsbon av Affärsverket svenska kraftnät.

Kontrolluppgift skall lämnas om avyttring av elcertifikat och utsläppsrätter.

Kontrolluppgift skall lämnas för fysiska personer och dödsbon vad avser elcertifikat av Affärsverket svenska kraftnät och vad avser utsläppsrätter av

1

Senaste lydelse 2003:119.

2

Senaste lydelse 2003:119.

3

Senaste lydelse 2003:119.

I kontrolluppgiften skall uppgift lämnas om antalet avyttrade elcertifikat och försäljningspriset.

Energimyndigheten.

I kontrolluppgiften skall uppgift lämnas om antalet avyttrade elcertifikat och antalet avyttrade utsläppsrätter samt försäljningspriset.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2005.

1. Utredningsuppdraget

I detta kapitel beskrivs översiktligt utredningens uppdrag enligt direktiven (1.1), utredningens arbete med handelsdirektivet och delbetänkandets syfte (1.2), underlagsmaterial (1.3) samt betänkandets disposition (1.4).

1.1. Utredningens uppdrag enligt direktiven

I december 1997 hölls klimatkonventionens tredje partsmöte i Kyoto i Japan. Mötet resulterade i Kyotoprotokollet

1

som under-

tecknades av 84 länder, däribland Sverige. Enligt protokollet åtar sig industriländerna att minska sina utsläpp av växthusgaser med drygt fem procent som ett genomsnitt under den första åtagandeperioden 2008–2012 jämfört med 1990 års nivå. EU:s medlemsstater har åtagit sig att minska utsläppen med åtta procent, USA med sju procent och Japan med sex procent. EU har emellertid, i enlighet med reglerna i Kyotoprotokollets artikel 4, valt att göra en omfördelning av åtagandet mellan unionens medlemsstater.

2

I Kyotoprotokollet ingår tre s.k. flexibla mekanismer, vilka är viktiga för att uppnå den kostnadseffektivitet som klimatkonventionen betonar:

  • Handel med utsläppsrätter, som innebär överlåtelse av utsläppsutrymme eller delar av åtaganden mellan länder och inom ett land utan att överlåtelsen knyts till något visst konkret projekt.
  • Gemensamt genomförande, som innebär att en överenskommelse görs mellan två länder med utsläppsåtaganden i Kyoto-

1

Kyotoprotokollet till Förenta Nationernas ramkonvention om klimatförändringar.

2

Omfördelningen mellan EU-länderna innebär bl.a. att Sverige har rätt att som genomsnitt

under den första åtagandeperioden (2008–2012) begränsa sina utsläpp till högst 104 procent av 1990 års utsläppsnivå, i stället för att minska utsläppen med åtta procent. Den av EU beslutade omfördelningen har notifierats i samband med att EU ratificerade Kyotoprotokollet den 31 maj 2002. Enligt artikel 4 ersätter denna bördefördelning de åtaganden som finns för EU:s medlemsländer i Kyotoprotokollets Annex B.

protokollet. Det ena landet investerar i ett projekt i det andra landet som resulterar i utsläppsminskningar som helt eller delvis kan krediteras investerarlandet. Ofta används den engelska benämningen Joint Implementation (JI) i stället för gemensamt genomförande.

  • Mekanismen för ren utveckling (eller på engelska Clean

Development Mechanism, CDM). Denna mekanism liknar gemensamt genomförande, men avser projekt som genomförs i ett utvecklingsland utan något kvantitativt åtagande i Kyotoprotokollet. CDM skall även bidra till en hållbar utveckling i värdlandet.

Enligt FlexMex2-utredningens direktiv (dir. 2001:56) skall delegationen utarbeta ett förslag till ett svenskt system och ett regelverk för Kyotoprotokollets flexibla mekanismer. Bland annat anges att delegationen skall lämna förslag på ett svenskt system för handel med utsläppsrätter med sikte på att kvotplikt skall träda i kraft tidigast år 2003 och senast år 2005. Direktiven är omfattande, avseende såväl antal arbetsuppgifter som angivna utgångspunkter för arbetet, och här görs inget försök att sammanfatta innehållet. Direktiven återges dock i sin helhet i bilaga 1.

1.2. Delegationens arbete med handelsdirektivet och delbetänkandets syfte

Delegationens utredningsdirektiv antogs sommaren 2001, men av olika skäl kom utredningsarbetet inte att inledas förrän våren 2002. Däremellan, i oktober 2001, hade dock Europeiska kommissionen presenterat ett förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen.

3

Ministerrådet enades i december 2002 om en

gemensam ståndpunkt angående direktivets innehåll. Europeiska unionens råd antog efter andra läsningen i parlamentet ett direktiv om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser den 22 juli 2003. Formellt beslut om direktivet (hädanefter ofta

3

Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ett system för handel med utsläpps-

rätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG (KOM(2001) 581 slutlig).

benämnt handelsdirektivet) fattades efter språklig granskning den 13 oktober 2003.

4

Att kommissionen lade fram sitt förslag till direktiv hösten 2001 förändrade förutsättningarna för FlexMex2-utredningens arbete. Som medlem av EU är Sverige skyldigt att ansluta sig till och i svensk lagstiftning införa de i handelsdirektivet angivna reglerna för det EU-gemensamma handelssystemet. Delegationen har därför gjort bedömningen att det inte är meningsfullt att – i enlighet med utredningsdirektiven – ta fram ett regelverk för ett svenskt handelssystem som avviker från det kommande EU-systemet eller att sträva efter att införa ett svenskt system tidigare än det kommande EU-systemet. I stället har delegationen valt att främst ägna sitt hittillsvarande arbete åt att analysera konsekvenser av handelsdirektivet och föreslå principer och regler för dess införande i Sverige.

Enligt handelsdirektivet skall ett system för handel med utsläppsrätter införas inom EU från den 1 januari 2005. Handelssystemet är ett av de styrmedel som skall användas för att EU skall uppfylla sitt åtagande i Kyotoprotokollet.

Handel med utsläppsrätter bygger på att ett tak sätts för hur stora de totala utsläppen får vara under t.ex. ett år för de anläggningar som omfattas av systemet. Detta betyder emellertid inte att ett tak sätts för utsläppen från enskilda anläggningar. Varje anläggning som omfattas av systemet tilldelas ett visst antal överlåtbara utsläppsrätter. En utsläppsrätt ger innehavaren rätten att släppa ut ett ton koldioxidekvivalenter under en fastställd period. Summan av tilldelade utsläppsrätter motsvarar taket för hur stora de totala utsläppen får vara. Det ställs sedan ett krav på att de anläggningar som omfattas av handelssystemet vid en viss angiven tidpunkt skall kunna visa upp ett innehav av utsläppsrätter som motsvarar anläggningens faktiska utsläpp. Företag med höga kostnader för att göra utsläppsminskningar kommer att köpa utsläppsrätter, vilka utbjuds på en marknad av företag med låga kostnader för att minska utsläppen.

I det EU-omfattande handelssystemet kommer handel med utsläppsrätter att kunna ske mellan berörda verksamhetsutövare såväl i olika länder som inom ett land. Därtill skall även andra (såväl juri-

4

Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system

för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG. (EGT L 275, 25.10.2003).

diska som fysiska personer) än de direkt berörda verksamhetsutövarna kunna handla med utsläppsrätter.

Det europeiska systemet kommer att omfatta olika perioder, av vilka den första (åren 2005–2007) delvis är tänkt som en försöksperiod. Inledningsvis skall handelssystemet endast avse utsläpp av koldioxid, och omfatta anläggningar inom energiintensiv industri (produktion och bearbetning av järnmetaller, mineralindustrin, pappers-, papp- och pappersmassaindustrin) och förbränningsanläggningar över en viss effektnivå inom kraft- och värmeproduktion. I Sverige kommer den handlande sektorn att omfatta ca 500 anläggningar.

5

Fördelningen av utsläppsrätter mellan anlägg-

ningarna skall bygga på en nationell fördelningsplan som medlemsstaten skall upprätta, i enlighet med kriterier som framgår av bilaga III i direktivet.

FlexMex2-utredningen har tidigare analyserat vilka principer som bör ligga till grund för fördelningen av utsläppsrätter och hur den nationella fördelningsplanen bör utformas för svensk del inför det EU-omfattande system för handel med utsläppsrätter som skall införas från den 1 januari 2005. Delegationen redovisade i maj 2003 sina ställningstaganden kring detta i delbetänkandet Handla för bättre klimat (SOU 2003:60). Mot bakgrund av detta och remissinstansernas synpunkter avlämnade regeringen i december 2003 propositionen Riktlinjer för genomförande av EG:s direktiv om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser (prop. 2003/04:31, bet. 2003/04:MJU11, rskr. 2003/04:150). Den 22 april 2004 inlämnade regeringen också Sveriges nationella fördelningsplan till kommissionen.

SOU 2003:60 var i huvudsak ett principbetänkande, och delegationen konstaterade också att en mängd detaljfrågor återstod att lösa för svensk del i det fortsatta genomförandet av handelsdirektivet. Delegationens bidrag till detta har främst handlat om att sedan avlämnandet av SOU 2003:60 arbeta med att ta fram förslag till författningar som är tänkta att för svenskt vidkommande reglera det kommande utsläppshandelssystemet.

Delegationen har funnit det mest ändamålsenligt att lägga fram förslag på genomförandet av handelsdirektivet uppdelat på tre etapper. Det valda tillvägagångssättet har flera orsaker. Dels är tidsschemat för direktivets genomförande generellt sett mycket pres-

5

I sitt förra delbetänkande angav delegationen att det torde komma att handla om ca 400–450

anläggningar i Sverige. En ytterligare, mer detaljerad inventering som skett sedan dess visar dock att antalet är något större.

sat, varför delegationen ansett det bättre att så tidigt som möjligt redovisa så mycket som möjligt av sina författningsförslag än att vänta till dess det skulle vara möjligt att presentera ett fullständigt lagförslag. Dels har på flera områden förseningar skett i arbetet med att på EG-nivå ta fram rättsakter som handelsdirektivet hänvisar till, och som är nödvändiga för utformandet av vissa av de svenska reglerna.

6

De tre etapper delegationen valt för framtagandet av sina författningsförslag omfattar i korthet följande. I etapp 1 lämnades förslag avsedda att träda i kraft den 1 juli 2004, huvudsakligen avseende tillstånds- och tilldelningsfrågor. Sådana förslag lämnade delegationen i november 2003 i sitt andra delbetänkande Handla för bättre klimat – tillstånd och tilldelning, m.m. (SOU 2003:120). Mot bakgrund av detta och remissinstansernas synpunkter avlämnade regeringen den 15 april 2004 propositionen Handel med utsläppsrätter I (prop. 2003/04:132). Det nu föreliggande delbetänkandet (avseende etapp 2) innehåller förslag som är avsedda att bl.a. skapa förutsättningar för en handel med utsläppsrätter och förslag på övervakning, rapportering och kontroll av utsläpp. Slutligen kommer etapp 3 att innehålla en inventering av behovet av ytterligare bestämmelser som i huvudsak reglerar förhållanden från och med den 1 januari 2008.

1.3. Underlagsmaterial

Den viktigaste arenan för utredningens diskussioner är de kommittésammanträden som hålls regelbundet. Från utredningens start och fram till avlämnandet av delegationens andra delbetänkande i november 2003 avhölls sammanlagt 25 sammanträden med utredningens ledamöter, sakkunniga och experter. Sedan dess har fem sammanträden avhållits. Vid sammanträdena diskuteras kontinuerligt utredningsarbetets framåtskridande, ofta med utgångspunkt i material som framtagits av utredningens sekretariat. Därutöver har vid sammanträdena redovisningar gjorts av utlagda uppdrag m.m. och information lämnats från olika myndigheter och intresseorganisationer m.fl.

Vidare har utredningens ordförande och sekretariat haft ett stort antal bilaterala möten med bl.a. berörda myndigheter och intresse-

6

Detta gäller t.ex. den registerförordning som enligt artikel 19.3 skall finnas för att

direktivet skall kunna genomföras.

organisationer på området, företrädare för kommissionen, tjänstemän med ansvar för genomförandet av handelsdirektivet i andra länder, m.fl.

Delegationen har valt att i det nu föreliggande delbetänkandet inte göra någon utförlig beskrivning av sådant som utredningens direktiv, klimatpolitikens utveckling, handelsdirektivets innehåll m.m., utöver vad som är nödvändigt för den direkta förståelsen av de analyser och förslag som redovisas. För mer utförliga uppgifter kring sådana aspekter hänvisar delegationen i stället till sitt första delbetänkande, SOU 2003:60.

Inom ramen för utredningen har ett stort antal underlagsrapporter framtagits av utomstående uppdragstagare. Av direkt betydelse för det nu föreliggande delbetänkandet är följande

7

:

  • Justitierådet Johan Munck har analyserat frågan om de planerade utsläppsrätterna för växthusgaser enligt svensk rätt blir att anse som finansiella instrument. Muncks rapport återfinns i bilaga 4.
  • Naturvårdsverket och SWEDAC har beskrivit hur handelsdirektivets krav avseende övervakning, rapportering och kontroll av utsläpp kan omsättas i ett svenskt system för mätning, beräkning, rapportering och verifiering. Den promemoria som myndigheterna redovisat refereras utförligt i kapitel 4.

1.4. Betänkandets disposition

Den fortsatta framställningen har disponerats på följande sätt.

I kapitel 2 redogörs närmare för handelsdirektivets genomförande, som sker i etapper.

I kapitel 3 redogörs för i vilken mån det behövs regler för hur marknaden för handel med utsläppsrätter skall etableras och organiseras samt beskrivs översiktligt vilka aktörer som kan tänkas komma att agera på marknaden.

I kapitel 4 beskrivs de krav på övervakning, rapportering och kontroll av utsläpp som ställs i handelsdirektivet och redovisas de författningsförslag som kraven föranleder.

I kapitel 5 redovisas vad som krävs för att i enlighet med handelsdirektivet upprätta och föra ett register i syfte att se till att utfärdande, innehav, överlåtelse och annullering av utsläppsrätter redo-

7

En mer fullständig sammanställning över utlagda uppdrag finns i SOU 2003:60.

visas korrekt. Speciellt diskuteras krav på registrering av panträtt, konkurs, utmätning, betalningssäkring och kvarstad för att uppnå ett sakrättsligt skydd. Vidare redovisas sekretessfrågor.

I kapitel 6 lämnas förslag på straff och andra sanktioner samt skadestånd.

Kapitel 7 behandlar tillsyn, möjligheter att överklaga samt vissa frågor om tillstånd.

I kapitel 8 redogörs för andra lagförslag som föranleds av delegationens förslag till en lag om handel med utsläppsrätter.

Kapitel 9 behandlar ikraftträdande- och övergångsbestämmelser. I kapitel 10 lämnas förslag till finansiering av de offentliga kostnader som uppstår till följd av att handelssystemet införs.

Kapitel 11 behandlar skatte- och redovisningsmässiga konsekvenser av införandet av handel med utsläppsrätter.

I kapitel 12 analyseras om vi i Sverige bör använda både koldioxidskatt och handel med utsläppsrätter för att möta våra klimatmål och internationella åtaganden eller om de anläggningar som omfattas av det EU-omfattande handelssystemet bör befrias från koldioxidskatten.

Kapitel 13 innehåller förslag på vissa förändringar i miljöbalken. Kapitel 14 behandlar behov av ytterligare reglering. I kapitel 15 redovisas de konsekvensbeskrivningar som delegationen skall göra enligt kommittéförordningen.

Kapitel 16 utgörs av delegationens författningskommentarer. Som bilagor till betänkandet har fogats delegationens direktiv (bilaga 1), handelsdirektivet (bilaga 2), den utkastversion av kommissionens registerförordning som delegationen använt som utgångspunkt för sina förslag i registerfrågan

8

(bilaga 3), samt

rapporten från Johan Munck (bilaga 4).

8

Den slutgiltiga registerförordningen har ännu inte antagits. Enligt de nuvarande planerna

förväntas berörd kommitté kunna nå en slutlig överenskommelse om registerförordningen i slutet av juni 2004, och ett formellt beslut om förordningen fattas av kommissionen i början av juli 2004 (se vidare kapitel 5).

2. Handelsdirektivet genomförs i etapper

Enligt handelsdirektivet skall medlemsstaterna senast den 31 december 2003 ha genomfört direktivet i sin lagstiftning (artikel 31). Med hänsyn till den ordning som gäller för beredning av svensk lagstiftning har det emellertid inte varit möjligt att genomföra nödvändig lagstiftning till den 31 december 2003. Detta gäller särskilt som vissa rättsakter som handelsdirektivet hänvisar till inte var antagna av i gemenskapen berörda institutioner vid den tidpunkten. Så är t.ex. fallet beträffande den registerförordning som enligt artikel 19.3 skall finnas för att direktivet skall kunna genomföras.

Sverige är dock långtifrån ensamt om att inte ha kunnat efterleva direktivets tidplan i detta hänseende. Tvärtom deklarerade flera medlemsstater tidigt att de inte skulle klara ett genomförande till den 31 december 2003, men att de kommer att ha all lagstiftning på plats i god tid före den 1 januari 2005.

Mot denna bakgrund har delegationen funnit det mest ändamålsenligt att, efter det att delbetänkande 1 presenterades i maj 2003, lägga fram förslag i en sådan ordning och vid sådana tidpunkter att det skall kunna finnas ett fungerande regelverk på plats den 1 januari 2005. Sålunda har delegationen valt att lägga fram förslag på genomförandet av handelsdirektivet uppdelat på tre etapper:

  • Etapp 1 innehöll förslag som var avsedda att träda i kraft den

1 juli 2004 och innefattade i huvudsak tillstånds- och tilldelningsfrågor. Sådana förslag lämnade delegationen i november 2003 i sitt andra delbetänkande Handla för bättre klimat – tillstånd och tilldelning, m.m. (SOU 2003:120). Fortsättningsvis benämnt delbetänkande 2.

  • Etapp 2 innehåller förslag som bl.a. är avsedda att skapa förutsättningar för en handel med utsläppsrätter och förslag på övervakning, rapportering och kontroll av utsläppen. Sådana förslag lämnas i det här betänkandet (delbetänkande 3).
  • Etapp 3 kommer att omfatta bestämmelser som i huvudsak reglerar förhållanden från och med den 1 januari 2008.

I avsnitten 2.1 till 2.3 beskrivs översiktligt vad som behandlas under respektive etapp.

2.1. Etapp 1 – föreslagen reglering i delbetänkande 2

I den första etappen låg tyngdpunkten på tillstånds- och tilldelningsfrågor. Vidare fanns ett avsnitt om handelsdirektivets bestämmelser i förhållande till miljörättsliga regler på nationell nivå och på EG-nivå. Frågor om påföljder, tillsyn och överklagande med anknytning till tillstånd och tilldelning behandlades också i den första etappen.

2.1.1. Tillstånd och tilldelning av utsläppsrätter

För att handeln med utsläppsrätter skall kunna starta den 1 januari 2005 krävs att det i god tid före den tidpunkten finns en lagreglering för frågor avseende tillstånd till utsläpp av koldioxid och för frågor avseende tilldelning av utsläppsrätter.

Av skäl som framgått ovan har det inte varit möjligt att ta fram en fullständig lagstiftning avseende alla delar av handelsdirektivet som skulle kunna träda i kraft vid halvårsskiftet 2004. I stället valde delegationen att i delbetänkande 2 lägga fram förslag på en tidsbegränsad lagstiftning med nödvändiga bestämmelser för att tillstånds- och tilldelningsfrågorna skall kunna vara behandlade i sådan tid att handeln med utsläppsrätter skall kunna börja fr.o.m. år 2005. Regleringen i den tidsbegränsade lagen var tänkt att kunna flyttas över till en komplett lag med ikraftträdande den 1 januari 2005 då den tidsbegränsade lagen skulle upphöra att gälla.

Vidare redovisades i delbetänkande 2 förslag till påföljder knutna till tillstånds- respektive tilldelningsförfarandet liksom frågor om tillsyn och överklagande.

2.1.2. Övriga lagförslag i delbetänkande 2

I det förra delbetänkandet tog delegationen också upp frågor om hur handelsdirektivet förhåller sig till miljörättsliga bestämmer på

nationell nivå och på EG-nivå. På nationell nivå är det handelsdirektivets förhållande till miljöbalken och på EG-nivå förhållandet till IPPC-direktivet som är av intresse.

2.2. Etapp 2 – regleringen i detta delbetänkande

Genom de förslag som lämnas i det nu föreliggande delbetänkandet finns det en komplett lag för handeln med utsläppsrätter. Den kompletta lagen om utsläppsrätter kan härmed träda i kraft den 1 januari 2005.

De helt nya förslag som presenteras i denna den andra etappen omfattar bestämmelser avseende bl.a. registrering av utsläppsrätter i ett utsläppsrättsregister, övervakning, rapportering och kontroll av de faktiska utsläppen, skatte- och redovisningsmässiga konsekvenser, skadestånds- och straffrättsliga regler samt ytterligare tillsynsregler m.m. Därtill ingår i etapp 2 att den lagstiftning som redogjorts för under etapp 1, med nödvändiga justeringar, skall överföras till den kompletta lagen om handel med utsläppsrätter. Även frågor om själva handeln med utsläppsrätter behandlas i detta delbetänkande. Någon reglering föreslås, som framgår i det följande, emellertid inte i den delen.

För att regleringen av handeln med utsläppsrätter skall bli komplett är det nödvändigt att på nytt lämna förslag beträffande frågor om tillstånd till utsläpp av koldioxid och tilldelning av utsläppsrätter. I de delarna är förslagen anpassade till lagförslagen i regeringens proposition Handel med utsläppsrätter I (prop. 2003/04:132).

Det bör noteras att i dag befintliga svenska anläggningar som kommer att delta i handelssystemet i normalfallet kommer att ansöka om tillstånd med stöd i den lag regeringen föreslagit i prop. 2003/04:132. Den lagen, som i första hand tar sikte på perioden 2005–2007, talar endast om tillstånd till utsläpp av koldioxid. Den i det föreliggande delbetänkandet föreslagna lagen om handel med utsläppsrätter, som är tänkt att med minsta möjliga förändringar kunna gälla även fr.o.m. år 2008 och framåt, talar istället om tillstånd till utsläpp av växthusgaser, som också är vad handelsdirektivet tar upp. Genom en ikraftträdandebestämmelse till lagen klargörs emellertid att det med växthusgaser avses endast koldioxid under åren 2005–2007, motsvarande förutsättning finns också i direktivet. Eftersom delegationen i det föreliggande delbetänkandet

ofta talar om de förhållanden som är tänkta att regleras genom den i prop. 2003/04:132 föreslagna lagen använder vi emellertid här och var begreppet ”tillstånd till utsläpp av koldioxid”, trots att den lag vi föreslår alltså talar om ”tillstånd till utsläpp av växthusgaser”.

I detta delbetänkande finns även förslag på ytterligare ändringar i miljöbalken. Sekretesslagen med flera lagar föreslås också bli ändrade enligt vad som närmare anges i kapitel 8.

2.2.1. Lag om handel med utsläppsrätter

Genom den i föreliggande delbetänkande föreslagna lagen om handel med utsläppsrätter införlivas handelsdirektivet i svensk rätt. Den av regeringen i prop. 2003/04:132 föreslagna lagen om utsläpp av koldioxid föreslås bli upphävd vid samma tidpunkt som den i detta delbetänkande föreslagna lagen är tänkt att träda i kraft, dvs. den 1 januari 2005.

Tillstånd och tilldelning

Regeringen har i prop. 2003/04:132 lämnat förslag på regler om tillstånd till utsläpp av koldioxid och tilldelning av utsläppsrätter som i vissa delar avviker från delegationens förslag i delbetänkande

2. Vissa avvikelser är endast av redaktionell karaktär, medan andra är av saklig innebörd. Delegationen behandlar i det följande (kapitel 14) främst två frågor som aktualiseras av regeringens lagförslag. Det är för det första frågan om var bestämmelserna om tilldelning av utsläppsrätter skall regleras och för det andra frågan om regleringen av s.k. opt-out enligt artikel 27 i handelsdirektivet. Någon sådan reglering föreslogs inte i delbetänkande 2 utan först i regeringens proposition.

Registrering av utsläppsrätter

En avgörande omständighet för tilltron till handelssystemet är att innehav, överlåtelser och andra uppgifter registreras i ett register på ett tillförlitligt sätt. I artikel 19 i handelsdirektivet finns bestämmelser om register. I artikeln hänvisas till en förordning som skall reglera registreringen av utsläppsrätter. Kommissionen har utarbetat utkast till en registerförordning som utgör utgångspunkt för de

förslag som lämnas i detta betänkande. I vårt förslag kommer frågor om utfärdande av utsläppsrätter, kontoförings- och registerfrågor, rättsverkan av registrering, samt behandling av personuppgifter att behandlas.

Kontroll och rapportering

I betänkandet behandlas regler kring övervakning av utsläpp och rapportering av utsläpp till ansvarig myndighet, kontroll av rapporteringen, vem som bör utföra kontrollen, redovisningen av utsläppsrätter till myndigheten, annullering av utsläppsrätter samt avgifter om verksamhetsutövaren inte redovisar tillräckligt många utsläppsrätter till myndigheten.

Övriga frågor

Vidare behandlas i denna den andra etappen de ytterligare påföljder och skadeståndsbestämmelser som blir nödvändiga på grund av det regelverk som angivits ovan. Detsamma gäller ytterligare tillsyns- och överklagandebestämmelser. Vidare behandlas bestämmelser för att finansiera systemet.

Handel med utsläppsrätter

Delegationen lämnar i fråga om själva handeln med utsläppsrätter inte några förslag på särskilda regler om var eller hur handeln skall bedrivas. Sådana frågor förväntas marknaden själv lösa.

2.2.2. Annan reglering

I det nu föreliggande delbetänkandet behandlas också vissa skatterättsliga- och redovisningsmässiga konsekvenser för utsläppsrätterna. Vidare behandlas frågor om att lyfta kravet på energieffektivitet i miljöbalken enligt vad som anges i artikel 26 i handelsdirektivet liksom frågan om att även lyfta det krav på förnybara energikällor som finns i miljöbalken.

På samma sätt som gäller frågan om var regleringen av tilldelningen av utsläppsrätter bör finnas och frågan om regleringen av

den s.k. opt-outbestämmelsen i artikel 27 i handelsdirektivet (se avsnitt 2.2.1), finns det efter regeringens lagförslag i prop. 2003/04:132 fog för att aktualisera en fråga om bästa sättet för regleringen i miljöbalken. Det är här fråga om vilken ändring av miljöbalkens bestämmelser som är nödvändig att vidta för att få avsedd effekt när det gäller att – vad avser utsläpp av koldioxid – undanta verksamhet som omfattas av handelssystemet med utsläppsrätter från kravet på bästa möjliga teknik. Delegationen återkommer till denna fråga i kapitel 13.

Andra lagar som föreslås bli ändrade är sekretesslagen (1980:100), utsökningsbalken, förmånsrättslagen (1970:979) och lagen (2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter.

2.3. Reglering som kvarstår till den tredje etappen

Etapp 3 kommer att omfatta bestämmelser som i huvudsak reglerar förhållanden från och med den 1 januari 2008. De områden som kan bli aktuella att behandla är bl.a. följande:

  • Förutsättningarna för och konsekvenserna av att inkludera andra sektorer i handelssystemet.
  • Förutsättningarna för och konsekvenserna av att inkludera andra växthusgaser än koldioxid i handelssystemet.
  • Förutsättningarna för och konsekvenserna av att högst

10 procent av utsläppsrätterna kan auktioneras ut under perioden 2008–2012.

  • Principer för tilldelning.
  • Förutsättningarna för att medlemsstater i EU skall kunna handla med länder utanför EU.

En fråga som kan bli aktuell att behandla under etapp 3 är införlivandet i svensk rätt av det s.k. länkdirektivet, dvs. hur de projektbaserade mekanismerna gemensamt genomförande (JI) och mekanismen för ren utveckling (CDM) skall kopplas till handelssystemet. Avgörande faktor för den fortsatta hanteringen av länkdirektivet är bl.a. när beslut om direktivet kommer att fattas av gemenskapen och när det i så fall skall träda i kraft.

3. Organisation av marknaden för handel med utsläppsrätter

I detta kapitel redogörs för i vilken mån det behövs regler för hur marknaden för handel med utsläppsrätter skall etableras och organiseras (3.1) samt beskrivs översiktligt vilka aktörer som kan tänkas komma att agera på marknaden (3.2).

3.1. Marknaden förutsätts etableras spontant

I arbetet med att ta fram det EU-omfattande systemet för handel med utsläppsrätter

1

har frågan om hur marknaden för utsläpps-

rätter skall organiseras i stort sett lämnats därhän. Det har nämligen förutsatts att marknadsstrukturerna kommer att uppstå av sig själva när kraven är klart fastställda och utsläppsrätterna som behövs för att uppfylla kraven är utfärdade.

I sitt förslag till direktiv från hösten 2001

2

sade sig Europeiska

kommissionen vilja att organisationen av marknaden för utsläppsrätter skall vara öppen för lösningar som initieras av den privata sektorn. Kommissionen antog att mäklare kommer att etablera sig på marknaden för att erbjuda tjänster som förmedlare, och därmed öka likviditeten. Enligt kommissionen kunde också förutses att det kommer att uppstå konkurrens mellan börser om att tillhandahålla mötesplatser för köpare och säljare. Kommissionen framhöll vidare att det skisserade tillvägagångssättet för marknaden och dess etablering överensstämmer med de erfarenheter som gjorts i samband med handel med utsläppsrätter på andra håll i världen.

1

De krav som ställs i handelsdirektivet gäller för EU25, dvs. även de länder som blir med-

lemmar den 1 maj 2004 omfattas av systemet. Därtill kan även EES-länderna anslutas till systemet under vissa förutsättningar. Det bör dock noteras att EU:s åtagande i Kyotoprotokollet avser EU15. De nya medlemsstaterna (med undantag för Malta och Cypern) har nationella åtaganden som alltjämt gäller.

2

Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ett system för handel med utsläpps-

rätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG (KOM(2001) 581 slutlig).

”Utredningen om möjligheterna att utnyttja Kyotoprotokollets flexibla mekanismer i Sverige” resonerade på liknande sätt som kommissionen. I sitt slutbetänkande förutsatte utredningen att en andrahandsmarknad för utsläppsrätter skulle etableras spontant, utan särskild reglering från statsmakternas sida.

3

Även för elcertifi-

katsystemet – som har många likheter med handel med utsläppsrätter – var utgångspunkten att statens roll borde begränsas till att skapa och vid behov anpassa ett ramverk för att de kommersiella aktörerna skulle kunna etablera olika handelsformer.

4

Att en

handelsplats utan statsmakternas ingripande kan uppstå för den här sortens instrument visar också det faktum att den nordiska elbörsen Nord Pool nyligen börjat erbjuda handel med elcertifikat.

För att det finns goda skäl att tro att en marknad spontant kommer att etableras talar också den omständigheten att det redan i dag finns erfarenheter av handel med utsläppsrätter inom EU. Dels finns, som delegationen pekade på i sitt första delbetänkande,

5

inhemska, nationella initiativ med inslag av sådan handel i t.ex. Storbritannien och Danmark. Dels har det redan börjat göras terminsaffärer – bilateralt eller via mäklare – med koldioxidutsläpp som är tänkta att utnyttjas inom EU:s handelssystem. Dessa terminsaffärer går till så att ett företag av ett annat köper utsläppsrättigheter för ett visst antal ton koldioxid för leverans när handelssystemet väl etablerats. För affärer med leverans i december 2005 exempelvis uppskattas priset länge ha legat på ca 12–13 euro/ton koldioxid, men under våren 2004 ha fallit till ca 7–8 euro/ton koldioxid.

6

Prissignalerna är dock svåra att tyda, eftersom omsätt-

ningen är låg.

Mot denna bakgrund ser delegationen inte behov av att föreslå några särskilda regler för hur handeln skall gå till eller för hur marknaden skall etableras och organiseras.

Detta hindrar inte att en ganska omfattande offentligrättslig reglering av handeln blir tillämplig eftersom utsläppsrätterna är avsedda för handel på värdepappersmarknaden och därför enligt delegationen skall betraktas som finansiella instrument. Av störst praktisk betydelse blir då att sådan handel med instrumenten som inte sker genom direktkontakt mellan parterna i princip endast får hanteras av värdepappersinstitut som har tillstånd av Finansinspek-

3

Handla för att uppnå klimatmål (SOU 2000:45).

4

Handel med elcertifikat – ett nytt sätt att främja el från förnybara energikällor

(SOU 2001:77).

5

Handla för bättre klimat (SOU 2003:60).

6

Prisuppgifter från www.pointcarbon.com.

tionen och står under inspektionens tillsyn. Frågan om utsläppsrätternas rättsliga status och konsekvenser därav behandlar delegationen närmare i kapitel 11.

3.2. Marknadens aktörer

För förståelsen av EU:s system för handel med utsläppsrätter är det viktigt att skilja på kraven att inneha och redovisa utsläppsrätter, och handeln på andrahandsmarknaden, enligt följande:

  • Direktivets krav på att inneha och redovisa utsläppsrätter gäller för en definierad krets av verksamhetsutövare. Dessa återfinns naturligtvis i första hand inom EU:s medlemsstater. Systemet kan dock komma att omfatta även länder som inte är medlemmar av EU. Reglerna för detta, som framgår av artiklarna 12 och 25 i direktivet, innebär att medlemsstaterna skall se till att utsläppsrätter kan överlåtas mellan juridiska och fysiska personer inom EU och mellan EU-länder och tredje land, förutsatt att avtal slutits med det berörda landet för att möjliggöra ömsesidigt erkännande av utsläppsrätter mellan EU:s handelssystem och motsvarande system för handel med utsläppsrätter i landet i fråga. Sådana avtal kan slutas med länder som anges i bilaga B till Kyotoprotokollet och som har ratificerat protokollet.
  • Vid köp och försäljning på andrahandsmarknaden för de utsläppsrätter som fördelats i EU:s handelssystem kommer det däremot inte att finnas någon geografisk begränsning, utan en marknadsaktör kan mycket väl ha sin bas utanför EU. Såväl juridiska som fysiska personer kommer att kunna delta i handeln, och affärer kommer att kunna ske mellan aktörer såväl i olika länder som inom ett land.

Handeln med utsläppsrätter på andrahandsmarknaden kan grovt sett komma att ske genom bilateral handel, med eller utan hjälp av en mäklare, och/eller via en eller flera handelsplatser. Rimligen kommer båda handelsformerna att förekomma.

Vilka kommer då att vara köpare respektive säljare i handeln? En typ av affärer kommer givetvis att vara sådana som innebär att företag som har höga kostnader för att minska sina utsläpp köper utsläppsrätter av företag med låga kostnader för att minska utsläppen. Att möjliggöra en sådan omfördelning av utsläppsutrymme är ju ett

av de grundläggande syftena med handel med utsläppsrätter. Det är dock viktigt att komma ihåg att en utsläppsrätt representerar ett värde och kan omsättas så fort den utfärdats (första gången senast den 28 februari 2005), samtidigt som verksamhetsutövarnas överlämnande av rätter för att täcka sina utsläpp för det aktuella verksamhetsåret skall ske först 14 månader senare (första gången senast den 30 april 2006). Det får därför antas att många verksamhetsutövare löpande kommer att vara aktiva köpare och säljare på marknaden. Hur man agerar torde bl.a. styras av vilka antaganden som görs om hur utsläppsrätternas pris kommer att utvecklas på marknaden – om en verksamhetsutövare antar att priset skall falla är det t.ex. inte osannolikt att han väljer att sälja de rätter han får sig tilldelade för att i ett senare skede på marknaden köpa de rätter han behöver för att täcka sina utsläpp.

Bland handelns köpare och säljare kommer sannolikt att förekomma även andra aktörer än de direkt berörda verksamhetsutövarna. Som framgått kommer såväl juridiska som fysiska personer att kunna handla med utsläppsrätter i handelssystemet, och sannolikt kommer t.ex. olika typer av förmögenhetsförvaltare att bedriva handel i kapitalplaceringssyfte. Vidare kan man tänka sig att t.ex. miljöorganisationer kommer att agera som i första hand köpare på marknaden, i syfte att påverka det tillgängliga utsläppsutrymmet.

Rimligen kommer handeln med utsläppsrätter att pågå året runt, men möjligen med varierande frekvens. Det kan antas att handeln blir som mest intensiv inför den 30 april varje år, dvs. tidpunkten då verksamhetsutövarna skall överlämna rätt antal rätter för att täcka föregående års utsläpp.

4. Övervakning, rapportering och kontroll av koldioxidutsläpp

För att man efter ett verksamhetsår skall kunna stämma av mängden koldioxidutsläpp mot redovisade utsläppsrätter är det väsentligt att utsläppen är korrekt redovisade. Handelsdirektivet innehåller därför vissa krav på att verksamhetsutövaren skall övervaka sina utsläpp samt efter slutet av varje kalenderår rapportera utsläppen från anläggningen under det berörda kalenderåret till den behöriga myndigheten. För att säkerställa att utsläppsvärdena är korrekta skall också en av verksamhetsutövaren oberoende kontrollör kontrollera rapporten i enlighet med vissa kriterier. Reglerna om övervakning, rapportering och kontroll finns i direktivets artiklar 14 och 15, med de tillhörande bilagorna IV och V.

Handelsdirektivet ger dock relativt knapphändig information om hur övervakningen, rapporteringen och kontrollen skall gå till. I direktivet hänvisas i stället till att kommissionen skall ta fram närmare riktlinjer om hur arbetet skall ske. Sådana riktlinjer fastställdes den 29 januari 2004.

1

Som framgår av artikel 14 i direktivet är

statusen på riktlinjerna sådan att de utgör bindande bestämmelser. Härmed måste de, i relevanta delar, författningsregleras i svensk rätt.

För svensk del kommer viktiga uppgifter på detta område att utföras av Naturvårdsverket och SWEDAC. Naturvårdsverket kommer som tillsynsmyndighet bl.a. att vara den myndighet som bedömer och godkänner de rapporter verksamhetsutövarna lämnar in. SWEDAC, som i Sverige är nationellt ackrediteringsorgan enligt lagen (1992:1119) om teknisk kontroll, kommer att vara den myndighet som ackrediterar de kontrollörer som kommer att verka i systemet i Sverige.

1

Kommissionens beslut av den 29 januari 2004 om riktlinjer för övervakning och rappor-

tering av utsläpp av växthusgaser i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG (K(2004) 130). Det bör noteras att kommissionen enligt direktivet egentligen skulle ha antagit riktlinjerna senast den 30 september 2003.

Delegationen har bett Naturvårdsverket och SWEDAC att i en promemoria beskriva hur kraven enligt direktivet och riktlinjerna kan omsättas i ett svenskt system för mätning, beräkning, rapportering och verifiering. Myndigheterna redovisade detta den 4 mars 2004.

2

I detta kapitel beskrivs först de krav på övervakning, rapportering och kontroll som ställs i direktivet och redovisas de författningsförslag som kraven föranleder (avsnitt 4.1). I syfte att ge en utförligare bakgrund till författningsförslagen beskrivs sedan i avsnitt 4.2 innehållet i kommissionens riktlinjer. Denna redogörelse bygger på Naturvårdsverkets och SWEDAC:s promemoria.

Inledningsvis vill delegationen poängtera att – i enlighet med vad Naturvårdsverket och SWEDAC säger i sin promemoria – några begrepp bör översättas på annat sätt än i de svenska översättningarna av direktivet och riktlinjerna:

  • I det följande används i första hand uttrycket ”verifiera”

(verifiering) som översättning av engelskans ”verify” (verification). I de svenska översättningarna av direktivet och riktlinjerna används begreppet ”kontroll” för de båda engelska uttrycken ”verify” och ”check”. Check används dock i andra sammanhang vanligen för att beskriva delar av en anläggnings egen, interna, kvalitetssäkring, medan ordet kontroll har en bred allmänspråklig betydelse.

  • I det följande används genomgående begreppet ”ackrediterad” när kraven på kontrollören behandlas. I den svenska översättningen av riktlinjerna har motsvarande engelskt begrepp felaktigt översatts med ”auktoriserad”.

2

Direktiv 2003/87/EG. System för handel med utsläppsrätter för växthusgaser –

Utformning av svenska regler för ett system för övervakning och rapportering samt kontroll av utsläpp (Diskussions-PM, Naturvårdsverkets dnr 502-126-04 Hk).

4.1. Behov av författningsreglering med hänsyn till direktivets krav

4.1.1. Övervakning och rapportering

Delegationens förslag: En verksamhetsutövare är skyldig att övervaka och rapportera sina utsläpp av växthusgaser. Rapporteringen skall ske i en årlig rapport. Verksamhetsutövaren svarar för att rapporten granskats av en kontrollör, som skall uppfylla de krav som framgår av avsnitt 4.1.2. Rapporten skall ges in till tillsynsmyndigheten senast den 31 mars året efter det kalenderår som rapporten avser. Övervakningen av utsläppen skall ske genom beräkning eller mätning.

Rapporteringen skall för varje anläggning innehålla en beskrivning av de mät- eller beräkningsmetoder som används, inklusive en uppgift om sammanlagda utsläpp och om mätningens eller beräkningens säkerhet, och uppgifter om kvalitetssäkring och kvalitetskontroll.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter om övervakning och rapportering.

Delegationens bedömning: Det är viktigt att så långt möjligt förenkla de nödvändiga procedurerna för berörda verksamhetsutövare och myndigheter. Delegationen ser det därför som angeläget att rapporteringen av utsläpp kan ske elektroniskt.

Enligt artikel 14 i handelsdirektivet skall medlemsstaterna se till att utsläppen övervakas i enlighet med de riktlinjer som kommissionen skall ta fram. Som framgått ovan antogs dessa den 29 januari 2004.

Vidare skall medlemsstaterna enligt artikel 14 se till att varje verksamhetsutövare vid en anläggning efter slutet av varje kalenderår rapporterar utsläppen från anläggningen under det berörda kalenderåret till den behöriga myndigheten i enlighet med riktlinjerna. Den behöriga myndigheten är i det här fallet tillsynsmyndigheten, Naturvårdsverket. Rapporten skall verifieras av kontrollören (se avsnitt 4.1.2) och ges in till tillsynsmyndigheten senast den 31 mars året efter det kalenderår som rapporten avser.

Om kommissionens riktlinjer sägs vidare i artikel 14 att de skall grundas på de principer för övervakning och rapportering som anges i direktivets bilaga IV. Där anges att övervakningen kan ske

antingen genom beräkning eller med hjälp av mätningar samt hur dessa aktiviteter skall utföras. Mätning får användas om verksamhetsutövaren kan visa att detta ger bättre noggrannhet än beräkning. Mätning av utsläpp skall göras med hjälp av standardmetoder eller allmänt vedertagna metoder och styrkas genom kompletterande beräkningar av utsläppen.

Bilaga IV till handelsdirektivet anger vidare vilka uppgifter som skall ingå i verksamhetsutövarnas rapporter. Utöver allmänna uppgifter rörande anläggningen (namn, adress m.m.), anges där att om utsläppen för en anläggning beräknas, så skall redovisas verksamhetsuppgifter, emissionsfaktorer, oxidationsfaktorer, sammanlagda utsläpp samt osäkerhet, och om utsläppen mäts, så skall redovisas sammanlagda utsläpp, uppgifter om mätmetodernas tillförlitlighet samt osäkerhet.

Delegationen anser att föreskrifter om övervakning och rapportering bör meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Det torde då bli fråga om att Naturvårdsverket, i samråd med SWEDAC, blir föreskrivande myndighet. Enligt vad delegationen har erfarit har ett arbete redan inletts med att utarbeta föreskrifter enligt det bemyndigande som getts i lagen om utsläpp av koldioxid.

Det är viktigt att så långt möjligt förenkla de nödvändiga procedurerna för berörda verksamhetsutövare och myndigheter. Delegationen ser det därför som angeläget att rapporteringen av utsläpp kan ske elektroniskt.

4.1.2. Verifiering

Delegationens förslag: Kontroll av den årliga rapporten över utsläpp av växthusgaser skall utföras av en kontrollör som ackrediterats för uppgiften enligt lagen (1992:1119) om teknisk kontroll.

Med kontrollör jämställs i detta sammanhang kontrollör i en annan medlemsstat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet som utsetts till att utföra kontroller i enlighet med handelsdirektivet. Verksamhetsutövaren skall visa att denne har ställning som kontrollör av sådan verksamhet i en annan medlemsstat.

Tillsynsmyndigheten får meddela föreskrifter om krav på kontrollören och de uppgifter som kontrollören skall utföra.

Delegationens bedömning: Delegationen anser att ömsesidigt erkännande av kontrollörer bör prägla arbetet i hela EU, och att Sverige skall verka för en sådan harmonisering. Beslut i frågan om ömsesidighet har dock ännu inte fattats på EU-nivå.

Den enskilde verksamhetsutövaren skall stå för de kostnader han har till följd av införandet av systemet för övervakning, rapportering och verifiering av utsläpp.

Artikel 15 i handelsdirektivet anger att de rapporter som inlämnas av verksamhetsutövarna skall kontrolleras (eller, mer korrekt, verifieras). Som framgått av avsnitt 4.1.1 skall rapporten verifieras av kontrollören och ges in till tillsynsmyndigheten senast den 31 mars året efter det kalenderår som rapporten avser. Vidare anges i artikel 15 att en verksamhetsutövare som inte fått sin rapport godkänd inte kan överlåta flera utsläppsrätter förrän en ny rapport kontrollerats och befunnits vara tillfredsställande.

Bilaga V till direktivet slår fast kriterier för verifieringen i form av allmänna principer och metodik.

I de allmänna principerna anges bl.a. att verifieringen av de inlämnade rapporterna skall klarlägga om uppgifterna är tillförlitliga, trovärdiga och korrekta. Uppgifterna får endast verifieras om det är möjligt att fastställa utsläppen med en hög grad av säkerhet.

Metodikavsnittet i direktivets bilaga V beskriver strategisk analys, processanalys, riskanalys och rapportering i samband med verifieringen.

Rapporterna som lämnas in till den behöriga myndigheten skall verifieras av en oberoende, ackrediterad kontrollör.

3

Kompetens-

kraven innebär att kontrollören skall kunna utföra sina uppgifter på ett korrekt, objektivt och professionellt vis, att kontrollören skall ha kunskap om innehållet i direktivet och relevanta normer och riktlinjer i anslutning till detta. Vidare skall kontrollören kunna lagstiftning och förvaltningsbestämmelser som berör den verksamhet som skall kontrolleras samt metoderna för sammanställning av uppgifterna för varje enskild utsläppskälla i anläggningen.

Delegationen anser att ackrediteringsförfarandet skall följa vad som traditionellt gäller för teknisk kontroll, dvs. att kontrollörerna skall ackrediteras för uppgiften enligt lagen (1992:1119) om teknisk kontroll. Detta innebär bl.a. att SWEDAC skall ansvara för

3

I bilaga V till handelsdirektivet anges endast att kontrollören skall vara oberoende av

verksamhetsutövaren. Att kontrollören också skall vara ackrediterad anges i kommissionens riktlinjer.

ackrediteringen. För en mer utförlig beskrivning av hur ackrediteringen kan komma att fungera i praktiken hänvisas till avsnitt 4.2.8.

Det är viktigt att betona att handelssystemet omfattar hela EU, och även kan omfatta EES-länderna under vissa förutsättningar (se kapitel 3). Härmed är det inte bara svenska kontrollörer som kan komma ifråga för svenska kontrolluppdrag. Med kontrollör som ackrediterats för uppgiften enligt lagen (1992:1119) om teknisk kontroll bör därför jämställas kontrollör i en annan medlemsstat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet som utsetts till att utföra kontroller i enlighet med handelsdirektivet. Om en kontrollör från en annan medlemsstat anlitas, så skall verksamhetsutövaren visa att kontrollören i en annan medlemsstat har ställning som kontrollör i handelsdirektivets mening. Delegationen anser att en sådan syn bör prägla arbetet i hela EU, och att Sverige skall verka för en sådan harmonisering. Beslut i frågan om ömsesidighet har dock ännu inte fattats på EU-nivå.

Direktivet och riktlinjerna har en förhållandevis låg detaljeringsgrad när det gäller kontrollörens arbetsuppgifter och kompetens (jämfört med bestämmelserna om beräkning, mätning och rapportering). Detta motiverar kompletterande författningsreglering i form av föreskrifter beträffande dessa frågor. Delegationen föreslår att tillsynsmyndigheten Naturvårdsverket, i samråd med SWEDAC, får meddela närmare föreskrifter om krav på kontrollören och de uppgifter som kontrollören skall utföra. Riktlinjerna bör utformas så att de anknyter till den standard som kommer att användas för ackreditering av kontrollörer i Europa, närmast EN 45 011 eller EN 45 004, se nedan avsnitt 4.2.8. Föreskrifterna bör i möjligaste mån samordnas med motsvarande reglering i andra medlemsstater.

Som brukligt är för kontroller av det slag som här diskuteras anser delegationen att den enskilde verksamhetsutövaren själv skall stå för kostnader som uppstår till följd av införandet av systemet för övervakning, rapportering och verifiering av utsläpp. Det kan t.ex. handla om kostnader för mätningar, för konsulter och för verifiering.

4.2. Bakgrund till författningsförslagen – beskrivning av kommissionens riktlinjer

De mer detaljerade reglerna för övervakning, rapportering och kontroll framgår av de riktlinjer kommissionen fastställde den 29 januari 2004. Som framgått ovan utgör riktlinjerna bindande bestämmelser för medlemsstaterna.

I syfte att ge en utförligare bakgrund till de förslag som redovisats i avsnitt 4.1 beskrivs nedan i avsnitten 4.2.1 till 4.2.8 riktlinjernas innehåll samt vad ackreditering av kontrollörer kan innebära i praktiken. Riktlinjerna är mycket omfattande, och det kan här endast bli fråga om en översiktlig sammanfattning. Redogörelsen bygger på Naturvårdsverkets och SWEDAC:s promemoria.

4.2.1. Övervakning av utsläpp

Kommissionens riktlinjer anger att de faktiska utsläppen från respektive anläggning skall övervakas och rapporteras årligen.

Riktlinjerna omfattar såväl generella som specifika riktlinjer för varje anläggningstyp som omfattas av direktivet. De generella riktlinjerna beskriver principer för övervakning och rapportering, utgångspunkter för val av övervakningsmetodik och hur osäkerheter skall hanteras. Vidare anges hur information skall bevaras och krav avseende kvalitetssäkring av data. Det beskrivs också hur verksamhetsspecifika uppgifter (värmevärde, emissionsfaktorer etc.) skall bestämmas.

De specifika riktlinjerna anger för varje anläggningstyp vilka systemgränser som gäller samt beskriver hur utsläppen skall beräknas.

Generellt gäller att verksamhetsutövaren kan välja om utsläppen skall övervakas genom beräkning baserad på tillförda bränslen eller råmaterial, eller genom kontinuerlig mätning av rökgaser.

I det första alternativet kan man göra en beräkning enligt de normer som ges i riktlinjerna. Detta kräver kvalitetssäkring på ingående data. Dessa kan i vissa fall finnas dokumenterade eller får bestämmas t.ex. genom analyser/bestämningar, beroende på bl.a. bränsletyp, gjorda av laboratorier ackrediterade av SWEDAC.

Kontinuerlig mätning får användas om verksamhetsutövaren kan visa att detta ger bättre noggrannhet än beräkning. En kombination av mätning och beräkning är också möjlig. Standardiserade eller på

annat sätt accepterade metoder skall användas för mätningarna och för varje rapporteringsperiod skall bekräftande beräkningar göras för att styrka uppmätta värden.

För mätning krävs, enligt Naturvårdsverkets och SWEDAC:s promemoria, att utrustningen är kvalitetssäkrad. Detta kan göras med egen spårbar utrustning eller med en s.k. ”jämförande mätning” där man jämför sitt fasta mätsystem med ett externt system. Enligt Naturvårdsverkets och SWEDAC:s promemoria bör detta i så fall göras av en ackrediterad mätkonsult. Intervallet för dessa kontroller bör fastställas. Alternativt kan ett ackrediterat laboratorium helt sköta mätningar, utvärdering av data, övervakning och rapportering. Sådana ackrediteringar görs i Sverige av SWEDAC, som också har avtal inom området om ömsesidig acceptans av ackrediteringar med en rad andra länder inom gemenskapen.

I sammanhanget kan också sägas att Naturvårdsverket och SWEDAC i sin promemoria bedömer att flertalet anläggningar kommer att behöva anlita extern expertis i form av konsulter för att genomföra de åtgärder som krävs, inklusive mätningar, beräkningar och rapportering. Enligt Naturvårdsverket och SWEDAC kan på goda grunder antas att tillgången på konsulter inom området kommer att bli knapp.

4.2.2. Nivåer för tillåten osäkerhet

Riktlinjernas principer för beräkning av utsläpp bygger på ett antal olika nivåer för tillåten osäkerhet och anges för varje parameter. De olika nivåerna för respektive parameter framgår av de verksamhetsspecifika riktlinjerna. I vissa fall anges endast en nivå och som mest anges fyra nivåer. Utgångspunkten är att den högsta nivån alltid skall väljas. Om verksamhetsutövaren kan påvisa att detta är tekniskt eller ekonomiskt orimligt kan nästa lägre nivå användas. Valda nivåer skall godkännas av myndigheten i det tillstånd till utsläpp som krävs enligt handelsdirektivet.

Den angivna tillåtna osäkerheten i respektive nivå skall omfatta mätutrustningens specificerade osäkerhet, osäkerhet förknippad med kalibrering och ytterligare osäkerhet förknippad med den praktiska hanteringen av utrustningen.

För mindre utsläppskällor kan lägre nivåer användas. Mindre källor är sådana vars utsläpp är mindre än 2 500 ton/år eller som

står för mindre än fem procent av anläggningens totala utsläpp (det högsta av de två).

Större utsläppskällor är sådana som, om ordnade i fallande storleksordning, tillsammans utgör 95 procent av anläggningens årliga utsläpp. För de mindre källor, vars samlade utsläpp är mindre än 500 ton/år eller mindre än en procent av anläggningens totala utsläpp (det högsta av de två), kan en ”de minimis” metod användas. Detta innebär att verksamhetsutövaren kan använda en ”egen” metod för bestämning av utsläppen. För rena biobränslen kan de lägre noggrannhetsnivåerna användas.

I riktlinjerna anges vilken nivå som bör användas för varje parameter för olika anläggningstyper och anläggningsstorlekar.

4.2.3. Hantering av osäkerhet

Tillståndsmyndigheten skall på förhand – i samband med prövningen av ansökan om tillstånd enligt handelsdirektivet – godkänna den föreslagna övervakningsmetodiken. Då beräkning används som övervakningsmetodik har de valda nivåerna och den därmed förknippade osäkerheten godkänts i tillståndsbeslutet. I den årliga utsläppsrapporten anges vilka nivåer som använts, vilket således utgör redovisning av osäkerhet.

Då kontinuerlig mätning används som övervakningsmetodik skall en mer omfattande analys av osäkerhet göras för att styrka att en bättre noggrannhet än beräkning, baserad på de högsta nivåerna, uppnås. I den årliga utsläppsrapporten skall den kvantitativa osäkerheten som framkommit i den inledande osäkerhetsanalysen anges. Detta utgör redovisning av osäkerhet och ingen ytterligare rapportering om osäkerhet krävs.

Verksamhetsutövaren skall genom rutiner för kvalitetssäkring och kontroll hantera och minimera övriga osäkerheter i utsläppsrapporten. Vid verifieringsprocessen avgörs huruvida den godkända övervakningsmetodiken tillämpats korrekt.

4.2.4. Kvalitetssäkring och kvalitetskontroll

Innan rapporteringsperioden börjar skall verksamhetsutövaren etablera, dokumentera och införa ett datahanteringssystem

4

för över-

vakning av växthusgaser, i överensstämmelse med riktlinjerna. Kvalitetssäkrings- och kontrollrutiner kan integreras med EMAS eller ISO 14001 och skall bl.a. omfatta:

  • Identifiering av utsläppskällor.
  • Ordningsföljd och samband mellan processer för övervakning och rapportering.
  • Ansvar och kompetens.
  • Metoder för beräkning eller mätning.
  • Mätutrustning, om tillämpbart.
  • Rapportering och arkivering.
  • Internrevisioner av rapporterade data och kvalitetssystem.
  • Korrigerande och förebyggande åtgärder.

4.2.5. Kalibrering

Verksamhetsutövaren skall se till att relevant mätutrustning är kalibrerad, justerad och kontrollerad vid regelbundna intervaller. Resultat av kalibrering m.m. skall registreras och arkiveras.

Kvalitetssäkring och kontroll av datahantering skall genomföras för att förhindra att utsläpp förbises, att icke-representativa värden används samt övriga fel. Kvalitetssäkrings- och kontrollprocesser för datahanteringssystemet skall dokumenteras och göras tillgängliga för ackrediterad kontrollör.

4.2.6. Rapportering

I direktivet anges att medlemsstaterna skall vidta åtgärder för att samordna rapporteringskraven med andra befintliga rapporteringskrav, i syfte att i möjligaste mån minska företagens rapporteringsbörda. Verksamhetsutövaren skall, enligt handelsdirektivet och

4

Vid kontakter med delegationens sekretariat efter att promemorian avlämnats har Natur-

vårdsverket och SWEDAC gjort bedömningen att det rent tekniskt sett inte behöver handla om ett datoriserat datahanteringssystem. Sannolikt kommer dock de flesta verksamhetsutövare ändå att arbeta med datoriserade system, eftersom det är komplexa beräkningar och mätningar som skall redovisas.

kommissionens riktlinjer för övervakning och rapportering, tillhandahålla följande uppgifter i sin rapport från en anläggning:

  • Uppgifter om anläggningen (namn, adress, typ av verksamhet, etc.).
  • För varje verksamhet som bedrivs inom anläggningen:

o Verksamhetsuppgifter (bränsleförbrukning, produktionstakt, osv.). o Vilken övervakningsmetodik som använts (mätning eller beräkning). o Vilka nivåer för beräkning som använts. o Emissions- och omvandlings-/oxidationsfaktorer. o Sammanlagda utsläpp. o Osäkerhet.

  • Uppgifter om mätmetodernas tillförlitlighet (vid övervakning genom mätning).
  • Om massbalansmetodik används skall även kol- och energiinnehåll för varje bränsle- och materialflöde rapporteras.
  • Tillfälliga eller permanenta ändringar av noggrannhetsnivå, anledningen till dessa ändringar samt tidsperiod för tillfälliga ändringar.
  • Eventuella relevanta ändringar i anläggningen under rapporteringsperioden.

Dessutom skall vissa uppgifter ges som information, t.ex. mängd biomassa som förbränts eller tillförts processer, och koldioxidemissioner från biomassa (endast vid övervakning genom mätning).

Beträffande arkivering av information gäller att verksamhetsutövaren skall dokumentera och arkivera alla data som används för att bestämma utsläppen från anläggningen. Dokumentationen skall vara tillräcklig för att den årliga rapporten skall kunna verifieras av tredje part.

4.2.7. Verifiering av rapporter

Varje anläggnings rapport av växthusgasutsläpp skall granskas av en oberoende, ackrediterad kontrollör. ”Kontrollör” definieras i kommissionens riktlinjer som en behörig, oberoende ackrediterad kontrollör med ansvar att genomföra och rapportera verifieringsprocessen. Kontrollören är alltså skild från den/de som mäter, beräknar och rapporterar enligt ovan.

Kraven på kontrollörens kompetens och arbetsuppgifter i direktivet och riktlinjerna innebär att han skall:

  • Ha teknisk kunskap om anläggningen och de mätkontrollmetoder som används.
  • Förstå verksamhetsutövarens databehandlingssystem och organisation.
  • Fastställa en godtagbar väsentlighetsnivå

5

som är lämplig för

anläggningens aktiviteter och utsläppskällor. Termen, som är inlånad från den finansiella revisionssfären, betyder kontrollörens sakkunniga bedömning av om missvisande uppgifter eller felaktigheter i rapporten som lämnats för en anläggning rimligen kan leda till felaktiga beslut. Kontrollörer tenderar generellt att räkna en felaktighet som väsentlig i den totala utsläppssiffran om den överstiger fem procent.

  • Analysera risker i hanteringen av data som kan leda till en väsentlig felaktig uppgift i emissionsrapporten.
  • Upprätta en verifikationsplan.
  • Genomföra verifieringen.
  • Verifiera att användningen av den övervakningsmetod som specificerats i tillståndet inryms i de definierade nivåerna.
  • Kräva att verksamhetsutövaren tillhandahåller data som saknas, förklarar variationer i utsläppsdata eller reviderar beräkningar, före den slutliga verifieringen.

4.2.8. Vad kan ackrediteringen av kontrollörer innebära i praktiken?

SWEDAC:s roll

I Sverige, liksom i de flesta andra medlemsstater, finns ett nationellt ackrediteringsorgan som svarar för ackreditering av t.ex. laboratorier, certifieringsorgan och kontrollorgan enligt internationell standard. I Sverige är SWEDAC nationellt ackrediteringsorgan enligt lagen (1992:1119) om teknisk kontroll.

Ackrediteringsverksamheten, som innebär kompetensprövning, omfattar laboratorier, certifieringsorgan, kontroll- och besiktningsorgan som sysslar med analys, provning, kalibrering, certifiering samt kontroll och besiktning inom olika sektorer. Inom varje

5

I den svenska översättningen av riktlinjerna översätts ”materiality” med ”väsentlighet”. I

översättningen av direktivet anges termen som ”materialitet”.

område finns internationella standarder och vägledningsdokument som de som skall ackrediteras skall följa.

Att den som önskar verka som kontrollör inom systemet för handel med utsläppsrätter har erforderlig kompetens kommer att granskas av SWEDAC. Detta sker efter ansökan om ackreditering där även de typer av anläggningar vars utsläpp skall verifieras anges.

När det gäller SWEDAC:s granskning av praktiskt verifieringsarbete görs detta genom att SWEDAC deltar som observatör vid minst två av de första uppdragen som kontrollören genomför. Denna granskning görs före ackrediteringsbeslutet, men resultatet från dessa kan inrymmas under ackrediteringen om de utförs korrekt. I Naturvårdsverkets och SWEDAC:s promemoria anges att eftersom tidplanen för införandet av handelssystemet är pressad, så bör dessa aktiviteter genomföras i huvudsak innan utgången av år 2005, dvs. innan alla siffror för år 2005 föreligger. I promemorian sägs också detta förfarande vara nödvändigt med hänsyn till att allt verifieringsarbete för de ca 500 svenska anläggningar som omfattas av handelssystemet inte kan utföras under tre månader. Enligt promemorian behöver SWEDAC knyta till sig extern expertis på området för den aktuella verksamheten.

SWEDAC deltar inom den europeiska samarbetsorganisationen för ackrediteringsorgan (European co-operation for Accreditation, EA) som signatär av samtliga tillgängliga avtal om ömsesidigt godkännande av provnings- och kalibreringsresultat, kontrollintyg, certifieringar inom kvalitets- och miljöledningssystem samt inom certifiering av produkter/processer och personer.

Vilka konkreta alternativ finns för ackreditering?

Enligt Naturvårdsverkets och SWEDAC:s promemoria är två olika ackrediteringsalternativ tänkbara när det gäller ackreditering av kontrollörer för verifiering av utsläpp, nämligen som certifieringsorgan för produkt/process eller som kontrollorgan.

Av dessa alternativ bedöms i promemorian ackreditering som certifieringsorgan för produkter/processer enligt standarden EN 45 011 vara lämpligast. Begreppet certifiering definieras i detta sammanhang som: ”Förfarande genom vilket en tredje part ger en skriftlig bekräftelse av att en produkt, process eller tjänst uppfyller ställda krav.” Enligt promemorian har dock vid underhandskontakter med ackrediteringsorgan i andra länder framkommit att vissa av dessa

förmodas komma att välja standarden för ackreditering av kontrollorgan enligt standarden EN 45 004. Enligt Naturvårdsverkets och SWEDAC:s promemoria torde dock valet av standard sakna betydelse för systemet i stort, då det inte påverkar kompetenskriterier för kontrollörerna eller deras arbetsmetoder. Skillnaderna är mera av administrativ karaktär vad avser kontrollörens interna arbetssätt.

I promemorian anger SWEDAC och Naturvårdsverket vidare att de båda myndigheterna har ställt sig positiva till att delta i en samarbetsgrupp, upprättad med kommissionens goda minne, som syftar till att harmonisera synen på verifieringsfrågorna och att utgöra ett forum för diskussioner i frågor kring verifiering. En harmonisering är en förutsättning för ömsesidig acceptans i stort mellan medlemsländer, men även för att på sikt möjliggöra kontrollörer att genomföra verifieringar i andra länder än där man är ackrediterad.

6

Ett grundkrav är då givetvis att man känner till den nationella tillämpningen och nationell kompletterande lagstiftning.

Vilka liknande system finns i dag?

Inom den aktuella typen av anläggningar finns i dag ofta kvalitets- och miljöledningssystem enligt de internationella standarderna ISO 14 001 och ISO 9001 som är certifierade genom av SWEDAC ackrediterade certifieringsorgan. Framför allt finns det inom företagen, när det gäller miljöledningssystem enligt ISO 14 001, strukturer för att mäta, analysera och redovisa miljöparametrar av olika slag, däribland växthusgasutsläpp.

För vissa anläggningar finns också en EMAS-registrering (EUförordning 761/2001) som innebär att företaget, utöver att ha byggt upp ett miljöledningssystem också har framställt och låtit granska en offentlig s.k. miljöredovisning. Granskning av system och redovisning sker i enlighet med förordningen av ackrediterade miljökontrollörer. Dessa miljökontrollörer är ackrediterade av SWEDAC och är i praktiken samma organisationer som också är certifieringsorgan för miljö- och kvalitetsledningssystem. I handelsdirektivets bilaga V sägs också att kontrollören skall beakta om anläggningen är registrerad enligt EMAS.

6

Delegationen anser att en sådan ömsesidig acceptans är viktig, och har därför i lagförslaget

infört denna möjlighet (se avsnitt 4.1.2).

Vidare finns inom det s.k. EPD-systemet (Environmental Product Declaration) möjlighet att certifiera miljövarudeklarationer enligt AB Svenska Miljöstyrningsrådets system. Dessa miljövarudeklarationer bygger på redovisning enligt produktspecifika regler av påverkan ur ett livscykelperspektiv. Även för denna certifiering tillämpas ackreditering, i detta fall med kravstandarden för produkt/processcertifiering som bas eftersom det inte finns något krav på ledningssystem. Även i detta fall är det samma certifieringsorgan som är ackrediterade för certifiering av ledningssystem för ISO 14 001.

Samverkan med kvalitets- och miljöledningssystem och EMAS inom anläggningar

För de anläggningar som kommer att omfattas av direktivet är en koppling till framför allt miljöledningssystemet enligt ISO 14 001 och/eller EMAS naturlig. Detta innebär också att det är naturligt och effektivt att kombinera kontrollörens uppföljningar när det gäller utsläpp av växthusgaser med den uppföljning som görs av miljöledningssystemen. Det är dock viktigt att fastslå att verifieringen av utsläppen av koldioxid kräver djupgående kompetens inom ett komplicerat område. Sådan spetskompetens finns enligt Naturvårdsverkets och SWEDAC:s promemoria normalt inte hos revisorer för miljöledningssystem. Certifieringsorgan anlitar normalt ett antal externa experter för olika typer av kvalificerade uppgifter och detta torde vara nödvändigt även i detta fall.

Tillgång på kontrollörer

Bland de organisationer som i dag är ackrediterade av SWEDAC inom certifiering och verifiering antas i Naturvårdsverkets och SWEDAC:s promemoria att 5–10 stycken kommer att ansöka om utökning av sin ackreditering till att omfatta det nu aktuella området. En stor del av de anläggningar som omfattas av direktivet har i dag certifierade miljöledningssystem och kan enligt promemorian förmodas komma att i första hand vända sig till ”sitt” certifieringsorgan för samordning.

För att kunna genomföra de aktuella uppdragen behöver dessa organisationer (kontrollörer) bl.a. skapa rutiner för verksamheten

inom ramen för sina kvalitetssystem och knyta till sig nödvändig kompetens. Sådan kompetens bedöms främst komma att utgöras av externa experter som kontrollören knyter till sig för att inom ramen för kontrollörens verksamhet genomföra det förelagda arbetet. Det bör dock betonas att det också krävs att kontrollorganisationen i sig har tillräcklig fackkompetens för att på riktiga grunder ta på sig uppdrag, anlita kompetent personal och att administrera verifieringsprocessen. Sådan kompetens bedöms finnas hos huvuddelen av de ackrediterade certifieringsorganen för miljöledningssystem.

I sammanhanget kan påpekas att sammanslutningen för revisorer inom det ekonomiska området (FAR) i brev till näringsdepartementet har uttryckt krav på att verifiering i enlighet med direktivet skall utföras av ekonomiska revisionsbyråer, med hänvisning till att handel med utsläppsrätter påverkar balansräkningen. Naturvårdsverket och SWEDAC framhåller emellertid i sin promemoria att handelsdirektivet beträffande övervakning, rapportering och kontroll inte berör ekonomiska redovisningstekniska frågor utan rent tekniska frågor. Vidare påpekas i promemorian att det inte föreligger några hinder från SWEDAC:s sida att ackreditera ekonomiska revisionsbyråer för den aktuella uppgiften, förutsatt att de uppfyller kraven vad avser t.ex. teknisk kompetens hos ledning och revisorer inom området och uppfyller kraven på opartiskhet. Då ekonomiska revisionsbyråer i dagsläget saknar ackreditering inom området kommer dock ackrediteringsprocessen för dessa att bli mer komplicerad och resurskrävande.

Övriga tidsaspekter

Tidplanen för systemets införande är i alla delar knapp. Eftersom kontrollörens uppgifter ligger mot slutet av den kedja av insatser som krävs kommer tidspressen att bli stor innan alla rapporter skall vara inlämnade. Detta skall första gången ske senast den 31 mars 2006 och avse utsläpp under år 2005. Förutsättningarna för att processen skall kunna slutföras i tid är dock i allra högsta grad kopplad till att de moment, som krävs innan verifieringen, genomförs så tidigt som möjligt. Enligt Naturvårdsverkets och SWEDAC:s promemoria är det viktigt att kontrollören kan påbörja sitt arbete redan under år 2005 genom att sätta sig in i systemet, granska mät-

och beräkningsmetoder etc. I promemorian bedöms följande två faktorer vara avgörande:

  • Anläggningsägarna måste så snabbt som möjligt få information om spelreglerna och vad som måste göras och därefter agera samt tidigt ta kontakt med en kontrollör.
  • Den expertis som finns tillgänglig kommer att bli en knapp resurs. Enligt promemorian är det i dagsläget svårt att bedöma tillgången på experter inom området och den totala arbetsvolymen.

Enligt Naturvårdsverkets och SWEDAC:s promemoria kan det även efter den första rapporteringen år 2006 komma att bli mycket stark tidspress på kontrollörerna under första kvartalet varje år.

5. Registerfrågor

Delegationen vill inledningsvis poängtera att EG:s registerförordning ännu inte är fastställd. Det förslag till registerförordning som ligger till grund för skrivningarna i detta delbetänkande är för närvarande föremål för förhandlingar mellan medlemsländerna. Dessutom saknar förslaget viss grundläggande information. Förändringar i eller tillägg till befintligt förslag till registerförordning kan komma att ändra förutsättningarna för de synpunkter och förslag som lämnas i kapitlet.

Delegationens bedömning: Genom EG:s registerförordning och de kompletterande bestämmelser om registerfrågor som föreslås i 4 kap. lagförslaget, bl.a. rättsverkningar vid pantsättning, utmätning och konkurs, bedömer delegationen att det föreligger ett komplett regelverk för registerfrågor.

5.1. Bakgrund

I artikel 19.3 i handelsdirektivet anges att kommissionen skall anta en förordning, som kommer att innehålla regler för hur medlemsstaterna skall hantera införandet av ett standardiserat och säkert system av register i form av standardiserade elektroniska databaser.

1

Dessa skall innehålla gemensamma uppgifter för spårning av

utfärdande, innehav, överlåtelse och annullering av utsläppsrätter,

1

Registret är också tänkt att fungera som ett register för utsläppsrätter enligt Kyoto-

protokollet. Enligt det befintliga utkastet till kommissionens registerförordning skall det nationella registret täcka registreringen av både utsläppsenheter enligt gemenskapens utsläppshandel och utsläppshandeln enligt Kyotoprotokollet. Beslut om att registret skall tas i bruk för handeln enligt Kyotoprotokollet fattas dock i särskild ordning eftersom protokollet ännu inte ratificerats. I detta delbetänkande behandlas dessutom inte registrering av de överlåtelser som kan komma att ske inom ramen för CDM och JI. För närvarande förhandlas det s.k länkdirektivet. Det är därför inte möjligt att i förslaget till permanent lagstiftning nu reglera det förfarandet och myndigheternas befogenheter som kommer att framgå av det slutligt antagna länkdirektivet.

för att i förekommande fall ge allmänheten tillgång till registret, för att garantera sekretess och för att se till att inga överlåtelser genomförs som är oförenliga med skyldigheterna enligt Kyotoprotokollet.

Den 17 oktober 2003 presenterade kommissionen ett utkast till registerförordning. Efter en omfattande revidering presenterades den 1 mars 2004 ett nytt, dock ofullständigt utkast, som delegationen använt som grund för skrivningarna i detta delbetänkande. Enligt de nuvarande planerna förväntas berörd kommitté kunna nå en slutlig överenskommelse om registerförordningen i slutet av juni, och ett formellt beslut om förordningen kunna fattas av kommissionen i början av juli 2004.

5.1.1. Registerförordningens innehåll

Den version av registerförordningen som ligger till grund för skrivningarna i detta delbetänkande återfinns i bilaga 3. Förordningen finns ännu inte i någon officiell svensk version. Delegationen har därför valt att arbeta utifrån den engelska versionen. Vissa av artiklarna i förordningen kommenteras i innevarande kapitel.

5.1.2. Allmänt om register

Enligt handelsdirektivet är varje medlemsstat skyldig att upprätta och administrera ett nationellt register. Registret är i praktiken en elektronisk databas för att bl.a. hantera uppgifter om:

  • upprättande av konton för verksamhetsutövare enligt handelsdirektivet,
  • upprättande av konton för andra fysiska och juridiska personer,
  • utfärdande av tilldelade utsläppsrätter,
  • innehav av utsläppsrätter,
  • överlåtelse (köp och försäljning) av utsläppsrätter,
  • sparande av utsläppsrätter,
  • återlämning och annullering av utsläppsrätter.

Registret skall ”hålla ordning” i systemet så att inga felaktigheter uppkommer i samband med utfärdande, överlåtelse eller vid annullering av utsläppsrätter. Det är i registret som handlande företag får tillgång till de utsläppsrätter som tilldelats dem. Det är dock viktigt

att notera att det nationella registret inte har något med själva marknadsplatsen för utsläppsrätter att göra. Registret bokför bara avslutade transaktioner mellan två parter, på samma sätt som t.ex. avslutade fastighetsförsäljningar noteras i fastighetsregistret och enskilda aktörers köp och försäljning på aktiemarknaden noteras på ett VPC-konto.

Efter varje kalenderår kontrolleras att de anläggningar som omfattas av handelssystemet har utsläppsrätter på sitt konto som motsvarar årets utsläpp. Detta kommer att kontrolleras av tillsynsmyndigheten.

Enligt artikel 20 i handelsdirektivet skall kommissionen utse en central förvaltare som i ett centralt register, som omfattar alla EUländer, skall föra en oberoende transaktionsförteckning, i vilken utfärdande, överlåtelse och annullering av utsläppsrätter redovisas.

Enligt den föreslagna registerförordningen skall medlemsstaterna och kommissionen upprätta de standardiserade databaserna senast den 30 september 2004. Registren skall vara tillgängliga via internet och tillgodose de funktionella och tekniska krav som ställs i förordningen. Från den 1 januari 2005 skall samtliga medlemsländers register vara i drift och administreras samt underhållas i enlighet med registerförordningen.

Medlemsstaterna får föra sina register inom ramen för ett gemensamt system tillsammans med en eller flera andra medlemsstater (artikel 19.1). I den föreslagna registerförordningen ställs emellertid kravet att registren skall hållas åtskilda. Även om registrets fysiska IT-struktur finns någon annanstans, t.ex. om ett land är värd för ett annat lands register, måste varje land ha en projektledningsgrupp som ansvarar för landets register.

5.2. Registersystemet

I registerförordningen anges att medlemsstaten skall utse en behörig myndighet som har det yttersta ansvaret för drift och underhåll av det nationella registret. Den behöriga myndigheten skall i sin tur utse en registeradministratör som leder det dagliga arbetet med registret och förser den centrala förvaltaren med den information som krävs enligt registerförordningen.

Registersystemet kan sägas bestå av tre enheter: ett anläggningsregister, ett nationellt register och ett centralt register.

5.2.1. Anläggningsregister

Genom införandet av handelsdirektivet åläggs medlemsstaterna att se till att från och med den 1 januari 2005 inga anläggningar som omfattas av direktivet bedriver verksamhet som resulterar i utsläpp av koldioxid utan att verksamhetsutövaren har tillstånd till detta. Registerförordningen ställer inga krav på att det skall finnas ett särskilt register som anger om en anläggning har tillstånd att bedriva verksamhet som omfattas av handelsdirektivet. Däremot följer av registerförordningen vilka uppgifter som skulle vara aktuella att ingå i ett sådant anläggningsregister. Enligt delegationen är det av värde att ha ett svenskt anläggningsregister över aktuella verksamhetsutövare, anläggningar och tillstånd, som kan användas som ingångsdata till det nationella registret och det centrala registret.

Det är viktigt att datahanteringen förenklas så långt möjligt. FlexMex2-utredningen ser det därför som angeläget att överföringen av data till de olika registren kan ske elektroniskt.

5.2.2. Nationellt register

Syftet med det nationella registret är att se till att utfärdande, innehav, överlåtelse och annullering av utsläppsrätter redovisas korrekt. I det nationella registret sker kontohanteringen.

2

Varje nationellt register skall för perioden 2005–2007 innehålla följande konton:

  • minst ett nationellt innehavarkonto, som anger den totala mängd utsläppsrätter som tillstyrkts av kommissionen i samband med prövningen av den nationella fördelningsplanen,
  • ett verksamhetsutövarkonto för varje anläggning som har tillstånd till utsläpp av koldioxid,
  • minst ett personligt innehavarkonto för varje fysisk och juridisk person som efter ansökan är behörig till innehav av konto,
  • ett nationellt annulleringskonto för annullering av återlämnade utsläppsrätter och force majeure utsläppsrätter,
  • ett nationellt återlämningskonto. Annullering av deklarerade utsläppsrätter och force majeure-utsläppsrätter sker senast den 30 juni 2006, 2007 och 2008 genom att dessa överförs från det

2

Benämningen på nedan angivna konton kommer att bli föremål för en språklig och saklig

granskning i samband med den officiella översättningen av en antagen förordning.

nationella innehavarkontot till det nationella återlämningskontot,

  • ett nationellt annulleringskonto för outnyttjade utsläppsrätter som skall överföras till nästa åtagandeperiod.

Vidare skall det nationella registret innehålla följande tabeller:

  • en tabell över verifierade utsläpp,
  • en tabell över återlämnade utsläppsrätter,
  • en tabell som visar efterlevnadsstatus för berörd anläggning.

Handel med utsläppsrätter sker med enheter (ton koldioxidekvivalenter) ur medlemsstaternas tilldelade mängder utsläppsrätter. Handeln med utsläppsrätter bygger på att enheterna kan spåras och bokföras så att en medlemsstats sammanlagda mängd utsläppsrätter kan kontrolleras vid den aktuella handelsperiodens slut.

Efter varje kontrollperiod, dvs. varje år, skall för berörda anläggningar redovisas det antal utsläppsrätter som motsvarar anläggningens utsläpp av koldioxid under kontrollperioden. Om så icke sker utgår sanktioner.

Tillsynsmyndigheten, verksamhetsutövare, kontrollörer av anläggningens utsläpp och central förvaltare skall genom ansvarig myndighet för det nationella registret ges tillträde till de delar av registersystemet som de är behöriga att ta del av.

För att insyn skall garanteras, bör allmänheten enligt förordningen ha tillgång till uppgifter om fördelningen av utsläppsrätter och resultaten av övervakningen av utsläppen, med förbehåll endast för de begränsningar som fastställs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/4/EG av den 28 januari 2003 om allmänhetens tillgång till miljöinformation.

5.2.3. Centralt register för alla medlemsstater i EU

Det centrala registret för alla medlemsstater skall innehålla en tabell som visar de nationella fördelningsplanerna för de medlemsstater som omfattas av handelssystemet.

För att skapa tilltro till systemet skall den centrala förvaltaren genomföra automatiska kontroller av varje transaktion i de nationella registren med hjälp av en oberoende transaktionsförteckning, för att se till att inga felaktigheter uppkommer vid utfärdandet, överlåtelsen eller annulleringen av utsläppsrätter. Den oberoende

transaktionsförteckningen förs i ett centralt register som administreras av den centrala förvaltare som kommissionen utsett.

Om felaktigheter framkommer vid en automatisk kontroll skall den centrala förvaltaren underrätta den medlemsstat eller de medlemsstater som berörs. Den aktuella transaktionen får inte registreras. Några andra transaktioner med de berörda utsläppsrätterna får inte heller ske förrän felaktigheterna undanröjts.

5.3. Organisation

Enligt artikel 18 i handelsdirektivet skall medlemsstaten utse en eller flera behöriga myndigheter för att ansvara för följande arbetsuppgifter:

  • utfärda tillstånd att få släppa ut koldioxid från en berörd anläggning,
  • bereda ansökningar om tilldelning och besluta om tilldelning av utsläppsrätter,
  • utfärda utsläppsrätter,
  • utveckla och föra register,
  • kontrollera, övervaka och annullera utsläppsrätter,

informera verksamhetsutövare och allmänhet om handelssystemet.

Medlemsstaten skall före den 30 september 2004 meddela kommissionen vem som är behörig myndighet och registeradministratör för det nationella registret.

Genom regeringens proposition Riktlinjer för genomförande av EU:s direktiv om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser (prop. 2003/04:31, bet. 2003/04:MJU11, rskr. 2003/04:150) har Energimyndigheten givits ansvar för att upprätta och administrera ett nationellt register för handel med utsläppsrätter. Energimyndigheten kommer således att bli behörig myndighet för registerfrågor, medan uppgiften att vara registeradministratör tilldelas en utvald person vid myndigheten. I lagförslaget har delegationen – i likhet med vad som gäller för elcertifikatsystemet – valt att benämna den behöriga myndigheten för registerfrågor ”kontoföringsmyndighet”. Vidare skall enligt propositionen Energimyndigheten tillsammans med Naturvårdsverket ansvara för att ta fram information till verksamhetsutövare och allmänhet m.fl. om handelssystemet. Naturvårdsverket ges ansvar för beslut om

tilldelning av utsläppsrätter, vissa arbetsuppgifter i anslutning till övervakning, kontroll och rapportering av verksamhetsutövarnas utsläpp och för eventuella sanktionsavgifter. Ett fristående råd kommer att inrättas under Naturvårdsverket, med representanter från Naturvårdsverket, Energimyndigheten och NUTEK. Rådet skall bereda företagens ansökningar om fördelning av utsläppsrätter och lämna förslag till beslut till Naturvårdsverket. Länsstyrelserna skall ansvara för att bevilja tillstånd att släppa ut koldioxid.

Den av regeringen föreslagna organisationen för att genomföra handelssystemet ställer stora krav på samordning för att göra systemet operativt den 1 januari 2005. Som behörig myndighet för registret är Energimyndigheten beroende av det arbete som andra myndigheter enligt ovan skall utföra, för att få ett fungerande registersystem. Registret och de uppgifter som skall föras in i registret är i hög grad beroende av arbetet med att bevilja tillstånd till utsläpp av koldioxid och att besluta om tilldelning av utsläppsrätter. För att underlätta arbetet är det angeläget att ingångsdata till det nationella registret överförs elektroniskt mellan berörda myndigheter. Överlappande ansvar måste därför snarast identifieras och fungerande rutiner upprättas så att nödvändig information för att utföra de arbetsuppgifter som registerförordningen anger finns tillhanda elektroniskt.

5.4. Registrering av utsläppsrätter

5.4.1. Upprättande av verksamhetsutövarkonto och personligt innehavarkonto för behöriga fysiska och juridiska personer

Enligt artikel 7 i registerförordningen skall behörig myndighet eller verksamhetsutövaren senast 10 dagar efter att tillstånd enligt handelsdirektivet erhållits, förse registeradministratören med vissa basdata avsedda för att upprätta ett verksamhetsutövarkonto i registret. Tio dagar efter att registeradministratören erhållit erforderliga data eller att en kommunikation etablerats mellan det nationella registret och det centrala registret (det senaste datumet gäller) skall registeradministratören öppna ett verksamhetsutövarkonto för varje anläggning i registret.

Alla personer har rätt att inneha utsläppsrätter (artikel 19.2 handelsdirektivet). Tio dagar efter att en ansökan gjorts om att få ett personligt konto för behörig fysisk eller juridisk person eller 10 dagar efter att kommunikation har upprättats mellan nationsregistret och det centrala registret skall, enligt artikel 8 i registerförordningen, registeradministratören upprätta ett personligt innehavarkonto i registret. Om ett personligt innehavarkonto inte innehåller några utsläppsrätter och ingen transaktion noterats under en 12månadersperiod skall registeradministratören informera berörd kontoinnehavare om att kontot kommer att avslutas inom 30 dagar.

5.4.2. Utfärdande av utsläppsrätter

När den nationella fördelningsplanen godkänts av kommissionen skall kommissionen instruera den centrala administratören att överföra planen till det centrala registret.

Den för registerfrågor behöriga myndigheten (dvs. Energimyndigheten) skall tillse att registeradministratören senast den 28 februari år 2005 utfärdar den andel av den totala kvantiteten utsläppsrätter som i den nationella fördelningsplanen anges för år 2005 till det nationella innehavarkontot. Varje utsläppsrätt skall förses med en unik identifikationskod.

Senast den 28 februari 2005 och varje år därefter under perioden 2005–2007 skall registeradministratören från det nationella innehavarkontot till det berörda verksamhetsutövarkontot överföra de utsläppsrätter som enligt den nationella fördelningsplanen skall tilldelas berörd anläggning det aktuella året, under förutsättning att verksamhetsutövaren har erforderligt tillstånd. Det totala antalet utsläppsrätter som skall utfärdas till verksamhetsutövarkontot styrs av det tilldelningsbeslut som fattas av tillsynsmyndigheten (dvs. Naturvårdsverket) senast den 30 september 2004 för treårsperioden 2005–2007. Om tillståndsmyndigheten (dvs. länsstyrelsen) återkallar gällande tillstånd för utsläpp av koldioxid för en anläggning får inte registeradministratören utfärda de årliga antal utsläppsrätter som tillsynsmyndigheten tidigare beslutat om.

Vidare skall registeradministratören på uppdrag av den behöriga myndigheten överföra en viss andel av de återstående utsläppsrätterna i det nationella innehavarkontot till ett verksamhetsutövarkonto för nytillträdande anläggningar. Detta skall ske senast

den 28 februari aktuellt år eller vid den senare tidpunkt då förutsättningarna för att delta i handelssystemet är uppfyllda. En ny verksamhetsutövare föreslås vara skyldig att alltid lämna in en anmälan till tillståndsmyndigheten om att man har övertagit driften av en anläggning. Vid byte av verksamhetsutövare registreras, efter godkännande av tillståndsmyndigheten, den nye verksamhetsutövaren som innehavare av verksamhetsutövarkontot för den anläggningen.

Under perioden 2005–2007 får medlemsstaten ansöka hos kommissionen om att ytterligare utsläppsrätter skall utfärdas för vissa anläggningar som faller inom ramen för force majeure. Kommissionen skall avgöra huruvida force majeure föreligger

3

och i så fall

tillåta att medlemsstaten utfärdar ytterligare icke överlåtbara utsläppsrätter för dessa anläggningar. Registeradministratören skall på uppmaning av Energimyndigheten utfärda det antal icke överlåtbara utsläppsrätter som kommissionen godkänt som utsläppsrätter utfärdade med anledning av force majeure till det nationella innehavarkontot. När dessa icke överlåtbara utsläppsrätter utfärdas till angivna verksamhetsutövare skall varje utsläppsrätt förses med ett unikt serienummer.

5.4.3. Återkallelse av tillstånd

Om ett tillstånd att släppa ut koldioxid har återkallats skall behörig myndighet inom 10 dagar informera registeradministratören om detta. Registeradministratören skall avsluta kontot den 30 juni året efter att tillståndet återkallats eller efter den dag då anläggningens senaste beräkning i efterlevnadstabellen är större eller lika med noll. Registeradministratören skall välja det senaste av dessa datum.

5.4.4. Spärrande av konton

Om en anläggnings verifierade utsläpp för föregående år inte senast den 1 april lagts in i den verifierade utsläppstabellen, skall registeradministratören enligt utkastet till registerförordning spärra varje

3

Det skall handla om exceptionella och oförutsebara händelser som medför kraftiga

utsläppsökningar, och som inte är möjliga att kontrollera av berörd verksamhetsutövare eller medlemsstat. En sådan situation kan uppstå vid t.ex. naturkatastrofer, krig, sabotage eller terrorhandlingar.

transaktion av utsläppsrätter från berört verksamhetsutövarkonto tills dess att åtgärden utförts.

5.5. Överlåtelse av utsläppsrätter

Det är viktigt att skilja mellan själva handeln och den registrering av överlåtelsen som sker i registret. Det finns ingenting i handelsdirektivet eller registerförordningen som stipulerar hur marknaden för handel med utsläppsrätter skall organiseras. Som framgått av kapitel 3 är utgångspunkten för kommissionen att marknadsstrukturer kommer att uppkomma när kraven på de i handelssystemet ingående anläggningarna fastställts och utsläppsrätterna för att uppfylla åtagandena har tilldelats och utfärdats. Registret hanterar inte handeln i något avseende. Det enda som görs i registret är att registrera en transaktion som utförts och avslutats mellan två parter.

En transaktion för att överlåta utsläppsrätter

4

initieras alltid av

säljaren, genom att denne går in i registret i behörig del och väljer ett konto som överföringen skall ske från och anger det konto som överföringen skall göras till. Vidare skall säljaren ange det antal utsläppsrätter som skall överföras.

Det nationella registret skapar automatiskt ett förslag till överföring och skickar det till det centrala registret när säljaren väljer att starta överföringen. Det centrala registret utför sedan ett antal automatiska kontroller av förslaget. Om förslaget till överföring enligt det centrala registret uppfyller vissa på förhand uppställda krav skickar det centrala registret förslaget vidare till det köpande registret, som efter kontroll kan godkänna eller avslå den föreslagna överföringen.

I det fall överföringen godkänns utförs överföringen i det köpande registret som meddelar det centrala registret att överföringen är utförd. Det centrala registret avslutar överföringen genom att registrera att överföringen utförts.

I det fall överföringen inte godkänns av det köpande registret meddelas detta till det centrala registret, som efter kommunikation med det säljande registret avslutar överföringen genom att avmarkera de utsläppsrätter som ingick i förslaget till överföring.

4

Det är viktigt att notera att de procedurer som beskrivs i detta avsnitt är hämtade från de

krav som kommer att gälla för överlåtelser av utsläppsrätter under Kyotoprotokollet. Kraven på överlåtelser inom EU:s handelssystem har ännu inte specificerats, men kommer med stor sannolikhet att hanteras på liknande sätt.

Enligt den föreslagna registerförordningen skall registeradministratören, på de villkor som anges i förordningen, utföra alla överföringar inom sitt register som begärs av en kontoinnehavare i enlighet med förfarandet för interna överföringar och utföra alla andra överföringar mellan register som begärs av kontohavare i enlighet med förfarandet för externa överföringar.

5

Varje register skall kunna utföra alla de typer av processer som rör utsläppsrätter som anges i annex VII–IX till registerförordningen.

6

Innan en viss process utförs skall registeradministratören

utföra automatiska kontroller för att identifiera eventuell saknad information eller diskrepanser och därmed avbryta processer innan de automatiska kontroller som skall ske genom det centrala registret påbörjas.

5.6. Återlämnande och annullering av utsläppsrätter

Delegationens förslag: Så kallad banking skall inte tillåtas mellan försöksperioden (2005–2007) och första åtagandeperioden enligt Kyotoprotokollet (2008–2012).

Medlemsstaten skall se till att verksamhetsutövare efter slutet av varje kalenderår rapporterar utsläppen från sina anläggningar till tillsynsmyndigheten, i enlighet med de riktlinjer för övervakning, rapportering och kontroll som kommissionen antagit. Rapporten över utsläpp skall verifieras av en kontrollör som är oberoende av verksamhetsutövaren. Kontrollören skall sammanställa en rapport om valideringsprocessen. Av denna skall det framgå om verksamhetsutövarens rapport är tillfredsställande, vilket är fallet om kontrollören finner att uppgifterna om de sammanlagda utsläppen inte är materiellt felaktiga. För en mer utförlig beskrivning av övervakning, rapportering och kontroll hänvisas till kapitel 4.

Kontrollören skall för berörd anläggning föra in de verifierade utsläppsmängderna under aktuellt år i det nationella registrets tabell för verifierade utsläpp.

Verksamhetsutövaren måste för varje anläggning som omfattas av handelsdirektivet senast den 30 april varje år överlämna det antal

5

De bilagor till registerförordningen som anger förfarandena hade ännu inte presenterats av

kommissionen vid den tidpunkt då delegationen höll sitt slutsammanträde kring föreliggande delbetänkande.

6

Se föregående fotnot.

utsläppsrätter som motsvarar de sammanlagda verifierade utsläppen från respektive anläggning under föregående kalenderår. Detta görs genom att registeradministratören överför den begärda mängden utsläppsrätter från verksamhetsutövarkontot till det nationella innehavarkontot i det nationella registret.

Registeradministratören skall därutöver ange aktuell mängd återlämnade utsläppsrätter i tabellen för återlämnade utsläppsrätter. Med utgångspunkt från en jämförelse mellan tabellen över verifierade utsläpp och tabellen över återlämnade utsläppsrätter kan registeradministratören föra in aktuellt saldobelopp i tabellen över efterlevnadsstatus. Berörd myndighet får enligt artikel 21 i den föreslagna registerförordningen instruera registeradministratören att ändra en anläggnings verifierade utsläpp i tabellen för att stå i överensstämmelse med de detaljerade krav som uppställs enligt bilaga V i handelsdirektivet.

Den 1 maj 2006 och varje år därefter skall registeradministratören informera Naturvårdsverket om tabellen för efterlevnadsstatus. Om inga uppgifter om verifierade utsläpp finns för aktuell anläggning kan Naturvårdsverket uppskatta en utsläppsmängd. Denna uppskattade siffra får emellertid inte införas i tabellen för verifierade utsläppsmängder.

Senast den 30 juni 2006, 2007 och 2008 skall registeradministratören annullera alla återlämnade utsläppsrätter och force majeure utsläppsrätter som finns i det nationella innehavarkontot genom att överföra dessa från det nationella innehavarkontot till det nationella annulleringskontot för återlämnade utsläppsrätter.

Banking

En fråga som bör diskuteras i samband med att annullering av utsläppsrätter behandlas, är om Sverige bör utnyttja möjligheten att föra över ej använda utsläppsrätter mellan försöksperioden 2005– 2007 och Kyotoprotokollets första åtagandeperiod (2008–2012). En sådan överföring (s.k. banking) innebär att medlemsstaten i den nya perioden ersätter utsläppsrätter som inte längre är giltiga – och som heller inte överlämnats och annullerats senast den 30 april under något av den tidigare periodens år – med nya rätter som då blir giltiga under den nya perioden.

Av artikel 13 i handelsdirektivet framgår att en medlemsstats handlingsutrymme i detta avseende ser olika ut i övergången mellan

försöksperioden 2005–2007 och Kyotoprotokollets första åtagandeperiod respektive mellan Kyotoprotokollets första (2008–2012) och andra åtagandeperiod (2013 och framåt), på följande vis:

  • Av artikel 13.2 framgår att en medlemsstat får använda banking mellan perioden 2005–2007 och Kyotoprotokollets första åtagandeperiod (2008–2012).
  • Av artikel 13.3 framgår att banking skall ske mellan Kyotoprotokollets åtagandeperioder.

Delegationen har diskuterat huruvida banking bör utnyttjas av Sverige mellan försöksperioden (2005–2007) och första åtagandeperioden (2008–2012).

Att tillåta banking är i princip en effektivitetshöjande åtgärd eftersom banking skapar en tidsmässig flexibilitet, vilket innebär att en åtgärd som vidtas under en period får tillgodoräknas under en senare period.

I ett väl fungerande handelssystem är det den totalt tilldelade mängden utsläppsrätter som spelar roll för priset på utsläppsrätter. Om banking tillåts mellan försöksperioden (2005–2007) och första åtagandeperioden (2008–2012) ändras den totalt tilldelade mängden som kommer att påverka priset från antalet som delas ut för perioden (2005–2007) till antalet som delas ut för perioden (2005– 2012). Om tilldelningen förväntas bli markant lägre under perioden 2008–2012

7

jämfört med perioden 2005–2007 kan det vara ekono-

miskt rationellt att vidta åtgärder nu och spara utsläppsrätter till denna senare period. På så sätt utjämnas prisskillnader mellan perioder vilket är samhällsekonomiskt fördelaktigt eftersom miljöeffekten i det närmaste är oberoende av när inom perioden utsläppen äger rum.

Om banking däremot inte tillåts mellan försöksperioden och första åtagandeperioden blir sparade utsläppsrätter i slutet av försöksperioden utan värde. Därmed skapas inte incitament att vidta åtgärder tidigare för att kunna tillgodogöra sig dessa under en senare period.

Enligt delegationen kan emellertid banking mellan försöksperioden och första åtagandeperioden vara förenat med vissa problem. Ett problem är att EU har ett bindande åtagande för första åtagandeperioden att minska utsläppen med åtta procent i förhållande till utsläppen år 1990. Om för många utsläppsrätter sparas under för-

7

Tilldelningen för första åtagandeperioden fastställs enligt handelsdirektivet under år 2006.

söksperioden för att överföras till första åtagandeperioden finns det risk för att åtagandet inte kan hållas, förutsatt att inte andra korrigerande åtgärder vidtas. Detta gäller för EU som helhet och oavsett om ett eller flera länder tillåter banking. I Kyotoprotokollet sägs inte något om att sparade utsläppsrätter från perioden 2005–2007 får avräknas mot EU:s åtagande.

Enligt delegationen kan ytterligare ett problem uppstå. Om endast ett land eller ett fåtal länder tillåter banking mellan försöksperioden och första åtagandeperioden måste dessa länder ”växla in” sparade utsläppsrätter mot nya utsläppsrätter som är giltiga under den första åtagandeperioden. Det finns då risk att det fåtal länder som tillåter banking drar till sig utsläppsrätter från aktörer i andra länder som bedömer det fördelaktigt att spara rätter till nästa period. Detta kan speciellt bli fallet om det blir en generös tilldelning under försöksperioden. Skulle antalet sparade utsläppsrätter bli stort skulle det under dessa förutsättningar kunna bli ett problem för det land som tillåter banking att hålla sig inom bördefördelningsåtagandet eller det nationella målet under första åtagandeperioden.

De ovan omtalade riskerna gäller endast för banking mellan försöksperioden och första åtagandeperioden. Banking mellan första och andra åtagandeperioden är obligatoriskt enligt handelsdirektivet.

I ingressen till handelsdirektivet sägs i punkt 9 att medlemsstaterna får föreskriva att de endast utfärdar utsläppsrätter med giltighet under en femårsperiod som inleds 2008 till personer som innehaft utsläppsrätter som annullerats, motsvarande den minskning av utsläppen som dessa personer gjort på sitt nationella territorium under en treårsperiod som inleds 2005.

Delegationen har haft svårt att bedöma hur artikel 13 i handelsdirektivet skall tolkas i ljuset av innehållet i punkt 9 i ingressen i fråga om det enskilda landets möjligheter att begränsa s.k banking. Dessutom finner delegationen att frågan i dag tycks sakna praktisk betydelse. Enligt information som delegationen nyligen erhållit från kommissionens miljödirektorat finns det nämligen en ”shared understanding” bland medlemsländerna att s.k. banking inte skall användas mellan försöksperioden och den första åtagandeperioden.

Delegationen har vid en samlad bedömning av det underlag och den kunskap som finns i dag tagit ställning för att banking inte bör tillåtas mellan försöksperioden (2005–2007) och första åtagandeperioden (2008–2012). I grunden är dock delegationen positiv till

banking, eftersom det ökar möjligheterna till flexibilitet och långsiktighet för berörda verksamhetsutövare.

5.7. Registrering av pantsättning

Delegationen har mot bakgrund av diskussioner som förts med tjänstemän vid kommissionen dragit slutsatsen att rätten till frivillig annullering kan inskränkas på nationell nivå. Som närmare anges i det följande är det därför delegationens uppfattning att inskränkning kan göras bl.a. i det fall en utsläppsrätt är pantsatt.

Delegationens förslag: Om panträtt har upplåtits i en utsläppsrätt skall efter ansökan från pantsättaren en pantsättning registreras på pantsättarens konto där utsläppsrätten finns registrerad. Om panthavaren har ansökt om en sådan registrering skall en preliminär registrering av pantsättningen göras. Energimyndigheten skall därefter förelägga pantsättaren att yttra sig över ansökningen inom två veckor från det att han fick del av föreläggandet. Om pantsättaren inte i tid invänder mot ansökningen, skall pantsättningen slutligt registreras på pantsättarens konto där utsläppsrätten finns registrerad.

När en pantsättning av en utsläppsrätt har upphört skall, på motsvarande sätt som för registrering när panträtt har upplåtits, registreringen tas bort från pantsättarens konto där utsläppsrätten finns registrerad.

5.7.1. Behovet av pantsättning av utsläppsrätter

I registerförordningen saknas bestämmelser om pantsättning av utsläppsrätter. Enligt delegationen finns därmed utrymme för nationella bestämmelser på området.

För finansiella instrument som registreras enligt bestämmelserna i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument har möjligheten till pantsättning stor betydelse för det ekonomiska värdet av sådana tillgångar. För en diskussion om utsläppsrätternas rättsliga ställning hänvisas till kapitel 11. Som kommer att framgå närmare av det kapitlet anser delegationen att utsläppsrätter bör betraktas som finansiella instrument. Regler om pantsättning finns

i 4 kap. kontoföringslagen och rättsverkan av registrering av en panträtt finns i 6 kap. samma lag.

I förarbetena till lagen (2003:113) om elcertifikat diskuterades frågan om behovet av att kunna registrera pantsättningar av elcertifikat i elcertifikatregistret. Där konstaterades att detta behov torde vara begränsat eftersom det var osäkert om banker och andra kreditinstitut skulle komma att godta elcertifikat som säkerhet för krediter. Det konstaterades i förarbetena att det dock inte kunde uteslutas att en aktör på marknaden, som placerat kapital i elcertifikat, önskade belåna dessa för att på så sätt tillgodogöra sig värdet av elcertifikaten i form av krediter. För att undvika att ett avtal om pantsättning, om möjligheten till registrering av pantsättning saknades, felaktigt skulle kunna registreras som t.ex. en överlåtelse av elcertifikat, infördes möjligheten att kunna registrera en pantsättning (prop. 2002/03:40). Liknande behov synes också finnas beträffande utsläppsrätter. Det bör därför införas regler om att pantsättning av utsläppsrätter skall kunna registreras i utsläppsrättsregistret.

5.7.2. Registrering av panträtt

Vid pantsättning av annan lös egendom skall egendomen överlämnas till panthavaren. I ett registersystem har besittningsövergången ersatts av en registeråtgärd, varigenom det framgår att utsläppsrätterna är pantsatta.

5.7.3. Annullering av pantsatta utsläppsrätter

Delegationens förslag: En utsläppsrätt som är pantsatt, får inte annulleras utom för det fall utsläppsrätten inte längre är giltig därför att den tidsperiod för vilken den är utfärdad har gått till ända. Om en utsläppsrätt i sådant fall annulleras skall panthavaren ändå kunna kräva betalning för sin fordran även om den inte förfallit till betalning. En utsläppsrätt som blivit pantsatt får således inte annulleras av andra skäl.

Enligt artikel 12 och 13 i handelsdirektivet kan en utsläppsrätt annulleras i tre olika fall. Det är enligt artikel 12.3 när verksamhetsutövaren överlämnat utsläppsrätter motsvarande de sammanlagda

utsläppen kalenderåret före. Det är också när en innehavare av en utsläppsrätt begär det enligt artikel 12.4. Slutligen skall en utsläppsrätt annulleras om åtagandeperioden för vilken den utfärdats har gått till ända enligt artikel 13.2 och 13.3 (se avsnitt 5.6).

För elcertifikaten gäller enligt 4 kap. 9 § lagen (2003:113) om elcertifikat att annullering av ett elcertifikat inte får ske om certifikatet är pantsatt enligt en preliminär eller slutlig registrering på elcertifikatkontot. Fråga är om det i handelssystemet går att ha en liknande lösning som i systemet med elcertifikat.

I artikel 24 i registerförordningen anges att registeradministratören alltid skall utföra alla uppdrag som en kontohavare lämnar i fråga om frivillig annullering av utsläppsrätter. Vid korrespondens med tjänstemän vid kommissionen har de angivit att regler om pant m.m. kan införlivas i respektive lands egen lagstiftning. Delegationen utgår därför från att artikel 24 inte kommer att förhindra nationella bestämmelser om pantsättning som har företräde framför bestämmelserna om frivillig annullering. Delegationen finner mot bakgrund av vad nu anförts att det inte finns några vägande skäl mot att förbjuda annullering av pantsatta utsläppsrätter. Delegationen föreslår därför att annullering inte bör få ske om utsläppsrätten är pantsatt utom vad gäller annullering efter tidsperiodens slut enligt bestämmelserna i artikel 13.2 och 13.3. Det innebär att det finns behov av en bestämmelse som säkerställer panträttens funktion som säkerhet vid krediter i dessa fall av annullering.

För att en borgenär skall vara skyddad mot att hans panträtt mister sitt värde är det viktigt att han kan söka betalning ur en pantsatt utsläppsrätt fastän den fordran som panträtten utgör säkerhet för inte är förfallen till betalning. En liknande bestämmelse om att en borgenär kan söka betalning ur pantsatt egendom trots att den fordran som panten utgör säkerhet för inte har förfallit till betalning finns i 3 kap. 6 § sjölagen (1994:1009). Det är i den lagen fråga om situationer där pantens värde, av skäl som närmare framgår av lagrummet, riskerar att gå förlorat. En utsläppsrätt, vars giltighetstid är begränsad, mister sitt värde när giltighetstiden har gått till ända. Enligt delegationen är det av stor betydelse att en panthavare kan säkra sin rätt till betalning när giltighetstiden för den pantsatta utsläppsrätten närmar sig sitt slut.

5.7.4. Ansökan om pantsättning

Den enklaste ordningen utifrån behörighetsfrågor är, för såväl berörda parter som Energimyndigheten, att pantsättaren ansöker om att pantsättningen skall registreras. Pantsättaren är således den som i första hand skall ansöka om att pantsättningen registreras i utsläppsrättsregistret.

För att stärka panthavarens ställning i de fall pantsättaren har underlåtit att ansöka om registrering av pantsättningen bör dock en bestämmelse införas, som innebär att även panthavaren kan ansöka om att pantsättningen registreras. En preliminär registrering skall då göras i utsläppsrättsregistret. I anslutning till registreringen skall Energimyndigheten förelägga pantsättaren att yttra sig över ansökningen inom två veckor från det att denne fått del av föreläggandet. Om pantsättaren inte har något att invända mot ansökningen får det förutsättas att panthavarens uppgifter är korrekta. Energimyndigheten skall då slutligt registrera pantsättningen.

Om en pantsättning har upphört måste även detta registreras. Det normala förfarandet torde vara att parterna i samband med pantsättningen avtalar om att panthavaren skall ansöka om att registreringen om pantsättningen skall tas bort. På motsvarande sätt som vid pantsättning bör det finnas möjlighet för panthavaren att ansöka om att pantsättningen skall tas bort. Vad som sagts i det föregående om föreläggande samt preliminär och slutlig registrering vid pantsättning som sökts av panthavaren bör tillämpas även vid registrering av att en pantsättning skall tas bort.

5.8. Registrering av konkurs, utmätning, betalningssäkring och kvarstad

Delegationens förslag: Om Energimyndigheten har underrättats om att en innehavare av ett konto i utsläppsrättsregistret har försatts i konkurs, eller att en utsläppsrätt utmätts, belagts med kvarstad eller blivit föremål för betalningssäkring skall detta registreras i utsläppsrättsregistret. Får Energimyndigheten en underrättelse om att ett beslut om konkurs har upphävts, en underrättelse om att en konkurs har avslutats, eller en underrättelse om att en utmätning, kvarstad eller betalningssäkring har upphävts eller återgått, skall registreringen tas bort.

En utsläppsrätt som är utmätt, belagd med kvarstad eller blivit föremål för betalningssäkring får inte annulleras utom för det fall utsläppsrätten inte längre är giltig därför att den tidsperiod för vilken den är utfärdad har gått till ända. En utsläppsrätt som blivit föremål för någon av de nämnda åtgärderna får således inte annulleras av andra skäl.

5.8.1. Konkurs

Som framgår nedan skall utsläppsrätter inte vara undantagna från utmätning. Enligt 3 kap. 3 § konkurslagen räknas till ett konkursbo i princip all egendom som är sådan att den kan utmätas och som tillhörde gäldenären när konkursbeslutet meddelades. Utsläppsrätter kommer således att ingå i konkursboet och där utgöra en tillgång. För att detta skall fungera praktiskt måste ett tillägg göras i konkursförordningen (1987:916) så att Energimyndigheten underrättas om ett konkursbeslut så att uppgiften omedelbart kan föras in i utsläppsrättsregistret. Skulle ett konkursbeslut upphävas av högre rätt måste en underrättelse om detta gå till Energimyndigheten för att myndigheten omedelbart skall kunna ta bort registreringen om konkurs ur registret. När en konkurs har avslutats åligger det konkursförvaltaren att lämna uppgift om detta till Energimyndigheten.

5.8.2. Utmätning av utsläppsrätter

En förutsättning för att egendom skall kunna utmätas är att den utgör en förmögenhetstillgång som kan överlåtas. När egendom utmäts innebär det att den utmätta egendomen tas i anspråk för verkställighet av en dom eller annan exekutionstitel.

Vid en jämförelse med annan egendom finns det beträffande utsläppsrätter en avgörande skillnad. Ett visst antal utsläppsrätter som motsvarar gjorda utsläpp av växthusgaser måste varje år annulleras för att verksamhetsutövaren skall slippa att betala en särskild avgift. Genom att utmäta utsläppsrätter hos verksamhetsutövaren skulle denne drabbas av den merkostnad som den särskilda avgiften innebär. Det kan ifrågasättas om det är rimligt att innehavet av utsläppsrätter skall kunna utmätas. I 4 kap. 3 § utsökningsbalken finns bestämmelser som bygger på tillämpning av pro-

portionalitetsprincipen som innebär att utmätning endast kan komma i fråga om det belopp som beräknas flyta in, efter avdrag för kostnader som uppkommer efter utmätningen, utgör ett överskott som gör åtgärden försvarlig. Genom tillämpning av denna princip undviks att utmätning görs av utsläppsrätter om det finns annan egendom att utmäta.

5.8.3. Betalningssäkring och kvarstad

Betalningssäkring kan användas för att säkerställa det allmännas krav enligt lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter. Som förutsättning för att bevilja åtgärden gäller att gäldenären försöker att komma undan sin betalningsskyldighet och att skulden är betydande. På begäran av skattemyndigheten kan kronofogdemyndigheten därefter omedelbart verkställa beslutet. I fråga om verkställighet av beslut om betalningssäkring skall enligt 11 § i nämnda lag bl.a. 5 kap. utsökningsbalken rörande undantag från utmätning tillämpas.

Kvarstad innebär en av domstol beslutad säkerhetsåtgärd, vilken kan förekomma i såväl civilrättsliga som straffrättsliga sammanhang. Bestämmelser om kvarstad finns i 15 kap. respektive 26 kap. rättegångbalken. Vid verkställighet av beslut om kvarstad för fordran skall i princip samma regler tillämpas som vid utmätning. Enligt 16 kap. 13 § utsökningsbalken skall bl.a. 5 kap. utsökningsbalken tillämpas. Bestämmelsen i 4 kap. 3 § utsökningsbalken kan även i dessa sammanhang innebära att utsläppsrätter inte tas i anspråk, om annan egendom bedöms vara lämpligare. Gällande bestämmelser rörande betalningssäkring och kvarstad kan således enligt delegationens mening tillämpas även på utsläppsrätter.

Sammanfattningsvis skall således de inskränkningar i förfoganderätten till utsläppsrätterna som nämns i detta avsnitt framgå av utsläppsrättsregistret. Som ett skydd för rättighetshavare och tredje man, som avser att förvärva utsläppsrätter, skall därför, enligt delegationen, konkurs, utmätning, kvarstad och betalningssäkring registreras i utsläppsrättsregistret.

5.8.4 Annullering av en utsläppsrätt som är utmätt eller belastad på annat sätt.

Motsvarande som gäller för annullering av utsläppsrätter som är pantsatta gäller i fråga om en utsläppsrätt som är utmätt, belagd med kvarstad eller har blivit föremål för betalningssäkring. De inskränkningar som tidigare angivits för annullering av en pantsatt utsläppsrätt gäller även när en utsläppsrätt är utmätt, belagd med kvarstad eller har blivit föremål för betalningssäkring utom för det fall utsläppsrätten inte längre är giltig därför att den tidsperiod för vilken den är utfärdad har gått till ända. Kronofogdemyndigheten skall i fråga om utmätning, kvarstad och betalningssäkring tillämpa bestämmelserna i 4 kap. 3 § utsökningsbalken som innebär att myndigheten har att beakta att utmätningen skall ske endast om det belopp som kan beräknas flyta in ger ett överskott som är försvarligt. För det fall giltighetstiden för en utsläppsrätt närmar sig sitt slut bör kronofogdemyndigheten i de fall myndigheten överväger att utmäta utsläppsrätten handlägga ärendet skyndsamt så att egendomens värde inte går förlorat.

5.9. Rättsverkningar av registrering

Delegationens förslag: En innehavare av ett konto i utsläppsrättsregistret skall, med de begränsningar som framgår av kontot, anses ha rätt att förfoga över de utsläppsrätter som finns registrerade på kontot.

Delegationens bedömning: Det saknas möjlighet att införa regler om godtrosförvärv av utsläppsrätter såsom vid dubbelöverlåtelse på motsvarande sätt som t.ex. gäller för elcertifikat.

5.9.1. Traditionsprincipen

När det gäller lös egendom har besittningen till egendomen betydelse när det gäller konflikter med tredje man. Genom att besittningen av egendomen övergår till förvärvaren kan en köpare som är i god tro få skydd mot säljarens borgenärer. Köparen får också skydd mot andra, som tidigare träffat avtal med säljaren om att för-

värva egendomen. Det är således en traditionsprincip som gäller, dvs. att egendomen överlämnats (traderats) till köparen.

5.9.2. Inskrivningsprincipen

En annan princip som ger köparen skydd mot andra intressenter och som tillämpas beträffande finansiella instrument, är den s.k. inskrivningsprincipen, som tagit sig uttryck i 6 kap. kontoföringslagen. De principer som bestämmelserna där ger uttryck för innebär till en början att den som är antecknad som ägare till finansiella instrument på ett konto skall, med de begränsningar som framgår av kontot, anses berättigad att förfoga över de finansiella instrument som finns registrerade på kontot (se 5 kap. 1 §). Bestämmelsens innebörd är endast den att den registrerade ägaren presumeras ha rätt att förfoga över de finansiella instrument som finns på kontot. På kontot kan det finnas information som inskränker innehavarens rätt att förfoga över det finansiella instrumentet.

5.9.3. Överlåtarens borgenärer

Om en anmälan om överlåtelse av ett finansiellt instrument har registrerats, får instrumentet därefter enligt vad som sägs i 6 kap. 2 § kontoföringslagen inte tas i anspråk av överlåtarens borgenärer för andra rättigheter än sådana som var registrerade när anmälan registrerades. Genom denna bestämmelse slås inskrivningsprincipen fast. Den gäller i förhållande till överlåtarens borgenärer och innebär att sakrättsligt skydd uppnås i och med att anmälan om överlåtelsen registrerats hos en central värdepappersförvarare.

5.9.4. Dubbelöverlåtelse

Om samma finansiella instrument överlåtits till flera var för sig, har den överlåtelse företräde för vilken anmälan om överlåtelse registrerades först. En registrering av anmälan ger dock inte en överlåtelse företräde framför en tidigare överlåtelse om förvärvaren, när anmälan om överlåtelsen registrerades, kände till eller borde ha känt till den tidigare överlåtelsen. Detta skall även gälla förvärv genom bodelning, arv, testamente, bolagsskifte eller liknande för-

värvssätt när fråga uppkommer om företrädet mellan ett sådant förvärv och en senare överlåtelse.

5.9.5. Andra godtrosförvärv än dubbelöverlåtelse

Har ett finansiellt instrument överlåtits i annat fall än vid dubbelöverlåtelse av någon som inte ägde det, blir överlåtelsen giltig, om överlåtaren vid tidpunkten för överlåtelsen var antecknad på ett avstämningskonto som ägare till instrumentet samt anmälan om överlåtelsen har registrerats och förvärvaren då varken kände till eller borde ha känt till att överlåtaren inte ägde det finansiella instrumentet. Detta gäller även vid överlåtelse från den som ägde det finansiella instrumentet, men som saknade rätt att förfoga över instrumentet genom överlåtelsen. Detta gäller även vid pantsättning.

5.9.6. Rättsverkan av registrering av utsläppsrätter

Utgångspunkt för regleringen av de rättsverkningar som följer av registrering av utsläppsrätter bör enligt delegationen vara vad som föreskrivs om finansiella instrument i kontoföringslagen. Rättsverkningarna av en registrering kommer därmed att följa vad som är föreskrivet om rättsverkningar av registrering av elcertifikat i 3 kap. lagen (2003:113) om elcertifikat.

När det gäller utsläppsrätter ersätts således besittningsövergången med en registreringsåtgärd. En registrering av en utsläppsrätt på ett konto i utsläppsrättsregistret skall ha motsvarande funktion och en sådan registrerings rättsverkningar bör därför regleras.

Frågan om rättsverkan av en registrering har ett nära samband med vid vilken tidpunkt god tro skall föreligga, för att det skall kunna bli fråga om ett sakrättsligt skyddat förvärv. När det gäller utsläppsrätter kan den som avser att ingå avtal om överlåtelser eller pantsättning av utsläppsrätter genom utsläppsrättsregistret inhämta information om säljaren innehar en utsläppsrätt och om han har rätt att förfoga över denna. Den tidpunkt då god tro skall föreligga bör således relateras till den tidpunkt då överlåtelsen eller pantsättningen registreras i utsläppsrättsregistret.

När det gäller överlåtelser av utsläppsrätter blir köpare och säljare obligationsrättsligt bundna genom avtalet dem emellan.

Utsläppsrättsregistrets funktion är inte bara att ”förvara” utsläppsrätterna, utan det skall också ge marknadens aktörer information om kontohavarens möjlighet att förfoga över de utsläppsrätter som finns på hans konto. Det kan dock bara bli fråga om en presumtion om vem som har rätt att förfoga över de utsläppsrätter som finns registrerade på kontot. Denna presumtion skall, av naturliga skäl, inte gälla om informationen på kontot säger något annat.

Upplåten panträtt i en utsläppsrätt skall registreras i utsläppsrättsregistret. Enligt vad som angetts ovan om innehållet i kontoföringslagen (6 kap. 2 §) får ett finansiellt instrument för vilken det finns en överlåtelse registrerad, inte tas i anspråk av överlåtarens borgenärer för annan rättighet än sådan som var registrerad när överlåtelsen registrerades. På motsvarande sätt som gäller beträffande elcertifikat bör enligt delegationen en ansökan om överlåtelse av en pantsatt utsläppsrätt avslås. Därmed finns det enligt delegationen inget behov av en reglering motsvarande den i 6 kap. 2 § kontoföringslagen.

Enligt delegationen saknas möjlighet att införa regler för godtrosförvärv såsom vid dubbelöverlåtelse p.g.a. att registersystemet innebär noteringar om förvärv i annat land än där överlåtaren har utsläppsrätten noterad.

5.10. Behandling av personuppgifter

Utsläppsrättsregistret kommer i huvudsak att omfatta juridiska personer. Vissa privatpersoner kan dock av miljömässiga eller andra skäl vara intresserade av att förvärva utsläppsrätter och därmed också komma att registreras i registret. Därigenom kommer informationen som direkt eller indirekt kan hänföras till en fysisk person att finnas i registret. Det innebär att bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) äger tillämpning på denna verksamhet och Energimyndigheten skall vara personuppgiftsansvarig enligt personuppgiftslagen för behandling av personuppgifter som sker i registret.

I fråga om personuppgifter skall registret ha de ändamål som anges i 4 kap. 17 § i lagförslaget.

Personuppgiftslagen innehåller en bestämmelse om rättelser (28 §). Mot bakgrund av att registerförordningen ännu inte är klar och vissa bilagor ännu inte ens presenterats är det inte i skrivande stund möjligt att avgöra om personuppgiftslagens rättelsebestäm-

melse kan bli tillämplig när det gäller uppgifter i utsläppsrättsregistret eller om det i stället kommer att finnas bestämmelser i detta hänseende i registerförordningen.

5.11. Sekretess av uppgifter i utsläppsrättsregistret

Delegationens förslag: Sekretess skall gälla hos Energimyndigheten i verksamhet som avser förandet av utsläppsrättsregistret för uppgift som lämnar eller bidrar till upplysning om ställningen på ett innehavarkonto, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att kontoinnehavaren lider skada. Energimyndigheten skall lämna ut uppgift i utsläppsrättsregistret om ställningen på ett konto i registret till tillsynsmyndigheten.

Enligt artikel 17 i handelsdirektivet skall beslut om fördelning av utsläppsrätter och sådana rapporter om utsläpp som krävs enligt tillståndet för utsläpp av växthusgaser och som innehas av den behöriga myndigheten göras tillgängliga för allmänheten. Vidare gäller enligt samma artikel begränsningar till allmänhetens tillgång enligt vad som fastställs i artikel 3.3 och artikel 4 i direktiv 2003/4/EG av den 28 januari 2003 om allmänhetens tillgång till miljöinformation och om upphävande av rådets direktiv 90/313/EG (miljöinformationsdirektivet).

Enligt artikel 19.2 i handelsdirektivet skall utsläppsrättsregistret vara tillgängligt för allmänheten. I artikel 19.3 föreskrivs bl.a. att utsläppsrättsregistret skall innehålla gemensamma uppgifter för spårning av utfärdande, innehav, överlåtelse och annullering av utsläppsrätter, för att i förekommande fall ge allmänheten tillgång till registret och garantera sekretessen. I ingressen till registerförordningen finns angivet att allmänheten skall ha tillgång till miljöinformation som finns i registersystemet i enlighet med bestämmelserna i miljöinformationsdirektivet.

Enligt artikel 5 i registerförordningen skall medlemsstaten, behöriga myndigheter och registeradministratören respektera den sekretess som är förknippad med den information som finns i de berörda registren. Medlemsstaten, behörig myndighet och registeradministratör får endast använda i registren förekommande information för att uppfylla de krav på information som enligt registerförordningen skall ingå i de rapporter som skall redovisas vid angivna tidpunkter och för angivna mottagare via registrets webbsida.

Om information i registren önskas användas på annat sätt måste aktuella kontoinnehavare samtycka till detta. På liknande sätt får inte den centrala administratören lämna information utöver de krav som finns angivna i förordningen. Det påpekas speciellt att varken det centrala registret eller det nationella registret skall begära prisuppgifter på utsläppsrätter.

Inom regeringskansliet sker f.n. ett arbete med miljöinformationsdirektivet för att det – enligt direktivets artikel 10 – skall vara genomfört senast den 14 februari 2005. En departementspromemoria i frågan är avsedd att lämnas under våren 2004. I avvaktan på genomförandet av miljöinformationsdirektivet har delegationen att överväga om det finns behov av ändrade regler i sekretesslagen (1989:100) för att uppfylla de regler om sekretess som finns i handelsdirektivet och i registerförordningen.

8 kap. sekretesslagen innehåller bestämmelser om sekretess med hänsyn främst till skyddet för enskilds ekonomiska förhållanden. Ställningen på ett konto i utsläppsrättsregistret får anses utgöra uppgift om affärs- eller driftsförhållanden eller, när kontohavaren inte kan anses driva näringsverksamhet, om dennes ekonomiska förhållanden.

En ordning med ett utsläppsrättsregister som är offentligt innebär att marknadens aktörer kan inhämta uppgifter rörande andra aktörer och deras innehav av utsläppsrätter och genom sådan information skapa sig en uppfattning om förväntat utbud och förväntad efterfrågan på utsläppsrätter. Därtill kommer att uppgifter om inskränkningar i kontohavarens förfoganderätt kommer dem till del som avser att ingå avtal med kontohavaren. Det kan ifrågasättas om en sådan ordning där det finns information om motpartens innehav av utsläppsrätter gör det möjligt att förhandlingar som föregår överlåtelser av utsläppsrätter kan ske på ett normalt och affärsmässigt sätt. Onödiga förluster kan genom en sådan offentlighet uppstå hos alla aktörer. Särskilt små aktörer kan drabbas, genom att få betala överpriser eller erhålla underpriser på grund av motpartens information om ställningen på kontot.

En ny sekretessbestämmelse i 8 kap. sekretesslagen avseende uppgift om kontoställningen bör därför införas av de skäl som delegationen redovisat. Bestämmelsen skall gälla uppgifter som lämnar upplysning om ställningen på konto i utsläppsrättsregistret, eller som bidrar till att lämna sådan upplysning. Det förstnämnda förhållandet gäller t.ex. förfrågningar om hur många utsläppsrätter som finns registrerade på ett konto. En annan situation är den då någon önskar ett utdrag ur utsläppsrättsregistret, som utvisar hur

många utsläppsrätter som finns registrerade på ett konto i utsläppsrättsregistret. Uppgifter som bidrar till upplysningar om ställningen på kontot kan i stället bestå i att någon exempelvis önskar få tillgång till skriftliga ansökningar om registreringar på kontot, eller förfrågningar genom vilka frågeställaren indirekt skaffar sig upplysning om den totala kontoställningen.

Begränsningen av sekretessbestämmelsens tillämpningsområde innebär att t.ex. uppgifter om kontohavaren som sådan inte omfattas av sekretess. Vidare bör allmänna uppgifter om begränsningar i kontohavarens förfoganderätt till en utsläppsrätt kunna lämnas utan att ställningen på kontot röjs. Även en fråga om det finns några begränsningar i en kontohavares förfoganderätt till en viss närmare angiven utsläppsrätt bör kunna besvaras utan att svaret bidrar till upplysning om ställningen på kontot. Det framgår vidare av 14 kap. 4 § sekretesslagen att sekretess till skydd för den enskilde inte gäller i förhållande till den enskilde själv och i övrigt kan helt eller delvis efterges av honom. Detta innebär att kontohavaren kan medge att exempelvis en bank eller annan får tillgång till uppgifter om ställningen på ett konto i utsläppsrättsregistret.

För att uppnå syftet med sekretessbestämmelsen, dvs. att undvika att förhandlingar som föregår överlåtelser av utsläppsrätter inte kan ske på ett normalt affärsmässigt sätt, bör sekretessbestämmelsen gälla till skydd för samtliga kontohavare och det oavsett om kontohavaren är ett privat bolag, en enskild fysisk person eller t.ex. ett kommunalt bolag.

Då sekretessbestämmelsen begränsats till att avse sådana uppgifter som typiskt sett är känsliga, bör den vara försedd med ett omvänt skaderekvisit, dvs. presumtionen bör vara att uppgiften omfattas av sekretess. Sekretess bör således gälla för uppgifterna om det inte står klart att uppgifterna kan röjas utan att kontohavaren lider skada.

Naturvårdsverket bör som tillsynsmyndighet ha tillgång bl.a. till uppgifter om kontoställningen på verksamhetsutövarnas konton i utsläppsrättsregistret. En bestämmelse om uppgiftsskyldighet myndigheter emellan bryter eventuell sekretess för den uppgift som uppgiftsskyldigheten avser (se 14 kap. 1 § sekretesslagen). En bestämmelse om skyldighet för Energimyndigheten att lämna ut uppgifter från utsläppsrättsregistret till Naturvårdsverket bör därför införas.

Hos Naturvårdsverket gäller sekretess i myndighetens tillsynsverksamhet för uppgift om bl.a. enskilds affärs- eller driftförhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften

röjs, enligt 8 kap. 6 § sekretesslagen, 2 § sekretessförordningen (1980:657) och p. 9 i bilagan till sekretessförordningen. Skaderekvisitet är i dessa fall rakt, dvs. presumtionen är att uppgifterna blir offentliga. Endast om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgifterna röjs, kan uppgifterna hemlighållas. En uppgift som lämnar eller bidrar till upplysning om ställningen på ett konto i utsläppsrättsregistret måste anses vara en typiskt sett känslig uppgift som i de flesta fall kommer att omfattas av sekretess även vid tillämpning av ett rakt skaderekvisit. Mot bakgrund av den sekretessreglering som redan gäller för Naturvårdsverket anser delegationen att det saknas anledning att utsträcka den ovan föreslagna sekretessbestämmelsens tillämpningsområde till Naturvårdsverket.

6. Straff och andra sanktioner samt skadestånd

I detta kapitel lämnas förslag på straff och andra sanktioner samt skadestånd. I avsnitt 6.1 tar delegationen upp frågor om kriminalisering av vissa förfaranden utöver vad som föreskrivs i den i prop. 2004/04:132 föreslagna lagen om utsläpp av koldioxid. I avsnitt 6.2 behandlas frågan om att tillsynsmyndigheten kan offentliggöra namnen på de verksamhetsutövare som inte fullgör sina skyldigheter att redovisa utsläppsrätter och att en verksamhetsutövare kan bli skyldig att betala en avgift för sin underlåtenhet att överlämna tillräckligt många utsläppsrätter. I avsnitt 6.3 tar delegationen upp frågan om statens skadeståndsansvar som hör samman med tekniska brister i hanteringen av det nationella utsläppsrättsregistret och anslutande register samt skadestånd till följd av behandling av personuppgifter enligt personuppgiftslagen (1998:204).

6.1. Straff

Delegationens förslag: Straffansvar införs – utöver vad som kommer att gälla enligt lagen (2004:000) om utsläpp av koldioxid – för den som uppsåtligen lämnar oriktig eller vilseledande uppgift om övervakning eller i sin rapport om utsläpp av koldioxid.

I artikel 16 i handelsdirektivet föreskrivs att medlemsstaterna skall införa påföljder för överträdelser av de bestämmelser som införts i enlighet med direktivet. Påföljderna skall vara effektiva, proportionella och avskräckande. Sådana regler är nödvändiga för förtroendet för systemet med handel av utsläppsrätter. Regeringen föreslår i prop. 2003/04:132 att underlåtenhet att lämna uppgifter och att lämna oriktiga uppgifter kriminaliseras i vissa där angivna fall. I kapitel 4 redogör delegationen bl.a. för hur övervakning och rappor-

tering av utsläpp skall gå till. Bestämmelser om detta införs i 5 kap. lagen om handel med utsläppsrätter. Enligt delegationen är det viktigt för att övervakningen och rapporteringen skall bli effektiv att den som lämnar vilseledande eller felaktiga uppgifter kan dömas till ansvar.

6.2. Andra sanktioner

Delegationens förslag: Namnet på verksamhetsutövare som inte senast den 30 april har överlämnat tillräckligt många utsläppsrätter i förhållande till utsläppen av växthusgaser året före skall offentliggöras.

Verksamhetsutövaren skall på grund av underlåtenheten att överlämna tillräckligt många utsläppsrätter betala en avgift till staten som grundas på skillnaden mellan överlämnade utsläppsrätter och faktiska utsläpp räknat i ton koldioxidekvivalenter. Avgiften skall fastställas till ett belopp som för varje ton koldioxidekvivalenter motsvarar 40 euro för perioden 2005–2007 och 100 euro för åtagandeperioderna därefter med början år 2008.

Betalning av avgiften befriar inte verksamhetsutövaren från skyldigheten att överlämna det antal utsläppsrätter som motsvarar de överskridande utsläppen, när denne skall överlämna utsläppsrätter för det följande kalenderåret.

Det åligger tillsynsmyndigheten att offentliggöra namnen på de verksamhetsutövare som inte överlämnat tillräckligt många utsläppsrätter och att fastställa avgift för en verksamhetsutövares underlåtenhet att överlämna tillräckligt många utsläppsrätter. Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om sättet och platsen för offentliggörandet av namnen.

I artikel 12.3 i handelsdirektivet finns bestämmelser om att en verksamhetsutövare senast den 30 april varje år skall överlämna det antal utsläppsrätter som motsvarar de sammanlagda utsläppen från anläggningen under föregående år. Jämförelsen skall göras med utgångspunkt i den kontroll som skall göras enligt artikel 15 (frågor om kontroll behandlas i kapitel 4).

Enligt artikel 16.2 skall medlemsstaterna se till att namnen offentliggörs på de verksamhetsutövare som bryter mot kraven på överlämnande av tillräckligt många utsläppsrätter enligt artikel 12.3. En bestämmelse av denna innebörd bör därför tas in i lagen

om handel med utsläppsrätter. Enligt delegationen är det lämpligt att tillsynsmyndigheten får till uppgift att fatta beslut om offentliggörande. Föreskrifter om sättet och platsen för offentliggörandet av namnen anser delegationen bör ankomma på regeringen att utfärda. I kapitel 7 föreslås vad som skall gälla för verkställighet av ett beslut om offentliggörande. Dessa förslag är av betydelse för hur regeringen utformar de närmare reglerna för offentliggörandet.

I artikel 16.3 finns bestämmelser om att en verksamhetsutövare som inte senast den 30 april varje år överlämnar tillräckligt många utsläppsrätter för att täcka utsläppen under det föregående året åläggs att betala en avgift för de överskridande utsläppen. Avgiften skall vara 100 euro för varje ton koldioxidekvivalenter som släpps ut från anläggningen och som verksamhetsutövaren inte överlämnat utsläppsrätter för. Betalning av avgiften får enligt artikeln inte befria verksamhetsutövaren från skyldigheten att överlämna det antal utsläppsrätter som motsvarar de överskridande utsläppen, när denne skall överlämna utsläppsrätter för det följande kalenderåret.

1

I artikel 16.4 föreskrivs att för perioden 2005–2007 skall avgiften bestämmas till ett lägre belopp om 40 euro per ton koldioxidekvivalenter. Avgiften bör enligt delegationen bestämmas i svenska kronor enligt kronans värde i förhållande till euron per den 1 maj det år utsläppsrätterna skall överlämnas.

Regler av det innehåll som föreskrivs i artikel 16.3 och 16.4 bör enligt delegationen införas genom den föreslagna lagen om handel med utsläppsrätter.

6.3. Skadestånd

Delegationens förslag: Den som lider skada på grund av tekniskt fel i utsläppsrättsregistret eller i anslutande register skall ha rätt till ersättning av staten. Ersättningen skall sättas ned eller helt falla bort om den som har lidit skada har medverkat till skadan genom att utan skälig anledning låta bli att vidta åtgärder för att bevara sin rätt eller om den skadelidande på något annat sätt har medverkat till skadan genom eget vållande.

1

I prop. 2003/04:132 s. 24 lämnas den förtydligande upplysningen att kravet på att lämna in

utsläppsrätter för dessa överskjutande utsläpp således kvarstår även efter det att (straff)avgiften betalats.

Bestämmelserna i 48 § personuppgiftslagen (1998:204) om skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt lagen om handel med utsläppsrätter.

Delegationens bedömning: Ersättning till följd av handläggningsfel vid hantering av utsläppsrättsregistret får bedömas med utgångspunkt i statens skadeståndsskyldighet i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Även när det gäller ersättning för ren förmögenhetsskada på grund av felaktiga upplysningar eller råd hänvisas till statens skadeståndsansvar enligt 3 kap. skadestånd slagen.

När det gäller fel som kan uppkomma vid förandet av utsläppsrättsregistret

2

är det av betydelse att skilja på två situationer. Skada

kan uppkomma dels på grund av tekniska fel, dels på grund av fel eller försummelse vid handläggningen av registreringsärenden, dvs. att anställda hos Energimyndigheten gör sig skyldiga till en skadegörande handling. Utsläppsrättsregistret kommer att innehålla utsläppsrätter till inte obetydliga värden. Tekniska fel kan medföra felaktiga registreringar, att registreringar fördröjs eller t.o.m. innebära att utsläppsrätter som en gång registrerats på konton i utsläppsrättsregistret raderas ut och kan leda till ekonomiska förluster för kontohavaren. Det är således särskilt viktigt att ersätta skador som kan uppkomma vid tekniska fel. Det tryggar den allmänna omsättningen av utsläppsrätter och ger en rätt till ersättning för dem som har förlitat sig på uppgifter i registret, som sedermera visat sig vara felaktiga. Sist, men inte minst, kan förlusten av utsläppsrätter under den tid det tar att med hjälp av sparade verifikationer på nytt bygga upp ett register vara mycket ekonomiskt kännbar. Mot bakgrund av det anförda bör enligt delegationen en särskild bestämmelse om statens skadeståndsansvar införas.

Bestämmelsen bör utformas efter mönster av 19 kap. 37 § jordabalken, enligt vilken staten har ett strikt ansvar för ett tekniskt fel i fastighetsregistrets inskrivningsdel. Ansvaret bör alltså vara strikt med möjlighet till jämkning vid medvållande. Det kan naturligtvis uppkomma gränsdragningsfrågor beträffande vad som är ett fel eller fördröjning som kan grunda skadestånd. Därvid kan sådana förhållanden som fördröjning av en registrering med anledning av sedvanligt underhåll av registret eller fördröjning orsakad av att en säkerhetsåtgärd vidtagits bli föremål för prövning av tillämpande

2

En beskrivning av registret finns i kapitel 5.

myndigheter. Som ledning för tillämpningen av bestämmelserna i lagen om handel med utsläppsrätter kan då fungera ovannämnda bestämmelser i jordabalken om fastighetsregistret liksom reglerna i 7 kap. 5 lagen (2003:113) om elcertifikat.

I avsnitt 5.2.2 respektive 5.2.3 lämnas en beskrivning av det nationella respektive det centrala registret. Av beskrivningen framgår att de konton och registreringar som verksamhetsutövare och andra intressenter skall kunna förlita sig på finns i det nationella registret. Registreringarna är emellertid beroende av de automatiska kontroller som skall göras i det centrala registret av den centrala förvaltaren och i förekommande fall i registret i köparlandet. Frågan är då om svenska staten även skall kunna bli skadeståndsskyldig för tekniska fel i anslutande register. I registerförordningen finns inte någon bestämmelse om ersättningsskyldighet gentemot de enskilda. I artikel 5 i registerförordningen anges att medlemsstaterna och gemenskapen har det yttersta ansvaret för drift och underhåll av sina register. Enligt delegationen är det av största vikt för registrets trovärdighet att enskilda aktörer hålls skadeslösa för fel som inte beror på dem. Det innebär att svenska staten även kan bli skadeståndsskyldig för fel som har sitt ursprung i det centrala registret

3

eller registret i köparlandet.

Vid sidan av tekniska fel kan skada också uppkomma genom handläggningsfel. Handläggningen av registreringsärenden i utsläppsrättsregistret måste anses innefatta myndighetsutövning. Om staten gjort sig skyldig till fel eller försummelse vid denna handläggning och därvid vållat skada är staten skadeståndsskyldig enligt bestämmelsen om det allmännas skadeståndsansvar i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Det finns inte behov av att vid sidan härav reglera statens ansvar för rena handläggningsfel. Regeln i 3 kap. 3 § skadeståndslagen om det allmännas ansvar för ren förmögenhetsskada, som kan aktualiseras då en myndighet lämnat felaktiga upplysningar eller råd, täcker den situationen att någon anställd genom fel eller försummelse lämnat oriktig information om innehållet i utsläppsrättsregistret, eller, vilket i och för sig torde vara ovanligt, felaktiga råd rörande utsläppsrätterna. Den situationen kräver således inte heller någon särskild bestämmelse i den föreslagna lagen.

3

Delegation har under arbetet med registerförordningen med representanter för kommissio-

nen tagit upp frågan om skadeståndsskyldighet för en enskild medlemsstat vid tekniska fel i registret och även om ersättningsskyldigheten för den enskilda medlemsstaten i förhållande till den centrala förvaltaren. Något svar har delegationen inte fått vid tidpunkten för tryckning av detta betänkande.

Skadeståndskyldighet för handläggningsfel kan endast komma i fråga för handläggning vid kontoföringsmyndigheten.

Utöver vad som nu sagts bör ersättning kunna lämnas enligt 48 § personuppgiftslagen (1998:204) för behandling av personuppgifter i strid med den lagen för uppgifter som registreras enligt lagen om handel med utsläppsrätter.

7. Tillsyn, överklagande och vissa frågor om tillstånd

I detta kapitel behandlas frågor om tillsyn (7.1) och överklagande (7.2). Vidare behandlas frågor om återkallelse av tillstånd i samband med att ett miljötillstånd återkallas och vad som i en sådan situation händer med tilldelade utsläppsrätter (7.3). I ett avslutande avsnitt behandlas vissa andra frågor om tillstånd (7.4).

7.1. Tillsyn

Delegationens förslag: Naturvårdsverkets tillsyn omfattar inte kontoföringsmyndighetens verksamhet.

Myndigheten skall ha rätt att vid vite begära de upplysningar och ta del av de handlingar som behövs för tillsynen.

Myndigheten får vid vite meddela de förelägganden och förbud som behövs för att trygga efterlevnaden av de föreskrifter som omfattas av tillsynen. Om ett föreläggande eller förbud inte har följts skall kronofogdemyndigheten efter ansökan av tillsynsmyndigheten verkställa dess beslut. Ett sådant beslut får verkställas enligt bestämmelserna i utsökningsbalken.

Myndigheten skall på begäran få tillträde till de anläggningar som omfattas av handelssystemet samt lokaler och områden som hör till sådana anläggningar i den utsträckning det behövs för tillsynen. Detta skall dock inte gälla bostäder. Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för tillsynen.

Genom regeringens riktlinjeproposition kring handelssystemet (prop. 2003/04:132, bet. 2003/04:MJU11, rskr. 2004/04:150) har Naturvårdsverket utsetts till tillsynsmyndighet, med ansvar för tillsyn avseende tillstånd, tilldelning, övervakning och rapportering. Enligt delegationen är det viktigt att Naturvårdsverket i denna roll får rätt att begära in de upplysningar som behövs liksom att ta del

av nödvändiga handlingar. Verket måste också kunna meddela de förelägganden och förbud som behövs. För att Naturvårdsverket skall kunna fullfölja sina uppgifter på ett effektivt sätt är det nödvändigt att verket har möjlighet att vitesförelägga verksamhetsutövare och andra som kan inneha nödvändiga upplysningar. Det är vidare av vikt att kronofogdemyndigheten på ansökan av Naturvårdsverket kan verkställa verkets beslut. Verkställigheten skall ske på det sätt som föreskrivs i utsökningsbalken. Naturvårdsverket skall enligt delegationen kunna få handräckning av polisen när det behövs för att få tillträde till anläggningar som omfattas av handelssystemet och andra byggnader som kan vara av intresse. Detta gäller dock inte tillträde till bostäder.

Eftersom utsläppsrätterna bedöms vara finansiella instrument (se kapitel 11) omfattas handeln med dessa inte av tillsynsansvaret enligt lagen om handel av utsläppsrätter. Det blir då i stället en uppgift för Finansinspektionen som har tillsyn över all handel med finansiella instrument.

7.2. Överklagande

Delegationens förslag: Beslut av tillståndsmyndigheten angående tillstånd till utsläpp av koldioxid får överklagas hos miljödomstolen. För överklagande till miljödomstolen och Miljööverdomstolen skall reglerna i miljöbalken gälla.

Beslut av tillsynsmyndigheten angående

  • tilldelning av utsläppsrätter,
  • vitesföreläggande och förbud,
  • offentliggörande av verksamhetsutövare som inte fullgjort sin skyldighet att överlämna tillräckligt många utsläppsrätter, och
  • avgift för underlåtelse att redovisa tillräckligt många utsläppsrätter i förhållande till verkliga utsläpp får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Beslut om offentliggörande av namnet på den verksamhetsutövare som inte överlämnat tillräckligt många utsläppsrätter skall kunna offentliggöras trots att beslutet inte har vunnit laga kraft. Offentliggörandet får ske tidigast när överklagandetiden löpt ut.

Miljödomstolens beslut om återkallelse av ett tillstånd överklagas till Miljööverdomstolen.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Delegationens bedömning: Överklaganderegler beträffande kontoföringsmyndighetens beslut bör inte införas förrän registerförordningen har antagits.

Beslut som kan överklagas är sådana som gäller enskilds ställning i förhållande till det allmänna. Således skall de beslut om tillstånd som länsstyrelserna meddelar kunna överklagas liksom Naturvårdsverkets beslut om tilldelning av utsläppsrätter. Det är naturligt att länsstyrelsens beslut om tillstånd till utsläpp av koldioxid överklagas hos miljödomstolen och att Naturvårdsverkets beslut om tilldelning av utsläppsrätter överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Det är enligt delegationen angeläget att ett så ingripande beslut som att återkalla ett tillstånd inte kräver prövningstillstånd. Med den ordning som delegationen föreslår, som innebär att återkallelse av tillstånd skall beslutas av miljödomstolen, erfordras inte prövningstillstånd till Miljööverdomstolen.

Beslut om offentliggörande av namnen på de verksamhetsutövare som inte senast den 30 april har lämnat tillräckligt många utsläppsrätter i förhållande till utsläppen av växthusgaser året före skall kunna överklagas hos allmän förvaltningsdomstol liksom beslut om avgift för underlåtenhet att inte redovisa tillräckligt många utsläppsrätter.

Tillsynsmyndighetens handläggning av ärenden enligt lagen om handel med utsläppsrätter omfattas av förvaltningslagen. I den lagen saknas bestämmelser om när en förvaltningsmyndighets beslut blir gällande eller med andra ord när det kan verkställas. Olika meningar har förts fram i doktrinen om det skall var först när beslutet vunnit laga kraft eller om ett beslut skall gälla omedelbart utan att enighet kunnat nås i frågan. Inte heller har ett omfattande utredningsarbete under årens lopp lett fram till någon allmän regel om när ett beslut blir gällande.

1

Enligt delegationen talar över-

vägande skäl för att offentliggörandet av en verksamhetsutövares namn skall kunna göras i nära anslutning till att beslutet om offentliggörande meddelas, dock tidigast när överklagandetiden löpt ut. Verksamhetsutövaren har då möjlighet att få beslutet inhiberat i samband med att denne överklagar beslutet till högre instans (se 29 § förvaltningslagen). Avgörande för om högre instans skall meddela inhibition blir bl.a. vilka verkningar ett offentliggörande

1

Se bl.a. Förvaltningsutredningens betänkande SOU 1983:73 s. 22 och 110.

skulle få för den enskilde verksamhetsutövaren även om denne senare får beslutet ändrat i högre instans.

Det är enligt delegationen svårt att f.n. uttala sig i frågor om kontoföringsmyndighetens beslut skall kunna överklagas eller inte. Skälet till detta är att registerförordningen ännu inte beslutats. Regler om överklagande av kontoföringsmyndighetens beslut bör därför anstå till dess att registerförordningen har antagits.

7.3. Återkallelse av tillstånd i vissa fall

Delegationens bedömning: Utfärdande av utsläppsrätter kan ske till aktuell periods slut även om en verksamhetsutövare väljer att lägga ned en anläggnings verksamhet under perioden. Eftersom det är viktigt att upprätthålla den koppling som delegationen tidigare valt att göra mellan tillstånd till utsläpp av koldioxid och erforderliga tillstånd enligt miljöbalken eller äldre miljölagstiftning, kan ett fortsatt utfärdande av utsläppsrätter efter att verksamheten upphört inte ske om miljötillståndet blivit återkallat.

7.3.1. Bakgrund

Genom införandet av handelsdirektivet åläggs medlemsstaterna att se till att från och med den 1 januari 2005 inga anläggningar som omfattas av direktivet bedriver verksamhet som resulterar i koldioxidutsläpp utan att verksamhetsutövaren har tillstånd till detta. En anläggning som har tillstånd och som deltar i handelssystemet från början kommer hösten 2004 att tilldelas ett visst antal utsläppsrätter för åren 2005–2007. Verksamhetsutövaren kommer dock inte att få samtliga utsläppsrätter vid ett tillfälle, utan utfärdandet av rätterna kommer att ske med en viss årlig andel (t.ex. en tredjedel per år) – närmare bestämt den 28 februari år 2005, 2006 och 2007.

2

Hur bör man då göra med utsläppsrätter som tilldelats en anläggning om tillståndet återkallas? Bör utsläppsrätter i sådana fall utfärdas även för åren efter att tillståndet återkallats? Beroende på av vilket skäl tillståndet återkallas gjorde delegationen i delbetän-

2

Enligt direktivets artikel 11.4 skall den behöriga myndigheten senast den 28 februari varje

år utfärda ”ett proportionellt antal” av det sammanlagda antalet utsläppsrätter.

kande 2 (SOU 2003:120) åtskillnad mellan två fall, och tog ställning i det ena:

  • Om en anläggnings tillstånd återkallats på grund av att tillståndet inte har följts, så bedömde delegationen att utsläppsrätter som tilldelats för anläggningen inte skall få utfärdas för de verksamhetsår som följer närmast efter det år som beslutet om återkallelse meddelades.
  • Beträffande frågan om utfärdande av utsläppsrätter bör ske efter att tillståndet återkallats till följd av att verksamheten har upphört valde delegationen däremot att inte ta ställning i delbetänkande 2. Frågan hänsköts i stället till det nu föreliggande delbetänkandet.

7.3.2. Frihetsgrader enligt handelsdirektivet

Av kontakter som sekretariatet hade med en tjänsteman vid Europeiska kommissionen inför delbetänkande 2 framgick att det skulle vara förenligt med direktivet att inte utfärda utsläppsrätter till anläggningar som upphört med sin verksamhet

3

.

Genom bestämmelserna i artikel 7.6 och 7.7 i registerförordningen har det klarlagts vad som skall ske med ett innehavarkonto om ett tillstånd återkallats. Enligt artikel 7.6 skall registerförvaltaren avsluta innehavarkontot för den anläggning som återkallelsen avser. Detta skall ske den 30 juni året efter återkallandet. Enligt artikel 7.7 kan – om innehavarkontot visar ett överskott på utsläppsrätter vid den tidpunkten – överskjutande utsläppsrätter överföras till annat konto som verksamhetsutövaren anvisar.

När det gäller frågan om återkallelse av tillståndet saknas gemenskapsrättsliga regler. Kontakter med företrädare för kommissionen har visat att en medlemsstat själv kan avgöra vad som skall hända med tillståndet om verksamheten upphör. I detta avseende finns följande frihetsgrader:

1. Medlemsstaten bestämmer att tillståndet skall återkallas när verksamheten upphör. I detta fall kan inga ytterligare utsläppsrätter utfärdas för åren efter att tillståndet återkallats, eftersom ett giltigt tillstånd inte längre finns.

2. Medlemsstaten bestämmer att tillståndet skall gälla hela den aktuella perioden. En medlemsstat kan bestämma att om verksam-

3

Se SOU 2003:120, s. 116 f.

heten upphör så skall tillståndet ändå inte återkallas förrän vid periodens slut. T.ex. skulle ett tillstånd som tilldelas under år 2004 då gälla hela perioden 2005–2007, oavsett om verksamheten upphör under denna tid. I detta fall kan utsläppsrätter utfärdas även åren efter att verksamheten upphört, fram till och med det sista året i perioden.

Slutsatsen blir alltså att en medlemsstat själv kan avgöra om utfärdande av utsläppsrätter skall ske även efter att en anläggnings verksamhet har upphört, men med restriktionen att fortsatt utfärdande i sådana fall som längst kan ske till aktuell periods slut.

7.3.3. Koppling mellan tillstånd enligt handelsdirektivet och miljötillstånd

Delegationen har tidigare valt att som villkor för tillstånd till utsläpp av koldioxid ange att anläggningarna också skall ha erforderliga tillstånd enligt miljöbalken eller äldre miljölagstiftning. Genom en sådan koppling sker den samordning av förfarande och villkor mellan IPPC-direktivet och handelsdirektivet som föreskrivs i artikel 8 i handelsdirektivet. Härmed kan ett tillstånd enligt handelsdirektivet endast gälla så länge inte erforderliga tillstånd enligt miljöbalken eller äldre miljölagstiftning återkallats.

Om utsläppsrätter fortsatt skall utfärdas även efter att en anläggnings verksamhet har upphört, så kan det således bara ske så länge inte erforderliga tillstånd enligt miljöbalken eller äldre miljölagstiftning återkallats. Enligt miljöbalken (24 kap. 3 §) får tillståndsmyndigheten återkalla ett miljötillstånd om verksamheten slutligt har upphört. En verksamhetsutövare som lagt ned en anläggnings verksamhet – men som fortsatt vill få utsläppsrätter utfärdade för anläggningen – kan härmed inte vara helt säker på att miljötillståndet, och därmed också tillståndet enligt handelsdirektivet, kommer att vara giltigt hela perioden. I praktiken torde dock inte verksamhetsutövarens osäkerhet i detta hänseende behöva vara så stor. Enligt uppgifter från Naturvårdsverket till delegationens sekretariat återkallas nämligen miljötillstånd för en verksamhet som upphört i allmänhet först om verksamhetsutövaren anmäler om att så skall ske.

7.3.4. Delegationens bedömning

Enligt delegationens mening finns argument såväl för som emot att utsläppsrätter fortsatt bör utfärdas efter att en verksamheten har upphört.

  • För att utsläppsrätter fortsatt bör utfärdas efter att verksamheten upphört talar att jämfört med en situation där utsläppsnivåerna bestäms av staten genom skatt och/eller gränsvärden för enskilda anläggningar, så innebär handel med utsläppsrätter att besluten om i vilken mån man vill reducera sina utsläpp helt (eller i varje fall i större utsträckning) läggs på verksamhetsutövaren. Att kunna välja att reducera sina utsläpp genom att upphöra med verksamheten och realisera intäkten från utsläppsrätterna är därför ett ekonomiskt incitament i handel med utsläppsrätter, som det kan finnas skäl att upprätthålla.
  • Emot att utsläppsrätter fortsatt bör utfärdas efter att verksamheten upphört talar bl.a. att staten inte bör ge vad som kan uppfattas som ett bidrag till nedläggning av en verksamhet. Vidare torde det i praktiken vara osannolikt att någon verksamhetsutövare kommer att lägga ned verksamheten enbart med hänsyn till värdet på de utsläppsrätter han tilldelas, vilket kan tala för att man heller inte bör öppna för en sådan möjlighet. Ett tredje skäl kan vara att en anläggning inte bör tilldelas fler utsläppsrätter än vad den behöver – om rätter utfärdas till en anläggning vars verksamhet upphört så kunde det utsläppsutrymmet i stället ha givits till någon annan anläggning som bättre behöver det.

Vid en samlad bedömning har delegationen kommit till slutsatsen att det bör vara möjligt att fortsatt utfärda utsläppsrätter till aktuell periods slut i det fall en verksamhetsutövare frivilligt väljer att lägga ned en anläggnings verksamhet under perioden.

Samtidigt anser delegationen att den koppling som tidigare valts mellan tillstånd till utsläpp av koldioxid och erforderliga tillstånd enligt miljöbalken eller äldre miljölagstiftning är viktig att upprätthålla. Delegationen finner därför inte skäl att ändra det förslag till reglering avseende återkallande av tillstånd som lämnades i delbetänkande 2.

Principen att utsläppsrätter efter att verksamheten upphört fortsatt bör utfärdas till aktuell periods slut är dock enligt delegationens bedömning möjlig att tillgodose med det förslag till reglering

avseende återkallande av tillstånd som lämnades i delbetänkande 2. Visserligen kan en verksamhetsutövare som lägger ned sin verksamhet i och med detta inte vara helt säker på att miljötillståndet, och tillståndet enligt handelsdirektivet, kommer att vara giltigt hela perioden, eftersom tillståndsmyndigheten fortfarande får återkalla tillståndet. Men miljötillstånd för en verksamhet som upphört återkallas enligt praxis först om verksamhetsutövaren anmäler om att så skall ske, och man får också förutsätta att den verksamhetsutövare som lägger ned sin verksamhet och fortsatt vill få utsläppsrätter utfärdade inte anmäler om återkallelse av sitt miljötillstånd.

7.4. Andra frågor om tillstånd

Delegationens förslag: Tillstånd skall inte kunna återkallas för det fall en verksamhetsutövare underlåtit att redovisa tillräckligt många utsläppsrätter.

Om en verksamhetsutövare som har tillstånd att släppa ut koldioxid inte uppfyller de krav som kan komma att ställas vad avser övriga växthusgaser kan tillståndet återkallas eller villkor i tillståndet ändras eller upphävas.

7.4.1. Tillstånd och underlåtenhet att överlämna utsläppsrätter

Enligt artikel 6.2 e i handelsdirektivet skall tillstånd för utsläpp av växthusgaser innehålla skyldighet att överlämna utsläppsrätter motsvarande de sammanlagda utsläppen från anläggningen under varje kalenderår. Överlämnande av utsläppsrätter skall, efter kontroll i enlighet med artikel 15, göras inom fyra månader efter det ifrågavarande kalenderårets slut.

I prop. 2003/04:132 föreslår regeringen att tillstånd till utsläpp av koldioxid skall förenas med villkor om skyldighet att överlämna utsläppsrätter motsvarande gjorda utsläpp. Vidare föreslår regeringen att ett tillstånd skall kunna återkallas om ett villkor som tillståndet är förenat med inte har följts och avvikelsen är av allvarlig art. I propositionen lämnas exempel på när det kan vara fråga om en allvarlig avvikelse och det överlämnas till rättstillämpande myndigheter att närmare bedöma när så är fallet. Utredningen lämnade

inte i delbetänkande 2 något förslag på att skyldigheten att överlämna tillräckligt många utsläppsrätter skulle utgöra ett villkor till tillståndet att släppa ut koldioxid.

Som framgått av avsnitt 6.2 så följer på en underlåtenhet att överlämna tillräckligt många utsläppsrätter vissa sanktioner. För det första skall verksamhetsutövare betala en avgift för sin underlåtenhet och för det andra skall verksamhetsutövarens namn offentliggöras. De förslag som lämnats i avsnitt 6.2 är ett införlivande av artiklarna 16.2–16.4 i handelsdirektivet. Enligt uppgift från tjänstemän vid kommissionen är det tänkt att sanktionerna i artikel 16 exklusivt skall reglera vad som skall följa på en underlåtenhet att överlämna utsläppsrätter enligt artikel 12. Enligt delegationen bör därför underlåtenheten att överlämna tillräckligt många utsläppsrätter inte kunna föranleda att ett tillstånd återkallas.

7.4.2. Tillstånd och andra växthusgaser

Förslaget till lag om handel med utsläppsrätter har för avsikt att införliva handelsdirektivet så långt det är möjligt. Handelsdirektivet reglerar utsläpp av växthusgaser. Således talas t.ex. i utredningens förslag om tillstånd till utsläpp av växthusgaser (se 2 kap. 1 § lagen om handel med utsläppsrätter). I en övergångsbestämmelse anges att med växthusgaser skall förstås endast koldioxid under perioden 2005–2007. Enligt den i prop. 2003/04:132 föreslagna lagen om utsläpp av koldioxid kommer tillstånd att beviljas för utsläpp av koldioxid (se 2 kap. 1 § lagen om utsläpp av koldioxid). I den lagen sägs inte något om att tillstånden skall vara tidsbegränsade.

Det är i dagsläget svårt att säga något om vilka andra växthusgaser som senare kommer att omfattas av handelsdirektivet och vilka av de anläggningar som nu omfattas av systemet som kommer att behöva tillstånd för utsläpp av en eller flera av de andra växthusgaserna. Ett tillstånd bevarar i allmänhet sin rättskraft, dvs. står kvar, även när nya krav ställs på verksamheten. Genom att ta in en bestämmelse som innebär att villkor och tillstånd kan komma att omprövas är det något som en verksamhetsutövare får räkna med och därför bör tåla. Det kan enligt delegationen därför finnas skäl att redan nu införa en bestämmelse som möjliggör en ändring eller ett upphävande av ett villkor i ett tillstånd för det fall verksamheten även ger upphov till utsläpp av andra växthusgaser. En förutsätt-

ning är naturligtvis att handelsdirektivet även reglerar utsläpp av andra växthusgaser. Det bör även ges utrymme för att som sista utväg återkalla ett tillstånd. Den lagtekniska lösning som bör väljas framgår av 2 kap. 11 § lagen om handel med utsläppsrätter.

8. Övrig reglering

I avsnitt 5.11 behandlar delegationen de ändringar som är nödvändiga att göra i sekretesslagen (1980:100) med anledning av vad som föreslås i lagen om handel med utsläppsrätter. I delbetänkande 2 föreslogs vissa ändringar i miljöbalken, bl.a. vad avsåg 2 kap. 3 §. I kapitel 13 återkommer delegationen med det förslaget liksom förslag om ändringar i bl.a. 2 kap. 5 § om energieffektivitet och förnybara energikällor.

Utöver ändringar i sekretesslagen och miljöbalken redovisas i betänkandet även vissa andra lagförslag som är föranledda av förslagen i lagen om handel med utsläppsrätter. De föreslagna lagändringarna är uteslutande en följd av de registreringar av utsläppsrätter som skall göras i utsläppsrättsregistret. Således föreslås de ändringar som framgår av lagförslagen avseende 4 § förmånsrättslagen (1979:979), 4 kap. 30 § och 6 kap. 2 §utsökningsbalken samt 11 kap.11–12 §§ lagen (2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter.

9. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Lagen om utsläpp av koldioxid som regeringen lämnat förslag på i prop. 2003/04:132 har inte, som delegationen föreslog i delbetänkande 2, begränsats till att gälla under en viss tid. Delegationen har övervägt att ta in sina lagförslag som ändringar i lagen om utsläpp av koldioxid och därvid funnit att det egentligen borde vara det normala sättet att behandla frågan. Vad som talar för en sådan lösning är särskilt den korta tid som lagen om utsläpp av koldioxid kommer att ha varit i kraft när lagändringarna träder i kraft, dvs. den 1 januari 2005. Vidare kan rubriken Lag om utsläpp av koldioxid inte på ett naturligt sätt förstås på det sättet att det är fråga om att införa ett system med handel av utsläppsrätter, som bygger på helt andra principer än de som kommer till uttryck i t.ex. miljöbalken. Rubriken Lag om utsläpp av koldioxid kan riskera att missuppfattas på det sättet att det är fråga om en särreglering av koldioxidutsläpp som ligger utanför miljöbalken där begränsningarna av utsläppen på samma sätt som enligt miljöbalken regleras genom bestämmelser om högsta tillåtna utsläpp eller andra föreskrifter med motsvarande effekt. Det som nu anförts talar således för att lägga fram förslag på ändringar i lagen om utsläpp av koldioxid samtidigt som rubriken på den lagen ändras. Delegationen har emellertid med tanke på enkelhet och överskådlighet i stället stannat för att upphäva lagen om utsläpp av koldioxid och i stället föreslå en ny reglering som betecknas Lag om handel med utsläppsrätter som skall träda i kraft den 1 januari 2005. En sådan ordning kräver övergångsbestämmelser som behandlas i det följande.

I lagen om handel med utsläppsrätter används genomgående begreppet ”utsläpp av växthusgaser” i stället för ”utsläpp av koldioxid”. Det gäller t.ex. rubriken till 2 kap. som heter Tillstånd till utsläpp av växthusgaser. Genom en övergångsbestämmelse klargörs att vad som sägs om växthusgaser skall under perioden 2005–2007 endast tillämpas på koldioxid.

Den i prop. 2003/04:132 föreslagna lagen om utsläpp av koldioxid föreslås träda i kraft den 1 augusti 2004. Tillståndsmyndigheten ges därmed förhållandevis kort tid på sig att fatta beslut om tillstånd innan kravet på tillstånd för utsläpp av koldioxid börjar gälla. Det är inte heller säkert att alla verksamhetsutövare ansöker om tillstånd i god tid före den 1 januari 2005. Vidare kan ingivna ansökningar vara ofullständiga och därför kräva kompletteringar. Det finns mot denna bakgrund behov av en regel som medger att tillståndsmyndigheten får, om en ansökan om tillstånd kommit in till tillståndsmyndigheten men inte avgjorts före den 1 januari 2005, besluta att utsläpp av koldioxid tills vidare får ske trots att tillståndsfrågan inte slutligt har avgjorts. En sådan bestämmelse finns också i lagen om utsläpp av koldioxid. I den lagen föreskrivs även att ett sådant beslut skall förenas med villkor om rapportering av utsläpp och om överlämnande av utsläppsrätter. Delegationen anser att det finns behov av att förena ett beslut om att utsläpp tills vidare får ske trots att tillstånd saknas, med villkor om rapportering av utsläpp. Däremot anser delegationen att registerförordningen inte medger att utsläppsrätter utfärdas om det inte finns erforderligt tillstånd. Därmed går det inte heller att i ovan nämnda slag av dispensbeslut ställa upp villkor om överlämnande av utsläppsrätter.

Det finns skäl att införa en övergångsbestämmelse som innebär att mål och ärenden som har inletts före ikraftträdandet av lagen om handel med utsläppsrätter skall handläggas och bedömas enligt lagen om utsläpp av koldioxid som upphävs vid årsskiftet 2004/2005.

10. Finansiering av handelssystemet

Delegationens förslag: Till följd av vad som anges i registerförordningen bör Energimyndigheten ha rätt att ta ut avgifter för upprättande och förande av konto i utsläppsrättsregistret, enligt de närmare föreskrifter som regeringen meddelar. Avgiften får inte vara beskaffad så att den baseras på kostnader för löpande transaktioner.

Regeringen bör ge Naturvårdsverket i uppdrag att utreda vilka förutsättningar som i övrigt finns för att med avgifter finansiera de offentliga kostnader som uppstår i samband med den löpande verksamheten kring handeln med utsläppsrätter. Uppdraget bör utföras i samråd med Energimyndigheten.

Delegationens bedömning: Om fortsatt utredningsarbete visar att den löpande verksamheten helt eller delvis behöver anslagsfinansieras, så förutsätter delegationen att omdisponeringar kan ske inom befintliga ramar.

Införandet av handel med utsläppsrätter medför ofrånkomligen att det uppstår olika typer av kostnader. Dels medför etablerandet av systemet att det uppstår relativt stora kostnader av engångskaraktär, främst under åren 2003–2004. Dels kommer systemet när det väl är i drift att medföra vissa årliga, löpande kostnader.

Även i det i drift varande systemet kommer vissa kostnader att vara av engångskaraktär (t.ex. kostnader i samband med framtagandet av den nationella fördelningsplanen eller kostnader i samband med ansökning om tillstånd), medan andra kommer att vara löpande (t.ex. kostnader i samband med övervakning av utsläpp). Sett till olika typer av aktörer kommer bland annat följande kostnader att förekomma i den löpande verksamheten:

  • Verksamhetsutövare: kostnader för att ansöka om tillstånd och om tilldelning av utsläppsrätter, kostnader för övervakning,

rapportering och kontroll av utsläpp samt vissa kostnader kopplade till registret.

  • Olika offentliga organ: kostnader för att pröva och besluta om tillstånd och tilldelning, kostnader för att bedöma utsläppsrapporter, kostnader i samband med utfärdande respektive annullering av utsläppsrätter, kostnader i samband med utkrävande av avgifter för underlåtenhet att redovisa tillräckligt många utsläppsrätter, kostnader kopplade till registret och kostnader för olika slags information.
  • Aktörer på marknaden för utsläppsrätter: kostnader i samband med inköp och försäljning av utsläppsrätter och kostnader för uppgiftshantering gentemot registret.

När delegationen i det här kapitlet diskuterar finansieringen av handelssystemet är det primärt de offentliga kostnaderna som är av intresse. Anläggningsägarnas kostnader – som i och för sig torde kunna upplevas som icke obetydliga för i första hand mindre företag – kommer de själva att få stå för. Vidare förutsätts att, som framgått av kapitel 3, en andrahandsmarknad för utsläppsrätter kommer att etableras spontant, utan särskild reglering från statsmakternas sida. De kostnader som därvid uppstår – för etablering av och handel på en eventuell börs, för mäklartjänster m.m. – kommer aktörerna på marknaden att få stå för, enligt de principer som traditionellt råder på en värdepappersmarknad.

Handel med utsläppsrätter är något helt nytt för Sveriges del, och de internationella erfarenheterna är både begränsade och inte helt jämförbara. Det är därför svårt att exakt bedöma hur stora offentliga resurser som kommer att krävas för att etablera, administrera och hantera systemet för handel med utsläppsrätter. Med stöd i en rapport

1

som Statskontoret hösten 2002 tog fram på

delegationens uppdrag, redovisade delegationen dock i sitt första delbetänkande (SOU 2003:60) en grov kostnadsuppskattning. Denna uppskattning inkluderade inte kostnader för registerfunktionen, eftersom förutsättningarna avseende denna vid tiden för det första delbetänkandet var oklara. Övriga offentliga kostnader bedömde delegationen skulle uppgå till ca 15–20 mkr för eta-

1

Handel med utsläppsrätter – uppgifter och organisation (Statskontorets diarienummer

2002/265-5).

blerandet av systemet inför perioden 2005–2007

2

och till ca

5 mkr/år för den löpande verksamheten under åren 2005–2007.

De kontakter delegationens sekretariat på senare tid haft med berörda myndigheter talar för att uppskattningen i SOU 2003:60 i stort sett är rimlig, men att kostnaden för den löpande verksamheten i de delar som behandlades i delbetänkande 1 sannolikt blir något högre, uppskattningsvis hamnar de på ca 7–8 mkr/år. Tillkommer gör också givetvis kostnaderna för registret, som enligt uppgift från Energimyndigheten kan uppskattas till ca 8 mkr i initialkostnad och ca 5 mkr/år för den löpande administrationen.

Sammanfattningsvis kan således följande uppskattning göras av kostnaderna för införandet av handelssystemet:

  • Engångskostnader för etablerandet av systemet inför perioden

2005–2007: ca 23–28 mkr, varav ca 8 mkr kopplat till registret.

  • Kostnader för den löpande verksamheten, dvs. i första hand från år 2005 och framåt: ca 12–13 mkr/år, varav ca 5 mkr/år kopplat till registret.

Finansieringsförslag

Som medlem av EU kan Sverige inte avstå från att medverka i det EU-omfattande systemet för handel med utsläppsrätter. Att vissa offentliga kostnader – med tillhörande finansieringsbehov – kommer att uppstå till följd av att handel med utsläppsrätter införs är därför ofrånkomligt.

Engångskostnaderna för att etablera systemet, som redan har uppstått och kommer att uppstå t.o.m. år 2004, får vid den här tidpunkten förutsättas redan vara finansierade. Delegationen finner därför inte skäl att här närmare behandla finansieringen av dessa kostnader.

De offentliga, löpande kostnaderna för det i drift varande systemet (dvs. kostnader som till stor del kommer att uppstå från år 2005 och framåt) bör enligt delegationens bedömning åtminstone delvis kunna finansieras med hjälp av avgifter, enligt följande:

  • Delegationen föreslår – i enlighet med de möjligheter som ges i registerförordningen – att en avgift bör införas för upprättande

2

Det bör dock noteras att en liten del av etableringskostnaderna var avsedda för att, i enlig-

het med delegationens förslag i organisationsfrågan, snabbt inrätta en mycket liten myndighet (med ett mindre kansli om två-tre personer) med övergripande ansvar för frågorna.

och förande av konto i utsläppsrättsregistret. Enligt registerförordningen får avgiften däremot inte vara beskaffad så att den baseras på kostnader för löpande transaktioner. Avgiften bör tas ut av Energimyndigheten. Närmare föreskrifter för denna avgift bör överlåtas till regeringen att meddela.

  • Delegationen bedömer att även andra avgifter bör kunna tas ut, t.ex. för den tillsynsverksamhet som Naturvårdsverket skall bedriva. Delegationen har dock inte tillräckligt underlag för att nu föreslå införandet av ytterligare avgifter. Delegationen föreslår att regeringen uppdrar åt Naturvårdsverket att utreda de närmare förutsättningarna för att finansiera den löpande verksamheten med avgifter. Uppdraget bör utföras i samråd med Energimyndigheten.

I det fall den löpande verksamheten inte helt kan finansieras via avgifter krävs anslagsfinansiering. Med hänsyn till att den löpande verksamheten kan antas medföra relativt begränsade kostnader förutsätter delegationen att i sådana fall omdisponeringar kan ske inom befintliga ramar.

11. Skatte- och redovisningsmässiga konsekvenser

Delegationens förslag: Med hänvisning till riksdagens ställningstagande gällande elcertifikat bör utsläppsrätter, vilka är avsedda för handel på värdepappersmarknaden, betraktas som finansiella instrument, eftersom det inte finns några relevanta skillnader mellan utsläppsrätter och elcertifikat.

Delegationens bedömning: Bokföringsskyldigheten och redovisningen av utsläppsrätter följer allmänna regler i bokföringslagen och lagarna för upprättande av årsredovisning tillsammans med den kompletterande normgivningen. Beskattningen av utsläppsrätter kan ske med tillämpning av gällande bestämmelser.

Bedömningen av den skattemässiga behandlingen i inkomstslaget näringsverksamhet får avvakta redovisningen av det uppdrag att göra en översyn av huruvida det är möjligt att införa gemensamma skatteregler för elcertifikat, utsläppsrätter och s.k. frikopplat gårdsstöd som regeringen lagt på Skatteverket.

I avsnitt 11.1 diskuteras frågan om den rättsliga statusen för utsläppsrätter med utgångspunkt från en analys av justitierådet Johan Munck.

1

När det gäller frågor om bokföring och redovisning är det nödvändigt att undersöka om de allmänna reglerna som följer av bokföringslagen och god redovisningssed är tillfyllest när det gäller utsläppsrätter. I det sammanhanget finns det anledning att undersöka eventuell betydelse av internationella bokföringsregler. Dessa frågor diskuteras i avsnitt 11.2

Utsläppsrätternas ekonomiska värde och omsättningen av rätterna ger upphov till ett antal skatterättsliga frågor. Hur utsläppsrätter skall hanteras och vilken roll utsläppsrättens rättsliga och

1

För utredningen har justitierådet Johan Munck avgivit utlåtandet ”Är utsläppsrätter finan-

siella instrument?” daterat 2003-09-17. Utlåtandet återfinns som bilaga 4 till delbetänkandet.

redovisningsmässiga status har i det sammanhanget är av betydelse. Dessa frågor diskuteras i avsnitt 11.3, i tur och ordning inkomstbeskattning (11.3.1), kapitalbeskattning (11.3.2), förmögenhetsbeskattning (11.3.3) och mervärdesbeskattning (11.3.4). Slutligen redovisar delegationen vissa bedömningar (avsnitt 11.4).

11.1. Vilken rättslig status skall utsläppsrätter ha?

Justitierådet Johan Munck har på uppdrag av FlexMex2-utredningen analyserat frågan om utsläppsrätterna för växthusgaser enligt svensk rätt är att betrakta som finansiella instrument.

Svaret på frågan är av flera skäl inte självklart. För att en rättighet skall anses som ett finansiellt instrument skall den vara ”avsedd för handel på värdepappersmarkanden”. Munck menar med hänvisning till regeringens och riksdagens ställningstagande beträffande elcertifikat, vilka har en liknande konstruktion som utsläppsrätterna, att man måste kunna betrakta utsläppsrätter som finansiella instrument när de släpps ut på marknaden. Det bör enligt Munck finnas någon relevant skillnad mellan elcertifikaten och utsläppsrätterna för att de förra men inte de senare skall betraktas som finansiella instrument. Omständigheten att förstahandsupplåtelsen från staten av en utsläppsrätt endast kan ske till den som har tillstånd av behörig myndighet till utsläpp av växthusgaser hindrar, enligt Munck, inte att utsläppsrätterna betraktas som finansiella instrument. En förutsättning är att överlåtelser och regler i övrigt medger att utsläppsrätterna kan bli föremål för fri omsättning, så att åtminstone i princip envar kan förvärva en utsläppsrätt som en finansiell placering. Vidare måste det kontosystem som etableras för utsläppsrätter innehålla grundläggande bestämmelser till skydd för innehavare och förvärvare från bl.a. sakrättslig synpunkt. Brister det i någon av dessa förutsättningar kan utsläppsrätterna knappast betraktas som finansiella instrument.

Om utsläppsrätterna betraktas som finansiella instrument, innebär detta att en ganska omfattande offentligrättslig reglering av handeln blir tillämplig. Förutom lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument blir bl.a. lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet och insiderstrafflagen (2000:1086) tillämpliga. Av störst praktisk betydelse är att sådan handel med instrumenten som inte sker genom direktkontakt mellan parterna endast får hanteras av värde-

pappersinstitut som har tillstånd av Finansinspektionen och som står under inspektionens tillsyn.

I lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument finns bestämmelser som reglerar det papperslösa värdepapperssystemet i fråga om konventionella finansiella instrument. Ingenting hindrar att, på samma sätt som beträffande elcertifikaten, ett särskilt kontosystem etableras för utsläppsrätter. Eftersom det inte finns någon grundlagsreglering av frågan måste också regering och riksdag i så fall fritt kunna bestämma om förandet av registret – och prövningen av i samband därmed uppkommande frågor – skall vara en förvaltningsuppgift eller inte.

Genom att registeruppgiften lagts på en statlig myndighet (Energimyndigheten) blir det fråga om en förvaltningsuppgift och därtill en förvaltningsuppgift som innefattar myndighetsutövning i förhållande till enskilda. Dessa principer rubbas inte om kontoföringsbestämmelser skulle meddelas av EG.

Munck understryker att det inte har någon egentlig betydelse för rättighetens civilrättsliga status om den är ett finansiellt instrument eller ej. De nu aktuella utsläppsrätterna medför från administrativ och civilrättslig synpunkt de rättigheter och förpliktelser som följer av den kommande regleringen och allmänna rättsprinciper helt oberoende av om de betraktas som finansiella instrument. Handel med utsläppsrätter kan naturligtvis förekomma även om utsläppsrätterna inte betraktas som finansiella instrument.

Om på svensk sida det ställningstagandet görs att utsläppsrätter skall vara att betrakta som finansiella instrument och därmed vara underkastade det investerarskydd och den speciella kontroll som följer av lagstiftningen är det inte säkert att motsvarande ställningstagande görs i andra länder som deltar i handeln med utsläppsrätter. Den praktiska betydelsen är då närmast att i Sverige endast auktoriserade värdepappersföretag får hantera den handel som inte sker genom direktkontakt mellan parterna medan det i andra länder kan förekomma att handeln sköts av andra företag. Detta torde emellertid redan i dag gälla i många andra sammanhang, exempelvis när det gäller derivat på råvaror, och några större komplikationer för samarbetet mellan svenska och utländska institut eller annars för handeln synes det, enligt Munck, inte kunna innebära om klassificeringen av utsläppsrätterna görs olika i skilda länder.

11.2. Bokföring och redovisning av utsläppsrätter

Utsläppsrätterna kommer att kunna omsättas på en marknad sedan de utfärdats till berörda verksamhetsutövare och till dess att de annullerats enligt de förutsättningar som anges i utkastet till registerförordning. Rätterna kommer att ha ett ekonomiskt värde. Eftersom de verksamhetsutövare till vilka rätter utfärdas är näringsidkare, och även aktörerna på marknaden för handel med utsläppsrätter i stor utsträckning kommer att bestå av näringsidkare, aktualiseras frågor om redovisning och bokföring av utsläppsrätterna.

Bokföringsskyldighet för innehavare av utsläppsrätter bestäms genom allmänna regler i bokföringslagen (1999:1078). I 2 kap. regleras kretsen av bokföringsskyldiga. I 2–5 §§ regleras när juridiska personer är bokföringsskyldiga och i 6 § när fysiska personer är det. När det gäller att avgöra bokföringsskyldigheten för vissa juridiska personer har värdet av tillgångarna betydelse. Kap. 6 anger regler för när den löpande bokföringen skall avslutas med ett årsbokslut eller årsredovisning.

Årsredovisningslagen (1995:1554) innehåller närmare bestämmelser om hur ett årsbokslut eller en årsredovisning skall upprättas, bl.a. finns i 4 kap. värderingsregler. I lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag och i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag finns särskilda bestämmelser för årsredovisning i sådana institut. Den tillgång som utsläppsrätterna utgör skall klassificeras och värderas efter normala redovisningsmässiga principer.

Bokföringsskyldigheten och redovisningen av utsläppsrätter bör således kunna följa de allmänna regler i bokföringslagen och lagarna för upprättande av årsredovisning tillsammans med den kompletterande normgivningen.

Svenska normgivare har uttalat sig i frågan om statliga stöd (se Redovisningsrådets rekommendation RR28 Statliga stöd respektive Bokföringsnämnden BFN R 5 Redovisning av statliga stöd). Vägledning för hur utsläppsrätter skall redovisas saknas där. I maj 2003 offentliggjorde International Financial Reporting Interpretations Committee, IFRIC (som är ett organ under International Accounting Standards Board, IASB) ett utkast till tolkningsuttalande av hur IASB:s regelverk skall tillämpas på utsläppsrätter (D 1 Emission Rights). I en bilaga till utkastet behandlas även elcertifikat.

Utkastet begränsar sig till att behandla redovisningen hos anläggningsinnehavare, däremot inte hos andra parter ”mellanhänder”, som kan inneha utsläppsrätter under kortare eller längre tid.

Mycket översiktligt innebär den tolkning som IFRIC enats om i utkastet att:

  • Utsläppsrätter skall behandlas som immateriella tillgångar som kan säljas eller användas för att uppfylla en förpliktelse i enlighet med IAS 38 Immateriella tillgångar.
  • Tilldelningen av utsläppsrätter skall behandlas som statligt stöd enligt IAS 20 Redovisning av statliga bidrag och upplysning om statligt stöd. Det statliga stödet redovisas som skuld (förutbetald intäkt) till ett belopp motsvarande tilldelade utsläppsrätters marknadsvärde.
  • I takt med att utsläpp sker, skall bolaget intäktsföra det statliga stödet, samtidigt som bolaget skall kostnadsföra en avsättning enligt IAS 37 Avsättningar, eventualförpliktelser och eventualtillgångar. Förpliktelsen att göra avsättning följer av att en verksamhetsutövare vid en viss tidpunkt skall uppvisa utsläppsrätter som motsvarar den faktiska utsläppsmängden.

Av utkastet framgår att IFRIC betraktar utsläppsrätter som immateriella tillgångar och inte som finansiella instrument. I kommentarer till utkastet noteras samtidigt att utsläppsrätter har vissa egenskaper som förekommer mer frekvent hos finansiella instrument än hos immateriella tillgångar.

Under remissbehandlingen av utkastet framfördes kritik mot bl.a. sättet att redovisa effekten av värdeförändringar. Något slutligt uttalande har ännu inte utfärdats. För närvarande överväger IFRIC en alternativ lösning som innebär att befintliga IASrekommendationer ändras så att de medger tillämpning av den av IFRIC beskrivna grundmodellen. Rätterna skall värderas till sitt verkliga värde och uppkommande värdeförändringar skall påverka det redovisade resultatet.

Från och med år 2005 kommer koncernredovisningen från noterade företag att upprättas enligt IASB:s regelverk i enlighet med EG-förordningen nr 1606/2002. Redovisning av tilldelning och handel med utsläppsrätter kommer därmed att inordnas i två regelverk – ett nationellt för icke-noterade företag och ett internationellt för de noterade företagen. IAS-utredningen (SOU 2003:71)

föreslog att även redovisningen för juridisk person ges möjlighet att som frivillig regel tillämpa IASB:s regelverk. Den frågan bereds för närvarande i kanslihuset.

Redovisning och värdering av en utsläppsrätt får alltså ske mot bakgrund av transaktionens ekonomiska innebörd och med stöd av lagar och kompletterande normgivning.

11.3. Skatterättsliga frågor

Utsläppsrätternas ekonomiska värde och omsättningen av rätterna ger upphov till ett antal skatterättsliga frågor.

När det gäller skattereglerna finns inte några direkta krav på att ett värdepapper eller liknande skall anses vara ett finansiellt instrument. Här räcker det med att utsläppsrätterna är att anse som värdepapper för att de relevanta reglerna skall bli tillämpliga. Förutsättningarna för nedanstående text är således att utsläppsrätterna är att anse som värdepapper, dock inte nödvändigtvis finansiella instrument.

När det gäller den skatterättsliga betydelsen av begreppet finansiellt instrument, så har begreppet betydelse vid lagervärdering (Inkomstskattelagen 17 kap 20 §).

Den näraliggande termen värdepapper används i skattelagstiftningen i olika sammanhang. Om t.ex. någon skulle få utsläppsrätter eller optioner på utsläppsrätter i tjänsten på förmånliga villkor, skall förmånen tas upp som intäkt det beskattningsår då förvärvet sker. Om det som förvärvas inte är ett värdepapper utan innebär en rätt att i framtiden förvärva värdepapper till ett i förväg bestämt pris eller i övrigt på förmånliga villkor, tas förmånen upp som intäkt det beskattningsår då rätten utnyttjas eller överlåts.

När det gäller förmögenhetsbeskattningen samt arvs- och gåvobeskattningen kan det dock ha betydelse för såväl skatteplikt som värdering om ett värdepapper är marknadsnoterat eller inte. I den mån en bedömning av om utsläppsrätterna är att anse som finansiella instrument har någon betydelse för om en marknadsnotering kommer att ske, påverkar det alltså bedömningen när det gäller förmögenhetsskatten samt arvs- och gåvoskatten.

11.3.1. Inkomstslaget näringsverksamhet

Systemet för handel med utsläppsrätter har likheter med elcertifikaten.

2

För närvarande baseras båda systemen på gratis tilldelning

och instrumenten är avsedda att handlas på en marknad.

Elcertifikat utgör en tillgång i näringsverksamheten tills de annulleras i samband med att kvotplikten fullgörs eller säljs vidare till någon annan. Elcertifikaten är enligt civilrättsliga regler finansiella instrument. Utan några speciella skatteregler skulle därför en näringsidkare som inte bedriver värdepappershandel kapitalbeskattas när ett certifikat avyttras. Lagstiftaren ansåg emellertid att detta kunde få icke önskvärda konsekvenser för producenter och kvotpliktiga näringsidkare. Förluster skulle t.ex. bli kvoterade. I inkomstskattelagen infördes därför särskilda regler, enligt vilka elcertifikat alltid utgör lagertillgångar för producenter och kvotpliktiga, 17 kap. 22 a § inkomstskattelagen (1999:1229, IL). För övriga näringsidkare torde de utgöra kapitaltillgångar.

I prop. 2002/03:40 angavs att tilldelning av elcertifikat är att se som ett näringsbidrag enligt 29 kap. 7 § IL. Där anges att om ett näringsbidrag används för att anskaffa lagertillgångar, skall den del av lagret för vilken utgiften täckts av bidraget inte räknas med när tillgångarna värderas. Därav får anses följa att om bidraget motsvarar värdet av hela lagertillgången, eller om bidraget ges i form av en lagertillgång, skall tillgången tas upp till noll.

När det gäller utsläppsrätter kan konstateras att innehav av sådana blir en förutsättning för driften av vissa verksamheter. Utgifter för förvärv av utsläppsrätter är därför avdragsgilla. Det kan dock diskuteras vilket slags tillgång en utsläppsrätt är, och därmed också vid vilken tidpunkt avdraget skall göras.

Uppdrag till Skatteverket

Den nuvarande ordningen för elcertifikat innebär att tilldelningen av elcertifikat inte utlöser någon beskattning, eftersom certifikaten anses anskaffade för noll kr och värdering får ske till det lägsta av anskaffningsvärdet och verkliga värdet. Beskattning sker i stället när certifikaten avyttras. En kvotpliktig som förvärvar elcertifikat får värdera certifikaten till det lägsta av anskaffningsvärdet och

2

År 2003 infördes en ny lag om elcertifikat (2003:113). Syftet är att främja produktion av el

med användande av förnybara energikällor.

verkliga värdet oavsett hur värderingen har skett i räkenskaperna. Det finns emellertid inga uttryckliga regler som tar sikte på hur en eventuell skuldreservering skall behandlas vid beskattningen.

Genom lagstiftning hösten 2003 (prop. 2003/04:28, bet. 2003/04:SkU16) infördes dessutom nya regler för beskattning av lager av finansiella instrument. I detta lagstiftningsärende berördes dock inte frågan om elcertifikat bör omfattas av liknande regler.

Regeringen uppdrog den 25 mars 2004 åt Skatteverket att justera reglerna för elcertifikat i syfte att reflektera de nya regler som infördes för beskattning av finansiella instrument. I samband med översynen av elcertifikaten skall Skatteverket också undersöka möjligheterna av en enhetlig reglering i inkomstslaget näringsverksamhet av sådana näringsbidrag som utgår i form av rättigheter som är överlåtbara. De rättigheter som blir föremål för översynen är elcertifikat, utsläppsrätter och stödrättigheter inom ramen för EU:s år 2004 beslutade jordbruksreform.

3

I uppdraget ingår att analysera vilka gemensamma egenskaper de aktuella stöden har samt överväga huruvida det är möjligt att införa gemensamma skatteregler av generell natur för dessa stöd. Detta bör omfatta regler om hur tilldelningen av rätterna skall behandlas men också frågan om värdering vid beskattningsårets utgång samt om avdrag skall ges för en eventuell skuldreservering. Även andra frågor kan bli aktuella att ta upp. Olika regler kan vara erforderliga beroende på om näringsidkaren är stödberättigad (vissa elproducenter) eller om näringsidkaren i sin verksamhet är skyldig att inneha en viss rättighet (utsläppsrätter). I uppdraget ingår också att analysera hur innehav av rättigheter hos en mellanhand skall beskattas om innehavaren är en näringsidkare.

Översynen skall inte vara bunden av hur nuvarande regler avseende elcertifikat, statsstöd, skuldreserveringar etc. är konstruerade utan kan fritt föreslå regler som är lämpliga för dessa rättigheter. En utgångspunkt bör vara att de nya reglerna skall ge ett korrekt materiellt resultat.

Skatteverkets uppdrag skall redovisas senast den 31 maj 2004.

3

Den jordbruksreform som EU beslutade om år 2004 innebär i princip att nuvarande direkt-

stöd till jordbrukarna omvandlas till inkomststöd, s.k. frikopplade gårdsstöd. I departementspromemorian ”Genomförande av EU:s jordbruksreform i Sverige” (Ds 2004:9) föreslås att Sverige skall genomföra reformen från och med år 2005 i form av en regionaliserad stödmodell för fördelning av stödrättigheter.

11.3.2. Kapitalbeskattning

Efter det att förstahandsupplåtelsen av en utsläppsrätt har ägt rum är det meningen att den, som framgår av diskussionen i avsnitt 3.2, skall kunna överlåtas mellan såväl juridiska som fysiska personer utan någon geografisk begränsning. Vid sådana överlåtelser kan en vinst eller en förlust uppstå för säljaren. Frågan om hur en kapitalvinst eller en kapitalförlust skall behandlas inkomstskatterättsligt får bedömas i enlighet med gällande regelsystem. Det blir således en uppgift för de rättstillämpande organen, i första hand Skatteverket, att avgöra vilka bestämmelser som kan komma i fråga och hur dessa skall tillämpas i det enskilda fallet. Rent allmänt bör dock följande kunna sägas beträffande avyttringar. I inkomstskattelagen (1999:1229), IL, finns särskilda regler om beskattning av kapitalvinst när det gäller avyttring av fastigheter, bostadsrätter, delägarrätter och fordringsrätter samt andelar i svenska handelsbolag. Beträffande övrig egendom sker beskattningen enligt 52 kap. IL, som är tillämpligt på andra avyttringar än de särskilt nämnda. Utsläppsrätter kan inkomstskatterättsligt varken anses vara delägarrätter eller fordringsrätter. Beskattning av kapitalvinst torde därför ske i enlighet med bestämmelserna i 52 kap. IL. För sådana tillgångar gäller bl.a. att genomsnittsmetoden skall tillämpas när det inte är fråga om personliga tillgångar. Vidare gäller i fråga om kapitalförluster att 70 procent skall dras av i inkomstslaget kapital och att förlusten skall dras av i sin helhet i inkomstslaget näringsverksamhet.

11.3.3. Förmögenhetsskatt samt arvs- och gåvoskatt

Om utsläppsrätterna blir föremål för marknadsnotering skall de vid förmögenhetsbeskattningen tas upp som tillgång. De tas upp till det vid beskattningsårets utgång senast noterade värdet. Om utsläppsrätterna inte marknadsnoteras torde de vara fria från förmögenhetsskatt. Vid arvs- och gåvobeskattningen bör utsläppsrätterna tas upp till det pris som kan påräknas vid en försäljning under normala förhållanden. Om utsläppsrätterna blir föremål för marknadsnotering bör de alltså tas upp till det noterade värdet.

11.3.4. Mervärdesskatt

När det gäller de mervärdesskatterättsliga konsekvenserna vid handeln med utsläppsrätter kan konstateras att gällande regler om mervärdesskatt bygger på harmoniserade och tvingande regler inom EG. Någon särskild beskattningsordning för transaktioner med utsläppsrätter kan inte tillskapas ensidigt av Sverige. Hur beskattningen skall ske måste avgöras utifrån de bestämmelser om beskattning av tjänster som redan finns införda i Mervärdesskattelagen (1994:200) och i de EG-direktiv som finns inom mervärdesskatteområdet. Det ankommer på de tillämpande myndigheterna att göra dessa bedömningar. Eftersom handeln med utsläppsrätter kommer att bli gränsöverskridande är det emellertid nödvändigt att medlemsländerna tillämpar regelsystemet på ett likartat sätt. Det gemensamma systemet för mervärdesskatt reglerar nämligen inte endast om det skall ske en beskattning eller ej, utan även var dvs. i vilket land beskattning skall ske.

En omsättning av en utsläppsrätt kan antingen bedömas som en omsättning av ett värdepapper eller som en omsättning av en annan tjänst. En omsättning av ett värdepapper är undantagen från mervärdesbeskattning. Om utsläppsrätten inte skall anses utgöra ett värdepapper skall omsättningen däremot beskattas. Det är dock att notera att begreppet ”värdepapper” i mervärdesskattesammanhang är ett gemenskapsrättsligt begrepp. Det är således inte möjligt för Sverige att ge begreppet en innebörd som överensstämmer med inhemsk civilrättslig lagstiftning eller praxis inom den finansiella sektorn, men som avviker från vad som enligt mervärdesskatterätten inom EG skall bedömas vara ett värdepapper.

Om omsättningen av utsläppsrätten skall beskattas måste även ställning tas till i vilket land beskattningen skall ske. Huvudregeln för beskattning av tjänster är att dessa skall beskattas i det land där säljaren är etablerad. Vissa tjänster skall dock beskattas i köparens land. Mot denna bakgrund är det nödvändigt att få till stånd en samsyn mellan medlemsstaterna av den mervärdesskatterättsliga karaktären av utsläppsrätten. Utan en sådan samsyn skulle det kunna uppstå situationer av dubbelbeskattning eller helt utebliven beskattning.

11.4. Överväganden

Med utgångspunkt från ovanstående analys bedömer delegationen, med hänvisning till riksdagens ställningstagande gällande elcertifikat, att utsläppsrätter, vilka är avsedda för handel på värdepappersmarknaden, bör betraktas som finansiella instrument. När utsläppsrätterna klassificeras som finansiella instrument blir den omfattande offentligrättsliga reglering som redovisats i avsnitt 11.1 tillämplig på handel med utsläppsrätter. Den huvudsakliga konsekvensen av att betrakta utsläppsrätter som finansiella instrument är sålunda att utsläppsrätterna blir underkastade det investerarskydd och den speciella kontroll som följer av lagstiftningen om finansiella instrument. Det förtjänar samtidigt poängteras att handel med utsläppsrätter naturligtvis kan förekomma även om utsläppsrätter inte betraktas som finansiella instrument.

Vi har sett att den skatterättsliga betydelsen av begreppet finansiellt instrument har viss betydelse för lagervärdering och för lämnande av kontrolluppgift. Att utsläppsrätter klassificeras som finansiella instrument kan också få viss betydelse för förmögenhetsskatt samt arvs- och gåvoskatt.

4

De mervärdesskatterättsliga konsekvenserna vid handel med utsläppsrätter måste avgöras utifrån de bestämmelser om beskattning av tjänster som redan finns införda i Mervärdesskattelagen (1994:200) och i de EG-direktiv som finns inom mervärdesskatteområdet. Det får ankomma på tillämpande myndigheter att bedöma hur utsläppsrätter skall bedömas i mervärdeskatterättsligt hänseende. Eftersom handeln med utsläppsrätter kommer att bli gränsöverskridande är det emellertid nödvändigt att medlemsländerna tillämpar regelsystemet på ett likartat sätt. Det gemensamma systemet för mervärdesskatt reglerar nämligen inte endast om det skall ske en beskattning eller ej, utan även var dvs. i vilket land beskattning skall ske.

Innan ett ställningstagande kan göras till hur inkomstslaget näringsverksamhet skall hanteras skattemässigt måste resultatet av uppdraget till Skatteverket avvaktas.

4

Reglerna om förmögenhetsskatt samt arvs- och gåvoskatt blir tillämpliga om utsläpps-

rätterna marknadsnoteras. I den mån den eventuella klassificeringen av utsläppsrätter som finansiella instrument i sig påverkar om en marknadsnotering kommer till stånd så innebär det givetvis att klassificeringen i sådana fall får betydelse för förmögenhetsskatt samt arvs- och gåvoskatt.

I övrigt torde eventuella skatte- och redovisningsmässiga konsekvenser av att införa handel med utsläppsrätter hanteras av befintliga, tillämpliga regelverk.

Delegationen har föreslagit att utsläppsrätter skall betraktas som finansiellt instrument. Frågan om utsläppsrättens rättsliga status är emellertid föremål för en diskussion i internationella fora. Skulle den fortsatta diskussionen ge till resultat att utsläppsrätter inte skall betraktas som finansiellt instrument får detta naturligtvis följdverkningar som måste beaktas i de fortsatta beredningen av frågan.

12. Hantering av koldioxidskatten

Delegationens förslag: Koldioxidskatten tas bort för de anläggningar som omfattas av lagen om handel med utsläppsrätter, med undantag för anläggningar inom värmeproduktion. ”Dubbelbeskattning” inom värmesektorn bör dock undvikas. Företagen inom värmesektorn bör därför ges rätt till kompensation för kostnaden för den del av utsläppen som täcks av inköpta utsläppsrätter. En sådan kompensation bör utformas så att det samlade skatteuttaget, samt kostnaden för inköp av utsläppsrätter, inte överstiger nivån på koldioxidskatten före kompensationen

Finansiering av skattebortfallet bör ske med en särskild fastighetsskatt på vattenkraftverk och/eller en höjning av koldioxidskatten på drivmedel.

Delegationen skall ta ställning till om vi i Sverige bör använda både koldioxidskatter och handel med utsläppsrätter för att möta våra klimatmål och internationella åtaganden eller om de anläggningar som omfattas av det europeiska handelssystemet skall befrias från koldioxidskatten. Om delegationen beslutar sig för att föreslå att koldioxidskatten skall tas bort för hela eller delar av den handlande sektorn skall delegationen enligt 14 § kommittéförordningen lämna förslag till finansiering av skattebortfallet.

I delbetänkande 1 och delbetänkande 2 redovisade delegationen argument för och emot att ta bort koldioxidskatten. I delbetänkande 2 angavs det skattebortfall som skulle resultera om koldioxidskatten togs bort för de anläggningar som omfattas av handelsdirektivet. Vidare redovisades ett antal möjliga finansieringsalternativ som underlag för en diskussion av hur skattebortfallet skulle kunna finansieras i det fall man tar bort koldioxidskatten.

Delegationen var i samband med att delbetänkande 2 avlämnades inte beredd att ta ställning till om de anläggningar som omfattas av

det begränsade europeiska handelssystemet skall befrias från koldioxidskatten. Delegationen ville inte heller vid det tillfället förorda något av de undersökta tänkbara finansieringsalternativen utan föreslog i stället att frågan om koldioxidskattens ställning i det framtida systemet för handel med utsläppsrätter tas upp till ytterligare belysning i delegationens fortsatta arbete. Som ytterligare underlag för sitt ställningstagande ville delegationen avvakta remissinstansernas synpunkter på delbetänkande 2.

Delegationen redovisar i detta kapitel utgångspunkter och principiella överväganden (12.1), sammanfattning av argument för och emot att ta bort skatten (12.2), argument för att bibehålla koldioxidskatten i värmesektorn (12.3), beräknat skattebortfall och finansieringsfrågor (12.4), sammanställning av remissynpunkter på delbetänkande 1 och delbetänkande 2 (12.5) samt delegationens överväganden och förslag i (12.6).

12.1. Utgångspunkter och principiella överväganden

Vad innebär det för ett land att delta i det europeiska systemet för handel med utsläppsrätter?

Syftet med EU:s utsläppshandelssystem är att minska koldioxidutsläppen i Europa på ett kostnadseffektivt sätt. Grundtanken är att de europeiska länderna genom att samarbeta kan åstadkomma större miljöförbättringar till en lägre kostnad relativt vad som skulle vara fallet om varje enskilt medlemsland agerade på egen hand. När ett medlemsland deltar i utsläppshandeln väljer således detta land att sätta ett EU-gemensamt mål för utsläppsmängden i stället för att sätta ett nationellt mål för de faktiska utsläppen i de handlande sektorerna. Möjligheten för medlemslandet att påverka (styra) miljöeffekten i ett utsläppshandelssystem finns endast i samband med att nationen bestämmer hur många utsläppsrätter den skall tilldela den handlande sektorn. När den totala mängden utsläppsrätter är bestämd i systemet, dvs. när utsläppstaket för EUländerna sammantaget är fastställt, är också den totala miljöeffekten bestämd.

Detta innebär att när ett land deltar i ett utsläppshandelssystem så upphör värdet ur utsläppssynpunkt av att ha ett inhemskt utsläppsmål för de sektorer som deltar i systemet. Det betyder att miljöeffekten i termer av minskade koldioxidutsläpp inte kan för-

bättras genom att ett land påför en skatt som syftar till att minska utsläppen i de inhemska anläggningar som ingår i handelssystemet eftersom utsläppsminskningar i ett land ofrånkomligen leder till motsvarande utsläppsökningar i andra länders anläggningar som deltar i samma utsläppshandelssystem. Det får nämligen förutsättas att om en verksamhetsutövare som ingår i handelssystemet reducerar sina utsläpp p.g.a. en skatt som verksamheten påförts, så säljer den berörda verksamhetsutövaren de utsläppsrätter som han då inte längre behöver.

Den tilldelade mängden utsläppsrätter skall avräknas mot det nationella målet

I avvaktan på att alla länder skall redovisa sina nationella fördelningsplaner finns för närvarande en osäkerhet om hur stort utsläppstaket kommer att bli för Europa under perioden 2005–2007. Eftersom styrmedlet inte tidigare prövats i den skala som nu är aktuellt finns det en viss osäkerhet om hur starkt styrmedlet kommer att bli i praktiken. Den osäkerheten är knuten bl.a. till hur de förutsättningar och krav som anges i handelsdirektivet kommer att tillämpas i medlemsländerna.

Resultatet av eventuella försök att styra utsläppen i sektorer som deltar i utsläppshandeln blir att de totala kostnaderna för en given utsläppsminskning i EU ökar. Därmed motverkas det grundläggande syftet med utsläppshandelssystemet eftersom kostnadseffektivitet i sådana fall inte uppnås.

Om det förutsätts att Sverige är nettoköpare av utsläppsrätter, och om man samtidigt inte accepterar att låta den tilldelade mängden utsläppsrätter avräknas mot det nationella målet, finns det i princip bara ett annat tillvägagångssätt att tillgodose målet att reducera utsläppen i Sverige. När det blivit klart vad handeln ger för resultat i den handlande sektorn, får den icke-handlande sektorn reducera sina utsläpp ytterligare för att kompensera för nettoinköpen av utsläppsrätter i den handlande sektorn.

Ett sådant kompensationsförfarande står i skarp kontrast till de positiva uttalanden om angelägenheten av flexibla mekanismer som regering och riksdag gjort i olika sammanhang. De icke-handlande sektorerna skulle alltså utsättas för krav på att reducera sina utsläpp som kompensation för utsläppsminskningar som gjorts i annat land och som den handlande sektorn redan betalt för. Delegationen tog

därför i sitt första delbetänkande ställning för att det bör vara den tilldelade mängden utsläppsrätter till de handlande sektorerna, som tillsammans med de faktiska utsläppen från de icke-handlande sektorerna skall räknas av mot det nationella utsläppsmålet.

Utjämning och harmonisering önskvärd

Det finns också en viss osäkerhet kring hur priset på utsläppsrätter kommer att utvecklas. Det är en osäkerhet som vi måste leva med. Risken för att priset på utsläppsrätter skall bli lågt motiverar emellertid inte att ytterligare åtgärder vidtas inom den handlande sektorn i Sverige för att minska utsläppen. Det är inte priset på utsläppsrätter som styr den totala nivån på utsläppen, utan den totala mängden tilldelade utsläppsrätter i Europa. Däremot påverkar priset hur utsläppsminskningarna fördelas mellan länderna. Om priset på utsläppsrätter är lågt kommer det att bli ännu lägre om Sverige minskar de svenska utsläppen med hjälp av t.ex. en koldioxidskatt, eftersom detta resulterar i att svenska företags efterfrågan på utsläppsrätter minskar, vilket innebär att vid ett fastställt utbud av utsläppsrätter kommer priset att sjunka på marknaden. Under alla förhållanden kommer dock Sverige att ha en marginell inverkan på priset.

I ett läge då det är den tilldelade mängden utsläppsrätter som skall avräknas mot det nationella målet, har priset på utsläppsrätter inte någon betydelse för om det nationella målet uppfylls eller ej. Om det nationella målet skall uppfyllas kan detta endast göras genom att tilldelad mängd utsläppsrätter och t.ex. koldioxidskatt i den icke-handlande sektorn anpassas till det nationella målet.

Handel med utsläppsrätter möjliggör en utjämning av marginalkostnaderna för att minska koldioxidutsläppen mellan svenska företag samt mellan svenska och europeiska företag. En utjämning av marginalkostnaderna innebär att utsläppsreduktionerna kommer till stånd där kostnaden för dem är som lägst, vilket är ett samhällsekonomiskt effektivt sätt att minska utsläppen på.

En utjämning av marginalkostnaderna förutsätter att de handlande sektorerna i de olika länderna betalar samma pris för utsläpp på marginalen. Detta är en viktig princip. Denna förutsättning är av flera anledningar inte uppfylld i dag. En orsak är att vissa länder beskattar utsläpp. Verksamhetsutövare i det land som beskattar utsläpp möter ett pris på utsläpp som består av summan av priset på

en utsläppsrätt och aktuell skatt på utsläpp. Verksamhetsutövare i länder utan beskattning av utsläpp möter bara priset på utsläppsrätten. Eftersom beskattningen av utsläpp inte är harmoniserad i dag bör nivån på ett enskilt lands beskattning av utsläpp beakta den internationella situationen så att utjämningen mellan marginalkostnaderna kan ske i största möjliga utsträckning. Detta kan göras genom att hålla nere den generella nivån på koldioxidskatten eller genom att tillämpa speciella nedsättningsregler.

Ju högre grad av internationell harmonisering av styrmedlen (t.ex. skatter) som sker, desto effektivare styrning uppnås. Detta gäller oavsett om företagen konkurrerar på en nationell eller internationell marknad. Ju större skillnaden i t.ex. skattesatser är mellan sektorer i ett land respektive mellan olika länder, desto större samhällsekonomisk effektivitetsvinst uppnås om t.ex. skatter harmoniseras.

Miljöstyrningen blir inte starkare i Europa för att Sverige behåller koldioxidskatten i den handlande sektorn. Utsläppsstyrningen blir starkare i Sverige men på ett samhällsekonomiskt ineffektivt sätt. Dessutom är växthuseffekten ett globalt problem som definitionsmässigt betyder att det inte spelar någon roll var utsläppen sker. Systemet med utsläppshandel ger möjlighet att slopa koldioxidskatten och stärka konkurrenskraften för svenska företag utan att miljömålet att minska koldioxidutsläppen i Europa på ett samhällsekonomiskt kostnadseffektivt sätt åsidosätts.

Enligt delegationen finns det av ovan redovisade skäl inte något att vinna ur klimatsynpunkt på att beskatta koldioxidutsläppen i den handlande sektorn. Det finns dock vissa andra skäl som bör beaktas innan beslut om borttagande av koldioxidskatten kan tas.

Förfördelas näringslivet i icke-handlande sektorer om koldioxidskatten tas bort för den handlande sektorn?

Det nuvarande svenska systemet för beskattning av fossilbränsleanvändning resulterar i att marginalkostnaderna för utsläppsminskning skiljer sig åt mellan svenska tillverkningsföretag, tjänsteföretag och hushåll. Inom respektive grupp sker dock en utjämning av marginalkostnaderna mellan det stora flertalet aktörer eftersom reglerna om undantag endast gäller ett fåtal företag (se nedan). Att differentiera skatterna mellan konkurrensutsatt industri och andra aktörer, såsom sker i det svenska systemet, kan vara samhälls-

ekonomiskt motiverat i de fall då andra länder inte beskattar sina utsläpp.

1

Det nuvarande svenska energiskattesystemet innebär att:

  • Tillverkningsföretag betalar en skattesats som uppgår till

21 procent av hushållens och tjänsteföretagens koldioxidskattenivå. Energiskatt på bränslen och el utgår inte. Nollskattesatsen på el för tillverkningsföretagen ersätts dock den 1 juli 2004 av en skatt om 0,5 öre per kWh el, vilket motsvarar EU:s minimiskattenivå enligt energiskattedirektivet.

2

  • Energianvändning som används för annat ändamål än motordrift och uppvärmning (t.ex. metallurgiska processer) är skattebefriad.
  • Tillverkningsföretag vars koldioxidskatt överstiger 0,8 procent av försäljningsvärdet, får ytterligare nedsättning av koldioxidskatten. På den överskjutande delen av 0,8 procent betalar företagen 24 procent i skatt. Omkring 50 företag utnyttjar denna regel. (Cirka hälften av dessa företag tillhör cement-, kalk-, glas- och keramikbranschen. Ett fåtal företag är massa- och pappersföretag. I övrigt är det mestadels livsmedels-, textil- och fodertillverkningsföretag som utnyttjar 0,8-procentsregeln).
  • Av de ca 50 företag som utnyttjar 0,8-procentsregeln är det ca 5 företag inom cement- och kalkindustrin som också utnyttjar 1,2-procentsregeln. Denna regel innebär att den del av koldioxidskatten på andra bränslen än mineraloljor som överstiger 1,2 procent av försäljningsvärdet inte belastas med någon skatt. EU:s minimiskatter på dessa bränslen måste dock alltid respekteras.
  • I dagsläget är det alltså ca 50 företag som betalar en reducerad koldioxidskatt på marginalen och ett fåtal företag som inte betalar någon skatt alls på marginalen.

Gratis tilldelning av utsläppsrätter ger ett förmögenhetsöverföring till de anläggningar som får utsläppsrätter jämfört med om utsläppsrätterna skulle auktioneras ut. Det är dock osäkert exakt hur stor denna överföring är. Jämfört med en oförändrad politik är det emellertid sannolikt att den inte är lika stor som marknadsvärdet av

1

Se t.ex. Bergman, L. (1996), Sectoral Differentiation as a Substitute for International Coordi-

nation of Carbon Taxes: A Case Study of Sweden.

2

Rådets direktiv 2003/96/EG av den 27 oktober 2003 om en omstrukturering av gemen-

skapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet (EUT L 283, 31.10.2003 s. 51, Celex 32003L0096).

den tilldelade mängden utsläppsrätter, eftersom införandet av handeln samtidigt medför en restriktion på utsläppen som inte finns i dag.

Om man dessutom tar bort koldioxidskatten kommer de handlande företagen naturligtvis inte att få det sämre. Det betyder dock inte att de får några större konkurrensfördelar jämfört med ickehandlande industri. Om koldioxidskatten ersätts med utsläppshandel blir kostnaden på marginalen ungefär samma för de handlande företagen givet att utsläppsrättspriset hamnar någorlunda nära (den borttagna) koldioxidskatten. Detta gäller oavsett om utsläppsrätter är gratis eller inte. Den tilldelade mängden är alltså en klumpsummeöverföring och bör därför inte nämnvärt påverka företagens produktionsbeslut (givet att detta beslut inte påverkar tilldelningen i nästa period).

I annex A till kapitlet ges en översiktlig bild av hur situationen ser ut i näringslivet, dels för den handlande sektorn, dels för den icke-handlande sektorn. I annex A anges dagens koldioxidskatt efter nedsättning samt andelen koldioxidskatt i förhållande till förädlingsvärdet. Ju högre andel skatten utgör av förädlingsvärdet, desto större ”kostnadseffekt” får en ökning respektive sänkning av koldioxidskatten för respektive bransch. Annex A anger vidare hur stor andel av energianvändningen som utgörs av bränsle respektive av el, vilket är av intresse som underlag för att bedöma effekterna av en elprishöjning. Ju högre andel av en sektors totala energianvändning som utgörs av el, desto hårdare, relativt sett, slår en elprishöjning. Enligt de utredningar som ECON gjort för Flex-Mex2-utredningen

3

och för Näringsdepartementet

4

beräknas

handelssystemet leda till ökade elpriser.

Det kan vara av intresse i det här sammanhanget att se vilken elprishöjning som erfordras i respektive sektor för att resultera i en kostnadshöjning som motsvarar den minskade kostnad som borttagandet av koldioxidskatten skulle ge. I tabell 12.1 har för varje bransch beräknats vilken elprishöjning som motsvarar värdet av en koldioxidskattebefrielse.

3

Konsekvenser på elpriset av införande av handel med utsläppsrätter. ECON-rapport 29/03.

10 april 2003.

4

Utsläppsrätter och elhandel. ECON-rapport nr 2004-020. 9 mars 2004.

Tabell 12.1. Koldioxidskatt och elpris

SNI Bransch/verksamhet Koldioxidskatt 21%,

mkr

Elprisökning av 21%,

öre/kWh

2111–2112 Massa/papper

299

1,4

2300 Petr.raffinaderier 0 0 2610 Glas 13 4,7 2629 Keramiska prod. 7 11 2659 Cement 57 12,7 2710–2720 Järn-, stålverk 155 9,3 2730 Rostning, sintring 26 4 Anm. Petroleumraffinaderierna har skattebefrielse för sin bränsleförbrukning till följd av särskilda regler i gemenskapsrätten.

Massa- och pappersindustrin är mest känslig i detta avseende för elprisökningar. Av tabellen framgår således att en ökning av elpriset på 1,4 öre/kWh leder till en kostnadshöjning för massa- och pappersindustrin som motsvarar den koldioxidskatt som man betalar i dag. För den bränsleintensiva cementindustrin leder en höjning av elpriset på 12,7 öre/kWh till en kostnadshöjning som motsvarar den kostnadsminskning som uppstår om koldioxidskatten slopas.

Tabell 12.1 och annex A till kapitlet ger en bild av hur olika sektorer drabbas av elprishöjningar och de kostnadsfördelar som skulle vinnas om koldioxidskatten togs bort. De säger dock inte något om frågan om vi förfördelar en industrigren jämfört med en annan genom att bara ta bort koldioxidskatten för de anläggningar som omfattas av lagen om handel med utsläppsrätter. Elprishöjningarna är generella och drabbar självklart även de anläggningar som inte omfattas av handelssystemet. Däremot kommer en elprishöjning att slå olika beroende på hur elberoende företaget/branschen är.

Det främsta motivet för att ta bort koldioxidskatten är att införandet av handel med utsläppsrätter innebär att ett annat styrmedel kommer att tillämpas för den handlande sektorn. Delegationen har i sina tidigare delbetänkanden framhållit att ju fler anläggningar som deltar i handelssystemet, desto större förutsättningar har systemet att lyckas med uppgiften att reducera koldioxidutsläppen till lägsta möjliga kostnad. Av det skälet menar delegationen att ambitionen skall vara att i framtiden få med så många anläggningar och sektorer som möjligt. I det perspektivet blir frågan om man

förfördelar en industrigren genom att den inte omfattas av handelssystemet av ringa intresse.

Omvänt är det dock så att om skatten är kvar kommer detta att vara en konkurrensnackdel för den handlande sektorn eftersom detta kommer att påverka deras kostnad på marginalen.

Däremot skulle man kunna säga att den del av näringslivet som inte omfattas av handel med utsläppsrätter skulle förfördelas om koldioxidskatten tas bort samtidigt som det bestäms att det är de faktiska utsläppen i den handlande sektorn som skall avräknas mot utsläppsmålet i det fall Sverige är nettoköpare av utsläppsrätter. Eftersom utsläppen ”blir vad de blir” i den handlande sektorn, måste kompensationen för de nettoinköpta utsläppen då ske i den icke-handlande sektorn.

Det är i detta sammanhang återigen viktigt att påminna om att vi inför handelssystemet för att på ett effektivt sätt minska koldioxidutsläppen i EU. Detta uppnås inte med dubbla instrument. Framför allt inte i framtiden när utsläppsrättspriset kan förväntas stiga, och då en eventuellt bibehållen koldioxidskatt kan bli svår att ta bort, bl.a. eftersom den då inte ersätts av ”något annat”.

12.2. Sammanfattning av argument för och emot att ta bort koldioxidskatten

12.2.1. Statsfinansiella skäl

Argumentet att staten går miste om skatteintäkter om koldioxidskatten tas bort måste utvärderas dels utifrån hur stort skattebortfallet blir, dels utifrån möjligheten och kostnaden för att ersätta inkomstbortfallet med andra intäktskällor.

Givet att vi uppnår klimatmålet med hjälp av utsläppshandel bör, enligt delegationen, intäktsbortfallet täckas med en höjning av en skatt, som har så liten snedvridande effekt som möjligt. Vi återkommer till denna fråga.

12.2.2. Förmögenhetsöverföring

Ett motiv som har framförts för att behålla koldioxidskatten har att göra med att införandet av ett handelssystem med gratis tilldelning av utsläppsrätter innebär att berörda företag tilldelas en förmögenhet jämfört med en situation där utsläppsrätterna auktioneras ut.

Att i en sådan situation samtidigt ta bort koldioxidskatten har av vissa uppfattats som en fördelningsmässigt omotiverad åtgärd. Mot detta skall vägas att genom att handelssystemet införs kommer företagen att möta en restriktion på koldioxidutsläppen, som inte finns i dag.

12.2.3. Högt pris på koldioxidutsläpp resulterar i låga specifika utsläpp

Ett annat motiv som framförts i diskussionen för att behålla koldioxidskatten är att ett högt pris på koldioxidutsläpp har resulterat i att mängden koldioxid per producerad enhet är låg i Sverige jämfört med andra länder i handelssystemet. Mot detta kan naturligtvis anföras att miljöstyrningen i Europa inte förstärks av att Sverige ensidigt har kvar sin koldioxidskatt, eftersom de totala utsläppen är oförändrade i ett handelssystem med ett tak för de totala utsläppen.

En annan typ av argument som framförts för ökade miljökrav är att det finns ett ekonomiskt värde i att ”gå före”. De studier som presenterats för delegationen har dock inte givit empiriskt stöd för denna uppfattning. Det finns å andra sidan inte heller något empiriskt stöd för den traditionella uppfattningen att en stringent miljöpolitik leder till minskad konkurrenskraft.

Det finns däremot empiriskt underlag för att hävda att marknaderna för miljövårdsinsatser och miljöteknik är i stadig tillväxt inom OECD-området, samt att svenskt näringsliv ligger långt framme på miljöområdet. Det finns emellertid inte något enkelt svar på frågan varför svenska företag inte kan utnyttja dessa växande marknader även om inte företagen utsätts för ökade myndighets– och marknadskrav.

12.2.4. Koldioxidskatten och miljöeffekter

Konjunkturinstitutet har på uppdrag av delegationen bl.a. analyserat vilka effekter på koldioxidutsläppen som fås i Sverige vid olika kostnader för den handlande sektorn år 2010.

5

Som framgått av tidigare avsnitt påverkas inte de totala utsläppen och därmed inte miljöeffekten inom EU av om koldioxidskatten tas bort i Sverige. För Sveriges nationella utsläpp leder borttagandet

5

Göran Östblom: EMEC-körningar för FlexMex2. Konjunkturinstitutet, 27 november 2002.

av koldioxidskatten sannolikt till en ökad import av utsläppsrätter, och därmed till ökade nationella utsläpp relativt vad som skulle vara fallet om skatten inte tas bort. Om de nationella utsläppen ökar eller minskar jämfört med bibehållen skatt utan utsläppshandel är beroende på priset på utsläppsrätter. Ett högt pris på utsläppsrätter leder enligt Konjunkturinstitutets beräkningar till minskade nationella utsläpp medan ett lågt pris leder till ökade utsläpp.

Den analys som institutet gjort visar att jämfört med ett referensalternativ där inga åtgärder utöver de som är på plats i dag vidtas kommer koldioxidutsläppen för de handlande sektorerna att öka med ca 13 procent om utsläppspriset är 6,2 öre/kg och minska med ca 4 procent om utsläppspriset är 31 öre/kg. Eftersom Sverige deltar i utsläppshandeln så innebär ökningen respektive minskningen i Sverige att utsläppen i övriga EU minskar respektive ökar med precis motsvarande mängd.

Analysen visar att effekten på de handlande sektorernas utsläpp är beroende av priset på utsläpp. I Konjunkturinstitutets fall avses priset på utsläppsrätter, men simuleringsresultaten kan även tolkas som den sammanlagda effekten av pris på utsläppsrätter och koldioxidskatt. Övriga EU behandlas inte explicit i beräkningarna. Oavsett om skatt ingår i utsläppspriset eller inte så kan det konstateras att utsläppen totalt i EU inte påverkas av om Sverige väljer att beskatta de handlande sektorernas utsläpp eller ej. Kostnaden i termer av svensk BNP blir dock 2,6 gånger så hög om priset för svenska företag är 31 öre/kg jämfört om det är 6,2 öre/kg.

12.3. Mål för ökad användning av biobränsle

Finns det skäl att särbehandla anläggningar inom värmeproduktion

6

i

förhållande till övriga sektorer i handelssystemet?

Ett av de energipolitiska målen är att energiförsörjningen i ökande utsträckning skall baseras på förnybar energi. De höjningar av koldioxidskatten som har skett bidrar till att uppnå detta mål. I dag utgår full energi- och koldioxidskatt på fossila bränslen som används för värmeproduktion i fjärrvärmesektorn. Fossila bränslen som används för värmeproduktion i kraftvärmeverk beskattas med 21 procent koldioxidskatt men ingen energiskatt.

6

När vi fortsättningen talar om värmeproduktion avses endast värmeproduktion i de anlägg-

ningar som omfattas av handelssystemet.

Ett argument för att avskaffa koldioxidskatten i den handlande sektorn är att det annars tillämpas dubbla styrmedel i denna sektor. Detta är som vi visat ovan ineffektivt, eftersom det medför att utsläppsreduktionerna uppnås till en högre kostnad än vad som är nödvändigt i ett handelssystem.

Det finns anledning att försöka särskilja effekterna på företag som är utsatta för internationell konkurrens och på företag som inte konkurrerar på en internationell marknad. För företag som konkurrerar på en internationell marknad kan ett bibehållande av koldioxidskatten även leda till att produktion flyttar till länder med svagare miljöstyrning.

Renodlad värmeproduktion är visserligen inte utsatt för internationell konkurrens, men om koldioxidskatten behålls samtidigt som utsläppshandel införs gäller även här att dubbla styrmedel tillämpas

7

. Om priset på utsläppsrätter blir lägre än den skattenivå som tillämpas för värmeproduktion kommer den effektiva styrningen att ske genom skatten. Därmed blir kostnaden för utsläppsminskningarna högre än de skulle bli om skatten slopades och den effektiva styrningen skulle ske genom handelssystemet. Det finns emellertid andra politiska mål att ta hänsyn till, t.ex. målet att öka användningen av förnybar energi. Den ökande användningen av biobränsle för värmeproduktion bidrar till att uppfylla detta mål på ett kostnadseffektivt sätt. Det är t.ex. betydligt dyrare att producera drivmedel baserat på biobränsle än att producera värme. Om koldioxidskatten avskaffas förändras relativpriserna mellan fossila bränslen och biobränslen till biobränslenas nackdel. I vilken utsträckning en eventuell återgång till fossila bränslen kommer att ske beror bl.a. på vad som är tekniskt och politiskt möjligt att konvertera, lönsamheten i branschen, m.m. Även om relativpriserna förändras är det inte säkert att detta leder till några större förändringar i biobränsleanvändningen inom värmeproduktion på kort sikt. På längre sikt kan det däremot inverka på investeringar och utbyggnad av biobränslebaserad värmeproduktion. Om dubbla styrmedel, dvs. både skatt och utsläppshandel, tillämpas för värmeproduktion kommer utsläppen inom denna

7

Observera att delegationen inkluderar värmedelen i kraftvärme när vi i kapitlet talar om

värmeproduktion. Kraftvärme avser anläggningar som producerar både el och värme till angränsande fjärrvärmenät eller i industriella processer. För sådan produktion gäller att ju mer värme som efterfrågas, desto mer el kan produceras. Givetvis är det fel att säga att kraftvärme inte alls är internationellt konkurrensutsatt, eftersom dess produktion delvis avser el som säljs på den nordiska/nordeuropeiska elmarknaden.

sektor att bli lägre än om enbart ett styrmedel tillämpas. Den samhällsekonomiska kostnaden för att uppnå en given utsläppsmängd blir dock högre. Till skillnad från industriföretag, som är utsatta för internationell konkurrens, påverkas inte den inbördes konkurrenskraften för företagen inom värmeproduktion av att dubbla styrmedel tillämpas, eftersom alla företag verkar på samma (inhemska) marknad. Den högre kostnad som uppstår om man inte låter handelssystemet ersätta koldioxidskatten, utan även fortsättningsvis låter skatten svara för den effektiva styrningen, kommer dock att belasta fjärrvärmekonsumenterna. Denna merkostnad uppstår då de samlade utsläppsminskningarna inom EU inte uppnås på ett kostnadseffektivt sätt.

Om koldioxidskatten behålls för värmeproduktion kommer den del av utsläppen som täcks av inköpta utsläppsrätter att ”dubbelbeskattas”. Denna ”dubbelbeskattning” uppstår då företaget dels måste betala koldioxidskatt, dels måste köpa utsläppsrätter för att täcka den mängd utsläpp som inte täcks av tilldelad mängd utsläppsrätter. Därmed skulle företagens kostnader öka jämfört med dagens situation.

Om utgångspunkten är att dessa företag inte skall drabbas av ökade kostnader till följd av att dubbla styrmedel tillämpas kan företagen ges rätt till kompensation för kostnaden för de utsläppsrätter som införskaffas. En sådan kompensation skulle i så fall utformas så att det samlade skatteuttaget, samt kostnaden för den del av utsläppen som täcks av inköp av utsläppsrätter, inte överstiger nivån på koldioxidskatten före kompensationen.

Ett sätt att kompensera för ”dubbelbeskattning” är att företagen får ansöka om återbetalning av kostnaden för inköpta utsläppsrätter som förbrukats under året. Återbetalningen får dock inte överstiga den koldioxidskatt som företaget har betalat. Ett problem som kan uppstå med denna lösning är att företagen blir okänsliga för priset på utsläppsrätter, eftersom återbetalning av kostnaden sker. Systemet kan missbrukas på så sätt att företagen kan teckna bilaterala avtal om att köpa utsläppsrätter från ett annat företag till utsläppsrättspriser som överstiger rådande marknadspris. Detta problem kan troligtvis undvikas genom att företagen inte beviljas återbetalning av belopp som överstiger marknadspriset vid tidpunkten för köpet.

Ett annat sätt att kompensera för ”dubbelbeskattning” är att ändra nivån på koldioxidskatten för värmeproduktion så att det samlade skatteuttaget, samt kostnaden för inköp av utsläppsrätter,

inte överstiger det belopp som företagen betalar enligt nuvarande koldioxidskattenivå. Även denna lösning innebär en del praktiska komplikationer. För att kunna justera koldioxidskatten så att det samlade skatteuttaget inte ökar krävs det bl.a. en bedömning av vad marknadspriset på utsläppsrätter förväntas bli.

Sammanfattningsvis innebär ett bibehållande av koldioxidskatten för värmeproduktion att en rad frågor av teknisk karaktär behöver analyseras vidare. Hur kompensationen för inköp av utsläppsrätter skall utformas är därför något som bör övervägas i den fortsatta beredningen av denna fråga.

Slutligen bör det påpekas att en lösning där koldioxidskatten behålls för vissa företag inom den handlande sektorn inte är samhällsekonomiskt effektiv. Om koldioxidskatten behålls för de anläggningar inom värmeproduktion som omfattas av lagen om handel med utsläppsrätter bör förutsättningarna att också i energiomvandlingssektorn få en miljöstyrning som är kostnadseffektiv ur ett internationellt perspektiv prövas på nytt. Detta kan lämpligtvis ske efter försöksperioden, när det finns mer kunskap om handelssystemets miljöstyrande effekter, prisbildning, m.m.

12.4. Beräknat skattebortfall och finansieringsfrågor

Delegationen har med hjälp av Finansdepartementet sökt beräkna hur stort bortfallet av skatt skulle bli om koldioxidskatten slopades för de anläggningar som omfattas av handelssystemet.

Som framgår av tabell 12.2 nedan uppgår skattebortfallet brutto till ca 1 325 miljoner kr, och netto till ca 1 050 kr.

Tabell 12.2. Beräknat skattebortfall vid slopande av koldioxidskatten för anläggningar som ingår i handelssektorn

Sektor/bransch Skattebortfall, miljoner kr Bruttoeffekt Varaktig nettoeffekt 2004 års skattestruktur enligt BP04 Energiintensiva branscher: – massa & papper 320 242 – raffinaderier 0 0 – järn & stål 185 141 – cement, glas, kalk, keramik 150 111 Summa 655 494 - el- och värmeproduktion 670 556 Summa 1 325 1 050 Anm. Petroleumraffinaderierna har skattebefrielse för sin bränsleförbrukning till följd av särskilda regler i gemenskapsrätten.

Finansieringsalternativ

I delbetänkande 2 lämnade delegationen förslag på fem tänkbara modeller för finansiering av skattebortfallet om koldioxidskatten tas bort för anläggningar i den handlande sektorn.

Skattebortfallet föreslogs finansieras:

1. med en generell höjning av koldioxidskatten på alla bränslen,

2. med en kombination av en fiskal skatt i värmesektorn och

höjda skatter i icke-handlande sektorer,

3. helt eller delvis med en särskild fastighetsskatt på vatten-

kraftverk,

4. delvis med en svavelskattehöjning,

5. delvis med en hårdare beskattning av tung trafik.

12.5. Sammanställning av remissynpunkter på delbetänkande 1 och delbetänkande 2

12.5.1. För och emot att ta bort koldioxidskatten

A. Positiva till att ta bort koldioxidskatten

De remissinstanser som förordar att koldioxidskatten tas bort menar att:

1. Det är nödvändigt för att uppnå den önskvärda kostnadsminimeringen.

2. Svenska företag missgynnas av att dubbla styrmedel bibehålls.

3. Spelreglerna måste var enkla och klara.

4. Det är svårt att utvärdera det nya styrmedlet om koldioxidskatten inte tas bort.

Luleå tekniska universitet förvånas över att utredningen överhuvudtaget diskuterar frågan om koldioxidskatten skall behållas för den handlande sektorn även om handel med utsläppsrätter införs. Universitetet framhåller att det är ineffektivt med två medel för att nå exakt samma mål om att reducera koldioxidutsläpp. Om staten är orolig för en förmögenhetsöverföring till den handlande sektorn vore det enligt universitet lämpligare att helt enkelt tillämpa ett snålare utsläppstak.

Institutet för tillväxtpolitiska studier anser att koldioxidskatten bör under alla förhållanden tas bort för den av EU-systemet berörda sektorn, då handeln med utsläppsrätter inleds, för att undvika vad som för denna sektor kan ses som en dubbelbeskattning. Alla anläggningar inom handelssystemet bör möta samma åtgärdspris både ur konkurrenshänseende och för att utsläppsminskningarna skall ske till minsta möjliga kostnad. Svårigheter uppstår att utvärdera handelssystemet om koldioxidskatten behålls, vilket är viktigt under läroperioden 2005–2007 inför Kyotoprotokollets första fas.

Svenskt Näringsliv vill betona vikten av att de anläggningar som ingår i handelssystemet befrias från koldioxidskatt. Föreningen menar att den dubbelbeskattning som skulle bli följden av att bibehålla koldioxidskatten leder till ineffektivitet, snedvridningar av konkurrensen och ökade svårigheter för företagen att planera sin verksamhet.

Svenskt Näringslivs uppfattning att deltagare i handelssystemet skall befrias från koldioxidskatt stöds också av Paroc AB och

Isover. SKGS, SSAB och LKAB instämmer i utredningens olika argument för att ta bort koldioxidskatten för verksamheten inom handelssystemet och vill särskilt understryka vikten av att inte missgynna svenska företag genom att dubbla eller tredubbla styrmedel bibehålls. Även Cementa AB, Pilkington Floatglass AB och Teknikföretagen vill ta bort koldioxidskatten. Svenska Kalkföreningen är av samma mening, dels för att skatten ökar kostnaderna för företagen, dels för att användningen av ett styrmedel är mer effektivt. Det blir även lättare att utvärdera. SveMin vill ta bort skatten eftersom den, tillsammans med krav på energieffektivitet, stör och försvårar tillämpningen av handelssystemet. Svenska Kolinstitutet är av den meningen att koldioxidskatten är oförenlig med ett handelssystem. Institutet anser att det ligger i själva handelssystemets idé att utsläppsminskningarna görs där det är billigast och om skatten bibehålls för den handlande sektorn kommer prisbildningen inom handelssystemet att förryckas. Det blir ingen större minskning totalt utan blir bara dyrare i Sverige än i andra länder.

Svensk Energi, Svensk Fjärrvärme och Svenska Gasföreningen anser att koldioxidskatten måste tas bort för de medverkande i handelssystemet. Föreningarna anser att principen för det föreslagna handelssystemet, dvs. att utsläppsreduktioner skall ske där kostnaderna är lägst, är riktig och att detta ställer krav på att inga andra nationella styrmedel och regler för koldioxidreduktion samtidigt skall finnas. Om Sverige behåller koldioxidskatten sätts handelssystemets prismekanismer ur spel och ger svenska anläggningsägare ett betydligt högre alternativpris, vilket betyder att svenska anläggningsägare kommer att vidta åtgärder för att reducera koldioxid som är dyrare än i övriga Europa. Eftersom det finns ett europeiskt tak för de totala utsläppen inom systemet kommer samtidigt en billigare åtgärd utanför Sveriges gränser inte att bli genomförd. Därför måste nationella särlösningar undvikas.

Även Statens energimyndighet anför i remissvaret över det första delbetänkandet att både utsläppshandel och koldioxidskatten är medel som styr mot minskade koldioxidutsläpp och anser att användandet av endast ett styrmedel skapar bättre förutsättningar för att nå målen på sikt. Energimyndigheten anger i sitt remissyttrande över delbetänkande 1 att mycket talar för att handelssystemet bör ersätta nuvarande koldioxidskatt, men att effekterna av detta först bör utredas.

Landsorganisationen i Sverige anser att de verksamheter som omfattas kan befrias från koldioxidskatt men framhåller att det inte verkar förenligt med en generellt verkande klimatpolitik att i dagsläget helt undanta berörda verksamheter från koldioxidskatt. Även om tilldelningen initialt är gratis är det möjligt att andelen handlande utsläppsrätter med tiden ökar, samt att de utsläppsnivåer de representerar efterhand skärps, vilket talar för en successiv avveckling av skatten.

VTI anser att koldioxidskatten i den handlande sektorn bör avskaffas eftersom den förlorar den uppgift den tillskapades för, nämligen att ge incitament att uppfylla koldioxidmålet. Acceptansen för införande av styrmedel på andra områden undergrävs om man inte kan lita på att de inte senare kommer att utnyttjas för andra ändamål – som generell intäktskälla – än de är avsedda för.

Boverket anser att ett handelssystem är ett effektivare styrmedel än koldioxidskatt och att koldioxidskatten bör tas bort för den handlande sektorn. Att behålla skatten ger svenska företag i handelssystemet högre kostnader än de utländska företagen har, men miljöeffekten förstärks inte eftersom de totala utsläppen är oförändrade i ett handelssystem med tak.

Kommerskollegium anser att det finns goda skäl att avskaffa koldioxidskatten för de sektorer som omfattas av handelssystemet. Att behålla skatten samtidigt som handelssystemet införs innebär att den samhällsekonomiska effektiviteten i systemet riskerar att minska. Skatten kan innebära att åtgärder för att minska utsläppen sker i svenska anläggningar i stället för i andra medlemsländer trots att åtgärdens samhällsekonomiska marginalkostnad är högre hos oss, relativt sett. Kombinationen av de två styrmedlen kan leda till snedvriden konkurrens inom EU. Å andra sidan kan problem uppstå om tilldelningen av utsläppsrätter blir generös samtidigt som koldioxidskatten tas bort.

B. Avskaffa koldioxidskatten för vissa anläggningar, men sänk skatten för de anläggningar som inte är internationellt konkurrensutsatta

Svenska Trädbränsleföreningen och LRF förordar att näringslivet delas upp i en del som är utsatt för internationell konkurrens och som inte belastas med koldioxidskatt samt en övrig del som inte är konkurrensutsatt. Till den senare hör bl.a. fjärrvärme där nationell energiförsörjning och miljöpolitik kan ges större vikt i styrmedels-

kompositionen. De närmaste åren tror Trädbränsleföreningen att den miljöstyrning som handelssystemet ensamt kan åstadkomma blir svag och att det därför behöver kompletteras med hittillsvarande styrmedel, främst koldioxidskatten. Skatten kan möjligen sänkas för den icke konkurrensutsatta sektorn för att tillsammans med handelssystemet åstadkomma samma styrning som vi nu har.

Skogsstyrelsen anser att det skall behållas en differentierad koldioxidbeskattning på en nivå som anpassas till det marknadspris som uppstår på utsläppsrätterna så att dagens marginalkostnad för koldioxid i stort sett bibehålls.

Chalmers tekniska högskola anser att i det fall den svenska koldioxidskatten för den handlande sektorn slopas då man inträder i EU:s handelssystem måste kompletterande styrmedel införas för att bibehålla konkurrenskraften för svensk bioenergi.

C. Behåll koldioxidskatten

De som uttryckligen vill ha kvar koldioxidskatten är fem instanser, nämligen Naturvårdsverket, Svenska Bioenergiföreningen (SVEBIO), Naturskyddsföreningen, Greenpeace, och Miljöförbundet Jordens Vänner.

Naturvårdsverket vill bibehålla koldioxidskatten åtminstone tills handelssystemet fått en konstruktion så att miljöstyrningen säkras. Verket antar att miljöstyrningen kommer att bli begränsad. Priset på utsläppsrätter kommer att bli lågt så att det t.ex. äventyrar den framgångsrika biobränsleintroduktionen i värmesektorn om koldioxid- och energiskatterna skulle tas bort.

SVEBIO ser det som helt nödvändigt att den handlande sektorn även har en kompletterande koldioxidskatt. Föreningen befarar en återgång till fossila bränslen och att biobränslebranschen kan slås ut. Dessutom menar man att det inte innebär någon försvårande omständighet att det finns flera styrmedel för den handlande sektorn, när handelssystemet skall utvärderas.

Enligt Naturskyddsföreningen är det bäst att behålla skatten vid introduktionen av handelssystemet, åtminstone till 2008, eftersom det är troligt att priset på utsläppsrätterna blir lågt. Om priset på sikt blir så högt att styrningen blir stark kan man enligt föreningen diskutera att ta bort koldioxidskatten. Föreningen anser det magstarkt att anta att handelssystemet skall bli ett mer effektivt styrmedel än den svenska koldioxidskatten varit och noterar att utred-

ningen missar den positiva näringslivsutveckling som koldioxidskatten medfört i form av en ökad biobränsleanvändning på bekostnad av fossila bränslen.

Greenpeace motsätter sig att koldioxidskatten tas bort för de handlande sektorerna och tycker i stället att beskattningen skall stärkas.

Miljöförbundet Jordens Vänner vill behålla koldioxidskatten och i stället höja skatten för den handlande sektorn. Detta är, enligt förbundet, nödvändigt för att bidra till att det nationella klimatmålet kan uppnås och för att gynna inhemsk förnybar energiproduktion.

12.5.2. Synpunkter på finansieringsmodellerna

Statens energimyndighet, Boverket, LO, Svensk Energi, Svensk Fjärrvärme, Svenska Gasföreningen och Svenska Kolinstitutet menar att man frångår principen om att miljöskatter skall vara styrande om de minskade skatteintäkterna som uppkommer om man slopar koldioxidskatten skall finansieras. När koldioxidskatten slopas kommer nämligen skattens miljöstyrande funktion att tas över av utsläppshandelssystemet.

Svensk Energi, Svensk Fjärrvärme, Svenska Gasföreningen och Svenska Kolinstitutet anser att den minskade skatteintäkt som ett borttagande av koldioxidskatten för anläggningarna som ingår i handelssystemet innebär skall finansieras med en neutral, fiskal konsumtionsskatt. Uppdelningen med miljöstyrning i produktionsledet och fiskala skatter och avgifter i konsumentledet är en grundläggande förutsättning för ett fungerande system.

Boverket skriver att om de minskade skatteintäkterna skall finansieras går man ifrån principen att koldioxidskatten är miljöstyrande. I stället föredrar verket en bredare finansiering än från energi- och miljöområdena. Boverket anser att om hushållssektorn skall belastas med ytterligare avgifter för att subventionera näringslivet bör det gälla områden som hushållen kan påverka genom medvetna och självständiga val.

Principiellt anser inte LO att kompensationsåtgärder behöver riktas mot utsläpp av växthusgaser i den utsträckning dessa åtgärdas via handelssystemet, utan kan fördelas över flera skattekällor.

SCB anser att skattebortfallet är en överskattning eftersom utredningen antagit att samtliga anläggningar inom berörda SNIkoder ingår i systemet.

A. Finansiering med en generell höjning av koldioxidskatten

SCB pekar på att principen om att förorenaren betalar frångås då sektorer som emitterar mindre får bära en större börda från de handlande sektorerna trots att de inte ökat sina utsläpp.

Naturskyddsföreningen ser det som intressant att notera att utredningen som ersättning för skatteintäkterna vid borttagen koldioxidskatt kan tänka sig en ökad börda på hushållen genom höjda skatter för dessa.

Villaägarna anser det oacceptabelt att lägga ytterligare höjda kostnader på redan hårt beskattade villaägare och konsumenter. Man anser att det är absolut nödvändigt att utreda samtliga konsekvenser innan ett förslag till finansiering läggs fram och att det är svårt att avge ett yttrande utan att veta hur stor kostnaden blir samt vilken finansiering som kommer att antas.

B. Finansiering med en kombination mellan en fiskal skatt i värmesektorn och höjda skatter i icke handlande sektor

VTI och Chalmers tekniska högskola anser att när nivån på koldioxidskatten för den icke handlande sektorn sätts, skall detta ses som en del av avvägningen mellan det åtagande som skall göras av de sektorer som omfattas av handelssystemet och övriga sektorer.

Energimyndigheten anser att en värmeskatt på fjärrvärmeleveranser är en möjlig fiskal skatt för att kompensera skattebortfallet, men att den inte bör genomföras enskilt så att fjärrvärmens konkurrenskraft försämras. En styrning mot biobränslen i denna sektor anses viktig men det är tveksamt om en koldioxiddifferentierad värmeskatt kan uppfylla detta. En skatt på fjärrvärme i konsumtionsledet är en kostnad som bärs av hushållen som inte har inflytande över bränslevalet i värmeverken.

Chalmers tekniska högskola anser att det är väsentligt att behålla biobränslet i fjärrvärmesektorn, och stöder därför idén om någon typ av styrinstrument som främjar biobränsle. Den typ av skatteavdrag från en generell värmeskatt som delegationen skissar på förefaller vara en möjlig väg framåt. Detta styrinstrument fungerar emellertid i princip som en koldioxidskatt, dock med den viktiga skillnaden att det är energi från fossila bränslen snarare än fossilt kol som kommer att beskattas. Därför bör det övervägas att helt

enkelt behålla koldioxidskatten som den är för fjärrvärmesektorn, även om nivån förmodligen bör justeras.

Svensk Energi, Svensk Fjärrvärme, Svenska Gasföreningen anser att finansiering genom en fjärrvärmeskatt samt att den icke-handlande sektorn skall finansiera koldioxidskattebortfallet är ologiskt, inkonsekvent och bäddar för snedvridningar. Om finansieringen skall ske inom energisektorn bör den ske i form av en neutral, fiskal konsumtionsskatt som t.ex. genom införande av en generell energiskatt samt motsvarande höjning där denna skatt redan finns.

C. Finansiering helt eller delvis med en särskild fastighetsskatt

Svensk Energi, Svensk Fjärrvärme, Svenska Gasföreningen anser att det är felaktigt att av fiskala skäl införa en styrande skatt på vattenkraft, då den hämmar utbyggnad och effektiviseringar av den befintliga vattenkraften.

Energimyndigheten anser att en särskild fastighetsskatt på vattenkraft kan vara ett alternativ, men att konsekvenserna för kraftbolag bör utredas ytterligare.

Chalmers tekniska högskola framför att handeln med utsläppsrätter kommer att höja elpriset vilket kommer att generera högre vinster för vattenkraften och kärnkraften. Dessa vinster skapas som en ren konsekvens av att samhället inför handel med utsläppsrätter. Vidare har samhället i princip stoppat ytterligare utbyggnad av teknologierna, varför incitament för ytterligare investeringar inte är av intresse för det allmänna. Utifrån detta förefaller delegationens förslag på en särskild fastighetsskatt för vattenkraft vara ett rimligt sätt att finansiera en avskaffad koldioxidskatt i den handlande sektorn. Samma argument kan tillämpas på kärnkraften, vilket delegationen dock valt att inte diskutera.

Riksskatteverket anser när det gäller vattenkraftsskatt, att totalvärdet utgör ett lämpligare underlag för uttag av en särskild fastighetsskatt, bl.a. för att fördelningen av totalvärdet mellan mark- och byggnadsvärde är osäker eftersom det är svårt att göra uppdelningen av dessa i praktiken. Verket anför dessutom att fastighetsskatten för elproduktionsenheter utgjort 0,5 procent av taxeringsenhetens totalvärde fr.o.m. år 2000, vilket avsevärt underlättat arbetet med förberedelsearbetet inför fastighetstaxeringen jämfört med tidigare.

D. Finansiering med svavelskattehöjning

Energimyndigheten anser att svavelskatten är en tydligt miljöstyrande miljöskatt och att en förändring av den endast kan göras med miljöargument och inte fiskala argument.

E. Finansiering med beskattning av tung trafik

Banverket skriver att en finansiering via höjda koldioxidskatter av fordonsbränslen gör att trafiken indirekt inkluderas i handelssystemet och resultatet bör bli både en energieffektivisering och en ökad attraktivitet för alternativa bränslen.

Sveriges Åkeriföretag, SÅ, menar att betänkandets diskussion om höjd koldioxidskatt på alla bränslen och en i övrigt hårdare beskattning av tung trafik för att finansiera statens skattebortfall skulle begränsa de kostnadsbesparande effekter av att från år 2008 låta handelssystemet omfatta också transportsektorn. SÅ anser att detta är oacceptabelt. Enligt åkeriföretagen har koldioxidskatten en försumbar miljöstyrande effekt då det gäller utsläppen från tunga lastbilar och ger en rad argument för detta. Om koldioxidskatten är miljöstyrande, som den sägs vara, anser SÅ att man rent principiellt kan ifrågasätta statens krav på kompensation för minskade intäkter från koldioxidskatt.

Riksskatteverket anser att Vägtrafikskatteutredningens förslag bör inväntas före ett förslag på en eventuell modell utformas.

Vägverket föreslår att de samlade styrmedlen utformas så att vägtransportsektorns övriga miljö- och trafiksäkerhetsmål kan nås. Banverket anser att skatten, liksom handelssystemet, bör användas och utformas så att de långsiktiga klimatpolitiska målen verkligen uppnås och stödjer även införandet av en kilometerskatt. Statens institut för kommunikationsanalys instämmer i utredningens syn på vilka roller ett handelssystem med utsläppsrätter respektive en kilometerskatt bör ha som styrmedel i transportsektorn.

12.6. Delegationens överväganden och förslag

Syftet med EU:s system för handel med utsläppsrätter är att på ett samhällsekonomiskt kostnadseffektivt sätt minska utsläppen av koldioxid. Ett för handelssystemet uppsatt mål för utsläppsminskningar kan uppnås på ett samhällsekonomiskt effektivt sätt

endast om aktörerna inom systemet på marginalen betalar samma pris för utsläppsminskningarna. Detta är själva grundtanken med utsläppshandel och en förutsättning för att handeln skall fungera på önskvärt sätt.

Med handel med utsläppsrätter kan kostnaderna för att minska koldioxidutsläppen jämnas ut såväl mellan företag inom Sverige som mellan svenska och europeiska företag så att det kostar lika mycket att reducera ytterligare ett ton koldioxid oberoende av var denna reduktion sker.

Delegationen tog i delbetänkande 1, som rörde principer för hur handelssystemet skall fungera, ställning för att det skall vara den tilldelade mängden utsläppsrätter som skall avräknas mot det nationella målet. Det betyder att delegationen förordade att flexibla mekanismer skall få inräknas i det nationella målet. Skulle så inte vara fallet försvinner alla fördelar med handel med utsläppsrätter. Ett ställningstagande för att man inte skall få inkludera flexibla mekanismer är oförenligt med grundtanken med systemet för handel med utsläppsrätter, dvs. att det skall kosta lika mycket för alla att reducera koldioxidutsläppen ytterligare ett ton.

Om det är de faktiska utsläppen som skall avräknas, dvs. flexibla mekanismer får inte inräknas i målet, kan detta göras på två olika sätt. Antingen kan aktörer inom den handlande sektorn påföras skatter som syftar till att på marginalen öka kostnaden för utsläpp. Vi kommer att delta i handelssystemet men våra svenska företag tvingas minska utsläppen mer än alla andra länder, eftersom vi har en högre marginalkostnad. Detta leder som beskrivits i avsnitt 12.1 till att man inte uppnår en samhällsekonomiskt effektiv utsläppsminskning inom handelssystemet.

Ett alternativt sätt är att den icke-handlande sektorn får reducera sina utsläpp ytterligare för att kompensera för nettoinköpen i den handlande sektorn. De icke-handlande sektorerna skulle alltså i detta fall tvingas att reducera sina utsläpp som kompensation för utsläppsminskningar som gjorts i annat land och som den handlande sektorn redan betalt för.

Delegationen anser det viktigt att poängtera att miljöeffekten inte blir större om koldioxidskatter används inom vissa sektorer/länder som deltar i utsläppshandeln. Miljöeffekten bestäms endast av den totalt tilldelade mängden utsläppsrätter inom systemet. En svensk beskattning inom handelssystemet leder till att miljömålet uppnås till en större kostnad, samt att den svenska industrins internationella konkurrenskraft kan försämras.

När det gäller frågan om den tilldelning av utsläppsrätter som sker gratis skulle kunna betraktas som en fördelningsmässigt omotiverad åtgärd delar delegationen uppfattningen som framförts av LO att de utsläppsnivåer som de tilldelade utsläppsrätterna representerar efterhand kommer att skärpas. Därmed kommer värdet av gratis utsläppsrätter att minska.

Delegationen har diskuterat om ett beslut att ta bort koldioxidskatten för den handlande sektorn skulle innebära att man därmed förfördelar den del av näringslivet som inte omfattas av handelssystemet. På kort sikt kan åtgärden ge fördelningseffekter, som måste vägas mot de effektivitetsvinster som kan erhållas genom att lyfta bort koldioxidskatten för anläggningar som ingår i den handlande sektorn. Delegationen har i sina tidigare delbetänkanden framhållit vikten av att handelssystemet omfattar så många sektorer som möjligt och pekat på önskvärdheten av att i det framtida handelssystemet ta in de delar av näringslivet som i dag inte omfattas. Såvitt delegationen kan bedöma finns det därför inte några bärande skäl till att dra slutsatsen att åtgärden att ta bort koldioxidskatten, på sikt skulle förfördela näringslivet i den icke-handlande sektorn. Det främsta motivet till att ta bort koldioxidskatten är att det är ett annat styrmedel som tillämpas för den handlande sektorn. Om koldioxidskatten ersätts med utsläppshandel blir kostnaden på marginalen ungefär densamma för företagen inom den handlande och den icke-handlande sektorn, förutsatt att priset på utsläppsrätter blir någorlunda nära den borttagna koldioxidskatten. Omvänt är det dock så att om koldioxidskatten är kvar kommer detta att vara en konkurrensnackdel för den handlande sektorn eftersom det kommer att påverka de berörda företagens kostnad på marginalen.

Ur effektivitets- och konkurrenssynpunkt bör enligt delegationen koldioxidskatten slopas för den del av den handlande industrin som är utsatt för internationell konkurrens.

Om koldioxidskatten tas bort för den handlande sektorn måste detta anmälas till kommissionen för prövning mot gemenskapens regler om statligt stöd. Huvudregeln i EG:s statsstödsregler är att en medlemsstat inte kan ha differentierade beskattningsnivåer inom näringslivet med mindre än att särskilda regler är uppfyllda. Borttagandet av koldioxidskatten torde dock godkännas eftersom det av energiskattedirektivets artikel 17.1 b och 17.4 framgår bl.a. att man får sätta ner eller slopa skatten om man inför handel med utsläppsrätter under förutsättning att detta leder till att miljöskyddsmål uppnås eller energieffektiviteten förbättras, i stort sett motsvarande

vad som skulle ha uppnåtts om EU:s minimiskattesatser hade iakttagits.

Miljöstyrning för företag som enbart verkar på en inhemsk marknad, men som ingår i handelssystemet, kan naturligtvis också den vara negativ, både ur effektivitets- och miljösynpunkt. Samtidigt finns det andra mål att ta hänsyn till, t.ex. målet att öka användningen av förnybar energi. Den ökande användningen av biobränsle i värmesektorn bidrar till detta mål. Om koldioxidskatten avskaffas för de anläggningar som omfattas av handelssystemet förändras relativpriserna mellan fossila bränslen och biobränslen till nackdel för biobränslen. På längre sikt torde detta enligt delegationen inverka negativt på investeringar och utbyggnad av värmeproduktion baserad på biobränslen. Delegationen anser det väsentligt att behålla biobränslet i sektorn och föreslår därför att koldioxidskatten behålls för värmeproduktion.

Om koldioxidskatten behålls för värmeproduktion kommer den del av utsläppen som täcks av inköpta utsläppsrätter att dubbelbeskattas, vilket innebär att företagens kostnader skulle öka jämfört med dagens situation. Delegationen föreslår därför att företagen får kompensation för kostnaden för den del av utsläppen som täcks av inköpta utsläppsrätter, så att styrningen (inklusive priset på utsläppsrätter) blir densamma som i dag. För den närmare utformningen av ett sådant kompensationssystem krävs dock ytterligare utredningsarbete.

Finansiering av skattebortfallet

För delegationen har det framstått som viktigast att ta ställning till om koldioxidskatten skall bibehållas eller ej. När det gäller frågan om hur borttagandet av koldioxidskatten skall finansieras har delegationen övervägt de alternativ som presenterades i delbetänkande

2. Av dessa finner delegationen, efter vidare överväganden och efter remissinstansernas synpunkter på finansieringsalternativen, att skattebortfallet bör finansieras med en kombination av en särskild fastighetsskatt på vattenkraftföretag och/eller en höjning av koldioxidskatten på drivmedel. Handeln med utsläppsrätter kommer att höja elpriset vilket kommer att leda till högre vinster för vattenkraftsföretag. När det gäller beskattning av kraftföretag är det viktigt att den utformas så att skatten inte kan vältras framåt på konsumenterna i form av högre elpriser utan enbart riktas mot kraftföretagens vinster. Det

innebär att en produktionsskatt inte är lämplig finansieringskälla i detta sammanhang, eftersom de svenska elproducenterna inte konkurrerar på en internationell marknad där elpriset är givet och oberoende av de svenska elproducenternas marginalkostnader.

Delegationen bedömer däremot att en särskild fastighetsskatt på markvärdet i vattenkraftverk i detta sammanhang utgör ett lämpligt alternativ. En skatt baserad på markvärdet i vattenkraftverk kan betraktas som en beskattning av de överskott som stigande framtida elpriser medför i existerande kraftanläggningar. Delegationen föreslår därför att finansieringen av borttagandet av koldioxidskatten för de föreslagna delarna av den handlande sektorn delvis finansieras med en skatt baserad på markvärdet av ett vattenkraftverk

Det samlade markvärdet på vattenkraftanläggningar uppgår till cirka 70 miljarder kr. Det skulle därför erfordras en extra fastighetsskatt på omkring 1 procent av markvärdet för att nettointäkterna skall motsvara ett skattebortfall på cirka 500 miljoner kr.

Delegationen har också övervägt alternativet att höja koldioxidskatten på drivmedel. Delegationen har viss förståelse för uppfattningen att man frångår principen att koldioxidskatten är miljöstyrande om de minskade skatteintäkterna skall finansieras. Ett alternativ vore att finansiera borttagandet med en neutral fiskal konsumtionsskatt. I delbetänkande 1 tog delegationen ställning för att ett eventuellt borttagande av koldioxidskatten i första hand bör finansieras inom energi- och miljöområdet. Delegationen anser att det krävs ytterligare åtgärder för att öka kraven på transportsektorns bidrag till en begränsad klimatpåverkan. Delegationen ser med oro på de prognoser som i dag görs om ökade utsläpp av växthusgaser i transportsektorn. Regeringen har ett enskilt mål för utsläppen inom transportsektorn. För att uppnå det målet måste utsläppen i transportsektorn minskas. Av det skälet föreslår delegationen att en höjning av koldioxidskatten på drivmedel också bör övervägas när ett slutligt ställningstagande görs till frågan om hur ett borttagande av koldioxidskatten skall finansieras.

Annex A: Energianvändning, förädlingsvärde och koldioxid-

skatt i olika branscher

13. Handelsdirektivet och miljöbalken

Delegationens förslag: Krav på energieffektivitet skall inte kunna ställas på förbränningsanläggningar och andra anläggningar som avger koldioxid direkt på platsen och för vilka det finns tillstånd till utsläpp av koldioxid enligt lagen om handel med utsläppsrätter. För verksamheter som omfattas av lagen om handel med utsläppsrätter skall krav på att i första hand använda förnybara energikällor inte kunna ställas. Om det den 1 januari 2005 finns sådana anläggningar för vilka det uppställts villkor om energieffektivitet och användning av förnybara energikällor skall villkoren upphöra att gälla.

Reglerna i 2 kap. 3 § miljöbalken om bästa möjliga teknik skall inte gälla ifråga om utsläpp av koldioxid för verksamhet som omfattas av lagen om handel med utsläppsrätter.

Kapitlet innehåller förslag på vissa förändringar i miljöbalken (avseende möjligheter att ställa krav på använd mängd fossila bränslen, på att i första hand använda förnybara energikällor och på energieffektivitet). Utgångspunkten för delegationens förslag är att skapa den flexibilitet som handelssystemet bygger på och som behövs för att verksamhetsutövarna skall tillåtas hantera koldioxidutsläppen på det sätt som bedöms vara mest kostnadseffektivt för den egna anläggningen.

Kapitlet inleds i avsnitt 13.1 med en kort beskrivning av de grundläggande skillnader i sätt att fungera som finns mellan miljöbalken och ett system för handel med utsläppsrätter. I avsnitt 13.2 sammanfattas de ställningstaganden som FlexMex2-utredningen gjorde i delbetänkande 2. Bakgrund och kvarstående frågor från delbetänkande 2 beskrivs i avsnitt 13.3. Synpunkter på berörda frågor från remissbehandlingen av delbetänkande 2 sammanfattas i avsnitt 13.4. I avsnitt 13.5 görs ett försök att belysa de frågor som

var oklara i delbetänkande 2. Delegationens överväganden och förslag redovisas i avsnitt 13.6.

13.1. Skillnader mellan miljöbalken och ett system för handel med utsläppsrätter

Handel med utsläppsrätter skiljer sig väsentligt från de regleringar som traditionellt finns på miljöområdet. De viktigaste regelverken är i detta sammanhang IPPC-direktivet

1

på EG-rättslig nivå och

miljöbalken på nationell nivå.

Införandet av ett system för handel med utsläppsrätter väcker mot denna bakgrund ofrånkomligen frågor kring hur systemet skall förhålla sig till befintlig reglering för miljöskydd. Skall systemet för handel med utsläppsrätter ersätta äldre regleringar eller skall de tillämpas parallellt? Om de tillämpas samtidigt, skall de då hållas strikt åtskilda från varandra eller kan de integreras? I fallet med handelsdirektivet är frågan framför allt hur det förhåller sig till medlemsstaternas befintliga regleringar för miljöprövning av större punktkällor, vilket på europeisk nivå regleras genom IPPC-direktivet.

Det finns på ett principiellt plan fundamentala skillnader mellan IPPC-direktivet, som införlivats i svensk rätt genom miljöbalken, och systemet för handel med utsläppsrätter.

  • IPPC-direktivet bygger på att verksamhetsutövaren är skyldig att inhämta tillstånd för drift av verksamheten. Den traditionella tillståndsordningen innebär en relativt detaljerad myndighetsstyrning, där samtliga aktörer skall uppnå ungefär samma skyddsnivå, dvs. bästa tillgängliga teknik (BAT, av engelskans Best Available Techniques).
  • Utsläppshandel däremot baseras på synsättet att marknaden är bäst lämpad att finna en optimal lösning på fördelningen av resurserna förutsatt att aktörerna erbjuds lämpliga drivkrafter genom reglering av det totala antalet tillgängliga utsläppsrätter. Utsläppshandel förutsätter stor flexibilitet för den enskilde verksamhetsutövaren att själv bestämma nivån för miljöskyddet i verksamheten. Det viktiga är att de totala utsläppen begränsas av att det finns en begränsad mängd utsläppsrätter tillgängliga

1

Rådets direktiv 96/61/EG om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa

föroreningar. IPPC står för Integrated Pollution Prevention and Control.

inom systemet. Den totala mängden utsläppsrätter bestämmer skyddsnivån i systemet.

Handelsdirektivet syftar till att minskningen av utsläppen av växthusgaser skall ske på ett kostnadseffektivt sätt. Detta krav saknas i IPPC-direktivet.

För att beakta dessa skillnader anges i handelsdirektivets artikel 26, som är en ändring i IPPC-direktivet, följande:

  • Gränsvärden för växthusgaser skall kunna fastställas endast om det är nödvändigt för att förhindra betydande lokala föroreningar.
  • Frågan om gränsvärden för utsläpp av andra ämnen än koldioxid omfattas inte av nationell diskretion. Sverige skall alltså även i fortsättningen föreskriva gränsvärden för förorenande ämnen, även om det påverkar verksamheternas koldioxidutsläpp.
  • IPPC-direktivet ändras på så sätt att det blir valfritt för medlemsstaterna att ställa krav på energieffektivitet för förbränningsanläggningar eller andra anläggningar som avger koldioxid på platsen. Enligt den rättsliga analys som på uppdrag av FlexMex2-utredningen utförts av en arbetsgrupp vid juridiska institutionen vid Göteborgs universitet

2

gäller detta endast de

delar av en anläggning där direkta utsläpp uppkommer, men oavsett om anläggningen drivs med fossila bränslen eller biobränslen.

I den svenska miljöbalken krävs att förnybara energikällor i första hand skall användas. Detta krav finns inte i IPPC-direktivet. Ett upprätthållande av miljöbalkens regel om förnybara energikällor står, enligt analysen från Göteborgs universitet, inte i strid med EG-rätten. Sverige har därför ur rättslig synpunkt valfrihet att upprätthålla eller ta bort kravet på att i första hand använda förnybara energikällor.

13.2. Delegationens tidigare ställningstagande

I delbetänkande 2 (Handla för bättre klimat – tillstånd och tilldelning, m.m., SOU 2003:120) behandlade delegationen frågan om hur

2

Handel med utsläppsrätter – förenlighet med miljöbalkens krav. Bilaga 5 i delbetänkande 2.

SOU 2003:120.

handelsdirektivet förhåller sig till existerande miljörätt, och om Sverige i sin lagstiftning bör utnyttja möjligheten att ersätta miljöbalkens krav med handelssystemet.

I delbetänkandet föreslog delegationen att vad som föreskrivs i miljöbalkens allmänna hänsynsregler i 2 kap. 3 § om användning av bästa möjliga teknik (BMT) inte skall gälla i fråga om utsläpp av koldioxid för verksamheter som omfattas av handelsdirektivet. Vidare föreslogs att bestämmelser ändras så att tillståndsmyndigheten inte får besluta om villkor som begränsar koldioxidutsläppen för verksamheter som ingår i handelssystemet. Delegationen föreslog också att möjligheten att föreskriva begränsningar i användningen av fossilt bränsle i syfte att begränsa koldioxidutsläppen inte får meddelas i miljötillstånden för anläggningar.

I delbetänkande 2 tog delegationen däremot inte ställning till om Sverige bör utnyttja möjligheten att låta systemet för handel med utsläppsrätter ersätta miljöbalkens krav på energieffektivitet och på att i första hand använda förnybara energikällor. Delegationen förordade att dessa frågor skulle utredas vidare. I det följande kommer delegationen att återkomma till dessa frågor. Först beskrivs de frågor som kvarstår för ställningstagande från delbetänkande 2. Därefter redovisas remissinstansernas synpunkter på delbetänkande 2 i dessa delar.

13.3. Bakgrund och kvarstående frågor

I delbetänkande 2 konstaterade delegationen att IPPC-direktivet och miljöbalken ställer krav på energieffektivitet. Kravet innebär att berörda anläggningar inte skall förbruka mer energi än vad som är nödvändigt med hänsyn till hur mycket som produceras. Delegationen poängterade att detta krav har använts mycket sparsamt i svensk och utländsk praxis. Genom handelsdirektivet blir det när handelssystemet införs valfritt för Sverige att ställa krav på de delar av en anläggning där direkta utsläpp av koldioxid uppkommer. I analysen från Göteborgs universitet konstateras att denna valfrihet föreligger oavsett om utsläppen vid anläggningen kommer från fossila bränslen eller från biobränslen.

I miljöbalken finns krav på att förnybara energikällor i första hand skall användas.

3

Detta krav finns inte i IPPC-direktivet. Valet

av energikälla har vanligtvis stor betydelse för en anläggnings koldioxidutsläpp, varför t.ex. krav på begränsad användning av fossila bränslen är problematiskt i relation till handelssystemets funktion.

Medlemsstaterna kan inte i frågor som är oreglerade i EG-rätten använda sig av regler som kommer i konflikt med annan gemenskapsrätt. Särskilt betydelsefullt är att nationella miljöregler inte får strida mot primärrätten i allmänhet och reglerna om fritt varuflöde på den inre marknaden i synnerhet. I delbetänkande 2 konstaterade delegationen emellertid att ett upprätthållande av miljöbalkens regel om förnybara energikällor inte står i strid med EG-rätten. Sverige har därför från rättslig synpunkt valfrihet att upprätthålla eller ta bort detta krav. Frågan om dess förenlighet med EG-rätten kan därför begränsas till att regeln inte förefaller stå i samklang med handelsdirektivets målsättning om att minskningen av koldioxidutsläppen skall ske på ett kostnadseffektivt sätt.

I delbetänkande 2 pekade FlexMex2-utredningen på tre oklarheter som gjorde att delegationen inte ville ta ställning till om vi i Sverige, som handelsdirektivet ger utrymme för, bör lyfta kravet på energieffektivitet och kravet på att i första hand använda förnybara energikällor. Dessa oklarheter var:

1. Om miljöbalkens krav på energieffektivitet och förnybara energikällor föreslås ersättas med handel med utsläppsrätter kan detta genomföras genom att den tilldelade mängden utsläppsrätter reflekterar den utsläppsnivå som skulle bli fallet om miljöbalkens krav tillämpades. Här liksom för övriga hänsynsregler avgörs ambitionsnivån med hjälp av BMT (Bästa Möjliga Teknik). Kraven på BMT gäller både koldioxidutsläpp och energianvändning. Problemet är att vi i dag inte vet vilken nivå på koldioxidutsläpp som en tillämpning av miljöbalkens krav på energieffektivitet och användning av förnybara energikällor motsvarar.

2. Enligt motiven till kommissionens förslag till handelsdirektiv

4

skall tilldelningen av utsläppsrätter inte vara större än vad som

3

2 kap. 5 § miljöbalken: Alla som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd skall hushålla

med råvaror och energi samt utnyttja möjligheterna till återanvändning och återvinning. I första hand skall förnybara energikällor användas.

4

Motiv till kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ett system

för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG (KOM(2001) 581 slutlig).

skulle bli fallet om IPPC-direktivet skulle tillämpas. Eftersom medlemsstaterna får välja om de vill ha kvar energieffektivitetskravet eller inte blir frågan om riktmärket skall vara med eller utan tillämpning av detta krav?

3. Dessutom framförde delegationen att slutlig ställning till dessa frågor skall tas först efter en kartläggning av hur andra länder avser att förfara.

13.4. Remissinstansernas synpunkter på delbetänkande 2 i dessa delar

Positiva till att både ta bort kravet på energieffektivitet och kravet på förnybara energikällor

Boverket konstaterar angående miljöbalkens krav på energieffektivisering och krav på förnybara energikällor att det är viktigt att de hinder som finns så långt som möjligt begränsas för att ge handelssystemet goda förutsättningar.

Institutet för tillväxtpolitiska studier (ITPS) förordar att miljöbalkens krav på energieffektivitet och förnybara energikällor ersätts av handel med utsläppsrätter. ITPS menar att klimatfrågan är ett globalt miljöproblem som inte lämpar sig för nationell politik utan kräver internationella åtgärder. Om EU:s handelssystem inte skulle visa sig effektivt så bör, enligt ITPS, Sverige verka för att EUsystemet vidareutvecklas i stället för att komplettera det med överlappande svenska styrmedel.

Teknikföretagen anser att för att Sverige skall få ta del av de kostnadsbesparingar som utsläppsreduktioner genom utsläppshandel på EU-nivå innebär, är det en förutsättning att krav på energieffektivitet och förnybara energikällor tas bort.

Svenskt Näringsliv vill ta bort kravet på energieffektivitet och förnybara energikällor för den handlande sektorn. Man säger att det är en prövotid för EU att införa ett system för handel med utsläppsrätter. Det viktiga i detta skede är därför att införa ett fungerande system som är så effektivt och enkelt som möjligt.

SSAB och SKGS menar att om kravet på energieffektivitet och förnybara energikällor finns kvar och utnyttjas vid fastställandet av villkor, innebär det att kriteriet för kostnadseffektivitet frångås och handelssystemet delvis sätts ur spel. Samma organisationer skriver också att energiaspekterna inom industriell verksamhet är pröv-

ningspliktiga och att ändringsåtgärder ur ett energiperspektiv i normalfallet kan leda till att hela verksamheten prövas. Om energieffektivitetskravet bibehålls för anläggningar i handelssystemet skulle således åtgärder för att indirekt minska koldioxidutsläppen bromsas upp på grund av kravet på att åtgärderna först måste tillståndsprövas.

Cementa AB och Svenska Kalkföreningen anser att man inte skall använda dubbla styrmedel för att nå ett mål.

LO vill undvika att stapla styrmedel på varandra för ett och samma verksamhetsområde.

Positiva till att ta bort kravet på att i första hand använda förnybara energikällor

Miljöbalkskommittén anser att det inte i dag går att med någon säkerhet bedöma vilken styreffekt de två styrmedlen handel med utsläppsrätter respektive miljöbalken kan få på utsläpp av växthusgaser. Styreffekten av handeln är beroende av tillgång och efterfrågan på utsläppsrätter. Hur stor tillgången blir är inte känt och därmed inte styreffekten. Miljöbalkens krav på hänsyn är långtgående vad gäller energihushållning och användning av förnybara energikällor, men det finns ännu ingen praxis som visar var kravnivån ligger.

Miljöbalkskommittén bedömer att det kommer att innebära problem i den praktiska tillämpningen av miljöbalken att som föreslås i delbetänkandet både ha ett förbud mot villkor på använd mängd fossila bränslen och ha kvar kravet på att man i första hand skall använda förnybara energikällor.

5

Miljöbalkskommittén anser att det är angeläget att det nya styrmedlet får en möjlighet att utvecklas och verka utan de restriktioner som vissa av hänsynsreglerna i miljöbalken skulle innebära. Förutom det föreslagna förbudet mot villkor på utsläpp av koldioxid och på använd mängd fossila bränslen, anser Miljöbalkskommittén också att kravet på att i första hand använda förnybara energikällor bör utgå för de sektorer som ingår i handelssystemet.

5

I delbetänkande 2 föreslår FlexMex2-utredningen inte att ha kvar kravet på att man i första

hand skall använda förnybara energikällor. Delegationen tog i avvaktan på ytterligare utredning inte ställning i frågan.

Begränsa ändringarna i miljöbalken

Länsstyrelsen i Örebro län anser att försiktighet bör tillämpas när det gäller förändringar i miljöbalken. Endast nödvändiga förändringar för att kunna införa handelssystemet skall genomföras. Uppfattningen delas av Svea Hovrätt Miljöverdomstolen. Hovrätten menar att innan man vet hur stor tillgången på utsläppsrätter blir och vilken effekt handelssystemet kommer att ha på koldioxidutsläppen, bör så små ändringar som möjligt göras i miljöbalken.

Naturvårdsverket anser att det krävs ytterligare klarhet innan ställning kan tas till ett eventuellt borttagande av energieffektivitetskravet.

Avstyrker borttagandet av kravet på energieffektivitet och kravet på förnybara energikällor

Greenpeace och Miljöförbundet Jordens Vänner motsätter sig alla åtgärder som försvagar existerande miljölagstiftning. Svenska Naturskyddsföreningen anser att regeln i 2 kap. 5 § om energieffektivisering och förnybara energikällor bör behållas.

Avstyrker borttagandet av energieffektivitetskravet

Chalmers tekniska högskola anser att det i dagsläget inte finns anledning att förändra kraven på energieffektivitet. Växjö tingsrätt är av den preliminära uppfattningen att kraven i miljöbalken bör kvarstå.

Avstyrker borttagandet av kravet på att i första hand använda förnybara energikällor

Svenska Trädbränsleföreningen anser att kraven på förnyelsebar energi skall bibehållas i de sektorer som inte är utsatt för internationell konkurrens.

Tar inte ställning

Ett antal remissinstanser vill att frågorna skall beredas ytterligare. Länsstyrelsen i Östergötlands län menar att det finns tydliga inbyggda konflikter mellan handelsdirektivet och miljöbalkens bestämmelser och att dessa måste noggrant studeras så att en långsiktig harmonisering kan åstadkommas mellan regelverken. Statskontoret, Konsumentverket och Svea Hovrätt anser att det fordras ytterligare analys.

Energimyndigheten tar inte ställning i sakfrågan men anser att det inte nödvändigtvis gynnar miljön att behålla kraven på energieffektivisering. Därför talar mycket, enligt Energimyndigheten, för att kravet skall tas bort. Energimyndigheten poängterar att andra styrmedel kommer att träda i kraft som har betydelse för energieffektivisering. När det gäller att främja förnybara energikällor anser Energimyndigheten att koldioxidskatten haft större betydelse än miljöbalken.

13.5. Försök att klarlägga oklarheterna från delbetänkande 2

Vilken nivå på utsläpp av koldioxid motsvarar tillämpningen av miljöbalkens krav på energieffektivitet och att i första hand använda förnybara energikällor?

Bedömningarna i denna fråga försvåras till en del av att antalet slutförda prövningar enligt miljöbalken är begränsat för de anläggningar som faller under handelsdirektivet. Detta framgår av en utvärdering som Miljöbalkskommitténs sekretariat gjort på uppdrag av FlexMex2-delegationen.

6

Orsaken till att antalet är få är för det

första att många verksamhetsutövare lämnade in tillståndsansökningar strax före årsskiftet 1998/99. Dessa ansökningar har därför prövats enligt miljöskyddslagen där energifrågor inte regleras. I mål prövade enligt miljöbalken har osäkerheten beträffande hur hushållnings- och bränslevalsfrågor skall hanteras varit betydande. Vid de prövningar som gjorts med stöd av miljöbalken har energifrågorna därför i flera fall satts på prövotid.

6

Handel med utsläppsrätter; dess påverkan på och samverkan med miljölagstiftningen.

Kompletterande underlag till FlexMex2-utredningen. Erik Nyström 2003-09-11 och 2003-10-06.

Miljöbalkskommittén redovisade i sitt principbetänkande SOU 2002:50 en genomgång av ett antal länsstyrelsebeslut från mars till augusti 2001. Endast ett beslut redovisas där frågor om förnybara energikällor tagits upp. I detta fall ålades verksamhetsutövaren att under en prövoperiod utreda möjligheterna till att minska användningen av fossila bränslen.

Sekretariatet för Miljöbalkskommittén har från miljödomstolarna inhämtat domar från tiden 1 december 2002 till juni 2003. Sökanden redovisar hur man anser sig uppfylla de olika hänsynsreglerna, bl.a. kravet på hushållning med energi och att i första hand använda förnybara energikällor. Det man där anger eller åtar sig blir man genom domen normalt bunden av.

Det kan konstateras att det ännu inte utbildats någon praxis. Bl.a. har inga vägledande beslut fattats av miljööverdomstolen i de aktuella frågorna.

Normalt sett är de möjliga energibesparingarna mindre i kraft- och värmeproduktion än i industriprocesser. I en konsultrapport

7

beställd av Europeiska kommissionens miljödirektorat bedöms energiförbrukningen på EU-nivå för sektorer som omfattas av handelsdirektivet kunna minskas med mellan 5 och 25 procent. Man har då beaktat åtgärder som är lönsamma med 25 procents ränta (sic) och fem års avskrivning. Industrin har anmärkt att data är från åren 1995–98 och att åtgärderna måste vidtas när större ombyggnader ändå sker för att kostnaderna skall gälla. Energieffektiviteten bedöms kunna öka med ca 5 procent i förbränningsanläggningar och med ca 25 procent i raffinaderier samt massa- och pappersindustri.

Begreppet energieffektivitet för en enhet är inte definierat i IPPC-direktivet. Sekretariatet för Miljöbalkskommittén bedömer i sin rapport att det verkar rimligt att man menar verkningsgrad i den enskilda enheten. I detta sammanhang skulle det, enligt sekretariatet för Miljöbalkskommittén, kunna innebära hur stor andel av den i bränslet tillförda energin som utnyttjas till kemiska reaktioner i enheten och/eller nyttiggörs på annat sätt. Enligt konsultrapporten har svenska anläggningar med ovanstående definition en i internationell jämförelse hög energieffektivitet och begränsat utrymme för förbättringar . Sannolikt finns större utrymme för förbättringar i vissa andra EU-länder.

7

AEA Technology Report: Energy Management in Industry 06/08/00.

Krav på energieffektivitet i ovan angivna mening ställs för närvarande inte i svenska miljötillstånd. Orsaken till detta torde, enligt sekretariatet för Miljöbalkskommittén, vara att verksamhetsutövarna och myndigheterna inte känner till någon alternativ, bättre teknik som skulle kunna användas. Vidare bedöms det ligga i verksamhetsutövarens eget intresse att anläggningen är energieffektiv. Ett förbud mot att ställa krav på energieffektivitet på enheter som släpper ut koldioxid skulle därmed inte på ett avgörande sätt öka förutsättningarna för handelssystemet att leda till minskade kostnader för att uppnå de miljömål som handelssystemet är avsett att resultera i. Å andra sidan ger av samma skäl kravet på att upprätthålla energieffektivitet enligt miljöbalken endast marginella effekter.

Skall tilldelningen av utsläppsrätter ske med eller utan tillämpning av energieffektivitetskravet?

Enligt företrädare för kommissionens miljödirektorat

8

gäller föl-

jande:

  • Om kravet på energieffektivitet gäller i den nationella lagstiftningen, skall den nationella fördelningen av utsläppsrätter reflektera detta faktum.
  • Om kravet inte gäller i den nationella lagstiftningen skall energieffektivitetskravet beaktas i fastställandet av landets totala antal tilldelade utsläppsrätter, men inte nödvändigtvis i fördelningen av utsläppsrätter till den enskilda anläggningen.

Hur avser andra länder att förfara med valfriheten?

Frågan togs upp av delegationens sekretariat vid ett möte i Dublin,

9

där ett 20-tal länder var representerade. Samtliga länder tillfrågades om hur respektive land avsåg att hantera valfriheten gällande kravet på energieffektivitet. Det var bara företrädare för två länder som redovisade ett preliminärt ställningstagande. Detta föranledde sekretariatet att gå ut med en skrivelse till de sex länder (Storbritannien, Tyskland, Nederländerna, Finland, Danmark och Frankrike) som sekretariatet besökte i början av år 2003 för att diskutera

8

Skriftlig kommunikation med Magnus Gislev, Miljödirektoratet.

9

Sammanträde med Monitoring Committee´s Working Group III den 4 februari 2004.

implementeringen av det utkast till handelsdirektiv som då fanns tillgängligt. Skriftligt svar har till dags dato inkommit från Nederländerna, Finland, Frankrike och Storbritannien.

Nederländerna har valt att ta bort befintliga normer för energieffektivitet för de anläggningar som omfattas av handelsdirektivet. Motivet för att ta bort kravet har varit att man inte vill blanda ihop målet att reducera koldioxidutsläppen med medlet energieffektivitet. Man vill tillämpa ett styrmedel för att nå ett mål. Som ett starkt skäl anges dessutom att man genom att ta bort kravet på energieffektvitet minskar den administrativa bördan för berörd industri. Nederländerna har inrättat en speciell myndighet för att hantera handelsdirektivets tillståndsfrågor. Övriga miljötillstånd hanteras av provinsmyndigheter. Om kravet på energieffektivitet kvarstår skulle Nederländerna få två separata myndigheter som fattar beslut om tillstånd för en anläggning, vilket bedöms vara olämpligt.

Finland har beslutat att behålla kravet på energieffektivitet i den finska miljölagstiftningen. Orsaken till detta är att kraven på energieffektivitet i miljölagstiftningen har använts i samband med energirevisioner och frivilliga avtal om energihushållning.

Frankrike har inte tagit officiell ställning ännu, men de förslag till implementering av handelsdirektivet som diskuteras i Frankrike omfattar inte krav på energieffektivitet för förbränningsanläggningar.

Storbritannien har ännu inte tagit slutlig ställning i frågan men den pågående beredningen pekar på att man kommer att utnyttja valfriheten till att inte ställa krav på energieffektivitet på anläggningar som omfattas av handelsdirektivet.

I nuvarande skede finns alltså inte så mycket av vägledning att finna i hur övriga länderna avser att förfara.

13.6. Överväganden och förslag

Delegationen skall ta ställning till om Sverige vid genomförandet av handelsdirektivet i svensk rätt skall lyfta kravet på energieffektivitet och kravet på att i första hand använda förnybara energikällor.

En utgångspunkt för delegationens ställningstagande är att tilldelningen av utsläppsrätter i övriga EU-länder ännu inte är kända och att det därför råder en viss osäkerhet kring vilken betydelse handelssystemet kommer att få på de samlade koldioxidutsläppen, vilket manar till försiktighet. När taket för koldioxidutsläppen fast-

ställts är miljöeffekten av handelssystemet emellertid direkt avläsbar. Vilken effekt det kan få på nationella mål har delegationen tagit principiell ställning till i delbetänkande 1. Delegationen föreslog där att det är det totala antalet utdelade utsläppsrätter som skall avräknas mot ett nationellt mål.

10

Att avräkna det faktiska ut-

släppet konstaterade delegationen stod i strid med själva tanken med ett system för handel med utsläppsrätter.

Ovan har gjorts ett försök att sammanställa den ytterligare information i frågan som finns i förhållande till vad som var tillgängligt för delegationen vid dess ställningstagande i delbetänkande 2. Av det arbete som Miljöbalkskommitténs sekretariat har utfört på delegationens uppdrag framstår det som klart att ett frivilligt förbud i Sverige mot att ställa krav på energieffektivitet för de berörda anläggningarna skulle ha en mycket begränsad betydelse, eftersom de flesta svenska förbränningsanläggningar redan i dag är effektiva. Att upprätthålla energieffektivitetskravet har uppskattats ge en potentiell energivinst på några procent. Mot denna relativt begränsade vinst skall vägas den flexibilitet som handelssystemet bygger på och de administrativa kostnader som ett prövningsförfarande enligt miljöbalken skulle förorsaka verksamhetsutövaren.

I Europa i övrigt kan det dock enligt Miljöbalkskommitténs sekretariat finnas relevanta, outnyttjade effektivitetshöjande åtgärder. Däremot har besparingspotentialen i den svenska industrins processenheter som använder energi bedömts vara ganska omfattande. Dessa anläggningar berörs emellertid inte av den valfrihet som artikel 26 i handelsdirektivet ger utrymme för.

Ett handelssystem fungerar bäst om verksamhetsutövarna tillerkänns flexibilitet att hantera koldioxidutsläppen på det sätt som de bedömer vara mest kostnadseffektivt för den egna anläggningen. Det måste finnas utrymme för handel, dvs. en möjlighet att i enlighet med handelssystemets funktion köpa utsläppsrätter från annat håll. Av dessa skäl är det problematiskt för handelssystemets funktion om verksamheterna regleras av tillståndsvillkor som direkt eller indirekt sätter gränser för koldioxidutsläppen. Dessa praktiska problem skulle givetvis elimineras om kraven tas bort.

Vid en samlad bedömning har delegationen därför tagit ställning för att man i miljöbalken bör ta bort kravet på energieffektivitet för

10

Det nationella målet om att minska utsläppen av växthusgaser med minst fyra procent skall enligt riksdagens beslut uppnås utan kompensation för upptag i kolsänkor eller med flexibla mekanismer. Riksdagen skall vid kontrollstationen år 2004, som komplement, överväga ett mål som innefattar de flexibla mekanismerna.

de delar av en anläggning där direkta utsläpp av koldioxid uppkommer men oavsett om anläggningen drivs med fossila bränslen eller biobränslen. De effektivitetsvinster som eventuellt skulle resultera om kravet på energieffektivitet bibehålls är enligt delegationens bedömning inte av en sådan storleksordning att de kan motivera en begränsning i verksamhetsutövarnas möjligheter att hantera koldioxidutsläppen på det sätt som bedöms vara mest kostnadseffektivt för den egna anläggningen. Denna flexibilitet är å sin sida central för handelssystemets funktionssätt.

Det förtjänar i detta sammanhang påpekas att Miljöbalkskommittén i sitt remissvar inte uttalar sig för att ha kvar miljöbalkens krav på energieffektivitet i förbränningsanläggningar. Samtal med Miljöbalkskommitténs sekretariat visar att effekterna av kravet på energieffektivitet för förbränningsanläggningar är marginella jämfört med de effekter som kravet på energieffektivitet ger upphov till när det gäller industrins processenheter, som emellertid inte berörs av den valfrihet som artikel 26 i handelsdirektivet ger utrymme för.

Den kartläggning som varit möjlig att göra om hur andra länder avser att förfara gällande kravet på energieffektivitet är för begränsad för att dra några långtgående slutsatser. Det har emellertid framgått från de samtal som sekretariatet har haft med företrädare för ett stort antal EU-länder att frågan i dessa länder varken är av stor praktisk eller politisk betydelse.

Delegationen har vid en samlad bedömning tagit ställning för att i linje med Miljöbalkskommitténs principiella överväganden också föreslå att kravet på att i första hand använda förnybara energikällor bör tas bort. Det finns flera skäl som talar för det. Ett vägande skäl är naturligtvis att därmed elimineras de praktiska problem som skulle uppstå om å ena sidan inga villkor får ställas på använd mängd fossilt bränsle, som delegationen föreslog i delbetänkande 2 och som fått stöd av flertalet remissinstanser, och å andra sidan kravet på att i första hand använda förnybara energikällor upprätthålls.

Delegationen föreslår av de skäl som angavs i delbetänkande 2 att reglerna i 2 kap. 3 § miljöbalken om bästa möjliga teknik inte skall gälla ifråga om utsläpp av koldioxid för verksamhet som omfattas av lagen om handel med utsläppsrätter.

14. Behov av ytterligare reglering

I detta kapitel behandlas olika frågor som rör behovet av ytterligare reglering. I avsnitt 14.1 behandlas frågan om införlivandet av bestämmelsen i artikel 27 i handelsdirektivet om s.k. opt-out. Under år 2006 skall medlemsstaterna utarbeta sina nationella fördelningsplaner för åtagandeperioden 2008–2012. Till skillnad från förhållandena som gällde inför utarbetandet av fördelningsplanen för perioden 2005–2007 finns nu möjlighet att författningsreglera olika frågor om planen. Behovet av en sådan reglering belyses i avsnitt 14.2. I det avsnittet kommer även frågan om författningsregleringen av tilldelningen i stort att tas upp. För de ändringar och tillägg i handelsdirektivet som nu är under utarbetande inom EU och som kommer att presenteras i det s.k. länkdirektivet lämnas en redogörelse i avsnitt 14.3. I avsnitt 14.4 tar delegationen upp frågan om auktionering och andra frågor inför åtagandeperioden 2008– 2012. En fråga som väckts under delegationens arbete är om handelssystemet skall regleras i en särskild lag som nu föreslås eller tas in i miljöbalken. Den frågan behandlar delegationen i avsnitt 14.5.

14.1. Handelsdirektivets bestämmelse om s.k. opt-out

Delegationens bedömning: Dispensmöjligheten för vissa anläggningar bör utredas ytterligare för att uppfylla kraven i artikel 27 i handelsdirektivet.

I artikel 27.1 i handelsdirektivet föreskrivs att medlemsstaterna får till kommissionen ansöka om att anläggningar tillfälligt skall undantas från handelssystemet t.o.m. den 31 december 2007. I ansökningarna skall varje sådan anläggning anges och ansökningarna skall offentliggöras. Detta förfarande kallas opt–out. Vidare föreskrivs i artikel 27.2 att kommissionen kan medge tillfälligt undantag från

att ingå i handelssystemet under vissa förutsättningar. Dessa förutsättningar är att anläggningarna

  • till följd av nationell politik kommer att begränsa sina utsläpp lika mycket som om de vore underkastade bestämmelserna i handelsdirektivet,
  • kommer att vara underkastade krav på övervakning, rapportering och kontroll vilka motsvarar de krav som föreskrivs i artiklarna 14 och 15, och
  • kommer att vara underkastade påföljder som åtminstone motsvarar de påföljder som avses i artikel 16.1 och 16.4 om de nationella kraven inte uppfylls.

I prop. 2003/04:132 uttalar regeringen att den i linje med vad som redovisades i riktlinjepropositionen förbehåller sig en möjlighet att lämna dispens i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 27. Regeringen föreslår därför att en dispensregel tas in i lagen om utsläpp av koldioxid. Emellertid uttalas inte något i propositionen om hur de ovan angivna kraven i artikel 27 skall uppfyllas. I vart fall vad gäller kraven om att anläggningarna skall vara underkastade påföljder som åtminstone motsvarar de som föreskrivs i artikel 16.1 och 16.4 torde det vara nödvändigt att frågan regleras i lag. Mot bakgrund av vad som nu anförts gör delegationen den bedömningen att dispensfrågan bör utredas ytterligare.

14.2. Tilldelningsfrågor

Delegationens förslag: Regeringen skall upprätta en nationell fördelningsplan inför varje åtagandeperiod. Regeringen skall även

  • offentliggöra planen och anmäla den till kommissionen senast

18 månader före starten för åtagandeperioden, och

  • fastställa det totala antalet utsläppsrätter för åtagandeperioden senast 12 månader före det att perioden startar.

Verksamhetsutövare skall lämna uppgifter till regeringen som skall ligga till grund för den nationella fördelningsplanen.

Delegationens bedömning: Frågan om regleringen av förutsättningarna för att en verksamhetsutövare skall tilldelas utsläppsrätter bör belysas ytterligare inför åtagandeperioden 2008–2012.

Regeringen har beslutat om en nationell fördelningsplan i enlighet med bestämmelserna i artikel 9 i handelsdirektivet. Som stöd för fördelningsplanen finns riksdagens beslut att bemyndiga regeringen att utarbeta och till kommissionen överlämna en plan för fördelning av utsläppsrätter. Därmed biföll riksdagen regeringens hemställan i riktlinjepropositionen. I den propositionen gjorde regeringen ett antal bedömningar av vad som skulle ligga till grund för den nationella fördelningsplanen. Regeringen uttalade i det sammanhanget bl.a. att planen bör baseras på de principer och överväganden som regeringen presenterade i den propositionen och vad som anges i bilaga III till handelsdirektivet. Regeringen gör i prop. 2003/04:132 inte någon bedömning av behovet av en författningsreglering för de nationella fördelningsplanerna för de femåriga åtagandeperioderna som startar år 2008.

Delegationen har inte tidigare haft skäl till något ställningstagande i frågan om författningsreglering av fördelningsplanen. I bilaga 4 till delbetänkande 2

1

gjorde f.d. justitierådet Staffan

Vängby den bedömningen att det finns behov av att i lag reglera fördelningsplanen och att i samma lag ta in bestämmelser om förutsättningarna för att verksamhetsutövare skall tilldelas utsläppsrätter. I prop. 2003/04:132 föreslås att regeringen skall meddela föreskrifter om tilldelning av utsläppsrätter, grundade på den nationella fördelningsplanen. Över detta sätt att reglera tilldelningen av utsläppsrätter har Lagrådet inte haft något att erinra.

Enligt delegationen finns det nu anledning att föra in regler i lagen om handel med utsläppsrätter som föreskriver en skyldighet för regeringen att inför varje åtagandeperiod upprätta en nationell fördelningsplan och en uppgiftsskyldighet för verksamhetsutövare att lämna uppgifter till regeringen som grund för planen. Vidare bör det föreskrivas en skyldighet för regeringen att i enlighet med artikel 9.1 offentliggöra planen och anmäla den till kommissionen senast 18 månader före det att åtagandeperioden startar. Skyldigheten enligt artikel 11.2 om att senast 12 månader före det att åtagandeperioden startar fastställa det totala antalet utsläppsrätter bör enligt delegationen tas in i lagen om handel med utsläppsrätter som ett åliggande för regeringen.

1

För utredningen har f.d. justitierådet Staffan Vängby avgivit utlåtandet ”Rättsliga aspekter

på den nationella fördelningsplanen enligt EG:s direktiv om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser”, daterat 2003-08-15. Utlåtandet återfinns som bilaga 4 till SOU 2003:120.

När det gäller regleringen av förutsättningarna för den tilldelning som skall beslutas av tillsynsmyndigheten bör den belysas ytterligare inför åtagandeperioden 2008–2012.

14.3. Länkdirektivet

Artikel 30.3 i handelsdirektivet förskriver följande. Det är önskvärt och viktigt att koppla de projektbaserade mekanismerna till gemenskapens system för att uppnå målen att både minska de globala utsläppen av växthusgaser och uppnå kostnadseffektivitet i gemenskapens system. Därför kommer utsläppstillgodohavanden från de projektbaserade mekanismerna att erkännas för användning i handelssystemet enligt de närmare bestämmelser som antas av Europaparlamentet och rådet på förslag från kommissionen, vilket bör tillämpas parallellt med gemenskapens system 2005. Utnyttjandet av mekanismerna skall i enlighet med relevanta bestämmelser i Kyotoprotokollet och Marrakechöverenskommelsen fungera som komplement till inhemska åtgärder.

Kommissionen har utarbetat ett sådant förslag som f.n. är föremål för ställningstagande av rådet och parlamentet. Förslaget innebär vissa ändringar i och tillägg till handelsdirektivet. Det föreslås bl.a. hur en utsläppsminskningsenhet (ERU) enligt artikel 6 i Kyotoprotokollet respektive en certifierad utsläppsminskning (CER) enligt artikel 12 i Kyotoprotokollet skall omvandlas för att kunna användas inom handelssystemet. Det är i skrivande stund inte känt när länkdirektivet skall börja gälla. Enligt en överenskommelse mellan regeringskansliet och delegationen skall arbetet med att införliva länkdirektivet främst skötas inom regeringskansliet.

14.4. Auktionering och andra frågor inför åtagandeperioden 2008–2012

Delegationens bedömning: Det är angeläget att analysera förutsättningarna för och konsekvenserna av att använda ett auktionsförfarande för tilldelning av utsläppsrätter för åtagandeperioden 2008–2012.

I artikel 10 i handelsdirektivet föreskrivs att minst 90 procent av utsläppsrätterna skall medlemsstaterna fördela gratis för åtagandeperioden 2008–2012. Resterande del av utsläppsrätterna kan då fördelas på annat sätt som t.ex. genom auktionering. Regeringen uttalade i prop. 2003/04:31 att den avsåg att analysera möjligheten att utnyttja auktionering för denna period. Under riksdagsbehandlingen uttalades att utskottet delade uppfattningen, som framförts under motionsbehandlingen av propositionen, att det finns betydande fördelar med auktionering vid fördelningen av utsläppsrätter särskilt som auktionering överensstämmer med principen om att förorenaren betalar. Utskottet anförde vidare att det i likhet med regeringen anser det viktigt att i god tid analysera möjligheten att använda auktion inför perioden 2008–2012 och att en analys av en tänkbar utformning av ett auktionsförfarande och dess konsekvenser kommer att ske i FlexMex2-utredningens fortsatta arbete (bet. 2003/04:MJU11).

Delegationen ser det som en angelägen uppgift att utreda frågan om auktion inom de ramar som föreskrivs i artikel 10 i handelsdirektivet och avser att i sitt fortsatta arbete prioritera den frågan.

Enligt artikel 30 skall en översyn och vidare utveckling göras av handelssystemet. I artikel 30.1 anges att kommissionen senast den 31 december 2004 får överlämna ett förslag till Europaparlamentet och rådet om att ändra bilaga I till handelsdirektivet, så att den innefattar andra verksamheter och utsläpp av de andra växthusgaser som anges i bilaga II.

Kommissionen skall vidare upprätta och senast den 30 juni 2006 överlämna en rapport om tillämpningen av handelsdirektivet med nödvändiga förslag till parlamentet och rådet. Rapporten skall därvid beakta följande frågor.

  • Ytterligare bearbetning av bilagorna I och II till handelsdirektivet bl.a. vad gäller frågan om direktivet skall omfatta andra delsektorer såsom kemiindustri, aliminiumindustri och transportsektorn.
  • Kopplingen mellan handelssystemet och den internationella handeln med utsläppsrätter.
  • Ytterligare harmonisering av fördelningsmetoden (inbegripet auktionering efter år 2012) och kriterierna för de nationella fördelningsplanerna.
  • Utnyttjandet av tillgodohavanden från de projektbaserade mekanismerna.
  • Sambandet mellan handelssystemet och annan politik och andra åtgärder i samma syfte på såväl nationell nivå som gemenskapsnivå och då inbegripet skattepolitik.
  • Lämpligheten av att införa ett gemensamt register för hela gemenskapen.
  • Nivån för påföljderna för underlåtenheten att överlämna tillräckligt många utsläppsrätter.
  • Hur marknaden för handeln med utsläppsrätter fungerat och särskilt ange eventuella störningar av handeln.
  • Hur handelssystemet skall anpassas till en utvidgad europeisk union.
  • Om det är praktiskt genomförbart att utveckla riktmärken för hela gemenskapen vilka skall ligga tillgrund för fördelningen av utsläppsrätter med beaktande av bästa möjliga teknik och kostnadsanalys.

Uppräkningen av de punkter som kommissionen skall redovisa visar att det är ett brett spektrum av frågor. Några frågor är sådana att de ganska enkelt kan föras in i handelssystemet medan andra frågor kräver en harmonisering som kan komma att kräva åtskilligt arbete. Enligt delegationen är det därför svårt att uttala sig om vilka av dessa frågor som kan komma att innebära ändringar i handelsdirektivet redan under åtagandeperioden 2008–2012. Det är därvid av betydelse att notera att förslagen, utom i de delar som föreskrivs i artikel 30.1, skall lämnas av kommissionen senast den 30 juni 2006, dvs. vid samma tidpunkt som den nationella fördelningsplanen senast skall överlämnas till kommissionen.

14.5. Var skall handelssystemet regleras?

Delegationens förslag: Handelssystemet bör även fortsättningsvis regleras i särskild lagstiftning.

Under arbetet i delegationen har frågan väckts om var handelssystemet skall regleras. En uppfattning som framförts är att den strävan som bl.a. låg bakom tillkomsten av miljöbalken att hålla all miljölagstiftning samlad även skall omfatta handelssystemet. Enligt delegationen har emellertid en sådan uppfattning inte tillräckligt beaktat de grundläggande skillnader i de styrmedel som i dag regleras i miljöbalken i förhållande till det styrmedel som tillhandahålls

genom handelssystemet. Vidare är det på det sättet att många av de regler som föreslås i lagen om handel med utsläppsrätter till sitt slag är sådana att de f.n. inte förekommer i miljöbalken. Vad som anförts talar enligt delegationen för att handelssystemet även i fortsättningen skall regleras i särskild lagstiftning även om det förekommer en viss koppling vad gäller villkor och förfarandet vad avser tillstånd.

15. Förslagens konsekvenser

Av kommittéförordningen (1998:1474) framgår att offentliga utredningar skall genomföra vissa konsekvensbeskrivningar. Enligt förordningen (16 §) skall dock regeringen i utredningsuppdraget närmare ange vilka konsekvensbeskrivningar som skall finnas i ett betänkande. I FlexMex2-utredningens direktiv (dir. 2001:56) anges således att delegationen skall redovisa samhällsekonomiska och statsfinansiella konsekvenser av sina förslag och belysa konsekvenserna för små företags arbetsförutsättningar. Vidare anges att delegationen skall analysera om förslagen är förenliga med EG:s regler för statsstöd.

Genom förslagen i delegationens andra delbetänkande (SOU 2003:120) och förslagen i det nu föreliggande delbetänkandet har delegationen redovisat förslag till hur införandet av EU:s system för handel med utsläppsrätter författningsmässigt bör hanteras för svensk del. I delbetänkande 2 lämnades förslag till en tidsbegränsad lagstiftning avsedd att behandla alla nödvändiga bestämmelser för att tillstånds- och tilldelningsfrågorna skall kunna vara behandlade i sådan tid att handeln med utsläppsrätter skall kunna börja fr.o.m. år 2005. Genom de förslag som lämnas i det nu föreliggande delbetänkandet finns det ett komplett lagförslag för handel med utsläppsrätter. Den kompletta lagen om utsläppsrätter kan därmed träda i kraft den 1 januari 2005.

Vid en bedömning av konsekvenserna av delegationens förslag bör man ha i åtanke att Sverige som medlem av EU är skyldigt att ansluta sig till och i svensk lagstiftning införa de i handelsdirektivet angivna reglerna för handelssystemet. Handlingsalternativet att välja att inte införa en reglering är således inte möjligt. Att det kommer att uppstå någon form av konsekvenser av det slag som tas upp i kapitlet är därför ofrånkomligt.

I det följande beskrivs de konsekvenser – i de dimensioner som anges i kommittédirektiven – som kan antas bli följden av delega-

tionens förslag. Resonemanget tar i första hand sikte på de förslag som presenteras i det nu föreliggande delbetänkandet. Delegationen har även redovisat konsekvensanalyser i sina två första delbetänkanden (SOU 2003:60 och SOU 2003:120), och på vissa punkter hänvisar delegationen till dessa för ytterligare information.

15.1. Samhällsekonomiska och statsfinansiella konsekvenser

EU:s system för handel med utsläppsrätter syftar till att EU och dess medlemsstater skall uppnå sina åtaganden i Kyotoprotokollet på ett kostnadseffektivt sätt. För de sektorer som omfattas av handelsdirektivet kommer marginalkostnaderna för att uppnå Kyotoåtagandet att jämnas ut mellan medlemsländerna. Att sätta ett exakt värde på den ökade kostnadseffektiviteten är av naturliga skäl svårt. Överslagsmässiga beräkningar av kommissionen tyder dock på att kostnaderna för att uppnå EU:s åtagande i Kyotoprotokollet kan bli upp till 35 procent lägre än om utsläppsminskningarna helt skall ske inom respektive medlemsstat enligt bördefördelningen

1

.

För svensk del redovisade delegationen i sitt första delbetänkande uppskattningar som tyder på att kostnaderna för att uppnå det nationella åtagandet kan bli ca 1–3 miljarder kronor lägre per år med handelssystemet jämfört med om enbart handel i Sverige tillåts. Delbetänkande 1 innehåller även andra typer av samhällsekonomiska konsekvensanalyser, t.ex. om hur handel med utsläppsrätter kan påverka olika branscher (se vidare SOU 2003:60, kapitel 10).

Frågan om vi i Sverige bör använda både koldioxidskatter och handel med utsläppsrätter för att möta våra klimatmål och internationella åtaganden eller om de anläggningar som omfattas av det europeiska handelssystemet skall befrias från koldioxidskatten diskuteras ingående i kapitel 12, och har även behandlats i delegationens två första delbetänkanden. För en genomgång av samhällsekonomiska och andra konsekvenser av ett borttagande av koldioxidskatten – t.ex. konsekvenser för utsläppen – hänvisas därför till kapitel 12 samt till delbetänkande 1 och 2.

1

Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ett system för handel med utsläpps-

rätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG, KOM (2001) 581 slutlig.

Delegationen har i kapitel 12 kommit till slutsatsen att koldioxidskatten bör tas bort för de anläggningar som omfattas av lagen om handel med utsläppsrätter, med undantag för anläggningar inom värmeproduktion. För att undvika dubbelbeskattning bör dock företagen inom värmesektorn ges rätt till kompensation för kostnaden för den del av utsläppen som täcks av inköpta utsläppsrätter. En sådan kompensation bör utformas så att det samlade skatteuttaget, samt kostnaden för inköp av utsläppsrätter, inte överstiger nivån på koldioxidskatten före kompensationen. Ett borttagande av koldioxidskatten medför givetvis vissa statsfinansiella konsekvenser och att ett finansieringsbehov uppstår. Som poängteras i kapitel 12 har det dock för delegationen framstått som viktigast att ta ställning till den principiella frågan om koldioxidskatten skall bibehållas eller ej. När det gäller frågan om hur borttagandet av koldioxidskatten skall finansieras har delegationen övervägt de alternativ som presenterades i delbetänkande 2. Av dessa finner delegationen, efter vidare överväganden och efter remissinstansernas synpunkter på finansieringsalternativen, att skattebortfallet bör finansieras med en kombination av en särskild fastighetsskatt på vattenkraftföretag och/eller en höjning av koldioxidskatten på drivmedel.

Delegationen har i kapitel 10 i det nu föreliggande delbetänkandet sökt uppskatta hur stora offentliga kostnader som uppstår till följd av införandet av handel med utsläppsrätter. Med en grov uppskattning anges där att etablerandet av systemet medför kostnader av engångskaraktär, främst under åren 2003–2004, om ca 23–28 mkr, varav ca 8 mkr kopplat till registret. Därtill uppstår kostnader för den löpande verksamheten, dvs. i första hand från år 2005 och framåt, vilka uppskattas till ca 12–13 mkr/år, varav ca 5 mkr/år kopplat till registret.

Dessa kostnader medför vissa statsfinansiella konsekvenser. Beträffande frågan om hur de offentliga kostnader som uppstår bör finansieras, finner delegationen inte skäl att närmare behandla de engångskostnader som uppstår för att etablera systemet, eftersom dessa kostnader vid den här tidpunkten får förutsättas redan vara finansierade. När det gäller kostnaderna för den löpande verksamheten är delegationens bedömning att åtminstone delar av finansieringsbehovet bör kunna täckas med avgifter. Sålunda har delegationen förslagit att – till följd av vad som anges i registerförordningen – Energimyndigheten bör ha rätt att ta ut avgifter för upprättande och förande av konto i utsläppsrättsregistret, enligt de närmare

föreskrifter som regeringen meddelar. Avgiften får dock inte vara beskaffad så att den baseras på kostnader för löpande transaktioner. Vidare har delegationen föreslagit att regeringen bör ge Naturvårdsverket i uppdrag att i samråd med Energimyndigheten utreda vilka förutsättningar som i övrigt finns för att med avgifter finansiera de offentliga kostnader som uppstår i samband med den löpande verksamheten kring handeln med utsläppsrätter. Om ett sådant fortsatt utredningsarbete skulle visa att den löpande verksamheten till någon del behöver anslagsfinansieras, så förutsätter delegationen att omdisponeringar kan ske inom befintliga ramar.

15.2. Konsekvenser för små företags arbetsförutsättningar

Handelssystemet kommer att för svensk del omfatta ca 500 anläggningar inom energisektorn och energiintensiv industri. De svenska företag som berörs är av varierande storlek. Genom att handelsdirektivet för flertalet berörda anläggningstyper innehåller någon form av tröskelvärde för att omfattas, t.ex. krav på minsta produktionsvolym e.d., kan dock antas att förhållandevis få små företag kommer att ingå i systemet

2

. I den mån små företag berörs av systemet torde det i första hand röra sig om mindre fjärrvärmeföretag. Införandet av handelssystemet kommer oundvikligen att medföra vissa nya administrativa krav på berörda företag. Det handlar i första hand om att verksamhetsutövare vars anläggningar omfattas av handelssystemet kommer att vara tvungna att ansöka om tillstånd att få släppa ut växthusgaser och om tilldelning av utsläppsrätter, samt att varje år övervaka, låta kontrollera och rapportera sina utsläpp till aktuell myndighet och överlämna rätt antal utsläppsrätter. I propositionen Handel med utsläppsrätter I (prop. 2003/04:132) uppskattar regeringen en verksamhetsutövares tidsåtgång för en ansökan om tillstånd respektive för en ansökan om tilldelning av

2

Inom EU definieras små och medelstora företag som företag med färre än 250 anställda,

som antingen har en årlig omsättning som inte överstiger 40 miljoner euro eller en årlig balansomslutning som inte överstiger 27 miljoner euro, och som uppfyller vissa kriterier om oberoende ställning. I det fall det är nödvändigt att skilja mellan små och medelstora företag definieras det lilla företaget som ett företag som har färre än 50 anställda, och antingen en årlig omsättning som inte överstiger 7 miljoner euro, eller en årlig balansomslutning som inte överstiger 5 miljoner euro, och uppfyller kriterierna om oberoende ställning. Källa: www.nutek.se.

utsläppsrätter till vardera ca en arbetsdag. I det sammanhanget uppskattas kostnaden per timme till 800 kronor, vilket alltså innebär att kostnaden per anläggning för dessa två ansökningsprocedurer kan uppskattas till ca 6 400 kronor gånger två. Med denna beräkning skulle företagens kostnader för att ansöka om tillstånd och om tilldelning av utsläppsrätter totalt sett uppgå till ca 6 miljoner kronor. Enligt delegationens mening är det dock svårt att säga hur arbetskrävande de två ansökningsprocedurerna egentligen blir för företagen. Tidsåtgången och den samlade arbetsinsatsen kan mycket väl visa sig vara mer omfattande än vad regeringens uppskattning gör gällande.

Varken tillstånds- eller tilldelningsproceduren är årligen återkommande. Det är däremot övervakningen, kontrollen och rapporteringen av utsläpp, som sannolikt blir den kostnadsmässigt mest betungande delen för berörda företag. Att delegationen föreslagit att åtminstone delar av de löpande, offentliga kostnader som uppstår till följd av handelssystemet bör finansieras genom avgifter (se avsnitt 15.1) innebär givetvis också att berörda företag påförs en kostnad.

De administrationskostnader som uppstår för företagen till följd av införandet av handel med utsläppsrätter torde vara relativt sett mer betungande för små företag än för stora.

15.3. Förslagens förenlighet med EG:s regler för statsstöd

De förslag som lämnas i det nu föreliggande delbetänkandet är av sådant slag att frågan om förslagens förenlighet med statsstödsreglerna i stort sett inte är relevant.

I sammanhanget bör dock sägas att det borttagande av koldioxidskatten för den internationellt konkurrensutsatta delen av den handlande sektorn som delegationen föreslagit måste anmälas till kommissionen som ett statsstödsärende. Huvudregeln i statsstödsreglerna är att en medlemsstat inte kan ha differentierade beskattningsnivåer inom näringslivet med mindre än att särskilda regler är uppfyllda. Borttagandet av koldioxidskatten torde dock godkännas eftersom det av energiskattedirektivets artikel 17.1 b och 17.4 framgår bl.a. att man får sätta ner eller slopa skatten om man inför handel med utsläppsrätter under förutsättning att detta leder till att miljöskyddsmål uppnås eller energieffektiviteten för-

bättras, i stort sett motsvarande vad som skulle ha uppnåtts om EU:s minimiskattesatser hade iakttagits.

15.4. Behov av samlad bedömning

I 2002 års klimatpolitiska beslut (prop. 2001/02:55, bet. 2001/02MJU10, rskr. 2001/02:163) har riksdagen fastslagit att de svenska utsläppen av de sex växthusgaserna som ett medelvärde för perioden 2008–2012 skall vara minst fyra procent lägre än utsläppen år 1990. Utsläppsvärdena skall normalårskorrigeras för att säkerställa jämförbarhet mellan åren med avseende på variation i temperatur och nederbörd. Enligt det klimatpolitiska beslutet skall det nationella målet uppnås utan kompensation för upptag i sänkor och utan användning av flexibla mekanismer. Vid en kontrollstation år 2004 avser regeringen att överväga ett mål som innefattar de flexibla mekanismerna.

De svenska anläggningar som kommer att omfattas av det EUomfattande system för handel med utsläppsrätter som skall införas från den 1 januari 2005 står för ca en tredjedel av Sveriges koldioxidutsläpp. För att vi skall kunna nå det mål som anges i 2002 års klimatpolitiska beslut behöver åtgärder vidtas såväl i den handlande sektorn som i de icke-handlande sektorerna. För att kunna bedöma vad som är rimliga åtaganden i den handlande respektive de icke-handlande sektorerna krävs därför att en samlad bedömning görs.

Delegationen har inte inom ramen för sitt arbete haft möjlighet att göra en sådan samlad bedömning. Däremot framhöll delegationen i sitt första delbetänkande att det behöver göras en överordnad konsekvensanalys och koordinering av hanteringen av olika befintliga och föreslagna styrmedel på miljöområdet (varav handel med utsläppsrätter är ett). Vidare uttalade delegationen att en sådan överordnad konsekvensanalys och koordinering är nödvändig för att en helhetsbedömning, t.ex. mellan den handlande och den ickehandlande sektorernas ansvar för att nå klimatmålen, skall kunna göras. Delegationen föreslog därför att regeringen borde låta utreda förutsättningarna och formerna för hur en sådan nödvändig samordning skall kunna komma till stånd.

I detta sammanhang finns skäl att påpeka att det behov delegationen tidigare sett av en samlad bedömning nu får förutsättas bli tillgodosett genom de uttalanden regeringen gjort i propositionen

Riktlinjer för genomförande av EG:s direktiv om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser (prop. 2003/04:31, bet. 2003/04:MJU11, rskr. 2003/04:150). I denna anger regeringen att en övergripande analys och samordning av skilda styrmedel bör göras inom ramen för arbetet med 2004 års kontrollstation i syfte att åstadkomma en effektiv miljöstyrning inom klimatområdet som överensstämmer med Sveriges klimatmål och inom ramen för reformeringen av det svenska energiskattesystemet i syfte att förbättra miljöstyrningen och effektivisera energianvändningen inom näringslivet. I sammanhanget sägs ett viktigt inslag i det fortsatta arbetet vara en samordning mellan miljöbalkens regelsystem, energibeskattningen och alternativa styrmedel som handel med elcertifikat och utsläppsrätter samt långsiktiga avtal.

16. Författningskommentar

I författningskommentaren hänvisas till lagen (2004:000) om utsläpp av koldioxid. Hänvisningen avser den lag som föreslås i prop. 2003/04:132 med samma namn. I kapitel 9 i betänkandet lämnas en redogörelse till skälen varför lagen om utsläpp av koldioxid ersätts med en ny lag – lag om handel med utsläppsrätter – den 1 januari 2005. I 4 kap. i förslaget till lag om handel med utsläppsrätter finns bestämmelser om det utsläppsrättsregister i vilket noteringar skall göras i enlighet med den registerförordning som är under utarbetande inom kommissionen. Tidigast i juli 2004 kommer kommissionen att anta en registerförordning. I vårt arbete nu har vi utgått från ett utkast till förordning som medtagits som bilaga 3 till betänkandet. I det sammanhanget måste påpekas att vi inte haft tillgång till alla bilagor till förordningen. Enligt tjänstemän vid kommissionen kommer det att i fråga om anteckningar om panträtt, utmätning, kvarstad, betalningssäkring och konkurs finnas utrymme för nationella regler.

16.1. Förslaget till lag om handel med utsläppsrätter

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens innehåll och ändamål

1 § Lagens ändamål är att på ett kostnadseffektivt sätt minska utsläppen av växthusgaser. I detta syfte innehåller lagen bestämmelser om tillstånd till utsläpp av växthusgaser, tilldelning av utsläppsrätter, registrering av utsläppsrätter, övervakning och rapportering av utsläpp av växthusgaser samt redovisning av utsläppsrätter.

Utsläppsrätter kan överlåtas till fysiska och juridiska personer.

I paragrafens första stycke återges i sak vad som föreskrivs i artikel 1 i handelsdirektivet. Genom paragrafens andra stycke införlivas artikel 12.1 a med den skillnaden att paragrafen inte säger något om att det skall gälla överlåtelse mellan fysiska och juridiska personer inom gemenskapen. Skälet till detta är att det inte skall finnas någon begränsning vad gäller överlåtelse till personer bosatta inom gemenskapen utan utsläppsrätter skall kunna överlåtas till personer oavsett var de är bosatta i världen.

2 § I denna lag förstås med anläggning: en fast teknisk enhet där det bedrivs en verksamhet som ger upphov till utsläpp som kräver tillstånd enligt denna lag, liksom all annan därmed direkt förknippad verksamhet, som tekniskt sett är knuten till de verksamheter som bedrivs på platsen och som kan påverka utsläpp och föroreningar,

handelsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG,

registerförordningen: kommissionens förordning (EG) nr xx/xx 2004 av den xx xx 2004 om ett standardiserat och säkert registersystem enligt artikel 19.3 i direktiv 2003/87/EG och artikel 6.1 i beslut 280/2004/EG

utsläpp: utsläpp i atmosfären av växthusgaser från källor belägna inom en anläggning,

utsläppsrätt: ett överlåtbart bevis som ger rätt att släppa ut ett ton koldioxidekvivalenter under en fastställd period i enlighet med bestämmelserna i denna lag och i föreskrifter som meddelats med stöd av lagen,

växthusgaser: koldioxid, metan, dikväveoxid, fluorkolväten, perfluorkolväten och svavelhexafluorid,

verksamhetsutövare: varje fysisk eller juridisk person som driver eller innehar en verksamhet eller anläggning eller som på annat sätt har rätt att fatta avgörande ekonomiska beslut om verksamhetens eller anläggningens tekniska drift,

ton koldioxidekvivalenter: ett ton koldioxid eller en mängd av någon annan av växthusgaserna metan, dikväveoxid, fluorkolväten, perfluorkolväten eller svavelhexafluorid som har en motsvarande potential för global uppvärmning,

åtagandeperiod: femårsperioder med start år 2008.

Definitionen av anläggning, handelsdirektivet och verksamhetsutövare motsvarar vad som gäller enligt 1 kap. 2 § lagen om utsläpp av koldioxid. Hänvisningar till kommissionens förordning (EG) nr xx/xx 2004 av den xx xx 2004 om ett standardiserat och säkert registersystem enligt artikel 19.3 i direktiv 2003/87/EG och artikel 6.1 i beslut 280/2004/EG finns på ett flertal ställen i förevarande lag varför en förkortning, registerförordningen, tagits in. I förevarande paragraf definieras utsläpp på det sätt som anges i artikel 3 b i handelsdirektivet. Det är således fråga om utsläpp av växthusgaser till skillnad från vad som gäller enligt lagen om utsläpp av koldioxid. Med växthusgaser avses de gaser som anges i bilaga II till handelsdirektivet. Det är värt att notera att enligt en övergångsbestämmelse till förevarande lag skall med växthusgaser under perioden 2005–2007 endast avses koldioxid. I fråga om definitionen av utsläppsrätt överensstämmer den i sak med vad som sägs i artikel 3 a i handelsdirektivet. Denna reglering skiljer sig från vad som gäller enligt lagen om utsläpp av koldioxid där definitionen av utsläppsrätt finns intagen som en materiell bestämmelse (3 kap. 2 §). Definitionen av ton koldioxidekvivalenter motsvarar handelsdirektivets definition i artikel 3 j. Med åtagandeperiod, som inte finns definierad i handelsdirektivet, avses de femårsperioder som startar år 2008 och som innebär åtaganden enligt Kyotoprotokollet. Om endast perioden 2005–2007 avses används beteckningen perioden. För det fall det i förevarande lag används beteckningen tidsperiod avses såväl perioden 2005–2007 som åtagandeperioder.

2 kap. Tillstånd till utsläpp av växthusgaser

Allmänt om tillstånd

1 § Utsläpp av växthusgaser får inte ske utan tillstånd enligt denna lag, om utsläppet sker från

1. förbränningsanläggning med en installerad tillförd effekt på mer än 20 megawatt eller en sådan anläggning som är ansluten till ett fjärrvärmenät med en total installerad tillförd effekt över 20 megawatt,

2. mineraloljeraffinaderi,

3. koksverk,

4. anläggning för produktion eller bearbetning av järnmetaller,

5. anläggning för produktion av cementklinker eller kalk i roterugn, produktion av glas samt tillverkning av keramiska produkter genom bränning, samt

6. anläggning för tillverkning av papper, papp eller pappersmassa. Första stycket gäller inte anläggning eller del av anläggning som används endast för forskning eller utveckling och provning av nya produkter eller nya processer. Det gäller inte heller anläggning för hantering av farligt avfall eller hushållsavfall.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 1 § lagen om utsläpp av koldioxid.

2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att anläggning som avses i 1 § första stycket på grund av anläggningens kapacitet inte skall omfattas av tillståndsplikten, om sådana föreskrifter är förenliga med handelsdirektivet.

Om samma verksamhetsutövare utövar flera verksamheter inom samma sektor och inom samma anläggning eller på en och samma plats, får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer föreskriva att produktionskapaciteten räknas samman.

Regeringen får i det enskilda fallet ge dispens från tillståndsplikt enligt 1 §, om Europeiska kommissionen har medgett ett tillfälligt undantag enligt artikel 27 i handelsdirektivet.

Paragrafen motsvarar i sak 2 kap. 2 § lagen om utsläpp av koldioxid.

3 § Frågor om tillstånd till utsläpp av växthusgaser prövas av den tillståndsmyndighet som regeringen bestämmer.

Paragrafen motsvarar i sak vad som föreskrivs i 2 kap. 3 § första stycket lagen om utsläpp av koldioxid.

Ansökan om tillstånd

4 § Ansökan om tillstånd skall vara skriftlig och ges in till tillståndsmyndigheten.

En ansökan skall innehålla uppgifter om

1. anläggningen och de verksamheter som bedrivs, inklusive den teknik som används,

2. råvaror och insatsvaror vars användning sannolikt kommer att ge upphov till utsläpp av växthusgaser,

3. anläggningens utsläppskällor av växthusgaser,

4. de åtgärder som planeras för övervakning och rapportering, och

5. en icke-teknisk sammanfattning av de uppgifter som anges i 1–4.

Paragrafens andra stycke motsvarar 2 kap. 3 § andra stycket lagen om utsläpp av koldioxid. I första stycket föreskrivs att ansökningen skall vara skriftlig och ges in till tillståndsmyndigheten.

Tillstånd och villkor

5 § Tillstånd till utsläpp av växthusgaser skall lämnas, om det för anläggningen finns erforderliga tillstånd enligt miljöbalken eller äldre miljölagstiftning, samt om verksamhetsutövaren bedöms kunna övervaka och rapportera anläggningens utsläpp av växthusgaser på ett tillförlitligt sätt.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 4 § lagen om utsläpp av koldioxid.

6 § Ett tillstånd till utsläpp av växthusgaser får omfatta en eller flera anläggningar på samma område om anläggningarna drivs av samma verksamhetsutövare.

Ett tillstånd får avse en del av en anläggning.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 5 § lagen om utsläpp av koldioxid.

7 § Ett tillstånd till utsläpp av växthusgaser skall förenas med villkor om att utsläppen skall övervakas genom beräkning eller mätning samt att utsläppen skall rapporteras.

Tillståndet skall även förenas med villkor om skyldighet att överlämna utsläppsrätter motsvarande gjorda utsläpp för annullering i enlighet med vad som föreskrivs i 6 kap.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 2 kap. 6 § lagen om utsläpp av koldioxid. I förevarande paragrafs första stycke har det gjorts en ändring genom att villkoret om rapportering endast innebär att det skall föreligga en rapporteringsskyldighet för verksamhetsutövaren. Den delegationsbestämmelse som finns i 2 kap. 6 § tredje stycket lagen om utsläpp av koldioxid återfinns med motsvarande lydelse i 5 kap. 4 § i förevarande lag.

Förändring av anläggning m.m.

8 § Verksamhetsutövaren skall till tillståndsmyndigheten omedelbart anmäla varje planerad förändring av anläggningens eller verksamhetens art eller funktion och varje utvidgning av anläggningen eller verksamheten, om ändringen eller utvidgningen kan innebära nya krav på övervakning och rapportering.

Om en ny verksamhetsutövare tar över driften av den eller de verksamheter som bedrivs vid anläggningen, skall verksamhetsutövaren omgående anmäla detta till tillståndsmyndigheten.

Regeringen skall meddela föreskrifter om när en anmälan enligt första stycket erfordras.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 2 kap. 7 § lagen om utsläpp av koldioxid. Paragrafens första stycke skiljer sig emellertid från vad som föreskrivs i 2 kap. 7 § första stycket lagen om utsläpp av koldioxid. I förevarande lagrum knyts anmälningsskyldigheten till en kvalifikation av den förändring eller utvidgning av anläggningen det är frågan om. Motsvarande bestämmelse i lagen om utsläpp av koldioxid innebär en mer långtgående anmälningsskyldighet eftersom varje förändring eller utvidgning av verksamheten som påverkar utsläppen av koldioxid (växthusgaser) skall rapporteras. Det synes omotiverat att varje liten förändring skall rapporteras. Paragrafens andra stycke motsvarar 2 kap. 7 § andra stycket lagen om utsläpp av kodioxid. Paragrafens tredje stycke saknar motsvarighet i 2 kap. 7 § lagen om utsläpp av koldioxid. Paragrafen ger regeringen ett bemyndigande att meddela föreskrifter i fråga om när en anmälan enligt första stycket erfordras. Med hänsyn till att det finns en straffsanktion i 8 kap. 1 § p 1 kopplad till förevarande paragraf har delegationen inskränkts till att endast gälla regeringen.

9 § Tillståndsmyndigheten skall pröva om en förändring eller utvidgning av anläggningen eller verksamheten eller om ett byte av verksamhetsutövare gör det nödvändigt att förena tillståndet med ändrade eller nya villkor om övervakning och rapportering. Om myndigheten finner att ändrade eller nya villkor behövs och de förutsättningar som anges i 5 § är uppfyllda, skall myndigheten ersätta det tidigare tillståndet med ett nytt tillstånd.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 8 § lagen om utsläpp av koldioxid.

Återkallelse av tillstånd

10 § Tillståndsmyndigheten får återkalla ett tillstånd till utsläpp av växthusgaser om

1. ett villkor som tillståndet är förenat med inte har följts och avvikelsen är av allvarlig art,

2. verksamhetsutövaren allvarligt åsidosätter vad som föreskrivs om rapportering,

3. erforderliga tillstånd enligt miljöbalken eller äldre miljölagstiftning saknas, eller om

4. en ny verksamhetsutövare inte uppfyller de krav som följer av 5 § eller föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag.

Återkallelse av tillstånd enligt första stycket 1 får inte ske om det är fråga om överträdelse av ett villkor som meddelats med stöd av 7 § andra stycket.

Utöver vad som föreskrivs i 2 kap. 9 § lagen om utsläpp av koldioxid skall återkallelse kunna ske om verksamhetsutövaren allvarligt åsidosätter vad som i lag eller annan författning föreskrivs om rapportering. Detta blir aktuellt i de fall kravet på innehåll i rapporten inte framgår av villkoren i tillståndet (jfr. kommentaren till 7 §).

I paragrafens andra stycke har tagits in en bestämmelse om att återkallelse inte får ske om det är fråga om överträdelse av det villkor som föreskriver en skyldighet enligt 2 kap. 7 § andra stycket i förevarande lag att för annullering överlämna utsläppsrätter motsvarande gjorda utsläpp. Följden av underlåtenhet att överlämna tillräckligt många utsläppsrätter regleras uteslutande i 8 kap. 4–6 §§.

11 § Om det behövs för att uppfylla Sveriges förpliktelser till följd av medlemskapet i Europeiska unionen kan i fråga om verksamhet enligt denna lag tillstånd återkallas eller villkor i tillstånd ändras eller upphävas.

Genom förevarande paragraf ges tillståndsmyndigheten befogenhet att återkalla ett tillstånd för det fall handelssystemet kommer att omfatta flera växthusgaser och verksamhetsutövaren i förekommande fall saknar tillstånd till utsläpp av andra växthusgaser än koldioxid. Det kan även bli fråga om att ändra eller upphäva villkor i ett tillstånd.

3 kap. Nationell fördelningsplan och tilldelning av utsläppsrätter

Nationell fördelningsplan

1 § Regeringen skall inför varje åtagandeperiod upprätta en nationell fördelningsplan som avses i artikel 9 i handelsdirektivet över det sammanlagda antal utsläppsrätter som regeringen avser att fördela för åtagandeperioden. Fördelningsplanen skall även innehålla uppgifter om hur regeringen bedömer att utsläppsrätterna skall fördelas.

2 § Fördelningsplanen skall offentliggöras och anmälas till Europeiska kommissionen senast arton månader före åtagandeperiodens början.

3 § En verksamhetsutövare skall senast den 1 april det år fördelningsplanen skall offentliggöras till regeringen inge uppgifter om mängden utsläpp från respektive anläggning baserad på senast tillgängliga uppgifter eller på annan grund som regeringen föreskriver.

4 § Regeringen får utfärda närmare föreskrifter om sättet för och utformningen av uppgiftsskyldighetens fullgörande.

5 § Regeringen skall senast tolv månader före åtagandeperiodens början, grundat på den nationell fördelningsplanen, fastställa det sammanlagda antal utsläppsrätter som kommer att fördelas för perioden.

Kommentaren avser 3 kap. 1–5 §§ genom vilka artikel 9 i handelsdirektivet införlivas. Bestämmelserna behandlas närmare i avsnitt 14.2. Bestämmelsen i 3 § införs för att regeringen skall få ett fullgott underlag för den nationella fördelningsplanen.

Tilldelning av utsläppsrätter

6 § En verksamhetsutövare som har tillstånd till utsläpp enligt 2 kap. skall efter ansökan utan vederlag tilldelas utsläppsrätter för den eller de anläggningar som omfattas av tillståndet.

Om verksamhetsutövaren har fler än en anläggning, skall tilldelning ske för var och en av anläggningarna.

Paragrafen motsvarar vad som föreskrivs i 3 kap. 1 § andra och fjärde styckena lagen om utsläpp av koldioxid. Någon regel motsvarande den i första stycket nämnda lagrum om att utsläpp av koldioxid som görs med stöd av ett tillstånd skall täckas av utsläppsrätter har inte ansetts behövlig i förevarande lag. Det beror på att förevarande lag i motsats till lagen om utsläpp av koldioxid reglerar verksamhetsutövarens skyldighet att redovisa och till kontoföringsmyndigheten överlämna det antal utsläppsrätter som motsvarar de sammanlagda utsläppen från anläggningen under föregående kalenderår (se kapitel 6 i betänkandet). Inte heller har det ansetts nödvändigt att införa någon bestämmelse motsvarande den i 3 kap. 1 § tredje stycket lagen om utsläpp av koldioxid om tilldelningsbeslut som är beroende av om tillstånd meddelas. Den frågan löses genom de bestämmelser om utfärdande av utsläppsrätter som finns i registerförordningen. I den delen hänvisas till författningskommentaren till 4 kap. 2 §.

7 § Regeringen skall för perioden 2005–2007 meddela föreskrifter om tilldelning av utsläppsrätter, grundade på den nationella fördelningsplanen.

Paragrafen motsvarar i sak 3 kap. 3 § lagen om utsläpp av koldioxid. Genom begränsningen till perioden 2005–2007 uppnås överensstämmelse med vad som föreskrivs i 1 kap. 1 § i förevarande lag.

8 § Om det föreligger omständigheter som är att anse som force majeure kan tillsynsmyndigheten på ansökan av verksamhetsutövare, efter godkännande av Europeiska kommissionen, tilldela verksamhetsutövaren icke överlåtbara utsläppsrätter.

Genom bestämmelsen i denna paragraf införlivas artikel 29 i handelsdirektivet.

9 § Frågor om tilldelning av utsläppsrätter prövas av den myndighet som regeringen bestämmer.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 4 § lagen om utsläpp av koldioxid.

4 kap. Registrering av utsläppsrätter

Utsläppsrättsregister

1 § Utfärdande, innehav, överlåtelse, överlämnande och annullering av utsläppsrätter skall kontoföras i ett utsläppsrättsregister i enlighet med bestämmelserna i registerförordningen.

Utsläppsrättsregistret skall skötas av den myndighet som regeringen bestämmer (kontoföringsmyndigheten).

Registerförordningen innebär direkt bindande bestämmelser i medlemsstaterna. I denna paragraf har därför intagits en bestämmelse som hänvisar till förordningen. De övriga paragraferna innehåller kompletteringar inom sådana områden som inte direkt regleras i förordningen.

Utfärdande av och giltighet för utsläppsrätter

2 § Kontoföringsmyndigheten skall senast den 28 februari varje år utfärda ett proportionellt antal av de utsläppsrätter som tilldelats verksamhetsutövaren.

Genom denna paragraf införlivas bestämmelserna i artikel 12.4 i handelsdirektivet. I artikel 15.3 och 15.4 i registerförordningen regleras utfärdande av utsläppsrätter. Av artikel 15.4 framgår att för varje anläggning överförs ett proportionellt antal utsläppsrätter till verksamhetsutövarens innehavarkonto. För att ett sådant innehavarkonto skall ha öppnats erfordras ett tillstånd till utsläpp av koldioxid (växthusgaser) enligt vad som föreskrivs i artikel 7 i registerförordningen.

3 § En utsläppsrätt är giltig enbart under den tidsperiod för vilken den är utfärdad.

Genom denna paragraf införlivas bestämmelserna i artikel 13.1 i handelsdirektivet. Med tidsperiod avses såväl perioden 2005–2007 som respektive åtagandeperiod.

Ansökan om registrering

4 § En ansökan om notering eller annan åtgärd i registret skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller dennes ombud. En sådan ansökan får signeras och överföras elektroniskt på det sätt som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, kontoföringsmyndigheten föreskriver.

Den som ansöker om registrering av pantsättning eller att en registrering skall tas bort skall göra detta på formulär som tillhandahålls av kontoföringsmyndigheten.

Som nämnts i inledningen till författningskommentaren är utgångspunkten att registerförordningen medger en nationell ordning i fråga om anteckningar om panträtt, utmätning, kvarstad, betalningssäkring och konkurs.

I det material som funnits till hands avseende förslag till registerförordning finns det inte några bestämmelser som motsäger den ordning som föreskrivs i förevarande paragraf. Av paragrafen framgår formkraven för en ansökan om registrering av en överlåtelse eller pantsättning av en utsläppsrätt. En ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller dennes ombud. Regeringen, eller efter regeringens bemyndigande, kontoföringsmyndigheten, får meddela föreskrifter om att signera och överföra en ansökan om registrering elektroniskt till kontoföringsmyndigheten. Sådana föreskrifter måste, såvitt avser behandling av personuppgifter, vara förenliga med personuppgiftslagen (1998:204) och det underliggande EG-direktivet (95/46/EG). Det stora flertalet ansökningar kommer att ske med hjälp av datorer, över internet. En kontohavare som har tekniska förutsättningar kan använda sig av de elektroniska formulär som tillhandahålls genom det datasystem som kontoföringsmyndigheten kommer att använda. Kravet på egenhändigt undertecknande uppfylls i sådana fall genom att sökanden använder sig av sin elektroniska signatur.

För pantsättning gäller enligt paragrafens andra stycke att en ansökan om registrering i utsläppsrättsregistret skall göras på formulär som tillhandahålls av kontoföringsmyndigheten. Att detta inte gäller generellt beror på att det inte gått att i nuläget utröna om registerförordningen uppställer liknande krav.

5 § En ansökan om registrering av överlåtelse eller pantsättning skall innehålla uppgifter om

1. den registrering som begärs,

2. överlåtarens eller pantsättarens namn, identifieringsnummer samt postadress,

3. förvärvarens eller panthavarens namn och identifieringsnummer, och

4. de konton som berörs av överlåtelsen eller pantsättningen.

Paragrafen reglerar vilka uppgifter som en ansökan om registrering av en överlåtelse eller pantsättning av en utsläppsrätt skall innehålla. Kontoföringsmyndigheten skall inte göra någon prövning i materiellt hänseende av de bakomliggande förfogandena beträffande utsläppsrätter som omfattas av en ansökan om registrering. Den kontroll som myndigheten har att göra gäller bara om den som ansöker om en registrering är behörig att göra detta och att ansökan uppfyller de krav som framgår av 4 § och denna paragraf. Kontoföringsmyndigheten får avgöra i vilken utsträckning behörighetshandlingar, såsom fullmakter och registreringsbevis för juridiska personer, skall ges in till myndigheten.

6 § Om en ansökan inte uppfyller kraven i 4 § eller med stöd av den paragrafen meddelade föreskrifter, skall ansökan omedelbart avvisas.

Av paragrafen framgår att en ansökan om registrering som inte är egenhändigt undertecknad omedelbart skall avvisas. För pantsättning gäller detta även för det fall ansökningen inte görs på ett formulär som tillhandahålls av kontoföringsmyndigheten. Avvisning av en ansökan skall även ske om den inte uppfyller de föreskrifter som avses meddelas av regeringen eller efter regeringens bemyndigande, kontoföringsmyndigheten, i fråga om att elektroniskt signera och överföra en ansökan. När en ansökan sker elektroniskt i enlighet med sådana föreskrifter kommer de formkrav som anges i 4 § andra stycket uppfyllas genom att sökanden använder de formulär som med automatik tas fram på sökandens datorskärm och det egenhändiga undertecknandet sker med en elektronisk signatur.

7 § Om en ansökan enligt 5 § inte uppfyller de krav som där anges, skall sökanden föreläggas att komplettera sin ansökan. Detsamma skall gälla för en ansökan om upprättande av ett personligt innehavarkonto i enlighet med artikel 8.1 och bilaga IV till registerförordningen.

Av paragrafen framgår att kontoföringsmyndigheten skall förelägga en sökande att komplettera en ansökan som inte uppfyller de krav som anges i 5 § eller i bestämmelser i registerförordningen om ansökan om personligt innehavarkonto. Om en komplettering inte inkommer inom den tid som myndigheten bestämmer skall ansökan om registrering avslås enligt 8 §. Kontoföringsmyndigheten får från fall till fall avgöra vilken tid som kan vara lämplig för en sådan komplettering.

8 § Kontoföringsmyndigheten skall avslå en ansökan om registrering eller personligt innehavarkonto, om ett föreläggande om komplettering enligt 7 § inte följs. Kontoföringsmyndigheten skall även avslå en ansökan om registrering,

1. om en pantsättare gjort invändning mot en ansökan enligt 10 § andra stycket och invändningen inte uppenbarligen saknar fog,

2. om en panthavare gjort invändning enligt 11 § andra stycket och invändningen inte uppenbarligen saknar fog,

3. om ansökan om registrering avser överlåtelse av en utsläppsrätt för vilket pantsättning är registrerad, eller

4. om den registrering som ansökan avser inte är förenlig med en befintlig registrering enligt 10, 12 eller 13 §.

Av paragrafen framgår att kontoföringsmyndigheten skall avslå en ansökan om registrering om denna, trots ett föreläggande att komplettera ansökan enligt 7 §, är ofullständig.

En ansökan om registrering skall även avslås enligt punkterna 1 eller 2 om en pantsättare eller en panthavare gjort en invändning mot den anmälda registreringen enligt 10 eller 11 § och invändningen inte uppenbarligen saknar fog.

Enligt punkten 3 är det tydliggjort att en registrering av en överlåtelse av en utsläppsrätt inte kan ske om den redan är pantsatt enligt en registrering på kontot. Slutligen kan en ansökan om registrering enligt punkten 4 även i andra fall stå i strid med inskränkningar i kontohavarens förfoganderätt till utsläppsrätterna på ett konto. Kontohavaren kan enligt en registrering på kontot vara försatt i konkurs, eller utsläppsrätterna kan vara pantsatta, utmätta, belagda med kvarstad eller vara föremål för betalningssäkring. En ansökan om registrering som står i strid med någon av de nämnda, registrerade inskränkningarna skall också avslås.

9 § När kontoföringsmyndigheten vidtagit en registreringsåtgärd i utsläppsrättsregistret skall kontohavaren skriftligen underrättas om det. Om ansökan överförts elektroniskt enligt föreskrifter meddelade med stöd av 4 § första stycket, får även underrättelsen överföras elektroniskt.

En skriftlig underrättelse ersätts av ett elektroniskt besked om att registreringsåtgärden företagits i de fall ansökan överförts elektroniskt.

Om registrering i vissa fall

10 § Har panträtt upplåtits i en utsläppsrätt skall efter ansökan från pantsättaren pantsättningen registreras på pantsättarens konto där utsläppsrätten finns registrerad.

Har panthavaren ansökt om att en pantsättning skall registreras, skall en preliminär registrering av pantsättningen göras på pantsättarens konto där utsläppsrätten finns registrerad. Kontoföringsmyndigheten skall därefter förelägga pantsättaren att yttra sig över ansökan inom två veckor från det att han fått del av föreläggandet. Om pantsättaren inte invänder mot ansökan inom denna tid, skall pantsättningen slutligt registreras på pantsättarens konto där utsläppsrätten finns registrerad.

Av paragrafens första stycke framgår att en upplåten panträtt i en utsläppsrätt skall registreras på pantsättarens konto där utsläppsrätten finns registrerad. Detta skall ske efter ansökan från pantsättaren. I det fall panthavaren ansöker om registrering skall en preliminär registrering av pantsättningen göras på pantsättarens konto och kontoföringsmyndigheten skall därefter enligt andra stycket förelägga pantsättaren att yttra sig över ansökan inom två veckor från det att han fått del av föreläggandet. Har pantsättaren inget att invända mot ansökan skall pantsättningen slutligt registreras på pantsättarens konto där utsläppsrätten finns registrerad.

11 § När en pantsättning av en utsläppsrätt har upphört skall, efter ansökan från panthavaren, registreringen om pantsättningen tas bort.

Har pantsättaren ansökt om att registreringen om pantsättningen skall tas bort, skall en preliminär registrering om pantsättningens upphörande göras. Kontoföringsmyndigheten skall därefter förelägga pant-

havaren att yttra sig över ansökan inom två veckor från det att han fått del av föreläggandet. Om panthavaren inte invänder mot ansökan inom denna tid, skall registreringen om pantsättningen tas bort.

Av paragrafens första stycke framgår att om en pantsättning upphört skall, efter ansökan från panthavaren, registreringen om pantsättningen tas bort. På motsvarande sätt som vid ansökan om pantsättningen enligt 10 § finns det i andra stycket en möjlighet även för motparten att ansöka om detta, alltså pantsättaren. I sådana fall skall panthavaren föreläggas att yttra sig över ansökan inom två veckor från det att han fick del av föreläggandet. Om panthavaren inom den angivna tiden inte har någon invändning mot ansökan skall registreringen om pantsättningen tas bort.

12 § Om kontoföringsmyndigheten har underrättats om att någon som finns antecknad i utsläppsrättsregistret har gått i konkurs skall en anteckning om detta göras på berörda konton.

Av paragrafen framgår att begränsningar i förfoganderätten till utsläppsrätter skall antecknas i utsläppsrättsregistret. Enligt 12 § konkursförordningen (1987:916) skall rätten genast skicka en kopia av kungörelsen om konkursbeslutet till ett antal i paragrafen angivna myndigheter, institutioner och andra organ. Genom ett tillägg i 12 § första stycket konkursförordningen, som innebär att rätten genast skall skicka en kopia av kungörelsen om konkurs till kontoföringsmyndigheten, kommer denna att underrättas om konkursen och skall enligt förevarande paragraf anteckna detta i utsläppsrättsregistret.

13 § Om kontoföringsmyndigheten har underrättats om att en utsläppsrätt eller en rättighet som är registrerad enligt denna lag har utmätts, belagts med kvarstad eller blivit föremål för betalningssäkring skall en anteckning om detta göras på det konto där utsläppsrätten finns registrerad.

Förutom vad som föreskrivs om konkurs i 12 § skall även andra begränsningar i förfoganderätten antecknas. Det är då fråga om begränsningar i form av att en utsläppsrätt utmätts, belagts med kvarstad eller blivit föremål för betalningssäkring, eller att en rättighet som registreras enligt denna lag, dvs. panträtt till en utsläppsrätt, omfattas av sådana åtgärder.

Utmätning av en utsläppsrätt, eller en rättighet som är registrerad enligt lagen om handel med utsläppsrätter, skall säkerställas med stöd av en ny bestämmelse i 6 kap. 2 § utsökningsbalken, som innebär att kronofogdemyndigheten underrättar kontoföringsmyndigheten om att utsläppsrätten, eller en panträtt i denna, är utmätt, varefter säkerställande av utmätningen sker genom att kontoföringsmyndigheten gör en anteckning om detta på det konto där utsläppsrätten finns registrerad. Även i fråga om verkställighet av beslut om kvarstad skall, enligt 16 kap.13 och 16 §§utsökningsbalken, 6 kap. samma balk tillämpas. I fråga om verkställighet av beslut om betalningssäkring tillämpas enligt 11 § lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter också 6 kap. utsökningsbalken.

Utmätning ger sökanden förmånsrätt i den utmätta egendomen. Enligt huvudregeln i 4 kap. 30 § utsökningsbalken skall utmätning medföra förmånsrätt i och med beslutet om utmätning. När det gäller egendom som skall registreras har i stället, enligt samma paragraf, förmånsrättens inträde reglerats genom de inskrivningssystem som finns beträffande olika egendomsslag. Genom ett tillägg 4 kap. 30 § utsökningsbalken, som innebär att en registrering av utmätningen på det konto där utsläppsrätten finns registrerad enligt lagen om handel med utsläppsrätter medför förmånsrätt, regleras detta förhållande. Genom ett tillägg i 4 § förmånsrättslagen (1979:979) följer särskild förmånsrätt med panträtt i en utsläppsrätt genom registreringen av pantsättningen i utsläppsrättsregistret.

14 § När kontoföringsmyndigheten har underrättats om att ett konkursbeslut upphävts, att en konkurs avslutats eller att en sådan åtgärd som avses i 13 § har upphävts eller återgått, skall en sådan anteckning som nämns i 12 eller 13 § tas bort.

Om ett konkursbeslut upphävs av högre rätt, skall tingsrätten underrätta alla som har fått underrättelse om konkursen enligt 12 § första stycket konkursförordningen. På så sätt kommer kontoföringsmyndigheten enligt 12 § andra stycket samma förordning få kännedom om detta och skall då ta bort registreringen i utsläppsrättsregistret. När en konkurs har avslutats är det däremot konkursförvaltaren som får anmäla detta till kontoföringsmyndigheten.

När det gäller verkställighet enligt utsökningsbalkens bestämmelser, anges i 3 kap. 17 § utsökningsförordningen (1981:981) att kronofogden självmant skall pröva frågan om ändring av beslut, när

det föreligger anledning till en sådan åtgärd. Detsamma gäller frågan om avbrytande eller hävande av verkställighet i andra fall, om annat inte är föreskrivet i utsökningsbalken. Detta gäller också när överklagande ger anledning till en sådan åtgärd. Det är således kronofogdemyndigheten som skall underrätta kontoföringsmyndigheten om att en anteckning i utsläppsrättsregistret om utmätning, kvarstad eller betalningssäkring skall tas bort.

Rättsverkan av en registrering

15 § En kontoinnehavare skall, med de begränsningar som framgår av registreringar på kontot, anses ha rätt att förfoga över de utsläppsrätter som finns registrerade på innehavarens konto.

Paragrafen anger en presumtion. Genom bestämmelsen skall en innehavare anses ha rätt att förfoga över de utsläppsrätter som finns registrerade på hans konto, om annat inte framgår av informationen på kontot. En registrering om kontohavarens konkurs, eller pantsättning, utmätning, kvarstad eller betalningssäkring avseende en utsläppsrätt kan vara sådan information, som visar att kontohavare inte har rätt att förfoga över utsläppsrätterna på kontot.

Personuppgifter

16 § Om inget annat följer av denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, tillämpas personuppgiftslagen (1998:204) vid behandling av personuppgifter vid kontoföring av utsläppsrätter i utsläppsrättsregistret.

Kontoföringsmyndigheten är personuppgiftsansvarig enligt personuppgiftslagen för den behandling av personuppgifter som utförs i utsläppsrättsregistret.

Genom bestämmelsen regleras förhållandet mellan lagen om handel med utsläppsrätter och personuppgiftslagen på det sättet att personuppgiftslagen gäller om inget annat sägs i förevarande lag.

Utsläppsrättsregistret kommer i huvudsak att omfatta juridiska personer. Privatpersoner som önskar öppna konton för de utsläppsrätter som de förvärvar, kan emellertid registreras i utsläpps-

rättsregistret. Av 3 § personuppgiftslagen (1998:204) framgår det att en personuppgift är all slags information som direkt eller indirekt kan hänföras till en fysisk person som är i livet. Vidare framgår att behandling av personuppgifter innefattar varje åtgärd eller serie av åtgärder som vidtas i fråga om personuppgifter. Som exempel på sådana åtgärder kan nämnas registrering, bearbetning eller ändring, inhämtande och utlämnande samt användning av uppgifter. Kontoföringsmyndigheten är personuppgiftsansvarig enligt personuppgiftslagen för den behandling av personuppgifter som sker i utsläppsrättsregistret. Innebörden av personuppgiftsansvaret följer bl.a. av 9 § personuppgiftslagen.

17 § I fråga om personuppgifter skall registret ha till ändamål att tillhandahålla uppgifter för

1. verksamhet för vilken staten eller kommun ansvarar enligt lag eller annan författning och

a) som avser utsläppsrätter som registreras i utsläppsrättsregistret,

b) som för att kunna fullgöras förutsätter tillgång till information om utsläppsrätter, eller

c) som avser fullgörande av underrättelseskyldighet,

2. omsättning av utsläppsrätter, samt

3. affärsverksamhet, kreditgivning eller annan allmän eller enskild verksamhet där information om utsläppsrätter utgör underlag för prövningar eller beslut.

I paragrafen anges ändamålet för behandlingen av personuppgifter i utsläppsrättsregistret. Ändamålsbeskrivningen får genom den reglering som personuppgiftslagen innehåller betydelse för vilken insamling och annan behandling av personuppgifter i utsläppsrättsregistret som är tillåten.

Ändamålet enligt punkten 1 är att tillhandahålla uppgifter för verksamhet för vilken staten eller kommun ansvarar enligt lag eller annan författning. Verksamheten skall direkt avse sådan egendom som registreras i utsläppsrättsregistret, dvs. utsläppsrätter, och vara av den art att fullgörandet av verksamheten förutsätter tillgång till information som är knuten till utsläppsrätterna. Vidare är ändamålet enligt denna punkt, att tillhandahålla uppgifter för verksamhet för vilken staten eller kommun ansvarar enligt lag eller annan författning och som avser fullgörande av underrättelseskyldighet.

Enligt punkten 2 får utsläppsrättsregistret användas för att tillhandahålla uppgifter för omsättning av utsläppsrätter. Det är alltså

fråga om information som har betydelse för omsättningen av sådana. Ett krav är att det skall röra sig om utsläppsrätter som har registrerats i utsläppsrättsregistret. Registret får alltså inte användas i annan verksamhet än sådan som rör utsläppsrätter.

Punkten 3 avser viss annan verksamhet där utsläppsrätter inte utgör det centrala i verksamheten, men där uppgifter om sådana kan ha betydelse. Så kan vara fallet vid t.ex. kreditgivning eller kreditupplysning eller annan allmän eller enskild verksamhet där information om utsläppsrätter utgör underlag för prövningar eller beslut. Slutligen innefattas löpande åtgärder, som bl.a. innebär kontroll av vem som är innehavare av en utsläppsrätt, eller dennes förfoganderätt över utsläppsrätten i sådana fall då detta är befogat på grund av exempelvis affärsförbindelse eller rättstvist med en viss person.

Övrigt om registret

18 § Kontoföringsmyndigheten skall på begäran lämna ut uppgift i utsläppsrättsregistret till tillsynsmyndigheten. Tillsynsmyndigheten får ha direktåtkomst till utsläppsrättsregistret.

Den uppgiftsskyldighet som åläggs kontoföringsmyndigheten enligt denna paragraf innebär att sekretessen hos sistnämnda myndighet för uppgifter som lämnar eller bidrar till att lämna upplysningar om ställningen på ett konto i utsläppsrättsregistret bryts i förhållande till tillsynsmyndigheten (jfr 14 § kap. 1 § sekretesslagen).

Med direktåtkomst avses att den som använder registret på egen hand kan söka i detta och få svar på frågor. Det innebär inte att den som använder registret själv kan bearbeta eller ändra dess innehåll.

Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 6.11.

19 § Kontoföringsmyndigheten skall årligen, senast vid januari månads utgång, underrätta innehavare av konto i utsläppsrättsregistret om innehållet på dennes konto per den 31 december föregående kalenderår.

Genom paragrafen har kontohavaren rätt att årligen få ett kontoutdrag, som utvisar ställningen på kontot per den sista december

föregående år. Genom dessa uppgifter kan kontohavaren kontrollera sitt innehav av utsläppsrätter.

Kontoutdraget kan också användas som underlag för bokföring och för självdeklaration. Ett kontoutdrag ersätter dock inte en sådan kontrolluppgift som kontoföringsmyndigheten enligt 11 kap. 12 och 13 §§ är skyldig att lämna enligt lagen (2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter.

Rätten att erhålla kontoutdrag påverkar inte heller den skyldighet som kontoföringsmyndigheten, i egenskap av personuppgiftsansvarig har att lämna registreringsutdrag enligt personuppgiftslagen.

20 § För upprättande och förande av konto i utsläppsrättsregistret har kontoföringsmyndigheten rätt att ta ut avgifter enligt de närmare föreskrifter som regeringen meddelar. Avgiften får inte vara så beskaffad att den baseras på kostnader för löpande transaktioner.

Genom denna bestämmelsen ges regeringen möjlighet att föreskriva om avgifter för upprättande och förande av konton i utsläppsrättsregistret. Avgiften får dock enligt 31 § registerförordningen inte vara så konstruerad att den är baserad på kostnader för löpande transaktioner.

5 kap. Övervakning och rapportering av utsläpp av växthusgaser

1 § En verksamhetsutövare är skyldig att övervaka och rapportera sina utsläpp av växthusgaser. Rapporteringen skall ske i en årlig rapport.

Verksamhetsutövaren svarar för att rapporten kontrollerats av en kontrollör enligt 5 §. Rapporten skall ges in till tillsynsmyndigheten senast den 31 mars året efter det kalenderår som rapporten avser.

Genom denna paragraf införlivas bestämmelserna i artikel 14 i handelsdirektivet. Frågor om övervakning, rapportering och kontroll behandlas i avsnitt 4.1.

2 § Övervakningen skall ske genom beräkning eller mätning.

3 § Rapporteringen skall för varje anläggning innehålla

1. en beskrivning av de mät- eller beräkningsmetoder som används, inklusive en uppgift om sammanlagda utsläpp och om mätningens eller beräkningens säkerhet, och

2. uppgifter om kvalitetssäkring och kvalitetskontroll.

Genom paragraferna 2 och 3 införlivas bestämmelserna i artikel 14 och bilaga IV till handelsdirektivet. Bestämmelserna i paragrafen behandlas närmare i avsnitt 4.2. Enligt vad som föreskrivs i 2 kap. skall tillstånden förenas med villkor om övervakning och rapportering. Vad som gäller för verksamhetsutövarens övervakning kommer då främst att framgå av villkoren i tillstånden.

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om övervakning och rapportering.

Genom bestämmelserna i förevarande paragraf bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att införliva de bestämmelser om övervakning och rapportering som kommissionen beslutat. Riktlinjernas innehåll behandlas närmare i avsnitt 4.2.

Ackrediterad kontrollör

5 § Kontroll av rapport enligt 1 § skall utföras av en kontrollör som ackrediterats för uppgiften enligt lagen (1992:1119) om teknisk kontroll.

Med kontrollör enligt första stycke jämställs kontrollör i en annan medlemsstat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet som utsetts till att utföra kontroller i enlighet med handelsdirektivet. Verksamhetsutövaren skall visa att denne har ställning som kontrollör av sådan verksamhet i en annan medlemsstat.

Tillsynsmyndigheten får meddela föreskrifter om krav på kontrollören och de uppgifter som kontrollören skall utföra.

Bestämmelserna i denna paragraf behandlas närmare i avsnitt 4.1. Där anges skälen till varför kontrollörer från andra medlemsstater bör kunna verka i Sverige.

6 kap. Redovisning av utsläppsrätter

Överlämnande av utsläppsrätter

1 § En verksamhetsutövare skall senast den 30 april till kontoföringsmyndigheten för varje anläggning överlämna det antal utsläppsrätter som motsvarar de sammanlagda utsläppen från anläggningen under föregående kalenderår.

Utsläppsrätter som utfärdats av behörig myndighet i en annan medlemsstat inom den Europeiska unionen får användas för att fullgöra en verksamhetsutövares skyldighet enligt första stycket.

Överlämnande av utsläppsrätter skall ske enligt bestämmelserna i registerförordningen.

Bestämmelser om överlämnande av utsläppsrätter finns i registerförordningen. Genom paragrafens första stycke och andra stycke införlivas artikel 12.3 respektive 12.2 handelsdirektivet.

Annullering av utsläppsrätter

2 § En utsläppsrätt skall annulleras enligt artiklarna 22–24 i registerförordningen

1. när en utsläppsrätt överlämnats för att uppfylla skyldigheten i 1 § första stycket,

2. när en utsläppsrätt inte längre är giltig på grund av att åtagandeperioden för vilken utsläppsrätten har utfärdats löpt ut, eller

3. när innehavaren av en utsläppsrätt begär att den skall annulleras. Om en pantsatt utsläppsrätt skall annulleras enligt första stycket 2 får borgenären söka betalning ur utsläppsrätten fastän fordringen inte är förfallen till betalning.

Genom paragrafens första stycke p 1 införlivas bestämmelserna i artikel 12.3 i handelsdirektivet. I artikel 22 i registerförordningen anges hur denna fråga närmare är reglerad. Paragrafens första stycke p 2 införlivar bestämmelserna i artikel 13.2 och 13.3 i handelsdirektivet. Frågan om annullering efter tidsperiodens slut regleras närmare i artikel 23 i registerförordningen. Artikel 12.4 i handelsdirektivet införlivas genom bestämmelsen i första stycket p 3. Frågan om frivillig annullering finns närmare reglerad i artikel 24 i registerförordningen.

I paragrafens andra stycke föreskrivs att en borgenär får söka betalning ur en pantsatt utsläppsrätt fastän den fordran som panträtten utgör säkerhet för inte är förfallen till betalning. En liknande bestämmelse om att en borgenär kan söka betalning ur pantsatt egendom trots att den fordran som panten utgör säkerhet för inte har förfallit till betalning finns i 3 kap. 6 § sjölagen (1994:1009).

3 § En utsläppsrätt får inte annulleras för att fullgöra skyldigheten enligt 2 § första stycket 1 eller på innehavarens egen begäran enligt 2 § första stycket 3 om utsläppsrätten

1. har pantsatts enligt en preliminär eller slutlig registrering på kontot, eller

2. har utmätts, belagts med kvarstad eller blivit föremål för betalningssäkring.

Bestämmelsen i denna paragraf behandlas närmare i avsnitt 5.7.3. Denna paragraf har som förutsättning att den är förenlig med bestämmelsen i artikel 24 i registerförordning om frivillig annullering.

Hinder för överlåtelse

4 § Kontoföringsmyndigheten skall se till att en verksamhetsutövare inte kan överlåta utsläppsrätter från dennes konton enligt artikel 10 i registerförordningen

1. när rapportering av utsläpp för föregående år inte skett senast den 31 mars påföljande år, eller

2. verksamhetsutövaren senast den 30 april inte överlämnat utsläppsrätter motsvarande mängden utsläpp av växthusgaser under föregående år.

Genom denna paragraf införlivas bestämmelsen i artikel 15 mom. 2 i handelsdirektivet.

7 kap. Tillsyn m.m.

1 § Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och av de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen utövas av den tillsynsmyndighet som regeringen bestämmer.

Paragrafen motsvarar 4 kap. 1 § lagen om utsläpp av koldioxid.

2 § Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och ta del av de handlingar som behövs för tillsynen. En begäran får förenas med vite.

Paragrafen motsvarar 4 kap. 2 § lagen om utsläpp av koldioxid.

3 § Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att trygga efterlevnaden av de föreskrifter som omfattas av tillsynen. Ett föreläggande får förenas med vite.

Om tillsynsmyndigheten har meddelat ett föreläggande eller förbud enligt första stycket och blir det inte åtlytt, skall kronofogdemyndigheten efter ansökan av tillsynsmyndigheten verkställa dess beslut. Därvid får beslutet verkställas enligt utsökningsbalken.

Ett beslut om förbud att driva verksamheten vidare är mycket ingripande för den enskilde näringsidkaren. Beslutet måste därför föregås av sedvanligt förvaltningsrättsligt förfarande. Ett föreläggande om att vidta rättelse kan därför inte leda till ett förbudsbeslut utan att det klart framgår av föreläggandet. Ett förbudsföreläggande kan inte kombineras med vite. Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 7.1.

4 § Tillsynsmyndigheten skall på begäran få tillträde till anläggningar som omfattas av denna lag samt lokaler och områden som hör till sådana anläggningar i den utsträckning det behövs för tillsynen. Denna rätt omfattar inte bostäder.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för tillsynen.

Paragrafen motsvarar 4 kap. 4 § lagen om utsläpp av koldioxid.

5 § Om det finns anledning anta att den som omfattas av tillsynen har begått brott, får denne inte föreläggas vid vite att medverka i utredning av en fråga som har samband med den gärning som brottsmisstanken avser.

Paragrafen motsvarar 4 kap. 5 § lagen om utsläpp av koldioxid.

8 kap. Straff och andra sanktioner samt skadestånd

Straff

1 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen

1. driver verksamhet som medför utsläpp av växthusgaser utan att ha tillstånd enligt denna lag,

2. lämnar oriktig eller vilseledande uppgift i en ansökan om tillstånd enligt 2 kap. som skulle kunna föranleda att tillstånd meddelas på felaktiga grunder,

3. lämnar oriktig eller vilseledande uppgift i en rapport enligt 5 kap. 1 §,

4. underlåter att göra anmälan i de fall anmälningsskyldighet föreligger enligt 2 kap. 8 § och med stöd av denna paragraf meddelade föreskrifter, eller

5. lämnar oriktig eller uppenbart vilseledande uppgift i en ansökan om tilldelning av utsläppsrätter enligt 3 kap. 6 § och därigenom skulle kunna föranleda att ett för stort antal utsläppsrätter tilldelas.

I ringa fall döms inte till ansvar.

Paragrafen motsvarar i sak 5 kap. 1 § lagen om utsläpp av koldioxid utom vad avser p 3 i denna paragraf där det föreskrivs om straffansvar i vissa fall i fråga om rapporteringen enligt 5 kap. 1 §. Denna punkt i paragrafen behandlas närmare i avsnitt 6.1.

2 § Till ansvar enligt denna lag döms inte om gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 2 § lagen om utsläpp av koldioxid.

3 § Om ett vitesföreläggande överträtts får inte dömas till ansvar enligt denna lag för en gärning som omfattas av föreläggandet.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 3 § lagen om utsläpp av koldioxid.

Andra sanktioner

4 § Tillsynsmyndigheten skall besluta om att offentliggöra namnen på de verksamhetsutövare som inte överlämnat tillräckligt många utsläppsrätter enligt 6 kap. 1 §.

Regeringen får meddela föreskrifter om sättet och platsen för offentliggörandet.

Genom denna paragraf införlivas bestämmelserna i artikel 16.2 i handelsdirektivet. I 9 kap. 4 § finns bestämmelser om verkställighet av besluten om offentliggörande av verksamhetsutövares namn.

Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 6.2.

5 § En verksamhetsutövare som inte överlämnat tillräckligt många utsläppsrätter enligt 6 kap. 1 § skall till staten betala en avgift i förhållande till de utsläpp för vilka utsläppsrätter inte överlämnats.

Avgiften skall per ton koldioxidekvivalenter som släpps ut från anläggningen och som verksamhetsutövaren inte överlämnat utsläppsrätter för, uppgå till ett belopp som

1. för perioden 2005–2007 motsvarar 40 euro, och

2. för åtagandeperiod med början år 2008 motsvarar 100 euro. Värdet i svenska kronor bestäms utifrån eurons värde den 1 maj det år överlämnandet skall ske.

6 § En verksamhetsutövare som betalat avgift enligt 5 § är inte därmed befriad från sin skyldighet enligt 6 kap. 1 § att överlämna utsläppsrätter till kontoföringsmyndigheten.

Kommentaren avser 8 kap. 5 och 6 §§. Genom dessa paragrafer införlivas bestämmelserna i artikel 16.3 och 16.4 i handelsdirektivet. Bestämmelserna behandlas närmare i avsnitt 6.2.

7 § Frågor om uttagande av avgift enligt 5 § prövas av tillsynsmyndigheten.

Den avgift som skall betalas av verksamhetsutövaren vid underlåtenhet att redovisa tillräckligt många utsläppsrätter enligt 5 § betraktas som en sanktionsavgift. En sådan avgift kan beslutas av myndighet. Enligt 8 kap. 2 § skall beslut om sådan avgift överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Skadestånd

8 § Rätt till ersättning av staten har den som lider skada på grund av tekniskt fel i utsläppsrättsregistret eller i ett anslutande register.

Ersättningen skall sättas ned med skäligt belopp eller helt falla bort, om den skadelidande har medverkat till skadan genom att utan skälig anledning låta bli att vidta åtgärder för att bevara sin rätt eller om den skadelidande på något annat sätt har medverkat till skadan genom eget vållande.

9 § Utöver vad som följer av 8 § gäller bestämmelserna i 48 § personuppgiftslagen (1998:204) om skadestånd vid behandling av personuppgifter enligt denna lag.

10 § Staten företräds i ärenden om ersättning enligt 8 § av den myndighet som regeringen bestämmer.

Kommentaren avser 8 kap. 8–10 §§.

Med anslutande register avses det centrala register som beskrivs i avsnitt 5.2.3 eller en annan medlemsstats register. Ett tekniskt fel i det registret kan medföra att en transaktion som initierats i Sverige inte går att genomföra . Detsamma kan gälla ett fel i det register där köparen önskar få sitt förvärv registrerat. För en närmare beskrivning av gången på en transaktion hänvisas till avsnitt 5.5 Bestämmelserna i 8 kap. 8–10 §§ behandlas även i avsnitt 6.3.

9 kap. Överklagande

1 § Beslut av tillståndsmyndigheten angående tillstånd enligt 2 kap. överklagas hos miljödomstolen. I 23 kap. 1 § miljöbalken finns bestämmelser om överklagande.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 1 § lagen om utsläpp av koldioxid.

2 § Beslut angående tilldelning av utsläppsrätter enligt 3 kap., begäran som förenats med vite enligt 7 kap. 2 §, förelägganden som förenats med vite eller förbud enligt 7 kap. 3 §, samt offentliggörande av verksamhetsutövares namn och avgift enligt 8 kap. 4 och 5 §§ får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Paragrafen motsvarar till en del 6 kap. 2 § lagen om utsläpp av koldioxid. I förevarande lag har lagts till att förelägganden om förbud enligt 7 kap. 3 §, beslut om offentliggörande av namn enligt 8 kap.

4 § och beslut om avgift enligt 8 kap. 5 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

3 § Övriga beslut enligt denna lag får inte överklagas.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 3 § lagen om utsläpp av koldioxid.

4 § Beslut i frågor om offentliggörande av verksamhetsutövares namn enligt 8 kap. 4 § gäller omedelbart om inte annat anges i beslutet.

Offentliggörande enligt första stycket får dock ske tidigast när tiden för överklagande av myndighetens beslut löpt ut.

Bestämmelserna i denna paragraf behandlas närmare i avsnitt 7.2. Bestämmelsen i andra stycket avser att vara till skydd för verksamhetsutövaren för att förhindra att offentliggöranden verkställs som senare visar sig vara felaktiga.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2005. Genom lagen upphävs lagen (2004:000) om utsläpp av koldioxid.

Vad som i lagen sägs om växthusgaser skall under perioden 2005– 2007 endast tillämpas på koldioxid.

Om en ansökan om tillstånd kommit in till tillståndsmyndigheten men inte avgjorts före den 1 januari 2005, får tillståndsmyndigheten besluta att utsläpp av koldioxid tills vidare får ske trots att tillståndsfrågan inte slutligt har avgjorts. Ett sådant beslut skall förenas med villkor om rapportering av utsläpp.

Mål och ärenden som har inletts före ikraftträdandet av denna lag skall handläggas och bedömas enligt lagen (2004:000) om utsläpp av koldioxid.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna behandlas närmare i kapitel 9 i betänkandet.

16.2 Förslaget till lag om ändring i miljöbalken.

2 kap. 3 §

Genom tillägget i denna paragraf görs undantag från den grundläggande hänsynsregeln som bestämmelserna i paragrafen ger uttryck för när det gäller verksamhet som omfattas av förevarande lag. För en närmare redogörelse av bakgrunden till tillägget hänvisas till avsnitten 6.1–6.6 i SOU 2003:120.

2 kap. 5 §

Genom tillägget i denna paragraf görs undantag från den grundläggande hänsynsregeln som bestämmelserna i paragrafen ger uttryck för när det gäller verksamhet som omfattas av förevarande lag. Undantaget vad avser kravet på energieffektivet är en följd av att Sverige valt att i enlighet med bestämmelserna i artikel 26 i handelsdirektivet lyfta detta krav i IPPC-direktivet vad gäller verksamhet som omfattas av systemet för handel med utsläppsrätter. Kravet på att använda förnybara energikällor – som inte finns uppställt i IPPC-direktivet – skall inte heller gälla för verksamhet som omfattas av handelssystemet. I kapitel 13 i betänkandet lämnas en närmare redogörelse för bestämmelsen vad bl.a. avser begränsningen till s.k. direkta utsläpp av koldioxid när det gäller undantag från kravet på energieffektivitet.

16 kap. 2 §, 24 kap. 15 § och 26 kap. 9 § I förevarande paragrafer görs tillägg i förtydligande syfte för tillämpande myndigheter vad gäller bestämmelserna i 2 kap. 3 och 5 §§.

16.3. Förslaget till lag om ändring i utsökningsbalken

4 kap. 30 § och 6 kap. 2 § De föreslagna bestämmelserna reglerar frågor om utmätning av utsläppsrätter eller en rättighet som är registrerad enligt lagen om handel med utsläppsrätter . I 4 kap. 30 § utsökningsbalken införs en bestämmelse att utmätning av en utsläppsrätt eller en registrerad rättighet medför förmånsrätt genom registreringen enligt den lagen. I 6 kap. 2 § utsökningsbalken införs en bestämmelse om att utmätningen av utsläppsrätten eller rättigheten säkerställs genom registreringen av utmätningen enligt lagen om handel med utsläppsrätter.

16.4. Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)

4 §

Den föreslagna bestämmelsen reglerar vilken förmånsrätt vid utmätning och konkurs som pantsättning av en utsläppsrätt medför.

16.5. Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

8 kap. 29 §

Enligt ett nytt andra stycke gäller sekretess för uppgift som lämnar eller bidrar till upplysning om ställningen på ett konto i utsläppsrättsregistret, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att kontoinnehavaren lider skada. Bestämmelsen behandlas utförligt i avsnitt 5.11.

16.6. Förslaget till lag om ändring i lagen (2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter

11 kap. 12 och 13 §§

På motsvarande sätt som för elcertifikat skall uppgift om innehav och avyttring av utsläppsrätter lämnas i kontrolluppgift för fysiska personer och dödsbon.

Reservationer och särskilda yttranden

Reservation

av Lennart Fremling (fp)

Koldioxidskatten

Jag reserverar mig mot delegationens förslag i kapitel 12 att ta bort koldioxidskatten för större delen av den handlande sektorn. Jag har tidigare berört frågan i mitt särskilda yttrande i delegationens delbetänkande SOU 2003:120 sid. 198. Det som anges där gäller fortfarande.

Om man skulle föreslå att koldioxidskatten tas bort behöver en mer omfattande konsekvensanalys göras. Starka tecken tyder på att utsläppsrätterna enligt nuvarande förslag inte kommer att bli ett tillräckligt starkt styrmedel för att dessa ensamma skulle kunna göra att våra nationella klimatmål skulle kunna bli uppfyllda. Den främsta bristen i systemet är att utsläppsrätterna delas ut gratis i stället för att auktioneras ut. Dessutom är det mycket möjligt att EU totalt kommer att dela ut så många utsläppsrätter att priset på marknaden kommer att bli ganska lågt.

Jag har tidigare framhållit betydelsen av att regeringen gör en avvägning mellan koldioxidutsläppen i de olika samhällssektorerna, så att inte den handlande sektorn bedöms för sig utan att även utsläpp från transportsektorn och hushållssektorn värderas samtidigt mot Sveriges nationella miljömål. Även delegationen som helhet har markerat detta i delbetänkandet SOU 2003:120 sid. 75, där man skriver att regeringen bör ”göra en avvägning mellan den handlande sektorns utrymme och andra sektorers behov.” Trots detta saknas fortfarande en sådan avvägning. Denna avvägning behövs som en grund för delegationens bedömningar om realismen och kraften i olika styrmedel.

Enligt gängse principer ska utredningen föreslå en alternativ finansiering om man föreslår borttagandet av en skatt. Vi har dock

inte studerat konsekvenserna av alternativa finansieringsmöjligheter på ett så seriöst sätt att man rimligen kan ta ställning för något konkret alternativ. Att peka ut vattenkraftverk bara för att elström förväntas stiga i värde tycker jag snarast liknar en konfiskation. Att höja skatten på drivmedel för vägtrafiken utan att studera de trafikpolitiska konsekvenserna tycker jag verkar mest som ett sätt att ta ut lite ytterligare skatt, där man har en stor total skatteintäkt och därför behöver göra bara en liten procentuell höjning.

Reservation

av Fredrik Lundberg (mp)

Koldioxidskatt och ändring av miljöbalken

Enligt min mening bör inte koldioxidskatten ändras nu, eftersom införandet av handeln med utsläppsrätter under provperioden inte påverkar konkurrenskraften. Den industri som är utsatt för utomeuropeisk konkurrens får inga extra kostnader. Möjligen kan kostnaden för el öka något, dock mindre i Sverige än i resten av EU och knappast särskilt väsentligt under försöksperioden. För nya anläggningar förväntas antingen full tilldelning eller benchmarking, vilket normalt bör ge full tilldelning eller mer.

Det finns därför inget skäl för utredningen att nu föreslå ett borttagande av skatten.

Delegationens motiv för att ta bort koldioxidskatten är att möjligheten för ett medlemsland att påverka miljöeffekten i ett utsläppshandelssystem endast finns i samband med att nationen bestämmer hur många utsläppsrätter den skall tilldela den handlade sektorn. Miljöeffekten i termer av minskade koldioxidutsläpp kan därefter inte förbättras genom att medlemslandet påför eller bibehåller en skatt som syftar till att minska utsläppen i de inhemska anläggningar som ingår i handelssystemet eftersom utsläppsminskningar i medlemslandet då ofrånkomligen leder till motsvarande utsläppsökningar i andra länders anläggningar som deltar i samma utsläppshandelssystem.

Detta argument är dock riktigt bara under en förutsättning, nämligen att beslutet om storleken på tilldelningen av utsläppsrätter fattas helt oberoende av beslut att bibehålla eller avskaffa koldioxidskatten. Jag anser inte att denna förutsättning är rimlig utan att det tvärtom är nödvändigt att dessa beslut kopplas till varandra så att en sänkt eller avskaffad koldioxidskatt också medför en lägre tilldelning av utsläppsrätter i handelssystemet. Endast under denna förutsättning kan koldioxidskatten ersättas av ett handelssystem med bibehållen eller stärkt ambition i miljöstyrningen.

Regeringen aviserade i budgetpropositionen för 2004 att en samordning mellan energibeskattningen och alternativa styrmedel som handel med utsläppsrätter skall göras i syfte att värna om industrins internationella konkurrenskraft genom att tillse att de samlade effekterna av olika styrmedel hålls på en acceptabel nivå. Någon sådan samordning hade inte hunnit komma till stånd när regeringen

i december 2003 lade den riktlinjeproposition, som legat till grund för arbetet med den nationella fördelningsplanen för utsläppsrätter som inlämnats till kommissionen i april 2004. Tilldelningen av utsläppsrätter har därför inte i denna plan kunnat beakta en eventuell inriktning att sänka eller ta bort koldioxidskatten för företagen i den handlande sektorn.

Ett ställningstagande till om koldioxidskatten skall minskas eller tas bort bör därför vänta till och koordineras med nästa tillfälle när ställning tas till den fortsatta tilldelningen av utsläppsrätter till den handlande sektorn.

Vidare: om man ersätter ett i princip starkt styrmedel (koldioxidskatt) med ett styrmedel som riskerar att bli svagare (gratis tilldelade utsläppsrätter med lågt pris) så får man minskad miljöstyrning. Den del som mest berörs av utredningens förslag att ta bort koldioxidskatten är pappers- och massaindustrin, vars incitament att ersätta olja med biobränsle riskerar att minska.

Eftersom jag inte föreslår att koldioxidskatten nu skall tas bort, finns ingen anledning att heller föreslå hur detta skall finansieras.

Teoretiskt är det sant att om Sverige på grund av koldioxidskatten minskar sina utsläpp så ökar de någon annanstans i EU. Detta gäller emellertid bara till 2007. För perioden 2008–2012 kommer en ny tilldelningsplan som grundas på både den faktiska utvecklingen av koldioxidutsläppen, på priserna och på ett bättre underlag för potentialbedömningar. Om svensk industri visar att det går att minska utsläppen är detta ett argument för en mer restriktiv tilldelning i hela Europa. Vidare finns det en mycket stor osäkerhetsfaktor i det kommande länkdirektivet; det är ingalunda givet hur stor del utsläppsminskningar i länder utanför EU som kommer att tillföras systemet och inte heller hur de tio nya medlemsländerna ska integreras i det. Det finns därför en viss risk att priset på rätterna kommer att bli mycket lågt, varvid den styrande effekten uteblir. Att då ta bort ett fungerande styrmedel som funnits sedan 1991 är förhastat.

Det är inget fel i att använda dubbla styrmedel, om styrmedlen leder åt rätt håll. Likaledes är det fel och opraktiskt att dela upp skatter i en grupp fiskala och en annan grupp miljöstyrande. Det går emot tanken bakom den gröna skatteväxlingen, nämligen att beskatta arbete mindre och naturresurser mer, genom en gradvis förändring. Jag menar vidare att Miljöbalken ska ändras så lite som möjligt. Jag reserverar mig även mot att, som föreslås i utredningen kap 13, ta bort möjligheterna att i miljödomar föreskriva energi-

effektivitet och andel förnybara bränslen. Handeln med utsläppsrätter är ett experiment och utsläppsrätterna tilldelas gratis. Den kommer inte att leverera några nämnvärda minskningar under försöksperioden. Därför bör Sverige (och EU och gärna andra länder) behålla de klimatpolitiska styrmedel de har och förstärka dem.

Särskilt yttrande

av Lennart Fremling (fp), ledamot

Långsiktighet

Jag invänder inte mot texten i avsnitt 7.3, men vill framhålla följande i anslutning till resonemangen om utsläppsrätternas långsiktiga funktion. Mitt resonemang gäller även avsnitt 5.6.

Ett viktigt syfte med utsläppsrätter är att innehavaren av en anläggning ska påverkas till att överväga att förändra sin verksamhet så att denna verksamhet ger mindre utsläpp av klimatgaser. Förändringen bör kunna vara av vilket slag som helst, nämligen en ändrad maskinpark, ändrad mängd producerade produkter eller ändrat slag av produkter. Innehavaren kan även lägga ner verksamheten i den aktuella anläggningen.

Problemet med den tillämpade modellen är indelningen i tidsperioder. Första perioden blir bara tre år, 2005–2007, sedan blir perioden fem år. Men verksamheter i företag är vanligtvis mer långsiktiga än så och dessutom ser företagsverksamheten normalt inga skarpa tidsgränser.

Värdet på utsläppsrätten ska ju tjäna som ett incitament för förändringar. Men om ett företag under 2005 planerar en förändring, som man sedan genomför under 2006 får man bara en säljbar vinst på utsläppsrätterna under 2007 och ingenting under kommande år. Då blir incitamentet alltför litet för att samhällsekonomiskt lönsamma investeringar ska genomföras. Ännu sämre blir det om man skulle genomföra ändringen under 2007. Då har företaget nästan inget ekonomiskt incitament till att genomföra förändringen.

På lång sikt behöver inte en utsläppsrätt motsvara samma mängd utsläpp varje år utan man kan ändra modellen så att den tillåtna mängden utsläpp minskar något år för år. Det bör dock vara tillåtet att överföra utsläppsrätter från en period till nästa, dvs. genomföra s.k. banking. En viss devalvering skulle därvid vara tänkbar, men det är inte rimligt att utsläppsrätten förlorar hela sitt värde vid periodskifte. Eftersom bankingen bokförs går det att konstatera hur landet klarar det nationella koldioxidmålet för respektive period även om banking tillåts.

Frågan om banking är inte tillräckligt utredd och vi vet inte vad som kommer att hända vid försöksperiodens slut vid årsskiftet 2007–2008. Om banking blir tillåten kommer dock prisvariationerna inte att bli så stora som utan banking. Samhällsekonomiskt

bör det vara bättre att utsläppsrättens pris bygger på så långsiktiga kalkyler som möjligt och att snabba prisvariationer undviks. Jag hoppas att Sverige kommer att medverka till att man inom EU noga överväger hur man bäst använder utsläppsrätter.

Särskilt yttrande

av Ingemar Josefsson (s), ledamot

I Kyotoprotokollet anges utsläppshandel som en mekanism för de deltagande parterna att åstadkomma kostnadseffektiva utsläppsminskningar. Denna grundsyn fullföljs av regeringen i kommittédirektiven bl.a. genom följande: ”De flexibla mekanismerna är viktiga för att uppnå den kostnadseffektivitet som är en av klimatkonventionens principer. Mekanismerna skall inte ses som ett medel att undvika åtaganden utan som ett sätt att komplettera åtgärder i det egna landet och uppnå kostnadseffektivitet samt engagera den privata sektorn i klimatarbetet.”

Handel med utsläppsrätter är ett intressant alternativ till andra styrmedel som t.ex. koldioxidskatt. Detta framhölls också i klimatkommitténs betänkande SOU 2000:23: ”Ett nationellt handelssystem är liktydigt med samma skattenivå som priset på utsläppsrätter.” Tanken på ett system med gratis tilldelning fanns dock inte med i någon bedömning.

Enligt min mening kan inte gratis tilldelning och slopad koldioxidskatt förenas. Handel med gratis tilldelning av utsläppsrätter innebär att företagen tilldelas en förmögenhet jämfört med en situation där utsläppsrätter auktioneras ut. Att i sådant läge samtidigt ta bort koldioxidskatten är en omotiverad åtgärd, som snarare leder tanken till ett medel att undvika åtagande. Utredningens resultat i stort måste också ses mot bakgrund av att vi inte har haft uppgiften att bedöma Sveriges åtaganden för alla samhällssektorer totalt. Trots aktiva försök kan inte våra förslags konsekvenser bedömas för transportsektorn, övrig industri samt bostäder och servicesektorn. Förslagens påverkan på Sveriges möjligheter att uppnå uppsatta mål har inte prövats av utredningen. Den slutliga helhetsbedömningen får vägas in i regeringens slutgiltiga ställningstagande.

Särskilt yttrande

av Lars Lindblad (m) och Jan Fjellstedt (kd), ledamöter

Ang. kapitel 12, Hantering av koldioxidskatten

Handel bättre styrmedel än skatt

Inledningsvis vill vi understryka att det är positivt att majoriteten kommit fram till att ta bort koldioxidskatten för de delar inom den handlande sektorn som är mest konkurrensutsatt ur ett europeiskt och globalt perspektiv. FlexMex2-utredningens tidigare analyser visar tydligt att handelssystemet leder till i viss mån ökande kostnader för de handlande företagen och troligen för samhället i övrigt. Trots detta är vi positiva till styrmedlet eftersom det är ett mera dynamiskt och marknadsmässigt verktyg än tidigare använda miljöstyrmedel. Att sänka utsläppen av växthusgaser utan att använda sig av flexibla mekanismer skulle orsaka långt större kostnader.

Kommitténs analyser har dessutom visat att utsläppshandeln är som allra mest effektiv när andra styrmedel inte stör ut effekterna. Ett verktyg för ett problem har varit ledstjärnan för kommitténs arbete. Därför är det med viss förvåning vi konstaterar att det inte har gått att nå fram till en majoritet som föreslår borttagande av koldioxidskatten för hela den handlande sektorn.

Konsekvenserna för dessa sektorer, bl.a. kraftvärmen, som nu får två-tre styrmedel för samma sak har inte tillräckligt utretts. För att bidra till att skapa en tillräckligt stark politisk formering så att handelssystemet kan få en så gynnsam etablering som möjligt står vi bakom delegationens förslag att koldioxidskatten för värmeproduktion kvarstår. På sikt är det dock rimligt att sträva efter ett totalt borttagande av skatten för hela den handlande sektorn.

Finansieringsmodellen är inte bra

Det är svårt för kommittén att inom miljö- och energisystemet hitta skatter som kan höjas. Det är grundproblemet. Miljöskatternas huvudsyfte är att ha en miljöstyrande effekt. Tanken med dessa är att de så småningom ska minimeras eller helt avveckla sig själva när miljöproblemet är avklarat. När handel med utsläppsrätter införs får vi ett nytt styrmedel som vi tror är mer effektivt. Då borde rimligen det gamla systemet avskaffas. Problemet är då att

det uppstår ett hål i statens budget. Det visar att miljöskatternas syfte har förfalskats. Denna utveckling vänder vi oss mot.

Det är tydligt att kommitténs beskrivning av borttagandet av koldioxidskatten är mera skarpt än finansieringsmodellen. Det har gjort att förslaget går att stödja. Men sättet hur man avser att finansiera förslagen har vi starka invändningar emot. Finansieringen borde göras ur ett bredare perspektiv än inom miljö- och energisektorn, givet vår beskrivning ovan.

Fastighetsskatt på vattenkraft är ett problematiskt förslag. Att lyfta skatten från koldioxidgenererande företag och finansiera det genom att koldioxidneutrala vattenkraften får höjd skatt ger märkliga signaler. Vilka effekter detta skulle ge för vattenkraften är inte tillräckligt utrett. Dessutom spekuleras det i betänkandet att vattenkraften kommer att få stora intäkter genom höjda elpriser som effekt av handelssystemets införande. Om denna dynamiska effekt går att räkna hem borde kommittén också tagit hänsyn till det ökade momsinflöde till statskassan ett ökat elpris har. Men denna fråga har kommittén helt förbisett. Motiven för denna finansiering är helt enkelt för dåligt grundade.

Det andra förslaget att höja beskattningen för den tunga trafiken är också det ogenomtänkt och felaktigt hanterat. Kommittén har i tidigare betänkanden strävat efter att transportsektorn på sikt ska omfattas av handelssystemet. Detta förslag går i motsatt riktning mot dessa strävanden. Dessutom tar kommittén inte hänsyn till den hårda konkurrensen som finns i transportörernas omvärld. Redan idag är svenska transportörer hårt trängda av höga kostnader i jämförelse med grannländerna. Dessa konsekvenser borde analyserats närmare innan delegationen lagt sitt förslag.

Särskilt yttrande

av Agnes von Gersdorff och Jessica Andersson, sakkunniga

Delegationen föreslår att koldioxidskatten bör tas bort för de anläggningar som omfattas av lagen om handel med utsläppsrätter, med undantag för anläggningar inom värmeproduktion.

Flertalet berörda anläggningar betalar idag koldioxidskatt där dock nivåerna varierar. Hushåll och fjärrvärme betalar 91 öre/kg koldioxid. Kraftvärme och industri betalar i princip 19 öre/kg koldioxid. Dessutom tillkommer ytterligare möjligheter för nedsättning för företag med mycket hög energianvändning genom de s.k. 1,2-procentsregeln

1

respektive 0,8-procentsregeln.

2

Skattetrycket från koldioxidskatten varierar således. Koldioxidskatten är av stor betydelse för att nå de svenska målen för reduktion av utsläpp av växthusgaser i enlighet med klimatpropositionen (Prop. 2001/02:55). Regeringen har i riktlinjepropositionen om genomförande av EG:s direktiv om handel med utsläppsrätter (Prop. 2003/04:31) redovisat att olika styrmedel för att nå klimatmålen och andra samhällsmål bör vägas samman i samband med kontrollstationen för klimat år 2004:

En övergripande analys och samordning av skilda styrmedel bör göras inom ramen för arbetet med 2004 års kontrollstation i syfte att åstadkomma en effektiv miljöstyrning inom klimatområdet som överensstämmer med Sveriges klimatmål och inom ramen för reformeringen av det svenska energiskattesystemet i syfte att förbättra miljöstyrningen och effektivisera energianvändningen inom näringslivet. Ett viktigt inslag i det fortsatta arbetet är en samordning mellan miljöbalkens regelsystem, energibeskattningen och alternativa styrmedel som handel med elcertifikat och utsläppsrätter samt långsiktiga avtal. Sammantaget bör dessa styrmedel bidra till en miljöstyrning som är förenlig med Sveriges klimatmål och övriga samhällsmål.

Det är visserligen önskvärt att renodla miljöstyrningen så att man inte använder fler styrmedel än nödvändigt för att styra mot ett givet miljömål. Samtidigt är det angeläget att säkerställa att de givna

1

Till utgången av 2004 fanns det också en annan, alternativ möjlighet till nedsättning av

koldioxidskatten som gäller för andra bränslen än mineraloljor. I detta fall begränsas skatten till 1,2 % av produkternas försäljningsvärde. Detta gäller dock bara för tillverkning av produkter av andra mineraliska ämnen än metaller.

2

Om den betalade nedsatta koldioxidskatten överstiger 0,8 % av försäljningsvärdet för före-

tagets tillverkade produkter är det möjligt för företaget att ansöka hos skattemyndigheten om en nedsättning av den överstigande skatten så att endast 24 % behöver betalas. De nedsatta skattesatser som detta motsvarar får dock inte vara lägre än EU:s minimiskattesatser för olika oljeprodukter.

miljömålen verkligen kan uppnås. Effektiviteten vad gäller miljöstyrning av det kommande systemet för utsläppshandel är ännu oklar. Det är därför angeläget att fasa ut befintliga styrmedel först när det står klart att det nya styrmedlet utsläppshandel ger avsedd miljöstyrande effekt.

Det är således nödvändigt att genomföra ytterligare analyser av den sammantagna styrningen som sker när olika styrmedel används inom klimatområdet för att säkerställa en godtagbar miljöstyrning. Ytterligare underlag kommer att levereras inför den kontrollstation för klimatpolitiken som kommer att genomföras senare under året. Detta underlag kommer att ge större möjligheter att genomföra den övergripande analys och samordning av skilda styrmedel som enligt regeringen bör göras.

Särskilt yttrande

av Birgitta Resvik, sakkunnig

Lägsta samhällskostnad med bevarad miljöeffekt

Det är lovvärt att delegationen i detta delbetänkande har tagit ställning för att ta bort den svenska koldioxidskatten för den konkurrensutsatta industrin inom den handlande sektorn och att det samlade skattetrycket inte bör överstiga dagens nivå för värmesektorn. Det framgår tydligt i kapitel 12 att den samhällsekonomiska kostnaden blir högre om dubbla styrmedel tillämpas inom den handlande sektorn. Således blir kostnaden högre om koldioxidskatten bibehålls inom kraft- och värmesektorn. I kapitel 12 står att värmeproduktion inte är konkurrensutsatt, men det måste påpekas att kraftvärmeproduktionen i Sverige är utsatt för internationell konkurrens via den nordiska elmarknaden. Ett viktigt konstaterande är att i och med att handel med utsläppsrätter införs inom EU minskar inte de totala utsläppen av koldioxid även om Sverige har kvar koldioxidskatten för delar av den handlande sektorn.

Handlande sektorn behandlas lika

Jag vill därför förorda att hela den handlande sektorn behandlas på ett likartat sätt beträffande koldioxidskatten. Mitt förslag är att hela den handlande sektorn får nedsättning av koldioxidskatten motsvarande dagens koldioxidskatt för industrin. Detta betyder att anläggningar inom kraftvärme- och ren värmeproduktion också får en viss nedsättning, som kan användas för inköp av utsläppsrätter och därmed uppstår förmodligen ingen dubbelbeskattning. Detta är i linje med delegationens förslag som säger att ingen dubbelbeskattning bör förekomma inom värmesektorn. Den föreslagna åtgärden att ha en generell nedsättning för hela den handlande sektorn borde framförallt förenkla den föreslagna skatteadministrationen av värmesektorn. Det skulle heller inte ge någon misstanke om eventuellt missbruk och därmed minimera tillsynsarbetet.

Miljöskatter är styrande och inte fiskala

Jag avstyrker det finansieringsförslag av det bortfall av skatteintäkter som följer av borttagande av koldioxidskatten som föreslås i betänkandet. Finansieringen föreslås ske med höjd fastighetskatt av vattenkraftverk och höjd koldioxidskatt på drivmedel. Koldioxidskatten är tänkt att vara en miljöstyrande skatt. Denna miljöstyrning ersätts nu av ett annat styrmedel i form av handel med utsläppsrätter. Jag anser därmed av principiella skäl att denna skatt inte ska behöva finansieras. Skulle det krävas en finansiering betyder detta att man frångår principen om att miljöskatter skall vara styrande om de minskade skatteintäkterna som uppkommer skall finansieras.

Särskilt yttrande

av Maria Sunér, Svensk Energi, sakkunnig

Ett mål – ett styrmedel

Det är samhällsekonomiskt ofördelaktigt att behålla koldioxidskatten i den handlande sektorn. Precis som anges i kapitel 12, kommer detta att leda till att dyrare åtgärder genomförs i Sverige, medan motsvarande utsläppsreducering till betydligt lägre kostnad någon annanstans i Europa inte blir genomförd. Detta motverkar hela handelssystemets syfte! Utsläppsminskningar skall först genomföras där de kostar minst per reducerad enhet.

För att handelssystemet ska fungera på avsett sätt måste koldioxidskatten tas bort för den handlande sektorn. Att ta bort koldioxidskatten äventyrar inte det svenska eller det europeiska klimatmålet – tvärt om skapar det bara bättre förutsättningar att lyckas. Principen ”ett mål – ett styrmedel” är central för systemets effektivitet.

Fel att behålla koldioxidskatten för värmeproduktion

Det är principiellt fel att särbehandla en sektor som ingår i den handlande sektorn. För att handelssystemet ska kunna bli effektivt måste det renodlas. Att vilja gynna biobränsle genom bibehållen koldioxidskatt kommer att bli i det närmaste verkningslöst, den enda följden blir att utbyggnaden av kraftvärme avstannar.

Den Svenska Nationella Allokeringsplanens fördelningsprinciper för energisektorn ger energisektorn en 80 procentig tilldelning baserat på åren 1998–2001, jämfört med övrig industri som får 100 procent av sina behov. Tilldelningsåren i sig innebar för energisektorn redan en minskning av utsläppen med 6 % jämfört med ett normalår. Detta förhållande gör det oerhört viktigt att se över den totala bilden för energisektorn inklusive koldioxidskatten. Om vi i framtiden ska kunna investera i ny värme- eller kraftproduktion måste förutsättningarna för detta finnas. Den tilldelningsprincip som ska användas för nya anläggningar – en riktmärkesmetod där även biobränsle, som inte berättigar till några utsläppsrätter, ingår och vidare skriver ner tilldelningen till endast 80 % utifrån riktmärket – omöjliggör i princip alla investeringar i storskalig elproduktion i Sverige. Om dessutom förutsättningarna för kraftvärme försämras genom bibehållen koldioxidskatt, är det ett tydligt

tecken på att kraftvärmen inte är något att satsas på. Incitamentet till nya investeringar minskar således ytterligare.

Konsekvenser för kraftvärme

Konsekvenserna för kraftvärme har inte analyserats tillräckligt vid delegationens beslut att låta koldioxidskatten vara kvar för värme producerad med kraftvärme.

Efter många års snedvriden konkurrenssituation ändrades de skattemässiga villkoren för kraftvärme 1 januari 2004. Värmeproduktion från kraftvärme jämställs nu med värme till tillverkningsprocesser, s.k. industriellt mottryck, och det ges möjlighet att verkligen utnyttja den stora potential som finns. Att redan nu göra ett mycket kraftigt ingrepp i detta, och försämra förutsättningarna för kraftvärme, är mycket svårt att förstå. Tillsammans med att den nya beskattningen i dagsläget endast är ett tvåårigt undantag från statsstödsreglerna hos EU-kommissionen, kommer detta att kraftigt hämma nyinvesteringar i kraftvärmeproduktion.

I den nationella allokeringsplanen, liksom i delegationens förslag om koldioxidskatten behandlas samma produktionsteknik helt olika enbart utgående från ägarförhållanden. Samtidig produktion av elkraft och värme – s.k. kraftvärme i energisektorn – får enligt den nationella allokeringsplanen endast 80 procents tilldelning medan motsvarande s.k. mottrycksanläggningar inom industrin får 100-procentig tilldelning. Detta gynnar inte heller investeringar i ny kraftvärme. I delegationens förslag om koldioxidskatt särbehandlas återigen energiindustrin enbart utifrån ägarstrukturen, genom att koldioxidskatten slopas helt för industrin medan den finns kvar för fjärrvärmesektorn.

Kraftvärmen får med delegationens förslag tredubbla styrmedelssystem – 1) handel med utsläppsrätter, 2) koldioxidskatt och 3) elcertifikat. Alla med lite olika vinkling, men de påverkar ändå i samma riktning – att minska koldioxidutsläppen och att öka andelen förnybara bränslen.

Biobränslenas fortsatta konkurrenskraft i kraftvärmeverk kommer att säkerställas även utan bibehållen koldioxidskatt tack vare elcertifikatsystemet. För biobränsleproducerad el kan ett elcertifikat per producerad MWh erhållas och säljas vid sidan av elförsäljningen. Medelpriset för ett elcertifikat har under perioden 2003 05 01 – 2004 04 21 varit 216 SEK per certifikat och den senaste tiden har

priserna varit upp mot 240–250 SEK. Detta ger jämte elpriset, som nu ligger runt 250–300 SEK/MWh el, en intäkt per biobränsleproducerad MWh på uppskattningsvis 500 SEK. Investeringsincitamentet torde därför vara tillräckligt.

Vidare är det anmärkningsvärt att delegationen valt att inte ta hänsyn till att kraftvärme är internationellt konkurrensutsatt via elmarknaden, dvs. NordPool och det nordeuropeiska kraftsystemet. Praktik och utredningar visar att elmarknaden fungerar tillfredsställande och därför kan anses vara en fungerande internationell handelsplats. Konkurrensförhållandena för el producerad i svenska kraftvärmeverk påverkas härmed av delegationens förslag.

Konsekvenser för hetvattenproduktion

Behovet av dubbla styrningar föreligger inte heller för ren hetvattenproduktion. För hetvattenpannor är alla utbyten från fossila till förnybara bränslen som är möjliga redan gjorda. I princip finns bara spetslastpannor som eldas med olja, och det är inte troligt att dessa skulle konverteras till biobränsle ens med en mycket högre koldioxidskattenivå än idag. Koldioxidutsläppen har minskat kraftigt fram till år 2001, därefter har i princip inget hänt, vilket indikerar att alla tekniskt och ekonomiskt möjliga bränslebyten redan är genomförda. Detta trots att koldioxidskatten höjts kraftigt sen år 2001.

Att det finns risk för återgång till fossila bränslen är inte sant, då kraven på utsläppsminskningar kommer att öka i nästkommande period 2008–2012, vilket också kommer att leda till ökade kostnader för koldioxidutsläppen. Att ett fjärrvärmeföretag då skulle investera i att byta tillbaka till ett fossilt bränsle är orimligt att anta.

Finansiering av borttagen koldioxidskatt

Behovet att finansiera borttagande av koldioxidskatten måste ifrågasättas. En miljöstyrande skatt ska inte vara fiskal och ska därför inte behöva ersättas om den tas bort – det är principiellt fel!

Att vidare föreslå att borttagandet av koldioxidskatten finansieras med en fastighetsskatt på vattenkraft är oerhört ologiskt, då man beskattar ett koldioxidfritt kraftslag som ersättning för en skatt som syftar till att minska koldioxidemissionerna. Vatten-

kraften har en central roll i dagens, och än mer i framtidens, energisystem bl.a. med sin unika reglerförmåga att jämna ut variationer i produktion från icke reglerbara kraftslag, exempelvis vindkraft.

Det måste ifrågasättas om denna särbehandling av en enskild industrisektor är förenlig med EU:s regler om statsstöd. Idag är all industrifastighetsbeskattning 0,5% av taxeringsvärdet och att välja ut en enskild industrigren som får höjd fastighetsskatt gynnar de andra sektorerna.

All kraftproduktion är kapitaltintensiv och inom en snar framtid finns ett stort reinvesteringsbehov hos den allt äldre vattenkraften. Att särbehandla genom en högre skatt på vattenkraftfastigheter minskar incitamentet för dessa reinvesteringar och/eller ytterligare miljöanpassning av vattenkraften.

Att beskatta vattenkraften kan dessutom skapa förväntningar på fortsatt särbehandling av andra kapitalintensiva industrier och även investeringar inom dessa kan komma att minska när osäkerheten kring spelreglerna är betydande.

Kommittédirektiv

Ett system och regelverk för Kyotoprotokollets flexibla mekanismer

Dir. 2001:56

Beslut vid regeringssammanträde den 5 juli 2001.

Sammanfattning av uppdraget

En delegation med parlamentarisk sammansättning tillkallas i syfte att utarbeta ett förslag till ett svenskt system och ett regelverk för Kyotoprotokollets flexibla mekanismer, dvs. handel med utsläppsrätter samt de två projektbaserade mekanismerna gemensamt genomförande och mekanismen för ren utveckling. Handel med utsläppsrätter innebär överlåtelser av utsläppsutrymme mellan länder utan att överlåtelsen knyts till något visst konkret projekt. Gemensamt genomförande innebär en överenskommelse mellan två länder med åtaganden i Kyotoprotokollet där det ena landet investerar i ett projekt i det andra landet som resulterar i utsläppsminskningar som helt eller delvis kan krediteras investerarlandet. Mekanismen för ren utveckling liknar gemensamt genomförande men projektet genomförs i detta fall i ett utvecklingsland utan något kvantitativt åtagande i Kyotoprotokollet.

Förslaget skall bl.a. innehålla regelverk för

– vilka utsläppskällor som skall omfattas av kvotplikt (dvs. skyl-

dighet att inneha utsläppsrätt motsvarande de egna utsläppen),

– vid vilken tidpunkt kvotplikten skall inträda, – vilket utsläppstak som skall gälla för aktörerna i handelssyste-

met, – hur tilldelning och utformning av utsläppsrätter skall ske,

– om och i så fall under vilka omständigheter staten skall ha

möjlighet att dra in, upphäva eller ändra utsläppsrätten,

– hur mätning, rapportering och kontroll skall ske i handels-

systemet, – vilka påföljder som skall bli aktuella vid brott mot kvotplikt,

– hur de projektbaserade mekanismerna skall inkluderas i han-

delssystemet.

Regelverket skall tas fram med sikte på att kvotplikt skall träda i kraft tidigast 2003 och senast 2005. Förslaget skall lämnas till regeringen senast den 31 december 2002.

En lägesbeskrivning av arbetet skall lämnas till regeringen senast den 1 december 2001 i syfte att ge underlag för regeringens arbete och ställningstaganden.

Delegationen skall fram till den 31 december 2004 bistå regeringen i utformningen av kriterier för klimatprojekt inom ramen för gemensamt genomförande och mekanismen för ren utveckling samt, på regeringens begäran, löpande yttra sig över Statens energimyndighets förslag till klimatprojekt inom ramen för gemensamt genomförande och mekanismen för ren utveckling med utgångspunkt i Kyotoprotokollet och dess förväntade regler och riktlinjer.

Om de projektbaserade mekanismerna inte kan inkluderas i ett system för handel med utsläppsrätter skall delegationen senast den 31 december 2004 lämna förslag på vilket regelverk och vilka institutioner som kan behövas för de projektbaserade mekanismerna.

Bakgrund

Den svenska politiken i klimatfrågor grundar sig på riksdagens klimatpolitiska beslut 1993 (prop. 1992/93:179 bil.1, s. 33, bet. 1992/93: JoU19, rskr.1992/93:361), riksdagens energipolitiska beslut (prop. 1996/97:84, bet. 1996/97 NU12, rskr. 1996/97:212) samt Sveriges ansvar för EU:s gemensamma åtagande i Kyotoprotokollet. Regeringen har även presenterat en proposition 1997/98:145 Svenska miljömål. Miljöpolitik för ett hållbart Sverige där miljökvalitetsmål för minskad klimatpåverkan föreslås. Riksdagen fastställde detta miljökvalitetsmål 1999.

Enligt 1993 års riksdagsbeslut skall utsläppen av koldioxid från fossila bränslen stabiliseras år 2000 på 1990 års nivå för att därefter minska.

Den parlamentariska klimatkommittén lämnade under våren 2000 sitt betänkande Förslag till svensk klimatstrategi SOU 2000:23. Betänkandet innehöll bl.a. ett förslag till mål på kort sikt innebärande att utsläppen av växthusgaser för Sverige skall som ett medelvärde för perioden 2008 till 2012 vara 2 procent lägre än utsläppen år 1990, räknat som koldioxidekvivalenter. Regeringen förbereder för närvarande en proposition till riksdagen om en svensk klimatstrategi. Statsministern uttalade i en partiledardebatt i riksdagen den 17 januari 2001 att regeringen har för avsikt att lägga fram en proposition till riksdagen som baserar sig på klimatkommitténs målsättning att Sverige ska minska utsläppen med 2 procent. Propositionen ska även innehålla konkreta åtgärder. Målet ska uppnås i en internationell miljö tillsammans med andra länder.

Enligt Kyotoprotokollet, som utgör ett första steg mot klimatkonventionens mål om att långsiktigt stabilisera halten av växthusgaser i atmosfären, får Sveriges utsläpp av växthusgaser inte öka med mer än 4 procent under perioden 2008

  • jämfört med utsläppen 1990. De svenska utsläppen av koldioxid per invånare är i dag bland de lägsta i den industrialiserade världen. Sverige har minskat utsläppen med ca 40 procent sedan 1970. Ytterligare åtgärder behövs dock för att klara åtagandet i Kyotoprotokollet och nationella målsättningar som Sverige kan komma att ställa upp på klimatområdet. På längre sikt måste de industrialiserade ländernas utsläpp minskas betydligt om klimatkonventionens mål, att halten av växthusgaser skall stabiliseras på en nivå som förhindrar farlig mänsklig påverkan på klimatsystemet, skall kunna uppnås.

De flexibla mekanismerna är viktiga för att uppnå den kostnadseffektivitet som är en av klimatkonventionens principer. Mekanismerna skall inte ses som ett medel att undvika åtaganden utan som ett sätt att komplettera åtgärder i det egna landet och uppnå kostnadseffektivitet samt engagera den privata sektorn i klimatarbetet. De åtgärder för att begränsa utsläpp av växthusgaser som Sverige redan vidtagit samt det relativt sett fossilfria kraftproduktionssystem som Sverige har innebär att marginalkostnaden för ytterligare begränsning av koldioxidutsläpp är högre i Sverige än i flertalet industriländer. Användningen av Kyotoprotokollets flexibla mekanismer kan således minska kostnaderna för att uppnå Sveriges och andra parters åtaganden betydligt. Även i det fall Kyotoprotokollet inte träder i kraft kan handel med utsläppsrätter inom EU eller Norden komma att aktualiseras.

Kyotoprotokollet

Klimatkonventionens tredje partsmöte hölls i Kyoto i Japan i december 1997. Mötet resulterade i det s.k. Kyotoprotokollet som undertecknades av 84 länder, däribland Sverige. Enligt protokollet åtar sig industriländerna att minska sina utsläpp med drygt fem procent som ett genomsnitt under åren 2008

  • jämfört med

1990 års nivå.

I Kyotoprotokollet ingår tre s.k. flexibla mekanismer: gemensamt genomförande, handel med utsläppsrätter och mekanismen för en ren utveckling. Handel med utsläppsrätter innebär överlåtelser av utsläppsutrymme eller delar av åtaganden mellan länder utan att överlåtelsen knyts till något visst konkret projekt. Gemensamt genomförande innebär att en överenskommelse görs mellan två länder med åtaganden i Kyotoprotokollet. Det ena landet investerar i ett projekt i det andra landet som resulterar i utsläppsminskningar som helt eller delvis kan krediteras investerarlandet. Mekanismen för ren utveckling liknar gemensamt genomförande men projektet genomförs i detta fall i ett utvecklingsland utan något kvantitativt åtagande i Kyotoprotokollet. Denna mekanism skall även bidra till en hållbar utveckling i värdlandet.

För de flexibla mekanismerna återstår en rad frågor rörande regler och riktlinjer att lösa för att protokollet skall kunna ratificeras. Enligt den handlingsplan som beslutades i Buenos Aires 1998 skulle regelverk och riktlinjer för de flexibla mekanismerna definieras närmare för beslut under den sjätte partskonferensen, COP 6. Vid COP 6 i Haag i november 2000 kunde enighet mellan parterna inte nås. Beslut fattades om att återuppta förhandlingarna inom ramen för COP 6 under 2001, vilket kommer att ske under juli 2001.

Arbetet i EU

EG-kommissionen presenterade den 8 mars 2000 (KOM [2000] 87) en grönbok om ett EU-system för handel med utsläppsrätter. Den 8 mars 2000 lanserade kommissionen i ett meddelande ett europeiskt klimatförändringsprogram (European Climate Change Programme, ECCP) (KOM [2000] 88). En slutlig rapport från ECCP avlämnades i juni 2001. Den arbetsgrupp inom ECCP som hanterat flexibla mekanismer rekommenderar att ett EU-internt

handelssystem bör starta så snart som möjligt och att arbetet med detta system inte skall fördröjas i avvaktan på att framsteg nås i de internationella klimatförhandlingarna. Kommissionen väntas presentera ett förslag till direktiv om handel med utsläppsrätter under 2001. En annan arbetsgrupp inom ECCP har analyserat frivilliga överenskommelser och dess koppling till handel med utsläppsrätter. Arbetsgruppen rekommenderar att frivilliga överenskommelser skall utformas så att en smidig övergång till handel med utsläppsrätter kan ske.

EG-kommissionen presenterade den 24 januari 2001 ett sjätte miljöhandlingsprogram för gemenskapen (KOM 2000 [31]). I detta handlingsprogram föreslår kommissionen att det upprättas ett gemenskapsövergripande system för handel med utsläppsrätter för koldioxid. Ministerrådet antog den 7

  • juni i år en gemensam ståndpunkt om EU:s sjätte miljöhandlingsprogram. Enligt denna ståndpunkt skall rådet arbeta för att etablera ett ramverk för handel med utsläppsrätter inom EU för koldioxid, med möjlighet att bredda detta till andra växthusgaser.

Östersjösamarbete

Inom ramen för samarbetet mellan länderna kring Östersjön har energiministrarna i länderna i Östersjöregionen uttalat en vilja att etablera ett försöksområde för Kyotoprotokollets flexibla mekanismer. Ett sådant försöksområde skulle kunna innehålla ett ramavtal om utsläppskreditering mellan länder som deltar i försöksområdet, en investeringsfond för gemensamt genomförande, en regional handbok för gemensamt genomförande samt kapacitetshöjande åtgärder.

Nordiskt samarbete

Energiministrarna i Norden beslutade på Grönland i augusti 2000 och miljöministrarna beslutade på Bornholm i juni 2000 att arbeta vidare med studier inför en etablering av det ovan nämnda försöksområdet för flexibla mekanismer. Försöksområdet bör enligt ministrarna även innehålla etablering av en marknad för utsläppsrätter i Norden. Den nordiska marknaden skulle enligt energiministrarnas beslut kunna baseras på nationella handelssystem och

skall utarbetas i samklang med EU:s arbete för att etablera en europeisk marknad för utsläppsrätter. De nordiska energiministrarna förordar att verksamheten inom ett försöksområde skall börja 2003.

1993, 1997 och 1998 års riksdagsbeslut

Enligt 1993 års riksdagsbeslut (prop. 1992/93:179, bet. 1992/93:JoU19, rskr. 1992/93:361) skall utsläppen av koldioxid från fossila bränslen stabiliseras år 2000 på 1990 års nivå för att därefter minska. Regeringens nuvarande huvudsakliga strategi för att nå koldioxidmålet är att begränsa användningen av fossila bränslen och ersätta dem med förnybara energikällor, samt att utnyttja energin effektivare.

I riksdagens energipolitiska beslut 1997 (prop. 1996/97:84, bet. 1996/97:NU12, rskr. 1996/97:212) angavs riktlinjer för en minskad klimatpåverkan från energisektorn. Sverige bör, som medlem i EU, verka för en koordinerad klimatpolitik, effektiva styrmedel och samverkan med andra länder genom s.k. gemensamt genomförande. Energipolitiskt motiverade internationella klimatinsatser ingår som en viktig del i strategin för minskad klimatpåverkan från energisektorn. Insatserna skall huvudsakligen inriktas på bilateralt och multilateralt samarbete inom ramen för klimatkonventionen.

I 1998 års miljöpolitiska proposition (prop.1997/98:145) konstaterade regeringen att nya frågor aktualiserats och nya omständligheter tillkommit sedan 1993 års klimatpolitiska beslut. Regeringen tillsatte en parlamentarisk kommitté, med uppgift att ta fram en nationell klimatstrategi, och en särskild expertutredning till stöd för kommittén med uppgift att granska hur de s.k. flexibla mekanismerna i Kyotoprotokollet kan introduceras i Sverige. Kommittén och utredningen avlämnade sina slutbetänkanden under våren 2000.

Klimatkommittén och utredningen om de flexibla mekanismerna

Klimatkommittén bedömer att ett system med handel med utsläppsrätter, där så många länder och så många utsläppskällor som möjligt ingår, är en långsiktigt bra strategi att angripa klimatproblemet. Kommittén anser att Sverige bör vara pådrivande inom

EU för att ett europeiskt handelssystem införs. Systemet bör enligt kommittén successivt omfatta allt fler utsläppskällor och bör kunna införas tidigare än 2005. Sverige bör enligt kommittén verka för att även länder som inte ingår i den Europeiska unionen skall kunna anslutas till systemet. Vidare anser kommittén att systemet bör inkludera samtliga utsläpp av koldioxid samt ha inriktningen att även utsläpp av andra växthusgaser skall inkluderas så snart som möjligt. Kommittén föreslår att svenska förberedelser intensifieras för att införa handel med utsläppsrätter. Möjligheterna till ett nationellt handelssystem bör även utredas enligt kommittén, om EU:s system skulle dröja eller inte bli tillräckligt omfattande, där beredskap skapas för att bjuda in andra länder i norra Europa att delta. Kommittén anser att en särskild teknisk utredning bör tillsättas för att ge förslag till utformningen av systemet för handel med utsläppsrätter. Klimatkommittén anser även att Sverige bör vidga inriktningen på hittillsvarande pilotprojekt avseende mekanismen för ren utveckling för att få en ökad spridning av projekt till fattiga länder. Sverige bör enligt kommittén även fortsatt vara engagerat i mekanismen gemensamt genomförande i Baltikum och övriga länder i Östersjöregionen. Klimatkommittén föreslår att Statens energimyndighet bör få i uppdrag att genomföra pilotprojekt avseende mekanismen för ren utveckling omfattande 100 miljoner kronor under en treårsperiod (SOU 2000:23).

Expertutredningen om de flexibla mekanismerna föreslår att en marknad skall etableras för de tre flexibla mekanismerna (handel med utsläppsrätter, gemensamt genomförande samt mekanismen för ren utveckling) med utgångspunkt i ett absolut tak för utsläppen. Handelssystemet bör enligt utredningen ersätta dagens koldioxidskatt och tilldelningen av utsläppsrätter ske genom ett auktionsförfarande. Utredningen föreslår att ett svenskt system bör införas med utgångspunkt i EG-kommissionens förslag, enligt vilket handel föreslås börja 2005. Sverige bör enligt utredningen verka för att en så kallad uppströmsansats utnyttjas för utsläpp av koldioxid inom unionen, samt att även Kyotoprotokollets projektbaserade mekanismer ingår i handelssystemet. Verksamheter som i dag inte betalar koldioxidskatt bör enligt utredningen inte ingå i handelssystemet före år 2008. Utredaren föreslår att ett regelverk tas fram innehållande vilka aktörer som omfattas av kvotplikt, tidpunkt för när kvotplikt inträder, utformning av utsläppsrätten, utsläppsrättens tilldelningsprinciper, fastställande av utsläppstak, hur mätning, rapportering och kontroll skall gå till och vilka på-

följderna blir vid brott mot kvotplikten. Utredningen fann att ett auktionsförfarande i samband med initial tilldelning av utsläppsrätter kan komma i konflikt med regeringsformens 2 kap. 18 § och således leda till att staten blir ersättningsskyldig. Utredningen föreslår emellertid att frågan bör utredas vidare. Utredningen granskade dessutom EG-kommissionens grönbok om handel med utsläppsrätter och redovisade sin syn på denna i en särskild promemoria (SOU 2000:45).

Regeringens skrivelse om den fortsatta omställningen av energisystemet

Av regeringens skrivelse om den fortsatta omställningen av energisystemet (skr. 2000/01:15) framgår att regeringen avser att göra följande. – Lämna förslag till svensk klimatstrategi och åtgärder för att

minska de svenska utsläppen av växthusgaser. – Vidta nödvändiga förberedelser för att möjliggöra införandet av

användningen av flexibla mekanismer efter klimatkonventionens sjätte partskonferens och intensifiera svenska förberedelser för ett internationellt system för handel med utsläppsrätter med beaktande av utvecklingen inom EU. Samarbetet inom energi- och miljöområdet i Norden och i Östersjöområdet skall särskilt beaktas och tillvaratas.

– Verka för att EG-kommissionen och dess arbetsgrupp för

utsläppsöverlåtelser utformar systemet så att fler utsläppskällor inkluderas och att länder utanför EU kan ansluta sig till systemet.

– Fortlöpande genomföra översyn av försöksverksamheten om

s.k. gemensamt genomförande (AIJ/JI). Villkoren för insatserna bör anpassas till beslut och förslag till regler och riktlinjer som antas inom ramen för FN:s klimatkonvention.

Uppdraget

Uppdraget i stort

En delegation med parlamentarisk sammansättning tillkallas i syfte att utarbeta ett förslag till ett svenskt system och ett regelverk för Kyotoprotokollets flexibla mekanismer. Delegationen skall utarbeta ett förslag till ett svenskt system för handel med utsläppsrätter samt ett regelverk där det framgår

– vilka utsläppskällor som skall omfattas av kvotplikt (dvs. skyl-

dighet att inneha utsläppsrätt motsvarande de egna utsläppen),

– vid vilken tidpunkt kvotplikten skall inträda, – vilket utsläppstak som skall gälla för aktörerna i handelssyste-

met, – hur tilldelning och utformning av utsläppsrätter skall ske,

– om och i så fall under vilka omständigheter staten skall ha

möjlighet att dra in, upphäva eller ändra utsläppsrätten,

– hur mätning, rapportering och kontroll skall ske i handels-

systemet,

– vilka påföljder som skall bli aktuella vid brott mot kvotplikt,

och

– hur de projektbaserade mekanismerna skall inkluderas i han-

delssystemet.

Delegationen skall även lämna förslag på regelverk för de projektbaserade mekanismernas inkluderande i ett handelssystem. Delegationen skall vidare yttra sig över Statens energimyndighets förslag till klimatprojekt på klimatområdet fram t.o.m. 2004. Delegationens uppdrag innebär ett omfattande utvecklingsarbete.

Delegationen skall arbeta utifrån två olika tidsperspektiv, perioden fram till 2008, vilken utgör ett försöks- och utvecklingsskede, och perioden efter 2008, då Kyotoprotokollets första åtagandeperiod startar. Under perioden fram till 2008 skall inriktningen vara att handelssystemet omfattar enbart utsläpp av koldioxid. Under perioden efter 2008 kan handelssystemet omfatta även andra växthusgaser som inryms i Kyotoprotokollet.

Grundläggande för delegationens arbete är att EU avser att arbeta vidare med att begränsa utsläppen av växthusgaser oavsett

Kyotoprotokollets ikraftträdande, ratifikationsprocessen, och därför utfallet vid den sjätte partskonferensen. Delegationen skall därför arbeta utifrån målsättningen att ett handelssystem kan komma att etableras, t.ex. i Norden år 2003 eller inom EU 2005, oavsett om Kyotoprotokollet trätt i kraft eller inte. Delegationen skall därför följa och vid behov vara rådgivande i de internationella förhandlingarna samt i EU:s interna förhandlingar om EU:s handelssystem.

Delegationen skall utgå ifrån att ett svenskt system med handel med utsläppsrätter är öppet för handel med andra länder.

Delegationen skall utgå ifrån att absoluta mål för utsläppsbegränsningar utgör grunden för ett system för handel med utsläppsrätter.

Delegationen skall vidare utgå ifrån att det i första hand är företag som handlar på marknaden för utsläppsrätter.

Omfattning av kvotplikt

Delegationen skall föreslå vilka utsläppskällor och sänkor som skall ingå i ett handelssystem på kort och lång sikt, dvs. före respektive efter 2008.

Delegationen skall utgå ifrån en uppströms- eller en hybridansats (dvs. en kombination av uppströms- och nedströmsansats). En uppströmsansats innebär att kvotplikten läggs vid produktionen, importen eller distributionen av den insatsvara som leder till utsläpp, och möjliggör inkluderande av många utsläppskällor i handelssystemet. En nedströmsansats innebär att kvotplikten läggs vid utsläppspunkten. En möjlighet är att koppla kvotplikten till de aktörer som innehar skyldighet att betala skatt enligt lagen om skatt på energi. Tröskelvärden för vilka aktörer som skall åläggas kvotplikt bör övervägas så att höga transaktionskostnader för små företag undviks. Uppströmsansatsens förenlighet med WTO-regler måste särskilt belysas.

Delegationen skall utgå ifrån att handelssystemet under perioden före 2008 omfattar koldioxidutsläpp från förbränning av fossila bränslen, dvs. från produktion av el och fjärrvärme, raffinaderier, förbränning inom industrin, transporter, bostäder och service m.m. Även utsläpp av koldioxid från industriprocesser skall ingå i ett handelssystem före år 2008. Delegationen måste emellertid beakta EG-kommissionens kommande direktiv om handel med utsläpps-

rätter och efterföljande rådsbehandling av direktivet samt det nordiska samarbetet, vilka båda kan komma att ha stor betydelse för den svenska utformningen av kvotplikten. Följderna av att inkludera eller exkludera vissa branscher och sektorer i systemet med avseende på samhällsekonomiska och statsfinansiella kostnader och konkurrenseffekter skall analyseras. Delegationen skall även föreslå hur ett nationellt utsläppstak för en handel som enbart omfattar en del av utsläppskällorna i samhället kan utformas.

Delegationen skall utgå ifrån att handelssystemet efter år 2008 skall vara mer omfattande än det före år 2008. Delegationen skall i detta sammanhang utgå ifrån förslagen i SOU 2000:45 och SOU 2000:23 och föreslå vilka ytterligare källor som kan inkluderas i ett handelssystem. Detta gäller bl.a. källor som släpper ut fluorerade gaser. Delegationen skall, med beaktande av resultatet av Naturvårdsverkets utredning om styrmedel för att minimera utsläpp av fluorerande gaser och de beslut regeringen kan komma att ta i frågan, undersöka om dessa är lämpliga att inkludera i ett handelssystem. Möjligheten att inkludera utsläpp av metan och dikväveoxid skall också utredas. Även frågan hur sänkorna skall hanteras i detta sammanhang skall utredas vidare.

Tidpunkt för fastställande av handelssystemet och införande av kvotplikt

I det regelverk som delegationen skall ta fram skall det framgå vid vilken tidpunkt handelssystemet skall etableras och från när kvotplikten skall börja gälla. Det är av vikt att handelssystemet kan etableras så snart som möjligt så att näringslivet i god tid innan kvotplikten träder i kraft får tydliga riktlinjer om systemets utformning. Detta ger dessutom en möjlighet att prova systemets funktion innan kvotplikten träder i kraft.

Kvotpliktens ikraftträdande är i allra högsta grad beroende av den internationella utvecklingen. EG-kommissionen har i sin grönbok om handel med utsläppsrätter föreslagit att handeln skall starta år 2005. De nordiska energiministrarna har föreslagit att ett försöksområde för de flexibla mekanismerna skall etableras år 2003, innehållande bl.a. en nordisk marknad för utsläppsrätter. Delegationen skall utgå från att kvotplikt kan träda i kraft tidigast 2003 och senast 2005.

Tilldelning och utformning av utsläppsrätter

Delegationen skall analysera om det krävs en grundlagsändring för att införa ett auktionsförfarande och i sådant fall föreslå de förändringar i grundlagen som behövs. Delegationen skall dessutom föreslå vilken typ av auktionsförfarande som är lämpligt. Delegationen skall även föreslå hur nya aktörer på marknaden skall behandlas i sammanhanget. Delegationen skall föreslå om och i så fall under vilka omständigheter staten skall ha möjligheten att dra in, upphäva eller ändra utsläppsrätten. Delegationen skall dessutom föreslå vilka institutioner som skall inrättas för att tilldela, utforma, dra in, upphäva eller ändra utsläppsrätten och studera möjligheten att lägga dessa uppgifter till en ny eller befintlig myndighet.

Övervakning och kontroll

Delegationen skall föreslå hur ett övervaknings- och kontrollsystem för de flexibla mekanismerna skall utformas med utgångspunkt i dels Kyotoprotokollets regler och riktlinjer för de flexibla mekanismerna, dels de rapporterings- och metodologiska krav som ställs på Sverige genom både klimatkonventionen och Kyotoprotokollet, dels EU:s rapporteringskrav. Delegationen skall undersöka i vilken utsträckning befintliga kontroll- och rapporteringssystem kan användas, t.ex. de i miljöbalken, inom Tullverket och i EU:s regelverk. Delegationen skall vidare lämna förslag på hur en övervakningsorganisation och en tillståndsgivande organisation kan utformas samt analysera behovet av en rådgivande organisation. Förutsättningarna för att inordna dessa organisationer i en befintlig eller ny myndighet och att samordna övervaknings- och kontrollorganisationen med den organisation som kan bli aktuell inom ramen för långsiktiga avtal skall studeras.

När det gäller sänkor och övriga växthusgaser förutom koldioxid skall delegationen identifiera behov av metodutveckling för att beräkna utsläpp.

Påföljder

Delegationen skall med utgångspunkt i de internationella förhandlingarna och arbetet i EU ge förslag till vilka påföljder som kan bli aktuella vid brott mot kvotplikt eller vid förekomst av icke-

giltiga utsläppsrätter. Delegationen skall då också ange om det är säljare eller köpare av utsläppsrätter som bär ansvaret för utsläppsrättens giltighet.

Projektbaserade mekanismer

Delegationen skall utgå från att utsläppsreduktioner från de två projektbaserade mekanismerna gemensamt genomförande och mekanismen för ren utveckling kan ingå i ett handelssystem. Delegationen måste emellertid anpassa denna förutsättning till utfallet av de internationella förhandlingarna. Delegationen skall lämna förslag på ett regelverk för hanteringen av de projektbaserade mekanismerna inom ett handelssystem samt ge förslag på övrigt regelverk samt behov av institutioner, inklusive svensk kontaktperson, för de projektbaserade mekanismerna i det fall de projektbaserade mekanismerna inte kan inkluderas i ett handelssystem.

Statens energimyndighet bedriver projektverksamhet som syftar till möjlig framtida kreditering av utsläppsminskningar genom gemensamt genomförande och mekanismen för ren utveckling. Denna verksamhet löper till 2004. Delegationen skall bistå regeringen i utformningen av kriterier för klimatprojekt inom ramen för gemensamt genomförande och mekanismen för ren utveckling. Delegationen skall lägga särskild vikt vid hur företag kan involveras, t.ex. genom att klimatprojekt kan ingå inom ramen för långsiktiga avtal.

Delegationen skall, på regeringens begäran, löpande yttra sig över Statens energimyndighets förslag till klimatprojekt, med utgångspunkt i Kyotoprotokollet och dess förväntade regler och riktlinjer för gemensamt genomförande och mekanismen för ren utveckling.

Koppling till andra styrmedel

Delegationen skall undersöka hur användningen av flexibla mekanismer kan komma att påverka och samverka med befintlig miljölagstiftning och skattelagstiftning, EU:s direktiv på dessa områden samt planerade styrmedel inom klimat- och energiområdet, främst

långsiktiga avtal mellan staten och industrin om reduktion av växthusgaser och en certifikatshandel för förnybar elproduktion.

Delegationen skall även analysera hur ett handelssystem kan utgöra alternativ till nuvarande koldioxidskatt eller komplement till koldioxidskatten och andra energi- och miljöskatter.

Arbetets genomförande, tidsplan m.m.

Delegationen skall följa och ta hänsyn till resultatet av de internationella förhandlingarna inom ramen för FN:s klimatkonvention och dess Kyotoprotokoll, varvid särskild vikt skall läggas vid utformning av och regler för de flexibla mekanismerna och de rapporteringskrav och metodologiska krav och andra beslut som har relevans för de flexibla mekanismerna. Delegationen skall vidare följa och beakta resultat från ECCP gällande flexibla mekanismer och kommissionens kommande direktiv om handel med utsläppsrätter. Delegationen skall även följa och beakta resultat från det nordiska samarbetet och Östersjösamarbetet.

Delegationen skall utgå från innehållet i den klimatpolitiska proposition som regeringen avser att lägga fram under hösten 2001.

Delegationen skall löpande samråda med den ratifikationsutredning avseende Kyotoprotokollet som regeringen avser att tillsätta, utredningen om ett system för certifikatshandel baserat på kvoter för användningen av el från förnybara energikällor (dir. 2000:56), förhandlaren och expertgruppen med uppgift att ta fram program för långsiktiga avtal om energieffektivisering (N2000/6745/ESB), utredningen om översyn av regler för nedsättning av energiskatter för vissa sektorer (dir. 2001:29) samt Statens energimyndighet. Delegationen skall vidare följa det fortsatta arbetet inom Regeringskansliet med grön skatteväxling.

Delegationen skall redovisa samhällsekonomiska och statsfinansiella konsekvenser av sina förslag och belysa konsekvenserna för små företags arbetsförutsättningar. Konsekvensanalyserna skall göras på sätt som beskrivs i kommittéhandboken (Ds 2000:1, kapitel 7). Delegationen skall vidare analysera sina förslags förenlighet med EU:s regler för statsstöd.

Delegationen skall lämna sitt förslag till regelverk för de flexibla mekanismerna samt bistå regeringen i utformande av kriterier för klimatprojekt inom ramen för gemensamt genomförande till regeringen senast den 31 december 2002 och avsluta resterande

uppdrag gällande de projektbaserade mekanismerna senast den 31 december 2004.

En lägesbeskrivning av arbetet skall lämnas till regeringen senast den 1 december 2001 i syfte att ge underlag för regeringens arbete och ställningstaganden.

(Näringsdepartementet)

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2003/87/EG

av den 13 oktober 2003

om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring

av rådets direktiv 96/61/EG

(Text av betydelse för EES)

europaparlamentet och europeiska unionens rÅd har

antagit detta direktiv

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska

gemenskapen, särskilt artikel 175.1 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag (1),

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit-

téns yttrande (2),

med beaktande av Regionkommitténs yttrande (3),

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (4), och

av följande skäl:

HQI

Genom grönboken om handel med utsläppsrätter för

växthusgaser inom Europeiska unionen inleddes en

debatt i hela Europa om huruvida det är lämpligt med

ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser

inom Europeiska unionen och hur detta skulle fungera. I

meddelandet om det europeiska klimatförändringspro-

grammet beaktas möjligheterna att införa gemenskaps-

strategier och -åtgärder genom en process där alla

berörda parter deltar, inbegripet ett system för handel

med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen

(nedan kallat ”gemenskapens system”) på grundval av

grönboken. I sina slutsatser av den 8 mars 2001

bekräftar rådet att det europeiska klimatförändringspro-

grammet och den verksamhet som grundas på

grönboken är av särskild vikt och betonar att det skynd-

samt behöver vidtas konkreta åtgärder på gemenskaps-

nivå.

HRI

I det sjätte miljöhandlingsprogrammet som fastställts

genom Europaparlamentets och rådets beslut nr 1600/

2002 (5) anges det att klimatförändring är en prioriterad

fråga för åtgärder och att ett system för handel med

utsläppsrätter som omfattar hela gemenskapen bör

upprättas till 2005. I programmet anges det att gemen-

skapen har åtagit sig att minska sina utsläpp av växthus-

gaser med 8 % fram till 2008–2012 jämfört med 1990

års nivåer, och att världens växthusgasutsläpp på längre

sikt måste minskas med ungefär 70 % jämfört med 1990

års nivåer.

HSI

Ändamålet med Förenta nationernas konvention om

klimatförändringar, som godkändes genom rådets beslut

94/69/EG av den 15 december 1993 om slutande av

Förenta

nationernas

ramkonvention

om

klimat-

förändring (6), är att uppnå en stabilisering av koncentra-

tionen av växthusgaser i atmosfären på en nivå som

förhindrar farliga antropogena inverkningar på klimat-

systemet.

HTI

Kyotoprotokollet, som godkändes genom rådets beslut

2002/358/EG av den 25 april 2002 om godkännande,

på Europeiska gemenskapens vägnar, av Kyotoproto-

kollet till Förenta nationernas ramkonvention om

klimatförändringar, och gemensamt fullgörande av

åtaganden inom ramen för detta (7), kommer, när det

träder i kraft, att förplikta gemenskapen och dess

medlemsstater att minska sina sammanlagda antropo-

gena utsläpp av de växthusgaser som står upptagna i

förteckningen i bilaga A till protokollet med 8 % jämfört

med 1990 års nivåer under perioden 2008–2012.

HUI

Gemenskapen och dess medlemsstater har enats om att

gemensamt fullgöra sina åtaganden att minska de antro-

pogena utsläppen av växthusgaser enligt Kyotoproto-

kollet, i enlighet med beslut 2002/358/EG. Detta

direktivs syfte är att bidra till ett effektivare fullgörande

av Europeiska gemenskapens och dess medlemsstaters

åtaganden, genom en effektiv europeisk marknad för

utsläppsrätter för växthusgaser, med minsta möjliga

försvagning av ekonomisk utveckling och sysselsättning.

HVI

Genom rådets beslut 93/389/EEG av den 24 juni 1993

om en övervakningsmekanism för utsläpp av koldioxid

och andra växthusgaser i gemenskapen (8) inrättas en

mekanism för övervakning av utsläpp av växthusgaser

och utvärdering av de framsteg som gjorts för att

uppfylla de åtaganden som är hänförliga till sådana

utsläpp. Denna mekanism kommer att vara till hjälp för

medlemsstaterna när de fastställer det sammanlagda antal

utsläppsrätter som de kan fördela.

HWI

Det krävs gemenskapsbestämmelser om medlemssta-

ternas fördelning av utsläppsrätter för att bevara den inre

marknadens integritet och undvika snedvridning av

konkurrensen.

25.10.2003

L 275/32

Europeiska unionens officiella tidning

sv

H1I egt c WU eL RVNSNRPPRL ³N SSN

H2I egt c RRQL QWNYNRPPRL ³N RWN

H3I egt c QYRL QRNXNRPPRL ³N UYN

H4I eµ²¯°¡°¡²¬¡­¥®´¥´³ ¹´´²¡®¤¥ ¡¶ ¤¥® QP ¯«´¯¢¥² RPPR Hä®®µ ¥ª

¯¦¦¥®´¬©§§ª¯²´ © eutIL ²å¤¥´³ §¥­¥®³¡­­¡ ³´å®¤°µ®«´ ¡¶ ¤¥® QX

­¡²³ RPPS Heut c QRU eL RWNUNRPPSL ³N WRIL eµ²¯°¡°¡²¬¡­¥®´¥´³

¢¥³¬µ´ ¡¶ ¤¥® R ªµ¬© RPPS Hä®®µ ¥ª ¯¦¦¥®´¬©§§ª¯²´ © eutI ¯£¨ ²å¤¥´³

¢¥³¬µ´ ¡¶ ¤¥® RR ªµ¬© RPPSN

H5I egt l RTRL QPNYNRPPRL ³N QN

H6I egt l SSL WNRNQYYTL ³N QQN

H7I egt l QSPL QUNUNRPPRL ³N QN

H8I egt l QVWL YNWNQYYSL ³N SQN b¥³¬µ´¥´ 䮤²¡´ §¥®¯­ ¢¥³¬µ´ QYYYO

RYVOeg Hegt l QQWL UNUNQYYYL ³N SUIN

HXI

Medlemsstaterna bör ta hänsyn till industriprocessers

potential till utsläppsminskningar när de fördelar

utsläppsrätter.

HYI

Medlemsstaterna får föreskriva att de endast utfärdar

utsläppsrätter med giltighet under en femårsperiod som

inleds 2008 till personer som innehaft utsläppsrätter

som annullerats, motsvarande den minskning av

utsläppen som dessa personer gjort på sitt nationella

territorium under en treårsperiod som inleds 2005.

HQPI

Med början under den nämnda femårsperioden kommer

överlåtelser av utsläppsrätter till en annan medlemsstat

att medföra motsvarande justeringar av den tilldelade

mängden enligt Kyotoprotokollet.

HQQI

Medlemsstaterna bör se till att verksamhetsutövare inom

vissa bestämda verksamhetsområden innehar tillstånd för

utsläpp av växthusgaser samt övervakar och rapporterar

sina utsläpp av de växthusgaser som angivits för dessa

verksamhetsområden.

HQRI

Medlemsstaterna bör föreskriva påföljder för överträ-

delser av detta direktiv och se till att dessa påföljder

tillämpas. Påföljderna bör vara effektiva, proportionella

och avskräckande.

HQSI

För att insyn skall garanteras, bör allmänheten ha till-

gång till uppgifter om fördelningen av utsläppsrätter och

resultaten av övervakningen av utsläppen, med förbehåll

endast för de begränsningar som fastställs i Europaparla-

mentets och rådets direktiv 2003/4/EG av den 28 januari

2003 om allmänhetens tillgång till miljöinformation (1).

HQTI

Medlemsstaterna bör lämna in en rapport om genom-

förandet av detta direktiv, vilken bör sammanställas i

enlighet med rådets direktiv 91/692/EEG av den 23

december 1991 om att standardisera och rationalisera

rapporteringen om genomförandet av vissa direktiv om

miljön (2).

HQUI

Införande av ytterligare anläggningar i gemenskapens

system bör överensstämma med detta direktiv, och får

därför innebära att gemenskapssystemet utökas till att

omfatta även andra växthusgaser än koldioxid, bland

annat från aluminiumindustrin och kemisk industri.

HQVI

Detta direktiv bör inte hindra någon medlemsstat från

att upprätthålla eller införa nationella system för handel

med utsläppsrätter för växthusgaser från andra verksam-

heter än sådana som anges i bilaga I eller ingår i gemen-

skapens system, eller från anläggningar som är tillfälligt

undantagna från gemenskapens system.

HQWI

Medlemsstaterna får delta i internationell handel med

utsläppsrätter i egenskap av parter i Kyotoprotokollet

med andra parter som anges i bilaga B till protokollet.

HQXI

Att koppla gemenskapens system till system för handel

med utsläppsrätter för växthusgaser i tredje länder

kommer att öka kostnadseffektiviteten i fullgörandet av

gemenskapens mål att minska utsläppen i enlighet med

beslut 2002/358/EG om gemensamt fullgörande av

åtaganden.

HQYI

Projektbaserade

mekanismer,

inklusive

gemensamt

genomförande och mekanismen för en ren utveckling, är

viktiga för att målet att både minska de globala

utsläppen av växthusgaser och öka kostnadseffektiviteten

i gemenskapens system skall kunna uppnås. Utnyttjandet

av

mekanismerna bör i

enlighet

med relevanta

bestämmelser i Kyotoprotokollet och Marrakechöverens-

kommelsen vara komplement till inhemska åtgärder. De

inhemska åtgärderna kommer därför att utgöra en bety-

dande del av ansträngningarna.

HRPI

Detta direktiv syftar till att uppmuntra till användning av

mer energieffektiv teknik, bland annat kraftvärme, som

ger mindre utsläpp per produktionsenhet, medan Euro-

paparlamentets och rådets direktiv om främjande av

kraftvärme på grundval av efterfrågan på nyttiggjord

värme på den inre marknaden för energi kommer att

specifikt främja kraftvärme.

HRQI

I rådets direktiv 96/61/EG av den 24 september 1996

om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa

föroreningar (3) fastställs en allmän ram för förebyggande

och begränsning av föroreningar, enligt vilken tillstånd

för utsläpp av växthusgaser kan utfärdas. Direktiv 96/

61/EG bör ändras, så att det säkerställs att inga

gränsvärden sätts för direkta utsläpp av växthusgaser

från anläggningar som omfattas av det här direktivet och

så att medlemsstaterna kan välja att inte införa krav

avseende energieffektivitet hos förbränningsenheter eller

andra enheter som släpper ut koldioxid på platsen, utan

att det påverkar andra krav i direktiv 96/61/EG.

HRRI

Detta direktiv är förenligt med Förenta nationernas

ramkonvention om klimatförändringar och med Kyoto-

protokollet. Direktivet bör ses över mot bakgrund av

utvecklingen på detta område och för att hänsyn skall

kunna tas till erfarenheter i samband med genom-

förandet och till framsteg med övervakningen av

växthusgasutsläpp.

25.10.2003

L 275/33

Europeiska unionens officiella tidning

sv

H1I eut l TQL QTNRNRPPSL ³N RVN

H2I egt l SWWL SQNQRNQYYQL ³N TXN

H3I egt l RUWL QPNQPNQYYVL ³N RVN

HRSI

Handel med utsläppsrätter bör ingå i ett omfattande och

samordnat paket av strategier och åtgärder som

genomförs på medlemsstats- och gemenskapsnivå. Utan

att det påverkar tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i

fördraget, kan medlemsstaterna, för de verksamheter

som omfattas av gemenskapens system, beakta följderna

av att via regleringar, beskattning eller andra metoder

eftersträva samma mål. Vid översynen av detta direktiv

bör hänsyn tas till i vilken utsträckning dessa mål

uppnåtts.

HRTI

Skatteinstrumentet kan vara ett nationellt styrmedel för

att begränsa utsläpp från anläggningar som är tillfälligt

undantagna.

HRUI

Program och åtgärder bör genomföras på medlemsstats-

och gemenskapsnivå inom alla sektorer av Europeiska

unionens ekonomi, inte bara industri- och energisekto-

rerna, så att en avsevärd minskning av utsläppen åstad-

koms. Kommissionen bör i synnerhet utarbeta politik

och åtgärder på gemenskapsnivå för att få transportsek-

torn att på ett omfattande sätt bidra till att gemenskapen

och dess medlemsstater lyckas uppfylla sina skyldigheter

enligt Kyotoprotokollet när det gäller klimatförändringar.

HRVI

Trots de marknadsbaserade mekanismernas mångsidiga

potential, bör Europeiska unionens strategi för att

minska klimatförändringarna bygga på en avvägning

mellan gemenskapens system och andra slag av gemen-

skapsåtgärder, inhemska åtgärder och internationella

åtgärder.

HRWI

Detta direktiv respekterar de grundläggande rättigheter

och principer som särskilt erkänns i Europeiska unio-

nens stadga om grundläggande rättigheter.

HRXI

De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra detta

direktiv bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/

468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som

skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genom-

förandebefogenheter (1).

HRYI

Kriterierna 1, 5 och 7 i bilaga III kan inte ändras genom

kommittéförfarandet. Ändringar för perioder efter 2012

bör endast göras genom medbeslutande.

HSPI

Eftersom målet att upprätta gemenskapens system inte i

tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna

och det på grund av den planerade åtgärdens omfattning

och verkningar bättre kan uppnås på gemenskapsnivå,

kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidia-

ritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med

proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta

direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå

detta mål.

hÄrigenom fÖreskrivs fÖljandeN

Artikel 1

Syfte

Genom detta direktiv införs ett system för handel med

utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen (nedan

kallat ”gemenskapens system”), vilket syftar till att på ett kost-

nadseffektivt och ekonomiskt effektivt sätt minska utsläppen av

växthusgaser.

Artikel 2

Tillämpningsområde

1.

Detta direktiv skall tillämpas på utsläpp från de verksam-

heter som anges i bilaga I och för de växthusgaser som anges i

bilaga II.

2.

Detta direktiv skall tillämpas utan att det påverkar

tillämpningen av kraven enligt direktiv 96/61/EG.

Artikel 3

Definitioner

I detta direktiv avses med

a) utsläppsrätt: en rätt att släppa ut ett ton koldioxidekviva-

lenter under en fastställd period, giltig endast för uppfyl-

lande av de krav som fastställs i detta direktiv och vilken

kan överlåtas i enlighet med bestämmelserna i detta direktiv,

b) utsläpp: utsläpp i atmosfären av växthusgaser från källor

belägna inom en anläggning,

c) växthusgaser: de gaser som anges i bilaga II,

d) tillstånd för utsläpp av växthusgaser: ett tillstånd som utfärdas i

enlighet med artiklarna 5 och 6,

e) anläggning: en fast, teknisk enhet där en eller flera av de

verksamheter som anges i bilaga I bedrivs, liksom all annan

därmed direkt förknippad verksamhet, som tekniskt sett är

knuten till de verksamheter som bedrivs på platsen och som

kan påverka utsläpp och föroreningar,

f) verksamhetsutövare: varje person som driver eller har ett

bestämmande inflytande över en anläggning eller, där detta

föreskrivs i nationell lagstiftning, den som har givits rätten

att fatta avgörande ekonomiska beslut med avseende på

anläggningens tekniska funktionssätt,

g) person: en fysisk eller juridisk person,

25.10.2003

L 275/34

Europeiska unionens officiella tidning

sv

H1I egt l QXTL QWNWNQYYYL ³N RSN

h) ny deltagare: varje anläggning som utför en eller flera av de

verksamheter som anges i bilaga I, vilken har fått tillstånd

för utsläpp av växthusgaser eller förnyat sitt tillstånd för

utsläpp av växthusgaser, på grund av en ändring av anlägg-

ningens art eller funktion eller dess utvidgning, efter det att

den nationella fördelningsplanen anmälts till kommissionen,

i) allmänheten: en eller flera personer och, i enlighet med natio-

nell lagstiftning eller praxis, sammanslutningar, organisa-

tioner eller grupper av personer,

j) ton koldioxidekvivalenter: ett ton koldioxid (CO

2

) eller en

mängd av någon annan växthusgas som anges i bilaga II

och som har motsvarande potential för global uppvärm-

ning.

Artikel 4

Tillstånd för utsläpp av växthusgaser

Medlemsstaterna skall från och med den 1 januari 2005 se till

att inga anläggningar bedriver sådan verksamhet som anges i

bilaga I och som resulterar i utsläpp som angetts för den verk-

samheten, såvida inte verksamhetsutövaren har ett tillstånd som

utfärdats av en behörig myndighet i enlighet med artiklarna 5

och 6 eller anläggningen är tillfälligt undantagen från gemen-

skapens system enligt artikel 27.

Artikel 5

Ansökningar om tillstånd för utsläpp av växthusgaser

En ansökan om tillstånd för utsläpp av växthusgaser som

lämnas till den behöriga myndigheten skall innehålla uppgifter

om följande:

a) Anläggningen och de verksamheter som bedrivs, inklusive

den teknik som används.

b) Råvaror och insatsvaror vars användning sannolikt kommer

att ge upphov till utsläpp av de gaser som anges i bilaga I.

c) Anläggningens utsläppskällor av de gaser som anges i bilaga

I.

d) Planerade åtgärder för att övervaka och rapportera utsläpp, i

överensstämmelse med de riktlinjer som antagits i enlighet

med artikel 14.

Ansökan skall dessutom innehålla en icke-teknisk sammanfatt-

ning av de uppgifter som avses i första stycket.

Artikel 6

Villkor och innehåll för tillståndet för utsläpp av växthus-

gaser

1.

Den behöriga myndigheten skall utfärda tillstånd för

utsläpp av växthusgaser från hela eller en del av en anläggning,

om den finner att verksamhetsutövaren är i stånd att övervaka

och rapportera utsläppen.

Ett tillstånd för utsläpp av växthusgaser får omfatta en eller

flera anläggningar på samma plats, vilka drivs av samma verk-

samhetsutövare.

2.

Tillstånd för utsläpp av växthusgaser skall innehålla

följande:

a) Verksamhetsutövarens namn och adress.

b) En redogörelse för anläggningens verksamheter och utsläpp.

c) Övervakningskrav, vilket skall innefatta övervakningsmetod

och övervakningsfrekvens.

d) Rapporteringskrav.

e) Skyldighet att överlämna utsläppsrätter motsvarande de

sammanlagda utsläppen från anläggningen under varje

kalenderår, efter kontroll i enlighet med artikel 15, inom

fyra månader efter det ifrågavarande kalenderårets slut.

Artikel 7

Förändringar av anläggningarna

Verksamhetsutövaren skall informera den behöriga myndig-

heten om alla planerade förändringar av anläggningens art eller

funktion, eller om utvidgningar av anläggningen, vilka kan

innebära att tillstånden för utsläpp av växthusgaser måste

förnyas. När så är lämpligt, skall den behöriga myndigheten

förnya tillstånden. Om en ny verksamhetsutövare tar över

driften av en anläggning, skall den behöriga myndigheten

förnya tillståndet och ange den nya verksamhetsutövarens

namn och adress.

Artikel 8

Samordning med direktiv 96/61/EG

För anläggningar där det bedrivs sådan verksamhet som anges i

bilaga I till direktiv 96/61/EG skall medlemsstaterna vidta

nödvändiga åtgärder för att villkoren och förfarandena för

utfärdande av tillstånd för utsläpp av växthusgaser samordnas

med de villkor och förfaranden som gäller för tillstånd enligt

det direktivet. Kraven i artiklarna 5, 6 och 7 i detta direktiv får

integreras med de förfaranden som anges i direktiv 96/61/EG.

Artikel 9

Nationell fördelningsplan

1.

Varje medlemsstat skall för var och en av de perioder

som avses i artikel 11.1 och 11.2 upprätta en nationell plan

över det sammanlagda antal utsläppsrätter som medlemsstaten

avser att fördela för den perioden och hur den föreslår att

fördela dem. Planen skall utgå från objektiva och öppna krite-

rier, däribland dem som anges i bilaga III, med vederbörlig

hänsyn till allmänhetens synpunkter. Kommissionen skall senast

den 31 december 2003, utan att det påverkar tillämpningen av

fördraget, utveckla riktlinjer för genomförandet av de kriterier

som anges i bilaga III.

25.10.2003

L 275/35

Europeiska unionens officiella tidning

sv

För den period som avses i artikel 11.1 skall planen offentlig-

göras och anmälas till kommissionen och de övriga medlems-

staterna senast den 31 mars 2004. För de följande perioderna

skall planen offentliggöras och anmälas till kommissionen och

de övriga medlemsstaterna senast arton månader före den

berörda periodens början.

2.

De nationella fördelningsplanerna skall granskas av den

kommitté som avses i artikel 23.1.

3.

Inom tre månader efter det att en nationell fördelnings-

plan anmälts av en medlemsstat i enlighet med punkt 1 får

kommissionen avslå planen eller någon del av denna, på

grundval av att den är oförenlig med de kriterier som anges i

bilaga III eller med artikel 10. Medlemsstaten skall fatta beslut i

enlighet med artikel 11.1 eller 11.2 endast om kommissionen

godtagit de föreslagna ändringarna. Varje beslut om avslag från

kommissionens sida skall åtföljas av en motivering.

Artikel 10

Fördelningsmetod

För den treårsperiod som börjar den 1 januari 2005 skall

medlemsstaterna fördela minst 95 % av utsläppsrätterna gratis.

För den femårsperiod som börjar den 1 januari 2008 skall

medlemsstaterna fördela minst 90 % av utsläppsrätterna gratis.

Artikel 11

Fördelning och utfärdande av utsläppsrätter

1.

För den treårsperiod som börjar den 1 januari 2005 skall

varje

medlemsstat

bestämma

det

sammanlagda

antal

utsläppsrätter som den kommer att fördela för perioden och

fördelningen av utsläppsrätterna till verksamhetsutövare för

varje anläggning. Detta beslut skall fattas minst tre månader

innan den aktuella perioden börjar och grundas på den natio-

nella fördelningsplan som utarbetats i enlighet med artikel 9

och i överensstämmelse med artikel 10, med vederbörlig

hänsyn till allmänhetens synpunkter.

2.

För den femårsperiod som börjar den 1 januari 2008 och

för varje påföljande femårsperiod, skall varje medlemsstat

besluta om det sammanlagda antal utsläppsrätter som

medlemsstaten kommer att fördela för perioden och inleda

processen för fördelningen av utsläppsrätterna till verksamhets-

utövare för varje anläggning. Detta beslut skall fattas minst tolv

månader innan den aktuella perioden börjar och grundas på

den medlemsstatens nationella fördelningsplan som utarbetats i

enlighet med artikel 9 och i överensstämmelse med artikel 10,

med vederbörlig hänsyn till allmänhetens synpunkter.

3.

Beslut som fattas i enlighet med punkt 1 eller 2 skall vara

förenliga med kraven i fördraget, särskilt artiklarna 87 och 88 i

detta. När medlemsstaterna beslutar om fördelning av

utsläppsrätter, skall de beakta behovet av att nya deltagare får

tillgång till utsläppsrätter.

4.

Den behöriga myndigheten skall senast den 28 februari

varje år under den period som avses i punkterna 1 och 2

utfärda ett proportionellt antal av det sammanlagda antalet

utsläppsrätter.

Artikel 12

Överlåtelse,

överlämnande

och

annullering

av

utsläppsrätter

1.

Medlemsstaterna skall se till att utsläppsrätter kan

överlåtas mellan

a) personer inom gemenskapen,

b) personer inom gemenskapen och personer i tredje land, där

sådana utsläppsrätter erkänts i enlighet med förfarandet i

artikel 25, utan andra begränsningar än dem som anges i

eller antas i enlighet med detta direktiv.

2.

Medlemsstaterna skall se till att utsläppsrätter som

utfärdats av en annan medlemsstats behöriga myndighet

erkänns, så att en verksamhetsutövare kan fullgöra sina skyldig-

heter enligt punkt 3.

3.

Medlemsstaterna skall se till att verksamhetsutövaren för

varje anläggning senast den 30 april varje år överlämnar det

antal utsläppsrätter som motsvarar de sammanlagda utsläppen

från anläggningen under det föregående kalenderåret i

överensstämmelse med den kontroll som utförts i enlighet med

artikel 15 och att dessa utsläppsrätter därefter annulleras.

4.

Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som krävs för att

se till att utsläppsrätter annulleras när som helst på innehava-

rens begäran.

Artikel 13

Utsläppsrätternas giltighet

1.

Utsläppsrätterna skall vara giltiga under den period som

anges i artikel 11.1 eller 11.2 och för vilken de utfärdats.

2.

Utsläppsrätter som inte längre är giltiga och som inte

överlämnats och annullerats i enlighet med artikel 12.3 skall

annulleras av den behöriga myndigheten, fyra månader efter

det att den första femårsperiod som avses i artikel 11.2 börjat

löpa.

Medlemsstaterna får utfärda utsläppsrätter till personer för den

innevarande perioden i syfte att ersätta utsläppsrätter som har

innehafts av dessa personer men som annullerats i enlighet

med första stycket.

3.

Utsläppsrätter som inte längre är giltiga och som inte

överlämnats och annullerats i enlighet med artikel 12.3 skall

annulleras av den behöriga myndigheten, fyra månader efter

det att varje därpå följande femårsperiod som avses i artikel

11.2 börjat löpa.

25.10.2003

L 275/36

Europeiska unionens officiella tidning

sv

Medlemsstaterna skall utfärda utsläppsrätter till personer för

den innevarande perioden i syfte att ersätta utsläppsrätter som

har innehafts av dessa personer men som annullerats i enlighet

med första stycket.

Artikel 14

Riktlinjer för övervakning och rapportering av utsläpp

1.

Kommissionen skall senast den 30 september 2003 anta

riktlinjer för övervakning och rapportering av utsläpp från de

verksamheter som anges i bilaga I av de växthusgaser som

anges för dessa verksamheter, i enlighet med förfarandet i

artikel 23.2. Riktlinjerna skall grundas på de principer för

övervakning och rapportering som anges i bilaga IV.

2.

Medlemsstaterna skall se till att utsläppen övervakas i

enlighet med riktlinjerna.

3.

Medlemsstaterna skall se till att varje verksamhetsutövare

vid en anläggning efter slutet av varje kalenderår rapporterar

utsläppen från anläggningen under det berörda kalenderåret till

den behöriga myndigheten i enlighet med riktlinjerna.

Artikel 15

Kontroll

Medlemsstaterna skall se till att de rapporter som lämnas in av

verksamhetsutövarna i enlighet med artikel 14.3 kontrolleras i

enlighet med kriterierna i bilaga V och att den behöriga

myndigheten underrättas om detta.

Medlemsstaterna skall se till att verksamhetsutövare vars

rapport har kontrollerats senast den 31 mars varje år avseende

det föregående årets utsläpp och inte befunnits vara tillfredsstäl-

lande i enlighet med de kriterier som anges i bilaga V, inte kan

överlåta fler utsläppsrätter förrän en rapport från den berörda

verksamhetsutövaren kontrollerats och befunnits vara till-

fredsställande.

Artikel 16

Påföljder

1.

Medlemsstaterna skall fastställa regler om påföljder för

överträdelser av de nationella bestämmelser som antagits i

enlighet med detta direktiv och vidta de åtgärder som krävs för

att se till att dessa regler tillämpas. Påföljderna skall vara effek-

tiva, proportionella och avskräckande. Medlemsstaterna skall

anmäla dessa bestämmelser till kommissionen senast den 31

december 2003 och alla senare ändringar av dem så snart som

möjligt.

2.

Medlemsstaterna skall se till att namnen offentliggörs på

de verksamhetsutövare som bryter mot kraven på överläm-

nande av tillräckligt många utsläppsrätter enligt artikel 12.3.

3.

Medlemsstaterna skall se till att verksamhetsutövare som

inte senast den 30 april varje år överlämnar tillräckligt många

utsläppsrätter för att täcka utsläppen under det föregående året

åläggs att betala en avgift för de överskridande utsläppen.

Avgiften skall vara 100 euro för varje ton koldioxidekvivalenter

som släpps ut från anläggningen och som verksamhetsutövaren

inte överlämnat utsläppsrätter för. Betalning av avgiften får inte

befria verksamhetsutövaren från skyldigheten att överlämna det

antal utsläppsrätter som motsvarar de överskridande utsläppen,

när denne skall överlämna utsläppsrätter för det följande kalen-

deråret.

4.

Under den treårsperiod som börjar den 1 januari 2005

skall medlemsstaterna tillämpa ett lägre avgiftsbelopp på 40

euro för varje ton koldioxidekvivalenter som släpps ut från

anläggningen och som verksamhetsutövaren inte överlämnat

utsläppsrätter för. Betalning av avgiften får inte befria verksam-

hetsutövaren från skyldigheten att överlämna det antal

utsläppsrätter som motsvarar de överskridande utsläppen, när

denne skall överlämna utsläppsrätter för det följande kalende-

råret.

Artikel 17

Tillgång till information

Beslut om fördelning av utsläppsrätter och sådana rapporter

om utsläpp som krävs enligt tillståndet för utsläpp av växthus-

gaser och som innehas av den behöriga myndigheten skall

göras tillgängliga för allmänheten av denna myndighet, med de

begränsningar som fastställs i artikel 3.3 och artikel 4 i direktiv

2003/4/EG.

Artikel 18

Behörig myndighet

Medlemsstaterna skall vidta de administrativa åtgärder som

krävs, däribland att utse en eller flera lämpliga behöriga

myndigheter för att genomföra bestämmelserna i detta direktiv.

Om fler än en behörig myndighet utses, måste myndigheternas

verksamhet inom ramen för detta direktiv samordnas.

Artikel 19

Register

1.

Medlemsstaterna skall sörja för att ett register upprättas

och förs i syfte att se till att utfärdande, innehav, överlåtelse

och annullering av utsläppsrätter redovisas korrekt. Medlems-

staterna får föra sina register inom ramen för ett gemensamt

system tillsammans med en eller flera andra medlemsstater.

2.

Alla personer har rätt att inneha utsläppsrätter. Registret

skall vara tillgängligt för allmänheten och omfatta separata

konton för redovisningen av de utsläppsrätter som innehas av

varje person till och från vilken utsläppsrätter utfärdas eller

överlåts.

25.10.2003

L 275/37

Europeiska unionens officiella tidning

sv

3.

För att genomföra detta direktiv skall kommissionen anta

en förordning i enlighet med förfarandet i artikel 23.2 för

införande av ett standardiserat och säkert system av register i

form av standardiserade elektroniska databaser som innehåller

gemensamma uppgifter för spårning av utfärdande, innehav,

överlåtelse och annullering av utsläppsrätter, för att i förekom-

mande fall ge allmänheten tillgång till register, garantera sekre-

tess och se till att inga överlåtelser genomförs som är oförenliga

med skyldigheter enligt Kyotoprotokollet.

Artikel 20

Central förvaltare

1.

Kommissionen skall utse en central förvaltare, som skall

föra en oberoende transaktionsförteckning, i vilken utfärdande,

överlåtelse och annullering av utsläppsrätter redovisas.

2.

Den centrala förvaltaren skall genomföra automatiska

kontroller av varje transaktion i registren med hjälp av den

oberoende transaktionsförteckningen, för att se till att inga

oegentligheter uppkommer vid utfärdandet, överlåtelsen eller

annulleringen av utsläppsrätter.

3.

Om oegentligheter framkommer vid en automatisk

kontroll, skall den centrala förvaltaren underrätta den eller de

berörda medlemsstaterna, som inte får registrera den ifrågava-

rande transaktionen eller ytterligare transaktioner med de

berörda utsläppsrätterna förrän oegentligheterna undanröjts.

Artikel 21

Medlemsstaternas rapportering

1.

Medlemsstaterna skall varje år överlämna en rapport till

kommissionen om tillämpningen av detta direktiv. I rapporten

skall särskild uppmärksamhet ägnas metoderna för fördelning

av utsläppsrätter, förandet av register, tillämpningen av riktlin-

jerna om övervakning och rapportering, kontrollen samt frågor

som gäller efterlevnaden av direktivet och eventuell beskattning

av utsläppsrätter. Den första rapporten skall skickas till

kommissionen

senast

den

30

juni

2005.

Den

skall

sammanställas på grundval av ett frågeformulär eller en mall

som skall utformas av kommissionen i enlighet med förfarandet

i artikel 6 i direktiv 91/692/EEG. Detta frågeformulär eller

denna mall skall sändas till medlemsstaterna minst sex månader

innan tidsfristen för inlämnandet av den första rapporten löper

ut.

2.

Kommissionen skall på grundval av de rapporter som

avses i punkt 1 inom tre månader från det att rapporterna

inkommit från medlemsstaterna offentliggöra en rapport om

tillämpningen av detta direktiv.

3.

Kommissionen skall organisera ett informationsutbyte

mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter om utveck-

lingen av fördelningen av utsläppsrätter, förandet av register,

övervakning, rapportering, kontroll och efterlevnad.

Artikel 22

Ändringar av bilaga III

Kommissionen får för perioden 2008–2012 i enlighet med

förfarandet i artikel 23.2 ändra bilaga III, med undantag för

kriterierna 1, 5 och 7, på grundval av de rapporter som avses i

artikel 21 och de erfarenheter som görs vid tillämpningen av

direktivet.

Artikel 23

Kommitté

1.

Kommissionen skall biträdas av den kommitté som

inrättats med stöd av artikel 8 i beslut 93/389 EEG.

2.

När det hänvisas till denna punkt skall artiklarna 5 och 7

i beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av bestämmel-

serna i artikel 8 i det beslutet.

Den tid som avses i artikel 5.6 i beslut 1999/468/EG skall vara

tre månader.

3.

Kommittén skall själv anta sin arbetsordning.

Artikel 24

Förfaranden för unilateralt införande av ytterligare verk-

samheter och gaser

1.

Från och med 2008 får medlemsstaterna tillämpa handel

med utsläppsrätter i enlighet med bestämmelserna i detta

direktiv för verksamheter, anläggningar och växthusgaser som

inte anges i bilaga I, förutsatt att kommissionen i enlighet med

förfarandet i artikel 23.2 godkänner att sådan verksamhet,

sådana anläggningar och växthusgaser inbegrips, med beak-

tande av alla relevanta kriterier, särskilt konsekvenserna för den

inre marknaden, möjliga snedvridningar av konkurrensen,

systemets miljömässiga integritet och det planerade övervak-

nings- och rapporteringssystemets tillförlitlighet.

Från och med 2005 får medlemsstaterna på samma villkor

tillämpa handel med utsläppsrätter för anläggningar som

bedriver sådan verksamhet som anges i bilaga I under de kapa-

citetsgränser som anges i bilagan.

2.

Fördelning av utsläppsrätter till anläggningar som

bedriver sådan verksamhet skall specificeras i den nationella

fördelningsplan som avses i artikel 9.

25.10.2003

L 275/38

Europeiska unionens officiella tidning

sv

3.

Kommissionen får på eget initiativ eller skall på begäran

av en medlemsstat anta riktlinjer för övervakning och rappor-

tering av utsläpp från verksamheter, anläggningar och växthus-

gaser som inte anges i bilaga I, i enlighet med förfarandet i

artikel 23.2, om övervakningen och rapporteringen av dessa

utsläpp kan göras med tillräcklig noggrannhet.

4.

Om sådana åtgärder införs, skall det vid översyn enligt

artikel 30 även övervägas om bilaga I bör ändras, så att den på

ett enhetligt sätt omfattar utsläpp från dessa verksamheter i

hela gemenskapen.

Artikel 25

Kopplingar till andra system för handel med utsläppsrätter

för växthusgaser

1.

Avtal bör slutas med de tredje länder som anges i bilaga

B till Kyotoprotokollet och som har ratificerat protokollet, för

att möjliggöra ömsesidigt erkännande av utsläppsrätter mellan

gemenskapens system och andra system för handel med

utsläppsrätter för växthusgaser i enlighet med de regler som

fastställs i artikel 300 i fördraget.

2.

Om ett sådant avtal som avses i punkt 1 har ingåtts, skall

kommissionen i enlighet med förfarandet i artikel 23.2 utarbeta

erforderliga bestämmelser om ömsesidigt erkännande av

utsläppsrätter inom ramen för det avtalet.

Artikel 26

Ändring av direktiv 96/61/EG

I direktiv 96/61/EG skall följande stycken läggas till i artikel

9.3:

”Om utsläppen av växthusgaser från en anläggning fastställs

i bilaga I till Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/

87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel

med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen

och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG (*) för en verk-

samhet som bedrivs vid denna anläggning, skall tillståndet

inte omfatta utsläppsgränsvärden för direkta utsläpp av

denna gas, såvida inte detta är nödvändigt för att förhindra

betydande lokala föroreningar.

För verksamheter som förtecknas i bilaga I till direktiv

2003/87/EG får medlemsstaterna välja att inte införa krav

på effektiv energianvändning för förbränningsanläggningar

eller andra anläggningar som avger koldioxid på platsen.

Vid behov skall de behöriga myndigheterna ändra till-

ståndet enligt vad som är lämpligt.

De tre föregående styckena skall inte tillämpas på anlägg-

ningar som är tillfälligt undantagna från systemet för

handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemen-

skapen i enlighet med artikel 27 i direktiv 2003/87/EG.

(*) EUT L 275, 25.10.2003, s. 32.”

Artikel 27

Tillfälligt undantag för vissa anläggningar

1.

Medlemsstaterna får hos kommissionen ansöka om att

anläggningar tillfälligt skall undantas från gemenskapens system

fram till och med den 31 december 2007. I ansökningarna skall

varje sådan anläggning anges, och ansökningarna skall offent-

liggöras.

2.

Om kommissionen, efter att ha beaktat eventuella

synpunkter från allmänheten på en sådan ansökan, i enlighet

med förfarandet i artikel 23.2 finner att anläggningarna

a) till följd av nationell politik kommer att begränsa sina

utsläpp lika mycket som om de vore underkastade

bestämmelserna i detta direktiv,

b) kommer att vara underkastade krav på övervakning, rappor-

tering och kontroll, vilka motsvarar de krav som föreskrivs

enligt artiklarna 14 och 15, och

c) kommer att vara underkastade påföljder som åtminstone

motsvarar de påföljder som avses i artikel 16.1 och 16.4,

om de nationella kraven inte uppfylls,

skall kommissionen medge ett tillfälligt undantag från gemen-

skapens system för dessa anläggningar.

Det måste garanteras att det inte sker någon snedvridning av

den inre marknaden.

Artikel 28

Bildande av sammanslutningar

1.

Medlemsstaterna får tillåta att verksamhetsutövare för de

anläggningar där det bedrivs en av de verksamheter som anges

i bilaga I bildar en sammanslutning av anläggningar med

samma verksamhet under den period som anges i artikel 11.1

och/eller den första femårsperiod som anges i artikel 11.2 i

enlighet med punkterna 2–6 i denna artikel.

2.

Verksamhetsutövare som bedriver en verksamhet som

anges i bilaga I och som vill bilda en sammanslutning skall

lämna in en ansökan till den behöriga myndigheten och ange

vilka anläggningar som de önskar skall ingå i sammanslut-

ningen och under vilken tidsperiod samt lägga fram bevis för

att en förtroendeman kommer att fullgöra skyldigheterna enligt

punkterna 3 och 4.

25.10.2003

L 275/39

Europeiska unionens officiella tidning

sv

3.

Verksamhetsutövare som önskar bilda en sammanslutning

skall utse en förtroendeman

a) till vilken det totala antalet utsläppsrätter skall utfärdas,

beräknat per anläggning som verksamhetsutövarna har,

genom undantag från artikel 11,

b) som skall ansvara för överlämnandet av utsläppsrätter

motsvarande de totala utsläppen från anläggningar i

sammanslutningen genom undantag från artiklarna 6.2 e

och 12.3, och

c) som inte skall ha rätt att göra ytterligare överlåtelser om en

verksamhetsutövares rapport inte har befunnits vara till-

fredsställande enligt andra stycket i artikel 15.

4.

Förtroendemannen skall vara underkastad de påföljder

som fastställts för överträdelser av kraven på överlämnande av

tillräckligt många utsläppsrätter för att täcka de totala utsläppen

från anläggningarna i sammanslutningen, genom undantag från

artikel 16.2–16.4.

5.

En medlemsstat som vill tillåta att det bildas en eller flera

sammanslutningar skall lämna in den ansökan som avses i

punkt 2 till kommissionen. Utan att det påverkar tillämpningen

av fördraget, får kommissionen inom tre månader efter motta-

gandet avslå en ansökan som inte uppfyller kraven i detta

direktiv. Skälen till ett sådant beslut skall anges. Vid avslag får

medlemsstaten tillåta att det bildas en sammanslutning endast

om föreslagna ändringar godkänns av kommissionen.

6.

Om förtroendemannen inte rättar sig efter de påföljder

som anges i punkt 4, skall alla verksamhetsutövare för anlägg-

ningarna i sammanslutningen hållas ansvariga enligt artikel

12.3 och artikel 16 för utsläpp från sina egna anläggningar.

Artikel 29

Force majeure

1.

Under den period som anges i artikel 11.1 får medlems-

staterna

ansöka hos

kommissionen om

att

ytterligare

utsläppsrätter skall utfärdas för vissa anläggningar under

omständigheter som faller inom ramen för force majeure.

Kommissionen skall avgöra huruvida force majeure föreligger

och i så fall tillåta att medlemsstaten utfärdar ytterligare icke-

överlåtbara utsläppsrätter till dessa anläggningars verksamhets-

utövare.

2.

Utan att det påverkar tillämpningen av fördraget skall

kommissionen senast den 31 december 2003 utarbeta riktlinjer

om de omständigheter då force majeure skall anses föreligga.

Artikel 30

Översyn och vidare utveckling

1.

På grundval av de framsteg som gjorts i fråga om

övervakningen av utsläpp av växthusgaser får kommissionen

senast den 31 december 2004 till Europaparlamentet och rådet

överlämna ett förslag om att ändra bilaga I, så att den innefattar

andra verksamheter och utsläpp av de andra växthusgaser som

anges i bilaga II.

2.

På grundval av erfarenheterna av tillämpningen av detta

direktiv och de framsteg som gjorts i fråga om övervakningen

av utsläpp av växthusgaser, skall kommissionen med hänsyn till

den internationella utvecklingen sammanställa en rapport om

tillämpningen av detta direktiv och därvid beakta

a) hur och huruvida bilaga I bör ändras, så att den innefattar

andra relevanta sektorer, bland annat kemisk industri,

aluminiumindustrin och transportsektorn, andra verksam-

heter och utsläpp av de andra växthusgaser som anges i

bilaga II, i syfte att ytterligare öka systemets ekonomiska

effektivitet,

b) kopplingen mellan gemenskapens handel med utsläppsrätter

och den internationella handeln med utsläppsrätter som

kommer att inledas 2008,

c) ytterligare harmonisering av fördelningsmetoden (inbegripet

auktionering efter 2012) och kriterierna för de nationella

fördelningsplaner som avses i bilaga III,

d) utnyttjandet av tillgodohavanden från projektbaserade meka-

nismer,

e) sambandet mellan handeln med utsläppsrätter och annan

politik och andra åtgärder som genomförs i samma syfte på

medlemsstats- och gemenskapsnivå, inbegripet beskattning,

f) om det är lämpligt att införa ett gemensamt register för hela

gemenskapen,

g) nivån för påföljderna för alltför stora utsläpp, med beak-

tande av bland annat inflationen,

h) hur marknaden för utsläppsrätter fungerar, särskilt eventu-

ella störningar på marknaden,

i) hur gemenskapens system skall anpassas till en utvidgad

europeisk union,

j) bildande av sammanslutningar,

k) den praktiska genomförbarheten när det gäller att utveckla

riktmärken för hela gemenskapen vilka skall ligga till grund

för fördelningen med beaktande av bästa tillgängliga teknik

och kostnadsnyttoanalys.

Kommissionen skall överlämna rapporten till Europaparla-

mentet och rådet senast den 30 juni 2006, vid behov åtföljd av

förslag.

25.10.2003

L 275/40

Europeiska unionens officiella tidning

sv

3.

Det är önskvärt och viktigt att koppla de projektbaserade

mekanismerna, inklusive gemensamt genomförande och meka-

nismen för en ren utveckling, till gemenskapens system för att

uppnå målen att både minska de globala utsläppen av

växthusgas och uppnå kostnadseffektivitet i gemenskapens

system. Därför kommer utsläppstillgodohavandena från de

projektbaserade mekanismerna att erkännas för användning i

detta system enligt de närmare bestämmelser som antas av

Europaparlamentet och rådet på förslag från kommissionen,

vilka bör tillämpas parallellt med gemenskapens system 2005.

Utnyttjandet av mekanismerna skall i enlighet med relevanta

bestämmelser i Kyotoprotokollet och Marrakechöverenskom-

melsen fungera som komplement till inhemska åtgärder.

Artikel 31

Genomförande

1.

Medlemsstaterna skall sätta i kraft de bestämmelser i lagar

och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta

direktiv senast den 31 december 2003.De skall genast

underrätta kommissionen om detta. Kommissionen skall

underrätta de övriga medlemsstaterna om dessa lagar och andra

författningar.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla

en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan

hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur

hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.

2.

Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texten

till de bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom

det område som omfattas av detta direktiv. Kommissionen skall

underrätta de övriga medlemsstaterna om detta.

Artikel 32

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft samma dag som det offentliggörs i

Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 33

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Luxemburg den 13 oktober 2003.

På Europaparlamentets vägnar

pN cox

Ordförande

På rådets vägnar

gN alemanno

Ordförande

25.10.2003

L 275/41

Europeiska unionens officiella tidning

sv

BILAGA I

VERKSAMHETSKATEGORIER SOM AVSES ARTIKLARNA 2.1, 3, 4, 14.1, 28 OCH 30

QN a®¬ä§§®©®§¡² ¥¬¬¥² ¤¥¬¡² ¡¶ ¡®¬ä§§®©®§¡² ³¯­ ¡®¶ä®¤³ ¦ö² ¦¯²³«®©®§L µ´¶¥£«¬©®§ ¯£¨ °²¯¶®©®§ ¡¶ ®¹¡ °²¯¤µ«´¥² ¯£¨

°²¯£¥³³¥² ¯­¦¡´´¡³ ©®´¥ ¡¶ ¤¥´´¡ ¤©²¥«´©¶N

RN n¥¤¡® ¡®§©¶®¡ ´²ö³«¥¬¶ä²¤¥® ¡¶³¥² ®¯²­¡¬´ ³¥´´ °²¯¤µ«´©¯®³«¡°¡£©´¥´ ¥¬¬¥² °²¯¤µ«´©¯®N o­ ³¡­­¡ ¶¥²«³¡­¨¥´³M

µ´ö¶¡²¥ µ´ö¶¡² ¦¬¥²¡ ¶¥²«³¡­¨¥´¥² ³¯­ ¯­¦¡´´¡³ ¡¶ ³¡­­¡ ²µ¢²©« ©®¯­ ¥® ¯£¨ ³¡­­¡ ¡®¬ä§§®©®§ ¥¬¬¥² °å ¥® ¯£¨

³¡­­¡ °¬¡´³L ³«¡¬¬ ¤¥³³¡ ¶¥²«³¡­¨¥´¥²³ °²¯¤µ«´©¯®³«¡°¡£©´¥´ ²ä«®¡³ ³¡­­¡®N

Verksamhet

Växthusgaser

Energisektorn

fö²¢²ä®®©®§³¡®¬ä§§®©®§¡² ­¥¤ ¥® ´©¬¬¦ö²¤ ¥¦¦¥«´ °å ­¥² ä® RP mw H­¥¤

µ®¤¡®´¡§ ¦ö² ¡®¬ä§§®©®§¡² ¦ö² ¨¡®´¥²©®§ ¡¶ ¦¡²¬©§´ ¡¶¦¡¬¬ ¯£¨ «¯­­µ®¡¬´ ¡¶¦¡¬¬IN

k¯¬¤©¯¸©¤

m©®¥²¡¬¯¬ª¥²¡¦¦©®¡¤¥²©¥²N

k¯¬¤©¯¸©¤

k¯«³¶¥²«N

k¯¬¤©¯¸©¤

Produktion och bearbetning av järnmetaller

a®¬ä§§®©®§¡² ¦ö² ²¯³´®©®§ ¯£¨ ³©®´²©®§ ¡¶ ­¥´¡¬¬¨¡¬´©§ ­¡¬­ H©®«¬µ³©¶¥ ³¶¡¶¥¬M

¨¡¬´©§ ­¡¬­IN

k¯¬¤©¯¸©¤

a®¬ä§§®©®§¡² ¦ö² ´¡£«ªä²®³M ¥¬¬¥² ³´å¬´©¬¬¶¥²«®©®§ H°²©­ä²M ¥¬¬¥² ³¥«µ®¤ä²³­ä¬´®©®§I

©®«¬µ³©¶¥ ³´²ä®§§ªµ´®©®§L ­¥¤ ¥® «¡°¡£©´¥´ ³¯­ ö¶¥²³´©§¥² RLU ´¯® °¥² ´©­­¥N

k¯¬¤©¯¸©¤

Mineralindustrin

a®¬ä§§®©®§¡² ¦ö² °²¯¤µ«´©¯® ¡¶ £¥­¥®´«¬©®«¥² © ²¯´¥²µ§® ­¥¤ ¥® °²¯¤µ«´©¯®³«¡M

°¡£©´¥´ ³¯­ ö¶¥²³´©§¥² UPP ´¯® °¥² ¤¡§L ¥¬¬¥² ¡¶ «¡¬« © ²¯´¥²µ§® ­¥¤ ¥® °²¯¤µ«M

´©¯®³«¡°¡£©´¥´ ³¯­ ö¶¥²³´©§¥² UP ´¯® °¥² ¤¡§ ¥¬¬¥² © ¡®¤²¡ ´¹°¥² ¡¶ µ§®¡² ­¥¤ ¥®

°²¯¤µ«´©¯®³«¡°¡£©´¥´ ³¯­ ö¶¥²³´©§¥² UP ´¯® °¥² ¤¡§N

k¯¬¤©¯¸©¤

a®¬ä§§®©®§¡² ¦ö² °²¯¤µ«´©¯® ¡¶ §¬¡³L ©®«¬µ³©¶¥ ³å¤¡®¡ ³¯­ ä² ¡¶³¥¤¤¡ ¦ö² ´©¬¬¶¥²«M

®©®§ ¡¶ §¬¡³¦©¢²¥²L ­¥¤ ¥® ³­ä¬´®©®§³«¡°¡£©´¥´ ³¯­ ö¶¥²³´©§¥² RP ´¯® °¥² ¤¡§N

k¯¬¤©¯¸©¤

a®¬ä§§®©®§¡² ¦ö² ´©¬¬¶¥²«®©®§ ¡¶ «¥²¡­©³«¡ °²¯¤µ«´¥² §¥®¯­ ¢²ä®®©®§L ©

³¹®®¥²¨¥´ ´¡«°¡®®¯²L ´¥§¥¬L ¥¬¤¦¡³´ ³´¥®L «¡«¥¬L ³´¥®§¯¤³ ¥¬¬¥² °¯²³¬©® ­¥¤ ¥®

°²¯¤µ«´©¯®³«¡°¡£©´¥´ ³¯­ ö¶¥²³´©§¥² WU ´¯® °¥² ¤¹§® ¯£¨O¥¬¬¥² ¥® µ§®³«¡°¡£©´¥´

³¯­ ö¶¥²³´©§¥² T ­3

¯£¨ ­¥¤ ¥® ³¡´³®©®§³¤¥®³©´¥´ °å ­¥² ä® SPP «§O­3

°¥²

µ§®N

k¯¬¤©¯¸©¤

Annan verksamhet

i®¤µ³´²©¥¬¬¡ ¡®¬ä§§®©®§¡² ¦ö² ¦²¡­³´ä¬¬®©®§ ¡¶

¡I °¡°°¥²³­¡³³¡ ¡¶ ´²ä ¥¬¬¥² ¡®¤²¡ ¦©¢¥²­¡´¥²©¡¬L

k¯¬¤©¯¸©¤

¢I °¡°°¥² ¯£¨ °¡°°L ¤ä² °²¯¤µ«´©¯®³«¡°¡£©´¥´¥® ö¶¥²³´©§¥² RP ´¯® °¥² ¤¡§N

k¯¬¤©¯¸©¤

25.10.2003

L 275/42

Europeiska unionens officiella tidning

sv

BILAGA II

VÄXTHUSGASER SOM AVSES I ARTIKLARNA 3 OCH 30

k¯¬¤©¯¸©¤ Hco

2

I

m¥´¡® Hch

4

I

d©«¶ä¶¥¯¸©¤ Hn

2

oI

f¬µ¯²«¯¬¶ä´¥® HhfcI

p¥²¦¬µ¯²«¯¬¶ä´¥® HpfcI

s¶¡¶¥¬¨¥¸¡¦¬µ¯²©¤ Hsf

6

I

25.10.2003

L 275/43

Europeiska unionens officiella tidning

sv

BILAGA III

KRITERIER FÖR DE NATIONELLA FÖRDELNINGSPLANER SOM AVSES I ARTIKEL 9, 22 OCH 30

QN d¥® ³¡­­¡®¬¡§¤¡ ­ä®§¤¥® µ´³¬ä°°³²ä´´¥² ³¯­ ¦ö²¤¥¬¡³ ¦ö² ¥® °¥²©¯¤ ³«¡¬¬ ³´ä­­¡ ö¶¥²¥®³ ­¥¤ ­¥¤¬¥­³³´¡´¥®³

³«¹¬¤©§¨¥´ ¡´´ ¢¥§²ä®³¡ ³©®¡ µ´³¬ä°° ¥®¬©§´ ¢¥³¬µ´ RPPROSUXOeg ¯£¨ k¹¯´¯°²¯´¯«¯¬¬¥´L ¶¡²¶©¤ ¨ä®³¹® ³«¡¬¬ ´¡³ ´©¬¬ ¤¥¬³

¶©¬«¥® ¡®¤¥¬ ¡¶ ¤¥ ³¡­­¡®¬¡§¤¡ µ´³¬ä°°¥® ¤¥³³¡ µ´³¬ä°°³²ä´´¥² µ´§ö² © ªä­¦ö²¥¬³¥ ­¥¤ µ´³¬ä°° ¦²å® «ä¬¬¯² ³¯­ ©®´¥

¯­¦¡´´¡³ ¡¶ ¤¥´´¡ ¤©²¥«´©¶ ¯£¨ ¤¥¬³ ®¡´©¯®¥¬¬ ¥®¥²§©°¯¬©´©«L ¯£¨ ¢ö² ³´ä­­¡ ö¶¥²¥®³ ­¥¤ ¤¥® ®¡´©¯®¥¬¬¡ «¬©­¡´³´²¡M

´¥§©®N d¥® ³¡­­¡®¬¡§¤¡ ­ä®§¤¥® µ´³¬ä°°³²ä´´¥² ³¯­ ¦ö²¤¥¬¡³ ³«¡¬¬ ©®´¥ ¶¡²¡ ³´ö²²¥ ä® ¶¡¤ ³¯­ «¡® ¦ö²¶ä®´¡³

¢¥¨ö¶¡³ ¦ö² ¥® ³´²©«´ ´©¬¬ä­°®©®§ ¡¶ «²©´¥²©¥²®¡ © ¤¥®®¡ ¢©¬¡§¡N fö²¥ RPPX ³«¡¬¬ ­ä®§¤¥® ³´ä­­¡ ö¶¥²¥®³ ­¥¤

³´²ä¶¡®¤¥®¡ ­¯´ ¡´´ ®å ¥¬¬¥² ö¶¥²´²ä¦¦¡ ²¥³°¥«´©¶¥ ­¥¤¬¥­³³´¡´³ ­å¬ ¥®¬©§´ ¢¥³¬µ´ RPPROSUXOeg ¯£¨ k¹¯´¯°²¯´¯M

«¯¬¬¥´N

RN d¥® ³¡­­¡®¬¡§¤¡ ­ä®§¤¥® µ´³¬ä°°³²ä´´¥² ³¯­ ¦ö²¤¥¬¡³ ³«¡¬¬ ³´ä­­¡ ö¶¥²¥®³ ­¥¤ ¢¥¤ö­®©®§¥® ¡¶ ¦¡«´©³«¡ ¯£¨

°¬¡®¥²¡¤¥ ¦²¡­³´¥§ ­¯´ µ°°¦¹¬¬¡®¤¥´ ¡¶ ­¥¤¬¥­³³´¡´¥²®¡³ ¢©¤²¡§ ´©¬¬ §¥­¥®³«¡°¥®³ å´¡§¡®¤¥® ¥®¬©§´ ¢¥³¬µ´ YSOSXYO

eegN

SN d¥ ­ä®§¤¥² µ´³¬ä°°³²ä´´¥² ³¯­ ¦ö²¤¥¬¡³ ³«¡¬¬ ³´ä­­¡ ö¶¥²¥®³ ­¥¤ ­öª¬©§¨¥´¥²®¡L ¢¬¡®¤ ¡®®¡´ ¤¥ ´¥«®©³«¡ ­öª¬©§¨¥M

´¥²®¡L ¦ö² ¤¥ ¶¥²«³¡­¨¥´¥² ³¯­ ¯­¦¡´´¡³ ¡¶ ¤¥´´¡ ³¹³´¥­ ¡´´ ­©®³«¡ µ´³¬ä°°¥®N m¥¤¬¥­³³´¡´¥²®¡ ¦å² §²µ®¤¡ ³©®

¦ö²¤¥¬®©®§ ¡¶ µ´³¬ä°°³²ä´´¥² °å ¤¥® §¥®¯­³®©´´¬©§¡ ­ä®§¤¥® µ´³¬ä°° ¡¶ ¶ä¸´¨µ³§¡³¥² °¥² °²¯¤µ«´ ©®¯­ ¶¡²ª¥ ¶¥²«M

³¡­¨¥´ ¯£¨ °å ¶©¬«¡ ¦²¡­³´¥§ ³¯­ «¡® µ°°®å³ ©®¯­ ¶¡²ª¥ ¶¥²«³¡­¨¥´N

TN p¬¡®¥® ³«¡¬¬ ³´ä­­¡ ö¶¥²¥®³ ­¥¤ ö¶²©§ §¥­¥®³«¡°³¬¡§³´©¦´®©®§ ¯£¨ §¥­¥®³«¡°¥®³ ö¶²©§¡ °¯¬©´©³«¡ ³´¹²­¥¤¥¬N

h䮳¹® ³«¡¬¬ ´¡³ ´©¬¬ ¯µ®¤¶©«¬©§¡ µ´³¬ä°°³ö«®©®§¡² ´©¬¬ ¦ö¬ª¤ ¡¶ ®¹¡ «²¡¶ © ¬¡§³´©¦´®©®§¥®N

UN p¬¡®¥® ³«¡¬¬ ©®´¥ §ö²¡ ³«©¬¬®¡¤ ­¥¬¬¡® ¦ö²¥´¡§ ¥¬¬¥² ³¥«´¯²¥² °å ¥´´ ³ä´´ ³¯­ ¯´©¬¬¢ö²¬©§´ §¹®®¡² ¶©³³¡ ¦ö²¥´¡§ ¥¬¬¥² ¶¥²«M

³¡­¨¥´¥² © ¥®¬©§¨¥´ ­¥¤ «²¡¶¥® © ¦ö²¤²¡§¥´L © ³¹®®¥²¨¥´ ¡²´©«¬¡²®¡ XW ¯£¨ XX © ¤¥´´¡N

VN p¬¡®¥® ³«¡¬¬ ©®®¥¨å¬¬¡ µ°°§©¦´¥² ¯­ ¨µ² ®¹¡ ¤¥¬´¡§¡²¥ ³«¡¬¬ «µ®®¡ ©®´²ä¤¡ © §¥­¥®³«¡°¥®³ ³¹³´¥­ © ¤¥® ¢¥²ö²¤¡

­¥¤¬¥­³³´¡´¥®N

WN p¬¡®¥® ¦å² ¢¥¡«´¡ ´©¤©§¡²¥ ¶©¤´¡§®¡ 崧䲤¥² ¯£¨ ³«¡¬¬ ©®®¥¨å¬¬¡ µ°°§©¦´¥² ¯­ ¨µ² ¤¥³³¡ 崧䲤¥² ¢¥¡«´¡³N m¥¤¬¥­³M

³´¡´¥²®¡ ¦å² ¡®¶ä®¤¡ ³©§ ¡¶ ²©«´­ä²«¥® §²µ®¤¡¤¥ °å ²¥¦¥²¥®³¤¯«µ­¥®´ ¯­ ¢ä³´¡ ´©¬¬§ä®§¬©§¡ ´¥«®©« ®ä² ¤¥ µ´¡²¢¥´¡²

³©®¡ ®¡´©¯®¥¬¬¡ ¦ö²¤¥¬®©®§³°¬¡®¥²L ¯£¨ ¤¥³³¡ ²©«´­ä²«¥® «¡® ©®®¥¨å¬¬¡ ¢¥¡«´¡®¤¥® ¡¶ ´©¤©§¡²¥ ¶©¤´¡§®¡ 崧䲤¥²N

XN p¬¡®¥® ³«¡¬¬ ©®®¥¨å¬¬¡ µ°°§©¦´¥² ¯­ ¨µ² ¨ä®³¹® ´¡³ ´©¬¬ ²¥® ´¥«®©«L ¢¬¡®¤ ¡®®¡´ ¥®¥²§©¥¦¦¥«´©¶ ´¥«®©«N

YN p¬¡®¥® ³«¡¬¬ §¥ ¡¬¬­ä®¨¥´¥® ­öª¬©§¨¥´ ¡´´ ¬ä­®¡ ³¹®°µ®«´¥² ¯£¨ ©®®¥¨å¬¬¡ µ°°§©¦´¥² ¯­ ¡²²¡®§¥­¡®§¥® ¦ö² ¢¥¡«M

´¡®¤¥ ¡¶ ¤¥³³¡ ³¹®°µ®«´¥²L ©®®¡® ¢¥³¬µ´ ¦¡´´¡³ ¯­ ¦ö²¤¥¬®©®§ ¡¶ µ´³¬ä°°³²ä´´¥²N

QPN p¬¡®¥® ³«¡¬¬ ©®®¥¨å¬¬¡ ¥® ¦ö²´¥£«®©®§ ö¶¥² ¤¥ ¡®¬ä§§®©®§¡² ³¯­ ¯­¦¡´´¡³ ¡¶ ¤¥´´¡ ¤©²¥«´©¶ ´©¬¬³¡­­¡®³ ­¥¤ ¤¥

­ä®§¤¥² µ´³¬ä°°³²ä´´¥² ³¯­ ¡¶³¥³ ´©¬¬¤¥¬¡³ ¶¡² ¯£¨ ¥®N

QQN p¬¡®¥® ¦å² ©®®¥¨å¬¬¡ ©®¦¯²­¡´©¯® ¯­ ¨µ² ¢¥¦©®´¬©§ «¯®«µ²²¥®³ ¦²å® ¬ä®¤¥² ¥¬¬¥² ¥®¨¥´¥² µ´¡®¦ö² µ®©¯®¥® «¯­­¥² ¡´´

¢¥¡«´¡³N

BILAGA IV

DE PRINCIPER FÖR ÖVERVAKNING OCH RAPPORTERING SOM AVSES I ARTIKEL 14.1

Övervakning av koldioxidutsläpp

u´³¬ä°°¥® ³«¡¬¬ ö¶¥²¶¡«¡³ ¡®´©®§¥® §¥®¯­ ¢¥²ä«®©®§ ¥¬¬¥² ­¥¤ ¨ªä¬° ¡¶ ­ä´®©®§¡²N

Beräkning

fö² ¢¥²ä«®©®§ ¡¶ µ´³¬ä°° ³«¡¬¬ ¦ö¬ª¡®¤¥ ¦¯²­¥¬ ¡®¶ä®¤¡³Z

v¥²«³¡­¨¥´³µ°°§©¦´¥² × ¥­©³³©¯®³¦¡«´¯² × ¯¸©¤¡´©¯®³¦¡«´¯²

v¥²«³¡­¨¥´³µ°°§©¦´¥² H¢²ä®³¬¥¦ö²¢²µ«®©®§L °²¯¤µ«´©¯®³´¡«´ ¯³¶NI ³«¡¬¬ ö¶¥²¶¡«¡³ µ´§å¥®¤¥ ¦²å® ¬¥¶¥²¡®³¤¡´¡ ¥¬¬¥²

­ä´®©®§¡²N

a¬¬­ä®´ ¶¥¤¥²´¡§®¡ ¥­©³³©¯®³¦¡«´¯²¥² ³«¡¬¬ ´©¬¬ä­°¡³N v¥²«³¡­¨¥´³³°¥£©¦©«¡ ¥­©³³©¯®³¦¡«´¯²¥² «¡® §¯¤´¡³ ¦ö² ¡¬¬¡

¢²ä®³¬¥®N s´¡®¤¡²¤¶ä²¤¥® «¡® §¯¤´¡³ ¦ö² ¡¬¬¡ ¢²ä®³¬¥® µ´¯­ ¦ö² ©£«¥M«¯­­¥²³©¥¬¬¡ ³å¤¡®¡ H¡¶¦¡¬¬³¢²ä®³¬¥® ³¯­ ¤ä£« ¯£¨

°²¯£¥³³§¡³¥² ¦²å® ©®¤µ³´²©¡®¬ä§§®©®§¡²IN f¬ö´³³°¥£©¦©«¡ ³´¡®¤¡²¤¶ä²¤¥® ¦ö² «¯¬ ³¡­´ euM³°¥£©¦©«¡ ²¥³°¥«´©¶¥ ´©¬¬¶¥²«¡²M

¬¡®¤³°¥£©¦©«¡ ³´¡®¤¡²¤¶ä²¤¥® ¦ö² ®¡´µ²§¡³ «²ä¶¥² ¹´´¥²¬©§¡²¥ µ´¶¥£«¬©®§N s´¡®¤¡²¤¶ä²¤¥® ¦²å® fnZ³ ©®´¥²®¡´©¯®¥¬¬¡ «¬©­¡´M

°¡®¥¬ HipccI «¡® §¯¤´¡³ ¦ö² ²¡¦¦©®¡¤¥²©°²¯¤µ«´¥²N e­©³³©¯®³¦¡«´¯²® ¦ö² ¢©¯­¡³³¡ ³«¡¬¬ ¶¡²¡ ®¯¬¬N

o­ ¥­©³³©¯®³¦¡«´¯²® ©®´¥ ¢¥¡«´¡² ¨µ²µ¶©¤¡ ¤¥¬¡² ¡¶ «¯¬¥´ ä² ¯¸©¤¥²¡´ ¥¬¬¥² ©®´¥L ³«¡¬¬ ¤¥³³µ´¯­ ¥® ¯¸©¤¡´©¯®³¦¡«´¯²

´©¬¬ä­°¡³N o­ ¶¥²«³¡­¨¥´³³°¥£©¦©«¡ ¥­©³³©¯®³¦¡«´¯²¥² ¨¡² ¢¥²ä«®¡´³L ³¯­ ²¥¤¡® ´¡² ¨ä®³¹® ´©¬¬ ¯¸©¤¡´©¯®L ¢¥¨ö¶¥² ¯¸©¤M

¡´©¯®³¦¡«´¯²® ©®´¥ ´©¬¬ä­°¡³N

s´¡®¤¡²¤¶ä²¤¥® ¦ö² ¯¸©¤¡´©¯®³¦¡«´¯²® ³¯­ µ´¶¥£«¬¡´³ © ¥®¬©§¨¥´ ­¥¤ ¤©²¥«´©¶ YVOVQOeg ³«¡¬¬ ´©¬¬ä­°¡³L ¯­ ©®´¥ ¶¥²«³¡­M

¨¥´³µ´ö¶¡²¥® «¡® ¶©³¡ ¡´´ ¶¥²«³¡­¨¥´³³°¥£©¦©«¡ ¦¡«´¯²¥² ä² ­¥² ¥¸¡«´¡N

e® ³¥°¡²¡´ ¢¥²ä«®©®§ ³«¡¬¬ §¥®¯­¦ö²¡³ ¦ö² ¶¡²ª¥ ¶¥²«³¡­¨¥´L ¡®¬ä§§®©®§ ¯£¨ ¢²ä®³¬¥N

Mätning

mä´®©®§ ¡¶ µ´³¬ä°° ³«¡¬¬ §ö²¡³ ­¥¤ ¨ªä¬° ¡¶ ³´¡®¤¡²¤­¥´¯¤¥² ¥¬¬¥² ¡¬¬­ä®´ ¶¥¤¥²´¡§®¡ ­¥´¯¤¥² ¯£¨ ³´¹²«¡³ §¥®¯­

«¯­°¬¥´´¥²¡®¤¥ ¢¥²ä«®©®§¡² ¡¶ µ´³¬ä°°¥®N

Övervakning av utsläpp av andra växthusgaser

s´¡®¤¡²¤©³¥²¡¤¥ ¥¬¬¥² ¡¬¬­ä®´ ¶¥¤¥²´¡§®¡ ­¥´¯¤¥² ³«¡¬¬ ´©¬¬ä­°¡³N d¥ ³«¡¬¬ µ´¡²¢¥´¡³ ¡¶ «¯­­©³³©¯®¥® © ³¡­²å¤ ­¥¤

³¡­´¬©§¡ ¢¥²ö²¤¡ °¡²´¥² ¯£¨ §¯¤«ä®®¡³ © ¥®¬©§¨¥´ ­¥¤ ¦ö²¦¡²¡®¤¥´ © ¡²´©«¥¬ RSNRN

Rapportering av utsläpp

v¡²ª¥ ¶¥²«³¡­¨¥´³µ´ö¶¡²¥ ³«¡¬¬ ´©¬¬¨¡®¤¡¨å¬¬¡ ¦ö¬ª¡®¤¥ µ°°§©¦´¥² © ³©® ²¡°°¯²´ ¦²å® ¥® ¡®¬ä§§®©®§Z

aI u°°§©¦´¥² ²ö²¡®¤¥ ¡®¬ä§§®©®§¥®L ¢¬¡®¤ ¡®®¡´ ¦ö¬ª¡®¤¥Z

— a®¬ä§§®©®§¥®³ ®¡­®N

— d¥³³ ¡¤²¥³³L ­¥¤ °¯³´®µ­­¥² ¯£¨ ¬¡®¤N

— t¹° ¡¶ ¯£¨ ¡®´¡¬ ¶¥²«³¡­¨¥´¥² ³¯­ ¯­¦¡´´¡³ ¡¶ ¢©¬¡§¡ i ¯£¨ ³¯­ ¢¥¤²©¶³ ©®¯­ ¡®¬ä§§®©®§¥®N

— a¤²¥³³L ´¥¬¥¦¯®®µ­­¥²L ¦¡¸ ¯£¨ ¥M°¯³´¡¤²¥³³ ´©¬¬ ¥® «¯®´¡«´°¥²³¯®N

— n¡­® °å ¡®¬ä§§®©®§¥®³ 䧡²¥ ³¡­´ ¥¶¥®´µ¥¬¬´ ­¯¤¥²¦ö²¥´¡§N

bI fö² ¶¡²ª¥ ¶¥²«³¡­¨¥´ ³¯­ ¯­¦¡´´¡³ ¡¶ ¢©¬¡§¡ i ¯£¨ ³¯­ ¢¥¤²©¶³ ©®¯­ ¤¥® ¡®¬ä§§®©®§ ¦ö² ¶©¬«¥® µ´³¬ä°°¥® ¢¥²ä«®¡³Z

— v¥²«³¡­¨¥´³µ°°§©¦´¥²N

— e­©³³©¯®³¦¡«´¯²¥²N

— o¸©¤¡´©¯®³¦¡«´¯²¥²N

— s¡­­¡®¬¡§¤¡ µ´³¬ä°°N

— o³ä«¥²¨¥´N

cI fö² ¶¡²ª¥ ¶¥²«³¡­¨¥´ ³¯­ ¯­¦¡´´¡³ ¡¶ ¢©¬¡§¡ i ¯£¨ ³¯­ ¢¥¤²©¶³ ©®¯­ ¤¥® ¡®¬ä§§®©®§ ¦ö² ¶©¬«¥® µ´³¬ä°°¥® ­ä´³Z

— s¡­­¡®¬¡§¤¡ µ´³¬ä°°N

— u°°§©¦´¥² ¯­ ­ä´­¥´¯¤¥²®¡³ ´©¬¬¦ö²¬©´¬©§¨¥´N

— o³ä«¥²¨¥´N

dI fö² µ´³¬ä°° ¦²å® ¦ö²¢²ä®®©®§ ³«¡¬¬ ²¡°°¯²´¥® ¤¥³³µ´¯­ ©®®¥¨å¬¬¡ ¯¸©¤¡´©¯®³¦¡«´¯²®L ³å¶©¤¡ ©®´¥ ¯¸©¤¡´©¯®¥® ²¥¤¡®

´¡§©´³ ­¥¤ © ¢¥²ä«®©®§¥® ¶©¤ µ´¶¥£«¬©®§¥® ¡¶ ¶¥²«³¡­¨¥´³³°¥£©¦©«¡ ¥­©³³©¯®³¦¡«´¯²¥²N

m¥¤¬¥­³³´¡´¥²®¡ ³«¡¬¬ ¶©¤´¡ 崧䲤¥² ¦ö² ¡´´ ³¡­¯²¤®¡ ²¡°°¯²´¥²©®§³«²¡¶¥® ­¥¤ ¢¥¦©®´¬©§¡ ²¡°°¯²´¥²©®§³«²¡¶L © ³¹¦´¥ ¡´´ ©

­öª¬©§¡³´¥ ­å® ­©®³«¡ ¦ö²¥´¡§¥®³ ²¡°°¯²´¥²©®§³¢ö²¤¡N

25.10.2003

L 275/44

Europeiska unionens officiella tidning

sv

BILAGA V

DE KRITERIER FÖR KONTROLL SOM AVSES I ARTIKEL 15

Allmänna principer

QN u´³¬ä°°¥® ¦²å® ¶¡²ª¥ ¶¥²«³¡­¨¥´ ³¯­ ¡®§¥³ © ¦ö²´¥£«®©®§¥® © ¢©¬¡§¡ i ³«¡¬¬ «¯®´²¯¬¬¥²¡³N

RN k¯®´²¯¬¬¦ö²¦¡²¡®¤¥´ ³«¡¬¬ ¯­¦¡´´¡ §²¡®³«®©®§ ¡¶ ¤¥® ²¡°°¯²´ ³¯­ ³¡­­¡®³´ä¬¬´³ © ¥®¬©§¨¥´ ­¥¤ ¡²´©«¥¬ QTNS ¯£¨ ¡¶

ö¶¥²¶¡«®©®§¥® µ®¤¥² ¤¥´ ¦ö²¥§å¥®¤¥ å²¥´N d¥´ ³«¡¬¬ ¯£«³å ¯­¦¡´´¡ ¥® «¯®´²¯¬¬ ¡¶ ¨µ²µ¶©¤¡ ö¶¥²¶¡«®©®§³³¹³´¥­¥®

¯£¨ ¤¥ ²¡°°¯²´¥²¡¤¥ µ°°§©¦´¥²®¡ ¯£¨ ¤¥® ©®¦¯²­¡´©¯® ³¯­ §¥³ ¯­ µ´³¬ä°°¥® ä² ´©¬¬¦ö²¬©´¬©§¡L ´²¯¶ä²¤©§¡ ¯£¨

«¯²²¥«´¡L © ³¹®®¥²¨¥´ ¦ö¬ª¡®¤¥Z

¡I d¥ ²¡°°¯²´¥²¡¤¥ µ°°§©¦´¥²®¡ ¯­ ¶¥²«³¡­¨¥´¥²®¡ ³¡­´ ¤¥ ­ä´®©®§¡² ¯£¨ ¢¥²ä«®©®§¡² ³¯­ ¬©§§¥² ´©¬¬ §²µ®¤ ¦ö²

¤¥³³¡ µ°°§©¦´¥²N

¢I v¡¬ ¯£¨ ¡®¶ä®¤®©®§ ¡¶ ¥­©³³©¯®³¦¡«´¯²¥²N

£I d¥ ¢¥²ä«®©®§¡² ³¯­ ¬©§§¥² ´©¬¬ §²µ®¤ ¦ö² ¦¡³´³´ä¬¬¡®¤¥´ ¡¶ ¤¥ ³¡­­¡®¬¡§¤¡ µ´³¬ä°°¥®N

¤I o­ ­ä´®©®§ ´©¬¬ä­°¡³Z ¤¥ ¶¡¬¤¡ ­ä´­¥´¯¤¥²®¡³ ¬ä­°¬©§¨¥´ ¯£¨ ¡®¶ä®¤®©®§N

SN r¡°°¯²´¥²¡¤¥ µ´³¬ä°° ¦å² ¥®¤¡³´ ¶¡¬©¤¥²¡³L ¯­ ¤¥´ ä² ­öª¬©§´ ¡´´ ­¥¤ ¨ªä¬° ¡¶ ´©¬¬¦ö²¬©´¬©§¡ ¯£¨ ´²¯¶ä²¤©§¡ µ°°§©¦´¥²

¦¡³´³´ä¬¬¡ µ´³¬ä°°¥® ­¥¤ ¥® ¨ö§ §²¡¤ ¡¶ ³ä«¥²¨¥´N e® ¨ö§ §²¡¤ ¡¶ ³ä«¥²¨¥´ ©®®¥¢ä² ¡´´ ¶¥²«³¡­¨¥´³µ´ö¶¡²¥® ³«¡¬¬

«µ®®¡ ¶©³¡ ¦ö¬ª¡®¤¥Z

¡I a´´ ¤¥ ²¡°°¯²´¥²¡¤¥ µ°°§©¦´¥²®¡ ©®´¥ ä² ­¯´³´²©¤©§¡N

¢I a´´ µ°°§©¦´¥²®¡ ¨¡² ³¡­¬¡´³ ©® © ¥®¬©§¨¥´ ­¥¤ ´©¬¬ä­°¬©§¡ ¶¥´¥®³«¡°¬©§¡ ®¯²­¥²N

£I a´´ ¤¥® ¢¥²ö²¤¡ ²¥¤¯¶©³®©®§¥® ¦ö² ¡®¬ä§§®©®§¥® ä² «¯­°¬¥´´ ¯£¨ ³¡­³´ä­­©§N

TN k¯®´²¯¬¬ö²¥® ³«¡¬¬ ¨¡ ´©¬¬§å®§ ´©¬¬ ¡¬¬¡ ¡®¬ä§§®©®§¡² ¯£¨ ¡¬¬ ©®¦¯²­¡´©¯® ³¯­ «¡® ¢¥²ö²¡ ¤¥ ¡³°¥«´¥² ³¯­ ³«¡¬¬

«¯®´²¯¬¬¥²¡³N

UN k¯®´²¯¬¬ö²¥® ³«¡¬¬ ¢¥¡«´¡ ¨µ²µ¶©¤¡ ¡®¬ä§§®©®§¥® ä² ²¥§©³´²¥²¡¤ © §¥­¥®³«¡°¥®³ ­©¬ªö¬¥¤®©®§³M ¯£¨ ­©¬ªö²¥¶©³©¯®³M

¯²¤®©®§ HemasIN

Metodik

s´²¡ ´¥ § ©³« ¡®¡ ¬¹³

VN k¯®´²¯¬¬¥²®¡ ³«¡¬¬ µ´§å ¦²å® ¥® ³´²¡´¥§©³« ¡®¡¬¹³ ¡¶ ¡¬¬ ¶¥²«³¡­¨¥´ ³¯­ ¢¥¤²©¶³ ©®¯­ ¡®¬ä§§®©®§¥®N d¥´´¡

¦ö²µ´³ä´´¥² ¡´´ «¯®´²¯¬¬ö²¥® ¨¡² §¯¤ ö¶¥²¢¬©£« ö¶¥² ¡¬¬¡ ¶¥²«³¡­¨¥´¥² ¯£¨ ¤¥²¡³ ¢¥´¹¤¥¬³¥ ¦ö² µ´³¬ä°°¥®N

p²¯£ ¥ ³³¡® ¡¬¹³

WN i ¦ö²¥«¯­­¡®¤¥ ¦¡¬¬ ³«¡¬¬ «¯®´²¯¬¬¥²®¡ ¡¶ ¤¥ ©®¬ä­®¡¤¥ µ°°§©¦´¥²®¡ §¥®¯­¦ö²¡³ °å °¬¡´³ ©®¯­ ¡®¬ä§§®©®§¥®N

k¯®´²¯¬¬ö²¥® ³«¡¬¬ ´©¬¬ä­°¡ °µ®«´«¯®´²¯¬¬¥² ¦ö² ¡´´ ¦¡³´³´ä¬¬¡ ¨µ²µ¶©¤¡ ¤¥ ²¡°°¯²´¥²¡¤¥ µ°°§©¦´¥²®¡ ä² ´©¬¬¦ö²¬©´¬©§¡N

r© ³«¡ ®¡¬¹³

XN k¯®´²¯¬¬ö²¥® ³«¡¬¬ «¯®´²¯¬¬¥²¡ µ°°§©¦´¥²®¡³ ´©¬¬¦ö²¬©´¬©§¨¥´ ¦ö² ¡¬¬¡ ¤¥ ¥®³«©¬¤¡ «ä¬¬¯² ´©¬¬ ¶ä¸´¨µ³§¡³µ´³¬ä°° ©®¯­ ¥®

¡®¬ä§§®©®§ ³¯­ ¢©¤²¡² ´©¬¬ ¤¥®®¡ ¡®¬ä§§®©®§³ ³¡­­¡®¬¡§¤¡ µ´³¬ä°°N

YN på §²µ®¤¶¡¬ ¡¶ ¤¥®®¡ ¡®¡¬¹³ ³«¡¬¬ «¯®´²¯¬¬ö²¥® µ´´²¹£«¬©§¥® ¦¡³´³´ä¬¬¡ ¶©¬«¡ «ä¬¬¯² ³¯­ µ°°¶©³¡² ¥® ¨ö§ ¦¥¬²©³« ³¡­´

¶©¬«¡ ¡®¤²¡ ¡³°¥«´¥² ¡¶ ö¶¥²¶¡«®©®§³M ¯£¨ ²¡°°¯²´¥²©®§³¦ö²¦¡²¡®¤¥´ ³¯­ «¡® ­¥¤¦ö²¡ ¦¥¬ © ¦¡³´³´ä¬¬¡®¤¥´ ¡¶ ¤¥

³¡­­¡®¬¡§¤¡ µ´³¬ä°°¥®N d¥´´¡ ¯­¦¡´´¡² © ³¹®®¥²¨¥´ ¶¡¬¥´ ¡¶ ¥­©³³©¯®³¦¡«´¯²¥² ¯£¨ ¤¥ ¢¥²ä«®©®§¡² ³¯­ «²ä¶³ ¦ö²

¡´´ ¦¡³´³´ä¬¬¡ ®©¶å® °å µ´³¬ä°°¥® ¦²å® ¥®³«©¬¤¡ µ´³¬ä°°³«ä¬¬¯²N sä²³«©¬¤ µ°°­ä²«³¡­¨¥´ ³«¡¬¬ 䧮¡³ ¤¥ «ä¬¬¯² ³¯­

µ°°¶©³¡² ¥® ¨ö§ ¦¥¬²©³« ¯£¨ ¯¶¡®®ä­®¤¡ ¡³°¥«´¥² ¡¶ ö¶¥²¶¡«®©®§³¦ö²¦¡²¡®¤¥´N

QPN k¯®´²¯¬¬ö²¥® ³«¡¬¬ ¢¥¡«´¡ ¥¶¥®´µ¥¬¬¡ ¥¦¦¥«´©¶¡ ²©³««¯®´²¯¬¬­¥´¯¤¥² ³¯­ ´©¬¬ä­°¡³ ¡¶ ¶¥²«³¡­¨¥´³µ´ö¶¡²¥® ¦ö² ¡´´

­©®©­¥²¡ §²¡¤¥® ¡¶ ¯³ä«¥²¨¥´N

r¡ °°¯² ´¥ ²© ®§

QQN k¯®´²¯¬¬ö²¥® ³«¡¬¬ ³¡­­¡®³´ä¬¬¡ ¥® ²¡°°¯²´ ¯­ ¶¡¬©¤¥²©®§³°²¯£¥³³¥®L © ¶©¬«¥® ¤¥´ ³«¡¬¬ ¡®§¥³ ¨µ²µ¶©¤¡ ²¡°°¯²´¥M

²©®§¥® ¥®¬©§´ ¡²´©«¥¬ QTNS ä² ´©¬¬¦²¥¤³³´ä¬¬¡®¤¥N i ²¡°°¯²´¥® ³«¡¬¬ ¡¬¬¡ ¦²å§¯² ³¯­ ¨¡² ­¥¤ ¤¥´ µ´¦ö²¤¡ ¡²¢¥´¥´ ¡´´ §ö²¡

´¡³ µ°°N r¡°°¯²´¥²©®§¥® ¥®¬©§´ ¡²´©«¥¬ QTNS «¡® ¡®§¥³ ¶¡²¡ ´©¬¬¦²¥¤³³´ä¬¬¡®¤¥L ¯­ «¯®´²¯¬¬ö²¥® ¦©®®¥² ¡´´ µ°°§©¦´¥²®¡

¯­ ¤¥ ³¡­­¡®¬¡§¤¡ µ´³¬ä°°¥® ©®´¥ ä² ­¡´¥²©¥¬¬´ ¦¥¬¡«´©§¡N

25.10.2003

L 275/45

Europeiska unionens officiella tidning

sv

m ©® ©­© «² ¡¶ ¡¶³¥¥ ®¤¥ «¯®´² ¯¬¬ö²¥ ®³ «¯­°¥ ´¥® ³

QRN k¯®´²¯¬¬ö²¥®L ³¯­ ³«¡¬¬ ¶¡²¡ ¯¢¥²¯¥®¤¥ ¡¶ ¶¥²«³¡­¨¥´³µ´ö¶¡²¥®L ³«¡¬¬ µ´¦ö²¡ ³©®¡ µ°°§©¦´¥² °å ¥´´ «¯²²¥«´L ¯¢ª¥«´©¶´

¯£¨ °²¯¦¥³³©¯®¥¬¬´ ¶©³ ¯£¨ ¨¡ «µ®³«¡° ¯­ ¦ö¬ª¡®¤¥Z

¡I b¥³´ä­­¥¬³¥²®¡ © ¤¥´´¡ ¤©²¥«´©¶ ³¡­´ ²¥¬¥¶¡®´¡ ®¯²­¥² ¯£¨ ²©«´¬©®ª¥² ³¯­ ¡®´¡§©´³ ¡¶ «¯­­©³³©¯®¥® ¥®¬©§´

¡²´©«¥¬ QTNQN

¢I l¡§³´©¦´®©®§ ¯£¨ ¦ö²¶¡¬´®©®§³¢¥³´ä­­¥¬³¥² ³¯­ ¢¥²ö² ¤¥® ¶¥²«³¡­¨¥´ ³¯­ ³«¡¬¬ «¯®´²¯¬¬¥²¡³N

£I m¥´¯¤¥²®¡ ¦ö² ³¡­­¡®³´ä¬¬®©®§ ¡¶ ¡¬¬¡ µ°°§©¦´¥² ¦ö² ¶¡²ª¥ ¥®³«©¬¤ µ´³¬ä°°³«ä¬¬¡ © ¡®¬ä§§®©®§¥®L ¯£¨ © ³¹®®¥²¨¥´

¡¶³¥¥®¤¥ ©®³¡­¬©®§L ­ä´®©®§L ¢¥²ä«®©®§ ¯£¨ ²¡°°¯²´¥²©®§ ¡¶ µ°°§©¦´¥²N

25.10.2003

L 275/46

Europeiska unionens officiella tidning

sv

Bilaga

3

315

COMMISSION OF THE EUROPEAN COMMUNITIES

Brussels

Draft

COMMISSION REGULATION (EC) No …/2004

of xx/xx/2004

for a standardised and secured system of registries pursuant to

Article 19(3) of Directive 2003/87/EC and Article 6(1) of

Decision 280/2004/EC

Bilaga 3

SOU 2004:62

316

Draft

COMMISSION REGULATION (EC) No …/2004

of xx/xx/2004

for a standardised and secured system of registries pursuant to

Article 19(3) of Directive 2003/87/EC and Article 6(1) of

Decision 280/2004/EC

THE COMMISSION OF THE EUROPEAN COMMUNITIES,

Having regard to the Treaty establishing the European

Community,

Having regard to Directive 2003/87/EC of the European

Parliament and of the Council of 13 October 2003 establishing a

scheme for greenhouse gas emission allowance trading within the

Community,

1

and in particular Article 19(3) thereof,

Having regard to Decision 280/2004/EC of the European

Parliament and of the Council of 11 February 2004 concerning a

mechanism for monitoring Community greenhouse gas emissions

and for implementing the Kyoto Protocol,

2

and in particular

Article 6(1) thereof,

Whereas:

(1)

This Regulation ensures a standardised and secured

registries system consisting of registries, in the form of

standardised electronic databases containing common data

elements, and the Community independent transaction log,

to track the issue, holding, transfer, acquisition, surrender,

cancellation and replacement of allowances, to ensure that

there are no transactions incompatible with obligations

resulting from the Kyoto Protocol, and to provide for

public access and confidentiality as appropriate, in

1

OJ [ ].

2

OJ L 49, 19.2.2004, p. 1.

SOU 2004:62

Bilaga 3

317

accordance with Article 19(3) of Directive 2003/87/EC and

Article 6(1) of Decision 280/2004/EC.

(2)

Each Member State and the Community will establish a

national registry, in accordance with Article 6 of Decision

280/2004/EC. These national registries will be operated and

maintained by a registry administrator, to be appointed by

the Member States and, in the case of the Community

registry, the Commission. The Commission will establish

the Community independent transaction log, which will be

operated and maintained by the Central Administrator,

appointed by the Commission pursuant to Article 20 of

Directive 2003/87/EC.

(3)

Article 6 of Decision 280/2004/EC requires Member States

and the Community to apply the functional and technical

specifications of the data exchange standards for registry

systems under the Kyoto Protocol, elaborated by the

Secretariat to the United Nations Framework Convention

on Climate Change, for the operation of the national

registries and the Community independent transaction log.

(4)

An allowance will be an electronic unit clearly identifiable

as an allowance by means of an allowance identifier

indicating that it may be used by an operator to satisfy its

compliance obligations under the Community scheme and

it is capable of being held, transferred and acquired by any

person who holds an account within the registries system.

(5)

The public has access to information relating to the

environment held within the registries system subject to

restrictions provided for in Directive 2003/4/EC of 28

January 2003 on public access to environmental

information.

(6)

The measures provided for in this Regulation are in

accordance with the opinion of the Committee referred to

in Article 23(1) of Directive 2003/87/EC and Article 9(2)

of Decision 280/2004/EC.

HAS ADOPTED THIS REGULATION:

Bilaga 3

SOU 2004:62

318

Article 1

Objective - the registries system

1.

The objective of this Regulation is to ensure a standardised

and secured registries system consisting of registries, in the

form of standardised electronic databases containing

common data elements, and the Community independent

transaction log, to track the issue, holding, transfer,

acquisition, surrender, cancellation and replacement of

allowances, to ensure that there are no transactions

incompatible with obligations resulting from the Kyoto

Protocol, and to provide for public access and

confidentiality as appropriate.

2.

This Regulation sets out the functional and technical

specifications, and operational and maintenance

requirements, required of each registry and the Community

independent transaction log for the purpose of ensuring

efficient communication within the registries system and

ensuring the integrity of the Community scheme.

Article 2

Definitions

Unless otherwise provided in this Regulation, defined terms set out

in Article 3 of Directive 2003/87/EC shall have the same meaning

in this Regulation. For the purposes of this Regulation, the

following definitions shall apply:

(a)

“2005-2007 period” means the period from 1 January 2005

to 31 December 2007 as referred to in Article 11(1) of

Directive 2003/87/EC;

(b)

“2008-2012 period and subsequent five-year periods” means

the period from 1 January 2008 to 31 December 2012 plus

consecutive five-year periods as referred to in Article 11(2)

of Directive 2003/87/EC;

(c)

“assigned amount unit” (AAU) means a unit issued

pursuant to Article 7(3) of Decision 280/2004/EC;

SOU 2004:62

Bilaga 3

319

(d)

“account holder” means a person who holds an operator

holding account or a person holding account in the

registries system;

(e)

“Annex B Party” means a Party listed in Annex B to the

Kyoto Protocol;

(f)

“assigned amount” means the amount of greenhouse gas

emissions in tonnes of carbon dioxide equivalent calculated

in accordance with the emission levels determined pursuant

to Article 7 of Decision 280/2004/EC;

(g)

“CDM registry” means the clean development mechanism

registry established, operated and maintained by the

executive board of the clean development mechanism;

(h)

“Central Administrator” means the person designated by

the Commission pursuant to Article 20 of Directive

2003/87/EC to operate and maintain the Community

independent transaction log;

(i)

“Community independent transaction log” means the

independent transaction log established, operated and

maintained pursuant to Article 11 of this Regulation and

Article 20 of Directive 2003/87/EC;

(j)

“commitment period reserve" means the minimum number

of Kyoto units as calculated and required to be held in a

registry pursuant to Decision 18/CP.7 of the Conference

of the Parties to the United Framework Convention on

Climate Change;

(k)

“Community scheme” means the scheme for greenhouse

gas emission allowance trading within the Community

established by Directive 2003/87/EC;

(l)

“competent authority” means the authority designated by a

Member State pursuant to Article 18 of Directive

2003/87/EC, or, for the Community’s national registry, the

Commission;

(m) “discrepancy” means an irregularity found by the

Community independent transaction log or UNFCCC

independent transaction log whereby the proposed process

does not conform to the rules specified under Directive

2003/87/EC and this Regulation;

Bilaga 3

SOU 2004:62

320

(n)

“force majeure allowance” means a force majeure allowance

issued pursuant to Article 29 of Directive 2003/87/EC;

(o) “inconsistency” means an irregularity found by the

Community independent transaction log or UNFCCC

independent transaction log whereby the information

regarding allowances or Kyoto units provided by a registry

as part of the periodic reconciliation process differs from

the information contained in either independent

transaction log;

(p)

“Kyoto unit” means an AAU, RMU, ERU or CER;

(q)

“process” means any one of the processes referred to in

Article 14;

(r)

“registry” means a national registry established, operated

and maintained pursuant to Article 6 of Decision

280/2004/EC;

(s)

“registry administrator” means the competent authority or

person, designated by the Member State, that operates and

maintains the registry in accordance with the requirements

of this Regulation;

(t)

“removal unit” (RMU) means a unit issued pursuant to

Article 3 of the Kyoto Protocol;

(u) “third country registry” means a national registry

established, operated and maintained by a country listed in

Annex B to the Kyoto Protocol which has ratified the

Kyoto Protocol and is not a Member State;

(v) “transaction” means the issue, transfer, acquisition,

surrender, cancellation and replacement of allowances and

the issue, transfer, acquisition, cancellation and retirement

of ERUs, CERs, AAUs and RMUs and carry-over of

ERUs, CERs and AAUs;

(w) “UNFCCC independent transaction log” means the

independent transaction log established, operated and

maintained by the Secretariat of the United Nations

Framework Convention on Climate Change;

(x)

“verifier” means a competent, independent, accredited

verification body with responsibility for performing and

SOU 2004:62

Bilaga 3

321

reporting on the verification process, in accordance with

the detailed requirements established by the Member State

pursuant to Annex V of Directive 2003/87/EC;

(y)

“year” means a calendar year (defined according to

Greenwich Mean Time).

Article 3

Communication and data exchange standards

1.

All communications in the registries system shall be made

in accordance with the provisions of this Regulation.

2.

The Commission shall ensure that a communication link

between the Community independent transaction log and

the UNFCCC independent transaction log is established

promptly after the UNFCCC independent transaction log

has been established.

3.

From 1 January 2005 until the communication link between

the Community independent transaction log and the

UNFCCC independent transaction log is established, all

processes concerning allowances and accounts shall be

completed through the exchange of data via the

Community independent transaction log. After such a link

is established, all processes concerning allowances, accounts

and Kyoto units shall be completed through the exchange

of data via the UNFCCC independent transaction log and

thereon to the Community independent transaction log.

Article 4

Registries

1.

Each Member State and the Community shall establish a

registry in the form of a standardised electronic database by

30 September 2004. Each registry shall:

(a) incorporate the hardware and software set out in

Annex I;

(b) be accessible via the internet; and

Bilaga 3

SOU 2004:62

322

(c) conform to the functional and technical specifications

required by this Regulation.

2.

The Central Administrator shall establish a communication

link between a registry and the Community independent

transaction log after the testing procedures as set out in

Annex XI and the initialisation procedures as set out in

Annex XII have been completed successfully.

3.

From 1 January 2005, each registry shall be operated and

maintained in accordance with the provisions of this

Regulation.

4.

A Member State or the Community may establish, operate

and maintain their registry in a consolidated system

together with one or more other Member States or the

Community, provided that its registry remains distinct.

Article 5

Competent authority and registry administrator

1.

Each Member State shall designate a registry administrator

to operate and maintain its registry in accordance with the

provisions of this Regulation.

2.

Each Member State shall notify the Commission of the

identity, address and contact details of the registry

administrator for its registry by 1 September 2004, and any

subsequent changes shall be promptly notified to the

Commission.

3.

The Member States and the Community shall retain

ultimate responsibility and authority for the operation and

maintenance of their registries.

4.

Each Member State, competent authority and registry

administrator shall respect the confidentiality of all

information, including the holdings of all accounts and all

transactions made, contained within those registries for

whose operation and maintenance they are responsible.

Each Member State, competent authority and registry

administrator shall not use any such information without

the prior consent of the relevant account holder for any

SOU 2004:62

Bilaga 3

323

other purpose except to make available reports as set out in

Annex XIV and to operate and maintain those registries in

accordance with the provisions of this Regulation. Each

competent authority and registry administrator shall not

perform any process concerning allowances, accounts or

Kyoto units for any purpose except those necessary to

carry out their functions as competent authority or registry

administrator.

Article 6

Accounts and tables

1.

Each registry shall contain the following accounts:

(a) at least one national holding account;

(b) one operator holding account for each installation in

accordance with Article 7; and

(c) at least one person holding account for each person

pursuant to Article 8.

2.

Each registry shall contain the following accounts for the

period referred to in Article 11(1) of Directive

2003/87/EC:

(a) one national retirement account; and

(b) one national cancellation account.

3.

Each registry shall contain the following accounts for each

period referred to in Article 11(2) of Directive

2003/87/EC:

(a) one national retirement account; and

(b) the cancellation accounts required pursuant to

Decision 19/CP.7 and Decision -/CP.9 [Modalities

and procedures for afforestation and reforestation

project activities under the clean development

mechanism in the first commitment period of the

Kyoto Protocol] of the Conference of the Parties to

the UNFCCC.

4.

Each registry shall contain the following tables:

Bilaga 3

SOU 2004:62

324

(a) one verified emissions table;

(b) one surrendered allowances table; and

(c) one compliance status table.

5.

The Community independent transaction log shall contain

the following tables for each period referred to in Article

11(1) and (2) of Directive 2003/87/EC:

(a) one national allocation plan table for each Member

State; and

(b) one project conversion table.

6.

The accounts and tables in each registry and the

Community independent transaction log shall contain the

information set out in Annex II.

Article 7

Operator holding accounts

1.

Within 10 days of the issue of each greenhouse gas

emissions permit, the competent authority, or the operator

where the competent authority so requires, shall provide

the registry administrator with the information set out in

Annex III.

2.

Within 10 days of the provision of the information in

paragraph 1 or the establishment of the communication

link between the registry and the Community independent

transaction log whichever is the later, the registry

administrator shall open one operator holding account for

each installation in its registry in accordance with the

account opening process as set out in Annex VII.

3.

The competent authority, or the operator where the

competent authority so requires, shall notify the registry

administrator within 10 days of any changes in the

information provided to the registry administrator

pursuant to paragraph 1. Within 10 days of such a

notification the registry administrator shall update the

operator’s details in accordance with the account

modification process as set out in Annex VII.

SOU 2004:62

Bilaga 3

325

4.

An operator holding account shall be capable of holding

allowances and, where authorised by Member State or

Community legislation, Kyoto units.

5.

The registry administrator may require operators to agree

to comply with reasonable terms and conditions addressing

the issues set out in Annex V.

6.

The competent authority shall notify the registry

administrator within 10 days of a greenhouse gas emissions

permit issued by the competent authority being revoked.

The registry administrator shall close an operator holding

account relating to a revocation in accordance with the

account closing process as set out in Annex VII on 30 June

after the end of the year in which the revocation took place

or the day after the installation’s most recent entry in the

compliance status table is greater than or equal to zero,

whichever is the later.

7.

If there is a positive balance of allowances or Kyoto units in

an operator holding account which the registry

administrator is to close in accordance with paragraph 6

then, before closing the account, the registry administrator

shall send the operator a communication requesting that

the operator specify another account within the registry

system to which such allowances or Kyoto units should be

transferred. The registry administrator shall transfer such

balance as directed by the operator. If the operator has not

responded to the registry administrator’s communication

within 60 days, the registry administrator shall transfer the

balance to the national holding account.

8.

The registry administrator shall immediately notify an

account holder of the opening, modification or closure of

its operator holding account.

Article 8

Person holding accounts

1.

Any person applying to open a person holding account

shall provide the registry administrator with the

information reasonably required by it for the purposes of

Bilaga 3

SOU 2004:62

326

carrying out its functions under this Regulation, which

shall include the information set out in Annex IV.

2.

Within 10 days of an application in accordance with

paragraph 1 or the establishment of the communication

link between the registry and the Community independent

transaction log, whichever is the later, the registry

administrator shall open a person holding account in its

registry in accordance with the account opening process as

set out in Annex VII.

3.

The person shall notify the registry administrator within 10

days of any changes in the information provided to the

registry administrator pursuant to paragraph 1. Within 10

days of such a notification the registry administrator shall

update the person’s details in accordance with the account

modification process as set out in Annex VII.

4.

A person holding account shall be capable of holding

allowances and, where authorised by Member State or

Community legislation, Kyoto units.

5.

The registry administrator shall not establish more than 99

person holding accounts in any one person’s name in its

registry.

6.

The registry administrator may require persons applying to

open a person holding account to agree to comply with

reasonable terms and conditions addressing the issues set

out in Annex V.

7.

If a person holding account has a zero balance and a period

of 12 months has passed with no transaction having been

recorded in respect of that person holding account, the

registry administrator shall notify the account holder that

the person holding account will be closed within 30 days

unless the registry administrator receives within that period

a request from the account holder that the person holding

account be maintained. If the registry administrator does

not receive any such request from the account holder, it

may close the account in accordance with the account

closure process as set out in Annex VII.

SOU 2004:62

Bilaga 3

327

8.

The registry administrator shall immediately notify an

account holder of the opening, modification or closure of

its person holding account.

Article 9

Account identification codes and alphanumeric identifiers

Prior to opening each account within its registry in accordance

with the account opening process as set out in Annex VII, the

registry administrator shall assign to each account a unique account

identification code comprising the elements set out in Annex VI

and the alphanumeric identifier specified by the operator and

person account holders as part of the information given under

Annexes III and IV respectively.

Article 10

Blocking of accounts

1.

If, on 1 April of each year starting in 2006, an installation’s

annual verified emissions for the preceding year have not

been entered into the verified emissions table in accordance

with the verified emissions entry process as set out in

Annex VII, the registry administrator shall block the

transfer of any allowances out of the operator holding

account for that installation.

2.

If, on 1 May of each year starting in 2006, following the

calculation in Article 22(3) or Article 22(4), an

installation’s entry for the preceding year of the compliance

status table is less than zero, the registry administrator shall

block the transfer of any allowances out of the operator

holding account for that installation.

3.

When the installation’s annual verified emissions for the

preceding year have been entered into the verified

emissions table and an installation's entry for the preceding

year of the compliance status table is equal to or greater

than zero, the registry administrator shall unblock the

account.

Bilaga 3

SOU 2004:62

328

4.

The registry administrator shall immediately notify an

account holder and the competent authority of the

blocking and unblocking of an operator holding account.

5.

Paragraph 1 and paragraph 2 shall not apply to the

surrender of allowances.

Article 11

The Community independent transaction log

1.

The Commission shall establish the Community

independent transaction log in the form of a standardised

electronic database by 30 September 2004. The Community

independent transaction log shall:

(a) incorporate the hardware and software set out in

Annex I;

(b) be accessible via the internet; and

(c) conform to the functional and technical specifications

required by this Regulation.

2.

The Central Administrator designated pursuant to Article

20 of Directive 2003/87/EC shall operate and maintain the

Community independent transaction log in accordance

with the provisions of this Regulation.

Article 12

Community independent transaction log’s automated checks

1.

The Central Administrator shall ensure that the

Community independent transaction log conducts the

automated checks set out in Annex VII and Annex VIII for

all processes concerning allowances, accounts and Kyoto

units to ensure that there are no discrepancies.

2.

If the automated checks referred to in paragraph 1 identify

a discrepancy in a process, the Central Administrator shall

immediately inform the registry administrator or

administrators concerned by giving an automated response

detailing the exact nature of the discrepancy using the

SOU 2004:62

Bilaga 3

329

response codes as set out in Annexes VII and VIII. The

registry administrator of the initiating registry shall

terminate the process and inform the Community

independent transaction log. In addition, the registry

administrator or administrators concerned shall

immediately inform the relevant account holders that the

process has been terminated. If the registry administrator

of the initiating registry fails to terminate the process, the

Central Administrator shall not confirm the process in

question and shall ensure that the Community independent

transaction log does not allow any further process under

Annex VII and Annex VIII concerning any of the

allowances, accounts or Kyoto units which are the subject

of the earlier discrepancy to proceed.

3.

The Central Administrator shall ensure that the

Community independent transaction log periodically

initiates the data reconciliation process as set out in Annex

IX in order to ensure that there are no inconsistencies

between allowance, account and Kyoto unit information

contained in the registry and the allowance, account and

Kyoto unit information contained in the Community

independent transaction log. To enable this data

reconciliation process, the Community independent

transaction log shall record all transactions concerning

Kyoto units. If an inconsistency is identified during the

data reconciliation process, the Central Administrator shall

immediately inform the registry administrator or

administrators concerned. If the inconsistency is not

resolved, the Central Administrator shall ensure that the

Community independent transaction log does not allow

any further process under Annex VII and Annex VIII

concerning any of the allowances, accounts or Kyoto units

which are the subject of the earlier inconsistency to

proceed.

Bilaga 3

SOU 2004:62

330

Article 13

UNFCCC independent transaction log’s automated checks

1.

If the UNFCCC independent transaction log, following an

automated check, informs a registry administrator or

administrators concerned of a discrepancy in a process, the

registry administrator of the initiating registry shall

terminate the process and inform the UNFCCC

independent transaction log. In addition, the registry

administrator or administrators concerned shall

immediately inform the relevant account holders that the

process has been terminated.

2.

If the UNFCCC independent transaction log has identified

a discrepancy or inconsistency, the Central Administrator

shall ensure that the Community independent transaction

log does not allow any further process under Annex VII

and Annex VIII concerning any of the Kyoto units which

are the subject of the earlier discrepancy or inconsistency,

and which is not subject to the UNFCCC independent

transaction log’s automated checks, to proceed.

Article 14

Processes

1.

Each registry shall be capable of carrying out the types of

processes concerning allowances, accounts or Kyoto units

as set out in Annex VII, Annex VIII and Annex IX.

2.

The information which is required to carry out each type of

process is set out in Annex X. Each process shall follow the

format and complete sequence for the message and

notification exchanges for that type of process as set out in

Annex VII, Annex VIII and Annex IX.

3.

The registry administrator shall assign to each process a

unique serial identification code in accordance with the

requirements set out in Annex VI.

4.

Each registry shall be capable of carrying out the types of

processes concerning Kyoto units, shall input the

SOU 2004:62

Bilaga 3

331

information required to carry out each type of process, and

shall follow the format and complete sequence for the

message and notification exchanges for that type of process

as set out in the functional and technical specifications for

data exchange standards for registry systems under the

Kyoto Protocol, elaborated by the Secretariat to the

UNFCCC.

5.

Before carrying out any process the registry administrator

shall ensure that appropriate automated checks are

conducted including those set out in Annex VII, in order to

identify missing information or discrepancies and thereby

terminate processes in advance of automated checks being

conducted by the Community independent transaction log

or UNFCCC independent transaction log.

6.

Prior to the communication link between the Community

independent transaction log and the UNFCCC

independent transaction log being established, all processes

under Annex VII and Annex VIII, except the external

transfer process, shall be considered final when the

Community independent transaction log informs the

initiating registry that it has not found any discrepancies in

the proposal sent by the initiating registry and the initiating

registry has sent confirmation to the Community

independent transaction log that it has updated its records

in accordance with its proposal. After the communication

link between the Community independent transaction log

and the UNFCCC independent transaction log has been

established, all processes under Annex VII and Annex VIII,

except the external transfer process, shall be considered

final when both independent transaction logs inform the

initiating registry that they have not found any

discrepancies in the proposal sent by the initiating registry

and the initiating registry has sent confirmation to both

independent transaction logs that it has updated its records

in accordance with its proposal.

7.

Prior to the communication link between the Community

independent transaction log and the UNFCCC

independent transaction log being established, the external

transfer process shall be considered final when the

Bilaga 3

SOU 2004:62

332

Community independent transaction log informs the

acquiring registry that it has not found any discrepancies in

the proposal sent by the initiating registry and the

acquiring registry has sent confirmation to the Community

independent transaction log that it has updated its records

in accordance with the initiating registry’s proposal. After

the communication link between the Community

independent transaction log and the UNFCCC

independent transaction log has been established, the

external transfer process shall be considered final when

both independent transaction logs inform the acquiring

registry that they have not found any discrepancies in the

proposal sent by the initiating registry and the acquiring

registry has sent confirmation to both independent

transaction logs that it has updated its records in

accordance with the initiating registry’s proposal.

Article 15

Allocation and issue of allowances for the 2005-2007 period

1.

By 1 October 2004, each Member State shall notify to the

Commission its national allocation plan table established

pursuant to the decision taken under Article 11 of

Directive 2003/87/EC. If the national allocation plan table

corresponds to the national allocation plan which was not

rejected under Article 9(3) of Directive 2003/87/EC, the

Commission shall instruct the Central Administrator to

enter the national allocation plan table into the Community

independent transaction log in accordance with the

initialisation procedures as set out in Annex XII.

2.

A Member State shall notify each correction to its national

allocation plan together with each corresponding change in

its national allocation plan table to the Commission. If the

Commission does not reject this correction in accordance

with the procedure in Article 9(3) of Directive

2003/87/EC, the Commission shall instruct the Central

Administrator to enter the corresponding change into the

national allocation plan table held in the Community

SOU 2004:62

Bilaga 3

333

independent transaction log in accordance with the

initialisation procedures as set out in Annex XII.

3.

After the national allocation plan table is entered into the

Community independent transaction log and by 28

February 2005, the registry administrator shall issue the

total quantity of allowances as set out in the national

allocation plan table into the national holding account.

When issuing such allowances the registry administrator

shall assign a unique serial identification code to each

allowance as set out in Annex VI.

4.

By 28 February 2005 and in each year thereafter for the

2005-2007 period, the registry administrator shall transfer

the proportion of the total quantity of allowances issued

under paragraph 3 allocated to each installation, as set out

in the section of the national allocation plan table

designated for that installation for that year, from the

national holding account to the relevant operator holding

account.

5.

If instructed to do so by the competent authority, the

registry administrator shall transfer a proportion of the

total quantity of allowances remaining in the national

holding account to the operator holding account of a new

entrant.

6.

If instructed to do so by the competent authority, the

registry administrator shall issue the number of force

majeure allowances authorised by the Commission for an

installation for a year within the 2005-7 period pursuant to

Article 29 of Directive 2003/87/EC into the national

holding account. When issuing force majeure allowances

the registry administrator shall assign a unique serial

identification code to each such force majeure allowance as

set out in Annex VI. The registry administrator shall enter

the number of issued force majeure allowances into the

section of the surrendered allowance table designated for

that installation for that year.

7.

Allowances and force majeure allowances for the 2005-2007

period shall be issued in accordance with the allowance

Bilaga 3

SOU 2004:62

334

issue (2005-2007) process and force majeure allowance

issue process as set out in Annex VIII.

Article 16

Allocation and issue of allowances for the 2008-2012 period and each

subsequent five year period

1.

By 1 January 2007 and by 1 January 12 months before the

start of each subsequent five year period, each Member

State shall notify to the Commission its national allocation

plan table established pursuant to the decision taken under

Article 11 of Directive 2003/87/EC. If the national

allocation plan table corresponds to the national allocation

plan which was not rejected under Article 9(3) of Directive

2003/87/EC, the Commission shall enter the national

allocation plan table into the Community independent

transaction log in accordance with the initialisation

procedures as set out in Annex XII.

2.

A Member State shall notify each correction to its national

allocation plan together with each corresponding change in

its national allocation plan table to the Commission. If the

Commission does not reject this correction in accordance

with the procedure in Article 9(3) of Directive

2003/87/EC, the Commission shall instruct the Central

Administrator to enter the corresponding change into the

national allocation plan table held in the Community

independent transaction log in accordance with the

initialisation procedures as set out in Annex XII.

3.

After the national allocation plan table is entered into the

Community independent transaction log and by 28

February of the first year of the 2008-2012 period and of

the first year of each subsequent five-year period, the

registry administrator shall issue the total quantity of

allowances as set out in the national allocation plan table

into the national holding account by converting an equal

quantity of AAUs held in the national holding account into

allowances. This conversion shall take place through adding

the allowance identifier to the unique serial identification

code of each such AAU as set out in Annex VI.

SOU 2004:62

Bilaga 3

335

4.

By 28 February 2008 and in each year thereafter, the

registry administrator shall transfer the proportion of the

total quantity of allowances issued under paragraph 3 for

each installation, as set out in the section of the national

allocation plan table designated for that installation for that

year, from the national holding account to the relevant

operator holding account.

5.

If instructed to do so by the competent authority, the

registry administrator shall transfer a proportion of the

total quantity of allowances remaining in the national

holding account to the operator holding account of a new

entrant.

6.

The issue of allowances for the 2008-2012 period and each

subsequent five-year period shall be made in accordance

with the allowance issue (2008-2012 onwards) process as

set out in Annex VIII.

Article 17

Conversion of CERs into allowances for use in the Community

scheme in the 2005-2007 period

1.

During the 2005-2007 period, on being instructed to do so

by the competent authority, the registry administrator

shall:

(a) cancel the CERs specified by the operator in its

registry who initiated the request for conversion by

transferring those CERs from the operator holding

account of the operator who initiated the request for

conversion to the national cancellation account for the

2008-2012 period; and

(b) issue an equal number of allowances into the operator

holding account of the operator who initiated the

request for conversion, assigning a unique serial

identification code to each allowance as set out in

Annex VI;

in accordance with the allowance conversion (2005-2007)

process as set out in Annex VIII.

Bilaga 3

SOU 2004:62

336

2.

The Community independent transaction log shall record

the unique serial identification code of each CER converted

into an allowance in the project conversion table.

Article 18

Conversion of CERs and ERUs into allowances for use in the

Community scheme for the 2008-2012 period and each subsequent

five year period

1.

During the 2008-2012 period and each subsequent five year

period, on being instructed to do so by the Competent

Authority, the registry administrator shall:

(a) transfer the CERs or ERUs specified by the operator

in its registry who initiated the request for conversion

from the operator holding account of the operator

who initiated the request for conversion to the

national holding account;

(b) convert an equal quantity of AAUs held in the national

holding account into allowances by adding the

allowance identifier to the unique serial identification

code of each such AAU as set out in Annex VI; and

(c) transfer those allowances from the national holding

account to the operator holding account of the

operator who initiated the request for conversion;

in accordance with the allowance conversion (2008-2012

onwards) process as set out in Annex VIII.

2.

The Community independent transaction log shall record

the unique serial identification number of each CER and

ERU converted into an allowance in the project conversion

table.

Article 19

Transfers of allowances and Kyoto units by account holders

1.

The registry administrator shall, in accordance with and

subject to the provisions of this Regulation, carry out any

transfer within its registry requested by an account holder

SOU 2004:62

Bilaga 3

337

in accordance with the internal transfer process as set out in

Annex VIII and carry out any transfer between registries

requested by an account holder in accordance with the

external transfer process as set out in the functional and

technical specifications for data exchange standards for

registry systems under the Kyoto Protocol, elaborated by

the Secretariat to the UNFCCC.

2.

Allowances may only be transferred from a holding account

in a Member State registry to a holding account in a third

country registry or CDM Registry, or acquired from a

holding account in a third country registry or CDM

Registry by a holding account in a Member State registry

in accordance with a mutual recognition agreement

pursuant to Article 25 of Directive 2003/87/EC.

Article 20

Eligibility and the commitment period reserve

1.

If, at any time, a Member State does not meet the eligibility

requirements of Decision 16/CP.7, Decision 17/CP.7 or

Decision 18/CP.7 of the Conference of the Parties to the

UNFCCC it shall instruct the registry administrator not to

initiate those transactions requiring such eligibility.

2.

When a Member State is approaching its commitment

period reserve, recorded in accordance with Decision

18/CP.7 of the Conference of the Parties to the UNFCCC

as 90 per cent of the Member State’s assigned amount or

100 per cent times five of its most recently reviewed

inventory, whichever is lowest, the Commission shall

notify the Member State.

Article 21

Verified emissions of an installation

1.

Upon the verification as satisfactory, in accordance with

the detailed requirements established by the Member State

pursuant to Annex V of Directive 2003/87/EC, of an

operator’s report on the emissions from an installation

Bilaga 3

SOU 2004:62

338

during a previous year, the verifier shall enter the annual

verified emissions for an installation for that year into the

section of the verified emissions table designated for that

installation for that year in accordance with the verified

emissions entry process as set out under Annex VII.

2.

The competent authority may instruct the registry

administrator to correct the annual verified emissions for

an installation for a specific year, to ensure compliance with

the detailed requirements established by the Member State

pursuant to Annex V of Directive 2003/87/EC, by entering

the corrected annual verified emissions for an installation

for that year into the section of the verified emissions table

designated for that installation for that year in accordance

with the verified emissions entry process as set out under

Annex VII.

Article 22

Surrender, reconciliation and cancellation of allowances

1.

An operator shall surrender allowances by requesting the

registry administrator to transfer a specified number of

allowances for a specified year from its operator holding

account into the national holding account of that registry,

in accordance with the allowance surrender process as set

out under Annex VIII. The registry administrator shall

enter the number of surrendered allowances into the

section of the surrendered allowance table designated for

that installation for that year.

2.

The issue of force majeure allowances to the operator of an

installation in accordance with Article 15(6) shall

constitute the surrender of those force majeure allowances.

3.

For the years 2005, 2006 and 2007, upon an entry being

made into the section of the surrendered allowance table or

verified emissions table designated for an installation, the

registry administrator shall calculate, for that installation

and for each year, the sum of all allowances surrendered

from the year 2005 up to and including the current year

minus the sum of all verified emissions from the year 2005

SOU 2004:62

Bilaga 3

339

up to and including the current year. The registry

administrator shall enter the installation’s figure calculated

for each year into the section of the compliance status table

designated for that installation.

4.

For the years 2008 onwards, upon an entry being made into

the section of the surrendered allowance table or verified

emissions table designated for an installation, the registry

administrator shall calculate, for that installation and for

each year, the sum of all allowances surrendered from the

year 2008 up to and including the current year minus the

sum of all verified emissions from the year 2008 up to and

including the current year, plus a correction factor. The

correction factor shall be zero if the 2007 figure was greater

than zero, but shall be remain as the 2007 figure if the 2007

figure is less than or equal to zero. The registry

administrator shall enter the installation’s figure calculated

for each year into the section of the compliance status table

designated for that installation.

5.

On 1 May 2006 and on 1 May of each year thereafter the

registry administrator shall notify the compliance status

table to the competent authority. In addition, the registry

administrator shall notify any changes to the entries for

previous years of the compliance status table to the

competent authority.

6.

Where, on 1 May 2006 and on 1 May of each year

thereafter, no verified emissions figure has been entered

into the verified emissions table for an installation for a

previous year, the competent authority may estimate a

substitute emissions figure under Article 16(1) of Directive

2003/87/EC for the purpose of calculating a figure under

paragraphs 3 and 4 above and multiplying it by the relevant

excess emissions penalty under Article 16(3) of Directive

2003/87/EC. Any substitute emissions figure shall not be

entered into the verified emissions table.

7.

By 30 June 2006, 2007 and 2008, the registry administrator

shall cancel all surrendered allowances and force majeure

allowances held in the national holding account pursuant to

paragraphs 1 and 2 by transferring these allowances and

force majeure allowances from the national holding account

Bilaga 3

SOU 2004:62

340

to the national retirement account for the 2005-2007

period, in accordance with the allowance cancellation

(2005-2007) process as set out in Annex VIII.

8.

By 30 June 2009 and on 30 June of each year thereafter, the

registry administrator shall cancel allowances, in accordance

with the allowance cancellation (2008 onwards) process as

set out in Annex VIII, by:

(a) converting all surrendered allowances held in the

national holding account pursuant to paragraph 1 into

AAUs by removing the allowance identifier from the

unique serial identification code of each AAU as set

out in Annex VI; and

(b) transferring an equal number of Kyoto units specified

by the competent authority from the national holding

account to the national retirement account for the

relevant period.

Article 23

Cancellation and replacement of allowances

1.

On 1 May 2008, each registry administrator shall cancel and

replace allowances held in its registry in accordance with

the allowance cancellation and replacement (2005-2007)

process as set out in Annex VIII by:

(a) transferring all allowances issued for the 2005-2007

period, which have not been surrendered and cancelled

pursuant to Article 22 or otherwise cancelled pursuant

to Article 24, from their holding accounts to the

national cancellation account for the 2005-2007 period;

(b) if instructed to do so by the competent authority,

issuing a number of replacement allowances specified

by the competent authority by converting an equal

number of AAUs issued for the 2008-2012 period held

in the national holding account period into allowances

by adding the allowance identifier to the unique serial

identification code of each such AAU as set out in

Annex VI; and

SOU 2004:62

Bilaga 3

341

(c) transferring these replacement allowances from the

national holding account into the holding accounts

specified by the competent authority from which

allowances were transferred under paragraph 1(a).

2.

On 1 May in 2013 and on 1 May in the first year of each

subsequent five year period, each registry administrator

shall cancel and replace all allowances held in its registry in

accordance with the allowance cancellation and replacement

(2008-2012 onwards) process as set out in Annex VIII by:

(a) transferring all allowances issued for the preceding

five-year period, which have not been surrendered and

cancelled pursuant to Article 22 or otherwise cancelled

pursuant to Article 24, from their holding accounts to

the national holding account;

(b) converting these allowances into AAUs by removing

the allowance identifier from the unique serial

identification code of each allowance as set out in

Annex VI;

(c) issuing an equal number of replacement allowances by

converting AAUs issued for the current period held in

the national holding account into allowances by adding

the allowance identifier to the unique serial

identification code of each such AAU as set out in

Annex VI; and

(d) transferring these replacement allowances from the

national holding account into the holding accounts

from which allowances were transferred under

paragraph 2(a).

Article 24

Voluntary cancellation of allowances and Kyoto units

1.

The registry administrator shall carry out any request made

at any time by an account holder in its registry pursuant to

paragraph 2 to paragraph 5 to voluntarily cancel allowances

or Kyoto units held in any of its holding accounts.

Bilaga 3

SOU 2004:62

342

2.

During the 2005-2007 period, allowances shall be

voluntarily cancelled in accordance with the allowance

cancellation (2005-2007) process as set out in Annex VIII

by transferring the number of allowances specified by the

operator or person initiating the voluntary cancellation

request from their holding account to the national

cancellation account for the 2005-2007 period.

3.

During the 2005-2007 period, Kyoto units shall be

voluntarily cancelled in accordance with the cancellation

process as set out in the functional and technical

specifications for data exchange standards for registry

systems under the Kyoto Protocol, elaborated by the

Secretariat to the UNFCCC by transferring the number of

Kyoto units specified by the operator or person initiating

the voluntary cancellation request from their holding

account to the appropriate national cancellation account for

the 2008-2012 period.

4.

During the 2008-2012 period and subsequent five-year

periods, allowances shall be voluntarily cancelled in

accordance with the allowance cancellation (2008 onwards)

process as set out in Annex VIII by:

(a) converting the number of allowances specified by the

operator or person initiating the voluntary cancellation

request into AAUs by removing the allowance

identifier from the unique serial identification code of

each AAU as set out in Annex VI;

(b) transferring these AAUs from the holding account of

the operator or person initiating the voluntary

cancellation request to the appropriate national

cancellation account.

5.

During the 2008-2012 period and subsequent five-year

periods, Kyoto units shall be voluntarily cancelled in

accordance with the cancellation process as set out in the

functional and technical specifications for data exchange

standards for registry systems under the Kyoto Protocol,

elaborated by the Secretariat to the UNFCCC by

transferring the number of Kyoto units specified by the

operator or person initiating the voluntary cancellation

SOU 2004:62

Bilaga 3

343

request from their holding account to the appropriate

national cancellation account.

6.

Allowances or Kyoto units held in a national cancellation

account may not be transferred to any other account in the

registries system or to any account in the CDM registry or

a third country registry.

Article 25

Retirement of Kyoto units

1.

At any time, if instructed to do so by the competent

authority, the registry administrator shall transfer the

quantity and types of Kyoto units specified by the

competent authority which have not already been retired

pursuant to Article 22(8) to the appropriate national

retirement account in its registry in accordance with the

retirement process as set out in the functional and technical

specifications for data exchange standards for registry

systems under the Kyoto Protocol, elaborated by the

Secretariat to the UNFCCC.

2.

Kyoto units held in a national retirement account may not

be transferred to any other account in the registries system

or to any account in the CDM registry or a third country

registry.

Article 26

Registry systems security, authentication and access rights

1.

Each registry shall comply with the security standards set

out in Annex XIII.

2.

The Community independent transaction log shall comply

with the security standards set out in Annex XIII.

3.

From 1 January 2005 until the communication link between

the Community independent transaction log and

UNFCCC independent transaction log is established, the

identity of each registry shall be authenticated by the

Community independent transaction log using digital

Bilaga 3

SOU 2004:62

344

certificates as specified in Annex XIII. The Commission, or

an entity designated by it, shall act as the certification

authority for all digital certificates.

4.

After the communication link between the Community

independent transaction log and the UNFCCC

independent transaction log is established, the Member

States and the Community shall use the digital certificates

issued by the UNFCCC, or an entity designated by it, to

authenticate their registries and the Community

independent transaction log to the UNFCCC independent

transaction log.

5.

All users of a registry, comprising its competent authority,

its registry administrator, each account holder and verifier

shall have the access to the accounts within the registries

which they are entitled to access through a secure area of

the website for that registry. The registry administrator

shall issue each such user with a username and password to

permit the level of access to which they are entitled.

Registry administrators may apply additional security

requirements at their discretion if they are compatible with

the provisions of this Regulation.

6.

Users may only access the secure area of the registry

website by using the username and password issued to

them under paragraph 5. The registry administrator may

assume that a user who has entered a matching user name

and password is the user registered under that username

and password, until such point that the user informs the

registry administrator that the security of their password

has been compromised and requests a replacement. The

registry administrator shall promptly issue such

replacement passwords. In addition to issuing replacement

passwords, the registry administrator shall require each user

to change their password every two months at a minimum.

7.

The registry administrator shall ensure that the secure area

of the registry website is accessible to any computer using a

widely available internet browser. Communications

between the users referred to in paragraph 5 and the secure

area of the registry website shall be encrypted in accordance

with the security standards in Annex XIII.

SOU 2004:62

Bilaga 3

345

8.

The registry administrator shall take all necessary steps to

ensure that unauthorised access to the secure area of the

registry website does not occur.

9.

The registry administrator may only suspend an account

holder’s password to any accounts to which it would

otherwise have access if the account holder has, or the

registry administrator has reasonable grounds to believe the

account holder has:

(a) attempted to access accounts which it is not authorised

to access;

(b) repeatedly attempted to access an account using the

wrong user name and password; or

(c) attempted, or is attempting, to undermine the security

of the registry or the registries system.

10.

Where access to an operator holding account has been

suspended pursuant to paragraph 9 or pursuant to Article

27(2) between 28 April and 30 April in any year from 2006

onwards the registry administrator shall, if so requested by

the account holder and following submission of the

account holder's identity by means of supporting evidence,

surrender the number of allowances specified by the

account holder in accordance with the allowance surrender

process as set out in Annex VIII.

Article 27

Availability and reliability of registries and the Community

independent transaction log

1.

The Central Administrator and each registry administrator

shall:

(a) take all reasonable steps to ensure that the registry is

available for access by account holders 24 hours a day,

7 days a week, and that the communication link

between the registry and the Community independent

transaction log is maintained 24 hours a day, 7 days a

week, thereby providing backup hardware and software

Bilaga 3

SOU 2004:62

346

in the event of a breakdown in operations of the

primary hardware and software;

(b) ensure that the registry and Community independent

transaction log incorporate robust systems and

procedures for the safeguarding of all data, and the

prompt recovery of all data and operations in the event

of a disaster;

(c) keep interruptions to the operation of the registry and

Community independent transaction log to a

minimum.

2.

Subject to their obligations set out in paragraph 1, the

Central Administrator may suspend access to the

Community independent transaction log and a registry

administrator may suspend access to its registry if there is a

breach of security of the Community independent

transaction log or of a registry which threatens the integrity

of the Community independent transaction log or of a

registry or the integrity of the registries system and the

back-up facilities under paragraph 1 are similarly affected.

3.

If the registry administrator becomes aware that it is

necessary to suspend either access to accounts or other

operations of the registry, it shall give all account holders

within the registry, the Central Administrator and other

registry administrators such prior notice of the suspension

as is reasonably practicable. If the Central Administrator

becomes aware that it is necessary to suspend access to

operations of the Community independent transaction log,

it shall give all registry administrators such prior notice of

the suspension as is reasonably practicable. Such notices

shall include the likely duration of the suspension and shall

be clearly displayed on that registry’s public web site or on

the Community independent transaction log's public web

site.

4.

Each registry administrator shall establish a testing area

within which any new version or release of a registry can be

tested in accordance with the testing procedures as set out

in Annex XI so as to ensure that:

SOU 2004:62

Bilaga 3

347

(a) any testing procedures on a new version or release of a

registry are completed without reducing the availability

to account holders of the version or release of the

registry which currently has a communication link

with the Community independent transaction log or

UNFCCC independent transaction log; and

(b) any communication link between a new version or

release of a registry and the Community independent

transaction log or UNFCCC independent transaction

log is established with minimum disruption to its

account holders.

5.

The Central Administrator shall establish a testing area so

as to facilitate testing procedures referred to in paragraph

4(b).

Article 28

Change management

1.

The Central Administrator shall coordinate changes in the

functional and technical specifications of this Regulation

with registry administrators and the Secretariat to the

UNFCCC before their implementation.

2.

If, as a result of a change to the functional and technical

specifications of this Regulation, a new version or release of

a registry is required, each registry administrator shall

successfully complete the testing procedures as set out in

Annex XI before a communication link is established

between the new version or release of that registry and the

Community independent transaction log or UNFCCC

independent transaction log.

3.

Each registry administrator shall continuously monitor the

availability, reliability and efficiency of its registry in order

to ensure a level of performance which meets the

requirements of this Regulation. If, as a result of this

monitoring, a new version or release of a registry is

required, each registry administrator shall successfully

complete the testing procedures as set out in Annex XI

before a communication link is established between the

Bilaga 3

SOU 2004:62

348

new version or release of that registry and the Community

independent transaction log or UNFCCC independent

transaction log.

Article 29

Reporting

1.

Each registry administrator shall make available the reports

listed in Annex XIV at the frequencies and to the recipients

set out in Annex XIV via its registry web site. Registry

administrators shall not release additional information held

in the registry.

2.

The Central Administrator shall make available the reports

listed in Annex XIV at the frequencies and to the recipients

set out in Annex XIV via the Community independent

transaction log web site. The Central Administrator shall

not release additional information held in the Community

independent transaction log.

3.

Neither the Community independent transaction log nor

registries shall require account holders to submit price

information concerning allowances or Kyoto units.

Article 30

Records

1.

The Central Administrator and each registry administrator

shall store records concerning all processes, operators and

persons as set out in Annex III, Annex IV, Annex VII,

Annex VIII and Annex IX for 15 years or until any

questions of implementation relating to them have been

resolved, whichever is the later.

2.

Records shall be stored in accordance with the data logging

standards as set out in Annex XV.

SOU 2004:62

Bilaga 3

349

Article 31

Fees

Registry administrators may charge account holders a reasonable

fee for the establishment and maintenance of their accounts.

Registry administrators shall not differentiate any such fees on the

basis of account type or the location of an account holder within

the Community. Any such fees shall be clearly displayed on that

registry's public web site. Registry administrators shall not charge

account holders for transactions.

Article 32

Entry into force

This Regulation shall enter into force on the day following that of

its publication in the Official Journal of the European Communities.

This Regulation shall be binding in its entirety and directly

applicable in all Member States.

Done at Brussels, [date].

For

the

Commission

[…]

Member of the Commission

Bilaga 3

SOU 2004:62

350

Table of Annexes:

Annex I: Hardware and software requirements of registries

and the Community independent transaction log.............................x

Annex II: Accounts and tables to be contained in registries

and the Community independent transaction log.............................x

Annex III: Information concerning each operator holding

account to be provided to the registry administrator .......................x

Annex IV: Information concerning each person holding

account to be provided to the registry administrator .......................x

Annex V: Core terms and conditions for account holders...............x

Annex VI: Definitions of identifiers ..................................................x

Annex VII: Processes concerning accounts and verified

emissions with response codes ...........................................................x

Annex VIII: Processes concerning transactions with response

codes.....................................................................................................x

Annex IX: Reconciliation process with response codes ...................x

Annex X: XML documents and XML tags........................................x

Annex XI: Testing procedures ...........................................................x

Annex XII: Initialisation procedures .................................................x

Annex XIII: Security standards..........................................................x

Annex XIV: Reports to be made available by registry

administrators and the Central Administrator ..................................x

Annex XV: Data logging standards....................................................x

SOU 2004:62

Bilaga 3

351

Annex I

Hardware and software requirements of registries and the Community

independent transaction log

[To be completed.]

Bilaga 3

SOU 2004:62

352

Annex II

Accounts and tables to be contained in registries and the Community

independent transaction log

[To be completed.]

SOU 2004:62

Bilaga 3

353

Annex III

Information concerning each operator holding account to be provided

to the registry administrator

Information identifying the installation as listed in section 11.1 of

Annex I of Commission Decision 2004/156/EC of 29 January

2004.

The permit identification number specified by the competent

authority, comprising the elements set out in Annex VI.

The installation identification number specified by the competent

authority, comprising the elements set out in Annex VI.

The alphanumeric identifier specified by the operator, which shall

be unique within the registry.

Name, address, city, postcode, country, telephone number, fax

number and e-mail address of the primary authorised

representative of the operator holding account.

Name, address, city, postcode, country, telephone number, fax

number and e-mail address of the secondary authorised

representative of the operator holding account.

Bilaga 3

SOU 2004:62

354

Annex IV

Information concerning persons to be provided to the registry

administrator

Evidence to support the identity of the person requesting the

opening of the person holding account.

The alphanumeric identifier specified by the person, which shall be

unique within the registry.

Name, address, city, postcode, country, telephone number, fax

number and e-mail address of the primary authorised

representative of the person holding account.

Name, address, city, postcode, country, telephone number, fax

number and e-mail address of the secondary authorised

representative of the person holding account.

SOU 2004:62

Bilaga 3

355

Annex V

Core terms and conditions

Structure and effect of core terms and conditions

The relationship between account holders and registry

administrators.

The account holder’s obligations

The account holder’s obligations with respect to security, its

username and password, and access to the registry website.

The account holder’s obligation to post data on the registry

website and ensure that data posted is accurate.

The account holder’s obligation to comply with the terms of use of

the registry website.

The registry administrator’s obligations

The registry administrator’s obligation to carry out account

holder’s instructions.

The registry administrator’s obligation to log the account holder’s

details.

The registry administrator’s obligation to open, modify or close

the account in accordance with the provisions of the Regulation.

Process procedures

The process finalisation and confirmation provisions.

Payment

The terms and conditions regarding any registry fees for

establishing and maintaining accounts.

Operation of the registry website

Bilaga 3

SOU 2004:62

356

Provisions regarding the right of the registry administrator to make

changes to the registry website.

Conditions of use of the registry website.

Warranties and indemnities

Accuracy of information.

Authority to initiate processes.

Modification of these core terms to reflect changes to this

Regulation or changes to domestic legislation

Security and response to security breaches

Dispute resolution

Provisions relating to disputes between account holders.

Liability

The limit of liability for the registry administrator.

The limit of liability for the account holder.

Third party rights

Agency, notices and governing law

SOU 2004:62

Bilaga 3

357

Annex VI-Annex XV

[To be completed.]

Bilaga 4

359

Är utsläppsrätter finansiella

instrument?

Utlåtande avgivet av justitierådet Johan Munck, 2003-09-17

Sammanfattning

FlexMex2-utredningen har bett mig att anlägga synpunkter på

frågan om de planerade utsläppsrätterna för växthusgaser är att be-

trakta som finansiella instrument.

Svaret på frågan är av flera skäl inte alldeles självklart. För att en

rättighet skall anses som ett finansiellt instrument skall den vara

”avsedd för handel på värdepappersmarknaden”. Med hänsyn till

det ställningstagande som nyligen har gjorts beträffande elcertifi-

kat, vilka har en liknande konstruktion, är det emellertid min upp-

fattning att man måste kunna betrakta utsläppsrätterna som finan-

siella instrument när de släpps ut på marknaden. Den omständig-

heten att förstahandsupplåtelse från staten av en utsläppsrätt kan

ske endast till den som har tillstånd av behörig myndighet till ut-

släpp av växthusgaser hindrar sålunda inte att utsläppsrätterna be-

traktas som finansiella instrument.

En förutsättning för att utsläppsrätterna skall betraktas som

finansiella instrument är dock enligt min mening att systemet för

överlåtelser och reglerna i övrigt medger att dessa rättigheter

−

efter förstahandsupplåtelsen till tillståndshavarna

− kan bli föremål

för fri omsättning, så att åtminstone i princip envar kan förvärva en

utsläppsrätt som en finansiell placering. Om ett särskilt konto-

system etableras för utsläppsrätter måste detta vidare, på samma

sätt som det kontosystem som gäller för elcertifikaten, innehålla

grundläggande bestämmelser till skydd för innehavare och förvär-

vare från bl.a. sakrättslig synpunkt. Brister det i någon av dessa för-

utsättningar, kan utsläppsrätterna knappast anses som finansiella

instrument.

Om man vill att reglerna om finansiella instrument skall bli

tillämpliga, bör det i tydlighetens intresse också uttryckligen ut-

Bilaga 4

SOU 2004:62

360

talas vid systemets introduktion att utsläppsrätterna är avsedda för

handel på värdepappersmarknaden.

Om utsläppsrätterna skall betraktas som finansiella instrument,

innebär detta att en ganska omfattande offentligrättslig reglering av

handeln blir tillämplig. Av störst praktisk betydelse är att sådan

handel med instrumenten som inte sker genom direktkontakt

mellan parterna i princip endast får hanteras av värdepappers-

institut som har tillstånd av Finansinspektionen och står under

inspektionens tillsyn.

Bakgrund

Vid Klimatkonventionens tredje partsmöte i Japan 1997 tillkom det

s.k. Kyotoprotokollet som undertecknades av 84 länder, däribland

Sverige och som innebär ett åtagande från industriländernas sida

om minskning av utsläpp av växthusgaser. I Kyotoprotokollet ingår

vissa s.k. flexibla mekanismer, bland dem handel med utsläppsrätter

som avses innebära överlåtelser av utsläppsutrymme utan att över-

låtelsen knyts till något visst konkret projekt.

Med anledning av Kyotoprotokollet har regeringen tillkallat en

parlamentarisk delegation, Delegationen för ett system och regel-

verk för Kyotoprotokollets flexibla mekanismer (FlexMex2-utred-

ningen), som har till uppdrag att utarbeta ett förslag till ett svenskt

system och ett regelverk för de flexibla mekanismerna, däribland

handel med utsläppsrätter.

Europeiska Unionens råd har antagit ett direktiv om ett system

för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen

som bygger på Kyotoprotokollet och som kan komma att etableras

innan protokollet trätt i kraft. Formellt beslut om direktivet kom-

mer efter språklig granskning att tas i september 2003. Enligt arti-

kel 10 i förslaget till direktiv skall medlemsstaterna under perioden

2005

−2007 utdela minst 95 procent av utsläppsrätterna gratis till

verksamhetsutövare som omfattas av direktivet och vars anläggning

har ett erforderligt tillstånd för utsläpp av växthusgaser (under

denna period skall handel med utsläppsrätter endast avse kol-

dioxid). För perioden 2008

−2012 skall minst 90 procent av

utsläppsrätterna tilldelas gratis.

FlexMex2-utredningen har bett mig anlägga synpunkter på

frågan om de planerade utsläppsrätterna för växthusgaser enligt

svensk rätt blir att anse som finansiella instrument.

SOU 2004:62

Bilaga 4

361

Begreppet finansiellt instrument

Den grundläggande definitionen av begreppet finansiellt instru-

ment finns i 1 kap. 1 § lagen (1991:980) om handel med finansiella

instrument. Det anges där att finansiellt instrument i lagen betyder

”fondpapper och annan rättighet eller förpliktelse avsedd för han-

del på värdepappersmarknaden”. Med fondpapper avses i sin tur

”aktie och obligation samt sådana andra delägarrätter eller ford-

ringsrätter som är utgivna för allmän omsättning, andel i värde-

pappersfond och aktieägares rätt gentemot den som för hans

räkning förvarar aktiebrev i ett utländskt bolag (depåbevis)”.

Huruvida en rättighet är ett finansiellt instrument eller ej har

inte någon egentlig betydelse för rättighetens civilrättsliga status.

De nu aktuella utsläppsrätterna medför från administrativ och civil-

rättslig synpunkt de rättigheter och förpliktelser som följer av den

kommande regleringen och allmänna rättsprinciper helt oberoende

av om de betraktas som finansiella instrument. Handel med ut-

släppsrätter kan också förekomma vare sig de anses vara finansiella

instrument eller ej.

Om en rättighet är ett finansiellt instrument, innebär emellertid

detta att en ganska omfattande offentligrättslig reglering av han-

deln blir tillämplig. Förutom den nyssnämnda lagen (1991:980) om

handel med finansiella instrument blir således bl.a. lagen (1991:981)

om värdepappersrörelse, lagen (1992:543) om börs- och clearing-

verksamhet och insiderstrafflagen (2000:1086) tillämpliga. Av

störst praktisk betydelse är att handel med instrumenten enligt

lagen om värdepappersrörelse i princip endast får hanteras av

värdepappersinstitut som har tillstånd av Finansinspektionen och

står under inspektionens tillsyn. Även skatterättsligt har begreppet

viss betydelse. Om en rättighet är ett finansiellt instrument kan

detta också ha betydelse för tillämpningen av olika placeringsregler,

t.ex. för fondbolag.

Begreppet finansiellt instrument, som ursprungligen hämtats

från den anglosaxiska terminologin, förekommer i flera utländska

rättssystem. Även om begreppet i stort torde tilläggas ungefär

samma mening i olika länder, visar erfarenheten att definitionerna

och den praktiska tillämpningen kan skilja sig något, och termen

har i utländska rättssystem inte alltid någon direkt juridisk betydel-

se. Till detta kommer att begreppet i internationell redovisnings-

Bilaga 4

SOU 2004:62

362

terminologi ofta används i en annan mening än den kapitalmark-

nadsrättsliga

1

.

I investeringstjänstedirektivet (93/22/EEG), som reglerar vissa

grundläggande villkor för värdepappershandel, används inte termen

finansiella instrument utan termen ”överlåtbara värdepapper”, med

vilken man i direktivet menar ”sådana värdepapper som normalt

omsätts på kapitalmarknaden”, dvs. ungefär detsamma som finan-

siellt instrument i den betydelse det har enligt svensk lagstiftning.

De typer av överlåtbara värdepapper som omfattas av direktivet

anges genom en uppräkning. I direktivet förekommer inte någon

uttrycklig motsvarighet till det svenska kravet på att instrumen-

tet skall vara avsett för handel på värdepappersmarknaden (jfr.

Beckman m.fl., Lagarna på värdepappersområdet, s. 101).

Närmare om definitionen av finansiellt instrument

Som nyss konstaterades innebär definitionen av begreppet finan-

siellt instrument i 1 kap. 1 § lagen om handel med finansiella

instrument att begreppet omfattar

− förutom fondpapper − ”annan

rättighet eller förpliktelse avsedd för handel på värdepappersmark-

naden”. Lagstiftaren har avsiktligt avstått från en mera specificerad

definition. I prop. 1990/91:142, s. 91, uttalades bl.a. följande:

Det är inte möjligt att skapa lagregler som uttömmande definierar även

framtida nyskapelser på detta område. Som framhölls

− − − bör

reglerna på värdepappersmarknaden utformas så att de skapar utrym-

me och legala ramar för nytillkommande former av värdepappers-

handel. För allmänhetens förtroende för värdepappersmarknaden är

det väsentligt att nya instrument inte på ett otillbörligt sätt äventyrar

kapitalinsatser och att instrumenten är tekniskt fullgoda. Med hänsyn

till värdepappersmarknadens betydelse för samhällsekonomins funk-

tion bör det allmänna ha möjlighet att påverka utformningen av nya

finansiella instrument. Därmed skulle förutsättningar för trygghet och

likformighet i handeln med sådana instrument jämfört med handeln

med traditionella fondpapper kunna skapas.

Av lagens definition framgår till en början att ett finansiellt instru-

ment måste vara en rättighet eller en förpliktelse. Saker eller andra

konkreta tillgångar kan inte vara finansiella instrument. Energi- och

1

I internationella redovisningsrekommendationer synes inte avseende fästas vid om instru-

mentet är avsett för handel eller ej. Så t.ex. lär en s.k. personaloption, som definitionsmässigt

inte är något finansiellt instrument enligt svensk lagstiftning, vara att betrakta som ett sådant

instrument vid tillämpningen av vissa internationella redovisningsrekommendationer.

SOU 2004:62

Bilaga 4

363

råvarutillgångar noteras ofta löpande på olika marknadsplatser men

är inte finansiella instrument (däremot kan naturligtvis optioner

eller terminskontrakt avseende sådana tillgångar vara sådana instru-

ment).

Alldeles klart är att rättigheten eller förpliktelsen inte behöver ta

sig uttryck i en fysisk handling. I själva verket manifesterar sig det

helt övervägande antalet finansiella instrument endast i form av

registreringar enligt lagen (1998:1479) om kontoföring av finan-

siella instrument.

Rättigheten eller förpliktelsen skall vara avsedd för handel. Med

handel avses enligt den nyssnämnda propositionen allmän omsätt-

ning. Om rättigheten inte får förvärvas utan tillstånd eller god-

kännande i någon form kan den knappast anses vara föremål för

allmän omsättning och synes inte heller kunna betraktas som finan-

siellt instrument. Ett exempel som ges i propositionen avser kom-

manditbolagsandelar, som ibland är föremål för viss handel men

som inte får förvärvas utan samtycke av övriga delägare och som

därför inte kan vara finansiellt instrument (åtminstone om inte del-

ägarna träffat avtal om att avstå från kravet på samtycke). Ett annat

exempel kan vara tillstånd att sända lokalradio, som enligt radio-

och TV-lagen (1996:844) får överlåtas och som har ett ekonomiskt

värde och viss marknad. Tillståndet får emellertid inte förvärvas av

envar utan överlåtelsen måste godkännas av myndighet, och ett

sådant tillstånd kan redan av detta skäl inte vara ett finansiellt

instrument.

Även om uttalandena i propositionen inte är alldeles klara synes

det vidare krävas att instrumenten är standardiserade på det sättet

att ett antal utbytbara instrument samtidigt kan vara föremål för

handel. Terminskontrakt på statsskuldsväxlar där parterna bestämt

kontraktsbeloppen efter förhandling och dessa således kan variera

från det ena kontraktet till det andra kan visserligen överlåtas och

vara föremål för handel men anses enligt lagmotiven inte vara

finansiella instrument, även om kontrakten är standardiserade i alla

andra avseenden än beträffande kontraktsbeloppet.

Med att instrumentet skall vara avsett för handel menas att det

har tillkommit och konstruerats med beräkning på allmän omsätt-

ning. Handel behöver inte vara den enda avsikten

− det mest

typiska finansiella instrumentet, nämligen aktier, syftar ju inte en-

bart till att bilda underlag för handel. För att ett instrument skall

vara avsett för allmän omsättning anses det böra vara konstruerat

på ett sådant sätt att det enkelt och smidigt kan överlåtas på värde-

Bilaga 4

SOU 2004:62

364

pappersmarknaden. Instrumentet bör således för varje behörig

innehavare medföra en självständig, av föregående innehavares för-

hållande oberoende rätt att göra papperet gällande. Ett exempel är

ett löpande skuldebrev medan å andra sidan enkla skuldebrev inte

kan anses vara avsedda för allmän omsättning på exempelvis en

börs.

Slutligen krävs att det skall vara fråga om handel på värde-

pappersmarknaden, ett begrepp vars innebörd kan diskuteras. Enligt

den definition som finns i 1 § insiderstrafflagen

− tidigare 2 § första

stycket 1 insiderlagen (1990:1342)

− är handel på värdepappers-

marknaden handel på börs eller annan organiserad marknadsplats

eller genom någon som yrkesmässigt bedriver sådan verksamhet

som avses i 1 kap. 3 § första stycket lagen (1991:981) om värde-

pappersrörelse. Det är typiskt

− men inte alldeles nödvändigt − för

sådan handel att den sker mellan parter som inte är kända för var-

andra, dvs. säljaren vet normalt inte vem köparen är och vice versa

2

.

Affärer som sker direkt mellan parter som är kända för varandra

och som föregås av mer eller mindre omfattande förhandlingar och

upprättande av skriftliga avtal anses således inte ha skett på värde-

pappersmarknaden i lagens mening. Detta gäller även om ett värde-

pappersinstitut medverkat genom att ombesörja registrering av

förvärvet (se t.ex. Beckman m.fl., a.a., s. 418 f).

Insiderstrafflagens definition gäller visserligen formellt endast

inom nämnda lags område men anses vägledande också utanför

detta. Det har sålunda i prop. 1994/95:130 (s. 21 f) uttryckligen

förutsatts att denna definition skall vara vägledande även vid

tillämpningen av lagen om handel med finansiella instrument (jfr.

också prop. 1990/91:142, s. 86).

I kravet på att det skall vara fråga om handel på värdepappers-

marknaden får också anses ligga att instrumentet i fråga skall vara

ett värdepapper. Uttrycket värdepapper används visserligen i skatte-

lagstiftningen men det finns inte någon legaldefinition av uttrycket

och det förekommer något delade meningar i den juridiska litte-

raturen om vad det innebär. Undén använder ett mycket vidsträckt

värdepappersbegrepp enligt vilket alla papper, löpande eller icke

löpande, benämns värdepapper, så snart besittningen av papperet på

ett eller annat sätt representerar en rättighet (Svensk sakrätt I,

2

Gränsfall kan naturligtvis tänkas förekomma. I rättsfallet NJA 1994, s. 404, påstod sig

köparen kunna räkna ut vem säljaren var bl.a. på grund av aktiepostens storlek. Detta hind-

rade inte att affären, som förmedlats av ett värdepappersinstitut, ansågs ha ägt rum på värde-

pappersmarknaden.

SOU 2004:62

Bilaga 4

365

3 uppl., s. 23 ff). Med denna definition inbegrips också vissa enkla

skuldebrev. De flesta andra författare, såsom Nial och Hult, kräver

något mera, såsom att handlingen skall vara ett s.k. presentations-

eller legitimationspapper och karakteriseras av att den enligt pappe-

ret förpliktade inte får fullgöra sin prestation till någon annan än

den som kan förete papperet. I denna mening använder Nial be-

greppet i sin avhandling Om aktiebrev och andra aktierättsliga

dokument (s. 3 ff). Det systematiska värdet av denna definition har

visserligen ifrågasatts, men att ett papper med den nämnda egen-

skapen kan betecknas som ett värdepapper synes överlag accepte-

rat, se bl.a. Rodhe, K., Obligationsrätt, 1956, s. 148, och Hult,

Lärobok i värdepappersrätt, 1957, s. 21 ff.

3

När det i äldre litteratur

talas om besittning eller företeende av papper måste därmed nu-

mera jämställas registrering, under förutsättning att registreringen

enligt lag får samma rättsverkningar som innehav av ett löpande

papper, vilket är fallet enligt lagen (1998:1479) om kontoföring av

finansiella instrument.

Det torde inte vara alldeles klart i vilken mening lagen om handel

med finansiella instrument använder uttrycket värdepapper. Kravet

på att instrumentet skall vara avsett för handel på värdepappers-

marknaden kan därför i vissa fall lämna utrymme för tvekan om ett

instrument omfattas av legaldefinitionen av finansiella instrument,

jfr. prop. 1994/95:130, s. 21 f. Exempel på sådana instrument er-

bjuder vissa slags swappar, repor och skräddarsydda derivatinstru-

ment. Den avräkningsregel som ges i 5 kap. 1 § har därför gjorts

tillämplig inte bara på handel med finansiella instrument utan också

på handel med andra liknande rättigheter och åtaganden. Tillägget

”andra liknande rättigheter eller åtaganden” har gjorts för att klar-

göra att även sådana instrument som exempelvis swappar omfattas

av lagregleringen om avtal om avräkning, även om de inte skulle

vara finansiella instrument (jfr. Beckman m.fl., a.a., s. 101).

Elcertifikat

Det ligger nära till hands att göra en jämförelse med de uttalanden

som nyligen gjorts i frågan huruvida elcertifikat är att anse som

finansiella instrument.

3

För en diskussion av terminologin som i vissa hänseenden är något subtil och här kan förbi-

gås, se särskilt Hult, Lärobok i värdepappersrätt, s. 17 ff.

Bilaga 4

SOU 2004:62

366

Enligt lagen (2003:113) om elcertifikat är ett elcertifikat ett av

staten utfärdat bevis om att en megawattimme förnybar el har pro-

ducerats med iakttagande av bestämmelserna i lagen. Sådana certi-

fikat tilldelas innehavare av vissa godkända produktionsanlägg-

ningar för el. En elanvändare har kvotplikt, dvs. skyldighet att den

1 april varje år inneha elcertifikat i förhållande till sin förbrukning

av el under det föregående kalenderåret, varvid dessa certifikat an-

nulleras. Kvotplikten hanteras normalt av elleverantören, men den

elkund som vill sköta sin kvotplikt själv kan från och med

år 2004 göra det efter särskild anmälan. Den som hanterar kvot-

plikten skall betala en kvotpliktsavgift till staten om han inte för-

fogar över ett tillräckligt antal elcertifikat, och certifikaten repre-

senterar därmed ett värde.

Certifikaten skall kontoföras i ett elcertifikatsregister, där bl.a.

överlåtelser skall registreras. Lagen (1998:1479) om kontoföring av

finansiella instrument skall inte tillämpas på kontoföringen av el-

certifikat, men i lagen om elcertifikat har införts regler som i de

flesta avseenden motsvarar dem som finns i lagen (1998:1479) om

kontoföring av finansiella instrument. Elcertifikatsregistret skall

bestå av certifikatkonton, som skall läggas upp för certifikatberätti-

gade producenter och för dem som hanterar kvotplikt, men efter

skriftlig ansökan kan kontoföringsmyndigheten lägga upp ett cer-

tifikatkonto även för annan. Detta måste innebära att vem som

helst kan förvärva elcertifikat.

Frågan om elcertifikat är att anse som finansiella instrument dis-

kuterades särskilt i förarbetena till lagen, där föredragande stats-

rådet i prop. 2002/03:40 anförde bl.a. följande.

Som framhållits ovan är en viktig egenskap hos ett elcertifikat att den

som hanterar kvotplikten, och ser till att certifikatet annulleras, undgår

skyldigheten att betala en kvotpliktsavgift. Sett utifrån dennes situa-

tion bör elcertifikaten därför anses vara bärare av en rättighet gente-

mot staten; genom annulleringen av certifikat fullgör den som hanterar

kvotplikten sin kvotplikt och blir därigenom befriad från skyldigheten

att betala den kvotpliktsavgift som annars skulle bli följden. På mot-

svarande sätt kan elcertifikaten i sådana fall också anses vara bärare av

en förpliktelse för staten. Sett utifrån situationen för certifikatberätti-

gade producenter och innehavare som inte hanterar kvotplikten kom-

mer elcertifikaten endast att utgöra tillgångar vilkas värde bestäms av

det gällande marknadspriset.

− − − Att en producent, eller en inne-

havare som inte hanterar kvotplikten, inte kan göra ovan nämnda rät-

tighet gällande gentemot staten kan inte ha avgörande betydelse för

om certifikaten skall anses vara bärare av en rättighet eller inte. Mot

bakgrund av det nu sagda talar övervägande skäl för att anse att elcer-

SOU 2004:62

Bilaga 4

367

tifikaten är bärare av en rättighet. Eftersom det är certifikatet i sig som

är bärare av rättigheten bör detta vara fallet oavsett i vilken innehavares

hand det befinner sig.

Beträffande frågan om certifikaten utgör finansiella instrument kan

konstateras att certifikaten dels är bärare av en rättighet, dels är av-

sedda att fritt omsättas på en marknad.

Med hänsyn till vad som nu har sagts och till den föreslagna kon-

struktionen bör elcertifikat vara att bedöma som finansiella instru-

ment.

Är en utsläppsrätt ett finansiellt instrument?

Med utsläppsrätt avses enligt det av rådet antagna direktivet en rätt

att släppa ut ett ton koldioxidekvivalenter under en fastställd

period. Sådana rätter har betydelse för den som får tillstånd av be-

hörig myndighet till utsläpp av växthusgaser från en anläggning. Ett

sådant tillstånd skall nämligen förenas med en skyldighet att över-

lämna utsläppsrätter motsvarande de sammanlagda utsläppen från

anläggningen under varje kalenderår. Dessa utsläppsrätter annulle-

ras vid ett sådant överlämnande. Utsläppsrätterna skall vara giltiga

endast under den fastställda perioden och annulleras efter utgången

av denna period även om de inte överlämnats. Vid kontroll kan be-

stämmas att innehavaren av en viss anläggning inte får överlåta fler

utsläppsrätter förrän en rapport från den berörda verksamhets-

utövaren kontrollerats och befunnits vara tillfredsställande.

Överlämnar en verksamhetsutövare inte senast den 30 april till-

räckligt många utsläppsrätter för att täcka utsläppen under det

föregående året skall han åläggas att betala en avgift för de över-

skridande utsläppen.

I fråga om utsläppsrätterna står det således utan vidare klart att

de är avsedda för handel; det är huvudorsaken till deras introdu-

cerande. De kommer också att ha en standardiserad form på det

sättet att varje utsläppsrätt har samma värde. Det förefaller vidare

stå klart att avsikten är att de på samma sätt som elcertifikaten skall

kunna förvärvas av envar och således inte endast av sådana verk-

samhetsutövare som har tillstånd till utsläpp av växthusgaser.

Om man alltså utgår från att utsläppsrätterna skall kunna över-

låtas fritt till envar och alltså bli föremål för allmän omsättning,

kvarstår spörsmålet om det kan anses att denna omsättning äger

rum på värdepappersmarknaden. Det är som framgår av det förut

anförda två frågor som väcker tvekan i detta avseende.

Bilaga 4

SOU 2004:62

368

Den ena av dessa frågor är om en utsläppsrätt är ett värdepapper.

Vad som på denna punkt skiljer en utsläppsrätt från flertalet kon-

ventionella värdepapper är att den rätt gentemot staten som en ut-

släppsrätt kan sägas representera kan göras gällande bara av den

som har tillstånd till utsläpp från en anläggning. För andra har en

utsläppsrätt bara det värde som består i att den kan överlåtas vidare.

Man kan emellertid säga att en principiellt likartad situation

ibland föreligger även när det är fråga om rättigheter som otvivel-

aktigt utgör värdepapper. Exempel erbjuder en delrätt till en aktie.

Den som innehar en sådan kan överlåta den vidare eller förvärva de

ytterligare delrätter som behövs för att han skall få rätt till en aktie,

men gör han inte det är delrätten i hans hand värdelös.

Vidare är att märka att förhållandet är detsamma i fråga om ett

elcertifikat. Den rätt gentemot staten som ett sådant certifikat

innefattar kan sålunda göras gällande endast av den som hanterar

kvotplikten. När elcertifikaten förklarades utgöra värdepapper var

det visserligen fråga om vad som brukar benämnas ”lagstiftning

med motivuttalanden”. Anledning saknas emellertid att anta annat

än att dessa motivuttalanden kommer att respekteras i tillämp-

ningen. Och det ställningstagande som i denna del gjordes i fråga

om elcertifikaten i prop. 2002/03:40 kan inte sägas vara felaktigt,

även om det finns ett visst utrymme för diskussion. Det kan ju

hävdas att det krav som på senare tid har brukat ställas på en hand-

ling för att den skall få kallas värdepapper

− att den enligt papperet

förpliktade inte får fullgöra sin prestation till någon annan än den

som kan förete papperet

− är uppfyllt. Även om det är svårt att

översätta denna formel till systemet med utsläppsrätter, får väl den

mot utsläppsrätten svarande förpliktelsen för staten sägas gå ut på

att man från statens sida tolererar utsläpp i enlighet med utsläpps-

rätten utan att ställa krav på avgift. Denna ”förpliktelse” fullgörs

från statens sida endast till den som överlämnar utsläppsrätten och

som har tillstånd till utsläpp. Överlämnas inte utsläppsrätten under

den fastställda tiden fryser den inne.

Den andra frågan är om man har tänkt sig att handeln skall ske

under förmedling av professionella värdepappersaktörer såsom vär-

depappersinstitut och börser. Som redan angetts skall nämligen ut-

trycket värdepappersmarknaden enligt förarbetena till lagen om

handel med finansiella instrument anses syfta på handel över börs

eller annan organiserad marknadsplats eller genom värdepappers-

institut som åtminstone typiskt sett har den karaktären att säljare

och köpare är okända för varandra. Huruvida avsikten är att han-

SOU 2004:62

Bilaga 4

369

deln med utsläppsrätter skall ha dessa former framgår inte alldeles

klart

− det verkar snarast som om man är inställd på att överlämna

den frågan till marknaden själv. Om man menar att utsläppsrätterna

skall kunna förvärvas som finansiella placeringar inte bara av sådana

aktörer som har omedelbar nytta av rätterna

− dvs. företag med till-

stånd till utsläpp av växthusgaser

− utan också av andra, ligger det

nära till hands att utgå från att värdepappersinstitut förutsätts med-

verka, men alldeles nödvändigt är ju inte detta.

När det gäller elcertifikaten förefaller det emellertid inte som om

man har resonerat på det sätt som har varit brukligt vid tidigare

tolkning av lagen om handel med finansiella instrument. Det sägs

inte i prop. 2002/03:40 att emittenten-staten ger ut elcertifikaten

med syfte att de skall handlas på börs eller annan organiserad mark-

nadsplats eller genom värdepappersinstitut, vilket skulle vara en

förutsättning för certifikatens karaktär av finansiella instrument

om man utgår från den vedertagna definitionen. Visserligen konsta-

teras det att certifikaten är avsedda att fritt omsättas på en marknad

men det sägs inte alls någonting om att de skulle vara avsedda att

bli föremål för handel på en marknad av den organiserade värde-

pappersmarknadens speciella karaktär, för vilken det är beteck-

nande att säljare och köpare normalt inte träder i direktförbindelse

och inte heller annars är kända av varandra. Tanken i prop.

2002/03:40 synes snarare vara att eftersom elcertifikaten är avsedda

att kunna fritt omsättas på en marknad så kan de också tänkas bli

föremål för handel på den organiserade värdepappersmarknaden.

Detta sätt att resonera stämmer inte helt överens med en strikt

tolkning av lagtext och motiv, där avsikten med instrumentens ut-

givande är en av de avgörande faktorerna och särskild vikt lagts vid

att värdepappersmarknadens särskilda karaktär motiverar ett speci-

ellt skydds- och kontrollbehov

4

. Att fastställa en sådan avsikt när

det gäller konventionella finansiella instrument erbjuder sällan

några svårigheter, eftersom instrumenten i allmänhet utges under

direkt förmedling av värdepappersinstitut eller motsvarande. I detta

fall

− när instrumenten utges av staten och ursprungligen har funk-

tion av ett administrativt, låt vara överlåtbart tillstånd

− skulle man

däremot ha väntat sig en mera uttrycklig avsiktsförklaring från

emittentens sida.

4

Det förtjänar nämnas att Elcertifikatutredningen, vars betänkande ligger till grund för

prop. 2002/03:40 hade uppfattningen att elcertifikaten, i vart fall i systemets inledning, inte

kunde bedömas som finansiella instrument.

Bilaga 4

SOU 2004:62

370

Även om således de uttalanden som i prop. 2002/03:40 gjorts

angående elcertifikatens egenskap av finansiella instrument inte är

alldeles invändningsfria och dessa uttalanden inte heller återspeglas

i någon lagtext, saknas det som redan nämnts anledning anta annat

än att dessa motivuttalanden kommer att respekteras i tillämp-

ningen.

Med utgångspunkt i det ställningstagande som gjorts beträffande

elcertifikaten får således utsläppsrätterna från de nu senast anförda

synpunkterna anses vara finansiella instrument. Även i övrigt har

detta ställningstagande betydelse, eftersom det rimligen bör finnas

någon relevant skillnad mellan certifikaten och utsläppsrätterna för

att de förra men inte de senare skulle betraktas som finansiella

instrument.

Såvitt jag kan förstå finns det inte någon sådan skillnad. Det är

visserligen att märka att förstahandsupplåtelsen av en utsläppsrätt

kan ske endast till den som har ett särskilt tillstånd. Något sådant

tillstånd fordras inte för förstahandsupplåtelsen av ett elcertifikat,

men inte heller dessa tilldelas envar utan endast innehavare av vissa

godkända produktionsanläggningar för el. Även beträffande andra

finansiella instrument som aktier kan det förhålla sig så att första-

handsupplåtelsen riktas endast till en begränsad krets. Inte heller

den omständigheten att utsläppsrätterna är tidsbegränsade kan

innebära en relevant skillnad

− detta är fallet med många finansiella

instrument, exempelvis flertalet derivatinstrument.

Slutligen kan det kanske hävdas att det måste vara ännu mer

osäkert beträffande utsläppsrätterna än i fråga om elcertifikaten om

någon handel av betydelse på den organiserade värdepappersmark-

naden verkligen kommer att äga rum. Att märka är emellertid att

värdepappersmarknaden sedan länge har kännetecknats av en stän-

dig tillströmning av nya instrument. En del introduktioner har inte

alls lyckats eftersom marknaden visat sig sakna intresse av pro-

dukten i fråga. Detta kan inte betyda att instrumenten förlorar sin

karaktär av finansiella instrument

− det förhöll sig ju ändå så att

man hoppades att instrumenten skulle bli föremål handel på värde-

pappersmarknaden när de gavs ut.

På grund av det anförda är det min uppfattning att man måste

kunna betrakta utsläppsrätterna som finansiella instrument när de

släpps ut på marknaden. En förutsättning för detta är som redan

sagts att systemet för överlåtelser och reglerna i övrigt medger att

de kan bli föremål för fri omsättning, så att åtminstone i princip

envar kan förvärva en utsläppsrätt som en finansiell placering. Att

SOU 2004:62

Bilaga 4

371

förstahandsupplåtelsen av en utsläppsrätt kan ske endast till den

som har ett särskilt tillstånd utgör emellertid som nämnts inte

någon komplikation.

Om man vill att utsläppsrätterna skall vara finansiella instru-

ment, bör det enligt min mening vid systemets introduktion i tyd-

lighetens intresse klargöras att avsikten är att instrumenten skall

anses ha denna karaktär och således är avsedda att bli föremål för

handel endast på den organiserade värdepappersmarknaden (i den

mån handeln inte sker genom direktkontakt mellan parterna).

Detta synes inte nödvändigtvis behöva ske genom en lagbestäm-

melse, utan man torde kunna följa den låt vara inte helt invänd-

ningsfria modellen från elcertifikaten och nöja sig med ett motiv-

uttalande, som dock helst bör vara mera klargörande än det utta-

lande som gjordes beträffande elcertifikaten särskilt på det sättet

att det klargörs hur staten som emittent av utsläppsrätterna anser

att handeln skall ske.

Om det däremot i anslutning till de kommande EU-reglerna

eller de regler som kan komma att meddelas av den svenske lag-

stiftaren skulle uttalas att utsläppsrätterna inte lämpar sig för han-

del på den organiserade värdepappersmarknaden eller att en sådan

handel inte är avsedd, torde instrumenten inte bli att betrakta som

finansiella instrument.

Av betydelse för utsläppsrätternas status är också konstruktio-

nen av ett eventuellt kontosystem, en fråga till vilken jag strax åter-

kommer.

Konsekvenser av att utsläppsrätterna är att betrakta som

finansiella instrument

Som redan sagts blir särskild offentligrättslig reglering tillämplig på

utsläppsrätterna i och med att de är att betrakta som finansiella in-

strument. Dessutom blir de underkastade en viss självreglering som

gäller mellan marknadens aktörer.

Det kan inte komma i fråga att i detta sammanhang lämna en

närmare redogörelse för denna omfattande reglering. Ett stort antal

författningar blir visserligen formellt tillämpliga men kommer att

sakna praktisk betydelse. I det följande nämns emellertid några be-

stämmelser som kan tänkas få sådan betydelse.

Bilaga 4

SOU 2004:62

372

Enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse (1 kap. 3 §) får

endast företag med tillstånd enligt lagen (värdepappersinstitut)

bedriva

1. handel med finansiella instrument för annans räkning i eget

namn,

2. förmedling av kontakt mellan köpare och säljare av finansiella

instrument eller i annat fall medverkan vid transaktioner avse-

ende sådana instrument,

3. handel med finansiella instrument för egen räkning,

4. förvaltning av någon annans finansiella instrument,

5. garantigivning eller annan medverkan vid emissioner av fond-

papper eller erbjudanden om köp eller försäljning av finansiella

instrument som är riktade till en öppen krets.

Ett värdepappersinstituts verksamhet står under tillsyn av Finans-

inspektionen.

Det förtjänar anmärkas att om utsläppsrätterna inte skulle be-

traktas som finansiella instrument, så skulle värdepappersbolagen

− dvs. de värdepappersinstitut som inte är banker − inte kunna om-

besörja handeln i dessa former utan tillstånd av Finansinspektionen

till sidoverksamhet (1 kap. 4 §).

Lagen om värdepappersrörelse hindrar inte ett företag som inne-

har eller vill köpa finansiella instrument från att genomföra sådana

transaktioner genom direktkontakt med motpart. Detta kommer

självfallet att gälla även i fråga om utsläppsrätterna.

Om utsläppsrätter anses vara finansiella instrument kommer det

också att bli möjligt att handla med sådana rätter på en börs eller

marknadsplats. Enligt 1 kap. 1 § lagen (1992:543) om börs- och

clearingverksamhet kan företag som driver verksamhet i syfte att

åstadkomma regelbunden handel med finansiella instrument få

auktorisation som börs eller marknadsplats. Vid en börs får enligt

4 kap. 1 § första stycket notering av och handel med alla slags

finansiella instrument ske. Detsamma gäller i fråga om auktoriserad

marknadsplats enligt 7 kap. 2 §. Auktorisation som börs eller mark-

nadsplats är frivillig, och det finns inget hinder mot att utsläpps-

rätterna blir föremål för notering även om handeln inte sker vid

auktoriserad börs eller marknadsplats. Om clearingverksamhet

skulle behöva ske vid överlåtelser av utsläppsrätter får däremot

sådan verksamhet yrkesmässigt bedrivas endast av

− förutom

Sveriges Riksbank

− företag med tillstånd av Finansinspektionen.

SOU 2004:62

Bilaga 4

373

Av den redan nämnda lagen om handel med finansiella instrument

följer bl.a. (1 kap. 3 §) att den som vänder sig till allmänheten eller

annars en öppen krets med erbjudande om köp eller försäljning av

finansiella instrument måste upprätta prospekt. Denna bestäm-

melse kan inte rimligen bli tillämplig på staten i dess egenskap av

utdelare av utsläppsrätter men kan få tillämpning på en enskild

aktör.

Insiderstrafflagen (2000:1086) blir tillämplig på sådan handel med

utsläppsrätter som sker på börs eller någon annan organiserad

marknadsplats eller handel med eller genom värdepappersinstitut.

Det betyder bl.a. att den som har anställning, uppdrag eller annan

befattning, som normalt innebär att han eller hon får kännedom

om omständigheter som har betydelse för kursen på utsläpps-

rätterna kan dömas för insiderbrott. Även obehörigt röjande av

insiderinformation är straffbart. Även ansvar för otillbörlig kurs-

påverkan kan bli aktuellt i fråga om handel med utsläppsrätterna.

Ett sådant straffansvar inträder om den som, vid handel på värde-

pappersmarknaden, i avsikt att otillbörligt påverka priset vid allmän

omsättning av finansiella instrument, sluter avtal eller företar annan

rättshandling för skens skull eller i hemlighet förenar avyttring av

finansiella instrument med utfästelse att senare förvärva dessa till

visst lägsta pris eller med villkor som begränsar rätten till fortsatt

avyttring eller annars är avsedda att undandra instrumenten allmän

omsättning.

I lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument finns

bestämmelser som reglerar det papperslösa värdepapperssystemet i

fråga om konventionella finansiella instrument. Ingenting hindrar

att, på samma sätt som beträffande elcertifikaten, ett särskilt

kontosystem etableras för utsläppsrätter. Eftersom det inte finns

någon grundlagsreglering av frågan måste också regering och riks-

dag i så fall fritt kunna bestämma om förandet av registret och

prövningen av i samband därmed uppkommande frågor skall vara

en förvaltningsuppgift eller inte.

Läggs registreringsuppgiften på en statlig myndighet

− på samma

sätt som skett beträffande elcertifikaten där uppgiften ankommer

på Affärsverket Svenska Kraftnät

− blir det fråga om en förvalt-

ningsuppgift och därtill en förvaltningsuppgift som innefattar

myndighetsutövning i förhållande till enskilda. Så är ju också fallet

beträffande den likartade registrering av äganderätt och särskild rätt

till fastigheter som sedan gammalt sker inom det statliga inskriv-

ningsväsendet. Om däremot uppgiften läggs på ett privat rätts-

Bilaga 4

SOU 2004:62

374

subjekt som i lagen om kontoföring av finansiella instrument blir

det inte fråga om vare sig någon förvaltningsuppgift eller myndig-

hetsutövning

5

. Dessa principer rubbas inte om kontoförings-

bestämmelser skulle meddelas av EU.

Reglerna om ett eventuellt kontosystem för utsläppsrätter fristå-

ende från lagen om kontoföring av finansiella instrument måste

dock innehålla grundläggande bestämmelser till skydd för inne-

havare och förvärvare. Detta är en viktig fråga, eftersom det

knappast kan sägas att ett instrument utgör ett finansiellt instru-

ment om sådana bestämmelser saknas (instrumentet duger då ej

som objekt för handel). Givetvis är det dock inte något som hind-

rar att utsläppsrätter utfärdas i pappersform; i så fall blir allmänna

civilrättsliga regler tillämpliga vid överlåtelser, pantsättningar och

motsvarande.

Några ord bör också sägas om konsekvenserna i förhållande till

utländska rättssystem, om utsläppsrätterna enligt svensk rätt blir att

betrakta som finansiella instrument. Handel med utsläppsrätter kan

förekomma vare sig utsläppsrätterna anses vara finansiella instru-

ment eller ej. Som inledningsvis konstaterats har det inte vare sig i

Sverige eller såvitt kan bedömas heller i något annat land någon

betydelse för utsläppsrätternas civilrättsliga status eller för möjlig-

heten att överlåta en sådan rättighet mot ersättning om de klassi-

ficeras som finansiella instrument eller ej.

Som förut har sagts används termen finansiella instrument i

något skiftande betydelser i olika länders språkbruk. Vad som kan

ha betydelse är inte i första hand om utsläppsrätterna anses om-

fattade av detta begrepp

− som i andra länder inte alltid torde ha

samma betydelse för tillämpningen som i Sverige

− utan snarare om

de anses tillhöra den kategori av värdepapper för vilka bara auktori-

serade värdepappersföretag får ombesörja handel.

I investeringstjänstedirektivet (93/22/EEG) regleras som nämnts

vissa grundläggande villkor för värdepappershandel, däribland kra-

vet på företag som sysslar med sådan handel. De typer av över-

5

I 11 kap. 6 § tredje stycket regeringsformen föreskrivs att förvaltningsuppgift kan över-

lämnas till bl.a. bolag, förening, samfällighet eller stiftelse och att detta skall ske genom lag,

om förvaltningsuppgiften innefattar myndighetsutövning. Enligt min mening är det inte med

stöd av denna föreskrift som VPC och andra centrala värdepappersförvarare har tillagts upp-

gifter genom lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument. Lagstiftningen

utgår tvärtom från att kontoföringen beträffande de finansiella instrument som omfattas av

lagen inte är någon förvaltningsuppgift och därmed kan den inte heller innefatta myndig-

hetsutövning i den mening detta uttryck har enligt regeringsformen. Skulle konto- och

registerföringen inom ett viss sektor läggas på en myndighet blir det däremot i princip fråga

om en förvaltningsuppgift som innefattar myndighetsutövning.

SOU 2004:62

Bilaga 4

375

låtbara instrument som omfattas av direktivet anges genom en upp-

räkning. Denna omfattar naturligt nog inte utsläppsrätterna och

det finns inte heller något allmänt begrepp i direktivet under vilket

utsläppsrätter skulle kunna hänföras.

Om inte investeringstjänstedirektivet skulle ändras i detta sam-

manhang, kommer det direktivet alltså inte att vara tillämpligt på

utsläppsrätterna. Direktivet anger emellertid endast en miniminivå,

och det finns inget som hindrar medlemsstaterna att utvidga skyd-

det utöver denna nivå. Så har tidigare gjorts på svensk sida. Som

konstateras i prop. 1998/99:30 (del 1, s. 45) omfattar den svenska

definitionen av finansiella instrument exempelvis derivatinstrument

med råvaror som underliggande tillgång, vilka inte täcks av direk-

tivets tillämpningsområde. Dessutom omfattas ju numera elcerti-

fikaten av den svenska definitionen.

Om på svensk sida det ställningstagandet görs att utsläpps-

rätterna skall vara att betrakta som finansiella instrument

− och

därmed vara underkastade det investerarskydd och den speciella

kontroll som följer av lagstiftningen

− är det inte alls säkert att

motsvarande ställningstagande görs i andra medlemsländer. Den

praktiska betydelsen är då närmast att i Sverige endast auktorise-

rade värdepappersföretag får ombesörja den handel som inte sker

genom direktkontakt mellan parterna medan det i andra länder kan

förekomma att handeln sköts av andra företag. Detta torde emel-

lertid som nyss framgått redan i dag gälla i många andra samman-

hang, exempelvis när det gäller derivat på råvaror.

Några större komplikationer för samarbetet mellan svenska och

utländska institut eller annars för handeln synes det inte kunna

innebära om klassificeringen av utsläppsrätterna görs olika i skilda

länder. Detta gäller i synnerhet som man får anta att det under alla

förhållanden blir ett mycket begränsat antal företag som kommer

att ägna sig åt handel med dessa speciella rättigheter.