Prop. 1978/79:170

med förslag till lag om finansbolag, m. m.

' . 1978 7 : Regeringens proposition / 170

1978/79: 170

med förslag till lag om finansbolag, m. m.;

beslutad den 22 mars 1979.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upp- tagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll denna dag.

På regeringens vägnar

OLA ULLSTEN ING EMAR MUNDEBO

2 Allmänt om finansföretag och deras verksamhet

Under den senaste tjugoårsperioden har kreditgivning i allt större om- fattning kommit att ske i former som delvis är nya och delvis är vida- reutvecklingar av bankernas kreditgivning. Sådana former är factoring, leasing. kontokortskrediter, avbetalningsfinansiering, lagerfinansiering m.m. Finansiering i sådana former utövas i betydande omfattning av andra företag än banker och övriga kreditinstitut som förekommer på den organiserade kreditmarknaden. Därmed brukar förstås den marknad på vilken de kreditinstitut uppträder, som är föremål för särskild tillsyn. De företag som ägnar sig åt de nyss berörda formerna för kreditgivning och annan finansiering brukar betecknas som finans- eller finansieringsföre- tag. Deras verksamhet omfattas inte av någon särskild tillsynslagstiftning. De olika finansieringsformer som finansföretagen ägnar sig åt beskrivs närmare i finansieringsbolagskommitténs betänkande (5. 43—111). Här skall lämnas en kort beskrivning av dem.

F a e t o r i n g kännetecknas av att en säljare får kredit av factoring- företaget —— factorn — mot att detta får säkerhet i säljarens fakturaford- ringar. Säkerhet lämnas genom att säljaren förklarar sig pantförskriva sina i framtiden uppkommande fakturafordringar till factorn (faktura- belåning). Factorn kan också förvärva fordringarna (fakturaköp). Säljaren har rätt att, ofta omedelbart efter fakturering, disponera av factorn till- handahållna medel upp till viss procentuell andel av fakturavärdet. Vid fakturabelåning får han disponera 70—80% av fakturavärdet och vid fakturaköp 80—90 %. När köparen har betalat fordringen sker i båda fallen slutavräkning, då bl. a. ersättningen till factorn slutligt regleras.

Factoring är inte bara en form för finansiering. Det innefattar också reskontrahantering, likvidmottagning och annan service åt factoringkun- derna. Ofta kombineras factoring med kreditrisktäekning, som innebär att factorn från säljaren övertar risken för försummad betalning. Factorn åtar sig att betala fakturabeloppet till säljaren viss tid efter förfallo— dagen oavsett om köparen då har betalat eller inte. Reskontrahantering innebär att säljarens kundreskontra förs av factorn. Annan service i samband med factoring är t. ex. hjälp med bokföring och inkassering. Sådana servicefunktioner förekommer inte vid fakturaköp. Factorn har då själv blivit borgenär och har att i eget intresse bevaka sin rätt.

Den i Sverige vanligaste formen av factoring är fakturabelåning. Fi- nansiering genom fakturaköp förekommer framför allt i samband med export, där ett svenskt factoringföretag samverkar med ett factoringfö- retag i importlandet. Den svenske factorn köper fakturafordringarna av exportören, medan den utländske factorn påtar sig kreditrisken, dvs. åtar sig att betala till den svenske factorn vid köparens betalningsför- summelse. Den utländske factorn tar också emot och vidarebefordrar - betalning från köparna till den svenske factorn.

• Sida 11
•  Original

Prop. 1978/ 79: 170 l 1

Den svenska factoringmarknaden domineras i hög grad av bankägda. finansföretag. Dessa svarar för mer än 90 % av marknåden. Utveck- lingen av factoringverksamheten framgår av tabell i slutet av detta avsnitt.

Leasing förekommer i två delvis skilda former, finansiell leasing och operationell leasing.

Med operationell leasing brukar förstås nyttjanderättsupplåtelse av lös egendom vanligen kombinerad med ett åtagande från upplåtaren att utföra service på egendomen. Upplåtaren- är normalt verksam i den bransch där handel med sådan egendom regelmässigt förekommer. Egen- domen upplåts ofta för kortare tid och en nyttjanderättshavare avlöser ofta en annan. Operationell leasing anses till skillnad från finansiell leasing inte vara en finansieringsform. Gränsen mellan de båda formerna är emel- lertid inte helt klar.

Finansiell leasing kännetecknas av följande huvuddrag. Leasingkunden avtalar med leasingföretaget att detta skall förvärva viss bestämd egen- dom, exempelvis maskinutrustning. Leasingföretaget köper utrustningen och upplåter nyttjanderätten till denna för en längre tid, oftast för större delen av egendomens ekonomiska livslängd. Under den tiden kan kunden inte säga upp avtalet och leasingföretaget kan göra det bara om kunden brister i sina åtaganden. Leasingavgiften, som vanligen erläggs kvartalsvis i förskott. anpassas så att summan av avgifterna svarar mot egendomens köpeskilling. Leasingföretaget är vanligen ett finansföretag utan direkt anknytning med den bransch som handlar med berörda varor och åtar sig inte service på egendomen.

Leasing av bilar behandlas i prop. 1977/78: 137 om vissa yrkestrafik- frågor m. m. Där redogörs (s. 54—56) för hur sådan leasing går till och vilken omfattning den har.

Leasinginvesteringarna svarade år 1969 mot 1 % av industriinveste— ringarna i Sverige. År 1976 hade deras andel stigit till ca 4 %. Finan- siell leasing bedrivs i vårt land av ett tiotal företag, de flesta bankägda. De senare svarar för ungefär två tredjedelar av marknaden.

Leasingverksamheten som bedrivs av finansföretagen kan illustreras med följande sammanställning.

År 1977 År 1976 (milj. kr.) (milj. kr.) Leasingobjekt till anskaffningsvärde per 31 dec 2 452,1 1 810,1 Under året nyanskadade leasingobjekt 828,7 592,9 därav bilar och bussar 102,5 38,1 maskiner och övriga inventarier 726,2 554,8 Försäljningsvärde av sålda leasingobjekt 95,2 49,2 därav bilar och bussar 13,6 3,4 maskiner och övriga inventarier 81,6 45,8

Källa: Statistiska centralbyrån (SCB), statistiska meddelanden K 1978: 8.

• Sida 12
•  Original

Prop. 1978/79: 170 12

.K o 11 to k 0 r t 5 k r e dit e r är av. olika slag. De kännetecknas emel- lertid i allmänhet av att kontoinnehavaren har rätt att intill ett visst i för- väg bestämt belopp få kredit vid köp av varor hos säljare, som har anslutit sig till det kontokortssystem till vilket köparens kort är knutet.

Kontokorten kan delas upp i betalkort och kreditkort. Skulden som uppkommer vid användning av betalkort skall normalt betalas inom en begränsad tid, ofta 30 dagar. Formlig ränta utgår oftast inte, däremot faktureringsavgift. Den skuld som uppstår vid användning av kreditkort får amorteras under en längre tid. Varje amortering skapar utrymme för ny kredit.

Kontokortssystemen administreras på olika sätt. I vissa sköts finansie- ring och administration av ett företag som är fristående i förhållande till det eller de försäljningsföretag som är knutna till systemet. När ett så- dant systcm inte är knutet endast till visst försäljningsföretag utan står öppet för olika branscher och företag brukar det betecknas externt kon- tosystem. När det däremot är begränsat till visst eller vissa företag be- tecknas det legokontosystem. Det finns också kontokortssystem som ad- ministreras och finansieras av säljföretagen själva, s.- k. interna kontosy- stem.

I kontokortssystem med en från Säljföretaget fristående finansiär — oftast ett finansföretag — står denne risken för utebliven betalning. Fi- nansiären tillför fortlöpande Säljföretaget medel som med avdrag för er— sättning svarar mot summan av de vid försäljning lämnade krediterna. Köparna skall sedan betala skulden direkt till finansiären.

Finansieringsbolagskommittén anger att det finns ett 40-tal kredit- kortsystem i Sverige. Det största — köpkort — är knutet till ca 10 000 specialaffärer, varuhus, researrangörer, bilverkstäder och ca 2 000 ben- sinstationer. Antalet kreditkortsystem, särskilt legokontosystemen, har ökat kraftigt under de senaste åren. Det antas att kontokortskrediterna kommer att delvis ersätta avbetalningshandeln.

Med avbetalningsfinansiering menas att någon ut- omstående — bank, finansföretag eller annan — finansierar avbetal- ningssäljares verksamhet. Detta sker genom lån mot säkerhet i säljarens fordran enligt avbetalningskontrakt. Vid s.k. diskontering av avbetal- ningskontrakt lämnas lån för varje enskilt kontrakt. När finansieringen baseras på summan av en säljares utestående avbetalningsfordringar an- vänds termen belåning av avbetalningskontrakt. Då har säljaren en kre- diträtt hos finansiären med ett i förväg bestämt tak för krediten. Sälja- ren kan sedan inom ramen för sina avbetalningsfordringar och högst till taket utnyttja krediten.

Avbetalningsfinansiering förekommer också i den formen att finansiä— ren köper säljarens avbetalningskontrakt. Det är en i vårt land förhållan- devis ovanlig finansieringsform.

Avbetalningsfinansiering motsvara?" värdem'äss'ig't”omkring en tred- ' ' ' jedel av finansföretagens hela verksamhet. Krediter med avseende på

• Sida 13
•  Original

Prop. 1978/79: 170 ' 13

fordonsförsäljningen upptar omkring hälften av hela avbetalningsfinan— sieringen. Dcssa ombesörjs i huvudsak av lcverantörsanknutna finansfö- retag. Såväl fordonskrediterna som annan avbetalningsfinansiering kan delas upp i företagskrediter och konsumentkrediter, som -— bortsett från fordonskrediterna — upptar omkring en sjättedel resp. en tredjedel av hela avbetalningsfinansieringen. Eftersom fordonskrediterna dominerar avbetalningskrediterna är det företrädesvis de till biltillverkarna — svenska och utländska — knutna finansföretagen som särskilt har specialiserat sig på avbetalningsfinansiering.

De nu beskrivna finansieringsformerna är de värdemässigt viktigaste på den svenska marknaden. Därjämte finns ett flertal andra kreditgiv- ningsformer som finansföretagen utövar. Ett exempel är c 0 n f i r - min g, som främst förekommer i samband med internationell handel. Vid confirming betalar normalt finansföretagct leverantören kontant och drar i samband med detta en växel på mottagaren av varorna. Ett annat exempel är s. k. la g e r fin a n sie r in g. Finansföretaget till- handahåller då kunden medel i viss proportion till värdet av kundens la— ger. Efter hand som varor tas ur lagret amorteras lånen. Härutöver läm- nar finansföretagen kredit mot säkerhet bl. a. i hyreskontrakt, fritidshus och premieobligationer.

Beträffande det närmare tillvägagångssättet vid finansföretagens kre- ditgivning och deras verksamhet i övrigt hänvisas till finansieringsbo- lagskommitténs betänkande.

En del av de kreditgivningsformer som används av finansföretagen är sådana att de i och för sig skulle kunna ingå i banks verksamhet. Ban— kerna har emellertid i de fall de har tagit upp sådan verksamhet förlagt den till dotterbolag. På marknaden förekommer således f. n. dels finans- företag som helt eller delvis ägs'av bank, dels sådana som är fristående från bankerna. Vissa av de senare är dotterbolag till produktions- och för- säljningsföretag, ofta. med huvudsaklig uppgift att lämna kredit med av- seende på produkter som framställs inom den egna koncernen. Kredit- givning för sådant ändamål kan också förekomma inom de producerande företagen själva. De bankägda "finansföretagen utgör såtillvida e'tt undan— tag i fråga om tillsynen att bankinspektionen i sin tillsyn över bankerna också följer deras dotterbolag. Regeringen har nämligen i samband med att tillstånd har getts för bank att förvärva aktier i sådant bolag föreskrivit att banken skall medge inspektionen viss insyn i bolaget. De finansföretag — samtliga aktiebolag — som ägs av bankerna har i sina bolagsordningar en bestämmelse om att deras upplåning inte får överstiga 12,5 gånger det egna kapitalet. Denna bestämmelse om kapitaltäckning har kommit till och förts in i bolagsordningarna efter överenskommelse mellan bankinspek- tionen och bankerna.

Finansföretagen har jämsides'med finansiering'sverksamheten utveck— lat olika former av administrativ service åt sina kunder. Vanligt är ex— empelvis att de i samband med factoring sköter fakturering åt kundföre—

• Sida 14
•  Original

Prop. 1978/79: 170 14

tagen. Exempel på andra administrativa tjänster som utförs av finansfö- retagen är likvidmottagning för kunderna, betalningspåminnelser, res- kontraföring och olika datatekniska tjänster.

Finansföretagen och deras verksamhet har under den senaste tioårs- perioden expanderat mycket kraftigt. De har därigenom kommit att få en allt större betydelse på den svenska kreditmarknaden. Inte minst har de kommit att starkt bidra till näringslivets finansiering. Främst är det de mindre och medelstora företagen som har tillgodogjort sig deras tjänster vad gäller såväl finansiering som administrativ service. Dessa företag har ofta svårt att prestera säkerheter som kan godtas av banker- na. Det är därför fördelaktigt för dem att utnyttja factoring, leasing m.m. som inte kräver särskilda säkerheter. Det är dessutom för dem särskilt värdefullt att utnyttja finansföretagens administrativa service som bygger på rationell hantering baserad bl. a. på datateknik. De mind- re företagen kan inte själva utveckla sådana rutiner.

Den officiella statistiken över finansföretagen (statistiska centralbyrån använder beteckningen finansieringsföretag) omfattar för år 1977 71 företag. Dessas sammanlagda balansomslutning per bokslutsdagen år 1977 var 12 599 milj. kr. För år 1976 var motsvarande siffra 10 089 milj. kr.

Medel för finansföretagens verksamhet lånas upp av olika långivare som framgår av följande tabell. Största delen av upplåningen sker på den fria kreditmarknaden, även kallad specialinlåningsmarknaden. Det är en öppen marknad för kortfristig långivning. Som långivare uppträder där bl. a. stora industriföretag, stiftelser och organisationer. Långivningen är ett sätt för dessa att placera likvida överskottsmedel. Finansföretagen tar också upp lån i bank, främst i form av checkräkningskrediter. Upplåning från enskilda personer förekommer inte i nämnvärd omfattning. Finans- företagens upplåning vid utgången av åren 1976 och 1977 fördelad på olika långivare framgår av följande sammanställning.

1977 1976

(milj. kr.) (milj. kr.) Koncernskulder 717,0 LånI och låneväxlar från: Staten 85,4 5,0 Kommuner och landsting 84,5 18,4 Banker ] 431,5 2 020,1 Andra finansiella företag 521,7 616,4 Pensions- och personalstiftelser 116,3 . . Övriga svenska företag 6 610,1 4 683,1 Övriga svenska långivare 519,8 811,9 Utländska långivare 99,1 124,8 Summa lån och koncernskulder 10 185,4 8 279,7

därav mot bankgaranti 644,4 329,3 Obligations- och konverteringslån 12,5 194 1 Förlagslån 296,0 ? '

Källa: SCB, statistiska meddelanden K 1978: 8.

* Här ingår koncernskulder 1976. Förändringstalen för de olika långivarna 1977 blir därigenom osäkra.

• Sida 15
•  Original

Prop. 1978/79: 170 15

Företagens utestående krediter vid utgången av åren 1976 och 1977 — leasingverksamheten dock undantagen — var ca 7 400 resp. 9 600 milj. kr.

Som en jämförelse kan nämnas att bankaktiebolagen vid utgången av år 1977 hade en total utlåning om 104 413 milj. kr. Sparbankernas och föreningsbankernas utlåning var vid samma tidpunkt 49 460 milj. kr. resp. 10 685 milj. kr.

På grund av vissa förändringar i fråga om statistiken för år 1977 är denna inte i alla avseenden jämförbar med statistik för tidigare år. Man kan emellertid av följande sammanställning över finansföretagens ute- stående krediter få en god uppfattning om den utveckling som företa- gens kreditgivning har genomgått under den senaste tioårsperioden (samtliga siffror avser milj. kr. vid utgången av resp. år).

År Koncern- Konto- Factoring Lager- Av- Fordringar Övriga fordringar1 korts- och finansie- betalning i pantlåne- lån fordringar confirming ring rörelse 1968 15,5 82.1 155,2 . . 706,3 27,4 661,6 1969 17,4 142,4 253,6 . . 760,9 24,4 961,3 1970 4,4 132,2 287,6 .. 1 104,6 24,5 1 ]61,5 1971 4,4 153,1 255,5 .. 1 135,6 24,0 1 136,3 1972 1,8 198,9 424,9 .. 1 165,5 22,8 1 146,1 1973 1,8 225,3 552,7 .. 1 245,4 23,1 1 215,3 1974 12,3 339,5 942,2 .. 1 594,8 27,1 1 631,1 1975 47,2 464,0 992,1 . . 2 223,3 31,1 2 070,3 1976 23,2 686,7 1 276,8 . . 2 772,6 35,9 2 613,2 1977 445,4 1 206,3 1 602,1 619,3 3 189,5 36,6 2 544,3

Källa: SCB, statistiska meddelanden K 1978: 8.

Summa utestående krediter

1 648.1 2 160,0 2 714,23 2 708,9 2 960,0 3 263,6 4 547,0 5 828,0 7 408,4 9 643,5

¹ 1968—1976 endast till finansinstitut, övriga koncernfordringar ingår i de olika kreditslagen.

3 Allmän motivering 3.1 Behovet av lagstiftning om finansföretag

Kreditmarknaden i vårt land brukar indelas i den organiserade kredit— marknaden och den oorganiserade, ofta kallad den grå kreditmarkna- den. På den organiserade eller institutionella lånemarknaden verkar de kreditinstitut som är underkastade särskild lagstiftning och därigenom viss insyn och kontroll från samhällets sida. Till sådana kreditinstitut hör bl. a. bankerna, hypoteksinstituten och kreditaktiebolagen.

Utanför den institutionella kreditmarknaden går betydande kredit- strömmar i form av lån direkt mellan långivare och låntagare. Mellan olika företag och privatpersoner förekommer sålunda en omfattande kre- ditgivning utan förmedling av specialiserade kreditinstitut, t. ex. utlåning från industriföretag av likviditetsöverskott. Vidare kan nämnas den låne- verksamhet som fondkommissionärer, bankirer och andra privatpersoner yrkesmässigt bedriver. På den oorganiserade eller okontrollerade kredit-

• Sida 16
•  Original

Prop. 1978/79: 170 16

marknaden uppträder också kreditinstitut som inte är underkastade sär- skild lagstiftning eller insyn från samhällets sida. Hit räknas finans- eller finansieringsföretag av skilda slag som huvudsakligen ägnar sig åt kredit— givning och annan finansieringsverksamhet, ofta i samband med admi- nistrativ service, t. ex. fakturahantering och inkassoverksamhet åt mindre och medelstora företag. Under de senaste decennierna har i Sverige vuxit fram allt fler sådana finansföretag. De bedriver finansieringsverksamhet i delvis nya former efter utländska förebilder, t. ex. factoring, leasing och avbetalningsfinansiering. En närmare redogörelse för dessa företag och deras verksamhet har lämnats i föregående avsnitt och i betänkandet (SOU 1977: 97) Finansieringsbolag (5. 23—119).

Kreditmarknadens uppgift är i första hand att samla upp sparmcdel från hushåll, företag rn. fl. och att placera medlen där de behövs inom olika sektorer i samhället i form av krediter till företag, kommuner, pri- vatpersoner osv. Förhållandena på den svenska kreditmarknaden påver- kas bl. a. av de olika kreditpolitiska åtgärder som statsmakterna vidtar i syfte att upprätthålla balans i samhällsekonomin. Med hänsyn till de se- naste årens besvärliga ekonomiska problem både inom den svenska eko- nomin och i vårt förhållande till utlandet är det naturligt att ökad upp- märksamhet har riktats mot den oorganiserade kreditmarknaden.

I de år 1975 meddelade direktiven för finansieringsbolagskommittén framhöll dåvarande chefen för finansdepartemcntet bl. a. att finansföre- tagens verksamhet har fått sådan att och omfattning att det finns skäl att låta företagen omfattas inte bara av den kreditpolitiska kontrollen utan även av den tillsyn från det allmänna som genom bankinspektionen sker i fråga om banker och andra kreditinstitut. Kommittén borde enligt direktiven pröva huruvida allmänna kontroll- och tillsynsregler av det slag som gäller för kreditinstituten borde införas också i fråga om fi- nansbolagen.

Finansieringsbolagskommittén konstaterar i sitt betänkande att fi- nansföretagen spelar en alltmer betydelsefull roll på den svenska kredit- marknaden. Med hänsyn härtill och för att nå de mål som ställdes upp i direktiven anser kommittén att finansföretagen bör inordnas i ett re- gelsystem liknande det som gäller för övriga kreditinstitut. Kommittén föreslår att vissa av de kreditpolitiska åtgärder som behandlas i lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel skall kunna tillämpas oekså på fi- nansföretagen. Som skäl för att dessutom införa en särskild tillsynslag- stiftning för finansbolagen anför kommittén att de f. n. behandlas olika i fråga om insyn, allmän kontroll och kapitaltäckning beroende på om de är bankägda eller inte. De bankägda' finansföretagen har nämligen kom— mit att omfattas av viss tillsyn och insyn från-bankinspektionen. Kom- mittén anser att det är olämpligt att sådana skillnader finns. Detta kan nämligen leda till snedvridning av konkurrenSen mellan bankägda och icke bankägda företag. En tillsynslagstiftning' bör därför enligt'kommit—

• Sida 17
•  Original

Prop. 1978/79: 170 17

tén omfatta alla företag, oavsett ägarförhållanden. Kommittén påpekar vidare att en sådan lagstiftning skulle underlätta genomförandet av en kreditpolitisk reglering av finansföretagens verksamhet. Med hjälp av en lag om finansbolag kan sålunda kartläggas vilka företag som ägnar sig åt finansiell verksamhet vid sidan om bankerna och övriga kreditinstitut på den organiserade kreditmarknaden.

Kommittén föreslår en lag om finansieringsbolag som skall gälla företag, vars huvudsakliga verksamhet utgörs av kreditgivning och vissa andra finansieringsformer och som vid sin utlåning eller upplåning riktar sig till allmänheten. Sådana företag skall stå under bankinspektionens tillsyn. Reglerna om tillsyn är i utredningsförslaget i stort sett utformade efter mönster av lagen om kreditaktiebolag. Enligt kommitténs förslag skall finansieringsbolag vidare uppfylla vissa villkor i fråga om företagsform, eget kapital m. m. Verksamheten får drivas endast av aktiebolag, om inte särskild dispens medges, och bolagen skall iaktta kapitaltäckningskrav som motsvarar dem som gäller för bankerna.

Mot kommitténs förslag har ledamoten Regnéll reserverat sig på vissa punkter. Han avvisar i huvudsak förslaget till ändring i den kreditpoli- tiska lagstiftningen men accepterar en lagstiftning om finansieringsbola- gen för att säkerställa samhällets insyn och företagens soliditet. Detta kan dock tillgodoses genom en mindre långt gående granskning än den kommittén föreslår. Enligt Regnéll kan den föreslagna omfattningen av tillsynen leda till att finansieringsbolagcns utveckling onödigtvis hämmas och att en onödig byråkrati utvecklas.

Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller inte haft något att erinra mot att en särskild lag om finansföretag införs och att företagen ställs under viss tillsyn från samhällets sida. Bl. a. riksbanksfullmäktige, bank- inspektionen, NO, konsumentverkct, statens industriverk, KF och LO anser att finansföretagen bör omfattas av en lagstiftning av i princip samma karaktär som gäller för banker och kreditaktiebolag. Det fram- hålls vidare att det är värdefullt och följdriktigt att samhället får bättre insyn i finansföretagens verksamhet och får möjlighet att granska bl. a. deras soliditet till fördel för långivarna och kunderna. Från något håll påpekas att den föreslagna tillsynen innebär en form av auktorisation, vilket är till gagn för finansföretagen själva. Flera av de remissinstanser som är positiva till en lagstiftning om finansbolag betonar dock att det är angeläget att denna inte leder till att finansbolagens fortsatta pro- duktutveckling och verksamhet i övrigt försvåras, vilket bl.a. skulle kunna medföra nackdelar för näringslivet, särskilt de små och medel- stora företagen. Bl. a. LO framhåller att syftet med lagen självklart skall vara att tillgodose samhällets krav på insyn och kontroll men inte att försvåra en utveckling mot mer ändamålsenliga och förbättrade kredit- formcr. Svenska bankföreningen m.fl. bankorganisationer samt Finan—' sieringsföretagens förening understryker vikten av att finansbolagens ut-

• Sida 18
•  Original

Prop. 1978/79: 170 18

veckling inte onödigtvis hämmas och att tillsynen och verksamhetsregle- ringen inte görs mer omfattande än vad som är motiverat av erfarenhet. Bankinspektionen uttalar sig i samma riktning. Finansieringsföretagens förening förordar en lösning där en reglering för samtliga finansbolag inte går längre än vad som kan anses erforderligt för de icke bankägda finans- bolagen.

Några remissinstanser, bl. a. näringslivsorganisationer som Svenska handelskammarförbundet, Sveriges Industriförbund och Svenska Före- tagares Riksförbund, avvisar förslaget om en särskild lagstiftning för fi- nansbolagcn. Detta skulle leda till fördyringer för finansföretagen och inskränkningar i deras rörelsefrihet till nackdel för näringslivet. Särskilt de små och medelstora företagen kan bli lidande om finansföretagens verksamhet begränsas. I flera remissyttranden framhålls skillnaderna mellan banker och finansföretag. De senare erbjuder högre belåningsmöj- ligheter, snabbare kreditbeslut och större flexibilitet. Särskilt för nyeta- blerade företag är sådana fördelar betydande. Vidare tillhandahåller fi- nansföretagen en omfattande administrativ serviceverksamhet åt små och medelstora företag, t. ex. vid factoring. Flera remissinstanser befa- rar att lagstiftningen skulle kunna leda till onödig byråkrati.

För egen del vill jag anföra följande i fråga om behovet av en särskild lagstiftning om finansföretagen.

I vårt land har sedan länge banker och andra kreditinstitut varit un- derkastade särskild lagstiftning som reglerar deras verksamhet och ger samhället insyn i och viss kontroll över verksamheten. Syftet med lag- stiftningen är främst att skydda insättare, obligationsköpare och andra långivare som placerar medel i kreditinstituten. Det är givetvis väsent- ligt att den som i organiserade former lånar in penningmedel från all- mänheten och använder dessa för vidareutlåning har en god soliditet. Detta har man sökt trygga förutom genom tillsyn också genom att ålägga banker och andra kreditinstitut att hålla viss kapitaltäckning, dvs. visst minsta eget kapital i förhållande till sina placeringar. Banklagstift- ningen innehåller sålunda detaljerade regler om bankernas verksamhet och ger bankinspektionen förhållandevis långtgående befogenheter i fråga om tillsyn över bankerna. Liknande regler i fråga om verksamhe- ten och tillsynen gäller också för stads- och landshypoteksinstitutioner- na. I fråga om tillsyn finns motsvarande regler också för kreditaktie- bolagen, dvs. aktiebolag som inte driver bankrörelse men som har till ändamål att driva lånerörelse med medel som lånas upp på marknaden, främst genom utgivning av obligationer.

En offentlig kontroll och tillsyn finns också i fråga om annan ekono- misk verksamhet än sådan som främst består i kreditgivning. Enligt ak- tiefondslagen (1974: 931) står fondbolag, dvs. aktiebolag som har fått tillstånd att utöva aktiefondsverksamhet, under bankinspektiOnens till- syn. I fråga om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet finns

• Sida 19
•  Original

Prop. 1978/79: 170 19

också bestämmelser om bankinspektionens tillsyn över sådan verksam- het. Regeringen har genom propoSition (prop. 1978/79: 9) lämnat för— slag till fondkommissionslag och lag om Stockholms fondbörs, som när— mare än förut ansluter till banklagstiftningen och annan här nämnd lag- stiftning i fråga om tillsynen.

Den verksamhet som drivs av finansföretagen är huvudsakligen inrik- tad på kreditgivning och administrativ service. En stor del av verksam- heten är sådan att den skulle kunna förekomma inom ramen för banker- nas rörelse. Att sådan verksamhet skulle stå utanför samhällets insyn och kontroll till följd av att den drivs av dotterbolag till bank i stället för av banken själv har inte ansetts godtagbart. Regeringen har därför i samband med att den har gett bankinstitut tillstånd att förvärva aktier i finansföre- tag som villkor för tillståndet föreskrivit att bankinspektionen skall be- redas insyn i finansföretagets verksamhet. De finansföretag som helt eller delvis ägs av bank står sålunda under viss tillsyn av bankinspektionen medan övriga finansföretag står utanför liknande samhällelig insyn.

Det föreligger enligt min mening ett intresse från samhällets sida att närmare än som hittills har skett kunna följa utvecklingen av den expan- siva bransch som finansföretagen utgör. Genom dessa företag löper allt större penningströmmar. Den sammanlagda balansomslutningen för de ca 70 finansföretag som omfattas av den officiella statistiken var över 12 miljarder kr. år 1977. Upplåningcn sker huvudsakligen på den s.k. specialinlåningsmarknadcn, där industriföretag, fonder m. fl. kortfristigt kan placera likviditetsöverskott till ofta betydande belopp. Finansföre- tagens upplåning fördelad på olika långivare framgår av tabell i före- gående avsnitt. Även om finansföretagen sålunda främst erhåller sitt kapi- tal genom yrkesmässiga placerare, kan det vara värdefullt för dessa att finansföretagen står under viss kontroll och insyn från samhällets sida. Även för finansföretagens kunder, ofta små och medelstora företag, kan det vara viktigt att få den garanti för att ett finansföretag är seriöst och har god soliditet som ligger i att finansföretagen i likhet med andra kredit- institut står under offentlig tillsyn och har att uppfylla vissa krav t. ex. på kapitaltäckning. Finansföretagen har en växande betydelse för närings- livets finansiering, främst när det gäller de mindre och medelstora före- tagen. Av intresse är i detta sammanhang leasing, där finansföretaget för lång tid skall tillhandahålla leasingkunden utrustning, som kan vara helt nödvändig för driften inom kundföretaget. Det är då viktigt att leasingkunden kan vara Säker på att finansföretaget har en sådan soliditet att dess åtaganden är garanterade. Motsvarande synpunkter kan gälla också i fråga om andra finansieringsformer än leasing.

Jag har förståelse för vissa av de synpunkter som har anförts av de remissinstanser som ställer sig negativa till förslaget att införa en lag om finansbolag. Några missförhållanden i fråga om de nu verksamma fi- nansföretagen har inte framkommit eller åberopats av kommittén. Jag

• Sida 20
•  Original

Prop. 1978/79: 170 20 är också väl införstådd med att det föreligger påtagliga skillnader mel- lan bankers och finansföretags verksamhet. Finansföretagen tillhandahål- ler sålunda i stor utsträckning sina kundföretag administrativ service av olika slag, t. ex. fakturahantering, likvidmottagning och inkassering. Finansföretagen har vidareutvecklat vissa av bankernas kreditformer och skapat nya finansieringsformer. Karaktäristiskt är att finansföretagen tillgodoser finansieringsbehov genom att i högre grad än bankerna ut- nyttja kundernas tillgängliga säkerheter, t. ex. företagens fakturaford- ringar. Detta är av stort värde särskilt för de företag som inte kan ställa bankmässiga säkerheter. Enligt min mening är det angeläget att finans- företagen även i framtiden på detta sätt kan bidra till finansieringen inom näringslivet. Jag vill därför understryka att, om en lagstiftning om finans- företagens verksamhet införs, den inte får innebära en detaljreglering som kan hämma och försvåra finansföretagens utveckling. Det är ett vitalt intresse både för det svenska näringslivet och samhället i övrigt att en utveckling mot mer ändamålsenliga och förbättrade kreditformer samt mot mer rationella och kostnadsbesparande arbetsformer för näringslivet inte motverkas. Sådana synpunkter som jag nu har berört utesluter emel- lertid inte att det införs en viss insyn och kontroll från samhällets sida på liknande sätt som sedan länge gäller t. ex. i fråga om kreditaktiebolagen.

Vid en avvägning av de olika synpunkter som sålunda kan anföras i frågan anser jag liksom flertalet remissinstanser att en tillsynslagstift- ning nu bör införas i fråga om finansföretag i likhet med vad som f. n. gäller för övriga kreditinstitut. En sådan lagstiftning kan vidare vara av värde, om förslaget att låta den kreditpolitiska lagstiftningen omfatta också finansföretagen senare kommer att genomföras. Av vad jag nyss har anfört framgår att en tillsynslagstiftning enligt min mening bör ges en begränsad omfattning. Lagstiftningen bör sålunda inte innehålla nå- gon detaljreglering som kan hämma företagen i deras verksamhet eller försvåra deras ändamålsenliga utveckling till skada för dem och deras kunder. Eftersom finansföretagen inte tidigare har omfattats av någon tillsynslagstiftning finns det vidare skäl att vara återhållsam när det gäller att bestämma vilka företag som bör omfattas av lagen. Jag åter- kommer till denna fråga i följande avsnitt.

Det är givet att en lagreglering kommer att medföra kostnader för fi— nansföretagen, exempelvis till följd av uppgiftsskyldighet gentemot till— synsmyndigheten. Jag bedömer att kostnaderna emellertid blir så små att de inte kan få annat än marginell betydelse. Denna kostnadsökning kan uppvägas av den goodwill för finansföretagen som en offentlig tillsyn kan komma att medföra. Företagen kan också ha nytta av de råd och an- visningar som tillsynsmyndigheten kan komma att lämnai sin tillsynsverk- samhet.

Finansieringsbolagskommittén har undersökt möjligheten att ändra lagen om kreditaktiebolag så att den skulle omfatta också finansföreta-

• Sida 21
•  Original

Prop. 1978/ 79: 170 21

gen. Kommittén har emellertid funnit detta tillvägagångssätt olämpligt, bl. a. därför att finansföretagen lånar upp medel på annat Sätt än genom emission av obligationer eller lån från allmänna pensionsfonden, vilket är kreditaktiebolagens huvudsakliga sätt för upplåning. Ett annat skäl är enligt kommittén att de existerande kreditaktiebolagen till skillnad från finansföretagen har bildats för att tillgodose ändamål som är särskilt an- gelägna för samhället, exempelvis att lämna krediter till bostadsbyggan- det. Jag delar kommitténs uppfattning och anser liksom flertalet remiss- instanser att lagstiftningen bör ske i form av en särskild lag för finans- företagen. Kommitténs förslag till lag är enligt min mening i huvudsak lämpligt som grund för lagstiftningen.

Prop. 1978/79: 170

Prop. 1978/ 79: 170

Finansieringsbolagskommitténs förslag till Lag om finansieringsbolag

Härigenom föreskrives följande.

1 & Denna lag äger tillämpning på näringsverksamhet om verksamhe- ten

1. helt eller huvudsakligen består i att lämna kredit eller att, i syfte att medverka till finansiering, förvärva fordringar eller upplåta egendom till nyttjande,

2. är av mera betydande omfattning eller bedrives av aktiebolag i vil- ket bank eller banks dotterbolag äger aktier.

Lagen är dock inte tillämplig på sådan verksamhet som

1. tillgodoser finansieringsbehov endast inom en mindre eller särskild grupp näringsidkare och för vilken medel ej anskaffas från allmänheten,

2. på grund av annan lag är föremål för bankinspektionens tillsyn el— ler med stöd av särskild föreskrift i sådan lag är befriad från inspektio- nens tillsyn, eller

3. avses i lagen (1949: 722) om pantlånerörelse.

2 5 Verksamheten på vilken denna lag är tillämplig skall, om ej bank- inspektionen i särskilt fall medger annat, bedrivas i form av aktiebolag. För sådant aktiebolag ( finansieringsbolag) gäller vad om aktiebolag i all- mänhet är föreskrivet i den mån ej annat följer av vad i denna lag före— skrives.

Annan än finansieringsbolag får icke i sin firma eller eljest vid be— teckning av sin rörelse använda ordet finansieringsbolag eller finansie- ringsaktiebolag.

3 & Finansieringsbolag står under bankinspektionens tillsyn.

4 & Bankinspektionen avgör i varje särskilt fall om företag är att anse som finansieringsbolag och godkänner bolagsordningen för bolaget. Så— dant bolag skall registreras som finansieringsbolag.

Bolagsordningen skall innehålla bestämmelser om bolagets eget kapi— tal i förhållande till dess upplåning. Detta förhållande skall motsvara vad som i fråga om krav på eget kapital föreskrives för bankaktiebolag. Föremålet för bolagets verksamhet skall vara tydligt angivet i bolagsord— ningen. I övrigt prövar bankinspektionen om med hänsyn till bolagets verksamhet särskilda föreskrifter behövs i bolagsordningen.

Ändring av finansieringsbolags bolagsordning skall godkännas av bankinspektionen.

• Sida 60
•  Original

Prop. 1978/79: 170 60

5 5 Om det behövs för att bedöma om denna lag skall äga tillämpning på viss verksamhet får bankinspektionen förelägga den som bedriver verksamheten att till inspektionen lämna uppgifter om verksamheten.

6 g Bankinspektionen skall övervaka att finansieringsbolags verksam- het bedrives i överensstämmelse med denna lag, bolagsordningen och andra författningar som gäller för verksamheten. Inspektionen skall även i övrigt med uppmärksamhet följa verksamheten i den mån det behövs för att få kännedom om de förhållanden som har betydelse för en sund utveckling av finansieringsbolagens verksamhet. Bankinspektionen får kalla till sammanträde med bolagets styrelse och, om styrelsen ej har ef- terkommit begäran av inspektionen att utfärda kallelse till extra bolags- stämma, till sådan stämma. Företrädare för inspektionen får närvara vid styrelsesammanträde som inspektionen har utlyst och vid bolagsstämma samt deltaga i överläggningarna.

Bankinspektionen får i finansieringsbolag förordna en revisor. Inspek-

tionen får när som helst återkalla sådant förordnande och i stället utse ny revisor.

7 5 Om bankinspektionen finner det erforderligt, får inspektionen meddela närmare föreskrifter om sättet för förande av finansieringsbo- lags räkenskaper, om förvaring av värdehandlingar och om inventering av dessa.

8 & Finansieringsbolag är skyldigt att

1. på begäran hålla bolagets kassa och övriga tillgångar samt böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för bankinspektionens granskning,

2. på tider och enligt formulär som inspektionen bestämmer till in- spektionen insända översikter över bolagets tillgångar och skulder och uppgift om de finansieringsvillkor som bolaget tillämpar,

3. till inspektionen insända avskrift av årsredovisningen, revisionsbe- rättelsen och protokoll vid ordinarie bolagsstämma samt i förekom- mande fall av delårsrapporter, koneemredovisningen och koneernrcvi- sionsberättelsen,

4. i övrigt lämna inspektionen de upplysningar om bolaget som in- spektionen begär.

9 5 Har finansieringsbolag fattat beslut som strider mot lag eller bolagsordningen, kan bankinspektionen förbjuda verkställigheten av be- slutet. Har beslutet verkställts, kan inspektionen förelägga bolaget att göra rättelse om det kan ske. Även om avvikelse från lag eller bolags— ordningen icke har skett, får inspektionen göra de erinringar i fråga om finansieringsbolags verksamhet som inspektionen finner påkallade.

Driver finansieringsbolag verksamhet i strid mot lag eller bolagsord- ningen, får bankinspektionen förelägga bolaget att inom viss tid vidtaga åtgärd för rättelse. Vidtages ej åtgärd inom den bestämda tiden, får in— spektionen förbjuda bolaget att driva verksamhet på vilken lagen är till- lämplig.

10 % Bestämmelserna i 10 kap. 4å första stycket 4 och 12 kap. 7 & ak— tiebolagslagen (1975: 1385) äger motsvarande tillämpning i fråga om fi-

• Sida 61
•  Original

Prop. 1978/79: 170 61

nansieringsbolags förvärv av fordringar och upplåtelse av egendom som avses i 1 % första stycket 1.

11 % Träder finansieringsbolag i likvidation, får bankinspektionen för- ordna ombud som skall närvara vid likvidatorernas sammanträden och i övrigt övervaka likvidationen. Ombudet har rätt att yttra sig vid sam- manträdena.

Likvidatorerna skall på begäran bereda ombudet tillfälle att inventera bolagets kassa och övriga tillgångar samt granska bolagets böcker, rä— kenskaper och andra handlingar. De skall lämna ombudet de upplys- ningar om bolaget som ombudet begär.

125 Meddelat bankinspektionen föreläggande eller förbud enligt denna lag får vite utsättas.

13 5 Till bestridande av kostnaden för bankinspektionens tillsynsverk- samhet skall finansieringsbolag årligen erlägga bidrag. Närmare före- skrifter om bidragets storlek och om dess fastställande och erläggande meddelas av regeringen.

Det åligger finansieringsbolag dessutom att till revisor som har för- ordnats enligt 65 andra stycket och ombud som har förordnats enligt 11. 5 första stycket utge ersättning med belopp som bankinspektionen be- stämmer.

14 å Talan mot beslut som bankinspektionen meddelar enligt denna lag föres hos regeringen genom besvär. Inspektionens beslut länder omedelbart till efterrättelse,

15 5 Den som är eller har varit verksam i finansieringsbolag får ej obehörigen uppge vad han till följd därav har fått veta om enskilds eko- nomiska förhållanden eller yrkes- eller affärshemlighet.

165 Styrelseledamot eller befattningshavare hos finansieringsbolag som uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar bankinspektionen oriktiga upplysningar om finansieringsbolagets verksamhet eller vilseleder in- spektionen genom oriktig bokföring dömes till böter eller fängelse i högst ett år. I ringa fall dömes ej till ansvar.

Den som bryter mot 2 5 andra stycket dömes till böter.

17 5 I fråga om verksamhet, som på grund av medgivande enligt Zå drives i annan form än aktiebolag, gäller vad som föreskrives om finan- sieringsbolag i tillämpliga delar. Närmare föreskrifter om verksamheten meddelas av bankinspektionen.

Denna lag träder i kraft den

• Sida 62
•  Original

Prop. 1978/79: 1.70

Sammanställning av remissyttrandena1 1 Allmänna synpunkter

De flesta remissinstanserna tillstyrker eller har inget att invända mot att en lag om finansföretag införs. Lagrcglering av sådana företag av- styrks dock av bl.a. flera handels- och industriorganisationer.

De remissinstanser som i princip godtar en lagstiftning om finansie- ringsföretagen har anfört följande. '

Bankinspektionen: Inspektionen, som delar kommitténs uppfattning att den finansieringsverksamhet varom här är fråga inte lämpligen kan inordnas i den för kreditaktiebolagen gällande lagstiftningen, finner den valda lösningen ändamålsenlig och anser att förslaget kan läggas till grund för lagstiftning.

Kommerskollegium finner kommitténs motiv för och förslag till sär- skild lag om finansieringsbolag väl avvägda.

Konsumentverket: Konsumentverket delar uppfattningen att samhäl- let bör få bättre insyn i och större möjligheter att påverka finansierings- bolagens verksamhet. Lagstiftning bör således komma till stånd, i stort sett som utredningen föreslår. Verket anser emellertid också att utred- ningen behöver fullständigas beträffande vissa centrala konsumentpoli- tiska frågor.

Inledningsvis vill verket dock allmänt kritisera den undanskymda och intill missvisning kortfattade behandling som konsumentskyddsfrågor på kreditområdet fått i betänkandet. De omfattande tillsynsuppgifter som redan enligt propositionen (1976/77: 123) till konsumentkreditlagen skulle vila på konsumentverket omnämns överhuvudtaget inte och på- ståendet (sid 154) att bankinspektionen inom sitt tillsynsområde beaktar konsumentintressen byggs inte under med utredning om hur och i vilken utsträckning detta sker. Det framgår heller inte av betänkandet att både bankers och finansieringsbolags marknadsföring av sina respektive tjänster faller under marknadsföringslagen och därmed också står under tillsyn av konsumentverket/KO. Det nu sagda visar att konsumentverket /KO i dagens läge har betydande uppgifter på området för kreditgiv- ningsföretagens verksamhet. Verket återkommer till dessa aspekter i samband med behandling av enskildheter i förslaget.

Statens industriverk: Industriverket anser det följdriktigt att, med de motiveringar som finansieringsbolagskommittén redovisar, finansierings-

1 Sammanställningen upptar yttrandena endast såvitt 'dessa avser förslaget till lag om finansieringsbolag.

• Sida 63
•  Original

Prop. 1978/ 79: 170 . 63

företagens verksamhet regleras av någon form av lagstiftning i likhet med vad som gäller för banker, sparbanker, jordbrukskassor, försäk- ringsbolag, kreditaktiebolag och hypoteksinstitut. Industriverket till- styrker därför finansieringsbolagskommitténs förslag till lag om finan- sieringsbolag.

NO har inget att invända mot att samhället ges möjligheter till bättre insyn i finansieringsföretagens verksamhet genom att bankinspektionen ges i huvudsak samma övervakningsfunktion som man har i förhållande till bankerna.

Fullmäktige i riksbanken instämmer i de argument som kommittén framför för att en särskild lag stiftas —— lag om finansieringsbolag — av i princip samma karaktär som t. ex. banklagstiftningcn eller kreditaktie- bolagslagen. Fullmäktige vill endast ytterligare understryka svårigheten att tillämpa den kreditpolitiska lagstiftningen på en kategori kreditinsti- tut om dessa institut inte är klart angivna. — Med anledning av en anty- dan i direktiven diskuterar kommittén i detta sammanhang frågan om det lämpliga i att genom en ändring i kreditaktiebolagslagen låta denna lag omfatta även finansieringsbolagen. Kommittén avvisar emellertid ett sådant tillvägagångssätt —— enligt fullmäktiges mening på goda grunder. Kreditaktiebolagens rörelse — med de undantag kommittén nämner — är av en helt annan karaktär än finansieringsbolagens och de senare bör inte inordnas i lagen om kreditpolitiska medel på samma sätt.

Fullmäktige har intet att invända i princip mot de förslag som kom- mittén presenterar avseende den särskilda lagstiftningen för finansie- ringsbolag. Reservanten inom fullmäktige, Allan Hernelius, anför att ' han inte motsätter sig att samhället genom lagstiftning säkerställer insyn och möjliggör granskning av finansieringsföretagens soliditet men utgår från att onödig byråkrati därvid undviks.

Fullmäktige i riksgäldskonloret: Utifrån de synpunkter fullmäktige har att särskilt beakta har fullmäktige inte funnit anledning till erinran mot de framlagda förslagen.

Sparbankernas Bank: Banken har i princip ej något att anföra mot kommitténs förslag till lag om finansieringsbolag. Banken förutsätter härvid att den nya lagstiftningen och dess tillämpning ej kommer att medföra att finansbolagens produktutveckling hindras eller försvåras och att detta även skall gälla för av banker ägda finansbolag. Svenska sparbanksföreningen har anslutit sig till de synpunkter som Sparbanker- nas Bank har anfört.

Sveriges föreningsbankers förbund: Flera av de finansieringsbolag som nu finns på marknaden är redan i dag indirekt föremål för insyn från Bankinspektionen i och med att de är bankanslutna. Förbundet har ingen erinran mot att denna insyn nu utvidgas till att gälla samtliga fi- nansieringsbolag och dessutom att insynen får fastare former i en sär- skild lagstiftning. Föreningsbankernas Bank instämmer i förbundets ytt- rande.

Svenska bankföreningens inställning överensstämmer med de huvud- sakliga ståndpunkter som har redovisats av kommittéledamoten Regnéll

• Sida 64
•  Original

Prop. 1978/79: 170 64

i hans reservation och av experterna Livijn och Ödlund i särskilt ytt— rande. PK-banken har anslutit sig till bankföreningens yttrande.

Filzansieringsföretagens förening instämmer också i huvudsak i Reg- nélls reservation och det särskilda expertyttrandet och anför vidare: Innan skillnaderna mellan bankernas och finansbolagens verksamhet be- handlas finns det anledning att erinra om att finansbolagens utestående krediter trots allt utgör en mycket liten del av den totala kreditmarkna- den (sc Kapitalmarknadsutredningens betänkande, bilaga 4, sid. 144 f.). Utredningen om den kreditpolitiska lagstiftningen konstaterade också på sid. 120 i betänkandet Ds Fi 1974: 2 ”Kreditpolitiska medel” att finans- bolagens samladc kreditgivning är av relativt begränsad omfattning, var- för denna utredning ej fann anledning att reglera finansbolagen. Finan- sieringsbolagskommittén har en motsatt uppfattning och menar vidare på sid. 23 i betänkandet att den begränsning av bl. a. bankernas expan- sion, som den förda kreditpolitiken under långa perioder har medfört. inte har drabbat finansbolagen. Som experterna Livijn och Ödlund visat i sitt särskilda yttrande är påståendet inte riktigt. Finansbolagens ökningstakt stagnerade således under det andra åtstramningsåret 1970. Kommittén påpekar på sid. 125 att den kreditgivningsverksamhet som sker hos större produktionsföretag, från vilka finansbolagen gör stora upplåningar, är normalt avhängig deras likviditetssituation, som påver- kas av den allmänna kreditpolitiken —— såväl via dess effekter på kredit- instituten som via de mer generella kreditpolitiska åtgärderna. Även fi- nansbolagens upplåning och därmed utlåning påverkas härav.

Kommitténs förslag grundar sig på jämförelser mellan banker och fi- nansbolag. —— — ——

Föreningen vill för sin del slå fast, att väsentliga olikheter föreligger mellan bankers och finansbolags verksamhet:

— Ca 80 % av bankernas inlåning kommer från traditionella inlånings- konton, vilka ej har någon motsvarighet hos finansbolagen. — Bankerna har i allmänhet en ”total” affär med sina kunder, dvs. bankerna betjänar kunderna på både inlånings- och utlåningssidan. Därtill kommer en rad andra tjänster. Finansbolagen har däremot endast finansiering i förening med administrativ service. — En annan väsentlig skillnad mellan finansbolag och banker är, att fi- nansbolagen är mera inriktade på administrativa tjänster till framför allt mindre och medelstora företag. Mer än två tredjedelar av finansbolagens personal är sysselsatt med administrativt arbete för kunders räkning, exempelvis med likvid— mottagning, betalningspåminnelser, reskontraföring, försäljningsstati- stik, solvensbevakning och inkassering. Detta innebär stora kostnads- besparingar för kunderna. Den stora skillnaden mellan det admini- strativa arbete som banker utför och det som finansbolagen utför är att finansbolagen övertar administrativt arbete, som eljest skulle ha utförts av kunderna. När de bankmässiga traditionella säkerheterna utnyttjats, vilket ofta är fallet för framför allt de små och medelstora företagen ger finans— bolagen krediter mot andra reella säkerheter, vilket bidrar till att be— fintliga resurser utnyttjas effektivt.

—- Mer än 90 % av finansbolagens kunder, som erhåller finansiering, är mindre och medelstora företag. De beräknas svara för mer än två - tredjedelar av finansbolagens utestående krediter.

• Sida 65
•  Original

Prop. 1978/79: 170 ' " 65

_— På grund av en större totalvolym och en större spridning på typ av affärer kan bankerna räkna med att variationer i utnyttjande av kre- diter i större utsträckning kommer att ta ut varandra än vad som är fallet hos finansbolag. -— Bankerna har möjlighet att låna i Riksbanken och har ett fortlö- pande samarbete med Riksbanken. — Flertalet av finansbolagens finansieringsformer saknar motsvarighet hos bankerna så t. ex. kan finansiell leasing ej bedrivas av bankerna. — Finansbolagcns finansiering är ofta en integrerad del i kundföreta- gens försäljningsverksamhet. Finansbolagen tillhandahåller således en helt annan finansiering än den bankerna ger. På flera ställen i betänkandet har också kommittén noterat finansbolagens särställning. På sid. 175 sägs att finansbolagen har utvecklat helt nya kreditformer och förbättrat vissa finansieringsfor- mer.

Vid sin behandling har kommittén således icke i tillräcklig grad beak— tat de skillnader som finns mellan bankers och finansbolags verksamhet. Om dessa hade beaktats och analyserats hade det enligt föreningens me- ning ej förelegat något skäl, som motiverat en så långtgående och till bankverksamhcten anknuten reglering som den föreslagna. Kommittén borde i stället ha utrett vilken grad av reglering, som är förenlig med önskemålet att finansbolagen skall göra största möjliga nytta för landets ekonomi (se ledamoten Regnélls reservation sid. 165) och som hade varit anpassad till finansbolagens verksamhet.

Ej heller har kommittén avpassat sitt förslag på ett sådant sätt att för— slaget tar hänsyn till de olika slag av finansbolag med skilda inrikt- ningar, kundkategorier och ägare etc. som finns. Därigenom uppstår risk för att kommitténs förslag kan leda till snedvridning av konkurrens- förutsättningarna mellan olika finansbolag. — — —

Kommittén är av uppfattningen att finansbolagen är en heterogen grupp av företag så t. ex. konstaterar kommittén på ett flertal ställen i betänkandet att de bankägda finansbolagen redan i dag har vissa fördelar framför andra finansbolag. Andra omständigheter såsom t. ex. att icke bankägda finansbolag har en friare rörelseinriktning behandlas ej av kommittén. Kommittén tar således inte hänsyn till de faktorer som gör att finansbolagen är en heterogen grupp.

Som föreningen redan angett är finansbolagen i många avseenden en heterogen grupp av företag. Någon konkurrensneutralitet i egentlig me- ning föreligger ej och kan ej föreligga mellan finansbolagen med deras olika syften och inriktning betr. verksamheten. Kommittén åberopar så— lunda konkurrensneutralitet som enda motiv för att införa kapitaltäck- ningskrav och allmän tillsyn även för de icke bankägda finansbolagen. Detta är en helt otillräcklig motivering.

1 fot ovanstående bakgrund förordar föreningen en lösning där en reg— lering för samtliga finansbolag ej går längre än vad som kan anses er- forderligt för de icke bankägda finansbolagen.

Enligt föreningens mening har kommittén således inte övertygande vi- sat att det föreligger ett behov av att införa ———— en så långtgående verksamhetsreglering av finansbolagen. Detta särskilt mot bakgrund av att någon negativ kritik inte i något avseende framförts i vad gäller fi- nansbolagens hittillsvarande verksamhet.

Föreningen anför därutöver: Föreningen ifrågasätter om de av kom- mittén framförda motiven är tillräckliga för att reglera finansbolagen.

• Sida 66
•  Original

Prop. 1978/79: 170 66

_ — _ Genom den bristfälliga avgränsningen mellan vilka företag som skall resp. ej skall omfattas av lagstiftningen faller kommitténs motiv (= en laglig reglering av finansbolagen är ägnad att skapa ett underlag för kreditpolitiska åtgärder). Det synes för övrigt vara fullt möjligt att dels definiera finansbolag dels ge Riksbanken möjligheter att påkalla bankinspektionens bistånd inom ramen för lagen om kreditpolitiska medel. — —— — Föreningen anser att kommitténs förslag avseende verk- samhetsreglering är mer långtgående än vad som är erforderligt eller motiverat av erfarenhet. Inte på något ställe i utredningen framföres nå- gon negativ kritik mot finansbolagen eller det sätt på vilket de hittills bedrivit sin verksamhet. Tvärtom prisas på flera ställen i utredningen dynamik och nytänkande i verksamheten och den nytta för näringslivet, främst för små och medelstora företag, som finansbolagens utveckling inneburit. Föreningen vänder sig bl. a. mot inspektionens vidsträckta be- fogenheter att i största allmänhet göra de erinringar den finner påkal— lade (9 å) och att deltaga i överläggningar på bolagsstämma (6 5). Dessa befogenheter bör begränsas till vad som är erforderligt för tillsynens ut- övande. Inspektionens beslut måste i vanlig ordning kunna överklagas och får inte gå i verkställighet innan besvären hunnit prövas.

Föreningen tillbakavisar därför en så långtgående verksamhetsregle- ring.

Kommittén har inte ägnat någon uppmärksamhet åt konsekvenserna av den föreslagna verksamhetsregleringen. Som kommitténs förslag nu är utformat kan dessa konsekvenser, utöver vad som redan sagts, bli:

— Finansbolagens produktutvecklingsverksamhet, vars värde under- strykes av kommittén, sätts i fara. — Som kommittén själv konstaterar är finansbolagen heterogena. En reglering bör därför anpassas på ett sådant sätt och till en sådan nivå att de olika finansbolagen regleras utan att alltför allvarliga stör- ningar och konsekvenser för dem själva och deras kunder, uppstår. — Definitionen av finansbolag, som kommittén själv underkänner, kan leda till att finansieringsverksamhet kommer att bedrivas av det pro- ducerande eller säljande företaget i större utsträckning än nu. Den ef- fektivisering som åstadkommits genom att finansbolagen i ökande grad har övertagit kreditbedömnings- och kreditbevakningsfunktio- nerna i näringslivet kommer därigenom att bromsas upp. — Definitionen av finansbolag leder också till att företag med s.k. blandad verksamhet får möjligheter att bedriva verksamhet utanför föreslagen lag om finansbolag.

Regleringen kan således, om den genomföres, komma att få stora ne- gativa konsekvenser för finansbolagens kunder. Finansbolagen måste för näringslivets bästa få utvecklas och anpassa sig efter marknadens behov och inte efter ett regelsystem.

KF: Genom lag regleras bankernas soliditet, bl. a. med hänsyn till fi- nansiäremas, dvs. insättarnas, säkerhet. Den föreslagna lagen om finan- sieringsbolag syftar till en motsvarande reglering. Detta kan enligt KF:s mening endast uppfattas positivt bland bolagens finansiärer/placerare. Om lagförslaget genomförs, kommer enhetliga soliditetskrav att gälla för alla i motsats till nu, då bilden är splittrad. Detta torde vidare bidra till att minska räntespridningen på upplåningen mellan bolagen. Gruppen är nämligen rätt heterogen med å ena sidan bolag som till 100 % ägs av

• Sida 67
•  Original

Prop. 1978/79: 170 " 67

de stora affärsbankerna och bolag ägdaav enskilda industriföretag å den andra sidan. Även med enhetliga soliditetskrav torde flera placerare uppfatta de bankägda bolagen som säkrare och bättre gäldenärer än de företagsägda, men den nuvarande räntespridningen, som kan uppgå till 3/4 ä 1 %, torde dock minska. Detta bör snarast komma de företags- ägda bolagen till del. .

Finansieringsbolagen har, såväl enskilt i flera fall som tillsammans, nu blivit så pass betydande att de enligt KF:s mening bör upptas på den organiserade kreditmarknaden. Denna kännetecknas bl. a. av att samt- liga institut i någon form, med stöd av lagstiftning, står under offentlig tillsyn. Kommitténs förslag till lag om finansieringsbolag är enligt KF:s mening i allt väsentligt väl lämpad för detta. Det centrala momentet i denna är som redan sagts soliditetskravet. KF utgår från att soliditets- kraven för finansieringsbolagen anpassas till de nya och uppmjukade krav som väntas bli följden av Banklagsutredningen (Fi 1976: 04).

LO: Enligt LO är det klart otillfredsställande att finansieringsföreta— gens snabbt växande verksamhet inte i någon större utsträckning är un- derkastad samhällelig insyn och kontroll. ——-—-—— Utan att i detalj ha granskat kommitténs lagförslag bedömer LO det således som angeläget att finansieringsföretagens verksamhet ——— blir föremål för regle- ring i enlighet med den föreslagna lagen om finansieringsbolag. Själv- klart skall därvid enligt LO syftet vara att ——— tillgodose samhäl- lets krav på insyn och kontroll, inte att försvåra en utveckling mot mer ändamålsenliga och förbättrade kreditformer. LO vill understryka vikten av att bankinspektionen tillförs resurser så att detta syfte uppnås. Det är också viktigt att inspektionen ges resurser att effektivt utföra de konsu— mentpolitiska bevakningsuppgifterna.

SAC O/SR: Finansieringsföretagen har enligt SACO/SR:s mening haft en stor betydelse och gjort en betydande insats för kapitalförsörjningen inom vissa delar av näringslivet. Tillkomsten av finansieringsföretagen är — förutom bildandet av statliga kreditinstitut — en av de få innova- tioner som inträffat på kreditmarknaden under de senaste tjugo åren. Med hänsyn till dessa förhållanden och till att näringslivet, främst de små och medelstora företagen, har stort behov av finansieringsföreta— gens tjänster, borde utredningen enligt SACO/SR:s mening ha belyst konsekvenserna av sitt förslag att reglera finansieringsföretagens verk- samhet. En sådan analys saknas.

Det förefaller för övrigt som om utredningen vid utformningen av förslagen, som ju praktiskt taget helt och hållet motsvarar den reglering som gäller för bankerna, inte alls beaktat de stora skillnader som råder i förutsättningarna för bankernas och finansieringsbolagens verksamhet. Framför allt finns en skillnad däri, att bankerna till övervägande delen finansierar sig genom inlåning från allmänheten, vilket finansieringsbo- lagen inte gör. Bankerna har betydligt större volymer och fler rörel- seområden än finansieringsbolagen och kan därför dämpa effekterna av en reglering i något hänseende genom korrigeringar på annat håll. Det finns andra betydelsefulla skillnader, men här skall till sist bara pekas på ytterligare en, nämligen den att finansieringsbolagen är mer markant in- riktade på administrativa tjänster till framför allt små och medelstora företag.

Slutsatsen av det ovan anförda är att den reglering som används för

• Sida 68
•  Original

Prop. 1978/79: 170 68

bankerna inte åt priori är lämpad för finansieringsbolagen. SACO/SR anser att de föreslagna reglerna för finansieringsbolagen blir såväl opraktiska att tillämpa som fördyrande för finansieringsföretagen och dess kunder . —- — -—

SACO/SR motsätter sig inte införandet av en särskild lag om finansie- ringsbolag men anser att tillsynen av bolagen kan göras mindre omfat— tande än vad som föreslagits.

Svenska civilekonomföreningen framför samma synpunkter som SA- COM'SR

TCO tillstyrker i allt väsentligt kommitténs förslag.

Sveriges ackordscentral: Ackordscentralcn delar uppfattningen att det är en brist att de icke bankägda finansieringsföretagen inte omfattas av någon allmän kontroll, och ackordscentralen har därför intet att erinra mot att en sådan kontroll införs. Vidare kan ackordscentralen godta att en speciell lagstiftning skapas, som skall gälla för samtliga finansierings- företag oberoende av ägarkategori.

Västerbottens handelskammare: Handelskammaren har inget att erin— ra mot att en sådan lag införes. I likhet med reservanten Regnéll anser dock Handelskammaren att det lämnade utredningsförslaget verkar vara onödigt byråkratiskt.

Direktförsäljningsföretagens förening instämmer i huvudsak i reserva— tionen och det särskilda yttrandet inom kommittén.

Elektriska hushållsapparat leverantörer (EHL) och Sveriges radioleve— rantörer (SRL): Finansieringsföretagens verksamhet är speciellt anpassad till mindre och medelstora säljföretags behov genom att man integrerat i kreditgivningen övertar det administrativa arbete, som annars skulle ut- föras av företagens kunder. Finansieringsföretagen ger säljföretagen möjlighet att finansiera små och medelstora företags krediter på ett ef- fektivt och smidigt sätt. Dessa företags möjligheter att få sådana krediter via bankerna, torde ofta vara begränsade. Om finansieringsföretagens tjänster ej stod till förfogande, blev återförsäljarna i stor utsträckning beroende av bakomliggande leverantörsled för sin kreditförsäljning, vil— ket skulle medföra högre kreditkostnader.

Vi anser det vara väsentligt att finansieringsföretagen får fortsatta möjligheter att gå säljföretagen tillhanda med kreditgivning och service på ett effektivt och flexibelt sätt. De av utredningen föreslagna rigorösa reglerna — i huvudsak motsvarande regler som gäller för bankerna -— skulle på ett allvarligt sätt inskränka finansieringsföretagens möjligheter att fungera utifrån sina egna förutsättningar.

Vi instämmer i ledamoten Regnélls reservation och i det särskilda ytt- rande som avgivits av experterna Livijn och Ödlund. Vi har vidare tagit del av Finansieringsföretagens Förenings yttrande och ansluter oss till de däri framförda synpunkterna.

Independent Factoring AB: Av följande skäl ställer vi oss generellt positiva till betänkandets förslag till Lag om Finansieringsbolag: Bank- inspektionens tillsyn kommer att innebära en ”auktorisering” av bran—

• Sida 69
•  Original

Prop. 1978/79: 170 - 69

schen till allmänt gagn för berörda företag. Kapitaltäckningskrav kom— mer att medföra en större ekonomisk trygghet för finansieringsbolagens kunder och kreditorer. Därmed kan förhoppningsvis en utgallring av mindre seriösa finansieringsbolag åstadkommas.

Independent Leasing AB: Mot bakgrund av den ökade betydelse fi- nansieringsbolagens verksamhet börjat få, finner vi det väl motiverat att en särskild lag för finansieringsbolag ger samhället ökade möjligheter till insyn och kontroll, samt att finansieringsbolagen inordnas i ett ge- nerellt verkande regelsystem på samma sätt som övriga kreditinstitut.

De remissinstanser som har ställt sig avvisande till att en lag om fi- nansieringsbolag införs har därvid framfört följande synpunkter.

Svenska företagares riksförbund: Den omfattning som finansierings- företagen fått under en förhållandevis kort tidsrymd visar tydligt att företagen har en viktig uppgift att fylla i näringslivet. Det framstår också klart för Förbundet att ett villkor för att dessa företag skall kunna fullgöra sin uppgift är att dessa inte omgärdas med rigorösa regler som försvårar företagens kontinuerliga anpassning till marknadens behov.

Kommittén har inte i något avseende anfört exempel på några konk- reta missförhållanden med nu rådande system varför förslaget om en reglering av dessa företags verksamhet framstår som onödigt.

Ledamoten Carl Göran Regnéll har i sin reservation anfört väsentliga skäl varför en reglering av finansieringsföretagens verksamhet är inte blott onödig utan även skadlig.

Finansieringsföretagens verksamhet är i huvudsak en angelägenhet mellan dessa företag och näringsidkarna. Enskilda konsumenter löper inga andra ekonomiska risker än de som följer med normala avbetal- ningsköp. Ej heller är enskilda medborgare som regel involverade i fi- nansieringsföretagens inlåning. Eftersom inga krav rests från näringsli- vets organisationer om reglering och kontroll av finansieringsföretagens verksamhet framstår behovet av en detaljreglering som obefintlig.

Med hänsyn till ovanstående avstyrker Svenska Företagares Riksför— bund förslaget till särskild lagstiftning för finansieringsföretag.

Svenska handelskammtzrförbundet och Sveriges industriförbund: Mindre och medelstora företag utgör mer än 90 % av finansieringsbola— gens kunder och de svarar för ca två tredjedelar av finansieringsbolagens utestående krediter. Finansieringsbolagens tjänster omfattar såväl finan- sierings- som administrativ service. Exempel på det senare är likvidmot— tagning, betalningspåminnelser, fakturahantering, försäkringsstatistik, solvensbevakning och inkassering. Två tredjedelar av finansieringsbola— gens personal är sysselsatt med sådant administrativt arbete för kunder- nas räkning. En mängd företag har således i dag inrättat sin administra- tion i enlighet härmed och är beroende av finansieringsbolagens verk— samhet i detta avseende.

Organisationerna delar den uppfattning Finansieringsföretagens för- ening uttryckt i sitt remissyttrande att om kommitténs förslag genomförs kommer det att leda till en byråkratisering och fördyring för finansie— _ ringsbolagen och deras kunder. Det är stor risk att finansieringsbolagen lägger om eller inskränker sin administrativa serviceverksamhet och att

• Sida 70
•  Original

Prop. 1978/79: 170 70

deras produktutveckling hämmas. Små och medelstora företag drabbas särskilt med allvarliga effektivitetsminskningar i verksamheten som följd. Etersom factoring ofta bygger på komplett fakturahantering inne- bär inskränkningar i den administrativa hanteringen även att factoring som finansieringsform försvåras.

För att få en allsidig belysning av lagförslagets konsekvenser har Indu- striförbundet inhämtat synpunkter från ett flertalet små och medelstora kunder till finansieringsbolag. Dessa har bekräftat uppgifter från finan- sieringsbolagen om de effektivitetsvinster som kan åstadkommas ge- nom finansieringsbolagens serviceverksamhet. Flera företag har fram- hållit skillnader mellan banker och finansieringsbolag. De senare erbju- der företagen högre belåningsmöjligheter, snabbare kreditbeslut och större flexibilitet. Särskilt för nyetablerade företag är dessa fördelar be- tydande.

Finansieringsbolagens fördelar synes hänga väl samman med att de ej hämmas av strikta regleringar. De lämnade uppgifterna visar att finansie- ringsbolagen skapar en för kunderna fördelaktig konkurrens. Konkur- rensen stimulerar också produktutvecklingen. Det är angeläget att denna konkurrens inte hämmas på det sätt som skulle ske om lagförslaget ge— nomfördes.

Av betydelse från konkurrenssynpunkt är också att flera finansie- ringsbolag inte ingår i bankkoncerner. Den föreslagna lagstiftningen ut- går från bankförhållanden. Även om lagstiftningen är olämplig även för bankanknutna finansieringsföretag kan olägenheterna för dessa mildras genom att de ingår i koncerner vars verksamhet i stort ändock är anpas- sad till de rådande regleringarna. För de från bankerna fristående finan- sieringsföretagen gäller inte detta. Bl. a. föreslagna kapitaltäckningsreg— ler medför särskilda nackdelar för de fristående företagen. Därför får lagstiftningen sannolikt konkurrenssnedvridande effekter som inte är i kundernas —— och ej heller samhällets —— intresse.

Av betydelse från kundsynpunkt är även överströmningseffekterna av en reglering av finansieringsbolagens verksamhet. Det är allmänt känt att utvidgningar av det selektivt reglerade området av kreditmarknaden i viss omfattning leder till överströmningar till den återstående oreglerade sektorn i former som kan vara svåröverblickbara på förhand. Industrins erfarenheter av de väletablerade finansieringsbolagen är att dessa har hög professionell kompetens vilket innebär betydande säkerhet för de företag som lånar ut pengar till finansieringsbolagen och god service och rationell hantering för de företag som är finansieringsbolagens kun- der. Det måste vara ett allmänt intresse att även på den oreglerade delen av kreditmarknaden framför allt seriösa företag är verksamma. Även detta skäl talar mot lagförslaget.

Organisationerna vill understryka att även om finansieringsbolagen för närvarande framför allt är inriktade på service till mindre och medel- stora företag kan utvecklingen antas leda till att större företag i högre grad utnyttjar företagens tjänster. Detta gäller framför allt leasing. Lea- sing torde alltmer komma till användning även vid mycket stora investe- ringar. Från industriell synpunkt är det önskvärt att leasing kan använ— das som komplement till övriga finansieringsformer även för dessa in- vesteringar. För de stora investeringarna kan lång tid — även längre tid än ett år — förflyta mellan att leasingavtal tecknas och leverans och full betalning sker av investeringsobjektet. —— _ —

Från finansieringsbolagens kunders synpunkt finns anledning avvisa

• Sida 71
•  Original

Prop. 1978/79: 170 " ,- 7l

förslaget därför att det kommer att leda till en byråkratisering och för- dyring för finansieringsbolagen och deras kunder. Finansieringsbolagens fördelar -— administrativ service, höga belåningsmöjligheter, snabbhet i kreditbesluten och stor flexibilitet — hänger väl samman med att de ej hämmas av strikta regleringar. De skapar en för kunderna fördelaktig konkurrens som stimulerar produktutvecklingen. Det är angeläget att denna konkurrens inte hämmas på det sätt som skulle ske om lagförsla- get genomfördes.

Med utgångspunkt från såväl allmänna kreditpolitiska överväganden som finansieringsbolagens kunders intresse av effektiv och säker service avstyrker organisationerna att det remitterade förslaget läggs till grund för lagstiftning.

Sveriges grossistförbnnd har förklarat sig instämma i handelskammar- förbundets och industriförbundets gemensamma yttrande och anfört: Vi vill därvid särskilt trycka på vad organisationerna säger om finansie- ringsbolagens betydelse från kundsynpunkt. Mindre och medelstora företag utgör den övervägande delen av finansieringsbolagens kunder. Det är mot denna bakgrund angeläget att inga sådana åtgärder vidtas som kan motverka de ansträngningar som allmänt görs från regeringens sida för att stärka de mindre och medelstora företagens konkurrens— kraft. Detta understryker vikten av de invändningar som föreligger mot det remitterade förslaget.

Enligt Gotlands handelskammares mening har utredningsarbetet be- drivits med en ensidig inriktning på att endast lämna ”förslag till den tekniska utformning av bestämmelser, ledande till ökad reglering av fi- nansieringsbolagens verksamhet” som reservanten Regnéll framhåller.

Man tar sålunda inte ställning till den mest betydelsefulla delen av ut- redningsuppdraget, nämligen i vilken utsträckning en reglering bör ske för att ge finansieringsbolagen möjlighet att göra den största nyttan utan att i icke önskvärd utsträckning försvåra de kreditpolitiska strävandena. Handelskammaren har den principiella inställningen, att de samhälleliga ingreppen i näringslivets verksamhet i största utsträckning bör begrän- sas, och att sålunda lagregler endast i trängande fall införas. Det är ett bekant faktum, att näringslivet — särskilt i dagens läge -— är i behov av rörelsefrihet i sin verksamhet för att ge möjlighet till nyföretagande och utvidgningar av nuvarande företag. Av denna anledning finner handels- kammaren angeläget, att finansieringsbolagens förutsättningar för ett ändamålsenligt och effektivt arbete icke äventyras.

Då också hänsyn bör tagas till att finansieringsbolagens huvudsakliga verksamhet till helt övervägande del är koncentrerad på de små och medelstora företagen och att dessa i många fall utnyttjar bolagens tjäns- ter även för andra ändamål än kapitalförmedling, framstår det än tydli- gare som önskvärt, att finansieringsbolagens verksamhet icke i onödan beskäres.

Kammaren accepterar tanken, att samhället ges tillräckliga instru- ment för att få erforderlig insyn i företagen och för att kunna bedöma dessas soliditet. — — ——

Svensk industriförening: Finansieringsföretagen har under senare år fått allt större betydelse för de mindre och medelstora företagens finan— siering. I takt härmed har även utnyttjandet av finansieringsföretagens

• Sida 72
•  Original

Prop. 1978/79: 170 71

administrativa tjänster ökat. Det rika utbudet av olika finansieringsfor- mer och därmed sammanhängande service har varit speciellt lämpat för mindre och medelstora företag enär dessa på grund av för litet eget ka- pital ofta har stort behov av extern kreditgivning samt ofta ej heller har tillräckligt med personal för betalningspåminnelser, reskontraföring, för- säljningsstatistik, soliditetsundersökningar och inkassering. Finansie- ringsföretagens flexibilitet i fråga om kravet på säkerhet har även varit mycket betydelsefullt för de mindre företagen.

Av innehållet i betänkandet framgår klart att finansieringsbolagskom- mitténs huvudlinje varit att framlägga förslag som syftar till inskränk- ningar i, kontroll av och strängare regler för finansieringsbolagens verk- samhet. Därmed följer även krav på ökad uppgiftsskyldighet för finan- sieringsföretagen med åtföljande kostnader. Allt detta tillsammans med ofrånkomlig ökning av byråkratin medför givetvis kraftigt stegrade kost- nader, som kommer att belastas kunderna, dvs. främst de mindre och medelstora företagen. Vid principiell bedömning av kommitténs förslag skall därför bl. a. nyssnämnda negativa konsekvens ställas i relation till den eventuella positiva effekt som kommitténs förslag kan tänkas med- föra. ] direktiven anges huvudsakligen två områden inom vilka förslag till ny lagstiftning bör framläggas. De framlagda förslagen innehåller be- stämmelser som bedöms nödvändiga för att kreditpolitiska åtgärder med önskvärd effekt skall kunna användas också i fråga om finansieringsfö- retagen samt bestämmelser som behövs för att det allmänna skall få be- hövligt inflytande över finansieringsföretagens verksamhet. — — ——

Beträffande samhällets krav på insyn och kontroll anser föreningen att detta endast är befogat i de fall missförhållanden skäligen kan antas föreligga. Några sådana missförhållanden har icke alls kunnat konstate- ras utan tvärtom synes finansieringsföretagen bedriva en seriös och sam- hällsnyttig verksamhet. Några speciella kontrollåtgärder beträffande dessa företag är därför icke erforderliga.

Sveriges köpmannaförbund: Finansieringsbolagens verksamhet i nu- varande form inleddes i början av 60-talet. Även om verksamheten in- ledningsvis var begränsad har den expansiva utvecklingen -— främst un- der 70-talet -—— klart markerat behovet av service till de mindre och medelstora företagen och konsumenterna med krediter av olika slag. Fi- nansicringsbolagens snabba expansion är alltså ett uttryck för ett klart behov av krediter kombinerade med administrativ service.

Vad vi vet har det inte anförts några anmärkningar mot finansierings- bolagens skötsel eller uppträdande.

Vi ser finansieringsbolagens serviceutbud som ett enkelt och positivt alternativ i ett annars svåröverskådligt utbud av kreditsystem. Särskilt de små och medelstora företagen med begränsad egen sakkunskap på området har kunnat utnyttja finansieringsbolagen i situationer där öv- riga finansieringsinstitut inte har kunnat leva upp till företagens krav på administrativ service.

Med ovanstående erfarenhetsbakgrund har vi tagit del av finansie- ringsbolagskommitténs förslag. Vi har funnit att våra egna positiva er- farenheter och uppfattningar på detta område bekräftats av utredningen. Eftersom utgångspunkterna för utredningen och förbundet i stort sett sammanfaller borde också slutsatserna ha blivit med varandra överens- stämmande. '

Kommittén föreslår att finansieringsbolagens verksamhet bör bli reg-

• Sida 73
•  Original

Prop. 1978/79: 170 5". 73

lerad av en utvidgad speciell lagstiftning — Lag om finansieringsbolag. Vidare föreslås att finansieringsbolagen- skall leva efter samma kapital— täckningskrav som gäller för många andra finansieringsinstitut. Vi har haft svårt att i betänkandet fånga upp några tyngre sakliga argument som talar för kommittéförslagcn i denna del. Det måste enligt vår upp- fattning föreligga andra värderingar än rent kreditpolitiska som grund till kommitténs ställningstagande.

Andra skäl som talar för att kommittén har lagt värderingar av en särskild dimension på förslagen är att man i stor utsträckning har undvi- kit att gå djupare in på frågan vilka effekter som förslagen sannolikt kommer att leda till för de mindre och medelstora företagen.

De mest allvarliga negativa effekter som kan uppstå om förslaget ge- nomförs är att särskilt de mindre företagen kommer att få sina expan- sionsmöjligheter och möjligheter att brygga över mer eller mindre till- fälliga ekonomiska svårigheter begränsade. Det är här väsentligt att man är uppmärksam på att stora företag normalt har lättare med finansie- ringen än mindre företag. De framlagda förslagen kommer därför att i första hand träffa de mindre företagen. De verkligt expansiva och pro— gressiva företagen kommer inte att låta sig stoppas av en ökad byråkrati och en mer stelbent kreditpolitik som kan bli en följd av utredningens förslag. Risk finns att dessa företag kommer att söka andra former och vägar för krediter som ur samhällets synpunkt kan te sig mindre attrak- tiva eller lämpliga att utnyttja. En ytterligare effekt kan i sådana fall knappast undgås nämligen att kreditkostnaderna kommer att bli högre. Konsumenterna får som det sista ledet betala den merkostnaden.

Vi har viss förståelse för att man från samhällets sida vill få till stånd en bättre översyn av finansieringsbolagens verksamhet. Vi ställer oss inte helt avvisande till förslaget att bankinspektionen bör bli tillsynsmyndig- het. Om regering och riksdag stannar för en sådan lösning vill vi under- stryka vikten av att det inte leder till en omotiverad byråkrati. Inom ra- men för bankinspektionens normala tillsynsverksamhet bör ett enkelt rapportsystem kunna byggas upp särskilt tillskapat för finansieringsbola- gen. Frågan är dock om inte denna fråga har blivit något för tidigt xäckt. Det finns starka motiv som talar för att man bör avvakta resulta- tet av den utredning som har till uppgift att se över banklagen och den del som rör bankinspektionen innan slutlig ställning tas. — — ——

Sammanfattningsvis ville vi framhålla att vi inte anser att finansie- ringsbolagskommittén har kunnat föra fram tillräckligt starka motive- ringar för att införa särskild lag om finansieringsbolag. Resultatet av den nyligen tillsatta utredningen om finansieringssituationen för mindre företag inom servicenäringarna bör under alla omständigheter avvaktas innan beslut i frågan tas. Även om vi har viss acceptans för att det in— förs regler som möjliggör en bättre insyn i finansieringsbolagens verk- samhet är det enligt vår uppfattning lämpligt att avvakta resultat av den pågående översynen av banklagen — den del som rör bankinspektionen.

C onto Företagen AB: I Finansieringsbolagskommitténs betänkande finns _ -— — ingenting som tyder på missförhållanden som skulle mo- tivera ingrepp eller reglering. Tvärtom konstaterar kommittén att finan- sieringsföretagen har skött sin uppgift utan anmärkning.

Finansieringsföretagens uppgift är att med krediter tillgodose mark- nader som inte passar bankernas traditionella former för kreditgivning. 1 mycket hög grad är mindre och medelstora företag och yngre konsu-

• Sida 74
•  Original

Prop. 1978/79: 170 74

menter finansieringsföretagens kunder. För dem är bankernas krav på formell säkerhet ofta svåra att uppfylla. Factoring och leasing för före- tag och kontokredit för unga familjer är exempel på kreditformer som har mött stark och väl motiverad efterfrågan. Ingenting har kommit fram som visar att sociala eller samhällsekonomiska nackdelar skulle ha uppstått genom krediter till bankmässigt mindre kreditvärdiga grupper, oavsett om det gäller företag eller konsumenter. Systemet har fungerat bra. till nytta för finansieringsföretagens kunder. Ett tecken på detta är att kundförlusterna genom bristande betalning är obetydliga.

Samhället gör i dag stora insatser, som ändå bedöms som otillräckliga, för att hjälpa mindre företag med livskraft och t. ex. barnfamiljer som ännu inte har nått ekonomisk soliditet när de bygger upp sitt hem. Att dessa grupper får tillgång till krediter i en fri marknad bör också vara till nytta för samhället, om verksamheten sköts ansvarsfullt. Något an- nat påstås inte heller av utredningen. — — ——

Som vi har framhållit har vi inga invändningar mot att samhället skaffar sig överblick över finansieringsverksamheten. Det bör kunna ske med mycket enkla medel, exempelvis en periodisk rapportering från fi- nansieringsföretagen.

Vill samhället därutöver skaffa sig fullständig insyn i företag och verksamheter, om och när detta verkligen behövs, så bör det kunna ske utan att man bygger upp ett dyrbart och tungrott revisionssystem.———-

I svenskt näringsliv behövs vitalitet. Finansieringsföretagen är en så- dan vital, framgångsrik sektor, som dessutom hjälper andra sektorer till ökad konkurrenskraft. Det kan inte vara förnuftigt att utan egentliga skäl styra, eller rentav bromsa, deras verksamhet.

Ett särskilt utsatt läge i förhållande till utredningens förslag har de från bankerna fristående, mindre och medelstora finansieringsföretagen. Deras konkurrensförmåga är mycket starkt beroende av fantasi, utveck- lingsvilja och personlig riskbedömning. För dem vore det starkt häm— mande att tvingas in i samma regelsystem som de stora bankerna, vilkas verksamhetsformer är fastlagda sedan årtionden.

Att nya serviceformer växer fram utanför bankväsendet är till fördel för hela näringslivet. Vårt företag är exempelvis inriktat på service åt detaljhandeln och dess kunder, en sektor som bankväsendet har ägnat mindre intresse än t. ex. industrins finansering.

Om all specialinlåning skall gå via bankerna kommer det att innebära otillbörliga konkurrensfördelar för de till bankerna knutna finansierings- företagen.

Finansieringsbolagskommittén har, enligt vår uppfattning, inte fullföljt sin utredningsuppgift fram till ett brukbart beslutsunderlag.

Utredningen framför ett enda förslag, som går ut på styrning och reg- lering, utan några alternativ. Mot regleringsförslagen vänder sig kom- mittémedlemmen Regnéll i reservation och de båda experterna Livijn och Ödlund i särskilt yttrande. En diskussion av alternativ hade varit utomordentligt starkt motiverad. Som det nu år får frågorna om regle- ringars syfte och ändamålsenlighet alldeles otillräcklig belysning. — — ——

Vi har uppmärksammat att Banklagsutredningen (Fi 1976104) arbetar med översyn av de delar av banklagen som rör Bankinspektionens roll när det gäller bankrörelsens sundhet, struktur och betydelse för konsu-_ meriterna. Att Finansieringsbolagskommittén föreslår utvidgade befo- genheter för Bankinspektionen utan att avvakta Banklagsutredningens

• Sida 75
•  Original

Prop. 1978/79: 170 . 75

förslag förefaller oss ytterst märkligt. Enligt vår mening bör förslagen behandlas i ett sammanhang.

Conto Företagen vill med hänvisning till ovanstående föreslå att ett okomplicerat rapporteringssystem får ersätta utredningsförsla- gen om fortlöpande revision av finansieringsföretagen

att man skapar möjlighet till insyn för statsmakterna i finansieringsfö- retagens verksamhet, om det senare skulle visa sig påkallat

att förslagen till reglering och styrning av finansieringsföretagens verksamhet inte föranleder någon åtgärd '

att största möjliga hänsyn tas till de vederhäftigt arbetande, från ban- kerna fristående finansieringsföretagens arbetsvillkor, så att inte dessa företags initiativkraft och innovationsförmåga stryps.

IKANO Finans AB: IKANO Finans AB är ett helt fristående finan- sieringsbolag. Vår finansieringsverksamhet är helt inriktad på att lämna kontokrediter till köp av möbler hos IKEA Svenska Försäljnings AB. Försäljningen inom IKEA på kontokort uppgick till ca 120 miljoner kronor under det senaste räkenskapsåret.

Vid en undersökning har vi konstaterat, att det bland våra kunder finns förhållandevis unga familjer, som utan kontokrediten ej skulle haft möjlighet att anskaffa sina möbler till en rimlig kostnad. Om vi skulle drabbas av regleringar och åläggas kontinuerliga rapporteringar utöver vår årsredovisning och byråkratisering på grund av ingripande från statsmakterna, skulle det i sista hand kostnadsmässigt drabba dessa unga familjer. Detta vore då ej heller nyttigt sett ur samhällelig synvin- kel. —— — —

Vi tror att om finansieringsföretagen får fungera som nu utan regle- ringar och insyn från myndigheter i någon större grad, kommer detta att stimulera kreativiteten noch befrämja konkurrensen inom branschen.

AB Volvofinans: AB Volvofinans, som ägs till hälften vardera av AB Volvo och av de svenska Volvoåterförsäljarna genom AB Volverk- invest, har till uppgift att underlätta finansieringen av lagerhållning och kreditförsäljning av Volvokoncernens produkter i Sverige.

Uppgiften har lösts bl.a. med hjälp av starkt specialiserade avbe- talnings—, leasing- och factoringkreditsystem, som överför den admi— nistrativa hanteringen av krediterna till Volvofinans från Volvohandels- företagen och bankerna och detta till en totalt låg kostnad. Denna ad- ministrativa integration förutsätter att hyresavtal och fakturafordringar kan belånas i Volvofinans.

Vidare har Volvofinans helt övertagit Volvos tidigare leverantörs- krediter till återförsäljarna även med avseende på kreditbedömningen. Dessa s.k. lagerkrediter, som kan uppgå till betydande belopp, har också integrerats i de administrativa systemen. Härigenom har man uppnått ett optimalt utnyttjande av totalt tillgängliga finansiella resurser.

Volvofinans är sålunda en starkt integrerad och väl fungerande del av det industrikomplex som produktionen och distributionen av Volvo— koncernens produkter på den svenska marknaden utgör.

Volvofinans är i fråga om uppbyggnad och ägarförhållanden och del- vis även i fråga om verksamhet en tämligen unik företeelse. Genom denna form av samverkan såväl vertikalt som horisontellt i distribu-

• Sida 76
•  Original

Prop. 1978/79: 170 76

tionsledet har den svenska Volvoorganisationens totala konkurrenskraft förstärkts och man har lyckats uppnå och behålla en tillfredsställande marknadsposition inom den av finansiellt mycket starka multinationella företag dominerade bilindustrin. Det torde vara berättigat att påstå att Volvofinans representerar ett exempel på sådan innovation, förnyelse och ökad marknadstillvändhet, som vårt näringsliv och vårt samhälle är så beroende av.

Ett genomförande av kommitténs förslag med avseende på Volvo- finans skulle följaktligen förändra Volvoorganisationens konkurrens- situation i förhållande till importmärkena. — —— ——

Den av kommittén föreslagna lagen om finansieringsbolag, som av— ser reglera finansbolagens verksamhet, bygger på tanken att finans- bolagens och bankernas verksamhet i stort är identisk. För Volvofinans vidkommande är så definitivt icke förhållandet.

Volvofinans ”inlåning” kommer från företag och institutioner med professionella penningplacerare och sker mot säkerhet till 100 %. Bo- lagets soliditet är godkänd av finansiärerna. Majoriteten av Volvofinans kunder är också indirekt aktieägare i bolaget. Arbetsuppgifterna skiljer sig även i övrigt från bankernas. Sålunda sker ”kreditbedömningen” i form av kvalificerad konsultverksamhet inkluderande även struktur- frågor inom Volvohandeln. Skulle för Volvofinans samma kapital— täckningskrav tillämpas som för bankerna så skulle detta sannolikt medföra en kostnadsökning uppemot en procent av utlåningen eller i absoluta tal ca 15 miljoner kronor per år i ökade kapitalkostnader för svensk Volvohandel.

Sammanfattningsvis hemställes sålunda att AB Volvofinans särbe- handlas därest en lagstiftning om finansbolag genomföres antingen så att Volvofinans och likartade företag helt undantages från lagens till- lämpning eller att lagförslagets åå 6, 7 och 8 utgår eller ej blir till- lämpliga med avseende på företag av typ Volvofinans, liksom ej heller kapitaltäckningskravet.

2 Lagens tillämpningsområde

Flertalet remissinstanser går inte närmare in på frågan om den före- slagna lagens tillämpningsområde. I några yttranden föreslås bl. a. änd- ring beträffande den föreslagna regeln att lagen skall tillämpas på nä- ringsverksamhet som ”helt eller huvudsakligen” består i att lämna kredit m.m. Från ett par håll föreslås att viss bransch skall undantas från la- gens tillämpningsområde.

Fullmäktige i riksbanken: Utgångspunkten för kommitténs avgräns- ning av vilka företag som skall omfattas av den föreslagna lagstiftningen är att de —— med en rimlig användning av termen —— skall vara kredit- institut. Kommittén avvisar således den ”norska modellen” att låta all placering av finansiella tillgångar inrymmas under lagstiftningen. Från denna utgångspunkt formulerar kommittén vissa kriterier som skall vara uppfyllda för att ett företag skall betraktas som ett finansieringsbolag. Företagets verksamhet skall således helt eller huvudsakligen bestå i att lämna krediter i en eller annan form. Även om detta kriterium är upp- fyllt kommer ett företag ej att ingå i lagens tillämpningsområde om dess

• Sida 77
•  Original

Prop. 1978/79: 170 " "' 77

kreditgivning endast avser en mindre eller särskild grupp näringsidkare och medlen för kreditgivningen ej anskaffas från allmänheten. I kom- mitténs avgränsning av lagens tillämpningsområde ingår även att ett företag skall ha en viss minsta volym på sin kreditgivning — för såvitt det inte är ett dotterbolag till en affärsbank.

Kommitténs uttryckliga syfte med det första ledet är att avskärma företag som icke kan betraktas som kreditinstitut. Det innebär således att t. ex. ett större produktionsföretag med en omfattande likviditet ej kommer in under lagens bestämmelser såvitt inte de finansiella tillgång- arna dominerar företagets verksamhet, vilket torde vara osannolikt. Samtidigt lämnar naturligtvis detta kriterium möjligheter för ett företag med blandad verksamhet, där kreditgivning är en, att kringgå lagens be— stämmelser oberoende av kreditgivningens volym. Villkoret är enbart att de övriga verksamhetsgrcnarna överväger. Det kan tänkas att besvärliga gränsfall uppkommer.

Det andra ledet i kommitténs avgränsning avser det fall att ett pro- duktionsföretag eller försäljningsföretag har flyttat ut sin naturliga leve- rantörskreditgivning från t. ex. en finansavdelning till ett separat dotter- bolag. Fullmäktige instämmer helt i kommitténs argumentering att det vore olämpligt att låta ett sådant dotterbolag falla under lagens betäm- melser när en motsvarande verksamhet bedriven inom moderbolaget inte skulle göra det. Om ett sådant dotterbolag däremot uppträder som låntagare utanför kreditinstituten eller moderbolaget kommer, som kom- mittén framhåller, saken i ett annat läge.

I bestämningen av undantaget ingår också att kreditgivningen skall tillgodose finansieringsbehovet hos en begränsad grupp näringsidkare. Av detta följer, enligt kommittén, att om finansieringen avser konsum- tionsartiklar -— antingen direkt eller indirekt —- gäller inte undantaget.

Fullmäktige är medvetna om att med en sådan definition som kom- mittén föreSIagit vissa oklara gränsfall kan uppkomma och att avgräns- ningen kan stimulera uppkomsten av företag som ligger just utanför till- lämpningsområdet. Det är dock svårt att utan några erfarenheter bilda sig någon uppfattning om huruvida dessa nackdelar kommer att upp- träda i praktiken. Fullmäktige vill därför förorda att den av kommittén föreslagna avgränsningen av lagens tillämpningsområde godtas men vill samtidigt framhålla att det kan framträda skäl att ompröva avgräns- ningsområdct när erfarenheter vunnits.

Sveriges ackordscentral ansluter sig till förslaget att endast sådana företag, vilkas huvudsakliga verksamhet är kreditgivning och vil-ka i sin utlåning eller upplåning riktar sig till allmänheten, skall omfattas av den nya lagstiftningen.

Kritiska synpunkter på. kommitténs förslag till avgränsning av lagens omfattning anförs av datainspektionen: Kommitténs i och för sig lov- värda ambition att avgränsa lagens omfattning till de finansieringsföre— tag där kommittén anser insyns- och kontrollmöjligheter bör finnas har, som påpekas i betänkandet (sid 148), inneburit ”vissa avgränsningspro— blem”. Vid genomläsning av lagtexten synes denna beskrivning innefatta en eufemism. Visserligen innebär modern svensk lagstiftningsteknik ofta ramlagar där det konkreta innehållet utformas av förvaltningsmyndighe- ten, men i förslaget synes också själva ramen, dvs lagens omfattning överlåtas till praxis. Detta är knappast godtagbart från rättssäkerhets- synpunkt och innebär vissa avgränsningsproblem avseende tillämpning av inkassolagen.

• Sida 78
•  Original

Prop. 1978/79: 170 78

Av förslagets Så framgår att kommittén utgår från att de som kan vara underkastade lagen inte har möjlighet att avgöra om så är fallet.

Patent- och registreringsverket: Beträffande den föreslagna lagens konstruktion vill patentverket påpeka den oklarhet som vidlåder defini- tionen av den verksamhet som lagen avser att reglera. Enligt 1 5 första st. är lagen tillämplig på bl.a. verksamhet i syfte att upplåta egendom till nyttjande. Med en sådan avfattning kommer lagen att omfatta bran— scher som ej avsetts t. ex. vanliga former av fastighetsförvaltning. Den föreslagna avgränsningen i 1 % andra stycket är svårtolkad. Vad som av- ses med ”en mindre eller särskild grupp näringsidkare” framgår ej av lagtexten eller av betänkandet.

Av betydelse för tillämpningen av lagen är vidare frågan när ett fi- nansieringsbolag i lagens mening skall anses föreligga. Avfattningen av 1—3 %% ger närmast vid handen att företag är att betrakta som finansie- ringsbolag såframt det uppfyller bestämmelserna i 1 och 2 55. Lagens bestämmelser i övrigt ger emellertid intrycket att bankinspektionens be— slut enligt 4 s är avgörande för om företag skall vara finansieringsbolag. För patentverkets tillämpning av lagen är det naturligt att se bankins-v' pektionens beslut som konstitutivt när det gäller frågan om ett företag är finansieringsbolag eller ej.

Vissa jämkningar i lagens tillämpningsområde föreslås av bankinspek— tionen: —-—— Inspektionen delar uppfattningen att finansieringsverk- samheten skall vara av viss minsta volym för att omfattas av lagen. Det skulle föra för långt och medföra stora praktiska svårigheter att reglera all verksamhet av ifrågavarande slag oavsett vilken omfattning den har. Inspektionen återkommer i det följande till vad som skulle betraktas så- som ”mera betydande omfattning”.

Enligt paragrafen (1 5 i förslaget) skulle finansieringsverksamhet, som i och för sig kan vara av mera betydande omfattning, falla utanför lagen om den inte är ett företags huvudsakliga verksamhet. Av den allmänna motiveringen (s 149) framgår emellertid att kriteriet ”huvudsaklig” av- ses ha en begränsad innebörd. Det är ett uttryck för kommitténs avsikt att inte reglera ett produktions- eller handelsföretags placering av egna medel som likvida tillgångar eller längre placeringar. Det är en naturlig ståndpunkt som ansluter till innebörden av undantagsbestämmelsen i 1 5 andra stycket 1. Meningen är uppenbarligen inte att en finansierings- verksamhet av avsevärd omfattning och av det slag som lagen tar sikte på skall kunna drivas oberoende av lagen enbart av den anledningen att i det ifrågavarande företagets balansräkning redovisas tillgångar som upptar en större del av balansomslutningen än finansieringsverksamhet. Är den bedrivna finansieringsverksamheten i nämnvärd utsträckning ba- serad på medel som upplånas från allmänheten eller riktad till en bre- dare grupp av låntagare talar detta för att lagen bör tillämpas. Kan vi- dare finansieringsverksamheten anses ha ett självständigt syfte vid sidan av företagets övriga verksamhet, bör tvekan ej råda om att lagen skall äga tillämpning. Det sagda gäller naturligtvis under förutsättning att fi— nansieringsverksamheten är av sådan betydande omfattning som avses i första stycket 2. En lagtillämpning enligt vad nu anförts kommer att underlättas av inspektionens följande förslag beträffande den volymgräns över vilken verksamheten skall anses vara av mera betydande omfatt- ning.

• Sida 79
•  Original

Prop. 1978/79: 170 .. 79

Av det anförda har framgått att texten i första stycket 1. avser att medge undantag av liknande slag som avses i andra stycket 1. Det bör därför övervägas om inte texten ”helt eller huvudsakligen” kan utgå. Kommitténs intentioner beträffande innebörden av denna text skulle i stället kunna tillgodoses med ett uttalande att den av utredningen åsyf- tade placeringsverksamhetcn avseende egna likvida medel skall omfattas av undantagsbestämmelser i l å andra stycket 1.

I sammanhanget måste också beaktas vad för slags verksamhet ett fi- nansieringsbolag skall få bedriva. Enligt lagförslaget skall föremålet för verksamheten preciseras i bolagsordningen. Inom ramen för sådan pre- cisering bör enligt förslaget administrativa tjänster och en utveckling av företagets produkter vara möjlig (s 153). Verksamhet som ej är förenlig med ställningen som kreditinstitut skall ej få förekomma. Praktiskt inne- bär enligt inspektionens uppfattning detta i förekommande fall antingen att företagets verksamhet måste renodlas så att bolagsordningen kan godkännas eller finansieringsvcrksamheten avskiljas till ett särskilt bo- lag. En åtgärd av sistnämnt slag torde vara mest sannolik. För att en så- dan åtgärd skall krävas är det dock rimligt att finansieringsverksamhe- ten har viss volym. Därvid synes finansieringsverksamhetens absoluta volym mer intressant än volymen av denna verksamhet i förhållande till annan av företaget utövad verksamhet.

Enligt betänkandet skall finansieringsvcrksamhetcn anses vara av mera betydande omfattning och omfattas av lagen om dess balansom- slutning överstiger 10 mkr. Detta skall dock inte vara någon fast gräns utan möjlighet finnes att beakta omständigheterna i de särskilda fallen.

Volymmässigt faller den här ifrågavarande delen av kreditmarknaden till helt övervägande del på de största finansieringsföretagen. Med den föreslagna gränsen vid 10 mkr infångas 99 % av totala balansomslut- ningen för de i betänkandet (s 150) redovisade finansieringsföretagen. Höjs gränsen till 25 mkr blir 97 % av den totala balansomslutningen omfattad. Man torde kunna utgå från att de flesta verksamheter av ifrå- gavarande slag inom ej alltför lång tid normalt når en omslutning på minst något 10-tal mkr. Det förefaller inte sannolikt att verksamheten medvetet kommer att bromsas vid viss volym för att lagen skall undvi- kas. Det är också att märka att balansomslutningen skall gälla samman- lagt för företag med intresscgemenskap. Med en högre beloppsgräns ökar möjligheterna att kontrollera att lagen tillämpas där så skall ske på grund av verksamhetens beskaffenhet liksom effekten av tillsynen över- huvud. Utifrån de nu angivna synpunkterna förordar inspektionen att verksamheten skall anses ha mera betydande omfattning om balansom- slutningen överstiger 25 mkr. Någon fast gräns skall dock inte heller detta vara utan möjligheter finnas att beakta omständigheterna i de en- skilda fallen. Några avgörande invändningar mot en sålunda vidgad gräns synes enligt inspektionens uppfattning knappast kunna resas från vare sig konsumentskyddsaspekter eller kreditpolitiska synpunkter. Skulle det visa sig att småföretagens andel av marknaden väsentligt ökar får bestämmelsen omprövas. Hinder bör inte föreligga för mindre finan- sieringsföretag att gå in under lagen om de så önskar, t.ex. för att komma i åtnjutande av status som finansieringsbolag och den auktorisa- tion som kan anses följa därav.

Sparbankernas Bank påpekar att kommittén ej redovisat en klar in- ställning till frågan, huruvida utländsk bank skall äga rätt att äga eller

• Sida 80
•  Original

Prop. 1978/79: 170 30

deläga i Sverige verksamt finansieringsbolag och vidare frågan om regle- ring av utländska finansieringsbolags verksamhet, såvida dessa bedriver försäljning i Sverige och ej kan inordnas i föreslagen lagstiftning. Dessa frågeställningar bör enligt bankens mening penetreras som en konse- kvens av kommitténs förslag i övrigt.

Frågan om utländsk banks engagemang i finansieringsföretag här i landet tas också upp av Svenska bankföreningen, som anför:

Om 1 5 skall tolkas så att lagen omfattar dels alla finansbolag som ägs av svensk bank, dels därutöver endast bolag av viss storlek, kommer la- gen inte att gälla för finansbolag som ej har denna storlek och som ägs av utländsk bank. Detta aktualiserar en vidare fråga nämligen om rätt för utländsk bank att bedriva rörelse i Sverige. Bankföreningen utgår ifrån att denna fråga kommer att övervägas såväl i detta ärende som vid den pågående översynen av banklagarna.

Finans-ieringsföretagens förening: Lagen om finansieringsbolag före- slås äga tillämpning på näringsverksamhet om verksamheten helt eller huvudsakligen består i att lämna kredit eller att på visst sätt medverka till finansiering under förutsättning att verksamheten är av mera bety- dande omfattning. I det fall utestående krediter eller i finansieringssyfte förvärvade fordringar eller leasingobjekt utgör mer än 50 % av företa- gets totala tillgångar bör finansieringsverksamheten betraktas som hu- vudsaklig. Överstiger balansomslutningen 10 miljoner kronor anses verksamheten vara av mer betydande omfattning.

Föreningen anser att kriterierna för bestämmande av huvudsaklig verksamhet är olyckligt valda. Som experterna Livijn och Ödlund anger betr. 50 %-regeln föreligger betydande risker att företag med blandad verksamhet uppstår. Med regeln kan också följa att lagen blir tillämplig i fall där så ej varit avsikten.

Lagen är enligt andra stycket i förslagets 1 % ej tillämplig bl. a. på så— dan verksamhet som tillgodoser finansieringsbehov endast inom en mindre eller särskild grupp näringsidkare och för vilken medel ej an— skaffas från allmänheten. I motiven sägs att det inte är ovanligt att ett finansbolags rörelse endast avser leverantörskrediter knutna till ett bo— lags eller en koncerns försäljning. I den mån dess upplåning sker hos bo- laget eller i koncernen eller i ett kreditinstitut faller verksamheten inte under lagen. Om företagets kreditgivning inte avser finansiering av nä- ringsidkare utan av konsumenter faller verksamheten under lagen obe- roende av hur medlen för verksamheten anskaffas. Detta innebär t. ex. att om verksamheten avser kreditkortsrörelse eller finansiering av avbe— talningskontrakt avseende konsumenter faller den inom lagen.

Enligt föreningen kan 50 %-regeln leda till att kreditkortsrörelse och finansiering av avbetalningskontrakt avseende konsumenter läggs i före- tag med blandad verksamhet. Inom ramen för koncern torde det ej vara förenat med några svårigheter att åstadkomma en balansomslut- ning som leder till att finansbolaget ej omfattas av lagstiftningen.

Enligt föreningens mening kommer 1 5 att medföra att företag som i dag planerar eller i framtiden avser att överlämna sin kreditgivning till finansbolag ej kommer att göra detta enär företagen ej önskar låta sin kreditgivning omfattas av kreditpolitiska medel. Därför föreligger bety— dande risker att verksamheten i produktions- och handelsföretags fi- nansbolag kommer att inlemmas med moderbolagets i den mån finans-

• Sida 81
•  Original

Prop. 1978/79: 170 81

bolagens verksamhet ej är undantagen enligt 1 &, andra stycket. Särskilt torde detta gälla konsumentkrediter på det sätt som angetts i föregående stycke. Därigenom riskerar kommitténs föreslagna gränsdragning att in- nebära en risk för en minskning av omfattningen i finansbolagens nuva— rande verksamhet och en mindre tillväxt i framtiden. En naturlig ut- veckling där de mindre och medelstora företagen önskar olika finansie- ringsformer och administrativ service ledande till betydande personal- och därmed kostnadsbcsparingar kommer således att brytas eller allvar- ligt störas.

Kommitténs bedömning är visserligen att finansbolagen bedriver en så värdefull verksamhet och har en sådan livskraft, att den av förening- en ovan angivna utvecklingen ej behöver befaras. Föreningen menar att kommittén underskattat riskerna som torde vara uppenbara.

Direktfärsäljningsföretagens förening: Rubr. lag föreslås äga tillämp- ning på näringsverksamhet om verksamheten helt eller huvudsakligen består i att bl. a. lämna kredit i det fall utestående krediter utgör mer än 50 % av företagets totala tillgångar varigenom finansieringsverksam- heten betraktas som huvudsaklig.

Därmed synes det ej uteslutet att vissa av föreningens medlemmar som har blandad verksamhet kan komma att omfattas av lagen i den mån företaget — integrerat med sin försäljning — ger krediter .till kon- sumenter. Även de medlemmar som har särskilt finansieringsföretag som direkt eller via moderbolaget beviljar konsumentkrediter omfattas även om moderbolaget lånar upp erforderliga medel.

Enligt föreningens mening kan detta leda till att lagen blir tillämplig i fall som ej varit avsikten. Definitionen av finansieringsföretag bör såle- des omarbetas.

Några remissinstanser som företräder vissa branscher berör frågan huruvida den föreslagna lagstiftningen bör omfatta företagen inom den företrädda branschen.

Motorbranschens riksförbund: Då det gäller den föreslagna lagstift- ningens tillämpningsområde har kommittén bl. a. föreslagit, att verksam— het som huvudsakligen består i att lämna kredit bör omfattas av regle- ringen. I specialmotiveringen preciseras begreppet ”huvudsakligen”. Där sägs bl. a. att i de fall utestående krediter utgör mer än 50 % av företa- gets totala tillgångar bör finansieringsverksamheten betraktas som hu- vudsaklig. Av ordalagen att döma skulle ett bilhandelsföretag, som säl- jer bilar på avbetalning och som därigenom har utestående krediter av sådan omfattning att kreditgivningen i enlighet med det ovan anförda är att anse som huvudsaklig del av verksamheten, vara underkastad den föreslagna regleringen för finansbolagen. Det torde emellertid knappast ha varit kommitténs avsikt att den föreslagna regleringen skulle omfatta en sådan situation. För undvikande av varje missförstånd vore det vär- defullt med ett klarläggande härvidlag. - - -

Särskilt den inhemska produktionen och åtföljande distribution av bi- lar har tilldragit sig regeringens intresse, såtillvida som denna under hös- ten 1977 tillsatt en utredning med uppgift att kartlägga den svenska bil- industrins framtid och att i anslutning därtill föreslå lämpliga åtgärder för att trygga dess bestånd. Det samspel som råder mellan produktion och distribution av bilar är självfallet av största intresse härvidlag. Det kan mot bakgrund härav ifrågasättas om det inte vore lämpligt att låta

6 Riksdagen 1978/79. ] saml. Nr 170

• Sida 82
•  Original

Prop. 1978/79: 170 82

den sålunda tillsatta utredningen närmare överväga vilka åtgärder som kan anses lämpliga att vidta med avseende på bilföretagens finansie- ringsfrågor, varvid även bör uppmärksammas samspelet med de sär- skilda regler inom bilhandeln beträffande kontantinsats och kredittid vid försäljning av vissa bilar. MRF hemställer således om att bilbranschens finansieringsfrågor måtte bli föremål för den tidigare omnämnda utred- ningens ställningstaganden och åtgärder. MRF finner det således ange- läget att bilbranschens egna finansbolag hålls utanför den föreslagna lagstiftningen.

I övrigt ansluter sig MRF till de synpunkter som Finansieringsföreta- gens Förening anfört i sitt remissyttrande.

Svenska Postorderföreningen: Svenska Postorderföreningen är en för- ening av företag, som driver postorderhandel. Föreningen representerar huvuddelen av den verksamhet som bedrives i denna bransch. Medlem— marna har en sammanlagd omsättning av ca en miljard kronor och sys- selsätter direkt ca 2 000 personer, de flesta i Borås och Sjuhäradsbyg- den. En avsevärd del av varubehovet täckas med svenska leveranser med tyngdpunkt på leveranser från Sjuhäradsbygden och Småland.

En äldre form av postorderhandel innebar, att kunden regelmässigt fick betala varan mot postförskott eller på annat sätt i samband med att den köpta varan avhämtadcs hos fraktföraren. Denna form för försälj— ning har helt frångåtts av flera av föreningens medlemmar och andra överväger att helt frångå denna form. Skälet härtill är bl. a. att konsu- mentskyddsmyndigheten förordat att kunden skall ha tillfälle att under- söka varan innan han betalar den. Ytterligare skäl är att kunden under viss tid har full frihet att returnera varan och sålunda låta köpet återgå. I dessa fall sker alltså all försäljning med kortare eller längre tids kredit. Även sådana medlemmar, som säljer mot postförskott, tillämpar i flera fall dessutom kreditförsäljning. Krcditcrna är något olika utformade för olika medlemmar, men allmänt gäller att dels finnes en betalningsform vid eller inom viss tid efter leveransen, då vad som skulle kunna kallas kontantpris gäller, dels finnes en del längre kredittider att välja på med månadsvis betalning under kredittiden med tillägg för vissa kontoavgif— ter. Dessa former för handeln gäller sedan åtskilliga år tillbaka.

Då den kreditgivning, som förekommer i samband med vår försälj- ningsverksamhet, sålunda endast är en integrerad del av själva verksam- heten, förutsatte vi att det rubricerade betänkandet inte kunde beröra den verksamhet som vi bedriver. Efter att ha tagit del av betänkandet har vi alltjämt den uppfattningen att avsikten hos kommittén är, att rö- relse som vår ieke skall omfattas av förslaget. Emellertid finnes i före- slagen lagtext och motiv en del definitioner och beskrivningar, som efter ordalagen kan vålla en viss tveksamhet. På dessa punkter synes behövas vissa preciseringar så att det klart kommer att framgå att vår verksam- het ej åsyftas.

Flera av föreningens medlemmar har av främst administrativa skäl funnit det rationellt att förlägga kreditgivningen till ett särskilt för än- damålet bildat bolag, vilket ingår som dotterbolag i respektive koncern. Det skulle likväl kunna vara möjligt att införa kreditverksamhetcn i re- spektive moderbolag. Om vi till en början utgår från att föreningens medlemmar inför kreditverksamheten i moderbolagets rörelse, så fram- står det för föreningens medlemmar som otroligt att finansieringsbo- lagskommitténs betänkande skulle kunna syfta på den vaksamhet, som

• Sida 83
•  Original

Prop. 1978/79: 170 .! 83

föreningens medlemmar sålunda skulle bedriva. Med normalt språkbruk måste man anse, att respektive företags huvudsakliga verksamhet skulle få anses vara att bedriva postorderhandel och icke att lämna krediter. Kreditgivningen är, som förut sagts, endast en integrerad del av verk- samheten. Exempelvis sysselsätter själva kreditgivningcn kanske någon knapp procent av antalet anställda, medan resten sysslar med varnin— köp, lagerhantering, marknadsföring och administration av dessa verk- samheter.

Emellertid förekommer på sidan 157 i betänkandet ett yttrande, som tolkat efter sina ordalag skulle kunna tyda på att kommittén likväl åsyf- tade att lägga hela företag för postorderhandel under bestämmelserna om finansieringsbolag. Där säges sålunda:

”Av första stycket 1 framgår också att företagen helt eller huvudsak- ligen skall syssla med finansiering av nu angivet slag för att lagen skall vara tillämplig. Finns det flera verksamhetsgrcnar inom ett företag, var- av en är finansieringsverksamhet, skall lagen inte tillämpas, om de and- ra vcrksamhetsgrenarna överväger. Huruvida finansieringsverksamheten är den huvudsakliga verksamheten får anses framgå .av dess vikt i ett företags balansomslutning. I det fall utestående krediter eller i finansie- ringssyfte förvärvade fordringar eller till nyttjande upplåten egendom (leasingobjekt) utgör mer än 50 % av företagets totala tillgångar bör fi- nanscringsverksamheten betraktas som huvudsaklig.”

Vi tror att den definition, som där förekommer, inte är möjlig att an- vända.

Om man går på de angivna värdena i olika postorderföretags balans- räkningar, skulle den verksamhet, som flera av föreningens medlemmar bedriver, i sin helhet bli att betrakta som finansieringsbolag. Detta beror till stor del på att värderingsreglerna för de olika tillgångarna är olika. Tillgångar som varulager och inventarier får nedskrivas så att verkliga värdet oftast är avsevärt högre än värdet i balansräkningen. Fastigheter kan, förutom i vanlig ordning, vara nedskrivna med användande av konjunkturinvesteringsfonder och även bortsett från nedskrivningar har dessa tillgångar med lång livslängd ofta värden, som betydligt överstiger dem som återgives i balansräkningarna. Värderingen av fordringar där- emot styres främst av skattebestämmelserna därom och dessa medgiver endast synnerligen begränsade avskrivningsmöjligheter. Vi menar därför att den jämförelse mellan olika värden i balansräkningen som kommit- tén talar om, i varje fall för rörelse av det slag vi bedriver, icke kan an— vändas vid bestämmandet av vad som skall vara huvudsaklig verksam- het.

Även med hänsyn till de allmänna förklaringar, som gives under 12.3 på sidan 148 f om att endast företag, för vilka kreditgivningen är huvud- saklig verksamhet, skall omfattas av förslaget, synes det uteslutet att verksamhet som den föreningens medlemmar bedriver kan vara åsyftad och uttalandet på sidan 157 förefaller ej förenligt därmed.

Om företag inom vår förening trots vad nu sagts skulle hänföras till finansieringsföretag, skulle det, enligt vad som framgår av 5 3 och sidan 149 i förslaget, innebära att dessa företag ställdes under Bankinspektio— nens tillsyn, medan andra företag inom vår förening skulle stå under tillsyn av konsumentskyddsmyndigheterna. Tillsyn av Bankinspektionen för postorderrörelse vore uppenbart en orimlighet.

Bestämmelsen i 54 i förslaget om innehållet i bolagsordningen och vad som säges under 12.5 på sidan 153 och på sidan 160 skulle också bli orimligt om det skulle tillämpas på postorderrörelse.

• Sida 84
•  Original

Prop. 1978/79: 170 34

Det skulle också bli väsentligt olika konkurrensförhållanden för olika postorderföretag, om vissa skulle hamna under de olika bestämmelserna angående likviditetskrav, räntereglering och utlåningsreglering, som av- ses skola gälla för finansieringsföretag.

Om vi sålunda har svårt att tro att man har menat, att beskrivningen på sidan 157 verkligen giver uttryck för vad kommittén kan ha åsyftat för vårt fall, så vill vi likväl ytterligare framhålla att vi anser att det för- hållande att kreditverksamhet bedrives i särskilt bolag icke heller bör medföra, att detta bolag faller under bestämmelserna för finansierings- företag. Krcditgivningen är likafullt endast en integrerad del av respek- tive koncerns verksamhet. Koncernen bör ha möjlighet att få använda den form den finner lämpligast för respektive del av verksamheten. Ra- tionellast möjliga uppläggning i sådana avseenden är till nytta för verk- samheten i sin helhet och kommer därmed ytterst också kunderna till- godo.

På sidan 148 i förslaget uttalas att ”ofta torde bildandet av ett särskilt finansieringsföretag underlätta en ökad användning av kredit till kun- derna”. Föreningen vill framhålla att detta i varje fall ej är tillämpligt på föreningens medlemmar. Som framgår av vad ovan sagts är det prak- tiskt administrativa skäl, som utgjort grunden för bildandet av särskilda dotterbolag för kontokrediterna.

Postorderhandeln har, som annan detaljhandel, fått kämpa med avse- värda svårigheter sista åren och än så länge föreligger de ovan angivna skälen att bedriva kreditverksamhcten i särskilda bolag.

Postorderhandeln är ett väsentligt serviceorgan för glesbygder. I vissa delar av Norrlands glesbygder och på Gotland har föreningens medlem— mar sålunda tillsammans nära 100 %-ig täckning av hushållen. Men även i mindre och medelstora samhällen saknas ofta möjligheten till handel och handelsformer, som finnes i större samhällen, och här fyller postorderhandeln en kompletterande och utjämnande uppgift.

Om de regleringsåtgärder, som föreslås för finansieringsbolagen, skulle direkt bli tillämpliga på postorderhandelns särskilda dotterbolag för kreditgivning (kontobolag), skulle det kunna äventyra möjligheten att fortsättningsvis driva sådan handel, då åtgärderna skulle bli spe- cicllt kännbara för postorderrörelse. Härom må framhållas följande.

1. Postorderföretagens kontobolag har i flera fall endast ett eget kapital av 50 000 kronor, varför begränsning av upplåningen till multipel av det egna kapitalet skulle omintetgöra så gott som hela kreditgivningen.

2. Kontobolagen erhåller sina medel för krediter från finansieringsföre— tag, från moderbolag och genom banklån med borgen eller annan säker— het från moderbolagen. Om reglering sker av utlåning från finansie- ringsföretag och banker, så blir därmed också postorderhandelns konto— bolag indirekt påverkade. Skulle kontobolagen dessutom direkt regleras, så skulle det bli en dubbelverkan.

3. Postorderföretagen utgiver kataloger, vari villkoren för handeln upp- tages. Dessa kataloger gäller för ett halvt år, i vissa fall för ett helt år, och de förberedes trekvarts år före utgivandet. Konsumentsombudsman- nen har särskilt framhållit att de uppgifter, som lämnas angående han- del, skall kunna tillämpas utan undantag för hela den tid katalogen gäl- ler. Skulle regleringsåtgärder utfärdas för kontobolagen, skulle de be- höva delgivas kontobolagen ett och ett kvarts — ett och trekvarts år i förväg för att därav föranledda föreskrifter till kunderna skulle kunna givas.

• Sida 85
•  Original

Prop. 1978/79: 170 85

4. Postorderhandeln har kunnat hålla den högsta försäljningen per an- ställd inom detaljhandeln och är alltså en mycket rationell dis-tributions— form. Denna handel fordrar emellertid en detaljerad planering och kost— nadssatsning före varje försäljningssäsong. Detta gör att en mycket stor del av försäljningskostnaderna under säsongen får karaktären av fasta kostnader. Detta innebär också att postorderföretagen blir särskilt käns— liga för omkastningar i marknadsföringens villkor. chleringsåtgärder för krediterna skulle få en omedelbar inverkan på omsättning och denna skulle i sin tur medföra förluster, som bleve proportionsvis mycket större än för annan handel. 5. Den kreditgivning som sker från kontobolag gives efter vissa i katalo— gen angivna villkor och postorderföretagen är sedan bundna av dessa villkor. Någon möjlighet att minska de utestående krediterna genom att förändra en gång angivna villkor kan inte finnas. Detta innebär i sin tur att en begränsning av kreditgivningen måste gå direkt utöver den löpande kreditförsäljningen så att denna kanske finge helt upphöra för viss tid. Sådana avbrott skulle definitivt hota företagens existens. 6. Som förut sagts anskaffas de medel kontobolagen behöver med stöd av moderbolagen. Upplåningsrätten för kontobolagen skulle då rimligen böra bedömas med hänsyn till koncernens samlade tillgångar. Beträf— fande de problem, som uppstår vid bedömande av värdet av olika pos— ter i balansräkningarna, hänvisas till vad ovan sagts. 7. De kostnader, som åvilar kunderna för krediterna, är betinga-de av speciella omständigheter, som är en följd av att kreditgivningen ingår som ett led i den totala verksamheten. En reglering av kreditkostna— derna i dessa fall skulle behöva prövas enligt särskilda förutsättningar, som knappast skulle bli beaktade, om prövning skulle ske för kontobola— gen gemensamt med andra finansieringsföretag. Sammanfattningsvis vill föreningen framhålla det angelägna i att besthmelserna utformas och förklaras så att det därav framgår, att postorderhandelns kreditgivning ej skall omfattas av bestämmelserna för finansieringsföretag och att detta skall gälla även om kreditgivning sker genom särskilda kontobolag, som är dotterbolag till de rörelsedrivande moderbolagen.

Saab-Scania AB:

F öretagskrediter, ej konsumtionskrediter

Till vår Scaniadivisions verksamhet är knutna två finansbolag: Saab- Scania Finansakticbolag och Södertälje Bilkredit AB. Deras samman- lagda utlåning uppgår för närvarande till cirka 605 milj. kr, utgörande finansiering av huvudsakligen på svenska marknaden försålda produk- ter. Härav avscr 569 milj. kr Scania lastbilar och bussar och 36 milj. kr Volkswagen personbilar. Lagerfinansiering hos tillverkare och återför- säljare ingår ej.

Finansieringen gäller enbart produkter som vi själva tillverkar och/el- ler försäljer. Den helt övervägande delen eller 94 % avser som synes lastbilar och bussar, vilket betyder att krediten lämnas till olika slag av företag. Även personbilskrediterna går till största delen till företag. Detta betyder att våra finansbolag inte sysslar med konsumtionskrediter utan förser olika delar av näringslivet med rörelsekapital.

• Sida 86
•  Original

Prop. 1978/79: 170 86

Likheten med banker obetydlig

————Våra två finansbolag finansieras sålunda —— utöver genom eget kapital — genom utgivande av egna växlar. Dessa förvärvas huvud- saldigen av näringslivet, som däri placerar sådant rörelsekapital som till- fälligt är ledigt. De former av inlåning från allmänheten som banker an— vänder sig av och som föranleder insyn hos och kontroll av dem, före- kommer ej hos våra finansbolag. Någon likhet mellan den rörelse som bedrives av banker och den rörelse som bedrives av våra finansbolag och som skulle föranleda samma behandling dem emellan föreligger så— ledes ej.

Någon allmän kreditgivning erbjuder våra finansbolag ej. De finansie- rar endast försäljning av våra produkter. Någon parallell till banker ut- gör våra finansbolag därför ej heller i detta avseende. Deras kunder är enbart företag. De sysslar inte med konsumtionskrediter. — — _

Försäljningsfinansiering ingår som del i vår övriga verksamhet

Den finansiering som våra finansbolag ombesörjer för viss del av vår försäljning på hemmamarknaden utgör .ett naturligt inslag i det indust- riella komplex vår verksamhet består av. Att just denna funktion utbru— tits i separata finansbolag förklaras av de praktiska fördelar av organisa- torisk och rationell karaktär som därmed vunnits.

I den mån vi är engagerade i lagerfinansieringen hos våra återförsäl— jare, sker detta ej genom finansbolagen utan genom oss själva. På sam- ma sätt kan den försäljningsfinansiering som nu skötes av våra finans— bolag, mycket väl återföras till oss själva. Om så sker skulle vi ej kom- ma att beröras av de föreslagna regleringarna.

En sådan i sig naturlig åtgärd att återföra försäljningsfinansieringen till oss själva kan dock komma att begränsa vår tillgång till den nuva- rande typen av upplåning. I så fall måste vi ta i anspråk medel från egna resurser med de återverkningar det skulle medföra för annan vår verksamhet, inte minst för vår exportfinansiering och därmed för vår export. Över 80 % av vår lastbilsproduletion går nu på export. En re- duktion av vår exportvolym skulle minska produktionen och därmed sysselsättningen liksom valutainkomsterna, allt negativa effekter för vårt land.

En reglering av våra finansbolags finansiering av försäljningen på hemmamarknaden får på så sätt negativa konsekvenser för vår export, en aktivitet som myndigheterna förmodligen snarare skulle vilja upp- muntra.

Konkurrens på olika villkor

Effektiva och kontinuerligt fungerande finansieringsresurser är en förutsättning för en framgångsrik svensk bilindustri och bildistribution. Det finns uppenbara risker för att de föreslagna lagreglerna kan möjlig- göra för distributörer av importerade bilmärken att skaffa sig fördelar i finansieringshänseende. Det är ett livsvillkor för bilindustrin i Sverige att konkurrensneutraliteten mellan inhemska och utländska bilfabrikan- ters finansieringsverksamhet bibehålles.

Slutord

Våra två finansbolags finansieringsverksamhet utgör en integrerande del av vår industriella verksamhet. Att denna finansieringsfunktion fått formen av separata bolag beror på därmed förknippade fördelar från organisations- och ansvarssynpunkt.

• Sida 87
•  Original

Prop. 1978/79: 170 '_'" " 37

Uppläggningen av våra finansbolags sätt att arbeta bestäms av det strikt begränsade föremålet för deras verksamhet. Härigenom blir såväl inlåning som utlåning mycket specialiserad och får ingen gemenskap med bankverksamhet.

Våra finansbolags finansiering avser enbart företag. Konsumtionskre- diter ligger helt utanför deras verksamhet.

Den finansiering av lastbilar och bussar som våra finansbolag ombe- sörjer bör ses som ett inslag i vår aktiva investeringspolitik.

Under hänvisning till vad vi ovan anfört gör vi gällande att våra fi— nansbolags verksamhet är av sådan speciell karaktär, att de ej bör om- fattas av de åtgärder som föreslås i betänkandet. Skulle reglerande åt- gärder genomföras, hemställer vi därför att dessa får en sådan utform- ning att de ej blir tillämpliga på den speciella typ av finansieringsföretag våra finansbolag representerar.

3 Tillsynsfrågan

Ett flertal remissinstanser har i tillsynsfrågan anslutit sig till kommit- téledamoten Regnélls reservation. Denne reserverade sig mot den före- slagna omfattningen av .tillsynen som enligt honom syntes kunna leda till att finansieringsbolagens utveckling onödigtvis hämmas och att en onö— dig byråkrati utvecklas. I några remissyttranden sägs att man bör av- vakta resultatet att banklagsutredningens (Fi 1976: 04) arbete, innan man tar ställning till hur tillsynen bör utformas. Andra frågor som tas upp här gäller gränsdragningen mellan konsumentverkets och bankins- pektionens tillsynsområden och bankinspektionens lämplighet som till- synsmyndighet.

Bankinspektionen: I ett särskilt yttrande till betänkandet har uttryckts farhågor för att . . . inspektionens tillsyn skulle innebära risk för en uni- formitet i anslutning till det mönster som utbildats för bankerna. — —— —— Vad angår inspektionens tillsyn kan redan här anmärkas att inspektio— nen sedan länge kontrollerar företag med olika inriktning, arbetssätt och särdrag och att inspektionen tar all rimlig hänsyn till de olikheter som sålunda föreligger. Detta kommer givetvis också att gälla finansierings- företagen om kommitténs förslag genomföres. ———

Det förtjänar understrykas att om företag på vilket lagen är tillämplig bedriver annan verksamhet än finansieringsverksamhet även den verk- samheten omfattas av tillsynen. Därvid torde få förutsättas att tillsynen i det senare avseendet ej behöver gå längre än som erfordras med hänsyn till kontrollen över finansieringsverksamheten. —— — -——

I fråga om tillsynen vill inspektionen framhålla att denna bör anpas- sas till bolagens särart och bedrivas på sådant sätt att den inte förorsa— kar bolagen större kostnad eller olägenhet än nödvändigt.

Om utredningens förslag genomföres, kommer detta att medföra en avsevärd arbetsökning för inspektionen. Målsättningen har hittills varit att genom intern rationalisering skapa förutsättningar för att överta nya arbetsuppgifter inom bestående personalram. Huruvida detta är möjligt i fråga om finansieringsbolagen kan ännu inte bedömas med säkerhet. Sannolikt torde några kvalificerade arbetskrafter behöva tillföras in- spektionen några månader före lagstiftningens ikraftträdande. Inspektio- nen förbehåller sig att få återkomma till de organisatoriska frågorna.

• Sida 88
•  Original

Prop. 1978/79: 170 gg

Patent- och registreringsverket: Kommittén föreslår att bankinspek- tionen blir tillsynsmyndighet medan patent- och registreringsverket blir registreringsmyndighet för finansieringsbolagen. Patentverket har inget att erinra mot den föreslagna kompetensfördelningcn.

NO: Se under 1.

Datainspektionen: Utan att ifrågasätta kommitténs slutsatser om be- hovet av tillsyn av ifrågavarande företag vill datainspektionen erinra om att det övervägande flertalet av finansieringsföretagen står under da- tainspektionens tillsyn och är tillståndspliktiga enligt datalagen eftersom verksamheten praktiskt taget genomgående sker med användande av automatisk databehandling av personuppgifter. Detta gäller särskilt de verksamhetsgrcnar som innefattar konsumentkrediter men även de som rör företagskrediter innebär databehandling av personuppgifter. Såvitt avser tillämpning .av datalagen har problemen i stort inskränkt sig till frågan i vad mån finansieringsbolagens personregister kan hanteras en- ligt datainspektionens förenklade ansökningsrutin eller inte.

I den mån finansieringsbolagen själva ombesörjer inkassoåtgärder är de även underkastade inkassolagen, och därmed datainspektionens tillsyn enligt denna lag. Ombesörjer finansieringsföretaget inkassoåtgärder för annan t. ex. efter återdebitering, föreligger även tillståndsplikt enligt la- gen. Tillämpningen av inkassolagen har inneburit vissa svårigheter vad gäller finansieringsbolagen. Vissa av bolagen har ingivit ansökan om till- stånd att bedriva inkassoverksamhet. (Tillståndsplikt gäller enligt lagen — i dess nuvarande utformning — för verksamhet som innefattar in- drivning av fordringar för annan eller av fordringar som överlåtits för indrivning.) De flesta finansieringsbolagen har dock inte ansökt om motsvarande tillstånd. Vid närmare undersökning har det visat sig att bolagens rutiner i vissa för tillståndsplikten avgörande frågor är varie- rande; i somliga fall föreligger tillståndsplikt i andra fall inte. Inspektio- nen har ännu inte kunnat frigöra resurser för en mer ingående kontroll i vad mån de finansieringsföretag som inte sökt tillstånd bedriver till- ståndspliktig inkassoverksamhet. I några fall synes man inom bolagen vara oklar över var kreditrisker ligger, hos Säljföretaget eller hos finan- sieringsbolaget och därmed också om inkassoverksamheten sker för egen eller annans räkning. Detta har, som framgår av vad som sagts ovan, be— tydelse för bedömning av ev. tillståndsplikt enligt inkassolagen. Många finansieringsbolag som inte själva ombesörjer inkassoverksamhet har nära kontakt med ett eller flera inkassoföretag som anlitas då inkassoåt- gärder erfordras. Även i dessa fall uppstår problem grundade på var kreditrisken ligger, eftersom fordringsägaren skall anges i krav m.m. I vissa fall synes nämligen återdebitering av t. ex. avbetalningskontrakt på Säljföretaget ske först om inkassokrav inte leder till resultat. Det vanli- gaste förfarandet synes dock vara att ärendet överlämnas till inkassofö- retaget i och med att det återdebiteras. Datainspektionens erfarenhet är att de skilda finansieringsföretagens rutiner för i och för sig likartade uppdrag är synnerligen varierande. Det synes också vara så att de bank- ägda finansieringsföretagen har bättre grepp över tillämpade rutiners rättsliga innebörd. Om detta är en följd av bättre tillgång till juridisk ex- pertis via moderbankerna eller är en effekt av den föreliggande indi- rekta tillsynen från bankinspektionens sida undandrar sig datainspektio- nens bedömning.

• Sida 89
•  Original

Prop. 1978/79: 170 ' 89

Som kreditgivare är finansieringsföretagen stora kunder hos kredit- upplysningsföretagen. Vad gäller konsumentkrediter, särskilt refinansie- ring av avbetalningskrediter, har finansieringsföretagens uppställda vill- kor om att säljföretaget skall inhämta kreditupplysning om köparen och om innehållet i upplysningen för att finansiering skall medges i det en- skilda fallet dels givit en ekonomisk bas för kreditupplysningsföretagen dels inneburit en sanering av konsumentkreditgivningen. I samman- hanget må påpekas att såvitt datainspektionen känner till är inte något kreditupplysningsföretag ägarmässigt förenat med något finansieringsfö- retag bortsett från att Upplysningscentralen UC AB är bankägt. De an- givna exemplen på finansieringsföretagens användning av kreditupplys- ningar innebär inte att kreditupplysningslagen är tillämplig på finansie- ringsföretagen. Någon ansökan om tillstånd att bedriva kreditupplys- ningsverksamhet har såvitt kunnat utrönas inte inkommit från något fi— nansieringsföretag. Vissa uppgifter i betänkandet synes emellertid an- tyda att finansieringsföretag i samband med bl. a. factoring utövar viss kreditrådgivande verksamhet till säljföretag; se betänkandet sid. 43 ”rådgivande funktion” och sid. 47 ”solvensrapportcring, kreditkontroll med angivande av solvenskod, och rapportering av händelser som kan påverka kundens kreditvärdighet”. Sådan verksamhet faller under kre- ditupplysningslagcn och är således tillståndspliktig.

Särskilt för refinansiering av avbetalningskrediter har i vart fall dis— kuterats en rutin vari Säljföretaget i'samband med tillämnad avbetal- ningsförsäljning tar telefonkontakt med finansieringsföretaget för att få besked om det senare är berett att diskontera ett eventuellt kontrakt mellan Säljföretaget och viss angiven köpare. Finansieringsföretaget läm- nar Säljföretaget besked i form av ett ”ja” eller ett ”nej” till diskonte- ring efter att via bildskärm ha inhämtat en personupplysning om den tillämnade köparen från kreditupplysningsföretag. Beskedet från finan- sieringsföretaget till säljföretaget torde i sådant fall ej innefatta läm- nande av kreditupplysning om det på angivet sätt inskränkts till beske- det om diskonteringen accepteras eller ej.

En annan fråga som berör kreditupplysning gäller kontokortsföreta— gen. Av skilda skäl kan konton spärras. I sådana fall måste underrättelse härom tillställas varje säljställe där kontokorten gäller för att spärren skall fungera. Hittills har datainspektionen inte funnit utsändande av spärrlistan vara tillståndspliktig kreditupplysning inte ens då listan till- ställs anslutna företag beträffande externa konton. Redan själva utde- landet av kontokort kan sägas innefatta en form av positiv kreditupplye- ning om att innehavaren av kontokortet har betrotts med kredit. Det har veterligen inte ifrågasatts att sistnämnda förfarande skall vara till- ståndspliktigt enligt kreditupplysningslagen. Då bör inte heller motsat— sen dvs. meddelandet att kreditkortet inte längre gäller, anses vara kre- ditupplysning. — —— -—

I specialmotiveringen till 6 & anges inkassolagen som exempel på and- ra författningar som gäller för verksamheten. Stadgandct innebär såle- des att bankinspektionen skall vara tillsynsmyndighet enligt inkassolagen såvitt rör finansieringsbolagen. I den mån sådant bolag bedriver eljest tillståndspliktig inkassoverksamhet t. ex. för säljföretags räkning, medför detta att tillsynen skall ombesörjas av bankinspektionen. Tillståndsplikt skall inte anses föreligga om finansieringsbolagen bedöms vara ”kredit- inrättning”, under bankinspektionens tillsyn (25 andra stycket inkasso- lagen); i betänkandet, sid. 153, talas om ”kreditinstitut”. I sådant fall

• Sida 90
•  Original

Prop. 1978/79: 170 90

blir således meddelade tillstånd enligt inkassolagen för finansieringsbo- lag ”onödiga”.

Frågan om tillståndsplikt eller inte tillståndsplikt för finansieringsfö- retagens inkassoverksamhet blir på så sätt beroende av bankinspektio- nens praxis beträffande vilka företag som skall vara underkastade den föreslagna lagen. Detta medför praktiska svårigheter.

Det bör i sammanhanget noteras att såvitt rör kreditupplysningslagen gäller tillståndsplikten även för kreditinrättning under bankinspektio- nens tillsyn i vad avser utlämnande av upplysningar till annan än annan sådan kreditinrättning. I kreditupplysningslagens övergångsbestämmel— ser har upptagits en bestämmelse om att bankoktroj i vissa särskilda fall skall anses innefatta tillstånd att bedriva kreditupplysningsverksamhet. De bestämmelserna synes inte vara tillämpliga på finansieringsföretagen även om den föreslagna lagstiftningen genomförs.

Konsumentverket:

Konsumentverket har inga principiella invändningar mot att finansie— ringsbolagen genom den föreslagna lagen ställs under bankinspektio- nens tillsyn. Emellertid borde frågan om bankinspektionens och konsu— mentverkets respektive ansvarsområden ha belysts utförligare. (Se även under 1).

Konsumentverket vill erinra om att den sittande banklagsutredningen enligt sina direktiv även har att uttala sig om vad som bör gälla ifråga om bankinspektionens granskning av bankernas verksamhet i syfte att i skilda hänseenden ge konsumentskydd åt bankkunderna. Det heter vi- dare i direktiven: ”Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt frågan hur gränsen bör dras mellan inspektionens verksamhet och den verksamhet som utövas av de konsumentpolitiska organen. En avvägning bör därvid göras mellan önskemålet att myndighetskontakterna med bankerna sam- ordnas och behovet av ett likformigt konsumentskydd inom olika sekto- rer av näringslivet.”

Frågan om ansvarsfördelningen på bankområdet mellan konsument- verket/KO och marknadsdomstolen samt bankinspektionen kommer så- ledes att prövas av denna utredning. Hit hör frågan om ett ansvar för konsumentverket/KO att med stöd av avtalsvillkorslagen pröva skälig- heten av tillämpade lånevillkor. Denna möjlighet föreligger inte nu ef- tersom avtalsvillkorslagen innehåller ett undantag för verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen.

Däremot har konsumentverket/KO möjlighet att i dagens läge pröva avtalsvillkor som tillämpas av finansieringsbolag i avtal med konsument. Verket har också påbörjat sådan granskning. Mot denna bakgrund får det anses olämpligt att ändra verkets behörighet på detta område innan resultatet av banklagsutredningen föreligger. Ställs finansieringsbolag under bankinspektionens tillsyn genom den föreslagna lagen bör såle- des undantaget i avtalsvillkorslagen för verksamhet som står under till— syn av bankinspektionen inte gälla verksamhet som faller under lag om finansieringsbolag.

DEF U : Inledningsvis konstaterar DEFU att utredningens betänkande inte diskuterar företagens konsekvenser ur uppgiftslämnarsynpunkt. DEFU saknar en sådan diskussion och därmed också en närmare redo- görelse för omfattningen, kostnaderna och behoven av de nya system

• Sida 91
•  Original

Prop. 1978/79: 170 ' ' 91

och rutiner etc. som förslagen innebär för berörda företag och myndig- heter.

Betänkandet upptas till stor del av en rent deskriptiv framställning över branschens utveckling och struktur. Kommittén har inte fäst upp- märksamheten på några speciella problem eller missförhållanden.

En principiell och avgörande fråga är då varför samhällets ambition att få insyn i och kontroll över finansieringsbolagen måste ges den före- slagna utformningen. Tillsynsbestämmelscrna ger intryck .av att i hög grad vara direkta anpassningar av för andra kreditinstitut gällande till- synslagstiftning. Däremot saknas en närmare analys av vilket problem tillsynen avses lösa. Utan en analys av vilka syften en tillsyn skall främja eller vilka missförhållanden som skall stävjas föreslås en tung- rodd formell tillsynstillämpning. Intresset av att samla samtliga kreditgi- vare under en hatt med avseende på smhällets insyn verkar ha varit mer vägledande för förslagsställarna än intresset för en diskussion och utredning av vad ändamålet med tillsynen bör vara och vilka medel som i så fall bäst förväntas svara mot de uppsatta tillsynsmålen. Hela försla- get präglas alltså mer av en juridisk-teknisk syn på tillsynsuppgiften än en sakligt problemoricnterad analys av vad samhället vill åstadkomma med ett ingrepp i ytterligare en näringssektor.

Analogin med bankverksamhet som genomsyrar förslaget är haltande — för finansieringsbolagen fin-ns ingen stor oskyddad allmänhet vars in— låningsmedel måste säkras. Tvärtom utgör insättarna till huvuddelen av- talspartners som söker den bästa förräntningen av tillgängligt kapital —- givetvis med en professionellt inkalkylcrad riskbedönming. Låntagarna dvs. leasing-, factoring-kunderna m.fl. kan också till stor del betraktas som professionella avtalsslutare som efter en bedömning av olika finan- sieringsalternativ träffar sitt val.

Den del av finansieringsbolagens kreditgivning som söker sig till kon- sumenter (kontokortskrediter) har redan genom lagen om förbud mot oskäliga avtalsvillkor, inkassolagen, kreditupplysningslagen och konsu- mentkreditlagen omgärdats med konsumentskydd. Det framstår således som oklart vilket ytterligare intresse som tillgodoses genom bankinspek— tionens i lagförslaget så vidsträckta definierade befogenheter och kom— petens.

På grund av att utredningen inte presenterar några konkreta motiv för långtgående insyns- och kontrollmöjlighetcr kan DEFU inte till— styrka förslaget om offentlig tillsyn som det framställts av utredningen eftersom detta kommer att innebära ett alltför omfattande nytt och/eller utvidgat uppgiftslärnnande för företagen.— —— ——

DEFU vill i detta sammanhang även fästa uppmärksamheten på den för företagsamheten viktiga principen att kontakterna mellan företa- garna och samhällsorganen bör kanaliseras genom så få myndigheter som möjligt för att dubbelrapportering och byråkrati skall motverkas. Mot denna bakgrund bör det särskilt övervägas om inte riksbanken är det organ som är lämpligt att svara för ev. tillsyn över finansieringsbola- gen.

SACO/SR och Svenska civilekonomföreningen hyser farhågor för att införandet av tillsynsregler i den omfattning utredningen föreslår kan leda till konserverande effekter på marknaden med bl.a. minskande möjligheter till nyetablering och andra nysatsningar. Det är viktigt att finansieringsföretagens framgångsrika produktutveckling tillåts fortsätta.

• Sida 92
•  Original

Prop. 1978/79: 170 92

Finansicringsföretagens förening: Förslaget till lag om finansierings- bolag syncs ge Bankinspektionen skyldigheter och obegränsade möjlig- heter att i detalj reglera finansbolagens verksamhet. Bankinspektionen skall "med uppmärksamhet följa verksamheten i den mån det behövs för att få kännedom om de förhållanden som har betydelse för en sund utveckling av finansieringsbolagens verksamhet”. Bankinspektionen kan genom bolagsordningen bestämma föremålet för bolagets verksamhet i detalj samt förordna om t. ex. arbetsfördelning mellan styrelse och verk- ställande ledning inom ramen för aktiebolagslagen. (Föreningen noterar dock att det -i specialmotiveringen till 4 & sägs: ”Preciseringen (av bola- gets verksamhet) behöver dock ej drivas så långt att inte utrymme finns för anpassning till en fortsatt utveckling av finansieringsbolagens tjäns- ter”.)

Föreningen hänvisar också till vad som sägs i det särskilda expertytt- randet inom kommittén om omfattningen av tillsynen. Jämför även för- eningens synpunkter under 1.

SHIO och Familjeföretagens förening: Bankinspektionen ges enligt förslaget mycket långtgående befogenheter. Man föreslår också en långt- gående uppgiftsskyldighet för finansieringsbolagen.

Organisationerna vill framhålla att de flesta av de legala inskränk- ningar som gäller för bankerna har ytterst till ändamål att garantera in- sättarna säkerhet och trygga dem mot förluster. När det gäller finansie- ringsbolagen finns det inte samma skyddsbehov. Det kan då inte heller finnas behov av en lika detaljerad övervakning. Det torde vara tillräck- ligt med en viss noga specifiserad uppgiftsplikt.

Organisationerna hemställer att Bankinspektionens övervakning över finansieringsbolagen inskränkes .till en specifiserad uppgiftsplikt.

Sveriges köpmannaförbund: Se under 1.

Como Företagen AB: Utredningen har förbisett, eller undervärderat, den flexibla service som finansieringsföretag ger sina kunder, både före- tag och konsumenter. Modern finansiering är bara till en del en utlåning av pengar, som kan höra till Bankinspektionens intresseområde eller domvärjo. Den administrativa service som finansieringsföretagen läm- nar sina kunder och som för dem medför betydande rationaliserings- vinster, är helt odelbar från själva finansieringsverksamheten. Det finns stor risk för att en tillsynsmyndighet som Bankinspektionen har svårt att bedöma servicedelens funktion och värde för finansieringsföretagens kunder. Vi vill därför ifrågasätta om Bankinspektionen är lämplig för tillsyn av en så mångfasetterad verksamhet.

Det kan också starkt ifrågasättas om Bankinspektionen bör ges insyn i företag som den hittills inte har haft något med att göra. Conto Företa- gen har, för att ge ett exempel, ett antal uppdragsgivare vilkas kontokort vi administrerar, t.ex. IKEA, Gylling-Företagen och Trivselresor. Om Bankinspektionen ges insyn i Conto Företagen, får den automatiskt in- syn i väsentliga delar av uppdragsgivarnas ekonomi. Om dessa företag själva administrerar sina konton, vilket de har bedömt som mindre för- månligt för konsumenterna, så utsätts de inte för sådan myndighetsöver- vakning. På detta sätt kan Bankinspektionens verksamhet direkt sned- vrida konkurrensen på kreditmarknaden.

Det är också stötande att utredningen vill ge total befogenhet, som ju

• Sida 93
•  Original

Prop. 1978/79: 170 . : 93

Bankinspektionen har, till att på en gång vara förundersökare, åklagare och domare. På niiringspolitiskt känsliga områden är det annars brukligt att partssammansatta organ (t. ex. Marknadsdomstolcn) fäller de slutliga avgörandena i viktiga frågor.

Vi har uppmärksammat att Banklagsutredningen (Fi 1976: 04) arbe- tar med översyn av de delar av banklagen som rör Bankinspektionens roll när det gäller bankrörelsens sundhet, struktur och betydelse för kon- sumenterna. Att Finansieringsbolagskommittén föreslår utvidga-de befo- genheter för Bankinspektionen utan att avvakta Banklagsutredningens förslag förefaller oss ytterst märkligt. Enligt vår mening bör förslagen behandlas i ett sammanhang.

Conto Företagen vill med hänvisning till ovanstående föreslå — — — att Bankinspektionens lämplighet som tillsynsmyndighet tas upp till all— sidig prövning. (Jämför även Conto Företagens förslag under 1.)

Independent Leasing AB anser att man bör gå ett steg längre än kom- mittén, genom att införa en nyetableringskontroll, varvid patent- och registreringsverket tillsammans med bankinspektionen skall granska ansökningar om registrering av finansieringsbolag med avseende på yrkesmässig kompetens (styrelse och VD) och finansiella förutsätt- ningar. Independent Leasing AB anför vidare: I princip är det också rik- tigt att samhället genom Bankinspektionen bereds in 5 y n s- 0 c 11 k 0 n t r 0 l 1 r ä t t. Finansieringsbolagen består till skillnad från ban- kerna av en grupp företag med sinsemellan mycket olikartade verksam- heter. Hur insynen och kontrollen skall utformas praktiskt bör ej fast- ställas så detaljerat som i lagförslaget. Vi tror att kontrollen och um- gänget med Bankinspektionen i framtiden skulle vinna på om parterna tillsammans bereddes möjlighet att utveckla arbetsformerna, och vill där- för föreslå en s a 111 r å d s g r 11 p p för att utarbeta riktlinjerna. Finan- sieringsbolagen är jämfört med bankerna personellt mycket mindre före- tag. De har många gånger kanske just därför kunnat vara mer innovativa och handlingskraftiga. Vi tror att det är ytterst betydelsefullt för bran- schens fortsatta utveckling att Bankinspektionens arbetsmetoder blir flexibla och anpassade till de förutsättningar under vilka finansierings— bolagen arbetar.

IKANO Finans AB: En ——— viktig fråga, som utredningen inte alls har behandlat är den fackmannamässiga hjälp, som ett finansie- ringsföretag ofta ger konsumenterna i samband med ett kreditköp. Det är en verksamhet som bankerna är helt bortkopplade ifrån. Det betyder också rationellare köp för kunden att kunna få både konsumentupplys- ning och kredit vid köptillfället. Eftersom finansieringsföretagen är så artskilda från bankerna förefaller det också felaktigt om Bankinspektio- nen skulle vara tillsynsmyndighet.

4 Övriga synpunkter

Under denna rubrik berörs frågan om kapitaltäckningskrav, namnfrå- gan och i övrigt sådana inte tidigare berörda frågor som tillhör special-

motiveringen.

• Sida 94
•  Original

Prop. 1978/79: 170 94

Kammarrätten i Stockholm: _- —— —— Inledningsvis kan sägas att ex- perterna Livijns och Ödlunds förslag (sid 189) om användning av ter-

men ”finansbolag” i stället för ”finansieringsbolag” synes ha visst fog för sig.

1 & Möjligen kunde uttrycket på första raden ”äger tillämpning på” ersättas med ”gäller”, såsom sker i modern lagstiftning. Motsvarande ändring borde då ske i andra stycket samma paragraf samt 2 5.

Kammarrätten delar experterna Livijns och ödlunds åsikt (sid 185), att i första stycket punkt ] bör göras ett tillägg, som utvisar att uppräk- ningen av verksamhetsalternativ inte är fullständig. Kanske kunde syftet nås med formuleringen — —— —— ”fordringar, upplåta egendom till nytt- jande eller på annat sätt utöva och gagna finansieringsverksamhet”'.

Uttryckssättet i första stycket punkt 2 ”av mera betydande omfatt- ning” synes för vagt för att täcka majoritetens intentioner. Möjligen kunde före den citerade texten inskjutas ”2. har en balansomslutning överstigande 10 milj kr eller eljest” -— —— —.

6 % Ordföljden i slutet av första meningen synes böra ändras. För- slagsvis kunde uttryckssättet ersättas med —— — — ”denna lag, annan författning som gäller för verksamheten och fastställd bolagsordning”.

8 & Även med beaktande av vad som anförts i prop 1955: 2 sid 318 och 324 aug 1525 i förslaget till lag om bankrörelse synes i punkt 3 ordet ”ordinarie” kunna utgå.

9 5 Efter ordet ”lag” på första och fjärde raden synes böra intagas, ”annan författning”.

14 5 Det framgår ej klart om besvärsrätten även avser beslut om erin- ringar, som bankinspektionen gjort med stöd av 9 & första stycket tredje meningen.

17 & Med tanke på att regeringen efter besvär av företag skall kunna lämna medgivande, som avses i 2 5 första stycket, synes på första raden ordet ”enligt” kunna ersättas med ”med stöd av”.

Bankinspektionen:

2 % Annan än finansieringsbolag bör ej heller få använda ordet finansbo- lag eller finansaktiebolag. Skälet härför är att dessa beteckningar är lätta att förväxla med de i paragrafen angivna och kan ge sken av att fråga är om företag som omfattas av lagen. Bestämmelsen bör inte uppfattas så att tvång föreligger att ha ordet finansieringsbolag i firman. Hinder mot att ha kvar firmabeteckningarna Svenska Finans AB Svefina och Finans Skandic AB synes ej föreligga.

4 &

Föremålet för finansieringsbolags verksamhet skall enligt förslaget i den mån det är möjligt anges fullständigt i bolagsordningen. Möjlighet skall finnas att tillhandahålla sådana administrativa tjänster som brukar' förknippas med finansieringsverksamhet (s 153). Inom den ramen bör

• Sida 95
•  Original

Prop. 1978/79: 170 . 95

det också finnas utrymme för ”produktutveckling”. Lagen som syftar till konkurrensneutralitet bör i princip tillämpas lika i berörda avseende oavsett om finansieringsbolag är bankägt eller ej. Betr de bankägda bo- lagens verksamhct har hittills gällt att denna skall vara förenlig med bankrörelse. Vissa jämkningar har dock kunnat ske. En liknande regel bör även i fortsättningen i princip tillämpas på bankägd verksamhet. Regeln bör emellertid inte tillämpas alltför stelt. De bankägda finansie- ringsbolagen bör liksom andra finansieringsbolag kunna tillvarata ut- vecklingsmöjlighetcr och erbjuda tjänster som svarar mot de servicehe- hov som möter på marknaden.

Också i fråga om verksamhets förläggande till dotterbolag och för- värv av aktier har för de bankägda finansieringsbolagen hittills gällt vissa av banklagstiftningen påkallade restriktioner. Härmed samman- hängande frågor har emellertid kunnat lösas i samförstånd. Inspektionen anser att så bör kunna ske även i fortsättningen.

Om finansieringsverksamhet bedrivs i dotterbolag till finansieringsbo- lag blir naturligtvis verksamheten beroende av att inspektionen godkän- ner dotterbolagets bolagsordning. Dotterbolaget får i sådant fall ställ- ning som finansieringsbolag oavsett vilken omfattning verksamheten har. Däremot skulle verksamhet avseende tex datatekniska och admi— nistrativa tjänster kunna bedrivas av dotterbolag som i och för sig inte är finansieringsbolag. Det kan vara lämpligt att det anges i bolagsord- ningen för finansieringsbolag om möjlighet skall finnas att driva verk- samhet i dotterbolag.

Kapitalkravet skall motsvara vad som i fråga om jämförliga place- ringar gäller i bankerna. Detta har hittills tillämpats betr. de bankägda finansieringsbolagen. Det torde inte kunna uteslutas att företag som kommer att omfattas av den föreslagna lagen i sin balansräkning har till- gångar som saknar direkt jämförbarhet med banks placeringar. Det sy- nes få ankomma på inspektionen att särskilt beakta detta vid prövning av bolagsordningens bestämmelser om kapitaltäckning.

Som exempel på ”särskilda föreskrifter” anges i specialmotiveringen föreskrifter om arbetsfördelningen mellan styrelse och verkställande led- ning. Därmed bör inte avses detaljerade sådana föreskrifter utan tex föreskrift om att styrelsen i en instruktion som delges bankinspektionen skall ange den verkställande ledningens och andra befattningshavares befogenheter.

Finansierinngolag skall registreras som finansieringsbolag. Därvid får förutsättas att PRV ej medger registrering av bolaget, dess bolagsord- ning eller ändring därav utan inspektionens godkännande. Inges hand- lingar i berörda avseenden till PRV och fråga är om finansieringsbolag eller om bolag som kan antas vara av i lagen avsedd beskaffenhet bör handlingarna överlämnas till bankinspektionen. Visst samarbete kom- mer att få etableras mellan myndigheterna.

5 5

I paragrafen föreskrivs viss uppgiftsskyldighet gentemot inspektionen även för företag som inte är inordnade under lagen. Bestämmelsen be- hövs för att det skall kunna utrönas om lagen är tillämplig. Det synes ej möta hinder att — om så befinnes lämpligt vid lagens introduktion — genom annonsering kollektivt anmoda berörda företag att ge sig till känna. En anmodan av det slaget kan dock inte medföra skyldighet att inkomma med uppgifter som avses i paragrafen.

• Sida 96
•  Original

Prop. 1978/79: 170 96

6 — 14 gg

Paragraferna innehåller bestämmelser om tillsynen. Bestämmelserna utgår i princip från vad som gäller betr kreditaktiebolag. 105 avser dock tillämpningen av vissa jävsbestämmclser i aktiebolagslagen och kan lämpligen placeras efter 14 5. Enligt 9 5 kan inspektionen förbjuda fortsatt drivande av verksamhet som avses i lagen. Det är viktigt fastslå att bestämmelsen äger tillämpning även för det fall att verksamhet inte enligt inspektionens föreskrifter låter sig inordna under lagen. Med till- fredsställelse noteras att i 15% har införts en mot banksekrctessen sva- rande sekretessbestämmelse.

Kommerskollegium: Enligt förslaget får bankinspektionen förordna en revisor i finansieringsbolag. Denne skall dock ej arbeta efter särskild av inspektionen utfärdad instruktion. Den av inspektionen förordnade revisorn skall således utföra sitt arbete i enlighet med aktiebolagslagens bestämmelser och god revisionssed. Detta innebär också att särskild rap- portering till bankinspektionen vid sidan av revisionsberättelsen ej kan komma ifråga från den särskilt förordnade revisorns sida. Mot detta finns ej något att invända. Inspektionens tillsynsmöjligheter torde bli väl tillgodosedda genom den föreslagna lagstiftningen i övrigt.

Med det föreslagna regelsystemet torde emellertid finnas anledning för bankinspektionen att förordna särskild revisor endast i de fall tvek- samhet råder om den bolagsstämmovalda revisorn på ett fullgott sätt kan fullgöra sitt revisorsuppdrag. Enligt kollegiets mening bör för att i görligaste mån undanröja eventuell osäkerhet på denna punkt i lagen föreskrivas att minst en av bolagsstämman (motsv) utsedd revisor skall vara auktoriserad. Med en sådan föreskrift torde endast i undantagsfall finnas skäl för bankinspektionen att utnyttja möjligheten att förordna revisor.

Patent- och registreringsverket: — — -— Enligt kompetensfördel- ningen skall det ankomma på bankinspektionen att i varje särskilt fall avgöra om bolag är att anse som finansieringsbolag. Lagförslaget inne- håller förbud för annat bolag än finansieringsbolag att använda sig av ordet finansieringsbolag (-aktiebolag) i sin firma. Bankinspektionen skall godkänna bolagsordning för finansieringsbolag. Detsamma gäller ändring av tidigare godkänd bolagsordning. Registreringsmyndigheten granskar registreringshandlingax och avgör om de är upprättade i enlig- het med tillämpliga lagar och förordningar. Patentverket kan, med tanke på den begränsade uppgiftsplikt som åligger aktiebolag i förhål- lande till verket, ej åtaga sig någon prövning av om bolag är att anse som finansieringsbolag. För att patentverket skall betrakta bolag som fi- nansieringsbolag måste som regel firman innehålla ordet finansierings- bolag eller finansieringsaktiebolag. Gör den det skall patentverket som förutsättning för registrering kräva att det visas att bolagsordningen godkänts av bankinspektionen. Föreligger ej sådant godkännande, måste registrering vägras.

Beträffande själva förslaget till lagtext gör patentverket följande på- pekanden.

I 4 & lagförslaget skall bankinspektionen pröva om det med hänsyn till bolagets verksamhet behövs särskilda föreskrifter i bolagsordningen. Patentverket har i och för sig inget att invända häremot. Verket vill emellertid hävda att restriktivitet bör iakttagas vid intagande av detalje—

• Sida 97
•  Original

Prop. 1978/79: 170 97

rade fakultativa bestämmelser i bolagsordning. Bolagsordning bör i möj- ligaste mån avfattas kort med tydliga bestämmelser på ett enkelt språk. Bestämmelser som med avsett resultat kan ges på annat sätt bör enligt verkets mening ej intagas i bolagsordning.

Den i 8 % 3 p lagförslaget stadgade skyldigheter för finansieringsbolag att till bankinspektionen inge redovisningshandlingar och revisionsberät- telse torde inte befria bolaget från skyldigheten att inge motsvarande handlingar till registreringsmyndigheten enligt 11 kap. 3 och 12 55 aktie— bolagslagen. Ett förtydligande av lagtexten härvidlag är enligt patentver- kets mening påkallat för att undvika de problem en misstolkning kan medföra.

NO: Kommitténs förslag (= Förslaget till kreditpolitisk reglering) om- fattar inte all kreditgivning. Om finansieringsföretagens verksamhet i viss mån försvåras av att föras in under lagstiftningen, vilket torde bli fallet, finns risk för att de mindre och medelstora företagens kreditefter- frågan riktas mot den sektor som ligger utanför. Motivet att skapa kon- kurrensneutralitet mellan banker och finansieringsbolag genom att låta även de senare omfattas av den kreditpolitiska lagstiftningen är således inte så tungt vägande eftersom effekten visserligen blir att banker och finansieringsföretag blir mer jämställda, men finansieringsföretagen blir i sin tur —-— liksom tidigare även bankerna —— diskriminerade i förhållan- de till den stora ”grå” marknaden. Med hänsyn till att bankerna har ett i lag skyddat företräde till den relativt billiga inlåningen från småsparare skulle det kunna synas försvarbart att bankerna bär konkurrensnackde- larna av den kreditpolitiska regleringen. Några sådana fördelar på inlå- ningssidan har inte finansieringsföretagen. De synes snarare vara att jämställa med kreditgivarna på den grå marknaden. En reglering av kre- ditmarknaden med selektiva medel ger i sin tillämpning överhuvud taget risker för snedvridning av konkurrensen. —- — —

Mot bakgrund av det resonemang som ovan förts om konkurrensförut- sättningarna mellan banker och finansieringsföretag anser NO det dock tveksamt att införa kapitaltäckningskrav för de icke-bankägda finansie- ringsföretagen enbart med motiveringen att uppnå konkurrensneutrali- tet. Kapitalteekningskravet har tillkommit främst för att skydda insät- tarnas medel i bankerna men denna motiveringen kan som utredningen själv framhåller knappast anföras för finansieringsföretagen, vars långi- vare kan betraktas som professionella placerare.

Svenska Bankföreningen använder termen finansbolag, som enligt bankföreningens mening är språkligt bättre än finansieringsbolag. För- eningen anför: Bankföreningen instämmer i vad experterna i sitt yttran- de har uttalat i anslutning till olika paragrafer i förslaget till lag om fi- nansieringsbolag.

Härutöver vill bankföreningen tillägga:

1 &

Bankföreningen vill särskilt understryka vikten av att den nya lag— stiftningen och dess tillämpning inte leder till att en fortsatt produkt- utveckling i finansbolagen hindras eller försvåras. Utrymme måste även i framtiden finnas för en anpassning av finansbolagens tjänster till nya önskemål och behov i näringslivet. Varken ur principiell eller praktisk

• Sida 98
•  Original

Prop. 1978/79: 170 98

synpunkt bör några betänkligheter finnas mot nya aktiviteter så länge de till sin art och risk inte kan anses främmande för ett finansbolags ända- mål och verksamhet. Denna norm bör gälla även för de bankägda fi- nansbolagen för att inte dessa skall efter hand möta besvärande nackde- lar i konkurrensen. Den av bankinspektionen hävdade regeln att banks dotterbolag i princip blott får utöva verksamhet, som är tillåten för ban- ken själv, bör inte resa hinder mot en sådan utveckling. Begreppet bank- rörelse bör inte vara statiskt utan kunna fortlöpande anpassas till ut- vecklingen i Sverige och utomlands. En stagnation och eftersläpning i konkurrensen hemma och utomlands blir eljest en oundviklig konse- kvens för bankerna och deras dotterbolag.

Kommittén har uttalat sig positivt om betydelsen av produktutveck- ling i finansbolagen (sid 154). Bankföreningen anser angeläget att denna uppfattning kommer till uttryck även i propositionen.

9 &

Med hänsyn till de vittgående verkningarna av ett förbud från bank- inspektionen mot fortsatt verksamhet bör sådant förbud kunna med- delas .endast vid svårare avvikelser från lag eller bolagsordningen. Vad nu sagts skall även jämföras med bestämmelsen i 14 & sista punkten en- ligt vilken inspeletionens beslut länder omedelbart till efterrättelse. Detta ger bankinspektionens befogenhet enligt 9 5 andra stycket en särskild ge- nomslagskraft.

13 5

Här föreskrives skyldighet för finansbolagen att bidraga till kostna- derna för bankinspektionens tillsyn. En bestämmelse av i princip samma innebörd finns bl. a. i 159 & lagen om bankrörelse. Banklagcn upptar emellertid flera betydelsefulla bestämmelser om bidragens storlek. Bank- föreningen föreslår att bestämmelsen i den nya lagen utformas med be- stämmelserna i 159 5 lagen om bankrörelse såsom förebild.

14 %

Bestämmelsen i andra punkten av denna paragraf att inspektionens beslut skall lända till omedelbar efterrättelse är enligt bankföreningens mening alltför långtgående. Bestämmelsen bör utbytas mot ett stadgande att bankinspektionen skall äga förordna att dess beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan samt att regeringen skall kunna förordna om inhibition av beslut, som eljest skulle gå i verkställighet omedelbart. Jämför 175 5 lagen om bankrörelse.

15 &

Tystnadsplikten för befattningshavarna i finansieringsbolag bör enligt bankföreningens mening omfatta även enskilds personliga förhållanden och icke blott hans ekonomiska förhållanden. I banklagens bestämmel- ser om banksekrctess —— 1925 — görs ingen skillnad mellan enskilds ekonomiska och personliga förhållanden.

Beträffande tystnadsplikt för bl. a. befattningshavare i bankinspektio- nen vill bankföreningen hänvisa till vad föreningen anfört i sitt remiss— yttrande över ett inom. justitiedepartementet upprättat förslag till ny sek- retesslag (Ds Ju 1977: 11).

• Sida 99
•  Original

Prop. 1978/79: 1.70 ' * 99

F inansieringsföretagens förening:

2 ä

1 2 &, andra stycket, stadgas att annan än finansieringsbolag icke i sin firma eller eljest vid beteckning av sin rörelse får använda ordet finan- sieringsbolag eller finansieringsaktiebolag.

Föreningen, som utgår ifrån att dess hemställan om beteckningen fi- nansbolag godtages, menar att beteckningarna i förslaget jämte beteck- ningarna finansicringsföretag och finansbolag samt därmed liknande bör omfattas av 2 5.

4 5

I paragrafen anges att bolagets verksamhet skall vara tydligt angivet i bolagsordningen. På sid. 153 i betänkandet säger kommittén att det får undvikas att kräva en så långtgående specificering av verksamheten att den ””produktutvecklingsverksamhet”' som i mångt har präglat finans- bolagens verksamhet försvåras. Kommittén upprepar detta på sid. 154 och 160.

Föreningen vill understryka vikten av att finansbolagens möjligheter till produktutveckling bibehålls och hänvisar till vad experterna Livijn och Ödlund anger på sid. 186 i betänkandet.

I paragrafen sägs vidare att bolagsordningen skall innehålla bestäm- melser om bolagets eget kapitel i förhållande till dess upplåning. Detta förhållande skall motsvara vad som i fråga om krav på eget kapital före- skrives för aktiebolag.

Något generellt krav på kapitaltäckning har enligt direktiven icke uppställts. Det är således egendomligt att utredningen föreslagit gene- rell kapitaltäckning som för bankerna, trots att den själv funnit hur sinsemellan olika finansbolagen är och trots insikten om att syftet med banklagens bestämmelser ej har något samband med finansbolagens verksamhet (se sid. 146 i betänkandet).

Det kapitaltäckningskrav som idag gäller för banker och för de bank— ägda finansbolagen är en följd av banklagstiftningen och motiveras utifrån omsorger om insättarnas medel i bankerna. I 57å banklagen sägs: ”Bankaktiebolag skall till insättarnas skydd ha ett eget kapital till visst lägsta belopp . . .”. Säkerheter lämnar som bekant bankerna ej för sin inlåning. Finansbolagen har helt andra förhållanden. Inlåningen — i fortsättningen kallad upplåning, för att markera skillnaden till banker- . na — kommer till viss del från banker men framför allt från företag och organisationer i näringslivet. Det är professionella placerare som of- tast i samverkan med bankernas experter placerar pengar i finansbola- gen under hänsynstagande till och med krav på verksamhetens art och omfattning, soliditet (kapitaltäckning), lidna förluster, räntor etc.

Dessutom ställer många — icke bankägda — finansbolag bankmässiga säkerheter för all sin upplåning. Det är med andra ord dels en funda- mental olikhet mellan finansiering av en banks verksamhet och ett fi— nansbolags och dels klara nyansskillnader mellan finansbolagen härvid- lag. Därför dimensioneras det egna kapitalet individuellt efter allmänna företagsekonomiska grunder såsom tillvägagångssättet är i näringslivet i övrigt. Vem skulle komma på idén att med lagregler försvåra ett indu- striföretags expansion för det fall detta företags soliditet vore sämre än ett annats, under förutsättning att finansiärerna finge fullgoda säker- heter och positivt bedömde detta företags framtid?

Det är å andra sidan nödvändigt för varje företag att ha en av om-

• Sida 100
•  Original

Prop. 1978/79: 170 100

världen accepterad soliditet. Det finns också från finansbolagens sida ett önskemål att bibehålla en sund struktur inom branschen. Dessa två om- ständigheter under hänsynstagande till ovan anförda skäl gör att för- eningen kan acceptera en lagstadgad generell kapitaltäckningsnorm men innebär också att föreningen måste kräva en regel som tar hänsyn till olikheterna bland finansbolagen och som ej åsamkar konsumenter och företag onödig ekonomisk skada. Bankinspektionens chef skrev i en ar- tikel i Ekonomisk Revy nr 4/1975 angående bankernas kapitaltäckning: ”Värderegleringskontona är visserligen belastade med en latent skatte— skuld, men denna skuld försvinner i den mån kontona användes för att täcka förluster. De är därför lika värdefulla, när det gäller att trygga in- sättarnas pengar som bankens beskattade kapital. En ändring på denna punkt skulle närmast få den betydelse att de bäst konsoliderade ban- kerna skulle få förhållandevis större möjligheter att expandera.”

Föreningens förslag till lydelse är med hänsyn till bl. a. ovanstående: ”Bolagets upplåning må ej överstiga ett belopp motsvarande högst summan av dels det belopp som finns hos bolaget i dess kassa, och vad för bolagets räkning innestår hos Sveriges Riksbank, Riksgäldskontoret, inländskt bankaktiebolag. sparbank eller centralkassa för jordbrukskre- dit, dels tolv och en halv gånger bolagets redovisade eget kapital.

Vid tillämpningen av bestämmelsen i första stycket avses med eget redovisat kapital, dels summan av enligt lag redovisat aktiekapital och reservfond, samt av bolagsstämma fastställd vinstbalans, dels .delcredere— reserv (värderegleringskonto) samt överavskrivning på leasingobjekt, dels redovisad garantifond, dels ock, intill ett belopp motsvarande bola- gets aktiekapital, nomineHa beloppet av förlagsbevis, som utställts av bolaget eller för vilka bolaget eljest häftar såsom gäldenär, dock att förlagskapital, som kan av långivaren återkrävas inom fem år, må lik— ställas med bolagets eget kapital endast till så stor del av det varje år förfallande beloppet, som svarar mot en tiondedel av aktiekapitalet.

Garantifond, som må uppgå till högst fem gånger bolagets aktiekapi- tal, bildas genom att aktieägarna till bolagets förfogande ställer av dem var för sig utfärdade garantiförbindelser av innebörd att utfärdaren in— till angivet belopp svarar för av bolaget ingångna förbindelser.

Betalning under garantiförbindelse skall utgå i den mån det är nöd- vändigt för att täcka konstaterad förlust enligt senast fastställda balans- räkning, vilken icke kan täckas av bolagets balanserade vinstmedel och/ eller lagstadgade reserver, eller för att undgå för bolaget eljest inträdan- de likvidationsplikt. Betalning under garantiförbindelse skall ske i för- hållande till de utfärdade garantiförbindelsemas storlek. Återbetalning till garanterna får ske endast ut disponibla vinstmedel enligt senast fast- ställda balansräkning.”

6, 8, och 10 åå Föreningen hänvisar till och instämmer i vad experterna Livijn och Ödlund anger på sid. 187 f. betr. paragraferna.

9å

Inspektionen kan i vissa fall förbjuda ett finansbolag att bedriva fi— nan-sieringsverksamhet.

Med hänsyn till bl. a. att krav på insättarnas skydd ej äger giltighet betr. finansbolagen får föreningen hemställa att sådant förbud, om det anses nödvändigt att sådant skall kunna meddelas, endast skall kunna tillämpas vid svårare avvikelser från lag eller bolagsordning.

• Sida 101
•  Original

Prop. 1978/79: 170 ' ' 101

13 &

Föreningen hemställer att bestämmelsen, som föreskriver skyldighet för finansbolagen att bidraga till kostnaderna för Bankinspektionens tillsyn, utformas med 1595 lagen om bankrörelse som förebild. Däri begränsas bl. a. storleken av bidragen.

14 ä

1 14 & stadgas att talan mot Bankinspektionens beslut som Bankin- spektionen meddelar enligt lagen föres hos Regeringen genom besvär. Paragrafens andra mening lyder: ”Inspektionens beslut länder omedel- bart till efterrättelsc.”

Föreningen föreslår att meningen utgår. Bestämmelsen är ej nödvän- dig betr. finansbolag som ej bedriver sådan verksamhet som bankerna, där kravet kan vara motiverat med hänsyn till kravet på insättarnas skydd och den skyndsamhet som därav kan föranledas.

15 &

Bestämmelsen synes innebära att ett finansbolag ej kan lämna upp- lysningar till ett systerbolag eller till moderbolaget.

Därest så är fallet får föreningen hemställa att detta göres möjligt i samma utsträckning som anses föreligga då bank bedriver verksamhet genom dotterbolag (se Nia], Banksekretessen. S. 41 f.).

KF: I lagförslagets 5 4 talas bl. a. om finansieringsbolagets soliditet, mätt som förhållandet mellan eget kapital och upplåning. Härvid sägs att detta skall motsvara kravet på eget kapital för bankaktiebolagen.

Som angetts tidigare arbetar bankerna med f.n. 7,2 % kapitaltäck- ningskrav. Detta innebär att placeringar på exempelvis 100 milj. kr. krä- ver 7,2 milj. kr. eget kapital. Omräknat till upplåningsrätt innebär detta att 92,8 milj. kr., motsvarande 12,9 gånger det egna kapitalet får lånas upp. För närvarande arbetar de bankägda finansieringsbolagen med en upplåningsrätt av 12,5 ggr. Detta motsvarar 7,4 % kapitaltäckning. Så- vitt KF kan finna krävs här en överarbetning av lagförslaget så att det på denna viktiga punkt blir entydigt. — —— —

Slutligen får KF föreslå att det begrepp bör användas, som torde ha vunnit rätt allmän acceptans, nämligen finansbolag i stället för finansie- ringsbolag.

Sveriges köpmannaförbund: När det gäller förslaget att finansierings- bolagen skall iaktta samma kapitaltäckningskrav som gäller för andra finansieringsinstitut som t. ex. banker är vi tveksamma till om det kom— mer att få någon större effekt på de kreditströmmar som går genom samhället. Det finns risk för att vissa kreditströmmar i stället kommer att ändras i en sådan riktning att det kommer att försvåra för samhället' att upprätthålla den kontroll och den styrning som idag finns. Vi anser det inte vara försvarbart att tillstyrka ett förslag utan att vara övertygad om att de önskade effekterna kommer att uppnås.

Svenska handelskammarförbundet och Sveriges industriförbund: Av betydelse från konkurrenssynpunkt är — -— — att flera finansieringsbo- lag inte ingår i bankkoncerner. Den föreslagna lagstiftningen utgår från _ bankförhållanden. Även om lagstiftningen är olämplig även för bank- anknutna finansieringsföretag kan olägenheterna för dessa mildras ge-

• Sida 102
•  Original

Prop. 1978/79: 170 102

nom att de ingår i koncerner vars verksamhet i stort ändock är anpassad till de rådande regleringarna. För de från bankerna fristående finansie- ringsföretagen gäller inte detta. Bl.a. föreslagna kapitaltäckningsreglcr medför särskilda nackdelar för de fristående företagen. Därför får lag- stiftningen sannolikt konkurrenssnedvridande effekter som inte är i kun— dernas — och ej heller samhällets —— intresse.

DEF U: Vid ett genomförande av utredningens förslag bör enligt DEFUs uppfattning följande aspekter särskilt beaktas.

För det första bör bankinspektionens krav på återkommande rappor- tering från finansieringsbolagen utformas i samråd med bolagens reviso- rer, styrelser och fackliga representanter. DEFU har inhämtat erfaren- heter som visar att tillsynsmyndigheters rapporteringskrav ibland onö— digtvis avviker från de krav som ställs av styrelse och revisorer. En strä- van bör vara att rapporteringsrutinerna så långt möjligt görs enhetliga för styrelse, revisor", fackliga organisationer och tillsynsmyndighet så att onödigt dubbelarbete och uppgiftslämnande kan elimineras.

För det andra är det viktigt att i samordningsarbetet även från bank- inspektionen sidoordnat uppgiftslämnande till statistiska centralbyrån, riksskattcverket, konsumentverket, datainspektionen, riksbanken rn. fl. myndigheter beaktas. Frågan om i vilken utsträckning de olika myndig- heterna kan repliera på varandras uppgiftsinsamling måste noggrant övervägas innan ambitionen i nya eller tillkommande insamlingar regle- ras i författning.

För det tredje bör ambitionsnivån i tillsynsmyndighetens rapporte- ringskrav balanseras mot det ansvar för verksamhetens inriktning och funktionella verkställighet (inkl. internkontroll och ekonomisk redovis- ning) som tillkommer styrelse, VD och revisorer enligt aktiebolagslagen, bokföringslagen, skattelagama och medbestämrnandelagen. Det förtjä- nar anmärkas att samhället för den alltjämt övervägande delen av svenskt näringsliv inte förlitar sig på andra insyns- och kontrollinstru- ment än just dessa lagar och den balans i intressebilden mellan aktie- ägare, styrelse, VD, anställda, gäldcnärer och borgenärer samt revisor som inarbetats i och är en konsekvens av dessa lagar. Dvs. det är myc- ket angeläget att bankinspektionen noggrant prövar uppgiftslcravens re- levans för ett .tillgodoseende av tillsynsändamålet före varje beslut om ny eller utvidgad uppgiftsinsamling.

Sveriges bilindustri— och bilgrossistförening: ——— Upplåningsreg- Iering: Kommittén anför som motiv för en upplåningsreglering att kre- ditbedömningen för de professionella placerarna skulle underlättas. En sådan bedömning borde kunna ske utan den föreslagna upplåningsrät- ten. I vilken utsträckning en upplåningsreglering kan verka för ”kredit- marknadens utveckling i sunda och rationella former” är inte belagt. Vi avvisar förslaget.

Om en upplåningsreglering trots allt införs bör kvoten sättas till ett högre tal '(15 51 20 ggr) än det föreslagna och beräkningen ske som års- modeltal. I de fall en kapitalökning måste ske för vissa finansierings- företag bör en sådan tillåtas under en längre tid, som även utredningen framför. En sådan period bör omfatta mellan 5 och 10 år. Revisorer: En av bankinspektionen utsedd revisor utgör en kostnad som över huvud taget inte motiverats i utredningen. Vi anser att en bestäm- melse om att t. ex. två auktoriserade revisorer skall finnas i bolaget bor- de vara helt tillfyllest.

• Sida 103
•  Original

Prop. 1978/79: 170 -, 103

Härigenom föreskrivs följande.

1 Förslag till Lag om finansbolag

Allmänna bestämmelser

1 5 Med finansieringsverksamhet förstås i denna lag näringsverk- samhet som har till ändamål att lämna kredit eller att medverka till finansiering genom att förvärva fordringar eller upplåta lös egendom till nyttjande.

2 5 Denna lag gäller med de undantag som anges i 3 & företag som driver finansieringsverksamhet, om

1. företaget ägs av bankaktiebolag, sparbank, centralkassa för jord- ' brukskredit eller dotterbolag till sådant bankinstitut, eller

2. verksamheten har haft en balansomslutning av minst tio miljoner kronor i genomsnitt för de tre senaste räkenskapsåren.

Har verksamheten drivits kortare tid än som anges i första stycket 2 skall balansomslutningen beräknas för den tid som verksamheten har drivits.

3 5 Lagen gäller inte företag som avses i 2 5 första stycket 2, om finansieringsverksamheten _

1. avser finansiering endast i samband med avsättning av tjänster som erbjuds eller varor som framställs eller säljs av företaget eller av annat företag i samma koncern eller med annat nära samband som an- ges i 4 5 andra stycket, eller

2. tillgodoser finansieringsbehov endast inom en grupp näringsidkare med ekonomisk intresscgemenskap och om medel för verksamheten inte anskaffas från allmänheten.

Lagen gäller inte heller företag som omfattas av annan lagstiftning om särskild tillsyn.

4 5 Finns nära samband mellan två eller flera företag skall vid till- lämpning av 2 5 första stycket 2 hänsyn tagas till den sammanlagda balansomslutningen.

Nära samband skall anses föreligga om företagen leds av samma el- ler i huvudsak samma personer eller om vinsten av företagens verk- samhet helt eller till betydande del skall, direkt eller indirekt, tillfalla samma eller i huvudsak samma personer.

Finansbolag

5 & Företag för vilket denna lag gäller skall drivas i form av aktie- bolag. Sådant bolag kallas finansbolag. _ Finansbolag skall registreras som finansbolag i aktiebolagsregrstret.

• Sida 104
•  Original

Prop. 1978/79: 170 104

Registrering skall ske när godkännande av bolagsordning har skett enligt 10 &.

Aktiebolag som är registrerat enligt andra stycket men som inte längre enligt 2—4 55 skall omfattas av lagen får hos den i 9 & angivna tillsynsmyndigheten ansöka om att bli avfört som finansbolag ur aktie- bolagsregistret. Intill dess bolaget har avförts som finansbolag ur regist- ret anses bolaget som sådant bolag.

6 5 För finansbolag gäller vad som är föreskrivet om aktiebolag i allmänhet, om annat ej följer av denna lag.

Vid tillämpning av bestämmelserna i 10 kap. 4 5 första stycket 4 och 12 kap. 7 % aktiebolagslagen(1975: 1385) i fråga om finansbolag skall med låneskuld, penninglån och annan där angiven förpliktelse jämställas förvärv av fordringar och upplåtelse av egendom som avses i 1 &.

7 & Finansbolag skall ha eget kapital till visst lägsta belopp som är betryggande i förhållande till bolagets upplåning.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om vad som vid tillämpningen av första stycket skall anses som eget kapital samt om beräkningen i övrigt av kapitalkravet.

Finansbolags bolagsordning skall innehålla bestämmelse om sådant kapitalkrav som avses i denna paragraf.

8 & I finansbolag skall minst en av bolagsstämman utsedd revisor vara auktoriserad revisor eller auktoriserat revisionsbolag.

Tillsyn m. m. 9 & Finansbolag står under tillsyn av bankinspektionen.

10 & Finansbolags bolagsordning skall godkännas av bankinspektio- nen. Detsamma gäller ändring av bolagsordningen. Det åligger finansbo- lag att till inspektionen ge in bolagsordningen eller beslut om ändring av bolagsordningen för godkännande.

Godkännande enligt första stycket får vägras endast om bolagsord- ningen strider mot lag eller annan författning, saknar bestämmelse som avses i 7 % tredje stycket eller annars innehåller sådan bestämmelse eller har sådan brist att en sund utveckling av bolagets finansieringsverksam- het kan äventyras.

11 å Bankinspektionen skall övervaka att finansbolag följer denna lag och annan författning, som reglerar finansbolags verksamhet, före- skrift som har meddelats med stöd av denna lag samt bolagsordningen och de beslut som med stöd av lag eller bolagsordningen har meddelats av bolagsstämman eller styrelsen.

Det åligger bankinspektionen att även i övrigt med uppmärksamhet följa finansbolags finansieringsverksamhet i den mån det behövs för kännedom om de förhållanden som kan inverka på bolagets säkerhet el- ler annars är av betydelse för en sund utveckling av finansierings- verksamheten.

Bankinspektionen är ej skyldig att vaka över att sådana bestämmel-

• Sida 105
•  Original

Prop. 1978/79: 170 105

ser iakttages som gäller rättigheter och skyldigheter för aktieägare i finansbolag i förhållande till bolaget eller till annan aktieägare eller sådana bestämmelser som angår bolagets inre angelägenheter.

12 % Bankinspektionen utövar tillsyn med ledning av handlingar, som finansbolag enligt denna lag skall lämna till inspektionen, och upplysningar som inspektionen inhämtar vid undersökning hos bolaget eller på annat sätt.

Undersökning hos finansbolag skall äga rum när bankinspektionen anser det behövligt eller när regeringen beslutar om det.

13 5 Om bankinspektionen anser det behövligt, får inspektionen för- ordna en revisor att med övriga revisorer deltaga i revisionen av finans- bolag. Inspektionen kan när som helst återkalla sådant förordnande och i stället utse ny revisor.

Finansbolaget skall till revisor, som har förordnats enligt första stycket, utge ersättning med belopp som bankinspektionen bestämmer.

14 & Bankinspektionen får kalla till sammanträde med finansbolags styrelse eller begära att styrelsen kallar till extra bolagsstämma. Har styrelsen ej efterkommit sådan begäran, får inspektionen kalla till extra bolagsstämma. Företrädare för inspektionen får närvara vid sty— relsesammanträde, som inspektionen har utlyst, och vid bolagsstämma samt deltaga i överläggningarna.

15 & Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om hur finansbolags räkenskaper skall föras och hur värdehandlingar skall förvaras och inventeras.

16 & Finansbolag skall på tid och sätt som bankinspektionen bestäm- mer

1. hålla bolagets kassa, övriga tillgångar, räkenskapsmaterial och andra handlingar tillgängliga för granskning av inspektionen,

2. upprätta och till inspektionen lämna översikt som visar bolagets tillgångar och skulder,

3. till inspektionen lämna årsredovisning och i förekommande fall koncernredovisning samt revisionsberättelse och protokoll vid ordinarie bolagsstämma,

4. i övrigt lämna inspektionen alla de upplysningar och uppgifter som inspektionen anser behövliga för tillämpningen av denna lag.

17 5 Har finansbolag fattat beslut som strider mot denna lag eller annan författning, som reglerar finansbolags verksamhet, mot föreskrift som har meddelats med stöd av denna lag eller mot bolagsordningen, får bankinspektionen förbjuda att beslutet verkställs. Har beslutet verk— ställts, får inspektionen förelägga bolaget att göra rättelse, om det kan ske.

Driver finansbolag verksamhet i strid med de i första stycket angivna reglerna för verksamheten, får bankinspektionen förelägga bolaget att inom viss tid göra rättelse, om det kan ske. Görs ej rättelse och före- ligger missförhållande av så allvarlig beskaffenhet att det kan äventyra en sund utveckling av bolagets finansieringsverksamhet, får inspektionen förbjuda bolaget att driva finansieringsverksamhet.

• Sida 106
•  Original

Prop. 1978/79: 170 106

Har bankinspektionen vägrat godkänna finansbolags bolagsordning eller ändring av den, får inspektionen förbjuda bolaget att driva finan- sieringsverksamhct.

18 & Bankinspektionen får göra de erinringar i fråga om finansbolags verksamhet som inspektionen anser påkallade för att avhjälpa allvarligt missförhållande eller för att annars säkerställa en sund utveckling av bolagets finansieringsverksamhet.

19 5 Till bestridande av kostnaden för bankinspektionens tillsynsverk- samhet skall finansbolag årligen crlägga bidrag enligt de närmare före- skrifter som meddelas av regeringen. Bidraget får ej överstiga fem tusen- dels procent av balansomslutningen för bolagets finansieringsverksamhet närmast föregående räkenskapsår.

20 5 Om det kan antagas att ett företag driver sådan finansierings— verksamhet att denna lag är tillämplig, får bankinspektionen förelägga företaget att till inspektionen lämna de upplysningar om sin verksamhet som behövs för att bedöma om lagen är tillämplig.

Bankinspektionen får förbjuda finansieringsverksamhet som drivs i strid med 5 5 första stycket.

Vite

21 & Meddelar bankinspektionen föreläggande eller förbud enligt den- na lag får inspektionen utsätta vite.

Besvär 22 5 Talan mot bankinspektionens beslut enligt denna lag förs hos regeringen genom besvär. Inspektionens beslut länder till omedelbar efterrättelse, om ej annat beslutas.

Tystnadsplikt

23 5 Den som är eller har varit verksam hos finansbolag får ej obe- hörigen yppa vad han därvid har fått veta om annans affärsförhållanden eller personliga förhållanden.

Första stycket gäller också den som hos bankinspektionen har tagit befattning med ärende enligt denna lag.

Straff

24 & Styrelseledamot eller befattningshavare hos finansbolag som upp- såtligen eller av oaktsamhet genom oriktig bokföring eller på annat sätt lämnar bankinspektionen felaktiga upplysningar om verksamheten döms, om gärningen ej är ringa, till böter eller fängelse i högst ett år.

Detsamma gäller den som med anledning av föreläggande enligt 20 5 första stycket uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar bankinspektionen felaktiga upplysningar om verksamheten.

• Sida 107
•  Original

Prop. 1978/79: 170 107

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980. Bestämmelserna i 20 5 första stycket, 21 och 22 55, 23 och 24 55 andra styckena träder dock i kraft den 1 oktober 1979.

2. Bestämmelsen i 8 & tillämpas från och med första ordinarie bo- lagsstämma som hålls efter lagens ikraftträdande.

3. Den som vid lagens ikraftträdande driver finansieringsverksamhet och inte är aktiebolag får utan hinder av 5 5 första stycket fortsätta verksamheten till utgången av år 1982. Bestämmelserna i 9, 11—19 och 21—24 åå gäller i tillämpliga delar i fråga om sådant företag.

• Sida 108
•  Original

Prop. 1978/79: 170 108

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971: 112) om förbud mot oskäliga avtals- villkor

Härigenom föreskrivs att 2 5 lagen (1971: 112) om förbud mot oskä- liga avtalsvillkor skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 &

Denna lag gäller ej i fråga om Denna lag gäller ej i fråga om verksamhet som står under tillsyn verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen eller försäk— av bankinspektionen eller försäk- ringsinspektionen. ringsinspektionen. Lagen gäller

dock i fråga om verksamhet som

drivs av finansbolag enligt lagen (1978: 000) om finansbolag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.

• Sida 109
•  Original

Prop. 1978/79: 170 109

Utdrag LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde

1979-02—12

Närvarande: f. d. regeringsrådet Martenius, regeringsrådet Petrén, justi— tierådet Sven Nyman, justitierådet Knutsson.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 16 november 1978 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för ekonomideparte— mentet Mundebo beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om finansbolag,

2. lag om ändring i lagen (1971: 112) om förbud mot oskäliga avtals- villkor.

Förslagen har föredragits inför lagrådet av hovrättsfiskalen Per-Ola Jansson.

Förslagen föranleder följande yttranden.

Förslaget till lag om finansbolag 1 & Lagrådet:

Lagstiftningen åsyftar att i viss omfattning ställa s.k. finans- eller fi- nansieringsföretag under tillsyn från det allmännas sida genom bankin- spektionen på liknande sätt som gäller ifråga om banker och andra kre- ditinstitut. Den rörelse som bedrivs av dessa företag består väsentligen i kreditgivning och annan finansieringsverksamhet, många gånger i sam- band med administrativ service, t. ex. fakturahantering och inkassoverk- samhet, samt ofta också i delvis nya former efter utländska förebilder, t. ex. factoring, leasing och avbetalningsfinansiering. I förevarande para- graf definieras det för den föreslagna lagstiftningens omfattning grund- läggande begreppet ”finansieringsverksamhet”.

Vid den utformning av definitionen, som föreslås i lagrådsremissen, kommer under begreppet ”'finansieringsverksamhet" att falla även den verksamhet som bedrives av företag vilka står under bankinspektionens tillsyn på grund av annan lag, t. ex. bankerna, hypoteksinstituten och kreditaktiebolagen, samt även företag som på grund av särskild lag står under annan statlig tillsyn, t.ex. företag som driver pantlånerörelse. I 35 andra stycket undantas därför från lagen företag som omfattas av annan lagstiftning om särskild tillsyn.

Oavsett vilken innebörd ordet ”'finansieringsverksamhet”' kan anses ha i allmänt språkbruk torde det i denna lag böra ges en så begränsad bety-

• Sida 110
•  Original

Prop. 1978/79: 170 110

delse, att därunder inte kommer att inbegripas den verksamhet som be- drivs av banker och liknande kreditinstitut. Sådan verksamhet avses ej skola omfattas av den nya tillsynslagen. Ej heller bör lagen omfatta verksamhet av nu ifrågavarande slag, som utövas av riksbanken eller an- nan statlig myndighet.

Lagrådet föreslår därför att till paragrafen fogas följande tillägg: ”— —— och som ej omfattas av annan lagstiftning om särskild tillsyn eller utövas av statlig myndighet.”

Den närmare innebörden av vad som avses med uttrycket annan lag- stiftning om särskild tillsyn belyses i den allmänna motiveringen i lag— rådsremissen och specialmotiveringen vid 3 &.

2 % Lagrådet:

Det förefaller tveksamt om regeln i första stycket 1 är formulerad på sådant sätt att den får åsyftad räckvidd. Efter ordalagen synes den ej omfatta företag, som visserligen inte i sin helhet ägs av bankinstitut men i vilket ett bankinstitut har så stor andel att företaget får betraktas som dotterföretag till detta (jfr PK Factoring AB och Svenska Finans AB, SOU 1977: 97 s. 30 och 40), och inte heller företag som ägs av flera bankinstitut tillsammans eller av ett bolag, som i sin tur ägs av flera bankinstitut utan att vara dotterbolag till något av dem (jfr Banco Fi- nans AB, aa s. 31 och 40), eller av en förening, vars medlemmar är bank- institut (jfr Agro Finans AB, aa s. 31). Om regeln i första stycket 1 är avsedd att omfatta företag av nu nämnda slag, bör den anges gälla före- tag som är dotterföretag till bankaktiebolag, sparbank eller centralkassa för jordbrukskredit eller som ägs gemensamt av sådana bankinstitut. Be- greppet dotterföretag bör härvid ges samma innebörd som i 1 kap. 2 & aktiebolagslagen. Detta innebär bl.a. att ett företag blir att anse som dotterföretag till ett bankinstitut, även om det ägs av ett eller flera dot- terföretag till bankinstitutet eller av detta jämte ett eller flera av dess dotterföretag. Till företag som ägs gemensamt av flera bankinstitut torde få hänföras även företag som ägs av ett av bankinstituten gemen— samt ägt bolag eller av en förening vars medlemmar utgörs endast av bankinstitut.

Enligt första stycket 2 skall ett företags finansieringsverksamhet ha haft en balansomslutning av minst 10 milj. kr. i genomsnitt för de tre senaste räkenskapsåren för att företaget skall omfattas av lagen. För företag som ännu inte har drivit finansieringsverksamhet i tre år skall enligt andra stycket balansomslutningen beräknas för den tid som verk- samheten har drivits. Skälet till att enligt första stycket 2 hänsyn skall tas till den genomsnittliga balansomslutningen för tre år är enligt lag- rådsremissen att man har velat undvika att tillfälliga förändringar i ba-

• Sida 111
•  Original

Prop. 1978/79: 170 ' 111

lansomslutningen avgör om lagen skall tillämpas på visst företag. Den särskilda regeln i andra stycket torde närmast vara föranledd av önske— målet att redan i ett tidigt skede kunna inordna ett nytt företag av bety— dande storlek under lagen.

Med balansomslutning menas enligt motiven nettovärdet av tillgång- arna i finansieringsverksamhetcn, bestämt med ledning av företagets ba- lansräkning. Detta tyder på att genomsnittsberäkningcn vid tillämpning av första stycket 2 skall grundas på boksluten för de tre senaste räken- skapsåren. En sådan ordning synes i och för sig inte innefatta några till- lämpningsproblem, om man bortser från de svårigheter som kan uppstå när det gäller att skilja ut finansieringsverksamhetens tillgångar i ett företag som också driver annan verksamhet. Regeln kan emellertid leda till resultat som ter sig mindre följdriktiga. Sålunda kan lagen bli till- lämplig på ett företag vars finansieringsverksamhet är på nedgående och har en balansomslutning som inte längre överstiger 10 milj. kr. Som ex- empel kan nämnas att omslutningen under en femårsperiod har utgjort resp. 2, 5, 15, 9 och 7 milj. kr. Företaget kommer då efter det femte året att hänföras under lagen. Å andra sidan kan det dröja ganska lång tid innan lagen blir tillämplig på ett expanderande företag. Om exemplevis balansomslutningen under tre på varandra följande år utgör 2, 10 och 17 milj. kr. kan företaget likväl tidigast efter ytterligare ett år hänföras under lagen. Om däremot ett företag redan under sitt första verksam- hetsår kommer upp till en balansomslutning på mer än 10 milj. kr. torde andra stycket i paragrafen leda till att lagen omgående blir tillämplig på företaget.

Beträffande regeln i andra stycket må ytterligare påpekas följande. Regeln är avsedd att bli tillämplig bl. a. i fall då verksamheten ännu inte har drivits så lång tid att något bokslut har hunnit upprättas. I lagråds- remissen förutsätts att balansomslutning skall kunna beräknas per annan tidpunkt än bokslutsdagen.. Det är tveksamt om uttrycket balansomslut- ning kan användas för att beteckna tillgångarnas värde i fall då en ba- lansräkning inte upprättats. Under alla omständigheter måste beräk- ningen av ett genomsnittligt värde skapa problem, om värderingen skall kunna hänföra sig till vilken som helst tidpunkt under företagets verk- samhet. Teoretiskt skulle man behöva bestämma tillgångarnas värde för varje dag som verksamheten har pågått och göra en genomsnittsberäk- ning på grundval därav.

Mot bakgrund av det nu anförda vill lagrådet ifrågasätta om inte re- geln i första stycket 2 att värdegränsen skall hänföra sig till den genom- snittliga balansomslutningen för en treårsperiod bör uppges. Syftet med regeln torde kunna uppnås med en föreskrift att endast balansomslut- ningen för dct senaste räkenskapsåret skall läggas till grund för bedöm- ningen, om en sådan föreskrift förenas med ett undantag för det fall att ' tillgångarnas värde efter bokslutet kan antas ha nedgått under det an-

• Sida 112
•  Original

Prop. 1978/79: 170 112

givna gränsvärdet. Regeln i paragrafens andra stycke torde kunna ersät- tas med en föreskrift av innehåll att lagen även i annat fall skall vara tillämplig, om det är uppenbart att värdet av tillgångarna i verksamhe- ten överstigcr 10 milj. kr. En på detta sätt utformad regel kan tillämpas inte bara på ett nystartat företag utan även på ett äldre företag, exem- pelvis om dettas verksamhet har blivit kraftigt utvidgad eller om det genom ägarskifte har uppstått nära samband mellan företaget och ett annat företag som driver omfattande finansieringsverksamhet.

Särskilt med hänsyn till att värderingen förutsätts kunna hänföras till annan tidpunkt än bokslutsdag synes uttrycket balansomslutning böra undvikas och ersättas av en hänvisning till tillgångarnas värde.

På grund av det nu anförda föreslår lagrådet att paragrafen ges föl- jande utformning:

”Denna lag gäller, med de undantag som anges i 3 %, företag som dri— ver finansieringsverksamhet, om

1. företaget är dotterföretag till bankaktiebolag, sparbank eller cen- tralkassa för jordbrukskredit eller ägs gemensamt av sådana bank- institut,

2. nettovärdet av tillgångarna i verksamheten enligt fastställd balans- räkning för det senaste räkenskapsåret utgjort minst tio miljoner kronor och det inte finns anledning antaga att värdet därefter nedgått under detta belopp, eller

3. det eljest är uppenbart att värdet av tillgångarna i verksamheten överstiger tio miljoner kronor.”

Den föreslagna regleringen har en viss motsvarighet i 10 kap. 3 & ak- tiebolagslagen, som anger vilka aktiebolag som är skyldiga att anlita auktoriserad revisor. Andra stycket 1 nämnda paragraf innehåller en be- stämmelse som anknyter till värdet av bolagets tillgångar. Här har gränsbeloppet värdesäkrats genom att det bestämts till 1 000 gånger bas- beloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring. Om det skulle anses lämpligt att använda denna metod i lagen om finansbolag, ligger det nära till hands att välja samma antal basbelopp där, varvid punkten ?. bör avse basbeloppet för den sista månaden av räkenskapsåret och punkten 3 det senast fastställda basbeloppet.

3 % Lagrådet:

Godtages förslaget till ändrad lydelse av 2 & bör hänvisningen i första stycket av förevarande paragraf avse 2 & 2 och 3.

Till belysning av innebörden av punkten 1 kan följande påpekas. För att regeln skall vara tillämplig då finansieringsverksamheten drivs av ett annat företag än det som avsätter varor och tjänster, fordras att företa— gen tillhör samma koncern eller att det råder sådant nära samband mel-

• Sida 113
•  Original

Prop. 1978/79: 170 -' - 113 lan dem som avses i 45 andra stycket. Regeln omfattar därför inte det fallet att två eller flera inbördes fristående företag äger det företag som driver finansieringsverksamheten. Inte heller torde den bli tillämplig om finansieringsverksamheten drivs av en ekonomisk förening, i vilken de företag som avsätter varor och tjänster är medlemmar. eller av ett före- tag som ägs av sådan förening.

Beaktas vad lagrådet föreslår vid l % bör andra stycket i förevarande paragraf utgå.

4 % Lagrådet: Godtages förslaget till ändrad lydelse av 2 % bör hänvisningen i första stycket av förevarande paragraf avse 2 _S 2 och 3.

5

(.fi;

Lagrådet:

Lagen handlar enligt sin rubrik om finansbolag. Därmed förstås enligt denna paragrafs första stycke ett företag för vilket lagen gäller. Av- gränsningen av lagens tillämpningsområde görs i den föreslagna lagens fyra första paragrafer. Av dessa framgår, såvitt nu är i fråga, bl. a. föl- jande. I 1 & anges vad som i lagen avses med finansieringsverksamhet. Lagen är enligt Zå tillämplig på företag som driver sådan verksamhet. om företaget är bankägt eller om verksamheten har en omslutning av viss storlek och inte är av sådan art som anges i 3 5. Ett företag som så- lunda omfattas av lagen skall enligt förevarande paragraf drivas i form av aktiebolag och är därmed ett finansbolag. Enligt 10 % skall sådant bo- lag ha en av bankinspektionen godkänd bolagsordning.

Den föreslagna ordningen skall icke uppehållas genom straffsanktio- ner. Bankinspektionen har i stället enligt 20å andra stycket fått befo- genhet att förbjuda verksamhet som drivs i annan form än aktiebolag och enligt 21 5 att förena sådant förbud med vite. Likaså kan inspektio- nen, om den har vägrat att godkänna ett bolags bolagsordning eller änd- ring i dcnna, enligt 17 & tredje stycket och 21 5 vid vite förbjuda bolaget att driva finansieringsverksamhet. Om bolagsordningen för ett aktiebo- lag som omfattas av lagen godkänns av inspektionen, skall bolaget re- gistreras som finansbolag i aktiebolagsregistret enligt andra stycket före- varande paragraf. Lagens regler om finansbolag är tillämpliga på bola- get, så länge detta står kvar som finansbolag i registret, oavsett om det uppfyller rekvisiten i 2—4 55 eller inte.

Följande olika situationer kan alltså föreligga.

1. Företag som omfattas av 2—4 åå drivs i annan form än aktiebolag. Lagens regler om verksamhetens bedrivande. tillsyn m. m. är då inte till- lämpliga, men bankinspektionen kan förbjuda verksamheten.

• Sida 114
•  Original

Prop. 1978/79: 170 114

2. Företag som omfattas av 2—4 55 drivs i form av aktiebolag, vars bo- lagsordning inte har prövats av bankinspektionen. Bolaget är då enligt första stycket förevarande paragraf ett finansbolag, för vilket lagens be- stämmelser om sådana bolag gäller. Bankinspektionen skall granska bo- lagets bolagsordning. Godkänns inte denna, kan inspektionen förbjuda bolaget att fortsättningsvis driva finansieringsverksamhet.

3. Företag som omfattas av 2——4 %% drivs i form av aktiebolag, vars bolagsordning har godkänts av bankinspektionen. Bolaget blir då regist- rerat i aktiebolagsregistret som finansbolag och omfattas av lagens be- stämmelser om sådana bolag. Bankinspektionen kan förbjuda bolaget att fortsätta med sin finansieringsverksamhet, om förutsättningar därför föreligger enligt 17 å andra stycket eller om bolaget ändrar sin bolags- ordning och inspektionen vägrar att godkänna ändringen.

4. Företag har registrerats i aktiebolagsregistret som finansbolag men uppfyller inte längre de rekvisit som anges i 2—4 55. Lagens bestämmel- ser om finansbolag är alltjämt i sin helhet tillämpliga på bolaget, men detta kan enligt tredje stycket förevarande paragraf ansöka hos inspek- tionen om att bli avfört som finansbolag ur registret. Lagrådet finner den i lagrådsremissen sålunda föreslagna ordningen mindre ändamålsenlig. För att lagstiftningens syfte skall nås är det av vikt att varje företag som enligt reglerna i 2—4 55 är finansbolag, så snart detta konstaterats, underkastas de för finansbolag gällande reg- lerna och behåller denna ställning till dess det konstaterats icke längre vara ett finansbolag. ] en sådan ordning behövs klara beslut både om att visst bolag är finansbolag och om att det upphört att vara sådant bolag. Det är icke alltid alldeles enkelt att besvara spörsmålet om ett bolag är finansbolag eller ej. Reglerna i 2—4 55 om vilka företag som omfat- tas av lagen kan nämligen ge upphov till en rad tillämpningsproblem. Om ett företag driver både finansieringsverksamhet och annan verksam- het, kan det vara tveksamt hur stor del av tillgångarna som hänför sig till finansieringsverksamheten. Undantagen i 3 % första stycket 1 och 2 remitterade förslaget kan föranleda åtskilliga tillämpningssvårigheter, exempelvis om det gäller att avgöra om olika företag tillhör samma koncern eller om ekonomisk intressegemenskap råder inom en grupp näringsidkare. Det kan också vara vanskligt att avgöra om sådant nära samband som avses i 4 5 andra stycket föreligger mellan två eller flera företag. Frågan om ett företag är finansbolag ankommer det på bankinspek- tionen att avgöra. Enligt lagförslaget fattar denna emellertid icke något formellt beslut härom. Bankinspektionens ståndpunktstagande härvidlag kommer blott att indirekt framgå av andra dess åtgärder. Detta är knap— past tillfredsställande.

Enligt lagrådets mening bör bankinspektionens- ställningstagande, att ett visst företag skall underkastas lagens regler om finansbolag, få for- men av ett överklagbart beslut. Ett sådant bör meddelas så snart bank-

• Sida 115
•  Original

Prop. 1978/79: 170 115

inspektionen är färdig med silt ställningstagande. I lagförslaget har emellertid registreringen av ett företag som finansbolag skjutits fram till den tidpunkt när inspektionen godkänt bolagsordningen. Det kan då ha gått åtskillig tid sedan bankinspektionen kom fram till att företaget upp- fyllde kritcrierna för att vara ett finansbolag. Konstaterandet av att ett företag är finansbolag bör frikopplas från sambandet med bolagsord- ningens godkännande. Lagrådet föreslår att bankinspektionens beslut om att ett företag är finansbolag får den formen att företaget införes i en hos inspektionen förd förteckning över finansbolag.

I paragrafens andra stycke föreslås i lagrådsremissen att finansbolag skall registreras som finansbolag i aktiebolagsregistret. En fördel här- med anses enligt departementsehefen vara, att en registrering som fi- nansbolag i aktiebolagsregistret får den effekten att det som på så sätt införts och kungjorts anses ha kommit till allmän kännedom; se härom 18 kap. 3 % aktiebolagslagen.

Enligt lagrådets mening står inga fördelar att vinna med att knyta samman bankinspektionens tillsyn av finansbolagen med aktiebolagsre- gistret, som förs av patent- och registreringsverket. Avgöranden rörande finansbolagen måste alltid träffas av bankinspektionen och de därmed sammanhängande registreringsåtgärderna i aktiebolagsregistret sålunda grundas på beslut av denna. Inspektionen måste för att kunna utöva tillsynen över finansbolagen själv ha en aktuell förteckning över dessa bolag.

Det kan enligt lagrådets mening endast leda till omgång, om man i förevarande lagstiftning om bankinspektionens tillsyn över finansbolag gör denna beroende av registreringsåtgärder i det av patent- och regist- reringsverket förda aktiebolagsregistret. Finansbolag måste vara redan bestående och i aktiebolagsregistret upptagna bolag. Bankinspektionens vägran att godkänna ett finansbolags bolagsordning kan ha betydelse för bolagets ställning som finansbolag men påverkar inte dess registrering i aktiebolagsregistret. Inte ens om aktiebolaget är nybildat, blir dess re- gistrering i aktiebolagsregistret beroende av om bolagsordningen god- känns av bankinspektionen enligt lagen om finansbolag eller ej. Bankin- spektionens vägran att godkänna bolagsordning kan leda till att bolaget förbjuds att driva finansieringsverksamhet, men något hinder föreligger inte för bolaget att ägna sig åt annan verksamhet. På samma sätt kan inte heller registrering i aktiebolagsregistret av en ändring i bolagsord- ningen vägras på den grunden att bolaget är finansbolag och bankin- spektionen icke har godkänt ändringen. Ändringen kan t. ex. vara för- anledd av att bolaget ämnar övergå till annan verksamhet. Självklart är att ett bolag som upphör att vara finansbolag därmed inte upphör att vara aktiebolag. Bankinspektionens olika beslut med avseende åt ett ak- tiebolag som är finansbolag saknar sålunda betydelse för bolagets regist- rering i aktiebolagsregistret.

Anses det önskvärt att aktiebolagsregistret ger besked om vilka aktie-

• Sida 116
•  Original

Prop. 1978/79: 170 116

bolag som är finansbolag, kan genom administrativa föreskrifter ordnas så att aktiebolagsregistret tillföres upplysning härom. Det kan likaså vara praktiskt att bankinspektionen får fortlöpande information från ak- tiebolagsregistrct om vad som däri införes rörande finansbolag. Lagreg- ler härom erfordras ej.

Bankinspektionens förteckning över finansbolag bör självfallet vara offentlig. Erfordras därutöver att ändring i förteckningen kungöres, får bestämmelser härom meddelas i tillämpningsföreskrifter. Särskilda lag— regler om rättsverkan i förhållande till tredje man av vad som anges i förteckningen torde inte behövas.

Lagrådet föreslår att den förteckning över finansbolag, vilken bank- inspektionen som tillsynsmyndighet under alla omständigheter måste föra, får rättslig betydelse ur tillsynssynpunkt. Bankinspektionens beslut att införa ett bolag i denna förteckning bör bilda utgångspunkt för till- synen och i och med beslut om bolagets avförande ur förteckningen bör detta upphöra att stå under tillsyn av inspektionen. Regler av denna in- nebörd bör intas i denna paragraf. Vidare behövs en justering i försla- gets 9 &.

Särskilt beaktande fordrar det fall att företag, som bankinspektionen finner fylla de för finansbolag uppställda villkoren, ej drivs i aktiebo- lagsform. Det kan då icke registreras som finansbolag, förrän företaget blivit aktiebolag. Bankinspektionen har i detta läge icke till förfogande annat maktmedel än att enligt 20% andra stycket förbjuda företaget att driva finansieringsverksamhet. Inspektionen får tillgripa detta, om före- taget ej övergår till att vara aktiebolag. Normalt bör företaget ges en viss kortare frist för omställningen. Inspektionen kan visserligen under denna övergångstid ej utöva någon egentlig tillsyn över företaget, men några större olägenheter torde ej behöva befaras härav. Skulle allvarli- gare missförhållanden föreligga, kan inspektionen ingripa med verksam- hetsförbud.

I och med att ett bolag förtecknats som finansbolag, tar bankinspek- tionens tillsyn vid. I första hand blir uppgiften att kontrollera att finans- bolaget uppfyller de krav som enligt lagen ställs på ett sådant bolag. Bolagsordningen måste vara godtagbar enligt de i 10 & intagna reglerna.

Den ordning lagrådsremissen avser att skapa kännetecknas av att blott vissa finansieringsföretag ställs under bankinspektionens kontroll. I konsekvens härmed skall ett bolag, som ej längre fyller kriterierna att vara finansbolag, tämligen omgående fritas från tillsyn. Enligt lagrådets förslag sker detta formellt genom att bolaget avföres ur inspektionens förteckning över finansbolag.

I paragrafens tredje stycke enligt lagrådsremissens förslag anges att bolaget självt får hos tillsynsmyndigheten (dvs. bankinspektionen) an- söka om att bli avfört som finansbolag ur aktiebolagsregistret. Vem som- skall besluta härom framgår ej av lagen. Enligt lagrådets mening bör det

• Sida 117
•  Original

Prop. 1978/79: 170 ' 117

ankomma på bankinspektionen att besluta om avföring ur dess förteck- ning över finansbolag av bolag som ej längre driver verksamhet som fal- ler in under '.!—4 åå.

Enligt lagrådets mening följer av allmänna förvaltningsrättsliga prin- ciper att bankinspektionen får självmant uppta fråga om både införande i och avförande ur dess förteckning över finansbolag av bolag av hithö- rande slag. Det är ett allmänt intresse att bankinspektionens särskilda tillsyn omfattar just de aktiebolag som verkligen driver sådan verksam- het som faller in under 2—4 55. Lika självklart får anses vara att initia- tiv till införande i eller avförande ur förteckningen kan tas också av det berörda bolaget självt genom en ansökan till inspektionen. Lagrådet anser därför icke någon lagregel om hur ärenden av förevarande slag anhängiggöres behövlig.

Det har redan framhållits att beslut om införande i förteckningen skall fattas så snart bankinspektionen har fått tillfyllestgörande underlag för ett sådant beslutJPå samma sätt bör beslut om avförande ur förteck- ningen meddelas när utredning föreligger om att bolag ej längre driver verksamhet av sådan art som anges i 2—4 åå. Det ligger i sakens natur att rent tillfälliga förändringar i verksamheten hos ett företag som sett i ett sammanhängande perspektiv fyller förutsättningarna ej skall utlösa ett beslut om avföring ur förteckningen. Likaså bör, om ett bolag meddelats förbud att fortsatt driva finansieringsverksamhet, bolaget kvarstå i förteckningen till dess bankinspektionen kunnat kontrollera att förbudet efterkommits.

Under hänvisning till det anförda föreslår lagrådet att paragrafen cr- håller följande avfattning:

”Företag, för vilket lagen enligt 2—4 åå gäller, skall vara aktiebolag. Sådant bolag kallas finansbolag.

Bankinspektionen inför finansbolag i en av inspektionen förd förteck— ning övcr finansbolag. Omfattas bolag inte längre enligt 2—4 55 av la- gen skall det av inspektionen avföras ur förteckningen. Intill dess bola- get har avförts ur förteckningen anses det som finansbolag.”

6

FI./=

Lagrådet:

Enligt 10 kap. 4 & aktiebolagslagen kan den ej vara revisor i ett aktie- bolag som står i låneskuld till bolaget eller har förpliktelser för vilka ak- tiebolaget ställt säkerhet. I förevarande paragrafs andra stycke föreslås att som jävsgrund skall med låneskuld och annan förpliktelse till bolaget jämställas förvärv av fordran eller upplåtelse av lös egendom till nytt— jande. På samma sätt skall det i 12 kap. 7 & aktiebolagslagen intagna förbudet för aktiebolag att till aktieägare, styrelseledamot, verkställande direktör i aktiebolag m. fl. lämna penninglån utsträckas till att avse även

• Sida 118
•  Original

Prop. 1978/79: 170 118 förvärv av fordran och upplåtelse av nyttjanderätt till lös egendom. I motiven säger sig departementschefen vara medveten om att låneförbu- det i aktiebolagslagen kan vara svårt att iaktta i praktiken av aktiebolag som driver finansieringsverksamhet. Han anser att denna fråga bör över- vägas närmare och förutskickar att den kan komma att omprövas i annat sammanhang. Lagrådet ifrågasätter om inte regeln i andra stycket före- varande paragraf, som innebär att låneförbudsreglerna för en grupp ak— tiebolag utvidgas att omfatta också vissa andra rättshandlingar, kan undvaras i avvaktan på en sådan omprövning.

Något egentligt behov av de föreslagna reglerna har inte påvisats och torde knappast förefinnas. Om behov av inskridande skulle uppkomma ger reglerna om tillsyn tillräckliga möjligheter till rättelse. Lagrådet vill peka på rätten för bankinspektionen att förordna revisor enligt 13 å och att göra erinringar enligt 18 5. De föreslagna bestämmelserna kan sna- rare leda till onödigt krångel. Lagrådet vill erinra om regeln i 35 ä 1 a mom. sjätte stycket kommunalskattelagen, enligt vilket stadgande vid lån som lämnats i strid med bestämmelserna i 12 kap. 7 & aktiebolagsla- gen lånebeloppet anses utgöra intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet för låntagaren. Denna bestämmelse torde komma att vålla betydande svårigheter vid taxering av person som förhyrt lös egendom, t. ex. en bil, av ett finansbolag. Frågan blir då hur nyttjanderätten skall värderas vid inkomsttaxeringen.

Lagrådet förordar att andra stycket utgår.

7 & Martenius och Petrén:

I paragrafens första stycke föreskrivs att finansbolag skall ha eget ka- pital till visst lägsta belopp. Enligt andra stycket bemyndigas regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om kapitalkravet. I tredje stycket föreskrivs slutligen att finansbolags bolags- ordning skall innehålla bestämmelser om sådant kapitalkrav som avses i paragrafen. Fråga är om regeringsformen (RF) medger att riksdagen delegerar sådan normgivningsbefogenhet som här avses till regeringen. Avgörande är därvid om ämnet ligger inom det s.k. obligatoriska lag- område som anges i 8 kap. 2 & RF eller om det tillhör det lagområde som anges i 8 kap. 3 % RF. Delegation av normgivningsmakt från riks- dagen till regeringen är enligt 8 kap. 7 5 RF tillåten endast inom det se- nare området.

Den tämligen noggranna reglering av normgivningsmakten, som finns i 8 kap. RF, saknade i stort sett motsvarighet i 1809 års RF. Vid till- komsten av gällande RF uppfattades det som en viktig uppgift att dra upp klara linjer för de olika statsorganens befogenheter som normgi- vare. Vid grundlagens utarbetande utgick man från huvudprincipen att

• Sida 119
•  Original

Prop. 1978/79: 170 ' ' 119

befogenheten att stifta lag skulle ankomma på riksdagen ensam. Vid si- dan därav skulle en viss förordningsmakt tilläggas regeringen. Huvud- linjerna för gränsdragningen mellan riksdagens och regeringens kompe- tens lades fast i RF, som dock samtidigt öppnade möjlighet till en bety- dande flexibilitet, vilket av praktiska skäl är nödvändigt, bl. a. genom delegation av normgivningsmakt inom vissa lagområden.

Enligt 8 kap. 2 5 första stycket RF skall föreskrifter om enskildas per- sonliga ställning samt om deras personliga och ekonomiska förhållanden inbördes meddelas genom lag. Med beskrivningen åsyftas enligt vad som torde kunna utläsas ur förarbetena till grundlagen att täcka i huvudsak samma område som omfattades av begreppet allmän civillag i 1809 års RF. Lagområdet enligt 8 kap. 3 5 första stycket RF omfattar föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna, som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller eko- nomiska förhållanden.

Det obligatoriska lagområdet enligt 8 kap. 25 RF karaktäriseras av att inom detta område riksdagen är förbjuden att i annan form än genom grundlagstiftning avhända sig sin normgivningsmakt (prop. 1973: 90 s. 205). Under remissbehandlingen av grundlagberedningens förslag till ny RF framfördes tanken att uppge skiljelinjen mellan civil- rättslig och offentligrättslig lagstiftning, enär denna uppdelning inte framstod som särskilt meningsfylld i ett modernt välfärdssamhälle. De- partementsehefen tog emellertid uttryckligen avstånd härifrån av det skälet att detta förslag skulle komma att innebära ett brott mot en av de grundläggande principerna bakom fördelningen av normgivningskompe- tcnsen mellan de två högsta statsorganen. Departementsehefen var i en- lighet därmed inte beredd att acceptera den delegation av lagstiftnings- makt inom civilrättsområdet, som skulle ha blivit en följd av förslaget. Se härom prop. 1973: 90 s. 311. Grundlagstiftaren har sålunda fäst vikt vid upprätthållandet av ett obligatoriskt lagområde för civilrättsliga äm- nen. Gränsdragningen kring detta lagområde blir därmed en väsentlig angelägenhet i det praktiska lagstiftningsarbetet.

Lagområdet enligt 8 kap. 2 5 första stycket RF omfattar som nämnts dels föreskrifter om enskildas personliga ställning. dels föreskrifter om deras personliga och ekonomiska förhållanden inbördes. Man äger utgå från att ordet ”enskilda" i denna paragraf liksom på andra ställen i RF (8 kap. 3 5, 11 kap. 3 5) användes såsom motsats till ”det allmänna” och att det sålunda avser såväl enskilda fysiska som enskilda juridiska perso- ner. När i paragrafens andra stycke 3 som exempel på föreskrifter enligt första stycket anges föreskrifter om bolag, föreningar, samfälligheter och stiftelser, åsyftas därmed uppenbarligen de regler, som bildar under- laget för tillvaron av olika juridiska personer, dvs. regler om deras ”per- sonliga ställning”. Grundlagberedningen berörde dessa regler i annat sammanhang (SOU 1972: 15 s. 157). Den framhöll därvid att de form-

• Sida 120
•  Original

Prop. 1978/79: 170 120

krav som ställs upp för skilda typer av föreningar i lagarna om ekono- miska föreningar, om aktiebolag osv. inte är begränsningar av förenings— rätten, utan har till uppgift att ange de rättsliga ramarna för den som vill begagna dessa juridiska konstruktioner. Departementsehefen bi- trädde i prop. 1975/76: 209 (s. 112—113) denna mening och erinrade om att denna lagstiftning till viss del är av civilrättslig natur.

En juridisk person kan till följd av sakens natur blott finnas till på grund av regler som ingår i rättssystemet. Bestämmelserna om hur en juridisk person tillskapas, om vilka grundläggande anspråk som det all- männa ställer på personens utformning för att den skall få verka och om när och hur den skall upplösas eller eljest upphöra utgör alla föreskrif- ter om den personliga ställningen. Den omständigheten att det allmänna kan ingripa med olika offentligrättsliga sanktioner mot den juridiska person som inte följer de för dess bestånd givna reglerna ändrar inte nå- got härvidlag. Det allmänna som genom sina normer möjliggjort den ju- ridiska personens tillblivelse måste också i vissa lägen kunna åstad— komma den juridiska personens avveckling och upphörande. Om så- lunda vissa föreskrifter om juridiska personer med nödvändighet måste tillhöra det obligatoriska lagområdet enligt 8 kap. 2 & RF, är lika klart att andra föreskrifter om juridiska personer reglerar dessas förhållande till det allmänna och därmed ingår i det lagområde, som beskrivs i 8 kap. Så RF. I den mån dylik föreskrift gäller näringsverksamhet, kan den då jämlikt 8 kap. 7 & RF meddelas av regeringen efter delegation av riksdagen.

Till det obligatoriska lagområdet hör otvetydigt bl. a. regler om bil- dande och upplösning av bolag, om beslutsfattande i bolag, om förut- sättningarna för bolags behörighet att uppträda som självständigt rätts- subjekt samt om de i bolaget deltagande personernas rättigheter och skyldigheter inbördes, mot bolaget och mot tredje man. Till skydd för delägare i bolag och andra som träder i förbindelse med bolag finns i den bolagsrättsliga lagstiftningen en rad bestämmelser med syfte att ga- rantera att bolag har ett visst eget kapital. Som exempel på sådana be- stämmelser kan nämnas reglerna i aktiebolagslagen (1975: 1385) om ak- tiekapitalcts storlek och inbetalning av aktiekapital, vilka måste vara uppfyllda för att bolaget skall kunna registreras och vinna rättskapaeitet (2 kap. 9 och 13 åå), samt reglerna om skyldighet för aktiebolag att träda i likvidation när aktiekapitalet till viss del har gått förlorat (13 kap. 2 5).

De här berörda reglerna i aktiebolagslagen om aktiebolag är uppen- barligen av den art att de måste anses vara av konstitutiv natur för ett aktiebolag. De utgör med andra ord föreskrifter om bolag och ej före- skrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna av det slag som anges i 8 kap. 3 & RF. I enlighet härmed faller de in under bestäm— melserna i 8 kap. 25 RF. Regeringen kan sålunda i dessa ämnen ej -—

• Sida 121
•  Original

Prop. 1978/79: 170 121

även om fråga är om näringsverksamhet — i lag bemyndigas att med— dela föreskrifter genom förordning.

Beträffande juridiska personer som är verksamma inom kreditväsen- det finns utöver allmänna föreskrifter om kapital särskilda regler om skyldighet för den juridiska personen att till skydd för olika intressenter, t. ex. insättarna, ha ett eget kapital till visst lägsta belopp. Sådana kapi- taltäckningsreglcr finns för bankaktiebolag i 575 lagen (1955: 183) om bankrörelse, för sparbanker i 26 5 lagen (1955: 416) om sparbanker och för centralkassa jämte anslutna jordbrukskassor i 34 & lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen. Underlåtenhet att iaktta dessa regler kan —— liksom andra lagöverträdelser — i sista hand leda till upplösning av den juridiska personen. Beträffande bankaktiebolag kan sålunda oktrojen förklaras förverkad enligt 1535 lagen om bankrörelse, vilket i sin tur medför likvidationsskyldighet enligt 119 &, sparbank kan förklaras skola träda i likvidation enligt 81 5 lagen om sparbanker och för kreditkassa kan godkännande återkallas enligt 75 & lagen om jordbrukskasserörelsen med likvidationsskyldighet enligt 58 å som följd.

De angivna föreskrifterna om kapitaltäckning för vissa juridiska per— soner inom kreditväsendet är utformade på ett sådant sätt, att de måste anses utgöra en integrerande del av de bestämmelser, som är av konsti- tutiv natur för dessa juridiska personer. När en sådan juridisk person icke längre fyller dessa krav skall, om rättelse icke sker, ett avvecklings- förfarande inledas som syftar till personens upphörande. Saken kan också uttryckas så att en juridisk person icke kan existera som ett bank- aktiebolag, en sparbank eller en kreditkassa, om den icke fyller de i re- spektive lagar föreskrivna kraven rörande kapitaltäckning. Föreskrif- terna om kapitaltäckning, sådana de utformats i de angivna lagarna, måste därför på samma sätt som de förut angivna i aktiebolagslagen upptagna för ett aktiebolag gällande konstitutiva föreskrifterna anses vara av sådan art att de tillhör det obligatoriska lagområdet enligt 8 kap. 2 & RF. Dessa regler är också nu intagna i lag. Det har hittills icke heller ifrågasatts annat än att dessa regler skall vara fastlagda i lag. Då grundlagstiftaren utstakat ett obligatoriskt lagområde, har ändamålet därmed, som inledningsvis anförts, just varit att nå denna effekt. Enligt vår rättsordning bör icke en bank, en sparbank eller en kreditkassa löpa risk att en grundläggande förutsättning för dess fortsatta existens som juridisk person ändras genom i administrativ ordning utfärdade före- skrifter.

Den i förevarandc sammanhang aktuella frågan är om kapitaltäck- ningsreglcrna för de tilltänkta finansbolagen är av principiellt annat slag än de ovan berörda reglerna för vissa slag av juridiska personer inom kreditväsendet. Klart är att finansbolagen avses skola inta en något an- norlunda ställning än ett bankaktiebolag, en sparbank eller en kredit-- kassa. Finansbolagen bygger nämligen sin särskilda status icke på till-

• Sida 122
•  Original

Prop. 1978/79: 170 122 ståndsbeslut utan på regler som innebär att företag under bestämda i la- gen angivna förutsättningar övergår till att bli finansbolag. Vidare är fi— nansbolag alltid aktiebolag och för finansbolag skall enligt 6 & gälla vad som är föreskrivet om aktiebolag i allmänhet, om annat ej följer av lagen om finansbolag. Sin särskilda ställning som finansbolag erhåller aktiebolaget därför att det driver finansieringsverksamhet av viss art el— ler omfattning. Ett finansbolag förutsätts emellertid skola registreras som sådant. Genom denna förvaltningsakt måste finansbolaget, oaktat att det bibehåller sin allmänna karaktär av aktiebolag. anses få ställning av särskild juridisk person.

Till skillnad från vad som gäller beträffande banker, sparbanker och kreditkassor leder ett åsidosättande av kapitaltäckningsregeln enligt lag- förslaget visserligen icke till att finansbolaget måste likvideras. I stället förlorar bolaget sin ställning som finansbolag. Enligt 17 % förslaget med- för det förhållandet att finansbolag driver verksamhet i strid med lagen

ch bolagsordningen med dessas kapitaltäckningsbcstäm'melser till att, om rättelse ej sker, bolaget kan förbjudas driva finansicringsverksan'thet. I och med att bolaget upphör härmed skall bolaget enligt Så avföras som finansbolag. Det är sålunda inte möjligt att vara finansbolag — i vart fall icke på sikt —— utan att iaktta finansbolagslagcns och bolagsord- ningens kapitaltäckningskrav. Reglerna härom har därför samma funk- tion beträffande finansbolag som motsvarande föreskrifter har för ban- ker, sparbanker och kreditkassor enligt för dem gällande lagstiftning. Den omständigheten att ett tidigare finansbolag — i olikhet med t. ex. ett bankaktiebolag — kan fortsätta som ett vanligt aktiebolag saknar av- görande betydelse vid det förhållandet att underlåtenhet att iaktta kapi- taltäckningsreglerna leder till att företagets ställning som finansbolag upphör.

På grund av vad sålunda anförts måste enligt vår mening de i den här förevarande paragrafen upptagna kapitaltäckningsreglerna för finansbo- lag anscs vara av den art att de -— på samma sätt som anförts beträf- fande de i det föregående angivna kapitaltäckningsreglerna för vissa ju- ridiska personer inom kreditväsendet — utgör en integrerande del av de bestämmelser som är av konstitutiv natur för ett finansbolag.

I paragrafens tredje stycke sägs såsom förut anförts att finansbolags bolagsordning skall innehålla bestämmelse om kapitaltäckningskravet. Därmed införlivas föreskrifterna härom i det konstitutiva aktstycke som bolagsordningen utgör för varje finansbolag och bestämmelsens ka- raktär av föreskrift rörande finansbolags ”personliga ställning” blir därmed än mera markerad. Här bör också lagförslagets disposition ob- serveras. Kapitaltäckningsreglerna har nämligen införts i det avsnitt av lagen, som under rubriken ”Finansbolag” innehåller de grundläggande reglerna för detta särskilda slag av aktiebolag. omedelbart efter öå med dess allmänna hänvisning till aktiebolagslagen.

• Sida 123
•  Original

Prop.1978/79:170 '-'--- 133

Självfallet kan det syfte som de föreslagna reglerna om kapitaltäckning avses skola främja tillgodoses genom andra regler än sådana som är att anse såsom konstitutiva för finansbolaget. De kan t. ex. ges den formen att det allmänna för att säkerställa att finansbolagen har ur allmän syn— punkt erforderlig finansiell stabilitet ålägger dessa företag vissa förplik— telser vilkas iakttagande säkras genom sanktioner som inte riktar sig mot den juridiska personens existens. Sådana bestämmelser kommer då att falla under 8 kap. 3 % RF och delegation till regeringen enligt 7 % sam- ma kapitel blir tillåtlig eftersom fråga är om näringsverksamhet.

Vid en bedömning av spörsmålet om de här ifrågavarande kapital- täckningsreglerna är av den art att 8 kap. 2 5 RF är tillämplig på dem eller om de har den karaktären att de faller in under föreskrifterna i samma kapitels 35 och delegation till regeringen sålunda kan komma ifråga enligt 7å i samma kapitel bör enligt vår mening också den syn- punkten beaktas att kapitaltäckningsregler beträffande olika juridiska personer, om reglerna är av likartad konstruktion, helst bör också stats- rättsligt bedömas likartat. Härigenom befrämjas stabiliteten i grundlags- tillämpningen. Vidare kan sägas att, när man som här är fallet rör sig i det obligatoriska lagområdets utmarker, försiktigheten synes bjuda att man vid gränsdragningen värnar om det obligatoriska området.

Slutligen kan anmärkas att det under de inledande förarbetena till lag- förslaget icke förutsatts annat än att kapitaltäckningskravet skulle i sak beskrivas i lagen; se såväl SOU 1977: 97 s. 9-10, 152-153 och 160 som sammanställningen över remissyttrandena i lagrådsremissen. Tanken på en delegationsregel har framkommit i ett relativt sent skede av lagstift- ningsärendet Och har närmast föranletts av att man icke velat redan nu lägga fast några bestämda regler i ämnet. Genom delegation av beslu— tanderätten till regeringen eller annan myndighet har man velat skaffa sig rådrum härmed.

Vid ett samlat övervägande av frågeställningen om föreskrifterna i 8 kap. 2 5 eller 8 kap. 3 & RF är att tillämpa på den här förevarande ka- pitaltäckningsföreskriften synes oss vad som i det föregående anförts ge vid handen att den med hänsyn till sin utformning måste anses ha kon- stitutiv betydelse för ett finansbolags fortlevnad som sådant bolag. Där- med blir regeln en föreskrift om ett finansbolags ”personliga ställning” och får anses vara av den natur att den omfattas av föreskrifterna i 8 kap. 2 & RF. Delegation till regeringen enligt 7 & i samma kapitel är då icke möjlig. Den på en motsatt uppfattning grundade föreskriften i den här föreslagna paragrafens andra stycke bör enligt vår mening därför utgå.

En för finansbolagen gällande kapitaltäckningsregel bör om möjligt avfattas på det mera fullständiga sätt som skett ifråga om de förut be- rörda juridiska personerna inom kreditväsendet. Regeln kan eljest bli svår att tillämpa. Befinnes det emellertid icke vara görligt att — åtmin- stone för närvarande — ge den ett sådant mera fullständigt innehåll,

• Sida 124
•  Original

Prop. 1978/79: 170 134

torde den i paragrafens första stycke föreslagna mera allmänt avfattade föreskriften till nöds kunna godtagas, åtminstone tills vidare i avbidan på en mera utförlig reglering. Regeln får förutsättas skola innebära krav utöver vad bestämmelserna i aktiebolagslagen säger om aktiebolags skyl- dighet att ha visst kapital. Tolkningen av regeln i det enskilda fallet blir en fråga mellan bankinspektionen (efter besvär regeringen) och det en"- skilda finansbolaget. I sista hand får meningsskiljaktigheter lösas vid domstol i skadeståndsmål mellan finansbolaget och staten.

Det kunde ifrågasättas att regeringen skulle äga att med stöd av 8 kap. 13 5 första stycket 1 RF besluta om beräkningsgrunder för kapitalkravet genom föreskrift om verkställighet av lag. I och med att föreskriften i ärendet hänförts till det obligatoriska lagområdet i 8 kap. 2 &, får det emellertid anses uteslutet att i ett fall som det förevarande bygga ut den civilrättsliga lagregeln med administrativa verkställighetsföreskrifter.

Petrén tillägger:

En likartad delegationsbestämmelse som den här ifrågavarande i 18 å i ett till lagrådet remitterat förslag till fondkommissionslag föranledde icke någon anmärkning från min sida i ett av lagrådet den 29 maj 1978 avgivet yttrande över nämnda lagförslag. Orsaken härtill är att frågan om (lelegationsregelns grundlagsenlighet icke uppmärksammades vid denna lagrådsgranskning.

Sven Nyman och Knutsson:

I fråga om många typer av näringsverksamhet ställs i lagstiftningen upp allehanda villkor för att verksamheten skall få bedrivas. Underlå- tenhet att uppfylla sådana villkor kan leda till att erforderligt tillstånd att driva verksamheten dras in eller att myndighet meddelar förbud mot fortsatt verksamhet. Det torde inte råda något tvivel om att föreskrifter av sådant slag normalt är att hänföra till den offentligrättsliga normgiv- ning som avses i 8 kap. 3 & RF.

Bedömningen kompliceras emellertid när det gäller verksamhet som är förbehållen speciella slag av juridiska personer, vilka inte får driva verksamhet av annan typ. Detta är fallet exempelvis med bank- och för- säkringsvcrksamhet. Underlåtenhet att rätta sig efter de föreskrifter som gäller för verksamheten kan då medföra inte bara att denna måste upp- höra utan också att den juridiska personen måste upplösas. Med hänsyn härtill kan ifrågasättas om inte denna typ av föreskrifter bör anses röra enskilds personliga ställning och därmed omfattas av 8kap. 25 RF. Med en sådan tolkning skulle möjligheterna att reglera näringsverksam- het genom regeringsförordningar vara i hög grad begränsade, om verk- samheten skall drivas av speciella juridiska personer. Sådana regler skulle då inte kunna upprätthållas genom hot om indragning av tillstånd att driva verksamheten.

• Sida 125
•  Original

Prop. 1978/79: 170 ' i 125

Flera av de lagar som nu gäller rörande särskilda typer av juridiska personer innehåller bestämmelser, som med här antydda tolkning av RF skulle få anses strida mot gällande regler om normgivningsmakten, låt vara att de såsom tillkomna före nya RF behåller sin giltighet på grund av övergångsbestämmelser. Som exempel på regler av detta slag kan nämnas 81 & sjätte stycket lagen (1955: 416) om sparbanker, som inne- bär att sparbanks underlåtenhet att rätta sig efter annan författning än lag kan leda till sparbankens likvidation, samt de föreskrifter av lik- nande innebörd som finns i 71 5 lagen (1972: 262) om understödsföre- ningar och 75 5 lagen (1973: 370) om arbetslöshetsförsäkring.

Av särskilt intresse i detta sammanhang är den ordning som gäller på trafikförsäkringsområdct. Den enligt nya RF antagna trafikskadelagen (1975: 1410) föreskriver i 7 5, att regeringen eller myndighet som rege- ringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om trafikförsäkrings- anstalts verksamhet enligt lagen. I motiven till denna paragraf anfördes att vissa frågor som dittills hade behandlats i lag lämpligen kunde regle- ras i administrativ ordning. Härvid hänvisades bl.a. till den äldre lagens bestämmelser om förutsättningarna för återkallelse av tillstånd att med- dela trafikförsäkring (prop. 1975/76: 15 s. 110). Den av regeringen ut- färdade trafikförsäkringsförordningen (1976: 359) innehåller bestämmel— ser bl. a. om premieSättningen vid trafikförsäkring och om skyldighet att redovisa regleringsfond för sådan försäkring. Om trafikförsäkringsan- stalt inte fullgör sina åligganden enligt lagen eller förordningen, kan re- geringen förelägga anstalten att vidta rättelse eller återkalla dess till- stånd att meddela trafikförsäkring. Av 135 och 233 åå lagen (1948: 433) om försäkringsrörelsc följer att försäkringsbolag skall träda i likvidation om dess tillstånd att driva försäkringsverksamhet återkallas.

Den här förut berörda grundlagstolkningen synes leda till att de nämnda i trafikförsäkringsförordningen reglerade frågorna skall hänfö- ras under 8 kap. Zå RF. Frågan om grundlagsenligheten av 75 trafik- skadelagen diskuterades såvitt framgår av motiven inte vid lagens till- komst. Däremot ifrågasatte lagrådet vid sin granskning av lagförslaget om en bestämmelse i 1 & var förenlig med 8 kap. RF. I detta samman- hang anförde lagrådet att trafikskadelagen avsåg ett ämne som torde vara att hänföra till det i 8 kap. 2 & RF angivna lagområdet och att därför delegation av norrngivningskompetens inte var tillåten (prop. 1975/76: 15 s. 252). Att något särskilt påpekande inte gjorts vid 7 & måste bero på att denna regel antingen bedömdes ligga helt utanför området för 8 kap. 2 & RF eller ansågs aVSe blott sådana verkställighetsföreskrifter som rege- ringen får besluta med stöd av 8 kap. 13 5. Enligt motiven till RF får verk- ställighetsföreskrift meddelas endast om den lagbestämmelse som före- skriften skall komplettera är så detaljerad att regleringen inte tillförs något väsentligt nytt genom föreskriften (prop. 1973: 90 s. 211). Mot bakgrund av detta, av lagrådet i yttrandet över trafikskadelagen återgivna, ut-

• Sida 126
•  Original

Prop. 1978/79: 170 126

talande förefaller det mindre troligt att 7 % trafikskadelagen har betrak— tats som en — i och för sig överflödig — erinran om regeringens befo- genhet att meddela verkställighetsföreskrifter (jfr dock Nordenson, Tra- fikskadeersättning, s. 110). Det synes ligga närmare till hands att se be- stämmelsen som ett bemyndigande med stöd av 8 kap. 75 RF för rege- ringen att meddela föreskrifter av sådant slag som avses i 8 kap. 3 &.

Sammanfattningsvis synes goda skäl tala för att sådan särskild regle- ring av viss näringsverksamhet som det här är fråga om bör hänföras till det i 8 kap. 3 & RF beskrivna lagområdet, även om regleringen innebär att överträdelse i sista hand kan leda till att juridisk person som driver verksamheten blir tvångsvis upplöst. Denna fråga ställs emellertid inte på sin spets i det nu aktuella lagstiftningsärendet. Ett finansbolag är nämligen enligt vår mening inte en juridisk person av särskilt slag utan ett vanligt aktiebolag, som driver visst slag av näringsverksamhet. Att bolaget har getts en särskild benämning får anses bero på framställnings— tekniska hänsyn och bör i och för sig inte föranleda någon annan be— dömning.

Den sakliga innebörden av finansbolagslagens regler om kapitaltäck- ning är att bolag, som önskar driva finansieringsverksamhet, till kunder- nas skydd åläggs att uppfylla vissa villkor i fråga om kapitaltäckningen. Den påföljd som kan inträda om bolaget inte uppfyller dessa villkor är att bolaget förbjuds att fortsätta med finansieringsverksamheten. Bola- gets fortbestånd påverkas däremot inte, utan det kan fortsättningsvis driva verksamhet av annat slag. Inte heller inverkar överträdelsen på bolagets förpliktelser mot tredje man eller på delägarnas eller bolagsled- ningens ansvar för bolagets åtaganden. Med hänsyn härtill anser vi att de föreslagna reglerna är att hänföra till sådan för enskild betungande offentligrättslig reglering som avses i 8 kap. 3 & RF.

Det hittills sagda har i första hand tagit sikte på reglerna om skyldig- het för finansbolag att ha viss kapitaltäckning. Förslaget innehåller emellertid också i tredje stycket en föreskrift om att finansbolags bolags- ordning skall uppta bestämmelse om kapitalkravet. Någon sådan före— skrift ingår inte i motsvarande kapitaltäckningsregel i 18 å i det genom prop. 1978/79: 9 framlagda förslaget till fondkommissionslag. Med hän- syn till den omgång som är förenad med beslut om ändring i bolagsord- ning kan ifrågasättas om detta är en lämplig ordning. Bibehålls regeln uppkommer emellertid frågan om regeringen enligt RF kan bemyndigas att meddela föreskrifter om innehållet i aktiebolags bolagsordning. For- muleringen av 9 kap. 14 5 andra stycket aktiebolagslagen, där det förut- sätts att viss bestämmelse kan ha intagits i bolagsordning på grund av annan författning än lag, synes utgå från att så är fallet. Denna bestäm- melse, som direkt motsvarar en regel i den tidigare gällande lagen om aktiebolag, torde emellertid ha utformats utan särskilt beaktande av ' normgivningsreglerna i RF.

• Sida 127
•  Original

Prop. 1978/79: 170 " 127

Enligt vår mening bör även det nu berörda spörsmålet bedömas med hänsyn till den sakliga innebörden av föreskriften. Denna är att ett ak- tiebolag för att få driva sådan finansieringsverksamhet som avses i lagen måste ha vissa särskilda bestämmelser i sin bolagsordning utöver vad som gäller enligt aktiebolagslagen, och avsaknaden av sådana bestäm- melser medför endast att bolaget kan förbjudas att driva verksamhet av åsyftat slag. En lagregel av denna innebörd är enligt vår mening att hän- föra under 8 kap. 3 & RF.

I detta sammanhang kan pekas på de föreskrifter rörande auktorise- rade och godkända revisionsbolag som regeringen har utfärdat med stöd av lagen (1975: 86) med bemyndigande att meddela föreskrifter om auk- torisation och godkännande av revisor. Föreskrifterna har upptagits i förordningen (1973: 221) om auktorisation och godkännande av reviso- rer (omtryckt 1976: 825) och innebär bl. a. att aktiebolag för att kunna auktoriseras eller godkännas som revisionsbolag skall ha bestämmelser av visst innehåll i sin bolagsordning (18% andra stycket och 19å andra stycket) samt att auktorisation eller godkännande skall upphävas om dessa villkor inte längre är uppfyllda (24 å). Dessa regler bygger på ett utredningsförslag, som redovisades för riksdagen i prop. 1975: 103 med förslag till ny aktiebolagslag m.m. I propositionen föreslogs att auktori- serat eller godkänt revisionsbolag skulle kunna utses till revisor i aktiebo- lag. Vidare framhölls (s. 242) att det, om riksdagen godtog principen att bolag skulle kunna utses till revisor, skulle ankomma på regeringen att meddela närmare föreskrifter för sådana bolags verksamhet.

På grund av det nu anförda, och då regleringen avser näringsverk- samhet, anser vi att bemyndigandet i andra stycket i det remitterade lagförslaget är förenligt med 8 kap. 7 & RF. Förslaget föranleder därför i denna del inte någon erinran från vår sida.

9 % Lagrådet:

Denna paragraf innehåller en generell regel om bankinspektionens tillsyn. Enligt den av lagrådet vid Så föreslagna ordningen skall till- synen avse finansbolag som är upptaget i den hos bankinspektionen förda förteckningen över sådana bolag. Paragrafen bör omformuleras i enlighet härmed.

Enligt lagrådets förslag får tillsynsåtgärd enligt 10—18 55 vidtas be- träffande ett bolag så snart detta blivit infört i den nämnda förteck- ningen. Det kan stundom föreligga svårigheter att avgöra huru det skall förfaras med åtgärder som påbörjats före företagets avförande ur registret men som icke hunnit slutföras dessförinnan. Att inspektio— nen efter det att tillsynen upphört icke kan fullfölja åtgärd t. ex. en- ligt 16 Q är uppenbart. Ett vitesföreläggande enligt nämnda paragraf

• Sida 128
•  Original

Prop. 1978/79: 170 128 att inkomma med viss handling måste exempelvis anses förfallet. Likaså förfaller ett revisorsförordnande enligt 13 å i och med att bolaget icke längre står under tillsyn, liksom undersökning enligt lZå får avbrytas. Däremot synes ett föreläggande enligt 175 första stycket att rätta ett lagstridigt beslut bestå, om föreläggandet meddelats medan bolaget ännu stod under tillsyn. Något nytt sådant föreläggande kan dock knappast meddelas efter det att tillsynen upphört.

Lagrådet har icke funnit möjligt att uppställa någon lagregel om de nu berörda frågorna om avvecklingen av tillsynen när denna upphör be- träffande ett företag som fortsätter sin finansieringsverksamhet. Det får överlämnas åt rättspraxis att lösa uppkommande frågor.

Lagrådet föreslår att paragrafen får följande lydelse: '"Finansbolag, som är upptaget i den i 5 % andra stycket angivna för— teckningen, står under tillsyn av bankinspektionen."

10

GI"./F

Lagrådet:

Av vad lagrådet anfört vid 5 % följer att enligt lagrådets förslag bank- inspektionen, så snart den funnit ett granskat företag vara finansbolag och infört det i förteckningen över sådana bolag, skall uppta frågan om företagets bolagsordning kan godkännas.

Bestämmelse om skyldighet för finansbolag att till bankinspektionen ge in bolagsordningen eller beslut om ändring av denna synes ej erford— ras i lag. Bolag som ansöker om att bli finansbolag torde självmant ge in dessa handlingar. Bankinspektionen å sin sida kan vid behov in- fordra handlingarna enligt 16 5 4 eller 20 & första stycket. Skulle be— stämmelser i förevarande hänseende likväl fordras kan de intas i till- lämpningsföreskrifter. Tredje meningen i första stycket av förevarande paragraf bör därför utgå.

Enligt andra stycket får bankinspektionen vägra att godkänna bolags- ordning bl. a. om denna strider mot lag eller annan författning. Patent- och registreringsverket har emellertid vid registrering av aktiebolag att granska att bolagsordningen till sitt innehåll överensstämmer med lag och annan författning (18 kap. 45 aktiebolagslagen). Det bör inte an- komma på bankinspektionen att göra en förnyad kontroll, utan dess granskning i detta hänseende bör begränsas till bolagsordningens fören- lighet med lagen om finansbolag och de författningsbestämmelser i öv- rigt som särskilt rör sådana bolag. Motsvarande bör gälla vid ändring av bolagsordning. Om bolagsordning saknar bestämmelse som avses i 7 9" tredje stycket strider den mot förevarande lag. Detta hinder mot god- kännande behöver därför inte särskilt nämnas.

Bestämmelsen i andra stycket bör utformas så att det klart framgår att bankinspektionens prövning är en legalitetsprövning.

• Sida 129
•  Original

Prop. 1978/79: 170 _ 129

Om bankinspektionen vägrar godkänna bolagsordning bör finansbo- laget underrättas om orsaken härtill och beredas möjlighet att inom viss tid bringa bolagsordningen i godtagbart skick. Görs ej sådan ändring bör bankinspektionen såsom föreslås i 175 tredje stycket i förslaget kunna förbjuda bolaget att driva finansieringsverksamhet. Reglerna härom bör utformas i enlighet med vad lagrådet föreslår vid 17 å och upptas i ett nytt tredje stycke i förevarande paragraf, varvid regeln i 17 % tredje stycket i det remitterade förslaget utgår.

Under hänvisning till det anförda föreslår lagrådet att paragrafen ges följande lydelse:

”Finansbolags bolagsordning skall godkännas av bankinspektionen. Detsamma gäller ändring av bolagsordningen.

Godkännande enligt första stycket skall vägras om bolagsordningen strider mot denna lag eller annan författning, som reglerar finansbolags verksamhet, eller om den annars innehåller sådan bestämmelse eller har sådan brist att en sund utveckling av bolagets finansieringsverksamhet kan äventyras.

Vägras godkännande enligt första stycket skall bankinspektionen bere- da bolaget skälig tid att ändra bolagsordningen. Görs ej ändring som le- der till godkännande, får bankinspektionen förbjuda bolaget att driva finansieringsverksamhet som avses i 2—4 åå.”

17 & Lagrådet:

Enligt andra och tredje styckena i det remitterade förslaget kan bank- inspektionen förbjuda finansbolag att driva finansieringsverksamhet. Med hänsyn till de vittgående konsekvenser ett förbud får bl. a. för fi- nansbolagets kunder bör åtgärden uppenbarligen inte tillgripas förrän det står klart att rättelse inte kan uppnås på annat sätt. I praktiken torde förbudsregeln framför allt komma att verka som ett påtryckningsmedel för att förmå bolaget att vidta de åtgärder som bankinspektionen på- fordrar. Ett bolag som drabbas av ett förbud att driva finansieringsverk- samhet måste antingen överlåta verksamheten till annan eller helt av- veckla denna.

Ett förbud skall enligt 22 å i princip leda till omedelbar efterrättelsc. Av vad nyss sagts följer att förbud i allmänhet ej kan gälla från beslu- tets dag. Ett beslut om förbud måste därför innehålla icke bara själva förbudet utan därutöver uppgift om den tidpunkt, från vilken det skall gälla. Hur lång tidsfristen skall göras beror av olika omständigheter. Är fråga om en stor verksamhet, som skall avvecklas, kan en relativt lång tidsfrist bli nödvändig. Förbud får antas skola gälla för det aktiebolag som drabbas därav tills vidare, dvs. för all framtid, om bankinspektio- nen ej upphäver det eller från början tidsbegränsar det.

9 Riksdagen 1978/79. ] saml. Nr 170

• Sida 130
•  Original

Prop. 1978/79: 170 130

Enligt paragrafens formulering skall ett förbud gälla all finansierings- verksamhet, som avses med den i 1 & intagna definitionen. Även om såsom lagrådet föreslår definitionen göres mindre vid, kommer i allt fall förbudet att gälla även sådan finansieringsverksamhet som på grund av sin begränsade omfattning eller särskilda art ligger utanför lagens tillämpningsområde. Det synes icke påkallat att förbudet såsom sank- tion enligt lagen skall avse också sådan finansieringsverksamhet som enligt den avgränsning varpå lagen bygger står öppen för envar. Ett så- dant förbud att driva en verksamhet som i övrigt är oreglerad och fri för alla andra än den förbudet drabbat synes också svårt att upprätt- hålla i praktiken. Överhuvud måste beaktas att förbudet är lätt att kring- gå genom att intressenterna i det bolag mot vilket förbudet riktats bil- dar ett nytt bolag, som då får full frihet att driva finansieringsverksam- het utanför lagens tillämpningsområde. På anförda skäl föreslår lag- rådet att förbudet i paragrafens andra stycke utformas som ett förbud att driva finansieringsverksamhet som avses i 2—4 åå.

Beaktas vad lagrådet anfört vid 10 &, skall tredje stycket utgå. Enligt vad som anföres i lagrådsremissen beträffande tillsynen skall finansbolagen tills vidare alltjämt omfattas av lagen (1971: 112) om för- bud mot oskäliga avtalsvillkor (avtalsvillkorslagen). I enlighet därmed föreslås i lagrådsremissen en ändring i 25 nämnda lag. Bankinspektio- nen tänkes enligt remissförslaget övervaka att finansbolagen inte i sin verksamhet använder sig av oskäliga avtalsvillkor och bedömes kunna få till stånd rättelse inom ramen för sin tillsyn över finansbolagen. I den mån det finns anledning att ingripa mot finansbolag med hjälp av de särskilda medel som avtalsvillkorslagen erbjuder förklaras bankinspek— tionen och KO böra samverka för att få rättelse, i sista hand genom att KO för talan hos marknadsdomstolen.

Den sålunda föreslagna ordningen aktualiserar frågan om bankin- spektionen kan ingripa med stöd av förevarande paragraf mot ett finans— bolag som tillämpar oskäliga avtalsvillkor mot konsumenter. Ingripande enligt paragrafen kan ske bl. a. om finansbolag har fattat beslut eller driver verksamhet i strid mot författning som reglerar sådant bolags verksamhet. Avtalsvillkorslagen blir med lagrådsremissens förslag att hänföra till sådan författning. Enligt denna lag kan marknadsdomstolen vid vite förbjuda näringsidkare som har använt visst avtalsvillkor att framdeles använda samma eller väsentligen samma villkor, om villkoret bedöms som oskäligt mot konsumenter. Lagen ställer alltså i och för sig inte upp något direkt förbud mot användning av oskäliga avtalsvillkor utan ger endast möjlighet att förbjuda framtida användning av visst så— dant villkor. Användning av ett avtalsvillkor, som vid en eventuell pröv- ning enligt avtalsvillkorslagen skulle komma att bedömas som oskäligt, kan därför inte betraktas som ett handlande i strid mot denna lag. Härav följer att bankinspektionen enligt förslaget inte får befogenhet att

• Sida 131
•  Original

Prop. 1978/79: 170 "1' ' - 131

vidta åtgärder mot ett finansbolag med stöd av förevarande paragraf på den grunden att bolaget använder oskäliga avtalsvillkor. Motsvarande gäller om finansbolaget vid sin marknadsföring handlar på ett sätt som kan föranleda förbud eller åläggande enligt 2 eller 3 % marknadsförings- lagen (1975: 1418). Denna lag innehåller till skillnad från avtalsvillkors- lagen inte något undantag för verksamhet som står under bankinspektio- nens tillsyn.

Departementschcfcns uttalanden om att bankinspektionen bör kunna få till stånd rättelse inom ramen för sin tillsyn över finansbolagen torde i första hand syfta på inspektionens möjligheter att göra formlösa påpe- kanden. Även formella erinringar enligt 18 5 kan emellertid ifråga- komma. Med den lösning lagrådsremissen anvisar får det förutsättas att inspektionen inte beslutar om sådana erinringar utan föregående samråd med KO.

18 & Lagrådet:

Enligt motiven till denna paragraf avses ordet ”erinringar" skola täcka såväl påpekanden vid informella kontakter, vilka icke resulterar i beslut och som för den skull icke heller kan omprövas besvärsvägen, och erinringar i form av överklagbara beslut.

Ur allmän förvaltningsrättslig synpunkt får det anses mindre lämpligt att på detta sätt under en och samma beteckning sammanföra rent fak- tiska åtgärder —— i detta fall påpekanden -— och formella beslut. Det får anses självklart att bankinspektionen i sina kontakter med finansbolag som står under dess tillsyn kan göra allehanda informella uttalanden av— seende bolagens finansieringsverksamhet. Någon lagregel härom är icke erforderlig. I lagen torde i detta sammanhang endast böra regleras bank- inspektionens befogenhet att i sin egenskap av tillsynsmyndighet göra anmärkningar och påpekanden genom formella beslut.

I angivet syfte bör paragrafen med vissa jämkningar även i övrigt ges följande lydelse:

”Bankinspektionen får meddela finansbolag skriftlig erinran, om in- spektionen anser det påkallat för att avhjälpa allvarligt missförhållande i bolagets finansieringsverksamhet eller för att annars säkerställa en sund utveckling av denna.”

19 & Martcnius, Sven N _vman och Knutsson:

Enligt denna paragraf skall finansbolag årligen erlägga bidrag till be— stridande av kostnaden för bankinspektionens tillsynsverksamhet enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen. Sedan fråga upp-

• Sida 132
•  Original

Prop. ].978/79: 170 132

kommit om det står i överensstämmelse med RF att regeringen med- delar sådana föreskrifter, har vi funnit att, eftersom bidragen enligt vår uppfattning måste anses utgöra avgifter i RFzs mening, stadgandet icke möter hinder i RF (jämför prop. 1975: 8 s. 46—47).

Petrén:

Frågan om hur de i denna paragraf omförmälda bidragen skall rubri- ccras enligt RFzs systematik fordrar särskilt övervägande. Blir de att anse som en skatt, hör bestämmelserna om dem till den del av det pri- mära lagområdet, som anges i 8 kap. 3 & RF. Av 8 kap. 7 5 första styc- ket RF följer att meddelandet av föreskrifter om skatt icke får delegeras till regeringen. Delegationsregeln i förevarande paragraf skulle då stå i strid med denna grundlagsrcgel. Betecknas den som avgift möter ej hinder för delegation.

Innebörden av termerna skatt och avgift var under hela den tid 1809 års RF var i kraft omstridd. Bakgrunden till svårigheterna var det sär- skilda system för budgetering —— för att bruka en modern term — som präglade 1809 års RF och som avskaffats i 1974 års RE. 57 & 1809 års RF utgick från svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta. Därvid förutsattes att det skulle finnas vissa fasta skatter — framför allt grund- skatterna — och att underskottet för varje budgetperiod skulle utfyllas av bevillning. Denna beskrevs i 60 5 1809 års RF, där vissa skatter ut- pekades som bevillningar. Dessa ansågs liksom vissa andra pålagor i penningar gå in under det övergripande begreppet ”allmänna avgifter". Så sent som 1954, då 1950 års budgeträttskommitté lade fram sitt be— tänkande ”Grundlagarnas bestämmelser om budgeten m. m.” (SOU 1954: 40), höll denna kommitté fast vid den dåvarande grundlagens ål- derdomliga indelning av statens inkomster. Endast en expert i kommit- te'n reserverade sig till förmån för en ny ordning, med utrensning av bevillningsbegreppet och införande av ett modernt skattebegrepp. Den omfattande praxis och litteratur som finns rörande de finansiella för- hållandena under 1809 års RFzs giltighetstid ger föga ledning för be- svarande av det nu aktuella spörsmålet. '

Först med ikraftträdandet av 1974 års" RF har en modernt utformad begreppsbildning på budgetområdet införts i vår statsrätt. Under för- arbetena till RF förekom olika överväganden. Det är att märka att den definition av de båda termerna skatt och avgift, som ligger till grund för bruket av dessa ord i 1974 års RF, formulerades redan av författ- ningsutredningen (SOU 1963: 17 s. 374). I nära anslutning till författ- ningsutredningens ordval karaktäriseras i motiven till RF (prop. 1973: 90 s. 212) skatt som ett tvångsbidrag till det allmänna utan direkt mot- prestation, medan det anges att med avgift vanligen förstås en penning- prestation som betalas för en specificerad motprestation från det all- männa. Gränsen mellan skatter och avgifter är emellertid flytande, till-

• Sida 133
•  Original

Prop. 1978/79: 170 ' 133

lägger departementschefen (s. 213), därmed anknytande till grundlag- bercdningcns framställning av ämnet (SOU 1972: 15 s. 109—ll8).

Grundlagberedningen föreslog en ordning med olika kategorier av penningpålagor. Enligt dess förslag uppdelades skatterna på två grupper. Det skulle finnas en grupp statliga skatter, om vilka det alltid skulle vara riksdagens sak att besluta, och en annan grupp statliga skatter, be— träffande vilka riksdagen kundc överlåta sin beslutanderätt till rege- ringen, dock med skyldighet för regeringen att i efterhand underställa sina beslut riksdagen. Grundlagberedningen löste gränsdragningsfrågan genom att räkna upp de icke dclegcringsbara skatterna (skatterna på inkomst, förmögenhet, arv och gåva, se SOU 1972: 15 s. 112). Grund- lagberedningen gjordc vidare den skillnaden mellan de delegeringsbara skatterna och avgifterna till staten, att de senare alltid ansågs delege- ringsbara men utan någon plikt till efterföljande underställning. Bered- ningen utgick från att det kunde bli gränsfall men fann detta icke inne- bära någon större risk därvidlag, då det alltid skulle komma att ligga i riksdagens hand att göra gränsdragningen. Beredningen kan sägas när- mast ha avstått från att själv bidra till uppdragandet av klarare skilje- linjer.

I propositionen med förslag till ny RF —- prop. 1973: 90 — som i dessa stycken bifölls av riksdagen, valdes en annan lösning: man skilde mellan skatt och avgift. Då i ett fall som det förevarande ett ställnings- tagande blir nödvändigt, står därför någon egentlig vägledning vid grundlagstolkningen knappast att finna i andra förarbeten till 1974 års RF än 1973 års proposition. Man får hålla sig framför allt till vad de- partementschefen anför om grunderna för åtskillnaden mellan skatt och avgift.

Den allmänna definitionen har redan citerats. Till närmare belysning av gränsdragningsfrågan uttalar departementschefen (s. 219—220).

”I vissa fall kan det vara tveksamt om en penningpålaga skall beteck- nas som skatt eller avgift. Den praktiska betydelsen av en gränsdrag- ning torde inskränka sig till situationer då riksdagen överväger möjlig- heten av att delegera beslutskompetens till regeringen. Enligt min me- ning har man i allmänhet att göra med en avgift i RF:s bemärkelse en- dast om ett specificerat vederlag utgår för den erlagda penningpresta- tionen. Även i vissa andra fall får dock en penningpålaga anses ha ka- raktär av avgift och inte av skatt. Ett sådant fall föreligger när penning- prestationen tas ut endast i näringsreglerande syfte och i sin helhet till— förs näringsgrcnen i fråga enligt särskilda regler. Kännetecknande för dessa fall är ofta att avgifterna och de däremot svarande utgifterna inte redovisas i statsbudgeten. Från sådana utgångspunkter bör man alltjämt kunna betrakta de avgifter som utgår som led i prisregleringen inom jordbrukets och fiskets områden som avgifter i statsrättslig bemärkelse. Jag kan i sammanhanget anmärka att sådana avgifter självfallet hör till lagområdet. Den beteckning som i det särskilda fallet åsätts en penning- pålaga är självfallet inte avgörande för dess statsrättsliga karaktär. Den

• Sida 134
•  Original

Prop. 1978/79: 170 134

nuvarande allmänna arbetsgivarcavgiftcn och tidigare utgående investe- ringsavgiftcr är sålunda att hänföra till skatter fastän de betecknats som avgifter. En pålaga förlorar inte heller sin karaktär av skatt enbart där— för att den inte i första hand har motiverats med behovet av inkomstför- stärkning utan främst fullföljer ett stabiliseringspolitiskt, försörjnings- politiskt eller annat sådant syfte.”

De bidrag om vilkas ställning nu är fråga tillkom 1906. Genom änd- ringar i 1903 års lagar angående solidariska bankbolag (88 å) och an- gående bankakticbolag (80 5) ålades bankbolagen och bankaktiebolagen att till bestridande av kostnaderna för den då nyinrättade bankinspek- tionens organisation och verksamhet erlägga bidrag som Konungen skulle bestämma. Bidraget angavs skola utgå efter lika grund för alla företag och beräknas som en viss andel av bankinrättningens egna fon- der. Bankinspektionen blev samtidigt ett fristående verk med egen instruktion gällande fr.o.m. 1907. Parallellt med instruktionen ut- färdades kungörelsen (1906: 104 s. 7) angående bankinrättningarnas bidrag till bestridande av kostnaderna för bankinspektionen. Enligt denna bestämdes bidragsbeloppet för varje bankinrättning till 7 pro- mille av bankinrättningens egna fonder och ålades bankinspektionen att underrätta varje betalningsskyldig bankinrättning om det belopp på vilket promilleuttaget skulle beräknas. Vidare fick enligt kungörelsen Konungens befallningshavande i uppdrag att vidta åtgärder för bidra- gens indrivning och redovisning; bidragen skullc ”utan sammanbland- ning med andra medel" inlevereras till statskontoret. I propositionen (prop. 1906: 21 s. 27) angavs det som naturligt att bankerna har kostna- derna för ”bankinspektionen, som väl finge antagas lända bankerna till gagn genom ökad kredit hos allmänheten och även delägarnc till trygg- het genom kontroll å förvaltningen".

Bidragen till bank- och försäkringsinspektionerna togs upp av budget- utredningen i dess betänkande Budgetreform (SOU 1973: 43). Detta avgavs i september 1973, då den nya regeringsformen antagits första gången av riksdagen. I betänkandet finns ett kapitel som handlar om budgetens avgränsning. Det påpekas där att det ofta blivit beroende av tillfälligheter om vissa slag av inkomster med motsvarande utgifter tagits in i budgeten eller ej. Utredningen genomgår därvid bl. a. social- försäkringen och jordbruksrcgleringen. I ett särskilt kort avsnitt be- handlas specialdestination i statsbudgeten. Blott två egentliga former härav tas upp, nämligen automobilskattemedlen och bidragen till bank- och försäkringsinspektionernas verksamhet. Det får därför antas att de ifrågavarande bidragen av utredningen ansågs tämligen unika i vårt bud- getsystem. Utredningen önskade avveckla specialdestination i budgeten och föreslog att bank- och försäkringsinspektionernas medel lämpligen skulle kunna uppföras på 1 000 kronors anslag i budgeten. Detta för- slag är nu i färd att förverkligas och avses skola börja tillämpas fr. o. rn.

• Sida 135
•  Original

Prop. 1978/79: 170 135

budgetåret 1979/80 (prop. 1978/79: 100 bil. 10 s. 51). Vad som före- kommit i detta sammanhang — se särskilt prop. 1976/77: 130 s. 52, prop. 1977/78:100 bil. 10 s. 43—46 och nyss citerade budgetpropo- sition -— ger föga belysning åt frågan om bidragens karaktär av skatt eller avgift. Man är därför framför allt hänvisad till en allmän tillämp- ning av de kriterier som departementschefen 1973 angav som avgöran- de vid gränsdragningen.

Till att börja med är lätt att fastställa att det nu föreslagna bidraget är ett tvångsbidrag till staten. Huvudfrågan är om någon motprestation erhålles.

För att få en uppfattning om bankinspektionens insatser kan man ta del av den beskrivning härav som återfinns i prop. 1978/79: 100 bil. 10 s. 49. Av denna måste anses framgå att den kontroll och tillsyn som bankinspektionen utövar icke kan ses som en verksamhet i de kon- trollerades intresse utan är att betrakta som föranstaltningar träffade för tillgodoseende av det allmänna intresset av att upprätthålla ett sunt kreditväsende. På det statliga området finns åtskilliga kontrollmyndig- heter av likartad natur finansierade genom vanliga statsmedel. Att finansbolagen har intresse av att det finns ett väl fungerande kredit- väsen kan knappast föranleda att inspektionens verksamhet kan ses som en "motprestation" såsom antyds i uttalandet år 1906.

Frågan blir då om bidragen skall anses utgöra ett sådant ”annat fall” då penningpålaga utgör en avgift i stället för en skatt som departements- chefen allmänt omnämner i sitt citerade uttalande. Härför skulle kunna tala att de betalningsskyldiga är en relativt begränsad grupp personer och att bidraget är specialdestinerat. Ingendera grunden kan dock åbe- ropas med särskild styrka. Om en specialskatt läggs på få eller många förändrar ej själva pålagans karaktär. Automobilskatten var special- destinerad men trots detta otvivelaktigt en skatt även enligt 1974 års RF. Viktigt är enligt min mening att bidragets storlek är direkt rela- terad till rörelsens omslutning. Den ligger därmed systematiskt nära arbetsgivaravgifterna, vilkas skattekaraktär aldrig ifrågasatts och som flera gånger höjts för att skaffa medel till bestämda allmänna ändamål. De i propositionen anförda undantagsfallen och de överväganden som redovisas i anslutning till dessa kan knappast åberopas som grund för att den nu ifrågavarande pålagan skulle trots huvudregeln böra stats- rättsligt rubriceras icke som skatt utan som avgift.

Emellertid förefinns redan ett ställningstagande i saken från stats— makterna. I prop. 1975: 8 behandlades frågan om bemyndiganden för regeringen att jämlikt 1974 års RF besluta om avgifter. Departements- ehefen utgick därvid (s. 46—47) som självklart från att bidragen till bank- och försäkringsinspektionernas verksamhet är avgifter i den mening termen används i 1974 års RF. Riksdagen anmälde icke någon avvikande mening (se KU 1975: 10 s. 11), men något beslut fattades

• Sida 136
•  Original

Prop. 1978/79: 170 136

ej i saken. Med regeringens ståndpunkt behövdes inget sådant.

Huruvida med vad som sålunda förevarit dessa tvångsbidrags stats- rättsliga karaktär skall anses fastställd, synes mig dock tveksamt. Grundlagstolkning ankommer, liksom annan lagtolkning, i sista hand på domstolarna. Spörsmålet blir därvid betydelsen av 1975 års hän- delser. Självfallct är det ett synnerligen tungt vägande tolkningsdatum om både regering och riksdag utgått från bidragens avgiftskaraktär. Grundlagberedningen tänkte sig just att riksdagen skulle från fall till fall dra upp gränserna. Häremot kan invändas att själva skattebegreppet på ett betänkligt sätt undermineras om pålagor av denna art, som klart fyller kriterierna för en skatt, inordnas under avgiftsbegreppet. Det förefaller mig från principiella utgångspunkter svårt att betaga bidragen deras skattenatur. Någon egentlig sakprövning av spörsmålet har ej heller redovisats utan statsmakterna har utan egentlig motivering tagit en viss ståndpunkt för god.

I detta läge synes mig det naturliga vara att man på förevarande område avstår från delegation och att riksdagen meddelar de grund- läggande reglerna om bidragets beräknande och om dess uttaxering. Ett sådant förfaringssätt torde även bäst harmoniera med den intresse- avvägning som ligger bakom grundlagsrcgeln om att delegation av föreslagen art icke skall förekomma beträffande skatt. Att pålagor som uppgår till sammanlagt över 15 millioner kronor om året uttas rent administrativt utan att möjlighet till en rättslig prövning finns kan icke anses stå i överensstämmelse med grundtankarna i 1974 års RF.

Jag vill därför förorda att bestämmelser om bidragets beräknande och uttaxering intas i lagen, varvid det bör ordnas så att bidragsbesluten vid överklagande prövas av förvaltningsdomstol och icke av regeringen. Det bör tilläggas att kravet på domstolsprövning måste resas oavsett om bidraget är en skatt eller en avgift.

20 & Lagrådet:

Medan det i 17 & angivna förbudet att driva finansieringsverksamhet har ett aktiebolag till adressat, anges i förevarande paragrafs andra stycke icke mot vem förbudet är riktat. Det får förutsättas att förbudet avser den som driver den verksamhet som skall förbjudas. Som framgår vid en jämförelse med 5 5 kan adressaten vara såväl fysisk person som en annan juridisk person än aktiebolag. Det är icke rimligt att en fysisk person, som driver finansieringsverksamhet som avses i 2——-4 %% i eget namn, förbjuds att för all framtid ägna sig åt finansieringsverksamhet i den vidare mening termen har givits i lagen, därför att han bedömt sin verksamhet ligga utanför det område som omfattas av bankinspektio- nens tillsyn medan bankinspektionen har motsatt mening. I anslutning

• Sida 137
•  Original

Prop. 1978/79: 170 13 7

till vad lagrådet anfört vid 10 och 17 åå,”— i fall av motsvarande art, vill lagrådet framhålla att den, som enligt bankinspektionens mening driver verksamhet som finansbolag utan att vara aktiebolag. måste få viss tidsfrist att överföra verksamheten till aktiebolag eller också att lägga om verksamheten så att den otvetydigt faller utanför lagens till- lämpningsområde.

Under hänvisning till det anförda och till vad lagrådet förut anfört föreslås att förevarande paragrafs andra stycke får följande lydelse:

"Företag som driver finansieringsverksamhet som avses i 2—4 åå utan att vara aktiebolag får av bankinspektionen meddelas förbud att från viss dag driva sådan verksamhet. Innan sådant beslut fattas, skall företaget beredas skälig tid att överföra verksamheten till aktiebolag.”

22 % Lagrådet:

Vid 5 5 har föreslagits att finansbolagen skall upptas i en av bankin- spektionen förd förteckning. Beslut om införing i eller avföring ur för- teckningen skall grundas enbart på en bedömning av om bolagets verk- samhet är sådan att den omfattas av 2—4 åå. Då fråga sålunda är om en rättslig prövning bör dessa beslut överklagas till kammarrätt. Av samma anledning bör också beträffande beslut om förbud enligt 20 å andra stycket besvär få anföras hos kammarrätt. Detsamma gäller så- dant föreläggande att inkomma med utredning som avses i samma para- grafs första stycke.

Med hänsyn till det nu anförda föreslås att paragrafen ges följande ly- delse:

”Talan mot bankinspektionens beslut enligt 55 andra stycket att in- föra bolag i eller avföra bolag ur förteckningen över finansbolag eller mot inspektionens föreläggande eller förbud enligt 205 förs hos kam- marrätt genom besvär. Mot annat beslut av bankinspektionen enligt denna lag förs talan hos regeringen genom besvär. Inspektionens beslut länder till omedelbar efterrättelse, om ej annat beslutas.”

Petrén:

Frågan om hur besvärsordningen skall utformas beträffande de beslut som bankinspektionen kan fatta enligt 17 & kräver särskilda övervägan- den. Förbud att verkställa beslut enligt 17 5 första stycket förutsätter att finansbolag fattat lagstridiga beslut eller beslut som strider mot vissa andra föreskrifter eller mot" bolagets bolagsordning. Fråga är då om en i huvudsak rättslig prövning. Övervägande skäl talar därför för att talan mot förbudsbesluten skall föras hos kammarrätt. Motsvarande gäller om föreläggande enligt andra stycket första meningen. När det däremot kommer till nästa steg i sanktionsmckanismen, nämligen att meddela

10 Riksdagen 1978/79. ] saml. Nr 170

• Sida 138
•  Original

Prop. 1973/79: 170 138

verksamhetsförbud enligt samma styckes andra mening, avser bedöm- ningen främst om missförhållande föreligger av så allvarlig beskaffen- het, att det kan äventyra en sund utveckling av bolagets finansierings- verksamhet. Dcnna senare bedömning får anses vara av den karaktär att den bör överprövas i ett rent administrativt förfarande, dvs. av rege- ringen.

Rätteligen borde sålunda de inledande sanktionsbesluten överklagas till kammarrätt, medan talan mot det slutliga ingripandet skulle fullföl- jas till regeringen. En blandad besvärsordning av denna natur skulle san- nolikt leda till betydande förvecklingar i praktiken. Jag har därför, om än med betydande tvekan, ansett mig nödsakad att beträffande besluten enligt 17 & godta en enhetlig instansordning som för till regeringen. En- ligt min mening bör dock vid en översyn av ingripandereglerna inom bankinspektionens tillsynsområde eftersträvas att utforma föreskrifterna så, att bankinspektionens tillsynsbeslut som uteslutande eller i huvudsak innefattar en rättslig prövning av om viss bestämmelse överträtts eller ej överprövas av domstol.

Såsom framgår av vad jag yttrat vid 19 å och även uttalat till lag- rådets protokoll den 29 maj 1978 i ett annat lagstiftningsärende (prop. 1978/79: 9 s. 280—-281) är jag av den uppfattningen att beslut om bi- drag enligt 19 5 bör kunna överprövas av domstol. Så är fallet t. ex. med patentavgifter som är avsedda att utgöra bidrag till patent- och registreringsverkets verksamhet. En regel bör därför intas i lagen om att beslut om finansbolags bidrag till bankinspektionen skall, oavsett vilken myndighet som beslutar därom, föras hos kammarrätt.

Under hänvisning till det anförda får jag föreslå att till paragrafen läggs ett andra stycke av följande lydelse:

”Mot beslut rörande bidrag enligt 195 förs talan hos kammarrätt genom besvär.”

Lagrådet:

Av uttalanden i lagrådsremissen framgår att bankinspektionen skall utöva tillsyn också över finansbolagens inkassoverksamhet. Departe- mentsehefen utgår från att dessa bolag inte skall omfattas av datain- spektionens tillsyn enligt inkassolagen (1974: 182). Enligt 135 nämnda lag undantas från denna tillsyn verksamhet som drivs av bl. a. ”kreditin- rättning under bankinspektionens tillsyn”. Det kan ifrågasättas om ett finansbolag, vars finansieringsverksamhet uteslutande består av leasing eller factoring i form av fakturaköp, är att hänföra till kreditinrättning. Den oklarhet som råder på denna punkt skulle undanröjas om ordet ”kreditinrättning” i 2 och 13 %% inkassolagen ersätts av ”företag”.

• Sida 139
•  Original

Prop. 1978/ 79: 170 139

Förslaget till lag om ändring i lagen (1971: 112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor

Marrcnius, Sven Nyman och Knutsson:

Lagförslaget föranleder inte någon erinran från vår sida.

Petrén:

Förslaget innebär att bankinspektionen med regeringen som besvärs- instans och KO med marknadsdomstolen som avgörande instans får en konkurrerande kompetens beträffande tillsynen rörande vissa avtalsvill- kor inom finansbolagens verksamhetsområde. Enligt motivuttalandena förutsättes läget i praktiken bli att bankinspektionen sköter den löpande övervakningen även rörande mot konsumenter oskäliga avtalsvillkor men att KO i sista hand kan rycka in och föra talan vid marknadsdom- stolen. En sådan arbetsfördelning får antas skola uppehållas genom in- srruktionsföreskrifter. Denna kompetensfördelning kan dock ej garante- ras på detta sätt, enär också sammanslutning av näringsidkare, konsu- menter eller löntagare har talerätt vid marknadsdomstolen i det fall KO ej gör bruk av sin.

Konkurrerande kompetens finns redan nu enligt marknadsföringsla- gen (1975: 1418) och fanns även enligt dennas föregångare. Vad gäller reklam och marknadsföringsåtgärder kan sålunda K0 och marknads- domstolen ingripa även på områden som står under bank- och försäk- ringsinspektionernas tillsyn. Ur denna synpunkt kan lagrådsremissens förslag sägas icke innebära något nytt.

Emellertid tillhör frågor om avtalsvillkoren den centrala delen av in- spektionemas tillsynsområden. Reklam och marknadsföring utgör där— emot mcra perifera ämnen sett från inspektionernas synpunkt. Ingripan- den från konsumentskyddsorganen i dessa hänseenden spelar därför vad gäller den allmänna tillsynen en marginell roll.

Den konkurrerande kompetensen enligt lagrådsremissens förslag leder till att två olika förfaranden blir tillämpliga på samma fall. Det ena är rent adminstrativt, närmast utmynnande i beslut om erinringar i anled- ning av erbjudna villkor, det andra är judiciellt och har till resultat vi- tesbelagda förbud att för framtiden bruka visst avtalsvillkor. Påtryck- ningsmöjligheterna i det senare alternativet får anses mera effektiva än bankinspektionens erinringar.

Uppenbarligen är det otillfredsställande att ett finansbolag beträffande samma avtalsvillkor kan samtidigt utsättas för erinringar från bankin- spektionen med begäran om ändring av villkoret och för förbud av marknadsdomstolen att framgent använda avtalsvillkoret. I och för sig behöver icke bankinspektionens krav på ändring av villkoret och mark- nadsdomstolens förbud att bruka det vara inbördes motstridiga. Uteslu- tet är dock icke att slutavgörandena i de båda förfarandena kan komma

• Sida 140
•  Original

Prop. 1978/79: 170 140

att vila på helt olika grundläggande värderingar i skälighetsfrågorna.

Det torde i och för sig råda enighet om att en lagstiftningsteknik där man på detta sätt öppnar vägen för motstridiga avgöranden bör undvi- kas. Denna ståndpunkt intog också lagstiftaren 1971 vid tillkomsten av förevarande lag (se NJA II 1971 s. 667). Den nuvarande regeln i 2,3 in- sattes i lagen just för att förhindra konkurrerande kompetens.

Av motiven till bestämmelsen framgår att man då var varse att en konkurrerande kompetens förelåg vad beträffade reklam och mark- nadsföringsåtgärder. Vidare var lagstiftaren 1971 på det klara med att inspektionerna inom sina tillsynsområden icke hade så starka maktmedel att driva genom sin ståndpunkt med avseende på oskäliga avtalsvillkor som avtalsvillkorslagen tillade K0 och marknadsdomstolen. Emellertid ansåg departementschefen då att man kunde lita på att de som var un- derställda de ifrågavarande inspektionernas tillsyn skulle vara beredda att cfterkomma inspektionernas anvisningar, även om några formella tvångsbeslut enligt respektive tillsynslagar ej kunde meddelas.

Fråga är nu om det finns anledning att avvika från dessa resone- mang med avseende på finansbolagen. Rimligen måste dessa antagas komma att följa bankinspektionens anvisningar med avseende på avtals- villkor i lika mån som andra företag under inspektionernas tillsyn gör det. Man har alltså inte skäl tro att nuvarande ordning skall fungera sämre beträffande finansbolag än i fråga om andra likställda företag.

Det egentliga skäl som anförts för att beträffande finansbolag till- lämpa ett nytt synsätt är de möjligheter K0 och marknadsdomstolen kommer att fortsatt ha att verka på hithörande område.

Oavsett om 25 lagen om förbud mot oskäliga avtalsvillkor lämnas oförändrad eller får det i lagrådsremissen föreslagna innehållet, kommer nämligen KO att utöva tillsyn över avtalsvillkor i förhållande till en- skild konsument beträffande sådana företag vilka driver verksamhet av den art varom nu är fråga men som icke har ställning av finansbolag. Det gäller bl. a. företag, vilkas omslutning icke når upp till gränsstrecket tio milj. kr., och företag som erbjuder finansiering endast i samband med avsättning av egna produkter. Lagen om förbud mot oskäliga av- talsvillkor kommer sålunda att under alla omständigheter gälla beträf- fande vissa finansieringsföretag. Den skulle, om förevarande 2 & ej änd- ras, upphöra att gälla beträffande finansbolagen.

Tänkbart är sålunda att, även om finansbolagen undantas från avtals- villkorslagens tillämpningsområde, KO kan beträffande sådant finansie- ringsföretag, för vilket avtalsvillkorslagen är tillämplig, efter ansökan till marknadsdomstolen få fram förbud för företaget att använda ett av- talsvillkor, vilket bankinspektionen godtagit för företag som står under dess tillsyn. Genom samråd mellan de olika övervakningsorganen bör dylika situationer i huvudsak kunna undvikas. I sista hand får man emellertid acceptera att samma avtalsvillkor kan inom olika finansie-

• Sida 141
•  Original

Prop. 1978/79: 170 141

ringsverksamheter komma att bedömas olika. Bankinspektionen och marknadsdomstolen har också att verka för delvis olika syften.

Enligt min mening bör principen från 1971 upprätthållas även i da- gens situation. Tillräckliga skäl att införa en från allmänt rättslig syn- punkt olämplig dubbelkompetens föreligger lika litet i detta fall som i de två övriga fall i vilka departementschefen i lagrådsremissen avböjer en sådan, nämligen beträffande konsumentkreditlagen och inkassolagen.

Från angivna utgångspunkter anser jag mig böra avstyrka den före- slagna ändringen av lagen om förbud mot oskäliga avtalsvillkor.

• Sida 142
•  Original

Prop. 1978/79: 170 142

Utdrag EKONOMIDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1979-03-22

Närvarande: statsministern Ullsten, ordförande, och statsråden Sven Romanus, Mundebo, Wikström, Wirtén, Rodhe, Wahlberg, Hansson, Enlund, Lindahl, Winther, De Geer, Cars, Gabriel Romanus

Föredragande: statsrådet Mundebo

Proposition med förslag till lag om finansbolag, m. m.

Föredraganden anmäler lagrådets den 2 mars 1979 till ekonomide- partementet inkomna yttrande1 över förslag till

1. lag om finansbolag,

2. lag om ändring i lagen (1971: 112) om förbud mot oskäliga avtals- villkor. '

Föredragandcn redogör för lagrådets yttrande och anför. Det remitterade lagförslaget om finansbolag har till huvudsakligt syfte att ge ett skydd åt finansbolagens kunder och långivare. Förslaget har utformats efter förebild i motsvarande lagstiftning om kreditaktie- bolag och andra kreditinstitut och innebär att vissa särskilda regler skall gälla för verksamheten och att bolagen ställs under tillsyn av bank- inspektionen. Lagrådet har i stort sett inte haft några erinringar mot de grundläggande reglerna eller mot uppläggningen av lagstiftningen. Lag- rådets ändringsförslag avser huvudsakligen lagtekniska frågor. Som jag närmare kommer att redovisa i det följande kan jag biträda flertalet av lagrådets ändringsförslag. Beträffande de olika punkterna i lagrådets yttrande vill jag anföra följande.

Förslaget till lag om finansbolag

I lagen används i ett flertal bestämmelser termen finansieringsverk- samhet, som definieras i 1 &. Lagrådet anser att termen i denna lag bör ges en så begränsad betydelse att den inte inbegriper verksamhet som drivs av banker och liknande kreditinstitut. Enligt lagrådets uppfattning

1 Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 16 november 1978.

• Sida 143
•  Original

Prop. 1978/79: 170 143

skall från lagen också uttryckligen undantas verksamhet som utövas av riksbanken och annan statlig myndighet. Jag anser att det inte är för- knippat med några nackdelar att begreppet finansieringsverksamhet i lagen ges ett vidsträckt innehåll utan att det tvärtom är en fördel om be- greppet i lagen står i överensstämmelse med sin allmänna innebörd. Ge- nom bestämmelsen i 3 å andra stycket undantas från lagens tillämpnings- område verksamhet som drivs av banker och andra kreditinstitut som re- dan står under tillsyn. Jag vill därför inte förorda någon ändring i fråga om definitionen av finansieringsverksamhet. Av lagrådsremissen framgår att lagen inte är avsedd att gälla verksamhet som drivs av statliga myn- digheter. Det finns enligt min mening inget behov av att i lagtexten när- mare ange detta, eftersom lagen enligt 2 & uttryckligen gäller endast för företag och således inte för statliga myndigheter.

Av 2 5 första stycket 1 i det remitterade förslaget framgår att lagen gäller bankägda företag som driver finansieringsverksamhet. Lagrådet anser det vara tveksamt om regeln får åsyftad räckvidd. Den skulle med lagrådets uppfattning inte täcka fall där banken inte är ensam ägare av företaget utan bara äger så stor del att detta får betraktas som dotter- företag. Lagrådet synes utgå från att med företag som ägs av bank avses endast av bank helägt företag. Uttrycket behöver emellertid inte ges en så snäv tolkning. Som bankägda bör i stället enligt min mening anses företag som helt eller delvis ägs av ett eller flera bankinstitut. Jag anser att bestämmelsen i det remitterade förslaget med denna utgångspunkt är att föredra framför lagrådets förslag som bygger på begreppet dotter- företag. För att undvika tolkningssvårigheter bör den emellertid förtyd- ligas så att den av mig nu angivna innebörden framgår klarare.

Lagrådet ifrågasätter mot bakgrund av bl. a. några exempel om man inte bör uppge regeln i 2 % första stycket 2 om att värdegränsen för lagens tillämplighet skall hänföras till den genomsnittliga balansomslut- ningen för en treårsperiod. Jag kan visserligen inte finna annat än att bestämmelsen skulle fungera bra för alla de företag som företer en normal utveckling. Jag kan emellertid godta lagrådets förslag till änd- ring i bestämmelsen om värdegränsen eftersom man därigenom kan få en enklare praktisk tillämpning också i vissa undantagsfall. Lagrådet antyder möjligheten att knyta värderegeln till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Jag anser att en sådan anknytning inte är lämplig i detta sam- manhang och är alltså inte beredd att frångå det ursprungliga förslaget i den delen.

På de av lagrådet angivna grunderna bör begreppet balansomslutning i 2 % första stycket 2 liksom i 4 & ersättas med nettovärdet av tillgångarna i finansieringsverksamheten. Detta är en ändring av rent formell art och innebär givetvis ingen ändring i fråga om hur tillgångarna skall värde- ras. Begreppet balansomslutning förekommer också i 19 å i det remitte-' rade förslaget och bör även där ersättas med nettovärdet av tillgångarna

• Sida 144
•  Original

Prop. 1978/79: 170 144

i finansieringsverksamheten. Någon saklig ändring åsyftas inte heller i detta fall.

Lagrådet gör vissa uttalanden om innebörden av punkten 1 i 3 5. Med anledning härav vill jag framhålla att bestämmelsen tar sikte på förhål- landet mellan finansföretaget och det företag på vars avsättning av varor eller tjänster finansieringen inriktas. Det inbördes förhållandet mellan olika ägare av finansföretaget saknar däremot betydelse för tillämp- ningen av bestämmelsen. Jag vill tillägga att nära samband i den mening som anges i 4 5 andra stycket kan finnas mellan exempelvis en ekono— misk förening som driver finansieringsverksamhet och ett företag som är medlem i föreningen och som uppbär en betydande del av föreningens vinst.

Det remitterade förslaget bygger på tanken att särskilt beslut om att lagen är tillämplig på visst företag inte skall behövas utan detta skall framgå av beslut och åtgärder som vidtas av bankinspektionen, i första hand prövningen och godkännandet av bolagsordningen. Av aktiebolags— registret skall framgå om ett bolag är finansbolag och har fått sin bo- lagsordning godkänd av bankinspektionen. Mot den nu skisserade ord- ningen riktar lagrådet vissa invändningar. Lagrådet anser att det behövs ett formellt och överklagbart beslut om att ett bolag är eller upphör att vara finansbolag. Lagrådet föreslår därför att bankinspektionen skall föra en förteckning över finansbolagen. Beslut om att införa bolag i och avföra bolag ur förteckningen föreslås få verkan bl. a. i fråga om vilka företag som ställs under tillsyn.

Jag har redan i lagrådsremissen uttalat att vissa skäl talar för att registreringen skulle handhas av bankinspektionen i stället för av patent- och registreringsverket som finansieringsbolagskommittén hade före- slagit. Den av lagrådet föreslagna ordningen innebär inte bara praktiska fördelar. Jag delar lagrådets uppfattning att man också får en från formell synpunkt större klarhet i vilka företag som omfattas av tillsynen enligt lagen. Företagen skulle sålunda genom beslut mot vilka de kan föra talan få kännedom om att de av bankinspektionen anses vara finansbolag. Jag vill således förorda lagrådets förslag i fråga om den av bankinspektionen förda förteckningen och dess verkan med avseende på tillsynen. Jag förordar också att 5 5 får den av lagrådet föreslagna utformningen. Vidare bör 9 & utformas på det sätt som lagrådet föreslår.

För att bankinspektionen skall kunna utöva sin tillsyn enligt lagen måste inspektionen ha tillgång till aktuella uppgifter om finansbolagen. Detta kan inspektionen få bl. a. från aktiebolagsregistret som förs hos patent- och registreringsverket. Några särskilda bestämmelser om denna information behöver som lagrådet påpekar emellertid inte tas in i lagen. Bankinspektionens förteckning över finansbolagen blir offentlig. Jag kan dela uppfattningen att det därför inte finns något större behov av att i aktiebolagsregistret särskilt registrera vilka bolag som är finansbolag.

• Sida 145
•  Original

Prop. 1978/79: 170 145

Dessa skall dock givetvis alltjämt registreras där enligt de regler som gäller för aktiebolag i allmänhet.

Jag har anfört i lagrådsremissen att frågan om aktiebolagslagens låne- förbud för aktieägare och vissa andra personer bör ses över vad gäller företag som driver finansieringsverksamhet. Jag kan instämma i vad lagrådet yttrar om att bestämmelsen i 6 5 andra stycket i vadden avser låneförbudet kan undvaras i avvaktan på en sådan översyn. Jag anser emellertid att bestämmelsen inte medför sådana komplikationer i vad av- ser förbud att vara revisor att bestämmelsen bör avvaras också i den delen. Enligt min mening är det i stället följdriktigt att den som har sådana förbindelser till finansbolaget som avses i bestämmelsen inte får vara revisor i bolaget. Detta bör framgå av lagen. På grund av vad jag nu har anfört förordar jag alltså en ändring i 6 & andra stycket så att be- stämmelsen utvidgar aktiebolagslagens diskvalifikationsregler för revisor men inte påverkar de nu gällande låneförbudsreglerna.

Två av lagrådets ledamöter har invändningar mot bemyndigandet i 7 & andra stycket för regeringen att utfärda närmare föreskrifter om kravet på kapitaltäckning för finansbolagens upplåning. De anser att kapitaltäckningsbestämmelsen tillhör området för lagstiftning enligt 8 kap. 2 & regeringsformen (RF) och att därför någon delegering av norm- givningsmakt till regeringen med stöd av 8 kap. 7 & RF inte kan ske. De grundar sin uppfattning på att ett finansbolag får anses ha ställning av särskild juridisk person och att kapitaltäckningsbestämmelsen får anses ha konstitutiv betydelse för bolagets ställning som finansbolag.

De båda övriga ledamöterna i lagrådet anser att ett finansbolag inte är en juridisk person av särskilt slag utan ett vanligt aktiebolag som dri- ver viss näringsverksamhet. Den sakliga innebörden av reglerna om kapitaltäckning för finansbolag anser de vara att bolag, som vill driva finansieringsverksamhet, till kundernas skydd åläggs att uppfylla vissa villkor i fråga om kapitaltäckning. Om bolaget inte uppfyller dessa vill- kor, kan det förbjudas att fortsätta finansieringsverksamheten. Bolagets fortbestånd påverkas däremot inte, utan det kan fortsättningsvis driva verksamhet av annat slag. Dessa ledamöter anser därför att kapitaltäck- ningsbestämmelsen i lagen om finansbolag är att hänföra till området för lagstiftning enligt 8 kap. 3 & RF. Bemyndigandet för regeringen är enligt deras mening därför och eftersom regleringen avser näringsverksamhet förenligt med 8 kap. 7 & RF. Till stöd för sin uppfattning anger de några exempel från annan lagstiftning som har tillkommit efter RF:s ikraft- trädande.

För egen del vill jag efter samråd med chefen för justitiedepartemen- tet och efter överläggningar med statsrådsberedningen anföra följande i denna fråga. Lagen om finansbolag har till syfte att reglera ett visst slag av näringsverksamhet — finansieringsverksamhet. Ett finansbolag kan beskrivas som ett vanligt aktiebolag som helt eller delvis ägnar sig åt

• Sida 146
•  Original

Prop. 1978/79: 170 146

sådan verksamhet. Ett aktiebolag får emellertid enligt den föreslagna lagen bedriva sådan verksamhet bara om det uppfyller vissa villkor. Ett sådant villkor är att aktiebolaget håller en viss kapitaltäckning. Om bola— get underlåter att iaktta denna skyldighet kan det allmänna genom bank- inspektionen vidta vissa åtgärder mot bolaget, i sista hand förbjuda det att driva finansieringsverksamhet. Kapitaltäckningsbestämmelsen är där- emot inte normerande för förhållandet mellan bolaget och andra enskil— da eller för något annat förhållande som avses i 8 kap. 2 & RF. En före- skrift med det sakliga innehåll som den föreslagna kapitaltäckningsbe- stämmelsen har utgör enligt min mening en sådan för enskilda betungan- de föreskrift om förhållandet mellan enskilda och det allmänna som av- ses i 8 kap. 3 & RF. Eftersom det är fråga om näringsverksamhet kan riksdagen med stöd av 8 kap. 7 & RF bemyndiga regeringen att besluta föreskrifter i ämnet.

När det särskilt gäller bestämmelsen i 7 % tredje stycket i det remitte- rade förslaget att ett finansbolags bolagsordning skall innehålla en be- stämmelse om kapitalkravet delar jag uppfattningen att det kan vara för- enat med en besvärande omgång att ändra en bolagsordning. Jag föror- dar därför att regeln, som närmast har karaktär av ordningsföreskrift, får utgå. Som en följd härav måste också hänvisningen till den i 10 & utgå.

Med anledning av ett uttalande av de båda mot 7 & kritiska leda- möterna vill jag i detta sammanhang framhålla att regeringen har möj- lighet att med stöd av 8 kap. 13 & RF meddela verkställighetsföreskrif— ter också till sådan lag som avses i 8 kap. 2 & RF eller överlåta åt en underordnad myndighet att göra detta (jfr prop. 1976/77: 123 s. 372).

Det finns emellertid andra skäl att nu ta upp frågan om en närmare bestämning av kapitalkravet i lagen. Ett skäl för att i lagförslaget inte ange ett bestämt kapitalkrav för finansbolagen var -—— som jag angav i lagrådsremissen _— att banklagsutredningen såg över motsvarande regler för bankerna. Utredningens förslag presenterades i betänkandet (Ds E 1978: 4) Nya kapitaltäckningsregler för bankerna. Regeringen har i dag på min föredragning beslutat förelägga riksdagen proposition med an— ledning av banklagsutre'dningens förslag. Jag anser därför att det nu finns underlag för att i lagen ta in regler som kan förutsättas gälla för en längre tid.

Utgångspunkten för den kapitaltäckningsbestämmelse som jag nu vill förorda är att kapitaltäckningskravet uttrycks som en upplåningsrätt enligt vad som närmare har angetts i lagrådsremissen. Detta innebär att upplåningen skall stå i visst förhållande till det egna kapitalet. När det gäller att bestämma hur stor upplåningen får vara i förhållande till det egna kapitalet bör en förebild vara vad som hittills har gällt för de bankägda finansbolagen. Dessa har i sina bolagsordningar bestämmelser" om att upplåningen får uppgå till högst tolv och en halv gånger det

• Sida 147
•  Original

Prop. 1978/79: 170 147

egna kapitalet. Detta motsvarar ett kapitaltäckningskrav på 8 %, eller med andra ord vad som gäller för bankernas placeringar i den högsta riskklassen. Eftersom finansbolagens kreditgivning huvudsakligen är av sådant slag att den om den utfördes av bank skulle kräva kapitaltäck- ning med 8 %, bör den kapitaltäckning som f.n. gäller för de bank— ägda finansbolagen gälla för de finansbolag som nu ställs under tillsyn. Vissa finansbolag har emellertid inriktat sin verksamhet på kreditgiv- ning med avsevärt mindre säkerhetsrisker än flertalet bolag. Så t. ex. förekommer kreditgivning mot säkerhet i av staten utfärdade obligatio— ner. Mot bakgrund härav förordar jag att finansbolagens upplåningsrätt begränsas till tolv och en halv gånger det egna kapitalet med möjlighet för bankinspektionen att medge högre upplåning om särskilda skäl före- ligger. Högre upplåning än tjugo gånger det egna kapitalet bör dock inte kunna tillåtas. Jag förordar att första stycket i 7 & utformas i enlig- het med vad jag nu har anfört.

De förslag som regeringen i dag har beslutat angående kapitaltäck- ningen för bankerna innebär en del nyheter när det gäller vad som skall anses som eller likställas med eget kapital i sammanhanget. En väsentlig nyhet är att 40 % av de s.k. värderegleringsreserverna för utlåning, utländska valutor och, med viss begränsning. även för obligationer får räknas in i täckningskapitalet och således upp till en viss gräns får jämställas med eget kapital i detta avseende. Jag anser att detta'bör få gälla inte bara för bankerna utan också för finansbolagen. Den före- slagna bestämmelsen i banklagen om vad som skall anses som eller lik- ställas med eget kapital lämpar sig enlig min mening även i övrigt för finansbolagen. Jag förordar därför att bestämmelsen om det egna kapi- talet för finansbolagen bör innehålla en hänvisning till vad som gäller för bankerna i detta avseende. Det innebär att finansbolagen som täck— ningskapital får utnyttja det egna kapitalet, dvs. aktiekapitalet, reserv- fonden, dispositionsfonden och balanserade vinstmedel. Som' täcknings- kapital får också räknas förlagslån intill ett belopp motsvarande det egna kapitalet och värderegleringsreserverna i nyss angiven utsträckning.

Den nu förordade kapitaltäckningsbestämmelsen måste kombineras med en övergångsbestämmelse för företag som vid lagens ikraftträdande driver finansieringsverksamhet men inte kan uppfylla det angivna kapi- talkravet. Jag anser att sådana finansbolag bör få tre år på sig att bygga upp en sådan kapitaltäckning att de kan uppfylla kravet. Jag förordar en övergångsbestämmelse med nu angivet innehåll. Inom ramen för till- synsverksamheten enligt lagen kan bankinspektionen följa kapitalupp- by gnaden i de berörda företagen.

Lagrådet är kritiskt mot att bankinspektionen har föreslagits få rätt att vägra godkänna en bolagsordning på den grund att den strider mot lag eller annan författning. Enligt lagrådet bör det inte ankomma på inspek- tionen att pröva bolagsordningens överensstämmelse med lag eller annan

• Sida 148
•  Original

Prop. 1978/79: 170 143

författning i samma hänseenden som enligt aktiebolagslagen tillkommer patent- och registreringsverket. Till detta vill jag framhålla att bank- inspektionens prövning inte har samma syfte som patent- och registre- ringsverkets. Inspektionens prövning tar sikte på bolagets förmåga att driva finansieringsverksamhet. Det är därvid i och för sig naturligt att kräva att bolaget har en lagenlig bolagsordning. Jag kan emellertid godta lagrådets förslag till utformning av paragrafen i nu berört avseende. Jag vill dock framhålla att bankinspektionen inom ramen för sin bedömning av om bolagsordningens innehåll är sådant att en sund utveckling av finansieringsverksamhcten kan äventyras måste ha möjlighet att ta hän- syn också till om bolagsordningen i något för verksamheten väsentligt avseende strider mot lag eller annan författning.

En av lagrådets ledamöter kritiserar bemyndigandet för regeringen i 19 få att utfärda närmare föreskrifter om de bidrag till kostnaderna för bankinspektionens tillsynsverksamhet som finansbolag skall erlägga. Han anser att eftersom dessa tillsynsbidrag har karaktär av skatter bemyn- digande inte bör ske. I likhet med de övriga ledamöterna i lagrådet anser jag att bidragen utgör en form av avgifter. Frågan har f. ö. redan prö- vats av regering och riksdag (prop. 1975: 8 s. 46—47, KU 1975: 10, rskr 1975: 62). En liknande bestämmelse förekommer i 43 % förslaget till fondkommissionslag (prop. 1978/79: 9).

Lagrådet föreslår att talan mot vissa av bankinspektionens beslut enligt lagen skall kunna föras hos kammarrätt. En ledamot vill gå något längre än lagrådet i övrigt i detta avseende. Jag kan hålla med om att vissa beslut enligt lagen grundas på rättsliga bedömningar medan andra beslut innefattar också lämplighetsbedömningar. Enligt min me- ning kan detta emellertid inte motivera avsteg från den hävdvunna principen att bankinspektionens beslut överklagas hos regeringen. Det- ta gäller enligt banklagstiftningen och annan lagstiftning i fråga om inspektionens tillsyn. Det vore olämpligt att i detta lagstiftningsärende bryta mot den nämnda ordningen och behandla beslut om finansbolag annorlunda än beslut om andra kreditinstitut under inspektionens till- syn. En blandad bcsvärsväg som lagrådet föreslår skulle dessutom kun- na medföra komplikationer genom att ärenden som har samband sam- tidigt kan komma att handläggas på olika håll. Även detta talar mot lagrådets förslag.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört vidhåller jag att talan mot bankinspektionens beslut enligt lagen skall föras hos regeringen. 22 & bör följaktligen enligt min mening inte ändras.

Lagrådet påpekar att det klarare skulle framgå att alla finansbolag är undantagna från datainspektionens tillsyn enligt inkassolagen om ordet ”kreditinrättning” i 2 och 13 %% denna lag ersätts med ordet ”företag”. Inkassolagen är f.n. föremål för översyn inom justitiede—' partementet. Den av lagrådet väckta frågan bör lämpligen prövas i

• Sida 149
•  Original

Prop. 1978/79: 170 149

samband med denna översyn. I detta sammanhang vill jag nämna att i samband med översynen av inkassolagen har också en översyn av kreditupplysningslagen (1973: 1173) påbörjats. Därvid har också vissa frågor med anknytning till finansbolagen tagits upp. Jag återkommer till detta längre fram.

I de avseenden där jag inte har behandlat lagrådets yttrande delar jag lagrådets synpunkter och förordar alltså att förslaget till lag om finansbolag ändras i enlighet med lagrådets förslag. Jag förordar vi- dare vissa redaktionella ändringar.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1971: 112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor

En av lagrådets ledamöter tar upp detta lagförslag till diskussion och avstyrker förslaget till ändring i avtalsvillkorslagen. Som jag har anfört i lagrådsremissen finns det skäl att t.v. låta avtalsvillkorslagen gälla för de finansföretag som omfattas av lagen om finansbolag. I av- vaktan på resultatet av banklagsutredningens arbete i fråga om gräns- dragningen mellan bankinspektioncns och de konsumentpolitiska orga- nens tillsynsområden anser jag således att avtalsvillkorslagen bör ha den ändrade lydelse som jag förordade i lagrådsremissen.

Övriga frågor

Jag vill avslutningsvis ta upp ytterligare några frågor. I lagrådsremissen nämndes att förslag till ny sekretesslag innefattan- de både handlingssekretess och tystnadsplikt bereds inom justitiedeparte- mentet. Detta arbete har nu resulterat i en lagrådsremiss med förslag till sekretesslag. Beslut härom fattades den 7 december 1978. Den nya sekretesslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1980. Den kommer enligt förslaget att omfatta bl.a. bestämmelse om tystnadsplikt för befattningshavare hos bankinspektionen. Eftersom det finns behov av en tystnadspliktsbestämmelse avseende uppgifter som kommit till bank- inspektionen i ärende enligt lagen om finansbolag redan från och med den 1 oktober 1979 kan bestämmelsen i 23 å andra stycket f.n. inte undvaras. I samband med det fortsatta arbetet med en ny sekretesslag får avgöras om bestämmelsen behövs efter sekretesslagens ikraftträ- dande.

Jag nämnde nyss att vid den översyn av kreditupplysningslagen som har påbörjats inom justitiedepartementet har vissa frågor tagits upp som anknyter till finansbolagen. Enligt 1 5 i denna lag omfattar lagen

• Sida 150
•  Original

Prop. 1978/79: 170 150

inte förmedling av upplysningar mellan bl.a. kreditinrättningar under bankinspektionens tillsyn. Den kreditupplysningsverksamhct som tidi- gare drcvs av bankerna har numera tagits över av Upplysningscentra- len UC Aktiebolag som ägs av affärsbankerna gemensamt. I samband med att regeringen gav bankerna tillstånd att förvärva aktier i bolaget föreskrevs som villkor för tillståndet att bolaget skulle stå under tillsyn av bankinspektionen. Bolaget har ansetts som en sådan kreditinrätt- ning under bankinspektionens tillsyn vars verksamhet med förmedling av upplysningar inte omfattas av kreditupplysningslagen. När vissa finansföretag enligt lagen om finansbolag ställs under bankinspektio- nens tillsyn skulle detta, om kreditupplysningslagen inte ändrades, leda till att upplysningscentralen kunde lämna kreditupplysning till dessa före- tag utan att upplysningen omfattades av kreditupplysningslagen. I avvak- tan på resultatet av den översyn av kreditupplysningslagen som nu har påbörjats bör kreditupplysning som lämnas till finansbolag från annan kreditinrättning under bankinspektionens tillsyn inte vara undantagen från kreditupplysningslagen. Jag förordar därför efter samråd med chefen för justitiedepartementet att en ändring görs i denna lag i av- vaktan på den nämnda översynen. Vid denna får övervägas bl. a. om uttrycket "kreditinrättning under bankinspektionens tillsyn” i 1 & kre- ditupplysningslagen kan ersättas med ”företag under bankinspektio- nens tillsyn” i enlighet med vad lagrådet ifrågasätter för inkassolagens del.

I lagrådsremissen nämndes att jag i prop. 1978/79: 47 om fortsatt giltighet av lagen om kreditpolitiska medel hade anfört att slutlig ställ- ning till förslaget att vidga den kreditpolitiska lagen till att omfatta finansbolagen inte borde tas förrän lagen hade blivit föremål för över- syn. I samband med frågan om förlängning av den kreditpolitiska la- gens giltighet anförde finansutskottet emellertid att det borde vara möjligt att under år 1979 förelägga riksdagen förslag om komplette- ring av den kreditpolitiska lagstiftningen i vad avser finansbolag. Riks- dagen har gett regeringen till känna vad finansutskottet sålunda har anfört (FiU 1978/79: 12, rskr 71). Med anledning härav avser jag att senare i år förelägga regeringen förslag i denna fråga. Det bör därutöver ankomma på den i prop. 1978/79: 47 förutskiekade utredningen som avses göra en översyn av den kreditpolitiska lagstiftningen att uppmärk- samma de särskilda problem som kan vara förknippade med att använda olika kreditpolitiska medel på finansbolagen. '

Jag vill slutligen påpeka att bankinspektionen i skrivelse till ekono- 'midepartcmentet den 19 december 1978 har hemställt om ytterligare resurser på grund av de vidgade tillsynsuppgifter som lagen om finans- bolag kan komma att medföra. Jag anser att denna fråga bör tas upp senare i samband med att regeringen fastställer utgiftsstat för bank- inspektionen för budgetåret 1979/80.

• Sida 151
•  Original

Prop. 1978/79: 170 151

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att rege- ringen föreslår riksdagen att antaga

dels de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar, dels det vid regeringsprotokollet den 22 mars 1979 fogade förslaget till

3. lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973: 1173).

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och be- slutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

• Sida 152
•  Original

Prop. 1978/79: 170