Prop. 2023/24:160
Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 13 juni 2024
Ulf Kristersson
Erik Slottner (Finansdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
EU:s förordning om digitala tjänster antogs den 19 oktober 2022. Förord- ningen trädde i kraft den 16 november 2022 och tillämpas i sin helhet se- dan den 17 februari 2024.
Genom förordningen fastställs enhetliga regler för leverantörer av för- medlingstjänster, bl.a. onlineplattformar och onlinesökmotorer. Det införs bl.a. en skyldighet att inrätta kontaktpunkter och införa mekanismer för anmälan av förekomst av olagliga varor och tjänster eller annat olagligt innehåll, transparenskrav och regler för skydd av minderåriga online.
Förordningen behöver kompletteras med nationella bestämmelser om bl.a. tillsynsmyndigheters befogenheter, tillsynsåtgärder, domstolspröv- ning och sanktioner. I propositionen lämnas förslag till sådana bestämmel- ser. De nya bestämmelserna föreslås ingå i en ny lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster.
Den nya lagen och övriga lagändringar föreslås träda i kraft den 1 december 2024.
1. Förslag till riksdagsbeslut
Regeringens förslag:
1. 1. Riksdagen antar regeringens förslag till lag med kompletterande be-
stämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster.
2. 2. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.
3. 3. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1998:112) om elektroniska anslagstavlor.
4. 4. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster.
2. Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1. Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Inledande bestämmelser
Lagens syfte
1 § Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2065 av den 19 oktober 2022 om en inre marknad för digitala tjänster och om ändring av direktiv 2000/31/EG (förordningen om digitala tjänster), i denna lag kallad EU:s förordning om digitala tjänster.
Ord och uttryck i lagen
2 § Ord och uttryck i denna lag har samma betydelse som i EU:s för- ordning om digitala tjänster.
Tillsynsmyndighet och samordnare för digitala tjänster
3 § Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer ska vara till- synsmyndighet enligt denna lag.
En tillsynsmyndighet är behörig myndighet enligt EU:s förordning om digitala tjänster.
Regeringen bestämmer vilken tillsynsmyndighet som ska vara sam- ordnare för digitala tjänster enligt EU:s förordning om digitala tjänster och denna lag.
2 kap. Förelägganden mot leverantörer av förmedlings- tjänster och anmälan av misstanke om brott
Förelägganden att agera mot olagligt innehåll eller tillhandahålla information
1 § Ett föreläggande att agera mot olagligt innehåll som avses i artikel 9 i EU:s förordning om digitala tjänster ska uppfylla de krav som följer av artikel 9.2 i samma förordning.
I artikel 9 i EU:s förordning om digitala tjänster finns bestämmelser om förfarandet efter beslut om ett sådant föreläggande.
2 § Ett föreläggande att tillhandahålla information som avses i artikel 10 i EU:s förordning om digitala tjänster ska uppfylla de krav som följer av artikel 10.2 i samma förordning.
I artikel 10 i EU:s förordning om digitala tjänster finns bestämmelser Prop. 2023/24:160 om förfarandet efter beslut om ett sådant föreläggande.
Anmälan av misstanke om brott
3 § En anmälan av misstanke om ett sådant brott som avses i artikel 18.1 i EU:s förordning om digitala tjänster ska i Sverige göras till Polismyn- digheten.
3 kap. Tillsyn och sanktioner
Tillsynens omfattning
1 § En tillsynsmyndighet ska ha tillsyn över att följande följs:
1. EU:s förordning om digitala tjänster,
2. rättsakter som har antagits med stöd av artikel 15.3, 24.6 eller 87 i EU:s förordning om digitala tjänster,
3. denna lag,
4. föreskrifter som har meddelats i anslutning till denna lag, och
5. åtaganden som tillsynsmyndigheten har gjort bindande med stöd av EU:s förordning om digitala tjänster eller denna lag.
Tillsynsmyndigheten ska vid tillsynen ha de befogenheter som följer av artikel 51 i EU:s förordning om digitala tjänster, denna lag och föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen.
Befogenheter och åtgärder
2 § Utöver de befogenheter som följer av artiklarna 51.1 a och c, 51.2 första stycket a och 51.3 i EU:s förordning om digitala tjänster får en till- synsmyndighet
1. besluta att en sådan person som avses i artikel 51.1 c i samma för- ordning ska inställa sig för förhör på tid och plats som myndigheten be- stämmer,
2. genomföra inspektion enligt beslut av domstol enligt 3 § 1,
3. försegla företagslokaler, bokföring och affärshandlingar i enlighet med 6 §,
4. beordra att överträdelser upphör och föreskriva avhjälpande åtgärder i enlighet med artikel 51.2 första stycket b i samma förordning,
5. bestämma att ett beslut enligt EU:s förordning om digitala tjänster eller enligt denna lag ska gälla omedelbart i enlighet med artikel 51.2 förs- ta stycket e i samma förordning,
6. ta ut utredningsskadeavgift i enlighet med artikel 51.2 första stycket c och andra stycket i samma förordning och denna lag,
7. ta ut sanktionsavgift i enlighet med artikel 51.2 första stycket c i sam- ma förordning och denna lag, och
8. förena beslut, inklusive beslut enligt artikel 51.3 första stycket a, med vite i enlighet med artikel 51.2 första stycket d i samma förordning och denna lag.
3 § Domstol får på ansökan av en tillsynsmyndighet
1. besluta om inspektion i enlighet med artikel 51.1 b i EU:s förordning om digitala tjänster och denna lag, och
2. besluta om tillfällig begränsning av mottagarnas tillgång till en tjänst ler ett onlinegränssnitt i enlighet med artikel 51.3 i EU:s förordning om el digitala tjänster.
Ett beslut enligt första stycket får förenas med vite. Ett beslut enligt första stycket gäller omedelbart, om domstolen inte bestämmer något annat.
Inspektion
4 § Inspektion får tillåtas om
1. det finns anledning att anta att någon av skyldigheterna som följer av EU:s förordning om digitala tjänster inte följs,
2. det finns risk för att bevis undanhålls eller förvanskas, och
3. vikten av att åtgärden vidtas är tillräckligt stor för att uppväga det intrång eller annat men som åtgärden innebär för den som drabbas av åt- gärden.
5 § Ett beslut om inspektion får meddelas utan att den som ansökan avser får tillfälle att yttra sig, om det kan befaras att inspektionen annars skulle förlora i betydelse.
Beslutet ska sändas endast till den ansökande myndigheten.
6 § När en tillsynsmyndighet genomför en inspektion får den försegla företagslokaler, bokföring och affärshandlingar så länge och i den omfatt- ning det är nödvändigt för att genomföra inspektionen.
7 § Ett beslut om inspektion ska innehålla uppgifter om
1. vilken eller vilka myndigheter som ska genomföra inspektionen,
2. föremålet för och syftet med inspektionen,
3. tidpunkten när inspektionen ska börja, och
4. myndighetens eller myndigheternas befogenheter enligt artikel 51.1 b i EU:s förordning om digitala tjänster och 2 och 6 §§ i detta kapitel.
8 § Den tillsynsmyndighet som ska genomföra inspektion får begära handräckning av Kronofogdemyndigheten.
Vid handräckning tillämpas bestämmelserna i utsökningsbalken om verkställighet av förpliktelser som inte avser betalningsskyldighet, avhys- ning eller avlägsnande. Kronofogdemyndigheten ska dock inte underrätta den hos vilken inspektionen ska genomföras innan verkställighet sker.
9 § När inspektionen börjar ska tillsynsmyndigheten överlämna ett exemplar av beslutet till den hos vilken inspektionen ska genomföras.
10 § Under inspektionen har den hos vilken inspektionen genomförs rätt att följa de åtgärder som myndigheten eller myndigheterna vidtar.
11 § När ett beslut om inspektion ska verkställas har den hos vilken inspektionen genomförs rätt att tillkalla ett juridiskt biträde. I avvaktan på att biträdet inställer sig får verkställigheten inte påbörjas. Detta gäller dock inte, om
1. inspektionen därigenom onödigt fördröjs, eller
2. inspektionen har beslutats enligt 5 § första stycket. Prop. 2023/24:160
12 § Den inspekterande myndigheten ska lämna tillbaka handlingar och annat som har tagits om hand vid inspektionen så snart de inte längre be- hövs för utredningen.
Om den hos vilken inspektion har genomförts har försatts i konkurs, ska den inspekterande myndigheten
1. överlämna handlingarna och annat som har tagits om hand till konkursförvaltaren, och
2. underrätta den som beslutet gäller om överlämningen. Den inspekterande myndigheten ska på begäran av den hos vilken inspektionen har genomförts pröva om en handling eller annat som tagits om hand ska lämnas tillbaka före den tidpunkt som anges i första stycket.
13 § När Europeiska kommissionen har beslutat om en inspektion enligt artikel 69 i EU:s förordning om digitala tjänster, får Kronofogdemyndig- heten på ansökan av samordnaren för digitala tjänster besluta om hand- räckning för att inspektionen ska kunna genomföras.
Vid handräckning enligt första stycket tillämpas 8 § andra stycket. Vid en ansökan enligt första stycket ska det som anges om nationell rättslig myndighet i artikel 69.10 i EU:s förordning om digitala tjänster gälla för Kronofogdemyndigheten.
Advokatsekretess
14 § Undersökningsåtgärder i enlighet med artikel 51.1 i EU:s för- ordning om digitala tjänster och denna lag som en tillsynsmyndighet vidtar för egen, annan samordnares för digitala tjänster eller Europeiska kom- missionens räkning får inte avse en skriftlig handling vars innehåll kan antas vara sådant att en advokat eller en advokats biträde inte får höras som vittne om innehållet och som innehas av advokaten eller biträdet eller av den som tystnadsplikten gäller till förmån för.
Om tillsynsmyndigheten anser att en viss handling bör omfattas av undersökningsåtgärden och den som åtgärden avser åberopar att hand- lingen är skyddad enligt första stycket, ska myndigheten omedelbart för- segla handlingen och skyndsamt överlämna den till domstol. Domstolen ska utan dröjsmål pröva om handlingen ska omfattas av undersöknings- åtgärden.
Åtaganden
15 § Den tillsynsmyndighet som har fattat ett beslut om att godkänna ett åtagande och göra det bindande i enlighet med artikel 51.2 första stycket a i EU:s förordning om digitala tjänster får ändra eller återkalla sitt beslut, om
1. sakförhållandena som låg till grund för beslutet har ändrats,
2. den som beslutet avser agerar i strid med sitt åtagande, eller
3. beslutet grundade sig på ofullständig, oriktig eller vilseledande information som tillhandahållits av den berörda leverantören eller andra fysiska eller juridiska personer som agerar för ändamål som rör deras handels-, närings-, hantverks- eller yrkesverksamhet, vilka rimligen kan
Prop. 2023/24:160 ha kännedom om information om en misstänkt överträdelse, inklusive
organisationer som utför sådana revisioner som avses i artiklarna 37 och 75.2 i samma förordning.
Vite
16 § Ett vite får inte per dag överstiga fem procent av den genomsnittliga globala dagsomsättningen eller dagsinkomsten för den som föreläggandet avser. Omsättningen eller inkomsten ska avse det föregående räkenskaps- året.
Utredningsskadeavgift
17 § En utredningsskadeavgift får tas ut om ett beslut om en sådan un- dersökningsåtgärd som avses i artikel 51.1 a eller b i EU:s förordning om digitala tjänster inte följs.
18 § En utredningsskadeavgift får inte tas ut om
1. den bristande efterlevnaden av undersökningsåtgärden omfattas av ett beslut som har förenats med vite och den ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet, eller
2. den som anspråket riktas mot inte har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att den bristande efterlevnaden ägde rum.
19 § En utredningsskadeavgift får inte överstiga en procent av det belopp som den som avgiften avser hade i årsinkomst eller global årsomsättning under det föregående räkenskapsåret.
20 § Beslut om utredningsskadeavgift ska delges.
21 § En utredningsskadeavgift ska betalas till den tillsynsmyndighet som har beslutat om avgiften, eller till den myndighet som tillsynsmyndigheten anger, inom 30 dagar från det att beslutet om att ta ut avgiften fick laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet.
Om utredningsskadeavgiften inte betalas i tid ska myndigheten som skulle ta emot avgiften lämna den obetalda avgiften för indrivning enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.
En utredningsskadeavgift tillfaller staten.
22 § En beslutad utredningsskadeavgift faller bort till den del beslutet om avgiften inte har verkställts inom fem år från det att beslutet fick laga kraft.
Sanktionsavgift
23 § En sanktionsavgift ska tas ut av en leverantör av en förmedlings- tjänst som överträder någon av sina skyldigheter enligt artikel 11.1, 11.3, 12.1, 13.1, 14.6, 16.4, 18.1, 24.1, 24.2, 24.3, 26.2, 26.3, 30.1, 30.6, 31.1, 32.1 eller 32.2 i EU:s förordning om digitala tjänster, i den ursprungliga lydelsen.
En sanktionsavgift ska även tas ut vid överträdelse av ett åtagande som
en tillsynsmyndighet har gjort bindande med stöd av EU:s förordning om
digitala tjänster eller denna lag och som gäller en skyldighet som följer av Prop. 2023/24:160 någon av de artiklar som anges i första stycket.
24 § En sanktionsavgift får inte beslutas om
1. överträdelsen omfattas av ett föreläggande som har förenats med vite och den ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet, eller
2. den som anspråket riktas mot inte har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att överträdelsen ägde rum.
25 § En sanktionsavgift ska bestämmas till lägst 5 000 kronor och högst sex procent av den globala årsomsättningen för den berörda leverantören av förmedlingstjänster under det föregående räkenskapsåret.
Tillsynsmyndigheten får avstå från att ta ut en sanktionsavgift helt eller delvis om
1. överträdelsen är ringa eller ursäktlig och leverantören vidtar åtgärder för rättelse,
2. någon annan myndighet eller något annat organ har vidtagit åtgärder mot leverantören och dessa åtgärder bedöms tillräckliga, eller
3. det annars med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt att ta ut avgiften.
26 § Det som anges i 20–22 §§ om utredningsskadeavgift ska även gälla i fråga om sanktionsavgift.
Övriga avgifter
27 § En tillsynsmyndighet får ta ut avgifter för sin verksamhet enligt
1. EU:s förordning om digitala tjänster,
2. rättsakter som har meddelats med stöd av förordningen,
3. denna lag, eller
4. föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifterna.
4 kap. Hur mål inleds och handläggs i domstol
Behörig domstol
1 § Förvaltningsrätten i Stockholm är rätt domstol i mål enligt
1. EU:s förordning om digitala tjänster,
2. rättsakter som har meddelats med stöd av förordningen,
3. denna lag, eller
4. föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen.
Utdömande av vite
2 § En ansökan om att döma ut vite som har beslutats med stöd av denna lag görs av tillsynsmyndigheten.
Skyndsam handläggning
3 § Ett mål ska handläggas skyndsamt om det avser
1. inspektion i enlighet med artikel 51.1 b i EU:s förordning om digitala nster och denna lag, eller tjä
2. tillfällig begränsning av mottagarnas tillgång till en tjänst eller ett onlinegränssnitt i enlighet med artikel 51.3 första stycket b i EU:s förordning om digitala tjänster och denna lag.
Överklagande
4 § Överklagande får ske av en tillsynsmyndighets beslut enligt
1. EU:s förordning om digitala tjänster,
2. rättsakter som har meddelats med stöd av förordningen,
3. denna lag, eller
4. föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
1. Denna lag träder i kraft den 1 december 2024.
2. En sanktionsavgift enligt 3 kap. 23 § får beslutas endast för över- trädelser som har skett efter ikraftträdandet.
2.2. Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289)
om allmänna förvaltningsdomstolar
Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltnings- domstolar1 ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
18 §2
En förvaltningsrätt är domför med en lagfaren domare ensam
1. vid åtgärder som endast avser måls beredande,
2. vid förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av en annan för- valtningsrätt,
3. vid beslut som endast avser rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende, och
4. vid annat beslut som inte innefattar slutligt avgörande av mål. Om det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av full- sutten rätt, är en förvaltningsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid beslut som inte innefattar prövning av målet i sak.
Åtgärder som endast avser beredandet av ett mål och som inte är av sådant slag att de bör förbehållas lagfarna domare, får utföras av någon annan som har tillräcklig kunskap och erfarenhet och som är anställd vid en allmän förvaltningsdomstol, en allmän domstol eller en hyresnämnd. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om detta.
Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande i sak av
1. mål av enkel beskaffenhet,
2. mål om bevissäkring och betalningssäkring enligt skatteförfarande- lagen (2011:1244), om besiktning enligt fastighetstaxeringslagen (1979:1152), om en uppgifts eller handlings undantagande från kontroll enligt skatteförfarandelagen eller någon annan skatteförfattning,
3. mål om omedelbart omhändertagande enligt 6 och 6 a §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, mål om vård vid en låsbar enhet enligt 15 b § samma lag, mål om avskildhet enligt 15 c § samma lag, mål om vård i enskildhet enligt 15 d § samma lag, mål om tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 § samma lag, mål om tillfälligt utrese- förbud enligt 31 d § samma lag, mål om omedelbar insats enligt 4 kap. 1 § lagen (2024:79) om placering av barn i skyddat boende, mål om omedel- bart omhändertagande enligt 13 § lagen (1988:870) om vård av miss- brukare i vissa fall, mål om vård i enskildhet enligt 34 a § samma lag, mål om avskildhet enligt 34 b § samma lag, mål om vård vid en låsbar enhet enligt 14 § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård, mål om vård i enskildhet enligt 14 a § samma lag, mål om avskildhet enligt 17 § samma lag, mål om tillfällig isolering enligt 5 kap. 3 § smittskydds- lagen (2004:168), mål enligt 12 § första stycket och 33 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, mål enligt 18 § första stycket 3–5 och 9 när det gäller de fall då vården inte har förenats med särskild
1 Lagen omtryckt 1981:1323. 2 Senaste lydelse 2024:82.
Prop. 2023/24:160 utskrivningsprövning eller 6 lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,
mål om förvar och uppsikt enligt utlänningslagen (2005:716), mål enligt strafftidslagen (2018:1251), mål enligt fängelselagen (2010:610) och mål enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.,
4. mål enligt folkbokföringsförfattningarna, mål om preliminär skatt eller om anstånd med att betala skatt eller avgifter enligt skatteförfattningarna,
5. mål enligt lagen (2016:1145) om offentlig upphandling, lagen (2016:1146) om upphandling inom försörjningssektorerna, lagen (2016:1147) om upphandling av koncessioner eller lagen (2011:1029) om upphandling på försvars- och säkerhetsområdet,
6. mål som avser en fråga av betydelse för inkomstbeskattningen, dock endast om värdet av vad som yrkas i målet uppenbart inte överstiger hälf- ten av prisbasbeloppet enligt 2 kap.6 och 7 §§socialförsäkringsbalken,
7. mål enligt lagen (2004:629) 7. mål enligt lagen (2004:629) om trängselskatt, och om trängselskatt,
8. mål enligt lagen (2008:962) 8. mål enligt lagen (2008:962) om valfrihetssystem och lagen om valfrihetssystem och lagen (2023:704) om auktorisationssys- (2023:704) om auktorisationssys- tem i fråga om tjänster för elektro- tem i fråga om tjänster för elektro- nisk identifiering och för digital nisk identifiering och för digital post. post, och
9. mål enligt lagen ( 2024:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster som avser en
a) inspektion,
b) prövning av om en handling skyddas av advokatsekretess enligt 3 kap. 14 § samma lag, eller
c) tillfällig begränsning av mot- tagarnas tillgång till en tjänst eller ett onlinegränssnitt.
Denna lag träder i kraft den 1 december 2024.
2.3. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:112)
om elektroniska anslagstavlor
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor ska införas en ny paragraf, 4 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 a §
Skyldigheten att ha uppsikt över tjänsten enligt 4 § gäller inte för den som tillhandahåller en elektro- nisk anslagstavla som är en förmed- lingstjänst enligt Europaparlamen- tets och rådets förordning (EU) 2022/2065 av den 19 oktober 2022 om en inre marknad för digitala tjänster.
För den som tillhandahåller en sådan tjänst gäller skyldigheten en- ligt 5 § första stycket när det kommit till tillhandahållarens kännedom att meddelandet finns på tjänsten.
För den som av tillhandahållaren fått i uppdrag att sköta tjänsten gäller skyldigheten enligt 5 § första stycket när det kommit till personens kännedom att meddelandet finns på tjänsten.
Denna lag träder i kraft den 1 december 2024.
2.4. Förslag till lag om ändring i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster
Härigenom föreskrivs att 16–18 §§ lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster ska upphöra att gälla vid utgången av november 2024.
3. Ärendet och dess beredning
Europaparlamentet och rådet har antagit förordning (EU) 2022/2065 av den 19 oktober 2022 om en inre marknad för digitala tjänster och om ändring av direktiv 2000/31/EG (förordningen om digitala tjänster), i fortsättningen kallad EU:s förordning om digitala tjänster. Förordningen trädde i kraft den 16 november 2022. Vissa bestämmelser som inte kräver kompletterande nationella bestämmelser började tillämpas samma datum. Övriga bestämmel- ser tillämpas sedan den 17 februari 2024. Förordningen finns i bilaga 1 (jfr 2020/21:FPM67).
Regeringen beslutade den 2 juni 2022 att ge en särskild utredare i uppdrag att bl.a. föreslå vilken eller vilka svenska myndigheter som bör utses till behörig myndighet, inbegripet vilken av dessa som bör utses till samordnare för digitala tjänster, och föreslå nödvändiga ändringar och kompletteringar av svensk rätt med anledning av förslaget till EU:s förordning om digitala tjänster (dir. 2022:49). Utredningen, som tog namnet Utredningen om kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om en inre marknad för digitala tjänster, överlämnade den 31 januari 2023 delbetänkandet En inre marknad för digitala tjänster – ansvarsfördelningen mellan myndigheter (SOU 2023:2). I delbe- tänkandet föreslår utredningen att Post- och telestyrelsen (PTS), Konsument- verket och Myndigheten för press, radio och tv (numera Mediemyndigheten) ska utses till behöriga myndigheter och hur tillsynsansvaret ska fördelas mellan dessa myndigheter. Utredningen föreslår vidare att PTS ska utses till samord- nare för digitala tjänster. Delbetänkandet har remissbehandlats. Remissvaren finns tillgängliga på regeringens webbplats (www.regeringen.s e) och i Finans- departementet (Fi2023/00943).
Utredningen överlämnade den 29 juni 2023 slutbetänkandet En inre marknad för digitala tjänster – kompletteringar och ändringar i svensk rätt (SOU 2023:39). I betänkandet föreslås bl.a. en ny lag med kompletterande bes- tämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster (kompletteringslagen). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 2. Utredningens lagförslag finns i bilaga 3. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissins- tanserna finns i bilaga 4. Remissvaren finns tillgängliga på regeringens webb- plats och i Finansdepartementet (Fi2023/02280).
Regeringen gav den 8 februari 2024 Konsumentverket, Mediemyndigheten (tidigare Myndigheten för press, radio och tv) och PTS i uppdrag att vara behö- riga myndigheter enligt EU:s förordning om digitala tjänster. PTS gavs därut- över i uppdrag att vara samordnare för digitala tjänster enligt samma förord- ning (Fi2024/00301).
I denna proposition behandlas förslagen i slutbetänkandet.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 2 maj 2024 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Regeringen följer delvis Lagrådets synpunkter. Lagrådets synpunkter behandlas i av-
snitt 8.3.5 och 9.1 samt i författningskommentaren. I förhållande till lagråds- remissen har även vissa språkliga och redaktionella ändringar gjorts.
4.1. Syfte och tillämpningsområde
Det övergripande syftet med EU:s förordning om digitala tjänster är enligt artikel 1 att bidra till en korrekt fungerande inre marknad för förmedlings- tjänster genom att fastställa harmoniserade regler för en säker, förutsebar och förtroendeskapande onlinemiljö som främjar innovation och i vilken de grund- läggande rättigheterna i den Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan), bl.a. principen om konsumentskydd, skyddas på ett effektivt sätt.
I förordningen fastställs harmoniserade regler för tillhandahållandet av för- medlingstjänster på den inre marknaden. Särskilt fastställs
1. en ram för ett villkorat undantag från ansvar för leverantörer av förmedlingstjänster, 1. regler om särskilda krav på tillbörlig aktsamhet som är skräddarsydda för specifika kategorier av leverantörer av förmedlingstjänster, och 2. regler för genomförandet och kontrollen av efterlevnaden av förordningen, även vad gäller samarbete och samordning mellan behöriga myndigheter.
Förordningen tillämpas enligt artikel 2 på leverantörer av sådana förmedlings- tjänster som erbjuds till tjänstemottagare, fysiska eller juridiska personer i en eller flera medlemsstater, oavsett var de leverantörer som tillhandahåller dessa förmedlingstjänster har sitt etableringsställe.
En förmedlingstjänst är en typ av informationssamhällets tjänst. I artikel 3 definieras informationssamhällets tjänst genom en hänvisning till definitionen i artikel 1.1 b i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska före- skrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster. Infor- mationssamhällets tjänster omfattar enligt direktivet alla tjänster som van- ligtvis utförs mot ersättning på distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en tjänstemottagare. I bestämmelsen finns vidare följande defini- tioner:
i) på distans: tjänster som tillhandahålls utan att parterna är närvarande samtidigt,
ii) på elektronisk väg: en tjänst som sänds vid utgångspunkten och tas emot vid slutpunkten med hjälp av utrustning för elektronisk behandling (inbegripet digital signalkomprimering) och lagring av uppgifter, och som i sin helhet
sänds, befordras och tas emot genom tråd, radio, optiska medel eller andra elektromagnetiska medel,
iii) på individuell begäran av en tjänstemottagare: en tjänst som tillhanda- hålls genom överföring av uppgifter på individuell begäran.
De förmedlingstjänster som omfattas av förordningen definieras i artikel 3. De är uppdelade i kategorierna enbart vidarefordran (mere conduit), cachning, värdtjänster (varav vissa är onlineplattformar av olika storlek) samt mycket stora onlinesökmotorer. Förmedlingstjänster kan exempelvis utgöra en infra- struktur för tredje parts innehåll, vara eller tjänst, t.ex. ett meddelande, en upp- laddad video, ett blogginlägg eller en vara som bjuds ut till försäljning.
Tjänstemottagare definieras i samma artikel som en fysisk eller juridisk person som använder en förmedlingstjänst, i synnerhet för att söka information eller göra den tillgänglig.
4.2. Ansvar för leverantörer av förmedlingstjänster
4.2.1. Villkorade undantag från ansvar
Som huvudregel ansvarar leverantörer av förmedlingstjänster inte för informa- tion som tjänstemottagare tillhandahåller genom deras tjänster. Denna ansvars- frihet förutsätter dock att vissa kriterier är uppfyllda och att leverantören tillhandahåller tjänsterna neutralt genom rent teknisk och automatisk behand- ling av någon annans information (skäl 18).
Leverantörer av en tjänst som avser enbart vidarefordran ska inte ansvara för den överförda eller tillgängliggjorda informationen under förutsättning att tjänsteleverantören inte initierat överföringen, inte valt ut mottagaren och inte valt ut eller ändrat den information som överförts (artikel 4).
Leverantörer av en cachningstjänst ansvarar inte för den automatiska, mellanliggande och tillfälliga lagring av informationen som utförs så länge de inte ändrar informationen, uppfyller villkoren för tillgång till informationen, följer branschpraxis för regler för att få fram uppgifter om hur information används och inte ingriper i den lagliga användningen av allmänt vedertagen teknik (artikel 5).
Leverantörer av värdtjänster ansvarar inte för den information som tjänste- mottagare har lagrat i tjänsten under förutsättning att tjänsteleverantören inte hade kännedom om förekomsten av olaglig verksamhet eller olagligt innehåll. Detsamma gäller om leverantören så snart den fått sådan kännedom eller blivit medveten om förekomsten handlat utan dröjsmål för att avlägsna det olagliga innehållet eller göra det oåtkomligt. Begränsningen gäller inte om tjänste- mottagaren handlar under tjänsteleverantörens ledning eller överinseende. Begränsningen gäller inte heller ansvar inom ramen för konsumentlagstift- ningen när onlineplattformar, som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal, presenterar transaktionen på ett sådant sätt att konsumenten förmås att tro att produkten eller tjänsten i fråga tillhandahålls av onlineplatt- formen själv eller av någon som agerar under dess kontroll (artikel 6).
Enbart det faktum att leverantörer i god tro och aktsamt gör undersökningar på eget initiativ eller vidtar andra åtgärder för att upptäcka, identifiera och avlägsna olagligt innehåll alternativt göra det oåtkomligt eller vidtar åtgärder som följer av lag innebär inte att de inte omfattas av undantagen från ansvar i artiklarna 4–6 (artikel 7).
4.2.2. Inga allmänna skyldigheter att övervaka eller aktivt söka fakta
Leverantörer av förmedlingstjänster ska inte ges någon allmän skyldighet att övervaka den information som de överför eller lagrar eller att undersöka fakta eller omständigheter som tyder på olaglig verksamhet (artikel 8).
4.3. Regler om förelägganden mot en leverantör av en förmedlingstjänst som har utfärdats med stöd av annan lagstiftning
EU:s förordning om digitala tjänster innehåller inte någon skyldighet för leverantörer av förmedlingstjänster att avlägsna olagligt innehåll. Förord- ningen ger inte heller rättsligt stöd för nationella behöriga myndigheter att förelägga en leverantör att ta bort sådant innehåll. Bestämmelser om vad som utgör olagligt innehåll och rätten att förelägga leverantörer av förmedlings- tjänster att vidta åtgärder mot sådant innehåll eller att tillhandahålla viss specifik information finns i annan unionsrätt eller olika medlemsstaters nationella rätt. Förordningens bestämmelser om förelägganden att agera mot olagligt innehåll (artikel 9) och att tillhandahålla information (artikel 10) reglerar endast medlemsstaternas skyldighet att säkerställa att föreläggandena utformas i enlighet med vissa formella krav och att utfärdade förelägganden hanteras och följs upp på visst sätt. I avsnitt 6 behandlas eventuellt behov av kompletterande bestämmelser i nationell rätt för tillämpningen av artiklarna 9 och 10 i förordningen.
Hänvisningar till S4-3
- Prop. 2023/24:160: Avsnitt 12.1
4.4. Krav på tillbörlig aktsamhet för en transparent och säker onlinemiljö
I förordningen fastställs regler om särskilda krav på tillbörlig aktsamhet som är skräddarsydda för specifika kategorier av leverantörer av förmedlings- tjänster (artikel 1.2 b). Leverantörerna har olika skyldigheter beroende på typ av verksamhet och antal tjänstemottagare.
Hänvisningar till S4-4
- Prop. 2023/24:160: Avsnitt 12.1
4.4.1. Bestämmelser som är tillämpliga på alla leverantörer av förmedlingstjänster
Förordningen fastställer fem grundläggande skyldigheter som gäller för alla leverantörer av förmedlingstjänster.
Kontaktpunkt (artiklarna 11 och 12)
För att göra det möjligt för nationella myndigheter, Europeiska kommissionen och tjänstemottagare att direkt komma i kontakt med leverantörerna på elektronisk väg har leverantörerna en skyldighet att inrätta kontaktpunkter.
Rättsliga företrädare inom EU (artikel 13)
Eftersom förordningen tillämpas även på leverantörer av förmedlingstjänster som inte har ett etableringsställe i EU har dessa en skyldighet att utse en rättslig företrädare inom unionen. Den rättslige företrädaren ska bl.a. hantera kontakterna med medlemsstaternas behöriga myndigheter, kommissionen och den europeiska nämnden för digitala tjänster (nämnden) i alla frågor som rör mottagande, efterlevande och tillämpning av beslut.
Allmänna villkor (artikel 14)
Tjänsteleverantörernas allmänna villkor ska bl.a. inkludera information om eventuella begränsningar som tillämpas på användningen av tjänsten när det gäller information som tillhandahålls av tjänstemottagarna. Informationen ska omfatta uppgifter om eventuella policyer, förfaranden, åtgärder och verktyg som används för innehållsmoderering, inklusive algoritmbaserat besluts- fattande och mänsklig granskning samt arbetsordningen för deras interna system för hantering av klagomål. Leverantörerna ska agera på ett aktsamt, objektivt och proportionellt sätt vid tillämpningen och kontrollen av efterlev- naden av begränsningarna och då ta hänsyn till alla berörda parters rättigheter och legitima intressen. Här inkluderas tjänstemottagarnas grundläggande rättigheter, såsom yttrandefrihet, mediernas frihet och mångfald och andra grundläggande rättigheter och friheter enligt stadgan. I skälen anges att detta ska gälla inte bara vid tillämpningen av de allmänna villkoren utan redan vid utformningen av dem.
Transparensrapportering (artikel 15)
Minst en gång om året ska leverantörerna offentliggöra rapporter om sin innehållsmoderering under den berörda perioden. Exempel på information som ska inkluderas är förelägganden om att agera mot olagligt innehåll, föreläg- ganden om att tillhandahålla specifik information om individuella tjänste- mottagare, anmälningar och klagomål som kommit in, innehållsmoderering på eget initiativ och information om automatiserade metoder för innehållsmo- derering. Undantag finns för mikroföretag och små företag som inte definieras som mycket stora onlineplattformar.
4.4.2. Ytterligare bestämmelser som gäller för leverantörer av värdtjänster, inbegripet onlineplattformar
Leverantörer av värdtjänster inbegripet onlineplattformar har, utöver skyldig- heterna i artiklarna 11–15, följande skyldigheter.
Tillhandahålla mekanismer för anmälan och åtgärder (artikel 16)
Leverantörerna ska tillhandahålla en mekanism, där varje individ eller enhet på elektronisk väg kan anmäla förekomsten av sådant som denne anser utgör olagligt material. Alla anmälningar ska hanteras på ett snabbt, aktsamt, icke godtyckligt och objektivt sätt. Leverantören ska underrätta anmälaren om sitt beslut och tillhandahålla information om möjligheter till prövning av beslutet.
Motivera beslut (artikel 17)
Om leverantörerna beslutar om att införa vissa begränsningar för innehåll som bedömts vara olagligt eller oförenligt med de allmänna villkoren, måste leverantören motivera detta. De begränsningar som avses är exempelvis att innehåll avlägsnas, synlighet begränsas, penningutbetalningar upphävs till- fälligt eller konton stängs av.
Anmäla misstanke om brott (artikel 18)
Om leverantörer får kännedom om information som ger upphov till misstanke om att ett brott som inbegriper ett hot mot en eller flera människors liv eller säkerhet har skett, håller på att ske eller sannolikt kommer att ske, ska de an- mäla misstanke om brott till brottsbekämpande eller rättsliga myndigheter och tillhandahålla dem all relevant tillgänglig information.
4.4.3. Bestämmelser som därutöver gäller för leverantörer av onlineplattformar
Leverantörer av onlineplattformar har, utöver skyldigheterna i artiklarna 11– 18, följande skyldigheter.
Inrätta ett internt system för hantering av klagomål (artikel 20)
De ska säkerställa att tjänstemottagare, inbegripet individer eller enheter som har lämnat in en anmälan, ges tillgång till ett system för hantering av klagomål. Där ska mottagarna kunna lämna in klagomål på de beslut som leverantören har fattat med anledning av en tidigare anmälan eller med anledning av beslut om begränsningar i tjänsten som fattats av leverantören på grund av att infor- mationen som tillhandahölls av mottagaren utgör olagligt innehåll eller strider mot leverantörens allmänna villkor.
Informera om tvistlösningsorgan utanför domstol (artikel 21)
Leverantörer ska säkerställa att information om tjänstemottagarnas möjlighet till tvistlösning utanför domstol är lättillgänglig på deras onlinegränssnitt, tydligt och användarvänligt.
Prioritera behandling av anmälningar från betrodda anmälare (artikel 22)
Leverantörerna ska genomföra nödvändiga tekniska och organisatoriska åtgärder för att prioritera anmälningar från s.k. betrodda anmälare. Sådana anmälare ska ha särskild sakkunskap och kompetens gällande att upptäcka, identifiera och anmäla olagligt innehåll och ska agera aktsamt, korrekt och objektivt. De utses av samordnaren för digitala tjänster i respektive medlems- stat.
Vidta åtgärder och skydda mot missbruk (artikel 23)
Leverantörerna ska vidta åtgärder för att under en rimlig tidsperiod och efter att ha utfärdat en förhandsvarning, tillfälligt avbryta tillhandahållandet av sina tjänster till tjänstemottagare som ofta tillhandahåller uppenbart olagligt inne- håll. Leverantörerna ska även, tillfälligt och efter förhandsvarning, avbryta behandling av anmälningar och klagomål från dem som ofta lämnar in uppen- bart ogrundade anmälningar eller klagomål. Leverantörerna ska inte behöva anlita en juridisk rådgivare för att göra bedömningen utan en lekman ska utan någon mer ingående analys kunna uppfatta om innehållet är olagligt respektive om anmälningarna eller klagomålen är ogrundade (skäl 63).
Tillhandahålla mer omfattande transparensrapportering (artikel 24)
Leverantörer ska rapportera vissa uppgifter om tvister enligt artikel 21 och antalet tillfälliga avbrytanden enligt artikel 23. De ska vidare, minst en gång var sjätte månad, offentliggöra det genomsnittliga antalet aktiva tjänstemot- tagare de har per månad i unionen. Syftet är att fastställa om leverantören kan anses vara mycket stor i förordningens mening. Sådana leverantörer omfattas av särskilda skyldigheter.
Utforma, organisera eller driva onlinegränssnitt på ett sätt som inte påverkar tjänstemottagarens valfrihet på visst sätt (artikel 25)
Onlinegränssnittet får inte utformas, organiseras eller drivas på ett sätt som vilseleder eller manipulerar tjänstemottagare. Här avses metoder som väsent- ligt snedvrider eller försämrar, antingen avsiktligt eller i praktiken, tjänste- mottagarnas möjlighet att fatta självständiga och välgrundade beslut eller val (skäl 67). Synonymer till förfarandet är användning av mörka mönster och vilseledande design av användargränssnitt.
Följa regler om annonsering på onlineplattformar (artikel 26)
Annonser ska bl.a. märkas ut på ett visst sätt. En funktion för tjänstemottagarna att anmäla om det innehåll de tillhandahåller utgör eller innehåller kommer-
siella meddelanden ska inrättas. Leverantörerna får inte för tjänstemottagare presentera annonser som bygger på profilering med hjälp av känsliga person- uppgifter.
Informera om rekommendationssystem (artikel 27)
De huvudparametrar som används i rekommendationssystemet måste framgå av leverantörens allmänna villkor, liksom alla eventuella möjligheter som tjänstemottagarna har att modifiera eller påverka parametrarna. Om parame- trarnas rangordning kan ändras ska tjänstemottagaren ha rätt att göra det.
Vidta särskilda skyddsåtgärder för minderåriga (artikel 28)
Leverantörer av onlineplattformar som är tillgängliga för minderåriga ska in- föra lämpliga och proportionella åtgärder för att säkerställa en hög nivå av integritet, säkerhet och trygghet för minderåriga.
4.4.4. Ytterligare bestämmelser som gäller för leverantörer av onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare
Utöver de skyldigheter som redogörs för i avsnitt 4.4.1–4.4.3 är onlineplatt- formar som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med närings- idkare skyldiga att uppfylla särskilda krav enligt artiklarna 30–32. Enligt artikel 29 tillämpas dessa bestämmelser inte för mikroföretag och små företag. Undantaget gäller däremot inte mikroföretag eller små företag som är mycket stora onlineplattformar.
Säkerställa viss information från näringsidkare så att den går att spåra (artikel 30)
En leverantör ska, innan dess tjänst används, bl.a. säkerställa att näringsidkare tillhandahåller viss information såsom kontaktuppgifter, registeruppgifter och information om självcertifiering. Om leverantören har skäl att tro att infor- mation som den har fått är oriktig, ofullständig eller inaktuell ska den begära att näringsidkaren åtgärdar situationen. Om så inte sker ska leverantören av- bryta tillhandahållandet av tjänsten till näringsidkaren.
Utforma onlinegränssnittet med inbyggd överensstämmelse (artikel 31)
Onlinegränssnittet ska göra det möjligt för näringsidkarna att fullgöra sina skyldigheter vad avser förhandsinformation, överensstämmelse (etikettering) och produktsäkerhetsinformation. Om informationen inte är fullständig ska leverantören se till att produkterna eller tjänsterna inte erbjuds.
Informera konsumenter om olaglig produkt eller tjänst (artikel 32)
När leverantörer av onlineplattformar får kännedom om att en olaglig produkt eller tjänst har erbjudits av en näringsidkare till konsumenter i unionen via on- lineplattformen, ska de, i den mån de har kontaktuppgifter, informera de kon- sumenter som köpt den olagliga produkten eller tjänsten om att produkten eller tjänsten är olaglig, näringsidkarens identitet och eventuella möjligheter till rättslig prövning. Har en leverantör inte kontaktuppgifter till alla berörda kon- sumenter ska information i stället göras tillgänglig på leverantörens online- gränssnitt.
Hänvisningar till S4-4-4
4.4.5. Särskilda bestämmelser som gäller för leverantörer av mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer
Onlineplattformar och onlinesökmotorer som har 45 miljoner eller flera aktiva tjänstemottagare i EU i genomsnitt per månad kan utses till mycket stora on- lineplattformar eller mycket stora onlinesökmotorer genom beslut av kommi- ssionen (artikel 33). För dessa leverantörer tillkommer förpliktelser enligt artiklarna 34–48 i EU:s förordning om digitala tjänster.
Genomföra riskbedömningar av sina tjänster inom EU (artikel 34)
En riskbedömning ska genomföras minst en gång om året med avseende på alla betydande systemrisker som härrör från tjänstens utformning eller funktion, inklusive algoritmer, risk för spridning av innehåll samt effekter på grundläggande rättigheter med mera. Dessa bedömningar måste ta hänsyn till bl.a. risk för spridning av olagligt innehåll, eventuella förutsebara negativa effekter på bl.a. de grundläggande rättigheterna, integritet och minderårigas rättigheter samt vissa negativa samhällseffekter.
Vidta åtgärder för att minska dessa risker (artikel 35)
Åtgärderna ska vara rimliga, proportionella och effektiva och anpassade för de specifika systemrisker som identifierats enligt artikel 34, med särskilt beak- tande av dessa åtgärders konsekvenser för grundläggande rättigheter. Åtgär- derna får exempelvis innefatta anpassningar av utformning av tjänsten, de all- männa villkoren, processerna för innehållsmoderering, rekommendationssys- temen eller systemen för annonsering.
Vidta åtgärder vid kris (artikel 36)
I en sådan situation ska leverantörerna, på kommissionens begäran, bedöma om deras tjänster på betydande sätt bidrar till ett allvarligt hot. Om så är fallet ska leverantörerna vidta förebyggande respektive begränsande åtgärder.
Genomföra oberoende revisioner minst en gång om året (artikel 37)
Revisionen genomförs för att bedöma efterlevnaden av skyldigheterna i artiklarna 11–43, 45, 46 och 48. Leverantörerna måste, inom en månad efter att ha mottagit rekommendationer i en negativ revisionsrapport, anta en rapport med åtgärder för att följa dessa rekommendationer eller ange skäl till att åtgärderna inte följs.
Rekommendationssystem (artikel 38)
Leverantörer som använder rekommendationssystem ska erbjuda minst ett alternativ för varje rekommendationssystem som inte baseras på profilering av känsliga personuppgifter.
Offentliggöra datakatalog rörande annonsering online (artikel 39)
Leverantörer som presenterar annonsering online ska sammanställa och på sitt onlinegränssnitt offentliggöra en datakatalog med viss information om annon- sering. Katalogen ska vara sökbar genom ett verktyg som medger flerkriterie- sökningar.
Ge tillgång till data (artikel 40)
Åtkomst till data, som behövs för att övervaka och bedöma efterlevnaden av förordningen, ska ges på motiverad begäran från samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet eller kommissionen. I vissa fall ska leverantörerna dessutom redogöra för utformningen av och logiken i hur deras algoritmiska system, inbegripet deras rekommendationssystem, fungerar och testas. Skyl- digheten kan också avse att ge bl.a. utvalda forskare åtkomst till data i syfte att bedriva forskning som bidrar till upptäckt och förståelse av systemrisker och åtgärder för att minska dem.
Inrätta en funktion för efterlevnad (artikel 41)
Funktionens uppgift är att övervaka tjänsteleverantörens efterlevnad av förordningen. Den ska vara oberoende av operativa funktioner och ge interna råd om hur skyldigheter ska uppfyllas. Den ska bl.a. samarbeta med samord- naren och säkerställa korrekt rapportering av risker och att rimliga risk- minskningsåtgärder vidtas.
Offentliggöra rapporter (artikel 42)
Leverantörerna ska, minst var sjätte månad, offentliggöra rapporter om innehållsmoderering, mottagna förelägganden, inkomna klagomål och anmäl- ningar som beskrivits ovan (artiklarna 15 och 24). Härutöver ska de i rappor- terna specificera uppgifter om personalresurser och genomsnittligt antalet tjänstemottagare per månad för varje medlemsstat. Leverantörerna ska även lämna en rapport till samordnaren i etableringslandet och till kommissionen om resultatet av riskbedömningen (artikel 34), riskbegränsningsåtgärder (arti- kel 35) och om revisionen (artikel 37).
Betala en årlig tillsynsavgift till kommissionen (artikel 43)
Leverantörerna ska årligen debiteras en tillsynsavgift för varje tjänst som de har utsetts för i enlighet med artikel 33.
4.5. Tjänstemottagares möjligheter att klaga
4.5.1. Anmälningar och klagomål
Anmälningar och klagomål till leverantören
Alla leverantörer av förmedlingstjänster måste, som anges i avsnitt 4.4.1, utse en kontaktpunkt för att göra det möjligt för tjänstemottagare att kommunicera med dem (artikel 12).
Leverantörer av värdtjänster, inbegripet onlineplattformar, ska dessutom införa mekanismer för anmälan av sådan information som någon individ eller enhet anser är olaglig (artikel 16). Anmälningar från betrodda anmälare ska prioriteras (artikel 22).
När leverantören har fattat beslut om begränsningar i tjänsten (modererings- beslut) ska denne motivera sitt beslut för berörda tjänstemottagare. Det ska då anges om den information som tjänstemottagaren lämnat utgör olagligt inne- håll eller är oförenlig med leverantörens allmänna villkor (artikel 17).
Leverantörer av onlineplattformar ska därutöver inrätta ett internt klago- målssystem (artikel 20) dit tjänstemottagare kan lämna klagomål mot beslut om begränsningar i tjänsten som leverantören har fattat antingen på eget initiativ eller efter en anmälan i enlighet med artikel 16. Det interna systemet för klagomålshantering som onlineplattformar ska inrätta ska ge möjlighet att bestrida beslut om att information ska avlägsnas, göras oåtkomlig eller dess synlighet begränsas, att tillhandahållande av tjänsten ska avbrytas eller avslutas, att ett konto ska stängas eller avslutas eller att en möjlighet att tjäna pengar på information upphävs, avslutas eller begränsas.
Tjänstemottagare kan välja att företrädas av organisationer, som då måste uppfylla särskilda krav (artikel 86).
Tvistlösning utanför domstol
Medlemsstaterna kan välja att inrätta organ för tvistlösning utanför domstol (artikel 21). Tjänstemottagare, till vilka ett beslut i enlighet med artikel 20 om begränsningar i tjänsten riktas, ska ha rätt att välja varje organ för tvistlösning utanför domstol som samordnare för digitala tjänster har certifierat. Tvisten kan lösas inom ramen för sådan tvistlösning.
Tvistlösningsorganens beslut är inte rättsligt bindande. Eftersom resultatet av förfarandet för tvistlösning utanför domstol inte är bindande, hindras inte parterna från att inleda rättsliga förfaranden i samma ärende. Tjänstemottagare bör kunna välja mellan den interna klagomålsmekanismen, tvistlösning utanför domstol (gäller onlineplattformar) och möjligheten att när som helst inleda rättsliga förfaranden (skäl 59). Inrättandet av ett organ för tvistlösning utanför domstol behandlas i avsnitt 13.
Klagomål till myndighet
Tjänstemottagare och sådana organ, organisationer eller sammanslutningar som har bemyndigats att på deras vägnar utöva rättigheter som följer av för- ordningen ska ha rätt att lämna in ett klagomål om påstådda överträdelser från leverantörens sida till samordnaren för digitala tjänster (artikel 53). Samord- naren ska bedöma ärendet och, när så är motiverat, överlämna det till sam- ordnaren i det land där leverantören är eller anses vara etablerad. Omfattas klagomålet av ansvarsområdet för en annan behörig myndighet i den egna me- dlemsstaten, ska samordnaren för digitala tjänster överlämna det till den myn- digheten.
Båda parterna ska ha rätt att bli hörda och få lämplig information om hur klagomålsförfarandet framskrider, i enlighet med nationell rätt. I skälen fram- hålls att klagomålen kan ge en tillförlitlig översikt över farhågor om efterlev- nad hos en viss leverantör av förmedlingstjänster och också kan ge samord- naren underlag angående eventuella mer övergripande frågor (skäl 118). Ett klagomål till myndigheten kan på så sätt läggas till grund för inledande av ett tillsynsärende.
Hänvisningar till S4-5-1
4.6. Tillsyn
Hänvisningar till S4-6
- Prop. 2023/24:160: Avsnitt 12.1
4.6.1. Tillsynsansvar
Tillsynen över EU:s förordning om digitala tjänster fördelas mellan nationella behöriga myndigheter och kommissionen.
På nationell nivå ska en eller flera behöriga myndigheter, varav en samord- nare för digitala tjänster, ansvara för tillsynen över och kontrollen av efterlev- naden av förordningen (artikel 49).
Den medlemsstat där det huvudsakliga etableringsstället för leverantören av förmedlingstjänster finns (alternativt dess rättsliga företrädare) har exklusiv befogenhet att utöva tillsyn över och kontrollera efterlevnaden av förordningen (enligt artikel 56.1), med de undantag som anges nedan.
Kommissionen har exklusiv befogenhet att utöva tillsyn över artiklarna 34–42 som tillämpas på mycket stora onlineplattformar och mycket stora online- sökmotorer (artikel 56.2). Kommissionen får även utöva tillsyn över leverantörer av mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer när det gäller de skyldigheter som fastställs i artiklarna 11–32 (artikel 56.3). Har kom- missionen inte initierat något ärende i enlighet med artiklarna 11–32, har natio- nella behöriga myndigheter i etableringslandet rätt att göra det (artikel 56.4).
Om en leverantör av förmedlingstjänster varken har ett etableringsställe eller en rättslig företrädare i unionen har alla medlemsstater och, när det gäller en leverantör av en mycket stor onlineplattform eller en mycket stor onlinesök- motor, kommissionen befogenhet att utöva tillsyn. Vid sin tillsyn kan kommis- sionen begära stöd från medlemsstaterna.
4.6.2. Nationell tillsyn – samarbete
EU:s förordning om digitala tjänster möjliggör att flera behöriga myndigheter, inom ramen för sitt ansvarsområde, utövar tillsyn över leverantörer av förmedlingstjänster och kontrollerar efterlevnaden av förordningen (artikel 49). En behörig myndighet ska utses till nationell samordnare för digitala tjänster. Sam- ordnaren för digitala tjänster ska säkerställa samordning på nationell nivå och bidra till en effektiv och konsekvent tillsyn över och kontroll av efterlevnaden av förordningen inom EU. I det syftet ska alla nationella samordnare samarbeta med varandra, med andra nationella myndigheter, nämnden och kommissionen. Samordnare för digitala tjänster deltar även i nämnden. Behöriga myndigheter deltar i nämnden i den utsträckning nationell rätt tillåter (artikel 62).
4.6.3. Nationell tillsyn – befogenheter
Behöriga myndigheters undersökningsbefogenheter och befogenheter avse- ende efterlevnadskontroll följer delvis av artikel 51 och ska i viss utsträckning kompletteras i nationell rätt.
Medlemsstaterna ska fastställa särskilda regler och förfaranden för utövandet av befogenheterna och säkerställa att allt utövande av befogenheterna är förenat med ändamålsenliga skyddsmekanismer som fastställs i nationell rätt (arti- kel 51.6). Även regler för sanktioner ska tas fram av medlemsstaterna inom vissa angivna ramar (artikel 52).
Utan att det påverkar det utbyte och den användning av information som avses i kapitel 4 i förordningen får kommissionen, nämnden och medlems- staternas behöriga myndigheter inte föra vidare information som de erhållit eller utbytt enligt förordningen och som är av sådant slag att den omfattas av tystnadsplikt (artikel 84).
4.7. E-handelsdirektivet
Innan EU:s förordning om digitala tjänster trädde i kraft hade den inre marknaden för digitala tjänster i vissa delar reglerats av Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster (e-handelsdirektivet). Direktivet innehåller harmoniserande bestämmelser om informationssamhällets tjänster och om dess tjänsteleverantörer, bl.a. om tjänsteleverantörers ansvar för innehåll som tjänstemottagare lagrar på leverantörens tjänst.
Genom EU:s förordning om digitala tjänster ändras e-handelsdirektivet i vissa delar. Artiklarna 12–14 i direktivet innehåller skyldigheter för medlems- staterna att se till att tjänsteleverantörer av informationssamhällets tjänster bestående av enbart vidarefordran (mere conduit), cachning eller värdtjänster som huvudregel inte ska vara ansvariga för information som tillhandahålls av tjänstemottagare och som vidarebefordras respektive lagras för deras räkning. För ansvarsfrihet ställs det dock upp ett antal rekvisit, bl.a. att tjänstele-
verantören i fråga inte har kännedom om förekomsten av olaglig verksamhet eller olaglig information på tjänsten. Enligt artikel 15 får inte medlemsstaterna ålägga tjänsteleverantörerna en allmän skyldighet att, i samband med tillhanda- hållande av sådana tjänster som avses i artiklarna 12–14, övervaka information som de överför eller lagrar eller att aktivt efterforska fakta eller omständigheter som kan tyda på olaglig verksamhet.
I artikel 89 i EU:s förordning om digitala tjänster anges att artiklarna 12–15 i e-handelsdirektivet ska utgå. Hänvisningar till dessa artiklar i e-handels- direktivet ska anses som hänvisningar till artiklarna 4, 5, 6 och 8 i förord- ningen, vilka alltså tillämpas i stället vid dessa frågor.
5. En ny lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster
Hänvisningar till S5
- Prop. 2023/24:160: Avsnitt 8.2
5.1. En ny lag införs
Utredningens förslag överensstämmer huvudsakligen med regeringens. I utredningens förslag anges att ord och uttryck i den nya lagen har samma betydelse som i EU:s förordning om digitala tjänster, om inget annat anges.
Remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget. Skälen för regeringens förslag: En EU-förordning är, enligt artikel 288 andra stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, till alla delar bindande och direkt tillämplig i varje medlemsstat. Till skillnad från ett direktiv får en förordning inte införlivas i eller omvandlas till nationell rätt. Det innebär att medlemsstaterna är förhindrade att utfärda bestämmelser i frågor som regleras i en EU-förordning. De enskilda medlemsstaterna ska endast införa kompletterande nationella bestämmelser till en EU-förordning i den mån förordningen överlämnar vissa frågor åt medlemsstaterna att reglera. Detta gäller vanligtvis processuella regler i enlighet med principen om nationell processuell autonomi. Medlemsstaterna har även en skyldighet att se till att en
EU-förordning kan tillämpas i praktiken och får ett effektivt genomslag i medlemsstaten. I många fall förutsätter en EU-förordning därför att medlems- staterna inför nationella regler av verkställande karaktär.
Regeringens förslag: En ny lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster införs.
Ord och uttryck i den nya lagen har samma betydelse som i EU:s förordning om digitala tjänster.
De hänvisningar till förordningen som finns i lagen ska, med undantag för bestämmelserna om sanktionsavgifter, avse förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.
Medlemsstaterna får inte heller i ett lagstiftningsärende med någon norm- givande verkan uttala sig om tillämpningen av en förordning eller förtydliga innebörden av begrepp som förekommer i en förordning. Tolkningen av en förordning är förbehållen de myndigheter och domstolar som tillämpar förordningen i respektive medlemsstat. I sista hand är det EU-domstolen som genom sin praxisbildning har tolkningsrätt över en EU-förordning.
EU:s förordning om digitala tjänster överlämnar uttryckligen vissa frågor till medlemsstaterna att reglera. Det handlar främst om vilka myndigheter som ska vara behöriga myndigheter respektive samordnare för digitala tjänster, viss komplettering avseende förfarandet vid utövande av undersökningsbefogen- heter och, inom vissa ramar, en detaljerad utformning av sanktionssystemet som ska kunna tillämpas vid bristande efterlevnad av förordningen.
Eftersom frågorna bl.a. rör myndighetsutövning mot enskilda måste bestäm- melserna införas i en lag. De nationella bestämmelser som ska komplettera EU:s förordning om digitala tjänster bör därför föras in i en ny lag. För att förtydliga att lagen inte är heltäckande, utan endast utgör ett komplement till förordningen, bör den nya lagen benämnas lagen med kompletterande be- stämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster.
I artikel 3 i EU:s förordning om digitala tjänster anges de definitioner som gäller vid tillämpningen av förordningen. Ord och uttryck som används i den nya lagen bör ha samma betydelse som i förordningen. I lagen används inte ord eller uttryck som finns i förordningen på annat sätt. En reservation i lagtexten om att det kan finnas avvikelser som i sådant fall anges särskilt behövs därför inte.
Lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster, i det följande benämnd kompletteringslagen, ska läsas tillsammans med förordningen. För att undvika dubbelreglering är det lämpligt att hänvisa till förordningen i lagen. Det finns två sätt att hänvisa till unionslagstiftning i nationell rätt, antingen genom statiska hänvisningar eller genom dynamiska hänvisningar. En statisk hänvisning innebär att hänvisningen avser EU- rättsakten i en viss angiven lydelse. En följd av denna hänvisningsteknik är att den nationella författningen normalt behöver ändras varje gång EU-bestäm- melsen ändras. En dynamisk hänvisning innebär att hänvisningen avser EU- rättsakten i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Vid införande av sanktionsbestämmelser bör dock statiska hänvisningar användas, som utgångs- punkt.
Kompletteringslagen innehåller bestämmelser om sanktioner vid över- trädelser av förordningen i vissa fall. Sanktionsbestämmelserna bör innehålla statiska hänvisningar till förordningen med hänsyn till behovet av förutsebarhet i fråga om vilka överträdelser som kan leda till sanktioner. För att eventuella ändringar i förordningen ska få omedelbart genomslag i Sverige är det lämpligt att övriga hänvisningar i kompletteringslagen är dynamiska.
Hänvisningar till S5-1
- Prop. 2023/24:160: Avsnitt Författningskommentar till 2 § lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster
5.2. Samordnare för digitala tjänster och övriga tillsynsmyndigheter
Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. I utred- ningens förslag används uttrycket behörig myndighet i stället för tillsyns- myndighet.
Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt om förslaget. Skälen för regeringens förslag: Medlemsstaterna ska enligt artikel 49.1 i
EU:s förordning om digitala tjänster utse en eller flera behöriga myndigheter som ska ansvara för tillsynen av leverantörerna av förmedlingstjänster och kontrollen av efterlevnaden av förordningen. En av de behöriga myndigheterna ska enligt artikel 49.2 utses till samordnare för digitala tjänster. Samordnaren för digitala tjänster ska ansvara för alla frågor som rör tillsynen och kontrollen av efterlevnaden av förordningen i den medlemsstaten, om inte den berörda medlemsstaten har gett andra behöriga myndigheter ansvar för vissa specifika uppgifter eller sektorer. Behörigheten för tillsyn och efterlevnadskontroll framgår av artikel 56.
Regeringen gav den 8 februari 2024 Konsumentverket, Mediemyndigheten och PTS i uppdrag att vara behöriga myndigheter enligt EU:s förordning om digitala tjänster. PTS gavs därutöver i uppdrag att vara samordnare för digitala tjänster enligt samma förordning. Bestämmelser om vilken eller vilka myndig- heter som ska vara tillsynsmyndigheter och därmed behöriga myndigheter enligt EU:s förordning om digitala tjänster och deras respektive ansvars- områden bör i fortsättningen meddelas i förordning. Det möjliggör för regeringen att ändra både antalet myndigheter och vilka myndigheter som ska utses om det uppkommer ett behov till en sådan ändring.
I kompletteringslagen bör införas bestämmelser om att den eller de myndig- heter som regeringen bestämmer ska vara tillsynsmyndighet enligt lagen och att en sådan tillsynsmyndighet ska vara behörig myndighet enligt EU:s förordning om digitala tjänster. En bestämmelse bör också införas om att regeringen bestämmer vilken tillsynsmyndighet som ska vara samordnare för digitala tjänster enligt samma förordning.
Regeringens förslag: Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer ska vara tillsynsmyndighet. En tillsynsmyndighet är behörig myndighet enligt EU:s förordning om digitala tjänster.
Regeringen bestämmer vilken tillsynsmyndighet som ska vara sam- ordnare för digitala tjänster enligt EU:s förordning om digitala tjänster och kompletteringslagen.
Hänvisningar till S5-2
- Prop. 2023/24:160: Avsnitt Författningskommentar till 3 § lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster
6. Bestämmelser om förelägganden i EU:s förordning om digitala tjänster
Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utredningens förslag har emellertid en annan språklig utformning.
Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna, bl.a. Förvaltnings- rätten i Umeå, Google Sweden AB, Kronofogdemyndigheten, Myndigheten för delaktighet, PTS och Svenskt näringsliv tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget.
Enligt Justitiekanslern går det inte att utesluta att webbplatser som åtnjuter yttrandefrihetsgrundlagens skydd kan träffas av tillämpningsområdet för EU:s förordning om digitala tjänster. Ingripanden mot en sådan webbplats med anledning av innehållet i en publicering får som huvudregel endast ske med stöd av grundlagens bestämmelser. Justitiekanslern anser att det finns en potentiell risk för konflikt mellan denna princip och skyldigheten enligt förordningens artikel 9 att agera mot olagligt innehåll, vilket även lyfts av
Tidningsutgivarna. Arbetsmiljöverket påpekar att bestämmelserna inte ger en myndighet rätt att utfärda ett föreläggande utan enbart reglerar hur ett föreläggande som riktas mot en leverantör av en förmedlingstjänst ska formuleras. Myndigheten efterfrågar vidare ett klargörande i fråga om ett föreläggande som utfärdas mot en leverantör av en förmedlingstjänst med stöd av 7 kap. 16 § 8 arbetsmiljölagen (1977:1160) ska rapporteras till behörig myndighet enligt EU:s förordning om digitala tjänster. Stockholms tingsrätt (Patent- och marknadsdomstolen) ifrågasätter om reglerna om vitesförbud och informationsförelägganden i de immaterialrättsliga lagarna omfattas av tillämpningsområden för förordningens bestämmelser om förelägganden och framhåller att de aktuella reglerna hör till civilprocessen och är föranledda av direktiv 2001/29/EG om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället och direktiv 2009/52/EG om minimistandarder för sanktioner och åtgärder mot arbetsgivare för tredje- landsmedborgare som vistas olagligt. Svea hovrätt (Patent- och marknads- överdomstolen) påpekar att den tillämpliga unionsrätt eller nationella rätt som ligger till grund för utfärdandet av sådana förelägganden kan ställa upp ytterligare villkor än de minimivillkor som sådana förelägganden ska uppfylla enligt förordningens krav och anser därför att lagtexten bör förtydligas i det avseendet. Domstolen anser vidare att skyldigheten för leverantörer av förmedlingstjänster att informera den myndighet eller domstol som har utfärdat föreläggandet om varje eventuell verkan som föreläggandet givits framstår som främmande för svensk domstol. Enligt domstolen vore det därför värde-
Regeringens förslag: Förelägganden att agera mot olagligt innehåll eller att tillhandahålla information som riktas mot en leverantör av en förmedlings- tjänst ska uppfylla de krav som följer av bestämmelserna i EU:s förordning om digitala tjänster.
I kompletteringslagen införs en upplysning om att förordningen inne- håller bestämmelser om förfarandet efter beslut om sådana förelägganden.
fullt om bestämmelsens närmare innebörd och betydelse för domstolar analy- serades ytterligare i det fortsatta lagstiftningsärendet. Sveriges advokat- samfund understryker att förelägganden som meddelas med stöd av artikel 9 eller 10 måste vara tydliga i enlighet med svenska förvaltningsrättsliga principer för att möjliggöra för leverantören att efterleva föreläggandena.
Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll anser att det är oklart vad behöriga myndigheters tillsyn av efterlevnaden av artiklarna 9 och 10 i EU:s förordning om digitala tjänster innebär i förhållande till den beslutande myndighetens ansvar att säkerställa efterlevnaden av fattade beslut.
Skälen för regeringens förslag
Bestämmelser om krav på utformning av förelägganden som utfärdas mot en leverantör av förmedlingstjänster införs i kompletteringslagen
I EU:s förordning om digitala tjänster finns bestämmelser om förelägganden som utfärdas mot leverantörer av förmedlingstjänster att agera mot olagligt innehåll eller tillhandahålla viss information. Där anges att dessa föreläg- ganden utfärdas av nationella administrativa myndigheter eller rättsliga myndigheter. Regeringen instämmer i Justitiekanslerns bedömning att det inte kan uteslutas att EU:s förordning om digitala tjänster kan bli tillämplig på leverantörer vars verksamhet omfattas av yttrandefrihetsgrundlagens skydd och att utfärdandet av förelägganden mot dessa att agera mot visst innehåll i och för sig kan väcka frågor om inskränkningar i detta skydd. Den rättsliga grunden för utfärdandet av sådana förelägganden anges dock, som Arbets- miljöverket påpekar, inte i EU:s förordning om digitala tjänster utan finns i nationell rätt eller annan unionsrätt. I artiklarna 9 och 10 i EU:s förordning om digitala tjänster finns i stället bestämmelser om innehållet, hanteringen och uppföljningen av sådana förelägganden. Vissa bestämmelser är direkt tillämpliga medan andra kräver komplettering i nationell rätt. Regeringen bedömer därmed, till skillnad från Justitiekanslern och Tidningsutgivarna, att tillämpningen av förordningen i detta avseende inte innebär någon grundlags- konflikt. Vid utfärdande av ett föreläggande mot en leverantör av en förmed- lingstjänst gäller vidare de krav på tydlighet som ställs på förelägganden enligt svenska regler och förvaltningsrättsliga principer, som Sveriges advokatsam- fund lyfter fram.
Utredningen har genomfört en kartläggning av vilka svenska bestämmelser om utfärdande av förelägganden som kan anses omfattas av tillämpnings- området för EU:s förordning av digitala tjänsters bestämmelser om föreläg- ganden och analysera om de nationella bestämmelserna behöver upphävas eller ändras. Kartläggningen kan dock inte betraktas som uttömmande och resultatet kan snabbt bli inaktuellt då nya bestämmelser som möjliggör utfärdande av denna typ av förelägganden kan införas i olika lagstiftningar. Regeringen anser därför att nödvändiga bestämmelser för att komplettera artiklarna 9 och 10 i EU:s förordning om digitala tjänster bör föras in i kompletteringslagen.
Stockholms tingsrätt (Patent- och marknadsdomstolen) ifrågasätter om reglerna om vitesförbud och informationsförelägganden i de immaterial- rättsliga lagarna omfattas av tillämpningsområdet för förordningens bestäm-
melser om förelägganden. I artikel 2 regleras förordningens tillämpnings- område. I artikel 2.4 b anges att förordningen inte påverkar tillämpningen av de regler som fastställs i andra unionsrättsakter som reglerar andra aspekter av tillhandahållandet av förmedlingstjänster på den inre marknaden eller som specificerar och kompletterar denna förordning, särskilt unionsrätten på om- rådet upphovsrätt och närstående rättigheter. Av artiklarna 9.6 och 10.6 framgår vidare att de villkor och krav som fastställs i artiklarna inte ska påverka nationell civilprocessrätt. Dessa bestämmelser kan, som domstolen är inne på, anses innebära att de förelägganden om vitesförbud och informations- förelägganden enligt de immaterialrättsliga lagarna inte omfattas av tillämp- ningsområdet för artiklarna 9 och 10 i EU:s förordning om digitala tjänster. I skäl 34 anges bl.a. att förordningen inte bör påverka nationell civilprocessrätt. Om sådan lagstiftning i samband med civilrättsliga förfaranden föreskriver villkor som går utöver eller är oförenliga med de villkor som föreskrivs i för- ordningen när det gäller förelägganden att agera mot olagligt innehåll eller tillhandahålla information, kan de villkor som föreskrivs i förordningen därför inte vara tillämpliga eller så kan de anpassas. Frågan om förelägganden grundade på reglerna på ett visst område i det enskilda fallet ska anses omfattas av de krav som förordningen ställer på förelägganden som utfärdas mot leverantörer av förmedlingstjänster är en rättstillämpningsfråga som ut- färdande myndigheter och domstolar måste bedöma bl.a. med beaktande av det som framgår av skäl 31–34. Regeringen anser alltså att frågan om tillämp- ningen av bestämmelserna i artiklarna 9 och 10 i EU:s förordning får klargöras av rättstillämpningen och ytterst får bedömas av EU-domstolen i dess egen- skap av uttolkare av unionsrätten.
Förelägganden att agera mot olagligt innehåll
Enligt artikel 9.2 i EU:s förordning om digitala tjänster ska medlemsstaterna säkerställa att ett föreläggande att agera mot olagligt innehåll i enlighet med artikel 9.1, uppfyller vissa villkor när det översänds till leverantören. Föreläg- gandet ska bl.a. innehålla
1. en hänvisning till den rättsliga grunden för föreläggandet, i unionsrätt eller
nationell rätt,
2. en motivering som förklarar varför informationen utgör olagligt innehåll,
med hänvisning till en eller flera specifika bestämmelser i unionsrätt eller nationell rätt i överensstämmelse med unionsrätten,
3. information som identifierar den utfärdande myndigheten,
4. tydlig information som gör det möjligt för leverantören av förmedlings-
tjänster att identifiera och lokalisera det berörda olagliga innehållet, såsom en eller flera URL och, när så är nödvändigt, ytterligare information,
5. information om de prövningsmekanismer som finns tillgängliga för
leverantören av förmedlingstjänster och för den tjänstemottagare som till- handahållit innehållet,
6. i tillämpliga fall, upplysningar om vilken myndighet som ska få informa-
tionen om den verkan som ges åt föreläggandena.
Artikel 9.2 i EU:s förordning om digitala tjänster förutsätter kompletterande bestämmelser i nationell rätt. Det bör därför i kompletteringslagen införas en bestämmelse som reglerar kraven som ett sådant föreläggande ska uppfylla. Det kan göras genom en hänvisning till kraven i artikel 9.2 i förordningen.
Enligt artikel 9.1 i EU:s förordning om digitala tjänster ska leverantörer av förmedlingstjänster vid mottagandet av ett föreläggande att agera mot en eller flera specifika delar av olagligt innehåll vilket utfärdats av de berörda nationella rättsliga eller administrativa myndigheterna, utan onödigt dröjsmål informera den myndighet som utfärdade föreläggandet eller annan eventuell myndighet som anges i föreläggandet om varje eventuell verkan det givits, med angivande av om och när föreläggandet getts verkan. Enligt artikel 9.3 ska den utfärdande myndigheten eller den myndighet som anges i föreläggandet översända föreläg- gandet och informationen som myndigheten mottagit till samordnaren för digitala tjänster i den utfärdande myndighetens medlemsstat. I enlighet med artikel 9.4 ska sedan samordnaren för digitala tjänster översända en kopia av föreläggandet till alla andra samordnare för digitala tjänster. Slutligen ska leverantörer av förmedlingstjänster enligt artikel 9.5 vid en viss tidpunkt informera den berörda tjänstemottagaren om det mottagna föreläggandet och den verkan det givits, samt viss annan information.
Bestämmelserna i artiklarna 9.1, 9.3, 9.4 och 9.5 om hur förelägganden ska hanteras och följas upp är direkt tillämpliga. För att underlätta för myndigheter och domstolar som ska utfärda förelägganden och ta emot information om uppföljning bör en upplysningsbestämmelse om dessa regler införas i kom- pletteringslagen.
Arbetsmiljöverket efterfrågar ett klargörande i fråga om ett föreläggande som utfärdas mot en leverantör av en förmedlingstjänst med stöd av 7 kap. 16 § 8 arbetsmiljölagen (1977:1160) ska rapporteras till behörig myndighet enligt
EU:s förordning om digitala tjänster. Av bestämmelsen följer att en marknads- kontrollmyndighet har befogenhet att kräva att innehåll på ett onlinegränssnitt ska avlägsnas, att en varning ska visas eller att åtkomsten ska begränsas. Det ankommer inte på regeringen att uttala sig om tolkningen av en EU-förordning. Regeringen noterar dock att det av artikel 9.3 framgår att den myndighet som utfärdar ett sådant föreläggande som avses i paragrafen eller, i tillämpliga fall, den myndighet som anges i föreläggandet, ska översända föreläggandet och den information som mottagits från leverantören av förmedlingstjänster om den verkan föreläggandet givits till samordnaren för digitala tjänster från den utfärdande myndighetens medlemsstat.
Förelägganden om att tillhandahålla information
Enligt artikel 10.2 i EU:s förordning om digitala tjänster ska medlemsstaterna säkerställa att ett föreläggande som avses i artikel 10.1 när det översänds till leverantören uppfyller vissa villkor. Föreläggandet ska bl.a. innehålla 1. en hänvisning till den rättsliga grunden för föreläggandet, i unionsrätt eller nationell rätt, 2. information som identifierar den utfärdande myndigheten,
3. tydlig information som gör det möjligt för leverantören av förme- dlingstjänster att identifiera den eller de specifika mottagare om vilka information begärs, såsom ett eller flera kontonamn eller unika iden- tifierare, 4. en motivering som förklarar för vilket ändamål som informationen behövs och varför kravet på tillhandahållande av information är nödvändigt och proportionellt för att avgöra om mottagarna av förmedlingstjänsterna följer tillämplig unionsrätt eller nationell rätt i överensstämmelse med unionsrätten, om det inte är omöjligt att till- handahålla en sådan motivering av skäl förbundna med förebyggande, förhindrande, utredning, avslöjande eller lagföring av brott, 5. information om de prövningsmekanismer som finns tillgängliga för leverantören och för de berörda tjänstemottagarna, 6. i tillämpliga fall, information om till vilken myndighet informationen om den verkan som givits föreläggandena ska sändas.
Föreläggandet får endast ålägga leverantören att tillhandahålla information som redan samlats in för syftet att tillhandahålla tjänsten och som är inom leverantörens kontroll.
Enligt artikel 10.1 och 10.5 i EU:s förordning om digitala tjänster ska leverantörer av förmedlingstjänster vid mottagandet av ett föreläggande att till- handahålla specifik information om en eller flera specifika individuella tjänste- mottagare vidta motsvarande åtgärder som vid mottagandet av ett föreläggande som omfattas av bestämmelserna i artikel 9 i samma förordning. I artikel 10.3 och 10.4 ställs motsvarande krav som i artikel 9.3 och 9.4 på utfärdande myndigheter eller domstolar och på samordnare av digitala tjänster. Även en upplysning om dessa bestämmelser bör införas i kompletteringslagen.
Förtydligande om minimikrav
Regeringen delar Svea hovrätts synpunkt att det bör förtydligas att reglerna i fråga om innehållet i ett föreläggande enligt artiklarna 9 och 10 i EU:s förord- ning om digitala tjänster är minimikrav och att den tillämpliga unionsrätt eller nationella rätt som ligger till grund för utfärdandet av sådana förelägganden kan ställa upp ytterligare villkor på sådana förelägganden. Lagtexten bör därför förtydligas så att den lämnar utrymme för en utformning av föreläggandena som även uppfyller kraven som annan lagstiftning ställer.
Åtgärder efter ett beslut om föreläggande
I artiklarna 9.1 och 10.1 ställs det krav på att leverantörer av förmedlings- tjänster ska informera den myndighet som utfärdade ett föreläggande eller annan eventuell myndighet som anges i föreläggandet om varje eventuell verkan föreläggandet har givits, med angivande av om och när föreläggandet getts verkan. När en svensk domstol utfärdar exempelvis ett informations- föreläggande mot en leverantör av en förmedlingstjänst avslutas vanligtvis, som Svea hovrätt påpekar, målet. Det uppstår därför en fråga om hur den återkoppling som mottagaren av föreläggandet är skyldig att lämna ska
hanteras. Regeringen noterar att bestämmelserna lämnar utrymme för att i föreläggandet peka ut en annan myndighet som mottagare av uppgifterna. Eftersom uppgifterna, enligt artiklarna 9.3 och 10.3 därefter ska översändas till samordnaren av digitala tjänster skulle den utfärdande domstolen kunna peka ut samordnaren för digitala tjänster som mottagare av uppgifterna enligt artiklarna 9.1 och 10.1.
Med anledning av Styrelsen för ackreditering och teknisk kontrolls synpunkt konstaterar regeringen att tillsynsmyndighetens ansvar att kontrollera leveran- törernas efterlevnad av artiklarna 9 och 10 i EU:s förordning om digitala tjänster inte påverkar utfärdande myndigheters åtgärder med anledning av ett beslut om föreläggande.
7. Anmälan av misstanke om brott
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt om förslaget. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 18.1 i EU:s förordning om digitala tjänster ska en leverantör av värdtjänster, som får kännedom om information som ger upphov till misstanke om att ett brott som inbegriper ett hot mot en eller flera människors liv eller säkerhet har skett, håller på att ske eller sannolikt kommer att ske, omedelbart underrätta de brottsbekämpande eller rättsliga myndigheterna i den eller de berörda medlemsstaterna om denna misstanke och tillhandahålla all relevant information som finns tillgänglig.
Som exempel på sådana brott anges i skäl 56 brott som anges i Europa- parlamentets och rådets direktiv 2011/36/EU av den 5 april 2011 om förebyg- gande och bekämpande av människohandel, om skydd av dess offer och om ersättande av rådets rambeslut 2002/629/RIF som handlar om människo- handel, Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/93/EU av den 13 decem- ber 2011 om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi samt om ersättande av rådets rambeslut 2004/68/RIF och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 av den 15 mars 2017 om bekämpande av terrorism, om ersättande av rådets rambeslut 2002/475/RIF och om ändring av rådets beslut 2005/671/RIF.
I artikel 18.1 anges att anmälan ska ske till brottsbekämpande eller rättsliga myndigheter. Regeringen anser att det i lag bör förtydligas till vilken myndig- het en värdtjänstleverantör kan göra en anmälan enligt artikel 18.1 med befriande verkan. Vid val av myndighet bör beaktas vilken typ av brott som främst avses, dvs. människohandel, vissa sexualbrott mot barn och terrorism. Människohandel och sexualbrott mot barn utreds i Sverige av Polismyndig-
Regeringens förslag: En anmälan av misstanke om brott som inbegriper ett hot mot en eller flera människors liv eller säkerhet som har skett, håller på att ske eller sannolikt kommer att ske ska i Sverige göras till Polis- myndigheten.
heten. Samma myndighet är även behörig myndighet vad gäller vissa bestäm- melser i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/784 av den 29 april 2021 om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online. Vidare är Polismyndigheten den myndighet till vilken brott i allmänhet ska anmälas i Sverige.
Regeringen anser mot denna bakgrund att det i kompletteringslagen ska införas en bestämmelse om att en anmälan av misstanke om brott enligt artikel 18.1 i EU:s förordning om digitala tjänster ska i Sverige göras till Polis- myndigheten.
Hänvisningar till S7
- Prop. 2023/24:160: Avsnitt Författningskommentar till 3 § lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster
8. Tillsyn
Hänvisningar till S8
- Prop. 2023/24:160: Avsnitt 12.1
8.1. Tillsynsbefogenheter i kompletterande lag
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remisstanser yttrar sig inte särskilt över förslaget.
Sveriges Radio föreslår att det ska införas en bestämmelse som preciserar att den proportionalitetsbedömning som ska göras vid utövande av befogen- heterna ska beakta grundläggande rättigheter som yttrande- och informations- frihet.
Skälen för regeringens förslag: Artikel 51.1–3 i EU:s förordning om digitala tjänster ger behöriga myndigheter vissa befogenheter och dessa varken bör eller får föras in materiellt i svensk rätt, då direkt tillämpliga bestämmelser i en EU-förordning inte får införas i nationell rätt.
Artikel 51.1–3 innehåller alternativ för en myndighets befogenhet, specifikt om en myndighet ska ha befogenhet att själv besluta om att vidta vissa åtgärder (som inspektion) eller om den endast ska ha befogenhet att ansöka om att en rättslig myndighet ska fatta beslut om en viss åtgärd. Regleringen av dessa befogenheter behöver kompletteras, så att det framgår vilket av alternativen som ska gälla för svenska tillsynsmyndigheter. Vissa kompletteringar rör tvångs- åtgärder och annan myndighetsutövning som aktualiserar frågor om enskildas fri- och rättigheter. Begränsningar av dessa får göras endast under vissa närmare förutsättningar och kräver lagform (se bl.a. 2 kap. 6, 20 och 21 §§ regerings- formen, 8 kap. 2 § regeringsformen samt artikel 8 i den europeiska konven- tionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande fri- heterna (Europakonventionen). Regeringen föreslår därför att sådana komplet- teringar anges i lag. I följande avsnitt redogörs för den bedömning som görs i förhållande till de föreslagna kompletteringarna.
Av artikel 51.6 framgår att medlemsstaterna ska fastställa särskilda regler och förfaranden för utövandet av befogenheterna enligt punkterna i
Regeringens förslag: Kompletterande bestämmelser om en tillsynsmyndig- hets befogenheter och om förfaranden för utövande av tillsynen ska införas i kompletteringslagen.
artikel 51.1–3 (i svensk rätt vanligen benämnt förfarande- respektive genom- föranderegler) och säkerställa att allt utövande av dessa befogenheter är förenat med ändamålsenliga skyddsmekanismer som fastställs i den tillämpliga nationella rätten i överensstämmelse med stadgan och med unionsrättens allmänna principer. Dessa åtgärder får endast vidtas i enlighet med rätten till respekt för privatlivet och rätten till försvar, inbegripet rätten att höras och rätten till tillgång till handlingar i ärendet, och med effektiva rättsmedel för alla berörda parter. Av skäl 116 i förordningen framgår att de garantier som föreskrivs i samband med kommissionens förfaranden enligt förordningen kan fungera som en lämplig referenspunkt. Enligt skäl 153 i förordningen står förordningen i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter som erkänns i stadgan och de grundläggande rättigheter som utgör allmänna principer i unionsrätten, varför förordningen bör tolkas och tillämpas i enlighet med dessa.
Regeringen anser i likhet med utredningen att förfaranderegler och genom- föranderegler behövs i svensk rätt. Dock saknas det behov av att införa bestämmelser som redan gäller till skydd för enskildas fri- och rättigheter vid svenska myndigheters ärendehandläggning och vid sådan handläggning hos allmänna förvaltningsdomstolar, vilka finns i regeringsformen, förvaltningslagen (2017:900), förvaltningsprocesslagen (1971:291) och offentlighets- och sekre- tesslagen (2009:400), förkortad OSL. Som exempel kan nämnas den propor- tionalitetsprincip som enligt 5 § tredje stycket förvaltningslagen gäller i all förvaltningsverksamhet, vilken innebär att inga åtgärder i det allmännas intresse får vidtas utan att motstående enskilda intressen samtidigt beaktas (se prop. 2016/17:180 s 62). Införande av kompletterande förfaranderegler till skydd för enskildas fri- och rättigheter kan dock vara motiverat i vissa bestämmelser där proportionalitetsprincipen behöver preciseras med avseende på det aktuella förfarandet, se avsnitt 8.3.2 om inspektion.
Att de åtgärder som vidtas av de behöriga myndigheterna inom ramen för dessas befogenheter ska vara proportionerliga följer även direkt av artikel 51.5 i EU:s förordning om digitala tjänster. Förordningens bestämmelser i denna del
ska vidare tillämpas med beaktande av det som anges i skäl 153 om skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna, inbegripet yttrande- och informa- tionsfriheten samt mediernas frihet och mångfald, och kraven på proportionali-
tet. Regeringen anser mot denna bakgrund att det saknas skäl att införa en
bestämmelse om att särskilt beakta grundläggande fri- och rättigheter vid utövandet av befogenheterna enligt förordningen, som Sveriges Radio föreslår.
Sammanfattningsvis föreslår regeringen att det i kompletteringslagen ska införas kompletterande bestämmelser om en tillsynsmyndighets befogenheter och om förfaranden för utövande av tillsynen.
8.2. Tillsynens omfattning
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Enligt utredningens förslag omfattas åtaganden som en behörig myndighet har gjort bindande. Utredningens förslag har vidare en annan redaktionell och språklig utformning.
Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt om förslaget. Skälen för regeringens förslag: Regeringen anser i likhet med utredningen att de områden inom vilka en tillsynsmyndighet ska utöva tillsyn bör anges i kompletteringslagen. Tillsynsmyndigheten ska utöva tillsyn så att EU:s förordning om digitala tjänster, rättsakter som kompletterar förordningen (dvs. delegerade akter och genomförandeakter), kompletteringslagen, föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen och åtaganden som tillsynsmyndigheten har gjort bindande följs.
Av artikel 56 i EU:s förordning om digitala tjänster följer att behöriga myndigheter i den medlemsstat där det huvudsakliga etableringsstället för leverantören av förmedlingstjänster är beläget har exklusiv befogenhet att utöva tillsyn över och kontrollera efterlevnaden av förordningen, med undan- tag för bestämmelserna i kapitel III avsnitt 5, vilken i stället tillfaller kommis- sionen exklusivt enligt artikel 56.2. Befogenheten att utöva tillsyn över leverantörer av mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesök- motorer och att kontrollera att de följer övriga bestämmelser i förordningen kan, enligt artikel 56.3, utövas av såväl behöriga myndigheter i medlemsstaten som kommissionen. Medlemsstaterna och kommissionen ska, enligt artikel 56.5, utöva dessa befogenheter i nära samarbete. Av artikel 56.4 följer att behöriga myndigheter i medlemsstaten där en sådan leverantör är etablerad har befogenhet att utöva tillsyn över och kontrollera efterlevnaden av förordningen i de fall där kommissionen inte har inlett ett förfarande för samma överträdelse. Detta gäller dock inte de skyldigheter som fastställs i kapitel III avsnitt 5. Enligt artikel 71 kan kommissionen göra ett åtagande som erbjuds av en leverantör av en mycket stor onlineplattform eller en mycket stor online- sökmotor bindande. Om kommissionen bedömer att den berörda leverantören inte uppfyller ett sådant åtagandet ska den, enligt artikel 73, anta ett beslut om bristande efterlevnad. Det talar, enligt regeringen, för att kontrollen av
Regeringens förslag: En tillsynsmyndighet ska ha tillsyn över att följande följs: – EU:s förordning om digitala tjänster, – rättsakter som har antagits med stöd av EU:s förordning om digitala
tjänster, – kompletteringslagen, – föreskrifter som har meddelats i anslutning till kompletteringslagen, och – åtaganden som tillsynsmyndigheten har gjort bindande med stöd av
EU:s förordning om digitala tjänster eller kompletteringslagen. Tillsynsmyndigheten ska vid tillsynen ha de befogenheter som följer av EU:s förordning om digitala tjänster, kompletteringslagen och föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen.
efterlevnaden av ett sådant åtagande är avsedd att utföras av kommissionen. Regeringen anser mot denna bakgrund, till skillnad från utredningen, att skyldigheten att utöva tillsyn enligt kompletteringslagen bör omfatta åta- ganden som tillsynsmyndigheten har godkänt och gjort bindande, och därmed inte sådana åtaganden som har gjorts bindande av en behörig myndighet i en annan medlemsstat eller av kommissionen.
Tillsynsmyndigheten ska vid tillsynen ha de befogenheter som följer av artikel 51 i EU:s förordning om digitala tjänster, kompletteringslagen och föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen.
Hänvisningar till S8-2
8.3. Undersökning
En tillsynsmyndighets befogenheter att undersöka en misstänkt överträdelse av EU:s förordning om digitala tjänster finns i artikel 51.1 i förordningen. Undersökningsbefogenheter syftar till att inhämta information till utredningen. Vissa av dessa befogenheter är direkt tillämpliga medan andra behöver kompletteras i lag. Enligt artikel 51.6 ska medlemsstaterna reglera förfarandet för utövandet av befogenheterna.
8.3.1. Tillhandahållande och förklaring av information
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. I utredningens förslag finns inte bestämmelser som möjliggör att sådana perso- ner som anges i artikel 51.1 c kallas till förhör av myndigheten.
Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna, bl.a. Föreningen för digitala fri- och rättigheter, IAB Sverige, Kammarrätten i Stockholm, till- styrker förslaget eller har inga synpunkter på det.
PTS framhåller behovet av att tillsynsmyndigheterna ska få kalla sådana personer som avses i artikel 51.1 c till förhör för att förklara information och föreslår att bestämmelser om det motsvarande de som finns i konkurrenslagen ska införas i kompletteringslagen.
Regeringens förslag: I kompletteringslagen införs en upplysning om att en tillsynsmyndighet har befogenhet att kräva att leverantörer av förmedlings- tjänster och vissa andra aktörer ska tillhandahålla information.
Det införs vidare en upplysning om befogenheten att be att personer med viss anknytning till en leverantör av en förmedlingstjänst förklarar all information som rör en misstänkt överträdelse.
En tillsynsmyndighet får även besluta att en sådan person som kan om- fattas av kravet att tillhandahålla information ska inställa sig för förhör på tid och plats som myndigheten bestämmer.
Skälen för regeringens förslag
Tillhandahållande av information
När det behövs för utförandet av deras uppgifter ska de behöriga myndig- heterna enligt artikel 51.1 a i EU:s förordning om digitala tjänster ha befogen- het att kräva att leverantörer av förmedlingstjänster som omfattas av medlems- statens behörighet, och andra personer som agerar för ändamål som rör deras handels-, närings-, hantverks- eller yrkesverksamhet och som rimligen kan ha kännedom om information om en misstänkt överträdelse av förordningen, inklusive organisationer som utför sådana revisioner som avses i artiklarna 37 och 75.2, tillhandahåller denna information utan onödigt dröjsmål. Bestäm- melsen är direkt tillämplig. För att lagen ska ge en helhetsbild i fråga om de befogenheter som en tillsynsmyndigheter förfogar över bör det införas en upplysning om denna befogenhet.
En uppgiftsskyldighet under tvång kan under vissa omständigheter vara oförenlig med rätten att inte behöva belasta sig själv, vilken ingår i rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen. Ett föreläggande om att tillhandahålla information bör därför under vissa omständigheter inte få förenas med vite, vilket regeringen återkommer till i avsnitt 8.3.5.
Förklaring av information
När det behövs för utförandet av deras uppgifter ska de behöriga myndig- heterna enligt artikel 51.1 c i EU:s förordning om digitala tjänster ha befogen- het att be varje anställd eller företrädare för leverantörer av förmedlingstjänster som omfattas av deras behörighet, eller varje anställd eller företrädare för andra personer som agerar för ändamål som rör deras handels-, närings-, hantverks- eller yrkesverksamhet och som rimligen kan ha kännedom om information om en misstänkt överträdelse av förordningen, inklusive organisa- tioner som utför sådana revisioner som avses i artiklarna 37 och 75.2, att förklara all information som rör en misstänkt överträdelse. Myndigheterna ska i dessa situationer ha befogenhet att med alla tekniska medel spela in eller nedteckna svaren med de tillfrågade personernas samtycke.
Bestämmelsen är direkt tillämplig. En upplysning om den bör införas i lagen på samma sätt som för bestämmelsen om rätt att begära information. Det är inte helt tydligt hur kravet på samtycke för att spela in eller nedteckna svar ska förstås. Svenska myndigheter måste förhålla sig till dokumentationskravet i 27 § förvaltningslagen. Tolkningen av bestämmelsen är emellertid en fråga för rättstillämpningen.
Förhör PTS efterfrågar en möjlighet för tillsynsmyndigheterna att kalla de personer som avses i artikel 51.1 c i EU:s förordning om digitala tjänster till förhör för att förklara information. Regeringen anser, i linje med vad myndigheten anför, att en sådan möjlighet kan behövas för utövande av den aktuella befogenheten.
I kompletteringslagen bör därför införas en bestämmelse som möjliggör för en tillsynsmyndighet att kalla in sådana personer till förhör. En kallelse till förhör innebär inte i sig en skyldighet att yttra sig vid förhöret.
Hänvisningar till S8-3-1
8.3.2. Inspektion
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningen föreslår att det ska införas en bestämmelse om att ett inspektions- beslut ska innehålla en uppgift om huruvida beslutet har förenats med vite. Vidare har utredningens förslag delvis en annan språklig utformning.
Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna, bl.a. Förvaltnings- rätten i Umeå, Internetstiftelsen, Kronofogdemyndigheten, Läkemedelsverket,
Myndigheten för delaktighet och Tillväxtverket, tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter på det.
Sveriges advokatsamfund framför att beviskravet för att tillåta inspektion är otydligt och bör justeras till de beviskrav som används för intrångs- och platsundersökningar. Vidare bör, enligt samfundet, ett beslut om inspektion specificera vilka föremål och handlingar som får eftersökas samt vilka
Regeringens förslag: En tillsynsmyndighet får, efter beslut från Förvalt- ningsrätten i Stockholm, genomföra inspektion i enlighet med EU:s förord- ning om digitala tjänster. Inspektion får tillåtas om det finns anledning att anta att någon av skyldigheterna i EU:s förordning om digitala tjänster inte följs, om det finns risk för att bevis undanhålls eller förvanskas, och om vikten av att åtgärden vidtas är tillräckligt stor för att uppväga det intrång eller annat men som åtgärden innebär för den som drabbas av åtgärden. Ett beslut om inspektion får förenas med vite.
Ett beslut om inspektion får meddelas utan att den som ansökan avser får tillfälle att yttra sig, om det kan befaras att inspektionen annars skulle förlora i betydelse. Beslutet ska i ett sådant fall sändas endast till den ansökande myndigheten.
När en tillsynsmyndighet genomför en inspektion får den försegla företagslokaler, bokföring och affärshandlingar så länge och i den omfat- tning det är nödvändigt för att genomföra inspektionen.
Ett beslut om inspektion ska innehålla uppgifter om vilken eller vilka myndigheter som ska genomföra inspektionen, föremålet för och syftet med inspektionen, tidpunkten när inspektionen ska börja och inspekterande myndigheters befogenheter.
Ett beslut om inspektion ska gälla omedelbart, om inte rätten bestämmer något annat.
Den tillsynsmyndighet som ska genomföra en inspektion får begära handräckning av Kronofogdemyndigheten. När inspektionen börjar ska den behöriga myndigheten överlämna ett exemplar av beslutet till den hos vilken inspektionen ska genomföras.
Under inspektionen har den i vars lokaler inspektionen genomförs rätt att följa de åtgärder som myndigheten eller myndigheterna vidtar.
När ett beslut om inspektion ska verkställas har den i vars lokaler inspektionen sker rätt att tillkalla ett juridiskt biträde.
Den inspekterande myndigheten ska lämna tillbaka handlingar och annat som har tagits om hand vid inspektionen så snart de inte längre behövs för utredningen.
utrymmen som får genomsökas. Den som blir föremål för en inspektion bör vidare få tillräckligt med tid innan inspektionen för att påkalla juridiskt ombud.
Konkurrensverket anser att det inte är tydligt vid vilken förvaltningsrätt en ansökan om inspektion ska lämnas in och ifrågasätter lämpligheten av att sprida ansökningar på flera förvaltningsrätter beroende på vilken myndighet som ansöker. Enligt verket bör det övervägas om en särskild förvaltningsrätt bör pekas ut för handläggningen. Tech Sverige anser att det bör övervägas om inspekterande myndighet ska ersätta den inspekterade vid större inspektioner som eventuellt begränsar verksamheten men som inte påvisar något fel eller visar sig vara ogrundad eller oproportionerlig. Det bör också övervägas förtydliganden om vilka hänsyn och försiktighetsåtgärder som ska tas så att inte tredje man kan drabbas av åtgärder under en inspektion.
Journalistförbundet och Tidningsutgivarna anser att det tydligt bör framgå att en inspektion eller motsvarande på en nyhetsredaktion inte får förekomma med hänsyn till det starka skydd som finns för uppgifter som omfattas av journalisters tystnadsplikt, det s.k. källskyddet.
Skälen för regeringens förslag
Beslut om inspektion bör fattas av domstol
Enligt artikel 51.1 b i EU:s förordning om digitala tjänster ska behörig myndig- het ha befogenhet att utföra, eller begära att en rättslig myndighet i den behöriga myndighetens medlemsstat beordrar, inspektioner av lokaler som används av leverantörer av förmedlingstjänster eller av andra personer som agerar för ändamål som rör deras handels-, närings-, hantverks- eller yrkes- verksamhet och som rimligen kan ha kännedom om information om en misstänkt överträdelse av förordningen, inklusive organisationer som utför sådana revisioner som avses i artiklarna 37 och 75.2, för syften relaterade till deras handels-, närings-, hantverks- eller yrkesverksamhet, eller att begära att andra offentliga myndigheter gör detta, för att granska, beslagta, kopiera eller utverka kopior av uppgifter som rör en misstänkt överträdelse i någon form, oavsett lagringsmedium.
Artikeln överlåter till medlemsstaten att välja om behörig myndighet ska ha befogenhet att själv fatta beslut om att utföra inspektion eller befogenhet att ansöka hos behörig domstol om att få utföra inspektion. En bestämmelse om detta bör därför införas i kompletteringslagen.
Enligt artikel 51.5 ska de åtgärder som en behörig myndighet vidtar bl.a. enligt artikel 51.1 vara effektiva, avskräckande och proportionella, med beaktande av i synnerhet arten, allvaret, frekvensen och varaktigheten av den överträdelse eller den misstänkta överträdelse som åtgärderna avser. Av artikel 51.6 framgår att medlemsstaterna ska fastställa särskilda regler och förfaranden för utövandet av befogenheterna och säkerställa att utövandet är förenat med ändamålsenliga skyddsmekanismer som fastställs i den tillämpliga nationella rätten i överensstämmelse med stadgan och med unionsrättens allmänna principer. Dessa åtgärder får endast vidtas i enlighet med rätten till respekt för privatlivet och rätten till försvar, inbegripet rätten att höras och
rätten till tillgång till handlingar i ärendet, och med effektiva rättsmedel för alla berörda parter.
En inspektion är en lämplig undersökningsåtgärd när det finns risk för att bevis förstörs eller undanhålls. Eftersom undersökningsåtgärden därmed typiskt sett bygger på ett överraskningsmoment bör den som inspektionen avser normalt sett inte få yttra sig om beslutet i förväg och beslutet bör kunna verkställas genast. Samtidigt utgör myndigheters inspektion av enskildas lokaler en inskränkning av integritetsskyddet i 2 kap. 6 § regeringsformen, artikel 8 i Europakonventionen och artikel 7 i stadgan. Det intrång i den per- sonliga integriteten som ett beslut om inspektion innebär får inte gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till syftet med inspektionen (se 2 kap.20 och 21 §§regeringsformen). För att säkerställa ett tillräckligt skydd för den personliga integriteten bör beslutet därför kunna överklagas. Vidare bör beslut om inspektion fattas av domstol på ansökan av en tillsynsmyndighet och endast under vissa närmare angivna förutsättningar. En sådan ordning gäller för Konkurrensverkets platsundersökningar enligt 5 kap. 3 § konkurrenslagen. Regeringen anser att sådana bestämmelser bör införas i kompletteringslagen.
Förvaltningsrätten i Stockholm är behörig domstol att besluta om inspektion
Regeringen instämmer i utredningens bedömning om att allmän förvaltnings- domstol bör fatta beslut om inspektion på ansökan av en tillsynsmyndighet och att förvaltningsrätten blir första instans enligt 14 § första stycket lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Denna bestämmelse reglerar dock inte till vilken förvaltningsrätt en ansökan om inspektion ska lämnas in. Regeringen anser att Förvaltningsrätten i Stockholm bör vara behörig domstol i mål enligt EU:s förordning om digitala tjänster, rättsakter som har meddelats med stöd av förordningen, kompletteringslagen och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen (se vidare avsnitt 11.1 där frågan behandlas). Domstolen blir därmed behörig domstol att besluta om inspektion enligt kompletteringslagen. En ansökan om inspektion ska alltså göras till denna domstol.
Förutsättningar för att inspektion ska tillåtas
Som Sveriges advokatsamfund påpekar bör beviskravet för att tillåta en inspektion bestämmas i enlighet med det som krävs för intrångs- och plats- undersökningar. Eftersom själva syftet med en inspektion är bevisinhämtning vore det ett för högt ställt krav att bevisning om att regler inte följs skulle finnas redan före inspektionen. Regeringen anser att det lägre beviskravet det finns anledning att anta bör införas. En inspektion bör därmed tillåtas om det finns anledning att anta att någon av skyldigheterna som följer av EU:s förordning om digitala tjänster inte följs. Risken för att bevis undanhålls eller förvanskas kan också vara svår att bevisa, men myndigheten bör ändå kunna påvisa någon omständighet som ger stöd för att ett sådant agerande kan antas. Omständigheter som pekar på bristande efterlevnad kan i sig utgöra grund för att befara ett undandragande av bevis, särskilt om den bristande efterlevnaden framstår som systematisk, medveten och avsiktlig.
Av EU:s förordning om digitala tjänster framgår att det ankommer på medlemsstaterna att säkerställa att myndigheternas befogenheter att vidta
åtgärder är proportionella och att inrätta ändamålsenliga skyddsmekanismer till skydd för den enskildes fri- och rättigheter (se artikel 51.5 och 51.6 samt skäl 116 och 153), se vidare om krav på proportionalitet i avsnitt 8.1. Ytter- ligare rekvisit för att tillåta en inspektion bör därför vara att det finns risk för
att bevis undanhålls eller förvanskas och att vikten av att åtgärden vidtas är tillräckligt stor för att uppväga det intrång eller annat men som åtgärden inne-
bär för den som drabbas av den. Åtgärden bör alltså vara proportionerlig för att tillåtas. Vikten av att åtgärden vidtas hänför sig till i vilken mån åtgärden kan väntas vara till nytta för myndighetens utredning. Genomförandet av inspektionen ska stå i proportion till den förväntade nyttan med åtgärden. Vid den bedömningen bör inspektionens omfattning eller varaktighet vägas in. Det
bör också beaktas om den information som söks kan fås genom en mindre ingripande åtgärd, exempelvis genom sökning på förmedlingstjänstens webb- plats eller genom ett föreläggande att lämna information. Så kan vara fallet när t.ex. uppgifter om ett företags omsättning efterfrågas, men det är mindre troligt
när det gäller bevis om överträdelser som har samband med brott eller skada som uppkommit på grund av olagligt innehåll. Kan det befaras att viss in- formation inte frivilligt skulle överlämnas på förfrågan, kan en inspektion för att bereda en tillsynsmyndighet tillgång till bl.a. interna system vara en väl avvägd åtgärd. Så kan vara fallet särskilt i utredningar rörande artikel 18 om misstanke
om brott, artikel 23.1 om åtgärder och skydd mot missbruk, artikel 24.2 om transparensrapporteringsskyldigheter, artikel 27.1 om rekommendationssystem och artikel 32 om rätt till information. Inspektion kan också ske hos andra än
leverantören av en förmedlingstjänst, nämligen hos andra personer som agerar för ändamål som rör deras handels-, närings-, hantverks- eller yrkesverksamhet och som rimligen kan ha kännedom om information om en misstänkt överträdelse av EU:s förordning om digitala tjänster (artikel 51.1). En grundförutsättning för proportionalitet i de fallen är att det finns anledning att anta att den eftersökta bevisningen kan finnas där inspektionen ska ske. Även i dessa fall ska beaktas om den eftersökta informationen kan fås genom en mindre ingripande åtgärd. I vissa fall kan en bevissäkring vara särskilt angelägen, vilket leder till att det vid en proportionalitetsavvägning ofta finns skäl att bevilja åtgärden. Om det är brådskande att finna bevisning för att en leverantör av en förmedlingstjänst
inte iakttar sina skyldigheter när det t.ex. finns risk för människors liv och hälsa, bör det vanligen kunna anses proportionerligt att inspektion får ske, efter- som en ansökan om inspektion bör hanteras skyndsamt och bevisning kan hittas snabbt under inspektionen. Så kan vara fallet rörande de ovan nämnda
artiklarna 18, 23.1 och 32.1.
Tech Sverige efterfrågar förtydliganden om vilka hänsyn och försik- tighetsåtgärder som ska tas så att inte tredje man kan drabbas av åtgärder under en inspektion. Regeringen anser att risken för eventuell tredjemansskada ska beaktas vid proportionalitetsbedömningen, t.ex. i form av intrång i tredje mans rättsligt skyddade intressen. Tidningsutgivarna och Svenska Journalist- förbundet anser att det bör förtydligas att den föreslagna bestämmelsen inte kan tillämpas för att göra inspektioner på redaktioner med hänsyn till
källskyddet enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. För att en sådan situation skulle kunna uppstå är det en förutsättning att den aktör som bedriver verksamhet vid redaktionen tillhandahåller en förmedlingstjänst enligt EU:s förordning om digitala tjänster eller annars agerar för ändamål som rör deras handels-, närings-, hantverks- eller yrkesverksamhet och som rimligen kan ha kännedom om information om en misstänkt överträdelse av förordningen (se artiklarna 2, 3 och 51.1 i förordningen). Inom EU-rätten finns ett skydd för mediernas frihet (artikel 11.2 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna). Vidare noterar regeringen att Högsta domstolen i rättsfallet NJA 2015 s. 631 har uttalat att husrannsakan för att genom beslag komma åt viss information som finns på en elektronisk informationsbärare hos en tidnings- redaktion i allmänhet är utesluten. Anledningen är att risken att förekomsten av annan information än den eftersökta, och som omfattas av källskydd och därmed av beslagsförbudet enligt 36 kap. 5 § sjätte stycket rättegångsbalken, påträffas vid en husrannsakan på en tidningsredaktion närmast är notorisk. Endast om det i det enskilda fallet är möjligt att mycket tydligt och snävt begränsa en genomsökning av informationsbäraren, och därmed minimera ris- ken för att skyddad information röjs, kan en sådan husrannsakan på en tidningsredaktion vara förenlig med proportionalitetsprincipen. Av skäl 116 i EU:s förordning om digitala tjänster framgår att de behöriga myndigheterna ska tillämpa nationella regler om bl.a. förfaranden vid utövandet av sina befo- genheter enligt förordningen. Regeringen bedömer att det Högsta domstolen uttalar om tillämpningen av proportionalitetsprincipen vid beslut om hus- rannsakan enligt rättegångsbalken (28 kap. 3 a§) är relevant även vid utö- vandet av tillsynsmyndigheternas befogenheter enligt den föreslagna kom- pletteringslagen. Det bör därmed i princip aldrig vara aktuellt att genomföra en inspektion på en redaktion (jfr prop. 2016/17:22 s. 156 och 157). Några sär- skilda bestämmelser om detta är därför inte heller nödvändiga.
Som regeringen återkommer till nedan kan en tillsynsmyndighet inte genomföra en inspektion om den enskilde motsätter sig det, utan får i ett sådant fall begära handräckning hos Kronofogdemyndigheten. Vidare föreslås att den enskilde ska ha rätt att följa de åtgärder som vidtas vid inspektionen och att tillkalla ett juridiskt biträde. Därmed har den enskilde goda möjligheter att bevaka att tillsynsmyndigheten inte går längre än vad som är nödvändigt vid utövandet av dess befogenheter.
Förutsättningarna för att en inspektion ska tillåtas bör sammanfattningsvis vara att det finns anledning att anta att någon av skyldigheterna som följer av EU:s förordning om digitala tjänster inte följs, att det finns risk för att bevis undanhålls eller förvanskas och att vikten av att åtgärden vidtas är tillräckligt stor för att uppväga det intrång eller annat men som åtgärden innebär för den som drabbas av den. Dessa kriterier bör vara kumulativa. Bestämmelser av sådan innebörd bör införas i kompletteringslagen.
Beslut bör få meddelas utan kommunicering med den som ansökan gäller
Innan ett förvaltningsbeslut fattas brukar som huvudregel den som berörs få tillfälle att yttra sig, men undantag kan göras bl.a. om det kan befaras att det annars skulle bli avsevärt svårare att genomföra beslutet (25 § förvaltningslagen).
Eftersom överraskningsmomentet är viktigt vid en inspektion, kan det i normal- fallet anses att det skulle påverka bevisläget negativt om den som ansökan avser får veta om åtgärden i förväg. I kompletteringslagen bör därför införas en särskild bestämmelse om att ett beslut om inspektion får meddelas utan att den som ansökan avser får tillfälle att yttra sig, om det kan befaras att inspektionen annars skulle förlora i betydelse.
Av samma skäl bör beslut om inspektion som har fattats utan att den som ansökan avser har fått tillfälle att yttra sig avvika från huvudregeln i 33 § förvaltningslagen om underrättelse om innehållet i ett beslut. I stället bör ett sådant beslut endast expedieras till den ansökande myndigheten och inte till den som ansökan gäller. Tillsynsmyndigheten bör dock överlämna beslutet till den hos vilken inspektion ska ske när inspektionen påbörjas. Bestämmelser av sådan innebörd bör införas i kompletteringslagen.
Försegling
Om inspektionen är omfattande eller om det finns andra komplicerande omständigheter kan inspektionen i slutet av dagen behöva försegla före- tagslokaler, bokföring och affärshandlingar där inspektion pågår, för att kunna återuppta inspektionen följande arbetsdag. Tillsynsmyndigheter bör ges befo- genhet att genomföra sådan försegling, motsvarande kommissionens befogenhet i artikel 69.2 e i EU:s förordning om digitala tjänster. Proportionalitet bör iakt- tas, i enlighet med förordningen och 5 § tredje stycket förvaltningslagen (se även avsnitt 8.1).
Förseglingen är en följd av domstolens beslut att tillåta inspektion. Denna åtgärd, liksom andra åtgärder som tillsynsmyndigheten vidtar i samband med inspektionen, är inte överklagbara beslut. Om den inspekterade motsätter sig försegling får myndigheten inte med tvång genomföra åtgärden. I stället kan myndigheten begära handräckning av Kronofogdemyndigheten (se vidare om detta under rubriken Tvångsåtgärder i detta avsnitt).
Regeringen anser att en tillsynsmyndighet bör ges en möjlighet till försegling vid genomförande av inspektion. En sådan bestämmelse bör därför införas i kompletteringslagen. I 5 kap. 6 § konkurrenslagen finns regler om försegling som bör tjäna som förlaga till bestämmelserna i kompletteringslagen.
Bruten försegling bör kunna leda till utredningsskadeavgift, se avsnitt 8.3.4 där frågan behandlas.
Ansökan om inspektion och beslutets innehåll
Ett beslut om inspektion bör innehålla vissa uppgifter som utgör ramen för förfarandet. Det bör även innehålla all nödvändig information till den som är föremål för inspektionen.
Ett beslut om inspektion bör därför innehålla information om vilken eller vilka myndigheter som ska genomföra inspektionen. Om flera svenska tillsyns- myndigheter vill genomföra en inspektion samtidigt, bör varje myndighet göra en egen ansökan. Ansökningarna kan behandlas samtidigt, men varje myndig- het behöver visa att den har grund för inspektion. Enligt artikel 60 i EU:s förordning om digitala tjänster kan samordnaren för digitala tjänster i
etableringslandet inleda och leda gemensamma undersökningar med del- tagande av en eller flera andra berörda samordnare för digitala tjänster. Av skäl 130 framgår att gemensam undersökningsverksamhet kan inbegripa en rad olika åtgärder, bl.a. gemensamma inspektioner av lokaler. I samma skäl anges att även andra behöriga myndigheter bör kunna ansluta sig till den undersökning som föreslås av samordnaren för digitala tjänster i etablerings- landet, när så är lämpligt. En förutsättning för detta är dock att samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet inte anser att ett alltför stort antal deltagande myndigheter kan påverka undersökningens effektivitet med beaktande av den påstådda överträdelsens särdrag och avsaknaden av direkta följder för tjänstemottagarna i dessa medlemsstater. När en svensk tillsyns- myndighet lämnar in en ansökan om inspektion bör den därför ange vilka sam- ordnare för digitala tjänster och eventuella andra behöriga myndigheter från andra medlemsstater som ska delta i inspektionen. Om domstolen bifaller den tillsynsmyndighetens ansökan bör den även godkänna att de angivna samord- narna för digitala tjänster och andra behöriga myndigheter från andra me- dlemsstater deltar i inspektionen.
Föremålet för och syftet med inspektionen behöver anges i beslutet, liksom när inspektionen ska börja. Inspektionen får fortgå så länge som den inspekterande myndigheten anser det behövs och därför bör tid för inspek- tionens avslutande inte anges. Sveriges advokatsamfund anser att ett beslut om inspektion bör precisera vilka föremål och handlingar som får eftersökas samt vilka utrymmen som får genomsökas på motsvarande sätt som regleras för intrångsundersökningar enligt exempelvis 9 kap. 8 § varumärkeslagen (2010:1877). Regeringen anser dock att kravet på att föremålet och syftet med inspektionen ska anges i beslutet, på motsvarande sätt som i 5 kap. 8 § kon- kurrenslagen, är tillräckligt för att åstadkomma en lämplig precisering av grän- serna för inspektionen.
De befogenheter som den inspekterande myndigheten eller myndigheterna har i det enskilda fallet bör, som samfundet är inne på, tydligt framgå av be- slutet så att den hos vilken inspektionen ska ske förstår det. En svensk tillsynsmyndighets befogenheter framgår av artikel 51.1 b och kompletterings- lagen. Om behöriga myndigheter från andra medlemsstater deltar i enlighet med artikel 60 i EU:s förordning om digitala tjänster har dessa endast befogenheter som framgår av artikel 51.1, inte de ytterligare befogenheter som framgår av svensk lag. Kronofogdemyndighetens handräckningsbeslut fattas separat, vilket innebär att myndighetens befogenheter inte behöver ingå i inspektionsbeslutet.
Att den hos vilken en inspektion ska genomföras har en skyldighet att underkasta sig inspektionen är innebörden av domstolens beslut och behöver inte regleras särskilt. Domstolen ska enligt artikel 51.2 första stycket d i EU:s förordning om digitala tjänster få förena beslutet om inspektion med vite. Om så sker kommer det att anges i beslutet. Till skillnad från utredningen anser regeringen emellertid inte att det behövs en bestämmelse i kompletteringslagen om att ett inspektionsbeslut ska innehålla en uppgift om huruvida beslutet har förenats med vite.
Ett beslut om inspektion bör gälla omedelbart, om rätten inte bestämmer något annat. Det innebär att inspektion kan påbörjas den dag och tid som anges i beslutet, även om den hos vilken inspektion sker överklagar beslutet. Bestämmelser om vad ett beslut om inspektion bör innehålla bör införas i kom- pletteringslagen.
Tvångsåtgärder
En tillsynsmyndighet får inte vid en inspektion med tvång genomföra en under- sökningsåtgärd om den som inspekteras motsätter sig den. En ansökan om handräckning bör därför lämnas till Kronofogdemyndigheten innan inspek- tionen börjar.
Vid handräckning tillämpas bestämmelser i 16 kap. utsökningsbalken om verkställighet av förpliktelser som inte avser betalningsskyldighet, avhysning eller avlägsnande och tvång får användas enligt vad som föreskrivs i 2 kap. 17 § utsökningsbalken för Kronofogdemyndighetens förrättningar i allmänhet. Kronofogdemyndighetens personal närvarar i ett sådant fall under hela inspek- tionen. Uppstår det en situation där handräckning behövs, kan Kronofogdemyn- dighetens tjänstemän fatta handräckningsbeslut. Handräckningsbesluten kan överklagas och i så fall prövas åtgärden i domstol.
Kronofogdemyndigheten kan enligt 3 kap. 3 § utsökningsförordningen (1981:981) begära biträde av Polismyndigheten om förrättningsmannen kan antas möta motstånd vid förrättningen eller om sådant biträde av annan särskild anledning behövs för att förrättningen ska kunna genomföras.
Kronofogdemyndigheten bör dock inte underrätta den som inspektionen ska genomföras hos om handräckningsbeslutet innan verkställighet sker. Det innebär att 16 kap. 11 § utsökningsbalken inte blir tillämplig.
Beslut ska överlämnas till den som inspektionen avser
Inspektionsbeslutet bör alltid överlämnas till den hos vilken inspektionen ska genomföras, oavsett om den har sett beslutet tidigare. Det är lämpligt att vid inspektionens början lämna beslutet till den högst ansvarige som är på plats där inspektionen sker. Denne bör ges rimlig tid att läsa och förstå beslutet och, om så önskas, kontakta juridiskt biträde, se vidare om detta nedan. En sådan bestämmelse bör därför införas i kompletteringslagen.
Rätt att följa inspektionsåtgärderna och att tillkalla juridiskt biträde
Den hos vilken inspektionen sker bör ha rätt att följa åtgärderna som den eller de inspekterande vidtar under inspektionen. Den får dock inte på något sätt hindra åtgärderna.
Den som inspekteras bör ha rätt att tillkalla juridiskt biträde. Inspekterande myndigheter bör vänta på biträdets ankomst, om inte inspektionen därigenom onödigt fördröjs eller om inspektionen har beslutats utan att den som ansökningen avser fått tillfälle att yttra sig. Sveriges advokatsamfund lyfter fram vikten av att den som blir föremål för en inspektion får tillräckligt med tid för att påkalla juridiskt biträde innan inspektionen påbörjas. Frågan om hur lång tid verkställigheten av inspektionen bör avvakta i väntan på att juridiskt biträde
inställer sig får bedömas från fall till fall. Det får avgöras bl.a. med beaktande av risken att bevis förvanskas eller undanhålls. Bestämmelser som reglerar dessa förhållanden bör införas i kompletteringslagen.
Återlämning av handlingar
Det framgår av artikel 51.1 b i EU:s förordning om digitala tjänster att den inspekterande myndigheten får beslagta uppgifter om en misstänkt överträdelse oavsett lagringsmedium. När de inte längre behövs för utredningen bör de läm- nas tillbaka och förfaranderegler för detta bör inkluderas i lagen. Motsvarande bestämmelse finns i 5 kap. 6 c § konkurrenslagen.
Om den hos vilken inspektion har genomförts försatts i konkurs bör materialet lämnas till konkursförvaltaren och den som har inspekterats bör underrättas.
Den som har inspekterats bör kunna begära att tillsynsmyndigheten lämnar tillbaka hela eller delar av materialet. Myndigheten bör då pröva om materialet kan lämnas tillbaka. Om så inte är fallet bör myndigheten neka begäran i ett överklagbart beslut.
Det kan hända att material inte bör återlämnas mot bakgrund av att det är olagligt. Prövning bör i så fall ske i enlighet med befintliga materiella regler.
Kravet på återlämning bör dock inte gälla för kopior, oavsett form, som myndigheten har gjort. Vid den proportionalitetsavvägning som ska göras vid val mellan olika åtgärder för att uppnå samma syfte ska den minst ingripande åtgärden väljas. I detta sammanhang innebär det exempelvis att det får anses mindre ingripande att framställa och ta om hand en kopia av den information som finns lagrad på en hårddisk än att ta hand om hårddisken för att kunna söka efter information i myndighetens lokaler. På samma sätt är det mindre ingripande att kopiera originalhandlingar i stället för att ta med sig handling- arna till myndighetens lokaler för fortsatt granskning. Det bör endast i undantagsfall vara lämpligt att flytta material från det inspekterade företaget och det torde sällan finnas skäl att ta med originalhandlingar från företaget, åtminstone i de fall de kan kopieras (jfr prop. 2020/21:51 s. 88 och 89). Återlämningskravet bör därmed bli aktuellt endast i sällsynta fall. Det blir dock en fråga för rättstillämpningen att i det enskilda fallet bedöma om det är proportionerligt att ta hand om exempelvis originalhandlingar.
Inspektion som genomförs av eller tillsammans med kommissionen
Enligt artikel 69 i EU:s förordning om digitala tjänster har kommissionen befogenhet att själv fatta beslut om och genomföra inspektion. Kommissionen har i samband med detta möjlighet att bemyndiga vissa personer, inbegripet bl.a. tjänstemän hos samordnaren för digitala tjänster och andra tillsynsmyndigheter att delta i inspektionen. Det krävs inte ett godkännande av en nationell myndighet för genomförande av en sådan inspektion.
Artikel 69.8–9 i EU:s förordning om digitala tjänster innehåller bestämmelser om begäran om handräckning under en inspektion som har beslutats av kommissionen. Den tillsynsmyndighet som är svensk samordnare för digitala
tjänster bör begära handräckning av Kronofogdemyndigheten inför inspektion om de nödvändiga kriterierna är uppfyllda.
Artikel 69.10 i EU:s förordning om digitala tjänster handlar om de kontroll- åtgärder en rättslig myndighet får vidta vid ansökan om handräckning. Det bör regleras att det som anges om rättslig myndighet i artikeln ska gälla för Kronofogdemyndigheten.
Bestämmelser av sådan innebörd bör införas i kompletteringslagen.
Det bör inte införas särskilda bestämmelser om ersättning vid inspektion
Tech Sverige anser att det bör övervägas om inspekterande myndighet ska ersätta den leverantör som är föremål för en inspektion vid större inspektioner som eventuellt begränsar verksamheten men som inte påvisar något fel eller visar sig ha varit ogrundad eller oproportionerlig. Av artikel 51.5 i EU:s förordning om digitala tjänster, 5 § förvaltningslagen och av de krav som före- slås gälla för att en inspektion ska tillåtas följer att ett beslut om inspektion bör tillåtas enbart om en sådan åtgärd är proportionerlig. Proportionalitets- principen gör sig även gällande under pågående inspektion, vilket innebär att de åtgärder som då vidtas ska stå i rimlig proportion till vad som står att vinna med åtgärden och att tillsynsmyndigheten bör överväga om syftet kan uppnås med en mindre ingripande åtgärd. Dessa proportionalitetsavvägningar utgör, enligt regeringen, tillräckligt skydd för den inspekterades intressen. Om det trots dessa krav på proportionalitet i de åtgärder som vidtas skulle visa sig att åtgärder har varit felaktiga och det har vållat skada för den enskilde finns det bestämmelser om skadeståndsansvar för det allmänna i skadeståndslagen (1972:207). Regeringen anser mot denna bakgrund att det saknas skäl att införa särskilda bestämmelser om rätt till ersättning för skada som har orsakats av en oproportionerlig, ogrundad eller på annat sätt felaktigt genomförd inspektion.
Hänvisningar till S8-3-2
- Prop. 2023/24:160: Avsnitt 8.1, 8.3.4, Författningskommentar till 10 § lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster, Författningskommentar till 11 § lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster, Författningskommentar till 13 § lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster, Författningskommentar till 3 § lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster, Författningskommentar till 5 § lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster, Författningskommentar till 6 § lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster, Författningskommentar till 7 § lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster, Författningskommentar till 9 § lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster
8.3.3. Advokatsekretess
Utredningens förslag överensstämmer huvudsakligen med regeringens. I utredningens förslag preciseras inte att det är tillsynsmyndigheten som ska överlämna handlingen till domstol. Vidare används uttrycket behörig myndig- het i stället för tillsynsmyndighet.
Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna, bl.a. Arbetsmiljöverket,
Google Sweden AB, Journalistförbundet, Kommerskollegium, Myndigheten för delaktighet och Statens medieråd, tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter på det.
Regeringens förslag: Undersökningsåtgärder som en tillsynsmyndighet vidtar får inte avse en skriftlig handling som skyddas av advokatsekretess.
Om tillsynsmyndigheten och den som undersöks inte är överens om huru- vida en viss handling omfattas av advokatsekretess ska myndigheten omedelbart försegla handlingen och skyndsamt överlämna den till domstol. Domstolen ska utan dröjsmål pröva om handlingen ska omfattas av under- sökningsåtgärden.
Domstolsverket påpekar att det är oklart om det enbart är den som innehar handlingen som får överlämna den till domstolen för prövning eller om det är så att även tillsynsmyndigheten har möjlighet att överlämna handlingen och därmed anhängiggöra målet.
Skälen för regeringens förslag: Som anges i avsnitt 8.1 ska EU:s förordning om digitala tjänster tolkas och tillämpas i enlighet med de grund- läggande rättigheter som erkänns i stadgan, inbegripet yttrande- och informationsfriheten samt mediernas frihet och mångfald. För att säkerställa detta ska medlemsstaterna fastställa särskilda regler och förfaranden för utövandet av tillsynsmyndigheternas befogenheter som säkerställer ändamåls- enliga skyddsmekanismer (se skäl 153 och artikel 51.6). I enlighet med skäl 116 bör tillsynsmyndigheten följa tillämpliga nationella regler om exempelvis lagstadgad tystnadsplikt. Sådana bestämmelser finns exempelvis i 5 kap.11, 14 och 16 §§konkurrenslagen.
Regeringen anser, i likhet med utredningen, att handlingar som omfattas av advokatsekretess bör undantas från alla undersökningsåtgärder i artikel 51.1 i
EU:s förordning om digitala tjänster. En tillsynsmyndighet bör därför inte ha
rätt att ta del av skriftliga handlingar som skyddas av advokatsekretess. Med
skriftlig handling avses även elektroniskt lagrat material som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med hjälp av tekniska hjälpmedel.
Är det stridigt mellan tillsynsmyndighet och den som berörs av under-
sökningsåtgärder om vissa handlingar omfattas av sådan sekretess, bör myndigheten lägga dem i ett kuvert eller, om handlingen är digital, lägga den
på separat lagringsmedium i ett kuvert som förseglas. Därefter bör domstol utan dröjsmål fatta beslut om huruvida handlingen omfattas av advokat- sekretess. Frågan om vilken domstol som är rätt domstol behandlas i avsnitt 11. Utgångspunkten vid tillämpning av denna bestämmelse bör vara att i möjligaste
mån ansluta sig till unionsrättens praxis om s.k. legal professional privilege. Bestämmelser om detta bör införas i kompletteringslagen och utformas efter förebild av motsvarande bestämmelser i konkurrenslagen (5 kap. 11, 14 och 16 §§). Som Domstolsverket påpekar bör det i lagtexten förtydligas att
handlingen överlämnas till domstol av tillsynsmyndigheten.
Regeringen kan vidare konstatera att det i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen finns bestämmelser om tystnadsplikt. Reglerna tar sikte på mediernas rätt och skyldighet att skydda sina källor och innebär ett förbud för bl.a. den som har tagit befattning med tillkomsten eller utgivningen av en tryckt skrift att röja vad han eller hon då har fått veta om en källa eller upphovsperson som vill vara anonym (3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen). Motsvarande gäller även för andra grundlagsskyddade framställningar, bl.a. program i radio och tv (2 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen). Möjligheten för det allmänna att få tillgång till denna typ av information regleras särskilt (se bl.a. 3 kap.4 och 5 §§tryckfrihetsförordningen och 2 kap. 4 och 5 §§ yttrande- frihetsgrundlagen). Regeringen anser att det, bl.a. mot bakgrund av skäl 116 och 153 samt artikel 51.6 i EU-förordningen, finns utrymme att beakta nationella regler om t.ex. källskydd. Tillsynsmyndighetens befogenheter begränsas således även av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrund-
lagen. Eftersom det följer redan av principen att grundlag har företräde framför vanlig lag, behöver detta inte anges särskilt (prop. 2011/12:175 s. 19).
Hänvisningar till S8-3-3
- Prop. 2023/24:160: Avsnitt 11.2, Författningskommentar till 14 § lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster
8.3.4. Utredningsskadeavgift
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utred- ningen föreslår en särskild bestämmelse om att verkställighet vid indrivning sker enligt utsökningsbalken. Utredningens förslag har vidare en annan språklig och lagteknisk utformning.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser, bl.a. Domstolsverket, För- valtningsrätten i Stockholm, Kemikalieinspektionen, Konsumentverket, Myn- digheten för delaktighet och Åklagarmyndigheten, tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter på det.
Konkurrensverket påpekar att förfarandereglerna för utredningsskadeav- gifter respektive sanktionsavgifter vid bristande efterlevnad är utformade på olika sätt trots att de har stora likheter. Konkurrensverket undrar dels om reglerna för dessa två avgifter borde ha samma struktur, dels om det är nödvän- digt att använda olika begrepp för att det finns en avsedd skillnad eller om begreppsanvändningen kan göras enhetlig för att inte riskera osäkerhet i det avseendet.
Regeringens förslag: En tillsynsmyndighet får ta ut en utredningsskadeavgift om ett beslut om vissa av de undersökningsåtgärder som avses i EU:s förordning om digitala tjänster inte följs. Det gäller vid bristande efter- levnad av förelägganden att tillhandahålla information om en misstänk överträdelse av förordningen och vid bl.a. bruten försegling i samband med inspektion.
En utredningsskadeavgift får inte tas ut om den bristande efterlevnaden av undersökningsåtgärden omfattas av ett beslut som har förenats med vite och den ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet, eller om den som anspråket riktas mot inte har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att den bristande efterlevnaden ägde rum.
En utredningsskadeavgift får inte överstiga en procent av årsinkomsten eller den globala årsomsättningen för den som avgiften avser under det föregående räkenskapsåret.
Beslut om utredningsskadeavgift ska delges. Utredningsskadeavgiften ska betalas till den tillsynsmyndighet som har beslutat om avgiften eller till den myndighet som tillsynsmyndigheten anger. Betalning ska ske inom 30 dagar från det att beslutet om att ta ut avgiften fick laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet. Om utrednings- skadeavgiften inte betalas i tid ska myndigheten som skulle ta emot avgiften lämna den obetalda avgiften för indrivning enligt lagen om indrivning av statliga fordringar m.m.
En utredningsskadeavgift tillfaller staten. En beslutad utredningsskadeavgift faller bort till den del beslutet om avgiften inte har verkställts inom fem år från det att beslutet fick laga kraft.
Skälen för regeringens förslag
Sanktioner vid bristande efterlevnad av undersökningsåtgärder
Enligt artikel 51.2 första stycket c i EU:s förordning om digitala tjänster ska behöriga myndigheter, när det behövs för utförandet av deras uppgifter enligt förordningen, ha befogenhet att ge leverantörer av förmedlingstjänster böter, eller begära att en rättslig myndighet i den behöriga myndighetens medlemsstat gör detta, i enlighet med artikel 52 för bl.a. bristande efterlevnad av undersök- ningsförelägganden som utfärdas enligt punkten 1 i samma artikel. Av artikel 51.2 andra stycket framgår att även andra kan få böter för bristande efterlevnad av förelägganden som har utfärdas enligt punkten 1. Det gäller andra personer som agerar för ändamål som rör en leverantörs handels-, närings-, hantverks- eller yrkesverksamhet och som rimligen kan ha kännedom om information om en misstänkt överträdelse av förordningen, inklusive organisationer som utför sådana revisioner som avses i artiklarna 37 och 75.2. Enligt artikel 51.5 ska de åtgärder som en behörig myndighet vidtar bl.a. enligt artikel 51.2 vara effek- tiva, avskräckande och proportionella, med beaktande av i synnerhet arten, all- varet, frekvensen och varaktigheten av den överträdelse eller den misstänkta överträdelse som åtgärderna avser, liksom den ekonomiska, tekniska och ope- rativa kapaciteten hos den berörda leverantören av förmedlingstjänster, när så är relevant. Denna princip bekräftas i fråga om sanktioner i artikel 52.2, där det anges att sanktionerna ska vara effektiva, proportionerliga och avskrä- ckande.
I artikel 52.3 anges att medlemsstaterna ska säkerställa att det högsta bötesbelopp som kan beslutas för tillhandahållande av oriktig, ofullständig eller vilseledande information och för underlåtelse att svara eller korrigera oriktig, ofullständig eller vilseledande information eller underlåtenhet att underkasta sig en inspektion är en procent av årsinkomsten eller den globala årsomsättningen för den berörda leverantören av förmedlingstjänster eller per- sonen under det föregående räkenskapsåret.
Regeringen anser att denna typ av sanktion också bör vara möjlig vid brott av försegling (se avsnitt 8.3.2). Regeringen bedömer däremot att befogenheten enligt artikel 51.1 c att be vissa personer att förklara all information som rör en misstänkt överträdelse, och att med alla tekniska medel spela in eller nedteckna svaren med deras samtycke inte kan vara ett sådant tvingande undersöknings- föreläggande som avses i artikel 51.2 första stycket c i förordningen.
Utredningsskadeavgift i stället för böter
Böter är i Sverige en straffrättslig sanktion för en kriminaliserad gärning. Regeringen delar utredningens uppfattning om att det som i EU:s förordning om digitala tjänster benämns som böter i en svensk kontext bör avse administrativa sanktioner.
I 5 kap. 21–24 §§ i konkurrenslagen finns bestämmelser om sanktioner vid bristande efterlevnad av en undersökningsåtgärd som har beslutats enligt den lagen. En sådan sanktion benämns där utredningsskadeavgift. Regeringen anser att ordet utredningsskadeavgift även bör användas i kompletteringslagen för att benämna sanktionerna vid bristande efterlevnad av undersökningsåtgärder. Att
benämna sanktionerna på utredningsstadiet på detta sätt skiljer dessa från den sanktionsavgift som ska utgå vid bristande efterlevnad av skyldigheterna i för- ordningen. Utredningsskadeavgift bör mot denna bakgrund vara den form av sanktion som införs för bristande efterlevnad av undersökningsförelägganden som utfärdats med stöd av artikel 51.1 a eller b i EU:s förordning om digitala tjänster och även vid bristande efterlevnad av undersökningsåtgärder som vid- tagits med stöd av kompletteringslagen.
Tillsynsmyndighet bör ges befogenhet att besluta om utredningsskadeavgift
Artikel 51.2 första stycket c i EU:s förordning om digitala tjänster lämnar åt
medlemsstaten att välja om en behörig myndighet ska ha befogenhet att själv
besluta om böter för bristande efterlevnad av undersökningsförelägganden
eller att begära att en rättslig myndighet gör det. En bestämmelse om vilket alternativ som ska gälla i svensk rätt bör därför införas i kompletteringslagen.
Om en tillsynsmyndighet inte får befogenhet att besluta om utrednings- skadeavgift måste den föra talan om detta i domstol, vilket skulle ta onödigt mycket tid och resurser av både myndigheten och domstolarna. För att ge till- synsmyndigheten förutsättningar att utöva en effektiv tillsyn bör beslut om utred- ningsskadeavgift kunna fattas av tillsynsmyndigheten.
Myndighetsbeslut kan överklagas till domstol, vilket innebär att rätten till domstolsprövning av beslutet tillgodoses.
Förbud mot dubbelprövning
Europakonventionen och bl.a. dess sjunde tilläggsprotokoll gäller som svensk lag enligt lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. I 2 kap. 19 § regeringsformen finns ett förbud mot att meddela lag eller föreskrift som står i strid med Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen. I artikel 4.1 i sjunde tilläggsprotokollet finns ett förbud mot dubbel lagföring eller dubbla straff. En motsvarande bestämmelse finns i artikel 50 i EU:s stadga om de grund- läggande rättigheterna. Detta förbud kallas ofta för dubbelprövningsförbudet. Denna rättighet innebär ett förbud mot dubbelprövning. Begreppet straff i den mening som avses i Europakonventionen anses även omfatta vite. I regelverk där det är möjligt att utfärda ett vitesföreläggande och ta ut en utredningsska- deavgift för samma överträdelse har det därför införts bestämmelser som syftar till att hindra en dubbelprövning. Dessa har utformats på så sätt att utrednings- skadeavgift inte får beslutas om överträdelsen även omfattas av ett vitesföre- läggande och överträdelsen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet, se t.ex. 5 kap. 22 § konkurrenslagen. En motsvarande bestämmelse bör införas i kompletteringslagen.
Utredningsskadeavgiftens storlek
Av artiklarna 51.5 och 52.2 i EU:s förordning om digitala tjänster följer att ett beslut om sanktion ska vara effektivt, proportionerligt och avskräckande. I skäl 117 i EU:s förordning om digitala tjänster utvecklas de ytterligare kriterier
som behöriga myndigheter ska beakta vid bestämmande av sanktionernas nivå. Där anges att medlemsstaterna ska beakta vilken typ av överträdelse det rör sig om, hur allvarlig den är, om den är återkommande och hur länge den pågått, med hänsyn till det allmänintresse som eftersträvas, omfattningen och typen av verksamhet som bedrivs samt den ekonomiska kapaciteten hos den som begått överträdelsen. Sanktionerna bör särskilt ta hänsyn till om leverantören av förmedlingstjänster systematiskt eller återkommande underlåter att fullgöra sina skyldigheter enligt förordningen samt, om så är lämpligt, antalet berörda tjänstemottagare, om överträdelsen är avsiktlig eller beror på försumlighet och om leverantören är verksam i flera medlemsstater. Vidare anges att om det i förordningen föreskrivs ett högsta belopp för böter bör detta högsta belopp gälla per överträdelse av EU:s förordning om digitala tjänster och utan att det påverkar anpassningen av bötesbeloppen för specifika överträdelser. Vidare följer det av skäl 117 att medlemsstaterna bör säkerställa att föreläggandet av böter för överträdelser i varje enskilt fall är ändamålsenligt, proportionellt och avskräckande genom att fastställa nationella regler och förfaranden i enlighet med förordningen, med beaktande av samtliga kriterier avseende de allmänna villkoren för att besluta om böter.
Vissa av de aspekter som bör beaktas enligt skäl 117 blir framför allt relevanta vid bristande efterlevnad av förordningens skyldigheter, medan andra är sådana som aktualiseras även vid bestämmande av en utredningsskadeavgift. De myn- digheter som ska bestämma utredningsskadeavgiftens storlek har alltså att bedöma i vilken mån de uppräknade faktorerna ska beaktas i det enskilda fallet. Dessa myndigheter har även att beakta proportionalitetsprincipen i 5 § tre-
dje stycket förvaltningslagen. Där anges att en myndighet får ingripa i ett en-
skilt intresse endast om åtgärden kan antas leda till det avsedda resultatet.
Åtgärden får aldrig vara mer långtgående än vad som behövs och får vidtas
endast om det avsedda resultatet står i rimligt förhållande till de olägenheter som kan antas uppstå för den som åtgärden riktas mot. Bestämmelserna utgör
en kodifiering av den allmänna proportionalitetsprincip som har utvecklats i svensk praxis. Utvecklingen av proportionalitetsprincipen är sedan 1995 direkt kopplad till EU-rätten och Europakonventionen, men principen har fått ett vidare tillämpningsområde. Bestämmelserna i förvaltningslagen är avsedda att
på ett generellt och mera tydligt sätt markera de åtaganden Sverige har enligt
EU-rätten och Europakonventionen (se prop. 2016/17:180 s. 60, 62 och 290).
Som nämnts ovan anges i artikel 52.3 en begränsning av det högsta bötes- belopp som kan åläggas för tillhandahållande av oriktig, ofullständig eller vilse- ledande information och för underlåtelse att svara eller korrigera oriktig, ofull- ständig eller vilseledande information eller underlåtenhet att underkasta sig en inspektion. Det högsta beloppet är en procent av årsinkomsten eller den globala årsomsättningen för den berörda leverantören av förmedlingstjänster eller personen
under det föregående räkenskapsåret. Regeringen anser att denna begränsning av utredningsskadeavgiftens storlek bör anges i kompletteringslagen.
Förfaranderegler
Möjligheten för en tillsynsmyndighet att besluta om utredningsskadeavgift bör kompletteras med bestämmelser om delgivning av beslut, betalning och pres- kription.
På grund av utredningsskadeavgiftens ingripande karaktär bör ett beslut om sådan avgift delges den betalningsskyldige enligt delgivningslagen (2010:1932).
En utredningsskadeavgift bör betalas till den tillsynsmyndighet som har fattat beslutet eller den myndighet som beslutande myndighet anger inom 30 dagar från det att beslutet om avgiften fick laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet. Detta lämnar utrymme för en tillsynsmyndighet att överlåta åt exempelvis Kammarkollegiet att ta emot betalning.
Om avgiften inte betalas i tid, bör den myndighet som ska ta emot betalning- en vara skyldig att lämna den obetalda avgiften för indrivning. Av 3 kap. 1 § 6 utsökningsbalken följer att en förvaltningsmyndighets beslut som innefattar betalningsskyldighet och som får överklagas som t.ex. förvaltningsbesvär ut- gör en exekutionstitel (prop. 2021/22:206 s. 36). Det saknas därför behov av en särskild bestämmelse om att verkställighet av ett beslut om utredningsavgift får ske enligt utsökningsbalken. Utredningsskadeavgifter bör tillfalla staten.
Det är inte lämpligt att meddela ett beslut om utredningsskadeavgift om lång tid har förflutit sedan den bristande efterlevnaden ägde rum. Avgift bör därför inte få tas ut om den leverantör som anspråket riktar sig mot inte har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att den bristande efterlevnaden ägde rum, jämför kommissionens preskriptionstid för åläggande av sanktioner i artikel 77 i EU:s förordning om digitala tjänster. Vidare bör det införas en preskriptions- tid för verkställighet av avgiften. Enligt artikel 78 i EU:s förordning om digitala tjänster gäller en tid om fem år vid kommissionens tillsyn av mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer. Av skäl 116 framgår att när de nationella myndigheterna utövar sina befogenheter kan de garantier som föreskrivs i fråga om kommissionens förfaranden enligt EU:s förordning om digitala tjänster fungera som en lämplig referenspunkt. Rege- ringen anser, i likhet med utredningen, att avgiften bör preskriberas om verk- ställighet inte har skett inom fem år.
Bestämmelser av sådan innebörd bör införas i kompletteringslagen. Som
Konkurrensverket påpekar bör förfarandereglerna för utredningsskadeavgifter respektive sanktionsavgifter vara utformade på motsvarande sätt. Avgifterna aktualiseras dock vid olika situationer. Det förhållandet att en sanktionsavgift kommer i fråga vid överträdelser av skyldigheterna som följer direkt av EU:s förordning om digitala tjänster medan en utredningsskadeavgift får tas ut när en tillsynsmyndighets beslut om viss undersökningsåtgärd inte följs medför viss skillnad i begreppsanvändningen. Regeringen bedömer inte att denna diskrepans riskerar att innebära några problem vid tillämpningen av de bestäm- melser som föreslås.
Hänvisningar till S8-3-4
- Prop. 2023/24:160: Avsnitt 8.3.2, 8.4.5, 9.1, 9.2, 9.3, Författningskommentar till 17 § lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster, Författningskommentar till 19 § lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster, Författningskommentar till 20 § lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster, Författningskommentar till 21 § lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster, Författningskommentar till 22 § lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster
8.3.5. Vite vid beslut om undersökningsåtgärd
Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utredningens förslag emellertid en annan språklig och lagteknisk utformning.
Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna, bl.a. Elsäkerhetsverket,
Företagarna, Myndigheten för delaktighet, Digg, PTS och Tidningsutgivarna tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter på det.
Förvaltningsrätten i Karlstad anser att det bör förtydligas vilken myndighet eller vilka myndigheter som ska ansöka respektive besluta om utdömande av vite i vissa fall och påpekar att huvudregeln i 6 § viteslagen inte är klart tillämplig när en domstol, efter ansökan av myndighet, har förenat ett beslut med vite. I en sådan situation framstår det därmed som oklart vilken myndighet som ska ansöka om eller besluta om utdömande av vitet.
Skälen för regeringens förslag
Beslut om undersökningsåtgärder får förenas med vite
Enligt artikel 51.2 första stycket d i EU:s förordning om digitala tjänster ska behöriga myndigheter ha befogenhet att ålägga en leverantör av en förmed- lingstjänst som omfattas av dess behörighet vite eller begära att en rättslig myndighet i samordnarens medlemsstat gör detta, vid bristande efterlevnad av undersökningsförelägganden som utfärdats enligt artikel 51.1. Av artikel 51.2 andra stycket framgår att vite kan åläggas även andra personer som agerar för ändamål som rör en leverantörs handels-, närings-, hantverks- eller yrkes- verksamhet och som rimligen kan ha kännedom om information om en misstänkt överträdelse av förordningen, inklusive organisationer som utför sådana revisioner som avses i artiklarna 37 och 75.2.
Bestämmelsen om sanktionen i artikel 52.2 i EU:s förordning om digitala tjänster gäller också för viten. Enligt artikel 52.4 i EU:s förordning om digitala tjänster ska vite inte överstiga fem procent av den genomsnittliga globala dagsomsättningen eller dagsinkomsten för den berörda leverantören av förmedlingstjänster under det föregående räkenskapsåret per dag, beräknat från den dag som anges i det berörda beslutet.
Befogenhet att förena ett beslut med vite
Regeringen delar utredningens bedömning om att den tillsynsmyndighet eller domstol som har befogenhet att besluta om en undersökningsåtgärd även bör ges befogenhet att förena beslutet med vite. Regeringen anser dock inte att
Regeringens förslag: En tillsynsmyndighet eller domstol som beslutar om en undersökningsåtgärd enligt EU:s förordning om digitala tjänster eller kompletteringslagen får förena beslutet med vite. Det gäller vid föreläg- ganden att tillhandahålla information om en misstänkt överträdelse av förordningen och vid inspektion.
Vitet får inte per dag överstiga fem procent av den genomsnittliga globala dagsomsättningen eller dagsinkomsten för den som föreläggandet avser. Omsättningen eller inkomsten ska avse det föregående räkenskapsåret.
befogenheten enligt artikel 51.1 c att be vissa personer att förklara all information som rör en misstänkt överträdelse, och att med alla tekniska medel spela in eller nedteckna svaren med deras samtycke omfattas av de under- sökningsförelägganden som avses i vitesbestämmelsen i artikel 51.2 första stycket d i förordningen. Bestämmelser som möjliggör att en tillsynsmyndig- het förenar ett beslut med vite i enlighet med artikel 51.2 första stycket d bör införas i kompletteringslagen. Denna befogenhet gäller inte vid kallelse till förhör.
Utövandet av befogenheterna enligt förordningen får endast vidtas i enlighet med rätten till respekt för privatlivet och rätten till försvar, inbegripet rätten att höras och rätten till tillgång till handlingar i ärendet, och med effektiva rättsmedel för alla berörda parter (se artikel 51.6 och skäl 116 och 153). Utövandet av vissa undersökningsåtgärder, t.ex. ett föreläggande att tillhanda- hålla information, kan aktualisera frågor om sådana rättigheter. En skyldighet att lämna information under tvång kan vara oförenlig med rätten att inte belasta sig själv, vilket ingår i rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen. Det förutsätter dock att den misstänkta överträdelsen är att jämställa med en anklagelse om brott i Europakonventionens mening (se Europadomstolens dom Engel m.fl. mot Nederländerna den 8 juni 1976). Så kan t.ex. vara fallet om överträdelsen kan resultera i sådana sanktioner som är att jämställa med straff i Europakonventionens mening (se t.ex. Grande
Stevens mot Italien den 4 mars 2014, jfr Müller–Hartburg mot Österrike den 19 februari 2013). Rättigheten har en motsvarighet i EU:s stadga om de grund- läggande rättigheterna (artikel 47 och artikel 48). Tillsynsmyndigheter och domstolar ska vid sin tillämpning av befogenheten iaktta rätten att inte belasta sig själv. Det kan t.ex. innebära att ett föreläggande att tillhandahålla infor- mation således inte bör förenas med vite om det rör en överträdelse av förordningen som kan jämföras med en brottsanklagelse. Frågan om i vilka ytterligare situationer rätten att inte belasta sig själv kan få betydelse är dock svårbedömd och måste ytterst avgöras i rättstillämpningen med beaktande av den praxis som finns på området.
Vitets storlek
Bestämmelserna om sanktioner i artikel 52.2 i EU:s förordning om digitala
tjänster och dess tillhörande skäl 117 som redogörs för ovan är även tillämpliga
på viten. Ett vite ska alltså vara effektivt, proportionerligt och avskräckande. De myndigheter och domstolar som ska bestämma vitets storlek har vidare att bedöma i vilken mån de uppräknade faktorerna ska beaktas i det enskilda fallet.
Som nämnts ovan anges i artikel 52.4 i EU:s förordning om digitala tjänster en begränsning avseende vitets storlek. Enligt bestämmelsen ska vite inte över- stiga fem procent av den genomsnittliga globala dagsomsättningen eller dags- inkomsten för den berörda leverantören av förmedlingstjänster under det före- gående räkenskapsåret per dag, beräknat från den dag som anges i det berörda
beslutet. Ingen sådan begränsning anges för viten som avser de som inte är leverantörer av förmedlingstjänster. Av bestämmelsen kan utläsas att vites- bestämmelserna i EU:s förordning om digitala tjänster avser löpande vite. En
bestämmelse om begränsning av vitets storlek motsvarande den i artikel 52.4 bör införas i kompletteringslagen. Lagrådet påpekar att lydelsen i denna bestämmelse kan leda till tillämpningsproblem och anser att det bör klargöras att den dag som avses för omsättningsberäkningen är den senaste balansdagen. Regeringen håller med Lagrådet om att bestämmelsen i den i lagrådsremissen föreslagna utformningen skulle kunna leda till tillämpningsproblem. Som framgår ovan är syftet med bestämmelsen att införa ett tak för vitesbeloppen i enlighet med artikel 52.4. Vitet börjar löpa den dag som anges i beslutet. Det behövs därför inte en upplysning i bestämmelsen om att vitet ska beräknas från den dag som anges i det berörda beslutet. Regeringen föreslår därför en juste- ring av bestämmelsen på så sätt att denna upplysning tas bort.
Enligt 4 § tredje stycket i lagen (1985:206) om viten (viteslagen) får löpande vite inte tillämpas, om det av någon särskild föreskrift följer att vitet inte får överstiga ett visst högsta belopp. Enligt förarbetena till lagen motiveras detta främst av att det i sådana fall inte när föreläggandet meddelas går att förutse om maximibeloppet vid långvarig eller upprepad ohörsamhet från adressatens sida kommer att överskridas (prop. 1984/85:96 s. 51). Begränsningen av vitesbeloppet i EU:s förordning om digitala tjänster är dock formulerad på ett sådant sätt att den högsta dagliga nivån anges och inte en gräns för det totala vitet. Det innebär att vitet kan utgå inom ramarna för maximibeloppet även vid långvarig och upprepad ohörsamhet. Sådana bestämmelser bör därför införas i kompletteringslagen. Bestämmelserna som inriktar sig på den specifika situa- tionen som följer av EU:s förordning om digitala tjänster blir s.k. lex specialis och har enligt 1 § andra stycket viteslagen företräde framför de allmänna bestämmelserna i 4 § tredje stycket samma lag.
Även om gränsen för vitesbeloppet som anges i EU:s förordning om digitala tjänster gäller enbart för leverantörer av förmedlingstjänster, bör samma gräns gälla för andra aktörer som kan få vite enligt förordningen. I annat fall skulle tredje man kunna bli föremål för mer kännbara sanktioner än leverantörer av förmedlingstjänster. Till den nu berörda kategorin hör andra fysiska eller juridiska personer som agerar för ändamål som rör en leverantörs handels-, närings-, hant- verks- eller yrkesverksamhet och som rimligen kan ha kännedom om information om en misstänkt överträdelse av förordningen, inklusive organi- sationer som utför sådana revisioner som avses i artiklarna 37 och 75.2. samt anställda hos och företrädare för någon av dessa. De vitesbestämmelser som föreslås bör därför även vara tillämpliga vid beslut om vite som riktas mot dessa aktörer.
Förfarandebestämmelser
Förfaranderegler finns i viteslagen, förvaltningslagen och förvaltningsprocess- lagen. Förvaltningsrätten i Karlstad efterfrågar ett klargörande av vilken eller vilka myndigheter som ska ansöka respektive besluta om utdömande av vite i vissa fall. Regeringen föreslår i avsnitt 11 att Förvaltningsrätten i Stockholm ska vara rätt domstol i mål enligt EU:s förordning om digitala tjänster, rättsakter som har meddelats med stöd av förordningen, kompletteringslagen och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen. Det bör vidare
införas en bestämmelse om att en ansökan om utdömande av vite enligt kompletteringslagen görs av tillsynsmyndigheten. Bestämmelsen bör gälla både i fall där tillsynsmyndigheten har förenat ett beslut med vite och då domstolen har gjort detsamma på ansökan av tillsynsmyndigheten (se avsnitt 11).
Hänvisningar till S8-3-5
- Prop. 2023/24:160: Avsnitt 8.3.1, 8.4.5, Författningskommentar till 16 § lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster
8.4. Åtgärder efter undersökning
Bestämmelser som rör behöriga myndigheters och domstolars befogenheter att efter utredning vidta åtgärder mot leverantörer av förmedlingstjänster för att få en överträdelse av EU:s förordning om digitala tjänster att upphöra finns i artikel 51.2–3. I samma artikel och i artikel 52 finns också bestämmelser om sanktioner mot leverantörerna. Liksom vad gäller undersökningar är vissa bestämmelser om befogenheter direkt tillämpliga och andra behöver närmare regleras i lag. Alla tillsynsåtgärder på detta stadium syftar till att förebygga eller avbryta överträdelser av förordningen.
8.4.1. Åtaganden
Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. I utred- ningens förslag används uttrycket behörig myndighet i stället för tillsyns- myndighet.
Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt om förslaget. Skälen för regeringens förslag: Artikel 51.2 första stycket a i EU:s förordning om digitala tjänster ger behöriga myndigheter befogenhet att godkänna de åtaganden som erbjuds av leverantörer av förmedlingstjänster som omfattas av deras behörighet när det gäller leverantörens efterlevnad av
EU:s förordning om digitala tjänster och att göra dessa åtaganden bindande. Det innebär att en behörig myndighet accepterar en leverantörs eget förslag om hur denne ska agera för att efterleva förordningen i ett enskilt fall och därigenom gör myndigheten förslaget rättsligt bindande.
Bestämmelsen är direkt tillämplig och ger behörig myndighet den aktuella befogenheten. För att tillsynsmyndighetens befogenheter ska vara tydliga för både enskilda och myndigheten bör en upplysning om dessa framgå av
Regeringens förslag: En tillsynsmyndighet som godkänt ett åtagande och gjort det bindande får ändra eller återkalla beslutet om sakförhållandena som låg till grund för beslutet har ändrats, om den som beslutet avser agerar i strid med sitt åtagande eller om beslutet grundade sig på ofullständig, oriktig eller vilseledande information. Det gäller sådan information som tillhandahållits av den berörda leverantören eller andra fysiska eller juridiska personer som agerar för ändamål som rör en leverantör av förmedlingstjänsts handels-, närings-, hantverks- eller yrkesverksamhet, vilka rimligen kan ha kännedom om information om en misstänkt överträdelse, inklusive organisationer som utför revisioner enligt bestämmelserna i EU:s förordning om digitala tjänster.
kompletteringslagen. Dessutom behöver förordningens bestämmelse om behöriga myndigheters befogenhet i fråga om åtaganden kompletteras med en regel som anger förutsättningar för att en myndighet som har fattat beslut om åtaganden ska kunna återkalla eller ändra sitt beslut. Åtaganden skulle riskera att bli meningslösa om en sådan möjlighet för myndigheten inte fanns. I artikel 71.2 i EU:s förordning om digitala tjänster anges förutsättningarna för att kommissionen ska få ompröva ett åtagande som den tidigare har gjort
bindande. En liknande bestämmelse finns i 3 kap. 4 § andra stycket konkurrenslagen. I kompletteringslagen bör det införas bestämmelser som ger
en tillsynsmyndighet möjlighet att ändra eller återkalla ett beslut om att
godkänna och göra ett åtagande bindande om sakförhållandena som låg till grund för beslutet har ändrats, om den som beslutet avser agerar i strid med sitt åtagande eller om beslutet grundade sig på ofullständig, oriktig eller vilseledande information. Det bör gälla sådan information som tillhandahållits
av den berörda leverantören eller andra fysiska eller juridiska personer som agerar för ändamål som rör en leverantör av förmedlingstjänsts handels-,
närings-, hantverks- eller yrkesverksamhet, vilka rimligen kan ha kännedom
om information om en misstänkt överträdelse, inklusive organisationer som utför revisioner enligt bestämmelserna i EU:s förordning om digitala tjänster. Myndighetens beslut om att göra ett åtagande bindande bör inte ha någon påverkan för tredje part på så sätt att det skulle hindra en sådan part från att begära
sådan ersättning som avses i artikel 54 i EU:s förordning om digitala tjänster
eller med stöd av någon annan lag eller svenska rättsprinciper med anledning av överträdelsen.
Hänvisningar till S8-4-1
8.4.2. Föreläggande med anledning överträdelser av förordningen
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt om förslaget. Skälen för regeringens förslag: I artikel 51.2 första stycket b i EU:s förordning om digitala tjänster anges att behörig myndighet ska ha befogenhet att beordra att överträdelser upphör och, när så är lämpligt, att föreskriva avhjälpande åtgärder som står i proportion till överträdelsen och som är nödvändiga för att få överträdelsen att faktiskt upphöra, eller begära att en rättslig myndighet i samordnarens medlemsstat gör detta. Förordningen lämnar i detta fall alltså öppet för medlemsstaterna att bestämma om en tillsyns- myndighet ska kunna fatta sådana beslut eller om den ska vända sig till domstol för att den ska fatta ett sådant beslut.
Regeringen delar utredningens bedömning att en tillsynsmyndighet, bl.a. av effektivitetsskäl, bör kunna få besluta om förelägganden av detta slag utan att vända sig till domstol. I kompletteringslagen bör det därför införas bestämmelser
Regeringens förslag: En tillsynsmyndighet ska i enlighet med EU:s förordning om digitala tjänster få beordra att överträdelser upphör och föreskriva avhjälpande åtgärder som står i proportion till överträdelsen och som är nödvändiga för att få överträdelsen att faktiskt upphöra.
som ger en tillsynsmyndighet behörighet att besluta om sådana förelägganden som avses i artikel 51.2 första stycket b i EU:s förordning om digitala tjänster.
Hänvisningar till S8-4-2
- Prop. 2023/24:160: Avsnitt 8.4.5
8.4.3. Åtgärdsplan
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt om förslaget. Skälen för regeringens förslag: Behöriga myndigheter ges i artikel 51.3 första stycket a i EU:s förordning om digitala tjänster vissa befogenheter som de kan använda när de har uttömt alla andra befogenheter enligt artikel 51, men överträdelsen inte har åtgärdats eller fortsätter och orsakar allvarlig skada som inte kan undvikas genom utövandet av andra befogenheter som finns att tillgå enligt unionsrätten eller nationell rätt. Behöriga myndigheter får då kräva att ledningsorganen hos leverantörer av förmedlingstjänster, som omfattas av deras medlemsstats behörighet, utan onödigt dröjsmål granskar situationen och antar och presenterar en åtgärdsplan med de åtgärder som är nödvändiga för att få överträdelsen att upphöra, säkerställer att leverantören vidtar dessa åtgärder och rapporterar vilka åtgärder som har vidtagits.
Befogenheten att vidta en sådan åtgärd och vad den innebär följer direkt av artikel 51.3 första stycket a i förordningen. För att kompletteringslagen ska ge en helhetsbild i fråga om de befogenheter som en tillsynsmyndighet förfogar över bör det införas en upplysning om denna befogenhet.
Av artikel 51.5 och artikel 52.2 i samma förordning följer bl.a. att beslut om åtgärdsplan enligt artikel 51.3 första stycket a får förenas med vite, se vidare avsnitt 8.4.5.
En bestämmelse om att sådana beslut om åtgärdsplan får förenas med vite bör införas i kompletteringslagen.
Inga särskilda bestämmelser om förfarande behöver införas med anledning av denna befogenhet.
Hänvisningar till S8-4-3
- Prop. 2023/24:160: Avsnitt 8.4.5
8.4.4. Begränsning av tillgång till tjänst eller onlinegränssnitt
Regeringens förslag: I kompletteringslagen införs en upplysning om att en tillsynsmyndighet har befogenhet att kräva att förmedlingstjänstleverantörers ledningsorgan utan onödigt dröjsmål granskar en pågående överträdelse, antar och presenterar en åtgärdsplan med nödvändiga åtgärder, säkerställer att leverantören vidtar dessa åtgärder och rapporterar vilka åtgärder som har vidtagits. Ett sådant beslut får förenas med vite.
Regeringens förslag: I kompletteringslagen införs en upplysning om att en tillsynsmyndighet har befogenhet att under vissa omständigheter begära att domstol beslutar om en tillfällig begränsning av mottagarnas tillgång till den tjänst som berörs av överträdelsen eller till det onlinegränssnitt hos leveran- tören av förmedlingstjänster på vilket överträdelsen skett.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningen föreslår inte att beslutet ska gälla omedelbart, om domstolen inte bestämmer något annat. I utredningens förslag används vidare uttrycket behörig myndighet i stället för tillsynsmyndighet.
Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna, bl.a. Föreningen för digitala fri- och rättigheter, Ifpi Sverige, Internetstiftelsen, Kammarrätten i
Stockholm, Myndigheten för delaktighet och Tech Sverige, tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter på det.
Förvaltningsrätten i Karlstad framhåller att det inte uttryckligen framgår av förslaget till kompletteringslag att dessa beslut får förenas med vite. Det är enligt förvaltningsrättens mening oklart om artikel 51.2 första stycket d i EU:s förordning om digitala tjänster ska anses medföra en befogenhet för behörig myndighet att förena ålägganden enligt artikel 51.3 första stycket i förord- ningen om digitala tjänster med vite. Förvaltningsrätten lyfter vidare fram vikten av att det ska finnas en tydlig rättslig grund för att få förena ett beslut med vite.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 51.3 i EU:s förordning om digitala tjänster ges en behörig myndighet befogenhet att bl.a. begära att en rättslig myndighet i medlemsstaten beslutar om en tillfällig begränsning av mot- tagarnas tillgång till en tjänst som berörs av en överträdelse eller, i vissa fall, till det onlinegränssnitt hos leverantören av förmedlingstjänster på vilket en över- trädelse skett.
Artikeln uppställer dock följande rekvisit som måste vara uppfyllda för att myndigheten ska få göra en sådan begäran:
1. Den behöriga myndigheten har uttömt sina befogenheter enligt artikel 51, inklusive befogenheten om åtgärdsplan i artikel 51.3 första stycket a, för att se till att en överträdelse upphör. 2. Överträdelsen har inte åtgärdats eller fortsätter. 3. Överträdelsen orsakar allvarlig skada som inte kan undvikas genom utövandet av andra befogenheter som finns att tillgå enligt unionsrätten eller nationell rätt. Överträdelsen orsakar allvarlig skada som inte kan undvikas genom utövandet av andra befogenheter som finns att tillgå enligt unionsrätten eller nationell rätt. 4. Överträdelsen innebär ett brott som innefattar ett hot mot människors liv eller säkerhet.
Som huvudregel ska den behöriga myndigheten, enligt artikel 51.3 andra stycket, först uppmana berörda parter att inom en tidsperiod om minst två
Domstol får besluta om en sådan tillfällig begränsning av mottagarnas tillgång till en tjänst eller ett onlinegränssnitt. Ett sådant beslut får förenas med vite.
Ett sådant beslut om tillfällig begränsning av mottagarnas tillgång till en tjänst eller ett onlinegränssnitt gäller omedelbart, om domstolen inte bestämmer något annat.
veckor inkomma med skriftliga synpunkter på de åtgärder som myndigheten anger att den avser att begära från dem. Myndigheten ska då även ange vilken eller vilka adressaterna för åtgärderna kommer att vara.
Leverantören av förmedlingstjänster, den eller de avsedda adressaterna och varje annan tredje part som visar ett legitimt intresse ska ha rätt att delta i förfarandet inför domstolen.
De åtgärder som beslutas ska stå i proportion till överträdelsens art, allvar, frekvens och varaktighet, och inte medföra en orimlig begränsning av tillgången till laglig information för mottagarna av den berörda tjänsten.
Enligt artikel 51.3 tredje stycket ska begränsningen av tillgången gälla under en period av fyra veckor, med möjlighet för domstolen att ge den behöriga myndigheten rätt att förlänga perioden med ytterligare perioder av samma längd, med förbehåll för ett maximalt antal förlängningar som fastställs av domstolen. Den behöriga myndigheten ska endast förlänga perioden i fall då den, med beaktande av rättigheterna och intressena för alla parter som berörs av begränsningen och av alla relevanta omständigheter, anser att leverantören av förmedlingstjänster har underlåtit att vidta de nödvändiga åtgärderna för att få överträdelsen att upphöra, och den tillfälliga begränsningen inte innebär en orimlig begränsning av tjänstemottagarens tillgång till laglig information, med beaktande av antalet tjänstemottagare som påverkas och förekomsten av lämpliga och lättillgängliga alternativ.
Vid bedömningen av alla relevanta omständigheter ska den behöriga myndigheten beakta eventuell information från leverantören av förmedlings- tjänster, adressaten eller adressaterna eller annan tredje part som har visat ett legitimt intresse.
Om den behöriga myndigheten anser att villkoren i punkterna a och b är uppfyllda men inte kan göra någon ytterligare förlängning av perioden enligt tredje stycket, ska den, enligt artikel 51.3 fjärde stycket, lämna en ny begäran till domstolen enligt första stycket b.
Bestämmelserna i artikel 51.3 är direkt tillämpliga både i fråga om befo- genheten för behörig myndighet att under vissa förutsättningar begära att en rättslig myndighet ska besluta om begränsning av tillgång till en tjänst eller ett onlinegränssnitt och att en domstol får fatta ett sådant beslut. I artikeln anges också vissa förfaranderegler som myndigheten har att följa och det klargörs vilka intressenter som har rätt att delta i domstolsförfarandet. Inte heller dessa bestämmelser kräver kompletteringar i nationell rätt. I likhet med bedöm- ningen i fråga om andra befogenheter som följer direkt av förordningen anser regeringen att det i kompletteringslagen bör införas en upplysning om myndig- hetens befogenheter enligt artikel 51.3.
I kompletteringslagen bör dock regleras vilken domstol som är behörig att fatta beslut enligt artikel 51.3. Regeringen anser att Förvaltningsrätten i Stockholm bör vara rätt domstol för frågor som följer av EU:s förordning om digitala tjänster, rättsakter som har meddelats med stöd av förordningen, kompletteringslagen och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen. (se vidare avsnitt 11 där domstolsfrågor behandlas närmare).
Som Förvaltningsrätten i Karlstad påpekar kan det ifrågasättas om artikel 51.2 första stycket d i EU:s förordning om digitala tjänster ger ett tydligt stöd
för att med vite förena ett beslut om en tillfällig begränsning av mottagarnas tillgång till den tjänst som berörs av en överträdelse eller till det onlinegränssnitt hos leverantören av förmedlingstjänster på vilket överträdelsen skett. Regeringen anser att det följer av artiklarna 51.5 och 52.2 i samma förordning att bl.a. beslut om sådan begränsning som regleras artikel 51.3 första stycket b får förenas med vite. I annat fall hade åtgärden inte kunnat anses vara effektiv och avskräckande med beaktande av i synnerhet arten och allvaret av överträdelsen. Regeringen lägger i detta avseende särskilt vikt vid att sådana beslut kommer i fråga först när en tillsynsmyndighet har uttömt alla andra möjligheter enligt artikel 51 i EU:s förordning om digitala tjänster och kompletteringslagen för att se till att en överträdelse upphör. Möjligheterna innefattar bl.a. att meddela beslut om olika typer av åtgärder som förenas med vite, och överträdelsen inte har åtgärdats eller fortsätter och orsakar allvarlig skada som inte kan undvikas genom utövandet av andra befogenheter som finns att tillgå enligt unionsrätten eller nationell rätt. Att i en sådan situation inte få förena beslutet med vite riskerar att göra åtgärden verkningslös. Regeringen anser därför, i likhet med utredningen, att det i kompletterings- lagen bör regleras att sådana beslut får förenas med vite.
Hänvisningar till S8-4-4
- Prop. 2023/24:160: Avsnitt 8.4.5, Författningskommentar till 3 § lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster
8.4.5. Vite vid beslut som syftar till att avhjälpa en överträdelse av EU:s förordning om digitala tjänster
Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. I utred- ningens förslag anges inte särskilt att befogenheten även omfattar beslut enligt artikel 51.3 första stycket a. Vidare används uttrycket behörig myndighet i stället för tillsynsmyndighet.
Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna, bl.a. Föreningen för digitala fri- och rättigheter, Ifpi Sverige, Justitiekanslern, Kammarrätten i
Stockholm, Myndigheten för delaktighet och Tech Sverige, tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget.
Arbetsmiljöverket anser att det behöver förtydligas om det finns en risk att en leverantör utsätts för dubbelbestraffning om en myndighet kräver att en leverantör ska avlägsna, visa en varning eller att åtkomsten begränsas till innehåll på ett onlinegränssnitt samtidigt som en tillsynsmyndighet enligt EU:s förordning om digitala tjänster vidtar åtgärder mot samma leverantör.
Skälen för regeringens förslag
Enligt artikel 51.2 första stycket d i EU:s förordning om digitala tjänster ska behöriga myndigheter ha befogenhet att ålägga en leverantör av en förme-
Regeringens förslag: En tillsynsmyndighet får förena vissa beslut med vite för att säkerställa att en överträdelse upphör.
Gränsen för vitesbeloppet som gäller för ett vite som har beslutats i samband med en undersökningsåtgärd gäller också för vite som har förenats med ett beslut som syftar till att avhjälpa en överträdelse av EU:s förordning om digitala tjänster.
dlingstjänst som omfattas av dess behörighet vite, eller begära att en rättslig myndighet i samordnarens medlemsstat gör detta, vid bristande efterlevnad av förordningen.
Enligt artikel 51.5 i samma förordning ska de åtgärder en tillsynsmyndighet vidtar vid utövandet av sina befogenheter enligt samma artikel vara effektiva, avskräckande och proportionella, med beaktande av i synnerhet arten, allvaret, frekvensen och varaktigheten av den överträdelse eller den misstänkta överträdelse som åtgärderna avser, liksom den ekonomiska, tekniska och operativa kapaciteten hos den berörda leverantören av förmedlingstjänster, när så är relevant. Vidare, som nämns i avsnitt 8.1, ska medlemsstaterna enligt artikel 51.6 i förordningen fastställa särskilda regler och förfaranden för utövandet av befogenheten och säkerställa att allt utövande är förenat med ändamålsenliga skyddsmekanismer som fastställs i den tillämpliga nationella rätten i överensstämmelse med stadgan och med unionsrättens allmänna principer.
Av artikel 52.2 i EU:s förordning om digitala tjänster följer vidare att sanktioner ska vara effektiva, proportionerliga och avskräckande. Förordningen innehåller även en begränsningsregel. Enligt artikel 52.4 ska vite inte överstiga fem procent av den genomsnittliga globala dagsomsättningen eller dags- inkomsten för den berörda leverantören av förmedlingstjänster under det föregående räkenskapsåret per dag, beräknat från den dag som anges i det berörda beslutet.
Befogenhet att förena ett beslut med vite
Regeringen föreslår i avsnitt 8.4.3 att en tillsynsmyndighet ska få förena ett beslut om åtgärdsplan enligt artikel 51.3 första stycket a med vite. En tillsynsmyndighet får vidare, enligt förslaget i avsnitt 8.4.2, beordra att överträdelser upphör och föreskriva avhjälpande åtgärder som står i proportion till överträdelsen och som är nödvändiga för att få överträdelsen att faktiskt upphöra i enlighet med artikel 51.2 första stycket b i EU:s förordning om digitala tjänster. I likhet med utredningen anser regeringen att tillsyns- myndigheten bör få förena sådana beslut med vite.
I kompletteringslagen bör det införas bestämmelser om att en tillsyns- myndighet får förena förelägganden för åtgärder enligt artikel 51.2 första stycket b i EU:s förordning om digitala tjänster med vite. I bestämmelsen bör det förtydligas att befogenheten även omfattar beslut enligt artikel 51.3 första stycket a. Möjligheten för domstol att förena ett beslut om tillfällig begränsning av mottagarnas tillgång till en tjänst eller ett onlinegränssnitt enligt artikel 51.3 första stycket b med vite behandlas i avsnitt 8.4.4.
Arbetsmiljöverket lyfter frågan om det finns en risk för att en leverantör av en förmedlingstjänst utsätts för dubbelbestraffning om en myndighet kräver att den ska avlägsna, visa en varning eller att åtkomsten begränsas till innehåll på ett onlinegränssnitt samtidigt som en tillsynsmyndighet enligt EU:s förordning om digitala tjänster vidtar åtgärder mot samma leverantör. De möjligheter att vidta åtgärder som en tillsynsmyndighet har enligt EU:s förordning om digitala tjänster och kompletteringslagen syftar till att utreda eller sanktionera
överträdelser av de skyldigheter som följer av EU:s förordning om digitala tjänster, inte av skyldigheter som följer av andra nationella författningar eller EU-rättsakter. Förordningen ger alltså inte grund för utfärdande eller verk- ställighet av sådana förelägganden som Arbetsmiljöverket syftar på (jfr skäl 31). En tillsynsmyndighet får begära att domstol beslutar om en tillfällig be- gränsning av mottagarnas tillgång till en tjänst som berörs av en överträdelse av förordningen eller till det onlinegränssnitt hos leverantören av förmedlings- tjänster på vilket överträdelsen skett. En förutsättning för ett sådant beslut är att överträdelsen inte har åtgärdats eller fortsätter och orsakar allvarlig skada samt att överträdelsen innebär ett brott som innefattar ett hot mot människors liv eller säkerhet. Även denna bestämmelse tar sikte på överträdelser av förordningens bestämmelser. Regeringen anser därför inte att det finns en risk för att en leverantör av en förmedlingstjänst drabbas av en dubbelbestraffning i fall då en tillsynsmyndighet har vidtagit åtgärder mot leverantören på grund av en överträdelse av EU:s förordning om digitala tjänster samtidigt som en annan tillsynsmyndighet vidtar åtgärder mot samma leverantör på grund av överträdelser av andra nationella författningar eller EU-rättsakter. Bestämmelserna i artiklarna 9.3 och 10.3 i EU:s förordning om digitala tjänster tillförsäkrar vidare att tillsynsmyndigheten enligt förordningen får information om de förelägganden som andra tillsynsmyndigheter riktar mot en leverantör av en förmedlingstjänst. Skulle situationen uppstå att de olika tillsynsmyn- digheterna uppmärksammar ett agerande från leverantörens sida som utgör en överträdelse av både EU:s förordning om digitala tjänster och annan lagstift- ning har myndigheterna att beakta förbudet mot dubbelprövning.
Vitets storlek
Som behandlas i bl.a. avsnitt 8.3.4 ska en sanktion vara effektiv, propor- tionerlig och avskräckande. Förordningen anger också vissa andra kriterier som tillsynsmyndigheter ska beakta vid bestämmande av nivån på sanktionen i ett enskilt fall. Det handlar om vilken typ av överträdelse det rör sig om, hur allvarlig den är, om den är återkommande och hur länge den pågått, med hänsyn till det allmänintresse som eftersträvas, omfattningen och typen av verksamhet som bedrivs samt den ekonomiska kapaciteten hos den som begått överträdelsen. Sanktionerna bör vidare särskilt ta hänsyn till om leverantören av förmed- lingstjänster systematiskt eller återkommande underlåter att fullgöra sina skyldigheter enligt EU:s förordning om digitala tjänster och, om så är lämpligt, antalet berörda tjänstemottagare, om överträdelsen är avsiktlig eller beror på försumlighet och om leverantören är verksam i flera medlemsstater. Om det i EU:s förordning om digitala tjänster föreskrivs ett högsta belopp för viten bör det gälla per överträdelse och utan att det påverkar anpassningen av vitesbeloppen för specifika överträdelser. Vidare följer det av skäl 117 att medlemsstaterna bör säkerställa att föreläggandet av viten för överträdelser i varje enskilt fall är ändamålsenligt, proportionerligt och avskräckande genom att fastställa nationella regler och förfaranden i enlighet med förordningen, med beaktande av samtliga kriterier avseende de allmänna villkoren för åläg- gande av viten. Regeringen delar utredningens bedömning om att dessa skäl är
tillämpliga vid bedömningen inför ett beslut om vite enligt kompletteringslagen utan att bestämmelser om dem behöver införas i lagen.
I avsnitt 8.3.5 behandlar regeringen innebörden av vitesbestämmelserna i EU:s förordning om digitala tjänster och föreslår att en bestämmelse som anger ett högsta vitesbelopp ska införas i kompletteringslagen. Bestämmelsen som föreslås och de överväganden som görs där blir även tillämpliga för viten som har förenats med ett beslut som syftar till att avhjälpa en överträdelse av EU:s förordning om digitala tjänster. Även Lagrådets synpunkt om utformningen av bestämmelsen om begränsning av vitets storlek behandlas i det avsnittet.
Hänvisningar till S8-4-5
- Prop. 2023/24:160: Avsnitt 8.4.3, Författningskommentar till 16 § lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster
8.5. Interimistiska beslut om åtgärder
Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utredningens förslag har emellertid en annan lagteknisk och språklig utformning.
Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget.
Sveriges Radio föreslår att det ska införas en bestämmelse som preciserar att den proportionalitetsbedömning som ska göras vid interimistiska åtgärder särskilt ska beakta grundläggande rättigheter som yttrande- och informations- frihet.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 51.2 första stycket e i EU:s förordning om digitala tjänster ska behörig myndighet, när det behövs för efterlevnadskontroll, ha befogenhet att vidta interimistiska åtgärder eller begära att den behöriga rättsliga myndigheten gör detta, för att undvika risk för allvarlig skada.
I skäl 114 anges bl.a. att interimistiska åtgärder, som kan inbegripa förelägganden om att upphöra med eller avhjälpa en viss påstådd överträdelse, inte bör gå utöver vad som är nödvändigt för att säkerställa att allvarlig skada förhindras i avvaktan på det slutliga beslutet. Av artikel 51.5 framgår vidare att åtgärderna som en behörig myndighet vidtar enligt bl.a. artikel 51.2 ska vara effektiva, avskräckande och proportionella, med beaktande av i synnerhet arten, allvaret, frekvensen och varaktigheten av den överträdelse eller den misstänkta överträdelse som åtgärderna avser, liksom den ekonomiska, tek- niska och operativa kapaciteten hos den berörda leverantören av förmedlings- tjänster, när så är relevant.
Tillsynsmyndigheten blir den som kommer att ha information om en över- trädelse i ett visst ärende och har därmed bäst förutsättningar att bedöma om risk för allvarlig skada föreligger. Vidare talar brådskan vid fara för allvarlig skada för att ett beslut om interimistisk åtgärd bör fattas av tillsynsmyndighet i stället för av domstol.
Regeringens förslag: En tillsynsmyndighet får bestämma att ett beslut att beordra att en överträdelse upphör eller som föreskriver en avhjälpande åtgärd som är nödvändig för att en överträdelse faktiskt ska upphöra ska gälla omedelbart i avvaktan på ett slutligt beslut.
Beslut om interimistiska åtgärder bör gälla omedelbart, om inget annat anges. Det innebär att de gäller tills det finns ett slutligt beslut som vunnit laga kraft. Domstol kan dock inhibera myndighetens beslut om interimistiska åtgärder efter överklagande.
I kompletteringslagen bör det mot denna bakgrund införas bestämmelser som ger en tillsynsmyndighet rätt att bestämma att ett beslut enligt EU:s förordning om digitala tjänster eller enligt kompletteringslagen ska gälla omedelbart i enlighet med artikel 51.2 första stycket e i förordningen.
I likhet med den bedömning som görs i avsnitt 8.1 anser regeringen att det saknas skäl att införa en bestämmelse om att särskilt beakta grundläggande fri- och rättigheter vid proportionalitetsbedömningen inför interimistiska åtgärder enligt förordningen, som Sveriges Radio föreslår.
Hänvisningar till S8-5
9. Sanktionsavgifter
9.1. En tillsynsmyndighet får besluta om sanktionsavgifter
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. I utred- ningens förslag används uttrycket behörig myndighet i stället för tillsyns- myndighet. Enligt utredningens förslag får behörig myndighet avgöra om en sanktionsavgift ska tas ut vid överträdelse.
Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna, bl.a. Kammarrätten i
Stockholm, Polismyndigheten, PTS och Svenskt Näringsliv, tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter på det. Sveriges Radio framhåller vikten av att det inte införs sanktionsavgift vid överträdelse av artikel 23.1 på grund av risken för att alltför snäva, eller ogrundade, manuella eller automatiska bedömningar ska göras vid bedömningen av om ett visst innehåll är olagligt. Sådana
Regeringens förslag: En tillsynsmyndighet får besluta om sanktions- avgifter.
En sanktionsavgift ska tas ut av en leverantör av en förmedlingstjänst som överträder någon av sina skyldigheter enligt artiklarna 11.1, 11.3, 12.1, 13.1, 14.6, 16.4, 18.1, 24.1, 24.2, 24.3, 26.2, 26.3, 30.1, 30.6, 31.1, 32.1 eller 32.2 i EU:s förordning om digitala tjänster, i den ursprungliga lydelsen.
En sanktionsavgift ska även tas ut vid överträdelse av ett åtagande som en tillsynsmyndighet har gjort bindande med stöd av EU:s förordning om digi- tala tjänster eller kompletteringslagen och som gäller en skyldighet som följer av någon av dessa artiklar.
En sanktionsavgift får inte beslutas om överträdelsen omfattas av ett före- läggande som har förenats med vite och den ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet, eller om den som anspråket riktas mot inte har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att överträdelsen ägde rum.
bedömningar skulle riskera att begränsa tjänstemottagarnas tillgång till fri och oberoende information, menar Sveriges Radio.
Arbetsmiljöverket påpekar att om myndigheten kräver att en leverantör av informationssamhällets tjänster avlägsnar, visar en varning för eller begränsar åtkomsten till innehåll på ett onlinegränssnitt samtidigt som en tillsyns- myndighet enligt EU:s förordning om digitala tjänster vidtar åtgärder mot samma leverantör finns det risk för att leverantören utsätts för dubbel- bestraffning, vilket behöver undvikas genom förtydligande. Konsumentverket anser att det bör övervägas om sanktionsavgift även ska få tas ut vid en överträdelse av artikel 28.2 i EU:s förordning om digitala tjänster då bestäm- melsen stämmer väl in på beskrivningen av sådana bestämmelser som till sin beskaffenhet lämpar sig för sanktionsavgift vid överträdelse.
Skälen för regeringens förslag
Sanktioner vid överträdelser av skyldigheter som fastställs i förordningen
Enligt artikel 52.1 i EU:s förordning om digitala tjänster ska medlemsstaterna fast- ställa regler för sanktioner för överträdelse av bestämmelserna i förordningen som görs av leverantörer av förmedlingstjänster som omfattas av deras behörighet och vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att dessa tillämpas i enlighet med artikel 51. Sanktionerna ska, enligt artikel 52.2, vara effektiva, proportionella och avskräckande.
Behöriga myndigheter ska enligt artikel 51.2 första stycket c och andra stycket ha befogenhet att besluta om böter, eller begära att en rättslig myn- dighet i medlemsstaten gör detta, i enlighet med artikel 52 för bristande efter- levnad av förordningen.
Det högsta bötesbelopp som ska kunna beslutas för underlåtelse att fullgöra en skyldighet som fastställs i förordningen är, enligt artikel 52.3, sex procent av den globala årsomsättningen för den berörda leverantören av förmedlings- tjänster under det föregående räkenskapsåret.
Sanktionsavgift i stället för böter
I EU:s förordning om digitala tjänster överlämnas åt medlemsstaterna att fast- ställa sanktioner för överträdelser av förordningen. Det ställs dock ett krav på att sanktionerna ska kunna tillämpas i enlighet med bestämmelserna i arti- kel 51. Böter, som är den sanktion som anges i artikel 51.2 första stycket c, är i Sverige en straffrättslig sanktion för en kriminaliserad gärning. Som påföljd för överträdelser av författningsbestämmelser som inte ingår i det straffrättsliga systemet finns sanktionsavgift, som är den administrativa motsvarigheten till böter. Huvudregeln i svensk rätt är att sanktionsavgifter bygger på strikt ansvar, dvs. avgiften tas ut oberoende av om det finns uppsåt eller oaktsamhet. Detta ligger i linje med skyldigheterna i EU:s förordning om digitala tjänster, vilka inte innehåller något subjektivt rekvisit rörande uppsåt eller oaktsamhet. Regeringen instämmer mot denna bakgrund i utredningens bedömning att kom- pletterande bestämmelser om sanktioner vid överträdelse av EU:s förordning om digitala tjänster bör avse sanktionsavgift i stället för böter.
Tillsynsmyndighet bör ges befogenhet att besluta om sanktionsavgift
Artikel 51.2 första stycket c i EU:s förordning om digitala tjänster lämnar utrymme för att välja domstol eller tillsynsmyndighet för beslut om sanktions- avgift. Regeringen anser, i likhet med utredningen, att den tillsynsmyndighet som ansvarar för tillsynen av bestämmelserna som överträdelsen avser bör få fatta beslut om sanktionsavgift för överträdelsen.
Utgångspunkter för bedömningen av vilka överträdelser som bör leda till sanktionsavgift
Av artikel 52 i EU:s förordning om digitala tjänster följer att medlemsstaterna ska bestämma vilka överträdelser av förordningen som ska kunna leda till sanktionsavgifter. Det bör då övervägas vilka bestämmelser i förordningen som till sin beskaffenhet lämpar sig för sanktionsavgift vid en överträdelse. I regeringens skrivelse En tydlig, rättssäker och effektiv tillsyn (skr. 2009/2010:79 s. 46) anges följande om utformningen av sanktionsav- gifter.
Utformningen av en sanktionsavgift vid tillsyn bör uppfylla de principer om sanktionsavgifters användningsområde och utformning som angavs i förarbetena till bestämmelsen om förverkande i 36 kap. 4 § brottsbalken (prop. 1981/82:142 s. 77). Enligt dessa principer bör sanktionsavgifter användas inom områden där regelöverträdelser är särskilt frekventa eller där det föreligger speciella svårigheter med att beräkna storleken av den vinst eller besparing som uppnås i det enskilda fallet. Avgifter bör vidare endast förekomma inom speciella och klart avgränsade rättsområden där det relativt lätt kan fastställas om en överträdelse skett eller inte. […] Om avgifts- skyldigheten ska bygga på ett strikt ansvar bör förutsättas att det finns starkt stöd för en presumtion om att överträdelser inte kan förekomma annat än som en följd av uppsåt eller oaktsamhet.
I EU:s förordning om digitala tjänster finns vissa bestämmelser där – det är svårt att beräkna storleken av vinst eller besparing som en leverantör
av en förmedlingstjänst uppnår i det enskilda fallet, – bestämmelsen är tillräckligt tydlig för att det relativt lätt ska kunna fast-
ställas om en bristande efterlevnad har skett eller inte, eller – det finns stöd för en presumtion om att bristande efterlevnad endast kan
förekomma som följd av uppsåt eller oaktsamhet.
Regeringen instämmer i utredningens bedömning att sanktionsavgifter inte bör komma i fråga för bestämmelser där det finns risk för negativ påverkan på grundläggande fri- och rättigheter, något som även Sveriges Radio och Sve- riges advokatsamfund understryker vikten av. En sådan bestämmelse är skyldigheten i artikel 23.1 avseende åtgärder och skydd mot missbruk. Om en leverantör av en onlineplattform skulle kunna drabbas av sanktionsavgift vid överträdelse av artikel 23.1, finns det en risk för att leverantören blir alltför sträng i sina bedömningar av om visst material är uppenbart olagligt. Detta skulle kunna leda till alltför omfattande avstängningar av tjänstemottagare, vilket kan
medföra negativa effekter på yttrande- och informationsfriheten. Vid överträ- delse av denna bestämmelse skulle ett föreläggande som förenats med vite, som ger möjlighet till rättelse utan att någon sanktion döms ut, vara en lämpligare åtgärd.
Överträdelser som bör kunna leda till sanktionsavgift Konsumentverket anser att det bör övervägas om sanktionsavgift även ska få tas ut vid överträdelse av artikel 28.2 i EU:s förordning om digitala tjänster då denna stämmer väl in på beskrivningen av bestämmelser som till sin beskaf- fenhet lämpar sig för sanktionsavgift vid överträdelse. Enligt bestämmelsen får leverantörer av onlineplattformar inte presentera annonser på sina gränssnitt som bygger på profilering enligt definitionen i artikel 4.4 i förordning (EU) 2016/679 med hjälp av tjänstemottagarens personuppgifter när de med rimlig säkerhet är medvetna om att tjänstemottagaren är minderårig. Regeringen anser att det är av stor vikt att minderåriga inte utsätts för annonser som riktas mot dem baserat på deras personuppgifter. Leverantörer av onlineplattformar har därför ett ansvar att säkerställa att så inte sker i de fall de med rimlig säkerhet är medvetna om att mottagaren är minderårig. Regeringen konstaterar dock att bestämmelsen förutsätter att leverantören med rimlig säkerhet är med- veten om att tjänstemottagaren är minderårig. En sådan lydelse är inte till- räckligt tydlig för att, i enlighet med de kriterier som anges ovan, det relativt lätt ska kunna fastställas om en bristande efterlevnad har skett. Bestämmelsen är inte heller sådan att det kan antas att bristande efterlevnad endast kan före- komma som följd av uppsåt eller oaktsamhet och är därmed svårförenlig med en ordning som bygger på strikt ansvar. En överträdelse av artikel 28.2 i EU:s förordning om digitala tjänster bör därför inte leda till att en sanktionsavgift tas ut.
Med utgångspunkt i de överväganden som görs ovan anser regeringen att överträdelser av följande bestämmelser i förordningen bör kunna leda till sanktionsavgift: – artikel 11.1 och 11.3 om kontaktpunkter för medlemsstaternas myndig-
heter, kommissionen och nämnden, – artikel 12.1 om kontaktpunkter för tjänstemottagare, – artikel 13.1 om rättsliga företrädare, – artikel 14.6 om offentliggörande av allmänna villkor, – artikel 16.4 om mekanismer för anmälan och åtgärder, – artikel 18.1 om anmälan av misstanke om brott, inklusive bestämmelsen
om anmälan till viss myndighet enligt förslaget i kompletteringslagen, – artikel 24.1–3 om transparensrapporteringsskyldigheter för leverantörer av
onlineplattformar, – artikel 26.2 och 26.3 om annonsering på onlineplattformar, – artikel 30.1 och 30.6 om näringsidkares spårbarhet, – artikel 31.1 om inbyggd överensstämmelse, och – artikel 32.1 och 32.2 om rätt till information.
I nationell rätt görs hänvisningar till EU-förordningar avseende straffsanktioner vid överträdelse av bestämmelserna i en sådan förordning som regel som statiska
hänvisningar. En sådan ordning innebär en hänvisning till bestämmelserna i förordningen i dess ursprungliga lydelse. Det saknas skäl att avvika från denna ordning vid införande av regler för sanktionsavgifter vid överträdelser av EU:s förordning om digitala tjänster.
I kompletteringslagen bör sammanfattningsvis införas en bestämmelse om att en tillsynsmyndighet ska ta ut en sanktionsavgift vid överträdelse av be- stämmelserna i förordningen som anges ovan. I avsnitt 9.2 behandlas tillsyns- myndighetens möjlighet att avstå från att ta ut en sanktionsavgift helt eller delvis i vissa fall.
Förbud mot dubbelprövning
I avsnitt 8.3.4 föreslår regeringen att det ska införas bestämmelser om förbud mot dubbelprövning i samband med beslut om utredningsskadeavgift. Dubbel- prövningsförbudet gör sig även gällande i fall där det är möjligt att utfärda ett föreläggande som förenas med vite och ta ut en sanktionsavgift för samma överträdelse. I författningar som möjliggör sådana beslut införs därför bestäm- melser som syftar till att hindra att någon blir lagförd eller straffad två gånger för samma gärning. Dessa bestämmelser har utformats på så sätt att sank- tionsavgift inte får beslutas om överträdelsen även omfattas av ett vites- föreläggande och överträdelsen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet. Regeringen anser, i likhet med utredningen, att en sådan bestämmelse bör införas i kompletteringslagen.
Eftersom en ansökan om utdömande av vite utgör hinder mot ett beslut om sanktionsavgift avseende samma omständigheter bör tillsynsmyndigheten noga överväga om en sådan ansökan är nödvändig när det samtidigt kan vara aktuellt att besluta om en sanktionsavgift.
Regeringen bedömer det som osannolikt att den omvända situationen skulle uppstå, dvs. att en beslutad sanktionsavgift skulle utgöra hinder mot ett före- läggande eller utdömande av vite. Ett vitesföreläggande syftar till att få enskil- da att vidta en åtgärd eller underlåta att göra något, dvs. att påverka ett framtida handlande. En sanktionsavgift däremot syftar till att utdöma en sanktion för ett tidigare agerande. Ett vitesföreläggande som beslutas efter en sanktionsavgift kan därför inte omfatta samma händelse. Regeringen bedömer vidare att det inte är sannolikt att tillsynsmyndigheten skulle använda sig av ett vitesfö- reläggande eller ansöka om utdömande av vite för en överträdelse för vilken en sanktionsavgift har beslutats (jfr prop. 2021/22:136 s. 363 och 364). Regeringen konstaterar därför att risken för dubbelbestraffning i den beskrivna situationen är mycket osannolik och därför inte motiverar en bestämmelse om förbud mot dubbelprövning.
Vissa överträdelser av bestämmelser i EU:s förordning om digitala tjänster kan inträffa flera gånger. Varje gång kan då anses vara en ny överträdelse. Bedömningen av om det är fråga om en överträdelse eller flera överträdelser bedöms emellertid inte alltid vara okomplicerad. Detta gäller bl.a. när det är fråga om överträdelser som pågår under en tid och avser t.ex. rutiner, allmänna villkor, rekommendationssystem, onlinegränssnitt eller information som är bristfällig. Viss vägledning om vad som anses vara en eller flera överträdelser
och hur överträdelserna ska preciseras och konkretiseras kan sökas i straff- processuell praxis.
En leverantör av förmedlingstjänst kan bli föremål för en straffrättslig process med anledning av det innehåll som sprids via tjänsten, t.ex. genom åtal för ett medverkansbrott eller med stöd av lagen (1998:112) om elektroniska anslagstavlor. Gränsdragningsfrågor om vad som kan utgöra dubbel bestraffning i dessa situationer bör överlämnas till rättstillämpningen.
Preskription
På samma sätt som vid bedömningen i fråga om behov av att införa en pres- kriptionstid för beslut om utredningsskadeavgift (se avsnitt 8.3.4) anser rege- ringen att det inte är lämpligt att meddela ett beslut om sanktionsavgift om lång tid har förflutit sedan överträdelsen av bestämmelsen eller åtagandet som kan leda till sanktionsavgift ägde rum. En sanktionsavgift bör därför inte få tas ut om den leverantör som anspråket riktar sig mot inte har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att överträdelsen ägde rum. En bestämmelse av denna innebörd bör införas i kompletteringslagen.
Utformningen av sanktionsavgiftssystemet Lagrådet konstaterar att förslagen om sanktionsavgifter aktualiserar vissa syn- punkter som Lagrådet har framfört i flera andra lagstiftningsärenden i fråga om behovet av en samlad lagstiftning om sanktionsavgifter vilken behandlar de övergripande materiella och processuella förutsättningarna för sanktionsavgif- ter. Lagrådet hänvisar särskilt till sitt yttrande över remissen Mottagningsan- ordningar i hamn för avfall från fartyg (prop. 2022/23:62 s. 144–153) och anför att det som där anges beträffande den språkliga utformningen av paragraferna i vissa delar kan upprepas beträffande vissa bestämmelser i detta förslag.
I likhet med Lagrådet, och i linje med det som regeringen har uttalat i andra lagstiftningsärenden, konstaterar regeringen att det finns ett stort antal författ- ningar som innehåller olika typer av sanktionsavgiftssystem som skiljer sig från varandra, exempelvis i fråga om det sakliga innehållet och den språkliga och redaktionella utformningen. Utformningen av varje enskilt sanktionsav- giftssystem får dock anses ha gjorts med beaktande av de behov och förut- sättningar som finns inom det politikområde där regleringen finns (jfr prop. 2022/23:62 s. 48 och 49, prop. 2022/23:71 s. 32 och prop. 2022/23:116 s. 131 och 132). Regeringen eftersträvar att, vid utformningen av nya sanktionsav- giftssystem, så långt som möjligt utforma bestämmelserna på samma sätt där så är lämpligt.
De bestämmelser om sanktionsavgifter som nu föreslås är utformade på ett sätt som är vanligt förekommande för sådana bestämmelser inom digitalise- ringsområdet och andra områden som reglerar leverantörer av olika typer av informationssamhällets tjänster, se exempelvis 12 kap. lagen (2022:482) om elektronisk kommunikation, 7 kap. säkerhetsskyddslagen (2018:585) och 29– 36 §§ lagen (2018:1174) om informationssäkerhet för samhällsviktiga och di- gitala tjänster. Vidare är bestämmelserna anpassade till de uttryck som används i EU:s förordning om digitala tjänster där ordet överträdelse används trots att
artiklarna innebär skyldigheter som leverantörer av förmedlingstjänster har att uppfylla. Regeringen anser därför att det inte finns skäl att ändra förslaget med anledning av Lagrådets synpunkter i denna del.
Hänvisningar till S9-1
- Prop. 2023/24:160: Avsnitt 9.3, Författningskommentar till 24 § lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster
9.2. Sanktionsavgiftens storlek
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. I utred- ningens förslag anges inte i lagen de omständigheter som kan leda till att en tillsynsmyndighet avstår helt eller delvis från sanktionsavgift.
Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt om detta förslag. Skälen för regeringens förslag: Sanktionsavgifter kan vara utformade på olika sätt. De kan avse på förhand bestämda belopp, ett beloppsintervall eller vara kopplade till omsättningen i näringsverksamheten. Utgångspunkten bör i detta fall vara att sanktionsavgifterna ska vara effektiva, proportionerliga och avskräckande i enlighet med artikel 52.2 i EU:s förordning om digitala tjänster.
Vidare följer av artikel 51.5 att tillsynsmyndigheten inför ett sådant beslut ska beakta arten, allvaret, frekvensen och varaktigheten av den överträdelse som sanktionen avser, liksom den ekonomiska, tekniska och operativa kapaciteten hos den berörda leverantören av förmedlingstjänster, när så är relevant. Av skäl 117 framgår vidare att hänsyn även ska tas till det allmänintresse som eftersträvas med bestämmelsen. Sanktionerna bör särskilt ta hänsyn till om leverantören av förmedlingstjänster systematiskt eller återkommande under- låter att fullgöra sina skyldigheter enligt förordningen samt, om så är lämpligt, antalet berörda tjänstemottagare, om överträdelsen är avsiktlig eller beror på försumlighet och om leverantören är verksam i flera medlemsstater.
EU:s förordning om digitala tjänster ställer tydliga krav på medlemsstater att säkerställa att sanktioner vid överträdelse av förordningen ska vara bl.a. proportionerliga. Regeringen konstaterar att de proportionalitetsbedömningar som en tillsynsmyndighet behöver göra vid tillämpningen av dessa bestäm- melser i EU:s förordning om digitala tjänster även ska göras i enlighet med 5 § tredje stycket förvaltningslagen (proportionalitetsprincipen behandlas närmare i avsnitt 8.1 och 8.3.4).
Sanktionsavgifter ska kunna beslutas även vid överträdelser som framstår som mindre allvarliga. Beloppsintervallet för sanktionsavgifter varierar mellan olika rättsområden, från 1 000 kronor som lägsta nivå, upp till 20 000 000
Regeringens förslag: En sanktionsavgift ska bestämmas till minst 5 000 kronor och högst sex procent av den globala årsomsättningen för den berörda leverantören av förmedlingstjänster under det föregående räken- skapsåret.
Tillsynsmyndigheten får avstå från att ta ut en sanktionsavgift helt eller delvis om överträdelsen är ringa eller ursäktlig och leverantören vidtar åtgärder för rättelse, om någon annan myndighet eller något annat organ har vidtagit åtgärder mot leverantören och dessa åtgärder bedöms tillräckliga, eller om det annars med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt att ta ut avgiften.
kronor för de allvarligaste överträdelserna, se t.ex. resegarantilagen (2018:1218) och lagen (2016:1145) om offentlig upphandling. Ett lägsta
belopp bör emellertid bestämmas för att avgiften inte ska vara helt obetydlig. Denna miniminivå får inte vara så hög att effekten blir orimlig för ett företag
som nyligen startat en verksamhet i mindre skala. Enligt regeringens bedömning är, mot denna bakgrund, 5 000 kronor en rimlig lägsta nivå på sanktionsavgiften.
Av artikel 52.3 i EU:s förordning om digitala tjänster framgår att det högsta
bötesbelopp som kan beslutas för underlåtelse att fullgöra en skyldighet som fastställs i förordningen är sex procent av den globala årsomsättningen för den berörda leverantören av förmedlingstjänster under det föregående räkenskaps- året. Högsta belopp för en sanktionsavgift enligt kompletteringslagen bör
bestämmas i enlighet med denna gräns.
I och med att sanktionsavgiftssystemet bygger på ett strikt ansvar bör det finnas utrymme för att sätta ned sanktionsavgiften eller låta den helt falla bort under vissa omständigheter. Som utredningen föreslår kan det vara fallet om överträdelsen är ringa eller ursäktlig och leverantören i fråga vidtar åtgärder för rättelse, om någon annan myndighet eller något annat organ har vidtagit åtgärder mot leverantören och dessa åtgärder bedöms tillräckliga, eller om det annars med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt att ta ut avgiften. Till skillnad från utredningen anser regeringen att de omständigheter som kan leda till att en tillsynsmyndighet sätter ned sanktionsavgiften eller avstår från att ta ut den bör regleras i lagen. En bestämmelse av sådan innebörd bör därför införas.
Hänvisningar till S9-2
- Prop. 2023/24:160: Avsnitt 9.1, Författningskommentar till 25 § lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster
9.3. Bestämmelser om förfarandet vid beslut om sanktionsavgifter
Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utredningens förslag har emellertid en annan språklig utformning.
Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt om detta förslag. Skälen för regeringens förslag: I likhet med regeringens förslag om utredningsskadeavgift (se avsnitt 8.3.4) behövs det vissa kompletterande förfa- randeregler som ska gälla för sanktionsavgifter. Det avser regler om exempel- vis delgivning, betalning och preskription (se även avsnitt 9.1 där frågan om preskription för beslut om sanktionsavgift behandlas). De övervägande som
Regeringens förslag: Ett beslut om sanktionsavgift ska delges.
Sanktionsavgiften ska betalas till den tillsynsmyndighet som har beslutat om avgiften eller till den myndighet som tillsynsmyndigheten anger. Betalning ska ske inom 30 dagar från det att beslutet om att ta ut avgiften fick laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet.
Om sanktionsavgiften inte betalas i tid, ska myndigheten som skulle ta emot avgiften lämna den obetalda avgiften för indrivning enligt lagen om indrivning av statliga fordringar m.m. En sanktionsavgift tillfaller staten.
En beslutad sanktionsavgift faller bort till den del beslutet om avgiften inte har verkställts inom fem år från det att beslutet fick laga kraft.
regeringen har gjort i fråga om utredningsskadeavgifter gäller även för sanktionsavgifter. Samma förfarandebestämmelser som föreslås för utred- ningsskadeavgift bör därmed gälla för sanktionsavgift. I korthet innebär bestämmelserna att – delgivning av sanktionsavgiftsbeslut bör ske, – en sanktionsavgift bör betalas till den tillsynsmyndighet som har fattat
beslutet, eller till den myndighet som tillsynsmyndighet anger, inom 30 dagar eller inom den angivna längre tiden, – en obetalad sanktionsavgift bör vara föremål för indrivning, – en sanktionsavgift bör tillfalla staten, och – en femårig preskriptionstid för verkställighet av sanktionen bör införas.
Hänvisningar till S9-3
10. Avgifter
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I utredningens förslag anges inte verksamhet enligt rättsakter som har meddelats med stöd av förordningen. Vidare avser rätten att meddela föreskrifter enligt utredningens förslag avgiftssystemets utformning. I utredningens förslag används vidare uttrycket behörig myndighet i stället för tillsynsmyndighet.
Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt om förslaget. Skälen för regeringens förslag: I skäl 111 i EU:s förordning om digitala tjänster anges att förordningen inte påverkar medlemsstaternas möjlighet att inrätta finansieringsmekanismer baserade på en tillsynsavgift som tas ut från leverantörer av förmedlingstjänster enligt nationell rätt i överensstämmelse med unionsrätten. Detta gäller förutsatt att den tas ut från leverantörer av förmedlingstjänster som har sitt huvudsakliga etableringsställe i medlems- staten i fråga, att den är strikt begränsad till vad som är nödvändigt och proportionellt för att täcka kostnaderna för fullgörandet av de uppgifter som tilldelats tillsynsmyndigheten enligt förordningen, med undantag för de uppgifter som tilldelats kommissionen, och att tillräcklig transparens säker- ställs när det gäller uttag och användning av en sådan tillsynsavgift.
I likhet med utredningen anser regeringen att det bör införas bestämmelser som ger en tillsynsmyndighet möjlighet att ta ut avgifter för sin verksamhet enligt EU:s förordning om digitala tjänster, kompletteringslagen och före- skrifter som har meddelats i anslutning till lagen. Möjligheten till avgiftsuttag bör även avse verksamhet enligt rättsakter som har meddelats med stöd av förordningen.
Regeringens förslag: En tillsynsmyndighet får ta ut avgifter för sin verk- samhet enligt EU:s förordning om digitala tjänster, rättsakter som har meddelats med stöd av förordningen, kompletteringslagen och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifterna.
Regeringen anser vidare att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör ges rätt att meddela föreskrifter om avgifterna. Sådana föreskrifter kan exempelvis avse avgift för tillsyn eller avgiftsuttag vid certifiering av organ för tvistlösning utanför domstol enligt artikel 21 i EU:s förordning om digitala tjänster eller för hanteringen av ansökningar om att bli utsedd till betrodd anmälare enligt artikel 22 i samma förordning, eller andra föreskrifter som kan behövas för att tillsynsmyndigheten ska kunna ta ut avgifter för den verksamhet som anges i denna lag.
Hänvisningar till S10
11. Hur mål inleds och handläggs i domstol
11.1. Behörig domstol och överklaganden
Utredningens förslag överensstämmer huvudsakligen inte med regeringens. Utredningen föreslår inte att målen ska koncentreras till en viss utpekad domstol. Utredningen föreslår inte heller att det ska införas särskilda bestämmelser om ansökan om utdömande av vite, överklagande eller prövningstillstånd.
Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna, bl.a. Domstolsverket,
Journalistförbundet, Kommerskollegium, Myndigheten för delaktighet och Svenskt Näringsliv, tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter på det.
Förvaltningsrätten i Karlstad och Förvaltningsrätten i Stockholm efterfrågar närmare överväganden och förtydliganden av vilken domstol som ska vara behörig att pröva överklaganden av myndigheternas beslut enligt EU:s förordning om digitala tjänster och den nya lagen. Vidare efterfrågar förvalt- ningsrätterna ett förtydligande av vilken förvaltningsrätt som ska vara behörig att pröva en ansökan från myndigheterna och påpekar att det inte finns någon allmänt tillämplig forumregel i ansökningsmål. Även frågan om vilken förvaltningsrätt som ska vara behörig att pröva om advokatsekretess gäller för en viss handling bör klargöras, påpekar förvaltningsrätterna. Förvaltnings- rätten i Stockholm anför vidare att det i betänkandet föreslås att PTS,
Myndigheten för press, radio och tv och Konsumentverket ska vara behöriga
Regeringens förslag: Förvaltningsrätten i Stockholm ska vara rätt domstol i mål enligt EU:s förordning om digitala tjänster och rättsakter som har meddelats med stöd av förordningen samt kompletteringslagen och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen.
En ansökan om utdömande av vite som har beslutats med stöd av kompletteringslagen görs av tillsynsmyndigheten.
En tillsynsmyndighets beslut enligt EU:s förordning om digitala tjänster och rättsakter som har meddelats med stöd av förordningen samt enligt kompletteringslagen eller föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen ska få överklagas.
Prövningstillstånd ska krävas vid överklagande till kammarrätten.
myndigheter och konstaterar att överklaganden enligt kompletteringslagen kan ske till Förvaltningsrätten i Stockholm och Förvaltningsrätten i Karlstad. Förvaltningsrätten anser att det finns anledning att överväga om mål enligt den nya lagen ska koncentreras till en viss utpekad förvaltningsdomstol, vilket skulle göra det lättare för en domstol att upparbeta kompetens på området. Vidare efterfrågar förvaltningsrätten ett förtydligande om det ska krävas prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätt.
Konsumentverket anser att Patent- och marknadsdomstolen och Patent- och marknadsöverdomstolen ska vara behöriga i mål som rör artikel 25 om mörka mönster, artikel 26 vad avser annonser med kommersiellt syfte, artikel 27 om transparens i rekommendationssystemet och artikel 28.2 när det gäller annonser med kommersiellt syfte. Myndigheten påpekar att dessa artiklar i
EU:s förordning om digitala tjänster reglerar frågor som ligger nära marknads- föringsrätten och anser därför att Patent- och marknadsdomstolarna har bäst förutsättningar att skapa en enhetlig praxis. Även Svea hovrätt (Patent- och marknadsöverdomstolen) påpekar att det inte kan uteslutas att framtida domstolsprövningar enligt förordningen till stor del kommer att ske på områden som har nära beröring med marknadsföringsrätten. Hovrätten påpekar att det innebär att praxisbildningen på ett område som inbegriper marknads- föringsrättsliga bedömningar kan komma att ske i två parallella ordningar. En med Högsta förvaltningsdomstolen som högsta instans vid prövning enligt EU:s förordning om digitala tjänster å ena sidan och den ordning som gäller för patent- och marknadsdomstolarna å andra sidan. Hovrätten anser att denna fråga behöver belysas ytterligare i det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Konkurrensverket anser att det inte är tydligt vid vilken förvaltningsrätt en ansökan om inspektion ska lämnas in och anför att lämpligheten av att sprida ansökningar på fler förvaltningsrätter beroende på vilken myndighet som ansöker om inspektion kan ifrågasättas. Myndigheten anser att frågan om en specifik förvaltningsrätt bör pekas ut för handläggningen bör övervägas.
Skälen för regeringens förslag
Mål som följer av EU:s förordning om digitala tjänster bör prövas av allmän förvaltningsdomstol
Allmän förvaltningsdomstol är som huvudregel rätt domstol för enskilds överklagande av myndighetsbeslut enligt 40 § förvaltningslagen. Patent- och marknadsdomstolen är dock rätt domstol för mål enligt marknadsföringslagen. Som Svea hovrätt (Patent- och marknadsöverdomstolen) och Konsument- verket påpekar kommer domstolarnas prövning enligt EU:s förordning om digitala tjänster och kompletteringslagen i vissa frågor att ha en nära beröring med marknadsföringsrätten. Det rör sig om prövningar enligt artikel 25 om utformning och organisering av onlinegränssnitt, artikel 26 i fråga om annon- sering med kommersiellt syfte på onlineplattformar, artikel 27 om transparens i rekommendationssystemet och vissa ärenden rörande artikel 28 om skydd av minderåriga online. En fördel med att utse patent- och marknadsdomstolarna till rätt instans för beslut i sådana frågor är att domstolarna redan besitter
särskild sakkunskap om marknadsföringsrätt. Bedömningen av om ett visst innehåll på en förmedlingstjänst utgör en kommersiell annons enligt EU:s förordning om digitala tjänster har tydliga gemensamma inslag med frågan om liknande innehåll bedöms som marknadsföring enligt marknadsföringslagen (2008:486). Ytterligare en fördel med en sådan ordning är, som Svea hovrätt (Patent- och marknadsöverdomstolen) är inne på, att praxisbildningen på ett område som inbegriper marknadsföringsrättsliga aspekter skulle ske inom samma domstolsordning. Det skulle bidra till en mer enhetlig och förutsebar rättstillämpning på det marknadsrättsliga området.
En ordning där vissa frågor enligt EU:s förordning om digitala tjänster och kompletteringslagen prövas av allmänna förvaltningsdomstolar och andra av patent- och marknadsdomstolarna har dock nackdelar. Den främsta är att vissa bedömningar enligt EU:s förordning om digitala tjänster och kompletterings- lagen skulle ske i två olika domstolsordningar. Detta skulle leda till att samma fråga i vissa fall skulle bedömas av Högsta förvaltningsdomstolen som högsta instans och av Patent- och marknadsöverdomstolen eller Högsta domstolen i andra. Det skulle kunna leda till divergerande praxis inom flera frågor i EU:s förordning om digitala tjänster än det som skulle vara fallet på det marknads- rättsliga området som berörs. Regeringen anser mot denna bakgrund att prövningar enligt EU:s förordning om digitala tjänster och rättsakter som har meddelats med stöd av förordningen samt enligt kompletteringslagen och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen bör ske i allmän förvalt- ningsdomstol. Det bör leda till en mer ändamålsenlig, enhetlig och förutsebar tillämpning av förordningen i Sverige.
Förvaltningsrätten i Stockholm bör vara rätt domstol i mål som följer av EU:s förordning om digitala tjänster
Regeringen har gett Konsumentverket, Mediemyndigheten och PTS i uppdrag att vara behöriga myndigheter enligt EU:s förordning om digitala tjänster. Som
Förvaltningsrätten i Stockholm påpekar innebär en sådan uppdelning att överklaganden av Mediemyndighetens och PTS:s beslut skulle kunna ske till
Förvaltningsrätten i Stockholm och av Konsumentverkets beslut till Förvaltningsrätten i Karlstad. Förvaltningsrätten anser att det finns anledning att överväga om målen enligt förordningen och kompletteringslagen bör prövas av en viss utpekad förvaltningsdomstol för att på så sätt skapa bättre förut- sättningar för att kompetens på området upparbetas. Med utgångspunkt i den uppdelning av tillsynsmyndigheternas ansvarsområde som regeringen har beslutat kan det antas att flertalet mål enligt förordningen och kompletterings- lagen skulle prövas av Förvaltningsrätten i Stockholm vid en tillämpning av den allmänna forumregeln i 14 § andra stycket i lagen om allmänna förvalt- ningsdomstolar. Förvaltningsrätten i Karlstads prövning skulle vara begränsad till vissa bestämmelser i förordningen som rör konsumentförhållanden. Samma bestämmelser skulle dock prövas av Förvaltningsrätten i Stockholm i övriga fall. De frågor som Förvaltningsrätten i Karlstad skulle pröva hade alltså blivit begränsade i förhållande till prövningen av övriga bestämmelser i förord- ningen. Regeringen bedömer vidare att merparten av målen kommer att kräva särskild kunskap om tillhandahållandet av olika typer av förmedlingstjänster,
något som kan bli svårt att uppnå och upprätthålla om målen sprids på flera förvaltningsrätter. Dessa omständigheter talar för att målen som följer av EU:s förordning om digitala tjänster bör koncentreras till en domstol. En sådan ordning kan medföra att domstolen skulle upparbeta särskild kompetens om förmedlingstjänster och innebörden av de krav som EU:s förordning om digi- tala tjänster ställer på dem som tillhandahåller sådana tjänster. Det skapar ytter- ligare förutsättningar för en ändamålsenlig, enhetlig och förutsebar tillämpning av förordningen i Sverige. Detsamma gäller i fråga om Kammarrätten i Stock- holm, som i förekommande fall överprövar förvaltningsrättens avgöranden.
Regeringen anser mot denna bakgrund att Förvaltningsrätten i Stockholm bör vara exklusivt forum i mål om EU:s förordning om digitala tjänster, rätts- akter som har meddelats med stöd av förordningen, kompletteringslagen och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen. Det innebär att även ansökningar från en tillsynsmyndighet och frågor om advokatsekretess i ärenden som rör förordningen bör prövas av förvaltningsrätten.
Förvaltningsrätten i Stockholm blir därmed även rätt domstol för an- sökningar om utdömande av vite som har beslutats med stöd av komplette- ringslagen. Det bör vara tillsynsmyndigheten som gör en sådan ansökan. Det bör gälla både i de fall där tillsynsmyndigheten har förenat ett beslut med vite och då förvaltningsrätten har gjort detsamma på ansökan av en tillsynsmyn- dighet.
En tillsynsmyndighets beslut som följer av EU:s förordning om digitala tjänster bör få överklagas till samma domstol. Prövningstillstånd bör krävas vid överklagande till kammarrätt.
Kompletterande bestämmelser av sådan innebörd bör införas i komplette- ringslagen.
11.2. Skyndsam handläggning
Utredningens förslag överensstämmer delvis med utredningens. I utred- ningens förslag anges att även prövning av frågan om en handling omfattas av advokatsekretess och av ett framställt inhibitionsyrkande ska ske med skyndsamhet. Utredningen föreslår inte några särskilda bestämmelser om rättens sammansättning vid avgörande av mål som föreslås handläggas skynd- samt.
Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna, har inga synpunkter på förslaget.
Förvaltningsrätten i Karlstad anser att det bör ges ytterligare vägledning om förhållandet mellan det skyndsamhetskrav som ska gälla för vissa måltyper och den ordinarie processen i allmän förvaltningsdomstol, särskilt i fråga om
Regeringens förslag: Mål som rör inspektion eller tillfällig begränsning av mottagarnas tillgång till en tjänst eller ett onlinegränssnitt ska handläggas skyndsamt.
Förvaltningsrätten ska vara domför med en lagfaren domare ensam vid avgörande av dessa mål.
bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen om muntlig förhandling och kommunicering. Det kan, enligt förvaltningsrätten, exempelvis förtydligas om avsikten är att mål om advokatsekretess bör avgöras inom en eller ett fåtal dagar från det att målen kommer in till domstolen. Vidare uppmärksammar förvaltningsrätten om att det bör övervägas om de mål som ska handläggas skyndsamt bör läggas till bland undantagen av 17–18 §§ lagen om allmänna förvaltningsdomstolar. I annat fall riskeras att förvaltningsrätterna inte kan hantera mål av nu nämnda slag med den skyndsamhet som förordas, anför förvaltningsrätten.
Förvaltningsrätten i Stockholm anser att det kan ifrågasättas om det är nödvändigt att ange i kompletteringslagen att inhibitionsyrkanden ska hanteras skyndsamt och anför att den föreslagna formuleringen skulle kunna leda till uppfattningen att inhibitionsyrkanden i andra sammanhang inte ska hanteras skyndsamt.
Skälen för regeringens förslag: Vissa mål är av sådan karaktär att de behöver handläggas skyndsamt. En ansökan om inspektion bör hanteras på detta sätt eftersom det finns risk för att bevis förvanskas.
En ansökan om begränsning av mottagarnas tillgång till en tjänst eller ett onlinegränssnitt i enlighet med artikel 51.3 första stycket b i EU:s förordning om digitala tjänster är en åtgärd som en tillsynsmyndighet kan vidta i fall där en överträdelse orsakar allvarlig skada och överträdelsen utgör ett brott som innefattar ett hot mot människors liv eller säkerhet. Med hänsyn till dessa omständigheter bör en ansökan om sådan begränsning givetvis handläggas skyndsamt.
Med anledning av Förvaltningsrätten i Karlstads funderingar vill regeringen anföra följande. Exakt hur lång tid en prövning av ett mål bör ta kan vara svårt att avgöra på förhand utan måste bedömas från fall till fall. Skyndsamhets- kravet innebär inte att andra tillämpliga bestämmelser om t.ex. kommunikation m.m. inte är tillämpliga. Regeringen anser inte att det bör regleras någon exakt tidpunkt för när ett mål ska vara avgjort.
Mot denna bakgrund anser regeringen att det i kompletteringslagen bör införas bestämmelser om skyndsam handläggning för dessa mål.
Förvaltningsrätten i Karlstad uppmärksammar vidare att en förvaltningsrätt kan sakna förutsättningar för att hantera målen med den skyndsamhet som bestämmelserna kräver om det inte införs särskilda regler om domstolens sammansättning som möjliggör att förvaltningsrätten avgör ett sådant mål med en lagfaren domare ensam. Bestämmelserna som möjliggör att en förvalt- ningsrätt avgör ett mål i en sådan sammansättning finns i 18 § lagen om all- männa förvaltningsdomstolar. Av paragrafen framgår att en förvaltningsrätt är domför med en lagfaren domare ensam vid avgörande av flera olika typer av mål, bl.a. mål av enkel beskaffenhet och mål om bevissäkring och betal- ningssäkring enligt skatteförfarandelagen (2011:1244), om besiktning enligt fastighetstaxeringslagen (1979:1152), om en uppgifts eller handlings undan- tagande från kontroll enligt skatteförfarandelagen eller någon annan skatteför- fattning. Som förvaltningsrätten är inne på är syftet med bevissäkring enligt skatteförfarandelagen att skaffa underlag för en tillsynsmyndighets utredning om en eventuell överträdelse (jfr prop. 1993/94:151 s. 100 och prop.
2010/11:165 s. 885–888.). Det är fråga om samma syfte som de bestämmelser om inspektion som regeringen föreslår ska gälla enligt kompletteringslagen. Regeringen noterar vidare att prövningen i mål om en uppgifts eller handlings undantagande från kontroll enligt skatteförfarandelagen har likheter med mål om prövning av om en viss handling omfattas av advokatsekretess. Frågan om en viss handling omfattas av advokatsekretess utgör vidare ett hinder mot undersökning av handlingen. En sådan situation kan uppkomma vid flera av de undersökningsåtgärder som kan vidtas enligt förordningen, bl.a. i samband med inspektion. Med hänsyn till intresset av en effektiv tillsyn bör en fördröjning av undersökningsåtgärder undvikas, särskilt i fråga om åtgärder där den kan leda till skada för utredningen. Regeringen föreslår därför att en sådan fråga ska prövas av domstolen utan dröjsmål (se avsnitt 8.3.3).
Dessa omständigheter talar för att mål om inspektion och om advokats- ekretess är av sådan beskaffenhet som kan anses vara lämpliga för avgörande av en ensam lagfaren domare. Behovet av ett skyndsamt avgörande är särskilt framträdande i mål om begränsning av mottagarnas tillgång till en tjänst eller ett onlinegränssnitt. Den fara i dröjsmål som aktualiseras i sådana mål kräver att förvaltningsrätten kan avgöra målet mycket snabbt. Sammankallande av nämnd för ett sådant avgörande skulle enligt regeringen senarelägga ett avgörande på ett omotiverat sätt. Mot denna bakgrund anser regeringen att det i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar ska införas bestämmelser som möjliggör för förvaltningsrätten att avgöra dessa måltyper med en ensam lagfaren domare.
Till skillnad från utredningen anser regeringen, i likhet med För- valtningsrätten i Stockholm, att det inte behöver införas en särskild bestäm- melse om att ett inhibitionsyrkande bör prövas med skyndsamhet, eftersom inhibitionsyrkanden alltid bör hanteras skyndsamt. Vidare anser regeringen att det är tillräckligt att det i lagtexten anges att en prövning av frågan om en handling omfattas av advokatsekretess ska ske utan dröjsmål.
Hänvisningar till S11-2
- Prop. 2023/24:160: Avsnitt Författningskommentar till 3 § lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster
12. Informationsutbyte, sekretess och personuppgiftsbehandling vid tillämpning av EU:s förordning om digitala tjänster
12.1. Informationsutbyte och sekretess
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
Regeringens bedömning: Det saknas behov av att införa nya sekretess- bestämmelser till skydd för uppgifter hos behöriga myndigheter vid tillsyn enligt EU:s förordning om digitala tjänster och kompletteringslagen.
Det finns inte heller behov av nya bestämmelser för att en behörig myndighet ska kunna utbyta uppgifter med stöd av förordningen.
Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslaget.
PTS anser att det finns anledning att ytterligare överväga om det finns ett tillräckligt skydd för uppgifter om andra personers ekonomiska eller personliga förhållanden än de som trätt i affärsförbindelse med en leverantör som är föremål för tillsyn och som därför inte omfattas av sekretess enligt 30 kap 23 §
OSL. Myndigheten efterfrågar även klargöranden kring skyddet för vissa slags uppgifter som kan förekomma vid samverkan med myndigheter i andra medlemsstater och kommissionen, t.ex. uppgifter som behöriga myndigheter kan komma att få direktåtkomst till genom det informationssystem som ska upprättas av kommissionen och uppgifter som lämnas in till den svenska samordnaren men som enligt EU:s förordning om digitala tjänster ska över- lämnas till en annan myndighet. Konkurrensverket anför att det inom ramen för informationsutbytet även kan förekomma handlingar som upprättats av de behöriga myndigheterna och att sådana uppgifter inte med samma tydlighet omfattas av utrikessekretess, men kan omfattas av andra sekretessregler. Verket uppmärksammar vidare en diskrepans mellan meddelarfriheten enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen och tystnadsplikten i artikel 84 i EU:s förordning om digitala tjänster, vilket även Tidningsutgivarna lyfter.
Patent- och registreringsverket (PRV) önskar ett förtydligande om hur förundersökningssekretess ska hanteras vid de behöriga myndigheternas granskning av om skyldigheten enligt artikel 18 i EU:s förordning om digitala tjänster att anmäla brott som inbegriper hot mot en eller flera människors liv eller säkerhet.
Styrelsen för ackreditering och kontroll lyfter att utredningen har utgått från möjligt informationsutbyte mellan behöriga myndigheter enligt EU:s förordning om digitala tjänster men inte närmare redogjort för förutsätt- ningarna för och behovet av informationsutbyte mellan behöriga myndigheter och marknadskontrollmyndigheter.
Skälen för regeringens bedömning
Sekretess för uppgifter i tillsynsmyndigheternas verksamhet
Enligt offentlighetsprincipen har allmänheten rätt att få insyn i statens och kommunens verksamhet, bl.a. genom rätten att ta del av uppgifter som finns i allmänna handlingar hos myndigheter (se 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen, TF). Begränsningar av rätten att ta del av allmänna handlingar regleras främst i offentlighets- och sekretesslagen. Sekretess innebär ett förbud mot att röja en uppgift, vare sig det sker muntligen, genom utlämnande av en allmän handling eller på något annat sätt (3 kap. 1 § OSL). Sekretess gäller både i förhållande till enskilda personer och andra myndigheter (8 kap. 1–2 §§ OSL). Sekretess gäller också i förhållande till utländska myndigheter och mellanfolkliga organisationer (8 kap. 3 § OSL).
Enligt artikel 49 i EU:s förordning om digitala tjänster ska medlemsstaterna utse en eller flera behöriga myndigheter som ska ansvara för tillsynen av leverantörerna av förmedlingstjänster och kontrollen av efterlevnaden av
förordningen (se även avsnitt 4.6 och 8). För att de behöriga myndigheterna ska kunna genomföra sådan tillsyn kommer de att behöva få tillgång till ett stort antal uppgifter. Bland de behöriga myndigheternas befogenheter ingår också bl.a. rätten att besluta att leverantörer ska tillhandahålla information om en misstänkt överträdelse och även att be dem att förklara sådan information (se artiklarna 49.4 och 51). Vidare är leverantörer av mycket stora online- plattformar eller onlinesökmotorer skyldiga att ge samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet eller kommissionen åtkomst till de data som behövs för att de ska kunna övervaka och bedöma efterlevnaden av förordningen (se artikel 40).
Den tillsyn som de behöriga myndigheterna ska bedriva kommer att omfatta en rad olika frågor (se avsnitt 4.4). I vissa fall kommer tillsynen att avse förmedlingstjänsternas rutiner, administration och organisation. Det kan t.ex. handla om kontroll av att förmedlingstjänstleverantörerna har en kontaktpunkt (artikel 12), att en mekanism för anmälan och åtgärder finns på plats (artikel 16) och om leverantörens transparensrapportering (artiklarna 15 och 24). I andra fall kommer tillsynen att avse det innehåll som tjänstemottagare tillhandahållit. Det kan t.ex. gälla konsumentrelaterade frågor om online- gränssnitt (artikel 25), skydd av minderåriga online (artikel 28) eller konsumenters rätt till information om olagliga produkter eller tjänster (artikel 32). Vid tillsynen kommer de behöriga myndigheterna därför att hantera uppgifter av skilda slag. I många fall kommer det att handla om generella och övergripande uppgifter, utan information om någon enskild. I vissa fall kommer de uppgifter som tillförs ett tillsynsärende emellertid att avse en viss leverantörs affärsförhållanden eller andra ekonomiska förhållanden. Sådana uppgifter kan vara känsliga, t.ex. om de avser en affärsmodell eller ett it-system för moderering. En del uppgifter som inhämtas kan också komma att innehålla texter, bilder eller videor som kan vara känsliga med hänsyn till enskildas personliga förhållanden, t.ex. om de visar misstänkt brottslighet eller en enskilds politiska övertygelser eller intressen. Sammantaget bedömer rege- ringen, i likhet med utredningen, att vissa av de uppgifter om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden som kan komma att behandlas inom ramen för tillsynen kan antas vara sådana att ett utlämnande kan få negativa konsekvenser för den enskilde.
Av skäl 116 i EU:s förordning om digitala tjänster framgår att de behöriga myndigheterna bör följa tillämpliga nationella regler vid utförandet av sina befogenheter. Enligt artikel 84 i förordningen får de behöriga myndigheterna inte heller föra vidare information som de erhållit eller utbytt enligt förordningen och som är av sådant slag att den omfattas av tystnadsplikt. Förbudet mot att föra vidare uppgifter gäller alltså inte för alla uppgifter som de behöriga myndigheterna erhållit eller utbytt utan endast för sådana uppgifter som de erhållit och utbytt enligt förordningen och som är av sådant slag att den omfattas av tystnadsplikt. Regeringen anser att det är av vikt att uppgifter om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden som lämnas till de behöriga myndigheterna inom ramen för tillsyn enligt EU:s förordning om digitala tjänster får ett tillräckligt skydd.
Regeringen har den 8 februari 2024 gett PTS, Mediemyndigheten och Kon- sumentverket i uppdrag att vara behöriga myndigheter enligt EU:s förordning om digitala tjänster. PTS gavs därutöver i uppdrag att vara samordnare för digitala tjänster enligt samma förordning. I dessa myndigheters verksamhet kan sekretess till skydd för uppgift om en enskilds affärs- och drifts- förhållanden samt för uppgift om andra ekonomiska eller personliga förhållanden enligt 30 kap. 23 § OSL aktualiseras. Enligt första punkten i bestämmelsen gäller sekretess, i den mån regeringen meddelar föreskrifter om detta, bl.a. i en statlig myndighets tillsyns- och utredningsverksamhet för uppgift om en enskilds affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. Enligt andra punkten i bestämmelsen gäller under samma förutsättning sekretess för uppgift om andra ekonomiska eller personliga förhållanden än som avses i första punkten för den som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för myndighetens verksamhet. Sekretessen för sådana uppgifter är starkare än sekretessen för uppgifter enligt första punkten eftersom det inte uppställs något skaderekvisit. Det är s.k. absolut sekretess.
Regeringen har med stöd av 30 kap. 23 § första stycket OSL meddelat föreskrifter om sekretess i 9 § offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641), härefter OSF, i PTS, Mediemyndighetens och Konsumentverkets verksamhet. Uppgifter om enskilds affärs- och driftsförhållanden som in- hämtas i samband med tillsyn enligt EU:s förordning om digitala tjänster bedöms därmed få ett tillräckligt skydd hos tillsynsmyndigheterna.
Statlig tillsynsverksamhet kan ge en myndighet kännedom om andra för- hållanden hos tredje man än sådana som kan betecknas som affärs- eller driftsförhållanden. För näringsidkare som med stöd av avtal använder en förmedlingstjänst vid marknadsföring av varor och tjänster till konsumenter bedömer regeringen, i likhet med utredningen, att det sekretesskydd som följer av 30 kap. 23 § första stycket 2 OSL för uppgift om andra ekonomiska eller personliga förhållanden för den som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för myndighetens verksamhet är till- räckligt.
Sekretess enligt 30 kap. 24 § OSL kommer att aktualiseras för uppgifter om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden som tillsynsmyndigheterna förfogar över på grund av EU:s förordning om digitala tjänster. Sekretessen gäller inte enbart uppgifter som en myndighet fått från utlandet, utan även uppgifter som inhämtats inom landet med stöd av förordningen (se prop. 1992/93:120 s. 17). För att bestämmelsen ska bli tillämplig krävs att det finns en artikel som föreskriver att en uppgift inte får lämnas vidare i det aktuella fallet. Sekretessen gäller också enbart hos en statlig myndighet i verksamhet som avses i 30 kap. 23 § OSL. Regeringen bedömer att sekretessen enligt 30 kap. 24 § OSL kan bli tillämplig i de fall det föreligger hinder mot att föra vidare en uppgift enligt artikel 84 i EU:s förordning om digitala tjänster. Bestämmelsen i 30 kap. 24 § OSL ger ett starkt sekretesskydd för sådana upp- gifter, eftersom sekretess råder oavsett om den enskilde lider skada om uppgifterna lämnas ut eller inte. Vidare får de sekretessbrytande bestämmelser
i 10 kap. 15–27 §§ och 28 § första stycket OSL inte tillämpas i strid med vad som följer av kraven i den aktuella rättsakten (se 30 kap. 24 § andra stycket OSL).
EU:s förordning om digitala tjänster innehåller skyldigheter för leverantörer av förmedlingstjänster som är värdtjänster, inklusive sådana som är online- plattformar, att vidta åtgärder när de får kännedom om olagligt innehåll. Leverantörer kan bl.a. vara skyldiga att införa mekanismer som gör det möjligt att anmäla förekomsten av olagligt innehåll på deras tjänster (artikel 16), anmäla misstanke om vissa brott (artikel 18) och att agera mot missbruk av tjänsten (artikel 23). Vidare kan leverantörer vara skyldiga att inrätta ett internt system som ger tjänstemottagare rätt att rikta klagomål mot leverantörens hantering av en anmälan om olagligt innehåll eller tillämpning av sina allmänna villkor om eventuella begränsningar i användning av tjänsten, s.k. modereringsbeslut (se artiklarna 14 och 20). Även om kontrollen av efter- levnaden av dessa skyldigheter inte inriktar sig specifikt på förekomsten av brottsliga ageranden kan det, som lyfts av utredningen, inte uteslutas att de behöriga myndigheterna vid tillsyn kan komma att få del av uppgifter som innehåller texter, bilder eller videor som t.ex. rör misstänkt brottslighet, enskildas personliga angelägenheter, kopplingar till en viss gruppering eller uppgift om en enskilds eller grupps religiösa eller politiska övertygelse och aktiviteter. I den mån det känsliga innehållet avser en enskild som trätt i affärsförbindelse eller liknande med den leverantör som är föremål för tillsyn kan uppgifterna skyddas av sekretess enligt 30 kap. 23 § första stycket 2 OSL. Det finns dock, som PTS för fram, en risk att uppgifter som lämnas in till tillsynsmyndigheterna avser även andra enskilda. Det är t.ex. tänkbart att det i ärenden som rör klagomål om hur en leverantör hanterat en annan tjänste- mottagares missbruk av en tjänst, t.ex. avseende en underlåtenhet att ta bort olagligt innehåll, skulle kunna lämnas in bilder eller andra uppgifter som rör andra enskilda än den som lämnat in klagomålet (se artiklarna 16, 20, 23 och 53). Som nämns ovan kan uppgifter om en enskilds personliga och ekonomiska förhållanden som tillsynsmyndigheterna förfogar över på grund av EU:s förordning om digitala tjänster under vissa förutsättningar omfattas av sekretess enligt 30 kap. 24 § OSL. I 21 kap. OSL finns dessutom bestämmelser om sekretess till skydd för enskilda som gäller hos alla myndigheter oaktat i vilket sammanhang de förekommer och som ger ett minimiskydd för den enskildes personliga integritet. Sekretessen enligt dessa bestämmelser omfattar bl.a. uppgifter om en enskilds hälsa- och sexualliv, förföljda personer och utlännings säkerhet i vissa fall. Känsliga uppgifter som rör andra enskilda än tjänstemottagare och som lämnas in till tillsynsmyndigheterna i samband med tillsyn skulle därmed kunna omfattas av detta skydd. Enligt bestämmelserna i 21 kap. OSL råder emellertid en presumtion för offentlighet vilket, som utredningen påpekar, väcker frågan om sekretesskyddet är tillräckligt starkt. Att det råder en presumtion för offentlighet innebär dock inte att det per automatik föreligger ett svagare skydd för känsliga uppgifter. Presumtionen för offentlighet kan nämligen brytas om uppgiften som sådan är av den arten att ett utlämnande typiskt sett kan vara ägnat att medföra skada för det intresse som ska skyddas genom bestämmelsen. Regeringen bedömer att
sekretesskyddet enligt 21 kap. OSL är tillräckligt för att skydda integritets- känsliga uppgifter som rör andra enskilda än de som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med ett tillsynsobjekt. Regeringen instämmer även i utredningens bedömning att det i dag saknas skäl att införa nya sekretess- bestämmelser till skydd för sådana uppgifter.
Till detta kommer att uppgifter om enskilda under vissa omständigheter kan skyddas av sekretess till skydd för allmänna intressen som gäller hos tillsynsmyndigheterna. Det kan t.ex. handla om sekretess som gäller i tillsyns- och kontrollverksamhet enligt 17 kap. OSL eller till skydd främst för intresset av att förebygga och beivra brott enligt 18 kap. OSL. I likhet med utredningen anser regeringen att sådana sekretessregler erbjuder ett tillräckligt skydd för allmänna intressen vid planerade tillsynsåtgärder. I det sammanhanget noterar även regeringen att om en tillsynsmyndighet lämnar en uppgift som omfattas av sekretess till en annan tillsynsmyndighet, och den mottagande myndigheten får uppgiften i sin verksamhet som avser tillsyn eller revision, fortsätter sekretessen att gälla hos den mottagande myndigheten (11 kap. 1 § OSL).
PRV önskar ett förtydligande av hur s.k. förundersökningssekretess enligt 18 kap. 1 § OSL ska hanteras vid tillsynsmyndigheternas granskning av efter- levnaden av skyldigheten att anmäla vissa brott enligt artikel 18 i EU:s förordning om digitala tjänster. Regeringen konstaterar att sådan sekretess gäller för uppgift som hänför sig till förundersökning, oavsett i vilken verksamhet uppgiften förekommer. Sammantaget bedömer regeringen att uppgifter om misstänkta brott kommer att ha ett tillräckligt skydd i tillsyns- myndigheternas verksamheter.
Som framgår av avsnitt 11 föreslås beslut som fattas av tillsynsmyn- digheterna överklagas till förvaltningsdomstol och även att ansökan om utdömande om vite ska göras hos domstol. Sekretess för uppgifter om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden enligt 21 kap. OSL och för uppgifter om Sveriges internationella förhållanden enligt 15 kap. OSL är tillämpliga även i domstolarnas verksamheter. Vidare kan enligt 43 kap. 1 och 3 §§ OSL sekretess för uppgifter som en domstol får i sin rättskipande eller rättsvårdande verksamhet bli tillämplig på uppgiften i domstolens verksamhet. Detta gäller dock inte för uppgifter som omfattas av sekretess enligt 30 kap. 23 och 24 §§ OSL. Sådana uppgifter kan emellertid skyddas av andra bestämmelser, t.ex. av sekretess enligt 36 kap. 2 § OSL.
Sekretess för uppgifter vid nationell samordning och samverkan
Enligt artikel 49 i EU:s förordning om digitala tjänster ska medlemsstaterna, om de utsett fler än en myndighet till behörig myndighet enligt förordningen, utse en av de behöriga myndigheterna till sin samordnare för digitala tjänster. Samordnaren ska ha ansvaret för att säkerställa samordningen på nationell nivå av frågor som rör tillsynen över och kontrollen av efterlevnaden av förordningen för att bidra till en effektiv och konsekvent tillsyn. I detta syfte ska samordnaren och de behöriga myndigheterna samarbeta med varandra. Ett sådant samarbete kan t.ex. komma att avse tolkning av begrepp, metodfrågor och harmonisering av nivåer för viten och sanktionsavgifter. Det kan även avse dialog kring de behöriga myndigheternas respektive tillsynsärenden, t.ex. i
fråga om utredningsarbete som bedrivits för att fastställa att en viss aktör ska anses vara en leverantör av en förmedlingstjänst. Eftersom en sådan dialog förutsätter informationsutbyte mellan behöriga myndigheter, kan det aktualisera tillämpning av artikel 84 i förordningen för information av sådant slag att den omfattas av tystnadsplikt.
Regeringen instämmer i utredningens bedömning att det främst är uppgifter
om leverantörernas affärsverksamhet som är skyddsvärda vid nationell samordning och samverkan mellan myndigheterna och att bestämmelserna i 30 kap. 23 och 24 §§ OSL och tillhörande bestämmelser i offentlighets- och sekretessförordningen erbjuder ett tillräckligt sekretesskydd. Därutöver kan tänkas att myndigheterna kan komma att utbyta uppgifter som avser planerade tillsynsåtgärder. Som anges ovan bedömer regeringen att bestämmelserna i 17 kap. 1 § och 11 kap. 1 § OSL är tillräckliga för att tillgodose det allmänna intresset av att skydda myndigheternas verksamhet vid kontroll och inspektion.
Inom ramen för tillsynen enligt EU:s förordning om digitala tjänster kan tillsynsmyndigheterna även ha behov av att rådgöra med andra myndigheter som inte utpekats som tillsynsmyndigheter. Ett exempel på detta, som lyfts av utredningen, är om en tillsynsmyndighet behöver inhämta information om olagliga varor från marknadskontrollmyndigheter i sin tillsyn av leverantörers efterlevnad av skyldigheten enligt artikel 32 i förordningen att bl.a. informera
konsumenter om att de köpt en olaglig vara. Ett sådant yttrande kan behövas för att tillsynsmyndigheten ska kunna uppfylla sitt utredningsansvar enligt 23 § förvaltningslagen och inhämtas med stöd av 26 § samma lag. Styrelsen för
ackreditering och kontroll efterfrågar en närmare analys av behovet av och förutsättningarna för ett sådant informationsutbyte. Regeringen instämmer i
utredningens bedömning att befintliga regler är tillräckliga för att säkerställa nödvändig samverkan och informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheter och andra myndigheter. Regeringen noterar även att det i EU:s förordning om
digitala tjänster finns vissa bestämmelser om informationsutbyte mellan behöriga myndigheter och andra myndigheter. Enligt artiklarna 9 och 10 i
förordningen ska andra nationella administrativa eller rättsliga myndigheter
som utövar tillsyn mot leverantörer av förmedlingstjänster med stöd av unionsrätten underrätta de behöriga myndigheterna om vissa åtgärder som
vidtagits mot dessa (se avsnitt 6.1). Dessa uppgiftsskyldigheter har en sekre-
tessbrytande verkan, vilket regeringen återkommer till nedan. Till detta kommer att myndigheter enligt 6 kap. 5 § OSL är skyldiga att på begäran av
en annan myndighet lämna uppgift som den förfogar över, om inte uppgiften
är sekretessbelagd eller det skulle hindra arbetets behöriga gång. När det gäller
sekretessbelagda uppgifter finns möjlighet att lämna ut sådana uppgifter med stöd av de generella sekretessbrytande bestämmelserna i 10 kap. 2 och 27 §§
OSL.
Sekretess för uppgifter som utbyts inom ramen för internationellt samarbete
Samordnaren för digitala tjänster i Sverige ska bedriva ett nära samarbete och ge ömsesidigt bistånd till kommissionen och andra motsvarande samordnare i andra medlemsstater (se artikel 49.2 och artikel 57 i EU:s förordning om digitala tjänster). Detta samarbete och bistånd ska i synnerhet omfatta
informationsutbyte, vilket inbegriper en skyldighet att i vissa fall lämna ut specifik information (se artikel 57.1 och 57.2). Vid hanteringen av en begäran om information får samordnaren för digitala tjänster i en viss medlemsstat involvera övriga behöriga myndigheter, när så är lämpligt (se artikel 57.2). Kommissionen ska inrätta och upprätthålla ett tillförlitligt och säkert system för informationsutbyte mellan samordnarna för digitala tjänster, kommissionen och den europeiska nämnden för digitala tjänster. Andra behöriga myndigheter får beviljas tillgång till detta system när så är nödvändigt för att de ska kunna utföra sina uppgifter (se artikel 85).
Utöver det informationsutbyte som ska ske inom ramen för ömsesidigt bistånd innehåller EU:s förordning om digitala tjänster skyldigheter för samordnaren för digitala tjänster att lämna information till kommissionen eller andra myndigheter i vissa fall. Samordnaren för digitala tjänster och andra behöriga myndigheter är t.ex. skyldiga enligt artikel 67.5 att på begäran förse kommissionen med all information den behöver för att den ska kunna utföra de uppgifter som den anförtrotts enligt kapitel IV avsnitt 4 i förordningen. I artiklarna 9 och 10 i förordningen uppställs vissa minimikrav på vad vissa förelägganden som riktas mot leverantörer av förmedlingstjänster ska innehålla (se avsnitt 4.3 och 6.1). Dessa artiklar innehåller även en skyldighet för samordnaren för digitala tjänster i en viss medlemsstat att underrätta övriga samordnare när denne mottagit information från en berörd nationell rättslig eller administrativ myndighet om att myndigheten, med stöd av annan tillämplig unionsrätt eller nationell rätt, utfärdat ett sådant mot en leverantör av förmedlingstjänster (se artiklarna 9.4 och 10.4). Som ytterligare exempel kan nämnas skyldigheten för samordnaren för digitala tjänster i den medlemsstat där en tjänstemottagare befinner sig eller är etablerad att, när så är lämpligt, överlämna klagomålet till samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet åtföljt av ett yttrande (se artikel 53).
Uppgifter hos tillsynsmyndigheterna i Sverige kommer i vissa fall att omfattas av sekretess. Det innebär att det måste finnas stöd i offentlighets- och
sekretesslagen, eller i annan lag eller förordning som den lagen hänvisar till, för att uppgifterna ska kunna lämnas ut till andra myndigheter (jfr 8 kap. 1 § OSL). Av 10 kap. 28 § OSL följer att sekretess inte hindrar att en uppgift
lämnas till en annan myndighet, om uppgiftsskyldigheten följer av lag eller förordning. En uppgift för vilken sekretess gäller får inte heller röjas för en utländsk myndighet eller en mellanfolklig organisation, om inte utlämnandet
sker i enlighet med särskild föreskrift i lag eller förordning (8 kap. 3 § 1 OSL).
En EU-förordning är direkt tillämplig och bör anses likställd med svensk lag
(se t.ex. prop. 1999/2000:126 s. 272). Detta innebär att en uppgiftsskyldighet
som följer av en EU-förordning får anses bryta sekretessen enligt 10 kap. 28 §
och 8 kap. 3 § OSL (se bl.a. prop. 1999/2000:126 s. 160 och 283 samt prop. 2018/19:38 s. 88). Regeringen bedömer att det därför inte behövs en sekretess- brytande bestämmelse eller en uppgiftsskyldighet i nationell lagstiftning för att
tillsynsmyndigheterna i Sverige ska kunna utbyta uppgifter med kom- missionen eller behöriga myndigheter i andra medlemsstater, eftersom skyldigheten att utbyta viss information följer direkt av artikel 57 i EU:s
förordning om digitala tjänster. Det gäller även övriga uppgifts- och underrättelseskyldigheter som följer direkt av förordningen.
Enligt artikel 84 i EU:s förordning om digitala tjänster får de behöriga myndigheterna inte föra vidare information som de erhållit eller utbytt enligt EU:s förordning om digitala tjänster och som är av sådant slag att den omfattas av tystnadsplikt. Det väcker frågan om vilket sekretesskydd som gäller för uppgifter som tillsynsmyndigheterna i Sverige tar emot från sina mot- svarigheter i andra medlemsstater eller från kommissionen.
Som tidigare redogjorts för finns det flera sekretessbestämmelser som är tillämpliga i de svenska tillsynsmyndigheternas verksamheter. Härutöver finns i 15 kap. OSL bl.a. bestämmelser om utrikessekretess. Av 15 kap. 1 § OSL följer bl.a. att sekretess gäller för uppgift som rör Sveriges förbindelser med en annan stat eller i övrigt rör en annan stat, myndighet, medborgare eller juridisk person i annan stat, om det kan antas att det stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skadar landet om uppgiften röjs. Därutöver finns det i enligt 15 kap. 1 a § OSL bestämmelser om sekretess i det internationella samarbetet. Enligt paragrafens första stycke gäller sekretess bl.a. för uppgift som en myndighet har fått från ett utländskt organ på grund av en bindande EU-rättsakt, om det kan antas att Sveriges möjlighet att delta i det interna- tionella samarbetet som avses i rättsakten försämras om uppgiften röjs. Ett typiskt exempel på en sådan situation är när ett utlämnande skulle stå i strid med sekretessbestämmelser i rättsakten (jfr prop. 2020/21:51 s. 173). I paragrafens andra stycke anges att motsvarande sekretess gäller för uppgift som en myndighet har inhämtat i syfte att vidarebefordra den till ett utländskt organ i enlighet med en sådan rättsakt som avses i första stycket. Regeringen instämmer i utredningens bedömning att bestämmelsen kan vara tillämplig vid ömsesidigt bistånd enligt artikel 57 i EU:s förordning om digitala tjänster, t.ex. i en situation där den svenska samordnaren på begäran av en samordnare för digitala tjänster i en annan medlemsstat eller kommissionen vidtar under- sökningsåtgärder med avseende på viss specifik information (se prop. 2012/13:192 s. 30). Regeringen bedömer att bestämmelsen i andra stycket även kan komma att bli tillämplig i en sådan situation som uppmärksammas av PTS, där den svenska samordnaren tar emot uppgifter som enligt en annan artikel i EU:s förordning om digitala tjänster ska överlämnas till ett utländskt organ (se t.ex. artikel 53).
Regeringen anser att det inte finns anledning att, som Konkurrensverket anför, ändra 15 kap. 1 a § första stycket OSL för att handlingar som tillsyns- myndigheterna upprättar inom ramen för informationsutbytet ska omfattas av bestämmelsen. I de fall där tillsynsmyndigheterna inhämtar uppgifter för att upprätta handlingar som ska överlämnas till en samordnare för digitala tjänster i en annan medlemsstat eller till kommissionen kan i stället sekretess gälla enligt paragrafens andra stycke. Bestämmelsen är visserligen inte tillämplig på uppgifter som samlats in av myndigheten av något annat skäl, t.ex. för eget bruk eller inom ramen för handläggningen av ett eget tillsynsärende (se prop. 2012/13:192 s. 29 och 45). I ett sådant fall kan i stället sekretess gälla enligt andra tillämpliga sekretessbestämmelser, t.ex. bestämmelser om sekretess till skydd för verksamhet för kontroll och inspektion eller till skydd för enskild i
sådan verksamhet (se 17 kap. respektive 30 kap. 23 och 24 §§ OSL). Det- samma gäller eventuella egna bedömningar eller synpunkter från myndigheten som framgår av handlingar som myndigheten upprättar.
Vad som nu sagts om sekretesskydd för uppgifter gäller även om uppgifterna skulle utbytas via det system för informationsutbyte som ska inrättas av kommissionen. Om tillsynsmyndigheterna skulle få tillgång till uppgifter i systemet genom s.k. direktåtkomst, kan dessutom sekretess enligt 15 kap. 1 b § OSL aktualiseras för uppgifter som myndigheterna inte får behandla enligt t.ex. en bindande EU-rättsakt eller internationellt avtal. Regeringen noterar att systemets närmare utformning ska fastställas av kommissionen igenom- förandeakter (se artikel 85.3 i EU:s förordning om digitala tjänster).
Sammantaget bedömer regeringen att uppgifter som svenska tillsynsmyndig- heter utbyter med kommissionen och behöriga myndigheter i andra medlemsstater vid tillämpningen av EU:s förordning om digitala tjänster kommer att få ett fullgott skydd. I likhet med utredningen anser regeringen att det saknas behov av ytterligare sekretessbestämmelser för att säkerställa skyddet av särskilt känsliga uppgifter eller för att uppfylla förordningens krav på tystnadsplikt.
Konkurrensverket och Tidningsutgivarna anger att det finns en diskrepans mellan skyldigheten att inte föra vidare information av sådant slag att den omfattas av tystnadsplikt enligt artikel 84 i EU:s förordning om digitala tjänster och den s.k. meddelarfriheten, dvs. den rätt som tryckfrihets- förordningen och yttrandefrihetsgrundlagen ger var och en att meddela uppgifter i syfte att göra dem offentliga i en tryckt skrift, program eller genom tekniska upptagningar (se 1 kap. 1 och 7 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap.1, 2 och 10 §§yttrandefrihetsgrundlagen).
Med anledning av synpunkterna från Konkurrensverket och Tidnings- utgivarna, vill regeringen framhålla följande. Av skäl 116 i EU:s förordning om digitala tjänster framgår att de behöriga myndigheterna bör följa tillämpliga nationella regler vid utförandet av sina befogenheter. Enligt artikel 84 i förordningen får de behöriga myndigheterna inte heller föra vidare information som de erhållit eller utbytt enligt förordningen och som är av sådant slag att den omfattas av tystnadsplikt. Förbudet mot att föra vidare uppgifter gäller alltså inte för alla uppgifter som de behöriga myndigheterna erhållit eller utbytt utan endast för sådana uppgifter som de erhållit och utbytt enligt förordningen och som är av sådant slag att de omfattas av tystnadsplikt. Enligt regeringen finns det därmed inte något förbud mot att föra uppgifterna vidare i de fall det sker med stöd av den s.k. meddelarfriheten eftersom det i de fallen finns en rätt att lämna ut uppgifterna. Regeringen delar därför inte Konkurrensverkets och Tidningsutgivarnas uppfattning om att det finns en diskrepans.
Hänvisningar till S12-1
- Prop. 2023/24:160: Avsnitt 12.2
12.2. Personuppgiftsbehandling
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna, bl.a. Integritets- skyddsmyndigheten, Elsäkerhetsverket, Företagarna, Myndigheten för delak- tighet, Digg, PTS och Tidningsutgivarna, tillstyrker eller yttrar sig inte särskilt över förslaget.
Google Sweden AB efterfrågar ytterligare överväganden bl.a. i fråga om behöriga myndigheters mandat att införa integritetsskyddande åtgärder vid behov.
Skälen för regeringens bedömning: Personuppgifter behöver som regel hanteras i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning), här benämnd EU:s dataskyddsförordning. EU:s dataskyddsförordning är tillämplig på behandling av personuppgifter i såväl offentlig som privat verksamhet.
Av artikel 5 i EU:s dataskyddsförordning framgår vissa grundläggande krav som all personuppgiftsbehandling måste uppfylla. Bland dessa kan nämnas att personuppgifter ska behandlas på ett lagligt, korrekt och öppet sätt. Vidare ska de samlas in för särskilda, uttryckligt angivna ändamål och inte senare behandlas på ett sätt som är oförenligt med dessa ändamål (den s.k. finalitets- principen).
Enligt EU:s dataskyddsförordning krävs att det ska finnas en giltig rättslig grund för varje behandling av personuppgifter. Artikel 6 innehåller en upp- räkning av olika typer av rättsliga grunder som personuppgiftsbehandling kan stödja sig på, bl.a. att behandlingen är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige (artikel 6.1 c) eller för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personupp- giftsansvariges myndighetsutövning (artikel 6.1 e). Enligt artikel 6.3 ska grunden för behandlingen även fastställas i unionsrätten eller en medlemsstats nationella rätt som den personuppgiftsansvarige omfattas av. Unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt ska uppfylla ett mål av allmänt intresse och vara proportionell mot det legitima mål som eftersträvas.
I Sverige kompletteras EU:s dataskyddsförordning bl.a. av lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning, data- skyddslagen, och den tillhörande förordningen (2018:219) med komplette- rande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning. Dataskyddslagen är subsidiär i förhållande till andra lagar och förordningar som reglerar hur personuppgifter behandlas, t.ex. myndigheternas registerförfattningar (1 kap. 6 § dataskyddslagen).
Tillsynsverksamhet som bedrivs med stöd av EU:s förordning om digitala tjänster och den föreslagna lagen med kompletterande bestämmelser till den
Regeringens bedömning: Det saknas behov av nya bestämmelser med anledning av den personuppgiftsbehandling som EU:s förordning om digitala tjänster och kompletteringslagen medför.
förordningen kommer att leda till en ökad behandling av personuppgifter hos de behöriga myndigheterna. Det kan t.ex. avse uppgifter om enskilda tjänste- mottagare som är fysiska personer. Som redogjorts för i avsnitt 12.1 kommer tillsynsmyndigheterna dock i många fall att hantera generella och övergripande uppgifter, som inte utgör personuppgifter. Så kan vara fallet när tillsyns- myndigheterna kontrollerar skyldigheter som tar sikte på rent systematiska eller formella frågor, t.ex. vilken information ett föreläggande ska innehålla. Det kan emellertid inte uteslutas att tillsynsmyndigheterna i något fall kan komma att få del av sådana känsliga uppgifter som avses i artikel 9.1 i EU:s dataskyddsförordning, t.ex. känsligt innehåll i form av texter, videor eller bilder som en enskilds personliga angelägenheter såsom exempelvis religiösa övertygelser eller politiska åsikter. Vidare kan de få del av uppgifter om överträdelser som avses i artikel 10 i EU:s dataskyddsförordning. En sådan situation skulle exempelvis kunna aktualiseras vid kontroll av en leverantörs skyldighet att anmäla misstanke om brott enligt artikel 18 eller vid ett klagomål på en leverantörs modereringsbeslut. Regeringen instämmer i utredningens bedömning att det är svårt att förutse i vilken omfattning de behöriga myndigheterna kommer att behöva behandla den sistnämnda typen av känsligt innehåll, men att en stor del sannolikt kommer hanteras inom ramen för leverantörernas egna klagomålsfunktioner (se artiklarna 16 och 20).
Därutöver kan tillämpningen av EU:s förordning om digitala tjänster och den föreslagna kompletteringslagen leda till en viss ökad behandling av person- uppgifter hos domstolar i samband med överklagande av tillsynsmyndig- heternas beslut och i samband med ansökan om utdömande av vite (se avsnitt 11). Inom ramen för tillsynen enligt EU:s förordning om digitala tjänster kan tillsynsmyndigheterna även ha behov av att rådgöra med andra myndigheter som inte utsetts till tillsynsmyndigheter. Det kan komma att medföra viss ökad personuppgiftsbehandling vid dessa myndigheter. Det kan inte uteslutas att domstolar eller andra myndigheter i något fall kan komma att få del av känsliga uppgifter som hanteras av de behöriga myndigheter vid tillsyn.
Tillsynsmyndigheterna behöver kunna behandla personuppgifter i sina respektive verksamheter för att kunna utföra sina befogenheter på ett korrekt, rättssäkert och effektivt sätt. Detsamma gäller den personuppgiftsbehandling som kan förekomma hos domstolar och andra myndigheter som en följd av tillsynsverksamheten. Tillsynsverksamheten syftar till att skapa en säker, förutsebar och förtroendeskapande onlinemiljö som främjar innovation och i vilken de grundläggande rättigheterna i stadgan, bl.a. principen om kon- sumentskydd, skyddas på ett effektivt sätt (se avsnitt 4). Detta anser regeringen vara ett viktigt allmänt intresse. Regeringen bedömer således att behandlingen kommer att vara nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse och att det därmed finns rättslig grund för behandlingen enligt artikel 6.1 e i EU:s dataskyddsförordning.
Som framgår av avsnitt 12.1 kommer tillsynsmyndigheterna dessutom att vara skyldiga att lämna ut viss information till kommissionen och behöriga myndigheter i andra medlemsstater. Den personuppgiftsbehandling som sker för att fullfölja sådan uppgiftsskyldighet som regleras i EU:s förordning om
digitala tjänster kommer därför även att vara nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse i enlighet med artikel 6.1 c i EU:s dataskyddsförordning.
De rättsliga grunderna kommer, genom regleringen i EU:s förordning om digitala tjänster och den föreslagna kompletteringsförfattningen, att vara fastställda i unionsrätten eller i nationell rätt på det sätt som krävs enligt artikel 6.3 i EU:s dataskyddsförordning. Det finns därför rättslig grund för tillsynsmyndigheterna, domstolar och övriga berörda myndigheter att behandla personuppgifter.
Som nämnts kan tillsynsmyndigheterna komma att behandla personuppgifter som är känsliga, t.ex. för att de avslöjar ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter eller religiös eller filosofisk övertygelse (artikel 9.1 i EU:s data- skyddsförordning). Det kan inte heller uteslutas att sådana uppgifter kommer domstolar eller andra myndigheter till del. Sådana uppgifter är som huvudregel förbjudna att behandla. Undantag från förbudet framgår bl.a. av artikel 9.2 g i EU:s dataskyddsförordning som kompletteras av 3 kap. 3 § dataskyddslagen. Enligt 3 kap. 3 § dataskyddslagen får känsliga personuppgifter behandlas av en myndighet med stöd av artikel 9.2 g i EU:s dataskyddsförordning om uppgifterna har lämnats till myndigheten och behandlingen krävs enligt lag, t.ex. bestämmelser om hantering av allmänna handlingar. Känsliga person- uppgifter får också behandlas om behandlingen är nödvändig för hand- läggningen av ett ärende. En myndighet får därutöver behandla känsliga personuppgifter om behandlingen är nödvändig med hänsyn till ett viktigt allmänt intresse och inte innebär ett otillbörligt intrång i den registrerades personliga integritet. Enligt 3 kap. 3 § andra stycket dataskyddslagen uppställs dock ett förbud mot att utföra sökningar i syfte att få fram ett urval av personer grundat på känsliga personuppgifter.
Regeringen bedömer att i den mån känsliga personuppgifter behöver behandlas kommer behandlingen att vara nödvändig för handläggning av ärenden hos domstolar och de andra berörda myndigheterna. Regeringen anser vidare att den tillsynsverksamhet som de behöriga myndigheterna ska bedriva enligt EU:s förordning om digitala tjänster är nödvändig med hänsyn till det viktiga allmänna intresset av att bibehålla en transparent och säker onlinemiljö. Även behandlingen av känsliga personuppgifter kan därmed vara nödvändig med hänsyn till ett viktigt allmänt intresse, förutsatt att behandlingen inte innebär ett otillbörligt intrång i den registrerades personliga integritet. Bestämmelsen i 3 kap. 3 § dataskyddslagen bedöms sammantaget vara till- räcklig för den behandling av känsliga personuppgifter som kan komma att ske hos domstolarna och berörda myndigheter. Regeringen har inte heller identifierat något behov av andra säkerhets- eller skyddsåtgärder i fråga om tillsynsmyndigheternas möjlighet att behandla känsliga personuppgifter. Ytterst är det dock den personuppgiftsansvarige som får bedöma om varje behandling av personuppgifter är förenlig med dataskyddsregleringen.
Tillämpningen av EU:s förordning om digitala tjänster och den föreslagna kompletteringslagen kan även medföra personuppgiftsbehandling av uppgifter om lagöverträdelser, t.ex. vid tillsyn av efterlevnaden av skyldigheten att anmäla misstanke om vissa brott enligt artikel 18. Stöd för den behandling som då utförs av berörda myndigheter finns i artikel 10 i EU:s dataskydds-
förordning, som kompletteras av 3 kap. 8 § dataskyddslagen. Enligt 3 kap. 8 § dataskyddslagen får myndigheter behandla uppgifter om lagöverträdelser.
Det kan i registerförfattning finnas andra begränsningar rörande behandling av såväl känsliga personuppgifter som uppgifter om lagöverträdelser (1 kap. 6 § dataskyddslagen). Regeringen har dock inte identifierat något behov av att ändra sådana bestämmelser.
Google Sweden AB efterfrågar klargöranden bl.a. kring tillsynsmyn- digheternas mandat att vid behov vidta åtgärder för att skydda den personliga integriteten hos enskilda slutanvändare som kan komma att påverkas av tillsynsverksamheten. De myndigheter som den 8 februari 2024 givits i upp- drag att vara behöriga myndigheter enligt EU:s förordning om digitala tjänster omfattas inte av någon registerförfattning som närmare anger under vilka förutsättningar och för vilka ändamål personuppgiftsbehandling får ske i respektive verksamhet. Myndigheterna har dock att följa de krav och skyldigheter som framgår av EU:s dataskyddsförordning och i kompletterande bestämmelser i nationell dataskyddsreglering. Regeringen konstaterar att varje tillsynsmyndighet är personuppgiftsansvarig för den personuppgiftsbe- handling som den utför, vilket bl.a. innebär att myndigheten måste kunna visa att personuppgiftsbehandlingen är författningsenlig och att den registrerades rättigheter skyddas genom att vidta lämpliga tekniska och organisatoriska åtgärder (se artikel 24 i EU:s dataskyddsförordning).
När det gäller frågan om personuppgiftsbehandlingen är proportionerlig gör regeringen bedömningen att behandlingen är nödvändig för att uppnå en säker, förutsebar och förtroendeskapande onlinemiljö väger tyngre än integri- tetsriskerna. Vid den bedömningen beaktar regeringen att förslagen väntas leda till personuppgiftsbehandling i en förhållandevis begränsad omfattning. Vidare, som redogjorts för i avsnitt 12.1, kommer de uppgifter som de behöriga myndigheterna hanterar vid tillsyn att omfattas av ett tillfredsställande sekretesskydd. Vid en avvägning mellan den registrerades personliga integritet och behovet av personuppgiftsbehandling anses behandlingen vara proportionerlig. Mot denna bakgrund bedöms sammanfattningsvis att den personuppgiftsbehandling som förslagen ger upphov till är förenlig med EU:s dataskyddsförordning. Det saknas behov av nya bestämmelser med anledning av den personuppgiftsbehandling som EU:s förordning om digitala tjänster och kompletteringslagen medför.
Hänvisningar till S12-2
13. Tvistlösning utanför domstol
Regeringens bedömning: Det har inte framkommit att det för närvarande finns ett behov av att inrätta ett organ för tvistlösning utanför domstol i enlighet med artikel 21.6 i EU:s förordning om digitala tjänster. Regeringen anser att en utvärdering om behovet av tvistlösning utanför domstol bör göras när förordningen varit i kraft under en tid.
Utredningens bedömning överensstämmer huvudsakligen med rege- ringens. Utredningen bedömer att en utvärdering bör göras senast tre år efter att förordningen har börjat tillämpas.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser, bl.a. Arbetsmiljöverket,
Förvaltningsrätten i Umeå, Myndigheten för delaktighet, Digg, PTS och Svenskt näringsliv, instämmer i eller har inga synpunkter på bedömningen.
Sveriges Radio anser att en förnyad bedömning av behovet av att inrätta ett organ för tvistlösning utanför domstol med anledning av EU:s förordning om digitala tjänster bör göras efter att förordningen har varit i kraft i ett år. En förnyad bedömning av behovet bör göras tidigare än utredningens förslag eftersom de frågor som kan behöva lösas kräver mediekompetens och möjlighet till att bilda praxis på området. Om tillämpningen av förordningen resulterar i övermoderation eller begränsning av yttrande- och informa- tionsfrihet bör ett organ för tvistlösning inrättas som innehar kompetens på tryck- och yttrandefrihetens område, anför bolaget.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen konstaterar i likhet med utredningen att tvistlösning utanför domstol är ytterst resurskrävande, oavsett om det gäller inrättande av ett tvistlösningsorgan inom en myndighet, ny behörighet till ett befintligt organ eller inrättande av ett nytt fristående organ. Att inrätta ett organ inom en myndighet skulle kräva resurser då verksamheterna endast organisatoriskt skulle kunna dra nytta av varandra men däremot inte dela arbetsuppgifter med tillsynsorganisationen. För befintliga organ skulle det krävas betydande resurser att utvidga tillämpningsområdet och bygga upp kompetens för att hantera de olika typer av ärenden som EU:s förordning om digitala tjänster kan aktualisera. Inget av alternativen är i dag tillgängligt med endast mindre förändringar av befintlig verksamhet.
Vidare finns det stora osäkerhetsfaktorer om potentiella tvisters antal, omfat- tning, karaktär, sakområden, partsställning samt om behovet av processuella regler för en sådan tvistlösning. För att regeringen ska kunna göra en adekvat bedömning behövs närmare kunskap om exempelvis vilken typ av modereringsbeslut som kommer att bli föremål för tvistlösning och om tvistlösningsorganet ska anpassas för både konsumenttvister och för tvister mellan näringsidkare. Vidare är antalet, typen och storleken av de leverantörer av förmedlingstjänster som är etablerade i Sverige också oklart. Det kan inte heller uteslutas att vissa tvister kommer att lösas i domstol. Till detta kommer att tjänstemottagare som är missnöjda med modereringsbeslut även kan välja att lämna in klagomål hos samordnaren för digitala tjänster, vilket kan leda till att tillsyn inleds. Regeringen anser mot denna bakgrund att det saknas förutsättningar att med nuvarande kunskap bedöma hur ett sådant organ ska utformas för att på bästa sätt tillgodose parternas berättigade anspråk på en rättssäker, effektiv och kompetent prövning.
När förordningen har varit i kraft en tid kommer det sannolikt att finnas ett mera robust underlag för de överväganden som behöver göras inför ett beslut om huruvida ett organ för tvistlösning utanför domstol bör inrättas. Till skillnad från Sveriges Radio bedömer regeringen att denna tid bör vara längre än ett år. Det är dock svårt att i nuläget uppskatta när ett robust underlag kommer att
finnas. Regeringen anser därför att en utvärdering bör göras när förordningen har tillämpats under en tid.
Hänvisningar till S13
- Prop. 2023/24:160: Avsnitt 4.5.1
14. Följdändringar
14.1. Lagen om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt om förslaget. Skälen för regeringens förslag: I lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster (e-handelslagen) genomförs merparten av Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (e-handelsdirektivet). Enligt artikel 89 i EU:s förordning om digitala tjänster ska artiklarna 12–15 i e- handelsdirektivet utgå. Hänvisningar till artiklarna 12–15 i direktivet ska i stället anses som hänvisningar till artiklarna 4, 5, 6 respektive 8 i förordningen.
Artiklarna 12–14 i e-handelsdirektivet avser tjänsteleverantörers villkorade frihet från juridiskt ansvar för sådan information som dessa överför eller lagrar. Artikel 15 innehåller ett förbud för medlemsstaterna att ålägga tjänsteleverantörerna en allmän skyldighet att, i samband med tillhandahållande av sådana tjänster som avses i artiklarna 12–14, övervaka den information de överför eller lagrar. Tjänsteleverantörerna får inte heller ges någon allmän skyldighet att aktivt efterforska fakta eller omständigheter som kan tyda på olaglig verksamhet.
De upphävda artiklarna i e-handelsdirektivet har genomförts i 16–18 §§ e- handelslagen. Dessa bestämmelser bör därför upphävas.
14.2. Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor
Regeringens förslag: Bestämmelserna om ansvarsfrihet i vissa fall i lagen om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster ska upphöra att gälla.
Regeringens förslag: Den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla som är en förmedlingstjänst enligt EU:s förordning om digitala tjänster undantas från kravet att ha sådan uppsikt över tjänsten som skäligen kan krävas för att fullgöra skyldigheten att ta bort vissa meddelanden från tjänsten eller på annat sätt förhindra vidare spridning av dem enligt lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor. För sådana tillhandahållare gäller skyldigheten att ta bort meddelandet från tjänsten eller på annat sätt förhindra vidare spridning av det när det kommit till tillhandahållarens kännedom att meddelandet finns
Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utredningens förslag har emellertid en annan språklig utformning.
Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna, bl.a. IAB Sweden,
Konkurrensverket, Myndigheten för delaktighet, Näringslivets regelnämnd, Skatteverket och Sveriges radio, tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter på det.
Journalistförbundet, PRV och Tidningsutgivarna efterfrågar förtydliganden av vilka som omfattas av undantaget som föreslås och hur undantaget ska tillämpas. Journalistförbundet, som även har vissa synpunkter på utredningens förslag till lagtext, anser att det krävs stor kunskap om EU:s förordning om digitala tjänster för att bedöma om undantaget är tillämpligt. PRV anger att begreppet spridning, i upphovsrättslig mening, endast avser fysiska exemplar och att det korrekta begreppet utifrån ett upphovsrättsligt perspektiv är att verk digitalt överförs till allmänheten. Bestämmelsen i 5 § lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor bör kompletteras på så sätt att även uttrycket överföring till allmänheten nämns, eftersom lagen annars riskerar att inte kunna tillämpas, menar verket. Sveriges advokatsamfund påpekar att den straffsanktionerade skyldigheten att avlägsna meddelanden enligt 5 § lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor alltjämt blir gällande för den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla som omfattas av tillämpnings- området för EU:s förordning om digitala tjänster. Det innebär enligt samfundet att skyldigheten att avlägsna visst innehåll skulle kunna förenas med sanktion både i form av straff enligt lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor och vite med stöd av förordningen och lagen med kompletterande bestämmelser till förordningen. I avsaknad av kollisionsbestämmelser innebär det en risk för att både straff och vite kan utdömas för samma underlåtenhet att avlägsna material, menar samfundet. Advokatsamfundet föreslår mot denna bakgrund att det ska anges i lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor att denna inte ska tillämpas på elektroniska anslagstavlor som är förmedlingstjänster inom tillämpningsområdet för förordningen.
Skälen för regeringens förslag
Nationella bestämmelser bör upphävas om de syftar till att uppnå samma mål som EU:s förordning om digitala tjänster
Enligt skäl 9 i EU:s förordning om digitala tjänster bör medlemsstaterna inte anta eller behålla ytterligare nationella krav i de frågor som omfattas av förordningen, om inte annat uttryckligen anges. Detta utesluter inte möjligheten att tillämpa annan nationell lagstiftning som är tillämplig på leverantörer av förmedlingstjänster, i överensstämmelse med unionsrätten, inbegripet e- handelsdirektivet, särskilt artikel 3 i det direktivet, om bestämmelserna i nationell rätt eftersträvar andra legitima mål av allmänt intresse än de som eftersträvas med förordningen.
på tjänsten. Motsvarande ska gälla för den som av tillhandahållaren fått i uppdrag att sköta tjänsten.
Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor
Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor (BBS-lagen) innehåller ett straffrättsligt ansvar för den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla och för den som på tillhandahållarens uppdrag har uppsikt över tjänsten. Lagen gäller dock bl.a. inte för sådana tjänster som skyddas av tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen.
En elektronisk anslagstavla är enligt 1 § BBS-lagen en tjänst för elektronisk för- medling av meddelanden i form av text, bild, ljud eller information i övrigt. Det krävs enligt lagen att viss information ska ges till användarna (3 §), att den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla, för att kunna fullgöra sin skyldighet enligt 5 § (se nedan), ska ha sådan uppsikt över tjänsten som skäligen kan krävas med hänsyn till omfattningen och inriktningen av verksamheten (4 §) och att den som tillhandahåller en sådan tjänst tar bort eller på annat sätt förhindrar vidare spridning av vissa meddelanden (5 § första stycket). Enligt 5 § tredje stycket gäller skyldigheten i första stycket också den som på tillhandahållarens uppdrag har uppsikt över tjänsten. I förarbetena anges att exempelvis en operatör, vars verksamhet är tillhandahållande av enbart nät, i det enskilda fallet kan vara ansvarig om operatören är den som faktiskt sköter en anslagstavla på uppdrag av tillhandahållaren (prop. 1997/98:15 s. 17).
De meddelanden som avses i 5 § första stycket är sådana med innehåll som uppenbart är sådant som avses i bestämmelserna om olaga hot, olaga integritetsintrång, uppvigling, hets mot folkgrupp, barnpornografibrott, olaga våldsskildring och offentlig uppmaning till terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet i 7 § terroristbrottslagen (2022:666). Därutöver avses meddelanden där det är uppenbart att användaren har gjort intrång i upphovsrätt eller i rättighet som skyddas genom föreskrift i 5 kap. lagen (1960:729) om upphovs- rätt till litterära och konstnärliga verk genom att sända in meddelandet.
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 3 § döms till böter (6 §). Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot 5 § första stycket döms till böter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst två år (7 § första stycket). I ringa fall ska det inte dömas till ansvar (7 § första stycket). Första stycket ska inte tillämpas om det för gärningen kan dömas till ansvar enligt brottsbalken, lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk eller terroristbrottslagen (7 § andra stycket).
Särskilt om uppsiktsplikten enligt lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor
En skyldighet att ta bort eller på annat sätt förhindra vidare spridning av vissa meddelanden enligt 5 § BBS-lagen inträder när tillhandahållaren får kännedom om förekomsten av meddelandet, antingen genom att själv läsa det eller genom att någon gör honom eller henne uppmärksam på det (prop. 1997/98:15 s. 20). Syftet med uppsiktsplikten i 4 § är att tillhandahållaren ska kunna fullgöra sin skyldighet enligt 5 §. För att förhindra att tillhandahållaren håller sig okunnig om vilka meddelanden som finns i tjänsten kan straffansvar även inträda för den som av grov oaktsamhet underlåter att ta bort ett meddelande eller på annat sätt förhindra vidare spridning av meddelandet (prop. 1997/98:15 s. 20). Upp-
siktsplikten har även betydelse för att avgöra om tillhandahållaren förfarit grovt oaktsamt (prop. 1997/98:15 s. 20 och 25).
Hur en tillhandahållare praktiskt ska förfara för att uppfylla uppsiktskravet måste bedömas i det enskilda fallet (se prop. 1997/98:15 s. 15). Det kan inte krävas att tillhandahållaren ständigt aktivt kontrollerar varje enskilt med- delande som sänts till tjänsten. Någon form av återkommande kontroll krävs dock. Ett riktmärke bör vara att en tjänst inte bör lämnas utan tillsyn under längre tid än en vecka. Ett sätt att uppfylla uppsiktsplikten om mängden meddelanden gör det svårt att läsa alla meddelanden i tjänsten med en rimlig arbetsinsats eller till rimliga kostnader kan vara att med hjälp av en s.k. klagomur ge användarna möjligheter att nå tillhandahållaren för att påtala en eventuell förekomst av straffbara meddelanden.
Inga allmänna skyldigheter att övervaka eller aktivt söka fakta enligt EU:s förordning om digitala tjänster
I artikel 8 i EU:s förordning om digitala tjänster angers att leverantörer av förmedlingstjänster inte ska ges någon allmän skyldighet att övervaka den information som de överför eller lagrar, eller att undersöka fakta eller omständig- heter som tyder på olaglig verksamhet. Detta utvecklas i skäl 30, enligt vilket leverantörer av förmedlingstjänster inte, varken rättsligt eller de facto, bör om- fattas av en övervakningsskyldighet när det gäller skyldigheter av allmän karaktär. Detta berör inte övervakningsskyldigheter i ett specifikt fall. Det påverkar i synnerhet inte förelägganden från nationella myndigheter utfärdade i enlighet med nationell lagstiftning och i överensstämmelse med unionsrätten. Ingenting i EU:s förordning om digitala tjänster bör enligt skäl 30 tolkas som ett åläggande av en allmän övervakningsskyldighet, eller en allmän aktiv undersökningsplikt eller som en allmän skyldighet för leverantörer att vidta proaktiva åtgärder mot olagligt innehåll.
Konflikt mellan svensk lag och EU-förordningen i vissa fall
Regeringen konstaterar i likhet med utredningen att artikel 8 i EU:s förordning om digitala tjänster (se även skäl 9 och 30) innebär ett hinder mot bestämmelser som medför en uppsiktsplikt som den i 4 § BBS-lagen i förhållande till elektroniska anslagstavlor som faller inom tillämpningsområdet för förord- ningen.
EU:s förordning om digitala tjänster gäller enligt artikel 2 förmedlingstjänster. I artikel 3 definieras förmedlingstjänster som en av följande informations- samhällestjänster: en tjänst för enbart vidarefordran (mere conduit), en cachningstjänst eller en värdtjänst. En onlineplattform och en onlinesökmotor är särskilt definierade typer av värdtjänster respektive förmedlingstjänster. För att en tjänst ska anses vara en förmedlingstjänst enligt förordningen krävs alltså att det är en informationssamhällestjänst. En informationssamhälles tjänst är en tjänst som vanligtvis utförs mot ersättning på distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en tjänstemottagare (se artikel 1.1 b i Europapar- lamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska föreskrifter och beträffande
föreskrifter för informationssamhällets tjänster). En informationssamhälles tjänst ska alltså tillhandahållas kommersiellt. I vissa fall tillhandahålls kommersiella tjänster gratis till användaren. Det kommersiella inslaget är då utformat på ett annat sätt. Tjänsten kan exempelvis vara reklamfinansierad eller så kan tillhandahållaren tjäna pengar på personuppgifter eller andra uppgifter som samlas in vid användningen av tjänsten (se EU-domstolens dom Doctipharma, C‑606/21, EU:C:2024:179, punkterna 26–28 och där angiven praxis och jfr prop. 2021/22:136 s. 406).
I BBS-lagen görs ingen distinktion mellan elektroniska anslagstavlor som vanligtvis tillhandahålls mot ersättning och sådana som är icke-kommersiella. Lagen gäller alltså både sådana elektroniska anslagstavlor som är förme- dlingstjänster och sådana som inte är det.
Som konstateras ovan utgör artikel 8 förordningen ett hinder mot den uppsiktsplikt som föreskrivs i 4 § BBS-lagen, när det rör sig om förmedlings- tjänster enligt förordningen. BBS-lagen bör därför – som utredningen föreslår – ändras så att denna konflikt inte uppstår.
Med anledning av Sveriges advokatsamfunds synpunkt vill regeringen lyfta fram att Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/784 av den 29 april 2021 om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online och lagen (2023:319) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online innehåller bestämmelser som ger en behörig myndighet rätt att utfärda avlägsnandeordrar. En sådan order innebär en skyldighet för en värdtjänstleverantör att avlägsna terrorisminnehåll eller göra det oåtkomligt i samtliga medlemsstater. Däremot saknar en behörig myndighet möjlighet att utfärda förelägganden att avlägsna olagligt innehåll från en tjänst med stöd i EU:s förordning om digitala tjänster eller kompletterings- lagen. Förordningen innehåller inte heller någon skyldighet för leverantörer av förmedlingstjänster att avlägsna olagligt innehåll. Den risk för dubbelprövning som Sveriges advokatsamfund lyfter fram uppstår därför inte vid en tillämpning av EU:s förordning om digitala tjänster och kompletteringslagen å ena sidan och BBS-lagen å andra sidan.
Ingen uppsiktsplikt för tillhandahållare av elektroniska anslagstavlor som är förmedlingstjänster enligt EU:s förordning om digitala tjänster
För att BBS-lagen ska stämma överens med artikel 8 i förordningen bör den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla som är en förmedlingstjänst enligt förordningen undantas från uppsiktsplikten enligt 4 § BBS-lagen. Som utredningen föreslår bör därför en särskild bestämmelse med den innebörden införas i BBS-lagen. Denna placeras lämpligen i en ny 4 a §. För att tydligare anknyta till 4 § och tillhandahållarens ansvar bör dock lagtexten – som
Journalistförbundet också är inne på – formuleras på ett något annorlunda sätt än utredningen föreslår.
Lagändringen innebär inte några ändringar i uppsiktsplikten enligt 4 § för elektroniska anslagstavlor som inte är förmedlingstjänster enligt förordningen. Uppsiktsplikten kommer alltså att kvarstå för sådana elektroniska anslags- tavlor.
Skyldigheten att ta bort eller förhindra vidare spridningen av meddelanden
Den skyldighet som regleras i 5 § första stycket i BBS-lagen att ta bort eller på annat sätt förhindra vidare spridning av vissa meddelanden kommer fortsatt att gälla även för tillhandahållare av tjänster för vilka uppsiktsplikten enligt 4 § inte längre kommer att vara tillämplig.
För att det ska vara tydligt när skyldigheten enligt 5 § första stycket upp- kommer i dessa fall bör det – som utredningen föreslår – i den nya 4 a § anges att för den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla som är en förmedlingstjänst gäller skyldigheten enligt 5 § första stycket när det kommit till tillhandahållarens kännedom att meddelandet finns på tjänsten. Liksom i dag gäller detta oavsett om kännedom uppkommit genom att tillhanda- hållaren själv läst meddelandet eller genom att någon gör tillhandahållaren uppmärksam på det (se prop. 1997/98:15 s. 20). Några formkrav för hur informationen ska ha kommit till tillhandahållarens kännedom finns alltså inte. Som exempel på hur kännedom kan uppkomma kan dock nämnas att infor- mation har kommit in via tillhandahållarens kontaktpunkter (se artikel 11 eller 12 i förordningen), den rättsliga företrädaren (artikel 13) eller mekanismen för anmälan och åtgärder (artikel 16).
Som utredningen konstaterar kommer undantaget från uppsiktsplikten att
gälla även skyldigheten för den som på tillhandahållarens uppdrag har haft uppsikt över tjänsten (5 § tredje stycket). På motsvarande sätt som beträffande
tillhandahållaren bör det därför – som utredningen föreslår – i 4 a § anges att
för den som fått i uppdrag att sköta tjänsten gäller skyldigheten enligt 5 § första stycket när personen har fått kännedom om att meddelandet finns på tjänsten.
PRV framhåller att 5 § bör ändras för att tydliggöra att tillämpningsområdet för bestämmelsen även omfattar spridning av upphovsrättsligt skyddade verk
som sker digitalt. Regeringen konstaterar att 5 § är tillämplig på meddelanden om det är uppenbart att användaren har gjort intrång i upphovsrätt eller i rättighet som skyddas genom föreskrift i 5 kap. lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk genom att sända in meddelandet. Något
förtydligande i detta avseende är därför inte nödvändigt.
Straffrättsliga frågor
I 7 § i BBS-lagen stadgas straffrättsligt ansvar för den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot skyldigheten i 5 § första stycket. Utredningen föreslår ingen ändring av 7 §. Regeringen konstaterar att den omständigheten att uppsiktsplikten inte längre kommer att gälla för förmedlingstjänster påverkar förutsättningarna för straffansvar till följd av grov oaktsamhet när det gäller sådana tjänster. Utifrån dagens regelverk får, när det gäller att bedöma om en tillhandahållare har förfarit grovt oaktsamt enligt 7 §, ledning främst sökas i hur tillhandahållaren har uppfyllt sin plikt att ha uppsikt över tjänsten. För det fall tillhandahållaren åsidosatt uppsiktsplikten och tillhandahållaren till följd därav har underlåtit att ta bort sådana meddelanden som anges i 5 § första stycket bör straffansvar kunna komma i fråga (se prop. 1997/98:15 s. 20). Eftersom någon uppsiktsplikt framöver inte kommer att gälla för förmedlings- tjänster kommer tillhandahållarens åsidosättande av en sådan plikt inte längre att kunna vara av betydelse för frågan om straffansvar, när det gäller sådana
tjänster. I praktiken innebär detta att utrymmet för straffansvar till följd av grov oaktsamhet minskar för tjänster som omfattas av förordningens tillämpnings- område. Straffansvar till följd av grov oaktsamhet bör emellertid inte vara uteslutet, eftersom sådant bör kunna aktualiseras även på andra sätt i förhållande till skyldigheten att enligt 5 § första stycket ta bort ett meddelande från tjänsten eller på annat sätt förhindra vidare spridning av detta.
När det gäller elektroniska anslagstavlor som inte omfattas av förordningens tillämpningsområde påverkas förutsättningarna för straffansvar till följd av grov oaktsamhet inte av lagändringen. Inte heller påverkar förutsättningarna för straffansvar för uppsåtligt brott, vare sig för tjänster som omfattas av förordningen eller för tjänster som inte gör det.
Hänvisningar till S14-2
- Prop. 2023/24:160: Avsnitt Författningskommentar till lagen (1998:112) om elektroniska anslagstavlor
15. Ikraftträdande
Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens förslag.
Utredningen föreslår att författningsförslagen ska träda i kraft den 17 februari 2024.
Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Skälen för regeringens förslag: EU:s förordning om digitala tjänster trädde enligt artikel 93.1 i kraft den 16 november 2022 och vissa artiklar tillämpas enligt artikel 93.2 fr.o.m. den dagen. Enligt artikel 93.2 ska förordningen tillämpas i sin helhet fr.o.m. den 17 februari 2024. Kompletteringslagen och övriga lagändringar som föreslås bör därför träda i kraft så fort som möjligt.
Regeringens förslag beräknas kunna bli behandlade av riksdagen i sådan tid att de kan träda i kraft den 1 december 2024. Kompletteringslagen och övriga lagändringar bör därför träda i kraft den dagen.
16. Konsekvenser
Regeringens förslag: Kompletteringslagen och övriga lagändringar ska träda i kraft den 1 december 2024.
Regeringens bedömning: Förslagen innebär utökade och nya arbets- uppgifter för tillsynsmyndigheterna.
Förslagen i den kompletterande lagstiftningen förväntas dock inte ge upphov till några ytterligare ekonomiska konsekvenser för den nationella samordnaren för digitala tjänster eller tillsynsmyndigheterna.
Förslagen innebär att Kronofogdemyndigheten och Sveriges domstolar får ett begränsat antal fler arbetsuppgifter. De kostnadsökningar som detta medför bedöms kunna finansieras inom ramen för befintliga anslag.
Förslagen bedöms inte innebära några större ekonomiska konsekvenser för de företag som är förmedlingstjänster enligt EU:s förordning om digitala
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser yttrar sig inte särskilt om konsekvenserna av förslaget.
Förvaltningsrätten i Stockholm och Förvaltningsrätten i Karlstad påpekar att förslagen kan komma att leda till en ökad måltillströmning till allmänna förvaltningsdomstolar och kan få en märkbar inverkan på arbetsbörda och resurser. Regelrådet påpekar att det bör genomföras omfattande informations- insatser till svenska företag där ungefärliga konsekvenser redovisas, både i fråga om tillämpningen av bestämmelser men även kostnadsmässiga konsekvenser som följer av förordningen. Tech Sverige, Svensk Handel och Svenskt Näringsliv efterfrågar en utförligare analys av konsekvenserna för svenska företag och svenska förhållanden. Sveriges Radio, Tidningsutgivarna och Justitiekanslern påpekar att det finns en risk för en s.k. övermoderering av innehåll på en webbplats för att undvika eventuella sanktionsavgifter och bedömer att förslagen rimligen kan ha en negativ påverkan på rätten till yttrande- och informationsfrihet.
Skälen för regeringens bedömning
Konsekvenser för samordnaren för digitala tjänster och övriga tillsynsmyndigheter
Regeringen har utsett PTS till samordnare för digitala tjänster i Sverige och behörig myndighet tillsammans med Mediemyndigheten och Konsument- verket vilka blir tillsynsmyndigheter enligt kompletteringslagen. Det förväntas leda till ett ökat resursbehov för dessa myndigheter, i form av 24 miljoner kronor årligen för PTS, 7 miljoner kronor årligen för Mediemyndigheten samt 4 miljoner kronor årligen för Konsumentverket enligt myndigheternas egen bedömning. De ökade kostnaderna baseras både på behov av ytterligare personal och behov av kompetenshöjande insatser. Dessa bedöms rymmas
tjänster. Förslagen om undersökningsbefogenheter respektive sanktions- system förväntas ge effektiva och, så långt som möjligt, förutsebara konsekvenser av bristande efterlevnad för leverantörer av förmedlings- tjänster och övriga näringsidkare.
Förslagen bedöms få positiva effekter för det brottsförebyggande och brottsbekämpande arbetet.
De kompletterande bestämmelserna avser befogenheter för tillsyns- myndigheterna och kompletteringar i svensk rätt som är nödvändiga för ett effektivt genomförande av EU:s förordning om digitala tjänster i Sverige. Då förordningen är direkt tillämplig i medlemsstaterna bör det konstateras att de konsekvenser för samhället och de aktörer som berörs är en direkt konsekvens av den ursprungliga EU-förordningen och inte av förslagen till kompletterande bestämmelser. De konsekvenser som följer av de direkt tillämpliga bestämmelserna i EU:s förordning om digitala tjänster redovisas därför inte.
inom befintliga ekonomiska ramar. Förslagen i den kompletterande lag- stiftningen förväntas inte ge upphov till några ytterligare ekonomiska konsekvenser för myndigheterna då förslagen om undersökningsbefogenheter och sanktionssystem kompletterar tillsynsuppgifter som föreslagits i delbetän- kandet. Inte heller samordning och samverkan mellan samordnare och övriga tillsynsmyndigheter väntas medföra ytterligare finansieringsbehov. Utformandet och ett kontinuerligt genomförande av ett potentiellt framtida avgiftssystem bedöms inte heller medföra ytterligare finansieringsbehov och bedöms rymmas inom ramen för befintliga anslag. Att regeringen inte ser behov av ett organ för tvistlösning utanför domstol förväntas inte heller leda till en påtagligt ökad arbetsbörda för myndigheterna.
Det finns emellertid en del osäkerhetsfaktorer gällande storleken på och antalet leverantörer av förmedlingstjänster som är etablerade i Sverige, vilket har stor betydelse för tillsynsuppgiften. Därmed är också ärendebördan och ärendenas komplexitet till viss del osäker.
Konsekvenser för Kronofogdemyndigheten
Enligt förslaget får Kronofogdemyndigheten ge handräckning till tillsyns- myndigheterna och till kommissionen vid inspektioner, vilket förväntas ske i mycket begränsad omfattning. Obetalda sanktionsavgifter och viten ska också lämnas till Kronofogdemyndigheten för indrivning. Även antalet sådana mål förväntas bli mycket begränsat och eventuella ökade kostnader för Kronofogde- myndigheten med anledning av förslagen ska hanteras inom befintliga ekonomiska ramar.
Konsekvenser för Sveriges domstolar
Förslagen innebär att nya måltyper läggs på de allmänna förvaltnings- domstolarna. Regeringen konstaterar, i likhet med bedömningen beträffande tillsynsmyndigheternas nya tillsynsuppgifter, att det finns osäkerhetsfaktorer i den framtida måltillströmningen, både i form av antal domstolsprövningar och i fråga om frågornas omfattning. En ökning av måltillströmningen kan som
Förvaltningsrätten i Stockholm och Förvaltningsrätten i Karlstad påpekar medföra vissa ökade kostnader för domstolarna. Regeringen bedömer dock att den ökade måltillströmningen bör bli relativt begränsad och att de ökade kostnader som kan uppkomma med anledning av detta bör kunna hanteras inom befintliga ekonomiska ramar.
Konsekvenser för leverantörer av förmedlingstjänster och övriga näringsidkare
Införandet av EU:s förordning om digitala tjänster medför en rad skyldigheter för leverantörer av förmedlingstjänster och kan därför väntas ge ekonomiska konsekvenser för sådana leverantörer.
Regeringen konstaterar emellertid att de konsekvenser som uppstår för samhället och de aktörer som berörs huvudsakligen är en direkt följd av den bakomliggande EU-förordningen och inte av förslagen i denna proposition. De konsekvenser som följer av de direkt tillämpliga bestämmelserna i EU:s förordning om digitala tjänster redovisas därför inte, trots det Regelrådet,
Svensk Handel, Svenskt Näringsliv och Tech Sverige anför. Gällande informationsinsatser till berörda aktörer och näringsidkare informerar sam- ordnaren för digitala tjänster löpande om de krav som följer av förordningen.
Givet detta anser regeringen att det inte föreligger behov av ytterligare informationsinsatser i nuläget. Regeringen delar utredningens bedömning och anser att konsekvenserna som följer av förslagen i den kompletterande lag- stiftningen endast innebär att om skyldigheter som följer av EU:s förordning om digitala tjänster överträds så kan det föranleda administrativa sanktioner. Således väntas förslagen i den kompletterande lagstiftningen inte påverka företag i andra avseenden än att ge effektiva och, så långt som möjligt, förutsebara konsekvenser av bristande efterlevnad för både leverantörer av förmedlingstjänster och de näringsidkare som har avtal med leverantörerna.
Konsekvenser för brottslighet och det brottsförebyggande arbetet
Befogenheter för tillsynsmyndigheter, samordnare för digitala tjänster respektive specificering av vilken myndighet som är mottagare för anmälan om misstanke om brott förväntas bidra till en effektiv tillämpning av de bestämmelser i EU:s förordning om digitala tjänster som syftar till att förhindra olaglig verksamhet. Regeringens förslag till bestämmelse om att anmälan av misstanke om brott enligt artikel 18.1 i förordningen ska göras till Polis- myndigheten innebär inte någon ny uppgift för myndigheten.
Övriga konsekvenser
I likhet med utredningen bedömer regeringen att förslaget överensstämmer med EU-rätten och följer kravet i artikel 49 i EU:s förordning om digitala tjänster rörande att medlemsstaterna ska utse en eller flera behöriga myndig- heter som ska ansvara för tillsynen av leverantörerna av förmedlingstjänster och kontrollen av efterlevnaden av förordningen. Av kravet i artikel 52 i EU:s förordning om digitala tjänster följer att medlemsstaterna ska fastställa regler för sanktioner. Förslagen väntas inte få några konsekvenser för jämställdheten mellan kvinnor och män, för de nationella klimat- och miljömålen eller för de integrationspolitiska målen.
Konsekvenserna för grundläggande fri- och rättigheter är snarare en följd av förordningen än förslagen i den föreslagna kompletterande lagstiftningen.
Sveriges Radio, Tidningsutgivarna och Justitiekanslern påpekar att förslagen föranleder en risk för s.k. övermoderering av innehåll på en webbplats för att undvika eventuella sanktionsavgifter och ser att förslagen i propositionen rimligen kan ha en negativ påverkan på rätten till yttrande- och infor-
mationsfrihet. Regeringen gör i likhet med utredningen bedömningen att valet att utse Mediemyndigheten till behörig myndighet är ägnat att bidra till upp- rätthållandet av grundläggande fri- och rättigheter. Det föreligger även en skyldighet för alla tjänsteleverantörer att, i enlighet med artikel 15 i förord- ningen, minst en gång om året offentliggöra rapporter om sin innehålls- moderering under den berörda perioden.
Exempel på information som ska inkluderas, beroende på vad som är tillämpligt för den enskilde leverantören, är: förelägganden om att agera mot olagligt innehåll, förelägganden om att tillhandahålla specifik information om individuella tjänstemottagare, anmälningar och klagomål som kommit in, innehållsmoderering på eget initiativ och information om automatiserade metoder för innehållsmoderering. Enligt artikel 24 ska även leverantörer av onlineplattformar rapportera vissa uppgifter om tvister enligt artikel 21 och antalet tillfälliga avbrott av tillhandahållandet av tjänsten enligt artikel 23. Regeringen anser att detta säkerställer transparens och möjliggör granskning av beslut om innehållsmoderering (se skäl 66 i förordningen) i enlighet med artikel 10 i EU:s förordning om digitala tjänster.
Sammantaget gör därför regeringen bedömningen att risken för övermo- derering och negativ påverkan på rätten till yttrande- och informationsfrihet till följd av förslagen i den kompletterande lagstiftningen är liten.
17. Författningskommentar
17.1. Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster
1 kap. Inledande bestämmelser
Lagens syfte
1 § Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2065 av den 19 oktober 2022 om en inre marknad för digitala tjänster och om ändring av direktiv 2000/31/EG (förordningen om digitala tjänster), i denna lag kallad
EU:s förordning om digitala tjänster.
Paragrafen innehåller en upplysning om att lagen innehåller bestämmelser som kompletterar EU:s förordning om digitala tjänster. Övervägandena finns i av- snitt 5.1.
I paragrafen anges att lagen kompletterar EU:s förordning om digitala tjänster. Det innebär att lagen inte kan tillämpas fristående från förordningen.
Ord och uttryck i lagen
2 § Ord och uttryck i denna lag har samma betydelse som i EU:s förordning om digitala tjänster.
Paragrafen innehåller en bestämmelse om betydelsen av ord och uttryck i lagen. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.
Av paragrafen framgår att de ord och uttryck som används i lagen ska förstås på samma sätt som i EU:s förordning om digitala tjänster. Hänvisningen till förordningen är dynamisk och avser alltså förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.
I lagen görs dock vissa anpassningar till svensk rättsordning, vilket innebär att andra uttryck används i vissa fall. Som sanktion vid bristande efterlevnad av en undersökningsåtgärd enligt artikel 51.2 första stycket c och andra stycket införs i lagen utredningsskadeavgift i stället för böter (3 kap. 2 § 6 och 17– 22 §§). Vid överträdelse av förordningens skyldigheter enligt artikel 51.2 första stycket c införs sanktionsavgift (3 kap. 2 § 7 och 23–26 §§) i stället för böter.
Tillsynsmyndighet och samordnare för digitala tjänster
3 § Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer ska vara tillsynsmyndighet enligt denna lag.
En tillsynsmyndighet är behörig myndighet enligt EU:s förordning om digitala tjäns- ter.
Regeringen bestämmer vilken tillsynsmyndighet som ska vara samordnare för digi- tala tjänster enligt EU:s förordning om digitala tjänster och denna lag.
Paragrafen innehåller bestämmelser om tillsynsmyndighet, behörig myndighet och samordnare för digitala tjänster. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.
Av första stycket framgår att regeringen bestämmer vilken eller vilka myndigheter som ska vara tillsynsmyndighet enligt denna lag. Detta innebär att en eller flera tillsynsmyndigheter får utöva tillsyn. I 3 kap. 1 § finns bestämmelser om tillsynens omfattning, se författningskommentaren till den paragrafen.
Enligt andra stycket är en tillsynsmyndighet enligt denna lag behörig myndighet enligt EU:s förordning om digitala tjänster. Det innebär att förord- ningens bestämmelser som rör behöriga myndigheter gäller för den eller de myndigheter som har utsetts till tillsynsmyndighet enligt denna lag.
Av tredje stycket framgår att den myndighet som regeringen utser ska vara samordnare för digitala tjänster enligt EU:s förordning om digitala tjänster och denna lag. Samordnarens uppgifter regleras bl.a. i artikel 49.2 i EU:s förord- ning om digitala tjänster.
2 kap. Förelägganden mot leverantörer av förmedlingstjänster och anmälan av misstanke om brott
Förelägganden att agera mot olagligt innehåll eller tillhandahålla information
1 § Ett föreläggande att agera mot olagligt innehåll som avses i artikel 9 i EU:s förordning om digitala tjänster ska uppfylla de krav som följer av artikel 9.2 i samma förordning.
I artikel 9 i EU:s förordning om digitala tjänster finns bestämmelser om förfarandet efter beslut om ett sådant föreläggande.
Paragrafen innehåller bestämmelser om förelägganden att agera mot olagligt innehåll som avses i artikel 9 i EU:s förordning om digitala tjänster. Över- vägandena finns i avsnitt 6.
Enligt första stycket ska sådana förelägganden att agera mot olagligt innehåll som avses i artikel 9 i EU:s förordning om digitala tjänster uppfylla de krav som följer av artikel 9.2 i förordningen. Varken EU:s förordning om digitala tjänster eller bestämmelserna i denna lag utgör grund för utfärdande av ett sådant föreläggande. Bestämmelserna reglerar i stället vissa krav på innehåll och förfarande i de fall ett föreläggande mot en leverantör av en förmedlings- tjänst utfärdas med stöd av annan unionsrätt eller nationell lagstiftning. Sådant stöd finns exempelvis i de lagar som ger marknadskontrollmyndigheter befo- genhet att inom olika områden vidta åtgärder enligt artikel 14.4 k i Europa- parlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011, se prop. 2020/21:189 och prop. 2021/22:238.
Andra stycket är en upplysningsbestämmelse om att det i artikel 9 finns bestämmelser om förfarandet efter beslut om sådana förelägganden som avses där.
Hänvisningarna till förordningen är dynamiska. Det innebär att de avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.
2 § Ett föreläggande att tillhandahålla information som avses i artikel 10 i EU:s förordning om digitala tjänster ska uppfylla de krav som följer av artikel 10.2 i samma förordning.
I artikel 10 i EU:s förordning om digitala tjänster finns bestämmelser om förfarandet efter beslut om ett sådant föreläggande.
Paragrafen innehåller en bestämmelse om förelägganden att tillhandahålla information som avses i artikel 10 i EU:s förordning om digitala tjänster. Övervägandena finns i avsnitt 6.
Enligt första stycket ska sådana förelägganden att tillhandahålla information som avses i artikel 10 i EU:s förordning om digitala tjänster uppfylla de krav som följer av artikel 10.2 i förordningen. Varken EU:s förordning om digitala tjänster eller bestämmelserna i denna lag utgör grund för utfärdande, jfr kommentaren till 2 kap. 1 §.
Andra stycket är en upplysningsbestämmelse om att det i artikel 10 finns bestämmelser om förfarandet efter beslut om sådana förelägganden som avses där.
Hänvisningarna till förordningen är dynamiska. Det innebär att de avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.
Anmälan av misstanke om brott
3 § En anmälan av misstanke om ett sådant brott som avses i 18.1 i EU:s förordning om digitala tjänster ska i Sverige göras till Polismyndigheten.
Paragrafen anger till vilken myndighet en anmälan av misstanke enligt artikel 18.1 ska göras. Övervägandena finns i avsnitt 7.
Enligt paragrafen är Polismyndigheten den myndighet till vilken leveran- törer av värdtjänster ska anmäla misstanke om brott som, har skett, håller på att ske eller sannolikt kommer att ske i Sverige i de fall som avses i artikel 18.1. Det gäller brott som inbegriper ett hot mot en eller flera människors liv eller säkerhet. I skäl 56 anges att värdtjänstleverantören bör tillhandahålla all relevant information som den har tillgång till, inbegripet i förekommande fall innehållet i fråga och, om den finns tillgänglig, tidpunkten för offentlig- görandet av innehållet, inbegripet den angivna tidszonen, en förklaring av misstanken och den information som krävs för att lokalisera och identifiera den berörda tjänstemottagaren.
Hänvisningen till förordningen är dynamisk. Det innebär att den avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.
3 kap. Tillsyn och sanktioner
Tillsynens omfattning
1 § En tillsynsmyndighet ska ha tillsyn över att följande följs:
1. EU:s förordning om digitala tjänster,
2. rättsakter som har antagits med stöd av artikel 15.3, 24.6 eller 87 i EU:s förordning om digitala tjänster,
3. denna lag,
4. föreskrifter som har meddelats i anslutning till denna lag, och
5. åtaganden som tillsynsmyndigheten har gjort bindande med stöd av EU:s förordning om digitala tjänster eller denna lag.
Tillsynsmyndigheten ska vid tillsynen ha de befogenheter som följer av artikel 51 i EU:s förordning om digitala tjänster, denna lag och föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen.
Paragrafen anger tillsynsområdet och befogenheter för samordnaren för digitala tjänster och eventuella andra tillsynsmyndigheter. Övervägandena finns i av- snitt 8.2.
Av första stycket framgår att tillsynen omfattar bestämmelserna i EU:s förordning om digitala tjänster, de rättsakter som kommissionen har antagit med stöd av artikel 15.3, 24.6 eller 87 i förordningen, denna lag, föreskrifter som
meddelats i anslutning till lagen och åtaganden som tillsynsmyndigheten har gjort bindande med stöd av förordningen eller lagen. I uttrycket tillsyn ingår även det som i EU:s förordning om digitala tjänster kallas för kontroll av efterlevnad av förordningen. Med tillsynsmyndighet avses en svensk tillsynsmyndighet. Skyldigheten att utöva tillsyn enligt femte punkten omfattar åtaganden som tillsynsmyndigheten själv har godkänt och gjort bindande, och därmed inte sådana åtaganden som har gjorts bindande av en behörig myndighet i en annan medlemsstat eller av kommissionen.
I andra stycket anges övergripande de befogenheter som en tillsynsmyndighet har när den utövar tillsyn enligt första stycket. Befogenheterna preciseras i EU:s förordning om digitala tjänster, i efterföljande paragrafer i detta kapitel, och i föreskrifter som har meddelats i anslutning till denna lag.
Uttrycket i anslutning till lagen används för att klargöra att hänvisningen avser att träffa såväl föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen som föreskrifter som har meddelats med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen.
Hänvisningarna till förordningen är dynamiska. Det innebär att de avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.
Befogenheter och åtgärder
2 § Utöver de befogenheter som följer av artiklarna 51.1 a och c, 51.2 första stycket a och 51.3 i EU:s förordning om digitala tjänster får en tillsynsmyndighet
1. besluta att en sådan person som avses i artikel 51.1 c i samma förordning ska inställa sig för förhör på tid och plats som myndigheten bestämmer,
2. genomföra inspektion enligt beslut av domstol enligt 3 § 1,
3. försegla företagslokaler, bokföring och affärshandlingar i enlighet med 6 §,
4. beordra att överträdelser upphör och föreskriva avhjälpande åtgärder i enlighet med artikel 51.2 första stycket b i samma förordning,
5. bestämma att ett beslut enligt EU:s förordning om digitala tjänster eller enligt denna lag ska gälla omedelbart i enlighet med artikel 51.2 första stycket e i samma förordning,
6. ta ut utredningsskadeavgift i enlighet med artikel 51.2 första stycket c och andra stycket i samma förordning och denna lag,
7. ta ut sanktionsavgift i enlighet med artikel 51.2 första stycket c i samma förordning och denna lag, och
8. förena beslut, inklusive beslut enligt artikel 51.3 första stycket a, med vite i enlighet med artikel 51.2 första stycket d i samma förordning och denna lag.
Paragrafen anger de befogenheter en tillsynsmyndighet har enligt EU:s förordning om digitala tjänster och denna lag. Övervägandena finns i avsnitt 8.1, 8.3–8.5 och 9.
Inledningsvis upplyses om de befogenheter som en tillsynsmyndighet har enligt de bestämmelser i artikel 51 i EU:s förordning om digitala tjänster som är direkt tillämpliga, dvs. som inte lämnar utrymme för medlemsstaten att göra vägval i fråga om vilken typ av myndighet (tillsynsmyndighet eller domstol) som ska ges befogenheten eller vilken befogenhet som ska ges. Därefter anges de befogenheter som denna lag med stöd av artikel 51 i EU:s förordning om digitala tjänster ger tillsynsmyndigheter. Det avser befogenheter där förord-
ningen lämnar utrymme för medlemsstaterna att välja mellan att ge befogen- heten direkt till en tillsynsmyndighet eller att ge tillsynsmyndigheten befogenhet att begära att andra myndigheter eller domstol beslutar om, exempelvis en viss undersökningsåtgärd. I punktuppställningen anges också de kompletterande befogenheter som tillkommer för att säkerställa att tillsynsmyndigheten kan utöva de befogenheter som förordningen fastställer, exempelvis att besluta om att vissa personer ska inställa sig till förhör i punkt 1 och försegla företags- lokaler vid inspektion i punkt 3, se författningskommentarerna till dessa be- stämmelser.
Av artikel 49.4 i EU:s förordning om digitala tjänster följer att bestämmelserna om befogenhet i artikel 51 och om behörighet i artikel 56 är tillämpliga för alla behöriga myndigheter som medlemsstaterna utser enligt förordningen, inte bara för samordnaren för digitala tjänster.
Behöriga myndigheter har enligt artikel 51.1 a i EU:s förordning om digitala tjänster befogenhet att ålägga leverantörer av förmedlingstjänster och vissa andra personer att tillhandahålla information om en misstänkt överträdelse. Med stöd av artikel 51.1 c får behöriga myndigheter be varje anställd eller företrädare för leverantörerna eller andra utpekade personer att förklara all information som rör en misstänkt överträdelse. I artikel 51.2 första stycket a ges behöriga myndigheter rätt att godkänna åtaganden från leverantören och göra dem bindande. Vidare ges i artikel 51.3 behöriga myndigheter befogenhet att dels besluta att leveran- törernas ledningsorgan ska granska en viss situation och presentera en åtgärds- plan, dels begära att en behörig rättslig myndighet beslutar om en tillfällig be- gränsning av mottagarnas tillgång till en tjänst som berörs av en överträdelse eller, i de fall det inte är tekniskt möjligt, till det onlinegränssnitt där överträ- delsen skett. I 3 § första stycket 2 regleras att en domstol får besluta om en sådan begränsning av mottagarnas tillgång till en viss tjänst eller ett visst online- gränssnitt, se författningskommentaren till den bestämmelsen.
Inför ett beslut om åtgärd enligt EU:s förordning om digitala tjänster eller denna paragraf bör tillsynsmyndigheten särskilt beakta om åtgärden riskerar att påverka enskildas grundläggande rättigheter, inbegripet yttrande- och informationsfriheten samt mediernas frihet och mångfald. I situationer där de relevanta grundläggande rättigheterna står i strid med varandra bör tillsyns- myndigheten uppnå en rättvis balans mellan de berörda rättigheterna, i enlighet med proportionalitetsprincipen (se skäl 153). Utövandet av befogenheterna en- ligt förordningen får endast vidtas i enlighet med rätten till respekt för privat- livet och rätten till försvar, inbegripet rätten att höras och rätten till tillgång till handlingar i ärendet, och med effektiva rättsmedel för alla berörda parter (se artikel 51.6 och skäl 116). Tillsynsmyndigheten har även att beakta den pro- portionalitetsprincip som enligt 5 § tredje stycket förvaltningslagen (2017:900) gäller vid ingripanden i ett enskilt intresse.
Hänvisningarna till förordningen är dynamiska. Det innebär att de avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.
Av första punkten följer att en tillsynsmyndighet får kalla varje anställd eller företrädare för en leverantör av förmedlingstjänster eller andra personer som agerar för ändamål som rör deras handels-, närings-, hantverks- eller yrkes- verksamhet och som rimligen kan ha kännedom om information om en misstänkt
överträdelse av EU:s förordning om digitala tjänster, inklusive organisationer som utför sådana revisioner som avses i artiklarna 37 och 75.2 i samma förordning till förhör, på tid och plats som myndigheten bestämmer. En kallelse till ett förhör innebär inte i sig en skyldighet att uttala sig vid förhöret. De uppgifter som förhörspersonen har lämnat kan tillsynsmyndigheten sedan använda i sin utredning av den misstänkta överträdelsen.
Enligt andra punkten får en tillsynsmyndighet genomföra inspektion enligt domstolsbeslut enligt 3 § 1, se författningskommentaren till den bestämmelsen.
Enligt tredje punkten får en tillsynsmyndighet försegla företagslokaler, bok- föring och affärshandlingar. Bestämmelser om förutsättningarna för detta re-
gleras i 6 §, se författningskommentaren till den paragrafen.
I fjärde punkten anges att en tillsynsmyndighet får beordra att överträdelser upphör och föreskriva avhjälpande åtgärder i enlighet med artikel 51.2 första stycket b i EU:s förordning om digitala tjänster. Med överträdelser avses såväl överträdelser av förordningen som överträdelser av åtaganden som har gjorts bindande enligt artikel 51.2 första stycket a i samma förordning och denna lag. Av artikel 51.2 andra stycket följer att en tillsynsmyndighet får besluta de förelägganden som behövs för att den ska kunna utöva sina befogenheter enligt förordningen, denna lag eller föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen.
Enligt femte punkten får en tillsynsmyndighet bestämma att ett beslut enligt EU:s förordning om digitala tjänster eller enligt denna lag ska gälla omedelbart i enlighet med artikel 51.2 första stycket e i samma förordning. Exempel på sådana beslut som avses är förelägganden att upphöra med en viss överträdelse. Myndigheten kan alltså med stöd av bestämmelsen meddela interimistiska före- lägganden mot en leverantör av en förmedlingstjänst att upphöra med en miss- tänkt överträdelse i avvaktan på fortsatt utredning. Sådana beslut får fattas för att undvika risk för allvarlig skada. Att interimistiska beslut får förenas med vite följer av artikel 51.2 första stycket d i EU:s förordning om digitala tjänster. En- ligt 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) får en allmän förvaltningsdomstol besluta om inhibition, dvs. förordna att beslutet tills vidare inte ska gälla.
I sjätte punkten anges att en tillsynsmyndighet får ta ut utredningsskade- avgift i enlighet med artikel 51.2 första stycket c och andra stycket i EU:s för- ordning om digitala tjänster och denna lag. I förordningen används dock ut- trycket böter. Utredningsskadeavgift är en administrativ sanktion som en tillsyns- myndighet får besluta om i vissa fall. I 17–22 §§ finns ytterligare bestämmelser om utredningsskadeavgift, se författningskommentarerna till de paragraferna. Bestämmelserna om utredningsskadeavgift utformas i nära anslutning till 5 kap.21–24 §§konkurrenslagen (2008:579).
Enligt sjunde punkten får en tillsynsmyndighet ta ut sanktionsavgift i enlighet med artikel 51.2 första stycket c och andra stycket i EU:s förordning om digitala tjänster och denna lag. I förordningen används dock uttrycket böter. Sanktions- avgift är en administrativ sanktion som en tillsynsmyndighet får besluta i vissa fall. I 23–26 §§ finns ytterligare bestämmelser om sanktionsavgift, se författnings- kommentarerna till de paragraferna.
Av åttonde punkten framgår att en tillsynsmyndighet har rätt att förena beslut med vite i enlighet med artikel 51.2 första stycket d i EU:s förordning om
digitala tjänster och denna lag. Av artiklarna 51.5 och 52.2 följer bl.a. att även beslut enligt artikel 51.3 första stycket a får förenas med vite. Befogenheten att förena ett beslut med vite gäller inte vid vare sig kallelse till förhör enligt första punkten eller befogenheten att be vissa personer att förklara information enligt artikel 51.1 c i EU:s förordning om digitala tjänster. Att domstol får förena vissa beslut med vite anges i 3 §. I 16 § regleras gränsen för vitesbeloppet, se författ- ningskommentaren till de paragraferna.
Tillsynsmyndigheter och domstolar ska vid sin tillämpning av befogenheten att förena beslut med vite iaktta skyddet för den enskildes fri- och rättigheter, däribland rätten att inte belasta sig själv. Det kan t.ex. innebära att ett föreläggande att tillhandahålla information inte bör förenas med vite om det rör en överträdelse av förordningen som kan jämföras med en brottsanklagelse i den mening som avses vid tillämpningen av artikel 6 i europeiska konven- tionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande fri- heterna. Frågan om i vilka ytterligare situationer rätten att inte belasta sig själv kan få betydelse får avgöras i rättstillämpningen med beaktande av den praxis som finns på området.
3 § Domstol får på ansökan av en tillsynsmyndighet
1. besluta om inspektion i enlighet med artikel 51.1 b i EU:s förordning om digitala tjänster och denna lag, och
2. besluta om tillfällig begränsning av mottagarnas tillgång till en tjänst eller ett online- gränssnitt i enlighet med artikel 51.3 i EU:s förordning om digitala tjänster.
Ett beslut enligt första stycket får förenas med vite. Ett beslut enligt första stycket gäller omedelbart, om domstolen inte bestämmer något annat.
Paragrafen anger att vissa beslut om åtgärder fattas av domstol och att sådana beslut får förenas med vite. Övervägandena finns i avsnitt 8.3.2 och 8.4.4.
Enligt första stycket är domstol behörig att på ansökan av en tillsyns- myndighet fatta beslut om vissa åtgärder. I 4 kap. 1 § pekas Förvaltningsrätten i Stockholm ut som rätt domstol i mål enligt EU:s förordning om digitala tjänster och denna lag, se författningskommentaren till den paragrafen. Enligt 4 kap. 3 § ska prövning av mål som avses i denna paragraf handläggas skynd- samt, se författningskommentaren till den paragrafen. I 18 § fjärde stycket 9 lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar regleras vidare att för- valtningsrätten är domför med en lagfaren domare ensam vid avgörande av dessa mål, se författningskommentaren till den paragrafen.
Enligt första punkten är domstolen behörig att besluta om inspektion enligt artikel 51.1 b i EU:s förordning om digitala tjänster och denna lag. I 4–13 §§ finns ytterligare bestämmelser om inspektion, se författningskommentarerna till de paragraferna. Reglerna om inspektion utformas i nära anslutning till 5 kap.5–10 och 17 §§konkurrenslagen.
Enligt andra punkten är domstolen behörig att på ansökan av en tillsyns- myndighet besluta om tillfällig begränsning av tjänstemottagarnas tillgång till en tjänst eller ett onlinegränssnitt i enlighet med artikel 51.2 första stycket b i EU:s förordning om digitala tjänster.
Hänvisningarna till förordningen är dynamiska. Det innebär att de avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.
Av andra stycket framgår att beslut enligt denna paragraf får förenas med vite. Bestämmelser om vite finns i artikel 51.2 första stycket d och artikel 51.2 andra stycket i EU:s förordning om digitala tjänster. Vidare följer av artiklarna 51.5 och 52.2 i samma förordning bl.a. att beslut enligt artikel 51.3 första stycket a får förenas med vite. Befogenheten avser löpande vite. I 16 § regleras gränsen för vitesbeloppet, se författningskommentaren till den paragrafen. Vid inspek- tion kan utredningsskadeavgift vara ett mer ändamålsenligt verktyg att använda än löpande vite, eftersom det kan löna sig för den som inspekteras att betala löpande vite en kort tid för att hinna undanskaffa bevisning.
Enligt tredje stycket gäller ett beslut om inspektion eller tillfällig begräns- ning av mottagarnas tillgång till tjänst eller onlinegränssnitt omedelbart, om inte domstolen har bestämt något annat. Åtgärden kan därför påbörjas även om beslutet överklagas, men måste avbrytas om beslutet inhiberas.
Inspektion
4 § Inspektion får tillåtas om
1. det finns anledning att anta att någon av skyldigheterna som följer av EU:s förordning om digitala tjänster inte följs,
2. det finns risk för att bevis undanhålls eller förvanskas, och
3. vikten av att åtgärden vidtas är tillräckligt stor för att uppväga det intrång eller annat men som åtgärden innebär för den som drabbas av åtgärden
.
Paragrafen innehåller bestämmelser om förutsättningar för att inspektion ska få tillåtas. Övervägandena finns i avsnitt 8.3.2.
Enligt paragrafen får inspektion tillåtas om det finns anledning att anta att någon av skyldigheterna som följer av EU:s förordning om digitala tjänster inte följs, om det finns risk för att bevis undanhålls eller förvanskas och om vikten av att åtgärden vidtas uppväger det intrång eller annat men som åtgärden innebär för den som drabbas av åtgärden. Kraven är kumulativa, vilket innebär att rekvisiten i alla punkterna måste vara uppfyllda för att domstolen ska tillåta inspektionen. Syftet med en inspektion ska vara att samla in bevis för en miss- tänkt överträdelse av någon av skyldigheterna som följer av EU:s förordning om digitala tjänster.
Enligt första punkten är en första förutsättning för inspektion att det finns anledning att anta att någon av skyldigheterna i förordningen inte följs. Bevis- kravet är alltså relativt lågt, men det måste ändå finnas en grund för konkret misstanke om en överträdelse.
Enligt andra punkten ska det finnas risk för att bevis undanhålls eller förvanskas. Även sabotagerisken kan vara svår att bevisa, men myndigheten bör kunna påvisa någon omständighet som ger stöd för att ett sådant agerande kan befaras. Omständigheter som pekar på en överträdelse kan i sig utgöra grund för att befara ett undanhållande av bevis, särskilt om överträdelsen framstår som systematisk och avsiktlig.
En tredje förutsättning är enligt tredje punkten att åtgärden är propor- tionerlig. I det sammanhanget måste myndigheten beakta om den kan få den infor-
mation som söks genom en mindre ingripande åtgärd. Finns bevisningen inte på en offentlig webbplats utan endast i företagets interna system och det kan befaras att den inte kommer att överlämnas på förfrågan kan en inspektion vara rätt åtgärd. Så kan särskilt vara fallet i utredningar om anmälan av misstanke om brott (artikel 18), om åtgärder och skydd mot missbruk (artikel 23.1), om transparensrapporteringsskyldigheter (artikel 24.2), om rekommendationssys- tem (artikel 27.1) eller om rätt till information (artikel 32). Om det är brådskande att samla in bevisning för särskilt allvarliga överträdelser talar detta för att kravet på proportionalitet är uppfyllt. I övrigt bör en intresseavvägning ske där integritets- hänsyn och varje företags intresse av att bedriva verksamhet utan onödiga störningar vägs mot behovet av en effektiv tillsyn. I den avvägningen bör sär- skilt beaktas om en mindre ingripande åtgärd, t.ex. en begäran om information, kan vara tillräcklig. Vidare ska risken för eventuell tredjemansskada beaktas, t.ex. de konsekvenser som inspektionen kan få för tredje mans rättsligt skyddade intressen (jfr NJA 2015 s. 631). Även genomförandet av inspek- tionen har betydelse för proportionalitetsbedömningen, där inspektionens omfattning och varaktighet ska vägas mot syftet och vad som kan uppnås med inspektionen.
5 § Ett beslut om inspektion får meddelas utan att den som ansökan avser får tillfälle att yttra sig, om det kan befaras att inspektionen annars skulle förlora i betydelse.
Beslutet ska sändas endast till den ansökande myndigheten.
Paragrafen innehåller bestämmelser om handläggning vid beslut om inspektion. Övervägandena finns i avsnitt 8.3.2.
I första stycket anges att ett beslut om inspektion får meddelas utan att den som ansökan avser får tillfälle att yttra sig, om det kan befaras att inspektionen annars skulle förlora i betydelse. Eftersom överraskningsmoment är viktigt vid en inspektion kan det i normalfallet befaras att inspektionen skulle förlora i betydelse om den som ansökan avser får yttra sig i förväg.
Av andra stycket framgår att ett beslut om inspektion enligt första stycket, dvs. ett beslut som har fattats utan att den som ansökan avser har fått tillfälle att yttra sig, ska expedieras endast till den ansökande myndigheten. Bestäm- melsen är ett undantag från huvudregeln att ett beslut ska sändas till berörda parter.
Paragrafens utformas i nära anslutning till 5 kap. 7 § konkurrenslagen.
6 § När en tillsynsmyndighet genomför en inspektion får den försegla företagslokaler, bokföring och affärshandlingar så länge och i den omfattning det är nödvändigt för att genomföra inspektionen.
Paragrafen innehåller bestämmelser om försegling i samband med inspektion. Övervägandena finns i avsnitt 8.3.2.
I paragrafen anges att företagslokaler, bokföring och affärshandlingar där inspektion pågår får förseglas. Förseglingens omfattning och längd beror på vad som är nödvändigt för inspektionens genomförande.
Att en tillsynsmyndighet har befogenhet att vidta en förseglingsåtgärd framgår av 2 § 3. Den inspekterande myndighetens försegling är inte ett beslut som kan
överklagas separat. Förseglingen är en konsekvens av domstolens beslut att tillåta inspektion. Om den inspekterade motsätter sig försegling kan tillsyns- myndigheten inte med tvång genomföra åtgärden. I stället kan den begära hand- räckning av Kronofogdemyndigheten enligt 8 §. Handräckningsbeslutet kan över- klagas i enlighet med utsökningsbalken och därmed sker en prövning av åt- gärden. Om en försegling bryts, kan tillsynsmyndigheten besluta om utred- ningsskadeavgift enligt 17 §.
Bestämmelsen utformas i nära anslutning till 5 kap. 6 § 5 konkurrenslagen och artikel 69.2 e i EU:s förordning om digitala tjänster som reglerar kommissionens rätt att besluta om försegling.
7 § Ett beslut om inspektion ska innehålla uppgifter om
1. vilken eller vilka myndigheter som ska genomföra inspektionen,
2. föremålet för och syftet med inspektionen,
3. tidpunkten när inspektionen ska börja, och
4. myndighetens eller myndigheternas befogenheter enligt artikel 51.1 b i EU:s förordning om digitala tjänster och 2 och 6 §§ i detta kapitel.
Paragrafen anger vilka uppgifter som ett beslut om inspektion ska innehålla. Övervägandena finns i avsnitt 8.3.2.
Enligt första punkten ska det i beslutet anges vilken eller vilka myndigheter som ska genomföra inspektionen. Beslutet ska avse minst en svensk tillsyns- myndighet. Om en eller flera samordnare för digitala tjänster ska delta i en gemensam undersökning enligt artikel 60 i EU:s förordning om digitala tjänster ska även det framgå av beslutet.
Enligt andra punkten ska föremålet för och syftet med inspektionen anges i beslutet.
I tredje punkten anges att tiden som inspektionen ska börja ska framgå av beslutet.
Av fjärde punkten följer att myndighetens eller myndigheternas befogenheter i det enskilda fallet ska anges, med utgångspunkt i de befogenheter som finns i artikel 51.1 b i EU:s förordning om digitala tjänster. Enligt artikel 51.1 b gäller befogenheten om inspektion lokaler som används för syften relaterade till leverantören eller vissa andra personers handels-, närings-, hantverks- eller yrkesverksamhet. Inspektion får göras för att granska, beslagta, kopiera eller utverka kopior av uppgifter som rör en misstänkt överträdelse i någon form, oavsett lagringsmedium. Befogenheter vid inspektion anges även i 2 och 6 §§, se författningskommentarerna till de paragraferna. Hänvisningen till förordningen är dynamisk. Det innebär att den avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.
Att ett beslut ska innehålla uppgifter om hur man överklagar följer av 31 § förvaltningsprocesslagen (1971:291).
Paragrafen utformas i nära anslutning till 5 kap. 8 § konkurrenslagen.
8 § Den tillsynsmyndighet som ska genomföra inspektion får begära handräckning av
Kronofogdemyndigheten.
Vid handräckning tillämpas bestämmelserna i utsökningsbalken om verkställighet av förpliktelser som inte avser betalningsskyldighet, avhysning eller avlägsnande. Krono-
fogdemyndigheten ska dock inte underrätta den hos vilken inspektionen ska genomföras
innan verkställighet sker.
Paragrafen innehåller bestämmelser om handräckning för genomförande av inspektion. Övervägandena finns i avsnitt 8.3.2.
I första stycket anges att den inspekterande myndigheten får begära hand- räckning av Kronofogdemyndigheten.
Av andra stycket framgår att de bestämmelser i 16 kap. utsökningsbalken om verkställighet av förpliktelser som inte avser betalningsskyldighet, avhys- ning eller avlägsnande är tillämpliga. Det framgår även att Kronofogde- myndigheten inte ska underrätta den som inspektionen ska genomföras hos innan verkställighet sker.
Paragrafen utformas i nära anslutning till 5 kap. 10 § konkurrenslagen.
9 § När inspektionen börjar ska tillsynsmyndigheten överlämna ett exemplar av
beslutet till den hos vilken inspektionen ska genomföras.
Paragrafen innehåller en bestämmelse om överlämnande av inspektionsbeslut. Övervägandena finns i avsnitt 8.3.2.
Bestämmelsen anger att inspektionsbeslutet ska överlämnas till den hos vilken inspektionen ska genomföras när inspektionen börjar. Beslutet bör överlämnas till den högst ansvarige som finns på platsen. När den personen har getts rimlig tid att läsa och förstå beslutet kan inspektionen påbörjas.
Paragrafen utformas i nära anslutning till 5 kap. 7 § andra stycket konkur- renslagen.
10 § Under inspektionen har den hos vilken inspektionen genomförs rätt att följa de åtgärder som myndigheten eller myndigheterna vidtar.
Paragrafen innehåller en bestämmelse om rätt att följa inspektionsåtgärderna som vidtas. Övervägandena finns i avsnitt 8.3.2.
Enligt paragrafen har den hos vilken inspektionen genomförs rätt att följa åtgärder som den eller de inspekterande myndigheterna vidtar. Det innebär att den personen eller dennes företrädare har rätt att följa myndighetens inspektion och ta del av de kopior eller utdrag som omfattas av inspektionens befogen- heter enligt domstolens beslut om inspektion. Rätten att följa tillsynsmyn- dighetens åtgärder innebär inte att t.ex. personen eller dennes företrädare kan hindra inspektionen genom att inte komma till inspektionens lokaler när åtgär- derna ska vidtas (jfr prop. 2014/15:96 s. 16).
Paragrafen utformas i nära anslutning till 5 kap. 6 b § konkurrenslagen.
11 § När ett beslut om inspektion ska verkställas har den hos vilken inspektionen genomförs rätt att tillkalla ett juridiskt biträde. I avvaktan på att biträdet inställer sig får verkställigheten inte påbörjas. Detta gäller dock inte, om
1. inspektionen därigenom onödigt fördröjs, eller
2. inspektionen har beslutats enligt 5 § första stycket.
Paragrafen innehåller bestämmelser om den inspekterades rätt att tillkalla juridiskt biträde. Övervägandena finns i avsnitt 8.3.2.
Enligt paragrafen har den hos vilken inspektion genomförs rätt att tillkalla ett juridiskt biträde. Det framgår att verkställigheten inte får påbörjas innan biträdet inställer sig. Undantag ska göras om inspektionen därigenom onödigt skulle fördröjas. Bedömningen av hur lång tid inspektionen bör avvakta får avgöras från fall till fall. Det ska dock inte finnas utrymme att förvanska eller undanhålla bevis.
Verkställigheten av inspektionen behöver inte heller avvakta om den har beslutats utan att den som ansökan avser fått tillfälle att yttra sig.
Paragrafen utformas i nära anslutning till 5 kap. 9 § konkurrenslagen.
12 § Den inspekterande myndigheten ska lämna tillbaka handlingar och annat som har tagits om hand vid inspektionen så snart de inte längre behövs för utredningen.
Om den hos vilken inspektion har genomförts har försatts i konkurs, ska den inspekterande myndigheten
1. överlämna handlingarna och annat som har tagits om hand till konkursförvaltaren, och
2. underrätta den som beslutet gäller om överlämningen. Den inspekterande myndigheten ska på begäran av den hos vilken inspektionen har genomförts pröva om en handling eller annat som tagits om hand ska lämnas tillbaka före den tidpunkt som anges i första stycket.
Paragrafen innehåller bestämmelser om när och hur tillsynsmyndigheten ska återlämna det som har tagits om hand vid en inspektion. Övervägandena finns i avsnitt 8.3.2.
I första stycket anges att den inspekterande myndigheten ska lämna tillbaka handlingar och annat som tagits om hand vid en inspektion så snart de inte längre behövs för utredningen. Myndigheten behöver vanligtvis handlingarna under den tid det tar att slutföra inspektionen och ta kopior eller göra de utdrag som behövs för den fortsatta utredningen av den misstänkta överträdelsen där uppgifterna kan behövas som bevisning. Det är myndigheten som bedömer när de inte längre behövs. Av artikel 51.1 b i EU:s förordning om digitala tjänster följer att myndigheten får granska, beslagta, kopiera eller utverka kopior av uppgifter som rör en misstänkt överträdelse i någon form, oavsett lagrings- medium. Kravet på återlämning gäller inte kopior, oavsett form, som myndig- heten har gjort.
Av andra stycket framgår att om den hos vilken inspektion har genomförts har försatts i konkurs ska handlingar och annat material i stället lämnas tillbaka till konkursförvaltaren och att den som beslutet gäller ska underrättas om att överlämning har skett.
I tredje stycket finns en bestämmelse som ger den hos vilken inspektion har genomförts en möjlighet att få en prövning av om det som har tagits om hand ska lämnas tillbaka före den tidpunkt som anges i första stycket. Den inspek- terande myndigheten ska pröva om det som har omhändertagits ska lämnas till- baka.
Paragrafen utformas i nära anslutning till 5 kap. 6 c § konkurrenslagen.
13 § När Europeiska kommissionen har beslutat om en inspektion enligt artikel 69 i
EU:s förordning om digitala tjänster, får Kronofogdemyndigheten på ansökan av samordnaren för digitala tjänster besluta om handräckning för att inspektionen ska kunna genomföras.
Vid handräckning enligt första stycket tillämpas 8 § andra stycket. Vid en ansökan enligt första stycket ska det som anges om nationell rättslig myndighet i artikel 69.10 i EU:s förordning om digitala tjänster gälla för Kronofogdemyndigheten.
Paragrafen innehåller bestämmelser om verkställighet av kommissionens beslut om inspektion. Den kompletterar artikel 69.8–10 i EU:s förordning om digitala tjänster. Övervägandena finns i avsnitt 8.3.2.
Av första stycket framgår att när kommissionen har beslutat om en under- sökning enligt artikel 69 i EU:s förordning om digitala tjänster, får Kronofog- demyndigheten på ansökan av samordnaren för digitala tjänster besluta om handräckning för att undersökningen ska kunna genomföras. Vid en sådan handräckning tillämpas bestämmelserna i 8 § andra stycket som hänvisar till bestämmelserna i utsökningsbalken om verkställighet av förpliktelser som inte avser betalningsskyldighet, avhysning eller avlägsnande. Kronofogdemyndig- heten ska inte underrätta den hos vilken inspektionen ska genomföras innan verkställighet sker.
Enligt andra stycket ska det som anges om nationell rättslig myndighet i arti- kel 69.10 i EU:s förordning om digitala tjänster gälla för Kronofogdemyndigheten. Artikeln handlar om vilka kontrollåtgärder en myndighet ska vidta när ett ärende har inletts.
Hänvisningarna till förordningen är dynamiska. Det innebär att de avser för- ordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.
Paragrafen utformas i nära anslutning till 5 kap. 17 § konkurrenslagen.
Advokatsekretess
14 § Undersökningsåtgärder i enlighet med artikel 51.1 i EU:s förordning om digitala tjänster och denna lag som en tillsynsmyndighet vidtar för egen, annan samordnares för digitala tjänster eller Europeiska kommissionens räkning får inte avse en skriftlig handling vars innehåll kan antas vara sådant att en advokat eller en advokats biträde inte får höras som vittne om innehållet och som innehas av advokaten eller biträdet eller av den som tystnadsplikten gäller till förmån för.
Om tillsynsmyndigheten anser att en viss handling bör omfattas av undersöknings- åtgärden och den som åtgärden avser åberopar att handlingen är skyddad enligt första stycket, ska myndigheten omedelbart försegla handlingen och skyndsamt överlämna den till domstol. Domstolen ska utan dröjsmål pröva om handlingen ska omfattas av un-
dersökningsåtgärden.
Paragrafen innehåller bestämmelser om hur skriftliga handlingar som kan antas innehålla uppgifter som omfattas av advokatsekretess ska hanteras vid undersökningsåtgärder. Övervägandena finns i avsnitt 8.3.3.
Av första stycket framgår att åtgärder i enlighet med artikel 51.1 i EU:s förordning om digitala tjänster som en tillsynsmyndighet vidtar inte får avse en skriftlig handling vars innehåll kan antas vara sådant att en advokat eller en
advokats biträde inte får höras som vittne om innehållet, och som innehas av advokaten eller biträdet eller av den som tystnadsplikten gäller till förmån för. Bestämmelsen är tillämplig vid alla undersökningsåtgärder som avses i artikel 51.1. Åtgärderna är sådana som vidtas för tillsynsmyndighetens, för en samordnares för digitala tjänster i en annan medlemsstat eller för kommissionens räkning. Hänvisningarna till förordningen är dynamiska. Det innebär att de avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.
I andra stycket anges att om den inspekterande myndigheten anser att en viss handling bör omfattas av ett föreläggande om information eller inspektion och den som åtgärden avser åberopar att handlingen är skyddad av advokatse- kretess, ska myndigheten omedelbart försegla handlingen och skyndsamt över- lämna den till domstol. Domstolen ska utan dröjsmål pröva om handlingen ska omfattas av undersökningsåtgärden. Domstolens sammansättning vid avgö- rande av denna måltyp regleras i 18 § lagen om allmänna förvaltnings- domstolar, se författningskommentaren till den paragrafen.
Paragrafen utformas i nära anslutning till 5 kap. 11 § konkurrenslagen.
Åtaganden
15 § Den tillsynsmyndighet som har fattat ett beslut om att godkänna ett åtagande och göra det bindande i enlighet med artikel 51.2 första stycket a i EU:s förordning om digitala tjänster får ändra eller återkalla sitt beslut, om
1. sakförhållandena som låg till grund för beslutet har ändrats,
2. den som beslutet avser agerar i strid med sitt åtagande, eller
3. beslutet grundade sig på ofullständig, oriktig eller vilseledande information som tillhandahållits av den berörda leverantören eller andra fysiska eller juridiska personer som agerar för ändamål som rör deras handels-, närings-, hantverks- eller yrkesverk- samhet, vilka rimligen kan ha kännedom om information om en misstänkt överträdelse, inklusive organisationer som utför sådana revisioner som avses i artiklarna 37 och 75.2
i samma förordning.
Paragrafen anger i vilka fall en tillsynsmyndighet får ändra eller återkalla ett beslut om åtagande. Övervägandena finns i avsnitt 8.4.1.
Av artikel 51.2 första stycket a i EU:s förordning om digitala tjänster följer att en tillsynsmyndighet har befogenhet att godkänna de åtaganden som erbjuds av en leverantör av en förmedlingstjänst när det gäller leverantörens efterlevnad av förordningen och att göra dessa åtaganden bindande. I para- grafen anges att den myndighet som har fattat ett sådant beslut får ändra eller återkalla sitt beslut under vissa omständigheter. Omständigheterna är inte ku- mulativa. Bestämmelserna innebär att 37 och 38 §§förvaltningslagen (2017:900) om ändring av beslut inte är tillämpliga.
Enligt första punkten får ett beslut ändras eller återkallas om de sakförhål- landen som låg till grund för beslutet har ändrats. Så kan vara fallet exempelvis om företaget i fråga inte längre är etablerat i Sverige och därför inte längre omfattas av den svenska myndighetens tillsynsansvar.
Av andra punkten framgår att ett beslut om åtagande kan ändras eller återkallas när den leverantör som beslutet avser agerar i strid med sitt åtagande. Myndighetens beslut om att godkänna ett åtagande är ett alternativ till före-
läggande under förutsättning att leverantören är beredd att lojalt följa åtagandet. Om det inte fullföljs, brister den grundläggande förutsättningen för åtagandet som därför kan återkallas. Tillsynsmyndigheten kan då vidta övriga tillsyns- åtgärder, exempelvis utfärda ett föreläggande att vidta en viss åtgärd som före- nas med vite.
Enligt tredje punkten kan tillsynsmyndigheten återkalla eller ändra beslutet när detta grundar sig på felaktig information som lämnats från någon eller några av de angivna fysiska eller juridiska personerna. Det krävs alltså att den fel- aktiga informationen har haft betydelse för beslutet.
Hänvisningarna till förordningen är dynamiska. Det innebär att de avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.
Vite
16 § Ett vite får inte per dag överstiga fem procent av den genomsnittliga globala dagsomsättningen eller dagsinkomsten för den som föreläggandet avser. Omsättningen eller inkomsten ska avse det föregående räkenskapsåret.
Paragrafen, som utformas efter synpunkter från Lagrådet, innehåller en begräns- ning av ett löpande vites storlek. Övervägandena finns i avsnitt 8.3.5 och 8.4.5.
I paragrafen anges gränsen för det högsta beloppet för ett löpande vite enligt artikel 52.4 i EU:s förordning om digitala tjänster. Av artikel 52.2 följer att ett vite ska vara effektivt, proportionerligt och avskräckande. I skäl 117 i EU:s för- ordning om digitala tjänster utvecklas ytterligare kriterier som tillsynsmyn-
digheter ska beakta när de bestämmer vitets storlek. Tillsynsmyndigheterna bör samordna sig avseende lämpliga vitesnivåer vid olika fall så att nationell enhe-
tlighet i rättstillämpningen uppnås.
Av 4 kap. 1 och 2 §§ följer att en ansökan om utdömande av vite enligt denna lag görs till Förvaltningsrätten i Stockholm av tillsynsmyndigheten, se författ- ningskommentarerna till de paragraferna. Vid föreläggande och utdömande av vite tillämpas i övrigt lagen (1985:206) om viten.
Utredningsskadeavgift
17 § En utredningsskadeavgift får tas ut om ett beslut om en sådan undersök- ningsåtgärd som avses i artikel 51.1 a eller b i EU:s förordning om digitala tjänster inte följs.
Paragrafen anger i vilka fall utredningsskadeavgift får beslutas. Övervägandena finns i avsnitt 8.3.4.
I 2 § 6 anges att en tillsynsmyndighet har befogenhet att ta ut utrednings- skadeavgift. Utredningsskadeavgift får tas ut när ett beslut om en undersök- ningsåtgärd som följer av artikel 51.1 a eller b i EU:s förordning om digitala tjänster, inklusive de åtgärder som tillsynsmyndigheten får vidta för ändamålet med stöd av denna lag, inte följs. Det kan exempelvis vara fallet vid bristande efterlevnad av ett föreläggande att tillhandahålla information om en misstänkt överträdelse av förordningen eller vid bruten försegling i samband med ins- pektion. Befogenheten att ta ut en utredningsskadeavgift gäller alltså inte för
sådan information som har lämnats vid utövande av befogenheten i arti- kel 51.1 c i EU:s förordning om digitala tjänster. Hänvisningen till förord- ningen är dynamisk. Det innebär att den avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.
18 § En utredningsskadeavgift får inte tas ut om
1. den bristande efterlevnaden av undersökningsåtgärden omfattas av ett beslut som har förenats med vite och den ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet, eller
2. den som anspråket riktas mot inte har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att
den bristande efterlevnaden ägde rum.
Paragrafen anger i vilka situationer det finns hinder mot ett beslut om utred- ningsskadeavgift. Övervägandena finns i avsnitt 8.3.4.
Av första punkten framgår att beslut om utredningsskadeavgift inte får fattas om den bristande efterlevnaden av undersökningsåtgärden omfattas av ett beslut som har förenats med vite och samma bristande efterlevnad ligger till grund för en ansökan om utdömandet av vitet. Ett vite har karaktär av straff och aktualiserar tillämpning av förbudet mot dubbel lagföring eller dubbla straff. Denna bestämmelse förhindrar sådan dubbelprövning.
Enligt andra punkten får ett beslut om utredningsskadeavgift inte fattas om den som anspråket riktas mot inte har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att den bristande efterlevnaden ägde rum. Kommunikation enligt 25 § förvalt- ningslagen (2017:900) måste ske inom två år för att en utredningsskadeavgift ska få beslutas. Bevisbördan för att den som anspråket riktas mot har fått tillfälle att yttra sig ligger på tillsynsmyndigheten. Tidsfristen räknas från när den bris- tande efterlevnaden ägde rum. I de fall en undersökningsåtgärd ska efterföljas inom en viss tid börjar preskriptionstiden löpa när fristen som myndigheten eller domstolen har satt för fullgörande av undersökningsåtgärden går ut.
19 § En utredningsskadeavgift får inte överstiga en procent av det belopp som den som avgiften avser hade i årsinkomst eller global årsomsättning under det föregående räkenskapsåret.
Paragrafen innehåller en begränsning om utredningsskadeavgiftens storlek. Övervägandena finns i avsnitt 8.3.4.
Bestämmelsen anger gränsen för det högsta beloppet för en utrednings- skadeavgift som följer av artikel 52.3 i EU:s förordning om digitala tjänster. Av artikel 52.2 i samma förordning följer att en utredningsskadeavgift ska vara effektiv, proportionerlig och avskräckande. I skäl 117 utvecklas ytterligare de kriterier som tillsynsmyndigheter ska beakta vid bestämmande av avgiftens nivå.
Tillsynsmyndigheterna bör samordna sig avseende nivåer på utrednings- skadeavgifter så att enhetlighet i rättstillämpningen kan uppnås.
20 § Beslut om utredningsskadeavgift ska delges.
Paragrafen innehåller en bestämmelse om delgivning av beslut om utred- ningsskadeavgift. Övervägandena finns i avsnitt 8.3.4.
Bestämmelsen innebär att ett beslut om utredningsskadeavgift ska delges den avgiftsskyldige med hjälp av något av de förfaranden för delgivning som regleras i delgivningslagen (2010:1932).
21 § En utredningsskadeavgift ska betalas till den tillsynsmyndighet som har beslutat om avgiften, eller till den myndighet som tillsynsmyndigheten anger, inom 30 dagar från det att beslutet om att ta ut avgiften fick laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet.
Om utredningsskadeavgiften inte betalas i tid ska myndigheten som skulle ta emot avgiften lämna den obetalda avgiften för indrivning enligt lagen (1993:891) om in- drivning av statliga fordringar m.m.
En utredningsskadeavgift tillfaller staten.
Paragrafen innehåller bestämmelser om betalning och indrivning av utred- ningsskadeavgifter. Övervägandena finns i avsnitt 8.3.4.
I första stycket anges att en utredningsskadeavgift ska betalas till den tillsynsmyndighet som har beslutat om avgiften eller till den myndighet som tillsynsmyndigheten anger. Detta lämnar utrymme för en tillsynsmyndighet att överlåta åt exempelvis Kammarkollegiet att ta emot betalning. Bestämmelsen ger vidare myndigheten möjlighet att fatta beslut om längre tid för betalning än 30 dagar.
Av andra stycket framgår att om utredningsskadeavgiften inte betalas inom den angivna tiden, är den myndighet som skulle ta emot avgiften skyldig att lämna den obetalda avgiften för indrivning enligt lagen om indrivning av statliga fordringar m.m. En utredningsskadeavgift som inte har betalats inom angiven tid får verkställas enligt utsökningsbalken (se 3 kap. 1 § 6 a utsökningsbalken). Det innebär att den kan drivas in utan att det krävs något domstolsavgörande.
Enligt tredje stycket tillfaller en utredningsskadeavgift staten.
22 § En beslutad utredningsskadeavgift faller bort till den del beslutet om avgiften inte har verkställts inom fem år från det att beslutet fick laga kraft.
Paragrafen reglerar preskriptionstiden för en utredningsskadeavgift. Övervä- gandena finns i avsnitt 8.3.4.
Enligt paragrafen preskriberas en beslutad utredningsskadeavgift i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft. Innebörden av detta är att fullgörande inte kan krävas efter det att fem år har gått sedan beslutet fått laga kraft, även om verkställighet har skett under femårsperioden avseende en del av avgiften. Det som preskriberas är den del av avgiften som ännu inte har drivits in.
Sanktionsavgift
23 § En sanktionsavgift ska tas ut av en leverantör av en förmedlingstjänst som överträder någon av sina skyldigheter enligt artikel 11.1, 11.3, 12.1, 13.1, 14.6, 16.4, 18.1, 24.1, 24.2, 24.3, 26.2, 26.3, 30.1, 30.6, 31.1, 32.1 eller 32.2 i EU:s förordning om digitala tjänster, i den ursprungliga lydelsen.
En sanktionsavgift ska även tas ut vid överträdelse av ett åtagande som en tillsyns- myndighet har gjort bindande med stöd av EU:s förordning om digitala tjänster eller denna lag och som gäller en skyldighet som följer av någon av de artiklar som anges i första stycket.
Paragrafen möjliggör att sanktionsavgift tas ut vid överträdelse av skyldigheter enligt vissa angivna bestämmelser i EU:s förordning om digitala tjänster eller av åtaganden hänförliga till samma bestämmelser. Övervägandena finns i av- snitt 9.1.
I första stycket finns en uppräkning av de bestämmelser i EU:s förordning om digitala tjänster som vid en överträdelse ska leda till att en sanktionsavgift tas ut. Hänvisningen till bestämmelserna är statisk, dvs. avser bestämmelser i den ur- sprungliga lydelsen. Avgiftsskyldigheten bygger på strikt ansvar. Det krävs alltså varken uppsåt eller oaktsamhet för att sanktionsavgift ska tas ut, utan det är tillräckligt att en överträdelse av bestämmelsen har skett. Tillsynsmyndigheten har enligt 25 § andra stycket möjlighet att i vissa fall avstå från att ta ut en sanktions- avgift helt eller delvis.
För att fullgöra skyldigheten om anmälan av misstanke om brott enligt artikel 18.1 i EU:s förordning om digitala tjänster ska anmälan göras till Polis- myndigheten enligt 2 kap. 3 § denna lag.
Enligt andra stycket ska en sanktionsavgift även tas ut vid överträdelse av ett åtagande som en tillsynsmyndighet har gjort bindande gällande en skyldighet som följer av någon av bestämmelserna som räknas upp i första stycket.
Enligt 24 § får tillsynsmyndigheten inte besluta om sanktionsavgift om över- trädelsen omfattas av ett föreläggande som har förenats med vite och den ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet. I 2 § 7 anges att en till- synsmyndighet har befogenhet att ta ut sanktionsavgift. Se författningskom- mentarerna till de paragraferna.
24 § En sanktionsavgift får inte beslutas om
1. överträdelsen omfattas av ett föreläggande som har förenats med vite och den ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet, eller
2. den som anspråket riktas mot inte har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att överträdelsen ägde rum.
Paragrafen anger i vilka situationer det finns hinder mot beslut om sank- tionsavgift. Övervägandena finns i avsnitt 9.1.
Enligt första punkten får ett beslut om sanktionsavgift inte fattas om överträdelsen av aktuell skyldighet omfattas av ett föreläggande som har före- nats med vite och samma överträdelse ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet. Denna bestämmelse hindrar dubbelprövning, jfr kommen- taren till 18 §.
Enligt andra punkten ska ett beslut om sanktionsavgift inte fattas om den som anspråket riktas mot inte har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att överträdelsen ägde rum. Bevisbördan för att den som anspråket riktas mot har fått tillfälle att yttra sig ligger på tillsynsmyndigheten. Tidsfristen räknas från när överträdelsen ägde rum. I fråga om sådan överträdelse som skett löpande
under viss tid är det tillräckligt att kommunikation sker inom två år från det att överträdelsen upphörde för att en sanktionsavgift ska kunna beslutas.
25 § En sanktionsavgift ska bestämmas till lägst 5 000 kronor och högst sex procent av den globala årsomsättningen för den berörda leverantören av förmedlingstjänster under det föregående räkenskapsåret.
Tillsynsmyndigheten får avstå från att ta ut en sanktionsavgift helt eller delvis om
1. överträdelsen är ringa eller ursäktlig och leverantören vidtar åtgärder för rättelse,
2. någon annan myndighet eller något annat organ har vidtagit åtgärder mot leveran- tören och dessa åtgärder bedöms tillräckliga, eller
3. det annars med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt att ta ut avgiften.
I paragrafen regleras hur sanktionsavgiften ska bestämmas. Övervägandena finns i avsnitt 9.2.
I första stycket fastställs den lägsta och högsta nivån på en sanktionsavgift. Gränsen för det högsta beloppet som kan tas ut som sanktionsavgift överens- stämmer med artikel 52.3 första meningen i EU:s förordning om digitala tjänster. Av artikel 52.2 i EU:s förordning om digitala tjänster följer att en sanktionsavgift ska vara effektiv, proportionerlig och avskräckande. I skäl 117 i förordningen utvecklas de kriterier som tillsynsmyndigheter ska beakta ytter- ligare.
Enligt andra stycket får en tillsynsmyndighet avstå från att ta ut en sank- tionsavgift helt eller delvis i vissa fall. Om någon av dessa förutsättningar är uppfylld och rättelse har skett kan det finnas utrymme för att helt avstå från sanktioner. En överträdelse kan vara ursäktlig om leverantören har gjort sitt bästa för att följa tillämpliga bestämmelser men inte lyckats helt. Det bör dock inte anses ursäktligt att leverantören inte har avsatt tillräckliga personella eller ekonomiska resurser för att följa bestämmelserna. Rättelse ska ha gjorts omgående efter att leverantören har fått information från en tillsynsmyndighet om hur den bör agera. Förutsättningar för att inte besluta om sanktionsavgift eftersom det skulle vara oskäligt att ta ut avgiften med hänsyn till om- ständigheterna bör finnas endast i undantagsfall. Det bör alltså vara fråga om skäl av extraordinär karaktär.
Tillsynsmyndigheterna bör samordna sig avseende nivåer på sanktions- avgifter så att enhetlighet i rättstillämpningen kan uppnås.
26 § Det som anges i 20–22 §§ om utredningsskadeavgift ska även gälla i fråga om sanktionsavgift.
Paragrafen reglerar delgivning, betalning och preskription av sanktionsavgift. Överväganden finns i avsnitt 9.3.
Bestämmelserna i 20–22 §§ reglerar delgivning, betalning och indrivning av avgiften, att avgiften tillfaller staten samt preskription, se författnings- kommentarerna till de paragraferna.
Övriga avgifter
27 § En tillsynsmyndighet får ta ut avgifter för sin verksamhet enligt
1. EU:s förordning om digitala tjänster,
2. rättsakter som har meddelats med stöd av förordningen,
3. denna lag, eller
4. föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifterna.
Paragrafen gör det möjligt för tillsynsmyndigheter att ta ut avgifter för sin verk- samhet som syftar till att uppfylla krav som direkt eller indirekt följer av EU:s förordning om digitala tjänster. Övervägandena finns i avsnitt 10.
Enligt första stycket får en tillsynsmyndighet ta ut avgifter för den del av sin verksamhet som följer av EU:s förordning om digitala tjänster, rättsakter som har meddelats med stöd av förordningen, denna lag eller föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen. Uttrycket i anslutning till lagen används för att klargöra att hänvisningen avser att träffa såväl föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen som föreskrifter som har meddelats med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen.
I andra stycket bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om avgifterna. Sådana föreskrifter kan exempelvis avse avgiftsuttag vid certifiering av organ för tvistlösning utanför domstol enligt artikel 21 i EU:s förordning om digitala tjänster eller för hanteringen av ansökningar om att bli utsedd till betrodd anmälare enligt artikel 22 i samma förordning.
4 kap. Hur mål inleds och handläggs i domstol
Behörig domstol
1 § Förvaltningsrätten i Stockholm är rätt domstol i mål enligt
1. EU:s förordning om digitala tjänster,
2. rättsakter som har meddelats med stöd av förordningen,
3. denna lag, eller
4. föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen.
Paragrafen innehåller forumbestämmelser. Övervägandena finns i avsnitt 11.1.
I paragrafen anges att Förvaltningsrätten i Stockholm är rätt domstol i mål enligt EU:s förordning om digitala tjänster, rättsakter som har meddelats med stöd av förordningen, denna lag eller föreskrifter som har meddelats i an-
slutning till lagen. Domstolen är alltså exklusivt behörig att handlägga dessa mål. Det avser bl.a. ansökningar från en tillsynsmyndighet, överklaganden och utdömande av viten som har förelagts enligt denna lag. Uttrycket i anslutning
till lagen används för att klargöra att hänvisningen avser att träffa såväl
föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen som föreskrifter som har
meddelats med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen.
Utdömande av vite
2 § En ansökan om att döma ut vite som har beslutats med stöd av denna lag görs av tillsynsmyndigheten.
Paragrafen anger vilken myndighet som får ansöka om utdömande av vite enligt lagen.
Enligt paragrafen är tillsynsmyndigheten behörig att göra en ansökan om utdömande av vite som har beslutats med stöd av bestämmelserna i lagen. Det gäller både i de fall där tillsynsmyndigheten har förenat ett beslut med vite och då förvaltningsrätten har beslutat om att förena ett beslut med vite på begäran av tillsynsmyndigheten.
Skyndsam handläggning
3 § Ett mål ska handläggas skyndsamt om det avser
1. inspektion i enlighet med artikel 51.1 b i EU:s förordning om digitala tjänster och denna lag, eller
2. tillfällig begränsning av mottagarnas tillgång till en tjänst eller ett onlinegränssnitt i enlighet med artikel 51.3 första stycket b i EU:s förordning om digitala tjänster och denna lag.
Paragrafen innehåller bestämmelser om vilka mål som ska handläggas skynd- samt. Överväganden finns i avsnitt 11.2.
Enligt paragrafen ska ett mål handläggas skyndsamt om det avser inspektion eller tillfällig begränsning av mottagarnas tillgång till en tjänst eller ett onlinegräns- snitt. Enligt 3 kap. 14 § ska prövning av frågor om advokatsekretess ske utan dröjsmål.
Förvaltningsrättens sammansättning vid avgörande av dessa mål regleras i 18 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar, se författningskommentaren till den paragrafen.
Hänvisningarna till förordningen är dynamiska. Det innebär att de avser för- ordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.
Överklagande
4 § Överklagande får ske av en tillsynsmyndighets beslut enligt
1. EU:s förordning om digitala tjänster,
2. rättsakter som har meddelats med stöd av förordningen,
3. denna lag, eller
4. föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Paragrafen reglerar rätten att överklaga en tillsynsmyndighets beslut. Över- vägandena finns i avsnitt 11.1.
Enligt första stycket får en tillsynsmyndighets beslut enligt EU:s förordning om digitala tjänster, rättsakter som har meddelats med stöd av förordningen, denna lag eller föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen överklagas till Förvaltningsrätten i Stockholm. Uttrycket i anslutning till lagen används för att klargöra att hänvisningen avser att träffa såväl föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen som föreskrifter som har meddelats med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen.
Enligt andra stycket krävs prövningstillstånd vid överklagande av förvalt- ningsrättens beslut enligt första stycket till kammarrätten. Kravet på pröv-
ningstillstånd gäller således för mål som inleds genom överklagande till för- valtningsrätten. För övriga mål krävs prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten endast om det följer av bestämmelser i andra lagar, exempelvis 6 § lagen om viten.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 december 2024.
2. En sanktionsavgift enligt 3 kap. 23 § får beslutas endast för överträdelser som har skett efter ikraftträdandet.
Punkt 1 föreskriver när lagen ska träda i kraft. Punkt 2 innebär att en sanktionsavgift endast kan avse överträdelser som har skett efter lagens ikraftträdande.
17.2. Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar
18 § En förvaltningsrätt är domför med en lagfaren domare ensam
1. vid åtgärder som endast avser måls beredande,
2. vid förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av en annan förvaltningsrätt,
3. vid beslut som endast avser rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppen- bart förbiseende, och
4. vid annat beslut som inte innefattar slutligt avgörande av mål. Om det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av fullsutten rätt, är en förvaltningsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid beslut som inte innefattar prövning av målet i sak.
Åtgärder som endast avser beredandet av ett mål och som inte är av sådant slag att de bör förbehållas lagfarna domare, får utföras av någon annan som har tillräcklig kunskap och erfarenhet och som är anställd vid en allmän förvaltningsdomstol, en allmän domstol eller en hyresnämnd. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regerings- formen meddela närmare föreskrifter om detta.
Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande i sak av
1. mål av enkel beskaffenhet,
2. mål om bevissäkring och betalningssäkring enligt skatteförfarandelagen (2011:1244), om besiktning enligt fastighetstaxeringslagen (1979:1152), om en upp- gifts eller handlings undantagande från kontroll enligt skatteförfarandelagen eller någon annan skatteförfattning,
3. mål om omedelbart omhändertagande enligt 6 och 6 a §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, mål om vård vid en låsbar enhet enligt 15 b § samma lag, mål om avskildhet enligt 15 c § samma lag, mål om vård i enskildhet enligt 15 d § samma lag, mål om tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 § samma lag, mål om tillfälligt utreseförbud enligt 31 d § samma lag, mål om omedelbar insats enligt 4 kap. 1 § lagen (2024:79) om placering av barn i skyddat boende, mål om omedelbart om- händertagande enligt 13 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, mål om vård i enskildhet enligt 34 a § samma lag, mål om avskildhet enligt 34 b § samma lag, mål om vård vid en låsbar enhet enligt 14 § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård, mål om vård i enskildhet enligt 14 a § samma lag, mål om avskildhet enligt 17 § samma lag, mål om tillfällig isolering enligt 5 kap. 3 § smitt- skyddslagen (2004:168), mål enligt 12 § första stycket och 33 § lagen (1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård, mål enligt 18 § första stycket 3–5 och 9 när det gäller de fall då vården inte har förenats med särskild utskrivningsprövning eller 6 lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, mål om förvar och uppsikt enligt utlänningslagen (2005:716), mål enligt strafftidslagen (2018:1251), mål enligt fängelselagen (2010:610) och mål enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge an- gående verkställighet av straff m.m.,
4. mål enligt folkbokföringsförfattningarna, mål om preliminär skatt eller om anstånd med att betala skatt eller avgifter enligt skatteförfattningarna,
5. mål enligt lagen (2016:1145) om offentlig upphandling, lagen (2016:1146) om upphandling inom försörjningssektorerna, lagen (2016:1147) om upphandling av koncessioner eller lagen (2011:1029) om upphandling på försvars- och säkerhets- området,
6. mål som avser en fråga av betydelse för inkomstbeskattningen, dock endast om värdet av vad som yrkas i målet uppenbart inte överstiger hälften av prisbasbeloppet enligt 2 kap.6 och 7 §§socialförsäkringsbalken,
7. mål enligt lagen (2004:629) om trängselskatt,
8. mål enligt lagen (2008:962) om valfrihetssystem och lagen (2023:704) om auktorisationssystem i fråga om tjänster för elektronisk identifiering och för digital post, och
9. mål enligt lagen ( 2024:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s förord- ning om digitala tjänster som avser en
a) inspektion,
b) prövning av om en handling skyddas av advokatsekretess enligt 3 kap. 14 § samma lag, eller
c) tillfällig begränsning av mottagarnas tillgång till en tjänst eller ett onlinegräns- snitt.
Paragrafen reglerar i vilka mål och ärenden som förvaltningsrätten är domför med en lagfaren domare ensam. Övervägandena finns i avsnitt 11.2.
I fjärde stycket läggs det till en nionde punkt som avser prövning av mål som enligt lagen (2024:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förord- ning om digitala tjänster ska handläggas skyndsamt eller utan dröjsmål, dvs. mål om inspektion och tillfällig begränsning av mottagarnas tillgång till en tjänst eller ett onlinegränssnitt samt prövning av om en handling skyddas av advokatsekretess enligt 3 kap. 14 § samma lag.
17.3. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:112) om elektroniska anslagstavlor
4 a § Skyldigheten att ha uppsikt över tjänsten enligt 4 § gäller inte för den som
tillhandahåller en elektronisk anslagstavla som är en förmedlingstjänst enligt Europapar- lamentets och rådets förordning (EU) 2022/2065 av den 19 oktober 2022 om en inre marknad för digitala tjänster.
För den som tillhandahåller en sådan tjänst gäller skyldigheten enligt 5 § första stycket när det kommit till tillhandahållarens kännedom att meddelandet finns på tjänsten.
För den som av tillhandahållaren fått i uppdrag att sköta tjänsten gäller skyldigheten enligt 5 § första stycket när det kommit till personens kännedom att meddelandet finns på tjänsten.
Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser som gäller för de elektroniska anslagstavlor som är förmedlingstjänster enligt EU:s förordning om digitala tjänster. Övervägandena finns i avsnitt 14.2.
I första stycket undantas den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla som är en förmedlingstjänst enligt EU:s förordning om digitala tjänster från skyl- digheten att ha uppsikt över tjänsten enligt 4 §. Enligt artikel 3 g i förordningen är en förmedlingstjänst en av flera angivna informationssamhällestjänster. För definitionen av en sådan tjänst hänvisar förordningen till definitionen i arti- kel 1.1 b i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska före- skrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster. Där anges att informationssamhällets tjänster är tjänster som vanligtvis utförs mot er- sättning på distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en tjänste- mottagare. Ersättningen för en tjänst som en tjänsteleverantör tillhandahåller inom ramen för en ekonomisk verksamhet måste inte nödvändigtvis betalas av de personer som drar nytta av tjänsten och det förhållandet att en tjänst tillhandahålls kostnadsfritt för den som använder tjänsten saknar betydelse i dessa fall vid bedömningen av om tjänsten är en informationssamhällets tjänst (dom Doctipharma, C‑606/21, EU:C:2024:179, punkterna 26–28 och där angiven praxis). I de fall en elektronisk anslagstavla uppfyller kriterierna i definitionen av en informationssamhällets tjänst enligt direktiv (EU) 2015/1535 utgör den en förmedlingstjänst enligt EU:s förordning om digitala tjänster. I sådana fall gäller inte uppsiktsplikten enligt 4 §. Det innebär att inte heller den som på tillhandahållarens uppdrag har haft i uppgift att hålla uppsikt över förmedlingstjänsten omfattas av skyldigheten enligt 4 §.
För en tillhandahållare av en elektronisk anslagstavla som är en förme- dlingstjänst enligt EU:s förordning om digitala tjänster gäller enligt andra stycket skyldigheten i 5 § första stycket när det har kommit till tillhandahållarens kännedom att meddelandet finns på tjänsten. Det finns inget formkrav för hur informationen ska ha kommit till tillhandahållarens kännedom för att skyldig- heten ska inträda.
På motsvarande sätt gäller enligt tredje stycket skyldigheten i 5 § första stycket för den som av tillhandahållaren har fått i uppdrag att sköta tjänsten när personen har fått kännedom om att meddelandet finns på tjänsten.
I förhållande till elektroniska anslagstavlor som inte är förmedlingstjänster enligt förordningen innebär paragrafen inte någon förändring i uppsiktsplikten i 4 §.
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/1
I
(Lagstiftningsakter)
FÖRORDNINGAR
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EU) 2022/2065
av den 19 oktober 2022
om en inre marknad för digitala tjänster och om ändring av direktiv 2000/31/EG (förordningen om
digitala tjänster)
(Text av betydelse för EES)
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING
med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 114,
med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,
efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,
med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (1),
med beaktande av Regionkommitténs yttrande (2),
i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (3), och
av följande skäl:
(1)
Informationssamhällets tjänster och i synnerhet förmedlingstjänster har blivit en viktig del av unionens ekonomi och
unionsmedborgarnas vardag. Tjugo år efter antagandet av den befintliga rättsliga ram som är tillämplig på sådana
tjänster som fastställs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG (4) har nya och innovativa
affärsmodeller och tjänster, såsom sociala nätverk och onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att
ingå distansavtal med näringsidkare, gjort det möjligt för företagsanvändare och konsumenter att sprida och få
åtkomst till information och utföra transaktioner på nya sätt. En majoritet av unionens medborgare använder nu
dessa tjänster dagligen. Den digitala omvandlingen och den ökade användningen av dessa tjänster har dock också
lett till nya risker och utmaningar för enskilda mottagare av relevanta tjänster, för företag och för samhället som
helhet.
(2)
Medlemsstaterna håller i allt högre grad på att införa, eller överväger att införa, nationell lagstiftning om de frågor
som omfattas av denna förordning, särskilt genom att införa krav på aktsamhet för leverantörer av förmedlings-
tjänster när det gäller hur de bör ta itu med olagligt innehåll, desinformation online eller andra samhällsrisker.
Dessa sinsemellan olika nationella lagstiftningar har en negativ inverkan på den inre marknaden, som enligt
artikel 26 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) omfattar ett område utan inre gränser,
där fri rörlighet för varor och tjänster samt etableringsfrihet säkerställs, med beaktande av den inneboende
gränsöverskridande karaktären av internet, som i allmänhet används för att tillhandahålla dessa tjänster. Villkoren
för tillhandahållande av förmedlingstjänster på hela den inre marknaden bör harmoniseras för att ge företag tillträde
(1) EUT C 286, 16.7.2021, s. 70.
(2) EUT C 440, 29.10.2021, s. 67.
(3) Europaparlamentets ståndpunkt av den 5 juli 2022 (ännu inte offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 4 oktober 2022.
(4) Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster,
särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (”Direktiv om elektronisk handel”) (EGT L 178, 17.7.2000, s. 1).
136
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/2
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
till nya marknader och möjligheter att utnyttja fördelarna med den inre marknaden, samtidigt som konsumenterna
och andra tjänstemottagare ges större valmöjligheter. Företagsanvändare, konsumenter och andra användare anses
vara tjänstemottagare vid tillämpningen av denna förordning.
(3)
Att leverantörer av förmedlingstjänster agerar ansvarsfullt och aktsamt är avgörande för en säker, förutsebar och
tillförlitlig onlinemiljö och för att göra det möjligt för unionsmedborgare och andra personer att utöva sina
grundläggande rättigheter som garanteras i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna
(stadgan), särskilt yttrande- och informationsfriheten, näringsfriheten, rätten till icke-diskriminering och uppnåendet
av en hög konsumentskyddsnivå.
(4)
För att skydda och förbättra den inre marknadens funktion bör därför en målinriktad uppsättning enhetliga, effektiva
och proportionella bindande regler fastställas på unionsnivå. Denna förordning skapar förutsättningar för att
innovativa digitala tjänster ska kunna växa fram och skalas upp på den inre marknaden. En tillnärmning av
nationella regleringsåtgärder på unionsnivå när det gäller kraven på leverantörer av förmedlingstjänster är
nödvändig för att undvika och sätta stopp för fragmenteringen av den inre marknaden och för att säkerställa
rättssäkerhet, och därigenom minska osäkerheten för utvecklare och främja interoperabilitet. Genom användning av
teknikneutrala krav bör innovation inte hindras utan i stället stimuleras.
(5)
Denna förordning bör tillämpas på leverantörer av vissa av informationssamhällets tjänster enligt definitionen i
Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 (5), dvs. tjänster som normalt utförs mot ersättning, på
distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en mottagare. Denna förordning bör särskilt tillämpas på
leverantörer av förmedlingstjänster, och särskilt förmedlingstjänster som består av tjänster för enbart vidarebefordran
(mere conduit), cachningstjänster och värdtjänster, med tanke på att den exponentiella ökningen av användningen av
dessa tjänster, huvudsakligen för legitima och samhällsnyttiga ändamål av alla slag, också har ökat deras roll när det
gäller förmedling och spridning av olaglig eller på annat sätt skadlig information och verksamhet.
(6)
I praktiken tillhandahåller vissa leverantörer av förmedlingstjänster förmedling i samband med tjänster som antingen
kan eller inte kan tillhandahållas på elektronisk väg, såsom it-tjänster på distans, transport, inkvartering eller
leveranstjänster. Denna förordning bör endast tillämpas på förmedlingstjänster och inte påverka de krav som
fastställs i unionsrätten eller nationell rätt för produkter eller tjänster som förmedlas genom förmedlingstjänster,
inbegripet i situationer där förmedlingstjänsten utgör en integrerad del av en annan tjänst som inte är en
förmedlingstjänst enligt Europeiska unionens domstols rättspraxis.
(7)
För att säkerställa att reglerna i denna förordning är ändamålsenliga och att det råder likvärdiga förutsättningar på
den inre marknaden, bör dessa regler gälla för leverantörer av förmedlingstjänster oavsett etableringsställe eller var
de befinner sig, i den mån de erbjuder tjänster i unionen, vilket bevisas genom en väsentlig anknytning till unionen.
(8)
En sådan väsentlig anknytning till unionen bör anses föreligga om tjänsteleverantören har ett etableringsställe i
unionen eller, i avsaknad av ett sådant etableringsställe, om antalet tjänstemottagare i en eller flera medlemsstater är
betydande i förhållande till deras befolkning, eller baserat på att verksamheten riktas mot en eller flera
medlemsstater. Verksamhetens inriktning på en eller flera medlemsstater kan fastställas på grundval av alla relevanta
omständigheter, inbegripet faktorer som användningen av ett språk eller en valuta som vanligen används i den
medlemsstaten, eller möjligheten att beställa varor eller tjänster eller användningen av en relevant toppdomän.
Verksamhetens inriktning på en medlemsstat skulle också kunna härledas från tillgången till en app i den berörda
nationella appbutiken, från tillhandahållande av lokal annonsering eller annonsering på ett språk som används i
(5) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska
föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (EUT L 241, 17.9.2015, s. 1).
137
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/3
medlemsstaten, eller om kundkontakter, till exempel kundtjänst, sköts på ett språk som vanligen används i den
medlemsstaten. En väsentlig anknytning bör också antas föreligga när en tjänsteleverantör riktar sin verksamhet till
en eller flera medlemsstater i den mening som avses i artikel 17.1 c i Europaparlamentets och rådets förordning
(EU) nr 1215/2012 (6). Däremot kan enbart teknisk åtkomst till en webbplats i unionen inte i sig anses utgöra en
väsentlig anknytning till unionen.
(9)
Genom denna förordning harmoniseras fullt ut de regler som är tillämpliga på förmedlingstjänster på den inre
marknaden i syfte att säkerställa en säker, förutsebar och tillförlitlig onlinemiljö och ta itu med spridningen av
olagligt innehåll online och de samhällsrisker som spridning av desinformation eller annat innehåll kan medföra, en
onlinemiljö inom vilken de grundläggande rättigheterna i stadgan skyddas på ett effektivt sätt och innovation
underlättas. Medlemsstaterna bör inte anta eller behålla ytterligare nationella krav i de frågor som omfattas av denna
förordning, såvida detta inte uttryckligen föreskrivs i denna förordning, eftersom detta skulle påverka den direkta och
enhetliga tillämpningen av de till fullo harmoniserade regler som är tillämpliga på leverantörer av förmedlings-
tjänster i enlighet med målen för denna förordning. Detta bör inte utesluta möjligheten att tillämpa annan nationell
lagstiftning som är tillämplig på leverantörer av förmedlingstjänster, i överensstämmelse med unionsrätten,
inbegripet direktiv 2000/31/EG, särskilt artikel 3 i det direktivet, om bestämmelserna i nationell rätt eftersträvar
andra legitima mål av allmänt intresse än de som eftersträvas med denna förordning.
(10) Denna förordning bör inte påverka tillämpningen av andra unionsrättsakter som reglerar tillhandahållande av
informationssamhällets tjänster i allmänhet, som reglerar andra aspekter av tillhandahållande av förmedlingstjänster
på den inre marknaden eller som specificerar och kompletterar de harmoniserade regler som fastställs i denna
förordning, såsom Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU (7), inbegripet bestämmelserna däri med
avseende på videodelningsplattformar. Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2019/1148 (8), (EU)
2019/1150 (9), (EU) 2021/784 (10) och (EU) 2021/1232 (11) samt Europaparlamentets och rådets direktiv
2002/58/EG (12) och bestämmelser i unionsrätten som anges i en förordning om europeiska produktions- och
bevarandeförelägganden för elektroniska bevis i brottmål och i ett direktiv som fastställer harmoniserade regler om
utnämningen av juridiska ombud i syftet att samla in bevis i brottmål.
(6) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om
erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 20.12.2012, s. 1).
(7) Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU av den 10 mars 2010 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i
medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (direktiv om audiovisuella
medietjänster) (EUT L 95, 15.4.2010, s. 1).
(8) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1148 av den 20 juni 2019 om saluföring och användning av sprängämnespr e-
kursorer, om ändring av förordning (EG) nr 1907/2006 och om upphävande av förordning (EU) nr 98/2013 (EUT L 186, 11.7.2019,
s. 1).
(9) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1150 av den 20 juni 2019 om främjande av rättvisa villkor och transparens för
företagsanvändare av onlinebaserade förmedlingstjänster (EUT L 186, 11.7.2019, s. 57).
(10) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/784 av den 29 april 2021 om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll
online (EUT L 172, 17.5.2021, s. 79).
(11) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1232 av den 14 juli 2021 om ett tillfälligt undantag från vissa bestämmels er i
direktiv 2002/58/EG vad gäller användning av teknik hos tillhandahållare av nummeroberoende interpersonella kommunikations-
tjänster för behandling av personuppgifter och andra uppgifter i syfte att bekämpa sexuella övergrepp mot barn på nätet (EUT L 274,
30.7.2021, s. 41).
(12) Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd
inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation) (EGT L 201, 31.7.2002, s. 37).
138
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/4
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
På samma sätt bör av tydlighetsskäl den här förordningen inte påverka tillämpningen av unionsrätten om
konsumentskydd, särskilt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2017/2394 (13) och (EU)
2019/1020 (14) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG (15), 2005/29/EG (16), 2011/83/EU (17)
och 2013/11/EU (18) och rådets direktiv 93/13/EEG (19), och om skydd av personuppgifter, särskilt Europapar-
lamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 (20).
Den här förordningen bör inte heller påverka tillämpningen av unionens regler om internationell privaträtt, särskilt
sådana regler som rör behörighet och erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, som
förordning (EU) nr 1215/2012, samt regler om tillämplig rätt för avtalsförpliktelser och utomobligatoriska
förpliktelser. Skyddet för individer med avseende på behandling av personuppgifter regleras endast av unionsrättens
regler på området, särskilt förordning (EU) 2016/679 och direktiv 2002/58/EG. Den här förordningen bör inte heller
påverka tillämpningen av unionsrätten om arbetsvillkor eller unionsrätten på området civil- och straffrättsligt
samarbete. I den mån de unionsrättsakterna eftersträvar samma mål som fastställs i den här förordningen bör
reglerna i den här förordningen emellertid vara tillämpliga på frågor som inte tas upp eller bara delvis tas upp i
dessa andra rättsakter samt på frågor där dessa andra rättsakter ger medlemsstaterna möjlighet att anta vissa
åtgärder på nationell nivå.
(11) Det bör klargöras att denna förordning inte påverkar tillämpningen av unionsrätten om upphovsrätt och närstående
rättigheter, inbegripet Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG (21), 2004/48/EG (22) och (EU)
2019/790 (23), som fastställer särskilda regler och förfaranden som inte bör påverkas.
(12) För att uppnå målet att säkerställa en säker, förutsebar och tillförlitlig onlinemiljö bör begreppet olagligt innehåll i
denna förordning i vid bemärkelse spegla de regler som gäller för offlinemiljön. I synnerhet bör begreppet olagligt
innehåll definieras så vitt som möjligt så att det omfattar information om olagligt innehåll, olagliga produkter,
olagliga tjänster och olaglig verksamhet. Detta begrepp bör särskilt förstås som att det omfattar information, oavsett
form, som enligt tillämplig rätt antingen i sig är olaglig, såsom olaglig hatpropaganda eller terrorisminnehåll och
olagligt diskriminerande innehåll, eller som blir olaglig genom de regler som är tillämpliga eftersom den avser
olaglig verksamhet. Belysande exempel är bland annat delning av bilder som visar sexuella övergrepp mot barn,
olagligt utbyte av privata bilder utan samtycke, nätstalkning, försäljning av produkter som inte uppfyller kraven eller
(13) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2394 av den 12 december 2017 om samarbete mellan de nationella
myndigheter som har tillsynsansvar för konsumentskyddslagstiftningen och om upphävande av förordning (EG) nr 2006/2004
(EUT L 345, 27.12.2017, s. 1).
(14) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för
produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 (EUT L 169,
25.6.2019, s. 1).
(15) Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet (EGT L 11, 15.1.2002,
s. 4).
(16) Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av
näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets
och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv
om otillbörliga affärsmetoder) (EUT L 149, 11.6.2005, s. 22).
(17) Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets
direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och
Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (EUT L 304, 22.11.2011, s. 64).
(18) Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/11/EU av den 21 maj 2013 om alternativ tvistlösning vid konsumenttvister och om
ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och direktiv 2009/22/EG (EUT L 165, 18.6.2013, s. 63).
(19) Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 21.4.1993, s. 29).
(20) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på
behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän
dataskyddsförordning) (EUT L 119, 4.5.2016, s. 1).
(21) Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och
närstående rättigheter i informationssamhället (EGT L 167, 22.6.2001, s. 10).
(22) Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter
(EUT L 157, 30.4.2004, s. 45).
(23) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/790 av den 17 april 2019 om upphovsrätt och närstående rättigheter på den
digitala inre marknaden och om ändring av direktiven 96/9/EG och 2001/29/EG (EUT L 130, 17.5.2019, s. 92).
139
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/5
förfalskade produkter, försäljning av produkter eller tillhandahållande av tjänster i strid med konsumentskyddslag-
stiftningen, otillåten användning av upphovsrättsskyddat material, olagligt erbjudande av inkvarteringstjänster eller
olaglig försäljning av levande djur. Däremot bör en ögonvittnesvideo av ett potentiellt brott inte betraktas som
olagligt innehåll bara för att det avbildar en olaglig handling, om inspelningen eller spridningen av en sådan video
till allmänheten inte är olaglig enligt nationell rätt eller unionsrätten. I detta avseende saknar det betydelse huruvida
informationens eller verksamhetens olaglighet följer av unionsrätten eller av nationell rätt som är förenlig med
unionsrätten och vad den berörda lagstiftningens exakta innehåll och karaktär är.
(13)
Med tanke på de berörda tjänsternas särskilda egenskaper och det motsvarande behovet av att göra leverantörerna av
dessa tjänster föremål för vissa specifika skyldigheter är det nödvändigt att, inom den bredare kategorin av
värdtjänstleverantörer enligt definitionen i denna förordning, särskilja underkategorin onlineplattformar.
Onlineplattformar, såsom sociala nätverk eller onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå
distansavtal med näringsidkare, bör definieras som värdtjänstleverantörer som inte bara lagrar information som
tillhandahålls av tjänstemottagarna på deras begäran, utan även sprider denna information till allmänheten, på
begäran av tjänstemottagarna. För att undvika att ålägga alltför omfattande skyldigheter bör dock värdtjänstleve-
rantörer inte betraktas som onlineplattformar om spridningen till allmänheten enbart är en extrafunktion av mindre
betydelse som är nära kopplad till en annan tjänst, eller en funktion av mindre betydelse inom den huvudsakliga
tjänsten, och om denna extrafunktion eller funktion av objektiva tekniska skäl inte kan användas utan den andra
tjänsten eller den huvudsakliga tjänsten, och integreringen av extrafunktionen eller funktionen inte är ett sätt att
kringgå tillämpningen av de regler i denna förordning som gäller onlineplattformar. Till exempel skulle kommentar-
savsnittet i en nättidning kunna utgöra en sådan funktion, om det står klart att den är en extrafunktion till den
huvudsakliga tjänst som utgörs av utgivningen av nyheter under förläggarens redaktionella ansvar. Däremot bör
lagring av kommentarer i ett socialt nätverk betraktas som en onlineplattformstjänst om det står klart att den inte
utgör en extrafunktion av mindre betydelse inom den tjänst som erbjuds, även om den är underordnad
publiceringen av tjänstemottagares inlägg. Vid tillämpningen av denna förordning bör molntjänster eller
webbvärdtjänster inte anses utgöra en onlineplattform om spridning av specifik information till allmänheten utgör
en extrafunktion av mindre betydelse eller en funktion av mindre betydelse inom sådana tjänster.
Vidare bör molntjänster och webbvärdtjänster när de används som infrastruktur, till exempel som underliggande
infrastrukturlagrings- och datatjänst för en internetbaserad applikation, webbplats eller onlineplattform, inte i sig
anses sprida information till allmänheten som lagras eller behandlas på begäran av en mottagare hos den
applikation, den webbplats eller den onlineplattform som de fungerar som värdtjänst för.
(14)
Begreppet spridning till allmänheten, såsom det används i denna förordning, bör innebära att information görs
tillgänglig för ett potentiellt obegränsat antal personer, dvs. att informationen görs lättillgänglig för tjänstemottagare
i allmänhet utan att det krävs ytterligare åtgärder av den tjänstemottagare som tillhandahåller informationen, oavsett
om dessa personer faktiskt utnyttjar möjligheten att få åtkomst till informationen i fråga. När tillgång till information
kräver registrering eller tillträde till en grupp av tjänstemottagare bör denna information följaktligen anses ha
spridits till allmänheten endast om tjänstemottagare som vill få tillgång till informationen automatiskt registreras
eller godkänns utan något mänskligt beslut eller utan något val av vem som ska beviljas tillgång. Interpersonella
kommunikationstjänster, enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1972 (24), såsom
e-post eller privata meddelandetjänster, ligger utanför definitionen av onlineplattformar eftersom de används för
interpersonell kommunikation mellan ett begränsat antal personer som fastställs av kommunikationens avsändare.
De skyldigheter som fastställs i denna förordning för leverantörer av onlineplattformar kan dock tillämpas på
tjänster som möjliggör tillgängliggörande av information för ett potentiellt obegränsat antal mottagare, som inte
fastställs av kommunikationens avsändare, däribland genom offentliga grupper eller öppna kanaler. Information
bör anses spridas till allmänheten i den mening som avses i denna förordning endast om den spridningen sker
direkt på begäran av den tjänstemottagare som tillhandahöll informationen.
(24) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1972 av den 11 december 2018 om inrättande av en europeisk kodex för
elektronisk kommunikation (EUT L 321, 17.12.2018, s. 36).
140
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/6
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
(15)
Om vissa av de tjänster som tillhandahålls av en leverantör omfattas av denna förordning medan andra inte omfattas,
eller om de tjänster som tillhandahålls av en leverantör omfattas av olika avsnitt i denna förordning, bör de relevanta
bestämmelserna i denna förordning endast tillämpas på de tjänster som omfattas av deras tillämpningsområde.
(16)
Den rättsliga säkerhet som skapas genom den övergripande ram för villkorade undantag från ansvar för leverantörer
av förmedlingstjänster som fastställs i direktiv 2000/31/EG har gjort det möjligt för många nya tjänster att växa fram
och skalas upp på den inre marknaden. Den ramen bör därför bibehållas. Med tanke på skillnaderna vid införlivandet
och tillämpningen av relevanta regler på nationell nivå, och av tydlighets- och konsekvensskäl, bör dock den ramen
införlivas i denna förordning. Det är också nödvändigt att klargöra vissa delar av ramen, med beaktande av
Europeiska unionens domstols rättspraxis.
(17)
Reglerna om ansvar för leverantörer av förmedlingstjänster som anges i denna förordning bör endast fastställa när
den berörda leverantören av förmedlingstjänster inte kan hållas ansvarig för olagligt innehåll som tillhandahålls av
tjänstemottagarna. Dessa regler bör inte omvänt tolkas för att fastställa när en leverantör kan hållas ansvarig, utan
detta ska fastställas genom de regler i unionsrätt eller nationell rätt som är tillämpliga. Dessutom bör de undantag
från ansvar som fastställs i denna förordning gälla för alla typer av ansvar för alla typer av olagligt innehåll,
oberoende av den lagstiftningens exakta sakinnehåll eller karaktär.
(18)
De undantag från ansvar som fastställs i denna förordning bör inte tillämpas om leverantören av förmedlings-
tjänsterna, i stället för att begränsa sig till att tillhandahålla tjänsterna neutralt genom en rent teknisk och
automatisk behandling av den information som tillhandahålls av tjänstemottagaren, spelar en aktiv roll av ett sådant
slag att leverantören får kännedom om eller kontroll över denna information. Dessa undantag bör därför inte gälla
ansvar för information som inte tillhandahålls av tjänstemottagaren utan av leverantören av förmedlingstjänsten
själv, inbegripet när informationen har tagits fram under denna leverantörs redaktionella ansvar.
(19)
Med tanke på att enbart vidarebefordran (mere conduit), cachning och värdtjänster har olika karaktär och att leverantörerna
av tjänsterna i fråga har olika ställning och förmåga, är det nödvändigt att skilja mellan de regler som är tillämpliga
på dessa verksamheter, i den mån de enligt denna förordning omfattas av olika krav och villkor och deras räckvidd
skiljer sig åt, såsom det tolkats av Europeiska unionens domstol.
(20)
Om en leverantör av förmedlingstjänster avsiktligt samarbetar med en tjänstemottagare för att bedriva olaglig
verksamhet bör tjänsterna inte anses ha tillhandahållits på ett neutralt sätt och leverantören bör därför inte kunna
omfattas av de undantag från ansvar som föreskrivs i denna förordning. Detta bör exempelvis vara fallet när
leverantören erbjuder sin tjänst i det huvudsakliga syftet att underlätta olaglig verksamhet, till exempel genom att
klargöra att syftet är att underlätta olaglig verksamhet eller att dennes tjänster är lämpliga för detta ändamål. Enbart
det faktum att en tjänst erbjuder krypterade överföringar eller något annat system som omöjliggör identifiering av
användaren bör inte i sig betraktas som underlättande av olaglig verksamhet.
(21)
En leverantör bör kunna utnyttja undantagen från ansvar för tjänster för enbart vidarebefordran (mere conduit) och
cachningstjänster när leverantören på intet sätt befattar sig med den överförda eller tillgängliggjorda informationen.
Detta kräver bland annat att leverantören inte ändrar den information som den överför eller till vilken den ger
tillgång. Detta krav bör dock inte förstås som att det omfattar manipulationer av teknisk natur som sker under
överföringen eller tillgängliggörandet, så länge de manipulationerna inte ändrar den överförda eller tillgängliggjorda
informationens integritet.
(22)
För att kunna dra nytta av undantaget från ansvar för värdtjänster bör leverantören, efter att ha fått faktisk kännedom
om eller blivit medveten om olaglig verksamhet eller olagligt innehåll, agera snabbt för att avlägsna innehållet eller
göra det oåtkomligt. Tjänstemottagarnas grundläggande rättigheter, däribland rätten till yttrandefrihet och till
information, bör iakttas när innehåll avlägsnas eller görs oåtkomligt. Leverantören kan skaffa sig sådan faktisk
kännedom eller medvetenhet om innehållets olagliga karaktär genom, bland annat, undersökningar på eget initiativ
eller anmälningar som lämnats till den av individer eller enheter i enlighet med denna förordning, i den mån dessa
141
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/7
anmälningar är tillräckligt exakta och tillräckligt väl underbyggda för att en aktsam ekonomisk aktör på ett rimligt
sätt ska kunna identifiera, bedöma och när så är lämpligt agera mot det påstått olagliga innehållet. En sådan faktisk
kännedom eller medvetenhet kan emellertid inte anses ha skaffats enbart på grund av att leverantören i allmänhet är
medveten om att dennes tjänst även används för att lagra olagligt innehåll. Den omständigheten att leverantören
automatiskt indexerar information som laddats upp till dennes tjänst, att den har en sökfunktion eller att den
rekommenderar information på grundval av tjänstemottagarnas profiler eller preferenser räcker inte för att
leverantören i fråga ska anses ha specifik kännedom om olaglig verksamhet som bedrivs på plattformen eller om
olagligt innehåll som lagras på den.
(23)
Undantaget från ansvar bör inte tillämpas om tjänstemottagaren handlar under en värdtjänstleverantörs
överinseende eller kontroll. Om exempelvis leverantören av en onlineplattform som gör det möjligt för
konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare bestämmer priset på de varor eller tjänster som
näringsidkaren erbjuder, kan det anses att näringsidkaren agerar under den onlineplattformens överinseende eller
kontroll.
(24)
För att säkerställa ett effektivt skydd för konsumenter när de deltar i förmedlade kommersiella transaktioner online
bör vissa värdtjänstleverantörer, nämligen onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå
distansavtal med näringsidkare, inte kunna dra nytta av det undantag från ansvar för värdtjänstleverantörer som
fastställs i denna förordning, i den mån dessa onlineplattformar presenterar relevant information om
transaktionerna i fråga på ett sådant sätt att konsumenterna tror att den informationen tillhandahålls av dessa
onlineplattformar själva eller av näringsidkare som agerar under deras överinseende eller kontroll, och att dessa
onlineplattformar sålunda har kännedom om eller kontroll över informationen, även om detta eventuellt i själva
verket inte stämmer. Exempel på sådant beteende skulle kunna vara om en onlineplattform underlåter att tydligt
visa en näringsidkares identitet, enligt kraven i denna förordning, om en sådan onlineplattform undanhåller
näringsidkarens identitet eller kontaktuppgifter fram till efter det att ett avtal ingåtts mellan näringsidkaren och
konsumenten, eller om en onlineplattform marknadsför produkten eller tjänsten i sitt eget namn i stället för att
använda namnet på den näringsidkare som kommer att tillhandahålla den produkten eller tjänsten. I så fall bör det
på grundval av samtliga relevanta omständigheter objektivt fastställas, huruvida presentationen skulle kunna leda
till att en genomsnittskonsument tror att informationen i fråga tillhandahålls av onlineplattformen själv eller av
näringsidkare som agerar under dess överinseende eller kontroll.
(25)
De undantag från ansvar som fastställs i denna förordning bör inte påverka möjligheten till olika typer av
förelägganden mot leverantörer av förmedlingstjänster, även om de uppfyller de villkor som fastställs som en del av
dessa undantag. Sådana förelägganden kan särskilt bestå av förelägganden från domstolar eller administrativa
myndigheter, som utfärdats i överensstämmelse med unionsrätten, som kräver att alla överträdelser ska upphöra
eller förhindras, inbegripet att olaglig information som angetts i dessa förelägganden avlägsnas eller görs oåtkomlig.
(26)
För att skapa rättssäkerhet och inte avskräcka från verksamhet som syftar till att upptäcka, identifiera och agera mot
olagligt innehåll, som leverantörer av alla kategorier av förmedlingstjänster åtar sig på frivillig basis, bör det klargöras
att enbart det faktum att leverantörerna bedriver sådan verksamhet inte gör att de undantag från ansvar som
fastställs i denna förordning inte blir tillgängliga, förutsatt att denna verksamhet utförs i god tro och aktsamt.
Villkoret att agera i god tro och aktsamt bör inbegripa att agera på ett objektivt, icke-diskriminerande och
proportionellt sätt, med vederbörlig hänsyn till alla berörda parters rättigheter och legitima intressen, och
tillhandahålla nödvändiga skyddsåtgärder mot omotiverat avlägsnande av lagligt innehåll, i enlighet med målet för
och kraven i denna förordning. I detta syfte bör de berörda leverantörerna till exempel vidta rimliga åtgärder för att
säkerställa att den relevanta tekniken, när automatiska verktyg används för att utföra sådan verksamhet, är
tillräckligt tillförlitlig för att i största möjliga utsträckning begränsa felfrekvensen. Det är dessutom lämpligt att
klargöra att enbart det faktum att dessa leverantörer i god tro vidtar åtgärder för att uppfylla kraven i unionsrätten,
inbegripet kraven i denna förordning när det gäller genomförandet av deras allmänna villkor, inte bör göra att de
undantag från ansvar som fastställs i denna förordning inte blir tillgängliga. Sådana verksamheter och åtgärder som
en leverantör kan ha bedrivit eller vidtagit bör därför inte beaktas vid fastställandet av huruvida leverantören kan
åberopa ett undantag från ansvar, särskilt när det gäller huruvida leverantören tillhandahåller sin tjänst på ett
neutralt sätt och därför kan omfattas av den relevanta bestämmelsen, men utan att denna regel innebär att
leverantören nödvändigtvis kan åberopa undantaget. Frivilliga åtgärder bör inte användas för att kringgå
skyldigheterna för leverantörer av förmedlingstjänster enligt denna förordning.
142
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/8
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
(27)
Även om de regler om ansvar för leverantörer av förmedlingstjänster som anges i denna förordning är inriktade på
undantag från ansvar för leverantörer av förmedlingstjänster är det viktigt att komma ihåg att problemet med
olagligt innehåll och olaglig verksamhet online, trots den allmänt viktiga roll som spelas av sådana leverantörer, inte
bör hanteras genom att enbart fokusera på deras ansvar och skyldigheter. Om möjligt bör tredje parter som berörs av
olagligt innehåll som överförs eller lagras online försöka lösa konflikter som rör sådant innehåll utan att involvera de
berörda leverantörerna av förmedlingstjänster. Tjänstemottagare bör hållas ansvariga för det olagliga innehåll som de
tillhandahåller och eventuellt sprider till allmänheten genom förmedlingstjänster, om de tillämpliga regler i
unionsrätten och nationell rätt som fastställer sådant ansvar föreskriver det. När så är lämpligt bör andra aktörer,
såsom gruppmoderatorer i slutna onlinemiljöer, särskilt när det gäller stora grupper, också bidra till att förhindra
spridning av olagligt innehåll online i enlighet med tillämplig rätt. När det är nödvändigt att involvera leverantörer
av informationssamhällets tjänster, inbegripet leverantörer av förmedlingstjänster, bör dessutom varje begäran eller
föreläggande om sådan medverkan som en allmän regel riktas till den specifika leverantör som har teknisk och
operativ förmåga att agera mot specifika delar av olagligt innehåll, i syfte att förebygga och minimera eventuella
negativa effekter på åtkomsten till och tillgängligheten av information som inte är olagligt innehåll.
(28)
Sedan 2000 har ny teknik utvecklats som förbättrar tillgängligheten, effektiviteten, hastigheten, tillförlitligheten,
kapaciteten och säkerheten för system som används för överföring och lagring av data online och deras sökbarhet,
vilket har lett till ett alltmer komplext ekosystem online. I detta avseende bör det erinras om att tjänsteleverantörer
som upprättar och underlättar den underliggande logiska arkitekturen och ett väl fungerande internet, inbegripet
tekniska hjälpfunktioner, också kan omfattas av de undantag från ansvar som fastställs i denna förordning, i den
mån deras tjänster klassificeras som tjänster för enbart vidarebefordran (mere conduit), cachningstjänster eller värdtjänster.
Sådana tjänster omfattar, alltefter omständigheterna, trådlösa lokala nät, DNS-tjänster, toppdomänregister,
registratorer, certifieringsmyndigheter som utfärdar digitala certifikat, virtuella privata nätverk, onlinesökmotorer,
molninfrastrukturtjänster eller innehållsleveransnätverk som möjliggör, lokaliserar eller förbättrar funktionerna för
andra leverantörer av förmedlingstjänster. På samma sätt har tjänster som används för kommunikationsändamål
och de tekniska leveranssätten också utvecklats avsevärt, vilket har gett upphov till onlinetjänster såsom ip-telefoni,
meddelandetjänster och webbaserade e-posttjänster, där kommunikationen levereras via en internetanslut-
ningstjänst. Även dessa tjänster kan omfattas av undantagen från ansvar, i den mån de räknas som tjänster för enbart
vidarebefordran (mere conduit), cachningstjänster eller värdtjänster.
(29)
Förmedlingstjänster spänner över ett brett spektrum av ekonomiska verksamheter som äger rum online och som
kontinuerligt utvecklas för att möjliggöra snabb, säker och trygg överföring av information och för att säkerställa
bekvämligheten för alla deltagare i ekosystemet online. Förmedlingstjänster för enbart vidarebefordran (mere conduit)
omfattar till exempel allmänna kategorier av tjänster såsom internetknutpunkter, trådlösa åtkomstpunkter, virtuella
privata nätverk, DNS-tjänster och DNS-resolvrar, toppdomänregister, registratorer, certifieringsmyndigheter som
utfärdar digitala certifikat, ip-telefoni och andra interpersonella kommunikationstjänster, medan allmänna exempel
på förmedlingstjänster för cachning omfattar ett rent tillhandahållande av innehållsleveransnätverk, omvända
proxyservrar eller proxyservrar för anpassning av innehåll. Sådana tjänster är avgörande för att säkerställa en smidig
och effektiv överföring av information som tillhandahålls på internet. Exempel på värdtjänster omfattar kategorier av
tjänster såsom molntjänster, webbhotell, avgiftsbelagda annonseringstjänster eller tjänster som möjliggör utbyte av
information och innehåll online, inbegripet fillagring och fildelning. Förmedlingstjänster kan tillhandahållas separat,
som en del av en annan typ av förmedlingstjänst, eller samtidigt med andra förmedlingstjänster. Huruvida en viss
tjänst utgör en tjänst för enbart vidarebefordran (mere conduit), en cachningstjänst eller en värdtjänst beror uteslutande på
dess tekniska funktioner, som kan utvecklas över tid, och bör bedömas från fall till fall.
(30)
Leverantörer av förmedlingstjänster bör inte, vare sig rättsligt eller de facto, omfattas av en övervakningsskyldighet
när det gäller skyldigheter av allmän karaktär. Detta berör inte övervakningsskyldigheter i ett specifikt fall och, i
synnerhet, påverkar inte förelägganden från nationella myndigheter i enlighet med nationell lagstiftning, i
överensstämmelse med unionsrätten såsom den tolkats av Europeiska unionens domstol, och i enlighet med de
villkor som fastställs i denna förordning. Ingenting i denna förordning bör tolkas som ett åläggande av en allmän
övervakningsskyldighet eller en allmän aktiv undersökningsplikt eller som en allmän skyldighet för leverantörer att
vidta proaktiva åtgärder mot olagligt innehåll.
143
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/9
(31)
Beroende på varje medlemsstats rättssystem och det aktuella rättsområdet kan nationella rättsliga eller administrativa
myndigheter, inbegripet brottsbekämpande myndigheter, förelägga leverantörer av förmedlingstjänster att agera mot
en eller flera specifika delar av olagligt innehåll eller att tillhandahålla viss specifik information. De nationella lagar
som ligger till grund för utfärdandet av sådana förelägganden skiljer sig åt avsevärt, och dessa förelägganden
behandlas allt oftare i gränsöverskridande situationer. För att säkerställa att dessa förelägganden kan följas på ett
effektivt och ändamålsenligt sätt, i synnerhet i ett gränsöverskridande sammanhang, så att de berörda offentliga
myndigheterna kan utföra sina uppgifter och leverantörerna inte utsätts för oproportionella bördor, utan att
otillbörligt påverka tredje parters rättigheter och legitima intressen, är det nödvändigt att fastställa vissa villkor som
dessa förelägganden bör uppfylla och vissa kompletterande krav avseende behandlingen av dessa förelägganden.
Följaktligen bör denna förordning harmonisera endast vissa särskilda minimivillkor som sådana förelägganden bör
uppfylla för att ge upphov till en skyldighet för leverantörer av förmedlingstjänster att informera de berörda
myndigheterna om den verkan som givits dessa förelägganden. Därför tillhandahåller denna förordning inte den
rättsliga grunden för utfärdande av sådana förelägganden, och den reglerar inte heller deras territoriella
tillämpningsområde eller gränsöverskridande verkställighet.
(32)
Den tillämpliga unionsrätt eller nationella rätt som ligger till grund för utfärdande av dessa förelägganden kan kräva
ytterligare villkor och bör ligga till grund för respektive föreläggandes verkställighet. I händelse av att sådana
förelägganden inte följs bör den utfärdande medlemsstaten kunna verkställa dem i enlighet med sin nationella rätt.
Tillämplig nationell rätt bör vara förenlig med unionsrätten, inbegripet stadgan och EUF-fördragets bestämmelser
om etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster inom unionen, särskilt när det gäller onlinespeltjänster och
vadhållningstjänster. På motsvarande sätt påverkar inte tillämpningen av sådan nationell rätt för verkställighet av
respektive föreläggande tillämpliga unionsrättsakter eller internationella avtal som ingåtts av unionen eller
medlemsstaterna om gränsöverskridande erkännande, genomförande och verkställighet av dessa förelägganden,
särskilt i civilrättsliga och straffrättsliga frågor. Å andra sidan bör kontrollen av efterlevnaden av skyldigheten att
informera de berörda myndigheterna om den verkan som givits till de föreläggandena, till skillnad från
verkställigheten av föreläggandena själva, omfattas av de regler som anges denna förordning.
(33)
Leverantören av förmedlingstjänster bör utan onödigt dröjsmål informera den utfärdande myndigheten om eventuell
uppföljning av sådana förelägganden i enlighet med de tidsfrister som anges i relevant unionsrätt eller nationell rätt.
(34)
Berörda nationella myndigheter bör kunna utfärda sådana förelägganden mot innehåll som anses olagligt eller
förelägganden om att tillhandahålla information på grundval av unionsrätten eller nationell rätt i överensstämmelse
med unionsrätten, i synnerhet stadgan, och att rikta dem till leverantörer av förmedlingstjänster, även sådana som är
etablerade i en annan medlemsstat. Denna förordning bör dock inte påverka unionsrätten på området civil- och
straffrättsligt samarbete, inbegripet förordning (EU) nr 1215/2012 och en förordning om europeiska
utlämnandeorder och bevarandeorder för elektroniska bevis i straffrättsliga förfaranden, och inte heller nationell
straffprocessrätt eller civilprocessrätt. Om dessa lagar i samband med straffrättsliga eller civilrättsliga förfaranden
föreskriver villkor som går utöver eller är oförenliga med de villkor som föreskrivs i den här förordningen när det
gäller förelägganden om att agera mot olagligt innehåll eller tillhandahålla information, kan de villkor som
föreskrivs i den här förordningen därför inte vara tillämpliga eller kan anpassas. I synnerhet kan skyldigheten för
samordnaren för digitala tjänster från den utfärdande myndighetens medlemsstat att översända en kopia av
föreläggandena till alla andra samordnare för digitala tjänster inte vara tillämplig i samband med straffrättsliga
förfaranden eller kan anpassas, om så föreskrivs i tillämplig nationell straffprocessrätt.
Skyldigheten att föreläggandena ska innehålla en motivering som förklarar varför informationen utgör olagligt
innehåll bör vid behov anpassas enligt tillämplig nationell straffprocessrätt i syfte att förebygga, förhindra, utreda,
avslöja och lagföra brott. Slutligen kan skyldigheten för leverantörer av förmedlingstjänster att informera
tjänstemottagaren senareläggas i enlighet med tillämplig unionsrätt eller nationell rätt, särskilt i samband med
straffrättsliga, civilrättsliga eller administrativa förfaranden. Föreläggandena bör dessutom utfärdas i
överensstämmelse med förordning (EU) 2016/679 och förbudet mot en allmän skyldighet att övervaka information
eller att aktivt efterforska fakta eller omständigheter som kan tyda på olaglig verksamhet enligt den här förordningen.
De villkor och krav som fastställs i den här förordningen och som är tillämpliga på förelägganden om att agera mot
olagligt innehåll påverkar inte andra unionsakter som föreskriver liknande system för att agera mot särskilda typer av
olagligt innehåll, såsom förordning (EU) 2021/784, förordning (EU) 2019/1020 eller förordning (EU) 2017/2394,
som ger särskilda befogenheter att förelägga om tillhandahållande av information till medlemsstaternas tillsynsmyn-
144
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/10
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
digheter för konsumentskyddslagstiftning, medan de villkor och krav som gäller för förelägganden om att
tillhandahålla information inte påverkar andra unionsakter som föreskriver liknande relevanta regler för specifika
sektorer. De villkoren och kraven bör inte påverka reglerna om lagring och bevarande enligt tillämplig nationell rätt,
i överensstämmelse med unionsrätten och de brottsbekämpande myndigheternas begäranden om konfidentiell
behandling när det gäller att inte lämna ut information. De villkoren och kraven bör inte påverka medlemsstaternas
möjlighet att kräva att en leverantör av förmedlingstjänster förhindrar en överträdelse, i överensstämmelse med
unionsrätten, inbegripet den här förordningen, och i synnerhet med förbudet mot allmänna övervakningsskyl-
digheter.
(35)
De villkor och krav som fastställs i denna förordning bör vara uppfyllda senast när föreläggandet översänds till den
berörda leverantören. Föreläggandet får därför utfärdas på ett av de officiella språken för den berörda
medlemsstatens utfärdande myndighet. Om det språket skiljer sig från det språk som angetts av leverantören av
förmedlingstjänster, eller från ett annat officiellt språk i medlemsstaterna som den myndighet som utfärdar
föreläggandet och leverantören av förmedlingstjänster har kommit överens om, bör emellertid översändandet av
föreläggandet åtföljas av en översättning av åtminstone de delar av föreläggandet som anges i denna förordning. Om
en leverantör av förmedlingstjänster har kommit överens med myndigheterna i en medlemsstat om att använda ett
visst språk, bör den uppmuntras att godta förelägganden på samma språk utfärdade av myndigheter i andra
medlemsstater. Föreläggandena bör innehålla uppgifter som gör det möjligt för adressaten att identifiera den
utfärdande myndigheten, i tillämpliga fall inbegripet kontaktuppgifter till en kontaktpunkt inom den myndigheten,
och att kontrollera föreläggandets äkthet.
(36)
Det territoriella tillämpningsområdet för sådana förelägganden om att agera mot olagligt innehåll bör fastställas
tydligt på grundval av tillämplig unionsrätt eller nationell rätt som möjliggör utfärdandet av föreläggandet och bör
inte gå utöver vad som är strikt nödvändigt för att uppnå dess mål. I detta avseende bör den nationella rättsliga eller
administrativa myndighet, vilket kan vara en brottsbekämpande myndighet, som utfärdar föreläggandet göra en
avvägning mellan det mål som föreläggandet syftar till att uppnå, i enlighet med den rättsliga grund som gör det
möjligt att utfärda föreläggandet, och de rättigheter och legitima intressen som tillkommer alla tredje parter som
kan påverkas av föreläggandet, särskilt deras grundläggande rättigheter enligt stadgan. Föreläggandets verkan bör, i
synnerhet i ett gränsöverskridande sammanhang, i princip begränsas till den utfärdande medlemsstatens
territorium, såvida inte innehållets olaglighet härrör direkt från unionsrätten eller den utfärdande myndigheten
anser att de rättigheter som står på spel kräver ett bredare territoriellt tillämpningsområde, i enlighet med
unionsrätten och internationell rätt, samtidigt som principen om internationell hövlighet beaktas.
(37)
De förelägganden om att tillhandahålla information som regleras i denna förordning avser framtagande av specifik
information om enskilda mottagare av den berörda förmedlingstjänsten som identifieras i dessa förelägganden, i
syfte att avgöra om tjänstemottagarna följer tillämpliga unionsregler eller nationella regler. Sådana förelägganden
bör begära information i syfte att göra det möjligt att identifiera de berörda tjänstemottagarna. Därför omfattas
förelägganden om att tillhandahålla information om en grupp tjänstemottagare som inte är specifikt identifierade,
inbegripet förelägganden om tillhandahållande av aggregerad information som krävs för statistiska ändamål eller
evidensbaserat beslutsfattande, inte av kraven på tillhandahållande av information i denna förordning.
(38)
Förelägganden om att agera mot olagligt innehåll och om att tillhandahålla information omfattas av de regler som
säkerställer behörigheten för den medlemsstat där den mottagande tjänsteleverantören är etablerad och de regler
som föreskriver eventuella undantag från denna behörighet i vissa fall, som anges i artikel 3 i direktiv 2000/31/EG,
endast om villkoren i den artikeln är uppfyllda. Mot bakgrund av att dessa förelägganden är kopplade till specifika
delar av olagligt innehåll respektive olaglig information, innebär de inte någon principiell inskränkning av friheten
för leverantörer av förmedlingstjänster att tillhandahålla sina tjänster över gränserna när de riktar sig till
leverantörer som är etablerade i en annan medlemsstat. Reglerna i artikel 3 i direktiv 2000/31/EG, inbegripet om
behovet av att motivera åtgärder som avviker från behörigheten för den medlemsstat i vilken tjänsteleverantören är
etablerad på vissa angivna grunder och om anmälan av sådana åtgärder, är därför inte tillämpliga på dessa
förelägganden.
145
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/11
(39)
Kraven på att tillhandahålla information om prövningsmekanismer som är tillgängliga för leverantören av
förmedlingstjänster och den tjänstemottagare som tillhandahöll innehållet inbegriper ett krav på att tillhandahålla
information om administrativa mekanismer för hantering av klagomål och rättslig prövning, inbegripet
överklaganden av förelägganden som utfärdats av rättsliga myndigheter. Dessutom kan samordnarna för digitala
tjänster utveckla nationella verktyg och vägledning för klagomåls- och prövningsmekanismer som är tillämpliga på
deras respektive territorium, i syfte att underlätta tillgången till sådana mekanismer för tjänstemottagarna. Slutligen
bör medlemsstaterna vid tillämpningen av denna förordning respektera den grundläggande rätten till ett effektivt
rättsmedel och till en opartisk domstol i enlighet med artikel 47 i stadgan. Denna förordning bör därför inte hindra
de relevanta nationella rättsliga eller administrativa myndigheterna från att, på grundval av tillämplig unionsrätt eller
nationell rätt, utfärda ett föreläggande om att återställa innehåll, om sådant innehåll överensstämde med de allmänna
villkoren för leverantören av förmedlingstjänsten, men av den leverantören felaktigt har betraktats som olagligt och
avlägsnats.
(40)
För att uppnå målen för denna förordning, och särskilt för att förbättra den inre marknadens funktion och säkerställa
en säker och transparent onlinemiljö, är det nödvändigt att fastställa en tydlig, effektiv, förutsebar och balanserad
uppsättning harmoniserade krav på tillbörlig aktsamhet för leverantörer av förmedlingstjänster. Dessa skyldigheter
bör särskilt syfta till att garantera olika mål för den offentliga politiken, såsom att skapa säkerhet för och förtroende
hos tjänstemottagarna, inbegripet konsumenter, minderåriga och användare som löper särskild risk att utsättas för
hatpropaganda, sexuella trakasserier eller andra diskriminerande åtgärder, skydda de relevanta grundläggande
rättigheter som fastställs i stadgan, säkerställa en meningsfull ansvarsskyldighet för dessa leverantörer och ge
tjänstemottagare och andra berörda parter egenmakt, samtidigt som den nödvändiga tillsynen från de behöriga
myndigheternas sida underlättas.
(41)
I detta avseende är det viktigt att kraven på tillbörlig aktsamhet anpassas till typen, storleken och arten av den
berörda förmedlingstjänsten. I denna förordning fastställs därför grundläggande skyldigheter som är tillämpliga på
alla leverantörer av förmedlingstjänster samt ytterligare skyldigheter för värdtjänstleverantörer och, mer specifikt,
leverantörer av onlineplattformar och av mycket stora onlineplattformar samt av mycket stora onlinesökmotorer. I
den mån leverantörer av förmedlingstjänster omfattas av ett antal olika kategorier med hänsyn till deras tjänsters art
och deras storlek bör de fullgöra alla motsvarande skyldigheter i denna förordning med avseende på dessa tjänster.
Dessa harmoniserade krav på tillbörlig aktsamhet, som bör vara rimliga och icke godtyckliga, behövs för att
adressera identifierade allmänintressen, såsom att skydda tjänstemottagarnas legitima intressen, ta itu med olagliga
metoder och skydda grundläggande rättigheter som fastställs i stadgan. Kraven på tillbörlig aktsamhet är oberoende
av frågan om ansvar för leverantörer av förmedlingstjänster, som därför måste bedömas separat.
(42)
För att underlätta smidig och effektiv tvåvägskommunikation, inbegripet, i förekommande fall, genom
mottagningsbevis för sådan kommunikation, i frågor som omfattas av denna förordning bör leverantörer av
förmedlingstjänster åläggas att utse en enda elektronisk kontaktpunkt och att offentliggöra och uppdatera relevant
information om den kontaktpunkten, inbegripet vilka språk som ska användas i sådan kommunikation. Den
elektroniska kontaktpunkten kan också användas av betrodda anmälare och av professionella enheter som står i en
särskild relation till leverantören av förmedlingstjänster. Till skillnad från den rättsliga företrädaren bör den
elektroniska kontaktpunkten tjäna operativa syften och bör inte vara skyldig att ha en fysisk plats. Leverantörer av
förmedlingstjänster kan utse samma enda kontaktpunkt för att uppfylla kraven i denna förordning som för
tillämpningen av andra unionsrättsakter. Leverantörer av förmedlingstjänster uppmuntras att, i samband med att
kommunikationsspråken anges, säkerställa att de språk som väljs inte i sig utgör ett hinder för kommunikationen.
Vid behov bör det vara möjligt för leverantörer av förmedlingstjänster och medlemsstaternas myndigheter att nå en
separat överenskommelse om kommunikationsspråket eller söka alternativa sätt att övervinna språkbarriären, bland
annat genom att använda alla tillgängliga tekniska medel eller interna och externa personalresurser.
(43)
Leverantörer av förmedlingstjänster bör också vara skyldiga att utse en enda kontaktpunkt för tjänstemottagarna
som möjliggör snabb, direkt och effektiv kommunikation, i synnerhet med lättillgängliga medel såsom
telefonnummer, e-postadresser, elektroniska kontaktformulär, dialogrobotar eller snabbmeddelandetjänster. Det bör
uttryckligen anges när en tjänstemottagare kommunicerar med dialogrobotar. Leverantörer av förmedlingstjänster
bör göra det möjligt för tjänstemottagare att välja ett direkt och effektivt kommunikationssätt som inte enbart
förlitar sig på automatiska verktyg. Leverantörer av förmedlingstjänster bör göra alla rimliga ansträngningar för att
garantera att tillräckliga personalresurser och ekonomiska resurser anslås så att denna kommunikation kan
tillhandahållas på ett snabbt och effektivt sätt.
146
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/12
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
(44)
Leverantörer av förmedlingstjänster som är etablerade i ett tredjeland och som erbjuder tjänster i unionen bör utse
en tillräckligt bemyndigad rättslig företrädare i unionen och tillhandahålla information om sina rättsliga företrädare
till de berörda myndigheterna samt offentliggöra den. För att fullgöra den skyldigheten bör sådana leverantörer av
förmedlingstjänster säkerställa att den utsedda rättsliga företrädaren har de befogenheter och resurser som krävs för
att samarbeta med de berörda myndigheterna. Detta kan till exempel vara fallet när en leverantör av förmedlings-
tjänster utser ett dotterföretag tillhörande samma grupp som leverantören, eller leverantörens moderföretag, om det
dotterföretaget eller moderföretaget är etablerat i unionen. Det kan dock hända att detta inte är fallet, till exempel när
den rättsliga företrädaren är föremål för rekonstruktionsförfaranden, konkurs eller ett insolvensförfarande för
privatpersoner eller företag. Den skyldigheten bör innebära att denna förordning kan övervakas och, vid behov, dess
efterlevnad försäkras effektivt i förhållande till dessa leverantörer. Det bör vara möjligt för en rättslig företrädare att
vara bemyndigad av fler än en leverantör av förmedlingstjänster, i enlighet med nationell rätt. Det bör vara möjligt
för den rättsliga företrädaren att även fungera som kontaktpunkt, förutsatt att de relevanta kraven i denna
förordning uppfylls.
(45)
Även om avtalsfriheten för leverantörer av förmedlingstjänster i princip bör respekteras, är det lämpligt att fastställa
vissa regler om innehållet i, tillämpningen av och efterlevnaden av dessa leverantörers allmänna villkor, i syfte att
värna om transparensen, skydda tjänstemottagarna och undvika orättvisa eller godtyckliga resultat. Leverantörer av
förmedlingstjänster bör i sina allmänna villkor tydligt ange och uppdatera information om de skäl på grundval av
vilka de kan begränsa tillhandahållandet av sina tjänster. De bör i synnerhet inkludera information om eventuella
policyer, förfaranden, åtgärder och verktyg som används för innehållsmoderering, däribland algoritmbaserat
beslutsfattande och mänsklig granskning samt arbetsordningen för leverantörens interna system för hantering av
klagomål. De bör också tillhandahålla lättillgänglig information om rätten att avsluta användningen av tjänsten.
Leverantörer av förmedlingstjänster kan i sina villkor för tjänsten använda grafiska element, såsom ikoner eller
bilder, för att illustrera de viktigaste inslagen i informationskraven enligt denna förordning. Leverantörer bör på
lämpligt sätt informera tjänstemottagarna om betydande ändringar av de allmänna villkoren, till exempel när de
ändrar reglerna om information som är tillåten inom ramen för deras tjänst, eller andra sådana ändringar som
direkt kan påverka tjänstemottagarnas möjlighet att använda tjänsten.
(46)
Leverantörer av förmedlingstjänster som främst riktar sig till minderåriga, till exempel genom utformning eller
marknadsföring av tjänsten, eller som till övervägande del används av minderåriga, bör göra särskilda
ansträngningar för att göra förklaringen av sina allmänna villkor lättbegriplig för minderåriga.
(47)
När dessa begränsningar utformas, tillämpas och upprätthålls bör leverantörer av förmedlingstjänster agera på ett
icke godtyckligt och icke-diskriminerande sätt och ta hänsyn till tjänstemottagarnas rättigheter och legitima
intressen, inbegripet de grundläggande rättigheter som fastställs i stadgan. Leverantörer av mycket stora
onlineplattformar bör till exempel i synnerhet ta vederbörlig hänsyn till yttrande- och informationsfriheten,
inbegripet mediernas frihet och mångfald. Alla leverantörer av förmedlingstjänster bör också ta vederbörlig hänsyn
till relevanta internationella normer för skydd av de mänskliga rättigheterna, såsom Förenta nationernas vägledande
principer för företag och mänskliga rättigheter.
(48)
Med tanke på mycket stora onlineplattformars och mycket stora onlinesökmotorers särskilda roll och räckvidd är det
lämpligt att ålägga dem ytterligare krav på information och transparens i deras allmänna villkor. Följaktligen bör
leverantörer av mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer tillhandahålla sina allmänna
villkor på de officiella språken i alla medlemsstater där de erbjuder sina tjänster och även ge tjänstemottagarna en
koncis och lättläst sammanfattning av de viktigaste inslagen i de allmänna villkoren. I sammanfattningen bör de
viktigaste inslagen i informationskraven anges, inbegripet möjligheten att lätt kunna välja bort frivilliga klausuler.
147
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/13
(49)
För att säkerställa en lämplig nivå av transparens och ansvarsskyldighet bör leverantörer av förmedlingstjänster, i
enlighet med de harmoniserade kraven i denna förordning, i ett maskinläsbart format, offentliggöra en årlig rapport
om den innehållsmoderering som de gör, inbegripet de åtgärder som vidtas till följd av tillämpningen och
efterlevnaden av deras allmänna villkor. För att undvika oproportionella bördor bör dessa transparensrapporterings-
skyldigheter dock inte gälla för leverantörer som är mikroföretag eller små företag enligt definitionen i
kommissionens rekommendation 2003/361/EG (25) och som inte är mycket stora onlineplattformar i den mening
som avses i denna förordning.
(50)
Värdtjänstleverantörer spelar en särskilt viktig roll när det gäller att bekämpa olagligt innehåll online, eftersom de
lagrar information som tillhandahålls av tjänstemottagarna och på deras begäran och ofta ger andra mottagare
åtkomst till den informationen, ibland i stor skala. Det är viktigt att alla värdtjänstleverantörer, oavsett deras storlek,
inför lättillgängliga och användarvänliga anmälnings- och åtgärdsmekanismer som underlättar anmälan av specifik
information som den anmälande parten anser vara olagligt innehåll till den berörda värdtjänstleverantören
(anmälan), enligt vilka leverantören kan besluta huruvida den samtycker till denna bedömning och vill avlägsna
innehållet eller göra det oåtkomligt (åtgärd). Sådana mekanismer bör vara tydligt identifierbara, placerade nära
informationen i fråga och minst lika lätta att hitta och använda som anmälningsmekanismer för innehåll som
strider mot värdtjänstleverantörens allmänna villkor. Förutsatt att kraven på anmälningar är uppfyllda bör det vara
möjligt för individer eller enheter att anmäla flera specifika delar med påstått olagligt innehåll genom en enda
anmälan för att säkerställa att anmälnings- och åtgärdsmekanismerna fungerar på ändamålsenligt sätt. Anmälnings-
mekanismen bör möjliggöra, men inte kräva, identifiering av den individ eller enhet som lämnar in en anmälan. För
vissa typer av information som anmäls kan det vara nödvändigt att säkerställa identiteten på den individ eller enhet
som lämnar in en anmälan för att avgöra om informationen i fråga innehåller olagligt innehåll, i enlighet med det
som påstås. Skyldigheten att införa mekanismer för anmälan och åtgärder bör till exempel gälla för fillagrings- och
fildelningstjänster, webbvärdtjänster, annonseringsservrar och paste bin-tjänster, i den mån de kan betraktas som
värdtjänster som omfattas av denna förordning.
(51)
Med beaktande av behovet att ta vederbörlig hänsyn till alla berörda parters grundläggande rättigheter som
garanteras i stadgan, bör åtgärder som vidtas av en värdtjänstleverantör till följd av mottagandet av en anmälan vara
strikt riktade, i den meningen att de bör syfta till att avlägsna specifik information som anses utgöra olagligt innehåll
eller göra den oåtkomlig, utan att på ett otillbörligt sätt påverka yttrandefriheten och informationsfriheten för
tjänstemottagarna. Anmälningar bör därför som allmän regel riktas till de värdtjänstleverantörer som rimligen kan
förväntas ha den tekniska och operativa förmågan att agera mot sådan specifik information. De värdtjänstleve-
rantörer som mottar en anmälan för vilken de av tekniska eller operativa skäl inte kan avlägsna den specifika
informationen bör informera den individ eller enhet som lämnade in anmälan.
(52)
Reglerna om sådana anmälnings- och åtgärdsmekanismer bör harmoniseras på unionsnivå för att möjliggöra en
snabb, aktsam och icke godtycklig behandling av anmälningar på grundval av regler som är enhetliga, transparenta
och tydliga och som ger robusta garantier för att skydda alla berörda parters rättigheter och legitima intressen,
särskilt deras grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan, oavsett i vilken medlemsstat dessa parter är
etablerade eller bosatta och vilket rättsområde det gäller. De grundläggande rättigheterna omfattar, men är inte
begränsade till, för tjänstemottagare: rätten till yttrandefrihet och till informationsfrihet, rätten till respekt för
privatlivet och familjelivet, rätten till skydd av personuppgifter, rätten till icke-diskriminering och rätt till ett
effektivt rättsmedel; för tjänsteleverantörer: näringsfrihet och avtalsfrihet; för parter som påverkas av olagligt
innehåll: rätten till mänsklig värdighet, barnets rättigheter, rätten till skydd av egendom, inbegripet immateriella
rättigheter, och rätten till icke-diskriminering. Värdtjänstleverantörer bör reagera på anmälningar i god tid, särskilt
genom att beakta vilken typ av olagligt innehåll som anmälts och hur brådskande det är att vidta åtgärder. Sådana
leverantörer kan till exempel förväntas agera utan dröjsmål när det påstått olagliga innehåll som anmälts innebär ett
hot mot människors liv eller säkerhet. Värdtjänstleverantören bör utan onödigt dröjsmål informera den individ eller
enhet som anmält det specifika innehållet efter att ha fattat ett beslut om huruvida åtgärder ska vidtas med anledning
av anmälan.
(25) Kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora
företag (EUT L 124, 20.5.2003, s. 36).
148
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/14
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
(53)
Anmälnings- och åtgärdsmekanismerna bör göra det möjligt att lämna in anmälningar som är tillräckligt exakta och
tillräckligt väl underbyggda för att den berörda värdtjänstleverantören ska kunna fatta ett välgrundat och
omsorgsfullt beslut – förenligt med yttrandefriheten och informationsfriheten – om det innehåll som anmälan
avser, särskilt huruvida innehållet ska betraktas som olagligt innehåll och avlägsnas eller göras oåtkomligt. Dessa
mekanismer bör vara utformade så att de gör det lätt att lämna in anmälningar som innehåller en redogörelse för
skälen till att den individ eller enhet som lämnar in en anmälan anser att innehållet utgör olagligt innehåll och en
tydlig anvisning om var innehållet finns. Om en anmälan innehåller tillräcklig information för att en aktsam
värdtjänstleverantör utan en ingående rättslig prövning ska kunna fastställa att det är uppenbart att innehållet är
olagligt, bör anmälan anses ge upphov till faktisk kännedom eller medvetenhet om olagligheten. Med undantag för
inlämning av anmälningar om brott som avses i artiklarna 3–7 i Europaparlamentets och rådets direktiv
2011/93/EU (26) bör dessa mekanismer uppmana den individ eller enhet som lämnar in en anmälan att ange sin
identitet, för att undvika missbruk.
(54)
Om en värdtjänstleverantör, på grund av att den information som tillhandahålls av mottagarna utgör olagligt
innehåll eller är oförenlig med dess allmänna villkor, beslutar att avlägsna eller oåtkomliggöra information som
tillhandahållits av en tjänstemottagare eller på annat sätt begränsa dess synlighet eller monetarisering, till exempel
efter mottagande av en anmälan eller på eget initiativ, inbegripet enbart med hjälp av automatiserade metoder, bör
leverantören på ett klart och lättbegripligt sätt informera mottagaren om sitt beslut, skälen för sitt beslut och de
tillgängliga möjligheterna att få beslutet prövat, med hänsyn till de negativa konsekvenser sådana beslut kan få för
mottagaren, inbegripet för utövandet av dennes grundläggande rätt till yttrandefrihet. Denna skyldighet bör gälla
oberoende av skälen till beslutet, särskilt oberoende av om åtgärden har vidtagits på grund av att den anmälda
informationen anses utgöra olagligt innehåll eller bedöms vara oförenlig med de tillämpliga allmänna villkoren. Om
beslutet fattades efter mottagande av en anmälan bör värdtjänstleverantören uppge identiteten på den person eller
enhet som lämnade in anmälan till tjänstemottagaren endast om denna information är nödvändig för att fastställa
att innehållet är olagligt, till exempel i fall av intrång i immateriella rättigheter.
(55)
Begränsningar av synligheten kan bestå i degradering i rangordning eller i rekommendationssystem samt
begränsning av tillgängligheten för en eller flera tjänstemottagare eller blockering av användaren från en
nätgemenskap utan användarens vetskap (shadow banning). Monetariseringen via annonseringsintäkter från
information som tillhandahålls av tjänstemottagaren kan begränsas genom att den penningutbetalning eller de
intäkter som är kopplade till denna information skjuts upp eller avslutas. Skyldigheten att lämna en motivering bör
dock inte gälla för omfattande vilseledande kommersiellt innehåll som sprids genom avsiktlig manipulering av
tjänsten, särskilt icke-autentisk användning av tjänsten, till exempel användning av bottar eller falska konton eller
annan bedräglig användning av tjänsten. Oberoende av andra möjligheter att invända mot värdtjänstleverantörens
beslut bör tjänstemottagaren alltid ha rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol i enlighet med nationell rätt.
(56)
En värdtjänstleverantör kan i vissa fall, till exempel genom en anmälan från en anmälande part eller genom egna
frivilliga åtgärder, bli medveten om information om delar av en tjänstemottagares verksamhet, såsom tillhanda-
hållande av vissa typer av olagligt innehåll, som rimligen, med beaktande av alla relevanta omständigheter som
värdtjänstleverantören är medveten om, motiverar misstanken om att den mottagaren kan ha begått, kan vara i färd
med att begå eller sannolikt kommer att begå ett brott som inbegriper ett hot mot människors liv eller säkerhet,
såsom brott som anges i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/36/EU (27), direktiv 2011/93/EU eller
Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 (28). Till exempel kan specifikt innehåll ge upphov till
misstanke om ett hot mot allmänheten, såsom anstiftan till terrorism i den mening som avses i artikel 21 i direktiv
(EU) 2017/541. I sådana fall bör värdtjänstleverantören utan dröjsmål informera de behöriga brottsbekämpande
myndigheterna om sådana misstankar. Värdtjänstleverantören bör tillhandahålla all relevant information som den
(26) Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/93/EU av den 13 december 2011 om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn,
sexuell exploatering av barn och barnpornografi samt om ersättande av rådets rambeslut 2004/68/RIF (EUT L 335, 17.12.2011, s. 1).
(27) Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/36/EU av den 5 april 2011 om förebyggande och bekämpande av människohandel, om
skydd av dess offer och om ersättande av rådets rambeslut 2002/629/RIF (EUT L 101, 15.4.2011, s. 1).
(28) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 av den 15 mars 2017 om bekämpande av terrorism, om ersättande av rådets
rambeslut 2002/475/RIF och om ändring av rådets beslut 2005/671/RIF (EUT L 88, 31.3.2017, s. 6).
149
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/15
har tillgång till, inbegripet i förekommande fall innehållet i fråga och, om den finns tillgänglig, tidpunkten för
offentliggörandet av innehållet, inbegripet den angivna tidszonen, en förklaring av misstanken och den information
som krävs för att lokalisera och identifiera den berörda tjänstemottagaren. Denna förordning utgör inte rättslig
grund för en profilering av tjänstemottagare i syfte att värdtjänstleverantörer eventuellt ska kunna identifiera brott.
När värdtjänstleverantörer informerar brottsbekämpande myndigheter bör de också respektera andra tillämpliga
regler i unionsrätt eller nationell rätt som skyddar individers rättigheter och friheter.
(57)
För att undvika oproportionella bördor bör de ytterligare skyldigheter som införs enligt denna förordning för
leverantörer av onlineplattformar, inbegripet plattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal
med näringsidkare, inte gälla leverantörer som utgör mikroföretag eller små företag enligt definitionen i
rekommendation 2003/361/EG. Av samma skäl bör dessa ytterligare skyldigheter inte heller gälla leverantörer av
onlineplattformar som tidigare uppfyllde kraven för status som mikroföretag eller små företag under en period på
tolv månader efter det att de förlorar den statusen. Sådana leverantörer bör inte undantas från skyldigheten att på
begäran av samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet eller kommissionen tillhandahålla information om
det genomsnittliga antalet aktiva tjänstemottagare per månad. Med tanke på att mycket stora onlineplattformar eller
mycket stora onlinesökmotorer har en större räckvidd och en större inverkan när det gäller att påverka hur
tjänstemottagare erhåller information och kommunicerar online, bör sådana leverantörer emellertid inte kunna dra
nytta av det undantaget, oavsett om de utgör mikroföretag eller små företag eller kommit att göra det nyligen. De
konsolideringsregler som fastställs i rekommendation 2003/361/EG bidrar till att säkerställa att ett kringgående av
dessa ytterligare skyldigheter förhindras. Ingenting i denna förordning hindrar leverantörer av onlineplattformar
som omfattas av det undantaget från att på frivillig basis inrätta ett system som uppfyller en eller flera av dessa
skyldigheter.
(58)
Tjänstemottagarna bör enkelt och effektivt kunna bestrida vissa beslut av leverantörer av onlineplattformar –
gällande innehålls olaglighet eller dess oförenlighet med de allmänna villkoren – som påverkar dem negativt. Därför
bör leverantörer av onlineplattformar åläggas att tillhandahålla interna system för hantering av klagomål som
uppfyller vissa villkor som syftar till att säkerställa att systemen är lättillgängliga och leder till snabba, icke-
diskriminerande, icke godtyckliga samt rättvisa resultat, och blir föremål för mänsklig granskning om
automatiserade metoder används. Sådana system bör göra det möjligt för alla tjänstemottagare att lämna in
klagomål och bör inte fastställa formella krav, såsom hänvisning till specifika, relevanta rättsliga bestämmelser eller
avancerade rättsliga förklaringar. Tjänstemottagare som har lämnat in en anmälan via den anmälnings- och
åtgärdsmekanism som föreskrivs i denna förordning eller genom anmälningsmekanismen för innehåll som strider
mot leverantören av onlineplattformars allmänna villkor bör ha rätt att använda klagomålsmekanismen för att
bestrida det beslut som leverantören av onlineplattformar fattat om deras anmälningar, även när de anser att den
åtgärd som vidtagits av leverantören inte var tillräcklig. Det bör vara möjligt att lämna in ett klagomål om
upphävande av de bestridda besluten i minst sex månader, räknat från den tidpunkt då leverantören av
onlineplattformar informerade tjänstemottagaren om beslutet.
(59)
Dessutom bör det ges möjlighet att interagera i god tro för att lösa sådana tvister utanför domstol, även tvister som
inte kunnat lösas på ett tillfredsställande sätt genom de interna systemen för hantering av klagomål, av certifierade
organ som har det oberoende, de resurser och den sakkunskap som krävs för att de ska kunna utföra sin verksamhet
på ett rättvist, snabbt och kostnadseffektivt sätt. Oberoendet för tvistlösningsorgan utanför domstol bör säkerställas
även när det gäller de fysiska personer som ansvarar för att lösa tvister, bland annat genom regler om
intressekonflikter. De avgifter som tas ut av organ för tvistlösning utanför domstol bör vara rimliga, tillgängliga,
attraktiva, billiga för konsumenter och proportionella, och avgöras från fall till fall. Om ett organ för tvistlösning
utanför domstol certifieras av den behöriga samordnaren för digitala tjänster bör certifieringen vara giltig i samtliga
medlemsstater. Leverantörer av onlineplattformar bör kunna vägra att delta i förfaranden för tvistlösning utanför
domstol enligt denna förordning, om samma tvist – särskilt när det gäller den berörda informationen och skälen för
att fatta det bestridda beslutet, effekterna av beslutet och de grunder som åberopats för att bestrida beslutet – redan
har lösts av eller redan är föremål för ett pågående förfarande vid den behöriga domstolen eller vid ett annat
150
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/16
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
behörigt organ för tvistlösning utanför domstol. Tjänstemottagare bör kunna välja mellan den interna klagomålsme-
kanismen, tvistlösning utanför domstol och möjligheten att när som helst inleda rättsliga förfaranden. Eftersom
resultatet av förfarandet för tvistlösning utanför domstol inte är bindande bör parterna inte hindras från att inleda
rättsliga förfaranden avseende samma tvist. Möjligheterna att bestrida beslut från leverantörer av onlineplattformar
på detta sätt bör inte på något sätt påverka möjligheten att söka rättslig prövning i enlighet med lagstiftningen i den
berörda medlemsstaten, och bör därmed inte påverka möjligheten att utöva rätten till ett effektivt rättsmedel enligt
artikel 47 i stadgan. Bestämmelserna i denna förordning om tvistlösning utanför domstol bör inte ålägga
medlemsstaterna att inrätta sådana organ för tvistlösning utanför domstol.
(60)
Vid avtalstvister mellan konsumenter och företag gällande inköp av varor eller tjänster säkerställer direktiv
2013/11/EU att unionens konsumenter och företag i unionen har tillgång till kvalitetscertifierade alternativa
tvistlösningsorgan. I detta avseende bör det klargöras att reglerna om tvistlösning utanför domstol i denna
förordning inte påverkar tillämpningen av det direktivet, inbegripet konsumenternas rätt enligt det direktivet att när
som helst dra sig ur förfarandet om de är missnöjda med hur förfarandet genomförs eller fungerar.
(61)
Åtgärder mot olagligt innehåll kan vidtas snabbare och mer tillförlitligt om leverantörer av onlineplattformar vidtar
nödvändiga åtgärder för att säkerställa att anmälningar som lämnas in av betrodda anmälare, som agerar inom sitt
särskilda sakkunskapsområde, genom de anmälnings- och åtgärdsmekanismer som krävs enligt denna förordning
prioriteras, utan att det påverkar kravet att behandla och fatta beslut om alla anmälningar som lämnas in inom
ramen för dessa mekanismer på ett snabbt, aktsamt och icke godtyckligt sätt. Statusen som betrodd anmälare bör
tilldelas av samordnaren för digitala tjänster i den medlemsstat där sökanden är etablerad och bör erkännas av alla
leverantörer av onlineplattformar som omfattas av denna förordning. Statusen som betrodd anmälare bör endast
tilldelas enheter, och inte individer, som bland annat har visat att de har särskild sakkunskap och kompetens när det
gäller att bekämpa olagligt innehåll och att de arbetar aktsamt, korrekt och objektivt. Sådana enheter kan vara
offentliga, till exempel för terrorisminnehåll enheter för anmälan av internetinnehåll vid nationella
brottsbekämpande myndigheter eller Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol),
eller vara icke-statliga organisationer och privata eller halvoffentliga organ, såsom de organisationer som ingår i
INHOPE-nätverket för telefonjourer för rapportering av material med sexuella övergrepp mot barn och
organisationer som har åtagit sig att anmäla olagliga rasistiska och främlingsfientliga uttryck online. För att inte
minska mervärdet av en sådan mekanism bör det totala antalet betrodda anmälare som tilldelas denna status i
enlighet med denna förordning vara begränsat. I synnerhet uppmuntras branschorganisationer som företräder sina
medlemmars intressen att ansöka om status som betrodda anmälare, utan att det påverkar privata enheters eller
enskilda personers rätt att ingå bilaterala avtal med leverantörer av onlineplattformar.
(62)
Betrodda anmälare bör offentliggöra lättbegripliga och detaljerade rapporter om anmälningar som lämnats in i
enlighet med denna förordning. Dessa rapporter bör innehålla information om till exempel antalet anmälningar
som kategoriserats av värdtjänstleverantören, typen av innehåll och de åtgärder som leverantören vidtagit. Under
förutsättning att betrodda anmälare har visat sakkunskap och kompetens kan behandlingen av anmälningar som
lämnats in av betrodda anmälare förväntas bli mindre betungande och därför snabbare än anmälningar som
lämnats in av andra tjänstemottagare. Den genomsnittliga behandlingstiden kan dock variera beroende på faktorer
som typen av olagligt innehåll, anmälningarnas kvalitet och de faktiska tekniska förfaranden som införts för att
lämna in sådana anmälningar.
I uppförandekoden för att motverka olaglig hatpropaganda på nätet från 2016 fastställs till exempel ett riktmärke för
de deltagande företagen när det gäller den tid som krävs för att behandla giltiga anmälningar för avlägsnande av
olaglig hatpropaganda, men behandlingstiden för andra typer av olagligt innehåll kan variera avsevärt, beroende på
specifika fakta och omständigheter och vilken typ av olagligt innehåll det rör sig om. För att undvika missbruk av
statusen som betrodd anmälare bör det vara möjligt att tillfälligt upphäva denna status när en samordnare för
digitala tjänster i etableringslandet har inlett en utredning av legitima skäl. Reglerna om betrodda anmälare i den här
151
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/17
förordningen bör inte tolkas så att de hindrar leverantörer av onlineplattformar från att på liknande sätt behandla
anmälningar som lämnats in av enheter eller individer som inte har tilldelats status som betrodda anmälare enligt
denna förordning eller från att på annat sätt samarbeta med andra enheter, i enlighet med tillämplig rätt, inbegripet
denna förordning och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/794 (29). Reglerna i den här
förordningen bör inte hindra leverantörer av onlineplattformar från att använda en sådan betrodd anmälare eller
liknande mekanismer för att snabbt och tillförlitligt vidta åtgärder mot innehåll som är oförenligt med deras
allmänna villkor, särskilt mot innehåll som är skadligt för sårbara tjänstemottagare, såsom minderåriga.
(63)
Missbruk av onlineplattformar genom att ofta tillhandahålla uppenbart olagligt innehåll eller genom att ofta lämna
in uppenbart ogrundade anmälningar eller klagomål inom ramen för de mekanismer respektive system som inrättas
genom denna förordning, undergräver förtroendet och skadar de berörda parternas rättigheter och legitima
intressen. Det finns därför ett behov av att införa lämpliga, proportionella och effektiva skyddsåtgärder mot sådant
missbruk, med respekt för alla berörda parters rättigheter och legitima intressen, inbegripet tillämpliga
grundläggande rättigheter och friheter enligt stadgan, i synnerhet yttrandefriheten. Information bör betraktas som
uppenbart olagligt innehåll och anmälningar eller klagomål bör betraktas som uppenbart ogrundade om det är
uppenbart för en lekman, utan någon ingående analys, att innehållet är olagligt respektive att anmälningarna eller
klagomålen är ogrundade.
(64)
Under särskilda omständigheter bör leverantörer av onlineplattformar tillfälligt avbryta sin relevanta verksamhet
med avseende på den person som ägnar sig åt oegentligt beteende. Detta påverkar inte friheten för leverantörer av
onlineplattformar att fastställa sina allmänna villkor och införa strängare åtgärder när det gäller uppenbart olagligt
innehåll i anknytning till allvarliga brott, däribland material med sexuella övergrepp mot barn. Av transparensskäl
bör denna möjlighet anges tydligt och tillräckligt detaljerat i onlineplattformarnas allmänna villkor. De beslut som
fattas av leverantörer av onlineplattformar i detta avseende bör alltid kunna prövas och de bör stå under tillsyn av
den behöriga samordnaren för digitala tjänster. Leverantörer av onlineplattformar bör innan de fattar beslut om
tillfälligt avbrott skicka en föregående varning, som bör innehålla skälen till det eventuella avbrottet och
möjligheterna att överklaga det beslut som fattas av leverantören av onlineplattformen. När leverantörer av
onlineplattformar fattar beslut om tillfälligt avbrott bör de skicka motiveringar i enlighet med de regler som anges i
denna förordning. Reglerna om missbruk i denna förordning bör inte hindra leverantörer av onlineplattformar från
att vidta andra åtgärder för att ta itu med tillhandahållande av olagligt innehåll från tjänstemottagarnas sida eller
annat missbruk av deras tjänster, inbegripet i form av överträdelser av deras allmänna villkor, i enlighet med
tillämplig unionsrätt och nationell rätt. Dessa regler påverkar inte en eventuell möjlighet att hålla personer
inblandade i missbruk ansvariga, inbegripet för skador, som föreskrivs i unionsrätten eller nationell rätt.
(65)
Med tanke på de särskilda ansvarsområdena och skyldigheterna för leverantörer av onlineplattformar bör de
omfattas av transparensrapporteringsskyldigheter, som är tillämpliga utöver de transparensrapporteringsskyl-
digheter som är tillämpliga på alla leverantörer av förmedlingstjänster enligt denna förordning. För att fastställa
huruvida onlineplattformar och onlinesökmotorer kan vara mycket stora onlineplattformar respektive mycket stora
onlinesökmotorer som omfattas av vissa ytterligare skyldigheter enligt denna förordning, bör onlineplattformarnas
och onlinesökmotorernas transparensrapporteringsskyldigheter omfatta vissa skyldigheter som rör offentliggörande
och vidarebefordran av information om det genomsnittliga antalet aktiva tjänstemottagare per månad i unionen.
(66)
För att säkerställa transparens och för att möjliggöra granskning av beslut om innehållsmoderering av leverantörerna
av onlineplattformar och övervakning av spridningen av olagligt innehåll online bör kommissionen upprätthålla och
offentliggöra en databas som innehåller beslut och motiveringar från leverantörer av onlineplattformar när de
avlägsnar eller på annat sätt begränsar tillgången och åtkomsten till information. För att fortlöpande hålla databasen
(29) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/794 av den 11 maj 2016 om Europeiska unionens byrå för samarbete inom
brottsbekämpning (Europol) och om ersättande och upphävande av rådets beslut 2009/371/RIF, 2009/934/RIF, 2009/935/RIF,
2009/936/RIF och 2009/968/RIF (EUT L 135, 24.5.2016, s. 53).
152
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/18
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
uppdaterad bör leverantörerna av onlineplattformar, i ett standardformat, lämna in besluten och motiveringarna
utan onödigt dröjsmål efter antagandet av beslutet, för att möjliggöra realtidsuppdateringar om detta är tekniskt
möjligt och står i proportion till den berörda onlineplattformens resurser. Den strukturerade databasen bör göra det
möjligt att få tillgång till och söka efter relevant information, särskilt när det gäller den typ av påstått olagligt innehåll
som det rör sig om.
(67)
Mörka mönster i onlineplattformarnas onlinegränssnitt är metoder som avsevärt snedvrider eller försämrar,
antingen avsiktligt eller i praktiken, tjänstemottagarnas möjlighet att fatta självständiga och välgrundade beslut eller
val. Dessa metoder kan användas för att förmå tjänstemottagarna att ägna sig åt oönskade beteenden eller fatta
oönskade beslut som får negativa konsekvenser för dem. Leverantörer av onlineplattformar bör därför förbjudas att
vilseleda eller puffa tjänstemottagare och att förvränga eller undergräva tjänstemottagarnas oberoende,
beslutsfattande eller val via strukturen, utformningen eller funktionen hos ett onlinegränssnitt eller en del av detta.
Detta bör omfatta, men inte vara begränsat till, exploaterande konstruktionsval som får tjänstemottagaren att agera
på ett sätt som gynnar leverantören av onlineplattformar, men som kanske inte ligger i mottagarens intresse, genom
att valen presenteras på ett icke-neutralt sätt, bland annat genom att ge vissa alternativ en mer framträdande position
genom synliga, hörbara eller andra inslag när tjänstemottagaren uppmanas att fatta ett beslut.
Det bör också omfatta att vid upprepade tillfällen begära att tjänstemottagaren ska göra ett val när ett sådant val
redan har gjorts, göra förfarandet för att avbryta en tjänst betydligt krångligare än att anmäla sig till den, eller göra
vissa val svårare eller mer tidskrävande än andra, göra det orimligt svårt att avbryta köp eller logga ut från en viss
onlineplattform som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare, och vilseleda
tjänstemottagarna genom att puffa dem till beslut om transaktioner, eller genom standardinställningar som är
mycket svåra att ändra, och på så sätt snedvrida tjänstemottagarens beslutsfattande på ett orimligt sätt, så att
tjänstemottagarnas oberoende, beslutsfattande och val förvrängs och undergrävs. Regler som förhindrar mörka
mönster bör dock inte tolkas som att de hindrar leverantörer från att interagera direkt med tjänstemottagare och
erbjuda dem nya eller kompletterande tjänster. Legitima metoder, till exempel när det gäller annonsering, som är
förenliga med unionsrätten bör inte i sig betraktas som mörka mönster. Dessa regler om mörka mönster bör tolkas
som att de omfattar förbjudna metoder som omfattas av denna förordning i den mån dessa metoder inte redan
omfattas av direktiv 2005/29/EG eller förordning (EU) 2016/679.
(68)
Annonsering online spelar en viktig roll i onlinemiljön, bland annat när det gäller tillhandahållandet av
onlineplattformar, där tillhandahållandet av tjänsten ibland, helt eller delvis, ersätts direkt eller indirekt genom
annonseringsintäkter. Annonsering online kan bidra till betydande risker, från annonser som i sig utgör olagligt
innehåll till att bidra till ekonomiska incitament för publicering eller utbredning av olagligt eller på andra sätt
skadligt innehåll och agerande på nätet, eller diskriminerande presentation av annonser som påverkar
medborgarnas lika behandling och möjligheter. Utöver de krav som följer av artikel 6 i direktiv 2000/31/EG bör
leverantörer av onlineplattformar därför vara skyldiga att se till att tjänstemottagarna har viss individualiserad
information som behövs för att förstå när och för vems räkning annonsen presenteras. De bör säkerställa att
informationen är framträdande, inbegripet genom standardiserade visuella märken eller ljudmärken, klart
identifierbar och otvetydig för en genomsnittlig tjänstemottagare, och anpassad till arten av den enskilda tjänstens
onlinegränssnitt. Dessutom bör tjänstemottagarna ha information – direkt tillgänglig från det onlinegränssnitt där
annonsen presenteras – om de viktigaste parametrar som används för att fastställa att en specifik annons presenteras
för dem, med meningsfulla förklaringar av den logik som används för detta ändamål, inbegripet när detta grundar sig
på profilering.
Sådana förklaringar bör inbegripa information om den metod som använts för att presentera annonsen – exempelvis
om det rör sig om kontextuell eller annan typ av annonsering – och, i tillämpliga fall, de huvudsakliga profilering-
skriterier som använts; de bör också informera mottagaren om alla medel som står till deras förfogande för att
ändra sådana kriterier. Kraven i denna förordning om tillhandahållande av information om annonsering påverkar
inte tillämpningen av relevanta bestämmelser i förordning (EU) 2016/679, särskilt de som rör rätten att göra
invändningar, automatiserat individuellt beslutsfattande, inbegripet profilering, och särskilt behovet av att inhämta
den registrerades samtycke innan personuppgifter behandlas för riktad annonsering. Kraven i den här förordningen
påverkar inte heller bestämmelserna i direktiv 2002/58/EG, särskilt bestämmelserna om lagring av information i
153
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/19
terminalutrustning och tillgång till information som lagras där. Slutligen kompletterar den här förordningen
tillämpningen av direktiv 2010/13/EU, som föreskriver åtgärder för att göra det möjligt för användare att uppge
audiovisuella kommersiella meddelanden i användargenererade videor. Den kompletterar också de skyldigheter för
näringsidkare angående tillhandahållande av kommersiella meddelanden som följer av direktiv 2005/29/EG.
(69)
Om tjänstemottagare får annonser presenterade för sig som bygger på målinriktade tekniker optimerade för att
matcha deras intressen och potentiellt appellera till deras sårbarheter, kan detta få särskilt allvarliga negativa effekter.
I vissa fall kan manipulativa tekniker påverka hela grupper negativt och öka de samhälleliga skadorna, till exempel
genom att bidra till desinformationskampanjer eller genom att diskriminera vissa grupper. Onlineplattformar är
särskilt känsliga miljöer för sådana metoder, och de utgör en större samhällsrisk. Följaktligen bör leverantörer av
onlineplattformar inte presentera annonser som bygger på profilering enligt definitionen i artikel 4.4 i förordning
(EU) 2016/679, med användning av särskilda kategorier av personuppgifter som avses i artikel 9.1 i den
förordningen, inbegripet genom att använda profileringskategorier baserade på de särskilda kategorierna. Detta
förbud påverkar inte skyldigheterna för leverantörer av onlineplattformar eller andra tjänsteleverantörer eller
annonsörer som deltar i spridningen av annonserna enligt unionsrätten om skydd av personuppgifter.
(70)
En central del av en onlineplattforms verksamhet är det sätt på vilket information prioriteras och presenteras i dess
onlinegränssnitt för att underlätta och optimera tillgången till information för tjänstemottagarna. Detta görs till
exempel genom att algoritmiskt föreslå, rangordna och prioritera information, särskilja den med hjälp av text eller
andra visuella representationer eller på annat sätt kuratera information som tillhandahålls av mottagarna. Sådana
rekommendationssystem kan ha en betydande inverkan på mottagarnas möjlighet att hämta och interagera med
information online, bland annat när det gäller att underlätta sökningar efter relevant information för
tjänstemottagarna och bidra till en förbättrad användarupplevelse. De spelar också en viktig roll för att förstärka
vissa budskap, sprida information och stimulera onlinebeteende. Onlineplattformarna bör därför konsekvent
säkerställa att mottagarna av deras tjänst har informerats på lämpligt sätt om hur rekommendationssystem påverkar
det sätt på vilket information visas och att de kan påverka hur information presenteras för dem. De bör tydligt
presentera parametrarna för sådana rekommendationssystem på ett lättbegripligt sätt för att säkerställa att
tjänstemottagarna förstår hur information prioriteras för dem. De parametrarna bör omfatta åtminstone de
viktigaste kriterierna för att fastställa den information som föreslås tjänstemottagaren och skälen till deras
respektive betydelse, inbegripet när information prioriteras på grundval av profilering och deras onlinebeteende.
(71)
Skyddet av minderåriga är ett viktigt politiskt mål för unionen. En onlineplattform kan anses vara tillgänglig för
minderåriga när dess allmänna villkor tillåter minderåriga att använda tjänsten, när dess tjänst är riktad till eller till
övervägande del används av minderåriga, eller om leverantören på annat sätt är medveten om att vissa av
tjänstemottagarna är minderåriga, till exempel genom att den redan, för andra ändamål, behandlar personuppgifter
från tjänstemottagare som avslöjar deras ålder. Leverantörer av onlineplattformar som används av minderåriga bör
vidta lämpliga och proportionella åtgärder för att skydda minderåriga, till exempel genom att utforma sina
onlinegränssnitt eller delar av dem med största möjliga integritet, trygghet och säkerhet för minderåriga som
standard när så är lämpligt eller genom att anta standarder för skydd av minderåriga, eller följa uppförandekoder för
att skydda minderåriga. De bör beakta bästa praxis och tillgänglig vägledning, såsom den som ges i kommissionens
meddelande Ett digitalt decennium för barn och ungdomar: den nya europeiska strategin för ett bättre internet för
barn (BIK+). Leverantörer av onlineplattformar bör inte presentera annonser som bygger på profilering med hjälp
av tjänstemottagarens personuppgifter när de med rimlig säkerhet är medvetna om att tjänstemottagaren är
minderårig. I enlighet med förordning (EU) 2016/679, särskilt principen om uppgiftsminimering enligt artikel 5.1 c
i den förordningen, bör detta förbud inte leda till att leverantören av onlineplattformen bevarar, förvärvar eller
behandlar fler personuppgifter än den redan har för att bedöma om tjänstemottagaren är minderårig. Denna
skyldighet bör därför inte uppmuntra leverantörer av onlineplattformar att samla in uppgifter om tjänstemot-
tagarens ålder innan de används. Detta bör inte påverka tillämpningen av unionsrätten om skydd av personuppgifter.
154
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/20
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
(72)
För att bidra till en säker, tillförlitlig och öppen onlinemiljö för konsumenter, liksom för andra berörda parter såsom
konkurrerande näringsidkare och innehavare av immateriella rättigheter, och för att avskräcka näringsidkare från att
sälja produkter eller tjänster i strid med tillämpliga regler, bör onlineplattformar som gör det möjligt för
konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare säkerställa att sådana näringsidkare är spårbara.
Näringsidkaren bör därför vara skyldig att tillhandahålla viss väsentlig information till leverantörerna av
onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare, bland annat för att
dela information om produkter eller erbjuda produkter. Detta krav bör också vara tillämpligt på näringsidkare som
delar information om produkter eller tjänster för varumärkens räkning, på grundval av underliggande avtal. De
leverantörerna av onlineplattformar bör lagra all information på ett säkert sätt under hela löptiden för deras
avtalsförhållande med näringsidkaren och sex månader därefter, så att eventuella krav mot näringsidkaren eller
förelägganden som rör näringsidkaren kan uppfyllas.
Denna skyldighet är nödvändig och proportionell, så att offentliga myndigheter och privata parter med ett legitimt
intresse kan få tillgång till informationen, i enlighet med tillämplig rätt, däribland rätt om skydd av personuppgifter,
inbegripet genom de förelägganden om att tillhandahålla information som avses i denna förordning. Denna
skyldighet påverkar inte eventuella skyldigheter att bevara visst innehåll under längre perioder, på grundval av
annan unionsrätt eller nationell lagstiftning, i överensstämmelse med unionsrätten. Utan att det påverkar
definitionen i denna förordning bör alla näringsidkare, oavsett om de är en fysisk eller en juridisk person, som
identifierats på grundval av artikel 6a.1 b i direktiv 2011/83/EU och artikel 7.4 f i direktiv 2005/29/EG, vara
spårbara när de erbjuder en produkt eller tjänst via en onlineplattform. Enligt direktiv 2000/31/EG är alla
leverantörer av informationssamhällets tjänster skyldiga att tillse att det för tjänstemottagare och behöriga
myndigheter ska vara möjligt att enkelt, direkt och stadigvarande ha tillgång till viss information som gör det
möjligt att identifiera alla leverantörer. De spårbarhetskrav för leverantörer av onlineplattformar som gör det
möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare, som fastställs i denna förordning påverkar inte
tillämpningen av rådets direktiv (EU) 2021/514 (30), som eftersträvar andra legitima mål av allmänt intresse.
(73)
För att säkerställa en effektiv och adekvat tillämpning av denna skyldighet utan att det medför några oproportionella
bördor bör leverantörer av onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med
näringsidkare göra sitt bästa för att bedöma tillförlitligheten hos den information som tillhandahålls av de berörda
näringsidkarna, särskilt genom att använda fritt tillgängliga officiella onlinedatabaser och onlinegränssnitt, såsom
nationella handelsregister och systemet för utbyte av information om mervärdesskatt, eller begära att de berörda
näringsidkarna tillhandahåller tillförlitliga styrkande handlingar, såsom kopior av identitetshandlingar, bestyrkta
utdrag från betalkonton, företagscertifikat och handelsregisterintyg. För att fullgöra denna skyldighet får de också
använda andra källor som är tillgängliga för användning på distans och som erbjuder en liknande grad av
tillförlitlighet. De berörda leverantörerna av onlineplattformar bör dock inte vara skyldiga att genomföra onödigt
utförliga eller kostsamma undersökningar online eller utföra oproportionella kontroller på plats. Det bör inte heller
antas att de leverantörer som har gjort sitt bästa, i enlighet med kraven i denna förordning, garanterar att
informationen till konsumenter eller andra berörda parter är tillförlitlig.
(74)
Leverantörer av onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare bör
utforma och organisera sitt onlinegränssnitt på ett sätt som gör det möjligt för näringsidkare att fullgöra sina
skyldigheter enligt relevant unionsrätt, särskilt de krav som anges i artiklarna 6 och 8 i direktiv 2011/83/EU,
artikel 7 i direktiv 2005/29/EG, artiklarna 5 och 6 i direktiv 2000/31/EG och artikel 3 i Europaparlamentets och
rådets direktiv 98/6/EG (31). I detta syfte bör berörda leverantörer av onlineplattformar göra sitt bästa för att bedöma
huruvida de näringsidkare som använder deras tjänster har laddat upp fullständig information på deras
onlinegränssnitt, i enlighet med relevant tillämplig unionsrätt. Leverantörerna av onlineplattformar bör säkerställa
att produkter eller tjänster inte erbjuds så länge sådan information inte är fullständig. Detta bör inte innebära en
skyldighet för de berörda leverantörerna av onlineplattformar att allmänt övervaka de produkter eller tjänster som
erbjuds av näringsidkare genom deras tjänster eller en allmän undersökningsplikt, i synnerhet inte att bedöma
korrektheten hos den information som näringsidkarna tillhandahåller. Onlinegränssnitten bör vara användarvänliga
(30) Rådets direktiv (EU) 2021/514 av den 22 mars 2021 om ändring av direktiv 2011/16/EU om administrativt samarbete i fråga om
beskattning (EUT L 104, 25.3.2021, s. 1).
(31) Europaparlamentets och rådets direktiv 98/6/EG av den 16 februari 1998 om konsumentskydd i samband med prismärkning av varor
som erbjuds konsumenter (EGT L 80, 18.3.1998, s. 27).
155
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/21
och lättillgängliga för näringsidkare och konsumenter. Dessutom bör de berörda leverantörerna av
onlineplattformar, efter att ha gjort det möjligt för näringsidkaren att erbjuda produkten eller tjänsten, göra rimliga
ansträngningar för att genom stickprov kontrollera huruvida de erbjudna produkterna eller tjänsterna har
identifierats som olagliga i de officiella, fritt tillgängliga och maskinläsbara onlinedatabaser eller onlinegränssnitt
som finns att tillgå i en medlemsstat eller i unionen. Kommissionen bör också uppmuntra produkters spårbarhet
genom tekniska lösningar såsom digitalt signerade Quick Response-koder (eller QR-koder) eller icke-fungibla objekt.
Kommissionen bör främja utvecklingen av standarder och, i avsaknad av sådana, marknadslösningar som kan
godtas av de berörda parterna.
(75)
Med tanke på hur viktiga mycket stora onlineplattformar är, vilket beror på deras räckvidd, särskilt uttryckt i antalet
tjänstemottagare, vad gäller underlättande av offentlig debatt, ekonomiska transaktioner och spridning av
information, åsikter och idéer till allmänheten samt för att påverka hur mottagare får och förmedlar information
online, är det nödvändigt att införa särskilda skyldigheter för leverantörerna av dessa plattformar, utöver de
skyldigheter som gäller för alla onlineplattformar. På grund av den avgörande roll som leverantörer av mycket stora
onlinesökmotorer spelar när det gäller att lokalisera och göra information tillgänglig online är det också nödvändigt
att införa dessa skyldigheter, i den mån de är tillämpliga, för dessa leverantörer. Dessa ytterligare skyldigheter för
leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer är nödvändiga för att hantera
dessa frågor av allmänintresse, eftersom det inte finns några alternativa och mindre restriktiva åtgärder som i
praktiken skulle leda till samma resultat.
(76)
Mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer kan orsaka samhällsrisker vars omfattning och
konsekvenser inte kan jämföras med dem som orsakas av mindre plattformar. Leverantörer av sådana mycket stora
onlineplattformar och av sådana mycket stora onlinesökmotorer bör därför uppfylla högsta möjliga standard när
det gäller krav på tillbörlig aktsamhet, i proportion till deras samhällseffekter. När antalet aktiva mottagare som en
onlineplattform eller aktiva sökmotormottagare som en onlinesökmotor har, beräknat som genomsnittet under en
sexmånadersperiod, når en betydande andel av unionens befolkning kan de systemrisker som onlineplattformen
eller onlinesökmotorn ger upphov till få oproportionella effekter i unionen. En sådan betydande andel bör anses
föreligga om antalet överstiger en operativ tröskel som har fastställts till 45 miljoner personer, dvs. ett antal som
motsvarar 10 % av unionens befolkning. Detta operativa tröskelvärde bör hållas uppdaterat och därför bör
kommissionen ges befogenhet att vid behov komplettera bestämmelserna i denna förordning genom att anta
delegerade akter.
(77)
För att fastställa räckvidden för en viss onlineplattform eller onlinesökmotor är det nödvändigt att fastställa det
genomsnittliga antalet aktiva mottagare av varje tjänst separat. Följaktligen bör det genomsnittliga antalet aktiva
mottagare per månad för en onlineplattform återspegla alla mottagare som faktiskt interagerar med tjänsten minst
en gång under en viss tidsperiod, genom att exponeras för information som sprids på onlineplattformens gränssnitt,
till exempel genom att se det eller lyssna på det eller genom att tillhandahålla information, såsom näringsidkare på en
onlineplattform som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare.
Vid tillämpningen av denna förordning är interaktion inte begränsat till att interagera med information genom att
klicka på, kommentera, länka, dela, köpa eller utföra transaktioner på en onlineplattform. Följaktligen sammanfaller
begreppet aktiv tjänstemottagare inte nödvändigtvis med begreppet registrerad användare av en tjänst. Vad gäller
onlinesökmotorer bör begreppet aktiv tjänstemottagare omfatta dem som ser information på sitt onlinegränssnitt,
men inte till exempel ägarna av de webbplatser som indexeras av en onlinesökmotor, eftersom de inte aktivt
interagerar med tjänsten. Antalet aktiva mottagare av en tjänst bör omfatta alla unika tjänstemottagare som
interagerar med den specifika tjänsten. I detta syfte bör en tjänstemottagare som använder olika onlinegränssnitt –
såsom webbplatser eller applikationer, även om tjänsterna är åtkomliga via olika enhetliga webbadresser (URL:er)
eller domännamn – om möjligt räknas bara en gång. Begreppet aktiv tjänstemottagare bör dock inte inbegripa
tillfällig användning av tjänsten för mottagare hos andra leverantörer av förmedlingstjänster som indirekt
tillgängliggör information som innehas av leverantören av onlineplattformar genom att en leverantör av en
onlinesökmotor länkar till eller indexerar innehållet. Denna förordning kräver inte heller att leverantörer av
onlineplattformar eller onlinesökmotorer utför specifik spårning av enskilda personer online. Om sådana
leverantörer kan bortse från automatiserade användare, såsom bottar eller skrapor, utan ytterligare behandling av
156
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/22
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
personuppgifter och spårning, får de göra det. Fastställandet av antalet aktiva tjänstemottagare kan påverkas av
marknadsutvecklingen och den tekniska utvecklingen, och kommissionen bör därför ges befogenhet att komplettera
bestämmelserna i denna förordning genom att anta delegerade akter för att fastställa metoden för fastställande av
aktiva mottagare av en onlineplattform eller aktiva onlinesökmotormottagare, när så är nödvändigt, med hänsyn till
tjänstens art och hur tjänstemottagarna interagerar med den.
(78)
Med tanke på de nätverkseffekter som kännetecknar plattformsekonomin kan en onlineplattforms eller en
onlinesökmotors användarbas snabbt expandera och nå tröskelvärdet för en mycket stor onlineplattform eller en
mycket stor onlinesökmotor, med därmed sammanhängande konsekvenser för den inre marknaden. Detta kan vara
fallet vid exponentiell tillväxt under en kort tidsperiod eller vid en stor global närvaro och omsättning som gör det
möjligt för onlineplattformen eller onlinesökmotorn att fullt ut utnyttja nätverkseffekter och stordriftsfördelar. En
hög årsomsättning eller ett högt börsvärde kan i synnerhet vara tecken på snabb skalbarhet när det gäller att nå ut
till användare. I dessa fall bör samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet eller kommissionen kunna begära
mer frekvent rapportering om antalet aktiva tjänstemottagare från leverantören av onlineplattformen eller
onlinesökmotorn för att i god tid kunna fastställa vid vilken tidpunkt den plattformen eller sökmotorn bör anses
utgöra en mycket stor onlineplattform respektive en mycket stor onlinesökmotor vid tillämpningen av denna
förordning.
(79)
Mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer kan användas på ett sätt som starkt påverkar
säkerheten online, hur den allmänna opinionen och debatten formas samt onlinehandeln. Det sätt på vilket de
utformar sina tjänster optimeras i allmänhet för att gynna deras ofta annonseringsdrivna affärsmodeller, vilket kan
leda till samhällsproblem. Effektiv reglering och kontroll av efterlevnaden behövs för att effektivt identifiera och
minska riskerna och den samhälleliga och ekonomiska skada som kan uppstå. Enligt denna förordning bör därför
leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer bedöma de systemrisker som
härrör från utformningen, driften och användningen av deras tjänster, liksom från eventuell felaktig användning från
tjänstemottagarnas sida, och bör vidta lämpliga motåtgärder, med respekt för grundläggande rättigheter. När
leverantörerna fastställer betydelsen av potentiella negativa effekter bör de beakta hur allvarlig den potentiella
effekten är och sannolikheten för alla sådana systemrisker. De skulle till exempel kunna bedöma om den potentiella
negativa effekten kan beröra ett stort antal personer, dess potentiella oåterkallelighet eller hur svårt det är att åtgärda
och återställa situationen såsom den var före den potentiella effekten.
(80)
Fyra kategorier av systemrisker bör bedömas ingående av leverantörerna av mycket stora onlineplattformar och av
mycket stora onlinesökmotorer. En första kategori rör de risker som är förknippade med spridning av olagligt
innehåll, såsom spridning av material med sexuella övergrepp mot barn eller olaglig hatpropaganda eller andra
typer av missbruk av deras tjänster för brottslig verksamhet, och olaglig verksamhet, såsom försäljning av produkter
eller tjänster som är förbjudna enligt unionsrätten eller nationell rätt, inbegripet farliga eller förfalskade produkter,
eller olaglig handel med djur. Sådan spridning eller sådan verksamhet kan till exempel utgöra en betydande
systemrisk om tillgången till olagligt innehåll kan utökas snabbt och med stor utbredning genom konton med
särskilt stor räckvidd eller andra förstärkningsmetoder. Leverantörerna av mycket stora onlineplattformar och av
mycket stora onlinesökmotorer bör bedöma risken för spridning av olagligt innehåll oberoende av huruvida
informationen också är oförenlig med deras allmänna villkor. Denna bedömning påverkar inte det personliga
ansvaret för mycket stora onlineplattformars tjänstemottagare eller ägarna av webbplatser som indexerats av mycket
stora onlinesökmotorer för eventuell olaglig verksamhet enligt tillämplig rätt.
(81)
En andra kategori rör tjänstens faktiska eller förutsebara inverkan på utövandet av grundläggande rättigheter som
skyddas av stadgan, inbegripet men inte begränsat till människans värdighet, yttrande- och informationsfrihet,
inklusive mediernas frihet och mångfald, rätten till privatliv, dataskydd, rätten till icke-diskriminering, barnets
rättigheter och konsumentskydd. Sådana risker kan exempelvis uppstå i samband med utformningen av de
algoritmiska system som används av den mycket stora onlineplattformen eller av den mycket stora
onlinesökmotorn eller missbruk av deras tjänster genom inlämning av oskäliga anmälningar eller andra metoder för
157
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/23
att tysta åsikter eller hämma konkurrens. Vid bedömningen av riskerna för barnets rättigheter bör leverantörerna av
mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer beakta till exempel hur lätt det är för
minderåriga att förstå tjänstens utformning och funktion samt hur minderåriga genom tjänsten kan exponeras för
innehåll som kan skada minderårigas hälsa och deras fysiska, mentala och moraliska utveckling. Sådana risker kan
exempelvis uppstå i samband med utformningen av onlinegränssnitt som avsiktligt eller oavsiktligt utnyttjar
minderårigas svagheter och oerfarenhet eller som kan orsaka beroendebeteende.
(82)
En tredje riskkategori rör de faktiska eller förutsebara negativa effekterna på demokratiska processer,
samhällsdebatten och valprocesser samt den allmänna säkerheten.
(83)
En fjärde riskkategori härrör från liknande farhågor som rör utformning, funktion eller användning, även genom
manipulering, av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer med en faktisk eller
förutsebar negativ effekt på skyddet av folkhälsan och minderåriga och allvarliga negativa konsekvenser för en
persons fysiska och psykiska välbefinnande eller för könsrelaterat våld. Sådana risker kan också härröra från
samordnade desinformationskampanjer som rör folkhälsan, eller från utformning av onlinegränssnitt som kan
bidra till beroendebeteende hos tjänstemottagarna.
(84)
Vid bedömningen av sådana systemrisker bör leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora
onlinesökmotorer fokusera på de system eller andra inslag som kan bidra till riskerna, inbegripet alla algoritmiska
system som kan vara relevanta, särskilt deras rekommendationssystem och system för annonsering, med beaktande
av tillhörande datainsamlings- och användningsmetoder. De bör också bedöma huruvida deras allmänna villkor och
upprätthållandet av dem är lämpliga, liksom deras processer för innehållsmoderering, tekniska verktyg och anslagna
medel. Vid bedömningen av de systemrisker som identifieras i denna förordning bör de leverantörerna också
fokusera på information som inte är olaglig men som bidrar till de systemrisker som identifieras i denna förordning.
Sådana leverantörer bör därför ägna särskild uppmärksamhet åt hur deras tjänster används för att sprida eller
förstärka vilseledande eller bedrägligt innehåll, inbegripet desinformation. Om den algoritmiska förstärkningen av
information bidrar till systemriskerna bör de leverantörerna vederbörligen återspegla detta i sina riskbedömningar.
Om riskerna lokaliserats eller om det föreligger språkliga skillnader bör de leverantörerna också ta hänsyn till detta i
sina riskbedömningar. Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer bör i
synnerhet bedöma hur deras tjänsters utformning och funktion samt den avsiktliga och, i många fall, samordnade
manipuleringen och användningen av deras tjänster, eller systemiska överträdelser av deras villkor för tjänsten,
bidrar till sådana risker. Sådana risker kan exempelvis uppstå genom icke-autentisk användning av tjänsten, såsom
skapande av falska konton, användning av bottar eller vilseledande användning av en tjänst, och andra
automatiserade eller delvis automatiserade beteenden, vilket kan leda till snabb och omfattande spridning till
allmänheten av information som utgör olagligt innehåll eller som är oförenlig med de allmänna villkoren för en
onlineplattform eller onlinesökmotor och som bidrar till desinformationskampanjer.
(85)
För att möjliggöra att efterföljande riskbedömningar bygger på varandra och visar hur de identifierade riskerna
utvecklas, samt för att underlätta undersökningar och åtgärder för efterlevnadskontroll, bör leverantörer av mycket
stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer bevara alla styrkande handlingar som rör de
riskbedömningar som de har utfört, såsom information om utarbetandet av dessa, underliggande data och data om
testningen av deras algoritmiska system.
(86)
Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer bör använda nödvändiga
medel för att aktsamt minska de systemrisker som identifierats i riskbedömningarna, med respekt för
grundläggande rättigheter. Alla åtgärder som antas bör respektera kraven på tillbörlig aktsamhet i denna förordning
och vara rimliga och ändamålsenliga när det gäller att minska de specifika systemrisker som identifierats. De bör vara
proportionella mot bakgrund av den ekonomiska kapaciteten hos leverantören av den mycket stora
onlineplattformen eller av den mycket stora onlinesökmotorn och behovet att undvika onödiga begränsningar av
användningen av deras tjänster, med vederbörlig hänsyn till potentiella negativa effekter på dessa grundläggande
rättigheter. De leverantörerna bör särskilt beakta inverkan på yttrandefriheten.
158
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/24
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
(87)
Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer bör inom ramen för sådana
riskreducerande åtgärder överväga exempelvis att anpassa varje nödvändig utformning, extrafunktion eller funktion
hos sina tjänster, såsom onlinegränssnittets utformning. De bör vid behov anpassa och tillämpa sina allmänna villkor
i enlighet med reglerna i denna förordning om allmänna villkor. Andra lämpliga åtgärder skulle kunna vara att
anpassa systemen och de interna processerna för innehållsmoderering eller att anpassa beslutsprocesserna och
resurserna, inbegripet personal för innehållsmoderering, utbildning för personalen samt lokal sakkunskap. Detta
gäller särskilt hur snabbt och med vilken kvalitet som behandlingen av anmälningar sker. I detta avseende fastställs
till exempel i uppförandekoden för att motverka olaglig hatpropaganda på nätet från 2016 ett riktmärke på mindre
än 24 timmar för att behandla giltiga anmälningar för avlägsnande av olaglig hatpropaganda. Leverantörer av
mycket stora onlineplattformar, särskilt sådana som främst används för spridning av pornografiskt innehåll till
allmänheten, bör aktsamt fullgöra alla sina skyldigheter enligt denna förordning med avseende på olagligt innehåll
som utgör cybervåld, inbegripet olagligt pornografiskt innehåll, särskilt när det gäller att säkerställa att offren
effektivt kan utöva sina rättigheter rörande innehåll som utgör delning av intimt eller manipulerat material utan
samtycke genom snabb behandling av anmälningar och avlägsnande av sådant innehåll utan onödigt dröjsmål.
Andra typer av olagligt innehåll kan kräva längre eller kortare tidsfrister för behandling av anmälningar, beroende
på fakta, omständigheter och typen av olagligt innehåll. De leverantörerna kan också inleda samarbete eller utöka
samarbetet med betrodda anmälare och anordna utbildningstillfällen och utbyten med organisationer för betrodda
anmälare.
(88)
Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer bör också vara aktsamma i de
åtgärder de vidtar för att testa och vid behov anpassa sina algoritmiska system, inte minst sina rekommenda-
tionssystem. De kan behöva begränsa de negativa effekterna av individanpassade rekommendationer och korrigera
kriterierna i sina rekommendationer. De system för annonsering som används av leverantörer av mycket stora
onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer kan också utgöra en katalysator för systemrisker. De
leverantörerna bör överväga korrigerande åtgärder, såsom att stoppa annonseringsintäkter för viss information,
eller andra åtgärder, till exempel att förbättra synligheten för tillförlitliga informationskällor, eller på ett mer
strukturerat sätt anpassa sina system för annonsering. Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av
mycket stora onlinesökmotorer kan behöva stärka sina interna processer eller den interna tillsynen över sin
verksamhet, i synnerhet vad gäller upptäckten av systemrisker, och genomföra mer frekventa eller riktade
riskbedömningar i samband med nya funktioner. I synnerhet när riskerna delas mellan olika onlineplattformar eller
onlinesökmotorer bör de samarbeta med andra tjänsteleverantörer, bland annat genom att initiera eller ansluta sig till
befintliga uppförandekoder eller andra självreglerande åtgärder. De bör också överväga medvetandehöjande åtgärder,
särskilt när riskerna rör desinformationskampanjer.
(89)
Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer bör ta hänsyn till
minderårigas bästa när de vidtar åtgärder som gäller exempelvis anpassning av utformningen av sin tjänst och sitt
onlinegränssnitt, särskilt när deras tjänster riktar sig till minderåriga eller till övervägande del används av dem. De
bör säkerställa att deras tjänster är organiserade på ett sätt som gör det lätt för minderåriga att få tillgång till de
mekanismer som föreskrivs i denna förordning, i tillämpliga fall, inbegripet anmälnings-, åtgärds- och klagomålsme-
kanismer. De bör också vidta åtgärder för att skydda minderåriga från innehåll som kan skada deras fysiska, mentala
eller moraliska utveckling och tillhandahålla verktyg som möjliggör villkorad tillgång till sådan information. Vid
valet av lämpliga riskreducerande åtgärder kan leverantörerna, när så är lämpligt, beakta bästa praxis i branschen,
däribland sådan som fastlagts genom självreglerande samarbete, till exempel uppförandekoder, och bör ta
riktlinjerna från kommissionen i beaktande.
(90)
Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer bör säkerställa att deras
strategi för riskbedömning och riskreducering bygger på bästa tillgängliga information och vetenskapliga rön och
att de testar sina antaganden på de grupper som påverkas mest av riskerna och de åtgärder de vidtar. I detta syfte
bör de, när så är lämpligt, genomföra sina riskbedömningar och utforma sina riskreducerande åtgärder tillsammans
med företrädare för tjänstemottagarna, företrädare för grupper som potentiellt påverkas av deras tjänster, oberoende
experter och civilsamhällesorganisationer. De bör sträva efter att integrera sådana samråd i sina metoder för
159
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/25
riskbedömning och utformning av riskreducerande åtgärder, inbegripet, när så är lämpligt, undersökningar,
fokusgrupper, rundabordssamtal och andra samråds- och utformningsmetoder. Vid bedömningen av huruvida en
åtgärd är rimlig, proportionell och effektiv bör särskild hänsyn tas till rätten till yttrandefrihet.
(91)
I kristider kan leverantörer av mycket stora onlineplattformar omgående behöva vidta vissa specifika åtgärder, utöver
åtgärder som de skulle vidta med tanke på sina andra skyldigheter enligt denna förordning. I det avseendet bör en
kris anses ha inträffat om extraordinära omständigheter uppstår som kan leda till ett allvarligt hot mot den
allmänna säkerheten eller folkhälsan i unionen eller i betydande delar av unionen. Sådana kriser kan uppstå till följd
av väpnade konflikter eller terroristdåd, inbegripet hotande konflikter eller terroristdåd, naturkatastrofer som
jordbävningar och orkaner, samt pandemier och andra allvarliga gränsöverskridande hot mot folkhälsan.
Kommissionen bör på rekommendation av den europeiska nämnden för digitala tjänster (nämnden) kunna kräva att
leverantörer av mycket stora onlineplattformar och leverantörer av mycket stora onlinesökmotorer omgående
inleder krishantering. Åtgärder som de leverantörerna kan identifiera och överväga att tillämpa kan till exempel
omfatta anpassning av processerna för innehållsmoderering och ökade resurser för innehållsmoderering,
anpassning av de allmänna villkoren, relevanta algoritmiska system och system för annonsering, ytterligare
intensifiering av samarbetet med betrodda anmälare, vidtagande av medvetandehöjande åtgärder och främjande av
tillförlitlig information samt anpassning av utformningen av deras onlinegränssnitt. Nödvändiga krav bör fastställas
för att säkerställa att sådana åtgärder vidtas mycket snabbt och att krishanteringsmekanismen används endast om
och i den utsträckning som detta är absolut nödvändigt och att alla åtgärder som vidtas inom ramen för denna
mekanism är effektiva och proportionella, med vederbörlig hänsyn till alla berörda parters rättigheter och legitima
intressen. Användningen av mekanismen bör inte påverka tillämpningen av andra bestämmelser i denna
förordning, såsom bestämmelserna om riskbedömningar och riskreducerande åtgärder och verkställandet av dessa
och bestämmelserna om krisprotokoll.
(92)
Med tanke på behovet av att säkerställa oberoende experters kontroll bör leverantörer av mycket stora
onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer genom oberoende revision hållas ansvariga för att de
fullgör de skyldigheter som fastställs i denna förordning och, i förekommande fall, eventuella kompletterande
åtaganden som görs enligt uppförandekoder och krisprotokoll. För att säkerställa att revisioner utförs på ett
ändamålsenligt och effektivt sätt i rätt tid bör leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora
onlinesökmotorer på det sätt som krävs samarbeta med och stödja de organisationer som utför revisionerna, bland
annat genom att ge revisorn tillgång till alla relevanta uppgifter och lokaler som krävs för att revisionen ska kunna
utföras korrekt, inbegripet, när så är lämpligt, uppgifter som rör algoritmiska system, och genom att besvara
muntliga eller skriftliga frågor. Revisorerna bör också kunna använda sig av andra objektiva informationskällor,
däribland studier utförda av utvalda forskare. Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora
onlinesökmotorer bör inte undergräva utförandet av revisionen. Revisionerna bör utföras i enlighet med bästa
praxis i branschen och hög yrkesetik och objektivitet, i förekommande fall med vederbörlig hänsyn till revisions-
standarder och uppförandekoder. Revisorerna bör garantera konfidentialiteten, säkerheten och integriteten för den
information, såsom företagshemligheter, som de erhåller när de utför sina uppgifter. Denna garanti bör inte utgöra
ett sätt att kringgå tillämpligheten av revisionsskyldigheterna i denna förordning. Revisorerna bör ha nödvändig
sakkunskap inom riskhantering och teknisk kompetens för att granska algoritmer. De bör vara oberoende så att de
kan utföra sina uppgifter på ett lämpligt och tillförlitligt sätt. De bör uppfylla grundläggande krav på oberoende
med avseende på att andra tjänster än revision är förbjudna, byte av revisionsföretag och icke resultatbaserade
arvoden. Om deras oberoende och tekniska kompetens inte är ställda utom allt tvivel bör de avsäga sig eller avstå
från revisionsuppdraget.
(93)
Revisionsberättelsen bör vara välgrundad så att den ger en meningsfull redogörelse för den verksamhet som bedrivits
och de slutsatser som dragits. Den bör bidra till att ge underlag till och vid behov föreslå förbättringar av de åtgärder
som vidtas av leverantörerna av den mycket stora onlineplattformen och av den mycket stora onlinesökmotorn för
att fullgöra sina skyldigheter enligt denna förordning. Revisionsberättelsen bör, efter mottagandet av revisionsbe-
rättelsen, översändas till samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet, kommissionen och nämnden.
Leverantörer bör också utan onödigt dröjsmål efter slutförandet översända var och en av rapporterna om
riskbedömningen och de riskreducerande åtgärderna, samt den genomföranderapport från leverantören av den
mycket stora onlineplattformen eller den mycket stora onlinesökmotorn som visar hur de har följt revisionens
160
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/26
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
rekommendationer. Revisionsberättelsen bör innehålla ett revisionsuttalande baserat på de slutsatser som dragits av
de revisionsbevis som inhämtats. Ett positivt uttalande bör avges om alla uppgifter talar för att leverantören av den
mycket stora onlineplattformen eller av den mycket stora onlinesökmotorn uppfyller de skyldigheter som fastställs i
denna förordning eller, i tillämpliga fall, eventuella åtaganden som den har gjort enligt en uppförandekod eller ett
krisprotokoll, särskilt genom att identifiera, utvärdera och minska de systemrisker som dess system och tjänster
utgör. Ett positivt uttalande bör åtföljas av kommentarer om revisorn vill inkludera anmärkningar som inte har någon
väsentlig inverkan på resultatet av revisionen. Ett negativt uttalande bör avges om revisorn anser att leverantören av
den mycket stora onlineplattformen eller av den mycket stora onlinesökmotorn inte uppfyller kraven i denna
förordning eller de åtaganden som gjorts. Om det i revisionsuttalandet inte varit möjligt att dra någon slutsats
angående specifika element som omfattas av revisionen bör en motivering till varför detta inte varit möjligt ingå i
revisionsuttalandet. I tillämpliga fall bör rapporten innehålla en redogörelse av specifika element som inte kunnat
granskas och en förklaring till varför de inte kunnat granskas.
(94)
Skyldigheterna att bedöma och reducera risker bör, från fall till fall, ge upphov till ett krav på att leverantörer av
mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer bedömer och, vid behov, anpassar
utformningen av sina rekommendationssystem, till exempel genom att vidta åtgärder för att förebygga eller
minimera snedvridningar som leder till diskriminering av personer i utsatta situationer, särskilt när sådan
anpassning är i enlighet med dataskyddslagstiftningen och när informationen individanpassas på grundval av de
särskilda kategorier av personuppgifter som avses i artikel 9 i förordning (EU) 2016/679. Dessutom, och som
komplement till de transparenskrav som gäller för onlineplattformar avseende deras rekommendationssystem, bör
leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer konsekvent säkerställa att
mottagarna av deras tjänster har andra alternativ som inte bygger på profilering, i den mening som avses i
förordning (EU) 2016/679, för de viktigaste parametrarna i deras rekommendationssystem. Sådana val bör vara
direkt tillgängliga från det onlinegränssnitt där rekommendationerna presenteras.
(95)
System för annonsering som används av mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer medför
särskilda risker och kräver ytterligare offentlig och rättslig tillsyn på grund av deras omfattning och förmåga att rikta
sig till och nå tjänstemottagarna på grundval av deras beteende inom och utanför plattformens eller sökmotorns
onlinegränssnitt. Mycket stora onlineplattformar eller mycket stora onlinesökmotorer bör säkerställa allmänhetens
tillgång till datakataloger för annonser som presenteras i deras onlinegränssnitt för att underlätta övervakning och
forskning om framväxande risker till följd av spridning av annonsering online, till exempel olagliga annonser eller
manipulativ teknik och desinformation med en verklig och förutsebar negativ inverkan på folkhälsan, den allmänna
säkerheten, samhällsdebatten, det politiska deltagandet och jämställdheten. Datakatalogerna bör omfatta innehållet i
annonser, inbegripet namnet på produkten, tjänsten eller varumärket och annonsens ämne, tillhörande uppgifter om
annonsören och den fysiska eller juridiska person som betalade för annonsen, om detta är en annan person, samt om
hur annonsen levereras, särskilt när det gäller riktad annonsering. Denna information bör omfatta uppgifter om både
riktningskriterier och leveranskriterier, särskilt när annonser levereras till personer i utsatta situationer, såsom
minderåriga.
(96)
För att på lämpligt sätt övervaka och bedöma huruvida mycket stora onlineplattformar och mycket stora
onlinesökmotorer fullgör de skyldigheter som fastställs i denna förordning kan samordnaren för digitala tjänster i
etableringslandet eller kommissionen kräva tillgång till eller rapportering av specifika uppgifter, inbegripet uppgifter
som rör algoritmer. Ett sådant krav kan till exempel omfatta de uppgifter som krävs för att bedöma de risker och
eventuella skador som orsakas av den mycket stora onlineplattformens eller den mycket stora onlinesökmotorns
system, uppgifter om noggrannhet, funktion och testning med avseende på algoritmiska system för innehållsmo-
derering, rekommendationssystem eller system för annonsering, inbegripet, när så är lämpligt, träningsdata och
algoritmer, eller uppgifter om processer för och resultat av innehållsmoderering eller av interna system för
hantering av klagomål i den mening som avses i denna förordning. Sådana begäranden om tillgång till uppgifter bör
161
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/27
inte omfatta begäranden om att förete specifik information om enskilda tjänstemottagare i syfte att fastställa sådana
mottagares efterlevnad av annan tillämplig unionsrätt eller nationell rätt. Forskares undersökningar av hur
systemrisker online utvecklas och deras allvarlighetsgrad är särskilt viktiga för att överbrygga informations-
asymmetrier och inrätta ett motståndskraftigt system för riskreducering samt informera leverantörer av
onlineplattformar, leverantörer av onlinesökmotorer, samordnare för digitala tjänster, andra behöriga myndigheter,
kommissionen och allmänheten.
(97)
Denna förordning utgör därför en ram för tvingande tillgång till uppgifter från mycket stora onlineplattformar och
mycket stora onlinesökmotorer för utvalda forskare som är knutna till en forskningsorganisation i den mening som
avses i artikel 2 i direktiv (EU) 2019/790, vilket vid tillämpningen av denna förordning kan inbegripa civilsamhälle-
sorganisationer som primärt bedriver vetenskaplig forskning till stöd för sitt uppdrag i allmänhetens intresse. Alla
begäranden om tillgång till uppgifter inom den ramen bör vara proportionella och på lämpligt sätt skydda de
mycket stora onlineplattformarnas och de mycket stora onlinesökmotorernas och andra berörda parters, däribland
tjänstemottagarnas, rättigheter och legitima intressen, inbegripet skydd av personuppgifter, affärshemligheter och
annan konfidentiell information. För att säkerställa att målet med denna förordning uppnås bör dock hänsyn till
leverantörernas kommersiella intressen inte leda till en vägran att ge tillgång till uppgifter som krävs för det
specifika forskningssyftet till följd av en begäran enligt denna förordning. I detta avseende bör leverantörerna, utan
att det påverkar tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/943 (32), säkerställa lämplig
tillgång för forskare, inbegripet, vid behov, genom tekniskt skydd, till exempel genom datamagasinering.
Begäranden om tillgång till uppgifter kan till exempel omfatta antalet visningar eller, i förekommande fall, andra
typer av tillgång till innehåll för tjänstemottagarna innan det avlägsnas av leverantörerna av mycket stora
onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer.
(98)
Om uppgifter är allmänt tillgängliga bör sådana leverantörer dessutom inte hindra forskare som uppfyller en lämplig
undergrupp av kriterier från att använda dessa uppgifter för forskningsändamål som bidrar till att upptäcka,
identifiera och förstå systemrisker. De bör ge sådana forskare tillgång, inbegripet i realtid om det är tekniskt möjligt,
till allmänt tillgängliga uppgifter, till exempel om aggregerad interaktion med innehåll från offentliga sidor, offentliga
grupper eller offentliga personer, däribland uppgifter om sidexponering och interaktion, såsom antalet reaktioner,
delningar och kommentarer från tjänstemottagarna. Leverantörerna av mycket stora onlineplattformar eller av
mycket stora onlinesökmotorer bör uppmuntras att samarbeta med forskare och ge bredare tillgång till uppgifter
för övervakning av samhälleliga frågor genom frivilliga insatser, bland annat genom åtaganden och förfaranden som
överenskommits inom ramen för uppförandekoder eller krisprotokoll. De leverantörerna och forskarna bör ägna
särskild uppmärksamhet åt skyddet av personuppgifter och säkerställa att all behandling av personuppgifter är
förenlig med förordning (EU) 2016/679. Leverantörer bör anonymisera eller pseudonymisera personuppgifter utom
i de fall detta skulle omöjliggöra det forskningssyfte som eftersträvas.
(99)
Med tanke på komplexiteten hos de system som används och de systemrisker de utgör för samhället bör leverantörer
av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer inrätta en funktion för regelefterlevnad,
som bör vara oberoende av de leverantörernas operativa funktioner. Chefen för funktionen för regelefterlevnad bör
rapportera direkt till de leverantörernas ledning, inbegripet i frågor som rör bristande efterlevnad av denna
förordning. De regelefterlevnadsansvariga som ingår i funktionen för regelefterlevnad bör ha de kvalifikationer och
den kunskap, de erfarenheter och den förmåga som krävs för att genomföra åtgärderna och övervaka efterlevnaden
av denna förordning inom organisationen för leverantörerna av mycket stora onlineplattformar eller av mycket
stora onlinesökmotorer. Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer bör
säkerställa att funktionen för regelefterlevnad på ett korrekt sätt och i god tid involveras i alla frågor som rör denna
förordning, inbegripet i strategin för riskbedömning och riskreducering och i specifika åtgärder samt, i tillämpliga
fall, i bedömningen av efterlevnaden av åtaganden som gjorts av de leverantörerna enligt de uppförandekoder och
krisprotokoll som de är anslutna till.
(32) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/943 av den 8 juni 2016 om skydd mot att icke röjd know-how och företagsin-
formation (företagshemligheter) olagligen anskaffas, utnyttjas och röjs (EUT L 157, 15.6.2016, s. 1).
162
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/28
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
(100) Med tanke på de ytterligare risker som är förknippade med deras verksamhet och med hänsyn till deras ytterligare
skyldigheter enligt denna förordning bör ytterligare transparenskrav gälla särskilt för mycket stora onlineplattformar
och mycket stora onlinesökmotorer, särskilt att utförligt rapportera om de riskbedömningar som gjorts och
efterföljande åtgärder som vidtagits i enlighet med denna förordning.
(101) Kommissionen bör ha de resurser i fråga om personal, sakkunskap och ekonomiska medel som krävs för att den ska
kunna fullgöra sina uppgifter enligt denna förordning. För att säkerställa tillgången till de resurser som krävs för
adekvat tillsyn på unionsnivå enligt denna förordning, och med tanke på att medlemsstaterna bör ha rätt att ta ut en
tillsynsavgift från leverantörer som är etablerade på deras territorium med avseende på de uppgifter avseende tillsyn
och kontroll av efterlevnad som deras myndigheter utför, bör kommissionen ta ut en tillsynsavgift, vars nivå bör
fastställas årligen, för mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer. Det totala beloppet för
den årliga tillsynsavgift som tas ut bör fastställas på grundval av de totala kostnader som kommissionen ådrar sig
för att utföra sina tillsynsuppgifter enligt denna förordning, enligt en rimlig uppskattning på förhand. Detta belopp
bör omfatta kostnader för utövandet av de särskilda befogenheterna och utförandet av de särskilda uppgifterna när
det gäller tillsyn, undersökning, kontroll av efterlevnaden och övervakning med avseende på leverantörer av mycket
stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer, inbegripet kostnader för att utse mycket stora
onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer eller för att inrätta, underhålla och driva de databaser som
avses i denna förordning.
Det bör också omfatta kostnader för att inrätta, underhålla och driva grundläggande informationsinfrastruktur och
institutionell infrastruktur för samarbetet mellan samordnarna för digitala tjänster, nämnden och kommissionen,
med tanke på att mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer i och med sin storlek och
räckvidd har en betydande inverkan på de resurser som behövs för att stödja sådan infrastruktur. Uppskattningen av
de totala kostnaderna bör ta hänsyn till tillsynskostnaderna under det föregående året, inklusive, i tillämpliga fall, de
kostnader som överstiger den enskilda årliga tillsynsavgift som tagits ut under det föregående året. Externa inkomster
avsatta för särskilda ändamål som härrör från den årliga tillsynsavgiften skulle kunna användas för att finansiera
ytterligare personalresurser, såsom kontraktsanställda och utstationerade nationella experter, och andra utgifter i
samband med fullgörandet av de uppgifter som anförtrotts kommissionen genom denna förordning. Den årliga
tillsynsavgift som tas ut från leverantörer av mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer bör
stå i proportion till tjänstens storlek såsom den återspeglas av antalet aktiva tjänstemottagare i unionen. Dessutom
bör den enskilda årliga tillsynsavgiften inte överstiga ett övergripande tak för varje leverantör av mycket stora
onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer, med beaktande av den ekonomiska kapaciteten hos
leverantören av den eller de utsedda tjänsterna.
(102) För att underlätta en effektiv och konsekvent tillämpning av de skyldigheter i denna förordning som kan kräva
genomförande med hjälp av tekniska medel är det viktigt att främja frivilliga standarder som omfattar vissa tekniska
förfaranden, där branschen kan bidra till att utveckla standardiserade metoder för att hjälpa leverantörer av
förmedlingstjänster att efterleva denna förordning, till exempel genom att tillåta inlämning av anmälningar,
inbegripet genom gränssnitt för tillämpningsprogram, eller standarder som rör allmänna villkor eller revisioner,
eller standarder som gäller interoperabiliteten mellan datakataloger för annonser. Dessutom skulle sådana
standarder kunna omfatta standarder för annonsering online, rekommendationssystem, tillgänglighet och skydd av
minderåriga online. Det står leverantörer av förmedlingstjänster fritt att anta standarderna, men antagandet av dem
innebär inte att det presumeras att denna förordning efterlevs. Genom att tillhandahålla bästa praxis skulle sådana
standarder samtidigt särskilt kunna vara användbara för relativt små leverantörer av förmedlingstjänster.
Standarderna skulle kunna skilja mellan olika typer av olagligt innehåll eller olika typer av förmedlingstjänster,
beroende på vad som är lämpligt.
(103) Kommissionen och nämnden bör uppmuntra utarbetandet av frivilliga uppförandekoder, liksom genomförandet av
bestämmelserna i de uppförandekoderna, för att bidra till tillämpningen av denna förordning. Kommissionen och
nämnden bör sträva efter att uppförandekoderna tydligt ska definiera naturen av de mål av allmänt intresse som de
är avsedda att eftersträva, att de ska innehålla mekanismer för oberoende utvärdering av uppnåendet av dessa mål
och att de berörda myndigheternas roll ska vara tydligt definierad. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att
undvika negativa effekter på säkerheten, skyddet av privatlivet och av personuppgifter samt förbudet mot att införa
allmänna övervakningsskyldigheter. Genomförandet av uppförandekoder bör vara mätbart och omfattas av
163
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/29
offentlig tillsyn, men detta bör inte påverka sådana uppförandekoders frivilliga karaktär och berörda parters frihet att
besluta om de ska delta. Under vissa omständigheter är det viktigt att mycket stora onlineplattformar samarbetar vid
utarbetandet av och följer särskilda uppförandekoder. Ingenting i denna förordning hindrar andra tjänsteleverantörer
från att följa samma standarder för tillbörlig aktsamhet, anta bästa praxis och dra nytta av de riktlinjer som
tillhandahålls av kommissionen och nämnden genom att följa samma uppförandekoder.
(104) Det är lämpligt att i denna förordning identifiera vissa områden där sådana uppförandekoder bör övervägas. I
synnerhet bör det undersökas om riskreducerande åtgärder för specifika typer av olagligt innehåll kan uppnås
genom själv- och samregleringsavtal. Ett annat område som bör övervägas är de möjliga negativa effekterna av
systemrisker för samhället och demokratin, såsom desinformation eller manipulativ och otillbörlig verksamhet eller
eventuella negativa effekter för minderåriga. Detta inbegriper samordnade insatser som syftar till att utöka
information, inbegripet desinformation, såsom användning av bottar eller falska konton för att skapa avsiktligt
oriktig eller vilseledande information, ibland i syfte att uppnå ekonomisk vinning, vilket är särskilt skadligt för
sårbara tjänstemottagare, såsom minderåriga. När det gäller sådana områden kan det förhållandet att en mycket stor
onlineplattform eller en mycket stor onlinesökmotor ansluter sig till och efterlever en viss uppförandekod betraktas
som en lämplig riskreducerande åtgärd. Om en leverantör av en onlineplattform eller av en onlinesökmotor utan
tillräckliga förklaringar vägrar att på kommissionens inbjudan att delta i tillämpningen av en sådan uppförandekod
skulle detta i förekommande fall kunna beaktas vid fastställandet av huruvida onlineplattformen eller
onlinesökmotorn har åsidosatt de skyldigheter som fastställs i denna förordning. Enbart det förhållandet att man
deltar i och genomför en viss uppförandekod bör i sig inte innebära att det presumeras att denna förordning
efterlevs.
(105) Uppförandekoderna bör underlätta tillgången till mycket stora onlineplattformar och mycket stora
onlinesökmotorer, i enlighet med unionsrätten och nationell rätt, för att underlätta förutsebar användning bland
personer med funktionsnedsättning. I synnerhet bör uppförandekoderna säkerställa att information presenteras på
ett robust sätt som är möjligt att uppfatta, hantera och begripa, och att formulär och åtgärder som tillhandahålls
enligt denna förordning görs tillgängliga på ett sådant sätt att de är lätta att hitta och tillgängliga för personer med
funktionsnedsättning.
(106) Reglerna om uppförandekoder i denna förordning skulle kunna ligga till grund för redan etablerade självreglerande
insatser på unionsnivå, inbegripet produktsäkerhetslöftet, samförståndsavtalet om försäljning av varumärkesför-
falskade varor via internet, uppförandekoden för att motverka olaglig hatpropaganda på nätet samt
uppförandekoden om desinformation. I synnerhet när det gäller den sistnämnda har uppförandekoden om
desinformation stärkts i enlighet med kommissionens vägledning såsom angavs i den europeiska handlingsplanen
för demokrati.
(107) Tillhandahållandet av annonsering online involverar i allmänhet flera aktörer, däribland förmedlingstjänster som
kopplar samman utgivare av annonser med annonsörer. Uppförandekoder bör stödja och komplettera de
transparenskrav avseende annonsering för leverantörer av onlineplattformar, av mycket stora onlineplattformar och
av mycket stora onlinesökmotorer som fastställs i denna förordning i syfte att tillhandahålla flexibla och effektiva
mekanismer för att underlätta och förbättra efterlevnaden av dessa krav, särskilt när det gäller formerna för
överföring av relevant information. Detta bör inbegripa att underlätta överföringen av information om den
annonsör som betalar för annonsen är någon annan än den fysiska eller juridiska person för vars räkning annonsen
presenteras i en onlineplattforms onlinegränssnitt. Uppförandekoderna bör också omfatta åtgärder för att säkerställa
att meningsfull information om monetarisering av data delas på lämpligt sätt i hela värdekedjan. Att ett brett
spektrum av berörda parter deltar bör säkerställa att dessa uppförandekoder får brett stöd, är tekniskt sunda, är
effektiva och ger största möjliga användarvänlighet för att säkerställa att transparenskraven fyller sina syften. För att
säkerställa uppförandekodernas ändamålsenlighet bör kommissionen inkludera utvärderingsmekanismer vid
utarbetandet av uppförandekoderna. När så är lämpligt får kommissionen uppmana Europeiska unionens byrå för
grundläggande rättigheter eller Europeiska datatillsynsmannen att yttra sig om respektive uppförandekod.
164
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/30
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
(108) Utöver krishanteringsmekanismen för mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer kan
kommissionen inleda utarbetandet av frivilliga krisprotokoll för att samordna snabba, kollektiva och gränsöver-
skridande insatser i onlinemiljön. Detta kan vara fallet exempelvis om onlineplattformar missbrukas för att snabbt
sprida olagligt innehåll eller desinformation eller om det uppstår ett behov att snabbt sprida tillförlitlig information.
Med tanke på den viktiga roll som mycket stora onlineplattformar spelar när det gäller att sprida information i våra
samhällen och över gränserna bör leverantörer av sådana plattformar uppmuntras till att utarbeta och tillämpa
specifika krisprotokoll. Sådana krisprotokoll bör endast aktiveras under en begränsad tidsperiod, och de åtgärder
som antas bör också begränsas till vad som är absolut nödvändigt för att hantera de extraordinära
omständigheterna. Dessa åtgärder bör vara förenliga med denna förordning och bör inte innebära en allmän
skyldighet för de deltagande leverantörerna av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora
onlinesökmotorer att övervaka den information som de överför eller lagrar, eller att aktivt söka efter fakta eller
omständigheter som tyder på olagligt innehåll.
(109) För att säkerställa adekvat tillsyn och efterlevnadskontroll av de skyldigheter som fastställs i denna förordning bör
medlemsstaterna utse minst en myndighet med uppgift att utöva tillsyn över tillämpningen och kontrollera
efterlevnaden av denna förordning, utan att det påverkar möjligheten att utse en befintlig myndighet och utan att
det påverkar dess rättsliga form i enlighet med nationell rätt. Medlemsstaterna bör dock kunna anförtro mer än en
behörig myndighet särskilda uppgifter och befogenheter för tillsyn eller efterlevnadskontroll när det gäller
tillämpningen av denna förordning, till exempel för specifika sektorer där även befintliga myndigheter kan anförtros
dessa uppgifter och befogenheter, såsom tillsynsmyndigheter för elektronisk kommunikation, tillsynsmyndigheter
för medier eller konsumentskyddsmyndigheter, som återspeglar deras nationella konstitutionella, organisatoriska
och administrativa struktur. När de utför sina uppgifter bör alla behöriga myndigheter bidra till att målen för denna
förordning uppnås, nämligen en väl fungerande inre marknad för förmedlingstjänster där de harmoniserade reglerna
för en säker, förutsebar och förtroendeskapande onlinemiljö som främjar innovation, särskilt de krav på tillbörlig
aktsamhet som gäller för olika kategorier av leverantörer av förmedlingstjänster, är föremål för effektiv tillsyn och
efterlevnadskontroll, i syfte att säkerställa att de grundläggande rättigheterna i stadgan, inbegripet principen om
konsumentskydd, skyddas på ett effektivt sätt. Denna förordning kräver inte att medlemsstaterna ska ge behöriga
myndigheter i uppgift att pröva lagenligheten av specifikt innehåll.
(110) Med tanke på de berörda tjänsternas gränsöverskridande karaktär och det övergripande spektrum av skyldigheter
som införs genom denna förordning bör en myndighet som utses för att utöva tillsyn över tillämpningen och vid
behov kontrollera efterlevnaden av denna förordning identifieras som samordnare för digitala tjänster i varje
medlemsstat. Om mer än en behörig myndighet utses för att utöva tillsyn över tillämpningen och kontrollera
efterlevnaden av denna förordning bör endast en myndighet i den medlemsstaten utses till samordnare för digitala
tjänster. Samordnaren för digitala tjänster bör fungera som gemensam kontaktpunkt för alla frågor som rör
tillämpningen av denna förordning för kommissionen, nämnden och samordnarna för digitala tjänster i andra
medlemsstater samt för andra behöriga myndigheter i den berörda medlemsstaten. I synnerhet om flera behöriga
myndigheter anförtros uppgifter enligt denna förordning i en viss medlemsstat bör samordnaren för digitala tjänster
samordna och samarbeta med dessa myndigheter i enlighet med den nationella rätt som fastställer deras respektive
uppgifter och utan att det påverkar de andra behöriga myndigheternas oberoende bedömning. Även om
samordnaren för digitala tjänster inte har någon hierarkiskt överordnad ställning i förhållande till andra behöriga
myndigheter när de utför sina uppgifter, bör denna säkerställa att alla relevanta behöriga myndigheter deltar på ett
ändamålsenligt sätt i – och bör i god tid rapportera om deras bedömning inom ramen för – samarbetet om tillsyn
och efterlevnadskontroll på unionsnivå. Utöver de särskilda mekanismer som föreskrivs i denna förordning när det
gäller samarbete på unionsnivå, bör medlemsstaterna dessutom säkerställa samarbete mellan samordnaren för
digitala tjänster och andra behöriga myndigheter som utsetts på nationell nivå, i tillämpliga fall, genom lämpliga
verktyg såsom sammanslagning av resurser, gemensamma arbetsgrupper, gemensamma undersökningar och
mekanismer för ömsesidigt bistånd.
(111) Samordnaren för digitala tjänster och andra behöriga myndigheter som utsetts enligt denna förordning spelar en
avgörande roll för att säkerställa att de rättigheter och skyldigheter som fastställs i denna förordning är
ändamålsenliga och att dess mål uppnås. Det är därför nödvändigt att säkerställa att dessa myndigheter har de
medel som krävs, inbegripet ekonomiska resurser och personalresurser, för att utöva tillsyn över alla leverantörer av
förmedlingstjänster som omfattas av deras behörighet, i alla unionsmedborgares intresse. Med hänsyn till
mångfalden av leverantörer av förmedlingstjänster och till att de använder avancerad teknik för att tillhandahålla
sina tjänster, är det också mycket viktigt att samordnaren för digitala tjänster och de relevanta behöriga
myndigheterna har tillräckligt med personal och experter med specialiserade färdigheter och avancerade tekniska
165
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/31
medel och att de självständigt förvaltar ekonomiska resurser för att kunna utföra sina uppgifter. Dessutom bör
resursnivån vara anpassad till de leverantörer av förmedlingstjänster som omfattas av deras behörighet, med
avseende på leverantörernas storlek, komplexitet och potentiella samhällseffekter samt räckvidden för deras tjänster
i unionen. Denna förordning påverkar inte medlemsstaternas möjlighet att inrätta finansieringsmekanismer
baserade på en tillsynsavgift som tas ut från leverantörer av förmedlingstjänster enligt nationell rätt i
överensstämmelse med unionsrätten, i den mån den tas ut från leverantörer av förmedlingstjänster som har sitt
huvudsakliga etableringsställe i medlemsstaten i fråga, att den är strikt begränsad till vad som är nödvändigt och
proportionellt för att täcka kostnaderna för fullgörandet av de uppgifter som tilldelats de behöriga myndigheterna
enligt denna förordning, med undantag för de uppgifter som tilldelats kommissionen, och att tillräcklig transparens
säkerställs när det gäller uttag och användning av en sådan tillsynsavgift.
(112) De behöriga myndigheter som utsetts enligt denna förordning bör också agera helt oberoende av privata och
offentliga organ, utan skyldighet eller möjlighet att begära eller ta emot instruktioner, inbegripet från regeringen,
och utan att det påverkar tillämpningen av de särskilda skyldigheterna att samarbeta med andra behöriga
myndigheter, samordnarna för digitala tjänster, nämnden och kommissionen. Å andra sidan bör dessa myndigheters
oberoende ställning inte innebära att de, i enlighet med nationella författningar och utan att äventyra uppnåendet av
målen i denna förordning, inte kan bli föremål för proportionella ansvarsskyldighetsmekanismer avseende den
allmänna verksamhet som utförs av samordnarna för digitala tjänster, såsom deras finansiella utgifter eller deras
rapportering till de nationella parlamenten. Kravet på oberoende bör inte heller hindra utövandet av rättslig
prövning, eller möjligheten att samråda eller regelbundet utbyta åsikter med andra nationella myndigheter,
inbegripet brottsbekämpande myndigheter, krishanteringsmyndigheter eller konsumentskyddsmyndigheter, när så
är lämpligt, för att informera varandra om pågående undersökningar, utan att det påverkar utövandet av deras
respektive befogenheter.
(113) Medlemsstaterna kan utse en befintlig nationell myndighet till samordnare för digitala tjänster eller med särskilda
uppgifter att utöva tillsyn över tillämpningen och kontrollera efterlevnaden av denna förordning, förutsatt att en
sådan utsedd myndighet uppfyller kraven i denna förordning, till exempel när det gäller dess oberoende. Dessutom
är medlemsstaterna i princip inte förhindrade att slå samman funktioner inom en befintlig myndighet, i enlighet
med unionsrätten. Åtgärder i detta avseende kan bland annat omfatta hinder mot att avsätta ordföranden eller en
styrelseledamot i ett kollegialt organ inom en befintlig myndighet innan deras mandat löper ut, enbart på grund av
att en institutionell reform har genomförts som innebär en sammanslagning av olika funktioner inom en
myndighet, i avsaknad av regler som garanterar att sådana avsättningar inte äventyrar dessa ledamöters oberoende
och opartiskhet.
(114) Medlemsstaterna bör ge samordnaren för digitala tjänster och andra behöriga myndigheter som utsetts enligt denna
förordning tillräckliga befogenheter och resurser för att säkerställa en effektiv undersökning och efterlevnads-
kontroll, i enlighet med de uppgifter som anförtrotts dem. Detta inbegriper behöriga myndigheters befogenhet att
anta interimistiska åtgärder i enlighet med nationell rätt i händelse av risk för allvarlig skada. Sådana interimistiska
åtgärder, som kan inbegripa förelägganden om att upphöra med eller avhjälpa en viss påstådd överträdelse, bör inte
gå utöver vad som är nödvändigt för att säkerställa att allvarlig skada förhindras i avvaktan på det slutliga beslutet.
Samordnarna för digitala tjänster bör i synnerhet kunna söka efter och inhämta information som finns på dess
territorium, även i samband med gemensamma undersökningar, med vederbörlig hänsyn till att tillsyns- och
efterlevnadsåtgärder som gäller en leverantör under en annan medlemsstats jurisdiktion eller under kommissionens
jurisdiktion bör antas av samordnaren för digitala tjänster i den andra medlemsstaten, i tillämpliga fall i enlighet
med förfarandena för gränsöverskridande samarbete eller, i tillämpliga fall, av kommissionen.
(115) Medlemsstaterna bör i sin nationella rätt, i enlighet med unionsrätten och i synnerhet denna förordning och stadgan,
fastställa detaljerade villkor och gränser för när deras samordnare för digitala tjänster utövar sina undersökningsbefo-
genheter och befogenheter vad gäller efterlevnadskontroll och, i förekommande fall, andra behöriga myndigheter
enligt denna förordning.
166
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/32
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
(116) Vid utövandet av dessa befogenheter bör de behöriga myndigheterna följa tillämpliga nationella regler om
förfaranden och frågor såsom kravet på förhandstillstånd från rättsliga myndigheter för att få tillträde till vissa
lokaler och lagstadgad tystnadsplikt. Dessa bestämmelser bör särskilt säkerställa att den grundläggande rätten till ett
effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol respekteras, inbegripet rätten till försvar, och rätten till respekt för
privatlivet. I detta avseende skulle de garantier som föreskrivs i samband med kommissionens förfaranden enligt
denna förordning kunna fungera som en lämplig referenspunkt. Ett föregående, rättvist och opartiskt förfarande bör
garanteras innan ett slutligt beslut fattas, inbegripet de berörda personernas rätt att bli hörda och rätten att få tillgång
till handlingar i ärendet, samtidigt som konfidentialitet, tystnadsplikt och affärshemligheter respekteras, liksom
skyldigheten att på ett meningsfullt sätt motivera besluten. Detta bör dock inte hindra vidtagandet av åtgärder i
vederbörligen motiverade brådskande fall och med förbehåll för lämpliga villkor och förfaranden. Utövandet av
befogenheter bör också stå i proportion till bland annat arten av överträdelsen och den totala faktiska eller
potentiella skada som orsakats av överträdelsen eller den misstänkta överträdelsen. De behöriga myndigheterna bör
beakta alla relevanta fakta och omständigheter i fallet, inbegripet information som samlats in av behöriga
myndigheter i andra medlemsstater.
(117) Medlemsstaterna bör säkerställa att överträdelser av de skyldigheter som fastställs i denna förordning kan leda till
effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner, med beaktande av vilken typ av överträdelse det rör sig om,
hur allvarlig den är, om den är återkommande och hur länge den pågått, med hänsyn till det allmänintresse som
eftersträvas, omfattningen och typen av verksamhet som bedrivs samt den ekonomiska kapaciteten hos den som
begått överträdelsen. Sanktionerna bör särskilt ta hänsyn till huruvida leverantören av förmedlingstjänster
systematiskt eller återkommande underlåter att fullgöra sina skyldigheter enligt denna förordning samt, om så är
lämpligt, antalet berörda tjänstemottagare, huruvida överträdelsen är avsiktlig eller beror på försumlighet och
huruvida leverantören är verksam i flera medlemsstater. Om det i denna förordning föreskrivs ett högsta belopp för
böter eller viten bör detta högsta belopp gälla per överträdelse av denna förordning och utan att det påverkar
anpassningen av bötes- eller vitesbeloppen för specifika överträdelser. Medlemsstaterna bör säkerställa att
föreläggandet av böter eller viten för överträdelser i varje enskilt fall är ändamålsenligt, proportionellt och
avskräckande genom att fastställa nationella regler och förfaranden i enlighet med denna förordning, med
beaktande av samtliga kriterier avseende de allmänna villkoren för åläggande av böter eller viten.
(118) För att säkerställa en effektiv kontroll av efterlevnaden av de skyldigheter som fastställs i denna förordning bör
enskilda personer eller representativa organisationer kunna lämna in klagomål som rör efterlevnaden av dessa
skyldigheter till samordnaren för digitala tjänster på det territorium där de tog emot tjänsten, utan att det påverkar
tillämpningen av reglerna i denna förordning om fördelning av behörighet eller de tillämpliga reglerna om
hantering av klagomål i enlighet med nationella principer om god förvaltning. Klagomålen kan ge en tillförlitlig
översikt över farhågor om efterlevnaden hos en viss leverantör av förmedlingstjänster och kan också ge
samordnaren för digitala tjänster underlag angående eventuella mer övergripande frågor. Samordnaren för digitala
tjänster bör involvera andra nationella behöriga myndigheter samt samordnaren för digitala tjänster i en annan
medlemsstat och särskilt samordnaren i den medlemsstat där leverantören av förmedlingstjänster är etablerad, om
frågan kräver gränsöverskridande samarbete.
(119) Medlemsstaterna bör säkerställa att samordnarna för digitala tjänster kan vidta åtgärder som är effektiva och
proportionella när det gäller att hantera vissa särskilt allvarliga och ihållande överträdelser av denna förordning.
Särskilt när dessa åtgärder kan påverka tredje parters rättigheter och intressen, vilket kan vara fallet särskilt när
tillgången till onlinegränssnitt begränsas, är det lämpligt att kräva att åtgärderna omfattas av ytterligare
skyddsåtgärder. I synnerhet bör tredje parter som potentiellt berörs ges möjlighet att höras, och sådana
förelägganden bör endast utfärdas när befogenheter att vidta sådana åtgärder som föreskrivs i andra unionsrättsakter
eller nationell rätt inte rimligen är tillgängliga, till exempel för att skydda konsumenters kollektiva intressen,
säkerställa ett snabbt avlägsnande av webbsidor som innehåller eller sprider barnpornografi eller förhindra åtkomst
till tjänster som används av en tredje part för att göra intrång i en immateriell rättighet.
167
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/33
(120) Ett sådant föreläggande att förhindra åtkomst bör inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målet med
föreläggandet. I detta syfte bör föreläggandet vara tillfälligt och i princip rikta sig till en leverantör av förmedlings-
tjänster, såsom den berörda värdtjänstleverantören, internetleverantören, domänregistret eller registratorn, som har
rimliga möjligheter att uppnå detta mål utan att otillbörligt begränsa tillgången till laglig information.
(121) Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna om undantag från ansvar enligt denna förordning när det
gäller information som överförs eller lagras på begäran av en tjänstemottagare bör en leverantör av förmedlings-
tjänster hållas ansvarig för skada som tjänstemottagarna lidit till följd av att den leverantören av förmedlingstjänster
åsidosatt de skyldigheter som anges i denna förordning. Sådan ersättning bör ske i enlighet med de regler och
förfaranden som fastställs i tillämplig nationell rätt och utan att det påverkar andra möjligheter till prövning enligt
konsumentskyddsregler.
(122) Samordnaren för digitala tjänster bör regelbundet offentliggöra, till exempel på sin webbplats, en rapport om den
verksamhet som bedrivs enligt denna förordning. I synnerhet bör rapporten offentliggöras i ett maskinläsbart
format och innehålla en översikt över mottagna klagomål och uppföljningen av dem, såsom det sammanlagda
antalet mottagna klagomål och antalet klagomål som ledde till att en formell undersökning inleddes eller till
överföring till andra samordnare för digitala tjänster, utan att hänvisning sker till några personuppgifter. Med tanke
på att samordnaren för digitala tjänster också görs uppmärksam på förelägganden om att vidta åtgärder mot olagligt
innehåll eller att tillhandahålla information som regleras genom denna förordning genom systemet för
informationsutbyte, bör samordnaren för digitala tjänster i sin årsrapport inkludera antalet och kategorierna av
sådana förelägganden riktade till leverantörer av förmedlingstjänster som utfärdats av rättsliga och administrativa
myndigheter i den egna medlemsstaten.
(123) För tydlighetens, enkelhetens och ändamålsenlighetens skull bör befogenheten att utöva tillsyn över och kontrollera
efterlevnaden av skyldigheterna enligt denna förordning tilldelas de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där
det huvudsakliga etableringsstället för leverantören av förmedlingstjänster är beläget, dvs. där leverantören har sitt
huvudkontor eller sitt registrerade säte där de huvudsakliga finansiella funktionerna och den operativa ledningen
utövas. När det gäller leverantörer som inte är etablerade i unionen men som erbjuder tjänster i unionen och därför
omfattas av denna förordning, bör den medlemsstat där dessa leverantörer har utsett sin rättsliga företrädare ha
behörighet, med beaktande av funktionen som rättslig företrädare enligt denna förordning. För att denna förordning
ska kunna tillämpas effektivt bör dock alla medlemsstater, eller kommissionen i tillämpliga fall, ha behörighet i fråga
om leverantörer som har underlåtit att utse en rättslig företrädare. Denna behörighet får utövas av vilken som helst
av de behöriga myndigheterna eller av kommissionen, förutsatt att leverantören inte är föremål för verkställighets-
förfaranden avseende samma sakförhållanden som inletts av en annan behörig myndighet eller kommissionen. För
att säkerställa att principen ne bis in idem respekteras, och framför allt för att undvika att samma överträdelse av de
skyldigheter som fastställs i denna förordning bestraffas mer än en gång, bör varje medlemsstat som avser att utöva
sin behörighet med avseende på sådana leverantörer utan onödigt dröjsmål underrätta alla andra myndigheter,
inbegripet kommissionen, genom det system för informationsutbyte som inrättas för tillämpningen av denna
förordning.
(124) Med tanke på den potentiella inverkan av leverantörer av mycket stora onlineplattformar och mycket stora
onlinesökmotorer och utmaningarna med att effektivt utöva tillsyn över dem behövs särskilda regler för tillsyn och
kontroll av efterlevnaden när det gäller dessa leverantörer. Kommissionen bör, med stöd av nationella behöriga
myndigheter när så är lämpligt, ansvara för tillsyn och offentlig övervakning av systemfrågor, såsom frågor med
stor inverkan på tjänstemottagarnas kollektiva intressen. Kommissionen bör därför ha exklusiva befogenheter att
utöva tillsyn över och kontrollera efterlevnaden av de ytterligare skyldigheter att hantera systemrisker som åläggs
leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer enligt denna förordning.
Kommissionens exklusiva befogenheter bör inte påverka vissa administrativa uppgifter som enligt denna förordning
tilldelas de behöriga myndigheterna i etableringsmedlemsstaten, såsom urval av forskare.
168
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/34
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
(125) Befogenheterna att utöva tillsyn över och kontrollera efterlevnaden av andra skyldigheter avseende tillbörlig
aktsamhet än de ytterligare skyldigheter att hantera systemrisker som åläggs leverantörer av mycket stora
onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer enligt denna förordning, bör delas mellan kommissionen
och de nationella behöriga myndigheterna. Å ena sidan kan kommissionen i många fall vara bättre lämpad att
hantera systemiska överträdelser som begås av dessa leverantörer, exempelvis sådana som påverkar flera
medlemsstater, allvarliga upprepade överträdelser eller sådana som rör underlåtenhet att inrätta effektiva
mekanismer som krävs enligt denna förordning. Å andra sidan kan de behöriga myndigheterna i den medlemsstat
där det huvudsakliga etableringsstället för en leverantör av en mycket stor onlineplattform eller av en mycket stor
onlinesökmotor är beläget vara bättre lämpade att hantera enskilda överträdelser som begås av dessa leverantörer
och som inte ger upphov till några systemiska eller gränsöverskridande problem. Av effektivitetsskäl, för att undvika
dubbelarbete och för att säkerställa efterlevnad av principen ne bis in idem, bör det vara kommissionens sak att
bedöma om den anser det lämpligt att utöva dessa delade befogenheter i ett visst fall, och när den väl har inlett ett
förfarande bör medlemsstaterna inte längre ha möjlighet att göra detta. Medlemsstaterna bör ha ett nära samarbete
både sinsemellan och med kommissionen, och kommissionen bör ha ett nära samarbete med medlemsstaterna för
att säkerställa att det system för tillsyn och kontroll av efterlevnaden som inrättas genom denna förordning fungerar
smidigt och effektivt.
(126) Bestämmelserna i denna förordning om fördelningen av behörighet bör inte påverka tillämpningen av
bestämmelserna i unionsrätten och nationella bestämmelser om internationell privaträtt beträffande domstols
behörighet och tillämplig lag på privaträttens område, såsom förfaranden som inletts av konsumenter vid
domstolarna i den medlemsstat där de har hemvist i enlighet med relevanta bestämmelser i unionsrätten. När det
gäller de skyldigheter som genom denna förordning åläggs leverantörer av förmedlingstjänster att informera den
utfärdande myndigheten om den verkan som givits förelägganden om att agera mot olagligt innehåll och
förelägganden om att tillhandahålla information, bör reglerna om fördelning av behörighet endast tillämpas på
övervakningen av efterlevnaden av dessa skyldigheter, men inte på andra frågor som rör föreläggandet, såsom
behörigheten att utfärda föreläggandet.
(127) Med hänsyn till förmedlingstjänsters gränsöverskridande och sektorsövergripande relevans är en hög nivå av
samarbete nödvändig för att säkerställa en konsekvent tillämpning av denna förordning och tillgången till relevant
information för utförandet av uppgifter för efterlevnadskontroll genom systemet för informationsutbyte.
Samarbetet kan ha olika former beroende på vilka frågor det rör sig om, utan att det påverkar specifika
gemensamma undersökningar. Det är under alla omständigheter nödvändigt att samordnaren för digitala tjänster i
etableringslandet för en leverantör av förmedlingstjänster informerar andra samordnare för digitala tjänster om
frågor, undersökningar och åtgärder som kommer att vidtas gentemot en sådan leverantör. När en behörig
myndighet i en medlemsstat förfogar över information som är relevant för en undersökning som genomförs av de
behöriga myndigheterna i etableringsmedlemsstaten, eller kan samla in sådan information som finns på dess
territorium och som de behöriga myndigheterna i etableringsmedlemsstaten inte har tillgång till, bör samordnaren
för digitala tjänster i destinationslandet dessutom i god tid bistå samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet,
bland annat genom att utöva sina undersökningsbefogenheter i enlighet med tillämpliga nationella förfaranden och
stadgan. Den som sådana undersökningsåtgärder riktar sig till bör följa åtgärderna och bör hållas ansvarig vid
underlåtenhet att följa dem, och de behöriga myndigheterna i etableringsmedlemsstaten bör kunna förlita sig på den
information som samlats in genom ömsesidigt bistånd, för att säkerställa efterlevnaden av denna förordning.
(128) Samordnaren för digitala tjänster i destinationslandet bör kunna begära att samordnaren för digitala tjänster i
etableringslandet vidtar undersökningsåtgärder eller åtgärder för efterlevnadskontroll med avseende på en
leverantör som omfattas av dess behörighet, särskilt på grundval av klagomål som mottagits eller bidrag från andra
nationella behöriga myndigheter, i tillämpliga fall, eller nämnden i fall som involverar minst tre medlemsstater. En
sådan begäran om åtgärder bör grundas på väl underbyggda bevis som visar att det föreligger en påstådd
överträdelse som har en negativ inverkan på tjänstemottagarnas kollektiva intressen i medlemsstaten eller som har
en negativ inverkan på samhället. Samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet bör kunna förlita sig på
ömsesidigt bistånd eller bjuda in den samordnare för digitala tjänster som lämnar begäran att delta i en gemensam
undersökning om ytterligare information behövs för att fatta ett beslut, utan att det påverkar möjligheten att begära
att kommissionen ska bedöma ärendet om det finns anledning att misstänka att det kan röra sig om en systemisk
överträdelse som begåtts av en mycket stor onlineplattform eller mycket stor onlinesökmotor.
169
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/35
(129) Nämnden bör kunna hänskjuta ärendet till kommissionen om det råder oenighet om bedömningarna eller de
åtgärder som vidtagits eller föreslagits eller om åtgärder inte har vidtagits i enlighet med denna förordning efter en
begäran om gränsöverskridande samarbete eller en gemensam undersökning. Om kommissionen på grundval av
den information som gjorts tillgänglig av de berörda myndigheterna anser att de föreslagna åtgärderna, inbegripet
den föreslagna bötesnivån, inte kan säkerställa en effektiv kontroll av efterlevnaden av de skyldigheter som fastställs
i denna förordning, bör den följaktligen kunna uttrycka sina allvarliga tvivel och begära att den behöriga
samordnaren för digitala tjänster gör en ny bedömning av ärendet och vidtar nödvändiga åtgärder för att säkerställa
efterlevnad av denna förordning inom en fastställd tidsperiod. Denna möjlighet påverkar inte kommissionens
allmänna skyldighet att övervaka tillämpningen av och vid behov kontrollera efterlevnaden av unionsrätten under
Europeiska unionens domstols kontroll i enlighet med fördragen.
(130) För att underlätta gränsöverskridande tillsyn och undersökningar av skyldigheter som föreskrivs i denna förordning
som involverar flera medlemsstater, bör samordnarna för digitala tjänster i etableringsländerna genom systemet för
informationsutbyte, kunna bjuda in andra samordnare för digitala tjänster till en gemensam undersökning om en
påstådd överträdelse av denna förordning. Andra samordnare för digitala tjänster, och andra behöriga myndigheter
när så är lämpligt, bör kunna ansluta sig till den undersökning som föreslås av samordnaren för digitala tjänster i
etableringslandet, såvida inte den sistnämnda anser att ett alltför stort antal deltagande myndigheter kan påverka
undersökningens effektivitet med beaktande av den påstådda överträdelsens särdrag och avsaknaden av direkta
följder för tjänstemottagarna i dessa medlemsstater. Gemensam undersökningsverksamhet kan inbegripa en rad
olika åtgärder som bör samordnas av samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet i enlighet med de
deltagande myndigheternas möjligheter, såsom samordnade datainsamlingsövningar, sammanslagning av resurser,
arbetsgrupper, samordnade begäranden om information eller gemensamma inspektioner av lokaler. Alla behöriga
myndigheter som deltar i en gemensam undersökning bör samarbeta med samordnaren för digitala tjänster i
etableringslandet, inbegripet genom att utöva sina undersökningsbefogenheter inom sitt territorium, i enlighet med
tillämpliga nationella förfaranden. Den gemensamma undersökningen bör avslutas inom en viss tidsram med en
slutrapport som tar hänsyn till bidraget från alla deltagande behöriga myndigheter. Nämnden får också, om detta
begärs av minst tre samordnare för digitala tjänster i destinationsländerna rekommendera en samordnare för
digitala tjänster i etableringslandet att inleda en sådan gemensam undersökning och ge anvisningar om hur den ska
organiseras. För att undvika dödlägen bör nämnden kunna hänskjuta ärendet till kommissionen i särskilda fall,
inbegripet om samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet vägrar att inleda undersökningen och nämnden
inte instämmer i den motivering som lämnats.
(131) För att säkerställa en konsekvent tillämpning av denna förordning är det nödvändigt att inrätta en oberoende
rådgivande grupp på unionsnivå, en europeisk nämnd för digitala tjänster, som bör stödja kommissionen och bidra
till samordningen av de åtgärder som utförs av samordnarna för digitala tjänster. Nämnden bör bestå av
samordnarna för digitala tjänster, om sådana har utsetts, utan att det påverkar möjligheten för samordnarna för
digitala tjänster att bjuda in till sina möten eller utse tillfälliga delegater från andra behöriga myndigheter som
anförtrotts särskilda uppgifter enligt denna förordning, om detta krävs enligt deras nationella fördelning av
uppgifter och behörighet. Om flera deltagare från en medlemsstat deltar bör rösträtten begränsas till en företrädare
per medlemsstat.
(132) Nämnden bör bidra till att uppnå ett gemensamt unionsperspektiv på den konsekventa tillämpningen av denna
förordning och samarbetet mellan behöriga myndigheter, bland annat genom att ge råd till kommissionen och
samordnarna för digitala tjänster om lämpliga undersökningsåtgärder och åtgärder för efterlevnadskontroll, särskilt
gentemot leverantörer av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer och med
beaktande av framför allt friheten för leverantörer av förmedlingstjänster att tillhandahålla tjänster i hela unionen.
Nämnden bör också bidra till utarbetandet av relevanta mallar och uppförandekoder och till analysen av
framväxande allmänna trender för utvecklingen av digitala tjänster inom unionen, inbegripet genom att utfärda
yttranden eller rekommendationer om frågor som rör standarder.
170
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/36
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
(133) För det ändamålet bör nämnden kunna anta yttranden, begäranden och rekommendationer riktade till samordnare
för digitala tjänster eller andra behöriga nationella myndigheter. Även om det inte är rättsligt bindande bör ett beslut
om att avvika från dem motiveras ordentligt och kan komma att beaktas av kommissionen vid bedömningen av den
berörda medlemsstatens efterlevnad av denna förordning.
(134) Nämnden bör sammanföra företrädare för samordnarna för digitala tjänster och eventuella andra behöriga
myndigheter under kommissionens ordförandeskap, i syfte att säkerställa en bedömning av de frågor som läggs
fram för den i en fullständigt europeisk dimension. Med tanke på eventuella övergripande inslag som kan vara
relevanta för andra regelverk på unionsnivå bör nämnden, i den utsträckning som krävs för att den ska kunna utföra
sina uppgifter, tillåtas att samarbeta med andra av unionens organ, byråer och rådgivande grupper med ansvar på
områden såsom jämlikhet, inbegripet jämställdhet, icke-diskriminering, dataskydd, elektronisk kommunikation,
audiovisuella tjänster, upptäckt och undersökning av bedrägerier som rör tullar som riktar sig mot unionens budget,
konsumentskydd eller konkurrensrätt.
(135) Kommissionen bör genom rollen som ordförande delta i nämndens verksamhet utan rösträtt. Genom rollen som
ordförande bör kommissionen se till att dagordningen för mötena fastställs enligt begäranden från styrelsens
ledamöter i enlighet med arbetsordningen och i överensstämmelse med nämndens uppgifter enligt denna
förordning.
(136) Med tanke på behovet av att säkerställa stöd för nämndens verksamhet bör nämnden kunna förlita sig på
kommissionens och de behöriga nationella myndigheternas sakkunskap och personalresurser. De särskilda
operativa arrangemang som rör nämndens interna verksamhet bör specificeras närmare i nämndens arbetsordning.
(137) Med tanke stora onlineplattformars eller mycket stora onlinesökmotorers betydelse i fråga om räckvidd och
inverkan, kan deras underlåtenhet att fullgöra de särskilda skyldigheter som är tillämpliga på dem påverka ett stort
antal tjänstemottagare i olika medlemsstater och orsaka stora samhälleliga skador, samtidigt som sådana
underlåtenheter också kan vara särskilt komplexa att identifiera och hantera. Därför bör kommissionen, i samarbete
med samordnarna för digitala tjänster och nämnden, utveckla unionens sakkunskap och kapacitet när det gäller
tillsyn över mycket stora onlineplattformar eller mycket stora onlinesökmotorer. Kommissionen bör därför kunna
samordna och förlita sig på sådana myndigheters sakkunskap och resurser, till exempel genom att på permanent
eller tillfällig basis analysera specifika trender eller frågor som uppstår med avseende på en eller flera mycket stora
onlineplattformar eller mycket stora onlinesökmotorer. Medlemsstaterna bör samarbeta med kommissionen för att
utveckla sådan kapacitet, bland annat genom utstationering av personal när så är lämpligt, och för att bidra till
skapandet av en gemensam tillsynskapacitet för unionen. För att utveckla unionens sakkunskap och kapacitet kan
kommissionen också utnyttja sakkunskapen och kapaciteten hos det observationscentrum för onlineplattform-
sekonomin som inrättats genom kommissionens beslut av den 26 april 2018 om inrättande av en expertgrupp för
observationscentrumet för onlineplattformsekonomin, relevanta expertorgan samt olika kompetenscentrum.
Kommissionen kan bjuda in experter med särskild sakkunskap, särskilt utvalda forskare, företrädare för unionens
byråer och organ, företrädare för näringslivet, sammanslutningar som företräder användare eller civilsamhället,
internationella organisationer, sakkunniga från den privata sektorn samt andra berörda parter.
(138) Kommissionen bör kunna undersöka överträdelser på eget initiativ i enlighet med de befogenheter som föreskrivs i
denna förordning, inbegripet genom att begära tillgång till uppgifter, begära information eller genomföra
inspektioner, samt genom att utnyttja stöd från samordnarna för digitala tjänster. Om de behöriga nationella
myndigheternas tillsyn över enskilda påstådda överträdelser av leverantörer av mycket stora onlineplattformar eller
mycket stora onlinesökmotorer pekar på systemproblem, såsom problem med stor inverkan på tjänstemottagarnas
kollektiva intressen, bör samordnarna för digitala tjänster, på grundval av en vederbörligen motiverad begäran,
kunna hänskjuta sådana frågor till kommissionen. En sådan begäran bör åtminstone omfatta alla nödvändiga fakta
och omständigheter som ligger till grund för den påstådda överträdelsen och dess systemomfattande karaktär.
Kommissionen bör beroende på resultatet av sin egen bedömning kunna vidta nödvändiga undersökningsåtgärder
och åtgärder för efterlevnadskontroll enligt denna förordning, däribland i förekommande fall inleda en
undersökning eller anta interimistiska åtgärder.
171
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/37
(139) För att effektivt kunna utföra sina uppgifter bör kommissionen ha ett utrymme för skönsmässig bedömning när det
gäller beslutet om att inleda ett förfarande mot leverantörer av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora
onlinesökmotorer. När kommissionen har inlett förfarandet bör de berörda samordnarna för digitala tjänster i
etableringsländerna vara förhindrade att utöva sina undersökningsbefogenheter och befogenheter vad gäller
efterlevnadskontroll med avseende på det berörda agerandet av leverantören av den mycket stora onlineplattformen
eller av den mycket stora onlinesökmotorn, i syfte att undvika dubbelarbete, inkonsekvenser och risker med
avseende på principen ne bis in idem. Kommissionen bör dock kunna begära att samordnarna för digitala tjänster
lämnar individuella eller gemensamma bidrag till undersökningen. I enlighet med principen om lojalt samarbete bör
samordnaren för digitala tjänster göra sitt bästa för att tillmötesgå motiverade och proportionella begäranden från
kommissionen i samband med en undersökning. Samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet, liksom
nämnden och eventuella andra samordnare för digitala tjänster bör dessutom, där så är relevant, förse
kommissionen med all nödvändig information och hjälp så att den kan utföra sina uppgifter på ett effektivt sätt,
inbegripet information som har samlats in i samband med förfaranden för datainsamling eller åtkomst till data, i
den mån den rättsliga grund enligt vilken informationen har samlats in tillåter detta. Kommissionen bör å sin sida
hålla samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet och nämnden informerade om hur kommissionen utövar
sina befogenheter och särskilt när den avser att inleda ett förfarande och utöva sina undersökningsbefogenheter.
Dessutom bör kommissionen, när den meddelar de berörda leverantörerna av mycket stora onlineplattformar eller
av mycket stora onlinesökmotorer sina preliminära slutsatser, inbegripet eventuella frågor där den har invändningar,
också meddela nämnden dessa. Nämnden bör yttra sig över kommissionens invändningar och bedömning, och
kommissionen bör beakta detta yttrande i den motivering som ligger till grund för dess slutliga beslut.
(140) Med tanke på både de särskilda utmaningar som kan uppstå när det gäller att säkerställa efterlevnad för leverantörer
av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer och vikten av att göra detta på ett effektivt
sätt, med tanke på deras storlek och inverkan och de skador de kan orsaka, bör kommissionen ha starka
undersökningsbefogenheter och befogenheter vad gäller efterlevnadskontroll så att den kan undersöka, verkställa
och övervaka efterlevnaden av reglerna i denna förordning, med full respekt för den grundläggande rätten att höras
och att få tillgång till handlingar i ärendet i samband med verkställighetsförfaranden, proportionalitetsprincipen och
de berörda parternas rättigheter och intressen.
(141) Kommissionen bör kunna begära den information som krävs för att säkerställa ett effektivt genomförande och en
effektiv efterlevnad av de skyldigheter som fastställs i denna förordning, i hela unionen. Kommissionen bör i
synnerhet ha tillgång till alla relevanta handlingar och uppgifter och all relevant information som behövs för att
inleda och genomföra undersökningar och för att övervaka efterlevnaden av de relevanta skyldigheter som fastställs
i denna förordning, oavsett vem som innehar handlingarna, uppgifterna eller informationen i fråga, och oavsett
form, format, lagringsmedium eller exakt var de lagras. Kommissionen bör genom en vederbörligen motiverad
begäran om information direkt kunna kräva att leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller av den
mycket stora onlinesökmotorn i fråga samt varje eventuell annan fysisk eller juridisk person som agerar för
ändamål som rör deras handels-, närings-, hantverks- eller yrkesverksamhet och som rimligen kan ha kännedom
om information om den misstänkta överträdelsen eller överträdelsen, beroende på vad som är tillämpligt,
tillhandahåller alla relevanta bevis och uppgifter och all relevant information. Dessutom bör kommissionen kunna
begära all relevant information från offentliga myndigheter, organ eller byråer i medlemsstaten för tillämpningen av
denna förordning. Kommissionen bör kunna kräva tillgång till, och genom utövande av undersökningsbefogenheter,
såsom begäranden om information eller utfrågningar, förklaringar av, handlingar, uppgifter, information, databaser
och algoritmer för relevanta personer, och att med deras samtycke höra fysiska eller juridiska personer som kan ha
användbar information och att protokollföra de uttalanden som gjorts med alla tekniska medel. Kommissionen bör
också ges befogenhet att utföra inspektioner som är nödvändiga för att kontrollera efterlevnaden av relevanta
bestämmelser i denna förordning. Dessa undersökningsbefogenheter syftar till att komplettera kommissionens
möjlighet att be samordnare för digitala tjänster och andra myndigheter i medlemsstaterna om hjälp till exempel
med att tillhandahålla information eller utövandet av dessa befogenheter.
172
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/38
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
(142) Interimistiska åtgärder kan vara ett viktigt verktyg för att under pågående undersökning säkerställa att den
överträdelse som undersöks inte medför någon risk för allvarlig skada för tjänstemottagarna. Detta verktyg är
viktigt för att undvika en utveckling som kan vara mycket svår för kommissionen att vända genom ett beslut fattat
vid förfarandets slut. Kommissionen bör därför ha befogenhet att införa interimistiska åtgärder genom beslut inom
ramen för förfaranden som inletts med sikte på ett eventuellt antagande av ett beslut om bristande efterlevnad.
Denna befogenhet bör gälla i fall då kommissionen har gjort ett prima facie-konstaterande att leverantören av en
mycket stor onlineplattform eller av en mycket stor onlinesökmotor har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna
förordning. Ett beslut om interimistiska åtgärder bör endast vara tillämpligt under en angiven tidsperiod, som
antingen upphör när kommissionen har avslutat förfarandet eller omfattar en bestämd period som kan förnyas i
den mån detta är nödvändigt och lämpligt.
(143) Kommissionen bör kunna vidta nödvändiga åtgärder för att övervaka det faktiska genomförandet och fullgörandet
av de skyldigheter som fastställs i denna förordning. Sådana åtgärder bör inbegripa möjligheten att utse oberoende
externa sakkunniga och revisorer för att bistå kommissionen i denna process, i förekommande fall även från
medlemsstaternas behöriga myndigheter, såsom dataskydds- eller konsumentskyddsmyndigheter. När
kommissionen utser revisorer bör den säkerställa tillräcklig rotation.
(144) Efterlevnaden av de relevanta skyldigheter som åläggs enligt denna förordning bör kunna verkställas genom böter
och viten. Därför bör det även fastställas lämpliga nivåer för böter och viten för bristande fullgörande av
skyldigheterna och överträdelser av förfarandereglerna, med förbehåll för lämpliga preskriptionsfrister i enlighet
med proportionalitetsprincipen och principen ne bis in idem. Kommissionen och de berörda nationella
myndigheterna bör samordna sina åtgärder för efterlevnadskontroll för att säkerställa att dessa principer
respekteras. I synnerhet bör kommissionen beakta eventuella böter och viten som åläggs samma juridiska person
för samma sakförhållanden genom ett slutligt beslut i förfaranden som rör en överträdelse av andra unionsregler
eller nationella regler, för att säkerställa att de totala böter och viten som utdöms är proportionella och motsvarar
de begångna överträdelsernas allvar. Alla beslut som kommissionen fattar enligt denna förordning kan prövas av
Europeiska unionens domstol i enlighet med EUF-fördraget. Europeiska unionens domstol bör i enlighet med
artikel 261 i EUF-fördraget ha obegränsad behörighet i fråga om böter och viten.
(145) Med hänsyn till de potentiellt betydande samhällseffekterna av en överträdelse av de ytterligare skyldigheter att
hantera systemrisker som endast gäller mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer, och för
att hantera dessa frågor av allmänintresse, är det nödvändigt att införa ett system för förstärkt tillsyn av åtgärder
som vidtas för att på ett effektivt sätt få överträdelser av denna förordning att upphöra eller att avhjälpa dem. När en
överträdelse av en av de bestämmelser i denna förordning som endast är tillämplig på mycket stora
onlineplattformar eller mycket stora onlinesökmotorer har fastställts och, när så krävs, blivit föremål för sanktioner,
bör kommissionen därför begära att leverantören av en sådan plattform eller av en sådan sökmotor utarbetar en
detaljerad handlingsplan för att åtgärda överträdelsens eventuella effekter i framtiden och inom en tidsfrist fastställd
av kommissionen, samordnarna för digitala tjänster, kommissionen och nämnden. Kommissionen bör med
beaktande av nämndens yttrande fastställa huruvida de åtgärder som ingår i handlingsplanen är tillräckliga för att
komma till rätta med överträdelsen, och även beakta om anslutning till en relevant uppförandekod ingår bland de
föreslagna åtgärderna. Kommissionen bör också övervaka eventuella efterföljande åtgärder som vidtas av
leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller av den mycket stora onlinesökmotorn i enlighet med dess
handlingsplan, även med beaktande av en oberoende revision av leverantören. Om kommissionen efter
genomförandet av handlingsplanen fortfarande anser att överträdelsen inte har åtgärdats fullt ut, eller om
handlingsplanen inte har lämnats in eller om den inte anses lämplig, bör den kunna använda alla undersökningsbefo-
genheter eller befogenheter vad gäller efterlevnadskontroll enligt denna förordning, inbegripet befogenheten att
ålägga vite och inledande av förfarandet för att göra den tjänst som är föremål för överträdelsen oåtkomlig.
173
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/39
(146) Leverantören av den mycket stora onlineplattform eller av den mycket stora onlinesökmotor som berörs och andra
personer som omfattas av utövandet av kommissionens befogenheter, och vars intressen kan påverkas av ett beslut,
bör ges möjlighet att lämna synpunkter på förhand, och de beslut som fattas bör offentliggöras på ett omfattande
sätt. Samtidigt som de berörda parternas rätt till försvar säkerställs, särskilt rätten att få tillgång till handlingarna i
ärendet, är det mycket viktigt att konfidentiella uppgifter skyddas. Dessutom bör kommissionen, med respekt för
informationens konfidentialitet, se till att all information som den stöder sig på för sitt beslut lämnas ut i en
omfattning som gör det möjligt för den som beslutet riktar sig till att förstå de fakta och överväganden som låg till
grund för beslutet.
(147) För att slå vakt om en samordnad tillämpning och efterlevnadskontroll av denna förordning är det viktigt att
säkerställa att nationella myndigheter, inbegripet nationella domstolar, har all information som krävs för att
säkerställa att deras beslut inte strider mot något beslut som kommissionen har antagit enligt denna förordning.
Detta påverkar inte tillämpningen av artikel 267 i EUF-fördraget.
(148) En effektiv efterlevnadskontroll och övervakning av denna förordning kräver ett smidigt informationsutbyte i realtid
mellan samordnarna för digitala tjänster, nämnden och kommissionen, på grundval av de informationsflöden och
förfaranden som anges i denna förordning. Detta kan också vid behov motivera att andra behöriga myndigheter får
tillgång till detta system. Med tanke på att den information som utbyts kan vara konfidentiell eller omfatta
personuppgifter, bör den samtidigt skyddas från obehörig åtkomst i enlighet med de ändamål för vilka
informationen har samlats in. Därför bör all kommunikation mellan dessa myndigheter ske på grundval av ett
tillförlitligt och säkert system för informationsutbyte, vars närmare bestämmelser bör fastställas i en
genomförandeakt. Systemet för informationsutbyte kan baseras på befintliga verktyg för den inre marknaden, i den
mån de kan uppfylla målen för denna förordning på ett kostnadseffektivt sätt.
(149) Utan att det påverkar tjänstemottagarnas rätt att vända sig till ett ombud i enlighet med Europaparlamentets och
rådets direktiv (EU) 2020/1828 (33) eller någon annan form av representation enligt nationell rätt, bör
tjänstemottagarna också ha rätt att bemyndiga en juridisk person eller ett offentligt organ att utöva de rättigheter
som föreskrivs i denna förordning. Det kan vara fråga om rättigheter i samband med inlämnande av anmälningar,
invändningar mot beslut som fattats av leverantörer av förmedlingstjänster och inlämnande av klagomål mot
leverantörerna för överträdelser av denna förordning. Vissa organ, organisationer och sammanslutningar har
särskild sakkunskap och kompetens när det gäller att upptäcka och anmäla felaktiga eller omotiverade beslut om
innehållsmoderering, och deras klagomål på tjänstemottagarnas vägnar kan ha en positiv inverkan på
yttrandefriheten och på informationsfriheten i allmänhet, och leverantörer av onlineplattformar bör därför
behandla de klagomålen utan onödigt dröjsmål.
(150) För att förordningen ska vara ändamålsenlig och effektiv bör kommissionen genomföra en allmän utvärdering av
denna förordning. I synnerhet bör den allmänna utvärdering gälla bland annat räckvidden av de tjänster som
omfattas av denna förordning, samspelet med andra rättsakter, denna förordnings inverkan på den inre marknadens
funktionssätt, särskilt när det gäller digitala tjänster, genomförandet av uppförandekoder, skyldigheten att utse en
rättslig företrädare som är etablerad i unionen, hur skyldigheterna påverkar små företag och mikroföretag,
effektiviteten i mekanismen för tillsyn och kontroll av efterlevnaden och hur rätten till yttrandefrihet och
informationsfrihet påverkats. För att undvika oproportionella bördor och säkerställa att denna förordning förblir
ändamålsenlig bör kommissionen dessutom göra en utvärdering av hur de skyldigheter som anges i denna
förordning påverkar små och medelstora företag inom tre år från det att den började tillämpas och en utvärdering
av dess räckvidd för de tjänster som omfattas av denna förordning, särskilt för mycket stora onlineplattformar och
för mycket stora onlinesökmotorer, och samspelet med andra rättsakter inom tre år från dess ikraftträdande.
(33) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2020/1828 av den 25 november 2020 om grupptalan för att skydda konsumenters
kollektiva intressen och om upphävande av direktiv 2009/22/EG (EUT L 409, 4.12.2020, s. 1).
174
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/40
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
(151) För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning, bör kommissionen tilldelas genomföran-
debefogenheter att fastställa mallar för form, innehåll och andra detaljer för rapporter om innehållsmoderering, att
fastställa storleken på den årliga tillsynsavgift som tas ut från leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av
mycket stora onlinesökmotorer, att fastställa de praktiska arrangemangen för förfarandena, utfrågningarna och det
förhandlade utlämnandet av information som genomförs i samband med tillsyn, undersökning, efterlevnadskontroll
och övervakning när det gäller leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora
onlinesökmotorer, samt att fastställa de praktiska och operativa arrangemangen för driften av systemet för
informationsutbyte och dess interoperabilitet med andra relevanta system. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet
med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (34).
(152) För att uppnå målen för denna förordning bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget
delegeras till kommissionen i syfte att komplettera denna förordning med avseende på kriterierna för identifiering av
mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer, förfarandestegen, metoderna och rapporterings-
mallarna för revisionerna, de tekniska specifikationerna för begäranden om åtkomst och den detaljerade metoden
och förfarandena för fastställande av tillsynsavgiften. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga
samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med
principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (35). För att säkerställa lika
stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt
som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens
expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.
(153) Denna förordning står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter som erkänns i stadgan och de
grundläggande rättigheter som utgör allmänna principer i unionsrätten. Denna förordning bör således tolkas och
tillämpas i enlighet med dessa grundläggande rättigheter, inbegripet yttrande- och informationsfriheten samt
mediernas frihet och mångfald. Vid utövandet av de befogenheter som fastställs i denna förordning bör alla berörda
offentliga myndigheter, i situationer där de relevanta grundläggande rättigheterna står i strid med varandra, uppnå en
rättvis balans mellan de berörda rättigheterna, i enlighet med proportionalitetsprincipen.
(154) Med tanke på omfattningen och konsekvenserna av de samhällsrisker som kan orsakas av mycket stora
onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer, behovet av att prioritera hanteringen av dessa risker och
förmågan att vidta nödvändiga åtgärder, är det motiverat att begränsa den tidsperiod efter vilken denna förordning
blir tillämplig på leverantörer av sådana tjänster.
(155) Eftersom målen för denna förordning, närmare bestämt att bidra till en väl fungerande inre marknad och säkerställandet
av en säker, förutsebar och tillförlitlig onlinemiljö i vilken de grundläggande rättigheterna enligt stadgan vederbörligen
skyddas, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna eftersom de inte kan nå den nödvändiga graden av
harmonisering och samarbete genom att agera på egen hand, utan snarare, på grund av territoriellt tillämpningsområde
och de personer som omfattas, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritets-
principen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går
denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att nå dessa mål.
(156) Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 42.1 i Europaparlamentets och rådets förordning
(EU) 2018/1725 (36) och avgav ett yttrande den 10 februari 2021 (37).
(34) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och
principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 28.2.2011,
s. 13).
(35) EUT L 123, 12.5.2016, s. 1.
(36) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 av den 23 oktober 2018 om skydd för fysiska personer med avseende på
behandling av personuppgifter som utförs av unionens institutioner, organ och byråer och om det fria flödet av sådana uppgift er samt
om upphävande av förordning (EG) nr 45/2001 och beslut nr 1247/2002/EG (EUT L 295, 21.11.2018, s. 39).
(37) EUT C 149, 27.4.2021, s. 3.
175
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/41
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
KAPITEL I
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
Artikel 1
Innehåll
1.
Denna förordning syftar till att bidra till en korrekt fungerande inre marknad för förmedlingstjänster genom att
fastställa harmoniserade regler för en säker, förutsebar och förtroendeskapande onlinemiljö som främjar innovation, och i
vilken de grundläggande rättigheterna i stadgan, däribland principen om konsumentskydd, skyddas på ett effektivt sätt.
2.
I denna förordning fastställs harmoniserade regler för tillhandahållandet av förmedlingstjänster på den inre
marknaden. I synnerhet fastställs följande:
a) En ram för ett villkorat undantag från ansvar för leverantörer av förmedlingstjänster.
b) Regler om särskilda krav på tillbörlig aktsamhet som är skräddarsydda för specifika kategorier av leverantörer av
förmedlingstjänster.
c) Regler för genomförandet och kontrollen av efterlevnaden av denna förordning, även vad gäller samarbete och
samordning mellan behöriga myndigheter.
Artikel 2
Tillämpningsområde
1.
Denna förordning är tillämplig på förmedlingstjänster som erbjuds till tjänstemottagare som har sitt etableringsställe
eller befinner sig i unionen, oavsett var de leverantörer som tillhandahåller dessa förmedlingstjänster har sitt
etableringsställe.
2.
Denna förordning är inte tillämplig på sådana tjänster som inte utgör förmedlingstjänster eller på eventuella krav som
införs för sådana tjänster, oavsett om tjänsten tillhandahålls med användning av en förmedlingstjänst.
3.
Denna förordning ska inte påverka tillämpningen av direktiv 2000/31/EG.
4.
Denna förordning påverkar inte tillämpningen av de regler som fastställs i andra unionsrättsakter som reglerar andra
aspekter av tillhandahållandet av förmedlingstjänster på den inre marknaden eller som specificerar och kompletterar denna
förordning, särskilt
a) direktiv 2010/13/EU,
b) unionsrätten på området upphovsrätt och närstående rättigheter,
c) förordning (EU) 2021/784,
d) förordning (EU) 2019/1148,
e) förordning (EU) 2019/1150,
f) unionsrätten på området konsumentskydd och produktsäkerhet, inklusive förordningarna (EU) 2017/2394 och (EU)
2019/1020 och direktiven 2001/95/EG och 2013/11/EU,
g) unionsrätten om skydd av personuppgifter, särskilt förordning (EU) 2016/679 och direktiv 2002/58/EG,
176
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/42
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
h) unionsrätten på området civilrättsligt samarbete, särskilt förordning (EU) nr 1215/2012 eller varje unionsrättsakt som
fastställer regler om tillämplig rätt när det gäller avtalsförpliktelser och utomobligatoriska förpliktelser,
i) unionsrätten på området straffrättsligt samarbete, särskilt en förordning om europeiska utlämnandeorder och
bevarandeorder för elektroniska bevis i straffrättsliga förfaranden,
j) ett direktiv om fastställande av harmoniserade bestämmelser för utseende av rättsliga företrädare för insamling av
bevisning i straffrättsliga förfaranden.
Artikel 3
Definitioner
I denna förordning gäller följande definitioner:
a) informationssamhällestjänst: en tjänst enligt definitionen i artikel 1.1 b i direktiv (EU) 2015/1535.
b) tjänstemottagare: fysisk eller juridisk person som använder en förmedlingstjänst, i synnerhet för att söka information
eller göra den tillgänglig.
c) konsument: fysisk person som agerar utanför ramen för sin handels-, närings-, hantverks- eller yrkesverksamhet.
d) erbjuda tjänster i unionen: att göra det möjligt för fysiska eller juridiska personer i en eller flera medlemsstater att använda
de tjänster som tillhandahålls av en leverantör av förmedlingstjänster som har en väsentlig anknytning till unionen.
e) väsentlig anknytning till unionen: en förmedlingstjänstsleverantörs anknytning till unionen som antingen följer av att
denne är etablerad i unionen eller av särskilda faktiska kriterier, såsom
— ett betydande antal tjänstemottagare i en eller flera medlemsstater i förhållande till dess eller deras befolkning, eller
— verksamhet som riktas till en eller flera medlemsstater.
f) näringsidkare: en fysisk person, eller en juridisk person oavsett om den är offentligägd eller privatägd, som agerar för
ändamål som faller inom ramen för den egna handels-, närings-, hantverks- eller yrkesverksamheten, inklusive när
detta sker genom en person som agerar i dennes namn eller på dennes vägnar.
g) förmedlingstjänst: en av följande informationssamhällestjänster:
i) En tjänst för enbart vidarefordran (mere conduit) som består av överföring i ett kommunikationsnät av information
som tillhandahållits av en tjänstemottagare, eller tillhandahållande av tillgång till ett kommunikationsnät.
ii) En cachningstjänst som består av överföring i ett kommunikationsnät av information som tillhandahållits av en
tjänstemottagare, som innefattar automatisk, mellanliggande och tillfällig lagring av informationen och som utförs
enbart för att effektivisera den vidare överföringen av informationen till andra tjänstemottagare på deras begäran.
iii) En värdtjänst som består av lagring av information som tillhandahålls av en tjänstemottagare och som sker på
dennes begäran.
h) olagligt innehåll: information som i sig eller i förhållande till en verksamhet, däribland försäljning av produkter eller
tillhandahållande av tjänster, inte är förenlig med unionsrätten eller gällande rätt i en medlemsstat som står i
överensstämmelse med unionsrätten, oavsett denna rätts exakta sakinnehåll eller art.
177
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/43
i) onlineplattform: en värdtjänst som på begäran av en tjänstemottagare lagrar och sprider information till allmänheten,
såvida inte denna verksamhet enbart utgör en extrafunktion av mindre betydelse inom en annan tjänst eller en
funktion av mindre betydelse inom den huvudsakliga tjänsten och om denna extrafunktion eller funktion av objektiva
och tekniska skäl inte kan användas utan denna andra tjänst, och integreringen av extrafunktionen eller funktionen
inte är ett sätt att kringgå tillämpningen av bestämmelserna i denna förordning.
j) onlinesökmotor: en förmedlingstjänst som gör det möjligt för användare att mata in sökfraser för att göra sökningar på i
princip alla webbplatser eller alla webbplatser på ett visst språk på grundval av en fråga om vilket ämne som helst i
form av ett nyckelord, en röstbegäran, en fras eller någon annan inmatning, och som returnerar resultat i vilket format
som helst som innehåller information om det begärda innehållet.
k) spridning till allmänheten: att på begäran av den tjänstemottagare som tillhandahållit informationen göra den tillgänglig
för ett potentiellt obegränsat antal tredje parter.
l) distansavtal: ett distansavtal enligt definitionen i artikel 2.7 i direktiv 2011/83/EU.
m) onlinegränssnitt: programvara, inbegripet en webbplats eller en del av en sådan, och applikationer, inbegripet
mobilappar.
n) samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet: samordnaren för digitala tjänster i den medlemsstat där det
huvudsakliga etableringsstället för en leverantör av en förmedlingstjänst är beläget eller där leverantörens rättsliga
företrädare har sin hemvist eller är etablerad.
o) samordnaren för digitala tjänster i destinationslandet: samordnaren för digitala tjänster i en medlemsstat där förmedlings-
tjänsten tillhandahålls.
p) aktiv mottagare av en onlineplattform: en tjänstemottagare som interagerat med en onlineplattform antingen genom att be
onlineplattformen att agera värd för information eller genom att exponeras för information som onlineplattformen
agerar värd för och som sprids via dess onlinegränssnitt.
q) aktiv mottagare av en onlinesökmotor: en tjänstemottagare som har lämnat in en fråga till en onlinesökmotor och blivit
exponerad för indexerad information som presenteras på dess onlinegränssnitt.
r) annons: information utformad för att främja ett meddelande från en juridisk eller fysisk person, oavsett om det handlar
om att uppnå kommersiella eller icke-kommersiella syften, och som presenteras på en onlineplattform på dess
onlinegränssnitt mot betalning för att särskilt lyfta fram denna information.
s) rekommendationssystem: ett helt eller delvis automatiserat system som en onlineplattform använder för att i sitt
onlinegränssnitt föreslå tjänstemottagarna specifik information eller prioritera den informationen, inbegripet till följd
av en sökning som gjorts av tjänstemottagaren eller på annat sätt fastställa den relativa ordningsföljden eller
synligheten för den information som visas.
t) innehållsmoderering: åtgärder, oavsett om dessa är automatiserade eller inte, som vidtas av leverantörer av förmedlings-
tjänster, och som särskilt syftar till att upptäcka, identifiera och ta itu med olagligt innehåll eller information som är
oförenlig med leverantörens allmänna villkor, som tillhandahålls av tjänstemottagarna, inbegripet åtgärder som vidtas
vilka påverkar tillgången, synligheten och tillgängligheten för detta olagliga innehåll eller denna information,
exempelvis genom nedprioritering, demonetisering eller genom att det görs oåtkomligt eller avlägsnas, eller åtgärder
som påverkar tjänstemottagarnas förmåga att tillhandahålla informationen, exempelvis genom avslutande eller
tillfällig stängning av en mottagares konto.
u) allmänna villkor: alla klausuler, oavsett beteckning eller form, som reglerar avtalsförhållandet mellan leverantören av
förmedlingstjänster och tjänstemottagare.
178
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/44
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
v) personer med funktionsnedsättning: personer med funktionsnedsättning i den mening som avses i artikel 3.1 i Europapar-
lamentets och rådets direktiv (EU) 2019/882 (38).
w) kommersiellt meddelande: kommersiellt meddelande enligt definitionen i artikel 2 f i direktiv 2000/31/EG.
x) omsättning: ett företags intäkter i den mening som avses i artikel 5.1 i rådets förordning (EG) nr 139/2004 (39).
KAPITEL II
ANSVAR FÖR LEVERANTÖRER AV FÖRMEDLINGSTJÄNSTER
Artikel 4
Enbart vidarefordran (mere conduit)
1.
Om en av informationssamhällets tjänster tillhandahålls och den utgörs av överföring i ett kommunikationsnät av
information som tillhandahållits av en tjänstemottagare, eller tillgång till ett kommunikationsnät tillhandahålls, ska
tjänsteleverantören inte vara ansvarig för den överförda eller tillgängliggjorda informationen under förutsättning att
tjänsteleverantören
a) inte initierat överföringen,
b) inte valt ut mottagaren av den överförda informationen, och
c) inte valt ut eller ändrat den information som överförts.
2.
Överföringen och tillhandahållandet av sådan tillgång som avses i punkt 1 omfattar automatisk, mellanliggande och
tillfällig lagring av den överförda informationen, i den mån lagringen enbart görs för att genomföra överföringen i
kommunikationsnätet och under förutsättning att informationen inte lagras längre än vad som rimligtvis krävs för
överföringen.
3.
Denna artikel ska inte påverka möjligheterna för en rättslig eller administrativ myndighet att i enlighet med
medlemsstaternas rättssystem kräva att tjänsteleverantören upphör med eller förhindrar en överträdelse.
Artikel 5
Cachning
1.
Vid tillhandahållandet av en informationssamhällestjänst som utgörs av överföring inom ett kommunikationsnät av
information som tillhandahållits av en tjänstemottagare ska tjänsteleverantören inte vara ansvarig för den automatiska,
mellanliggande och tillfälliga lagring av informationen som utförs enbart för att effektivisera eller göra vidare överföring av
informationen till andra tjänstemottagare på deras begäran mer säker, under förutsättning att tjänsteleverantören
a) inte ändrar informationen,
b) uppfyller villkoren för tillgång till informationen,
c) följer regler för uppdatering av informationen, vilka fastställts på ett sätt som är allmänt vedertaget och använt inom
branschen,
(38) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/882 av den 17 april 2019 om tillgänglighetskrav för produkter och tjänster
(EUT L 151, 7.6.2019, s. 70).
(39) Rådets förordning (EG) nr 139/2004 av den 20 januari 2004 om kontroll av företagskoncentrationer (EUT L 24, 29.1.2004, s. 1).
179
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/45
d) inte ingriper i den lagliga användningen av den teknik som är allmänt vedertagen och som används inom branschen för
att få fram uppgifter om hur informationen används, och
e) handlar utan dröjsmål för att avlägsna den information som tjänsteleverantören har lagrat eller göra den oåtkomlig så
snart denne fått kännedom om att den information som ursprungligen överfördes har avlägsnats från nätet eller gjorts
oåtkomlig, eller att en rättslig eller administrativ myndighet har bestämt att den ska avlägsnas eller göras oåtkomlig.
2.
Denna artikel ska inte påverka möjligheterna för en rättslig eller administrativ myndighet att i enlighet med en
medlemsstats rättssystem kräva att tjänsteleverantören upphör med eller förhindrar en överträdelse.
Artikel 6
Värdtjänster
1.
Vid tillhandahållandet av en informationssamhällestjänst som utgörs av lagring av information som tillhandahållits av
en tjänstemottagare ska tjänsteleverantören inte vara ansvarig för information som lagrats på tjänstemottagarens begäran,
under förutsättning att tjänsteleverantören
a) inte hade kännedom om förekomsten av olaglig verksamhet eller olagligt innehåll och, beträffande skadeståndsanspråk,
inte var medveten om fakta eller omständigheter som gjort förekomsten av den olagliga verksamheten eller det olagliga
innehållet uppenbar, eller
b) så snart den fått sådan kännedom eller blivit medveten om detta handlat utan dröjsmål för att avlägsna det olagliga
innehållet eller göra det oåtkomligt.
2.
Punkt 1 är inte tillämplig om tjänstemottagaren handlar under tjänsteleverantörens ledning eller överinseende.
3.
Punkt 1 ska inte tillämpas med avseende på ansvar inom ramen för konsumentskyddslagstiftningen för
onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare, när en sådan
onlineplattform visar den specifika informationen, eller på annat sätt möjliggör den specifika transaktionen i fråga, på ett
sådant sätt att en genomsnittlig konsument fås att tro att denna information, eller den produkt eller tjänst som är föremål
för transaktionen, tillhandahålls antingen av själva onlineplattformen eller av en tjänstemottagare som handlar under dess
överinseende eller kontroll.
4.
Denna artikel ska inte påverka möjligheterna för en rättslig eller administrativ myndighet att i enlighet med en
medlemsstats rättssystem kräva att tjänsteleverantören upphör med eller förhindrar en överträdelse.
Artikel 7
Frivilliga undersökningar på eget initiativ och regelefterlevnad
Enbart det faktum att leverantörer av förmedlingstjänster i god tro och aktsamt utför frivilliga undersökningar på eget
initiativ eller vidtar andra åtgärder som syftar till att upptäcka, identifiera och avlägsna olagligt innehåll, eller göra det
oåtkomligt, eller vidtar åtgärder som är nödvändiga för att uppfylla kraven i unionsrätten och nationell rätt, i
överensstämmelse med unionsrätten, däribland de krav som fastställs i denna förordning, innebär inte att de inte ska vara
berättigade att omfattas av de undantag från ansvar som avses i artiklarna 4, 5 och 6.
Artikel 8
Inga allmänna skyldigheter avseende övervakning eller aktivt faktasökande
Leverantörer av förmedlingstjänster ska inte åläggas någon allmän skyldighet att övervaka den information som de överför
eller lagrar, eller att undersöka fakta eller omständigheter som tyder på olaglig verksamhet.
180
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/46
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
Artikel 9
Förelägganden om att agera mot olagligt innehåll
1.
Vid mottagandet av ett föreläggande att agera mot en eller flera specifika delar av olagligt innehåll vilket utfärdats av
de berörda nationella rättsliga eller administrativa myndigheterna, på grundval av tillämplig unionsrätt eller nationell rätt i
överensstämmelse med unionsrätten, ska leverantörer av förmedlingstjänster utan onödigt dröjsmål informera den
myndighet som utfärdade föreläggandet eller annan eventuell myndighet som anges i föreläggandet om varje eventuell
verkan det givits, med angivande av om och när föreläggandet getts verkan.
2.
Medlemsstaterna ska säkerställa att ett föreläggande som avses i punkt 1 när det översänds till leverantören, uppfyller
åtminstone följande villkor:
a) Föreläggandet innehåller följande:
i) En hänvisning till den rättsliga grunden för föreläggandet, i unionsrätt eller nationell rätt.
ii) En motivering som förklarar varför informationen utgör olagligt innehåll, med hänvisning till en eller flera specifika
bestämmelser i unionsrätt eller nationell rätt i överensstämmelse med unionsrätten.
iii) Information som identifierar den utfärdande myndigheten.
iv) Tydlig information som gör det möjligt för leverantören av förmedlingstjänster att identifiera och lokalisera det
berörda olagliga innehållet, såsom en eller flera URL och, när så är nödvändigt, ytterligare information.
v) Information om de prövningsmekanismer som finns tillgängliga för leverantören av förmedlingstjänster och för den
tjänstemottagare som tillhandahållit innehållet.
vi) I tillämpliga fall, upplysningar om vilken myndighet som ska få informationen om den verkan som ges åt
föreläggandena.
b) Föreläggandets territoriella tillämpningsområde, på grundval av de tillämpliga reglerna i unionsrätt och nationell rätt,
inbegripet stadgan, och, i förekommande fall, allmänna principer i internationell rätt, är begränsat till vad som är strikt
nödvändigt för att uppnå dess mål.
c) Föreläggandet översänds på ett av de språk som angetts av leverantören av förmedlingstjänster enligt artikel 11.3 eller
på något annat av medlemsstaternas officiella språk, som den myndighet som utfärdar föreläggandet och den
leverantören kommit överens om, och sänds till den elektroniska kontaktpunkt som utsetts av den leverantören i
enlighet med artikel 11; om föreläggandet inte är avfattat på det språk som angetts av leverantören av förmedlings-
tjänster eller på något annat språk som överenskommits bilateralt, får det översändas på det språk den utfärdande
myndigheten använder, förutsatt att det åtföljs av en översättning till ett sådant språk som angetts eller som har
överenskommits bilateralt av åtminstone de uppgifter som anges i leden a och b i denna punkt.
3.
Den myndighet som utfärdar föreläggandet eller, i tillämpliga fall, den myndighet som anges i föreläggandet, ska
översända föreläggandet och den information som mottagits från leverantören av förmedlingstjänster om den verkan
föreläggandet givits till samordnaren för digitala tjänster från den utfärdande myndighetens medlemsstat.
4.
Efter att ha tagit emot föreläggandet från den rättsliga eller administrativa myndigheten ska samordnaren för digitala
tjänster i den berörda medlemsstaten utan onödigt dröjsmål sända en kopia av de förelägganden som avses i punkt 1 i
denna artikel till alla andra samordnare för digitala tjänster via det system som upprättas i enlighet med artikel 85.
5.
Senast vid den tidpunkt då föreläggandet ges verkan eller, i förekommande fall, vid den tidpunkt som den utfärdande
myndigheten anger i sitt föreläggande, ska leverantörer av förmedlingstjänster informera den berörda tjänstemottagaren om
det mottagna föreläggandet och den verkan det givits. Sådan information som tillhandahålls tjänstemottagaren ska
innehålla en motivering, ange de möjligheter till prövning som finns och en beskrivning av det territoriella
tillämpningsområdet för föreläggandet, i enlighet med punkt 2.
181
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/47
6.
De villkor och krav som fastställs i denna artikel ska inte påverka nationell civilprocessrätt och straffprocessrätt.
Artikel 10
Förelägganden om att tillhandahålla information
1.
Vid mottagandet av ett föreläggande om att tillhandahålla specifik information om en eller flera specifika individuella
tjänstemottagare vilket utfärdats av de berörda nationella rättsliga eller administrativa myndigheterna på grundval av
tillämplig unionsrätt eller nationell rätt i överensstämmelse med unionsrätten, ska leverantörer av förmedlingstjänster utan
onödigt dröjsmål underrätta den myndighet som utfärdat föreläggandet eller annan myndighet som anges i föreläggandet
om att föreläggandet tagits emot och den verkan som det givits, med angivande av om föreläggandet getts verkan och när
detta i så fall skett.
2.
Medlemsstaterna ska säkerställa att ett föreläggande som avses i punkt 1 när det överlämnas till leverantören
åtminstone uppfyller följande villkor:
a) Föreläggandet innehåller följande:
i) En hänvisning till den rättsliga grunden för föreläggandet, i unionsrätt eller nationell rätt.
ii) Information som identifierar den utfärdande myndigheten.
iii) Tydlig information som gör det möjligt för leverantören av förmedlingstjänster att identifiera den eller de specifika
mottagare om vilka information begärs, såsom ett eller flera kontonamn eller unika identifierare.
iv) En motivering som förklarar för vilket ändamål som informationen behövs och varför kravet på tillhandahållande
av information är nödvändigt och proportionellt för att avgöra om mottagarna av förmedlingstjänsterna följer
tillämplig unionsrätt eller nationell rätt i överensstämmelse med unionsrätten, om det inte är omöjligt att
tillhandahålla en sådan motivering av skäl förbundna med förebyggande, förhindrande, utredning, avslöjande eller
lagföring av brott.
v) Information om de prövningsmekanismer som finns tillgängliga för leverantören och för de berörda
tjänstemottagarna.
vi) I tillämpliga fall, information om till vilken myndighet informationen om den verkan som givits föreläggandena ska
sändas.
b) Föreläggandet ålägger endast leverantören att tillhandahålla information som redan samlats in för syftet att
tillhandahålla tjänsten och som är inom leverantörens kontroll.
c) Föreläggandet översänds på ett av de språk som angetts av leverantören av förmedlingstjänster enligt artikel 11.3 eller
på något annat av medlemsstaternas officiella språk, som den myndighet som utfärdar föreläggandet och leverantören
kommit överens om, och sänds till den elektroniska kontaktpunkt som utsetts av leverantören i enlighet med
artikel 11; om föreläggandet inte är avfattat på det språk som angetts av leverantören av förmedlingstjänster eller på
något annat språk som överenskommits bilateralt, får det översändas på det språk den utfärdande myndigheten
använder, förutsatt att det åtföljs av en översättning till ett sådant språk som angetts eller som har överenskommits
bilateralt av åtminstone de uppgifter som anges i leden a och b i denna punkt.
3.
Den myndighet som utfärdar föreläggandet eller, i tillämpliga fall, den myndighet som anges i föreläggandet, ska
översända det och eventuell information som mottagits från leverantören av förmedlingstjänster om den verkan
föreläggandet givits till samordnaren för digitala tjänster från den utfärdande myndighetens medlemsstat.
4.
Efter att ha tagit emot föreläggandet från den rättsliga eller administrativa myndigheten ska samordnaren för digitala
tjänster i den berörda medlemsstaten utan onödigt dröjsmål sända en kopia av det föreläggande som avses i punkt 1 i
denna artikel till alla samordnare för digitala tjänster via det system som upprättas i enlighet med artikel 85.
182
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/48
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
5.
Senast då föreläggandet ges verkan, eller i förekommande fall vid den tidpunkt som den utfärdande myndigheten
angav i sitt föreläggande, ska leverantörer av förmedlingstjänster informera den berörda tjänstemottagaren om det
mottagna föreläggandet och den verkan det givits. Sådan information som tillhandahålls tjänstemottagaren ska innehålla
en motivering och ange de möjligheter till prövning som finns, i enlighet med punkt 2.
6.
De villkor och krav som fastställs i denna artikel ska inte påverka nationell civilprocessrätt och straffprocessrätt.
KAPITEL III
KRAV PÅ TILLBÖRLIG AKTSAMHET FÖR EN TRANSPARENT OCH SÄKER ONLINEMILJÖ
AVSNITT 1
Bestämmelser som är tillämpliga på alla leverantörer av förmedlingstjänster
Artikel 11
Kontaktpunkter för medlemsstaternas myndigheter, kommissionen och nämnden
1.
Leverantörer av förmedlingstjänster ska utse en enda kontaktpunkt för att göra det möjligt för dem att kommunicera
direkt, på elektronisk väg, med medlemsstaternas myndigheter, kommissionen och den nämnd som avses i artikel 61 för
tillämpningen av denna förordning.
2.
Leverantörer av förmedlingstjänster ska offentliggöra den information som behövs för att enkelt identifiera och
kommunicera med deras enda kontaktpunkter. Den informationen ska vara lätt tillgänglig och ska hållas uppdaterad.
3.
Leverantörer av förmedlingstjänster ska i den information som avses i punkt 2 ange vilket eller vilka av
medlemsstaternas officiella språk som, utöver ett språk som i huvudsak förstås av största möjliga antal medborgare i
unionen, kan användas för kommunikation med deras kontaktpunkter, och dessa språk ska innefatta minst ett av de
officiella språken i den medlemsstat där leverantören av förmedlingstjänster har sitt huvudsakliga etableringsställe eller där
dess rättsliga företrädare har sin hemvist eller är etablerad.
Artikel 12
Kontaktpunkter för tjänstemottagare
1.
Leverantörer av förmedlingstjänster ska utse en enda kontaktpunkt för att göra det möjligt för tjänstemottagare att
kommunicera direkt och snabbt med dem, på elektronisk väg och på ett användarvänligt sätt, inbegripet genom att göra
det möjligt för tjänstemottagarna att välja kommunikationsmedel, som inte enbart ska förlita sig på automatiserade verktyg.
2.
Utöver de skyldigheter som föreskrivs enligt direktiv 2000/31/EG ska leverantörer av förmedlingstjänster
offentliggöra den information som behövs för att tjänstemottagarna enkelt ska kunna identifiera sina enda kontaktpunkter
och kommunicera med dem. Den informationen ska vara lätt tillgänglig och ska hållas uppdaterad.
Artikel 13
Rättsliga företrädare
1.
Leverantörer av förmedlingstjänster som inte har ett etableringsställe i unionen men som erbjuder tjänster i unionen
ska skriftligen utse en juridisk eller fysisk person att agera som deras rättsliga företrädare i en av de medlemsstater där de
erbjuder sina tjänster.
183
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/49
2.
Leverantörer av förmedlingstjänster ska bemyndiga sina rättsliga företrädare att vid sidan av eller i stället för sådana
leverantörer hantera kontakterna med medlemsstaternas behöriga myndigheter, kommissionen och nämnden när det
gäller alla frågor som är nödvändiga för mottagande, efterlevnad och tillämpning av beslut som utfärdas i samband med
denna förordning. Leverantörer av förmedlingstjänster ska förse sina rättsliga företrädare med de befogenheter som är
nödvändiga och tillräckliga resurser för att garantera ett effektivt och lämpligt samarbete med medlemsstaternas behöriga
myndigheter, kommissionen och nämnden och för att följa sådana beslut.
3.
Det ska vara möjligt för den utsedda rättsliga företrädaren att hållas ansvarig för bristande efterlevnad av skyldigheter
enligt denna förordning, utan att det påverkar de skadeståndskrav och rättsliga åtgärder som kan riktas mot leverantören av
förmedlingstjänster.
4.
Leverantörer av förmedlingstjänster ska meddela den rättsliga företrädarens namn, postadress, e-postadress och
telefonnummer till samordnaren för digitala tjänster i den medlemsstat där den rättsliga företrädaren har sin hemvist eller
är etablerad. De ska säkerställa att den informationen är allmänt tillgänglig, lättillgänglig, korrekt och hålls uppdaterad.
5.
Utseendet av en rättslig företrädare inom unionen enligt punkt 1 ska inte utgöra en etablering i unionen.
Artikel 14
Allmänna villkor
1.
Leverantörer av förmedlingstjänster ska i sina allmänna villkor inkludera information om eventuella begränsningar de
tillämpar på användningen av deras tjänster när det gäller den information som tillhandahålls av tjänstemottagarna. Denna
information ska omfatta uppgifter om eventuella policyer, förfaranden, åtgärder och verktyg som används för innehållsmo-
derering, inbegripet algoritmbaserat beslutsfattande och mänsklig granskning samt om arbetsordningen för deras interna
system för hantering av klagomål. Den ska vara formulerad i tydliga, klara, lättbegripliga, användarvänliga och entydiga
ordalag och finnas allmänt tillgänglig i ett lättillgängligt och maskinläsbart format.
2.
Leverantörer av förmedlingstjänster ska underrätta tjänstemottagarna om varje betydande ändring av de allmänna
villkoren.
3.
Om en förmedlingstjänst främst riktar sig till minderåriga eller till övervägande del används av dem ska leverantören
av den förmedlartjänsten förklara villkoren och eventuella begränsningar för användningen av tjänsten på ett sätt som
minderåriga kan förstå.
4.
Leverantörer av förmedlingstjänster ska agera på ett aktsamt, objektivt och proportionellt sätt vid tillämpningen och
kontrollen av efterlevnaden av de begränsningar som avses i punkt 1, med vederbörlig hänsyn till alla berörda parters
rättigheter och legitima intressen, inbegripet tjänstemottagarnas grundläggande rättigheter, såsom yttrandefriheten,
mediernas frihet och mångfald och andra grundläggande rättigheter och friheter enligt stadgan.
5.
Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer ska ge tjänstemottagarna en
koncis, lättillgänglig och maskinläsbar sammanfattning av de allmänna villkoren, inbegripet tillgängliga rättsmedel och
prövningsmekanismer, i klara och entydiga ordalag.
6.
Mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer i den mening som avses i artikel 33 ska
offentliggöra sina allmänna villkor på de officiella språken i samtliga medlemsstater där de erbjuder sina tjänster.
Artikel 15
Transparensrapporteringsskyldigheter för leverantörer av förmedlingstjänster
1.
Leverantörer av förmedlingstjänster ska minst en gång om året i ett maskinläsbart format samt på ett lättillgängligt
sätt offentliggöra tydliga, lättbegripliga rapporter om all innehållsmoderering som de bedrivit under den berörda perioden.
Dessa rapporter ska särskilt innehålla information om följande, beroende på vad som är tillämpligt:
184
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/50
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
a) För leverantörer av förmedlingstjänster: antalet förelägganden som mottagits från medlemsstaternas myndigheter,
inbegripet förelägganden som utfärdats i enlighet med artiklarna 9 och 10, kategoriserade efter typen av olagligt
innehåll, den medlemsstat som utfärdat föreläggandet och den mediantid som behövts för att informera den myndighet
som utfärdat föreläggandet, eller någon annan myndighet som angetts i föreläggandet, om mottagandet av
föreläggandet, och för att ge verkan åt föreläggandet.
b) För leverantörer av värdtjänster: antalet anmälningar som lämnats in i enlighet med artikel 16, kategoriserade enligt
typen av påstått olagligt innehåll, antalet anmälningar som lämnats in av betrodda anmälare, eventuella åtgärder som
vidtagits till följd av dessa anmälningar och med särskiljande av fall där åtgärder vidtagits baserat på lagstiftning och fall
där åtgärder vidtagits på grundval av leverantörens allmänna villkor, antalet anmälningar som behandlats uteslutande
med hjälp av automatiserade metoder samt mediantiden för vidtagande av åtgärder.
c) För leverantörer av förmedlingstjänster: meningsfull och begriplig information om den innehållsmoderering som görs
på leverantörens eget initiativ, inbegripet användningen av automatiserade verktyg, vilka åtgärder som vidtagits för att
tillhandahålla utbildning och stöd till personer med ansvar för innehållsmoderering, antalet och typen av vidtagna
åtgärder som påverkar tillgången, synligheten och tillgängligheten för information som tillhandahålls av
tjänstemottagarna och mottagarnas förmåga att tillhandahålla information genom tjänsten, samt andra relaterade
begränsningar av tjänsten. Den inrapporterade informationen ska vara kategoriserad efter typ av olagligt innehåll eller
överträdelse av tjänsteleverantörens allmänna villkor, detektionsmetod och typ av begränsning som tillämpas.
d) För leverantörer av förmedlingstjänster: antalet klagomål som inkommit via de interna systemen för hantering av
klagomål i enlighet med leverantörens allmänna villkor, och dessutom, för leverantörer av onlineplattformar, i enlighet
med artikel 20 grunden för dessa klagomål, beslut som fattats med avseende på dessa klagomål, mediantiden för att
fatta dessa beslut samt antal tillfällen då dessa beslut upphävts.
e) All användning av automatiserade metoder för innehållsmoderering, inbegripet en kvalitativ beskrivning, en
specificering av de exakta syftena och indikatorer på tillförlitligheten och den möjliga felprocenten för de
automatiserade metoder som används för uppnåendet av dessa syften samt eventuella skyddsåtgärder som tillämpas.
2.
Punkt 1 i denna artikel ska inte tillämpas på leverantörer av förmedlingstjänster som utgör mikroföretag eller små
företag enligt definitionen i rekommendation 2003/361/EG och som inte är mycket stora onlineplattformar i den mening
som avses i artikel 33 i denna förordning.
3.
Kommissionen får anta genomförandeakter för att fastställa mallar när det gäller formen på, innehållet i och andra
aspekter av rapporterna enligt punkt 1 i denna artikel, inbegripet harmoniserade rapporteringsperioder. Dessa
genomförandeakter ska antas i enlighet med det rådgivande förfarande som avses i artikel 88.
AVSNITT 2
Ytterligare bestämmelser som är tillämpliga på leverantörer av värdtjänster, inbegripet onlineplattformar
Artikel 16
Mekanismer för anmälan och åtgärder
1.
Leverantörer av värdtjänster ska införa mekanismer som gör det möjligt för varje individ eller enhet att till dem
anmäla förekomster på deras tjänst av specifik information som individen eller enheten anser utgöra olagligt innehåll.
Dessa mekanismer ska vara lättillgängliga och användarvänliga och det ska vara möjligt att lämna in anmälningar enbart
på elektronisk väg.
185
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/51
2.
De mekanismer som avses i punkt 1 ska vara sådana att de främjar inlämning av anmälningar som är tillräckligt
exakta och underbyggda. Därför ska leverantörerna av värdtjänster vidta nödvändiga åtgärder för att möjliggöra och främja
inlämning av anmälningar som innehåller samtliga följande delar:
a) En tillräckligt underbyggd redogörelse för skälen till att individen eller enheten hävdar att informationen i fråga utgör
olagligt innehåll.
b) En tydlig angivelse av informationens exakta elektroniska lokalisering, exempelvis en eller flera exakta URL och, vid
behov, ytterligare information som gör det möjligt att identifiera det olagliga innehållet anpassat till typen av innehåll
och den specifika typen av värdtjänst.
c) Namn och e-postadress för den individ eller enhet som lämnar in anmälan, utom när det gäller information som anses
involvera ett av de brott som avses i artiklarna 3–7 i direktiv 2011/93/EU.
d) En förklaring där den individ eller enhet som lämnar in anmälan bekräftar sin övertygelse i ärligt uppsåt om att
informationen och påståendena i anmälan är korrekta och fullständiga.
3.
Anmälningar som avses i denna artikel ska anses ge upphov till faktisk kunskap eller medvetenhet för tillämpningen
av artikel 6 avseende den specifika information som berörs när de gör det möjligt för en aktsam leverantör av värdtjänster
att utan en detaljerad rättslig undersökning fastställa att den aktuella verksamheten eller informationen är olaglig.
4.
I de fall då anmälan innehåller de elektroniska kontaktuppgifterna för den individ eller enhet som gjort anmälan ska
leverantören av värdtjänster utan onödigt dröjsmål sända ett mottagningsbevis till den individen eller enheten.
5.
Leverantören ska också utan onödigt dröjsmål underrätta den individen eller enheten om sitt beslut avseende den
information som anmälan avser och tillhandahålla information om möjligheterna till prövning av beslutet.
6.
Leverantörer av värdtjänster ska behandla alla anmälningar som de tar emot genom de mekanismer som avses i punkt
1 och fatta sina beslut om den information som anmälningarna omfattar på ett snabbt, aktsamt, icke godtyckligt och
objektivt sätt. Om de använder automatiserade metoder för denna behandling eller detta beslutsfattande ska de inkludera
information om denna användning i det meddelande som avses i punkt 5.
Artikel 17
Motivering
1.
Leverantörer av värdtjänster ska tillhandahålla en tydlig och specifik motivering till berörda tjänstemottagare om
någon av följande begränsningar har införts på grund av att den information som tjänstemottagaren lämnat utgör olagligt
innehåll eller är oförenlig med deras allmänna villkor:
a) Begränsningar vad gäller synligheten för specifika delar av den information som tillhandahållits av tjänstemottagaren,
inbegripet att innehåll avlägsnas, att innehåll görs oåtkomligt eller att innehåll demonetiseras.
b) Tillfälligt upphävande, avslutande eller annan begränsning av penningutbetalningar.
c) Tillfälligt avbrytande eller avslutande av tillhandahållandet av tjänsten, helt eller delvis.
d) Tillfällig stängning eller avslutande av tjänstemottagarens konto.
2.
Punkt 1 ska endast tillämpas om leverantören känner till de relevanta elektroniska kontaktuppgifterna. Den ska
tillämpas senast från och med det datum då begränsningen införs, oavsett varför eller hur den infördes.
Punkt 1 ska inte tillämpas om informationen utgör vilseledande kommersiellt innehåll i stora volymer.
186
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/52
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
3.
Den motivering som avses i punkt 1 ska minst innehålla följande uppgifter:
a) Information om huruvida beslutet medför att informationen antingen avlägsnas, görs oåtkomlig, demonetiseras eller ges
begränsad synlighet, eller om betalningar kopplade till den tillfälligt upphävs eller avslutas, eller innebär att andra
åtgärder som avses i punkt 1 införs avseende informationen, och, om relevant, den territoriella omfattningen av
beslutet samt dess varaktighet.
b) De fakta och omständigheter som legat till grund för beslutet, inklusive, i förekommande fall, information om huruvida
beslutet fattats till följd av en anmälan i enlighet med artikel 16 eller på grundval av frivilliga undersökningar på eget
initiativ och, när så är strikt nödvändigt, anmälarens identitet.
c) Om tillämpligt, uppgifter om eventuell användning av automatiserade metoder vid beslutsfattandet, inbegripet
information om huruvida beslutet fattats med avseende på innehåll som upptäckts eller identifierats med hjälp av
automatiserade metoder.
d) Om beslutet rör påstått olagligt innehåll, en hänvisning till den rättsliga grund som använts och förklaringar till varför
informationen anses utgöra olagligt innehåll på denna grund.
e) Om beslutet fattats baserat på informationens påstådda oförenlighet med värdtjänstleverantörens allmänna villkor, en
hänvisning till den avtalsgrund som använts och en förklaring av varför informationen anses oförenlig med denna
grund.
f) Tydliga och användarvänliga uppgifter om de möjligheter till prövning som är tillgängliga för tjänstemottagaren med
avseende på beslutet, framför allt, om tillämpligt, genom interna mekanismer för hantering av klagomål, tvistlösning
utanför domstol och rättslig prövning.
4.
De uppgifter som leverantörer av värdtjänster tillhandahåller i enlighet med denna artikel ska vara tydliga och
lättbegripliga och så exakta och specifika som rimligen är möjligt under de givna omständigheterna. Uppgifterna ska i
synnerhet vara sådana att den berörda tjänstemottagaren har rimlig möjlighet att effektivt utöva de möjligheter till
prövning som avses i punkt 3 f.
5.
Denna artikel ska inte tillämpas på förelägganden som avses i artikel 9.
Artikel 18
Anmälan av misstanke om brott
1.
Om en leverantör av värdtjänster får kännedom om information som ger upphov till misstanke om att ett brott som
inbegriper ett hot mot en eller flera människors liv eller säkerhet har skett, håller på att ske eller sannolikt kommer att ske,
ska den omedelbart underrätta de brottsbekämpande eller rättsliga myndigheterna i den eller de berörda medlemsstaterna
om denna misstanke och tillhandahålla all relevant information som finns tillgänglig.
2.
Om en leverantör av värdtjänster inte med rimlig säkerhet kan fastställa vilken medlemsstat som berörs ska den
underrätta de brottsbekämpande myndigheterna i den medlemsstat där den är etablerad eller där dess rättsliga företrädare
har sin hemvist eller är etablerad, eller underrätta Europol, eller båda.
Vid tillämpningen av denna artikel ska den berörda medlemsstaten vara den medlemsstat i vilken brottet misstänks ha skett,
håller på att ske eller sannolikt kommer att ske, eller den medlemsstat där den brottsmisstänkte har sin hemvist eller
befinner sig, eller den medlemsstat där offret för det misstänkta brottet har sin hemvist eller befinner sig.
187
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/53
AVSNITT 3
Ytterligare bestämmelser som är tillämpliga på leverantörer av onlineplattformar
Artikel 19
Undantag för mikroföretag och små företag
1.
Detta avsnitt ska, med undantag för artikel 24.3, inte tillämpas på leverantörer av onlineplattformar som utgör
mikroföretag eller små företag enligt definitionen i rekommendation 2003/361/EG.
Detta avsnitt ska, med undantag för artikel 24.3, inte tillämpas på leverantörer av onlineplattformar som tidigare har
uppfyllt kraven för status som mikroföretag eller små företag enligt definitionen i rekommendation 2003/361/EG under
de tolv månader som följer efter det att de förlorat denna status enligt artikel 4.2 i den rekommendationen, förutom om de
är mycket stora onlineplattformar i enlighet med artikel 33.
2.
Genom undantag från punkt 1 i denna artikel ska detta avsnitt tillämpas på leverantörer av onlineplattformar som har
betecknats som mycket stora onlineplattformar i enlighet med artikel 33, oavsett om de utgör mikroföretag eller små
företag.
Artikel 20
Internt system för hantering av klagomål
1.
Leverantörer av onlineplattformar ska, under en period på minst sex månader från det beslut som avses i denna
punkt, ge tjänstemottagare, inbegripet individer eller enheter som har lämnat in en anmälan, tillgång till ett effektivt internt
system för hantering av klagomål som gör det möjligt för dem att lämna in klagomål, på elektronisk väg och avgiftsfritt,
mot onlineplattformsleverantörens beslut efter att ha mottagit en anmälan eller mot följande beslut som fattas av
leverantören av onlineplattformen med motiveringen att den information som tillhandahålls av mottagaren utgör olagligt
innehåll eller är oförenlig med plattformens allmänna villkor:
a) Beslut om huruvida informationen ska avlägsnas eller göras oåtkomlig eller dess synlighet begränsas.
b) Beslut om huruvida tillhandahållandet av tjänsten till mottagarna, helt eller delvis, ska avbrytas tillfälligt eller avslutas.
c) Beslut om huruvida mottagarnas konto ska stängas tillfälligt eller avslutas.
d) Beslut om huruvida möjligheten att monetarisera information som tillhandahålls av mottagarna ska upphävas tillfälligt,
avslutas eller på annat sätt begränsas.
2.
Den period på minst sex månader som avses i punkt 1 i denna artikel ska anses börja löpa den dag då
tjänstemottagaren informerades om beslutet i enlighet med artikel 16.5 eller artikel 17.
3.
Leverantörer av onlineplattformar ska säkerställa att deras interna system för hantering av klagomål är lättillgängliga
och användarvänliga och underlättar inlämning av tillräckligt exakta och underbyggda klagomål.
4.
Leverantörer av onlineplattformar ska hantera klagomål som lämnas in via deras interna system för hantering av
klagomål på ett snabbt, icke-diskriminerande, aktsamt och icke godtyckligt sätt. När klagomålen omfattar ett tillräckligt
underlag för att leverantören av onlineplattformen ska anse att dess beslut att inte vidta några åtgärder efter att ha mottagit
en anmälan saknar grund eller att den information som klagomålet avser inte är olaglig eller oförenlig med dess allmänna
villkor, eller innehåller information som visar att den klagandes beteende inte motiverar den åtgärd som vidtagits, ska
onlineplattformen utan onödigt dröjsmål ändra sitt beslut enligt punkt 1.
188
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/54
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
5.
Leverantörer av onlineplattformar ska utan onödigt dröjsmål underrätta klagande om sitt motiverade beslut med
avseende på den information som klagomålet avser och om möjligheterna till tvistlösning utanför domstol enligt
artikel 21 samt om andra tillgängliga möjligheter till prövning.
6.
Leverantörer av onlineplattformar ska säkerställa att de beslut som avses i punkt 5 fattas under tillsyn av lämpligt
kvalificerad personal och inte enbart baserat på automatiserade metoder.
Artikel 21
Tvistlösning utanför domstol
1.
Tjänstemottagare, inbegripet individer eller enheter som har lämnat in anmälningar, till vilka de beslut som avses i
artikel 20.1 riktas ska ha rätt att välja varje organ för tvistlösning utanför domstol som har certifierats i enlighet med
punkt 3 i den här artikeln för att lösa tvister som rör dessa beslut, inklusive klagomål som inte har lösts genom det interna
system för hantering av klagomål som avses i den artikeln.
Leverantörer av onlineplattformar ska säkerställa att information om tjänstemottagarnas möjlighet att ha tillgång till
tvistlösning utanför domstol, som avses i första stycket, är lättillgänglig på deras onlinegränssnitt, tydligt och
användarvänligt.
Första stycket ska inte påverka rätten för den berörda tjänstemottagaren att i vilket skede som helst inleda förfaranden för att
inför domstol bestrida besluten från leverantörerna av onlineplattformar i enlighet med tillämplig rätt.
2.
Båda parterna ska i ärligt uppsåt samarbeta med det utvalda organet för tvistlösning utanför domstol i syfte att lösa
tvisten.
Leverantörer av onlineplattformar får vägra att samarbeta med ett sådant organ för tvistlösning utanför domstol, om en
tvist redan har lösts rörande samma information och samma grunder för innehållets påstådda olaglighet eller oförenlighet.
Det certifierade organet för tvistlösning utanför domstol ska inte ha befogenhet att ålägga parterna en bindande lösning av
tvisten.
3.
Samordnaren för digitala tjänster i den medlemsstat där organet för tvistlösning utanför domstol är etablerat ska,
under en period på högst fem år som får förlängas, certifiera organet, på dess begäran, om organet har visat att det
uppfyller samtliga följande villkor:
a) Organet är opartiskt och oberoende, även oberoende i finansiellt hänseende, från leverantörer av onlineplattformar och
från mottagarna av den tjänst som tillhandahålls av leverantörer av onlineplattformar, inbegripet individer eller enheter
som har lämnat in anmälningar.
b) Organet har den sakkunskap som krävs för de frågor som uppstår inom ett eller flera enskilda områden av olagligt
innehåll, eller i förhållande till tillämpningen och kontrollen av efterlevnaden av de allmänna villkoren för en eller flera
typer av onlineplattformar, vilket gör att organet kan bidra effektivt till tvistlösningen.
c) Dess medlemmar får ersättning på ett sätt som inte är kopplat till resultatet av förfarandet.
d) Den tvistlösning utanför domstol som organet erbjuder är lättillgänglig, sker via elektronisk kommunikationsteknik och
tillåter möjligheten att inleda tvistlösningen och lämna in de styrkande handlingar som krävs online.
e) Organet klarar att lösa tvister på ett snabbt, effektivt och kostnadseffektivt sätt och på minst ett av unionsinstitu-
tionernas officiella språk.
f) Den tvistlösning utanför domstol som organet erbjuder sker i enlighet med tydliga och rättvisa förfaranderegler som är
lättillgängliga för allmänheten och förenliga med tillämplig rätt, inbegripet denna artikel.
189
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/55
Samordnaren för digitala tjänster ska, när så är tillämpligt, i certifikatet ange
a) de specifika frågor som omfattas av organets sakkunskap, enligt första stycket b, och
b) det eller de unionsinstitutionernas officiella språk på vilka organet kan lösa tvister, enligt första stycket e.
4.
Certifierade organ för tvistlösning utanför domstol ska årligen rapportera om sin verksamhet till den samordnare för
digitala tjänster som certifierat dem, med angivande av åtminstone antalet tvister de tagit emot, information om resultaten
av dessa tvister, den genomsnittliga tiden för att lösa dem och eventuella brister eller svårigheter som uppstått. De ska
tillhandahålla ytterligare information på begäran av samordnaren för digitala tjänster.
Samordnarna för digitala tjänster ska vartannat år utarbeta en rapport om hur de organ för tvistlösning utanför domstol
som de certifierat fungerar. Rapporten ska särskilt
a) innehålla en förteckning över antalet tvister som varje certifierat organ för tvistlösning utanför domstol har mottagit
årligen,
b) ange resultatet av de förfaranden som inletts vid dessa organ och den genomsnittliga tid det tar att lösa tvisterna,
c) identifiera och förklara eventuella systematiska eller sektorsvisa brister eller svårigheter som uppstått i samband med
dessa organs funktion,
d) identifiera bästa praxis för den funktionen,
e) innehålla rekommendationer om hur den funktionen kan förbättras, när så är lämpligt.
Certifierade organ för tvistlösning utanför domstol ska göra sina beslut tillgängliga för parterna inom en rimlig tidsperiod
och senast 90 kalenderdagar efter mottagandet av klagomålet. Vid mycket komplicerade tvister får det certifierade organet
för tvistlösning utanför domstol efter eget gottfinnande förlänga tidsfristen på 90 kalenderdagar med en ytterligare period
som inte får överstiga 90 dagar, vilket resulterar i en maximal period på 180 dagar.
5.
Om organet för tvistlösning utanför domstol avgör tvisten till tjänstemottagarens fördel, inbegripet den individ eller
enhet som har lämnat in en anmälan, ska leverantören av onlineplattformen bära alla avgifter som tas ut av organet för
tvistlösning utanför domstol och ska ersätta den mottagaren, inbegripet individen eller enheten, för alla andra skäliga
utgifter som denne har betalat i samband med tvistlösningen. Om organet för tvistlösning utanför domstol avgör tvisten
till fördel för leverantören av onlineplattformen, ska tjänstemottagaren, inbegripet individen eller enheten, inte behöva stå
för några avgifter eller andra utgifter som leverantören av onlineplattformen har betalat eller ska betala i samband med
tvistlösningen, såvida inte organet för tvistlösning utanför domstol konstaterar att den mottagaren uppenbart agerat i ond
tro.
De avgifter som organet för tvistlösning utanför domstol tar ut från leverantörer av onlineplattformar för tvistlösning ska
vara skäliga och får i vart fall inte överstiga de kostnader som organet ådragit sig. För tjänstemottagare ska tvistlösnings-
tjänster vara tillgängliga kostnadsfritt eller mot en låg avgift.
Certifierade organ för tvistlösning utanför domstol ska se till att tjänstemottagaren, inbegripet individer eller enheter som
har lämnat in en anmälan, och leverantören av den berörda onlineplattformen får kännedom om avgifterna, eller de
mekanismer som används för att fastställa avgifterna, innan tvistlösningen inleds.
6.
Medlemsstaterna får inrätta organ för tvistlösning utanför domstol för de syften som anges i punkt 1 eller stödja
verksamheten för vissa eller samtliga organ för tvistlösning utanför domstol som de har certifierat i enlighet med punkt 3.
Medlemsstaterna ska säkerställa att de åtgärder som de vidtar i enlighet med första stycket inte påverkar förmågan för deras
samordnare för digitala tjänster att certifiera de berörda organen i enlighet med punkt 3.
190
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/56
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
7.
En samordnare för digitala tjänster som har certifierat ett organ för tvistlösning utanför domstol ska återkalla
certifieringen om det efter en undersökning, antingen på dennes egna initiativ eller på grundval av information från tredje
parter fastställs att organet för tvistlösning utanför domstol inte längre uppfyller de villkor som anges i punkt 3. Innan
certifieringen återkallas ska samordnaren för digitala tjänster ge det organet möjlighet att reagera på resultatet av
undersökningen och samordnarens avsikt att återkalla certifieringen för organet för tvistlösning utanför domstol.
8.
Samordnarna för digitala tjänster ska till kommissionen anmäla de organ för tvistlösning utanför domstol som de har
certifierat i enlighet med punkt 3, i förekommande fall inklusive de specifikationer som avses i andra stycket i den punkten
samt de organ för tvistlösning utanför domstol för vilka de återkallat certifieringen. Kommissionen ska på en särskild och
lättillgänglig webbplats offentliggöra en förteckning över dessa organ, inklusive dessa specifikationer, och hålla den
uppdaterad.
9.
Denna artikel påverkar inte tillämpningen av direktiv 2013/11/EU eller alternativa tvistlösningsförfaranden och
tvistlösningsenheter för konsumenter som inrättats inom ramen för det direktivet.
Artikel 22
Betrodda anmälare
1.
Leverantörer av onlineplattformar ska vidta de tekniska och organisatoriska åtgärder som är nödvändiga för att
säkerställa att de anmälningar som inom ramen för deras respektive särskilda sakkunskapsområde lämnas in av betrodda
anmälare via de mekanismer som avses i artikel 16 ges prioritet och behandlas och blir föremål för beslut utan onödigt
dröjsmål.
2.
Statusen betrodd anmälare enligt denna förordning ska, efter ansökan från en enhet, beviljas av samordnaren för
digitala tjänster i den medlemsstat där den sökande är etablerad, till en sökande som har visat att den uppfyller samtliga
följande villkor:
a) Den har särskild sakkunskap och kompetens när det gäller att upptäcka, identifiera och anmäla olagligt innehåll.
b) Den är oberoende från leverantörer av onlineplattformar.
c) Den bedriver sin anmälningsrelaterade verksamhet aktsamt, korrekt och objektivt.
3.
Betrodda anmälare ska minst en gång om året offentliggöra lättbegripliga och detaljerade rapporter om anmälningar
som lämnats in i enlighet med artikel 16 under den berörda perioden. Rapporten ska åtminstone innehålla en förteckning
över antalet anmälningar som kategoriseras enligt följande:
a) Värdtjänstleverantörens identitet.
b) Typen av påstått olagligt innehåll som anmälts.
c) De åtgärder som vidtagits av leverantören.
Rapporterna ska innehålla en förklaring av de förfaranden som införts för att säkerställa att den betrodda anmälaren
behåller sitt oberoende.
Betrodda anmälare ska skicka rapporterna till den tilldelande samordnaren för digitala tjänster och ska offentliggöra dem.
Informationen i dessa rapporter får inte innehålla några personuppgifter.
4.
Samordnarna för digitala tjänster ska meddela kommissionen och nämnden namn, adresser och e-postadresser för de
enheter som de har beviljat statusen betrodd anmälare i enlighet med punkt 2 eller vars status som betrodd anmälare de har
dragit in tillfälligt i enlighet med punkt 6 eller återkallat i enlighet med punkt 7.
5.
Kommissionen ska offentliggöra den information som avses i punkt 4 i en allmänt tillgänglig databas, i ett
lättillgängligt och maskinläsbart format, och ska hålla denna databas uppdaterad.
191
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/57
6.
Om en leverantör av onlineplattformar har information som visar att en betrodd anmälare har lämnat in ett
betydande antal anmälningar som inte är tillräckligt exakta, som är inkorrekta eller som är bristfälligt underbyggda via de
mekanismer som avses i artikel 16, inbegripet information som samlats in i samband med behandlingen av klagomål via
det interna system för hantering av klagomål som avses i artikel 20.4, ska den överlämna denna information till den
samordnare för digitala tjänster som beviljade den berörda enheten status som betrodd anmälare och därvid tillhandahålla
de nödvändiga förklaringarna och styrkande handlingarna. Vid mottagandet av informationen från leverantörerna av
onlineplattformar och om samordnaren för digitala tjänster anser att det finns legitima skäl att inleda en undersökning ska
statusen som betrodd anmälare upphävas tillfälligt under den tid som undersökningen pågår. Undersökningen ska
genomföras utan onödigt dröjsmål.
7.
Den samordnare för digitala tjänster som beviljade enheten status som betrodd anmälare ska återkalla denna status
om den efter en undersökning, antingen på eget initiativ eller på grundval av information från tredje parter, inbegripet
information som tillhandahålls av en leverantör av onlineplattformar enligt punkt 6, fastställer att enheten inte längre
uppfyller de villkor som anges i punkt 2. Innan statusen återkallas ska samordnaren för digitala tjänster ge enheten
möjlighet att reagera på resultatet av undersökningen och samordnarens avsikt att återkalla enhetens status som betrodd
anmälare.
8.
Kommissionen ska, vid behov, efter samråd med nämnden utfärda riktlinjer för att bistå leverantörerna av
onlineplattformar och samordnarna för digitala tjänster vid tillämpningen av punkterna 2, 6 och 7.
Artikel 23
Åtgärder och skydd mot missbruk
1.
Leverantörer av onlineplattformar ska, under en rimlig tidsperiod och efter att ha utfärdat en förhandsvarning,
tillfälligt avbryta tillhandahållandet av sina tjänster till tjänstemottagare som ofta tillhandahåller innehåll som är uppenbart
olagligt.
2.
Leverantörer av onlineplattformar ska, under en rimlig tidsperiod och efter att ha utfärdat en förhandsvarning,
tillfälligt avbryta behandlingen av anmälningar och klagomål som lämnas in via de mekanismer för anmälan och åtgärder
och interna system för hantering av klagomål som avses i artiklarna 16 respektive 20, av individer eller enheter eller från
klagande som ofta lämnar in anmälningar eller klagomål som är uppenbart ogrundade.
3.
När de fattar beslut om tillfälligt avbrytande, ska leverantörer av onlineplattformar från fall till fall, i rätt tid och på ett
aktsamt och objektivt sätt bedöma om tjänstemottagaren, individen, enheten eller klaganden ägnar sig åt sådant missbruk
som avses i punkterna 1 och 2, med beaktande av alla relevanta fakta och omständigheter som framgår av den information
som leverantören av onlineplattformar har tillgång till. Dessa omständigheter ska innefatta minst följande:
a) Det absoluta antalet innehållsposter som är uppenbart olagliga eller anmälningar eller klagomål som är uppenbart
ogrundade, som lämnats in under en viss tidsperiod.
b) Deras relativa andel av det totala antalet uppgifter som tillhandahållits eller anmälningar som lämnats in under en viss
tidsperiod.
c) Graden av allvar i missbruket, inbegripet det berörda olagliga innehållets karaktär, och i dess konsekvenser.
d) Om denna kan fastställas: tjänstemottagarens, individens, enhetens eller den klagandes avsikt.
4.
Leverantörer av onlineplattformar ska i sina allmänna villkor på ett tydligt och detaljerat sätt ange sin policy när det
gäller sådant missbruk som avses i punkterna 1 och 2, och ska ge exempel på vilka sakförhållanden och omständigheter
som de beaktar när de bedömer om ett visst beteende utgör missbruk och fastställer det tillfälliga avbrytandets varaktighet.
192
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/58
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
Artikel 24
Transparensrapporteringsskyldigheter för leverantörer av onlineplattformar
1.
Utöver den information som avses i artikel 15 ska leverantörer av onlineplattformar i de rapporter som avses i den
artikeln inkludera uppgifter om följande:
a) Antalet tvister som hänskjutits till de organ för tvistlösning utanför domstol som avses i artikel 21, resultaten av
tvistlösningarna och mediantidsåtgången för genomförandet av tvistlösningsförfarandena samt andelen tvister där
leverantören av onlineplattformen genomfört organets beslut.
b) Antalet tillfälliga avbrytanden som gjorts enligt artikel 23, varvid åtskillnad ska göras mellan tillfälliga avbrytanden som
gjorts till följd av tillhandahållande av innehåll som är uppenbart olagligt, inlämning av anmälningar som är uppenbart
ogrundade och inlämning av klagomål som är uppenbart ogrundade.
2.
Senast den 17 februari 2023 och minst en gång var sjätte månad därefter ska leverantörer offentliggöra för varje
onlineplattform eller onlinesökmotor, i en allmänt tillgänglig del av sitt onlinegränssnitt, information om det
genomsnittliga antalet aktiva tjänstemottagare per månad i unionen, beräknat som ett genomsnitt under de senaste sex
månaderna och i enlighet med den metod som fastställs i de delegerade akter som avses i artikel 33.3, om de delegerade
akterna har antagits.
3.
Leverantörer av onlineplattformar eller av onlinesökmotorer ska meddela samordnaren för digitala tjänster i
etableringslandet och kommissionen, på dessas begäran och utan onödigt dröjsmål, den information som avses i punkt 2,
uppdaterad fram till den tidpunkt då denna begäran gjordes. Den samordnaren för digitala tjänster eller kommissionen får
begära att leverantören av onlineplattformen eller av onlinesökmotorn tillhandahåller ytterligare information om den
beräkning som avses i den punkten, inbegripet förklaringar och styrkande av de data som använts. Denna information får
inte innehålla några personuppgifter.
4.
När samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet, på grundval av den information som mottagits enligt
punkterna 2 och 3 i denna artikel, har skäl att anse att en leverantör av onlineplattformar eller av onlinesökmotorer
uppnår det tröskelvärde för det genomsnittliga antalet aktiva tjänstemottagare per månad i unionen som fastställs i
artikel 33.1, ska denne informera kommissionen om detta.
5.
Leverantörer av onlineplattformar ska utan onödigt dröjsmål lämna in de beslut och motiveringar som avses i
artikel 17.1 till kommissionen för införande i en allmänt tillgänglig maskinläsbar databas som förvaltas av kommissionen.
Leverantörer av onlineplattformar ska säkerställa att den information som lämnas inte innehåller personuppgifter.
6.
Kommissionen får anta genomförandeakter för att fastställa mallar när det gäller formen på, innehållet i och andra
aspekter av rapporterna enligt punkt 1 i denna artikel. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det rådgivande
förfarande som avses i artikel 88.
Artikel 25
Utformning och organisering av onlinegränssnitt
1.
Leverantörer av onlineplattformar får inte utforma, organisera eller driva sina onlinegränssnitt på ett sätt som
vilseleder eller manipulerar tjänstemottagare eller på ett sätt som på annat vis väsentligt snedvrider eller försämrar
tjänstemottagarnas förmåga att fatta fria och välgrundade beslut.
2.
Förbudet i punkt 1 ska inte tillämpas på metoder som omfattas av direktiv 2005/29/EG eller förordning (EU)
2016/679.
3.
Kommissionen får utfärda riktlinjer för hur punkt 1 ska tillämpas på specifika metoder, särskilt i fråga om att
a) ge större synlighet åt vissa val när tjänstemottagaren uppmanas att fatta ett beslut,
193
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/59
b) upprepade gånger begära att en tjänstemottagare gör ett val när det valet redan har gjorts, särskilt genom att presentera
ett popup-fönster som stör användarupplevelsen,
c) göra förfarandet för att avsluta en tjänst svårare än att ansluta sig till den.
Artikel 26
Annonsering på onlineplattformar
1.
Leverantörer av onlineplattformar som presenterar annonser på sina onlinegränssnitt ska, för varje enskild annons
som presenteras för varje enskild mottagare, säkerställa att tjänstemottagarna på ett klart, specifikt och entydigt sätt och i
realtid, kan identifiera följande:
a) Att informationen utgör en annons, bland annat med hjälp av tydliga markeringar vilka kan följa en standard enligt
artikel 44.
b) Den fysiska eller juridiska person för vars räkning annonsen presenterades.
c) Den fysiska eller juridiska person som betalat för annonsen, om den personen är en annan än den fysiska eller juridiska
person som avses i led b.
d) Meningsfull information som ska vara direkt och lätt tillgänglig via annonsen om de huvudparametrar som använts för
att fastställa vilka mottagare som annonsen ska presenteras för och hur dessa parametrar kan ändras.
2.
Leverantörer av onlineplattformar ska erbjuda tjänstemottagarna en funktion för att dessa ska kunna anmäla om det
innehåll de tillhandahåller utgör eller innehåller kommersiella meddelanden.
När tjänstemottagaren lämnar in en anmälan enligt denna punkt ska leverantören av onlineplattformar säkerställa att andra
tjänstemottagare på ett klart och entydigt sätt och i realtid, inbegripet genom tydliga markeringar, vilka kan följa en
standard enligt artikel 44, kan identifiera att det innehåll som tillhandahålls av tjänstemottagaren utgör eller innehåller ett
kommersiellt meddelande i enlighet med den anmälan.
3.
Leverantörer av onlineplattformar får inte för tjänstemottagare presentera annonser som bygger på profilering, enligt
definitionen i artikel 4.4 i förordning (EU) 2016/679, med användning av särskilda kategorier av personuppgifter som avses
i artikel 9.1 i förordning (EU) 2016/679.
Artikel 27
Transparens i rekommendationssystemet
1.
Leverantörer av onlineplattformar som använder rekommendationssystem ska i sina allmänna villkor, på ett klart och
begripligt sätt, ange de huvudparametrar som används i deras rekommendationssystem, liksom alla eventuella möjligheter
som tjänstemottagarna har att modifiera eller påverka dessa huvudparametrar.
2.
De huvudparametrar som avses i punkt 1 ska förklara varför viss information föreslås tjänstemottagaren. De ska
åtminstone innehålla följande:
a) De kriterier som är av störst betydelse för att avgöra vilken information som föreslås tjänstemottagaren.
b) Skälen för dessa parametrars relativa vikt.
3.
Om flera alternativ finns tillgängliga enligt punkt 1 för rekommendationssystem som fastställer den relativa
ordningsföljden för information som presenteras för tjänstemottagarna, ska leverantörer av onlineplattformar också
tillhandahålla en funktion som gör det möjligt för tjänstemottagaren att när som helst välja och ändra det alternativ som
denne föredrar. Den funktionen ska vara direkt och lätt tillgänglig i den specifika del av onlineplattformens
onlinegränssnitt där informationen rangordnas.
194
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/60
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
Artikel 28
Skydd av minderåriga online
1.
Leverantörer av onlineplattformar som är tillgängliga för minderåriga ska på sina tjänster införa lämpliga och
proportionella åtgärder för att säkerställa en hög nivå av integritet, säkerhet och trygghet för minderåriga.
2.
Leverantörer av onlineplattformar får inte presentera annonser på sina gränssnitt som bygger på profilering enligt
definitionen i artikel 4.4 i förordning (EU) 2016/679 med hjälp av tjänstemottagarens personuppgifter när de med rimlig
säkerhet är medvetna om att tjänstemottagaren är minderårig.
3.
Efterlevnaden av de skyldigheter som fastställs i denna artikel ska inte ålägga leverantörer av onlineplattformar att
behandla ytterligare personuppgifter för att bedöma om tjänstemottagaren är minderårig.
4.
Kommissionen får efter samråd med nämnden utfärda riktlinjer för att bistå leverantörer av onlineplattformar vid
tillämpningen av punkt 1.
AVSNITT 4
Ytterligare bestämmelser tillämpliga på leverantörer av onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå
distansavtal med näringsidkare
Artikel 29
Uteslutning för mikroföretag och små företag
1.
Detta avsnitt ska inte tillämpas på leverantörer av onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå
distansavtal med näringsidkare som utgör mikroföretag eller små företag enligt definitionen i rekommendation
2003/361/EG.
Detta avsnitt ska inte tillämpas på leverantörer av onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå
distansavtal med näringsidkare som tidigare har uppfyllt kraven för status som mikroföretag eller små företag enligt
definitionen i rekommendation 2003/361/EG under de tolv månader som följer efter det att de har förlorat den statusen
enligt artikel 4.2 i den rekommendationen, utom när de är mycket stora onlineplattformar i enlighet med artikel 33.
2.
Genom undantag från punkt 1 i denna artikel ska detta avsnitt tillämpas på leverantörer av onlineplattformar som gör
det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare som har utsetts till mycket stora onlineplattformar i
enlighet med artikel 33, oavsett om de utgör mikroföretag eller små företag.
Artikel 30
Näringsidkares spårbarhet
1.
Leverantörer av onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare ska
säkerställa att näringsidkare endast kan använda de onlineplattformarna för att främja meddelanden eller erbjuda
produkter eller tjänster till konsumenter som befinner sig i unionen om onlineplattformarna, innan deras tjänster används
för dessa ändamål, har erhållit följande information, när detta är tillämpligt på näringsidkaren:
a) Näringsidkarens namn, adress, telefonnummer och e-postadress.
b) En kopia av näringsidkarens identitetshandling eller annan elektronisk identifiering enligt artikel 3 i Europaparlamentets
och rådets förordning (EU) nr 910/2014 (40).
(40) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014 av den 23 juli 2014 om elektronisk identifiering och betrodda tjänster
för elektroniska transaktioner på den inre marknaden och om upphävande av direktiv 1999/93/EG (EUT L 257, 28.8.2014, s. 73).
195
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/61
c) Näringsidkarens betalkontouppgifter.
d) Om näringsidkaren är registrerad i ett handelsregister eller liknande offentligt register, det register i vilket näringsidkaren
är registrerad och dennes registreringsnummer eller motsvarande identifieringsuppgifter i detta register.
e) En självcertifiering där näringsidkaren förbinder sig att endast erbjuda produkter eller tjänster som överensstämmer
med tillämpliga regler i unionsrätten.
2.
Leverantören av den onlineplattform som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare
ska, vid mottagandet av den information som avses i punkt 1 och innan den berörda näringsidkaren tillåts använda dess
tjänster, genom att använda fritt tillgängliga officiella onlinedatabaser eller onlinegränssnitt som tillhandahålls av en
medlemsstat eller av unionen, eller genom att begära att näringsidkaren tillhandahåller styrkande handlingar från
tillförlitliga källor, göra sitt bästa för att bedöma om den information som avses i punkt 1 a–e är tillförlitlig och fullständig.
Vid tillämpning av denna förordning ska näringsidkare vara ansvariga för att den information som lämnas är korrekt.
När det gäller näringsidkare som för de ändamål som avses i punkt 1 redan den 17 februari 2024 använder tjänster från
leverantörer av onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare, ska
leverantörerna göra sitt bästa för att erhålla den angivna informationen från de berörda näringsidkarna inom tolv månader.
Om de berörda näringsidkarna inte lämnar informationen inom denna period ska leverantörerna avbryta tillhandahållandet
av sina tjänster till dessa näringsidkare till dess att de har lämnat all information.
3.
Om leverantören av den onlineplattform som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med
näringsidkare får tillräckliga indikationer på eller har skäl att misstänka att någon del av den information enligt punkt 1
som erhållits från den berörda näringsidkaren är oriktig, ofullständig eller inaktuell ska den leverantören begära att
näringsidkaren åtgärdar den situationen utan dröjsmål eller inom den tidsfrist som fastställs i unionsrätten eller nationell
rätt.
Om näringsidkaren underlåter att rätta eller komplettera informationen ska leverantören av den onlineplattform som gör
det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare snabbt tillfälligt avbryta tillhandahållandet till den
näringsidkaren av sin tjänst vad avser erbjudandet av produkter eller tjänster till konsumenter i unionen till dess att denna
begäran har uppfyllts fullt ut.
4.
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4 i förordning (EU) 2019/1150 ska den berörda näringsidkaren, om en
leverantör av en onlineplattform som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare nekar en
näringsidkare att använda sin tjänst enligt punkt 1, eller tillfälligt avbryter tillhandahållandet av sin tjänst enligt punkt 3 i
den här artikeln, ha rätt att lämna in ett klagomål i enlighet med artiklarna 20 och 21 i den här förordningen.
5.
Leverantörer av onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare ska
lagra den information som erhållits enligt punkterna 1 och 2 på ett säkert sätt under en period på sex månader efter det att
dess avtalsförhållande med den berörda näringsidkaren löpt ut. De ska sedan radera informationen.
6.
Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2 i denna artikel ska leverantören av den onlineplattform som gör det
möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare endast röja informationen till tredje parter när detta krävs
i enlighet med tillämplig rätt, inbegripet de förelägganden som avses i artikel 10 och eventuella andra förelägganden som
utfärdats av medlemsstaternas behöriga myndigheter eller kommissionen för utövandet av deras uppgifter inom ramen för
denna förordning.
7.
Leverantören av den onlineplattform som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare ska
på sin onlineplattform ge tjänstemottagarna tillgång till den information som avses i punkt 1 a, d och e, på ett tydligt,
lättillgängligt och begripligt sätt. Den informationen ska finnas tillgänglig åtminstone på onlineplattformens
onlinegränssnitt där informationen om produkten eller tjänsten presenteras.
196
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/62
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
Artikel 31
Inbyggd överensstämmelse
1.
Leverantörer av onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare ska
säkerställa att deras onlinegränssnitt är utformat och organiserat på ett sådant sätt att näringsidkarna har möjlighet att
fullgöra sina skyldigheter när det gäller förhandsinformation, överensstämmelse och produktsäkerhetsinformation enligt
tillämplig unionsrätt.
I synnerhet ska den berörda leverantören säkerställa att dess onlinegränssnitt ger näringsidkare möjlighet att tillhandahålla
information om namn, adress, telefonnummer och e-postadress vad gäller den ekonomiska aktören, enligt definitionen i
artikel 3.13 i förordning (EU) 2019/1020 och annan unionsrätt.
2.
Leverantörer av onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare ska
säkerställa att deras onlinegränssnitt är utformat och organiserat på ett sådant sätt att näringsidkarna kan tillhandahålla
åtminstone
a) den information som krävs för en tydlig och otvetydig identifiering av de produkter eller tjänster som marknadsförs eller
erbjuds konsumenter i unionen genom leverantörernas tjänster,
b) eventuella tecken som identifierar näringsidkaren, såsom varumärket, symbolen eller logotypen, och
c) i tillämpliga fall, information om etikettering och märkning i enlighet med reglerna i tillämplig unionsrätt om
produktsäkerhet och produktöverensstämmelse.
3.
Leverantörer av onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare ska
göra sitt bästa för att bedöma huruvida sådana näringsidkare har tillhandahållit den information som avses i punkterna 1
och 2 innan de tillåts att erbjuda produkter eller tjänster på de plattformarna. Efter att ha gjort det möjligt för
näringsidkaren att erbjuda produkterna eller tjänsterna på sin onlineplattform som gör det möjligt för konsumenter att
ingå distansavtal med näringsidkare, ska leverantören göra rimliga ansträngningar för att genom stickprov i officiella, fritt
tillgängliga och maskinläsbara onlinedatabaser eller onlinegränssnitt, kontrollera huruvida de erbjudna produkterna eller
tjänsterna har identifierats som olagliga.
Artikel 32
Rätt till information
1.
Om en leverantör av en onlineplattform som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare
får kännedom, oavsett hur, om att en olaglig produkt eller tjänst har erbjudits av en näringsidkare till konsumenter i
unionen genom dess tjänster, ska den leverantören, i den mån den har deras kontaktuppgifter, informera de konsumenter
som köpt den olagliga produkten eller tjänsten med hjälp av dess tjänster om följande:
a) Det faktum att produkten eller tjänsten är olaglig.
b) Näringsidkarens identitet.
c) Eventuella möjligheter till rättslig prövning.
Den skyldighet som fastställs i första stycket ska vara begränsad till köp av olagliga produkter eller tjänster som gjorts under
de sex månader som föregår den tidpunkt då leverantören fick kännedom om olagligheten.
2.
Om leverantören av den onlineplattform som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med
näringsidkare, i den situation som avses i punkt 1, inte har kontaktuppgifter till alla berörda konsumenter ska leverantören
göra informationen om de olagliga produkterna eller tjänsterna, näringsidkarens identitet och eventuella möjligheter till
rättslig prövning tillgänglig för allmänheten och lättåtkomlig på sitt onlinegränssnitt.
197
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/63
AVSNITT 5
Ytterligare skyldigheter för leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer att
hantera systemrisker
Artikel 33
Mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer
1.
Detta avsnitt ska tillämpas på onlineplattformar och onlinesökmotorer som har ett genomsnittligt antal aktiva
tjänstemottagare i unionen per månad som uppgår till 45 miljoner eller mer och som utses till mycket stora
onlineplattformar eller mycket stora onlinesökmotorer enligt punkt 4.
2.
Kommissionen ska anta delegerade akter i enlighet med artikel 87 för att korrigera det genomsnittliga antalet aktiva
tjänstemottagare per månad i unionen enligt punkt 1, om unionens befolkning ökar eller minskar med minst 5 % jämfört
med dess befolkning 2020, eller dess befolkning, efter korrigering genom en delegerad akt, det år då den senaste
delegerade akten antogs. I ett sådant fall ska den justera antalet så att det motsvarar 10 % av unionens befolkning det år då
den antar den delegerade akten, avrundat uppåt eller nedåt så att siffran kan uttryckas i miljoner.
3.
Kommissionen får, efter samråd med nämnden, anta delegerade akter i enlighet med artikel 87 för att komplettera
bestämmelserna i denna förordning genom att fastställa metoden för beräkning av det genomsnittliga antalet aktiva
tjänstemottagare per månad i unionen, för tillämpningen av punkt 1 i den här artikeln och artikel 24.2, så att det
säkerställs att metoden tar hänsyn till marknadsutvecklingen och den tekniska utvecklingen.
4.
Kommissionen ska, efter samråd med etableringsmedlemsstaten eller efter att ha beaktat den information som
tillhandahållits av samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet enligt artikel 24.4, anta ett beslut om att vid
tillämpningen av denna förordning utse till mycket stor onlineplattform eller mycket stor onlinesökmotor den
onlineplattform eller den onlinesökmotor som har ett genomsnittligt antal aktiva tjänstemottagare per månad som är lika
med eller större än det antal som avses i punkt 1 i den här artikeln. Kommissionen ska fatta sitt beslut på grundval av de
uppgifter som rapporterats till kommissionen av leverantören av onlineplattformen eller onlinesökmotorn enligt
artikel 24.2 och information som begärts enligt artikel 24.3 eller eventuella andra tillförlitliga uppgifter som
kommissionen har tillgång till.
Underlåtenhet av leverantören av onlineplattformen eller av onlinesökmotorn att följa artikel 24.2 eller att hörsamma
begäran från samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet eller från kommissionen enligt artikel 24.3 ska inte
hindra kommissionen från att utse den leverantören till leverantör av en mycket stora onlineplattform eller av en mycket
stor onlinesökmotor enligt denna punkt.
Om kommissionen grundar sitt beslut på annan information som är tillgänglig för kommissionen enligt första stycket i
denna punkt eller på grundval av ytterligare information som begärts enligt artikel 24.3, ska kommissionen ge den berörda
leverantören av onlineplattformen eller av onlinesökmotorn möjlighet att inom tio arbetsdagar lämna in sina synpunkter
på kommissionens preliminära slutsatser och att den avser att utse onlineplattformen eller onlinesökmotorn till en mycket
stor onlineplattform respektive en mycket stor onlinesökmotor. Kommissionen ska ta vederbörlig hänsyn till de synpunkter
som lämnats in av den berörda leverantören.
Om leverantören av den berörda onlineplattformen eller onlinesökmotorn underlåter att lämna in sina synpunkter enligt
tredje stycket ska kommissionen inte vara förhindrad att utse den onlineplattformen eller den onlinesökmotorn till en
mycket stor onlineplattform respektive en mycket stor onlinesökmotor på grundval av andra uppgifter som är den har
tillgång till.
5.
Kommissionen ska avsluta utseendet om onlineplattformen eller onlinesökmotorn under en oavbruten period på ett
år inte har ett genomsnittligt antal aktiva tjänstemottagare per månad som är lika med eller större än det antal som avses i
punkt 1.
198
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/64
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
6.
Kommissionen ska utan onödigt dröjsmål meddela leverantören av den berörda onlineplattformen eller
onlinesökmotorn, nämnden och samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet sina beslut enligt punkterna 4 och 5.
Kommissionen ska säkerställa att förteckningen över utsedda mycket stora onlineplattformar och mycket stora
onlinesökmotorer offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning och ska hålla förteckningen uppdaterad. De
skyldigheter som fastställs i detta avsnitt ska börja gälla, eller upphöra att gälla, för de berörda mycket stora onlineplatt-
formarna och mycket stora onlinesökmotorerna fyra månader efter det meddelande till den berörda leverantören som
avses i första stycket.
Artikel 34
Riskbedömning
1.
Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer ska noggrant identifiera,
analysera och bedöma alla eventuella systemrisker i unionen som härrör från utformningen av tjänsten eller hur deras
tjänst och relaterade system fungerar, inbegripet algoritmiska system, eller från användningen av deras tjänster.
De ska utföra riskbedömningarna senast den tillämpningsdag som avses i artikel 33.6 andra stycket och därefter minst en
gång om året, och under alla omständigheter innan införandet av funktioner som sannolikt kommer att ha en kritisk
inverkan på de risker som identifierats enligt den här artikeln. Riskbedömningen ska vara specifik för deras tjänster samt
stå i proportion till systemriskerna, med beaktande av deras allvarsgrad och sannolikheten för att de blir aktuella och ska
omfatta följande systemrisker:
a) Spridningen av olagligt innehåll via deras tjänster.
b) Faktiska eller förutsebara negativa effekter på utövandet av grundläggande rättigheter, särskilt den grundläggande rätten
till mänsklig värdighet i enlighet med artikel 1 i stadgan, till respekt för privatlivet och familjelivet i enlighet med
artikel 7 i stadgan, till skydd av personuppgifter i enlighet med artikel 8 i stadgan, till yttrandefrihet och
informationsfrihet, inbegripet mediernas frihet och mångfald, i enlighet med artikel 11 i stadgan, till icke-
diskriminering i enlighet med artikel 21 i stadgan, till respekt för barnets rättigheter i enlighet med artikel 24 i stadgan
och till en hög konsumentskyddsnivå i enlighet med artikel 38 i stadgan.
c) Eventuella faktiska eller förutsebara negativa effekter på samhällsdebatten och valprocesser samt den allmänna
säkerheten.
d) Eventuella faktiska eller förutsebara negativa effekter avseende könsrelaterat våld, skydd av folkhälsan och minderåriga
och allvarliga negativa konsekvenser för personens fysiska och psykiska välbefinnande.
2.
När riskbedömningarna görs ska leverantörerna av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora
onlinesökmotorer särskilt beakta om och hur följande faktorer påverkar någon eller några av de systemrisker som avses i
punkt 1:
a) Utformningen av deras rekommendationssystem och andra eventuella relevanta algoritmiska system.
b) Deras system för innehållsmoderering.
c) Gällande allmänna villkor och tillämpningen av dem.
d) System för urval och presentation av annonser.
e) Leverantörens datarelaterade metoder.
Leverantörerna ska i bedömningarna också analysera om och hur riskerna enligt punkt 1 påverkas av avsiktlig
manipulering av deras tjänster, inbegripet genom icke-autentisk användning eller automatiserat utnyttjande av tjänsten,
samt förstärkning och potentiellt snabb och omfattande spridning av olagligt innehåll och information som är oförenlig
med deras allmänna villkor.
199
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/65
Bedömningen ska ta hänsyn till särskilda regionala eller språkliga aspekter, även när de är specifika för en medlemsstat.
3.
Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer ska behålla de styrkande
handlingarna från riskbedömningarna i minst tre år efter det att riskbedömningarna har utförts, och ska på begäran
översända dem till kommissionen och samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet.
Artikel 35
Riskbegränsning
1.
Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer ska införa rimliga,
proportionella och effektiva riskbegränsningsåtgärder som är anpassade för de specifika systemrisker som identifierats
enligt artikel 34, med särskilt beaktande av dessa åtgärders konsekvenser för grundläggande rättigheter. Sådana åtgärder
får, i tillämpliga fall, innefatta
a) anpassning av deras tjänsters utformning, funktioner eller funktionssätt, inbegripet deras onlinegränssnitt,
b) anpassning av deras allmänna villkor och tillämpningen av dem,
c) anpassning av innehållsmodereringsprocesserna, inbegripet hastigheten och kvaliteten på behandlingen av anmälningar
avseende specifika typer av olagligt innehåll och, i förekommande fall, avlägsnandet eller oåtkomliggörandet utan
dröjsmål av det anmälda innehållet, särskilt med avseende på olaglig hatpropaganda eller cybervåld, samt anpassning
av eventuella relevanta beslutsprocesser och särskilda resurser för innehållsmoderering,
d) testning och anpassning av deras algoritmiska system, inbegripet deras rekommendationssystem,
e) anpassning av deras system för annonsering och anpassning av riktade åtgärder som syftar till att begränsa eller justera
presentationen av annonser i samband med de tjänster som de tillhandahåller,
f) stärkande av interna processer, interna resurser, intern testning, intern dokumentation av eller intern tillsyn över deras
verksamhet, särskilt vad gäller upptäckt av systemrisk,
g) inledande eller anpassning av samarbetet med betrodda anmälare i enlighet med artikel 22, och genomförande av
beslutet om organ för tvistlösning utanför domstol enligt artikel 21,
h) inledande eller anpassning av samarbetet med andra leverantörer av onlineplattformar eller av onlinesökmotorer genom
de uppförandekoder och krisprotokoll som avses i artiklarna 45 respektive 48,
i) vidtagande av medvetandehöjande åtgärder och anpassning av deras onlinegränssnitt i syfte att ge tjänstemottagare mer
information,
j) vidtagande av riktade åtgärder för att skydda barnets rättigheter, inbegripet verktyg för ålderskontroll och
föräldrakontroll, verktyg avsedda att hjälpa minderåriga att anmäla övergrepp eller få stöd, beroende på vad som är
lämpligt.
k) säkerställande av att information, oavsett om denna utgör genererad eller manipulerad bild, ljud eller video som på ett
märkbart sätt liknar befintliga personer, föremål, platser eller andra enheter eller händelser och som felaktigt framstår
som autentiskt eller sanningsenligt går att särskilja genom framträdande märkning när den presenteras på deras
onlinegränssnitt samt, dessutom, tillhandahållande av en funktion som är lätt att använda och som gör det möjligt för
tjänstemottagarna att markera sådan information.
2.
Nämnden ska i samarbete med kommissionen offentliggöra övergripande rapporter en gång om året. Rapporterna
ska omfatta följande:
a) Identifiering och bedömning av de mest framträdande och återkommande systemrisker som rapporterats av
leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer eller identifierats genom andra
informationskällor, särskilt sådana som tillhandahållits i enlighet med artiklarna 39, 40 och 42.
200
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/66
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
b) Bästa praxis för leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer för att begränsa
de systemrisker som identifieras.
Dessa rapporter ska redogöra för systemrisker uppdelade på de medlemsstater där de uppstått och i unionen som helhet,
beroende på vad som är tillämpligt.
3.
Kommissionen får i samarbete med samordnarna för digitala tjänster utfärda riktlinjer för tillämpningen av punkt 1
med avseende på specifika risker, särskilt för att beskriva bästa praxis och rekommendera tänkbara åtgärder, med
vederbörlig hänsyn till de konsekvenser som åtgärderna kan ha på de grundläggande rättigheterna enligt stadgan, för alla
berörda parter. Vid utarbetandet av dessa riktlinjer ska kommissionen anordna offentliga samråd.
Artikel 36
Krisresponsmekanism
1.
Om en kris uppstår får kommissionen, på rekommendation av nämnden, anta ett beslut som ålägger en eller flera
leverantörer av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer att vidta en eller flera av följande
åtgärder:
a) Bedöma om och, i så fall, i vilken utsträckning och på vilket sätt, driften och användningen av deras tjänster på ett
betydande sätt bidrar till ett allvarligt hot enligt punkt 2, eller sannolikt kommer att göra det.
b) Välja ut och tillämpa specifika, effektiva och proportionella åtgärder, såsom de som föreskrivs i artikel 35.1 eller
artikel 48.2, för att förebygga, undanröja eller begränsa sådana bidrag till det allvarliga hot som identifierats enligt led a
i denna punkt.
c) Senast ett visst datum, eller med i beslutet angivna regelbundna mellanrum, rapportera till kommissionen om de
bedömningar som avses i led a, om det exakta innehållet i, genomförandet av och de kvalitativa och kvantitativa
effekterna av de särskilda åtgärder som vidtagits enligt led b och om alla andra frågor som rör dessa bedömningar eller
åtgärder, enligt vad som anges i beslutet.
Vid val och tillämpning av åtgärder enligt led b i denna punkt ska tjänsteleverantören eller tjänsteleverantörerna ta
vederbörlig hänsyn till graden av allvar i det allvarliga hot som avses i punkt 2, till åtgärdernas brådskande karaktär och till
de faktiska eller potentiella konsekvenserna för alla berörda parters rättigheter och legitima intressen, inbegripet eventuell
underlåtenhet att vidta åtgärder för att respektera de grundläggande rättigheter som fastställs i stadgan.
2.
Vid tillämpningen av denna artikel ska en kris anses föreligga om extraordinära omständigheter leder till ett allvarligt
hot mot den allmänna säkerheten eller folkhälsan i unionen eller i betydande delar av den.
3.
När kommissionen fattar det beslut som avses i punkt 1 ska den säkerställa att samtliga följande krav är uppfyllda:
a) De åtgärder som krävs enligt beslutet är absolut nödvändiga, motiverade och proportionella, med hänsyn särskilt till
graden av allvar i det allvarliga hot som avses i punkt 2, åtgärdernas brådskande karaktär och de faktiska eller
potentiella konsekvenserna för alla berörda parters rättigheter och legitima intressen, inbegripet eventuell
underlåtenhet att vidta åtgärder för att respektera de grundläggande rättigheter som fastställs i stadgan.
b) I beslutet anges en rimlig tidsperiod inom vilken de särskilda åtgärder som avses i punkt 1 b ska vidtas, med hänsyn
särskilt till hur brådskande åtgärderna är och den tid som behövs för att förbereda och genomföra dem.
c) De åtgärder som krävs enligt beslutet är begränsade till en period på högst tre månader.
4.
Efter att ha fattat det beslut som avses i punkt 1 ska kommissionen utan onödigt dröjsmål vidta följande åtgärder:
a) Meddela beslutet till den eller de leverantörer som beslutet riktar sig till.
201
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/67
b) Offentliggöra beslutet.
c) Informera nämnden om beslutet, uppmana den att lämna in synpunkter på det och hålla den underrättad om eventuell
senare utveckling angående beslutet.
5.
Valet av särskilda åtgärder som ska vidtas enligt punkt 1 b och punkt 7 andra stycket ska göras av den eller de
leverantörer som kommissionens beslut riktar sig till.
6.
Kommissionen får på eget initiativ eller på begäran av leverantören inleda en dialog med leverantören för att, mot
bakgrund av leverantörens särskilda omständigheter, avgöra om de planerade eller genomförda åtgärder som avses i punkt
1 b är effektiva och proportionella för att uppnå de eftersträvade målen. Kommissionen ska särskilt se till att de åtgärder
som tjänsteleverantören vidtar enligt punkt 1 b uppfyller de krav som avses i punkt 3 a och c.
7.
Kommissionen ska övervaka tillämpningen av de särskilda åtgärder som vidtas enligt det beslut som avses i punkt 1 i
denna artikel, på grundval av de rapporter som avses i led c i den punkten och all annan relevant information, inbegripet
information som den kan begära enligt artikel 40 eller 67, med beaktande av krisens utveckling. Kommissionen ska
regelbundet rapportera till nämnden om den övervakningen, minst en gång i månaden.
Om kommissionen anser att de planerade eller genomförda särskilda åtgärderna enligt punkt 1 b inte är effektiva eller
proportionella får den, efter samråd med nämnden, anta ett beslut som kräver att leverantören ser över valet eller
tillämpningen av dessa särskilda åtgärder.
8.
När så är lämpligt med hänsyn till krisens utveckling får kommissionen, på nämndens rekommendation, ändra det
beslut som avses i punkt 1 eller i punkt 7 andra stycket genom att
a) återkalla beslutet och, när så är lämpligt, kräva att den mycket stora onlineplattformen eller den mycket stora
onlinesökmotorn upphör att tillämpa de åtgärder som valts ut och genomförts enligt punkt 1 b eller punkt 7 andra
stycket, i synnerhet om skälen för sådana åtgärder inte längre föreligger,
b) förlänga den period som avses i punkt 3 c med en period på högst tre månader,
c) beakta de erfarenheter som gjorts vid tillämpningen av åtgärderna, särskilt om åtgärderna eventuellt inte respekterar de
grundläggande rättigheterna i stadgan.
9.
Kraven i punkterna 1–6 ska tillämpas på beslutet och den ändring av det som avses i denna artikel.
10.
Kommissionen ska ta största möjliga hänsyn till de rekommendationer som nämnden avger enligt denna artikel.
11.
Kommissionen ska årligen rapportera till Europaparlamentet och rådet efter antagandet av beslut i enlighet med
denna artikel, och under alla omständigheter tre månader efter det att krisen upphört, om tillämpningen av de särskilda
åtgärder som vidtagits enligt dessa beslut.
Artikel 37
Oberoende revision
1.
Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer ska på egen bekostnad och
minst en gång om året vara föremål för oberoende revision för att granska uppfyllandet av
a) de skyldigheter som fastställs i kapitel III,
b) eventuella åtaganden som gjorts enligt de uppförandekoder som avses i artiklarna 45 och 46 och de krisprotokoll som
avses i artikel 48.
202
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/68
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
2.
Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer ska tillhandahålla de
organisationer som utför revisioner enligt denna artikel det samarbete och bistånd som krävs för att de ska kunna utföra
revisionerna på ett ändamålsenligt, effektivt och snabbt sätt, bland annat genom att ge dem tillgång till alla relevanta
uppgifter och lokaler och genom att besvara muntliga eller skriftliga frågor. De ska avstå från att hindra, otillbörligt
påverka eller undergräva utförandet av revisionen.
Sådana revisioner ska säkerställa en lämplig nivå av konfidentialitet och tystnadsplikt när det gäller den information som
erhålls från leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer och tredje parter i
samband med revisionerna, även efter det att revisionerna har avslutats. Uppfyllandet av detta krav får dock inte inverka
negativt på utförandet av revisioner och andra bestämmelser i denna förordning, särskilt bestämmelserna om öppenhet,
tillsyn och kontroll av efterlevnaden. Om det är nödvändigt för transparensrapporteringen enligt artikel 42.4 ska revisions-
rapporten och den rapport om genomförandet av revisionen som avses i punkterna 4 och 6 i den här artikeln åtföljas av
versioner som inte innehåller någon information som rimligen skulle kunna anses vara konfidentiell.
3.
Revision enligt punkt 1 ska utföras av organisationer som
a) är oberoende från och inte har några intressekonflikter med den berörda leverantören av mycket stora onlineplattformar
eller av mycket stora onlinesökmotorer och varje annan juridisk person med anknytning till den leverantören, som i
synnerhet
i) inte har tillhandahållit andra tjänster än revision med anknytning till de ärenden som granskas till den berörda
leverantören av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer eller till någon juridisk
person med anknytning till den leverantören under de tolv månader som föregår revisionens början och har åtagit
sig att inte tillhandahålla sådana tjänster till dem under tolv månader efter det att revisionen slutförts,
ii) inte har tillhandahållit revisionstjänster enligt denna artikel till den berörda leverantören av mycket stora
onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer eller till någon juridisk person med anknytning till den
leverantören under en period som är längre än tio på varandra följande år,
iii) inte utför revisionen i utbyte mot arvoden som är beroende av revisionens resultat,
b) har styrkt sakkunskap på områdena riskhantering, teknisk kompetens och kapacitet, och
c) har styrkt objektivitet och yrkesetik, baserat i synnerhet på efterlevnad av uppförandekoder eller lämpliga standarder.
4.
Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer ska säkerställa att de
organisationer som utför revisionerna upprättar en revisionsrapport för varje revision. Den rapporten ska vara skriftligt
underbyggd och ska innehålla åtminstone följande:
a) Namn, adress och kontaktpunkt för leverantören av den mycket stora onlineplattform eller den mycket stora
onlinesökmotor som är föremål för revisionen samt den period som omfattas.
b) Namn och adress för den organisation eller de organisationer som utför revisionen.
c) En intresseförklaring.
d) En redogörelse för de specifika aspekter som omfattas av revisionen och den metod som använts.
e) En redogörelse för och en sammanfattning av de viktigaste resultaten från revisionen.
f) En förteckning över de tredje parter med vilka samråd genomförts som en del av revisionen.
g) Ett revisionsuttalande där det anges om leverantören av den mycket stora onlineplattform eller den mycket stora
onlinesökmotor som är föremål för revisionen uppfyllt de skyldigheter och åtaganden som avses i punkt 1; revisionsut-
talandet kan vara positivt, positivt med anmärkningar eller negativt.
h) I de fall då revisionsuttalandet inte är positivt, operativa rekommendationer om specifika åtgärder för att uppnå
efterlevnad och den rekommenderade tidsramen för uppnående av efterlevnad.
203
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/69
5.
Om den organisation som utfört revisionen inte har kunnat granska vissa specifika delar eller avge ett revisions-
uttalande på grundval av sina undersökningar ska revisionsrapporten redogöra för omständigheterna och skälen till varför
de delarna inte kunde granskas.
6.
Leverantörer av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer som får en revisionsrapport
som inte är positiv ska ta vederbörlig hänsyn till de operativa rekommendationer som riktas till dem för att vidta de
åtgärder som är nödvändiga för att genomföra dessa. De ska inom en månad från mottagandet av dessa
rekommendationer anta en rapport om genomförandet av revisionen där dessa åtgärder redovisas. I de fall då de inte
genomför de operativa rekommendationerna ska de i rapporten om genomförandet av revisionen motivera varför de inte
gjort det och ange eventuella alternativa åtgärder som de har vidtagit för att åtgärda alla fall av bristande efterlevnad.
7.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 87 för att komplettera denna
förordning genom att fastställa de regler som är nödvändiga för utförandet av revisioner enligt den här artikeln, särskilt när
det gäller de nödvändiga reglerna om stegen i förfarandet, revisionsmetoder och rapporteringsmallar för de revisioner som
utförs enligt den här artikeln. Dessa delegerade akter ska beakta eventuella frivilliga revisionsstandarder som avses i
artikel 44.1 e.
Artikel 38
Rekommendationssystem
Utöver de krav som anges i artikel 27 ska leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora
onlinesökmotorer som använder rekommendationssystem erbjuda minst ett alternativ för vart och ett av sina
rekommendationssystem som inte är baserat på profilering enligt definitionen i artikel 4.4 i förordning (EU) 2016/679.
Artikel 39
Ytterligare transparens vad gäller annonsering online
1.
Leverantörer av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer som presenterar annonser på
sina onlinegränssnitt ska sammanställa och offentliggöra, i en särskild sektion på deras onlinegränssnitt genom ett sökbart
och tillförlitligt verktyg som medger flerkriteriesökningar, och via gränssnitt för applikationsprogrammering, en
datakatalog som innehåller den information som avses i punkt 2, under hela den period under vilken de presenterar en
annons och fram till ett år efter att annonsen presenterades för sista gången på deras onlinegränssnitt. De ska säkerställa att
datakatalogen inte innehåller några personuppgifter för de tjänstemottagare som annonsen presenterades för eller kunde ha
presenterats för och ska göra rimliga ansträngningar för att säkerställa att informationen är korrekt och fullständig.
2.
Datakatalogen ska innehålla åtminstone samtliga följande uppgifter:
a) Annonsens innehåll, inbegripet produktens, tjänstens eller varumärkets namn samt annonsens ämne.
b) Den fysiska eller juridiska person för vars räkning annonsen presenterades.
c) Den fysiska eller juridiska person som betalat för annonsen, om den personen är en annan än den person som avses i led
b.
d) Den period under vilken annonsen presenterades.
e) Om annonsen var avsedd att presenteras specifikt för en eller flera särskilda grupper av tjänstemottagare och, i sådana
fall, de huvudparametrar som använts för detta ändamål, inbegripet, om så är relevant, de huvudparametrar som
använts för att utesluta en eller flera sådana särskilda grupper.
f) De kommersiella meddelanden som offentliggjorts på de mycket stora onlineplattformarna och identifierats enligt
artikel 26.2.
g) Det totala antalet tjänstemottagare som nåtts och, i förekommande fall, aggregerade siffror uppdelade på varje
medlemsstat för den grupp eller de grupper av mottagare till vilka annonsen specifikt riktades.
204
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/70
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
3.
När det gäller punkt 2 a, b och c ska databasen, om en leverantör av mycket stora onlineplattformar eller av mycket
stora onlinesökmotorer har avlägsnat eller gjort en specifik annons oåtkomlig på grund av påstådd olaglighet eller
oförenlighet med dess allmänna villkor, inte innehålla den information som avses i de leden. I sådana fall ska databasen för
den berörda specifika annonsen innehålla den information som avses i artikel 17.3 a–e eller artikel 9.2 a i, beroende på vad
som är tillämpligt.
Kommissionen får, efter samråd med nämnden, med relevanta utvalda forskare enligt vad som avses i artikel 40 och med
allmänheten, utfärda riktlinjer om struktur, organisation och funktioner för de databaser som avses i den här artikeln.
Artikel 40
Dataåtkomst och granskning
1.
Leverantörer av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer ska, på motiverad begäran
från samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet eller kommissionen och inom en rimlig tidsperiod som anges i
den begäran, ge dessa åtkomst till de data som behövs för att övervaka och bedöma efterlevnaden av denna förordning.
2.
Samordnare för digitala tjänster och kommissionen ska använda de data till vilka åtkomst givits enligt punkt 1 endast
för att övervaka och bedöma efterlevnaden av denna förordning och ska ta vederbörlig hänsyn till de rättigheter och
intressen som leverantörer av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer och de berörda
tjänstemottagarna har, inbegripet skydd av personuppgifter, skydd av konfidentiell information, i synnerhet företagshem-
ligheter, och upprätthållande av säkerheten för deras tjänst.
3.
Vid tillämpning av punkt 1 ska leverantörer av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora
onlinesökmotorer, på begäran av antingen samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet eller kommissionen,
redogöra för utformningen av och logiken i hur deras algoritmiska system, inbegripet deras rekommendationssystem,
fungerar och testas.
4.
På motiverad begäran från samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet ska leverantörer av mycket stora
onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer inom en rimlig tidsperiod som anges i begäran, ge utvalda
forskare, som uppfyller kraven i punkt 8 i denna artikel, åtkomst till data enbart i syfte att bedriva forskning som bidrar till
upptäckten, identifieringen och förståelsen av systemrisker i unionen enligt artikel 34.1 samt bedömningen av om
riskminskningsåtgärderna enligt artikel 35 är lämpliga och effektiva och vilka konsekvenser de har.
5.
Inom 15 dagar från mottagandet av en sådan begäran som avses i punkt 4 får leverantörer av mycket stora
onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer begära att samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet
ändrar denna begäran, om de anser att de inte kan ge den begärda åtkomsten till data av ett av följande två skäl:
a) De har inte tillgång till dessa data.
b) Åtkomst till dessa data kommer att medföra betydande sårbarhet för tjänstens säkerhet eller skyddet av konfidentiell
information, i synnerhet företagshemligheter.
6.
En begäran om ändring enligt punkt 5 ska omfatta förslag på en eller flera alternativa metoder genom vilka åtkomst
kan tillhandahållas till begärda data eller andra data som är lämpliga och tillräckliga för denna begärans ändamål.
Samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet ska fatta beslut om en begäran om ändring inom 15 dagar och meddela
leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller av den mycket stora onlinesökmotorn sitt beslut och, i
förekommande fall, den ändrade begäran och den nya fristen för att tillmötesgå denna begäran.
7.
Leverantörer av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer ska underlätta och ge åtkomst
till data enligt punkterna 1 och 4 genom lämpliga gränssnitt som anges i begäran, inbegripet onlinedatabaser eller
gränssnitt för applikationsprogrammering.
205
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/71
8.
Efter en vederbörligen motiverad ansökan från forskare ska samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet ge
sådana forskare status som utvalda forskare för den särskilda forskning som avses i ansökan och utfärda en motiverad
begäran om åtkomst till data till en leverantör av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer
enligt punkt 4, om forskarna visar att de uppfyller samtliga följande villkor:
a) De är knutna till en forskningsorganisation enligt definitionen i artikel 2.1 i direktiv (EU) 2019/790.
b) De är fristående från kommersiella intressen.
c) Deras ansökan anger hur forskningen finansieras.
d) De är kapabla att uppfylla de särskilda datasäkerhetskrav och konfidentialitetskrav som är förbundna med varje begäran
och att skydda personuppgifter, och de beskriver i sin begäran lämpliga tekniska och organisatoriska åtgärder som de
har vidtagit i detta syfte.
e) Deras ansökan visar att deras tillgång till data och de tidsramar inom vilka de begär tillgång är nödvändiga för, och står i
proportion till, forskningens syften, och att de förväntade resultaten av den forskningen kommer att bidra till de syften
som föreskrivs i punkt 4.
f) Den planerade forskningsverksamheten kommer att genomföras i de syften som föreskrivs i punkt 4.
g) De har åtagit sig att göra forskningsresultaten allmänt tillgängliga utan kostnad, inom en rimlig tidsperiod efter det att
forskningen slutförts, med förbehåll för de berörda tjänstemottagarnas rättigheter och intressen i enlighet med
förordning (EU) 2016/679.
När ansökan enligt denna punkt har mottagits ska samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet informera
kommissionen och nämnden.
9.
Forskare får också lämna in sin ansökan till samordnaren för digitala tjänster i medlemsstaten för den forskningsorga-
nisation till vilken de är knutna. Vid mottagandet av ansökan enligt denna punkt ska samordnaren för digitala tjänster göra
en inledande bedömning av huruvida respektive forskare uppfyller samtliga villkor i punkt 8. Respektive samordnare för
digitala tjänster ska därefter översända ansökan, tillsammans med de styrkande handlingar som lämnats in av respektive
forskare och den inledande bedömningen, till samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet. Samordnaren för
digitala tjänster ska ta ett beslut huruvida en forskare ska tilldelas status som utvald forskare utan onödigt dröjsmål.
Den inledande bedömningen ska beaktas fullt ut, men det slutliga beslutet att tilldela en forskare status som utvald forskare
fattas av samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet, i enlighet med punkt 8.
10.
Den samordnare för digitala tjänster som beviljat status som utvald forskare och utfärdat den motiverade begäran
om dataåtkomst till leverantörerna av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer för en utvald
forskare, ska utfärda ett beslut om att avsluta åtkomsten om den efter en undersökning, antingen på eget initiativ eller på
grundval av information från tredje part, fastställer att den utvalda forskaren inte längre uppfyller villkoren i punkt 8, och
ska informera leverantören av den berörda mycket stora onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn om
beslutet. Innan åtkomsten avslutas ska samordnaren för digitala tjänster ge den utvalda forskaren möjlighet att reagera på
resultaten av undersökningen och på samordnarens avsikt att avsluta åtkomsten.
11.
Samordnarna för digitala tjänster i etableringsländerna ska meddela nämnden namn och kontaktuppgifter för de
fysiska personer eller enheter som de har beviljat status som utvald forskare i enlighet med punkt 8 samt syftet med den
forskning som ligger till grund för den ansökan som gjorts eller, om de har avslutat dataåtkomsten i enlighet med
punkt 10, kommunicera den informationen till nämnden.
206
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/72
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
12.
Leverantörer av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer ska utan onödigt dröjsmål
ge tillgång till data, inbegripet data i realtid om det är tekniskt möjligt, förutsatt att dessa data är allmänt tillgängliga i deras
onlinegränssnitt för forskare, inbegripet sådana som är knutna till ideella organ, organisationer och sammanslutningar, som
uppfyller villkoren i punkt 8 b, c, d och e och som använder dessa data enbart för att bedriva forskning som bidrar till att
upptäcka, identifiera och förstå systemrisker i unionen enligt artikel 34.1.
13.
Kommissionen ska efter samråd med nämnden anta delegerade akter som kompletterar denna förordning genom att
fastställa de tekniska villkor enligt vilka leverantörer av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora
onlinesökmotorer ska dela data enligt punkterna 1 och 4 och de ändamål för vilka dessa data får användas. Dessa
delegerade akter ska fastställa de särskilda villkor enligt vilka sådan delning av data med forskare kan ske i
överensstämmelse med förordning (EU) 2016/679, samt relevanta objektiva indikatorer, förfaranden och, vid behov,
oberoende rådgivningsmekanismer till stöd för delning av data, med beaktande av de intressen som leverantörer av mycket
stora onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer och de berörda tjänstemottagarna har, inklusive skyddet av
konfidentiell information, i synnerhet företagshemligheter, och med upprätthållande av säkerheten för deras tjänst.
Artikel 41
Funktion för regelefterlevnad
1.
Leverantörer av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer ska inrätta en funktion för
regelefterlevnad som ska vara oberoende av deras operativa funktioner och bestå av en eller flera regelefterlevnads-
ansvariga, inbegripet chefen för funktionen för regelefterlevnad. Den funktionen för regelefterlevnad ska ha tillräcklig
auktoritet och tyngd samt tillräckliga resurser liksom tillträde till ledningsorganet för leverantören av den mycket stora
onlineplattformen eller av den mycket stora onlinesökmotorn för att övervaka att leverantören efterlever denna förordning.
2.
Ledningsorganet för leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller av den mycket stora onlinesökmotorn
ska säkerställa att regelefterlevnadsansvariga har de yrkeskvalifikationer, den kunskap, de erfarenheter och den förmåga
som krävs för att utföra de uppgifter som avses i punkt 3.
Ledningsorganet för leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller av den mycket stora onlinesökmotorn ska
säkerställa att chefen för funktionen för regelefterlevnad är en oberoende högre chef med särskilt ansvar för funktionen för
regelefterlevnad.
Chefen för funktionen för regelefterlevnad ska rapportera direkt till ledningsorganet för leverantören av den mycket stora
onlineplattformen eller av den mycket stora onlinesökmotorn, och får ta upp problem och varna ledningsorganet när
risker som avses i artikel 34 eller bristande efterlevnad av denna förordning påverkar eller kan komma att påverka den
berörda leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller av den mycket stora onlinesökmotorn, utan att detta
inverkar på ledningsorganets ansvar i dess tillsynsfunktion och ledningsfunktion.
Chefen för funktionen för regelefterlevnad ska inte kunna avsättas utan förhandsgodkännande från ledningsorganet för
leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller av den mycket stora onlinesökmotorn.
3.
De regelefterlevnadsansvariga ska ha följande uppgifter:
a) Samarbeta med samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet och med kommissionen vid tillämpningen av denna
förordning.
b) Säkerställa att alla risker som avses i artikel 34 identifieras och rapporteras korrekt och att rimliga, proportionella och
ändamålsenliga riskminskningsåtgärder vidtas enligt artikel 35.
c) Organisera och övervaka de verksamheter som leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller av den mycket
stora onlinesökmotorn bedriver i samband med den oberoende revisionen enligt artikel 37.
207
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/73
d) Förse ledningen och de anställda vid leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller av den mycket stora
onlinesökmotorn med information och råd om relevanta skyldigheter inom ramen för denna förordning.
e) Övervaka att leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller av den mycket stora onlinesökmotorn fullgör
sina skyldigheter enligt denna förordning.
f) I tillämpliga fall övervaka att leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller av den mycket stora
onlinesökmotorn fullgör åtaganden som gjorts inom ramen för uppförandekoderna enligt artiklarna 45 och 46 eller
krisprotokollen enligt artikel 48.
4.
Leverantörer av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer ska meddela samordnaren för
digitala tjänster i etableringslandet och kommissionen namn och kontaktuppgifter för chefen för funktionen för
regelefterlevnad.
5.
Ledningsorganet för leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller av den mycket stora onlinesökmotorn
ska fastställa, övervaka och hållas ansvarigt för genomförandet av leverantörens styrningsarrangemang för säkerställande
av oberoendet för funktionen för efterlevnad, inbegripet fördelning av ansvar inom organisationen hos leverantören av den
mycket stora onlineplattformen eller av den mycket stora onlinesökmotorn, förebyggande av intressekonflikter och sund
hantering av systemrisker som identifierats enligt artikel 34.
6.
Ledningsorganet ska godkänna och regelbundet, minst en gång om året, se över strategier och policyer för beaktande,
hantering, övervakning och minskning av de risker som identifierats enligt artikel 34 och som den mycket stora
onlineplattformen eller den mycket stora onlinesökmotorn är exponerad för eller kan exponeras för.
7.
Ledningsorganet ska ägna tillräckligt med tid åt att överväga åtgärder som rör riskhantering. Det ska aktivt delta i
beslut som rör riskhantering och ska säkerställa att tillräckliga resurser anslås till hanteringen av de risker som identifierats
enligt artikel 34.
Artikel 42
Transparensrapporteringsskyldigheter
1.
Leverantörer av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer ska offentliggöra de rapporter
som avses i artikel 15 senast två månader från den tillämpningsdag som avses i artikel 33.6 andra stycket och därefter minst
var sjätte månad.
2.
De rapporter som avses i punkt 1 i denna artikel och som offentliggörs av leverantörer av mycket stora
onlineplattformar ska, utöver den information som avses i artiklarna 15 och 24.1, specificera följande:
a) De personalresurser som leverantören av mycket stora onlineplattformar avsätter för innehållsmoderering med
avseende på de tjänster som erbjuds i unionen, uppdelade på vart och ett av medlemsstaternas officiella språk som är
tillämpliga, inbegripet för att fullgöra de skyldigheter som fastställs i artiklarna 16 och 22 samt för att fullgöra de
skyldigheter som anges i artikel 20.
b) Kvalifikationerna och språkkunskaperna hos de personer som utför den verksamhet som avses i led a samt den
utbildning och det stöd som ges till sådan personal.
c) De indikatorer på korrekthet och tillhörande information som avses i artikel 15.1 e, uppdelade på vart och ett av
medlemsstaternas officiella språk.
Rapporterna ska offentliggöras på minst ett av medlemsstaternas officiella språk.
3.
Utöver den information som avses i artikel 24.2 ska leverantörer av mycket stora onlineplattformar eller av mycket
stora onlinesökmotorer i de rapporter som avses i punkt 1 i den här artikeln inkludera information om det genomsnittliga
antalet tjänstemottagare per månad för varje medlemsstat.
208
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/74
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
4.
Leverantörer av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer ska till samordnaren för
digitala tjänster i etableringslandet och kommissionen överlämna, utan onödigt dröjsmål efter färdigställande, och
offentliggöra senast tre månader efter mottagandet av var och en av revisionsrapporterna enligt artikel 37.4
a) en rapport som beskriver resultaten av riskbedömningen enligt artikel 34,
b) de specifika riskbegränsningsåtgärder som vidtagits enligt artikel 35.1,
c) den revisionsrapport som föreskrivs i artikel 37.4,
d) den rapport om genomförandet av revisionen som föreskrivs i artikel 37.6,
e) i tillämpliga fall, information om de samråd som leverantören genomfört till stöd för riskbedömningarna och
utformningen av riskbegränsningsåtgärderna.
5.
Om en leverantör av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer anser att offentlig-
görandet av information enligt punkt 4 kan resultera i röjandet av konfidentiell information hos den leverantören eller
tjänstemottagarna, medföra sårbarhet för dess tjänsts säkerhet, undergräva allmän säkerhet eller skada mottagare, får
leverantören avlägsna denna information från de allmänt tillgängliga rapporterna. I sådana fall ska leverantören sända de
fullständiga rapporterna till samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet och kommissionen, tillsammans med en
motivering som förklarar varför informationen avlägsnades från de allmänt tillgängliga rapporterna.
Artikel 43
Tillsynsavgift
1.
Kommissionen ska ta ut en årlig tillsynsavgift av leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora
onlinesökmotorer som utses i enlighet med artikel 33.
2.
Det totala beloppet för de årliga tillsynsavgifterna ska täcka de beräknade kostnader som kommissionen ådrar sig i
samband med sina tillsynsuppgifter enligt denna förordning, särskilt kostnader i samband med utseende enligt artikel 33,
inrättande, underhåll och drift av databasen enligt artikel 24.5 och systemet för informationsutbyte enligt artikel 85,
hänskjutanden enligt artikel 59, stöd till nämnden enligt artikel 62 och tillsynsuppgifter enligt artikel 56 och kapitel IV
avsnitt 4.
3.
Leverantörerna av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer ska årligen debiteras en
tillsynsavgift för varje tjänst som de har utsetts för i enlighet med artikel 33.
Kommissionen ska anta genomförandeakter som fastställer den årliga tillsynsavgiften för varje leverantör av mycket stora
onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer. När kommissionen antar dessa genomförandeakter ska den
tillämpa den metod som fastställs i den delegerade akt som avses i punkt 4 i denna artikel och ska respektera principerna i
punkt 5 i denna artikel. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det rådgivande förfarande som avses i artikel 88.
4.
Kommissionen ska anta delegerade akter i enlighet med artikel 87 som fastställer detaljerade metoder och förfaranden
för
a) fastställande av de beräknade kostnader som avses i punkt 2,
b) fastställande av de enskilda årliga tillsynsavgifter som avses i punkt 5 b och c,
c) fastställande av det högsta totala värde som anges i punkt 5 c, och
d) de arrangemang som krävs för inbetalningar.
Kommissionen ska iaktta de principer som anges i punkt 5 i denna artikel när den antar dessa delegerade akter.
209
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/75
5.
Den genomförandeakt som avses i punkt 3 och den delegerade akt som avses i punkt 4 ska iaktta följande principer:
a) Beräkningen av det totala beloppet för den årliga tillsynsavgiften tar hänsyn till de kostnader som uppkommit under det
föregående året.
b) Den årliga tillsynsavgiften står i proportion till det genomsnittliga antalet aktiva mottagare per månad i unionen för
varje mycket stor onlineplattform eller varje mycket stor onlinesökmotor som utsetts i enlighet med artikel 33.
c) Den totala årliga tillsynsavgift som tas ut från en viss leverantör av mycket stora onlineplattformar eller mycket stora
sökmotorer överstiger inte under några omständigheter 0,05 % av dess globala årliga nettoinkomst under det
föregående räkenskapsåret.
6.
De enskilda årliga tillsynsavgifter som tas ut enligt punkt 1 i denna artikel ska utgöra externa inkomster avsatta för
särskilda ändamål i enlighet med artikel 21.5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2018/1046 (41).
7.
Kommissionen ska årligen rapportera till Europaparlamentet och rådet om de totala kostnaderna för fullgörandet av
uppgifterna enligt denna förordning och det totala beloppet för de enskilda årliga tillsynsavgifter som tagits ut under det
föregående året.
AVSNITT 6
Andra bestämmelser avseende krav på tillbörlig aktsamhet
Artikel 44
Standarder
1.
Kommissionen ska samråda med nämnden och stödja och främja utvecklingen och genomförandet av frivilliga
standarder som fastställs av relevanta europeiska och internationella standardiseringsorgan när det gäller åtminstone
följande:
a) Elektronisk inlämning av anmälningar enligt artikel 16.
b) Standarder för mallar, utformning och processer för användarvänlig kommunikation med tjänstemottagarna om
begränsningar till följd av allmänna villkor och ändringar av dessa.
c) Elektronisk inlämning av anmälningar från betrodda anmälare enligt artikel 22, däribland genom gränssnitt för
applikationsprogrammering.
d) Särskilda gränssnitt, däribland gränssnitt för applikationsprogrammering, för att främja fullgörandet av de skyldigheter
som anges i artiklarna 39 och 40.
e) Revision av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer enligt artikel 37.
f) Interoperabilitet för de datakataloger för annonser som avses i artikel 39.2.
g) Överföring av data mellan annonseringsmellanhänder till stöd för transparensskyldigheter enligt artikel 26.1 b, c och d.
h) Tekniska åtgärder för att göra det möjligt att fullgöra skyldigheterna i denna förordning i fråga om annonsering,
inbegripet de skyldigheter avseende tydliga markeringar av annonser och kommersiella meddelanden som avses i
artikel 26.
(41) Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2018/1046 av den 18 juli 2018 om finansiella regler för unionens allmänna
budget, om ändring av förordningarna (EU) nr 1296/2013, (EU) nr 1301/2013, (EU) nr 1303/2013, (EU) nr 1304/2013,
(EU) nr 1309/2013, (EU) nr 1316/2013, (EU) nr 223/2014, (EU) nr 283/2014 och beslut nr 541/2014/EU samt om upphävande av
förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 (EUT L 193, 30.7.2018, s. 1).
210
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/76
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
i) Val av gränssnitt och presentation av information om huvudparametrarna för olika typer av rekommendationssystem, i
enlighet med artiklarna 27 och 38.
j) Standarder för riktade åtgärder för att skydda minderåriga online.
2.
Kommissionen ska stödja uppdateringen av standarder mot bakgrund av den tekniska utvecklingen och beteendena
hos mottagarna av de berörda tjänsterna. Relevant information om uppdateringen av standarderna ska vara allmänt och
lätt tillgänglig.
Artikel 45
Uppförandekoder
1.
Kommissionen och nämnden ska uppmuntra och främja utarbetandet av frivilliga uppförandekoder på unionsnivå
för att bidra till en korrekt tillämpning av denna förordning, med beaktande av i synnerhet de särskilda utmaningarna med
att hantera olika typer av olagligt innehåll och systemrisker, i enlighet med unionsrätten i synnerhet på områdena
konkurrens och skydd av personuppgifter.
2.
När betydande systemrisker i den mening som avses i artikel 34.1 uppstår och berör flera mycket stora
onlineplattformar eller mycket stora onlinesökmotorer får kommissionen bjuda in berörda leverantörer av mycket stora
onlineplattformar eller berörda leverantörer av mycket stora onlinesökmotorer, andra leverantörer av mycket stora
onlineplattformar, av mycket stora onlinesökmotorer, av onlineplattformar och av andra förmedlingstjänster, när så är
lämpligt, liksom relevanta behöriga myndigheter, civilsamhällesorganisationer och andra relevanta intressenter, att delta i
utarbetandet av uppförandekoder, vilket innefattar inrättandet av kommittéer för att vidta särskilda riskbegränsnings-
åtgärder, samt en ram för regelbunden rapportering om åtgärder som vidtas och resultaten av dessa.
3.
När de tillämpar punkterna 1 och 2 ska kommissionen och nämnden samt, i förekommande fall, andra organ, sträva
efter att säkerställa att uppförandekoderna omfattar tydligt angivna specifika mål, innehåller nyckelutförandeindikatorer för
att mäta hur dessa mål uppnås och att de tar vederbörlig hänsyn till behoven och intressena för alla berörda parter, och i
synnerhet medborgarna, på unionsnivå. Kommissionen och nämnden ska också sträva efter att säkerställa att deltagarna
regelbundet rapporterar till kommissionen och sina respektive samordnare för digitala tjänster i etableringsländerna om
åtgärder som vidtagits samt resultaten av dessa, som mäts i förhållande till de nyckelutförandeindikatorer som anges i
uppförandekoderna. Nyckelutförandeindikatorer och rapporteringsåtaganden ska ta hänsyn till skillnader mellan olika
deltagares storlek och kapacitet.
4.
Kommissionen och nämnden ska bedöma om uppförandekoderna fyller de syften som anges i punkterna 1 och 3 och
ska regelbundet övervaka och utvärdera hur uppförandekodernas mål uppnås, med beaktande av de nyckelutförandein-
dikatorer de eventuellt innehåller. De ska offentliggöra sina slutsatser.
Kommissionen och nämnden ska också uppmuntra och främja regelbunden översyn och anpassning av
uppförandekoderna.
Vid systematisk underlåtenhet att följa uppförandekoderna får kommissionen och nämnden uppmana undertecknarna av
uppförandekoderna att vidta nödvändiga åtgärder.
Artikel 46
Uppförandekoder för annonsering online
1.
Kommissionen ska uppmuntra och främja utarbetandet av frivilliga uppförandekoder på unionsnivå av leverantörer
av onlineplattformar och andra relevanta tjänsteleverantörer, exempelvis tillhandahållare av förmedlingstjänster för
annonsering online, andra aktörer som ingår i värdekedjan för programmatisk annonsering, organisationer som företräder
tjänstemottagare, civilsamhällesorganisationer eller berörda myndigheter, för att bidra till ytterligare transparens för aktörer
i värdekedjan för annonsering online utöver kraven i artiklarna 26 och 39.
211
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/77
2.
Kommissionen ska sträva efter att säkerställa att uppförandekoderna främjar en effektiv överföring av information
som fullt ut iakttar alla berörda parters rättigheter och intressen, samt konkurrenspräglade, transparenta och rättvisa
villkor för annonsering online, i enlighet med unionsrätten och nationell rätt, i synnerhet på områdena konkurrens samt
integritetsskydd och skydd av personuppgifter. Kommissionen ska sträva efter att säkerställa att uppförandekoderna
omfattar minst följande:
a) Överföring av information som innehas av förmedlare av annonsering online till tjänstemottagare beträffande kraven i
artikel 26.1 b, c och d.
b) Överföring av information som innehas av förmedlare av annonsering online till datakatalogerna enligt artikel 39.
c) Meningsfull information om monetarisering av data.
3.
Kommissionen ska uppmuntra utarbetandet av uppförandekoder senast den 18 februari 2025 och
uppförandekoderna ska börja tillämpas senast den 18 augusti 2025.
4.
Kommissionen ska uppmuntra alla aktörer i den värdekedja för annonsering online som avses i punkt 1 att godkänna
de åtaganden som anges i uppförandekoderna och att fullgöra dem.
Artikel 47
Uppförandekoder för tillgänglighet
1.
Kommissionen ska uppmuntra och främja utarbetandet av uppförandekoder på unionsnivå med deltagande av
leverantörer av onlineplattformar och andra relevanta tjänsteleverantörer, organisationer som företräder tjänstemottagare
och civilsamhällesorganisationer eller berörda myndigheter för att främja fullständigt och verkningsfullt deltagande på lika
villkor genom att förbättra tillgången till onlinetjänster som, genom ursprunglig utformning eller senare anpassning,
tillgodoser de särskilda behoven hos personer med funktionsnedsättning.
2.
Kommissionen ska sträva efter att säkerställa att uppförandekoderna eftersträvar målet att säkerställa dessa tjänsters
tillgänglighet i enlighet med unionsrätten och nationell rätt, för att maximera deras förutsebara användning bland personer
med funktionsnedsättning. Kommissionen ska sträva efter att säkerställa att uppförandekoderna omfattar minst följande
mål:
a) Utforma och anpassa tjänster för att göra dem tillgängliga för personer med funktionsnedsättning genom att göra dem
synliga, funktionella, begripliga och robusta.
b) Förklara hur tjänsterna uppfyller de tillämpliga tillgänglighetskraven och göra denna information tillgänglig för
allmänheten på ett tillgängligt sätt för personer med funktionsnedsättning.
c) Säkerställa att information, formulär och åtgärder enligt denna förordning görs tillgängliga på ett sådant sätt att de är
lätta att hitta, lätta att förstå och tillgängliga för personer med funktionsnedsättning.
3.
Kommissionen ska uppmuntra utarbetandet av uppförandekoder senast den 18 februari 2025 och att de börjar
tillämpas senast den 18 augusti 2025.
Artikel 48
Krisprotokoll
1.
Nämnden får rekommendera att kommissionen initierar utarbetandet, i enlighet med punkterna 2, 3 och 4, av
frivilliga krisprotokoll för hantering av krissituationer. Dessa situationer ska vara strikt begränsade till extraordinära
omständigheter som påverkar den allmänna säkerheten eller folkhälsan.
212
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/78
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
2.
Kommissionen ska uppmuntra och främja att leverantörer av mycket stora onlineplattformar, av mycket stora
onlinesökmotorer och, när så är lämpligt, leverantörer av andra onlineplattformar eller av andra onlinesökmotorer, deltar i
utarbetandet, testandet och tillämpningen av dessa krisprotokoll. Kommissionen ska sträva efter att säkerställa att dessa
krisprotokoll innefattar en eller flera av följande åtgärder:
a) På ett framträdande sätt visa sådan information om krissituationen som tillhandahålls av medlemsstaternas myndigheter
eller på unionsnivå eller, beroende på krisens sammanhang, av andra berörda, tillförlitliga organ.
b) Säkerställa att leverantören av förmedlingstjänster utser en särskild kontaktpunkt för krishantering. I tillämpliga fall kan
detta vara den elektroniska kontaktpunkt som avses i artikel 11 eller, när det gäller leverantörer av mycket stora
onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer, den regelefterlevnadsansvariga som avses i artikel 41.
c) När så är tillämpligt, anpassa de resurser som avsätts för fullgörandet av de skyldigheter som anges i artiklarna 16, 20,
22, 23 och 35 till de behov som krissituationen ger upphov till.
3.
Kommissionen ska, vid behov, involvera medlemsstaternas myndigheter och får även involvera unionens organ och
byråer i arbetet med att utarbeta, testa och övervaka tillämpningen av dessa krisprotokoll. Kommissionen får, när så är
nödvändigt och lämpligt, också involvera civilsamhällesorganisationer eller andra relevanta organisationer i utarbetandet
av krisprotokoll.
4.
Kommissionen ska sträva efter att säkerställa att alla följande aspekter på ett tydligt sätt anges i krisprotokollen:
a) De specifika parametrarna för att fastställa vad som utgör de särskilda extraordinära omständigheter som
krisprotokollet är ämnat att omfatta och de mål som eftersträvas med det.
b) Varje deltagares roll och de åtgärder som de ska vidta som förberedelse och när krisprotokollet har aktiverats.
c) Ett tydligt förfarande för att avgöra när krisprotokollet ska aktiveras.
d) Ett tydligt förfarande för att fastställa under vilken tidsperiod som de åtgärder som ska vidtas när krisprotokollet
aktiveras ska gälla, vilken är strikt begränsad till vad som är nödvändigt för att hantera de särskilda extraordinära
omständigheterna i fråga.
e) Skyddsmekanismer för att hantera eventuella negativa effekter på utövandet av grundläggande rättigheter enligt stadgan,
i synnerhet yttrandefriheten, informationsfriheten och rätten till icke-diskriminering.
f) En process för offentlig rapportering av alla åtgärder som vidtagits, deras varaktighet och deras resultat, efter att
krissituationen har upphört.
5.
Om kommissionen anser att ett krisprotokoll inte fungerar effektivt i krissituationen, eller för att skydda utövandet av
grundläggande rättigheter enligt punkt 4 e, ska den begära att deltagarna ändrar krisprotokollet, även genom att vidta
ytterligare åtgärder.
213
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/79
KAPITEL IV
GENOMFÖRANDE, SAMARBETE, SANKTIONER OCH KONTROLL AV EFTERLEVNADEN
AVSNITT 1
Behöriga myndigheter och nationella samordnare för digitala tjänster
Artikel 49
Behöriga myndigheter och samordnare för digitala tjänster
1.
Medlemsstaterna ska utse en eller flera behöriga myndigheter som ska ansvara för tillsynen av leverantörerna av
förmedlingstjänster och kontrollen av efterlevnaden av denna förordning (behöriga myndigheter).
2.
Medlemsstaterna ska utse en av de behöriga myndigheterna till sin samordnare för digitala tjänster. Samordnaren för
digitala tjänster ska ansvara för alla frågor som rör tillsynen över och kontrollen av efterlevnaden av denna förordning i den
medlemsstaten, om inte den berörda medlemsstaten har gett andra behöriga myndigheter ansvar för vissa specifika
uppgifter eller sektorer. Samordnaren för digitala tjänster ska i vart fall ha ansvaret för att säkerställa samordningen på
nationell nivå när det gäller dessa frågor och för att bidra till en effektiv och konsekvent tillsyn över och kontroll av
efterlevnaden av denna förordning i hela unionen.
I detta syfte ska samordnarna för digitala tjänster samarbeta med varandra, med andra nationella myndigheter, med
nämnden och med kommissionen, utan att det påverkar medlemsstaternas möjlighet att föreskriva samarbetsmekanismer
och regelbundna diskussioner mellan samordnaren för digitala tjänster och andra nationella myndigheter, om det är
relevant för utförandet av dessas respektive uppgifter.
Om en medlemsstat utser en eller flera behöriga myndigheter utöver samordnaren för digitala tjänster ska den säkerställa
att de uppgifter som utförs av dessa myndigheter respektive samordnaren för digitala tjänster är tydligt definierade och att
de har ett nära och effektivt samarbete när de utför sina uppgifter.
3.
Medlemsstaterna ska utse sina samordnare för digitala tjänster senast den 17 februari 2024.
Medlemsstaterna ska offentliggöra och meddela kommissionen och nämnden namnet på den behöriga myndighet de utsett
till sin samordnare för digitala tjänster samt information om hur denna kan kontaktas. Den berörda medlemsstaten ska
meddela kommissionen och nämnden namnet på de andra behöriga myndigheter som avses i punkt 2 liksom deras
respektive uppgifter.
4.
De bestämmelser som är tillämpliga på samordnare för digitala tjänster och som anges i artiklarna 50, 51 och 56 ska
också tillämpas på övriga behöriga myndigheter som medlemsstaterna utser enligt punkt 1 i den här artikeln.
Artikel 50
Krav för samordnare för digitala tjänster
1.
Medlemsstaterna ska säkerställa att deras samordnare för digitala tjänster utför sina uppgifter enligt denna förordning
på ett opartiskt och transparent sätt och i rätt tid. Medlemsstaterna ska säkerställa att deras samordnare för digitala tjänster
har alla nödvändiga resurser för att utföra sina uppgifter, inbegripet tillräckliga tekniska och ekonomiska resurser och
personalresurser för att tillfredsställande kunna utöva tillsyn över alla leverantörer av förmedlingstjänster som omfattas av
deras behörighet. Varje medlemsstat ska säkerställa att dess samordnare för digitala tjänster har tillräcklig autonomi när det
gäller att förvalta sin budget inom budgetens övergripande gränser, för att inte negativt påverka oberoendet för
samordnaren för digitala tjänster.
214
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/80
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
2.
När samordnarna för digitala tjänster utför sina uppgifter och utövar sina befogenheter i enlighet med denna
förordning ska de agera med fullständigt oberoende. De ska stå fria från all yttre påverkan, oavsett om den är direkt eller
indirekt, och ska varken efterfråga eller ta emot anvisningar från någon annan offentlig myndighet eller någon privat aktör.
3.
Punkt 2 i denna artikel ska inte påverka de uppgifter som samordnarna för digitala tjänster har inom ramen för
systemet för tillsyn och kontroll av efterlevnad i enlighet med denna förordning eller samarbetet med andra behöriga
myndigheter i enlighet med artikel 49.2. Punkt 2 i den här artikeln ska inte hindra utövandet av rättslig prövning och ska
inte heller påverka tillämpningen av proportionella krav på ansvarsskyldighet när det gäller samordnarnas allmänna
verksamhet, såsom finansiella utgifter eller rapportering till nationella parlament, förutsatt att dessa krav inte undergräver
uppnåendet av målen i denna förordning.
Artikel 51
Befogenheter för samordnarna för digitala tjänster
1.
När det behövs för utförandet av deras uppgifter enligt denna förordning ska samordnarna för digitala tjänster ha
följande undersökningsbefogenheter när det gäller agerandet hos leverantörer av förmedlingstjänster som omfattas av
deras medlemsstats behörighet:
a) Befogenhet att ålägga dessa leverantörer, och andra personer som agerar för ändamål som rör deras handels-, närings-,
hantverks- eller yrkesverksamhet och som rimligen kan ha kännedom om information om en misstänkt överträdelse av
denna förordning, inklusive organisationer som utför sådana revisioner som avses i artiklarna 37 och 75.2, att
tillhandahålla denna information utan onödigt dröjsmål.
b) Befogenhet att utföra, eller begära att en rättslig myndighet i samordnarens medlemsstat beordrar, inspektioner av
lokaler som används av dessa leverantörer eller dessa personer för syften relaterade till deras handels-, närings-,
hantverks- eller yrkesverksamhet, eller att begära att andra offentliga myndigheter gör detta, för att granska, beslagta,
kopiera eller utverka kopior av uppgifter som rör en misstänkt överträdelse i någon form, oavsett lagringsmedium.
c) Befogenhet att be varje anställd eller företrädare för dessa leverantörer eller dessa personer att förklara all information
som rör en misstänkt överträdelse, och att med alla tekniska medel spela in eller nedteckna svaren med deras samtycke.
2.
När det behövs för utförandet av deras uppgifter enligt denna förordning ska samordnarna för digitala tjänster ha
följande befogenheter vad gäller efterlevnadskontroll med avseende på leverantörer av förmedlingstjänster som omfattas av
deras medlemsstats behörighet.
a) Befogenhet att godkänna de åtaganden som erbjuds av dessa leverantörer när det gäller deras efterlevnad av denna
förordning och att göra dessa åtaganden bindande.
b) Befogenhet att beordra att överträdelser upphör och, när så är lämpligt, att föreskriva avhjälpande åtgärder som står i
proportion till överträdelsen och som är nödvändiga för att få överträdelsen att faktiskt upphöra, eller begära att en
rättslig myndighet i samordnarens medlemsstat gör detta.
c) Befogenhet att ålägga böter, eller begära att en rättslig myndighet i samordnarens medlemsstat gör detta, i enlighet med
artikel 52 för bristande efterlevnad av denna förordning, inklusive bristande efterlevnad av undersökningsförelägganden
som utfärdas enligt punkt 1 i den här artikeln.
d) Befogenhet att ålägga vite, eller begära att en rättslig myndighet i samordnarens medlemsstat gör detta, i enlighet med
artikel 52 för att säkerställa att en överträdelse upphör i enlighet med ett föreläggande som utfärdats enligt led b i detta
stycke, eller vid bristande uppfyllande av några av de undersökningsförelägganden som utfärdats enligt punkt 1 i den
här artikeln.
e) Befogenhet att vidta interimistiska åtgärder, eller begära att den behöriga rättsliga myndigheten gör detta, för att undvika
risk för allvarlig skada.
215
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/81
Vad gäller första stycket c och d ska samordnarna för digitala tjänster också ha de befogenheter vad gäller efterlevnads-
kontroll som fastställs i de leden med avseende på de andra personer som avses i punkt 1 vid bristande uppfyllande av
något av de förelägganden som utfärdats mot dem enligt den punkten. De ska endast utöva dessa befogenheter vad gäller
efterlevnadskontroll efter att i god tid ha försett dessa andra personer med all relevant information om dessa
förelägganden, inbegripet den tillämpliga tidsperioden, om böter eller viten som kan åläggas vid bristande efterlevnad och
om möjligheterna till prövning.
3.
När det behövs för att utföra deras uppgifter enligt denna förordning ska samordnarna för digitala tjänster också ha
följande befogenheter med avseende på leverantörer av förmedlingstjänster som omfattas av deras medlemsstats
behörighet, när de uttömt alla andra befogenheter enligt denna artikel för att se till att en överträdelse upphör och om
överträdelsen inte har åtgärdats eller fortsätter och orsakar allvarlig skada som inte kan undvikas genom utövandet av
andra befogenheter som finns att tillgå enligt unionsrätten eller nationell rätt:
a) Ålägga dessa leverantörers ledningsorgan att utan onödigt dröjsmål granska situationen och anta och lägga fram en
åtgärdsplan med de åtgärder som är nödvändiga för att få överträdelsen att upphöra, säkerställa att leverantören vidtar
dessa åtgärder och rapportera vilka åtgärder som vidtagits.
b) Om samordnaren för digitala tjänster anser att en leverantör av förmedlingstjänster inte i tillräcklig grad har uppfyllt de
krav som avses i led a, att överträdelsen inte har åtgärdats eller fortsätter och orsakar allvarlig skada samt att
överträdelsen innebär ett brott som innefattar ett hot mot människors liv eller säkerhet, begära att den behöriga
rättsliga myndigheten i dess medlemsstat beslutar om en tillfällig begränsning av mottagarnas tillgång till den tjänst
som berörs av överträdelsen eller, endast i de fall då detta inte är tekniskt möjligt, till det onlinegränssnitt hos
leverantören av förmedlingstjänster på vilket överträdelsen skett.
Samordnaren för digitala tjänster ska, utom när den agerar på kommissionens begäran enligt artikel 82, innan den
inkommer med den begäran som avses i första stycket b i denna punkt, uppmana berörda parter att inom en tidsperiod
som inte får understiga två veckor inkomma med skriftliga synpunkter och därvid beskriva de åtgärder som den avser att
begära och ange den eller de avsedda adressaterna. Leverantören av förmedlingstjänster, den eller de avsedda adressaterna
och varje annan tredje part som visar ett legitimt intresse ska ha rätt att delta i förfarandet inför den behöriga rättsliga
myndigheten. Varje åtgärd som beslutas ska stå i proportion till överträdelsens art, allvar, frekvens och varaktighet, och
inte medföra en orimlig begränsning av tillgången till laglig information för mottagarna av den berörda tjänsten.
Begränsningen av tillgången ska gälla under en period av fyra veckor, med möjlighet för den behöriga rättsliga myndigheten
att i sitt föreläggande ge samordnaren för digitala tjänster möjlighet att förlänga denna period med ytterligare perioder av
samma längd, med förbehåll för det maximala antal förlängningar som fastställs av denna rättsliga myndighet.
Samordnaren för digitala tjänster ska endast förlänga perioden i de fall då den, med beaktande av rättigheterna och
intressena för alla parter som berörs av den begränsningen samt alla relevanta omständigheter, inbegripet eventuell
information från leverantören av förmedlingstjänster, adressaten eller adressaterna eller annan tredje part som har visat ett
legitimt intresse, anser att båda följande villkor är uppfyllda:
a) Leverantören av förmedlingstjänster har underlåtit att vidta de nödvändiga åtgärderna för att få överträdelsen att
upphöra.
b) Den tillfälliga begränsningen innebär ingen orimlig begränsning av tjänstemottagarens tillgång till laglig information,
med beaktande av antalet tjänstemottagare som påverkas och förekomsten av lämpliga och lättillgängliga alternativ.
Om samordnaren för digitala tjänster anser att de villkor som anges i tredje stycket a och b har uppfyllts, men inte kan göra
någon ytterligare förlängning av perioden enligt tredje stycket, ska den lämna en ny begäran till den behöriga rättsliga
myndigheten enligt första stycket b.
216
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/82
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
4.
De befogenheter som anges i punkterna 1, 2 och 3 påverkar inte tillämpningen av avsnitt 3.
5.
De åtgärder som samordnarna för digitala tjänster vidtar vid utövandet av sina befogenheter enligt punkterna 1, 2
och 3 ska vara effektiva, avskräckande och proportionella, med beaktande av i synnerhet arten, allvaret, frekvensen och
varaktigheten av den överträdelse eller den misstänkta överträdelse som åtgärderna avser, liksom den ekonomiska,
tekniska och operativa kapaciteten hos den berörda leverantören av förmedlingstjänster, när så är relevant.
6.
Medlemsstaterna ska fastställa särskilda regler och förfaranden för utövandet av befogenheterna enligt punkterna 1, 2
och 3 och ska säkerställa att allt utövande av dessa befogenheter är förenat med ändamålsenliga skyddsmekanismer som
fastställs i den tillämpliga nationella rätten i överensstämmelse med stadgan och med unionsrättens allmänna principer.
Dessa åtgärder får i synnerhet endast vidtas i enlighet med rätten till respekt för privatlivet och rätten till försvar, inbegripet
rätten att höras och rätten till tillgång till handlingar i ärendet, och med effektiva rättsmedel för alla berörda parter.
Artikel 52
Sanktioner
1.
Medlemsstaterna ska fastställa regler för sanktioner för överträdelse av bestämmelserna i denna förordning som görs
av leverantörer av förmedlingstjänster som omfattas av deras behörighet och vidta alla nödvändiga åtgärder för att
säkerställa att dessa tillämpas i enlighet med artikel 51.
2.
Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Medlemsstaterna ska till kommissionen anmäla
dessa regler och åtgärder samt utan dröjsmål eventuella ändringar som berör dem.
3.
Medlemsstaterna ska säkerställa att det högsta bötesbelopp som kan åläggas för underlåtelse att fullgöra en skyldighet
som fastställs i denna förordning är 6 % av den globala årsomsättningen för den berörda leverantören av förmedlings-
tjänster under det föregående räkenskapsåret. Medlemsstaterna ska säkerställa att det högsta bötesbelopp som kan åläggas
för tillhandahållande av oriktig, ofullständig eller vilseledande information och för underlåtelse att svara eller korrigera
oriktig, ofullständig eller vilseledande information eller underlåtenhet att underkasta sig en inspektion är 1 % av
årsinkomsten eller den globala årsomsättningen för den berörda leverantören av förmedlingstjänster eller personen under
det föregående räkenskapsåret.
4.
Medlemsstaterna ska säkerställa att det högsta beloppet för vite är 5 % av den genomsnittliga globala
dagsomsättningen eller dagsinkomsten för den berörda leverantören av förmedlingstjänster under det föregående
räkenskapsåret per dag, beräknat från den dag som anges i det berörda beslutet.
Artikel 53
Rätt att lämna in klagomål
Tjänstemottagare samt sådana organ, organisationer eller sammanslutningar som har bemyndigats att på deras vägnar
utöva de rättigheter som följer av denna förordning, ska ha rätt att lämna in ett klagomål mot leverantörer av förmedlings-
tjänster om påstådda överträdelser av denna förordning till samordnaren för digitala tjänster i den medlemsstat där
tjänstemottagaren befinner sig eller är etablerad. Samordnaren för digitala tjänster ska göra en bedömning av klagomålet
och när så är lämpligt överlämna det till samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet, om så anses lämpligt åtföljt
av ett yttrande. Om klagomålet omfattas av ansvarsområdet för en annan behörig myndighet i dess medlemsstat ska den
samordnare för digitala tjänster som tar emot klagomålet överlämna det till den myndigheten. Under dessa förfaranden ska
båda parterna ha rätt att bli hörda och få lämplig information om hur klagomålsförfarandet framskrider, i enlighet med
nationell rätt.
217
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/83
Artikel 54
Ersättning
Tjänstemottagare ska ha rätt att, i enlighet med unionsrätt och nationell rätt, begära ersättning från leverantörer av
förmedlingstjänster för varje skada eller förlust som lidits till följd av att dessa leverantörer överträtt sina skyldigheter
enligt denna förordning.
Artikel 55
Verksamhetsrapporter
1.
Samordnarna för digitala tjänster ska utarbeta årsrapporter om sin verksamhet enligt denna förordning, inbegripet
antalet mottagna klagomål enligt artikel 53 och en översikt över uppföljningen av dem. Samordnarna för digitala tjänster
ska offentliggöra dessa årsrapporter i ett maskinläsbart format, med förbehåll för tillämpliga regler om informationens
konfidentialitet enligt artikel 84, och överlämna dem till kommissionen och nämnden.
2.
Årsrapporten ska också innehålla följande information:
a) Antal och sakinnehåll för de förelägganden om att agera mot olagligt innehåll och förelägganden om att tillhandahålla
information som i enlighet med artiklarna 9 och 10 utfärdats av en nationell rättslig eller administrativ myndighet i
medlemsstaten för den berörda samordnaren av digitala tjänster.
b) Den verkan som givits dessa förelägganden, såsom den meddelats samordnaren för digitala tjänster enligt artiklarna 9
och 10.
3.
Om en medlemsstat har utsett flera behöriga myndigheter enligt artikel 49 ska den säkerställa att samordnaren för
digitala tjänster utarbetar en enda rapport som omfattar verksamheterna för alla de behöriga myndigheterna och att
samordnaren för digitala tjänster får all relevant information och allt stöd den behöver för detta ändamål från de övriga
berörda behöriga myndigheterna.
AVSNITT 2
Behörighet, samordnade undersökningar och mekanismer för enhetlighet
Artikel 56
Behörighet
1.
Den medlemsstat där det huvudsakliga etableringsstället för leverantören av förmedlingstjänster är beläget ska ha
exklusiv befogenhet att utöva tillsyn över och kontrollera efterlevnaden av denna förordning, utom vad gäller de
befogenheter som anges i punkterna 2, 3 och 4.
2.
Kommissionen ska ha exklusiv befogenhet att utöva tillsyn över och kontrollera efterlevnaden av kapitel III avsnitt 5.
3.
Kommissionen ska ha befogenhet att utöva tillsyn över och kontrollera efterlevnaden av denna förordning, utom vad
gäller de befogenheter som fastställs i kapitel III avsnitt 5, gentemot leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av
mycket stora onlinesökmotorer.
4.
Om kommissionen inte har inlett förfaranden för samma överträdelse ska den medlemsstat där etableringsstället för
leverantören av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer är beläget ha befogenhet att med
avseende på dessa leverantörer utöva tillsyn över och kontrollera efterlevnaden av andra skyldigheter enligt denna
förordning än de som fastställs i kapitel III avsnitt 5.
5.
Medlemsstaterna och kommissionen ska i nära samarbete utöva tillsyn över och kontrollera efterlevnaden av
bestämmelserna i denna förordning.
218
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/84
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
6.
Om en leverantör av förmedlingstjänster inte har något etableringsställe i unionen ska den medlemsstat där dess
rättsliga företrädare har sin hemvist eller är etablerad eller kommissionen ha befogenhet, beroende på vad som är
tillämpligt, i enlighet med punkterna 1 och 4 i denna artikel, att utöva tillsyn över och kontrollera efterlevnaden av de
relevanta skyldigheterna enligt denna förordning.
7.
Om en leverantör av förmedlingstjänster underlåter att utse en rättslig företrädare i enlighet med artikel 13 ska alla
medlemsstater och, när det gäller en leverantör av en mycket stor onlineplattform eller mycket stor onlinesökmotor,
kommissionen ha befogenhet att utöva tillsyn och kontrollera efterlevnaden i enlighet med den här artikeln.
Om en samordnare för digitala tjänster avser att utöva sin befogenhet enligt denna punkt ska den underrätta alla andra
samordnare för digitala tjänster och kommissionen och säkerställa att de tillämpliga skyddsåtgärder som föreskrivs i
stadgan respekteras, särskilt för att undvika att samma beteende bestraffas mer än en gång med avseende på överträdelse av
de skyldigheter som fastställs i denna förordning. Om kommissionen avser att utöva sin befogenhet enligt denna punkt ska
den underrätta alla samordnare för digitala tjänster om sin avsikt. Efter underrättelsen enligt denna punkt får andra
medlemsstater inte inleda förfaranden för samma överträdelse som den som avses i underrättelsen.
Artikel 57
Ömsesidigt bistånd
1.
Samordnarna för digitala tjänster och kommissionen ska bedriva ett nära samarbete och ge varandra ömsesidigt
bistånd så att denna förordning kan tillämpas på ett konsekvent och effektivt sätt. Ömsesidigt bistånd ska i synnerhet
inbegripa utbyte av information i enlighet med denna artikel och en skyldighet för samordnaren för digitala tjänster i
etableringslandet att underrätta alla samordnare för digitala tjänster i destinationsländerna, nämnden och kommissionen
om inledandet av en undersökning och avsikten att fatta ett slutligt beslut, inbegripet dess bedömning, med avseende på en
specifik leverantör av förmedlingstjänster.
2.
Samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet får, inom ramen för en undersökning, begära att andra
samordnare för digitala tjänster lämnar specifik information som de förfogar över vad gäller en specifik leverantör av
förmedlingstjänster eller utövar sina undersökningsbefogenheter som avses i artikel 51.1 med avseende på specifik
information i deras medlemsstat. När så är lämpligt får den samordnare för digitala tjänster som tar emot begäran
involvera andra behöriga myndigheter eller andra offentliga myndigheter i den berörda medlemsstaten.
3.
Den samordnare för digitala tjänster som tar emot begäran enligt punkt 2 ska tillmötesgå en sådan begäran och
informera samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet om de åtgärder som vidtagits, utan onödigt dröjsmål och
senast två månader efter mottagandet, utom då
a) omfattningen för eller syftet med begäran inte är tillräckligt specificerad, motiverad eller proportionell mot bakgrund av
undersökningssyftet, eller
b) varken den samordnare för digitala tjänster som mottar begäran eller andra behöriga eller offentliga myndigheter i den
medlemsstaten förfogar över den begärda informationen eller kan få tillgång till den, eller
c) begäran inte kan efterkommas utan att bryta mot unionsrätt eller nationell rätt.
Den samordnare för digitala tjänster som tar emot begäran ska ange skälen för sitt avslag med ett motiverat svar inom den
tidsfrist som anges i första stycket.
Artikel 58
Gränsöverskridande samarbete mellan samordnare för digitala tjänster
1.
Såvida inte kommissionen har inlett en undersökning av samma påstådda överträdelse får en samordnare för digitala
tjänster i destinationslandet, om den har skäl att misstänka att en leverantör av en förmedlingstjänst har överträtt denna
förordning på ett sätt som negativt påverkar tjänstemottagarna i den medlemsstaten, begära att samordnaren för digitala
tjänster i etableringslandet bedömer ärendet och vidtar de undersöknings- och efterlevnadsåtgärder som är nödvändiga för
att säkerställa efterlevnaden av denna förordning.
219
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/85
2.
Såvida inte kommissionen har inlett en undersökning av samma påstådda överträdelse, och på begäran av minst tre
samordnare för digitala tjänster i destinationsländerna som har skäl att misstänka att en specifik leverantör av förmedlings-
tjänster har överträtt denna förordning på ett sätt som negativt påverkar tjänstemottagarna i deras medlemsstater, får
nämnden begära att samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet bedömer ärendet och vidtar de undersöknings-
och efterlevnadsåtgärder som är nödvändiga för att säkerställa efterlevnaden av denna förordning.
3.
En begäran enligt punkt 1 eller 2 ska vara vederbörligen motiverad och innehålla minst följande uppgifter:
a) Kontaktpunkten för den berörda leverantören av förmedlingstjänster enligt artikel 11.
b) En redogörelse för relevanta fakta, de bestämmelser i denna förordning som berörs och skälen till att den samordnare
för digitala tjänster som sände begäran, eller nämnden, misstänker att leverantören överträtt denna förordning,
inbegripet beskrivningen av den påstådda överträdelsens negativa effekter.
c) All annan information som den samordnare för digitala tjänster som sänt begäran, eller nämnden, anser relevant, när så
är lämpligt även information som den samlat in på eget initiativ eller förslag till särskilda undersöknings- eller
efterlevnadsåtgärder att vidta, inbegripet interimistiska åtgärder.
4.
Samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet ska i största möjliga utsträckning beakta begäran enligt punkt 1
eller 2 i denna artikel. När den inte anser sig ha tillräcklig information för att agera utifrån denna begäran och den har skäl
att anse att den samordnare för digitala tjänster som sänt begäran, eller nämnden, skulle kunna tillhandahålla ytterligare
information, får samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet antingen begära sådan information i enlighet med
artikel 57 eller, alternativt, inleda en gemensam undersökning enligt artikel 60.1 där åtminstone den samordnare för
digitala tjänster som lämnar begäran ingår. Den tidsfrist som fastställs i punkt 5 i den här artikeln ska tillfälligt upphöra att
löpa till dess att den ytterligare informationen har tillhandahållits eller till dess inbjudan om att delta i den gemensamma
undersökningen avvisats.
5.
Samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet ska, utan onödigt dröjsmål och i vart fall inte senare än två
månader från mottagandet av en begäran enligt punkt 1 eller 2, till den samordnare för digitala tjänster som sänt denna
begäran och till nämnden, sända bedömningen av den misstänkta överträdelsen samt en redogörelse för undersökning-
eller efterlevnadsåtgärder som vidtagits eller som planeras i detta sammanhang för att säkerställa efterlevnaden av denna
förordning.
Artikel 59
Hänskjutande till kommissionen
1.
I avsaknad av ett meddelande inom den tidsfrist som fastställs i artikel 58.5, om nämnden inte är enig med
bedömningen eller de åtgärder som vidtagits eller planeras enligt artikel 58.5, eller i de fall som avses i artikel 60.3, får
nämnden hänskjuta ärendet till kommissionen och ska då tillhandahålla all relevant information. Denna information ska
omfatta minst den begäran eller rekommendation som sänts till samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet,
bedömningen av den samordnaren för digitala tjänster, de skäl som ligger till grund för oenigheten och eventuell
ytterligare information till stöd för hänskjutandet.
2.
Kommissionen ska göra sin bedömning av ärendet inom två månader från hänskjutandet enligt punkt 1, efter att ha
samrått med samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet.
3.
Om kommissionen enligt punkt 2 i denna artikel anser att bedömningen eller de undersöknings- eller efterlevnads-
åtgärder som vidtagits eller planeras enligt artikel 58.5 är otillräckliga för att säkerställa effektiv efterlevnad eller på annat
sätt oförenliga med denna förordning ska den meddela sina synpunkter till samordnaren för digitala tjänster i
etableringslandet och nämnden samt begära att samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet granskar ärendet.
220
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/86
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
Samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet ska vidta nödvändiga undersöknings- eller efterlevnadsåtgärder för att
säkerställa efterlevnaden av denna förordning, med största möjliga beaktande av kommissionens synpunkter och begäran
om granskning. Samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet ska informera kommissionen och den samordnare för
digitala tjänster som lämnat begäran eller nämnden som vidtagit åtgärder enligt artikel 58.1 eller 58.2 om de åtgärder som
vidtagits inom två månader från den begäran om granskning.
Artikel 60
Gemensamma undersökningar
1.
Samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet får inleda och leda gemensamma undersökningar med
deltagande av en eller flera andra berörda samordnare för digitala tjänster
a) på eget initiativ, för att undersöka en påstådd överträdelse av denna förordning av en viss leverantör av förmedlings-
tjänster i flera medlemsstater, eller
b) på rekommendation från nämnden, som i sin tur agerar på begäran av minst tre samordnare för digitala tjänster med
påstående baserat på en rimlig misstanke att en viss leverantör av förmedlingstjänster har begått en överträdelse som
påverkar tjänstemottagarna i deras medlemsstater.
2.
Alla samordnare för digitala tjänster som kan styrka ett legitimt intresse för att delta i en gemensam undersökning
enligt punkt 1 får begära att delta. Den gemensamma undersökningen ska avslutas inom tre månader från den tidpunkt då
den inleds, om inte deltagarna kommer överens om något annat.
Samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet ska meddela sin preliminära ståndpunkt om den påstådda
överträdelsen senast en månad efter utgången av den tidsfrist som avses i första stycket till alla samordnare för digitala
tjänster, kommissionen och nämnden. Den preliminära ståndpunkten ska beakta synpunkterna från alla andra samordnare
för digitala tjänster som deltar i den gemensamma undersökningen. I tillämpliga fall ska i denna preliminära ståndpunkt
även de planerade efterlevnadsåtgärderna anges.
3.
Nämnden får hänskjuta ärendet till kommissionen enligt artikel 59, om
a) samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet inte har meddelat sin preliminära ståndpunkt inom den tidsfrist
som anges i punkt 2,
b) nämnden i grunden motsätter sig den preliminära ståndpunkt som meddelats av samordnaren för digitala tjänster i
etableringslandet, eller
c) samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet inte skyndsamt har inlett den gemensamma undersökningen efter
nämndens rekommendation enligt punkt 1 b.
4.
När de deltagande samordnarna för digitala tjänster genomför den gemensamma undersökningen ska de samarbeta
med goda avsikter och i tillämpliga fall beakta indikationer från samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet och
nämndens rekommendationer. De samordnare för digitala tjänster i destinationsländerna som deltar i den gemensamma
undersökningen ska, på begäran av eller efter samråd med samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet, ha rätt att
utöva sina undersökningsbefogenheter enligt artikel 51.1 med avseende på de leverantörer av förmedlingstjänster som
berörs av den påstådda överträdelsen, med avseende på information och lokaler som är belägna inom deras territorium.
221
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/87
AVSNITT 3
Den europeiska nämnden för digitala tjänster
Artikel 61
Den europeiska nämnden för digitala tjänster
1.
Härmed inrättas en oberoende rådgivande grupp av samordnare för digitala tjänster, som ska utöva tillsyn över
leverantörer av förmedlingstjänster och som ska benämnas den europeiska nämnden för digitala tjänster (nämnden).
2.
Nämnden ska ge råd åt samordnarna för digitala tjänster och kommissionen i enlighet med denna förordning för att
uppnå följande mål:
a) Bidra till en konsekvent tillämpning av denna förordning och ett effektivt samarbete mellan samordnarna för digitala
tjänster och kommissionen när det gäller frågor som omfattas av denna förordning.
b) Samordna och bidra till riktlinjer och analys som görs av kommissionen, samordnarna för digitala tjänster och andra
behöriga myndigheter när det gäller nya aspekter av den inre marknaden med avseende på frågor som omfattas av
denna förordning.
c) Bistå samordnarna för digitala tjänster och kommissionen i tillsynen över mycket stora onlineplattformar.
Artikel 62
Nämndens struktur
1.
Nämnden ska bestå av samordnarna för digitala tjänster, som ska företrädas av tjänstemän på hög nivå. En eller flera
medlemsstaters underlåtenhet att utse en samordnare för digitala tjänster ska inte hindra nämnden från att utföra sina
uppgifter enligt denna förordning. När så föreskrivs i nationell rätt får andra behöriga myndigheter, som vid sidan av
samordnaren för digitala tjänster anförtrotts särskilda operativa uppgifter avseende tillämpningen och kontrollen av
efterlevnaden av denna förordning, delta i nämnden. Andra nationella myndigheter får bjudas in till möten där frågor av
relevans för dem diskuteras.
2.
En företrädare för kommissionen ska vara ordförande i nämnden. Kommissionen ska sammankalla mötena och
förbereda dagordningen i enlighet med nämndens uppdrag enligt denna förordning och i linje med dess arbetsordning.
Om det begärs att nämnden ska anta en rekommendation enligt denna förordning ska nämnden omedelbart göra begäran
tillgänglig för andra samordnare för digitala tjänster genom det system för informationsutbyte som fastställs i artikel 85.
3.
Varje medlemsstat ska ha en röst. Kommissionen ska inte ha rösträtt.
Nämnden ska anta sina akter med enkel majoritet. När nämnden antar en rekommendation till kommissionen enligt
artikel 36.1 första stycket ska omröstningen ske inom 48 timmar efter begäran från nämndens ordförande.
4.
Kommissionen ska tillhandahålla administrativt och analytiskt stöd till nämndens verksamhet enligt denna
förordning.
5.
Nämnden får bjuda in experter och observatörer till sina möten och får samarbeta med unionens övriga organ, byråer
och rådgivande grupper, liksom med externa experter när så är lämpligt. Nämnden ska offentliggöra resultaten av detta
samarbete.
6.
Nämnden får samråda med berörda parter och ska offentliggöra resultaten av sådana samråd.
7.
Nämnden ska anta sin egen arbetsordning, efter kommissionens godkännande.
222
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/88
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
Artikel 63
Nämndens uppgifter
1.
När det är nödvändigt för att uppnå de mål som anges i artikel 61.2 ska nämnden i synnerhet
a) stödja samordningen av gemensamma undersökningar,
b) stödja de behöriga myndigheterna i analysen av rapporter och resultat från revisioner av mycket stora onlineplattformar
eller av mycket stora onlinesökmotorer som överlämnas enligt denna förordning,
c) lämna yttranden, rekommendationer eller råd till samordnarna för digitala tjänster i enlighet med denna förordning,
med särskilt beaktande av friheten för leverantörer av förmedlingstjänster att tillhandahålla tjänster,
d) ge kommissionen råd om de åtgärder som avses i artikel 66 och anta yttranden angående mycket stora
onlineplattformar eller mycket stora onlinesökmotorer i enlighet med denna förordning, och
e) stödja och främja utvecklingen och genomförandet av europeiska standarder, riktlinjer, rapporter, mallar och
uppförandekoder, i samarbete med relevanta intressenter i enlighet med denna förordning, inbegripet genom att avge
yttranden eller rekommendationer om frågor som rör artikel 44, samt identifiera nya aspekter av frågor som omfattas
av denna förordning.
2.
Samordnarna för digitala tjänster och, i förekommande fall, andra behöriga myndigheter som inte följer de av
nämnden antagna yttranden, begäranden eller rekommendationer som riktas till dem, ska ange skälen till detta val,
inbegripet en förklaring rörande de undersökningar, insatser och åtgärder som de har genomfört, när de lämnar sina
rapporter enligt denna förordning eller när de antar sina berörda beslut, när så är lämpligt.
AVSNITT 4
Tillsyn, undersökning, efterlevnadskontroll och övervakning med avseende på leverantörer av mycket stora
onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer
Artikel 64
Utveckling av sakkunskap och kapacitet
1.
Kommissionen ska, i samarbete med samordnarna för digitala tjänster och nämnden, utveckla unionens sakkunskap
och kapacitet, inklusive när så är lämpligt genom utstationering av personal från medlemsstaterna.
2.
Dessutom ska kommissionen, i samarbete med samordnarna för digitala tjänster och nämnden, samordna
bedömningen av systemfrågor och nya aspekter i hela unionen med avseende på mycket stora onlineplattformar eller
mycket stora onlinesökmotorer när det gäller frågor som omfattas av denna förordning.
3.
Kommissionen får be samordnarna för digitala tjänster, nämnden och andra av unionens organ och byråer med
relevant sakkunskap att stödja bedömningen av systemfrågor och nya aspekter i hela unionen enligt denna förordning.
4.
Medlemsstaterna ska samarbeta med kommissionen, i synnerhet genom sina respektive samordnare för digitala
tjänster och andra behöriga myndigheter, i tillämpliga fall, bland annat genom att ställa sin sakkunskap och kapacitet till
förfogande.
223
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/89
Artikel 65
Efterlevnadskontroll av skyldigheterna för leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora
onlinesökmotorer
1.
För att undersöka om leverantörerna av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer
fullgör de skyldigheter som fastställs i denna förordning, får kommissionen utöva de undersökningsbefogenheter som
fastställs i detta avsnitt redan innan förfaranden inleds enligt artikel 66.2. Den får utöva dessa befogenheter antingen på
eget initiativ eller efter en begäran enligt punkt 2 i den här artikeln.
2.
Om en samordnare för digitala tjänster har skäl att misstänka att en leverantör av en mycket stor onlineplattform eller
en mycket stor onlinesökmotor har överträtt bestämmelserna i kapitel III avsnitt 5 eller systematiskt har överträtt någon av
bestämmelserna i denna förordning, på ett sätt som allvarligt påverkar tjänstemottagarna i dess medlemsstat, får den,
genom det system för informationsutbyte som avses i artikel 85, lämna in en begäran till kommissionen om att bedöma
frågan.
3.
En begäran enligt punkt 2 ska vara vederbörligen motiverad och innehålla minst följande uppgifter:
a) Kontaktpunkten för den berörda leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller den mycket stora
onlinesökmotorn, i enlighet med artikel 11.
b) En redogörelse för relevanta fakta, berörda bestämmelser i denna förordning och skälen till att den samordnare för
digitala tjänster som sände begäran misstänker att den berörda leverantören av de mycket stora onlineplattformarna
eller av den mycket stora onlinesökmotorn har överträtt denna förordning, inbegripet en redogörelse för de fakta som
visar på överträdelsens systemkaraktär.
c) All annan information som den samordnare för digitala tjänster som sänt begäran anser relevant, inbegripet, när så är
lämpligt, information som den samlat in på eget initiativ.
Artikel 66
Inledande av förfaranden av kommissionen och samarbete i undersökningar
1.
Kommissionen får inleda förfaranden för ett eventuellt antagande av beslut enligt artiklarna 73 och 74 med avseende
på det relevanta agerandet hos den leverantör av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer
som kommissionen misstänker har överträtt någon av bestämmelserna i denna förordning.
2.
Om kommissionen beslutar att inleda förfaranden enligt punkt 1 ska den underrätta samtliga samordnare för digitala
tjänster och nämnden, genom det system för informationsutbyte som avses i artikel 85, och den berörda leverantören av
den mycket stora onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn.
Samordnarna för digitala tjänster ska, utan onödigt dröjsmål efter att ha informerats om inledandet av förfarandena, sända
all information som de har om överträdelsen i fråga till kommissionen.
Genom kommissionens inledande av förfaranden enligt punkt 1 i denna artikel fråntas samordnaren för digitala tjänster,
eller i tillämpliga fall, andra behöriga myndigheter, den befogenhet att utöva tillsyn och efterlevnadskontroll som föreskrivs
i denna förordning enligt artikel 56.4.
3.
Vid utövandet av sina undersökningsbefogenheter enligt denna förordning får kommissionen begära enskilt eller
gemensamt stöd från varje samordnare för digitala tjänster som berörs av den misstänkta överträdelsen, inbegripet
samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet. De samordnare för digitala tjänster som har tagit emot en sådan
begäran, och andra behöriga myndigheter som involverats av samordnaren för digitala tjänster, ska uppriktigt och i god tid
samarbeta med kommissionen och ska ha rätt att utöva sina undersökningsbefogenheter enligt artikel 51.1 med avseende
på leverantören av den berörda mycket stora onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn, vad gäller
information, personer och lokaler som är belägna inom deras medlemsstats territorium och i enlighet med begäran.
224
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/90
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
4.
Kommissionen ska förse samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet och nämnden med all relevant
information om utövandet av de befogenheter som avses i artiklarna 67–72 och meddela sina preliminära slutsatser enligt
artikel 79.1. Nämnden ska överlämna sina synpunkter på dessa preliminära slutsatser till kommissionen inom den tidsfrist
som fastställs enligt artikel 79.2. Kommissionen ska i största möjliga utsträckning beakta nämndens synpunkter i sitt beslut.
Artikel 67
Begäran om information
1.
För att utföra de uppgifter som den anförtros inom ramen för detta avsnitt får kommissionen, genom en enkel
begäran eller genom beslut, ålägga den berörda leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller mycket stora
onlinesökmotorn, och andra fysiska eller juridiska personer som agerar för ändamål som rör deras handels-, närings-,
hantverks- eller yrkesverksamhet vilka rimligen kan ha kännedom om information om en misstänkt överträdelse, inklusive
organisationer som utför sådana revisioner som avses i artiklarna 37 och 75.2, att tillhandahålla denna information inom
en rimlig tidsfrist.
2.
När kommissionen sänder en enkel begäran om information till den berörda leverantören av den mycket stora
onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn eller till den andra person som avses i punkt 1 i denna artikel, ska
den ange den rättsliga grunden för och ändamålet med begäran, ange vilken information som krävs, fastställa en tidsfrist
för när informationen måste tillhandahållas samt ange de böter som föreskrivs i artikel 74 för tillhandahållande av oriktig,
ofullständig eller vilseledande information.
3.
När kommissionen genom beslut ålägger den berörda leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller
mycket stora onlinesökmotorn eller den andra person som avses i punkt 1 i denna artikel att tillhandahålla information,
ska den ange den rättsliga grunden för och ändamålet med begäran, ange vilken information som krävs och fastställa en
tidsfrist för när informationen måste tillhandahållas. Den ska också ange de böter som föreskrivs i artikel 74 och ange eller
ålägga vite enligt artikel 76. Den ska vidare ange rätten att få beslutet prövat av Europeiska unionens domstol.
4.
Leverantören av den berörda mycket stora onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn eller de andra
personer som avses i punkt 1 eller deras företrädare och, när det gäller juridiska personer, bolag eller företag, eller i de fall
då de inte har ställning som juridiska personer, de personer som är behöriga att företräda dem enligt lag eller stadgar, ska
tillhandahålla den information som begärs på vägnar av leverantören av den berörda mycket stora onlineplattformen eller
mycket stora onlinesökmotorn eller på vägnar av den andra person som avses i punkt 1. I behörig ordning
befullmäktigade advokater får tillhandahålla informationen på sina klienters vägnar. Dessa klienter förblir fullt ansvariga
om den information som tillhandahålls är ofullständig, oriktig eller vilseledande.
5.
På begäran av kommissionen ska samordnarna för digitala tjänster och andra behöriga myndigheter förse
kommissionen med all information som den behöver för att utföra de uppgifter som den anförtros enligt detta avsnitt.
6.
Kommissionen ska utan onödigt dröjsmål, efter att ha sänt den enkla begäran eller det beslut som avses i punkt 1 i
denna artikel, sända en kopia därav till samordnarna för digitala tjänster, via det system för informationsutbyte som avses i
artikel 85.
Artikel 68
Befogenhet att göra utfrågningar och uttalanden
1.
För att utföra sina uppgifter enligt detta avsnitt får kommissionen höra varje fysisk eller juridisk person som
samtycker till att i informationsinsamlingssyfte utfrågas om föremålet för en undersökning i samband med en misstänkt
överträdelse. Kommissionen ska ha rätt att spela in eller nedteckna en sådan utfrågning med hjälp av lämpliga tekniska
medel.
225
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/91
2.
Om den utfrågning som avses i punkt 1 genomförs i andra lokaler än kommissionens ska kommissionen informera
samordnaren för digitala tjänster i den medlemsstat på vars territorium utfrågningen äger rum. Om samordnaren för
digitala tjänster så begär får dess tjänstemän bistå de tjänstemän och andra medföljande personer som bemyndigats av
kommissionen att genomföra utfrågningen.
Artikel 69
Befogenhet att utföra inspektioner
1.
För att fullgöra sina uppgifter enligt detta avsnitt får kommissionen utföra alla nödvändiga inspektioner i lokalerna för
leverantören av den berörda mycket stora onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn eller för en annan person
som avses i artikel 67.1.
2.
De tjänstemän och andra medföljande personer som kommissionen har bemyndigat att utföra en inspektion ska ha
befogenhet att
a) gå in i lokaler, på mark och i transportmedel som tillhör den berörda leverantören av den mycket stora
onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn eller den andra berörda personen,
b) granska räkenskaperna och andra handlingar som rör tillhandahållandet av den berörda tjänsten, oavsett på vilket
medium de lagras,
c) göra eller erhålla alla former av kopior av eller utdrag ur sådana räkenskaper eller andra handlingar,
d) kräva att leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn eller den andra
berörda personen ger åtkomst till och förklaringar om sin organisation, arbetssätt, it-system, algoritmer, datahantering
och affärsmetoder och spelar in, nedtecknar eller dokumenterar de förklaringar som ges,
e) försegla alla lokaler som används för ändamål som rör den handels-, närings-, hantverks- eller yrkesverksamhet för den
berörda leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn eller den andra
berörda personen, samt räkenskaper eller andra handlingar, under den period och i den omfattning som är nödvändig
för inspektionen,
f) be alla företrädare för eller anställda hos den berörda leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller mycket
stora onlinesökmotorn eller den andra berörda personen om förklaringar av fakta eller handlingar som rör föremålet
för och syftet med inspektionen, och spela in eller nedteckna svaren,
g) ställa frågor till sådana företrädare eller anställda med koppling till föremålet för och syftet med inspektionen och spela
in eller nedteckna deras svar.
3.
Inspektioner får utföras med bistånd av revisorer eller experter som utsetts av kommissionen enligt artikel 72.2 och
av samordnaren för digitala tjänster eller andra behöriga nationella myndigheter i den medlemsstat på vars territorium
inspektionen utförs.
4.
Om begärda räkenskaper eller andra handlingar beträffande tillhandahållandet av den berörda tjänsten inte läggs fram
i fullständigt skick eller om svaren på frågor som ställs enligt punkt 2 i denna artikel är oriktiga, ofullständiga eller
vilseledande, ska de tjänstemän och andra medföljande personer som kommissionen bemyndigat att utföra en inspektion
utöva sina befogenheter efter uppvisande av ett skriftligt tillstånd som anger föremålet för och syftet med inspektionen
samt de sanktioner som föreskrivs i artiklarna 74 och 76. Kommissionen ska i god tid före inspektionen informera
samordnaren för digitala tjänster i den medlemsstat på vars territorium inspektionen ska utföras om den planerade
inspektionen.
226
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/92
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
5.
Under inspektioner får tjänstemän och andra medföljande personer som bemyndigats av kommissionen, revisorer
och experter som utsetts av kommissionen samt samordnaren för digitala tjänster eller de andra behöriga myndigheterna i
den medlemsstat på vars territorium inspektionen utförs kräva att den berörda leverantören av den mycket stora
onlineplattformen eller av den mycket stora onlinesökmotorn eller den andra berörda personen lämnar förklaringar om
dess organisation, arbetssätt, it-system, algoritmer, datahantering och affärsverksamhet och får rikta frågor till dess
nyckelpersonal.
6.
Den berörda leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller av den mycket stora onlinesökmotorn eller den
andra berörda fysiska eller juridiska personen måste underkasta sig inspektioner som beslutats av kommissionen. I beslutet
ska inspektionens ärende och syfte anges, liksom det datum då den ska inledas, de sanktioner som föreskrivs i artiklarna 74
och 76 och rätten att få beslutet prövat av Europeiska unionens domstol. Kommissionen ska samråda med samordnaren för
digitala tjänster i den medlemsstat på vars territorium inspektionen ska utföras innan den fattar det beslutet.
7.
Tjänstemän från, och andra personer som bemyndigats eller utsetts av, samordnaren av digitala tjänster i den
medlemsstat på vars territorium inspektionen ska utföras ska, på begäran av den samordnaren av digitala tjänster eller av
kommissionen, aktivt bistå de tjänstemän och andra medföljande personer som bemyndigats av kommissionen i samband
med inspektionen. De ska för detta ändamål ha de befogenheter som förtecknas i punkt 2.
8.
Om de tjänstemän och andra medföljande personer som kommissionen bemyndigat finner att den berörda
leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller av den mycket stora onlinesökmotorn eller den andra berörda
personen motsätter sig en inspektion som beordrats enligt denna artikel, ska den medlemsstat på vars territorium
inspektionen ska utföras, på begäran av dessa tjänstemän eller andra medföljande personer och i enlighet med
medlemsstatens nationella rätt, ge dem nödvändigt bistånd, inbegripet, om så medges enligt den nationella rätten, i form
av tvångsåtgärder som vidtas av en behörig brottsbekämpande myndighet, så att de kan utföra inspektionen.
9.
Om det bistånd som föreskrivs i punkt 8 kräver tillstånd från en nationell rättslig myndighet i enlighet med den
berörda medlemsstatens nationella rätt, ska ett sådant tillstånd sökas av samordnaren för digitala tjänster i den
medlemsstaten på begäran av de tjänstemän och andra medföljande personer som bemyndigats av kommissionen. En
sådan ansökan om tillstånd får också göras som försiktighetsåtgärd.
10.
Vid ansökan om tillstånd enligt punkt 9 ska den nationella rättsliga myndighet där ett ärende har inletts kontrollera
att kommissionens beslut om att inleda en inspektion är äkta och att de planerade tvångsåtgärderna varken är godtyckliga
eller alltför långtgående i förhållande till föremålet för inspektionen. Vid sådan kontroll får den nationella rättsliga
myndigheten, direkt eller genom samordnarna för digitala tjänster i den berörda medlemsstaten, be kommissionen om
detaljerade förklaringar, särskilt om de skäl kommissionen har för att misstänka en överträdelse av denna förordning, om
hur allvarlig den misstänkta överträdelsen är och om arten av deltagandet av den berörda leverantören av den mycket stora
onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn eller den andra berörda personen. Den nationella rättsliga
myndigheten får dock inte ifrågasätta att en inspektion behövs eller begära ut uppgifter ur kommissionens
ärendehandlingar. Lagenligheten i kommissionens beslut kan endast prövas av Europeiska unionens domstol.
Artikel 70
Interimistiska åtgärder
1.
I samband med förfaranden som kan leda till antagandet av ett beslut om bristande efterlevnad enligt artikel 73.1, i
situationer som är brådskande på grund av risken för allvarlig skada för tjänstemottagarna, får kommissionen besluta om
interimistiska åtgärder mot den berörda leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller mycket stora
onlinesökmotorn baserat på ett prima facie-konstaterande av en överträdelse.
2.
Ett beslut enligt punkt 1 ska gälla för en angiven tidsperiod och får förlängas i den mån som detta är nödvändigt och
lämpligt.
227
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/93
Artikel 71
Åtaganden
1.
Om den berörda leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn inom
ramen för förfarandena enligt detta avsnitt gör åtaganden om att säkerställa efterlevnaden av de relevanta bestämmelserna i
denna förordning, kan kommissionen besluta om att göra dessa åtaganden bindande för den berörda leverantören av den
mycket stora onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn och förklara att det inte finns några ytterligare skäl att
vidta åtgärder.
2.
Kommissionen får, på begäran eller på eget initiativ, öppna förfarandet på nytt
a) om sakförhållanden som beslutet baserades på har ändrats,
b) om leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn agerar i strid med sina
åtaganden, eller
c) om beslutet grundade sig på ofullständig, oriktig eller vilseledande information som tillhandahållits av den berörda
leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn eller den andra person som
avses i artikel 67.1.
3.
Om kommissionen anser att de åtaganden som görs av den berörda leverantören av den mycket stora
onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn inte kan säkerställa en effektiv efterlevnad av de relevanta
bestämmelserna i denna förordning ska den avvisa dessa åtaganden i ett motiverat beslut när den avslutar förfarandet.
Artikel 72
Övervakning
1.
För att utföra de uppgifter som den anförtros enligt detta avsnitt får kommissionen vidta de åtgärder som är
nödvändiga för att övervaka att denna förordning genomförs och efterlevs på ett effektivt sätt av leverantörer av mycket
stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer. Kommissionen får ålägga dem att ge tillgång till och lämna
förklaringar rörande sina databaser och algoritmer. Sådana åtgärder kan inbegripa införandet av en skyldighet för
leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn att spara alla handlingar som
anses nödvändiga för att bedöma genomförandet och efterlevnaden av skyldigheterna enligt denna förordning.
2.
Åtgärderna enligt punkt 1 får innefatta utseende av oberoende externa experter och revisorer, samt experter och
revisorer från behöriga nationella myndigheter med den berörda myndighetens tillåtelse, som kan bistå kommissionen i
övervakningen av att de relevanta bestämmelserna i denna förordning effektivt genomförs och efterlevs och förse
kommissionen med särskild expertis eller särskilda kunskaper.
Artikel 73
Bristande efterlevnad
1.
Kommissionen ska anta ett beslut om bristande efterlevnad om den finner att den berörda leverantören av den
mycket stora onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn inte uppfyller något av följande:
a) De relevanta bestämmelserna i denna förordning.
b) Interimistiska åtgärder som vidtagits enligt artikel 70.
c) Åtaganden som gjorts bindande enligt artikel 71.
228
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/94
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
2.
Innan kommissionen antar ett beslut enligt punkt 1 ska den meddela den berörda leverantören av den mycket stora
onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn sina preliminära slutsatser. I de preliminära slutsatserna ska
kommissionen redogöra för de åtgärder som den överväger att vidta eller som den anser att den berörda leverantören av
den mycket stora onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn bör vidta, för att på ett effektivt sätt agera enligt
de preliminära slutsatserna.
3.
I det beslut som antas enligt punkt 1 ska kommissionen ålägga den berörda leverantören av den mycket stora
onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa
efterlevnaden av beslutet enligt punkt 1 inom en i det beslutet specificerad rimlig tidsperiod och att tillhandahålla
information om de åtgärder som den leverantören avser att vidta för att följa beslutet.
4.
Den berörda leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn ska förse
kommissionen med en beskrivning av de åtgärder som den har vidtagit för att säkerställa efterlevnaden av beslutet enligt
punkt 1 när de har genomförts.
5.
Om kommissionen finner att villkoren i punkt 1 inte är uppfyllda ska den avsluta undersökningen genom ett beslut.
Beslutet skall tillämpas med omedelbar verkan.
Artikel 74
Böter
1.
I det beslut som avses i artikel 73 får kommissionen ålägga den berörda leverantören av den mycket stora
onlineplattformen eller av den mycket stora onlinesökmotorn böter som inte överstiger 6 % av dess totala globala
årsomsättning under det föregående räkenskapsåret, om kommissionen finner att leverantören avsiktligen eller genom
försummelse
a) överträder de relevanta bestämmelserna i denna förordning,
b) underlåter att följa ett beslut om interimistiska åtgärder enligt artikel 70, eller
c) underlåter att fullgöra ett åtagande som gjorts bindande genom ett beslut enligt artikel 71.
2.
Kommissionen får genom beslut ålägga den berörda leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller mycket
stora onlinesökmotorn eller en annan fysisk eller juridisk person som avses i artikel 67.1 böter som inte överstiger 1 % av
den totala årliga inkomsten eller globala omsättningen under det föregående räkenskapsåret, om de avsiktligt eller genom
försummelse
a) lämnar oriktig, ofullständig eller vilseledande information till svar på en enkel begäran eller en begäran genom beslut
enligt artikel 67,
b) underlåter att inom den angivna tidsfristen svara på en begäran om information som gjorts genom beslut,
c) underlåter att inom den tidsfrist som fastställts av kommissionen korrigera felaktig, ofullständig eller vilseledande
information som lämnats av en anställd, eller underlåter eller vägrar att tillhandahålla fullständig information,
d) vägrar att underkasta sig en inspektion enligt artikel 69,
e) underlåter att följa de åtgärder som antagits av kommissionen enligt artikel 72, eller
f) underlåter att uppfylla villkoren för tillgång till kommissionens ärendehandlingar enligt artikel 79.4.
3.
Innan kommissionen antar ett beslut enligt punkt 2 i denna artikel ska den meddela den berörda leverantören av den
mycket stora onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn eller en annan person som avses i artikel 67.1 sina
preliminära slutsatser.
4.
När kommissionen fastställer bötesbeloppet ska den ta hänsyn till överträdelsens art, allvar, varaktighet och frekvens
samt, för böter enligt punkt 2, till den försening av förfarandena som den medfört.
229
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/95
Artikel 75
Utökad tillsyn av åtgärder för att avhjälpa överträdelser av de skyldigheter som fastställs i kapitel III avsnitt 5
1.
Om kommissionen antar ett beslut enligt artikel 73 med avseende på en överträdelse av någon av bestämmelserna i
kapitel III avsnitt 5, som begåtts av en leverantör av en mycket stor onlineplattform eller mycket stor onlinesökmotor, ska
den använda sig av det system för utökad tillsyn som fastställs i den här artikeln. I så fall ska den i största möjliga
utsträckning beakta eventuella yttranden från nämnden enligt den här artikeln.
2.
I det beslut som avses i artikel 73 ska kommissionen ålägga den berörda leverantören av en mycket stor
onlineplattform eller mycket stor onlinesökmotor att inom en i beslutet angiven rimlig tidsperiod utarbeta och meddela
samordnarna för digitala tjänster, kommissionen och nämnden en handlingsplan med de nödvändiga åtgärder som är
tillräckliga för att få överträdelsen att upphöra eller avhjälpa den. Dessa åtgärder ska omfatta ett åtagande om att utföra en
oberoende revision i enlighet med artikel 37.3 och 37.4 av genomförandet av övriga åtgärder, och ska ange revisorernas
identitet samt metoden och tidpunkten för och uppföljningen av revisionen. Åtgärderna får också, när så är lämpligt,
inbegripa ett åtagande att delta i en relevant uppförandekod i enlighet med artikel 45.
3.
Inom en månad från mottagandet av handlingsplanen ska nämnden lämna sitt yttrande om handlingsplanen till
kommissionen. Inom en månad efter mottagandet av detta yttrande ska kommissionen besluta huruvida de åtgärder som
anges i handlingsplanen är tillräckliga för att få överträdelsen att upphöra eller avhjälpas och fastställa en rimlig tidsfrist för
dess genomförande. Det eventuella åtagandet att följa relevanta uppförandekoder ska tas i beaktande i det beslutet.
Kommissionen skall därefter övervaka att handlingsplanen genomförs. För det ändamålet ska den berörda leverantören av
en mycket stor onlineplattform eller mycket stor onlinesökmotor utan onödigt dröjsmål överlämna revisionsrapporten till
kommissionen när den blivit tillgänglig och hålla kommissionen uppdaterad om de åtgärder som vidtagits för att
genomföra handlingsplanen. Kommissionen får, om det är nödvändigt för sådan övervakning, kräva att den berörda
leverantören av en mycket stor onlineplattform eller mycket stor onlinesökmotor tillhandahåller ytterligare information
inom en av kommissionen fastställd rimlig tidsperiod.
Kommissionen ska hålla nämnden och samordnarna för digitala tjänster informerade om genomförandet av
handlingsplanen och om sin övervakning av den.
4.
Kommissionen får vidta nödvändiga åtgärder i enlighet med denna förordning, särskilt artiklarna 76.1 e och 82.1, om
a) den berörda leverantören av en mycket stor onlineplattform eller mycket stor onlinesökmotor underlåter att
tillhandahålla någon handlingsplan, revisionsrapporten, de nödvändiga uppdateringarna eller eventuell ytterligare
information som krävs, inom den tillämpliga tidsperioden,
b) kommissionen avvisar den föreslagna handlingsplanen eftersom den anser att de åtgärder som anges i handlingsplanen
inte är tillräckliga för att få överträdelsen att upphöra eller avhjälpas, eller
c) kommissionen, på grundval av revisionsrapporten, eventuella uppdateringar eller ytterligare information eller annan
relevant information som den har tillgång till, anser att genomförandet av handlingsplanen är otillräckligt för att få
överträdelsen att upphöra eller avhjälpas.
Artikel 76
Viten
1.
Kommissionen får genom beslut ålägga den berörda leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller mycket
stora onlinesökmotorn eller den andra person som avses i artikel 67.1, beroende på vad som är tillämpligt, vite som inte
överstiger 5 % av den genomsnittliga dagsinkomsten eller globala årsomsättningen under det föregående räkenskapsåret
per dag, beräknat från den dag som anges i beslutet, för att få dem att
a) tillhandahålla riktig och fullständig information som svar på ett beslut med begäran om information enligt artikel 67,
b) underkasta sig en inspektion som kommissionen har beslutat om enligt artikel 69,
230
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/96
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
c) följa ett beslut om interimistiska åtgärder enligt artikel 70.1,
d) fullgöra åtaganden som gjorts rättsligt bindande genom ett beslut enligt artikel 71.1,
e) följa ett beslut enligt artikel 73.1, inbegripet, i tillämpliga fall, de krav som det innehåller i samband med den
handlingsplan som avses i artikel 75.
2.
Om den berörda leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn eller den
andra person som avses i artikel 67.1 har fullgjort den skyldighet vars efterlevnad vitet var avsett att genomdriva får
kommissionen fastställa ett slutligt belopp för vitet som är lägre än enligt det ursprungliga beslutet.
Artikel 77
Preskriptionstid för åläggande av sanktioner
1.
De befogenheter som delegeras till kommissionen enligt artiklarna 74 och 76 ska vara begränsade till att gälla i fem
år.
2.
Den perioden ska börja löpa den dag då överträdelsen begås. Vid fortsatta eller upprepade överträdelser ska dock
preskriptionstiden börja löpa den dag då överträdelsen upphör.
3.
Varje åtgärd som kommissionen eller samordnaren för digitala tjänster vidtar för ändamål som rör undersökningen
eller förfarandena avseende en överträdelse ska innebära att preskriptionstiden för åläggande av böter eller vite avbryts.
Åtgärder som avbryter preskriptionstiden ska i synnerhet innefatta följande:
a) Begäran om information som görs av kommissionen eller samordnaren för digitala tjänster.
b) Inspektion.
c) Kommissionens inledande av ett förfarande enligt artikel 66.1.
4.
Vid varje avbrott ska tiden börja räknas på nytt. Preskriptionstiden för åläggande av böter eller vite ska dock löpa ut
senast den dag då en period som motsvarar den dubbla preskriptionstiden har förflutit utan att kommissionen har ålagt
några böter eller viten. Den perioden ska förlängas med den tid under vilken preskriptionstiden tillfälligt har avbrutits
enligt punkt 5.
5.
Preskriptionstiden för åläggande av böter eller vite ska tillfälligt avbrytas under den tid som kommissionens beslut är
föremål för en prövning av Europeiska unionens domstol.
Artikel 78
Preskriptionstid för verkställighet av sanktioner
1.
Kommissionens befogenhet att verkställa beslut som fattats enligt artiklarna 74 och 76 ska vara begränsad till att gälla
i fem år.
2.
Den perioden ska börja löpa den dag då beslutet blir slutligt.
3.
Preskriptionstiden för verkställighet av sanktioner ska avbrytas
a) genom meddelande av ett beslut om ändring av det ursprungliga bötesbeloppet eller beloppet för vitet eller om avslag på
en ansökan om ändring,
b) genom varje åtgärd av kommissionen eller en medlemsstat som agerar på kommissionens begäran för verkställighet av
betalningen av böterna eller vitet.
4.
Vid varje avbrott ska tiden börja räknas på nytt.
231
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/97
5.
Preskriptionstiden för verkställighet av sanktioner ska tillfälligt avbrytas så länge som
a) en betalningsfrist medges,
b) åtgärder för att driva in betalningen tillfälligt avbryts enligt ett beslut av Europeiska unionens domstol eller ett beslut av
en nationell domstol.
Artikel 79
Rätt att bli hörd och tillgång till handlingar i ärendet
1.
Innan kommissionen antar ett beslut enligt artikel 73.1, 74 eller 76 ska den ge den berörda leverantören av den
mycket stora onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn eller den andra person som avses i artikel 67.1
möjlighet att höras om
a) kommissionens preliminära slutsatser, inklusive frågor där kommissionen har invändningar, och
b) åtgärder som kommissionen kan avse att vidta mot bakgrund av de preliminära slutsatserna enligt led a.
2.
Den berörda leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn eller den andra
person som avses i artikel 67.1 får inkomma med sina synpunkter på kommissionens preliminära slutsatser inom en rimlig
tidsfrist som kommissionen fastställer i sina preliminära slutsatser och som inte får vara kortare än 14 dagar.
3.
Kommissionen ska endast basera sina beslut på invändningar vilka de berörda parterna har haft möjlighet att
kommentera.
4.
De berörda parternas rätt till försvar ska iakttas fullt ut i förfarandena. De ska ha rätt att få tillgång till kommissionens
ärendehandlingar enligt villkoren i ett förhandlat förfarande för utlämnande av uppgifter, med förbehåll för legitima
intressen hos den berörda leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn eller
den andra berörda personen för skydd av deras affärshemligheter. Kommissionen ska ha befogenhet att anta beslut med
sådana villkor för utlämnande av uppgifter i händelse av oenighet mellan parterna. Rätten till tillgång till kommissionens
ärendehandlingar ska inte omfatta konfidentiella uppgifter eller interna dokument hos kommissionen, nämnden,
samordnarna för digitala tjänster, andra behöriga myndigheter eller andra offentliga myndigheter i medlemsstaterna.
Rätten till tillgång ska i synnerhet inte omfatta korrespondens mellan kommissionen och dessa myndigheter. Ingenting i
denna punkt ska hindra kommissionen från att lämna ut eller använda information som är nödvändig för att bevisa en
överträdelse.
5.
Den information som samlas in enligt artiklarna 67, 68 och 69 får endast användas för tillämpningen av denna
förordning.
Artikel 80
Offentliggörande av beslut
1.
Kommissionen ska offentliggöra de beslut som den antar enligt artiklarna 70.1, 71.1 och 73–76. Vid offentlig-
görandet ska parternas namn och huvudinnehållet i beslutet, inklusive eventuella sanktioner, anges.
2.
Offentliggörandet ska beakta rättigheterna och de legitima intressena för den berörda leverantören av den mycket
stora onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn och för eventuella andra personer enligt artikel 67.1 och
tredje parter, för att skydda deras konfidentiella uppgifter.
Artikel 81
Prövning av Europeiska unionens domstol
I enlighet med artikel 261 i EUF-fördraget har Europeiska unionens domstol obegränsad behörighet att pröva beslut genom
vilka kommissionen har ålagt böter eller viten. Den får undanröja, sänka eller höja böter eller viten som har ålagts.
232
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/98
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
Artikel 82
Begäran om begränsning av tillgång samt samarbete med nationella domstolar
1.
Om alla befogenheter enligt detta avsnitt för att stoppa en överträdelse av denna förordning har uttömts, och
överträdelsen fortsätter och orsakar allvarlig skada som inte kan undvikas genom utövandet av andra befogenheter inom
ramen för unionsrätten eller nationell rätt, får kommissionen begära att samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet
för den berörda leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn agerar enligt
artikel 51.3.
Innan en sådan begäran görs till samordnaren för digitala tjänster ska kommissionen uppmana berörda parter att inkomma
med skriftliga synpunkter inom en tidsfrist som inte får vara kortare än 14 arbetsdagar, och då redogöra för de åtgärder
som den avser att begära och ange den eller de avsedda adressaterna för åtgärderna.
2.
När så krävs för en enhetlig tillämpning av denna förordning får kommissionen, på eget initiativ, inkomma med
skriftliga synpunkter till den behöriga rättsliga myndighet som avses i artikel 51.3. Med den berörda rättsliga
myndighetens tillåtelse får den också yttra sig muntligen.
Kommissionen får, för ändamål som endast är förbundna med sammanställandet av dess synpunkter, begära att denna
rättsliga myndighet överlämnar – eller säkerställer överlämning av – handlingar som behövs för en bedömning av ärendet.
3.
När en nationell domstol prövar en fråga som redan är föremål för ett beslut som antagits av kommissionen enligt
denna förordning får den nationella domstolen inte fatta något beslut som strider mot kommissionens beslut. Nationella
domstolar ska också undvika att fatta beslut som skulle kunna stå i strid med ett beslut som kommissionen överväger i
förfaranden som inletts enligt denna förordning. I detta syfte får en nationell domstol bedöma om det är nödvändigt att
inhibera förfarandet. Detta påverkar inte tillämpningen av artikel 267 i EUF-fördraget.
Artikel 83
Genomförandeakter om kommissionens ingripande
När det gäller ingripanden av kommissionen som omfattas av detta avsnitt, får kommissionen anta genomförandeakter om
de praktiska arrangemangen för
a) de förfaranden som avses i artiklarna 69 och 72,
b) de utfrågningar som föreskrivs i artikel 79, och
c) det förhandlade förfarande för utlämnande av information som föreskrivs i artikel 79.
Före antagandet av åtgärder enligt första stycket i denna artikel ska kommissionen offentliggöra ett utkast till dessa och
bjuda in alla berörda parter att inkomma med synpunkter inom den tidsfrist som anges i utkastet och som inte får vara
kortare än en månad. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det rådgivande förfarande som avses i artikel 88.
AVSNITT 5
Gemensamma bestämmelser om kontroll av efterlevnad
Artikel 84
Tystnadsplikt
Utan att det påverkar det utbyte och den användning av information som avses i detta kapitel får kommissionen, nämnden,
medlemsstaternas behöriga myndigheter och deras respektive tjänstemän, övriga anställda samt andra personer som arbetar
under deras överinseende, och andra involverade fysiska eller juridiska personer, inklusive revisorer och experter som
utsetts enligt artikel 72.2, inte föra vidare information som de erhållit eller utbytt enligt denna förordning och som är av
sådant slag att den omfattas av tystnadsplikt.
233
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/99
Artikel 85
System för informationsutbyte
1.
Kommissionen ska inrätta och upprätthålla ett tillförlitligt och säkert system för informationsutbyte mellan
samordnarna för digitala tjänster, kommissionen och nämnden. Andra behöriga myndigheter får beviljas tillgång till detta
system, när så är nödvändigt för att de ska kunna utföra de uppgifter som de tilldelas i enlighet med denna förordning.
2.
Samordnarna för digitala tjänster, kommissionen och nämnden ska använda detta system för informationsutbyte för
all kommunikation enligt denna förordning.
3.
Kommissionen ska anta genomförandeakter för att fastställa praktiska och operativa bestämmelser för driften av
systemet för informationsutbyte och dess interoperabilitet med andra relevanta system. Dessa genomförandeakter ska
antas i enlighet med det rådgivande förfarande som avses i artikel 88.
Artikel 86
Representation
1.
Utan att det påverkar tillämpningen av direktiv (EU) 2020/1828 eller någon annan form av representation enligt
nationell rätt, ska mottagare av förmedlingstjänster åtminstone ha rätt att bemyndiga ett organ, en organisation eller en
sammanslutning att på deras vägnar utöva de rättigheter som följer av denna förordning, under förutsättning att organen,
organisationerna eller sammanslutningarna uppfyller samtliga följande villkor:
a) De drivs utan vinstsyfte.
b) De har inrättats på vederbörligt sätt i enlighet med en medlemsstats rätt.
c) Deras stadgeenliga mål inbegriper ett berättigat intresse för att säkerställa att denna förordning efterlevs.
2.
Leverantörer av onlineplattformar ska vidta de tekniska och organisatoriska åtgärder som är nödvändiga för att
säkerställa att anmälningar som lämnas in på tjänstemottagares vägnar av de organ, organisationer eller sammanslutningar
som avses i punkt 1 i denna artikel, via de mekanismer som avses i artikel 20.1, behandlas och blir föremål för beslut utan
onödigt dröjsmål.
AVSNITT 6
Delegerade akter och genomförandeakter
Artikel 87
Utövande av delegeringen
1.
Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.
2.
Den delegering av befogenhet som avses i artiklarna 24, 33, 37, 40 och 43 ska ges till kommissionen för en period på
fem år från och med den 16 november 2022. Kommissionen ska utarbeta en rapport om delegeringen av befogenhet senast
nio månader före utgången av perioden på fem år. Delegeringen av befogenhet ska genom tyst medgivande förlängas med
perioder av samma längd, såvida inte Europaparlamentet eller rådet motsätter sig en sådan förlängning senast tre månader
före utgången av perioden i fråga.
234
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/100
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
3.
Den delegering av befogenhet som avses i artiklarna 24, 33, 37, 40 och 43 får när som helst återkallas av Europapar-
lamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogenhet som anges i beslutet upphör att
gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, eller vid ett senare i
beslutet angivet datum. Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i kraft.
4.
Innan kommissionen antar en delegerad akt ska den samråda med experter som utsetts av varje medlemsstat i
enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning.
5.
Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.
6.
En delegerad akt som antas enligt artiklarna 24, 33, 37, 40 och 43 ska träda i kraft endast om varken Europapar-
lamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en period på tre månader från den dag då akten
delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden, har
underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med tre månader på Europapar-
lamentets eller rådets initiativ.
Artikel 88
Kommittéförfarande
1.
Kommissionen ska biträdas av en kommitté (kommittén för digitala tjänster). Denna kommitté ska vara en kommitté i
den mening som avses i förordning (EU) nr 182/2011.
2.
När det hänvisas till denna punkt ska artikel 4 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.
KAPITEL V
SLUTBESTÄMMELSER
Artikel 89
Ändringar av direktiv 2000/31/EG
1.
Artiklarna 12–15 i direktiv 2000/31/EG ska utgå.
2.
Hänvisningar till artiklarna 12–15 i direktiv 2000/31/EG ska anses som hänvisningar till artiklarna 4, 5, 6 respektive
8 i denna förordning.
Artikel 90
Ändring av direktiv (EU) 2020/1828
I bilaga I till direktiv (EU) 2020/1828 ska följande punkt läggas till:
”68. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2065 av den 19 oktober 2022 om en inre marknad för digitala
tjänster och om ändring av direktiv 2000/31/EG (förordningen om digitala tjänster) (EUT L 277 27.10.2022, s. 1).”
Artikel 91
Översyn
1.
Senast den 18 februari 2027 ska kommissionen utvärdera och lägga fram en rapport för Europaparlamentet, rådet
och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om denna förordnings potentiella effekter på utvecklingen och den
ekonomiska tillväxten i små och medelstora företag.
235
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
27.10.2022
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/101
Senast den 17 november 2025 ska kommissionen göra en utvärdering av och lägga fram en rapport för Europaparlamentet,
rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om
a) tillämpningen av artikel 33, inbegripet omfattningen av leverantörer av förmedlingstjänster som omfattas av de
skyldigheter som anges i kapitel III avsnitt 5 i denna förordning,
b) samspelet mellan denna förordning och andra rättsakter, särskilt de akter som avses i artikel 2.3 och 2.4.
2.
Senast den 17 november 2027, och därefter vart femte år, ska kommissionen utvärdera denna förordning och lägga
fram en rapport till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén.
Rapporten ska särskilt behandla
a) tillämpningen av punkt 1 andra stycket a och b,
b) denna förordnings bidrag till en fördjupad och välfungerande inre marknad för förmedlingstjänster, särskilt när det
gäller gränsöverskridande tillhandahållande av digitala tjänster,
c) tillämpningen av artiklarna 13, 16, 20, 21, 45 och 46,
d) omfattningen av skyldigheterna för små företag och mikroföretag,
e) hur väl mekanismerna för tillsyn och kontroll av efterlevnaden fungerar,
f) inverkan på respekten för rätten till yttrande- och informationsfrihet.
3.
Den rapport som avses i punkterna 1 och 2 ska när så är lämpligt åtföljas av ett förslag till ändring av denna
förordning.
4.
Kommissionen ska i den rapport som avses i punkt 2 i denna artikel även utvärdera och rapportera om de årliga
verksamhetsrapporter som samordnarna för digitala tjänster har lämnat till kommissionen och nämnden enligt
artikel 55.1.
5.
Med avseende på punkt 2 ska medlemsstaterna och nämnden sända information på kommissionens begäran.
6.
Kommissionen ska när den gör de utvärderingar som avses i punkt 2 ta hänsyn till ståndpunkter och slutsatser från
Europaparlamentet, rådet och andra relevanta organ och källor, och ägna särskild uppmärksamhet åt små och medelstora
företag och åt nya konkurrenters ställning.
7.
Senast den 18 februari 2027 ska kommissionen, efter samråd med nämnden, göra en bedömning av nämndens
funktionssätt och om tillämpningen av artikel 43 och ska lämna en rapport om detta till Europaparlamentet, rådet och
Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, med beaktande av de första åren av tillämpningen av denna förordning. På
grundval av resultaten och med största möjliga hänsyn till nämndens synpunkter ska denna rapport, när så är lämpligt,
åtföljas av ett förslag till ändring av denna förordning vad gäller nämndens struktur.
Artikel 92
Förtida tillämpning på leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer
Denna förordning ska tillämpas på leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer
som utsetts enligt artikel 33.4 från och med fyra månader efter den anmälan till den berörda leverantören som avses i
artikel 33.6, om den dagen infaller före den 17 februari 2024.
236
Prop. 2023/24:160
Bilaga 1
SV
L 277/102
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
Artikel 93
Ikraftträdande och tillämpning
1.
Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella
tidning.
2.
Denna förordning ska tillämpas från och med den 17 februari 2024.
Artiklarna 24.2, 24.3, 24.6, 33.3–33.6, 37.7, 40.13 och 43 samt avsnitten 4, 5 och 6 i kapitel IV ska dock tillämpas från
och med den 16 november 2022.
Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.
Utfärdad i Strasbourg den 19 oktober 2022.
På Europaparlamentets vägnar
På rådets vägnar
R. METSOLA
M. BEK
Ordförande
Ordförande
237
Prop. 2023/24:160 Bilaga 2
Sammanfattning av betänkandet En inre marknad för digitala tjänster – kompletteringar och ändringar i svensk rätt (SOU 2023:39)
EU:s förordning om digitala tjänster
EU har antagit Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2065 av den 19 oktober 2022 om en inre marknad för digitala tjänster och om ändring av direktiv 2000/31/EG (förordningen om digitala tjänster, nedan kallad DSA). I DSA fastställs harmoniserade regler för tillhandahållandet av digitala förmedlingstjänster på den inre marknaden. Den innehåller bestämmelser om villkorat undantag från ansvar för leverantörer av sådana tjänster och om särskilda krav på tillbörlig aktsamhet som är anpassade för specifika kategorier av leverantörer. Den innehåller regler för tillsyn och efterlevnadskontroll, även vad gäller samarbete och samordning mellan behöriga myndigheter. Slutligen fastställer den ett ramverk för samarbete och efterlevnadskontroll mellan Europeiska kommissionen (kom- missionen) och nationella myndigheter.
Det bör noteras att DSA inte innehåller någon generell skyldighet att ta bort olagligt innehåll. Vad som utgör olagligt innehåll och vilken rättslig grund som finns att förelägga leverantörer av förmedlingstjänster att ta ner olagligt innehåll framgår av dels unionsrätt (annan unionsrätt än DSA), dels varje medlemsstats nationella lagar. DSA innehåller dock skyl- digheter för vissa förmedlingstjänstleverantörer att vidta andra åtgärder när de får kännedom om olagligt innehåll på deras tjänster.
Tillämpningsområde och behörighet
DSA är tillämplig på förmedlingstjänster, främst tjänster för enbart vidarefordran (mere conduit), cachningstjänster och värdtjänster. Till kategorin värdtjänster hör, förutom renodlade värdtjänster, även online- plattformar, såsom sociala nätverk eller onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare. Även onlinesökmotorer inkluderas i DSA:s tillämpningsområde.
DSA är tillämplig på leverantörer oavsett etableringsställe eller var de befinner sig, i den mån de erbjuder tjänster inom unionen. Medlemsstaten där förmedlingstjänsten har sitt huvudsakliga etableringsställe ska ha exklusiv behörighet att utöva tillsyn över och kontrollera efterlevnaden av DSA, med några få undantag. Kommissionen ska ha exklusiv behörighet att utöva tillsyn över och kontrollera efterlevnaden av vissa särskilda bestämmelser som endast tillämpas på leverantörer av mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer. Beträffande bestämmelser som gäller alla leverantörer av förmedlingstjänster har kommissionen rätt att utöva tillsyn och efterlevnadskontroll mot leveran- törer av mycket stora onlineplattformar och mycket stora online- sökmotorer. Om kommissionen inte har inlett förfaranden rörande en viss överträdelse, har den medlemsstat där leverantören av den mycket stora
onlineplattformen eller den mycket stora onlinesökmotorn är etablerad behörighet att göra det.
Bilaga 2
Ansvar för leverantörer av förmedlingstjänster
Det finns bestämmelser om villkorad ansvarsfrihet för förmedlings- tjänster, som innebär att företag som vidarebefordrar, cachar eller lagrar information som tillhandahålls av tjänstemottagarna på deras begäran inte ansvarar för innehållet. Det finns inga allmänna skyldigheter avseende övervakning eller aktivt faktasökande.
Krav på tillbörlig aktsamhet för en transparent och säker onlinemiljö
Kraven på aktsamhet varierar beroende på förmedlingstjänstens kategori och storlek och vissa undantag görs för mikroföretag och små företag. Nedan ges exempel på aktsamhetskrav.
Alla leverantörer av förmedlingstjänster måste utse kontaktpunkter för myndigheter och för tjänstemottagare. Leverantörer som inte har ett etableringsställe i unionen ska utse en juridisk eller fysisk person i unionen som ska agera som deras rättsliga företrädare. Allmänna villkor ska vara tydliga vad gäller begränsningar som tillämpas på användningen av deras tjänster. När de allmänna villkoren tillämpas ska leverantören ta hänsyn till alla berörda parters rättigheter och legitima intressen, inbegripet tjänstemottagarnas grundläggande rättigheter, t.ex. yttrandefriheten och mediernas frihet och mångfald. Leverantörerna ska publicera rapporter om klagomål och innehållsmoderering.
Leverantörer av värdtjänster, inklusive onlineplattformsleverantörer, ska införa mekanismer som gör det möjligt att anmäla förekomster av olagligt innehåll på deras tjänst. Leverantören ska meddela anmälaren sitt beslut med anledning av anmälningen, och tillhandahålla information om möjligheter till prövning av beslutet. Alla berörda tjänstemottagare ska informeras om beslutet, som ska motiveras och som ska innehålla information om hur beslutet kan prövas. Leverantörer av värdtjänster ska även, om de får kännedom om information som ger upphov till misstanke om att ett brott som inbegriper ett hot mot en eller flera människors liv eller säkerhet har skett, håller på att ske eller sannolikt kommer att ske, underrätta brottsbekämpande eller rättsliga myndigheter.
Onlineplattformsleverantörer ska ge tjänstemottagare tillgång till ett internt system för hantering av klagomål rörande beslut om begränsningar av tjänsten. Leverantörerna måste även samarbeta med organ för tvistlösning utanför domstol, ge prioritet till anmälningar från betrodda anmälare och vidta åtgärder och skydd mot missbruk. De ska även publicera information om tvister, avbrytanden och det genomsnittliga antalet tjänstemottagare per månad i unionen. Leverantörerna får inte utforma eller organisera sina onlinegränssnitt på ett sätt som försämrar tjänstemottagarnas förmåga att fatta fria och välgrundade beslut. Online- plattformsleverantörerna ska följa skyldigheter om annonsering, vara transparenta om sina rekommendationssystem och vidta åtgärder för att skydda minderåriga på deras plattformstjänster.
Prop. 2023/24:160 Bilaga 2
Särskilda bestämmelser tillämpas på leverantörer av onlineplattformar om gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med närings- s idkare. Dessa bestämmelser gäller närmare bestämt näringsidkares spår- barhet, inbyggd överensstämmelse och konsumenters rätt till information om olagliga produkter eller tjänster.
Ytterligare krav ställs på leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer (med 45 miljoner eller fler månat- liga tjänstemottagare i genomsnitt), särskilt med syfte att åtgärda och förebygga systemiska risker.
Det finns även bestämmelser om bl.a. standarder och uppförandekoder för till exempel onlineannonsering och tillgänglighet.
Ikraftträdande och tillämpning av DSA
DSA trädde i kraft den 16 november 2022 och vissa bestämmelser började tillämpas då. Enligt en sådan bestämmelse ska leverantörer av online- plattformar och onlinesökmotorer, senast den 17 februari 2023 och sedan minst var sjätte månad, offentliggöra information om genomsnittligt antal tjänstemottagare i EU. Baserat på den informationen har kommissionen den 25 april 2023 publicerat en lista över de förmedlingstjänster som fått statusen mycket stora onlineplattformar eller mycket stora online- sökmotorer.1 Förordningen tillämpas på dessa leverantörer från och med fyra månader efter att den fått denna status. I övrigt tillämpas DSA från den 17 februari 2024.
Utredningens uppdrag och resultat
Uppdraget
Utredningens uppdrag är att:
- föreslå vilken eller vilka svenska myndigheter som bör utses till behörig myndighet, inbegripet vilken av dessa som bör utses till samordnare för digitala tjänster,
- föreslå nödvändiga ändringar och kompletteringar av svensk rätt,
- analysera och ta ställning till om, och i sådana fall hur, ett organ för tvistlösning som inte är en domstol ska inrättas i Sverige enligt förordningen,
- kartlägga vilka nationella bestämmelser som kan anses omfattas av tillämpningsområdet för artikel 9 och 10 i DSA, analysera om bestämmelserna behöver upphävas, ändras eller om nya bestämmelser behövs med anledning av förordningen och lämna nödvändiga författningsförslag,
- analysera vilka sanktionsbestämmelser som behövs för att uppfylla kravet på sanktioner vid överträdelser av förordningen och lämna nödvändiga författningsförslag, och
- lämna de författningsförslag i övrigt som är nödvändiga eller annars bedöms lämpliga för att komplettera förordningen.
Delbetänkandet SOU 2023:2
Prop. 2023/24:160 Bilaga 2
I delbetänkandet En inre marknad för digitala tjänster – ansvars- fördelningen mellan myndigheter (SOU 2023:2), som överlämnades den 31 januari 2023, föreslog utredningen att Post- och telestyrelsen, Konsumentverket och Myndigheten för press, radio och tv skulle utses till behöriga myndigheter och hur tillsynsansvaret ska fördelas mellan dessa myndigheter. Utredningen föreslog vidare att Post- och telestyrelsen ska utses till samordnare för digitala tjänster.
Slutbetänkandet
I detta slutbetänkande redovisas övriga delar av uppdraget.
Behovet av kompletterande lagstiftning
En EU-förordning är en bindande rättsakt som är direkt tillämplig i varje medlemsstat. Det innebär att förordningen gäller på samma sätt som nationell lag. DSA innehåller dock bestämmelser som behöver kompletteras genom nationell lagstiftning. Utredningen föreslår därför en ny lag och en ny förordning med bestämmelser som kompletterar DSA.
Tillsyn och sanktioner
I enlighet med sitt förslag i delbetänkandet föreslår utredningen att Post- och telestyrelsen, Myndigheten för press, radio- och tv och Konsument- verket utses till behöriga myndigheter och att Post- och telestyrelsen utses till samordnare för digitala tjänster. Det föreslås att en särskild samordningsfunktion bildas för samordning och harmonisering, ledd av samordnaren för digitala tjänster. Utredningen ser inte i dag något behov av nya sekretessbestämmelser och gör bedömningen att behandlingen av personuppgifter med anledning av DSA och kompletteringsförfatt- ningarna får anses vara förenlig med befintlig dataskyddslagstiftning. En sekretessbrytande bestämmelse om uppgiftsskyldighet föreslås.
Samordnaren för digitala tjänster och de andra behöriga myndigheterna bör ges befogenheter vad gäller tillsyn och sanktioner. Vissa befogenheter framgår direkt av DSA och andra befogenheter ges i svensk lag. Ut- redningen lämnar förslag i dessa delar. Utredningen föreslår även kompletterande bestämmelser avseende förfaranden och genomföranden avseende hur befogenheterna ska utövas.
Nationella sanktioner vid bristande efterlevnad av såväl undersöknings- förelägganden som själva förordningen föreslås. Utredningen föreslår att sanktionsavgift ska kunna åläggas tjänsteleverantörer vid bristande efterlevnad av artiklarna 11.1, 11.3, 12.1, 13.1, 14.6, 16.4, 18.1, 24.1, 24.2, 24.3 , 26.2, 26.3, 30.1, 30.6, 31.1, 32.1 och 32.2 i DSA. De behöriga myndigheterna har därutöver möjlighet att beordra en aktör att upphöra med en överträdelse av DSA och ålägga löpande vite vid bristande efterlevnad av alla skyldigheter inom dess ansvarsområde.
När en behörig myndighet ska bestämma storleken på såväl en sanktionsavgift som ett vite ska myndigheten beakta de olika omständig- heter som anges i DSA, till exempel den typ av överträdelse det rör sig om,
Prop. 2023/24:160 Bilaga 2
hur allvarlig den är, om den är återkommande och hur länge den pågått, med hänsyn till det allmänintresse som eftersträvas, omfattningen och typen av verksamhet som bedrivs samt den ekonomiska kapaciteten hos den som begått överträdelsen. Högsta belopp för både sanktionsavgifter och vite införs i kompletteringslagen. Ett lägsta belopp för sanktions- avgifter ska enligt utredningens förslag vara 5 000 kronor.
Utredningen föreslår att mål om DSA ska prövas i allmän förvalt- ningsdomstol.
Särskilt om artiklarna 9, 10 och 18 i EU:s förordning om digitala tjänster
I kompletteringslagen föreslås att anmälan av misstanke om brott enligt artikel 18 i DSA ska göras till Polismyndigheten.
Krav som ska uppfyllas vid utfärdande av föreläggande om att agera mot olagligt innehåll (artikel 9) och förelägganden om att tillhandahålla information (artikel 10) införs i kompletteringslagen.
Tvistlösning utanför domstol
Utredningen har analyserat olika alternativ för inrättande av tvist- lösningsorgan utanför domstol; ett organ inom en myndighet, ett utvidgat ansvarsområde för ett befintligt tvistlösningsorgan och ett helt nytt organ för tvistlösning i form av en fristående nämnd.
Utredningen har bedömt att det för närvarande inte är motiverat att föreslå att Sverige inrättar ett organ för tvistlösning utanför domstol då det är osäkert hur många tvister som kan komma i fråga. Vilka tvistefrågor ärendena i flertalet fall kan komma att röra och därmed vilken kompetens som kommer att krävas för att avgöra tvister, är ytterligare en osäkerhetsfaktor. En utvärdering bör dock göras när förordningen har tillämpats under en tid och därefter bör en förnyad bedömning av nytta i förhållande till resursbehov göras.
Övriga författningsändringar
Utredningen har analyserat i vilken utsträckning det är nödvändigt eller lämpligt att ändra eller komplettera svensk rätt med anledning av DSA och lämnar i betänkandet nödvändiga författningsförslag.
Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (e-handelsdirektivet) implementerades i Sverige genom lag (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster (e-handelslagen). Eftersom vissa bestämmelser i e-handelsdirektivet har ersatts av bestämmelser i DSA, upphävs motsvarande bestämmelser i e-handelslagen.
I lagen om (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor (BBS- lagen) föreslås ett undantag avseende uppsiktsplikt för förmedlingstjänster som faller inom DSA:s tillämpningsområde. Skyldigheten att ta bort visst innehåll från en elektronisk anslagstavla ska i stället börja gälla när leverantören av förmedlingstjänsten som är en elektronisk anslagstavla får kännedom om att innehållet finns på anslagstavlan (tjänsten).
Betänkandets lagförslag
Prop. 2023/24:160 Bilaga 3
Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster
1 kap. Inledande bestämmelser
Lagens syfte
1 § Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2065 av den 19 oktober 2022 om en inre marknad för digitala tjänster och om ändring av direktiv 2000/31/EG.
Förordningen kallas i denna lag EU:s förordning om digitala tjänster.
Definitioner
2 § Ord och uttryck har samma betydelse i denna lag som i EU:s förordning om digitala tjänster, om inte annat anges.
Behöriga myndigheter och samordnare för digitala tjänster
3 § Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer
1. är behörig myndighet enligt EU:s förordning om digitala tjänster och denna lag och
2. är samordnare för digitala tjänster enligt samma förordning och denna lag.
Avgifter
4 § En behörig myndighet får ta ut avgifter för sin verksamhet enligt EU:s förordning om digitala tjänster, denna lag och föreskrifter som har med- delats i anslutning till lagen.
Regeringen eller den myndigheten som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgiftssystemets utformning.
2 kap. Tillsyn och sanktioner
Tillsynens omfattning
1 § De befogenheter som behöriga myndigheter har enligt artikel 51 i
EU:s förordning om digitala tjänster, denna lag och föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen gäller vid tillsyn och efterlevnadskontroll avseende bestämmelserna i
1. EU:s förordning om digitala tjänster,
2. delegerade akter och genomförandeakter som Europeiska kommis- sionen antar som kompletterar EU:s förordning om digitala tjänster,
3. denna lag,
4. föreskrifter som har meddelats i anslutning till denna lag och
5. åtaganden som behöriga myndigheter har gjort bindande.
Prop. 2023/24:160 Befogenhet och åtgärder
2 § Utöver de befogenheter som en behörig myndighet har enligt arti-
kel 51.1 a och c, 51.2 första stycket a och 51.3 i EU:s förordning om digitala tjänster får behörig myndighet
1. försegla företagslokaler, bokföring och affärshandlingar i enlighet med 6 § i samband med inspektion,
2. beordra att överträdelser upphör och, när så är lämpligt, föreskriva avhjälpande åtgärder i enlighet med artikel 51.2 första stycket b i EU:s förordning om digitala tjänster,
3. vidta interimistiska åtgärder enligt artikel 51.2 första stycket e i EU:s förordning om digitala tjänster,
4. ålägga utredningsskadeavgift för bristande efterlevnad av under- sökningsåtgärd med stöd av artikel 51.1 i EU:s förordning om digitala tjänster i enlighet med artikel 51.2 första stycket c och artikel 51.2 andra stycket i samma förordning och vid bruten försegling enligt 6 § i detta kapitel,
5. ålägga sanktionsavgift för bristande efterlevnad av EU:s förordning om digitala tjänster i enlighet med artikel 51.2 första stycket c i samma förordning och
6. förena beslut med vite i enlighet med artikel 51.2 första stycket d i EU:s förordning om digitala tjänster.
3 § Allmän förvaltningsdomstol får på ansökan av behörig myndighet
1. besluta om inspektion i enlighet med artikel 51.1 b i EU:s förordning om digitala tjänster och
2. besluta om tillfällig begränsning av mottagarnas tillgång till tjänst eller onlinegränssnitt i enlighet med artikel 51.3 första stycket b i EU:s förordning om digitala tjänster.
Ett beslut enligt första stycket får förenas med vite.
Inspektion
4 § Inspektion får tillåtas om
1. det finns skäl att anta bristande efterlevnad av någon av skyldigheterna i EU:s förordning om digitala tjänster,
2. det finns risk för att bevis undanhålls eller förvanskas och
3. vikten av att åtgärden vidtas är tillräckligt stor för att uppväga det intrång eller annat men som åtgärden innebär för den som drabbas av åtgärden.
5 § Ett beslut om inspektion får meddelas utan att den som ansökan avser får tillfälle att yttra sig, om det kan befaras att inspektionen annars skulle förlora i betydelse.
Beslutet ska sändas endast till den ansökande myndigheten.
6 § När en behörig myndighet genomför en inspektion får den försegla företagslokaler, bokföring och affärshandlingar så länge och i den omfattning det är nödvändigt för att genomföra inspektionen.
7 § Ett beslut om inspektion ska innehålla uppgifter om
1. vilken eller vilka myndigheter som ska genomföra inspektionen,
2. föremålet för och syftet med inspektionen,
3. tidpunkten när inspektionen ska börja, Prop. 2023/24:160
4. myndighetens eller myndigheternas befogenheter enligt arti- Bilaga 3 kel 51.1 b i EU:s förordning om digitala tjänster och 2 och 6 §§ i detta kapitel och
5. huruvida beslutet är förenat med vite. Ett beslut om inspektion ska gälla omedelbart, om rätten inte bestämmer något annat.
8 § Den behöriga myndigheten som ska genomföra inspektion får begära handräckning av Kronofogdemyndigheten.
Vid handräckning tillämpas bestämmelserna i utsökningsbalken om verkställighet av förpliktelser som inte avser betalningsskyldighet, avhys- ning eller avlägsnande. Kronofogdemyndigheten ska dock inte underrätta den hos vilken inspektionen ska genomföras innan verkställighet sker.
9 § När inspektionen börjar ska den behöriga myndigheten överlämna ett exemplar av beslutet till den hos vilken inspektionen ska genomföras.
10 § Under inspektionen har den hos vilken inspektionen genomförs rätt att följa de åtgärder som myndigheten eller myndigheterna vidtar.
11 § När ett beslut om inspektion ska verkställas har den hos vilken inspektionen genomförs rätt att tillkalla ett juridiskt biträde. I avvaktan på att biträdet inställer sig får verkställigheten inte påbörjas. Detta gäller dock inte, om
1. inspektionen därigenom onödigt fördröjs, eller
2. inspektionen har beslutats enligt 5 § första stycket.
12 § Den inspekterande myndigheten ska lämna tillbaka handlingar och annat som har tagits om hand vid inspektion så snart de inte längre behövs för utredningen.
Om den hos vilken inspektion har genomförts har försatts i konkurs, ska den inspekterande myndigheten
1. överlämna handlingarna och annat till konkursförvaltaren och
2. underrätta den som beslutet gäller om överlämningen. Den inspekterande myndigheten ska på begäran av den hos vilken inspektion har genomförts pröva om en handling eller annat som tagits om hand ska lämnas tillbaka före den tidpunkt som anges i första stycket.
13 § När Europeiska kommissionen har beslutat om en inspektion enligt artikel 69 i EU:s förordning om digitala tjänster, får Kronofogde- myndigheten på ansökan av samordnaren för digitala tjänster besluta om handräckning för att inspektionen ska kunna genomföras.
Vid handräckning enligt första stycket tillämpas 8 § andra stycket. Vid en ansökan enligt första stycket ska det som anges om nationell rättslig myndighet i artikel 69.10 i EU:s förordning om digitala tjänster gälla för Kronofogdemyndigheten.
Prop. 2023/24:160 Åtaganden
14 § Den myndighet som har fattat ett beslut om att godkänna ett åtagande
Bilaga 3
och göra det bindande i enlighet med artikel 51.2 första stycket a i EU:s förordning om digitala tjänster får ändra eller återkalla sitt beslut om
1. sakförhållandena som låg till grund för beslutet har ändrats,
2. den som beslutet avser agerar i strid med sitt åtagande, eller
3. om beslutet grundade sig på ofullständig, oriktig eller vilseledande information som tillhandahållits av den berörda leverantören eller andra fysiska eller juridiska personer som agerar för ändamål som rör deras handels-, närings-, hantverks-, eller yrkesverksamhet, vilka rimligen kan ha kännedom om information om en misstänkt överträdelse, inklusive organisationer som utför sådana revisioner som avses i artiklarna 37 och 75.2 i EU:s förordning om digitala tjänster.
Interimistiska åtgärder
15 § Interimistiska åtgärder i enlighet med artikel 51.2 första stycket e i
EU:s förordning om digitala tjänster och 2 § 3 i detta kapitel får vidtas genom att den behöriga myndigheten bestämmer att ett sådant beslut som avses i artikel 51.2 första stycket b i nämnda förordning ska gälla omedelbart.
Om inget annat anges eller senare beslutas, ska det interimistiska beslutet gälla fram till dess att ett lagakraftvunnet beslut föreligger.
Advokatsekretess
16 § Undersökningsåtgärder i enlighet med artikel 51.1 i EU:s för- ordning om digitala tjänster och denna lag som en behörig myndighet vidtar för egen, annan samordnares för digitala tjänster eller Europeiska kommissionens räkning får inte avse en skriftlig handling vars innehåll kan antas vara sådant att en advokat eller en advokats biträde inte får höras som vittne om innehållet och som innehas av advokaten eller biträdet eller av den som tystnadsplikten gäller till förmån för.
Om den behöriga myndigheten anser att en viss handling bör omfattas av undersökningsåtgärden och den som åtgärden avser åberopar att handlingen är skyddad enligt första stycket, ska handlingen omedelbart förseglas och skyndsamt överlämnas till allmän förvaltningsdomstol. Domstolen ska utan dröjsmål pröva om handlingen ska omfattas av under- sökningsåtgärden.
Vite
17 § Ett vite får inte per dag överstiga fem procent av den genomsnittliga globala dagsomsättningen eller dagsinkomsten för den som föreläggandet avser under det föregående räkenskapsåret, beräknat från den dag som anges i det berörda beslutet.
Utredningsskadeavgift
18 § En utredningsskadeavgift ska inte beslutas om
1. den bristande efterlevnaden av undersökningsåtgärden omfattas av ett föreläggande som har förenats med vite och överträdelsen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet, eller
2. den som anspråket riktas mot inte har fått tillfälle att yttra sig inom Prop. 2023/24:160 två år från det att den bristande efterlevnaden ägde rum.
Bilaga 3
19 § En utredningsskadeavgift får inte överstiga en procent av års- inkomsten eller den globala årsomsättningen för den som avgiften avser under det föregående räkenskapsåret.
20 § Beslut om utredningsskadeavgift ska delges den som beslutet gäller. 21 § En utredningsskadeavgift ska betalas till den behöriga myndighet som har fattat beslutet om utredningsskadeavgift eller till den myndighet som den behöriga myndigheten anger inom 30 dagar från det att beslutet om att ta ut avgiften fick laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet.
Om utredningsskadeavgiften inte betalas i tid, ska myndigheten lämna den obetalda avgiften för indrivning enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Vid indrivning får verkställighet ske enligt utsökningsbalken.
En utredningsskadeavgift tillfaller staten.
22 § En beslutad utredningsskadeavgift faller bort till den del beslutet om avgiften inte har verkställts inom fem år från det att beslutet fick laga kraft.
Sanktionsavgift
23 § En sanktionsavgift får beslutas vid bristande efterlevnad av följande bestämmelser i EU:s förordning om digitala tjänster, inbegripet åtaganden avseende samma bestämmelser: artiklarna 11.1, 11.3, 12.1, 13.1, 14.6, 16.4, 18.1, 24.1, 24.2, 24.3, 26.2, 26.3, 30.1, 30.6, 31.1, 32.1 och 32.2, i deras ursprungliga lydelse.
24 § Beslut om sanktionsavgift ska inte fattas om
1. överträdelsen omfattas av ett föreläggande som har förenats med vite och överträdelsen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet, eller
2. den som anspråket riktas mot inte har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att överträdelsen ägde rum.
25 § En sanktionsavgift ska bestämmas till lägst 5 000 kronor och högst sex procent av den globala årsomsättningen för den berörda leverantören av förmedlingstjänster under det föregående räkenskapsåret.
26 § Det som anges i 20–22 §§ om utredningsskadeavgift ska även gälla i fråga om sanktionsavgift.
3 kap. Handläggning i domstol
Skyndsam handläggning
1 § Ett mål ska handläggas skyndsamt om det avser
1. ansökan om inspektion i enlighet med artikel 51.1 b i EU:s förordning om digitala tjänster,
Prop. 2023/24:160 Bilaga 3
2. ansökan om tillfällig begränsning av mottagarnas tillgång till en tjänst eller onlinegränssnitt i enlighet med artikel 51.3 första stycket b i EU:s förordning om digitala tjänster eller
3. beslut i enlighet med 2 kap. 16 §. Även om ett mål inte är av skyndsam karaktär, ska ett framställt inhibitionsyrkande prövas med skyndsamhet.
4 kap. Särskilt om vissa bestämmelser i EU:s förordning om digitala tjänster
Förelägganden att agera mot olagligt innehåll eller tillhandahålla information
1 § Förelägganden att agera mot olagligt innehåll som avses i artikel 9 i
EU:s förordning om digitala tjänster ska utformas på så sätt som anges i artikel 9.2 i samma förordning.
I artikel 9 i EU:s förordning om digitala tjänster finns bestämmelser om förfarandet efter beslut om sådana förelägganden.
2 § Förelägganden att tillhandahålla information som avses i artikel 10 i
EU:s förordning om digitala tjänster ska utformas på så sätt som anges i artikel 10.2 i samma förordning.
I artikel 10 i EU:s förordning om digitala tjänster finns bestämmelser om förfarandet efter beslut om sådana förelägganden.
Anmälan av misstanke om brott
3 § Anmälan av misstanke om brott enligt artikel 18.1 i EU:s förordning om digitala tjänster ska göras till Polismyndigheten.
Denna lag träder i kraft den 17 februari 2024.
Förslag till lag om ändring i lag (2002:562)
om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
16 §
En tjänsteleverantör som överför information som har lämnats av en tjänstemottagare i ett kommunika- tionsnät, eller som tillhandahåller tillgång till ett sådant nät, skall inte på grund av innehållet i informa- tionen vara skyldig att ersätta skada eller betala sanktionsavgift, under förutsättning att leverantören inte
1. initierar överföringen,
2. väljer ut mottagaren av infor- mationen, eller
3. väljer ut eller ändrar informa- tionen. Överföringen och tillhandahållandet enligt första stycket omfattar även sådan automatisk, mellanliggande och tillfällig lagring av information som sker endast för att utföra över- föringen, under förutsättning att in- formationen inte lagras längre än vad som rimligen krävs för över- föringen
Bilaga 3
17 §
En tjänsteleverantör som överför information som har lämnats av en tjänstemottagare i ett kommunika- tionsnät skall, för sådan automatisk, mellanliggande och tillfällig lagring som sker endast för att effektivisera vidare överföring till andra tjänste- mottagare, inte på grund av inne- hållet i informationen vara skyldig att ersätta skada eller betala sank- tionsavgift, under förutsättning att leverantören
1. inte ändrar informationen,
2. uppfyller gällande villkor för tillgång till informationen,
3. följer inom branschen veder- tagna regler för uppdatering av infor- mationen,
Prop. 2023/24:160 Bilaga 3
4. inte ingriper i sådan inom
ranschen vedertagen teknik som b används för att få uppgifter om an- vändningen av informationen, och
5. utan dröjsmål förhindrar vi- dare spridning av informationen, så snart leverantören får kännedom om att den information som ursprungli- gen överfördes avlägsnats eller gjorts oåtkomlig, eller om att en domstol eller myndighet har beslutat att så skall ske.
18 §
En tjänsteleverantör som lagrar information som lämnats av en tjänstemottagare skall inte på grund av innehållet i informationen vara skyldig att ersätta skada eller be- tala sanktionsavgift, under förut- sättning att leverantören
1. inte känner till att den olagliga informationen eller verksamheten förekommer och, när det gäller skyldighet att ersätta skada, inte är medveten om fakta eller omständig- heter som gör det uppenbart att den olagliga informationen eller verk- samheten förekommer, eller
2. så snart han får sådan känne- dom eller medvetenhet utan dröjs- mål förhindrar vidare spridning av informationen.
Vad som sägs i första stycket gäller inte om den tjänstemottagare som lämnat informationen handlar under tjänsteleverantörens ledning eller överinseende.
Härigenom föreskrivs i fråga om lag (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster att 16–18 §§ ska upphöra att gälla.
Denna lag träder i kraft den 17 februari 2024.
Förslag till lag med ändring i lag (1998:112)
om elektroniska anslagstavlor
Härigenom föreskrivs i fråga om lag (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor att det ska införas en ny paragraf, 4 a §, med följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 a §
När det gäller elektroniska an- slagstavlor som är förmedlingstjäns- ter inom tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets för- ordning (EU) 2022/2065 av den 19 oktober 2022 om en inre mark- nad för digitala tjänster ska 4 § inte tillämpas.
För leverantörer av sådana för- medlingstjänster som avses i första stycket gäller skyldigheten i 5 § när det kommit till leverantörens känne- dom att innehållet finns på leveran- törens tjänst.
För en fysisk eller juridisk person som av leverantören fått i uppdrag att sköta tjänsten gäller skyldigheten i 5 § när det kommit till dennes kän- nedom att innehållet finns på leve- rantörens tjänst.
Denna lag träder i kraft den 17 februari 2024.
Bilaga 3
Prop. 2023/24:160 Bilaga 4
Förteckning över remissinstanserna
Remissvar har lämnats av Allmänna reklamationsnämnden, Arbetsmi- ljöverket, Boverket, Domstolsverket, E-hälsomyndigheten, Elsäkerhets- verket, Folkhälsomyndigheten, Föreningen för Digitala fri- och Rättig- heter, Företagarna, Förvaltningsrätten i Karlstad, Förvaltningsrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Umeå, Google Sweden AB, IAB Sweden, Ifpi Sverige, Inspektionen för vård och omsorg, Integritetsskyddsmyn- digheten, Internetstiftelsen, Journalistförbundet, Justitiekanslern, Kam- marrätten i Stockholm, Kemikalieinspektionen, Kommerskollegium, Kon- kurrensverket, Konsumentverket, Kronofogdemyndigheten, Läkemedels- verket, Myndigheten för delaktighet, Myndigheten för digital förvaltning, Myndigheten för press, radio och tv, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Naturvårdsverket, Näringslivets regelnämnd, Patent- och regis- treringsverket, Polismyndigheten, Post- och telestyrelsen, Regelrådet, Rättighetsalliansen, Schibsted, Skatteverket, Spotify, Statens medieråd, Stockholms tingsrätt (Patent- och marknadsdomstolen), Svea hovrätt, Swedac, Svensk Handel, Svenskt Näringsliv, Sveriges advokatsamfund, Sveriges kommuner och regioner, Sveriges radio, Sveriges television, Tech Sverige, Tidningsutgivarna, Tillväxtverket, Transportstyrelsen och Åklagarmyndigheten.
Lagrådsremissens lagförslag
Prop. 2023/24:160 Bilaga 5
Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Inledande bestämmelser
Lagens syfte
1 § Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2065 av den 19 oktober 2022 om en inre marknad för digitala tjänster och om ändring av direktiv 2000/31/EG (förordningen om digitala tjänster), i denna lag kallad EU:s förordning om digitala tjänster.
Ord och uttryck i lagen
2 § Ord och uttryck i denna lag har samma betydelse som i EU:s för- ordning om digitala tjänster.
Tillsynsmyndighet och samordnare för digitala tjänster
3 § Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer ska vara till- synsmyndighet enligt denna lag.
En tillsynsmyndighet är behörig myndighet enligt EU:s förordning om digitala tjänster.
Regeringen bestämmer vilken tillsynsmyndighet som ska vara sam- ordnare för digitala tjänster enligt EU:s förordning om digitala tjänster och denna lag.
2 kap. Förelägganden mot leverantörer av förmedlings- tjänster och anmälan av misstanke om brott
Förelägganden att agera mot olagligt innehåll eller tillhandahålla information
1 § Ett föreläggande att agera mot olagligt innehåll som avses i artikel 9 i EU:s förordning om digitala tjänster ska uppfylla de krav som följer av artikel 9.2 i samma förordning.
I artikel 9 i EU:s förordning om digitala tjänster finns bestämmelser om förfarandet efter beslut om ett sådant föreläggande.
2 § Ett föreläggande att tillhandahålla information som avses i artikel 10 i EU:s förordning om digitala tjänster ska uppfylla de krav som följer av artikel 10.2 i samma förordning.
I artikel 10 i EU:s förordning om digitala tjänster finns bestämmelser om förfarandet efter beslut om ett sådant föreläggande.
Prop. 2023/24:160 Anmälan av misstanke om brott
3 § En anmälan av misstanke om ett sådant brott som avses i artikel 18.1
Bilaga 5
i EU:s förordning om digitala tjänster ska i Sverige göras till Polis- myndigheten.
3 kap. Tillsyn och sanktioner
Tillsynens omfattning
1 § En tillsynsmyndighet ska ha tillsyn över att följande följs:
1. EU:s förordning om digitala tjänster,
2. rättsakter som har antagits med stöd av artikel 15.3, 24.6 eller 87 i EU:s förordning om digitala tjänster,
3. denna lag,
4. föreskrifter som har meddelats i anslutning till denna lag, och
5. åtaganden som tillsynsmyndigheten har gjort bindande med stöd av EU:s förordning om digitala tjänster eller denna lag.
Tillsynsmyndigheten ska vid tillsynen ha de befogenheter som följer av artikel 51 i EU:s förordning om digitala tjänster, denna lag och föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen.
Befogenheter och åtgärder
2 § Utöver de befogenheter som följer av artiklarna 51.1 a och c, 51.2 första stycket a och 51.3 i EU:s förordning om digitala tjänster får en tillsynsmyndighet
1. besluta att en sådan person som avses i artikel 51.1 c i samma förordning ska inställa sig för förhör på tid och plats som myndigheten bestämmer,
2. genomföra inspektion enligt beslut av domstol enligt 3 § 1,
3. försegla företagslokaler, bokföring och affärshandlingar i enlighet med 6 §,
4. beordra att överträdelser upphör och föreskriva avhjälpande åtgärder i enlighet med artikel 51.2 första stycket b i samma förordning,
5. bestämma att ett beslut enligt EU:s förordning om digitala tjänster eller enligt denna lag ska gälla omedelbart i enlighet med artikel 51.2 första stycket e i samma förordning,
6. ta ut utredningsskadeavgift i enlighet med artikel 51.2 första stycket c och andra stycket i samma förordning och denna lag,
7. ta ut sanktionsavgift i enlighet med artikel 51.2 första stycket c i samma förordning och denna lag, och
8. förena beslut, inklusive beslut enligt artikel 51.3 första stycket a, med vite i enlighet med artikel 51.2 första stycket d i samma förordning och denna lag.
3 § Domstol får på ansökan av en tillsynsmyndighet
1. besluta om inspektion i enlighet med artikel 51.1 b i EU:s förordning om digitala tjänster och denna lag, och
2. besluta om tillfällig begränsning av mottagarnas tillgång till en tjänst eller ett onlinegränssnitt i enlighet med artikel 51.3 i EU:s förordning om digitala tjänster.
Ett beslut enligt första stycket får förenas med vite. Prop. 2023/24:160 Ett beslut enligt första stycket gäller omedelbart, om domstolen inte Bilaga 5 bestämmer något annat.
Inspektion
4 § Inspektion får tillåtas om
1. det finns anledning att anta att någon av skyldigheterna som följer av EU:s förordning om digitala tjänster inte följs,
2. det finns risk för att bevis undanhålls eller förvanskas, och
3. vikten av att åtgärden vidtas är tillräckligt stor för att uppväga det intrång eller annat men som åtgärden innebär för den som drabbas av åt- gärden.
5 § Ett beslut om inspektion får meddelas utan att den som ansökan avser får tillfälle att yttra sig, om det kan befaras att inspektionen annars skulle förlora i betydelse.
Beslutet ska sändas endast till den ansökande myndigheten.
6 § När en tillsynsmyndighet genomför en inspektion får den försegla företagslokaler, bokföring och affärshandlingar så länge och i den omfatt- ning det är nödvändigt för att genomföra inspektionen.
7 § Ett beslut om inspektion ska innehålla uppgifter om
1. vilken eller vilka myndigheter som ska genomföra inspektionen,
2. föremålet för och syftet med inspektionen,
3. tidpunkten när inspektionen ska börja, och
4. myndighetens eller myndigheternas befogenheter enligt artikel 51.1 b i EU:s förordning om digitala tjänster och 2 och 6 §§ i detta kapitel.
8 § Den tillsynsmyndighet som ska genomföra inspektion får begära handräckning av Kronofogdemyndigheten.
Vid handräckning tillämpas bestämmelserna i utsökningsbalken om verkställighet av förpliktelser som inte avser betalningsskyldighet, avhys- ning eller avlägsnande. Kronofogdemyndigheten ska dock inte underrätta den hos vilken inspektionen ska genomföras innan verkställighet sker.
9 § När inspektionen börjar ska tillsynsmyndigheten överlämna ett exemplar av beslutet till den hos vilken inspektionen ska genomföras.
10 § Under inspektionen har den hos vilken inspektionen genomförs rätt att följa de åtgärder som myndigheten eller myndigheterna vidtar.
11 § När ett beslut om inspektion ska verkställas har den hos vilken inspektionen genomförs rätt att tillkalla ett juridiskt biträde. I avvaktan på att biträdet inställer sig får verkställigheten inte påbörjas. Detta gäller dock inte, om
1. inspektionen därigenom onödigt fördröjs, eller
2. inspektionen har beslutats enligt 5 § första stycket.
Prop. 2023/24:160 Bilaga 5
12 § Den inspekterande myndigheten ska lämna tillbaka handlingar och annat som har tagits om hand vid inspektionen så snart de inte längre behövs för utredningen.
Om den hos vilken inspektion har genomförts har försatts i konkurs, ska den inspekterande myndigheten
1. överlämna handlingarna och annat som har tagits om hand till konkursförvaltaren, och
2. underrätta den som beslutet gäller om överlämningen. Den inspekterande myndigheten ska på begäran av den hos vilken inspektionen har genomförts pröva om en handling eller annat som tagits om hand ska lämnas tillbaka före den tidpunkt som anges i första stycket.
13 § När Europeiska kommissionen har beslutat om en inspektion enligt artikel 69 i EU:s förordning om digitala tjänster, får Kronofogdemyndig- heten på ansökan av samordnaren för digitala tjänster besluta om hand- räckning för att inspektionen ska kunna genomföras.
Vid handräckning enligt första stycket tillämpas 8 § andra stycket. Vid en ansökan enligt första stycket ska det som anges om nationell rättslig myndighet i artikel 69.10 i EU:s förordning om digitala tjänster gälla för Kronofogdemyndigheten.
Advokatsekretess
14 § Undersökningsåtgärder i enlighet med artikel 51.1 i EU:s för- ordning om digitala tjänster och denna lag som en tillsynsmyndighet vidtar för egen, annan samordnares för digitala tjänster eller Europeiska kommissionens räkning får inte avse en skriftlig handling vars innehåll kan antas vara sådant att en advokat eller en advokats biträde inte får höras som vittne om innehållet och som innehas av advokaten eller biträdet eller av den som tystnadsplikten gäller till förmån för.
Om tillsynsmyndigheten anser att en viss handling bör omfattas av undersökningsåtgärden och den som åtgärden avser åberopar att hand- lingen är skyddad enligt första stycket, ska myndigheten omedelbart försegla handlingen och skyndsamt överlämna den till domstol. Dom- stolen ska utan dröjsmål pröva om handlingen ska omfattas av undersök- ningsåtgärden.
Åtaganden
15 § Den tillsynsmyndighet som har fattat ett beslut om att godkänna ett åtagande och göra det bindande i enlighet med artikel 51.2 första stycket a i EU:s förordning om digitala tjänster får ändra eller återkalla sitt beslut, om
1. sakförhållandena som låg till grund för beslutet har ändrats,
2. den som beslutet avser agerar i strid med sitt åtagande, eller
3. beslutet grundade sig på ofullständig, oriktig eller vilseledande information som tillhandahållits av den berörda leverantören eller andra fysiska eller juridiska personer som agerar för ändamål som rör deras handels-, närings-, hantverks- eller yrkesverksamhet, vilka rimligen kan ha kännedom om information om en misstänkt överträdelse, inklusive
organisationer som utför sådana revisioner som avses i artiklarna 37 och Prop. 2023/24:160 75.2 i samma förordning. Bilaga 5
Vite
16 § Ett vite får inte per dag överstiga fem procent av den genomsnittliga globala dagsomsättningen eller dagsinkomsten för den som föreläggandet avser. Omsättningen eller inkomsten ska avse det föregående räkenskaps- året, beräknat från den dag som anges i det berörda beslutet.
Utredningsskadeavgift
17 § En utredningsskadeavgift får tas ut om ett beslut om en sådan un- dersökningsåtgärd som avses i artikel 51.1 a eller b i EU:s förordning om digitala tjänster inte följs.
18 § En utredningsskadeavgift får inte tas ut om
1. den bristande efterlevnaden av undersökningsåtgärden omfattas av ett beslut som har förenats med vite och den ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet, eller
2. den som anspråket riktas mot inte har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att den bristande efterlevnaden ägde rum.
19 § En utredningsskadeavgift får inte överstiga en procent av det belopp som den som avgiften avser hade i årsinkomst eller global årsomsättning under det föregående räkenskapsåret.
20 § Beslut om utredningsskadeavgift ska delges.
21 § En utredningsskadeavgift ska betalas till den tillsynsmyndighet som har beslutat om avgiften eller till den myndighet som tillsynsmyndigheten anger inom 30 dagar från det att beslutet om att ta ut avgiften fick laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet.
Om utredningsskadeavgiften inte betalas i tid ska myndigheten som skulle ta emot avgiften lämna den obetalda avgiften för indrivning enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.
En utredningsskadeavgift tillfaller staten.
22 § En beslutad utredningsskadeavgift faller bort till den del beslutet om avgiften inte har verkställts inom fem år från det att beslutet fick laga kraft.
Sanktionsavgift
23 § En sanktionsavgift ska tas ut av en leverantör av en förmedlings- tjänst som överträder någon av sina skyldigheter enligt artikel 11.1, 11.3, 12.1, 13.1, 14.6, 16.4, 18.1, 24.1, 24.2, 24.3, 26.2, 26.3, 30.1, 30.6, 31.1, 32.1 eller 32.2 i EU:s förordning om digitala tjänster, i den ursprungliga lydelsen.
En sanktionsavgift ska även tas ut vid överträdelse av ett åtagande som gäller skyldigheter i samma artiklar som en tillsynsmyndighet har gjort bindande med stöd av EU:s förordning om digitala tjänster eller denna lag.
Prop. 2023/24:160 Bilaga 5
24 § En sanktionsavgift får inte beslutas om
1. överträdelsen omfattas av ett föreläggande som har förenats med vite och den ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet, eller
2. den som anspråket riktas mot inte har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att överträdelsen ägde rum.
25 § En sanktionsavgift ska bestämmas till lägst 5 000 kronor och högst sex procent av den globala årsomsättningen för den berörda leverantören av förmedlingstjänster under det föregående räkenskapsåret.
Tillsynsmyndigheten får avstå från att ta ut en sanktionsavgift helt eller delvis om
1. överträdelsen är ringa eller ursäktlig och leverantören vidtar åtgärder för rättelse,
2. någon annan myndighet eller något annat organ har vidtagit åtgärder mot leverantören och dessa åtgärder bedöms tillräckliga, eller
3. det annars med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt att ta ut avgiften.
26 § Det som anges i 20–22 §§ om utredningsskadeavgift ska även gälla i fråga om sanktionsavgift.
Övriga avgifter
27 § En tillsynsmyndighet får ta ut avgifter för sin verksamhet enligt
1. EU:s förordning om digitala tjänster,
2. rättsakter som har meddelats med stöd av förordningen,
3. denna lag, eller
4. föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifterna.
4 kap. Hur mål inleds och handläggs i domstol
Behörig domstol
1 § Förvaltningsrätten i Stockholm är rätt domstol i mål enligt
1. EU:s förordning om digitala tjänster,
2. rättsakter som har meddelats med stöd av förordningen,
3. denna lag, eller
4. föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen.
Utdömande av vite
2 § En ansökan om att döma ut vite som har beslutats med stöd av denna lag görs av tillsynsmyndigheten.
Skyndsam handläggning
3 § Ett mål ska handläggas skyndsamt om det avser
1. inspektion i enlighet med artikel 51.1 b i EU:s förordning om digitala tjänster och denna lag, eller
2. tillfällig begränsning av mottagarnas tillgång till en tjänst eller ett Prop. 2023/24:160 onlinegränssnitt i enlighet med artikel 51.3 första stycket b i EU:s Bilaga 5 förordning om digitala tjänster och denna lag.
Överklagande
4 § Överklagande får ske av en tillsynsmyndighets beslut enligt
1. EU:s förordning om digitala tjänster,
2. rättsakter som har meddelats med stöd av förordningen,
3. denna lag, eller
4. föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
1. Denna lag träder i kraft den 1 december 2024.
2. En sanktionsavgift enligt 3 kap. 23 § får beslutas endast för över- trädelser som har skett efter ikraftträdandet.
Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om
Bilaga 5
allmänna förvaltningsdomstolar
Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltnings- domstolar3 ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
18 §4
En förvaltningsrätt är domför med en lagfaren domare ensam
1. vid åtgärder som endast avser måls beredande,
2. vid förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av en annan för- valtningsrätt,
3. vid beslut som endast avser rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende, och
4. vid annat beslut som inte innefattar slutligt avgörande av mål. Om det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av full- sutten rätt, är en förvaltningsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid beslut som inte innefattar prövning av målet i sak.
Åtgärder som endast avser beredandet av ett mål och som inte är av sådant slag att de bör förbehållas lagfarna domare, får utföras av någon annan som har tillräcklig kunskap och erfarenhet och som är anställd vid en allmän förvaltningsdomstol, en allmän domstol eller en hyresnämnd. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om detta.
Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande i sak av
1. mål av enkel beskaffenhet,
2. mål om bevissäkring och betalningssäkring enligt skatteförfarande- lagen (2011:1244), om besiktning enligt fastighetstaxeringslagen (1979:1152), om en uppgifts eller handlings undantagande från kontroll enligt skatteförfarandelagen eller någon annan skatteförfattning,
3. mål om omedelbart omhändertagande enligt 6 och 6 a §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, mål om vård vid en låsbar enhet enligt 15 b § samma lag, mål om avskildhet enligt 15 c § samma lag, mål om vård i enskildhet enligt 15 d § samma lag, mål om tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 § samma lag, mål om tillfälligt utrese- förbud enligt 31 d § samma lag, mål om omedelbar insats enligt 4 kap. 1 § lagen (2024:79) om placering av barn i skyddat boende, mål om omedel- bart omhändertagande enligt 13 § lagen (1988:870) om vård av miss- brukare i vissa fall, mål om vård i enskildhet enligt 34 a § samma lag, mål om avskildhet enligt 34 b § samma lag, mål om vård vid en låsbar enhet enligt 14 § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård, mål om vård i enskildhet enligt 14 a § samma lag, mål om avskildhet enligt 17 § samma lag, mål om tillfällig isolering enligt 5 kap. 3 § smittskydds- lagen (2004:168), mål enligt 12 § första stycket och 33 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, mål enligt 18 § första stycket 3–5 och 9 när det gäller de fall då vården inte har förenats med särskild
3 Lagen omtryckt 1981:1323. 4 Senaste lydelse 2024:82.
utskrivningsprövning eller 6 lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, Prop. 2023/24:160 mål om förvar och uppsikt enligt utlänningslagen (2005:716), mål enligt Bilaga 5 strafftidslagen (2018:1251), mål enligt fängelselagen (2010:610) och mål enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.,
4. mål enligt folkbokföringsförfattningarna, mål om preliminär skatt eller om anstånd med att betala skatt eller avgifter enligt skatteförfattningarna,
5. mål enligt lagen (2016:1145) om offentlig upphandling, lagen (2016:1146) om upphandling inom försörjningssektorerna, lagen (2016:1147) om upphandling av koncessioner eller lagen (2011:1029) om upphandling på försvars- och säkerhetsområdet,
6. mål som avser en fråga av betydelse för inkomstbeskattningen, dock endast om värdet av vad som yrkas i målet uppenbart inte överstiger hälften av prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkrings- balken,
7. mål enligt lagen (2004:629) 7. mål enligt lagen (2004:629) om trängselskatt, och om trängselskatt,
8. mål enligt lagen (2008:962) 8. mål enligt lagen (2008:962) om valfrihetssystem och lagen om valfrihetssystem och lagen (2023:704) om auktorisationssys- (2023:704) om auktorisationssys- tem i fråga om tjänster för elektro- tem i fråga om tjänster för elektro- nisk identifiering och för digital nisk identifiering och för digital post. post, och
9. mål enligt lagen ( 2024:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster som avser en
a) inspektion,
b) prövning av om en handling skyddas av advokatsekretess enligt 3 kap. 14 § samma lag, eller
c) tillfällig begränsning av mottagarnas tillgång till en tjänst eller ett onlinegränssnitt.
Denna lag träder i kraft den 1 december 2024.
Prop. 2023/24:160
Förslag till lag om ändring i lagen (1998:112) om
Bilaga 5
elektroniska anslagstavlor
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska
anslagstavlor ska införas en ny paragraf, 4 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4 a §
Skyldigheten att ha uppsikt över
tjänsten enligt 4 § gäller inte för
den som tillhandahåller en elektro-
nisk anslagstavla som är en förme-
dlingstjänst enligt Europaparla-
mentets och rådets förordning (EU)
2022/2065 av den 19 oktober 2022
om en inre marknad för digitala
tjänster.
För den som tillhandahåller en
sådan tjänst gäller skyldigheten
enligt 5 § första stycket när det
kommit till tillhandahållarens känne-
dom att meddelandet finns på
tjänsten.
För den som av tillhandahållaren
fått i uppdrag att sköta tjänsten
gäller skyldigheten enligt 5 § första
stycket när det kommit till personens
kännedom att meddelandet finns på
tjänsten.
Denna lag träder i kraft den 1 december 2024.
262
Förslag till lag om ändring i lagen (2002:562) om
elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster
Härigenom föreskrivs att 16–18 §§ lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster ska upphöra att gälla vid utgången av november 2024.
Bilaga 5
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2024-05-20
Närvarande: F.d. justitierådet Mari Andersson samt justitieråden Kristina
Svahn Starrsjö och Eric M. Runesson
Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster
Enligt en lagrådsremiss den 2 maj 2024 har regeringen (Finansdeparte- mentet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om
digitala tjänster,
2. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,
3. lag om ändring i lagen (1998:112) om elektroniska anslagstavlor,
4. lag om ändring i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra
informationssamhällets tjänster.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Felisa Krzyzanski, biträdd av rättssakkunniga Rebecca Haenflein och departementsse- kreteraren Henrik Hultberg.
Förslagen föranleder följande yttrande.
Lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster
3 kap. 16 §
Paragrafen innehåller en begränsning av ett löpande vites storlek. I para- grafen sägs:
Ett vite får inte per dag överstiga fem procent av den genomsnittliga globala dagsomsättningen eller dagsinkomsten för den som föreläg- gandet avser. Omsättningen eller inkomsten ska avse det föregående räkenskapsåret, beräknat från den dag som anges i det berörda beslutet.
Det bör klargöras att den dag som avses för omsättningsberäkningen är den senaste balansdagen. Bestämmelsen i dess nuvarande utformning riskerar att leda till onödiga tillämpningsproblem.
3 kap. 23–25 §§
Paragraferna innehåller bestämmelser om sanktionsavgifter och aktuali- serar vissa synpunkter som Lagrådet i flera andra lagstiftningsärenden framfört i fråga om behovet av en samlad lagstiftning om sanktionsav- gifter.
Bestämmelser om sanktionsavgifter finns numera i ett stort antal lagar. Det Prop. 2023/24:160 aktualiserar ett behov av en sammanhållande lagstiftning som behandlar Bilaga 6 de övergripande materiella och processuella förutsättningarna för sank- tionsavgifter. Här kan jämföras exempelvis med lagen (1985:206) om viten. När en sådan sammanhållande lagstiftning inte finns uppkommer en risk för omotiverade skillnader i förutsättningarna för sanktionsavgifter. Lagrådet har som nämnts ovan tidigare pekat på behovet av en samlad lagstiftning (se t.ex. Lagrådets yttrande 2023-01-26 Mottagningsanord- ningar i hamn för avfall från fartyg). Vad som sägs där beträffande den språkliga utformningen av paragraferna i det lagförslaget kan i vissa delar upprepas beträffande 3 kap. 23–25 §§.
Övriga lagförslag Lagrådet har ingen erinran mot övriga lagförslag.
265
Finansdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 juni 2024
Närvarande: statsminister Kristersson, ordförande, och statsråden Busch, Billström, Svantesson, Ankarberg Johansson, Edholm, J Pehrson, Roswall, Tenje, Forssell, Slottner, M Persson, Wykman, Kullgren, Liljestrand, Carlson, Pourmokhtari
Föredragande: statsrådet Slottner
Regeringen beslutar proposition Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster