439.)

NOOOXIGNUI

2.1. Allmänt om EES-regler

Avtalet mellan Europeiska gemenskapen (EG). Gemenskapens medlems- stater och EFTA-statema om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) undertecknades den 2 maj 1992. Genom avtalet har Sverige och övriga EFTA—stater åtagit sig att införa regler om etableringsfrihet och om rätt att tillhandahålla tjänster. motsvarande vad som enligt Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen (Romfördraget) giiller för medlemsstatema i EG. De grundläggande bestämmelsema om etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster över gränsema finns i artiklarna 31 och 36 i EES-avtalet. Dessa artiklar hänvisar i sin tur till preciserade regler i särskilda bilagor till avtalet. Av dessa hänför sig

Prop.

• Sida 101
•  Original

bilaga IX till området för finansiella tjänster. omfattande bl.a. bankverk- samhet.

Bilaga IX är i likhet med andra motsvarande bilagor disponerad så att ett antal EG-rättsakter (direktiv, förordningar etc.) räknas upp. Referen- serna till rättsaktema innebär att dessa skall tillämpas inom hela EES- området. I några fall har förteckningen kompletterats med särskilda regler. enligt vilka ett eller flera EFTA-länder ges rätt att avvika från det för EG gällande regelverket. Det kan då vara fråga om temporära lättnader i tillämpningen eller om utsträckt tid för införlivande ( "imple- mentation") i nationell lagstiftning av de relevanta bestämmelserna. I den mån sådana övergångsregler inte gäller för något särskilt land. skall varje EFTA-stat införliva EG-reglema för ikraftträdande den 1 januari 1993 eller den senare tidpunkt då EES-avtalet blir gällande.

l propositionen om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (prop. 1991/92:170 bil. 6) har jag lämnat en översiktlig redogörelse för de principer som ligger till grund för EG:s regelverk på det finansiella tj änsteområdet. I korthet innebär dessa principer att en auktorisation som ett finansiellt företag fått i det medlemsland där företaget hör hemma skall ha giltighet i hela EG-området. Företaget skall med stöd av denna enda auktorisation ("single licence") obehindrat kunna erbjuda tjänster till mottagare i andra medlemsländer ( "crOss border trade"). utan att det där ställs krav på etablering eller särskilt tillstånd. Hemlandsauktorisationen skall också ge rätt till fri filialetablering i andra medlemsländer. Verksamheten skall, var den än bedrivs inom Gemenskapen. i princip stå under hemlandstillsyn ("home country control"). dvs. hemlandets myndigheter skall ha huvudansvaret för övervakning även av filialer etablerade i andra medlemsländer. En ordning med en enda auktorisation och hemlandstillsyn förutsätter i princip att varje medlemsland godtar övriga medlemsländers regler för finansiell rörelse och offentlig tillsyn som tillräckliga för att tillgodose det egna landets anspråk på sundhet i rörelsen ("mutual recognition"). Därför har i direktivform lagts fast minimiregler syftande till harmonisering ("approximation") av grundläg- gande regler för verksamheten i olika typer av finansiella företag. Detta gäller bl.a. i fråga om kapitaltäckning och redovisningsrutiner. För att de integrerade finansiella marknaderna skall kunna fungera stömingsfritt har också antagits regler om.rutiner för administrativt samarbete mellan medlemsländemas tillsynsmyndigheter.

De EG-direktiv som innehåller regler för verksamhet i banker gäller även för andra typer av kreditinstitut. En gemensam definition av "kreditinstitut" finns i artikel 1 i Rådets direktiv av den 12 december 1977 om samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (77/780/EEG). 1 direktivet. vanligen - något oegentligt - benämnt första bankmmora'ningsdirektivet, avses med kreditinstitut ett företag vars verksamhet består i att från allmän- heten ta emot insättningar eller andra återbetalningspliktiga medel och att bevilja kredit för egen räkning. I ingressen till direktivet förtydligas att definitionen omfattar företag som tar emot medel från allmänheten. "antingen genom insättningar eller i annan form, såsom fortlöpande

• Sida 102
•  Original

utgivning av obligationer eller andra jämförbara värdepapper". Däri- genom står det klart att definitionen träffar både banker och sådana institut som svenska kreditaktiebolag och finansbolag, vilka finansierar sig på allmänna marknaden. Från direktivets tillåmpningsområde har undantagits dels centralbanker och postgiroinstitut, dels vissa namngivna kreditinstitut i olika medlemsstater.

Den avgränsning av begreppet kreditinstitut som gjorts i EG:s regelverk medför att lagstiftningsåtgärder som vidtas i Sverige i princip måste göras enhetliga för banker och den kategori av företag som i dag verkar under beteckningarna kreditaktiebolag, finansbolag och hypoteks- institutioner. Detta har tidigare kommit till uttryck. exempelvis då likformiga kapitaltäckningsregler, anpassade till EG:s direktiv 89/299/EEG och 89/647/EEG, infördes år 1990.

Överhuvudtaget är den svenska lagstiftningen för banker och andra kreditinstitut redan i väsentliga delar harmoniserad med EG:s regler. Det som återstår att införliva av rättsakter som omfattas av EES-avtalet rör i huvudsak systemet med en enda auktorisation och hemlandstillsyn. Reglerna kommer till uttryck i denna lagrådsremiss, dels i förslaget till ändring i bankrörelselagen (l987:617, BRL). dels i förslaget till en ny lag om kreditmarknadsbolag, tänkt att reglera verksamheten i samtliga kreditinstitut utanför banksf'aren. De centrala EES-regler som nu är aktuella för införlivande återfinns i första banksamordningsdirektivet och i Rådets direktiv av den 15 december 1989 om samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinsti- tut ("andra barrkvamordningsdirekrivet". 89/646/EEG).

l detta avsnitt tar jag upp de lagstiftningsåtgärder som direkt baseras på direktivregler och som har relevans för både bankrörelselagen och lagen om kreditmarknadsbolag. Jag har strävat efter att så långt möjligt åstadkomma parallella lydelser av lagförslagen.

De båda banksamordningsdirektiven 77/780/EEG och 89/646/EEG bör i svensk översättning fogas till denna lagrådsremiss som bilaga 3 och 4.

• Sida 103
•  Original

2.2. Obligatorisk auktorisation av kreditinstitut, minsta startkapital, m.m.

Mitt förslag: Krav på auktorisation införs för alla svenska före- tagstyper som faller under EG:s definition av kreditinstitut.

En uttrycklig regel införs i lag om att auktorisation inte får vägras på den grunden att marknaden bedöms sakna behov av ytterligare kreditinstitut.

Som huvudregel gäller att auktorisation får beviljas en bank eller annat kreditinstitut endast om aktiekapitalet eller mot- svarande grundkapital tillsammans med övrigt bundet eget kapital uppgår till ett belopp motsvarande fem miljoner ecu vid verksam- hetens igångsättande. För sparbanker behöver dock sådant start- kapital inte uppgå till mer än motsvarande en miljon ecu. Även för kreditmarknadsbolag vars nettotillgångar inte överstiger 100 milj. kr. kan startkapitalet bestämmas till lägre belopp, dock minst motsvarande en miljon ecu.

Kapitalbasen i en bank eller annat kreditinstitut får inte under- stiga den lägsta nivå för startkapital som krävs för auktorisation. Banker och andra kreditinstitut som verkar vid lagens ikraftträdan- de får dock, enligt övergångsbestämmelser, fortsätta sin rörelse med lägre kapitalbas.

Förutsättningama för återkallelse av en auktorisation preciseras i enlighet med EES-regler. Nuvarande bestämmelser om förverkan- de av bankoktroj ersätts av enhetliga återkallelseregler.

Promemorians förslag: Promemorian innehåller inga förslag till uttryckliga regler om förbud mot behovsprövning och om krav på kapitalbas i nivå med obligatoriskt startkapital. Startkapitalet skall utgöras av aktiekapital eller motsvarande grundkapital och skall för samtliga banker uppgå till minst ett belopp motsvarande fem miljoner ecu. I övrigt överensstämmer promemorians förslag med mitt.

Remissinstansema: Remissinstansema lämnar över lag förslaget om obligatorisk auktorisation av kreditinstitut utan erinran. Konkurrensverket anser det önskvärt att kriterierna för auktorisation preciseras i lagtexten; åtminstone bör det tas in en bestämmelse om att sundhetsprövningen inte får göras beroende av marknadens ekonomiska behov. Finansimpektionen och Sparbankernas Bank pekar på behovet av en föreskrift om att kapital— basen inte får understiga nivån för det föreskrivna startkapitalet. Finansinspektiwzen anser dock. i likhet med Kammarrätten i Göteborg, att det för i vart fall små banker behövs en övergångsregel enligt vilken dessa banker kan få verka med en lägre kapitalbas. En sådan övergångs- regel begärs också av Sparbankernas Bank, som vidare anser att det för sparbankernas del inte bör ställas generellt krav på högre startkapital än motsvarande en miljon ecu. Kammarrätten i Göteborg och Finans- balagwm ji'irening anser att startkapitalet bör relateras till bundet eget

• Sida 104
•  Original

kapital. däri inräknat reservfond. Kammarrätten i Göteborg ställer frågan om det inte finns behov av undantagsbestämmelser för det fall ett kredit- instituts kapital uttryckt i svenska kronor har nedgått under vissa värden till följd av valutakursförändringar i förhållande till ecun.

EES-avtalet: Enligt artikel 3 i första banksamordningsdirektivet skall det krävas obligatorisk auktorisation av ett kreditinstitut. innan det får påbörja verksamhet. I artikeln anges vilka minimikrav som skall vara uppfyllda för att en auktorisation skall kunna beviljas. Det sökande kreditinstitutet skall ha en kapitalbas ("own funds") av viss minsta storlek. Verksamheten skall effektivt ledas av minst två personer, vilkas lämplighet skall prövas. En auktorisation skall inte få vägras på den grunden att marknaden saknar behov av ytterligare institut.

I andra banksamordningsdirektivet har kriterierna för auktorisation ytterligare preciserats. Enligt en huvudregel i artikel 4 får auktorisation inte beviljas om startkapitalet ("initial capital") är mindre än fem miljoner ecu. Medlemsstaterna skall dock ha möjlighet att sätta kravet lägre för vissa kategorier av kreditinstitut. Startkapitalet får dock aldrig vara mindre än motsvarande en miljon ecu. l direktivets artikel 5 före- skrivs att auktorisation inte får beviljas förrän prövningsmyndigheten fått uppgifter om vilka personer, fysiska eller juridiska, som äger s.k. kvalificerade innehav ("qualifying holdings") i kreditinstitutet. Ett kvalificerat innehav definieras i direktivets artikel 1 p. 10 som ett direkt eller indirekt ägande vilket representerar 10 % eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller som annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget. Prövningsmyndigheten skall. enligt artikel 5, vägra auktorisation om den bedömer att lämpligheten inte är tillfreds- ställande hos någon som har ett kvalificerat innehav.

l fall då det är fråga om auktorisation av ett kreditinstitut som är dotterföretag, antingen till ett kreditinstitut auktoriserat i ett annat EES- land, eller till moderföretaget till ett sådant EES-institut, skall enligt artikel 7 i andra banksamordningsdirektivet prövningsmyndigheten obliga- toriskt samråda med behöriga myndigheter i det andra berörda landet. Sådant samråd skall också ske när auktorisation har sökts förett kredit- institut som står under ägarkontroll ("control") av samma fysiska eller juridiska personer som kontrollerar ett kreditinstitut auktoriserat i ett annat EES-land. Med ägarkontroll menas då en relation som motsvarar förhållandet mellan moder- och dotterföretag i en koncern.

I första banksamordningsdirektivets artikel 8 anges förutsättningama för återkallelse av en auktorisation. Återkallelse får ske om kreditinstitutet

- inte utnyttjat auktorisationen inom tolv månader, eller uttryckligen

avstått från auktorisationen. — inte har bedrivit någon verksamhet under minst sex månader. - har utverkat auktorisationen på grundval av oriktiga uppgifter, — inte längre uppfyller villkor som uppställts för auktorisationen. - inte längre har tillräcklig kapitalbas eller inte längre kan förväntas

komma att fullgöra sina skyldigheter gentemot dem som har fordringar på institutet.

• Sida 105
•  Original

- omfattas av något annat fall då återkallelse får ske enligt nationell

lag.

Enligt artikel 10 i andra banksamordningsdirektivet gäller som huvudregel att ett kreditinstituts kapitalbas inte får understiga beloppet för det startkapital som enligt artikel 4 krävts vid tidpunkten för aukto- risation av institutet. Enligt övergångsbestämmelser, som modifierats genom EES—avtalet. får Sverige och övriga EFTA-länder tillåta de kredit- institut som verkar vid avtalets ikraftträdande. och vars kapitalbas inte uppnår miniminivån för startkapital, att ändå fortsätta verksamheten. I sådant fall får kapitalbasen inte tillåtas understiga den högsta belopps- nivå som uppnåtts efter dagen för EES-avtalets undertecknande. dvs. den 2 maj 1992. Om ett kreditinstituts kapitalbas understigit den lägsta nivå som är tillåten - enligt huvudregeln eller enligt föreskrifter som med- delats med stöd av övergångsregeln - får behöriga myndigheter i stället för att återkalla auktorisationen medge institutet att vidta rättelse inom viss tid.

Skälen för mitt förslag: Den svenska lagstiftningen som reglerar bankers och andra kreditinstituts verksamheter byger i princip på att verksamheterna utförs på basis av etablering i någon form vilken är underkastad tillståndskrav. Detta innebär dock inte att utomlands loka- liserade aktörer skulle vara ovillkorligen förhindrade att sälja tjänster direkt till Sverige. Sådana aktiviteter bör inte möta några hinder från myndigheternas sida så länge lagstiftningens grundläggande skyddsintres- sen och tillsynskrav kan anses uppfyllda. Denna tolkning av rättsläget är förenlig med de liberaliseringsåtaganden ifråga om bank- och andra finansiella tjänster som Sverige gjort i förhållande till OECD. I dessa åtaganden ingår också att inte behandla OECD-länder utanför EES- området sämre än EES-ländema när det gäller möjligheten att från ut- landet sälja tjänster direkt i Sverige. Skydds- och tillsynsintressena fordrar dock en speciell uppmärksamhet när det gäller tjänsteproducenter utanför EES-området och dess institutionaliserade samarbetsarrangemang. Särbehandling på denna grund är legitim.

AV 1 kap. 25 bankrörelselagen (l987:617. BRL) följer att alla i Sverige bildade banker, inklusive dotterföretag till utländska bankföretag, skall ha regeringens tillstånd i form av s.k. oktroj. Sedan den 1 augusti 1990 är det möjligt för utländska banker att etablera sig i Sverige genom filial. För sådan filialverksamhet krävs också. enligt 1 kap. 4 5 l BRL. regeringens tillstånd.

Vad gäller andra här etablerade kreditinstitut än banker är den svenska lagstiftningens krav på auktorisation inte heltäckande. Som nämnts kommer de nuvarande kreditaktiebolagen att träffas av EG-definitionen av kreditinstitut. Detsamma gäller finansbolagen. i vart fall de finans- bolag som utnyttjar den möjlighet till obligationsupplåning som år 1991 infördes i 10 a 5 lagen (1988:606) om finansbolag. Lagen (l963:76) om kreditaktiebolag ställer inte upp något formellt krav på auktorisation, och tinansbolagslagens tillämpningsområde har avgränsats så att vissa företag, som är att hänföra till kreditinstitut i EG:s mening, faller utanför lagens krav på auktorisation. Jag kommer längre fram att redovisa ett förslag till

• Sida 106
•  Original

en helt ny lag om kreditmarknadsbolag, avsedd att ersätta de nuvarande lagarna om kreditaktiebolag resp. finansbolag (avsnitt 4). Lagförslaget innehåller bl.a. bestämmelser om obligatorisk auktorisation av sådana kreditmarknadsbolag.

Vad gäller filialer till utländska kreditinstitut finns i dag bestämmelser om svensk tillståndsprövning. Till följd av EES-bestämmelsema om etableringsfrihet med stöd av herrdandsauktorisation kan dessa auktorisa- tionsregler inte upprätthållas i fråga om etablering i Sverige av filialer till kreditinstitut från andra EES-länder. Jag återkommer till denna fråga (avsnitt 2.4). När det däremot gäller filialer till kreditinstitut hemma- hörande i tredje land, utanför EES. ger EES-bestämmelsema inte anled- ning att ändra de nuvarande reglerna om särskild svensk auktorisation. Dessa regler bör därför bibehållas i princip oförändrade.

Den svenska auktorisationsprövningen tillgodoser i huvudsak de minimikrav som ställts upp i första och andra banksamordningsdirek- tiven. Väsentligt är att möjligheten till behovsprövning avskaffades år 1990. då förutsättningama för auktorisation av banker och filialer till utländska bankföretag formulerades i termer av ett generellt sundhets- krav. Som exempel kan tas bestämmelsen i 2 kap. 3 & bankaktiebolags- lagen (l987:618, BAL), där det nu anges att regeringen skall bevilja oktroj "om den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en sund bankverksamhet". I propositionen kommenterade föredragan- de statsrådet innebörden av sundhetskriteriet. Det betonades att oktroj— prövningen i fortsättningen skulle få en renodlat kvalitativ inriktning: "Med stöd av sundhetskriteriet i bankrörelselagen skall bl.a. bankens organisation. verksamhet enligt bolagsordningen, inre kontroll- och säkerhetsuppbyggnad prövas. Aktiekapitalet skall uppgå till ett belopp som är väl avvägt i förhållande till den planerade verksamheten. Vidare skall bankens verkställande ledning och större ägare bedömas uppfylla de kunskapsmässiga krav och vara så omdömesgilla i sitt handlande som erfordras för att de skall kunna på ett långsiktigt och stabilt sätt driva en sund bankverksamhet" (prop. 1989/90:116 s. 60).

Det kan diskuteras om auktorisationskriteriema inte borde komma till uttryck i lagtext på annat sätt än genom ett allmänt krav på sundhet i rörelsen. Man kunde tänka sig en föreskrift. som säkerställer att aukto- risation ges när EES-kraven på startkapital och på lämplighetsprövning av företagsledning och större ägare är uppfyllda samt när, därutöver. verksamheten kan antas komma att bedrivas så att den tillgodoser de särskilda intressen som motiverar lagstiftning och tillsyn. i första hand insättarskydd, allmänt konsumentskydd, kapitalförsörjning och stabilitet i betalningssystemet. Jag är emellertid inte beredd att nu föreslå mer ingripande ändringar i auktorisationsbestämmelserna än som direkt föran- leds av EES-reglema. Dessa gör det nödvändigt att beloppsprecisera startkapitalet för de olika kategorierna av kreditinstitut, något som lämpligen kan ske i de lagar som reglerar verksamheten i bankaktiebolag, sparbanker, föreningsbanker och kreditmarknadsbolag. För att undvika missförstånd om innebörden i sundhetskriteriema kan det också vara lämpigt att i lagtexten uttryckligen ange att behOVsprövning inte är

• Sida 107
•  Original

tillåten. En regel om att prövningsmyndigheten alltid skall ha tillgång till uppgifter om kvalificerade innehav behöver enligt-min mening tills vidare inte tas in i lag, utan kan fogas till förordningsföreskrifter som anger vad en auktorisationsansökan skall innehålla. I fråga om EES-regler som gäller obligatorisk ägarprövning i andra fall återkommer jag i följande avsnitt.

Andra banksamordningsdirektivets regler om minsta startkapital reser som nämnts krav på en beloppsbestämning i lag av det egna kapitalet i svenska kreditinstitut. Vad gäller innebörden av begreppet startkapital innehåller artikel 1.11 i andra banksamordningsdirektivet en hänvisning till artikel 2.1.1 och 2.1.2 i'direktivet 89/299/EEG om kapitalbasen i kreditinstitut. [ dessa bestämmelser anges. i allmänna termer och med vidare hänvisning till artiklarna 22 och 23 i direktivet 86/635/EEG om årsbokslut m.m. för banker och andra finansiella institut, vad som nor- malt får hänföras till primärt kapital i kapitalbasen. Hit hör dels vad som enligt nationell lag skall räknas som inbetalt eget kapital. dels vissa reserver.

Såvitt gäller införande av regler om obligatoriskt minsta startkapital i svenska banker och andra kreditinstitut har i departementspromemorian uttalats att det, eftersom fråga är om det kapital som skall finnas när verksamheten påbörjas, vore naturligt att utgå från grundkomponentema i vad som skall utgöra bundet eget kapital, dvs, aktiekapital i bankaktie- bolag och kreditmarknadsbolag, grundfond i sparbanker och medlems- insatser i föreningsbanker. Kammarrätten i Göteborg har anmärkt att i vart fall reservfond i allmänhet torde tillskapas redan när ett bolag bildas. Kammarrätten har därför inte kunnat finna någon anledning varför reservfond inte skall tillmätas samma värde som aktiekapital. Liknande synpunkter har framförts av Finansbolagens förening. Enligt föreningen bör det under alla förhållanden räcka med att ett enskilt kreditmarknads- bolag uppfyller kraven på fem miljoner resp. en miljon ecu på sådant sätt att därmed avses aktiekapital inklusive övrigt bundet kapital.

I likhet med de nu nämnda remissinstansema anser jag det rimligt att knyta kravet på startkapital till vad som enligt 4 kap. 7 & BRL resp. 11 kap. 7 5 aktiebolagslagen (1975: 1385) skall utgöra bundet eget kapital. Utgångspunkten för lagstiftning bör vara att normalkravet på startkapital om minst fem miljoner ecu skall gälla för alla banker och kreditinstitut som är verksamma på den svenska marknaden. Med häns'n till de större bankernas roll och marknadsstruktur bör det inte komma i fråga att för något bankaktiebolag ta i anspråk möjligheterna till lägre startkapital än motsvarande fem miljoner ecu (ca 37.5 milj. kr.). Lättnader bör däremot kunna medges för vissa andra företagskategorier. Sparbankernas Bank har erinrat om att så många som 60 sparbanker vid mitten av år 1992 hade en kapitalbas understigande 37,5 milj. kr. och att kapitalbasen för 23 av dessa sparbanker understiger 7,5 milj. kr. Den nyligen genomförda omstruktureringen inom sparbankssfären har resulterat i att de tidigare största sparbankema inte längre verkar under den särskilda associations- form som sparbankslagen tillhandahåller utan i stället har inlemmats i en ny bankaktiebolagskoncem, Sparbanken Sverige. De kvarvarande

• Sida 108
•  Original

sparbankerna, totalt ca 90 st. varierar i storlek men utmärkande för dem är att var och en har sitt geografiskt avgränsade verksamhetsområde inom Sverige. Mot den bakgrunden. och då det inte finns tungt vägande skäl för att hindra tillkomsten av nya regionala banker inom en väl fungerande sparbanksstruktur, anser jag att minsta startkapital vid auktorisation av en sparbank bör kunna generellt bestämmas till motsvarande en miljon ecu. Jag vill dock framhålla att detta auktorisationsvillkor har karaktär av minimiregel. Vid oktrojprövningen skall alltså liksom hittills beaktas att sparbankens grundfond är väl avvägd i förhållande till omfattningen och beskaffenheten av den planerade rörelsen.

Vad gäller de nya kreditmarknadsbolagen kan det i vissa fall finnas anledning att vid tillståndsprövningen godta lägre startkapital än motsvarande fem miljoner ecu. Jag går i avsnitt 4 närmare in på vilka kriterier som skulle kunna föranleda undantag från normalkravet.

I överensstämmelse med andra banksamordningsdirektivet bör en regel införas om att kapitalbasen hos banker och andra kreditinstitut inte får tillåtas understiga den beloppsnivå för startkapital som generellt krävts för auktorisation av institutet. dvs. motsvarande fem miljoner resp. en miljon ecu. En ovillkorlig regel av sådant innehåll medför uppenbarligen svårigheter för de minsta sparbankerna och vissa av de företag som faller under lagen om kreditmarknadsbolag. EES-avtalet medger dock avvikelser i fråga om kreditinstitut som är verksamma vid tiden för avtalets ikraftträdande. Sådana institut kan som nämnts tillåtas fortsätta sin verksamhet med lägre kapitalbas, vilken dock inte annat än temporärt får understiga den högsta nivå som kapitalbasen uppnått i tiden efter den 2 maj 1992, dvs. den dag då EES-avtalet undertecknades. De författ- ningsförslag som jag nu lämnar innehåller sådana övergångsbestämmel- ser.

Kammarrätten i Göteborg har väckt frågan om det inte i föreslagen lag borde finnas undantagsbestämmelser av innebörd att, om kapitalet uttryckt i ecu har minskat till följd av valutakursförändringar, detta inte automatiskt skall medföra konsekvenser som följer av att institutets kapital uttryckt i svenska kronor har nedgått under vissa värden. Kopplingen till ecun bör enligt kammarrätten göras vid auktorisation av en bank eller kreditmarknadsbolag. Kammarrättens uppfattning svarar mot ordalydelsen i aktikel 10.1 i andra banksamordningsdirektivet. Jag anser därför att lagtexten bör utformas så att den minsta nivå för kapitalbas som skall upprätthållas hänför sig till det belopp i svenska kronor som vid tidpunkten för auktorisationsbeslutet motsvarade fem miljoner resp. en miljon ecu. För de banker och andra kreditinstitut som har beviljats auktorisation enligt äldre lag, bör referensnivån motsvara den växelkurs som gäller då de nya bestämmelserna träder i kraft.

De svenska reglerna om återkallelse av bankoktrojer och av auktorisa- tioner för övriga kreditinstitut bör enligt min mening ges en sådan utformning att de speglar motsvarande bestämmelser i första banksamord- ningsdirektivet.

• Sida 109
•  Original

2.3. Prövning av större ägares lämplighet

Mitt förslag: Finansinspektionens tillstånd krävs för förvärv av s.k. kvalificerade innehav av bankaktier. som motsvarar 10 % eller mer av aktiekapitalet eller av samtliga röster eller som annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget. Tillstånd krävs även beträffande förvärv, som innebär att den som redan har ett kvalificerat innehav ökar detta så att det når upp till eller överskrider 20. 33 eller 50 %, eller som innebär att banken får ställning av dotterföretag. Inspektionen kan mot- sätta sig förvärvet, om lämpligheten hos förvärvaren inte bedöms som tillfredsställande med hänsyn till behovet av en sund och ansvarsfull ledning av banken. På samma grund kan inspektionen ingripa mot den som har ett kvalificerat innehav i en bank. bl.a. genom förbud att utöva rösträtt och. i sista hand. föreläggande att avyttra aktierna.

Anmälan skall ske till Finansinspektionen av avyttringar av dels kvalificerade innehav, dels innehav som medför att innehavet går ned under någon av de nämnda nivåerna.

Promemorians förslag: Förslaget i promemorian med utkast till lagrådsremiss överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstansema är i huvudsak positiva till promemorians förslag. Riksbanken framhåller vikten av att tillämpningen av reglerna tar sikte endast på situationer där grava missförhållanden kan befaras. Svenska BallÅjÖI'tfllfllgtfll anser det inte befogat att i fråga om avyttringar föreskriva anmälningsskyldighet före själva avyttringen. Finansinspek- tionen anser att det bör ställas samma kvalitativa krav på en aktieägare oavsett vid vilket tillfälle lämplighetsprövningen sker, och att det därför bör finnas ett utrymme för inspektionen att ingripa mot en ägare redan innan denne faktiskt har utövat sitt inflytande till men för en sund utveckling. Riksskatteverket förordar en uttrycklig föreskrift enligt vilken Finansinspektionen i ett ärende om förvärvstillstånd får rätt att begära upplysningar från andra myndigheter.

Vid tidigare remissbehandling av departementspromemorian Lämplig- lietesprövning av ägare i banker (Ds 1991239) har flera remissinstanser ansett att kriterierna för när ingripanden skall få ske bör preciseras, så att utrymmet för godtycke minskas. Flera instanser har också framhållit vikten av att inspektionens beslut fattas med stor skyndsamhet för att iigarftågan inte skall hållas svävande under längre tid.

EES-avtalet: Som nämnts i föregående avsnitt föreskrivs i artikel 5 i andra banksamordningsdirektivet att auktorisation för ett kreditinstitut inte får beviljas förrän prövningsmyndigheten fått information om vilka ägare. fysiska ellerjuridiska personer. som har kvalificerade innehav i institutet. Storleken av sådana kvalilicerade innehav skall också uppges. Myndig- heten skall vägra auktorisation om den. med hänsyn till behovet av en

• Sida 110
•  Original

sund och ansvarsfull ledning ("taking into account the need to ensure the sound and prudent management") av institutet, bedömer att lämpligheten hos sådana ägare inte är tillfredsställande.

Med kvalificerat innehav avses ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, där innehavet representerar 10 % eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller som möjliggör ett väsentligt inflytande över led- ningen av företaget.

Enligt artikel 11.1 i andra banksamordningsdirektivet skall det föreskrivas en skyldighet för varje fysisk ellerjuridisk person, som avser att förvärva ett kvalificerat innehav i ett kreditinstitut, att underrätta behöriga myndigheter om storleken av det tilltänkta innehavet. En sådan underrättelse skall lämnas även av den som avser att öka ett kvalificerat innehav så att hans andel av kapitalet eller rösterna kommer att nå upp till eller överskrida 20, 33 eller 50 % eller så att kreditinstitutet kommer att få ställning av dotterföretag.

Om förvärvaren av ett kvalificerat innehav är ett kreditinstitut som är auktoriserat i en annan medlemsstat, skall, enligt artikel 11.2. den myndighet som tar emot anmälan samråda med myndigheten i den andra medlemsstaten, när det kreditinstitut som förvärvet gäller därigenom får ställning av dotterföretag. Under samma förutsättning skall myndighets- samråd äga rum när förvärvaren är moderföretag till ett kreditinstitut som är auktoriserat i en annan medlemsstat (jfr. artikel 7).

När en myndighet fått en anmälan skall den enligt artikel 11.1 andra stycket ha rätt att inom en tid av tre månader motsätta sig förvärvet. Detta får ske om förvärvaren bedöms olämplig. Endast i det fall obligatoriskt myndighetssamråd skall ske får tremånadersfristen för- längas. I det fall myndigheten beslutar att inte motsätta sig förvärvet får den föreskriva en viss tid inom vilken förvärvet skall ha genomförts.

Enligt artikel 1 1.3 skall anmälan till myndighet ske även av fysiska och juridiska personer som avser att avyttra. direkt eller indirekt, ett kvalificerat innehav i ett kreditinstitut. Också i det fall en avyttring innebär att ett kvalificerat innehav minskas i sådan män att andelen av kapitalet eller rösterna nedgår under 20, 33 eller 50 %. eller så att kreditinstitutet förlorar sin ställning av dotterföretag, skall anmälan ske.

En skyldighet att underrätta behöriga myndigheter skall enligt artikel 11.4 åvila kreditinstitut som, i samband med årsredovisning eller på annat sätt, får kännedom om förvärv eller avyttringar som nu sagts. Kreditinstituten skall också löpande, minst en gång om året, underrätta myndigheterna om vilka personer som har kvalificerade innehav i institu- tet, och om storleken på sådana innehav.

Enligt artikel 11.5 skall det finnas en rätt och en skyldighet för behöriga myndigheter att ingripa mot dem som har kvalificerade innehav. när dessa ägare utövar sitt inflytande på ett sätt som är ägnat att motverka en sund och ansvarsfull ledning av kreditinstitutet. Sådana ingripanden skall kunna ske exempelvis i form av förelägganden. sank- tioner gentemot styrelsen och den verkställande ledningen samt genom upphävandet av rösträtt som är knuten till innehavet. Åtgärder av samma slag skall kunna vidtas gentemot dem som underlåter att lämna före-

• Sida 111
•  Original

skrivna underrättelser om förvärv. Om ett förvärv genomföts i strid med myndighetens beslut, skall det. vilka ingripanden som än Sker i övrigt, förordnas att rösträttema för innehavet inte får utövas eller att avgivna röster skall vara ogiltiga eller får förklaras ogiltiga.

Skälen för mitt förslag: De bestämmelser om prövning av större ägares lämplighet som redovisas i den nu remissbehandlade promemorian och i departementspromemorian Ds l99l:39 uppfyller vad som krävs enligt artikel 11 i andra banksamordningsdirektivet. Jag föreslår därför att dessa bestämmelser införs i lag. Eftersom ägarprövningen är en del av den tillsyn som Finansinspektionen skall utöva anser jag det lämpligast att bestämmelserna såvitt avser banker tas in i 7 kap. BRL.

När det gäller förfarandet anser jag det lämpligare att ha ett renodlat ansöknings- och tillståndsförfarande än en ordning innebärande att en förvärvare i förväg anmäler ett förvärv. 1 båda fallen ankommer det på Finansinspektionen att pröva om det planerade förvärvet är godtagbart. För tydlighets skull bör inspektionens ställningstagande alltid komma till uttryck i ett explicit beslut. Jag föreslår därför att en förvärvare i förväg skall ansöka om tillstånd hos inspektionen till ett förvärv som innebär att hans innehav kommer att bli ett kvalificerat innehav eller kommer att överskrida de nämnda gränsvärdena.

Syftet med bestämmelserna om lämplighetsprövning av större ägare är att söka förhindra att en ägare får möjlighet att missbruka sin ställning och sitt inflytande över bankens verksamhet på sådant sätt att skyddet för insättama riskeras eller allmänhetens förtroende för stabiliteten i banken äventyras. Detta intresse väger tungt mot intresset att inte tvångsmässigt ingripa i befogenheter som följer med äganderätten till aktierna i ett bankaktiebolag. Samma bedömning av ägarlämpligheten bör därför göras oavsett vid vilken tidpunkt den görs - före förvärvet eller under aktieägandets bestånd. Inspektionen skall enligt lagförslaget vägra tillstånd till ett förvärv om det kan antas att den tilltänkte förvärvaren kommer att motverka en sund utveckling av bankens verksamhet. Endast grava missförhz'tllanden (såsom t.ex. meddelat näringsförbud) skall kunna diskvalificera förvärvaren. Om det. efter det att förvärvstillstånd getts, inträffar en omständighet. såsom att ägaren drabbas av näringsförbud eller döms för ett i detta sammanhang allvarligt brott. kan det finnas skäl för Finansinspektionen att ingripa t.ex. genom att förhindra att aktierna företräds vid bolagsstämma. Jag anser därför. i likhet med Finansinspek- tionen. att det bör framgå av lagtexten att inspektionen får ingripa även när en ägare till ett kvalificerat innehav av aktier kan antas komma att utöva sitt inflytande på ett sätt som motverkar en sund utveckling av banken.

När det gäller förslaget från Riksskatteverket att i lagen införa en sekretessbrytande bestämmelse liknande den i 20 kap. 9 & lagen (19621381) om allmän försäkring görjag följande bedömning. Eftersom endast allvarliga missförhållanden skall kunna medföra att en förvärvare av bankaktier inte godkänns som ägare kan det inte förutses att uppgifter från många myndigheter kommer att behöva inhämtas av Finansinspek— tionen. Utdrag från krirninalregistret och möjligen centrala person- och

• Sida 112
•  Original

belastningsregistret (PBR) hos Rikspolisstyrelsen samt från näringsför— budsregistret kan bli aktuella. Rätt för Finansinspektionen att inhämta uppgifter från kriminalregistret och PBR kan åstadkommas genom förordningsändringar. Uppgifter från näringsförbudsregistret återfinns bl.a. i aktiebolagsregistret. bankregistret och försäkringsregistret. Något större behov av en generell lagregel om rätt för Finansinspektionen att inhämta uppgifter från andra myndigheter synes därmed inte finnas. Jag föreslår därför inte nu någon sådan bestämmelse.

2.4. Etableringsfrihet för kreditinstitut inom EES

Mitt förslag: Kreditinstitut som auktoriserats i ett land inom EES har rätt att etablera filial i .Sverige utan tillstånd av svensk myn- dighet. Sådana kreditinstitut har också rätt att med stöd av hem- landsauktorisationen bedriva verksamhet genom att tillhandahålla tjänster utan etablering i Sverige.

Andra finansiella institut än kreditinstitut har, om de ägs och är på visst sätt kontrollerade av kreditinstitut som auktoriserats inom EES-området. samma rätt att utan tillstånd etablera filial och till- handahålla tjänster i Sverige.

Promemorians förslag överensstämmer i allt väsentligt med mitt förslag.

Remissinstansema: Remissinstansema tillstyrker i allmänhet förslaget eller lämnar det utan erinran. Finansinspektionen anser det erforderligt med lagbestämmelser enligt vilka sådana företag, som är dotterbolag till svenska kreditinstitut och som faller under EG-definitionen av "finansiella institut", uttryckligen ges rätt att med stöd av moderinstitutets svenska auktorisation bedriva verksamhet i andra EES-länder. Svenska Bankföre— ningen anför att de föreslagna bestämmelserna i 1 kap. 8 & BRL och 2 kap. 13 5 lagen om kreditmarknadsbolag har formulerats alltför restriktivt. dels på så sätt att de innebär en skyldighet för svenska kreditinstitut att underrätta Finansinspektionen om gränsöverskridande aktiviteter i allmänhet. alltså inte bara sådana som är att hänföra till verksamhet i egentlig mening. dels så till vida att de svenska instituten åläggs en skyldighet att löpande underrätta inspektionen om de tjänster de riktar mot EES-länder.

EES-avtalet: De viktiga reglerna om frihet för kreditinstitut att etablera sig och tillhandahålla tjänster med stöd av hemlandsauktorisation har i EG-rätten införts genom andra banksamordningsdirektivet. Detta direktiv ingår. som nämnts. i EES-avtalet.

l direktivets artikel 6 anges att ett värdland inom gemenskapen inte längre skall få förbehålla sig att särskilt auktorisera filialer till kreditinsti- tut som är auktoriSerade och underkastade tillsyn av behöriga myndig- heter i något annat medlemsland. Enligt artikel 18.1 skall sådana

• Sida 113
•  Original

kreditinstitut få utöva verksamhet i andra medlemsländer, antingen från en i resp. land etablerad filial eller genom direkt tillhandahållande av tjänster. Som förutsättning för denna frihet gäller dels att verksamheten i fråga hänför sig till tjänster som är upptagna på en lista som är bifogad direktivet. dels att verksamheten omfattas av den auktorisation som kreditinstitutet fått i sitt hemland. Vilka verksamhetsgrenar som på så sätt skall vara tillåtna framgår närmare av nästa avsnitt.

Den rätt till fri filialetablering och tillhandahållande av tjänster utan etablering som nu nämnts skall gälla inte endast för kreditinstitut utan även, enligt artikel 18.2. för vissa s.k. finansiella institut ("financial institutions") som är dotterföretag till ett i gemenskapen auktoriserat kreditinstitut eller som ägs av flera sådana kreditinstitut gemensamt. Detsamma gäller för sådana finansiella instituts dotterföretag. Ett finansiellt institut definieras i artikel 1 p. 6 som ett företag som inte är kreditinstitut men vars huvudsakliga verksamhet består i att förvärva aktier eller andelar eller att utföra en eller flera av de verksamheter som är upptagna i punkterna 2-12 i direktivbilagan. Hänvisningen till bilagan innebär att bl.a. verksamhet som innefattar inlåning och upplåning från allmänheten undantagits. Det är alltså här fråga om andra institut än sådana som har rätt att driva egentlig bankverksamhet.

Som ytterligare förutsättning för att finansiella institut skall ha etablerings- och tjänstefrihet som nu sagts gäller

- att ägarföretagen är auktoriserade som kreditinstitut i den medlemsstat vars lag gäller för det finansiella institutet,

- att de ifrågavarande verksamheterna bedrivs inom samma stats territorium.

- att ägarföretagen innehar minst 90 % av rösterna i det finansiella institutet,

- att ägarföretagen är skyldiga att underkasta sig behöriga myndigheters krav på sund förvaltning av det finansiella institutet och att de därutöver har utfäst sig att solidariskt svara för institutets åtaganden. samt

- att det finansiella institutet omfattas av konsolidering av ägarföre- lagens kapitaltäckning, större engagemang (enhandsengagemang) och begränsning av ägande i verksamheter som är främmande för den finansiella verksamheten (jämför artikel 12 i direktivet).

För finansiella institut som har etablerings- och tjänsterätt enligt de nu redovisade reglerna skall direktivets bestämmelser om bl.a. tillsyn, minsta startkapital och obligatorisk ägarprövning gälla. Om ett finansiellt institut faller under reglerna i artikel 18.2 gäller samma rätt att etablera filial och att tillhandahålla tjänster för dotterföretag till det finansiella institutet.

Artikel 19 innehåller bestämmelser om det förfärande som skall iakttas när ett kreditinstitut eller finansiellt institut önskar etablera filial i en annan EG-medlemsstat. Institutet skall underrätta behöriga myndigheter i sitt hemland om sina avsikter. En sådan underrättelse skall innehålla ett visst minimum av uppgifter. bl.a. om den tilltänkta verksamheten och om hur den skall organiseras. [ andra fall än då hemlandsmyndigheten har anledning att ifrågasätta institutets administrativa struktur eller finansiella

• Sida 114
•  Original

ställning skall myndigheten översända de ingivna uppgifterna till behörig myndighet i det tilltänkta värdlandet. En sådan underrättelse. som skall åtföljas av uppgifter om bl.a. kapitalbas och kapitaltäckning samt, beträffande finansiella institut. moderföretagets konsoliderade kapitaltäck- ning. skall översändas till värdlandsmyndigheten inom tre månader. En vägran eller underlåtenhet att vidarebefordra informationen skall kunna göras till föremål för domstolsprövning (jämför avsnitt 2.5).

En värdlandsmyndighet som mottagit underrättelse om filialetablering har två månader på sig att. som det heter i direktivet. förbereda tillsyn av kreditinstitutet i enlighet med artikel 21 samt. om det behövs. ange under vilka villkor, "motiverade av hänsyn till det allmänna bästa". som filialverksamheten får bedrivas. Det förtjänar redan här påpekas att filialen i princip skall Stå under tillsyn av myndighet i hemlandet och att den värdlandstillsyn som skall "förberedas" alltså hänför sig till den restkompetens som värdlandsmyndigheten har. Mera om hemlandstillsyn i avsnitt 2.4.3. .

Så snart värdlandsmyndigheten har givit klartecken kan filialen etableras och verksamheten påbörjas. Detsamma gäller om värdlandsmyn— digheten inte uttryckligen har reagerat två månader efter det att under- rättelsen från hemlandsmyndigheten mottagits.

Ett förenklat förfarande gäller enligt artikel 20 beträffande rätten att driva verksamhet genom tillhandahållande av tjänster utan etablering i värdlandet. Ett kreditinstitut eller finansiellt institut som önskar utnyttja denna rätt skall underrätta hemlandsmyndigheten om vilka verksamhets- grenar som institutet önskar utöva i värdlandet. llemlandsmyndigheten har i sådant fall att inom en månad översända underrättelsen till behörig myndighet i värdlandet. l direktivet har inte angivits några förutsättningar under vilka vare sig hemlands— eller värdlandsmyndigheter skulle kunna motsätta sig ett marknadstillträde av detta slag.

Andra banksamordningsdirektivet innehåller i artikel 9 bestämmelser som innebär vissa begränsningar av EG-medlemsstatemas rätt att lämna auktorisation för kreditinstitut som är dotterföretag till företag hemma- hörande i ett land utanför EG (tredje land). Om det visar sig att ett tredje land vägrar kreditinstitut från något EG-land motsvarande möjligheter att etablera sig och utöva verksamhet som inom EG—området gäller för kreditinstitut från det aktuella tredje landet. får ministerrådet eller. i vissa fall. EG-kommissionen besluta att medlemsstatema skall begränsa eller skjuta upp prövning av ansökningar som ett företag i det berörda landet gjort om auktorisation för ett dotterbolag som är kreditinstitut eller om tillstånd att förvärva aktier eller innehav i ett existerande kreditinstitut.

Denna bestämmelse. innebärande att EG-medlemsstatema gentemot tredje land skall iaktta 'en gemensam hållning betingad av krav på reciprok behandling, har undantagits från det för EES gällande regel- verket. EFTA-länderna har alltså en suverän rätt att bevilja auktorisation för kreditinstitut vilkas moderföretag hör hemma i ett tredje land. I gengäld gäller enligt EES-avtalet att sådana auktorisationer inte skall behöva godtas av övriga EG-länder och EFTA-länder. om dessa är utsatta för etableringsrestriktioner i det ifrågavarande tredje landet. 1

• Sida 115
•  Original

sådana fall har således principen om en enda auktorisation inte tillämp- ning.

Skälen för mitt förslag: Andra banksamordningsdirektivets regler om etableringsfrihet och rätt att tillhandahålla tjänster utan etablering har giltighet för verksamhet som bedrivs utan att en självständig juridisk person bildas eller förvärvas i "värdlandet". Reglerna är alltså inte tillämpliga på ett utländskt kreditinstituts etablering av dotterföretag. Sådana formellt fristående företag regleras i princip helt och hållet av lagstiftningen i det land där etableringen sker. Rätten att etablera dotterföretag i annat land följer bl.a. av de skyldigheter ett land har att tillåta kapitalöverföringar i form av direktinvesteringar. Vad gäller fri rörlighet för kapital inom EES finns bestämmelser i bilaga XII'till avtalet, särskilt i det där intagna s.k. slutliberaliseringsdirektivet 88/361/EEG.

Vad det nu är fråga om är verksamhet som. direkt eller via filial. utgår från ett institut auktoriserat i ett annat land.

Enligt 1 kap. 2 5 andra stycket BRL gäller i dag att bankrörelse får, förutom av Sveriges riksbank, bedrivas endast av bankaktiebolag, sparbanker och centrala föreningsbanker. som har fått regeringens oktroj. Bestämmelsen är. trots sin lydelse, inte heltäckande. sedan det år 1990 i 1 kap. 4 & l tagits in bestämmelser om att ett utländskt bankföretag kan få regeringens tillstånd att driva bankrörelse från avdelningskontor med självständig förvaltning, dvs. filial. För sådan filialverksamhet gäller enligt paragrafens femte stycke bl.a. bestämmelserna i bankrörelselagen i tillämpliga delar.

1 2 a & finansbolagslagen infördes år 1991 en bestämmelse som ger utländska företag möjlighet att driva finansieringsverksamhet från filial i Sverige. För en sådan filialetablering krävs Finansinspektionens tillstånd.

Den svenska lagstiftningen för banker och andra kreditinstitut ställer i princip krav på etablering i någon form. Som nämnts i avsnitt 2.2 finns det emellertid i lagstiftningen inte något uttryckligt förbud för utländska kreditinstitut att tillhandahålla tjänster i Sverige direkt från utlandet, låt vara att det i vissa fall kan råda osäkerhet om huruvida en aktivitet är av sådan natur att den kan hänföras till tillståndspliktig ”verksamhet".

Fram till dess att möjligheten öppnades för utländska finansiella företag att etablera filial i Sverige har här bedriven verksamhet varit uteslutande reglerad av svensk lag. Även sedan filialmöjligheten öppnades har det varit svenska myndigheter förbehållet att besluta om auktorisation. Det ligger sedan i sakens natur att en filialverksamhet. som ju organisatoriskt är en integrerad del av ett utomlands hemmahörande företag, delvis får styras av rörelseregler som avviker från vad som gäller enligt svensk . rätt. Förhållanden som hänger samman med exempelvis ägande, kapital- krav och begränsning av enhandsengagemang kan - och skall - visser- ligen beaktas vid svensk auktorisation av en filial, men faller i övrigt tillbaka på den utländska lagstiftning som gäller där företaget har sitt säte och grundläggande verksamhetstillstånd (jämför avsnitt 2.4.3).

• Sida 116
•  Original

Det nya med EES-reglema om frihet för kreditinstitut att etablera filialer och tillhandahålla tjänster är att svenska myndigheter har att godta utländska auktorisationer som legitimerande för rätten att verka i Sverige. På samma sätt skall svenska banker och kreditmarknadsbolag kunna verka fritt i andra EES—länder. Den ordning som skall gälla enligt andra banksamordningsdirektivet bygger på en harmonisering av deltagande länders regler om grundläggande verksamhetsbetingelser och på en samsyn i fråga om vad som krävs vid tillsyn av finansiell verksamhet. Den omdaning av svensk lagstiftning för kreditinstitut som successivt genomförts under senare år har banat väg för sådana lagändringar jag nu lydelse infogas i bankrörelselagen och i lagen om kreditmarknadsbolag.

Direktivbestämmelsema utgår från att varje värdland obligatoriskt skall medge att vissa uppräknade "verksamheter" ("activities") får bedrivas ("may be carried ön") av kreditinstitut från andra EES—länder. Det underrättelse- och anmälningsf'örfarande som anvisas för rätten att verka inom sådana tjänstegrenar innebär enligt min uppfattning inte att varje form av kommersiell aktivitet över gränsema faller inom direktivets tillämpningsområde. Traditionellt har exempelvis större utländska banker kunnat ingå enskilda af'färsförbindelser i Sverige utan att detta har behövt ses som auktorisationspliktig verksamhet här. Marknadsföringens intensitet och omfattning bör. liksom frågan om vem som tagit initiativ till ett kundförhållande, rimligen vara avgörande för hur en'viss aktivitet skall bedömas. Olika länders lagstiftare och myndigheter kan naturligtvis här ha olika synsätt. Jag har tolkat direktivbestämmelsema så att de tar fasta på fortlöpande. egentlig verksamhet i respektive värdland. Ett utländskt kreditinstituts enstaka eller tillfälliga engagemang i Sverige liksom ett svenskt instituts motsvarande utlandsengagemang skall alltså inte självklart anses kräva föregående underrättelse till behörig myndig- het. Vissa gränsdragningsproblem kan dock uppkomma.

Ett kreditinstitut som i ett annat EES—land vill driva sådan verksamhet som avses i direktivet skall givetvis inte behöva underrätta Finansinspek- tionen löpande. Vad som krävs enligt direktivet, och enligt mitt förslag till lagreglering, är att underrättelse— och anmälningsproceduren iakttas innan utlandsverksamheten påbörjas.

De direktivregler, enligt vilka vissa dotterföretag till utländska kreditinstitut skall ha en från moderföretagets auktorisation härledd rätt att driva verksamhet behöver enligt min uppfattning inte komma till uttryck 1 bankrörelselagen. Sådana s.k. finansiella institut kan definitions- mässigt inte bedriva bankrörelse 1 bankrörelselagens mening. Även i det fall ett sådant institut är dotterföretag till en bank. år det tillrackligt att rätten till marknadstillträde i Sverige regleras i lagen om kreditmarknads- bolag. vars lista över tillåtna verksamhetsgrenar täcker in vad ett "finansiellt institut" f'.'1r' ägna sig åt (jämför f_öljande avsnitt2 ..24

Vad gäller frågan om motsvarande möjligheter för "finansiella institut" som är dotterföretag till svenska kreditinstitut att med stöd av moderföre- tagets hemlandsauktorisation driva verksamhet i andra EES-länder så bedömer jag det inte nu nödvändigt, eller ens meningsfullt. att föreslå

• Sida 117
•  Original

särskilda lagbestämmelser om procedurerna för sådant marknadstillträde. Som framgått av min redovisning av direktivreglema skall för en sådan etablerings- Och tjänstefrihet förutom krav på en omfattande tillsyn gälla strikta villkor, bl.a. innebärande en utfästelse från moderföretaget att solidariskt svara för dotterföretagets åtaganden. Med hänsyn till den svenska associationsrättsliga lagstiftningen kommer, såvitt jag kan bedöma, svenska kreditinstituts dotterföretag inte annat än i mycket sällsynta fall att i andra länder befinnas kvalificerade för marknadstill- träde med stöd av moderföretagets auktorisation som kreditinstitut. Skulle det ändå visa sig att något svenskt företag uppfyller de uppställda villkoren. eller att något land tillämpar en mer liberal regim, bör Finansinspektionen utan särskilt lagstöd kunna förse vederbörande utlandsmyndighet med de uppgifter som behövs.

Det jag nu sagt skall självfallet inte uppfattas så att dotterföretag till svenska kreditmarknadsbolag är förhindrade enligt svensk lag att driva verksamhet utomlands, Jag har blott gjort den bedömningen att sådana dotterbolag inte uppfyller villkoren för förenklat marknadstillträde i andra EES-länder och att det mot den bakgrunden vore felaktigt och vilse- ledande att ställa upp regler om underrättelse och anmälan i enlighet med direktivreglema.

De föreslagna reglerna om rätt för kreditinstitut att verka i Sverige med stöd av hemlandsauktorisation har relevans för EES-området. [ fråga om filialer till institut hemmahörande i tredje land. utanför EES, bör de nuvarande reglerna med krav på särskild svensk auktorisation fortsätta att gälla.

Mitt förslag: Den för banker tillåtna verksamheten anges i form av en förteckning över verksamhetsgrenar. Till komplettering av förteckningen anges att banker får driva annan verksamhet i den mån den har naturligt samband med uppräknade verksamhets- grenar.

I lagen om kreditmarknadsbolag införs en exemplifierande för- teckning över verksamhetsgrenar som är hänförliga till finansie- ringsverksamhet.

Ett i Sverige verksamt utländskt kreditinstitut, hemmahörande inom eller utom EES, har rätt att bedriva verksamhet inom sådana förtecknade verksamhetsgrenar, i den mån dessa omfattas av hem- landsauktorisationen.

Ett kreditinstitut hemmahörande i ett annat EES-land har rätt att bedriva valutahandel. värdepappersverksamhet och kreditupplys- ningsverksamhet utan sådant särskilt tillstånd som krävs för svenska kreditinstitut, förutsatt att sådan verksamhet omfattas av hemlandsauktorisationen.

• Sida 118
•  Original

Promemorians förslag: Verksamhetsmglema för banker och andra kreditinstitut utformas så att det i lag räknas upp vilka verksamheter som är tillåtna. .

Remissinstansema: De flesta remissinstansema tillstyrker eller godtar att verksamhetsområdet bestäms enligt en positiv förteckning över tillåtna verksamhetsgrenar. Svenska Ban/föreningen, Sparbankernas Bank och TCO anser det däremot olämpligt att en sådan lista tas in i lag och förordar att nuvarande rambestämmelse bibehålls. eventuellt kompletterad med en exemplifierande verksamhetsförteckning. Liknande synpunkter framförs av Finansinspektionen. Konkun'ensverket förordar att en rätt för svenska banker och andra kreditinstitut att driva värdepappersrörelse, kreditupplysningsverksamhet och valutahandel skall följa direkt av oktrojen och att det alltså inte skall behövas något särskilt tillstånd i annan lagstiftning. Finansbolagens förening framför liknande synpunkter särskilt för finansbolagens del. Svenska Bankföreningen anmärker att en svensk banks skyldighet att ta emot inlåning på räkning från allmänheten inte bör vara absolut, eftersom det måste gå att vägra inlåning vid t. ex. misstanke om penningtvätt.

EES-avtalet: Som nämnts i föregående avsnitt skall enligt artikel 18.1 i andra banksamordningsdirektivet ett kreditinstitut med stöd av sin hemlandsauktorisation ha rätt att driva verksamhet inom sådana verksam- hetsgrenar som finns upptagna i en lista som bifogats direktivet. Denna lista omfattar ett brett utbud av finansiella tjänster. typiskt hänförliga till s.k. universal banking. I punkt 1 finns den verksamhet som utgör ett nödvändigt rekvisit i definitionen av kreditinstitut, nämligen mottagande av insättningar eller andra återbetalningspliktiga medel från allmänheten. 1 övrigt upptar listan utlåning i olika former. finansiell leasing. betal- ningsförmedling, tillhandahållande av betalningsmedel i form av t.ex. kreditkort. vidare utställande av garantiförbindelser, värdepappershandel för egen eller andras räkning, handel med utländsk valuta. medverkan i värdepappersemissioner, finansiell rådgivning. penningmarknadsmäkling. portföljförvaltning och värdepappersförvaring. De två sista punkterna i listan, 13 och 14, avser kreditupplysningstjänster och värdeförvarings- tjänster ("bankfack").

[ föregående avsnitt har också nämnts att vissa s.k. finansiella institut som är dotterföretag eller på annat visst sätt knutna till ett eller flera auktoriserade kreditinstitut skall ha samma rätt att driva verksamhet utomlands. Rätten för ett sådant finansiellt institut att ägna sig åt verksamheter enligt direktivbilagan är dock mera begränsad. Ett finan- siellt institut är nämligen definierat som ett institut som inte är kreditinsti- tut men vars huvudsakliga verksamhet består i att förvärva aktier eller andelar eller att utföra en eller flera av de verksamheter som är upptagna i punkterna 2-12 i bilagan. Härav följer att ett finansiellt institut inte har rätt att självständigt ta emot inlåning eller på annat sätt låna upp medel från allmänheten och inte heller att driva kreditupplysning eller tillhanda— hålla värdeförvaringstjänster.

Skälen för mitt förslag: EES-avtalet medför en skyldighet för Sverige att tillåta kreditinstitut - resp. vissa finansiella institut - från andra EES-

• Sida 119
•  Original

länder att driva verksamhet inom de tjänstegrenar som anges i direktivets lista. vare sig det sker från en här etablerad filial eller direkt från utlandet. För att det för utländska aktörer skall stå klart att Sverige uppfyllt sina åtaganden i dessa delar bedömer jag det nödvändigt att i lag ta in en motsvarighet till direktivets lista över tillåtna verksamhetsgrenar. Det bör med andra ord klargöras vilket handlingsutrymme som här ges ett kreditinstitut hemmahörande i ett annat EES-land.

l gällande svensk rätt finns ingen motsvarande beskrivning av vad banker och andra kreditinstitut får ägna sig åt. [ 2 kap. 1 5 första stycket BRL föreskrivs en skyldighet för banker att ta emot inlåning på räkning från allmänheten. Denna verksamhet är också enligt 1 kap. 2 & BRL. det som specifikt utmärker bankrörelse. I övrigt har den för banker tillåtna verksamheten angivits i allmänt hållna termer. En bank får således, enligt 2 kap. 1 5 andra stycket. driva dels sådan finansieringsverksamhet och annan finansiell verksamhet som är förenlig med inlåning, dels verksam- het som har nära samband med inlåning eller med verksamhet som nu sagts. I paragrafens tredje stycke anmärks att lagen (l99l:981) om värdepappersrörelse innehåller bestämmelser om rätt för banker att driva värdepappersrörelse. Slutligen gäller enligt fjärde stycket att regeringen eller Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om vilken verksamhet en bank får driva.

Den citerade bestämmelsen i 2 kap. 1 & BRL fick sin lydelse genom en ändring av lagen är 1991. I lagmotiven anförde föredragande statsrådet bl.a. att det föreslagna bankverksamhetsbegreppet ger utrymme för bl.a. kreditförmedling, betalningsförmedling. ställande av garantiför- bindelser, factoring. finansiell leasing av lös egendom samt rådgivning och, efter särskilt tillstånd, värdepappersrörelse. Föredraganden hänvisade också till andra banksamordningsdirektivets lista över tillåtna verksamheter och anmärkte att de verksamheter som där förtecknats alla är förenliga med det föreslagna svenska bankverksamhetsbegreppet. även om det i vissa fall skulle krävas särskilt tillstånd.

Den nuvarande finansbolagslagens definition av finansieringsverksam- het är allmänt hållen. Några klara avgränsningar av det tillåtna verksam- hetsområdet för finansbolag saknas i lagen. lnlåningsverksamhet är som nämnts förbehållen banker och enligt lagen om värdepappersrörelse kan tillstånd enligt den lagen ges endast banker och särskilda värdepappers- institut. 1 övrigt torde de i direktivlistan upptagna verksamhetema stå till buds för finansbolagen.

Det är enligt min mening olämpligt att välja en lagstiftningsteknik som innebär att den för svenskauktoriserade institut tillåtna verksamheten beskrivs enbart med hänvisning till allmänt hållna begrepp som bank- rörelse resp. finansieringsverksamhet. medan det tydligt preciseras vad utländska kreditinstitut får ägna sig åt. En sådan. åtminstone skenbart olikformig lösning kan lätt kritiseras för att brista i konkurrensneutralitet. Med hänsyn till att de svenska kreditinstituten i dag faktiskt har möjlighet att driva de flesta verksamheter som räknats upp i direktivbilagan. om än i några fall först efter särskilt tillstånd. anser jag det naturligt att omforma reglerna så att det klart kommer till uttryck att det tillåtna

• Sida 120
•  Original

verksamhetsområdet i grunden är detsamma för alla här verksamma kreditinstitut, vare sig de auktoriserats i Sverige eller uppträder med stöd av auktorisation från ett annat EES-land. En sådan utformning av lagen gör det för övrigt lättare för Finansinspektionen att i en underrättelse till en utlandsmyndighet klargöra vad auktorisationen omfattar för ett svenskt kreditinstitut som vill etablera filial eller verka direkt i ett annat EES- land.

Mot denna bakgrund anser jag att bestämmelsen om tillåten verksamhet i kreditinstitut. utöver skyldigheten för banker att ta emot inlåning, bör utformas med direktivbilagans verksamhetslista som utgångspunkt.

Av remissinstansema har bl.a. Svenska Ban/gröteningen och Spar- bankernas Bank kritiserat de föreslagna verksamhetsbestämmelsema och pekat på risken att verksamhetsgrenar som nu är tillåtna faller utanför listan. Enligt dessa remissinstanser försvårar en sådan lista också en dynamisk utveckling på det finansiella området därigenom att en komplettering av det tillåtna verksamhetsområdet inte utan vidare kan göras. Jag har förståelse för de synpunkter som nu förts fram. Ändå menar jag att nackdelarna med att hålla fast vid en alltför allmänt hållen verksamhetsdefinition väger över. För att en sådan vid rambestämmelse skall vara ändamålsenlig krävs mer eller mindre omfattande anvisningar i form av lagmotivuttalanden eller utfyllande myndighetsföreskrifter. [ ett europeiskt perspektiv anser jag att en sådan normgivningsteknik bör und- vikas. Det bör i stället så långt som möjligt tydliggöras i själva lagtexten vad banker och andra kreditinstitut får ägna sig åt. På så sätt ges både svenska och utländska aktörer på marknaden bättre möjligheter att be- döma tillåtligheten av viss verksamhet. De kan också därigenom konsta- tera att rörelsebetingelsema gäller lika för inhemska och utländska institut.

Med detta vill jag dock inte ha'sagt att de i lagförslagen intagna verksamhetslistoma skall ses som uttömmande. Som Bankföreningen och Sparbankernas Bank anmärkt går det inte att i en situation med snabbt föränderliga marknadsförhållanden en gång för alla detaljbestämma den tillåtna verksamheten för banker och andra kreditinstitut. Detta är inte heller avsikten.

Till en början bör det i detta sammanhang göras åtskillnad mellan banker och företag som driver finansieringsverksamhet enligt lagen om kreditmarknadsbolag. De senare företagen omfattas inte av samma långtgående skyddsintressen som banker. Kreditmarknadsbolagen kommer att verka inom ett vitt fält och med olikartad inriktning. Det är enligt min mening önskvärt att kreditmarknadsbolagen inte får sitt handlingsutrymme alltför snävt avgränsat och att de ges förutsättningar för att att utveckla nya finansiella produkter. Av detta skäl bör det tillåtna verksamhets- området inte strikt definieras i lag. Viktigare är att marknadsaktörer och avnämare får upplysning om det enskilda bolagets affärspolicy och risknivå. Jag går senare, i avsnitt 4.3. närmare in på betydelsen av att sådan information kommer till tydligt uttryck i bolagsordningar. Den lista över verksamhetsgrenar som jag föreslår för kreditmarknadsbolagens del skall således ses som exemplifierande och som en vägledning för svenska

• Sida 121
•  Original

och utländska kreditinstitut om vad som typiskt sett ingår i begreppet finansieringsverksamhet.

Vad sedan gäller den för banker tillåtna verksamheten har jag åsyftat en lista som, med utgångspunkt i bilagan till andra banksamordnings- direktivet, lägger fast basverksamheterna. Det är visserligen av största vikt att denna uppräkning görs så fullständig som möjligt och Bankföre- ningen och Sparbankemas Bank har här lämnat värdefulla förslag till kompletteringar som beaktats i författningsförslagen. Men enligt min mening kan listan utformas så att den ger tillräckligt utrymme för flexibilitet. För det första kan flera av de upptagna verksamhetsgrenama beskrivas så att det dit går att hänföra ett vitt spektrum av tjänster. Vissa av de upptagna punkterna i lagförslaget är således exemplifierande. Detta är fallet beträffande upplåning och kreditgivning. I så måtto kan listan sägas ha karaktär av rambestämmelse. För det andra har i lagförslagen tagits med en kompletterande bestämmelse av innebörd att olika slags ej närmare beskriven verksamhet får bedrivas, i den mån verksamheten har naturligt samband med uppräknade tjänstekategorier. En sådan komplet- terande regel ger till en början utrymme för kundservice i form av bl.a. revisionsverksamhet, redovisningsverksamhet. värdetransporter och boutredningsuppdrag. Även sådana tjänster som vanligtvis hänförs till notariatverksamhet kan utan vidare hänföras till denna tilläggskategori. Uppsamlingsregeln skall dock inte ses som strikt begränsad till sådana renodlade sidoverksamheter. I den mån det framöver tillskapas nya finansiella tjänster som kan anses ha ett naturligt samband med tradi- tionell verksamhet. sådan den räknats upp i baslistan. bör det vara möjligt att inordna dessa tjänster under den kompletterande punkten. I förekommande fall bör regeringen eller Finansinspektionen ha tolknings- företräde, så att det i förordning eller myndighetsföreskrifter kan närmare anges om en viss verksamhet är tillåten. Sammanfattningsvis kan det inte anses att den föreslagna lagstiftningen otillbörligt begränsar bankernas handlingsfrihet, än mindre medför några inskränkningar i den verksamhet som i dag är tillåten i Sverige.

Det har tidigare påpekats att det beträffande vissa verksamheter i direktivlistan krävs särskilt tillstånd för svenska kreditinstitut. Det gäller för det första rätten att driva kreditnpplyxningsverkramhet för vilken banker och andra kreditinstitut kan få tillstånd enligt 3 5 kreditupplys- ningslagen (1973:1173). I betänkandet (SOU l992:22) EES—anpassning av kreditupplysningslagen har kreditupplysningsutredningen föreslagit att lagens nuvarande förbud mot utländsk etablering upphävs. Samtidigt har utredningen. med hänvisning till reglerna i andra banksamordnings- direktivet, föreslagit att kreditupplysningsverksamhet skall få drivas i Sverige utan särskilt tillstånd av Datainspektionen, då fråga är om kreditinstitut som auktoriserats i ett annat EES-land. Efter remissbehand- ling av betänkandet har regeringen i prop. 1992/93: 12 lämnat förslag till ändringar i l. 4 och 17 åå kreditupplysningslagen. Föredragande statsrådet har därvid uttalat att den ytterligare ändring av kreditupplys- ningslagen som utredningen föreslagit är så nära knuten till pågående arbete inom Finansdepartementet att ändringen lämpligen borde behandlas

• Sida 122
•  Original

i samband med de övriga lagändringar som påkallas för att anpassa svensk rätt till andra banksamordningsdirektivets regler.

De remissinstanser som yttrat sig över kreditupplysningsutredningens betänkande har tillstyrkt eller lämnat utan erinran utredningens förslag att kreditupplysningsverksamhet skall få drivas utan särskilt tillstånd av Datainspektionen av kreditinstitut. vars auktorisation i ett annat EES- land omfattar sådan verksamhet. Jag föreslår i detta lagstiftningsärende en ändring av sådan innebörd i 3 $ kreditupplysningslagen.

För rätten att driva värdepappersrörelse krävs Finansinspektionens tillstånd enligt 1 kap. 3 5 lagen (l99l:981) om värdepappersrörelse. Tillstånd får enligt 1 kap. 5 & meddelas svenska aktiebolag. bankinstitut och utländska företag. Enligt 1 kap. 3 a &, vilken träder i kraft senast den 1 januari 1993. krävs inte tillstånd för verksamhet som drivs med stöd av en auktorisation som börs eller marknadsplats enligt lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet. I ett förslag till särskilt direktiv om investeringstjänster ("investment services") har EG- kommissionen föreslagit regler om hemlandsauktorisation och hemlands— tillsyn motsvarande vad som gäller enligt andra banksamordningsdirek- tivet. Direktivförslaget, som alltså har avseende på företag vilka inte har formen av kreditinstitut, omfattas för närvarande inte av EES-avtalet men har uppmärksammats i samband med tillkomsten av lagen om värdepap- persrörelse (prop. 1990/91: 142 s. 137). 1 den mån ett EES-land har en lagstiftning som medger kreditinstitut att driva värdepappersrörelse kommer andra banksamordningsdirektivets regler om tillåten verksamhet att bli tillämpliga här i och med EES-avtalets ikraftträdande. Enligt min mening bör det i 1 kap. 3 a & göras en ändring motsvarande den i 3 & kreditupplysningslagen, så att det där framgår att värdepapperstjänster hör till det som ett kreditinstitut får ägna sig åt med stöd av hemlands- auktorisation.

Slutligen krävs, under de förutsättningar som anges i 22 b 5 lagen (1988: 1385) om Sveriges riksbank. tillstånd av Riksbanken för rätten att driva mlumhandel. Av EES-avtalet följer att Sverige måste tillåta utländska kreditinstitut att med stöd av hemlandsauktorisation driva även sådan verksamhet. En ändring i riksbankslagen bör därför göras. så att även utländska kreditinstitut som med stöd av hemlandsauktorisation bedriver valutahandel med allmänheten får ställning av auktoriserade valutahandlare.

Mot bakgrund av vad som nu sagts kan det ifrågasättas om inte den grundläggande auktorisationen för svenska banker och andra kreditinstitut borde innefatta rätt att driva värdepappersrörelse, kreditupplysningsverk- samhet och valutahandel. Jag vill dock inte i detta skede föreslå sådana lagändringar. Svenska banker och kreditinstitut får således tills vidare ansöka om särskilt tillstånd enligt nuvarande regler. Enligt dessa gäller för närvarande att tillstånd enligt lagen om värdepappersrörelse kan ges endast banker och särskilda värdepappersbolag.

• Sida 123
•  Original

Mitt förslag: En i Sverige etablerad filial till ett kreditinstitut som är auktoriserat i ett annat EES-land står i första hand under tillsyn av myndighet i hemlandet. Finansinspektionen har dock huvudan- svar för övervakningen av att sådana filialer har en tillfreds- ställande likviditet.

F inansinspektionen har i Övrigt sådana tillsynsbefogenheter som behövs för kontroll av att den verksamhet som kreditinstitut auktoriserade i ett annat EES-land utövar i Sverige bedrivs i sunda former. Om missförhållanden konstateras skall inspektionen samråda med hemlandsmyndigheten och vid behov självständigt ingripa mot verksamheten.

Hemlandsmyndigheten för ett kreditinstitut auktoriserat i ett annat EES-land får inom ramen för sina tillsynsbefogenheter, och efter anmälan till Finansinspektionen, företa inspektion på platsen av en i Sverige etablerad filial.

Regeringen eller Finansinspektionen kan medge avvikelser från svenska redovisningsregler, så att filialer till utländska kreditinsti- tut inte behöver ge in fullständig redovisning särskilt för den svenska filialverksamheten.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Remissinstansema: Remissinstansema godtar över lag förslagen i denna del. Riksbanken och Finansinspektionen anför att likviditeten i en utländsk filial inte kan ses isolerad från bankens övriga verksamhet och att det därför bör komma till uttryck i lagtexten att Finansinspektionen har ett vidsträckt tillsynsansvar vilket skall fullgöras i samarbete med hemlandsmyndighetema. Riksbanken efterlyser lagregler om dels obligatorisk samråds— och upplysningsskyldighet mellan Riksbanken och Finansinspektionen, dels rätt för Riksbanken att begära in uppgifter från alla typer av företag som står under tillsyn av Finansinspektionen. Datainspektionen pekar på att utländska kreditinstitut som bedriver kreditupplysningsverksamhet kan vara skyldiga att inhämta tillstånd enligt datalagen för förande av personregister, även om tillstånd för verksam- heten inte behövs enligt de föreslagna EES-reglema i kreditupplysnings- lagen. Riksskatta'erket uttalar farhågor för att skattekontrollen försämras till följd av bl.a. de förenklade reglerna om redovisningsskyldighet för filialer till utländska kreditinstitut. Finansinspektionen anser att det med hänsyn till EG-direktivens regler om sekretess hos tillsynsmyndigheter bör införas bestämmelser i svensk lag om absolut sekretess för inspek- tionens verksamhet i fråga om banker och andra kreditinstitut. Data- inspakrianwl anser att det av samma skäl finns anledning att överväga skärpt sekretess hos DatainspektiOnen.

• Sida 124
•  Original

EES-avtalet Fördelningen av tillsynen

Enligt artikel 13 i andra banksamordningsdirektivet skall ansvaret för tillsyn över kreditinstitut, inklusive den verksamhet som instituten med stöd av hemlandsauktorisation driver i andra länder, väsentligen åvila myndigheterna i det land där resp. institut år auktoriserat. Bestämmelsen är dock inte utan förbehåll. Enligt artikel 14.2 skall värdlandsmyndig- hetema. i samarbete med hemlandsmyndighetema, svara för tillsynen såvitt avser likviditeten hos filialer. Ett värdland skall också, oberoende av huvudregeln om hemlandstillsyn. ha rätt att vidta penningpolitiskt betingade åtgärder. Sådana åtgärder får dock inte utformas så att filialema diskrimineras i förhållande till inhemska institut. . Enligt artikel 7.1 i första banksamordningsdirektivet skall de behöriga myndigheterna i olika berörda stater verka i nära samarbete såvitt gäller tillsynen av kreditinstitut som driver verksamhet i andra länder än det där huvudkontoret finns. I artikeln, som fått sin nu gällande lydelse genom artikel 14.1 i andra banksamordningsdirektivet, föreskrivs att myndig- heterna skall förse varandra med dels all den information om ledningen och ägarförhållandena i kreditinstitutet som behövs för underlättande av tillsynen och för kontroll av att auktorisationsvillkor-en uppfylls, dels all information som är ägnad att underlätta övervakningen av institutens likviditet, soliditet. inlåningsgaranti, begränsning av större engagemang samt rutiner för administration, redovisning och intern kontroll. Därutöver skall, enligt artikel 14.3 i andra banksamordningsdirektivet, i fråga om tillsyn avseende risker som följer med öppna marknadsopera- tioner som ett kreditinstitut företar på kapitalmarknader i en annan stat, den statens behöriga myndigheter samarbeta med herrrlandets myndigheter för att säkerställa att institutet vidtar åtgärder för att möta riskerna.

Enligt artikel 12 i första banksamordningsdirektivet skall strikt sekretess gälla för "förtrolig" information som erhållits inom ramen för tillsynsmyndighetemas verksamhet. Sekretessen skall dock inte hindra sådant informationsutbyte mellan myndigheter som är föreskrivet i direktiv som gäller för kreditinstitut. Beträffande det närmare innehållet i sekretessbestämmelsen, som fått sin nuvarande lydelse genom artikel 16 i andra banksamordningsdirektivet, hänvisar jag till bilaga 4.

En förutsättning för att det föreskrivna myndighetssamarbetet skall kunna fungera väl är att även värdlandsmyndighetema har rätt och skyldighet att skaffa sig insyn i filialer och i övrigt övervaka verksamhet som bedrivs inom det egna landet. I artikel 21.1 i andra banksamord- ningsdirektivet anges uttryckligen att ett värdland för statistiska ändamål får föreskriva skyldighet för kreditinstitut med filial i landet att lämna periodiska rapporter om verksamheten där.

Möjlig/reter till ingripanden

Reglerna om hemlandstillsyn innebär inte att värdlandets lagar saknar tillämpning på kreditinstitut som verkar med stöd av auktorisation i annat

• Sida 125
•  Original

land. Som nämnts i avsnitt 2.4.1 skall en värdlandsmyndighet, innan tilialverksamhet inleds, ha viss tid på sig att ange under vilka villkor som verksamheten får bedrivas. Sådana villkor skall, som det heter i artikel 19.4. vara motiverade av hänsyn till det allmänna bästa. Värdlandsmyn- digheten skall enligt samma bestämmelse ha rätt att förbereda tillsyn i enlighet med reglerna i artikel 21.

Artikel 21 ger också värdlandsmyndigheter rätt att ingripa mot utländska kreditinstitut som överträder föreskrifter som utfärdats i värdlandet. Föreskrifterna måste då naturligtvis vara utfärdade inom ramen för de befogenheter som värdlandsmyndighetema har beträffande tillsynen över utländska institut enligt direktivet. lngripande kan ske både mot de institut som driver verksamhet genom filial och mot dem som driver verksamhet direkt från hemlandet. Vid ingripande skall värdlands- myndigheten följa en viss procedur som anges i artikeln.

Det i artikel 21 anvisade förfarandet innebär att värdlandsmyndigheten i första hand skall förelägga det felande institutet att vidta rättelse. Om föreläggandet inte följs skall myndigheten underrätta behörig hemlands- myndighet som har att ingripa mot institutet. Om missförhållandena inte upphör, trots att hemlandsmyndigheten vidtagit åtgärder eller till följd av att ett ändamålsenligt ingripande inte kan ske i hemlandet. får värdlands- myndighetema självständigt vidta de åtgärder som behövs för att fortsatta överträdelser skall förhindras. Vid behov får myndigheterna då hindra det tredskande institutet att göra nya åtaganden i värdlandet. 1 brådskande fall får värdlandsmyndighetema ingripa direkt. utan föregående samråd med hemlandet. Straffbelagda gämingar får också beivras omedelbart. Om auktorisationen för ett kreditinstitut återkallas i hemlandet skall under- rättelse ske till värdlandsmyndighetema som är skyldiga att agera för att institutet inte skall göra ytterligare åtaganden.

Bestämmelserna i artikel 21 ger ingen tydlig vägledning om vilka slags nationella regler som i olika situationer kan åberopas till stöd för ingripanden mot ett utländskt kreditinstitut. Bilden blir knappast klarare av att det i artikel 21.11 anges att bestämmelserna i artikeln inte skall lägga hinder i vägen för ett kreditinstitut med huvudkontor i annat land att marknadsföra sina tjänster i värdlandet. "i överensstämmelse med bestämmelser om formen och innehållet i sådan reklam. vilka antagits i det allmännas intresse".

Enligt artikel 15.1 i andra banksamordningsdirektivet skall hemlands- tillsynen bl.a. innefatta rätt för vederbörande myndighet att. självständigt eller med anlitande av särskilt utsedda personer. företa inspektion på platsen av filialer etablerade i andra länder. Värdlandet skall ge en sådan rätt åt hemlandsmyndighetema sedan dessa underrättat behöriga värdlandsmvndigheter om sin avsikt. Den inspektionsrätt som gäller för hemlandsniyndighetema är inte exklusiv. Även värdlandsmyndighetema skall. för fullgörande av det tillsynsansvar som direktivet medger. ha befogenhet att företa inspektion av filialer som etablerats av utländska kreditinstitut.

• Sida 126
•  Original

Redovisnirrgsr'egler

1 EES-avtalet ingår ett direktiv om skyldigheter angående offentliggörande av drsredovisningshandlingar för i en medlemsstat inrättade filialer till kreditinstitut och finansiella institut med huvudkontor i en annan medlemsstat (89/117/EEG). Enligt direktivet skall som huvudregel gälla att filialer till institut med huvudkontor i andra medlemsländer inte av värdlandet får åläggas att avlämna särskilt årsbokslut för filialverksam- heten. Denna huvudregel har dock i stora delar satts ur spel, därigenom att värdländema givits rätt att tills vidare kräva en tämligen omfattande särredovisning av filialema. Dessa regler innebär att varje stat tills vidare får ålägga redovisning för filialer avseende dels tillgångar som hänför sig till statsskuldförbindelser, fordringar på andra kreditinstitut. utlåning till allmänheten. obligations- och aktieinne- hav. dels skulder till andra kreditinstitut. inlåning från allmänheten samt skulder som representeras av värdepapper, dels ansvarsförbindelser och övriga åtaganden utanför balansräkningen. dels ränteintäkter och liknande intäkter, intäkter från värdepapper. provisionsintäkter, nettoresultat av finansiella transaktioner, övriga rörelseintäkter. administrationskostnader och skatt på resultatet av den ordinarie rörelsen, dels samtliga till filialen hänförliga fordringar och skulder, uppdelade på kreditinstitut och kunder. jämte sammantaget belopp för sådana fordringar och skulder. uttryckt i värdlandets valuta. dels det genomsnittliga antalet anställda vid filialen. Det visar sig alltså att ett värdland. trots huvudregeln i filialredovis- ningsdirektivet, har rätt att ställa krav på så gott som fullständiga balans- och resultaträkningar för filialverksamheten. Enligt direktivet skall filialema därutöveri resp. värdland offentliggöra fullständiga räkenskaper för hela institutet i form av årsbokslut. koncemredovisning. förvaltningsberättelse. koncernförvaltningsberättelse samt revisionsberättelse över årsbokslut och koncemredovisning. Om ett värdland utnyttjar möjligheterna att kräva särredovisning av filialer skall redovisade uppgifter kontrolleras av revisorer i värdlandet. Enligt filialredovisningsdirektivet skall redovisningshandlingar vara upprättade i överensstämmelse med direktivet om årsbokslut och sarrrmanställd redovisning för banker och andra finansiella institut (86/635/EEG). vilket i sin tur kompletterar bestämmelser i dels fjärde bolagsdirektivet om årsbokslut i vissa typer av bolag (78/660/EEG). dels sjunde bolagsdirektivet om sammanställd redovisning (83/349/EEG). Samtliga dessa direktiv ingår i EES- avtalet men enligt en särregel i avtalet har Sverige fått förlängd tid att införliva direktiven fram till den 1 januari 1995. Även andra EFTA— länder har fått utsträckt tid. Schweiz och Liechtenstein ända till den 1 januari 1996. Under detta övergångs- skede skall årsbokslut. som avtalsslutande parters kreditinstitut offentlig- gör med avseende på filialer. godtas ömsesidigt av de avtalsslutande partema.

• Sida 127
•  Original

Gruppbaserad tillsyn

När det tidigare, med hänvisning till reglerna i andra banksamordnings- direktivet. har talats om hemlandstillsyn. avses endast verksamheten i ett och samma kreditinstitut. Hemlandstillsynen sträcker sig alltså över filialer och annan verksamhet i andra länder som är hänförlig till institutet som sådant. men inte till dess dotterföretag. Ett sådant dotterföretag är i egenskap av självständig juridisk person underkastat regler och tillsyn i det land där auktorisationen givits, detta oavsett om institutet ägs av ett kreditinstitut hemmahörande i annat land.

I vissa avseenden kommer emellertid ett sådant kreditinstitut att inordnas under den tillsyn som gäller för moderföretaget. l EES-avtalet ingår ett direktiv om s.k. gruppbaserad tillsyn över kreditinstitut (83/350/EEG). Enligt en huvudregel i direktivet skall övervakning av ett kreditinstituts finansiella ställning ske genom konsolidering med andra kreditinstitut och finansiella institut som är dotterföretag till kreditinstitu— tet eller i vilka kreditinstitutet har ett ägarintresse. Med ägarintresse avses ett direkt eller indirekt innehav motsvarande minst 25 % av företagskapitalet. Det har i stor utsträckning överlämnats åt nationell lagstiftning att föreskriva metoderna för och omfattningen av konsolide- ringen. Enligt artikel 4 skall fullständig eller partiell konsolidering obligatoriskt gälla när ett kreditinstitut har ett ägarintresse som överstiger 50 %. dvs. är moderföretag. 1 fall då kreditinstitutet har ett ägarintresse motsvarande högst 50 % och utövar en effektiv ägarkontroll skall konsolidering också ske. Varje stat har i sådant fall att sjävständigt bestämma hur konsolideringen skall ske. När ett kreditinstitut har ett ägarintresse om högst 50 % och effektiv ägarkontroll inte föreligger får resp. stat avstå från konsolidering. Enligt artikel 5 skall varje stat se till att behöriga myndigheter i de olika länderna kan utbyta den information som behövs för utövande av tillsyn enligt direktivet. Om en tillsynsmyn- dighet i ett särskilt fall önskar kontrollera uppgifter om ett kreditinstitut eller finansiellt institut i ett annat land. skall den begära biträde av behörig myndighet i det landet.

I andra banksarnordningsdirektivet har gjorts hänvisningar till de tillsynsbefogenheter som följer av direktiv 83/350/EEG.

I april 1992 antog EG:s ministerråd ett nytt direktiv (92/30/EEG) om gruppbaserad tillsyn av kreditinstitut. Direktivet. som kommer att ersätta 1983 års direktiv per den 1 januari 1993. innebär att det generella kravet på konsolidering utvidgas till att avse även andra finansiella företags- grupper än sådana som har ett kreditinstitut som moderföretag. Konsoli- dering skall således ske i fall då moderföretaget är s.k. finansiellt holdingbolag. dvs. ett finansiellt institut med endast finansiella dotter— företag. Om moderföretaget är ett företag med blandad verksamhet skall i stället gälla en upplysningsskyldighet för företaget. I det nya direktivet klargörs att konsolideringen skall beaktas i fråga om tillsyn av solvens. större engagemang och begränsningar i rätten att förvärva aktier.

Direktivet 92/30iEEG ingår ännu inte i EES-samarbetet.

• Sida 128
•  Original

Skälen för mitt förslag: Allmänt omfördelningen av tillsynen

Regler om att ansvaret för tillsyn över utlandsfilialer till kreditinstitut skall vara delat mellan behöriga myndigheter i hemland och värdland är ingen nyhet i svensk rätt. När det år 1990 infördes en möjlighet för utländska banker att etablera filial i Sverige infördes en bestämmelse i 7 kap. 9 a 5 BRL med innebörd att missförhållanden i en filial skulle anmälas till tillsynsmyndighet i filialens hemland. I lagmotiven hän— visades till riktlinjerna i det s.k. Baselkonkordatet, som år 1975 antogs av den banktillsynskommitté vilken inrättats av tiogruppens länder, bland vilka Sverige ingår. [ konkordatet har bl.a. förutsatts

- att tillsyn över utländska banketableringar är ett gemensamt ansvar för värdlandets och hemlandets myndigheter.

- att övervakning av likviditeten i första hand skall åvila värdlandet, - att övervakning av solvens i utländska filialer skall åvila hemlandets myndigheter: ansvaret för dotterbolag skall i första hand ligga på värdlandet men hemlandet skall ta hänsyn även till sina inhemska bankers dotterbolag och konsortiebanker utomlands. samt

- att praktiskt samarbete skall underlättas genom överförande av information mellan värdlandets och hemlandets myndigheter och genom beviljande av tillstånd till inspektioner eller utförande av sådana på uppdrag av hemlandets myndigheter i värdlandet (prop. 1989/902116 s. 4! f).

Baselkonkordatets riktlinjer har i väsentliga avseenden kommit till uttryck i andra banksamordningsdirektivet och i direktiven om grupp- baserad tillsyn. Andra banksamordningsdirektivet går dock ett stycke längre. i det att tillsynsansvaret för ett kreditinstituts utlandsverksamhet huvudsakligen skall ligga hos hemlandsmyndigheten.

Principen enligt vilken värdlandet skall ha tillsynsansvar med avseende på likviditeten i en filial till ett utländskt kreditinstitut kan visserligen framstå som ändamålsenlig. Ändå är det, som Riksbanken och Finans- inspektionen framhållit. inte givet hur principen skall tillämpas i praktiken. En bedömning av likviditetssituationen förutsätter rimligtvis en god överblick av institutets finansiella ställning sammantagen. l motsvarande mån måste den primärt ansvariga tillsynsmyndigheten i hemlandet hålla sig fortlöpande underrättad om det ekonomiska skeendet i filialer utomlands. För att markera behovet av informationsutbyte föreslår jag att lagbestämmelsema om likviditetstillsyn utformas som en skyldighet för Finansinspektionen att fullgöra denna uppgift i samarbete med hemlandsmyndighetema. Det får också förutsättas att berörda tillsynsmyndigheter i olika EES-länder lojalt förser varandra med upplysningar om kreditinstitutens sammantagna finansiella ställning. i enlighet med artikel 7.1 i första banksamordningsdirektivet. För Finansinspektionens del kan föreskrifter om sådan informationsskyldighet gentemot utlandsmyndigheter lämpligen tas in i förordning.

• Sida 129
•  Original

Även om det inte i direktivet sägs klart ut måste bestämmelsema om hemlandstillsyn förstås så att inte endast den egentliga tillsynen utan även vissa delar av hemlandets relevanta lagstiftning blir gällande för kreditinstitutens utlandsverksamhet. Det blir därför av vikt att i samband med ett svenskt införlivande av direktivet göra en bedömning av i vad mån det svenska regelverket kan göras tillämpligt på utländska kreditins- titut som driver verksamhet i Sverige. Utgångspunkten måste vara att föreskrifter som i Sverige utfärdats till skydd för insättare, konsumenter och betalningssystemet som sådant skall gälla för alla här verksamma aktörer.

Vad först gäller verksamhet som utövas oberoende av etablering ligger det i sakens natur att sådan cross-borderverksamhet i allt väsentligt faller under hemlandets lagar. Det utländska kreditinstitutets aktivitet i Sverige manifesterar sig främst genom marknadsföringsåtgärder. I den mån ett utomlands stationerat institut erbjuder sina tjänster i Sverige genom t.ex. ovederhäftig reklam måste Finansinspektionen kunna ingripa mot verksamheten med biträde av hernlandsmyndighet. Det måste också vara möjligt för Konsumentombudsmannen att hos Marknadsdomstolen ansöka om förbudsföreläggande enligt marknadsföringslagen (1975: 1418).

Svensk lags tillämplighet på verksamhet som utgår från här etablerade filialer är svårare att bestämma. När filialbestämmelsema i bankrörelse- lagen infördes gjordes ingen definitiv avgränsning i lagen. [ 1 kap. 4 & BRL sägs nu endast att bestämmelsema i bankrörelselagen gäller i tillämpliga delar för verksamhet i filialer till utländska banker. [ lagmotiven anmärktes. med hänvisning till andra banksamordningsdirek- tivet, att banker och andra kreditinstitut inom EG inte skall vara bundna av värdlandets rörelseregler. i den mån dessa innehåller förbud mot någon av de verksamheter som enligt direktivet skall hänföras till elementär bankrörelse och som institutet enligt hemlandets regler får bedriva. I avvaktan på ett EES—avtal borde utgångspunkten för regle- ringen av bankfilialers verksamhet vara att samma regler skall gälla för filialema som för de svenska bankerna. Detta skulle innebära att i första hand bankrörelselagens regler i tillämpliga delar skulle komma till användning. En genomgång i lagmotiven av dessa regler ledde till slutsatsen att merparten av dessa kunde göras gällande mot filialema (se prop. 1989/902116 s. 66 f).

Enligt min mening finns det skäl att nu anlägga ett delvis annorlunda synsätt såvitt gäller de svenska rörelsereglemas tillämplighet på filialer till utländska kreditinstitut. Det som kännetecknar en filial är att den utgör en integrerad gren av ett företag. Det säger sig självt att det i första hand är lagstiftningen i det land där företaget har sitt legala hemvist som sätter gränsema för vad utomlands etablerade filialer får ägna sig åt. Regler, som i ett visst land har ställts upp med syfte att trygga exempel- vis en banks finansiella stabilitet, kan inte få avsedd verkan, om de inte upprätthålls av banken som helhet. Av detta skäl har behöriga tillsyns- organ i hemlandet ett legitimt intresse av att effektivt kunna övervaka verksamheten i utlandsfilialer. För EG-rättens del har detta intresse kommit till uttryck i andra banksamordningsdirektivets bestämmelser om

Prop. 1992/93 :89

• Sida 130
•  Original

hemlandskontroll och om skyldighet för värdländer att begränsa en filials handlingsutrymme till vad som gäller enligt hernlandsauktorisationen.

Å andra sidan gäller enligt direktivet ett krav på värdländer att tillåta viss angiven verksamhet i filialer till utländska kreditinstitut, även om verksamheten inte är tillåten för inhemska institut enligt den egna lagstiftningen. Denna ordning kan sägas innebära en utvidgning av hemlandets jurisdiktion.

Principen om ömsesidigt godtagande av viss verksamhet genom filialer eller genom direkt tillhandahållande av tjänster från utlandet skulle i högre eller lägre grad kunna sättas ur spel, om ett värdland ställde krav på filialer till utlandsinstitut att i alla delar följa de regler som gäller för värdlandets egna kreditinstitut. En filials direkta utlandsanknytning gör det också ofta mindre ändamålsenligt att tillämpa värdlandets lag. Exempelvis ter det sig främmande att ålägga utländska banker exakt samma begränsningar för kreditgivning som annars gäller enligt 2 kap. 13-19 åå BRL och 3 kap. 8-10 åå i den föreslagna lagen om kreditmark- nadsbolag. Dessa regler har tillkommit i första hand för att garantera solvensen. Det ligger i linje med andra banksamordningsdirektivets regler om fördelning av tillsynsbefogenheter att utländska instituts kreditgivning får ske efter de säkerhetsnormer som bedömts erforderliga i hemlandet. även i det fall verksamheten utövas från en filial i ett annat land eller genom direkt tillhandahållande av tjänster där.

Det är inte heller i praktiken möjligt att för filialer till utländska kreditinstitut upprätthålla sådana nationella regler om placeringsbegräns- ningar som för svensk del tagits in i 2 kap. 4. 6. 6 a och 15 a 55 BRL resp. 3 kap. 5 5 i den föreslagna lagen om kreditmarknadsbolag. l-landlingsutrymmet för ett utländskt kreditinstitut att förvärva olika slag av egendom måste naturligen bestämmas av reglerna i det land där institutet har sitt säte. Jag vill påminna om att det i andra banksamord- ningsdirektivet finns bestämmelser som innebär skyldighet för medlems- statema att begränsa ett kreditinstituts ägande i icke-finansiella företag till viss andel av institutets kapitalbas. Även om dessa bestämmelser är mer liberala än motsvarande i bankrörelselagen, motiverar de inte att de svenska förvärvsreglema utsträcks till att omfatta utländska kreditinstitut med verksamhet här i landet. Sådana begränsningsregler skulle i realiteten ändå kunna sättas ur spel, i den mån det utländska kreditinstitu- tet direkt från sitt huvudkontor i hemlandet har möjlighet att förvärva egendom i Sverige.

Även i fråga om kapitaltäckning kommer hemlandets regler att gälla för filialerna. Solvenskontrollen skall, enligt såväl andra banksamordnings- direktivet som Baselkonkordatet, handhas av hemlandsmyndighetema. EG-direktivens krav på harmonisering av medlemsstatemas normer för kapitalbas och kapitalkrav innebär för övrigt att i stort sett ensartade regler" tillämpas inorn hela EES.

I andra avseenden kommer dock svenska rörelseregler att kunna göras gällande för filialer till utländska kreditinstitut. [ överensstämmelse med principen om värdlandets ansvar för tillsyn i fråga om likviditet skall Finansinspektionen se till att även tilialer till utländska banker har en

• Sida 131
•  Original

tillfredsställande betalningsberedskap (2 kap. 12 & BRL). Vad gäller likviditetskontrollen är det som nämnts av vikt att Finansinspektionen kan få tillgång till uppgifter från behöriga utlands- myndigheter för att få en helhetsbild av kreditinstitutets ställning.

Också bestämmelserna i 2 kap. 21—23 55 BRL om motbokens värdepappersrättsliga status. bankkontorsetablering och bankernas behandling av omyndigas bankmedel bör tillämpas för utländska bankfilialer.

Det jag nu sagt om svenska resp. utländska reglers tillämplighet för här verksamma filialer utgår från förhållandena inorn EES. Jag anser emellertid att gränsdragningen i huvudsak har giltighet även för filialer till kreditinstitut hemmahörande i tredje land. För att en sådan filial skall få driva verksamhet i Sverige krävs särskilt tillstånd av svensk myn- dighet. Som förutsättning för tillstånd gäller att kreditinstitutet står under betryggande tillsyn i hemlandet och att regelverket där är likvärdigt med det som gäller i Sverige, särskilt i fråga om kapitalkrav och verksam- hetens bedrivande. Under sådana förhållanden bör svenska rörelseregler tillämpas på dessa filialer med i stort sett samma begränsningar som skall gälla för filialer till kreditinstitut från EES-länder.

När en för kreditinstitut tillåten verksamhet regleras i särskild lag. får bestämmelserna där tillämplighet på filialema i motsvarande mån som bestämmelsema i bankrörelselagen resp. i den lag som nu föreslås om kreditmarknadsbolag. Det innebär bl.a. att de villkor och krav på rapportering som Riksbanken ställer upp för valutahandlare skall uppfyllas av filialema. Likaså måste filialema iaktta vad som gäller enligt kreditupplysningslagen resp. lagen om värdepappersrörelse.

Reglerna i lagen om värdepappersrörelse är så konstruerade att de i endast begränsad utsträckning blir tillämpliga på utländska kreditinstitut som med stöd av hemlandsauktorisation driver värdepappersverksamhet i Sverige. Finansinspektionens tillsynsbefogenheter gentemot sådana kreditinstitut kommer i huvudsak att utövas med stöd av bankrörelselagen resp. lagen om kreditmarknadsbolag. De bestämmelser i lagen om värdepappersrörelse som kan komma att göras gällande mot filialer till kreditinstitut från andra EES-länder har avseende på det allmänna sundhetskravet (1 kap. 7 å). rapporteringsskyldighet till börs (] kap. 7 a 5). kommissionsförhållanden (1 kap. 9 och 10 55), avbrytande av handel i vissa fall (3 kap. 8 5) och kravet på avräkningsnota (3 kap. 9 5).

Vad gäller rätten för kreditinstitut från EES-länder att idka valutahandel i Sverige bör Riksbanken ha rätt att tillämpa riksbankslagens bestämmel- ser. Riksbanken skall således med stöd av lagens 22 b 5 kunna meddela villkor för utländska filialers valutahandel.

Enligt EES-reglema gäller en skyldighet för Sverige att tillåta behöriga myndigheter från andra EES-länder att inom ramen för sina tillsyns- befogenheter företa inspektion på platsen av här i landet etablerade filialer till kreditinstitut från resp. land. Lagförslagen innehåller sådana bestämmelser. Det slags inspektionsverksamhet som det här är fråga om torde kunna innefatta myndighetsutövning som avses i 10 kap. 5 & sista stycket regeringsformen.

• Sida 132
•  Original

Särskilt om tillsyn över kreditupplvmingsverksamhet m.m.

När det gäller kreditupplysningsverksamhet som utövas av en filial till ett kreditinstitut hemmahörande i ett annat EES-land har kreditupplysnings- utredningen i sitt betänkande (SOU l992:22) uttalat att alla utländska kreditinstitut i princip bör vara underkastade kreditupplysningslagens allmänna regler då de bedriver kreditupplysning i Sverige. Jag har för egen del ingen annan uppfattning. Eftersom kreditupplysningslagens tillämpningsområde omfattar även filialer till utländska kreditinstitut behövs ingen särskild reglering för att uppnå en sådan ordning.

Filialer till kreditinstitut med säte i ett annat land. inom eller utom EES. kommer således att vara skyldiga att iaktta reglerna om verksam- hetens bedrivande i 5-14 55 kreditupplysningslagen. Likaså kommer att gälla att Datainspektionen, enligt bestämmelserna i 15 och 16 åå utövar tillsyn och har rätt att företa inspektion m.m. även beträffande filialer. Lagens straff— och skadeståndsregler kommer likaså att gälla i motsvaran- de utsträckning för verksamhet som bedrivs av utländska och svenska företag.

Däremot blir bestämmelserna i 17 & kreditupplysningslagen inte tillämpliga på utländska kreditinstitut, eftersom dessa regler tar sikte bara på den som fått Datainspektionens tillstånd att driva verksamhet. Den sanktion som består i att Datainspektionen kan dra in ett meddelat tillstånd kommer alltså inte att bli aktuell för utländska filialer från ett annat EES-land. Här kommer i stället reglerna om myndighetssamarbete över gränserna att gälla. ] motsvarande mån som Finansinspektionen har rätt att ingripa mot egentlig bankverksamhet i filialer till kreditinstitut från andra EES—länder bör det vara möjligt för Datainspektionen att. med iakttagande av den samrådsprocedur som skall gälla enligt andra banksamordningsdirektivet. i sista hand förbjuda kreditinstitutet att göra nya åtaganden här i landet. En bestämmelse om detta kan lämpligen tas in som en ny 17 a 5 i kreditupplysningslagen. Datainspektionen bör i förekommande fall samråda med Finansinspektionen. En föreskrift härom kan meddelas genom förordning.

Som Datainspektionen påpekat kommer. oberoende av den frihet som den föreslagna lagstiftningen ger utländska kreditinstitut att bedriva kreditupplysningsverksamhet i Sverige. datalagens bestämmelser att gälla likformigt för sådan verksamhet. 1 den mån denna innefattar användning av personregister. kommer således särskilt tillstånd att krävas av filialer till utländska kreditinstitut under samma förutsättningar som gäller för svenska aktörer.

Redovisa in gra/g ler

När det i lmnkrörelselagen infördes regler om filialetablering från utlandet uttalades i lagmotiven att bankfilialerna liksom andra företags- filialer borde ha en egen bokföring skild från det utländska företagets bokföring i övrigt (prop. 1989/902116 s. 76). Enligt nu gällande bestämmelser i 1 kap. 4 & BRL gäller för utländska bankers verksamhet

• Sida 133
•  Original

genom filial i Sverige lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. (filiallagen) i tillämpliga delar. I fråga om filialer till utländska finansie- ringsföretag finns en motsvarande bestämmelse i 5 a 5 lagen om finansbolag. Hänvisningama i bankrörelselagen och finansbolagslagen innebär att bl.a. bokföringsreglemai 11-14 55 filiallagen blir tillämpliga för berörda kreditinstitut. Enligt 11 & filiallagen skall en filial ha en egen bokföring, som är skild från det utländska företagets bokföring i övrigt. 1 12 & föreskrivs att filialräkenskapema skall granskas av auktoriserad eller godkänd revisor eller auktoriserat eller godkänt revisionsbolag. Verkställande direktören för en filial skall. enligt 13 &, varje år ge in filialredovisningshandlingar och revisionsberättelse samt. därutöver, motsvarande handlingar för företaget i dess helhet, om de gjorts offentliga i företagets hemland. För filialens bokföring och revision gäller i tillämpliga delar detsamma som för ett svenskt företag av motsvarande slag.

För utländska filialer som regleras av finansbolagslagen gäller, till följd av hänvisningen via filiallagen, redovisningsreglema i dels 11 kap. aktiebolagslagen. dels bokföringslagen (1976:125). För bankerna finns särskilda redovisningsregler i 4 kap. BRL. Dessa bestämmelser fyller ut reglerna i bokföringslagen till vilka hänvisas i bankrörelselagen. Enligt 4 kap. 1 5 tredje stycket får regeringen eller Finansinspektionen utfärda närmare föreskrifter om bankernas löpande bokföring, årsbokslut och årsredovisning. Sådana föreskrifter får avvika från bokföringslagen om särskilda skäl föreligger. '

EES-avtalet innebär att de svenska redovisningsreglema inte längre kan upprätthållas fullt ut beträffande filialer till kreditinstitut från andra EES- länder. Dels gäller ett åtagande att i fråga om redovisning av filial- verksamhet godta utländska redovisningshandlingar. Dels kan det inte ställas krav på fullständig särredovisning för filialema. Det kan inte undvikas att redovisningskraven på de i Sverige verksamma kreditinstitu- ten till viss del blir olikformiga. Enligt min bedömning behöver olägenheterna dock inte bli särskilt stora. 1 och med att Sverige med stöd av direktiv 89/117/EEG kan kräva in en omfattande redovisning särskilt för filialverksamheten och att dessa uppgifter skall av svenska revisorer kontrolleras mot den fullständiga redovisning som det utländska institutet alltid är skyldigt att offentliggöra, kommer det att bli möjligt att få den överblick över räkenskaperna som behövs för att tillgodose bl.a. svenska intressen av skattekontroll.

De redovisningslättnader som skall gälla för filialer till kreditinstitut från EES-länder bör kunna medges också i fråga om filialer från tredje land. Jag ser inget hinder emot att tillämpa en sådan ordning för alla kreditinstitut, vilkas redovisning bedöms vara tillräckligt omfattande och genomsynlig.

Det framstår som ändamålsenligt att regeringen eller, efter bemyn- digande, Finansinspektionen'får meddela föreskrifter om i vad mån lättnader i redovisningskrav skall gälla för filialer till kreditinstitut hemmahörande i en viss krets av länder, ej nödvändigtvis identisk med EES. I samband med tillkomsten av lagen (1992:543) om börs- och

• Sida 134
•  Original

clearingverksamhet behandlade Lagrådet frågan om de konstitutionella förutsättningama för delegation av rätten att utfärda redovisningsföre- skrifter. Trots vissa betänkligheter godtog Lagrådet ett sådant bemyn— digande, som då föreslagits i 11 kap. 2 5 lagen om börs- och clearing- verksamhet (Prop. 1991/92:113 s 469 ff). Mot bakgrund av Lagrådets övervägande, och med hänsyn till att riksdagen tidigare godkänt bemyndigandet i 4 kap. l & BRL, anser jag att den bestämmelsen bör kunna kompletteras med ett bemyndigande som innebär rätt för rege- ringen eller Finansinspektionen att föreskriva avvikelser från vad som annars skall gälla i fråga om krav på redovisning för filialer. Jag vill erinra om att förslaget syftar till att åstadkomma lättnader för berörda företag. Bemyndigandet skall alltså inte kunna utnyttjas för att föreskriva en mer betungande redovisningsskyldighet än vad som nu gäller.

En skyldighet att ge in fullständiga redovisningshandlingar för det utländska kreditinstitutet i sin helhet bör gälla lika för samtliga i Sverige etablerade filialer. Bestämmelsen i 13 & filiallagen tillgodoser detta behov.

Gruppbaserad tilLryn

Reglerna i 1983 års direktiv om gruppbaserad tillsyn har i svensk rätt sin motsvarighet i gällande bestämmelser om konsoliderad kapitaltäckning och om begränsning av stora engagemang. Bestämmelserna i 2 kap. 11 & BRL innebär att lagens bestämmelser om kapitalkrav skall tillämpas på en koncern till den del den består av en bank med finansiella dotterföre- tag. Motsvarande bestämmelser om konsoliderat kapitalkrav finns i dag bl.a. i 11 c & finansbolagslagen och i 4 d & lagen om kreditaktiebolag. Av koncemdefinitionen i bankaktiebolagslagen och aktiebolagslagen (1975: 1385) följer att även företag i vilka ägandet motsvarar mindre än 50 % av röstetalet räknas som dotterföretag, om ägarföretaget har ett bestämmande inflytande och en betydande andel av resultatet i företaget. Med hänsyn till att dotterföretagsbegreppet givits en så vidsträckt definition får bestämmelserna om konsoliderad kapitaltäckning anses tillgodose minimireglema i 1983 års direktiv.

Enligt 2 kap. 16 & BRL gäller en skyldighet för banker att begränsa s.k. enhandsengagemang. Finansinspektionen har utfärdat allmänna råd (FFFS 1991:9) om kreditinstitutens rapportering av stora exponeringar (engagemang). Dessa allmänna råd innebär bl.a. att rapportering skall ske två gånger årligen av enhandsengagemang som motsvarar minst 10 % av kapitalbasen och att rapporteringen skall ske för den långivande koncernen som helhet. Inspektionen kommer inom kort att med stöd av regeringens bemyndigande ersätta dessa allmänna rådlmed bindande föreskrifter.

Avsikten är att konsolideringsreglema senare skall anpassas såväl till det nya direktivet 92/30/EEG om gruppbaserad tillsyn som till ett ännu inte antaget EG—direktiv om begränsning av större engagemang.

• Sida 135
•  Original

lrybrmationsutbyre och sekretess

För att tillsynen över kreditinstitut som verkar i olika länder skall bli effektiv är det av största vikt att EES-avtalets regler om obligatoriskt utbyte av information och fortlöpande samarbete mellan prövnings- och tillsynsmyndigheter fungerar väl. Till en del kommer sådant utbyte av information att ske enligt rutiner som i dag tillämpas EG-medlemsstatema emellan. Beroende på sakens natur kommer myndighetskontaktema att i vissa fall vara mindre formaliserade. Jag bedömer det inte ändamålsenligt att i lag ta in detaljerade föreskrifter om i vilka situationer och under vilka förutsättningar Finansinspektionen skall förse tillsynsorgan i andra länder - inom och utom EES - med uppgifter om i Sverige verksamma institut. 1 den mån det behövs kan regeringen lämpligen lämna närmare föreskrifter genom förordning. ,

Den informationsskyldighet för Finansinspektionen som följer av EES- avtalet avser till stor del sådana uppgifter som åsyftas i 8 kap. 5 5 första stycket sekretesslagen (1980:100). Enligt denna bestämmelse gäller sekretess i statlig myndighets verksamhet. som består i tillståndsgivning eller tillsyn med avseende på bl.a. bank- och kreditväsendet. för uppgifter om dels affärs- eller driftförhållanden hos den som myndig- hetens verksamhet avser. om det kan antas att han lider skada om uppgiften röjs, dels ekonomiska eller personliga förhållanden för annan, som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som myndighetens verksamhet avser.

Frågan i vad mån EES-avtalet föranleder ändringar i sekretesslagen bereds för närvarande inom Justitiedepartementet. Idet sammanhanget övervägs om bestämmelserna i 8 kap. 5 %& kan anses tillräckliga för att tillgodose banksamordningsdirektivens anspråk på sekretess hos behöriga tillsynsmyndigheter. Jag utgår från att de sekretessfrågor som Data- inspektionen väckt också beaktas i Justitiedepartementets lagstift- ningsärende.

En svensk myndighets möjlighet att lämna ut sekretessbelagda uppgifter till en utländsk myndighet regleras i 1 kap. 3 & tredje stycket sekretess- lagen. Uppgift som är sekretessbelagd enligt sekretesslagen får enligt bestämmelsen inte lämnas ut till utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation i annat fall än om utlämnandet sker i enlighet med föreskrift därom i lag eller förordning eller om uppgiften i motsvarande fall skulle få lämnas ut till svensk myndighet och det enligt den utlämnande myndighetens prövning står klart att det är förenligt med svenska intressen att uppgiften lämnas till den utländska myndigheten eller mellanfolkliga organisationen. Bestämmelsen ger således Finansinspek- tionen goda möjligheter att i tillsynsarbetet lämna ut handlingar och uppgifter till behöriga utländska myndigheter.

Vad gäller myndighetssamråd på det inhemska planet är det givetvis av största betydelse för övervakningen av ett väl fungerande betalnings- väsende att Riksbanken och Finansinspektionen verkar i nära och förtroendefullt samarbete. Bestämmelsema i sekretesslagens 14 kap. lägger i dag inte hinder i vägen för sådant utbyte av information som de

• Sida 136
•  Original

båda myndigheterna behöver för fullgörande av de uppgifter som ålagts dem. Mot den bakgrunden, och dåjag inte har erfarit att några väsentliga praktiska svårigheter föreligger, anser jag att frågan om föreskrifter i lag beträffande obligatoriskt samråd mellan Riksbanken och inspektionen bör anstå i avvaktan på resultatet av det arbete som för närvarande pågår i riksbanksutredningen (Fi 1991:O2).

1 22 å riksbankslagen anges att Riksbanken får begära in vissa uppgifter från kreditinstitut. De uppgifter som avses är sådana som Riksbanken anser nödvändiga för att följa utvecklingen på valuta- och kreditmarknadema (jämför prop. 1989/90:135 s. 69). Med "kreditinsti- tut" åsyftas i sammanhanget rättssubjekt som faller inom den vida krets som definierats i 3 5 andra stycket riksbankslagen, dvs. banker. kreditaktiebolag, finansbolag, värdepappersinstitut. allmänna pensionsfon- den, försäkringsföretag med svensk koncession. lands- och stadshypoteks- institutionema samt Svenska Skeppshypotekskassan. Till följd av kreditinstitutsbegreppets avgränsning i riksbankslagen finns å andra sidan ingen lagstadgad skyldighet för vissa finansiella aktörer att lämna uppgifter till Riksbanken. Det förhållandet att t.ex. värdepappersfonder och börser faller utanför kategorierna av uppgiftsskyldiga framstår som mindre befogat. Enligt 18 å andra stycket riksbankslagen får Riksbanken under vissa villkor bevilja kredit till alla företag som står under tillsyn av Finansinspektionen. Jag anser det naturligt att bestämmelsen i 22 & utformas så att motsvarande företag och institutioner kan åläggas skyldighet att lämna information till Riksbanken. Mitt förslag i denna del innebär inte mer än en begränsad utvidgning av kretsen uppgiftsskyldiga. Närliggande frågor om vilka upplysningar som Riksbanken faktiskt har rätt att begära in med stöd av 22 5 kan komma att belysas av riksbanks- utredningen. Detsamma gäller frågan om fördelningen av befogenheter mellan Finansinspektionen och Riksbanken.

2.5. Rätt till domstolsprövning av vissa förvaltningsbeslut

Mitt förslag: Om ett beslut angående oktroj eller auktorisation av kreditmarknadsbolag inte har fattas inom sex månader, eller om en sådan underrättelse som krävs för filialetablering i ett annat EES—land inte har avsänts inom tre månader, har sökanden rätt att begära förklaring av kammarrätt att ärendet onödigt uppehålls. Har beslutet inte meddelats eller underrättelsen inte avsänts inom viss tid efter det att domstolen avgett en sådan förklaring, skall det anses som att ansökningen avslagits.

1 lagen om kreditmarknadsbolag införs regler om att Finans- inspektionens beslut överklagas hos kammarrätt.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag.

• Sida 137
•  Original

Remissinstansema godtar i huvudsak förslaget. Kammarrätten i Göteborg förordar att fråga om onödigt uppehållande prövas av Regeringsrätten i stället för av kammarrätt. Konkurrensverket och Svenska Bankföreningen anser att Finansinspektionens beslut i allmänhet, således även i fråga om tillsyn över banker, bör överklagas till kammar- rätt.

EES-avtalet: Enligt artikel 13 i första banksamordningsdirektivet skall myndighetsbeslut som fattats med stöd av lagar och andra författningar, som utfärdats i enlighet med direktivet, kunna. göras till föremål för prövning av domstol. Detsamma skall gälla då inget beslut har fattats inom sex månader från det att en auktorisationsansökan innehållande alla nödvändiga uppgifter har givits in.

Som nämnts i föregående avsnitt skall ett kreditinstitut auktoriserat i ett EES-land ha rätt att etablera filial i andra EES-länder. Den procedur som då skall iakttas finns beskriven i artikel 19.3 i andra banksamordnings- direktivet och innebär att kreditinstitutet anmäler sitt önskemål till hemlandsmyndigheten, vilken i sin tur underrättar behörig myndighet i det tilltänkta värdlandet. Om hemlandsmyndigheten vägrar att underrätta värdlandsmyndigheten. skall Skälen för detta lämnas till det sökande kreditinstitutet inom tre månader från det att institutet givit in alla nödvändiga uppgifter i ärendet. En vägran att översända underrättelse till värdlandsmyndigheten eller en underlåtenhet att lämna besked till sökanden inom tremånadersperioden skall kunna göras till föremål för domstolsprövning.

1 föregående avsnitt har redogjorts för de möjligheter som värdlands- myndigheter har att ingripa mot filialer till kreditinstitut från andra EES- länder. Sådana ingripanden skall normalt. enligt artikel 21.6 i andra banksamordningsdirektivet, kunna göras till föremål för domstolspröv- ning.

Skälen f'ör mitt förslag: Sådana beslut som avses i de nu nämnda direktivreglema meddelas i Sverige av regeringen och Finansinspek- tionen. Enligt nu gällande banklagstiftning ankommer det på regeringen att pröva frågor om bankoktroj och om återkallande av oktroj. Enligt kreditaktiebolagslagen skall regeringen godkänna ett kreditaktiebolags bolagsordning och den kan i vissa fall förbjuda bolaget att fortsätta sin verksamhet samt förordna att det skall träda i likvidation. Däremot gäller enligt finansbolagslagen att Finansinspektionen är prövningsmyndighet i ärenden om tillstånd för finansbolag. Finansinspektionen har behörighet att meddela beslut i olika tillsynsangelägenheter. såväl vad gäller banker som andra typer av kreditinstitut.

Beslut som Finansinspektionen fattat i ärenden om tillsyn av banker och andra kreditinstitut överklagas enligt gällande rätt hos regeringen. Regeringens beslut kan göras till föremål för rättsprövning hos Rege- ringsrätten.

Genom lagen ( 1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut, som trädde i kraft den 1 juni 1988. infördes en möjlighet till överpröv- ning i Regeringsrätten av vissa beslut som regeringen och andra förvaltningsmyndigheter meddelar i förvaltningsärenden. Lagen tillkom

• Sida 138
•  Original

för att säkerställa att svensk rätt motsvarade Europakonventionens krav på tillgång till domstolsprövning av enskildas "civila rättigheter och skyldigheter ".

En ansökan om rättsprövning hos Regeringsrätten kan göras av en enskild part. En förutsättning för prövning är att beslutet innebär myndighetsutövning mot den enskilde och att ärendet rör något förhål- lande som avses i 8 kap. 2 eller 3 & regeringsformen. dvs. enskildas personliga ställning eller deras personliga och ekonomiska förhållanden inbördes eller förhållandet mellan enskilda och det allmänna som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. Härtill kommer att rättsprövning kan ske endast i fall då beslutet annars kan prövas av domstol endast efter ansökan om resning och inga andra överprövningsmöjligheter står till buds. Vissa typer av beslut är generellt undantagna.

Regeringsrätten skall pröva om beslutet strider mot någon rättsregel på det sätt som sökanden angett eller som i övrigt klart framgår av omständigheterna i ärendet. Vad gäller räckvidden av Regeringsrättens prövning föreskrivs i lagens 5 5 att beslutet skall upphävas - och vid behov återförvisas - om rätten finner att beslutet strider mot någon rättsregel och det inte är uppenbart att felet saknar betydelse för avgörandet. Det är alltså i princip inte möjligt för Regeringsrätten att ge ett klandrat beslut ett ändrat materiellt innehåll.

Regeringsrättens prövning kan vara mer eller mindre omfattande, beroende på beslutets karaktär. l förarbetena till rättsprövningslagen uttalades att överprövningen inte alltid bör vara begränsad till att avse rättstillämpningen i den mening detta begrepp anses ha i t.ex. regeln om resning i 58 kap. l 5 första stycket 4 rättegångsbalken. Regeringsrätten bör kunna överpröva också den faktabedömning som ligger till grund för tillämpningen av föreskrifter. Prövningen skall överhuvud taget avse ett besluts förenlighet med rättsordningen i enlighet med principen om all maktutövnings lagbundenhet. I lagmotiven anmärktes att vissa bestämmel- ser är utformade så att den administrativa prövningen kan utfalla på mer än ett sätt utan att något av besluten kan sägas strida mot bestämmel- serna. Det exemplet anfördes att lagstiftaren, genom att ge en myndighet rätt att välja mellan flera lagligen tänkbara beslut, har överlåtit ät myndigheten att forma en policy vid beslutsfattandet. Även bestämmelser av detta slag sätter dock ofta vissa gränser för myndighetens handlingsfri- het. I sådana fall bör möjligheten till domstolsprövning omfatta frågan om beslutet ryms inom handlingsfriheten. Slutligen framhölls att prövningen naturligen fick komma att ske med beaktande av att domstolar inte kan förutsättas göra bedömningar av utpräglat skönsmässig eller politisk karaktär (prop. 1987/88:69 s. 23 f).

Lagen om rättsprövning har gjorts tidsbegränsad och gäller, i avvaktan på en slutlig utvärdering av den. enligt SFS 1991: 1825 beträffande beslut som meddelas under tiden från ikraftträdandet till utgången av år 1994. 1 prop. 1987/88:69 uttalades också att det bör vara en riktlinje för utvecklingen på längre sikt att man områdesvis överväger i vilken mån

• Sida 139
•  Original

det är ändamålsenligt att ersätta den överprövning som i dag sker i administrativ ordning med domstolsprövning.

Den utveckling som förutskickades vid rättsprövningslagens tillkomst har kommit ett stycke på väg inom området för finansiell lagstiftning. Vissa beslut av Finansinspektionen skall numera överklagas direkt till förvaltningsdomstol. Enligt såväl lagen (l99l:980) om handel med finansiella instrument som lagen (l99l:981) om värdepappersrörelse gäller som huvudregel att Finansinspektionens beslut skall överklagas hos kammarrätten.

Mot denna bakgrund kan det diskuteras om inte tiden är mogen för en motsvarande reform i banklagstiftningen. Utrymmet för näringspolitiska överväganden i samband med auktorisation av banker och andra kreditinstitut har i stort sett försvunnit i och med att möjligheten till behovsprövning tagits bort. När jag nu lämnar förslag till en helt ny, moderniserad lagstiftning om kreditmarknadsbolag anser jag det naturligt att förorda att besluten enligt den nya lagen, bl.a. i fråga om auktorisa- tion, skall fattas av Finansinspektionen och att inspektionens beslut generellt överklagas hos kammarrätt. En sådan ordning innebär för kreditmarknadsbolagens del att dei banksamordningsdirektiven uppställda kraven på domstolsprövning av meddelade beslut tillgodoses.

När det däremot gäller beslut som fattas med stöd av bankrörelselagen och de övriga banklagama ställer sig saken något annorlunda. Det kan enligt min bedömning väl tänkas att oktrojgivningen i ett senare skede anförtros Finansinspektionen. med rätt till överklagande hos kammarrätt, men för en sådan ändring av regelsystemet krävs ytterligare över- väganden som också bör omfatta andra delar av regelsystemet. Jag anser det inte heller ändamålsenligt att nu föreslå några mera begränsade ändringar av överklagandereglema i banklagstiftningen.

Frågan kan dock ställas om rättsprövningen är tillräcklig för att tillgodose direktivreglemas krav på rätt till domstolsprövning av beslut som regeringen fattat i ett ärende som rör t.ex. bankoktroj. Vad som främst påkallar uppmärksamhet är om Regeringsrättens prövning är tillräckligt omfattande. Det kan då påpekas att frågan om domstolspröv- ningens lo'alimtiva innehåll inte finns behandlad i direktiven. Det kan ses som en fråga för nationell lagstiftning att bestämma om överprövningen av ett förvaltningsbeslut skall begränsas i något avseende." Det väsentliga måste vara att domstolsprövningen tillgodoser de rättssäkerhetsintressen som ligger till grund för direktivbestämmelsen. Min bedömning är att rättsprövningsinstitutet uppfyller dessa krav. Jag föreslår därför inte nu någon förändring i överklagandebestämmelsema i banklagstiftningen.

Den i direktiven föreskrivna ordningen att ett uteblivet beslut i vissa fall skulle kunna föranleda domstolsprövning saknar motsvarighet i gällande svensk rätt. Här är det i än högre grad på sin plats att fråga sig vad domstolen egentligen skall ta ställning till. Det är knappast ändamåls- enligt att en förvaltningsdomstol skall överta en auktorisationsansökan i dess helhet från en senfårdig myndighet och i dess ställe göra en materiell prövning av alla föreliggande omständigheter. Det lämpligaste torde i stället vara en procedur som f'ramtvingar att den myndighet som

• Sida 140
•  Original

det åligger att göra denna prövning verkligen gör det och fattar ett explicit beslut.

Detta syfte kan enligt min mening bäst vinnas genom att sökanden får rätt att begära domstolens förklaring att ärendet onödigt uppehålls. Har domstolen väl anslutit sig till sökandens uppfattning och avgett en sådan förklaring finns det inte längre något giltigt försvar för myndigheten att ytterligare dröja med beslutet. Domstolen skall således i första hand endast pröva om ärendet är färdigt för avgörande. om samtliga hand- lingar och uppgifter som behövs som underlag för beslutet har lämnats till myndigheten och om, i förekommande fall, alla nödvändiga samråds- förfaranden har iakttagits. Mitt förslag till införlivande av direktiv- reglema innebär att sökanden får en ovillkorlig rätt att vända sig till domstol när den föreskrivna tiden om sex resp. tre månader har gått från det att ansökningen gavs in. Finner domstolen att ärendet inte är färdigt för avgörande och att detta förhållande inte kan lastas myndigheten. kan sökanden när som helst begära en ny förklaring om onödigt uppehållan- de. När domstolen väl har kommit fram till att ärendet är moget för avgörande börjar en ny period om sex resp. tre månader löpa. Föreligger det vid utgången av denna frist fortfarande inget beslut, får det anses som- att ett avslagsbeslut meddelats samma dag. I denna situation tillämpas de generella reglerna om överklagande. Sannolikt kommer denna utväg inte att behöva tillgripas annat än i utomordentligt sällsynta fall.

Frågan om onödigt uppehållande bör prövas av kammarrätten. Det förtjänar påpekas att frågan om domstols överprövning av förvaltningsbeslut har vidare räckvidd. Kommittén med uppdrag att utreda frågan om grundlagsskydd för äganderätten m.m. samt frågan om vidgade möjligheter till domstolskontroll (Fri- och rättighetskommittén; Ju 1992:Ol) har till uppgift att bl.a. utreda behovet av ändringar i svensk lag om rätt till domstolsprövning av förvaltningsbeslut. I denna uppgift ingår att ta ställning till hur den svenska domstolskontrollen av sådana beslut bör förbättras så att en generell möjlighet till domstolsprövning införs. Kommitténs senare överväganden kan komma att föranleda en annorlunda utformning av reglerna i bankrörelselagen och lagen om kreditmarknadsbolag såvitt gäller instansordning för överprövning av olika myndighetsbeslut. lnstansordningen kan också komma att påverkas av Domstolsutredningens förslag. Domstolsutredningen har nämligen i sitt betänkande (SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000-talet föreslagit att i princip all domstolsprövning av förvaltningsbelsut skall börja i länsrätt. Betänkandet bereds för närvarande.

2.6. Övriga frågor med anknytning till EES-avtalet

Vid remissbehandlingen av departementspromemorian har från olika håll begärts ytterligare lagändringar i anslutning till genomförandet av promemorians förslag. Remissinstansemas önskemål kommenteras i detta avsnitt.

Prop. 1992/93 :89

• Sida 141
•  Original

Begreppet kreditinstitut

Riksbanken anser det olyckligt att begreppet kreditinstitut får olika innebörd i riksbankslagen och i t.ex. lagen om kreditmarknadsbolag, särskilt med hänsyn till att riksbankslagens definition omfattar fler institut än vad som följer av EG:s definition. Eventuellt kunde i riksbankslagen begreppet kreditinstitut ersättas med en ny term, "frnansföretag'.

Jag kan hålla med om att begreppet kreditinstitut i lagstiftningen lämpligen borde vara förbehållet sådana företag som faller under EG- direktivens definition, dvs. i princip banker och kreditmarknadsbolag. Jag konstaterar också att beteckningen kreditinstitut inte är särskilt välfunnen för den vida krets av rättssubjekt som faller under definitionen i 3 & andra stycket riksbankslagen. Begreppet kreditinstitut förekommer emellertid även i andra författningar. I vissa av dessa har begreppet givits särskilda. oenhetliga. definitioner. I andra används det utan referens till någon särskild krets av företag. Detta är naturligtvis inte något idealiskt förhållande. En genomgång av de aktuella bestämmelserna ger dock vid handen att de praktiska olägenheterna vid tillämpningen är begränsade. [ avvaktan på en vidare översyn av alla de författningsföreskrifter som innehåller ordet kreditinstitut kan enligt min mening den gällande definitionen i 3 & riksbankslagen stå kvar.

Friare placerings- och rörelseregler för banker

Svenska Bankföreningen anser att utrymmet för svenska bankers rätt att förvärva placeringsaktier bör vidgas i överensstämmelse med vad som är tillåtet enligt andra banksamordningsdirektivet. Bankföreningen anser vidare att svenska banker bör få större möjligheter att förvärva fast egendom för bl.a. fastighetsleasingändamål. Liknande önskemål framförs av Sparbankernas bank.

Svenska bankföreningen har i en särskild framställning, som givits in till regeringen efter remisstidens utgång, upprepat sin begäran om lagändringar för möjligörande av bankers förvärv av fast egendom för såväl fastighetsleasingverksamhet som i placeringssyfte. Bankföreningen har härvid även hemställt att en arbetsgrupp bildas för att närmare utreda frågan om under vilka förutsättningar ett fastighetsrentingbolag skall kunna inrymmas i en bankkoncem.

Frågan om ändrade regler för bankers placeringar har inte berörts i den remissbehandlade departementspromemorian och redan av det skälet ser jag mig förhindrad att nu lägga fram förslag i enlighet med bankorganisa- tionemas önskemål. Oavsett vad som krävs i fråga om formell beredning vill jag göra några kommentarer. Det är riktigt att andra banksamord- ningsdirektivet medger ett större utrymme för bankers innehav av aktier än vad som nu är tillåtet enligt svensk lag. Dock skall påpekas att de aktuella direktivreglema är resultatet av diskussioner mellan EG:s medlemsstater. i vilka råder olika syn på säkerhetskrav. Direktivets placeringsbegränsningar har alltså karaktär av minimiregler och det är inte självklart att den svenska lagstiftningen skall anpassas till den mest liberala regim som direktivet tillåter. Som framhållits i prop.

• Sida 142
•  Original

1990/91:154 måste lättnader i den svenska inställningen vila på vår egen bedömning av frågor om risk och intressekonflikter (prop. s. 56). Det jag nu sagt gäller i huvudsak också bankorganisationemas anspråk på vidgad rätt att förvärva fast egendom. '

Även om jag inte är beredd att nu lägga fram förslag med det innehåll som bankorganisationema efterlyser, vill jag hålla öppet om det framöver bör medges lättnader i regelverket för bankernas placeringsmöjligheter. Frågor om bl.a. fastighetsrentingbolag i bankkoncemer bör kunna göras till föremål för närmare överväganden.

Frågor om kapitaltäckning

Svenska Ban/föreningen anser att den nuvarande gränsen för vad som i fråga om en banks kapitaltillskott till företag utanför den egna koncernen skall få räknas med i bankens kapitalbas bör höjas från motsvarande 5 % till 10 % av bankens eget kapital.

Bankföreningen anser vidare att bankers kapitaltillskott till försäkrings- bolag inte skall avräknas utan i stället omfattas av det generella kravet på åtta procent kapitaltäckning.

Bankföreningen anser också att det inte bör ställas krav på särskild kapitaltäckning för utländska dotterföretag till svenska banker utan att det i sådant fall bör vara tillräckligt att kapitalkravet är uppnått på konsoli- derad nivå.

Sparbankernas Bank har instämt i Svenska Bankföreningens synpunkter i nu redovisade delar.

Jag konstaterar att det även i dessa frågor saknas formella förutsätt- ningar för omedelbara lagförslag.

Vad gäller den högsta gränsen för avräkningsfria kapitaltillskott i företag som inte är dotterföretag, så kan jag konstatera att de av Bankföreningen åberopade EG-reglema faktiskt beaktats, då regeln infördes år 1990 (prop. l989/90:43. s. 98 f).

Frågan om avräkning från kapitalbasen för tillskott till försäkringsbolag diskuterades i prop. 1990/91:154 (s. 71 f). Enligt min bedömning har de skäl som där anfördes till stöd för fullständig avräkning alltjämt giltighet.

Frågor om konsolidering av olika finansiella företagskonstellationer kommer att belysas i samband med senare införlivande av EG-direktivet 92/30/EEG.

• Sida 143
•  Original

4.1. Gemensam lag

Mitt förslag: Kreditaktiebolagslagen och finansbolagslagen upp- hävs. Verksamhet som idag bedrivs av kreditaktiebolagen och finansbolagen regleras i en ny gemensam lag, lagen om kredit- marknadsbolag.

Kreditmarknadskommittén (KMK) ansåg att arbetsförutsättningama för de finansiella instituten borde göras så likformiga som skydds- intressena tillåter. För att åstadkomma en större systematik i regelverket föreslog KMK därför att reglerna för instituten utanför banksystemet skulle inordnas i en gemensam lag, kallad kapitalmarknadslagen.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag. Remissinstansema: Med undantag för Finansbolagens Förening och, i någon mån, Sparbankernas Bank har inga remissinstanser något att erinra mot att en gemensam lag införs för de nuvarande kreditaktie- bolagen och finansbolagen. Finansbolagens Förening anför bl.a. att såväl mellanhandsinstituten som finansbolagen är heterogena grupper när det gäller t.ex. ägare och verksamhetsinriktning. Finansbolagen som är organiserade inom Finansbolagens Förening känner därför ingen "frändskap" med mellanhandsinstituten och begränsad sådan med de bankägda finansbolagen. Föreningen anser att den möjlighet till upplåning genom utgivande av obligationer som finansbolagen numera har kommer att utnyttjas endast av ett fåtal större finansbolag. Vidare är finansbolag intemationellt en etablerad form av kreditinstitut. Sammanfattningsvis blir den föreslagna lagen med dess tillkommande föreskrifter för detaljerad och därmed olämplig för finansbolagen.

• Sida 148
•  Original

Sradshypotekrkarsan anför att det bl.a. med anledning av EG:s regler om riskspridning i placeringsportfölier är angeläget att bostadsobliga- tionema även fortsättningsvis klart kan urskiljas från företagsobligationer i gemen. Det bästa sättet vore att behålla en i lag särskild beteckning för företag som motsvarar dagens bostadsinstitut. Lämpligen kunde dessa företag regleras i ett särskilt kapitel i lagen där vissa strängare krav på betryggande säkerhet och snävare gränser för vilken annan verksamhet som får bedrivas vid sidan om lånerörelsen ställs upp.

Sparbankernas Bank anför att om en och samma lagstiftning skall reglera företag som företer betydande skillnader i bl.a. kvalitativt hänseende. så kan de utländska kapitalmarknadema. i varje fall på sikt. få ökade svårigheter när det gäller möjligheterna att göra en riktig bedömning av enskilda svenska kreditinstituts kvalitet. Sparbankernas Bank är emellertid beredd att godta en gemensam lagstiftning för bostadsinstitut och finansbolag under förutsättning att man genom olika åtgärder, bl.a. särredovisning i offentliga statistiksammanhang, eliminerar de osäkerhetsrisker som den gemensamma lagstiftningen kan ge upphov till såvitt avser bostadsinstitutens kreditvärdighet och status i övrigt.

Skälen för mitt förslag: Lagstiftningen för finansiella institut vid sidan om bankerna kännetecknas inte av någon enhetlig systematik. Regle- ringen för de olika instituten har tillkommit för att möta behov av lagstiftning som uppstått under utvecklingens gång. Det är historiskt betingade faktorer som gör att hypoteksinstituten, kreditaktiebolagen och finansbolagen regleras i särskilda lagar. Det har tidigare i olika samman— hang - bl.a. vid tillkomsten av finansbolagslagen - ansetts olämpligt att samordna lagarna.

Finansbolagrlagen innehåller i stora drag en definition av begreppet finansieringsverksamhet. regler om när tillstånd krävs. förutsättningar för tillstånd. kapitaltäcknings- och tillsynsregler. Utöver en regel om obligationsutgivning. samt en bestämmelse om tillståndsplikt för förvärv av s.k. organisationsaktier och vid inrättande av filial utomlands. innehåller inte lagen några närmare regler om upp- och utlåningsverk- samheten eller finansieringsverksamheten i övrigt. De bankägda finansbolagen blir dock "smittade" av flera av rörelsereglema för banker.

l kredimkliebolagslagen definieras kreditaktiebolagen som aktiebolag som har till ändamål att driva lånerörelse och att genom utgivande av obligationer eller andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar upplåna erforderliga medel utan att driva bankrörelse. Kreditaktiebolags- lagen är en "ramlag" och innehåller, utöver definitionen av kreditaktie- bolag. endast bolagsrättsliga regler och regler om kapitaltäckning och tillsyn. I övrigt regleras dessa bolags verksamhet genom bolagsord- ningama där rörelseregler m.m. finns intagna. Ett kreditaktiebolags bolagsordning och varje ändring däri måste godkännas av regeringen.

Av flera olika skäl anser jag att det nu är lämpligt att införa en gemensam lag för kreditaktiebolag och finansbolag. De verksamheter som bedrivs av de två typema av bolag kan visserligen vara av olika karaktär. Mellanhandsinstituten. till vilka kreditaktiebolagen räknas, har rent allmänt ansetts ha vissa särdrag. framför allt den specialdestinerade

• Sida 149
•  Original

utlåningen och kapitalanskaffningssättet. Specialiseringen av utlåningen PFOP- 1992/93189 sker inte främst genom typen av kredit utan är närmast beroende av att varje institut har sitt begränsade område för kreditgivning. t.ex bostäder. näringslivet eller kommunerna. Upplåningen sker genom utgivande av obligationer och certifikat samt upptagande av reverslån. Finansbolagens verksamheter, som kan sägas utgöra ett komplement till bankernas kreditgivning. består till en del i att finansiera mindre och medelstora företag. Finansbolagen lämnar då kredit eller medverkar till finansiering genom att överta kundfordringar eller genom uthyrning av produktions- utrustning. När utlåningstaket för banker och finansbolag slopades år 1985 expanderade finansbolagens kreditgivning kraftigt under några år. Till betydande del hänförde sig denna expansion till hushållssektom. Det rörde sig främst om lån i form av reverskrediter vilka i stor utsträckning användes för köp av fastigheter och värdepapper. Som komplement till kreditgivningen erbjuder finansbolagen också administrativa tjänster. Till en del består således verksamheten av olika servicetjänster och rådgiv- ning. t.ex. likvidmottagning, betalningspåminnelser, reskontraföring. försäljningsstatistik. solvensbevakning och inkassering. Finansbolagen var tidigare hänvisade till att finansiera sin verksamhet på penningmarknaden genom att ge ut enkla skuldebrev med kort löptid i form av finansbolags- reverser, marknadsbevis och finansväxlar eller genom att utnyttja checkräkningskredit hos bank. Detta förde med sig att bolagen var tvungna att finansiera såväl kort som lång utlåning med kortfristig upplåning. Det kan antas att detta varit en bidragande orsak till den s.k. finansbolagskrisen under de senaste åren. Den 1 augusti 1991 fick finansbolagen emellertid samma rätt som kreditaktiebolagen att ge ut obligationer och andra fordringsrätter som är avsedda för allmän omsättning. I och med detta föreligger, trots att finansbolagen och kreditaktiebolagen driver olikartade verksamheter, ur lagteknisk synvinkel inte längre några formella skillnader mellan de två företagsformema. Detta talar för införandet av en gemensam lagstiftning.

Ett annat skäl för gemensam lagstiftning är, som jag behandlat i avsnitt 2, att ett antal EG-direktiv som reglerar kreditinstitut skall införlivas i svensk rätt till följd av EES—avtalet. Begreppet kreditinstitut definieras i det första banksamordningsdirektivet som företag vilkas verksamhet består i att ta emot återbetalningspliktiga medel från allmänheten, antingen genom insättningar eller genom fortlöpande utgivning av obligationer och andra jämförbara värdepapper. och att bevilja kredit för egen räkning. Definitionen omfattar således inte endast banker som tar emot insättningar utan även institut som uteslutande finansierar sin utlåningsverksamhet genom att ge ut värdepapper avsedda för allmän omsättning. Såväl kreditaktiebolagen som flertalet finansbolag faller därmed under definitionen av kreditinstitut. Det lämpligaste är då att så långt som möjligt försöka samla de svenska regler som blir följden av införlivandet av direktiven i en gemensam lag.

Sammanfattningsvis anser jag således, trots de skillnader som föreligger mellan de verksamheter som bedrivs av kreditaktiebolag respektive finansbolag och i viss mån även mellan olika typer av

• Sida 150
•  Original

finansbolag, att det mest ändamålsenliga är att nu införa en ny gemensam lag för dessa institut. De rörelseregler som föreslås införda i den nya lagen är i huvudsak så pass vida och flexibla att det inte-skall behöva innebära några större inskränkningar eller förändringar för de olika typer av finansieringsverksamhet som bedrivs av de företag som finns på marknaden i dag.

Att som Stadshypotekskassan föreslagit införa särskilda regler för vissa institut finner jag för närvarande varken nödvändigt eller ändamålsenligt. Syftet med att införa en gemensam lag för de nuvarande kreditaktie- bolagen och finansbolagen är ju att regleringen av instituten skall vara så likartad som möjligt. Enskilda företags profilering får ske genom de mer eller mindre strikta bestämmelser för verksamheten som resp. företag beslutar införa i bolagsordningen. Jag återkommer till detta i avsnitt 4.3. Om Sverige med anledning av EG:s regler om riskspridning i placerings- portföljer skulle finna det erforderligt och önskvärt att hårdare reglera vissa institut får frågan tas upp igen i annat sammanhang.

4.2. Startkapital m.m.

. Mitt förslag: All yrkesmässig finansieringsverksamhet skall kräva tillstånd. Det bundna egna kapitalet vid verksamhetens igång- sättande skall som regel motsvara minst fem miljoner ecu. En möjlighet införs dock för vissa bolag att ha ett bundet eget kapital motsvarande en miljon ecu. '

Promemorians förslag överenstämmer i huvudsak med mitt förslag förutom att startkapitalet definieras som aktiekapital i stället för bundet eget kapital.

Remissinstansema: Finansbolagens Förening anför, utöver de _ synpunkter som jag redovisat i avsnitt 2.2, att även andra omständigheter än nettovärdet av tillgångarna bör kunna motivera ett lägre aktiekapital än motsvarande fem miljoner ecu. t.ex. finansieringsverksamhetens natur.

Skälen för mitt förslag: Som jag anfört ovan (avsnitt 2.2) så skall det enligt artikel 3 i första banksamordningsdirektivet krävas obligatorisk auktorisation av ett kreditinstitut innan det får påbörja verksamhet. Detta får konsekvenser för vissa mindre finansbolag. Enligt 2 & finansbolags- lagen krävs nämligen inte tillstånd för finansieringsföretag som har ett nettovärde av tillgångar i verksamheten understigande 50 miljoner kr. Undantag gäller dock för bolag som är bankägda eller driver finansie- ringsverksamhet riktad mot konsumenter. Sådana bolag måste alltid söka tillstånd. Kravet i direktivet på obligatorisk auktorisation för alla kreditinstitut gör att det fria utrymmet att driva finansieringsverksamhet nu måste tas bort.

Som jag också angett ovan är huvudregeln i andra banksamordnings- direktivet (artikel 4) att ett kreditinstitut skall ha ett startkapital på minst fem miljoner ecu (ca 37 miljoner kr.) men att det finns en möjlighet att

• Sida 151
•  Original

sätta kravet lägre för vissa kategorier av kreditinstitut. Startkapitalet får dock aldrig vara lägre än en miljon ecu (ca 7.5 miljoner kr). Med startkapital avses, som jag berört tidigare, bundet eget kapital såsom det definieras i 11 kap. 7 & aktiebolagslagen.

Enligt finansbolagslagen måste ett bolag för att erhålla tillstånd enligt lagen ha ett aktiekapital på minst fem miljoner kr. Ett bolag som driver verksamhet inom det fria utrymmet och inte är tillståndspliktigt behöver endast uppfylla aktiebolagslagens generella krav att aktiekapitalet skall uppgå till minst 50 000 kr. Om Sverige i detta avseende skulle hålla sig endast till EG:s huvudregel med ett ovillkorligt krav på fem miljoner ecu i startkapital skulle detta medföra stora förändringar vad gäller möjlig- heten att driva finansieringsverksamhet i mindre skala. Enligt min mening bör därför den möjlighet som EG:s direktiv ger att för särskilda kategorier av kreditinstitut tillåta ett startkapital på endast en miljon ecu utnyttjas. Bolag av viss begränsad storlek bör tillåtas driva tillståndsplik- tig verksamhet med det lägre startkapitalet. Att som Finansbolagens Förening föreslår även undanta andra kategorier av bolag från huvud- regeln om motsvarande fem miljoner ecu i bundet eget kapital finner jag däremot inte motiverat. Införande av en möjlighet till undantag på grund av finansieringsverksamhetens natur kan dessutom ställa till svåra gräns- dragningsproblem vilket torde strida mot EG-direktivets krav på att undantag bara får beviljas särskilda. klart urskiljbara kategorier av kreditinstitut.

Värdet på tillgångarna i finansieringsverksamheten används i finans- bolagslagen som måttstock för verksamhetens omfattning. Gränsen vid vilken finansieringsföretag måste söka tillstånd enligt finansbolagslagen är som nämnts 50 miljoner kr. När det nu gäller att bestämma storleken av de företag som skall kunna driva verksamhet med ett lägre bundet eget kapital bör värdegränsen kunna sättas högre. Det är ju inte som tidigare fråga om en gräns under vilken bolagen skall kunna driva oreglerad verksamhet utan samtliga bolag är tillståndspliktiga och står under tillsyn. En gräns för balansomslutningen på 100 miljoner kr. finner jag väl avvägd. Därmed uppnås också en lämplig relation mellan kravet på bundet eget kapital och kapitaltäckningskravet.

Det bör här anmärkas att det nya kravet på bundet eget kapital inte omedelbart berör de bolag som redan i dag driver finansieringsverksam- het. Ett sådant bolag kan fortsätta sin verksamhet med den kapitalbas som bolaget hade den 2 maj 1992 (dagen för undertecknandet av EES- avtalet) så länge ägarförhållandena i bolaget är oförändrade. Detta framgår av artikel 10 i andra banksamordningsdirektivet och av en bestämmelse med motsvarande innehåll. som föreslås införd under punkten 6 i övergångsbestämmelsema till lagen.

• Sida 152
•  Original

4.3. Rörelseregler för kreditmarknadsbolagen

Mitt förslag: Kreditmarknadsbolagen skall vara underkastade vissa rörelseregler. Det ställs ett grundläggande sundhetskrav på verksamheten och bestämmelser om förvärv av placeringsaktier, enhandsengagemang och kreditjäv införs. I övrigt skall det av kreditmarknadsbolagens bolagsordningar framgå bl.a. inom vilka sektorer av finansieringsmarknaden bolaget verkar och på vilken risknivå bolaget avser att hålla sig.

KMK hade. i enlighet med sina direktiv. bankrörelsereglema som förebild vid utformningen av förslaget till rörelseregler för kreditmark- nadsbolagen. Bland de föreslagna bestämmelserna fanns bl.a. ett formellt krav på säkerhet vid all kreditgivning och ett förbud, med vissa undantag. att förvärva aktier och andelar m.m.

Även i departementspromemorian Ds 1991:47 (Finansbolagskrisen En förstudie) föreslog utredaren att rörelseregler av det slag som gäller för bankerna borde införas för finansbolagen.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag. Remissinstansema: Finansbolagens Förening anför att de föreslagna rörelsereglema är alltför detaljrika för i alla fall de produktfinansierande finansbolagen. De regler som i dag finns i finansbolagslagen är tillräck- liga.

Svenska Bankföreningen och Finansbolagens Förening befarar att utformningen av sundhetskravet ger tillsynsmyndigheten större möjlighet till ingripande än vad EG:s direktiv ger. De föreslår att sundhetskriteriet i lagen knyts närmare direktivtexten och avser endast de däri angivna områdena, nämligen kreditinstitutens ledning, administration, redovisning och internkontroll.

Finansbolagens Förening'motsätter sig också att begränsningar såvitt gäller enhandsengagemang tas in i lagen. Risk finns för att lagstadgade regler på detta område kan begränsa risktagandet i större utsträckning än vad som är önskvärt med hänsyn till finansbolagens roll.

Skälen för mitt förslag: Enligt min mening bör vissa grundläggande rörelseregler införas i lagen om kreditmarknadsbolag. Att, som en reaktion på de förluster som finansbolagen gjort under senare år, införa i stort sett samma rörelseregler för kreditmarknadsbolagen som för bankerna är emellertid att gå för långt. Dels skiljer sig skyddsintressena i kreditmarknadsbolagen från dem i bankerna eftersom bolagen inte får ta emot inlåning på räkning, dels är det önskvärt att det finns alternativ på marknaden till bankernas kreditgivning. Alltför detalj rika rörelseregler för kreditmarknadsbolagen riskerar att föra med sig att utrymmet för finansieringsverksamhet utanför bankerna i stort sett försvinner och det i sin tur kan försvåra näringslivets finansieringsmöjligheter. De rörelse— regler som föreslås har. med några få anmärkningar, godtagits av alla remissinstanser utom Finansbolagens Förening som timer dem alltför

• Sida 153
•  Original

detaljerade. Enligt min mening bör emellertid de begränsade regler som nu föreslås inte innebära alltför stora hinder för det stora flertalet finansbolag. Bestämmelserna angående exempelvis bolagsordningens

innehåll är mycket flexibla och bör kunna tillämpas för vitt skilda verksamheter.

S undhetskriteriet

Ett krav på rörelsen bör vara att den skall drivas på ett sunt sätt med syftet att upprätthålla förtroendet för de finansiella marknaderna och därmed bidra till deras stabilitet. Det föreslås därför att det i lagen införs en särskild sundhetsparagraf. Svenska Bankföreningen och Finans- bolagens Förening har föreslagit att sundhetskravet uttryckligen knyts till de områden som anges i EG:s första och andra banksamordningsdirektiv. Jag anser det emellertid lämpligt att formulera sundhetskravet så att det så nära som möjligt knyter an till motsvarande krav inom Finansinspek— tionens övriga tillsynsområden. t.ex. på värdepapperssidan. För att ett bolag skall få tillstånd bör det således krävas att den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en sund verksamhet. I den fortsatta verksamheten, efter det att tillstånd har meddelats, bör naturligtvis detta krav på sundhet hela tiden vara uppfyllt. Det åligger Finansinspektionen att vid sin tillsyn övervaka att så verkligen är fallet.

Kravet på en sund verksamhet innebär att kreditmarknadsbolagen skall se till att deras organisation, arbetsmetoder och beslut baseras på noggranna och tillräckligt långsiktiga bedömningar. De måste också se till att deras exponering för olika typer av risker ligger inom rimliga gränser. Det betyder inte att kreditmarknadsbolagen inte kan engagera sig i verksamheter som är förknippade med risker. utan snarare att de risker som bolagen utsätter sig för skall kunna bäras utan att bolagen äventyrar sitt kapital eller på annat sätt skadar dem som är beroende av bolagens verksamhet. Exempelvis bör bolagen lägga upp en viss strategi för hur upplånings-och utlåningsportföljen skall sammansättas för att motverka effekterna av ränteförändringar.

Det faktum att upplåningen numera till en stor del sker i utländsk valuta ställer också krav på att bolagen beaktar valutakursriskema och ser till att dessa hålls på en rimlig nivå.

Enligt EG:s direktiv skall tillsynsmyndighetema ha huvudansvaret för övervakning av kreditinstitutens likviditet. Ijämförelse med banker har kreditmarknadsbolagen mindre omfattande variationer i kassaflödet. Ett kreditmarknadsbolag får inte ta emot inlåning från allmänheten för att finansiera sin verksamhet. Därför finns det inga kvantitativa regler. som t.ex. kassareservregler, som syftar till att skapa garantier för att kreditmarknadsbolagen håller en tillfredsställande likviditetsnivå. Det torde allmänt sett vara svårt att säga viken grad av likviditet som skall krävas i ett kreditmarknadsbolag. Likviditetskravet varierar i hög grad beroende på vilken art och omfattning bolagets verksamhet har.

I kravet på sund verksamhet ligger också ett krav på att ta skälig hänsyn till kundernas. och då främst konsumenternas, intressen. Bolagen

• Sida 154
•  Original

måste naturligtvis i sin verksamhet bl.a. beakta konsumentkreditlagens bestämmelser om information etc.

Kreditnzarknaåbolags bolagsordning

För att framför allt obligationsköpare skall kunna bedöma karaktären hos ett kreditmarknadsbolag föreslår jag att det i lagen tas in en bestämmelse om att det i bolagens bolagsordningar skall ges vissa grundläggande upplysningar. Det bör bl.a. i stora drag framgå inom vilka sektorer av finansieringsmarknaden som bolaget avser att hålla sig och på vilken risknivå man planerar att hålla utlåningen, dvs. om säkerhet skall krävas och, om så är fallet, vilken form av säkerhet som skall godtas. Kredit— marknadsbolagen bör liksom finansbolagen ha möjlighet att verka över hela kreditmarknaden. Inget bör emellertid hindra att de, såsom kreditaktiebolagen i dag, koncentrerar sin verksamhet och därmed får karaktären av rena specialinstitut. Denna specialisering kan då framgå av bolagsordningen. Som Bankföreningen påpekat bör en lägre grad av utförlighet i bolagsordningen kunna accepteras för de bolag som inte refinansierar sig på obligations- eller certifikatsmarknaden. Alltför detaljerade krav på bolagsordningens innehåll såvitt gäller verksamhetsm- riktning m.m. skulle annars lätt kunna verka läsande.

Ett kreditmarknadsbolags bolagsordning skall enligt mitt förslag godkännas av Finansinspektionen vid tillståndsprövningen. Varje ändring i bolagsordningen skall också prövas av inspektionen.

Den föreslagna lagen innehåller inte något formellt krav på säkerhet vid kreditgivning. Däremot stadgas att kredit får beviljas endast om låntagaren på goda grunder kan förväntas fullgöra låneförbindelsen. Inte heller i finansbolagslagen finns någon regel om säkerhet. I flertalet av kreditaktiebolagens bolagsordningar finns däremot bestämmelser om säkerhetskrav. Enligt min mening bör kreditmarknadsbolagen ha möjlighet att lämna blancokrediter och därför bör inte något formellt säkerhetskrav införas i lagen. Att ett bolag kan lämna krediter utan säkerhet skall framgå av dess bolagsordning. De bolag som i dag är kreditaktiebolag och som avser att fortsätta med oförändrad verksamhet skall naturligtvis även fortsättningsvis i bolagsordningen närmare ange de säkerhetskrav som ställs för utlåningen.

Förvärv av placeringsaktier

[ finansbolagslagen finns inga regler som begränsar finansbolags förvärv av s.k. placeringsaktier. Däremot krävs Finansinspektionens tillstånd för förvärv av organisationsaktier. I kreditaktiebolagens bolagsordningar finns regelmässigt intaget bestämmelser som begränsar bolagens möjligheter att förvärva aktier. EG:s andra banksamordningsdirektiv innehåller i artikel 12 en bestämmelse om begränsningar av kreditinstituts s.k. kvalificerade innehav av aktier och andelar i företag som inte driver finansiell verksamhet. Med kvalificerat innehav förstås innehav i ett företag som motsvarar tio procent eller mer av kapitalet eller av rösterna eller som möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget.

• Sida 155
•  Original

Enligt direktivet får ett kreditinstituts kvalificerade innehav av aktier eller andelar i icke—finansiella företag uppgå till högst ett belopp motsvarande sextio procent av institutets kapitalbas och innehav i ett enskilt sådant företag till högst femton procent av kapitalbasen. Sverige skall, såsom jag redogjort för tidigare, anta lagstiftning i överensstämmelse med direktivet och måste således införa en begränsningsregel avseende aktie- och andelsförvärv som görs av kreditmarknadsbolag. Jag finner inte några skäl att införa en strängare regel än den som lagts fast i direktivet och föreslår därför en bestämmelse med motsvarande innehåll.

Jag föreslår också att de begränsningar som stadgas får överskridas när det krävs för att bolaget skall kunna skydda en fordran. Aktier eller andelar som förvärvats med stöd av denna regel skall avyttras så snart det kan ske utan förlust för bolaget.

Enhandsia'editer

KMK föreslog att en bestämmelse om enhandskrediter motsvarande den i 2 kap. 16 & BRL skulle införas i den av kommittén föreslagna kapitalmarknadslagen. '

För att minska de risker som ett kreditmarknadsbolag utsätts för bör bolaget inte få ha fordringar på samma låntagare eller på låntagare som är förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap i sådan omfattning att fara kan uppkomma för kreditmarknadsbolagets solvens.

En ensidigt sammansatt kreditportfölj som består av endast ett fåtal större engagemang kan vara oförenlig med ett kreditmarknadsbolags sunda utveckling. Bolaget kan i hög grad bli beroende av kredittagarens ekonomiska utveckling och dennes ekonomiska svårigheter kan drabba bolaget i sådan utsträckning att dess stabilitet kommer i fara. Stora krediter till en och samma låntagare kan även medföra risk att kredit— marknadsbolaget lockas eller anser sig tvingat att bevilja ytterligare krediter till denne för att på så sätt försöka undgå hotande förluster avseende den tidigare kreditgivningen.

Av denna anledning bör enligt min mening. såsom KMK föreslagit. en bestämmelse om enhandskrediter motsvarande den som finns i bank- rörelselagen införas även i lagen om kreditmarknadsbolag. Även om riskspridningsregler av detta slag är ett av de viktigaste inslagen i regelverket till skydd för de finansiella företagen bör största tillåtna engagemang inte nu fixeras till något bestämt belopp, viss andel av omslutningen eller liknande, utan på samma sätt som i bankrörelselagen ges en allmänt hållen beskrivning. Finansinspektionen utfärdar redan i dag allmänna råd och föreskrifter om bl.a. finansbolags enhandskrediter. Att en lagregel nu införs innebär inte i sig någon förändring av vad som hittills gällt, även om inspektionen av andra skäl kan finna anledning att skärpa sina föreskrifter. Inom EG arbetar man för närvarande med att ta fram ett direktiv om s.k. "large exposures" som skall reglera kredit- instituts enhandsengagemang, eller stora exponeringar. När direktivet

• Sida 156
•  Original

skall införlivas i svensk rätt kan det antas medföra förändringar av de svenska reglerna på området.

Krediljäv

Kreditmarknadsbolagen skall enligt mitt förslag vara aktiebolag. Det innebär att låneförbudet i 12 kap. 7 & aktiebolagslagen kommer att träffa kreditmarknadsbolagen på samma sätt som det i dag träffar kreditaktie- bolagen och finansbolagen, om inget annat sägs i lagen om kreditmark- nadsbolag.

Innebörden av aktiebolagslagens låneförbud är i korthet följande. Enligt l2 kap. 7 5 första stycket aktiebolagslagen får ett aktiebolag inte lämna penninglån till vare sig aktieägare, styrelseledamot eller verkställande direktör i bolaget eller i annat bolag inom den koncern bolaget tillhör. Som en följd av 8 kap. l & fjärde stycket och 8 kap. 3 5 andra stycket aktiebolagslagen gäller förbudet även penninglån till styrelsesuppleant och vice verkställande direktör i bolag inom koncernen. För att hindra ett kringgående av förbudet har lagstiftaren utsträckt det till att gälla också penninglån till fysiska eller juridiska personer som är närstående till en person i den nyss angivna primärkretsen. I paragrafens andra stycke finns vissa undantag från låneförbudet. Vid sidan om det nu beskrivna låneförbudet finns i paragrafens tredje stycke ett särskilt förbud mot penninglån i syfte att förvärva aktier i det långivande bolaget. Detta förbud gäller i princip envar. 1 fjärde stycket finns dock ett undantag även från detta senare förbud.

l 2 kap. 17 ?; BRL finns i stället en bestämmelse enligt vilken en bank inte får, på andra villkor än sådana som banken normalt ställer upp, lämna kredit till vissa i paragrafen uppräknade fysiska och juridiska personer som står banken nära.

Redan i förarbetena till finansbolagslagen (198012) anförde departe- mentschefen att frågan om låneförbudets tillämpning på finansbolag kunde komma att omprövas i annat sammanhang (prop. 1978/79:170 s. 26). Därefter föreslog värdepappersmarknadsutredningen i sitt betänkande Värdepappersmarknaden (l984z2) att kreditjävsbestämmelser skulle införas i finansbolagslagen och kreditaktiebolagslagen. Även KMK har föreslagit att kreditmarknadsbolagen skall vara undantagna från låneför- budet i aktiebolagslagen och att en kreditjävsbestämmelse skall införas i stället.

Som skäl för sitt ställningstagande anförde KMK, i överensstämmelse med vad värdepappersmarknadsutredningen anfört, bl.a. följande. Kreditgivning är ett normalt inslag i kreditmarknadsbolagens verksamhet och det bör vara naturligt att utgå från att erhållande av lån från det egna bolaget är ett fullt legitimt och naturligt utnyttjande av bolagets tjänster. Härtill kommer att bolagen har svårt att förebygga att låneförbudet överträds, vilket är följden dels av mängden kreditärenden och dels den vittomfattande krets som enligt 12 kap. 7 & aktiebolagslagen är utestängd från lån. En ytterligare väsentlig aspekt är att det inte finns anledning att för kreditmarknadsbolagens kreditgivning uppställa längre gående

• Sida 157
•  Original

restriktioner än som gäller för bankerna. Med hänsyn till likheterna och Prop. 1992/93289 beröringspunktema mellan bolagens och bankernas verksamhet är det tvärtom naturligt att en sådan reglering av bolagens kreditgivningsrätt väljs som står i nära överensstämmelse med banklagstiftningen.

Jag instämmer i dessa överväganden och föreslår därför att kreditmark— nadsbolagen skall undantas från låneförbudet i aktiebolagslagen och att en kreditjävsbestämmelse motsvarande den i bankrörelselagen införs i lagen.

4.4. Koncerntillsyn

Mitt förslag: När ett kreditmarknadsbolag ingår i en koncern skall övriga bolag i koncernen. även om de inte står under Finansinspektionens tillsyn. lämna inspektionen de upplysningar som behövs för tillsynen över kreditmarknadsbolaget. Finansinspektionens tillstånd krävs för att ett kreditmarknads- bolag skall få lämna koncernbidrag.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. 1 departementspromemorian Ds l991:47 (Finansbolagskrisen En. förstudie) konstaterar utredaren att finansbolagslagen inte innehåller några bestämmelser som mera detaljerat anger omfattningen av den företags- krets som skall vara föremål för Finansinspektionens tillsyn. Bestämmel- semas utformning har medfört att inspektionen i något eller några fall vägrats insyn i företag som stått ett auktoriserat finansbolag nära. I syfte att effektivisera tillsynen och göra den mer meningsfull föreslås därför i promemorian att finansbolagslagen kompletteras med bestämmelser avseende omfattningen av tillsynen när det gäller finansbolag som ingår i koncerner.

Remissinstansema: Finansbolagens Förening anser att Finansinspek- tionen redan i dag har tillräckliga möjligheter att utöva tillsyn över koncerner. Bestämmelser om koncemtillsyn bör införas först när det antagna EG-direktivet på området är tillämpligt för svensk del.

Fin(m_s'in.s*pekti0nen anför att man lägger synnerlig vikt vid att inspektionen. för att kunna fullgöra en effektiv tillsyn, erhåller insyn i samtliga bolag i en koncern. Den föreslagna upplysningsplikten är ett nödvändigt första steg i riktning mot en utvidgad tillsyn över finansiella koncerner. Finansinspektionen framför vidare att interna transaktioner kan ha stor betydelse för ett företags stabilitet. säkerhet och sundhet. En regel motsvarande den föreslagna 1 kap. 1 l & BRL. som förbjuder koncembidrag utan medgivande av Finansinspektionen. bör därför enligt inspektionens mening införas i den nya lagen.

Skälen för mitt förslag: De s.k. banksmittoreglema finns i dag i 1 kap. 5 & bankaktiebolagslagen och skall enligt mitt förslag flyttas till 1 kap. 11 å BRL. Bestämnrelsema innebär att om ett bankaktiebolag ingår i en koncem så skall bestämmelserna i bankrörelselagen om banks

• Sida 158
•  Original

rörelse och om tillsyn av bank gälla i tillämpliga delar för övriga företag i koncernen. Begränsningar i fråga om banks rörelse skall avse företagen gemensamt.

Som jag angett i avsnitt 2.4.3 så antog EG:s ministerråd i april 1992 ett nytt direktiv (92/30/EEG) om gruppbaserad tillsyn av kreditinstitut. Direktivet ingår inte i EES-samarbetet men kan förväntas komma att i framtiden bli gällande för bl.a. kreditmarknadsbolagen. Det kommer då att innebära förändringar av de svenska tillsynsreglema beträffande företagsgrupper i vilka det ingår kreditinstitut.

Enligt min mening skulle det föra för långt att nu införa bestämmelser i lagen om kreditmarknadsbolag motsvarande banksmittoparagrafen i bankaktiebolagslagen. Finansinspektionen bör emellertid få större möjlighet än i dag till insyn i koncerner där det förutom kreditmarknads- bolag ingår bolag som inte står under inspektionens tillsyn. Jag föreslår därför, som ett första steg, att det införs en paragraf i lagens tillsyns- kapitel som stadgar en upplysningsskyldighet för de företag som, vare sig de omfattas av Finansinspektionens tillsyn eller ej, ingår i en koncern tillsammans med ett kreditmarknadsbolag. Upplysningsskyldigheten bör gälla oavsett om företaget är svenskt eller utländskt och oavsett om det driver verksamhet i Sverige eller utomlands. Ett sådant företag skall lämna inspektionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen behöver för tillsynen över kreditmarknadsbolaget.

Finansinspektionen bör även få möjlighet att stoppa koncernbidrag, om en sådan transaktion hotar kreditmarknadsbolagets stabilitet eller i övrigt kan anses stå i strid med kravet på en sund verksamhet i bolaget. Jag föreslår därför att det, efter förebild i banklagstiftningen, införs ett krav på inspektionens medgivande innan koncernbidrag lämnas. Medgivande bör dock krävas endast när det är kreditmarknadsbolaget som lämnar koncernbidrag. Bidrag inom koncernen som kommer kreditmarknads- bolaget till godo eller inte alls berör detta bör således inte kräva inspektionens tillstånd.

4.5. Kreditmarknadsbolagen och kreditupplysningslagen

Mitt förslag: Den s.k. frikretsen i kreditupplysningslagen skall tills vidare inte omfatta kreditmarknadsbolagen. Genom en över— gångsbestämmelse får emellertid de kreditmarknadsbolag som vid den nya lagens ikraftträdande hade rätt att driva verksamhet enligt kreditaktiebolagslagen fortsatt ingå i frikretsen.

Promemorians förslag överenstämmer med mitt förslag. Remissinstansema: Ban/tjöreningen och Finansbolagens Förening anser att kreditmarknadsbolagen bör ingå i frikretsen.

Skälen för mitt förslag: l l å andra stycket kreditupplysningslagen avgränsas den s.k. frikrets inom vilken kreditupplysningar får fönnedlas

• Sida 159
•  Original

utan krav på tillstånd av- Datainspektionen. l frikretsen ingår för närvarande Riksbanken och sådana kreditinrättningar eller för kreditupp- lysning inrättade företag som står under Finansinspektionens tillsyn och inte är finansbolag. Det undantag som gjorts för finansbolag har på senare tid blivit föremål för kritik. Kreditupplysningsutredningen har i sitt betänkande EES-anpassning av kreditupplysningslagen (SOU 1992:22) också ifrågasatt om det fortfarande finns anledning att, när det gäller frikretsen. dra en gräns mellan finansbolag och andra kreditinstitut (bland vilka kreditaktiebolagen ingår). Utredningen har uppmärksammat det pågående arbetet med utarbetande av en ny lag om kreditmarknadsbolag. Det förhållandet att en ny typ av företag skulle komma att tillskapas i stället för de hittillsvarande finansbolagen och kreditaktiebolagen skulle enligt utredningen uppenbarligen försvåra en särbehandling av finans- bolagen. En annan iakttagelse som kreditupplysingsutredningen gjort är att begreppet kreditinstitut enligt den definition som ges i andra banksam- ordningsdirektivet omfattar alla institut vars verksamhet består i att låna medel från allmänheten och lämna kredit i egen räkning. Under kreditinstitutsbegreppet faller därmed också sådana företag som motsvarar de svenska finansbolagen. Utredningen har gjort bedömningen att. när det gäller här etablerade filialer till kreditinstitut från andra EES—länder. dessa filialer kommer att stå under Finansinspektionens tillsyn på sådant sätt att de enligt kreditupplysningslagens nuvarande bestämmelse inkluderas i frikretsen.

Kreditupplysningsutredningen har övervägt om det inte kunde finnas skäl att helt avskaffa frikretsen. Det har dock bedömts att ett definitivt ställningstagande kräver ytterligare underlag och att frågan därför får behandlas i ett kommande betänkande. Enligt utredningens mening kan det inte anses lämpligt att nu utvidga frikretsens omfattning, så att den kommer att inkludera de svenska finansbolagen och sådana utländska kreditinstitut som är att betrakta som finansbolag. Inte heller bör frikretsen nu vidgas till att omfatta sådana banker och andra kreditinstitut från EES-området som bedriver verksamhet här i landet endast via cross- borderhandel .

Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till kreditupplysningsutredningens bedömning. lntill dess utredningen ytterligare behandlat frågan om frikretsens vara eller inte vara anser jag det således olämpligt att utvidga frikretsen i förhållande till vad som gäller i dag. Jag ser det inte möjligt att i detta hänseende göra åtskillnad mellan svenskauktoriserade företag och utländska filialer inom samma företagskategori. Följden blir att ett utländskt bankföretag som - med svenskt tillstånd eller med stöd av auktorisation i ett EES-land - verkar från filial i Sverige inte kan förvägras att ingå i frikretsen. då denna omfattar svenska banker. Däremot bör kategorin kreditmarknadsbolag tills vidare undantas. Det är dock rimligt att företag som i dag har rätt att driva verksamhet som kreditaktiebolag även fortsättningsvis får ingå i frikretsen. För den skull behövs en övergångsbestämmelse. Enligt punkt 3 av övergångsbestäm— melsema till lagen om kreditmarknadsbolag fär bl.a. kreditaktiebolag fortsätta sin hittillsvarande verksamhet under viss tid. I sådant fall gäller

• Sida 160
•  Original

äldre lag. För dessa kreditaktiebolag behövs ingen särskild övergångs- bestämmelse i kreditupplysningslagen, eftersom de inte faller under undantagsbestämmelsen i l 5 andra stycket.

4.6. Övriga frågor om kreditmarknadsbolag BOFAB

Svenska Bankföreningen har i sitt remissvar tagit upp situationen för kreditaktiebolaget Svensk Bostadsfinansiering Aktiebolag, BOFAB och därvid anfört bl.a. följande.

BOFAB bedriver inte längre någon nyutlåningsverksamhet och dess tillgångar är under avveckling i en takt som motsvarar avvecklingen av dess utelöpande obligationsskuld. För tillgångarna, som förutom vissa kassamedel numera utgörs av reverser, utfärdade av svenska kreditaktie- bolag, måste BOFAB hålla en kapitaltäckning på 8 % från och med den 31 december 1992. För att uppfylla detta kapitalkrav skulle BOFAB behöva ett kapitaltillskott på ca 650 milj.kr. från de nuvarande ägarna Skandinaviska Enskilda Banken och Svenska Handelsbanken. BOFAB:s ursprungliga lånefordringar på kunderna omfattas av kapitalkrav i de andra kreditaktiebolag. som har övertagit BOFAB:s krediter. Vidare skyddas BOFAst borgenärer genom de garantier för bolagets upplåning på sammanlagt 960 miljoner kronor, som utfärdats av det tidigare ägarkonsortiet (affärsbankema).

Bankföreningen har erinrat om att riksdagen nyligen beslutat, i enlighet med prop. 1991/92: 1 19, att Stadshypotekskassan efter sin ombildning inte längre skall åläggas kapitalkrav. Det finns uppenbara paralleller mellan Stadshypotekskassans och BOFAB:s situation. För båda gäller att ingen nyutlåning förekommer, verksamheten/tillgångama är under avveckling och de har därför mycket begränsade uppgifter. Bankföreningen anser att denna parallell är ett starkt skäl för att inte heller BOFAB skall omfattas av kapitalkrav.

Bankföreningen föreslår. mot bakgrund av vad ovan anförts. att i den kommande propositionen medtas förslag om lagbestämmelser enligt vilka regeringen. när särskilda skäl föreligger. kan medge undantag från kapitalkrav för kreditaktiebolag och kreditmarknadsbolag.

Jag vill med anledning av vad Bankföreningen framfört erinra om de uttalanden som gjordes vid införandet av kapitaltäckningsbestämmelsema. l prop. 1989/90143 om kapitalkravet i banker och andra kreditinstitut betonades vikten av att kapitaltäckningsreglema i största möjliga utsträckning utformas enhetligt samt baseras på Baselkommitténs regler och de regler som föreslås gälla inom EG. Även om det i ett snävt nationellt perspektiv kunde uppnås vissa fördelar med ett lägre kapital— krav för verksamheter enbart inriktade på hemmamarknaden. ansågs det varken möjligt eller önskvärt att införa sådana regler (prop. s. 89 f). Beträffande ikraftträdandet av de nya bestämmelserna ansågs det att den mjuka utformningen av övergångsreglema för andra kreditinstitut än bankema ger utrymme för tillräcklig flexibilitet för att olika effekter av omställningen skall kunna beaktas (prop. s. 109).

• Sida 161
•  Original

Att beträffande kreditaktiebolag eller andra institut, för vilka kapital- krav gäller. införa en möjlighet att medge undantag från kapitalkravet skulle bryta den sålunda uppnådda enhetligheten i systemet. Det skulle inte heller vara förenligt vare sig med Baselkommitténs rekommenda- tioner eller reglerna i EG-direktivet om kapitaltäckning för kreditinstitut. Enligt min mening saknas det också från saklig synpunkt anledning att göra undantag för BOFAB.

Ackordslagen

Av 48 å ackordslagen (1970:847) framgår att vissa företagskategorier är undantagna från lagens tillämpningsområde. Däribland ingår kreditaktie- bolagen vilka alltså inte kan bli föremål för ackordsförfarande enligt lagen. Något motsvarande undantag beträffande finansbolagen har däremot aldrig införts. I och med att kreditaktiebolagslagen nu föreslås upphävd måste paragrafen ändras. Enligt min mening är det därvid naturligt att ackordslagen görs tillämplig på kreditmarknadsbolagen.

För de i dag verksamma kreditaktiebolagen bör emellertid förutsätt- ningama inte ändras i detta avseende. Jag föreslår därför att en över- gångsbestämmelse införs av innebörd att de kreditmarknadsbolag som vid lagens ikraftträdande hade rätt att driva verksamhet enligt kreditaktie- bolagslagen även fortsättningsvis skall undantas från ackordslagens tillämpning.

Föräldrabalken

15 kap. föräldrabalken handlar om förmyndares, gode mäns och förvaltares egendomsförvaltning. I kapitlets 4 & anges på vilka sätt en förmyndare får göra en omyndigs medel räntebärande utan att inhämta särskilt samtycke av överförmyndaren. En möjlighet är därvid att förvärva skuldförbindelser som har en löptid på mer än ett år och som har utfärdats av bl.a. kreditaktiebolag. Denna möjlighet infördes genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1983 (prop. 1982/83:62, bet. 1982/83:LU14, rskr. 1982/83:124. SFS 1982:]259).

I och med att kreditaktiebolagslagen nu föreslås upphävd blir det inte längre möjligt att ur den nya kreditmarknadsbolagsgruppen skilja ut de nuvarande kreditaktiebolagen. Det förefaller inte lämpligt att utvidga placeringsrätten enligt 4 5 andra stycket 2 till att gälla skuldförbindelser som har utfärdats av varje kreditmarknadsbolag. Enligt min mening bör därför en återgång ske till den ordning som gällde före den 1 januari 1983. Det innebär att 15 kap. 5 5 i fortsättningen blir tillämplig vid förvärv av skuldförbindelser utfärdade av kreditmarknadsbolag. dvs. det ställs ett krav på överförmyndarens samtycke.

Övriga förfallitings'ändringar

Upphävandet av kreditaktiebolagslagen medför ändringar i ytterligare ett antal författningar.

• Sida 162
•  Original

I lagen ('1978.'403) om beslutanderätt för svens/a kreditaktiebolag :" fråga om airport/credit i vissa fall görs ändringar av endast teknisk natur.

1 7 kap. 9 & försäkringsröreLrelagen (1982: 713) och i 24 & lagen ( I 972.262 ) om understödsföreningar finns bestämmelser om att ett belopp motsvarande vissa skulder skall vara redovisat i de i paragraferna angivna tillgångarna. Bland dessa tillgångar finns obligationer och andra skuldförbindelser utfärdade av kreditaktiebolag. En översyn kommer i annat sanunanhang att ske av dessa lagar. I avvaktan på den översynen föreslås nu ingen annan ändring än att möjligheten till placering i obliga- tioner och andra skuldförbindelser utfärdade av kreditaktiebolag tas bort och att en övergångsbestämmelse införs. som innebär att placeringar får göras i sådana obligationer och andra skuldförbindelser som utfärdas dels av sådana kreditaktiebolag som driver verksamhet med stöd av punkt 4 i övergångsbestämmelsema till lagen om kreditmarknadsbolag och dels av kreditmarknadsbolag som hittills haft rätt att driva verksamhet enligt kreditaktiebolagslagen. Bestämmelser med motsvarande innehåll föreslås införda i lagen (1983.'890) om allenianssparande. Även dessa regler kan komma att ändras efter en framtida översyn. Beträffande lydelsen av 7 kap. 9 & försäkringsrörelselagen kan anmärkas att den ändring som gjordes i paragrafen genom lagen (1991:204) om ändring i försäkrings- rörelselagen (19872713) inte trätt i kraft och att det i prop. 1992/93:19 föreslås att ändringsförfättningen skall upphävas.

Vad slutligen gäller bestämmelserna om placering av medel i 12 5 Ingen (1983:IO92) med reglemenrejör Allmänna pensionsfonden och 9 & reglemente! (1961:265) angående förvaltningen av Riksförsäkringsverkers jämt/er anser jag att en ändring som innebär att det blir tillåtet att placera medel i obligationer utfärdade av kreditmarknadsbolag bör införas.

6.2. Samverkan mellan bank, post och butik

Mitt förslag: Regeringen eller Finansinspektionen får. om det finns särskilda skäl tillåta att en bank i ett lokalt bankkontor på en mindre ort tillhandahåller posttjänster.

Regeringen eller inspektionen får också möjlighet att, om det finns särskilda skäl, tillåta att en bank låter sin verksamhet bedri- vas av annan än bankens egen personal och i andra än bankens egna lokaler.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag. Remissinstansema tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. För Finansinspektionen är tillstyrkan förenad med vissa reservationer i fråga om bl.a. organisationsform för bankservice i butik. Sparbankernas Bank anför att samverkan av ifrågavarande slag bör vara möjlig även utanför glesbygdsområden och i större orter.

Bakgrund: I olika sammanhang har frågan om samverkan mellan bank. post och butik på mindre orter aktualiserats. Syftet har varit att söka bibehålla service av bank- och posttjänster till allmänheten på dessa orter.

Av 2 kap. l & BRL framgår att en bank är skyldig att ta emot inlåning på räkning från allmänheten. Därutöver får en bank. enligt vad som föreslås i följande paragraf, bedriva olika beskrivna verksamheter.

• Sida 171
•  Original

Regeringen eller Finansinspektionen kan därutöver meddela närmare föreskrifter om vilken verksamhet en bank får bedriva.

Någon uttrycklig regel om var bankverksamhet får bedrivas finns inte i lagen. Att det finns ett visst utrymme för att bankverksamhet kan drivas utanför bankens egna lokaler eller av andra än bankens anställda inom ramen för nuvarande lagstiftning framgår dock av att statsmaktema har verkat för avtalen om samarbete mellan Posten och Nordbanken. Det har dock krävts att beslut om kreditgivning skall fattas av banken själv.

Frågorna om samverkan mellan bank. post och butik har, som nämnts, behandlats vid olika tillfällen. I en riksdagsmotion (mot. l990/91:N107) med anledning av prop. 1990/91:154 om rörelseregler för bank m.m. föreslogs att riksdagen i en framställning till regeringen skulle uttala sig för att Postverket får möjlighet att sluta avtal med bank om posthante- ring.

I ett yttrande till utskottet i denna fråga hävdade Finansinspektionen att den del av Postverkets verksamhet som inte avser betalningsförrnedling inte ryms inom den definition av bankverksamhet som finns i bank- rörelselagen. Inspektionen ansåg det inte heller, med hänsyn till skyddsintressena i bank, lämpligt att tillåta full postverksamhet i ett bankkontor.

Näringsutskottet ansåg i sitt betänkande 1990/91 NU:41 att det borde vara möjligt för bankkontor i glesbygd och på mindre orter att åta sig att i viss utsträckning sköta postala göromål. Regeringen borde, enligt utskottet, pröva vilken ändring i författningsregleringen på bankområdet som en sådan ordning kan förutsätta och därefter snarast lägga fram förslag för riksdagen. Riksdagen beslutade att som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört (rskr. 1990/91:367).

Frågan om postärenden på bankkontor och postgiro- och bankärenden i butik har också tagits upp av Postverket i en skrivelse till Kommunika- tionsdepartementet. Härvid har Postverket framhållit att det. för att möjliggöra en fortsatt rationalisering av post— och bankkontorsnätet. är angeläget att postärenden kan utföras även på bankkontor i glesbygd. Postverket har också framfört önskemålet att postverksamhet bedriven på entreprenad i en butik även skall kunna innefatta vissa enklare banktjäns- ter, i enlighet med de avtal som tecknats med Nordbanken och (då- varande) Sparbanksföreningen, samt postgirorörelse.

I handläggningen av frågorna om att på mindre orter dels ge bank- kontor möjlighet att sköta postverksamhet, deLs' tillåta att vissa bank- tjänster (främst insättningar och uttag) kan tillhandahållas i butik, bereddes följande myndigheter och organisationer tillfälle att yttra sig: fullmäktige i Sveriges riksbank. Finansinspektionen, Glesbygdsmyndig- heten. Svenska Bankföreningen, Sparbanksgruppen AB, Sveriges Föreningsbank. Köpmannaförbundet och Kooperativa Förbundet (KF).

Remissinstansema var i huvudsak positiva till möjligheten för bank i glesbygd att bedriva viss postverksamhet. När det gäller att tillåta att vissa banktjänster utförs i en butik tillstyrkte alla remissinstanser utom Finansinspektionen att vissa enklare banktjänster, såsom insättning och uttag på konto samt betalningsförmedling, skulle kunna utföras i en butik.

• Sida 172
•  Original

Skälen för mitt förslag: Att bedriva bankverksamhet genom bank- kontor är förknippat med höga kostnader. Bl.a. gäller det de fasta kostnaderna i form av lokal-och inventariekostnader samt löner. Det krävs en viss miniminivå på efterfrågan på banktjänster för att verksam- heter skall kunna bedrivas lönsamt. På en ort där efterfrågan på banktjänster sjunker under den nivå som krävs för att bära kostnaderna läggs därför bankkontoret ofta ned.

Ökade kostnader och hårdare konkurrens från moderna kommunika— tionssystem (datakommunikation, telefax, etc.) har under senare år tvingat Postverket att rationalisera sin verksamhet. Postverket avvecklar ett stort antal kontor som är etablerade i de orter där antalet transaktioner är för lågt.

Avsaknad av geografisk närhet till post- och bankkontor medför praktiska svårigheter och höga kostnader för invånarna. Samtidigt påverkas lokalisering av nya näringsverksamheter i sin tur negativt. En viss "dominoeffekt" uppstår när en central funktion, som exempelvis bank eller post, läggs ned. Detta bidrar till utarmning av glesbygden.

Genom att göra det möjligt för banker och Postverket att öka den lokala samverkan med varandra och med butiker på orter där efterfrågan på bank- och posttjänster är låg, kan stordriftsfördelar och samhälls- ekonomjska vinster uppstå. En kombination av tjänster erbjuds till en lägre kostnad än om varje tjänst erbjuds separat. Samtidigt kan en sådan lösning bidra till att stimulera utvecklingen av glesbygden och mindre orter vilket på sikt kan motivera etablering av- fristående bank- och postkontor.

Alla remissinstanser är positiva till post i bank. Konkurrensverket har framhållit att om det finns fler än en bank på den aktuella orten så bör Postverket använda sig av anbudsupphandling när det gäller uppdrag att bedriva viss postverksamhet.

När det gäller "bank i butik" har Finansinspektionen uttryckt farhågor för att säkerheten i bankverksamheten eftersätts. Ett antal åtgärder kan dock. enligt min mening, vidtas för att tillgodose säkerhetskraven. Verksamheten kan exempelvis begränsas till att avse enklare banktjänster - insättning, uttag och betalningsförmedling. Däremot hör t.ex. kreditupplysningsverksamhet inte till de verksamheter som naturligen skall få utföras i en butik. Beslut om kreditgivning skall, som i dag, fattas av banken själv. Banken och inte bankens ombud, butiksföretaget, måste i alla transaktioner vara den som är rättsligt ansvarig gentemot kunden. Höga krav måste också ställas på de butiker som erbjuder banktjänster. Butikens personal bör genomgå den utbildning som krävs för en professionell handläggning av bankärenden innefattande bl.a. att erforderlig sekretess iakttas. Kontroll av redovisning måste ske. Butiken skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för skydd mot brott som t.ex. rån och inbrott. Den bank som anlitar en butik måste följa upp butikens arbetsmetoder och verksamhet. Föreskrifter i dessa avseenden kan ges som villkor när tillstånd till bankverksamhet i en butik ges eller inom ramen för Finansinspektionens allmänna föreskriftsrätt. Det borde därmed

• Sida 173
•  Original

gå att uppfylla nödvändiga säkerhetskrav även i en butik som tillhanda- håller banktjänster.

Jag föreslår därför att det i 2 kap. 2 & BRL i anslutning till bestämmel- serna om den verksamhet en bank får bedriva förs in en möjlighet för regeringen eller, efter regeringens bemyndigande. Finansinspektionen att tillåta att en bank tillhandahåller vissa posttjänster efter avtal med Postverket. Verksamheten kan begränsas efter det aktuella behovet på orten.

För att göra det möjligt för en bank att träffa avtal med en butik på en mindre ort om att det i butikslokalen skall tillhandahållas vissa enklare banktjänster (inklusive insättning på bankkonto) föreslår jag vidare att det i en ny paragraf (2 kap. 3 a & BRL) ges möjlighet för regeringen eller. efter regeringens bemyndigande. Finansinspektionen att tillåta att en banks verksamhet bedrivs av annan än bankens egen personal och i andra än bankens egna lokaler. De säkerhetsarrangemang som inspektionen kräver bör kunna anpassas efter omfattningen av bankverksamheten.

Riksskatteverket har anfört följande. I vissa fall skall ombudet betala ut räntor och andra belopp för vilka skyldighet att lämna kontrolluppgift och att dra preliminär skatt föreligger. Det är mindre lämpligt att dessa skyldigheter ligger på ombuden. RSV föreslår därför att lagen (19901325) om självdeklaration och kontrolluppgifter förtydligas så att dessa skyldigheter även i fortsättningen kommer att åvila banken.

Enligt 3 kap. 22 å nämnda lag skall kontrolluppgift om ränta och fordran lämnas av bl.a. den som yrkesmässigt bedrivit inlåning. Skyldigheten att göra avdrag för preliminär skatt är kopplad till kontrolluppgiftsskyldigheten: se 39 ä 3 mom. uppbördslagen (l953:272). Inlåningsverksamhet kräver tillstånd och får bedrivas endast av bank. Det förhållandet att en bank låter ett ombud för banken utföra vissa göromål för bankens räkning påverkar inte bankens skyldighet att lämna kontroll- uppgift eller dra preliminär skatt. Jag anser därför att ett förtydligande i lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter är obehövligt.

Jag vill framhålla att jag nu har behandlat frågan om samverkan mellan bank, post och butik bara med avseende på glesbygd och mindre orter. Frågan är emellertid av principiell betydelse och förtjänar därför att bli föremål för djupare och bredare behandling. Den strukturella förändring- en inom den finansiella sektom. som har skett under de senaste åren till följd av bl.a. rationaliseringsåtgärder och introduktion av ny teknologi. kan nödvändiggöra en ny syn på bankemas organisationsformer och verksamheter. Denna fråga får dock behandlas i ett senare sammanhang.

• Sida 174
•  Original

6.3 Vissa bestämmelser om bankfusioner m.m.

Mitt förslag: Enligt ett avtal om fusion kan ett allmänt aktiebolag (det överlåtande bolaget) gå upp i ett bankaktiebolag (det över- tagande bolaget). Vid en sådan fusion skall bestämmelserna i 11 kap. BAL vara tillämpliga. En begränsad möjlighet att för- värva egna aktier i samband med fusion öppnas.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Bestämmelsen i bankaktiebolagslagen om förbud att äga egna aktier berörs inte.

Remissinstansema lämnar förslaget utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Enligt 11 kap. 1 och 2 && BAL kan fusion ske mellan bankaktiebolag. Enligt 11 kap. 9 & BAL kan fusion ske mellan ett bankaktiebolag och ett helägt dotterbolag. Ett sådant dotter- bolag kan vara allmänt aktiebolag. Däremot kan ett bankaktiebolag inte fusionera med ett moderbolag som-är allmänt aktiebolag. Skälet till att en sådan möjlighet inte finns enligt bankaktiebolagslagen är att man vid tiden för lagens tillkomst inte räknade med att en bank skulle kunna vara dotterföretag till ett allmänt aktiebolag. Ett förbud med denna innebörd infördes sedan i 1 kap. 4 & BAL.

I det omstrukturerings- och rekonstruktionsarbete som pågår inom sparbankssektom är avsikten att Sparbankernas Bank under innevarande år genom fusion skall överta de tio systerbankema inom koncernen liksom Sparbanken Första AB. Därefter är avsikten att Sparbankernas Bank genom fusion med modemktiebolaget Sparbanksgruppen AB skall överta även detta bolags rörelse.

Det finns enligt min mening inte någon anledning att motsätta sig att 'ett bankaktiebolag genom fusion övertar moderbolagets rörelse, även när detta är ett allmänt aktiebolag. I detta lagstiftningsärende föreslås lättnaderi möjligheterna för ett sådant aktiebolag att bli moderföretag till ett bankaktiebolag. Bestämmelsen i 1 kap. 4 & BAL ersätts med bestämmelserna i bankrörelselagen om tillståndsförfårande och ägarpröv- ning. Det bör därmed också bli tillåtet för bankaktiebolag att fusionera med andra allmänna aktiebolag än helägda dotterbolag. Tillstånd skall - liksom tidigare - krävas för att få verkställa en beslutad fusion även om det överlåtande bolaget inte är en bank. Någon risk för att för bankväsen- det eller enskilda banker olämpliga fusioner skall verkställas finns därför inte.

Det väsentliga vid prövning av en ansökan att få tillstånd att verkställa ett fusionsavtal där det överlåtande bolaget inte är bank bör vara att banken inte genom fusionen övertar egendom eller rörelse som en bank inte får äga resp. bedriva.

• Sida 175
•  Original

Sparbankernas Bank har tagit upp en fråga om möjligheten att medge undantag från det principiella förbudet för ett bankaktiebolag att äga aktier i det egna bolaget.

Enligt 7 kap. l å andra stycket aktiebolagslagen är det tillåtet att förvärva egna aktier vid övertagande av affärsrörelse. Ett fall när övertagande av affärsrörelse sker är vid fusion. Om det övertagande bolaget är dotterbolag till det överlåtande bolaget kan det komma att bli ägare till egna aktier. Förvärvad aktie skall avyttras så snart det kan ske utan förlust eller senast två år efter förvärvet. Tillstånd att behålla aktiema under längre tid kan ges.

Motsvarande bestämmelse i 6 kap. 9 &" BAL medger inte innehav av egna aktier efter övertagande av affärsrörelse. Eftersom avtal i strid mot förbudet att äga egna aktier är ogiltiga enligt huvudregeln bör bestämmel- sen kompletteras för att inte omöjliggöra en fusion där ett dotterbolag. som är bankaktiebolag, övertar sitt moderbolag. Förvärvad aktie bör avyttras snarast. I praktiken torde de egna aktierna kunna utgöra fusionsvederlag vilket skall utges till det överlåtande företagets aktie- ägare. Därmed blir innehavet av egna aktier kortvarigt. Det bör, enligt min mening, i 6 kap. 9 & BAL tas in en bestämmelse som tillåter ett vid en fusion övertagande bankaktiebolag att inneha egna aktier till dess fusionsvederlaget skiftats.

I fallet med fusion genom kombination skall de fusionerande bolagen upplösas utan likvidation. Därefter skulle oktroj för den nybildade banken beviljas. Det ter sig främmande att kunna begagna den möjligheten när ett av de i fusionen ingående bolagen inte är bank. Skäl saknas därför att införa motsvarande möjlighet till fusion mellan bankaktiebolag och allmänt aktiebolag i fallet med fusion genom kombination.

Genom en följdändring i aktiebolagslagen bör bestämmelsemai l 1 kap. BAL göras tillämpliga på en fusion i vilken ett allmänt aktiebolag går upp i ett bankaktiebolag. I denna fråga har jag samrått med chefen för Justitiedepartementet.

lnom aktiebolagskommittén pågår en översyn av bestämmelserna om bl.a. förvärv av egna aktier och fusioner av aktiebolag. Härvid tas hänsyn till EG:s bestämmelser i de s.k. andra och tredje bolagsdirektiven (77/91/EEG och 78/855/EEG). Som en följd av detta kan även de aktuella reglema i bankaktiebolagslagen komma att ändras.

Mitt förslag: Ett bankaktiebolag som har övertagit ett annat bankaktiebolags rörelse får, om det överlåtande bolaget upp- kommit vid ombildning enligt 8 kap. sparbankslagen (l987:619). efter tillstånd av Finansinspektionen använda ordet sparbank i sin firma.

Promemorians förslag överensstänuner i huvudsak med mitt.

• Sida 176
•  Original

Remissinstansema lämnar förslaget utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Enligt 6 kap. 2 & BRL får ett bankaktiebolag som har övertagit en sparbanks rörelse vid ombildning enligt 8 kap. sparbankslagen, efter tillstånd av Finansinspektionen, använda ordet sparbank i sin firma. Bestämmelsen infördes som ett led i den lagstiftning som gjorde det möjligt för sparbank att byta associationsform till bankaktiebolag. Motivet till bestämmelsen var att de till bankaktiebolag ombildade sparbankerna bedömdes ha ett berättigat intresse av att, tillsammans med de kvarvarande sparbankerna. utåt kunna framstå som ett samlat alternativ på marknaden, oberoende av den associationsform i vilken verksamheten bedrivs (prop. 1990/91: 136 s. 24).

lnom sparbankssektom pågår en fortsatt omstrukturering av verksam— heten. Nu planeras att de dotterbanker som ingår i Sparbanksgruppen skall fusioneras till en enda bank med arbetsnamnet Sparbanken Sverige AB. Eftersom avsikten för närvarande inte är att den nya banken vid fusionen skall överta någon sparbanks rörelse vid ombildning enligt 8 kap. sparbankslagen, så hindrar lagstiftningen att den nya banken använder ordet sparbank i sin firma.

Av samma skäl som de till bankaktiebolag ombildade sparbankerna fick möjlighet att använda ordet sparbank i sin firma. bör denna möjlighet utsträckas till att gälla ett bankaktiebolag som övertagit ett sådant bankaktiebolags rörelse vare sig övertagandet sker genom fusion eller direkt förvärv. På samma sätt som tidigare måste emellertid en koppling till ägandet göras för att tillstånd skall ges. Det bör förutsättas att bankaktiebolaget ingår i sparbankssektom. Skulle bankaktiebolaget till mer än 50 % av röstetalet komma att ägas av andra än sparbanker eller sådana stiftelser som anges i 8 kap. sparbankslagen och av andra organisatoriska eller marknadsmässiga skäl ej längre ha stark anknytning till sparbankssektom bör rätten för bankaktiebolaget att använda ordet sparbank i sin firma omprövas. Detsamma gäller om bankaktiebolaget ingår i en koncern och moderbolaget till mer än 50 % av röstetalet kommer att ägas av andra än sådana stiftelser eller sparbanker eller på annat sätt förlorar sin starka anknytning till sparbankssektom. Jag har i denna fråga samrått med chefen för Justitiedepartementet.

6.4. Bankaktiebolags förvärv av aktier i moderbolag

Mitt förslag: Bankaktiebolag ges rätt att som säkerhet för kredit som pant ta emot inte bara en mindre del egna aktier utan även. i motsvarande mån, aktier i bankens moderbolag.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt. Remissinstansema lämnar förslaget utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Gota Bank har i skrivelser den 13 maj 1991 och den ll juni 1992 hemställt om ändring av 6 kap. 9 & BAL. Enligt ändringsförslagen i skrivelsema bör bankaktiebolag ges rätt att, i samma

• Sida 177
•  Original

omfattning som gäller för egna aktier. förvärva och ta emot som- pant aktier i moderbolaget.

6 kap. 9 & BAL reglerar ett bankaktiebolags förvärv av egna aktier. I första stycket stadgas att ett bankaktiebolag inte får förvärva eller som pant ta emot egna aktier och att ett dotterföretag inte heller får förvärva eller som pant ta emot aktier i moderbolaget. I andra stycket sägs att om aktier lämnas som säkerhet för kredit och ingår som en mindre del bland dessa aktier även aktier i bankaktiebolaget, så utgör förbudet i första stycket inte hinder för bolaget att ta emot även de egna aktierna. Enligt Finansinspektionens föreskrifter angående tillämpningen av 6 kap. 9 5 andra (tidigare tredje) stycket BAL får det nominella värdet av de egna aktiema inte överstiga 10 % av pantens nominella värde. De egna aktierna får inte heller inräknas i pantens värde, utan krediten skall, med beaktande av Bankföreningens belåningskurser. anpassas till pantens belåningsvärde i övrigt.

Av paragrafens lydelse följer således att det inte finns någon möjlighet för ett bankaktiebolag att som pant ta emot aktier i dess moderbolag.

Före den 1 augusti 1991 fanns i 6 kap. 9 & BAL ett andra stycke med en bestämmelse som gjorde det möjligt för ett bankaktiebolag som hade tillstånd att driva fondkommissionsrörelse att i viss begränsad omfattning förvärva egna aktier för att underlätta sådan rörelse.

I och med införandet den 1 augusti 1991 av lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, upphävdes det då gällande andra stycket i 6 kap. 9 & BAL. I stället infördes i 4 kap. 5 5 lagen om värdepappersrörelse en bestämmelse som innebär att ett svenskt bankinstitut som har tillstånd att driva värdepappersrörelse får. trots förbudet i 6 kap. 9 & BAL. förvärva egna aktier och aktier i moderbolaget för att underlätta rörelsen. Med denna lagändring har således skapats en möjlighet för bankaktiebolag att, på motsvarande sätt som gäller beträffande egna aktier, förvärva aktier i moderbolaget.

Enligt min mening bör motsvarande regler gälla beträffande ett bankaktiebolags möjlighet att som pant ta emot aktier i bankens moderbolag. Jag föreslår att 6 kap. 9 5 andra stycket BAL ändras i enlighet härmed.

6.5. En redovisningsfråga

Mitt förslag: Värderingsregeln i 4 kap. 4 & ] BRL. som innebär att en banks räntebärande obligationer vid redovisningen får tas upp till ett medeltalsvärde, upphävs.

Finansinspektionen har i en skrivelse till Finansdepartementet den 12 februari 1992 hemställt att 4 kap. 4 5 i BRL upphävs. Genom remiss har Fullmäktige i Sveriges riksbank. Svenska Bankföreningen. Sparbanks- gruppen AB och Sveriges Föreningsbank beretts tillfälle att yttra sig över innehållet i skrivelsen.

• Sida 178
•  Original

F inansinspektionens förslag överensstämmer med mitt. Remissinstansema: Riksbanken tillstyrker förslaget. Svenska Bankföre- ningen anför att föreningen inte har någon erinran mot förslaget. Sparbanksgruppen AB delar Finansinspektionens uppfattning.

Skälen för mitt förslag: Huvudregeln för värdering av omsättningstill- gångar i bokslut finns i 14 & bokföringslagen (1976:]25). Enligt denna paragraf får omsättningstillgångar tas upp till högst det lägsta av anskaffningsvärdet och det verkliga värdet (lägsta värdets princip). Om särskilda omständigheter föreligger och det kan anses tillåtet enligt god redovisningssed får omsättningstillgång dock tas upp över anskaffnings- värdet.

Som ett komplement till bokföringslagens värderingsregler har bankerna möjlighet att för vissa obligationer som utgör omsättningstill- gångar utnyttja en alternativ värderingsprincip. Bestämmelsen, som återfinns i 4 kap. 4 ä 1 BRL. har följande lydelse.

Räntebärande obligationer som omfattas av 2 kap. 10 5 första stycket A2 och Bl får tas upp till ett värde (medeltalsvärde) som grundas på ett medeltal av emissionsräntoma under de senaste tio åren på obligationer som utfärdats av Konungariket Sveriges Stadshypoteks- kassa, Svensk Bostadsfinansiering Aktiebolag BOFAB och Sparbanker- nas Inteckningsaktiebolag Spintab och som avser kreditgivning för nyproduktion av bostäder eller, i den mån bostadslån enligt statliga bestämmelser lämnas. för annat byggande. Medeltalet fastställs av Finansinspektionen. Obligationer får dock inte tas upp över anskaff- ningsvärdet.

Enligt punkt 2 i lagrummet får omsättningstillgång i övrigt tas upp över anskaffningsvärdet om förutsättningama enligt 14 & fjärde stycket bokföringslagen är uppfyllda och Finansinspektionen ger tillstånd till det.

Huvudsyftet med den alternativa värderingsregeln i första punkten är att bankema vid en höjning av ränteläget skall kunna redovisa en mindre nedgång i obligationsportföljens bokförda värde än vad som skulle redovisats om bokföringslagens värderingsregler tillämpats. Ett motiv för att ge bankerna denna möjlighet synes ha varit att bankerna tidigare genom bestämmelser om likviditetskvoter tvingades ha större obligations- portföljer än man önskade. Likviditetskvotema avskaffades år 1983 och sedan dess har bankerna valfrihet att anpassa sina obligationsportföljer till önskvärd storlek. Det finns därför inte längre några motiv att upprätthålla den särskilda värderingsregeln för bankemas obligationsinnehav.

De svenska bankema har. enligt uppgift från Finansinspektionen. relativt stora obligationsinnehav. Deras resultat skulle vid en kraftig höjning av de långa räntoma därför kunna påverkas avsevärt. Målsätt— ningen bör ändå vara att resultatredovisningen för banker liksom för andra företag grundas på att tillgångama inte tas upp till värden som överskrider de marknadsmässiga. Enbart storleken på bankernas obligationsinnehav bör inte godtas som skäl att acceptera en redovisning som avviker från vad som gäller för andra företag. Det är även enligt

• Sida 179
•  Original

Riksbanken angeläget att resultatredovisningen för banker liksom för andra företag grundas på enhetliga principer och på verkliga bakom- liggande värden. Konstruktionen med ett schablonmässigt medeltal grundat på flera års emissionsräntor innebär att bankernas resultatredovis- ningar inte rättvisande återspeglar de kursförändringar som uppkommer om räntorna på obligationsmarkadema stiger. Om obligationsinnehavet värderas för högt kan vidare omplaceringar inte ske med mindre förluster realiseras och öppet redovisas. Detta innebär risk för inlåsningseffekter i bankernas obligationsportföljer, något som skulle kunna motverka en väl fungerande obligationsmarknad.

Bankernas obligationsportföljer omsätts efter avregleringen snabbare än tidigare vilket, allt annat lika, minskar skillnaderna mellan anskaffnings- värden och marknadsvärden. Detta minskar effekten av en medeltals- värdering. Behovet av en värderingsregel baserad på en medeltalsränta bör bl.a. därför successivt ha minskat över tiden. År 1990 utnyttjade elva banker medelvärdesmetoden. Dessa banker undvek därmed, enligt Finansinspektionen. en nedskrivning av sina obligationsinnehav på sammanlagt 24,8 milj. kr.

Med hänsyn till det anförda föreslår jag att bestämmelsen i 4 kap. 4 5 första punkten BRL upphävs. Detta medför att vissa redaktionella ändringar får företas i bestämmelsen i övrigt.

Redovisningsreglema för såväl bankerna som allmänna aktiebolag kommer att ses över till följd av EES-avtalet. Av detta skäl avstod regeringen från att lägga fram förslag om avskaffande av medeltalsvärde- ringsregeln i prop. 1990/91:40 om ändrade kapitaltäckningsregler med anledning av skattereformen, m.m. (prop. s. 29). Medeltalsvärderingen överensstämmer emellertid inte med allmän redovisningspraxis inom EG. Det finns därför inte någon anledning att anta att den nu aktuella bestämmelsen skulle kvarstå efter en EG-anpassning av redovisnings- reglema. Bestämmelsen bör därför upphävas redan nu.

6.6. Aktiekapital i utländsk valuta

Svenska Bankföreningen har i en skrivelse till Finansdepartementet den 26 juni 1992 hemställt att Finansdepartementet medverkar till att lagstiftningen ändras så att det blir möjligt för bankaktiebolag och andra finansiella institut, som omfattas av kapitalkrav. att emittera aktier i en annan valuta än svenska kronor.

Bankföreningen anför bl.a. följande. Till kommittén för översyn av aktiebolagslagen (aktiebolagskommittén, Ju 1990:08) har tilläggsdirektiv (Dir. 1991:85) utfärdats avseende möjligheten för ett svenskt aktiebolag att emittera aktier i utländsk valuta. Det är emellertid inte troligt att en generell lösning för aktiebolag kan åstadkommas inom i vart fall det närmaste året. En emission i utländsk valuta skulle underlätta för instituten att tillgodose sin riskkapitalförsörjning. Möjligheten att ställa ut aktier i utländsk valuta är nära förbunden med kapitaltäckningsreglema för den finansiella sektorn. Andelen valutadenominerade belopp i de svenska bankemas balansräkningar har ökat kraftigt sedan slutet av 1980-

• Sida 180
•  Original

talet. För närvarande kan kapitaltäckningsgraden variera bara som en följd av valutakursförändringar. Problemet kan lösas endast genom en lagändring. '

Bankaktiebolagslagen följer i stort de regler som gäller för allmänna aktiebolag. En särreglering finns även för försäkringsbolag. Övriga finansiella institut följer aktiebolagslagens regler. Med hänsyn till att frågan om aktiekapital i utländsk valuta får anses vara en grundläggande aktiebolagsrättslig fråga och till att den är föremål för utredning inom aktiebolagskommittén är det enligt min mening inte lämpligt att nu föreslå ändringar bara för bankaktiebolagen. Jag vidtar därför inte någon åtgärd med anledning av Bankföreningens skrivelse.

6.7. Ändringar med anledning av ombildningen av Stadshypotek samt ändring i två lagar på försäkringsområdet

1 detta ärendet tar jag slutligen upp ytterligare två ämnen.

Riksdagen har beslutat att Stadshyptek skall ombildas till ett kredit- aktiebolag (prop. l991/92:119, bet. 1991/92zNU32, rskr. 1991/92:323). I samband med ombildningen skall utestående lånefordringar mot med- lemmar överlåtas till kreditaktiebolaget. I lånevillkoren hänvisas - såvitt gäller fastställande av förvaltnings- och fondbidrag - till lagen (1968:576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och _ om stadshypoteksföreningar. som skall upphöra att gälla i samband med ombildningen. Övergångsbestämmelsema till lagen (1992:701) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa bör kompletteras med en bestämmelse som tryggar kreditaktiebolagets rätt till sådana bidrag.

I samband med ombildningen skall vidare nu gällande reglemente för stadshypotekskassan och hypoteksföreningama upphävas. Reglementet innehåller vissa bestämmelser som är av civilrättslig karaktär. Ett upphävande kräver därför riksdagens medverkan.

1 19 kap. 15 & försäkringsrörelselagen (1982:713) och 73 _6 lagen (l972z262) om understödsföreningar finns bestämmelser om hur försäk- ringsbolag och understödsföreningar skall bidra till kostnaderna för Finansinspektionens verksamhet. Sedan försäkringsinspektionen och bankinspektionen sammanslagits till en myndighet är 1991 eftersträvas enhetliga bestämmelser för avgiftsuttag. Reglerna för bidragets storlek kommer genom de föreslagna ändringama i fortsättningen att bestämmas av regeringen.

WXIGXMAWIQ

• Sida 182
•  Original

21. lag om ändring i lagen (1992:551) om ändring i lagen (1983:890) om allemanssparande samt

22. lag om ändring i lagen (l992z701) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa.

Samråd har skett med chefen för Justitiedepartementet beträffande lag- förslag 6.

Samråd har skett med statsrådet Laurén beträffande lagförslagen 7, 8 och 13.

Samråd har skett med chefen för Näringsdepartementet beträffande lagförslagen 12 och 17.

Samråd har skett med statsrådet Könberg beträffande lagförslag 14. Lagrådet har granskat lagförslagen 1-13. Övriga lagförslag är av så enkel beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

9.1. Förslaget till lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617)

I samband med att andra banksamordningsdirektivets regler om etable- ringsfrihet och hemlandstillsyn introducerats i bankrörelselagen har en genomgripande omdisposition företagits av lagens 1 och 7 kap. Strävan har varit att åstadkomma en lagteknisk modernisering och att tydliggöra innebörden av de nya bestämmelser som föranletts av EES-avtalet.

1 kap. Allmänna bestämmelser 1 kap. l 5

Till ett nytt fjärde stycke har flyttats den bestämmelse som i dag finns i 4 & fjärde stycket. Den nya 4 5 har i praktiken relevans endast för etablering av filialer till bankföretag från länder utanför EES. Syftet med att redan i början av kapitlet ta in hänvisningen till lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. är att klargöra att dess bestämmelser är i princip tillämpliga för alla i Sverige etablerade filialer till utländska banker, vare sig de hör hemma inom eller utom EES.

I den nu gällande bestämmelsen i 2 5 andra stycket anges att bank- rörelse får drivas av bl.a. Sveriges riksbank. Bestämmelsen framstår som missvisande mot den bakgrunden att Riksbankens verksamhet regleras i särskild lag, nämligen lagen (1988: 1385) om Sveriges riksbank. [ ett nytt femte stycke i l & anges uttryckligen att bankrörelselagen inte gäller för verksamhet som bedrivs av Riksbanken.

lkap.25

Någon möjlighet till bankfilialetablering från utlandet fanns inte enligt bankrörelselagen i ursprunglig lydelse. Den uppräkning i 2 5 andra stycket av vilka företag som fick bedriva bankrörelse var således uttömmande. När det år 1990 öppnades möjlighet för utländska banker

• Sida 183
•  Original

att inrätta filialer i Sverige bibehölls bestämmelsen oförändrad. Den kom därmed formellt att bli oförenlig med den nya filialetableringsregeln i 4 5. Andra stycket kompletteras nu med en mening som klargör att bankverksamhet får drivas av filialer till utländska banker under förutsättningar som anges i 4 och 5 55.

lkap.3å

Paragrafen har fått ett helt nytt innehåll. Den nu gällande bestämmelsen i första stycket om att en bank skall stå under Finansinspektionens tillsyn har flyttats till 7 kap. 1 &. Nuvarande hänvisning i andra stycket har utmönstrats som obehövlig. Den åsyftade bestämmelsen har flyttats från 7 kap. 17 få till 7 kap. 28 å.

[ punkterna 1 och 2 har av praktiska skäl tagits in två av de defini— tioner som allmänt förekommer i andra banksamordningsdirektivet och på annat håll i EES-regelverket.

Enligt punkt 2 avses med ett kvalificerat innehav ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, där innehavet representerar lO % eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller som möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget. Bestämmelsema om ägarprövning i 7 kap. 10-14 åå hänför sig till situationer då kvalificerade innehav föreligger.

Uttrycket "kvalificerat innehav" motsvaras i direktivtext av engelskans "qualifying holding" resp. danskans "kvalificeret andel". Den wenska legaldefinitionen har hämtats från den svenska översättningen av andra banksamordningsdirektivet.

Definitionen av filialbegreppet [ pun/a 3 har sin grund i nuvarande 1 kap. 4 5 1. Det tillägg som nu gjorts föranleds av ett motsvarande förtydligande i artikel 1 i första banksamordningsdirektivet. Av bestäm- melsen följer att en utländsk bank som en gång fått rätt att etablera filial i Sverige inte skall behöva söka nytt tillstånd enligt 1 kap. 4 5 eller, om det är fråga om en bank från ett EES-land, iaktta en procedur motsvaran- de den som föreskrivs i 1 kap. 7 5, då banken önskar öppna ett nytt kontor. I sådant fall är det tillräckligt att göra anmälan till Finansinspek- tionen enligt den allmänt gällande ordningsregeln i 2 kap. 22 & första stycket.

Det kan förutses behov av ytterligare definitioner i samband med att ytterligare EES-rättsakter senare införlivas i svensk rätt. Sådana definitioner kan lämpligen tas in i denna paragraf.

Ikari—45

I den nu gällande paragrafen finns samlade de bestämmelser som gäller etablering av bankfilialer. Det gäller då såväl rätten till utländsk etablering i Sverige som rätten för svenska banker att öppna filial utomlands. Vid införande av regler om särskilda etableringsförutsätt- ningar inom EES (jämför avsnitt 2.4.1 i den allmänna motiveringen) är det lämpligt att dela upp bestämmelserna på skilda lagrum. l 4 & behålls således de bestämmelser som innehåller krav på auktorisation av

• Sida 184
•  Original

ingående bankfilialetableringar, medan det i 5 5 anges vad som särskilt gäller i fråga om rätten för banker från EES-länder att verka i Sverige. På motsvarande sätt görs i 6, 7 och 8 åå åtskillnad i fråga om svenska bankaktiebolags rätt att verka utom resp. inom EES.

4 5 innebär med sin nya lydelse en huvudregel, enligt vilken utländska banker måste söka tillstånd av regeringen eller Finansinspektionen, innan en filial får etableras i Sverige. Formellt träffas även EES-ländemas kreditinstitut av denna bestämmelse, även om dessa institut i praktiskt taget samtliga fall kommer att kunna utnyttja undantagsregeln i 5 & om förenklad etableringsprocedur. Huvudregeln innebär också ett krav på filialetablering för rätten att bedriva verksamhet i Sverige. Liksom hittills gäller att en anmälan till Finansinspektionen är tillräcklig för rätten att öppna representationskontor i Sverige.

Paragrafens nuvarande sista stycke har förts till 1 &.

1kap.55

Firmabestämmelsema har flyttats från 5 & till 9 5.

l paragrafen har tagits in bestämmelser innebärande att banker från andra EES- länder har rätt att med stöd av auktorisation 1 hemlandet driva bankrörelse från filial i Sverige och även bedriva verksamhet genom att direkt från hemlandet tillhandahålla banktjänster i Sverige. Dessa från andra banksamordningsdirektivet hämtade bestämmelser har närmare beskrivits i avsnitt 2.4.1 i den allmänna motiveringen. Väsentligt är att svenska myndigheter normalt inte har rätt att vägra sådant marknadstill- träde för EES-banker. Det är den behöriga myndigheten i bankens hemland som prövar om banken skall få verka i ett annat EES-land. F inansinspektionen har att godta det lämplighetsintyg som hemlandsmyn- digheten utfärdat (jämför specialmotiveringen till 1 kap. 7 5).

1kap.6å

Sekretessbestämmelsema har, med visst tillägg, flyttats från 6 5 till 10 5. Till paragrafen har förts- bestämmelser om svenska bankaktiebolags etablering av filialer utomlands; jämför specialmotiveringen till 4 &. Bestämmelsen gäller all filialetablering utomlands. Om etableringen skall ske i ett annat EES-land tillämpas de kompletterande reglerna i 7 &.

1kap.7å

Paragrafen, som är helt ny, kan sägas spegla bestämmelsen i 5 5 1. Här anges nämligen den procedur som skall följas i det fall ett svenskt bankaktiebolag vill etablera filial i ett annat EES-land. Reglerna har närmare beskrivits i avsnitt 2.4.1 i den allmänna motiveringen.

Den underrättelse. eller lämplighetsintyg, som Finansinspektionen enligt första stycket skall lämna behöriga myndigheter i det tilltänkta värdlandet skall bl.a. innehålla uppgifter om gällande inlåningsgaranti. Det kan sägas att denna bestämmelse saknar relevans för Sverige fram till dess system för inlåningsgaranti ("insättarförsäkring") introducerats.

• Sida 185
•  Original

Eftersom det emellertid ansetts lagtekniskt ändamålsenligt att i 5 5 l göra en hänvisning till formaliabestämmelserna i 7 5 har bestämmelsen om inlåningsgaranti tagits med bland de uppgifter som skall ingå i underrättelsen. Därmed säkerställs att Sverige får besked av utländska myndigheter om vilka former av inlåningsgaranti som gäller för banker som med stöd av EES-auktorisation vill öppna filial här.

1 fall det sker någon ändring av de förhållanden som Finansinspek- tionen har lämnat uppgift om till den utländska myndigheten. skall inspektionen på nytt underrätta den behöriga utlandsmyndigheten. Denna skyldighet framgår, såvitt avser uppgifter om filialorganisationen. verksamhetsplanen. filialverksamhetens förenlighet med oktrojen, inlåningsgaranti och ledningsförhållanden, av andra stycket. där det hänvisas till punkterna 1-4 i första stycket. Vad däremot gäller föränd- ringar i kapitalbas och kapitaltäckning (punkt 5 i första stycket) har det inte ansetts ändamålsenligt att föreskriva en motsvarande formaliserad underrättelseskyldighet. Som framgått av avsnitt 2.4.3 av den allmänna motiveringen ankommer det på Finansinspektionen att löpande förse behöriga utlandsmyndigheter med uppgifter om bl.a. den finansiella ställningen för sådana banker och andra kreditinstitut som med stöd av svensk auktorisation bedriver verksamhet i ett annat EES-land.

1kap.85

l paragrafen, som är helt ny, anges vad Finansinspektionen skall iaktta när ett svenskt bankaktiebolag vill rikta sin verksamhet till ett annat EES- land, utan etablering där (jämför avsnitt 2.4.1 i den allmänna motive- ringen). I samma mån som en bank auktoriserad i EES får driva verksamhet genom att direkt tillhandahålla tjänster till Sverige enligt 5 5 2, skall svenska bankaktiebolag få börja verka i ett annat EES-land, så snart myndigheterna där fått underrättelse av Finansinspektionen. Att märka är att inspektionen i detta fall inte förutsätts göra någon prövning av det lämpliga i att den svenska banken på så sätt verkar mot utlandet. Bestämmelsen har alltså karaktär av ordningsregel.

1kap.9é

Den nya paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande 5 5.

1 kap. 10 &

Första och andra styckena i den nya paragrafen motsvarar nuvarande 6 5. I tredje stycket har tagits in en bestämmelse motsvarande den som i dag finns i 9 kap. l 5 andra stycket. Tillägget här föranleds av att 9 kap. i övrigt upphävs.

1 kap. 11 &

Bestämmelsema i denna nya paragraf, såvitt avser de fyra första styckena. motsvarar i stort den s.k. banksmittobestämmelsen i 1 kap. 5 & BAL. En ändring som gjorts är att banksmittan har utvidgats till att gälla

• Sida 186
•  Original

alla banker, inte bara bankaktiebolag. Bestänunelsen kommer därmed att innebära att samtliga företag som ingår i en koncern där också en bank ingår träffas av de aktuella bankbestämmelsema (i den mån undantag enligt andra eller tredje stycket inte gäller). En annan ändring som gjorts innebär att bestämmelserna i 7 kap. BAL inte längre skall tillämpas på koncemföretagen.

När en bank efter tillstånd enligt 2 kap. 6 å förvärvat aktier eller andelar i företag så att dessa kommer att få ställning av dotterföretag till banken gäller bestämmelserna i denna lag om rörelse (2 kap.) och tillsyn (7 kap.) för alla dotterföretagen.

Banksmittobestämmelsen kan ofta tillämpas utan svårigheter för en banks dotterföretag, både de som driver finansiell verksamhet (t.ex. kreditmarknadsbolagen) och de som driver s.k. banknära verksamhet (t.ex. dataföretag). En möjlighet finns dock enligt tredje stycket att medge undantag från bestämmelserna i första stycket. Undantag får ges från t.ex. rörelsereglema om det kan ske utan att skyddsintressena i banken kommer i fara. Det framstår också som naturligt att medge undantag för ett företag som står under tillsyn i ett annat land. Bestäm- melsen om banksmitta kommer också att bli tillämplig om banken får ställning av dotterföretag i en koncern. Beroende bl.a. på arten av verksamhet i övriga koncemföretag kan möjligheten att medge undantag komma att behöva tillgripas även här.

En ny regel om upplysningsskyldighet finns i femte stycket. Den är avsedd att underlätta för inspektionen att utöva tillsyn över banken. Övriga företag" 1 koncernen skall lämna inspektionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen begär för att kunna utöva tillsyn över banken.

Bestämmelsen om koncernbidrag i fjärde stycket är oförändrad.

2 kap. 1-3 a 55

l 5 innehåller i dag dels en bestämmelse om skyldighet för banker att ta emot inlåning på räkning från allmänheten. dels bestämmelser om den verksamhet som bankerna i övrigt får bedriva. Som anmärkts i avsnitt 2.4.2 i den allmänna motiveringen är området för tillåten bankverksamhet inte närmare avgränsat i paragrafen.

Som också nämnts i avsnitt 2.4.2 följer av EES-avtalet att ett kredit- institut som i ett EES-land auktoriserats att bedriva viss verksamhet skall ha rätt att i de övriga länder som är bundna av avtalet tillhandahålla motsvarande tjänster, i den mån dessa finns upptagna på den lista som fogats till andra banksamordningsdirektivet. För att klargöra att Sverige uppfyllt avtalsförpliktelsema i denna del behövs en bestämmelse i bankrörelselagen där det preciseras vilka verksamhetsområden som står öppna för utländska banker. Därutöver är det av intresse för de svenska banker, som vill utnyttja möjligheten att verka i andra EES-länder, att myndigheterna där får ett tydligt begrepp om vad den svenska oktrojen omfattar.

• Sida 187
•  Original

Av dessa skäl har bankverksanihetsdefmitionen i bankrörelselagen gjorts om och utformats på grundval av andra banksamordningsdirektivets förteckning över obligatoriskt tillåtna tjänster. Dessa bestämmelser har förts till första stycket av en ny 2 &. Reglerna, vars innebörd närmare kommenterats i den allmänna motiveringen, är utformade så att de i grunden gäller lika för svenskauktoriserade banker och alla utländska banker som har rätt att driva verksamhet i Sverige.

Reglerna kompletteras med en, likaledes ny, 3 5 i vilken det slås fast att en utländsk bank inte på grund av de svenska verksamhetsreglema har större frihet än vad som följer av auktorisationen i hemlandet.

Den i 2 5 första stycket intagna listan över tillåtna verksamheter upptar under punkterna 15-17 tjänster som en svensk bank får bedriva först efter särskilt tillstånd. nämligen valutahandel, värdepappersrörelse och kreditupplysning. Som nämnts i avsnitt 2.4.2 i den allmänna motive- ringen kan dessa tillståndskrav inte upprätthållas beträffande filialer till banker från EES—länder. Uttryckliga regler om sådana lättnader för banker hemmahörande i andra EES-länder har införts i 22 b & riksbanks- lagen, 1 kap. 3 a 5 lagen om värdepappersrörelse resp. 3 & kreditupp— lysningslagen. Vad gäller rätten att bedriva valutahandel har i lagen om Sveriges riksbank också tagits in bestämmelser som klargör riksbankens befogenheter gentemot banker och andra kreditinstitut som verkar med stöd av auktorisation i ett annat EES-land.

I 2 5 andra stycket anges att en bank får bedriva även annan verksam- het, i den mån den har naturligt samband. med inlåning eller med de andra verksamhetsgrenar som är särskilt nämnda. Bestämmelsen, som har kommenterats i den allmänna motiveringen, skall ses i förening med den regel som tagits in i paragrafens tredje stycke, enligt vilken regeringen eller Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om vilken verksamhet en bank får bedriva. Sådana föreskrifter får givetvis inte innebära inskränkningar i listan över explicit tillåtna verksamhetsgrenar. Å andra sidan har bemyndigandet gjorts vidare än vad som gäller enligt den likalydande bestämmelsen i sista stycket av nuvarande 1 5. I och med att det i 2 5 andra stycket föreskrivs att en bank bl.a. får bedriva verksamhet som har naturligt samband med inlåning och andra upp- räknade tjänster, blir det nämligen större frihet för regeringen eller inspektionen att bedöma om nya finansiella tjänster kan anses förenliga med sund bankverksamhet.

I I & kvarstår bestämmelsen om en grundläggande skyldighet för banker att ta emot inlåning på räkning från allmänheten. Denna bestämmelse har skilts ut i ett särskilt lagrum för att det tydligt skall komma till uttryck vad som är det utmärkande för bankrörelse. Den skall givetvis inte hindra en bank från att i enskilda fall vägra ta emot insättningar, om sådana restriktioner är föreskrivna i lag eller annan författning.

I den mån ett utländskt företag, som faller under EG-definitionen av kreditinstitut. inte har rätt att i hemlandet ta emot inlåning på räkning, kommer frågan om etablering i Sverige att behandlas med tillämpning av motsvarande bestämmelser i lagen om kreditmarknadsbolag.

• Sida 188
•  Original

I 2 & jjänle stycket och den nya 3 a & finns bestämmelser tänkta att underlätta för bank, post och butik att samverka på orter där dessa har svårigheter att driva lönsam verksamhet. För att i första hand bibehålla servicefunktionema bank och post på mindre orter får Finansinspektionen tillåta att en bank dels efter avtal med Postverket tillhandahåller vissa posttjänster (2 & fjärde stycket), dels efter avtal med en butik låter denna utföra vissa banktjänster med butikens egen personal (3 å ä). I båda fallen bör det av Finansinspektionens tillstånd klart framgå vilka tjänster som omfattas. Det är viktigt att en tillräcklig säkerhet i verksamheten (särskilt i fallet "bank i butik") åstadkoms. Ansvaret för de ingångna förbindelsema (t.ex. mottagande av insättning på bankkonto) förblir ju också hos banken. även om transaktionen skett i en butik. Det förtjänar även påpekas att det vid tillståndsprövningen inte skall ske någon egentlig behovsprövning. Det bör i första hand vara bankens bedömning, vilken verksamhet som kan komma i fråga, förutsatt att tillräcklig säkerhet kan åstadkommas. Bestämmelsema gäller för svenska banker såväl som för filialer till utländska banker.

2kap.9å

I paragrafen har ett nytt andra stycke införts. Bestämmelsen är föranledd av EES-avtalet och innebär skyldighet för en bank att upprätthålla en kapitalbas minst i nivå med det startkapital som obligatoriskt krävts för oktroj. Enligt nya regler i 1 kap. 2 5 andra stycket BAL och 1 kap. 4 & tredje stycket föreningsbankslagen skall bankaktiebolag och förenings- banker när rörelsen påbörjas ha ett sådant startkapital i form av bundet eget kapital som vid tidpunkten för oktrojbeslutet motsvarar minst fem miljoner ecu. För sparbanker skall, enligt nya regler i 2 kap. 2 5 andra stycket sparbankslagen, startkapitalet uppgå till fonder av en storlek som motsvarar minst en miljon ecu. Innebörden av bestämmelserna jämte särskilda övergångsregler har närmare kommenterats i avsnitt 2.2 av den allmänna motiveringen. .

Oberoende av bestämmelsen i det nya andra stycket gäller en skyldig— het för bankerna att hela tiden prestera en kapitaltäckning om åtta procent. Bestämmelsen i första stycket om ett visst förhållande mellan kapitalbas och placeringar kan således i enskilda fall komma att resa krav på en höjning av kapitalbasen, även om denna är i nivå med beloppet fem miljoner resp. en miljon ecu.

3 kap. 1 &

I fjärde stycket har nuvarande hänvisning till bestämmelser om skyldighet för Finansinspektionen att utse revisorer utmönstrats som obehövlig. De åsyftade bestämmelserna har flyttats från 7 kap. 3 5 till 7 kap. 5 5.

3 kap. 14 5

I andra stycket har hänvisningen till 1 kap. 6 & ändrats till att avse 1 kap. 10 &. Ändringen är föranledd av att banksekretessbestämmelsen flyttats.

• Sida 189
•  Original

4kap.lå

I tredje stycket har ett tillägg gjorts angående möjligheten för regeringen eller Finansinspektionen att meddela särskilda föreskrifter om redovisning för filialer till utländska banker. Tillägget är föranlett av dels en bestämmelse i direktiv 89/117/EEG, varav följer att ett värdland för en filial till ett kreditinstitut auktoriserat i ett annat EES-land inte skall vara skyldig att avge fullständig särredovisning för filialverksamheten, dels en särskild bestämmelse i EES-avtalet om att sådana frlialredovisningar skall få vara upprättade i enlighet med hemlandets regler. Bestämmelserna har närmare behandlats i den allmänna motiveringen i avsnitt 2.4.3.

4kap.35

Andra stycket innehåller i nuvarande lydelse en hänvisning till 7 kap. 6 5, där det bl.a. (i punkt 3) föreskrivs skyldighet att sända in redovis- ningshandlingar till Finansinspektionen. 7 kap. 6 5 innehåller ett antal föreskrifter om bankstyrelsens åligganden i olika fall. När det nu har ansetts lämpligt att ersätta dessa detaljregler med ett mera allmänt hållet bemyndigande i 7 kap. 2 5 för regeringen eller Finansinspektionen att närmare föreskriva vilka upplysningar som skall lämnas in, måste hänvisningar i olika lagrum till 7 kap. 6 & tas bort.

Det har övervägts om inte skyldigheten att sända in redovisningshand- lingar till Finansinspektionen skulle kunna omfattas av det allmänna bemyndigandet i nya 7 kap. 2 5. Eftersom det emellertid är av grund- läggande betydelse att inspektionen i egenskap av såväl registrerings— som tillsynsmyndighet får tillgång till redovisningshandlingar och revisionsberättelser, har det ansetts lämpligt att i redovisningskapitlet nu föra in en uttrycklig föreskrift som särskilt gäller plikten att sända in årsredovisningshandlingar, dvs. resultaträkning. balansräkning och förvaltningsberättelse. Bestämmelsen kommer därmed också att bättre överensstämma med motsvarande lagrum i 11 kap. 2 & aktiebolagslagen.

Till följd av den hänvisning till 3 å som redan finns i 4 kap. 10 5 kommer det också att gälla en obligatorisk skyldighet för bankerna att i förekommande fall sända in koncemredovisningshandlingar till inspek- tionen. I 10 5 har ett tillägg gjorts som innebär att bestämmelsen i 3 ä blir tillämplig även för koncemrevisionsberättelser.

Bestämmelsen i 7 kap. 6 5 3 har, till den del den avser skyldighet att sända in delårsrapporter, ersatts av en ny bestämmelse i 4 kap. 12 5.

4 kap. 4 &

Bestämmelsen i en första punkt i paragrafen. vilken i dag innebär en möjlighet för bankema att vid redovisningen utnyttja en alternativ viirderingsprincip baserad på en medeltalsränta för vissa obligationer som utgör omsättningstillgångar, upphävs. Smärre redaktionella ändringar har gjorts i paragrafens kvarvarande lydelse (jämför avsnitt 6.5 av den allmänna motiveringen).

• Sida 190
•  Original

4 kap. 105

Till hänvisningen i andra stycket har gjorts ett tillägg, som innebär att 3 & blir tillämplig också på koncemrevisionsberättelser (jämför special- motiveringen till 4 kap. 3 5).

4kap.125

I andra stycket har hänvisningen till 7 kap. 6 5 3 ersatts med en föreskrift om skyldighet att sända in delårsrapporter till Finansinspek- tionen. Beträffande skälet för detta hänvisas till specialmotiveringen till 4kap. 3 5.

5kap.9å

Paragrafen är ny. Dess innehåll är identiskt med nuvarande 7 kap. 10 5.

6 kap. 25

I andra stycket görs ett tillägg som innebär att om ett bankaktiebolag övertagit ett annat bankaktiebolags rörelse och det överlåtande bankaktie- bolaget i sin tur övertagit en sparbanks rörelse vid ombildning enligt 8 kap. sparbankslagen (l987:619), så får det övertagande bankaktiebo- laget efter tillstånd av Finansinspektionen använda ordet sparbank i sin firma. '

När möjlighet öppnades för sparbanker att byta associationsform till bankaktiebolag tillmätte företrädare för sparbankssektom firmafrågan mycket stor betydelse. Genom en ändring i 6 kap. 2 & BRL fick de ombildade bankerna möjlighet att använda ordet sparbank i sin firma (prop. 1990/91:136 s. 23 f.). Arbetet med att omstrukturera sparbanks- sektom har fortsatt och avsikten är nu att de i Sparbanksgruppen ingående dotterbankema skall fusioneia och bilda en .enda bank med arbetsnamnet Sparbanken Sverige AB. Den redan genomförda ändringen av firmabestämmelsen i bankrörelselagen ger emellertid inte den nya banken möjlighet att använda ordet sparbank i sin firma eftersom det inte är fråga om ombildning enligt 8 kap. sparbankslagen. Som jag berört i avsnitt 6.3.2. av den allmänna motiveringen bör en sådan möjlighet öppnas. varvid samma villkor som hittills bör gälla för tillstånd.

7 kap. Tillsyn

I detta kapitel återfinns tillsynsbestämmelsema för banker. De motsvarar i stor utsträckning tidigare tillsynsregler men har systematiserats och redigerats i enlighet med vad som gäller för värdepappersfonder, värdepappersinstitut och kreditmarknadsbolag. Härigenom har enhetlighet uppnåtts med avseende på t.ex. sanktionssystemet.

Vidare återfinns i detta kapitel de bestämmelser som utgör grunden för genomförandet av "single licence-systemet", vilket innebär att banker och andra kreditinstitut som auktoriserats att driva verksamhet i ett av länderna inom EES inte behöver söka tillstånd för att etablera en filial i

• Sida 191
•  Original

något annat EES-land. Ett anmälningsförfarande krävs dock. Detsamma gäller om en bank vill tillhandahålla tjänster i ett annat EES-land utan att ha ett fast driftställe där. Denna rätt att driva verksamhet utan tillstånd kräver ett omfattande samarbete mellan Finansinspektionen och de övriga EES-ländernas tillsynsmyndigheter. Grundläggande regler för detta samarbete finns också i 7 kap.

Regler för prövning av lämpligheten hos större ägare till banker har också förts in i detta kapitel.

Slutligen finns i kapitlet bestämmelser om avgifter, vite och över- klagande.

Hur tillsynen över banker skall bedrivas 7 kap. l &

Paragrafen motsvarar delvis nuvarande lydelse av 1 kap. 3 5 samt 7 kap. 2 och 6 55.

I första stycket föreskrivs att en bank står under tillsyn av Finans- inspektionen och att den skall vara registrerad där. Inspektionen är som tidgare både tillsynsmyndighet och registreringsmyndighet för bankerna. l 8 kap. finns de närmare bestämmelserna om bankregister.

Av 1 kap. l & fjärde stycket följer att bankrörelselagens regler, i tillämpliga delar, gäller även för utländska bankers verksamhet genom filial i Sverige. På grund av EES-avtalet (andra banksamordningsdirek- tivet) kommer Finansinspektionens tillsynsansvar och svenska rörelse- reglers tillämplighet att begränsas i fråga om filialer till banker hemma- hörande i något av EES-ländema. Frågor om fördelning av tillsynsansvar har behandlats i avsnitt 2.4.3 av den allmänna motiveringen.

Vidare fastslås i paragrafen bankens skyldighet att lämna de upplys- ningar som inspektionen behöver för att fullgöra tillsynen. Bestämmelsen ger inspektionen stöd för att begära in nödvändiga upplysningar från de enskilda bankerna.

Andra stycket. som handlar om undersökning hos en bank. motsvarar innehållet i andra stycket av den nuvarande 2 5. En sådan undersökning kan omfatta både en särskild genomgång av infordrade handlingar och en undersökning på stället.

7kap.25

Bestämmelser om rätt för regeringen. eller efter regeringens bemyn- digande, Finansinspektionen att utfärda föreskrifter för tillsynsändamål finns för närvarande på olika håll i bankrörelselagen. Exempelvis får enligt 4 kap. I & föreskrifter meddelas om bankernas löpande bokföring samt om årsbokslut och årsredovisning. Enligt 7 kap. 5 & gäller en föreskriftsrätt i fråga om förvaring av värdehandlingar och om brottsföre- byggande åtgärder hos en bank. Och enligt 7 kap. 6 5 har bankstyrelser- na en skyldighet att periodiskt lämna vissa uppgifter till Finansinspek- tionen. Bl.a. skall månadsrapporter sändas in efter formulär som

• Sida 192
•  Original

inspektionen fastställer. I paragrafen föreskrivs också att sedvanliga redovisningshandlingar skall sändas in.

Den föreslagna bestämmelsen i 7 kap. 2 & syftar till en förenkling av gällande regler. 1 punkt I sägs nu endast att regeringen eller Finans- inspektionen får meddela föreskrifter om vilka upplysningar som en bank skall lämna till inspektionen. Denna bestämmelse har utformats efter förebild i 6 kap. 2 5 1 lagen om värdepappersrörelse. En motsvarande allmänt hållen regel om rätt att föreskriva upplysningsskyldighet finns i 11 kap. 2 & lagen om börs- och clearingverksamhet.

Det är givetvis avgörande för en effektiv tillsyn att inspektionen hålls underrättad om ställningen i en bank. Med stöd av bestämmelsen i punkt 1 skall regeringen eller Finansinspektionen kunna utfärda generella föreskrifter om bl.a. skyldighet för bankerna att lämna ekonomiska rapporter.

Till punkterna 2 och 3 har förts bestämmelserna i nuvarande 5 5 första stycket. som har avseende på hantering av värdehandlingar samt brottsförebyggande åtgärder.

Den nuvarande bestämmelsen i 6 5 3 omfattas, såvitt avser skyldig- heten att lämna in redovisningshandlingar, delårsrapporter och revisions- berättelser. inte av det allmänna bemyndigandet i nya 2 5 1. För sådant uppgiftslämnande skall, enligt nya bestämmelser i 4 kap. 3, 10 och 12 55, alltjämt gälla en obligatorisk skyldighet (jämför specialmotive- ringen till 4 kap. 3 5).

Bestämmelser om föreskriftsrätt i fråga om löpande bokföring m.m. har likaså behållits i redovisningskapitlet (se vidare specialmotiveringen till 4 kap. l ä och avsnitt 2.4.3 av den allmänna motiveringen).

7kap.35

Målet för inspektionens tillsyn skall vara att den verksamhet som bedrivs i en bank är sund. Bestämmelser med detta innehåll finns i nuvarande l 5.

Verksamheten på kreditmarknaden styrs i dag i stor utsträckning av marknadens villkor. För att upprätthålla förtroendet för de finansiella marknademas stabilitet regleras verksamheten för bankernas del bl.a. i bankrörelselagen. Förutom direkt verkande regler om t.ex. krav på kapitaltäckning och begränsning av stora engagemang finns det över- gripande kravet på att verksamheten skall drivas på ett sunt sätt.

En banks organisation, arbetsmetoder och beslut bör vara baserade på bedömningar som präglas av långsiktighet och noggrannhet. Ett viktigt moment i detta avseende är att bankens exponering för olika slags risker skall ligga inom rimliga gränser. Detta betyder inte att banken inte får engagera sig i verksamheter som är förknippade med risker utan snarare att de risker som banken utsätter sig för skall kunna bäras utan att banken äventyrar sitt kapital och de inblandades ekonomiska situation.

l bevakningen av att sundhetskravet efterlevs måste skyddet för konsumentema. i första hand insättama, ha en framträdande plats. Krav måste också ställas på den information som banken tillhandahåller sina

• Sida 193
•  Original

kunder. Genom adekvat information kan kunderna få en god överblick Prop. 1992/93189 över marknaden och de valmöjligheter som där finns. Genom en utförlig information om priser och andra villkor för banktjänster främjas konkurrensen mellan bankerna, vilket kan leda till ett bättre utbud av och en högre kvalitet på tjänsterna och lägre priser.

7kap.4å

Paragrafen motsvarar nuvarande 7 &.

7kap.55

Paragrafen motsvarar nuvarande 3 5 och 15 å andra stycket första meningen.

7kap.65

Paragrafen motsvarar nuvarande 4 &.

7kap.7å

Paragrafen motsvarar nuvarande 12 å.

Särskilt om tillsynen över filialer till utländska bankföretag hemma- hörande inom EES

7kap.85

I paragrafen finns ett antal bestämmelser som härrör från andra banksamordningsdirektivet. Det rör sig om de tillsynsuppgifter och därtill hörande frågor som åligger ett värdland inom EES.

Av första stycket framgår att det i första hand åvilar Finansinspektionen att utöva tillsyn med avseende på likviditeten hos bankfilialer. Inspek- tionen har. enligt 1 5 rätt att erhålla uppgifter och företa undersökning beträffande filialema. ,

Som tidigare. i avsnitt 2.4.3 av den allmänna motiveringen, angetts ligger huvudansvaret för tillsynen över filialema till banker på tillsyns- myndigheten i bankens hemland. För att dessa myndigheter skall kunna skaffa sig all den information de behöver för att uppfylla sitt tillsynsm- svar har en möjlighet införts i EG:s direktiv att inspektera filialema efter anmälan till behörig myndighet i värdlandet. En regel med denna innebörd finns i andra stycket.

7kap.9å

1 paragrafen finns bestämmelser som, beträffande filialer till banker hemmahörande inom EES, skall underlätta för hemlandets behöriga myndigheter att utöva tillsyn över filialemas verksamhet. Således skall Finansinspektionen lämna de uppgifter som behövs för att kontrollera att verksamheten i en bankfilial stämmer överens med det aktuella verksam- hetstillståndet. Uppgifter skall, i enlighet med artikel 7.1 i första

• Sida 194
•  Original

banksamordningsdirektivet. lämnas om bl.a. bankens soliditet och större engagemang samt om de rutiner som banker tillämpar för administration, redovisning och internkontroll.

Ägarprövning 7 kap. 10 &

Paragrafen bildar utgångspunkt för prövningen av större aktieägares lämplighet. Bestämmelser om ägarprövning finns i andra banksamord- ningsdirektivet artikel 11.

Den som avser att antingen förvärva en kvalificerad andel av aktiema i ett bankaktiebolag, eller öka sitt kvalificerade innehav så att det sammanlagda innehavet överstiger vissa angivna gränsvärden skall hos Finansinspektionen ansöka om tillstånd till förvärvet. Det görs inte skillnad mellan fysiska och juridiska personer eller mellan svenska och utländska rättssubjekt. Begreppet kvalificerat innehav finns definierat i 1 kap. 3 & 2.

Reglerna innebär att den som innehar ett kvalificerat innehav av aktier i ett bankaktiebolag blir föremål för inspektionens prövning beträffande sin lämplighet. Skyldigheten att söka tillstånd för förvärv av en kvalifice- rad andel av aktierna innebär att det inte är den förvärvade postens storlek i och för sig som är avgörande. Det avgörande är i stället om- förvärvet ensamt eller tillsammans med de aktier. som förvärvaren redan har i bolaget, medför att gränsen på 10 % uppnås eller att förvärvaren på annat sätt får ett bestämmande inflytande över ledningen av bolaget. Vid förvärv av konvertibla skuldebrev eller skuldebrev med optionsrätt till nyteckning av aktier krävs inte något tillstånd. Skälet för detta är att innehavaren av sådana skuldebrev inte kan utöva något "inflytande över bolaget. När skuldebreven byts mot aktier uppkommer däremot ett förvärv som omfattas av förevarande bestämmelser. Aktier som erhålls vid nyemission eller fondemission med företrädesrätt i förhållande till tidigare innehav förändrar inte de tidigare andelsförhållandena. Förvärv av ny- och fondemitterade aktier medför därför vanligen inte någon separat prövning. Det skall emellertid framhållas att lagtexten inte anvisar något undantag för aktier som förvärvas som- gåva eller genom de familjerättsliga fången bodelning, arv och testamente. I dessa fall måste skyldigheten att söka tillstånd fullgöras snarast möjligt efter förvärvet. Undantag från kravet på tillstånd görs inte heller för aktier som inlöses på grund av hembudsskyldighet eller som förvärvas vid bolagsfusioner.

Med uttrycket "direkt eller indirekt förvärv" avses t.ex. det fallet att en person dels själv förvärvar fem procent av kapitalet eller rösterna i en bank, dels äger ett företag som i sin tur äger sju procent. Med indirekt ägande kan i vissa fall även avses det fallet att flera personer inom samma familj innehar aktier i den aktuella banken. Att det kan uppstå tveksamheter huruvida ägarprövningsbestämmelsema skall tillämpas på ett visst innehav eller inte bör tillmätas betydelse när Finansinspektionen överväger ett ingripande enligt 14 5-

• Sida 195
•  Original

7kap. 115

Bestämmelsen anger grundförutsättningen för lämplighetsbedömningen. Om aktieförvärvaren kan antas komma att motverka en sund utveckling av bankverksamheten får inspektionen vägra tillstånd. Kriteriet anknyter till sundhetsbegreppet i 3 5. En bedömning av lämpligheten hos en innehavare av bankaktier måste ha som utgångspunkt att det är bankernas speciella funktioner som skall säkerställas. Den enskilda eller juridiska person som genom sitt agerande på ett eller annat sätt direkt motverkar en sund utveckling av verksamheten i en bank, skall inte heller kunna äga någon större aktiepost i banken.

När det gäller de omständigheter som kan föranleda att en person eller ett företag bedöms som "olämplig" i detta sammanhang kan hänsyn tas till t.ex. jävsförhållanden. allmän vandel och konkurstillstånd.

Jävsjörhållanden

En väsentlig förutsättning för en banks verksamhet är att den utan ovidkommande hänsyn till olika ägargrupperingar kan handla fritt och oberoende inom de ramar som lagstiftningen har lagt fast. Detta måste respekteras från ägarnas sida så att de inte utnyttjar sitt inflytande till att försöka på ett obehörigt sätt påverka den löpande verksamheten. Banklagstiftningen innehåller också olika regler som är avsedda att hindra sådant maktmissbruk. Det främsta exemplet är bestämmelserna om kreditjäv i 2 kap. 17 5 där det föreskrivs att en bank inte får uppställa gynnsammare villkor än som normalt tillämpas när det gäller kreditgiv- ning till en viss angiven krets av personer och företag som står banken nära. Till denna krets hör bl.a. styrelseledamöter, viktigare befattnings- havare och aktieägare som innehar minst tre procent av aktiekapitalet. Det finns däremot inte några formella hinder mot att enskilda aktieägare själva eller i samarbete med andra ägare, på andra sätt utövar ett allmänt inflytande som i sista hand kanske har till syfte att tillgodose egna intressen. En ägarprövning kan bli ett värdefullt komplement till de gällande reglerna när det gäller att motverka uppenbara jävsförhållanden.

Det skall emellertid framhållas att enbart det förhållandet, att en fysisk eller juridisk person genom aktieförvärv uppnår en starkt dominerande ställning eller kanske förvärvar egen aktiemajoritet i en bank, inte utgör något principiellt hinder för innehavet. Det finns - frånsett reglerna som rör koncemförhållanden - i dag inga generella begränsningar av möjligheterna att äga bankaktier. Reglerna om ägarprövning är inte heller avsedda att ändra detta förhållande i andra fall än då en enskild aktieägare med ett större aktieinnehav utövar påtryckningar på verksam- heten i banken så att kravet på sundhet i banken eftersätts. En sådan ägare kan bedömas vara olämplig.

Vandelsprövning

Det är för ett väl fungerande banksystem av "största vikt att allmänheten kan känna förtroende för bankerna. Det gäller då inte bara insättamas

• Sida 196
•  Original

krav på att de skall ha trygghet mot förlust av sina insatta medel, utan även en allmän förvissning om att bankerna agerar seriöst på marknaden. Det finns ett samband mellan förtroendet för en bank och det förtroende man har för dess dominerande ägare.

Den som grovt åsidosatt sina åligganden som näringsidkare kan meddelas förbud enligt lagen (1986:436) om näringsförbud. Det är i dessa fall fråga om en enskild person som har gjort sig skyldig till brottslighet av icke ringa svårighetsgrad, underlåtit att betala skatter och avgifter till det allmänna eller som på olika sätt har förfarit grovt otillbörligt i samband med en konkurs.

En konsekvens av ett näringsförbud är att den som underkastats förbudet blir diskvalificerad som dominerande ägare i företag. Han får bl.a. inte äga så många aktier i ett aktiebolag, ett bankaktiebolag eller ett försäkringsaktiebolag att det ger honom egen majoritet av röstetalet. Även ett mer begränsat innehav kan beläggas med förbud om det är tillräckligt stort för att ge en faktisk ledning över bolaget. En person som ålagts näringsförbud får inte heller utöva inflytande över verksamheten genom att inneha vissa befattningar i ledande ställning. En näringsidkare som har åsidosatt sina förpliktelser på ett så graverande sätt att närings- förbud har meddelats. är redan genom förbudets rättsverkningar fråntagen möjligheterna att på något avgörande sätt agera inom näringslivet. De allvarligaste formema av oegentligheter i ekonomisk verksamhet får därför förutsättas bli undanröjda från marknaden inom ramen för näringsförbudsinstitutet.

Näringsförbud kommer dock inte i fråga enbart av den anledningen att någon har gjort sig skyldig till de grova åsidosättanden som räknas upp bland förutsättningama för ett beslut om förbud. Det skall dessutom göras en helhetsbedömning för att utröna om ett sådant förbud är påkallat från allmän synpunkt. Det kan därvid visa sig att det rör sig om någon enstaka överträdelse eller att vederbörande kanske har tagit rättelse på annat sätt, I sådana och liknande fall skall det inte meddelas något förbud. Det är således en avsedd konsekvens att näringsförbud inte alltid skall utlösas även om det har förekommit ganska allvarliga överträdelser. Detta innebär att även om något näringsförbud inte har meddelats, bör man vid granskningen av en presumtiv ägare i en bank vara särskilt uppmärksam när det gäller de allvarliga typer av oegentligheter som tas upp i lagen om näringsförbud. Kan det konstateras att den ifrågavarande personen eller ett honom närstående företag ligger bakom sådana förfaranden. kan detta leda till antagandet att han som större ägare i en bank skulle påverka bankens skötsel på att otillbörligt sätt. Han kan då inte godkännas i rollen som betydande ägare i en bank.

När det gäller aktieägare med inflytande över en bank bör man beträffande dennes vandel vidga kraven utöver att vederbörande inte skall ha varit inblandad i någon form av ekonomisk brottslighet eller andra otillbörliga förfaranden som kan leda till näringsförbud. Bankernas verksamheter är, såsom tidigare framhållits, förknippade med en mängd särskilda villkor som inte förekommer inom näringslivet i övrigt. Den

• Sida 197
•  Original

som har ägarinflytande i en bank får förutsättas ikläda sig ett ansvar för att dessa skyldigheter iakttas.

När det gäller en fysisk person som under en tid har varit verksam inom näringslivet bör man kunna få en ganska god uppfattning vid en genomgång av dennes tidigare ageranden i andra sammanhang. Det kan därvid ses som en varningssignal om det kommer fram att personen i fråga har visat misskötsamhet med skatter, avgifter, tillståndsansökningar och liknande förpliktelser mot det allmänna. Om den tidigare verksam- heten har varit underkastad någon speciell tillsyn från samhällets sida, finns det anledning att undersöka om det förekommit några särskilda anmärkningar från tillsynsmyndighetens sida. Vid bedömningen av förhållningssättet kan det också vara av intresse att se om det har förekommit misskötsamhet med bokföring eller andra åligganden som har med räkenskaperna att göra. Man kan dessutom fästa avseende vid beteenden som medfört att skador eller olägenheter har drabbat borge- närer, anställda, konkurrenter, kunder eller andra som stått i avtalsrätts- liga förhållanden till vederbörande själv eller till dennes företag. För att slutligen ta ytterligare ett exempel bör man också väga in ageranden som står i påtaglig strid med marknads- och konsumenträttsliga normer.

Granskningen av de större aktieägarna kommer sannolikt många gånger att gälla personer och företag med välkänt gott renommé, t.ex. från tidigare verksamhet inom näringslivet, och i sådana fall torde det inte behövas någon mer ingående lämplighetsbedömning.

Gäller det däremot en för myndigheterna okänd person, blir det nödvändigt med en närmare utredning. Basen för en sådan utredning bör utgöras av uppgifter som inhämtas från vederbörande själv. Information från olika myndigheter kommer vidare att vara av betydelse. Som exempel kan nämnas de övriga myndigheter som har till uppgift att övervaka penningmarknaden och bank- och försäkringsområdena. De bör genom sin verksamhet kunna bidra med information. En möjlighet att få utdrag ur kriminalregistret bör tillskapas. Med tanke på de möjligheter som numera öppnats för ägande över gränserna, blir det nödvändigt att ha motsvarande informationsutbyte även med utländska myndigheter.

Ett utländskt ägande i hankema ställer krav på tillsynsmyndighetema att följa förändringar i ägarbilden, att lära känna de större ägarna i bankerna oavsett var de hör hemma och att vid behov kunna ingripa och samordna insatser med andra länders tillsynsmyndigheter. Syftet är att prövningen av utländska ägare i banker och andra finansinstitut skall vara densamma och bygga på samma slags information som i fråga om inhemska ägare. Sådan information bör kunna inhämtas dels genom ägarens eller bankens egna uppgifter. dels genom förfrågningar och kontroller hos den aktuella utländska myndigheten och eventuellt andra myndigheter och organisationer som kan bidra till att komplettera utredningen. Hur detta enklast och effektivast skall ske får utvecklas genom praktiska erfarenheter. Genom ett sådant samarbete bör man kunna få fram snabba och tillförlitliga uppgifter utöver sökandens egna. Det bör härigenom finnas möjligheter att hindra någon person eller något företag, som inte accepteras som ägare i ett land, att via ägande i

• Sida 198
•  Original

utländska företag eller på annat sätt försöka kringgå lämplighetspröv- ningen i sitt hemland.

Mot denna bakgrund bör det finnas goda förutsättningar att få fram ett informationsmaterial som kan ligga till grund för bedömningarna. Det är inte meningen att enstaka anmärkningar eller åsidosättanden av åliggan- den skall diskvalificera någon från att gå in som ägare i en bank. Detta gäller också om misskötsamheten framstår som mindre allvarlig och har inslag av rent förbiseende. Det är främst personer och företag som ägnat sig åt återkommande illojala förfaranden av något slag som bör bli ifrågasatta. Kan vederbörande emellertid visa att det inträtt en verklig förändring i positiv riktning. t.ex. genom att en för missförhållandena ansvarig ledning i ett företag har bytts ut. bör det leda till en mildare bedömning. Det bör dock inte ges någon "preskriptionstid" för det mera allvarliga slags åsidosättanden som kan få betydelse vid vandelsprövning— en. Också förfaranden av gammalt datum bör kunna tillmätas betydelse även om det naturligtvis bör ges större tyngd åt nyligen inträffade händelser.

Det finns slutligen anledning att understryka att de förhållanden som läggs till grund för prövningen av fysiska och juridiska personers lämplighet som inflytelserika aktieägare i en bank, skall vara individuellt knutna till den ifrågavarande ägaren. Man skall alltså från myndigheter- nas sida göra en bedömning huruvida just denna aktieförvärvare kan stå för ett handlande som ligger i linje med både bankens och det allmännas intressen. Övergripande frågeställningar såsom lämpligheten av ägar- koncentration i bankerna och s.k. branschglidning mellan bank- och försäkringssektorema. saknar relevans inom detta regelsystem.

Konkurstillstånd

Vid bedömningen av en fysisk eller juridisk persons lämplighet som större aktieägare i en bank, kan den omständigheten att vederbörande varit föremål för ett konkursförfarande tjäna som ett påtagligt rekvisit. Det ligger i sakens natur att den som försätts i konkurs, låt vara på grund av okunnighet eller till följd av omständigheter som ej kunnat förutses, ändå i ett eller annat avseende har missbedömt sina ekonomiska förhållanden så att borgenärer blir lidande. Frågan är då om ett konkurstillstånd skall ses som en diskvalifikationsgrund i samband med en lämplighetsprövning.

Under en pågående konkursutredning torde det sällan bli aktuellt för någon att etablera sig som stor ägare i en bank. Beträffande tidigare konkurser får man försöka utröna om det förekommit något som ger vid handen att konkursinstitutet har utnyttjats för ekonomiska oegentligheter. Det behöver inte bara gälla kriminaliserade förfaranden utan det kan också röra sig om illojal användning av en konkurssituation t.ex. i syfte att få till stånd en ren skuldsanering. Den omständigheten att någon har försatts i konkurs vid flera tillfällen kan också ses som en indikation på missbruk av institutet.

• Sida 199
•  Original

Inom ramen för lämplighetsprövningen bör det således göras en genomgång av ifrågavarande persons eller företags agerande i samband med en konkurs. Om det därvid inte framkommer några negativa omständigheter bör ett tidigare konkurstillstånd inte som ett enskilt rekvisit leda till ett underkännande av vederbörandes lämplighet.

Finansiella koncerner

Förbudet för bank att ingå som dotterföretag till annan än bank (nu- varande 1 kap. 4 & BAL) föreslås nu bli upphävt. I stället har i 11 5 första stycket andra meningen införts en bestämmelse - som inte återfinns i andra banksamordningsdirektivets regler om ägarprövning - att tillstånd till ett förvärv som innebär att ett icke-finansiellt företag blir moder- företag till en bank får ges om det finns synnerliga skäl. 1 den allmänna motiveringen (avsnitt 5) har närmare beskrivits vad som kan utgöra synnerliga skäl. Vidare måste principen att kreditgivningsfunktionen inte skall sammanblandas med andra hänsynstaganden upprätthållas även under de nya ägarförhållandena. Det föreligger en viss risk för att en obeständssituation i ett moderföretag, som inte står under inspektionens tillsyn, får effekter för banken som dotterföretag t.ex. vad gäller bankens möjligheter till dagsupplåning. Den finansiella situationen i moderföre- taget kan saledes i detta fall få betydelse för om koncembildningen skall godtas.

Vissa bokföringsmässiga problem uppstår i och med att ett bankaktie- bolag blir dotterföretag till ett företag som inte regleras av någon av lagarna på kreditmarknaden. För vanliga aktiebolag eller ekonomiska föreningar gäller redovisningsregler i aktiebolagslagen och lagen om ekonomiska föreningar. För banker däremot gäller särskilda redovisnings- regler enligt bankrörelselagen. Finansinspektionen har därför möjlighet att, när ett tillstånd till ett aktieförvärv som innebär att banken blir dotterföretag till ett icke-finansiellt företag ges, som villkor föreskriva att regler om redovisning och revision, som enligt bankrörelselagen gäller för banker, också skall gälla för moderföretaget och övriga företag i koncernen.

När ett icke-finansiellt företag får ställning som moderföretag till en bank måste också en avvägning ske beträffande vilka regler om t.ex. banks rörelse som skall tillämpas på moderföretaget. Enligt den s.k. banksmittobestämmelsen i den föreslagna 1 kap. 11 5 blir bl.a. reglerna om banks rörelse gällande för alla företag som ingår i en koncern där också en bank ingår. Ett icke—finansiellt moderföretag till en bank liksom övriga finansiella och icke—finansiella koncemföretag kommer därmed att få krav på kapitaltäckning och begränsningar beträffande enhandsengage- mang, om Finansinspektionen inte medger undantag. Vare" sig undantag medges eller ej så gäller i vart fall en upplysningsplikt för koncemföre- tagen.

Enligt andra stycket andra meningen får Finansinspektionen, när tillstånd ges till ett förvärv som innebär att banken blir dotterföretag i en icke-finansiell koncern, som villkor föreskriva en skyldighet att inom viss

• Sida 200
•  Original

tid avyttra så stor del av aktieinnehavet att banken upphör att vara dotterföretag. Bestämmelsen har kommenterats i avsnitt 5 av den allmänna motiveringen.

Förfarandet

Underlaget för Finansinspektionens prövning av en ansökan om tillstånd till aktieförvärv kommer huvudsakligen att utgöras av sökandens egna uppgifter. I vissa fall kan det tänkas vara lämpligt att prövningen kombineras med en informell förhandling mellan sökanden och inspek- tionen. Parterna kan då klarlägga sina positioner. Inspektionen har också enligt allmänna förvaltningsrättsliga principer rätt att foga formella villkor till ett förvärvstillstånd.

Om det i ett tillståndsärende visar sig finnas skäl att ifrågasätta sökandens lämplighet skall det inte åligga denne att bevisa sin oförvitlig- het. Finansinspektionen får genom egna utredningar granska förhållande- na. Inspektionen får vägra tillstånd endast om de för aktieförvärvaren graverande omständigheterna blivit klarlagda. I detta hänseende ligger bevisbördan på inspektionen.

Av andra stycket första meningen framgår att inspektionen kan begränsa förvärvstillståndets giltighetstid. Förfarandet med ägargransk- ning bygger på att inspektionens prövning skall ske redan innan det ifrågavarande aktieförvärvet rättsligt sett är fullbordat. Om sökanden befinns lämplig innebär det naturligtvis inte någon skyldighet för honom att också fullfölja förvärvet. Genom att föreskriva en viss tid inom vilken förvärvet skall genomföras (utan att en ny ansökan måste göras), får man en gräns för hur länge ett aktieförvärv kan hållas svävande. Det har i lagtexten inte bestämts någon längsta tid. Inspektionen får från fall till fall avgöra vilken tid som kan anses rimlig. Hänsyn kan härvid tas till sökandens egna önskemål och synpunkter. Emellertid måste också vägas in att det kan vara till förfång för banken att det under en längre tid råder ovisshet om ägarförhållandena.

Beslut i ett tillståndsärende skall. enligt tredje stycket, meddelas inom tre månader, dvs. samma tidsgräns som gäller för bl.a. vissa beslut vid etablering av filialer inom EES. Inspektionen bör dock inom den angivna tidsgränsen handlägga ärendena med stor skyndsamhet. I klara fall bör besked kunna lämnas i det närmaste omgående.

7 kap. 125

Paragrafen föreskriver en anmälningsskyldighet för den som avyttrar ett kvalificerat innehav av aktier eller en så stor andel av sitt innehav att det återstående innehavet understiger något av de gränsvärden som anges i 10 g.

7 kap. 13 5

l paragrafen finns bestämmelser om en banks skyldighet att lämna uppgifter om aktieägare, vilka innehar en kvalificerad andel.

• Sida 201
•  Original

7 kap. 14 &

Principen att tillsynsmyndighetema skall kunna ingripa mot en aktieägare som visar sig vara olämplig slås fast i artikel 11.5 i andra banksamord- ningsdirektivet. När det gäller sanktionema mot en sådan ägare ges exempel på åtgärder som medlemsstaterna kan föreskriva. En sådan åtgärd är att rösträtten kan upphävas för de aktier som innehas av en aktieägare som har missbrukat sin ställning.

Ett ingripande från Finansinspektionen kan ske dels om en aktieför- värvare bryter mot förpliktelsen att ansöka om tillstånd enligt 10 5 eller förvärvar aktier i strid mot inspektionens beslut enligt 11 &, dels om en ägare till ett kvalificerat innehav av aktier utövar eller kan antas komma att utöva sitt inflytande på ett sätt som motverkar en sund utveckling av verksamheten i banken. Här tillämpas alltså samma begrepp som vid ansökningsförfarandet, vilket i sin tur bygger på sundhetskravet i bl.a. 3 &. Likformigheten ger uttryck för principen att samma kvalitativa krav skall ställas på en aktieägare oavsett i vilket sammanhang som en fråga om personens lämplighet att vara aktieägare blir aktuell.

Bestämmelsen utgår från den grundläggande inställningen att inspek- tionen skall kunna ingripa endast i allvarliga fall. En händelse som att en aktieägare blir försatt i konkurs, åläggs näringsförbud eller döms för allvarligare brottslighet kan lätt konstateras men kan knappast ensam anses vara till skada för banken, i vart fall inte om ägandet motsvarar mindre än 50 % av kapitalet eller samtliga röster. Därutöver krävs att det finns anledning att anta att ägaren kommer att utöva sitt inflytande så att en sund utveckling av verksamheten är i farozonen. Det torde vara lättare att sätta in sanktioner om det blivit klarlagt att en ägare verkligen missbrukar sitt inflytande än om det bara finns ett antagande om att så kommer att bli fallet.

[ paragrafen anvisas två åtgärder som inspektionen kan vidta mot en aktieägare som motverkar en sund utveckling av verksamheten i banken. För det första får inspektionen, om det bedöms nödvändigt för att bryta en ägares inflytande över bolagets verksamhet, besluta att ägarens aktier inte får företrädas vid bolagsstämman. Bestämmelsen är utformad så att rösträtten upphör redan i och med att inspektionen har förordnat om upphävande av rösträtten. Något lagakraftvunnet beslut krävs således inte. För det andra får F inansinspektionen förelägga aktieägaren att sälja den del av aktieinnehavet som medför att innehavet är kvalificerat. Samma åtgärder får vidtas mot en aktieägare som underlåtit att söka tillstånd enligt 10 5 eller som genomfört ett förvärv i strid med inspek- tionens beslut. I dessa fall gäller vidare att röster som avgetts för sådana aktier kan förklaras ogiltiga. Paragrafens lydelse överensstämmer inte med den av Lagrådet granskade och godkända. I sak föreslås nu inte någon förändring annat än att redan avgivna röster kan förklaras ogiltiga endast i det fall en ägare förvärvat aktier i strid med inspektionens beslut eller underlåtit att söka vederbörligt tillstånd.

Om det uppkommer missförhållanden av så allvarlig art och beskaffen- het att man från inspektionens sida överväger att ingripa, är det lämpligt

• Sida 202
•  Original

att inspektionen i första hand försöker åstadkomma rättelse med andra medel än "frysning" av rösträtten. Det kan t.ex. visa sig vara tillräckligt om förhållandena påtalas för ägarna eller bolagets ledning. Blir det nödvändigt har inspektionen enligt 6 & formell rätt att sammankalla stämma och styrelse. Misslyckas förhandlingarna, kanske beroende på att ifrågavarande aktieägare inte är beredd att acceptera reglerna för verksamheten, finns inte längre samma skäl att försöka undvika ett beslut om att aktie inte får företrädas vid bolagsstämma i bolaget.

Att en större aktieägare inte kan utöva rösträtt för sina aktier kan naturligtvis också i sig få en inverkan på bankens skötsel. Om en "frysning" av en aktieägares möjligheter att utöva rösträtt gäller under en längre tid kan osäkerhet uppstå i ledningen, andra aktieägare får ett ökat inflytande osv. Det är därför angeläget att den aktiepost som innehas av en person, som utövat sitt inflytande på ett otillbörligt sätt, inte fråntas röstvärde under alltför lång tid. I vissa fall kan man tänkas komma till rätta med missförhållandena utan tidsutdräkt och förbudet att utöva rösträtt för aktierna kan upphävas. lngripandet har då varit temporärt. I andra fall kan olämpligheten hos ägaren inte sägas vara av övergående natur. En aktieägare som fråntagits rösträtten för sina aktier kan finna detta vara anledning att sälja aktierna. I så fall upphör den osäkerhet för ledningen av bolaget som tidigare nämnts i och med försäljningen. För att komma till rätta med en situation där en aktieägare utövat sitt inflytande på ett så flagrant sätt att hans lämplighet för överskådlig framtid kan ifrågasättas men aktierna inte avyttras frivilligt får inspek- tionen förelägga ägaren att avyttra aktierna. En försäljning på grund av ett sådant föreläggande får genomföras i sådan takt att onödiga förluster undviks.

Ett föreläggande om avyttring kan bara avse det antal aktier som medför att innehavet är ett kvalificerat sådant. Inspektionen skall ju inte pröva lämpligheten hos aktieägare som inte kan utöva ett väsentligt inflytande över bolagets ledning.

Ingripanden mot banker 7 kap. 15 &

Innehållet i paragrafen motsvarar nuvarande 8 5 första stycket. Ett föreläggande om rättelse får givetvis inte meddelas beträffande sådana föreskrifter i lag som det är straffbart att överträda.

7 kap. 16 5

Paragrafen motsvarar till vissa delar nuvarande 8 5 andra stycket samt 9 och 11 55.

Återkallelsefallet i första stycket ] motsvarar 11 5. De fall som sägs i första stycket 2 och 4 har sin grund i första banksamordningsdirektivet artikel 8.

En naturlig princip är att de krav som uppställs för oktroj också skall vara uppfyllda efter det att en sådan beviljats. Någon uttrycklig bestäm-

• Sida 203
•  Original

melse härom har inte ansetts nödvändig. Om banken överträder bestämmelser eller på annat sätt visat sig olämplig att utöva sådan verksamhet som oktrojen avser kan i sista hand en återkallelse av oktrojen ske. Första stycket 5 har fått en sådan utformning att den skall kunna tillämpas i fall verksamheten inte drivs på ett sätt som kan anses vara sunt. Regeln grundar sig på artikel 10 i andra banksamordnings- direktivet.

Enligt första stycket 6 gäller att en banks oktroj skall återkallas i det fall kapitalbasen inte kan hållas i nivå med det startkapital som banken varit skyldig att uppvisa när rörelsen påbörjades (jämför avsnitt 2.2 av den allmänna motiveringen och specialmotiveringen till 2 kap. 9 5). I sådant fall skall återkallelse ske, om bristen inte har täckts inom tre månader. Som framgår av andra stycket andra meningen har dock Finansinspektionen givits vissa möjligheter att förlänga tremånaders- fristen.

I andra stvcket första meningen ges en möjlighet för Finansinspektionen att avstå från återkallelse i sådana fall som avses i första stycket 4 och 5. Även i fall av uppenbara överträdelser från bankens sida, kan återkallelsepåföljden framstå som alltför drakonisk. Inspektionen kan då i stället meddela varning, om det bedöms tillräckligt för att komma till rätta med missförhållandena.

En motsvarande möjlighet finns också i lagen (1990:1114) om värdepappersfonder, lagen om värdepappersrörelse och den föreslagna lagen om kreditmarknadsbolag.

I de fall banken inte förmår vidmakthålla föreskriven nivå för kapitalbas är vamingspåföljden inte ändamålsenlig. Om emellertid de finansiella problemen kan bedömas vara övergående, får Finansinspek- tionen, enligt andra stycket andra meningen, i stället för att återkalla täcka bristen. Särskilda skäl för förlängning av tidsramen kan också föreligga exempelvis i det fall bristen har sin grund i ett omstrukture- rings- eller rekonstruktionsförfarande.

Genom bestämmelsen i tredje stycket får Finansinspektionen möjlighet att från fall till fall utforma anvisningar om hur avvecklingen av rörelsen skall ske sedan oktrojen återkallats.

Fjärde stycket innebär att Finansinspektionen får förbjuda forsatt verksamhet när oktrojen återkallas. Av 23 & framgår att ett sådant förbud får förenas med vite.

7 kap. 175

Paragrafen. som gäller svenska bankers verksamhet i ett annat EES- land, är ny. Den kan till viss del sägas motsvara nuvarande 8 och 9 åå.

I artikel 21.2 i andra banksamordningsdirektivet anges att om ett kreditinstitut, som driver verksamhet genom filial eller genom direkt tillhandahållande av tjänster inom ett medlemslands territorium, inte efterlever de föreskrifter som värdlandet utfärdat med stöd av direktivet, så skall värdlandets behöriga myndigheter förelägga institutet att vidta

• Sida 204
•  Original

rättelse. Av punkten 3 i samma artikel framgår att om institutet trots föreläggandet inte upphör att bryta mot föreskrifterna så skall anmälan ske till hemlandets behöriga myndigheter, vilka har att vidta alla de åtgärder mot bolaget som erfordras för att åstadkomma rättelse.

Genom förevarande paragraf införs en uttrycklig möjlighet för Finansinspektionen att ingripa mot en svensk bank som. enligt uppgift från en tillsynsmyndighet i ett annat land inom EES. inte följer utfärdade förelägganden om rättelse som myndigheten är behörig att meddela. Finansinspektionen får för varje enskilt fall avgöra vilken åtgärd som kan vara lämpligast för att uppnå önskat resultat.

Av paragrafens sista led framgår att tillsynsmyndigheten i värdlandet skall hållas underrättad om de åtgärder som inspektionen vidtar.

Det kan anmärkas att med införandet av denna regel beträffande ingripandemöjligheter mot de svenska bankernas verksamhet inom EES. avses ingen ändring vad beträffar inspektionens möjligheter till ingripan— den mot atenska bankers filialverksamhet i länder utanför EES.

Särskilda bestämmelser om ingripanden mot utländska bankföretag 7 kap. 18 &

Paragrafen motsvarar nuvarande 9 a 5. Om en utländsk bank. som av regeringen eller Finansinspektionen fått tillstånd enligt 1 kap. 4 & att etablera en filial i Sverige, åsidosätter svenska förskrifter eller i övrigt visar sig olämplig att bedriva verksamhet från filialen, får Finansinspek- tionen ingripa genom att återkalla filialtillståndet eller meddela varning. Bestämmelsen. som i praktiken har tillämpning endast i förhållande till banker hemmahörande i länder utanför EES, svarar mot bestämmelserna i den föreslagna 16 5 om återkallelse av oktroj.

7 kap. 195

Genom paragrafen införs i lagen de regler i andra banksamordningsdirek- tivet som rör proceduren för ingripanden mot kreditinstitut vilka inte följer värdlandets bestämmelser för verksamhet i en filial eller för verksamhet som sker genom direkt tillhandahållande av tjänster inom landets gränser.

Som framgår av bestämmelsens innehåll skall Finansinspektionen i första hand försöka komma till rätta med regelöverträdelser genom att utfärda förelägganden om rättelse. Om det inte hjälper skall inspektionen underrätta behörig myndighet i bankens hemland om överträdelsen så att den myndigheten kan vidta de åtgärder mot banken som krävs för att åstadkomma rättelse (jämför den föreslagna bestämmelsen i 17 5). Eftersom det är hemlandets myndigheter som har auktoriserat banken så har dessa myndigheter också normalt större möjligheter att på ett effektivt sätt ingripa mot regelstridiga förfaranden. Enligt direktivet skall hemlandets myndigheter hålla tillsynsmyndigheten i värdlandet under- rättad om vilka åtgärder som vidtas mot banken. Skulle banken inte upphöra med överträdelsema trots de åtgärder som vidtagits av hemlandet

• Sida 205
•  Original

eller beroende på att sådana åtgärder visat sig otillräckliga eller av någon anledning inte kan genomföras i det landet. så får inspektionen gå vidare i försöken att stoppa överträdelsema. Vad som återstår är att förbjuda banken att göra nya åtaganden i Sverige. Innan förbud meddelas skall tillsynsmyndigheten i hemlandet underrättas.

l brådskande fall kan Finansinspektionen meddela förbud utan att först underrätta hemlandets behöriga myndighet. Även i brådskande fall måste emellertid inspektionen först försöka komma till rätta med en rättsstridig verksamhet genom ett föreläggande om rättelse. Följer inte banken detta föreläggande kan inspektionen omedelbart förbjuda banken att göra nya åtaganden. Underrättelse om att banken vägrat vidta erforderlig rättelse och att förbud meddelats skall därefter sändas så snart som möjligt till hemlandsmyndigheten.

7 kap. 205

Paragrafen grundar sig på en bestämmelse i artikel 21.9 i andra banksamordningsdirektivet som förskriver en skyldighet att vid åter- kallelse av auktorisation meddela myndigheterna i de länder där företaget som fått sin auktorisation återkallad driver verksamhet genom filial eller direkt tillhandahållande av tjänster. Värdländemas myndigheter skall då vidta de åtgärder som krävs för att hindra företaget att ingå nya åtaganden inom dessa länders gränser.

lngripanden mot den som saknar tillstånd

7kap.215

Paragrafen motsvarar nuvarande 18 &.

Avgifter till Finansinspektionen 7 kap. 22 5

Paragrafen motsvarar nuvarande 15 5 första stycket. Avgiftsskyldigheten omfattar alla svenska banker och de utländska banker. vare sig de är hemmahörande inom EES eller inte, som driver verksamhet genom filial här i landet.

Vite 7 kap. 23 5

Paragrafen motsvarar 9 kap. 3 _5 tredje stycket som enligt förslaget skall upphävas. Av 24 & följer att beslut om föreläggande av vite skall överklagas till regeringen. Om det skulle bli aktuellt att döma ut förelagt vite skall Finansinspektionen ansöka om detta hos länsrätten i enlighet med lagen (l985z206) om vite.

• Sida 206
•  Original

Överklagande 7 kap. 24 5

1 första stycket anges två fall när Finansinspektionens beslut inte kan överklagas. Anledningen till detta är att inspektionens utredning inte skall kunna fördröjas i onödan genom oberättigade överklaganden. En motsvarande bestämmelse finns i lagen (1990: 1114) om värdepappers- fonder, lagen (1991: 981) om värdepappersrörelse och den. föreslagna lagen om kreditmarknadsbolag.

Andra stycket motsvarar nuvarande bestämmelser om överklagande i 14 och 18 55.

Av tredje stycket framgår att Finansinspektionen i brådskande fall kan meddela interimistiskt beslut. Det måste då särskilt anges i beslutet att det skall gälla omedelbart. Även denna bestämmelse har sin motsvarighet i lagarna om värdepappersfonder. värdepappersrörelse och kredit- marknadbolag. I dag gäller för bankerna att Finansinspektionens beslut får verkställas utan hinder av det överklagats, om regeringen inte förordnar annat.

7 kap. 25 &

Paragrafen är ny och grundar sig på bestämmelser i EG:s direktiv om att underlåtenhet att meddela ett beslut skall kunna bli föremål för prövning i domstol. I artikel 13 i EG:s första banksamordningsdirektiv stadgas bl.a. att möjlighet skall finnas att klaga till domstol då inget beslut har fattats inom sex månader från det en auktorisationsansökan, som innehåller alla de uppgifter som krävs enligt gällande bestämmelser, har getts in. I det andra banksamordningsdirektivet finns en liknande bestämmelse i artikel 19.3 såvitt gäller underlåtenhet att översända underrättelse om filialetablering inom EES. Tiden inom vilken beslut måste fattas är emellertid här tre månader i stället för sex. Bestämmelser- na i paragrafen har behandlats ytterligare i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.5.

Särskilda bestämmelser

7 kap. 26 &

Bestämmelsen motsvarar nuvarande 13 ä. 7 kap. 27 å

Bestämmelsen motsvarar nuvarande 16 ä. 7 kap. 28 &

Bestämmelsen motsvarar nuvarande 17 &.

• Sida 207
•  Original

8kap.55

I första stycket 4 har hänvisningen till 9 kap. 3 & tagits bort i anledning av att 9 kap. utmönstrats ur lagen.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

I 2 kap. 9 5 andra stycket anges att en banks kapitalbas inte får understiga det belopp för startkapital som föreskrivs i nytillkomna bestämmelser i BAL, sparbankslagen resp. föreningsbankslagen. De åsyftade bestämmelserna innebär att en bank när rörelsen påbörjas skall ha så stort bundet eget kapital som motsvarar fem miljoner ecu - för sparbanker en miljon ecu - beräknat efter den kurs som gällde vid tidpunkten för beslut om oktroj. Normalt skall. enligt 7 kap. 16 5 första stycket 6, oktrojen återkallas i fall när kapitalbasen under tre månaders tid inte kunnat hållas i nivå med det föreskrivna startkapitalet. Enligt 16 å andra stycket har Finansinspektionen dock vissa möjligheter att förlänga tiden för bristens täckande.

Dessa bestämmelser går inte att tillämpa för banker som auktoriserats och påbörjat sin rörelse innan lagändringama trätt i kraft. 1 punkt 2 av övergångsbestämmelsema har därför tagits in en kompletterande regel. enligt vilken referensnivån för kapitalbasen i stället skall motsvara fem resp. en miljon ecu, beräknat efter kursen per dagen för ikraftträdandet.

Som framgått av den allmänna motiveringen skulle ett antal nu verk- ' samma mindre sparbanker inte klara av att fortsätta sin rörelse utan särskilda undantagsregler. [ punkt 3 har för deras skull föreskrivits att kapitalbasen tills vidare får vara lägre än motsvarande en miljon ecu. Bestämmelserna har. i enlighet med vad EES—avtalet medger, konstrue- rats så att kapitalbasen skall hållas på minst den nivå som vid något tillfälle uppnåtts efter dagen för avtalets undertecknande, dvs. den 2 maj 1992. När kapitalbasen väl har kommit upp i nivå med ett belopp som motsvarar en miljon ecu, skall huvudregeln enligt punkt 2 slå till. Sparbankens kapitalbas får med andra ord i tiden därefter fluktuera såväl uppåt som neråt. bara den inte går under det belopp i svenska kronor som på dagen för lagens ikraftträdande motsvarade en miljon ecu. Härutöver gäller det generella kravet på åtta procent kapitaltäckning (jämför specialmotiveringen till 2 kap. 9 å).

9.2. Förslaget till lag om kreditmarknadsbolag 1 kap. Inledande bestämmelser

Definitioner

1 kap. 1 5

Paragrafen innehåller definitioner av en rad begrepp som används i lagen.

Definitionen av jinansieringsverksamhet överensstämmer med den som finns i 1 55 lagen (1988:606) om finansbolag. l regeringens proposition 1987/88:149 om auktorisation av finansbolag diskuterades möjligheten

• Sida 208
•  Original

av att införa en mer heltäckande och generell definition. I den prome- moria som låg till grund för de i propositionen föreslagna ändringarna hade fastighetsrenting/leasing av fast egendom inbegripits i definitionen av finansieringsverksamhet. Sedermera har även kreditmarknads- kommittén (KMK) i sitt slutbetänkande Förnyelse av kreditmarknaden (SOU 1988:29) föreslagit en definition som innefattar fastighetsleasing. Föredragande statsrådet anförde emellertid i propositionen att p.g.a. vissa oklarheter beträffande fastighetsleasing så fanns det skäl att avvakta en utvidgning av definitionen till att omfatta även sådan verksamhet. Bankföreningen har i sitt remissvar till förslaget om en lag om kredit- marknadsbolag framfört att enligt deras mening fastighetsleasing bör omfattas av definitionen. Leasingutredningen. som har i uppdrag att utreda frågor om leasing av fast och lös egendom. har lämnat ett delbetänkande, Fastighetsleasing (SOU 1991:81), som främst behandlar s.k. sale and lease back av fast egendom. Med anledning av betänkandet övervägs för närvarande inom regeringskansliet bl.a. frågan hur fastighetsleasing skall behandlas ur kreditpolitisk synvinkel. l avvaktan på resultatet av dessa överväganden införs här den definition av finansieringsverksamhet som finns i finansbolagslagen utan några ändringar. Detta innebär dock inte att kreditmarknadsbolagen inte skulle få ägna sig åt fastighetsleasing. I likhet med vad som gäller för finans- bolagen i dag hör detta till de för bolagen tillåtna verksamheterna.

Definitionen har en sådan räckvidd att den omfattar inte bara sådan verksamhet som bedrivs av finansbolagen i dag utan även den typ av verksamhet som kreditaktiebolagen driver. 1 3 kap. l 5 finns en exemplifierande uppräkning av de typer av verksamhet som ett kredit— marknadsbolag får ägna sig åt (se härom även avsnitt 2.4.2 i den allmänna motiveringen). Även hypoteksinstitutionema och stora delar av bankernas verksamhet faller in under definitionen. Skälet till att finansieringsverksamhet som utövas av dessa sistnämnda kreditinstitut inte är tillståndspliktig enligt denna lag är givetvis att instituten redan omfattas av Finansinspektionens tillsyn enligt annan lag. En uttrycklig undantagsregel med denna innebörd finns i 3 5 första stycket 7.

Av 2 å framgår att ett svenskt företag som önskar driva tillståndspliktig finansieringsverksamhet måste vara ett aktiebolag. Ett sådant bolag betecknas i lagen kreditmarknadsbolag. Att aktiebolaget skall vara svenskt innebär inte att bolaget måste vara ägt av svenska fysiska eller juridiska personer. Med svenskt menas här att bolaget bildats enligt svensk lag. Ett svenskt aktiebolag kan alltså helt eller delvis ägas av utländska personer.

Definitionen av kvalificerat innehav har hämtats från andra banksam- ordningsdirektivet (89/646/EEG). Termen används i lagen när det gäller ett kreditmarknadsbolags innehav av placeringsaktier (3 kap. 6 &) och i ägarprövningsavsnittet (5 kap. 11-15 55).

Av definitionen av filial framgår att ett utländskt företag som etablerar sig här i landet skall anses ha inrättat endast en filial även om företaget öppnar flera olika kontor inom landets gränser.

• Sida 209
•  Original

Definitionen av kreditinstitut är tagen från EG:s första banksamord- ningsdirektiv (77/780/EEG) och definitionen av finansiellt institut från andra banksamordningsdirektivet. Att definitionema har tagits från EG:s direktiv har medfört att begreppet kreditinstitut har en något annan innebörd enligt denna lag jämfört med t.ex. lagen (1988zl385) om Sveriges riksbank. Det kan anmärkas att begreppen kreditinstitut och finansiellt institut kommer till användning i lagen endast i samband med regleringen av förhållanden som rör utländska företag som önskar etablera filial här i landet eller, såvitt gäller företag med säte inom EES, tillhandahålla tjänster direkt från hemlandet.

Till EES hör förutom de tolv EG-ländema (Belgien. Danmark, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna. Portugal, Spanien. Storbritannien. Tyskland) de sju EFTA—ländema (Finland, Island, Liechtenstein, Norge, Schweiz, Sverige, Österrike).

Tillståndsplikt 1 kap. 2 5

Av paragrafens första stycke framgår att svenska företag och utländska kreditinstitut, med vissa undantag, får driva finansieringsverksamhet endast efter tillstånd.

I likhet med vad som gäller enligt finansbolagslagen får tillstånd enligt lagen meddelas svenskt företag endast om finansieringsverksamheten drivs i aktiebolagsform.

Om Finansinspektionen inte meddelat beslut angående tillstånd inom sex månader kan sökanden enligt 6 kap. 2 & begära förklaring av kammarrätten att ärendet onödigt uppehålls.

Beträffande utländska företags möjligheter att driva verksamhet här i landet gäller 2 kap. 8-10 åå. I viss mån gäller olika bestämmelser för utländska företags verksamhet beroende på om de är hemmahörande i ett land inom EES eller inte. I paragrafen anges att för utländsk filialverk- samhet gäller dels lagen om kreditmarknadsbolag i övrigt i tillämpliga delar och dels lagen (1992: 160) om utländska filialer m.m. Hänvisningen till filiallagen innebär att de utländska filialema kommer att lyda under de regler som finns i den lagen om bl.a. filialens ledning, bokföring, revision m.m. Det bör dock observeras att särskilda föreskrifter kan meddelas beträffande bl.a. EES-filialers redovisning enligt 5 kap. 2 5. I avsnitt 2.4.3 i den allmänna motiveringen har frågan om svensk lags tillämplighet på utländska företags verksamhet i Sverige berörts.

lkap35

Paragrafen innehåller vissa av de undantag från tillståndskrav som för närvarande finns i 2 & sista stycket och 3 & finansbolagslagen.

Enligt finansbolagslagen behöver vissa typer av företag som driver finansieringsverksamhet inte söka tillstånd om nettovärdet av dess tillgångar understiger femtio miljoner kronor. I EG:s första banksamord- ningsdirektiv (artikel 3) föreskrivs emellertid att alla företag som faller

• Sida 210
•  Original

under den i direktivet angivna definitionen av kreditinstitut skall ha erhållit auktorisation innan de får inleda verksamhet. Det innebär, som anförts i den allmänna motiveringen, att den frizon som hittills funnits i Sverige för dessa mindre bolag försvinner. Kreditmarknadsbolag, som inte faller under något av undantagen i paragrafen. måste således oavsett storlek söka tillstånd. Av 2 kap. 4 5 andra stycket framgår att bolag av viss begränsad storlek kan medges undantag från kravet på fem miljoner ecu i bundet eget kapital vid verksamhetens påbörjande.

l första stycket 2 och 3 görs undantag för leverantörs- och köpkrediter. Dessa används av produktionsföretag för att underlätta avsättningen av egna produkter. Krediten kan ges i olika former, t.ex. anstånd med betalning eller genom att kunden använder ett särskilt kontokort. F inansieringsverksamheten kan äga rum i det producerande bolaget (fallet under punkten 2), i annat koncembolag eller i bolag som annars är nära knutet till produktionsbolaget (fallen under punkten 3). Undantaget i punkten 3 förutsätter dessutom att medel för verksamheten inte anskaffas från allmänheten. Regeringen har nyligen gett direktiv till en utredning som bl.a. skall lämna förslag på hur vissa oreglerade krediter skall behandlas i framtiden (Dir. 1992160). l avvaktan på resultatet av denna utredning föreslås således inte nu någon ändring av vad som gäller i dag för dessa krediter.

Även om leverantörs- och köpkrediter inte omfattas av lagen så följer av definitionen av finansieringsverksamhet i 1 & 1 att förvärv av en sådan fordran omfattas av den principiella tillståndsplikten.

Enligt första stycket 4 gäller. liksom enligt finansbolagslagen, att tillstånd inte krävs om verksamheten bedrivs av ett företag som tillgodo- ser finansieringsbehov inom en grupp näringsidkare med ekonomisk intressegemenskap och medel för verksamheten inte anskaffas från allmänheten.

Undantaget i första stycket 5 beträffande ett företags normala likvidi- tetsförvaltning har ändrats något i förhållande till vad som gäller enligt finansbolagslagen. Det krävs inte längre Finansinspektionens medgivande för att ett företags normala likviditetsförvaltning skall undantas från tillståndskravet. Orsaken härtill är främst att den fria sektor som enligt finansbolagslagen ger alla en möjlighet att driva finansieringsverksamhet upp till ett nettovärde om 50 milj. kr. av tillgångarna i verksamheten försvinner. Att behålla dispenskravet skulle innebära den opraktiska ordningen att samtliga företag. oavsett storlek. måste söka dispens för sin normala likviditetsförvaltning. Om Finansinspektionen i ett visst-fall skulle finna att likviditetsförvaltningen har ett självständigt syfte får inspektionen ingripa mot verksamheten.

Möjligheten till undantag enligt 3 5 andra stycket 2 i finansbolagslagen för finansieringsverksamhet som bedrivs av föreningar i syfte att tillgodose medlemmars finansieringsbehov har tagits bort. Den verksam- het som dessa föreningar driver är närmast att jämställa med bankrörelse och bör därför i förekommande fall prövas enligt bankrörelselagen. lnom regeringskansliet övervägs för närvarande hur dessa-föreningar skall

• Sida 211
•  Original

regleras i framtiden. Denna fråga kommer därför att tas upp i annat sammanhang.

Bestämmelserna i första stycket 1 och 6—7 saknar motsvarighet i finansbolagslagen. De verksamheter som räknas upp under dessa punkter omfattas emellertid av de nuvarande undantagen från tillståndskravet i 2 och 3 55 finansbolagslagen. Ändringen är främst föranledd av att paragrafen även gäller för utländska företag.

Sundhetskrav 1 kap 4 &

Genom paragrafen införs. efter förebild i bl.a. lagen (199lz98l) om värdepappersrörelse, en särskild bestämmelse om att finansieringsverk- samhet skall bedrivas på ett sådant sätt att den kan anses sund.

l finansbolagslagen anges i 13 & tredje stycket att Finansinspektionen skall följa finansbolagens verksamhet för att hålla sig underrättad om förhållanden som har betydelse för en sund utveckling av verksamheten. När motsvarande bestämmelse infördes i den dessförinnan gällande finansbolagslagen (l980:2) angavs i motiven (prop. 1978/79zl70 s. 49) att tolkningen av uttrycket borde göras mot bakgrund av att lagen främst syftade till att ge ett skydd för finansbolagens långivare och kunder.

Innebörden av rekvisitet sund finansieringsverksamhet är inte statisk utan kan variera beroende på hur finansieringsverksamheten utvecklas. När det gäller att fastställa innehållet i begreppet bör F inansinspektionens verksamhet i form av allmänna råd och tillsynspraxis spela en viktig roll. Av betydelse är naturligtvis också eventuella rekommendationer som ges ut av branschorganisationer. Vad gäller innebörden kan också hänvisas till vad som anförs i specialmotiveringen till 2 kap. 1 5 och i den allmänna motiveringen under avsnitt 4.3.

Sekretess

lkap.55

Paragrafens första och andra stycke motsvarar i sak sekretessbestämmel-. sen i 26 & finansbolagslagen. Dessa två stycken har utformats efter. mönster i nuvarande 1 kap. 6 & BRL. (1 kap. 10 & BRL enligt ändrings- förslaget). Tystnadsplikten gäller inte bara styrelseledamöter och anställda hos ett kreditmarknadsbolag eller utländskt kreditmarknadsfönetag utan också andra befattningshavare som fått kännedom om förhållanden som omfattas av tystnadsplikt, t.ex. revisorer.

Regeln i 26 & finansbolagslagen är sanktionerad enligt 20 kap. 3 & brottsbalken. Brott mot föreskriften om tystnadsplikt i bankrörelselagen är däremot inte straffsanktionerad. vilket framgår av nuvarande 9 kap. l & samma lag (jämför 1 kap. 10 & tredje stycket i förslaget). På detta område bör samma regler gälla för alla kreditinstitut varför det i paragrafens tredje stycke har införts en bestämmelse om att ansvar inte skall följa för den som bryter mot föreskriften i första stycket. Det kan anmärkas att det således rör sig endast om ett borttagande av det

• Sida 212
•  Original

straffrättsliga ansvaret. Den som bryter mot sekretessbestämmelsen riskerar fortfarande ansvar enligt den arbetsrättsliga lagstiftningen och skadeståndsskyldighet.

2 kap. Förutsättningar för tillstånd m.m. Kreditmarknadsbolag 2 kap. 1 &

Kriterierna för den materiella prövningen har erhållit en ny lydelse jämfört med vad som tidigare gällt enligt kreditaktiebolags- och finansbolagslagama. Bestämmelsen i första stycket 2 knyter an till sundhetskravet i 1 kap. 4 &. Utöver vad som sägs i det följande kan hänvisas till vad som anförts i specialmotiveringen till den paragrafen.

Av 2 & kreditaktiebolagslagen framgår att regeringen skall pröva om bolagsordningen överensstämmer med lag och annan författning samt om särskilda föreskrifter erfordras i bolagsordningen. [ 5 & finansbolags- lagen anges att tillstånd för ett svenskt företag får meddelas endast om bolaget inte är olämpligt att driva finansieringsverksamhet. Vidare skall det kunna antas att rörelsen inte skall bli till skada för det allmänna.

I motiven till reglerna om auktorisation av finansbolag (prop. 1987/88:149 s. 36 f.) anges att den lämplighetsprövning som föreskrivs bör utgöra en väsentlig del av Finansinspektionens prövning av ett tillståndsärende. De organisatoriska förhållanden under vilka den planerade rörelsen skall drivas bör uppmärksammas. Det bör även ske en prövning av den personliga lämpligheten hos den verkställande ledningen och hos ägarna. Det sägs vidare att det måste kunna antas att verksamheten kommer att bli bedriven på ett korrekt och omdömesgillt sätt.

Lämplighetsprövningen enligt finansbolagslagen tar alltså sikte dels på företagets organisatoriska uppbyggnad. dels erfarenheten och sakkunskap- en hos företagets ledning. Även i andra banksamordningsdirektivet finns en bestämmelse (art. 5) som säger att auktorisation skall vägras om behörig myndighet, med hänsyn till behovet av sund och ansvarsfull ledning av ett kreditinstitut, bedömer att lämpligheten hos aktieägare med s.k. kvalificerat innehav inte är tillfredsställande. Den prövning som skall göras i dessa avseenden har i den nya lagen formulerats så att tillstånd får meddelas endast om den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en sund verksamhet.

Såvitt gäller sakkunskapen hos företagsledningen. dvs. styrelsen och - verkställande direktören, bör några formella krav på kunskap eller erfarenhet inte ställas upp. Det får ankomma på tillsynsmyndigheten att från fall till fall göra en bedömning av om företagsledningen. med hänsyn till önskemålet om kontinuitet i verksamheten och kravet på att den bedrivs på ett korrekt och omdömesgillt sätt. har den erfarenhet som behövs för verksamheten.

I enlighet med vad som gäller beträffande finansbolag skall någon behovsprövning inte ske vid beviljande av tillstånd att driva finansierings-

• Sida 213
•  Original

verksamhet. En sådan behovsprövning skulle för övrigt strida mot bestämmelserna i EG:s första banksamordningsdirektiv. Konkurrensverket har anfört att det i lagtexten bör tas in en bestämmelse om att sundhets- prövningen vid auktorisation av ett kreditinstitut inte får göras beroende av marknadens ekonomiska behov. En regel av denna innebörd finns i andra stycket.

2kap.25

Paragrafen motsvarar 6 & finansbolagslagen.

I EG:s första banksamordningsdirektiv finns i artikel 3.4 ett krav att medlemsstaterna skall föreskriva att en verksamhetsplan skall fogas till varje ansökan om auktorisation av ett kreditinstitut. I planen skall bl.a. anges den tilltänkta verksamhetsinriktningen och en beskrivning ges över organisationens struktur. I bl.a. 2 kap. 3 & BAL krävs att det till ansökan om oktroj fogas en plan över den tilltänkta verksamheten. I 3 & bankrörelseförordningen (1987:647) anges närmare vad en verksamhets- plan för banker skall innehålla. När det gäller att avgöra frågan om tillstånd för ett bolag enligt lagen om kreditmarknadsbolag synes i huvudsak samma typ av uppgifter som krävs för en banks verksamhets- plan vara av betydelse. Med hänsyn till det utvidgade krav som ställs på innehållet i ett kreditmarknadsbolags bolagsordning, jämfört med vad som gäller för ett finansbolag i dag (jämför 3 kap. 3 5) kan vissa uppgifter komma att framgå av såväl verksamhetsplanen som bolagsord- ningen.

2kap.35

Paragrafen har sin motsvarighet i 7 & finansbolagslagen, såvitt avser andra stycket, och till viss del i 2 & kreditaktiebolagslagen. I 3 kap. 3 & anges närmare vad bolagsordningen skall innehålla.

I 2 kap. 4 (j aktiebolagslagen (1975:!385) föreskrivs att bolagsord— ningen skall innehålla bl.a. bolagets firma. Enligt 8 & finansbolagslagen får ingen annan än finansbolag i sin firma eller annars vid beteckning av verksamhet använda ordet finansbolag eller finansaktiebolag.

För närvarande pågår en ökande intemationalisering av kreditmarkna- den vilken medför allt större möjligheter för utländska företag att verka i Sverige och för svenska företag att etablera sig utomlands. Att i detta läge reservera en viss beteckning för de företag som erhållit tillstånd enligt lagen om kreditmarknadsbolag är inte ändamålsenligt. I lagen har därför ingen beteckning förbehållits de bolag som driver tillståndspliktig verksamhet. Det saknas också anledning att, såsom Bankföreningen föreslagit, införa en övergångsbestämmelse i syfte att skydda nu verksamma finansbolag vilka använder beteckningarna "finansbolag" eller "finansaktiebolag" under viss tid även efter det att dessa bolag erhållit tillstånd enligt den nya lagen.

Om ett företag driver tillståndspliktig verksamhet och kallar sig kreditmarknadsbolag utan att ha sökt tillstånd hos Finansinspektionen. kan inspektionen ingripa enligt bestämmelsen i 5 kap. 22 5. Företaget

• Sida 214
•  Original

kan därvid föreläggas vid vite att upphöra med verksamheten. Vidare är det enligt marknadsföringslagen (1975 : 1418) straffbart att vid marknads- föring av vara. tjänst eller annan nyttighet uppsåtligen använda vilse—. ledande framställning, vilken avser egen eller annans näringsverksamhet och är ägnad att påverka efterfrågan av nyttigheten.

2kap.4å

I artikel 4 i EG:s andra banksamordningsdirektiv föreskrivs som huvudregel att auktorisation inte får beviljas om startkapitalet understiger 5 milj. ecu vilket motsvarar ungefär 37 milj. kr. Auktorisation får dock, under vissa förutsättningar, beviljas även om startkapitalet understiger 5 milj. ecu. I så fall måste emellertid startkapitalet uppgå till minst 1 milj. ecu (ca 7,5 milj. kr.). En av förutsättningama för att medlemsstaterna skall få införa en sådan undantagsregel är dock att den endast gäller för särskilda kategorier av kreditinstitut (jämför även avsnitt 2.2 i den allmänna motiveringen).

Startkapitalet har i paragrafen definierats som bundet eget kapital och en hänvisning har gjorts till 11 kap. 7 & aktiebolagslagen där det anges att med bundet eget kapital avses aktiekapital, reservfond och uppskriv- ningsfond.

I paragrafens andra stycke har en möjlighet öppnats för mindre kreditmarknadsbolag att erhålla tillstånd enligt lagen trots att det bundna egna kapitalet inte uppgår till 5 milj. ecu. Den gräns som satts för värdet på tillgångarna i dessa bolags verksamhet har bestämts till 100 milj.kr. (se vidare härom i avsnitt 4.2 i den allmänna motiveringen). Startkapi- talet skall i dessa fall uppgå till ett med hänsyn till verksamhetens art och omfattning lämpligt beloPp, dock inte lägre än motsvarande 1 milj. ecu.

Av 4 kap. 1 5 andra stycket följer att efter igångsättandet av verksam- heten får bolagets kapitalbas inte understiga det belopp som krävs i startkapital. Enligt Samma paragrafs tredje stycke skall de bolag som fått tillstånd att starta verksamhet med ett lägre bundet eget kapital än 5 milj. ecu ha en kapitalbas som uppgår till minst detta belopp om nettovärdet på tillgångarna efter påbörjandet av verksamheten stiger över 100 milj. kr.

I protokoll 39 till EES-avtalet anges att med "ecu" avses i avtalet ecu såsom den definieras av behöriga myndigheter inom gemenskapen.

Bestämmelserna i paragrafen berör inte redan verksamma finansierings- företag. Dessa kan således, under vissa förutsättningar, fortsätta att driva finansieringsverksamhet även om företagens kapitalbas inte uppgår till den i paragrafen erfordrade nivån (jämför punkt 6 i övergångsbestäm- melsema).

2kap.55

Paragrafen saknar motsvarighet i finansbolags- och kreditaktiebolags- lagarna.

• Sida 215
•  Original

Av 8 kap. 1 och 3 55 aktiebolagslagen framgår att ett aktiebolags styrelse skall bestå av minst tre ledamöter om aktiekapitalet eller maximikapitalet uppgår till minst en milj. kr. och att det i sådana bolag skall utses en verkställande direktör. I kreditaktiebolagen uppgår styrelseledamötemas antal till åtminstone tre. Finansinspektionen har i sina riktlinjer för auktorisation för finansbolag ett krav på bl.a. att bolaget skall ha en styrelse bestående -av fem personer samt en verk- ställande direktör. Finansbolagens Förening har anfört att den nu aktuella paragrafen bör utformas i enlighet med aktiebolagslagens bestämmelser. eftersom det i vissa mindre bolag kan vara motiverat med ett lägre antal än fem ledamöter. Emellertid finns i lagen om värdepappersrörelse ett motsvarande krav på minst fem styrelseledamöter i värdepappersbolag. Genom paragrafen införs i överensstämmelse härmed ett minimikrav på fem styrelseledamöter även för kreditmarknadsbolag. Att de flesta kreditmarknadsbolag skall ha en verkställande direktör följer redan av aktiebolagslagen eftersom bolagen skall ha ett aktiekapital motsvarande minst en miljon ecu. I övergångsbestämmelsemas punkt 6 öppnas emellertid en möjlighet för vissa företag att driva verksamhet med ett lägre aktiekapital. I paragrafen har därför införts ett krav på att samtliga kreditmarknadsbolag skall ha en verkställande direktör.

Av vad som anförts ovan i anslutning till 2 kap. l 5 om den materiella tillståndsprövningen framgår att vissa krav skall ställas på företagsled— ningens sakkunskap.

2kap.6å

Paragrafen överensstämmer med 12 & finansbolagslagen. För kreditaktie- bolag gäller i princip reglerna i 10 kap. 3 & aktiebolagslagen om när auktoriserad revisor krävs. Därutöver har många kreditaktiebolag i sina bolagsordningar en bestämmelse om att alltid en revisor skall vara auktoriserad.

2kap.7å

Paragrafen motsvarar i princip 9 5 finansbolagslagen. En motsvarande hänvisning till allmänna regler om aktiebolag finns även i I & kreditaktie- bolagslagen.

Enligt 10 kap. 4 & första stycket aktiebolagslagen kan bl.a. den som står i låneskuld till ett bolag inte vara revisor i bolaget. Bestämmelsen i andra stycket innebär att denna regel vidgas så att även den som utnyttjat någon av de speciella finansieringsformer som ett kreditmarknadsbolag kan erbjuda, t.ex. factoring eller leasing, inte heller kan vara revisor i det bolaget.

Utländska företag 2 kap. 8 5

Paragrafen, som är utformad som en generell regel men som till följd av bestämmelsen i 9 5 i praktiken är tillämplig endast för företag med säte

• Sida 216
•  Original

utanför EES, överensstämmer delvis med 5 a & finansbolagslagen. Regeln innebär ett krav på filialetablering för att få verka i Sverige.

I första stycket 2 har införts ett sundhetskriterium motsvarande det som föreslås gälla som villkor för att svenska aktiebolag skall få tillstånd att driva finansieringsverksamhet (2 kap. 1 5). Innebörden av sundhetskravet har behandlats i anslutning till 1 kap 4 &. I motiven till 5 a & finans- bolagslagen (prop. 1990/91:154 s. 107) har som exempel på krav som bör ställas angetts att det utländska företaget i sitt hemland lyder under betryggande kapitaltäckningsregler och att företaget allmänt skall ha bedrivit verksamheten i sitt hemland på sådant sätt att det finns skäl att tro att en verksamhet i Sverige kommer att drivas på ett seriöst sätt.

I andra stycket har införts en motsvarighet till stadgandet i 1 5 andra stycket om att tillstånd inte får vara beroende av någon form av behovsprövning.

2 kap.9 5

Paragrafens bestämmelser är hämtade från EG:s andra banksamordnings- direktiv och har närmare beskrivits i avsnitt 2.4.1 i den allmänna motiveringen. Bestämmelserna reglerar den procedur som skall iakttas när ett utländskt kreditinstitut hemmahörande inom EES önskar inleda verksamhet här i landet. Det är fråga om olika bestämmelser beroende på om institutet önskar erbjuda och tillhandahålla tjänster direkt från hemlandet eller genom att inrätta en filial här i landet. Det utländska kreditinstitutet får inte vara bank. Utländska bankföretags etablering i Sverige regleras i bankrörelselagen.

Väsentligt är att svenska myndigheter normalt inte har rätt att vägra sådant marknadstillträde som avses i paragarafen. Det är den behöriga myndigheten i kreditinstitutets hemland som prövar om institutet skall få verka i ett annat EES—land. Finansinspektionen har att godta det lämplighetsintyg som hemlandsmyndigheten utfärdat.

Av punkt ] framgår att ett kreditinstitut kan inleda verksamheten vid filial två månader efter det att inspektionen mottagit underrättelse om avsikten att etablera filial från tillsynsmyndigheten i institutets hemland. F inansinspektionen har således två månader på sig att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att inspektionen skall kunna uppfylla sin del av tillsynen över institutet samt uppställa de eventuella villkor. grundade på det allmännas intresse, som skall gälla för institutets verksamhet här i landet.

Av 12 resp. 13 & framgår vad Finansinspektionen har rätt att kräva i fråga om innehållet i den underrättelse som skall skickas från kreditinsti- tutets hemland till inspektionen.

2 kap. 105

I andra banksamordningsdirektivets artikel 18.2 föreskrivs att även vissa s.k. finansiella institut och dess dotterföretag skall kunna utnyttja möjligheten att driva verksamhet i enlighet med principen om "single licence". l 1 kap. l 5 finns definitionen av finansiellt institut och i här

• Sida 217
•  Original

aktuell paragraf anges de närmare villkor som institutet måste uppfylla för att få driva verksamheten. Att samtliga villkor verkligen är uppfyllda skall framgå av en sådan underrättelse som avses i 9 5. Det kan anmärkas att det av definitionen av ett finansiellt institut framgår att institutet inte kan driva de verksamheter som anges under den första och de två sista punkterna i den lista över verksamheter som skall vara föremål för ömsesidigt erkännande och som finns bilagd det andra banksamordningsdirektivet (mottagande av insättningar och andra återbetalningspliktiga medel från allmänheten, kreditupplysningstjänster och bankfackstjänster/värdefackstjänster).

Ett finansiellt institut eller dotterföretag som avses i paragrafen måste kontinuerligt uppfylla samtliga de villkor som anges i artikel 18.2 i direktivet. Om någon förändring skulle inträffa som medför att villkoren inte längre uppfylls får företaget inte fortsätta att driva verksamhet i ett annat EES-land enligt reglerna om "single licence". I stället blir företaget underkastat de lagar i värdlandet som är tillämpliga på den typ av verksamhet som företaget driver i landet. Om verksamheten är tillstånds- pliktig måste företaget'alltså söka tillstånd eller upphöra medlverksam- heten.

Kreditmarknadsholags etablering utomlands 2 kap. 11 5

Paragrafen motsvarar 10 b 5 andra stycket finansbolagslagen. För kreditaktiebolagen torde nu gällande bolagsordningar hindra etablering i utlandet. Bestämmelsen avser i princip all filialetablering utomlands. Vid kreditmarknadsbolags etablering av filial inom EES tillämpas dock de kompletterande bestämmelserna i 12 ä.

2 kap. 125

I paragrafen anges den procedur som skall iakttas då ett svenskt kreditmarknadsbolag önskar etablera filial i ett annat EES-land. Reglerna har närmare beskrivits i avsnitt 2.4.1 i den allmänna motiveringen. Uppräkningen över vad den underrättelse som Finansinspektionen vid medgivande till filialetablering skall sända till det andra landets behöriga myndighet skall innehålla motsvarar vad som anges i artikel 19 i andra banksamordningsdirektivet så när som på en punkt. I direktivet sägs att uppgift skall lämnas om vilka system för inlåningsskydd som ger skydd åt filialens insättare. Eftersom kreditmarknadsbolagen inte får ta emot inlåning från allmänheten så kommer de inte heller att omfattas av några bestämmelser om inlåningsskydd. Det blir således aldrig aktuellt att beträffande dessa bolag lämna en uppgift härom. I enlighet med bestämmelserna i direktivet har i paragrafens andra stycke angetts att inspektionen genast skall underrätta behörig myndighet i det andra landet om ändring skett av något förhållande som avses i punkterna 1-3. Vad däremot gäller förändringar i kapitalbas och kapitaltäckning (punkt 4 i första stycket) har det inte ansetts ändamålsenligt att föreskriva en

• Sida 218
•  Original

motsvarande formaliserad underrättelseskyldighet. Som framgått av avsnitt 2.4.3 av den allmänna motiveringen ankommer det på Finans- inspektionen att löpande förse behöriga utlandsmyndigheter med uppgifter om bl.a. den finansiella ställningen för sådana banker och andra kreditinstitut som med stöd av svensk auktorisation bedriver verksamhet i annat EES-land.

Utöver nyss nämnda uppgifter kan Finansinspektionen. med stöd av bestämmelsen i 5 kap. 1 5 om att kreditmarknadsbolag m.fl. skall lämna inspektionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed samman- hängande omständigheter som inspektionen begär, erhålla den ytterligare information som eventuellt kan anses behövlig. Finansinspektionen har sedan tre månader på sig att ordna för tillsynen av bolagets filial. Det kan t.ex. krävas överenskommelser med såväl bolaget som tillsynsmyn— digheten i det land där filialen skall etableras.

I EG:s andra banksamordningsdirektiv (art. 19.3) ges en möjlighet för en tillsynsmyndighet att vägra översända en underrättelse om myndig- heten finner skäl att ifrågasätta kreditinstitutets administrativa struktur eller finansiella situation. När det gäller den administrativa strukturen bör krav ställas bl.a. på att kreditmarknadsbolagets organisation gör det möjligt för bolaget att i tillräcklig grad styra och kontrollera verksam- heten vid den utländska filialen.

Ett beslut om att inte översända en underrättelse skall meddelas inom tre månader från det Finansinspektionen erhållit fullständig information från bolaget. Beslutet skall innehålla skälen till att inspektionen anser att kreditmarknadsbolaget inte skall få inrätta en filial. Av 6 kap. 1 & framgår att ett sådant beslut kan överklagas till kammarrätten.

Av 6 kap. 2 & framgår att bolaget kan begära förklaring av kammar- rätten att ärendet onödigt uppehålls. om Finansinspektionen inte inom föreskriven tid översänder underrättelse till behörig myndighet i det land där kreditmarknadsbolaget avser inleda verksamhet.

Gränsöverskridande verksamhet 2 kap. 13 5

l paragrafen regleras proceduren för kreditmarknadsbolags inledande av verksamhet i ett annat EES-land utan inrättandet av filial (cross border- verksamhet). Bestämmelserna härrör från artikel 20 i andra banksam- ordningsdirektivet.

3 kap. Rörelseregler Verlsamhet 3 kap. 1 5

1 paragrafen anges med utgångspunkt i den verksamhetslista som finns bilagd det andra banksamordningsdirektivet, vilka olika typer av verksamhet ett kreditmarknadsbolag typiskt får ägna sig åt (jämför avsnitt 2.4.2 i den allmänna motiveringen). Listan har anpassats till svenska

• Sida 219
•  Original

förhållanden och motsvarar i huvudsak den lista som föreslås införd i 2 PTOP- 1992/93389 kap. 2 & BRL. Under punkten I anges dock att kreditmarknadsbolag inte får ta emot inlåning på räkning. Enligt svensk lagstiftning får bara banker ägna sig åt sådan verksamhet. I övrigt får kreditmarknadsbolagen låna upp medel från allmänheten genom t.ex. obligationsutgivning. Någon förändring är därvidlag inte avsedd jämfört med vad som i dag gäller för kreditaktiebolag och finansbolag.

Enligt 1 kap. 5 5 lagen om värdepappersrörelse får tillstånd att driva värdepappersrörelse meddelas svenska aktiebolag, bankinstitut och utländska företag. Kreditmarknadsbolag kan således inte erhålla tillstånd till sådan rörelse utan får bilda särskilt bolag härför. Finansinspelaionen har framfört att det vore olyckligt om en så tradi- tionell banktjänst som att tillhandahålla bankfackstjänster inte på något sätt kunde särskiljas från liknande tjänster tillhandahållna av kreditmark- nadsbolag. Inspektionen har därför föreslagit att uttrycket "bankfack" i uppräkningen i förevarande paragraf byts ut mot t.ex. "värdefack". Under punkten 12 i listan används i enlighet härmed beteckningen "värdefackstj änster " .

Kreditmarknadsbolagen bör endast. som framgår av första stycket, få driva finansiell verksamhet. De skall således inrikta verksamheten på finansieringsverksamhet och på att utveckla ändamålsenliga finansierings- forrner. Till denna verksamhet bör emellertid kunna kopplas andra finansiella tjänster och andra aktiviteter, t.ex. vissa serviceverksamheter, som är förenliga med finansiell verksamhet. Den angivna ramen för tillåtet verksamhetsområde innebär att kreditmarknadsbolagen kan driva samma verksamhet som kreditaktiebolagen och finansbolagen gör i dag. Någon begränsning i detta avseende är inte avsedd. Uppräkningen i paragarafens andra stycke är inte heller menad att vara ett hinder för eventuella framtida användbara och sunda innovationer på finansierings- området. Kreditmarknadsbolagen bör dock inte få blanda sin verksamhet med industriell verksamhet eller andra verksamheter som ligger utanför det finansiella området.

Det ankommer ytterst på Finansinspektionen att vid varje tidpunkt bedöma huruvida ett tillståndspliktigt företags verksamhet faller inom ramen för vad som enligt paragrafen är tillåtet. Av 4 & framgår att regeringen eller Finansinspektionen kan meddela närmare föreskrifter om vad som är tillåten verksamhet. Sådana föreskrifter får givetvis inte innebära inskränkningar i den i paragrafen angivna listan över tillåtna verksamheter.

Paragrafen är tillämplig även för utländska företags verksamhet i Sverige. För utländska finansieringsföretag gäller dock de kompletterande bestämmelserna i 2 5.

3 kap. 25

Som angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.2) skall kreditinsti- tut hemmahörande inom EES ha rätt att i ett annat EES-land driva de verksamheter som anges i en bilaga till andra banksamordningsdirektivet,

• Sida 220
•  Original

detta dock under förutsättning att institutet har tillstånd att driva sådan verksamhet i sitt hemland. Principen, innebärande att verksamheten i värdlandet inte får gå utöver vad hemlandets auktorisation medger, bör gälla för alla här verksamma kreditinstitut. Paragrafens första stycke har därför utformats att gälla generellt för utländska kreditinstitut, vare sig de är hemmahörande inom eller utom EES.

Även finansiella institut som uppfyller vissa villkor som satts upp i andra banksamordningsdirektivet (jfr. 2 kap. 10 å) och dessas dotterföre- tag skall ha rätt att driva de verksamheter som anges i direktivets bilaga. En begränsning i detta hänseende följer emellertid redan av definitionen av de finansiella instituten. De får nämligen inte motta insättningar eller andra återbetalningspliktiga medel från allmänheten och inte heller tillhandahålla värdefackstjänster eller lämna kreditupplysning. Ett sådant finansiellt institut behöver inte vara auktoriserat men skall ägas av ett eller flera auktoriserade kreditinstitut vars auktorisationstillstånd omfattar den verksamhet som det finansiella institutet eller dess dotterföretag driver. Det skall även framgå av det finansiella institutets eller dess dotterföretags stadgar eller bolagsordning att det får driva denna verksamhet. Av paragrafens andra stycke framgår att dessa villkor måste vara uppfyllda för att ett sådant företag skall få driva verksamhet som anges i l å andra stycket här i landet.

Den i l å andra stycket intagna listan över tillåtna verksamheter upptar under punkterna 13 och 14 tjänster som ett kreditmarknadsbolag får bedriva först efter tillstånd. nämligen valutahandel och kreditupplysning. Som nämnts i avsnitt 2.4.2 i den allmänna motiveringen kan dessa tillståndskrav och krav på tillstånd för värdepappersrörelse inte upprätt- hållas beträffande filialer till banker och andra kreditinstitut från EES- länder. Uttryckliga regler om lättnader för de företag som med stöd av 2 kap. 9 och 10 55 driver verksamhet i Sverige har införts i 22 b & riksbankslagen och 1 kap. 3 a & lagen om värdepappersrörelse. En motsvarande regel har även införts i 3 & kreditupplysningslagen beträffande utländska kreditinstitut men inte beträffande finansiella institut eller dess dotterföretag, eftersom dessa inte har rätt att lämna kreditupp- lysning. I tredje stycket finns en uttrycklig hänvisning till bestämmelsen i lagen om värdepappersrörelse. Att denna hänvisning införts beror på att värdepappersrörelse hör till de verksamheter som ett kreditmarknadsbolag inte får bedriva och som därför inte tagits med i listan i l å andra stycket.

3kap.35

Ett kreditmarknadsbolags bolagsordning skall innehålla vissa uppgifter som gör det möjligt för en utomstående att bedöma bolagets karaktär. I paragrafen anges några områden som kräver närmare precisering i bolagsordningen. De närmare föreskrifterna om vad denna skall innehålla skall, som framgår av 4 &, lämnas av Finansinspektionen. Det bör emellertid finnas ett utrymme inom vilket bolagen själva kan bestämma hur pass utförlig man vill vara i redovisningen av sin verksamhet. Det

• Sida 221
•  Original

kan t.ex. finnas ett befogat intresse av att skydda vissa affärsstrategier från insyn. Avsikten är inte att ett kreditmarknadsbolags bolagsordning skall vara mer detaljerad än vad kreditaktiebolagens bolagsordningar är i dag. Tvärtom bör, med hänsyn tagen till bl.a. vilken typ av verksamhet bolaget avser att driva och hur upplåningen skall ske, även bolagsord- ningar som är mindre utförliga kunna godtas. Se härom även i allmän- motiveringen, avsnitt 4.3.

Enligt 2 kap. 4 & aktiebolagslagen skall ett aktiebolags bolagsordning ange föremålet för bolagets verksamhet, angivet till sin art. Ett kredit- marknadsbolags bolagsordning skall i regel mer utförligt beskriva bolagets verksamhet. Det bör t.ex. framgå inom vilka områden av finansieringsmarknaden som bolaget avser att driva verksamhet. Även en sådan sak som om bolaget skall ha möjlighet att förvärva fast egendom eller placeringsaktier bör kunna utläsas av bolagsordningen.

Beträffande kreditmarknadsbolagets långivning bör av bolagsordningen i stora drag kunna utläsas vilken risknivå bolaget avser lägga sig på. Det bör exempelvis framgå huruvida bolaget kräver säkerhet vid utlåningen och, om så är fallet, vilka typer av säkerhet man godtar. För det fall bolaget lånar ut pengar mot säkerhet i fast egendom kan det i bolagsord- ningen i stora drag anges t.ex. inom vilka lägen bolaget är berett att ta emot pantbrev som säkerhet för lämnade län. Om bolaget har för avsikt att ägna sig åt utlåning förenad med olika villkor beträffande säkerhet bör den ungefärliga omfattningen av varje form av utlåning anges.

l bolagsordningen skall vidare anges på vilka sätt kreditmarknads- bolaget avser anskaffa medel för rörelsen.

Enligt 2 kap. 3 5 skall Finansinspektionen godkänna ett kreditmark- nadsbolags bolagsordning i samband med tillståndsprövningen och ändringar i den får inte ske utan godkännande av inspektionen. Ett kreditmarknadsbolags verksamhet kan knappast anses uppfylla lagens sundhetskrav om bolaget inte följer i bolagsordningen intagna bestäm- melser eller drastiskt ändrar de i bolagsordningen angivna förutsätt- ningama för verksamheten utan att i tillräcklig grad beakta de intressen som de personer, såväl fysiska som juridiska, kan "ha vilka berörs av bolagets verksamhet. Av 5 kap. 16 å följer att Finansinspektionen kan ingripa mot ett bolag som har fattat beslut i strid mot bolagsordningen och i sista hand kan ett beviljat tillstånd återkallas i enlighet med bestämmelserna i 5 kap. 17 å. '

3 kap. 4 5

Genom paragrafen får regeringen eller Finansinspektionen möjlighet att närmare ange t.ex. vilken sorts verksamhet som är förenlig med finansieringsverksamhet och vilka uppgifter som skall finnas i ett kreditmarknadsbolags bolagsordning. Föreskrifter som utfärdas med stöd av paragrafen kan naturligtvis skifta från tid till annan beroende på bl.a. utvecklingen av finansieringsmarknaden.

• Sida 222
•  Original

3kap.55

Bestämmelsen motsvarar 10 b 5 första stycket finansbolagslagen. En del kreditaktiebolag har i sina bolagsordningar en bestämmelse som anger att de har rätt att, efter tillstånd av Finansinspektionen. förvärva aktier i sådant bolag eller andel i sådan ekonomisk förening som tillgodoser intressen som är gemensamma för kreditaktiebolag och andra kreditinsti- tut.

3kap.65

När det gäller möjligheten att förvärva placeringsaktier så finns det i dag inga begränsningar för icke-bankanknutna finansbolag-medan däremot kreditaktiebolagen och de bankanknutna finansbolagen i princip är förbjudna att göra sådana förvärv.

[ det andra banksamordningsdirektivet finns en regel som begränsar kreditinstituts innehav av aktier i samtliga icke-finansiella företag förutom försäkringsföretag (art. 12). Med företag som driver finansiell verksam— het avses kreditinstitut, finansiella institut och sådana företag vars verksamhet har direkt samband med dessa instituts verksamhet såsom - leasing, factoring, förvaltning av värdepapper etc. Genom paragrafen införs en bestämmelse som motsvarar EG:s regel.

I likhet med vad som gäller beträffande en banks innehav av place- ringsaktier, är de gränser som satts upp i denna paragraf relaterade till marknadsvärdet av innehavet. Se vad som anförts härom i specialmotive— ringen till 2 kap. 15 a 5 i prop. 1990/91:154 s. 98.

Definition av "kvalificerat innehav" finns i 1 kap. l &.

3kap.75

Mot bakgrund av att det i 6 & föreskrivs begränsningar i möjligheten att förvärva aktier innehåller denna paragraf bestämmelser som gör det möjligt att gå utöver de stadgade hegränsningama för skyddande av fordran. Paragrafen är utformad efter förebild i värdepappersrörelselagen (3 kap. 2 5).

När det gäller egna aktier så följer av 7 kap. 1 & aktiebolagslagen att aktiebolag får bl.a. på auktion inropa för företagets fordran utmätt aktie. För sådana aktier gäller att de skall säljas senast då det kan ske utan förlust. Av 9 kap. l ä aktiebolagslagen framgår att egna aktier inte får företrädas vid bolagsstämma.

En uttrycklig regel om att förvärv till skyddande av fordran alltid skall anmälas till Finansinspektionen ter sig onödigt forrnalistisk. Bevakningen av att det för stora aktieinnehavet inte består under längre tid än vad som föreskrivs i andra stycket ingår i inspektionens fortlöpande tillsyn.

• Sida 223
•  Original

Kreditgivning 3 kap. 8 5

I finansbolagslagen finns inte någon bestämmelse som reglerar under vilka förutsättningar ett finansbolag får lämna kredit. l kreditaktie- bolagens bolagsordningar stadgas däremot regelmässigt att utlåning får ske endast mot betryggande säkerhet med undantag för vissa säkra kredittagare såsom t.ex. staten.

Den allmänna regel som kommer till uttryck i paragrafen, och som motsvarar 2 kap. 13 5 första meningen BRL innebär att kreditmarknads- bolag inte får lämna kredit om man redan från början räknar med att tvingas ta i anspråk ställd säkerhet för att få betalt. I lagen uppställs inte något uttryckligt krav motsvarande det i bankrörelselagen (andra meningen i nyss angivna paragraf) om att utlåning i princip endast får ske mot betryggande säkerhet. Den aktsamhetsprincip som kommer till uttryck dels i denna paragraf och dels i kravet i 1 kap. 4 5 på att verksamheten skall bedrivas på ett sunt sätt. torde dock medföra att det i många fall måste ställas krav på att bolagen tar någon form av säkerhet. Avgörande för detta är naturligtvis vilken form av verksamhet bolaget driver och vilka skyddsintressen som föreligger. Kreditmarknadsbolagen bör emellertid i relativt stor utsträckning ha möjlighet att, inom den vida ram som regeln ger. fritt kunna välja 'vilken risknivå man vill lägga sig på. Upplysningar om vilken denna nivå är måste naturligtvis ges till marknaden på olika sätt. Exempelvis skall. som anförts i anslutning till 3 &, det för allmänhetens information av kreditmarknadsbolagens bolagsordningar framgå bl.a. enligt vilka principer bolaget beviljar krediter. [ den allmänna motiveringen har ytterligare synpunkter getts på kreditmarknadsbolagens kreditgivning.

3 kap. 9 5

Bestämmelsen saknar motsvarighet i kreditaktiebolagslagen och finans- bolagslagen. Den behandlar s.k. enhandskrediter och är avsedd att förhindra att kreditmarknadsbolag tar på sig alltför stora risker genom att koncentrera sitt fordringsinnehav och utfärdandet av garantiförbindel- ser till några få låntagare. Motsvarande regler finns i bl.a. 2 kap. 16 och 18 åå BRL.

I tredje stycket ges regeringen eller, efter bemyndigande, Finansinspek- tionen möjlighet att utfärda närmare föreskrifter om vilka begränsningar som skall gälla beträffande enhandskrediter m.m.

3 kap. 10 å

Paragrafen. som motsvarar 2 kap. 17 & BRL innehåller kreditjävsbestäm- melser. Detta är en nyhet för de bolag som tidigare reglerats av kreditaktiebolagslagen och finansbolagslagen. Dessa bolag har i stället omfattats av låneförbudet i 12 kap. 7 & aktiebolagslagen.

• Sida 224
•  Original

1 första stycket föreskrivs just ett undantag för kreditmarknadsbolagen från låneförbudet vilket annars. till följd av hänvisningen till aktiebolags- lagen i 2 kap. 7 å, skulle varit tillämpligt på bolagen.

I andra stycket läggs den grundläggande principen fast att ett kredit- marknadsbolag inte får bevilja kredit till någon av de i punkterna 1-6 upptagna fysiska och juridiska personerna på andra villkor än de som företaget normalt uppställer. Revisor i företaget omfattas inte av ifrågavarande bestämmelse. [ 10 kap. 4 å första stycket aktiebolagslagen sägs nämligen att den kan inte vara revisor som står i låneskuld till aktiebolaget eller annat bolag i samma koncern eller har förpliktelser för vilka sådant bolag ställt säkerhet. Av 14 å lagen om utländska filialer m.m. följer att denna bestämmelse även gäller för utländska filialer.

[ likhet med vad som angavs i förarbetena till motsvarande regel i bankrörelselagen (prop. 1986/87:12 s. 246) kan anmärkas att huvud- regeln är allmänt hållen. Det är inte fråga om att i detalj reglera villkoren för de krediter som bolagen lämnar till de angivna personerna. Vid kreditgivning till dessa personer bör det inte vara förenat med större svårigheter att konstatera vilka villkor som kreditmarknadsbolagen normalt uppställer i motsvarande situationer.

Av fjärde stycket framgår att kreditmarknadsbolagets styrelse alltid skall fatta beslut om kredit till de i paragrafen nämnda personerna. Företaget skall också föra en förteckning över dessa kreditärenden. Alla villkor som gäller en kredit är emellertid inte av intresse. Efter rege- ringens bemyndigande kan därför Finansinspektionen lämna närmare föreskrifter angående vilka villkor och andra uppgifter som förteckningen skall innehålla.

4 kap. Kapitaltäckning 4 kap. 1-4 åå

Kapitaltäckningsreglema motsvarar nu gällande bestämmelser för finansbolagen (ll-11 c åå finansbolagslagen).

Beträffande kreditaktiebolagen gäller i dag i stort sett samma kapital- täckningsregler som för finansbolagen. Vissa skillnader finns dock. Dessa skillnader föranleds av att kreditaktiebolagen dels inte kan äga försäk- ringsbolag och dels inte får bedriva finansiell leasing.

l ] å andra stycket har en ny bestämmelse införts som stadgar att ett kreditmarknadsbolags kapitalbas inte får underskrida det startkapital som krävs vid igångsättandet av verksamheten. Skulle så ske kan bolagets tillstånd komma att återkallas enligt bestämmelserna i 5 kap. 17 å.

Oberoende av bestämmelsen i det nya andra stycket gäller en skyldig- het för kreditmarknadsbolagen att hela tiden prestera en kapitaltäckning om åtta procent. Bestämmelsen i första stycket om ett visst förhållande mellan kapitalbas och placeringar kan således i enskilda fall komma att resa krav på en höjning av kapitalbasen. även om denna är i nivå med beloppet fem miljoner resp. en miljon ecu.

Av I å tredje stycket. som också är en ny bestämmelse, framgår att ett kreditmarknadsbolag som fått tillstånd att starta verksamhet med ett lägre

• Sida 225
•  Original

bundet eget kapital än motsvarande 5 milj. ecu måste ha detta belopp i kapitalbas om bolagets nettovärde av tillgångar efter starten går Över 100 milj. kr.

5 kap. Tillsyn

Kapitlet om tillsyn har utformats med reglerna i värdepappersrörelselagen som förebild. Syftet är, som angetts i den allmänna motiveringen, att så långt möjligt ha likalydande tillsynsregler inom de områden som står under tillsyn av Finansinspektionen. De föreslagna reglerna överensstäm- mer därför också till stora delar med förslaget till nya bestämmelser i 7 kap. bankrörelselagen. Bestämmelserna har förenklats och modemise- rats i förhållande till vad som i dag gäller för kreditaktiebolagen och finansbolagen. Avsikten är att Finansinspektionen därigenom skall kunna bedriva sin tillsyn på ett mer effektivt sätt och ha viss flexibilitet i tillsynen så att den kan anpassas efter ändrade marknadsförhållanden. Av detta skäl har en del detaljregler tagits bort.

Hur tillsynen över kreditmarknadsbolag skall bedrivas 5 kap. 1 och 2 åå

Paragraferna motsvarar i huvudsak 13, 14, 19 och 21 åå finansbolags— lagen.

I å innehåller några grundläggande bestämmelser om tillsyn. Inspek- tionens allmänna tillsyn sker genom granskning av de uppgifter som inspektionen har rätt att begära in. Finansinspektionen har också möjlighet att vid behov genomföra undersökning hos bolagen. En sådan undersökning kan omfatta både en särskild genomgång av infordrade handlingar och en undersökning på stället.

2 å första stycket 1 har utformats efter förebild i 6 kap. 2 å ] lagen om värdepappersrörelse. En motsvarande allmänt hållen regel om rätt att föreskriva upplysningsskyldighet finns i 11 kap. 2 å lagen om börs- och clearingverksamhet och föreslås införd i 7 kap. 2 å BRL. Det är givetvis avgörande för en effektiv tillsyn att inspektionen hålls underrättad om ställningen i ett kreditmarknadsbolag. Med stöd av bestämmelsen i punkt 1 skall regeringen eller Finansinspektionen kunna utfärda generella föreskrifter om bl.a. skyldighet för kreditmarknadsbolagen att lämna ekonomiska rapporter. Det är också självklart att föreskriftsrätten utnyttjas för att tillgodose inspektionens behov av årsbokslut och andra redovisningshandlingar.

Finansinspektionen har i sitt remissvar framfört att inspektionen bör få rätt att. i likhet med vad som gäller på bankområdet, meddela föreskrifter om brottsförebyggande åtgärder även beträffande kreditmarknadsbolags verksamhet, detta mot bakgrund av att bolagen genom den nya lagen får en uttrycklig möjlighet att tillhandahålla värdefackstjänster och förmedla betalningar. l 2 å första stycket 2 har en sådan föreskriftsrätt införts för regeringen eller. efter bemyndigande, Finansinspektionen. Om det med hänsyn till ett bolags verksamhet föreligger behov av brottsförebyggande

• Sida 226
•  Original

föreskrifter kan sådana meddelas ett bolag om t.ex. rån- och inbrotts- skydd. skyddsåtgärder mot bedrägeri- och trolöshetsbrott, åtgärder för att förhindra penningtvätt samt infonnationssäkerhetsåtgärder.

l 2 å första stycket 4 och andra stycket har regeringen eller Finans- inspektionen getts möjlighet att meddela särskilda föreskrifter om redovisning för filialer till utländska kreditinstitut. Bestämmelsen är föranledd av dels en bestämmelse i direktiv 89/117/EEG, varav följer att ett värdland för en filial till ett kreditinstitut auktoriserat i ett annat EES- land inte skall vara skyldigt att kräva fullständig särredovisning för filialverksamheten. dels en särskild bestämmelse i EES-avtalet om att sådana filialredovisningar skall få vara upprättade i enlighet med hemlandets regler. Bestämmelserna har närmare behandlats i avsnitt 2.4.3 i den allmänna motiveringen.

5kap.3å

Paragrafen saknar motsvarighet i kreditaktiebolagslagen och finansbolags- lagen. 1 första stycket ges Finansinspektionen en möjlighet till insyn i koncemer. De företag som ingår i en koncern vid sidan om ett kredit- marknadsbolag skall, ovasett om de står under inspektionens tillsyn eller inte. på begäran lämna upplysningar till inspektionen. Den stadgade Upplysningsskyldigheten är emellertid inte ovillkorlig. Det krävs att de upplysningar som inspektionen begär skall vara erforderliga för tillsynen över ett kreditmarknadsbolag som ingår i koncernen och att de skall röra för tillsynen relevanta förhållanden mellan kreditmarknadsbolaget och övriga bolag i koncemen.

Av andra stycket följer att när ett kreditmarknadsbolag ingår i en koncem får bolaget inte lämna koncembidrag utan inspektionens medgivande.

5 kap. 4 å

En bestämmelse med likartat innehåll finns i 13 å tredje stycket finansbolagslagen.

l 1 kap. 4 å ställs krav på att finansieringsverksamhet skall bedrivas på ett sådant sätt att den kan anses sund. Vad som avses härmed har utvecklats i anslutning till nämnda paragraf och till 2 kap. 1 å samt i avsnitt 4.3 i den allmänna motiveringen.

5 kap. Så

Paragrafen överensstämmer väsentligen med 6 å fjärde stycket och 14 å andra stycket kreditaktiebolagslagen och 17 å finansbolagslagen. En ändring jämfört med bestämmelsen i finansbolagslagen är dock att Finansinspektionen som huvudregel inte längre skall förordna en revisor. Inspektionen har i stället. efter mönster i bl.a kreditaktiebolagslagen. getts rätt att när det är erforderligt förordna en revisor. Med hänsyn till att de verksamheter som kommer att kräva tillstånd kan vara av mycket skiftande karaktär och omfattning kan det inte förutsättas att förhållan-

• Sida 227
•  Original

dena i varje kreditmarknadsbolag är sådana att de kräver en av inspek- tionen särskild förordnad revisor.

Skap.6å

Paragrafen motsvarar 8 å kreditaktiebolagslagen och 18 å finansbolags- lagen. Lydelsen har dock ändrats något så att den harmonierar med motsvarande bestämmelse i 7 kap. 4 5 BRL (7 kap. 6 å enligt förslaget).

5kap.7å

Paragrafen har sin motsvarighet i 10 å tredje stycket kreditaktiebolags- lagen. Även i 7 kap 12 å BRL finns en liknande bestämmelse (7 kap. 7 å enligt förslaget). l aktiebolagslagens 13 kap. finns reglerna om likvidation av aktiebolag.

5kap.85

Paragrafen saknar motsvarighet i kreditaktiebolagslagen och finansbolags- lagen. En liknande bestämmelse om förordnande av allmänt ombud i konkurs finns i 7 kap. 13 å BRL (7 kap. 26 å i förslaget).

Särskilt om tillsynen över filialer till utländska kreditinstitut m.m. hemmahörande inom EES

5 kap. 9å

1 paragrafen finns ett antal bestämmelser som härrör från andra banksamordningsdirektivet. Det rör sig om de tillsynsuppgifter och därtill hörande frågor som åligger ett värdland inom EES. Av första stycket framgår att det i första hand åvilar Finansinspektionen att utöva tillsyn med avseende på likviditeten hos kreditinstituts filialer. Tillsynen skall ske i samarbete med behörig myndighet i kreditinstitutens hemländer. För detta ändamål har inspektionen rätt att erhålla erforderliga uppgifter i enlighet med vad som stadgas i 1 å andra stycket.

Som angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.3) ligger huvudansvaret för tillsynen över filialema till kreditinstitut och finansiella institut som är dotterbolag till kreditinstitut på tillsynsmyndigheten i kreditinstitutets hemland. För att dessa myndigheter skall kunna skaffa sig all den information de behöver för att uppfylla sitt tillsynsansvar har en möjlighet införts i EG:s direktiv att inspektera filialema efter anmälan till behörig myndighet i värdlandet. En regel av denna innebörd har införts i andra stycket.

5 kap. 10 å

[ paragrafen finns bestämmelser som, beträffande filialer till kreditinstitut m.m. hemmahörande inom EES. skall underlätta för hemlandets behöriga myndigheter att utöva tillsyn över filialemas verksamhet. Således skall Finansinspektionen lämna de uppgifter som behövs för att kontrollera att verksamheten i en filial stämmer överens med det aktuella verksamhets-

• Sida 228
•  Original

tillståndet. Uppgifter skall, i enlighet med artikel 7.1 i första banksam- ordningsdirektivet. lämnas om bl.a. institutets soliditet och större engagemang samt de rutiner som institutet tillämpar för administration, redovisning och internkontroll.

Ägarprövning 5 kap. 11-15 åå

Bestämmelserna motsvarar förslaget till 7 kap. 10-14 åå BRL utom såvitt avser regeln i 7 kap. 11 å första stycket andra meningen BRL angående möjligheten för ett icke-finansiellt företag att bli moderföretag för en bank och därtill hörande andra meningen i andra stycket i samma paragraf.

Enligt 9 kap. 1 å fjärde stycket aktiebolagslagen kan de egna aktier som ett bolag innehar inte företrädas vid bolagsstämman. Dessa aktier skall inte heller räknas med när det för giltigheten av ett beslut eller för att utöva en befogenhet fordras samtycke av ägare till viss del av aktierna i bolaget. Enligt 15 å första och andra styckena kan Finansinspektionen. inom ramen för systemet med prövning av stöne ägares lämplighet. besluta att vissa aktier inte får företrädas vid bolagsstämman. Av samma paragrafs fjärde stycke framgår att aktierna som omfattas av ett föreläg- gande om avyttring eller ett beslut enligt första eller andra stycket, inte skall medräknas när det krävs viss röstmajoritet för att ett beslut skall bli giltigt. Tillägg med motsvarande innebörd har föreslagits i 7 kap. 14 å BRL och 8 kap. 1 å bankaktiebolagslagen.

lngripanden mot kreditmarknadsbolag 5 kap. 16 5

Innehållet i paragrafen motsvarar 7 å första stycket kreditaktiebolagslagen och 16 å tredje stycket finansbolagslagen. En motsvarande bestämmelse förslås införd i 7 kap. 15 å BRL.

5 kap.175

Paragrafen motsvarar till vissa delar 15 och 16 åå finansbolagslagen. Enligt 3 å kreditaktiebolagslagen har regeringen under vissa förutsätt- ningar möjlighet att förbjuda kreditaktiebolag att driva fortsatt verksamhet samt förordna att bolaget skall träda i likvidation.

Återkallelsefallen i försm stycket 1 och 2 har sin grund i bestämmelser i första banksamordningsdirektivets artikel 8.

En naturlig princip är att de krav som uppställs för tillstånd också skall vara uppfyllda efter det att sådant beviljats. Någon uttrycklig bestäm- melse härom har inte ansetts nödvändig. Om verksamheten inte drivs på ett sätt som kan anses vara sunt skall i sista hand återkallelse av tillståndet kunna ske. 1 15 å finansbolagslagen anges uppenbart åsido- sättande av kundernas intressen som exempel på när tillstånd kan återkallas. Även detta får anses vara så naturligt att det inte behöver

• Sida 229
•  Original

anges särskilt i lagtexten. Första stycket 3 har fått en sådan utformning att den skall kunna tillgripas i bl.a. nu nämnda fall.

1 första stycket 4 och 5 anges två fall när återkallelse av tillstånd skall ske på grund av att bolagets egna kapital resp. kapitalbas reducerats till vissa nivåer. När den angivna tiden är till ända utan att bristen täckts skall tillståndet återkallas såvida inte Finansinspektionen finner särskilda skäl föreligga att förlänga fristen i enlighet med bestämmelsen i andra stycket andra meningen. Regeln om återkallelse när bolagets egna kapital understiger två tredjedelar av registrerat aktiekapital föreslogs av KMK och en motsvarande bestämmelse finns även i lagen om värdepappers- rörelse. Det andra fallet av återkallelse grundar sig på artikel 10 i andra banksamordningsdirektivet. Av övergångsbestämmelsema (punkten 6) framgår att vissa undantag gäller för bolag som driver finansieringsverk- samhet när EES-avtalet träder i kraft och vars kapitalbas inte överstiger det startkapital som krävs enligt i 2 kap. 4 å.

1 andra stycket första meningen införs den beträffande finansierings- företag nya möjligheten för Finansinspektionen att meddela varning. En motsvarande möjlighet finns redan i lagen (1990: 1114) om värdepappers- fonder och i lagen om värdepappersrörelse samt föreslås införd även i bankrörelselagen. En så ingripande åtgärd som återkallelse av ett tillstånd bör naturligtvis tillämpas restriktivt. Situationen kan ibland vara den att inspektionen finner anledning till kritik mot ett kreditmarknadsbolags agerande trots att det saknas tillräckliga skäl för att återkalla företagets tillstånd. I sådana fall kan inspektionen i stället meddela företaget varning. 1 de fall kreditmarknadsbolaget inte förmår vidmakthålla föreskriven nivå för kapitalbas resp. eget kapital är vamingspåföljden inte ändamålsenlig. Om emellertid de finansiella problemen kan bedömas vara övergående. får Finansinspektionen, enligt andra stycket andra meningen, i stället för att återkalla tillståndet förlänga den tremånadersfrist inom vilken kreditmarknadsbolaget annars har att täcka bristen. Särskilda skäl för förlängning av tidsramen kan också föreligga exempelvis i det fall bristen har sin grund i ett omstrukturerings- eller rekonstruktionsför- farande.

Genom bestämmelsen i tredje stycket får Finansinspektionen möjlighet att från fall till fall utforma anvisningar om hur avvecklingen av rörelsen skall ske. '

Fjärde stycket innebär att Finansinspektionen får förbjuda forsatt verksamhet när tillståndet återkallas. Av 24 å framgår att ett sådant förbud får förenas med vite.

5 kap. 18 5

1 artikel 21.2 i andra banksamordningsdirektivet anges att om ett kreditinstitut, som driver verksamhet genom filial eller genom direkt tillhandahållande av tjänster inom ett annat medlemslands territorium, inte efterlever de föreskrifter som värdlandet utfärdat med stöd av direktivet så skall värdlandets behöriga myndigheter förelägga institutet att vidta rättelse. Av punkten 3 i samma artikel framgår att om institutet

• Sida 230
•  Original

trots föreläggandet inte upphör att bryta mot föreskrifterna så skall anmälan ske till hemlandets behöriga myndigheter, vilka har att vidta alla de åtgärder mot bolaget som erfordras för att åstadkomma rättelse.

Genom förevarande paragraf införs en uttrycklig möjlighet för Finansinspektionen att ingripa mot de kreditmarknadsbolag som, enligt uppgift från en tillsynsmyndighet i ett annat land inom EES, inte följer de regler och föreskrifter som gäller för bolaget i det landet. Finans- inspektionen får för varje enskilt fall avgöra vilken åtgärd som kan vara lämpligast för att uppnå önskat resultat.

Finansinspektionen skall underrätta tillsynsmyndigheten i värdlandet om vilka åtgärder inspektionen vidtar mot bolaget.

Det kan anmärkas att med införandet av denna regel om ingripande- möjligheter mot kreditmarknadsbolagens verksamhet inom EES avses ingen ändring vad beträffar inspektionens möjligheter till ingripanden mot svenska bolags filialverksamhet i länder utanför EES.

Särskilda bestämmelser om ingripanden mot utländska kreditinstitut m.m.

5 kap. 19 ;

Paragrafen behandlar Finansinspektionens möjligheter att ingripa mot utländska företag som med tillstånd enligt 2 kap. 8 å driver verksamhet genom filial här i landet.

I tredje stycket anges inspektionens underrättelseskyldighet när ingripande skett enligt bestämmelserna i paragrafen. Ansvaret för tillsynen över ett företag med filial här i landet är delat mellan de svenska myndigheterna och myndigheterna i företagets hemland. Det är därför väsentligt att rutiner etableras för samarbete mellan inspektions- myndigheter i berörda länder så att tillsynen blir så effektiv som möjlig.

5 kap. 20å

Genom paragrafen införs i svensk lag de regler i andra banksamordnings- direktivet som rör proceduren för ingripanden mot kreditinstitut, finansiella institut och dessas dotterföretag, vilka inte följer de bestäm- melser som ett värdland kan ställa upp för verksamheten vid en filial eller vid direkt tillhandahållande av tjänster inom landets gränser. Liksom lagen i övrigt gäller paragrafen inte utländska bankers verksamhet. För de banker som har hemvist inom EES gäller i stället motsvarande regler i bankrörelselagen.

Som framgår av bestämmelsens innehåll skall Finansinspektionen i första hand försöka komma till rätta med regelöverträdelser genom att utfärda förelägganden om rättelse. Om det inte hjälper skall inspektionen underrätta behörig myndighet i företagets hemland om överträdelsen, så att den myndigheten kan vidta de åtgärder mot företaget som krävs för att åstadkomma rättelse. Eftersom det är hemlandets myndigheter som har auktoriserat kreditinstitutet så har dessa myndigheter också normalt större möjligheter att på ett effektivt sätt ingripa mot regelstridiga

• Sida 231
•  Original

förfaranden. Enligt direktivet skall hemlandets myndigheter hålla tillsynsmyndigheten i värdlandet underrättad om vilka åtgärder som vidtas mot företaget. Skulle företaget trots de åtgärder som vidtagits av hemlandet eller beroende på att sådana åtgärder visat sig otillräckliga eller av någon anledning inte kan genomföras i det landet. så får inspektionen gå vidare i försöken att stoppa överträdelsema. Vad som återstår är att förbjuda företaget att göra nya åtaganden i Sverige. Innan förbud meddelas skall tillsynsmyndigheten i hemlandet underrättas.

Av tredje stycket framgår att Finansinspektionen i brådskande fall kan meddela förbud utan att först underrätta hemlandets behöriga myndighet. Även i brådskande fall måste emellertid insPektionen först försöka komma till rätta med en rättsstridig verksamhet genom ett föreläggande om rättelse. Följer inte företaget detta föreläggande kan inspektionen omedelbart förbjuda företaget att göra nya åtaganden. Underrättelse om att företaget vägrat vidta erforderlig rättelse och att förbud meddelats

skall därefter sändas så snart som möjligt till hemlandsmyndigheten.

Skap. 215

Paragrafen grundar sig på en bestämmelse i artikel 21.9 i andra banksamordningsdirektivet som föreskriver en skyldighet att vid återkallelse av auktorisation meddela myndigheterna i de länder där företaget som fått sin auktorisation återkallad driver verksamhet genom filial eller direkt tillhandahållande av tjänster. Värdländemas myndigheter kan då vidta de åtgärder som krävs för att hindra företaget att ingå nya åtaganden inom dess gränser. Motsvarande gäller de finansiella institut eller dotterföretag som avses i 2 kap. 10 å när auktorisationen återkallats för ett kreditinstitut som äger företaget resp. moderföretaget.

lngripanden mot den som saknar tillstånd 5 kap. 22 5

Paragrafen motsvarar i huvudsak 23 & finansbolagslagen.

De förelägganden som anges i paragrafen kan enligt 24 & förenas med vite.

Av tredje stycket framgår att ett föreläggande enligt paragrafen som avser ett utländskt företag får riktas såväl mot företaget som mot den som här i landet är verksam för företagets räkning.

Avgifter till Finansinspektionen 5 kap. 23 å

Paragrafen motsvarar 22 & finansbolagslagen. För kreditaktiebolagen finns en liknande bestämmelse i 14 & kreditaktiebolagslagen. Avgifts- skyldigheten omfattar alla kreditmarknadsbolag och de utländska finansieringsföretag som med stöd av lagen har filial här i landet. vare sig dessa företag är hemmahörande inom EES eller inte.

• Sida 232
•  Original

Vite 5 kap. 24 5

Paragrafen motsvarar 24 å finansbolagslagen. I 11 & kreditaktiebolags- lagen regleras Finansinspektionens möjlighet att förelägga vite enligt den lagen.

Av 6 kap. l & följer att beslut om utsättande av vite skall överklagas till kammarrätten. Om det skulle bli aktuellt att döma ut förelagt vite skall Finansinspektionen ansöka om detta hos länsrätten i enlighet med lagen (1985:206) om vite.

6 kap. Överklagande 6 kap. 1 &

I första stycket anges två fall när Finansinspektionens beslut inte kan överklagas. Anledningen härtill är att inspektionens utredning inte skall kunna fördröjas i onödan genom oberättigade överklaganden.

Tidigare har som huvudprincip gällt att F inansinspektionens beslut skall överklagas hos regeringen. Under senare tid har emellertid denna princip börjat överges. Såväl i lagen om värdepappersfonder som i värdepappers- rörelselagen föreskrivs att Finansinspektionens beslut enligt dessa lagar skall överklagas till kammarrätten. Även inspektionens beslut enligt 23 & finansbolagslagen skall överklagas till kammarrätten. I motiven till lagen om värdepappersfonder anfördes att sådana ärenden som inte av någon speciell orsak kräver regeringens bedömning i fortsättningen inte bör kunna överklagas till regeringen (prop. l989/90:153 s. 75). Ärenden i den nu föreslagna lagen får anses tillhöra denna kategori.

Enligt artikel 6 i Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna - som Sverige är bunden av - gäller att den enskilde skall ha rätt att få sina civila rättigheter och skyldigheter prövade inför en inhemsk domstol. En sådan civil rättighet kan vara rätten att driva en viss näringsverksamhet. -l EG:s första banksamordningsdirektiv ställs också krav på att beslut som fattas med anledning av ett tillstånds- eller tillsynsärende skall kunna över- klagas till domstol.

Mot denna bakgrund bör Finansinspektionens beslut enligt den föreslagna lagen överklagas till kammarrätten.

Av tredje stycket framgår att Finansinspektionen i brådskande fall kan meddela interimistiskt beslut. Det måste då särskilt anges i beslutet att det skall gälla omedelbart.

6 kap. 25

Paragrafen är ny och grundar sig på bestämmelser i EG:s direktiv om att underlåtenhet att meddela ett beslut skall kunna bli föremål för prövning i domstol. I artikel 13 i första banksamordningsdirektivet föreskrivs bl.a. att möjlighet skall finnas att klaga till domstol när inget beslut har fattats inom sex månader från det en auktorisationsansökan, som innehåller alla

• Sida 233
•  Original

de uppgifter som krävs enligt gällande bestämmelser. har getts in. I andra banksamordningsdirektivet finns en liknande bestämmelse i artikel 19.3 såvitt gäller underlåtenhet att översända underrättelse om filialetablering inom EES. Tiden inom vilken beslut måste fattas är emellertid här tre månader i stället för sex. Beståmmelsema i paragrafen har behandlats ytterligare i den allmänna motiveringen. avsnitt 2.5.

Ikraftträdande— och övergångsbestämmelser

Av punkterna I och 2 framgår att lagen träder i kraft den dag regeringen bestämmer samt att kreditaktiebolagslagen och finansbolagslagen då upphör att gälla.

l punkt 4 i övergångsbestämmelsema till lagen (1988:606) om finans- bolag finns en bestämmelse som innebär att de företag som vid tid— punkten för den lagens ikraftträdande drev finansieringsverksamhet men inte sökte tillstånd enligt den nya lagen eller inte fick sin ansökan beviljad, kunde fortsätta verksamheten enligt lagen (1980:2) om finansbolag i fråga om de åtaganden som företaget gjort under den tid som verksamheten bedrivits enligt den sistnämnda lagen. För att klarlägga att dessa företag även efter ikraftträdandet av lagen om kreditmarknadsbolag får fortsätta sin verksamhet enligt bestämmelserna i 1980 års finansbolagslag i fråga om sådana åtagande, har i punkz'3 införts en bestämmelse med denna innebörd. I framtiden kan det, efter en översyn av marknaden och de bolag som berörs av denna be- stämmelse, bli aktuellt att ändra bestämmelsen.

l punkterna 4 och 5 införs övergångsbestämmelser för andra bolag, som vid lagens ikraftträdande driver verksamhet som nu är tillståndsplik- tig enligt finansbolagslagen (1988:606), samt för de företag, som driver finansieringSVerksamhet som inte är tillståndspliktig enligt den lagen. Bestämmelsen i punkt 4 gäller även för företag som vid ikraftträdandet har rätt att driva verksamhet enligt lagen om kreditaktiebolag. Den innebär bl.a. att kreditaktiebolag som bildats före lagens ikraftträdande men som då inte hunnit påbörja verksamheten får göra detta i avvaktan på tillstånd enligt den nya lagen.

Enligt 4 kap. l 5 andra stycket skall ett kreditmarknadsbolag upprätt- hålla en kapitalbas minst i nivå med det startkapital som krävts vid verksamhetens påbörjande. Detta startkapital skall uppgå till visst belopp efter ecu-kursen vid tiden för beslut om tillstånd. Innebörden av punkt 6 är att de företag som har rätt att driva verksamhet enligt punkt 4 eller 5 får beviljas tillstånd även om de inte uppfyller de krav på kapitalbas som ställs i lagen. I så fall får kapitalbasen inte nedgå under det högsta belopp som kapitalbasen uppnått efter den 2 maj 1992. Om tillgångarna i ett sådant företag som vid tidpunkten för tillståndsbeslutet understeg 100 milj. kr. därefter skulle överstiga detta belopp måste emellertid företaget i enlighet med bestämmelserna i 4 kap. l & tredje stycket öka kapitalbasen till 5 milj. ecu. 1 punkt 6 andra och tredje styckena finns Specialregler för det fall ägarkontrollen förändras i eller fusion sker

• Sida 234
•  Original

beträffande sådana företag som åtnjuter lättnader enligt bestämmelsen i första stycket.

Av punkt 7 följer att Finansinspektionens beslut som meddelats före lagens ikraftträdande, utom de enligt 23 & finansbolagslagen, skall prövas av regeringen enligt äldre regler.

9.3. Förslaget till lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618)

1kap.25

Paragrafen innehåller i nuvarande lydelse bestämmelser om aktiekapital i ett bankaktiebolag. I ett nytt tredje stycke har tillfogats en föreskrift med krav på visst minsta startkapital. Bestämmelsen, som är föranledd av EES-avtalet (jämför avsnitt 2.2 av den allmänna motiveringen). kan sägas innebära att ett oktrojbeslut villkoras av att bankaktiebolaget vid rörelsens igångsättande har ett bundet eget kapital som uppgår till minst motsvarande fem miljoner ecu. Beloppet skall relateras till den kurs för ecu som gällde vid tidpunkten för beslut om oktroj. Enligt 4 kap. 7 & BRL skall till bundet eget kapital i ett bankaktiebolag hänföras aktiekapi- tal, reservfond och uppskrivningsfond.

För att det skall kunna kontrolleras att banken vid rörelsens igång- sättande har ett bundet eget kapital som når upp till den föreskrivna nivån har det i 2 kap. 12 & gjorts ett tillägg med innebörd att oktrojen inte får registreras förrän en auktoriserad revisor intygat att sådant startkapital finns.

2 kap. 35

Paragrafen innehåller bestämmelser om förutsättningama för att regeringen skall bevilja oktroj för ett bankaktiebolag. Så skall ske om vissa formella förutsättningar uppfyllts samt den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven på en sund verksamhet.

.1 ett nytt fjärde stycke slås fast att någon behovsprövning inte får ske vid en banks etablering. Denna fråga behandlades redan i prop. 1989/90:116 om ägande i banker och andra kreditinstitut m.m. (s. 58 ff). Behovsprövningen avskaffades i samband med att oktrojbestämmelsen i förevarande paragraf fick sin nuvarande utformning. Någon uttrycklig bestämmelse om att behovsprövning inte får ske ansågs då inte erforder- lig. Med hänsyn till bestämmelsen i artikel 3.3 a) i första banksamord- ningsdirektivet, som förbjuder att det vid prövning av en auktorisations- ansökan tas hänsyn till marknadens ekonomiska behov. har det ansetts befogat att en regel med motsvarande innebörd införs i de olika lagarna för bankaktiebolag, sparbanker och föreningsbanker.

2 kap. 125

Innebörden av ändringen i andra stycket 3 har kommenterats i special- motiveringen till 1 kap. 2 &

• Sida 235
•  Original

3kap.25

Bestämmelserna i andra stycket, om skyldigheten att anmäla vissa större förvärv av aktier i ett bankaktiebolag till Finansinspektionen, har upphävts. Förfarandet ersätts av bestämmelserna i 7 kap. BRL om prövning av större ägares lämplighet.

6kap.9å

I första stycket finns förbudet för bank att förvärva eller som pant ta emot egna aktier. Ett dotterföretag får inte heller förvärva eller som pant ta emot aktier i moderföretaget. Avtal i strid mot förbudet år ogiltiga.

Paragrafens andra stycke innehåller ett undantag innebärande att en bank får ta emot egna aktier när sådana ingår som en mindre del av aktier vilka lämnas som säkerhet för kredit. En utvidgning har nu skett så att undantaget även omfattar aktier i bankens moderföretag. Bestäm- melserna har kommenterats i avsnitt 6.4 av den allmänna motiveringen.

Ett nytt tredje stycke har lagts till för att göra det möjligt för en bank, som genom fusion övertar sitt moderföretag, att övergångsvis förvärva egna aktier. Sådana aktier ingår med nödvändighet bland de tillgångar som övertas av banken vid fusionen. Aktierna skall snarast avyttras - senast när fusionsvederlaget skiftas. Bestämmelserna har kommenterats i avsnitt 6.3.1 av den allmänna motiveringen.

7 kap. 1 och 2 55

I paragraferna finns bestämmelser om styrelsen i ett bankaktiebolag. Ändringar har gjorts som innebär att regeringens möjlighet att utse offentliga styrelseledamöter tagits bort.

Bestämmelsen i 7 kap. 8 5 om delegatuppdrag till offentliga styrelse- ledamöter och kommunal representation i banks kontorsstyrelse upphävs.

7kap.115

I paragrafen finns bestämmelser om ordföranden i ett bankaktiebolags styrelse. Andra-femte styckena upphävs, vilket innebär att regeringen inte längre skall godkänna valet av styrelseordförande.

7 kap. 12 5

Tredje stycket, som med nuvarande lydelse ger offentliga styrelseleda- möter rätt att närvara vid vissa överläggningar inför styrelsesamman- träden, upphävs.

8kap.1å

I paragrafen. som handlar om rätt att delta i bolagsstämman, har en ändring gjorts i fjärde stycket. En generell hänvisning har här gjorts till 7 kap. 14 & BRL avseende bestämmelsen att aktier, för vilka rösträtt inte får utövas, inte skall medräknas när det krävs viss röstmajoritet för att

• Sida 236
•  Original

ett beslut skall bli giltigt. Enligt 7 kap. 14 å BRL kan Finansinspek- tionen, inom ramen för systemet med prövning av större ägares lämplighet, besluta att vissa aktier inte får företrädas vid bolagsstämman.

8kap.5å

Fjärde stycket, som innehåller en hänvisning till nuvarande 7 kap. 6 & BRL, tas bort (jämför specialmotiveringen till 4 kap.. 3 % BRL resp. 7 kap. 2 & BRL).

10 kap.4å

Enligt första stycket i nuvarande lydelse skall rätten förordna att ett bankaktiebolag skall träda i likvidation bl.a. när rörelsen inte öppnats inom ett år från bolagets bildande, vidare när bolagets hela rörelse har överlåtits och när regeringen har förklarat oktrojen förverkad. I 7 kap. 16 & BRL föreslås nu ändringar som innebär dels att den särskilda för- verkandepåföljden utmönstras, dels att oktrojen skall återkallas bl.a. då banken inte börjat driva bankrörelse inom ett är efter registrering och då banken överlåtit hela sin rörelse. Dessa nyheter föranleder ändringar i 10 kap. 4 & BAL. Likvidationsskyldigheten kan således knytas direkt till det förhållandet att oktrojen återkallats.

10 kap. 15 5 En hänvisning i paragrafens andra stycke till 7 kap. 6 & BRL har tagits bort (jämför specialmotiveringen till 4 kap. 3 % BRL resp. 7 kap. 2 % BRL).

11 kap. 15

I första stycket görs ett tillägg som innebär att även ett aktiebolag kan träffa avtal om fusion med ett bankaktiebolag. Ändringen är föranledd av behovet av att kunna vinna organisatoriska fördelar genom att t.ex. låta ett aktiebolag som fått tillstånd enligt 1 kap. 4 & BAL att vara moder- bolag i en bankkoncem fusionera med en bankdotter eller att låta ett dotteraktiebolag fusionera med ett moderbolag som är bank. Fusionsreglema i övrigt är oförändrade och avsikten är att för verkställighet av ett fusionsavtal mellan ett aktiebolag och ett bankaktie- bolag så skall bestämmelserna i bankaktiebolagslagen vara tillämpliga. Därför krävs en följdändring i 14 kap. 1 & aktiebolagslagen (1975: 1385) som klarlägger detta genom en hänvisning till bankaktiebolagslagen.

11 kap. 95

En hänvisning i paragrafens tredje stycke till 2 kap. 1-4 55 BRL (numera ändrade) har tagits bort.

• Sida 237
•  Original

9.4. Förslaget till lag om ändring i sparbankslagen (l987:619) PrOP- 1992/93389

2kap.25

Paragrafen innehåller i nuvarande lydelse bestämmelser om minsta grundfond för en sparbank. I ett nytt andra stycke har tillfogats en föreskrift med krav på visst minsta startkapital. Bestämmelsen är föranledd av EES-avtalet (jämför avsnitt 2.2 av den allmänna motive- ringen och specialmotiveringen till 1 kap. 2 & BAL).

Medan det för bankaktiebolag och föreningsbanker har föreskrivits krav på bundet eget kapital motsvarande fem miljoner ecu, har miniminivån för sparbanker satts till en miljon ecu.

Startkapitalet skall utgöras av fonder i den mening som avses i 4 kap. 7 & BRL. Till fonderna i en sparbank hänförs grundfond. reservfond, garantifond och uppskrivningsfond.

För att det skall kunna kontrolleras att sparbanken vid rörelsens igångsättande har fonder som når upp till den föreskrivna nivån har det i 2 kap. 11 & gjorts ett tillägg med innebörd att oktrojen inte får registreras förrän en auktoriserad revisor intygat att sådant startkapital Hnns

2kap.3å

[ paragrafen finns bestämmelser om förutsättningar för att regeringen skall bevilja oktroj för en sparbank. Enligt ett nytt fjärde stycke får det härvid inte göras någon prövning av marknadens behov av fler banker (jämför specialmotiveringen till 2 kap. 3 & BAL).

2kap.115

Innebörden av ändringen i andra stycket har kommenterats i special- motiveringen till 2 kap. 2 5.

4 kap. 6å

Hänvisningen ifjärde stycket till 7 kap. 6 5 BRL har tagits bort (jämför specialmotiveringen till 4 kap. 3 & BRL resp. 7 kap. 2 5 BRL).

6 kap. ?. &

Paragrafen innehåller bestämmelser om när en sparbank skall träda i likvidation. 1 första stycket har en redaktionell ändring gjorts till följd av ändringen i 7 kap. 16 & BRL (jämför specialmotiveringen till 10 kap. 4 & BAL).

6 kap. 13 &

En hänvisning i paragrafens andra stycke till 7 kap. 6 & BRL har tagits bort (jämför specialmotiveringen till 4 kap. 3 få BRL resp. 7 kap. 2 5 BRL).

• Sida 238
•  Original

7kap.85

En hänvisning i paragrafens tredje stycke till 2 kap. 1-4 55 BRL (numera ändrade) har tagits bort.

9.5. Förslaget till lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:620)

1kap.4å

Paragrafen innehåller i nuvarande lydelse bl.a. bestämmelser om skyldighet för medlemmar i en föreningsbank att betala in medlems- insatser. I ett nytt tredje stycke har tillfogats en föreskrift med krav på visst minsta startkapital för föreningsbanker (jämför avsnitt 2.2 av den allmänna motiveringen och specialmotiveringen till 1 kap. 2 & BAL). Enligt 2 kap. 9 & BRL skall kapitalbasen bestämmas gemensamt för en central föreningsbank och anslutna lokala föreningsbanker. I motsvarande mån bör sådana banker ses som en enhet vid beräkning av startkapital i form av bundet eget kapital. Enligt 4 kap. 7 & BRL skall till bundet eget kapital i föreningsbanker hänföras insatskapital, reservfond och uppskriv- ningsfond.

För att det skall kunna kontrolleras att banken vid rörelsens ingång- sättande har ett bundet eget kapital som når upp till den föreskrivna nivån har det i 2 kap. 5 5 gjorts ett tillägg med innebörd att oktrojen för en central föreningsbank inte får registreras förrän det visats att bundet eget kapital uppgår till föreskrivet minimibelopp.

2kap.35

Paragrafen innehåller bestämmelser om förutsättningama för att rege- ringen skall bevilja oktroj för en föreningsbank. Så skall ske om vissa formella förutsättningar uppfyllts samt den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven på en sund verksamhet.

I ett nytt femte stycke slås fast att någon behovsprövning inte får ske vid en banks etablering (jämför specialmotiveringen till 2 kap. 3 & BAL).

2 kap. 5 ?)

Innebörden av bestämmelsen i det nya tredje stycket har kommenterats i specialmotiveringen till 1 kap. 4 %$.

7 kap. 5 5

Hänvisningen i fjärde stycket till 7 kap. 6 & BRL har tagits bort (jämför specialmotiveringen till 4 kap. 3 &" BRL resp. 7 kap. 2 55 BRL).

9 kap. 4 å

Paragrafen innehåller bestämmelser om när en föreningsbank skall träda i likvidation. I första stycket har en ändring gjorts till följd av ändringen i 7 kap. 16 & BRL (jämför specialmotiveringen till 10 kap. 4 & BAL).

• Sida 239
•  Original

9 kap. 155

Hänvisningen i andra stycket till 7 kap. 6 & BRL har tagits bort (jämför specialmotiveringen till 4 kap. 3 & BRL resp. 7 kap. 2 & BRL).

10 kap. 95

En hänvisning i paragrafens tredje stycke till 2 kap. 1-4 55 BRL (numera ändrade) har tagits bort.

9.6. Förslaget till lag om ändring i ackordslagen (1970:847) 48 &

Ändringen har kommenterats i avsnitt 4.6 i den allmänna motiveringen.

9.7. Förslaget till lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173) '

15

I andra stycket har en ändring gjorts som innebär att nuvarande hänvisning till lagen (1988:606) om finansbolag ersätts av en hänvisning till den nya lagen om kreditmarknadsbolag. Skälen har utförligt redo- visats i avsnitt 4.5 i den allmänna motiveringen.

35

1 ett nytt andra stycke anges att Datainspektionens tillstånd inte krävs för kreditupplysningsverksamhet som med stöd av hemlandsauktorisation bedrivs av banker och andra kreditinstitut hemmahörande i ett annat EES— land.

Bestämmelsen avviker lagtekniskt från den som kreditupplysningsutred- ningen föreslagit i sitt betänkande SOU 1992z22. I sak åsyftas ingen annorlunda innebörd.

Lagändringen kommenteras närmare i avsnitt 2.4.2 i den allmänna motiveringen.

17115

Paragrafen, som är helt ny, innebär att det ankommer på Datainspek- tionen att ingripa vid överträdelser av kreditupplysningslagen. även då det är fråga om banker eller andra kreditinstitut som med stöd av auktorisation i ett annat EES-land får bedriva kreditupplysningsverksam- het utan särskilt tillstånd av inspektionen. Datainspektionen skall gentemot sådana kreditinstitut ingripa i den ordning som lagts fast i andra banksamordningsdirektivet. Om inspektionens föreläggande om rättelse inte följs av det felande institutet skall Datainspektionen således underrätta vederbörande myndighet i institutets hemland. Om missför- hållandena trots en sådan åtgärd fortsätter. får inspektionen självständigt

• Sida 240
•  Original

ingripa genom att förbjuda institutet att göra vidare åtaganden i Sverige. Datainspektionens befogenheter har närmare kommenterats i avsnitt 2.4.3 i den allmänna motiveringen.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1 punkt 2 har tagits in en bestämmelse enligt vilken företag som vid lagens ikraftträdande hade rätt att driva verksamhet som kreditaktiebolag även fortsättningsvis skall ingå i den frikrets vars omfattning anges i l å andra stycket. Det senare lagrummet innebär i föreslagen lydelse att kreditmarknadsbolagen tills vidare ställs utanför frikretsen. Utan en övergångsbestämmelse skulle kreditaktiebolagen komma att ställas utanför frikretsen så snart de auktoriserats enligt den nya lagen om kreditmark- nadsbolag. En sådan ordning har ansetts olämplig (jämför avsnitt 4.5 i den allmänna motiveringen).

9.8. Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen ( 1975:1385)

14 kap. 15

Genom ett tillägg till första stycket anges att vid fusion mellan aktiebolag och bankaktiebolag gäller bestämmelserna i 11 kap. bankaktiebolags- lagen. Fusionsreglema i bankaktiebolagslagen äri allt väsentligt hämtade från motsvarande regler i aktiebolagslagen. I huvudsak innebär hänvis- ningen till bankaktiebolagslagens bestämmelser att regeringens tillstånd krävs för att få verkställa fusion mellan aktiebolag och bankaktiebolag.

9.9. Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank

35

Definitionema av bankinstitut och kreditinstitut har anpassats till förändringama i bankrörelselagen och till den nya kreditmarknadsbolags- lagen.

Termen bankinstitut omfattar enligt den gällande lydelsen bl.a. de utländska bankföretag som driver filialverksamhet i Sverige oavsett om de är hemmahörande inom EES eller inte. Såvitt gäller termen kreditinsti- tut har för det första kreditaktiebolag och finansbolag ersatts av kreditmarknadsbolag i den uppräkning som görs i paragrafen. För det andra har, genom hänvisningen till 2 kap. 8-10 åå kreditmarknadsbolags- lagen. i begreppet innefattats de utländska företag, vare sig de har säte inom EES eller inte, som driver finansieringsverksamhet genom filial här i landet.

Utländska banker eller andra utländska företag som driver verksamhet i Sverige genom direkt tillhandahållande av tjänster från hemlandet ("cross border") omfattas inte av definitionerna i paragrafen.

• Sida 241
•  Original

205

I paragrafen har en språklig justering gjorts med anledning av att det inte krävs särskilt tillstånd av svensk myndighet för att företag inom EES skall få driva bankverksamhet eller annan finansieringsverksamhet här i landet. Se vidare kommentaren till ändringarna i 22 b &.

22å

Ändringen har kommenterats i avsnitt 2.4.3. av den allmänna motive- ringen.

22bå

Genom ett tillägg i paragrafen anges att vissa utländska företag får driva valutahandel utan att de behöver söka tillstånd hos Riksbanken. Det rör sig om bankföretag och kreditinstitut som har erhållit auktorisation i ett annat land inom EES samt sådana finansiella institut och dotterföretag som avses i 2 kap.- 10 5 lagen om kreditmarknadsbolag. Den auktorisa- tion som meddelats bankföretaget eller kreditinstitutet måste innefatta en rätt att i hemlandet driva valutahandel. Beträffande finansiella institut och dessas dotterföretag gäller att företaget enligt sina stadgar eller sin bolagsordning skall ha rätt att driva valutahandel samt att auktorisationen för de kreditinstitut som äger företaget eller moderföretaget skall omfatta rätten att driva valutahandel. Verksamheten kan bedrivas antingen genom etablering av en filial här i landet eller genom direkt tillhandahållande av tjänster från hemlandet.

Innan ett kreditinstitut hemmahörande inom EES inleder verksamhet genom filial skall ett visst underrättelseförfarande äga rum mellan behöriga myndigheter i hemlandet och i det land där filialen skall etableras (värdlandet). Värdlandets myndigheter har efter erhållande av underrättelsen två månader på sig att förbereda den del av tillsynen som det åligger värdlandet att sköta. Därvid har värdlandsmyndigheten rätt att ange de villkor "motiverade av hänsyn till det allmännas bästa" under vilka filialverksamheten får bedrivas. Med anledning härav stadgas i det nya femte stycket att beträffande valutahandel får Riksbanken föreskriva de villkor angående valutalimiter och rapporteringsskyldighet som föranleds av filialetableringen. '

När det gäller rätten att inleda verksamhet direkt från hemlandet föreskrivs i bankrörelselagen resp. kreditmarknadsbolagslagen ett förenklat underrättelseförfarande mellan myndigheterna i berörda länder. Någon möjlighet att ställa upp särskilda villkor för denna typ av verksamhet föreligger inte. Tillsynsfrågan har närmare behandlats i avsnitt 2.4.3 av den allmänna motiveringen.

Av bestämmelsen i paragrafens sista stycke följer att såväl företag som erhållit tillstånd av Riksbanken som utländska kreditinstitut som med stöd av hemlandsauktorisation driver valutahandel kallas auktoriserade valutahandlare.

• Sida 242
•  Original

9.10. Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:557) om ändring i insiderlagen (1990:1342)

2 och 18 55

Värdepappersaffärer som sker genom ett värdepappersinstitut är en av de förmer av handel på värdepappersmarknaden som träffas av insider- lagens regler. Med värdepappersinstitut avses enligt lagen (1991z98l) om värdepappersrörelse företag som fått tillstånd att driva värdepappers- rörelse. dvs. verksamhet som består i att tillhandahålla vissa i lagen angivna tjänster på värdepappersmarknaden. Sådant tillstånd kan bl.a. ges till utländska banker och andra utländska företag som har filial i Sverige.

Genom den ändring som nu föreslås i lagen om värdepappersrörelse (1 kap. 3 å &) undantas banker och vissa andra finansiella företag hemmahörande i andra EES-länder från kravet på tillstånd för värdepap- persrörelse, i den mån hemlandsauktorisationen omfattar sådan verksam- het. Därmed faller dessa EES-institut också utanför värdepappersrörelse- lagens definition av värdepappersinstitut. Ändringarna i 2 5 första stycket 1 och 18 5 första stycket 6 är betingade av detta förhållande och har gjorts för att även värdepappersaffärer genom EES-institut som är verksamma här i landet skall omfattas av insiderlagens bestämmelser samt att dessa institut omfattas av en uppgiftsskyldighet gentemot Finans- inspektionen.

9.11. Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:559) om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse

tkap.3aå

Som nämnts i avsnitt 2.4.2 av den allmänna motiveringen ingår olika värdepapperstjänster i den bilaga till andra banksamordningsdirektivet som är bestämmande för vilka verksamheter ett kreditinstitut skall få bedriva med stöd av auktorisation i ett annat EES—land. I den mån tjänster. som i den svenska lagstiftningen faller under begreppet värdepappersrörelse, omfattas av en sådan auktorisation skall verksam- heten alltså få drivas här i landet utan krav på särskilt tillstånd enligt 1 kap. 3 5 lagen om värdepappersrörelse. Även ett sådant finansiellt institut eller dess dotterföretag som avses i 2 kap. 105 lagen om kreditmarknadsbolag skall får driva sådan verksamhet utan särskilt tillstånd om den är tillåten enligt företagets stadgar eller bolagsordning och auktorisationen för det kreditinstitut som äger företaget eller moderföretaget omfattar denna typ av verksamhet. Bestämmelser med sådan innebörd har tagits in i ett nytt försm stycke i 1 kap. 3 a &. Paragrafen har införts genom lag (1992:559).

• Sida 243
•  Original

9.12. Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:560) om PrOP- 1992/93189 ändring i lagen ( l992:160) om utländska filialer m.m. 3 5

[ pun/a I har hänvisningen till filialbestämmelsen i 1 kap. 4 & BRL ändrats till att avse såväl den bestämmelsen (filialetablering av utländska banker i allmänt) som 1 kap. 5 & BRL (filialetablering av banker från andra EES-länder).

1 punk;r 3 har hänvisningen till lagen (1988:606) om finansbolag ersatts av en hänvisning till den nya lagen om kreditmarknadsbolag.

9.13. Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken 15 kap. 4 &

Ändringen ha'r kommenterats i avsnitt 4.6 i den allmänna motiveringen.

OOxlONLhJ-XWIQ

• Sida 244
•  Original

20. lag om ändring i insiderlagen (1990:1342). 21. lag om ändring i lagen (1992:551) om ändring i lagen (l983:890) om allemanssparande, samt

22. lag om ändring i lagen ( l992:701) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa.