SOU 2003:78

Bredbandsnät i hela landet - Statens infrastrukturer som resurs

Till statsrådet Ulrika Messing

Regeringen beslutade vid regeringssammanträde den 29 november 2001 att tillsätta en särskild utredning med uppdrag att medverka till att förutsättningar skapas så att alla kommuners huvudorter får en anslutningspunkt till stomnätet enligt uppdraget till Svenska kraftnät (dir. 2001:99, se bilaga 1). Detta arbete redovisades i ett delbetänkande den 31 maj 2002.

Den 30 maj 2002 beslutade regeringen om tilläggsdirektiv till utredningen (dir. 2002:72, se bilaga 2) med uppdraget bland annat att att föreslå en avvägd policy för upplåtande av utrymme för allmän IT-infrastruktur i den infrastruktur som staten förfogar över i syfte att skapa tydliga spelregler och riktlinjer för såväl infrastrukturförvaltarna som IT-intressena.

Till särskild utredare utsågs den 17 december 2001 kommunalrådet Peter Roslund. I sekretariatet har ingått civilingenjör Anders Lundkvist, huvudsekreterare. Från den 8 april 2003 förordnades också kanslirådet Hans Öjemark till sekreterare i utredningen. Utredningen har valt namnet IT-stomnät till vissa kommuner. Jag överlämnar härmed utredningens slutbetänkande (SOU 2003:78).

Utredningen har härmed slutfört sitt uppdrag.

Stockholm den 3 september 2003

Peter Roslund

/Anders Lundkvist Hans Öjemark

Sammanfattning

Utredningens direktiv

Den 29 november 2001 beslutade regeringen att tillsätta en särskild utredning (dir 2001:99, se bilaga 1) med uppdrag att medverka till att förutsättningar skapas så att alla kommuners huvudorter får en anslutningspunkt till stomnätet enligt uppdraget till Svenska kraftnät.

Resultatet av detta arbete presenterades i ett delbetänkande från utredningen den 31 maj 2002.

Den 30 maj 2002 beslutade regeringen om tilläggsdirektiv till utredningen (dir. 2002:72, se bilaga 2) med uppdraget bland annat att beskriva omfattningen och karaktären av den infrastruktur som staten förfogar över i anslutning till den verksamhet som bedrivs av i första hand Affärsverket svenska kraftnät, Banverket och Vägverket, samt de helägda bolagen, och som eventuellt kan användas för att underlätta utbyggnad av nät med hög överföringskapacitet samt att föreslå en avvägd policy för upplåtande av utrymme för allmän IT-infrastruktur i den infrastruktur som staten förfogar över i syfte att skapa tydliga spelregler och riktlinjer för såväl infrastrukturförvaltarna som IT-intressena.

Statlig infrastruktur och dess användning

Genom sina statliga verk och bolag förfogar staten över vägar, järnvägar, kraftledningar och master som kan användas för att etablera nät för elektronisk kommunikation.

Figur: Sammanställning, statlig infrastruktur

En sammanställning visar att järnvägar är den infrastruktur som andelsmässigt är mest utbyggd med fiber, men huvuddelen av fibernät som finns idag har förlagts i vägbankar. Kraftledningar är den infrastruktur som har den sammanlagt största längden, men är också den som andelsmässigt och i totala tal har den minsta längden av installerad fiber.

Utredningens förslag

Jag lägger förslag inom sex förslagsområden.

Samlat grepp för statlig infrastruktur

Staten skall som ägare tydligt uttala en övergripande riktlinje om att statliga verk och statligt ägda bolag skall verka i den anda och riktning som IT-propositionen anger. Riktlinjen skall ange att statliga verk och bolag som förfogar över infrastruktur som kan användas för att bygga ut elektroniska kommunikationsnät med hög överföringskapacitet, i enlighet med de förutsättningar de verkar inom, skall ta sin del av samhällsansvaret för att riksdagens mål om att hushåll och företag i alla delar av Sverige bör få tillgång till sådan IT-infrastruktur uppfylls.

Beträffande Banverket och Vägverket skall det uttryckligen anges i deras instruktioner att de vid sidan av sina sektorsansvar även skall verka för att uppfylla det IT-politiska målet, särskilt med

0

20 000 40 000 60 000 80 000 100 000 120 000 140 000

km

Vägar riket Kraftledning

Total längd Totalt fiber

avseende på tillgänglighet genom att utnyttja den statliga infrastruktur som verken förfogar över. Banverkets och Vägverkets årsredovisningar skall innehålla uppgifter om hur de har verkat för att genomföra de IT-politiska målen, särskilt med avseende på tillgänglighet. Alla statliga verk och bolag bör dessutom redovisa hur de levt upp till den övergripande riktlinjen om att dessa skall verka i den anda och riktning som IT-propositionen anger.

Kanalisationsutrymme

De statliga aktörerna Banverket, Vägverket samt Teracom och Vattenfallsbolagen bör upplåta sin infrastruktur såsom vägbankar, banvallar, master m.m. till operatörer som vill anlägga allmänna kommunikationsnät enligt lagen om elektronisk kommunikation.

Det skall klargöras i Banverkets och Vägverkets instruktioner att upplåtelse av kanalisationsutrymme för sådana syften är en del av deras verksamhet:

  • För upplåtelse av utrymme skall dessa aktörer ta ut en marknadsmässig ersättning. Det är dock viktigt att fastslå att upplåtelsen inte görs i vinstsyfte.
  • Förfrågan från marknadens operatörer bör endast nekas om det fysiska kanalisationsutrymmet redan är fullt utnyttjat eller att närvaron av utomståendes ledningar negativt kan inverka på det statliga företagets kärnverksamhet, i synnerhet avseende funktion, säkerhet eller kvalitet.
  • Banverket och Vägverket skall årligen lämna en samlad rapportering till Näringsdepartementet om förfrågningar från operatörer om att nyttja verkens infrastruktur för att dra fram ledningar eller anlägga radioantenner. Bolagsordningen för Vattenfall AB bör ändras för att modernisera terminologin i enlighet med vad som gäller inom området för elektronisk kommunikation. I bolagsordningarna för de lokala Vattenfallsbolagen och Teracom bör särskilt anges att bolagen som föremål för sin verksamhet även får utnyttja sin infrastruktur för upplåtelse av utrymme till operatörer för anläggande av elektroniska kommunikationsnät.

Inom en spåranläggning skall inte utan tillstånd få dras ledning för elektroniska kommunikationsnät eller utföras arbeten på en redan dragen ledning, om ledningen tillhör eller skall tillhöra någon

som inte har tillstånd att driva spåranläggningar, spårtrafik eller särskild trafikledningsverksamhet. Sådant tillstånd skall dock inte erfordras om ledningsrätt enligt ledningsrättslagen (1973:1144) har beviljats för ledningen och anmälan om arbetet har gjorts hos spårinnehavaren. Järnvägsinspektionen skall besluta om sådant tillstånd. Bedrivs ledningsarbete utan erforderligt tillstånd eller i strid med meddelade villkor skall kronofogdemyndighet kunna besluta om särskild handräckning enligt lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning.

Statligt ägda nät

Affärsverket svenska kraftnäts optofibernät och Teracoms radionät föreslås bilda en sammanhängande IT-infrastruktur. Detta föreslås ske via att Teracom får full nyttjanderätt till Svenska kraftnäts optofiber med undantag för vad Svenska kraftnät behöver för styrning och övervakning av elnätverksamheten medan Svenska kraftnät även fortsättningsvis kommer att äga och underhålla optofibernätet. All aktiv utrustning skall innehas av Teracom.

En utgångspunkt bör vara att Teracom får fri dispositionsrätt till överskottskapaciteten i optofibernätet för en tidsperiod som motsvarar nätets tekniska och ekonomiska livslängd. Värdet av denna dispositionsrätt kan utgöra ett aktieägartillskott i Teracom, varvid värdering av upplåtelsen sker enligt aktiebolagslagens bestämmelser. Ett alternativ är att ersättning för denna nyttjanderätt skall utgå. I så fall bör den bestämmas efter marknadsmässig grund. Teracom skall överta ansvaret för redan tecknade avtal om ledningsupplåtelser.

Svenska Kraftnät skall alltjämt äga ledningarna och ha underhållsansvaret för dessa samt fritt disponera över den kapacitet som behövs för elnätsverksamheten. Teracom skall vidare ha en optionsrätt på installation av nya ledningar som kan anläggas med utnyttjande av Svenska kraftnäts infrastruktur för kraftöverföring. Sådana nyinstallationer skall bekostas av Teracom.

Svenska kraftnäts nuvarande uppdrag enligt regeringsbeslut den 17 augusti 2000, dnr N1999/11617/SÄ, ändrat genom beslut den 20 februari 2003, dnr N2002/8360/SÄ m.fl., upphör. Detta uppdrag ersätts av de förslag som läggs i detta betänkande, tillsammans med de stöd till stomnät som beslutats av reger-

ingen (förordningen (2003:63) om stöd till kommuner för anläggande av anslutning till rikstäckande telenät).

Banverkets telekomverksamhet skall lämnas utanför sammanslagningen.

Juridisk verksamhetsform

Den verksamhet som Banverket bedriver inom sin enhet Banverket Telenät och som avser elektronisk kommunikation skall bedrivas i ett särskilt aktiebolag.

Ett uppdrag skall lämnas i syfte att utreda om en separation av Teracoms tjänsteverksamhet från infrastrukturdelarna i koncernen är möjlig och önskvärd.

Ledningsrätt i vägrätt

Ledningsrätt bör kunna upplåtas i vägrätt. Eftersom 2002 års ledningsrättsutredning (Ju2002:03) f.n. arbetar med frågan lämnar vi inte några närmare förslag om detta.

Kartläggning av kanalisationsutrymme

Vi föreslår att Post- och telestyrelsens uppdrag att kartlägga ITinfrastrukturutbyggnaden utvidgas till att också göra en bedömning av i vilken grad tillgängligt kanalisationsutrymme faktiskt har utnyttjats för utbyggnad av nät med hög överföringskapacitet.

Summary

Terms of reference

On November 29, 2001 the Swedish government decided to appoint a committee (dir 2001:99, see appendix 1) with the commission to contribute to the creation of prerequisites necessary for the connection of the main city of all municipalities in Sweden to a national backbone network, in accordance with the commission earlier given by the Swedish government to Affärsverket Svenska kraftnät.

The result of this work was presented in an interim report from the committee on May 31, 2002.

On May 30, 2002 the Swedish government decided on additional terms of references for the committee, (dir. 2002:72, see appendix 2) with the commission to describe the extent and the characteristics of the infrastructure owned by the state in connection with the activities carried out by Svenska kraftnät, Banverket and Vägverket but also companies completely owned by the Swedish government, and that potentially could be used to enhance the deployment of high capacity telecommunications network. In order to create a transparent set of rules, both for those administering the physical infrastructures and to those with stakes in the area of IT, the commission also has been to propose a wellbalanced policy on how the state should provide operators access to such infrastructures.

Infrastructure owned by the state and its use

Through its government agencies and companies, the state has control of roads, railways, electrical grid lines and masts that could be used to deploy new high capacity telecommunications networks.

Figure: Compilation of infrastructure controlled by the state

A compilation shows that railways are the infrastructure with the highest proportion of optical fiber installed, but the greater part of all fiber networks are located in roads. Power grid lines are the infrastructure that in total has the highest length, but it is also the infrastructure that both in total and proportionally has the lowest rate of installed fibers.

Committee proposals

I am proposing actions to be taken in six areas.

Coherent policy for state owned infrastructures

Being the owner, the government shall express a general guiding principle stating that governmental agencies and companies should work in the spirit and direction given in the IT-bill. Such a guiding principle shall state that those governmental agencies and companies that at their disposal have an infrastructure that could be used for the deployment of high capacity electronic communication network should, within their given conditions, take their part of a general societal responsibility that Riksdagens goal that households and companies should get access to such an IT infrastructure is fulfilled.

Regarding Banverket and Vägverket, it shall be explicitly stated in their instructions that they, besides their sectorial responsibilities, also shall work towards the fulfillment of IT political goals, in

0

20 000 40 000 60 000 80 000 100 000 120 000 140 000

km

Roads Railways Power

lines

Total length Total fibre

particular with respect to availability and the usage of governmental infrastructure at their disposal to achieve this goal. Banverket’s and Vägverket’s annual account reports shall contain information on how they have worked towards the fulfillment of IT political goals, in particular with respect to availability. All governmental agencies and companies should also show how they have fulfilled the general guideline that they should work in the spirit and direction given in the IT-bill.

Structures for telecom trunkway

Governmental actors Banverket, Vägverket, Teracom and the companies within Vattenfall that control infrastructures such as roads, railways, and masts should allow access to such infrastructures to operators who wants to deploy public networks in accordance to Swedish law on electronic communication.

This should be clarified in instructions and policies to those actors.

─

A fee should be charged for the access to infrastructures. The fee should be determined strictly on commercial basis. It is however important to make clear that the reason for allowing access is not the profit.

─

Requests from operators should be denied only if no additional space is available in the infrastructure in question or if the presence of a wire line could have negative impact on the core business of the governmental actor, in particular with respect to functional aspects, security or quality reasons.

─

Banverket and Vägverket shall annually to the Ministry of Industry, Employment and Communications present a report on requests that they have received from operators to use their infrastructure to deploy networks or erect radio antennas.

The company act of Vattenfall AB should be changed to reflect a modernised terminology in the area of electronic communications. In the company acts of the local companies within Vattenfall and Teracom it should be noted in paricular that the companies may allow operators to use their infrastructure when building electronic communications networks.

Not without permission should a transmission line for electronic communication network be installed or should work be performed on an already installed line within a railway installation, if the line is owned by someone without permission to run a railway installation, railway traffic or special railway traffic management operation. Such permission shall not be required if rights of way has been given in accordance with the law on rights of way (1973:1144) and the work has been notified to the owner of railway. The Swedish railway inspectorate (Järnvägsinspektionen) should decide on such permission. If work is performed without due permissions or otherwise not in line with other required conditions, the Swedish enforcement officer (Kronofogden) can decide on assistance in accordance with law (1990:746) on injunction to pay and assistance.

In order to modernise the terminology to be more in line with what is used within the area of electronic communication, the article of association of Vattenfall AB should be changed. In the articles of the local companies of Vattenfall and Teracom it should be stated that the companies should be allowed to make their respective infrastructure available to operators that want to build electronic communication networks.

Networks owned by the government

─

The optical fiber network of Affärsverket svenska kraftnät and the radio network of Teracom is proposed to form a common IT infrastructure. This should be achieved by having Teracom acquiring the full right to use the optical fiber network of Svenska kraftnät, with the exception of such network resources that are needed internally for controlling and surveillance the electrical transmission network. The optical fiber network should however still be owned by Svenska kraftnät. Teracom should own all active equipment.

─

Teracom should have the right to use surplus capacity in the optical fiber network during a time that corresponds to the technical and economical lifetime of the fiber. The value of this right to use could be a shareholder contribution to Teracom, in which case the valuation of the grant of enjoyment should be in accordance with the Companies Act. An alternative is that a compensation should be paid. If so, it should be determined on

commercial basis. Teracom shall take the responsibility for already signed agreements on grants.

─

Svenska kraftnät shall continue to own the optical lines and have responsibility for maintenance and also have free access to capacity needed internally for the power transmission. Teracom shall have an option to install new optical fibers in Svenska kraftnäts power lines. Teracom should finance such installation.

─

Svenska kraftnäts current commission, in accordance with decision by the Swedish government on August 17, 2000, dnr N1999/11617/SÄ, changed by decision on February 20, 2003, dnr N2002/8360/SÄ, should be cancelled. This commission should be replaced by the proposals given in this report, together with state aid to IT backbone networks decided by the government (regulation (2003:63) on aid to municipalities concerning support for connection to an open national telecommunication network)

─

The telecom branch of Banverket should not be included in the merger.

Juridical form of activity

─

The activities carried out by Banverket within its unit Banverket Telenät handling electronic communication shall be carried out in a separate company.

─

A commission shall be given to investigate whether it is possible and desirable with a separation between service and infrastructure parts of Teracom.

Rights of way concerning lines within rights of way concerning roads

It should be possible to allow rights of way concerning lines within rights of way concerning roads. The 2002 years committee on rights of way (Ju2002:03) is studying this question. Therefore, we do not make any more concrete proposals.

Investigation of structures for telecom trunkways

We propose that the National Post and Telecom Agency’s commission to investigate the status of the deployment of IT infrastructure is furthered to also encompass a survey on to what degree available infrastructure for telecom trunkways has actually been used for the deployment of high capacity networks.

Författningsförslag

1. Förslag till lag om ändring i järnvägssäkerhetslagen (1990:1157)

Härigenom föreskrivs i fråga om järnvägssäkerhetslagen (1990:1157)

dels att 5 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 4 a § och 23 a §.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 a §

Inom en spåranläggning får inte utan tillstånd dras ledning för elektroniska kommunikationsnät eller utföras arbeten på en redan dragen ledning, om ledningen tillhör eller skall tillhöra någon som inte har tillstånd att driva spåranläggningar, spårtrafik eller särskild trafikledningsverksamhet. Sådant tillstånd erfordras dock inte om ledningsrätt enligt ledningsrättslagen (1973:1144) har beviljats för ledningen och anmälan om arbetet har gjorts hos spårinnehavaren.

5 §

Frågor om tillstånd att driva spåranläggningar eller spårtrafik eller särskild trafikledningsverksamhet prövas av Järnvägsinspektionen.

Frågor om tillstånd att driva spåranläggningar eller spårtrafik eller särskild trafikledningsverksamhet prövas av Järnvägsinspektionen.

Järnvägsinspek-

tionen prövar även frågor om tillstånd enligt 4 a §.

23 a §

Utförs ledningsarbete i strid med 4 a § eller mot ett villkor som har meddelats för verksamheten med stöd av 7 § får kronofogdemyndigheten meddela särskild handräckning för att åstadkomma rättelse. I fråga om sådan handräckning finns bestämmelser i lagen ( 1990:746 ) om betalningsföreläggande och handräckning.

Denna lag träder i kraft den

2. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1991:2013) med instruktion för Affärsverket svenska kraftnät

Härigenom föreskrivs att 2 § förordningen (1991:2013) med instruktion för Affärsverket svenska kraftnät skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Svenska kraftnät skall därvid också

1. bygga ut stamnätet baserat på samhällsekonomiska lönsamhetsbedömningar,

2. främja konkurrensen inom elförsörjningsområdet,

3. främja forskning, utveckling och demonstration av ny teknik av betydelse för verksamheten,

4. svara för den operativa beredskapsplaneringen inom sitt verksamhetsområde under kris- eller krigsförhållanden,

5. bedriva tjänsteexport inom sitt verksamhetsområde,

6. främja dammsäkerheten i landet, och

7. främja tele- och datakommunikation genom att installera och använda teleledningar, främst på stamnätet, samt genom att upplåta nätkapacitet i dessa.

Svenska kraftnät skall därvid också

1. bygga ut stamnätet baserat på samhällsekonomiska lönsamhetsbedömningar,

2. främja konkurrensen inom elförsörjningsområdet,

3. främja forskning, utveckling och demonstration av ny teknik av betydelse för verksamheten,

4. svara för den operativa beredskapsplaneringen inom sitt verksamhetsområde under kris- eller krigsförhållanden,

5. bedriva tjänsteexport inom sitt verksamhetsområde, och

6. främja dammsäkerheten i landet, och

7. installera och underhålla ledningar för elektronisk kommunikation, främst på stamnätet, samt tillhandahålla nätet utan transmissionsutrustning under tid som motsvara nätets tekniska och ekonomiska livstid till operatör enligt regeringens uppdrag.

Denna förordning träder i kraft den

3. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1998:1392) med instruktion för Banverket

Härigenom föreskrivs att 1 och 5 §§ förordningen (1998:1392) med instruktion för Banverket skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Banverket är central förvaltningsmyndighet med ett samlat ansvar, sektorsansvar, för hela järnvägstransportsystemet. Sektorsansvaret omfattar även tunnelbane- och spårvägssystem.

Banverket skall verka för att de transportpolitiska målen uppnås.

Verket skall inom ramen för sitt sektorsansvar vara samlande, stödjande och pådrivande i förhållande till övriga berörda parter.

Banverket är central förvaltningsmyndighet med ett samlat ansvar, sektorsansvar, för hela järnvägstransportsystemet. Sektorsansvaret omfattar även tunnelbane- och spårvägssystem.

Banverket skall verka för att de transportpolitiska målen uppnås.

Banverket skall vid sidan av sitt sektorsansvar även verka för att uppfylla det IT-politiska målet, särskilt med avseende på tillgänglighet genom att utnyttja den statliga infrastruktur som verket förfogar över.

Verket skall inom ramen för sitt sektorsansvar vara samlande, stödjande och pådrivande i förhållande till övriga berörda parter.

5 §

Banverket får bedriva uppdrags-, uthyrnings- och försäljningsverksamhet som är förenlig med verkets uppgifter i övrigt.

Banverket får bedriva uppdrags-, uthyrnings- och försäljningsverksamhet som är förenlig med verkets uppgifter i övrigt.

Banverket får mot marknadsmässig ersättning upplåta ut-

Banverket får dessutom utföra andra uppdrag inom ban-, el-, signal- och teleområdet som rör vägar, järnvägar, flygplatser, hamnar, byggnader och därmed jämförbara objekt. I utomnordiska länder får uppdragsverksamheten endast bedrivas i begränsad omfattning.

rymme i statens spåranläggningar till operatörer för anläggande av allmänna kommunikationsnät enligt lagen ( 2003:389 ) om elektronisk kommunikation.

Banverket får dessutom utföra andra uppdrag inom ban-, el-, signal- och teleområdet som rör vägar, järnvägar, flygplatser, hamnar, byggnader och därmed jämförbara objekt. I utomnordiska länder får uppdragsverksamheten endast bedrivas i begränsad omfattning.

Denna förordning träder i kraft den

4. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1997:652) med instruktion för Vägverket

Härigenom föreskrivs att 1 och 7 §§ förordningen (1997:652) med instruktion för Vägverket skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Vägverket är central förvaltningsmyndighet med ett samlat ansvar, sektorsansvar, för hela vägtransportsystemet. Vägverket skall verka för att de transportpolitiska målen uppnås.

Vägverket skall inom ramen för sitt sektorsansvar vara samlande, stödjande och pådrivande i förhållande till övriga berörda parter.

Vägverket är central förvaltningsmyndighet med ett samlat ansvar, sektorsansvar, för hela vägtransportsystemet. Vägverket skall verka för att de transportpolitiska målen uppnås.

Vägverket skall vid sidan av sitt sektorsansvar även verka för att uppfylla det IT-politiska målet, särskilt med avseende på tillgänglighet, genom att utnyttja den statliga infrastruktur som verket förfogar över.

Vägverket skall inom ramen för sitt sektorsansvar vara samlande, stödjande och pådrivande i förhållande till övriga berörda parter.

7 §

Vägverket får bedriva uppdrags-, uthyrnings- och försäljningsverksamhet som är förenlig med verkets uppgifter i övrigt.

Vägverket får bedriva uppdrags-, uthyrnings- och försäljningsverksamhet som är förenlig med verkets uppgifter i övrigt.

Vägverket får mot marknadsmässig ersättning upplåta utrymme i vägområden där marken ägs av staten eller innehas med vägrätt till operatörer för anlägg-

Vägverket får dessutom inom mark- och anläggningsområdet utföra uppdrag som rör vägar, järnvägar, flygplatser, hamnar, parker samt vatten- och avloppsledningar och därmed jämförbara objekt.

ande av allmänna kommunikationsnät enligt lagen ( 2003:389 ) om elektronisk kommunikation.

Vägverket får dessutom inom mark- och anläggningsområdet utföra uppdrag som rör vägar, järnvägar, flygplatser, hamnar, parker samt vatten- och avloppsledningar och därmed jämförbara objekt.

Denna förordning träder i kraft den

1. Inledning

1.1. Utredningsuppdraget

I beslut den 17 augusti 2000 uppdrog regeringen (dnr N1999/11617/SÄ) åt Affärsverket svenska kraftnät att på marknadsmässiga villkor bygga ett öppet nationellt optofibernät mellan landets samtliga kommuner där nätkapacitet i form av s.k. svart fiber skulle upplåtas på marknadsmässiga villkor. Utbyggnaden skulle vara färdigställd senast i december 2002. Förutsättningarna för att bygga ett sådant nät förändrades därefter kraftigt. Svenska kraftnät meddelade därför att man under då gällande förutsättningar inte ansåg sig kunna fullfölja det ursprungliga uppdraget.

Den 29 november 2001 beslutade regeringen att tillsätta en särskild utredning (dir 2001:99, se bilaga 1) med uppdrag att medverka till att förutsättningar skapas så att alla kommuners huvudorter får en anslutningspunkt till stomnätet enligt uppdraget till Svenska kraftnät.

Resultatet av detta arbete presenterades i ett delbetänkande från utredningen den 31 maj 2002.

Den 30 maj 2002 beslutade regeringen om tilläggsdirektiv till utredningen (dir. 2002:72, se bilaga 2) med uppdraget bland annat att beskriva omfattningen och karaktären av den infrastruktur som staten förfogar över i anslutning till den verksamhet som bedrivs av i första hand Affärsverket svenska kraftnät, Banverket och Vägverket, samt de helägda bolagen, och som eventuellt kan användas för att underlätta utbyggnad av nät med hög överföringskapacitet samt att föreslå en avvägd policy för upplåtande av utrymme för allmän IT-infrastruktur i den infrastruktur som staten förfogar över i syfte att skapa tydliga spelregler och riktlinjer för såväl infrastrukturförvaltarna som ITintressena.

I utredningsdirektivet anges att utredningen skall redovisa sitt slutbetänkande den 31 mars 2003. Efter beslut av regeringen den 27 mars 2003 och den 12 juni 2003 skall utredningen redovisa sitt slutbetänkande den 31 augusti 2003.

1.2. Arbetssätt

Arbetssättet har varit öppet och innehållit så många kontakter med aktörer och intressenter som utredningsarbetet har medgett.

Utredningsarbetet kan i princip indelas i tre faser. I en första inledande fas har vi med utgångspunkt i utredningens direktiv förutsättningslöst sökt vilka handlingsalternativ som stått till buds. Under denna fas har dialog förts med bland andra Affärsverket svenska kraftnät, Banverket Telenät, Vägverket, Teracom och Vattenfall. Dessutom har kontakter tagits med operatörer såsom TeliaSonera, Song Networks och Stokab samt med intresseorganisationen IT-företagen. Under denna fas framkom tydligt att den huvudfråga utredningen haft att behandla, nämligen en policy för upplåtande av kanalisationsutrymme, inte kan behandlas isolerat utan måste placeras i en något större kontext, nämligen statens agerande i hela värdekedjan.

I den andra fasen har vi sedan prövat de utarbetade alternativen i dialog med ett stort antal aktörer. Med hänvisning till kommentarerna i den första fasen har de alternativ vi diskuterat haft bredare omfattning än utredningens kärnfråga.

I den tredje och avslutande fasen har vi gjort en samlad bedömning av de synpunkter vi fått och utifrån dessa utarbetat föreliggande förslag.

I texten används omväxlande beteckningen ”utredningen” och ”vi”. För att tydligt markera ett ställningstagande från min sida används subjektet ”utredaren” eller ”jag”.

2. Bakgrund

2.1. IT-politiska mål

2.1.1. IT-propositionen

Genom det IT-politiska beslut som fattades år 2000 har regering och riksdag genom behandlingen av propositionen Ett informationssamhälle för alla (prop. 1999/2000:86, TU9, rskr. 256) fastslagit det IT-politiska målet.

Det övergripande IT-politiska målet är att:

Sverige som första land skall bli ett informationssamhälle för alla.

Regeringen menar då också att den målformuleringen bygger på övertygelsen att en breddsatsning är den enda hållbara grunden för att Sverige långsiktigt skall kunna hävda sig i den internationella konkurrensen. I syfte att skapa ett informationssamhälle för alla har staten beslutat att prioritera följande områden:

  • tilliten till IT måste öka,
  • kompetensen att använda IT måste öka samt att
  • tillgängligheten till informationssamhällets tjänster måste öka.

För att nå målen menar regeringen att den vägledande inriktningen för IT-politiken skall vara att främja

tillväxt genom att:

  • öka den svenska IT-sektorns internationella konkurrenskraft
  • bidra till nya marknader, fler jobb och ökad produktivitet i hela samhället genom användning av IT
  • öka den elektroniska handeln

Allmänt menar regeringen att det finns ett starkt samband mellan IT-politiken och tillväxt. Regeringen pekar bl.a. på att en bred ITkunskap kommer att leda till att även andra sektorer kan öka sin IT-användning, vilket ger ökade möjligheter till tillväxt. Man pekar

också på att småföretagens skalnackdelar delvis kan minska genom en ökad IT-användning.

I propositionen anges att vägledande inriktning för IT-politiken skall vara att främja

sysselsättning genom att:

  • öka anställningsbarheten genom att ge IT-utbildning med hög kvalitet på alla nivåer.

Redan i 1996 års IT-proposition, Åtgärder för att bredda och utveckla användningen av informationsteknik (prop. 1995/96:125), formulerade regeringen att IT:s möjligheter att skapa sysselsättning aktivt skall nyttjas.

Vidare framhölls vikten av att värna allas möjligheter och tillgång till information så att IT kunde bli ett medel för ökad kunskap och kunskapsutveckling. I den senaste IT-proposition (prop. 1999/2000:86) kopplas tydligt effekten på sysselsättningen till tillgången på högkvalitativ IT-utbildning i utbildningsväsendet.

Kompetensfrågorna på IT-området har alltmer visat sig vara en nyckelfråga för bredden och nyttan i användandet.

I propositionen anges också att vägledande inriktning för ITpolitiken skall vara att främja

regional utveckling genom att:

  • bidra till att skapa förutsättningar för tillväxt i hela landet genom en bra IT-infrastruktur.

Regeringen skriver vidare att om människor och företag i hela landet kan få goda möjligheter att nyttja den nya teknikens möjligheter kan detta bidra till att förutsättningar för regional utveckling och utjämning främjas.

Människor i glest befolkade delar av landet kan med hjälp av IT ta del av service, kultur och handel för att aktivt söka och få information i kontakt med myndigheter och företag. Regeringen slår vidare fast att staten har ett ansvar för att en fungerande ITinfrastruktur finns tillgänglig i hela landet.

Vägledande inriktning för IT-politiken skall vara att främja

demokrati och rättvisa genom att:

  • öka allas möjlighet till information om offentlig verksamhet och delaktighet i politiska beslutsprocesser, både i Sverige och i övrigt inom EU genom användning av IT
  • bidra till ett aktivare medborgarskap genom att IT skapar nya möjligheter att använda yttrandefriheten
  • att tillvarata IT:s möjligheter att bevara och utveckla kultur, kulturarv och språk i Sverige
  • inte otillbörligt kränka människors integritet när IT används.

IT kan göra det lättare att ta kontakt med politiker, att ta del av besluten och underlättar därmed för alla att informera sig och påverka den politiska processen. Genom IT kan tillgängligheten till kultur och kulturarv öka och göras oberoende av tid och rum.

Vägledande inriktning för IT-politiken skall vara att främja

livskvalitet genom att:

  • öka individernas välfärd genom användning av IT i vardags- och arbetslivet
  • höja utsatta gruppers livskvalitet genom användningen av IT.

Regeringen menar att IT skall användas på ett sådant sätt i vardags- och arbetslivet att individernas välfärd tryggas och utsatta gruppers livskvalitet höjs. Regeringen betonar tydligt IT:s möjligheter att nå ut överallt. Bland annat pekar regeringen på att möjligheten för boende i glesbygd underlättas genom nyttjande av IT.

Regeringen betonar tydligt IT:s möjlighet att nå ut överallt där enskilda individer behöver tekniken.

Vägledande inriktning för IT-politiken skall vara att främja

jämställdhet och mångfald genom att:

  • öka alla människors förutsättningar att utnyttja informationsteknikens möjligheter oberoende av kön, ålder, etnisk bakgrund och eventuella funktionshinder
  • bidra till att sammansättningen av IT-specialister motsvarar befolkningen med avseende på kön och etnisk bakgrund.

Regeringen menar att invanda mönster som begränsar individers utbildnings- och yrkesval måste brytas och anger här möjligheten för den nya tekniken att underlätta människors tillträde till bl.a. växande sektorer av ekonomin. För personer med funktionshinder förutsätter detta att IT-systemen är lättillgängliga och användbara.

Vägledande inriktning för IT-politiken skall vara att främja

en effektiv offentlig förvaltning genom att:

  • låta den offentlig förvaltningen bli en föregångare i användningen av IT
  • bidra till att elektronisk kommunikation sker på ett säkert sätt mellan myndigheter, människor och företag

.

Regeringen angav redan år 1999 i sin regeringsförklaring att offentliga myndigheter skall vara föregångare i användandet av den nya tekniken. Med hjälp av IT kan kontakter med medborgarna väsentligt underlättas och ge personer med långa avstånd till en myndighet, eller med andra hinder som gör det svårare att ta sig till en myndighet, möjlighet att ta del av information och de tjänster som myndigheten skall erbjuda. Detta förutsätter att tekniken är säker och lättillgänglig.

Vägledande inriktning för IT-politiken skall vara att främja

ett hållbart samhälle genom att:

  • använda IT för att främja ekologisk hållbar utveckling
  • bidra till att minska tranporters miljö- och hälsopåverkan genom användning av IT
  • inordna IT-utrustningen i ett hållbart kretslopp.

Den föreslagna inriktningen innebär att IT skall användas för att främja en ekologisk hållbar utveckling och bl.a. minska transporters miljö- och hälsopåverkan. Detta kan ske bland annat genom att vissa persontransporter kan ersättas av överföring och utbyte av information med hjälp av IT. Ett sådant exempel är ökat distansarbete och distansstudier. Men även ökad styrning av olika typer av processer kommer troligen att leda till minskning av persontransporter vid sidan av att det också leder till en effektivisering och därmed ökad hushållning av våra resurser.

2.1.2. Tillgänglighet – en avgörande faktor

Gemensamt för många av de i IT-propositionen (prop. 1999/2000:86) uppräknade inriktningarna är att de gäller hela landet och alla individers utveckling och möjlighet att verka där de bor. Formuleringar som oberoende av tid och rum, nyckelord som hela landet/ Sverige och alla medborgare/individer återkommer på ett flertal ställen i propositionens mål och inriktningar. Tillsammans med ett av regeringens allmänpolitiska mål, att hela Sverige skall växa, så ger det IT-politiska målet med dess inriktning en klar vägledning om hur informationstekniken ska användas för att hålla ihop landet och utveckla alla medborgares möjlighet att verka och leva ett fullgott liv.

Regeringen slår vidare fast att tillgång till modern informationsteknik till konkurrenskraftiga priser bör finnas för att näringslivet i

hela landet skall kunna utvecklas och bidra till den ekonomiska tillväxten. En ojämnt fördelad tillväxt kan på sikt också påverka den totala tillväxten negativt, skriver regeringen.

Det finns en risk att spridningen av IT inte når ut tillräckligt snabbt till delar av de regionalpolitiskt prioriterade områdena för att i tid motverka de ökade regionala obalanserna. Den teknik som skulle kunna överbrygga avstånden i landet får inte på grund av stora skillnader i tillgänglighet, taxor och kapacitet bli ytterligare en klyfta mellan storstad och glesbygd.

I IT-propositionen (prop. 1999/200:86) skriver därför regeringen, vad avser tillgänglighet till IT-infrastruktur, att hushåll och företag i alla delar av landet inom de närmaste åren bör få tillgång till IT-infrastruktur med hög överföringskapacitet. Regeringen ansåg i propositionen att detta huvudsakligen var marknadens ansvar, men att staten har ett övergripande ansvar att se till att ITinfrastruktur med hög överföringshastighet finns tillgänglig i hela landet. Det uttrycks tydligt att staten har ett ansvar för att skapa förutsättningar för att behoven av IT-infrastruktur tillgodoses i hela landet.

För att stimulera tillkomsten av en IT-infrastruktur med hög överföringskapacitet i alla delar av landet, även där det kommersiella intresset är lågt, föreslog regeringen drygt 2,6 miljarder kr för anläggande av ortssammanbindande nät samt 3,2 miljarder kr för att stimulera tillkomsten av områdesnät. Sammantaget utgör det en satsning på ca 5,8 miljarder kr under en fyrårsperiod, varav 575 miljoner kr utgör allmänna regionalpolitiska medel och strukturfondsmedel som kan användas för detta ändamål.

2.1.3. Ett stomnät till landets alla kommuner

I IT-propositionen (prop. 1999/2000:86) anger regeringen det som ett angeläget behov att tillskapa ett stomnät med hög överföringshastighet. Detta stomnät skulle nå alla Sveriges kommuners huvudorter. Därigenom tillskapas konkurrens inom stomnätsområdet vilket regeringen menar kommer att leda till låga och så långt möjligt avståndsoberoende priser. Dessutom ger man möjlighet till alla tjänsteleverantörer att få tillgång till ledningarna och till huvudorterna i alla kommuner, vilket kommer att främja en snabb utveckling inom tjänsteområdet samt expansionen av IT-användandet.

I regeringsbeslut i augusti 2000 (dnr N1999/11617/SÄ) gav därför regeringen Affärsverket svenska kraftnät uppdraget att i samverkan med andra nätoperatörer och på marknadsmässiga villkor tillskapa ett heltäckande stomnät som når alla Sveriges kommuners huvudorter. Nätet skulle vara färdigt den 31 december 2002.

Hösten 2001 meddelade Affärsverket svenska kraftnät regeringen att de inte skulle kunna genomföra sitt uppdrag under de givna villkoren. Detta föranledde regeringen att tillsätta undertecknad som särskild utredare för att lägga förslag på åtgärder för att slutföra uppbyggnaden av ett stomnät. I delbetänkandet ITstomnät till vissa kommuner (SOU 2002:55) redovisades ett antal förslag. Regeringen har genom ändringar i lagen (2000:1335) om kreditering på skattekonto av stöd till kommuner för anläggande av telenät (innan ändringen lokala telenät) samt genom att besluta om förordningen (2003:62) om stöd till kommuner för anläggande av anslutning till rikstäckande telenät inom den totala ramen av 5,8 miljarder kr omfördelat 370 miljoner kr till ett stöd för att åstadkomma en utbyggnad av stomnät till de kommuner som saknar annan stomnätsanslutning än Telias (prop. 2002/03:1, utg. omr. 22, TU1, rskr. 69). Förordningen trädde i kraft den 1 april 2003.

Genom denna åtgärd hoppas regeringen att kommunerna kan upphandla de delar som saknas av det nationella stomnätet i samverkan med bland annat ortssammanbindande nät.

Vid samma tillfälle gavs även Affärsverket svenska kraftnät ett reviderat uppdrag som möjliggjorde för affärsverket att delta i de pågående upphandlingarna och även tillhandahålla annan kapacitet än svart fiber.

2.2. Allmänna marknadsläget

2.2.1. Konvergens

I konvergensutredningens betänkande Konvergens och förändring –

Samordning av lagstiftningen för medie- och telesektorerna (SOU 1999:55) belyses den tekniska och marknadsmässiga konvergensen mellan olika former av telekommunikation som pågått i många år, som fortfarandee pågår och som kommer att pågå i många år till.

Där definieras begreppen nätkonvergens, tjänstekonvergens, apparatkonvergens och marknadskonvergens.

Med nätkonvergens menas den sammansmältning av olika nät, som ofta ursprungligen byggts för specifika tjänster men som alltmer kan användas för fler typer av tjänster, t.ex. att telefoninätet också används för access till datornät (Internet), att datornät också används för distribution av rundradio och att kabel-TV-nät också används för telefoni.

Med tjänstekonvergens menas den sammansmältning av olika typer av tjänster som sker. Något vedertaget sätt att karaktärisera olika typer av tjänster är svårt att finna. Tidigare har t.ex. kommunikationstjänster (ofta definierade som dubbelriktad kommunikation människa – människa i realtid) kunnat urskiljas från informationstjänster (ofta definierad som kommunikation människa – databas) men utvecklingen gör det allt svårare att särskilja dessa tjänster. E-post är i dag en form av kommunikationstjänst men sker inte i realtid och diskussionsgrupper på Internet är en form av kommunikationstjänst som samtidigt fungerar som en informationstjänst.

Med apparatkonvergens eller terminalkonvergens menas sammansmältning av den terminal användaren har för att sända och ta emot information. Telefonen blir både en telefon och dator, datorn blir en telefon och TV och TV-apparaten blir en TV och dator.

Slutligen, med marknadskonvergens menas den sammansmältning på marknaden som sker, ofta som en konsekvens av den teknikdrivna konvergensen inom de tre tidigare områdena. Det kan t.ex. handla om medieföretag som genom ökad grad av interaktiva tjänster allt mer liknar teleoperatörer.

Det är framförallt framväxten av Internet som driver konvergensen inom medie- och telesektorn. Internet kan enkelt beskrivas som ett datornät där en av de ursprungliga designidéerna har varit att det ska kunna växa genom att nät som byggts med olika underliggande tekniker ska kunna integreras, dvs. Internet växer fram som ett nät av många olika nät. Den gemensamma nivån är Internet-protokollet (IP). Genom åren har ett antal olika protokoll aspirerat på att bli ett sådant universellt ”språk” som alla kommunicerande enheter ska förstå. För några år sedan trodde man att protokollet ATM (Asynchronous Transfer Mode) skulle ta den platsen. I dag vet vi att det inte blev så.

Med Internet-protokollet som gemensam faktor byggs i dag en stor mängd olika tjänster och under IP finns många olika underliggande tekniker som ser till att IP-paketen kan överföras mellan de kommunicerande enheterna – allt över IP och IP överallt.

2.2.2. Den svenska telekommarknaden och dess utveckling

År 1993 bolagiserades det affärsdrivande statliga Televerket och blev Telia AB. Samtidigt avreglerades den svenska telekommarknaden och den 1 juli 1993 kom den första telelagen. Sverige var då en av de första marknaderna i världen där teleoperatörer kunde etablera sig under konkurrens. Eftersom det fanns förväntningar på att detsamma skulle ske på flera håll över världen blev en av konsekvenserna att antalet aktörer på den svenska marknaden ökade mycket snabbt. Den första stora konkurrenten till Telia, Tele2 AB etablerade sig 1993 och de följdes nu snabbt av bl.a. Telenordia AB, Utfors AB, Arrowhead AB, Glocalnet AB, MCI/Worldcom AB och Song Networks AB. Avregleringen av marknaden har fortsatt och i januari 2001 passerades en milsten när den s.k. LLUB-förordningen (Europaparlamentets och rådets förordning (EG/2887/2000) om tillträde till accessnät) trädde i kraft, en EU-förordning som reglerar hur de tidigare telefonimonopolen ska upplåta sina accessnät i det fasta allmänna telefonnätet till andra operatörer.

När regeringen i mars 2000 beslutade om IT-propositionen (prop. 1999/2000:86) rådde en mycket stark framtidstro avseende IT-branschens utveckling. Denna optimism innebar en stor tillströmning av kapital till IT-investeringar och aktiekurserna rusade i höjden. I dag, efter att aktiekurserna rasat är läget radikalt annorlunda. Investeringsvilligt privat kapital saknas nästan helt inom infrastrukturområdet.

I takt med den globala nedgången på telemarknaden har den svenska marknaden gått in i en konsolideringsfas. Antalet aktörer har minskat, främst genom samgåenden och uppköp. Till exempel har Telenor A/S i december 2002 förvärvat 90 % av aktierna i Utfors AB. Utfors AB är numera ett holdingbolag. Kundförhållanden och anställda är överflyttade till det nya dotterbolaget Telenor AB. I januari 2003 förvärvade Song Network AB Vattenfalls dotterbolag Arrowhead AB. Efter affären är Vattenfall den största enskilda ägaren av Song Networks AB. I bägge exemplen har också olika former av finansiella rekonstruktioner genomförts.

I PTS rapport IT-infrastrukturen i Sverige, 2002

1

presenteras

resultatet av en enkätundersökning genomförd våren 2002. Enligt den uppgav tio operatörer att de i mars 2002 ägde nationella stom-

1

Post- och telestyrelsen, IT-infrastrukturen i Sverige, 2002. Tillgänglighet i olika delar av

landet. PTS-ER-2002:20, ISSN 1650-9862.

nät med hög överföringskapacitet. De var Telia, Banverket, Teracom, Affärsverket svenska kraftnät, Utfors, Birka Nät, Sydkraft Bredband, Vattenfall, Song Networks och KPNQwest. Sedan dess har KPNQwest gått i konkurs och dess svenska verksamhet har förvärvats av Internet5. Enligt Internet5 så äger de i dag inga egna nät. Vidare har Song Networks i samband med förvärvet av Vattenfalls dåvarande dotterbolag Arrowhead, tecknat ett långsiktigt avtal som ger dem nyttjanderätten till Vattenfalls fibernät. Vattenfall har bara kvar några fiberpar som disponeras enbart för eget internt bruk. Slutligen har Birka Nät AB köpts av Fortum, den nordiska energikoncernen med finska staten som största ägare, och de nät som fanns i Birka Energi AB, i huvudsak i form av delägande i Triangelbolaget, ägs i dag av Fortum. Affären skedde genom att det finska företaget Fortum och Stockholms stad ingick en uppgörelse om att Fortum köpte Stockholms stads femtioprocentiga ägande i Birka Energi AB. Birka Energi AB ändrade namn till Fortum. Birka Nät AB bytte namn till Fortum Distribution AB.

Således finns det i dag åtta aktörer som innehar nationella stomnät, TeliaSonera AB, Banverket, Teracom AB, Affärsverket svenska kraftnät, Telenor AB, Sydkraft Bredband AB, Fortum Distribution AB samt Song Networks AB.

Strukturerat efter ägandet kan marknaden sägas bestå av tre segment, statliga och statligt ägda aktörer2 (svenska eller utländska), privatägda (varav vissa är utländskt ägda) samt kommuner och kommunalt ägda aktörer.

De statliga aktörer som i dag äger nät för annat än eget internt bruk är Affärsverket svenska kraftnät, Banverket Telenät och Teracom AB. De bedriver i varierande grad egen televerksamhet där de tillhandahåller olika former av nätkapacitet.

I december 2002 gick Telia gått samman med finska Sonera och Telia AB bytte namn till TeliaSonera AB. TeliaSonera AB är den klart största nätoperatören och största nätägaren i Sverige. Bolaget har på några år gått från att vara helstatligt till att i dag vara ett börsnoterat företag med staten som minoritetsägare och är definitionsmässigt ett privatägt företag. Svenska och finska staten är dock fortfarande stora och dominerande ägare i det nya bolaget. TeliaSonera är den enda nätägare som i dag har ett nät som täcker hela landet och når alla kommunhuvudorter. Andra privata bolag med betydande infrastruktur är Sydkraft Bredband AB som för-

2

Vi definierar en aktör som statligt ägd när statens ägande uppgår till 50 procent eller mer.

fogar över ett regionnät som sammanbinder de flesta kommunhuvudorter i södra Sverige, de flesta söder om en linje i höjd med Göteborg, Telenor AB – som enligt vad som sagts ovan förvärvat och övertagit verksamhet från Utfors och som äger ett nationellt stomnät som täcker stora delar av Sverige – samt Song Networks som i dag har nyttjanderätten till det nät som tidigare etablerats av Vattenfall.

Det tredje segmentet, kommunalt ägda aktörer, består oftast av ett kommunalt energibolag som vid sidan av sin elnätsverksamhet också har byggt ett radio- eller fibernät som man erbjuder marknaden på olika sätt. Här finns en stor spännvidd av olika affärsstrategier. Å ena sidan finns aktörer som valt att upplåta enbart s.k. svart fiber till andra operatörer samt till företag och myndigheter. Den största aktören som valt denna strategi är AB Stokab i Stockholm. Å andra sidan finns kommunala energibolag som valt att vara Internetoperatörer, dvs. de driver IP-nät och har egna IP-nummer för sina kunder. I vissa fall erbjuder de även egna tjänster på tillämpningsnivå såsom IP-telefoni. I spannet däremellan finns de som valt att tillhandahålla olika former av nätkapacitet. Av Post- och telestyrelsens rapport IT-infrastrukturen i Sverige, 2002, framgår att av 278 kommuner som svarat på enkäten äger knappt 70 % ett nät för den egna förvaltningen (s.k. förvaltningsnät) eller ett allmänt nät och knappt 20 % säger att de äger både ett allmänt nät och ett förvaltningsnät.

2.2.3. Den statliga bredbandssatsningen

Den statliga satsningen med 5,8 miljarder kr i stöd fortsätter, om än i något långsammare takt än vad IT-propositionen angav. Uppstarten av den statsstödda uppbyggnaden av IT-infrastrukturen kom i praktiken i gång först två år efter propositionen, bland annat på grund av kravet på att ett lokalt IT-infrastrukturprogram skall finnas antaget och godkänt innan statligt stöd kan lyftas.

Kommunala IT-infrastrukturprogram

Enligt Länssamverkan Bredband och Svenska Kommunförbundet så hade i augusti 2003 249 kommuner ett klart IT-infrastrukturprogram och av dessa var 236 godkända av länsstyrelsen. Ytterligare

28 kommuner förväntas få sitt program klart under 2003. Högst sju av landets kommuner förväntas helt avstå från att upprätta ett lokalt IT-infrastrukturprogram. Det betyder att kommunerna snabbt svarat upp mot det önskemål som uttrycktes i betänkandet

IT-infrastruktur för stad och land (SOU 2000:111) att kommunerna skall ta ett ansvar för analys, planering, prioritering och strategier för utbyggnaden av IT-infrastrukturen i den egna kommunen och regionen och som också regeringen tagit fasta på i stödförordningarna.

För de kommuner som var tidigt ute med att utarbeta sina ITinfrastrukturprogram kunde utbyggnad av ortssammanbindande nät och områdesnät starta redan under föregående sommar 2002. Enligt Länssamverkan Bredband kommer dock utbyggnaden att ta ordentlig fart under innevarande år. Denna bedömning gör de efter en enkätundersökning hos länsstyrelserna och de regionala självstyrelseorganen. Ursprungligen var tanken i IT-propositionen att utbyggnaden skulle ta fart redan sommaren 2001. Av orsaker som ovan redogjorts för blev det egentliga startåret först 2002 och utnyttjandet av stöden har ökat markant under 2003. Detta har föranlett regeringen att förlänga möjligheten att utnyttja det statliga stödet med ett år t.o.m. 2005.

Den försening som har uppstått har ändå enligt min mening varit en nödvändig tid för eftertanke och reflexion inför kommunernas uppgift att ta sig an bredbandsutbyggnaden i den egna kommunen. Genom denna förskjutning i tid har de flesta kommuner utarbetat sina program, vilket med största sannolikhet kommer att innebära att de medel som står till förfogande kommer att användas på ett så optimalt sätt som möjligt.

Brist på privat kapital

Bristen på kapital kommer dock troligen att få en negativ effekt på utbyggnaden av bredbandsnäten. Enligt vad som angavs i betänkandet IT-infrastruktur för stad och land (SOU 2000:111) så skulle det statliga stödet och den kommunala insatsen tillsammans med investeringsvilligt kapital som de kommersiella aktörerna själva skulle stå för ge en i stort sett heltäckande utbyggnad av det ortssammanbindande nätet. Vad avser områdesnätet är behovet mycket större varför dessa pengar enbart förväntades täcka delar av behovet.

Detta innebär att näten inte kommer att nå lika långt som ursprungligen avsågs. Även om många kommuner, i avsaknad av privat kapital, ökar sin egen andel kommer det att saknas kapital, vilket leder till att ambitionsnivån måste sänkas beträffande hur stor del av landet som kan få ett utbyggt nät till och med år 2005. Trots detta kommer den nu pågående uppbyggnaden av det ortssammanbindande nätet att innebära att en klar majoritet av Sveriges alla tätorter kommer att få en anslutning till ett öppet nät med hög överföringskapacitet. Stomnätsutbygganden kommer också enligt min bedömning till stor del att färdigställas med de förändringar av villkor och omfördelning av medel som regeringen beslutat om.

Upphandling av IT-infrastruktur

Enligt Länssamverkan Bredbands enkätundersökning gällande januari 2003 så var det då endast 4 % av upphandlingarna under år 2002 som gått till rent privata operatörer. 58 % av upphandlingarna togs hem av kommuner eller kommunala bolag samt 38 % av statliga företag3. Denna bild har snabbt förändrats, framförallt beroende på att TeliaSonera nu klassificeras som ett privat företag men också beroende på en ökning av andelen traditionellt privata företag. Vid motsvarande undersökning genomförd av Kommunförbundet i augusti 2003 (Projektet ”Samverkan kring ITinfrastruktur”, augusti 2002) så hade nästan hälften av de 140 avtalen om anläggande av ortssammanbindande nät gått till privata operatörer, ensamma eller i samverkan med andra. I undersökningen redovisas följande siffror:

3

Med statliga företag menas här de som ägs av staten till 50 procent eller mer.

Tabell 2.1. Slutna avtal ortssammanbindande nät

Privata bolag

41%

Privata bolag i samverkan med statliga bolag, kommun eller kommunala bolag

6%

Statliga bolag

17%

Kommunala bolag

24%

Kommunalt bolag och statligt bolag i samverkan

2%

Kommunen

7%

Kommunen och kommunala bolag i samverkan 1% Övriga eller uppgift saknas 2%

I samma undersökning redovisas också utfallet av de 114 avtal som slutits för etablering av områdesnät.

Tabell 2.2. Slutna avtal områdesnät

Privata bolag

37%

Privata bolag i samverkan med statliga bolag, kommun eller kommunala bolag 6% Statliga bolag 21% Kommunala bolag 22% Kommunen 9% Kommunen och kommunala bolag i samverkan 1% Övriga eller uppgift saknas 4%

Utvecklingen har således gått från att kommunerna har dominerat till att i dag de privata bolagen dominerar. Detta förhållande är enligt min mening en spegling av att de privata operatörerna inte haft de ekonomiska förutsättningar som krävs för att delta i den första fasen av utbyggnaden av IT-infrastrukturen. Som en följd av den dominans som kommun och stat inledningsvis hade avseende uppdrag att bygga bredbandsnät med hjälp av de statliga stöden har också kritik riktats mot detta faktum. Denna kritik kan till att börja med synas vara korrekt men är enligt min mening inte relevant även om avsikten då reglerna för stödet fastslogs var att

framförallt de privata operatörerna skulle lockas att gå in och investera i områden som inte av egen kraft kan bära en kommersiell satsning. I reglerna sades tydligt att upphandling skall ske på konkurrensneutrala villkor. Enbart i avsaknad av anbud kan kommuner välja att själv anlägga nät.

Orsaken till att så få privata operatörer inledningsvis hade uppdrag att anlägga nät är inte att de saknat möjlighet att delta i upphandlingen. Tvärtom är det nog så att man i många fall valt att avstå från att lämna in en offert, ofta på grund av orsaker som nämnts ovan om det allmänna konjunkturläget för branschen. Så även om avsikten inte var att kommunala och statliga aktörer skulle bli dominerande på bredbandsuppbyggnaden så är läget i dag att tack vare att kommuner och stat hela tiden fortsatt engagera sig i utbyggnaden så har den inte gått i stå utan löper på i acceptabel takt.

2.2.4. Staten som aktör på marknaden

De statliga aktörerna interagerar i dag med andra offentliga och privata aktörer på flera sätt.

I diagrammet ovan visas en värdekedja i vilken de interaktioner avbildats som kunnat kartläggas mellan å ena sidan de statliga aktörerna Affärsverket svenska kraftnät (SvK), Banverket (BV) Vägverket (VV), Teracom (TC) samt Vattenfall (VF) samt och å andra sidan privata och andra offentliga aktörer, främst kommuner och kommunala bolag. Dessutom har slutkunder inkluderats i diagrammet för att visa att när man når kapacitets- och IP-nivån så konkurrerar aktörerna om samma slutkunder. De vanligaste interaktionerna visas med kraftigare pil.

Staten uppträder på telekommarknaden i huvudsak i tre fall. Nedifrån räknat är den första stora affärstypen att Vägverket och Vattenfall upplåter kanalisationsutrymme, dvs. erbjuder andra att bygga nät med hjälp av deras fysiska infrastrukturer, vägbankar

Slutkund Slutkund

Slutkund Slutkund

Kanalisationsutrymme Kanalisation Svart Fibernät IP-nät

VV, VF, (SvK) VV, VF, (SvK)

SvK SvK SvK. BV, TC SvK. BV, TC Statliga aktörer Andra offentliga och privat aktörer

TC TC

Kapacitet

resp. högspänningsledningar. Av tekniska och rättsliga skäl upplåter inte Affärsverket svenska kraftnät plats i sina ledningsstråk. Den största affären av denna typ i dag är Vägverkets upplåtelse av utrymme i vägbankar.

Nästa stora affärstyp i värdekedjan är att Affärsverket svenska kraftnät upplåter svart fiber.

Den tredje och i affärsomfattning troligen den klart största affärstypen för staten är när Banverket, Teracom och i viss mån Affärsverket svenska kraftnät upplåter kapacitetstjänster i sina nät.

Syftet och motivet för staten att agera högre upp i värdekedjan än att enbart erbjuda kanalisationsutrymme är två:

Att utnyttja möjligheten att kostnadseffektivt etablera nät i befintliga fysiska infrastrukturer.

Att erbjuda marknaden den överkapacitet som nästan oundvikligen uppstår när statliga verk och bolag bygger bredbandsnät i första hand för eget internt bruk.

IT-företagens telekområd har i sin rapport Bredband för tillväxt, nytta, nöje och välfärd, från mars 2003, berört statens roll på bredbandsområdet. I det osäkra läge som råder för IT-branschen och konjunkturen så efterfrågar IT-företagen tydliga, stabila och långsiktiga spelregler. Detta är enligt min mening en i grunden självklar begäran. Långsiktighet och stabilitet är alltid eftersträvansvärt. Dock måste reglerna kunna ändras då verkligheten förändras på så markant sätt som inom IT-området. Staten kan inte stillasittande betrakta den allmänt negativa utvecklingen inom IT-området. Då är det nödvändigt att ompröva tidigare strategier och ställningstaganden.

Staten måste därför balansera mellan denna stabila och långsiktiga strategi och en flexibilitet för att parera omvärldsfaktorer av vikt.

IT-företagen skriver också att i områden där de kommersiella aktörerna inte kan möta efterfrågan kan stat och kommun spela en viktig roll. Detta stämmer helt med den strategi som staten lagt fast. Vad som nu hänt är att de områden där de kommersiella aktörerna inte klarar av att möta efterfrågan har, på grund av det rådande marknadsläget, blivit fler och inträffar vid allt högre befolkningsdensitet.

De IT-politiska inriktningarna slår fast att staten har ett övergripande ansvar för att hela landet, alla medborgare, får möjlighet ta

del av den nya informationstekniken, detta ur bland annat ett demokrati- och rättviseperspektiv. Detta ansvar kan aldrig stanna enbart vid att erbjuda ekonomiskt stöd till vissa regioner. Staten har här ett mycket större ansvar att se till att det i praktisk handling också verkligen anläggs IT-infrastruktur i hela landet.

Det är viktigt att balansera mellan ambitionen att utvecklingen i första skall hand drivas av de privata aktörerna och möjligheten att i ett svårt konjunkturläge hålla liv i IT-utvecklingen. Att stat och kommun även i fortsättningen skall inta en mycket aktiv roll som finansiär av utbyggnad av infrastruktur i de områden där utbyggnad inte kan ske på marknadsmässiga villkor anser vi vara ställt utom allt tvivel. Därom torde också allmänt stor enighet råda.

Frågan är om statliga och kommunala aktörer, inklusive statliga och kommunala bolag, även i fortsättningen skall vara aktiva i rollen som utförare av nätutbyggnaden och som operatörer av näten. Här finns enligt min mening ingen enkel princip att följa. Antingen fortsätter statliga och kommunala aktörer att, tillsammans och i konkurrens med privata aktörer, ta ett ansvar för att infrastrukturen kommer på plats och möjliggör därigenom marknaden för tjänster att växa. Alternativet är att stat och kommun intar en mer passiv roll som utförare och operatör. I dagsläget skulle följden av ett sådant strategival bli att nätutbyggnaden avtar och därigenom ytterligare försvårar finansiering och utveckling av nyttiga tjänster. För att Sverige fortsättningsvis skall kunna hålla sin position inom IT-området är det viktigt att få en fungerande tjänstemarknad. En sådan kräver en utbyggd IT-infrastruktur för att nå en tillräckligt stor kundmassa så att det finns ekonomiska incitament att driva utvecklingen. Enligt min mening hade denna utveckling påverkats negativt utan de offentliga aktörernas medverkan. Statliga och kommunala aktörer kan bidra till att stärka konkurrensen på området. Det är också det som hittills har skett i samband med utbyggnaden av ortssammanbindande nät och områdesnät med statligt stöd. Förutom privata bolag har kommunala och statliga aktörer liksom alla tänkbara konstellationer av privata, kommunala och statliga aktörer deltagit i upphandlingarna. Enligt min mening är därför det senare alternativet, att stat och kommun intar en mer passiv roll som utförare och operatör, avsevärt sämre än det förstnämnda.

Omfattningen av det statliga engagemanget kan däremot kontinuerligt prövas. I tider med stor privat investeringsvilja och med en marknadssituation som präglas av en väl fungerande konkurrens

kan det finnas skäl att staten tar ett steg tillbaka och intar en mer passiv roll. Men mot bakgrund av hur marknadssituationen i Sverige varit de senaste två - tre åren har det varit nödvändigt med ett offentligt engagemang i dessa frågor. Utan de statliga och kommunala insatserna, vid sidan av rent ekonomiskt stöd, så skulle bredbandsutbyggnaden till stora delar gått i stå.

Sammanfattningsvis anser jag att den strategi som staten verkar efter är riktig. Det vill säga att så långt som möjligt nyttja den privata investeringsviljan, med ekonomiskt stöd till vissa regioner, samtidigt som man självklart nyttjar de resurser i form av statlig infrastruktur som primärt finns uppbyggd för andra syften men som på ett utmärkt sätt kan stödja en snabb utbyggnad av en ITinfrastruktur i hela landet. Därigenom skapas snabbare förutsättningar för de tjänstebaserade företagen att nå ett stort kundunderlag och därigenom underlättar för att nå målet att Sverige skall som första land bli ett informationssamhälle för alla.

3. Statlig infrastruktur

3.1. Allmänt

Kapitlet omfattar en beskrivning av omfattningen och karaktären av den infrastruktur som staten förfogar över i anslutning till den verksamhet som bedrivs av Vägverket, Banverket, Affärsverket svenska kraftnät, samt de helägda bolagen Teracom och Vattenfall, och som eventuellt kan användas för att underlätta utbyggnad av nät med hög överföringskapacitet, beskrivning av de särskilda krav som respektive aktörs verksamheter ställer och som är aktuella i detta sammanhang samt beskrivning av de intressekonflikter som kan finnas mellan IT-infrastrukturens utbyggnad och utnyttjande och de uppgifter som aktörerna har. Först ges en beskrivning av respektive aktör och avslutningsvis ges en samlad beskrivning av infrastrukturerna tillsammans med en analys av hur stor andel av befolkningen som rent teoretiskt kan nås av befintlig utbyggnad av fiber i banvallar och kraftledningar.

I utredningen har vi valt att benämna de fysiska infrastrukturer som kan användas för att underlätta utbyggnaden av nät med hög överföringskapacitet för kanalisationsutrymmen. En väg, en järnväg, en kraftledning, en mast eller ett torn är med denna nomenklatur att betrakta som ett kanalisationsutrymme medan t.ex. skogs- och åkermark inte i det här avseendet är att betrakta som ett sådant.

I ett kanalisationsutrymme anbringas vanligen kanalisation i vilken ett nät slutligen etableras. I fallet med en väg är det ofta fallet att man först förlägger ett rör i vägbanken i vilket sedan en fiberledning förs in. Men det förekommer också att man förlägger en fiberledning i vägbanken utan att något rör förläggs. Den tekniken är också den vanliga i banvallar.

I upphängda kraftledningar anbringas fiberledningar uteslutande direkt i kanalisationsutrymmet. Vattenfall har en produkt där man erbjuder tredje part att anbringa egen fiberledning i Vattenfalls

kraftledningsgator. Produkten kallas av Vattenfall för Upplåtelse av kanalisation för optisk fiberkabel, men i vår nomenklatur skulle den alltså ha kallats Upplåtelse av kanalisationsutrymme för optisk fiberkabel.

Master och torn som används för att anbringa radioutrustning av olika slag betraktas även de i detta sammanhang som kanalisationsutrymme.

Sammanfattningsvis används alltså följande nomenklatur i utredningen:

Kanalisationsutrymme Fysisk infrastruktur såsom väg, järnväg, kraftledning, mast eller torn som kan användas för att underlätta utbyggnaden av nät. Kanalisation Rör eller annan anordning som anbringas i kanalisationsutrymme för att underlätta etableringen av nät. Ledning En fysisk ledning eller radioutrustning som anbringas i kanalisationsutrymme eller kanalisation (OSI nivå 1). Länk En ledning som aktiverats så att kommunikation är möjlig mellan dess ändpunkter (OSI nivå 2). Nät Länkar som kopplats samman för att bilda ett nät som kan användas för att realisera tjänster för elektronisk kommunikation (OSI nivå 3).

Termen nätkapacitet förekom i den numera upphävda telelagen. I den nya lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation talas istället om nät. Följande förklaring ges i avsnitt 13 i propositionen till den nya lagen:

Innehavet av nät som sådant är inte anmälningspliktigt enligt telelagen. Däremot är tillhandahållande av nätkapacitet inom ett allmän tillgängligt telenät anmälningspliktigt. För att följa terminologin i de nya EGdirektiven skall dock inte endast tillhandahållandet av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster utan även tillhandahållandet av allmänt kommunikationsnät mot ersättning vara anmälningspliktigt.

Det senare motsvarar alltså att enligt telelagen inom ett allmänt tillgängligt telenät tillhandahålla nätkapacitet.

I stället för nätkapacitet bör därför i fortsättningen talas om nät.

3.2. Vägverket

3.2.1. Allmän beskrivning

Vägverket består organisatoriskt av ett huvudkontor, sju regioner, fyra affärsenheter samt fyra enheter med speciella ansvarsområden. Dessutom sorterar sedan 1 januari 2003 även Vägtrafikinspektionen under Vägverkets organisation.

Vägverkets huvudsakliga uppgift är att bidra till att de uppsatta transportpolitiska målen uppfylls. De transportpolitiska målen består av ett övergripande mål och sex delmål. Det övergripande målet är att säkerställa en samhällsekonomiskt effektiv och långsiktigt hållbar transportförsörjning för medborgarna och näringslivet i hela landet.

De sex delmålen är:

1. ett tillgängligt transportsystem

2. en hög transportkvalitet

3. en säker trafik

4. en god miljö

5. en positiv regional utveckling

6. ett jämställt transportsystem

För att åstadkomma detta bedriver Vägverket sin verksamhet runt fyra huvuduppgifter.

Den övergripande sektorsuppgiften består i att driva på hela utvecklingen av transportsystemet. Hit hör bland annat det övergripande ansvaret för trafiksäkerhetsfrågor, handikappanpassning av väg- och kollektivtrafiken och miljöfrågor.

I myndighetsutövningen ingår att ta fram regler för till exempel fordon, körkort och yrkestrafik och att tillämpa dessa.

I den statliga väghållningen ingår att som beställare utveckla och förvalta det av staten innehavda vägnätet samt att utöva tillsyn över kommunernas väghållning. Vägverkets sju regioner är självständiga myndigheter med ansvar för väghållningen inom respektive region.

I uppgiften produktion ingår att på beställning av Vägverket eller andra utföra projektering, byggande, drift och underhåll av vägar och tillhörande anläggningar. Verksamheten bedrivs på företagsekonomisk grund i fyra affärsenheter.

3.2.2. Befintlig infrastruktur

I sin kärnverksamhet förvaltar Vägverket totalt ca 98 200 km väg i Sverige, fördelat som ca 4 900 km Europa-väg, ca 10 500 km riksväg samt ca 82 800 km länsvägar.

Vägverket äger också en stor mängd fastigheter, ofta små markområden, som ligger utmed vägarna. Till skillnad från vägområdet, som vanligtvis ägs av annan markägare och där vägen är förlagd med stöd av vägrätt, har Vägverket själv äganderätten till dessa marker i anslutning till vägarna. Dessa markområden kan med fördel användas för master och liknande och upplåts också för sådant när någon begär.

Vägverket har inga egna telenät, utöver ett eget radionät för intern kommunikation. De nät som finns i vägbanken ägs uteslutande av operatörer. Historiskt har det funnits ett nära samarbete mellan det gamla Televerket och Vägverket. Tidigare var Televerket den enda aktör som förlade kablar i vägbankarna. I dag är läget radikalt annorlunda. Flera operatörer har förlagt bredbandsnät i vägbanken. Tidigare förläggning har skett mest i de stora vägarna men i dag blir det allt vanligare att bredbandsnät etableras i mindre vägar, oftast med någon form av kommunal inblandning.

Vägverket har i dag ingen samlad bild över exakt hur mycket fiberkabel som är förlagd i vägbankarna. När nya nät byggs i dag så läggs de in i Vägverkets vägdatabank men stora delar av de nät som lagts tidigare år finns inte med i databasen. Skall man i dag ta fram information om all kabel som förlagts krävs därför ett stort efterforskningsarbete som kräver engagemang på regionnivå, ett arbete som enligt Vägverkets bedömning skulle ta lång tid.

3.2.3. Vägrätt m.m.

Väglagen

Bestämmelser om allmänna vägar finns i väglagen (1971:948). Till väg hör enligt 2 § väglagen vägbana och övriga väganordningar. Anordning som stadigvarande behövs för vägens bestånd, drift eller brukande och som kommit till stånd genom väghållarens försorg eller övertagits av denne är väganordning. Vägområde utgörs av den mark som tagits i anspråk för väganordning (3 § samma lag).

Väghållning omfattar enligt 4 § väglagen byggande av väg och drift av väg. Vid väghållning skall tillbörlig hänsyn tas till enskilda intressen och till allmänna intressen, såsom trafiksäkerhet, miljöskydd, naturvård och kulturmiljö. En estetisk utformning skall eftersträvas.

Staten är väghållare för allmänna vägar (5 § väglagen). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får dock besluta att en kommun skall vara väghållare inom kommunen, om det främjar en god och rationell väghållning.

Enligt 6 § väglagen handhar Vägverket väghållningen för statens räkning och har tillsyn över kommunernas väghållning. Väghållningsmyndighet är enligt samma lagrum, då staten är väghållare, den till Vägverket hörande regionala förvaltning som regeringen bestämmer och, då en kommun är väghållare, den kommunala nämnd som en kommun utser till detta.

Vägrätt innefattar enligt 30 § väglagen befogenhet för väghållaren att, utan hinder av den rätt som annan kan äga till fastigheten, nyttja mark som behövs för väg. Förutsatt att någon inskränkning inte har gjorts i arbetsplan eller i beslut om förändring av enskild väg till allmän innefattar vägrätten även i övrigt befogenhet för väghållaren att i fastighetsägarens ställe bestämma över markens användning under den tid vägrätten består samt att tillgodogöra sig alster och andra tillgångar som kan utvinnas ur marken.

För att bygga en väg skall enligt 15 § väglagen en arbetsplan upprättas. Vägrätt uppkommer genom att väghållaren tar i anspråk mark för väg med stöd av upprättad och, i fall då så behövs, fastställd arbetsplan (31 § väglagen). Vägrätt uppkommer även genom att väghållaren övertar mark med stöd av beslut om enskilds vägs förändring till allmän.

Vägrätt upphör när vägen dras in (32 § väglagen). Väghållaren är då skyldig att i den omfattning det behövs ställa i ordning väg-

området. Väghållaren får därvid i allmänhet föra bort vad som har anbringats inom vägområdet för vägändamål.

Väg skall enligt 26 § väglagen hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick genom underhåll, reparation och andra åtgärder. Åtgärder som erfordras för detta, liksom renhållningsåtgärder räknas till drift av väg. Till drift av väg räknas också serviceåtgärder och förbättringsåtgärder.

I 44 § väglagen anges att inom ett vägområde får inte utan väghållningsmyndighetens tillstånd dras elektriska ledningar, vattenledningar eller andra ledningar eller utgöras arbeten på en redan dragen ledning. Väghållningsmyndigheten får meddela de föreskrifter om arbetet och om rätt till upplag eller annan anordning som behövs med hänsyn till vägens bestånd, drift eller brukande. Sådant tillstånd behövs dock inte när tillstånd har meddelats enligt annan lag eller författning och anmälan om arbetet har gjorts hos väghållningsmyndigheten. Om det på grund av inträffad skada krävs skyndsam reparation av en ledning som har dragits fram inom ett vägområde får arbetet påbörjas utan tillstånd eller anmälan. Ledningens ägare skall i så fall snarast underrätta väghållningsmyndigheten om arbetet.

Vägkungörelsen

Vägkungörelsen (1971:954) gäller för allmän väg (1 §). Allmän väg är riksväg eller länsväg. I kungörelsen anges närmare vad som räknas som väganordning (2–4 §§). I 5 § vägkungörelsen finns en hänvisning om att bestämmelser om rätt för Vägverket att meddela föreskrifter i fråga om tekniska krav på väg och anordningar som hör till väg finns i 18 § förordningen (1994:1215) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk m.m. I 7 § vägkungörelsen anges att statlig väghållningsmyndighet är Vägverkets region. Enligt 52 § vägkungörelsen skall väg- och ledningsarbeten inom vägområdet utföras så skyndsamt som möjligt och så att fara inte uppstår för trafiken på vägen. Sedan ledningsarbete utförts inom vägområde, skall enligt 53 § vägkungörelsen området genom ledningshavarens försorg återställas i det skick som det befann sig i före arbetets början. Om väghållningsmyndigheten begär det, skall dock vägbeläggning som skadats vid ledningsarbetet återställas genom väghållningsmyndighetens försorg. Uppstår sättningar till följd av ledningsarbete, skall de arbeten som sättningarna föranleder, om

väghållningsmyndigheten begär det, utföras genom väghållningsmyndighetens försorg. Åtgärder som vidtas genom väghållningsmyndighetens försorg utförs på ledningshavarens bekostnad.

Vägmarksområde som självständig fastighet

Vägmark kan även utgöra en självständig fastighet. Staten kan då äga vägmarken och disponerar då över marken som andra fastighetsägare. Även vägrätten ger emellertid väghållaren en sådan dispositionsrätt att den går att jämställa med en fastighetsägares när det gäller rätt att använda marken så länge vägrätten består. Detta gör att väghållaren får upplåta marken åt andra för att t.ex. förlägga kablar för elektroniska kommunikationsnät. Väghållaren måste naturligtvis agera inom ramen för sitt ansvar som väghållare för trafiksäkerhet och andra hänsyn som skall tas enligt väglagen.

Instruktion för Vägverket och regleringsbrev

I 1 § förordningen (1997:652) med instruktion för Vägverket anges att Vägverket är central förvaltningsmyndighet med ett samlat ansvar, sektorsansvar, för hela vägtransportsystemet.

Vägverket skall verka för att de transportpolitiska målen uppnås. Vägverket skall inom ramen för sitt sektorsansvar vara samlande, stödjande och pådrivande i förhållande till övriga berörda parter. I 2 § instruktionsförordningen anges bl.a. att Vägverket skall särskilt verka för att vägtransportsystemets tillgänglighet, framkomlighet och effektivitet samt bidrag till regional balans säkras, vägtransportsystemet anpassas och utformas utifrån högt ställda krav på miljö och trafiksäkerhet och att väginformatik utvecklas och utnyttjas effektivt. I 3 § samma förordning anges att Vägverket ansvarar för planering, byggande och drift av de statliga vägarna. Av 4 § 7 framgår att Vägverket även ansvarar för frågor om väganordningars tekniska utförande.

Enligt 7 § förordningen med instruktion för Vägverket får Vägverket bedriva uppdrags-, uthyrnings- och försäljningsverksamhet som är förenlig med verkets uppgifter i övrigt. Vägverket får dessutom inom mark- och anläggningsområdet utföra uppdrag som rör vägar, järnvägar, flygplatser, hamnar, parker samt vatten- och avloppsledningar och därmed jämförbara objekt.

Det finns numera även en Vägtrafikinspektion vid sidan av Vägverket. Av 20 § instruktionsförordningen för Vägverket framgår att chefen för Vägtrafikinspektionen ansvarar för och beslutar i frågor om att

1. med utgångspunkt i beslutade trafiksäkerhetsmål hos myndig-

heter, kommuner och andra utifrån ett helhetsperspektiv följa och analysera sådana förhållanden som väsentligt kan påverka vägtransportsystemets utformning och funktion,

2. genom dialog med de aktörer som avses i 1 verka för att dessa

tillämpar ett systematiskt arbetssätt för att förhindra vägtrafikolyckor som kan leda till att någon avlider eller blir allvarligt skadad,

3. samverka med andra aktörer i syfte att öka trafiksäkerheten på

väg, samt

4. initiera forskning och utveckling inom vägtrafiksäkerhets-

området och följa sådan forskning som har betydelse för inspektionens verksamhet.

Enligt 22 § instruktionen får chefen för Vägtrafikinspektionen delegera sin beslutanderätt till andra tjänstemän i inspektionen (ändringsförordning 2002:804).

Av regleringsbrev för budgetåret 2003 avseende Vägverket (dnr N2002/10454/IR m.fl.) framgår beträffande organisationsstyrning att Vägverket skall, med hänsyn till anvisade medel, fullfölja pågående investeringar och förbättringsåtgärder på det nationella stamvägnätet i enlighet med den nationella väghållningsplanen. På det statliga vägnätet i övrigt skall, med hänsyn till anvisade medel, investeringar och förbättringsåtgärder genomföras i enlighet med länsplaner för regional transportinfrastruktur. Regeringens handlingsprogram med 11 punkter för ökad trafiksäkerhet skall genomföras. Vägverkets del av detta mål är bl.a. att stimulera och påskynda införandet och användning av ny teknik som hjälper föraren till trafiksäkrare beteende. Detta skulle enligt utredningen kunna innefatta användningen av informationsteknik för väginformation, trafikinformation m.m. till trafikanter.

3.2.4. Särskilda krav

Jämfört med järnvägar och elektriska högspänningsledningar måste vägar anses vara den fysiska infrastruktur som enklast kan användas för förläggning av elektroniska kommunikationsnät. Väghållningens krav när sådana nät etableras är framförallt att vid förläggning och reparationsarbeten skall

arbetet utföras på ett fackmannamässigt sätt och av entreprenörer som har den utbildning som krävs enligt bestämmelserna i Vägverkets interna föreskrifter och allmänna råd om säkerhet vid vägarbete och transporter (IFS 2003:1),

vägbanken återställas på ett sådant sätt att inga sättningar eller andra skador uppstår på vägbanken.

Vägverket tar ut en avgift på 4–16 kr/meter ledning beroende på var ledningen placeras i vägbanken. Det är en engångsavgift och skall täcka de kostnader som uppstår för Vägverket.

Vägverket meddelar tillstånd och ingår avtal om anläggning av teleledning i mark enligt en standardiserad skriftlig handling som omfattar såväl tillstånd enligt 44 § väglagen som avtal om upplåtelse av utrymme i vägrätt eller, i det fall vägrätt inte föreligger, anvisning av utrymme. Med stöd av 44 § väglagen lämnar väghållningsmyndigheten ledningsägaren tillstånd för anläggande av teleledningsanläggning med de villkor och med vad som i övrigt följer av handlingen. Teleledningsanläggningen omfattar bl.a. tomrör, fiberledningar, kabelskydd, kabelbrunnar och kabelskåp. I handlingen anges vidare att för varje förekommande arbete inom vägområdet avseende framtida reparation, underhåll eller tillsyn av teleledningsanläggning skall ledningsägaren först inhämta särskilt tillstånd enligt 44 § väglagen från väghållningsmyndigheten. I handingen anges vidare att Vägverket innehar vägområdet med vägrätt. Det kan dock, såsom framgår av handlingen, förekomma att vägrätt inte föreligger inom den del av ledningssträckningen som berörs av detaljplan där kommunen är huvudman för allmän platsmark eller inom viss del av ledningssträckningen. Vägverket upplåter enligt handlingen ett angivet utrymme i vägrätten för anläggande och bibehållande av ny teleledningsanläggning till ledningsägaren under den tid vägrätten består. Där vägrätt inte föreligger anvisar Vägverket utrymme. Det anges vidare att för åtkomst av marken där vägrätt inte föreligger erfordras avtal med fastighetsägaren. I handlingen anges vidare utförandetekniska krav och en hänvisning

till 53 § vägkungörelsen. Det anges att schaktning, fyllning och packning av ledningsägaren skall utföras enligt standardavtalet Anläggnings AMA 98. För ledningar inom ett vägområde skall därutöver särskilda i handlingen angivna villkor gälla.

3.2.5. Intressekonflikt med kärnverksamheten

Internt (kärnverksamhet – intern telekomverksamhet)

Vägverket har inga egna nät och bedriver ingen telekomverksamhet, eftersom deras kärnverksamhet i dag inte kräver sådan infrastruktur eller sådana tjänster. Därför finns det inga interna kontaktytor inom Vägverket där intressekonflikter kan uppstå med kärnverksamheten.

Framtida behov av s.k. ITS (Intelligent Transportation Systems) kan komma att kräva att radio- och fibernät etableras längs vägarna. Vägverket bedriver i dag flera aktiviteter inom området IT i trafiken. Arbetet är uppdelat i sex temaområden:

1. Trafikstyrning

2. Trafikinformation och vägvisning

3. Förarstöd och fordonsbunden Väginformatik

4. Automatiska och integrerade betalsystem

5. Informationsinfrastruktur för väg- och trafikdata

6. Grundläggande frågor och utvecklingsperspektiv

Resulterar dessa aktiviteter i krav på teleinfrastruktur skulle Vägverket i framtiden kunna bli en aktör inom området för elektronisk kommunikation. Det finns dock inget i dagsläget som pekar på det. Dessa applikationer kommer inte att ha sådana speciella kommunikationskrav som motiverar att Vägverket självt förfogar över de nät som behövs utan de bör kunna tillhandahållas av operatörer, som redan i dag i stor omfattning har nät längs landets vägar. Blir utvecklingen en annan än den som i dag kan förutses kan detta förstås komma att ändras.

Externt (verksamhet – extern telekomverksamhet)

Förläggning av ledning i vägbank utförs vanligtvis av en extern entreprenör. Alla som gör vägarbeten måste följa Vägverkets interna föreskrifter och allmänna råd om säkerhet vid vägarbete och transporter (IFS 2003:1) beslutade den 14 januari 2003. Den bilagda promemorian Regler för säkerhet vid vägarbete och transporter skall utgöra underlag för anbudsinfordran av arbeten på vägar där Vägverket är väghållare. Föreskrifterna trädde i kraft den 1 februari 2003, då Vägverkets interna föreskrifter och allmänna råd (1995:4) om arbete på väg upphörde att gälla.

Ansvaret ligger dock på den som är väghållare, dvs. vanligen Vägverket. Det förläggs även andra ledningar än fiber t.ex. ledningar för elkraft, men det har inte vållat samma problem som med fiber, eftersom den läggs i långa sträckor.

De olägenheter som är aktuella är dels de trafikstörningar som kan uppstå i samband med förläggningen eller reparationsarbeten samt att vägkroppen kan bli påverkad. Dessutom är ledningarna en olägenhet när vägar skall breddas, rätas eller flyttas, när stolpar skall placeras ut, när diken ska grävas om etc. Då måste hänsyn tas till de ledningar som finns i vägkroppen. För Vägverket uppstår också problem när en aktör gräver ned ledningar och sedan vill överlåta ledningar till andra aktörer. Eftersom ledningarna är förlagda i vägen fordrar en sådan överlåtelse medgivande från väghållaren. Vägverket kräver i de avtal som skrivs med operatörerna att få kännedom om sådana överlåtelser men verket får inte alltid denna information.

En potentiell källa till konflikt finns i att vägbanken har en fysisk begränsning i hur många fiberstråk som kan förläggas där. Enligt Vägverket är dock utrymmet så pass stort att det i dag inte upplevs som någon begränsning och det är därmed inte någon källa till konflikt.

En sista intressekonflikt som vi har kunnat identifiera uppstår när Vägverket, för att förenkla sin egen hantering, söker samla alla ledningar på vägens ena sida. Det kan ibland stå i konflikt med operatörers och PTS önskan om felsäkra nät där förläggning på skilda sidor skulle förbättra redundansen.

3.3. Banverket

3.3.1. Allmän beskrivning

Banverkets huvudsakliga uppgift är att, precis som Vägverket, bidra till att de uppsatta transportpolitiska målen uppfylls. De transportpolitiska målen består av ett övergripande mål och sex delmål. Det övergripande målet är att säkerställa en samhällsekonomiskt effektiv och långsiktigt hållbar transportförsörjning för medborgarna och näringslivet i hela landet.

De sex delmålen är:

1. ett tillgängligt transportsystem

2. en hög transportkvalitet

3. en säker trafik

4. en god miljö

5. en positiv regional utveckling

6. ett jämställt transportsystem

För att åstadkomma detta bedriver Banverket sin verksamhet runt tre huvuduppgifter.

Den övergripande sektorsuppgiften innebär att Banverket har ett samlat ansvar för järnvägen och dess utveckling.

Banverkets förvaltande enheter har ansvaret för banhållningen vilket innebär att de som beställare planerar och upphandlar drift- och underhållsåtgärder. Beställningarna görs hos interna eller externa underleverantörer.

I uppgiften produktion ingår de producerande enheter som tillhandahåller produktion och tjänster inom järnvägsområdet efter upphandling eller beställning

3.3.2. Befintlig infrastruktur

I sin kärnverksamhet förvaltar Banverket 11 917 km trafikerad spårlängd (statens spåranläggningar exkl. Inlandsbanan från Mora till Gällivare samt anslutande järnvägar där Inlandsbanan AB svarar för drift, trafikledning och underhåll).

Huvuddelen av alla banvallarna är förlagda med fiber. Totalt har Banverket 12 760 km optisk fiberkabel förlagd i och utanför banvallen och 90 televäxlar för att dirigera teletrafiken.

Banverket Telenät erbjuder tjänster till två kundkategorier. Till järnvägsektorn erbjuds fast telefoni, mobiltelefoni, nätkapacitet (punkt-till-punkt analoga och digitala förbindelser upp till 2 Mbit, SDH och DWDM) och datakommunikation (ATM och Frame Relay). Till teleoperatörer och företag erbjuds nätkapacitet i form av SDH, DWDM och Ethernet. Det är här viktigt att notera att Banverket har valt att inte sälja förädlade tjänster såsom telefoni och datakommunikationstjänster som erbjuds internt inom järnvägssektorn. Utåt försäljer man endast grundtjänsten nätkapacitet (nät enligt den nya terminologin i lagen om elektronisk kommunikation). Dock säljer man inte den minst förädlade tjänsten svart fiber.

Dessutom har Banverket ett eget GSM-system för mobilkommunikation. Systemet bygger på standard framtagen av Internationella Järnvägsunionen (IUC) och bygger på GSM-standarden. Tilläggen är gjorda för att klara de specifika krav som ställs av bandriften såsom funktionell adressering vid anrop, visning av funktionen på anropande part och stöd för att fungera vid hastigheter upp till 500 km/h. Standarden kallas GSM-R1 och Banverket kallar sitt system för MobiSIR. Systemet är under uppbyggnad och ska vara i full drift på stomjärnvägsnätet, ca 7 500 km järnväg, i december 2003. Totalt finns 2 300 bas- och länkstationer för Banverkets radiosystem. MobiSIR ersätter successivt samtliga radio- och mobilsystem som Banverket driver.

3.3.3. Förfoganderätten till statens järnvägsområde och järnvägssäkerhet

Järnvägslagstiftningen

De allra flesta järnvägar innehades länge av Statens järnvägar (SJ). Några privata järnvägsföretag fanns dock med egna järnvägar. Det finns inte någon motsvarighet till vägrätt på järnvägssidan. I stället bildades i allmänhet särskilda fastigheter för järnvägsområdena. Såvitt avser SJ ägdes järnvägsmarken av staten.

Genom järnvägsreformen år 1988 delades affärsverket SJ upp i två verk. Banverket fick förvaltningsansvaret under regeringen för järnvägens infrastruktur och SJ fick ansvaret för trafiken. SJ:s monopol på trafiken öppnades upp såtillvida att även länstrafik-

1

http://gsm-r.uic.asso.fr

huvudmän gavs möjlighet att organisera och bedriva persontrafik på länsjärnvägarna. Järnvägsinspektionen bildades samtidigt som tillsynsmyndighet för järnvägssäkerhet. De statliga spåranläggningarna kom därmed att förvaltas av Banverket.

Banverket ansvarar enligt 3 § förordningen (1998:1392) med instruktion för Banverket för drift och förvaltning av statens spåranläggningar.

Genom att staten äger marken för de statliga spåranläggningarna finns inte några rättsliga hinder som hänger samman med förfoganderätten till marken för att upplåta utrymme för elektroniska kommunikationsnät till andra inom järnvägsområdet.

Järnvägssäkerheten är av betydelse för möjligheten att förlägga elektroniska kommunikationsnät inom järnvägsområden, framförallt i banvallen.

Järnvägssäkerheten regleras i dag framförallt i lagen (1995:1649) och förordningen (1995:1652) om byggande av järnväg, järnvägssäkerhetslagen (1990:1157), förordningen (1990:1165) om säkerheten vid järnväg, spårväg och tunnelbana samt lagen (2000:1336) och förordningen (2000:1339) om järnvägssystem för höghastighetståg.

Enligt 1 § järnvägssäkerhetslagen har Banverket ett samlat ansvar för säkerheten. Inom Banverket handläggs vissa säkerhetsfrågor självständigt av Järnvägsinspektionen.

Järnvägs-, tunnelbane- och spårvägsverksamhet består enligt 3 § järnvägssäkerhetslagen av drift av spåranläggningar (spårinnehav) och drift av spårtrafik (trafikutövning). I driften av spåranläggningar ingår trafikledning. Trafikledning kan dock vara en särskild verksamhetsgren (särskild trafikledningsverksamhet).

Spåranläggningar eller spårtrafik eller särskild trafikledningsverksamhet får drivas endast av den som har tillstånd till verksamheten. För verksamhet som drivs av SJ eller Banverket behövs dock inte något tillstånd (4 § järnvägssäkerhetslagen).

Spåranläggningar, spårtrafik och särskild trafikledningsverksamhet skall med hänsyn till verksamhetens art och övriga förhållanden drivas så att skador till följd av verksamheten förebyggs (10 § järnvägssäkerhetslagen). Därvid skall de åtgärder och försiktighetsmått vidtas som behövs för att upprätthålla en betryggande säkerhet.

I 12 § järnvägssäkerhetslagen anges att den som är sysselsatt i verksamheten skall ha god kännedom om de förhållanden, föreskrifter och villkor som gäller för verksamheten och som berör hans arbetsuppgifter. Arbetsuppgifter av betydelse för säkerheten

får utföras endast av den som med hänsyn till yrkeskunnande, hälsotillstånd och personliga förhållanden i övrigt anses lämplig.

Spåranläggningar, fordon och annat materiel som används i verksamheten skall enligt 13 § järnvägssäkerhetslagen vara av sådan beskaffenhet att skador till följd av verksamheten förebyggs.

Det skall finnas en säkerhetsordning med de ytterligare säkerhetsbestämmelser som behövs för verksamheten (14 § järnvägssäkerhetslagen).

Ansvaret för att kraven enligt 10-14 §§ uppfylls åvilar den som driver verksamheten (15 § järnvägssäkerhetslagen). Detta medför att ansvaret enligt lagen för arbeten med banvallen alltid åvilar Banverket även om verket uppdragit åt någon annan att utföra arbetena, såvitt avser statliga spåranläggningar.

Tillsynen över efterlevnaden av järnvägssäkerhetslagen utövas av Järnvägsinspektionen (20 §).

Särskilda säkerhetsbestämmelser finns för järnvägssystem för höghastighetståg i en särskild lag om järnvägssystem för höghastighetståg.

Banverkets instruktion och regleringsbrev

Banverket är enligt 1 § förordningen (1998:1392) med instruktion för Banverket central förvaltningsmyndighet med ett samlat ansvar, sektorsansvar, för hela järnvägstransportsystemet. Sektorsansvaret omfattar även tunnelbane- och spårvägssystem. Banverket skall verka för att de transportpolitiska målen uppnås. Verket skall inom ramen för sitt sektorsansvar vara samlande, stödjande och pådrivande i förhållande till övriga berörda parter.

Av 5 § förordningen med instruktion för Banverket framgår att Banverket får bedriva uppdrags-, uthyrnings- och försäljningsverksamhet som är förenlig med verkets uppgifter i övrigt. Banverket får dessutom utföra andra uppdrag inom ban-, el-, signal- och teleområdet som rör vägar, järnvägar, flygplatser, hamnar, byggnader och därmed jämförbara objekt. I utomnordiska länder får uppdragsverksamheten endast bedrivas i begränsad omfattning.

I regleringsbrev för budgetåret 2003 avseende Banverket (dnr N2002/11974/IR m.fl.) anges beträffande avgifter och bidrag såvitt avser avgiftsbelagd verksamhet att Banverket får, inom ramen för sin ordinarie verksamhet, utföra uppdrag åt utomstående. För sådana uppdrag skall ersättning tas ut. Banverket får besluta om

prissättning för denna verksamhet. Innan beslut om prissättning fattas skall Banverket samråda om beräkningsgrunderna med Ekonomistyrningsverket.

3.3.4. Särskilda krav

Tågtrafiken är helt beroende av fungerande telekommunikation. Därför ställs mycket höga tillförlitlighetskrav på Banverkets telenät. Nätet är byggt i ringstrukturer med i princip alltid minst två fysiskt skilda förbindelser till varje ort.

Det är Banverkets uppfattning att de själva måste äga den fiber som används för att säkerställa kommunikation som är nödvändig för tågdriften. Det bekräftas av utvecklingen i Storbritannien. 1994 såldes hela den brittiska telekominfrastrukturen och tågdriftens telekombehov täcktes genom kontraktsöverenskommelser. I dag har Network Rail, det företag som bildats för att revitalisera Storbritanniens järnväg, funnit att den lösningen inte kunnat täcka tågverksamhetens behov. Ett projekt har inletts som syftar till att bygga en ny nationell SDH-struktur och man kommer också att bygga ett nytt radio-system som bygger på GSM-R. Från utredningens sida har vi i övrigt inte funnit något som pekar på att Banverkets ställningstagande till att äga sitt egna fibernät kan ifrågasättas.

Utbyggnaden av GSM-R grundar sig på de särskilda krav på radiokommunikation som tågtrafiken ställer. Banverket har valt att bygga och driva denna tjänst själv men säljer inte tjänster till andra än Banverkets enheter och företag inom tågsektorn.

3.3.5. Intressekonflikt med kärnverksamheten

Internt (kärnverksamhet – intern telekomverksamhet)

Banverkets televerksamhet i Banverket Telenät bygger på det fundamentala kravet på god telekommunikation som kärnverksamheten ställer. Det finns alltså ingen motsättning mellan dessa verksamheter.

Externt (kärnverksamhet – extern telekomverksamhet)

Banverket har valt att vidareförsälja den överkapacitet som uppstått när egna fibernät har förlagts i banvallen.

Banverket har hittills valt att inte tillåta tredje part annan än TeliaSonera att förlägga fiber i den egna banvallen trots att sådana förfrågningar har kommit till Banverket. Beslutet att inte tillåta detta beror inte på krav från den egna televerksamheten utan enbart från kärnverksamheten och på den begränsade tillgången till banvallen som tågtrafiken medger. Stora delar av Sveriges tågnät är också så hårt trafikerat att tillgången till banvallen för kabelförläggning och reparationsarbeten är mycket begränsat, ofta mindre än 1 h/dygn, ofta nattetid. På dessa sträckor vore det i praktiken omöjligt för en operatör att förlägga fibernät med rimliga projekttider. Alla bansträckningar har dock inte samma trafikintensitet och på de mindre trafikerade sträckorna där trafiken medger tillgång till banvallen finns inga egentliga hinder för andra teleoperatörer att förlägga egna nät. Banverket äger marken varför det inte finns några markrättsliga hinder mot sådan förläggning, om Banverket går med på den.

3.4. Affärsverket svenska kraftnät

3.4.1. Allmän beskrivning

Affärsverket svenska kraftnät äger och driver stamnätet för elkraft i vilket ingår landets ledningssystem för distribution av elkraft med spänningsnivåerna 400 kV och 220 kV. Som statligt affärsverk ska det verka som garant för att tillträdet till det viktiga stamnätet ska ske under neutrala former och därmed skapa förutsättningar för effektiv konkurrens på elhandelsmarknaden.

För att åstadkomma detta bedriver Affärsverket svenska kraftnät sin verksamhet runt fyra huvuduppgifter:

─

att överföra el på stamnätet på ett säkert, effektivt och miljöanpassat sätt.

─

att främja en konkurrensutsatt marknad, i Sverige, norden och Europa.

─

att utöva systemansvar på ett kostnadseffektivt sätt, dvs. ansvara för att elsystemet kortsiktigt är i balans och att dess anläggningar samverkar effektivt.

─

att verka för en robust och flexibel elförsörjning vid kris och krig.

Av årsredovisningen för Svenska kraftnät för 2002 framgår att de dotterbolag som ingår i koncernen är SwePol Link AB, Svenska Kraftnät Gasturbiner AB och Svenska KraftKom AB. Av dessa är det det sistnämnda som är av intresse för utredningens vidkommande. I årsredovisningen anges att bolaget under år 2002 bedrivit vissa utvecklings- och marknadsföringsaktiviteter inom telekommunikationsområdet för affärsverket men att bolaget fr.o.m. år 2003 kommer att vara vilande. Svenska KraftKom är i dag ett vilande bolag.

I förvaltningsberättelsen för år 2002 anges beträffande telekom- och optoverksamheten följande:

För att styra och övervaka stamnätet för el har Svenska Kraftnät ett landstäckande telekomnät. De äldre delarna av detta nät baseras på bärfrekvens via kraftledningarna och på radiolänkförbindelser. Sedan tio år tillbaka pågår utbyggnaden av ett optofibernät installerat i kraftledningarnas topplinor. Teletrafiken flyttas successivt över från de äldre nätdelarna till optonätet. Den höga kapaciteten i detta nät innebär möjligheter för Svenska Kraftnät att upplåta nätkapacitet i form av passiva förbindelser (svart fiber) och aktiva förbindelser (bandbredd) till externa kunder. Svenska Kraftnät har sedan hösten år 2000 regeringens uppdrag att se till att landets kommuner ansluts till en ny ITinfrastruktur. Tillsammans med regionala kraftledningsägare har hittills omkring 2/3 av landets kommunhuvudorter anslutits till ett optostomnät. Uppdraget innebär att utbyggnaden ska ske på marknadsmässiga grunder. Den kraftiga nedgången inom telekomområdet under senare år har påverkat förutsättningarna negativt för den återstående utbyggnaden. Genom bytesaffärer med andra telenätsägare planerar Svenska Kraftnät att utvidga telenätet i Norrland under det kommande året. Det skapar möjligheter att avveckla ett flertal äldre teleförbindelser och att lägga om trafiken till optoförbindelser. Den kommersiella optoverksamhetens intäkter ökade med 6 Mkr till 51 Mkr då avtalen har gällt under hela året. Rörelseresultatet blev 29 Mkr, vilket är en förbättring med 7 Mkr jämfört med föregående år. Investeringarna uppgick till 85 (106)

2

Mkr. Under året har underhållskost-

nader av engångskaraktär påverkat rörelseresultatet med 4 Mkr. Årets avskrivningar ökade med 3 Mkr som en följd av tillkommande investeringar. Med en kalkylmässig ränta på 7% på sysselsatt kapital blir det operativa resultatet för året 3 (–2) Mkr. Utöver intäkter från externa kunder på optonätet har Svenska Kraftnät intäkter om 19 (12) Mkr för datanät, telefonnät och uthyrning av antennplatser inom rörelsegrenen Telekom.

2

Siffra inom parentes avser föregående år.

Någon särredovisning av optofibernätet i balansräkningen finns inte. Affärsverket redovisar utgående anskaffningsvärden för 2002 för maskiner och andra tekniska anläggningar om 12,8 miljarder kr. Utgående ackumulerade avskrivningar uppgår samtidigt till 6 581 miljoner kr, varefter utgående planenligt restvärde uppgår till 6 219 miljoner kr för maskiner och andra tekniska anläggningar. I detta ingår företrädesvis ställverksutrustningar, kraftledningar, sjökablar, kontrollanläggningsdelar, optoverksamhet och tele- och informationssystem.3 Under redovisningsprinciper anges beträffande avskrivningar enligt plan att dessa beräknas linjärt på tillgångarnas ursprungliga anskaffningsvärden med avskrivningstider som fastställs efter bedömning av tillgångarnas ekonomiska och tekniska livslängd. Årliga avskrivningssatser för optofiberförbindelser är 4 procent. Under åren 2000–2002 har investeringarna i optoförbindelser för affärsverket uppgått till sammanlagt 316 miljoner kr enligt årsredovisningarna. Utredningen har från Affärsverket svenska kraftnät erhållit upplysningar om att per den 31 december 2002 uppgick bokförda värden för optofibernätet till följande belopp:

immateriella anläggningsvärden 27,5 miljoner kr, restvärde efter nedskrivningar 25 miljoner kr,

aktiverade anläggningstillgångar, 379 miljoner kr, restvärde efter nedskrivningar 315 miljoner kr,

projekt under utförande 144 miljoner kr.

Svenska KraftKom AB

Aktiekapitalet för Svenska KraftKom uppgår till 100 000 kr. Enligt bolagsordningen för Svenska KraftKom skall bolaget direkt eller genom dotter- och intressebolag tillhandahålla tjänster och infrastruktur, främst optoförbindelser, för allmän tele- och datakommunikation ävensom idka därmed förenlig verksamhet. Bolaget är i dag i princip vilande.

3

Not 13.

3.4.2. Befintlig infrastruktur

I sin kärnverksamhet förvaltar Affärsverket svenska kraftnät ca 15 000 km kraftledningar med tillhörande utlandsförbindelser och IT-system.

Utbyggnaden av stamnätets telekommunikationssystem påbörjades under 1930-talet. Den teknik som då fanns och som fyllde de krav som verksamheten ställde var kommunikation med hjälp av bärfrekvens på kraftledningar. En bärvåg överlagrades på kraftledningens 50 Hz frekvens. På detta sätt skapades en kanal som kunde användas för signaler eller för telefoni.

Bärfrekvenssystemen har begränsad kapacitet. När stamnätets kommunikationsbehov ökade kompletterades telesystemen med radiolänkförbindelser. Utbyggnaden av dessa startade under 1960talet och relativt stora nät blev utbyggda.

I slutet av 1980-talet hade kommunikationsbehoven ökat ytterligare bland annat genom den omfattade datoriseringen av stamnätets stödsystem som påbörjats omkring tio år tidigare. En viss utveckling av bärfrekvenstekniken hade skett, men det räckte inte för att de ökande kommunikationsbehoven skulle kunna tillgodoses. Dessutom hade utrustningarna blivit dyra relativt andra kommunikationslösningar och kompetens- och resursproblem började uppträda på underhållssidan. Bristen på frekvenser, på grund av mobiltelefonnätens expansion, försvårade en mer omfattande expansion av radiolänknätet. I början av 1990-talet utvecklades optotekniken som en möjlig lösning på problemet. Kommunikation över optofiber uppfyller elförsörjningens krav på säkerhet och tillgänglighet men språnget kapacitetsmässigt blir så stort att tillgänglig kapacitet är större än vad de egna behoven motiverar.

En stor del av kraftledningarna har i dag försetts med optofiberkabel, i huvudsak för de interna kommunikationsbehoven, men i vissa fall för att lösa kommunikationsbehov hos teleoperatörer och företag. Under år 1993 avreglerades telemarknaden i Sverige. De nya teleoperatörerna hade behov av nationella nät som var oberoende av den dominerande aktören Telia. Affärsverket svenska kraftnät slöt därför ett avtal med Tele2, vilket möjliggjorde en utbyggnad i större omfattning av optonätet genom den s.k. triangeln Stockholm–Göteborg–Malmö–Stockholm. Den togs i drift under år 1997. Den följdes av utbyggnad av den s.k. optorektangeln Enköping–Sundsvall–Östersund–Örebro, där Affärsverket svenska kraftnät, Tele2 och PTS delade på kostnaderna.

Optorektangeln togs i drift under år 2000 och gav Affärsverket svenska kraftnät en kraftfull förbindelse mellan den nya driftcentralen i Sollefteå och den nationella driftcentralen i Råcksta.

För närvarande används således bärfrekvensutrusning, radiolänk och optofibernät för stamnätets telekommunikation. En succesiv övergång från bärfrekvens och radiolänk till optofiber pågår. Hittills har ett 60-tal utrustningar ersatts och de närmaste åren kommer ytterligare ca 50 att bytas ut. När detta är gjort kommer det att återstå ca 50 utrustningar som antingen måste moderniseras eller ersättas med optofiber.

Totalt har Affärsverket svenska kraftnät i dag ca 5 500 km optisk fiberkabel förlagd i sina kraftledningar, dvs. i ca 1/3 av ledningarna finns fiber. I dag är ca 100 av stamnätets 120 knutpunkter anslutna till optofibernätet. Av den totala fibermängden är i dag uppskattningsvis hälften uthyrd till olika operatörer.

I mars 2003 var 215 av 290 kommunhuvudorter anslutna till det nationella stomnät som Affärsverket svenska kraftnät har regeringens uppdrag att bygga. Av dessa har Affärsverket svenska kraftnät eget fibernät till 66 kommunhuvudorter. Näten till resterande orter har etablerats och ägs av Affärsverket svenska kraftnäts samarbetspartners enligt vad som medgavs i regeringsuppdraget.

Dessutom har Affärsverket svenska kraftnät i dag 74 radiolänkar. Frekvenstillstånden för dessa dras successivt in från PTS. Trots att nätet är under avveckling kommer Affärsverket svenska kraftnät att behålla de ca 70 masterna. De används redan av flera av 3Goperatörerna för deras nya nät.

Det verkar finnas en internationell trend att kraftledningsföretagen säljer ut rätten till de fibernät de byggt i sina kraftledningar och ser till att täcka kärnverksamhetens behov genom att upphandla telekommunikationen som en tjänst. Det har i viss utsträckning skett i bl.a. Finland, Danmark och Storbritannien.

Finland

Finska Fingrid Oy är den finska motsvarigheten till Affärsverket svenska kraftnät. Det är ett riksomfattande stamnätsbolag som svarar för att elsystemet i Finland fungerar samt säljer stamnätstjänster till alla elmarknadsparter på lika och rättvisa villkor. Fingrid sörjer för att elsystemet i Finland fungerar tekniskt och att driftsäkerheten upprätthålls, sköter den riksomfattande balans-

regleringen och avräkningen samt övervakar och planerar driften i stamnätet. Fingrid har inget eget optofibernät annat än på ett mycket litet antal sträckningar. De fibernät som byggts i Fingrids kraftnät opereras av externa telekomoperatörer, i stor utsträckning av Song Networks. Fingrid tillgodoser sitt eget behov av telekommunikation genom upphandling på den öppna marknaden.

3.4.3. Ellagstiftning, ledningsrätt m.m.

Ellagstiftningen

Elnät utgör enligt ellagen (1997:857) elektriska anläggningar (1 kap. 2 §). Sådana anläggningar indelas med hänsyn till farlighetsgraden i starkströmsanläggningar och svagströmsanläggningar enligt 1 kap. 3 § ellagen. Närmare bestämmelser om denna indelning meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Med nätverksamhet avses enligt ellagen att ställa elektriska starkströmsledningar till förfogande för överföring av el (1 kap. 4 §). Till nätverksamhet hör också projektering, byggande och underhåll av ledningar, ställverk och transformatorstationer, anslutning av elektriska anläggningar, mätning och beräkning av överförd effekt och energi samt annan verksamhet som behövs för att överföra el på det elektriska nätet.

En elektrisk starkströmsledning får enligt 2 kap. 1 § ellagen inte byggas eller användas utan tillstånd (nätkoncession) av regeringen. Det finns två slag av nätkoncession, nätkoncession för linje och nätkoncession för område (2 kap. 2 § ellagen).

Nätkoncession får enligt 2 kap. 10 § ellagen beviljas endast den som från allmän synpunkt är lämplig att utöva nätverksamhet. En nätkoncession skall enligt 2 kap. 11 § ellagen förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen och enskild rätt samt med de villkor för anläggningens utförande och nyttjande som behövs av säkerhetsskäl eller för att i övrigt skydda människors hälsa och miljön mot skador och olägenheter och främja en långsiktigt god hushållning med mark och vatten och andra resurser eller som av annat skäl behövs från allmän synpunkt.

En nätkoncession skall meddelas för fyrtio år, om den avser linje, och för tjugofem år, om den avser område (2 kap. 13 § ellagen). Kortare tid får dock bestämmas i vissa fall. Giltighetstiden får på

ansökan förlängas med motsvarande tidsperioder (2 kap. 14 § ellagen).

Om en nätkoncession upphör att gälla, är den som senast haft nätkoncession skyldig att ta bort ledningen med tillhörande anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning, om det behövs från allmän eller enskild synpunkt (2 kap. 19 § ellagen).

Den myndighet som regeringen utser skall enligt 8 kap. 1 § ellagen ha systemansvaret för el. Med systemansvar för el avses det övergripande ansvaret för att elektriska anläggningar samverkar driftsäkert så att balans inom hela eller delar av landet kortsiktigt upprätthålls mellan produktion och förbrukning av el. Ihop med detta systemansvar hör regler om balansansvar som går ut på garantier om att lika mycket el tas ut som det tillförs systemet. Vidare finns det på elområdet en förordning (1994:1806) om systemansvaret för el. Enligt 1 § denna förordning har Affärsverket svenska kraftnät systemansvaret för el enligt 8 kap. 1 § ellagen. De som har åtagit sig balansansvaret enligt ellagen skall lämna vissa uppgifter bl.a. om planerad produktion och förbrukning till Affärsverket svenska kraftnät.

I 9 kapitlet ellagen finns bestämmelser om skyddsåtgärder. Elektriska anläggningar, elektriska anordningar avsedda att anslutas till sådana anläggningar, elektrisk materiel och elektriska installationer skall enligt 1 § vara så beskaffade och placerade samt brukas på sådant sätt att betryggande säkerhet ges mot person- eller sakskada eller störning i driften vid den egna anläggningen eller vid andra elektriska anläggningar.

I 10 kapitlet ellagen finns särskilda bestämmelser om skadestånd. I 1 § stadgas att har någon tillfogats person- eller sakskada genom inverkan av el från en starkströmslednig, skall skadan, även om det inte följer av allmänna skadeståndsbestämmelser, ersättas av innehavaren av den starkströmsanläggning från vilken elen senast kommit.

Bestämmelser om tillsyn finns i 12 kap. ellagen. Tillsynen över efterlevnaden av lagen och av föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen utövas, såvitt avser frågor om elsäkerhet och driftsäkerheten hos det nationella elsystemet, av den eller de myndigheter som regeringen bestämmer (1 §). Tillsynen i övrigt över efterlevnaden av lagen och av föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen utövas av nätmyndigheten. Enligt 1 § elförordningen (1994:1250) är Statens energimyndighet nätmyndighet enligt 1 kap. 7 § ellagen. Nätmyndigheten prövar ären-

den om nätkoncession med vissa undantag då ärendena avgörs av regeringen. Av 12 kap. 1 § förordningen (1957:601) framgår att Elsäkerhetsverket är tillsynsmyndighet enligt ellagen i fråga om elsäkerheten vid elektriska starkströmsledningar.

Till ansökningshandlingen för ansökan om nätkoncession för linje skall fogas bl.a. en teknisk beskrivning av den planerade ledningen, enligt 6 § 1 p. elförordningen. Beskrivningen skall innefatta bla. en ritning avseende ledningens konstruktion.

Ytterligare bestämmelser om elektriska starkströmsanläggningar finns i förordningen om elektriska starkströmsanläggningar. Med elektrisk starkströmsanläggning förstås enligt 1 kap. 1 § nämnda förordning elektrisk anläggning för sådan spänning, strömstyrka eller frekvens som kan vara farlig för person, husdjur eller egendom. Av 2 § samma kapitel framgår att närmare föreskrifter om utförande och skötsel av elektrisk starkströmsanläggning meddelas av Elsäkerhetsverket.

I 11 kap. 2 § förordningen om elektriska starkströmsanläggningar anges att innehavare av starkströmsanläggning skall tillse att till anläggningens drift hörande arbete å anläggningen utförs under ledning av person som äger nödig sakkunskap och erfarenhet ävensom kännedom om för arbetet gällande bestämmelser. Särskilda krav kan ställas där distributionsskyldighet åvilar innehavare av starkströmsanläggning för yrkesmässig distribution. Statens energimyndighet får då besluta att driften skall förestås av särskild driftledare med den teoretiska och praktiska utbildning som verket finner erforderlig.

Av 11 kap. 3 § förordningen om elektriska starkströmsanläggningar framgår vidare att om arbete skall utföras i farlig närhet av luftledning för starkström å annan starkströmsledning eller svagströmsledning eller därtill hörande skyddsanordning, är innehavaren av förstnämnda ledning pliktig att på begäran av den andra ledningens innehavare sätta sin ledning ur drift så länge det erfordras för arbetet. Den ledningsinnehavare som påyrkar avbrottet skall hålla den andra ledningens innehavare skadelös för den förlust som må åsamkas denne genom driftavbrottet.

Det finns vidare en kungörelse (1958:558) om elektrisk svagströmslednings anordnande i förhållande till starkströmsledning. Av förordningen framgår en skyldighet för den som avser att dra fram svagströmsledning att i vissa fall anmäla detta hos innehavare av en befintlig starkströmsledning. Förordningen innehåller också bestämmelser om hur radioantenn som utgör svagströmsledning

får sättas upp i förhållande till starkströmsledning. Närmare föreskrifter om svagströmslednings anordnande i förhållande till starkströmsledning meddelas enligt 12 § förordningen av Elsäkerhetsverket.

I förordningen (1989:420) om elektrisk materiel finns säkerhetsbestämmelser för elektrisk materiel.

Enligt förordningen (1997:868) med instruktion för Statens energimyndighet är myndigheten central förvaltningsmyndighet för frågor om användning och tillförsel av energi (1 §). Av 2 § förordningen (1992:1139) med instruktion för Elsäkerhetsverket framgår att Elsäkerhetsverket med stöd av bestämmelser i lag eller annan författning fullgör uppgiften som tillsynsmyndighet över elektriska starkströmsanläggningar och elektrisk materiel.

Ledningsrätt

Ledningsrättslagen (1973:1144) innehåller bestämmelser som möjliggör att dra fram ledningar över annans mark. Enligt 1 § ledningsrättslagen kan den som för ledning vill utnyttja utrymme inom fastighet få rätt därtill enligt lagen. Fråga om ledningsrätt prövas vid förrättning. I lagen räknas upp vilka slag av ledningar lagen gäller för (2 §). Lagen gäller bl.a. för teleledning som ingår i telekommunikationssystem för allmänt ändamål samt allmän svagströmsledning för signalering, fjärrmanövrering, dataöverföring eller liknande ändamål (första stycket 1) och för elektrisk starkströmsledning för vilken koncession fordras eller som behövs för sådana ledningar som avses i p. 1 (första stycket 2).

Sedan år 2000 gäller enligt 3 a § ledningsrättslagen att ledningsrätt som avser sådan ledning som anges i 2 § första stycket 2 ger ledningens innehavare rätt att inom det utrymme som har upplåtits för ledningen dra fram och begagna även sådana ledningar som avses i 2 § första stycket 1.

Ledningsförrättning handläggs av lantmäterimyndighet (5 § ledningsrättslagen). Ledningsrätt är inte begränsad i tiden.

2002 års ledningsrättsutredning (Ju 2002:03) konstaterade i sitt delbetänkande Ledningsrätt för elektroniska kommunikationsnät (SOU 2002:83) att upplåtelser av ett utrymme som omfattas av ledningsrätt, t.ex. ett utrymme i en ledningsgata inte torde vara tilllåtna (s. 77).

Här kan tilläggas följande. Hyra av ledning som innehas med ledningsrätt var inte förutsedd vid ledningsrättslagens tillkomst. En ledning som dras fram med stöd av ledningsrätt kan vara fast eller lös egendom beroende på om ledningsrätten knutits till en fastighet eller inte. När det gäller hyra av ledning som innehas med ledningsrätt kan det vara fråga om andrahandsupplåtelse. Ledningsrätten utgör en upplåtelse i fast egendom. Om ledningens ägare upplåter transmissionskapacitet till någon annan torde det inte utgöra en andrahandsupplåtelse utan endast vara fråga om tillhandahållandet av en tjänst. Avser upplåtelsen en svart fiber (ett fiberpar utan transmissionsutrustning) skulle det kunna ha betydelse om upplåtelsen är bestämd att avse ett visst fiberpar i en kabel eller om överlåtelsen bara avser överföringskapaciteten i ett fiberpar, vilket som helst. I det senare fallet finns ingen rätt för den som hyr kapaciteten till själva kabeln utan den som upplåter kapaciteten har själv full rådighet över kabeln och äger t.ex. byta ut den mot en kabel med fler fiber. Det bör då också bara vara fråga om en tjänst. I det förra fallet däremot kan det vara fråga om en nyttjandeupplåtelse som i fallet med ledningsrätt inte är tillåten enligt gällande bestämmelser. Avser upplåtelsen en hel, specifik, kabel bör det likaledes vara fråga om en andrahandsupplåtelse. Vem som har underhållsansvaret för en fiberkabel bör också vara en omständighet som kan ha betydelse för bedömning av om det är en tjänst eller en nyttjanderätt. Det är således viktigt vid ledningsrätt att det är fråga om en tjänst, som bör kunna bestå i att tillhandahålla överföringskapaciteten i form av t.ex. svart fiber i ett visst antal fiberpar, eller all ledig kapacitet, och inte om en nyttjanderättsupplåtelse som kan utgöra en otillåten andrahandsupplåtelse.

Fråga kan också uppkomma om uthyrning av ledningar kan komma att strida mot ledningsrättslagens krav på att upplåtelsen måste ske för ett allmänt ändamål. Så kan vara fallet t.ex. om ledningen hyrs ut i sin helhet för ett privat ändamål såsom ett internt företagsnät eller på annat sätt i en situation där ledningsrätt inte skulle ha kunnat beviljats om hyresmannen hade varit ägare till ledningen och ansökt om ledningsrätt. Om en sådan användning kommer till stånd torde fastighetsägaren kunna begära att ledningsrätten upphävs.

I uppdraget till 2002 års ledningsrättsutredning (dir. 2002:17) ingår att utredaren skall överväga om det finns behov av att klarlägga ledningsrättshavarens möjligheter att upplåta nyttjanderätt till en hel ledning eller till en del av en ledning, t.ex. ett fiber-

par. Utredningen skall redovisa sitt uppdrag senast den 4 december 2003.

Det är således inte möjligt för t.ex. Affärsverket svenska kraftnät att upplåta utrymme i en kraftledningsgata eller hela kablar för vilken ledningsrätt gäller åt andra för att de skall kunna dra fram ledningar t.ex. för elektronisk kommunikation utan att samtidigt överlåta ledningsrätten, som i allmänhet avser ledningsrätt för starkströmsledning. Förhållandet bör dock bli det motsatta om Svenska kraftnät visserligen upplåter ledig överföringskapacitet, i form av svart fiber i sitt optofibernät men själva behåller rådigheten över själva fiberkabeln. Då bör enligt utredningens mening någon otillåten andrahandsupplåtelse inte vara ifråga.

Uppdrag till Affärsverket svenska kraftnät

Regeringen gav den 17 augusti 2000 (dnr N1999/11617/SÄ) Affärsverket svenska kraftnät (Svenska kraftnät) i uppdrag att bygga ut ett optostomnät med hög överföringskapacitet mellan alla kommuner. Målet var att utbyggnaden skulle ske i sådan takt att alla kommunhuvudorter i december 2002 skulle vara anslutna till ett landsomfattande nät. Därigenom borde förutsättningar skapas för så långt som möjligt avståndsoberoende priser i landet. Utbyggnaden skulle ske genom installation av optokabel på det egna elstamnätet. Utbyggnaden skulle finansieras genom Svenska kraftnäts egen försorg och ske på marknadsmässiga villkor. Vid behov kunde samarbete med regionnätinnehavare eller andra ske. Nätkapacitet i form av s.k. svart fiber skulle upplåtas på marknadsmässiga villkor. Där det behövs skulle Svenska kraftnät även samråda med andra aktörer på marknaden. I regeringens beslut den 17 augusti 2003 beskrevs uppdraget med följande förutsättningar:

Målet är att utbyggnaden skall ske i sådan takt att alla kommunhuvudorter senast i december 2002 skall vara anslutna till ett landsomfattande stomnät med hög överföringskapacitet. Därigenom bör förutsättningar skapas för så långt som möjligt avståndsoberoende priser i landet.

Utgångspunkten är att utbyggnaden skall genomföras genom installation av optokabel på det egna elstamnätet. Vid behov kan samarbete med regionnätsinnehavare eller andra ske.

Utbyggnaden skall ske på marknadsmässiga villkor. Nätkapacitet i form av s.k. svart fiber skall upplåtas på marknadsmässiga villkor. I telelagen (1993:597) finns bestämmelser om televerksamhet.

Utbyggnaden skall finansieras genom Svenska kraftnäts egen försorg. Svenska kraftnät bemyndigas att besluta om de investeringar som erfordras för att genomföra utbyggnaden. Det åligger Svenska kraftnät att ombesörja så att nödvändiga finansiella förutsättningar finns för utbyggnad under den aktuella investeringsperioden.

Där det behövs skall Svenska kraftnät samråda med andra aktörer på marknaden.

Svenska kraftnät skall i sin regelbundna kvartalsrapportering och årsbokslutet redovisa läget i utbyggnaden. En slutrapport skall lämnas till regeringen senast den 1 april 2003.

Med ändring av beslutet den 17 augusti 2000 (dnr N1999/11617/SÄ) beslutade regeringen den 20 februari 2003 (dnr N2002/8360/SÄ m.fl.) följande.

För de redan etablerade delarna av stomnätet skall Svenska kraftnät iaktta de villkor som meddelats i det tidigare beslutet.

Utöver detta kan Svenska kraftnät, i befintliga och tillkommande nät på marknadsmässiga villkor, upplåta nätkapacitet i form av svart fiber, våglängder eller kapacitet. Svenska kraftnät kan, med iakttagande av gällande regler, samarbeta med regionnätsinnehavare eller andra. Anslutning kan även ske till annan ort än kommunhuvudorten. Även fortsättningsvis bör målsättningen vara att så långt som möjligt upprätthålla avståndsoberoende priser.

Svenska kraftnät har möjlighet att på marknadsmässiga villkor delta i de upphandlingar av stomnätsanslutningar som kommer att ske utifrån regleringen i lagen (2000:1335) om kreditering på skattekonto av stöd till kommuner för anläggande av telenät och därtill hörande förordning.

Svenska kraftnät skall i sin kvartalsrapportering och årsbokslutet redovisa läget i utbyggnaden. En slutrapport skall lämnas till regeringen senast den 1 april 2006.

Innebörden av detta måste anses vara att Affärsverket svenska kraftnät skall upprätthålla det stomnät som redan anlagts och upplåta nätkapacitet i form av s.k. svart fiber på marknadsmässiga villkor. Affärsverket svenska kraftnät får dock utöver detta numera även tillhandahålla andra former av nätkapacitet i nätet. Så långt som möjligt skall avståndsoberoende priser tillämpas. En viktig utgångspunkt är att utbyggnaden av Affärsverket svenska kraftnäts stomnät för elektronisk kommunikation enligt uppdragen skulle ske på marknadsmässiga villkor.

Instruktion och regleringsbrev för Affärsverket svenska kraftnät

Enligt 1 § förordningen (1991:2013) med instruktion för Affärsverket svenska kraftnät har verket till uppgift att på ett affärsmässigt sätt förvalta, driva och utveckla ett kostnadseffektivt, driftsäkert och miljöanpassat kraftöverföringssystem, sälja överföringskapacitet samt i övrigt bedriva verksamheter som är anknutna till kraftöverföringssystemet. I 2 § 7 instruktionsförordningen anges att Affärsverket svenska kraftnät därvid också skall främja tele- och datakommunikation genom att installera och använda teleledningar, främst på stamnätet, samt genom att upplåta nätkapacitet i dessa.

I regleringsbrev för budgetåret 2003 avseende Affärsverket svenska kraftnät (dnr N2002/8239/ESB m.fl.) anges beträffande verksamhetsgrenen Telekom att målet för Affärsverket svenska kraftnät är att driva ett kostnadseffektivt telenät med hög säkerhet. Telenätet skall användas för övervakning av och kommunikation i det egna elstamnätet.

Beträffande återrapportering anges i regleringsbrevet att Affärsverket svenska kraftnät skall redovisa verksamhetsgrenen telekom skilt från annan verksamhet. För verksamhetsgren telekom skall affärsverket redovisa och kommentera prestationer, resultatet och måluppfyllelsen. I redovisningen skall särredovisning av telekomverksamheten ske i form av en uppdelning på intern och extern verksamhet. I denna särredovisning skall ingå posterna försäljning, kostnader – inklusive gemensamma kostnader – och resultat.

Beträffande organisationsstyrning anges i regleringsbrevet bl.a. följande. Målet är att Affärsverket svenska kraftnät skall uppnå en räntabilitet på justerat eget kapital, efter schablonmässigt avdrag för skatt, på 6 % reducerat med kostnader för s.k. restelektrifiering. Målet är vidare att Affärsverket svenska kraftnät högst skall ha en skuldsättningsgrad på 55 procent och att kostnadseffektiviteten i Affärsverket svenska kraftnät skall vara lika hög som i jämförbara företag.

3.4.4. Särskilda krav

Stora elnät för långväga överföring av elenergi behöver kvalificerade stödsystem för styrning, övervakning och insamling av mätvärden. Stödsystemen kräver kommunikation mellan elnätets knutpunkter, som består av kraft- och transformatorstationer samt driftcentraler.

Affärsverket svenska kraftnät har ursprungligen byggt ett nät utifrån kärnverksamhetens behov av signalering för att bl.a. säkerställa reläskyddsfunktioner och driftövervakning av kraftnätet. I dessa sammanhang är det viktigt med mycket låga signalfördröjningar. I ett akut läge är det nämligen väldigt viktigt att snabbt kunna stänga av delar av nätet för att undvika utslagningsförlopp som fortplantar sig genom elnätet. Utöver fungerande datakommunikation mellan kraftnätets knutpunkter (kraft- och transformatorstationer, driftcentraler) krävs en uthållig och säker talkommunikation för driftledning mellan dessa punkter. Det är förstås också ytterst viktigt att kommunikationsnätet fungerar utan minsta avbrott även under långvariga och omfattande störningar i elförsörjningen. Det moderna samhällets ökande beroende av fungerande datorsystem och telekommunikationer har uppmärksammats alltmer de senaste åren. I många fall är bortfall av elkraftförsörjningen den största risken. Brister i reservkraftanläggningars tekniska utformning och uthållighet har uppdagats och kan befaras finnas latenta på många håll. Kommunikationsnäten med tillhörande datoriserade driftcentralsystem är nätföretagens verktyg för att återställa elnätens drift och matningsförmåga i störningssituationer. Kommunikationsnäten kan inte tillåtas bli satta ur funktion i sådana situationer. I värsta fall skulle det kunna innebära mycket långa återstarttider för elkraftmatningen. Detta ställer krav på att de elnätsstödjande kommunikationsnäten har en tillräcklig robusthet mot tekniska fel och är okänsliga för avbrott i den allmänna elförsörjningen. Dessa krav uppfylls inte i tillräckligt hög grad vare sig nu eller tidigare av de allmänt tillgängliga telenät som finns i Sverige. Kärnverksamheten har alltså mycket specifika krav på nätets struktur och funktion.

Nyttan för Affärsverket svenska kraftnät av att knyta samman sina anläggningar med modern kommunikation med hög kapacitet ligger i bl.a. följande möjligheter:

Utveckling av nya skyddsfunktioner som på systemnivå kan medge ett högre utnyttjande av befintliga elnätresurser.

Central och omedelbar uppföljning av registrerade störningsförlopp samt tillståndsövervakning av kritiska anläggningstillstånd.

Minskade behov av att underhållsentreprenörerna besöker avlägsna anläggningar för enkla åtgärder.

Effektiv dokumentationshantering vid åtgärder i anläggningarna med åtkomst i centrala arkiv.

Samutnyttjande av kommunikationsnäten vilket ger minskade kostnader för telefoni mellan anläggningarna.

3.4.5. Intressekonflikt med kärnverksamheten

Internt (kärnverksamhet – intern telekomverksamhet)

Affärsverket svenska kraftnäts ursprungliga telelösningar i form av kommunikation med hjälp av bärfrekvens på kraftledningar var direkt sprunget ur den egna kärnverksamhetens behov av telekommunikation. Det behovet har utvecklats, vilket gett kapacitetsbrist i de gamla lösningarna. Därför byggs i dag de interna näten allt mer med optofiber, men det innebär istället att den tillgängliga kapaciteten i näten är mycket större än de egna behoven, varför en överkapacitet uppstår.

Incitamenten för att bygga en egen organisation för att marknadsföra, sälja och driva överkapaciteten står i direkt relation till nödvändigheten av att äga kommunikationsnät för de egna behoven. Är det absolut nödvändigt att äga näten är incitamenten större att bygga en egen organisation för att sälja överkapaciteten externt.

Affärsverket svenska kraftnäts krav på den interna telekommunikationen är mycket höga och de tillgodoses väl av den interna telekomverksamheten, och har så gjort under mycket lång tid. Dock bör noteras att även om kraven är höga så utesluter detta inte att det är möjligt att lösa dem genom en väl strukturerad och strikt genomförd upphandling.

Externt (kärnverksamhet – extern telekomverksamhet)

Den externt riktade telekomverksamheten syftar till att sälja den överkapacitet som uppstår. Det är en verksamhet som, med anledning av det försämrade läget på telekommarknaden, inte har

utvecklats som regeringen, kommuner, Affärsverket svenska kraftnäts partners och inte minst Affärsverket svenska kraftnät självt förväntade sig för några år sedan. Regeringens stomnätsuppdrag till Affärsverket svenska kraftnät i augusti 2000 skapade stora förväntningar, framförallt bland kommuner och medborgare, men reste också många frågetecken bland branschens aktörer. Som ett resultat av den allmänna branschnedgången har Affärsverket svenska kraftnät inte kunnat leva upp till de ursprungliga planerna på ett stomnät till alla kommunhuvudorter vid utgången av år 2002. Det har bidragit till minskat förtroende för Affärsverket svenska kraftnät som en leverantör av bredbandslösningar.

3.5. Teracom

3.5.1. Allmän beskrivning

Teracom AB (Teracom) har sedan den första rundradiosändningen i Boden år 1921 haft ansvar för det markbundna radionät som använts för distribution av ljudradio- och TV-sändningar i Sverige. Verksamheten bedrevs fram till år 1992 av dåvarande Televerket. Teracoms huvuduppgift i dag är att garantera och erbjuda distribution av ljudradio, television (TV) och kommunikation till alla i Sverige.

Teracom erbjuder tjänster för informationsförmedling grupperade runt fyra verksamhetsområden.

Utsändning och överföring av ljudradio och TV är den ursprungliga verksamheten för bolaget och i dag erbjuds både analog och digital distribution av TV och ljudradio. De största näten täcker så gott som hela landet.

Tele- och datakom blir en allt större del i Teracoms verksamhet. De nya digitala marknäten är inte på samma sätt som de analoga näten begränsade till enkel broadcast av ljudradio och TV-signaler utan genom att kombineras med andra nät kan de vara en del av ett komplett kommunikationsnät. Teracoms egna nät har begränsad stomnätskapacitet men de har stora möjligheter till flexibla accessnätslösningar. I Teracoms egen vision ingår att telekomverksamheten ska vara etablerad som ytterligare ett stort område till år 2006.

Inom området Informationstjänter paketeras olika tekniker för att lösa ett behov av att nå ut med information inom Sverige.

Baserat på företag och andra organisationers behov att sända ut information till kunder, samarbetspartners och medarbetare erbjuder Teracom sig att utarbeta en anpassad lösning. Här tar man hjälp av de tekniker som Teracom har till sitt förfogande (data, TV, streaming över Internet, radiotidningar).

Slutligen finns området Konsulttjänster där Teracom erbjuder ett antal olika konsulttjänster som bygger på att erbjuda de kompetenser som hela verksamheten vilar på i form av konsulttjänster.

Moderbolag i Teracomkoncernen är Teracom AB. På nätsidan finns två helägda dotterbolag, Teracom Mobile Links AB och Quadracom Wireless AB. På tjänstesidan finns dotterbolaget Boxer TV-access AB. Bolaget ägs till 70 procent av Teracom medan 30 procent ägs av Livförsäkringsaktiebolaget Skandia. På komponentsidan finns ett helägt dotterbolag, Teracom Components AB. Av intresse för utredningen är närmast dotterbolagen på nätsidan.

Teracom erbjuder kommunikationslösningar till företag, tele- och mobiloperatörer samt kommuner och myndigheter. Utbudet av accesser är ett av marknadens bredaste. Teracom erbjuder ett totalåtagande med ansvar för projektering, uppbyggnad, driftsättning, underhåll, service, övervakning och kundhantering. Detta åstadkoms med hjälp av ett rikstäckande förbindelsenät, en egen serviceorganisation med personal på över 50 orter i Sverige, samt övervakning och kundtjänst dygnet runt. I januari 2002 slöt Teracom avtal med Svenska UMTS Nät AB om nätkapacitet för tredje generationens mobiltelefoni.

Teracom tillhandahåller även inplaceringstjänster, upplåtelse av kanalisationsutrymme i master, framförallt till mobiloperatörer som Svenska UMTS Nät AB och Hi3G Access AB. Inplaceringskunder efterfrågar enligt årsredovisningen också förbindelser mellan basstationen och kundens egna växlar via Teracoms nät. Antalet leveranser av förbindelser har ökat under år 2002 och förväntas fortsätta öka, i takt med att inplaceringskontrakten blir fler.

Vidare anges i årsredovisningen att Teracom levererar bredbandslösningar till kommuner, landsting, företag och organisationer över hela Sverige. I tjänsteportföljen finns ett brett spektrum av kommunikationslösningar – från enskilda förbindelser till kompletta paketlösningar för tele- och datakommunikationsförbindelser för rikstäckande storföretag, anges det. Teracom levererar lösningar baserade på Teracoms befintliga infrastruktur, ibland

kombinerat med helt nya kommunikationsnät, baserade på kopparkabel, fiber, trådlösa radiolänkförbindelser eller satellitlösningar.

Under rubriken ”ny bredbandslösning stärker konkurrenskraften” står följande att läsa i årsredovisningen för år 2002:

Teracom har länge haft en stark position inom trådlösa kommunikationslösningar. Teracom kompletterar nu produktportföljen med en radiobaserad accessteknologi, BWA (Broadband Wireless Access), via dotterbolaget Quadracom Wireless. Med BWA kan trådlösa förbindelser med en räckvidd på upp till 6 km upprättas. Tekniken är kostnadseffektiv och kostnaden för utbyggnad är lägre jämfört med exempelvis en fiberlösning. Teracom har nu ett komplett utbud av accesser – radiolänk utanför städerna, BWA i städerna, kompletterat med fiber och koppar. Företaget räknar med att introducera BWA under år 2003. Teracom vänder sig primärt till företag, operatörer och kommuner, men denna bredbandslösning kan även vara ett intressant alternativ för Teracoms mediekunder. BWA kan också användas för överföringar i de nya 3G-näten.

Teracom Mobile Links upprättar med kort varsel tillfälliga kommunikationslösningar främst i Skandinavien och i länderna runt Östersjön. Tjänsterna omfattar i huvudsak överföring av bild och ljud via satellit, exempelvis från en produktionsplats till en redaktion. Inom detta område är Teracom Mobile Links marknadsledande i Skandinavien, enligt Teracoms årsredovisning.

Aktiekapitalet i Teracom AB uppgår f.n. till 250 miljoner kr. Aktiekapitalet skall enligt bolagsordningen utgöra lägst 250 miljoner kr och högst en miljard kr.

3.5.2. Finansiell ställning

Av regeringens proposition Kapitaltillskott till Teracom AB (prop. 2002/03:64) från mars 2003 framgår bl.a. följande om Teracoms finansiella ställning. Trots att intäkterna i Teracom AB har ökat med i genomsnitt 8 procent per år har resultatutvecklingen enligt propositionen inte varit tillfredsställande; se nedanstående tabell.

Tabell 3.1. Intäkter och resultatutveckling i Teracom AB

År 1997 1998 1999 2000 2001 2002 Intäkter (miljoner kr) 1 229 1 276 1 336 1 549 1 618 1 778 Ökningstakt av intäkter (%) 3,8 4,7 15,9 4,5 9,8 Resultat före skatt (miljoner kr) 115 98 68 308 -283 -201 Källa: Prop. 2002/03:64

Som skäl anförs att omfattande satsningar på digital-TV inklusive stora avskrivningar resulterat i ett allt sämre resultat fram till 2001. Därefter hade resultatet förbättrats tack vare ökad kostnadstäckning för utsändningen av digital TV samt minskade rörelsekostnader. Teracom AB:s ekonomiska problem har enligt propositionen uppkommit som en följd av stora investeringar i infrastruktur samt en investering i dotterbolaget Boxer TV-Access AB. Detta fick till följd att bolagets finansiella situation då var mycket ansträngd trots att intäkterna ökade och lönsamheten förbättrades på sikt. Investeringarna i de digitala TV-näten beräknades fullt genomförda uppgå till ca 1 500 miljoner kr. Därav hade Teracom vid utgången av 2002 investerat ca 1 300 miljoner kr. Vidare har bolaget investerat ca 150 miljoner kr på utbyggnad av nät för distribution av digital radio. De sammanlagda nyinvesteringarna i digitala nät hade därmed uppgått till ca 1 450 miljoner kr. Därtill kom löpande investeringar i övriga nät och infrastruktur om ca 200 miljoner kr per år. Finansieringen av nyinvesteringarna hade delvis skett med lånade medel, vilket gradvis ökat bolagets skuldsättning.

De sammanlagda investeringarna per år redovisas nedan (miljoner kr).

Tabell 3.2. Investeringar i Teracom-koncernen

År 1997 1998 1999 2000 2001 2002 Totala investeringskostnader enligt årsredovisning (miljoner kronor) 420 529 358 546 807 154 Källa: Prop. 2002/03:64

Totalt uppgår koncernens anläggningstillgångar, dvs. koncernens samlade investeringar efter avdrag för avskrivningar, till knappt 3 000 miljoner kr.

Tabell 3.3. Soliditeten i Teracom-koncernen

År 2000 2001 2002 Soliditet i Teracomkoncernen 42 % 26 % 22 %

Källa: Prop. 2002/03:64

Riksdagen fattade i maj 20034 beslut om att bemyndiga regeringen att, inom den ram som för 2003 anvisats för lån i Riksgäldskontoret för investeringar i anläggningstillgångar som används i statens verksamhet, besluta om ett lån för att finansiera ett villkorat kapitaltillskott på högst 500 miljoner kr till Teracom. Kulturutskottet yttrade därvid i sitt betänkande5 att utskottet liksom tidigare anser att Teracom AB har en nyckelroll inom den statliga mediepolitiken, framförallt då det gäller massmediernas mångfald och tillgänglighet. Även utifrån kulturpolitiska och demokratiska utgångspunkter är företagets roll av central betydelse, anförde utskottet. Kulturutskottet hyste vidare uppfattningen att det digitala marknätet har goda möjligheter att attrahera olika programföretag och därmed förmedla ett varierat utbud av program- och tilläggstjänster, som är intressant för konsumenten. Därmed torde, enligt utskottet, det digitala marknätet utgöra ett konkurrenskraftigt alternativ till övriga distributionsformer. Utifrån denna bedömning och med hänsyn till att ett kapitaltillskott av betydande omfattning relativt snart skulle kunna komma att tillföras Teracom ansåg utskottet att möjligheterna var goda för att företaget på sikt skulle kunna uppfylla de finansiella mål som ägaren, staten, enligt propositionen skulle komma att uppställa. Utskottet anförde också att företaget när dess finansiella ställning stärkts och de finansiella målen uppnåtts skall återbetala kapitaltillkottet och därefter ge utdelning till staten. Prognosen beträffande soliditetsgraden i Teracomkoncernen för år 2003 är enligt uppgift från Teracom 39 procent.

4

2002/03:KrU7, rskr. 195.

5

KrU7, s. 9 f.

I utskottsbehandlingen förekom två motioner6 om att Teracom skulle privatiseras. Utskottet anförde att det vid olika tillfällen avstyrkt motionsyrkanden om privatisering av Teracom, senast under föregående riksmöte (bet. 2001/02:KrU7 s. 12), och anslöt därvid till uttalanden som näringsutskottet tidigare gjort om sin syn på statligt ägande. Kulturutskottet ansåg i likhet med näringsutskottet att det i vissa fall kan vara motiverat med statligt ägande. De statligt ägda företagen, som i många fall har sitt ursprung i en infrastruktur som en gång byggts upp med offentliga medel kan bl.a. bidra med en hög servicenivå och likvärdighet över landet. Kulturutskottet konstaterade att det i vissa fall kan vara motiverat med del av eller hela det statliga ägandet i ett bolag. Beträffande Teracom ansåg kulturutskottet att de omstruktureringar redan gjorts som syftar till ökad koncentration på kärnverksamheten. Utskottet omnämner att företaget bl.a. avyttrat dotterbolag, minskat stabs- och utvecklingsresurser samt koncentrerat olika funktioner till färre orter. Utskottet säger avslutningsvis att det inte är berett att tillstyrka förslag som syftar till fullständig avveckling av det statliga ägandet i företaget.

Enligt senaste årsredovisningen uppgick per den 31 december 2002 utgående ackumulerat anskaffningsvärde för byggnader och mark i Teracom AB till 378 432 000 kr. Utgående ackumulerade avskrivningar enligt plan uppgick samtidigt till 119 061 000 kr, varvid utgående planenligt restvärde uppgick till 259 371 000 kr. För maskiner och andra tekniska anläggningar uppgick utgående ackumulerat anskaffningsvärde i moderbolaget per den 31 december 2002 till 3 806 094 000 kr, dvs. drygt 3,8 miljarder kr. Utgående ackumulerade avskrivningar enligt plan för dessa uppgick samtidigt till 1 687 012 000 kr, varvid utgående planenligt restvärde uppgick till 2 119 082 000 kr, dvs. drygt 2,1 miljarder kr.

3.5.3. Befintlig infrastruktur

Ljudradio och TV

De markbundna analoga TV-näten består av ett mycket stort antal större och mindre sändarstationer och länkstationer och det mest utbyggda som används för public service-televisionens sändningar täcker 99,8 procent av Sveriges befolkning genom två analoga nät.

6

Reservation 3, Privatisering av Teracom AB, punkt 2 (m, fp) Lennart Kollmats m.fl.

Nätet består av ca 700 sändarstationer där 54 storstationer utgör stommen. Ett tredje analogt sändarnät, som används av TV4, när 98 procent av befolkningen.7 Alla som nås kan se de analoga utsändningarna. De digitala marksändningarna för TV kom igång successivt under år 1999 och början av 2000. Det finns f.n. fem sändarnät för marksänd digital TV. De digitala marknäten för TV har inte byggts ut i samma utsträckning som de analoga näten. Fyra av dessa när omfattar 40 större sändarstationer och når i dag omkring 90 procent av den fast bosatta befolkningen i Sverige. Ett femte nät omfattar tolv större sändarstationer och når ca 50 procent av befolkningen.8

I propositionen Digitala TV-sändningar (prop. 2002/03:72) föreslår regeringen att de digitala TV-sändningarna byggs ut. Minst två digitala sändarnät skall byggas ut så att de får samma räckvidd som de nuvarande 54 huvudsändarna enligt propositionen. Sändningarna skall också kunna tas emot i alla tätorter samt i de övriga områden där topografiska förhållanden hindrar satellitmottagning. Vid behandlingen i Konstitutionsutskottet (2002/03:KU33) tillstyrkte utskottet regeringens förslag att den marksända televisionen skall övergå till digital teknik samt att en tidpunkt skulle läggas fast för denna övergång. Dock ansåg utskottet att tidpunkten borde läggas fast något senare än vad regeringen föreslagit och ansåg att den 1 februari 2008 var en lämplig tidpunkt. När det gäller regeringens övriga förslag om utbyggnaden av de digitala sändarnäten, om de digitala TV-sändningarnas tillgänglighet och om tillståndsgivning avstyrkte utskottet regeringens förslag och ansåg att regeringen efter nya överväganden bör återkomma till riksdagen med förslag. Riksdagen biföll utskottets förslag (rskr. 2002/03:196). Radio- och TV-lagsutredningen (Ku 2000:01) erhöll den 30 mars 2003 tilläggsdirektiv (dir. 2003:30) enligt vilka utredningen med anledning av riksdagens beslut redan före utgången av februari 2004 skall redovisa uppdraget när det gäller Digital-TV-utredningens förslag om fristående operatörsföretag, tillståndsgivning genom myndighet samt tillståndstiden för digitala TV-sändningar.

Det markbundna FM-radionätet för ljudradio når också 99,8 procent av Sveriges befolkning. Nätet består av 54 storstationer och 113 mindre stationer. I nätet distribueras Sveriges Radio P1, P2, P3 och P4/lokalradio. En del av nätet har kompletterats för sändning av digital ljudradio med standarden DAB. Inom fyra

7 Regeringens proposition 2002/03:72 Digitala TV-sändningar, s. 10. 8

Regeringens proposition 2002/03:72 Digitala TV-sändningar, s. 7.

sändarområden (Stockholm, Göteborg, Malmö och Älvsbyn) nås ca 35 procent av Sveriges befolkning av de digitala utsändningarna för ljudradio.

Utöver dessa sändarnät finns dessutom en mellanvågssändare i Sölvesborg och tre kortvågssändare i Hörby som sänder Sveriges Radios utlandsprogram Radio Sweden.

Yttäckande radioaccess

Quadracom Wireless är i dag som ovan nämnts ett helägt dotterbolag till Teracom. Tidigare ägde Vattenfall AB genom sitt dotterbolag Arrowhead AB 25 procent av aktierna i Quadracom Wireless, men när Arrowhead gick samman med Song Networks så förvärvade Teracom Vattenfalls ägarandel i Quadracom Wireless.

Aktiekapitalet i Quadracom Wireless uppgår till 100 000 kr. Enligt bolagsordningen skall bolagets verksamhet bestå i att bygga, driva och äga telekommunikationsnät samt sälja och utveckla tjänster relaterade till dessa nät samt bedriva därmed förenlig verksamhet.

Enligt årsredovisningen för år 2002 för Quadracom Wireless har bolaget inga nämnvärda tillgångar. Quadracom Wireless har dock erhållit frekvenstillstånd av Post- och telestyrelsen.

Rikstäckande tillstånd för fast yttäckande radioaccess

Genom Post- och telestyrelsens beslut den 5 december 2001 (dnr 01-13190) tilldelades bl.a. Qudracom Wireless tillstånd att använda radiosändare för fast yttäckande radioaccess enligt 3 § lagen (1993:599) om radiokommunikation. Tillståndet avser tillhandahållande av nätkapacitet för överföring av data m.m. mellan fasta radiostationer och fasta terminaler vid punkter som inte är bestämda på förhand (fast yttäckande radioaccess). Tillståndet gäller till utgången av år 2011 med möjlighet till förlängning i ytterligare fem år. Därefter prövas ansökan om förlängning enligt lag. Genom beslut den 13 mars 2002 (dnr 02-2053) meddelade Post- och telestyrelsen tillståndsvillkor för tillståndet för fast yttäckande radioaccess. Tillståndsvillkoren gäller till utgången av år 2011. Tillståndet avser särskilt angivna frekvenser i band mellan

28,1 och 29,3 GHz och omfattar 2x168 MHz respektive 2x112 MHz beroende på vilken del av landet det avser.

Enligt beslutet om tillståndsvillkor skall Qudracom Wireless genomföra utbyggnad enligt vad som framgår av nedanstående tabell.

Tabell 3.4. Utbyggnadsvillkor

Fas Avstämningstidpunkt Villkor om utbyggnad 1 2003-12-31 tillse att samtliga län har någon fysisk utbyggnad av fast yttäckande radioaccess 2 2005-12-31 tillse att samtliga kommuner har någon fysisk utbyggnad av fast yttäckande radioaccess 3 2007-12-31 tillse att minst 50 procent av alla arbetsställen med 1–99 anställda i var och en av alla kommuner har möjlighet att få tillgång till den i kommunen erbjudna nätkapaciteten

I samband med att Quadracom Wireless blev ett helägt dotterbolag till Teracom flyttades den operativa verksamheten till moderbolaget och Quadracom Wirelsess åtaganden uppfylls nu av Teracom, enligt vad Teracom uppgett till utredningen. I den följande texten refereras till den ansökan som Quadracom Wireless gjorde i juni 2001.

Beträffande teknisk genomförbarhet anges att Quadracom har valt en punkt-till-multipunkt-lösning och har erhållit avsiktsförklaringar från två leverantörer av denna typ av utrustning. I Quadracoms investeringsbudget har gjorts antaganden om följande utbyggnadstakt.

Tabell 3.5. Utbyggnadstakt

Å r 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 Antal basstationer 20 96 71 75 82 146 0 Källa: Post- och telestyrelsens beslut 2001-12-05 i ärende 01-13187 m.fl.

Av bolagets lämnade uppgifter inför beslutet framgår vidare att för utbyggnaden av radioaccessnätet kommer Quadracom Wireless att utnyttja Teracoms master i så stor utsträckning som möjligt. Även Arrowheads och Vattenfalls master kommer att utnyttjas enligt dessa uppgifter. Radioaccessnätet skall matas av transportnätet med 34 eller 155 Mbps. Varje standardutrustad basstationsnod skall kunna hantera ett i ansökan angivet antal abonnentenheter.En basstation har fyra sektorer. Frekvensbandet delas in i två frekvensgrupper och dubbla polarisationer har använts. Varje sektor kan därmed använda upp till sex 14 MHzkanaler med en total överföringskapacitet på 96 Mbps. Radioaccessnätet skall övervakas av Teracoms ”Operation & Maintenance Center”.

Quadracom Wireless ägare har enligt av bolaget lämnade uppgifter i tillståndsärendet lång erfarenhet av planering och drift av olika typer av nät, exempelvis radiolänksystem. Beträffande transportnät har bolaget uppgett att Quadracom avser att använda ATM som transportprotokoll i hela radioaccessystemet, från kunden till det fasta nätet. Detta innebär att kunden kan utnyttja punkt-till-punkt ATM. Bolagets transportnät skall etableras genom hyra av kapacitet av ett antal kraftbolag och struktureras med nationella ringar, regionala ringar samt accessförbindelse till basstationerna. Radiolänk skall användas för att ansluta basstationerna till de regionala ringarna där så är billigast. Quadracom Wireless har enligt lämnade uppgifter i tillståndsärendet beräknat transportnätets kapacitet, med dimensioneringsfaktorer för olika nätdelar.

Beträffande tjänstehantering framgår av tillståndsbeslutet att bolaget uppgett att Quadracom Wireless avser att ge samtliga kunder inom täckningsområdet tillgång till hela bolagets tjänsteutbud. Tjänsteutbudet kommer att bestå av ett antal standardiserade komponenter med trafikklassning och vissa erbjudna bandbredder. Grundkomponenterna utgörs av Internetkapacitet, företagsintern data och telefoni (TDM).

Vad gäller slutkundsutrustning framgår bl.a. Quadracom Wireless slutkundsutrustning består av en utomhusenhet och en inomhusenhet. Med modulationsmetoden 4QAM har utomhusenheten en maximal kapacitet om 16 Mbps och kan förse en kund med maximalt 4 Mbps i upplänk och 8 Mbps i nedlänk. Till inomhusenheten kan som mest tre kunder anslutas utan ytterligare utrustning. Enheten kan då förse kunderna med en kapacitet om 3,5 Mbps.

Beträffande affärsmässig genomförbarhet anförde Quadracom Wireless att de har grundat antagandena om utvecklingen på marknaden för fast yttäckande radioaccess och bolagets kommande marknadsposition på ett antal externa rapporter och studier. Mot bakgrund av dåvarande trender räknade Quadracom Wireless med att antalet anslutningar, den genomsnittliga bandbredden och intäkterna skulle komma att öka betydligt under de närmaste åren. Quadracom avsåg att inrikta sig på marknadssegmenten företag och grossistförsäljning av nätkapacitet. Bolaget skulle dessutom enligt de lämnade uppgifterna komma att utveckla lösningar för segmentet accesskapacitet. Till dessa segment avsåg Quadracom Wireless att erbjuda specialiserade tjänstepaket och nyckelfärdiga lösningar. Beträffande intäkter har Quadracom Wireless grundat sin intäktsmodell på de fyra intäktsströmmarna ”Företagssegmentet”, ”Grossistsegmentet”, ”GSM accesser” och ”UMTS accesser”. Quadracom Wireless räknar med att det totala antalet anslutningar till bolagets radioaccessnät under slutet av tillståndsperioden kommer att uppgå till 11 555. Detta fördelar sig på de tre grupperna ”Företagslösningar”, ”Grossistförsäljning av nätkapacitet” och ”Grossistförsäljning av accesskapacitet”.

Quadracom Wireless har beräknat den totala omsättningen för fast yttäckande radioaccess till 963 miljoner kr under det sista året av tillståndsperioden, varav ”Företagssegmentet” utgör den största intäktsströmmen. Quadracom Wireless beräknade de totala operativa kostnaderna till 166 miljoner kr under det sista året av tillståndsperioden, varav ”Drift och underhåll” och ”Site hyra” utgör de största kostnadsströmmarna.

I skälen för Post- och telestyrelsens tillståndsbeslut tog myndigheten i den fördjupade prövning som skulle användas för att skilja ut vilka aktörer som skulle beviljas tillstånd ställning efter vissa angivna kriterier till vilka ansökningar som kunde anses mest spektrumeffektiva. Dessa kriterier, av vilka de två första tillmättes störst vikt, var:

1. utfästelse och möjlighet att använda frekvenserna för fast

yttäckande radioaccess i en så stor del av Sverige som möjligt, baserat på tätheten av små och medelstora företag,

2. utfästelse och möjlighet att så snabbt som möjligt bygga ut

enligt punkten 1,

3. finansiell kapacitet,

4. teknisk genomförbarhet och

5. affärsmässig genomförbarhet.

Beträffande finansiell kapacitet angav myndigheten följande. Quadracom Wireless redovisade finansiering överstiger det i ansökan beräknade kapitalbehovet om 379 miljoner kr. Ägarna, Teracom och (då även) Arrowhead (Vattenfall), bedömdes utifrån de uppgifter som presenterats i ansökan båda ha en sådan finansiell ställning att de skulle kunna fullfölja sina respektive åtaganden. Verksamheten för fast yttäckande radioaccess kommer inledningsvis att gå med förlust. Enligt Post- och telestyrelsens bedömning kommer dock inte det egna kapitalet i bolaget att påverkas i sådan omfattning att nytt kapital erfordras.

Beträffande teknisk genomförbarhet angav Post- och telestyrelsen bl.a. följande. Quadracom Wireless avser att etablera sitt transportnät genom att hyra kapacitet av vissa angivna kraftbolag och den anskaffning av transportnätskapacitet som skall ske är omfattande. Post- och telestyrelsen bedömer därvid vissa av bolagets kostnads- och tidsåtgångsberäkningar som alltför låga. Quadracom Wireless har åberopat sakkunskap om och erfarenhet av transportnät hos ägarna, såväl vad avser planering av detta som hantering av utrustning. Den åberopade kompetensen får enligt Post- och telestyrelsen anses som tillräcklig för att bygga ut och driva ett transportnät.

När det gäller affärsmässigheten och i synnerhet lönsamheten konstaterade Post- och telestyrelsen bl.a. att Quadracom Wireless affärsmodell uppvisade brister vad gäller antaganden om resultat. Quadracom har räknat med att nå en mycket hög lönsamhet på EBITDA-nivå och realismen i dessa antaganden kunde enligt Post- och telestyrelsen ifrågasättas. Bristen i detta avseende var emellertid inte så allvarlig att den påverkade Quadracom Wireless möjligheter att genomföra den utlovade utbyggnaden, enligt Post- och telestyrelsen.

Nio regionala tillstånd för fast yttäckande radioaccess

Den 24 februari 2003 meddelade PTS regionala tillstånd för fast yttäckande radioaccess. Quadracom Wireless meddelades därvid ett tillstånd (dnr 02-15114) i Blekinge, Jönköpings, Kalmar, Kronobergs, Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Västra Göta-

lands respektive Östergötlands län. Tillståndet avser användning av radiosändare för fast yttäckande radioaccess i 3,5 GHz-bandet i dessa län. Tillståndet avser vissa frekvenser i bandet och omfattar 2x28 MHz.

Enligt tillståndsvillkoren skall Quadracom Wireless senast den 31 mars 2005 ha möjlighet att att genom radioanläggningar belägna i samtliga nedan angivna kommuner tillhandahålla nätkapacitet till kunder: Blekinge län Karlshamns och Karlskrona kommuner Jönköpings län Jönköpings och Värnamo kommuner Kalmar län Kalmar och Västerviks kommuner Kronobergs län Växjö och Ljungby kommuner Norrbottens län Luleå och Piteå kommuner Västerbottens län Umeå och Skellefteå kommuner Västernorrlands län Örnsköldsviks och Sundsvalls kommuner Västra Götalands län Göteborgs, Borås och Trollhättans

kommuner

Östergötlands län Linköpings och Norrköpings kommuner

3.5.4. Radio- och TV-lagen, elektronisk kommunikation, m.m.

Radio-_och_TV-lagen

Radio-_och_TV-lagen (1996:844) reglerar sändningar av ljudradio- och TV-program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. Såväl marksändningar som trådsändningar (kabelsändningar) och satellitsändningar omfattas.

En sändning anses riktad till allmänheten endast om den samtidigt och utan särskild begäran är tillgänglig för vem som helst som vill ta emot den. Med den angivna definitionen av sändning till allmänheten kommer vissa former av informationssändning, vilka förutsätter att mottagaren själv efterfrågar och beställer viss sändning, att falla utanför lagens tillämpningsområde. Det är värt att framhålla att en sändning kan omfattas av definitionen även om den kräver ett särskilt avtal, t.ex. betal-TV-sändningar och kabelsändningar. Däremot torde TV-tjänsten beställ-TV (s.k. video on demand) inte omfattas av lagen (prop. 1995/96:160, s. 65).

Utgångspunkten är att det skall råda etableringsfrihet. Eftersom frekvensutrymmet är begränsat finns det inte tillräckligt utrymme för att alla som vill sända ljudradio eller television (TV) skall få

göra detta. För att hushålla med den ändliga naturresursen och för att skapa ordning i etern krävs det enligt lagen tillstånd för att sända ljudradio- och TV-program med hjälp av radiovågor på radiofrekvenser under 3 GHz. Tillstånd att sända TV-program meddelas av regeringen och gäller för viss tid.

Sändningstillståndet kan förenas med olika slag av villkor som innebär att sändningsrätten skall utövas opartiskt och sakligt med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i ljudradion och televisionen. Villkor får vidare avse skyldigheter om t.ex. geografisk täckningsgrad, tillgänglighet för syn- och hörselskadade, programinnehåll samt användandet av viss sändningsteknik och vissa sändare.

I lagen regleras vidare närradio och lokalradio.

Ny lag om elektronisk kommunikation

Bestämmelser om tillstånd att använda radiosändare finns sedan den 25 juli i år i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation. För att här i landet eller på ett svenskt fartyg eller luftfartyg utomlands få använda en radiosändare krävs tillstånd enligt bestämmelserna i 3 kap. lagen om elektronisk kommunikation (3 kap. 1 §). Dessförinnan gällde lagen (1993:599) om radiokommunikation. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser finns i lagen (2003:390) om införande av lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation. Därvid gäller 6 § införandelagen tillstånd att använda radiosändare. Lagen om elektronisk kommunikation gäller elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster med tillhörande installationer och tjänster samt annan radioanvändning. Lagen är dock inte tillämplig på innehåll som överförs i elektroniska kommunikationsnät med hjälp av elektroniska kommunikationstjänster. Tillstånd att använda radiosändare för utsändningar som kräver tillstånd enligt annan lag eller enligt bestämmelser meddelade med stöd av annan lag får meddelas endast om sådant tillstånd föreligger. Det krävs således att tillstånd för radiobaserade sändningar av ljudradio och TV enligt radio- och TV-lagen (1996:844) måste föreligga, innan tillstånd enligt lagen om elektronisk kommunikation kan beviljas för samma radioanvändning. Den dubbla tillståndsplikten för de sändningar som skall förmedlas kräver inte att det nödvändigtvis är samma subjekt som omfattas av det dubbla tillståndskravet. Den som är tillståndspliktig enligt lagen om elektronisk

kommunikation kan vara en annan än den som är tillståndspliktig enligt t.ex. radio-_och_TV-lagen. Sålunda har exempelvis Teracom AB tillstånd enligt lagen om elektronisk kommunikation för det frekvensutrymme som utnyttjas för de sändningar som Sveriges Television AB har tillstånd för enligt radio-_och_TV-lagen.

Enligt lagen om elektronisk kommunikation, liksom enligt den tidigare lagen om radiokommunikation, skall ett tillstånd att använda radiosändare avse en viss radioanvändning. Detta medför att tillstånd att använda radiosändare som avser utsändning av radioprogram till allmänheten som utgångspunkt inte får användas för interaktiv telekommunikation. I den nya lagen om elektronisk kommunikation finns en bestämmelse i 3 kap. 10 § enligt vilken tillstånd som avser digital utsändning av radioprogram till allmänheten skall kunna förenas med rätt att använda radiosändaren för annan användning, motsvarande högst 20 procent av den digitala kapaciteten i frekvensutrymmet, om villkor enligt 3 kap. 2 § 8 radio-_och_TV-lagen inte uppställts för motsvarande sändningstillstånd och det inte i övrigt inverkar menligt på konkurrensen.

I avsnitt 14.3.4 i propositionen Lag om elektronisk kommunikation, m.m. (prop. 2002/03:110) anges bl.a. följande. Digitala rundradiosändningar kan användas såväl för ljudradio- och TVutsändningar som för olika interaktiva tillämpningar som med det dåvarande regelverket skulle vara att hänföra till televerksamhet. Båda dessa verksamheter hamnar nu inom ramen för ett och samma regelverk, lagen om elektronisk kommunikation. Antalet tillstånd som kan beviljas för de aktuella sändningarna till allmänheten är begränsat. Enligt propositionen finns dock inte möjlighet att tillämpa ett allmänt inbjudningsförfarande för sådan radioanvändning som avser utsändning till allmänheten av program i ljudradio eller annat som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Om det skall vara möjligt att använda marknät för digital-TV för annat än sändningar till allmänheten måste det alltså regleras särskilt i den nya lagen. Det framhålls att interaktiva tillämpningar, som ju är tekniskt möjliga, skulle ge digital-TV och digitalradio ett mervärde för konsumenterna i förhållande till dagens analoga utsändningar. Flera av dessa tillämpningar kommer att vara sådana att de inte faller under 1 kap. 1 § tredje stycket YGL. Ett exempel är anordnande av uppkoppling mot Internet över digital-TV-nätet.

Den nya bestämmelsen gör det således möjligt att använda digitala marknät för ljudradio och TV för interaktiva tillämpningar

såsom uppkoppling mot Internet med högre överföringskapacitet till abonnenten än vad det allmänna telefonnätet (PSTN) medger. Tillämpningen är särskilt användbar i glesare befolkade delar av Sverige. Som returkanal måste i dag dock det fasta allmänna telefonnätet eller radiobaserade nät som GSM (även med GPRS), UMTS eller yttäckande radioaccess användas. I framtiden kan det dock bli aktuellt att använda en returkanal i det digitala marknätet. För detta måste dock nya frekvenser allokeras på internationell nivå vid en världsradiokonferens.

Det är tillståndsmyndigheten enligt lagen om elektronisk kommunikation, Post- och telestyrelsen enligt 10 förordningen (2003:396) om elektronisk kommunikation, som bestämmer i vilken omfattning denna möjlighet att använda digitala marknät för digital TV eller ljudradio kan utnyttjas för interaktiv kommunikation.

Teracoms verksamhet enligt bolagsordning

I bolagsordningen för Teracom9 anges beträffande verksamhetens syfte (3 §) att bolaget skall som oberoende distributör av radio- och TV-sändningar skapa förutsättningar för att målet för mediepolitiken uppfylls samt för att svenska folket kan få information vid höjd beredskap och vid svåra påfrestningar på samhället i fred. Målet för mediepolitiken återges i bolagsordningen. Det är att stödja yttrandefrihet, mångfald, massmediernas oberoende och tillgänglighet samt att motverka skadliga inslag i massmedierna (prop. 2000/01:1, bet. 2000/01:KrU1, rskr. 2000/01:59).

Icke-konkurrensutsatt verksamhet skall enligt bolagsordningen baseras på kostnadsprissättning och redovisas separat. Den konkurrensutsatta delen skall bedrivas i enlighet med sunda affärsmässiga principer i syfte att bereda vinst till aktieägarna.

I bolagsordningen (4 §) anges beträffande verksamhetens inriktning att bolagets verksamhet skall vara att bedriva utsändning och överföring av radio- och TV-program. Under förutsättning av begränsad finansiell risk och rörelserisk kan bolaget vidareutveckla, marknadsföra och utföra andra tjänster med stöd av de resurser som har byggts upp för radio- och TV-verksamheten eller som på

9

Efter beslut vid bolagsstämma den 1 juli 1992 (ändrad den 3 maj 1993, den 28 maj 1997, den

29 april 1999 och den 14 maj 2003).

annat sätt är förenliga med verksamheten inom radio- och TVområdet

De nämnda bestämmelserna i bolagsordningen (3 och 4 §§) erhöll sin nuvarande lydelse vid bolagsstämman den 14 maj 2003.

Aktiekapitalet i Teracom skall enligt bolagsordningen vara lägst 250 miljoner kr och högst en miljard kr. Aktiekapitalet är f.n. 250 miljoner kr. Staten innehar samtliga aktier i bolaget.

Enligt protokollet från bolagsstämman den 14 maj 2003 (12 §) anmälde företrädarens för staten såsom aktieägare (Richard Reinius) att 2002 års ägardirektiv för Teracom AB upphör att gälla samt att ägardirektiven delvis ersätts av ändringar i bolagsordningen och delvis av de under följande punkt på stämman presenterade ekonomiska målen.

Under den följande punkten på stämman, 13 §, Ekonomiska krav, anmälde statens representant följande:

För närvarande finns det inget mål uttryckt för bolaget avseende bolagets finansiella ställning, dvs. soliditet eller därmed jämförbart mått. När ett sådant mål upprättats kommer det att ligga till grund för en revidering av målen vad gäller avkastning och utdelning. Ägaren skall därför tillsammans med bolaget ta fram ett samlat förslag till styrelsen för beslut vid nästa bolagsstämma.

Det planerade soliditetsmålet och de reviderade målen för avkastning och utdelning kommer att bli vägledande för när återbetalningen av det nu liggande förslaget om ett villkorat kapitaltillskott från ägaren på 500 miljoner kr kan genomföras.

Fram till dess kvarstår de ekonomiska förutsättningarna som definieras i 2002 års ägardirektiv vad gäller avkastningskrav och utdelning, dock med förändringarna att:

avkastningskraven omdefinieras till avkastningsmål,

avkastningsmålen omfattar hela koncernen till skillnad från tidigare enbart moderbolaget,

avkastningsmålen för den konkurrensutsatta verksamheten skall uppnås långsiktigt, medan de i den icke-konkurrensutsatta verksamheten målen skall uppnås varje enskilt år.

Bolagsstämman konstaterade samtidigt att de ekonomiska förutsättningarna för Teracomkoncernen att gälla fram till nästa bolagsstämma därmed är följande:

Avkastningen för Teracomkoncernen skall relateras till det schablonbeskattade resultatet efter finansnetto i förhållande till genomsnittligt justerat eget kapital. Avkastningsmålet för den konkurrensutsatta delen av verksamheten skall långsiktigt uppgå till en nivå som motsvaras av den femåriga obligationsräntan plus 5 procent. Avkastningsmålet för den icke-konkurrensutsatta verksamheten, som skall gälla för varje enskilt år, skall uppgå till en nivå som motsvaras av den femåriga obligationsräntan plus 2 procent. Beträffande utdelningen skall målet vara långsiktigt och ses utifrån resultatet över en konjunkturcykel. Ägarens mål är att utdelningen på den konkurrensutsatta delen normalt bör motsvara 1/3 av resultatet efter finansnetto med avdrag för schablonskatt. En förutsättning för utdelning är att aktiebolagslagens (1975:1385) utdelningsregler medger att det sker.

3.5.5. Särskilda krav

Kärnverksamheten är att bedriva utsändning till allmänheten av radio- och TV-program som är tillgängliga i hela eller större delen av landet utan kostnad men teknikkonvergensen gör det allt svårare att särskilja ljudradio och TV-distribution från telekommunikation. Internet-protokollet (IP) har sedan 1970-talet vuxit fram och är i dag den unifierande tekniken för en stor del av den elektroniska kommunikation som sker över världen. Som exempel går även telefonin allt mer över till s.k. IP-telefoni och även den traditionella broadcast-tjänsten börjar använda sig av Internet som ett komplement. Till exempel sänder Sveriges radio i dag en stor del av sina program inte bara via det markbundna radionätet utan också som webbradio via Internet.

3.5.6. Intressekonflikt med kärnverksamheten

Eftersom Teracoms telekommunikationsverksamhet i dessa sammanhang kan betraktas som en del av kärnverksamheten uppstår per definition inte några identifierbara intressekonflikter.

3.6. Vattenfall

3.6.1. Allmän beskrivning

Vattenfalls vision är att vara ett ledande europeiskt energiföretag. I dag producerar Vattenfall el och värme till cirka 6 miljoner kunder i norra Europa. De största elkunderna är industrier och energiföretag.

Vattenfall kan sägas starta sin verksamhet 1909 när Trollhätte kanal- och vattenverk efter riksdagsbeslut omvandlades till Kungliga Vattenfallstyrelsen. Trollhätte kanal- och vattenverk hade startats fyra år tidigare, bland annat för att tillgodose Statens Järnvägars (SJ) behov när järnvägen skulle elektrifieras. I samband med att elmarknaden avreglerades 1992 bolagiserades Vattenfall. Kvar blev endast Trollhätte kanalverk som ett självständigt affärsdrivande statligt verk.

I dag består koncernen av moderbolaget Vattenfall AB och ungefär 130 aktiva dotterbolag (Vattenfallsbolagen). Genom förvärvet år 1999 av 55 procent av polska Electrocieplownie Warszawiskie ökade antalet medarbetare från ungefär 8000 till drygt 12 000 (40 procent utanför Sverige). Den internationella expansionen har fortsatt och i dag är Vattenfalls största majoritetsägda dotterbolag Hamburgische Electricitäts-Werke AG (HEW) i Tyskland och Elektrocieplownie Warszawskie S.A. (EW) i Polen. Koncernen har 33 900 anställda och hade år 2002 en omsättning på 101 025 miljoner kr.

Produktion

Vattenfall producerar både el och värme med hjälp av såväl vattenkraft, kärnkraft och vindkraft som fossila bränslen, biobränslen och avfall. I Sverige är vattenkraft och kärnkraft basen i elproduktionsystemet. Vattenfall driver tre kärnkraftverk med tillsammans åtta reaktorer och ett hundratal vattenkraftverk varav 28 har en effekt större än 100 MW. Koncernens totala produktionskapacitet år 2002 är 32 000 MW el och 13 000 MW värme.

Distribution

Inom affärsenheten Elnät Sverige finns fyra lokalnätsbolagen, Vattenfall Norrnät, Vattenfall Västnät, Vattenfall Östnät och Vattenfall Sveanät samt regionnätsbolaget Vattenfall Regionnät AB. Dessa äger tillsammans nästan 120 000 km kraftledningar. Utöver distribution av elkraft har Vattenfall också en enhet som svarar för försäljning av värme samt äger och driver anläggningar för kraftvärme, fjärrvärme och färdig värme. Dessutom är Vattenfall delägare i Västerbergslagens Elnät AB och Gotlands Energi AB. Gotlands Energi har ca 5 500 km kraftledning.

Tjänster

Inom enheten tjänster bedrivs konsult-, entreprenad- och FoUverksamhet inom energi-, infrastruktur- och industrisektorn.

3.6.2. Befintlig infrastruktur

Totalt finns 1 700 km kraftledningar där fiber antingen har lindats runt någon av linorna eller en lina bytts ut till en som innehåller en fiberkabel. De båda teknikerna har använts ungefär lika mycket. Det betyder att endast drygt 1 % av kraftledningarna är fiberförsedda men här bör noteras att för full utbyggnad krävs inte att 100 % av kraftledningarna har fiber. För att nå alla privatpersoner och företag och organisationer som kan nås med fiber i kraftledning krävs endast en partiell utbyggnad. Exakt var den nivån ligger är inte känt i dag.

Under år 2000 slogs Vattenfalls bredbandsverksamhet samman med Arrowhead AB. Det sammanslagna bolaget gavs nyttjanderätten till Vattenfalls fibernät. I januari 2003 köptes Arrowhead av Song Networks Holding AB, som tidigare hette Tele1 Europe, samtidigt som Vattenfall blev största ägaren i Song Networks. I affären ingick också det nationella fibernät som etablerats av Vattenfall/Arrowhead. Beträffande de delar av nätet som ingår i Vattenfalls elnät är de upplåtna på långtidskontrakt till Song Networks Svenska AB. I dessa delar ägs fiberkablarna alltjämt av Vattenfallsbolagen. Vattenfall behöll dispositionsrätten endast för något eller några fiberpar för eget internt bruk. Vattenfall har

således i dag inget eget fibernät där ledig kapacitet kan säljas externt.

I anslutning till kraftledningarna äger Vattenfall markområden som kan användas av mobilteleoperatörer för att bygga master. Sådan upplåtelse förekommer. Det förekommer vidare att Vattenfallsbolagen upplåter kanalisationsutrymme åt t.ex. kommuner för att dra fram fiberkablar i Vattenfallbolagens kraftledningsgator.

Vattenfall har därtill ett erbjudande man kallar kanalisation. I korthet innebär det att man erbjuder extern part att hänga en fiberledning i Vattenfalls kraftledningsnät. Rent teoretiskt skulle kanalisation kunna erbjudas även när fibern lindas runt någon av kraftledningens linor, med s.k. wiring-teknik, men i praktiken gör Vattenfall inte det. Entreprenad för montering av optisk fiberkabel innefattas inte i avtalet med Vattenfall. I stället går avtalen ut på att utomstående aktörer får hänga upp sin utrustning i Vattenfalls stolpar. Produkten erbjuds i första hand kommuner som ett led i utbyggnaden av ortssammanbindande nät, men i princip kan även andra komma ifråga. Avtal har slutits bl.a. med ett antal kommuner i Norrbotten och Västerbotten. Kanalisationsavgiften är ca 10–20 kr/m. Ersättningen avser upplåtelsen och merkostnader, bl.a. kostnader för att förbättra nätet för den ytterligare belastningen.

Upplåtelse sker på basis av ett ramavtal för upplåtelse av kanalisation i lokalnät för optisk fiberkabel, exempelvis mellan Vattenfall Norrnät AB och en kommun. Till ramavtalet fogas som bilaga bl.a. ett kontrakt om upplåtelse av kanalisation.

I ramavtalet anges att bakgrunden till ramavtalet är att i enlighet med målet för Bredbandsutredningens betänkande IT-infrastruktur för stad och land (SOU 2000:111), att ge hela Sverige tillgång till data/telekommunikationsnät med hög bandbredd (s.k. bredband), är flertalet kommuner i stånd att upphandla eller anlägga ortssammanbindande nät. Vattenfall Norrnät har i egenskap av nätägare i aktuella delar av landet möjlighet att erbjuda upplåtelse av kanalisation för förläggning av optisk fiberkabel i befintligt lokalnät, anges det i ramavtalet.

Eftersom anläggningarna är förlagda i ledningsnät skall hänsyn tas mellan verksamheterna exempelvis vid etablering, underhåll och felavhjälpning. Det klargörs i ramavtalet att beställaren är medveten om att Vattenfall Norrnät som elnätsföretag har att följa den särskilda lagstiftning som gäller för nätverksamhet, bl.a. ellagen.

Ramavtalet ger beställaren rätt att från Vattenfall Norrnät beställa upplåtelse av kanalisation i Vattenfall Norrnäts lokalnät till viss ersättning oavsett Vattenfall Norrnäts faktiska kostnader.

Den som hyr in sig i Vattenfalls kraftledningsgator för att hänga upp ledningar måste själv vända sig till berörda markägare för att få tillåtelse i förhållande till denne. Vid byggnation i kanalisation i enlighet med ramavtalet åligger det beställaren att söka ledningsrätt, teckna avtal om servitut eller annan nyttjanderätt med markägare. I allmänhet brukar enligt uppgift från Vattenfall markägarna gå med på det. Vanligen begär markägaren inte heller någon ytterligare ersättning för detta utöver vad de erhållit från Vattenfall. Problem förekommer främst i förhållandet till stora markägare.

3.6.3. Ellagstiftning, ledningsrätt, m.m.

När det gäller ellagstiftning och ledningsrätt hänvisas till vad som redogjorts för i avsnitt 3.4.3 beträffande Affärsverket svenska kraftnät. I princip samma förhållanden bör gälla beträffande Vattenfallsbolagen. En omständighet som dock kan medföra vissa skillnader i elsäkerhetshänsyn är att Svenska kraftnät i allmänhet innehar ledningar med högre spänning än Vattenfallsbolagens ledningar.

Vattenfallsbolagens bolagsordningar och ägardirektiv

Enligt bolagsordningen för Vattenfall AB skall bolaget direkt eller genom dotter- och intressebolag bedriva energiverksamhet samt tillhandahålla och bedriva handel med produkter och tjänster inom områden som befrämjar, stödjer eller kompletterar energiverksamheten, företrädesvis inom data- och telekommunikationsområdena samt abonnemangsrelaterade produkter och tjänster. Därutöver skall bolaget bedriva entreprenad- och konsultverksamhet inom främst energiområdet. Bolaget skall vidare direkt eller genom dotter- och intressebolag äga och förvalta dels fastigheter, dels aktier och andra värdepapper med anknytning till nämnda verksamheter. Därjämte skall bolaget bedriva annan med det föregående förenlig verksamhet.

Bolagsordningarna för övriga berörda bolag inom Vattenfallskoncernen ser ut enligt följande. Enligt bolagsordningen för Vattenfall Regionnät AB skall bolaget ha till föremål för sin

verksamhet att bedriva elnätsverksamhet samt annan därmed förenlig verksamhet. Vattenfall Norrnät AB skall ha till föremål för sin verksamhet att distribuera ledningsbunden energi, utföra entreprenader inom eldistribution och idka därmed förenlig verksamhet. Vattenfall Sveanät AB har till föremål för sin verksamhet att distribuera ledningsbunden energi samt bedriva därmed förenlig verksamhet. Vattenfall Östnät AB skall direkt eller genom dotter- och intressebolag bedriva nätverksamhet samt bedriva annan verksamhet inom områden som befrämjar eller kompletterar nätverksamheten, företrädesvis inom data- och telekommunikationsområdena. Bolaget skall vidare direkt eller genom dotter- och intressebolag dels äga och förvalta optofibernät, dels upplåta fibrer eller kapacitet på optofibernät, dels ock bedriva handel med produkter och tjänster som förmedlas på optofiberbnät. Därjämte skall bolaget bedriva annan med det föregående förenlig verksamhet. Vattenfall Västnät AB skall direkt eller genom dotter- eller intressebolag bedriva nätverksamhet enligt ellagen samt bedriva annan verksamhet inom områden som befrämjar eller kompletterar nätverksamheten, företrädesvis inom data- och telekommunikationsområdena. Bolaget skall vidare direkt eller genom dotter- och intressebolag dels äga och förvalta optofibernät, dels upplåta fibrer eller kapacitet på otofiberbnät, dels ock bedriva handel med produkter och tjänster som förmedlas på optofibernät. Därjämte skall bolaget bedriva annan med det föregående förenlig verksamhet.

3.6.4. Särskilda krav

Vattenfall har samma skäl som Affärsverket svenska kraftnät att förse sitt nät med fiber för den egna interna kommunikationen (se avsnitt 3.4.4).

Vattenfall planerar relativt stora investeringar de närmaste åren för att ytterligare öka graden av fjärrstyrning av nät och produktionsenheter. Det kommer att öka de interna kommunikationsbehoven och det egna nätet kommer att brukas allt intensivare.

3.6.5. Intressekonflikt med kärnverksamheten

Vattenfall har i dag ingen intern verksamhet inom området för elektronisk kommunikation som kan hamna i konflikt med den egna kärnverksamheten.

De fibernät som har anbringats på Vattenfallbolagens kraftledningar ägs visserligen alltjämt av Vattenfallsbolagen men är till största delen upplåtna på långa tider (10–15 år) till Song Networks Svenska AB, ett bolag som Vattenfall äger till ca 20 procent. Där finns en potentiell konflikt mellan eldistributionen och behovet av åtkomst till fibernätet för reparationer, kompletteringar och underhåll. Enligt Vattenfall är det dock inte något problem. Kompetensmässigt är det inget problem eftersom arbetet med fibern utförs på entreprenad av extern personal. Krav uppställs då på att entreprenören har erforderlig kompetens. Dessutom ligger fibern mer skyddad mot åverkan i luftledning än markförlagd fiber, vilket gör att behovet av underhåll är mycket litet. Det är viktigt i sammanhanget att det är fråga om en kabel som inte är metallisk.

3.7. Samlad bild av den statliga infrastrukturen

Uppgiften har varit att beskriva omfattningen och karaktären av den infrastruktur som staten förfogar över i anslutning till den verksamhet som bedrivs av i första hand Affärsverket svenska kraftnät, Banverket och Vägverket, och som eventuellt kan användas för att underlätta utbyggnad av nät med hög överföringskapacitet samt att visa hur och i vilken omfattning infrastrukturen utnyttjats och skulle kunna utnyttjas för anläggande av ITinfrastruktur.

Till uppgiften har följande data använts:

Fastighetskartans kraftledningar

Fastighetskartans järnvägar

Fastighetskartans ortsnamn

Kommunindelningen från 2003

Översiktskartans tätorter

Fiberlängderna har sammanställts på kommunnivå och redovisas uppdelat på kraftledningar, vägbankar och banvallar. Kartorna visar den andel av sträckorna i respektive kommun som har fiber samt total längd fiber per kommun. Masterna redovisas punktvis. För de

som har kunnat ange ungefärlig nyttjandegrad av masterna redovisas i olika färger beroende på nyttjandegraden.

För Teracom ges ingen sammanställning över mastbeståndet eftersom de meddelat utredningen att de inte lämnar sådan information. En generell beskrivning i ord av Teracoms infrastruktur ges i avsnitt 3.5. Mer information om Teracoms infrastruktur finns att läsas i digital-TV kommitténs betänkande (s. 53, SOU 2001:90) och regeringens proposition Digitala TV-sändningar (s. 11–13, prop. 2002/03:72).

I de data vi samlat in angavs vanligtvis endast mellan vilka orter fibern är förlagd. För att få fram längden mättes avståndet mellan orterna längs kraftledningarna avseende kraftbolagen markerade på fastighetskartan och längst banvallen avseende banverkets fiberkablar. I några fall har det varit svårt att avgöra vilken ledning som avsågs men då inga större orter har varit berörda kan man utgå ifrån att resultatet inte påverkats i stort. Totala längden kraftledning per kommun, som används för att göra kartorna, räknades fram från fastighetskartan. De ledningar som har tagits med vid beräkningarna är stamledningar, regionledningar samt fördelningsledningar. Vissa områden i fjällkedjan omfattas inte av fastighetskartan. Eventuella kraftledningar som finns där finns alltså inte med i beräkningarna. Totala längden banvall per kommun räknades fram från fastighetskartan. Sträckor redovisade som övrig järnväg (förortsbana, tunnelbana, industrispår skilt från övriga järnvägsnätet, museijärnväg m.m.) är inte med i beräkningarna.

Vägverket har bara kunnat redovisa några sträckor i Norrland uppdelade kommunvis. Enligt svar från dem skulle en sammanställning av aktuellt utbyggnadsläge i många fall kräva ett digert forskningsarbete eftersom dokumentation oftast inte finns annat än i eventuella tillstånd i de gamla länens arkiv. I den nya Vägdatabanken finns bara begränsad information om utbyggnaden av optisk fiber. Därför har det inte bedömts som realistiskt att ta fram dessa uppgifter inom ramen för denna utredning.

För att skapa en bild av den täckningsgrad som skulle kunna uppnås med dagens stomnät har vi också genomfört en analys där vi beräknat hur många människor som bor nära en fiberledning i banvall eller kraftledning. Avståndet som använts vid beräkningen har generellt varit 1 000 meter från fiberledningen. Alla orter som helt eller delvis har legat inom detta avstånd från en kraftledning eller banvall där fiberkabel finns har tagits med. Om någon större ort eller stad legat några hundra meter längre bort har denna tagits

med. Om någon större ort eller stad legat ca 500–700 meter längre bort har den också tagits med men då anges detta i tabellerna i bilaga. I storstadsområdena kan inte noggranna beräkningar göras. Detta beror på hur befolkningsuppgifterna kopplats till orter. I Stockholm finns orten Stockholm som sträcker sig över flera kommuner och det är svårt att exakt beräkna hur många som man kan anta nås av fiberkabel per kommun. Vi har dock försökt fördela befolkningen på kommunerna inom storstadsområdena. Mindre orter som ligger i flera kommuner har beräknats tillhöra den kommun där större delen av orten ligger.

Masterna redovisas med nyttjandegrad när sådan finns, vilket endast redovisats av Vattenfall Norrnät samt Vattenfall Östnäst. Vattenfall Västnät kunde inte redovisa några master alls. I de fall masternas läge endast angavs med ortnamn, markerades mastens läge någonstans på orten. Ett fåtal master (ca 5 st) gick inte att placera ut då angivelsen var för oklar och uppgiftslämnarna inte kunnat ge mer detaljerad information.

Syftet med kartläggningen har varit att få en bild av hur de av staten ägda infrastrukturerna har använts och kan användas för utbyggnad av nät för elektronisk kommunikation. Utredningens kartläggning beskriver hur infrastrukturerna har använts och den visar också att det finns utrymme för ytterligare utbyggnad. Här är det dock viktigt att påpeka att ett fullständigt nyttjande av t.ex. banvallarna troligtvis aldrig kommer att inträffa. Det är möjligt att uppnå en heltäckande utbyggnad av nät med hög överföringshastighet utan sådan fullständig utbyggnad. Många sträckningar går igenom obebodda områden. För att faktiskt avgöra om ett nätverk av kanalisationsutrymmen (en järnvägsstruktur, ett kraftledningsnät etc.) är utnyttjat så att alla de orter som faktiskt kan nås via infrastrukturen verkligen är nådda, så krävs en detaljerad nätprojektering, vilket inte har kunnat genomföras inom ramen för denna utredning.

3.7.1. Fiber i banvallar

Totalt ingår 13 983 km järnväg i Sverige, inkluderat Inlandsbanan och exkluderat sträckor redovisade som förortsbana, tunnelbana, industrispår skilt från övriga järnvägsnätet, museijärnväg mm. Av dessa redovisas 11 917 km som trafikerad spårväg och förvaltad av Banverket. Enligt Banverket telenäts uppgifter har de 12 760 km

fiber. Av de beräkningar vi gjort, baserat på Banverket Telenäts karta (se Figur 3.1, Banverkets fibernät), har vi funnit 8 419 km banvall med fiber. Vi har inte i detalj kunnat analysera skillnaden i dessa siffror, men en snabb analys gjord av Banverket Telenät visar att den troligen beror på att i deras siffror bl.a. ingår fiber som inte ligger direkt i banvall utan är för anslutning till telestationer etc. Vår siffra torde alltså vara korrekt för utredningens syfte.

Figur 3.1. Banverkets fibernät.

Källa: Banverket Telenät

Av landets 290 kommuner saknar 89 helt järnväg. I 66 kommuner är fiber förlagd i 90 procent eller mer av den totala järnvägssträckningen. I 49 kommuner finns det järnväg som inte har fiber.

Figur 3.2. Andelen banvall med fiber, kommunvis

Om andelen av banvall med fiber sammanställs kommunvis så framkommer att i Norrlands inland så har alla banvallar försetts med fiber. I området Kalmar–Jönköping–Kronoberg finns ett tiotal kommuner där det finns järnväg som inte är utbyggd med fiber. Detsamma gäller ett område i västra Värmland–Dalarna.

Analysen av den potentiella täckningsgraden visar att 63,7 % av Sveriges befolkning bor inom 1 km från en banvall som i dag är försedd med fiber.

Figur 3.3. Andel av befolkningen som kan nås av fiber i banvall

Av kartbilden framgår att de kommuner där mer än 75 % av befolkningen teoretiskt sett kan nås av fiberkabel i banvall är relativt spridda över hela landet. Det största sammanhängande området

bildas av Kiruna, Gällivare och Bodens kommuner i Norrbotten. Det finns också sex större sammanhängande områden som i dag inte nås av fiber i banvall, antingen därför att det saknas järnväg eller att den banvall som finns inte är försedd med fiber. Dessa områden är:

NÖ Norrbotten

N Värmland och V Dalarna

NV Västra Götaland

Ö Västra Götaland, V Östergötland och S Örebro

N Uppsala och N Stockholm

SÖ Östergötland, N Kalmar och Ö Jönköping

3.7.2. Fiber i kraftledningar

Trots att det skett en relativt kraftig utbyggnad av fiber i kraftledningar så är det fortfarande en förhållandevis låg andel som är utbyggd. Enligt Svensk energi så finns det totalt 475 280 km kraftledning i Sverige, varav 246 990 km är kabel och 228 280 km luftledning10.

I denna utredning har vi fokuserat på luftledning som kan användas för att förlägga nät med hög överföringskapacitet. Enligt våra analyser av fastighetskartan finns det 167 320 km kraftledning som luftledning. Skillnaden mellan uppgiften från Svensk energi och analysen av fastighetskartan torde kunna förklaras av att fastighetskartan inte omfattar all ledning ner till de allra lägsta spänningsnivåerna. Klart är att det finns drygt 7 200 km luftledning som försetts med fiber, antingen genom att en fiber lindats runt någon av linorna eller att någon av linorna bytts ut till en typ som har en fiberkabel som ingår i den.

Den högsta utbyggnadsgraden har Lomma kommun, men här finns endast 23 km kraftledningar, varav 8 km eller 33 procent är försedd med fiber.

I 113 kommuner finns ingen kraftledning försedd med fiber.

10

www.svenskenergi.se/energifakta/distribueras.htm

Figur 3.4. Andelen kraftledning med fiber, kommunvis

Analysen av den potentiella täckningsgraden visar att 49,1 % av Sveriges befolkning bor inom 1 km från en kraftledning som i dag är försedd med fiber.

Figur 3.5. Andel av befolkningen som kan nås av fiber i kraftledning

3.7.3. Fiber i vägar

Som redan har nämnts så är vägar det kanalisationsutrymme som utnyttjats mest av teleoperatörer för att förlägga elektroniska kommunikationsnät. Samtidigt är det den infrastruktur där det är svårast att skaffa sig en samlad bild över utbyggnadsläget. Enligt Vägverket skulle det vara möjligt att skaffa sig en bild över de optokablar som lagts från år 1992 och senare genom att söka efter tillstånd och avtal i diariet för respektive region. Enbart i region Stockholm finns 154 tillståndsärenden registrerade med början 1992. Det är alltså ett relativt omfattande arbete men skulle kunna göras med några manmånaders arbetsinsats. Vill man däremot få fram ett mer komplett underlag som även omfattar äldre ledningar så är det en betydligt svårare uppgift som enligt Vägverket skulle kräva en arbetsinsats på flera årsarbeten. Eftersom Vägverket inte har kunnat genomföra en sådan kartläggning under tiden för föreliggande utredning så har ett sådant komplett underlag inte kunnat utarbetas.

Vi har därför endast kunnat få relativt detaljerade uppgifter från Vägverket Region Norr och Vägverket Region Skåne. Bilden av fiberutbyggnaden i de två regionerna skiljer sig åt. I region Norr finns 1 346 km europaväg och på hela den sträckan finns fiber. Det gäller inte i region Skåne där endast ca 25 % (202 av 818 km) av europavägarna har fiber. Även för övriga vägar så är andelen av vägsträckningen i vilken det finns en eller flera fiber högre i region Norr än i region Skåne, 29 % i region Norr mot 6 % i region Skåne.

Sammanlagt finns i de båda regionerna 5 781 km väg med fiber av totalt 22 493 km väg.

3.7.4. Master

Banverket, Affärsverket svenska kraftnät, Vattenfall och Vägverket har alla master relativt stor omfattning. Sett på en karta över hela landet verkar de totalt 1 029 masterna som redovisats fördela sig relativt jämnt över hela landet men de följer banvallarna. Det förklaras av att huvuddelen av masterna (790 st eller 77 %) tillhör Banverket.

Vi har också försökt få en överblick över nyttjandegraden av dessa master. För de master där uppgiftslämnaren uppgett nytt-

jandegraden (56 av 1 029 master) så ligger denna i snitt på knappt 50 %.

Utöver master så kan kraftledningarnas stolpar användas för radioutrustning. Affärsverket svenska kraftnät har 57 000 kraftledningsstolpar som är 20–60 meter höga och som med fördel kan användas för de nya 3G-näten, vilket också görs i dag.

Figur 3.6. Master i Sverige, Banverket, Vägverket, Vattenfall och

Affärsverket svenska kraftnät

3.7.5. Sammanställning

Vi har inte kunna finna nödvändig information om utbyggnadsläget när det gäller vägbankar. Bara två av Vägverkets regioner, region Norr och region Skåne, har kunnat ge den eftersökta informationen. Det finns anledning att anta att viss osäkerhet föreligger beträffande siffrorna rörande Vägverket region Norr. I ett försök att trots detta skapa en överblick över utbyggnadsläget har vi gjort en extrapolering, där vi antagit att andelen vägar med fiber är densamma i hela riket som i dessa två regioner. En sammanställning baserat på ett sådant antagande framgår av figur 3.7. Det är här viktigt också att notera att de vägar som redovisas är enbart de vägar som förvaltas av Vägverket. Kommunala vägar ingår inte i sammanställningen.

Figur 3.7. Sammanställning, statlig infrastruktur

?

Av figuren framgår att järnvägar är den infrastruktur som andelsmässigt är mest utbyggd med fiber, men det mesta av fibernäten har förlagts i vägbankar. Kraftledning är den infrastruktur som har den sammanlagt största längden, men är också den som andelsmässigt och i totala tal har den minsta längden av installerad fiber.

0

20 000 40 000 60 000 80 000 100 000 120 000 140 000

Vägar riket Järnvägar Kraftledning

Total längd Totalt fiber

0

20 000 40 000 60 000 80 000 100 000 120 000 140 000

Vägar riket Järnvägar Kraftledning

Total längd Totalt fiber

Figur 3.8. Andel av befolkningen som kan nås av fiber i kraftledning och/eller banvall

Analysen av den potentiella täckningsgraden visar att 70,2 % av Sveriges befolkning bor inom 1 km från en kraftledning eller en banvall som i dag är försedd med fiber. Siffran kan jämföras med täckningsgraden från fiber i banvallen som är 63,7 %. Tillskottet av fiber i kraftledning blir alltså endast 6,5 % eller 582 000 invånare.

Det bekräftas också av kartbilden där de sex geografiska områden som inte täcks av fiber i banvall (se avsnittet 3.7.1 Fiber i banvallar) i stort sett kvarstår när bilden kompletteras med fiber i kraftledningar. Av de kommuner som ökar täckningsgraden när kraftledningarnas fiber ingår, står tio kommuner (Nacka, Täby, Tyresö, Motala, Piteå, Vallentuna, Norrtälje, Mark, Ekerö och Finspång) för 302 000 invånare.

rörelsegrenar inom vilka bolaget skall utöva sin verksamhet. Alternativt kan bolagsordningen ange vilka produkter eller tjänster som är aktuella.1

Syftet med verksamheten i ett aktiebolag är i allmänhet att bereda vinst åt aktieägarna. I 12 kap. 1 § aktiebolagslagen anges att utbetalning till aktieägarna av bolagets medel får ske endast enligt bestämmelserna om vinstutdelning, förvärv av egna aktier, utbetalning vid nedsättning av aktiekapitalet, reservfonden eller överkursfonden och utskiftning vid bolagets likvidation. Vidare anges i samma lagrum att om bolagets verksamhet helt eller delvis skall ha annat syfte än att bereda vinst åt aktieägarna, skall bolagsordningen innehålla bestämmelse om användning av vinst och behållna tillgångar vid bolagets likvidation. Bolagsordningen kan i dessa fall innehålla bestämmelser som utesluter eller minskar aktieägarnas möjlighet att få utdelning.2 Syftet kan i stället för att generera vinst vara av politisk art. Att verka i riktning mot att det fastlagda ITpolitiska målen och inriktningarna genomförs kan vara ett sådant syfte som i så fall skall anges i bolagsordningen. Detta bör därutöver i så fall preciseras närmare, exempelvis genom att ange att verksamheten skall bestå i att upplåta utrymme till operatörer för anläggande av elektroniska kommunikationsnät med hög överföringskapacitet och att verksamheten i den delen inte skall bedrivas i vinstsyfte.

Bolagsorganen såsom stämman, styrelsen och verkställande direktören får inte vidta åtgärder för ändamål som uppenbart är främmande för bolagets verksamhet eller för verksamhetens syfte.

Utredningen har uppfattat att värdeskapande är det övergripande målet med ägarpolitiken för statliga företag. Såsom har redovisats i avsnitt 4.1.1 ovan finns det statliga företag vars verksamhet är avsedd att skapa värden genom att tillgodose särskilda samhällsintressen. Exempel på detta är Teracom AB, med avseende på den verksamhet som består i distribution av rundradio. Ett annat sådant bolag är Apoteket AB.

Teracom och de lokala Vattenfallsbolagen tillhandahåller redan i dag kanalisationsutrymme för IT-infrastruktur. Nuvarande bolagsordningar hindrar dem således inte att verka för att det IT-politiska

1 Bolagsordning, Kristiansson m.fl., Göteborg 2002, sid. 24, med hänvisning såvitt avser krav på angivande av den ekonomiska verksamhetens huvudsakliga art till SOU 1941:9 sid. 62 och prop. 1944:5 sid. 219 f. samt Rodhe sid. 28. 2 Bolagsordning, Kristiansson m.fl., Göteborg 2002, sid. 25.

målet om tillgänglighet uppnås och tillgodose de samhällsintressen som finns i detta.

Jag anser därför att det i dagsläget är lämpligast att stanna vid att föreslå att regeringen utfärdar en generell policy som gäller för alla statliga verk och bolag. Skulle utvecklingen gå dithän att statliga bolag såsom Teracom och Vattenfallsbolagen blir mindre villiga att upplåta utrymme, trots att de har ledigt utrymme som går att använda för kanalisation utan att det hindrar den egna verksamheten, anser jag att man då bör ge dessa bolag i uppdrag att tillhandahålla sådant kanalisationsutrymme för att tillgodose samhällsintresset av en utbyggd IT-infrastruktur med hög överföringskapacitet i hela landet. En sådan verksamhet skall naturligtvis inte i första hand bedrivas med vinstsyfte utan för att tillgodose samhällsintresset och kräver därför förändringar i bolagsordningar för respektive bolag. Om en sådan åtgärd skulle anses nödvändig återfinns förslag i bilaga 10.

I bilaga 10 behandlas även vissa andra ändringar i bolagsordningarna för Vattenfallsbolagen och Teracom. Det är framförallt sådana ändringar som vi anser bör göras för att ge klarare signaler till bolagsledningar och andra aktörer på marknaden. Bolagsordningen för Vattenfall AB bör ändras för att modernisera terminologin i enlighet med vad som gäller inom området för elektronisk kommunikation. I bolagsordningarna för de lokala Vattenfallsbolagen och Teracom bör särskilt anges att bolagen som föremål för sin verksamhet även får utnyttja sin infrastruktur för upplåtelse av utrymme till operatörer för anläggande av elektroniska kommunikationsnät.

När det gäller Vägverket och Banverket är det min mening att staten, utöver ovan nämnda policy, tydligt skall uppdra åt dessa verk att upplåta kanalisationsutrymmen på konkurrensneutrala villkor till operatörer som vill anlägga ett elektroniskt kommunikationsnät som är allmänt tillgängligt.

Jag har i föregående avsnitt föreslagit att det anges i de berörda verkens instruktioner att de skall verka för att det IT-politiska målet uppnås med särskild inriktning på den prioriterade uppgiften tillgänglighet. Detta bör framförallt innebära att verken utifrån sina utgångspunkter skall göra vad de kan, dock inom ramen för en fri marknad med de stödåtgärder som riksdag och regering har beslutat om, för att hushåll och företag i alla delar av landet inom de närmaste åren bör få tillgång till IT-infrastruktur med hög överföringskapacitet.

Det är viktigt att markera att upplåtelse av kanalisationsutrymmet skall ske för operatörer som anlägger just ett allmänt elektroniskt kommunikationsnät, som gagnar det IT-politiska mål som riksdagen fastlagt. I lagen om elektronisk kommunikation benämns sådana nät bara som allmänna kommunikationsnät. Upplåtelsen skall ske på icke diskriminerande villkor. Operatörer som vill anlägga slutna eller privata nät, såsom exempelvis företagsspecifika nät, skall inte ha denna rätt. I de fall en operatör vill nyttja den statliga infrastrukturen även för sådana nät får detta bli en fråga helt förutsättningslöst mellan de två parterna, staten eller ett statligt bolag å ena sidan och den externa operatören å den andra, genom en normal affärsuppgörelse.

Ekonomisk ersättning

Det är rimligt att anta att de statliga verken kan komma att drabbas av extra kostnader för att man upplåter plats i sin infrastruktur. Dessa kostnader kan vara av arten planeringskostnader, ökade underhållskostnader, ökade kostnader vid eget arbete i infrastrukturen där hänsyn måste tas till de ledningar som finns i tex. en vägbank.

Vid upplåtelse av plats för kanalisation eller ledning skall därför verken kunna få ersättning för de kostnader de drabbas av.

Denna ersättning kan antingen vara kostnadsbaserad eller marknadsmässig.

En kostnadsbaserad prissättning skall enbart täcka de merkostnader som verket drabbas av, inte mer. Fördelen med den principen är att staten inte belastar den tillkommande IT-infrastrukturen med högre kostnader än vad som verkligen uppstår, vilket torde hålla nere den totala kostnadsbilden.

Nackdelen är att det inte finns någon objektiv korrekt bild över vad de verkliga kostnaderna är. Indirekta kostnader för planering, administration m.m. är inte enkelt definierbara. Likaså kan framtida merkostnader i form av ökade underhållskostnader och ökade kostnader vid ombyggnationer på grund av att det ligger främmande ledningar i den egna infrastrukturen bli svåra att påvisa i förväg. Det finns därför en uppenbar risk att vi får en återkommande debatt kring vilka kostnader som statens aktörer kan ta ut för att täcka sina kostnader.

Vid en marknadsmässig prissättning avgörs ersättningen på rent kommersiell grund, oavsett vad de verkliga kostnaderna är. Det kan innebära att staten kan göra en vinst på att upplåta plats för externa operatörer, vilket skapar ett ekonomiska incitament att aktivt bidra till att upplåta utrymme i sin underliggande infrastruktur.

Fördelen med en marknadsmässig prissättning är att man slipper en diskussion om vilka verkliga kostnader som staten drabbas av. Ur strikt konkurrensneutral synpunkt är en marknadsmässig prissättning att föredra eftersom man då inte riskerar att få kritik för att inte ta ut alla kostnader man verkligen har och därigenom slår undan benen för andra privata operatörer som har liknande kanalisationsutrymme.

Å andra sidan finns väldigt få privata aktörer som besitter den typ av underliggande infrastruktur vi här pratar om varför det till stor del är en akademisk frågeställning. Det är framförallt vad avser upplåtelse av master som det finns en betydande privat infrastruktur som kan konkurrera om att sälja kanalisationsutrymme.

Kostnadsbaserad prissättning har motsvarigheter i lagen om elektronisk kommunikation men gäller endast för företag med betydande inflytande på en bestämd marknad. Ersättning enligt ledningsrättslagen (1973:1144) och expropriationslagen (1272:719) utgår efter marknadsmässig grund vid värdering av intrångsersättning, t.ex. i fråga om avstående av mark. Utgångspunkten är härvid dock värdet av den mark som avstås. Det är inte fullt jämförbart med de upplåtelser av kanalisation som nu är i fråga.

En marknadsmässig ersättning torde innebära att kostnaden för en extern operatör är högre i tätare befolkade regioner än i glest befolkade sådana. Givetvis innebär upplåtelserna att den statliga infrastrukturen utnyttjas effektivt, vilket är samhällsekonomiskt motiverat. Därtill kommer inte minst viktigt att ett sådant utnyttjande är resurseffektivt också ur miljöhänsyn. Även om det inte är enkelt att avgöra vilken prissättning som får den största effekten vad gäller att påskynda en utbyggnad av IT-infrastrukturen i hela landet, så överväger fördelarna vad gäller en marknadsmässig ersättning. Det förefaller sammantaget bäst att ersättningen för upplåtelserna skall vara marknadsmässig.

En avgörande princip är dock att upplåtelse av kanalisationsutrymme inte görs i vinstsyfte utan med det klara och tydliga målet att så snabbt som möjligt underlätta att det övergripande ITpolitiska målet om att hela landet; alla individer skall få möjlighet att ta del av informationssamhället genomförs. Syftet är att stimu-

lera tillkomsten av en allmän nyttighet till gagn för hela landet. Syftet får aldrig bli att skapa en intäktskälla för de statliga verken.

Möjlighet att neka tillgång till infrastruktur

Det finns dock tillfällen då ett statligt verk måste kunna säga nej till att upplåta plats i sitt kanalisationsutrymme. Detta kan vara fallet då det fysiska utrymmet inte längre räcker till. Det ryms enbart ett visst antal ledningar i en banvall eller i en vägbank. Därefter måste naturligtvis verken kunna säga stopp. Det vore orimligt att begära att de statliga verken i alla lägen skall tillgodose att det finns möjlighet att förlägga ledning i deras infrastruktur. Ett sådant ställningstagande skulle kraftigt åsidosätta deras möjlighet att effektivt utföra sina primära uppgifter. Upplåtelse av kanalisationsutrymme skall därför enbart ske så länge fritt disponibelt utrymme finns. Vid bedömning av om det finns fritt disponibelt utrymme måste givetvis också hänsyn tas till framtida behov för den egna verksamheten.

Men det kan också finnas andra skäl än ren utrymmesbrist som gör att ett statligt verk skall ha rätt att neka tillträda till deras infrastruktur. Sådana skäl kan vara att den egna kärnverksamheten störs av förekomsten av andra operatörers ledningar i den egna infrastrukturen. Det får naturligtvis inte ske att t.ex. tågsäkerheten äventyras eller försämras p.g.a. att banvallen fylls med ledningar från andra operatörer. I sådana fall skall Banverket naturligtvis ha rätt att neka en operatör att nyttja verkets infrastruktur. Detta måste dock gälla i undantagsfall. Grundregeln skall vara att infrastrukturen skall öppnas upp för andra operatörer som vill anlägga ett allmänt tillgängligt nät.

I de fall Banverket eller Vägverket nekar plats skall detta motiveras på ett sakligt och tydligt sätt.

4.2.1 Bemyndigande

För att Banverket och Vägverket skall kunna upplåta infrastrukturen till operatörer för anläggande av elektroniska kommunikationsnät erfordras att det finns ett bemyndigande i verkens instruktioner.

4.2.2 Banverkets instruktion

I 1 § förordningen (1998:1392) med instruktion för Banverket anges att Banverket är central förvaltningsmyndighet med ett samlat ansvar, sektorsansvar, för hela järnvägstransportsystemet. Banverket skall verka för att de transportpolitiska målen uppnås. I denna bestämmelse föreslår vi att det även anges att Banverket genom att utnyttja sin infrastruktur skall verka för att det ITpolitiska målet uppnås, särskilt med avseende på tillgänglighet.

Enligt 5 § i instruktionen för Banverket får Banverket bedriva uppdrags-, uthyrnings- och försäljningsverksamhet som är förenlig med verkets uppgifter i övrigt. Vi föreslår att det i anslutning till detta även anges att Banverket får upplåta utrymme i statens spåranläggningar till operatörer. Sådana upplåtelser bör avse anläggande av allmänna kommunikationsnät enligt lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation. Det bör däremot inte ske för att anlägga privata nät såsom företagsinterna nät, annat än för Banverkets egen verksamhet eller som behövs för annan järnvägsverksamhet. Vi föreslår därför att det anges i instruktionen att Banverket mot marknadsmässig ersättning får upplåta utrymme i statens spåranläggningar till operatörer för anläggande av allmänna kommunikationsnät enligt lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation.

4.2.3 Vägverkets instruktion

I 1 § förordningen (1997:652) med instruktion för Vägverket anges att Vägverket är central förvaltningsmyndighet med ett samlat ansvar, sektorsansvar, för hela vägtransportsystemet.

Vägverket skall verka för att de transportpolitiska målen uppnås. I denna bestämmelse föreslår vi att det även anges att Vägverket genom att utnyttja sin infrastruktur skall verka för att det ITpolitiska målet uppnås, särskilt med avseende på tillgänglighet.

Enligt 7 § i Vägverkets instruktion får Vägverket bedriva uppdrags-, uthyrnings- och försäljningsverksamhet som är förenlig med verkets uppgifter i övrigt. Vägverket får dessutom inom mark- och anläggningsområdet utföra uppdrag som rör vägar, järnvägar, flygplatser, hamnar, parker samt vatten- och avloppsledningar och därmed jämförbara objekt. Vi föreslår att det i anslutning till detta, på motsvarande sätt som föreslås beträffande Banverket, även anges

att Vägverket mot marknadsmässig ersättning får upplåta utrymme i vägområden där marken ägs av staten eller innehas med vägrätt till operatörer för anläggande av allmänna kommunikationsnät enligt lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation.

4.2.4 Affärsverket svenska kraftnäts instruktion

Så vitt utredningsarbetet har kunnat visa så är det av tekniska i kombination med legala skäl inte möjligt för Affärsverket svenska kraftnät att upplåta kanalisationsutrymme i kraftledningsgatorna. Enda sättet att anbringa fiberoptiska ledningar i affärsverkets kraftledningar är genom att vira den runt ledningens topplina eller att byta den till en s.k. OPGW (Optical Ground Wire), en ny topplina som även innehåller en inspunnen optokabel. I bägge dessa fall är vår uppfattning att ledningen är att betrakta som en integrerad del av kraftanläggningen och måste då ägas av den som äger kraftanläggningen. Eftersom Svenska kraftnäts stamledningar innehåller så höga spänningar att fiberkabeln måste installeras som en integrerad del i den koncessionspliktiga elektriska starkströmsanläggningen bör detta enligt vår bedömning innebära att ellagstiftningen sätter ett hinder för att utomstående operatörer skall kunna dra ledningar i Svenska kraftnäts infrastruktur.

I andra fall kan det däremot vara möjligt att anbringa en optokabel genom att hänga den fritt under kraftledningens fasledningar, något som tillämpas av bl.a. Vattenfall. Då bör det med hänsyn till ellagstiftningen vara möjligt att upplåta kanalisationsutrymme i kraftledningen, med olika ägare av optofiberledning och kraftledning. En annan sak är att det kan fordra ändringar i ledningsrätter i förekommande fall.

Jag föreslår av dessa skäl inte att Svenska kraftnät skall upplåta sin infrastruktur som kanalisationsutrymme. Därmed föreligger det inget behov att förändra instruktionen till Svenska Kraftnät i detta avseende. Däremot återkommer jag i avsnitt 4.3.2 angående Svenska Kraftnäts instruktion.

4.2.5 Prövning av ledningsdragning i spåranläggning

Ändringar i järnvägssäkerhetslagen

Järnvägar upplåts i dag inte i samma utsträckning som vägar till utomstående aktörer för att anlägga elektroniska kommunikationsnät. Ändå förläggs i dag fiberkablar i banvallen på liknande sätt som sker i vägbankar. Över huvud taget innebär utnyttjandet av kraftledningsgator, vägbankar och banvallar att en befintlig infrastruktur utnyttjas på ett sätt som underlättar etableringen av fiberkablar. Ofta underlättas den därigenom i avsevärd utsträckning jämfört med om ledningen förläggs i obruten mark.

Utnyttjande av sådan infrastruktur gör dock att de särskilda krav som uppställs på huvudverksamheten enligt el-, järnvägs- och väglagstiftningen måste beaktas. För utnyttjande av vägområde finns en särskild bestämmelse i 44 § väglagen som reglerar förhållandet mellan en utomstående som vill dra fram ledningar och huvudverksamheten enligt väglagen. Väghållningsmyndighetens tillstånd erfordras för att inom ett vägområde dra elektriska ledningar, vattenledningar eller andra ledningar samt för att utföra arbeten på en redan dragen ledning. Väghållningsmyndigheten får även meddela de föreskrifter om arbetet och om rätt till upplag eller annan anordning som behövs med hänsyn till vägens bestånd, drift eller brukande. Tillstånd behövs dock inte när tillstånd har meddelats enligt annan lag eller författning och anmälan om arbetet har gjorts hos väghållningsmyndigheten. Sådant tillstånd kan avse koncession enligt ellagen. Om det på grund av inträffad skada krävs skyndsam reparation av en ledning som har dragits inom ett vägområde får arbetet påbörjas utan tillstånd eller anmälan. Ledningens ägare skall i så fall snarast underrätta väghållningsmyndigheten om arbetet.

I utredningens kontakter med Banverket Telenät har framkommit att det inte bör föreligga några tekniska hinder för att låta utomstående aktörer förlägga fiberkablar i banvallen på samma sätt som Banverket själva gör förutsatt att kvalificerade och certifierade uppdragstagare används för arbetena. Dock finns allmänna hinder i form av tillgång till banvallar med hög trafikintensitet eller som trafikeras med höghastighetståg.

Det kan i sammanhanget nämnas att medan det i dag inte är möjligt att meddela ledningsrätt i vägrätt så finns inte några motsvarande formella hinder mot att meddela ledningsrätt för utrymme för en teleledning på mark med en befintlig spåranläggning såsom en

järnväg. Utredningen föreslår dock att frågan om möjlighet att upplåta ledningsrätt även i vägrätt snarast bör övervägas. Det är för utredningen för övrigt känt att 2002 års ledningsrättsutredning (Ju 2002:03) redan arbetar med frågan.

Vi anser att banvallar bör kunna upplåtas till utomstående aktörer för att dessa skall kunna anlägga elektroniska kommunikationsnät. Det måste dock beaktas att viktiga säkerhets- och ansvarsaspekter hänger samman med en sådan ledningsdragning. Det bör därför finnas en tillsynsfunktion för att tillgodose järnvägssäkerheten. På samma sätt som enligt väglagen bör det finnas en garanti för att det sker en prövning av framförallt ordnings- och säkerhetsaspekter inför en sådan etablering eller annat ledningsarbete inom ett spårområde enligt järnvägssäkerhetslagen. Vi föreslår därför att det införs en motsvarighet i järnvägssäkerhetslagen till den prövning som sker enligt 44 § väglagen för ledningsarbete inom vägområde. Bestämmelsen bör reglera inte bara dragande av nya ledningar utan även arbete på befintliga ledningar. Prövningen bör utföras av tillsynsmyndigheten på järnvägsområdet, Järnvägsinspektionen. Prövningen avser ordnings- och säkerhetsfrågor och har inte med själva dispositionsrätten till marken att göra. Frågan om att få åtkomst till marken måste i vanlig ordning lösas mellan den som disponerar över spåranläggningen och ledningsägaren antingen på frivillig väg genom avtal, eller genom tvångslagstiftning genom ledningsrätt eller expropriation. Det är vår tolkning att 44 § väglagen endast gäller ordnings- och säkerhetsaspekter i samband med ledningsarbeten på väg och inte avser prövning av rätt till markåtkomst i sig.

Ledningsrätt kan som ovan nämnts beviljas även i mark som används för spårtrafik. Intresseavvägningar måste dock göras i förhållande till motstående allmänna och enskilda intressen i enlighet med vad som föreskrivs i 6–10 §§ledningsrättslagen. Säkerhetsaspekter för järnvägen måste därvid vägas in. Har ledningsrätt beviljats bör dock någon ny tillståndsprövning inte ske med stöd av järnvägssäkerhetslagen. Det bör i stället räcka med en anmälan innan arbetena påbörjas. Det förefaller då enklast att anmälan skall göras till spårinnehavaren.

Väglagens bestämmelse innehåller ett undantag från kravet på tillstånd eller anmälan i förväg innan arbetena påbörjas om det på grund av inträffad skada krävs skyndsam reparation av en ledning som dragits inom ett vägområde. Ledningens ägare skall i så fall snarast underrätta väghållningsmyndigheten om arbetet. Enligt vad

utredningen har kunnat erfara vid kontakter med Banverket är det inte möjligt att få tillträde till banvallen annat än när tågtrafiken tillåter det, oavsett hur brådskande ett reparationsarbete kan anses vara. Den operatör som är beroende av att i alla lägen snabbt kunna vidta åtgärder på nätet bör således helt enkelt inte lägga ledningar i banvallar utan bör i stället förlägga dessa i t.ex. vägbankar. Det bör dock framhållas att myndigheten naturligtvis måste behandla framställningar om att dra fram ledning eller utföra arbete på redan befintlig ledning med största skyndsamhet.

Enligt 44 § andra stycket väglagen får väghållningsmyndigheten meddela de föreskrifter om arbetet med en ledning och om rätt till upplag eller annan anordning som behövs med hänsyn till vägens bestånd, drift eller brukande. Eftersom det i järnvägssäkerhetslagen, 7 §, redan finns en bestämmelse om att Järnvägsinspektionen får föreskriva de villkor för verksamheten som behövs från säkerhetssynpunkt i samband med att tillstånd meddelas eller under ett tillstånds giltighetstid, bör någon särskild bestämmelse om sådan föreskriftsrätt som stadgas i väglagen inte behöva införas utan det bör i stället vara tillräckligt med den rätt att uppställa villkor som finns enligt 7 § järnvägssäkerhetslagen. Ett sådant villkor kan då avse hur arbetet med en ledning skall gå till och om rätt till upplag eller annan anordning som behövs med hänsyn till järnvägens bestånd, drift eller brukande

Skulle arbeten på banvallen för ledningsdragning trots tillsynsbestämmelserna föranleda en järnvägsolycka och skulle ledningens ägare bli skadeståndsskyldig t.ex. mot ett järnvägsföretag på grund av detta bör det genom en försäkring eller motsvarande säkerställas att ersättning kan utges. En sådan försäkring skall givetvis bara avse den risk för skadeståndsskyldighet som ledningsförläggningen ger upphov till. Någon skyldighet att teckna sådan försäkring bör dock inte införas. Skyldighet att teckna sådan försäkring eller likvärdig täckning av skadeståndsrisk gäller enligt järnvägssäkerhetslagen endast för järnvägsföretag. Järnvägsutredningen har i sitt delbetänkande Rätt på spåret (SOU 2002:48) dock föreslagit att denna skyldighet att teckna försäkring eller likvärdig täckning av skadeståndsrisk skall utökas till att gälla samtliga med tillstånd att driva spåranläggningar, spårtrafik eller trafikledningsverksamhet enligt lagen. Inte heller detta bör dock enligt vår uppfattning föranleda att den som får tillstånd att dra ledning för elektroniska kommunikationsnät eller att utföra arbeten på en redan dragen ledning skall vara tvungen att teckna sådan försäkring enligt lagen.

Det får förutsättas att sådana frågor kan lösas i förhållandet mellan den som driver spåranläggningen och den som beviljas rätt till utrymme att dra fram ledningar för elektroniska kommunikationsnät. Någon ändring av ansvarsbestämmelserna i järnvägslagstiftningen föreslås inte. Bestämmelserna om järnvägens ansvar för person- och sakskador enligt järnvägstrafiklagen föreslås inte ändrade.

I 8 § andra stycket järnvägssäkerhetslagen finns en bestämmelse som anger att om konkursförfarande eller ackordsförfarande har inletts mot en tillståndshavare eller en innehavare av säkerhetsintyg, skall tillståndet eller intyget återkallas, om det finns grundad anledning att anta att en tillfredsställande finansiell omstrukturering inte kan åstadkommas inom rimlig tid. Med hänsyn till de säkerhetsaspekter som föreligger och vad som nyss nämnts om skadeståndsansvar bör denna bestämmelse också kunna omfatta den som fått tillstånd att dra ledning för elektroniska kommunikationsnät eller utföra arbeten på en redan dragen ledning. Bestämmelsen gäller enligt sin lydelse alla tillståndshavare och skall med vårt förslag även omfatta även den som har tillstånd att utföra ledningsarbete inom en spåranläggning.

Utförs ledningsarbete i strid med kravet på tillstånd eller anmälan enligt vårt förslag eller mot ett villkor som har meddelats för verksamheten med stöd av 7 § bör på motsvarande sätt som stadgas i 72 § första stycket väglagen kronofogdemyndigheten få meddela särskild handräckning för att åstadkomma rättelse. I fråga om sådan handräckning finns bestämmelser i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning.

Enligt 22 § järnvägssäkerhetslagen får Järnvägsinspektionen meddela de förelägganden och förbud som behövs i enskilda fall för att denna lag eller de föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. Denna bestämmelse gör för vårt vidkommande att förelägganden och förbud kan meddelas för ledningsarbeten. Det anges vidare i 23 § järnvägssäkerhetslagen att sådana beslut får förenas med vite.

I 29 § första stycket järnvägssäkerhetslagen stadgas slutligen att den som utan tillstånd driver tillståndspliktig verksamhet enligt lagen skall dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Även denna bestämmelse bör enligt vår uppfattning gälla för den som utan erforderligt tillstånd drar ledning för elektroniska kommunikationsnät eller utför arbeten på en redan dragen ledning. Det framgår av andra stycket samma lagrum att den som har underlåtit att

följa ett föreläggande vid vite eller som överträtt ett vitesförbud inte skall dömas till ansvar enligt lagen för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet. Detta hindrar inte att ansvar enligt 29 § kan utkrävas samtidigt som särskild handräckning, t.ex. för att ta bort en ledning som förlagts utan tillstånd, tillgrips.

Järnvägsutredningens förslag till ny järnvägslag

I sammanhanget kan också något nämnas om Järnvägsutredningens lagförslag i delbetänkandet Rätt på spåret (2002:48). Såvitt här är av intresse innebär lagförslagen att en ny järnvägslag införs. Den föreslagna lagen innehåller bestämmelser om järnvägstrafik, järnvägsinfrastruktur och rullande materiel på järnväg. Ändringar föreslås samtidigt beträffande tillämpningsområdet för järnvägssäkerhetslagen. Järnvägssäkerhetslagens bestämmelser kommer enligt förslaget fortfarande att gälla för järnvägsverksamhet i den mån denna är undantagen från järnvägslagens tillämpningsområde. När det gäller sådan järnvägsverksamhet som omfattas av den nya järnvägslagens bestämmelser så kommer endast 24–28 §§ järnvägssäkerhetslagen att gälla. För den som endast bedriver regional godstrafik på järnväg kommer förutom 24–28 §§ även 1–16 §§ järnvägssäkerhetslagen att gälla enligt förslaget.

Järnvägslagen föreslås vara tillämplig på all järnvägsverksamhet som avser järnvägstrafik, järnvägsinfrastruktur och rullande materiel på järnväg i Sverige och på svensk tågfärja Däremot skall lagen inte vara tillämplig på trafik eller spårinfrastruktur som är tekniskt eller trafikeringsmässigt fristående från övriga delar av järnvägssystemet.

Med infrastrukturförvaltare avses i förslaget fysisk eller juridisk person som svarar för drift av järnvägsinfrastruktur. Med järnvägsföretag avses fysisk eller juridisk person som har beviljats licens, eller för regional godstrafik tillstånd enligt järnvägssäkerhetslagen, för att framföra tåg eller annan rullande materiel. Med järnvägsinfrastruktur avses spår, signal- samt säkerhetsanläggningar i övrigt, trafikledningsanläggningar och anordningar för elförsörjning av trafiken samt övriga fasta anordningar som behövs för spårens bestånd, drift eller brukande.

I förslaget till järnvägslag finns bestämmelser om licens och säkerhetsintyg för järnvägsföretag, om tillstånd för infrastrukturförvaltare och om auktorisation för övriga verksamhetsutövare som vill ansöka om infrastrukturkapacitet.

Konsekvenserna av Järnvägsutredningens nämnda förslag för vårt vidkommande bör vara att de av oss lämnade förslagen till nya och ändrade bestämmelser i järnvägssäkerhetslagen även behöver införas i den av Järnvägsutredningen föreslagna järnvägslagen. Vi lämnar dock inte några författningsförslag på sådana bestämmelser, eftersom det i dag inte finns någon järnvägslag. Regeringskansliet bör kunna författa förslag till motsvarande bestämmelser för järnvägslagen som vi föreslår för järnvägssäkerhetslagen, i samband med utformningen av den nya lagen.

Finansiering av prövningen av ledningsdragning

Utredningen har under hand från Vägverket inhämtat uppgifter enligt vilka Vägverkets organisation för att hantera tillståndsprövningar enligt 44 § väglagen omfattar uppskattningsvis 0,25 till 0,5 årsarbetskraft per regionmyndighet hos Vägverkets regioner. I region Stockholm, där omfattningen av tillståndsgivning anses vara mycket stort, har under tiden 1992 till 2002 registrerats 154 tillståndsärenden, dvs. i snitt 14 ärenden per år. I hela landet finns i dag sju regioner inom Vägverket. Det kan rimligen med hänsyn till den samlade väglängden i förhållande till den samlade spårlängden i landet antas att antalet ansökningar om tillstånd att dra ledningar eller utföra arbeten på redan befintliga ledningar i spåranläggningar blir avsevärt färre än vad som gäller för vägar. Det kan då uppskattas att prövningar av ledningsarbeten inom spåranläggningar kommer att ta ca 0,25 årsarbetskrafter i anspråk. Varje prövningsförfarande bör i och för sig medföra vissa grundkostnader. Eftersom antalet ärenden kan antas vara tämligen litet, kan en avgiftsfinansiering vara vansklig att genomföra i praktiken, då den i vart fall inledningsvis kan föranleda höga avgifter. Vi förordar i stället att prövningen anslagsfinansieras. Sammantaget bedömer vi dock att hanteringen av dessa ärenden bör kunna klaras inom ramen för Järnvägsinspektionens nuvarande anslag.

Övergångsbestämmelser

Vi anser att kravet på tillstånd för ledningsarbeten inom en spåranläggning bör gälla såväl redan befintliga ledningar som nya ledningsdragningar. Det är dock nya dragningar av ledningar och

arbeten på befintliga ledningar som kräver tillstånd. Så länge några arbeten inte behöver utföras på en redan befintlig ledning bör tillstånd inte erfordras. Därför bör det inte heller finnas behov av några särskilda övergångsbestämmelser.

4.2.6 Rapportering

För att regeringen skall kunna följa upp att Vägverket och Banverket verkar för att uppnå det IT-politiska målet, särskilt med avseende på tillgänglighet, föreslår jag att dessa verk årligen skall lämna en samlad rapportering till Näringsdepartementet om förfrågningar från operatörer om att nyttja verkens infrastruktur för att dra fram ledningar eller anlägga radioantenner. Av rapporteringen bör framgå antalet ansökningar, fördelade på olika slag av framställningar, t.ex. om det gäller utrymme för ledningar eller antenner, omfattning m.m., och hur många framställningar som beviljats respektive avslagits samt genomsnittliga handläggningstider för ärendena.

4.3 Statligt ägda nät

Förslag:

Affärsverket svenska kraftnäts optofibernät och Teracoms radionät föreslås bilda en sammanhängande IT-infrastruktur. Detta föreslås ske via att Teracom får full nyttjanderätt till Svenska kraftnäts optofiber med undantag för vad Svenska kraftnät behöver för styrning och övervakning av elnätverksamheten medan Svenska kraftnät även fortsättningsvis kommer att äga och underhålla optofibernätet. All aktiv utrustning skall innehas av Teracom.

En utgångspunkt bör vara att Teracom får full dispositionsrätt till överskottskapaciteten i optofibernätet för en tidsperiod som motsvarar nätets tekniska och ekonomiska livslängd. Värdet av denna dispositionsrätt kan utgöra ett aktieägartillskott i Teracom, varvid värdering av upplåtelsen sker enligt aktiebolagslagens bestämmelser. Ett alternativ är att ersättning för denna nyttjanderätt skall utgå. I så fall bör den bestämmas efter marknadsmässig grund. Teracom skall överta ansvaret för redan tecknade avtal om ledningsupplåtelser.

Svenska Kraftnät skall alltjämt äga ledningarna och ha underhållsansvaret för dessa samt fritt disponera över den kapacitet som behövs för elnätsverksamheten. Teracom skall vidare ha en optionsrätt på installation av nya ledningar som kan anläggas med utnyttjande av Svenska kraftnäts infrastruktur för kraftöverföring. Sådana nyinstallationer skall bekostas av Teracom.

Svenska kraftnäts nuvarande uppdrag enligt regeringsbeslut den 17 augusti 2000, dnr N1999/11617/SÄ, ändrat genom beslut den 20 februari 2003, dnr N2002/8360/SÄ m.fl., upphör. Detta uppdrag ersätts av de förslag som läggs i detta betänkande, tillsammans med de stöd till stomnät som beslutats av regeringen (förordningen (2003:63) om stöd till kommuner för anläggande av anslutning till rikstäckande telenät).

Banverkets telekomverksamhet skall lämnas utanför sammanslagningen.

Det IT-politiska målet och inriktningarna som i korthet redovisats och till viss del kommenterats i kap 2, ger en tydlig anvisning om behovet av ett alternativt stomnät med hög överföringskapacitet vid sidan av det nät som TeliaSonera förfogar över. Därigenom skapas förutsättningar för en stimulerande konkurrens som kommer att bidra till att tjänsteoperatörer och lokala nätägare känner en trygghet i det faktum att det finns alternativa nät att nyttja för att försörja sina kunder med uppkopplingar mot omvärlden.

Det avgörande skälet för vår bedömning är önskan att få en marknadssituation som präglas av konkurrens och där även de privata operatörerna finner marknaden intressant.

Marknaden avseende vem som äger stomnät är i dag uppdelad på ett antal aktörer, varav tre statliga aktörer, Banverket, Svenska kraftnät och Teracom. I dagsläget disponerar Vattenfall inga stomnät efter att under januari 2003 ha upplåtit dessa till Song Networks.

Enligt PTS rapport IT-infrastrukturen i Sverige 2002 (PTS-ER 2002:20) fördelades marknaden för stomnät i mars 2002 enligt följande.

Tabell 4.1. Marknaden för stomnät i Sverige

Företag Andel av stomnät ( % ) Omfattning stomnät (km) TeliaSonera 51 33 000 Banverket 20 13 000 Teracom 8 5 500 (radiolänk) Svenska Kraftnät 7 4 300 Utfors 4 2 700 Övriga privata 10 6 500

Av siffrorna kan man utläsa att Telia var den klart dominerande aktören med ca 51 % av antalet km optofiberkabel. På den privata sidan återfanns Utfors med ca 4 % av stomnäten medan övriga privata aktörer stod för en marknadsandel av 10 %. Marknaden präglas således av en stor operatör (TeliaSonera), en halvstor (Banverket) samt ett antal mindre operatörer.

Det är viktigt att påpeka att måttet antal km ledning inte säger någonting om den kapacitet som respektive aktör förfogar över. Likaså säger det inget om vilken affärsvolym respektive aktör har. Det finns all anledning att förmoda att TeliaSoneras dominans är ännu större mätt i verklig affärsvolym.

TeliaSonera har därför en mycket dominerande ställning, då de dessutom är den enda operatören som når samtliga kommunhuvudorter i hela landet. Noterbart är också att de i dag tre största aktörerna inom stomnätsmarknaden också var de aktörer som hade stomnät vid avregleringen av den svenska telekommarknaden år 1993, liksom att dessa tre då alla var statligt ägda. Den inbördes ordningen har inte heller ändrats på tio år. Det är alltså en marknad med stor tröghet vad gäller storleken på de nät man äger.

Ur marknadsmässig synpunkt vore det önskvärt med flera operatörer som kan agera på stomnätsmarknaden så att en fungerande konkurrens kan upprätthållas. Beroende på vilket geografiskt område man studerar så varierar antalet konkurrenter på stomnätsmarknaden kraftigt från fler än 5–6 i de mer tätbebyggda områdena till enbart en i de glesast befolkade områdena. Sammantaget kan man med fog påstå att konkurrensen är för liten. Framförallt vore det önskvärt med några operatörer som, i större delen av landet, kan uppnå en sådan storlek att de kan bli en reell konkurrent till

den dominerande operatören, TeliaSonera. Enligt min mening är det därför angeläget att stimulera en marknad som kan inrymma minst 3–5 operatörer, varav TeliaSonera sannolikt kommer att vara den klart dominerande fortsättningsvis, men där de övriga operatörerna kan bli tillräckligt stora så att de ändå kan skapa en väl fungerande konkurrens inom området stomnät.

Med hänsyn till den allmänna konjunkturen och den situation som beskrivits i avsnitt 2.2, kan man troligen inte vänta sig att de privata operatörerna skall växa till sig och bygga ut sina nät. De signaler dessa aktörer ger är tvärtom att investeringsviljan är mycket låg.

Möjligen kan uppköp av nät vara ett alternativ. Det har redan skett, där bland annat Telenor köpt upp Utfors och Vattenfall har upplåtit sitt nät till Song Networks. Troligen bygger dessa affärer på kraftiga justeringar av det bokförda värdet till det som vid det tillfället ansågs som marknadsmässigt.

Fortfarande är dessa operatörer dock små och verkar på en begränsad del av Sveriges marknad.

I dagsläget, är det därför rimligen enbart statens aktörer tillsammans som under överskådlig tid kan bli en storleksmässigt något jämbördig konkurrent till TeliaSonera. Frågan har därför ställts hur de statliga näten kan organiseras så att en bättre konkurrenssituation kan uppnås.

Inför den frågeställningen har ett antal olika varianter prövats över hur de statliga näten kan organiseras från att inte förändra nuvarande organisation alls till att samla all verksamhet i en gemensam organisation, ett så kallat statligt bredbandsverk, alternativt att sälja ut all statlig nätverksamhet. Mellan dessa ”extremscenarios” finns ett antal varianter som vi också har prövat. Detta gäller till exempel tankar på ett gemensamt säljbolag, bättre styrning från staten genom ägardirektiv, extern styrning av någon myndighet etc.

Alternativ statlig organisation av IT-infrastrukturen

Ett samlat statligt ägande av stomnät skulle ge en slagkraftig aktör på stomnätsmarknaden med en stomnätsandel av ca 35 % eller 22 700 km nät bestående av merparten fiberledning.

Vid ett sådant scenario är dock vår bedömning att de två aktörerna TeliaSonera och staten får en så dominerande ställning att vi får en oligopolliknande marknad. Detta riskerar få den oönskade

konsekvensen att övriga mindre privata nätoperatörer hamnar på mellanhand och därför sakta drar sig tillbaka. Detta scenario vore olyckligt då det privata engagemanget, ur statens synpunkt, är en viktig komponent och drivkraft i arbetet att göra Sverige till en ITnation för alla. För en väl fungerande konkurrens bör därför minst tre, helst fyra – fem operatörer kunna var aktiva på den svenska stomnätsmarknaden. Jag anser därför inte att ett ”statligt bredbandsverk” är den bästa lösningen.

Däremot är den statliga infrastrukturen en viktig komponent i perspektivet att göra Sverige till ett informationssamhälle för alla. Det är därför angeläget att staten som stomnätsoperatör använder sina resurser på ett tydligare och mer strukturerat sätt.

För att få en marknadssituation som präglas av effektiv konkurrens är jag av den uppfattningen att det vid sidan av TeliaSonera skulle behövas några halvstora operatörer som kan agera på stomnätsmarknaden. För detta har vi prövat hur statens resurser inom stomnätsområdet kan komma till gagn.

De statliga operatörerna

Vattenfall har upplåtit sitt nät till Song Networks varför Vattenfall ej längre är aktiv som nätoperatör för extern användning.

Banverket har, med sina 20 % av stomnätsinnehavet, redan en position som halvstor aktör. Enligt den information vi samlat på oss i kontakter med marknadens operatörer anser dessa att Banverket fyller en viktig funktion i dag och det samlade intrycket är att deras telekomverksamhet sköts på ett professionellt sätt. Vi har därför bedömt det som angeläget att Banverkets telekomverksamhet kan fortsätta att utgöra en självständig verksamhet.

Affärsverket svenska kraftnät har i dag egen anslutning av stomnät till 66 kommuner. Med deras samarbetspartners når man i dag hela 215 kommuner. Det ursprungliga uppdrag som lades på Svenska kraftnät, att på marknadsmässiga grunder ansluta alla svenska kommuners huvudorter till ett öppet stomnät, har ej slutförts. I det delbetänkande, IT-stomnät till vissa kommuner (SOU 2002:55), som denna utredning lade i maj 2002 föreslogs ett antal åtgärder för att underlätta för Svenska Kraftnät att slutföra sitt uppdrag.

De beslut som regeringen hittills fattat med anledning av delbetänkandets förslag är följande:

har tagits bort vilket innebär att Svenska kraftnät också kan sälja kapacitet och våglängd. Svenska kraftnät får samverka med de ortssammanbindande näten för att ansluta en kommunhuvudort.

får tillfälligtvis användas för att slutföra uppbyggnaden av ett landsomfattande stomnät.

Regering följde dock inte förslaget i betänkandet att Svenska kraftnät fortsättningsvis skulle slutföra sitt uppdrag. Regeringen valde i stället att omfördela 400 miljoner kr till stöd för att anlägga anslutningar till rikstäckande telenät med hög överföringskapacitet. De kommuner som inte har en anslutning till ett öppet nationellt sammanhängande stomnät får del av dessa pengar för att själv kunna upphandla tillhandahållandet av detsamma. I en sådan upphandling kommer naturligtvis Svenska kraftnät att kunna delta, men då i konkurrens med andra nationella, regionala som lokala nätoperatörer.

Eftersom många av de kommuner som saknar anslutning till det nationella stomnätet inte ligger i områden där Svenska kraftnät äger kraftledningar är det enligt min mening knappast troligt att Svenska kraftnät kommer att kunna utveckla sitt stomnät i någon större utsträckning.

Detta innebär att Svenska kraftnät, som jag ser det, hamnat i en högst tveksam situation, med stor otydlighet vad gäller uppdraget, med stor osäkerhet hos externa aktörer över vad Svenska kraftnät kan leverera och till vilka villkor. Frågan är också vilka drivkrafter som finns för att Svenska kraftnät aktivt skall engagera sig i uppbygganden av det fortsatta stomnätet.

Teracom har ett markbundet TV-nät som täcker 99,8 % av

Sveriges befolkning. Utöver radio- och tv-distribution har Teracom genom Quadracom Wireless AB ett rikstäckande och flera regionala tillstånd för fast yttäckande radioaccess.

Det stomnät som Teracom har i dag bygger företrädesvis på radiolänkar mellan de stora sändarstationerna. Stomnäten har i dessa sammanhang relativt begränsad kapacitet. TV- och radiodistribution bygger på broadcasting som är ett mycket resurssnålt sätt att förmedla information till mottagaren, eftersom alla får

samma information samtidigt. När användningen övergår till alltmer interaktiv telekommunikation ökar kapacitetsbehovet radikalt, dels eftersom det då också behövs en kanal från mottagaren, dels för att det många gånger behövs en unik kanal till mottagaren. Vissa tillämpningar som t.ex. informationsdistribution som bygger på att en lokal databas, en s.k. cache, hos användaren uppdateras regelbundet kan dock med fördel lösas med broadcasting.

Teracom är, enligt vår uppfattning, en aktiv operatör på den svenska bredbandsmarknaden. Bolaget är för närvarande den enda statliga operatör som i konkurrens vunnit upphandlingar, runt om i Sverige, för uppbyggnaden av ortssammanbindande nät.

Teracom har också en radioaccessteknik som inom vissa områden är en stark konkurrent till access via fysiska ledningar. Däremot saknar Teracom i dag ett stomnät som kan transportera stora mängder information. Man får här förlita sig på radiolänksystem alternativt att man köper kapacitet hos någon annan operatör allt efter att deras behov av överföringskapacitet ökar.

Ny statlig organisation – Teracom och Svenska Kraftnät

Som tidigare nämnts har vi gjort bedömningen att Banverkets telekomverksamhet bör få fortsätta sin verksamhet på samma villkor som i dag, med undantag för det förslag som läggs i kap 4.4. Vattenfall har ingen telekomverksamhet för externt bruk i dag.

Kvar att fundera över är då den telekomverksamhet som Teracom och Svenska kraftnät bedriver. Oaktat alla juridiska, ekonomiska och i övrigt företagsspecifika hinder så är det intressant att fundera över hur Svenska kraftnät och Teracom tillsammans kan bli en ”halvstor” aktör på stomnätsmarknaden. Tillsammans förfogar de i dag över drygt 15 % av stomnätet och skulle därigenom kunna spela en viktig roll inom bredbandsområdet. Man når också stora geografiska områden över hela landet vilket är ytterligare en klar fördel.

En sådan samlad infrastruktur kommer att innebära att de kan nå en storlek som vore bra för det totala konkurrensläget inom området. Dessutom kan Svenska kraftnäts fiberstomnät tillsammans med Teracoms radiolänk och radioaccessteknik bli en intressant konkurrent på marknaden, inte minst inom glest befolkade områden.

En utbyggd radioaccess kommer att kräva stora informationsflöden som skall matas till Teracoms antenner. Teracoms eget radiolänknät har därvid klara kapacitetsbegränsningar, men med ett optofibernät i botten kommer detta inte att vara den begränsande faktorn.

Även om det optofibernät som Svenska kraftnät äger enbart når 66 kommuner så kan man med byte av fiberkapacitet med andra operatörer nå avsevärt fler kommuner (f.n. når Svenska kraftnät inklusive samarbetspartners 215 kommuner).

Jag anser det därför som värdefullt att Svenska kraftnäts stomnät kan samverka med Teracoms radiosystem.

Detta kan naturligtvis ske redan i dag på frivillig basis. Detta sker också till viss del i och med att Teracom hyr kapacitet av Svenska kraftnät på vissa sträckor. Detta samarbete sker dock enbart allt eftersom Teracom har kunder som medför att Teracom behöver högre överföringshastigheter i sitt stomnät. Enligt min mening kan man dock agera mycket mer kraftfullt, målmedvetet och aktivt på marknaden om man har löst stomnätskapaciteten via ett eget kraftfullt nät. Svenska kraftnäts stomnät är en resurs som skulle komma till avsevärt större användning om man kunde koppla det till en organisation som agerar mot slutkund och har en accesstekniklösning. Det är därför, enligt min mening, önskvärt att dispositionsrätten till hela Svenska kraftnäts stomnät, med undantag för vad de behöver för eget internt bruk, kan överföras till Teracom. Ett alternativ där äganderätten av Svenska kraftnäts stomnät skulle överföras till annan är svårare att genomföra med hänsyn till framförallt ledningsrättslagen och ellagstiftningen.

EU:s konkurrensregler

Med hänsyn till företagens marknadsandelar bedömer vi att en sammanslagning av Teracoms och Svenska kraftnäts nät inom området för elektronisk kommunikation inte kommer att medföra någon konflikt med EU:s konkurrensregler. Däremot skulle ett samlat ”statligt bredbandsverk” kunna innebära sådana konflikter. Det förslag som läggs i detta betänkande har som utgångspunkt att stimulera till konkurrens där det är önskvärt med flera privata operatörer kombinerat med ett mer effektivt utnyttjande av den befintliga statliga infrastrukturen. Det ankommer dock på företagen Teracom och Svenska kraftnät själva att inför en samman-

slagning av deras nät ta ställning till hur utformningen i detalj görs så att de undviker problem med EU:s konkurrensregler.

EU:s statsstödsregler

I regeringens proposition Kapitaltillskott till Teracom AB (prop. 2002/03:64), sid. 8 nederst anges följande:

I förhållande till EG-fördragets regler om statligt stöd kan ett kapitaltillskott ges om staten agerar på ett sätt som skulle accepteras av en privat investerare som arbetar på normala marknadsmässiga villkor, den s.k. marknadsekonomiska investerarprincipen. Staten måste därvid jämföras med en privat investerare som har en mer långsiktig syn på lönsamhet.En sådan investerare kan således satsa kapital för att säkra överlevnaden för ett företag som drabbas av tillfälliga svårigheter men som beräknas bli lönsamt igen, se bl.a. EG-domstolens mål C-301/87 Boussac (1990), C-303/88 Italien mot kommissionen (1991), C-305/89 Italien mot kommissionen (1991), C-42/93 Spanien mot kommissionen (1994) och de förenade målen C-278/92, C-279/92 och C-280/92 Spanien mot kommissionen (1994). Det föreslagna kapitaltillskottet kan inte antas utgöra statsstöd i EG-fördragets mening. Teracom AB skall så snart dess finansiella ställning har stärkts och de finansiella målen för företaget uppnåtts återbetala kapitaltillskottet och därefter ge utdelning till staten.

I vårt alternativ med kapitaltillskott är detta inte föranlett av ett behov att stärka soliditeten och att täcka upp det bundna kapitalet i bolaget. Någon återbetalning är inte heller avsedd. Kapitaltillskottet medför att värdet på aktierna i bolaget ökar i motsvarande mån. Vi anser därför inte att de lagda förslagen skulle kunna komma i konflikt med EU:s statsstödsregler under förutsättning att upplåtelsen av Svenska kraftnäts nät till Teracom, om det görs som ett aktieägartillskott, sker till en korrekt värdering och med skäliga avkastningskrav på Teracom. Om upplåtelsen görs genom avtal mellan Svenska kraftnät och Teracom, måste den ske till marknadsmässigt pris för att inte riskera att utgöra otillåtet statstöd enligt artikel 87 i Romfördraget.

4.3.1 Formen för upplåtelse av optofibernätet i Svenska kraftnäts stamnät till Teracomkoncernen

Det finns ett antal varianter över hur en sådan samverkan mellan Svenska kraftnäts optofiberverksamhet och Teracom kan ske.

Den enklaste formen för upplåtelse från juridisk synpunkt är att parterna tecknar avtal om upplåtelse. Priset måste i sådant fall sättas med hänsyn till att det avser en långtidsupplåtelse av hela överskottskapaciteten i optofibernätet. Denna lösning har dock den nackdelen att den affärsmässiga risken för nätinnehavet då helt övergår på Teracomkoncernen. En annan lösning vore att svenska staten genom Svenska kraftnät å ena sidan och Teracomkoncernen å andra sidan sköt till tillgångar till ett gemensamt ägt dotterbolag i form av t.ex. optofibernät och radionät och erhöll aktier i bolaget i proportion till tillskjutna tillgångar. Ett annat alternativ vore att Svenska kraftnät upplåter dispositionsrätten till optofibernätet till sitt dotterbolag Svenska KraftKom och att sedan detta bolag och Quadracom Wireless fusionerades. En lösning som sker genom att verksamhet bestående av både stomnät och accessnät drivs av ett av staten genom Affärsverket svenska kraftnät och Teracom delägt bolag kommer enligt utredningens mening att bli svår att förankra i de berörda koncernerna om de inte får lika stor ägarandel vardera. Detta i sin tur torde förutsätta att även Teracomkoncernen tillskjuter infrastruktur till bolaget. Utredningen bedömer att det är svårt att skilja ut viss infrastruktur ur Teracomkoncernen till ett sådant samägt dotterbolag. Utan tillskott av infrastruktur från Teracoms sida kommer bolaget att med nödvändighet att domineras av Svenska kraftnät. Utredningen har erfarit att stöd för sådana lösningar inte torde föreligga hos Svenska kraftnät och Teracom främst beroende på olika syn på möjligheterna att skilja ut telekomverksamheten i Teracom med hänsyn till att tekniken för broadcasting och telekom konvergerar.

Ett ytterligare alternativ vore att tillskapa ett gemensamt marknadsföringsbolag. Någon infrastruktur skulle inte då inte ingå. Ett sådant alternativ är minst ingripande. Det skulle kunna hjälpa till att förbättra marknadsföringen av Svenska kraftnäts stomnät. Det kan dock ifrågasättas om lösningen ger de nödvändiga synergieffekterna mellan stomnät och accessnät som en sammanslagning av infrastrukturerna kan åstadkomma.

Vid sådana förhållanden har jag stannat vid att det bästa är en upplåtelse av överskottskapaciteten, utöver vad som erfordras för

den egna kraftverksamheten, utan transmissionsutrustning, dvs. upplåtelse av svart fiber i optofibernätet till Teracomkoncernen på tid som motsvarar nätets tekniska och ekonomiska livstid. Denna upplåtelse skulle kunna tänkas ske såsom tillskott av apportegendom vid nyemission av aktier i Teracom, såsom ett aktieägartillskott till Teracom eller genom ett avtal mellan staten och ett bolag i Teracomkoncernen.

Bestämmelser om nyemission finns i 4 kap. aktiebolagslagen. Nyemission innebär att aktiekapitalet ökas. Beslut om detta tas som regel av bolagsstämman. Stämman kan dock bemyndiga styrelsen att besluta om nyemission, om det håller sig inom bolagsordningens ram. De allmänna bestämmelserna om tillskjutande av apportegendom vid bildande av bolag enligt 2 kap. 2 § aktiebolagslagen gäller även vid nyemission. Stiftarna anger villkoren för bolagsbildningen. Därvid skall iakttas att betalningen för en aktie inte får understiga det belopp på vilket aktien skall lyda (nominella beloppet). Om en aktie skall kunna tecknas med rätt eller plikt att mot aktien tillskjuta annan egendom än pengar eller med rätt eller plikt för bolaget att överta egendom mot annat vederlag än aktier (apport), får värdet på apportegendomen inte sättas högre än det verkliga värdet för bolaget. Endast sådan egendom som är eller kan antas bli till nytta för bolagets verksamhet kan utgöra apportegendom. Med apportegendom får inte jämställas åtagande att utföra arbete eller att tillhandahålla tjänst. Tecknas aktie med villkor som strider mot detta, skall det nominella beloppet ändå betalas. En upplåtelse av optofibernätet för dess tekniska och ekonomiska livstid bör kunna utgöra en tjänst. Upplåtelsen bör inte anses som en nyttjanderättsupplåtelse som kan erhålla sakrättsligt skydd vid upplåtarens konkurs. Det är nämligen själva grunden till att inte nätet överlåts att så är fallet. I annat fall skulle upplåtelsen riskera att utgöra en andrahandsupplåtelse och därmed riskera att komma i strid med de ledningsrätter som ligger till grund för optokablarna. Det bör å andra sidan innebära att upplåtelsen inte kan användas som apportegendom vid en nyemission.

Då återstår endast möjligheten att använda upplåtelsen som ett frivilligt aktieägartillskott eller en avtalslösning. Används upplåtelsen som ett aktieägartillskott måste värdet av upplåtelsen tas upp som en tillgång hos Teracom. Detta innebär att avkastningskravet på Teracom ökar i motsvarande mån. Tillgången måste dock värderas i enlighet med vad som gäller för redovisning för aktiebolag. Vid en sådan värdering kommer det rådande marknadsläget för

denna typ av förbindelser att behöva beaktas. Avkastningskravet kommer att beräknas på det värde som då beräknas. Avtalslösningen har jag enligt ovan bedömt ha den nackdelen att risken hamnar hos Teracom ensamt. Priset för upplåtelsen måste naturligtvis sättas med beaktande av de affärsmässiga riskerna. Möjligen kan denna risk också minskas genom utformningen av avtalet. Den närmare utformningen av ett sådant avtal har vi dock inte tid och resurser att lämna förslag till.

Sammantaget är det min bedömning att det bör vara svårare att uppnå de positiva synergieffekterna avtalsvägen. Jag förordar därför att upplåtelsen av optofibernätet sker såsom ett frivilligt aktieägartillskott från staten till Teracom. Den närmare utformningen av en sådan upplåtelse, beräkningar av värdet av synergieffekter, värdet av aktieägartillskottet/upplåtelsen och konsekvenser beträffande personal m.m. har utredningen inte möjlighet att gå in på. Det får förutsättas att erforderliga detaljanalyser görs, om regeringen bestämmer sig för att gå vidare med förslaget.

4.3.2 Konsekvenser för Svenska kraftnät

Om Affärsverket svenska kraftnäts stomnät för elektronisk kommunikation i framtiden skall drivas av någon annan bör uppdraget till Svenska kraftnät upphöra. Det skulle då i och för sig kunna ifrågasättas om inte ett nytt uppdrag borde lämnas till den som övertar driften. Regeringen beslutade den 20 februari i år, att Svenska kraftnät skulle frigöras från sitt uppdrag att ansluta alla Sveriges kommunhuvudorter med sitt stomnät. Kommunerna fick i stället möjlighet att med hjälp av statligt stöd förbinda sina nät med rikstäckande nät. Jag anser att det uppdrag som återstår för Svenska kraftnät efter regeringens beslut i praktiken har så begränsad innebörd att det inte behöver överföras till den som övertar driften. Risken för att redan anlagda förbindelser inte skall fortsätta att användas bedömer jag som mycket liten. Jag föreslår därför att uppdraget till Svenska kraftnät upphör. Detta bör också medföra ett behov av ändring i instruktionen för Svenska kraftnät. I 2 § sista punkten förordningen med instruktion för Svenska kraftnät anges nämligen att Svenska kraftnät därvid även skall främja tele- och datakommunikation genom att installera och använda teleledningar, främst på stamnätet, samt genom att upplåta nätkapacitet i dessa. Om Teracomkoncernen skall överta driften av opto-

fibernätet behöver instruktionen formuleras om. Avsikten bör alltjämt vara att Svenska kraftnät skall äga och underhålla optokablarna. Detta är nämligen motiverat med hänsyn dels till befintliga ledningsrätter, dels till att det är fråga om ledningar som är dragna på ett sådant sätt att de ingår i de elektriska starkströmsanläggningar som Svenska kraftnät har för sin kraftöverföring. Upplåtelsen av överföringskapaciteten i fibrerna skall avse kapacitet utan tillgång till transmissionsutrustning, s.k. svart fiber. Beträffande den överföringskapacitet som erfordras för styrning och övervakning av det egna elkraftnätet bör Svenska kraftnät behålla rådigheten så att verket fritt efter eget val kan driva ett eget sådant nät eller upphandla tillhandahållandet av denna tjänst. Givetvis kan Teracom delta i en sådan upphandling. Svenska kraftnät skall inte inneha någon aktiv utrustning för transmission, annat än sådan som kan erfordras för styrning och övervakning av den egna elnätsverksamheten, om Svenska kraftnät anser det nödvändigt att behålla sådan utrustning under egen kontroll. Teracom bör även erhålla en option på rätt att få nya optokablar förlagda av Svenska kraftnät med utnyttjande av deras infrastruktur, framförallt i dess stamnät. Sådan utbyggnad måste då finansieras av Teracom. I instruktionen bör det därför i stället anges att Svenska kraftnät därvid också skall installera och underhålla ledningar för elektronisk kommunikation, främst på stamnätet, samt tillhandahålla nätet utan transmissionsutrustning under tid som motsvara nätets tekniska och ekonomiska livstid till operatör enligt regeringens uppdrag.

Slutligen bör nämnas att om det vid en värdering av dispositionsrätten till optofibernätet vid ett frivilligt aktieägartillskott från staten till Teracom skulle visa sig att värdet måste sättas lägre än nuvarande värde efter gjorda planmässiga nedskrivningar, så kommer en motsvarande nedskrivning att påverka resultaträkningen för Svenska kraftnät.

4.4 Juridisk verksamhetsform

Förslag:

Den verksamhet som Banverket bedriver inom sin enhet Banverket Telenät och som avser elektronisk kommunikation skall bedrivas i ett särskilt aktiebolag.

Ett uppdrag skall lämnas i syfte att utreda om en separation av Teracoms tjänsteverksamhet från infrastrukturdelarna i kon- cernen är möjlig och önskvärd.

En ständigt återkommande kritik och farhåga vad gäller statliga, och även kommunala, verk och bolag som agerar inom områden som primärt inte hör till deras kärnverksamhet är risken för korssubventionering. Även om reglerna är tydliga att korssubventionering inte skall förekomma, så räcker inte detta för att lugna marknaden.

Jag är av den uppfattningen att t.ex. Banverket gjort det man rimligen kan kräva för att säkerställa att någon korssubventionering inte uppstår. Trots detta så finns ändå alltid en misstänksamhet hos privata aktörer att alla kostnader inte redovisas och att de statliga aktörerna har favörer som de privata ej har.

För att skapa en trygghet och ett ökat förtroende för statens agerande inom bredbandsområdet föreslår jag därför att Banverkets Telekomverksamhet bolagiseras, så att deras telekomverksamhet läggs i en annan juridisk person än moderbolagets.

Vad gäller Teracom så är det svårare att avgränsa kärnverksamhet från telekomverksamheten då tekniken i stora stycken konvergerar till en och samma. Jag anser det därför svårt att avskilja ITinfrastrukturen i ett särskilt bolag.

Däremot har vi situationen att Teracom också till viss del tillhandahåller tjänster till slutanvändarna. I Teracoms fall skulle en separation av deras tjänsteproducerande verksamhet från verksamheten där deras infrastruktur hanteras kunna vara ett alternativ. Detta är dock en svårare operation som kräver en djupare analys. Jag föreslår därför att ett uppdrag ges i syfte att utreda huruvida en separation av Teracoms tjänsteverksamhet från infrastrukturdelarna är möjlig och önskvärd.

Svenska kraftnät kommer med ovan lagda förslag att frånträda som aktiv part på bredbandsmarknaden. Man kommer fortsätt-

ningsvis att äga, underhålla och investera i optofiber, dels för eget behov, men också på uppdrag av Teracom.

Med detta förslag blir konsekvensen också att det ursprungliga uppdraget åt Svenska kraftnät att förse landet med ett öppet sammanhållet stomnät upphör och ersätts av de beslut som regeringen fattat mot bakgrund av de förslag som lades i delbetänkandet IT-stomnät till vissa kommuner (SOU 2002:55) samt av de samlade förslag som läggs i detta betänkande.

Vattenfallsbolagen har överlåtit sin telekomverksamet till Song Network varför de inte heller är en aktiv part på telekommarknaden i dag.

4.5 Ledningsrätt i vägrätt samt genomförande av artikel 11 i ramdirektivet i svensk lagstiftning m.m.

Förslag: Ledningsrätt bör kunna upplåtas i vägrätt. Eftersom 2002 års ledningsrättsutredning (Ju2002:03) f.n. arbetar med frågan lämnar vi inte några närmare förslag om detta.

Artikel 11 i Europaparlamentets och rådets direktiv (2002/21//EG) om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektivet)3 har följande lydelse:

3 EGT nr L 108, 24.4.2002, s. 33.

1. När en behörig myndighet överväger

en ansökan om beviljande av rättigheter att installera faciliteter på, över eller under offentlig eller privat egendom för ett företag som godkänts för tillhandahållande av allmänna kommunikationsnät, eller

en ansökan om beviljande av rättigheter att installera faciliteter på, över eller under offentlig egendom för ett företag som godkänts för tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät som inte är allmänt tillgängliga,

skall medlemsstaterna säkerställa att myndigheten

fattar beslut på grundval av öppet redovisade och allmänt tillgängliga förfaranden som tillämpas utan diskriminering och utan dröjsmål, och

följer principerna om öppenhet och icke-diskriminering när den knyter villkor till sådana rättigheter.

Dessa förfaranden kan variera beroende på om sökanden tillhandahåller allmänna kommunikationsnät eller inte.

2. I de fall där offentliga eller lokala myndigheter har äganderätt till eller kontroll över företag som driver elektroniska kommunikationsnät och/eller tillhandahåller kommunikationstjänster, skall medlemsstaterna säkerställa att det råder en ändamålsenlig organisatorisk åtskillnad mellan den verksamhet som har ansvar för beviljande av de rättigheter som avses i punkt 1 och de verksamheter som har samband med ägande eller kontroll.

3. Medlemsstaterna skall säkerställa att det finns effektiva mekanismer för att ge företagen möjlighet att överklaga beslut om beviljande av rättigheter att installera faciliteter till ett organ som är oberoende av de berörda parterna.

4.5.1 Skrivelse från TeliaSonera

I en skrivelse av den 22 november 2002 till Näringsdepartementet ifrågasätter TeliaSonera om den svenska lagstiftningen tillgodoser de krav som uppställs i artikel 11 i ramdirektivet. Telia översände samtidigt en kopia av skrivelsen till utredningen. Skrivelsen fogas som bilaga till betänkandet, se bilaga 3). I skrivelsen hemställer TeliaSonera att regeringen skyndsamt ger direktiv till en utredning som skall analysera berörd lagstiftning och lämna de författningsförslag som behövs för att i svensk rätt fullt ut genomföra artikel 11 i ramdirektivet.

TeliaSonera nämner i skrivelsen att Utredningen (N 2001:14) om IT-stomnät till vissa kommuner bl.a. skall identifiera och analysera de intressekonflikter som kan finnas mellan IT-infrastrukturens utbyggnad och utnyttjande och de uppgifter som vissa statliga myndigheter har samt föreslå en avvägd policy för upplåtande av utrymme för allmän IT-infrastruktur i den infrastruktur som staten förfogar över i syfte att skapa tydliga spelregler och riktlinjer för såväl infrastrukturförvaltarna som IT-intressena.

Utredningen gör följande kommentarer till de problem som behandlas i skrivelsen.

4.5.2 2002 års ledningsrättsutredning

2002 års ledningsrättsutredning bedömde att vad direktivet föreskriver är att den myndighet som fattar beslut i ärenden om markåtkomst – exempelvis lantmäterimyndigheten när det gäller ledningsrättslagen – måste uppfylla krav på objektivitet, insyn, likabehandling och snabbhet i handläggningen. Med andra ord handlar det, enligt ledningsrättsutredningen, om att traditionella rättssäkerhetskrav måste tillgodoses. Ledningsrättsutredningen kom fram till att befintliga bestämmelser i regeringsformen innebär att svensk rätt sammanfattningsvis får anses uppfylla ramdirektivets krav i detta avseende.

Beträffande kravet enligt artikel 11.2 i ramdirektivet på medlemsstaterna att säkerställa att det råder en ändamålsenlig organisatorisk åtskillnad mellan den verksamhet som har ansvar för beviljande av de rättigheter som avses i artikel 11.1 i direktivet och de verksamheter som har samband med ägande eller kontroll gjorde ledningsrättsutredningen den tolkningen att bestämmelsen avser myndigheter på olika samhällsnivåer. Ledningsrättsutredningen konstaterade att det är lantmäterimyndigheten som vid en förrättning prövar frågor om ledningsrätt och att det i varje län finns en statlig lantmäterimyndighet med länet som verksamhetsområde samt därutöver även 39 kommunala lantmäterimyndigheter med respektive kommun som verksamhetsområde. Ledningsrättsutredningen konstaterade dessutom att om en kommun är sakägare vid en förrättning som handläggs av en kommunal lantmäterimyndighet, får kommunen eller en annan sakägare begära att förrättningen i stället skall handläggas av lantmäterimyndigheten i länet, dvs. av den statliga.

Utredningen kom därvid till den slutsatsen att även om en kommun byggt upp en egen bredbandsverksamhet så är lantmäterimyndigheten dock en självständig förvaltningsmyndighet, vilket bl.a. innebär att den står organisatoriskt fri samt att den självständigt skall besluta i ärenden som rör myndighetsutövning mot enskilda eller som rör tillämpning av lag samt att objektivitetsprincipen som gäller för all myndighetsutövning får förutsättas tillämpas även av de kommunala lantmäterimyndigheterna. Därtill kommer enligt ledningsrättsutredningen möjligheten för en fastighetsägare att – när t.ex. ett bredbandsnät ägs av en kommun – begära att ledningsförrättningen skall handläggas av den statliga lantmäterimyndigheten. Ledningsrättsutredningen fann inte heller något behov av genomförandeåtgärder för artikel 11 i ramdirektivet beträffande de regelverk som rör de beslutande organen enligt expropriationslagen eller anläggningslagen.

Beträffande möjligheten enligt artikel 11.3 i ramdirektivet som skall finnas att överklaga beslut om beviljande av rättigheter att installera faciliteter till ett organ som är oberoende av de berörda parterna gjorde 2002 års ledningsrättsutredning bedömningen att såväl beslut enligt ledningsrättslagen som enligt expropriationslagen och anläggningslagen kan överprövas i domstol. Såvitt avser regeringens beslut om expropriationstillstånd kan regeringsbeslutets laglighet överprövas av Regeringsrätten enligt lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut. Ledningsrättsutredningen menade därför att nämnda lagstiftning får anses innehålla de regler om rätt att överklaga som krävs enligt direktivet.

Sammanfattningsvis fann 2002 års ledningsrättsutredning i sitt delbetänkande Ledningsrätt för elektroniska kommunikationsnät (SOU:83, sid. 53 f.) att de myndigheter som fattar beslut i ärenden om markåtkomst för installation av faciliteter t.ex. i form av ledningar uppfyller direktivets krav på objektivitet, insyn, likabehandling och snabbhet i handläggningen, att det krav som direktivet får anses ställa upp på organisatorisk åtskillnad mellan, å ena sidan, myndigheter som fattar beslut i ärenden om markåtkomst för installation av faciliteter och, å andra sidan, offentligt ägda eller kontrollerade elektroniska kommunikationsnät är uppfyllda, samt att de svenska författningar som i praktiken kan tänkas tillämpas för att ta i anspråk mark för installation av faciliteter uppfyller direktivets krav i fråga om rätt att överklaga.

4.5.3 Förhållandet mellan artikel 11 i ramdirektivet och annan lagstiftning

TeliaSonera menar i sin ovan refererade skrivelse att eftersom artikel 11 i ramdirektivet omfattar långt fler former av dispositionsrätt till mark än ledningsrätt så har bestämmelsen inte blivit föremål för en fullständig analys huruvida svensk rätt till alla delar uppfyller de krav som ställs upp i direktivet.

Vår utredning har inte fått något uppdrag att genomföra artikel 11 i ramdirektivet i svensk rätt. Eftersom utredningen har uppmärksammats på frågan och denna har ett samband med de frågor som utredningen enligt utredningsdirektiven skall behandla har vi följande att säga om frågan från våra utgångspunkter.

4.5.4 Förhållandet mellan markägares dispositionsrätt och tvångslagstiftning för att dra fram ledningar

I kapitel 3 har en översiktlig genomgång gjorts av den lagstiftning som gäller för den verksamhet som de olika statliga infrastrukturägarna huvudsakligen bedriver. Det är ur utredningens synvinkel naturligt att i sammanhanget se om det finns anledning att föreslå några ändringar därvidlag med anledning av artikel 11 i ramdirektivet.

Genom propositionen Lag om elektronisk kommunikation, m.m. (prop. 2002/03:110, TU 6, rskr. 228) föreslogs en ny lag om elektronisk kommunikation. Den nya lagen ersätter nuvarande telelagen (1993:597) och lagen (1993:599) om radiokommunikation. Lagen gäller elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster med tillhörande installationer och tjänster samt annan radioanvändning. Den nya lagen har trätt i kraft den 25 juli 2003.

Genom den nya lagen genomförs bl.a. ramdirektivet i svensk rätt. Dock ingick det i utredningsdirektiven för 2002 års ledningsrättsutredning om översyn av vissa frågor om ledningsrätt, dir. 2002:17, bl.a. att lägga fram förslag på sådana författningsändringar i ledningsrättslagen (1973:1144) som är nödvändiga för att genomföra de direktiv som EU antar inom ramen för 1999 års kommunikationsöversyn. 2002 års ledningsrättsutredning redovisade de överväganden angående ändringar i ledningsrättslagen som är nödvändiga för att genomföra EG-direktiven på området för

elektroniska kommunikationsnät i delbetänkandet Ledningsrätt för elektroniska kommunikationsnät (SOU 2002:83). Förslagen bereds f.n. i Regeringskansliet. Som redovisats ovan ansåg ledningsrättsutredningen emellertid inte att det erfordras författningsändingar för att genomföra artikel 11 i ramdirektivet i svensk rätt.

I artikel 11 i ramdirektivet talas om det fall när en behörig myndighet överväger en ansökan om beviljande av rättigheter att installera faciliteter på, över eller under offentlig eller privat egendom. De ställningstaganden till förfrågningar om upplåtelse av mark från utomstående aktörer som svenska staten genom Vägverket, Banverket eller Svenska kraftnät liksom statligt ägda bolag som Vattenfallsbolagen och Teracom kan behöva göra i egenskap av markägare bör enligt vår uppfattning inte omfattas av artikel 11 i ramdirektivet, eftersom artikeln uttryckligen talar om en myndighets överväganden av en ansökan. De ställningstaganden som företrädare för staten eller av staten ägda bolag gör i förhållande till sådana förfrågningar utgör ställningstaganden som det tillkommer varje markägare att göra i denna egenskap. Såsom synes ha varit 2002 års ledningsrättsutrednings ståndpunkt (jfr SOU 2002:83, sid. 60 f.) bör ledningsrättslagen, expropriationslagen och anläggningslagen anses utgöra de svenska författningar som i praktiken kan tillämpas för att ta i anspråk mark för installation av faciliteter mot en markägares vilja. Vi har inte anledning att göra någon annan bedömning om dels, vilka lagar som kan vara tillämpliga för markåtkomst, dels om deras överensstämmelse med ramdirektivet än vad 2002 års ledningsrättsutredning gjort.

Även statliga aktörer måste ha rätt att utöva den dispositionsrätt som tillkommer markägare eller innehavare av annan rättighet som är jämställd med äganderätt i detta avseende. Kan överenskommelse inte nås om upplåtelse för att dra fram en ledning över sådan mark återstår endast den tvångslagstiftning som möjliggör åtkomst till mark utan markägarens samtycke. Ledningsrättslagen är den lag som torde vara mest tillämpbar i detta avseende. Den ger möjlighet att ta i anspråk utrymme även på mark som ägs av staten.

I sammanhanget kan nämnas den numera upphävda kungörelsen från 1944 (nr 5) med vissa bestämmelser rörande telegraf, telefon- och andra svagströmsledningar. I 1 § kungörelsen stadgades att telegraf-, telefon- eller annan svagströmsledning icke må framdragas å kronans mark eller inom område för allmän väg eller för enskild järnväg, som blivit upplåten för allmän trafik, ej heller inom område för spårväg, som genom koncession ställts under väg- och

vattenbyggnadsstyrelsens kontroll, utan att tillstånd därtill erhållits. I kungörelsen angavs vilken myndighet som var behörig att ge tillstånd för mark av olika slag. Det var för mark som inte ingår i allmän väg den myndighet under vars förvaltning marken står, beträffande område för allmän väg vederbörande vägförvaltning eller i Stockholm väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, beträffande område för enskild järnväg och spårväg väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Av samma lagrum framgick dock att Telegrafverket utan sådant tillstånd fick dra fram svagströmsledning inom område för allmän väg som hålls av kronan, om det vid samråd mellan telegrafverkets linjebefäl och vägmästaren i orten befanns att ledningen inte kunde bereda olägenhet för samfärdseln eller väghållningen. Kungörelsen innehöll även allmänna bestämmelser som skulle följas om tillstånd meddelades. Bestämmelserna var förhållandevis detaljerade. Bl.a. angavs att ledning skall dras fram så att minsta möjliga hinder och olägenhet uppkommer. Särskilda bestämmelser fanns för framdragande av svagströmsledning inom område för allmän väg.

4.5.5 Förhållandet mellan vägrätt och ledningsrätt

Väglagen reglerar både vägrätt och väghållning. Vägrätten ger väghållaren rätt att nyttja marken för vägändamål. Därutöver ger vägrätten, om inte någon inskränkning gjorts, väghållaren befogenhet att i fastighetsägarens ställe bestämma över markens användning under den tid vägrätten består samt att tillgodogöra sig alster och andra tillgångar som kan utvinnas ur marken.

Enligt 1 § ledningsrättslagen avser ledningsrätt rätt att utnyttja utrymme inom fastighet för ledning. Ledningsrätt omfattar befogenhet att inom fastigheten vidta åtgärder som behövs för att dra fram och begagna ledningen. Fastighetsbegreppet i ledningsrättslagen har samma innebörd som i fastighetsbildningslagen. Detta innebär att med fastighet avses vad som har införts eller enligt registreringsbestämmelserna skall införas i fastighetsregistret.4

I 12 § ledningsrättslagen regleras skyldigheten att avstå mark eller annat utrymme för ledning. Enligt 12 § fjärde stycket äger bestämmelserna i 1 kap.3 och 4 §§expropriationslagen motsvarande tillämpning vid upplåtelse och inlösen enligt 12 § ledningsrättslagen. I 1 kap. 3 § expropriationslagen föreskrivs att vid

4 Jfr 19 kap. 1 § fastighetsbildningslagen (1979:988).

expropriation av fastighet med äganderätt upphör all sådan särskild rätt till fastigheten som tillkommit genom frivillig upplåtelse, om rättigheten inte skall lämnas orubbad på grund av förordnande i expropriationstillståndet eller överenskommelse som fastställs av domstolen. I fråga om annan särskild rätt gäller att den består efter expropriationen, om inte annat förordnats i expropriationstillståndet. De nu berörda reglerna gäller dock inte särskild rätt som tillkommer staten eller vägrätt som tillkommer annan än staten. Sådan rättighet består alltid efter expropriation. Enligt 1 kap. 4 § expropriationslagen har nyttjanderätt eller servitutsrätt som tillskapats genom expropriation företräde framför all annan rätt till fastigheten utom särskild rätt som tillkommit genom expropriation eller annat tvångsförvärv eller vid fastighetsbildning eller på liknande sätt. Särskild rätt som tillkommer staten eller vägrätt som tillkommer annan än staten rubbas dock aldrig genom expropriation. Vid ledningsförrättning ankommer det på förrättningsmyndigheten, lantmäterimyndigheten, att meddela sådana förbehåll, godkännande och förordnande som avses i 1 kap.3 och 4 §§expropriationslagen. Därvid anges i 12 § fjärde stycket ledningsrättslagen att utan hinder av nämnda bestämmelser i expropriationslagen kan dock särskild rätt som tillkommer staten och ej utgör vägrätt rubbas. Härigenom bör det vara klart att ledningsrätt inte kan rubba vägrätt och inte kan upplåtas i vägrätt.

Utvecklingen har, såsom denna utredning påvisar, gått dithän att infrastruktur i form av framförallt banvallar, vägbankar och kraftledningsgator i allt större utsträckning utnyttjas för att etablera elektroniska kommunikationsnät. En anledning till detta kan antas vara att det är kostnadseffektivt att utnyttja sådan infrastruktur jämfört med att anlägga sådana nät i obruten mark. Ledningsrätt kan beviljas i alla slag av fastigheter. Avvägningar måste dock ske mot motstående enskilda och allmänna intressen enligt vad som anges i ledningsrättslagen. Vägrätten är dock enligt vad som nämnts undantagen i detta avseende. Det förefaller omotiverat att det skulle vara möjligt att upplåta ledningsrätt i spårområde för järnväg men samtidigt inte vara möjligt att upplåta ledningsrätt i vägrätt. På samma sätt förefaller det omotiverat att ledningsrätt kan beviljas i ett vägområde om det t.ex. är fråga om en stor motorväg för vilken en särskild fastighet har tillskapats samtidigt som det inte är möjligt att bevilja ledningsrätt i vägrätt för en mindre länsväg.

Även om Vägverket redan i dag upplåter utrymme för ledningar i vägbankarna finns en risk för att operatörer blir utlämnade till verkets skön vid bestämmande av villkoren för upplåtelsen, inte minst vad avser ersättningens storlek.

Vi anser därför att det inte längre är ändamålsenligt att vägrätten skall vara fredad från möjligheten att bevilja ledningsrätt. Operatörerna bör ytterst ha möjligheten att vända sig till Lantmäterimyndigheten och ansöka om ledningsrätt för att på så vis få till stånd en oberoende prövning av rätten att dra fram ledning i vägområde. Vi föreslår därför att ledningsrättslagen ändras så att ledningsrätt kan beviljas även i vägrätt. Eftersom 2002 års ledningsrättsutredning (Ju2002:03) f.n. arbetar med frågan lämnar vi inte några närmare förslag om detta.

4.5.6 Förhållandet mellan väg-, järnvägs- och ellagstiftningen och åtkomst till vägbana, spåranläggning eller elanläggning

Det kan finnas skäl att i detta sammanhang se närmare på vissa frågor som hänger samman med lagstiftningar som gäller för den kärnverksamhet som Vägverket, Banverket, Svenska Kraftnät och Vattenfallsbolagen bedriver, dvs. väg- och vägtrafiklagstiftningen, järnvägslagstiftningen och ellagstiftningen.

Väglagstiftningen

När det gäller väglagstiftningen är det särskilt 44 § väglagen som av intresse. Väghållningsmyndighetens tillstånd fordras för att inom ett vägområde dra ledningar av olika slag eller för att utföra arbeten på en redan dragen ledning. Väghållningsmyndigheten ges också rätt att föreskriva om arbetet m.m. Sådant tillstånd behövs dock inte när tillstånd har meddelats enligt annan lag eller författning och anmälan om arbetet har gjorts hos väghållningsmyndigheten. En motsvarande bestämmelse fanns i föregångaren till väglagen, lagen om allmänna vägar.5 I 40 § lagen om allmänna vägar angavs ursprungligen att ”Om framdragande av elektriska ledningar å eller utmed väg är särskilt stadgat.” Genom en ändring år 19526 kom

5 SFS 1943:431. 6 SFS 1952:236, prop. 1952:39, LU 10, rskr. 104.

40 § att erhålla en i sak motsvarande innebörd som 44 § väglagen såvitt nu är i fråga, nämligen ett krav på tillstånd för att dra ledningar såvida inte tillstånd meddelats i annan ordning. I förarbetena till 40 § anges att den som inom område för allmän väg vill dra fram elektrisk ledning, ledning för vatten eller annan därmed jämförlig ledning eller utföra arbete på en redan framdragen sådan ledning, skall ansöka om detta hos väghållare före arbetets början, samt att för arbetets bedrivande m.m. skall – utöver vad som kan vara särskilt bestämt exempelvis i stadgan om starkströmsledningar – de föreskrifter gälla som med hänsyn till samfärdseln och väghållningen meddelats av väghållaren (prop. 1953:39, sid. 21). I specialmotiveringen anges vidare att innebörden av stadgandet är att väghållaren skall äga lämna sitt medgivande till framdragande av sådana ledningar som där anges innan arbetet påbörjas. Det anges samtidigt att väghållarens medgivande har olika karaktär i skilda fall. Ibland erfordras för ledningsarbete i väg särskilt tillstånd av annan än väghållaren. Sådant tillstånd kan meddelas genom koncession, dom i vattenmål eller syneförrättning, anges det i specialmotiveringen (a. prop., sid. 47). Om sådant tillstånd behövs, har väghållaren att tillse att sådant tillstånd lämnats. Föreligger inte tillstånd skall väghållaren hänvisa vederbörande att i föreskriven ordning ansöka om tillstånd. Om däremot tillstånd har lämnats kan väghållaren inte vägra sökanden att dra fram ledningen utan kan endast beträffande arbetets bedrivande och vad som hänger samman med detta meddela sådana föreskrifter som kan erfordras med hänsyn till samfärdseln och väghållningen. Om åter fråga är om ledning för vilken inte erfordras tillstånd för att dra fram den, har väghållaren att pröva om medgivande till arbetet bör lämnas samt om medgivande lämnas utfärda sådana närmare föreskrifter som nyss nämnts, anges det vidare i specialmotiveringen till 40 § lagen om allmänna vägar.

Förarbetena till 44 § väglagen, liksom till den numera upphävda 40 § lagen om allmänna vägar samt rubriken till bestämmelsen i väglagen ger vid handen att bestämmelsen skall ses endast som en ordnings- och säkerhetsföreskrift.

Statlig väghållningsmyndighet är enligt 7 § vägkungörelsen Vägverkets region.

Järnvägslagstiftningen

Beträffande järnvägslagstiftningen är det framförallt bestämmelserna i järnvägssäkerhetslagen om drift och beskaffenhet av spåranläggningar som är av betydelse för att anlägga ledningar för elektroniska kommunikationsnät inom sådan anläggning. Enligt 4 § järnvägssäkerhetslagen fordras tillstånd för att driva spåranläggningar, om den inte drivs av SJ eller Banverket. Tillstånd får enligt 7 § järnvägssäkerhetslagen förenas med de villkor som behövs från säkerhetssynpunkt. Till spåranläggningar hör enligt 2 § samma lag spår och de fasta anordningar som behövs för spårens bestånd. Frågor om tillstånd enligt lagen prövas enligt 5 § av Järnvägsinspektionen.

Ellagstiftningen

Såvitt avser ellagstiftningen är det främst bestämmelserna om byggande och användande av elektriska starkströmsledningar och elektriska anläggningar i ellagen som är av betydelse för att anlägga ledningar för elektroniska kommunikationsnät inom sådan anläggning, liksom vissa bestämmelser i förordningen om elektriska starkströmsanläggningar. Beträffande ellagen kan särskilt nämnas bestämmelsen i 9 kap. 1 § om hur elektriska anläggningar och elektriska anordningar skall vara beskaffade och ansvarsbestämmelsen i 3 § samma kapitel. Bemyndigandet i 9 kap. 1 § andra stycket för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att i den mån det erfordras meddela föreskrifter om kontroll, provning eller besiktning samt andra föreskrifter som rör elektriska anläggningar, anordningar avsedda att anslutas till sådana anläggningar, elektrisk materiel eller elektriska installationer kan också få betydelse för den som vill anlägga ett elektroniskt kommunikationsnät i en kraftledningsgata. Beträffande förordningen om elektriska starkströmsanläggningar kan även de närmare föreskrifter om utförande och skötsel av elektrisk starkströmsanläggning som Elsäkerhetsverket meddelar enligt 2 § få betydelse för att anlägga ett elektroniskt kommunikationsnät i en kraftledningsgata. Även kungörelsen om elektrisk svagströmslednings anordnande i förhållande till starkströmsledning är av betydelse för att anlägga elektroniska kommunikationsnät i en kraftledningsgata. Den är dock i huvudsak inriktad på när svagströmsledning skall korsa starkströmsledning.

Några särskilda krav på tillstånd finns dock inte i ellagstiftningen för den som vill anlägga ett elektroniskt kommunikationsnät i en kraftledningsgata. Bestämmelserna om krav på koncession för att bygga eller använda en elektrisk starkströmsledning bör således inte gälla för den som endast anlägger elektroniska kommunikationsnät i en befintlig kraftledningsgata.

Elsäkerhetsverket är förvaltningsmyndighet för tekniska säkerhetsfrågor på elområdet enligt 1 § förordningen (1992:1139) med instruktion för Elsäkerhetsverket. Verket fullgör enligt 2 § instruktionen, med stöd av bestämmelser i lag eller annan författning, uppgiften som tillsynsmyndighet över elektriska starkströmsanläggningar och elektrisk materiel.

Slutsats

Ordnings- och säkerhetsföreskrifter i de olika lagstiftningarna kan få betydelse för den som vill etablera ett elektroniskt kommunikationsnät inom väg- eller järnvägsområde eller i en elektrisk starkströmsanläggning. Kraven i artikel 11 i ramdirektivet om objektivitet, insyn, likabehandling och snabbhet i handläggningen bör enligt vår uppfattning inte komma i konflikt med dessa bestämmelser. Vägverket äger ensamt förfoga över marken men bedriver å andra sidan inte någon egen verksamhet inom området elektronisk kommunikation. Någon konflikt med artikel 11 i ramdirektivet med avseende på organisatorisk åtskillnad mellan myndigheter som fattar beslut i ärenden om markåtkomst för installation av faciliteter och offentligt ägda eller kontrollerade elektroniska kommunikationsnät bör därför inte heller anses föreligga. Inte heller i övrigt har vi kunnat finna några brister i berörd lagstiftning i förhållande till artikel 11 i ramdirektivet när det gäller de statliga infrastrukturinnehavarna.

Härmed har vi slutfört vår behandling av skrivelsen från TeliaSonera.

4.6 Kartläggning av kanalisationsutrymme

Förslag: Post- och telestyrelsens uppdrag att kartlägga ITinfrastrukturutbyggnaden skall utvidgas till att också göra en bedömning av i vilken grad tillgängligt kanalisationsutrymme faktiskt har utnyttjats för utbyggnad av nät med hög överföringskapacitet.

Under utredningens arbete har vi identifierat likheter mellan det kartläggningsarbete vi utfört och som presenteras i avsnitt 3.7 och den sammanställning av IT-infrastrukturen som årligen görs av Post- och telestyrelsen. Enligt myndighetens regleringsbrev skall den i återrapporteringen till regeringen

göra en bedömning av hur snabbt utbyggnaden sker i olika delar av landet,

redovisa utbyggnadens betydelse ur regional utvecklingssynpunkt,

avge en uppskattning av antalet abonnenter.

Vår utredning har visat att det finns problem med att på ett korrekt sätt redovisa det aktuella utbyggnadsläget. Dels är uppgifterna inte helt enkla att finna och sammanställa, dels är det ett material som inte enkelt kan redovisas så att det ger en överblick över det faktiska utbyggnadsläget. I det fall staten finner ett intresse av att kontinuerligt följa utbyggnadsläget, ställt i relation till tillgängligt kanalisationsutrymme, så föreslår vi att Post- och telestyrelsens uppdrag utvidgas till att omfatta även en sådan kartläggning. Uppdraget i regleringsbrevet skulle då kunna utvidgas till att också göra en bedömning av i vilken grad tillgängligt kanalisationsutrymme faktiskt har utnyttjats för utbyggnad av nät med hög överföringskapacitet.

Skulle ett sådant uppdrag ges till Post- och telestyrelsen bör man enligt vår uppfattning kunna komma tillrätta med de svårigheter i redovisning som denna utredning pekat på.

5. Konsekvensanalyser

5.1. Marknadsmässiga konsekvenser

I dagsläget sker relativt stora förändringar på marknaden för operatörer av elektroniska kommunikationsnät. Ett antal konkurser och samgåenden har skett den sista tiden som har haft sin utgångspunkt i en besvärlig finansiell och affärsmässig situation. Marknaden kännetecknas av höga inträdes- och utträdesbarriärer, framförallt på grund av de relativt stora investeringar som krävs. Detta ger, enligt vår bedömning, en marknad där konkurrensen mellan aktörerna är mycket stor och där man är mycket känslig för alla förändringar och alla typer av signaler.

Kontakter med marknadens aktörer har gett vid handen att ett tydligare agerande från statens sida är mycket önskvärt. Det har också framkommit att det är viktigt att staten agerar på ett sådant sätt att man använder tillgången till viktiga fysiska infrastrukturer som banvallar och kraftledningar på ett icke-diskriminerande sätt. Alla eventuella misstankar om att statliga aktörer använder dem för egna konkurrensfördelar måste så långt som möjligt undanröjas.

TeliaSonera är den dominerande aktören på marknaden för stomnät i Sverige. Enligt PTS rapport IT-infrastrukturen i Sverige, 2002, hade Telia i mars 2002 51 % av all stomnätinstallation (ca 33 000 km av totalt ca 65 000 km). Tvåan Banverket hade ca 20 % av installationerna. Trean Teracom hade 8 % och fyran Affärsverket svenska kraftnät hade 7 %. De fyra största aktörerna har alltså 86 % av alla stomnätsinstallationer. Det finns inga uppgifter om affärsvolymerna för stomnät i Sverige men det finns anledning att anta att mätt på detta sätt är TeliaSonera än mer dominerande. Det är här viktigt att notera att de tre största aktörerna på stomnätsmarknaden alla hade nät redan år 1993, med samma inbördes ordning i storlek och var då statligt ägda. Marknaden kan alltså antas vara kännetecknad av relativt långsamma förändringsförlopp när det gäller infrastrukturen, vilket bör ha sin grund i det faktum

att det är relativt investeringstunga verksamheter och därmed en marknad med höga ingångströsklar. Därför är det vår bedömning att TeliaSonera kommer att förbli den dominerande aktören på stomnätsmarknaden under den tid som kan överblickas, även om fortsatta samgåenden eller uppköp mellan de mindre aktörerna skulle ske.

Bland utredningens förslag ingår att överföra dispositionsrätten till den överkapacitet som finns i Affärsverket svenska kraftnäts fibernät till Teracom. Enligt PTS siffror skulle Teracom i så fall disponera ca 15 % av stomnätsinstallationerna i Sverige. De skulle alltså även efter en sådan förändring vara tredje störst i Sverige men bli nästan lika stora som tvåan Banverket.

I dag tillämpas olika villkor när vägar, järnvägar och kraftledningar skall upplåtas för etablering av elektroniska kommunikationsnät. Ett tydligare agerande från statens sida när man erbjuder sådana kanalisationsutrymmen anser vi skulle verka stabiliserande på en annars ganska känslig marknad. Rätt genomförd så innebär den också en balansering av statliga aktörers erbjudanden av svart fiber och andra former av kapacitet i nät så att staten inte kan misstänkas för diskriminerande villkor i värdekedjan.

5.2. Regionalpolitiska konsekvenser

I regeringens proposition ”En politik för tillväxt och livskraft i hela landet” (prop. 2001/02:4), som antogs av riksdagen i december 2001, fastslogs att det övergripande målet för det nya politikområdet regional utvecklingspolitik skall vara:

väl fungerande och hållbara lokala arbetsmarknadsregioner med en god servicenivå i alla delar av landet.

I propositionen nämns att Informationstekniken är en grundläggande kommunikationsinfrastruktur viktig för regioners utveckling och att IT i allmänhet kan bidra till att minska det geografiska beroendet, men för att detta skall ske måste flera områden utvecklas. Dels måste IT-infrastrukturen byggas ut på ett sådant sätt att avståndsoberoende priser så långt som möjligt kan uppnås. Dessutom måste digitala tjänster för företag, organisationer och medborgare utvecklas och näringslivets förmåga att ta upp den nya tekniken måste öka.

Grunden för den regionala utvecklingspolitiken är de regionala tillväxtprogrammen, som fram till år 2003 kallas regionala tillväxtavtal. I dessa tillväxtprogram får varje region ett eget ansvar för att genomföra den nödvändiga analysen, sätta upp mål, göra prioriteringar och slutligen planer för de framtida insatserna för att den egna regionen skall utvecklas positivt. Avsikten är därefter att statliga medel som avsätts för regional utveckling så långt som möjligt skall kanaliseras och fördelas enligt de regionala tillväxtavtalen. På så sätt skall sektorssamverkan uppnås där sådan bidrar till utvecklingen av hållbara lokala arbetsmarknadsregioner.

Denna utredning lägger förslag inom i huvudsak sex områden: statliga verk och bolag skall verka i riktning mot fastlagda ITpolitiska mål, statliga aktörer bör upplåta kanalisationsutrymme till operatörer som vill anlägga allmänna elektroniska kommunikationsnät, Affärsverket svenska kraftnäts optofibernät och Teracoms radionät föreslås bilda en sammanhängande IT-infrastruktur, Banverket Telenät föreslås bolagiseras, det bör bli möjligt att upplåta ledningsrätt i vägnät samt slutligen Post- och telestyrelsen föreslås få i uppdrag att kartlägga utnyttjandet av kanalisationsutrymme.

Genom IT-propositionen Ett informationssamhälle för alla (prop. 1999/2000:86), som presenterades i mars 2000, tog svenska staten ett tydligt initiativ för att utveckla och stimulera bredbandsutbyggnaden i hela Sverige. Det övergripande IT-politiska målet är att Sverige som första land skall bli ett informationssamhälle för alla och i IT-propositionen nämns också speciellt att en vägledande inriktning för IT-politiken skall vara att främja regional tillväxt genom att bidra till att skapa förutsättningar för tillväxt i hela landet genom en bra infrastruktur. Att staten genom tydliga direktiv anger vilket ansvar statliga bolag och verk har för att det ITpolitiska målet uppnås innebär alltså bland annat att deras ansvar för att främja regional tillväxt också tydliggörs.

I IT-propositionen delades nätet upp i tre delar; nationellt stomnät, transportnät, som i Bredbandsutredningens betänkande ITinfrastruktur för stad och land (SOU 2000:111) kallas ortssammanbindande nät, samt accessnät (områdesnät enligt SOU 2000:111). För ortssammanbindande nät och områdesnät förlitar sig staten på att utbyggnaden av bredbandsnät i de större orterna skall kunna ske på ren kommersiell grund medan de mindre orterna har behov av stöd för att möjliggöra sådan utbyggnad. Staten har valt att låta kommunerna få huvudansvaret att i fri konkurrens upphandla

tillhandahållandet av dessa nät med hjälp av ett statligt stöd. Även om föreliggande utredning primärt berör ett nationellt stomnät som sammanbinder kommunhuvudorter, så är det ett faktum att de fysiska infrastrukturer som behandlas också kan användas för realisering av ortssammanbindande nät. För att statligt subventionerade kommunala upphandlingar av ortssammanbindande nät, områdesnät och i vissa fall stomnätsanslutning skall vara meningsfulla är det viktigt att det finns starka och stabila aktörer på marknaden som kan agera leverantörer även i de delar av landet där utbyggnad inte görs på ren kommersiell grund. Den senaste av de kvartalsvisa kartläggningar av sådana upphandlingar som genomförs av projektet Länssamverkan bredband gjordes i april 2003. Enligt den har 32 % av upphandlingarna av ortssammanbindande nät vunnits av privata aktörer, 15 % av statliga, 43 % av kommunala samt 9 % av kommunala och privata aktörer i samverkan. Teracom är den enda statliga aktören som vunnit sådana upphandlingar. Slutsatsen måste bli att det i dag finns en marknad som kan stötta det övergripande målet i den regionala utvecklingspolitiken samt de regionalpolitiska ambitionerna i IT-propositionen.

Utredningens andra förslagsområde har också tydliga positiva regionala konsekvenser. För att göra en utbyggnad av elektroniska kommunikationsnät till regioner i hela landet så kostnadseffektiv som möjligt bör befintliga fysiska infrastrukturer så långt som möjligt användas som kanalisationsutrymmen. Ett uppdrag till statliga aktörer att upplåta sina infrastrukturer underlättar således en utbyggnad i hela landet.

Utredningens tredje förslagsområde och fjärde förslagsområden ha inga lika tydliga regionala konsekvenser.

5.3. Statsfinansiella konsekvenser

Utredningen föreslår att statliga aktörer bör upplåta kanalisationsutrymme till operatörer som önskar etablera nya nät. Sådan upplåtelse sker redan i dag i viss utsträckning. Som ersättning för detta skall de statliga aktörerna tillämpa en marknadsmässig prissättning men upplåtelsen skall inte göras i vinstsyfte. Upplåtelsen medför inget ytterligare kapitalbehov. De statliga aktörernas förmåga att uppfylla de resultatkrav staten ställer, angivna som räntabilitet på eget kapital, torde därför inte påverkas negativt så länge upplåtelsen

inte är förlustbringande. Därmed kan upplåtelsen enligt vår mening betraktas som neutral ur statsfinansiell synvinkel.

I anslutning till upplåtelse av kanalisationsutrymme föreslår utredningen också att det införs en motsvarighet i järnvägssäkerhetslagen till den prövning som sker enligt 44 § väglagen för ledningsarbete inom vägområde och att sådan prövning skall utföras av tillsynsmyndigheten på järnvägsområdet, Järnvägsinspektionen. Vi uppskattar att prövningarna kommer att ta ca 0,25 årsarbetskrafter i anspråk och att prövningen anslagsfinansieras. Sammantaget bedömer vi dock att hanteringen av dessa ärenden bör kunna klaras inom ramen för Järnvägsinspektionens nuvarande anslag. Vi föreslår också att särskild handräckning av kronofogdemyndighet skall kunna tillgripas om bestämmelserna om ledningsarbeten inom spåranläggningar inte följs. Även här bedömer vi att ärendemängden bör bli så liten att den bör kunna hanteras inom ramen för nuvarande anslag.

Utredningen förslår vidare att Affärsverket svenska kraftnäts optofibernät och Teracoms radionät skall bilda en sammanhängande IT-infrastruktur. Detta skall ske genom att Teracom får full nyttjanderätt till Svenska kraftnäts optofiber men att Svenska kraftnät även fortsättningsvis kommer att äga och underhålla optofibernätet. Värdet av denna dispositionsrätt kan utgöra ett frivilligt aktieägartillskott i Teracom, varvid värdering av upplåtelsen sker enligt aktiebolagslagens bestämmelser. Skulle det visa sig att värdet av dispositionsrätten till optofibernätet är lägre än nuvarande bokförda värde så kommer Affärsverket svenska kraftnäts resultaträkning påverkas negativt. Skulle så vara fallet så torde dock behov av sådan nedskrivning föreligga även om den föreslagna överföringen av dispositionsrätten inte vore aktuell. Aktieägartillskottet som sådant medför att värdet av Svenska kraftnäts optofibernät sjunker samtidigt som värdet av aktieinnehavet i Teracom ökar i motsvarande mån. Därför anser vi att överföringen kan genomföras utan några statsfinansiella konsekvenser för staten som helhet.

5.4. Prövning av det offentliga åtagandet

I IT-propositionen Ett informationssamhälle för alla (prop. 1999/2000:86) tog svenska staten ett initiativ för att utveckla och stimulera bredbandsutbyggnaden. Tanken bakom de statliga insats-

erna är att koncentrera dem till sådana orter och regioner där utbyggnad inte förväntas ske på marknadsmässiga villkor. Därigenom skall inte staten med sin insats hämma marknadsaktörernas egna satsningar i bredbandsnät. Totalt satsar staten 5,8 miljarder kr till och med år 2005 i utbyggnaden av ortssammanbindande nät och områdesnät. Utredningen har inte haft anledning att pröva detta åtagande.

De förslag som läggs i detta betänkande syftar främst till att formulera en policy för hur staten skall upplåta sina fysiska infrastrukturer för utbyggnad av nät med hög kapacitet. En sådan policy betraktar vi inte som ett nytt offentligt åtagande. Sådan upplåtelse förekommer redan och förutsätts även i fortsättningen vara självfinansierad.

5.5. Konsekvenser för brottsligheten

I en undersökning från Brottsförebyggande rådet, BRÅ, som publicerades i februari 2000 framgick att den IT-relaterade brottsligheten ökar kraftigt i takt med att användningen av IT ökar i samhället i stort. I den då största svenska studien av IT-relaterad brottslighet visade det sig att vart fjärde företag hade under år 1997/98 drabbats av någon form av IT-relaterat brott eller incident vilket var en fördubbling jämfört med en liknande undersökning som gjordes 1995/96. Det finns ingen anledning att tro att den trenden har brutits sedan dess. De flesta av brotten var av vad som kan kallas för vardagskaraktär. Datavirus och dataintrång stod för sammanlagt 83 procent av de redovisade brotten/incidenterna. I en annan undersökning framgick det enligt BRÅ att fem av hundra privatpersoner med Internetabonnemang hade stött på barnpornografi på nätet och att tolv av hundra hade sett en nazistisk webbplats.

Med IT-relaterade brott avser BRÅ sådana brott där datorn kan ha varit mål, medel eller på annat sätt haft beröring med brottet. Många av brotten faller under generella straffbestämmelser såsom förskingring, skadegörelse och olaga hot. Det finns dock några straffbestämmelser som tar direkt sikte på IT-brott. Till dessa hör databedrägeri och dataintrång.

För att värdera konsekvenserna av utredningens förslag för brottsligheten i Sverige har vi valt att betrakta en förbättrad ITinfrastruktur som det slutliga resultatet av våra förslag. Det är helt

klart att en förbättrad IT-infrastruktur i allmänhet ökar risken för IT-relaterad brottslighet. Genom bättre nät blir datorer mer lättillgängliga, antalet potentiella gärningsmän blir fler i takt med att antalet anslutna datorer ökar och antalet situationer där det finns en potentiell gärningsman och offer ökar.

Vad avser spridning av olaglig information så kommer den, förutsatt att inga hindrande åtgärder vidtas, att öka och nå fler människor än den annars skulle ha gjort. Det är dock inte i första hand den ökande kapaciteten i sig som är problemet utan snarare att utbyggnaden skapar förutsättningar för fler företag, organisationer och hushåll att ansluta sig och öppna sina IT-system så att de blir åtkomliga externt över Internet. Konsekvensen av detta blir att precis som det i dag finns ett omfattande säkerhets- och sårbarhetstänkande mot fysiska hotbilder så krävs i framtiden ett mer omfattande säkerhetstänkande mot IT-relaterade brott. Den viktigaste åtgärden för framtiden bör därför bli utbildningsinsatser i säkerhetstänkande och i vilka motåtgärder som kan göras tekniskt och genom lämpliga arbetssätt för att minimera eller helt undvika säkerhets- och sårbarhetsproblem. Säkerhetsarbetet måste hålla minst jämn takt med den ökande användningen av IT och säkerhetstänkandet måste bli en självklarhet för var och en. I regeringens IT-proposition 1999/2000:86 berör regeringen följaktligen problematiken och avser att verka för ett säkrare Internet och för säkra elektroniska signaturer. Detta är en mycket viktig uppgift.

5.6. Konsekvenser för små företag

För att värdera konsekvenserna av utredningens förslag för små företag i Sverige har vi valt att betrakta en förbättrad ITinfrastruktur som det slutliga resultatet av våra förslag. Det är vår bestämda uppfattning att en förbättrad IT-infrastruktur kommer att verka positivt för små företag. Ett av huvudmotiven till utbyggnaden av nya nät med hög överföringskapacitet är att skapa förutsättningar för avståndsoberoende priser. De positiva effekterna omfattar således företag i hela landet.

Användningen av Internet får allt större betydelse för snart sagt alla företag. Det gäller exempelvis marknadsföring, kundkontakter, försäljning, leveranser, distansarbete, kompetensutveckling och samarbete med andra företag. Småföretag inom IT-branschen får genom IT-infrastrukturutbyggnaden tillgång till en kraftigt

expanderande marknad för sina produkter och tjänster. Dessa företag kan genom en bra IT-infrastruktur bedriva sin verksamhet i hela landet. Dessutom kan de med hjälp av nätet på ett helt annat sätt bilda nätverk med andra liknande företag och samarbeta inom områden som bl.a. utveckling och marknadsföring. För just små företag är också möjligheten att köpa supporttjänster, revisionstjänster m.m. på distans en viktig fördel som kan uppnås genom bättre IT-infrastrukturen.

Utbyggnaden av ett öppet nationellt stomnät kommer således att bidra till en större tillgänglighet, lägre kostnadsnivå och i förlängningen mer kvalificerade och intressanta tjänster genom bredbandsanslutning till Internet. Detta kommer naturligtvis att gynna små företag.

5.7. Jämställdhetspolitiska konsekvenser

Jämit, Jämställdhetsrådet för transporter och IT, lämnade sitt slutbetänkande (SOU 2001:44) i juni 2001. Där konstateras att ITsektorn i allt väsentligt leds och domineras av män. I sitt delbetänkande Jämställdhet och IT (SOU 2000:58) pekar man också på att IT som teknik är en manlig domän, trots att dess användningsområden lika mycket fyller kvinnors som mäns behov. De konstaterar också i sin kartläggning att klyftan mellan mäns och kvinnors möjligheter till inflytande över IT-utvecklingen vidgas. I sitt delbetänkande för man fram sju förslag till åtgärder. Ingen av dessa åtgärder har någon direkt knytning till utbyggnaden av ett öppet nationellt stomnät.

Jämit redovisar i den ovannämnda rapporten även hur tillgången till och användningen av datorer fördelar sig mellan könen. Rapporten visar procentandelen av män respektive kvinnor som har tillgång till datorer och Internet inte skiljer sig så stort (1998 hade 70 procent av männen respektive 66 procent av kvinnorna tillgång till dator i hemmet, på arbetet eller någon annan stans).

Utbyggnaden av ett öppet nationellt stomnät som i sin tur innebär en förbättrad tillgång till nät i hela landet torde således ur ett tillgänglighetsperspektiv gynna både män och kvinnor. Konsekvenserna ur ett branschperspektiv är dock väldigt svåra att förutse. Vi föreslår att de som ansvarar för utbyggnaden av det nya stomnätet uppmärksammar frågan om könsfördelning i sin arbetsstyrka.

5.8. Konsekvenser för att nå integrationspolitiska mål

Utredningens bedömning är att förslagen i detta betänkande inte kommer att påverka möjligheten att nå de integrationspolitiska målen annat än möjligen mycket marginellt men i positiv riktning.

Den positiva aspekten skulle komma av ett av huvudmotiven för satsningen på ett öppet nationellt stomnät, nämligen att skapa förutsättningar för avståndsoberoende priser. Vidare kommer satsningen att innebära att tillgången på transmissionkapacitet ökar. Därmed är troligt att priserna för bredbandsanslutningar till privatpersoner och företag förväntas sjunka genom utbyggnaden av ett nationellt stomnät till landets alla kommuner. En sådan utveckling gynnar ekonomiskt svaga grupper vilket skulle kunna gynna det integrationspolitiska arbetet. Vad som däremot får anses som allvarligt är de signaler som finns om att invandrare, handikappade , lågutbildade och arbetslösa hör till dem som i liten utsträckning har tillgång till Internet och dator. Informationstekniken kan ju för vissa av dessa grupper vara en stor tillgång och torde kunna vara till stor hjälp i integrationsarbeten. Detta är en viktig fråga som måste hanteras, men kan inte sägas vara en direkt konsekvens av de förslag som framkommer i denna utredning.

Författningskommentar

Förslaget till lag om ändring i järnvägssäkerhetslagen (1990:1157)

4 a §

Inom en spåranläggning får inte utan tillstånd dras ledning för elektroniska kommunikationsnät eller utföras arbeten på en redan dragen ledning, om ledningen tillhör eller skall tillhöra någon som inte har tillstånd att driva spåranläggningar, spårtrafik eller särskild trafikledningsverksamhet. Sådant tillstånd erfordras dock inte om ledningsrätt enligt ledningsrättslagen (1973:1144) har beviljats för ledningen och anmälan om arbetet har gjorts hos spårinnehavaren.

Paragrafen är ny och har behandlats i den allmänna motiveringen i avsnitt 4.2.6.

Bestämmelsen är utformad efter förebild i 44 § väglagen (1971:948). Viss ledning för tillämpningen bör därför kunna finnas i förarbetena till den bestämmelsen (prop. 1971:123, TU 24, rskr. 316, se särskilt prop. 1971:123, sid. 183) samt förarbetena till tidigare gällande lagstiftning (40 § lagen 1943:431 om allmänna vägar, m.m., prop. 1952:39, sid. 47 f). Någon motsvarighet till väglagens bestämmelse om undantag från kravet på tillstånd eller anmälan för skyndsamma reparationer finns dock inte i denna bestämmelse.

I många fall måste man räkna med en tämligen lång framförhållning vid en ansökan om tillstånd.

Syftet med bestämmelsen är att tillgodose att säkerheten inom en spåranläggning inte äventyras av ledningsarbeten som avser ledningar som tillhör eller skall tillhöra någon som inte har tillstånd att driva spåranläggningar, spårtrafik eller särskild trafikledningsverksamhet. För de andra aktörerna bör nuvarande bestämmelser i lagen ge ett tillräckligt skydd. Den prövning som skall ske skall

således inriktas på att tillgodose säkerheten inom en spåranläggning. I allmänhet gäller att det måste vara fråga om en tämligen strikt reglerad ordning för att få tillgång till en spåranläggning för ledningsarbeten. Vid denna prövning bör myndigheten inhämta yttrande från spårinnehavaren och i förekommande fall den som bedriver särskild trafikledningsverksamhet samt andra som kan beröras av ledningsarbetena. Tillstånd till arbetsperioder måste tas fram tillsammans med berörda järnvägsföretag som trafikerar sträckan. Myndigheten måste givetvis självständigt bedöma vilka krav som är nödvändiga att uppställa för ledningsarbetena. Villkor för verksamheten får föreskrivas med stöd av 7 § järnvägssäkerhetslagen.

Hur dessa villkor kan komma att utformas får tillämpningen utvisa. Det kan i sammanhanget dock nämnas att viss ledning bör kunna hämtas från 52 och 53 §§ vägkungörelsen, jfr avsnitt 3.2.3, givetvis med beaktande att det här är fråga om spårbunden trafik.

Över huvud taget måste beaktas att spårbunden trafik inte är lika anpassbar till arbeten på infrastrukturen som vägtrafik och det är inte heller är möjligt på samma sätt att dirigera om trafiken med hänsyn till att järnvägsnätet är mycket glesare än vägnätet.

5 §

Frågor om tillstånd att driva spåranläggningar eller spårtrafik eller särskild trafikledningsverksamhet prövas av Järnvägsinspektionen.

Järnvägsinspektionen prövar även frågor om tillstånd enligt 4 a §.

Förslaget till ändring av 5 § innebär att Järnvägsinspektionen även skall pröva frågor om tillstånd enligt 4 a §. Bestämmelsen behandlas i den allmänna motiveringen i avsnitt 4.2.6.

23 a §

Utförs ledningsarbete i strid med 4 a § eller mot ett villkor som har meddelats för verksamheten med stöd av 7 § får kronofogdemyndigheten meddela särskild handräckning för att åstadkomma rättelse. I fråga om sådan handräckning finns bestämmelser i lagen ( 1990:746 ) om betalningsföreläggande och handräckning.

Paragrafen är ny och behandlas i den allmänna motiveringen i avsnitt 4.2.6.

En motsvarande bestämmelse som gäller för ledningsarbeten i vägar finns i 72 § första stycket väglagen (1971:948).

Handräckningsåtgärd kan påkallas av Järnvägsinspektionen eller av spårinnehavaren. Det har inte ansetts nödvändigt att ange i paragrafen.

Kommittédirektiv

IT-stomnät till vissa kommuner Dir. 2001:99

Beslut vid regeringssammanträde den 29 november 2001.

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare tillkallas med uppdrag att medverka till att förutsättningar skapas så att alla kommuners huvudorter får en anslutningspunkt till det stomnät med hög överföringskapacitet som regeringen den 17 augusti 2000 (dnr N1999/11617) uppdrog åt Affärsverket svenska kraftnät att bygga ut.

Bakgrund

IT-infrastrukturen som en del av IT-politiken

Riksdagen har beslutat att det IT-politiska målet är att Sverige som första land skall bli ett informationssamhälle för alla (prop. 1999/2000:86, den s.k. IT-propositionen, bet. 1999/2000:TU9, rskr 1999/2000:256). I IT-propositionen uttalade regeringen att hushåll och företag i alla delar av Sverige inom de närmaste åren borde få tillgång till IT-infrastruktur. Utifrån IT-propositionen och riksdagens beslut som grundval har stödinsatser utformats, i första hand inriktade mot områden utanför tätorterna och glest befolkade områden i övrigt (lagen 2000:1335 om kreditering på skattekonto av stöd till kommuner för anläggande av lokala telenät, förordningen 2000:1469 om stöd till kommuner för anläggande av lokala telenät och förordningen 2001:350 om stöd till kommuner för anläggande av ortssammanbindande telenät m.m.). Skälet till stöden är att marknadskrafterna inte bedöms vara tillräckligt starka för en utbyggnad i alla delar av landet. För att stödinsatserna skall få avsedd effekt måste dock aktörerna på nätmarknaden kunna utgå från att det kommer att finnas goda möjligheter att ansluta ett lokalt nät till ett nationellt stomnät.

Uppdraget till Svenska kraftnät

Regeringen uppdrog den 17 augusti 2000 åt Affärsverket svenska kraftnät att bygga ut ett stomnät med hög överföringskapacitet mellan alla kommuner. Målet var att ansluta alla kommunhuvudorter senast i december 2002 till ett sådant landsomfattande nät. Förutsättningar borde därigenom skapas för så långt möjligt avståndsoberoende priser i landet. Utbyggnaden skulle genomföras genom installation av optokabel på det egna stamnätet. Vidare gällde utbyggnad på marknadsmässiga villkor och upplåtande av nätkapacitet i form av s.k. svart fiber, likaledes på marknadsmässiga villkor. Utbyggnaden skulle finansieras genom Svenska kraftnäts egen försorg. Där det behövdes skulle Svenska kraftnät samråda och samarbeta med andra aktörer på marknaden.

Den 30 juni 2001 var 61 kommuner anslutna till Svenska kraftnäts stomnät via verkets egen optokabel. Vid samma tidpunkt var ytterligare 49 kommuner anslutna till Triangelbolaget AB:s stomnät, som ägs gemensamt av Birka Energi, Svenska kraftnät, Sydkraft och Vattenfall. Vidare var 48 kommuner anslutna till ett nationellt stomnät huvudsakligen genom nät ägda av Birka Energi, Vattenfall och Sydkraft. Totalt var således 158 kommuner, dvs. 55 procent av samtliga 289 kommuner, anslutna till detta stomnät, som karakteriseras av att huvudaffären består av tillhandahållande av s.k. svart fiber.

Svenska kraftnäts bedömning av utbyggnadstakten

Enligt tidigare planer skall ytterligare ca. 60 kommuner kunna anslutas under perioden fram till december 2002, huvudsakligen genom andra än Svenska kraftnät och Triangelbolaget AB. Ca. 70 av landets kommunhuvudorter skulle därmed inte nås till denna tidpunkt. I dessa orter bor totalt cirka 7,5 procent av Sveriges befolkning. Planerna är emellertid osäkra, främst på grund av lågkonjunkturen på telekommunikationsområdet.

Kommuner som ligger på ett stort avstånd från redan utbyggda förbindelser och som har liten befolkning erbjuder en begränsad marknad samtidigt som investeringskostnaden för den ortssammanbindande förbindelsen blir hög, vilket minskar Svenska kraftnäts förutsättningar för att i dag på marknadsmässiga grunder ansluta dessa orter.

Övrig utbyggnad

Det har de senaste åren pågått en betydande utbyggnad av ITinfrastruktur med hög överföringskapacitet av olika slag (enligt Post- och Telestyrelsens rapport IT-infrastrukturen i Sverige, augusti 2001). Detta gäller såväl stomnät som andra nivåer. Utbyggnaden har varit koncentrerad till de tätbefolkade delarna av Sverige. Uppgifterna om nätutbyggnaden är ganska osäkra, men det förefaller som om även det kommun- och kommunbolagsägda nätet ökat kraftigt de senaste åren.

Skälen till uppdraget

Skälet till att en särskild utredare nu tillkallas är att läget förändrats sedan uppdraget till Svenska kraftnät lämnades. Då förutsattes att det skulle vara möjligt att på marknadsmässiga villkor installera s.k. svart fiberförbindelse som skulle nå alla kommunhuvudorter. Sedan överlämnandet av IT-propositionen i mars 2000 och uppdraget till Svenska kraftnät i augusti samma år har emellertid förutsättningarna för en snabb utbyggnad kraftigt förändrats. Marknadsaktörernas intresse har sjunkit väsentligt. Med den uppläggning som stödformerna givits, bygger utnyttjandet av stöden dessutom på att kommunerna har ett stort intresse av att medverka, såväl i form av planering och delfinansiering som i upphandling och eventuellt i eget nätägande. När marknadens intresse för nätutbyggnad minskar, påverkas också kommunernas intresse och möjlighet att medverka. Ett syfte med såväl stödformerna för bredbandsutbyggnaden som det tidigare uppdraget till Svenska kraftnät har varit att stimulera konkurrensen från nya och mindre nätägare. I glest befolkade kommuner är dock möjligheterna idag ännu mindre än för ett år sedan att skapa en sådan konkurrens.

Ett annat skäl att tillkalla en särskild utredare ligger i de begränsningar som följer av Svenska kraftnäts roll som nätägare på en marknad. Uppdraget utgick från att det skulle vara möjligt att nå alla kommuner, antingen genom att utnyttja Svenska kraftnäts egen infrastruktur (topplina på elstamnät) eller genom andra samverkande företags infrastruktur med svart fiber. Det nya läget på marknaden kan leda till att man bör bredda erbjudandet till att gälla även andra former av infrastruktur med hög överföringskapacitet än enbart svart fiber. Detta möjliggör att man vidgar kretsen av nätägare som kan komma ifråga. Att undersöka nya kombinations-

möjligheter i samarbete med bl.a. kommunerna ligger utanför det uppdrag som givits åt Svenska kraftnät och dess roll som en av flera nätägare på marknaden.

Uppdraget

Att alla kommuner får minst en anslutningspunkt till ett stomnät med hög överföringskapacitet är en viktig del av regeringens ITpolitik. Utredarens uppgift är därför att medverka till att förutsättningar så långt möjligt skapas för detta, inom ramen för det nuvarande regelverket.

Utredaren skall gå igenom förutsättningarna i de kommuner som inte bedöms få del av det marknadsmässiga utbudet genom uppdraget till Svenska kraftnät. Regeringen avser att uppdra åt Svenska kraftnät att kartlägga förutsättningarna för stomnät till de berörda kommunerna, ett material som skall ställas till utredarens förfogande. Utredaren skall, kommun för kommun, granska möjligheterna att utnyttja tillgängliga nät, bl.a. Banverkets nät, de stödformer som finns och andra resurser. Målet är att alla huvudorter skall kunna anslutas till ett öppet nationellt stomnät. Utredaren skall medverka till att, i de fall det är nödvändigt och möjligt, överenskommelser träffas om alternativ till det som avsågs i uppdraget till Svenska kraftnät. Exempel på sådana alternativ kan vara svart fiber hos någon annan nätägare, våglängder, kapacitet eller trådlöst. Målet skall vara möjligheter till anslutning till det öppna, nationella optostomnätet. Utredaren kan, om kommunerna önskar, biträda dem i förhandlingar med nätägare.

Utredaren skall samråda med berörda länsstyrelser, regionala självstyrelseorgan, IT-kommissionen, Svenska Kommunförbundet samt övriga myndigheter och organisationer, som utredaren finner lämpligt.

Utredaren skall redovisa resultatet av sitt arbete senast den 31 maj 2002. Redovisningen skall vara skriftlig och omfatta samtliga de kommuner som, efter överläggningar med Svenska kraftnät och andra nätaktörer, inte bedöms vara möjliga att nå enligt de villkor som gavs i uppdraget till Svenska kraftnät. Redovisningen skall innehålla de överenskommelser som om möjligt träffats mellan kommuner och nätägare och som resulterat, eller snarast möjligt bedöms resultera, i en anslutning till det nationella, öppna optostomnätet på annat sätt än det som avsågs i uppdraget till Svenska kraftnät.

Kommittédirektiv

Tilläggsdirektiv till utredningen (N2001:14) om IT-stomnät till vissa kommuner

Dir. 2002:72

Beslut vid regeringssammanträde den 30 maj 2002.

Sammanfattning av uppdraget

Regeringen har i beslut den 29 november 2001 uppdragit åt en särskild utredare att medverka till att förutsättningar skapas så att alla kommuners huvudorter får en anslutningspunkt till det nationella stomnät med hög överföringskapacitetsom regeringen den 17 augusti 2000 uppdrog åt Affärsverket svenska kraftnät att bygga ut. Utredaren får nu följande tilläggsuppdrag

─

att beskriva omfattningen och karaktären av den infrastruktur som staten förfogar över i anslutning till den verksamhet som bedrivs av i första hand Affärsverket svenska kraftnät, Banverket och Vägverket, samt de helägda bolagen, och som eventuellt kan användas för att underlätta utbyggnad av nät med hög överföringskapacitet,

─

att beskriva de särskilda krav som Affärsverket svenska kraftnäts, Banverkets och Vägverkets verksamheter ställer och som är aktuella i detta sammanhang, ─ att identifiera och analysera de intressekonflikter som kan finnas mellan IT-infrastrukturens utbyggnad och utnyttjande och de uppgifter som Affärsverket svenska kraftnät, Banverket och Vägverket har samt att beskriva, analysera och bedöma de villkor som idag gäller för användandet av denna infrastruktur för IT-nätändamål, ─ att föreslå en avvägd policy för upplåtande av utrymme för allmän IT-infrastruktur i den infrastruktur som staten förfogar över i syfte att skapa tydliga spelregler och riktlinjer för såväl infrastrukturförvaltarna som IT-intressena och

─

att vid behov föreslå nödvändiga författningsförändringar med anledning av den föreslagna policyn.

Bakgrund

Uppdraget till stomnätsutredningen

Regeringen uppdrog den 17 augusti 2000 åt Affärsverket svenska kraftnät att bygga ut ett stomnät med hög överföringskapacitet mellan alla kommuner. Målet var att ansluta alla kommunhuvudorter senast i december 2002 till ett sådant landsomfattande nät, vilket är en viktig del av regeringens IT-politik. I april 2002 bedömde stomnätsutredningen att antalet kommuner som inte skulle nås med svart-fiber-anslutning vid utgången av 2002 var cirka 85.

Regeringen beslutade den 29 november 2001 om direktiv för utredningen om IT-stomnät till vissa kommuner (dir. 2001:99). Utredningens uppgift är att medverka till att förutsättningar skapas så att alla kommuners huvudorter får en anslutningspunkt till ett stomnät med hög överföringskapacitet inom ramen för det nuvarande regelverket. Utredaren skall medverka till att, i de fall det är nödvändigt och möjligt, överenskommelser träffas om alternativ till det som avsågs i uppdraget till Affärsverket svenska kraftnät. Exempel på sådana alternativ kan vara svart fiber hos någon annan nätägare, våglängder, kapacitet eller trådlöst. Målet skall vara möjligheter till anslutning till det öppna, nationella optostomnätet. Utredaren skall redovisa resultatet av sitt arbete senast den 31 maj 2002.

Regeringen uppdrog vidare den 6 december 2001 åt Affärsverket svenska kraftnät att kartlägga i vilka kommuner de kommersiella förutsättningarna för närvarande bedöms tillräckliga för att ansluta kommunhuvudorter till det nationella optostomnät på marknadsmässiga villkor, ett material som skall ställas till utredarens förfogande. Affärsverket svenska kraftnät skall även så långt som möjligt, lämna förslag till utredaren på alternativa anslutningsmöjligheter till nät med hög överföringskapacitet.

Övrig utbyggnad

Det har de senaste åren pågått en betydande utbyggnad av IT- infrastruktur med hög överföringskapacitet av olika slag. Detta gäller såväl stomnät som andra nivåer. Utbyggnaden har varit koncentrerad till de tätbefolkade delarna av Sverige. Uppgifterna om nätutbyggnaden är ganska osäkra, men det förefaller som om även det kommun- och kommunbolagsägda nätet ökat kraftigt de senaste åren. Av Post- och Telestyrelsens kartläggning av IT-

infrastrukturen i Sverige (augusti 2001) framgår att Banverket har cirka 13 000 km optisk fiberkabel, en ökning med 30 procent de två senaste åren, och att Affärsverket svenska kraftnät har cirka 3 600 km fiberkabel, en ökning med 100 procent de två senaste åren. I Vägverkets fall används vägarna i stor utsträckning för IT-nät, men dessa ägs och disponeras helt och hållet av externa nätägare och uppgifter saknas om omfattningen.

Tillgången till statlig infrastruktur lämplig för nät för elektronisk kommunikation

Vissa statliga myndigheter och affärsverk, framförallt inom kommunikationssektorn, har tillgång till en landsomfattande och sammanhängande infrastruktur. Detta gäller främst Vägverket, Banverket men även Affärsverket svenska kraftnät. Denna infrastruktur i form av vägar, banvallar, master, stolpar etc. är i första hand avsedd för en specifik verksamhet, men har också alltmer börjat användas för anläggning av nät för elektronisk kommunikation, inte bara för det egna behovet utan också för en bredare marknad. Till den statliga infrastrukturen kan också räknas den som statliga bolag, t.ex. Vattenfall AB och Teracom AB förfogar över och nyttjar.

Förutsättningarna för utnyttjande av denna infrastruktur för utbyggnad av nät varierar dock kraftigt mellan olika slag av infrastruktur och olika lösningar har valts. Vägverket upplåter utrymme inom vägområdet för längsgående teleledningsanläggningar mot ersättning. Ersättningen är av engångskaraktär och varierar med avståndet till beläggningskant. I Affärsverket svenska kraftnäts fall har istället lösningen varit att Affärsverket svenska kraftnät bygger ett nät med syftet att det sedan upplåts i form av s.k. svart fiber, dvs. utan signalutrustning. Banverket har ett eget nät som tillgodoser järnvägens behov av teletjänster. I den mån det finns överkapacitet säljer de även tjänster på nätet i form av våglängdsmultiplexering och kapacitet.

Skäl för tilläggsuppdraget

Behovet av att kunna få tillgång till befintlig statlig infrastruktur för IT-ändamål har ökat, bl.a. i samband med svårigheterna att finansiera IT-infrastrukturutbyggnad i de områden som de kommersiella aktörerna anser olönsamma för utbyggnad.

Särskilt i de glesare befolkade delarna av Sverige saknas det idag marknadsmässiga förutsättningar att bygga ut IT-nät. Kommuner och delar av kommuner som ligger på ett stort avstånd från redan utbyggda förbindelser och som har liten befolkning erbjuder en begränsad marknad samtidigt som investeringskostnaderna särskilt för ortssammanbindande förbindelser blir höga. I kommuner med vidsträckt lands- och glesbygd är kostnaderna även höga för att nå enskilda abonnenter som bor utspritt. Flertalet kommuner i Sverige har glest befolkade kommundelar. I dessa delar av Sverige finns särskilt stor anledning att utnyttja den tillgängliga statliga infrastrukturen så effektivt som möjligt. Med tydliga spelregler underlättas nätutbyggnaden.

Det saknas en samlad bild av hur den statliga infrastrukturen, bl.a. Banverkets, Affärsverket svenska kraftnäts och Vägverkets infrastruktur, har använts och kan användas för utbyggnaden av nät för elektronisk kommunikation. Det saknas också en överblick över förutsättningar och villkor för upplåtande av banvallar, vägar, tunnlar, master, stolpar m.m. som staten förfogar över. Även användande av annan statlig infrastruktur, t.ex. de helägda bolagens, kan vara av intresse i detta sammanhang.

Det finns nu skäl att se över om tillgängligheten till den infrastruktur som i första hand Banverket, Vägverket och Affärsverket svenska kraftnät förfogar över är tillfredställande. Med hänsyn tagen till de uppgifter som Affärsverket svenska kraftnät, Banverket och Vägverket har bör det utredas om tillgängligheten till infrastrukturen för IT-ändamål kan förbättras.

Uppdraget

Utredaren skall beskriva omfattningen och karaktären av den infrastruktur som staten förfogar över i anslutning till den verksamhet som bedrivs av i första hand Affärsverket svenska kraftnät, Banverket och Vägverket, och som eventuellt kan användas för att underlätta utbyggnad av nät med hög överföringskapacitet. Med tydliga spelregler kan nätutbyggnaden underlättas och en känd policy underlättar för aktörerna på marknaden. Utredaren skall därför föreslå en avvägd policy för upplåtande av utrymme för allmän IT-infrastruktur i den infrastruktur som staten förfogar över i syfte att skapa tydliga spelregler och riktlinjer för såväl infrastrukturförvaltarna som IT-intressena. Utredaren skall härvid ta hänsyn till konkurrensintresset och beakta eventuella beröringspunkter med EG:s konkurrens- och statsstödsregler. De

ekonomiska konsekvenserna som förslagen medför skall särskilt analyseras. Utredaren skall vid utarbetandet av policyn föreslå den mest samhällsekonomiska lösningen.

Utredaren skall visa hur och i vilken omfattning infrastrukturen utnyttjats och skulle kunna utnyttjas för anläggande av IT-infrastruktur. Beskrivningen skall visa den geografiska fördelningen. Det står utredaren fritt att utvidga kartläggningen även till annan statlig infrastruktur som kan vara av intresse i detta sammanhang.

Utredaren skall beskriva de särskilda krav som Affärsverket svenska kraftnäts, Banverkets och Vägverkets verksamheter ställer och som är aktuella i detta sammanhang.

Utredaren skall identifiera och analysera de intressekonflikter som kan finnas mellan IT-infrastrukturens utbyggnad och utnyttjande och de uppdrag som Affärsverket svenska kraftnät, Banverket och Vägverket har.

Utredaren skall också beskriva och analysera de villkor som idag gäller för användandet av denna infrastruktur för IT-nätändamål, t.ex. med avseende på valet av förädlingsnivå, prisvillkor och andra tillträdesvillkor.

Vidare skall utredaren vid behov föreslå författningsändringar med anledning av förslaget.

Utredaren har att redovisa resultatet av sitt första uppdrag i ett delbetänkande den 31 maj 2002. Resultatet av det tillkommande uppdraget skall redovisas i ett slutbetänkande senast den 31 mars 2003.

Tilläggsdirektiv till utredningen om ITstomnät till vissa kommuner (N2001:14)

Dir. 2003:35

Beslut vid regeringssammanträde den 27 mars 2003.

Ändrad senaste tidpunkt för redovisning av slutbetänkandet

Regeringen har i beslut den 29 november 2001 uppdragit åt en särskild utredare att medverka till att förutsättningar skapas så att alla kommuners huvudorter får en anslutningspunkt till det nationella stomnät med hög överföringskapacitetsom regeringen den 17 augusti 2000 uppdrog åt Affärsverket svenska kraftnät att bygga ut. Uppdraget avrapporterades den 31 maj 2002 (SOU 2002:55 ITstomnät till vissa kommuner). Utredaren har dessutom genom beslut den 30 maj 2002 fått följande tilläggsuppdrag ─ att beskriva omfattningen och karaktären av den infrastruktur som staten förfogar över i anslutning till den verksamhet som bedrivs av i första hand Affärsverket svenska kraftnät, Banverket och Vägverket, samt de helägda bolagen, och som eventuellt kan användas för att underlätta utbyggnad av nät med hög överföringskapacitet, ─ att beskriva de särskilda krav som Affärsverket svenska kraftnäts, Banverkets och Vägverkets verksamheter ställer och som är aktuella i detta sammanhang,

─

att identifiera och analysera de intressekonflikter som kan finnas mellan IT-infrastrukturens utbyggnad och utnyttjande och de uppgifter som Affärsverket svenska kraftnät, Banverket och Vägverket har samt att beskriva, analysera och bedöma de villkor som i dag gäller för användandet av denna infrastruktur för IT-nätändamål,

─

att föreslå en avvägd policy för upplåtande av utrymme för allmän IT-infrastruktur i den infrastruktur som staten förfogar över i syfte att skapa tydliga spelregler och riktlinjer för såväl infrastrukturförvaltarna som IT-intressena och

─

att vid behov föreslå nödvändiga författningsförändringar med anledning av den föreslagna policyn.

Resultatet av det tillkommande uppdraget skulle enligt tilläggsdirektiven redovisas i ett slutbetänkande senast den 31 mars 2003.

Tidpunkten för redovisningen av slutbetänkandet ändras till senast den 30 maj 2003.

Tilläggsdirektiv till utredningen om ITstomnät till vissa kommuner (N2001:14)

Dir. 2003:71

Beslut vid regeringssammanträde den 12 juni 2003.

Ändrad senaste tidpunkt för redovisning av slutbetänkandet

Regeringen har den 29 november 2001 beslutat tillkalla en särskild utredare med uppdrag att medverka till att förutsättningar skapas så att alla kommuners huvudorter får enanslutningspunkt till det nationella stomnät med hög överföringskapacitet som regeringen den 17 augusti 2000 uppdrog åt Affärsverket svenska kraftnät att bygga. Uppdraget avrapporterades den 31 maj 2002 i ett delbetänkande (SOU 2002:55 IT-stomnät till vissa kommuner). Utredaren har dessutom genom beslut den 30 maj 2002 fått följande tillläggsuppdrag

─

att beskriva omfattningen och karaktären av den infrastruktur som staten förfogar över i anslutning till den verksamhet som bedrivs av i första hand Affärsverket svenska kraftnät, Banverket och Vägverket, samt de helägda bolagen,och som eventuellt kan användas för att underlätta utbyggnad av nät med hög överföringskapacitet,

─

att beskriva de särskilda krav som Affärsverket svenska kraftnäts, Banverkets och Vägverkets verksamheter ställer och som är aktuella i detta sammanhang, ─ att identifiera och analysera de intressekonflikter som kan finnas mellan IT-infrastrukturens utbyggnad och utnyttjande och de uppgifter som Affärsverket svenska kraftnät, Banverket och Vägverket har samt att beskriva, analysera och bedöma de villkor som i dag gäller för användandet av denna infrastruktur för IT-nätändamål, ─ att föreslå en avvägd policy för upplåtande av utrymme för allmän IT-infrastruktur i den infrastruktur som staten förfogar över i syfte att skapa tydliga spelregler och riktlinjer för såväl infrastrukturförvaltarna som IT-intressena och

─

att vid behov föreslå nödvändiga författningsförändringar med anledning av den föreslagna policyn.

Resultatet av det tillkommande uppdraget skulle enligt tilläggsdirektiven redovisas i ett slutbetänkande senast den 31 mars 2003.

Tidpunkten för redovisningen av slutbetänkandet ändrades den 27 mars 2003 genom tilläggsdirektiven Dir. 2003:35 till senast den 30 maj 2003.

Tidpunkten för redovisningen av slutbetänkandet ändras nu till senast den 31 augusti 2003.

Skrivelse från Telia

2002-11-22

Till Näringsdepartementet

Bestämmelser om markåtkomst för byggande av elektroniska kommunikationsnät

Telia framförde i sitt remissvar den 21 oktober 2002 på delbetänkandet Lag om elektronisk kommunikation (SOU 2002:60) att frågor som rör beviljande av rättigheter att installera faciliteter på privat eller offentlig mark inte behandlats av utredningen och att Telia avsåg att närmare utveckla dessa i en särskild skrivelse till departementet.

Bakgrund

Den som vill bygga elektroniska kommunikationsnät behöver i allmänhet tillgång till annans mark, såväl offentlig som privat. Inom tätbefolkade områden är tillgång till offentlig mark av särskild betydelse. Det går inte att lägga ut ledningar från en plats utanför ett samhälle till en adress inne i samhället, eller mellan två adresser inne i ett samhälle, utan att beröra offentlig mark i någon form. Även bestämmelser om bygglov har betydelse vid nätutbyggnad.

Mark kan upplåtas på flera sätt. Det kan ske antingen genom medverkan av myndighet som kan bevilja bl.a. ledningsrätt och expropriation eller genom avtal med fastighetsägaren som kan upplåta utrymme i form av servitut eller annan nyttjanderätt till marken. Det är också vanligt att Vägverket eller kommuner i egenskap av väghållare upplåter utrymme inom allmän väg för nedläggning av teleledningar. Sådan upplåtelse kräver enligt väglagen tillstånd av

väghållningsmyndigheten, vilken är Vägverket när verket är väghållare och en kommunal nämnd när kommunen är väghållare.

De villkor för markåtkomst som offentliga organ, såväl statliga som kommunala, ställer upp kan variera högst avsevärt mellan olika organ och mellan olika delar av landet. Som exempel på villkor som ställs upp kan nämnas att den sökande till mycket låg ersättning måste lägga ned kanalisationsrör åt den konkurrerande offentliga telenätsbyggaren. Det förekommer också att myndigheter ställer så olika villkor för upphandling av beläggningsarbeten att kostnaden för beläggning av lika ytor har varierat i relationen 1:4 mellan den billigaste och den dyraste beläggningen utan att man kan se någon teknisk eller annan försvarbar förklaring. Några kommuner har vidare beviljat kommunala bolag och affärsdrivande enheter inom kommunen ensamrätt att installera faciliteter på kommunens mark.

I detta sammanhang kan nämnas att utredningen (N 2001:14) om IT-stomnät till vissa kommuner bl.a. skall identifiera och analysera de intressekonflikter som kan finnas mellan IT-infrastrukturens utbyggnad och utnyttjande och de uppgifter som vissa statliga myndigheter har samt föreslå en avvägd policy för upplåtande av utrymme för allmän IT-infrastruktur i den infrastruktur som staten förfogar över i syfte att skapa tydliga spelregler och riktlinjer för såväl infrastrukturförvaltarna som IT-intressena. Utredningen skall redovisa sitt uppdrag den 31 mars 2003.

EG-direktiv

Inom området för elektronisk kommunikation antogs i mars i år nya EG-direktiv. Ett av direktiven, ramdirektivet, föreskriver i artikel 11 bl.a. att den som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät och ansöker hos en myndighet om att beviljas rättigheter att installera faciliteter på offentlig eller privat egendom skall få sin ansökan prövad efter öppet redovisade och allmänt tillgängliga förfaranden som tillämpas utan diskriminering och utan dröjsmål och som följer principen om öppenhet och icke-diskriminering när den knyter villkor till sådana rättigheter. Det skall vidare finnas effektiva mekanismer för att ge företagen möjlighet att överklaga sådana beslut till ett organ som är oberoende av de berörda parterna. Om myndigheter äger eller kontrollerar företag som driver

elektroniska kommunikationsnät eller tillhandahåller kommunikationstjänster måste det finnas en ändamålsenlig organisatorisk åtskillnad mellan den verksamhet som har ansvar för beviljande av rättigheter och de verksamheter som har samband med ägande eller kontroll.

Begreppet facilitet är inte definierat i direktivet men torde omfatta all utrustning som behövs för ett telenät. Bestämmelsen är inte begränsad till någon viss upplåtelseform utan den torde omfatta ansökningar om alla former av markåtkomst som en myndighet beviljar eller godkänner. Även ansökningar om bygglov kan omfattas av bestämmelsen. Bestämmelser som genomför direktiven skall tillämpas från den 25 juli 2003.

På regeringens uppdrag har utredningen om elektronisk kommunikation under sommaren i delbetänkandet Lag om elektronisk kommunikation (SOU 2002:60) lämnat ett lagförslag som genomför de nämnda EG-direktiven. Utredningen har dock inte föreslagit någon bestämmelse som genomför artikel 11 i ramdirektivet. I fråga om ledningsrätt hänvisar utredningen till en utredning med uppdrag att se över ledningsrättslagen. Sistnämnda utredning har nyligen lämnat delbetänkandet Ledningsrätt för elektroniska kommunikationsnät (SOU 2002:83). I betänkandet kommer utredningen fram till, inom ramen för sitt uppdrag, att ledningsrättslagen uppfyller ramdirektivets krav i nu aktuella avseenden.

Slutsats och hemställan

Eftersom artikel 11 omfattar långt fler former av dispositionsrätt till mark än ledningsrätt konstaterar Telia att bestämmelsen inte blivit föremål för en fullständig analys huruvida svensk rätt till alla delar uppfyller de krav som ställs upp. Visserligen är både statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter bundna av förvaltningslagen som syftar till att säkerställa grundläggande rättssäkerhetsgarantier vid myndigheters handläggning i linje med artikel 11. Finns det avvikande bestämmelser i annan lag eller en förordning gäller emellertid dessa framför förvaltningslagen. Samtliga bestämmelser inom detta område måste därför analyseras i förhållande till direktivet.

Det kan ifrågasättas, särskilt mot bakgrund av de erfarenheter från tillämpningen som berörts ovan, om all den lagstiftning som kan bli aktuell att tillämpa i sammanhanget verkligen säkerställer att en ansökan från en nätbyggare om att få installera faciliteter på offentlig och privat mark blir prövad i enlighet med artikel 11 i ramdirektivet. Detsamma gäller kraven på organisatorisk åtskillnad och överklagandeproceduren. Det är väsentligt för hela IT-branschen att investeringar i infrastruktur omgärdas av ett tydligt och stabilt regelverk som tillämpas enhetligt över hela landet samt på ett öppet och icke-diskriminerande sätt.

Mot bakgrund av det anförda hemställer Telia att regeringen skyndsamt ger direktiv till en utredning som skall analysera berörd lagstiftning och lämna de författningsförslag som behövs för att i svensk rätt fullt ut genomföra artikel 11 i ramdirektivet.

Farsta som ovan

Claes-Göran Sundelius Chef Regulatoriska frågor

Kopia till Utredningen (N 2001:14) om IT-stomnät till vissa kommuner

Fiberkabel i banvallar

Kommun Banvall (km) Banvall med fiber (km)

Andel banvall med fiber (%)

Ale 31,0 24,9 80 Alingsås 18,3 17,3 94 Alvesta 71,8 63,8 89 Aneby 16,5 16,5 100 Arboga 24,7 11,8 48 Arjeplog 7,6 7,1 93 Arvidsjaur 170,0 113,3 67 Arvika 48,3 42,7 88 Askersund 31,6 0 0 Avesta 75,9 59,3 78 Bengtsfors 65,6 22,7 35 Berg 83,6 83,3 100 Bjurholm 0,0 0 0 Bjuv 25,9 12,4 48 Boden 172,0 106,4 62 Bollebygd 14,8 14,7 99 Bollnäs 97,0 62,6 65 Borgholm 0,0 0 0 Borlänge 106,0 63,8 60 Borås 76,8 50.9 66 Botkyrka 25,9 21,7 84 Boxholm 21,0 17,9 85 Bromölla 17,1 10,8 63 Bräcke 140,4 128,8 92 Burlöv 11,2 6,4 57 Båstad 26,0 22,4 86 Dals-Ed 31,1 31,1 100 Danderyd 0,1 0 0 Degerfors 53,2 32,3 61 Dorotea 33,2 29,9 90 Eda 25,2 22,5 89 Ekerö 0,0 0 0 Eksjö 57,4 0 0

Kommun Banvall (km) Banvall med fiber (km)

Andel banvall med fiber (%)

Emmaboda 36,2 33,8 93 Enköping 31,4 29 92 Eskilstuna 103,9 60,3 58 Eslöv 42,9 20,9 49 Essunga 0,6 0,6 95 Fagersta 63,4 23,2 37 Falkenberg 37,1 30,6 82 Falköping 71,0 65,4 92 Falun 64,5 33,9 53 Filipstad 125,6 35 28 Finspång 14,8 0 0 Flen 68,2 63,8 94 Forshaga 16,3 0 0 Färgelanda 0,0 0 0 Gagnef 61,0 15,9 26 Gislaved 60,7 14,3 24 Gnesta 26,3 25,2 96 Gnosjö 30,7 30,7 100 Gotland 0,0 0 0 Grums 26,4 18,3 69 Grästorp 18,5 18,2 99 Gullspång 55,7 23,3 42 Gällivare 236,2 203,3 86 Gävle 149,7 94,9 63 Göteborg 122,8 37,4 30 Götene 31,5 30,6 97 Habo 17,4 16 92 Hagfors 0,0 0 0 Hallsberg 78,7 40 51 Hallstahammar 34,1 15,9 47 Halmstad 85,1 46 54 Hammarö 8,7 0 0 Haninge 24,7 20,2 82 Haparanda 62,5 0 0 Heby 21,8 20,6 95 Hedemora 27,0 24,9 92 Helsingborg 110,7 52,8 48 Herrljunga 53,4 53,4 100

Kommun Banvall (km) Banvall med fiber (km)

Andel banvall med fiber (%)

Hjo 0,0 0 0 Hofors 48,9 37,8 77 Huddinge 20,8 13,6 65 Hudiksvall 127,3 107,8 85 Hultsfred 72,2 0 0 Hylte 48,2 0 0 Håbo 15,6 13,1 84 Hällefors 60,0 50,8 85 Härjedalen 93,7 86,9 93 Härnösand 57,7 51,8 90 Härryda 34,5 33,1 96 Hässleholm 132,1 108,3 82 Höganäs 0,0 0 0 Högsby 46,1 0 0 Hörby 0,0 0 0 Höör 19,1 18,9 99 Jokkmokk 179,0 174,8 98 Järfälla 12,5 9,7 78 Jönköping 82,7 37,2 45 Kalix 106,8 0 0 Kalmar 52,4 21,7 41 Karlsborg 12,0 0 0 Karlshamn 48,5 31,2 64 Karlskoga 41,1 0 0 Karlskrona 69,5 47,7 69 Karlstad 109,1 76,1 70 Katrineholm 55,1 46,4 84 Kil 64,5 38,7 60 Kinda 45,2 0 0 Kiruna 234,6 151,3 64 Klippan 24,4 13,7 56 Knivsta 12,8 12,3 96 Kramfors 54,1 44,4 82 Kristianstad 77,9 66,6 85 Kristinehamn 79,8 32,6 41 Krokom 62,1 57,2 92 Kumla 36,1 10,9 30 Kungsbacka 34,9 32 92

Kommun Banvall (km) Banvall med fiber (km)

Andel banvall med fiber (%)

Kungsör 25,7 24,2 94 Kungälv 15,5 14,6 94 Kävlinge 23,3 10,8 46 Köping 38,5 17 44 Laholm 49,2 45,7 93 Landskrona 44,3 0 0 Laxå 46,6 42,2 91 Lekeberg 3,7 3,5 96 Leksand 37,8 28,3 75 Lerum 23,3 21 90 Lessebo 29,6 26,7 90 Lidingö 0,1 0 0 Lidköping 33,7 27,3 81 Lilla Edet 33,8 15,9 47 Lindesberg 127,1 91,5 72 Linköping 85,9 37,6 44 Ljungby 26,0 0 0 Ljusdal 167,1 151,5 91 Ljusnarsberg 68,7 59,2 86 Lomma 10,5 10,5 100 Ludvika 49,2 32,9 67 Luleå 117,0 28,4 24 Lund 29,8 11,5 39 Lycksele 80,9 76,8 95 Lysekil 32,3 0 0 Malmö 135,8 33,4 25 Malung 36,8 0 0 Malå 0,0 0 0 Mariestad 58,9 41,9 71 Mark 42,6 0 0 Markaryd 44,0 14,6 33 Mellerud 85,4 59,5 70 Mjölby 39,5 18,9 48 Mora 113,1 27,4 24 Motala 65,6 0 0 Mullsjö 17,5 16 91 Munkedal 36,6 0 0 Munkfors 0,0 0 0

Kommun Banvall (km) Banvall med fiber (km)

Andel banvall med fiber (%)

Mölndal 24,2 21 87 Mönsterås 43,9 0 0 Mörbylånga 0,0 0 0 Nacka 0,2 0 0 Nora 28,7 0 0 Norberg 40,7 15,6 38 Nordanstig 39,2 37,4 95 Nordmaling 60,8 46,6 77 Norrköping 137,3 84,6 62 Norrtälje 15,7 0 0 Norsjö 47,0 0 0 Nybro 31,8 27,9 88 Nykvarn 17,3 15,5 89 Nyköping 107,1 97,2 91 Nynäshamn 23,0 21,8 95 Nässjö 129,5 57,1 44 Ockelbo 62,9 51,9 83 Olofström 19,8 0 0 Orsa 87,0 57,1 66 Orust 0,0 0 0 Osby 46,2 23,5 51 Oskarshamn 21,6 0 0 Ovanåker 45,9 0 0 Oxelösund 25,8 10,2 40 Pajala 0,0 0 0 Partille 9,4 9,3 99 Perstorp 14,6 10,6 73 Piteå 109,0 39,3 36 Ragunda 31,7 29,9 94 Robertsfors 0,0 0 0 Ronneby 38,6 38,5 100 Rättvik 60,9 19,9 33 Sala 65,8 52,7 80 Salem 5,4 5,3 98 Sandviken 66,3 53,7 81 Sigtuna 40,6 15 37 Simrishamn 22,4 22,4 100 Sjöbo 0,1 0 0

Kommun Banvall (km) Banvall med fiber (km)

Andel banvall med fiber (%)

Skara 0,0 0 0 Skellefteå 173,7 129,3 74 Skinnskatteberg 31,3 27,6 88 Skurup 12,5 12,4 100 Skövde 56,1 34,7 62 Smedjebacken 48,1 0 0 Sollefteå 179,4 170,7 95 Sollentuna 23,2 11 47 Solna 60,5 9,7 16 Sorsele 80,2 77,7 97 Sotenäs 0,0 0 0 Staffanstorp 15,0 4,4 29 Stenungsund 32,9 25,7 78 Stockholm 104,4 26,7 26 Storfors 22,6 0 0 Storuman 104,8 99,3 95 Strängnäs 65,2 34,7 53 Strömstad 19,3 0 0 Strömsund 176,5 169 96 Sundbyberg 3,4 0 0 Sundsvall 138,5 92,7 67 Sunne 50,2 0 0 Surahammar 36,0 0 0 Svalöv 39,1 32,9 84 Svedala 21,2 19,6 92 Svenljunga 9,5 6,4 68 Säffle 35,7 25,7 72 Säter 30,9 26,2 85 Sävsjö 36,6 34,7 95 Söderhamn 139,6 52,6 38 Söderköping 0,0 0 0 Södertälje 95,6 58,1 61 Sölvesborg 23,4 19,8 85 Tanum 35,0 0 0 Tibro 20,6 0 0 Tidaholm 0,0 0 0 Tierp 45,2 42,1 93 Timrå 43,1 30,5 71

Kommun Banvall (km) Banvall med fiber (km)

Andel banvall med fiber (%)

Tingsryd 0,0 0 0 Tjörn 0,0 0 0 Tomelilla 28,4 21 74 Torsby 16,3 0 0 Torsås 0,0 0 0 Tranemo 60,6 30,9 51 Tranås 29,3 28,8 98 Trelleborg 24,5 15,2 62 Trollhättan 38,8 25,2 65 Trosa 14,1 13,3 95 Tyresö 0,0 0 0 Täby 0,1 0 0 Töreboda 32,6 29,2 90 Uddevalla 69,5 38,2 55 Ulricehamn 0,0 0 0 Umeå 62,2 43,3 70 Upplands Väsby 18,6 8,1 44 Upplands-Bro 23,7 18,8 79 Uppsala 86,4 73,4 85 Uppvidinge 11,1 0 0 Vadstena 0,0 0 0 Vaggeryd 51,4 0 0 Valdemarsvik 0,0 0 0 Vallentuna 0,0 0 0 Vansbro 109,0 0 0 Vara 38,8 36,3 93 Varberg 84,4 41,8 50 Vaxholm 0,0 0 0 Vellinge 9,6 8,6 89 Vetlanda 90,7 0 0 Vilhelmina 80,2 75,3 94 Vimmerby 40,7 0 0 Vindeln 106,2 101 95 Vingåker 27,3 26,6 98 Vårgårda 18,1 17,3 96 Vänersborg 58,8 56,1 95 Vännäs 45,3 37,3 82 Värmdö 0,0 0 0

Kommun Banvall (km) Banvall med fiber (km)

Andel banvall med fiber (%)

Värnamo 109,8 42,4 39 Västervik 67,2 0 0 Västerås 122,2 46,2 38 Växjö 54,7 43,1 79 Ydre 0,0 0 0 Ystad 37,7 26,2 70 Åmål 56,8 33,8 60 Ånge 116,5 98,3 84 Åre 123,7 116,5 94 Årjäng 26,4 0 0 Åsele 0,0 0 0 Åstorp 19,8 12,7 64 Åtvidaberg 38,2 0 0 Älmhult 47,4 29,9 63 Älvdalen 11,6 0 0 Älvkarleby 28,1 22,5 80 Älvsbyn 58,3 33 57 Ängelholm 32,9 26,7 81 Öckerö 0,0 0 0 Ödeshög 0,0 0 0 Örebro 92,5 43,7 47 Örkelljunga 6,5 0 0 Örnsköldsvik 170,1 137 81 Östersund 129,0 111,9 87 Österåker 0,0 0 0 Östhammar 57,5 0 0 Östra Göinge 20,0 0 0 Överkalix 0,0 0 0 Övertorneå 4,3 0 0

Totalt

13 983

8 419

60

Fiberkabel i kraftledningar

Kommunnamn Kraftledningar (km) Kraftledningar med fiber (km)

Andel ledning med fiber (%)

Ale 342 62 18 Alingsås 389 38 10 Alvesta 846 84 10 Aneby 438 21 5 Arboga 229 12 5 Arjeplog 1000 161 16 Arvidsjaur 1302 100 8 Arvika 832 0 0 Askersund 629 28 4 Avesta 639 0 0 Bengtsfors 464 30 6 Berg 949 0 0 Bjurholm 319 16 5 Bjuv 160 10 6 Boden 1294 97 7 Bollebygd 264 5 2 Bollnäs 967 0 0 Borgholm 554 0 0 Borlänge 347 29 8 Borås 761 56 7 Botkyrka 230 20 9 Boxholm 374 49 13 Bromölla 198 8 4 Bräcke 1140 51 4 Burlöv 31 4 13 Båstad 135 0 0 Dals-Ed 346 29 8 Danderyd 25 0 0 Degerfors 227 0 0 Dorotea 464 0 0 Eda 330 23 7 Ekerö 271 13 5 Eksjö 632 0 0

Kommunnamn Kraftledningar (km) Kraftledningar med fiber (km)

Andel ledning med fiber (%)

Emmaboda 481 0 0 Enköping 833 111 13 Eskilstuna 825 88 11 Eslöv 297 11 4 Essunga 245 1 0 Fagersta 173 0 0 Falkenberg 947 26 3 Falköping 794 44 6 Falun 890 0 0 Filipstad 539 0 0 Finspång 691 65 9 Flen 599 74 12 Forshaga 247 0 0 Färgelanda 353 20 6 Gagnef 242 19 8 Gislaved 768 18 2 Gnesta 360 28 8 Gnosjö 223 18 8 Gotland 1719 0 0 Grums 377 8 2 Grästorp 266 0 0 Gullspång 256 3 1 Gällivare 1159 194 17 Gävle 1056 111 10 Göteborg 410 78 19 Götene 399 0 0 Habo 213 4 2 Hagfors 775 0 0 Hallsberg 466 19 4 Hallstahammar 199 19 10 Halmstad 809 24 3 Hammarö 87 0 0 Haninge 419 11 3 Haparanda 375 0 0 Heby 707 30 4 Hedemora 418 0 0 Helsingborg 387 0 0 Herrljunga 276 10 4

Kommunnamn Kraftledningar (km) Kraftledningar med

fiber (km)

Andel ledning med fiber (%)

Hjo 261 0 0 Hofors 332 0 0 Huddinge 183 14 8 Hudiksvall 1372 46 3 Hultsfred 654 0 0 Hylte 729 23 3 Håbo 170 0 0 Hällefors 455 0 0 Härjedalen 1612 0 0 Härnösand 559 0 0 Härryda 270 13 5 Hässleholm 1053 42 4 Höganäs 110 0 0 Högsby 439 17 4 Hörby 421 29 7 Höör 229 2 1 Jokkmokk 1640 16 1 Järfälla 56 8 14 Jönköping 1219 132 11 Kalix 802 40 5 Kalmar 647 0 0 Karlsborg 244 0 0 Karlshamn 497 0 0 Karlskoga 349 0 0 Karlskrona 911 0 0 Karlstad 711 0 0 Katrineholm 800 21 3 Kil 330 0 0 Kinda 661 0 0 Kiruna 1075 225 21 Klippan 300 5 2 Knivsta 271 23 8 Kramfors 973 0 0 Kristianstad 1175 52 4 Kristinehamn 489 0 0 Krokom 1171 49 4 Kumla 250 5 2 Kungsbacka 638 0 0

Kommunnamn Kraftledningar (km) Kraftledningar med fiber (km)

Andel ledning med fiber (%)

Kungsör 166 0 0 Kungälv 457 14 3 Kävlinge 166 21 13 Köping 457 50 11 Laholm 836 36 4 Landskrona 129 0 0 Laxå 375 25 7 Lekeberg 334 9 3 Leksand 438 22 5 Lerum 346 53 15 Lessebo 235 0 0 Lidingö 13 0 0 Lidköping 610 0 0 Lilla Edet 287 51 18 Lindesberg 987 81 8 Linköping 1130 97 9 Ljungby 1172 0 0 Ljusdal 1803 151 8 Ljusnarsberg 285 6 2 Lomma 23 8 33 Ludvika 646 6 1 Luleå 1024 30 3 Lund 390 11 3 Lycksele 1240 1 0 Lysekil 294 0 0 Malmö 59 0 0 Malung 855 0 0 Malå 495 0 0 Mariestad 537 11 2 Mark 932 76 8 Markaryd 392 0 0 Mellerud 523 28 5 Mjölby 513 58 11 Mora 502 0 0 Motala 665 48 7 Mullsjö 158 0 0 Munkedal 499 35 7 Munkfors 76 0 0

Kommunnamn Kraftledningar (km) Kraftledningar med fiber (km)

Andel ledning med fiber (%)

Mölndal 194 0 0 Mönsterås 353 7 2 Mörbylånga 397 0 0 Nacka 110 10 9 Nora 364 18 5 Norberg 213 0 0 Nordanstig 769 31 4 Nordmaling 598 0 0 Norrköping 1468 129 9 Norrtälje 1834 52 3 Norsjö 904 0 0 Nybro 756 38 5 Nykvarn 149 18 12 Nyköping 1089 14 1 Nynäshamn 313 22 7 Nässjö 904 26 3 Ockelbo 453 16 3 Olofström 442 31 7 Orsa 295 0 0 Orust 418 0 0 Osby 416 20 5 Oskarshamn 803 67 8 Ovanåker 643 19 3 Oxelösund 35 0 0 Pajala 1247 133 11 Partille 56 3 6 Perstorp 164 0 0 Piteå 1138 0 0 Ragunda 905 138 15 Robertsfors 552 0 0 Ronneby 694 0 0 Rättvik 558 66 12 Sala 777 0 0 Salem 83 20 24 Sandviken 585 0 0 Sigtuna 362 24 6 Simrishamn 393 0 0 Sjöbo 457 0 0

Kommunnamn Kraftledningar (km) Kraftledningar med fiber (km)

Andel ledning med fiber (%)

Skara 394 26 7 Skellefteå 2966 0 0 Skinnskatteberg 297 0 0 Skurup 218 0 0 Skövde 645 58 9 Smedjebacken 504 29 6 Sollefteå 2153 187 9 Sollentuna 94 23 25 Solna 11 3 25 Sorsele 624 108 17 Sotenäs 142 0 0 Staffanstorp 148 20 13 Stenungsund 328 24 7 Stockholm 86 2 2 Storfors 173 0 0 Storuman 1358 110 8 Strängnäs 469 74 16 Strömstad 374 25 7 Strömsund 1973 0 0 Sundbyberg 5 0 0 Sundsvall 2087 121 6 Sunne 596 0 0 Surahammar 200 0 0 Svalöv 351 20 6 Svedala 215 0 0 Svenljunga 585 42 7 Säffle 697 37 5 Säter 351 1 0 Sävsjö 509 23 4 Söderhamn 825 52 6 Söderköping 527 37 7 Södertälje 509 79 16 Sölvesborg 153 0 0 Tanum 690 66 10 Tibro 164 0 0 Tidaholm 323 0 0 Tierp 1111 3 0 Timrå 397 7 2

Kommunnamn Kraftledningar (km) Kraftledningar med fiber (km)

Andel ledning med fiber (%)

Tingsryd 853 3 0 Tjörn 170 0 0 Tomelilla 431 0 0 Torsby 1047 0 0 Torsås 304 0 0 Tranemo 544 55 10 Tranås 387 33 9 Trelleborg 275 0 0 Trollhättan 479 147 31 Trosa 196 0 0 Tyresö 72 7 10 Täby 84 0 0 Töreboda 483 33 7 Uddevalla 672 27 4 Ulricehamn 682 55 8 Umeå 1172 0 0 Upplands Väsby 140 4 3 Upplands-Bro 278 35 13 Uppsala 1613 150 9 Uppvidinge 657 0 0 Vadstena 151 7 4 Vaggeryd 503 48 9 Valdemarsvik 564 23 4 Vallentuna 321 0 0 Vansbro 329 0 0 Vara 661 29 4 Varberg 805 12 1 Vaxholm 50 0 0 Vellinge 130 0 0 Vetlanda 1101 0 0 Vilhelmina 1165 23 2 Vimmerby 652 0 0 Vindeln 791 92 12 Vingåker 293 0 0 Vårgårda 302 17 6 Vänersborg 649 5 1 Vännäs 417 0 0 Värmdö 495 0 0

Kommunnamn Kraftledningar (km) Kraftledningar med fiber (km)

Andel ledning med fiber (%)

Värnamo 890 4 0 Västervik 1503 66 4 Västerås 817 104 13 Växjö 1196 0 0 Ydre 423 0 0 Ystad 323 0 0 Åmål 442 47 11 Ånge 1162 62 5 Åre 1094 14 1 Årjäng 678 0 0 Åsele 793 0 0 Åstorp 154 7 5 Åtvidaberg 546 46 8 Älmhult 721 42 6 Älvdalen 955 0 0 Älvkarleby 161 0 0 Älvsbyn 494 59 12 Ängelholm 445 16 4 Öckerö 8 0 0 Ödeshög 296 22 7 Örebro 1214 96 8 Örkelljunga 256 0 0 Örnsköldsvik 2456 2 0 Östersund 832 42 5 Österåker 312 0 0 Östhammar 1130 46 4 Östra Göinge 387 6 1 Överkalix 534 5 1 Övertorneå 520 0 0

Totalt 167319 7233 4

Fiberkabel i vägbank (VV region Norr och region Skåne)

Kommun Europaväg (km)

Europaväg med fiber (km)

Andel europaväg med fiber (%)

Övrig väg (km)

Övrig väg med fiber (km)

Andel övrig väg med fiber (%)

Svalöv 0 0 270 43 16 Bjuv 0 0 81 7 9 Landskrona 43 18 42 105 25 24 Helsingborg 94 23 24 218 45 21 Höganäs 0 0 134 18 13 Staffanstorp 11 5 45 145 31 21 Burlöv 48 8 17 12 1 8 Vellinge 20 0 0 133 0 0 Lomma 39 15 38 44 4 9 Malmö 102 1 1 23 0 0 Lund 27 12 44 313 49 16 Svedala 41 20 49 175 8 5 Skurup 25 4 16 200 9 5 Trelleborg 11 1 9 368 0 0 Kävlinge 25 10 40 123 8 7 Eslöv 26 1 4 316 25 8 Sjöbo 0 0 348 20 6 Tomelilla 0 0 250 0 0 Ystad 0 0 338 9 3 Simrishamn 0 0 304 0 0 Hörby 28 11 39 318 14 4 Höör 10 0 0 198 22 11 Hässleholm 0 0 796 54 7 Östra Göinge 0 0 259 0 0 Bromölla 12 4 33 72 15 21 Osby 0 0 288 0 0 Kristianstad 67 31 46 716 19 3 Örkelljunga 45 0 0 126 3 2 Perstorp 0 0 64 0 0 Klippan 23 0 0 180 4 2 Åstorp 26 0 0 63 0 0 Båstad 21 9 43 185 3 2

Kommun Europaväg (km)

Europaväg med fiber (km)

Andel europaväg med fiber (%)

Övrig väg (km)

Övrig väg med fiber (km)

Andel övrig väg med fiber (%)

Ängelholm 74 29 39 286 36 13 Nordmaling 33 33 100 305 27 9 Bjurholm 132 105 80 Vindeln 57 57 100 383 84 22 Robertsfors 51 51 100 343 0 Norsjö 329 105 32 Malå 236 52 22 Storuman 252 252 100 538 52 10 Sorsele 336 196 58 Dorotea 302 41 14 Vännäs 21 21 100 188 16 8 Vilhelmina 780 136 17 Åsele 384 223 58 Umeå 104 104 100 570 104 18 Lycksele 81 81 100 669 198 30 Skellefteå 115 115 100 1551 196 13 Arvidsjaur 586 283 48 Arjeplog 467 185 40 Jokkmokk 536 202 38 Överkalix 75 75 100 286 61 21 Kalix 61 61 100 416 59 14 Övertorneå Division/0! 292 150 51 Pajala 457 397 87 Gällivare 117 117 100 621 117 19 Älvsbyn 279 128 46 Luleå 83 83 100 431 80 19 Piteå 71 71 100 560 120 21 Boden 543 173 32 Haparanda 29 29 100 151 54 36 Kiruna 197 197 100 218 218 100

Totalt 2164 1548 72 20340 4233 21

Totalbefolkning och andel av befolkningen som kan nås av fiberkabel i kraftledning

Kommun Totalbefolkning1Antal inom buffert kraftledning

Andel inom buffert (%)

Kommentar

Ale

25 329

7 831

30,9 inkl Skepplanda och Hult, 1938

Alingsås

34 963

25 044

71,6

Alvesta

19 035

10 480

55,1 inkl Alvesta, 7755 + 100 m

Aneby

6 799

152

2,2

Arboga

14 036

226

1,6

Arjeplog

3 455

0

0,0

Arvidsjaur

7 233

0

0,0

Arvika

26 353

0

0,0

Askersund

11 621

1 472

12,7

Avesta

22 714

17 685

77,9

Bengtsfors

11 032

5 120

46,4 inkl Bengtsfors, 3381 + 500 m

Berg

8 272

0

0,0

Bjurholm

2 746

0

0,0

Bjuv

13 702

3 208

23,4 inkl Bjuv 2944 + 250 m

Boden

28 872

23 357

80,9

Bollebygd

7 894

0

0,0

Bollnäs

27 075

13 684

50,5

Borgholm

11 319

0

0,0

Borlänge

47 441

658

1,4

Borås

96 342

75 564

78,4

Botkyrka

72 153

65 763

91,1

Boxholm

5 411

3 663

67,7

Bromölla

12 115

0

0,0

Bräcke

7 744

0

0,0

Burlöv

14 683

14 000

95,3

Båstad

14 189

0

0,0

Dals-Ed

4 974

2 911

58,5

Danderyd

29 636

0

0,0

Degerfors

10 764

0

0,0

Dorotea

3 364

0

0,0

Eda

8 689

0

0,0

Ekerö

21 943

14 819

67,5

1 Avser befolkning per 1999-12-31, utom Knivsta som avser 2002-12-31

Kommun Totalbefolkning Antal inom buffert kraftledning

Andel inom buffert (%)

Kommentar

Eksjö

16 910

0

0,0

Emmaboda

9 811

0

0,0

Enköping

36 195

21 749

60,1

Eskilstuna

88 138

67 110

76,1

Eslöv

28 212

1 126

4,0

Essunga

5 847

0

0,0

Fagersta

12 583

0

0,0

Falkenberg

38 894

124

0,3

Falköping

31 331

17 681

56,4

Falun

54 489

0

0,0

Filipstad

11 893

0

0,0

Finspång

21 678

13 550

62,5

Flen

16 726

6 439

38,5

Forshaga

11 651

0

0,0

Färgelanda

7 086

0

0,0

Gagnef

10 168

2 682

26,4

Gislaved

30 408

10 391

34,2

Gnesta

9 743

0

0,0

Gnosjö

10 266

4 761

46,4

Gotland

57 428

0

0,0

Grums

9 673

182

1,9

Grästorp

5 970

0

0,0

Gullspång

5 974

0

0,0

Gällivare

20 504

0

0,0

Gävle

90 451

78 120

86,4

Göteborg

462 470

438 000

94,7

Götene

13 095

0

0,0

Habo

9 587

0

0,0

Hagfors

14 400

0

0,0

Hallsberg

15 775

910

5,8

Hallstahammar 15 189

2 407

15,8

Halmstad

84 814

582

0,7

Hammarö

14 141

0

0,0

Haninge

68 610

51 500

75,1

Haparanda

10 495

7 519

71,6

Heby

13 616

0

0,0

Hedemora

16 108

0

0,0

Helsingborg 116 870

0

0,0

Herrljunga

9 456

0

0,0

Kommun Totalbefolkning Antal inom buffert kraftledning

Andel inom buffert (%)

Kommentar

Hjo

8 801

0

0,0

Hofors

10 780

0

0,0

Huddinge

82 870

80 000

96,5

Hudiksvall

37 556

21 734

57,9

Hultsfred

15 275

0

0,0

Hylte

10 485

0

0,0

Håbo

17 287

13 163

76,1

Hällefors

8 095

0

0,0

Härjedalen

11 594

0

0,0

Härnösand

25 950

19 840

76,5

Härryda

29 842

679

2,3

Hässleholm 48 803

81

0,2

Höganäs

22 658

0

0,0

Högsby

6 490

756

11,6

Hörby

13 773

6 918

50,2

Höör

13 807

0

0,0

Jokkmokk

6 146

4 584

74,6

Järfälla

60 188

60 000

99,7

Jönköping

116 344

97 538

83,8

Kalix

18 143

12 678

69,9

Kalmar

59 122

0

0,0

Karlsborg

7 198

0

0,0

Karlshamn

30 756

0

0,0

Karlskoga

31 530

0

0,0

Karlskrona

60 396

0

0,0

Karlstad

79 985

0

0,0

Katrineholm 32 527

0

0,0

Kil

11 937

0

0,0

Kinda

10 105

0

0,0

Kiruna

24 834

19 542

78,7

Klippan

15 660

880

5,6

Knivsta

12 586

7 807

62,0

Kramfors

21 869

1 333

6,1

Kristianstad 73 897

4 589

6,2

Kristinehamn 24 731

0

0,0

Krokom

14 221

3 170

22,3

Kumla

18 932

0

0,0

Kungsbacka 64 096

0

0,0

Kungsör

8 155

0

0,0

Kommun Totalbefolkning Antal inom buffert kraftledning

Andel inom buffert (%)

Kommentar

Kungälv

36 767

20 229

55,0

Kävlinge

24 185

5 883

24,3

Köping

24 915

17 982

72,2

Laholm

22 732

0

0,0

Landskrona 37 336

0

0,0

Laxå

6 770

341

5,0

Lekeberg

7 002

0

0,0

Leksand

15 368

0

0,0

Lerum

35 116

29 393

83,7

Lessebo

8 433

0

0,0

Lidingö

40 630

0

0,0

Lidköping 36 891

0

0,0

Lilla Edet

12 917

533

4,1

Lindesberg 23 673

6 506

27,5

Linköping 132 500 110 534

83,4

Ljungby

27 140

0

0,0

Ljusdal

20 147

7 703

38,2

Ljusnarsberg 5 755

0

0,0

Lomma

17 858

8 293

46,4

Ludvika

26 810

14 939

55,7

Luleå

71 251

56 865

79,8

Lund

98 312

5 573

5,7

Lycksele

13 224

0

0,0

Lysekil

14 993

0

0,0

Malmö

257 574 231 000

89,7

Malung

10 925

0

0,0

Malå

3 723

0

0,0

Mariestad 23 949

199

0,8

Mark

33 024

17 524

53,1

Markaryd

9 927

0

0,0

Mellerud

9 999

3 971

39,7

Mjölby

25 286

15 780

62,4

Mora

20 246

0

0,0

Motala

42 181

30 146

71,5

Mullsjö

7 175

0

0,0

Munkedal 10 568

4 749

44,9

Munkfors

4 204

0

0,0

Mölndal

55 558

11 079

19,9 inkl Lindome 10 246 + 250 m

Mönsterås 13 275

0

0,0

Kommun Totalbefolkning Antal inom buffert kraftledning

Andel inom buffert (%)

Kommentar

Mörbylånga 13 488

0

0,0

Nacka

73 976 61 000

82,5

Nora

10 420

0

0,0

Norberg

6 087

0

0,0

Nordanstig

10 510 2 313

22,0

Nordmaling

7 767 4 244

54,6

Norrköping 122 212 91 815

75,1

Norrtälje

52 103 17 919

34,4

Norsjö

4 804

0

0,0

Nybro

19 905 12 895

64,8

Nykvarn

7 876 6 300

80,0

Nyköping

49 070

0

0,0

Nynäshamn 23 408 16 801

71,8

Nässjö

29 607

295

1,0

Ockelbo

6 222

0

0,0

Olofström

14 241 1 681

11,8

Orsa

7 040

0

0,0

Orust

15 056

0

0,0

Osby

12 925

0

0,0

Oskarshamn 26 504

220

0,8

Ovanåker

12 623 7 297

57,8

Oxelösund

10 973

0

0,0

Pajala

7 647

0

0,0

Partille

33 000 28 500

86,4

Perstorp

6 808

0

0,0

Piteå

40 404 30 081

74,5

Ragunda

6 489 2 445

37,7

Robertsfors

7 355 1 482

20,1

Ronneby

28 778

0

0,0

Rättvik

10 897

497

4,6

Sala

21 530 12 128

56,3

Salem

13 474 13 000

96,5

Sandviken

37 511

0

0,0

Sigtuna

34 766 12 977

37,3

Simrishamn 19 511

0

0,0

Sjöbo

16 542

0

0,0

Skara

18 341

0

0,0

Skellefteå

73 000 40 142

55,0

Skinnskatteberg 4 859

0

0,0

Kommun Totalbefolkning Antal inom buffert kraftledning

Andel inom buffert (%)

Kommentar

Skurup

13 638

0

0,0

Skövde

49 178

38 043

77,4

Smedjebacken

11 873

537

4,5

Sollefteå

22 400

13 089

58,4

Sollentuna

57 610

53 000

92,0

Solna

55 988

55 988

100,0

Sorsele

3 244

168

5,2

Sotenäs

9 614

0

0,0

Staffanstorp

19 527

16 598

85,0

Stenungsund

20 277

10 416

51,4

Stockholm

743 703

743 703

100,0

Storfors

4 807

0

0,0

Storuman

7 071

0

0,0

Strängnäs

29 271

15 278

52,2

Strömstad

11 026

0

0,0

Strömsund

14 244

0

0,0

Sundbyberg

33 387

33 387

100,0

Sundsvall

93 486

64 427

68,9

Sunne

13 613

0

0,0

Surahammar

10 489

0

0,0

Svalöv

12 617

0

0,0

Svedala

17 935

0

0,0

Svenljunga

10 636

0

0,0

Säffle

16 796

9 410

56,0

Säter

11 316

0

0,0

Sävsjö

11 192

0

0,0

Söderhamn

27 842

16 608

59,7

Söderköping

13 968

7 431

53,2 inkl Söderköping 6904 + 100 m

Södertälje

76 624

64 255

83,9

Sölvesborg

16 454

0

0,0

Tanum

12 069

279

2,3

Tibro

10 641

0

0,0

Tidaholm

12 833

0

0,0

Tierp

19 803

2 088

10,5

Timrå

18 059

14 305

79,2

Tingsryd

13 484

287 2,1

Tjörn

14 734

0 0,0

Tomelilla

12 434

0 0,0

Torsby

13 943

0 0,0

Kommun Totalbefolkning ( Antal inom buffert kraftledning

Andel inom buffert (%)

Kommentar

Torsås

7 540

0

0,0

Tranemo

12 026

4 466

37,1

Tranås

17 798

14 926

83,9

Trelleborg

38 226

0

0,0

Trollhättan

52 879

46 281

87,5

Trosa

10 107

0

0,0

Tyresö

38 580

36 500

94,6

Täby

60 300

60 000

99,5

Töreboda

9 626

4 173

43,4

Uddevalla

48 816

32 562

66,7

Ulricehamn

22 286

10 454

46,9

Umeå

103 970

77 970

75,0

Upplands-Bro

20 728

1 929

9,3

Upplands-Väsby 37 116

35 684

96,1

Uppsala

175 892

138 021

78,5

Uppvidinge

9 912

0

0,0

Vadstena

7 662

5 655

73,8

Vaggeryd

12 475

4 635

37,2

Valdemarsvik

8 383

5 016

59,8 inkl Valdemarsvik 3003 + 500 m

Vallentuna

24 640

20 000

81,2

Vansbro

7 376

0

0,0

Vara

16 255

209

1,3

Varberg

52 516

0

0,0

Vaxholm

8 888

0

0,0

Vellinge

30 206

0

0,0

Vetlanda

26 735

0

0,0

Vilhelmina

8 006

3 912

48,9

Vimmerby

15 788

0

0,0

Vindeln

6 142

0

0,0

Vingåker

9 335

0

0,0

Vårgårda

10 736

5 153

48,0

Vänersborg

36 605

23 359

63,8 inkl Vänersborg 21359 + 500 m

Vännäs

8 584

0

0,0

Värmdö

30 319

0

0,0

Värnamo

31 970

0

0,0

Västervik

37 930

0

0,0

Västerås

125 433

107 606

85,8

Växjö

73 770

0

0,0

Ydre

4 152

0

0,0

Kommun Totalbefolkning Antal inom buffert kraftledning

Andel inom buffert (%)

Kommentar

Ystad

26 185

0

0,0

Åmål

12 908

10 028

77,7

Ånge

11 368

3 150

27,7

Åre

9 754

2 184

22,4

Årjäng

9 784

0

0,0

Åsele

3 710

0

0,0

Åstorp

12 799

1 721

13,4

Åtvidaberg

12 055

8 429

69,9

Älmhult

15 448

930

6,0

Älvdalen

7 804

0

0,0

Älvkarleby

8 972

7 614

84,9

Älvsbyn

9 060

0

0,0

Ängelholm

37 054

0

0,0

Öckerö

11 781

0

0,0

Ödeshög

5 727

2 786

48,6

Örebro

123 503

96 382

78,0 inkl Örebro 94285 + 700 m

Örkelljunga

9 423

0

0,0

Örnsköldsvik

56 167

33 819

60,2

Östersund

58 387

43 366

74,3

Österåker

33 861

0

0,0

Östhammar

21 680

9 939

45,8

Östra Göinge

14 322

265

1,9

Överkalix

4 304

0

0,0

Övertorneå

5 746

0

0,0

Summa

8 861 381

4 347 437

49,1

Totalbefolkning och andel av befolkningen som kan nås av fiberkabel längs banvall

Kommun Totalbefolkning1Antal inom buffert banvall

Andel inom buffert (%)

Kommentar

Ale

25 329

18 190

71,8

Alingsås

34 963

24 823

71,0

Alvesta

19 035

12 358

64,9

Aneby

6 799

3 749

55,1

Arboga

14 036

10 917

77,8

Arjeplog

3 455

107

3,1

Arvidsjaur

7 233

5 168

71,5

Arvika

26 353

15 588

59,2

Askersund

11 621

0

0,0

Avesta

22 714

18 060

79,5

Bengtsfors

11 032

746

6,8

Berg

8 272

1 990

24,1

Bjurholm

2 746

0

0,0

Bjuv

13 702

9 436

68,9

Boden

28 872

22 703

78,6

Bollebygd

7 894

4 180

53,0

Bollnäs

27 075

18 082

66,8

Borgholm

11 319

0

0,0

Borlänge

47 441

41 835

88,2

Borås

96 342

75 614

78,5

Botkyrka

72 153

68 000

94,2

Boxholm

5 411

3 663

67,7

Bromölla

12 115

8 641

71,3

Bräcke

7 744

3 930

50,7

Burlöv

14 683

14 000

95,3

Båstad

14 189

7 650

53,9

Dals-Ed

4 974

2 911

58,5

Danderyd

29 636

0

0,0

Degerfors

10 764

8 660

80,5

Dorotea

3 364

1 598

47,5

Eda

8 689

3 345

38,5

Ekerö

21 943

0

0,0

1 Avser befolkning per 1999-12-31, utom Knivsta som avser 2002-12-31

Kommun Totalbefolkning

Antal inom buffert banvall

Andel inom buffert (%)

Kommentar

Eksjö

16 910

0

0,0

Emmaboda

9 811

5 786

59,0

Enköping

36 195

19 834

54,8

Eskilstuna

88 138

65 116

73,9

Eslöv

28 212

16 735

59,3

Essunga

5 847

0

0,0

Fagersta

12 583

11 422

90,8

Falkenberg

38 894

23 652

60,8

Falköping

31 331

20 308

64,8

Falun

54 489

35 259

64,7

Filipstad

11 893

1 040

8,7

Finspång

21 678

0

0,0

Flen

16 726

10 546

63,1

Forshaga

11 651

2 886

24,8

Färgelanda

7 086

0

0,0

Gagnef

10 168

4 285

42,1

Gislaved

30 408

1 442

4,7

Gnesta

9 743

6 426

66,0

Gnosjö

10 266

7 072

68,9

Gotland

57 428

0

0,0

Grums

9 673

7 016

72,5

Grästorp

5 970

3 168

53,1

Gullspång

5 974

1 642

27,5

Gällivare

20 504

15 537

75,8 inkl Malmberget 6698 + 50 m

Gävle

90 451

79 499

87,9

Göteborg

462 470

438 000

94,7

Götene

13 095

2 518

19,2

Habo

9 587

6 508

67,9

Hagfors

14 400

0

0,0

Hallsberg

15 775

10 754

68,2

Hallstahammar

15 189

2 697

17,8

Halmstad

84 814

60 188

71,0

Hammarö

14 141

0

0,0

Haninge

68 610

62 000

90,4

Haparanda

10 495

0

0,0

Heby

13 616

4 540

33,3

Hedemora

16 108

8 854

55,0

Helsingborg

116 870

105 491

90,3

Herrljunga

9 456

4 710

49,8

Kommun Totalbefolkning Antal inom buffert banvall

Andel inom buffert (%)

Kommentar

Hjo

8 801

0

0,0

Hofors

10 780

8 656

80,3

Huddinge

82 870

80 000

96,5

Hudiksvall

37 556

25 837

68,8

Hultsfred

15 275

0

0,0

Hylte

10 485

0

0,0

Håbo

17 287

12 988

75,1

Hällefors

8 095

6 482

80,1

Härjedalen

11 594

3 337

28,8

Härnösand

25 950

20 642

79,5

Härryda

29 842

23 936

80,2

Hässleholm

48 803

37 401

76,6

Höganäs

22 658

0

0,0

Högsby

6 490

0

0,0

Hörby

13 773

0

0,0

Höör

13 807

8 351

60,5

Jokkmokk

6 146

3 690

60,0

Järfälla

60 188

60 000

99,7

Jönköping

116 344

91 433

78,6

Kalix

18 143

0

0,0

Kalmar

59 122

40 211

68,0

Karlsborg

7 198

0

0,0

Karlshamn

30 756

23 397

76,1

Karlskoga

31 530

28 882

91,6

Karlskrona

60 396

39 829

65,9

Karlstad

79 985

70 678

88,4

Katrineholm

32 527

24 070

74,0

Kil

11 937

8 712

73,0

Kinda

10 105

0

0,0

Kiruna

24 834

19 545

78,7

Klippan

15 660

8 046

51,4

Knivsta

12 586

7 876

62,6

Kramfors

21 869

12 088

55,3

Kristianstad

73 897

46 507

62,9

Kristinehamn

24 731

19 795

80,0

Krokom

14 221

5 681

39,9

Kumla

18 932

12 597

66,5

Kungsbacka

64 096

22 916

35,8

Kungsör

8 155

6 389

78,3

Kommun Totalbefolkning

Antal inom buffert banvall

Andel inom buffert (%)

Kommentar

Kungälv

36 767

21 862

59,5

Kävlinge

24 185

12 342

51,0

Köping

24 915

17 982

72,2

Laholm

22 732

9 899

43,5

Landskrona

37 336

31 911

85,5

Laxå

6 770

4 918

72,6

Lekeberg

7 002

0

0,0

Leksand

15 368

9 218

60,0

Lerum

35 116

23 470

66,8

Lessebo

8 433

6 360

75,4

Lidingö

40 630

0

0,0

Lidköping

36 891

25 777

69,9

Lilla Edet

12 917

1 791

13,9

Lindesberg

23 673

14 579

61,6

Linköping

132 500

104 266

78,7

Ljungby

27 140

0

0,0

Ljusdal

20 147

10 407

51,7

Ljusnarsberg

5 755

4 673

81,2

Lomma

17 858

8 725

48,9

Ludvika

26 810

19 480

72,7

Luleå

71 251

52 107

73,1

Lund

98 312

73 363

74,6

Lycksele

13 224

9 018

68,2

Lysekil

14 993

0

0,0

Malmö

257 574

254 000

98,6

Malung

10 925

0

0,0

Malå

3 723

0

0,0

Mariestad

23 949

16 702

69,7

Mark

33 024

0

0,0

Markaryd

9 927

4 002

40,3

Mellerud

9 999

5 030

50,3

Mjölby

25 286

15 353

60,7

Mora

20 246

12 823

63,3

Motala

42 181

0

0,0

Mullsjö

7 175

6 312

88,0

Munkedal

10 568

0

0,0

Munkfors

4 204

0

0,0

Mölndal

55 558

50 000

90,0

Mönsterås

13 275

0

0,0

Kommun Totalbefolkning

Antal inom buffert banvall

Andel inom buffert (%)

Kommentar

Mörbylånga 13 488 0 0,0 Nacka 73 976 0 0,0 Nora 10 420 0 0,0 Norberg 6 087 168 2,8 Nordanstig 10 510 2 235 21,3 Nordmaling 7 767 254 3,3 Norrköping 122 212 97 046 79,4 Norrtälje 52 103 0 0,0 Norsjö 4 804 414 8,6 Nybro 19 905 12 754 64,1 Nykvarn 7 876 6 228 79,1 Nyköping 49 070 37 403 76,2 Nynäshamn 23 408 16 380 70,0 Nässjö 29 607 21 849 73,8 Ockelbo 6 222 3 288 52,8 Olofström 14 241 0 0,0 Orsa 7 040 5 249 74,6 Orust 15 056 0 0,0 Osby 12 925 7 674 59,4 Oskarshamn 26 504 0 0,0 Ovanåker 12 623 0 0,0 Oxelösund 10 973 10 788 98,3 Pajala 7 647 0 0,0 Partille 33 000 28 500 86,4 Perstorp 6 808 5 388 79,1 Piteå 40 404 298 0,7 Ragunda 6 489 1 083 16,7 Robertsfors 7 355 0 0,0 Ronneby 28 778 19 447 67,6 Rättvik 10 897 6 017 55,2 Sala 21 530 13 277 61,7 Salem 13 474 13 000 96,5 Sandviken 37 511 29 996 80,0 Sigtuna 34 766 14 453 41,6 Simrishamn 19 511 9 475 48,6 Sjöbo 16 542 0 0,0 Skara 18 341 0 0,0 Skellefteå 73 000 44 012 60,3 Skinnskatteberg 4 859 2 513 51,7

Kommun Totalbefolkning

Antal inom buffert banvall

Andel inom buffert (%)

Kommentar

Skurup

13 638

7 870

57,7

Skövde

49 178

37 463

76,2

Smedjebacken 11 873

0 0,0

Sollefteå

22 400

12 600

56,3

Sollentuna 57 610

53 000

92,0

Solna

55 988

55 988 100,0

Sorsele

3 244

1 577

48,6

Sotenäs 9 614 0 0,0 Staffanstorp 19 527 3 123 16,0 Stenungsund 20 277 13 691 67,5 Stockholm 743 703 743 703 100,0 Storfors 4 807 0 0,0 Storuman 7 071 3 453 48,8 Strängnäs 29 271 15 278 52,2 Strömstad 11 026 0 0,0 Strömsund 14 244 2 524 17,7 Sundbyberg 33 387 33 387 100,0 Sundsvall 93 486 69 846 74,7 Sunne 13 613 0 0,0 Surahammar 10 489 0 0,0 Svalöv 12 617 6 261 49,6 Svedala 17 935 9 437 52,6 Svenljunga 10 636 647 6,1 Säffle 16 796 9 984 59,4 Säter 11 316 6 885 60,8 Sävsjö 11 192 6 640 59,3 Söderhamn 27 842 15 623 56,1 Söderköping 13 968 0 0,0 Södertälje 76 624 68 363 89,2 Sölvesborg 16 454 8 275 50,3 Tanum 12 069 0 0,0 Tibro 10 641 0 0,0 Tidaholm 12 833 0 0,0 Tierp 19 803 8 305 41,9 Timrå 18 059 14 607 80,9 Tingsryd 13 484 0 0,0 Tjörn 14 734 0 0,0 Tomelilla 12 434 7 301 58,7 Torsby 13 943 0 0,0

Kommun Totalbefolkning

Antal inom buffert banvall

Andel inom buffert (%)

Kommentar

Torsås

7 540

0

0,0

Tranemo

12 026

3 588

29,8

Tranås

17 798

15 374

86,4

Trelleborg 38 226

24 885

65,1

Trollhättan 52 879

45 161

85,4

Trosa

10 107

3 614

35,8

Tyresö

38 580

0

0,0

Täby

60 300

0

0,0

Töreboda

9 626

5 597

58,1

Uddevalla 48 816

33 059

67,7

Ulricehamn 22 286

0

0,0

Umeå

103 970

78 082

75,1

Upplands-Bro 20 728

14 084

67,9

Upplands- Väsby

37 116

36 024

97,1

Uppsala

175 892

143 489

81,6

Uppvidinge 9 912

0

0,0

Vadstena

7 662

0

0,0

Vaggeryd

12 475

0

0,0

Valdemarsvik 8 383

0

0,0

Vallentuna 24 640

0

0,0

Vansbro

7 376

0

0,0

Vara

16 255

5 640

34,7

Varberg

52 516

29 896

56,9

Vaxholm

8 888

0

0,0

Vellinge

30 206

1 427

4,7

Vetlanda

26 735

0

0,0

Vilhelmina

8 006

4 116

51,4

Vimmerby

15 788

0

0,0

Vindeln

6 142

3 085

50,2

Vingåker

9 335

5 124

54,9

Vårgårda

10 736

5 150

48,0

Vänersborg 36 605

28 870

78,9

Vännäs

8 584

5 900

68,7

Värmdö

30 319

0

0,0

Värnamo

31 970

20 772

65,0

Västervik

37 930

0

0,0

Västerås 125 433

109 763

87,5

Växjö

73 770

54 512

73,9

Kommun Totalbefolkning

Antal inom buffert banvall

Andel inom buffert (%)

Kommentar

Ydre

4 152

0

0,0

Ystad

26 185

18 823

71,9

Åmål

12 908

9 839

76,2

Ånge

11 368

7 358

64,7

Åre

9 754

4 979

51,0

Årjäng

9 784

0

0,0

Åsele

3 710

0

0,0

Åstorp

12 799

9 671

75,6

Åtvidaberg 12 055

0

0,0

Älmhult

15 448

10 084

65,3

Älvdalen

7 804

0

0,0

Älvkarleby

8 972

8 172

91,1

Älvsbyn

9 060

5 628

62,1

Ängelholm 37 054

22 283

60,1

Öckerö

11 781

0

0,0

Ödeshög

5 727

0

0,0

Örebro

123 503

100 314

81,2

Örkelljunga 9 423

0

0,0

Örnsköldsvik 56 167

33 657

59,9

Östersund 58 387

50 699

86,8

Österåker

33 861

0

0,0

Östhammar 21 680

0

0,0

Östra Göinge 14 322

0

0,0

Överkalix

4 304

0

0,0

Övertorneå

5 746

0

0,0

Summa 8 861 381 5 640 956

63,7

Totalbefolkning och andel av befolkningen som kan nås av fiberkabel längs banvall och/eller i kraftledning

Kommun Totalbefolkning

1)

Antal inom buffert, kraftledning och/eller banvall

Andel inom buffert (%)

Ale

25 329

20 614

81,4

Alingsås

34 963

25 176

72,0

Alvesta

19 035

13 236

69,5

Aneby

6 799

3 901

57,4

Arboga

14 036

11 143

79,4

Arjeplog 3 455 107 3,1 Arvidsjaur 7 233 5 168 71,5 Arvika 26 353 15 588 59,2 Askersund 11 621 1 472 12,7 Avesta 22 714 18 415 81,1 Bengtsfors 11 032 5 866 53,2 Berg 8 272 2 418 29,2 Bjurholm 2 746 0 0,0 Bjuv 13 702 12 644 92,3 Boden 28 872 23 731 82,2 Bollebygd 7 894 4 180 53,0 Bollnäs 27 075 18 887 69,8 Borgholm 11 319 0 0,0 Borlänge 47 441 42 186 88,9 Borås 96 342 82 047 85,2 Botkyrka 72 153 68 000 94,2 Boxholm 5 411 3 663 67,7 Bromölla 12 115 8 641 71,3 Bräcke 7 744 3 930 50,7 Burlöv 14 683 14 000 95,3 Båstad 14 189 7 650 53,9 Dals-Ed 4 974 2 911 58,5 Danderyd 29 636 0 0,0 Degerfors 10 764 8 660 80,5 Dorotea 3 364 1 598 47,5 Eda 8 689 3 345 38,5

Kommun Totalbefolkning

1)

Antal inom buffert, kraftledning och/eller banvall

Andel inom buffert (%)

Ekerö

21 943

14 819

67,5

Eksjö 16 910 0 0,0 Emmaboda 9 811 5 786 59,0 Enköping 36 195 22 795 63,0 Eskilstuna 88 138 74 615 84,7 Eslöv 28 212 17 861 63,3 Essunga 5 847 0 0,0 Fagersta 12 583 11 422 90,8 Falkenberg 38 894 23 776 61,1 Falköping 31 331 20 308 64,8 Falun 54 489 35 259 64,7 Filipstad 11 893 1 040 8,7 Finspång 21 678 13 550 62,5 Flen 16 726 10 546 63,1 Forshaga 11 651 2 886 24,8 Färgelanda 7 086 0 0,0 Gagnef 10 168 4 349 42,8 Gislaved 30 408 11 833 38,9 Gnesta 9 743 6 426 66,0 Gnosjö 10 266 7 310 71,2 Gotland 57 428 0 0,0 Grums 9 673 7 198 74,4 Grästorp 5 970 3 168 53,1 Gullspång 5 974 1 642 27,5 Gällivare 20 504 15 537 75,8 Gävle 90 451 80 118 88,6 Göteborg 462 470 438 000 94,7 Götene 13 095 2 518 19,2 Habo 9 587 6 508 67,9 Hagfors 14 400 0 0,0 Hallsberg 15 775 10 754 68,2 Hallstahammar 15 189 3 200 21,1 Halmstad 84 814 60 770 71,7 Hammarö 14 141 0 0,0 Haninge 68 610 62 000 90,4 Haparanda 10 495 7 519 71,6 Heby 13 616 4 540 33,3 Hedemora 16 108 8 854 55,0

Kommun Totalbefolkning

1)

Antal inom buffert, kraftledning och/eller banvall

Andel inom buffert (%)

Helsingborg

116 870

105 491

90,3

Herrljunga

9 456

4 710

49,8

Hjo 8 801 0 0,0 Hofors 10 780 8 656 80,3 Huddinge 82 870 80 000 96,5 Hudiksvall 37 556 26 007 69,2 Hultsfred 15 275 0 0,0 Hylte 10 485 0 0,0 Håbo 17 287 13 311 77,0 Hällefors 8 095 6 482 80,1 Härjedalen 11 594 3 337 28,8 Härnösand 25 950 20 642 79,5 Härryda 29 842 24 331 81,5 Hässleholm 48 803 37 482 76,8 Höganäs 22 658 0 0,0 Högsby 6 490 756 11,6 Hörby 13 773 6 918 50,2 Höör 13 807 8 351 60,5 Jokkmokk 6 146 4 822 78,5 Järfälla 60 188 60 000 99,7 Jönköping 116 344 98 974 85,1 Kalix 18 143 12 678 69,9 Kalmar 59 122 40 211 68,0 Karlsborg 7 198 0 0,0 Karlshamn 30 756 23 397 76,1 Karlskoga 31 530 28 882 91,6 Karlskrona 60 396 39 829 65,9 Karlstad 79 985 70 678 88,4 Katrineholm 32 527 24 070 74,0 Kil 11 937 8 712 73,0 Kinda 10 105 0 0,0 Kiruna 24 834 19 545 78,7 Klippan 15 660 8 926 57,0 Knivsta 12 586 7 940 63,1 Kramfors 21 869 13 421 61,4 Kristianstad 73 897 49 201 66,6 Kristinehamn 24 731 19 795 80,0

Kommun Totalbefolkning

1)

Antal inom buffert, kraftledning och/eller banvall

Andel inom buffert (%)

Krokom

14 221

5 681

39,9

Kumla

18 932

12 597

66,5

Kungsbacka

64 096

22 916

35,8

Kungsör

8 155

6 389

78,3

Kungälv

36 767

21 917

59,6

Kävlinge

24 185

17 905

74,0

Köping

24 915

17 982

72,2

Laholm

22 732

9 899

43,5

Landskrona

37 336

31 911

85,5

Laxå

6 770

5 259

77,7

Lekeberg 7 002 0 0,0 Leksand 15 368 9 218 60,0 Lerum 35 116 28 393 80,9 Lessebo 8 433 6 360 75,4 Lidingö 40 630 0 0,0 Lidköping 36 891 25 777 69,9 Lilla Edet 12 917 1 872 14,5 Lindesberg 23 673 16 344 69,0 Linköping 132 500 111 114 83,9 Ljungby 27 140 0 0,0 Ljusdal 20 147 10 407 51,7 Ljusnarsberg 5 755 4 673 81,2 Lomma 17 858 17 018 95,3 Ludvika 26 810 19 480 72,7 Luleå 71 251 56 865 79,8 Lund 98 312 78 936 80,3 Lycksele 13 224 9 018 68,2 Lysekil 14 993 0 0,0 Malmö 257 574 254 000 98,6 Malung 10 925 0 0,0 Malå 3 723 0 0,0 Mariestad 23 949 16 901 70,6 Mark 33 024 17 524 53,1 Markaryd 9 927 4 002 40,3 Mellerud 9 999 5 030 50,3 Mjölby 25 286 15 780 62,4 Mora 20 246 12 823 63,3

Kommun Totalbefolkning

1)

Antal inom buffert, kraftledning och/eller banvall

Andel inom buffert (%)

Motala

42 181

30 146

71,5

Mullsjö

7 175

6 312

88,0

Munkedal

10 568

4 749

44,9

Munkfors 4 204 0 0,0 Mölndal 55 558 50 000 90,0 Mönsterås 13 275 0 0,0 Mörbylånga 13 488 0 0,0 Nacka 73 976 61 000 82,5 Nora 10 420 0 0,0 Norberg 6 087 168 2,8 Nordanstig 10 510 2 436 23,2 Nordmaling 7 767 4 498 57,9 Norrköping 122 212 101 756 83,3 Norrtälje 52 103 17 919 34,4 Norsjö 4 804 414 8,6 Nybro 19 905 13 297 66,8 Nykvarn 7 876 6 300 80,0 Nyköping 49 070 37 403 76,2 Nynäshamn 23 408 16 801 71,8 Nässjö 29 607 21 849 73,8 Ockelbo 6 222 3 288 52,8 Olofström 14 241 1 681 11,8 Orsa 7 040 5 249 74,6 Orust 15 056 0 0,0 Osby 12 925 7 674 59,4 Oskarshamn 26 504 220 0,8 Ovanåker 12 623 7 297 57,8 Oxelösund 10 973 10 788 98,3 Pajala 7 647 0 0,0 Partille 33 000 28 500 86,4 Perstorp 6 808 5 388 79,1 Piteå 40 404 30 379 75,2 Ragunda 6 489 3 041 46,9 Robertsfors 7 355 1 482 20,1 Ronneby 28 778 19 447 67,6 Rättvik 10 897 6 514 59,8 Sala 21 530 13 383 62,2

Kommun Totalbefolkning

1)

Antal inom buffert, kraftledning och/eller banvall

Andel inom buffert (%)

Salem

13 474

13 000

96,5

Sandviken

37 511

29 996

80,0

Sigtuna

34 766

14 740

42,4

Simrishamn

19 511

9 475

48,6

Sjöbo 16 542 0 0,0 Skara 18 341 0 0,0 Skellefteå 73 000 52 409 71,8 Skinnskatteberg 4 859 2 513 51,7 Skurup 13 638 7 870 57,7 Skövde 49 178 39 874 81,1 Smedjebacken 11 873 537 4,5 Sollefteå 22 400 13 634 60,9 Sollentuna 57 610 53 000 92,0 Solna 55 988 55 988 100,0 Sorsele 3 244 1 745 53,8 Sotenäs 9 614 0 0,0 Staffanstorp 19 527 16 598 85,0 Stenungsund 20 277 13 691 67,5 Stockholm 743 703 743 703 100,0 Storfors 4 807 0 0,0 Storuman 7 071 3 453 48,8 Strängnäs 29 271 15 278 52,2 Strömstad 11 026 0 0,0 Strömsund 14 244 2 524 17,7 Sundbyberg 33 387 33 387 100,0 Sundsvall 93 486 70 269 75,2 Sunne 13 613 0 0,0 Surahammar 10 489 0 0,0 Svalöv 12 617 6 261 49,6 Svedala 17 935 9 437 52,6 Svenljunga 10 636 647 6,1 Säffle 16 796 9 984 59,4 Säter 11 316 6 885 60,8 Sävsjö 11 192 6 640 59,3 Söderhamn 27 842 19 136 68,7 Söderköping 13 968 7 431 53,2 Södertälje 76 624 68 646 89,6

Kommun Totalbefolkning

1)

Antal inom buffert, kraftledning och/eller banvall

Andel inom buffert (%)

Sölvesborg

16 454

8 275

50,3

Tanum 12 069 279 2,3 Tibro 10 641 0 0,0 Tidaholm 12 833 0 0,0 Tierp 19 803 10 393 52,5 Timrå 18 059 14 607 80,9 Tingsryd 13 484 287 2,1 Tjörn 14 734 0 0,0 Tomelilla 12 434 7 301 58,7 Torsby 13 943 0 0,0 Torsås 7 540 0 0,0 Tranemo 12 026 8 054 67,0 Tranås 17 798 15 374 86,4 Trelleborg 38 226 24 885 65,1 Trollhättan 52 879 47 444 89,7 Trosa 10 107 3 614 35,8 Tyresö 38 580 36 500 94,6 Täby 60 300 60 000 99,5 Töreboda 9 626 5 597 58,1 Uddevalla 48 816 35 943 73,6 Ulricehamn 22 286 10 454 46,9 Umeå 103 970 86 741 83,4 Upplands-Bro 20 728 16 013 77,3 Upplands-Väsby 37 116 36 232 97,6 Uppsala 175 892 148 332 84,3 Uppvidinge 9 912 0 0,0 Vadstena 7 662 5 655 73,8 Vaggeryd 12 475 4 635 37,2 Valdemarsvik 8 383 5 016 59,8 Vallentuna 24 640 20 000 81,2 Vansbro 7 376 0 0,0 Vara 16 255 5 849 36,0 Varberg 52 516 29 896 56,9 Vaxholm 8 888 0 0,0 Vellinge 30 206 1 427 4,7 Vetlanda 26 735 0 0,0 Vilhelmina 8 006 4 116 51,4

Kommun Totalbefolkning

1)

Antal inom buffert, kraftledning och/eller banvall

Andel inom buffert (%)

Vimmerby 15 788 0 0,0 Vindeln 6 142 3 085 50,2 Vingåker 9 335 5 124 54,9 Vårgårda 10 736 5 313 49,5 Vänersborg 36 605 28 928 79,0 Vännäs 8 584 5 900 68,7 Värmdö 30 319 0 0,0 Värnamo 31 970 20 772 65,0 Västervik 37 930 0 0,0 Västerås 125 433 112 542 89,7 Växjö 73 770 54 512 73,9 Ydre 4 152 0 0,0 Ystad 26 185 18 823 71,9 Åmål 12 908 10 028 77,7 Ånge 11 368 7 408 65,2 Åre 9 754 4 979 51,0 Årjäng 9 784 0 0,0 Åsele 3 710 0 0,0 Åstorp 12 799 9 671 75,6 Åtvidaberg 12 055 8 429 69,9 Älmhult 15 448 10 084 65,3 Älvdalen 7 804 0 0,0 Älvkarleby 8 972 8 172 91,1 Älvsbyn 9 060 5 628 62,1 Ängelholm 37 054 22 283 60,1 Öckerö 11 781 0 0,0 Ödeshög 5 727 2 786 48,6 Örebro 123 503 101 320 82,0 Örkelljunga 9 423 0 0,0 Örnsköldsvik 56 167 37 888 67,5 Östersund 58 387 50 699 86,8 Österåker 33 861 0 0,0 Östhammar 21 680 9 939 45,8 Östra Göinge 14 322 265 1,9 Överkalix 4 304 0 0,0 Övertorneå 5 746 0 0,0

Summa

8 861 381

6 223 257

70,2

1) Avser befolkning per 1999-12-31, utom Knivsta som avser 2002-12-31.

Förslag till ändringar i bolagsordningar

Om ett uppdrag att tillhandahålla kanalisationsutrymme skall ges till statligt ägda bolag som förfogar över lämplig infrastruktur och detta skall ske inte första hand i vinstsyfte utan för att tillgodose samhällsintresset av en utbyggd IT-infrastruktur, föreslår vi följande ändringar i bolagsordningarna. Även vissa andra förslag på ändringar i bolagsordningarna lämnas här som har anknytning till vårt uppdrag.

Vattenfallsbolagens bolagsordningar

Beträffande bolagsordningen för moderbolaget Vattenfall AB anges att bolaget skall direkt eller genom dotter- och intressebolag bedriva energiverksamhet samt tillhandahålla och bedriva handel med produkter och tjänster inom områden som befrämjar, stödjer, eller kompletterar energiverksamheten, företrädesvis inom data- och telekommunikationsområdena samt abonnemangsrelaterade produkter och tjänster. För att få överensstämmelse med terminologin i lagen om elektronisk kommunikation och för att täcka även ledningar för rundradionät föreslås att bolagsordningen i denna del ändras på så vis att orden ”data- och telekommunikationsområdena” byts ut mot ”området för elektronisk kommunikation”. I övrigt synes någon ändring av moderbolagets bolagsordning inte vara nödvändig för utredningens syften såvitt avser verksamhetsinriktningen.

Något särskilt syfte med bolagets verksamhet finns inte angivet i bolagsordningen. Om ett uppdrag att tillhandahålla kanalisationsutrymme för att tillgodose samhällsintresset av en utbyggd ITinfrastruktur skall ges till bolaget och verksamheten inte i första hand skall bedrivas med vinstsyfte i enlighet med vad som sägs i avsnitt 4.2, måste beträffande verksamhetens syfte anges i bolagsordningen att bolaget skall verka i riktning mot att de fastlagda IT-

politiska målen och inriktningarna genomförs genom att upplåta utrymme till operatörer för anläggande av elektroniska kommunikationsnät med hög överföringskapacitet. Verksamheten skall i denna del inte i första hand bedrivas med vinstsyfte utan för att tillgodose samhällsintresset av sådan IT-infrastruktur.

När det gäller bolagsordningen för Vattenfall Regionnät AB anger denna att bolaget har till föremål för sin verksamhet att bedriva elnätsverksamhet samt annan därmed förenlig verksamhet. Den kortfattade verksamhetsbeskrivningen är så allmänt hållen att den inte bör utgöra något hinder för upplåtelse av kanalisationsutrymme i kraftledningsgator, i den mån detta är tekniskt möjligt i de nät som regionnätsbolaget innehar. Vi föreslås därför inte något uttryckligt angivande av sådan verksamhet i bolagsordningen.

Något särskilt syfte med bolagets verksamhet finns inte angivet i bolagsordningen. Även beträffande Vattenfall Regionnät måste, om ett sådant uppdrag enligt ovan att tillhandahålla kanalisationsutrymme skall lämnas, därför anges att bolaget skall verka i riktning mot att de fastlagda IT-politiska målen och inriktningarna genomförs genom att upplåta utrymme till operatörer för anläggande av elektroniska kommunikationsnät med hög överföringskapacitet. Verksamheten skall i denna del inte i första hand bedrivas med vinstsyfte utan för att tillgodose samhällsintresset av sådan IT-infrastruktur.

Slutligen när det gäller de fyra lokala dotterbolagen Vattenfall Norrnät, Vattenfall Västnät, Vattenfall Östnät och Vattenfall Sveanät ser deras bolagsordningar något olika ut beträffande verksamhetsbeskrivningen. Bolagsordningen för Vattenfall Sveanät anger att bolaget har till föremål för sin verksamhet att distribuera ledningsbunden energi samt bedriva därmed förenlig verksamhet. Bolagsordningen för Vattenfall Östnät är mera fyllig vad avser verksamhetsbeskrivningen. Bolaget skall direkt eller genom dotter- och intressebolag bedriva nätverksamhet samt bedriva annan verksamhet inom områden som befrämjar eller kompletterar nätverksamheten, företrädesvis inom data- och telekommunikationsområdena. Bolaget skall vidare direkt eller genom dotter- och intressebolag dels äga och förvalta optofibernät, dels ock bedriva handel med produkter och tjänster som förmedlas på optofibernät. Därjämte skall bolaget bedriva annan med det föregående förenlig verksamhet. Bolagsordningen för Vattenfall Västnät är snarlik den för Östnät. Bolaget skall direkt eller genom dotter- och intressebolag bedriva nätverksamhet enligt ellagen samt bedriva annan

verksamhet inom områden som befrämjar eller kompletterar nätverksamheten, företrädesvis inom data- och telekommunikationsområdena. Bolaget skall vidare direkt eller genom dotter- och intressebolag dels äga och förvalta optofibernät, dels upplåta fibrer eller kapacitet på optofibernät, dels ock bedriva handel med produkter och tjänster som förmedlas på optofibernät. Därjämte skall bolaget bedriva annan med det föregående förenlig verksamhet. Slutligen anger bolagsordningen för Vattenfall Norrnät att bolaget har till föremål för sin verksamhet att distribuera ledningsbunden energi, utföra entreprenader inom eldistribution och idka därmed förenlig verksamhet. De skilda formuleringarna i verksamhetsbeskrivningen för de fyra dotterbolagen kan i och för sig ifrågasättas.

Inte någon av bolagsordningarna bör anses hindra att utrymme i kraftledningsgator upplåts till operatörer för att anlägga elektroniska kommunikationsnät. Eftersom det dock innebär ett klargörande för bolagsledningen med ett uttryckligt angivande i bolagsordningen att viss verksamhet får bedrivas, föreslår vi dock att det i samtliga de fyra bolagsordningarna anges att bolagen som föremål för sin verksamhet även får utnyttja sin infrastruktur för upplåtelse av utrymme till operatörer för anläggande av elektroniska kommunikationsnät.

Såsom beträffande de statliga verken bör upplåtelserna framförallt avse allmänna kommunikationsnät enligt lagen om elektronisk kommunikation. Detta behöver dock inte uttryckligen framgå av bolagsordningarna. Några särskilda syften med bolagens verksamhet finns inte angivna i de nämnda dotterbolagens bolagsordningar. Det måste således, om ett sådant uppdrag enligt ovan att tillhandahålla kanalisationsutrymme skall lämnas, föras in i dessa att bolaget skall verka i riktning mot att de fastlagda IT-politiska målen och inriktningarna genomförs genom att upplåta utrymme till operatörer för anläggande av elektroniska kommunikationsnät med hög överföringskapacitet. Verksamheten skall i denna del inte i första hand bedrivas med vinstsyfte utan för att tillgodose samhällsintresset av sådan IT-infrastruktur.

Bolagsordningen för Teracom

Beträffande verksamhetens syfte anges i bolagsordningen för Teracom AB följande. Bolaget skall som oberoende distributör av radio- och TV-sändningar skapa förutsättningar för att målet för mediepolitiken uppfylls samt för att svenska folket kan få information vid höjd beredskap och vid svåra påfrestningar på samhället i fred. Målet för mediepolitiken är att stödja yttrandefrihet, mångfald, massmediernas oberoende och tillgänglighet samt att motverka skadliga inslag i massmedierna (prop. 2000/01:1, bet. 2000/01:KrU1, rskr. 2000/01:59). Icke-konkurrensutsatt verksamhet skall baseras på kostnadsprissättning och redovisas separat. Den konkurrensutsatta delen skall bedrivas i enlighet med sunda affärsmässiga principer i syfte att bereda vinst till aktieägarna.

Såvitt avser bolagets verksamhet anges i bolagsordningen att denna skall vara att bedriva utsändning och överföring av radio- och TV-program. Under förutsättning av begränsad finansiell risk och rörelserisk kan bolaget vidareutveckla, marknadsföra och utföra andra tjänster med stöd av de resurser som har byggts upp för radio- och TV-verksamheten eller som på annat sätt är förenliga med verksamheten inom radio- och TV-området.

Bolagsordningen för Teracom innehåller således redan ett särskilt syfte med bolagets verksamhet. Utöver detta föreslår vi, om ett sådant uppdrag enligt ovan att tillhandahålla kanalisationsutrymme skall lämnas, att det förs in i dessa att bolaget skall verka i riktning mot att de fastlagda IT-politiska målen och inriktningarna genomförs genom att upplåta utrymme till operatörer för anläggande av elektroniska kommunikationsnät med hög överföringskapacitet. Verksamheten skall i denna del inte i första hand bedrivas med vinstsyfte utan för att tillgodose samhällsintresset av sådan IT-infrastruktur.

Därtill bör det beträffande bolagets verksamhet anges särskilt att bolaget som föremål för sin verksamhet även får utnyttja sin infrastruktur för upplåtelse av utrymme till operatörer för anläggande av elektroniska kommunikationsnät. Såsom beträffande de övriga statliga aktörerna enligt ovan bör upplåtelserna framförallt avse allmänna kommunikationsnät enligt lagen om elektronisk kommunikation. Detta behöver dock inte heller här uttryckligen framgå av bolagsordningen.