om ändrad lagstiftning för banker och andra kreditinstitut med anledning av EES-avtalet, m.m.

Regeringens proposition

1992/93:89 dr

jak f ras)

om ändrad lagstiftning för banker och andra ey kreditinstitut med anledning av EES-avtalet, m.m.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som tagits upp i

bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 29 oktober 1992.

På reveringens vägnar

Carl Bildt

Bo Lundgren

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till ändringar i lagstiftningen för banker,

kreditaktiebolag och finansbolag. Flera av ändringarna är betingade av

de EG-regler om kreditinstitut som omfattas av avtalet mellan EG och EFTA-länderna om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Bl.a. föreslås regler anpassade till det s.k. andra banksamordningsdirektivets regler om

- obligatorisk auktorisation för kreditinstitut,

- krav på visst minsta startkapital i kreditinstitut,

- lämplighetsprövning av större ägare i kreditinstitut,

- rätt för kreditinstitut från ett EES-land att, med stöd av sin auktorisa-

tion 1 hemlandet, etablera filialer och tillhandahålla vissa angivna

tjänster i ett annat EES-land,

- hemlandstillsyn av filialer som etablerats av ett kreditinstitut

hemmahörande i ett annat EES-land,

- rätt till domstolsprövning av vissa myndighetsbeslut.

[ denna del föreslås också en ny utformning av bankrörelselagens

regler om det tillåtna verksamhetsområdet för banker.

Härutöver tas i propositionen upp några särskilda frågor som rör

banker. För det första föreslås en uppmjukning av reglerna om finansiella

koncerner (de s.k. lex Gota-bestämmelserna), så att ett icke-finansiellt företag om synnerliga skäl föreligger skall kunna tillåtas bli moderföretag

för en bank. För det andra föreslås ändringar i sanktionssystemet, inne-

bärande att möjligheterna att ingripa mot oönskade beteenden hos en bank blir desamma som gäller beträffande andra institut under Finansinspektionens tillsyn (t.ex. värdepappersinstitut). För det tredje föreslås att de regler enligt vilka regeringen utser offentliga styrelseledamöter och

godkänner val av styrelseordförande i bankaktiebolag tas bort. För det

fjärde föreslås vidgade möjligheter för bank, post och butik att samverka

på mindre orter. För det temte behandlas några frågor om fusion mellan banker och om möjligheten för ett bankaktiebolag att använda ordet "sparbank" i sin firma. Slutligen tas i denna del upp dels en fråga om bankaktiebolags förvärv av aktier i moderbolag, dels en fråga om redovisning av omsättningstillgångar i en bank.

I propositionen ingår vidare förslag till en helt ny lag om kreditmarknadsbolag. Lagen innehåller enhetliga regler för sådana kreditinstitut, vars verksamhet i dag regleras av lagen (1963:76) om kreditaktiebolag

eller lagen (1988:606) om finansbolag. De företag som omfattas av den

nya laven benämns kreditmarknadsbolag. För dessa bolags verksamhet föreslås vissa rörelseregler såsom t.ex. bestämmelser om aktieförvärv, enhandsengagemang och kreditjäv. Sanktionssystemet för dessa institut är utformat i anslutning till vad som gäller för andra institut under Finansinspektionens tillsyn. Slutligen förstärks Finansinspektionens möjligheter till insyn i och tillsyn över koncerner där banker och andra kreditinstitut ingår. Överklaganden av inspektionens beslut föreslås i samtliga tall ske till kammarrätten.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Avsikten är att ikraftträdandet beträffande flertalet lagändringar skall ske den dag EES-avtalet blir gällande, dvs. tidigast den I januari 1993.

Lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617)

Härigenom föreskrivs i fråga om bankrörelselagen (1987:617)!

dels att nuvarande 9 kap. skall upphöra att gälla, dels att 1 kap., 2 kap. I och 9 §§, 3 kap. 1 och 14 §§, 4 kap. 1, 3, 4, 10 och 12 §§, 6 kap. 2 §, 7 kap. samt 8 kap. 5 § skall ha följande

lydelse,

dels att det i lagen skall föras in fyra nya paragrafer, 2 kap. 2, 3 och

3 a §§ samt 5 kap. 9 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I kap. Allmänna bestämmelser

1§

Denna lag innehåller bestämmelser om den rörelse som en bank får

driva samt vissa andra för banker gemensamma bestämmelser. Bestämmelser om hur en bank bildas och om dess organisation m.m. finns i

bankaktiebolagslagen (1987:618), sparbankslagen (1987:619) och föreningsbankslagen (1987:620).

Med bank förstås i denna lag bankaktiebolag, sparbank och föreningsbank (central föreningsbank och lokal föreningsbank).

Med en banks stadgar förstås i denna lag bolagsordning för bankaktiebolag, reglemente för sparbank och stadgar för föreningsbank.

För — utländska — bankföretags

verksamhet genom filial i Sverige

gäller bestämmelserna i denna lag i tillämpliga delar och i övrigt lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.

Denna lag gäller inte för verk-

samhet som bedrivs av Sveriges

riksbank.

2§

Med bankrörelse avses 1 denna lag verksamhet i vilken ingår inlåning från allmänheten på sådan räkning som bank allmänt använder.

Bankrörelse får, förutom av - Bankrörelse får, efter tillstånd

Sveriges riksbank, drivas endast (oktroj) av regeringen, drivas av

av bankaktiebolag, sparbanker och bankaktiebolag, sparbanker och

centrala föreningsbanker, som har centrala föreningsbanker. Vidare

fått regeringens tillstånd (oktroj) får bankrörelse drivas av utdärtill. ländska bankföretag under de förutsättningar som anges i 4 och . 5 §§.

Senaste lydelse av 9 kap. 1 8 1991:1018

9 kap. 2 § 1991:1768

9 kap. 3 & 1991:1768.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Utan hinder av andra stycket får postverket för sin postgirorörelse hålla konton för allmänheten.

En bank skall stå under tillsyn I denna lag avses med av Finansinspektionen och vara 1. EES: Europeiska ekonomiska registrerad där. samarbetsområdet,

2. kvalificerat innehav:

ett direkt eller indirekt ägande i

ett företag, om innehavet repre-

senterar tio procent eller mer av

kapitalet eller av samtliga röster

eller annars möjliggör ett väsent-

ligt inflytande över ledningen av

företaget,

3. filial: ett avdelningskontor

med självständig förvaltning; om

ett utländskt bankföretag etablerar

sig i Sverige enligt 4 § första

stycket I eller 5 § I, skall etable-

ringen anses som en enda filial,

även om flera driftställen inrättas.

Om Finansinspektionens tillsyn över vissa stiftelser finns bestämmelser i 7 kap. 17§.

Ett utländskt bankföretag får Ett utländskt bankföretag får

1. efter tillstånd av regeringen 1. efter tillstånd av regeringen driva bankrörelse från avdelnings- eller, efter regeringens bemyndigkontor med självständig förvalt- ande, Finansinspektionen driva ning (filial) eller bankrörelse från filial eller

2. efter anmälan till Finans- 2. efter anmälan till Finansinspektionen driva verksamhet, inspektionen driva -verksamhet, som huvudsakligen avser represen- som huvudsakligen avser representation och förmedling av bank- tation och förmedling av banktjänster, från kontor eller annat tjänster, från kontor eller annat fast — driftställe = (representations- fast — driftställe = (representationskontor). kontor).

En bank får efter tillstånd av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen inrätta filial i utlandet.

Tillstånd — till — filialetablering Tillstånd = till — filialetablering enligt första stycket I och andra enligt första stycket 1 skall lämnas

"Senaste lydelse 1991:1768. Senaste lydelse 1992:161.

stycket skall lämnas om den plane- om den planerade rörelsen kan rade rörelsen kan antas komma att antas komma att uppfylla kraven uppfylla kraven på en sund bank- på en sund bankverksamhet. verksamhet. Bestämmelser om en Tillstånd får inte vägras på den banks förvärv av aktier eller an- grunden att det inte behövs någon

delar i utländska bankföretag finns ytterligare bank. i 2 kap. 6 § första stycket.

För utländska bankers verksamhet genom filial i Sverige gäller bestämmelserna i denna lag i

tillämpliga delar. I övrigt gäller

för sådana företag lagen (1992:160) om utländska filialer

m.m.

5 g

Ingen annan än bank, Sveriges Tillstånd som sägs i 4 § behövs riksbank, Sveriges allmänna hypo- inte för bankföretag, som har säte teksbank och sådant bankföretag i ett land inom EES och som i det som avses i 4 § får i sin firma landet (hemlandet) har tillstånd att

eller i övrigt vid beteckning av driva bankrörelse. Ett sådant affärsrörelse använda ordet bank. företag får 1. driva bankrörelse från filial i

Sverige med början två månader

efter det att Finansinspektionen

från en behörig myndighet i före-

tagets hemland mottagit en under-

rättelse med sådant innehåll som

anges i 78,

2. driva bankverksamhet genom

att från sitt hemland erbjuda och

tillhandahålla tjänster med början

så snart Finansinspektionen från

en behörig myndighet i företagets

hemland mottagit en underrättelse

med sådant innehåll som anges i

8§.

Sammanslutning eller annan juridisk person med nära anknyvtning till företag som avses i första

stycket får dock, efter tillstånd av

Finansinspektionen, använda ordet bank i sin firma.

"Senaste lydelse 1991:1768.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

68 Enskildas förhållanden till bank Ett bankaktiebolag får efter

får inte obehörigen röjas. tillstånd av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen inrätta filial i utlandet. Sådant tillstånd skall lämnas om den planerade rörelsen

kan antas komma att uppfylla kraven på en sund bankverksamhet. I der allmännas verksamhet

tillämpas i stället bestämmelserna

i sekretesslagen (1980:100).

7§

Om ett bankaktiebolag får tillstånd enligt 6 § till filialetablering i ett land inom EES, skall Finansinspektionen underrätta behörig myndighet i det land där filialen

skall inrättas. Underrättelsen skall

innehålla

1. en plan för den tilltänkta filialverksamheten, med uppgift om filialens organisation, 2. en förklaring att den planerade verksamheten omfattas av

bankens oktroj,

3. uppgift om inlåningsgaranti som gäller för insättare i banken,

4. uppgift om filialens adress och ansvariga ledning,

5. uppgift om bankens kapitalbas och kapitaltäckningsgrad.

Om något förhållande som avses i första stycket I-4 har ändrats

efter det att filialen inrättats, skall Finansinspektionen genast underrätta behörig myndighet i det land där filialen finns.

3§

Ett bankaktiebolag som önskar driva verksamhet i ett annat land inom EES, genom att erbjuda och

tillhandahålla tjänster utan att inrätta filial där, skall innan verksamheten inleds — underrätta Finansinspektionen om sin avsikt.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Inspektionen skall till behörig myndighet i det land där verksamheten skall utövas överlämna underrättelsen tillsammans med en förklaring att den planerade verksamheten omfattas av bankens oktroj.

2§

Ingen annan än bank, Sveriges riksbank, Sveriges allmänna hypoteksbank och sådant bankföretag som avses i 4 eller 5 § får i sin firma eller i övrigt vid beteckning av affärsrörelse använda ordet bank.

En sammanslutning eller annan Juridisk person med nära anknvtning till företag som avses i första stycket får dock, efter tillstånd av Finansinspektionen, använda ordet bank i sin firma.

108 Enskildas förhållanden till bank får inte obehörigen röjas.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100).

Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall inte följa för den som bryter mot förbudet i första stycket. Detsamma gäller en revisor som bryter mot förbudet i 3 kap. 14 § första stycket att lämna upplysningar om en banks angelägenheter.

1138 Ingår en bank i en koncern skall bestämmelserna i denna lag om banks rörelse och om tillsyn över bank gälla i tillämpliga delar för övriga företag i koncernen. Begränsningarna i fråga om banks rörelse skall avse företagen gemensamt.

Första stycket gäller inte försäkringsföretag och sådana dotterföretag till försäkringsföretag som

inte driver någon form av finan-

siell verksamhet. Om det finns särskilda skäl, får regeringen eller, efter regeringens

bemyndigande, Finansinspektionen

medge ytterligare undantag från

bestämmelserna i första stycket. Koncernbidrag får ges endast efter medgivande av Finansinspek-

tionen.

Övriga företag i koncernen skall

lämna — Finansinspektionen — de

upplysningar om sin verksamhet

och därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen behöver för sin tillsyn över banken.

2 kap.

1§

En bank är skyldig att ta emot En bank är skyldig att ta emot

inlåning på räkning från allmän- inlåning på räkning från allmän-

heten. Art en lokal föreningsbanks heten. rätt att bedriva inlåning är be-

gränsad följer av 1 kap. 5 § föreningsbankslagen (1987:620).

En bank får, med iakttagande av vad som föreskrivs i detta kapitel,

bedriva 1. sådan finansieringsverksam-

het och annan finansiell verksamhet som är förenlig med inlåning

samt

2. verksamhet som har nära samband med inlåning eller med verksamhet som anges i I.

I lagen (1991:981) om värde-

pappersrörelse finns bestämmelser

om rätt för en bank att driva

värdepappersrörelse. Regeringen = eller, efter rege-

ringens — bemyndigande, Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om vilken verksamhet en bank får bedriva.

"Senaste lydelse 1991:1768.

2§

En bank får, med iakttagande av

vad som föreskrivs i detta kapitel,

1. låna upp medel, bland annat

genom att ge ut obligationer eller andra jämförbara fordringsrätter,

2. lämna och förmedla kredit,

bland annat i form av konsument-

kredit och kredit mot panträtt i fast egendom eller i fordringar,

3. medverka vid finansiering, bland annat genom att förvärva fordringar och upplåta lös egen-

dom till nyttjande (leasing),

4. förmedla betalningar,

5. tillhandahålla betalningsme-

del,

6. ikläda sig garantiförbindelser och göra liknande åtaganden, 7. medverka vid värdepappers-

emissioner,

8. lämna ekonomisk rådgivning,

9. förvara värdepapper,

10. bedriva rembursverksamhet,

11. vara förvaringsinstitut för värdepappersfonder,

12. medverka vid försäljning av försäkringstjänster,

13. tillhandahålla inkassotjänst-

er, 14. tillhandahålla bankfacks-

tjänster,

IS. driva valutahandel under de förutsättningar som föreskrivs i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,

16. driva värdepappersrörelse

under de förutsättningar som

föreskrivs i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, samt

17. lämna kreditupplysning under de förutsättningar som före-

skrivs i kreditupplysningslagen

(1973:1173).

En bank får vidare driva verksamhet som har naturligt samband

med inlåning eller med verksamhet som anges i första stycket 1-14. Regeringen eller, efter rege-

ringens bemyndigande, Finans-

inspektionen får meddela närmare

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

föreskrifter om vilken verksamhet en bank får bedriva.

Om det finns särskilda skäl får

regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen

tillåta att en bank tillhandahåller

posttjänster.

3§

Ett utländskt bankföretag som

driver verksamhet med stöd av I

kap. 4 § 1 eller I kap. 5 § får

driva sådan verksamhet som anges i 2 § endast i den mån verksam-

heten omfattas av bankföretagets

verksamhetstillstånd i det land där

företaget har sitt säte.

3a8§ Om det finns särskilda skäl får

regeringen eller, efter regeringens

bemyndigande, Finansinspektionen tillåta att en bank låter verksamheten bedrivas av annan än bank-

ens egen personal och i andra

lokaler än bankens egna.

9 ge

En bank skall vid varje tidpunkt ha en kapitalbas, beräknad enligt 9 a §, som motsvarar åtta procent av värdet av bankens placeringar, beräknat

enligt 10 § (kapitalkrav). För en central föreningsbank med anslutna lokala föreningsbanker bestäms kapitalbasen och kapitalkravet gemensamt.

Utöver bestämmelsen i första

sycket gäller att en banks kapital-

bas inte får understiga det belopp som enligt I kap. 2 § tredje styc-

ket bankaktiebolagslagen (1987:618), 2 kap. 2 §& andra

stycket sparbankslagen

(1987:619) eller I kap. 4 § tredje

stycket föreningsbankslagen (1987:620) krävdes när rörelsen

påbörjades.

"Senaste lydelse 1991:1768.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

18 En bank skall ha minst två revisorer. Revisorerna väljs av stämman, om det inte föreskrivs i stadgarna att en eller flera av dem, dock inte alla, skall utses på annat sätt.

En revisors uppdrag gäller för den tid som anges i stadgarna. Om

uppdraget inte skall gälla tills vidare, skall tiden bestämmas så att upp-

draget upphör vid slutet av den ordinarie stämma på vilken revisorsval

Stämman kan utse en eller flera revisorssuppleanter. Bestämmelserna 1 denna lag, bankaktiebolagslagen (1987:618), sparbankslagen (1987:619) och föreningsbankslagen (1987:620) om revisorer gäller i tillämpliga delar om revtisorssuppleanter.

I 7 kap. 3 § finns bestämmel-

ser om skyldighet för Finansinspektionen att, utom i fråga om

lokala föreningsbanker, utse en

eller flera revisorer.

14 §

Revisorerna får inte lämna upplysningar till en enskild aktieägare, huvudman, medlem eller utomstående om sådana angelägenheter som de har fått kännedom om vid fullgörandet av sina uppdrag, om det kan vara till nackdel för banken.

I I kap. 6 § föreskrivs att en- I 1 kap. 10 § föreskrivs att

skildas förhållanden till bank inte enskildas förhållanden till bank obehörigen får röjas. inte obehörigen får röjas. Revisorerna är skyldiga att

1. till stämman lämna alla upplysningar som stämman begär, om det inte skulle vara till väsentlig nackdel för banken eller till nämnvärd

olägenhet för enskild, 2. till medrevisor, granskare som avses i 15 §, ny revisor och, om

banken har försatts 1 konkurs, konkursförvaltare lämna erforderliga upplysningar om bankens angelägenheter, samt

3. på beväran lämna upplysningar om bankerns angelägenheter till

undersökninesledaren under förundersökning 1 brottmål.

4 kap.

1¶Kalenderår är räkenskapsår, om inte annat följer av 12 § andra stycket

"Senaste lydelse 1991:1768. SScnaste lydelse 1991:1768.

bokföringslagen (1976:125). För varje räkenskapsår skall årsredovisning avges. Denna består av resultaträkning, balansräkning och förvaltningsberättelse.

I fråga om resultaträkning och balansräkning i årsredovisning och i

årsbokslut enligt bokföringslagen gäller, förutom bestämmelserna i den

lagen, föreskrifterna i detta kapitel.

Regeringen eller, efter rege- Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finans- ringens bemyndigande, Finans-

inspektionen får utfärda närmare inspektionen får utfärda närmare

föreskrifter om bankernas löpande föreskrifter om bokföring, årsbokslut och årsredo- I. bankernas löpande bokföring,

visning. Föreskrifterna får avvika årsbokslut och årsredovisning, och

från bokföringslagen om särskilda 2. avfattningen och innehållet i skäl föreligger. Föreskrifterna den redovisning som enligt beskall utformas så att de främjar en stämmelserna i 11-14 §§ lagen klar och rättvisande redovisning (1992:160) om utländska filialer av bankens resultat och ställning. m.m. skall lämnas för verksamhet

i filial till utländskt bankföretag.

Föreskrifter som utfärdas med

stöd av tredje stycket får avvika

från bokföringslagen om det finns

särskilda skäl. Föreskrifterna skall

utformas så att de främjar en klar

och rättvisande redovisning av

bankens resultat och ställning.

Arsredovisningen för en central föreningsbank skall innehålla en

sammanställning av de egna och de anslutna lokala föreningsbankernas

resultaträkningar och balansräkningar.

3§

Minst en månad före ordinarie stämma, i en sparbank dock senast den 31 mars, skall årsredovisningshandlingarna för det förflutna räkenskapsåret lämnas till revisorerna.

17 kap. 6 § finns föreskrifter om När — resultaträkningen — och skyldigheten att sända in redo- balansräkningen blivit fastställda, visningshandlingarna och — revi- skall avskrifter av årsredovissionsberättelsen till Finansinspek- ningen och revisionsberättelsen tionen. sändas in till Finansinspektionen

så snart det kan ske. För en lokal

föreningsbank gäller dock en

sådan skyldighet endast om in-

spektionen begär det.

Hos en lokal föreningsbank skall, senast en månad efter det att resultaträkningen och balansräkningen blivit fastställda, avskrifter av årsredovisning och revisionsberättelse hållas tillgängliga hos banken för alla som är intresserade.

På avskrift av årsredovisningen som sänds in till Finansinspektionen

"Senaste lydelse 1991:1768.

eller hålls tillgänglig enligt tredje stycket skall en styrelseledamot tecknabevis om att resultaträkningen och balansräkningen har fastställts. Uppgift skall också lämnas om fastställelsedagen. Beviset skall även innehålla uppgift om stämmans beslut beträffande bankens vinst eller förlust.

4 310

Utöver vad som föreskrivs i Vid värdering av en banks om- 148 bokföringslagen (1976:125) sättningstillgångar gäller att begäller följande vid värdering av en stämmelsen i 14 § fjärde stycket banks omsättningstillgångar: bokföringslagen (1976:125) får

1. Räntebärande obligationer tillämpas endast efter tillstånd av som omfattas av 2 kap. 10 § första Finansinspektionen.

stycket A 2 och B I får tas upp till

ett värde (medeltalsvärde) som

yrundas på ett medeltal av emissionsräntorna under de senaste tio åren på obligationer som utfärdats av Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa, Svensk Bostadsfinansiering Aktiebolag BOFAB och Sparbankernas — Intecknings-

aktiebolag Spintab och som avser kreditgivning för nyproduktion av bostäder eller, i den mån bostads-

lån enligt statliga bestämmelser

lämnas, för annat — byggande. Medeltalet fastställs av Finans-

inspektionen. Obligationer — får

dock inte tas upp över anskaffningsvärdetr.

2. Omsätningstillgång i övrigt får tas upp över — anskaffningsvärdet, om förutsättningarna enligt 14 § fjärde stycket bokföringslagen är uppfyllda och Finansinspektionen ger tillstånd till det.

10 8

I en moderbank skall, utöver årsredovisning för moderbanken, för varje räkenskapsår avges en koncernredovisning bestående av koncern-

resultaträkning och koncernbalansräkning. Redovisningen skall hänföra

sig till balansdagen för moderbanken.

Bestämmelserna 1 2 § andra Bestämmelserna 1 28 andra

stycket och 3 § skall tillämpas på stycket och 3 § skall tillämpas på

koncernredovisningen. koncernredovisningen och, i

lScnaste lydelse 1991:1768.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

tillämpliga delar, på koncernrevi-

sionsberättelsen.

12 g

Ett bankaktiebolag, en sparbank och en central föreningsbank skall

minst en gång under varje räkenskapsår som omfattar mer än tio månader avge en särskild redovisning (delårsrapport). Rapporterna skall avse bankens verksamhet från räkenskapsårets början. Minst en rapport skall omtatta en period av minst hälften och högst två tredjedelar av räkenskapsåret.

Delårsrapporterna avges av Delårsrapporterna avges av

styrelsen eller, om styrelsen be- styrelsen eller, om styrelsen be-

stämmer det, av verkställande stämmer det, av verkställande direktören. — Rapporterna = skall direktören. — Rapporterna = skall hållas tillgängliga hos banken för hållas tillgängliga hos banken för envar och genast sändas till de envar och genast sändas till de

aktieägare, huvudmän eller med- aktieägare, huvudmän eiler medlemmar som begär det. Om skyl- lemmar som begär det. Delårsdigheten att sända in delårs- rapporterna skall i avskrift sändas

rapport till Finansinspektionen in till Finansinspektionen så snart finns det föreskrifter i 7 kap. 6 § det kan ske. 3.

5 kap.

2§

Har en sparbank i fall som avses i

I eller 2. $ tillfogats skada, får

Finansinspektionen — låta väcka

talan mot den ersättningsskyldige,

om inte bestämmelserna i 6 och

8 §§ utgör hinder för sådan talan.

6 kap.

2 gi

En banks firma skall tydligt skilja sig från andra ännu bestående firmor,

som är införda 1 bankregistret, samt från benämningar på utländska

bankföretag, som är allmänt kända i Sverige. Firman för ett bankaktie-

bolag i vilket ett utländskt bankföretag har ett bestämmande inflytande

får dock innehålla det företagets firma.

Ett bankaktiebolag som har Ett bankaktiebolag, som har övertagit en sparbanks rörelse vid övertagit en sparbanks rörelse vid

UScpaste lydelse 1991:1768. YT ydelse enligt prop. 1992/93:69.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ombildning enligt 8 kap. spar- ombildning enligt 8 kap. sparbankslagen (1987:619) eller en bankslagen (1987:619) eller en föreningsbanks rörelse vid ombild- föreningsbanks rörelse vid ombild-

ning enligt 11 kap. förenings- ning enligt 11 kap. förenings-

bankslagen (1987:620) får, efter bankslagen (1987:620) får, efter

tillstånd av Finansinspektionen, tillstånd av Finansinspektionen, använda ordet sparbank respektive använda ordet sparbank respektive

föreningsbank i sin firma. föreningsbank i sin firma. Det-

samma gäller ett bankaktiebolag

som senare har övertagit en sådan

rörelse.

För registrering av firma gäller i Övrigt vad som föreskrivs i firmalagen (1974:156).

7 kap. Tillsyn

Hur tillsynen över banker skall bedrivas

g!

Finansinspektionen skall se till En bank står under tillsyn av att en bank följer dels de lagar Finansinspektionen och skall vara

som reglerar bankens verksamhet, registrerad där. Banken skall

dels andra författningar såvitt de lämna inspektionen de upplyssärskilt avser banker, dels bankens ningar om sin verksamhet och stadgar och de bestämmelser, som därmed sammanhängande om-

med stöd därav meddelats av ständigheter som — inspektionen

bankens stämma eller styrelse. begär.

Finansinspektionen skall även i Inspektionen — får — genomföra övrigt med uppmärksamhet följa undersökning hos en bank när bankernas verksamhet för att hålla inspektionen anser det nödvändigt. sig underrättad om förhållanden som kan inverka på en banks säkerhet eller i övrigt är av betydelse för en sund utveckling av bankverksamheten.

Finansinspektionen är inte på grund av vad här föreskrivits skyldig att övervaka att sådana bestämmelser iakttas som avser aktieägares eller medlemmars rättigheter eller skyldigheter i förhållande till banken eller till någon annan aktieägare eller

medlem eller som angår bankens

inre angelägenheter.

lggpnaste lydelse 1991:1768.

2 Riksdagen 1992193. I saml. Nr 89 17

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ch

Finansinspektionens tillsyn ut- Regeringen eller, efter rege-

övas med ledning av de hand- ringens bemyndigande, Finans-

lingar som enligt denna lag skall inspektionen får meddela föreskrif-

sändas in till Finansinspektionen ter om

samt de upplysningar som in- 1. vilka upplysningar som en

hämtas vid bankundersökningar bank skall lämna till inspektionen, eller på något annat sätt. 2. förvaring och inventering av

värdehandlingar samt

3. brottsförebyggande åtgärder hos en bank..

Bankundersökning skall genomföras så ofta som inspektionen

anser det nödvändigt eller när

regeringen beslutar att sådan skall Ske.

gt

3¶Finansinspektionen — skall för Finansinspektionen skall vid sin varje bankaktiebolag, spar- tillsvn över bankerna se till att en bank samt central före- sund utveckling av verksamheten ningsbank förordna en eller främjas. flera revisorer att med övriga revisorer delta i granskningen av styrelsens förvaltning och bankens

räkenskaper. Inspektionen får för

samma ändamål förordna revisor för lokal föreningsbank.

För revisor som förordnats av Finansinspektionen skall inspektionen utfärda instruktion.

Finansinspektionen får när som helst återkalla förordnande enligt första stycket och i stället utse nv revisor.

4 ge

Finansinspektionen får, när det En banks styrelse är skyldig att anses nödvändigt, sammankalla genast låta upprätta en särskild bankens styrelse. Har styrelsen balansräkning, om det finns anledinte rättat sig efter en begäran ning att anta att . från inspektionen om att kalla till 1. ett bankaktiebolags eget en extra stämma, får inspektionen kapital understiger nio tiondelar utfärda sådan kallelse. av det registrerade aktiekapitalet,

Senaste lydelse 1991:1768. lScnaste lydelse 1991:1768. lögcnaste lydelse 1991:1768.

2. en sparbank eller en central

föreningsbank med anslutna lokala

föreningsbanker inte kan uppfylla

kravet på kapitaltäckning enligt 2

kap. 9-10 §§. :

Företrädare för Finansinspek- Balansräkningen skall granskas

tionen får närvara vid stämma och av revisorerna. Om antagandet om

vid sådant styrelsesammanträde bankens ställning bekräftas skall som Inspektionen har samman- styrelsen — genast underrätta kallat samt delta i överläggningar- Finansinspektionen. na.

Regeringen eller, efter rege- Finansinspektionen skall för-

ringens — bemyndigande, Finans- ordna en eller flera revisorer att

inspektionen får utfärda närmare med övriga revisorer delta i revi-

föreskrifter om förvaring och sionen av en bank. Inspektionen inventering av värdehandlingar får dock avstå från att förordna

samt om brottsförebyggande åtgär- revisor i en lokal föreningsbank.

der hos en bank.

Om rätt för regeringen eller Inspektionen får när som helst Finansinspektionen — att — utfärda återkalla ett revisorsförordnande

föreskrifter i fråga om bokföring och utse en ny revisor.

och redovisning finns det bestämmelser i 4 kap. 1 § tredje stycket.

Revisorn har rätt till skäligt ar-

vode för sitt arbete av banken.

Arvodets storlek bestäms av in-

spektionen.

Finansinspektionen skall utfärda

en instruktion för revisor som

förordnats av inspektionen.

gl

Det åligger styrelsen i en bank Finansinspektionen får, när det

1. att när som helst för den anses nödvändigt, sammankalla befattningshavare hos — Finans- styrelsen i en bank. Om styrelsen

inspektionen, som enligt föreskrif- inte har rättat sig efter en be-

ter meddelade av regeringen skall gäran från inspektionen om att företräda inspektionen i sådant kalla till extra stämma, får inspekavseende, samt för den särskilda tionen utfärda en sådan kallelse. undersökning — regeringen — kan besluta om hålla bankens kassa och övriga tillgångar samt böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning,

Senaste lydelse 1991:1768.

BSonaste lydelse 1991:1768.

2. att genast efter varje månads slut, enligt de formulär som fastställs av inspektionen, upprätta och till inspektionen sända in en översikt, som utvisar bankens tillgångar och skulder,

3. att så snart det kan ske, i

fråga om lokal föreningsbank dock endast om inspektionen begär det, till inspektionen sända in avskrift av styrelsens årsredovisningshandlingar och revistonsberättelse och, i förekommande fall, koncernredovisningshandlingar och koncernrevisionsberättelse med tillhörande handlingar, samt delårsrapporter och protokoll över förhandlingarna vid ordinarie stämma,

4. at dels på den tid som inspektionen bestämmer till inspektionen sända de uppgifter som denna anser nödvändiga för att kunna upprätta en översikt över resultatet av bankens verksamhet under räkenskapsåret samt bankens. ställning vid årets slut, dels, efter regeringens — bestämmande, avge viterligare uppgifter om bankens verksamhet och ställning,

samt

5. att även ti övrigt meddela inspektionen, eller en sådan be-

fattningshavare vid denna som

ovan sayis, alla de upplysningar om banken som de begär.

Företrädare för inspektionen får

närvara vid stämma och vid ett

sådant styrelsesammanträde, som

inspektionen har sammankallat,

samt delta i överläggningarna.

7 gl

Bankens styrelse är skyldig att Under en banks likvidation har senast lära upprätta en särskild Finansinspektionen samma — bebalansräkning, om det finns anled- fogenheter i fråga om likvidatorerning att anta att en bank gjort na och stämman som annars tillsådana förluster att kommer inspektionen beträffande

1. ett bankaktiebolags eget styrelsen och stämman.

FScnaste lydelse 1991:1768.

kapital understiger nio tiondelar av det registrerade aktiekapitalet,

2. en sparbank eller en central föreningsbank med anslutna lokala föreningsbanker inte kan uppfylla kravet på kapitaltäckning enligt 2 kap. 9-10 §§.

Balansräkningen skall granskas av revisorerna. Om antagandet om bankens förluster bekräftas skall styrelsen — genast — underrätta Finansinspektionen.

Särskilt om tillsynen över filialer

till utländska bankföretag

hemmahörande inom EES

8 §”

Om styrelsen eller stämman har Finansinspektionen skall i samfattat ett beslut som avviker från arbete med behörig hemlandssådan lag eller författning som myndighet utöva tillsyn över att avses i I $ första stycket eller från likviditeten är tillfredsställande i bankens stadgar, får Finansinspek- en här inrättad filial till utländskt tionen förbjuda verkställighet av bankföretag hemmahörande inom beslutet. Har beslutet gått i verkställighet får inspektionen förelägga styrelsen att göra rättelse där så kan ske samt att fullgöra vad som åligger styrelsen. Ett sådant föreläggande får dock inte meddelas i fråga om sådana föreskrifter i lag, som det är straffbart att överträda.

Om avvikelsen enligt första Efter anmälan till Finansinspekstycket är av allvarlig beskaffen- tionen kan en behörig myndighet i het, skall inspektionen göra an- ett annat land inom EES företa mälan om detta till regeringen, undersökning hos en här i landet som kan förklara oktrojen för- inrättad filial till bankföretag verkad. hemmahörande i det andra land-

et. :

9 ge

Även om sådan avvikelse som Finansinspektionen skall, med avses i 8 § första stycket inte har avseende på utländskt bankföretag skett, får Finansinspektionen med- hemmahörande inom EES, vilket dela de erinringar i fråga om driver verksamhet här i landet

”ÖScnaste lydelse 1991:1768. ”IScnaste lydelse 1991:1768.

verksamheten i en bank, som från filial eller genom direkt tillinspektionen finner påkallade. handahållande av tjänster, lämna

Om verksamheten i en bank till de uppgifter till behörig myndig-

följd av — allvarliga missför- het i bankens hemland som denna hållanden i bankens ledning kan myndighet behöver för sin tillsyn befaras komma att bli till skada över banken. för det allmänna, får inspektionen

förelägga bankens styrelse att

vidta erforderliga åtgärder. Om

styrelsen inte rättar sig efter ett sådant föreläggande tillämpas 8 § andra stycket.

9ag”

Om ett utländskt bankföretag

genom en filial eller i övrigt här i

landet handlar på ett sätt som

strider mot lag eller annan författ-

ning och inte följer Finansinspek-

tionens föreläggande med anmodan om rättelse, skall inspek-

tionen anmäla detta till tillsyns-

myndigheten i det land där banken har sitt huvudkontor. Anmälan skall också göras till regeringen, som kan återkalla ett tillstånd att

driva bankrörelse här i landet.

Ågarprövning

10 8?

Har en sparbank t fall som Ett direkt eller indirekt förvärv avses i 5 kap. I eller 2 § tillfogats av aktier i ett bankaktiebolag, som

skada, får Finansinspektionen låta medför att förvärvarens samman-

väcka talan mot den ersättnings- lagda innehav utgör ett kvalificeskyldige, om inte bestämmelserna i rat innehav, får ske bara efter

5 kap. 6 och 8 §§ utgör hinder för tillstånd av Finansinspektionen.

sådan talan. Detsamma = gäller förvärv som innebär att ett kvalificerat innehav ökas så att det uppgår till eller

överstiger 20, 33 eller 50 PR av

aktiekapitalet eller röstetalet för

samtliga aktier eller så att banken

blir dotterföretag.

"Senaste lydelse 1991:1768.

"Senaste lydelse 1991:1768.

[NO [0

11 8?

Om oktroj har beviljats för en Finansinspektionen — skall ge bank och banken därefter inte tillstånd till förvärv enligt 10 §,

anmälts för registrering inom om det inte kan antas att förvärvaföreskriven tid, skall regeringen ren kommer att motverka en sund

efter anmälan av — Finansinspek- utveckling av bankens verksamhet. tionen förklara oktrojen förverkad. Ett förvärv, som innebär att ett Detsamma gäller om anmälningen icke-finansiellt företag blir moderför bankens registrering genom företag till en bank, skall dock lagakraftägande beslut avskrivits tillåtas bara om det finns synner-

eller avslagits. liga skäl.

Inspektionen får föreskriva en

viss tid inom vilken ett förvärv

skall genomföras. Ett tillstånd

enligt första stycket andra mening-

en får förenas med villkor om

skyldighet att inom viss tid avyttra

så stor del av aktieinnehavet att banken upphör att vara dotterföretag. |

Finansinspektionen skall med-

dela beslut i ett ärende enligt

denna paragraf inom tre månader

från det att ansökan om tillstånd

gjordes.

>

Under en banks likvidation har Den som avser att avyttra ett Finansinspektionen samma = be- kvalificerat innehav eller en så fogenheter i fråga om likvidatorer- stor del av ett kvalificerat innehav na och stämman som annars till- att innehavet därigenom kommer kommer inspektionen beträffande att understiga någon av de i 10 § styrelsen och stämman. angivna gränserna skall under-

rätta Finansinspektionen om detta.

13 ge

Har en bank försatts i konkurs, När ett bankaktiebolag får skall Finansinspektionen förordna kännedom om att aktier i banken

ett allmänt ombud. Det allmänna blivit föremål för ett sådant för-

ombudet skall som konkursför- värv som avses i 10 § eller för en

valtare delia i konkursboets för- sådan avvttring som avses i 12 8,

valtning tillsammans med den eller skall banken snarast anmäla för-

de förvaltare som = utses enligt värvet eller avvttringen till Finans-

konkurslagen (1987:672). inspektionen.

SSenaste lydelse 1991:1768. "Senaste lydelse 1991:1768. ”ÖScnaste lydelse 1991:1768.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Det allmänna ombudet kan Ett bankaktiebolag skall årligen beträffande medförvaltare göra en till Finansinspektionen anmäla

sådan framställning som avses i 7 namnen på de aktieägare som har

kap. 5 § konkurslagen. ett kvalificerat innehav av aktier i Aven om beslut om delning av banken samt storleken på inne-

konkursboets förvaltning har fat- haven.

tats, får det allmänna ombudet

delta i förvaltningen i dess helhet. Bestämmelserna i konkurslagen om arvode till konkursförvaltare

gäller också det allmänna ombudet.

14 §7

Finansinspektionens beslut enligt Om ägaren till ett kvalificerat

denna lag, bankaktiebolagslagen innehav av aktier utövar eller kan

(1987:618), sparbankslagen antas komma att utöva sitt in-

(1987:619) och föreningsbanks- flytande på ett sätt som motverkar lagen (1987:620) överklagas hos en sund utveckling av verksam-

regeringen. Inspektionens beslut heten i banken, får Finansinspekfår verkställas utan hinder av att tionen besluta att aktierna inte får det överklagats, om inte rege- företrädas vid bolagsstämman.

ringen förordnar något annat. Om ägaren till ett kvalificerat innehav av aktier har underlåtit att ansöka om tillstånd till ett förvärv som avses i 10 § eller har

förvärvat aktier i strid med inspek-

tionens beslut, får inspektionen besluta att aktierna inte får företrädas vid bolagsstämman eller att röster avgivna för sådana aktier skall vara ogiltiga. Finansinspektionen får också förelägga en aktieägare som sägs i

första och andra styckena att

awvvttra så stor del av aktierna att innehavet därefter inte är kvalificerat. Om överklagande av beslut i

vissa fall finns bestämmelser i 18

$, 8 kap. 8§ och 9 kap. 3 § sista stycket.

"Senaste lydelse 1991:1768.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Ingripanden mot banker

15 32

Bankaktiebolagen, sparbankerna Om en svensk bank har fattat ett och de centrala föreningsbankerna beslut som strider mot denna lag

samt utländska banker med filial eller någon annan författning som här i landet skall med årliga av- reglerar bankens verksamhet, mot gifter bekosta Finansinspektionens föreskrift som meddelats med stöd verksamhet enligt de närmare av sådan författning eller mot föreskrifter som regeringen med- bolagsordningen, får — Finansdelar. inspektionen förbjuda verkställig-

Varje bank skall, med belopp het av beslutet. Har beslutet redan som Finansinspektionen bestäm- verkställts får inspektionen föremer, utge ersättning till revisor lägga banken att göra rättelse om som har förordnats enligt 3 §. Ett det är möjligt. bankaktiebolag skall, med belopp som regeringen bestämmer, även utge ersättning till offentlig ledamot enligt 7 kap. 1 § bankaktiebolagslagen (1987:618) samt till person som avses i 7 kap. 8 § första stycket andra meningen samma lag.

16 3?

Den som är ledamot eller supp- En svensk banks oktroj skall leant i styrelsen för Finansinspek- återkallas av Finansinspektionen tionen eller befattningshavare där om får inte ingå i styrelsen för en I. banken inte har anmälts för bank eller vara anställd i en bank. registrering inom. föreskriven tid Inte heller får en sådan person eller anmälan har avskrivits eller äga aktier i ett bankaktiebolag avslagits genom ett beslut som har eller vara huvudman i en spar- vunnit laga kraft, bank. 2. banken inte inom ett år efter

registrering har börjat driva bank-

rörelse, eller banken dessförinnan

förklarat sig avstå från oktrojen,

3. banken har överlåtit hela sin

rörelse,

4. banken under en samman-

hängande tid av ett år inte drivit

bankrörelse,

5. banken genom att överträda

en bestämmelse som avses i 15 8

eller på annat sätt visat sig olämp-

lig att utöva sådan verksamhet

som oktrojen avser, eller "Senaste lydelse 1991:1768. ””Sonaste lydelse 1991:1768.

Regeringen får meddela sär- 6. bankens kapitalbas underskilda bestämmelser om beviljande stiger det minsta belopp som krävs av kredit till sådan person som enligt 2 kap. 9 § andra stycket och avses i första stycket. bristen inte har täckts inom tre

månader från det att den blev

känd för banken.

Om det är tillräckligt får inspek-

tionen i de fall som anges i första

stycket 4 och 5 i stället för att

återkalla oktrojen meddela var-

ning. I fall som avses i första

stycket 6 får inspektionen medge

förlängd tid för täckande av bris-

ten, om det finns särskilda skäl.

Om oktrojen återkallas får in-

spektionen besluta hur avveck-

lingen av rörelsen skall ske.

Ett beslut om återkallelse får

förenas med förbud att fortsätta

verksamheten.

17 8?

Om en pensionsstiftelse eller en Har Finansinspektionen av en personalstiftelse hör till en bank behörig myndighet i ett annat land och stiftelsens förmögenhet huvud- inom EES underrättats om att en sakligen härrör från medel som svensk bank överträtt föreskrifter tillskjutits av banken, skall Finans- som i det landet gäller för banken, inspektionen se till att stiftelsens får inspektionen vidta de i 15 och tillgångar är placerade på ett sätt 16 §§ angivna åtgärderna mot som bereder skälig säkerhet. Där- banken, om någon omständighet vid skall stiftelsens ändamål beak- motsvarande vad som där sägs tas och hänsyn tas till vad som föreligger. Inspektionen = skall föreskrivs i denna lag om place- underrätta den behöriga myndigring av en banks medel. Har heten i det andra landet om vilka stiftelsens tillgångar inte placerats åtgärder som vidtas. på ett tillfredsställande sätt, får inspektionen förelägga stiftelsen att vidta rättelse.

Den som företräder stiftelsen skall på Finansinspektionens begäran hålla stiftelsens kassa och övriga tillgångar samt böcker, räkenskaper och — andra handlingar tillgängliga för granskning. Han skall även lämna inspektionen alla de upplysningar rörande stiftelsen som inspektionen begär.

MOsonaste lydelse 1991:1768.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Särskilda bestämmelser om in-

gripanden mot utländska bankföretag

18 g!

Om någon tar emot inlåning på Om ett bankföretag, som är räkning från allmänheten utan att hemmahörande i ett land utanför

ha tillstånd till det, skall Finans- EES, driver bankrörelse från filial

inspektionen förelägga honom att här i landet och därvid överträder upphöra med verksamheten. en bestämmelse som avses i 15 §

eller på annat sätt visar sig o-

lämpligt att utöva bankverksamhet,

får Finansinspektionen återkalla filialtillståndet eller, om det är tillräckligt, meddela varning. Om filialtillståndet återkallas gäller 16 § tredje och fjärde

styckena i tillämpliga delar.

Är det osäkert om verksamheten

omfattar inlåning enligt första stycket, får inspektionen förelägga den som driver verksamheten att lämna de upplysningar som behövs för att bedöma om verksamheten omfattar sådan inlåning.

Förelägganden enligt första och Inspektionen skall underrätta andra styckena får förenas med tillsyvnsmyndigheten i det land där vite. bankföretagetr har sitt säte om åtgärder som har vidtagits med

stöd av denna paragraf.

Ett föreläggande enligt denna

paragraf får riktas såväl mot ett utländskt företag som mot den som

här i landet är verksam för ett

sådant företags räkning. Ett beslut enligt denna paragraf får överklagas hos kammarrätten.

198 Om ett bankföretag, som är hemmahörande i ett annat land inom EES, driver verksamhet här i

landet från filial eller genom direkt tillhandahållande av tjänster

och därvid överträder en bestäm-

melse som avses i 15 § eller på

annat sätt har visat sig olämpligt att utöva sådan verksamhet, får

Senaste lydelse 1991:1768.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Finansinspektionen = förelägga bankföretaget att göra rättelse.

Om bankföretaget inte följer föreläggandet, skall inspektionen underrätta behörig myndighet i företagets hemland.

Om rättelse ändå inte sker, får inspektionen förbjuda bankföretaget att göra nya åtaganden här i landet. Innan förbud meddelas skall inspektionen underrätta behörig myndighet i bankföretagets hemland. I brådskande fall

får inspektionen meddela förbud

utan föregående underrättelse till hemlandsmyndigheten. Denna skall då underrättas så snart det kan ske.

20 § Om ett bankföretag, som är hemmahörande i ett annat land inom EES och driver verksamhet här i landet från filial eller genom direkt tillhandahållande av tjänster, har fått sitt verksamhetstillstånd återkallat i hemlandet, skall Finansinspektionen — genast förbjuda bankföretaget att göra nya åtaganden i Sverige.

Ingripanden mot den som saknar tillstånd

218 Om någon tar emot inlåning på räkning från allmänheten utan att vara berättigad till det, skall Finansinspektionen = förelägga honom att upphöra med verksamheten.

Är det osäkert om verksamheten

omfattar inlåning, får inspektionen förelägga den som driver verksamheten att lämna de upplysningar

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

om verksamheten som behövs för att bedöma om så är fallet.

I fråga om utländska företag får ett föreläggande enligt denna paragraf riktas mot såväl företaget som den som här i landet är verksam för företagets räkning.

Avgifter till Finansinspektionen

228 Bankaktiebolag, sparbanker, centrala = föreningsbanker samt utländska bankföretag med filial här i landet skall med årliga avgifter bekosta Finansinspektionens verksamhet = enligt de närmare föreskrifter som regeringen meddelar.

Vite

238 Om Finansinspektionen meddelar

föreläggande eller förbud enligt

denna lag, får inspektionen före-

lägga vite.

Överklagande

Finansinspektionens beslut enligt 6 $ och 21 § andra stycket får inte överklagas.

Beslut som avses i 21 § första stycket och 8 kap. 8§ denna lag får överklagas hos kammarrätten. Inspektionens beslut i övrigt enligt

denna lag, bankaktiebolagslagen

(1987:618), sparbankslagen (1987:619) och föreningsbankslagen (1987:620) får överklagas hos regeringen, om annat inte är föreskrivet.

Inspektionen får bestämma att ett beslut om förbud, föreläggande eller återkallelse skall — gälla

omedelbart.

25 §

Har regeringen i ett ärende om

oktroj inte fattat beslut inom sex månader efter det att ansökan

gavs in, får sökanden begära förklaring av kammarrätten att ärendet onödigt uppehålls. Om regeringen inte har meddelat beslut inom sex månader efter det att en sådan förklaring avgetts,

skall det anses som att ansökningen har avslagits.

Om Finansinspektionen inte har överlämnat — underrättelse som avses i I kap. 7 § första stycket till behörig myndighet i utlandet inom tre månader efter det att ansökan gavs in, får sökanden

begära förklaring av kammar-

rätten att ärendet onödigt uppehålls. Om underrättelse inte har överlämnats inom tre månader

efter det att en sådan förklaring

avgetts, skall det anses som att ansökan avslagits.

Särskilda bestämmelser 26 §

När en bank har försatts i kon-

kurs, skall Finansinspektionen förordna ett allmänt ombud. Det allmänna ombudet skall som konkursförvaltare delta i konkursboets förvaltning tillsammans med den eller de förvaltare som utses enligt konkurslagen (1987:672).

Det allmänna ombudet kan

beträffande medförvaltare göra en

sådan framställning som avses i 7 kap. 5 § konkurslagen.

Även om beslut om delning av

konkursboets förvaltning har fat-

tats, får det allmänna ombudet

delta i förvaltningen i dess helhet.

Bestämmelserna i konkurslagen om arvode till konkursförvaltare gäller också det allmänna ombudet.

Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse

27§

Den som är ledamot eller suppleant i styrelsen för Finansinspektionen eller befattningshavare där får inte ingå i styrelsen för en bank eller vara anställd i en bank.

Inte heller får en sådan person äga aktier i ett bankaktiebolag

eller vara huvudman i en sparbank.

Regeringen får meddela särskilda bestämmelser om beviljande av kredit till sådan person som

avses i första stycket.

28§

Om en pensionsstiftelse eller en

personalstiftelse hör till en bank

och stiftelsens förmögenhet huvudsakligen härrör från medel som tillskjutits av banken, skall Finansinspektionen se till att stiftelsens tillgångar är placerade på ett sätt som bereder skälig säkerhet. Där-

vid skall stiftelsens ändamål beak-

tas och hänsyn tas till vad som föreskrivs i denna lag om placering av en banks medel. Har

stiftelsens tillgångar inte placerats

på ett tillfredsställande sätt, får inspektionen förelägga stiftelsen att vidta rättelse.

Den som företräder stiftelsen skall på Finansinspektionens begäran hålla stiftelsens kassa och övriga tillgångar samt böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning. Han skall även lämna inspektionen alla de upplysningar om stiftelsen som Inspektionen begär.

8 kap.

5 Sr

Finansinspektionen skall genast skriftligen underrätta banken när inspektionen

"Lydelse enligt prop. 1992793:69.

1. nedsatt aktiekapitalet enligt 4 kap. 14 § andra stycket bankaktie-

bolagslagen (1987:618),

2. förklarat beslut om nedsättning av aktiekapitalet förfallet enligt 6

kap. 7 § tredje stycket bankaktiebolagslagen,

3. förklarat fråga om fusion förfallen enligt 11 kap. 6 § tredje stycket bankaktiebolagslagen, 7 kap. 7 § tredje stycket sparbankslagen (1987:619) eller 10 kap. 5 § tredje stycket föreningsbankslagen

(1987:620),

4. förelagt eller dömt ut vite 4. förelagt vite enligt denna lag, enligt 9 kap. 3 § denna lag, eller = eller

5. förklarat fråga om en sparbanks eller en föreningsbanks ombildning

till bankaktiebolag förfallen enligt 8 kap. 8 § sparbankslagen respektive 11 kap. 9 § föreningsbankslagen.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. I fråga om banker som beviljats oktroj före lagens ikraftträdande gäller vid tillämpning av 2 kap. 9 § andra stycket och 7 kap. 16 § första stycket 6

a) att kapitalbasen för ett bankaktiebolag inte får understiga ett belopp

som vid tidpunkten för ikraftträdandet motsvarar fem miljoner ecu,

b) att kapitalbasen för en sparbank inte får understiga ett belopp som vid tidpunkten för ikraftträdandet motsvarar en miljon ecu,

c) att kapitalbasen för en föreningsbank jämte anslutna lokala före-

ningsbanker inte får understiga ett belopp som vid tidpunkten för ikraftträdandet motsvarar fem miljoner ecu.

3. En sparbank som beviljats oktroj före lagens ikraftträdande får,

under de förutsättningar som anges i denna punkt, fortsätta att driva bankrörelse, även om sparbankens kapitalbas vid ikraftträdandet uppgår till lägre belopp än motsvarande en miljon ecu. I sådant fall gäller vid tillämpning av 2 kap. 9 § andra stycket och 7 kap. 16 § första stycket 6 att sparbankens kapitalbas inte efter lagens ikraftträdande får understiga det högsta belopp som kapitalbasen uppnått efter den 2 maj 1992. När kapitalbasen uppnått ett belopp som vid tidpunkten för ikraftträdandet motsvarat en miljon ecu gäller bestämmelserna i punkt 2.

Lag om kreditmarknadsbolag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

Definitioner I $ I denna lag avses med

1. finansieringsverksamher: näringsverksamhet som har till ändamål att lämna kredit, ställa garanti för kredit, förmedla kredit till konsumenter

eller medverka till finansiering genom att förvärva fordringar eiler

upplåta lös egendom till nyttjande,

2. kreditmarknadsbolag: ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd

enligt denna lag att driva finansieringsverksamhet,

3. kvalificerat innehav: ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om

innehavet representerar tio procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av

företaget,

4. filial; ett avdelningskontor med självständig förvaltning; om ett

utländskt företag etablerar sig i Sverige enligt 2 kap. 8-10 §§, skall

etableringen anses som en enda filial, även om flera driftställen inrättas,

5. kreditinstitut: ett institut i vars verksamhet ingår att från allmänheten

låna medel och att bevilja krediter för egen räkning,

6. finansiellt institut: ett företag som inte är kreditinstitut men vars

huvudsakliga verksamhet består i att förvärva aktier eller andelar eller att

driva valutahandel eller värdepappersrörelse eller att utföra en eller flera av de verksamheter som anges i 3 kap. 1 § andra stycket 2-11,

7. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

Tillståndsplikt

28 Finansieringsverksamhet får, med de undantag som anges i 3 § samt 2 kap. 9 och 10 §§, drivas bara efter tillstånd av Finansinspektionen.

Tillstånd kan ges till svenska aktiebolag och utländska kreditinstitut. För utländska kreditinstituts verksamhet genom filial i Sverige gäller

bestämmelserna i denna lag i tillämpliga delar och i övrigt lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.

3 § Tillstånd krävs inte om finansieringsverksamheten

I. drivs av statlig eller kommunal myndighet,

2. avser finansiering endast i samband med avsättning av tjänster som erbjuds eller varor som framställs eller säljs av företaget,

3. avser finansiering endast i samband med avsättning av tjänster som erbjuds eller varor som framställs eller säljs av annat företag i samma koncern eller med annat nära samband och medel för verksamheten inte anskaffas från allmänheten,

3 Riksdagen 1992/93. I saml. Nr 59 33

med ekonomisk intressegemenskap och medel för verksamheten inte

anskaffas från allmänheten,

5. utgör en normal likviditetsförvaltning och inte kan anses ha ett

självständigt syfte vid sidan av företagets huvudsakliga verksamhet,

6. utgör sådan verksamhet som avses i I $ lagen (1949:722) om

pantlånerörelse, eller

7. ingår i verksamhet som står under tillsyn av Finansinspektionen enligt annan lag.

Nära samband, som avses 1 3, skall anses föreligga om företagen leds av samma eller 1 huvudsak samma personer eller om vinsten av

företagens verksamhet helt eller till betydande det skall, direkt eller

indirekt, tillfalla samma eller 1 huvudsak samma personer.

Sundhetskrav

4 § Ett kreditmarknadsbolags verksamhet skall bedrivas så att allmänhetens förtroende för kreditmarknaden upprätthålls och i övrigt så att verksamheten kan anses sund.

Sekretess 5 § Enskildas förhållanden till kreditmarknadsbolag får inte obehörigen röjas.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100).

Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall inte följa för den som

bryter mot förbudet 1 första stycket.

2 kap. Förutsättningar för tillstånd m.m.

Kreditmarknadsbolag 1 § Tillstånd att driva finansieringsverksamhet för ett svenskt aktiebolag får meddelas endast om

1. bolagsordningen inte strider mot denna lag eller någon annan författning,

2. den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en

sund verksamhet, och

3. bolaget uppfyller de villkor i övrigt som anges i denna lag.

Tillstånd får inte vägras på den grunden att det inte behövs någvot

ytterligare finansieringsföretag.

2§ Ansökan om tillstånd får göras innan bolaget har registrerats i aktiebolagsregvistret. Om en sådan ansökan har gjorts inom sex månader trån stittelseurkundens undertecknande, räknas den 1 2 kap. 9 § första stycket aktiebolagslagen (1975:1385) töreskrivna tiden från tillståndsbeslutet.

Till ansökan skall fogas en plan för den tilltänkta verksamheten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får

meddela närmare föreskrifter om vad en sådan plan skall innehålla.

3 &$ Ett kreditmarknadsbolags bolagsordning skall godkännas av

Finansinspektionen i samband med att bolaget får tillstånd att driva

finansieringsverksamhet. |

Ett beslut om ändring av bolagsordningen får inte registreras innan det har godkänts av inspektionen.

4 § Ett kreditmarknadsbolag skall när verksamheten påbörjas ha ett bundet eget kapital som vid tidpunkten tör beslut om tillstånd enligt 1 §

motsvarar minst fem miljoner ecu. I 11 kap. 7 § aktiebolagslagen

(1975:1385) finns bestämmelser om vad som utgör bundet eget kapital.

Om nettovärdet av tillgångarna i den planerade verksamheten uppgår till högst etthundra miljoner kronor, får Finansinspektionen medge att

bolaget har lägre bundet eget kapital än som anges i första stycket, dock

lägst motsvarande en miljon ecu. I nettovärdet skall inte räknas in värdet

av tillgångarna i sådan finansieringsverksamhet som anges i I kap. 3 §

första stycket.

5 & Ett kreditmarknadsbolag skall ha en styrelse med minst fem

ledamöter. Bolaget skall ha en verkställande direktör.

6 § I ett kreditmarknadsbolag skall minst en av bolagsstämman utsedd revisor vara auktoriserad revisor eller auktoriserat revisionsbolag.

7 § För kreditmarknadsbolag gäller vad som är föreskrivet om aktie-

bolag i allmänhet, om inte annat följer av denna lag.

Den som är revisor i ett kreditmarknadsbolag får inte stå i skuld till eller ha annan ekonomisk förpliktelse mot bolaget.

Utländska företag

8 § Tillstånd för ett utländskt kreditinstitut att driva finansieringsverksamhet från filial här i landet får meddelas endast om

I. institutet i det land där det har sitt säte (hemlandet) driver finansie-

ringsverksamhet och där står under tillsyn av behörig myndighet, och 2. verksamheten här i landet kan antas komma att uppfylla kraven på en sund verksamhet.

Tillstånd till filialetablering får inte vägras på den grunden att det inte behövs något ytterligare finansieringstöretag.

9 & Tillstånd som sägs i 8 § behövs inte för ett kreditinstitut som har

sitt hemland inom EES och som i det landet har tillstånd att driva finansieringsverksamhet. Ett sådant institut får

det att Finansinspektionen från en behörig myndighet i institutets hemland mottagit en underrättelse med sådant innehåll som anges i 12 §,

2. driva finansieringsverksamhet genom att från sitt hemland erbjuda

och tillhandahålla tjänster med början så snart Finansinspektionen från en behörig myndighet i institutets hemland mottagit en underrättelse med sådant innehåll som anges i 13 §.

10 § Vad som sägs i 9 § om ett utländskt kreditinstitut gäller även

utländskt finansiellt institut, som har säte inom EES, och dess dottertöretag, om institutet är dotterföretag till ett kreditinstitut eller ägs gemensamt av två eller flera kreditinstitut och uppfyller samtliga följande villkor.

1. Det eller de kreditinstitut som äger det finansiella institutet skall vara auktoriserade som kreditinstitut i det EES-land vars lag gäller för det finansiella institutet,

2. den ifrågavarande verksamheten skall bedrivas i det EES-land vars lag gäller för det finansiella institutet,

3. kreditinstitutet eller kreditinstituten skall inneha minst 90 7 av samtliga röster i det finansiella institutet,

4. kreditinstitutet eller kreditinstituten skall tillgodose behöriga myndigheters krav på sund förvaltning av det finansiella institutet och skall ha utfäst sig att, med samtycke av hemlandets behöriga myndigheter, solidariskt svara för de åtaganden som det finansiella institutet ejört, och

5. det finansiella institutet skall omfattas, särskilt med avseende på den ifrågavarande verksamheten, av den koncernbaserade tillsyn som kreditinstitutet eller kreditinstituten är föremål för.

Att de i första stycket angivna villkoren är upptyllda skall framgå av underrättelse som avses i 9 8.

En sådan underrättelse som avses i 9 § 1 skall beträffande sådana företag som avses i första stycket innehålla uppgift om den konsoliderade kapitaltäckningsgraden för det kreditinstitut som äger företaget eller dess moderföretag.

Kreditmarknadsbolags etablering utomlands

11 § Ett kreditmarknadsbolag får etter tillstånd av Finansinspektionen

inrätta filial i utlandet. Sådant tillstånd skall lämnas om den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en sund verksamhet.

12 § Om ett kreditmarknadsbolag får tillstånd enligt 11 3 till filialetable-

ring i ett land inom EES, skall Finansinspektionen underrätta behörig

myndighet i det land där filialen skall inrättas. Underrättelsen skall

innehålla

I. en plan för den tilltänkta filialverksamheten, med uppgitt om filialens organisation,

marknadsbolagets tillstånd,

3. uppgift om filialens adress och ansvariga ledning samt

4. uppgift om kreditmarknadsbolagets kapitalbas och kapitaltäckningsgrad.

Om något förhållande som avses i föregående stycke 1-3 har ändrats efter det att filialen inrättats, skall Finansinspektionen genast underrätta behörig myndighet i det land där filialen finns.

Gränsöverskridande verksamhet

13 § Ett kreditmarknadsbolag som önskar driva verksamhet i ett annat land inom EES, genom att erbjuda och tillhandahålla tjänster utan att

inrätta filial där, skall innan verksamheten inleds underrätta Finans-

inspektionen om sin avsikt. Inspektionen skall till behörig myndighet i det land där verksamheten skall utövas överlämna underrättelsen tillsammans med en förklaring att den planerade verksamheten omfattas av bolagets

tillstånd att driva finansieringsverksamhet.

3 kap. Rörelseregler

Verksamhet

I $ Ett kreditmarknadsbolag får endast driva finansieringsverksamhet

och verksamhet som har ett naturligt samband därmed.

Kreditmarknadsbolaget får, med iakttagande av vad som föreskrivs i detta kapitel, i sin verksamhet bland annat

1. låna upp medel, bland annat genom att ge ut obligationer och andra jämförbara fordringsrätter, dock ej ta emot inlåning på räkning från allmänheten,

2. lämna och förmedla kredit, bland annat 1 form av konsumentkredit, .

kredit mot panträtt i fast egendom och i fordringar,

3. medverka vid finansiering, bland annat genom att förvärva fordringar och upplåta lös egendom till nyttjande (leasing),

4. förmedla betalningar,

Nn . tillhandahålla betalningsmedel,

A . ikläda sig garantiförbindelser och göra liknande åtåganden,

. lämna ekonomisk rådgivning,

0 . förvara värdepapper,

Do . vara förvaringsinstitut tör värdepappersfonder,

10. medverka vid försäljning av försäkringstjänster,

11. tillhandahålla inkassotjänster,

12. tillhandahålla värdefackstjänster,

13. driva valutahandel under de förutsättningar som föreskrivs i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank, samt

14. lämna kreditupplysning under de förutsättningar som föreskrivs i

kreditupplysningslagen (1973:1173).

2 8 Ett utländskt kreditinstitut som driver verksamhet med stöd av 2 Prop. 1992/93:89 kap. 8 eller 9 § får driva sådan verksamhet som anges i I $ andra stycket i den mån verksamheten omfattas av institutets verksamhetstillstånd i hemlandet.

Ett utländskt företag som avses i 2 kap. 10 § får driva verksamhet som anges I 1 § andra stycket endast om verksamheten är tillåten enligt företagets stadgar eller bolagsordning och endast i den mån det eller de utländska kreditinstitut som äger företaget eller dess moderföretag skulle ha rätt enligt första stycket att driva sådan verksamhet.

I I kap. 3 a § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse finns bestämmelser om att verksamhet som avses 1 1 kap. 3 § samma lag under vissa förutsättningar får bedrivas av utländska kreditinstitut som driver verksamhet med stöd av 2 kap. 9 § och av finansiella institut och dotterföretag som driver verksamhet med stöd av 2 kap. 10 8.

3 § Ett kreditmarknadsbolags bolagsordning skall ange, förutom de uppgifter som föreskrivs i 2 kap. 4 § aktiebolagslagen (1975:1385), under vilka villkor långivning, upplåning och förvärv av egendom skall ske.

4 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om vilken verksamhet ett kreditmarknadsbolag får bedriva och vad dess bolagsordning skall innehålla.

5 § Ett kreditmarknadsbolag får endast efter tillstånd av Finansinspektionen förvärva aktier eller andelar i ett företag, om förvärvet ingår som ett led i organisationen av verksamheten.

6 § Ett kreditmarknadsbolags kvalificerade innehav av aktier eller andelar i företag som inte driver finansiell verksamhet eller försäkringsverksamhet får sammanlagt uppgå till högst 60 % av bolagets kapitalbas. Ett sådant innehav i ett enskilt företag får uppgå till högst 15 7 av kapitalbasen.

Begränsningarna 1 första stycket gäller inte sådana innehav som avses i58

Om någon av gränserna i denna paragraf efter ett förvärv kommer att överskridas, skall innehavet avvecklas i motsvarande mån så snart det är lämpligt.

7 § Trots bestämmelserna i 6 § får ett kreditmarknadsbolag för att skydda en fordran dels på offentlig auktion eller på en svensk eller utländsk börs, en auktoriserad marknadsplats eller någon annan reglerad marknad eller vid exekutiv försäljning köpa aktier eller andelar som är utmätta eller utgör säkerhet för fordringen, dels överta aktier eller andelar som betalning för fordran, om det finns anledning att anta att bolaget annars skulle göra en avsevärd förlust.

Aktier eller andelar som förvärvats enligt första stycket och som medfört att någon gräns som anges i 6 § överskridits, skall avyttras så

snart det är lämpligt och senast när det kan ske utan förlust för kredit-

marknadsbolaget. Om egendomen inte har avyttrats inom tre år från

förvärvet, krävs Finansinspektionens tillstånd för fortsatt innehav.

Kreditgivning

8 § Kredit får beviljas endast om låntagaren på goda grunder kan förväntas fullgöra låneförbindelsen.

9 § Ett kreditmarknadsbolag får inte ha fordringar på samma låntagare

eller låntagare som är förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk gemenskap i sådan omfattning att det finns risk att bolaget inte kan fullgöra sina skyldigheter om en sådan låntagare inte kan betala sin skuld. Detsamma gäller fordringar mot säkerhet i aktier eller förlagsbevis, som har getts ut av samma aktiebolag eller aktiebolag som är

förenade i sådan gemenskap. Med fordran jämställs säkerhet i form av borgen eller annan garantiförbindelse till kreditmarknadsbolaget. Bestämmelserna i första stycket gäller också i fråga om garantiför-

bindelse som kreditmarknadsbolaget utfärdar.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om vilka begränsningar som skall gälla

för sådana fordringar och garantiförbindelser som avses 1 första och andra styckena.

10 § I stället för bestämmelserna i 12 kap. 7 § aktiebolagslagen (1975:1385) gäller följande för kreditmarknadsbolag.

Ett kreditmarknadsbolag får inte på andra villkor än sådana som bolaget normalt ställer upp lämna kredit till

1. styrelseledamot,

2. person som ensam eller 1 förening med annan får avgöra på styrelsen ankommande kreditärenden,

3. anställd som innehar en ledande ställning inom bolaget,

4. annan aktieägare än staten med ett aktieinnehav som motsvarar minst tre procent av hela aktiekapitalet,

3. make eller sambo till person som avses under 1-4 eller

6. juridisk person i vilken sådan person som avses under 1-5 har ett

väsentligt ekonomiskt intresse i egenskap av delägare eller medlem.

Finansinspektionen prövar om en anställd har sådan ledande ställning

som avses 1 andra stycket 3.

Kreditmarknadsbolagets styrelse skall avgöra ärenden om kredit till sådana personer som avses i andra stycket. Bolaget skall i en förteckning föra in uppgifter om de krediter som har beviljats personer eller företag som avses i andra stycket. Regeringen eller, efter regeringens bemyndig-

ande, Finansinspektionen får utfärda föreskrifter om vilka uppgifter som skall antecknas 1 förteckningen. Andra-fjärde styckena tillämpas på motsvarande sätt beträffande krediter mot säkerhet av borgen eller fordringsbevis som utfärdats av

någon som avses i andra stycket. Detsamma gäller för en fordran som

betalningsskyldig.

4 kap. Kapitaltäckning

1§ Ett kreditmarknadsbolag skall vid varje tidpunkt ha en kapitalbas, beräknad enligt 2 §, som motsvarar åtta procent av värdet av bolagets placeringar, beräknat enligt 3 § (kapitalkrav).

Utöver bestämmelsen i första stycket gäller att ett kreditmarknadsbolags kapitalbas inte får understiga det belopp som enligt 2 kap. 4 § krävdes när verksamheten påbörjades.

Ett kreditmarknadsbolag som med stöd av 2 kap. 4 § andra stycket fått Finansinspektionens medgivande att när verksamheten påbörjades ha ett lägre bundet eget kapital än motsvarande fem miljoner ecu, skall om nettovärdet av tillgångarna i bolagets verksamhet därefter överstiger etthundra miljoner kronor ha en kapitalbas som motsvarar minst fem miljoner ecu, beräknat efter den kurs som gällde vid tidpunkten för beslut om tillstånd enligt 2 kap. 1 §.

2§ Kapitalbasen utgörs av summan av primärt och supplementärt kapital efter avräkning enligt sista stycket. Det primära kapitalet skall utgöra minst hälften av kapitalbasen.

Med primärt kapital avses: A. Eget kapital. B. Sjuttio procent av skatteutjämningsreserven. C. Sjuttio procent av det belopp som svarar mot bolagets reserver till

följd av avskrivning på egendom som upplåtits till nyttjande.

Med supplementärt kapital avses det nominella värdet av förlagsbevis och andra skuldförbindelser med en ursprunglig löptid av minst fem år och med rätt till betalning först efter bolagets övriga borgenärer, dock sammanlagt högst till ett belopp som motsvarar hälften av det primära kapitalet. Bevis och andra skuldförbindelser vilkas återstående löptid understiger fem år skall tas upp till ett belopp som motsvarar tjugo procent av det nominella värdet för varje helt år som återstår till förfallodagen.

Som primärt eller supplementärt kapital får dessutom, enligt medgivande av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av Finansinspektionen räknas andra kapitaltillskott och reserver än som sägs 1 andra och tredje styckena.

Från summan av det primära och supplementära kapitalet skall räknas av det bokförda värdet av vad som har skjutits till som aktiekapital eller I annan form i ett företag som driver försäkringsverksamhet eller något slag av finansiell verksamhet som kräver tillstånd. Någon avräkning skall dock inte göras om tillskottet uppgår till högst fem procent av företagets egna kapital eller motsvarande och det sammanlagda bokförda värdet av sådana tillskott inte överstiger tio procent av bolagets egna kapital. Avräkning skall inte heller göras för tillskott som belöper på företag som omfattas av bestämmelserna om konsoliderat kapitalkrav 1 4 §.

3 § Kapitalkravet enligt 1 § bestäms i förhållande till bolagets tillgångar

samt sådana garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden

som innebär en kreditrisk för bolaget (placeringar). Placeringarna delas

in i följande grupper:

A. Tillgångar och åtaganden som avses i 2 kap. 10 § första stycket A

bankrörelselagen (1987:617). B. Tillgångar och åtaganden som avses i 2 kap. 10 § första stycket B

bankrörelselagen.

C. Tillgångar och åtaganden som avses 1 2 kap. 10 § första stycket C

bankrörelselagen. D. Tillgångar och åtaganden som avses i 2 kap. 10 § första stycket D

bankrörelselagen.

Vid bestämmandet av kapitalkravet undantas - sådana tillskott som enligt 2 § sista stycket skall räknas av från

kapitalbasen, - sådana tillskott som avses i 2 § sista stycket sista meningen, - de placeringar som anges 1 första stycket A,

- fordringar mot företag som ingår i samma koncern som kreditmark-

nadsbolaget och som omfattas av bestämmelser om konsoliderat

kapitalkrav samt - fordringar som har garanterats av ett företag som ingår i samma koncern som kreditmarknadsbolaget och som omfattas av bestämmelser om konsoliderat kapitalkrav. I övrigt skall vid bestämmandet av kapitalkravet placeringarna tas upp

till sammanlagt

- tjugo procent av summan av de placeringar som anges i första stycket

B, - femtio procent av summan av de placeringar som anges i första

stycket C samt

- hela summan av de placeringar som anges i första stycket D.

Till grund för bestämmandet av kapitalkravet enligt tredje stycket skall placeringarna värderas enligt följande:

1. Tillgångar, för vilka reserver som avses i 2 § andra stycket C har

satts av, värderas till sitt bruttobokföringsvärde. [Ng Övriga tillgångar värderas till sitt bokförda värde.

3. Garantiförbindelser med anknytning till kreditgivning värderas till sitt

nominella belopp.

4. Övriga garantiförbindelser värderas till halva sitt nominella belopp.

5. Andra åtaganden på kapitalmarknaden värderas till sitt nominella

belopp, om inte regeringen föreskriver ett lägre belopp.

Regeringen får bemyndiga Finansinspektionen att meddela sådana

föreskrifter som enligt denna paragraf ankommer på regeringen.

4 § Om ett kreditmarknadsbolag har ett dotterföretag, skall vad som föreskrivs i I & om kapitalkrav tillämpas även på koncernen (konsoliderat kapitalkrav), om inte annat följer av tredje stycket.

Koncernens kapitalbas och placeringar skall bestämmas med tillämpning av de regler som enligt 11 kap. 11 § aktiebolagslagen (1975:1385) gäller för upprättandet av koncernbalansräkningar. Även den del av kapitalbasen som belöper på minoritetsandelar skall ingå. Redovisad goodwill som belöper på företag som omfattas av det konsoliderade kapitalkravet skall räknas av från primärt kapital. Placeringarna skall tas upp till de värden som föreskrivs i 3 § eller, om dotterföretaget inte är ett kreditmarknadsbolag, i annan lag.

Det konsoliderade kapitalkravet omfattar inte försäkringsföretag och sådana dotterföretag till försäkringsföretag som inte driver någon form av finansiell verksamhet.

5 kap. Tillsyn

Hur tillsynen över kreditmarknadsbolag skall bedrivas 13 Ett kreditmarknadsbolag står under tillsyn av Finansinspektionen. Kreditmarknadsbolaget skall lämna inspektionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen begär.

Inspektionen får genomföra undersökning hos ett kreditmarknadsbolag när inspektionen anser det nödvändigt.

Inspektionen skall föra en förteckning över kreditmarknadsbolagen.

2 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela föreskrifter om

1. vilka upplysningar som ett kreditmarknadsbolag skall lämna till inspektionen,

2. brottstörebyggande åtgärder hos ett kreditmarknadsbolag,

3. ett kreditmarknadsbolags löpande bokföring, årsbokslut och årsredovisning samt förvaring och inventering av värdehandlingar, och om

4, avfattningen och innehållet i den redovisning som enligt bestämmelserna 1 11-14 §§ lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. skall lämnas för verksamhet i filial till utländskt företag som driver verksamhet enligt denna lag.

Föreskrifter som utfärdas med stöd av första stycket 4 får avvika från bokföringslagen om det finns särskilda skäl. Föreskrifterna skall utformas så att de främjar en klar och rättvisande redovisning av företagets resultat och ställning.

3 § Om ett kreditmarknadsbolag ingår i en koncern skall andra företag 1 koncernen, även om de inte omfattas av Finansinspektionens tillsyn, lämna inspektionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen behöver för sin tillsyn över kreditmarknadsbolaget.

Ett kreditmarknadsbolag får ge koncernbidrag endast efter medgivande av Finansinspektionen.

4§ Finansinspektionen skall vid sin tillsyn över kreditmarknadsbolagen se till att en sund utveckling av verksamheten främjas.

58 Finansinspektionen får förordna en revisor att med övriga revisorer delta i revisionen av ett kreditmarknadsbolag. Inspektionen får när som helst återkalla ett sådant förordnande och utse en ny revisor.

Revisorn har rätt till skäligt arvode för sitt arbete av kreditmarknadsbolaget. Arvodets storlek bestäms av inspektionen.

Finansinspektionen skall utfärda en instruktion för revisor som förordnats av inspektionen.

6 § Finansinspektionen får, när det anses nödvändigt, sammankalla styrelsen i ett kreditmarknadsbolag. Om styrelsen inte har rättat sig efter en begäran från inspektionen om att kalla till extra stämma, får inspektionen utfärda en sådan kallelse.

Företrädare för inspektionen får närvara vid stämma och vid ett sådant styrelsesammanträde som inspektionen har sammankallat samt delta i överläggningarna.

7 & Under ett kreditmarknadsbolags likvidation har Finansinspektionen samma befogenheter i fråga om likvidatorerna och stämman som annars tillkommer inspektionen beträffande styrelsen och stämman.

8 § När ett kreditmarknadsbolag har försatts i konkurs, skall Finansinspektionen förordna ett allmänt ombud. Det allmänna ombudet skall som konkursförvaltare delta i konkursboets förvaltning tillsammans med den eller de förvaltare som utses enligt konkurslagen (1987:672).

Det allmänna ombudet kan beträffande medförvaltare göra en sådan framställning som avses i 7 kap. 5 § konkurslagen.

Även om beslut om delning av konkursboets förvaltning har fattats, får det allmänna ombudet delta i förvaltningen i dess helhet.

Bestämmelserna i konkurslagen om arvode till konkursförvaltare gäller också det allmänna ombudet.

Särskilt om tillsynen över filialer till utländska kreditinstitut m.m. hemmahörande inom EES 9 § Finansinspektionen skall i samarbete med behörig hemlandsmyndighet utöva tillsyn över att likviditeten är tillfredsställande i en här i landet inrättad filial till utländskt kreditinstitut hemmahörande inom EES.

Efter anmälan till Finansinspektionen kan en behörig myndighet i ett annat land inom EES företa undersökning hos en här i landet inrättad filial till ett sådant kreditinstitut som anges i första stycket och till ett sådant företag som avses i 2 kap. 10 § och som är hemmahörande i det landet.

10 § Finansinspektionen skall, med avseende på ett utländskt kreditinstitut och utländskt finansiellt institut och dotterföretag som med stöd

av 2 kap. 9 eller 10 § driver finansieringsverksamhet från filial eller genom direkt tillhandahållande av tjänster i Sverige, lämna de uppgifter till behörig myndighet i företagets hemland som denna myndighet behöver för sin tillsyn över företaget.

Ägarprövning

11 § Ett direkt eller indirekt förvärv av aktier i ett kreditmarknadsbolag, som medför att förvärvarens sammanlagda innehav utgör ett kvalificerat

innehav, får ske bara efter tillstånd av Finansinspektionen. Detsamma

gäller förvärv som innebär att ett kvalificerat innehav ökas så att det uppgår till eller överstiger 20, 33 eller 50 % av aktiekapitalet eller

röstetalet för samtliga aktier eller så att bolaget blir dotterföretag.

12 § Finansinspektionen skall ge tillstånd till förvärv enligt 11 §, om det inte kan antas att förvärvaren kommer att motverka en sund utveckling av kreditmarknadsbolagets verksamhet. Inspektionen får föreskriva en

viss tid inom vilken förvärvet skall genomföras. Finansinspektionen skall meddela beslut i ärendet inom tre månader

från det att ansökan om tillstånd gjordes.

13 § Den som avser att avyttra ett kvalificerat innehav eller en så stor

del av ett kvalificerat innehav att innehavet därigenom kommer att

understiga någon av de i 11 § angivna gränserna skall underrätta Finansinspektionen om detta.

14 § När ett kreditmarknadsbolag får kännedom om att aktier i bolaget

blivit föremål för ett sådant förvärv som avses i I1 § eller för en sådan avyttring som avses i 13 §, skall bolaget snarast anmäla förvärvet eller avyttringen till Finansinspektionen.

Ett kreditmarknadsbolag skall årligen till Finansinspektionen anmäla

namnen på de aktieägare som har ett kvalificerat innehav av aktier i

bolaget samt storleken på innehaven.

15 § Om ägaren till ett kvalificerat innehav av aktier utövar eller kan antas komma att utöva sitt inflytande på ett sätt som motverkar en sund utveckling av verksamheten i kreditmarknadsbolaget, får Finansinspektionen besluta att aktierna inte får företrädas vid bolagsstämman. Om ägaren till ett kvalificerat innehav av aktier har underlåtit att

ansöka om tillstånd till ett förvärv som avses i 11 § eller har förvärvat aktier i strid med inspektionens beslut, får inspektionen besluta att

aktierna inte får företrädas vid bolagsstämman eller att röster avgivna för sådana aktier skall vara ogiltiga.

Finansinspektionen får också förelägga en aktieägare som sägs i första

och andra styckena att avyttra så stor del av aktierna att innehavet därefter inte är kvalificerat.

Aktier som omfattas av ett beslut av inspektionen enligt första, andra

eller tredje stycket skall inte medräknas när det fordras samtycke av

ägare till en viss del av aktierna i bolaget för att ett beslut skall blir giltigt eller en befogenhet skall få utövas.

Ingripanden mot kreditmarknadsbolag

16 §& Om ett kreditmarknadsbolag har fattat ett beslut som strider mot

denna lag eller någon annan författning som reglerar dess verksamhet, mot föreskrift som meddelats med stöd av sådan författning eller mot

bolagsordningen, får Finansinspektionen förbjuda verkställighet av

beslutet. Har beslutet redan verkställts får inspektionen förelägga bolaget att göra rättelse, om det är möjligt.

17 § Ett tillstånd att driva finansieringsverksamhet som har lämnats ett

kreditmarknadsbolag skall återkallas av Finansinspektionen om

1. bolaget inte inom ett år efter beviljande av tillstånd har börjat driva sådan rörelse som tillståndet avser, eller om bolaget dessförinnan

förklarat sig avstå från tillståndet, 2. bolaget under en sammanhängande tid av ett år inte drivit sådan

rörelse som tillståndet avser,

3. bolaget genom att överträda en bestämmelse som avses i 16 § eller på annat sätt visat sig olämpligt att utöva sådan rörelse som tillståndet avser, 4. bolagets kapitalbas understiger det minsta belopp som krävs enligt

4 kap. I $ andra eller tredje stycket och bristen inte har täckts inom tre månader från det att den blev känd för bolaget, eller

5. bolagets egna kapital understiger två tredjedelar av det registrerade

aktiekapitalet och bristen inte har täckts inom tre månader efter det att den blev känd för bolaget.

Om det är tillräckligt får inspektionen i de fall som anges i första

stycket 2 och 3 i stället för att återkalla tillståndet meddela varning. I fall

som avses 1 första stycket 4 och 5 får inspektionen medge förlängd tid för täckande av bristen, om det finns särskilda skäl. .

Om tillståndet återkallas får inspektionen besluta hur avvecklingen av verksamheten skall ske.

Ett beslut om återkallelse får förenas med förbud att fortsätta verksamheten.

18 § Har Finansinspektionen av en behörig myndighet i ett annat land

inom EES underrättats om att ett kreditmarknadsbolag överträtt föreskrifter som i det landet gäller för bolaget, får inspektionen vidta de i 16 och

17 §§ angivna åtgärderna mot bolaget, om någon omständighet mot-

svarande vad som där sägs föreligger. Inspektionen skall underrätta den behöriga myndigheten i det andra landet om vilka åtgärder som vidtas.

Särskilda bestämmelser om ingripanden mot utländska kreditinstitut m.m.

19 § Om ett utländskt kreditinstitut, som är hemmahörande i ett land

utantör EES, driver verksamhet från filial i Sverige och därvid överträder

att utöva finansieringsverksamhet, får Finansinspektionen återkalla

filialtillståndet eller, om det är tillräckligt, meddela varning.

Om filialtillståndet återkallas gäller 17 § tredje och fjärde styckena i tillämpliga delar.

Inspektionen skall underrätta tillsynsmyndigheten i det land där

kreditinstitutet har sitt säte om åtgärder som har vidtagits med stöd av

denna paragraf.

20 8 Om ett utländskt kreditinstitut, som är hemmahörande i ett annat

land inom EES och driver verksamhet här i landet från filial eller genom direkt tillhandahållande av tjänster, eller om ett sådant finansiellt institut eller dotterföretag som avses i 2 kap. 10 § överträder en bestämmelse som avses i 16 § eller på annat sätt har visat sig olämpligt att utöva sådan verksamhet, får Finansinspektionen förelägga företaget att göra

rättelse.

Om företaget inte följer föreläggandet, skall inspektionen underrätta behörig myndighet i företagets hemland.

Om rättelse ändå inte sker, får inspektionen förbjuda företaget att göra

nya åtaganden här i landet. Innan förbud meddelas skall inspektionen underrätta behörig myndighet i företagets hemland. I brådskande fall får

Finansinspektionen meddela förbud utan föregående underrättelse till

hemlandsmyndigheten. Denna skall då underrättas så snart det kan ske.

21 § Om ett kreditinstitut, som är hemmahörande i ett annat land inom EES och driver verksamhet här i landet från filial eller genom direkt tillhandahållande av tjänster, har fått sitt verksamhetstillstånd återkallat

i hemlandet, skall Finansinspektionen genast förbjuda institutet att göra nya åtaganden i Sverige.

Finansinspektionen skall även förbjuda ett sådant företag som avses i

2 kap. 10 § att göra nya åtaganden här i landet om utländskt kreditinstitut som äger företaget eller dess moderföretag har fått sitt verksamhetstillstånd återkallat.

Ingripanden mot den som saknar tillstånd

22 § Om någon driver sådan verksamhet som omfattas av denna lag utan att vara berättigad till det, skall Finansinspektionen förelägga honom att

upphöra med verksamheten. Inspektionen får besluta hur avvecklingen av verksamheten skall ske.

Är det osäkert om lagen är tillämplig på en viss verksamhet, får

inspektionen förelägga den som driver verksamheten att lämna de upplysningar om verksamheten som behövs för att bedöma om så är

fallet.

I fråga om utländska företag får ett föreläggande enligt denna paragraf riktas mot såväl företaget som den som här i landet är verksam för

företagets räkning.

23 § Kreditmarknadsbolag och utländskt kreditinstitut med filial här i

landet skall med årliga avgifter bekosta Finansinspektionens verksamhet enligt de närmare föreskrifter som regeringen meddelar. Vad som nu

sagts gäller också sådana företag som avses i 2 kap. 10 § och som har

filial här i landet.

Vite 24 § Om Finansinspektionen meddelar föreläggande eller förbud enligt

denna lag, får inspektionen förelägga vite.

6¶Kap. Överklagande

13 Finansinspektionens beslut enligt 5 kap. 6 § och 22 § andra stycket får inte överklagas.

Andra beslut som inspektionen meddelar enligt denna lag får över-

klagas hos kammarrätten.

Inspektionen får bestämma att ett beslut om förbud, föreläggande eller

återkallelse skall gälla omedelbart.

2 § Har Finansinspektionen i ett ärende om tillstånd enligt 1 kap. 2 § inte fattat beslut inom sex månader efter det att ansökan gavs in till inspektionen, får sökanden begära förklaring av kammarrätten att ärendet

onödigt uppehålls. Om Finansinspektionen inte har meddelat beslut inom sex månader efter det att en sådan förklaring avgetts, skall det anses som att ansökningen har avslagits.

Om Finansinspektionen i ett fall som avses i 2 kap. 12 § inte har

överlämnat underrättelse till en behörig myndighet i utlandet inom tre

månader efter det att ansökan gavs in, får sökanden begära förklaring av kammarrätten att ärendet onödigt uppehålls. Om underrättelse inte har

överlämnats inom tre månader efter det att en sådan förklaring avgetts, skall det anses som att ansökningen avslagits,

I. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. Genom lagen upphävs lagen (1963:76) om kreditaktiebolag och lagen (1988:606) om finansbolag.

3, Ett företag som driver verksamhet med stöd av punkt 4 i övergångsbestämmelserna till lagen (1988:606) om finansbolag får fortsätta

verksamheten enligt den bestämmelsen.

4. Ett finansbolag som driver verksamhet vid lagens ikraftträdande får, om annat inte följer av punkt 3, driva verksamheten enligt äldre

bestämmelser under ett år räknat från tidpunkten för lagens ikraftträdande

eller, om ansökan om tillstånd enligt den nya lagen getts in inom denna

tid, till dess att ansökningen har prövats slutligt. Detsamma gäller för

företag som vid lagens ikraftträdande har rätt att driva verksamhet enligt

lagen om kreditaktiebolag.

ringsverksamhet som inte fordrar tillstånd enligt lagen (1988:606) om finansbolag får fortsätta verksamheten under ett år räknat från tidpunkten för lagens ikraftträdande eller, om ansökan om tillstånd getts in inom denna tid, till dess att ansökningen har prövats slutligt. 6. Ett företag som driver verksamhet med stöd av punkt 4 eller 5 får beviljas tillstånd enligt den nya lagen, även om företagets kapitalbas vid

tidpunkten för tillståndsbeslutet inte uppgår till det belopp som enligt 2 kap. 4 § krävs i bundet eget kapital vid ett kreditmarknadsbolags påbörjande av verksamhet. I fråga om ett sådant bolag gäller dock, vid tillämpning av 4 kap. 1 § andra stycket och den därtill svarande återkallelseskyldigheten enligt 5 kap. 17 § första stycket 4, att bolagets

kapitalbas inte efter lagens ikraftträdande får understiga det högsta belopp

som kapitalbasen uppnått efter den 2 maj 1992. När kapitalbasen motsvarar det i 2 kap. 4 § uppställda kravet på bundet eget kapital gäller bestämmelserna i lagen.

Om ägarkontrollen över ett sådant bolag som avses i första stycket

förändras, skall bolagets kapitalbas inom tre månader från övertagandet motsvara lägst den nivå som i fråga om bundet eget kapital krävs för

bolaget enligt 2 kap. 4 §.

Finansinspektionen får medge undantag från andra stycket vid fusion mellan två eller flera bolag som avses i första stycket. I sådant fall får

kapitalbasen för det genom fustonen bildade bolaget inte understiga summan av de kapitalbaser som enligt första stycket krävts för vart och ett av de sammanslagna bolagen vid tidpunkten för fusionen.

7. I fråga om överklagande av beslut som Finansinspektionen meddelat före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

3 Förslag till

Lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618);

Härigenom föreskrivs i fråga om bankaktiebolagslagen (1987:618)

dels att I kap. 4 och 5 §§ samt 7 kap. 8 § skall upphöra att gälla,

dels att I kap. 2 §, 2 kap. 3 och 12 §§, 3 kap. 2 §, 6 kap. 9 §, 7 kap.

1, 2, 11 och 12 §§, 8 kap. I och 5 §§, 10 kap. 4 och 15 §§ samt 11 kap. I och 9 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

2§

I ett bankaktiebolag svarar delägarna inte personligen för bolagets förpliktelser.

Bankaktiebolagets aktiekapital skall bestämmas med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av den planerade rörelsen. Är aktiekapitalet fördelat på flera aktier, skall dessa lyda på lika belopp. Bankaktiebolaget skall när rörel-

sen påbörjas ha ett bundet eget

kapital som vid tidpunkten för

beslut om oktroj motsvarar minst

fem miljoner ecu. I 4 kap. 78

bankrörelselagen (1987:617) finns

bestämmelser om vad som utgör

bundet eget kapital.

2 kap.

38 Stiftarna skall upprätta en bolagsordning som skall underställas regeringen för stadtästelse. Till ansökan om oktroj skall fogas en plan för den tilltänkta verksamheten.

Reveringen prövar att bolagsordningen överensstämmer med denna lag, bankrörelselagen (1987:617) och andra författningar samt om och i vad mån särskilda bestämmelser behövs med hänsyn till omfattningen och arten av bolagets verksamhet.

Regeringen skall stadfästa bolagsordningen och bevilja oktroj, om den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en sund bankverksamhet.

Oktroj får inte vägras på den

grunden att det inte behövs någon

ytterligare bank.

"Senaste lydelse 1990:822.

4 Riksdagen 199293. I saml. Nr 89 49

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 8?

Ett bankaktiebolag skall anmälas för registrering senast sex månader efter

det att oktroj har beviljats.

För registrering krävs

1. att det sammanlagda nominella beloppet av tecknade och tilldelade

aktier efter avdrag för de aktier som enligt 14 § har förklarats förverkade

och inte har övertagits av någon annan (bolagets aktiekapital) svarar mot

aktiekapitalet eller minimikapitalet enligt bolagsordningen, 2. att de aktier som ingår i bolagets aktiekapital är helt betalda, och

3. att auktoriserad revisor skrift- 3. att auktoriserad revisor skrift-

ligen intygar att betalning enligt 2 ligen intygar att betalning enligt 2 har skett. har skett samt att bankaktiebolaget har ett så stort bundet eget kapital

som föreskrivs i I kap. 2 § tredje

stycket.

Genom registreringen fastställs bolagets aktiekapital till belopp som

anges 1 andra stycket 1. De aktier som enligt 14 § har förklarats förverkade och inte övertagits av någon annan blir därvid ogiltiga. Frågan om bolagets bildande har fallit, om anmälan för registrering inte skett inom den tid som anges i första stycket eller om Finansinspektionen genom beslut som har vunnit laga kraft har avskrivit en sådan anmälan eller vägrat registrering av bolaget. I sådant fall svarar

styrelseledamöterna solidariskt för återbetalningen av de belopp som har betalts in på de tecknade aktierna jämte uppkommen avkastning med

avdrag för kostnader på grund av åtgärder enligt 16 § första stycket

tredje meningen.

3 kap.

28 Aktier kan fritt överlåtas och förvärvas om något annat inte följer av lag.

Den som förvärvar aktier skall inom en månad anmäla förvärvet till. Finansinspektionen, om det medför att förvärvarens andel av

aktiekapiralet eller röstetalet för

samtliga aktier t bolaget kommer att överskrida något av gränsvärdena tio, tjugo, fyrtio och femtio procent.

"Senaste lydelse 1992:554. Lydelse enligt prop. 1992/93:68.

6 kap.

9 §"

Ett bankaktiebolag får inte förvärva eller som pant ta emot egna aktier. Ett dotterföretag får inte heller förvärva eller som pant ta emot aktier i moderbolaget. Avtal i strid mot detta förbud är ogiltiga.

Lämnas aktier som säkerhet för Lämnas aktier som säkerhet för kredit och ingår som en mindre del kredit och ingår som en mindre del bland dessa aktier även aktier i bland dessa aktier även aktier i bankaktiebolaget, utgör första bankaktiebolaget eller, om detta är stycket inte hinder för bolaget att dotterbolag i en koncern, dess som pant ta emot även de egna moderbolag, utgör första stycket aktierna. Regeringen eller, efter inte hinder för bolaget att som pant regeringens bemyndigande, Finans- ta emot även dessa aktier. Regeinspektionen = utfärdar närmare ringen eller, efter regeringens föreskrifter om vilka begränsningar bemyndigande, Finansinspektionen som 1 detta fall skall gälla. utfärdar närmare föreskrifter om

vilka begränsningar som i detta fall

skall gälla.

Första stycket utgör inte hinder

för ett bankaktiebolag att vid över-

tagande av aktiebolags rörelse i

samband med fusion förvärva i

rörelsen ingående aktier. Förvärva-

de aktier skall avyttras senast när

fusionsvederlaget skiftas.

7 kap.

1 8

Ett bankaktiebolag skall ha en styrelse med minst fem ledamöter. Styrelsen skall förvalta bolagets angelägenheter i enlighet med vad som föreskrivs i denna lag och bankrörelselagen (1987:617).

Styrelsen väljs av bolagsstäm- Styrelsen väljs av bolagsstämman. Regeringen får dock utse man, om det inte föreskrivs i bohögst fem ledamöter i styrelsen lagsordningen att en eller flera (offentliga styrelseledamöter) med styrelseledamöter skall utses på uppgift att särskilt verka för att annat sätt. samhällets intressen beaktas i

bolagets verksamhet. Även annan

styrelseledamot får, om så föreskrivs i bolagsordningen, tillsättas i annan ordning än genom val av bolagsstämman.

En styrelseledamots uppdrag gäller för den tid som anges i bolagsordningen. Uppdragstiden får inte omfatta mer än fyra räkenskapsår och

"Senaste lydelse 1991:996. Senaste lydelse 1987:1248.

skall bestämmas så att uppdraget upphör vid slutet av den ordinarie bolagsstämma på vilken styrelseval förrättas.

Vad som sägs 1 denna lag och bankrörelselagen om styrelseledamöter skall i tillämpliga delar gälla även suppleanter.

Bestämmelser om arbetstagarrepresentanter finns i lagen (1987:1245) om styrelserepresentation för de privatanställda.

2§e

Ett uppdrag som styrelseledamot upphör i förtid, om ledamoten eller den som har utsett honom begär det. Anmälan om avgång skall göras hos styrelsen och, om en ledamot som inte är vald på bolagsstämma vill avgå, hos den som har tillsatt honom.

Om en styrelseledamots uppdrag Om en styrelseledamots uppdrag upphör 1 förtid eller hinder enligt upphör i förtid eller hinder enligt

3 § uppkommer för honom att vara 3 § uppkommer för honom att vara

styrelseledamot och det inte finns styrelseledamot och det inte finns någon suppleant, som kan inträda någon suppleant, som kan inträda 1 hans ställe, skall övriga styrelse- 1 hans ställe, skall övriga styrelseledamöter vidta åtgärder för att en ledamöter vidta åtgärder för att en ny styrelseledamot tillsätts för den ny styrelseledamot tillsätts för den återstående mandattiden. Sådana återstående mandattiden. Sådana åtgärder behöver dock inte vidtas, åtgärder behöver dock inte vidtas, om den förutvarande ledamoten var om den förutvarande ledamoten var

offentlig — styrelseledamot — eller arbetstagarrepresentant som avses arbetstagarrepresentant som avses 1 lagen (1987:1245) om styrelse-

i lagen (1987:1245) om styrelse- representation för de privatanrepresentation för de privatan- ställda. Skall ledamoten väljas på

ställda. Skall ledamoten väljas på bolagsstämma, kan valet anstå till

bolagsstämma, kan valet anstå till den nästa ordinarie stämma på den nästa ordinarie stämma på vilken styrelseval förrättas, om vilken styrelseval förrättas, om styrelsen är beslutför med kvarstyrelsen är beslutför med kvar- stående ledamöter och suppleanter stående ledamöter och suppleanter och deras antal inte understiger och deras antal inte understiver fem.

fem.

Om en styrelseledamot som enligt bolagsordningen skall tillsättas i

annan ordning än genom val av bolagsstämma inte har utsetts, skall Finansinspektionen förordna en ersättare på ansökan av en styrelse-

ledamot, aktieägare, borgenär eller någon annan vars rätt kan vara beroende av att det finns någon som kan företräda bolaget.

Inom styrelsen skall en av leda- Inom styrelsen skall en av ledamöterna vara ordtörande. Styrelsen möterna vara ordförande. Styrelsen skall välja ordförande, om inte skall välja ordförande, om inte

OScnaste lydelse 1992:554.

annat föreskrivs i bolagsordningen annat föreskrivs i bolagsordningen

eller beslutas av bolagsstämman eller beslutas av bolagsstämman.

eller följer av andra stycket. Styrelsen får även utse vice ord-

Styrelsen får även utse vice ord- förande. Vid lika röstetal avgörs förande. Vid lika röstetal avgörs valet genom lottning. Verkställande

valet genom lottning. Verkställande direktör eller annan anställd i

direktör eller annan anställd i banken får inte vara ordförande banken får inte vara ordförande eller vice ordförande.

eller vice ordförande.

Vilet av ordförande skall utan dröjsmål underställas regeringen för godkännande. Regeringen skall godkänna valet, om den valde kan förväntas verka för att såväl bankens som samhällets intressen beaktas i verksamheten. Om valet inte godkänns skall regeringen i stället utse en annan ledamot av styrelsen

till ordförande. Regeringens godkännande enligt andra stycket gäller tills vidare.

Vid omval av en ordförande som

tidigare har godkänts av rege-

ringen krävs inte ny underställning. Regeringen får återkalla sitt godkännande, om ordföranden inte längre uppfyller de villkor för godkännande som anges i andra

stycket. Om regeringen har utsett ordföranden får uppdraget åter-

kallas när som helst.

Om ett godkännande har återkallats skall bestämmelserna i

första stycket tillämpas. Detsamma gäller om ett uppdrag har återkallats eller av annat skäl upphört.

Intill dess att valet av ordförande har prövats av regeringen, skall den enligt första stycket utsedde ledamoten vara ordförande.

12 §

Ordföranden skall se till att sammanträden hålls när det behövs. På begäran av en styrelseledamot skall styrelsen sammankallas.

Vid styrelsens sammanträden skall det föras protokoll, som underteck-

nas eller justeras av ordföranden och den ledamot som styrelsen utser till

det. Styrelseledamot har rätt att få avvikande mening antecknad till protokollet. Protokollen skall föras i nummerföljd och förvaras på

betryggande sätt.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

En offentlig styrelseledamot eller, om flera sådana ledamöter är utsedda, den eller de som regeringen förordnar, har rätt att närvara och delta i överläggningarna när ärenden, som senare skall avgöras av styrelsen, förbereds av därtill särskilt utsedda styrelseledamöter, anställda eller delegater i banken. En person som avses i 8 § första stycket andra meningen har motsvarande rätt.

8 kap.

1§

Aktieägarnas rätt att besluta i bankaktiebolagets angelägenheter utövas vid bolagsstämman.

I avstämningsbolag tillkommer rätten att delta i bolagsstämma den som har tagits upp som aktieägare i en sådan utskrift av aktieboken som avses i 3 kap. 14 § andra stycket.

I bolagsordningen kan bestämmas att aktieägare, för att få delta i bolagsstämman, skall anmäla sig hos bolaget senast den dag som anges i kallelsen till stämman. Denna dag får inte vara söndag, annan allmän helgdag, lördag, midsommarafton, julafton eller nyårsafton och får inte infalla tidigare än femte dagen före stämman.

Aktier som tillhör bolaget eller Aktier som tillhör bolaget eller dess dotterföretag kan inte före- dess dotterföretag kan inte företrädas vid bolagsstämman. Sådana trädas vid bolagsstämman. Sådana aktier skall inte medräknas när det aktier skall inte medräknas när det fordras samtycke av ägare till en fordras samtycke av ägare till en viss del av aktierna i bolaget för viss del av aktierna i bolaget för att ett beslut skall bli giltigt eller att ett beslut skall bli giltigt eller en befogenhet skall få utövas. en befogenhet skall få utövas.

Detsamma gäller aktier vilka om-

fattas av ett beslut av Finans-

inspektionen enligt 7 kap. 14 §

bankrörelselagen (1987:617).

58 Ordinarie bolagsstämma skall hållas inom fyra månader efter utgången av varje räkenskapsår. Vid sådan stämma skall styrelsen lägga fram årsredovisningen och revisionsberättelsen samt, i moderbolag, koncernredovisningen och koncernrevisionsberättelsen.

Vid stämman skall beslut fattas

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1. om fastställelse av resultaträkningen och balansräkningen samt, i moderbolag, koncernresultaträkningen och koncernbalansräkningen,

2. om dispositioner beträffande vinst eller förlust enligt den fastställda balansräkningen,

3. om ansvarsfrihet för styrelseledamöterna, samt

4. i andra ärenden som ankommer på stämman enligt denna lag, bankrörelselagen (1987:617) eller bolagsordningen.

Beslut i en fråga som avses i andra stycket 1-3 skall dock skjutas upp till en fortsatt stämma, om majoriteten eller en minoritet, som består av ägare till minst en tiondel av samtliga aktier, begär det. Sådan stämma skall hållas minst en och högst två månader därefter. Något ytterligare uppskov är inte tillåtet.

Om skyldighet att sända in vissa handlingar till bankinspektionen finns det bestämmelser i 7 kap. 6 8 bankrörelselagen.

10 kap.

4§y

Rätten skall förordna att bankaktiebolaget skall träda i likvidation, om

1. rörelsen inte öppnats inom ett 1. oktrojen har återkallats, eller år från bolagets bildande,

2. bolagets hela rörelse har överlåtits,

3. regeringen har förklarat oktrojen förverkad, eller

4. bolaget efter en konkurs som 2. bolaget efter en konkurs som avslutats med överskott inte inom avslutats med överskott inte inom föreskriven tid har fattat beslut om föreskriven tid har fattat beslut om likvidation enligt 19 § andra likvidation enligt 19 § andra stycket. stycket.

Beslut om likvidation skall dock inte meddelas, om det styrks att likvidationsgrunden har upphört under ärendets handläggning i första instans.

Fråga om likvidation enligt första Fråga om likvidation enligt första stycket prövas på anmälan av stycket prövas på anmälan av Finansinspektionen eller på an- Finansinspektionen eller på ansökan av styrelsen, styrelseledamot sökan av styrelsen, styrelseledamot eller aktieägare. I det fall som eller aktieägare. I det fall som avses i första stycket 4 prövas avses i första stycket 2 prövas frågan även på ansökan av borge- frågan även på ansökan av borgenär eller annan vars rätt kan vara när eller annan vars rätt kan vara beroende av att det finns någon beroende av att det finns någon som kan företräda bolaget. som kan företräda bolaget.

”Lydelse enligt prop. 1992/93:68.

15 8?

När likvidatorerna har fullgjort sitt uppdrag, skall de så snart det kan ske avge en slutredovisning för sin förvaltning genom en förvaltnings-

berättelse som avser likvidationen i dess helhet. Berättelsen skall även innehålla en redogörelse för skiftet. Till berättelsen skall fogas redovisningshandlingar för hela likvidationstiden. Berättelsen och redovis-

ningshandlingarna skall lämnas till revisorerna. Dessa skall inom en

månad därefter avge en revisionsberättelse över slutredovisningen och förvaltningen under likvidationen.

Efter det att revisionsberättelsen Efter det att revisionsberättelsen har lämnats till likvidatorerna skall har lämnats till likvidatorerna skall dessa genast kalla aktieägarna till dessa genast kalla aktieägarna till en bolagsstämma för granskning av en bolagsstämma för granskning av

slutredovisningen. Slutredovis- slutredovisningen. Slutredovisningen med bifogade redovis- ningen med bifogade redovisnings-

ningshandlingar och = revisions- handlingar och revisionsberättelsen

berättelsen skall hållas tillgängliga skall hållas tillgängliga för aktieför aktieägarna och sändas till ägarna och sändas till aktieägare aktieägare enligt bestämmelserna i enligt bestämmelserna i 8 kap. 8 §

8 kap. 8 § fjärde stycket samt fjärde stycket samt läggas fram på läggas fram på stämman. Före- stämman. Föreskrifterna i 8 kap. skrifterna i 8 kap. 5 § andra styc- 5 § andra stycket 3 och tredje ket 3 och tredje stycket om beslut stycket om beslut på bolagsstämma på bolagsstämma om ansvarsfrihet om ansvarsfrihet för = styrelse-

för — styrelseledamöterna skall ledamöterna skall tillämpas på tillämpas på likvidatorerna. Om = likvidatorerna. skyldighet att sända in de nämnda

handlingarna till Finansinspek-

tionen finns bestämmelser i 7 kap. 6 § bankrörelselagen (1987:617).

11 kap.

18 Enligt ett avtal om fusion kan ett Enligt ett avtal om fusion kan er

bankaktiebolag (det överlåtande aktiebolag eller ett bankaktiebolag bolaget) gå upp i ett annat bank- (det överlåtande bolaget) gå upp i

aktiebolag (det övertagande ett bankaktiebolag (det övertagande

bolaget). En sådan fusion innebär bolaget). En sådan fusion innebär att det överlåtande bolaget upplöses att det överlåtande bolaget upplöses

utan likvidation samt att dess till- utan likvidation samt att dess tillgångar och skulder övertas av det gångar och skulder övertas av det övertagande bolaget. Avtalet skall övertagande bolaget. Avtalet skall

för att bli giltigt godkännas av för att bli giltigt godkännas av bolagsstämman i det överlåtande bolagsstämman i det överlåtande

ESenaste lydelse 1992:554. Senaste lydelse 1990:822.

bolaget, om inte annat följer av bolaget, om inte annat följer av

9 §. Fusion kan ske, trots att det 9 8. Fusion kan ske, trots att det överlåtande bolaget har trätt i överlåtande bolaget har trätt i

likvidation. I ett sådant fall skall likvidation. I ett sådant fall skall

likvidationen avslutas när tillstånd likvidationen avslutas när tillstånd

enligt 4 § har registrerats. enligt 4 § har registrerats. Följande handlingar skall hållas tillgängliga för aktieägarna under minst

en vecka före den bolagsstämma vid vilken frågan om godkännande av fusionsavtalet skall behandlas samt läggas fram på stämman:

1. förslag till bolagsstämmans beslut,

2. fusionsavtalet, som skall ange fusionsvederlaget och grunderna för dess fördelning,

3. en redogörelse av styrelsen för de omständigheter som kan vara av vikt vid bedömningen av förslagets lämplighet för bolaget och insättarna,

4, ett yttrande av revisorerna över styrelsens redogörelse enligt 3,

5. om årsredovisningen inte skall behandlas på stämman, de handlingar

som anges i 4 kap. 5 § första stycket 1-3, 6. om i fusionsvederlaget ingår aktier i det övertagande bolaget eller

av detta bolag utfärdade konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning, de handlingar som anges i 4 kap. 5 §

första stycket 1-3 beträffande det övertagande bolaget.

Handlingarna skall genast sändas till de aktieägare som begär det och uppger sin postadress.

9 g!0

Om ett bankaktiebolag äger samtliga aktier i ett dotterbolag, kan bolagens

styrelser träffa ett fusionsavtal som innebär att dotterbolaget skall gå upp

i bankaktiebolaget. Styrelserna skall anmäla avtalet för registrering hos

Finansinspektionen. Därvid gäller 4-6 §§ i tillämpliga delar.

Dotterbolaget är upplöst när regeringens beslut om tillstånd enligt 4 § har registrerats. Är dotterbolaget inte ett bankaktiebolag, skall Finansinspektionen lämna uppgifter om fusionen till patent- och registreringsverket, som skall registrera tillståndet.

Fusion enligt första stycket får Fusion enligt första stycket får ske utan hinder av att det i dotter- ske utan hinder av att det i dotterbolaget finns egendom som bank- bolaget finns egendom som bankaktiebolaget inte får förvärva enligt aktiebolaget inte får förvärva. bestämmelserna i 2 kap. 1-4 §§ Sådan egendom måste avyttras

bankrörelselagen — (1987:617). senast ett år från registreringen.

Sådan egendom måste avyttras Om särskilda skäl föreligger, kan senast ett år från registreringen. Finansinspektionen förlänga denna

Om särskilda skäl föreligger, kan frist.

frist.

OScnaste lydelse 1992:554.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. Förordnanden, som meddelats enligt 7 kap. 1 § andra stycket andra meningen eller 8 § i bestämmelsernas tidigare lydelse, upphör att gälla vid lagens ikraftträdande.

Lag om ändring i sparbankslagen (1987:619)

Härigenom föreskrivs i fråga om sparbankslagen (1987:619)!

dels att i 2 kap. 4 och 14 §§, 3 kap. 3, 4, 6 och 7 §§, 4 kap. 2 och 17 §§, 6 kap. 3-5, 15, 17 och 19 §§, 7 kap. 4 och 7 §§ samt 8 kap. 5, 7 och 8 §§ ordet "bankinspektionen" skall bytas ut mot "Finansinspektionen",

dels att 2 kap. 2, 3 och 11 §§, 4 kap. 6 §, 6 kap. 2 och 13 §§ samt 7 kap. 8 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

28 Stiftarna anger villkoren för sparbankens bildande. När en sparbank bildas skall till en grundfond avsättas ett belopp, vars storlek skall bestämmas med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av den planerade rörelsen. Grundfonden skall betalas med pengar.

Sparbanken skall när rörelsen

påbörjas ha fonder som vid tid-

: punkten för beslut om oktroj mot-

svarar minst en miljon ecu. I 4

kap. 7 8 — bankrörelselagen

(1987:617) finns bestämmelser om

vad som utgör fonder.

Stiftarna skall upprätta ett reglemente som skall underställas regeringen för stadfästelse. Till ansökan om oktroj skall fogas en plan för den tilltänkta verksamheten.

Regeringen prövar att reglementet överensstämmer med denna lag, bankrörelselagen (1987:617) och andra författningar samt om och i vad mån särskilda bestämmelser behövs med hänsyn till omfattningen och arten av sparbankens verksamhet.

Regeringen skall stadfästa reglementet och bevilja oktroj, om den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en sund bankverksamhet.

IScnaste lydelse av 3 kap. 3 3 enligt prop. 1992/93:68 8 ka p. 7 § 1991:371 3 kap. 4 § 1991:1681 8 ka p. 88 -"-. 4 kap. 2 § enligt prop 1992/93:68 6 kap. 15 § 1991:371 8 kap. 5 § -"- "Senaste lydelse 1990:823.

Oktroj får inte vägras på den

grunden att det inte behövs någon

ytterligare bank.

11 §

En sparbank skall anmälas för registering senast sex månader efter det

att oktroj har beviljats.

För registrering krävs att hela För registrering krävs att hela

det belopp, vartill grundfonden det belopp, vartill grundfonden enligt reglementet skall uppgå, har enligt reglementet skall uppgå, har inbetalts. Detta skall styrkas genom inbetalts, samt att sparbanken har ett skriftligt intyg från en auktori- så stora fonder som föreskrivs i 2 §

serad revisor. andra stycket. Detta skall styrkas

genom ett skriftligt intyg från en auktoriserad revisor. Frågan om sparbankens bildande Frågan om sparbankens bildande

har fallit, om anmälan för spar- har fallit, om anmälan för sparbankens registrering inte skett bankens registrering inte skett inom den tid som anges i första inom den tid som anges i första stycket eller om bankinspektionen stycket eller om Finansinspektionen

genom beslut som har vunnit laga genom beslut som har vunnit laga

kraft har avskrivit en sådan an- kraft har avskrivit en sådan anmälan eller vägrat registrering av mälan eller vägrat registrering av

sparbanken. I sådant fall svarar sparbanken. I sådant fall svarar

styrelseledamöterna solidariskt för styrelseledamöterna solidariskt för återbetalningen av de belopp som återbetalningen av de belopp som har betalts till grundfonden jämte har betalts till grundfonden jämte uppkommen avkastning, med av- uppkommen avkastning, med av-

drag för kostnader på grund av drag för kostnader på grund av åtgärder enligt 13 § första stycket åtgärder enligt 13 § första stycket

tredje meningen. tredje meningen.

4 kap.

68 Ordinarie sparbanksstämma skall hållas inom fem månader efter utgången av varje räkenskapsår. Vid sådan stämma skall styrelsen lägga fram

årsredovisningen och rfevisionsberättelsen samt, i en sparbank som är

moderföretag, koncernredovisningen och koncernrevisionsberättelsen.

Vid stämman skall beslut fattas

I. om fastställelse av resultaträkningen och balansräkningen samt, i

moderföretag, koncernresultaträkningen och koncernbalansräkningen,

2. om dispositioner beträffande vinst eller förlust enligt den fastställda

balansräkningen,

3. om ansvarsfrihet för styrelseledamöterna, samt

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4. i andra ärenden som ankommer på huvudmännen enligt denna lag, bankrörelselagen (1987:617) eller reglementet.

Om stämman skjuter upp ett beslut i en fråga som avses i andra stycket

1-3 till en fortsatt stämma, skall denna hållas minst en och högst två månader därefter. Något ytterligare uppskov är inte tillåtet.

Om skyldighet att sända in vissa handlingar till bankinspektionen ' finns det bestämmelser i 7 kap. 6 § bankrörelselagen.

6 kap.

2§

Rätten skall förordna att en sparbank skall träda i likvidation, om

1. rörelsen inte öppnats inom ett ' 1. oktrojen har återkallats, eller

år från sparbankens bildande, | 2. sparbankens hela rörelse har

överlåtits,

3. regeringen har förklarat ok-

trojen förverkad, eller

4. sparbanken efter en konkurs 2. sparbanken efter en konkurs

som avslutats med överskott inte som avslutats med överskott inte

inom föreskriven tid har fattat inom föreskriven tid har fattat beslut om likvidation enligt 18 § beslut om likvidation enligt 18 § andra stycket. andra stycket.

Beslut om likvidation skall dock inte meddelas, om det styrks att likvidationsgrunden har upphört under ärendets handläggning i första instans.

Fråga om likvidation enligt första Fråga om likvidation enligt första

stycket prövas på anmälan av stycket prövas på anmälan av bankinspektionen eller på ansökan Finansinspektionen eller på anav styrelsen, styrelseledamot eller sökan av styrelsen, styrelseledamot huvudman. I det fall som avses i eller huvudman. I det fall som första stycket 4 prövas frågan även avses i första stycket 2 prövas på ansökan av borgenär eller annan frågan även på ansökan av borgevars rätt kan vara beroende av att när eller annan vars rätt kan vara det finns någon som kan företräda beroende av att det finns någon sparbanken. som kan företräda sparbanken.

13 §

När likvidatorerna har fullgjort sitt uppdrag, skall de så snart det kan ske avge en slutredovisning för sin förvaltning genom en förvaltningsberättel-

se som avser likvidationen i dess helhet. Till berättelsen skall fogas

redövisningshandlingar för hela Hkvidationstiden. Berättelsen och

redovisningshandlingarna skall lämnas till revisorerna. Dessa skall inom

en månad därefter avge en revisionsberättelse över slutredovisningen och förvaltningen under likvidationen.

Efter det att revisionsberättelsen Efter det att revisionsberättelsen lämnats till likvidatorerna skall lämnats till likvidatorerna skall dessa genast kalla huvudmännen dessa genast kalla huvudmännen till en sparbanksstämma = för till en = sparbanksstämma = för granskning av slutredovisningen. granskning av slutredovisningen. Slutredovisningen med bifogade Slutredovisningen med bifogade redovisningshandlingar och revi- redovisningshandlingar och revisionsberättelsen skall sändas till sionsberättelsen skall sändas till hvudmännen enligt bestämmelserna hvudmännen enligt bestämmelserna 1 4 kap. 9 § fjärde stycket samt 1 4 kap. 9 § fjärde stycket samt läggas fram på stämman. Före- läggas fram på stämman. Föreskrifterna i 4 kap. 6 § andra styc- skrifterna i 4 kap. 6 § andra stycket 3 och tredje stycket om beslut ket 3 och tredje stycket om beslut på sparbanksstämma om ansvarsfri- på sparbanksstämma om ansvarsfrihet för styrelseledamöterna skall het för styrelseledamöterna skall tillämpas på likvidatorerna. Orm tillämpas på likvidatorerna. skyldighet att sända in de nämnda handlingarna till bankinspektionen finns bestämmelser i 7 kap. 6 § bankrörelselagen (1987:617).

7 kap.

8§

Om en sparbank äger samtliga Om en sparbank äger samtliga aktier i ett dotterbolag, kan spar- aktier i ett dotterbolag, kan sparbankens och bolagets styrelser bankens och bolagets styrelser träffa ett fusionsavtal som innebär träffa ett fusionsavtal som innebär att dotterbolaget skall gå upp i att dotterbolaget skall gå upp i sparbanken. Styrelserna skall an- sparbanken. Styrelserna skall anmäla avtalet för registrering hos mäla avtalet för registrering hos bankinspektionen. Därvid gäller 5- Finansinspektionen. Därvid gäller 7 88 1 tillämpliga delar. 5-7 §§ i tillämpliga delar.

Dotterbolaget är upplöst när Dotterbolaget är upplöst när regeringens beslut om tillstånd regeringens beslut om tillstånd enligt 5 § har registrerats. Bank- enligt 5 § har registrerats. Finansinspektionen skall lämna uppgifter inspektionen skall lämna uppgifter om fusionen till patent- och om fusionen till patent- och registreringsverket, som = skall registreringsverket, som = skall registrera tillståndet enligt 5 §. registrera tillståndet enligt 5 §.

Fusion enligt första stycket får Fusion enligt första stycket får ske utan hinder av att det i dotter- ske utan hinder av att det i dotterbolaget finns sådan egendom som bolaget finns sådan egendom som sparbanken inte får förvärva enligt sparbanken inte får förvärva. Såbestämmelserna i 2 kap. I-4 §§ dan egendom måste avyttras senast bankrörelselagen (1987:617). ett år från registreringen. Om

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Sådan egendom måste avyttras särskilda skäl föreligger, kan

senast ett år från registreringen. Finansinspektionen förlänga denna Om särskilda skäl föreligger, kan = frist.

bankinspektionen förlänga denna

frist.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:620)

Härigenom föreskrivs att I kap. 4 §, 2 kap. 2 och 5 §§, 7 kap. 5 §,

9 kap. 4 och 15 §§ samt 10 kap. 9 § föreningsbankslagen (1987:620)

skall ha följande lydelse.

1 kap.

4§

För en föreningsbanks förpliktelser svarar endast bankens tillgångar, med undantag av vad som följer av 7 8.

Det åligger varje medlem att betala insats i föreningsbanken i enlighet

med vad som föreskrivs i stadgarna. Betalningen skall alltid fullgöras i pengar.

En central föreningsbank skall

tillsammans med anslutna lokala

föreningsbanker när den centrala

föreningsbankens rörelse påbörjas

ha ett bundet eget kapital som vid

tidpunkten för beslut om oktroj

motsvarar minst fem miljoner ecu.

I 4 kap. 7 § bankrörelselagen

(1987:617) finns bestämmelser om

vad som utgör bundet eget kapital.

2 kap.

28 En föreningsbanks stadgar skall stadfästas. Till ansökan om stadfästelse skall togas en plan för den tilltänkta verksamheten.

Stadfästelse av stadgar meddelas för en central föreningsbank av

regeringen och för en lokal föreningsbank av Finansinspektionen.

Vid behandlingen av en ansökan om stadfästelse av stadgar prövas att stadvarna överensstämmer med denna lag, bankrörelselagen (1987:617)

och andra författningar samt om och i vad mån särskilda bestämmelser

behövs med hänsyn till omfattningen och arten av föreningsbankens verksamhet.

Regeringen skall stadfästa stadgarna och bevilja oktroj för en central föreningsbank, om den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla

kraven på en sund bankverksamhet.

Oktroj får inte vägras på den grunden att det inte behövs någon

ytterligare bank.

"Lwvdelse enligt prop. 1992/93:69.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5e

En nybildad föreningsbank skall anmälas för registrering senast fyra månader efter det att dess stadgar har erhållit stadfästelse.

För registering krävs att föreningsbanken har minst så många medlem-

mar som anges i 1 § och att dessa har betalt in insatsbelopp enligt

stadgarna.

För registrering av en central föreningsbank krävs att banken tillsammans med anslutna lokala föreningsbanker har ett så stort

bundet eget kapital som föreskrivs

i I kap. 4 § tredje stycket.

Frågan om föreningsbankens bildande har fallit, om anmälan för revistering inte har skett inom den tid som anges i första stycket eller om Finansinspektionen genom beslut som har vunnit laga kraft har avskrivit

en sådan anmälan eller vägrat registrering. I sådant fall svarar styrelseledamöterna solidariskt för återbetalningen av insatser jämte uppkommen avkastning, med avdrag för kostnader. på grund av åtgärder enligt 6 §

första stycket tredje meningen.

7 kap.

st

Ordinarie föreningsbanksstämma skall hållas inom fem månader efter

utgången av varje räkenskapsår. Vid sådan stämma skall styrelsen lägga

fram årsredovisningen och revisionsberättelsen samt, i en föreningbank som är moderförening, koncernredovisningen och koncernrevisions-

berättelsen.

Vid stämman skall beslut fattas

1. om fastställelse av resultaträkningen och balansräkningen samt, i föreningsbank som är moderförening, koncernresultaträkningen och

koncernbalansräkningen,

2. om dispositioner beträffande vinst eller förlust enligt den fastställda

balansräkningen,

3. om ansvarsfrihet för styrelseledamöterna, samt

4. i andra ärenden som ankommer på stämman enligt denna lag, bankrörelselagen (1987:617) eller stadgarna.

Beslut i en fråga som avses i andra stycket 1-3 skall dock skjutas upp

till en fortsatt stämma, om majoriteten eller en minoritet som består av minst en tiondel av samtliga röstberättigade begär det, I en central

föreningsbank med anslutna lokala föreningsbanker krävs dock att röstberättigade med minst en tiondel av rösterna begär att beslutet skjuts

”Lydelse enligt prop. 1992/93:69. SLydelse enligt prop. 1992/93:69.

5 Riksdagen 1992193. I saml. Nr 89 65

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

upp. Den fortsatta stämman skall hållas minst en och högst två månader

därefter. Något ytterligare uppskov är inte tillåtet.

Om skyldighet att sända in vissa handlingar till Finansinspektionen finns det bestämmelser i 7 kap. 6 § bankrörelselagen.

9 kap.

Rätten skall förordna att föreningsbanken skall träda i likvidation, om 1. rörelsen inte öppnats inom ett 1. en lokal föreningsbanks

år från föreningsbankens bildande, rörelse inte öppnats inom ett år

från föreningsbankens bildande,

2. regeringen har förklarat en 2. oktrojen för en central förecentral föreningsbanks oktroj för- ningsbank har återkallats,

verkad,

3. en lokal föreningsbank inte är ansluten till en central föreningsbank

eller den centrala föreningsbank till vilken den är ansluten har trätt i

likvidation eller försatts i konkurs, eller

4. föreningsbanken efter en konkurs som avslutats med överskott inte inom föreskriven tid har fattat beslut om likvidation enligt 19 § andra stycket.

Beslut om likvidation skall dock inte meddelas, om det styrks att likvidationsgrunden har upphört under. ärendets handläggning i första instans.

Fråga om likvidation enligt första stycket prövas på anmälan av Finansinspektionen eller på ansökan av styrelsen, styrelseledamot, medlem eller innehavare av förlagsandel. I det tall som avses i första stycket 4 prövas frågan även på ansökan av borgenär eller av annan vars rätt kan vara beroende av att det finns någon som kan företräda föreningsbanken.

15 gå

När likvidatorerna har fullgjort sitt uppdrag, skall de så snart det kan ske avge en slutredovisning för sin förvaltning genom en förvaltnings-

berättelse som avser likvidationen i dess helhet. Berättelsen skall även innehålla en redogörelse för skiftet. Till berättelsen skall fogas redovisningshandlingar för hela likvidationstiden. Berättelsen och redovisningshandlingarna skall lämnas till revisorerna. Dessa skall inom en månad därefter avge en revisionsberättelse över slutredovisningen och förvaltningen under likvidationen.

"Lydelse enligt prop. 1992/93:69. SLydelse enligt prop. 1992/93:69.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Efter det att revisionsberättelsen Efter det att revisionsberättelsen har lämnats till likvidatorerna skall har lämnats till likvidatorerna skall dessa genast kalla medlemmarna dessa genast kalla medlemmarna till en föreningsbanksstämma för till en föreningsbanksstämma för

granskning av slutredovisningen. granskning av slutredovisningen. Slutredovisningen med bifogade Slutredovisningen med bifogade redovisningshandlingar och revi- redovisningshandlingar och revi-

sionsberättelsen skall hållas till- sionsberättelsen skall hållas till-

gängliga och sändas till medlem- gängliga och sändas till medlem-

mar och innehavare av förlags- mar och innehavare av förlags-

andelar enligt bestämmelserna i 7 andelar enligt bestämmelserna 1 7 kap. 8 § fjärde stycket samt läggas kap. 8 § fjärde stycket samt läggas fram på stämman. Föreskrifterna i fram på stämman. Föreskrifterna i

7 kap. 5 § andra stycket 3 och 7 kap. 5 § andra stycket 3 och tredje stycket om beslut på före- tredje stycket om beslut på före-

ningsbanksstämma om ansvarsfri- ningsbanksstämma om ansvarsfri-

het för styrelseledamöterna skall het för styrelseledamöterna skall tillämpas på likvidatorerna. Om tillämpas på likvidatorerna. skyldighet att sända in de nämnda handlingarna till Finansinspek-

tionen finns bestämmelser i 7 kap. 6 § bankrörelselagen (1987:617).

10 kap.

9 §r

Om en föreningsbank äger samtliga aktier i ett dotterbolag, kan föreningsbankens och bolagets styrelser träffa ett fusionsavtal som innebär att dotterbolaget skall gå upp i föreningsbanken. Styrelserna skall

anmäla avtalet för registrering hos Finansinspektionen. Därvid gäller 5-

7 §§ i tillämpliga delar.

Dotterbolaget är upplöst när regeringens eller bankinspektionens beslut

om tillstånd enligt 5 § har registrerats. Finansinspektionen skall lämna uppgifter om fusionen till patent- och registreringsverket, som skall

registrera tillståndet enligt 5 8.

Fusion enligt första stycket får Fusion enligt första stycket får

ske utan hinder av att det i dotter- ske utan hinder av att det i dotter-

bolaget finns egendom som före- bolaget finns egendom som före-

ningsbanken inte får förvärva ningsbanken inte får förvärva. enligt bestämmelserna i 2 kap. I- Sådan egendom måste avyttras

4 §§ bankrörelselagen (1987:617). senast ett år från registreringen. Sådan egendom måste avyttras Om särskilda skäl föreligger, kan senast ett år från registreringen. Finansinspektionen förlänga denna

Om särskilda skäl föreligger, kan frist.

frist.

”Lydelse enligt prop. 1992/93:69.

Denna lag träder 1 kraft den dag regeringen bestämmer.

Prop . 1992/93:89

6 Förslag till

Lag om ändring i ackordsiagen (1970:847)

Härigenom föreskrivs att 48 § ackordslagen (1970:847) skall ha

följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

48 §' Bestämmelserna i denna lag om gäldenär äger ej tillämpning i fråga om

I. bankaktiebolag, sparbank eller central föreningsbank,

2. kreditaktiebolag, stadshypo- 2. stadshypoteksförening eller tekstörening eller landshypoteks- landshypotekstörening, förening,

3. understödsförening,

4. försäkringsbolag.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. 2. Ett kreditmarknadsbolag enligt 1 kap. 1 § lagen (1992:000) om

kreditmarknadsbolag som vid lagens ikraftträdande har rätt att driva verksamhet enligt lagen (1963:76) om kreditaktiebolag skall fortfarande

omfattas av 48 §.

ISenaste lydelse 1987:637.

Lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173)

Härigenom föreskrivs i fråga om kreditupplysningslagen (1973:1173)!

dels att 1 och 3 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall föras in en ny paragraf,

17 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 Denna lag gäller kreditupplysningsverksamhet som innebär att någon,

utom i enstaka fall, lämnar kreditupplysningar mot ersättning eller som ett led i näringsverksamhet. Lagen gäller också annan kreditupplysnings-

verksamhet, om den är av större omfattning. Lagen omfattar inte förmedling Lagen omfattar inte förmedling av kreditupplysningar inom en av kreditupplysningar inom en krets som utgörs av Sveriges riks- krets som utgörs av Sveriges riksbank och sådana kreditinrättningar bank och sådana kreditinrättningar

eller för kreditupplysningsverksam- eller för kreditupplysningsverksam-

het inrättade företag som står het inrättade företag som står

under Finansinspektionens tillsyn under Finansinspektionens och inte är finansbolag enligt 8 § tillsyn och inte är kreditmarknads-

lagen (1988:606) om finansbolag. bolag enligt lagen (1992:000) om

kreditmarknadsbolag.

Lagen gäller inte heller förmedling av kreditupplysningar mellan

företag inom samma koncern.

38 Kreditupplysningsverksamhet får bedrivas endast efter tillstånd av Datainspektionen.

Något tillstånd behövs dock inte

för

1. ett utländskt bankföretag som

driver verksamhet med stöd av I

kap. 5 §& — bankrörelselagen

(1987:617), om — kreditupplys-

ningsverksamhet omfattas av det i

hemlandet meddelade tillståndet att

driva bankrörelse,

2. ett utländskt kreditinstitut som

driver verksamhet med stöd av 2

kap. 9 § lagen (1992:000) om

Lagen omtryckt 1981:737. ”Lydeltse enligt prop. 1992/93:12. Senaste lydeise 1991:1563.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

kreditmarknadsbolag, om kreditupplysningsverksamhet omfattas av det i hemlandet meddelade tillstån-

det att driva finansieringsverksam-

het.

Tillstånd behövs ej för kreditupplysningsverksamhet, i den mån den

bedrivs genom offentliggörande av kreditupplysning på sådant sätt som

avses 1 tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.

17 a§

Om ett företag som avses i 3 § andra stycket överträder denna lag eller föreskrift som meddelats med

stöd av lagen får Datainspektionen förelägga företaget att vidta rättel-

se. Om företaget inte följer föreläggandet, skall Datainspektionen underrätta behörig myndighet i företagets hemland. Om rättelse ändå inte sker, får Datainspektionen förbjuda institutet att göra nya åtaganden här i landet. Innan förbud meddelas

skall inspektionen underrätta behörig myndighet i institutets hemland. I brådskande fall får inspek-

tionen meddela förbud utan före-

gående underrättelse till hemlands-

myndigheten. Denna skall då

underrättas så snart det kan ske.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. Ett kreditmarknadsbolag som vid lagens ikraftträdande har rätt att

driva verksamhet enligt lagen (1963:76) om kreditaktiebolag skall fortfarande ingå i den krets av företag som avses i 1 § andra stycket.

Lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385)

Härigenom föreskrivs att 14 kap. 1 § aktiebolagslagen (1975:1385)

skall ha följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 kap.

1§

Avtal om fusion, varigenom ett Avtal om fusion, varigenom ett

aktiebolag — (överlåtande bolag) aktiebolag = (överlåtande bolag) upplöses utan likvidation och dess upplöses utan likvidation och dess

tillgångar och skulder övertages av tillgångar och skulder övertages av annat — aktiebolag = (övertagande annat = aktiebolag (övertagande

bolag), skall för att bli giltigt god- bolag), skall för att bli giltigt godkännas av bolagsstämman i det kännas av bolagsstämman i det

överlåtande bolaget, om ej annat överlåtande bolaget, om ej annat

följer av 8 §. Fusion kan ske utan följer av 8 §. Fusion kan ske utan hinder av att det överlåtande bo- hinder av att det överlåtande bolaget trätt i likvidation. I sådant laget trätt i likvidation. I sådant fall skall likvidationen avslutas när fall skall likvidationen avslutas när registrering skett av rättens till- registrering skett av rättens till-

stånd enligt 5 8. stånd enligt 5 §. Vid avtal om

fusion mellan aktiebolag och bank-

aktiebolag gäller bestämmelserna i

Il kap. bankaktiebolagslagen (1987:618).

Följande handlingar skall hållas tillgängliga för aktieägarna under minst en vecka före den bolagsstämma, vid vilken fråga om godkännande av fusionsavtal skall behandlas, samt läggas fram på stämman,

1. förslag till bolagsstämmans beslut,

2. fusionsavtalet, som skall ange fusionsvederlaget och grunderna för dess fördelning,

3. redogörelse av styrelsen för de omständigheter som kan vara av vikt vid bedömningen av förslagets lämplighet för bolaget,

4. yttrande av revisorerna över styrelsens redogörelse enligt 3,

5. om årsredovisningen ej skall behandlas på stämman, handlingar som

anges i 4 kap. 4 § första stycket 1-3,

6. om i fusionsvederlaget ingår aktier i det övertagande bolaget eller av detta bolag utfärdade konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade

med optionsrätt till nyteckning, handlingar som anges i 4 kap. 4 § första stycket 1-3 beträffande det övertagande bolaget.

Handlingarna skall genast sändas till aktieägare som begär det och

uppger sin postadress.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank

ut mot ”Finansinspektionen”,

dels att 3, 20, 22 och 22 b §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

383 Med bankinstitut förstås i denna Med bankinstitut förstås i denna lag bankaktiebolag, sparbanker, lag bankaktiebolag, sparbanker,

centrala föreningsbanker och ut- centrala föreningsbanker och utländska bankföretag som fått rege- ländska bankföretag som med stöd

ringens tillstånd att driva bank- av I kap. 4 eller 5 § bankrörelserörelse från filial här i landet. lagen (1987:617) driver bankrörel-

se från filial här i landet.

Med kreditinstitut förstås bank- Med kreditinstitut förstås bank-

institut, lokala föreningsbanker, institut, lokala föreningsbanker,

kreditaktiebolag, finansbolag, kreditmarknadsbolag, värdepap-

värdepappersinstitut, allmänna persinstitut, allmänna pensionspensionsfonden, försäkringsföretag fonden, = försäkringsföretag med med svensk koncession, lands- svensk koncession, landshypotekshypoteks- och stadshypoteksinstitu- och stadshypoteksinstitutionerna, tionerna samt Svenska Skepps- Svenska — Skeppshypotekskassan

hypotekskassan. samt utländska företag som med

stöd av 2 kap. 8, 9 eller 10 §

lagen (1992:000) om kreditmark-

nadsbolag driver verksamhet från filial i Sverige.

208 I kreditpolitiskt syfte får Riksbanken genom beslut i enskilda fall uppställa kassakrav gentemot kreditinstitut.

Med kassakrav avses att viss andel, högst femton procent, av kreditinstitutets placeringar eller förbindelser, beräknade på det sätt Riksbanken i det enskilda fallet bestämmer, skall under angiven tid motsvaras av

medel som med eller utan räntegottgörelse skall innestå på räkning för institutet i Riksbanken. I den utsträckning Riksbanken i det enskilda fallet bestämmer likställs med sådana medel kreditinstitutets inneliggande

kassa. .

För ett utländskt kreditinstitut För ett utländskt kreditinstitut

som fårt tillstånd att driva verk som har rätt att driva verksamhet

!Senaste lydelse 1991:1001. "Senaste lydelse 1991:1025.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

samhet från filial här i landet be- från filial här i landet beräknas räknas kassakravet på filialens kassakravet på filialens placeplaceringar eller förbindelser. ringar eller förbindelser.

28 Efter anmodan av Riksbanken Efter anmodan av Riksbanken skall ett kreditinstitut till Riks- skall ett kreditinstitut eller annat banken lämna de uppgifter som företag som står under tillsyn av Riksbanken anser nödvändiga för Finansinspektionen till Riksbanken

att följa utvecklingen på valuta- lämna de uppgifter som Riks-

och kreditmarknaderna. banken anser nödvändiga för att

följa utvecklingen på valuta- och

kreditmarknaderna.

22 b §"

Valutahandel får bedrivas endast Valutahandel får, med de undanmed stöd av tillstånd av Riks- tag som anges i femte stycket, banken. Något tillstånd behövs bedrivas endast med stöd av tilldock inte tör köp och försäljning stånd av Riksbanken. Något tillav resevaluta. stånd behövs dock inte för köp och

försäljning av resevaluta.

Tillstånd till valutahandel med Tillstånd till valutahandel med allmänheten = (valutahandelstill- allmänheten = (valutahandelstillstånd) kan medges kreditinstitut stånd) kan medges kreditinstitut och Postverket. Den som har fått och Postverket. sådant tillstånd kallas auktoriserad valutahandlare.

Vid prövningen skall sökandens kompetens och soliditet samt allmänna lämplighet beaktas.

Ett valutahandelstillstånd kan begränsas till viss valutahandel.

Tillståndet kan förenas med villkor om

1. begränsningar av sökandens innehav av tillgångar och skulder i utländsk valuta samt, när det gäller fordringar och skulder mot utländska rättssubjekt, i svenska kronor, och

2. den rapportering som Riksbanken finner nödvändig.

Tillstånd enligt denna paragraf

krävs inte för I. ett utländskt bankföretag som driver verksamhet med stöd av I kap. 5 §§ — bankrörelselagen

(1987:617), om det i hemlandet

meddelade tillståndet att driva bankrörelse omfattar rätt att be-

driva valutahandel,

Senaste lydelse 1990:751. "Senaste lydelse 1990:751.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2. ett utländskt kreditinstitut som driver verksamhet med stöd av

2 kap. 9 § lagen (1992:000) om

kreditmarknadsbolag, om det i hemlandet meddelade tillståndet att driva finansieringsverksamhet

omfattar rätt att driva valutahan-

del,

3. ett utländskt företag som driver verksamhet med stöd av 2 kap. 10 § lagen om kreditmarknadsbolag, om valutahandel är

tillåten enligt företagets stadgar

eller bolagsordning och det eller de utländska kreditinstitut som äger

företaget eller dess moderföretag skulle ha rätt enligt I eller 2 att

driva sådan verksamhet.

Riksbanken får för sådana företag som avses i femte stycket före-

skriva villkor och rapporteringsskyldighet som avses i fjärde styc-

ket.

Den som har rätt att bedriva valutahandel med allmänheten kallas auktoriserad valutahandlare.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Lag om ändring i lagen (1992:557) om ändring i insiderlagen (1990:1342)

Härigenom föreskrivs

dels att 2 och 18 §§ insiderlagen (1990:1342) i paragrafernas lydelse

enligt lagen (1992:557) om ändring i nämnda lag skall ha följande

lydelse,

dels att ikraftträdandebestämmelsen till lagen (1992:557) om ändring

1 insiderlagen (1990:1342) skall ha följande lydelse.

Lydelse enligt SFS 1992:557 Föreslagen lydelse

2§

I denna lag förstås med

l. handel på värdepappersmark- 1. handel på värdepappersmarknaden: handel på börs eller annan naden: handel på börs eller annan organiserad marknadsplats eller organiserad marknadsplats eller

genom värdepappersinstitut, genom någon som driver värdepap-

persrörelse med stöd av I kap. 3

eller 3 a § lagen (1991:981) om

värdepappersrörelse,

2. fondpapper: aktie och obligation samt sådana andra delägarrätter eller fordringsrätter som är utgivna för allmän omsättning, andel i värde-

pappersfond och aktieägares rätt gentemot den som för hans räkning förvarar aktiebrev i ett utländskt bolag (depåbevis),

3. aktiemarknadsbolag: svenskt aktiebolag som utgivit aktier vilka är noterade vid en börs eller auktoriserad marknadsplats,

4. värdepapperscentralen: Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag.

Vad som föreskrivs om aktie skall också tillämpas på emissionsbevis,

interimsbevis, optionsbevis, konvertibelt skuldebrev, skuldebrev förenat med optionsrätt till nyteckning, vinstandelsbevis, aktieoption och aktietermin. Utfärdande av köpoption skall likställas med försäljning av de aktier optionen avser medan utfärdande av säljoption skall likställas med köp av aktierna.

Med fondpapper jämställs i denna lag ränteoption, räntetermin, indexoption och indextermin.

Om fondpapper ägs av två eller flera med samäganderätt, skall en del- » ägare vid tillämpningen av denna lag anses vara ägare till så många av fondpapperen som svarar mot hans lott i det samfällda innehavet.

18 §

Om det finns anledning anta att en Om det finns anledning anta att en

bestämmelse i 4 § överträtts, har bestämmelse i 4 § överträtts, har

bankinspektionen rätt att få de Finansinspektionen rätt att få de uppgifter som den behöver för sin uppgifter som den behöver för sin

utredning från utredning från

I. den som det finns anledning anta har gjort överträdelsen,

Lydelse enligt SFS 1992:557 Föreslagen lydelse

2. ett aktiebolag eller en juridisk person 1 Övrigt vars fondpapper överträdelsen gäller, : 3. den juridiska person som lämnat det offentliga erbjudandet om aktieförvärv, 4. moderföretaget till det aktiebolag eller den juridiska person som avses I 2 eller 3, 5. myndighet, 6. värdepappersinstitut, 6. någon som driver värdepap-

persrörelse med stöd av I kap. 3

eller 3 a § lagen (1991:981) om

värdepappersrörelse, 7. någon annan som köpt eller sålt fondpapper, om det finns anledning

anta att köpet eller försäljningen föranletts av otillåtet råd eller därmed Jämförlig åtgärd som avses 1 4 §. Om det finns anledning anta att någon har överträtt andra bestämmelser i denna lag och är överträdelsen belagd med straff, får inspektionen i

utredningssyfte också infordra uppgifter av denne.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 2 § första stycket 1 och 18 §, den dag regeringen bestämmer och i övrigt den 1 januari 1993.

Lag om ändring 1 lagen (1992:559) om ändring i lagen

(1991:981) om värdepappersrörelse

Härigenom föreskrivs dels att I kap. 3 a § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse i paragrafens lydelse enligt lagen (1992:559) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse, dels att ikratftträdandebestämmelsen till lagen (1992:559) om ändring

1 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse skall ha följande lydelse.

Lydelse enligt SFS 1992:557 Föreslagen lydelse

I kap

3a§

Tillstånd enligt 3 § krävs inte för

1. ett utländskt bankföretag som driver verksamhet med stöd av I kap. 5 -$ — bankrörelselagen (1987:617), om verksamhet som anges i 3 § omfattas av det i hemlandet meddelade tillståndet att driva bankrörelse,

2. ett utländskt kreditinstitut som driver verksamhet med stöd av 2

kap. 9 § lagen (1992:000) om kreditmarknadsbolag, om verksam-

het som anges i 3 § omfattas av det i hemlandet meddelade tillståndet att driva finansieringsverksamhet,

3. ett utländskt företag som driver verksamhet med stöd av 2 kap. 10 § lagen om kreditmarknadsbolag, om verksamhet som anges i 3 § är tillåten enligt företagets stadgar eller bolagsordning och det eller de utländska kreditinstitut som äger företaget eller dess moderföretag skulle ha rätt

enligt I eller 2 at driva sådan

verksamhet.

För utländska företag som avses i första stycket gäller bestämmel-

serna i denna lag i tillämpliga

delar. Tillstånd enhet 3 § 2 krävs inte för verksamhet som bedrivs med stöd av en auktorisation som börs eller marknadsplats enligt lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet.

Denna lag träder 1 kraft såvitt avser 1 kap. 3 a § första stycket den dag regeringen bestämmer och i övrigt den I januari 1993.

Lag om ändring i lagen (1992:560) om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.

Härigenom föreskrivs

dels att 3 § lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. i paragrafens lydelse enligt lagen (1992:560) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse,

dels att ikraftträdandebestämmelsen till lagen (1992:560) om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. skall ha följande lydelse.

Lydelse enligt SFS 1992:560 Föreslagen lydelse

3§

Om rätt för vissa utländska företag att driva verksamhet i Sverige finns

särskilda bestämmelser, nämligen

1. för bankföretag 1 kap. 4 § 1. för bankföretag I kap. 4 och bankrörelselagen (1987:617), 5 §§ bankrörelselagen (1987:617),

2. för värdepappersföretag 2 kap. 7 § lagen (1991:981) om värdepap-

persrörelse,

3. för finansbolag 5 a § lagen 3. för företag som driver

(1988:606) om finansbolag, finansieringsverksamhet 2 kap. 8-

10 §§ lagen (1992:000) om kredit-

marknadsbolag ,

4. för utländska försäkringsföretag lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige,

5. för börser, auktoriserade marknadsplatser och clearingorganisationer 2 kap. 7 §, 7 kap. 2 § respektive 8 kap. 3 § lagen (1992:543) om börsoch clearingverksamhet.

Denna lag träder i kraft såvitt avser 3 § 1 och 3 den dag regeringen

bestämmer och i övrigt den 1 januari 1993.

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs att 15 kap. 4 § föräldrabalken! skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 kap.

4§

Den omyndiges penningmedel skall göras räntebärande.

Förmyndaren får för sådant ändamål

I. inköpa obligationer,

2. förvärva sådana skuldför- 2. förvärva sådana skuldför-

bindelser i övrigt med en löptid på bindelser i övrigt med en löptid på mer än ett år som har utfärdats av mer än ett år som har utfärdats av

Sveriges allmänna hypoteksbank, Sveriges allmänna hypoteksbank

Konungariket Sveriges stadshypo- eller av Konungariket Sveriges tekskassa eller av kreditaktiebolag, stadshypotekskassa, med undantag

med undantag för förlagsbevis eller för förlagsbevis eller andra skuld-

andra skuldförbindelser som med- förbindelser som medför rätt till för rätt till betalning först etter betalning först efter utfärdarens utfärdarens övriga fordringsägare, övriga fordringsägare,

3. förvärva fordran som skrivs in eller har skrivits in i statsskuldboken,

4. låna ut medlen mot säkerhet av panträtt i fast egendom,

5. i den omyndiges namn sätta in medlen hos bank, eller

6. låta medlen stå kvar hos försäkringsbolag efter överenskommelse

med bolaget. |

Regeringen meddelar närmare bestämmelser om de obligationer som tår förvärvas, om beskaffenheten av den säkerhet mot vilken den omyndiges medel får lånas ut samt om de räkningar på vilka medlen får

sättas in på bank eller stå kvar hos försäkringsbolag.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. I fråga om förvärv som gjorts före ikraftträdandet gäller paragrafen 1 sin äldre lydelse.

!Balken omtryckt 1990:1526.

6 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 89 81

Lag om ändring i reglementet (1961:265) angående förvaltningen av Riksförsäkringsverkets fonder

Härigenom föreskrivs att 9 § reglementet (1961:265) angående förvalt-

ningen av Riksförsäkringsverkets fonder skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Fondfullmäktige må placera Fondfullmäktige — får placera fondmedel tondmedel

I. i obligationer utfärdade av sta- 1. i obligationer utfärdade av staten, kommun eller därmed jäm- ten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, Sveriges all- förlig samfällighet, Sveriges allmänna hvpoteksbank, Konungariket männa hypoteksbank, Konungariket

Sveriges stadshypotekskassa, Sven- Sveriges stadshypotekskassa, Sven-

ska bostadskreditkassan, Svenska ska bostadskreditkassan, Svenska

skeppshypotekskassan eller Skepps- skeppshypotekskassan eller Skeppstartens sekundärlånekassa eller av fartens sekundärlånekassa eller av kreditaktiebolag, som enligt vad kreditmarknadsbolag; därom finnes stadgat står under tillsvn av bankinspektionen;

2. 1 obligationer garanterade av staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet;

3. 1 obligationer och andra för 3. i obligationer och andra för

den allmänna rörelsen avsedda för- den allmänna rörelsen avsedda för-

skrivningar som offentligen ut- skrivningar som offentligen ut-

bjudits av svenskt bankaktiebolag, bjudits av svenskt bankaktiebolag Sveriges — investeringsbank aktie- eller Nordiska investeringsbanken;

bolag eller Nordiska investerings-

banken;

4. 1 andra skuldtförbindelser utfärdade av staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, Riksbanken, bankaktiebolag, sparbank, centralkassa för jordbrukskredit eller annan kreditinrättning, som regeringen godkänner, eller av bolag, förening eller stiftelse, i vilken staten, kommun eller därmed jämtörlig samfällighet äver ett bestämmande

inflytande. såvida staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet

iklätt sig borgen för förbindelserna;

5. i skuldförbindelser, för vilka fond äger säkerhet genom inteckning 1 fast exendom eller tomträtt inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde; dock skall åbyggnad, för att inteckning i fastigheten eller tomträtten må godkännas, vara brandförsäkrad i försäkringsbolag, som avses i lagen om försäkringsrörelse, eller i utländsk försäkringsanstalt med rätt att driva tförsäkringsrörelse här i riket; samt

6. I sådana andra värdehandlingar, vilka regeringen i särskilt fall efter framställning av fondfullmäktiee prövar erbjuda fullgod säkerhet.

"Senaste lydelse 1982:1093.

Fondmedel tillhörande arbetsskadefonden må därjämte placeras

7. i skuldförbindelser utfärdade av företag, som har till syfte att befordra folkhälsan eller att medverka till att förhindra nedsättning av arbetsförmågan eller till att förbättra sådan förmåga och som enligt fondfullmäktiges prövning anses erbjuda godtagbar säkerhet; samt

8. med regeringens medgivande i fastigheter, som förvärvas för sådant ändamål, som under 7 omförmäles.

Placeras medel ur arbetsskadefonden i skuldförbindelse utfärdad av företag som avses i andra stycket 7, må utlåningen ske mot lägre ränta än som eljest skulle ha kunnat betingas.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. I fråga om placeringar av fondmedel som gjorts före ikraftträdandet

gäller paragrafen i sin äldre lydelse.

15 Förslag till Lag om upphävande av reglementet (1968:654) för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och för stadshypoteksföreningar

Härigenom föreskrivs att reglementet (1968:654) för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och för stadshypoteksföreningar skall upphöra att gälla den dag regeringen bestämmer.

Lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1972:262) om understödsföre-

sg . ningar

dels att 1 2, 3, 5-7, 19, 21, 23, 25-27, 30-33, 35, 37, 40, 41, 44, 45, .

47-49, 53, 54, 56, 58, 63, 64, 67-72, 74, 75, 78 och 79 §§ ordet

"försäkringsinspektionen” i olika böjningsformer skall bytas ut mot "Finansinspektionen” i motsvarande torm,

dels att 24 och 73 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

24 §

Vid varje tidpunkt skall ett belopp, som täcker summan av dels försäkringsfonder, dels understödsföreningens övriga skulder, annan fond än törsäkringsfond ej medräknad, vara redovisat i följande slag av tillgångar, nämligen

I. obligationer eller andra skuldförbindelser som utfärdats eller varanterats av staten,

2. obligationer som utfärdats av 2. obligationer som utfärdats av Sveriges allmänna hypoteksbank, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypo- Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskredit- tekskassa, Svenska bostadskreditkassan, Svenska skeppshypoteks- kassan, Svenska skeppshypoteks-

kassan, Skeppsfartens sekundär- kassan, Skeppstartens sekundär-

lånekassa, Nordiska investerings- lånekassa eller av Nordiska invesbanken eller av kreditaktiebolag, teringsbanken, eller andra skuldföreller andra skuldförbindelser som bindelser som utfärdats av sådan

utfärdats av sådan kreditinrättning, kreditinrättning, dock ej sådana för

dock ej sådana för den allmänna den allmänna rörelsen avsedda rörelsen avsedda förskrivningar, förskrivningar, som medför rätt till som medför rätt till betalning först betalning först efter utfärdarens efter utfärdarens Övriga fordrings- Övriga — fordringsägare = (förlagsägare (förlagsbevis), bevis),

3. obligationer som utfärdats eller garanterats av bankaktiebolag, sparbank eller central föreningsbank eller andra fordringsbevis som utfärdats av sådant bankinstitut eller Riksbanken, dock ej förlagsbevis,

4. obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garante-

rade av kommun,

Senaste lydelse av

31 §-"-

"Senaste lydelse 1987:625.

5. obligationer som utfärdats av 5. obligationer som utfärdats av

svenskt näringsföretag och som svenskt näringsföretag och som offentligen utbjudits av bankaktie- offentligen utbjudits av bankaktie-

bolag, sparbank, föreningsbank, bolag, sparbank, föreningsbank

Sveriges — investeringsbank = aktie- eller Nordiska investeringsbanken,

bolag eller Nordiska investeringsbanken,

6. skuldförbindelser, för vilka föreningen har säkerhet i form av panträtt på grundval av

inteckning i jordbruks-, bostads-, kontors- eller affärsfastighet inom fyra femtedelar eller i annan fastighet inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde, eller

inteckning 1 tomträtt, till vilken inteckning 1 tomträtt, till vilken hör byggnad som är avsedd för bo- hör byggnad som är avsedd för bostads-, kontors- eller affärsända- stads-, kontors- eller affärsändamål, inom fyra femtedelar eller i mål, inom fyra femtedelar eller i

annan tomträtt inom två tredjedelar annan tomträtt inom två tredjedelar

av senast fastställda taxeringsvärde, av senast fastställda taxeringsvärde,

med den ytterligare begränsning med den ytterligare begränsning som försäkringsinspektionen kan som Finansinspektionen kan komkomma att föreskriva med hänsyn ma att föreskriva med hänsyn till till tomträttsavtalets innehåll eller tomträttsavtalets innehåll = eller annan omständighet, annan omständighet,

dock att, utom 1 fråga om sådant lån till kommun för vilket inspektionen medgett undantag, byggnad skall, för att säkerheten skall få

vodtas, vara brandförsäkrad i svenskt försäkringsbolag eller i utländskt försäkringsföretag som har rätt att driva försäkringsrörelse här i riket,

7. andra svenska eller utländska värdehandlingar utom sådana som skall infrias i främmande valuta, om de till art och säkerhet kan anses jämförliga med värdehandlingar som avses 1 någon av punkterna 1-6,

8. lån mot säkerhet i föreningens försäkringsbrev inom återköpsvärdet,

9. föreningen tillhörig fastighet eller tomträtt intill de gränser och med

de brandförsäkringsvillkor som enligt 6 gäller beträffande inteckning, eller

10. värdet av svenskt försäkringsbolags ansvarighet på grund av törsäkringar, som övertagits i återförsäkring.

Förening, som enligt sina stadgar huvudsakligen är avsedd för anställda I visst eller vissa företag, får även fullgöra i första stycket föreskriven redovisning i sådana av ett eller flera av företagen utfärdade skuldförbindelser, för vilka föreningen äger säkerhet 1 värdehandlingar som avses

1 samma stycke 1-5 och 7.

Vid tillämpning av första stycket Vid tillämpning av första stycket 6 ersätts, om försäkringsinspek- 6 ersätts, om Finansinspektionen tionen har medgett det har medgett det

fyra femtedelar av taxeringsvärdet med sjuttio procent av det uppskat-

tade värdet av fastigheten respektive av byggnad eller annan egendom som hör till tomträtten eller, om pantvärde fastställts för egendomen

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

enligt gällande bestämmelser om lån av statsmedel till främjande av bostadsbyggandet, med sjuttiofem procent av pantvärdet, samt

två tredjedelar av taxeringsvärdet med sextio procent av egendomens

uppskattade värde. Med uppskattat värde avses det värde som understödsföreningen har

bestämt på grundval av särskild värdering. Har medgivande enligt tredje

stycket lämnats får belopp som dittills har redovisats enligt första stycket

6 dock redovisas på samma sätt även 1 fortsättningen.

Utan hinder av första och andra styckena får ett belopp, som svarar

mot högst en femtedel av förenings försäkringsfonder, redovisas i andra

värdehandlingar än som förut sagts, dock ej i aktier eller andelar i

aktiefond, och i tillgångar som nämns i första stycket 9 utöver där angiven gräns.

738 Varje — understödsförening skall Understödsförening skall med årligen betala bidrag för att täcka årliga avgifter bekosta Finans-

kostnaderna för försäkringsinspek- inspektionens verksamhet enligt de tionens organisation och verksam- närmare föreskrifter som regehet enligt de närmare bestämmelser ringen meddelar. som meddelas av regeringen. Bidraget skall bestämmas till ett belopp som, räknat på intäkterna under nästföregående räkenskapsår, svarar mot högst två promille

av föreningens hela inkomst av avgifter och en promille av före-

ningens nettokapitalavkastning.

Bidraget får dock inte understiga

två procent av det enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring bestämda basbeloppet som gällde vid utgången av nästföregående räkenskapsår, avrundat till närmast

högre femtiotal kronor.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om obligationer och andra skuldförbindelser som utfärdats av kreditaktiebolag före lagens ikraftträdande. De äldre föreskrifterna gäller även i fråga om obligationer och andra skuldförbindelser som efter ikraftträdandet utfärdas av kreditaktiebolag som driver verksamhet enligt punkt 4 i övergångsbestämmel-

serna till lagen (1992:000) om kreditmarknadsbolag eller av sådana

Senaste lydelse 1982:1082.

kreditmarknadsbolag som vid lagens ikraftträdande hade rätt att driva verksamhet enligt lagen (1963:76) om kreditaktiebolag.

Lag om ändring i lagen (1978:403) om beslutanderätt för

svenskt kreditaktiebolag i fråga om exportkredit i vissa fall

Härigenom föreskrivs att rubriken till lagen (1978:403) om beslutanderätt för svenskt kreditaktiebolag i fråga om exportkredit i vissa fall samt lagen skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Lag (1987:403) om beslutanderätt Lag (1987:403) om beslutanderätt för svenskt kreditaktiebolag i för kreditmarknadsbolag i fråga fråga om e&portkredit i vissa fall om eportkredit i vissa fall

18§

Regeringen får överlämna till Regeringen får överlämna till svenskt kreditaktiebolag, vari staten kreditmarknadsbolag, vari staten äger del, att pröva fråga om ex- äger del, att pröva fråga om exportkredit för vilken statligt ränte- portkredit för vilken statligt räntebidrag eller statligt stöd till kurs- bidrag eller statligt stöd till kursrisktäckning för bolagets upplåning risktäckning för bolagets upplåning utgår eller kan utgå. utgår eller kan utgå.

2 §

Den som hos kreditaktiebolag Den som hos kreditmarknadssom avses i 1 § har tagit befattning bolag som avses i 1 § har tagit med fråga som anges i paragrafen befattning med fråga som anges i får ej obehörigen yppa vad han paragraten får ej obehörigen yppa därvid erfarit om affärs- eller vad han därvid erfarit om affärsdriftförhållanden. eller driftförhållanden.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. I fråga om svenskt kreditaktiebolag som driver verksamhet enligt punkt 4 i övergångsbestämmelserna till lagen (1992:000) om kreditmarknadsbolag gäller äldre föreskrifter.

Lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 9 §& och 19 kap. 15 § försäkrings-

rörelselagen (1982:713) skall ha följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 1992/93:19 Föreslagen lydelse

7 kap.

?$

Ett belopp motsvarande försäkringstekniska skulder för livförsäkringar

skall alltid redovisas i följande slag av tillgångar:

I. obligationer eller andra skuldförbindelser som utfärdats eller garanterats av staten,

2. obligationer, som utfärdats av 2. obligationer, som utfärdats av Sveriges allmänna hypoteksbank, Sveriges allmänna hypoteksbank,

Konungariket Sveriges hypoteks- Konungariket Sveriges hypotekskassa, Svenska <bostadskredit- kassa, Svenska <= bostadskreditkassan, Svenska skeppshypoteks- kassan, "Svenska skeppshypoteks-

kassan, Skeppsfartens sekundär- kassan, Skeppsfartens sekundärlånekassa, Nordiska investerings- lånekassa eller av Nordiska in-

banken eller av ett kreditaktie- vesteringsbanken, eller andra av nu

bolag, eller andra av nu angivna angivna kreditinstitut utfärdade

kreditinstitut utfärdade skuldför- skuldförbindelser, med undantag av

bindelser, med undantag av sådana sådana för den allmänna rörelsen

för den allmänna rörelsen avsedda avsedda förskrivningar som medför

förskrivningar som medför rätt till rätt till betalning först efter utbetalning först efter utfärdarens färdarens Övriga = fordringsägare

övriga — fordringsägare = (förlags- (förlagsbevis), | bevis),

3. obligationer, utfärdade eller garanterade av ett svenskt bankaktiebolag, en svensk sparbank eller en central föreningsbank, eller av ett sådant bankinstitut eller av Riksbanken utfärdade andra fordringsbevis, med undantag av förlagsbevis,

4. obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garantera-

de av en svensk kommun, 5. av ett svenskt näringsföretag 5. av ett svenskt näringsföretag utfärdade obligationer som offent- utfärdade obligationer som offentligen utbjudits av ett svenskt bank- ligen utbjudits av ett svenskt bankaktiebolag, Sveriges investerings- aktiebolag eller Nordiska investebank aktiebolag eller Nordiska ringsbanken,

investeringsbanken,

6. skuldförbindelser för vilka bolaget äger säkerhet genom

panträtt i en jordbruks-, bostads-, kontors- eller affärsfastighet inom 70

procent av fastighetens uppskattade värde eller, om pantvärdet har fastställts för fastigheten enligt gällande bestämmelser om lån av

statsmedel till främjande av bostadsbyggandet, inom 75 procent av

pantvärdet,

panträtt i tomträtt, till vilken hör en byggnad som är avsedd för bostads-, kontors- eller affärsändamål, inom 70 procent av det uppskatta-

tomträtten eller, om pantvärde har fastställts för egendomen enligt nämnda bestämmelser, inom 75 procent av pantvärdet, allt med den ytterligare begränsning som Finansinspektionen föreskriver med hänsyn till tomträttsavtalets innehåll eller någon annan omständighet eller

panträtt i en fastighet, som helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet, eller i en tomträtt till vilken hör byggnad som helt eller delvis är inrättad för sådan verksamhet, inom 60 procent av det uppskattade värdet av egendomen, såvitt avser tomträtt med den ytterligare begränsning Finansinspektionen föreskriver med hänsyn till tomträttsavtalets innehåll eller någon annan omständighet,

varvid dock en förutsättning för att panträtt i fastigheten eller tomträtten skall godkännas - utom i fråga om sådant lån till en svensk kommun för vilket Finansinspektionen har medgett undantag - är att tillhörande byggnader skall vara brandförsäkrade i försäkringsbolag som avses i denna lag eller i utländskt försäkringsföretag med rätt att driva försäkringsrörelse här i landet,

7. inhemska eller utländska värdehandlingar, som till sin art och till den säkerhet de erbjuder kan anses jämförliga med några av de under 1- 6 nämnda, varvid dock värdehandlingar, som enligt sin lydelse skall inlösas i främmande valuta, får användas för redovisning endast i den mån de motsvarar försäkringstekniska skulder för egen räkning för försäkringar i samma valuta,

8. lån mot säkerhet i bolagets försäkringsbrev inom återköpsvärdet,

9. värdet av återförsäkringsgivarnas ansvarighet på grund av de livförsäkringar som har övertagits i form av återförsäkring, i den mån ansvarigheten överstiger värdet av reservdeposition som har ställts av återförsäkringsgivare hos det avgivande bolaget, varvid dock värdet av utländskt försäkringsföretags ansvarighet inte får användas till redovisning av försäkringstekniska skulder i större omfattning än vad Finansinspektionen medger med hänsyn till försäkringstagarnas säkerhet,

10. försäkringsbolagets egna fastigheter och tomträtter,

11. aktier i dotterbolag, som har till ändamål att äga fastigheter eller tomträtter (fastighetsbolag),

12. medel på konto i bank.

Om ett försäkringsbolag har hållit kvar tillgångar som motsvarar en avgiven livåterförsäkring, får återförsäkringsgivaren använda sin fordran hos det avgivande bolaget för redovisning av försäkringstekniska skulder för den mottagna livåterförsäkringen.

Med det uppskattade värdet avses det värde som försäkringsbolaget bestämt på grundval av en särskild värdering.

Utan hinder av första stycket får ett belopp motsvarande högst 20 procent av de försäkringstekniska skulderna för egen räkning redovisas i andra tillgångar än som avses 1 första stycket, dock inte i aktier.

Med försäkringstekniska skulder för egen räkning förstås den del av dessa skulder som överstiger värdet av återförsäkringsgivarnas ansvarighet.

19 kap.

15 8!

Varje försäkringsbolag skall årlig- Varje försäkringsbolag skall med en betala ett bidrag för att täcka årliga avgifter bekosta Finanskostnaderna för Finansinspek- inspektionens verksamhet enligt de tionens organisation och verksam- närmare föreskrifter som rege-

het enligt de närmare bestämmelser ringen meddelar.

som meddelas av regeringen. Detta bidrag skall bestämmas till högst

en femtedels procent av bolagets

hela inkomst av avgifter för det

nästföregående räkenskapsåret för

försäkringar som tillhör bolagets

rörelse i Sveirge. Bidraget får dock

inte understiga fyra procent av det

enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring bestämda basbesloppet som gällde vid utgången av näst-

föregående räkenskapsår, avrundat

till närmast högre femtiotal kronor.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om obligationer och andra skuldförbindelser som utfärdats av kreditaktiebolag före lagens

ikraftträdande. De äldre föreskrifterna gäller även i fråga om obligationer och andra skuldförbindelser som efter ikraftträdandet utfärdas av kreditaktiebolag som driver verksamhet enligt punkt 4 i övergångsbestämmel-

serna till lagen (1992:000) om kreditmarknadsbolag eller av sådana kreditmarknadsbolag som vid lagens ikraftträdande hade rätt att driva verksamhet enligt lagen (1963:76) om kreditaktiebolag.

Senaste lydelse 1991:1767.

Lag om ändring i lagen (1983:1092) med reglemente för Allmänna pensionsfonden

Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1983:1092) med reglemente för

Allmänna pensionsfonden! skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §

Varje fondstyrelse får placera de medel som styrelsen förvaltar

1. i obligationer utfärdade av sta- 1. i obligationer utfärdade av staten, kommuner eller därmed jäm- ten, kommuner eller därmed jämförliga — samfälligheter, Sveriges förliga samfälligheter, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konunga- allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, riket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska = bostadskreditkassan, Svenska = bostadskreditkassan,

Svenska = skeppshypotekskassan Svenska = skeppshypotekskassan

eller Skeppstartens sekundärlåne- eller Skeppsfartens sekundärlåne-

kassa eller av kreditaktiebolag som kassa eller av kreditmarknadsstår under tillsyn av finansinspek- bolag, tionen,

2. 1 obligationer garanterade av staten, kommuner eller därmed jämför-

liva samfälligheter,

3. i obligationer och andra för 3. i obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda den allmänna rörelsen avsedda skuldförbindelser som har offent- skuldförbindelser som har offentligen utbjudits av svenska bank- ligen utbjudits av svenska bankaktiebolag, värdepappersbolag, aktiebolag, värdepappersbolag eller

Sveriges — investeringsbank aktie- Nordiska investeringsbanken med

bolag eller Nordiska investerings- undantag av konvertibla skuldebanken med undantag av konver- brev, skuldebrev förenade med tibla — skuldebrev, — skuldebrev optionsrätt till nyteckning och förenade med optionsrätt till ny- sådana obligationer med längre teckning och sådana obligationer löptid än ett år, som har utfärdats med längre löptid än ett år, som av bankaktiebolag, sparbanker eller har utfärdats av bankaktiebolag, centrala föreningsbanker, sparbanker eller centrala föreningsbanker,

+. 1 andra skuldtörbindelser uttärdade av

a) staten, kommuner eller därmed jämförliga samfälligheter, Riks-

banken, bankaktiebolag, sparbanker, centrala föreningsbanker eller andra

kreditinrättningar som regeringen godkänner,

b) bolag, föreningar eller stiftelser som 1 2 § första stycket 1 sägs, såvida staten, en kommun eller en därmed jämförlig samfällighet har

iklätt sig borgen för förbindelserna,

Magen omtryckt 1991:1857.

c) svenska aktiebolag eller ekonomiska föreningar utan borgensåtagan- Prop. 1992/93:89:

den enligt b), till belopp som sammanlagt motsvarar högst fem procent av anskaffningsvärdet av de tillgångar som styrelsen förvaltar,

3. i skuldförbindelser utfärdade av en annan fondstyrelse,

6. i fordringar hos kreditinrättningar i enlighet med bestämmelserna om

återlån,

7.1 aktier utgivna av PenningmarknadsCentralen PmC Aktiebolag samt

8. i obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda skuldförbindelser som är utställda i utländsk valuta och som har offentligen utbjudits av ett emissionsinstitut, dock med undantag av konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning.

Det sammanlagda värdet av varje fondstyrelses innehav av tillgångar som förvärvats enligt första stycket 8 får uppgå till ett belopp som motsvarar högst tio procent det totala anskaffningsvärdet av de tillgångar

som styrelsen förvaltar.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. I fråga om placeringar av medel som gjorts före ikraftträdandet gäller paragrafen i sin äldre lydelse.

20 Förslag till Prop . 1992/93:89

Lag om ändring i insiderlagen (1990:1342)

Härigenom föreskrivs att 7 § insiderlagen (1990:1342) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

78 Utan hinder av 4 § får

1. befattningshavare hos värde- 1. befattningshavare hos någon

pappersinstitut fullgöra köp- eller som driver värdepappersrörelse säljorder 1 rörelsen, med stöd av I kap. 3 eller 3 a §

lagen (1991:981) om värdepap-

persrörelse fullgöra köp- eller

säljorder i rörelsen,

2. köp ske av annat än option eller termin då den icke offentliggjorda omständigheten är ägnad att sänka kursen eller försäljning ske av annat än option eller termin då omständigheten är ägnad att höja kursen,

3. uppgifter fullgöras som åligger någon på grund av vad som

föreskrivits i lag eller annan författning,

4. köp ske i fall som avses i 5 § 1 för den juridiska personens räkning

av aktier i aktiebolaget,

5. innehavare av option när optionens löptid går ut köpa eller sälja den

underliggande tillgången eller sälja optionen,

6. utfärdare av option 1 samband med lösen sälja eller köpa den

underliggande tillgången som optionen avser,

7. köpare och säljare av termin vid slutdag fullgöra avtalet.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Senaste lydelse 1991:1005.

Lag om ändring i lagen (1992:551) om ändring i lagen (1983:890) om allemanssparande

Härigenom föreskrivs

dels att 15 § lagen (1983:890) om allemanssparande i paragrafens lydelse enligt lagen (1992:551) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse,

dels att ikraftträdandebestämmelsen till lagen (1992:551) om ändring 1 lagen (1983:890) om allemanssparande skall ha följande lydelse.

Lydelse enligt SFS 1992:551 Föreslagen lydelse

15 §

Fondbolag får till en allemansfond förvärva endast följande slag av värdepapper, nämligen

1. sådana svenska aktier och av svenskt aktiebolag utfärdade konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning som är noterade vid en svensk eller utländsk börs, en auktoriserad marknadsplats eller någon annan reglerad marknad,

2. sådana svenska aktier och av svenskt aktiebolag utfärdade konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning som utbjuds till försäljning under sådana förhållanden att sannolika skäl finns för antagande att de inom ett år från förvärvet kommer att noteras vid svensk eller utländsk börs, en auktoriserad marknadsplats eller någon annan reglerad marknad,

3. andra svenska aktier samt andra av svenskt aktiebolag utfärdade

konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning,

4. förlagsandelsbevis i svensk ekonomisk förening,

5. bevis om rätt att teckna eller erhålla aktier eller andra värdepapper som avses i 1-4,

6. obligationer och andra skuld- 6. obligationer och andra skuldförbindelser, utfärdade av staten, förbindelser, utfärdade av staten svenska hypoteksinstitut och sven- och svenska hypoteksinstitut.

ska kreditaktiebolag.

Har värdepapper som förvärvats enligt törsta stycket 2 ej noterats inom ett år från förvärvet, skall de avyttras så snart det lämpligen kan ske, om de inte vid något tillfälle under ettårsperioden kunnat inrymmas inom tioprocentsgränsen enligt fjärde stycket.

Ett fondbolag får inte till en allemanstond förvärva aktier i bolaget.

Ett fondbolag får inte till fonden mot vederlag förvärva värdepapper

som avses i första stycket 3 och 4 eller bevis om rätt att teckna eller

erhålla sådana värdepapper i sådan omfattning att värdet av värdepappe-

ren och bevisen genom förvärvet kommer att överstiga tio procent av

fondens värde. Ej heller får ett fondbolag till fonden mot vederlag förvärva värdepapper enligt första stycket 6 i sådan omfattning att värdet av de värdepapper som där avses genom förvärvet kommer att överstiga

tjugofern procent av fondens värde. Den sistnämnda begränsningen gäller dock inte förrän ett år efter det att fondbolaget erhållit Finansinspektionens tillstånd att bedriva fondverksamhet. Finansinspektionen kan, om det finns särskilda skäl, medge att de procenttal, som anges i detta stycket, överskrids.

1. Denna lag träder i kraft, såvitt avser första stycket 6, den dag regeringen bestämmer och i övrigt den 1 januari 1993. 2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om obligationer och

andra skuldförbindelser som utfärdats av kreditaktiebolag före lagens ikraftträdande. De äldra föreskrifterna gäller även i fråga om obligationer och andra skuldförbindelser som efter ikraftträdandet utfärdas av kreditaktiebolag som driver verksamhet enligt punkt 4 i övergångsbestämmelserna till lagen (1992:000) om kreditmarknadsbolag eller av sådana kreditmarknadsbolag som vid lagens ikraftträdande hade rätt att driva verksamhet enligt lagen (1963:76) om kreditaktiebolag.

7 Riksdagen 1992:93. 1 saml. Nr 59 97

Sveriges stadshypotekskassa

Härigenom föreskrivs att punkt 2 i övergångsbestämmelserna till lagen (1992:701) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2. Genom lagen upphävs lagen 2. Genom lagen upphävs lagen (1968:576) om Konungariket Sveri- (1968:576) om Konungariket Sveri-

ges stadshypotekskassa och om ges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar. stadshypotekstöreningar. Lån-

tagares — skyldighet att erlägga

förvaltnings- och fondbidrag enligt

37 8 den upphävda lagen kvarstår

i fråga om sådana lån som över-

låtits till det kreditaktiebolag som

avses i 3 § lagen (1992:700) om

ombildning av stadskhypoteksinsti-

tutionen, varvid bidraget skall

anses bestämt till den procentsats

som före ombildningen fastställts

av den långivande stadshypoteks-

föreningen. I fråga om lån där

löptiden är indelad i villkorsperio-

der gäller skyldigheren fram till

den villkorsändringsdag som in-

faller närmast efter överlåtelsen.

Finansdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 oktober 1992

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson,

af Ugglas, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Könberg,

Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg

Föredragande: statsrådet Lundgren

Proposition om ändrad lagstiftning för banker och andra kreditinstitut med anledning av EES-

avtalet, m.m.

I Inledning

En promemoria med utkast till lagrådsremiss om EES-anpassad lagstift-

ning om banker och kreditmarknadsbolag m.m. utarbetades under våren

1992 inom Finansdepartementet. Promemorian har remissbehandlats. Till

protokollet i detta ärende bör fogas en förteckning över remissinstanserna som bilaga I. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig I lagstiftningsärendet (Finansdepartementet, diarienummer 3566/92).

Till grund för de i promemorian föreslagna reglerna om lämplighets-

prövning låg, förutom EES-avtalet, en tidigare remissbehandlad

departementspromernoria Ds 1991:39 Lämplighetsprövning av ägare i banker.

Delar av kreditupplysningsutredningens tidigare remissbehandlade betänkande (SOU 1992:22) EES-anpassning av kreditupplysningslagen beaktades i promemorian vid utformningen av. regler om rätt för kreditinstitut från EES-länder att etablera sig och driva verksamhet i Sverige.

Promemorians förslag till lag om kreditmarknadsbolag utgick från Kreditmarknadskommitténs tidigare remissbehandlade betänkande (SOU 1988:29) Förnyelse av kreditmarknaden. Innehållet i betänkandet har tidigare tagits upp bl.a. i prop. 1989/90:116 om ägande i banker och

andra kreditinstitut, m.m. och i prop 1990/91:154 om rörelseregler för

bank m.m. I och med de förslag som nu läggs fram anser jag att betänkandet är slutbehandlat.

Regeringen beslutade den 24 september 1992 att inhämta Lavrådets

yttrande över inom Finansdepartementet upprättade förslag till

1. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),

2. lag om kreditmarknadsbolag,

VW . lag om ändring 1 bankaktiebolagslagen (1987:618), a . Jag om ändring i sparbankslagen (1987:619), UU . lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:620),

lag om ändring i ackordslagen (1970:847), -A lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173), 0 lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385), Oo . lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,

10. lag om ändring i lagen (1992:560) om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.,

11. lag om ändring i lagen (1992:557) om ändring i insiderlagen

(1990:1342),

12. lag om ändring i lagen (1992:559) om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,

13. lag om ändring i föräldrabalken.

Lagrådet har i yttrande den 20 oktober 1992 lämnat förslagen utan erinran. Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

Propositionen innehåller, utöver de lagrådsgranskade förslagen, ytterligare några förslag till lagändringar, föranledda av att lagen

(1963:76) om kreditaktiebolag nu föreslås upphävd.

Vissa redaktionella ändringar har 2jorts i de till Lagrådet remitterade lagförslagen. Dessutom har ett tillägg gjorts i övergångsbestämmelserna till förslaget till laz om kreditmarknadsbolag. Vissa förä förhållande till det remitterade förslaget har också gjorts 17 kap. | 14 § BRL (se närmare specialmotiveringen till detta lagrum) samt i motsvarande bestämmelse (5 kap. 15 §) i lagen om kreditmarknadsbolag.

Slutligen föreslås i propositionen dels vissa ändringar med anledning

av den tidigare beslutade ombildningen av Stadshypotek, dels ändringar 1 försäkringsrörelselagen (1982:713) och lagen (1972:262) om understödsföreningar med anledning av att principerna för avgiftsuttag från de institut som står under Finansinspektionens tillsyn har ändrats.

[NO] EES-regler om banker och andra kreditinstitut

[Ae .1 Allmänt om EES-regler

Avtalet mellan Europeiska gemenskapen (EG), Gemenskapens medlems-

stater och EFTA-staterna om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) undertecknades den 2 maj 1992. Genom avtalet har Sverige och övriga EFTA-stater åtagit siv att intöra regler om etableringsfrihet och om rätt att tillhandahålla tjänster. motsvarande vad som enligt Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska vemenskapen (Romfördraget) gäller för medlemsstaterna i EG. De grundläggande bestämmelserna om etableringstrihet och frihet att tillhandahålla tjänster över gränserna finns i artiklarna 31 och 36 i EES-avtalet. Dessa artiklar hänvisar i sin tur till preciserade regler 1 särskilda bilagor till avtalet. Av dessa hänför sig

samhet.

Bilaga IX är i likhet med andra motsvarande bilagor disponerad så att

ett antal EG-rättsakter (direktiv, förordningar etc.) räknas upp. Referenserna till rättsakterna innebär att dessa skall tillämpas inom hela EES-

området. I några fall har förteckningen kompletterats med särskilda regler, enligt vilka ett eller flera EFTA-länder ges rätt att avvika från det

för EG gällande regelverket. Det kan då vara fråga om temporära lättnader i tillämpningen eller om utsträckt tid för införlivande ("imple-

mentation”) i nationell lagstiftning av de relevanta bestämmelserna. I den

mån sådana övergångsregler inte gäller för något särskilt land, skall varje

EFTA-stat införliva EG-reglerna för ikraftträdande den 1 januari 1993

eller den senare tidpunkt då EES-avtalet blir gällande.

I propositionen om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (prop.

1991/92:170 bil. 6) har jag lämnat en översiktlig redogörelse för de principer som ligger till grund för EG:s regelverk på det finansiella

tjänsteområdet. I korthet innebär dessa principer att en auktorisation som ett finansiellt företag fått i det medlemsland -där företaget hör hemma

skall ha giltighet i hela EG-området. Företaget skall med stöd av denna enda auktorisation ("single licence") obehindrat kunna erbjuda tjänster till mottagare i andra medlemsländer ("cross border trade”), utan att det där

ställs krav på etablering eHer särskilt tillstånd. Hemlandsauktorisationen skall också ve rätt till fri filialetablering i andra medlemsländer.

Verksamheten skall, var den än bedrivs inom Gemenskapen, i princip stå under hemlandstillsyn ("home country control"), dvs. hemlandets myndigheter skall ha huvudansvaret för övervakning även av filialer

etablerade i andra medlemsländer. En ordning med en enda auktorisation

och hemlandstillsyn förutsätter i princip att varje medlemsland godtar

övriga medlemsländers regler för finansiell rörelse och offentlig tillsyn som tillräckliga för att tillgodose det egna landets anspråk på sundhet i

rörelsen ("mutual recognition”). Därför har i direktivform lagts fast minimiregler syftande till harmonisering ("approximation") av grundläg-

gande regler för verksamheten i olika typer av finansiella företag. Detta

väller bl.a. i fråga om kapitaltäckning och redovisningsrutiner. För att de integrerade finansiella marknaderna skall kunna fungera störningsfritt har också antagits regler om, rutiner för administrativt samarbete mellan medlemsländernas tillsynsmyndigheter.

De EG-direktiv som innehåller regler för verksamhet i banker gäller

även för andra typer av kreditinstitut. En gemensam definition av

"kreditinstitut" finns i artikel 1 i Rådets direktiv av den 12 december

1977 om samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (77/780/EEG). I direktivet, vanligen - något oegentligt - benämnt första banksamordningsdirektivet, avses

med kreditinstitut ett företag vars verksamhet består i att från allmänheten ta emot insättningar eller andra återbetalningspliktiga medel och att

bevilja kredit för egen räkning. I ingressen till direktivet förtydligas att

definitionen omfattar företag som tar emot medel från allmänheten,

"antingen genom insättningar eller i annan form, såsom fortlöpande

genom står det klart att definitionen träffar både banker och sådana institut som svenska kreditaktiebolag och finansbolag, vilka finansierar sig på allmänna marknaden. Från direktivets tillämpningsområde har undantagits dels centralbanker och postgiroinstitut, dels vissa namngivna kreditinstitut i olika medlemsstater.

Den avgränsning av begreppet kreditinstitut som gjorts i EG:s regelverk medför att lagstiftningsåtgärder som vidtas i Sverige i princip måste göras enhetliga för banker och den kategori av företag som i dag verkar under beteckningarna kreditaktiebolag, finansbolag och hypoteksinstitutioner. Detta har tidigare kommit till uttryck, exempelvis då likformiga = kapitaltäckningsregler, anpassade till EG:s direktiv 89/299/EEG och 89/647/EEG, infördes år 1990.

Överhuvudtaget är den svenska lagstiftningen för banker och andra kreditinstitut redan i väsentliga delar harmoniserad med EG:s regler. Det som återstår att införliva av rättsakter som omfattas av EES-avtalet rör i huvudsak systemet med en enda auktorisation och hemlandstillsyn. Reglerna kommer till uttryck i denna lagrådsremiss, dels i förslaget till ändring i bankrörelselagen (1987:617, BRL), dels i förslaget till en ny lag om kreditmarknadsbolag, tänkt att reglera verksamheten i samtliga kreditinstitut utanför banksfären. De centrala EES-regler som nu är aktuella för införlivande återfinns i första banksamordningsdirektivet och i Rådets direktiv av den 15 december 1989 om samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut ("andra banksamordningsdirektivet", 89/646/EEG).

I detta avsnitt tar jag upp de lagstiftningsåtgärder som direkt baseras på direktivregler och som har relevans för både bankrörelselagen och lagen om kreditmarknadsbolag. Jag har strävat efter att så långt möjligt åstadkomma parallella lydelser av lagförslagen.

De båda banksamordningsdirektiven 77/780/EEG och 89/646/EEG bör i svensk Översättning fogas till denna lagrådsremiss som bilaga 3 och 4.

2.2¶Obligatorisk auktorisation av kreditinstitut, minsta Prop. 1992/93:89

startkapital, m.m.

Mitt förslag: Krav på auktorisation införs för alla svenska före-

tagstyper som faller under EG:s definition av kreditinstitut.

En uttrycklig regel införs i lag om att auktorisation inte får

vägras på den grunden att marknaden bedöms sakna behov av

ytterligare kreditinstitut.

Som huvudregel gäller att auktorisation får beviljas en bank

eller annat kreditinstitut endast om aktiekapitalet eller mot-

svarande grundkapital tillsammans med övrigt bundet eget kapital

uppgår till ett belopp motsvarande fem miljoner ecu vid verksam-

hetens igångsättande. För sparbanker behöver dock sådant start-

kapital inte uppgå till mer än motsvarande en miljon ecu. Även

för kreditmarknadsbolag vars nettotillgångar inte överstiger 100

milj. kr. kan startkapitalet bestämmas till lägre belopp, dock minst

motsvarande en miljon ecu.

Kapitalbasen i en bank eller annat kreditinstitut får inte under-

stiga den lägsta nivå för startkapital som krävs för auktorisation.

Banker och andra kreditinstitut som verkar vid lagens ikraftträdande får dock, enligt övergångsbestämmelser, fortsätta sin rörelse med lägre kapitalbas. Förutsättningarna för återkallelse av en auktorisation preciseras i

enlighet med EES-regler. Nuvarande bestämmelser om förverkan-

de av bankoktroj ersätts av enhetliga återkallelseregler.

Promemorians förslag: Promemorian innehåller inga förslag till

uttryckliga regler om förbud mot behovsprövning och om krav på

kapitalbas i nivå med obligatoriskt startkapital. Startkapitalet skall utgöras

av aktiekapital eller motsvarande grundkapital och skall för samtliga

banker uppgå till minst ett belopp motsvarande fem miljoner ecu. I övrigt

överensstämmer promemorians förslag med mitt.

Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar över lag förslaget om

obligatorisk auktorisation av kreditinstitut utan erinran. Konkurrensverket anser det önskvärt att kriterierna för auktorisation preciseras i lagtexten;

åtminstone bör det tas in en bestämmelse om att sundhetsprövningen inte får göras beroende av marknadens ekonomiska behov. Finansinspektionen och Sparbankernas Bank pekar på behovet av en föreskrift om att kapitalbasen inte får understiga nivån för det föreskrivna startkapitalet.

Finansinspektionen anser dock, i likhet med Kammarrätten i Göteborg, att det för i vart fall små banker behövs en övergångsregel enligt vilken

dessa banker kan få verka med en lägre kapitalbas, En sådan övergångs-

regel begärs också av Sparbankernas Bank, som vidare anser att det för sparbankernas del inte bör ställas generellt krav på högre startkapital än

motsvarande en miljon ecu. Kammarrätten i Göteborg och Finans-

bolagens förening anser att startkapitalet bör relateras till bundet eget

kapital, däri inräknat reservfond. Kammarrätten i Göteborg ställer frågan Prop. 1992/93:89

om det inte finns behov av undantagsbestämmelser för det fall ett kreditinstituts kapital uttryckt i svenska kronor har nedgått under vissa värden till följd av valutakursförändringar i förhållande till ecun.

EES-avtalet: Enligt artikel 3 i första banksamordningsdirektivet skall

det krävas obligatorisk auktorisation av ett kreditinstitut, innan det får påbörja verksamhet. I artikeln anges vilka minimikrav som skall vara

uppfyllda för att en auktorisation skall kunna beviljas. Det sökande

kreditinstitutet skall ha en kapitalbas ("own funds”) av viss minsta storlek. Verksamheten skall effektivt ledas av minst två personer, vilkas lämplighet skall prövas. En auktorisation skall inte få vägras på den

grunden att marknaden saknar behov av ytterligare institut. I andra banksamordningsdirektivet har kriterierna för auktorisation ytterligare preciserats. Enligt en huvudregel i artikel 4 får auktorisation inte beviljas om startkapitalet ("initial capital") är mindre än fem miljoner ecu. Medlemsstaterna skall dock ha möjlighet att sätta kravet lägre för vissa kategorier av kreditinstitut. Startkapitalet får dock aldrig

vara mindre än motsvarande en miljon ecu. I direktivets artikel 5 föreskrivs att auktorisation inte får beviljas förrän prövningsmyndigheten fått uppgifter om vilka personer, fysiska eller juridiska, som äger s.k. kvalificerade innehav ("qualifying holdings") i kreditinstitutet. Ett

kvalificerat innehav definieras i direktivets artikel I p. 10 som ett direkt

eller indirekt ägande vilket representerar 10 4 eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller som annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget. Prövningsmyndigheten skall, enligt artikel

5, vägra auktorisation om den bedömer att lämpligheten inte är tillfreds-

ställande hos någon som har ett kvalificerat innehav.

I fall då det är fråga om auktorisation av ett kreditinstitut som är

dotterföretag, antingen till ett kreditinstitut auktoriserat i ett annat EES-

land, eller till moderföretaget till ett sådant EES-institut, skall enligt artikel 7 i andra banksamordningsdirektivet prövningsmyndigheten obligatoriskt samråda med behöriga myndigheter i det andra berörda landet. Sådant samråd skall också ske när auktorisation har sökts för ett kreditinstitut som står under ägarkontroll ("control") av samma fysiska eller

juridiska personer som kontrollerar ett kreditinstitut auktoriserat i ett annat EES-land. Med ägarkontroll menas då en relation som motsvarar förhållandet mellan moder- och dotterföretag i en koncern. I första banksamordningsdirektivets artikel 8 anges förutsättningarna för

återkallelse av en auktorisation. Återkallelse får ske om kreditinstitutet

- inte utnyttjat auktorisationen inom tolv månader, eller uttryckligen

avstått från auktorisationen, - inte har bedrivit någon verksamhet under minst sex månader, - har utverkat auktorisationen på grundval av oriktiga uppgifter, - inte längre uppfyller villkor som uppställts för auktorisationen,

- inte längre har tillräcklig kapitalbas eller inte längre kan förväntas

komma att fullgöra sina skyldigheter gentemot dem som har

fordringar på institutet,

lag.

Enligt artikel 10 i andra banksamordningsdirektivet gäller som huvudregel att ett kreditinstituts kapitalbas inte får understiga beloppet för det startkapital som enligt artikel 4 krävts vid tidpunkten för auktorisation av institutet. Enligt övergångsbestämmelser, som modifierats

venom EES-avtalet, får Sverige och övriga EFTA-länder tillåta de kreditinstitut som verkar vid avtalets ikraftträdande, och vars kapitalbas inte uppnår miniminivån för startkapital, att ändå fortsätta verksamheten. I

sådant fall får kapitalbasen inte tillåtas understiga den högsta beloppsnivå som uppnåtts efter dagen för EES-avtalets undertecknande, dvs. den

2 maj 1992. Om ett kreditinstituts kapitalbas understigit den lägsta nivå

som är tillåten - enligt huvudregeln eller enligt föreskrifter som med-

delats med stöd av övergångsregeln - får behöriga myndigheter 1 stället

för att återkalla auktorisationen medge institutet att vidta rättelse inom viss tid.

Skälen för mitt förslag: Den svenska lagstiftningen som reglerar

bankers och andra kreditinstituts verksamheter bygger i princip på att

verksamheterna utförs på basis av etablering i någon form vilken är

underkastad tillståndskrav. Detta innebär dock inte att utomlands loka-

liserade aktörer skulle vara ovillkorligen förhindrade att sälja tjänster direkt till Sverige. Sådana aktiviteter bör inte möta några hinder från myndigheternas sida så länge lagstiftningens grundläggande skyddsintres-

sen och tillsynskrav kan anses uppfyllda. Denna tolkning av rättslaget är

förenlig med de liberaliseringsåtaganden ifråga om bank- och andra finansiella tjänster som Sverige gjort i förhållande till OECD. I dessa

åtaganden ingår också att inte behandla OECD-länder utanför EESområdet sämre än EES-länderna när det gäller möjligheten att från utlandet sälja tjänster direkt i Sverige. Skydds- och = tillsynsintressena fordrar dock en speciell uppmärksamhet när det gäller tjänsteproducenter utanför EES-området och dess institutionaliserade samarbetsarrangemang. Särbehandling på denna grund är legitim.

Av 1 kap. 2 § bankrörelselagen (1987:617, BRL) följer att alla i Sverige bildade banker, inklusive dotterföretag till utländska bankföretag, skall ha regeringens tillstånd i form av s.k. oktroj. Sedan den 1 augusti

1990 är det möjligt för utländska banker att etablera sig i Sverige genom

filial. För sådan filialverksamhet krävs också, enligt I kap. 4 § I BRL, regeringens tillstånd.

Vad gäller andra här etablerade kreditinstitut än banker är den svenska lagstiftningens krav på auktorisation inte heltäckande. Som nämnts

kommer de nuvarande kreditaktiebolagen att träffas av EG-definitionen av kreditinstitut. Detsamma gäller finansbolagen, i vart fall de finans-

bolag som utnyttjar den möjlighet till obligationsupplåning som år 1991 infördes 1 10 a § lagen (1988:606) om finansbolag. Lagen (1963:76) om kreditaktiebolag ställer inte upp något formellt krav på auktorisation, och finansbolagslagens tillämpningsområde har avgränsats så att vissa företag, som är att hänföra till kreditinstitut i EG:s mening, faller utanför lagens

krav på auktorisation. Jag kommer längre fram att redovisa ett förslag till

en helt ny lag om kreditmarknadsbolag, avsedd att ersätta de nuvarande lagarna om kreditaktiebolag resp. finansbolag (avsnitt 4). Lagförslaget innehåller bl.a. bestämmelser om obligatorisk auktorisation av sådana kreditmarknadsbolag.

Vad gäller filialer till utländska kreditinstitut finns i dag bestämmelser om svensk tillståndsprövning. Till följd av EES-bestämmelserna om

etableringsfrihet med stöd av hemlandsauktorisation kan dessa auktorisa-

tionsregler inte upprätthållas i fråga om etablering i Sverige av filialer till kreditinstitut från andra EES-länder. Jag återkommer till denna fråga (avsnitt 2.4). När det däremot gäller filialer till kreditinstitut hemma-

hörande 1 tredje land, utanför EES, ger EES-bestämmelserna inte anledning att ändra de nuvarande reglerna om särskild svensk auktorisation.

Den svenska auktorisationsprövningen tillgodoser i huvudsak de minimikrav som ställts upp i första och andra banksamordningsdirektiven. Väsentligt är att möjligheten till behovsprövning avskaffades år 1990, då förutsättningarna för auktorisation av banker och filialer till

utländska bankföretag formulerades i termer av ett generellt sundhets-

krav. Som exempel kan tas bestämmelsen i 2 kap. 3 § bankaktiebolagslagen (1987:618, BAL), där det nu anges att regeringen skall bevilja

oktroj "om den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven

på en sund bankverksamhet". I propositionen kommenterade föredragan-

de statsrådet innebörden av sundhetskriteriet. Det betonades att oktrojprövningen i fortsättningen skulle få en renodlat kvalitativ inriktning:

"Med stöd av sundhetskriteriet i bankrörelselagen skall bl.a. bankens organisation, verksamhet enligt bolagsordningen, inre kontroll- och

säkerhetsuppbyggnad prövas. Aktiekapitalet skall uppgå till ett belopp som är väl avvägt i förhållande till den planerade verksamheten. Vidare

skall bankens verkställande ledning och större ägare bedömas uppfylla de kunskapsmässiga krav och vara så omdömesegilla i sitt handlande som

erfordras för att de skall kunna på ett långsiktigt och stabilt sätt driva

en sund bankverksamhet" (prop. 1989/90:116 s. 60).

Det kan diskuteras om auktorisationskriterierna inte borde komma till

uttryck i lagtext på annat sätt än genom ett allmänt krav på sundhet i

rörelsen. Man kunde tänka sig en föreskrift, som säkerställer att aukto-

risation ges när EES-kraven på startkapital och på lämplighetsprövning

av företagsledning och större ägare är uppfyllda samt när, därutöver,

verksamheten kan antas komma att bedrivas så att den tillgodoser de särskilda intressen som motiverar lagstiftning och tillsyn, i första hand

insättarskydd, allmänt konsumentskydd, kapitalförsörjning och stabilitet

i betalningssystemet. Jag är emellertid inte beredd att nu föreslå mer ingripande ändringar i auktorisationsbestämmelserna än som direkt föran-

leds av EES-reglerna. Dessa gör det nödvändigt att beloppsprecisera startkapitalet för de olika kategorierna av kreditinstitut, något som

lämpligen kan ske i de lagar som reglerar verksamheten i bankaktiebolag,

sparbanker, föreningsbanker och kreditmarknadsbolag. För att undvika misstörstånd om innebörden i sundhetskriterierna kan det också vara lämpigt att i lagtexten uttryckligen ange att behovsprövning inte är

uppgifter om kvalificerade innehav behöver enligt min mening tills vidare inte tas in i lag, utan kan fogas till förordningsföreskrifter som anger vad en auktorisationsansökan skall innehålla. I fråga om EES-regler som gäller obligatorisk ägarprövning i andra fall återkommer jag i följande avsnitt.

Andra banksamordningsdirektivets regler om minsta startkapital reser som nämnts krav på en beloppsbestämning i lag av det egna kapitalet i svenska kreditinstitut. Vad gäller innebörden av begreppet startkapital innehåller artikel 1.11 i andra banksamordningsdirektivet en hänvisning till artikel 2.1.1 och 2.1.2 i direktivet 89/299/EEG om kapitalbasen i kreditinstitut. I dessa bestämmelser anges, i allmänna termer och med vidare hänvisning till artiklarna 22 och 23 i direktivet 86/635/EEG om årsbokslut m.m. för banker och andra finansiella institut, vad som normalt får hänföras till primärt kapital i kapitalbasen. Hit hör dels vad som enligt nationell lag skall räknas som inbetalt eget kapital, dels vissa reserver.

Såvitt gäller införande av regler om obligatoriskt minsta startkapital i svenska banker och andra kreditinstitut har i departementspromemorian uttalats att det, eftersom fråga är om det kapital som skall finnas när verksamheten påbörjas, vore naturligt att utgå från grundkomponenterna i vad som skall utgöra bundet eget kapital, dvs, aktiekapital i bankaktiebolag och kreditmarknadsbolag, grundfond i sparbanker och medlemsinsatser i föreningsbanker. Kammarrätten i Göteborg har anmärkt att i vart fall reservfond i allmänhet torde tillskapas redan när ett bolag bildas.

reservfond inte skall tillmätas samma värde som aktiekapital. Liknande synpunkter har framförts av Finansbolagens förening. Enligt föreningen bör det under alla förhållanden räcka med att ett enskilt kreditmarknadsbolag uppfyller kraven på fem miljoner resp. en miljon ecu på sådant sätt att därmed avses aktiekapital inklusive övrigt bundet kapital.

I likhet med de nu nämnda remissinstanserna anser jag det rimligt att knyta kravet på startkapital till vad som enligt 4 kap. 7 § BRL resp. 11 kap. 7 § aktiebolagslagen (1975:1385) skall utgöra bundet eget kapital. Utgångspunkten för lagstiftning bör vara att normalkravet på startkapital om minst fem miljoner ecu skall gälla för alla banker och kreditinstitut som är verksamma på den svenska marknaden. Med hänsyn till de större bankernas roll och marknadsstruktur bör det inte komma i fråga att för något bankaktiebolag ta i anspråk möjligheterna till lägre startkapital än motsvarande fem miljoner ecu (ca 37,5 milj. kr.). Lättnader bör däremot kunna medges för vissa andra företagskategorier. Sparbankernas Bank har erinrat om att så många som 60 sparbanker vid mitten av år 1992 hade en kapitalbas understigande 37,5 milj. kr. och att kapitalbasen för 23 av dessa sparbanker understiger 7,5 milj. kr. Den nyligen genomförda omstruktureringen inom sparbankssfären har resulterat i att de tidigare största sparbankerna inte längre verkar under den särskilda associationsform som sparbankslagen tillhandahåller utan i stället har inlemmats i en ny bankaktiebolagskoncern, Sparbanken Sverige. De kvarvarande

är att var och en har sitt geografiskt avgränsade verksamhetsområde inom

Sverige. Mot den bakgrunden, och då det inte finns tungt vägande skäl

för att hindra tillkomsten av nya regionala banker inom en väl fungerande sparbanksstruktur, anser jag att minsta startkapital vid auktorisation av

en sparbank bör kunna generellt bestämmas till motsvarande en miljon ecu. Jag vill dock framhålla att detta auktorisationsvillkor har karaktär av

minimiregel. Vid oktrojprövningen skall alltså liksom hittills beaktas att

sparbankens grundfond är väl avvägd i förhållande till omfattningen och beskaffenheten av den planerade rörelsen.

Vad gäller de nya kreditmarknadsbolagen kan det i vissa fall finnas anledning att vid tillståndsprövningen godta lägre startkapital än motsvarande fem miljoner ecu. Jag går i avsnitt 4 närmare in på vilka kriterier som skulle kunna föranleda undantag från normalkravet.

I överensstämmelse med andra banksamordningsdirektivet bör en regel

införas om att kapitalbasen hos banker och andra kreditinstitut inte får

tillåtas understiga den beloppsnivå för startkapital som generellt krävts

för auktorisation av institutet, dvs. motsvarande fem miljoner resp. en miljon ecu. En ovillkorlig regel av sådant innehåll medför uppenbarligen svårigheter för de minsta sparbankerna och vissa av de företag som faller

under lagen om kreditmarknadsbolag. EES-avtalet medger dock

avvikelser i fråga om kreditinstitut som är verksamma vid tiden för avtalets ikraftträdande. Sådana institut kan som nämnts tillåtas fortsätta sin verksamhet med lägre kapitalbas, vilken dock inte annat än temporärt tår understiga den högsta nivå som kapitalbasen uppnått i tiden efter den

2 maj 1992, dvs. den dag då EES-avtalet undertecknades. De författningsförslag som jag nu lämnar innehåller sådana övergångsbestämmelser.

Kammarrätten i Göteborg har väckt frågan om det inte i föreslagen lag borde finnas undantagsbestämmelser av innebörd att, om kapitalet uttryckt i ecu har minskat till följd av valutakursförändringar, detta inte automatiskt skall medföra konsekvenser som följer av att institutets

kapital uttryckt i svenska kronor har nedgått under vissa värden.

Kopplingen till ecun bör enligt kammarrätten göras vid auktorisation av en bank eller kreditmarknadsbolag. Kammarrättens uppfattning svarar mot ordalydelsen i aktikel 10.1 i andra banksamordningsdirektivet. Jag

anser därför att lagtexten bör utformas så att den minsta nivå för kapitalbas som skall upprätthållas hänför sig till det belopp i svenska kronor som vid tidpunkten för auktorisationsbeslutet motsvarade fem miljoner resp. en miljon ecu. För de banker och andra kreditinstitut som har beviljats auktorisation enligt äldre lag, bör referensnivån motsvara

den växelkurs som gäller då de nya bestämmelserna träder i kraft.

De svenska reglerna om återkallelse av bankoktrojer och av auktorisa-

tioner för övriga kreditinstitut bör enligt min mening ges en sådan utformning att de speglar motsvarande bestämmelser i första banksamord-

ningsdirektivet.

Mitt förslag: Finansinspektionens tillstånd krävs för förvärv av

s.k. kvalificerade innehav av bankaktier, som motsvarar 10 7 eller mer av aktiekapitalet eller av samtliga röster eller som annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av

företaget. Tillstånd krävs även beträffande förvärv, som innebär

att den som redan har ett kvalificerat innehav ökar detta så att det når upp till eller överskrider 20, 33 eller 50 2, eller som innebär

att banken får ställning av dotterföretag. Inspektionen kan mot-

sätta sig förvärvet, om lämpligheten hos förvärvaren inte bedöms som tillfredsställande med hänsyn till behovet av en sund och ansvarsfull ledning av banken. På samma grund kan inspektionen ingripa mot den som har ett kvalificerat innehav i en bank, bl.a. genom förbud att utöva rösträtt och, i sista hand, föreläggande att avyttra aktierna.

Anmälan skall ske till Finansinspektionen av avyttringar av dels

kvalificerade innehav, dels innehav som medtör att innehavet går ned under någon av de nämnda nivåerna.

Promemorians förslag: Förslaget i promemorian med utkast till

lagrådsremiss överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna är i huvudsak positiva till promemorians förslag. Riksbanken tramhåller vikten av att tillämpningen av reglerna tar sikte

endast på situationer där grava missförhållanden kan befaras. Svenska

Bankföreningen anser det inte befogat att i fråga om avyttringar föreskriva anmälningsskyldighet före själva avyttringen. Finansinspektionen anser att det bör ställas samma kvalitativa krav på en aktieägare

oavsett vid vilket tillfälle lämplighetsprövningen sker, och att det därför

bör finnas ett utrymme för inspektionen att ingripa mot en ägare redan innan denne faktiskt har utövat sitt inflytande till men för en sund utveckling. Riksskatteverket törordar en uttrycklig föreskrift enligt vilken Finansinspektionen i ett ärende om förvärvstillstånd tår rätt att begära upplysningar från andra myndigheter.

Vid tidigare remissbehandling av departementspromemorian Lämplighetesprövning av ävare i banker (Ds 1991:39) har flera remissinstanser

ansett att kriterierna för när ingripanden skall få ske bör preciseras, så att utrymmet för godtycke minskas. Flera instanser har också framhållit

vikten av att inspektionens beslut fattas med stor skyndsamhet för att ävarfrågan inte skall hållas svävande under längre tid.

EES-avtalet: Som nämnts i föregående avsnitt föreskrivs i artikel 5 i

andra banksamordningsdirektivet att auktorisation för ett kreditinstitut inte

får beviljas förrän prövningsmyndigheten fått information om vilka ägare,

fysiska eller juridiska personer, som har kvalificerade innehav i institutet.

Storleken av sådana kvalificerade innehav skall också uppges. Myndigheten skall vägra auktorisation om den, med hänsyn till behovet av en

sound and prudent management") av institutet, bedömer att lämpligheten hos sådana ägare inte är tillfredsställande.

Med kvalificerat innehav avses ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, där innehavet representerar 10 96 eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller som möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget.

Enligt artikel 11.1 i andra banksamordningsdirektivet skall det föreskrivas en skyldighet för varje fysisk eller juridisk person, som avser att förvärva ett kvalificerat innehav i ett kreditinstitut, att underrätta behöriga myndigheter om storleken av det tilltänkta innehavet. En sådan underrättelse skall lämnas även av den som avser att öka ett kvalificerat innehav så att hans andel av kapitalet eller rösterna kommer att nå upp till eller överskrida 20, 33 eller 50 § eller så att kreditinstitutet kommer

att få ställning av dotterföretag.

Om förvärvaren av ett kvalificerat innehav är ett kreditinstitut som är

auktoriserat 1 en annan medlemsstat, skall, enligt artikel 11.2, den

myndighet som tar emot anmälan samråda med myndigheten i den andra

medlemsstaten, när det kreditinstitut som förvärvet gäller därigenom får

ställning av dotterföretag. Under samma förutsättning skall myndighetssamråd äga rum när förvärvaren är moderföretag till ett kreditinstitut som är auktoriserat i en annan medlemsstat (jfr. artikel 7).

När en myndighet fått en anmälan skall den enligt artikel 11.1 andra stycket ha rätt att inom en tid av tre månader motsätta sig förvärvet. Detta får ske om förvärvaren bedöms olämplig. Endast i det fall obligatoriskt myndighetssamråd skall ske får tremånadersfristen förlängas. I det fall myndigheten beslutar att inte motsätta sig förvärvet får den föreskriva en viss tid inom vilken förvärvet skall ha genomförts.

Enligt artikel 11.3 skall anmälan till myndighet ske även av fysiska och juridiska personer som avser att avyttra, direkt eller indirekt, ett kvalificerat innehav i ett kreditinstitut. Också i det fall en avyttring

innebär att ett kvalificerat innehav minskas i sådan mån att andelen av kapitalet eller rösterna nedgår under 20, 33 eller 50 4, eller så att kreditinstitutet förlorar sin ställning av dottertöretag, skall anmälan ske.

En skyldighet att underrätta behöriga myndigheter skall enligt artikel 11.4 åvila kreditinstitut som, i samband med årsredovisning eller på annat sätt, får kännedom om förvärv eller avyttringar som nu sagts. Kreditinstituten skall också löpande, minst en gång om året, underrätta myndigheterna om vilka personer som har kvalificerade innehav i institutet, och om storleken på sådana innehav.

Enliet artikel 11.5 skall det finnas en rätt och en skyldighet för behöriga myndigheter att ingripa mot dem som har kvalificerade innehav, när dessa ägare utövar sitt inflytande på ett sätt som är ägnat att motverka en sund och ansvarsfull ledning av kreditinstitutet. Sådana

ingripanden skall kunna ske exempelvis i form av förelägvanden, sank-

tioner gentemot styrelsen och den verkställande ledningen samt genom upphävandet av rösträtt som är knuten till innehavet. Åtgärder av samma slag skall kunna vidtas gentemot dem som underlåter att lämna före-

skrivna underrättelser om förvärv. Om ett förvärv genomförs i strid med myndighetens beslut, skall det, vilka ingripanden som än sker i övrigt,

förordnas att rösträtterna för innehavet inte får utövas eller att avgivna

röster skall vara ogiltiga eller får förklaras ogiltiga.

Skälen för mitt förslag: De bestämmelser om prövning av större

ägares lämplighet som redovisas i den nu remissbehandlade promemorian

och 1 departementspromemorian Ds 1991:39 uppfyller vad som krävs

enligt artikel 11 i andra banksamordningsdirektivet. Jag föreslår därför

att dessa bestämmelser införs i lag. Eftersom ägarprövningen är en del av den tillsyn som Finansinspektionen skall utöva anser jag det lämpligast att bestämmelserna såvitt avser banker tas in i 7 kap. BRL.

När det gäller förfarandet anser jag det lämpligare att ha ett renodlat ansöknings- och tillståndsförfarande än en ordning innebärande att en förvärvare i förväg anmäler ett förvärv. I båda fallen ankommer det på Finansinspektionen att pröva om det planerade förvärvet är godtagbart. För tydlighets skull bör inspektionens ställningstagande alltid komma till

skall ansöka om tillstånd hos inspektionen till ett förvärv som innebär att hans innehav kommer att bli ett kvalificerat innehav eller kommer att

överskrida de nämnda gränsvärdena. Syftet med bestämmelserna om lämplighetsprövning av större ägare är

att söka förhindra att en ägare får möjlighet att missbruka sin ställning och sitt inflytande över bankens verksamhet på sådant sätt att skyddet för

insättarna riskeras eller allmänhetens förtroende för stabiliteten i banken

äventyras. Detta intresse väger tungt mot intresset att inte tvångsmässigt ingripa 1 befogenheter som följer med äganderätten till aktierna i ett bankaktiebolag. Samma bedömning av ägarlämpligheten bör därför göras oavsett vid vilken tidpunkt den görs - före förvärvet eller under

aktieävandets bestånd. Inspektionen skall enligt lagförslaget vägra

tillstånd till ett förvärv om det kan antas att den tilltänkte förvärvaren kommer att motverka en sund utveckling av bankens verksamhet. Endast orava misstörhållanden (såsom t.ex. meddelat näringsförbud) skall kunna diskvalificera förvärvaren. Om det, efter det att förvärvstillstånd getts, inträffar en omständighet, såsom att ägaren drabbas av näringsförbud eller döms för ett i detta sammanhang allvarligt brott, kan det finnas skäl för Finansinspektionen att ingripa t.ex. genom att förhindra att aktierna företräds vid bolagsstämma. Jag anser därför, i likhet med Finansinspektionen, att det bör framgå av lagtexten att inspektionen får ingripa även när en ägare till ett kvalificerat innehav av aktier kan antas komma att utöva sitt inflytande på ett sätt som motverkar en sund utveckling av banken.

När det gäller förslaget trån Riksskatteverket att i lagen införa en sekretessbrytande bestämmelse lIhknande den i 20 kap. 9 § lagen (1962:381) om allmän försäkring gör jag följande bedömning. Eftersom endast allvarliga missförhållanden skall kunna medtöra att en förvärvare av bankaktier inte godkänns som ävare kan det inte förutses att uppgifter från många myndigheter kommer att behöva inhämtas av Finansinspektionen. Utdrag från kriminalregistret och möjligen centrala person- och

belastningsregistret (PBR) hos Rikspolisstyrelsen samt från näringsförbudsregistret kan bli aktuella. Rätt för Finansinspektionen att inhämta

uppgifter från kriminalregistret och PBR kan åstadkommas genom förordningsändringar. Uppgifter från näringsförbudsregistret återfinns bl.a. i aktiebolagsregistret, bankregistret och försäkringsregistret. Något större behov av en generell lagregel om rätt för Finansinspektionen att

inhämta uppgifter från andra myndigheter synes därmed inte finnas. Jag

föreslår därför inte nu någon sådan bestämmelse.

2.4¶Etableringsfrihet för kreditinstitut inom EES

2.4.1¶En enda auktorisation tillräcklig i EES

Mitt förslag: Kreditinstitut som auktoriserats 1 ett land inom EES har rätt att etablera filial i Sverige utan tillstånd av svensk myn-

dighet. Sådana kreditinstitut har också rätt att med stöd av hemlandsauktorisationen bedriva verksamhet genom att tillhandahålla tjänster utan etablering i Sverige.

Andra finansiella institut än kreditinstitut har, om de ägs och är på visst sätt kontrollerade av kreditinstitut som auktoriserats inom EES-området, samma rätt att utan tillstånd etablera filial och tillhandahålla tjänster i Sverige.

Promemorians förslag överensstämmer i allt väsentligt med mitt

förslag.

Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker i allmänhet förslaget eller lämnar det utan erinran. Finansinspektionen anser det erforderligt med lagbestämmelser enligt vilka sådana företag, som är dotterbolag till svenska kreditinstitut och som faller under EG-definitionen av "finansiella

institut”, uttryckligen ges rätt att med stöd av moderinstitutets svenska

auktorisation bedriva verksamhet i andra EES-länder. Svenska Bankföre-

ningen anför att de föreslagna bestämmelserna i 1 kap. 8 § BRL och 2

kap. 13 § lagen om kreditmarknadsbolag har formulerats alltför

restriktivt, dels på så sätt att de innebär en skyldighet för svenska kreditinstitut att underrätta Finansinspektionen om gränsöverskridande

aktiviteter i allmänhet, alltså inte bara sådana som är att hänföra till verksamhet i egentlig mening, dels så till vida att de svenska instituten

åläggs en skyldighet att löpande underrätta inspektionen om de tjänster

de riktar mot EES-länder.

EES-avtalet: De viktiga reglerna om frihet för kreditinstitut att etablera sig och tillhandahålla tjänster med stöd av hemlandsauktorisation har i

EG-rätten införts genom andra banksamordningsdirektivet. Detta direktiv ingår, som nämnts, i EES-avtalet.

I direktivets artikel 6 anges att ett värdland inom gemenskapen inte

längre skall få förbehålla sig att särskilt auktorisera filialer till kreditinsti-

tut som är auktoriserade och underkastade tillsyn av behöriga myndigheter 1 något annat medlemsland. Enligt artikel 18.1 skall sådana

kreditinstitut få utöva verksamhet i andra medlemsländer, antingen från

en i resp. land etablerad filial eller genom direkt tillhandahållande av

tjänster. Som förutsättning för denna frihet gäller dels att verksamheten i fråga hänför sig till tjänster som är upptagna på en lista som är bifogad direktivet, dels att verksamheten omfattas av den auktorisation som kreditinstitutet fått i sitt hemland. Vilka verksamhetsgrenar som på så sätt skall vara tillåtna framgår närmare av nästa avsnitt.

Den rätt till fri filialetablering och tillhandahållande av tjänster utan etablering som nu nämnts skall gälla inte endast för kreditinstitut utan även, enligt artikel 18.2, för vissa s.k. finansiella institut ("financial

institutions”) som är dotterföretag till ett i gemenskapen auktoriserat

kreditinstitut eller som ägs av flera sådana kreditinstitut gemensamt.

Detsamma gäller för sådana finansiella instituts dotterföretag. Ett

finansiellt institut defimeras i artikel I p. 6 som ett företag som inte är kreditinstitut men vars huvudsakliga verksamhet består i att förvärva

aktier eller andelar eller att utföra en eller flera av de verksamheter som är upptagna i punkterna 2-12 i direktivbilagan. Hänvisningen till bilagan innebär att bl.a. verksamhet som innefattar inlåning och upplåning från

allmänheten undantagits. Det är alltså här fråga om andra institut än sådana som har rätt att driva egentlig bankverksamhet. Som ytterligare förutsättning för att finansiella institut skall ha etablerings- och tjänstefrihet som nu sagts gäller

- att ägarföretagen är auktoriserade som kreditinstitut i den medlemsstat vars lag gäller för det finansiella institutet,

- att de ifrågavarande verksamheterna bedrivs inom samma stats territorium,

- att ägarföretagen innehar minst 90 Z av rösterna i det finansiella

institutet, :

- att ägarföretagen är skyldiga att underkasta sig behöriga myndigheters krav på sund förvaltning av det finansiella institutet och att de därutöver har utfäst sig att solidariskt svara för institutets åtaganden, samt

- att det finansiella institutet omfattas av konsolidering av ägarföretagens kapitaltäckning, större engagemang (enhandsengagemang) och begränsning av ägande i verksamheter som är främmande för den finansiella verksamheten (jämför artikel 12 i direktivet).

För finansiella institut som har etablerines- och tjänsterätt enligt de nu redovisade reglerna skall direktivets bestämmelser om bl.a. tillsyn,

minsta startkapital och obligatorisk ägarprövning gälla. Om ett finansiellt

institut faller under reglerna i artikel 18.2 väller samma rätt att etablera filial och att tillhandahålla tjänster för dotterföretag till det finansiella institutet.

Artikel 19 innehåller bestämmelser om det förfarande som skall iakttas när ett kreditinstitut eller finansiellt institut önskar etablera filial i en annan EG-medlemsstat. Institutet skall underrätta behöriga myndigheter

i sitt hemland om sina avsikter. En sådan underrättelse skall innehålla ett

visst minimum av uppgifter, bl.a. om den tilltänkta verksamheten och om hur den skall organiseras. I andra fall än då hemlandsmyndigheten har anledning att ifrågasätta institutets administrativa struktur eller finansiella

S Riksdagen 1992193. I saml. Nr 89 1i3

ställning skall myndigheten översända de ingivna uppgifterna till behörig myndighet i det tilltänkta värdlandet. En sådan underrättelse, som skall åtföljas av uppgifter om bl.a. kapitalbas och kapitaltäckning samt,

beträffande finansiella institut, moderföretagets konsoliderade kapitaltäck-

ning, skall översändas till värdlandsmyndigheten inom tre månader. En

vägran eller underlåtenhet att vidarebefordra informationen skall kunna

göras till föremål för domstolsprövning (jämför avsnitt 2.5).

En värdlandsmyndighet som mottagit underrättelse om tilialetablering

har två månader på sig att, som det heter i direktivet, förbereda tillsyn

av kreditinstitutet i enlighet med artikel 21 samt, om det behövs, ange under vilka villkor, "motiverade av hänsyn till det allmänna bästa”, som filtalverksamheten får bedrivas. Det förtjänar redan här påpekas att filialen i princip skall stå under tillsyn av myndighet i hemlandet och att

den värdlandstillsyn som skall "förberedas" alltså hänför sig till den restkompetens som värdlandsmyndigheten har. Mera om hemlandstillsyn

1 avsmitt 2.4.3.

Så snart värdlandsmyndigheten har givit klartecken kan filialen etableras och verksamheten påbörjas. Detsamma gäller om värdlandsmyndigheten inte uttryckligen har reagerat två månader efter det att underrättelsen från hemlandsmyndigheten mottagits.

Ett förenklat förfarande gäller enligt artikel 20 beträffande rätten att driva verksamhet genom tillhandahållande av tjänster utan etablering i värdlandet. Ett kreditinstitut eller finansiellt institut som önskar utnyttja denna rätt skall underrätta hemlandsmyndigheten om vilka verksamhetsorenar som institutet Önskar utöva i värdlandet. Hemlandsmyndigheten har i sådant fall att inom en månad översända underrättelsen till behörig myndighet i värdlandet. I direktivet har inte angivits några förutsättningar under vilka vare sig hemlands- eler värdlandsmyndigheter skulle kunna motsätta sig ett marknadstillträde av detta slag.

Andra banksamordningsdirektivet innehåller i artikel 9 bestämmelser

som innebär vissa begränsningar av EG-medlemsstaternas rätt att lämna auktorisation för kreditinstitut som är dotterföretag till företag hemma-

hörande i ett land utanför EG (tredje land). Om det visar sig att ett tredje land vägrar kreditinstitut från något EG-land motsvarande möjligheter att etablera sig och utöva verksamhet som inom EG-området gäller för kreditinstitut från det aktuella tredje landet, får ministerrådet eller, i vissa fall, EG-kommissionen besluta att medlemsstaterna skall begränsa eller skjuta upp prövning av ansökningar som ett företag i det berörda landet

gjort om auktorisation för ett dotterbolag som är kreditinstitut eller om tillstånd att förvärva aktier eller innehav 1 ett existerande kreditinstitut.

Denna bestämmelse, innebärande att EG-medlemsstaterna gentemot tredje land skall iaktta en gemensam hållning betingad av krav på reciprok behandling, har undantagits från det för EES gällande regelverket. EFTA-länderna har alltså en suverän rätt att bevilja auktorisation för kreditinstitut vilkas moderföretag hör hemma i ett tredje land. I

gengäld väller enligt EES-avtalet att sådana auktorisationer inte skall

behöva godtas av övriga EG-länder och EFTA-länder. om dessa är utsatta för etableringsrestriktioner i det itrågavarande tredje landet. I

[14

sådana fall har således principen om en enda auktorisation inte tillämpning.

Skälen för mitt förslag: Andra banksamordningsdirektivets regler om

etableringsfrihet och rätt att tillhandahålla tjänster utan etablering har giltighet för verksamhet som bedrivs utan att en självständig juridisk person bildas eller förvärvas i "värdlandet". Reglerna är alltså inte tillämpliga på ett utländskt kreditinstituts etablering av dotterföretag.

Sådana formellt fristående företag regleras i princip helt och hållet av

lagstiftningen i det land där etableringen sker. Rätten att etablera

dotterföretag i annat land följer bl.a. av de skyldigheter ett land har att

tillåta kapitalöverföringar i form av direktinvesteringar. Vad gäller fri

rörlighet för kapital inom EES finns bestämmelser i bilaga XII till

avtalet, särskilt i det där intagna s.k. slutliberaliseringsdirektivet

88/361/EEG. Vad det nu är fråga om är verksamhet som, direkt eller via filial, utgår

från ett institut auktoriserat 1 ett annat land.

Enligt I kap. 2 § andra stycket BRL gäller i dag att bankrörelse får,

förutom av Sveriges riksbank, bedrivas endast av bankaktiebolag,

sparbanker och centrala föreningsbanker, som har fått regeringens oktroj.

Bestämmelsen är, trots sin lydelse, inte heltäckande, sedan det år 1990 it I kap. 4 § I tagits in bestämmelser om att ett utländskt bankföretag kan få regeringens tillstånd att driva bankrörelse från avdelningskontor med självständig förvaltning, dvs. filial. För sådan filialverksamhet gäller enligt paragrafens femte stycke bl.a. bestämmelserna i bankrörelselagen 1 tillämpliga delar.

[ 2 a § tinansbolagslagen infördes år 1991 en bestämmelse som ger utländska företag möjlighet att driva finansieringsverksamhet från filial 1 Sverige. För en sådan filialetablering krävs Finansinspektionens

tillstånd. Den svenska lagstiftningen för banker och andra kreditinstitut ställer i

princip krav på etablering i någon form. Som nämnts i avsnitt 2.2 finns det emellertid i lagstiftningen inte något uttryckligt förbud för utländska

kreditinstitut att tillhandahålla tjänster i Sverige direkt från utlandet, låt

vara att det i vissa fall kan råda osäkerhet om huruvida en aktivitet är av sådan natur att den kan hänföras till tillståndspliktig "verksamhet".

Fram till dess att möjligheten öppnades för utländska finansiella företag att etablera filial i Sverige har här bedriven verksamhet varit uteslutande

reglerad av svensk lag. Även sedan filialmöjligheten öppnades har det

varlt svenska myndigheter förbehållet att besluta om auktorisation. Det ligger sedan i sakens natur att en filialverksamhet, som ju organisatoriskt är en integrerad del av ett utomlands hemmahörande företag, delvis får

styras av rörelseregler som avviker från vad som gäller enligt svensk . rätt. Förhållanden som hänger samman med exempelvis ägande, kapital-

krav och begränsning av enhandsengagemang kan - och skall - visser-

ligen beaktas vid svensk auktorisation av en filial, men faller i övrigt

tillbaka på den utländska lagstiftning som gäller där företaget har sitt säte och grundläggande verksamhetstillstånd (jämför avsnitt 2.4.3).

Det nya med EES-reglerna om frihet för kreditinstitut att etablera filialer och tillhandahålla tjänster är att svenska myndigheter har att godta utländska auktorisationer som legitimerande för rätten att verka i Sverige. På samma sätt skall svenska banker och kreditmarknadsbolag kunna

verka fritt i andra EES-länder. Den ordning som skall gälla enligt andra

banksamordningsdirektivet bygger på en harmonisering av deltagande länders regler om grundläggande verksamhetsbetingelser och på en

samsyn i fråga om vad som krävs vid tillsyn av finansiell verksamhet.

Den omdaning av svensk lagstiftning tör kreditinstitut som successivt genomförts under senare år har banat väg för sådana lagändringar jag nu

lydelse infogas i bankrörelselagen och i lagen om kreditmarknadsbolag.

Direktivbestämmelserna utgår från att varje värdland obligatoriskt skall medge att vissa uppräknade "verksamheter" ("activities") får bedrivas ("may be carried on") av kreditinstitut från andra EES-länder. Det underrättelse- och anmälningsförfarande som anvisas för rätten att verka inom sådana tjänstegrenar innebär enligt min uppfattning inte att varje

form av kommersiell aktivitet över gränserna faller inom direktivets

tillämpningsområde. Traditionellt har exempelvis större utländska banker kunnat ingå enskilda affärsförbindelser i Sverige utan att detta har behövt

ses som auktorisationspliktig verksamhet här Marknadsföringens

intensitet och omfattning bör, liksom frågan om vem som tagit initiativ till ett kundförhållande, rimligen vara avgörande för hur en viss aktivitet skall bedömas. Olika länders lagstiftare och myndigheter kan naturligtvis här ha olika synsätt. Jag har tolkat direktivbestämmelserna så att de tar fasta på fortlöpande, eventliv verksamhet 1 respektive värdland. Ett

utländskt kreditinstituts enstaka eller tillfälliga engagemang i Sverige

liksom ett svenskt instituts motsvarande utlandsengagemang skall alltså inte självklart anses kräva föregående underrättelse till behörig myndighet. Vissa gränsdragningsproblem kan dock uppkomma.

Ett kreditinstitut som i ett annat EES-land vill driva sådan verksamhet som avses I direktivet skall givetvis inte behöva underrätta Finansinspektionen löpande. Vad som krävs enligt direktivet, och enligt mitt förslag till lagreglering, är att underrättelse- och anmälningsproceduren iakttas innan utlandsverksamheten påbörjas.

De direktivregler, enhet vilka vissa dotterföretag till utländska kreditinstitut skall ha en från moderföretagets auktorisation härledd rätt

att driva verksamhet, behöver enligt min uppfattning inte komma till

uttryck i bankrörelselagen. Sådana s.k. finansiella institut kan definitionsmässigt inte bedriva bankrörelse i bankrörelselagens mening. Även i det fall ett sådant institut är dotterföretag till en bank, är det tillräckligt att rätten till marknadstillträde i Sverige regleras i lagen om kreditmarknadsbolag, vars lista över tillåtna verksamhetsgrenar täcker in vad ett "finansiellt institut” får ägna sig åt (jämför följande avsnitt 2.4.2).

Vad gäller frågan om motsvarande möjligheter för "finansiella institut” som är dotterföretag till svenska kreditinstitut att med stöd av moderföretavets hemlandsauktorisation driva verksamhet 1 andra EES-länder så bedömer jag det inte nu nödvändigt, eller ens meningsfullt, att föreslå

särskilda lagbestämmelser om procedurerna för sådant marknadstillträde. Som framgått av min redovisning av direktivreglerna skall för en sådan etablerings- och tjänstefrihet förutom krav på en omfattande tillsyn gälla strikta villkor, bl.a. innebärande en utfästelse från moderföretaget att solidariskt svara för dotterföretagets åtaganden. Med hänsyn till den svenska associationsrättsliga lagstiftningen kommer, såvitt jag kan bedöma, svenska kreditinstituts dotterföretag inte annat än i mycket sällsynta fall att i andra länder befinnas kvalificerade för marknadstill-

träde med stöd av moderföretagets auktorisation som kreditinstitut. Skulle

det ändå visa sig att något svenskt företag uppfyller de uppställda villkoren, eller att något land tillämpar en mer liberal regim, bör

Finansinspektionen utan särskilt lagstöd kunna förse vederbörande

utlandsmyndighet med de uppgifter som behövs.

Det jag nu sagt skall självfallet inte uppfattas så att dotterföretag till svenska kreditmarknadsbolag är förhindrade enligt svensk lag att driva verksamhet utomlands. Jag har blott gjort den bedömningen att sådana dotterbolag inte uppfyller villkoren för förenklat marknadstillträde i andra

EES-länder och att det mot den bakgrunden vore felaktigt och vilse-

ledande att ställa upp regler om underrättelse och anmälan i enlighet

med direktivreglerna.

De föreslagna reglerna om rätt för kreditinstitut att verka i Sverige med stöd av hemlandsauktorisation har relevans för EES-området. I fråga om filialer till institut hemmahörande 1 tredje land, utanför EES, bör de

nuvarande reglerna med krav på särskild svensk auktorisation fortsätta att

gälla.

2.4.2 Tillåten verksamhet

Mitt förslag: Den för banker tillåtna verksamheten anges i form av en förteckning över verksamhetsgrenar. Till komplettering av förteckningen anges att banker får driva annan verksamhet i den

mån den har naturligt samband med uppräknade verksamhets-

grenar.

I lagen om kreditmarknadsbolag intörs en exemplifierande förteckning över verksamhetsgrenar som är hänförliga till finansieringsverksamhet.

Ett i Sverige verksamt utländskt kreditinstitut, hemmahörande inom eller utom EES, har rätt att bedriva verksamhet inom sådana förtecknade verksamhetsgrenar, i den mån dessa omfattas av hemlandsauktorisationen.

Ett kreditinstitut hemmahörande i ett annat EES-land har rätt att bedriva valutahandel, värdepappersverksamhet och kreditupplys-

ningsverksamhet utan sådant särskilt tillstånd som krävs för

svenska kreditinstitut, förutsatt att sådan verksamhet omfattas av

hemlandsauktorisationen.

kreditinstitut utformas så att det i lag räknas upp vilka verksamheter som är tillåtna. .

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker eller godtar

att verksamhetsområdet bestäms enligt en positiv förteckning över tillåtna verksamhetsgrenar. Svenska Bankföreningen, Sparbankernas Bank och TCO anser det däremot olämpligt att en sådan lista tas in i lag och

förordar att nuvarande rambestämmelse bibehålls, eventuellt kompletterad med en exemplifierande verksamhetsförteckning. Liknande synpunkter

framförs av Finansinspektionen. Konkurrensverket förordar att en rätt för svenska banker och andra kreditinstitut att driva värdepappersrörelse,

kreditupplysningsverksamhet och valutahandel skall följa direkt av oktrojen och att det alltså inte skall behövas något särskilt tillstånd i annan lagstiftning. Finansbolagens förening framför liknande synpunkter

särskilt för finansbolagens del. Svenska Bankföreningen anmärker att en svensk banks skyldighet att ta emot inlåning på räkning från allmänheten inte bör vara absolut, eftersom det måste gå att vägra inlåning vid t. ex.

misstanke om penningtvätt. EES-avtalet: Som nämnts i föregående avsnitt skall enligt artikel 18.1

1 andra banksamordningsdirektivet ett kreditinstitut med stöd av sin hemlandsauktorisation ha rätt att driva verksamhet inom sådana verksamhetsgrenar som finns upptagna i en lista som bifogats direktivet. Denna

lista omfattar ett brett utbud av finansiella tjänster, typiskt hänförliga till

s.k. universal banking. I punkt 1 finns den verksamhet som utgör ett

nödvändigt rekvisit i definitionen av kreditinstitut, nämligen mottagande

av insättningar eller andra återbetalningspliktiga medel från allmänheten.

I övrigt upptar listan utlåning i olika former, finansiell leasing, betalningsförmedling, tillhandahållande av betalningsmedel i form av t.ex.

kreditkort, vidare utställande av garantiförbindelser, värdepappershandel

för egen eller andras räkning, handel med utländsk valuta, medverkan i värdepappersemissioner, finansiell rådgivning, penningmarknadsmäkling,

portföljförvaltning och värdepappersförvaring. De två sista punkterna i listan, 13 och 14, avser kreditupplysningstjänster och värdeförvaringstjänster ("bankfack").

I föregående avsnitt har också nämnts att vissa s.k. finansiella institut

som är dotterföretag eller på annat visst sätt knutna till ett eller flera auktoriserade kreditinstitut skall ha samma rätt att driva verksamhet

utomlands. Rätten för ett sådant finansiellt institut att ägna sig åt verksamheter enligt direktivbilagan är dock mera begränsad. Ett finan-

stellt institut är nämligen definierat som ett institut som inte är kreditinstitut men vars huvudsakliga verksamhet består i att förvärva aktier eller andelar eller att utföra en eller flera av de verksamheter som är upptagna

i punkterna 2-12 i bilagan. Härav följer att ett finansiellt institut inte har

rätt att självständigt ta emot inlåning eller på annat sätt låna upp medel

från allmänheten och inte heller att driva kreditupplysning eller tillhanda-

hålla värdeförvaringstjänster.

Skälen för mitt förslag: EES-avtalet medför en skyldighet för Sverige

att tillåta kreditinstitut - resp. vissa finansiella institut - från andra EES-

länder att driva verksamhet inom de tjänstegrenar som anges i direktivets lista, vare sig det sker från en här etablerad filial eller direkt från utlandet. För att det för utländska aktörer skall stå klart att Sverige upptyllt sina åtaganden i dessa delar bedömer jag det nödvändigt att i lag ta in en motsvarighet till direktivets lista över tillåtna verksamhetsgrenar. Det bör med andra ord klargöras vilket handlingsutrymme som här ges ett kreditinstitut hemmahörande i ett annat EES-land.

I svällande svensk rätt finns ingen motsvarande beskrivning av vad banker och andra kreditinstitut får ägna sig åt. I 2 kap. 1 § första stycket BRL föreskrivs en skyldighet för banker att ta emot inlåning på räkning från allmänheten. Denna verksamhet är också enligt I kap. 2 § BRL, det som specifikt utmärker bankrörelse. I övrigt har den för banker tillåtna verksamheten angivits i allmänt hållna termer. En bank får således, enligt 2 kap. 1 § andra stycket, driva dels sådan finansieringsverksamhet och

annan finansiell verksamhet som är förenlig med inlåning, dels verksamhet som har nära samband med inlåning eller med verksamhet som nu

sagts. I paragrafens tredje stycke anmärks att lagen (1991:981) om värdepappersrörelse innehåller bestämmelser om rätt för banker att driva värdepappersrörelse. Slutligen gäller enligt fjärde stycket att regeringen

eller Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om vilken

verksamhet en bank får driva.

Den citerade bestämmelsen i 2 kap. 1 § BRL tick sin lydelse genom en ändring av lagen år 1991. I lagmotiven anförde föredragande statsrådet bl.a. att det föreslagna bankverksamhetsbegreppet ger utrymme

för bl.a. kreditförmedling, betalningsförmedling, ställande av garantiför-

bindelser, factoring, finansiell leasing av lös egendom samt rådgivning och, efter särskilt tillstånd, värdepappersrörelse. Föredraganden

hänvisade också till andra banksamordningsdirektivets lista över tillåtna

verksamheter och anmärkte att de verksamheter som där förtecknats alla

är förenliga med det föreslagna svenska bankverksamhetsbegreppet, även

om det 1 vissa fall skulle krävas särskilt tillstånd.

Den nuvarande finansbolagslagens definition av finansieringsverksamhet är allmänt hållen. Några klara avgränsningar av det tillåtna verksamhetsområdet för finansbolag saknas i lagen. Inlåningsverksamhet är som nämnts förbehållen banker och enligt lagen om värdepappersrörelse kan tillstånd enligt den lagen ges endast banker och särskilda värdepappersinstitut. I övrigt torde de i direktivlistan upptagna verksamheterna stå till buds för finansbolagen.

Det är enligt min mening olämpligt att välja en lagstiftningsteknik som innebär att den för svenskauktoriserade institut tillåtna verksamheten

beskrivs enbart med hänvisning till allmänt hållna begrepp som bankrörelse resp. finansieringsverksamhet, medan det tydligt preciseras vad utländska kreditinstitut får ägna sig åt. En sådan, åtminstone skenbart olikformig lösning kan lätt kritiseras tör att brista i konkurrensneutralitet. Med hänsyn till att de svenska kreditinstituten i dag faktiskt har möjlighet

att driva de flesta verksamheter som räknats upp 1 direktivbilagan, om

än i några tall först efter särskilt tillstånd, anser jag det naturligt att omtorma reglerna så att det klart kommer till uttryck att det tillåtna

verksamhetsområdet i grunden är detsamma för alla här verksamma

kreditinstitut, vare sig de auktoriserats i Sverige eller uppträder med stöd

av auktorisation från ett annat EES-land. En sådan utformning av lagen

gör det för övrigt lättare för Finansinspektionen att i en underrättelse till

en utlandsmyndighet klargöra vad auktorisationen omfattar för ett svenskt

kreditinstitut som vill etablera filial eller verka direkt i ett annat EES-

land.

Mot denna bakgrund anser jag att bestämmelsen om tillåten verksamhet

1 kreditinstitut, utöver skyldigheten för banker att ta emot inlåning, bör utformas med direktivbilagans verksamhetslista som utgångspunkt.

Av remissinstanserna har bl.a. Svenska Bankföreningen och Sparbankernas Bank kritiserat de föreslagna verksamhetsbestämmelserna och pekat på risken att verksamhetsgrenar som nu är tillåtna faller utanför listan. Enligt dessa remissinstanser försvårar en sådan lista också en

dynamisk utveckling på det finansiella området därigenom att en

komplettering av det tillåtna verksamhetsområdet inte utan vidare kan göras. Jag har förståelse för de synpunkter som nu förts fram. Ändå

menar jag att nackdelarna med att hålla fast vid en alltför allmänt hållen verksamhetsdefinition väger över. För att en sådan vid rambestämmelse

skall vara ändamålsenlig krävs mer eller mindre omfattande anvisningar i form av lagmotivuttalanden eller utfyllande myndighetsföreskrifter. I ett europeiskt perspektiv anser jag att en sådan normgivningsteknik bör undvikas. Det bör i stället så långt som möjligt tydliggöras i själva lagtexten vad banker och andra kreditinstitut får ägna sig åt. På så sätt ges både svenska och utländska aktörer på marknaden bättre möjligheter att bedöma tillåtligheten av viss verksamhet. De kan också därigenom konsta-

tera att rörelsebetingelserna gäller lika för ihhemska och utländska

institut.

Med detta vill jag dock inte ha'sagt att de i lagförslagen intagna verksamhetslistorna skall ses som uttömmande. Som Bankföreningen och Sparbankernas Bank anmärkt går det inte att i en situation med snabbt

tillåtna verksamheten för banker och andra kreditinstitut. Detta är inte heller avsikten.

Till en början bör det i detta sammanhang göras åtskillnad mellan banker och företag som driver finansteringsverksamhet enligt lagen om kreditmarknadsbolag. De senare företagen omfattas inte av samma

långtgående skyddsintressen som banker. Kreditmarknadsbolagen kommer att verka inom ett vitt fält och med olikartad inriktning. Det är enligt min mening önskvärt att kreditmarknadsbolagen inte får sitt handlingsutrymme alltför snävt avgränsat och att de ges förutsättningar för att att utveckla nya tinansiella produkter. Av detta skäl bör det tillåtna verksamhets-

området inte strikt definieras i lag. Viktigare är att marknadsaktörer och avnämare får upplysning om det enskilda bolagets affärspolicy och

risknivå. Jag går senare, i avsnitt 4.3, närmare in på betydelsen av att

sådan information kommer till tydligt uttryck i bolagsordningar. Den lista

över verksamhetsgrenar som jag föreslår för kreditmarknadsbolagens del skall således ses som exemplifierande och som en vägledning för svenska

och utländska kreditinstitut om vad som typiskt sett ingår i begreppet finansieringsverksamhet.

Vad sedan gäller den för banker tillåtna verksamheten har jag åsyftat

en lista som, med utgångspunkt i bilagan till andra banksamordnings-

direktivet, lägger fast basverksamheterna. Det är visserligen av största vikt att denna uppräkning görs så fullständig som möjligt och Bankföreningen och Sparbankernas Bank har här lämnat värdefulla förslag till kompletteringar som beaktats i författningsförslagen. Men enligt min

mening kan listan utformas så att den ger tillräckligt utrymme för

flexibilitet. För det första kan flera av de upptagna verksamhetsgrenarna

beskrivas så att det dit går att hänföra ett vitt spektrum av tjänster. Vissa

av de upptagna punkterna i lagförslaget är således exemplifierande. Detta

är fallet beträffande upplåning och kreditgivning. I så måtto kan listan

sägas ha karaktär av rambestämmelse. För det andra har i lagförslagen tagits med en kompletterande bestämmelse av innebörd att olika slags ej närmare beskriven verksamhet får bedrivas, 1 den mån verksamheten har

naturligt samband med uppräknade tjänstekategorier. En sådan komplet-

terande regel ger till en början utrymme för kundservice i form av bl.a. revisionsverksamhet, redovisningsverksamhet, värdetransporter och boutredningsuppdrag. Även sådana tjänster som vanligtvis hänförs till

notariatverksamhet kan utan vidare hänföras till denna tilläggskategori.

Uppsamlingsregeln skall dock inte ses som strikt begränsad till sådana

renodlade sidoverksamheter. I den mån det framöver tillskapas nya

finansiella tjänster som kan anses ha ett naturligt samband med traditionell verksamhet, sådan den räknats upp i baslistan, bör det vara möjligt att inordna dessa tjänster under den kompletterande punkten. I

förekommande fall bör regeringen eller Finansinspektionen ha tolknings-

företräde, så att det i förordning eller myndighetsföreskrifter kan närmare anges om en viss verksamhet är tillåten. Sammantattningsvis kan det inte

anses att den föreslagna lagstiftningen otillbörligt begränsar bankernas

handlingsfrihet, än mindre medför några inskränkningar i den verksamhet som 1 dag är tillåten i Sverige.

Det har tidigare påpekats att det beträffande vissa verksamheter i

direktivlistan krävs särskilt tillstånd för svenska kreditinstitut. Det gäller för det första rätten att driva kreditupplysningsverksamhet för vilken banker och andra kreditinstitut kan få tillstånd enligt 3 § kreditupplysningslagen (1973:1173). I betänkandet (SOU 1992:22) EES-anpassning av kreditupplysningslagen har kreditupplysningsutredningen föreslagit att lagens nuvarande förbud mot utländsk etablering upphävs. Samtidigt har utredningen, med hänvisning till reglerna i andra banksamordnings-

direktivet, föreslagit att kreditupplysningsverksamhet skall få drivas i

Sverige utan särskilt tillstånd av Datainspektionen, då fråga är om kreditinstitut som auktoriserats i ett annat EES-land. Efter remissbehand-

ling av betänkandet har regeringen i prop. 1992/93:12 lämnat förslag till

ändringar i 1, 4 och 17 §§ kreditupplysningslagen. Föredragande statsrådet har därvid uttalat att den ytterligare ändring av kreditupplysningslagen som utredningen föreslagit är så nära knuten till pågående

arbete inom Finansdepartementet att ändringen lämpligen borde behandlas

1 samband med de övriga lagändringar som påkallas för att anpassa

svensk rätt till andra banksamordningsdirektivets regler.

De remissinstanser som yttrat sig över kreditupplysningsutredningens

betänkande har tillstyrkt eller lämnat utan erinran utredningens förslag att kreditupplysningsverksamhet skall få drivas utan särskilt tillstånd av Datainspektionen av kreditinstitut, vars auktorisation i ett annat EESland omfattar sådan verksamhet. Jag föreslår i detta lagstiftningsärende

en ändring av sådan innebörd i 3 § kreditupplysningslagen.

För rätten att driva värdepappersrörelse krävs Finansinspektionens tillstånd enligt 1 kap. 3 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse.

Tillstånd får enligt 1 kap. 5 § meddelas svenska aktiebolag, bankinstitut och utländska företag. Enligt 1 kap. 3 a §, vilken träder i kraft senast den 1 januari 1993, krävs inte tillstånd för verksamhet som drivs med stöd av en auktorisation som börs eller marknadsplats enligt lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet. I ett förslag till särskilt direktiv om investeringstjänster ("investment services") har EG-

kommissionen föreslagit regler om hemlandsauktorisation och hemlands-

tillsyn motsvarande vad som gäller enligt andra banksamordningsdirek-

tivet. Direktivförslaget, som alltså har avseende på företag vilka inte har

formen av kreditinstitut, omfattas för närvarande inte av EES-avtalet men

har uppmärksammats i samband med tillkomsten av lagen om värdepappersrörelse (prop. 1990/91:142 s. 137). I den mån ett EES-land har en

lagstiftning som medger kreditinstitut att driva värdepappersrörelse kommer andra banksamordningsdirektivets regler om tillåten verksamhet

att bli tillämpliga här i och med EES-avtalets ikraftträdande. Enligt min

mening bör det i 1 kap. 3 a § göras en ändring motsvarande den i 3 §

kreditupplysningslagen, så att det där framgår att värdepapperstjänster

hör till det som ett kreditinstitut får ägna sig åt med stöd av hemlandsauktorisation.

Slutligen krävs, under de förutsättningar som anges i 22 b § lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank, tillstånd av Riksbanken för rätten att driva valutahandel. Av EES-avtalet följer att Sverige måste tillåta utländska kreditinstitut att med stöd av hemlandsauktorisation driva även sådan verksamhet. En ändring i riksbankslagen bör därför göras, så att även utländska kreditinstitut som med stöd av hemlandsauktorisation

bedriver valutahandel med allmänheten får ställning av auktoriserade

valutahandlare.

Mot bakgrund av vad som nu sagts kan det ifrågasättas om inte den grundläggande auktorisationen för svenska banker och andra kreditinstitut borde innefatta rätt att driva värdepappersrörelse, kreditupplysningsverk-

samhet och valutahandel. Jag vill dock inte 1 detta skede föreslå sådana lagändringar. Svenska banker och kreditinstitut tår således tills vidare ansöka om särskilt tillstånd enligt nuvarande regler. Enligt dessa gäller för närvarande att tillstånd enligt lagen om värdepappersrörelse kan ges endast banker och särskilda värdepappersbolag.

[NS

2.4.3 Hemlandstillsyn

Mitt förslag: En i Sverige etablerad filial till ett kreditinstitut som är auktoriserat i ett annat EES-land står i första hand under tillsyn av myndighet i hemlandet. Finansinspektionen har dock huvudansvar för övervakningen av att sådana filialer har en tillfredsställande likviditet.

Finansinspektionen har i övrigt sådana tillsynsbefogenheter som behövs för kontroll av att den verksamhet som kreditinstitut auktoriserade i ett annat EES-land utövar i Sverige bedrivs i sunda former. Om missförhållanden konstateras skall inspektionen samråda med hemlandsmyndigheten och vid behov självständigt ingripa mot verksamheten.

Hemlandsmyndigheten för ett kreditinstitut auktoriserat i ett annat EES-land får inom ramen för sina tillsynsbefogenheter, och efter anmälan till Finansinspektionen, företa inspektion på platsen av en 1 Sverige etablerad filial.

Regeringen eller Finansinspektionen kan medge avvikelser från svenska redovisningsregler, så att filialer till utländska kreditinstitut inte behöver ge in fullständig redovisning särskilt för den svenska filialverksamheten.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna: Remissinstanserna godtar över lag förslagen i denna del. Riksbanken och Finansinspektionen anför att likviditeten i en utländsk filial inte kan ses isolerad från bankens övriga verksamhet och

har ett vidsträckt tillsynsansvar vilket skall fullgöras i samarbete med hemlandsmyndigheterna. Riksbanken efterlyser lagregler om dels obligatorisk samråds- och upplysningsskyldighet mellan Riksbanken och Finansinspektionen, dels rätt för Riksbanken att begära in uppgifter från alla typer av företag som står under tillsyn av Finansinspektionen. Datainspektionen pekar på att utländska kreditinstitut som bedriver kreditupplysningsverksamhet kan vara skyldiga att inhämta tillstånd enligt datalagen för förande av personregister, även om tillstånd för verksamheten inte behövs enligt de föreslagna EES-reglerna i kreditupplysningslagen. Riksskatteverket uttalar farhågor för att skattekontrollen försämras till följd av bl.a. de förenklade reglerna om redovisningsskyldighet för filialer till utländska kreditinstitut. Finansinspektionen anser att det med hänsyn till EG-direktivens regler om sekretess hos tillsynsmyndigheter bör införas bestämmelser i svensk lag om absolut sekretess för inspektionens verksamhet i fråga om banker och andra kreditinstitut. Darainspektionen anser att det av samma skäl finns anledning att överväga skärpt sekretess hos Datainspektionen.

Fördelningen av tillsynen Enligt artikel 13 i andra banksamordningsdirektivet skall ansvaret för tillsyn över kreditinstitut, inklusive den verksamhet som instituten med

stöd av hemlandsauktorisation driver i andra länder, väsentligen åvila myndigheterna i det land där resp. institut är auktoriserat. Bestämmelsen

är dock inte utan förbehåll. Enligt artikel 14.2 skall värdlandsmyndigheterna, i samarbete med hemlandsmyndigheterna, svara för tillsynen såvitt avser likviditeten hos filialer. Ett värdland skall också, oberoende

av huvudregeln om hemlandstillsyn, ha rätt att vidta penningpolitiskt

betingade åtgärder. Sådana åtgärder får dock inte utformas så att

filialerna diskrimineras i förhållande till inhemska institut. . Enligt artikel 7.1 i första banksamordningsdirektivet skall de behöriga myndigheterna i olika berörda stater verka i nära samarbete såvitt gäller

tillsynen av kreditinstitut som driver verksamhet i andra länder än det där

huvudkontoret finns. I artikeln, som fått sin nu gällande lydelse genom

artikel 14.1 i andra banksamordningsdirektivet, föreskrivs att myndigheterna skall förse varandra med dels all den information om ledningen och ägarförhållandena 1 kreditinstitutet som behövs för underlättande av

tillsynen och för kontroll av att auktorisationsvillkoren uppfylls, dels all information som är ägnad att underlätta övervakningen av institutens

likviditet, soliditet, inlåningsgaranti, begränsning av större engagemang samt rutiner för administration, redovisning och intern kontroll. Därutöver skall, enligt artikel 14.3 i andra banksamordningsdirektivet, i fråga om tillsyn avseende risker som följer med öppna marknadsopera-

tioner som ett kreditinstitut företar på kapitalmarknader i en annan stat,

den statens behöriga myndigheter samarbeta med hemlandets myndigheter

för att säkerställa att institutet vidtar åtgärder för att möta riskerna.

Enligt artikel 12 i första banksamordningsdirektivet skall strikt

sekretess gälla för "förtrolig" information som erhållits inom ramen för

tillsynsmyndigheternas verksamhet. Sekretessen skall dock inte hindra sådant informationsutbyte mellan myndigheter som är föreskrivet 1 direktiv som gäller för kreditinstitut. Beträffande det närmare innehållet

i sekretessbestämmelsen, som fått sin nuvarande lydelse genom artikel 16

1 andra banksamordningsdirektivet, hänvisar jag till bilaga 4.

En förutsättning för att det föreskrivna myndighetssamarbetet skall kunna fungera väl är att även värdlandsmyndigheterna har rätt och

skyldighet att skaffa sig insyn i filialer och i övrigt övervaka verksamhet som bedrivs inom det egna landet. I artikel 21.1 i andra banksamord-

ningsdirektivet anges uttryckligen att ett värdland för statistiska ändamål

får föreskriva skyldighet för kreditinstitut med filial i landet att lämna

periodiska rapporter om verksamheten där.

Möjligheter till ingripanden

Reglerna om hemlandstillsyn innebär inte att värdlandets lagar saknar

tillämpning på kreditinstitut som verkar med stöd av auktorisation i annat

land. Som nämnts i avsnitt 2.4.1 skall en värdlandsmyndighet, innan

filialverksamhet inleds, ha viss tid på sig att ange under vilka villkor som verksamheten får bedrivas. Sådana villkor skall, som det heter i artikel

19.4, vara motiverade av hänsyn till det allmänna bästa. Värdlandsmyndigheten skall enligt samma bestämmelse ha rätt att förbereda tillsyn i

enlighet med reglerna i artikel 21.

Artikel 21 ger också värdlandsmyndigheter rätt att ingripa mot

utländska kreditinstitut som överträder föreskrifter som utfärdats i

värdlandet. Föreskrifterna måste då naturligtvis vara utfärdade inom ramen för de befogenheter som värdlandsmyndigheterna har beträffande tillsynen över utländska institut enligt direktivet. Ingripande kan ske både

mot de institut som driver verksamhet genom filial och mot dem som driver verksamhet direkt från hemlandet. Vid ingripande skall värdlands-

myndigheten följa en viss procedur som anges i artikeln.

Det i artikel 21 anvisade förfarandet innebär att värdlandsmyndigheten

i första hand skall förelägga det felande institutet att vidta rättelse. Om

föreläggandet inte följs skall myndigheten underrätta behörig hemlands-

myndighet som har att ingripa mot institutet. Om missförhållandena inte

upphör, trots att hemlandsmyndigheten vidtagit åtgärder eller till följd av

att ett ändamålsenligt ingripande inte kan ske i hemlandet, får värdlandsmyndigheterna självständigt vidta de åtgärder som behövs för att fortsatta överträdelser skall förhindras. Vid behov får myndigheterna då hindra det tredskande institutet att göra nya åtaganden i värdlandet. I brådskande fall får värdlandsmyndigheterna ingripa direkt, utan föregående samråd med

hemlandet. Straffbelagda gärningar får också beivras omedelbart. Om auktorisationen för ett kreditinstitut återkallas i hemlandet skall under-

rättelse ske till värdlandsmyndigheterna som är skyldiga att agera för att

institutet inte skall göra ytterligare åtaganden.

Bestämmelserna 1 artikel 21 ger ingen tydlig vägledning om vilka slags

nationella regler som i olika situationer kan åberopas till stöd för

ingripanden mot ett utländskt kreditinstitut. Bilden blir knappast klarare av att det i artikel 21.11 anges att bestämmelserna i artikeln inte skall lägga hinder i vägen för ett kreditinstitut med huvudkontor i annat land

att marknadsföra sina tjänster i värdlandet, "i överensstämmelse med

bestämmelser om formen och innehållet i sådan reklam, vilka antagits i det allmännas intresse".

Enligt artikel 15.1 i andra banksamordningsdirektivet skall hemlands-

tillsynen bl.a. innefatta rätt för vederbörande myndighet att, självständigt

eller med anlitande av särskilt utsedda personer, företa inspektion på platsen av filialer etablerade i andra länder. Värdlandet skall ge en sådan

rätt åt hemlandsmyndigheterna sedan dessa underrättat behöriga värdlandsmyndigheter om sin avsikt. Den inspektionsrätt som gäller för hemlandsmyndigheterna är inte exklusiv. Även värdlandsmyndigheterna skall. för fullgörande av det tillsynsansvar som direktivet medger, ha

befogenhet att företa inspektion av filialer som etablerats av utländska kreditinstitut.

Redovisningsregler

I EES-avtalet ingår ett direktiv om skyldigheter angående offentliggörande

av årsredovisningshandlingar för i en medlemsstat inrättade filialer till kreditinstitut och finansiella institut med huvudkontor i en annan medlemsstat (89/117/EEG). Enligt direktivet skall som huvudregel gälla att filialer till institut med huvudkontor i andra medlemsländer inte av värdlandet får åläggas att avlämna särskilt årsbokslut för filialverksamheten. Denna huvudregel har dock i stora delar satts ur spel, därigenom

att värdländerna givits rätt att tills vidare kräva en tämligen omfattande

särredovisning av filialerna. Dessa regler innebär att varje stat tills vidare får ålägga redovisning för filialer avseende

dels tillgångar som hänför sig till statsskuldförbindelser, fordringar på

andra kreditinstitut, utlåning till allmänheten, obligations- och aktieinne-

hav,

dels skulder till andra kreditinstitut, inlåning från allmänheten samt

skulder som representeras av värdepapper,

dels ansvarsförbindelser och övriga åtaganden utanför balansräkningen, dels ränteintäkter och liknande intäkter, intäkter från värdepapper, provisionsintäkter, nettoresultat av finansiella transaktioner, övriga rörelseintäkter, administrationskostnader och skatt på resultatet av den

ordinarie rörelsen,

dels samtliga till filialen hänförliga fordringar och skulder, uppdelade på kreditinstitut och kunder, jämte sammantaget belopp för sådana fordringar och skulder, uttryckt i värdlandets valuta,

dels det genomsnittliga antalet anställda vid filialen.

Det visar sig alltså att ett värdland, trots huvudregeln i filialredovis-

ningsdirektivet, har rätt att ställa krav på så gott som fullständiga balansoch resultaträkningar för filialverksamheten.

Enligt direktivet skall filialerna därutöver i resp. värdland offentliggöra

fullständiga räkenskaper för hela institutet i form av årsbokslut, koncernredovisning, förvaltningsberättelse, koncernförvaltningsberättelse samt revisionsberättelse över årsbokslut och koncernredovisning.

Om ett värdland utnyttjar möjligheterna att kräva särredovisning av filialer skall redovisade uppgifter kontrolleras av revisorer i värdlandet.

Enligt filialredovisningsdirektivet skall redovisningshandlingar vara upprättade i överensstämmelse med direktivet om årsbokslut och

sammanställd "redovisning för banker och andra finansiella institut (86/635/EEG), vilket i sin tur kompletterar bestämmelser i dels fjärde bolagsdirektivet om årsbokslut i vissa typer av bolag (718/660/EEG), dels

sjunde bolagsdirektivet om sammanställd redovisning (83/349/EEG). Samtliga dessa direktiv ingår i EES-avtalet, men enligt en särregel i

avtalet har Sverige fått förlängd tid att införliva direktiven, fram till den

I januari 1995. Även andra EFTA-länder har fått utsträckt tid, Schweiz och Liechtenstein ända till den 1 januari 1996. Under detta övergångs-

skede skall årsbokslut, som avtalsslutande parters kreditinstitut offentligvör med avseende på filialer, godtas ömsesidiet av de avtalsslutande

parterna.

Gruppbaserad tillsyn

När det tidigare, med hänvisning till reglerna i andra banksamordningsdirektivet, har talats om hemlandstillsyn, avses endast verksamheten i ett

och samma kreditinstitut. Hemlandstillsynen sträcker sig alltså över filialer och annan verksamhet i andra länder som är hänförlig till institutet som sådant, men inte till dess dotterföretag. Ett sådant

dotterföretag är i egenskap av självständig juridisk person underkastat regler och tillsyn i det land där auktorisationen givits, detta oavsett om

institutet ägs av ett kreditinstitut hemmahörande i annat land.

I vissa avseenden kommer emellertid ett sådant kreditinstitut att

inordnas under den tillsyn som gäller för moderföretaget. I EES-avtalet

ingår ett direktiv om s.k. gruppbaserad tillsvn över kreditinstitut

(83/350/EEG). Enligt en huvudregel i direktivet skall övervakning av ett

kreditinstituts finansiella ställning ske genom konsolidering med andra

kreditinstitut och finansiella institut som är dotterföretag till kreditinstitutet eller 1 vilka kreditinstitutet har ett ägarintresse. Med ägarintresse avses ett direkt eller indirekt innehav motsvarande minst 25 72 av företagskapitalet. Det har i stor utsträckning överlämnats åt nationell lagstiftning att föreskriva metoderna för och omfattningen av konsolide-

ringen. Enligt artikel 4 skall fullständig eHer partiell konsolidering

obligatoriskt gälla när ett kreditinstitut har ett ägarintresse som överstiger

50 2, dvs. är moderföretag. I fall då kreditinstitutet har ett ägarintresse

motsvarande högst 50 2 och utövar en effektiv ägarkontroll skall konsolidering också ske. Varje stat har i sådant fall att sjävständigt

bestämma hur konsolideringen skall ske. När ett kreditinstitut har ett

dgarintresse om högst 50 4 och effektiv ävarkontroll inte föreligger får resp. stat avstå från konsolidering. Enligt artikel 5 skall varje stat se till att behöriga myndigheter i de olika länderna kan utbyta den information

som behövs för utövande av tillsyn enligt direktivet. Om en tillsynsmyn-

dighet i ett särskilt fall önskar kontrollera uppgifter om ett kreditinstitut eller finansiellt institut i ett annat land, skall den begära biträde av behörig myndighet i det landet.

I andra banksamordningsdirektivet har gjorts hänvisningar till de tillsynsbetovenheter som följer av direktiv 83/350/EEG.

I april 1992 antog EG:s ministerråd ett nytt direktiv (92/30/EEG) om eruppbaserad tillsyn av kreditinstitut. Direktivet, som kommer att ersätta 1983 års direktiv per den 1 januari 1993, innebär att det generella kravet på konsolidering utvidgas till att avse även andra finansiella företagserupper än sådana som har ett kreditinstitut som modertöretag. Konsoli-

dering skall således ske i fall då moderföretaget är s.k. finansiellt

holdingbolag, dvs. ett finansiellt institut med endast finansiella dotterföretag. Om moderftöretaget är ett företag med blandad verksamhet skall 1 stället gälla en upplysningsskyldighet för företaget. I det nya direktivet klargörs att konsolideringen skall beaktas i fråga om tillsyn av solvens, större engagemang och begränsningar 1 rätten att förvärva aktier.

Direktivet 92/30/EEG ingår ännu inte i EES-samarbetet.

Skälen för mitt förslag:

Allmänt om fördelningen av tillsynen Regler om att ansvaret för tillsyn över utlandsfilialer till kreditinstitut

skall vara delat mellan behöriga myndigheter i hemland och värdland är

ingen nyhet i svensk rätt. När det år 1990 infördes en möjlighet för utländska banker att etablera filial i Sverige infördes en bestämmelse 1 7 kap. 9 a & BRL med innebörd att missförhållanden i en filial skulle anmälas till tillsynsmyndighet i filialens hemland. I lagmotiven hän-

visades till riktlinjerna i det s.k. Baselkonkordatet, som år 1975 antogs av den banktillsynskommitté vilken inrättats av tiogruppens länder, bland vilka Sverige ingår. I konkordatet har bl.a. förutsatts

- att tillsyn över utländska banketableringar är ett gemensamt ansvar

för värdlandets och hemlandets myndigheter,

- att övervakning av likviditeten i första hand skall åvila värdlandet,

- att övervakning av solvens i utländska filialer skall åvila hemlandets myndigheter; ansvaret för dotterbolag skall i första hand ligga på värdlandet men hemlandet skall ta hänsyn även till sina inhemska bankers

dotterbolag och konsortiebanker utomlands, samt - att praktiskt samarbete skall underlättas genom överförande av

information mellan värdlandets och hemlandets myndigheter och genom beviljande av tillstånd till inspektioner eller utförande av sådana på uppdrag av hemlandets myndigheter i värdlandet (prop. 1989/90:116 s.

41 9.

Baselkonkordatets riktlinjer har i väsentliga avseenden kommit till

uttryck i andra banksamordningsdirektivet och i direktiven om grupp-

baserad tillsyn. Andra banksamordningsdirektivet går dock ett stycke längre, 1 det att tillsynsansvaret för ett kreditinstituts utlandsverksamhet huvudsakligen skall ligga hos hemlandsmyndigheten.

Principen enligt vilken värdlandet skall ha tillsynsansvar med avseende på likviditeten i en filial till ett utländskt kreditinstitut kan visserligen framstå som ändamålsenlig. Ändå är det, som Riksbanken och Finansinspektionen framhållit, inte givet hur principen skall tillämpas i praktiken. En bedömning av likviditetssituationen förutsätter rimligtvis en god överblick av institutets finansiella ställning sammantagen. I motsvarande mån måste den primärt ansvariga tillsynsmyndigheten i hemlandet hålla sig fortlöpande underrättad om det ekonomiska skeendet i filialer utomlands. För att markera behovet av informationsutbyte

föreslår jag att lagbestämmelserna om likviditetstillsyn utformas som en

skyldighet för Finansinspektionen att fullgöra denna uppgift i samarbete med hemlandsmyndigheterna. Det tår också förutsättas att berörda tillsvnsmyndigheter i olika EES-länder lojalt förser varandra med

upplysningar om kreditinstitutens sammantagna finansiella ställning, i enlighet med artikel 7.1 i första banksamordningsdirektivet. För

Finansimspektionens del kan föreskrifter om sådan informationsskyldighet sentemot utlandsmyndigheter lämpligen tas in i förordning.

Även om det inte i direktivet sägs klart ut måste bestämmelserna om hemlandstillsyn förstås så att inte endast den egentliga tillsynen utan även vissa delar av hemlandets relevanta lagstiftning blir gällande för kreditinstitutens utlandsverksamhet. Det blir därför av vikt att i samband med ett svenskt införlivande av direktivet göra en bedömning av 1 vad mån det svenska regelverket kan göras tillämpligt på utländska kreditinstitut som driver verksamhet i Sverige. Utgångspunkten måste vara att föreskrifter som i Sverige utfärdats till skydd för insättare, konsumenter och betalningssystemet som sådant skall gälla för alla här verksamma aktörer.

Vad först gäller verksamhet som utövas oberoende av etablering ligger det i sakens natur att sådan cross-borderverksamhet i allt väsentligt faller

under hemlandets lagar. Det utländska kreditinstitutets aktivitet i Sverige

manifesterar sig främst genom marknadsföringsåtgärder. I den mån ett utomlands stationerat institut erbjuder sina tjänster i Sverige genom t.ex. ovederhäftig reklam måste Finansinspektionen kunna ingripa mot verksamheten med biträde av hemlandsmyndighet. Det måste också vara möjligt för Konsumentombudsmannen att hos Marknadsdomstolen ansöka om förbudsföreläggande enligt marknadsföringslagen (1975:1418).

Svensk lags tillämplighet på verksamhet som utgår från här etablerade filialer är svårare att bestämma. När filialbestämmelserna i bankrörelselagen infördes gjordes ingen definitiv avgränsning i lagen. I 1 kap. 4 § BRL sägs nu endast att bestämmelserna i bankrörelselagen gäller i tillämpliga delar för verksamhet i filialer till utländska banker. I lagmotiven anmärktes, med hänvisning till andra banksamordningsdirektivet, att banker och andra kreditinstitut inom EG inte skall vara bundna

av värdlandets rörelseregler, i den mån dessa innehåller förbud mot någon av de verksamheter som enligt direktivet skall hänföras till

elementär bankrörelse och som institutet enligt hemlandets regler får bedriva. I avvaktan på ett EES-avtal borde utgångspunkten för regieringen av bankfilialers verksamhet vara att samma regler skall gälla för filialerna som för de svenska bankerna. Detta skulle innebära att i första hand bankrörelselagens regler i tillämpliga delar skulle komma till användning. En genomgång i lagmotiven av dessa regler ledde till slutsatsen att merparten av dessa kunde göras gällande mot filialerna (se prop. 1989/90:116 s. 66 tf).

Enligt min mening finns det skäl att nu anlägga ett delvis annorlunda synsätt såvitt gäller de svenska rörelsereglernas tillämplighet på filialer till utländska kreditinstitut. Det som kännetecknar en filial är att den utgör en integrerad gren av ett företag. Det säver sig självt att det i första hand är lagstiftningen i det land där töretaget har sitt legala hemvist som sätter gränserna för vad utomlands etablerade filialer får ägna sig åt. Regler, som i ett visst land har ställts upp med syfte att trygga exempelvis en banks finansiella stabilitet, kan inte få avsedd verkan, om de inte

upprätthålls av banken som helhet. Av detta skäl har behöriga tillsyns-

organ i hemlandet ett legitimt intresse av att effektivt kunna övervaka verksamheten i utlandsfilialer. För EG-rättens del har detta intresse kommit till uttryck i andra banksamordningsdirektivets bestämmelser om

9 Riksdagen 1992193. I saml. Nr 89

handlingsutrymme till vad som gäller enligt hemlandsauktorisationen.

Å andra sidan gäller enligt direktivet ett krav på värdländer att tillåta viss angiven verksamhet i filialer till utländska kreditinstitut, även om verksamheten inte är tillåten för inhemska institut enligt den egna lagstiftningen. Denna ordning kan sägas innebära en utvidgning av hemlandets jurisdiktion.

Principen om ömsesidigt godtagande av viss verksamhet genom filialer eller genom direkt tillhandahållande av tjänster från utlandet skulle i högre eller lägre grad kunna sättas ur spel, om ett värdland ställde krav

på filialer till utlandsinstitut att i alla delar följa de regler som gäller för

värdlandets egna kreditinstitut. En filials direkta utlandsanknytning gör det också ofta mindre ändamålsenligt att tillämpa värdlandets lag. Exempelvis ter det sig främmande att ålägga utländska banker exakt samma begränsningar för kreditgivning som annars gäller enligt 2 kap. 13-19 §§ BRL och 3 kap. 8-10 §§ i den föreslagna lagen om kreditmark-

nadsbolag. Dessa regler har tillkommit i första hand för att garantera

solvensen. Det ligger i linje med andra banksamordningsdirektivets regler om fördelning av tillsynsbefogenheter att utländska instituts kreditgivning får ske efter de säkerhetsnormer som bedömts erforderliga 1 hemlandet, även 1 det fall verksamheten utövas från en filial i ett annat land eller genom direkt tillhandahållande av tjänster där.

Det är inte heller i praktiken möjligt att för filialer till utländska kreditinstitut upprätthålla sådana nationella regler om placeringsbegränsningar som för svensk del tagits in 1 2 kap. 4, 6, 6 a och 15 a §§ BRL resp. 3 kap. 5 § i den föreslagna lagen om kreditmarknadsbolag. Handlingsutrymmet för ett utländskt kreditinstitut att förvärva olika slag av egendom måste naturligen bestämmas av reglerna i det land där institutet har sitt säte. Jag vill påminna om att det i andra banksamordningsdirektivet finns bestämmelser som innebär skyldighet för medlemsstaterna att begränsa ett kreditinstituts ägande i icke-finansiella företag till viss andel av institutets kapitalbas. Även om dessa bestämmelser är mer liberala än motsvarande i bankrörelselagen, motiverar de inte att de svenska förvärvsreglerna utsträcks till att omfatta utländska kreditinstitut med verksamhet här i landet. Sådana begränsningsregler skulle i realiteten ändå kunna sättas ur spel, 1 den mån det utländska kreditinstitutet direkt från sitt huvudkontor i hemlandet har möjlighet att förvärva

egendom i Sverige.

Även i fråga om kapitaltäckning kommer hemlandets regler att gälla för filialerna. Solvenskontrollen skall, enligt såväl andra banksamordningsdirektivet som Baselkonkordatet, handhas av hemlandsmyndigheterna. EG-direktivens krav på harmonisering av medlemsstaternas normer för

kapitalbas och kapitalkrav innebär för övrigt att i stort sett ensartade

regler tillämpas inom hela EES.

I andra avseenden kommer dock svenska rörelseregler att kunna göras

gällande för filialer till utländska kreditinstitut. I överensstämmelse med

principen om värdlandets ansvar för tillsyn 1 fråga om likviditet skall Finansinspektionen se till att även filialer till utländska banker har en

tillfredsställande betalningsberedskap (2 kap. 12 § BRL). Vad gäller likviditetskontrollen är det som nämnts av vikt att Finansinspektionen kan få tillgång till uppgifter från behöriga utlands-

myndigheter för att få en helhetsbild av kreditinstitutets ställning.

Också bestämmelserna i 2 kap. 21-23 §§ BRL om motbokens

värdepappersrättsliga status, bankkontorsetablering och bankernas

behandling av omyndigas bankmedel bör tillämpas för utländska bankfilialer.

Det jag nu sagt om svenska resp. utländska reglers tillämplighet för här

verksamma filialer utgår från förhållandena inom EES. Jag anser

emellertid att gränsdragningen i huvudsak har giltighet även för filialer till kreditinstitut hemmahörande i tredje land. För att en sådan filial skall

få driva verksamhet 1 Sverige krävs särskilt tillstånd av svensk myn-

dighet. Som förutsättning för tillstånd gäller att kreditinstitutet står under

betryggande tillsyn i hemlandet och att regelverket där är likvärdigt med

det som gäller 1 Sverige, särskilt i fråga om kapitalkrav och verksam-

hetens bedrivande. Under sådana förhållanden bör svenska rörelseregler tillämpas på dessa filialer med i stort sett samma begränsningar som skall gälla för filialer till kreditinstitut från EES-länder. När en för kreditinstitut tillåten verksamhet regleras i särskild lag, får

bestämmelserna där tillämplighet på filialerna i motsvarande mån som bestämmelserna i bankrörelselagen resp. 1 den lag som nu föreslås om

kreditmarknadsbolag. Det innebär bl.a. att de villkor och krav på rapportering som Riksbanken ställer upp för valutahandlare skall upptyllas av filialerna. Likaså måste filialerna iaktta vad som gäller enligt

kreditupplysningslagen resp. lagen om värdepappersrörelse.

Reglerna i lagen om värdepappersrörelse är så konstruerade att de i endast begränsad utsträckning blir tillämpliga på utländska kreditinstitut som med stöd av hemlandsauktorisation driver värdepappersverksamhet 1 Sverige. Finansinspektionens tillsynsbefogenheter gentemot sådana kreditinstitut kommer i huvudsak att utövas med stöd av bankrörelselagen resp. lagen om kreditmarknadsbolag. De bestämmelser i lagen om

värdepappersrörelse som kan komma att göras gällande mot filialer till

kreditinstitut från andra EES-länder har avseende på det allmänna sundhetskravet (1 kap. 7 §), rapporteringsskyldighet till börs (1 kap. 7 a §), kommissionsförhållanden (1 kap. 9 och 10 §§), avbrytande av handel i vissa fall (3 kap. 8 §) och kravet på avräkningsnota (3 kap. 9 §).

Vad gäller rätten för kreditinstitut från EES-länder att idka valutahandel

i Sverige bör Riksbanken ha rätt att tillämpa riksbankslagens bestämmel-

ser. Riksbanken skall således med stöd av lagens 22 b § kunna meddela villkor för utländska filialers valutahandel.

Enligt EES-reglerna gäller en skyldighet tör Sverige att tillåta behöriga myndigheter från andra EES-länder att inom ramen för sina tillsyns-

betogenheter företa inspektion på platsen av här 1 landet etablerade filialer till kreditinstitut från resp. land. Cagförslagen innehåller sådana

bestämmelser. Det slags inspektionsverksamhet som det här är fråga om torde kunna innefatta myndighetsutövning som avses 1 10 kap. 5 § sista

stycket regeringsformen.

Särskilt om tillsyn över kreditupplysningsverksamhet m.m.

När det gäller kreditupplysningsverksamhet som utövas av en filial till ett

kreditinstitut hemmahörande i ett annat EES-land har kreditupplysningsutredningen i sitt betänkande (SOU 1992:22) uttalat att alla utländska kreditinstitut i princip bör vara underkastade kreditupplysningslagens

allmänna regler då de bedriver kreditupplysning i Sverige. Jag har för

egen del ingen annan uppfattning. Eftersom kreditupplysningslagens tillämpningsområde omfattar även filialer till utländska kreditinstitut behövs ingen särskild reglering för att uppnå en sådan ordning.

Filialer till kreditinstitut med säte i ett annat land, inom eller utom

EES, kommer således att vara skyldiga att iaktta reglerna om verksam-

hetens bedrivande i 5-14 §§ kreditupplysningslagen. Cikaså kommer att

gälla att Datainspektionen, enligt bestämmelserna i 15 och 16 §§ utövar

tillsyn och har rätt att företa inspektion m.m. även beträffande filialer. Lagens stratf- och skadeståndsrezler kommer likaså att gälla i motsvaran-

de utsträckning för verksamhet som bedrivs av utländska och svenska företag.

Däremot blir bestämmelserna i 17 § kreditupplysningslagen inte tillämpliga på utländska kreditinstitut, eftersom dessa regler tar sikte bara på den som fått Datainspektionens tillstånd att driva verksamhet. Den

sanktion som består i att Datainspektionen kan dra in ett meddelat tillstånd kommer alltså inte att bli aktuell för utländska filialer från ett

annat EES-land. Här kommer i stället reglerna om myndighetssamarbete Över gränserna att gälla. I motsvarande mån som Finansinspektionen har rätt att ingripa mot egentlig bankverksamhet i filialer till kreditinstitut från andra EES-länder bör det vara möjligt för Datainspektionen att, med iakttagande av den samrådsprocedur som skall gälla enligt andra banksamordningsdirektivet, 1 sista hand förbjuda kreditinstitutet att göra nya åtaganden här i landet. En bestämmelse om detta kan lämpligen tas in som en ny 17 a § i kreditupplysningslagen. Datainspektionen bör i törekommande fall samråda med Finansinspektionen. En föreskrift härom kan meddelas genom förordning.

Som Datainspektionen påpekat kommer, oberoende av den frihet som

den föreslagna lagstiftningen ger utländska kreditinstitut att bedriva

kreditupplysningsverksamhet i Sverige, datalagens bestämmelser att gälla likformigt för sådan verksamhet. I den mån denna innefattar användning av personregister, kommer således särskilt tillstånd att krävas av filialer till utländska kreditinstitut under samma förutsättningar som gäller för svenska aktörer.

Redovisningsregler

När det 1 bankrörelselagen infördes regler om filialetablering från

utlandet uttalades i lagmotiven att bankfilialerna liksom andra töretagsfilialer borde ha en egen bokföring skild från det utländska företagets bokföring i övrigt (prop. 1989/90:116 s. 76). Enligt nu gällande

bestämmelser 1 1 kap. 4 § BRL gäller för utländska bankers verksamhet

genom filial i Sverige lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.

(filiallagen) i tillämpliga delar. I fråga om filialer till utländska finansie-

ringsföretag finns en motsvarande bestämmelse i 5 a § lagen om finansbolag. Hänvisningarna 1 bankrörelselagen och finansbolagslagen

innebär att bl.a. bokföringsreglerna i 11-14 §§ filiallagen blir tillämpliga

för berörda kreditinstitut. Enligt 11 § filiallagen skall en filial ha en egen bokföring, som är skild från det utländska företagets bokföring i övrigt. I 12 § föreskrivs att filialräkenskaperna skall granskas av auktoriserad

eller godkänd revisor eller auktoriserat eller godkänt revisionsbolag.

Verkställande direktören för en filial skall, enligt 13 §, varje år ge in filialredovisningshandlingar och revisionsberättelse samt, därutöver, motsvarande handlingar för företaget i dess helhet, om de gjorts offentliga i företagets hemland. För filialens bokföring och revision gäller i tillämpliga delar detsamma som för ett svenskt företag av motsvarande slag.

För utländska filialer som regleras av finansbolagslagen gäller, till följd av hänvisningen via filiallagen, redovisningsreglerna i dels 11 kap. aktiebolagslagen, dels bokföringslagen (1976:125). För bankerna finns

särskilda redovisningsregler i 4 kap. BRL. Dessa bestämmelser fyller ut reglerna i bokföringslagen till vilka hänvisas 1 bankrörelselagen. Enligt 4 kap. 1 § tredje stycket får regeringen eller Finansinspektionen utfärda

närmare föreskrifter om bankernas löpande bokföring, årsbokslut och årsredovisning. Sådana föreskrifter får avvika från bokföringslagen om

särskilda skäl föreligger. |

EES-avtalet innebär att de svenska redovisningsreglerna inte längre kan upprätthållas fullt ut beträffande filialer till kreditinstitut från andra EESländer. Dels gäller ett åtagande att i fråga om redovisning av filialverksamhet godta utländska redovisningshandlingar. Dels kan det inte ställas krav på fullständig särredovisning för filialerna. Det kan inte undvikas att redovisningskraven på de i Sverige verksamma kreditinstituten till viss del blir olikformiga. Enligt min bedömning behöver olägenheterna dock inte bli särskilt stora. I och med att Sverige med stöd av direktiv 89/117/EEG kan kräva in en omfattande redovisning särskilt för filialverksamheten och att dessa uppgifter skall av svenska revisorer kontrolleras mot den fullständiga redovisning som det utländska institutet alltid är skyldigt att offentliggöra, kommer det att bli möjligt att få den överblick över räkenskaperna som behövs för att tillgodose bl.a. svenska intressen av skattekontroll.

De redovisningslättnader som skall gälla för filialer till kreditinstitut från EES-länder bör kunna medges också i fråga om filialer från tredje

land. Jag ser inget hinder emot att tillämpa en sådan ordning för alla

kreditinstitut, vilkas redovisning bedöms vara tillräckligt omfattande och genomsynlig.

Det framstår som ändamålsenligt att regeringen eller, efter bemyndigande, Finansinspektionen får meddela föreskrifter om i vad mån lättnader i redovisningskrav skall gälla för filialer till kreditinstitut hemmahörande i en viss krets av länder, ej nödvändigtvis identisk med

EES. I samband med tillkomsten av lagen (1992:543) om börs- och

clearingverksamhet behandlade Lagrådet frågan om de konstitutionella förutsättningarna för delegation av rätten att utfärda redovisningsföreskrifter. Trots vissa betänkligheter godtog Lagrådet ett sådant bemyndigande, som då föreslagits i 11 kap. 2 § lagen om börs- och clearingverksamhet (Prup. 1991/92:113 s 469 ff). Mot bakgrund av Lagrådets övervägande, och med hänsyn till att riksdagen tidigare godkänt bemyndigandet i 4 kap. 1 § BRL, anser jag att den bestämmelsen bör kunna kompletteras med ett bemyndigande som innebär rätt för regeringen eller Finansinspektionen att föreskriva avvikelser från vad som annars skall gälla i fråga om krav på redovisning för filialer. Jag vill erinra om att förslaget syftar till att åstadkomma lättnader för berörda företag. Bemyndigandet skall alltså inte kunna utnyttjas för att föreskriva en mer betungande redovisningsskyldighet än vad som nu gäller.

En skyldighet att ge in fullständiga redovisningshandlingar för det utländska kreditinstitutet i sin helhet bör gälla lika för samtliga i Sverige etablerade filialer. Bestämmelsen i 13 § filiallagen tillgodoser detta behov.

Gruppbaserad tillsyn Reglerna i 1983 års direktiv om gruppbaserad tillsyn har i svensk rätt sin motsvarighet i gällande bestämmelser om konsoliderad kapitaltäckning och om begränsning av stora engagemang. Bestämmelserna i 2 kap. 11 § BRL innebär att lagens bestämmelser om kapitalkrav skall tillämpas på en koncern till den del den består av en bank med finansiella dotterföretag. Motsvarande bestämmelser om konsoliderat kapitalkrav finns i dag bl.a. i 11 c § finansbolagslagen och i 4 d § lagen om kreditaktiebolag. Av koncerndefinitionen i bankaktiebolagslagen och aktiebolagslagen (1975:1385) följer att även företag 1 vilka ägandet motsvarar mindre än 50 2 av röstetalet räknas som dotterföretag, om ägarföretaget har ett bestämmande inflytande och en betydande andel av resultatet i företaget. Med hänsyn till att dotterföretagsbegreppet givits en så vidsträckt definition får bestämmelserna om konsoliderad kapitalitäckning anses tillgodose minimireglerna i 1983 års direktiv.

Enligt 2 kap. 16 & BRL gäller en skyldighet för banker att begränsa s.k. enhandsengagemang. Finansinspektionen har utfärdat allmänna råd (FFFS 1991:9) om kreditinstitutens rapportering av stora exponeringar (engagemang). Dessa allmänna råd innebär bl.a. att rapportering skall ske två gånger årligen av enhandsengagemang som motsvarar minst 10 Z av kapitalbasen och att rapporteringen skall ske för den långivande koncernen som helhet. Inspektionen kommer inom kort att med stöd av regeringens bemyndigande ersätta dessa allmänna råd med bindande föreskrifter.

Avsikten är att konsolideringsreglerna senare skall anpassas såväl till det nya direktivet 92/30/EEG om gruppbaserad tillsyn som till ett ännu inte antaget EG-direktiv om begränsning av större engagemang.

Informationsutbyte och sekretess

För att tillsynen över kreditinstitut som verkar i olika länder skall bli effektiv är det av största vikt att EES-avtalets regler om obligatoriskt utbyte av information och fortlöpande samarbete mellan prövnings- och tillsynsmyndigheter fungerar väl. Till en del kommer sådant utbyte av information att ske enligt rutiner som i dag tillämpas EG-medlemsstaterna emellan. Beroende på sakens natur kommer myndighetskontakterna att i vissa tall vara mindre tormaliserade. Jag bedömer det inte ändamålsenligt

att I lag ta in detaljerade föreskrifter om i vilka situationer och under

vilka förutsättningar Finansinspektionen skall förse tillsynsorgan i andra länder - inom och utom EES - med uppgifter om i Sverige verksamma institut. I den mån det behövs kan regeringen lämpligen lämna närmare

föreskrifter genom förordning. .

Den informationsskyldighet för Finansinspektionen som följer av EES-

avtalet avser till stor del sådana uppgifter som åsyftas i 8 kap. 5 § första

stycket sekretesslagen (1980:100). Enligt denna bestämmelse gäller sekretess 1 statlig myndighets verksamhet, som består i tillståndsgivning eller tillsyn med avseende på bl.a. bank- och kreditväsendet, för uppgifter om dels affärs- eller driftförhållanden hos den som myndighetens verksamhet avser, om det kan antas att han lider skada om uppgiften röjs, dels ekonomiska eller personliga förhållanden för annan, som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som myndighetens verksamhet avser.

Frågan i vad mån EES-avtalet föranleder ändringar i sekretesslagen bereds för närvarande inom Justitiedepartementet. I det sammanhanget Övervägs om bestämmelserna i 8 kap. 5 § kan anses tillräckliga för att tillgodose banksamordningsdirektivens anspråk på sekretess hos behöriga tillsynsmyndigheter. Jag utgår från att de sekretessfrågor som Data-

inspektionen väckt också beaktas 1 Justitiedepartementets lagstift-

ningsärende.

En svensk myndighets möjlighet att lämna ut sekretessbelagda uppgifter till en utländsk myndighet regleras i 1 kap. 3 § tredje stycket sekretesslagen. Uppgift som är sekretessbelagd enligt sekretesslagen får enligt bestämmelsen inte lämnas ut till utländsk myndighet eller mellanfolklig Organisation i annat fall än om utlämnandet sker i enlighet med föreskrift därom i lag eller förordning eller om uppgiften i motsvarande fall skulle få lämnas ut till svensk myndighet och det enligt den utlämnande myndighetens prövning står klart att det är förenligt med svenska

intressen att uppgiften lämnas till den utländska myndigheten eller mellanfolkliga organisationen. Bestämmelsen ger således Finansinspek-

tionen goda möjligheter att i tillsynsarbetet lämna ut handlingar och uppgifter till behöriga utländska myndigheter.

Vad gäller myndighetssamråd på det inhemska planet är det givetvis av

största betydelse för övervakningen av ett väl fungerande betalnings-

väsende att Riksbanken och Finansinspektionen verkar 1 nära och förtroendefullt samarbete. Bestämmelserna 1 sekretesslagens 14 kap. lägger i dag inte hinder 1 vägen för sådant utbyte av information som de

båda myndigheterna behöver för fullgörande av de uppgifter som ålagts dem. Mot den bakgrunden, och då jag inte har erfarit att några väsentliga praktiska svårigheter föreligger, anser jag att frågan om föreskrifter i lag

beträffande obligatoriskt samråd mellan Riksbanken och inspektionen bör

anstå i avvaktan på resultatet av det arbete som för närvarande pågår i riksbanksutredningen (Fi 1991:02).

I 228 riksbankslagen anges att Riksbanken får begära in vissa uppgifter från kreditinstitut. De uppgifter som avses är sådana som

Riksbanken anser nödvändiga för att följa utvecklingen på valuta- och kreditmarknaderna (jämför prop. 1989/90:135 s. 69). Med "kreditinstitut" åsyftas 1 sammanhanget rättssubjekt som faller inom den vida krets som definierats i 3 § andra stycket riksbankslagen, dvs. banker, kreditaktiebolag, finansbolag, värdepappersinstitut, allmänna pensionsfon-

den, försäkringsföretag med svensk koncession, lands- och stadshypoteks-

institutionerna samt Svenska skeppshypotekskassan. Till följd av kreditinstitutsbegreppets avgränsning i riksbankslagen finns å andra sidan

ingen lagstadgad skyldighet för vissa finansiella aktörer att lämna uppgifter till Riksbanken. Det förhållandet att t.ex. värdepappersfonder och börser faller utanför kategorierna av uppgiftsskyldiga framstår som

mindre befogat. Enligt 18 § andra stycket riksbankslagen får Riksbanken under vissa villkor bevilja kredit till alla företag som står under tillsyn av Finansinspektionen. Jag anser det naturligt att bestämmelsen 1 22 § utformas så att motsvarande företag och institutioner kan åläggas

skyldighet att lämna information till Riksbanken. Mitt förslag i denna del

innebär inte mer än en begränsad utvidgning av kretsen uppgiftsskyldiga. Närliggande frågor om vilka upplysningar som Riksbanken faktiskt har

rätt att begära in med stöd av 22 § kan komma att belysas av riksbanks-

utredningen. Detsamma gäller frågan om fördelningen av befogenheter mellan Finansinspektionen och Riksbanken.

2.5¶Rätt till domstolsprövning av vissa förvaltningsbeslut

Mitt förslag: Om ett beslut angående oktroj eller auktorisation av

kreditmarknadsbolag inte har fattas inom sex månader, eller om

en sådan underrättelse som krävs för filialetablering i ett annat

EES-land inte har avsänts inom tre månader, har sökanden rätt att

begära förklaring av kammarrätt att ärendet onödigt uppehålls.

Har beslutet inte meddelats eller underrättelsen inte avsänts inom viss tid efter det att domstolen avgett en sådan förklaring, skall det anses som att ansökningen avslagits.

I lagen om kreditmarknadsbolag införs regler om att Finansinspektionens beslut överklagas hos kammarrätt.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag.

Göteborg förordar att fråga om onödigt uppehållande prövas av

Regeringsrätten 1 stället för av kammarrätt. Konkurrensverket och

Svenska Bankföreningen anser att Finansinspektionens beslut i allmänhet,

således även i fråga om tillsyn över banker, bör överklagas till kammarrätt.

EES-avtalet: Enligt artikel 13 i första banksamordningsdirektivet skall

myndighetsbeslut som fattats med stöd av lagar och andra författningar,

som utfärdats i enlighet med direktivet, kunna göras till föremål för

prövning av domstol. Detsamma skall gälla då inget beslut har fattats inom sex månader från det att en auktorisationsansökan innehållande alla nödvändiga uppgifter har givits in.

Som nämnts i föregående avsnitt skall ett kreditinstitut auktoriserat i ett EES-land ha rätt att etablera filial i andra EES-länder. Den procedur som då skall iakttas finns beskriven i artikel 19.3 i andra banksamordnings-

direktivet och innebär att kreditinstitutet anmäler sitt önskemål till

hemlandsmyndigheten, vilken i sin tur underrättar behörig myndighet i

det tilltänkta värdlandet. Om hemlandsmyndigheten vägrar att underrätta

värdlandsmyndigheten, skall skälen för detta lämnas till det sökande kreditinstitutet inom tre månader från det att institutet givit in alla nödvändiga uppgifter i ärendet. En vägran att översända underrättelse

till värdlandsmyndigheten eller en underlåtenhet att lämna besked till sökanden inom tremånadersperioden skall kunna göras till föremål för

domstolsprövning.

I föregående avsnitt har redogjorts för de möjligheter som värdlandsmyndigheter har att ingripa mot filialer till kreditinstitut från andra EES-

länder. Sådana ingripanden skall normalt, enligt artikel 21.6 i andra

banksamordningsdirektivet, kunna göras till föremål för domstolspröv-

ning.

Skälen för mitt förslag: Sådana beslut som avses i de nu nämnda

direktivreglerna meddelas i Sverige av regeringen och Finansinspektionen. Enligt nu gällande banklagstiftning ankommer det på regeringen att pröva frågor om bankoktroj och om återkallande av oktroj. Enligt

kreditaktiebolagslagen skall regeringen godkänna ett kreditaktiebolags

bolagsordning och den kan i vissa fall förbjuda bolaget att fortsätta sin verksamhet samt förordna att det skall träda i likvidation. Däremot gäller enligt finansbolagslagen att Finansinspektionen är prövningsmyndighet i

ärenden om tillstånd för finansbolag. Finansinspektionen har behörighet att meddela beslut i olika tillsynsangelägenheter, såväl vad gäller banker

som andra typer av kreditinstitut.

Beslut som Finansinspektionen fattat i ärenden om tillsyn av banker och andra kreditinstitut överklagas enligt gällande rätt hos regeringen.

Regeringens beslut kan göras till föremål för rättsprövning hos Regeringsrätten.

Genom lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut, som trädde i kraft den 1 juni 1988, infördes en möjlighet till överpröv-

ning 1 Regeringsrätten av vissa beslut som regeringen och andra tförvaltningsmyndigheter meddelar i förvaltningsärenden. Lagen tillkom

för att säkerställa att svensk rätt motsvarade Europakonventionens krav på tillgång till domstolsprövning av enskildas "civila rättigheter och

skyldigheter".

En ansökan om rättsprövning hos Regeringsrätten kan göras av en

enskild part. En förutsättning för prövning är att beslutet innebär myndighetsutövning mot den enskilde och att ärendet rör något förhål-

lande som avses i 8 kap. 2 eller 3 § regeringsformen, dvs. enskildas personliga ställning eller deras personliga och ekonomiska förhållanden inbördes eller förhållandet mellan enskilda och det allmänna som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga

eller ekonomiska förhållanden. Härtill kommer att rättsprövning kan ske

endast i fall då beslutet annars kan prövas av domstol endast efter ansökan om resning och inga andra överprövningsmöjligheter står till buds. Vissa typer av beslut är generellt undantagna.

Regeringsrätten skall pröva om beslutet strider mot någon rättsregel på det sätt som sökanden angett eller som i övrigt klart framgår av omständigheterna i ärendet. Vad gäller räckvidden av Regeringsrättens prövning föreskrivs i lagens 5 § att beslutet skall upphävas - och vid

behov återförvisas - om rätten finner att beslutet strider mot någon rättsregel och det inte är uppenbart att felet saknar betydelse för

avgörandet. Det är alltså i princip inte möjligt för Regeringsrätten att ge

ett klandrat beslut ett ändrat materiellt innehåll.

Regeringsrättens prövning kan vara mer eller mindre omfattande,

beroende på beslutets karaktär. I förarbetena till rättsprövningslagen

uttalades att överprövningen inte alltid bör vara begränsad till att avse rättstillämpningen i den mening detta begrepp anses ha i t.ex. regeln om

resning i 58 kap. I $ första stycket 4 rättegångsbalken. Regeringsrätten

bör kunna överpröva också den faktabedömning som ligger till grund för

tillämpningen av föreskrifter. Prövningen skall överhuvud taget avse ett besluts förenlighet med rättsordningen i enlighet med principen om all

maktutövnings lagbundenhet. I lagmotiven anmärktes att vissa bestämmelser är utformade så att den administrativa prövningen kan utfalla på mer än ett sätt utan att något av besluten kan sägas strida mot bestämmel-

serna. Det exemplet anfördes att lagstiftaren, genom att ge en myndighet

rätt att välja mellan flera lagligen tänkbara beslut, har överlåtit åt myndigheten att forma en policy vid beslutsfattandet. Även bestämmelser

av detta slag sätter dock ofta vissa gränser för myndighetens handlingsfrihet. I sådana fall bör möjligheten till domstolsprövning omfatta frågan om beslutet ryms inom handlingsfriheten. Slutligen framhölls att

prövningen naturligen fick komma att ske med beaktande av att

domstolar inte kan förutsättas göra bedömningar av utpräglat skönsmässig

eller politisk karaktär (prop. 1987/88:69 s. 23 f).

Lagen om rättsprövning har gjorts tidsbegränsad och gäller, i avvaktan på en slutlig utvärdering av den, enligt SFS 1991:1825 beträffande beslut som meddelas under tiden från ikraftträdandet till utgången av år 1994. I prop. 1987/88:69 uttalades också att det bör vara en riktlinje för

utvecklingen på längre sikt att man områdesvis överväger i vilken mån

det är ändamålsenligt att ersätta den överprövning som i dag sker i administrativ ordning med domstolsprövning.

Den utveckling som förutskickades vid rättsprövningslagens tillkomst har kommit ett stycke på väg inom området för finansiell lagstiftning.

Vissa beslut av Finansinspektionen skall numera överklagas direkt till

förvaltningsdomstol. Enligt såväl tagen (1991:980) om handel med finansiella instrument som lagen (1991:981) om värdepappersrörelse sväller som huvudregel att Finansinspektionens beslut skall överklagas hos kammarrätten.

Mot denna bakgrund kan det diskuteras om inte tiden är mogen för en motsvarande reform i banklagstiftningen. Utrymmet för näringspolitiska överväganden i samband med auktorisation av banker och andra kreditinstitut har i stort sett försvunnit i och med att möjligheten till behovsprövning tagits bort. När jag nu lämnar förslag till en helt ny, moderniserad lagstiftning om kreditmarknadsbolag anser jag det naturligt

att förorda att besluten enligt den nya lagen, bl.a. i fråga om auktorisa-

tion, skall fattas av Finansinspektionen och att inspektionens beslut generellt överklagas hos kammarrätt. En sådan ordning innebär för kreditmarknadsbolagens del att de i banksamordningsdirektiven uppställda

kraven på domstolsprövning av meddelade beslut tillgodoses.

När det däremot gäller beslut som fattas med stöd av bankrörelselagen och de övriga banklagarna ställer sig saken något annorlunda. Det kan enligt min bedömning väl tänkas att oktrojgivningen i ett senare skede anförtros Finansinspektionen, med rätt till överklagande hos kammarrätt, men för en sådan ändring av regelsystemet krävs ytterligare överväganden som också bör omtatta andra delar av regelsystemet. Jag anser det inte heller ändamålsenligt att nu föreslå några mera begränsade ändringar av överklagandereglerna i banklagstiftningen.

Frågan kan dock ställas om rättsprövningen är tillräcklig för att tillgodose direktivreglernas krav på rätt till domstolsprövning av beslut som regeringen fattat i ett ärende som rör t.ex. bankoktroj. Vad som främst påkallar uppmärksamhet är om Rezgeringsrättens prövning är tillräckligt omfattande. Det kan då påpekas att frågan om domstolsprövningens kvalitativa innehåll inte finns behandlad i direktiven. Det kan ses som en fråga för nationell lagstiftning att bestämma om överprövningen av ett förvaltningsbeslut skall begränsas i något avseende. Det väsentliga måste vara att domstolsprövningen tillgodoser de rättssäkerhetsintressen som ligger till grund för direktivbestämmelsen. Min bedömning är att

rättsprövningsinstitutet uppfyller dessa krav. Jag föreslår därför inte nu

Den i direktiven föreskrivna ordningen att ett uteblivet beslut i vissa

fall skulle kunna föranleda domstolsprövning saknar motsvarighet i vällande svensk rätt. Här är det i än högre grad på sin plats att fråga sig vad domstolen egentligen skall ta ställning till. Det är knappast ändamåls-

enligt att en förvaltningsdomstol skall överta en auktorisationsansökan i

dess helhet från en senfärdig myndighet och i dess ställe göra en materiell prövning av alla föreliggande omständigheter. Det lämpligaste torde 1 stället vara en procedur som framtvingar att den myndighet som

det åligger att göra denna prövning verkligen gör det och fattar ett explicit beslut.

Detta syfte kan enligt min mening bäst vinnas genom att sökanden får rätt att begära domstolens förklaring att ärendet onödigt uppehålls. Har domstolen väl anslutit sig till sökandens uppfattning och avgett en sådan

förklaring finns det inte längre något giltigt försvar för myndigheten att

ytterligare dröja med beslutet. Domstolen skall således i första hand endast pröva om ärendet är färdigt för avgörande, om samtliga handlingar och uppgifter som behövs som underlag för beslutet har lämnats till myndigheten och om, i förekommande fall, alla nödvändiga samråds-

förfaranden har iakttagits. Mitt förslag till införlivande av direktiv-

reglerna innebär att sökanden får en ovillkorlig rätt att vända sig till

domstol när den föreskrivna tiden om sex resp. tre månader har gått från

det att ansökningen gavs in. Finner domstolen att ärendet inte är färdigt

för avgörande och att detta förhållande inte kan lastas myndigheten, kan sökanden när som helst begära en ny förklaring om onödigt uppehållan-

de. När domstolen väl har kommit fram till att ärendet är moget för avgörande börjar en ny period om sex resp. tre månader löpa. Förehgger det vid utgången av denna frist fortfarande inget beslut, får det anses somatt ett avslagsbeslut meddelats samma dag. I denna situation tillämpas de generella reglerna om överklagande. Sannolikt kommer denna utväg inte att behöva tillgripas annat än i utomordentligt sällsynta fall.

Frågan om onödigt uppehållande bör prövas av kammarrätten.

Det förtjänar påpekas att frågan om domstols överprövning av förvaltningsbeslut har vidare räckvidd. Kommittén med uppdrag att utreda frågan om grundlagsskydd för äganderätten m.m. samt frågan om vidgade möjligheter till domstolskontroll (Fri- och rättighetskommittén; Ju 1992:01) har till uppgift att bl.a. utreda behovet av ändringar i svensk

lag om rätt till domstolsprövning av förvaltningsbeslut. I denna uppgift ingår att ta ställning till hur den svenska domstolskontrollen av sådana beslut bör förbättras så att en generell möjlighet till domstolsprövning

införs. Kommitténs senare överväganden kan komma att föranleda en annorlunda utformning av reglerna i bankrörelselagen och lagen om kreditmarknadsbolag såvitt gäller instansordning för överprövning av

olika myndighetsbeslut. Instansordningen kan också komma att påverkas av Domstolsutredningens förslag. Domstolsutredningen har nämligen i

sitt betänkande (SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000-talet föreslagit att i princip all domstolsprövning av förvaltningsbelsut skall börja i länsrätt. Betänkandet bereds för närvarande.

2.6¶Övriga frågor med anknytning till EES-avtalet

Vid remissbehandlingen av departementspromemorian har från olika håll

begärts ytterligare lagändringar i anslutning till genomförandet av

promemorians förslag. Remissinstansernas önskemål kommenteras 1 detta

avsnitt.

Riksbanken anser det olyckligt att begreppet kreditinstitut får olika innebörd i riksbankslagen och i t.ex. lagen om kreditmarknadsbolag, särskilt med hänsyn till att riksbankslagens definition omfattar fler institut

än vad som följer av EG:s definition. Eventuellt kunde i riksbankslagen begreppet kreditinstitut ersättas med en ny term, ”finansföretag".

Jag kan hålla med om att begreppet kreditinstitut i lagstiftningen

lämpligen borde vara förbehållet sådana företag som faller under EGdirektivens definition, dvs. i princip banker och kreditmarknadsbolag. Jag

konstaterar också att beteckningen kreditinstitut inte är särskilt välfunnen för den vida krets av rättssubjekt som faller under definitionen i 3 § andra stycket riksbankslagen. Begreppet kreditinstitut förekommer

emellertid även i andra författningar. I vissa av dessa har begreppet givits särskilda, oenhetliga, definitioner. I andra används det utan referens till någon särskild krets av företag. Detta är naturligtvis inte något idealiskt

förhållande. En genomgång av de aktuella bestämmelserna ger dock vid

handen att de praktiska olägenheterna vid tillämpningen är begränsade.

I avvaktan på en vidare översyn av alla de författningsföreskrifter som

innehåller ordet kreditinstitut kan enligt min mening den gällande

definitionen i 3 § riksbankslagen stå kvar.

Friare placerings- och rörelseregler för banker

Svenska Bankföreningen anser att utrymmet för svenska bankers rätt att

förvärva placeringsaktier bör vidgas i överensstämmelse med vad som är tillåtet enligt andra banksamordningsdirektivet. Bankföreningen anser vidare att svenska banker bör få större möjligheter att förvärva fast

egendom för bl.a. fastighetsleasingändamål. Liknande önskemål framförs av Sparbankernas bank.

Svenska bankföreningen har i en särskild framställning, som givits in till regeringen efter remisstidens utgång, upprepat sin begäran om lagändringar för möjliggörande av bankers förvärv av fast egendom för såväl fastighetsleasingverksamhet som i placeringssyfte. Bankföreningen

har härvid även hemställt att en arbetsgrupp bildas för att närmare utreda

frågan om under vilka förutsättningar ett fastighetsrentingbolag skall kunna inrymmas i en bankkoncern.

Frågan om ändrade regler för bankers placeringar har inte berörts i den remissbehandlade departementspromemorian och redan av det skälet ser Jag mig förhindrad att nu lägga fram förslag i enlighet med bankorganisationernas Önskemål. Oavsett vad som krävs i fråga om formell beredning vill jag göra några kommentarer. Det är riktigt att andra banksamordningsdirektivet medger ett större utrymme för bankers innehav av aktier än vad som nu är tillåtet enligt svensk lag. Dock skall påpekas att de aktuella direktivreglerna är resultatet av diskussioner mellan EG:s medlemsstater, 1 vilka råder olika syn på säkerhetskrav. Direktivets placeringsbegränsningar har alltså karaktär av runimiregler och det är inte självklart att den svenska lagstiftningen skall anpassas till den mest hiberala regim som direktivet tillåter. Som framhållits 1 prop.

1990/91:154 måste lättnader i den svenska inställningen vila på vår egen bedömning av frågor om risk och intressekonflikter (prop. s. 56). Det jag nu sagt gäller i huvudsak också bankorganisationernas anspråk

på vidgad rätt att förvärva fast egendom. Även om jag inte är beredd att nu lägga fram förslag med det innehåll

som bankorganisationerna efterlyser, vill jag hålla öppet om det framöver bör medges lättnader i regelverket för bankernas placeringsmöjligheter. Frågor om bl.a. fastighetsrentingbolag i bankkoncerner bör kunna göras

till föremål för närmare överväganden.

Frågor om kapitaltäckning

Svenska Bankföreningen anser att den nuvarande gränsen för vad som i fråga om en banks kapitaltillskott till företag utanför den egna koncernen

skall få räknas med i bankens kapitalbas bör höjas från motsvarande 5 &

till 10 2 av bankens eget kapital.

Bankföreningen anser vidare att bankers kapitaltillskott till försäkringsbolag inte skall avräknas utan i stället omfattas av det generella kravet på åtta procent kapitaltäckning.

Bankföreningen anser också att det inte bör ställas krav på särskild kapitaltäckning för utländska dotterföretag till svenska banker utan att det 1 sådant fall bör vara tillräckligt att kapitalkravet är uppnått på konsoliderad nivå.

Sparbankernas Bank har instämt i Svenska Bankföreningens synpunkter i nu redovisade delar.

Jag konstaterar att det även 1 dessa frågor saknas formella förutsättningar för omedelbara lagförslag.

Vad gäller den högsta gränsen för avräkningsfria kapitaltillskott i företag som inte är dotterföretag, så kan jag konstatera att de av Bankföreningen åberopade EG-reglerna faktiskt beaktats, då regeln infördes år 1990 (prop. 1989/90:43, s. 98 f).

Frågan om avräkning från kapitalbasen för tillskott till försäkringsbolag diskuterades i prop. 1990/91:154 (s. 71 f). Enligt min bedömning har de skäl som där anfördes till stöd för fullständig avräkning alltjämt giltighet.

Frågor om konsolidering av olika finansiella företagskonstellationer kommer att belysas i samband med senare införlivande av EG-direktivet

92/30/EEG.

3¶Sanktioner

Mitt förslag: I syfte att göra sanktionssystemet inom Finans-

inspektionens ansvarsområde mer enhetligt ersätts gällande regler i bankrörelselagen om erinringar m.m. med bestämmelser efter förebild i den lagstiftning som under senare år införts på värdepappersområdet. Likadana bestämmelser införs i kreditmarknadsbolagslagen.

De särskilda straffbestämmelserna i 9 kap. BRL tas bort. Straff-

bestämmelser föreslås inte bli införda i kreditmarknadsbolagslagen.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna lämnar förslaget i allt väsentligt utan erinran. Sveriges Bankkunders Riksförbund anser att Finansinspektionen bör få möjlighet att förelägga en bank att göra rättelse när kunder blivit felbehandlade.

Skälen för mitt förslag: Kreditmarknadskommittén (KMK) föreslog i

sitt betänkande SOU 1988:29 att det i bankrörelselagen skulle införas en

möjlighet för inspektionen att i särskilt beslut meddela skriftlig erinran

och anmärkning, vilket även skulle kunna ske med tillämpning av

sundhetsparagrafen. Bankrörelselagens nuvarande möjligheter — till

erinringar skulle finnas kvar men i fortsättningen benämnas påpekanden,

vilka inte skulle utgöra särskilda beslut utan endast råd från inspektionen

1 samband med tillsynens utövande. Förutom återkallande av tillstånd

skulle således tillskapas följande instrument för inspektionen: skriftlig erinran, anmärkning och påpekande. Motsvarande bestämmelser föreslogs införda i den tilltänkta kapitalmarknadslagen.

Finansinspektionen har i en skrivelse till Finansdepartementet den 9 januari 1992 framfört att det finns väsentliga både formella och sakliga olikheter i de lagar, som gäller för de olika instituten på finansmarknaden, vad avser inspektionens befogenheter att ingripa mot instituten och att kräva rättställande åtvärder. Inspektionen hemställer därför om lagstiftning 1 syfte att få enhetliga regler om sanktioner inom inspektionens tillsynsområde. Inspektionen framför också önskemål om att KMK:s förslag skall antas på så sätt att inspektionen får möjlighet att senomdriva rättställande åtgärder hos ett institut, vars verksamhet inte motsvarar kraven på en sund utveckling av densamma. I ett sådant fall skulle inspektionen få meddela varning eller föreläggande vid vite att söÖra rättelse. Finansinspektionen har slutligen uttalat att kommitténs

förslag om påpekanden bör genomföras. |

I samband med lagstiftningen om värdepappersfonder (prop. 1989/90:153, bet. 1990/91:NU4, rskr. 1990/91:47) ersattes straffbestämmelserna 1 den senare upphävda aktietondslagen (1974:931) med möjligheter att förelägga vite. vilket ansågs vara mer effektivt för att

beivra ett visst förfarande än polisanmälan, brottsutredning och ett

eventuellt allmänt åtal. Samtidigt infördes en möjlighet för inspektionen att utfärda varning som en sanktion, om det är tillräckligt, i stället för att återkalla tillstånd. Vidare infördes en regel att inspektionens beslut enligt den aktuella lagen får överklagas hos kammarrätten.

Samma system för sanktioner m.m. har därefter införts i lagen

(1991:981) om värdepappersrörelse samt lagen (1992:543) om börs- och

clearingverksamhet och kan därmed sägas vara etablerat inom lagstift-

ningen på värdepappersområdet.

Sanktionssystemet för inhemska banker återfinns i 7 kap. 8, 9 och

18 §§ BRL. Bestämmelserna innebär följande. Finansinspektionen får

meddela de erinringar i fråga om verksamheten i en bank som inspektionen finner påkallade. Inspektionen får förelägga bankens styrelse att vidta erforderliga åtgärder "om verksamheten i en bank till följd av

allvarliga missförhållanden i bankens ledning kan befaras komma att bli

till skada för det allmänna". Har styrelsen eller bolagsstämman i en bank

fattat ett författningsstridigt beslut får inspektionen förbjuda verkställighet av beslutet eller, om beslutet redan gått i verkställighet, förelägga styrelsen att göra rättelse. Om ett sådant beslut på ett allvarligt sätt

avviker från författning skall inspektionen anmäla detta till regeringen som kan förklara oktrojen förverkad. Inspektionens beslut i dessa

hänseenden får överklagas till regeringen. Enligt 7 kap. 18 § BRL skall inspektionen, om någon tar emot inlåning på räkning från allmänheten utan att ha tillstånd till det, förelägga honom att upphöra med verksamheten. Föreläggandet kan förenas med vite.

Beslut enligt denna paragraf kan överklagas hos kammarrätten.

Beträffande kreditaktiebolag finns sanktionsregler i 3 och 7 §§

kreditaktiebolagslagen. Finansinspektionen får meddela de erinringar i

fråga om bolagets verksamhet som inspektionen finner påkallade. Har

styrelse, verkställande direktör eller bolagsstämma fattat ett beslut som

står i strid med lag eller bolagsordning får inspektionen förbjuda verkställighet av beslutet eller, om beslutet redan gått i verkställighet,

förelägga styrelsen eller verkställande direktören att göra rättelse där så

kan ske. Även regeringen kan förelägga bolaget att vidta rättelse om bolaget driver verksamhet i strid med lag eller annan författning eller bestämmelse i bolagsordningen. Vidtas inte rättelse kan regeringen

förbjuda bolaget att fortsätta verksamheten och förordna att bolaget skall träda i likvidation. Enligt 11 8 kan Finansinspektionen förelägga vite vid

meddelande av föreskrift eller förbud enligt lagen.

Sanktionssystemet beträffande finansbolagen finns i 15, 16 och 23 §§ finansbolagslagen. Bestämmelserna innebär följande. Finansinspektionen

tår meddela ett finansbolag skriftlig erinran om bolaget inte följer

meddelade föreskrifter och beslut eller om annat förhållande råder som menligt inverkar på bolagets säkerhet eller som kan äventyra en sund utveckling av bolagets finansieringsverksamhet. Inspektionen får även

meddela ett finansbolag erinran om bolaget överträtt lagen eller uppenbart åsidosatt Kundernas intressen eller om annars förutsättningarna för

tillstånd inte längre föreligger. Bedöms erinran inte vara tillräckligt i de sistnämnda tallen får inspektionen återkalla bolagets tillstånd. En skriftlig

erinran får förenas med föreläggande om rättelse. Om ett finansbolag har fattat ett beslut som strider mot lag eller annan författning, föreskrift eller bolagsordningen får inspektionen förbjuda verkställighet av beslutet eller, om beslutet redan gått i verkställighet, förelägga bolaget att göra rättelse om det kan ske.

Om någon utan tillstånd driver tillståndspliktig verksamhet skall Finansinspektionen förelägga honom att upphöra med verksamheten. Föreläggandet kan, liksom övriga förelägganden och förbud som meddelas med stöd av lagen, förenas med vite.

I syfte att på sikt åstadkomma enhetlighet i sanktionssystemet avseende

de institut som Finansinspektionen har tillsyn över föreslås nu att

reglerna i 7 kap. BRL om ingripanden mot banker ändras så att de liknar motsvarande regler för värdepappersinstitut och värdepapperstonder. I

lagen om kreditmarknadsbolag föreslås infört ett liknande sanktionssystem beträffande kreditmarknadsbolagen. I samma syfte kommer sanktionssystemet avseende försäkringsbolag att i ett senare skede ses Över.

Regeringsrätten har i ett beslut år 1990 om rättsprövning av ett regeringsbeslut enligt försäkringsrörelselagen (1982:713) uttalat att en allmän hänvisning till sundhetskravet inte bör får utgöra den enda grunden när det gäller åtgärder av så ingripande natur som erinringar eller förelägganden enligt försäkringsrörelselagen. Konkreta brister, av rättslig eller annan natur, måste enligt regeringsrätten vara en förutsättning för sådana åtgärder. Regeringsrättens inställning leder till bedömningen att inte heller ingripanden enligt bankrörelselagen bör kunna ske med hänvisning enbart till ett sundhetskrav. Det måste därutöver kunna konstateras att brister föreligger i förhållande till vad som krävs enligt de författningar och föreskrifter som gäller inom bankområdet.

Finansinspektionen har redan i dag, i de informella diskussioner och samråd med banker och andra institut som inspektionen fortlöpande har, möjlighet att ge sin mening till känna. Något behov av att därutöver kunna komma med mer formaliserade påpekanden anser jag inte nödvändig för att inspektionen skall kunna fullfölja sin uppgift. Inspektionen får ju också med det föreslagna systemet möjlighet att meddela varning i mer allvarliga fall.

Det regelsystem som sålunda föreslås innebär i huvudsak följande. Finansinspektionen kan till en början, som i dag, förbjuda verkställighet av ett beslut som strider mot någon författning eller bolagsordningen. Om

beslutet redan verkställts får inspektionen förelägga banken eller kreditmarknadsbolaget att vidta rättelse om det är möjligt. Om en bank

eller ett kreditmarknadsbolag, t.ex. genom att överträda bestämmelserna

i den lagstiftning som reglerar dess verksamhet eller på annat sätt visat sig olämplig att driva verksamhet får Finansinspektionen återkalla

bankens oktroj resp. kreditmarknadsbolagets tillstånd att driva finansieringsverksamhet. Rätten att återkalla en bankoktroj har hittills varit

förbehållen regeringen. Med den strävan, som jag tidigare givit uttryck

för, att skapa så enhetliga regler som möjligt, ser jag inget som hindrar

10 Riksdagen 1992193. I saml. Nr 89 145

att denna rätt delegeras till Finansinspektionen trots att beslutet att bevilja oktroj tills vidare ligger kvar hos regeringen.

Om det är tillräckligt får Finansinspektionen i stället, som nämnts,

meddela varning.

Bestämmelsen om ingripanden mot verksamhet bedriven utan erforder-

ligt tillstånd behålls i bankrörelselagen, och en motsvarande bestämmelse

införs i lagen om kreditmarknadsbolag.

När det gäller svenska bankers och kreditmarknadsbolags verksamhet

genom filial eller direkt tillhandahållande av tjänster i något annat land inom EES, får åtgärderna varning och återkallande av tillstånd samt

förbud mot verkställighet av beslut eller föreläggande om rättelse vidtas även 1 det fall banken eller bolaget har överträtt en föreskrift som gäller för verksamheten i det landet.

Det krävs också möjligheter att ingripa mot utländska banker och andra kreditinstitut hemmahörande inom EES. Finansinspektionen får i sista hand, efter upprepade överträdelser, förbjuda en sådan bank eller annat

kreditinstitut att driva verksamheten vidare i Sverige (jämför avsnitt

2.4.3). Regler härom bör införas i bankrörelselagen och i lagen om kreditmarknadsbolag.

Finansinspektionens förelägganden och förbud meddelade med stöd av bankrörelselagen tår, som i dag, förenas med vite. Detsamma föreslås sälla enligt lagen om kreditmarknadsbolag. Sveriges Bankkunders

riksförbund har tramtört att Finansinspektionen bör få en möjlighet att

genom t.ex. vitesföreläggande ålägga bankerna att göra rättelse även när kunder blivit felbehandlade. Finansinspektionens tillsyn omfattar institutens efterlevnad av de bestämmelser som reglerar bankernas

verksamhet. I detta arbete förekommer även vissa etikfrågor. När det

gäller kundernas förhållanden till banken i enskilda ärenden ankommer det däremot på allmän domstol att fälla avgöranden som kan innefatta en förpliktelse för banken. En regel som ger Finansinspektionen möjlighet att förelägga en bank att vidta rättelse gentemot en enskild kund och

ningen.

När det slutligen gäller frågan om prövningsinstans vid överklagande av inspektionens beslut så föreslås, som jag anfört i avsnitt 2.5, inte nu några ändringar av bestämmelserna i banklagstiftningen. Samtliga beslut enligt lagen om kreditmarknadsbolag bör däremot, som jag också nämnt tidigare, överklagas till kammarrätt.

Straffbestämmelser

Enligt den nuvarande lagstiftningen är vissa förfaranden straffbelagda.

Bestämmelserna finns 19 kap. BRL, 13 § kreditaktiebolagslagen och 27 § finansbolagslagen. Det kan emellertid ifrågasättas om en straffrättslig

reglering är den mest effektiva för att se till att bestämmelser på de

områden som dessa lagar reglerar etterlevs. Den innebär att tillsynsmyndigheten för att beivra ett visst förfarande måste polisanmäla en händelse eller ett pågående skeende för polisutredning och eventuellt allmänt åtal.

En sådan utredning kan befaras ta lång tid. En mer effektiv ordning torde vara att förena ett föreläggande med vite. En sådan generell möjlighet att

förelägga vite när inspektionen meddelar ett föreläggande eller ett förbud

föreslås införd i 7 kap. 23 § BRL och i 5 kap. 24 § lagen om kredit-

marknadsbolag. Vitesföreläggande kan redan i dag ske mot den som utan

tillstånd tar emot inlåning på räkning från allmänheten (7 kap. 18 § BRL). En allmän bestämmelse om rätt för inspektionen att förena ett

föreläggande med vite finns också i 9 kap. 3 § BRL. Denna bestämmelse föreslås upphävd i och med att regeln om vite införs i 7 kap. Liknande

bestämmelser finns i kreditaktiebolagslagen och finansbolagslagen.

Bestämmelsen i 9 kap. 1 § andra stycket BRL, som gäller straffrihet

enligt 20 kap. 3 § BrB, föreslås flyttad till bestämmelsen om tystnadsplikt

i I kap. BRL. I lagen om kreditmarknadsbolag föreslås en motsvarande

bestämmelse om straffrihet införd i I kap. 5 8.

4¶Ny lag om kreditmarknadsbolag

4.1¶Gemensam lag

Mitt förslag: Kreditaktiebolagslagen och finansbolagslagen upp-

hävs. Verksamhet som idag bedrivs av kreditaktiebolagen och finansbolagen regleras i en ny gemensam lag, lagen om kreditmarknadsbolag.

Kreditmarknadskommittén (KMK) ansåg att arbetsförutsättningarna för de finansiella instituten borde göras så likformiga som skyddsintressena tillåter. För att åstadkomma en större systematik i regelverket

föreslog KMK därför att reglerna för instituten utanför banksystemet

skulle inordnas i en gemensam lag, kallad kapitalmarknadslagen.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Med undantag för Finansbolagens Förening och,

i någon mån, Sparbankernas Bank har inga remissinstanser något att

erinra mot att en gemensam lag införs för de nuvarande kreditaktie-

bolagen och tfinansbolagen. Finansbolagens Förening anför bl.a. att såväl mellanhandsinstituten som finansbolagen är heterogena grupper när det gäller t.ex. ägare och verksamhetsinriktning. Finansbolagen som är organiserade inom Finansbolagens Förening känner därför ingen

"frändskap" med mellanhandsinstituten och begränsad sådan med de

bankägda finansbolagen. Föreningen anser att den möjlighet till upplåning genom utgivande av obligationer som finansbolagen numera har kommer

att utnyttjas endast av ett fåtal större finansbolag. Vidare är finansbolag internationellt en etablerad form av kreditinstitut. Sammanfattningsvis blir den föreslagna lagen med dess tillkommande föreskrifter för detaljerad

och därmed olämplig för finansbolagen.

Stadshypotekskassan anför att det bl.a. med anledning av EG:s regler om riskspridning i placeringsportföljer är angeläget att bostadsobligationerna även fortsättningsvis klart kan urskiljas från företagsobligationer

i gemen. Det bästa sättet vore att behålla en i lag särskild beteckning för

företag som motsvarar dagens bostadsinstitut. Lämpligen kunde dessa

företag regleras i ett särskilt kapitel i lagen där vissa strängare krav på betryggande säkerhet och snävare gränser för vilken annan verksamhet som får bedrivas vid sidan om lånerörelsen ställs upp. Sparbankernas Bank anför att om en och samma lagstiftning skall

reglera företag som företer betydande skillnader i bl.a. kvalitativt hänseende, så kan de utländska kapitalmarknaderna, i varje fall på sikt, få ökade svårigheter när det gäller möjligheterna att göra en riktig bedömning av enskilda svenska kreditinstituts kvalitet. Sparbankernas

Bank är emellertid beredd att godta en gemensam lagstiftning för bostadsinstitut och finansbolag under förutsättning att man genom olika åtgärder, bl.a. särredovisning i offentliga statistiksammanhang, eliminerar

de osäkerhetsrisker som den gemensamma lagstiftningen kan ge upphov

till såvitt avser bostadsinstitutens kreditvärdighet och status i övrigt. Skilen för mitt förslag: Lagstiftningen för finansiella institut vid sidan

om bankerna kännetecknas inte av någon enhetlig systematik. Regleringen för de olika instituten har tillkommit för att möta behov av lagstiftning som uppstått under utvecklingens gång. Det är historiskt betingade faktorer som gör att hypoteksinstituten, kreditaktiebolagen och finansbolagen regleras i särskilda lagar. Det har tidigare i olika samman-

hang - bl.a. vid tillkomsten av finansbolagslagen - ansetts olämpligt att

samordna lagarna.

Finansbolagslagen innehåller i stora drag en definition av begreppet

finansieringsverksamhet, regler om när tillstånd krävs, förutsättningar för tillstånd, kapitaltäcknings- och tillsynsregler. Utöver en regel om

obligationsutgivning, samt en bestämmelse om tillståndsplikt för förvärv

av s.k. organisationsaktier och vid inrättande av filial utomlands, innehåller inte lagen några närmare regler om upp- och utlåningsverksamheten eller finansieringsverksamheten i övrigt. De bankägda tfinansbolagen blir dock "smittade" av flera av rörelsereglerna för banker.

I kreditaktiebolagslagen definieras kreditaktiebolagen som aktiebolag

som har till ändamål att driva lånerörelse och att genom utgivande av obligationer eller andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar upplåna erforderliga medel utan att driva bankrörelse. Kreditaktiebolagslagen är en ”ramlag” och innehåller, utöver definitionen av kreditaktie-

bolag, endast bolagsrättsliga regler och regler om kapitaltäckning och tillsyn. I övrigt regleras dessa bolags verksamhet genom bolagsord-

ningarna där rörelseregler m.m. finns intagna. Ett kreditaktiebolags

bolagsordning och varje ändring däri måste godkännas av regeringen.

Av flera olika skäl anser jag att det nu är lämpligt att införa en

semensam lag för kreditaktiebolag och finansbolag. De verksamheter som

bedrivs av de två typerna av bolag kan visserligen vara av olika karaktär. Mellanhandsinstituten, till vilka kreditaktiebolagen räknas, har rent allmänt ansetts ha vissa särdrag, framtör allt den specialdestinerade

utlåningen och kapitalanskaffningssättet. Specialiseringen av utlåningen

sker inte främst genom typen av kredit utan är närmast beroende av att varje institut har sitt begränsade område för kreditgivning, t.ex bostäder,

näringslivet eller kommunerna. Upplåningen sker genom utgivande av obligationer och certifikat samt upptagande av reverslån. Finansbolagens verksamheter, som kan sägas utgöra ett komplement till bankernas kreditgivning, består till en del i att finansiera mindre och medelstora

företag. Finansbolagen lämnar då kredit eller medverkar till finansiering

genom att överta kundfordringar eller genom uthyrning av produktionsutrustning. När utlåningstaket för banker och finansbolag slopades år 1985 expanderade finansbolagens kreditgivning kraftigt under några år. Till betydande del hänförde sig denna expansion till hushållssektorn. Det förde sig främst om lån i form av reverskrediter vilka i stor utsträckning användes för köp av fastigheter och värdepapper. Som komplement till kreditgivningen erbjuder finansbolagen också administrativa tjänster. Till

en del består således verksamheten av olika servicetjänster och rådgiv-

ning, t.ex. likvidmottagning, betalningspåminnelser, reskontraföring,

försäljningsstatistik, solvensbevakning och inkassering. Finansbolagen var

tidigare hänvisade till att finansiera sin verksamhet på penningmarknaden genom att ge ut enkla skuldebrev med kort löptid i form av finansbolags-

reverser, marknadsbevis och finansväxlar eller genom att utnyttja

checkräkningskredit hos bank. Detta förde med sig att bolagen var tvungna att finansiera såväl kort som lång utlåning med kortfristig upplåning. Det kan antas att detta varit en bidragande orsak till den s.k. finansbolagskrisen under de senaste åren. Den 1 augusti 1991 fick finansbolagen emellertid samma rätt som kreditaktiebolagen att ge ut obligationer och andra fordringsrätter som är avsedda för allmän omsättning. I och med detta föreligger, trots att finansbolagen och kreditaktiebolagen driver olikartade verksamheter, ur lagteknisk synvinkel

inte längre några formella skillnader mellan de två företagstormerna.

Detta talar för införandet av en gemensam lagstiftning.

Ett annat skäl för gemensam lagstiftning är, som jag behandlat i

avsnitt 2, att ett antal EG-direktiv som reglerar kreditinstitut skall införlivas i svensk rätt till följd av EES-avtalet. Begreppet kreditinstitut definieras i det första banksamordningsdirektivet som företag vilkas

verksamhet består i att ta emot återbetalningspliktiga medel från

allmänheten, antingen genom insättningar eller genom fortlöpande

utgivning av obligationer och andra jämförbara värdepapper, och att bevilja kredit för egen räkning. Definitionen omfattar således inte endast

banker som tar emot insättningar utan även institut som uteslutande finansierar sin utlåningsverksamhet genom att ge ut värdepapper avsedda för allmän omsättning. Såväl kreditaktiebolagen som flertalet finansbolag

faller därmed under definitionen av kreditinstitut. Det lämpligaste är då att så långt som möjligt försöka samla de svenska regler som blir följden av införlivandet av direktiven i en gemensam lag.

Sammanfattningsvis anser jag således, trots de skillnader som

föreligger mellan de verksamheter som bedrivs av kreditaktiebolag

respektive finansbolag och i viss mån även mellan olika typer av

finansbolag, att det mest ändamålsenliga är att nu införa en ny gemensam lag för dessa institut. De rörelseregler som föreslås införda i den nya

lagen är i huvudsak så pass vida och flexibla att det inte skall behöva

innebära några större inskränkningar eller förändringar för de olika typer

av finansieringsverksamhet som bedrivs av de företag 'som finns på

marknaden 1 dag.

Att som Stadshypotekskassan föreslagit införa särskilda regler för vissa institut finner jag för närvarande varken nödvändigt eller ändamålsenligt.

Syftet med att införa en gemensam lag för de nuvarande kreditaktie-

bolagen och finansbolagen är ju att regleringen av instituten skall vara så

likartad som möjligt. Enskilda företags profilering får ske genom de mer eller mindre strikta bestämmelser för verksamheten som resp. företag

beslutar införa i bolagsordningen. Jag återkommer till detta i avsnitt 4.3.

Om Sverige med anledning av EG:s regler om riskspridning i placerings-

portföljer skulle finna det erforderligt och önskvärt att hårdare reglera vissa institut får frågan tas upp igen i annat sammanhang.

4.2¶Startkapital m.m.

. Mitt förslag: All yrkesmässig finansieringsverksamhet skall kräva

tillstånd. Det bundna egna kapitalet vid verksamhetens igångsättande skall som regel motsvara minst fem miljoner ecu. En möjlighet införs dock för vissa bolag att ha ett bundet eget kapital motsvarande en miljon ecu. |

Promemorians förslag överenstämmer i huvudsak med mitt förslag

förutom att startkapitalet definieras som aktiekapital i stället för bundet

eget kapital.

Remissinstanserna: Finansbolagens Förening anför, utöver de

synpunkter som jag redovisat i avsnitt 2.2, att även andra omständigheter än nettovärdet av tillgångarna bör kunna motivera ett lägre aktiekapital än motsvarande fem miljoner ecu, t.ex. finansieringsverksamhetens natur.

Skälen för mitt förslag: Som jag anfört ovan (avsnitt 2.2) så skall det enligt artikel 3 i första banksamordningsdirektivet krävas obligatorisk

auktorisation av ett kreditinstitut innan det får påbörja verksamhet. Detta får konsekvenser för vissa mindre finansbolag. Enligt 2 § finansbolagslagen krävs nämligen inte tillstånd för finansieringsföretag som har ett

nettovärde av tillgångar i verksamheten understigande 50 miljoner kr. Undantag gäller dock för bolag som är bankägda eller driver finansieringsverksamhet riktad mot konsumenter. Sådana bolag måste alltid söka tillstånd. Kravet i direktivet på obligatorisk auktorisation för alla

kreditinstitut gör att det fria utrymmet att driva finansieringsverksamhet

nu måste tas bort.

Som jag också angett ovan är huvudregeln i andra banksamordningsdirektivet (artikel 4) att ett kreditinstitut skall ha ett startkapital på minst fem miljoner ecu (ca 37 miljoner kr.) men att det finns en möjlighet att

sätta kravet lägre för vissa kategorier av kreditinstitut. Startkapitalet får dock aldrig vara lägre än en miljon ecu (ca 7,5 miljoner kr). Med startkapital avses, som jag berört tidigare, bundet eget kapital såsom det definieras i 11 kap. 7 § aktiebolagslagen.

Enligt finansbolagslagen måste ett bolag för att erhålla tillstånd enligt lagen ha ett aktiekapital på minst fem miljoner kr. Ett bolag som driver verksamhet inom det fria utrymmet och inte är tillståndspliktigt behöver endast uppfylla aktiebolagslagens generella krav att aktiekapitalet skall uppgå till minst 50 000 kr. Om Sverige i detta avseende skulle hålla sig endast till EG:s huvudregel med ett ovillkorligt krav på fem miljoner ecu

heten att driva finansieringsverksamhet i mindre skala. Enligt min mening

bör därför den möjlighet som EG:s direktiv ger att för särskilda kategorier av kreditinstitut tillåta ett startkapital på endast en miljon ecu

utnyttjas. Bolag av viss begränsad storlek bör tillåtas driva tillståndspliktig verksamhet med det lägre startkapitalet. Att som Finansbolagens Förening föreslår även undanta andra kategorier av bolag från huvudregeln om motsvarande fem miljoner ecu i bundet eget kapital finner jag däremot inte motiverat. Införande av en möjlighet till undantag på grund av finansieringsverksamhetens natur kan dessutom ställa till svåra gränsdragningsproblem vilket torde strida mot EG-direktivets krav på att undantag bara får beviljas särskilda, klart urskiljbara kategorier av kreditinstitut.

Värdet på tillgångarna i finansieringsverksamheten används i finans-

bolagslagen som måttstock för verksamhetens omfattning. Gränsen vid vilken finansieringsföretag måste söka tillstånd enligt finansbolagslagen är som nämnts 50 miljoner kr. När det nu gäller att bestämma storleken av de företag som skall kunna driva verksamhet med ett lägre bundet

eget kapital bör värdegränsen kunna sättas högre. Det är ju inte som tidigare fråga om en gräns under vilken bolagen skall kunna driva

oreglerad verksamhet utan samtliga bolag är tillståndspliktiga och står

under tillsyn. En gräns för balansomslutningen på 100 miljoner kr. finner

jag väl avvägd. Därmed uppnås också en lämplig relation mellan kravet på bundet eget kapital och kapitaltäckningskravet.

Det bör här anmärkas att det nya kravet på bundet eget kapital inte omedelbart berör de bolag som redan i dag driver finansieringsverksam-

het. Ett sådant bolag kan fortsätta sin verksamhet med den kapitalbas

som bolaget hade den 2 maj 1992 (dagen för undertecknandet av EES-

avtalet) så länge ägarförhållandena i bolaget är oförändrade. Detta framgår av artikel 10 i andra banksamordningsdirektivet och av en

bestämmelse med motsvarande innehåll, som föreslås införd under

punkten 6 i övergångsbestämmelserna till lagen.

Mitt förslag: Kreditmarknadsbolagen skall vara underkastade vissa rörelseregler. Det ställs ett grundläggande sundhetskrav på

verksamheten och bestämmelser om förvärv av placeringsaktier, enhandsengagemang och kreditjäv införs. I övrigt skall det av

kreditmarknadsbolagens bolagsordningar framgå bl.a. inom vilka

sektorer av finansieringsmarknaden bolaget verkar och på vilken

risknivå bolaget avser att hålla sig.

KMK hade, i enlighet med sina direktiv, bankrörelsereglerna som

förebild vid utformningen av förslaget till rörelseregler för kreditmarknadsbolagen. Bland de föreslagna bestämmelserna fanns bl.a. ett formellt

krav på säkerhet vid all kreditgivning och ett förbud, med vissa undantag, att förvärva aktier och andelar m.m.

Även i departementspromemorian Ds 1991:47 (Finansbolagskrisen En

förstudie) föreslog utredaren att rörelseregler av det slag som gäller för

bankerna borde införas för finansbolagen.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Finansbolagens Förening anför att de föreslagna rörelsereglerna är alltför detaljrika för i alla fall de produktfinansierande

finansbolagen. De regler som i dag finns 1 finansbolagslagen är tillräckhiga.

Svenska Bankföreningen och Finansbolagens Förening befarar att

utformningen av sundhetskravet ger tillsynsmyndigheten större möjlighet till ingripande än vad EG:s direktiv ger. De föreslår att sundhetskriteriet

i lagen knyts närmare direktivtexten och avser endast de däri angivna

områdena, nämligen kreditinstitutens ledning, administration, redovisning och internkontroll.

Finansbolagens Förening motsätter sig också att begränsningar såvitt väller enhandsengagemang tas in i lagen. Risk finns för att lagstadgade regler på detta område kan begränsa risktagandet i större utsträckning än vad som är önskvärt med hänsyn till finansbolagens roll.

Skälen för mitt förslag: Enligt min mening bör vissa grundläggande

rörelseregler införas i lagen om kreditmarknadsbolag. Att, som en reaktion på de förluster som finansbolagen gjort under senare år, införa

i stort sett samma rörelseregler för kreditmarknadsbolagen som för bankerna är emellertid att gå för långt. Dels skiljer sig skyddsintressena i kreditmarknadsbolagen från dem i bankerna eftersom bolagen inte får

ta emot inlåning på räkning, dels är det önskvärt att det finns alternativ

på marknaden till bankernas kreditgivning. Alltför detaljrika rörelseregler

för kreditmarknadsbolagen riskerar att föra med sig att utrymmet för finansieringsverksamhet utanför bankerna i stort sett försvinner och det

i sin tur kan försvåra näringslivets finansieringsmöjligheter. De rörelseregler som föreslås har, med några få anmärkningar, godtagits av alla

remissinstanser utom Finansbolagens Förening som finner dem alltför

nu föreslås inte innebära alltför stora hinder för det stora flertalet finansbolag. Bestämmelserna angående exempelvis bolagsordningens innehåll är mycket flexibla och bör kunna tillämpas för vitt skilda verksamheter.

Sundhetskriteriet Ett krav på rörelsen bör vara att den skall drivas på ett sunt sätt med syftet att upprätthålla förtroendet för de finansiella marknaderna och därmed bidra till deras stabilitet. Det föreslås därför att det i lagen införs

en särskild sundhetsparagraf. Svenska Bankföreningen och Finans-

bolagens Förening har föreslagit att sundhetskravet uttryckligen knyts till de områden som anges i EG:s första och andra banksamordningsdirektiv. Jag anser det emellertid lämpligt att formulera sundhetskravet så att det så nära som möjligt knyter an till motsvarande krav inom Finansinspektionens Övriga tillsynsområden, t.ex. på värdepapperssidan. För att ett bolag skall få tillstånd bör det således krävas att den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en sund verksamhet. I den fortsatta verksamheten, efter det att tillstånd har meddelats, bör naturligtvis detta krav på sundhet hela tiden vara uppfyllt. Det åligger Finansinspektionen att vid sin tillsyn övervaka att så verkligen är fallet.

Kravet på en sund verksamhet innebär att kreditmarknadsbolagen skall

se till att deras organisation, arbetsmetoder och beslut baseras på noggranna och tillräckligt långsiktiga bedömningar. De måste också se till att deras exponering för olika typer av risker ligger inom rimliga

gränser. Det betyder inte att kreditmarknadsbolagen inte kan engagera sig i verksamheter som är förknippade med risker, utan snarare att de risker som bolagen utsätter sig för skall kunna bäras utan att bolagen äventyrar

sitt kapital eller på annat sätt skadar dem som är beroende av bolagens

verksamhet. Exempelvis bör bolagen lägga upp en viss strategi för hur

upplånings-och utlåningsportföljen skall sammansättas för att motverka effekterna av ränteförändringar.

Det faktum att upplåningen numera till en stor del sker i utländsk valuta ställer också krav på att bolagen beaktar valutakursriskerna och ser till att dessa hålls på en rimlig nivå.

Enligt EG:s direktiv skall tillsynsmyndigheterna ha huvudansvaret för övervakning av kreditinstitutens likviditet. I jämförelse med banker har kreditmarknadsbolagen mindre omfattande variationer 1 kassaflödet. Ett

kreditmarknadsbolag får inte ta emot inlåning från allmänheten för att

finansiera sin verksamhet. Därför finns det inga kvantitativa regler, som t.ex. kassareservregler, som syftar till att skapa garantier för att

kreditmarknadsbolagen håller en tillfredsställande likviditetsnivå. Det torde allmänt sett vara svårt att säga viken grad av likviditet som skall krävas i ett kreditmarknadsbolag. Likviditetskravet varierar i hög grad

beroende på vilken art och omfattning bolagets verksamhet har.

I kravet på sund verksamhet ligger också ett krav på att ta skälig hänsyn till kundernas, och då främst konsumenternas, intressen. Bolagen

bestämmelser om information etc.

Kreditmarknadsbolags bolagsordning

För att framför allt obligationsköpare skall kunna bedöma karaktären hos

ett kreditmarknadsbolag föreslår jag att det i lagen tas in en bestämmelse om att det i bolagens bolagsordningar skall ges vissa grundläggande upplysningar. Det bör bl.a. i stora drag framgå inom vilka sektorer av

finansieringsmarknaden som bolaget avser att hålla sig och på vilken

risknivå man planerar att hålla utlåningen, dvs. om säkerhet skall krävas

och, om så är fallet, vilken form av säkerhet som skall godtas. Kredit-

marknadsbolagen bör liksom finansbolagen ha möjlighet att verka över hela kreditmarknaden. Inget bör emellertid hindra att de, såsom

kreditaktiebolagen i dag, koncentrerar sin verksamhet och därmed får

karaktären av rena specialinstitut. Denna specialisering kan då framgå av

bolagsordningen. Som Bankföreningen påpekat bör en lägre grad av utförlighet i bolagsordningen kunna accepteras för de bolag som inte

refinansierar sig på obligations- eller certifikatsmarknaden. Alltför detaljerade krav på bolagsordningens innehåll såvitt gäller verksamhetsinriktning m.m. skulle annars lätt kunna verka låsande.

Ett kreditmarknadsbolags bolagsordning skall enligt mitt förslag godkännas av Finansinspektionen vid tillståndsprövningen. Varje ändring

1 bolagsordningen skall också prövas av inspektionen.

Den föreslagna lagen innehåller inte något formellt krav på säkerhet

vid kreditgivning. Däremot stadgas att kredit får beviljas endast om

låntagaren på goda grunder kan förväntas fullgöra låneförbindelsen. Inte heller i finansbolagslagen finns någon regel om säkerhet. I flertalet av

kreditaktiebolagens bolagsordningar finns däremot bestämmelser om säkerhetskrav. Enligt min mening bör kreditmarknadsbolagen ha

möjlighet att lämna blancokrediter och därför bör inte något formellt säkerhetskrav införas i lagen. Att ett bolag kan lämna krediter utan säkerhet skall framgå av dess bolagsordning. De bolag som i dag är kreditaktiebolag och som avser att fortsätta med oförändrad verksamhet skall naturligtvis även fortsättningsvis i bolagsordningen närmare ange de säkerhetskrav som ställs för utlåningen.

Förvärv av placeringsaktier

[ finansbolagslagen finns inga regler som begränsar finansbolags förvärv

av s.k. placeringsaktier. Däremot krävs Finansinspektionens tillstånd för

förvärv av organisationsaktier. I kreditaktiebolagens bolagsordningar finns regelmässigt intaget bestämmelser som begränsar bolagens möjligheter att förvärva aktier. EG:s andra banksamordningsdirektiv innehåller i artikel 12 en bestämmelse om begränsningar av kreditinstituts s.k. kvalificerade innehav av aktier och andelar i företag som inte driver

finansiell verksamhet. Med kvalificerat innehav förstås innehav i ett företag som motsvarar tio procent eller mer av kapitalet eller av rösterna eller som möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget.

Enligt direktivet får ett kreditinstituts kvalificerade innehav av aktier eller andelar i icke-finansiella företag uppgå till högst ett belopp motsvarande sextio procent av institutets kapitalbas och innehav i ett enskilt sådant företag till högst femton procent av kapitalbasen. Sverige skall, såsom jag redogjort för tidigare, anta lagstiftning i överensstämmelse med direktivet och måste således införa en begränsningsregel avseende aktie- och andelsförvärv som görs av kreditmarknadsbolag. Jag finner inte några skäl att införa en strängare regel än den som lagts fast i direktivet och föreslår därför en bestämmelse med motsvarande innehåll.

Jag föreslår också att de begränsningar som stadgas får överskridas när det krävs för att bolaget skall kunna skydda en fordran. Aktier eiler andelar som förvärvats med stöd av denna regel skall avyttras så snart det kan ske utan förlust för bolaget.

Enhandskrediter KMK föreslog att en bestämmelse om enhandskrediter motsvarande den 1 2 kap. 16 § BRL skulle införas i den av kommittén föreslagna kapitalmarknadslagen. |

För att minska de risker som ett kreditmarknadsbolag utsätts för bör bolaget inte få ha fordringar på samma låntagare eller på låntagare som är förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap i sådan omfattning att fara kan uppkomma för kreditmarknadsbolagets solvens.

En ensidigt sammansatt kreditportfölj som består av endast ett fåtal större engagemang kan vara oförenlig med ett kreditmarknadsbolags sunda utveckling. Bolaget kan i hög grad bli beroende av kredittagarens ekonomiska utveckling och dennes ekonomiska svårigheter kan drabba bolaget i sådan utsträckning att dess stabilitet kommer i fara. Stora krediter till en och samma låntagare kan även medföra risk att kreditmarknadsbolaget lockas eller anser sig tvingat att bevilja ytterligare krediter till denne för att på så sätt försöka undgå hotande förluster avseende den tidigare kreditgivningen.

Av denna anledning bör enligt min mening, såsom KMK föreslagit, en bestämmelse om enhandskrediter motsvarande den som finns i bankrörelselagen införas även i lagen om kreditmarknadsbolag. Även om riskspridningsregler av detta slag är ett av de viktigaste inslagen i regelverket till skydd för de finansiella företagen bör största tillåtna engagemang inte nu fixeras till något bestämt belopp, viss andel av omslutningen eller liknande, utan på samma sätt som i bankrörelselagen ges en allmänt hållen beskrivning. Finansinspektionen utfärdar redan i dag allmänna råd och föreskrifter om bl.a. finansbolags enhandskrediter. Att en lagregel nu införs innebär inte i sig någon förändring av vad som hittills gällt, även om inspektionen av andra skäl kan finna anledning att skärpa sina föreskrifter. Inom EG arbetar man för närvarande med att ta fram ett direktiv om s.k. "large exposures" som skall reglera kreditinstituts enhandsengagemang, eller stora exponeringar. När direktivet

skall införlivas 1 svensk rätt kan det antas medföra förändringar av de svenska reglerna på området.

Kreditjäv

Kreditmarknadsbolagen skall enligt mitt förslag vara aktiebolag. Det innebär att låneförbudet i 12 kap. 7 § aktiebolagslagen kommer att träffa kreditmarknadsbolagen på samma sätt som det i dag träffar kreditaktiebolagen och finansbolagen, om inget annat sägs i lagen om kreditmarknadsbolag.

Innebörden av aktiebolagslagens låneförbud är i korthet följande. Enligt

12 kap. 7 § första stycket aktiebolagslagen får ett aktiebolag inte lämna penninglån till vare sig aktieägare, styrelseledamot eller verkställande

direktör i bolaget eller i annat bolag inom den koncern bolaget tillhör. Som en följd av 8 kap. I $ fjärde stycket och 8 kap. 3 § andra stycket

aktiebolagslagen gäller förbudet även penninglån till styrelsesuppleant och vice verkställande direktör i bolag inom koncernen. För att hindra ett kringgående av förbudet har lagstiftaren utsträckt det till att gälla också

penninglån till fysiska eller juridiska personer som är närstående till en person i den nyss angivna primärkretsen. I paragrafens andra stycke finns

vissa undantag från låneförbudet. Vid sidan om det nu beskrivna låneförbudet finns i paragrafens tredje stycke ett särskilt förbud mot

penninglån i syfte att förvärva aktier i det långivande bolaget. Detta

förbud gäller i princip envar. 1 fjärde stycket finns dock ett undantag

även från detta senare förbud.

1 2 kap. 17 § BRL finns i stället en bestämmelse enligt vilken en bank

inte får, på andra villkor än sådana som banken normalt ställer upp, lämna kredit till vissa i paragrafen uppräknade fysiska och juridiska

personer som står banken nära.

Redan i förarbetena till finansbolagslagen (1980:2) anförde departe-

mentschefen att frågan om låneförbudets tillämpning på finansbolag

kunde komma att omprövas i annat sammanhang (prop. 1978/79:170 s. 26). Därefter föreslog värdepappersmarknadsutredningen i sitt betänkande Värdepappersmarknaden (1984:2) att kreditjävsbestämmelser skulle införas i finansbolagslagen och kreditaktiebolagslagen. Även KMK har föreslagit att kreditmarknadsbolagen skall vara undantagna från låneförbudet i aktiebolagslagen och att en kreditjävsbestämmelse skall införas i stället.

Som skäl för sitt ställningstagande anförde KMK, i överensstämmelse

med vad värdepappersmarknadsutredningen anfört, bl.a. följande. Kreditgivning är ett normalt inslag i kreditmarknadsbolagens verksamhet och det bör vara naturligt att utgå från att erhållande av lån från det egna bolaget är ett fullt legitimt och naturligt utnyttjande av bolagets tjänster. Härtill kommer att bolagen har svårt att förebygga att låneförbudet

överträds, vilket är följden dels av mängden kreditärenden och dels den vittomfattande krets som enligt 12 kap. 7 § aktiebolagslagen är utestängd från lån. En ytterligare väsentlig aspekt är att det inte finns anledning att för kreditmarknadsbolagens kreditgivning uppställa längre gående

restriktioner än som gäller för bankerna. Med hänsyn till likheterna och beröringspunkterna mellan bolagens och bankernas verksamhet är det tvärtom naturligt att en sådan reglering av bolagens kreditgivningsrätt väljs som står i nära överensstämmelse med banklagstiftningen.

Jag instämmer i dessa överväganden och föreslår därför att kreditmarknadsbolagen skall undantas från låneförbudet i aktiebolagslagen och att

en kreditjävsbestämmelse motsvarande den i bankrörelselagen införs i

lagen.

4.4¶Koncerntillsyn

Mitt förslag: När ett kreditmarknadsbolag ingår i en koncern skall övriga bolag i koncernen, även om de inte står under

Finansinspektionens tillsyn, lämna inspektionen de upplysningar som behövs för tillsynen över kreditmarknadsbolaget.

Finansinspektionens tillstånd krävs för att ett kreditmarknads-

bolag skall få lämna koncernbidrag.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

I departementspromemorian Ds 1991:47 (Finansbolagskrisen En.

förstudie) konstaterar utredaren att finansbolagslagen inte innehåller några

bestämmelser som mera detaljerat anger omfattningen av den företags-

krets som skall vara föremål för Finansinspektionens tillsyn. Bestämmel-

sernas utformning har medfört att inspektionen i något eller några fall vägrats insyn i företas som stått ett auktoriserat finansbolag nära. I syfte

att effektivisera tillsynen och göra den mer meningsfull föreslås därför

i promemorian att finansbolagslagen kompletteras med bestämmelser

avseende omfattningen av tillsynen när det gäller finansbolag som ingår

1 koncerner.

Remissinstanserna: Finansbolagens Förening anser att Finansinspektionen redan i dag har tillräckliga möjligheter att utöva tillsyn över koncerner. Bestämmelser om koncerntillsyn bör införas först när det antagna EG-direktivet på området är tillämpligt för svensk del.

Finansinspektionen anför att man lägger synnerlig vikt vid att inspektionen, för att kunna fullgöra en effektiv tillsyn, erhåller insyn i samtliga bolag i en koncern. Den föreslagna upplysningsplikten är ett

nödvändigt första steg i riktning mot en utvidgad tillsyn över finansiella koncerner. Finansinspektionen framför vidare att interna transaktioner kan ha stor betydelse för ett företags stabilitet, säkerhet och sundhet. En regel. motsvarande den föreslagna 1 kap. 11 § BRL, som förbjuder

koncernbidrag utan medgivande av Finansinspektionen, bör därför enligt inspektionens mening införas i den nya lagen.

Skälen för mitt förslag: De s.k. banksmittoreglerna finns i dag i I kap. 5 § bankaktiebolagslagen och skall enligt mitt förslag flyttas till

I kap. 11 § BRL. Bestämmelserna innebär att om ett bankaktiebolag ingår i en koncern så skall bestämmelserna i bankrörelselagen om banks

rörelse och om tillsyn av bank gälla i tillämpliga delar för övriga företag i koncernen. Begränsningar i fråga om banks rörelse skall avse företagen gemensamt.

Som jag angett i avsnitt 2.4.3 så antog EG:s ministerråd i april 1992

ett nytt direktiv (92/30/EEG) om gruppbaserad tillsyn av kreditinstitut.

Direktivet ingår inte i EES-samarbetet men kan förväntas komma att i

framtiden bli gällande för bl.a. kreditmarknadsbolagen. Det kommer då att innebära förändringar av de svenska tillsynsreglerna beträffande företagsgrupper i vilka det ingår kreditinstitut. Enligt min mening skulle det föra för långt att nu införa bestämmelser

i lagen om kreditmarknadsbolag motsvarande banksmittoparagrafen i bankaktiebolagslagen. Finansinspektionen bör emellertid få större möjlighet än i dag till insyn i koncerner där det förutom kreditmarknadsbolag ingår bolag som inte står under inspektionens tillsyn. Jag föreslår därför, som ett första steg, att det införs en paragraf i lagens tillsyns-

kapitel som stadgar en upplysningsskyldighet för de företag som, vare sig

de omfattas av Finansinspektionens tillsyn eller ej, ingår i en koncern tillsammans med ett kreditmarknadsbolag. Upplysningsskyldigheten bör

gälla oavsett om företaget är svenskt eller utländskt och oavsett om det driver verksamhet i Sverige eller utomlands. Ett sådant företag skall lämna inspektionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed

sammanhängande omständigheter som inspektionen behöver för tillsynen över kreditmarknadsbolaget.

Finansinspektionen bör även få möjlighet att stoppa koncernbidrag, om

en sådan transaktion hotar kreditmarknadsbolagets stabilitet eller i övrigt kan anses stå i strid med kravet på en sund verksamhet i bolaget. Jag

på inspektionens medgivande innan koncernbidrag lämnas. Medgivande bör dock krävas endast när det är kreditmarknadsbolaget som lämnar koncernbidrag. Bidrag inom koncernen som kommer kreditmarknadsbolaget till godo eller inte alls berör detta bör således inte kräva inspektionens tillstånd.

4.5¶Kreditmarknadsbolagen och kreditupplysningslagen

Mitt förslag: Den s.k. frikretsen i kreditupplysningslagen skall tills vidare inte omfatta kreditmarknadsbolagen. Genom en över-

gångsbestämmelse får emellertid de kreditmarknadsbolag som vid den nya lagens ikraftträdande hade rätt att driva verksamhet enligt

kreditaktiebolagslagen fortsatt ingå i frikretsen.

Promemorians förslag överenstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Bankföreningen och Finansbolagens Förening anser att kreditmarknadsbolagen bör ingå i frikretsen. Skälen för mitt förslag: I I $ andra stycket kreditupplysningslagen

avgränsas den s.k. frikrets inom vilken kreditupplysningar får förmedlas

närvarande Riksbanken och sådana kreditinrättningar eller för kreditupplysning inrättade företag som står under Finansinspektionens tillsyn och

inte är finansbolag. Det undantag som gjorts för finansbolag har på

senare tid blivit föremål för kritik. Kreditupplysningsutredningen har i sitt betänkande EES-anpassning av kreditupplysningslagen (SOU 1992:22) också ifrågasatt om det fortfarande finns anledning att, när det gäller frikretsen, dra en gräns mellan finansbolag och andra kreditinstitut (bland vilka kreditaktiebolagen ingår). Utredningen har uppmärksammat det pågående arbetet med utarbetande av en ny lag om kreditmarknadsbolag. Det förhållandet att en ny typ av företag skulle komma att tillskapas i

stället för de hittillsvarande finansbolagen och kreditaktiebolagen skulle

enligt utredningen uppenbarligen försvåra en särbehandling av finansbolagen. En annan iakttagelse som kreditupplysingsutredningen gjort är att begreppet kreditinstitut enligt den definition som ges i andra banksamordningsdirektivet omfattar alla institut vars verksamhet består i att låna

medel från allmänheten och lämna kredit i egen räkning. Under

kreditinstitutsbegreppet faller därmed också sådana företag som motsvarar de svenska finansbolagen. Utredningen har gjort bedömningen att, när det gäller här etablerade filialer till kreditinstitut från andra EES-länder,

dessa filialer kommer att stå under Finansinspektionens tillsyn på sådant

sätt att de enligt kreditupplysningslagens nuvarande bestämmelse

inkluderas i frikretsen.

Kreditupplysningsutredningen har övervägt om det inte kunde finnas skäl att helt avskaffa frikretsen. Det har dock bedömts att ett definitivt

ställningstagande kräver ytterligare underlag och att frågan därför får

behandlas i ett kommande betänkande. Enligt utredningens mening kan det inte anses lämpligt att nu utvidga frikretsens omfattning, så att den kommer att inkludera de svenska finansbolagen och sådana utländska

kreditinstitut som är att betrakta som finansbolag. Inte heller bör

frikretsen nu vidgas till att omfatta sådana banker och andra kreditinstitut från EES-området som bedriver verksamhet här i landet endast via crossborderhandel.

Jag kan 1 allt väsenthet ansluta mig till kreditupplysningsutredningens bedömning. Intill dess utredningen ytterligare behandlat frågan om frikretsens vara eller inte vara anser jag det således olämpligt att utvidga trikretsen i förhållande till vad som gäller i dag. Jag ser det inte möjligt

att i detta hänseende göra åtskillnad mellan svenskauktoriserade företag

och utländska filialer mom samma företagskategori. Följden blir att ett utländskt bankföretag som - med svenskt tillstånd eller med stöd av

auktorisation i ett EES-land - verkar från filial i Sverige inte kan

förvägras att ingå 1 frikretsen, då denna omfattar svenska banker. Däremot bör kategorin kreditmarknadsbolag tills vidare undantas. Det är dock rimligt att företag som 1 dag har rätt att driva verksamhet som

kreditaktiebolag även fortsättningsvis får ingå i frikretsen. För den skull behövs en övergångsbestämmelse. Enligt punkt 3 av övergångsbestäm-

melserna till laven om kreditmarknadsbolag får bl.a. kreditaktiebolag fortsätta sin hittillsvarande verksamhet under viss tid. I sådant fall gäller

äldre lag. För dessa kreditaktiebolag behövs ingen särskild övergångs-

bestämmelse i kreditupplysningslagen, eftersom de inte faller under

undantagsbestämmelsen 1 1 § andra stycket.

4.6¶Övriga frågor om kreditmarknadsbolag

BOFAB Svenska Bankföreningen har i sitt remissvar tagit upp situationen för kreditaktiebolaget Svensk Bostadsfinansiering Aktiebolag, BOFAB och därvid anfört bl.a. följande.

BOFAB bedriver inte längre någon nyutlåningsverksamhet och dess tillgångar är under avveckling i en takt som motsvarar avvecklingen av

dess utelöpande obligationsskuld. För tillgångarna, som förutom vissa

kassamedel numera utgörs av reverser, utfärdade av svenska kreditaktiebolag, måste BOFAB hålla en kapitaltäckning på 8 7 från och med den

31 december 1992. För att uppfylla detta kapitalkrav skulle BOFAB behöva ett kapitaltillskott på ca 650 milj.kr. från de nuvarande ägarna Skandinaviska Enskilda Banken och Svenska Handelsbanken. BOFAB:s

ursprungliga lånefordringar på kunderna omfattas av kapitalkrav i de

andra kreditaktiebolag, som har övertagit BOFAB:s krediter. Vidare

skyddas BOFAB:s borgenärer genom de garantier för bolagets upplåning på sammanlagt 960 miljoner kronor, som utfärdats av det tidigare ägarkonsortiet (affärsbankerna).

Bankföreningen har erinrat om att riksdagen nyligen beslutat, i enlighet med prop. 1991/92:119, att Stadshypotekskassan efter sin ombildning inte längre skall åläggas kapitalkrav. Det finns uppenbara paralleller mellan Stadshypotekskassans och BOFAB:s situation. För båda gäller att ingen nyutlåning törekommer, verksamheten/tillgångarna är under avveckling

och de har därför mycket begränsade uppgifter. Bankföreningen anser att

denna parallell är ett starkt skäl för att inte heller BOFAB skall omfattas av kapitalkrav.

Bankföreningen föreslår, mot bakgrund av vad ovan anförts, att i den kommande propositionen medtas förslag om lagbestämmelser enligt vilka regeringen, när särskilda skäl föreligger, kan medge undantag från kapitalkrav för kreditaktiebolag och kreditmarknadsbolag.

Jag vill med anledning av vad Bankföreningen framfört erinra om de uttalanden som gjordes vid införandet av kapitaltäckningsbestämmelserna. I prop. 1989/90:43 om kapitalkravet i banker och andra kreditinstitut

betonades vikten av att kapitaltäckningsreglerna i största möjliga

utsträckning utformas enhetligt samt baseras på Baselkommitténs regler och de regler som föreslås gälla inom EG. Även om det i ett snävt nationellt perspektiv kunde uppnås vissa fördelar med ett lägre kapitalkrav för verksamheter enbart inriktade på hemmamarknaden, ansågs det varken möjligt eller önskvärt att införa sådana regler (prop. s. 89 f).

Beträffande ikraftträdandet av de nya bestämmelserna ansågs det att den

mjuka utformningen av Övergångsreglerna för andra kreditinstitut än bankerna ger utrymme för tillräcklig flexibilitet tör att olika effekter av omställningen skall kunna beaktas (prop. s. 109).

Att beträffande kreditaktiebolag eller andra institut, för vilka kapital-

krav gäller, införa en möjlighet att medge undantag från kapitalkravet

skulle bryta den sålunda uppnådda enhetligheten i systemet. Det skulle

inte heller vara förenligt vare sig med Baselkommitténs rekommenda-

tioner eller reglerna i EG-direktivet om kapitaltäckning för kreditinstitut. Enligt min mening saknas det också från saklig synpunkt anledning att

göra undantag för BOFAB.

Ackordslagen

Av 48 § ackordslagen (1970:847) framgår att vissa företagskategorier är

undantagna från lagens tillämpningsområde. Däribland ingår kreditaktiebolagen vilka alltså inte kan bli föremål för ackordsförfarande enligt

lagen. Något motsvarande undantag beträffande finansbolagen har

däremot aldrig införts. I och med att kreditaktiebolagslagen nu föreslås upphävd måste paragrafen ändras. Enligt min mening är det därvid

naturligt att ackordslagen görs tillämplig på kreditmarknadsbolagen.

För de i dag verksamma kreditaktiebolagen bör emellertid förutsätt-

ningarna inte ändras i detta avseende. Jag föreslår därför att en övergångsbestämmelse införs av innebörd att de kreditmarknadsbolag som vid

lagens ikraftträdande hade rätt att driva verksamhet enligt kreditaktiebolagslagen även fortsättningsvis skall undantas från ackordslagens tillämpning.

Föräldrabalken 15 kap. föräldrabalken handlar om förmyndares, gode mäns och

förvaltares egendomsförvaltning. I kapitlets 4 § anges på vilka sätt en

förmyndare får göra en omyndigs medel räntebärande utan att inhämta

särskilt samtycke av överförmyndaren. En möjlighet är därvid att

förvärva skuldförbindelser som har en löptid på mer än ett år och som har utfärdats av bl.a. kreditaktiebolag. Denna möjlighet infördes genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1983 (prop. 1982/83:62,

bet. 1982/83:LU14, rskr. 1982/83:124, SFS 1982:1259).

I och med att kreditaktiebolagslagen nu föreslås upphävd blir det inte längre möjligt att ur den nya kreditmarknadsbolagsgruppen skilja ut de nuvarande kreditaktiebolagen. Det förefaller inte lämpligt att utvidga placeringsrätten enligt 4 § andra stycket 2 till att gälla skuldförbindelser som har utfärdats av varje kreditmarknadsbolag. Enligt min mening bör därför en återgång ske till den ordning som gällde före den 1 januari

1983. Det innebär att 15 kap. 5 § i fortsättningen blir tillämplig vid

förvärv av skuldförbindelser uttärdade av kreditmarknadsbolag, dvs. det

ställs ett krav på överförmyndarens samtycke.

Övriga författningsändringar

antal författningar.

11 Riksdagen 199293. I saml. Nr 89 161

I lagen (1978:403) om beslutanderätt för svenskt kreditaktiebolag i fråga om exportkredit i vissa fall görs ändringar av endast teknisk natur.

I 7 kap. 9§ försäkringsrörelselagen (1982:713) och i 24 § lagen

(1972:262) om understödsföreningar finns bestämmelser om att ett belopp

motsvarande vissa skulder skall vara redovisat i de i paragraferna angivna tillgångarna. Bland dessa tillgångar finns obligationer och andra

skuldförbindelser utfärdade av kreditaktiebolag. En översyn kommer i

annat sammanhang att ske av dessa lagar. I avvaktan på den översynen föreslås nu ingen annan ändring än att möjligheten till placering i obligationer och andra skuldförbindelser utfärdade av kreditaktiebolag tas bort och att en övergångsbestämmelse införs, som innebär att placeringar får göras 1 sådana obligationer och andra skuldförbindelser som utfärdas dels av sådana kreditaktiebolag som driver verksamhet med stöd av punkt 4 1 Övergångsbestämmelserna till lagen om kreditmarknadsbolag och dels av kreditmarknadsbolag som hittills haft rätt att driva verksamhet enligt kreditaktiebolagslagen. Bestämmelser med motsvarande innehåll föreslås

införda i lagen (1983:890) om allemanssparande. Även dessa regler kan komma att ändras efter en framtida översyn. Beträffande lydelsen av

7 kap. 9 § försäkringsrörelselagen kan anmärkas att den ändring som

gjordes i paragrafen genom lagen (1991:204) om ändring i försäkringsrörelselagen (1987:713) inte trätt i kraft och att det i prop. 1992/93:19 föreslås att ändringsförfattningen skall upphävas.

Vad slutligen gäller bestämmelserna om placering av medel i 12 § lagen (1983:1092) med reglemente för Allmänna pensionsfonden och 9 § reglementet (1961:265) angående förvaltningen av Riksförsäkringsverkets fonder anser jag att en ändring som innebär att det blir tillåtet att placera medel i obligationer utfärdade av kreditmarknadsbolag bör införas.

5¶Finansiella koncerner

Mitt förslag: Om det finns synnerliga skäl får en bank tillåtas ingå som dotterbolag 1 en icke-finansiell koncern. Finansinspektionen prövar frågan om tillstånd till en sådan koncernbildning inom ramen för de föreslagna reglerna om tillståndsplikt för och lämplighetsprövning av större ägare till bank.

Den s.k. banksmittobestämmelsen flyttas från bankaktiebolags-

lagen till 1 kap. BRL. En upplysningsplikt för övriga företag i

koncernen fogas till bestämmelsen.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag utom så tillvida att endast särskilda skäl krävs för att en bank skall få ingå i en icke-finansiell koncern samt att banksmittobestämmelsen inskränks till att omfatta bankens dotterföretag.

Remissinstanserna: Riksbanken, LO och TCO avstyrker promemorians förslag. Finansinspektionen förklarar att den inte motsätter sig förslaget

under förutsättning att det för tillstånd skall krävas synnerliga skäl i stället för särskilda skäl. Riksgäldskontoret ställer sig positivt till promemorians förslag. Svenska Bankföreningen anför att den föreslagna

lagstiftningen ger alltför stort utrymme för skönsmässiga bedömningar.

Övriga remissinstanser har förklarat sig inte ha någon erinran mot förslaget eller avstått från att yttra sig.

Skälen för mitt förslag: Före den 1 juli 1987 fanns det inte några

regler som förbjöd koncernbildningar med bankbolag som dotterföretag.

Sedan riksdagen antagit prop. 1986/87:148 om finansiella koncerner

m.m., som behandlades parallellt med prop. 1986/87:12 om ny banklagstiftning, kom den nya bankaktiebolagslagen att innehålla följande bestämmelse (1 kap. 4 §).

Ett bankaktiebolag får ingå som dotterbolag i en koncern endast om ett

annat bankbolag är moderbolag. Om det finns särskilda skäl får regeringen medge undantag från första

stycket.

I propositionen åberopades principen om att ägande och kreditgivning skall hållas isär. Om en bank skulle ingå som dotterföretag i en koncern skulle banken kunna utnyttja andra koncernbolag för verksamheter som

är förbjudna för banker. Andra koncernbolag skulle för egen del eller i

sin affärsverksamhet kunna dra fördel av att banken ingår i koncernen. Allmänhetens förtroende för banken skulle kunna rubbas med hänsyn

till det nära organisatoriska sambandet. Enligt propositionen måste det allmänna ha möjlighet att påverka en sådan koncerns sammansättning och

verksamhet. En koncern som inrymmer en bank måste präglas av stabilitet, säkerhet och sundhet och det allmänna måste kunna ställa krav på koncernen 1 dess helhet och få rätt till insyn i koncernen.

Detta var bakgrunden till att det infördes ett förbud för bankaktiebolag

att ingå som dotterbolag i en koncern i vilken moderföretaget inte är bank.

Från huvudregeln kan undantag medges så att en bank kan ingå i en s.k. finansiell koncern. Enligt propositionen får undantag medges av regeringen endast om samtliga koncernföretag driver sådan finansiell verksamhet som en bank tillåts driva eller i övrigt utgör sådana företag som en bank skulle kunna äga. Därmed utesluts industri- och handelsföretag från att kunna ingå i en koncern som moder- eller systerföretag till bank. Efter en lagändring år 1991 kan numera även försäkringsföretag tillåtas vara 'moderföretag till en bank (prop. 1990/91:154, bet. 1990/91:NU 41, rskr. 1990/91:367). En förutsättning för undantag är vidare att moderföretaget till banken inte i sin tur är dotterföretag.

Om regeringen medgett undantag för en finansiell koncern skall, enligt

I kap. 5 § BAL, bestämmelserna 1 bankrörelselagen om banks rörelse och om tillsyn av banker samt bankaktiebolagslagens bestämmelser om

en banks ledning i tillämphga delar gälla för företagen i koncernen.

Regeringen eller Finansinspektionen får medge undantag från dessa

bestämmelser. Tidigare vällde särskilda kapitaltäckningsregler för

om konsoliderad kapitaltäckning. Slutligen får koncernbidrag ges endast

efter medgivande av Finansinspektionen.

Syftet med gällande bestämmelser om finansiella koncerner är att skyddsintressena i bankverksamheten inte skall äventyras genom att

regelsystemen kring bankverksamhet kringgås. I avsnitten om lämplighetsprövning av större ägare föreslås bestämmelser som syftar till att säkerställa att en bank eller ett annat kreditinstitut

inte skall kunna utsättas för otillbörlig påverkan från mindre lämpliga

krävs tillstånd till förvärv av kvalificerade andelar i en bank. Tillstånds-

plikten är - i enlighet med andra banksamordningsdirektivet - generell,

dvs. den gäller vid alla slags förvärv och träffar alltså såväl finansiella

som icke-finansiella företag liksom privatpersoner. Prövning av lämplig-

heten sker också löpande av ägare till kvalificerade innehav.

I promemorian fördes följande resonemang. Det nuvarande förbudet mot icke-finansiella företag att verka som dominerande ägare till en bank

eller annat kreditinstitut kan ifrågasättas. De skäl som vanligen anförts

till stöd för det nuvarande förbudet har gällt kravet på bankernas

oberoende ställning och risken att kreditgivningsfunktionen sammanblandas med olika ägarförhållanden. I ljuset av senare års ekonomiska

påfrestningar för de svenska bankerna med en mer ansträngd situation för kapitalförsörjningen är det emellertid inte givet att den strikta syn på ägande i banker som tillämpats har samma relevans som tidigare allmänt antagits. Mot bakgrund härav och med hänsyn till de utökade regler som nu föreslås angående lämplighetsprövning av större ägare samt upplysningsskyldighet gentemot tillsynsmyndighet, bör det under vissa förutsättningar kunna tillåtas att icke-finansiella företag äger banker. Det bör emellertid inte föreslås en lösning som öppnar vägen helt för dessa typer av koncerner innan de nya reglerna om ägarprövning visat sig tillräckligt effektiva. En sådan möjlighet att bilda koncerner i vilka såväl banker som icke-finansiella företag får ingå skulle kunna försvåra myndigheternas riskövervakning och tillsyn i övrigt inom den finansiella sektorn. En lämplig lösning är därför att det i den föreslagna bestämmel-

sen om när tillstånd skall ges till större förvärv av aktier i ett bankaktie-

bolag krävs särskilda skäl för att ett företag, som inte står under Finansinspektionens tillsyn, skall få förvärva så stor del av aktierna att banken får ställning av dotterföretag. Förbudsbestämmelsen i 1 kap. 4 §

BAL kan därmed upphävas.

Mot den föreslagna lösningen har trämst Riksbanken hatt invändningar. Riksbanken framför att ägarprövningsbestämmelserna inte löser de problem med speciella ägarrisker och intressekontlikter som kan uppstå vid ett majoritetsägande av en bank. Blandade koncernbildningar skulle

medföra ökade risker för att banklagstiftningens rörelse- och tillsyns-

regler får en begränsad verkan och blir föremål för kringgåenden. I en koncern är det naturligt att företagen samverkar för att uppnå bästa möjliga resultat för koncernen som helhet. En bank kan därmed få svårigheter att hävda sin oberoende ställning. Överföringar och transak-

tioner mellan koncernbolagen kan vara svåra att kontrollera. Riksbanken

motsätter sig emellertid inte att bestämmelserna om ägandet av banker

blir föremål före en mindre genomgripande bearbetning och anpassning enligt följande. Det bör av lagstiftningens huvudregel framgå att tillstånd till ett förvärv som innebär att en bank blir dotterföretag i en koncern får ges endast om det tilltänkta moderföretaget står under tillsyn av Finansinspektionen eller motsvarande myndighet i utlandet. Modertöretaget får i sin tur inte ha ställning av dotterföretag i en icke-finansiell

koncern. Tidsbegränsade undantag skall kunna ges om det föreligger

synnerliga skäl. Det kan exempelvis uppstå ett akut läge då en bank snabbt behöver tillföras kapital för att dess fortlevnad skall kunna säkras

eller för att den skall bli i stånd att uppfylla gällande krav på kapitaltäckning. Lagstiftningen bör under sådana omständigheter inte utesluta att någon som är beredd att tillföra banken kapital också kan få tillstånd att för en begränsad tid inneha aktiemajoriteten i en bank. En sådan tolkning av vad som kan utgöra grund för undantag och tillstånd skulle framför allt kunna underlätta rekonstruktionsförfaranden på bankmarknaden. Det

kan kanske därvid vara lämpligt att i första hand en större ägare tillfälligt

bistår med extra kapital till bankens rörelse.

Även Finansinspektionen diskuterar riskerna med att en bank tillåts ingå i en koncern med företag som driver icke-finansiell verksamhet. Följande synpunkter har framförts. Den föreslagna ändringen kan innebära att de grundläggande villkoren för att allmänhetens förtroende för bankerna och bankväsendet bevaras blir svårare att upprätthålla. Det

kan bl.a. uppkomma risk för bankens självständighet vid hotande

fallissemang i ett annat koncernföretag. Därutöver finns på grund av ävarmakten risk för medelsöverföringar trån banken genom indirekta metoder som t.ex. internprissättning till icke marknadsmässiga priser. Ett annat problemkomplex är bankens kreditexponering m.m. på andra koncernföretag. Det finns inte några tillsynsregler som kan eliminera dessa risker. Några skyddsregler som kan förhindra att en bank tar skada om dess moderbolag kommer på obestånd finns enligt inspektionen inte heller. Även en bank med god kapitaltäckningsgrad kan drabbas av stora svårigheter om ägarens vilja eller förmåga att finansiellt stödja banken ifrågasätts. En sådan bank får omedelbart svårigheter att finansiera sin verksamhet och kan inte agera på samma sätt som tidigare t.ex. på valutamarknaden. Emellertid måste vid bedömningen av ändringsförslaget även vägas in internationella förhållanden, vilka kan göra det möjligt att en svensk bank ingår 1 en utländsk bankkoncern där icke-finansielia

företag ingår. Finansinspektionens slutsats är att internationaliseringen

leder till en nödvändig ändring i möjligheterna att äga en bank. Ändringen får emellertid inte innebära att banker annat än undantagsvis ingår

i en icke-finansiell koncern. Det måste därför krävas synnerliga skäl som

förutsättning för ett tillstånd. Med denna utformning motsätter sig inspektionen inte den föreslagna ändringen.

I likhet med förslaget 1 promemorian anser jag att det bör kunna tillåtas att ett icke-finansiellt företag under vissa förutsättningar blir moderföretag till en bank. Med hänsyn till de synpunkter som framförts av

utnyttjande av en bank, som ingår i en koncern med icke-finansiella företag, är det emellertid befogat med stor återhållsamhet vid tillståndsgivningen. Det bör därför krävas synnerliga skäl för att tillåta ett ickefinansiellt företag att förvärva mer än 50 / av aktierna i ett bankaktiebolag. Den av Riksbanken beskrivna situationen med en bank som i ett akut läge behöver tillföras externt kapital kan tjäna som ett exempel på en situation där synnerliga skäl föreligger. Jag anser emellertid inte att det är nödvändigt att upprätthålla en huvudregel innebärande förbud för den aktuella typen av koncernbildning. Det eftersträvade resultatet kan lika väl uppnås med den i promemorian föreslagna lösningen att låta tillståndsprövningen i detta fall utgöra en del av reglerna om prövningen av större ägares lämplighet. Kopplingen till ägarprövningsbestämmelserna får betydelse även för tiden efter det att tillstånd getts. Inspektionen får härigenom möjlighet att ingripa mot ägaren om denne utövar eller kan antas komma att utöva sitt inflytande så att en sund utveckling av verksamheten är i farozonen. Dessa möjligheter att förhindra ett obehörigt utnyttjande av en ställning som stark ägare samt banksmittobestämmelsen minskar betänkligheterna mot att tillåta att en bank ingår som dotterföretag i en icke-finansiell koncern. Det kan emellertid, som Riksbanken och Finansinspektionen påpekat, finnas vissa svårigheter bl.a. när det gäller att utöva tillräcklig tillsyn i förhållande till banken i en sådan koncern. Riksbanken har föreslagit att tillstånd i dessa fall därför alltid skall tidsbegränsas. Jag har förståelse för att en ordning med tidsbegränsning i vissa fall kan vara ändamålsenligt. Å andra sidan kan ett krav på tidsbegränsning antas minska villigheten att tillföra friskt kapital till en bank som befinner sig i svårigheter. En lämplig lösning är därför enligt min mening att Finansinspektionen får möjlighet att tidsbegränsa ett tillstånd om detta framstår som lämpligt i det enskilda fallet.

Med begreppet icke-finansiella företag bör avses sådana företag som inte står under tillsyn av Finansinspektionen eller motsvarande utländsk tillsynsmyndighet. Är det tilltänkta moderföretaget ett företag som driver bank- eller försäkringsverksamhet eller faller under EG:s kreditinstitutsbegrepp kan det normalt förväntas att det också står under en kvalitativt god tillsyn. Det skall då inte krävas synnerliga skäl för koncernbildningen utan förvärvet får bedömas enligt de vanliga ägarprövningsreglerna. Gäller det däremot ett företag som inte står under tillsyn av Finansinspektionen eller vars verksamhet inte är föremål för tillsyn eller granskning liknande den som utövas av Finansinspektionen skall det krävas synnerliga skäl för förvärvet. Möjligheterna att tillämpa viktiga bankbestämmelser på moderföretaget och övriga icke-finansiella koncemföretag, liksom organisationen och ledningen av dessa företag, får också betydelse vid tillståndsprövningen.

Banksmittobestämmelserna i 1 kap. 5 § BAL har en generell karaktär och föreslås därför bli flyttade till I kap. BRL. De regler som blir tillämpliga på övriga koncernföretag (inklusive moderföretag till banken) är rörelsereglerna (kapitaltäckning, enhandsengagemang, kreditgivning

m.m.) och tillsynsreglerna i bankrörelselagen. Enligt den nuvarande lydelsen av 1 kap. 5 § BAL blir även bestämmelserna om banks ledning

i bankaktiebolagslagen tillämpliga på övriga koncernföretag. Enligt prop. 1986/87:148 om finansiella koncerner avsågs här närmast reglerna om

offentliga styrelseledamöter och regeringens godkännande av styrelseordförande. Med hänsyn till att dessa regler nu föreslås bli upphävda och till att banksmittobestämmelserna föreslås få tillämpning på alla koncerner där en bank (även sparbanker och föreningsbanker) ingår finns det enligt min mening inte skäl att låta banksmittobestämmelsen omfatta reglerna om banks ledning i 7 kap. BAL.

Banksmittobestämmelsen bör som i dag omfatta alla företag utom

försäkringsföretag som ingår i en koncern där också en bank ingår. För

finansiella företag bör det inte uppstå svårigheter att sådana bankspecifika

regler som tillsyns- och rörelsebestämmelser tillämpas. För företag som driver en annan typ av verksamhet och som inte enligt lag eller annan författning står under Finansinspektionens tillsyn kan reglerna däremot

i vissa fall tänkas passa mindre bra. Möjligheten för Finansinspektionen

att medge undantag får då utnyttjas. Så kan också ske när det, med

hänsyn till förhållandena i banken, inte kan anses erforderligt att t.ex.

bankrörelseregler tillämpas på ett annat koncernföretag eller det av andra

skäl inte går att tillämpa de svenska reglerna. Så kan vara fallet om banken ingår i en koncern som också omfattar företag 1 andra länder. Med tanke på dessa situationer bör det inte längre krävas synnerliga skäl för undantag. Bestämmelsen föreslås därför ändrad så att undantag får medges om det finns särskilda skäl.

Med tanke på att det nu kan bli möjligt för ett företag, som inte driver finansiell verksamhet och som inte står under Finansinspektionens tillsyn, att bli moderföretag till en bank bör det åvila ett sådant moderföretag en upplysningsskyldighet i förhållande till Finansinspektionen. Skyldigheten bör avse uppgifter om företagets verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen behöver för att kunna fullgöra tillsynen över banken. Denna upplysningsskyldighet bör omfatta alla

företag - även de som själva står under tillsyn - i en koncern där en

bank ingår.

Beträffande förbudet att ge koncernbidrag utan Finansinspektionens

medgivande föreslås ingen ändring.

Riksbanken har också begärt att frågan om att tillåta en bank att ingå

i en icke-finansiell koncern blir föremål för utredning. Såsom mitt förslag slutligt utformats kan denna typ av koncernbildning antas komma att bli

sällsynt. Något omedelbart behov av en närmare utredning om konsekvenserna för en bank av att ingå i en icke-finansiell koncern anser jag

inte föreligga. Jag avser däremot att följa utvecklingen i denna fråga för att ta ställning till behovet av en utredning.

6¶Vissa övriga frågor

6.1¶Offentliga styrelseledamöter i bank m.m.

Mitt förslag: Möjligheten för regeringen och kommuner att utse styrelseledamöter i bankaktiebolag tas bort.

Bestämmelsen att regeringen skall godkänna valet av styrelseordförande i bankaktiebolag tas bort.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna, utom LO, tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. TCO framför att regeringen borde bibehålla möjligheten att resa invändningar mot en föreslagen styrelseordförande i ett bankaktiebolag.

Skälen för mitt förslag: För att ge samhället direkt medverkan i och inflytande över besluten i de privatägda affärsbankerna infördes år 1971 en bestämmelse i lagen (1955:183) om bankrörelse som gav regeringen möjlighet att utse tre styrelseledamöter, offentliga styrelseledamöter, med uppgift att särskilt verka för att samhällets intressen beaktas i bankens verksamhet (prop. 1971:166, bet. 1971: NUS1, rskr. 1971:354). Efter samgåendet mellan Skandinaviska banken och Stockholms Enskilda bank utvidgades, genom en lagändring år 1972, antalet ledamöter till fem. Ett formlöst samrådsförfarande mellan regeringen och banken föregår tillsättningsbeslutet. De av regeringen utsedda offentliga styrelseledamöterna skall vid votering m.m. inräknas i det antal styrelseledamöter som bestämts i bolagsordningen.

I prop. 1971:166 anfördes bl.a. följande.

Samhällets behov av inflytande och kontroll över affärsbankernas

verksamhet är 1 vissa avseenden väl tillgodosett genom de befogenheter

som tillagts bankinspektionen och riksbanken. I två väsentliga

avseenden föreligger emellertid skäl att skapa ytterligare instrument för

en direkt insyn och medverkan från samhällets sida i de privatägda

affärsbankernas beslut och politik.

För det första har affärsbankerna tilldelats betydelsefulla uppgifter

såsom exekutiva organ för statens politik. Det gäller framför allt

bankernas verksamhet inom ramen för valutaregleringen, kontrollen av

obligationsemissioner samt särskilt reglerade kreditområden, främst

bostadsbyggandet.

För det andra har affärsbankernas roll i den näringspolitiska utveck-

lingen successivt ökat under efterkrigstiden. De medverkar genom sin

kreditgivning i beslut som har betydande återverkningar på sysselsätt-

ning, produktion, struktur- och branschutveckling samt regionala

förhållanden. Detta beror på företagens sjunkande självfinansierings-

nivå, större investeringar och kapitalkrävande utlandsinriktad verksam-

het.

Efter några år byggdes systemet med offentliga styrelseledamöter ut

ytterligare (prop. 1975/76:53, bet. 1975/76:NU37, rskr. 1975/76:200).

För det första fick regeringen rätt att tillsätta offentliga styrelseledamöter i de privata storbankernas regionala styrelser i den mån så redan inte kunde ske. För det andra vidgades rätten för en offentlig styrelseledamot

i en banks huvudstyrelse att närvara när ett ärende behandlas i direktion

eller annan persongrupp med särskilda uppgifter inom banken. En offentlig ledamot fick sålunda möjlighet att delta i sammanträden i t.ex. ett särskilt kreditutskott och i utlandsförvaltningen inom banken, när där behandlas ärende som det finns anledning att bevaka därför att samhällsintressen berörs. För det tredje infördes regler om kommunal representation 1 affärsbankernas lokala kontorsstyrelser. Kommunerna får själva bestämma om de vill utnyttja denna rätt. Antalet kommunvalda ledamöter

1 varje kontorsstyrelse bestämdes till två. Ledamöterna utses av kommunfullmäktige.

I 7 kap. 11 § andra - femte stycket BAL finns bestämmelser om regeringens godkännande av styrelsens eller bolagsstämmans val av styrelseordförande i ett bankaktiebolag. Beträffande dessa bestämmelser

anfördes i prop. 1984/85:35 bl.a. följande.

Systemet med offentlig representation i affärsbankernas styrelser har enligt min mening i stort sett fungerat tillfredsställande. Genom de

offentliga ledamöterna har sålunda från samhällets sida skapats en viss

insyn och medverkan i affärsbankernas verksamhet. De offentliga

ledamöterna har också kunnat tillföra bankstyrelserna kunskap och information från sina intresseområden till gagn för bankernas verksamhet. Med hänsyn till den roll som affärsbankerna har inom samhällsekonomin anser jag emellertid att samhällets inflytande över styrelsernas sammansättning bör stärkas.

I affärsbankernas styrelser har ordföranden en central roll. Detta gäller

oavsett om han är "arbetande" styrelseordförande eller ej, dvs. oavsett

om han mer eller mindre på heltid tar del i skötseln av banken eller ej.

Ett lämpligt sätt att vidga det allmännas insyn och inflytande i

affärsbankernas verksamhet är att det allmänna får en bestämmande roll

vid val av ordförande i affärsbankernas styrelser.

Således infördes den 1 januari 1985 en ordning innebärande att banken väljer ordförande och underställer regeringen valet för godkännande. Ett formlöst samrådsförfarande mellan banken och regeringen, liksom

inhämtande av synpunkter från dåvarande bankinspektionen, förutsattes äga rum före beslutet.

Systemen med offentliga styrelseledamöter och regeringens god-

kännande av valet av styrelseordförande i bankaktiebolag infördes under en tid när kreditmarknaden fortfarande var starkt reglerad. Det byggde på övertygelsen att skyddsintressen bäst tillgodosågs om verksamhetsförutsättningarna på kreditmarknaden var mer eller mindre hårt styrda av

skedde en omsvängning i denna syn och en friare marknad har uppstått. I stället har tillsynen fått en allt större betydelse. Det är viktigt att det allmänna har kontroll över bankväsendet, men man bör skilja på ägarrollen och kontrollfunktionen. Bankerna skall drivas av sina ägare medan det allmänna skall utöva sin kontroll genom lagstiftning och tillsyn. Det kan dessutom ifrågasättas om systemen med offentliga styrelseledamöter och regeringsgodkända styrelseordförande gett det allmänna något större mått av insyn eller inflytande i bankerna. De skäl som anfördes för att utse offentliga styrelseledamöter i bankaktiebolag saknar alltså i allt väsentligt aktualitet på dagens avreglerade kreditmarknad. Detta gäller även för regeringens godkännade av valet av styrelseordförande i dessa banker. Dessa båda system bör därför avskaffas. De förordnanden som meddelats offentliga styrelseledamöter med stöd av 7 kap. 1 eller 8 § BAL bör upphöra att gälla samtidigt med att lagändringarna träder i kraft.

Bestämmelser om offentliga styrelseledamöter finns även i lagen (1983:890) om allemanssparande. I försäkringsrörelselagen (1982:713) finns bestämmelser om att minst en av styrelseledamöterna 1 försäkringsaktiebolag har till uppgift att särskilt vaka över att försäkringstagarnas intressen beaktas. Denna ledamot kan utses av regeringen. Frågan om också dessa system bör avskaffas får övervägas i ett senare sammanhang.

6.2¶Samverkan mellan bank, post och butik

Mitt förslag: Regeringen eller Finansinspektionen får, om det finns särskilda skäl tillåta att en bank i ett lokalt bankkontor på en mindre ort tillhandahåller posttjänster.

Regeringen eller inspektionen får också möjlighet att, om det finns särskilda skäl, tillåta att en bank låter sin verksamhet bedrivas av annan än bankens egen personal och i andra än bankens egna lokaler.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. För Finansinspektionen är tillstyrkan förenad med vissa reservationer i fråga om bl.a. organisationsform för bankservice i butik. Sparbankernas Bank anför att samverkan av ifrågavarande slag bör vara möjlig även utanför glesbygdsområden och i större orter.

Bakgrund: I olika sammanhang har frågan om samverkan mellan bank, post och butik på mindre orter aktualiserats. Syftet har varit att söka bibehålla service av bank- och posttjänster till allmänheten på dessa orter.

Av 2 kap. 1 § BRL framgår att en bank är skyldig att ta emot inlåning på räkning från allmänheten. Därutöver får en bank, enligt vad som föreslås i följande paragraf, bedriva olika beskrivna verksamheter.

föreskrifter om vilken verksamhet en bank får bedriva.

Någon uttrycklig regel om var bankverksamhet får bedrivas finns inte i lagen. Att det finns ett visst utrymme för att bankverksamhet kan drivas utanför bankens egna lokaler eller av andra än bankens anställda inom ramen för nuvarande lagstiftning framgår dock av att statsmakterna har

verkat för avtalen om samarbete mellan Posten och Nordbanken. Det

har dock krävts att beslut om kreditgivning skall fattas av banken själv.

Frågorna om samverkan mellan bank, post och butik har, som nämnts, behandlats vid olika tillfällen. I en riksdagsmotion (mot. 1990/91:N107) med anledning av prop. 1990/91:154 om rörelseregler för bank m.m. föreslogs att riksdagen i en framställning till regeringen skulle uttala sig

för att Postverket får möjlighet att sluta avtal med bank om posthante-

ring.

I ett yttrande till utskottet i denna fråga hävdade Finansinspektionen att den del av Postverkets verksamhet som inte avser betalningstförmedling

inte ryms inom den definition av bankverksamhet som finns i bank-

rörelselagen. Inspektionen ansåg det inte heller, med hänsyn till skyddsintressena i bank, lämpligt att tillåta full postverksamhet i ett bankkontor. Näringsutskottet ansåg i sitt betänkande 1990/91 NU:41 att det borde vara möjligt för bankkontor i glesbygd och på mindre orter att åta sig att i viss utsträckning sköta postala göromål. Regeringen borde, enligt

utskottet, pröva vilken ändring i författningsregleringen på bankområdet

som en sådan ordning kan förutsätta och därefter snarast lägga fram

förslag för riksdagen. Riksdagen beslutade att som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört (rskr. 1990/91:367).

Frågan om postärenden på bankkontor och postgiro- och bankärenden i butik har också tagits upp av Postverket i en skrivelse till Kommunika-

tionsdepartementet. Härvid har Postverket framhållit att det, för att

möjliggöra en fortsatt rationalisering av post- och bankkontorsnätet, är

angeläget att postärenden kan utföras även på bankkontor i glesbygd. Postverket har också framfört önskemålet att postverksamhet bedriven på entreprenad i en butik även skall kunna innefatta vissa enklare banktjäns-

ter, i enlighet med de avtal som tecknats med Nordbanken och (dåvarande) Sparbanksföreningen, samt postgirorörelse.

I handläggningen av frågorna om att på mindre orter dels ge bank-

kontor möjlighet att sköta postverksamhet, dels tillåta att vissa banktjänster (främst insättningar och uttag) kan tillhandahållas i butik,

bereddes följande myndigheter och organisationer tillfälle att yttra sig: fullmäktige i Sveriges riksbank, Finansinspektionen, Glesbygdsmyndig-

heten, Svenska Bankföreningen, Sparbanksgruppen AB, Sveriges Föreningsbank, Köpmannaförbundet och Kooperativa Förbundet (KF).

Remissinstanserna var i huvudsak positiva till möjligheten för bank i

glesbygd att bedriva viss postverksamhet. När det gäller att tillåta att vissa banktjänster utförs i en butik tillstyrkte alla remissinstanser utom Finansinspektionen att vissa enklare banktjänster, såsom insättning och uttag på konto samt betalningsförmedling, skulle kunna utföras i en butik.

kontor är förknippat med höga kostnader. Bl.a. gäller det de fasta kostnaderna i form av lokal-och inventariekostnader samt löner. Det krävs en viss miniminivå på efterfrågan på banktjänster för att verksamheter skall kunna bedrivas lönsamt. På en ort där efterfrågan på

banktjänster sjunker under den nivå som krävs för att bära kostnaderna läggs därför bankkontoret ofta ned.

Ökade kostnader och hårdare konkurrens från moderna kommunikationssystem (datakommunikation, telefax, etc.) har under senare år tvingat Postverket att rationalisera sin verksamhet. Postverket avvecklar

ett stort antal kontor som är etablerade i de orter där antalet transaktioner är för lågt.

Avsaknad av geografisk närhet till post- och bankkontor medför praktiska svårigheter och höga kostnader för invånarna. Samtidigt påverkas lokalisering av nya näringsverksamheter i sin tur negativt. En

viss "dominoeffekt" uppstår när en central funktion, som exempelvis

bank eller post, läggs ned. Detta bidrar till utarmning av glesbygden.

Genom att göra det möjligt för banker och Postverket att öka den lokala samverkan med varandra och med butiker på orter där efterfrågan på bank- och posttjänster är låg, kan stordriftsfördelar och samhällsekonomiska vinster uppstå. En kombination av tjänster erbjuds till en lägre kostnad än om varje tjänst erbjuds separat. Samtidigt kan en sådan lösning bidra till att stimulera utvecklingen av glesbygden och mindre

orter vilket på sikt kan motivera etablering av: fristående bank- och

postkontor.

Alla remissinstanser är positiva till post i bank. Konkurrensverket har framhållit att om det finns fler än en bank på den aktuella orten så bör Postverket använda sig av anbudsupphandling när det gäller uppdrag att

bedriva viss postverksamhet. När det gäller "bank i butik" har Finansinspektionen uttryckt farhågor

för att säkerheten i bankverksamheten eftersätts. Ett antal åtgärder kan dock, enligt min mening, vidtas för att tillgodose säkerhetskraven. Verksamheten kan exempelvis begränsas till att avse enklare banktjänster - insättning, uttag och betalningsförmedling. Däremot hör t.ex.

kreditupplysningsverksamhet inte till de verksamheter som naturligen skall få utföras i en butik. Beslut om kreditgivning skall, som 1 dag,

fattas av banken själv. Banken och inte bankens ombud, butiksföretaget, måste i alla transaktioner vara den som är rättsligt ansvarig gentemot kunden. Höga krav måste också ställas på de butiker som erbjuder

banktjänster. Butikens personal bör genomgå den utbildning som krävs

för en professionell handläggning av bankärenden innefattande bl.a. att

erforderlig sekretess iakttas. Kontroll av redovisning måste ske. Butiken

skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för skydd mot brott som t.ex. rån och inbrott. Den bank som anlitar en butik måste följa upp butikens

arbetsmetoder och verksamhet. Föreskrifter i dessa avseenden kan ges som villkor när tillstånd till bankverksamhet i en butik ges eller inom

ramen för Finansinspektionens allmänna föreskriftsrätt. Det borde därmed

gå att uppfylla nödvändiga säkerhetskrav även i en butik som tillhandahåller banktjänster.

Jag föreslår därför att det i 2 kap. 2 §& BRL i anslutning till bestämmelserna om den verksamhet en bank får bedriva förs in en möjlighet för regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen att tillåta att en bank tillhandahåller vissa posttjänster efter avtal med

Postverket. Verksamheten kan begränsas efter det aktuella behovet på orten.

För att göra det möjligt för en bank att träffa avtal med en butik på en mindre ort om att det 1 butikslokalen skall tillhandahållas vissa enklare banktjänster (inklusive insättning på bankkonto) föreslår jag vidare att det 1 en ny paragraf (2 kap. 3 a §& BRL) ges möjlighet för regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen att tillåta att en banks verksamhet bedrivs av annan än bankens egen personal och i andra än bankens egna lokaler. De säkerhetsarrangemang som inspektionen

kräver bör kunna anpassas efter omfattningen av bankverksamheten.

Riksskatteverket har anfört följande. I vissa fall skall ombudet betala ut räntor och andra belopp för vilka skyldighet att lämna kontrolluppgift och att dra preliminär skatt föreligger. Det är mindre lämpligt att dessa

skyldigheter ligger på ombuden. RSV föreslår därför att lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter förtydligas så att dessa

skyldigheter även i fortsättningen kommer att åvila banken.

Enligt 3 kap. 22 § nämnda lag skall kontrolluppgift om ränta och

fordran lämnas av bla. den som yrkesmässigt bedrivit inlåning. Skyldigheten att göra avdrag för preliminär skatt är kopplad till kontrolluppgiftsskyldigheten; se 39 § 3 mom. uppbördslagen (1953:272). Inlåningsverksamhet kräver tillstånd och får bedrivas endast av bank. Det förhållandet att en bank låter ett ombud för banken utföra vissa göromål för bankens räkning påverkar inte bankens skyldighet att lämna kontroll-

i lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter är obehövligt.

Jag vill framhålla att jag nu har behandlat frågan om samverkan mellan bank, post och butik bara med avseende på glesbygd och mindre orter. Frågan är emellertid av principiell betydelse och förtjänar därför att bli föremål för djupare och bredare behandling. Den strukturella förändringen inom den finansiella sektorn, som har skett under de senaste åren till följd av bl.a. rationaliseringsåtgärder och introduktion av ny teknologi, kan nödvändiggöra en ny syn på bankernas organisationsformer och verksamheter. Denna fråga får dock behandlas i ett senare sammanhang.

6.3.1¶Tillstånd till fusion mellan bankaktiebolag och allmänt aktiebolag

Mitt förslag: Enligt ett avtal om fusion kan ett allmänt aktiebolag

(det överlåtande bolaget) gå upp i ett bankaktiebolag (det över-

tagande bolaget). Vid en sådan fusion skall bestämmelserna i

11 kap. BAL vara tillämpliga. En begränsad möjlighet att förvärva egna aktier i samband med fusion öppnas.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Bestämmelsen i bankaktiebolagslagen om förbud att äga egna aktier berörs inte.

Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran. Skälen för mitt förslag: Enligt 11 kap. 1 och 2 §§ BAL kan fusion ske mellan bankaktiebolag. Enligt 11 kap. 9 § BAL kan fusion ske

mellan ett bankaktiebolag och ett helägt dotterbolag. Ett sådant dotter-

bolag kan vara allmänt aktiebolag. Däremot kan ett bankaktiebolag inte fusionera med ett moderbolag som är allmänt aktiebolag. Skälet till att

en sådan möjlighet inte finns enligt bankaktiebolagslagen är att man vid tiden för lagens tillkomst inte räknade med att en bank skulle kunna vara dotterföretag till ett allmänt aktiebolag. Ett förbud med denna innebörd infördes sedan i 1 kap. 4 § BAL.

I det omstrukturerings- och rekonstruktionsarbete som pågår inom

sparbankssektorn är avsikten att Sparbankernas Bank under innevarande

år genom fusion skall överta de tio systerbankerna inom koncernen

liksom Sparbanken Första AB. Därefter är avsikten att Sparbankernas Bank genom fusion med moderaktiebolaget Sparbanksgruppen AB skall

överta även detta bolags rörelse.

Det finns enligt min mening inte någon anledning att motsätta sig att ett bankaktiebolag genom fusion övertar moderbolagets rörelse, även när detta är ett allmänt aktiebolag. I detta lagstiftningsärende föreslås

lättnader i möjligheterna för ett sådant aktiebolag att bli moderföretag till ett bankaktiebolag. Bestämmelsen i 1 kap. 4 § BAL ersätts med bestämmelserna i bankrörelselagen om tillståndsförfarande och ägarpröv-

ning. Det bör därmed också bli tillåtet för bankaktiebolag att fusionera

med andra allmänna aktiebolag än helägda dotterbolag. Tillstånd skall -

liksom tidigare - krävas för att få verkställa en beslutad fusion även om det överlåtande bolaget inte är en bank. Någon risk för att för bankväsen-

det eller enskilda banker olämpliga fusioner skall verkställas finns därför

inte.

Det väsentliga vid prövning av en ansökan att få tillstånd att verkställa

ett fusionsavtal där det överlåtande bolaget inte är bank bör vara att

banken inte genom fusionen övertar ezendom eller rörelse som en bank inte får äga resp. bedriva.

Sparbankernas Bank har tagit upp en fråga om möjligheten att medge undantag från det principiella förbudet för ett bankaktiebolag att äga aktier i det egna bolaget.

Enligt 7 kap. 1 § andra stycket aktiebolagslagen är det tillåtet att

förvärva egna aktier vid övertagande av affärsrörelse. Ett fall när

övertagande av affärsrörelse sker är vid fusion. Om det övertagande bolaget är dotterbolag till det överlåtande bolaget kan det komma att bli ägare till egna aktier. Förvärvad aktie skall avyttras så snart det kan ske utan förlust eller senast två år efter förvärvet. Tillstånd att behålla aktierna under längre tid kan ges.

Motsvarande bestämmelse i 6 kap. 9 § BAL medger inte innehav av egna aktier efter övertagande av affärsrörelse. Eftersom avtal i strid mot förbudet att äga egna aktier är ogiltiga enligt huvudregeln bör bestämmelsen kompletteras för att inte omöjliggöra en fusion där ett dotterbolag, som är bankaktiebolag, övertar sitt moderbolag. Förvärvad aktie bör avyttras snarast. I praktiken torde de egna aktierna kunna utgöra fusionsvederlag vilket skall utges till det överlåtande företagets aktieägare. Därmed blir innehavet av egna aktier kortvarigt. Det bör, enligt min mening, i 6 kap. 9 § BAL tas in en bestämmelse som tillåter ett vid

en fusion övertagande bankaktiebolag att inneha egna aktier till dess fusionsvederlaget skiftats. I fallet med fusion genom kombination skall de fusionerande bolagen

upplösas utan likvidation. Därefter skulle oktroj för den nybildade banken beviljas. Det ter sig främmande att kunna begagna den möjligheten när ett av de i fusionen ingående bolagen inte är bank. Skäl saknas därför att införa motsvarande möjlighet till fusion mellan bankaktiebolag och

allmänt aktiebolag i fallet med fusion genom kombination.

Genom en följdändring i aktiebolagslagen bör bestämmelserna i 11 kap.

BAL göras tillämpliga på en fusion i vilken ett allmänt aktiebolag går

upp i ett bankaktiebolag. I denna fråga har jag samrått med chefen för Justitiedepartementet.

Inom aktiebolagskommittén pågår en översyn av bestämmelserna om bl.a. förvärv av egna aktier och fusioner av aktiebolag. Härvid tas hänsyn till EG:s bestämmelser i de s.k. andra och tredje bolagsdirektiven (7T7/91/EEG och 78/855/EEG). Som en följd av detta kan även de aktuella reolerna i bankaktiebolagslagen komma att ändras.

6.3.2 En firmafråga

Mitt förslag: Ett bankaktiebolag som har övertagit ett annat

bankaktiebolags rörelse får, om det överlåtande bolaget uppkommit vid ombildning enligt 8 kap. sparbankslagen (1987:619), efter tillstånd av Finansinspektionen använda ordet sparbank i sin firma.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med mitt.

Skälen för mitt förslag: Enligt 6 kap. 2 § BRL får ett bankaktiebolag

som har övertagit en sparbanks rörelse vid ombildning enligt 8 kap. sparbankslagen, efter tillstånd av Finansinspektionen, använda ordet

sparbank i sin firma. Bestämmelsen infördes som ett led i den lagstiftning som gjorde det möjligt för sparbank att byta associationsform till bankaktiebolag. Motivet till bestämmelsen var att de till bankaktiebolag ombildade sparbankerna bedömdes ha ett berättigat intresse av att, tillsammans med de kvarvarande sparbankerna, utåt kunna framstå som

ett samlat alternativ på marknaden, oberoende av den associationsform i vilken verksamheten bedrivs (prop. 1990/91:136 s. 24).

Inom sparbankssektorn pågår en fortsatt omstrukturering av verksam-

heten. Nu planeras att de dotterbanker som ingår i Sparbanksgruppen skall fusioneras till en enda bank med arbetsnamnet Sparbanken Sverige AB. Eftersom avsikten för närvarande inte är att den nya banken vid fusionen skall överta någon sparbanks rörelse vid ombildning enligt 8 kap. sparbankslagen, så hindrar lagstiftningen att den nya banken

använder ordet sparbank i sin firma.

Av samma skäl som de till bankaktiebolag ombildade sparbankerna fick möjlighet att använda ordet sparbank i sin firma, bör denna möjlighet

utsträckas till att gälla ett bankaktiebolag som övertagit ett sådant bankaktiebolags rörelse vare sig övertagandet sker genom fusion eller

direkt förvärv. På samma sätt som tidigare måste emellertid en koppling till ägandet göras för att tillstånd skall ges. Det bör förutsättas att bankaktiebolaget ingår i sparbankssektorn. Skulle bankaktiebolaget till mer än 50 % av röstetalet komma att ägas av andra än sparbanker eller

sådana stiftelser som anges 1 8 kap. sparbankslagen och av andra

organisatoriska eller marknadsmässiga skäl ej längre ha stark anknytning till sparbankssektorn bör rätten för bankaktiebolaget att använda ordet sparbank i sin firma omprövas. Detsamma gäller om bankaktiebolaget ingår i en koncern och moderbolaget till mer än 50 2 av röstetalet kommer att ägas av andra än sådana stiftelser eller sparbanker eller på annat sätt förlorar sin starka anknytning till sparbankssektorn. Jag har i denna fråga samrått med chefen för Justitiedepartementet.

6.4¶Bankaktiebolags förvärv av aktier i moderbolag

Mitt förslag: Bankaktiebolag ges rätt att som säkerhet för kredit

som pant ta emot inte bara en mindre del egna aktier utan även, i motsvarande mån, aktier 1 bankens moderbolag.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt. Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran. Skälen för mitt förslag: Gota Bank har i skrivelser den 13 maj 1991

och den 11 juni 1992 hemställt om ändring av 6 kap. 9 § BAL. Enligt ändringstörslagen i skrivelserna bör bankaktiebolag ges rätt att, 1 samma

omfattning som gäller för egna aktier, förvärva och ta emot som: pant

aktier i moderbolaget.

6 kap. 9 § BAL reglerar ett bankaktiebolags förvärv av egna aktier. I första stycket stadgas att ett bankaktiebolag inte får förvärva eller som pant ta emot egna aktier och att ett dotterföretag inte heller får förvärva eller som pant ta emot aktier i moderbolaget. I andra stycket sägs att om

aktier lämnas som säkerhet för kredit och ingår som en mindre del bland

dessa aktier även aktier i bankaktiebolaget, så utgör förbudet i första

stycket inte hinder för bolaget att ta emot även de egna aktierna. Enligt

Finansinspektionens föreskrifter angående tillämpningen av 6 kap. 9 § andra (tidigare tredje) stycket BAL får det nominella värdet av de egna aktierna inte överstiga 10 % av pantens nominella värde. De egna aktierna får inte heller inräknas i pantens värde, utan krediten skall, med beaktande av Bankföreningens belåningskurser, anpassas till pantens

belåningsvärde i övrigt.

Av paragrafens lydelse följer således att det inte finns någon möjlighet

för ett bankaktiebolag att som pant ta emot aktier i dess moderbolag.

Före den 1 augusti 1991 fanns i 6 kap. 9 § BAL ett andra stycke med

en bestämmelse som gjorde det möjligt för ett bankaktiebolag som hade

tillstånd att driva fondkommissionsrörelse att i viss begränsad omfattning förvärva egna aktier för att underlätta sådan rörelse.

I och med införandet den 1 augusti 1991 av lagen (1991:981) om

värdepappersrörelse, upphävdes det då gällande andra stycket i 6 kap.

9 & BAL. I stället infördes i 4 kap. 5 § lagen om värdepappersrörelse en bestämmelse som innebär att ett svenskt bankinstitut som har tillstånd att driva värdepappersrörelse får, trots förbudet i 6 kap. 9 § BAL, förvärva

egna aktier och aktier i moderbolaget för att underlätta rörelsen. Med

denna lagändring har således skapats en möjlighet för bankaktiebolag att,

på motsvarande sätt som gäller beträffande egna aktier, förvärva aktier

i moderbolaget.

Enligt min mening bör motsvarande regler gälla beträffande ett bankaktiebolags möjlighet att som pant ta emot aktier i bankens moderbolag. Jag föreslår att 6 kap. 9 § andra stycket BAL ändras i enlighet härmed.

6.5¶En redovisningsfråga

Mitt förslag: Värderingsregeln i 4 kap. 4 § 1 BRL, som innebär

att en banks räntebärande obligationer vid redovisningen får tas

upp till ett medeltalsvärde, upphävs.

Finansinspektionen har i en skrivelse till Finansdepartementet den 12

tebruari 1992 hemställt att 4 kap. 4 §i BRL upphävs. Genom remiss har

Fullmäktige i Sveriges riksbank, Svenska Bankföreningen, Sparbanksgruppen AB och Sveriges Föreningsbank beretts tillfälle att yttra sig över

innehållet i skrivelsen.

12 Riksdagen 199293. I saml. Nr 89 177

Remissinstanserna: Riksbanken tillstyrker förslaget. Svenska Bankföre-

ningen anför att föreningen inte har någon erinran mot förslaget. Sparbanksgruppen AB delar Finansinspektionens uppfattning.

Skälen för mitt förslag: Huvudregeln för värdering av omsättningstillgångar i bokslut finns i 14 § bokföringslagen (1976:125). Enligt denna

paragraf får omsättningstillgångar tas upp till högst det lägsta av anskaffningsvärdet och det verkliga värdet (lägsta värdets princip). Om särskilda omständigheter föreligger och det kan anses tillåtet enligt god redovisningssed får omsättningstillgång dock tas upp över anskaffningsvärdet.

Som ett komplement till bokföringslagens värderingsregler har bankerna möjlighet att för vissa obligationer som utgör omsättningstillgångar utnyttja en alternativ värderingsprincip. Bestämmelsen, som återfinns i 4 kap. 4 § I BRL, har följande lydelse.

Räntebärande obligationer som omfattas av 2 kap. 10 § första stycket

A2 och B1 får tas upp till ett värde (medeltalsvärde) som grundas på

ett medeltal av emissionsräntorna under de senaste tio åren på

obligationer som utfärdats av Konungariket Sveriges Stadshypoteks-

kassa, Svensk Bostadsfinansiering Aktiebolag BOFAB och Sparbanker-

nas Inteckningsaktiebolag Spintab och som avser kreditgivning för

nyproduktion av bostäder eller, i den mån bostadslån enligt statliga

bestämmelser lämnas, för annat byggande. Medeltalet fastställs av

Finansinspektionen. Obligationer får dock inte tas upp över anskaff-

ningsvärdet.

Enligt punkt 2 i lavrummet får omsättningstillgång i övrigt tas upp över anskaffningsvärdet om förutsättningarna enligt 14 § fjärde stycket bokföringslagen är uppfyllda och Finansinspektionen ger tillstånd till det.

Huvudsyftet med den alternativa värderingsregeln 1 första punkten är att bankerna vid en höjning av ränteläget skall kunna redovisa en mindre nedgång i obligationsportföljens bokförda värde än vad som skulle redovisats om bokföringslagens värderingsregler tillämpats. Ett motiv för att ge bankerna denna möjlighet synes ha varit att bankerna tidigare genom bestämmelser om likviditetskvoter tvingades ha större obligationsportföljer än man önskade. Likviditetskvoterna avskaffades år 1983 och sedan dess har bankerna valfrihet att anpassa sina obligationsportföljer till önskvärd storlek. Det finns därför inte längre några motiv att upprätthålla den särskilda värderingsregeln för bankernas obligationsinnehav.

De svenska bankerna har, enligt uppgift från Finansinspektionen, relativt stora obligationsinnehav. Deras resultat skulle vid en kraftig höjning av de långa räntorna därtör kunna påverkas avsevärt. Målsättningen bör ändå vara att resultatredovisningen för banker liksom för andra företag grundas på att tillgångarna inte tas upp till värden som överskrider de marknadsmässiga. Enbart storleken på bankernas obligationsinnehav bör inte godtas som skäl att acceptera en redovisning som avviker från vad som gäller för andra företag. Det är även enligt

andra företag grundas på enhetliga principer och på verkliga bakom-

liggande värden. Konstruktionen med ett schablonmässigt medeltal

grundat på flera års emissionsräntor innebär att bankernas resultatredovisningar inte rättvisande återspeglar de kursförändringar som uppkommer om räntorna på obligationsmarkaderna stiger. Om obligationsinnehavet

värderas för högt kan vidare omplaceringar inte ske med mindre förluster realiseras och öppet redovisas. Detta innebär risk för inlåsningseffekter i bankernas obligationsportföljer, något som skulle kunna motverka en väl fungerande obligationsmarknad. Bankernas obligationsportföljer omsätts efter avregleringen snabbare än tidigare vilket, allt annat lika, minskar skillnaderna mellan anskaffningsvärden och marknadsvärden. Detta minskar effekten av en medeltalsvärdering. Behovet av en värderingsregel baserad på en medeltalsränta

bör bl.a. därför successivt ha minskat över tiden. År 1990 utnyttjade elva banker medelvärdesmetoden. Dessa banker undvek därmed, enligt Finansinspektionen, en nedskrivning av sina obligationsinnehav på sammanlagt 24,8 milj. kr.

Med hänsyn till det anförda föreslår jag att bestämmelsen i 4 kap. 4 § första punkten BRL upphävs. Detta medför att vissa redaktionella

ändringar får företas i bestämmelsen i övrigt.

Redovisningsreglerna för såväl bankerna som allmänna aktiebolag kommer att ses över till följd av EES-avtalet. Av detta skäl avstod regeringen från att lägga fram förslag om avskaffande av medeltalsvärde-

ringsregeln i prop. 1990/91:40 om ändrade kapitaltäckningsregler med anledning av skattereformen, m.m. (prop. s. 29). Medeltalsvärderingen överensstämmer emellertid inte med allmän redovisningspraxis inom EG.

Det finns därför inte någon anledning att anta att den nu aktuella

bestämmelsen skulle kvarstå efter en EG-anpassning av redovisningsreglerna. Bestämmelsen bör därför upphävas redan nu.

6.6¶Aktiekapital i utländsk valuta

Svenska Bankföreningen har i en skrivelse till Finansdepartementet den 26 juni 1992 hemställt att Finansdepartementet medverkar till att lagstiftningen ändras så att det blir möjligt för bankaktiebolag och andra finansiella institut, som omfattas av kapitalkrav, att emittera aktier i en annan valuta än svenska kronor.

Bankföreningen anför bl.a. följande. Till kommittén för översyn av aktiebolagslagen (aktiebolagskommittén, Ju 1990:08) har tilläggsdirektiv (Dir. 1991:85) utfärdats avseende möjligheten för ett svenskt aktiebolag

att emittera aktier i utländsk valuta. Det är emellertid inte troligt att en generell lösning för aktiebolag kan åstadkommas inom i vart fall det närmaste året. En emission i utländsk valuta skulle underlätta för instituten att tillgodose sin riskkapitalförsörjning. Möjligheten att ställa ut aktier i utländsk valuta är nära förbunden med kapitaltäckningsreglerna för den finansiella sektorn. Andelen valutadenominerade belopp i de svenska bankernas balansräkningar har ökat kraftigt sedan slutet av 1980-

talet. För närvarande kan kapitaltäckningsgraden variera bara som en följd av valutakurstörändringar. Problemet kan lösas endast genom en lagändring. |

Bankaktiebolagslagen följer i stort de regler som gäller för allmänna

aktiebolag. En särreglering finns även för försäkringsbolag. Övriga finansiella institut följer aktiebolagslagens regler. Med hänsyn till att

frågan om aktiekapital i utländsk valuta får anses vara en grundläggande

aktiebolagsrättslig fråga och till att den är föremål för utredning inom

aktiebolagskommittén är det enligt min mening inte lämpligt att nu föreslå ändringar bara för bankaktiebolagen. Jag vidtar därför inte någon åtgärd med anledning av Bankföreningens skrivelse.

6.7¶Ändringar med anledning av ombildningen av

Stadshypotek samt ändring i två lagar på försäkringsområdet

I detta ärendet tar jag slutligen upp ytterligare två ämnen.

Riksdagen har beslutat att Stadshyptek skall ombildas till ett kredit-

aktiebolag (prop. 1991/92:119, bet. 1991/92:NU32, rskr. 1991/92:323).

I samband med ombildningen skall utestående lånefordringar mot medlemmar överlåtas till kreditaktiebolaget. I lånevillkoren hänvisas - såvitt gäller fastställande av förvaltnings- och fondbidrag - till lagen (1968:576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och . om

stadshypotekstöreningar, som skall upphöra att gälla 1 samband med

ombildningen. Övergångsbestämmelserna till lagen (1992:701) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa bör kompletteras med en bestämmelse som tryggar kreditaktiebolagets rätt till sådana bidrag.

I samband med ombildningen skall vidare nu gällande reglemente för stadshypotekskassan och hypoteksföreningarna upphävas. Reglementet innehåller vissa bestämmelser som är av civilrättslig karaktär. Ett upphävande kräver därför riksdagens medverkan.

I 19 kap. 15 § försäkringsrörelselagen (1982:713) och 73 § lagen (1972:262) om understödstöreningar finns bestämmelser om hur försäkringsbolag och understödstöreningar skall bidra till kostnaderna för Finansinspektionens verksamhet. Sedan försäkringsinspektionen och bankinspektionen sammanslazvits till en myndighet år 1991 eftersträvas enhetliga bestämmelser för avgiftsuttag. Reglerna för bidragets storlek kommer genom de föreslagna ändringarna i fortsättningen att bestämmas av regeringen.

7¶Ikraftträdande m.m.

De flesta av lagförslagen är föranledda av EES-avtalet, som är avsett att träda i kraft den 1 januari 1993. De föreslagna bestämmelserna om etablerinusfrihet och tjänstefrihet på grundval av hemlandsauktorisation och hemlandskontroll är direkt beroende av att avtalet blir gällande. Eftersom det inte kan uteslutas att EES-avtalet träder 1 kraft vid senare tidpunkt än den I januari 1993 föreslår jag att lagförslagen skall träda i

kraft den dag regeringen bestämmer. Med sådan befogenhet kan rege- Prop . 1992/93:89 ringen vid behov förordna om särskilt ikraftträdande för sådana lagändringar som inte har direkt samband med EES-avtalet.

Behovet av övergångsbestämmelser i vissa fall kommenteras i den allmänna motiveringen och i specialmotiveringarna.

Mina här framlagda förslag innebär att Finansinspektionens beslut enligt den föreslagna lagen om kreditmarknadsbolag skall kunna över-

klagas hos kammarrätt i stället som enligt motsvarande gällande rätt till

regeringen. Dessa lagändringar torde medföra endast ringa ökning i förvaltningsdomstolarnas arbetsbelastning varför inga ytterligare resurser nu bedöms erforderliga. Avskaffandet av straffsanktioner i bankrörelse-

lagen bör i viss mån också avlasta de allmänna domstolarna.

Finansinspektionen åläggs enligt förslaget nya uppgifter. Frågan i vad mån detta skall föranleda att inspektionen skall tillföras ytterligare resurser får prövas i budgetprocessen.

8¶Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom Finansdepartementet upprättats förslag till

I. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),

. lag om kreditmarknadsbolag, . lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618),

. lag om ändring 1 sparbankslagen (1987:619), . lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:620), . lag om ändring 1 ackordslagen (1970:847), NANRPRBWM . lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173), 2 . lag om ändring 1 aktiebolagslagen (1975:1385), 9. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,

10. lag om ändring i lagen (1992:557) om ändring i insiderlagen

(1990:1342), 11. lag om ändring i lagen (1992:559) om ändring i lagen (1991:981)

om värdepappersrörelse,

12. lag om ändring i lagen (1992:560) om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.,

13. lag om ändring i föräldrabalken,

14. lag om ändring i reglementet (1961:265) angående förvaltningen av Riksförsäkringsverkets fonder, IS. lag om upphävande av reglementet (1968:654) för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och för stadshypoteksföreningar,

16. lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar,

17. lag om ändring i lagen (1978:403) om beslutanderätt för svenskt

kreditaktiebolag i fråga om exportkredit i vissa fall,

18. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),

19. lag om ändring i lagen (1983:1092) med reglemente för Allmänna pensionstonden,

20. lag om ändring i insiderlagen (1990:1342),

om allemanssparande samt

22. lag om ändring i lagen (1992:701) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa.

Samråd har skett med chefen för Justitiedepartementet beträffande lag-

förslag 6.

Samråd har skett med statsrådet Laurén beträffande lagförslagen 7, 8 och 13.

Samråd har skett med chefen för Näringsdepartementet beträffande lagförslagen 12 och 17.

Samråd har skett med statsrådet Könberg beträffande lagförslag 14.

Lagrådet har granskat lagförslagen 1-13. Övriga lagförslag är av så enkel beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

9¶Specialmotivering

9.1¶Förslaget till lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617)

I samband med att andra banksamordningsdirektivets regler om etableringsfrihet och hemlandstillsyn introducerats i bankrörelselagen har en

genomgripande omdisposition företagits av lagens I och 7 kap. Strävan har varit att åstadkomma en lagteknisk modernisering och att tydliggöra innebörden av de nya bestämmelser som föranletts av EES-avtalet.

I kap. Allmänna bestämmelser

I kap. I $ Till ett nytt fjärde stycke har flyttats den bestämmelse som i dag finns i 4 § fjärde stycket. Den nya 4 § har i praktiken relevans endast för

etablering av filialer till bankföretag från länder utanför EES. Syftet med

att redan i början av kapitlet ta in hänvisningen till lagen (1992:160) om

utländska filialer m.m. är att klargöra att dess bestämmelser är i princip

tillämpliga för alla i Sverige etablerade filialer till utländska banker, vare

sig de hör hemma inom eller utom EES.

I den nu gällande bestämmelsen i 2 § andra stycket anges att bank-

rörelse får drivas av bl.a. Sveriges riksbank. Bestämmelsen framstår som missvisande mot den bakgrunden att Riksbankens verksamhet regleras i särskild lag, nämligen lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank. I ett nytt femte stycke i 1 §& anges uttryckligen att bankrörelselagen inte gäller för verksamhet som bedrivs av Riksbanken.

I kap. 2 §

Någon möjlighet till bankfilialetablering från utlandet fanns inte enligt

bankrörelselagen i ursprunglig lydelse. Den uppräkning i 2 § andra

stycket av vilka företag som fick bedriva bankrörelse var således

uttömmande. När det år 1990 öppnades möjlighet för utländska banker

därmed formellt att bli oförenlig med den nya filialetableringsregeln i 4 §. Andra stycket kompletteras nu med en mening som klargör att

bankverksamhet får drivas av filialer till utländska banker under

förutsättningar som anges i 4 och 5 §§.

1 kap. 3 §

Paragrafen har fått ett helt nytt innehåll. Den nu gällande bestämmelsen

I första stycket om att en bank skall stå under Finansinspektionens tillsyn har flyttats till 7 kap. 1 §. Nuvarande hänvisning i andra stycket har utmönstrats som obehövlig. Den åsyftade bestämmelsen har flyttats från

7 kap. 17 § till 7 kap. 28 §. [ punkterna 1 och 2 har av praktiska skäl tagits in två av de defini-

tioner som allmänt förekommer i andra banksamordningsdirektivet och

på annat håll i EES-regelverket.

Enligt punkt 2 avses med ett kvalificerat innehav ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, där innehavet representerar 10 § eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller som möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget. Bestämmelserna om ägarprövning i 7 kap. 10-14 §§ hänför sig till situationer då kvalificerade innehav föreligger.

Uttrycket "kvalificerat innehav” motsvaras i direktivtext av engelskans "qualifying holding" resp. danskans ”kvalificeret andel". Den svenska legaldefinitionen har hämtats från den svenska översättningen av andra banksamordningsdirektivet.

Definitionen av filialbegreppet i punkt 3 har sin grund i nuvarande

I kap. 4 § 1. Det tillägg som nu gjorts föranleds av ett motsvarande

förtydligande i artikel 1 i första banksamordningsdirektivet. Av bestämmelsen följer att en utländsk bank som en gång fått rätt att etablera filial

i Sverige inte skall behöva söka nytt tillstånd enligt 1 kap. 4 § eller, om

det är fråga om en bank från ett EES-land, iaktta en procedur motsvaran-

de den som föreskrivs i 1 kap. 7 §, då banken önskar öppna ett nytt

kontor. I sådant fall är det tillräckligt att göra anmälan till Finansinspektionen enligt den allmänt gällande ordningsregeln i 2 kap. 22 § första stycket.

Det kan förutses behov av ytterligare definitioner i samband med att ytterligare EES-rättsakter senare införlivas i svensk rätt. Sådana definitioner kan lämpligen tas in i denna paragraf.

I kap. 4 §

I den nu gällande paragrafen finns samlade de bestämmelser som gäller

etablering av bankfilialer. Det gäller då såväl rätten till utländsk etablering i Sverige som rätten för svenska banker att öppna filial utomlands. Vid införande av regler om särskilda etableringsförutsätt-

ningar inom EES (jämför avsnitt 2.4.1 i den allmänna motiveringen) är

det lämpligt att dela upp bestämmelserna på skilda lagrum. I 4 § behålls således de bestämmelser som innehåller krav på auktorisation av

ingående bankfilialetableringar, medan det i 5 § anges vad som särskilt gäller i fråga om rätten för banker från EES-länder att verka i Sverige. På motsvarande sätt görs i 6, 7 och 8 §§ åtskillnad i fråga om svenska bankaktiebolags rätt att verka utom resp. inom EES.

4 § innebär med sin nya lydelse en huvudregel, enligt vilken utländska banker måste söka tillstånd av regeringen eller Finansinspektionen, innan en filial får etableras i Sverige. Formellt träffas även EES-ländernas kreditinstitut av denna bestämmelse, även om dessa institut i praktiskt taget samtliga fall kommer att kunna utnyttja undantagsregein i 5 § om förenklad etableringsprocedur. Huvudregeln innebär också ett krav på filialetablering för rätten att bedriva verksamhet i Sverige. Liksom hittills gäller att en anmälan till Finansinspektionen är tillräcklig för rätten att öppna representationskontor i Sverige.

Paragrafens nuvarande sista stycke har förts till 1 §.

1 kap. 5 §

Firmabestämmelserna har flyttats från 5 § till 9 §.

I paragrafen har tagits in bestämmelser innebärande att banker från andra EES-länder har rätt att med stöd av auktorisation i hemlandet driva bankrörelse från filial i Sverige och även bedriva verksamhet genom att direkt från hemlandet tillhandahålla banktjänster i Sverige. Dessa från andra banksamordningsdirektivet hämtade bestämmelser har närmare beskrivits i avsnitt 2.4.1 i den allmänna motiveringen. Väsentligt är att svenska myndigheter normalt inte har rätt att vägra sådant marknadstillträde för EES-banker. Det är den behöriga myndigheten i bankens hemland som prövar om banken skall få verka i ett annat EES-land. Finansinspektionen har att godta det lämplighetsintyg som hemlandsmyndigheten utfärdat (jämför specialmotiveringen till 1 kap. 7 §).

I kap. 6 8

Sekretessbestämmelserna har, med visst tillägg, flyttats från 6 § till 10 §. Till paragrafen har förts. bestämmelser om svenska bankaktiebolags etablering av filialer utomlands; jämför specialmotiveringen till 4 §. Bestämmelsen gäller all filialetablering utomlands. Om etableringen skall ske i ett annat EES-land tillämpas de kompletterande reglerna i 7 §.

I kap. 7 §

Paragrafen, som är helt ny, kan sägas spegla bestämmelsen i 5 § 1. Här anges nämligen den procedur som skall följas i det fall ett svenskt bankaktiebolag vill etablera filial i ett annat EES-land. Reglerna har närmare beskrivits i avsnitt 2.4.1 i den allmänna motiveringen.

Den underrättelse, eller lämplighetsintyg, som Finansinspektionen enligt första stycket skall lämna behöriga myndigheter i det tilltänkta värdlandet skall bl.a. innehålla uppgifter om gällande inlåningsgaranti. Det kan sägas att denna bestämmelse saknar relevans för Sverige fram till dess system för inlåningsgaranti ("insättarförsäkring") introducerats.

göra en hänvisning till formaliabestämmelserna i 7 § har bestämmelsen om inlåningsgaranti tagits med bland de uppgifter som skall ingå i underrättelsen. Därmed säkerställs att Sverige får besked av utländska myndigheter om vilka former av inlåningsgaranti som gäller för banker som med stöd av EES-auktorisation vill öppna filial här.

I fall det sker någon ändring av de förhållanden som Finansinspektionen har lämnat uppgift om till den utländska myndigheten, skall inspektionen på nytt underrätta den behöriga utlandsmyndigheten. Denna skyldighet framgår, såvitt avser uppgifter om filialorganisationen, verksamhetsplanen, = filialverksamhetens förenlighet med oktrojen, inlåningsgaranti och ledningsförhållanden, av andra stycket, där det hänvisas till punkterna 1-4 i första stycket. Vad däremot gäller förändringar i kapitalbas och kapitaltäckning (punkt 5 i första stycket) har det inte ansetts ändamålsenligt att föreskriva en motsvarande formaliserad underrättelseskyldighet. Som framgått av avsnitt 2.4.3 av den allmänna motiveringen ankommer det på Finansinspektionen att löpande förse behöriga utlandsmyndigheter med uppgifter om bl.a. den finansiella ställningen för sådana banker och andra kreditinstitut som med stöd av svensk auktorisation bedriver verksamhet i ett annat EES-land.

I kap. 8 §

I paragrafen, som är helt ny, anges vad Finansinspektionen skall iaktta när ett svenskt bankaktiebolag vill rikta sin verksamhet till ett annat EESland, utan etablering där (jämför avsnitt 2.4.1 i den allmänna motiveringen). I samma mån som en bank auktoriserad i EES får driva verksamhet genom att direkt tillhandahålla tjänster till Sverige enligt 5 § 2, skall svenska bankaktiebolag få börja verka i ett annat EES-land, så snart myndigheterna där fått underrättelse av Finansinspektionen. Att märka är att inspektionen i detta fall inte förutsätts göra någon prövning av det lämpliga i att den svenska banken på så sätt verkar mot utlandet. Bestämmelsen har alltså karaktär av ordningsregel.

1 kap. 9 8

Den nya paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande 5 8.

1 kap. 10 § Första och andra sryckena 1 den nya paragrafen motsvarar nuvarande 6 §. I tredje stycket har tagits in en bestämmelse motsvarande den som i dag finns i 9 kap. 1 § andra stycket. Tillägget här föranleds av att 9 kap. i övrigt upphävs.

1 kap. 11 § Bestämmelserna i denna nya paragraf, såvitt avser de fyra första styckena, motsvarar i stort den s.k. banksmittobestämmelsen i 1 kap. 5 § BAL. En ändring som gjorts är att banksmittan har utvidgats till att gälla

innebära att samtliga företag som ingår i en koncern där också en bank ingår träffas av de aktuella bankbestämmelserna (i den mån undantag enligt andra eller tredje stycket inte gäller). En annan ändring som gjorts innebär att bestämmelserna i 7 kap. BAL inte längre skall tillämpas på koncernföretagen.

När en bank efter tillstånd enligt 2 kap. 6 § förvärvat aktier eller andelar 1 företag så att dessa kommer att få ställning av dotterföretag till banken gäller bestämmelserna 1 denna lag om rörelse (2 kap.) och tillsyn (7 kap.) för alla dotterföretagen.

Banksmittobestämmelsen kan ofta tillämpas utan svårigheter för en banks dotterföretag, både de som driver finansiell verksamhet (t.ex. kreditmarknadsbolagen) och de som driver s.k. banknära verksamhet (t.ex. dataföretag). En möjlighet finns dock enligt tredje stycket att medge undantag från bestämmelserna i första stycket. Undantag får ges från t.ex. rörelsereglerna om det kan ske utan att skyddsintressena i banken kommer i fara. Det framstår också som naturligt att medge undantag för ett företag som står under tillsyn i ett annat land. Bestämmelsen om banksmitta kommer också att bli tillämplig om banken får ställning av dotterföretag i en koncern. Beroende bl.a. på arten av verksamhet i övriga koncernföretag kan möjligheten att medge undantag komma att behöva tillgripas även här.

En ny regel om upplysningsskyldighet finns i femte stycket. Den är avsedd att underlätta för inspektionen att utöva tillsyn över banken. Övriga företag i koncernen skall lämna inspektionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen begär för att kunna utöva tillsyn över banken.

Bestämmelsen om koncernbidrag i fjärde stycket är oförändrad.

2 kap, 1-3 a §§

I $ innehåller i dag dels en bestämmelse om skyldighet för banker att ta emot inlåning på räkning från allmänheten, dels bestämmelser om den verksamhet som bankerna 1 övrigt får bedriva. Som anmärkts i avsnitt 2.4.2 i den allmänna motiveringen är området för tillåten bankverksamhet inte närmare avgränsat i paragrafen.

Som också nämnts 1 avsnitt 2.4.2 följer av EES-avtalet att ett kreditinstitut som i ett EES-land auktoriserats att bedriva viss verksamhet skall ha rätt att i de övriga länder som är bundna av avtalet tillhandahålla motsvarande tjänster, i den mån dessa finns upptagna på den lista som fogats till andra banksamordningsdirektivet. För att klargöra att Sverige uppfyllt avtalsförpliktelserna i denna del behövs en bestämmelse i bankrörelselagen där det preciseras vilka verksamhetsområden som står öppna för utländska banker. Därutöver är det av intresse för de svenska banker, som vill utnyttja möjligheten att verka i andra EES-länder, att myndigheterna där får ett tydligt begrepp om vad den svenska oktrojen omfattar.

Av dessa skäl har bankverksamhetsdefinitionen i bankrörelselagen gjorts om och utformats på grundval av andra banksamordningsdirektivets

förteckning över obligatoriskt tillåtna tjänster. Dessa bestämmelser har förts till första stycket av en ny 2 §. Reglerna, vars innebörd närmare kommenterats i den allmänna motiveringen, är utformade så att de i

grunden gäller lika för svenskauktoriserade banker och alla utländska banker som har rätt att driva verksamhet i Sverige.

Reglerna kompletteras med en, likaledes ny, 3 § i vilken det slås fast

att en utländsk bank inte på grund av de svenska verksamhetsreglerna har större frihet än vad som följer av auktorisationen i hemlandet. Den i 2 § första stycket intagna listan över tillåtna verksamheter upptar under punkterna 15-17 tjänster som en svensk bank får bedriva först efter

särskilt tillstånd, nämligen valutahandel, värdepappersrörelse och kreditupplysning. Som nämnts i avsnitt 2.4.2 i den allmänna motive-

ringen kan dessa tillståndskrav inte upprätthållas beträffande filialer till banker från EES-länder. Uttryckliga regler om sådana lättnader för

banker hemmahörande i andra EES-länder har införts i 22 b & riksbankslagen, 1 kap. 3 a § lagen om värdepappersrörelse resp. 3 § kreditupplysningslagen. Vad gäller rätten att bedriva valutahandel har i lagen om Sveriges riksbank också tagits in bestämmelser som klargör riksbankens

befogenheter gentemot banker och andra kreditinstitut som verkar med

stöd av auktorisation i ett annat EES-land.

I 2 § andra stycket anges att en bank får bedriva även annan verksamhet, i den mån den har naturligt samband med inlåning eller med de

andra verksamhetsgrenar som är särskilt nämnda. Bestämmelsen, som har

kommenterats i den allmänna motiveringen, skall ses i förening med den regel som tagits in i paragrafens tredje stycke, enligt vilken regeringen

eller Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om vilken verksamhet en bank får bedriva. Sådana föreskrifter får givetvis inte innebära inskränkningar i listan över explicit tillåtna verksamhetsgrenar. Å andra sidan har bemyndigandet gjorts vidare än vad som gäller enligt den likalydande bestämmelsen i sista stycket av nuvarande 1 §. I och

med att det i 2 § andra stycket föreskrivs att en bank bl.a. får bedriva

verksamhet som har naturligt samband med inlåning och andra uppräknade tjänster, blir det nämligen större frihet för regeringen eller inspektionen att bedöma om nya finansiella tjänster kan anses förenliga med sund bankverksamhet.

I I $ kvarstår bestämmelsen om en grundläggande skyldighet för banker att ta emot inlåning på räkning från allmänheten. Denna bestämmelse har skilts ut i ett särskilt lagrum för att det tydligt skall

komma till uttryck vad som är det utmärkande för bankrörelse. Den skall givetvis inte hindra en bank från att i enskilda fall vägra ta emot insättningar, om sådana restriktioner är föreskrivna i lag eller annan författning.

I den mån ett utländskt företag, som faller under EG-definitionen av

kreditinstitut, inte har rätt att i hemlandet ta emot inlåning på räkning, kommer frågan om etablering i Sverige att behandlas med tillämpning

av motsvarande bestämmelser i lagen om kreditmarknadsbolag.

I 2 § fjärde stycket och den nya 3 a § finns bestämmelser tänkta att

underlätta för bank, post och butik att samverka på orter där dessa har

svårigheter att driva lönsam verksamhet. För att i första hand bibehålla

servicefunktionerna bank och post på mindre orter får Finansinspektionen

tillåta att en bank dels efter avtal med Postverket tillhandahåller vissa

posttjänster (2 § fjärde stycket), dels efter avtal med en butik låter denna

utföra vissa banktjänster med butikens egen personal (3 a §). I båda

fallen bör det av Finansinspektionens tillstånd klart framgå vilka tjänster som omfattas. Det är viktigt att en tillräcklig säkerhet i verksamheten

(särskilt i fallet "bank i butik") åstadkoms. Ansvaret för de ingångna förbindelserna (t.ex. mottagande av insättning på bankkonto) förblir ju också hos banken, även om transaktionen skett i en butik. Det förtjänar även påpekas att det vid tillståndsprövningen inte skall ske någon egentlig

behovsprövning. Det bör i första hand vara bankens bedömning, vilken

verksamhet som kan komma 1 fråga, förutsatt att tillräcklig säkerhet kan åstadkommas. Bestämmelserna gäller för svenska banker såväl som för filialer till utländska banker.

2 kap. 9 8

I paragrafen har ett nytt andra stycke införts. Bestämmelsen är föranledd

av EES-avtalet och innebär skyldighet för en bank att upprätthålla en

kapitalbas minst i nivå med det startkapital som obligatoriskt krävts för oktroj. Enligt nya regler i 1 kap. 2 § andra stycket BAL och 1 kap. 4 § tredje stycket föreningsbankslagen skall bankaktiebolag och föreningsbanker när rörelsen påbörjas ha ett sådant startkapital i form av bundet eget kapital som vid tidpunkten för oktrojbeslutet motsvarar minst fem

miljoner ecu. För sparbanker skall, enligt nya regler i 2 kap. 2 § andra stycket sparbankslagen, startkapitalet uppgå till fonder av en storlek som motsvarar minst en miljon ecu. Innebörden av bestämmelserna jämte särskilda övergångsregler har närmare kommenterats i avsnitt 2.2 av den

allmänna motiveringen. |

Oberoende av bestämmelsen i det nya andra stycket gäller en skyldig-

het för bankerna att hela tiden prestera en kapitaltäckning om åtta

procent. Bestämmelsen i första stycket om ett visst förhållande mellan

kapitalbas och placeringar kan således i enskilda fall komma att resa krav på en höjning av kapitalbasen, även om denna är i nivå med beloppet fem miljoner resp. en miljon ecu.

3 kap. I $

I fjärde stycket har nuvarande hänvisning till bestämmelser om skyldighet

tör Finansinspektionen att utse revisorer utmönstrats som obehövlig. De

åsyftade bestämmelserna har flyttats från 7 kap. 3 § till 7 kap. 5 8.

3 kap. 14 §

I andra stycket har hänvisningen till 1 kap. 6 § ändrats till att avse I kap. 10 8. Ändringen är föranledd av att banksekretessbestämmelsen flyttats.

I tredje stycket har ett tillägg gjorts angående möjligheten för regeringen

eller Finansinspektionen att meddela särskilda föreskrifter om redovisning för filialer till utländska banker. Tillägget är föranlett av dels en bestämmelse i direktiv 89/117/EEG, varav följer att ett värdland för en filial till ett kreditinstitut auktoriserat i ett annat EES-land inte skall vara

skyldig att avge fullständig särredovisning för filialverksamheten, dels en särskild bestämmelse i EES-avtalet om att sådana filialredovisningar skall få vara upprättade i enlighet med hemlandets regler. Bestämmelserna har

närmare behandlats i den allmänna motiveringen i avsnitt 2.4.3.

4 kap. 3 §

Andra stycket innehåller i nuvarande lydelse en hänvisning till 7 kap. 6 §, där det bl.a. (i punkt 3) föreskrivs skyldighet att sända in redovis-

ningshandlingar till Finansinspektionen. 7 kap. 6 § innehåller ett antal föreskrifter om bankstyrelsens åligganden i olika fall. När det nu har ansetts lämpligt att ersätta dessa detaljregler med ett mera allmänt hållet

bemyndigande i 7 kap. 2 § för regeringen eller Finansinspektionen att

närmare föreskriva vilka upplysningar som skall lämnas in, måste hänvisningar i olika lagrum till 7 kap. 6 § tas bort. Det har övervägts om inte skyldigheten att sända in redovisningshandlingar till Finansinspektionen skulle kunna omfattas av det allmänna

bemyndigandet 1 nya 7 kap. 2 §. Eftersom det emellertid är av grundläggande betydelse att inspektionen i egenskap av såväl registrerings-

som tillsynsmyndighet får tillgång till redovisningshandlingar och

revisionsberättelser, har det ansetts lämpligt att i redovisningskapitlet nu

föra in en uttrycklig föreskrift som särskilt gäller plikten att sända in årsredovisningshandlingar, dvs. resultaträkning, balansräkning och

förvaltningsberättelse. Bestämmelsen kommer därmed också att bättre överensstämma med motsvarande lagrum i 11 kap. 2 § aktiebolagslagen.

Till följd av den hänvisning till 3 § som redan finns i 4 kap. 108

kommer det också att gälla en obligatorisk skyldighet för bankerna att i

förekommande fall sända in koncernredovisningshandlingar till inspek-

tionen. I 10 § har ett tillävg gjorts som innebär att bestämmelsen i 3 §

blir tillämplig även för koncernrevisionsberättelser.

Bestämmelsen i 7 kap. 6 § 3 har, till den del den avser skyldighet att sända in delårsrapporter, ersatts av en ny bestämmelse i 4 kap. 12 §.

4 kap. 4 §

Bestämmelsen i en första punkt i paragrafen, vilken i dag innebär en

möjlighet för bankerna att vid redovisningen utnyttja en alternativ värderingsprincip baserad på en medeltalsränta för vissa obligationer som utgör omsättningstillgångar, upphävs. Smärre redaktionella ändringar har gjorts i paragratens kvarvarande lydelse (jämför avsnitt 6.5 av den allmänna motiveringen).

4 kap. 10 §

Till hänvisningen i andra stycket har gjorts ett tillägg, som innebär att

3 § blir tillämplig också på koncernrevisionsberättelser (jämför specialmotiveringen till 4 kap. 3 §).

4 kap. 12 §

I andra stycket har hänvisningen till 7 kap. 6 § 3 ersatts med en föreskrift om skyldighet att sända in delårsrapporter till Finansinspektionen. Beträffande skälet för detta hänvisas till specialmotiveringen till 4 kap. 3 &.

5 kap. 9 §

Paragraten är ny. Dess innehåll är identiskt med nuvarande 7 kap. 10 §.

6 kap. 2 §

I andra stycket görs ett tillägg som innebär att om ett bankaktiebolag övertagit ett annat bankaktiebolags rörelse och det överlåtande bankaktiebolaget i sin tur övertagit en sparbanks rörelse vid ombildning enligt 8 kap. sparbankslagen (1987:619), så får det övertagande bankaktiebolaget efter tillstånd av Finansinspektionen använda ordet sparbank i sin

firma. |

När möjlighet öppnades för sparbanker att byta associationsform till

bankaktiebolag tillmätte företrädare för sparbankssektorn firmafrågan mycket stor betydelse. Genom en ändring i 6 kap. 2 § BRL fick de ombildade bankerna möjlighet att använda ordet sparbank i sin firma

(prop. 1990/91:136 s. 23 f.). Arbetet med att omstrukturera sparbanks-

sektorn har fortsatt och avsikten är nu att de i Sparbanksgruppen ingående dotterbankerna skall fusionera och bilda en enda bank med

arbetsnamnet Sparbanken Sverige AB. Den redan genomförda ändringen av firmabestämmelsen 1 bankrörelselagen ger emellertid inte den nya banken möjlighet att använda ordet sparbank i sin firma eftersom det inte är fråga om ombildning enligt 8 kap. sparbankslagen. Som jag berört i avsnitt 6.3.2. av den allmänna motiveringen bör en sådan möjlighet

öppnas, varvid samma villkor som hittills bör gälla för tillstånd.

7 kap. Tillsyn

I detta kapitel återfinns tillsynsbestämmelserna för banker. De motsvarar i stor utsträckning tidigare tillsynsregler men har systematiserats och

redigerats i enlighet med vad som gäller för värdepappersfonder,

värdepappersinstitut och kreditmarknadsbolag. Härigenom har enhetlighet uppnåtts med avseende på t.ex. sanktionssystemet.

Vidare återfinns i detta kapitel de bestämmelser som utgör grunden för genomförandet av "single licence-systemet", vilket innebär att banker och

andra kreditinstitut som auktoriserats att driva verksamhet i ett av länderna inom EES inte behöver söka tillstånd för att etablera en filial i

gäller om en bank vill tillhandahålla tjänster i ett annat EES-land utan att ha ett fast driftställe där. Denna rätt att driva verksamhet utan tillstånd kräver ett omfattande samarbete mellan Finansinspektionen och de övriga

EES-ländernas tillsynsmyndigheter. Grundläggande regler för detta

samarbete finns också i 7 kap.

Regler för prövning av lämpligheten hos större ägare till banker har också förts in i detta kapitel. Slutligen finns i kapitlet bestämmelser om avgifter, vite och över-

klagande.

Hur tillsynen över banker skall bedrivas

7 kap. 1 §

Paragrafen motsvarar delvis nuvarande lydelse av 1 kap. 3 § samt 7 kap. 2 och 6 §§.

I första stycket föreskrivs att en bank står under tillsyn av Finans-

inspektionen och att den skall vara registrerad där. Inspektionen är som

tidgare både tillsynsmyndighet och registreringsmyndighet för bankerna.

I 8 kap. finns de närmare bestämmelserna om bankregister.

Av I kap. I $ fjärde stycket följer att bankrörelselagens regler, i tillämpliga delar, gäller även för utländska bankers verksamhet genom filial i Sverige. På grund av EES-avtalet (andra banksamordningsdirektivet) kommer Finansinspektionens tillsynsansvar och svenska rörelsereglers tillämplighet att begränsas i fråga om filialer till banker hemmahörande i något av EES-länderna. Frågor om fördelning av tillsynsansvar har behandlats i avsnitt 2.4.3 av den allmänna motiveringen.

Vidare fastslås i paragrafen bankens skyldighet att lämna de upplysningar som inspektionen behöver för att fullgöra tillsynen. Bestämmelsen

ger inspektionen stöd för att begära in nödvändiga upplysningar från de

enskilda bankerna.

Andra stycket, som handlar om undersökning hos en bank, motsvarar

innehållet i andra stycket av den nuvarande 2 §. En sådan undersökning kan omtatta både en särskild genomgång av infordrade handlingar och en undersökning på stället.

7 kap. 2 § Bestämmelser om rätt för regeringen, eller efter regeringens bemyn-

digande, Finansinspektionen att utfärda föreskrifter för tillsynsändamål finns för närvarande på olika håll i bankrörelselagen. Exempelvis får enligt 4 kap. 1 § föreskrifter meddelas om bankernas löpande bokföring

samt om årsbokslut och årsredovisning. Enligt 7 kap. 5 § gäller en föreskriftsrätt i fråga om förvaring av värdehandlingar och om brottsföre-

byggande åtgärder hos en bank. Och enligt 7 kap. 6 § har bankstyrelser-

na en skyldighet att periodiskt lämna vissa uppgifter till Finansinspek-

tionen. Bl.a. skall månadsrapporter sändas in efter formulär som

inspektionen fastställer. I paragrafen föreskrivs också att sedvanliga

redovisningshandlingar skall sändas in. Den föreslagna bestämmelsen i 7 kap. 2 § syftar till en förenkling av gällande regler. I punkt I sägs nu endast att regeringen eller Finans-

inspektionen får meddela föreskrifter om vilka upplysningar som en bank skall lämna till inspektionen. Denna bestämmelse har utformats efter förebild i 6 kap. 2 § 1 lagen om värdepappersrörelse. En motsvarande

allmänt hållen regel om rätt att föreskriva upplysningsskyldighet finns i

11 kap. 2 § lagen om börs- och clearingverksamhet.

Det är givetvis avgörande för en effektiv tillsyn att inspektionen hålls underrättad om ställningen i en bank. Med stöd av bestämmelsen i punkt 1 skall regeringen eller Finansinspektionen kunna utfärda generella föreskrifter om bl.a. skyldighet för bankerna att lämna ekonomiska rapporter.

Till punkterna 2 och 3 har förts bestämmelserna i nuvarande 5 § första stycket, som har avseende på hantering av värdehandlingar samt

brottsförebyggande åtgärder.

Den nuvarande bestämmelsen i 6 § 3 omfattas, såvitt avser skyldigheten att lämna in redovisningshandlingar, delårsrapporter och revisionsberättelser, inte av det allmänna bemyndigandet i nya 2 § 1. För sådant uppgiftslämnande skall, enligt nya bestämmelser i 4 kap. 3, 10 och

12 §§, alltjämt gälla en obligatorisk skyldighet (jämför specialmotive-

ringen till 4 kap. 3 §).

Bestämmelser om föreskriftsrätt i fråga om löpande bokföring m.m. har likaså behållits i redovisningskapitlet (se vidare specialmotiveringen till 4 kap. I & och avsnitt 2.4.3 av den allmänna motiveringen).

7 kap. 3 §

Målet för inspektionens tillsyn skall vara att den verksamhet som bedrivs i en bank är sund. Bestämmelser med detta innehåll finns i nuvarande

1 §.

Verksamheten på kreditmarknaden styrs i dag i stor utsträckning av

marknadens villkor. För att upprätthålla förtroendet för de finansiella

marknadernas stabilitet regleras verksamheten för bankernas del bl.a. i

bankrörelselagen. Förutom direkt verkande regler om t.ex. krav på

kapitaltäckning och begränsning av stora engagemang finns det övergripande kravet på att verksamheten skall drivas på ett sunt sätt.

En banks organisation, arbetsmetoder och beslut bör vara baserade på bedömningar som präglas av långsiktighet och noggrannhet. Ett viktigt moment i detta avseende är att bankens exponering för olika slags risker skall ligga inom rimliga gränser. Detta betyder inte att banken inte får engagera siv i verksamheter som är förknippade med risker utan snarare att de risker som banken utsätter sig för skall kunna bäras utan att banken äventyrar sitt kapital och de inblandades ekonomiska situation.

I bevakningen av att sundhetskravet efterlevs måste skyddet för konsumenterna, i första hand insättarna, ha en framträdande plats. Krav måste också ställas på den information som banken tillhandahåller sina

över marknaden och de valmöjligheter som där finns. Genom en utförlig information om priser och andra villkor för banktjänster främjas konkurrensen mellan bankerna, vilket kan leda till ett bättre utbud av och en högre kvalitet på tjänsterna och lägre priser.

7 kap. 4§

Paragrafen motsvarar nuvarande 7 §.

7 kap. 5 § Paragrafen motsvarar nuvarande 3 § och 15 § andra stycket första meningen.

7 kap. 6 § Paragrafen motsvarar nuvarande 4 §.

7 kap. 7 § Paragrafen motsvarar nuvarande 12 §.

Särskilt om tillsynen över filialer till utländska bankföretag hemmahörande inom EES 7 kap. 8 § I paragrafen finns ett antal bestämmelser som härrör från andra banksamordningsdirektivet. Det rör sig om de tillsynsuppgifter och därtill hörande frågor som åligger ett värdland inom EES.

Av första stycket framgår att det i första hand åvilar Finansinspektionen att utöva tillsyn med avseende på likviditeten hos bankfilialer. Inspektionen har, enligt 1 § rätt att erhålla uppgifter och företa undersökning beträffande filialerna. .

Som tidigare, i avsnitt 2.4.3 av den allmänna motiveringen, angetts ligger huvudansvaret för tillsynen över filialerna till banker på tillsynsmyndigheten i bankens hemland. För att dessa myndigheter skall kunna skaffa sig all den information de behöver för att uppfylla sitt tillsynsansvar har en möjlighet införts i EG:s direktiv att inspektera filialerna efter anmälan till behörig myndighet i värdlandet. En regel med denna innebörd finns i andra stycket.

7 kap. 9 § I paragrafen finns bestämmelser som, beträffande filialer till banker hemmahörande inom EES, skall underlätta för hemlandets behöriga myndigheter att utöva tillsyn över filialernas verksamhet. Således skall Finansinspektionen lämna de uppgifter som behövs för att kontrollera att verksamheten i en bankfilial stämmer överens med det aktuella verksamhetstillståndet. Uppgifter skall, i enlighet med artikel 7.1 i första

13 Riksdagen 1992193. I saml. Nr 89 193

banksamordningsdirektivet, lämnas om bl.a. bankens soliditet och större engagemang samt om de rutiner som banker tillämpar för administration, redovisning och internkontroll.

Ägarprövning 7 kap. 10 §

Paragrafen bildar utgångspunkt för prövningen av större aktieägares lämplighet. Bestämmelser om ägarprövning finns i andra banksamordningsdirektivet artikel 11.

Den som avser att antingen förvärva en kvalificerad andel av aktierna i ett bankaktiebolag, eller öka sitt kvalificerade innehav så att det sammanlagda innehavet överstiger vissa angivna gränsvärden skall hos Finansinspektionen ansöka om tillstånd till förvärvet. Det görs inte skillnad mellan fysiska och juridiska personer eller mellan svenska och utländska rättssubjekt. Begreppet kvalificerat innehav finns definierat i I kap. 3 § 2.

Reglerna innebär att den som innehar ett kvalificerat innehav av aktier i ett bankaktiebolag blir föremål för inspektionens prövning beträffande sin lämplighet. Skyldigheten att söka tillstånd för förvärv av en kvalificerad andel av aktierna innebär att det inte är den förvärvade postens storlek i och för sig som är avgörande. Det avgörande är i stället om förvärvet ensamt eller tillsammans med de aktier, som förvärvaren redan har i bolaget, medför att gränsen på 10 7 uppnås eller att förvärvaren på annat sätt får ett bestämmande inflytande över ledningen av bolaget. Vid förvärv av konvertibla skuldebrev eller skuldebrev med optionsrätt till nyteckning av aktier krävs inte något tillstånd. Skälet för detta är att innehavaren av sådana skuldebrev inte kan utöva något inflytande över bolaget. När skuldebreven byts mot aktier uppkommer däremot ett förvärv som omfattas av förevarande bestämmelser. Aktier som erhålls vid nyemission eller fondemission med företrädesrätt i förhållande till

separat prövning. Det skall emellertid framhållas att lagtexten inte anvisar något undantag för aktier som förvärvas som gåva eller genom de familjerättsliga fången bodelning, arv och testamente. I dessa fall måste skyldigheten att söka tillstånd fullgöras snarast möjligt efter förvärvet. Undantag från kravet på tillstånd görs inte heller för aktier som inlöses på grund av hembudsskyldighet eller som förvärvas vid bolagsfusioner.

Med uttrycket "direkt eller indirekt förvärv" avses t.ex. det fallet att en person dels själv förvärvar fem procent av kapitalet eller rösterna i en bank, dels äger ett företag som i sin tur äger sju procent. Med indirekt ägande kan i vissa fall även avses det fallet att flera personer inom samma familj innehar aktier i den aktuella banken. Att det kan uppstå tveksamheter huruvida ägarprövningsbestämmelserna skall tillämpas på ett visst innehav eller inte bör tillmätas betydelse när Finansinspektionen överväger ett ingripande enligt 14 §.

7 kap. 11 §

Bestämmelsen anger grundförutsättningen för lämplighetsbedömningen. Om aktieförvärvaren kan antas komma att motverka en sund utveckling

av bankverksamheten får inspektionen vägra tillstånd. Kriteriet anknyter

till sundhetsbegreppet i 3 §. En bedömning av lämpligheten hos en innehavare av bankaktier måste ha som utgångspunkt att det är bankernas speciella funktioner som skall säkerställas. Den enskilda eller juridiska

person som genom sitt agerande på ett eller annat sätt direkt motverkar en sund utveckling av verksamheten i en bank, skall inte heller kunna

äga någon större aktiepost i banken.

När det gäller de omständigheter som kan föranleda att en person eller ett företag bedöms som "olämplig" i detta sammanhang kan hänsyn tas

till t.ex. jävsförhållanden, allmän vandel och konkurstillstånd.

Jävsförhållanden En väsentlig förutsättning för en banks verksamhet är att den utan ovidkommande hänsyn till olika ägargrupperingar kan handla fritt och

oberoende inom de ramar som lagstiftningen har lagt fast. Detta måste respekteras från ägarnas sida så att de inte utnyttjar sitt inflytande till att försöka på ett obehörigt sätt påverka den löpande verksamheten.

Banklagstiftningen innehåller också olika regler som är avsedda att hindra sådant maktmissbruk. Det främsta exemplet är bestämmelserna om kreditjäv i 2 kap. 17 § där det föreskrivs att en bank inte får uppställa gynnsammare villkor än som normalt tillämpas när det gäller kreditgivning till en viss angiven krets av personer och företag som står banken nära. Till denna krets hör bl.a. styrelseledamöter, viktigare befattningshavare och aktieägare som innehar minst tre procent av aktiekapitalet.

Det finns däremot inte några formella hinder mot att enskilda aktieägare

själva eller i samarbete med andra ägare, på andra sätt utövar ett allmänt inflytande som i sista hand kanske har till syfte att tillgodose egna intressen. En ägarprövning kan bli ett värdefullt komplement till de

gällande reglerna när det gäller att motverka uppenbara jävsförhållanden.

Det skall emellertid framhållas att enbart det förhållandet, att en fysisk eller juridisk person genom aktieförvärv uppnår en starkt dominerande ställning eller kanske förvärvar egen aktiemajoritet i en bank, inte utgör något principiellt hinder för innehavet. Det finns - frånsett reglerna som

rör koncernförhållanden - idag inga generella begränsningar av

möjligheterna att äga bankaktier. Reglerna om ägarprövning är inte heller

avsedda att ändra detta förhållande i andra fall än då en enskild

aktieägare med ett större aktieinnehav utövar påtryckningar på verksam-

heten i banken så att kravet på sundhet i banken eftersätts. En sådan

ägare kan bedömas vara olämplig.

Vandelsprövning

Det är för ett väl fungerande banksystem av 'största vikt att allmänheten

kan känna förtroende för bankerna. Det gäller då inte bara insättarnas

krav på att de skall ha trygghet mot förlust av sina insatta medel, utan

även en allmän förvissning om att bankerna agerar seriöst på marknaden. Det finns ett samband mellan förtroendet för en bank och det förtroende man har för dess dominerande ägare.

Den som grovt åsidosatt sina åligganden som näringsidkare kan meddelas förbud enligt lagen (1986:436) om näringsförbud. Det är i dessa fall fråga om en enskild person som har gjort sig skyldig till brottslighet av icke ringa svårighetsgrad, underlåtit att betala skatter och

avgifter till det allmänna eller som på olika sätt har förfarit grovt otillbörligt i samband med en konkurs.

En konsekvens av ett näringsförbud är att den som underkastats

förbudet blir diskvalificerad som dominerande ägare i företag. Han får

bl.a. inte äga så många aktier i ett aktiebolag, ett bankaktiebolag eller ett

försäkringsaktiebolag att det ger honom egen majoritet av röstetalet.

Även ett mer begränsat innehav kan beläggas med förbud om det är

tillräckligt stort för att ge en faktisk ledning över bolaget. En person som

ålagts näringsförbud får inte heller utöva inflytande över verksamheten

genom att inneha vissa befattningar i ledande ställning. En näringsidkare som har åsidosatt sina förpliktelser på ett så graverande sätt att närings-

förbud har meddelats, är redan genom förbudets rättsverkningar fråntagen möjligheterna att på något avgörande sätt agera inom näringslivet. De allvarligaste formerna av oegentligheter i ekonomisk verksamhet får därför förutsättas bli undanröjda från marknaden inom ramen för

näringsförbudsinstitutet.

Näringstförbud kommer dock inte i fråga enbart av den anledningen att någon har gjort sig skyldig till de grova åsidosättanden som räknas upp bland förutsättningarna för ett beslut om förbud. Det skall dessutom vöras en helhetsbedömning för att utröna om ett sådant förbud är påkallat från allmän synpunkt. Det kan därvid visa sig att det rör sig om någon enstaka överträdelse eller att vederbörande kanske har tagit rättelse på annat sätt. I sådana och liknande fall skall det inte meddelas något förbud. Det är således en avsedd konsekvens att näringsförbud inte alltid skall utlösas även om det har förekommit ganska allvarliga överträdelser. Detta innebär att även om något näringsförbud inte har meddelats, bör man vid granskningen av en presumtiv ägare i en bank vara särskilt uppmärksam när det gäller de allvarliga typer av oegentligheter som tas upp i lagen om näringstörbud. Kan det konstateras att den ifrågavarande

personen eller ett honom närstående företag ligger bakom sådana

förfaranden, kan detta leda till antagandet att han som större ägare i en

bank skulle påverka bankens skötsel på att otillbörligt sätt. Han kan då inte godkännas i rollen som betydande ägare i en bank. När det gäller aktieägare med inflytande över en bank bör man

beträffande dennes vandel vidga kraven utöver att vederbörande inte skall ha varit inblandad 1 någon form av ekonomisk brottslighet eller andra

otillbörliga förfaranden som kan leda till näringsförbud. Bankernas

verksamheter är, såsom tidigare framhållits, förknippade med en mängd särskilda villkor som inte törekommer inom näringslivet i övrigt. Den

som har ägarinflytande i en bank får förutsättas ikläda sig ett ansvar för att dessa skyldigheter iakttas.

När det gäller en fysisk person som under en tid har varit verksam inom näringslivet bör man kunna få en ganska god uppfattning vid en genomgång av dennes tidigare ageranden i andra sammanhang. Det kan därvid ses som en varningssignal om det kommer fram att personen i fråga har visat misskötsamhet med skatter, avgifter, tillståndsansökningar och liknande förpliktelser mot det allmänna. Om den tidigare verksamheten har varit underkastad någon speciell tillsyn från samhällets sida, finns det anledning att undersöka om det förekommit några särskilda anmärkningar från tillsynsmyndighetens sida. Vid bedömningen av förhållningssättet kan det också vara av intresse att se om det har förekommit misskötsamhet med bokföring eller andra åligganden som har med räkenskaperna att göra. Man kan dessutom fästa avseende vid beteenden som medfört att skador eller olägenheter har drabbat borgenärer, anställda, konkurrenter, kunder eller andra som stått i avtalsrättsliga förhållanden till vederbörande själv eller till dennes företag. För att slutligen ta ytterligare ett exempel bör man också väga in ageranden som står i påtaglig strid med marknads- och konsumenträttsliga normer.

Granskningen av de större aktieägarna kommer sannolikt många gånger att gälla personer och företag med välkänt gott renommé, t.ex. från tidigare verksamhet inom näringslivet, och i sådana fall torde det inte behövas någon mer ingående lämplighetsbedömning.

Gäller det däremot en för myndigheterna okänd person, blir det nödvändigt med en närmare utredning. Basen för en sådan utredning bör utgöras av uppgifter som inhämtas från vederbörande själv. Information från olika myndigheter kommer vidare att vara av betydelse. Som exempel kan nämnas de övriga myndigheter som har till uppgift att övervaka penningmarknaden och bank- och försäkringsområdena. De bör genom sin verksamhet kunna bidra med information. En möjlighet att få utdrag ur kriminalregistret bör tillskapas. Med tanke på de möjligheter som numera öppnats för ägande över gränserna, blir det nödvändigt att ha motsvarande informationsutbyte även med utländska myndigheter.

Ett utländskt ägande i bankerna ställer krav på tillsynsmyndigheterna att följa förändringar i ägarbilden, att lära känna de större ägarna i bankerna oavsett var de hör hemma och att vid behov kunna ingripa och samordna insatser med andra länders tillsynsmyndigheter. Syftet är att prövningen av utländska ägare i banker och andra finansinstitut skall vara densamma och bygga på samma slags information som i fråga om inhemska ägare. Sådan information bör kunna inhämtas dels genom ägarens eller bankens egna uppgifter, dels genom förfrågningar och kontroller hos den aktuella utländska myndigheten och eventuellt andra myndigheter och organisationer som kan bidra till att komplettera utredningen. Hur detta enklast och effektivast skall ske får utvecklas genom praktiska erfarenheter. Genom ett sådant samarbete bör man kunna få fram snabba och tillförlitliga uppgifter utöver sökandens egna. Det bör härigenom finnas möjligheter att hindra någon person eller något företag, som inte accepteras som ägare i ett land, att via ägande i

utländska företag eller på annat sätt försöka kringgå lämplighetsprövningen i sitt hemland.

Mot denna bakgrund bör det finnas goda förutsättningar att få fram ett informationsmaterial som kan ligga till grund för bedömningarna. Det är inte meningen att enstaka anmärkningar eller åsidosättanden av åligganden skall diskvalificera någon från att gå in som ägare i en bank. Detta gäller också om misskötsamheten framstår som mindre allvarlig och har inslag av rent förbiseende. Det är främst personer och företag som ägnat sig åt återkommande illojala förfaranden av något slag som bör bli ifrågasatta. Kan vederbörande emellertid visa att det inträtt en verklig förändring i positiv riktning, t.ex. genom att en för missförhållandena ansvarig ledning i ett företag har bytts ut, bör det leda till en mildare bedömning. Det bör dock inte ges någon "preskriptionstid" för det mera allvarliga slags åsidosättanden som kan få betydelse vid vandelsprövningen. Också förfaranden av gammalt datum bör kunna tillmätas betydelse även om det naturligtvis bör ges större tyngd åt nyligen inträffade händelser.

Det finns slutligen anledning att understryka att de förhållanden som läggs till grund för prövningen av fysiska och juridiska personers lämplighet som inflytelserika aktieägare i en bank, skall vara individuellt knutna till den ifrågavarande ägaren. Man skall alltså från myndigheternas sida göra en bedömning huruvida just denna aktieförvärvare kan stå för ett handlande som ligger i linje med både bankens och det allmännas intressen. Övergripande frågeställningar såsom lämpligheten av ägarkoncentration i bankerna och s.k. branschglidning mellan bank- och försäkringssektorerna, saknar relevans inom detta regelsystem.

Konkurstillstånd Vid bedömningen av en fysisk eller juridisk persons lämplighet som större aktieägare i en bank, kan den omständigheten att vederbörande varit föremål för ett konkursförfarande tjäna som ett påtagligt rekvisit. Det ligger i sakens natur att den som försätts i konkurs, låt vara på grund av okunnighet eller till följd av omständigheter som ej kunnat förutses, ändå i ett eller annat avseende har missbedömt sina ekonomiska förhållanden så att borgenärer blir lidande. Frågan är då om ett konkurstillstånd skall ses som en diskvalifikationsgrund i samband med en lämplighetsprövning.

Under en pågående konkursutredning torde det sällan bli aktuellt för någon att etablera sig som stor ägare i en bank. Beträffande tidigare konkurser får man försöka utröna om det förekommit något som ger vid handen att konkursinstitutet har utnyttjats för ekonomiska oegentligheter. Det behöver inte bara gälla kriminaliserade förfaranden utan det kan också röra sig om illojal användning av en konkurssituation t.ex. 1 syfte att få till stånd en ren skuldsanering. Den omständigheten att någon har försatts i konkurs vid flera tillfällen kan också ses som en indikation på missbruk av institutet.

genomgång av ifrågavarande persons eller företags agerande i samband med en konkurs. Om det därvid inte framkommer några negativa

omständigheter bör ett tidigare konkurstillstånd inte som ett enskilt

rekvisit leda till ett underkännande av vederbörandes lämplighet.

Finansiella koncerner

Förbudet för bank att ingå som dotterföretag till annan än bank (nu-

varande 1 kap. 4 § BAL) föreslås nu bli upphävt. I stället har i 11 § första stycket andra meningen införts en bestämmelse - som inte återfinns i andra banksamordningsdirektivets regler om ägarprövning - att tillstånd till ett förvärv som innebär att ett icke-finansiellt företag blir moder-

företag till en bank får ges om det finns synnerliga skäl. I den allmänna motiveringen (avsnitt 5) har närmare beskrivits vad som kan utgöra synnerliga skäl. Vidare måste principen att kreditgivningsfunktionen inte

skall sammanblandas med andra hänsynstaganden upprätthållas även under de nya ägarförhållandena. Det föreligger en viss risk för att en

obeståndssituation i ett moderföretag, som inte står under inspektionens

tillsyn, får effekter för banken som dotterföretag t.ex. vad gäller bankens möjligheter till dagsupplåning. Den finansiella situationen i moderföre-

taget kan således i detta fall få betydelse för om koncernbildningen skall godtas. Vissa bokföringsmässiga problem uppstår i och med att ett bankaktie-

bolag blir dotterföretag till ett företag som inte regleras av någon av lagarna på kreditmarknaden. För vanliga aktiebolag eller ekonomiska föreningar gäller redovisningsregler i aktiebolagslagen och lagen om

ekonomiska föreningar. För banker däremot gäller särskilda redovisningsregler enligt bankrörelselagen. Finansinspektionen har därför möjlighet att, när ett tillstånd till ett aktieförvärv som innebär att banken blir dotterföretag till ett icke-finansiellt företag ges, som villkor föreskriva att

regler om redovisning och revision, som enligt bankrörelselagen gäller tör banker, också skall gälla för moderföretaget och övriga företag i koncernen,

När ett icke-finansiellt företag får ställning som moderföretag till en

bank måste också en avvägning ske beträffande vilka regler om t.ex. banks rörelse som skall tillämpas på moderföretaget. Enligt den s.k.

banksmittobestämmelsen i den föreslagna 1 kap. 11 § blir bl.a. reglerna

om banks rörelse gällande för alla företag som ingår i en koncern där också en bank ingår. Ett icke-finansiellt moderföretag till en bank liksom

övriga finansiella och icke-finansiella koncernföretag kommer därmed att

få krav på kapitaltäckning och begränsningar beträffande enhandsengage-

mang, om Finansinspektionen inte medger undantag. Vare sig undantag

medges eller ej så gäller i vart fall en upplysningsplikt för koncernföretagen.

Enligt andra stycket andra meningen får Finansinspektionen, när

tillstånd ges till ett förvärv som innebär att banken blir dotterföretag i en

icke-finansiell koncern, som villkor föreskriva en skyldighet att inom viss

tid avyttra så stor del av aktieinnehavet att banken upphör att vara dotterföretag. Bestämmelsen har kommenterats i ävsnitt 5 av den allmänna motiveringen.

Förfarandet

Underlaget för Finansinspektionens prövning av en ansökan om tillstånd till aktieförvärv kommer huvudsakligen att utgöras av sökandens egna

uppgifter. I vissa fall kan det tänkas vara lämpligt att prövningen kombineras med en informell förhandling mellan sökanden och inspektionen. Parterna kan då klarlägga sina positioner. Inspektionen har också

enligt allmänna förvaltningsrättsliga principer rätt att foga formella villkor till ett förvärvstillstånd.

Om det i ett tillståndsärende visar sig finnas skäl att ifrågasätta

sökandens lämplighet skall det inte åligga denne att bevisa sin oförvitlighet. Finansinspektionen får genom egna utredningar granska förhållande-

na. Inspektionen får vägra tillstånd endast om de för aktieförvärvaren

graverande omständigheterna blivit klarlagda. I detta hänseende ligger

bevisbördan på inspektionen. Av andra stycket första meningen framgår att inspektionen kan

begränsa förvärvstillståndets giltighetstid. Förfarandet med ägargranskning bygger på att inspektionens prövning skall ske redan innan det ifrågavarande aktieförvärvet rättsligt sett är fullbordat. Om sökanden

betinns lämplig innebär det naturligtvis inte någon skyldighet för honom att också fullfölja förvärvet. Genom att föreskriva en viss tid inom vilken

förvärvet skall genomföras (utan att en ny ansökan måste göras), får man en gräns för hur länge ett aktieförvärv kan hållas svävande. Det har i lagtexten inte bestämts någon längsta tid. Inspektionen får från fall till fall avgöra vilken tid som kan anses rimlig. Hänsyn kan härvid tas till sökandens egna önskemål och synpunkter. Emellertid måste också vägas in att det kan vara till förfång för banken att det under en längre tid råder ovisshet om ägarförhållandena.

Beslut i ett tillståndsärende skall, enligt tredje stycket, meddelas inom tre månader, dvs. samma tidsgräns som gäller för bl.a. vissa beslut vid etablering av filialer inom EES. Inspektionen bör dock inom den angivna tidsgränsen handlägga ärendena med stor skyndsamhet. I klara fall bör besked kunna lämnas i det närmaste omgående.

7 kap. 128

Paragrafen föreskriver en anmälningsskyldighet för den som avyttrar ett

kvalificerat innehav av aktier eller en så stor andel av sitt innehav att det återstående innehavet understiger något av de gränsvärden som anges i 10 8.

7 kap. 13 § I paragrafen finns bestämmelser om en banks skyldighet att lämna uppgifter om aktieägare, vilka innehar en kvalificerad andel.

7 kap. 14 8

Principen att tillsynsmyndigheterna skall kunna ingripa mot en aktieägare som visar sig vara olämplig slås fast i artikel 11.5 i andra banksamordningsdirektivet. När det gäller sanktionerna mot en sådan ägare ges exempel på åtgärder som medlemsstaterna kan föreskriva. En sådan åtgärd är att rösträtten kan upphävas för de aktier som innehas av en aktieägare som har missbrukat sin ställning.

Ett ingripande från Finansinspektionen kan ske dels om en aktieförvärvare bryter mot förpliktelsen att ansöka om tillstånd enligt 10 § eller förvärvar aktier i strid mot inspektionens beslut enligt 11 §, dels om en ägare till ett kvalificerat innehav av aktier utövar eller kan antas komma att utöva sitt inflytande på ett sätt som motverkar en sund utveckling av verksamheten i banken. Här tillämpas alltså samma begrepp som vid ansökningsförfarandet, vilket i sin tur bygger på sundhetskravet i bl.a. 3 §. Likformigheten ger uttryck för principen att samma kvalitativa krav skall ställas på en aktieägare oavsett i vilket sammanhang som en fråga om personens lämplighet att vara aktieägare blir aktuell.

Bestämmelsen utgår från den grundläggande inställningen att inspektionen skall kunna ingripa endast i allvarliga fall. En händelse som att en aktieägare blir försatt i konkurs, åläggs näringsförbud eller döms för allvarligare brottslighet kan lätt konstateras men kan knappast ensam anses vara till skada för banken, i vart fall inte om ägandet motsvarar mindre än 50 4 av kapitalet eller samtliga röster. Därutöver krävs att det finns anledning att anta att ägaren kommer att utöva sitt inflytande så att en sund utveckling av verksamheten är i farozonen. Det torde vara lättare att sätta in sanktioner om det blivit klarlagt att en ägare verkligen missbrukar sitt inflytande än om det bara finns ett antagande om att så kommer att bli fallet.

I paragraten anvisas två åtgärder som inspektionen kan vidta mot en aktieägare som motverkar en sund utveckling av verksamheten i banken. För det första tår inspektionen, om det bedöms nödvändigt för att bryta en ägares inflytande över bolagets verksamhet, besluta att ägarens aktier inte får företrädas vid bolagsstämman. Bestämmelsen är utformad så att rösträtten upphör redan i och med att inspektionen har förordnat om upphävande av rösträtten. Något lagakraftvunnet beslut krävs således inte, För det andra får Finansinspektionen förelägga aktieägaren att sälja den del av aktieinnehavet som medför att innehavet är kvalificerat. Samma åtgärder får vidtas mot en aktieägare som underlåtit att söka tillstånd enligt 10 § eller som genomfört ett förvärv 1 strid med inspektionens beslut. I dessa fall gäller vidare att röster som avgetts för sådana aktier kan förklaras ogiltiga. Paragrafens lydelse överensstämmer inte med den av Lagrådet granskade och godkända. I sak föreslås nu inte någon förändring annat än att redan avgivna röster kan förklaras ogiltiga endast i det fall en ägare förvärvat aktier i strid med inspektionens beslut eller underlåtit att söka vederbörligt tillstånd.

Om det uppkommer missförhållanden av så allvarlig art och beskaffenhet att man från inspektionens sida överväger att ingripa, är det lämpligt

medel än "frysning" av rösträtten. Det kan t.ex. visa sig vara tillräckligt

om förhållandena påtalas för ägarna eller bolagets ledning. Blir det nödvändigt har inspektionen enligt 6 § formell rätt att sammankalla stämma och styrelse. Misslyckas förhandlingarna, kanske beroende på att

ifrågavarande aktieägare inte är beredd att acceptera reglerna för verksamheten, finns inte längre samma skäl att försöka undvika ett beslut

om att aktie inte får företrädas vid bolagsstämma i bolaget. Att en större aktieägare inte kan utöva rösträtt för sina aktier kan

naturligtvis också i sig få en inverkan på bankens skötsel. Om en

"frysning" av en aktieägares möjligheter att utöva rösträtt gäller under en

längre tid kan osäkerhet uppstå i ledningen, andra aktieägare får ett ökat

inflytande osv. Det är därför angeläget att den aktiepost som innehas av

en person, som utövat sitt inflytande på ett otillbörligt sätt, inte fråntas röstvärde under alltför lång tid. I vissa fall kan man tänkas komma till rätta med missförhållandena utan tidsutdräkt och förbudet att utöva rösträtt för aktierna kan upphävas. Ingripandet har då varit temporärt. I andra fall kan olämpligheten hos ägaren inte sägas vara av övergående natur. En aktieägare som fråntagits rösträtten för sina aktier kan finna

detta vara anledning att sälja aktierna. I så fall upphör den osäkerhet för ledningen av bolaget som tidigare nämnts i och med försäljningen. För att komma till rätta med en situation där en aktieägare utövat sitt inflytande på ett så flagrant sätt att hans lämplighet för överskådlig framtid kan ifrågasättas men aktierna inte avyttras frivilligt får inspek-

tionen förelägga ägaren att avyttra aktierna. En försäljning på grund av

ett sådant föreläggande får genomföras i sådan takt att onödiga förluster

undviks.

Ett föreläggande om avyttring kan bara avse det antal aktier som

medför att innehavet är ett kvalificerat sådant. Inspektionen skall ju inte

pröva lämpligheten hos aktieägare som inte kan utöva ett väsentligt inflytande över bolagets ledning.

Ingripanden mot banker

7 kap. 15 §

Innehållet i paragrafen motsvarar nuvarande 8 § första stycket. Ett föreläggande om rättelse får givetvis inte meddelas beträffande sådana

föreskrifter i lag som det är straffbart att överträda.

7 kap. 16 § Paragrafen motsvarar till vissa delar nuvarande 8 § andra stycket samt 9 och 11 §§.

Återkallelsefallet i försra stycket I motsvarar 11 §. De fall som sägs i

första stycket 2 och 4 har sin grund i första banksamordningsdirektivet artikel 8.

En naturlig princip är att de krav som uppställs för oktroj också skall

vara uppfyllda efter det att en sådan beviljats. Någon uttrycklig bestäm-

bestämmelser eller på annat sätt visat sig olämplig att utöva sådan verksamhet som oktrojen avser kan i sista hand en återkallelse av oktrojen ske. Första stycket 5 har fått en sådan utformning att den skall kunna tillämpas i fall verksamheten inte drivs på ett sätt som kan anses vara sunt. Regeln grundar sig på artikel 10 i andra banksamordningsdirektivet.

Enligt första stycket 6 gäller att en banks oktroj skall återkallas i det fall kapitalbasen inte kan hållas i nivå med det startkapital som banken varit skyldig att uppvisa när rörelsen påbörjades (jämför avsnitt 2.2 av den allmänna motiveringen och specialmotiveringen till 2 kap. 9 §). I sådant fall skall återkallelse ske, om bristen inte har täckts inom tre månader. Som framgår av andra stycket andra meningen har dock Finansinspektionen givits vissa möjligheter att förlänga tremånadersfristen.

I andra stycket första meningen ges en möjlighet för Finansinspektionen att avstå från återkallelse i sådana fall som avses i första stycket 4 och 5. Även i fall av uppenbara överträdelser från bankens sida, kan återkallelsepåföljden framstå som alltför drakonisk. Inspektionen kan då i stället meddela varning, om det bedöms tillräckligt för att komma till rätta med missförhållandena.

En motsvarande möjlighet finns också i lagen (1990:1114) om värdepappersfonder, lagen om värdepappersrörelse och den föreslagna lagen om kreditmarknadsbolag.

I de fall banken inte förmår vidmakthålla föreskriven nivå för kapitalbas är varningspåföljden inte ändamålsenlig. Om emellertid de finansiella problemen kan bedömas vara övergående, får Finansinspektionen, enligt andra stycket andra meningen, i stället för att återkalla

täcka bristen. Särskilda skäl för förlängning av tidsramen kan också föreligga exempelvis i det fall bristen har sin grund i ett omstrukturerings- eller rekonstruktionsförfarande.

Genom bestämmelsen i tredje stycket får Finansinspektionen möjlighet att från fall till fall utforma anvisningar om hur avvecklingen av rörelsen skall ske sedan oktrojen återkallats.

Fjärde srycket innebär att Finansinspektionen får förbjuda forsatt verksamhet när oktrojen återkallas. Av 23 § framgår att ett sådant förbud får förenas med vite.

7 kap. 17 §

Paragrafen, som gäller svenska bankers verksamhet i ett annat EESland, är ny. Den kan till viss del sägas motsvara nuvarande 8 och 9 §§.

I artikel 21.2 i andra banksamordningsdirektivet anges att om ett kreditinstitut, som driver verksamhet genom filial eller genom direkt tillhandahållande av tjänster inom ett medlemslands territorium, inte efterlever de föreskrifter som värdlandet utfärdat med stöd av direktivet, så skall värdlandets behöriga myndigheter förelägga institutet att vidta

föreläggandet inte upphör att bryta mot föreskrifterna så skall anmälan ske till hemlandets behöriga myndigheter, vilka har att vidta alla de

åtgärder mot bolaget som erfordras för att åstadkomma rättelse.

Genom förevarande paragraf införs en uttrycklig möjlighet för Finansinspektionen att ingripa mot en svensk bank som, enligt uppgift från en tillsynsmyndighet i ett annat land inom EES, inte följer utfärdade

förelägganden om rättelse som myndigheten är behörig att meddela.

Finansinspektionen får för varje enskilt fall avgöra vilken åtgärd som kan vara lämpligast för att uppnå önskat resultat.

Av paragrafens sista led framgår att tillsynsmyndigheten i värdlandet

skall hållas underrättad om de åtgärder som inspektionen vidtar. Det kan anmärkas att med införandet av denna regel beträffande ingripandemöjligheter mot de svenska bankernas verksamhet inom EES. avses ingen ändring vad beträffar inspektionens möjligheter till ingripan-

den mot svenska bankers filialverksamhet i länder utanför EES.

Särskilda bestämmelser om ingripanden mot utländska bankföretag

7 kap. 18 §

Paragrafen motsvarar nuvarande 9 a §. Om en utländsk bank, som av regeringen eller Finansinspektionen fått tillstånd enligt I kap. 4 § att etablera en filial i Sverige, åsidosätter svenska förskrifter eller i övrigt visar sig olämplig att bedriva verksamhet från filialen, får Finansinspektionen ingripa genom att återkalla filialtillståndet eller meddela varning.

Bestämmelsen, som i praktiken har tillämpning endast i förhållande till

banker hemmahörande i länder utanför EES, svarar mot bestämmelserna

i den föreslagna 16 § om återkallelse av oktroj.

7 kap. 19 §

Genom paragrafen införs i lagen de regler i andra banksamordningsdirektivet som rör proceduren för ingripanden mot kreditinstitut vilka inte

följer värdlandets bestämmelser för verksamhet i en filial eller för

verksamhet som sker genom direkt tillhandahållande av tjänster inom landets gränser.

Som framgår av bestämmelsens innehåll skall Finansinspektionen i

första hand försöka komma till rätta med regelöverträdelser genom att

utfärda förelägganden om rättelse. Om det inte hjälper skall inspektionen

underrätta behörig myndighet i bankens hemland om överträdelsen så att den myndigheten kan vidta de åtgärder mot banken som krävs för att åstadkomma rättelse (jämför den föreslagna bestämmelsen i 17 8). Eftersom det är hemlandets myndigheter som har auktoriserat banken så har dessa myndigheter också normalt större möjligheter att på ett effektivt sätt ingripa mot regelstridiga förfaranden. Enligt direktivet skall hemlandets myndigheter hålla tillsynsmyndigheten i värdlandet underrättad om vilka åtgärder som vidtas mot banken. Skulle banken inte

upphöra med överträdelserna trots de åtgärder som vidtagits av hemlandet

eller beroende på att sådana åtgärder visat sig otillräckliga eller av någon anledning inte kan genomföras i det landet, så får inspektionen gå vidare

1 försöken att stoppa överträdelserna. Vad som återstår är att förbjuda

banken att göra nya åtaganden i Sverige. Innan förbud meddelas skall tillsynsmyndigheten i hemlandet underrättas.

I brådskande fall kan Finansinspektionen meddela förbud utan att först underrätta hemlandets behöriga myndighet. Även i brådskande fall måste

emellertid inspektionen först försöka komma till rätta med en rättsstridig

verksamhet genom ett föreläggande om rättelse. Följer inte banken detta

föreläggande kan inspektionen omedelbart förbjuda banken att göra nya

åtaganden. Underrättelse om att banken vägrat vidta erforderlig rättelse

och att förbud meddelats skall därefter sändas så snart som möjligt till

hemlandsmyndigheten.

7 kap. 20 §

Paragrafen grundar sig på en bestämmelse i artikel 21.9 i andra

banksamordningsdirektivet som förskriver en skyldighet att vid åter-

kallelse av auktorisation meddela myndigheterna i de länder där företaget

som fått sin auktorisation återkallad driver verksamhet genom filial eller direkt tillhandahållande av tjänster. Värdländernas myndigheter skall då

vidta de åtgärder som krävs för att hindra företaget att ingå nya

åtaganden inom dessa länders gränser.

Ingripanden mot den som saknar tillstånd

7 kap. 218

Paragrafen motsvarar nuvarande 18 §.

Avgifter till Finansinspektionen

7 kap. 22 §

Paragrafen motsvarar nuvarande 15 § första stycket. Avgiftsskyldigheten

omfattar alla svenska banker och de utländska banker, vare sig de är hemmahörande inom EES eller inte, som driver verksamhet genom filial här i landet.

Vite

7 kap. 23 §

Paragrafen motsvarar 9 kap. 3 § tredje stycket som enligt förslaget skall

upphävas. Av 24 § följer att beslut om föreläggande av vite skall

överklagas till regeringen. Om det skulle bli aktuellt att döma ut förelagt vite skall Finansinspektionen ansöka om detta hos länsrätten i enlighet med lagen (1985:206) om vite.

7 kap. 24 §

I första stycket anges två fall när Finansinspektionens beslut inte kan överklagas. Anledningen till detta är att inspektionens utredning inte skall kunna fördröjas i onödan genom oberättigade överklaganden. En motsvarande bestämmelse finns i lagen (1990:1114) om värdepappers-

fonder, lagen (1991:981) om värdepappersrörelse och den föreslagna

lagen om kreditmarknadsbolag. | Andra stycket motsvarar nuvarande bestämmelser om överklagande i

14 och 18 88.

Av tredje stycket framgår att Finansinspektionen i brådskande fall kan meddela interimistiskt beslut. Det måste då särskilt anges i beslutet att

det skall gälla omedelbart. Även denna bestämmelse har sin motsvarighet

i lagarna om värdepappersfonder, värdepappersrörelse och kredit-

marknadbolag. I dag gäller för bankerna att Finansinspektionens beslut

får verkställas utan hinder av det överklagats, om regeringen inte förordnar annat.

7 kap. 25 § Paragrafen är ny och grundar sig på bestämmelser i EG:s direktiv om att underlåtenhet att meddela ett beslut skall kunna bli föremål för prövning i domstol. I artikel 13 i EG:s första banksamordningsdirektiv stadgas bl.a. att möjlighet skall finnas att klaga till domstol då inget beslut har fattats inom sex månader från det en auktorisationsansökan, som

innehåller alla de uppgifter som krävs enligt gällande bestämmelser, har

vetts in. I det andra banksamordningsdirektivet finns en liknande bestämmelse i artikel 19.3 såvitt gäller underlåtenhet att översända underrättelse om filialetablering inom EES. Tiden inom vilken beslut måste fattas är emellertid här tre månader i stället för sex. Bestämmelserna i paragrafen har behandlats ytterligare i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.5.

Särskilda bestämmelser

7 kap. 26 § Bestämmelsen motsvarar nuvarande 13 §.

7 kap. 27 § Bestämmelsen motsvarar nuvarande 16 §.

7 kap. 288 Bestämmelsen motsvarar nuvarande 17 §.

I första stycket 4 har hänvisningen till 9 kap. 3 § tagits bort i anledning av att 9 kap. utmönstrats ur lagen.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

I 2 kap. 9 § andra stycket anges att en banks kapitalbas inte får

understiga det belopp för startkapital som föreskrivs i nytillkomna bestämmelser i BAL, sparbankslagen resp. föreningsbankslagen. De åsyftade bestämmelserna innebär att en bank när rörelsen påbörjas skall

ha så stort bundet eget kapital som motsvarar fem miljoner ecu - för sparbanker en miljon ecu - beräknat efter den kurs som gällde vid tidpunkten för beslut om oktroj. Normalt skall, enligt 7 kap. 16 § första stycket 6, oktrojen återkallas i fall när kapitalbasen under tre månaders

tid inte kunnat hållas i nivå med det föreskrivna startkapitalet. Enligt

16 § andra stycket har Finansinspektionen dock vissa möjligheter att

förlänga tiden för bristens täckande.

Dessa bestämmelser går inte att tillämpa för banker som auktoriserats och påbörjat sin rörelse innan lagändringarna trätt i kraft. I punkt 2 av övergångsbestämmelserna har därför tagits in en kompletterande regel, enligt vilken referensnivån för kapitalbasen i stället skall motsvara fem resp. en miljon ecu, beräknat efter kursen per dagen för ikraftträdandet.

Som framgått av den allmänna motiveringen skulle ett antal nu verksamma mindre sparbanker inte klara av att fortsätta sin rörelse utan

särskilda undantagsregler. I punkt 3 har för deras skull föreskrivits att

kapitalbasen tills vidare får vara lägre än motsvarande en miljon ecu.

Bestämmelserna har, i enlighet med vad EES-avtalet medger, konstrue-

rats så att kapitalbasen skall hållas på minst den nivå som vid något

tillfälle uppnåtts efter dagen tör avtalets undertecknande, dvs. den 2 maj

1992. När kapitalbasen väl har kommit upp 1 nivå med ett belopp som motsvarar en miljon ecu, skall huvudregeln enligt punkt 2 slå till. Sparbankens kapitalbas tår med andra ord i tiden därefter tluktuera såväl uppåt som neråt, bara den inte går under det belopp i svenska kronor som på dagen för lagens ikraftträdande motsvarade en miljon ecu. Härutöver gäller det generella kravet på åtta procent kapitaltäckning (jämför specialmotiveringen till 2 kap. 9 §).

9.2¶Förslaget till lag om kreditmarknadsbolag

I kap. Inledande bestämmelser

Definitioner

1 kap. 1§

Paragrafen innehåller definitioner av en rad begrepp som används i lagen.

Definitionen av finansieringsverksamhet överensstämmer med den som finns i I $ lagen (1988:606) om finansbolag. I regeringens proposition 1987/88:149 om auktorisation av finansbolag diskuterades möjligheten

moria som låg till grund för de i propositionen föreslagna ändringarna hade fastighetsrenting/leasing av fast egendom inbegripits i definitionen av finansieringsverksamhet. Sedermera har även kreditmarknads-

kommittén (KMK) i sitt slutbetänkande Förnyelse av kreditmarknaden (SOU 1988:29) föreslagit en definition som innefattar fastighetsleasing. Föredragande statsrådet anförde emellertid i propositionen att p.g.a. vissa oklarheter beträffande fastighetsleasing så fanns det skäl att avvakta en

utvidgning av definitionen till att omfatta även sådan verksamhet. Bankföreningen har 1 sitt remissvar till förslaget om en lag om kredit-

marknadsbolag framfört att enligt deras mening fastighetsleasing bör omfattas av definitionen. Leasingutredningen, som har i uppdrag att

utreda frågor om leasing av fast: och lös egendom, har lämnat ett delbetänkande, Fastighetsleasing (SOU 1991:81), som främst behandlar s.k. sale and lease back av fast egendom. Med anledning av betänkandet Öövervägs för närvarande inom regeringskansliet bl.a. frågan hur fastighetsteasing skall behandlas ur kreditpolitisk synvinkel. I avvaktan

på resultatet av dessa överväganden införs här den definition av

finansieringsverksamhet som finns i finansbolagslagen utan några ändringar. Detta innebär dock inte att kreditmarknadsbolagen inte skulle få ägna sig åt fastighetsleasing. I likhet med vad som gäller för finans-

bolagen i dag hör detta till de för bolagen tillåtna verksamheterna.

Definitionen har en sådan räckvidd att den omfattar inte bara sådan verksamhet som bedrivs av finansbolagen i dag utan även den typ av verksamhet som kreditaktiebolagen driver. I 3 kap. I $ finns en exemplifierande uppräkning av de typer av verksamhet som ett kredit-

marknadsbolag får ägna sig åt (se härom även avsnitt 2.4.2 i den

allmänna motiveringen). Även hypoteksinstitutionerna och stora delar av bankernas verksamhet faller in under definitionen. Skälet till att

finansieringsverksamhet som utövas av dessa sistnämnda kreditinstitut

inte är tillståndspliktig enligt denna lag är givetvis att instituten redan omfattas av Finansinspektionens tillsyn enligt annan lag. En uttrycklig undantagsregel med denna innebörd finns i 3 § första stycket 7.

Av 2 3 framgår att ett svenskt företag som önskar driva tillståndspliktig finansieringsverksamhet måste vara ett aktiebolag. Ett sådant bolag

betecknas i lagen kreditmarknadsbolag. Att aktiebolaget skall vara

svenskt innebär inte att bolaget måste vara ägt av svenska fysiska eller

juridiska personer. Med svenskt menas här att bolaget bildats enligt svensk lag. Ett svenskt aktiebolag kan alltså helt eller delvis ägas av utländska personer.

Definitionen av kvalificerat innehav har hämtats från andra banksamordningsdirektivet (89/646/EEG). Termen används i lagen när det gäller ett kreditmarknadsbolags innehav av placeringsaktier (3 kap. 6 §) och i ägarprövningsavsmnittet (5 kap. 11-15 §§).

Av definitionen av filial framgår att ett utländskt företag som etablerar

sig här i landet skall anses ha inrättat endast en filial även om företaget öppnar flera olika kontor inom landets gränser.

Definitionen av kreditinstitut är tagen från EG:s första banksamordningsdirektiv (77/780/EEG) och definitionen av finansiellt institut från andra banksamordningsdirektivet. Att definitionerna har tagits från EG:s direktiv har medfört att begreppet kreditinstitut har en något annan innebörd enligt denna lag jämfört med t.ex. lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank. Det kan anmärkas att begreppen kreditinstitut och finansiellt institut kommer till användning i lagen endast i samband med regleringen av förhållanden som rör utländska företag som önskar etablera filial här i landet eller, såvitt gäller företag med säte inom EES, tillhandahålla tjänster direkt från hemlandet.

Till EES hör förutom de tolv EG-länderna (Belgien, Danmark, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Storbritannien, Tyskland) de sju EFTA-länderna (Finland, Island, Liechtenstein, Norge, Schweiz, Sverige, Österrike).

Tillståndsplikt 1 kap. 28 Av paragrafens första stycke framgår att svenska företag och utländska kreditinstitut, med vissa undantag, får driva finansieringsverksamhet endast efter tillstånd.

I likhet med vad som gäller enligt finansbolagslagen får tillstånd enligt lagen meddelas svenskt företag endast om finansieringsverksamheten drivs i aktiebolagsform.

Om Finansinspektionen inte meddelat beslut angående tillstånd inom sex månader kan sökanden enligt 6 kap. 2 § begära förklaring av kammarrätten att ärendet onödigt uppehålls.

Beträffande utländska företags möjligheter att driva verksamhet här i landet gäller 2 kap. 8-10 §§. I viss mån gäller olika bestämmelser för utländska företags verksamhet beroende på om de är hemmahörande i ett Jand inom EES eller inte. I paragrafen anges att för utländsk filialverksamhet gäller dels lagen om kreditmarknadsbolag i övrigt i tillämpliga delar och dels lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. Hänvisningen till filiallagen innebär att de utländska filialerna kommer att lyda under de regler som finns i den lagen om bl.a. filialens ledning, bokföring, revision m.m. Det bör dock observeras att särskilda föreskrifter kan meddelas beträffande bl.a. EES-filialers redovisning enligt 5 kap. 2 §. I avsnitt 2.4.3 i den allmänna motiveringen har frågan om svensk lags tillämplighet på utländska företags verksamhet i Sverige berörts.

I kap 3 § Paragrafen innehåller vissa av de undantag från tillståndskrav som för närvarande finns i 2 § sista stycket och 3 § finansbolagslagen.

Enligt finansbolagslagen behöver vissa typer av företag som driver finansieringsverksamhet inte söka tillstånd om nettovärdet av dess tillgångar understiger femtio miljoner kronor. I EG:s första banksamordningsdirektiv (artikel 3) föreskrivs emellertid att alla företag som faller

14 Riksdagen 1992193. I saml. Nr 89

erhållit auktorisation innan de får inleda verksamhet. Det innebär, som

anförts i den allmänna motiveringen, att den frizon som hittills funnits i

Sverige för dessa mindre bolag försvinner. Kreditmarknadsbolag, som

inte faller under något av undantagen i paragrafen, måste således oavsett storlek söka tillstånd. Av 2 kap. 4 § andra stycket framgår att bolag av viss begränsad storlek kan medges undantag från kravet på fem miljoner ecu I bundet eget kapital vid verksamhetens påbörjande. I första stycket 2 och 3 görs undantag för leverantörs- och köpkrediter.

Dessa används av produktionsföretag för att underlätta avsättningen av egna produkter. Krediten kan ges i olika former, t.ex. anstånd med betalning eller genom att kunden använder ett särskilt kontokort. Finansieringsverksamheten kan äga rum i det producerande bolaget (fallet under punkten 2), i annat koncernbolag eller i bolag som annars är nära knutet till produktionsbolaget (fallen under punkten 3). Undantaget i punkten 3 förutsätter dessutom att medel för verksamheten inte anskaffas från allmänheten. Regeringen har nyligen gett direktiv till en utredning

som bl.a. skall lämna förslag på hur vissa oreglerade krediter skall

behandlas i framtiden (Dir. 1992:60). I avvaktan på resultatet av denna utredning föreslås således inte nu någon ändring av vad som gäller i dag för dessa krediter.

Även om leverantörs- och köpkrediter inte omfattas av lagen så följer av definitionen av finansieringsverksamhet i 1 § 1 att förvärv av en sådan

fordran omfattas av den principiella tillståndsplikten.

Enligt första stycket 4 gäller, liksom enligt finansbolagslagen, att tillstånd inte krävs om verksamheten bedrivs av ett företag som tillgodo-

ser finansieringsbehov inom en grupp näringsidkare med ekonomisk intressegemenskap och medel för verksamheten inte anskaffas från

allmänheten.

Undantaget i första stycket 5 beträffande ett företags normala likvidi-

tetsförvaltning har ändrats något i förhållande till vad som gäller enligt finansbolagslagen. Det krävs inte längre Finansinspektionens medgivande för att ett företags normala likviditetsförvaltning skall undantas från tillståndskravet. Orsaken härtill är främst att den fria sektor som enligt

finansbolagslagen ger alla en möjlighet att driva tinansieringsverksamhet

upp till ett nettovärde om 50 milj. kr. av tillgångarna i verksamheten försvinner. Att behålla dispenskravet skulle innebära den opraktiska

ordningen att samtliga företag, oavsett storlek, måste söka dispens för sin normala likviditetstörvaltning. Om Finansinspektionen i ett visst -fall skulle finna att likviditetsförvaltningen har ett självständigt syfte får

inspektionen ingripa mot verksamheten.

Möjligheten till undantag enligt 3 § andra stycket 21 finansbolagslagen för finansteringsverksamhet som bedrivs av föreningar i syfte att tillgodose medlemmars finansieringsbehov har tagits bort. Den verksamhet som dessa föreningar driver är närmast att jämställa med bankrörelse och bör därför i förekommande fall prövas enligt bankrörelselagen. Inom regeringskansliet övervägs för närvarande hur dessa föreningar skall

regleras i framtiden. Denna fråga kommer därför att tas upp i annat sammanhang.

Bestämmelserna i första stycket I och 6-7 saknar motsvarighet i

finansbolagslagen. De verksamheter som räknas upp under dessa punkter omfattas emellertid av de nuvarande undantagen från tillståndskravet i 2

och 3 §§ finansbolagslagen. Ändringen är främst föranledd av att

paragrafen även gäller för utländska företag.

Sundhetskrav

I kap 4 §

Genom paragrafen införs, efter förebild i bl.a. lagen (1991:981) om

värdepappersrörelse, en särskild bestämmelse om att finansieringsverksamhet skall bedrivas på ett sådant sätt att den kan anses sund.

I finansbolagslagen anges i 13 § tredje stycket att Finansinspektionen skall följa finansbolagens verksamhet för att hålla sig underrättad om

förhållanden som har betydelse för en sund utveckling av verksamheten.

När motsvarande bestämmelse infördes i den dessförinnan gällande

finansbolagslagen (1980:2) angavs i motiven (prop. 1978/79:170 s. 49) att tolkningen av uttrycket borde göras mot bakgrund av att lagen främst syftade till att ge ett skydd för finansbolagens långivare och kunder.

Innebörden av rekvisitet sund finansieringsverksamhet är inte statisk utan kan variera beroende på hur finansieringsverksamheten utvecklas.

När det gäller att fastställa innehållet i begreppet bör Finansinspektionens verksamhet i form av allmänna råd och tillsynspraxis spela en viktig roll.

Av betydelse är naturligtvis också eventuella rekommendationer som ges ut av branschorganisationer. Vad gäller innebörden kan också hänvisas till vad som anförs 1 specialmotiveringen till 2 kap. 1 § och i den

allmänna motiveringen under avsnitt 4.3.

Sekretess

1 kap. 5 §

Paragrafens första och andra stycke motsvarar i sak sekretessbestämmel-, sen 1 26 § finansbolagslagen. Dessa två stycken har utformats efter

mönster i nuvarande 1 kap. 6 § BRL (1 kap. 10 § BRL enligt ändrings-

förslaget). Tystnadsplikten gäller inte bara styrelseledamöter och anställda hos ett kreditmarknadsbolag eller utländskt kreditmarknadsföretag utan också andra befattningshavare som fått kännedom om förhållanden som

omfattas av tystnadsplikt, t.ex. revisorer. Regeln i 26 § finansbolagslagen är sanktionerad enligt 20 kap. 3 §

brottsbalken. Brott mot föreskriften om tystnadsplikt i bankrörelselagen

är däremot inte straffsanktionerad, vilket framgår av nuvarande 9 kap. I $ samma lag (jämför 1 kap. 10 § tredje stycket i förslaget). På detta

område bör samma regler gälla för alla kreditinstitut varför det i

paragratens tredje stycke har införts en bestämmelse om att ansvar inte skall följa för den som bryter mot föreskriften i första stycket. Det kan anmärkas att det således rör sig endast om ett borttagande av det

riskerar fortfarande ansvar enligt den arbetsrättsliga lagstiftningen och

skadeståndsskyldighet.

2 kap. Förutsättningar för tillstånd m.m.

Kreditmarknadsbolag

2 kap. 1 §

Kriterierna för den materiella prövningen har erhållit en ny lydelse jämfört med vad som tidigare gällt enligt kreditaktiebolags- och

finansbolagslagarna. Bestämmelsen i första stycket 2 knyter an till sundhetskravet i I kap. 4 §. Utöver vad som sägs i det följande kan hänvisas till vad som anförts i specialmotiveringen till den paragrafen.

Av 2 § kreditaktiebolagslagen framgår att regeringen skall pröva om bolagsordningen överensstämmer med lag och annan författning samt

om särskilda föreskrifter erfordras i bolagsordningen. I 5 § finansbolags-

lagen anges att tillstånd för ett svenskt företag får meddelas endast om

bolaget inte är olämpligt att driva finansieringsverksamhet. Vidare skall

det kunna antas att rörelsen inte skall bli till skada för det allmänna.

I motiven till reglerna om auktorisation av finansbolag (prop.

1987/88:149 s. 36 f.) anges att den lämplighetsprövning som föreskrivs

bör utgöra en väsentlig del av Finansinspektionens prövning av ett tillståndsärende. De organisatoriska förhållanden under vilka den planerade rörelsen skall drivas bör uppmärksammas. Det bör även ske en prövning av den personliga lämpligheten hos den verkställande ledningen och hos ägarna. Det sägs vidare att det måste kunna antas att verksamheten kommer att bli bedriven på ett korrekt och omdömesgillt sätt.

Lämplighetsprövningen enligt finansbolagslagen tar alltså sikte dels på företagets organisatoriska uppbyggnad, dels erfarenheten och sakkunskapen hos företagets ledning. Även i andra banksamordningsdirektivet finns en bestämmelse (art. 5) som säger att auktorisation skall vägras om behörig myndighet, med hänsyn till behovet av sund och ansvarsfull ledning av ett kreditinstitut, bedömer att lämpligheten hos aktieägare med s.k. kvalificerat innehav inte är tillfredsställande. Den prövning som skall göras 1 dessa avseenden har i den nya lagen formulerats så att tillstånd

får meddelas endast om den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en sund verksamhet. Såvitt gäller sakkunskapen hos företagsledningen, dvs. styrelsen och :

verkställande direktören, bör några formella krav på kunskap eller erfarenhet inte ställas upp. Det får ankomma på tillsynsmyndigheten att från fall till fall göra en bedömning av om ftöretagsledningen, med hänsyn till önskemålet om kontinuitet i verksamheten och kravet på att den bedrivs på ett korrekt och omdömesgillt sätt, har den erfarenhet som behövs för verksamheten.

I enlighet med vad som gäller beträffande finansbolag skall någon behovsprövning inte ske vid beviljande av tillstånd att driva finansierings-

[NS] [0

verksamhet. En sådan behovsprövning skulle för övrigt strida mot bestämmelserna i EG:s första banksamordningsdirektiv. Konkurrensverket har anfört att det i lagtexten bör tas in en bestämmelse om att sundhetsprövningen vid auktorisation av ett kreditinstitut inte får göras beroende av marknadens ekonomiska behov. En regel av denna innebörd finns i andra stycket.

2 kap. 2 §

Paragrafen motsvarar 6 § finansbolagslagen.

I EG:s första banksamordningsdirektiv finns i artikel 3.4 ett krav att medlemsstaterna skall föreskriva att en verksamhetsplan skall fogas till varje ansökan om auktorisation av ett kreditinstitut. I planen skall bl.a. anges den tilltänkta verksamhetsinriktningen och en beskrivning ges över organisationens struktur. I bl.a. 2 kap. 3 § BAL krävs att det till ansökan om oktroj fogas en plan över den tilltänkta verksamheten. I 3 § bankrörelseförordningen (1987:647) anges närmare vad en verksamhetsplan för banker skall innehålla. När det gäller att avgöra frågan om tillstånd för ett bolag enligt lagen om kreditmarknadsbolag synes i huvudsak samma typ av uppgifter som krävs för en banks verksamhetsplan vara av betydelse. Med hänsyn till det utvidgade krav som ställs på innehållet i ett kreditmarknadsbolags bolagsordning, jämfört med vad som gäller för ett finansbolag i dag (jämför 3 kap. 3 §) kan vissa uppgifter komma att framgå av såväl verksamhetsplanen som bolagsordningen.

2 kap. 3 8 Paragrafen har sin motsvarighet i 7 § finansbolagslagen, såvitt avser andra stycket, och till viss del i 2 § kreditaktiebolagslagen. I 3 kap. 3 § anges närmare vad bolagsordningen skall innehålla.

I 2 kap. 4 § aktiebolagslagen (1975:1385) föreskrivs att bolagsordningen skall innehålla bl.a. bolagets firma. Enligt 8 § finansbolagslagen får ingen annan än finansbolag i sin firma eller annars vid beteckning av verksamhet använda ordet finansbolag eller finansaktiebolag.

För närvarande pågår en ökande internationalisering av kreditmarknaden vilken medför allt större möjligheter för utländska företag att verka 1 Sverige och för svenska företag att etablera sig utomlands. Att i detta läge reservera en viss beteckning för de företag som erhållit tillstånd enligt lagen om kreditmarknadsbolag är inte ändamålsenligt. I lagen har därför ingen beteckning förbehållits de bolag som driver tillståndspliktig verksamhet. Det saknas också anledning att, såsom Bankföreningen föreslagit, införa en Övergångsbestämmelse i syfte att skydda nu verksamma finansbolag vilka använder beteckningarna "finansbolag" eller "finansaktiebolag" under viss tid även efter det att dessa bolag erhållit tillstånd enligt den nya lagen.

Om ett företag driver tillståndspliktig verksamhet och kallar sig kreditmarknadsbolag utan att ha sökt tillstånd hos Finansinspektionen, kan inspektionen ingripa enligt bestämmelsen i 5 kap. 22 §. Företaget

kan därvid föreläggas vid vite att upphöra med verksamheten. Vidare är det enligt marknadsföringslagen (1975:1418) straffbart att vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet uppsåtligen använda vilseledande framställning, vilken avser egen eller annans näringsverksamhet och är ägnad att påverka efterfrågan av nyttigheten.

2 kap. 4 8 I artikel 4 i EG:s andra banksamordningsdirektiv föreskrivs som huvudregel att auktorisation inte får beviljas om startkapitalet understiger 5 milj. ecu vilket motsvarar ungefär 37 milj. kr. Auktorisation får dock, under vissa förutsättningar, beviljas även om startkapitalet understiger 5 milj. ecu. I så fall måste emellertid startkapitalet uppgå till minst 1 milj. ecu (ca 7,5 milj. kr.). En av förutsättningarna för att medlemsstaterna skall få införa en sådan undantagsregel är dock att den endast gäller för särskilda kategorier av kreditinstitut (jämför även avsnitt 2.2 i den allmänna motiveringen).

Startkapitalet har i paragrafen definierats som bundet eget kapital och en hänvisning har gjorts till 11 kap. 7 § aktiebolagslagen där det anges att med bundet eget kapital avses aktiekapital, reservfond och uppskrivningsfond.

I paragrafens andra stycke har en möjlighet öppnats för mindre kreditmarknadsbolag att erhålla tillstånd enligt lagen trots att det bundna egna kapitalet inte uppgår till 5 milj. ecu. Den gräns som satts för värdet på tillgångarna i dessa bolags verksamhet har bestämts till 100 milj.kr. (se vidare härom i avsnitt 4.2 i den allmänna motiveringen). Startkapitalet skall i dessa fall uppgå till ett med hänsyn till verksamhetens art och omfattning lämpligt belopp, dock inte lägre än motsvarande 1 milj. ecu.

Av 4 kap. 1 § andra stycket följer att efter igångsättandet av verksamheten får bolagets kapitalbas inte understiga det belopp som krävs i startkapital. Enligt samma paragrafs tredje stycke skall de bolag som fått tillstånd att starta verksamhet med ett lägre bundet eget kapital än 5 milj. ecu ha en kapitalbas som uppgår till minst detta belopp om nettovärdet på tillgångarna efter påbörjandet av verksamheten stiger över 100 milj. kr.

I protokoll 39 till EES-avtalet anges att med "ecu"” avses 1 avtalet ecu såsom den definieras av behöriga myndigheter inom gemenskapen.

Bestämmelserna i paragrafen berör inte redan verksamma finansieringsföretag. Dessa kan således, under vissa förutsättningar, fortsätta att driva finansieringsverksamhet även om företagens kapitalbas inte uppgår till den i paragrafen erfordrade nivån (jämför punkt 6 i övergångsbestämmelserna).

2 kap. 5 §

Paragrafen saknar motsvarighet i finansbolags- och kreditaktiebolagslagarna.

Av 8 kap. I och 3 §§ aktiebolagslagen framgår att ett aktiebolags styrelse skall bestå av minst tre ledamöter om aktiekapitalet eller maximikapitalet uppgår till minst en milj. kr. och att det i sådana bolag skall utses en verkställande direktör. I kreditaktiebolagen uppgår

styrelseledamöternas antal till åtminstone tre. Finansinspektionen har i sina riktlinjer för auktorisation för finansbolag ett krav på bl.a. att

bolaget skall ha en styrelse bestående av fem personer samt en verk-

ställande direktör. Finansbolagens Förening har anfört att den nu aktuella paragrafen bör utformas i enlighet med aktiebolagslagens bestämmelser, eftersom det i vissa mindre bolag kan vara motiverat med ett lägre antal

än fem ledamöter. Emellertid finns i lagen om värdepappersrörelse ett motsvarande krav på minst fem styrelseledamöter i värdepappersbolag. Genom paragrafen införs i överensstämmelse härmed ett minimikrav på fem styrelseledamöter även för kreditmarknadsbolag. Att de flesta kreditmarknadsbolag skall ha en verkställande direktör följer redan av

aktiebolagslagen eftersom bolagen skall ha ett aktiekapital motsvarande minst en miljon ecu. I övergångsbestämmelsernas punkt 6 öppnas emellertid en möjlighet för vissa företag att driva verksamhet med ett lägre aktiekapital. I paragrafen har därför införts ett krav på att samtliga kreditmarknadsbolag skall ha en verkställande direktör. Av vad som anförts ovan i anslutning till 2 kap. I $ om den materiella

tillståndsprövningen framgår att vissa krav skall ställas på företagsledningens sakkunskap.

2 kap. 6 §

Paragrafen överensstämmer med 12 § finansbolagslagen. För kreditaktie-

bolag gäller i princip reglerna i 10 kap. 3 § aktiebolagslagen om när auktoriserad revisor krävs. Därutöver har många kreditaktiebolag i sina

bolagsordningar en bestämmelse om att alltid en revisor skall vara

auktoriserad.

2 kap. 7 §

Paragrafen motsvarar i princip 9 § finansbolagslagen. En motsvarande

hänvisning till allmänna regler om aktiebolag finns även i I 8 kreditaktiebolagslagen.

Enligt 10 kap. 4 § första stycket aktiebolagslagen kan bl.a. den som

står i låneskuld till ett bolag inte vara revisor i bolaget. Bestämmelsen i andra stycket innebär att denna regel vidgas så att även den som utnyttjat någon av de speciella finansieringsformer som ett kreditmarknadsbolag

kan erbjuda, t.ex. factoring eller leasing, inte heller kan vara revisor i det bolaget.

Utländska företag

2 kap. 8 §

Paragrafen, som är utformad som en generell regel men som till följd av

bestämmelsen i 9 § i praktiken är tillämplig endast för företag med säte

utanför EES, överensstämmer delvis med 5 a § finansbolagslagen. Regeln innebär ett krav på filialetablering för att få verka i Sverige.

I första stycket 2 har införts ett sundhetskriterium motsvarande det som föreslås gälla som villkor för att svenska aktiebolag skall få tillstånd att driva finansieringsverksamhet (2 kap. 1 §). Innebörden av sundhetskravet har behandlats i anslutning till 1 kap 4 §. I motiven till 5 a § finansbolagslagen (prop. 1990/91:154 s. 107) har som exempel på krav som bör ställas angetts att det utländska företaget i sitt hemland lyder under betryggande kapitaltäckningsregler och att företaget allmänt skall ha bedrivit verksamheten i sitt hemland på sådant sätt att det finns skäl att tro att en verksamhet i Sverige kommer att drivas på ett seriöst sätt.

I andra stycket har införts en motsvarighet till stadgandet i 1 § andra stycket om att tillstånd inte får vara beroende av någon form av behovsprövning.

2 kap. 9 8 Paragrafens bestämmelser är hämtade från EG:s andra banksamordningsdirektiv och har närmare beskrivits i avsnitt 2.4.1 i den allmänna motiveringen. Bestämmelserna reglerar den procedur som skall iakttas när ett utländskt kreditinstitut hemmahörande inom EES önskar inleda verksamhet här i landet. Det är fråga om olika bestämmelser beroende på om institutet önskar erbjuda och tillhandahålla tjänster direkt från hemlandet eller genom att inrätta en filial här i landet. Det utländska kreditinstitutet får inte vara bank. Utländska bankföretags etablering i Sverige regleras i bankrörelselagen.

Väsentligt är att svenska myndigheter normalt inte har rätt att vägra sådant marknadstillträde som avses 1 paragarafen. Det är den behöriga myndigheten i kreditinstitutets hemland som prövar om institutet skall få verka i ett annat EES-land. Finansinspektionen har att godta det lämplighetsintyg som hemlandsmyndigheten utfärdat.

Av punkt I framgår att ett kreditinstitut kan inleda verksamheten vid filial två månader efter det att inspektionen mottagit underrättelse om avsikten att etablera filial från tillsynsmyndigheten i institutets hemland. Finansinspektionen har således två månader på sig att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att inspektionen skall kunna uppfylla sin del av tillsynen över institutet samt uppställa de eventuella villkor, grundade på det allmännas intresse, som skall gälla för institutets verksamhet här i landet.

Av 12 resp. 13 § framgår vad Finansinspektionen har rätt att kräva i fråga om innehållet i den underrättelse som skall skickas från kreditinstitutets hernland till inspektionen.

2 kap. 10 §

I andra banksamordningsdirektivets artikel 18.2 föreskrivs att även vissa s.k. finansiella institut och dess dotterföretag skall kunna utnyttja möjligheten att driva verksamhet i enlighet med principen om "single licence”. I I kap. I $ finns definitionen av finansiellt institut och i här

för att få driva verksamheten. Att samtliga villkor verkligen är uppfyllda skall framgå av en sådan underrättelse som avses i 9 §. Det kan anmärkas att det av definitionen av ett finansiellt institut framgår att institutet inte kan driva de verksamheter som anges under den första och de två sista punkterna i den lista över verksamheter som skall vara föremål för ömsesidigt erkännande och som finns bilagd det andra banksamordningsdirektivet (mottagande av insättningar och andra återbetalningspliktiga medel från allmänheten, kreditupplysningstjänster och bankfackstjänster/värdefackstjänster).

Ett finansiellt institut eller dotterföretag som avses 1 paragrafen måste kontinuerligt uppfylla samtliga de villkor som anges i artikel 18.2 i

inte längre uppfylls får företaget inte fortsätta att driva verksamhet i ett annat EES-land enligt reglerna om "single licence". I stället blir företaget underkastat de lagar i värdlandet som är tillämpliga på den typ av verksamhet som företaget driver i landet. Om verksamheten är tillståndspliktig måste företaget alltså söka tillstånd eller upphöra med verksamheten.

Kreditmarknadsbolags etablering utomlands 2 kap. 11 § Paragrafen motsvarar 10 b § andra stycket finansbolagslagen. För kreditaktiebolagen torde nu gällande bolagsordningar hindra etablering i utlandet. Bestämmelsen avser i princip all filialetablering utomlands. Vid kreditmarknadsbolags etablering av filial inom EES tillämpas dock de kompletterande bestämmelserna i 12 §.

2 kap. 12 § [ paragrafen anges den procedur som skall iakttas då ett svenskt kreditmarknadsbolag önskar etablera filial i ett annat EES-land. Reglerna har närmare beskrivits i avsnitt 2.4.1 i den allmänna motiveringen. Uppräkningen över vad den underrättelse som Finansinspektionen vid medgivande till filialetablering skall sända till det andra landets behöriga myndighet skall innehålla motsvarar vad som anges i artikel 19 i andra banksamordningsdirektivet så när som på en punkt. I direktivet sägs att uppgift skall lämnas om vilka system för inlåningsskydd som ger skydd åt filialens insättare. Eftersom kreditmarknadsbolagen inte får ta emot inlåning från allmänheten så kommer de inte heller att omfattas av några bestämmelser om inlåningsskydd. Det blir således aldrig aktuellt att beträffande dessa bolag lämna en uppgift härom. I enlighet med bestämmelserna i direktivet har i paragrafens andra stycke angetts att inspektionen genast skall underrätta behörig myndighet i det andra landet om ändring skett av något törhållande som avses i punkterna 1-3. Vad

första stycket) har det inte ansetts ändamålsenligt att föreskriva en

motsvarande formaliserad underrättelseskyldighet. Som framgått av avsnitt 2.4.3 av den allmänna motiveringen ankommer det på Finansinspektionen att löpande förse behöriga utlandsmyndigheter med uppgifter

om bl.a. den finansiella ställningen för sådana banker och andra kreditinstitut som med stöd av svensk auktorisation bedriver verksamhet

1 annat EES-land.

Utöver nyss nämnda uppgifter kan Finansinspektionen, med stöd av bestämmelsen i 5 kap. 1 § om att kreditmarknadsbolag m.fl. skall lämna inspektionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen begär, erhålla den ytterligare

information som eventuellt kan anses behövlig. Finansinspektionen har

sedan tre månader på sig att ordna för tillsynen av bolagets filial. Det

kan t.ex. krävas överenskommelser med såväl bolaget som tillsynsmyndigheten i det land där filialen skall etableras.

I EG:s andra banksamordningsdirektiv (art. 19.3) ges en möjlighet för

en tillsynsmyndighet att vägra översända en underrättelse om myndigheten finner skäl att ifrågasätta kreditinstitutets administrativa struktur

eller finansiella situation. När det gäller den administrativa strukturen bör

krav ställas bl.a. på att kreditmarknadsbolagets organisation gör det möjligt för bolaget att 1 tillräcklig grad styra och kontrollera verksamheten vid den utländska filialen.

Ett beslut om att inte översända en underrättelse skall meddelas inom tre månader från det Finansinspektionen erhållit fullständig information från bolaget. Beslutet skall innehålla skälen till att inspektionen anser att kreditmarknadsbolaget inte skall få inrätta en filial. Av 6 kap. 1 § framgår att ett sådant beslut kan överklagas till kammarrätten. Av 6 kap. 2 § framgår att bolaget kan begära förklaring av kammar-

rätten att ärendet onödigt uppehålls, om Finansinspektionen inte inom föreskriven tid översänder underrättelse till behörig myndighet i det land där kreditmarknadsbolaget avser inleda verksamhet.

Gränsöverskridande verksamhet

2 kap. 13 §

I paragrafen regleras proceduren för kreditmarknadsbolags inledande av verksamhet i ett annat EES-land utan inrättandet av filial (cross borderverksamhet). Bestämmelserna härrör från artikel 20 i andra banksam-

ordningsdirektivet.

3 kap. Rörelseregler

Verksamhet

3 kap. 1 §

I paragrafen anges med utgångspunkt i den verksamhbhetslista som finns

bilagd det andra banksamordningsdirektivet, vilka olika typer av verksamhet ett kreditmarknadsbolag typiskt får ägna sig åt (jämför avsnitt

2.4.2 i den allmänna motiveringen). Listan har anpassats till svenska

förhållanden och motsvarar i huvudsak den lista som föreslås införd i 2 Prop. 1992/93:89 kap. 2 § BRL. Under punkten I anges dock att kreditmarknadsbolag inte

får ta emot inlåning på räkning. Enligt svensk lagstiftning får bara banker ägna sig åt sådan verksamhet. I övrigt får kreditmarknadsbolagen låna

upp medel från allmänheten genom t.ex. obligationsutgivning. Någon förändring är därvidlag inte avsedd jämfört med vad som i dag gäller för kreditaktiebolag och finansbolag.

Enligt 1 kap. 5 § lagen om värdepappersrörelse får tillstånd att driva

värdepappersrörelse meddelas svenska aktiebolag, bankinstitut och utländska företag. Kreditmarknadsbolag kan således inte erhålla tillstånd

till sådan rörelse utan får bilda särskilt bolag härför. Finansinspektionen har framfört att det vore olyckligt om en så traditionell banktjänst som att tillhandahålla bankfackstjänster inte på något sätt kunde särskiljas från liknande tjänster tillhandahållna av kreditmark-

nadsbolag. Inspektionen har därför föreslagit att uttrycket ”bankfack” i uppräkningen i förevarande paragraf byts ut mot t.ex. "värdefack".

Under punkten 12 i listan används i enlighet härmed beteckningen "värdefackstjänster".

Kreditmarknadsbolagen bör endast, som framgår av första stycket, få

driva finansiell verksamhet. De skall således inrikta verksamheten på finansieringsverksamhet och på att utveckla ändamålsenliga finansierings-

former. Till denna verksamhet bör emellertid kunna kopplas andra finansiella tjänster och andra aktiviteter, t.ex. vissa serviceverksamheter,

som är förenliga med finansiell verksamhet. Den angivna ramen för tillåtet verksamhetsområde innebär att kreditmarknadsbolagen kan driva samma verksamhet som kreditaktiebolagen och finansbolagen gör i dag.

Någon begränsning i detta avseende är inte avsedd. Uppräkningen i

paragarafens andra stycke är inte heller menad att vara ett hinder för

eventuella framtida användbara och sunda innovationer på finansierings-

området. Kreditmarknadsbolagen bör dock inte få blanda sin verksamhet

med industriell verksamhet eller andra verksamheter som ligger utanför det finansiella området.

Det ankommer ytterst på Finansinspektionen att vid varje tidpunkt bedöma huruvida ett tillståndspliktigt företags verksamhet faller inom ramen för vad som enligt paragrafen är tillåtet. Av 4 § framgår att regeringen eller Finansinspektionen kan meddela närmare föreskrifter om vad som är tillåten verksamhet. Sådana föreskrifter får givetvis inte

innebära inskränkningar i den i paragrafen angivna listan över tillåtna

verksamheter.

Paragrafen är tillämplig även för utländska företags verksamhet i

Sverige. För utländska finansieringsföretag gäller dock de kompletterande bestämmelserna i 2 83.

3 kap. 28

Som angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.2) skall kreditinstitut hemmahörande inom EES ha rätt att i ett annat EES-land driva de verksamheter som anges i en bilaga till andra banksamordningsdirektivet,

detta dock under förutsättning att institutet har tillstånd att driva sådan verksamhet i sitt hemland. Principen, innebärande att verksamheten i värdlandet inte får gå utöver vad hemlandets auktorisation medger, bör gälla för alla här verksamma kreditinstitut. Paragrafens första stycke har därför utformats att gälla generellt för utländska kreditinstitut, vare sig

de är hemmahörande inom eller utom EES.

Även finansiella institut som uppfyller vissa villkor som satts upp i

andra banksamordningsdirektivet (jfr. 2 kap. 10 §) och dessas dotterföretag skall ha rätt att driva de verksamheter som anges i direktivets bilaga. En begränsning i detta hänseende följer emellertid redan av definitionen

av de finansiella instituten. De får nämligen inte motta insättningar eller

andra återbetalningspliktiga medel från allmänheten och inte heller tillhandahålla värdefackstjänster eller lämna kreditupplysning. Ett sådant

finansiellt institut behöver inte vara auktoriserat men skall ägas av ett eller flera auktoriserade kreditinstitut vars auktorisationstillstånd omfattar den verksamhet som det finansiella institutet eller dess dotterföretag driver. Det skall även framgå av det finansiella institutets eller dess dotterföretags stadgar eller bolagsordning att det får driva denna verksamhet. Av paragrafens andra stycke framgår att dessa villkor måste

vara uppfyllda för att ett sådant företag skall få driva verksamhet som anges i 1 § andra stycket här i landet.

Den i I $ andra stycket intagna listan över tillåtna verksamheter upptar

under punkterna 13 och 14 tjänster som ett kreditmarknadsbolag får

bedriva först efter tillstånd, nämligen valutahandel och kreditupplysning. Som nämnts i avsnitt 2.4.2 i den allmänna motiveringen kan dessa tillståndskrav och krav på tillstånd för värdepappersrörelse inte upprätt-

hållas beträffande filialer till banker och andra kreditinstitut från EES-

länder. Uttryckliga regler om lättnader för de företag som med stöd av 2 kap. 9 och 10 §§ driver verksamhet i Sverige har införts i 22 b §

riksbankslagen och 1 kap. 3 a § lagen om värdepappersrörelse. En

motsvarande regel har även införts i 3 § kreditupplysningslagen beträffande utländska kreditinstitut men inte beträffande finansiella institut eller dess dotterföretag, eftersom dessa inte har rätt att lämna kreditupp-

lysning. I tredje stycket finns en uttrycklig hänvisning till bestämmelsen i lagen om värdepappersrörelse. Att denna hänvisning införts beror på att värdepappersrörelse hör till de verksamheter som ett kreditmarknadsbolag

inte får bedriva och som därför inte tagits med i listan i 1 § andra stycket.

3 kap. 3 §

Ett kreditmarknadsbolags bolagsordning skall innehålla vissa uppgifter som gör det möjligt för en utomstående att bedöma bolagets karaktär. I

paragrafen anges några områden som. kräver närmare precisering i

bolagsordningen. De närmare föreskrifterna om vad denna skall innehålla

skall, som framgår av 4 §, lämnas av Finansinspektionen. Det bör emellertid finnas ett utrymme inom vilket bolagen själva kan bestämma

hur pass utförlig man vill vara i redovisningen av sin verksamhet. Det

från insyn. Avsikten är inte att ett kreditmarknadsbolags bolagsordning skall vara mer detaljerad än vad kreditaktiebolagens bolagsordningar är i dag. Tvärtom bör, med hänsyn tagen till bl.a. vilken typ av verksamhet

bolaget avser att driva och hur upplåningen skall ske, även bolagsordningar som är mindre utförliga kunna godtas. Se härom även i allmän-

motiveringen, avsnitt 4.3.

Enligt 2 kap. 4 § aktiebolagslagen skall ett aktiebolags bolagsordning

ange föremålet för bolagets verksamhet, angivet till sin art. Ett kreditmarknadsbolags bolagsordning skall i regel mer utförligt beskriva

bolagets verksamhet. Det bör t.ex. framgå inom vilka områden av

finansieringsmarknaden som bolaget avser att driva verksamhet. Även en sådan sak som om bolaget skall ha möjlighet att förvärva fast egendom

eller placeringsaktier bör kunna utläsas av bolagsordningen.

Beträffande kreditmarknadsbolagets långivning bör av bolagsordningen

i stora drag kunna utläsas vilken risknivå bolaget avser lägga sig på. Det

bör exempelvis framgå huruvida bolaget kräver säkerhet vid utlåningen

och, om så är fallet, vilka typer av säkerhet man godtar. För det fall bolaget lånar ut pengar mot säkerhet i fast egendom kan det i bolagsordningen i stora drag anges t.ex. inom vilka lägen bolaget är berett att ta emot pantbrev som säkerhet för lämnade lån. Om bolaget har för avsikt att ägna sig åt utlåning förenad med olika villkor beträffande säkerhet bör

den ungefärliga omfattningen av varje form av utlåning anges. I bolagsordningen skall vidare anges på vilka sätt kreditmarknads-

bolaget avser anskaffa medel för rörelsen.

Enligt 2 kap. 3 § skall Finansinspektionen godkänna ett kreditmarknadsbolags bolagsordning i samband med tillståndsprövningen och

ändringar i den får inte ske utan godkännande av inspektionen. Ett

kreditmarknadsbolags verksamhet kan knappast anses uppfylla lagens sundhetskrav om bolaget inte följer i bolagsordningen intagna bestämmelser eller drastiskt ändrar de i bolagsordningen angivna förutsättningarna för verksamheten utan att i tillräcklig grad beakta de intressen som de personer, såväl fysiska som juridiska, kan 'ha vilka berörs av

bolagets verksamhet. Av 5 kap. 16 § följer att Finansinspektionen kan

ingripa mot ett bolag som har fattat beslut i strid mot bolagsordningen och 1 sista hand kan ett beviljat tillstånd återkallas i enlighet med

bestämmelserna i 5 kap. 17 8. |

3 kap. 4 § Genom paragraten får regeringen eller Finansinspektionen möjlighet att närmare ange t.ex. vilken sorts verksamhet som är förenlig med

finansieringsverksamhet och vilka uppgifter som skall finnas i ett

kreditmarknadsbolags bolagsordning. Föreskrifter som utfärdas med stöd av paragrafen kan naturligtvis skifta från tid till annan beroende på bl.a. utvecklingen av finansierinusmarknaden.

Bestämmelsen motsvarar 10 b § första stycket finansbolagslagen. En del kreditaktiebolag har i sina bolagsordningar en bestämmelse som anger att

de har rätt att, efter tillstånd av Finansinspektionen, förvärva aktier i sådant bolag eller andel i sådan ekonomisk förening som tillgodoser intressen som är gemensamma för kreditaktiebolag och andra kreditinsti-

tut.

3 kap. 6 8

När det gäller möjligheten att förvärva placeringsaktier så finns det i dag inga begränsningar för icke-bankanknutna finansbolag medan däremot

kreditaktiebolagen och de bankanknutna finansbolagen i princip är

förbjudna att göra sådana förvärv.

I det andra banksamordningsdirektivet finns en regel som begränsar

kreditinstituts innehav av aktier i samtliga icke-finansiella företag förutom försäkringsföretag (art. 12). Med företag som driver finansiell verksam-

het avses kreditinstitut, finansiella institut och sådana företag vars

verksamhet har direkt samband med dessa instituts verksamhet såsom -

leasing, factoring, förvaltning av värdepapper etc. Genom paragrafen

införs en bestämmelse som motsvarar EG:s regel.

I likhet med vad som gäller beträffande en banks innehav av placeringsaktier, är de gränser som satts upp i denna paragraf relaterade till

marknadsvärdet av innehavet. Se vad som anförts härom 1 specialmotiveringen till 2 kap. 15 a §i prop. 1990/91:154 s. 98.

Definition av "kvalificerat innehav" finns i 1 kap. 1 §.

3 kap. 7 §

Mot bakgrund av att det i 6 § föreskrivs begränsningar i möjligheten att förvärva aktier innehåller denna paragraf bestämmelser som gör det möjligt att gå utöver de stadgade begränsningarna för skyddande av fordran. Paragrafen är utformad efter förebild i värdepappersrörelselagen (3 kap. 2 8).

När det gäller egna aktier så följer av 7 kap. 1 § aktiebolagslagen att

aktiebolag får bl.a. på auktion inropa för företagets fordran utmätt aktie.

För sådana aktier gäller att de skall säljas senast då det kan ske utan förlust. Av 9 kap. 1 § aktiebolagslagen framgår att egna aktier inte får företrädas vid bolagsstämma.

En uttrycklig regel om att förvärv till skyddande av fordran alltid skall anmälas till Finansinspektionen ter sig onödigt formalistisk. Bevakningen av att det för stora aktieinnehavet inte består under längre tid än vad som föreskrivs i andra stycket ingår 1 inspektionens fortlöpande tillsyn.

[0 [Ne

3 kap. 8 8

I finansbolagslagen finns inte någon bestämmelse som reglerar under vilka förutsättningar ett finansbolag får lämna kredit. I kreditaktiebolagens bolagsordningar stadgas däremot regelmässigt att utlåning får

ske endast mot betryggande säkerhet med undantag för vissa säkra

kredittagare såsom t.ex. staten.

Den allmänna regel som kommer till uttryck i paragrafen, och som

motsvarar 2 kap. 13 § första meningen BRL innebär att kreditmarknadsbolag inte får lämna kredit om man redan från början räknar med att tvingas ta i anspråk ställd säkerhet för att få betalt. I lagen uppställs inte något uttryckligt krav motsvarande det i bankrörelselagen (andra

meningen i nyss angivna paragraf) om att utlåning i princip endast får

ske mot betryggande säkerhet. Den aktsamhetsprincip som kommer till

uttryck dels i denna paragraf och dels i kravet i 1 kap. 4 §& på att verksamheten skall bedrivas på ett sunt sätt, torde dock medföra att det

1 många fall måste ställas krav på att bolagen tar någon form av säkerhet. Avgörande för detta är naturligtvis vilken form av verksamhet bolaget driver och vilka skyddsintressen som föreligger. Kreditmarknadsbolagen bör emellertid i relativt stor utsträckning ha möjlighet att, inom den vida ram som regeln ger, fritt kunna välja vilken risknivå man vill lägga sig på. Upplysningar om vilken denna nivå är måste naturligtvis ges till marknaden på olika sätt. Exempelvis skall, som anförts i anslutning till 3 §, det för allmänhetens information av kreditmarknadsbolagens bolagsordningar framgå bl.a. enligt vilka principer bolaget beviljar krediter. I den allmänna motiveringen har ytterligare synpunkter getts på kreditmarknadsbolagens kreditgivning.

3 kap. 9 §

Bestämmelsen saknar motsvarighet i kreditaktiebolagslagen och finansbolagslagen. Den behandlar s.k. enhandskrediter och är avsedd att förhindra att kreditmarknadsbolag tar på sig alltför stora risker genom att koncentrera sitt fordringsinnehav och utfärdandet av garantiförbindelser till några få låntagare. Motsvarande regler finns i bl.a. 2 kap. 16 och

18 §§ BRL.

I tredje stycket ges regeringen eller, efter bemyndigande, Finansinspektionen möjlighet att utfärda närmare föreskrifter om vilka begränsningar som skall gälla beträffande enhandskrediter m.m.

3 kap. 10 8

Paragrafen, som motsvarar 2 kap. 17 § BRL innehåller kreditjävsbestämmelser. Detta är en nyhet för de bolag som tidigare reglerats av kreditaktiebolagslagen och finansbolagslagen. Dessa bolag har i stället omtattats av lånetförbudet i 12 kap. 7 § aktiebolagslagen.

I första stycket föreskrivs just ett undantag för kreditmarknadsbolagen från låneförbudet vilket annars, till följd av hänvisningen till aktiebolags-

lagen i 2 kap. 7 §, skulle varit tillämpligt på bolagen.

I andra stycket läggs den grundläggande principen fast att ett kreditmarknadsbolag inte får bevilja kredit till någon av de i punkterna 1-6 upptagna fysiska och juridiska personerna på andra villkor än de som företaget normalt uppställer. Revisor i företaget omfattas inte av ifrågavarande bestämmelse. I 10 kap. 4 § första stycket aktiebolagslagen sägs nämligen att den kan inte vara revisor som står i låneskuld till

aktiebolaget eller annat bolag i samma koncern eller har förpliktelser för vilka sådant bolag ställt säkerhet. Av 14 § lagen om utländska filialer

m.m. följer att denna bestämmelse även gäller för utländska filialer.

I likhet med vad som angavs i förarbetena till motsvarande regel i

bankrörelselagen (prop. 1986/87:12 s. 246) kan anmärkas att huvud-

regeln är allmänt hållen. Det är inte fråga om att i detalj reglera villkoren för de krediter som bolagen lämnar till de angivna personerna. Vid

kreditgivning till dessa personer bör det inte vara förenat med större svårigheter att konstatera vilka villkor som kreditmarknadsbolagen normalt uppställer i motsvarande situationer.

Av fjärde stycket framgår att kreditmarknadsbolagets styrelse alltid

skall fatta beslut om kredit till de i paragrafen nämnda personerna. Företaget skall också föra en förteckning över dessa kreditärenden. Alla villkor som gäller en kredit är emellertid inte av intresse. Efter regeringens bemyndigande kan därför Finansinspektionen lämna närmare

föreskrifter angående vilka villkor och andra uppgifter som förteckningen

skall innehålla.

4 kap. Kapitaltäckning

4 kap. 1-4 §§

Kapitaltäckningsreglerna motsvarar nu gällande bestämmelser för finansbolagen (11-11 c §§ finansbolagslagen).

Beträffande kreditaktiebolagen gäller i dag i stort sett samma kapital-

täckningsregler som för finansbolagen. Vissa skillnader finns dock. Dessa skillnader föranleds av att kreditaktiebolagen dels inte kan äga försäk-

ringsbolag och dels inte får bedriva finansiell leasing.

I I $ andra stycket har en ny bestämmelse införts som stadgar att ett

kreditmarknadsbolags kapitalbas inte får underskrida det startkapital som

krävs vid igångsättandet av verksamheten. Skulle så ske kan bolagets tillstånd komma att återkallas enligt bestämmelserna i 5 kap. 17 §.

Oberoende av bestämmelsen i det nya andra stycket gäller en skyldighet för kreditmarknadsbolagen att hela tiden prestera en kapitaltäckning

om åtta procent. Bestämmelsen i första stycket om ett visst förhållande

mellan kapitalbas och placeringar kan således i enskilda fall komma att resa krav på en höjning av kapitalbasen, även om denna är i nivå med beloppet tem miljoner resp. en miljon ecu.

Av I $ tredje stycker, som också är en ny bestämmelse, framgår att ett kreditmarknadsbolag som fått tillstånd att starta verksamhet med ett lägre

[ND

bundet eget kapital än motsvarande 5 milj. ecu måste ha detta belopp i kapitalbas om bolagets nettovärde av tillgångar efter starten går över 100

milj. kr.

5 kap. Tillsyn Kapitlet om tillsyn har utformats med reglerna i värdepappersrörelselagen

som förebild. Syftet är, som angetts i den allmänna motiveringen, att så långt möjligt ha likalydande tillsynsregler inom de områden som står

under tillsyn av Finansinspektionen. De föreslagna reglerna överensstämmer därför också till stora delar med förslaget till nya bestämmelser i

7 kap. bankrörelselagen. Bestämmelserna har förenklats och moderniserats i förhållande till vad som i dag gäller för kreditaktiebolagen och

finansbolagen. Avsikten är att Finansinspektionen därigenom skall kunna

bedriva sin tillsyn på ett mer effektivt sätt och ha viss flexibilitet i tillsynen så att den kan anpassas efter ändrade marknadsförhållanden. Av

detta skäl har en del detaljregler tagits bort.

Hur tillsynen över kreditmarknadsbolag skall bedrivas

5 kap. 1 och 2 §§ Paragraferna motsvarar i huvudsak 13, 14, 19 och 21 §§ finansbolagslagen.

1 § innehåller några grundläggande bestämmelser om tillsyn. Inspek-

tionens allmänna tillsyn sker genom granskning av de uppgifter som inspektionen har rätt att begära in. Finansinspektionen har också möjlighet att vid behov genomföra undersökning hos bolagen. En sådan

undersökning kan omfatta både en särskild genomgång av infordrade

handlingar och en undersökning på stället.

2 § första stycket I har utformats efter förebild i 6 kap. 2 § 1 lagen om

värdepappersrörelse. En motsvarande allmänt hållen regel om rätt att föreskriva upplysningsskyldighet finns i I 1 kap. 2 § lagen om börs- och clearingverksamhet och föreslås införd i 7 kap. 2 § BRL. Det är givetvis avgörande för en effektiv tillsyn att inspektionen hålls underrättad om ställningen i ett kreditmarknadsbolag. Med stöd av bestämmelsen i punkt I skall regeringen eller Finansinspektionen kunna utfärda generella föreskrifter om bl.a. skyldighet för kreditmarknadsbolagen att lämna

ekonomiska rapporter. Det är också självklart att föreskriftsrätten utnyttjas för att tillgodose inspektionens behov av årsbokslut och andra

redovisningshandlingar.

Finansinspektionen har i sitt remissvar framfört att inspektionen bör få

rätt att, 1 likhet med vad som gäller på bankområdet, meddela föreskrifter om brottsförebyggande åtgärder även beträffande kreditmarknadsbolags

verksamhet, detta mot bakgrund av att bolagen genom den nya lagen får en uttrycklig möjlighet att tillhandahålla värdefackstjänster och förmedla

betalningar. I 2 § första stycket 2 har en sådan föreskriftsrätt införts för

regeringen eller, efter bemyndigande, Finansinspektionen. Om det med hänsyn till ett bolags verksamhet föreligger behov av brottsförebyggande

IS Riksdagen 1992:93. I saml. Nr 89 [Ng

föreskrifter kan sådana meddelas ett bolag om t.ex. rån- och inbrottsskydd, skyddsåtgärder mot bedrägeri- och trolöshetsbrott, åtgärder för att förhindra penningtvätt samt informationssäkerhetsåtgärder.

I 2 § första stycket 4 och andra stycket har regeringen eller Finans-

inspektionen getts möjlighet att meddela särskilda föreskrifter om

redovisning för filialer till utländska kreditinstitut. Bestämmelsen är föranledd av dels en bestämmelse i direktiv 89/117/EEG, varav följer att ett värdland för en filial till ett kreditinstitut auktoriserat i ett annat EESland inte skall vara skyldigt att kräva fullständig särredovisning för filialverksamheten, dels en särskild bestämmelse i EES-avtalet om att sådana filialredovisningar skall få vara upprättade i enlighet med hemlandets regler. Bestämmelserna har närmare behandlats 1 avsnitt 2.4.3 1 den allmänna motiveringen.

5 kap. 3 8

Paragrafen saknar motsvarighet i kreditaktiebolagslagen och finansbolagslagen. I första stycket ges Finansinspektionen en möjlighet till insyn i koncerner. De företag som ingår i en koncern vid sidan om ett kredit-

marknadsbolag skall, ovasett om de står under inspektionens tillsyn eller inte, på begäran lämna upplysningar till inspektionen. Den stadgade

upplysningsskyldigheten är emellertid inte ovillkorlig. Det krävs att de upplysningar som inspektionen begär skall vara erforderliga för tillsynen

över ett kreditmarknadsbolag som ingår i koncernen och att de skall röra

för tillsynen relevanta förhållanden mellan kreditmarknadsbolaget och övriga bolag i koncernen.

Av andra stycker töljer att när ett kreditmarknadsbolag ingår i en koncern får bolaget inte lämna koncernbidrag utan inspektionens medgivande.

5 kap. 4 § En bestämmelse med likartat innehåll finns i 13 § tredje stycket

finansbolagslagen.

I I kap. 4 § ställs krav på att finansteringsverksamhet skall bedrivas på ett sådant sätt att den kan anses sund. Vad som avses härmed har

utvecklats i anslutning till nämnda paragraf och till 2 kap. 1 § samt i

avsnitt 4.3 i den allmänna motiveringen.

5 kap. 5 §

Paragrafen överensstämmer väsentligen med 6 8 tjärde stycket och 14 § andra stycket kreditaktiebolagslagen och 17 § finansbolagslagen. En ändring jämfört med bestämmelsen 1 finansbolagslagen är dock att Finansinspektionen som huvudregel inte längre skall förordna en revisor. Inspektionen har i stället, etter mönster i bl.a kreditaktiebolagslagen, setts rätt att när det är erforderligt förordna en revisor. Med hänsyn till att de verksamheter som kommer att kräva tillstånd kan vara av mycket skiftande karaktär och omfattning kan det inte förutsättas att förhållan-

dena i varje kreditmarknadsbolag är sådana att de kräver en av inspektionen särskild förordnad revisor.

5 kap. 6 §

Paragrafen motsvarar 8 § kreditaktiebolagslagen och 18 § finansbolags-

lagen. Lydelsen har dock ändrats något så att den harmonierar med motsvarande bestämmelse i 7 kap. 4 § BRL (7 kap. 6 § enligt förslaget).

5 kap. 7 §

Paragrafen har sin motsvarighet i 10 § tredje stycket kreditaktiebolags-

lagen. Även i 7 kap 12 § BRL finns en liknande bestämmelse (7 kap. 7 § enligt förslaget). I aktiebolagslagens 13 kap. finns reglerna om likvidation av aktiebolag.

5 kap. 8 8

Paragrafen saknar motsvarighet i kreditaktiebolagslagen och finansbolagslagen. En Jiknande bestämmelse om förordnande av allmänt ombud i konkurs finns i 7 kap. 13 § BRL (7 kap. 26 § i förslaget).

Särskilt om tillsynen över filialer till utländska kreditinstitut m.m. hemmahörande inom EES

5 kap. 9 §

I paragrafen finns ett antal bestämmelser som härrör från andra

banksamordningsdirektivet. Det rör sig om de tillsynsuppgifter och därtill

hörande frågor som åligger ett värdland inom EES. Av första stycket framgår att det 1 första hand åvilar Finansinspektionen att utöva tillsyn

med avseende på likviditeten hos kreditinstituts filialer. Tillsynen skall ske I samarbete med behörig myndighet i kreditinstitutens hemländer. För detta ändamål har inspektionen rätt att erhålla erforderliga uppgifter i enlighet med vad som stadgas i 1 § andra stycket.

Som angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.3) ligger huvudansvaret för tillsynen över filialerna till kreditinstitut och finansiella institut som är dotterbolag till kreditinstitut på tillsynsmyndigheten i kreditinstitutets hemland. För att dessa myndigheter skall kunna skaffa sig all den information de behöver för att uppfylla sitt tillsynsansvar har en möjlighet införts i EG:s direktiv att inspektera filialerna efter anmälan

till behörig myndighet i värdlandet. En regel av denna innebörd har införts i andra stycket.

5 kap. 10 §

I paragraten finns bestämmelser som, beträffande filialer till kreditinstitut m.m. hemmahörande inom EES, skall underlätta för hemlandets behöriga

myndigheter att utöva tillsyn över filialernas verksamhet. Således skall Finansinspektionen lämna de uppgifter som behövs för att kontrollera att verksamheten i en filial stämmer överens med det aktuella verksamhets-

a

tillståndet. Uppgifter skall, i enlighet med artikel 7.1 i första banksam-

ordningsdirektivet, lämnas om bl.a. institutets soliditet och större

engagemang samt de rutiner som institutet tillämpar för administration, redovisning och internkontroll.

Ägarprövning

5 kap. 11-15 §§

Bestämmelserna motsvarar förslaget till 7 kap. 10-14 §§ BRL utom såvitt avser regeln i 7 kap. 11 § första stycket andra meningen BRL angående

möjligheten för ett icke-finansiellt företag att bli moderföretag för en bank och därtill hörande andra meningen i andra stycket i samma

paragraf.

Enligt 9 kap. 1 § fjärde stycket aktiebolagslagen kan de egna aktier som ett bolag innehar inte företrädas vid bolagsstämman. Dessa aktier skall inte heller räknas med när det för giltigheten av ett beslut eller för

att utöva en befogenhet fordras samtycke av ägare till viss del av aktierna i bolaget. Enligt 15 § första och andra styckena kan Finansinspektionen, inom ramen för systemet med prövning av större ägares lämplighet,

besluta att vissa aktier inte får företrädas vid bolagsstämman. Av samma

paragrats fjärde stycke framgår att aktierna som omfattas av ett föreläg-

gande om avyttring eller ett beslut enligt första eller andra stycket, inte

skall medräknas när det krävs viss röstmajoritet för att ett beslut skall bli

viltigt. Tillägg med motsvarande innebörd har föreslagits i 7 kap. 14 § BRL och 8 kap. I $ bankaktiebolagslagen.

Ingripanden mot kreditmarknadsbolag

5 kap. 16 §

Innehållet i paragrafen motsvarar 7 § första stycket kreditaktiebolagslagen och 16 § tredje stycket finansbolagslagen. En motsvarande bestämmelse förslås införd i 7 kap. 15 § BRL.

5 kap. 17 §

Paragrafen motsvarar till vissa delar 15 och 16 §§ finansbolagslagen. Enligt 3 § kreditaktiebolagslagen har regeringen under vissa förutsätt-

ningar möjlighet att förbjuda kreditaktiebolag att driva fortsatt verksamhet

samt förordna att bolaget skall träda i likvidation.

Återkallelsetallen i första stycket I och 2 har sin grund i bestämmelser

i första banksamordningsdirektivets artikel 8.

En naturlig princip är att de krav som uppställs för tillstånd också skall vara uppfyllda efter det att sådant beviljats. Någon uttrycklig bestäm-

melse härom har inte ansetts nödvändig. Om verksamheten inte drivs på ett sätt som kan anses vara sunt skall i sista hand återkallelse av

tillståndet kunna ske. I 15 § finansbolagslagen anges uppenbart åsido-

sättande av kundernas intressen som exempel på när tillstånd kan återkallas. Även detta får anses vara så naturligt att det inte behöver

att den skall kunna tillgripas i bl.a. nu nämnda fall. I första stycket 4 och 5 anges två fall när återkallelse av tillstånd skall ske på grund av att bolagets egna kapital resp. kapitalbas reducerats till

vissa nivåer. När den angivna tiden är till ända utan att bristen täckts

skall tillståndet återkallas såvida inte Finansinspektionen finner särskilda

skäl föreligga att förlänga fristen i enlighet med bestämmelsen i andra stycket andra meningen. Regeln om återkallelse när bolagets egna kapital understiger två tredjedelar av registrerat aktiekapital föreslogs av KMK och en motsvarande bestämmelse finns även i lagen om värdepappers-

rörelse. Det andra fallet av återkallelse grundar sig på artikel 10 i andra banksamordningsdirektivet. Av övergångsbestämmelserna (punkten 6)

framgår att vissa undantag gäller för bolag som driver finansieringsverk-

samhet när EES-avtalet träder i kraft och vars kapitalbas inte överstiger

det startkapital som krävs enligt i 2 kap. 4 §.

I andra stycket första meningen införs den beträffande finansierings-

företag nya möjligheten för Finansinspektionen att meddela varning. En motsvarande möjlighet finns redan i lagen (1990:1114) om värdepappers-

fonder och i lagen om värdepappersrörelse samt föreslås införd även i

bankrörelselagen. En så ingripande åtgärd som återkallelse av ett tillstånd bör naturligtvis tillämpas restriktivt. Situationen kan ibland vara den att inspektionen finner anledning till kritik mot ett kreditmarknadsbolags agerande trots att det saknas tillräckliga skäl för att återkalla företagets

tillstånd. I sådana fall kan inspektionen i stället meddela företaget

varning. I de fall kreditmarknadsbolaget inte förmår vidmakthålla föreskriven nivå för kapitalbas resp. eget kapital är varningspåföljden inte

ändamålsenlig. Om emellertid de finansiella problemen kan bedömas vara

övergående, får Finansinspektionen, enligt andra stycket andra meningen,

i stället för att återkalla tillståndet förlänga den tremånadersfrist inom

vilken kreditmarknadsbolaget annars har att täcka bristen. Särskilda skäl för förlängning av tidsramen kan också föreligga exempelvis i det fall bristen har sin grund i ett omstrukturerings- eller rekonstruktionsförfarande.

Genom bestämmelsen i tredje stycket får Finansinspektionen möjlighet att från fall till fall utforma anvisningar om hur avvecklingen av rörelsen skall ske. |

Fjärde stycket innebär att Finansinspektionen får förbjuda forsatt

verksamhet när tillståndet återkallas. Av 24 § framgår att ett sådant förbud får förenas med vite.

5 kap. 18 8

I artikel 21.2 i andra banksamordningsdirektivet anges att om ett kreditinstitut, som driver verksamhet genom filial eller genom direkt

tillhandahållande av tjänster inom ett annat medlemslands territorium,

inte efterlever de föreskrifter som värdlandet utfärdat med stöd av direktivet så skall värdlandets behöriga myndigheter förelägga institutet att vidta rättelse. Av punkten 3 i samma artikel framgår att om institutet

vt

trots föreläggandet inte upphör att bryta mot föreskrifterna så skall anmälan ske till hemlandets behöriga myndigheter, vilka har att vidta alla de åtgärder mot bolaget som erfordras för att åstadkomma rättelse.

Genom förevarande paragraf införs en uttrycklig möjlighet för Finansinspektionen att ingripa mot de kreditmarknadsbolag som, enligt uppgift från en tillsynsmyndighet i ett annat land inom EES, inte följer de regler och föreskrifter som gäller för bolaget i det landet. Finansinspektionen får för varje enskilt fall avgöra vilken åtgärd som kan vara lämpligast för att uppnå önskat resultat.

Finansinspektionen skall underrätta tillsynsmyndigheten i värdlandet om vilka åtgärder inspektionen vidtar mot bolaget.

Det kan anmärkas att med införandet av denna regel om ingripandemöjligheter mot kreditmarknadsbolagens verksamhet inom EES avses ingen ändring vad beträffar inspektionens möjligheter till ingripanden mot svenska bolags filialverksamhet i länder utanför EES.

Särskilda bestämmelser om ingripanden mot utländska kreditinstitut m.m.

5 kap. 19 8

Paragrafen behandlar Finansinspektionens möjligheter att ingripa mot utländska företag som med tillstånd enligt 2 kap. 8 § driver verksamhet genom filial här i landet.

I tredje stycket anges inspektionens underrättelseskyldighet när ingripande skett enligt bestämmelserna i paragrafen. Ansvaret för tillsynen över ett företag med filial här i landet är delat mellan de svenska myndigheterna och myndigheterna i företagets hemland. Det är därför väsentligt att rutiner etableras för samarbete mellan inspektionsmyndigheter i berörda länder så att tillsynen blir så effektiv som möjlig.

5 kap. 20 8 Genom paragrafen införs i svensk lag de regler i andra banksamordningsdirektivet som rör proceduren för ingripanden mot kreditinstitut, finansiella institut och dessas dotterföretag, vilka inte följer de bestämmelser som ett värdland kan ställa upp för verksamheten vid en filial eller vid direkt tillhandahållande av tjänster inom landets gränser. Liksom lagen i övrigt gäller paragrafen inte utländska bankers verksamhet. För de banker som har hemvist inom EES gäller i stället motsvarande regler 1 bankrörelselagen.

Som framgår av bestämmelsens innehåll skall Finansinspektionen i första hand försöka komma till rätta med regelöverträdelser genom att utfärda förelägganden om rättelse. Om det inte hjälper skall inspektionen underrätta behörig myndighet i företagets hemland om överträdelsen, så att den myndigheten kan vidta de åtgärder mot företaget som krävs för att åstadkomma rättelse. Eftersom det är hemlandets myndigheter som har auktoriserat kreditinstitutet så har dessa myndigheter också normalt större möjligheter att på ett effektivt sätt ingripa mot regelstridiga

förfaranden. Enligt direktivet skall hemlandets myndigheter hålla Prop. 1[992/93:89 tillsynsmyndigheten i värdlandet underrättad om vilka åtgärder som vidtas mot företaget. Skulle företaget trots de åtgärder som vidtagits av hemlandet eller beroende på att sådana åtgärder visat sig otillräckliga eller av någon anledning inte kan genomföras i det landet, så får inspektionen gå vidare i försöken att stoppa överträdelserna. Vad som återstår är att förbjuda företaget att göra nya åtaganden i Sverige. Innan förbud meddelas skall tillsynsmyndigheten i hemlandet underrättas.

Av tredje stycket framgår att Finansinspektionen i brådskande fall kan meddela förbud utan att först underrätta hemlandets behöriga myndighet. Även i brådskande fall måste emellertid inspektionen först försöka komma till rätta med en rättsstridig verksamhet genom ett föreläggande om rättelse. Följer inte företaget detta föreläggande kan inspektionen omedelbart förbjuda företaget att göra nya åtaganden. Underrättelse om att företaget vägrat vidta erforderlig rättelse och att förbud meddelats skall därefter sändas så snart som möjligt till hemlandsmyndigheten.

5 kap. 21 §

Paragrafen grundar sig på en bestämmelse i artikel 21.9 i andra banksamordningsdirektivet som föreskriver en skyldighet att vid återkallelse av auktorisation meddela myndigheterna i de länder där företaget som fått sin auktorisation återkallad driver verksamhet genom filial eller direkt tillhandahållande av tjänster. Värdländernas myndigheter kan då vidta de åtgärder som krävs för att hindra företaget att ingå nya åtaganden inom dess gränser. Motsvarande gäller de finansiella institut eller dotterföretag som avses i 2 kap. 10 § när auktorisationen återkallats för ett kreditinstitut som äger töretaget resp. moderföretaget.

Ingripanden mot den som saknar tillstånd

5 kap. 22 § Paragrafen motsvarar i huvudsak 23 § finansbolagslagen.

De förelävganden som anges i paragrafen kan enligt 24 § förenas med vite.

Av tredje stycket framgår att ett föreläggande enligt paragrafen som avser ett utländskt företag får riktas såväl mot företaget som mot den som här i landet är verksam för företavets räkning.

Avgifter till Finansinspektionen

5 kap. 23 §

Paragrafen motsvarar 22 § finansbolagslagen. För kreditaktiebolagen finns en liknande bestämmelse i 14 § kreditaktiebolagslagen. Avgiftsskyldigheten omfattar alla kreditmarknadsbolag och de utländska finansieringsföretag som med stöd av lagen har filial här i landet, vare sig dessa företag är hemmahörande inom EES eller inte.

5 kap. 24 8

Paragrafen motsvarar 24 § finansbolagslagen. I 11 § kreditaktiebolagslagen regleras Finansinspektionens möjlighet att förelägga vite enligt den lagen.

Av 6 kap. 1 § följer att beslut om utsättande av vite skall överklagas till kammarrätten. Om det skulle bli aktuellt att döma ut förelagt vite skall Finansinspektionen ansöka om detta hos länsrätten i enlighet med lagen (1985:206) om vite.

6 kap. Överklagande

6 kap. 1§

I första stycket anges två fall när Finansinspektionens beslut inte kan överklagas. Anledningen härtill är att inspektionens utredning inte skall kunna fördröjas i onödan genom oberättigade överklaganden.

Tidigare har som huvudprincip gällt att Finansinspektionens beslut skall överklagas hos regeringen. Under senare tid har emellertid denna princip börjat överges. Såväl i lagen om värdepappersfonder som i värdepappersrörelselagen föreskrivs att Finansinspektionens beslut enligt dessa lagar skall överklagas till kammarrätten. Även inspektionens beslut enligt 23 § finansbolagslagen skall överklagas till kammarrätten. I motiven till lagen om värdepappersfonder anfördes att sådana ärenden som inte av någon speciell orsak kräver regeringens bedömning i fortsättningen inte bör kunna överklagas till regeringen (prop. 1989/90:153 s. 75). Ärenden i den nu föreslagna lagen får anses tillhöra denna kategori.

Enligt artikel 6 i Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna - som Sverige är bunden av - gäller att den enskilde skall ha rätt att få sina civila rättigheter och skyldigheter prövade inför en inhemsk domstol. En sådan civil rättighet kan vara rätten att driva en viss näringsverksamhet. I EG:s första banksamordningsdirektiv ställs också krav på att beslut som fattas med anledning av ett tillstånds- eller tillsynsärende skall kunna överklagas till domstol.

Mot denna bakgrund bör Finansinspektionens beslut enligt den föreslagna lagen överklagas till kammarrätten.

AV tredje stycket framgår att Finansinspektionen i brådskande fall kan meddela interimistiskt beslut. Det måste då särskilt anges i beslutet att det skall gälla omedelbart.

6 kap. 2 § Paragrafen är ny och grundar sig på bestämmelser i EG:s direktiv om att underlåtenhet att meddela ett beslut skall kunna bli föremål för prövning 1 domstol. I artikel 13 i första banksamordningsdirektivet föreskrivs bl.a. att möjlighet skall finnas att klaga till domstol när inget beslut har fattats inom sex månader från det en auktorisationsansökan, som innehåller alla

[NS] ww [NN]

de uppgifter som krävs enligt gällande bestämmelser, har getts in. I andra banksamordningsdirektivet finns en liknande bestämmelse i artikel 19.3 såvitt gäller underlåtenhet att översända underrättelse om filialetablering inom EES. Tiden inom vilken beslut måste fattas är emellertid här tre månader i stället för sex. Bestämmelserna i paragrafen har behandlats ytterligare i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.5.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Av punkterna I och 2 framgår att lagen träder i kraft den dag regeringen bestämmer samt att kreditaktiebolagslagen och finansbolagslagen då upphör att gälla.

I punkt 4 i övergångsbestämmelserna till lagen (1988:606) om finansbolag finns en bestämmelse som innebär att de företag som vid tidpunkten för den lagens ikraftträdande drev finansieringsverksamhet men inte sökte tillstånd enligt den nya lagen eller inte fick sin ansökan beviljad, kunde fortsätta verksamheten enligt lagen (1980:2) om finansbolag i fråga om de åtaganden som företaget gjort under den tid som verksamheten bedrivits enligt den sistnämnda lagen. För att klarlägga att dessa företag även efter ikraftträdandet av lagen om kreditmarknadsbolag får fortsätta sin verksamhet enligt bestämmelserna i 1980 års finansbolagslag i fråga om sådana åtagande, har i punkt 3 införts en bestämmelse med denna innebörd. I framtiden kan det, efter en Översyn av marknaden och de bolag som berörs av denna bestämmelse, bli aktuellt att ändra bestämmelsen.

I punkterna 4 och 5 införs övergångsbestämmelser för andra bolag, som vid lagens ikraftträdande driver verksamhet som nu är tillståndspliktig enligt finansbolagslagen (1988:606), samt för de företag, som driver finansieringsverksamhet som inte är tillståndspliktig enligt den lagen. Bestämmelsen i punkt 4 gäller även för företag som vid ikraftträdandet har rätt att driva verksamhet enligt lagen om kreditaktiebolag. Den innebär bl.a. att kreditaktiebolag som bildats före lagens ikraftträdande men som då inte hunnit påbörja verksamheten får göra detta i avvaktan på tillstånd enligt den nya lagen.

Enligt 4 kap. 1 § andra stycket skall ett kreditmarknadsbolag upprätthålla en kapitalbas minst i nivå med det startkapital som krävts vid verksamhetens påbörjande. Detta startkapital skall uppgå till visst belopp efter ecu-kursen vid tiden för beslut om tillstånd. Innebörden av punkt 6 är att de företag som har rätt att driva verksamhet enligt punkt 4 eller 5 får beviljas tillstånd även om de inte uppfyller de krav på kapitalbas som ställs i lagen. I så fall får kapitalbasen inte nedgå under det högsta belopp som kapitalbasen uppnått efter den 2 maj 1992. Om tillgångarna i ett sådant företag som vid tidpunkten för tillståndsbeslutet understeg 100 milj. kr. därefter skulle överstiga detta belopp måste emellertid företaget i enlighet med bestämmelserna i 4 kap. 1 § tredje stycket öka kapitalbasen till 5 milj. ecu. I punkt 6 andra och tredje styckena finns

första stycket.

AV punkt 7 följer att Finansinspektionens beslut som meddelats före lagens ikraftträdande, utom de enligt 23 § finansbolagslagen, skall prövas av regeringen enligt äldre regler.

9.3¶Förslaget till lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618)

I kap. 2 § Paragrafen innehåller i nuvarande lydelse bestämmelser om aktiekapital 1 ett bankaktiebolag. I ett nytt tredje stycke har tillfogats en föreskrift med krav på visst minsta startkapital. Bestämmelsen, som är föranledd av EES-avtalet (jämför avsnitt 2.2 av den allmänna motiveringen), kan sägas innebära att ett oktrojbeslut villkoras av att bankaktiebolaget vid rörelsens igångsättande har ett bundet eget kapital som uppgår till minst motsvarande fem miljoner ecu. Beloppet skall relateras till den kurs för ecu som gällde vid tidpunkten för beslut om oktroj. Enligt 4 kap. 7 § BRL skall till bundet eget kapital i ett bankaktiebolag hänföras aktiekapital, reservfond och uppskrivningsfond.

För att det skall kunna kontrolleras att banken vid rörelsens igångsättande har ett bundet eget kapital som når upp till den föreskrivna nivån har det i 2 kap. 12 § gjorts ett tillägg med innebörd att oktrojen inte får registreras förrän en auktoriserad revisor intygat att sådant startkapital finns.

2 kap. 3 § Paragraten innehåller bestämmelser om förutsättningarna för att regeringen skall bevilja oktroj för ett bankaktiebolag. Så skall ske om vissa formella förutsättningar uppfyllts samt den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven på en sund verksamhet.

I ett nytt fjärde stycke slås fast att någon behovsprövning inte får ske vid en banks etablering. Denna fråga behandlades redan 1 prop. 1989/90:116 om ägande i banker och andra kreditinstitut m.m. (s. 58 ff). Behovsprövningen avskaffades i samband med att oktrojbestämmelsen i förevarande paragraf fick sin nuvarande utformning. Någon uttrycklig bestämmelse om att behovsprövning inte får ske ansågs då inte erforderlig. Med hänsyn till bestämmelsen i artikel 3.3 a) i första banksamordningsdirektivet, som förbjuder att det vid prövning av en auktorisationsansökan tas hänsyn till marknadens ekonomiska behov, har det ansetts befogat att en regel med motsvarande innebörd införs i de olika lagarna för bankaktiebolag, sparbanker och föreningsbanker.

2 kap. 12 § Innebörden av ändringen i andra stycket 3 har kommenterats i specialmotiveringen till 1 kap. 2 §

3 kap. 2 §

Bestämmelserna 1 andra stycket, om skyldigheten att anmäla vissa större förvärv av aktier i ett bankaktiebolag till Finansinspektionen, har

upphävts. Förfarandet ersätts av bestämmelserna i 7 kap. BRL om

prövning av större ägares lämplighet.

6 kap. 9 §

I första stycket finns förbudet för bank att förvärva eller som pant ta emot egna aktier. Ett dotterföretag får inte heller förvärva eller som pant ta emot aktier i moderföretaget. Avtal i strid mot förbudet är ogiltiga.

Paragrafens andra srycke innehåller ett undantag innebärande att en bank får ta emot egna aktier när sådana ingår som en mindre del av aktier vilka lämnas som säkerhet för kredit. En utvidgning har nu skett så att undantaget även omfattar aktier i bankens moderföretag. Bestäm-

melserna har kommenterats i avsnitt 6.4 av den allmänna motiveringen.

Ett nytt tredje stycke har lagts till för att göra det möjligt för en bank, som genom fusion övertar sitt moderföretag, att övergångsvis förvärva egna aktier. Sådana aktier ingår med nödvändighet bland de tillgångar som Övertas av banken vid fusionen. Aktierna skall snarast avyttras senast när fusionsvederlaget skiftas. Bestämmelserna har kommenterats I avsnitt 6.3.1 av den allmänna motiveringen.

7 kap. I och 2 §§ I paragraferna finns bestämmelser om styrelsen 1 ett bankaktiebolag. Ändringar har gjorts som innebär att regeringens möjlighet att utse offentliga styrelseledamöter tagits bort.

Bestämmelsen i 7 kap. 8 § om delegatuppdrag till offentliga styrelse-

ledamöter och kommunal representation i banks kontorsstyrelse upphävs.

7 kap. 118

I paragrafen finns bestämmelser om ordföranden i ett bankaktiebolags

styrelse. Andra-femte sryckena upphävs, vilket innebär att regeringen inte

längre skall godkänna valet av styrelseordförande.

7 kap. 12 §

Tredje stycket, som med nuvarande lydelse ger offentliga styrelseleda-

möter rätt att närvara vid vissa överläggningar inför styrelsesammanträden, upphävs.

8 kap. 1§

I paragrafen, som handlar om rätt att delta i bolagsstämman, har en

ändring gjorts i fjärde stycket. En generell hänvisning har här gjorts till

7 kap. 14 § BRL avseende bestämmelsen att aktier, för vilka rösträtt inte får utövas, inte skall medräknas när det krävs viss röstmajoritet för att

ett beslut skall bli giltigt. Enligt 7 kap. 14 § BRL kan Finansinspektionen, inom ramen för systemet med prövning av större ägares lämplighet, besluta att vissa aktier inte får företrädas vid bolagsstämman.

8 kap. 5 §

Fjärde stycket, som innehåller en hänvisning till nuvarande 7 kap. 6 §

BRL, tas bort (jämför specialmotiveringen till 4 kap. 3 § BRL resp.

7 kap. 2 § BRL).

10 kap. 4 §

Enligt första stycket 1 nuvarande lydelse skall rätten förordna att ett

bankaktiebolag skall träda i likvidation bl.a. när rörelsen inte öppnats inom ett år från bolagets bildande, vidare när bolagets hela rörelse har

överlåtits och när regeringen har förklarat oktrojen förverkad. I 7 kap.

16 § BRL föreslås nu ändringar som innebär dels att den särskilda förverkandepåföljden utmönstras, dels att oktrojen skall återkallas bl.a. då banken inte börjat driva bankrörelse inom ett år efter registrering och då banken överlåtit hela sin rörelse. Dessa nyheter föranleder ändringar

i 10 kap. 4 8 BAL. Likvidationsskyldigheten kan således knytas direkt

till det förhållandet att oktrojen återkallats.

10 kap. 15 §

En hänvisning i paragrafens andra stycke till 7 kap. 6 & BRL har tagits

bort (jämför specialmotiveringen till 4 kap. 3 § BRL resp. 7 kap. 2 §

BRL).

11 kap. 18 I första stycket görs ett tillägg som innebär att även ett aktiebolag kan träffa avtal om fusion med ett bankaktiebolag. Ändringen är föranledd av

behovet av att kunna vinna organisatoriska fördelar genom att t.ex. låta

ett aktiebolag som fått tillstånd enligt 1 kap. 4 § BAL att vara moderbolag i en bankkoncern fusionera med en bankdotter eller att låta ett

dotteraktiebolag fusionera med ett moderbolag som är bank. Fusionsreglerna i övrigt är oförändrade och avsikten är att för verkställighet av ett fusionsavtal mellan ett aktiebolag och ett bankaktie-

bolag så skall bestämmelserna i bankaktiebolagslagen vara tillämpliga.

Därför krävs en följdändring i 14 kap. 1 § aktiebolagslagen (1975:1385) som klarlägger detta genom en hänvisning till bankaktiebolagslagen.

11 kap. 9 §

En hänvisning i paragrafens tredje stycke till 2 kap. 1-4 §§ BRL (numera

ändrade) har tagits bort.

2 kap. 2 § Paragrafen innehåller i nuvarande lydelse bestämmelser om minsta grundfond för en sparbank. I ett nytt andra stycke har tillfogats en föreskrift med krav på visst minsta startkapital. Bestämmelsen är föranledd av EES-avtalet (jämför avsnitt 2.2 av den allmänna motiveringen och specialmotiveringen till 1 kap. 2 § BAL).

Medan det för bankaktiebolag och föreningsbanker har föreskrivits krav på bundet eget kapital motsvarande fem miljoner ecu, har miniminivån för sparbanker satts till en miljon ecu.

Startkapitalet skall utgöras av fonder i den mening som avses 1 4 kap. 7 & BRL. Till fonderna i en sparbank hänförs grundfond, reservfond, garantifond och uppskrivningsfond.

För att det skall kunna kontrolleras att sparbanken vid rörelsens igångsättande har fonder som når upp till den föreskrivna nivån har det I 2 kap. 11 § gjorts ett tillägg med innebörd att oktrojen inte får registreras förrän en auktoriserad revisor intygat att sådant startkapital finns.

2 kap. 3 8 I paragrafen finns bestämmelser om förutsättningar för att regeringen skall bevilja oktroj för en sparbank. Enligt ett nytt fjärde stycke får det härvid inte göras någon prövning av marknadens behov av fler banker (jämför specialmotiveringen till 2 kap. 3 § BAL).

2 kap. 11 § Innebörden av ändringen i andra stycket har kommenterats i specialmotiveringen till 2 kap. 2 §.

4 kap. 6 § Hänvisningen i fjärde stycket till 7 kap. 6 § BRL har tagits bort (jämför specialmotiveringen till 4 kap. 3 §& BRL resp. 7 kap. 2 § BRL).

6 kap. 2 § Paragrafen innehåller bestämmelser om när en sparbank skall träda i likvidation. I första stycket har en redaktionell ändring gjorts till följd av ändringen i 7 kap. 16 § BRL (jämför specialmotiveringen till 10 kap. 4 § BAL).

6 kap. 13 § En hänvisning i paragrafens andra stycke till 7 kap. 6 & BRL har tagits bort (jämför specialmotiveringen till 4 kap. 3 § BRL resp. 7 kap. 2 § BRL).

En hänvisning i paragrafens tredje stycke till 2 kap. 1-4 §§ BRL (numera ändrade) har tagits bort.

9.5¶Förslaget till lag om ändring i föreningsbankslagen

(1987:620)

1 kap. 4 §

Paragrafen innehåller i nuvarande lydelse bl.a. bestämmelser om skyldighet för medlemmar i en föreningsbank att betala in medlemsinsatser. I ett nytt tredje stycke har tillfogats en föreskrift med krav på visst minsta startkapital för föreningsbanker (jämför avsnitt 2.2 av den allmänna motiveringen och specialmotiveringen till I kap. 2 §& BAL). Enligt 2 kap. 9 § BRL skall kapitalbasen bestämmas gemensamt för en

central föreningsbank och anslutna lokala föreningsbanker. I motsvarande

mån bör sådana banker ses som en enhet vid beräkning av startkapital i

form av bundet eget kapital. Enligt 4 kap. 7 § BRL skall till bundet eget kapital i föreningsbanker hänföras insatskapital, reservfond och uppskrivningsfond. För att det skall kunna kontrolleras att banken vid rörelsens ingångsättande har ett bundet eget kapital som når upp till den föreskrivna nivån

har det i 2 kap. 5 § gjorts ett tillägg med innebörd att oktrojen för en central föreningsbank inte får registreras förrän det visats att bundet eget kapital uppgår till föreskrivet minimibelopp.

2 kap. 3 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om förutsättningarna för att rege-

ringen skall bevilja oktroj för en föreningsbank. Så skall ske om vissa formella förutsättningar uppfyllts samt den planerade verksamheten kan

antas komma att uppfylla kraven på en sund verksamhet.

I ett nytt femte stycke slås fast att någon behovsprövning inte får ske

vid en banks etablering (jämför specialmotiveringen till 2 kap. 3 § BAL).

2 kap. 5 §

Innebörden av bestämmelsen i det nya tredje stycket har kommenterats

i specialmotiveringen till I kap. 4 §.

7 kap. 5 §

Hänvisningen i fjärde stycket till 7 kap. 6 & BRL har tagits bort (jämför specialmotiveringen till 4 kap. 3 §& BRL resp. 7 kap. 2 § BRL).

9 kap. 48

Paragrafen innehåller bestämmelser om när en föreningsbank skall träda 1 likvidation. I första stycket har en ändring gjorts till följd av ändringen 1 7 kap. 16 & BRL (jämför specialmotiveringen till 10 kap. 4 § BAL).

9 kap. 15 §

Hänvisningen i andra stycket till 7 kap. 6 & BRL har tagits bort (jämför specialmotiveringen till 4 kap. 3 § BRL resp. 7 kap. 2 § BRL).

10 kap. 9 § En hänvisning i paragrafens tredje stycke till 2 kap. 1-4 §§ BRL (numera ändrade) har tagits bort.

9.6¶Förslaget till lag om ändring i ackordslagen (1970:847)

48 §

Ändringen har kommenterats i avsnitt 4.6 i den allmänna motiveringen.

9.7¶Förslaget till lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173)

18 I andra stycket har en ändring gjorts som innebär att nuvarande

hänvisning till lagen (1988:606) om finansbolag ersätts av en hänvisning

till den nya lagen om kreditmarknadsbolag. Skälen har utförligt redovisats i avsnitt 4.5 i den allmänna motiveringen.

3§

I ett nytt andra srycke anges att Datainspektionens tillstånd inte krävs

för kreditupplysningsverksamhet som med stöd av hemlandsauktorisation bedrivs av banker och andra kreditinstitut hemmahörande i ett annat EES-

land.

Bestämmelsen avviker lagtekniskt från den som kreditupplysningsutredningen föreslagit i sitt betänkande SOU 1992:22. I sak åsyftas ingen annorlunda innebörd.

Lagändringen kommenteras närmare i avsnitt 2.4.2 i den allmänna

motiveringen.

17 a §

Paragrafen, som är helt ny, innebär att det ankommer på Datainspek-

tionen att ingripa vid överträdelser av kreditupplysningslagen, även då det är fråga om banker eller andra kreditinstitut som med stöd av auktorisation i ett annat EES-land får bedriva kreditupplysningsverksamhet utan särskilt tillstånd av inspektionen. Datainspektionen skall gentemot sådana kreditinstitut ingripa i den ordning som lagts fast i andra banksamordningsdirektivet. Om inspektionens föreläggande om rättelse

inte följs av det felande institutet skall Datainspektionen således

underrätta vederbörande myndighet i institutets hemland. Om missförhållandena trots en sådan åtvärd fortsätter, får inspektionen självständigt

ingripa genom att förbjuda institutet att göra vidare åtaganden i Sverige. Datainspektionens befogenheter har närmare kommenterats i avsnitt 2.4.3 i den allmänna motiveringen.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

I punkt 2 har tagits in en bestämmelse enligt vilken företag som vid

lagens ikraftträdande hade rätt att driva verksamhet som kreditaktiebolag även fortsättningsvis skall ingå i den frikrets vars omfattning anges i 1 § andra stycket. Det senare lagrummet innebär i föreslagen lydelse att kreditmarknadsbolagen tills vidare ställs utanför frikretsen. Utan en Övergångsbestämmelse skulle kreditaktiebolagen komma att ställas utanför

frikretsen så snart de auktoriserats enligt den nya lagen om kreditmark-

nadsbolag. En sådan ordning har ansetts olämplig (jämför avsnitt 4.5 i

den allmänna motiveringen).

9.8¶Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen

(1975:1385)

14 kap. 1§

Genom ett tillägg till första stycket anges att vid fusion mellan aktiebolag och bankaktiebolag gäller bestämmelserna i 11 kap. bankaktiebolagslagen. Fusionsreglerna i bankaktiebolagslagen är i allt väsentligt hämtade från motsvarande regler i aktiebolagslagen. I huvudsak innebär hänvis-

ningen till bankaktiebolagslagens bestämmelser att regeringens tillstånd krävs för att få verkställa fusion mellan aktiebolag och bankaktiebolag.

9.9¶Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank

3§

Definitionerna av bankinstitut och kreditinstitut har anpassats till förändringarna i bankrörelselagen och till den nya kreditmarknadsbolagslagen.

Termen bankinstitut omfattar enligt den gällande lydelsen bl.a. de utländska bankföretag som driver filialverksamhet 1 Sverige oavsett om de är hemmahörande inom EES eller inte. Såvitt gäller termen kreditinsti-

tut har för det första kreditaktiebolag och finansbolag ersatts av kreditmarknadsbolag i den uppräkning som görs i paragrafen. För det

andra har, genom hänvisningen till 2 kap. 8-10 §§ kreditmarknadsbolags-

lagen, i begreppet innefattats de utländska företag, vare sig de har säte

inom EES eller inte, som driver finansieringsverksamhet genom filial här 1 landet.

Utländska banker eller andra utländska företag som driver verksamhet

i Sverige genom direkt tillhandahållande av tjänster från hemlandet ("cross border") omfattas inte av definitionerna 1 paragraten.

20 § I paragrafen har en språklig justering gjorts med anledning av att det inte krävs särskilt tillstånd av svensk myndighet för att företag inom EES skall få driva bankverksamhet eller annan finansieringsverksamhet här i landet. Se vidare kommentaren till ändringarna i 22 b §.

Ändringen har kommenterats i avsnitt 2.4.3. av den allmänna motiveringen.

22b§ Genom ett tillägg i paragrafen anges att vissa utländska företag får driva valutahandel utan att de behöver söka tillstånd hos Riksbanken. Det rör sig om bankföretag och kreditinstitut som har erhållit auktorisation i ett annat land inom EES samt sådana finansiella institut och dotterföretag som avses i 2 kap. 10 § lagen om kreditmarknadsbolag. Den auktorisation som meddelats bankföretaget eller kreditinstitutet måste innefatta en rätt att i hemlandet driva valutahandel. Beträffande finansiella institut och dessas dotterföretag gäller att företaget enligt sina stadgar eller sin bolagsordning skall ha rätt att driva valutahandel samt att auktorisationen för de kreditinstitut som äger företaget eller moderföretaget skall omfatta rätten att driva valutahandel. Verksamheten kan bedrivas antingen genom etablering av en filial här i landet eller genom direkt tillhandahållande av tjänster från hemlandet.

Innan ett kreditinstitut hemmahörande inom EES inleder verksamhet genom filial skall ett visst underrättelseförfarande äga rum mellan behöriga myndigheter i hemlandet och i det land där filialen skall etableras (värdlandet). Värdlandets myndigheter har efter erhållande av underrättelsen två månader på sig att förbereda den del av tillsynen som det åligger värdlandet att sköta. Därvid har värdlandsmyndigheten rätt att ange de villkor "motiverade av hänsyn till det allmännas bästa" under vilka filialverksamheten får bedrivas. Med anledning härav stadgas i det nya femte stycket att beträffande valutahandel får Riksbanken föreskriva de villkor angående valutalimiter och rapporteringsskyldighet som föranleds av filialetableringen.

När det gäller rätten att inleda verksamhet direkt från hemlandet föreskrivs i bankrörelselagen resp. kreditmarknadsbolagslagen ett förenklat underrättelseförfarande mellan myndigheterna i berörda länder. Någon möjlighet att ställa upp särskilda villkor för denna typ av verksamhet föreligger inte. Tillsynsfrågan har närmare behandlats i avsnitt 2.4.3 av den allmänna motiveringen.

Av bestämmelsen 1 paragrafens sista stycke följer att såväl företag som erhållit tillstånd av Riksbanken som utländska kreditinstitut som med stöd av hemlandsauktorisation driver valutahandel kallas auktoriserade valutahandlare.

16 Riksdagen 1992:93. I saml. Nr 89

9.10¶Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:557) om

ändring i insiderlagen (1990:1342)

2 och 18 §§

Värdepappersaffärer som sker genom ett värdepappersinstitut är en av de former av handel på värdepappersmarknaden som träffas av insider-

lagens regler. Med värdepappersinstitut avses enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse företag som fått tillstånd att driva värdepappersrörelse, dvs. verksamhet som består i att tillhandahålla vissa 1 lagen angivna tjänster på värdepappersmarknaden. Sådant tillstånd kan bl.a. ges

till utländska banker och andra utländska företag som har filial i Sverige.

Genom den ändring som nu föreslås i lagen om värdepappersrörelse (1 kap. 3 a §) undantas banker och vissa andra finansiella företag

hemmahörande i andra EES-länder från kravet på tillstånd för värdepap-

persrörelse, 1 den mån hemlandsauktorisationen omfattar sådan verksamhet. Därmed faller dessa EES-institut också utanför värdepappersrörelse-

lagens definition av värdepappersinstitut. Ändringarna i 2 § första

stycket I och 18 § första stycket 6 är betingade av detta förhållande och

har gjorts för att även värdepappersaffärer genom EES-institut som är verksamma här i landet skall omfattas av insiderlagens bestämmelser samt att dessa institut omfattas av en uppgiftsskyldighet gentemot Finansinspektionen.

9.11¶Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:559) om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse

I kap. 3 a §

Som nämnts i avsnitt 2.4.2 av den allmänna motiveringen ingår olika värdepapperstjänster i den bilaga till andra banksamordningsdirektivet som är bestämmande för vilka verksamheter ett kreditinstitut skall få bedriva med stöd av auktorisation i ett annat EES-land. I den mån tjänster, som i den svenska lagstiftningen faller under begreppet värdepappersrörelse, omfattas av en sådan auktorisation skall verksam-

heten alltså få drivas här i landet utan krav på särskilt tillstånd enligt

I kap. 3 § lagen om värdepappersrörelse. Även ett sådant finansiellt

institut eller dess dotterföretag som avses i 2 kap. 10 § lagen om kreditmarknadsbolag skall får driva sådan verksamhet utan särskilt

tillstånd om den är tillåten enligt företagets stadgar eller bolagsordning

och auktorisationen för det kreditinstitut som äger företaget eller

moderföretaget omfattar denna typ av verksamhet. Bestämmelser med sådan innebörd har tawits in i ett nytt första srvcke 1 1 kap. 3 a 8. Paragraten har införts genom lag (1992:559).

9.12¶Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:560) om Prop . 1992/93:89

ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.

3§

I punkt I har hänvisningen till filialbestämmelsen i 1 kap. 4 § BRL ändrats till att avse såväl den bestämmelsen (filialetablering av utländska banker i allmänt) som 1 kap. 5 § BRL (filialetablering av banker från andra EES-länder).

I punkt 3 har hänvisningen till lagen (1988:606) om finansbolag ersatts

av en hänvisning till den nya lagen om kreditmarknadsbolag.

9.13¶Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

15 kap. 4 8

Ändringen hdr kommenterats i avsnitt 4.6 i den allmänna motiveringen.

10¶Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att dels anta de av Lagrådet granskade förslagen till . lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617), . lag om kreditmarknadsbolag, . lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618), lag om ändring i sparbankslagen (1987:619), lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:620),

lag om ändring i ackordslagen (1970:847),

. lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173), . lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385), 9. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,

10. lag om ändring i lagen (1992:557) om ändring i insiderlagen (1990:1342),

11. lag om ändring i lagen (1992:559) om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,

12. lag om ändring i lagen (1992:560) om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. ,

13. lag om ändring i föräldrabalken,

dels anta förslagen till

14. lag om ändring i reglementet (1961:265) angående förvaltningen av Riksförsäkringsverkets fonder,

15. lag om upphävande av reglementet (1968:654) för Konungariket

Sveriges stadshypotekskassa och för stadshypoteksföreningar,

16. lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar, 17. lag om ändring i lagen (1978:403) om beslutanderätt för svenskt

kreditaktiebolag i fråga om exportkredit 1 vissa fall,

18. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713), 19. lag om ändring i lagen (1983:1092) med reglemente för Allmänna

pensionsfonden,

20. lag om ändring 1 insiderlagen (1990:1342),

21. lag om ändring i lagen (1992:551) om ändring i lagen (1983:890) om allemanssparande, samt

22. lag om ändring i lagen (1992:701) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa.

11 Beslut Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden lagt fram.

Förteckning över remissinstanser vid beredningen av

Bilaga 1

finansdepartementets promemoria med utkast till

lagrådsremiss om EES-anpassad lagstiftning om banker och kreditmarknadsbolag m.m.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av fullmäktige i Sveriges riksbank, Hovrätten för Västra Sverige, Kammarrätten i Göteborg, Kommerskollegium, Finansinspektionen, Riksgäldskontoret, Konkurrensverket, Konsumentverket, Datainspektionen, Riksskatteverket, Styrelsen för Stockholms fondbörs, Svenska Bankföreningen, Sparbankernas Bank, Finansbolagens förening, Svenska Fondhandlareföre-

ningen, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa (Stadshypotekskassan), Industrins finansförening, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och Sveriges Bankkunders Riksför-

bund.

Sveriges Föreningsbank har avstått från att avge remissyttrande men har givit till känna att banken instämmer i det remissvar som avgetts av

Svenska Bankföreningen.

Svenska Fondhandlareföreningen har anslutit sig till de synpunkter som lämnats i Svenska Bankföreningens remissvar.

Sveriges advokatsamtund, Centralorganisationen SACO, Svenska Arbetsgivareföreningen samt Fri- och rättighetskommittén (Ju 1992:01) har förklarat sig avstå från att lämna remissyttranden.

Bilaga 2

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-10-20

Närvarande: justitierådet Per Jermsten, regeringsrådet Stig von Bahr, justitierådet Inger Nyström.

Enligt protokoll vid regeringessammanträde den 24 september 1992 har

regeringen på hemställan av statsrådet Lundgren beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617), . lag om kreditmarknadsbolag, . lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618), . lag om ändring i sparbankslagen (1987:619),

. lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:620), . lag om ändring i ackordslagen (1970:847),

. lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173),

oOoNAÅAnRbBWUNM . lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),

9. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,

10. lag om ändring i lagen (1992:560) om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.,

11. lag om ändring i lagen (1992:557) om ändring i insiderlagen (1990:1342),

12. lag om ändring i lagen (1992:559) om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,

13. lag om ändring i föräldrabalken. Förslagen har inför lagrådet föredragits av kanslirådet Per Holmstrand,

hovrättsassessorn Christina Strandman Ullrich samt hovrättsassessorn Mats Walberg.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Bilaga 3

RÅDETS FÖRSTA DIREKTIV

av den 12 december 1977

om samordning av lagar och andra författningar om

rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut

(77/780/EEG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT Samordningen bör alltså vara så omfattande som möjligt och DETTA DIREKTIV gälla alla institut, vars verksamhet består i att ta emot återbe-

talbara medel från allmänheten, antingen genom insättningar

eller i annan form, såsom fortlöpande utgivning av obligationer med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska

och andra jämförbara värdepapper, samt att bevilja kredit för ekonomiska gemenskapen, särskilt artikel 57 i detta,

egen räkning. Det måste dock ges möjlighet till undantag för

vissa kreditinstitut, för vilka detta direktiv inte är tillämpligt. med beaktande av kommissionens förslag,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande!,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande”, och Direktivets bestämmelser skall inte hindra tillämpning av

sådana nationella författningar, som innehåller föreskrifter om och med beaktande av följande: särskild, kompletterande auktorisation för kreditinstitut att

bedriva visst slags verksamhet eller att genomföra vissa typer Enligt fördraget är all diskriminerande behandling med

av transaktioner. avseende på etablering och tillhandahållande av tjänster, vare sig på grund av nationalitet eller på grund av det förhållandet att ett företag inte är etablerat i de medlemsstater där tjänsterna tillhandahålls, förbjuden efter övergångsperiodens utgång.

Ett och samma system för tillsyn kan inte alltid tillämpas på

alla slags kreditinstitut. Det bör därför vara möjligt att upp- För att göra det lättare att starta och driva verksamhet i skjuta tillämpningen av detta direktiv för vissa grupper eller kreditinstitut är det nödvändigt att undanröja de mest störande typer av kreditinstitut, beträffande vilka en omedelbar tillskillnaderna mellan medlemsstaternas rättsregler för dessa lämpning skulle kunna medföra tekniska svårigheter. För institut. sådana institut kan särskilda bestämmelser komma att visa sig

nödvändiga i framtiden. Sådana särbestämmelser bör dock

grundas på ett antal gemensamma principer. Med hänsyn till omfattningen av dessa skillnader går det inte att med endast ett direktiv skapa de nödvändiga förutsättningarna för en gemensam marknad för kredinstitut. Det är därför nödvändigt att gå stegvis fram. Syftet med detta är att kreditinstitut som verkar i flera medlemsstater skall ställas Det yttersta syftet är att enhetliga auktorisationsvillkor skall under samlad tillsyn och att denna tillsyn skall utövas av gälla inom hela gemenskapen för jämförbara typer av kreditinbehöriga myndigheter i den stat där kreditinstitutet har sitt stitut. I inledningsskedet är det dock endast nödvändigt att huvudkontor, i erforderligt samarbete med behöriga myndig- fastställa vissa minimivillkor, som skall införas av samtliga heter i andra berörda medlemsstater. medlemsstater. ”

Samordningen skall gälla alla kreditinstitut, både för att ge skydd åt sparmedel och för att skapa lika konkurrensvillkor för instituten. Skälig hänsyn skall, där det är befogat, tas till Det ovan angivna syftet kan uppnås endast om de särskilt objektiva skillnader i fråga om institutens verksamhets- omfattande diskretionära befogenheter, som vissa tillsynsmynbetingelser och till deras ändamål, så som föreskrivits genom digheter har i fråga om auktorisation av kreditinstitut, gradvis nationell lagstiftning. inskränks. Kravet på att en verksamhetsplan skall upprättas bör

därför ses främst som ett hjälpmedel för de behöriga myndig-

heterna att fatta beslut på grundval av mera exakt information, 1 EGT nr C 128, 9.6.1975, s. 2S. utifrån objektiva kriterier. 2 EGT nr C 263, 17.11.1975, s. 25.

Bilaga 3

Ändamålet med samordningen är ett system som innebär att HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE. kreditinstitut med huvudkontor i en medlemsstat inte är underkastade några nationella krav på auktorisation för filialetablering i en annan medlemsstat.

AVDELNING I

Definitioner och räckvidd I inledningsskedet bör det dock finnas utrymme för viss flexibilitet såvitt gäller krav på särskild rättslig form för kreditinstitut och skydd för bankfirma.

Artikel I

I detta direktiv avses med Enhetliga finansiella krav på kreditinstitut behövs för att ge spararna likvärdigt skydd och för att skapa rättvisa konkurrens- — kreditinstitut: ett företag vars verksamhet består i att från villkor mellan jämförbara grupper av kreditinstitut. I avvaktan allmänheten ta emot insättningar eller andra på ytterligare samordning bör det fastställas lämpliga relation- återbetalbara medel och att bevilja krediter för egen stal, som gör det möjligt för nationella myndigheter att i räkning, samarbete och efter standardiserade metoder följa utvecklingen hos jämförbara kategorier av kreditinstitut. En sådan ordning — auktorisation: ett myndighetstillstånd i någon form, in-

nebärande en rätt för kreditinstitut att driva verksamhet, bör göra det lättare att efter hand jämna ut skillnaderna mellan de koefficientsystem som antagits och tillämpas av med-

— filial: ett driftställe som utgör en legalt beroende del av lemsstaterna. Det är dock nödvändigt att göra skillnad mellan

ett kreditinstitut och som självständigt utför alla eller de koefficienter som är avsedda att säkra en sund ledning av

vissa av de transaktioner som är hänförliga till verksamkreditinstitut och de som införts för finans- och penning-

het i kreditinstitut; samtliga de driftställen som i en politiska ändamål. I syfte att skapa förutsättningar för relation-

medlemsstat är inrättade av ett kreditinstitut med stal och för ett mera allmänt samarbete mellan tillsynsmyndig- huvudkontor i en annan medlemsstat skall anses utgöra heter måste en standardisering av kreditinstitutens redovis- en enda filial, dock med förbehåll för artikel 4.1, ningsnormer påbörjas så snart som möjligt.

— — kapitalbas: ett kreditinstituts eget kapital, inklusive

poster som enligt nationella regler får jämställas med De regler som gäller för filialer till kreditinstitut med huvud- kapital. kontor utanför gemenskapen bör vara enhetliga i samtliga medlemsstater. Vid nuvarande tidpunkt är det viktigt art se till att sådana regler inte är gynnsammare än dem som gäller för Artikel 2 filialer till institut från en annat medlemsstat. Det bör slås fast

1. — Detta direktiv gäller i fråga om etablering av och att gemenskapen, med beaktande av principen om reciprocitet,

verksamhet i kreditinstitut. får träffa överenskommelser med tredje länder om regler som tillförsäkrar de nämnda filialerna samma behandling inom

2. Det gäller inte gemenskapens område.

— medlemsstaternas centralbanker,

En undersökning av problem inom områden som täcks av — — postgiroinstitut, rådets direktiv om kreditinstituts verksamhet fordrar samarbete mellan behöriga myndigheter och kommissionen i en råd- — i Belgien de kommunala sparbankerna ("caisses d'éparggivande kommitté, särskilt med avseende på närmare samord- ne communales - gemeentlijke spaarkassen"), "Institut de ning. Réescompte et de Garantie - Herdiscontering- en Waar-

borginstitut", "Société nationale d"'Investissement -

Nationale Investerings-maatschappi;j", de regionala

utvecklingsbolagen ("sociétés développement régional - Inrättandet av en rådgivande kommitté för de behöriga

gewestelijke ontwikkelings-maatschappijen”), "Société myndigheterna i medlen na I inte andra former

nationale du Logement Nationale Maatschappij voor de av samarbete mellan myndigheter som utövar tillsyn över

Huisvesting" och dess auktoriserade bolag, samt "Société etablering av och verksamhet i kreditinstitut, i synnerhet

nationale terrienne - Nationale Landmaatschappij "och samarbete inom den kontaktkommitté som inrättats mellan dess auktoriserade bolag, banktillsynsmyndigheterna.

Bilaga 3

— i Danmark "Dansk Eksportfinansieringsfond" och "Dan- dess underställda institut eller också garanteras de marks Skibskreditfond", senare institutens åtaganden fullt ut av den centra-

la företagsenheten. — i Tyskland "”Kreditanstalt fir Wiederaufbau", företag som med stöd av ”Wohnungsgemeinnätzigkeitsgesetz" — Soliditeten och likviditeten hos den centrala (lag om allmännyttiga bostadsföretag) är erkända för företagsenheten och alla dess underställda institut genomförande av statlig bostadspolitik och som inte

övervakas sammantaget, på grundval av sammanhuvudsakligen bedriver bankverksamhet, samt företag

ställd redovisning. som enligt samma lag anses som allmännyttiga bostadsföretag,

— Den centrala företagsenhetens verkställande

ledning är bemyndigad att utfärda instruktioner till — i Frankrike "Caisse des Dépots et Consignations",

den verkställande ledningen för varje underställt "Crédit Foncier” och "Crédit National",

institut. — i Irland kreditkassor ("credit unions”),

— i Italien ”Cassa Depositi e Prestiti”, b) Vad som sägs i punkt a gäller även lokalt verksamma

kreditinstitut, som efter det att detta direktiv har anmälts — i Nederländerna "NV Export Financieringsmaatschappij"., knyts till en central företagsenhet i den mening som "Nederlandse Financieringsmaatschappij voor Ontwikke- anges i samma punkt, i fall det är fråga om en normal lingslanden NV", ”Nederlandse Investeringsbank voor utvidgning av företagsnätet.

Ontwikkelingslanden NV", "Nationale Investeringsbank

NV", "NV Bank van Nederlandse Gemeenten", ”Nederlandse Waterschapsbank NV”, c) — I fråga om andra kreditinstitut än sådana som etableras "Financieringsmaatschappij Industrieel Garantiefonds

på nyligen uppdämt vattenområde eller som tillkommit Amsterdam NV”, "Financieringsmaatschappij Industrieel

genom uppdelning eller sammanslagning av befintliga Garantiefonds 's-Gravenhage NV", "NV Noordelijke

institut, organisatoriskt beroende av eller underordnade Ontwikkelings Maatschappij", "NV — Industriebank

den centrala företagsenheten, får rådet efter förslag från Limburgs Instituut voor ontwikkeling en financiering”

kommissionen, som för detta ändamål skall samråda och ”Overijsselse Ontwikkelingsmaatschappij NV”,

med den rådgivande kommittén, utfärda ytterligare — i Storbritannien "National Savings Bank", "Common- bestämmelser om tillämpningen av punkt b, inbegripet wealth Development Finance Company Ltd", "Agricul- bestut om upphävande av undantag enligt a, i fall då tural Mortgage Corporation Ltd", "Scottish Agricultural rådet finner att anknytningen av nya institut, som drar Securities Corporation Ltd", "Crown Agents for overseas fördel av bestämmelserna i b, kan påverka konkurrensen governments and and administrations”, kreditkassor negativt. Rådet skall besluta med kvalificerad majoritet. ("credit unions") och kommunala banker ("municipal banks”).

5. Medlemsstaterna kan helt eller delvis uppskjuta tillämp- 3. — Rådet skall, efter förslag från kommissionen, som för ningen av direktivet för vissa grupper eller typer av kreditin-

ändamålet skall samråda med den i artikel 11 nämnda kommit- stitut, då en omedelbar tillämpning skulle medföra tekniska

tén (i fortsättningen kallad den rådgivande kommittén), besluta problem som inte kan lösas på kort sikt. Sådana problem kan i fråga om ändringar i förteckningen i punkt 2.

vara föranledda antingen av att instituten står under tillsyn av

en annan myndighet än den som normalt är ansvarig för tillsyn 4. a) Ett kreditinstitut som finns i en medlemsstat vid

av banker, eller av att de är underställda en särskild ordning

den tidpunkt då direktivet anmäls och som vid

för tillsyn. I inget fall skall offentligrättslig ställning eller det

samma tidpunkt är varaktigt underställt en i

förhållandet att ett institut har ringa storlek eller begränsad

samma medlemsstat etablerad central företagsen-

verksamhet berättiga till uppskov.

het, som övervakar institutet, får undantas från tillämpning av villkorsbestämmelserna i artikel 3.2

första stycket första, andra och tredje streck- Uppskov får medges endast beträffande institut som redan

satserna samt bestämmelserna i artikel 3.2 andra finns vid tidpunkten för anmälan av direktivet. stycket, artikel 3.4 och artikel 6, förutsatt att den nationella lagstiftningen, senast vid den tidpunkt

då nationella myndigheter vidtar åtgärder för att 6. Med stöd av punkt 5 får en medlemsstat besluta om

omsätta detta direktiv till sådan lagstiftning, uppskov med tillämpning av detta direktiv för en längsta tid av

innehåller följande: fem år efter anmälan av direktivet och, efter samråd med den

rådgivande kommittén, förlänga uppskovet, dock endast en — Antingen gäller solidariskt ansvar för åtaganden gång, med högst tre år.

som gjorts av den centrala företagsenheten och

Bilaga 3

Medlemsstaten skall senast sex månader efter anmälan av författningar att marknadens ekonomiska behov direktivet upplysa kommissionen om beslutet och om skälen skall utgöra en förutsättning för auktorisation, och för detta. Medlemsstaten skall även underrätta kommissionen om tekniska eller strukturbetingade svårigheter i i fall beslutet förlängs eller upphävs. Kommissionen skall denna stats banksystem inte medger den att avstå offentliggöra alla beslut i uppskovsfrågor i Europeiska från kriteriet inom den tid som angivits i artikel gemenskapernas officiella tidning. 14.1 får staten fortsätta att tillämpa kriteriet under

en tid av sju år efter anmälan. Senast sju år efter anmälan av detta direktiv skall kommissionen, efter samråd med den rådgivande kommittén, ge in en Medlemsstaten skall göra anmälan till kommissiorapport till rådet angående uppskov med tillämpningen av nen om beslutet och om skälen för detta senast direktivet. Om det är påkallat skall kommissionen senast sex sex månader efter det att direktivet anmäldes. månader efter rapportens överlämnande föreslå rådet att antingen foga de berörda instituten till listan i punkt 2 eller att c) Inom sex år från anmälan av direktivet skall godkänna en ytterligare förlängning av uppskovet. Rådet skall kommissionen, efter samråd med den rådgivande behandla förslagen senast sex månader efter det att de avläm- kommittén, ge in en rapport till rådet om tillnats. ämpningen av kriteriet om marknadens eknomiska

behov. Om det är påkallat skall kommissionen till

rådet lämna förslag som syftar till att tillämp-

AVDELNING I ningen av kriteriet skall upphöra. Den tid som

anges i b skall förlängas med ytterligare fen år, Kreditinstitut med huvudkontor I en av medlemsstaterna om inte rådet före denna periods utgång, efter

och med filialer i andra medlemsstater förslag från kommissionen, enhälligt beslutar att

kriteriet inte längre skall tillämpas.

Artikel 3 d) Kriteriet om marknadens ekonomiska behov får

tilllämpas endast på grundval av allmänna, förut- 1. - Medlemsstaterna skall föreskriva att kreditinstitut som bestämda kriterier, vilka skall ha offentliggjorts omfattas av detta direktiv skall ha erhållit auktorisation innan och givits både kommissionen och den rådgivande de inleder sin verksamhet. Medlemsstaterna skall fastställa de kommittén till känna samt ha till ändamål att villkor som skall gälla för auktorisationen enligt punkterna 2, främja 3 och 4 och anmäla dem till kommissionen och den rådgivande kommittén. — säkerheten för sparmedel,

2. Oberoende av de villkor som gäller enligt andra allmänt — högre produktivitet i banksystemet, tillämpliga bestämmelser i nationell lag, skall de behöriga myndigheterna bevilja auktorisation endast under förutsättning — mera enhetliga konkurrensförhållanden att följande villkor är uppfyllda: mellan olika bankkategorier,

— Kreditinstitutet skall ha en särskild egen kapitalbas. — ett bredare utbud av banktjänster i förhål-

lande till folkmängd och ekonomisk verk- — Kapitalbasen skall vara av en viss minsta storlek. samhet.

— Verksamheten i kreditinstitutet skall effektivt ledas av En precisering av dessa ändamål skall göras av

minst två personer. den rådgivande kommittén, som skall påbörja

detta arbete redan vid sina första sammanträden. Myndigheterna får inte bevilja auktorisation, om de personer som skall leda verksamheten inte är tillräckligt väl ansedda 4. Medlemsstaterna skall också föreskriva att det till varje eller saknar tillräcklig erfarenhet för att kunna fullgöra sina ansökan om auktorisation skall fogas en verksamhetsplan i uppgifter. vilken bl.a. den tilltänkta verksamhetsinriktningen skall anges

och institutets organisationsstruktur beskrivas. 3. a Sådana bestämmelser som avses i punkterna 1 och

2 får inte innehålla att det vid prövning av en 5. — Den rådgivande kommittén skall granska innehållet i de

auktorisationsansökan skall tas hänsyn till mar- villkorsföreskrifter som behöriga myndigheter utformar i

knadens ekonomiska behov. enlighet med punkt 2, andra villkor som gäller i medlemsstat-

ema samt den information som skall ingå i ovannämnda

b) FI fall det vid tiden för anmälan av direktivet verksamhetsplan, och skall då det är påkallat lämna kommis-

föreskrivs i en medlemsstats lagar eller andra sionen förslag beträffande närmare samordning.

Bilaga 3

6. - När auktorisation vägras skall beslutet motiveras och det föreligger risk för förväxling får värdmedlemsstaten i skälen ges sökanden till känna inom sex månader från det att förtydligande syfte föreskriva att firman skall förses med ett ansökningen gjordes eller, om den då var ofullständig, från det förklarande tillägg. att sökanden givit in sådan kompletterande information, som krävs för beslut. Under alla förhållanden skall beslut fattas inom tolv månader från det att ansökningen mottagits.

Artikel 6

7. Varje auktorisation skall anmälas till kommissionen. 1. — I avvaktan på ytterligare samordning skall de behöriga Varje enskilt kreditinstitut skall uppföras på en lista som myndigheterna, för uppföljande kontroll och när det i övrigt kommissionen skall offentliggöra i Europeiska gemenskapernas erfordras, utöver koefficienter som redan tillämpas av dem tidning och hålla aktuell. införa relationstal mellan kreditinstitutens olika tillgångar

och/eller skulder, detta för att möjliggöra fortlöpande över-

vakning av institutens soliditet och likviditet samt andra

omständigheter till skydd för sparmedel.

Artikel 4

För detta ändamål skall den rådgivande kommittén bestämma LI. En medlemsstat får föreskriva att filialer till kreditinsti- de olika faktorerna för sådana relationstal, som avses i första tut, som omfattas av detta direktiv och som har huvudkontor stycket, och fastställa metoden för beräkning av talen. i en annan medlemsstat, inte får inleda verksamhet inom den förra statens område förrän auktorisation beviljats enligt de Den rådgivande kommittén skall, då det bedöms lämpligt, föreskrifter och i den ordning som gäller för kreditinstitut inhämta ledning i tekniskt samråd mellan de myndigheter som

hemmahörande där. utövar tillsyn över berörda kategorier av institut.

2. Auktorisation för en filial till ett kreditinstitut får dock 2. — Relationstal som fastställts att gälla med stöd av punkt inte vägras enbart på den grunden att institutet i en annan med- I skall beräknas minst var sjätte månad. lemsstat är etablerat i en rättslig form som inte är tillåten för kreditinstitut som bedriver liknande verksamhet i värdlandet. Denna bestämmelse skall emellertid inte gälla beträffande 3. — Den rådgivande kommittén skall studera resultaten av kreditinstitut som saknar egen kapitalbas. analyser som, utifrån beräkningar enligt punkt 2, utförs av de

tillsynsmyndigheter som avses i punkt 1 tredje stycket. 3. De behöriga myndigheterna skall göra anmälan till kommissionen om varje auktorisation av en filial, som avses i punkt 1. 4. Den rådgivande kommittén får lämna förslag till

kommissionen angående samordning av de koefficienter som 4. Denna artikel skall inte påverka giltigheten av sådana används i medlemsstaterna. bestämmelser, som medlemsstaterna tillämpar på filialer, inrättade av kreditinstitut med huvudkontor i en annan medlemsstat. Trots bestämmelserna i senare delen av tredje Artikel 7 strecksatsen i artikel 1 skall, i den mån en medlemsstat föreskriver särskild auktorisation för varje filial till ett kredit- 1. De behöriga myndigheterna skall i nära samarbete utöva institut med huvudkontor inom statens område, sådana tillsyn av kreditinstitut, som driver verksamhet i en eller flera föreskrifter gälla lika för filialer till kreditinstitut med huvud- medlemsstater utöver den där huvudkontoret finns, särskilt i kontor i en annan medlemsstat. fall då filialer inrättats i de förra staterna. Myndigheterna skall

förse varandra med dels all den information rörande ledningen

och ägarförhållandena i sådana kreditinstitut, som är ägnad att

underlätta såväl tillsynen som bedömningen av om auktorisa-

Artikel 5 tionsvillkoren iakttas, dels all information som är ägnad att

underlätta övervakningen av institutens likviditet och soliditet. Ett kreditinstitut, som omfattas av detta direktiv, får i sin verksamhet, oavsett vilka regler som gäller beträffande användningen av orden "bank", "sparbank" och andra bank- 2. — De behöriga myndigheterna får, genom tillämpning av namn som kan förekomma i värdmedlemsstaten, inom gemen- artikel 6 och med beaktande av de faktorer som där sägs, skapens hela område använda samma firma som institutet även fastställa relationstal tillämpliga på sådana filialer, som brukar i den medlemsstat, i vilken huvudkontoret finns. Om avses i denna artikel.

Bilaga 3

3. — Den rådgivande kommittén skall beakta sådan nödvändig AVDELNING III anpassning som föranleds av filialernas särskilda ställning i förhållande till nationell lag.

Filialer till kreditinstitut med huvudkontor utanför

gemenskapen

Artikel 8

1. — De behöriga myndigheterna får återkalla en auktorisa- Artikel 9 tion, som beviljats ett kreditinstitut för vilket detta direktiv gäller, eller som beviljats för en filial enligt artikel 4, endast 1. När filialer till kreditinstitut med huvudkontor utanför under förutsättning att institutet eller filialen gemenskapen startar eller bedriver verksamhet, får med-

lemsstaterna inte tillämpa bestämmelser som medför att dessa a) inte utnyttjar auktorisationen inom tolv månader, eller filialer ges en förmånligare behandling än filialer till kreditin-

uttryckligen avstår från auktorisationen, eler inte stitut med huvudkontor inom gemenskapen. bedrivit någon verksamhet på minst sex månader, om

inte i sådana fall auktorisationen ändå förlorar sin verkan 2. De behöriga myndigheterna skall göra anmälan till

enligt medlemsstatens bestämmelser; kommissionen och till den rådgivande kommittén om alla

auktorisationer för filialer som beviljats kreditinstitut med b) har utverkat auktorisation på grundval av oriktiga upp- huvudkontor utanför gemenskapen.

gifter eller på något annat sätt i strid med gällande

regler; 3. — Med förbehåll för bestämmelserna i punkt 1 får gemen-

skapen, med stöd av fördraget, träffa avtal med tredje land om c) — inte längre uppfyller de villkor som gäller för auktorisa- tillämpning av bestämmelser, vilka på grundval av principen

tionen, med undantag för villkor som hänför sig till egen om reciprocitet, innebär att filialer till kreditinstitut med

kapitalbas; huvudkontor utanför gemenskapen ges identisk behandling

inom gemenskapens hela område. d) — inte längre har tillräcklig kapitalbas eller inte längre kan

förväntas komma att fullgöra sina skyldigheter gentemot borgenärerna, särskilt då det inte längre föreligger säker- AVDELNING IV het för anförtrodda medel;

e) omfattas av något annat fall där det i nationell lag före- Allmänna bestämmelser och övergångsbestämmelser

skrivs att auktorisationen skall återkallas.

2. — Därutöver skall en auktorisation som beviljats för en Artikel 10 filial med stöd av artikel 4 återkallas, om den behöriga myndigheten i det land, där det kreditinstitut som inrättat 1. — Kreditinstitut, som omfattas av detta direktiv och som i filialen har sitt huvudkontor, har återkallat institutets auktori- enlighet med bestämmelser, gällande i den medlemsstat där sation. huvudkontoret finns, inlett sin verksamhet innan bestämmelser

för genomförande av direktivet trätt i kraft, skall anses ha 3. —- Medlemsstater, som beviljar auktorisation enligt auktorisation. För dessa institut skall gälla direktivets beartiklarna 3.1 och 4.1 endast då det finns ett ekonomiskt behov stämmelser om verksamhet i kreditinstitut och villkorsförepå marknaden, får inte som skäl för återkallelse av skrifterna i artikel 3.2 första stycket första och tredje streckauktorisationen åberopa att behovet har upphört. satserna samt artikel 3.2 andra stycket.

4. — Innan en auktorisation som beviljats en filial enligt Medlemsstaterna får medge kreditinstitut, som vid tiden för artikel 4 återkallas skall samråd ske med den behöriga detta direktivs tillkännagivande inte uppfyller villkoren enligt myndigheten i den medlemsstat där filialens huvudkontor artikel 3.2 första stycket tredje strecksatsen, en tid av högst finns. I fall där omedelbara åtgärder krävs, får samrådet fem år inom vilken villkoren skall vara uppfyilda. ersättas av en anmälan. Samma förfarande skall i tillämpliga delar gälla, då återkallelse sker av auktorisation för ett Medlemsstaterna får besluta att företag, som inte uppfyller kreditinstitut, som har filialer i andra medlemsstater. villkoren enligt artikel 3.2 första stycket första strecksatsen och

som existerar vid tidpunkten för direktivets ikraftträdande, får 5. — En återkallelse av en auktorisation skall motiveras och fortsätta att driva verksamhet. De får befria dessa företag från skälen ges dem till känna som berörs av beslutet; sådana skyldighet att uppfylla villkoren enligt artikel 3.2 första stycket återkallelser skall anmälas till kommissionen. tredje strecksatsen.

[0 'n [95]

Bilaga 3

2. — Alla kreditinstitut som avses i punkt 1 skall föras upp på varje enskilt tillfälle, åtföljas av rådgivare. Kommittén får den i artikel 3.7 nämnda listan. också inbjuda kvalificerade personer och experter att delta vid

sammanträden. Sekretariat skall tillhandahållas av kommissio-

nen. 3, Om ett kreditinstitut, som skall anses ha auktorisation enligt punkt 1, inte underkastats något auktorisationsförfarande innan det inledde sin verksamhet, skall i stället för återkallelse 5. Den rådgivande kommitténs första möte skall sammanav auktorisation förbud meddelas att fortsätta verksamheten. kallas av kommissionen och ledas av en av dess representanter

som ordförande. Den rådgivande kommittén skall då anta sitt

reglemente och utse en av medlemsstaternas representanter till Vid tillämpning av första stycket skall artikel 8 gälla i till- ordförande. Kommittén skall därefter sammanträda regelbundet lämpliga delar. och i övrigt så snart det är påkallat. Kommissionen får, om den

bedömer att förhållandena kräver det, anmoda kommittén att

hålla brådskande möten. 4. Med avvikelse från bestämmelserna i punkt 1 kan kreditinstitut, som har etablerats i en medlemsstat utan att dessförinnan ha underkastats något auktorisationsförfarande, 6. Vad som avhandlas och beslutas i den rådgivande åläggas att ansöka om auktorisation hos den berörda med- kommittén skall vara underkastat sekretess, om kommittén inte lemsstatens behöriga myndigheter i enlighet med bestämmelser beslutar annorlunda. för genomförande av detta direktiv. Det får föreskrivas att dessa institut skall uppfylla villkoren enligt artikel 3.2 andra strecksatsen och andra allmänt gällande villkor, som vederbörande medlemsstat ställer upp. Artikel 12

1. Medlemsstaterna skall svara för att alla personer, som är

eller har varit anställda hos behöriga myndigheter är bundna av

Artikel 11 tystnadsplikt. Detta innebär att ingen förtrolig information som

erhålls i tjänsten får röjas till någon person eller myndighet LI. En "rådgivande kommitte för de behöriga myndigheterna utom med stöd av lag. i Europeiska ekonomiska gemenskapens medlemsstater” skall inrättas vid sidan av kommissionen. 2. — Bestämmelserna i punkt 1 skall dock inte hindra upp-

giftslämnande mellan myndigheter enligt vad som föreskrivits

i detta direktiv. Beträffande information som på så vis utväx- 2. Den rådgivande kommittén skall ha till uppgift att lats skall tystnadsplikt gälla för de personer, vilka är eller har biträda kommissionen i dess arbete att tillförsäkra ett korrekt varit anställda hos behöriga myndigheter som erhåller ingenomförande av såväl detta direktiv som rådets direktiv formationen. 73/183/EEG av den 28 juni 1973 om upphävande av begränsningar i etableringsfriheten och i friheten att tillhandahål- 3. I andra fall än sådana som omfattas av straffrättslig la tjänster vid självständig verksamhet hos banker och andra lagstiftning får de myndigheter, som erhåller information, finansiella institut', såvitt avser kreditinstitut. Den skall vidare använda denna endast vid prövning av på vilka villkor fullgöra andra uppgifter som föreskrivs i detta direktiv och kreditinstitut skall få starta och driva verksamhet, för att bistå kommissionen vid förberedelse av nya förslag till rådet underlätta övervakning av institutens likviditet och soliditet och angående ytterligare samordning inom kreditinstitutens område. då ett beslut av myndigheten har överklagats i administrativ

ordning eller vid domstolsförfarande, som har anhängiggjorts

i enlighet med artikel 13. 3. — Den rådgivande kommittén får inte befatta sig med konkreta problem som rör enskilda kreditinstitut.

Artikel 13

4. Iden rådgivande kommittén skall ingå högst tre repre- Medlemsstaterna skall svara för att beslut, som rör kreditinstisentanter för varje medlemsstat och för kommissionen. tut och som fattats med stöd av lagar och andra författningar, Representanterna får, efter medgivande av kommittén för utfärdade i enlighet med detta direktiv, kan prövas av domstol.

En möjlighet till domstolsprövning skall finnas också för fall

då inget beslut har fattats inom sex månader från det en

auktorisationsansökan, som innehåller alla de uppgifter, som

krävs enligt gällande bestämmelser, har givits in. I EGT nr L 194, 16.7.1973, s. 1.

2

Bilaga 3

AVDELNING V 2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till viktigare föreskrifter som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv. Slutbestämmelser Artikel 15

Artikel 14 Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den 12 december 1977. 1. - Medlemsstaterna skall sätta i kraft de bestämmelser som På rådets vägnar är nödvändiga för att följa detta direktiv inom 24 månader A. HUMBLET efter dagen för anmälan och skall genast underrätta kommissionen om detta. Ordförande

Bilaga 4

RÅDETS ANDRA DIREKTIV

av den 15 december 1989

om samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta och driva

verksamhet i kreditinstitut, samt med ändring av direktiv 77/780/EEG

(89/646/EEG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT för banker och andra finansiella institut” och rådets direktiv DETTA DIREKTIV 89/299/EEG av den 17 april 1989 om kapitalbasen i kreditin-

stitut!.

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, särskilt artikel 57.2 första och tredje meningarna,

Kommissionen har antagit rekommendationerna 87/62/EEG om

kreditinstituts större engagemang” och 87/63/EEG om inför-

med beaktande av kommissionens förslag!,

ande av system för inlåningsskydd'”.

i samråd med Europaparlamentet',

Den väg som valts åsyftar endast en sådan harmonisering som med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs är nödvändig och tillräcklig för att säkra ett ömsesidigt yttrande?, och erkännande av auktorisationer och av tillsynsfunktioner, en

harmonisering som skall möjliggöra ett enda, för hela gemenmed beaktande av följande: skapen giltigt verksamhetstillstånd samt tillämpning av

principen om hemlandstillsyn. Detta direktiv skall utgöra det väsentliga instrumentet för uppbyggnad av den inre marknaden, en inriktning som fast-ställts

Genomförande av detta direktiv förutsätter samtidigt genomgenom den Europeiska enhetsakten och för vilken det i kommissionens vitbok ställts upp en tidplan, som syftar till förande av särskild gemenskapslagstiftning för ytterligare såväl etableringsfrihet för kreditinstitut som frihet för sådana harmonisering av tekniska bestämmelser med avseende på institut att tillhandahålla tjänster. kapitalbas och kapitaltäckningsgrad.

Direktivet skall fogas till tidigare antagen gemenskapslag- En harmonisering är också på väg av regler avseende omstiftning, särskilt rådets första direktiv 77/780/EEG av den organisation och likvidation av kreditinstitut. 12 december 1977 om samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinsti- Harmonisering kommer att krävas även beträffande övertut', senast ändrat genom direktiv 86/524/EEG", rådets direktiv

vakning av kreditinstitutens likviditets-, marknads, ränte- och 83/350/EEG av den 13 juni 1983 om gruppbaserad tillsyn över

valutarisker. kreditinstitut", rådets direktiv 86/635/EEG av den 8 december 1986 om årsbokslut och sammanställd redovisning

Principerna om ömsesidigt erkännande och om hemlandstillsyn

förutsätter att de enskilda medlemsstaternas behöriga myndig- ! EGT nr C 84, 31.3.1988, s. 1. heter vägrar meddela eller återkallar auktorisationer i sådana

EGT nr C 96, 17.4.1989, s. 33 och beslut den 22 november 1989 (ännu ej publicerat i Europeiska gemenskapernas officiella tidning).

EGT nr L 372, 31.12.1986, s. 1. EGT nr C 318, 17.12.1989, s. 42. vv

rv EGT nr L 124, 5.5.1989, s. 16.

EGT nr L 322, 17.12.1977, s. 30. 0 vv EGT nr L 33, 4.2.1987, s. 10.

EGT nr 309, 4.11.1986, s. 1S. = eo ? EGT nr L 33, 4.2.1987, s. 16.

EGT nr L 193, 18.7.1983, s: 18.

1J 'n 'n

Bilaga 4

fall där verksamhetsplanen, geografisk distribution av tjänster föreskrifter på institut som inte är auktoriserade som kreditineller faktiskt bedriven verksamhet klart visar att ett kreditin- stitut i hernlandet och med avseende på verksamheter som inte stitut har valt en viss medlemsstats jurisdiktion i syfte att är förtecknade i bilagan, förutsatt att, för det första, sådana undgå de strängare normer som gäller i en annan medlemsstat, föreskrifter står i överensstämmelse med gemenskapslagdär institutet avser att bedriva eller bedriver huvuddelen av sin stiftning och är motiverade av hänsyn till det allmännas bästa verksamhet. Vid tillämpning av detta direktiv skall ett kredit- och att, för det andra, de ifrågavarande instituten eller verkinstitut anses hemmahörande i den medlemsstat i vilken det har samheterna inte är underkastade likvärdiga lagbestämmelser sitt säte. Medlemsstaterna skall kräva att huvudkontoret är eller föreskrifter i hemlandet. beläget i den medlemsstat där institutet har sitt säte.

Medlemsstaterna skall svara för att inga hinder föreligger för

att verksamhet, som är föremål för ömsesidigt erkännande, kan

bedrivas på samma sätt som i hemlandet, förutsatt att sådan Ett hemland får i fråga om kreditinstitut, auktoriserade av

verksamhet inte står i strid med värdlandets föreskrifter till landets egna behöriga myndigheter, införa strängare regler än

skydd för det allmännas bästa. dem som gäller enligt artiklarna 4,5,11,12 och 16.

Avskaffandet av kravet på auktorisation av filialer till kredit-

institut hemmahörande i gemenskapen medför att något särskilt Ansvaret för tillsyn av ett kreditinstituts finansiella status skall,

tillskjutet kapital inte längre skall kunna krävas för sådana särskilt beträffande soliditet, åvila hemlandets behöriga

filialer, när den pågående harmoniseringen väl är genomförd. myndigheter. Värdländernas behöriga myndigheter skall

Artikel 6.2 innebär ett första steg i denna riktning men är bibehålla ansvaret för tillsyn av likviditet och för penning-

emellertid inte tillämplig på Spanien och Portugal, i enlighet politik. Övervakning av marknadsrisker skall utövas i nära

med vad som föreskrivits i dessa staters accessionsavtal. samverkan mellan de behöriga myndigheterna i hemländerna och värdländerna. Det föreligger ett nödvändigt samband mellan detta direktivs

ändamål och den liberalisering av kapitalrörelser som skall ske

till följd av annan gemenskapslagstiftning. Åtgärder med Harmonisering av vissa finansiella tjänster och investerings- avseende på liberalisering av bankverksamhet måste under alla tjänster skall i mån av behov genomföras med stöd av särskil- förhållanden stå i samklang med åtgärder för liberalisering av da EG-rättsakter, väsentligen till skydd för konsumenter och kapitairörelser. I fall då medlemsstaterna, med stöd av rådets investerare. Kommissionen har föreslagit åtgärder för harmo- direktiv 88/361/EEG av den 24 juni 1988 för genomförande av nisering av hypotekskrediter, bl.a. för att tillåta ömsesidigt fördragets artikel 67', åberopar skyddsklausuler med avseende erkännande av finansiell teknik specifik för denna sektor. på kapitalrörelser, får de tillämpa de restriktioner för banktjän-

ster som behövs för skyddsbestämmelsernas efterlevnad.

Den ordning som valts för ömsesidigt erkännande medger De rutiner som fastställts i direktiv 77/780/EEG, särskilt med kreditinstitut som auktoriserats i ett hemland att inom hela avseende på auktorisation av filialer till kreditinstitut auktogemenskapen bedriva vissa eller samtliga verksamheter som riserade i tredje land, skall alltjämt tillämpas beträffande förtecknats i bilagan till detta direktiv. Detta kan ske genom sådana institut. Dessa filialer kommer inte att åtnjuta frihet att

tillhandahålla tjänster enligt fördragets artikel 59 andra stycket etablering av filialer eller genom direkt tillhandahållande av

eller frihet att etablera sig i andra medlemsstater än dem i tjänster.

vilka de är etablerade. Ansökningar om auktorisation av

dotterbolag till företag som är underkastade tredje lands lagar

samt ansökningar beträffande sådana företags förvärv av Beträffande andra verksamheter än dem som förtecknats i

ägarandelar skall prövas i en ordning som är avsedd att bilagan skall etableringsrätt och frihet att tillhandahålla tjänster

tillförsäkra reciprok behandling av kreditinstitut från gemengälla enligt fördragets allmänna bestämmelser.

skapen vilka är verksamma i tredje land.

Auktorisationer som behöriga myndigheter meddelat kreditin- Principen om ömsesidigt erkännande bör även gälla i bilagan

stitut i enlighet med detta direktiv kommer att ha giltighet för förtecknade verksamheter vilka bedrivs av finansiella institut hela gemenskapen och inte längre endast för enskilda länder. som är dotterbolag till kreditinstitut, förutsatt att sådana Gällande reciprocitetsbestämmelser kommer i fortsättningen dotterbolag omfattas av gruppbaserad tillsyn över moderföreta- inte att ha någon verkan. Därför behövs en flexibel procedur gen och uppfyller vissa bestämda villkor. för prövning av reciprociteten på gernenskapsbasis.

Ett värdland får, då rätten till etablering eller rätten att direkt tillhandahålla tjänster utnyttjas, tillämpa särskilda nationella

! EGT nr L 178, 8.7.1988, s. 5.

Bilaga 4

Syftet med denna procedur är inte att stänga gemenskapens 2) auktorisation: en auktorisation så som definierats i den finansiella marknader utan i stället att hålla dessa marknader andra strecksatsen i artikel 1 i direktiv 77/780/EEG; öppna för omvärlden och att globalt främja liberalisering av kapitalmarknader i tredje land. För dessa ändamål anvisar direktivet en ordning för underhandlingar med tredje land och, 3) filial: ett driftställe som utgör en legalt beroende del av som en sista utväg, för åtgärder som bl.a. innefattar uppskov ett kreditinstitut och som självständigt utför alla eller med prövning av nya ansökningar om auktorisation och vissa av de transaktioner som är hänförliga till verksambegränsning av nya auktorisationer. het i kreditinstitut; samtliga de driftställen som i en

medlemsstat är inrättade av ett kreditinstitut med huvud- En väl fungerande inre bankmarknad kommer att kräva inte kontor i en annan medlemsstat skall anses utgöra en endast lagstiftning utan även ett nära och regelbundet sam- enda filial, arbete mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter. Den för banktillsynsmyndigheter gemensamma kontaktkommittén, som avses i det sista stycket av ingressen till direktiv 77/780/EEG, 4) kapitalbas: kapitalbas så som definierats i direktiv är alltjämt lämpligaste forum för bedömning av problem 89/299/EEG, beträffande enskilda kreditinstitut. Kommittén är lämpligt organ för ömsesidigt utbyte av sådan information som angivits i det direktivets artikel 7. 5) behöriga myndigheter. myndigheter så som definierats

i artikel 1 i direktiv 83/350/EEG, Denna ordning för ömsesidigt informationsutbyte skall inte i något fall ersätta sådant bilateralt samarbete som föreskrivits 6) finansiella institut: företag som inte är kreditinstitut men i artikel 7 i direktiv 77/780/EEG. Värdländernas behöriga vars huvudsakliga verksamhet består i att förvärva aktier myndigheter får, oberoende av tillsynsbehörighet i övrigt, på eller andelar eller att utföra en eller flera av de verksameget initiativ i nödfallssituationer och i övrigt på begäran av ett heter som är upptagna i punkterna 2—12 i bilagan, hemlands behöriga myndigheter, kontrollera att ett i värdlandet etablerat kreditinstituts verksamhet bedrivs i överensstämmelse 7) hemland: den medl at i vilken ett kreditinstitut med tillämpliga lagar och i enlighet med principer om sund harblivit auktoriserat i enlighet med artikel 3 i direktiv förvaltning, god redovisningssed och tillfredsställande intern- TIAN80/EEG, kontroll.

8) värdland: den medlemsstat i vilken ett kreditinstitut har Tekniska jämkningar av de detaljregler som föreskrivs i detta en filial eller där det tillhandahåller tjänster, direktiv kan komma att fordras med hänsyn till utvecklingen inom banksektorn. Kommissionen skall, efter hörande av den 9 ägarkontroll; förhållandet mellan ett moderföretag och rådgivande bankrörelsekommittén och inom ramen för den ett dotterföretag, så som definierats i artikel 1 i direktiv verkställande myndighet som genom fördraget givits kommis- 83/349/EEG?, eller ett motsvarande förhållande mellan sionen, vidta nödvändiga jämkningar. Bankrörelsekommittén en fysisk eller juridisk person och ett företag, skall fungera som en "normgivningskommitté", i enlighet med procedurregler som angivits i artikel 2, procedur II, variant b, 10) kvalificerat innehav: ett direkt eller indirekt ägande i ett av rådets beslut 87/373/EEG av den 13 juli 1987 om för- företag, där innehavet representerar 1096 eller mer av faranden för utövande av kommissionens verkställande kapitalet eller samtliga röster eller som möjliggör ett myndighet!. väsentligt inflytande över ledningen av företaget.

Vid tillämpning av denna definition på artiklarna 5 och HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE. 11 och på andra nivåer av ägande enligt artikel 11, skall

beaktas vad som i artikel 7 i direktiv 88/627/EEG? sagts

om rösträtter.

AVDELNING I

11) startkapital: kapital så som definierats i artikel 2.1.1 och

Definitioner och räckvidd 2.1.2 i direktiv 89/299/EEG,

12) moderföretag: ett moderföretag så som definierats i

Artikel I artikel 1 och 2 i direktiv 83/349/EEG,

I detta direktiv avses med 13) dotterföretag: ett dotterföretag så som definierats i arti-

kel 1 och 2 i direktiv 83/349/EEG, ett dotterföretag till 1) — kreditinstitut: ett kreditinstitut så som definierats i den

artikel 1 första strecksatsen i direktiv 77/780/EEG,

2 EGT nr L 193, 18.7.1983, s. 1. | EGT nr L 197, 18.7.1987, s. 33.

> EGT nr L 348, 17.12.1988, s. 62.

17 Riksdagen 1992:93. I saml. Nr 89

Bilaga 4

ett dotterföretag skall också anses som ett dotterföretag 2. — Medlemsstaterna får dock bevilja auktorisation för

till det moderföretag som är överordnat dessa företag, särskilda kategorier av kreditinstitut, vars startkapital uppgår

till mindre belopp än som föreskrivs i punkt 1. I sådana fall 14) — kapitaltäckningsgrad: den soliditetskoefficient för kredit- skall

institut som beräknats i enlighet med direktiv 89/647/EEG"'. a) — startkapitalet uppgå till minst en miljon ecu,

b) medlemsstaten göra anmälan till kommissionen om

skälen för undantag från punkt 1,

Artikel 2

c) — vid offentliggörandet av listor enligt artikel 3.7 i direktiv 1. — Detta direktiv skall gälla för alla kreditinstitut.

77/780/EEG särskilt anmärkas vilka kreditinstitut som

inte uppfyller kravet på startkapital enligt punkt 1, 2. — Det skall inte gälla för de institut som avses i artikel 2.2 i direktiv 77/780/EEG.

d) kommissionen inom fem år från det datum som anges i

artikel 24.1 upprätta en rapport om medlemsstaternas 3. — Ett kreditinstitut som, i enlighet med bestämmelserna i

tillämpning av denna punkt, Rapporten skall upprättas artikel 2.4 a i direktiv 77/780/EEG, är underställt en central

för den rådgivande bankrörelsekommitté som avses i företagsenhet i samma medlemsstat, får undantas från till-

artikel 11 i direktiv 77/780/EEG. lämpning av bestämmelserna i artiklarna 4, 10 och 12 i detta direktiv, förutsatt att de nämnda bestämmelserna tillämpas på gruppbasis för den centrala företagsenhetens och de underställda institutens sammantagna rörelse. Vad som nu sagts skall inte inskränka tillämpningen av bestämmelserna på den Artikel 5 centrala företagsenheten som sådan.

De behöriga myndigheterna får inte bevilja auktorisation för Om undantag görs, skall artiklarna 6 och 18—21 tillämpas på verksamhet i kreditinstitut förrän de fått information om vilka den centrala företagsenhetens och de underställda institutens aktieägare eller medlemmar, fysiska eller juridiska personer, sammantagna rörelse. som direkt eller indirekt har kvalificerade innehav, och om