SOU 2023:39

En inre marknad för digitala tjänster – kompletteringar och ändringar i svensk rätt

Till statsrådet Erik Slottner

Den 2 juni 2022 beslutade regeringen att ge en särskild utredare i uppdrag lämna förslag på åtgärder med anledning av förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om en inre marknad för digitala tjänster och om ändring av direktiv 2000/31/EG (Digital Service Act, DSA). Hovrättsrådet Ulrika Ihrfelt förordnades den 7 juni 2022 att vara särskild utredare. Den 8 juni förordnades rådgivaren Maria Wieslander och kanslirådet Helena Bäckström som sekreterare i utredningen.

Som experter att ingå i utredningen förordnades den 5 september 2022 kanslirådet Ani Arevian Sjöstedt (Justitiedepartementet), rådgivaren Jan Bergdahl, Post- och telestyrelsen, juristen Ulrika Bergström, Integritetsskyddsmyndigheten, departementssekreteraren Fredrik Blomström (Infrastrukturdepartementet), expert digital policy Carola Ekblad, Svenskt Näringsliv, juristen Emy Gustavsson, Konsumentverket, departementssekreteraren Mattias Karlson Jernbäcker (Utrikesdepartementet), kanslirådet Felisa Krzyzanski (Finansdepartementet), juristen Rebecca Parman, Myndigheten för press, radio och tv, kanslirådet Martin Persson (Kulturdepartementet), f.d. kanslirådet Helene Ramqvist Engellau, departementssekretaren Nils Sigfrid (Finansdepartementet) och ämnesrådet Patrik Sundberg (Justitiedepartementet).

Med verkan från och med den 20 december 2022 entledigades departementssekreteraren Fredrik Blomström och departementssekreteraren Henrik Hultberg (Finansdepartementet) förordnades i hans ställe att vara expert i utredningen. Med verkan från och med den 2 februari 2023 entledigades kanslirådet Martin Persson och departementssekreteraren Lottie-Ann Lindström (Kulturdepartementet) förordnades i hans ställe att vara expert i utredningen.

Den 31 januari överlämnades delbetänkandet En inre marknad för

digitala tjänster – ansvarsfördelningen mellan myndigheter (SOU 2023:2).

De återstående frågor som omfattas av uppdraget behandlas i detta slutbetänkande.

Stockholm i juni 2023

Ulrika Ihrfelt

/Helena Bäckström Maria Wieslander

Sammanfattning

EU:s förordning om digitala tjänster

EU har antagit Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2065 av den 19 oktober 2022 om en inre marknad för digitala tjänster och om ändring av direktiv 2000/31/EG (förordningen om digitala tjänster, nedan kallad DSA). I DSA fastställs harmoniserade regler för tillhandahållandet av digitala förmedlingstjänster på den inre marknaden. Den innehåller bestämmelser om villkorat undantag från ansvar för leverantörer av sådana tjänster och om särskilda krav på tillbörlig aktsamhet som är anpassade för specifika kategorier av leverantörer. Den innehåller regler för tillsyn och efterlevnadskontroll, även vad gäller samarbete och samordning mellan behöriga myndigheter. Slutligen fastställer den ett ramverk för samarbete och efterlevnadskontroll mellan Europeiska kommissionen (kommissionen) och nationella myndigheter.

Det bör noteras att DSA inte innehåller någon generell skyldighet att ta bort olagligt innehåll. Vad som utgör olagligt innehåll och vilken rättslig grund som finns att förelägga leverantörer av förmedlingstjänster att ta ner olagligt innehåll framgår av dels unionsrätt (annan unionsrätt än DSA), dels varje medlemsstats nationella lagar. DSA innehåller dock skyldigheter för vissa förmedlingstjänstleverantörer att vidta andra åtgärder när de får kännedom om olagligt innehåll på deras tjänster.

Tillämpningsområde och behörighet

DSA är tillämplig på förmedlingstjänster, främst tjänster för enbart vidarebefordran (mere conduit), cachningstjänster och värdtjänster. Till kategorin värdtjänster hör, förutom renodlade värdtjänster, även onlineplattformar, såsom sociala nätverk eller onlineplattformar som

gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare. Även onlinesökmotorer inkluderas i DSA:s tillämpningsområde.

DSA är tillämplig på leverantörer oavsett etableringsställe eller var de befinner sig, i den mån de erbjuder tjänster inom unionen. Medlemsstaten där förmedlingstjänsten har sitt huvudsakliga etableringsställe ska ha exklusiv behörighet att utöva tillsyn över och kontrollera efterlevnaden av DSA, med några få undantag. Kommissionen ska ha exklusiv behörighet att utöva tillsyn över och kontrollera efterlevnaden av vissa särskilda bestämmelser som endast tillämpas på leverantörer av mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer. Beträffande bestämmelser som gäller alla leverantörer av förmedlingstjänster har kommissionen rätt att utöva tillsyn och efterlevnadskontroll mot leverantörer av mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer. Om kommissionen inte har inlett förfaranden rörande en viss överträdelse, har den medlemsstat där leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller den mycket stora onlinesökmotorn är etablerad behörighet att göra det.

Ansvar för leverantörer av förmedlingstjänster

Det finns bestämmelser om villkorad ansvarsfrihet för förmedlingstjänster, som innebär att företag som vidarebefordrar, cachar eller lagrar information som tillhandahålls av tjänstemottagarna på deras begäran inte ansvarar för innehållet. Det finns inga allmänna skyldigheter avseende övervakning eller aktivt faktasökande.

Krav på tillbörlig aktsamhet för en transparent och säker onlinemiljö

Kraven på aktsamhet varierar beroende på förmedlingstjänstens kategori och storlek och vissa undantag görs för mikroföretag och små företag. Nedan ges exempel på aktsamhetskrav.

Alla leverantörer av förmedlingstjänster måste utse kontaktpunkter för myndigheter och för tjänstemottagare. Leverantörer som inte har ett etableringsställe i unionen ska utse en juridisk eller fysisk person i unionen som ska agera som deras rättsliga företrädare. Allmänna villkor ska vara tydliga vad gäller begränsningar som tillämpas på användningen av deras tjänster. När de allmänna villkoren tillämpas ska leve-

rantören ta hänsyn till alla berörda parters rättigheter och legitima intressen, inbegripet tjänstemottagarnas grundläggande rättigheter, till exempel yttrandefriheten och mediernas frihet och mångfald. Leverantörerna ska publicera rapporter om klagomål och innehållsmoderering.

Leverantörer av värdtjänster, inklusive onlineplattformsleverantörer, ska införa mekanismer som gör det möjligt att anmäla förekomster av olagligt innehåll på deras tjänst. Leverantören ska meddela anmälaren sitt beslut med anledning av anmälningen, och tillhandahålla information om möjligheter till prövning av beslutet. Alla berörda tjänstemottagare ska informeras om beslutet, som ska motiveras och som ska innehålla information om hur beslutet kan prövas. Leverantörer av värdtjänster ska även, om de får kännedom om information som ger upphov till misstanke om att ett brott som inbegriper ett hot mot en eller flera människors liv eller säkerhet har skett, håller på att ske eller sannolikt kommer att ske, underrätta brottsbekämpande eller rättsliga myndigheter.

Onlineplattformsleverantörer ska ge tjänstemottagare tillgång till ett internt system för hantering av klagomål rörande beslut om begränsningar av tjänsten. Leverantörerna måste även samarbeta med organ för tvistlösning utanför domstol, ge prioritet till anmälningar från betrodda anmälare och vidta åtgärder och skydd mot missbruk. De ska även publicera information om tvister, avbrytanden och det genomsnittliga antalet tjänstemottagare per månad i unionen. Leverantörerna får inte utforma eller organisera sina onlinegränssnitt på ett sätt som försämrar tjänstemottagarnas förmåga att fatta fria och välgrundade beslut. Onlineplattformsleverantörerna ska följa skyldigheter om annonsering, vara transparenta om sina rekommendationssystem och vidta åtgärder för att skydda minderåriga på deras plattformstjänster.

Särskilda bestämmelser tillämpas på leverantörer av onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare. Dessa bestämmelser gäller närmare bestämt näringsidkares spårbarhet, inbyggd överensstämmelse och konsumenters rätt till information om olagliga produkter eller tjänster.

Ytterligare krav ställs på leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer (med 45 miljoner eller fler månatliga tjänstemottagare i genomsnitt), särskilt med syfte att åtgärda och förebygga systemiska risker.

Det finns även bestämmelser om bland annat standarder och uppförandekoder för till exempel onlineannonsering och tillgänglighet.

Ikraftträdande och tillämpning av DSA

DSA trädde i kraft den 16 november 2022 och vissa bestämmelser började tillämpas då. Enligt en sådan bestämmelse ska leverantörer av onlineplattformar och onlinesökmotorer, senast den 17 februari 2023 och sedan minst var sjätte månad, offentliggöra information om genomsnittligt antal tjänstemottagare i EU. Baserat på den informationen har kommissionen den 25 april 2023 publicerat en lista över de förmedlingstjänster som fått statusen mycket stora onlineplattformar eller mycket stora onlinesökmotorer.1 Förordningen tillämpas på dessa leverantörer från och med fyra månader efter att den fått denna status. I övrigt tillämpas DSA från den 17 februari 2024.

Utredningens uppdrag och resultat

Uppdraget

Utredningens uppdrag är att:

  • föreslå vilken eller vilka svenska myndigheter som bör utses till behörig myndighet, inbegripet vilken av dessa som bör utses till samordnare för digitala tjänster,
  • föreslå nödvändiga ändringar och kompletteringar av svensk rätt,
  • analysera och ta ställning till om, och i sådana fall hur, ett organ för tvistlösning som inte är en domstol ska inrättas i Sverige enligt förordningen,
  • kartlägga vilka nationella bestämmelser som kan anses omfattas av tillämpningsområdet för artikel 9 och 10 i DSA, analysera om bestämmelserna behöver upphävas, ändras eller om nya bestämmelser behövs med anledning av förordningen och lämna nödvändiga författningsförslag,
  • analysera vilka sanktionsbestämmelser som behövs för att uppfylla kravet på sanktioner vid överträdelser av förordningen och lämna nödvändiga författningsförslag, och
  • lämna de författningsförslag i övrigt som är nödvändiga eller annars bedöms lämpliga för att komplettera förordningen.

1 https://ec.europa.eu/commission/presscorner/detail/en/ip_23_2413 (hämtad 2023-04-26).

Delbetänkandet SOU 2023:2

I delbetänkandet En inre marknad för digitala tjänster – ansvarsfördel-

ningen mellan myndigheter (SOU 2023:2), som överlämnades den

31 januari 2023, föreslog utredningen att Post- och telestyrelsen, Konsumentverket och Myndigheten för press, radio och tv skulle utses till behöriga myndigheter och hur tillsynsansvaret ska fördelas mellan dessa myndigheter. Utredningen föreslog vidare att Post- och telestyrelsen ska utses till samordnare för digitala tjänster.

Slutbetänkandet

I detta slutbetänkande redovisas övriga delar av uppdraget.

Behovet av kompletterande lagstiftning

En EU-förordning är en bindande rättsakt som är direkt tillämplig i varje medlemsstat. Det innebär att förordningen gäller på samma sätt som nationell lag. DSA innehåller dock bestämmelser som behöver kompletteras genom nationell lagstiftning. Utredningen föreslår därför en ny lag och en ny förordning med bestämmelser som kompletterar DSA.

Tillsyn och sanktioner

I enlighet med sitt förslag i delbetänkandet föreslår utredningen att Post- och telestyrelsen, Myndigheten för press, radio- och tv och Konsumentverket utses till behöriga myndigheter och att Post- och telestyrelsen utses till samordnare för digitala tjänster. Det föreslås att en särskild samordningsfunktion bildas för samordning och harmonisering, ledd av samordnaren för digitala tjänster. Utredningen ser inte i dag något behov av nya sekretessbestämmelser och gör bedömningen att behandlingen av personuppgifter med anledning av DSA och kompletteringsförfattningarna får anses vara förenlig med befintlig dataskyddslagstiftning. En sekretessbrytande bestämmelse om uppgiftsskyldighet föreslås.

Samordnaren för digitala tjänster och de andra behöriga myndigheterna bör ges befogenheter vad gäller tillsyn och sanktioner. Vissa

befogenheter framgår direkt av DSA och andra befogenheter ges i svensk lag. Utredningen lämnar förslag i dessa delar. Utredningen föreslår även kompletterande bestämmelser avseende förfaranden och genomföranden avseende hur befogenheterna ska utövas.

Nationella sanktioner vid bristande efterlevnad av såväl undersökningsförelägganden som själva förordningen föreslås. Utredningen föreslår att sanktionsavgift ska kunna åläggas tjänsteleverantörer vid bristande efterlevnad av artiklarna 11.1, 11.3, 12.1, 13.1, 14.6, 16.4, 18.1, 24.1, 24.2, 24.3, 26.2, 26.3, 30.1, 30.6, 31.1, 32.1 och 32.2 i DSA. De behöriga myndigheterna har därutöver möjlighet att beordra en aktör att upphöra med en överträdelse av DSA och ålägga löpande vite vid bristande efterlevnad av alla skyldigheter inom dess ansvarsområde.

När en behörig myndighet ska bestämma storleken på såväl en sanktionsavgift som ett vite ska myndigheten beakta de olika omständigheter som anges i DSA, till exempel den typ av överträdelse det rör sig om, hur allvarlig den är, om den är återkommande och hur länge den pågått, med hänsyn till det allmänintresse som eftersträvas, omfattningen och typen av verksamhet som bedrivs samt den ekonomiska kapaciteten hos den som begått överträdelsen. Högsta belopp för både sanktionsavgifter och vite införs i kompletteringslagen. Ett lägsta belopp för sanktionsavgifter ska enligt utredningens förslag vara 5 000 kronor.

Utredningen föreslår att mål om DSA ska prövas i allmän förvaltningsdomstol.

Särskilt om artiklarna 9, 10 och 18 i EU:s förordning om digitala tjänster

I kompletteringslagen föreslås att anmälan av misstanke om brott enligt artikel 18 i DSA ska göras till Polismyndigheten.

Krav som ska uppfyllas vid utfärdande av föreläggande om att agera mot olagligt innehåll (artikel 9) och förelägganden om att tillhandahålla information (artikel 10) införs i kompletteringslagen.

Tvistlösning utanför domstol

Utredningen har analyserat olika alternativ för inrättande av tvistlösningsorgan utanför domstol; ett organ inom en myndighet, ett utvidgat ansvarsområde för ett befintligt tvistlösningsorgan och ett helt nytt organ för tvistlösning i form av en fristående nämnd.

Utredningen har bedömt att det för närvarande inte är motiverat att föreslå att Sverige inrättar ett organ för tvistlösning utanför domstol då det är osäkert hur många tvister som kan komma i fråga. Vilka tvistefrågor ärendena i flertalet fall kan komma att röra och därmed vilken kompetens som kommer att krävas för att avgöra tvister, är ytterligare en osäkerhetsfaktor. En utvärdering bör dock göras när förordningen har tillämpats under en tid och därefter bör en förnyad bedömning av nytta i förhållande till resursbehov göras.

Övriga författningsändringar

Utredningen har analyserat i vilken utsträckning det är nödvändigt eller lämpligt att ändra eller komplettera svensk rätt med anledning av DSA och lämnar i betänkandet nödvändiga författningsförslag.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (e-handelsdirektivet) implementerades i Sverige genom lag (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster (e-handelslagen). Eftersom vissa bestämmelser i e-handelsdirektivet har ersatts av bestämmelser i DSA, upphävs motsvarande bestämmelser i e-handelslagen.

I lagen om (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor (BBS-lagen) föreslås ett undantag avseende uppsiktsplikt för förmedlingstjänster som faller inom DSA:s tillämpningsområde. Skyldigheten att ta bort visst innehåll från en elektronisk anslagstavla ska i stället börja gälla när leverantören av förmedlingstjänsten som är en elektronisk anslagstavla får kännedom om att innehållet finns på anslagstavlan (tjänsten).

Summary

Digital Services Act

The EU has adopted Regulation (EU) 2022/2065 of the European Parliament and of the Council of 19 October 2022 and amending Directive 2000/31/EC (Digital Services Act, or the DSA). The DSA lays down harmonised rules on the provision of intermediary services in the internal market. It establishes a framework for the conditional exemption from liability of providers of intermediary services and sets out specific due diligence obligations tailored to certain specific categories of providers of intermediary services. In addition, it contains rules on enforcement, including as regards the cooperation of and coordination between the competent authorities. Finally, it establishes a framework for cooperation and enforcement between the European Commission (Commission) and national authorities.

It should be noted that the DSA does not include any general obligation to remove illegal content. What constitutes illegal content and the legal basis for requiring providers of intermediary services to take down illegal materials is laid down in Union law (Union law other than the DSA) and in the national law of each Member State. The DSA does however require providers of certain types of intermediary services to take other types of action when gaining knowledge of illegal content on their services.

Scope and competences

The DSA applies to intermediary services, in particular services known as mere conduit, caching, and hosting services. The hosting services category includes, in addition to plain hosting services, online platforms, such as social networks or online platforms allowing consumers

to conclude distance contracts with traders. Online search engines are also included in the scope of the DSA.

The DSA applies to providers irrespective of their place of establishment or location, in so far as they offer services in the Union. The Member State in which the main establishment of the provider of intermediary services is located shall have exclusive powers to supervise and enforce the DSA, with a few exceptions. The Commission shall have exclusive powers to supervise and enforce certain provisions which only apply to providers of very large online platforms and very large online search engines. The Commission shall have powers to supervise and enforce other parts of the DSA against providers of very large online platforms and very large online search engines. If the Commission has not initiated proceedings for the same infringement, the Member State in which the provider of the very large online platform or very large online search engine is located shall have powers to supervise and enforce.

Liability of providers of intermediary services

There are conditional liability exemptions for providers of mere conduit, caching and hosting services, under which the companies that transmit or store information provided by the recipients of the service at their request are not liable for the content. There are no general monitoring or active fact-finding obligations.

Due diligence obligations for a transparent and safe online environment

Obligations vary according to the category and size of the intermediary service and certain exceptions are made for micro and small enterprises. The following contains a non-exhaustive list of due diligence obligations.

All providers of intermediary services must designate points of contact for authorities and for the recipients of the service. Providers who are not established in the EU must designate a legal representative who is. Terms and conditions shall be clear and transparent as regards information on restrictions imposed in relation to the use of their services. When the terms and conditions are enforced, the provider

shall consider the rights of all parties, including the fundamental rights of the recipient of the service, such as freedom of expression and freedom and media pluralism. The providers shall publish reports on complaints and content moderation.

Hosting providers, including online platform providers, shall put mechanisms in place to allow anyone to notify the provider of the presence on their service of specific potentially illegal content. The individual or entity concerned shall be notified of the decision and the possibilities of redress. Any affected recipients of the service shall be notified, provided with a statement of reasons by the provider regarding restrictions as well as possibilities for redress. Hosting providers shall also notify law enforcement or judicial authorities of the Member State if it is aware of information giving rise to a suspicion that a criminal offence involving a threat to the life or safety of a person or persons has, is or is likely to take place.

Providers of online platforms shall provide recipients of the service with an internal system which handles complaints regarding decisions on restrictions in the service. The providers must cooperate with out-of-court dispute settlement, give priority to notices by trusted flaggers and take measures against misuse. In addition, they shall publish information on disputes, suspensions, and the average monthly active recipients of the service in the Union. The providers shall not design, organise, or operate their online interfaces in a way that impairs the ability of the recipients of their service to make free and informed decisions. The online platform providers shall adhere to obligations on advertising. They shall be transparent about their recommender systems and take measures to protect minors on their platforms.

Specific provisions apply to providers of online platforms allowing consumers to conclude distance contracts with traders. More specifically, these provision concern traceability of traders, compliance by design and consumers’ right to information regarding illegal products and services.

Additional obligations apply to providers of very large online platforms and of very large online search engines (with 45 million or more monthly recipients of the service on average), especially aiming to manage systemic risks.

Other provisions pertain to standards and codes of conduct regarding for example online advertising and accessibility.

Entry into force and application

The DSA entered into force on 16 November 2022 and certain provisions apply since then. According to such a provision, online platforms and online search engines are to publish information on the average number of recipients of services in the EU by 17 February 2023 and at least one every six months thereafter. Based on that information, the Commission published a list of intermediary services that had been designated the status of very large online platforms or very large online search engines on 25 April 2023.1 The regulation applies to these providers starting four months after they acquire such status. The remaining provision apply from 17 February 2024.

Remit and results of this Inquiry

The Inquiry

The Inquiry remit is to:

  • propose which Swedish authority or authorities should be designated competent authority, including which of these should be designated Digital Services Coordinator,
  • propose necessary amendments and additions to Swedish law,
  • analyse whether, and if so how, an out-of-court dispute settlement body should be established in Sweden under the Regulation,
  • identify national legal provisions on the basis of which administrative or legal authorities can issue orders which fall within the scope of articles 9 and 10 DSA, analyse whether the provisions need to be repealed, amended or whether new provisions are needed as a result of the DSA, and if so, make the necessary legislative proposals,
  • propose national rules on penalties applicable to infringements of the DSA; and
  • propose any other necessary or otherwise appropriate amendments to existing national law motivated by the DSA.

1 https://ec.europa.eu/commission/presscorner/detail/en/IP_23_2413.

The Interim report SOU 2023:2

In its interim report, SOU 2023:2, which was submitted on 31 January 2023, the Inquiry proposed the Swedish Post and Telecom Agency, the Swedish Consumer Agency and the Swedish Press and Broadcasting Authority should be designated competent authorities. The inquiry also proposed that the Swedish Post and Telecom Agency should be designated Digital Services Coordinator.

The Final report

This final report of the Inquiry consists of the remaining parts of the remit.

Supplementary legislation

An EU regulation is a binding legal act directly applicable in each Member State. This means that the provisions of the Regulation apply in the same way as national law. However, the DSA contains provisions which need to be supplemented by national legislation. The Inquiry proposes a new national law and a new national Ordinance with supplementary provisions to the DSA.

Enforcement and sanctions

As proposed by the Inquiry in its interim report, The Swedish Post and Telecom Agency, the Swedish Press and Broadcasting Authority and the Swedish Consumer Agency are designated competent authorities and the Swedish Post and Telecom Agency is designated Digital Services Coordinator (DSC). The Inquiry proposes the introduction of a specific function for coordination and harmonisation purposes, headed by the DSC, be put in place. The Inquiry does not at present see a need to propose new confidentiality provisions and makes the assessment that personal data processing in connection with the application of the Regulation and the supplementary legislation may be considered compatible with existing data protection legislation. However, an obligation to exchange information between the authorities is proposed.

The Digital Services Coordinator and the other competent authorities are given investigatory and enforcement powers. Some are awarded in the DSA, others in the Swedish law. The Inquiry proposes specific rules and procedures for the exercise of powers.

National rules on penalties for infringements of investigative orders and DSA are proposed. The Inquiry proposes fines for non-compliance with articles 11.1, 11.3, 12.1, 13.1, 14.6, 16.4, 18.1, 24.1, 24.2, 24.3, 26.2, 26.3, 30.1, 30.6, 31.1, 32.1 and 32.2 DSA. The competent authorities should also have the possibility to order the cessation of an infringement and to impose a periodic penalty payment to any infringement of the DSA within its competence.

When imposing fines or periodic penalty payments, a competent authority should take into account the various circumstances set out in the DSA, e.g., the nature, gravity, recurrence and duration of the infringement or suspected infringement to which those measures relate, as well as the economic, technical and operational capacity of the provider of the intermediary services concerned where relevant. The maximum amounts of fines and periodic penalties set out in the DSA are included in national law. The Inquiry proposes a minimum amount of SEK 5 000 for fines.

The competent legal authorities in DSA cases are general administrative courts.

Articles 9, 10 and 18 provisions in the Digital Services Act

It is specified in the law that suspicions of criminal offence (Article 18 DSA) should be notified to the Swedish Police Authority.

The conditions to be met when issuing orders to act against illegal content (Article 9 DSA) and orders to provide certain information on specific individual recipients of a service (Article 10 DSA) are included in the supplementary law.

Out-of-court dispute settlement

The Inquiry has analysed different options for the establishment of an out-of-court dispute resolution body: a dispute resolution body within a public authority, an extended remit of an existing dispute

resolution body and a new dispute resolution body in the form of an independent board.

The Inquiry has concluded that it is currently not justified to propose that Sweden establish a body for out-of-court dispute resolution, as the number of potential disputes is uncertain. The subject-matter of the most frequent issues is not known and thus the competence needed in the dispute settlement body is unknown. However, when the Regulation has been in application for some time, a reassessment as well as a cost-benefit analysis should be carried out.

Other amendments

The Inquiry has analysed to what extent it is necessary or appropriate to amend or supplement Swedish law because of the DSA and submits in the report the necessary legislative proposals.

The Directive 2000/31/EC of the European Parliament and of the Council of 8 June 2000 on certain legal aspects of information society services, in particular electronic commerce, in the Internal Market ('Directive on electronic commerce') was implemented in Sweden through the Act (2002:562) on Electronic Commerce and Other Information Society Services (the e-Commerce Act). Since certain provisions of the Directive on electronic commerce are replaced by DSA provisions, the corresponding provisions in the e-Commerce Act are repealed.

In the Act (1998:112) on Responsibility for Electronic Bulletin Boards (the BBS Act), the Inquiry proposes an exemption from the monitoring obligation for intermediary services which fall within the scope of the DSA. The obligation to remove certain illegal content from an electronic bulletin board shall apply when the provider of the electronic bulletin board or anyone acting on behalf of the provider becomes aware of the existence of the illegal content on its the bulletin board.

1. Författningsförslag

1.1. Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens syfte

1 § Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2065 av den 19 oktober 2022 om en inre marknad för digitala tjänster och om ändring av direktiv 2000/31/EG.

Förordningen kallas i denna lag EU:s förordning om digitala tjänster.

Definitioner

2 § Ord och uttryck har samma betydelse i denna lag som i EU:s förordning om digitala tjänster, om inte annat anges.

Behöriga myndigheter och samordnare för digitala tjänster

3 § Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer

1. är behörig myndighet enligt EU:s förordning om digitala tjänster och denna lag och

2. är samordnare för digitala tjänster enligt samma förordning och denna lag.

Avgifter

4 § En behörig myndighet får ta ut avgifter för sin verksamhet enligt

EU:s förordning om digitala tjänster, denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen.

Regeringen eller den myndigheten som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgiftssystemets utformning.

2 kap. Tillsyn och sanktioner

Tillsynens omfattning

1 § De befogenheter som behöriga myndigheter har enligt artikel 51 i EU:s förordning om digitala tjänster, denna lag och föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen gäller vid tillsyn och efterlevnadskontroll avseende bestämmelserna i

1. EU:s förordning om digitala tjänster,

2. delegerade akter och genomförandeakter som Europeiska kommissionen antar som kompletterar EU:s förordning om digitala tjänster,

3. denna lag,

4. föreskrifter som har meddelats i anslutning till denna lag och

5. åtaganden som behöriga myndigheter har gjort bindande.

Befogenhet och åtgärder

2 § Utöver de befogenheter som en behörig myndighet har enligt artikel 51.1 a och c, 51.2 första stycket a och 51.3 i EU:s förordning om digitala tjänster får behörig myndighet

1. försegla företagslokaler, bokföring och affärshandlingar i enlighet med 6 § i samband med inspektion,

2. beordra att överträdelser upphör och, när så är lämpligt, föreskriva avhjälpande åtgärder i enlighet med artikel 51.2 första stycket b i EU:s förordning om digitala tjänster,

3. vidta interimistiska åtgärder enligt artikel 51.2 första stycket e i EU:s förordning om digitala tjänster,

4. ålägga utredningsskadeavgift för bristande efterlevnad av undersökningsåtgärd med stöd av artikel 51.1 i EU:s förordning om digitala tjänster i enlighet med artikel 51.2 första stycket c och artikel 51.2 andra

stycket i samma förordning och vid bruten försegling enligt 6 § i detta kapitel,

5. ålägga sanktionsavgift för bristande efterlevnad av EU:s förordning om digitala tjänster i enlighet med artikel 51.2 första stycket c i samma förordning och

6. förena beslut med vite i enlighet med artikel 51.2 första stycket d i EU:s förordning om digitala tjänster.

3 § Allmän förvaltningsdomstol får på ansökan av behörig myndighet

1. besluta om inspektion i enlighet med artikel 51.1 b i EU:s förordning om digitala tjänster och

2. besluta om tillfällig begränsning av mottagarnas tillgång till tjänst eller onlinegränssnitt i enlighet med artikel 51.3 första stycket b i EU:s förordning om digitala tjänster.

Ett beslut enligt första stycket får förenas med vite.

Inspektion

4 § Inspektion får tillåtas om

1. det finns skäl att anta bristande efterlevnad av någon av skyldigheterna i EU:s förordning om digitala tjänster,

2. det finns risk för att bevis undanhålls eller förvanskas och

3. vikten av att åtgärden vidtas är tillräckligt stor för att uppväga det intrång eller annat men som åtgärden innebär för den som drabbas av åtgärden.

5 § Ett beslut om inspektion får meddelas utan att den som ansökan avser får tillfälle att yttra sig, om det kan befaras att inspektionen annars skulle förlora i betydelse.

Beslutet ska sändas endast till den ansökande myndigheten.

6 § När en behörig myndighet genomför en inspektion får den försegla företagslokaler, bokföring och affärshandlingar så länge och i den omfattning det är nödvändigt för att genomföra inspektionen.

7 § Ett beslut om inspektion ska innehålla uppgifter om

1. vilken eller vilka myndigheter som ska genomföra inspektionen,

2. föremålet för och syftet med inspektionen,

3. tidpunkten när inspektionen ska börja,

4. myndighetens eller myndigheternas befogenheter enligt artikel 51.1 b i EU:s förordning om digitala tjänster och 2 och 6 §§ i detta kapitel och

5. huruvida beslutet är förenat med vite. Ett beslut om inspektion ska gälla omedelbart, om rätten inte bestämmer något annat.

8 § Den behöriga myndigheten som ska genomföra inspektion får begära handräckning av Kronofogdemyndigheten.

Vid handräckning tillämpas bestämmelserna i utsökningsbalken om verkställighet av förpliktelser som inte avser betalningsskyldighet, avhysning eller avlägsnande. Kronofogdemyndigheten ska dock inte underrätta den hos vilken inspektionen ska genomföras innan verkställighet sker.

9 § När inspektionen börjar ska den behöriga myndigheten överlämna ett exemplar av beslutet till den hos vilken inspektionen ska genomföras.

10 § Under inspektionen har den hos vilken inspektionen genomförs rätt att följa de åtgärder som myndigheten eller myndigheterna vidtar.

11 § När ett beslut om inspektion ska verkställas har den hos vilken inspektionen genomförs rätt att tillkalla ett juridiskt biträde. I avvaktan på att biträdet inställer sig får verkställigheten inte påbörjas. Detta gäller dock inte, om

1. inspektionen därigenom onödigt fördröjs, eller

2. inspektionen har beslutats enligt 5 § första stycket.

12 § Den inspekterande myndigheten ska lämna tillbaka handlingar och annat som har tagits om hand vid inspektion så snart de inte längre behövs för utredningen.

Om den hos vilken inspektion har genomförts har försatts i konkurs, ska den inspekterande myndigheten

1. överlämna handlingarna och annat till konkursförvaltaren och

2. underrätta den som beslutet gäller om överlämningen. Den inspekterande myndigheten ska på begäran av den hos vilken inspektion har genomförts pröva om en handling eller annat som tagits

om hand ska lämnas tillbaka före den tidpunkt som anges i första stycket.

13 § När Europeiska kommissionen har beslutat om en inspektion enligt artikel 69 i EU:s förordning om digitala tjänster, får Kronofogdemyndigheten på ansökan av samordnaren för digitala tjänster besluta om handräckning för att inspektionen ska kunna genomföras.

Vid handräckning enligt första stycket tillämpas 8 § andra stycket. Vid en ansökan enligt första stycket ska det som anges om nationell rättslig myndighet i artikel 69.10 i EU:s förordning om digitala tjänster gälla för Kronofogdemyndigheten.

Åtaganden

14 § Den myndighet som har fattat ett beslut om att godkänna ett åtagande och göra det bindande i enlighet med artikel 51.2 första stycket a i EU:s förordning om digitala tjänster får ändra eller återkalla sitt beslut om

1. sakförhållandena som låg till grund för beslutet har ändrats,

2. den som beslutet avser agerar i strid med sitt åtagande, eller

3. om beslutet grundade sig på ofullständig, oriktig eller vilseledande information som tillhandahållits av den berörda leverantören eller andra fysiska eller juridiska personer som agerar för ändamål som rör deras handels-, närings-, hantverks-, eller yrkesverksamhet, vilka rimligen kan ha kännedom om information om en misstänkt överträdelse, inklusive organisationer som utför sådana revisioner som avses i artiklarna 37 och 75.2 i EU:s förordning om digitala tjänster.

Interimistiska åtgärder

15 § Interimistiska åtgärder i enlighet med artikel 51.2 första stycket e i EU:s förordning om digitala tjänster och 2 § 3 i detta kapitel får vidtas genom att den behöriga myndigheten bestämmer att ett sådant beslut som avses i artikel 51.2 första stycket b i nämnda förordning ska gälla omedelbart.

Om inget annat anges eller senare beslutas, ska det interimistiska beslutet gälla fram till dess att ett lagakraftvunnet beslut föreligger.

Advokatsekretess

16 § Undersökningsåtgärder i enlighet med artikel 51.1 i EU:s förordning om digitala tjänster och denna lag som en behörig myndighet vidtar för egen, annan samordnares för digitala tjänster eller Europeiska kommissionens räkning får inte avse en skriftlig handling vars innehåll kan antas vara sådant att en advokat eller en advokats biträde inte får höras som vittne om innehållet och som innehas av advokaten eller biträdet eller av den som tystnadsplikten gäller till förmån för.

Om den behöriga myndigheten anser att en viss handling bör omfattas av undersökningsåtgärden och den som åtgärden avser åberopar att handlingen är skyddad enligt första stycket, ska handlingen omedelbart förseglas och skyndsamt överlämnas till allmän förvaltningsdomstol. Domstolen ska utan dröjsmål pröva om handlingen ska omfattas av undersökningsåtgärden.

Vite

17 § Ett vite får inte per dag överstiga fem procent av den genomsnittliga globala dagsomsättningen eller dagsinkomsten för den som föreläggandet avser under det föregående räkenskapsåret, beräknat från den dag som anges i det berörda beslutet.

Utredningsskadeavgift

18 § En utredningsskadeavgift ska inte beslutas om

1. den bristande efterlevnaden av undersökningsåtgärden omfattas av ett föreläggande som har förenats med vite och överträdelsen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet, eller

2. den som anspråket riktas mot inte har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att den bristande efterlevnaden ägde rum.

19 § En utredningsskadeavgift får inte överstiga en procent av årsinkomsten eller den globala årsomsättningen för den som avgiften avser under det föregående räkenskapsåret.

20 § Beslut om utredningsskadeavgift ska delges den som beslutet gäller.

21 § En utredningsskadeavgift ska betalas till den behöriga myndighet som har fattat beslutet om utredningsskadeavgift eller till den myndighet som den behöriga myndigheten anger inom 30 dagar från det att beslutet om att ta ut avgiften fick laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet.

Om utredningsskadeavgiften inte betalas i tid, ska myndigheten lämna den obetalda avgiften för indrivning enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Vid indrivning får verkställighet ske enligt utsökningsbalken.

En utredningsskadeavgift tillfaller staten.

22 § En beslutad utredningsskadeavgift faller bort till den del beslutet om avgiften inte har verkställts inom fem år från det att beslutet fick laga kraft.

Sanktionsavgift

23 § En sanktionsavgift får beslutas vid bristande efterlevnad av följande bestämmelser i EU:s förordning om digitala tjänster, inbegripet åtaganden avseende samma bestämmelser: artiklarna 11.1, 11.3, 12.1, 13.1, 14.6, 16.4, 18.1, 24.1, 24.2, 24.3, 26.2, 26.3, 30.1, 30.6, 31.1, 32.1 och 32.2, i deras ursprungliga lydelse.

24 § Beslut om sanktionsavgift ska inte fattas om

1. överträdelsen omfattas av ett föreläggande som har förenats med vite och överträdelsen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet, eller

2. den som anspråket riktas mot inte har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att överträdelsen ägde rum.

25 § En sanktionsavgift ska bestämmas till lägst 5 000 kronor och högst sex procent av den globala årsomsättningen för den berörda leverantören av förmedlingstjänster under det föregående räkenskapsåret.

26 § Det som anges i 20–22 §§ om utredningsskadeavgift ska även gälla i fråga om sanktionsavgift.

3 kap. Handläggning i domstol

Skyndsam handläggning

1 § Ett mål ska handläggas skyndsamt om det avser

1. ansökan om inspektion i enlighet med artikel 51.1 b i EU:s förordning om digitala tjänster,

2. ansökan om tillfällig begränsning av mottagarnas tillgång till en tjänst eller onlinegränssnitt i enlighet med artikel 51.3 första stycket b i EU:s förordning om digitala tjänster eller

3. beslut i enlighet med 2 kap. 16 §. Även om ett mål inte är av skyndsam karaktär, ska ett framställt inhibitionsyrkande prövas med skyndsamhet.

4 kap. Särskilt om vissa bestämmelser i EU:s förordning om digitala tjänster

Förelägganden att agera mot olagligt innehåll eller tillhandahålla information

1 § Förelägganden att agera mot olagligt innehåll som avses i artikel 9 i EU:s förordning om digitala tjänster ska utformas på så sätt som anges i artikel 9.2 i samma förordning.

I artikel 9 i EU:s förordning om digitala tjänster finns bestämmelser om förfarandet efter beslut om sådana förelägganden.

2 § Förelägganden att tillhandahålla information som avses i artikel 10 i EU:s förordning om digitala tjänster ska utformas på så sätt som anges i artikel 10.2 i samma förordning.

I artikel 10 i EU:s förordning om digitala tjänster finns bestämmelser om förfarandet efter beslut om sådana förelägganden.

Anmälan av misstanke om brott

3 § Anmälan av misstanke om brott enligt artikel 18.1 i EU:s förordning om digitala tjänster ska göras till Polismyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 17 februari 2024.

1.2. Förslag till lag om ändring i lag (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 §

En tjänsteleverantör som överför information som har lämnats av en tjänstemottagare i ett kommunikationsnät, eller som tillhandahåller tillgång till ett sådant nät, skall inte på grund av innehållet i informationen vara skyldig att ersätta skada eller betala sanktionsavgift, under förutsättning att leverantören inte

1. initierar överföringen,

2. väljer ut mottagaren av informationen, eller

3. väljer ut eller ändrar informationen. Överföringen och tillhandahållandet enligt första stycket omfattar även sådan automatisk, mellanliggande och tillfällig lagring av information som sker endast för att utföra överföringen, under förutsättning att informationen inte lagras längre än vad som rimligen krävs för överföringen

17 §

En tjänsteleverantör som överför information som har lämnats av en tjänstemottagare i ett kommunikationsnät skall, för sådan automatisk, mellanliggande och tillfällig lagring som sker endast för att effektivisera vidare överföring till andra tjänste-

mottagare, inte på grund av innehållet i informationen vara skyldig att ersätta skada eller betala sanktionsavgift, under förutsättning att leverantören

1. inte ändrar informationen,

2. uppfyller gällande villkor för tillgång till informationen,

3. följer inom branschen vedertagna regler för uppdatering av informationen,

4. inte ingriper i sådan inom branschen vedertagen teknik som används för att få uppgifter om användningen av informationen, och

5. utan dröjsmål förhindrar vidare spridning av informationen, så snart leverantören får kännedom om att den information som ursprungligen överfördes avlägsnats eller gjorts oåtkomlig, eller om att en domstol eller myndighet har beslutat att så skall ske.

18 §

En tjänsteleverantör som lagrar information som lämnats av en tjänstemottagare skall inte på grund av innehållet i informationen vara skyldig att ersätta skada eller betala sanktionsavgift, under förutsättning att leverantören

1. inte känner till att den olagliga informationen eller verksamheten förekommer och, när det gäller skyldighet att ersätta skada, inte är medveten om fakta eller omständigheter som gör det uppenbart att den

olagliga informationen eller verksamheten förekommer, eller

2. så snart han får sådan kännedom eller medvetenhet utan dröjsmål förhindrar vidare spridning av informationen.

Vad som sägs i första stycket gäller inte om den tjänstemottagare som lämnat informationen handlar under tjänsteleverantörens ledning eller överinseende.

Härigenom föreskrivs i fråga om lag (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster att 16–18 §§ ska upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 17 februari 2024.

1.3. Förslag till lag med ändring i lag (1998:112) om elektroniska anslagstavlor

Härigenom föreskrivs i fråga om lag (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor att det ska införas en ny paragraf, 4 a §, med följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 a §

När det gäller elektroniska anslagstavlor som är förmedlingstjänster inom tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2065 av den 19 oktober 2022 om en inre marknad för digitala tjänster ska 4 § inte tillämpas.

För leverantörer av sådana förmedlingstjänster som avses i första stycket gäller skyldigheten i 5 § när det kommit till leverantörens kännedom att innehållet finns på leverantörens tjänst.

För en fysisk eller juridisk person som av leverantören fått i uppdrag att sköta tjänsten gäller skyldigheten i 5 § när det kommit till dennes kännedom att innehållet finns på leverantörens tjänst.

Denna lag träder i kraft den 17 februari 2024.

1.4 Förslag till förordning med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om en inre marknad för digitala tjänster och till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna förordning kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2065 av den 19 oktober 2022 om en inre marknad för digitala tjänster och om ändring av direktiv 2000/31/EG (EU:s förordning om digitala tjänster) och lagen (202x:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster.

2 § Ord och uttryck har samma betydelse i denna förordning som i EU:s förordning om digitala tjänster, om inte annat anges.

Tillsyn

Samordnare för digitala tjänster och behöriga myndigheter

3 § Post- och telestyrelsen har till uppgift att vara behörig myndighet enligt artikel 49.1 i EU:s förordning om digitala tjänster och nationell samordnare för digitala tjänster enligt artikel 49.2 i samma förordning.

Myndigheten ska rösta för Sveriges räkning i den europeiska nämnden för digitala tjänster i enlighet med artikel 62.3.

4 § Konsumentverket har till uppgift att vara behörig myndighet för tillsyn och efterlevnadskontroll enligt artikel 49.1 i EU:s förordning om digitala tjänster avseende följande bestämmelser i samma förordning:

– artikel 25 när det gäller förbud mot utformning, organisation och drift av onlinegränssnitt på sätt som vilseleder eller manipulerar konsumenter eller på sätt som på annat vis väsentligt snedvrider eller försämrar konsumenters förmåga att fatta fria och välgrundade beslut,

– artiklarna 26.1 och 26.3 när det gäller annonser med kommersiellt syfte som riktar sig huvudsakligen till konsumenter,

– artikel 27 när det gäller rekommendationssystem som främst riktar sig till konsumenter,

– artikel 28.2 när det gäller annonser med kommersiellt syfte samt – artiklarna 30–32. Konsumentverket ska besvara frågor och hantera ärenden som direkt eller via samordnaren för digitala tjänster inkommer från Europeiska kommissionen enligt artiklarna 9–42 och den europeiska nämnden för digitala tjänster enligt artiklarna 44, 45 och 48 i samma förordning. Konsumentverkets ansvarsområden därvid ska överensstämma med den generella ansvarsfördelningen för nationell tillsyn och efterlevnadskontroll i artiklarna 11–32 i EU:s förordning om digitala tjänster och myndighetens sakområden i övrigt såsom de uttrycks i denna förordning. Verket ska bistå Europeiska kommissionen på begäran enligt artiklarna 64, 66, 67, 69 och 72 i EU:s förordning om digitala tjänster. Verket får delta i den europeiska nämnden för digitala tjänster när det gäller frågor som rör verkets ansvarsområden enligt första stycket.

5 § Myndigheten för press, radio och tv har till uppgift att vara behörig myndighet för tillsyn och efterlevnadskontroll i enlighet med artikel 49.1 i EU:s förordning om digitala tjänster avseende följande bestämmelser i samma förordning:

– artikel 14, artikel 26.2 och artikel 28.1, – artikel 25 när det gäller förbud mot utformning, organisation och drift av onlinegränssnitt på sätt som vilseleder eller manipulerar andra tjänstemottagare än konsumenter eller på sätt som på annat vis väsentligt snedvrider eller försämrar sådana tjänstemottagares förmåga att fatta fria och välgrundade beslut,

– artiklarna 26.1 och 26.3 när det gäller dels annonser som saknar kommersiellt syfte, dels annonser som, oavsett syfte, inte riktar sig huvudsakligen till konsumenter,

– artikel 27 när det gäller rekommendationssystem som främst riktar sig till andra tjänstemottagare än konsumenter och

– artikel 28.2 när det gäller annonser som saknar kommersiellt syfte. Myndigheten för press, radio och tv ska besvara frågor och hantera ärenden som direkt eller via samordnaren för digitala tjänster inkommer från Europeiska kommissionen enligt artiklarna 11–42 och den europeiska nämnden för digitala tjänster enligt artiklarna 44, 45

och 48 i samma förordning. Myndighetens ansvarsområden därvid ska överensstämma med den generella ansvarsfördelningen för nationell tillsyn och efterlevnadskontroll i artiklarna 9–32 i EU:s förordning om digitala tjänster och myndighetens sakområden i övrigt såsom de uttrycks i denna förordning. Myndigheten ska bistå Europeiska kommissionen på begäran enligt artiklarna 64, 66, 67, 69 och 72 i EU:s förordning om digitala tjänster. Myndigheten får delta i den européiska nämnden för digitala tjänster när det gäller frågor som rör myndighetens ansvarsområden enligt första stycket.

Samordnarens och de behöriga myndigheternas uppgifter i övrigt

6 § De behöriga myndigheterna ska utöver vad som anges i 3–5 §§ i denna förordning lämna all relevant information och allt stöd till samordnaren för digitala tjänster för att samordnaren ska kunna utarbeta en sådan verksamhetsrapport som avses i artikel 55 i EU:s förordning om digitala tjänster.

Samordningsfunktion för en effektiv och konsekvent tillsyn

7 § Samordnaren för digitala tjänster ska leda en samordningsfunktion där de behöriga myndigheterna ska ingå.

Uppgiftsskyldighet

8 § En behörig myndighet ska lämna de uppgifter till en annan behörig myndighet som behövs för att denna ska kunna fullgöra sina uppgifter enligt EU:s förordning om digitala tjänster, lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen.

Denna förordning träder i kraft den 17 februari 2024.

2. Uppdraget och dess genomförande

2.1. Bakgrund

Den 2 juni 2022 beslutade regeringen att ge en särskild utredare i uppdrag att lämna förslag på åtgärder med anledning av förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om en inre marknad för digitala tjänster och om ändring av direktiv 2000/31/EG (EU:s förordning om digitala tjänster, DSA).

Uppdraget till utredaren inbegriper att ta ställning till vilken myndighet som bör utses till samordnare för digitala tjänster för Sveriges räkning. Vidare ska utredaren analysera om ansvaret bör fördelas mellan flera behöriga myndigheter och i sådant fall föreslå vilka ytterligare myndigheter som bör utses till behöriga myndigheter och ansvarsfördelningen mellan dem.

I utredarens uppdrag ingår också att ta ställning till om, och i så fall hur, ett organ för tvistlösning utanför domstol ska inrättas i Sverige enligt DSA.

Vidare ska utredaren kartlägga vilka svenska bestämmelser som kan omfattas av tillämpningsområdet för DSA:s bestämmelser om förelägganden och analysera behovet av att upphäva, ändra eller komplettera dessa. Frågan om lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor (BBS-lagen) bör upphävas eller ändras samt ansvarsfrågor som hör samman med BBS-lagens reglering ska särskilt övervägas.

Uppdraget omfattar även en analys av vilka sanktioner som behövs för att uppfylla DSA:s krav på sanktioner vid överträdelser.

I alla dessa delar av uppdraget ska utredaren lämna nödvändiga författningsförslag. Härutöver ska utredaren analysera i vilken utsträckning det är nödvändigt eller lämpligt att ändra eller komplettera svensk rätt i andra avseenden och i så fall lämna nödvändiga författningsförslag.

Uppdraget att lämna förslag på vilken eller vilka myndigheter som bör utses till behörig myndighet, inbegripet vilken myndighet som bör utses till samordnare för digitala tjänster redovisades den 31 januari 2023 då delbetänkandet En inre marknad för digitala tjänster – ansvarsfördel-

ningen mellan myndigheter (SOU 2023:2) överlämnades till regeringen.

Uppdraget i övrigt skulle ha redovisats senast den 7 april 2023. Den 2 februari 2023 beslutade regeringen att förlänga utredningstiden i denna del till senast den 9 juni 2023.

2.2. Uppdraget

Den första delen av utredningens uppdrag redovisades i delbetänkandet En inre marknad för digitala tjänster – ansvarsfördelningen mellan

myndigheter (SOU 2023:2). Uppdraget i övrigt redovisas genom detta

slutbetänkande. I denna del av uppdraget ska utredaren:

  • analysera och ta ställning till om, och i sådana fall hur, ett organ för tvistlösning som inte är en domstol ska inrättas i Sverige enligt förordningen,
  • kartlägga vilka bestämmelser som kan anses omfattas av tillämpningsområdet för förordningens bestämmelser om förelägganden, analysera om bestämmelserna behöver upphävas, ändras eller om nya bestämmelser behövs med anledning av förordningen samt lämna nödvändiga författningsförslag,
  • analysera vilka sanktionsbestämmelser som behövs för att uppfylla kravet på sanktioner vid överträdelser av förordningen och lämna nödvändiga författningsförslag, och
  • lämna de författningsförslag i övrigt som är nödvändiga eller annars bedöms lämpliga för att komplettera förordningen.

Utredningens direktiv finns bifogat till betänkandet, bilaga 1, 2 och 3, tillsammans med förordningen, bilaga 4.

2.3. Utredningens arbete

Utredningen påbörjade arbetet med slutbetänkandet i januari 2023. Utredningen har inhämtat underlag i form av offentliga utredningar och propositioner samt andra relevanta publikationer.

Till utredningen har utsetts en expertgrupp och denna har inför utarbetandet av detta slutbetänkande sammanträtt vid fyra tillfällen.

Vidare har utredningen inhämtat information och kunskap om ämnesområdet bland annat genom möten med myndigheter och branschföreträdare.

Utredningen har följt det pågående arbetet med att genomföra DSA i övriga medlemsstater genom erfarenhetsutbyte med representanter från andra medlemsstater.

3. EU:s förordning om digitala tjänster

3.1. Inledning

Det övergripande syftet med DSA är enligt artikel 1 att bidra till en korrekt fungerande inre marknad för förmedlingstjänster. I DSA fastställs harmoniserade regler för en säker, förutsebar och förtroendeskapande onlinemiljö som främjar innovation. De grundläggande rättigheterna i den Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan), däribland principen om yttrandefrihet och informationsfrihet samt principen om konsumentskydd, ska skyddas på ett effektivt sätt. Detta uppnås genom att DSA ställer särskilda krav på tillbörlig aktsamhet för specifika kategorier av leverantörer samt reglerar genomförande och kontroll av efterlevnaden av förordningen.

Den villkorade ansvarsfriheten för förmedlingstjänstleverantörer avseende innehållet på deras förmedlingstjänster som tidigare funnits i e-handelsdirektivet har nu införts i DSA.

En grundpelare i DSA är kraven på tillbörlig aktsamhet för tjänsteleverantörerna och det är i första hand de som ska hantera anmälningar och klagomål från tjänstemottagare avseende innehåll.

De materiella reglerna i DSA avser inte förekomsten av olagligt innehåll i allmänhet eller någon generell skyldighet att avlägsna visst innehåll. Vad som utgör olagligt innehåll och vilken rättslig grund som finns att förelägga leverantörer av förmedlingstjänster att vidta åtgärder mot eller att tillhanda viss specifik information om sådant olagligt innehåll framgår av dels unionsrätt (annan unionsrätt än DSA), dels varje medlemsstats nationella lagar.

3.2. Tillämpningsområde

3.2.1. Tillämpningsområde och definitioner

DSA är enligt artikel 2 tillämplig på leverantörer av sådana förmedlingstjänster som erbjuds till tjänstemottagare, fysiska eller juridiska personer i en eller flera medlemsstater, oavsett var de leverantörer som tillhandahåller dessa förmedlingstjänster har sitt etableringsställe.

Förmedlingstjänst är en av vissa särskilt angivna informationssamhällets tjänster. I artikel 3 i DSA definieras informationssamhällets tjänst genom en hänvisning till definitionen i artikel 1.1 b i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster. Informationssamhällets tjänster omfattar enligt direktivet alla tjänster som vanligtvis utförs mot ersättning på distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en tjänstemottagare. Enligt definitionen avses med

i) på distans: tjänster som tillhandahålls utan att parterna är när-

varande samtidigt, ii) på elektronisk väg: en tjänst som sänds vid utgångspunkten och

tas emot vid slutpunkten med hjälp av utrustning för elektronisk behandling (inbegripet digital signalkomprimering) och lagring av uppgifter, och som i sin helhet sänds, befordras och tas emot genom tråd, radio, optiska medel eller andra elektromagnetiska medel, iii) på individuell begäran av en tjänstemottagare: en tjänst som till-

handahålls genom överföring av uppgifter på individuell begäran.

De förmedlingstjänster som omfattas av DSA är kategorierna enbart vidarebefordran (mere conduit), cachning, värdtjänster (varav vissa är onlineplattformar av olika storlek) samt mycket stora onlinesökmotorer. Begreppet förmedlingstjänst kan mycket förenklat beskrivas som en tjänst som utgör en infrastruktur för tredje parts innehåll, vara eller tjänst, till exempel ett meddelande, en uppladdad video, ett blogginlägg eller en vara som bjuds ut till försäljning.

Tjänstemottagare är en fysisk eller juridisk person som använder en förmedlingstjänst, i synnerhet för att söka information eller göra den tillgänglig.

Väsentlig anknytning till unionen betyder att denne är etablerad i unionen eller har ett betydande antal tjänstemottagare i en eller flera medlemsstater i förhållande till dess eller deras befolkning, eller verksamhet som riktas till en eller flera medlemsstater.

I och med att vissa bestämmelser om förmedlingstjänstleverantörers ansvarsfrihet införs i DSA upphävs motsvarande bestämmelser i e-handelsdirektivet, se avsnitt 1.2 och 10.2.

Förordningen påverkar, enligt artikel 2, inte tillämpningen av regler som fastställs i andra unionsrättsakter och som reglerar andra aspekter av tillhandahållandet av förmedlingstjänster eller som specificerar och kompletterar DSA, särskilt direktivet om audiovisuella medietjänster,1 unionsrätten på området upphovsrätt och närstående rättigheter,2förordningar om terrorisminnehåll online,3 om saluföring och användning av sprängämnesprekursorer,4 om främjande av rättvisa villkor och transparens för företagsanvändare av onlinebaserade förmedlingstjänster,5 unionsrätten om konsumentskydd6 och om skydd av person-

1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU av den 10 mars 2010 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (direktiv om audiovisuella medietjänster eller AV-direktivet). 2 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/790 av den 17 april 2019 om upphovsrätt och närstående rättigheter på den digitala inre marknaden och om ändring av direktiven 96/9/EG och 2001/29/EG 3 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/784 av den 29 april 2021 om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online 4 Förordning (EU) 2019/1148. 5 Förordning (EU) 2019/1150. 6 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2394 av den 12 december 2017 om samarbete mellan de nationella myndigheter som har tillsynsansvar för konsumentskyddslagstiftningen och om upphävande av förordning (EG) nr 2006/2004. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011. Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet (EGT L 11, 15.1.2002, s. 4). Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder). Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG.

uppgifter,7 unionsrätten på området civilrättsligt samarbete, unionsrätten på området straffrättsligt samarbete samt ett direktiv om fastställande av harmoniserade bestämmelser för utseende av rättsliga företrädare för insamling av bevisning i straffrättsliga förfaranden8.

3.3. Ansvar för leverantörer av förmedlingstjänster

3.3.1. Villkorad ansvarsfrihet

Som huvudregel ansvarar leverantörer av förmedlingstjänster inte för information som tjänstemottagare tillhandahåller genom deras tjänster. Denna ansvarsfrihet förutsätter dock att vissa kriterier är uppfyllda och att leverantören tillhandahåller tjänsterna neutralt genom rent teknisk och automatisk behandling av någon annans information.9

Leverantörer av en tjänst som avser enbart vidarebefordran ska enligt artikel 4 inte ansvara för den överförda eller tillgängliggjorda informationen under förutsättning att tjänsteleverantören inte initierat överföringen, inte valt ut mottagaren och inte valt ut eller ändrat den information som överförts.

Leverantörer av en cachningstjänst ansvarar inte för den automatiska, mellanliggande och tillfälliga lagring av informationen som utförs så länge de inte ändrar informationen, så länge de uppfyller villkoren för tillgång till informationen, följer branschpraxis för regler för att få fram uppgifter om hur information används och inte ingriper i den lagliga användningen av allmänt vedertagen teknik. Det framgår av artikel 5.

Leverantörer av värdtjänster ansvarar enligt artikel 6 inte för den information som tjänstemottagare har lagrat i tjänsten under förutsättning att tjänsteleverantören inte hade kännedom om förekoms-

Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/11/EU av den 21 maj 2013 om alternativ tvistlösning vid konsumenttvister och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och direktiv 2009/22/EG. Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal. 7 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning). 8 Till exempel, förslag till Europarlamentets och rådets förordning om europeiska utlämnandeorder och bevarandeorder för elektroniska bevis i straffrättsliga förfaranden, COM (2018) 225 final av den 17 april 2018, 2018/0108 (COD) och förslag till Europaparlamentet och rådets direktiv om fastställande av harmoniserade bestämmelser för utseende av rättsliga företrädare för insamling av bevisning i straffrättsliga förfaranden COM (2018) 226 final av den 17 april 2018, 2018/0107 (COD). 9 Skäl 18.

ten av olaglig verksamhet eller olagligt innehåll eller så snart den fått sådan kännedom eller blivit medveten om detta handlat utan dröjsmål för att avlägsna det olagliga innehållet eller göra det oåtkomligt. Begränsningen gäller inte om tjänstemottagaren handlar under tjänsteleverantörens ledning eller överinseende. Begränsningen gäller inte heller ansvar inom ramen för konsumentlagstiftningen när onlineplattformar, som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal, presenterar transaktionen på ett sådant sätt att konsumenten förmås att tro att produkten eller tjänsten i fråga tillhandahålls av onlineplattformen själv eller av någon som agerar under dess kontroll.

Enbart det faktum att leverantörer i god tro och aktsamt gör undersökningar på eget initiativ eller vidtar andra åtgärder för att upptäcka, identifiera och avlägsna olagligt innehåll alternativt göra det oåtkomligt eller vidtar åtgärder som följer av lag innebär enligt artikel 7 inte att de inte omfattas av undantagen från ansvar i artiklarna 4–6.

Enligt artikel 8 ska leverantörer av förmedlingstjänster inte åläggas någon allmän skyldighet att övervaka den information som de överför eller lagrar, eller att undersöka fakta eller omständigheter som tyder på olaglig verksamhet.

3.3.2. Förelägganden som utfärdats i enlighet med annan lagstiftning

DSA innehåller inte någon skyldighet för leverantörer av förmedlingstjänster att till exempel avlägsna olagligt innehåll. Förordningen innehåller inte heller rättsligt stöd för nationella behöriga myndigheter att förelägga en leverantör att ta bort sådant innehåll. Vad som utgör olagligt innehåll och vilka möjligheter i sig som finns att förelägga leverantörer av förmedlingstjänster att vidta åtgärder mot sådant olagligt innehåll eller att tillhandahålla viss specifik information måste i stället framgå av annan unionsrätt eller olika medlemsstaters nationella rätt. DSA reglerar sedan endast medlemsstaternas skyldigheter att dels säkerställa att föreläggandena utformas i enlighet med vissa formella krav, dels att utfärdade förelägganden hanteras och följs upp på visst sätt.

Artikel 9 handlar om förelägganden om att agera mot olagligt innehåll och artikel 10 handlar om förelägganden om att tillhandahålla specifik information om en eller flera specifika individuella tjänstemottagare.

Föreläggandena ska uppfylla vissa formella krav. När en leverantör av en förmedlingstjänst mottar ett föreläggande som har utfärdats av nationella rättsliga eller administrativa myndigheter ska leverantören informera föreläggande myndighet eller annan angiven myndighet om varje eventuell verkan föreläggandet givits. Leverantören ska också informera berörd tjänstemottagare om föreläggandet och den verkan det fått. Den föreläggande myndigheten eller annan angiven myndighet ska översända föreläggandet och informationen som mottagits från leverantören till samordnaren för digitala tjänster från den utfärdande myndighetens medlemsstat. Samordnaren ska sända en kopia av föreläggandet till samordnare för digitala tjänster i alla andra medlemsstater.

Mer om förelägganden finns i avsnitt 5.

3.4. Krav på tillbörlig aktsamhet för en transparent och säker onlinemiljö

De skyldigheter som DSA innehåller är asymmetriska, av olika karaktär och kan grupperas på olika sätt. Många skyldigheter rör organisatoriska frågor, andra innehåller krav på att information lämnas eller offentliggörs. Ytterligare andra är materiella skyldigheter med koppling till vissa rättsområden. I artikel 1 anges att det genom DSA fastställs regler om särskilda krav på tillbörlig aktsamhet som är skräddarsydda för specifika kategorier av leverantörer av förmedlingstjänster. Leverantörer av respektive typ av tjänst åläggs alltså skyldigheter utifrån dels verksamhetens art, dels antalet tjänstemottagare.

Anpassningen till antalet användare innebär att små leverantörer åläggs färre och mindre betungande skyldigheter och att de aktörer som har störst användarbas och som därmed kan göra mest relativ skada åläggs fler och mer betungande skyldigheter.

3.4.1. Bestämmelser som är tillämpliga på alla leverantörer av förmedlingstjänster

Det finns fem grundläggande skyldigheter som gäller för alla leverantörer av förmedlingstjänster. Dessa skyldigheter är följande.

– Kontaktpunkt (artiklarna 11–12): För att göra det möjligt för natio-

nella myndigheter, kommissionen och tjänstemottagare att direkt komma i kontakt med leverantörerna på elektronisk väg åläggs leverantörerna skyldigheter att inrätta kontaktpunkt. – Rättsliga företrädare inom EU (artikel 13): Eftersom DSA tillämpas

även på leverantörer av förmedlingstjänster som inte har ett etableringsställe i EU åläggs dessa en skyldighet att utse en rättslig företrädare. Den rättslige företrädaren ska hantera kontakterna med medlemsstaternas behöriga myndigheter, kommissionen och den europeiska nämnden för digitala tjänster (nämnden) i alla frågor som rör mottagande, efterlevande och tillämpning av beslut. Den ska också kunna hållas ansvarig för leverantörens bristande efterlevnad av skyldigheter enligt DSA. Kontaktuppgifterna till den rättsliga företrädaren ska meddelas samordnaren för digitala tjänster i den medlemsstat där företrädaren har sin hemvist eller är etablerad. En leverantör av en förmedlingstjänst omfattas enligt artikel 56.7 av jurisdiktionen i den medlemsstat där dess rättsliga företrädare är etablerad och, beroende på antalet användare, även kommissionens jurisdiktion. Om leverantören underlåter att utse en rättslig företrädare omfattas den enligt artikel 56.6 av varje medlemsstats jurisdiktion. – Allmänna villkor (artikel 14): Förmedlingstjänstleverantörernas all-

männa villkor ska inkludera information om eventuella begränsningar som tillämpas på användningen av tjänsten när det gäller information som tillhandahålls av tjänstemottagarna, inklusive detaljer om eventuella policyer, förfaranden och verktyg som används för innehållsmoderering, inklusive algoritmbaserat beslutsfattande och mänsklig granskning samt arbetsordningen för deras interna system för hantering av klagomål. Innehållsmoderering är åtgärder som, automatiserade eller inte, vidtas för att upptäcka, identifiera och ta itu med olagligt innehåll eller information i strid med allmänna villkor. Informationen i de allmänna villkoren ska vara tydlig, klar, lättbegriplig och användarvänlig. Betydande ändringar ska meddelas tjänstemottagarna. Om en förmedlingstjänst främst riktar sig till minderåriga, ska informationen dessutom vara utformad på ett sätt som minderåriga kan förstå. Leverantörerna ska

agera på ett aktsamt, objektivt och proportionellt10 sätt vid tillämpningen och kontrollen av efterlevnaden av begränsningarna och då ta hänsyn till alla berörda parters rättigheter och legitima intressen. Här inkluderas tjänstemottagarnas grundläggande rättigheter, såsom yttrandefrihet, mediernas frihet och mångfald och andra grundläggande rättigheter och friheter enligt stadgan. I skälen anges att detta ska gälla inte bara vid tillämpningen av de allmänna villkoren utan redan vid utformningen av dem.11– Transparensrapportering (artikel 15): Minst en gång om året ska

leverantörerna offentliggöra rapporter om sin innehållsmoderering under den berörda perioden. Exempel på information som ska inkluderas, beroende på vad som är tillämpligt för den enskilde leverantören, är: förelägganden om att agera mot olagligt innehåll, förelägganden om att tillhandahålla specifik information om individuella tjänstemottagare, anmälningar och klagomål som kommit in, innehållsmoderering på eget initiativ och information om automatiserade metoder för innehållsmoderering. Undantag finns för mikroföretag och små företag som inte är mycket stora onlineplattformar.12

3.4.2. Ytterligare bestämmelser som gäller för leverantörer av värdtjänster, inbegripet onlineplattformar

Leverantörer av värdtjänster inbegripet onlineplattformar har, utöver skyldigheterna i föregående artiklar, följande skyldigheter. – Tillhandahålla mekanismer för anmälan och åtgärder (artikel 16):

Leverantörerna ska tillhandahålla en mekanism, där varje individ eller enhet på elektronisk väg kan anmäla förekomsten av sådant som denne anser utgör olagligt material. Som tidigare nämnts bygger reglerna om ansvarsfrihet i DSA på att leverantörerna endast ansvarar om de får kännedom om förekomsten av ett visst innehåll. Anmälningar till mekanismen för anmälan och åtgärder ska anses ge

10 I den svenska språkversionen av DSA används ordet proportionellt. Avsikten torde vara att uttrycka att tillämpningen ska ske på ett proportionerligt sätt, jämför exempelvis språkversionerna på engelska och franska där termerna ”proportionate” respektive ”proportionnée” används. 11 DSA skäl 47. 12 Ett företag kan vara ett mikroföretag eller ett litet företag (vilket baseras på främst antalet personer som är sysselsatta i företaget och vissa finansiella kriterier), men samtidigt vara en mycket stor onlineplattform (vilket baseras på antalet användare).

upphov till faktisk kunskap eller medvetenhet avseende den specifika informationen. Av skälen framgår att om en anmälan innehåller tillräcklig information för att en aktsam leverantör ska kunna fastställa att det är uppenbart att innehållet är olagligt, bör anmälan anses ge upphov till faktisk kännedom eller medvetenhet om olagligheten. Alla anmälningar ska hanteras på ett snabbt, aktsamt, icke godtyckligt och objektivt sätt. Leverantören ska underrätta anmälaren om sitt beslut och tillhandahålla information om möjligheter till prövning av beslutet. – Motivera beslut (artikel 17): Om värdtjänstleverantörer beslutar

om att införa vissa begränsningar för innehåll som bedömts vara olagligt eller oförenligt med de allmänna villkoren, måste leverantören motivera detta. De begränsningar som avses är exempelvis att innehåll avlägsnas, synlighet begränsas, penningutbetalningar tillfälligt upphävs eller konton stängs av. Motiveringen måste uppfylla vissa minimikrav och möjlighet till prövning av beslutet ska anges. – Anmäla misstanke om brott (artikel 18): Om värdtjänstleverantörer

får kännedom om information som ger upphov till misstanke om att ett brott som inbegriper ett hot mot en eller flera människors liv eller säkerhet har skett, håller på att ske eller sannolikt kommer att ske, ska de till brottsbekämpande eller rättsliga myndigheter anmäla misstanke om brott och tillhandahålla all relevant tillgänglig information.

3.4.3. Ytterligare bestämmelser som gäller för leverantörer av onlineplattformar

Utöver skyldigheterna ovan är onlineplattformar, med undantag för mikroföretag och små företag, skyldiga att iaktta följande. – Inrätta ett internt system för hantering av klagomål (artikel 20):

Tjänstemottagare, inbegripet individer eller enheter som har lämnat in en anmälan, ska ges tillgång till ett system för hantering av klagomål. Där ska de kunna lämna in klagomål på de beslut som onlineplattformsleverantören har fattat med anledning av en tidigare anmälan eller med anledning av beslut om begränsningar i tjänsten som fattats av leverantören på grund av att informationen som tillhandahölls av mottagaren utgör olagligt innehåll eller strider mot

leverantörens allmänna villkor. Sådana beslut om begränsningar kan innebära att information avlägsnas, görs oåtkomlig eller dess synlighet begränsas, att tillhandahållande av tjänsten tillfälligt avbryts eller avslutas, att ett konto tillfälligt stängs eller avslutas eller att möjligheten att monetarisera information upphävs, avslutas eller begränsas. Systemet ska vara lättillgängligt. Leverantörer av onlineplattformar ska hantera klagomålen på ett snabbt och icke godtyckligt sätt. Besluten ska innehålla motivering och inte enbart baseras på automatiserades metoder. En klagande ska underrättas om beslutet utan onödigt dröjsmål och informeras om möjligheter till prövning. – Samarbeta med tvistlösningsorgan utanför domstol, om sådant finns

(artikel 21): Den behöriga samordnaren för digitala tjänster ska på begäran certifiera organ för tvistlösning om dessa uppfyller vissa kriterier. Medlemsstaterna kan därutöver välja att inrätta tvistlösningsorgan utanför domstol. Enligt skäl 59 bör en certifiering av ett tvistlösningsorgan vara giltig i samtliga medlemsstater. Tjänstemottagare, inbegripet individer eller enheter, som har lämnat in anmälningar och som fått ett beslut enligt artikel 20, ska kunna välja varje certifierat tvistlösningsorgan, om ärendet inte redan avgjorts i annan instans. Tvistlösningsorganets beslut är inte bindande och tjänstemottagaren kan när som helst inleda förfaranden för att inför domstol bestrida beslut från onlineplattformsleverantören i enlighet med tillämplig rätt. – Prioritera behandling av anmälningar från betrodda anmälare (arti-

kel 22): Leverantörerna ska genomföra nödvändiga tekniska och organisatoriska åtgärder för att prioritera anmälningar från så kallade betrodda anmälare. Sådana utses av samordnaren för digitala tjänster i respektive medlemsstat. Samordnaren kan även besluta att dra tillbaka statusen. Betrodda anmälare ska ha särskild sakkunskap och kompetens gällande att upptäcka, identifiera och anmäla olagligt innehåll och ska agera aktsamt, korrekt och objektivt. De ska vara oberoende av leverantörer av onlineplattformar. Enligt skälen skulle betrodda anmälare beträffande terrorisminnehåll kunna vara offentliga, till exempel enheter för anmälan av internetinnehåll vid nationella brottsbekämpande myndigheter eller Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol).13 Som ytterligare exempel nämns i skälen icke-statliga organisationer och pri-

13 DSA skäl 61.

vata eller halvoffentliga organ, såsom de organisationer som ingår i INHOPE-nätverket för telefonjourer för rapportering av material med sexuella övergrepp mot barn. Organisationer som har åtagit sig att anmäla olagliga rasistiska och främlingsfientliga uttryck online anges också som exempel i detta sammanhang. Branschorganisationer som företräder sina medlemmars intressen uppmanas att ansöka om status som betrodda anmälare, utan att det påverkar privata enheters eller enskilda personers rätt att ingå bilaterala avtal med leverantörer av onlineplattformar.14– Vidta åtgärder mot missbruk (artikel 23): Leverantörerna ska vidta

åtgärder för att under en rimlig tidsperiod och efter att ha utfärdat en förhandsvarning, tillfälligt avbryta tillhandahållandet av sina tjänster till tjänstemottagare som frekvent tillhandahåller uppenbart olagligt innehåll. I artikel 3 definieras olagligt innehåll som information, som i sig eller i förhållande till en verksamhet, däribland försäljning av produkter eller tillhandahållande av tjänster, inte är förenlig med unionsrätten eller gällande rätt i en medlemsstat som står i överensstämmelse med unionsrätten, oavsett denna rätts exakta sakinnehåll eller art. Leverantörerna ska inte behöva anlita en juridisk rådgivare för att göra bedömningen; en lekman ska utan någon mer ingående analys kunna uppfatta om innehållet är olagligt respektive om anmälningarna och klagomålen är ogrundade.15 Leverantörerna ska även, tillfälligt och efter förhandsvarning, avbryta behandling av anmälningar och klagomål från dem som ofta lämnar in uppenbart ogrundade sådana. Leverantörernas allmänna villkor ska innehålla en policy för sådant missbruk, inklusive de omständigheter som de tar hänsyn till vid bedömningen av om ett visst beteende utgör missbruk och varaktigheten av avstängningen. – Tillhandahålla ytterligare och mer omfattande transparensrappor-

tering (artikel 24): Leverantörer av onlineplattformar ska rapportera vissa uppgifter om tvister enligt artikel 21 och antalet tillfälliga avbrytanden enligt artikel 23. Det säkerställer transparens och möjliggör granskning av beslut om innehållsmoderering.16 Alla onlineplattformsleverantörer och onlinesökmotorer, oavsett storlek, ska även minst en gång var sjätte månad offentliggöra det genom-

14 DSA skäl 61. 15 DSA skäl 63. 16 DSA skäl 66.

snittliga antalet aktiva tjänstemottagare de har per månad i unionen, för att en bedömning av verksamhetens storlek ska kunna ske. Syftet är att fastställa huruvida respektive leverantör av onlineplattform respektive onlinesökmotor kan anses vara mycket stor i förordningens mening, vilket utgör grund för kommissionen att fatta ett beslut om sådan status i enlighet med artikel 33. Ett sådant beslut innebär att leverantören ska följa fler skyldigheter. – Utforma, organisera eller driva onlinegränssnitt så att det inte har

negativ inverkan på tjänstemottagarens valfrihet (artikel 25): Onlinegränssnitt definieras i artikel 3 m som programvara (inbegripet en webbplats eller en del av en sådan) och applikationer (inbegripet mobilappar). Onlinegränssnittet får inte utformas, organiseras eller drivas på ett sätt som vilseleder eller manipulerar tjänstemottagare. Här avses metoder som väsentligt snedvrider eller försämrar, antingen avsiktligt eller i praktiken, tjänstemottagarnas möjlighet att fatta självständiga och välgrundade beslut eller val.17 Synonymer till förfarandet är mörka mönster och vilseledande design av användargränssnitt. – Följa regler om annonsering på onlineplattformar (artikel 26):

Annonser ska märkas ut. Annonsören eller den som betalat för annonsen ska namnges och meningsfull information om de parametrar som används för att avgöra vem en annons visas för ska anges. En funktion för tjänstemottagarna att anmäla om det innehåll de tillhandahåller utgör eller innehåller kommersiella meddelanden ska inrättas. Onlineplattformsleverantörerna får inte för tjänstemottagare presentera annonser som bygger på profilering med hjälp av känsliga personuppgifter. Profilering är varje form av automatisk behandling av personuppgifter för att bedöma vissa personliga egenskaper hos en fysisk person, i synnerhet för att analysera eller förutsäga denna fysiska persons arbetsprestationer, ekonomiska situation, hälsa, personliga preferenser, intressen, pålitlighet, beteende, vistelseort eller förflyttningar.18

17 DSA skäl 67. 18 Artikel 4.4 i den allmänna dataskyddsförordningen. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning).

– Informera om rekommendationssystem (artikel 27): De huvud-

parametrar som används i rekommendationssystemet måste framgå av leverantörens allmänna villkor, liksom alla eventuella möjligheter som tjänstemottagarna har att modifiera eller påverka dessa huvudparametrar. Om parametrarnas rangordning kan ändras ska tjänstemottagaren ha rätt att göra det. – Vidta särskilda skyddsåtgärder för minderåriga (artikel 28): Leve-

rantörer av onlineplattformar som är tillgängliga för minderåriga ska införa lämpliga och proportionella åtgärder för att säkerställa en hög nivå av integritet, säkerhet och trygghet för minderåriga. Det gäller till exempel vid utformning av onlinegränssnitt.19 Profilering med hjälp av tjänstemottagarens personuppgifter får inte användas vid presentation av annonser när leverantörerna av onlineplattformar med rimlig säkerhet är medvetna om att tjänstemottagaren är minderårig.

3.4.4. Ytterligare bestämmelser som gäller för leverantörer av onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare

Utöver skyldigheterna ovan är onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare skyldiga att rätta sig efter ett antal särskilda krav. Undantag görs enligt artikel 29 för företag som innehar statusen mikroföretag och små företag samt för dem som uppfyllt den statusen för högst ett år sedan. Undantaget gäller dock inte mikroföretag eller små företag som är mycket stora onlineplattformar. – Se till att näringsidkare går att spåra (artikel 30): En leverantör ska,

innan dess tjänst används, bland annat säkerställa att näringsidkare tillhandahåller viss information såsom kontaktuppgifter, registeruppgifter och information om självcertifiering. I självcertifieringen förbinder sig näringsidkaren att endast erbjuda varor och tjänster som är förenliga med unionsrätten. Detta innebär bland annat att produkterna och tjänsterna som erbjuds ska följa EU:s regler om produktsäkerhet och immaterialrätt. Viss information ska finnas på onlinegränssnittet, bredvid informationen om produkten eller

19 DSA skäl 71.

tjänsten som säljs. Annan information som samlas in men inte tillgängliggörs på onlinegränssnittet ska endast röjas till tredje part när detta krävs i enlighet med tillämplig rätt. Om onlineplattformsleverantören har skäl att tro att information som den har fått är oriktig, ofullständig eller inaktuell ska leverantören begära att näringsidkaren åtgärdar situationen. Om så inte sker ska leverantören avbryta tillhandahållandet av tjänsten till näringsidkaren, som kan lämna in ett klagomål om detta till leverantören. – Onlinegränssnitt med inbyggd överensstämmelse – compliance

by design (artikel 31): Onlinegränssnittet ska göra det möjligt för näringsidkarna att fullgöra sina skyldigheter vad avser förhandsinformation, överensstämmelse (etikettering) och produktsäkerhetsinformation. Om informationen inte är fullständig ska onlineplattformsleverantören se till att produkterna eller tjänsterna inte erbjuds, även om detta inte ska innebära en skyldighet att allmänt övervaka produkter eller tjänster som erbjuds via deras tjänster eller en allmän undersökningsplikt, i synnerhet inte att bedöma korrektheten hos informationen som näringsidkarna tillhandahåller.20 Leverantörerna av förmedlingstjänster ska göra rimliga ansträngningar för att genom stickprov i fritt tillgängliga onlinedatabaser och onlinegränssnitt kontrollera om erbjudna produkter eller tjänster har identifierats som olagliga. – Informera konsumenter (artikel 32): När leverantörer av online-

plattformar får kännedom om att en olaglig produkt eller tjänst har erbjudits av en näringsidkare till konsumenter i unionen via onlineplattformen, ska de, i den mån den har kontaktuppgifter, informera de konsumenter som köpt den olagliga produkten eller tjänsten om att produkten eller tjänsten är olaglig, näringsidkarens identitet och eventuella möjligheter till rättslig prövning. Har leverantören inte kontaktuppgifter till alla berörda konsumenter ska information i stället göras tillgänglig på leverantörens onlinegränssnitt.

20 DSA skäl 74.

3.4.5. Ytterligare bestämmelser som gäller för leverantörer av mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer

Som nämnts ovan omfattas denna kategori av förmedlingstjänstleverantörer, det vill säga de mycket stora onlineplattformarna (som tillgängliggör information på tjänstemottagarens begäran) och de mycket stora onlinesökmotorer (som möjliggör för tjänstemottagare att göra sökningar) av de mest betungande skyldigheterna enligt DSA. Onlineplattformar och onlinesökmotorer som har 45 miljoner eller fler aktiva tjänstemottagare i EU i genomsnitt per månad kan utses av kommissionen till mycket stora onlineplattformar eller mycket stora onlinesökmotorer (artikel 33).

Den 25 april 2023 publicerade kommissionen en lista över de plattformar och onlinesökmotorer som klassificeras som mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer (baserad på användardata från den 17 februari 2023).21 I kategori mycket stora onlineplattformar finns: Alibaba AliExpress, Amazon Store, Apple AppStore, Booking.com, Facebook, Google Play, Google Maps, Google Shopping, Instagram, LinkedIn, Pinterest, Snapchat, TikTok, Twitter, Wikipedia, YouTube och Zalando. I kategorin mycket stora onlinesökmotorer finns: Bing och Google Search.

För dessa aktörer tillkommer förpliktelser som följer av artiklarna 34–48 i DSA, utöver dem som behandlats ovan. Artikel 38 gäller dock endast mycket stora leverantörer av onlineplattformar, inte mycket stora leverantörer av onlinesökmotorer. – Genomföra riskbedömningar av sina tjänster inom EU (artikel 34):

En riskbedömning ska genomföras minst en gång om året med avseende på alla betydande systemrisker som härrör från tjänsternas utformning eller hur den fungerar, inklusive algoritmer, risk för spridning av innehåll samt effekter på grundläggande rättigheter med mera. Dessa bedömningar måste ta hänsyn till bland annat risk för spridning av olagligt innehåll, eventuella förutsebara negativa effekter på bland annat de grundläggande rättigheterna, integritet, och minderårigas rättigheter samt vissa negativa samhällseffekter. – Vidta åtgärder för att minska dessa risker (artikel 35): Åtgärderna

ska vara rimliga, proportionella och effektiva och anpassade för de

21 https://ec.europa.eu/commission/presscorner/detail/en/IP_23_2413 (hämtad 2023-04-26).

specifika systemrisker som identifierats enligt artikel 34, med särskilt beaktande av dessa åtgärders konsekvenser för grundläggande rättigheter. Åtgärderna får exempelvis innefatta anpassningar av utformning av tjänsten, de allmänna villkoren, processerna för innehållsmoderering, rekommendationssystemen eller systemen för annonsering. De kan även innefatta verktyg för ålderskontroll och föräldrakontroll, verktyg för att hjälpa minderåriga att anmäla övergrepp. Ytterligare möjliga åtgärder är säkerställande att information som liknar befintliga personer, föremål, platser med mera och som felaktigt framstår som autentiska eller sanningsenliga går att särskilja genom märkning och ett verktyg för att göra det möjligt för tjänstemottagarna att markera sådan information. Nämnden och kommissionen ska årligen offentliggöra övergripande rapporter om identifiering av systemrisker och bästa praxis för leverantörerna för att begränsa dessa. – Vid kris vidta åtgärder (artikel 36): På kommissionens begäran, i

en krissituation, ska leverantörerna bedöma om deras tjänster på betydande sätt bidrar till allvarligt hot. Om så är fallet, ska leverantörerna vidta förebyggande respektive begränsande åtgärder. – Genomföra oberoende revisioner minst en gång om året (på egen

bekostnad) (artikel 37): Revisionen genomförs för att bedöma efterlevnaden av skyldigheterna i artiklarna 11–43, samt 45, 46 och 48. Leverantörerna måste, inom en månad efter att ha mottagit rekommendationer i en negativ revisionsrapport, anta en rapport om genomförandet av revisionen med åtgärder för att följa dessa rekommendationer eller motiveringar till varför åtgärderna inte följs. – Rekommendationssystem (artikel 38): Mycket stora onlineplatt-

formar som använder rekommendationssystem ska erbjuda minst ett alternativ för varje rekommendationssystem som inte baseras på profilering av känsliga personuppgifter. – Offentliggöra datakatalog rörande annonsering online (artikel 39):

Leverantörer som presenterar annonsering online ska sammanställa och på sitt onlinegränssnitt offentliggöra en datakatalog med presentation av viss information om annonsering. Katalogen ska vara sökbar genom ett sökbart verktyg som medger flerkriteriesökningar. Artikeln innehåller en lista på de uppgifter som måste finnas i datakatalogen.

– Ge tillgång till data (artikel 40): Åtkomst till data, som behövs för

att övervaka och bedöma efterlevnaden av DSA, ska ges på motiverad begäran från samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet eller kommissionen. I vissa fall ska leverantörer av mycket stora onlineplattformar dessutom redogöra för utformningen av och logiken i hur deras algoritmiska system, inbegripet deras rekommendationssystem, fungerar och testas. På motiverad begäran av samordnaren ska mycket stora onlineplattformar eller mycket stora onlinesökmotorer ge utvalda forskare åtkomst till data i syfte att bedriva forskning som bidrar till upptäckt och förståelse av systemrisker och åtgärder för att minska dem. Samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet kan ge forskare status som utvald forskare efter ansökan och om vissa villkor är uppfyllda. – Inrätta en funktion för efterlevnad (artikel 41): Funktionens upp-

drag är att övervaka tjänsteleverantörens efterlevnad av DSA. Den ska vara oberoende av operativa funktioner och ge interna råd om hur skyldigheter ska uppfyllas. Den ska samarbeta med samordnaren och säkerställa korrekt rapportering av risker och att rimliga riskminskningsåtgärder vidtas. Den ska övervaka verksamheterna i samband med den oberoende revisionen enligt artikel 37. – Lämna ytterligare information (artikel 42): Leverantörerna ska,

minst var sjätte månad, offentliggöra rapporterna om innehållsmoderering, mottagna förelägganden, inkomna klagomål och anmälningar som beskrivits ovan (artiklarna 15 och 24). Härutöver ska de i rapporten specificera uppgifter om personalresurser och genomsnittligt antalet tjänstemottagare per månad för varje medlemsstat. Leverantörerna ska även lämna en rapport till samordnaren i etableringslandet och till kommissionen om resultatet av riskbedömningen (artikel 34), riskbegränsningsåtgärder (artikel 35) och om revisionen (artikel 37). – Betala tillsynsavgift (artikel 43): Kommissionen ska ta ut en årlig

tillsynsavgift av leverantörerna. Det totala beloppet ska täcka de beräknade kostnaderna för kommissionens tillsynsverksamhet. Leverantörerna ska årligen debiteras en tillsynsavgift för varje tjänst som de har utsetts för i enlighet med artikel 33.

3.4.6. Andra bestämmelser avseende krav på tillbörlig aktsamhet

Enligt artikel 44 ska kommissionen samråda med nämnden och stödja och främja utvecklingen av frivilliga standarder som fastställs av relevanta europeiska och internationella standardiseringsorgan på en rad områden, exempelvis elektronisk inlämning av anmälningar enligt artikel 16 och standarder för mallar, utformning och processer för användarvänlig kommunikation med tjänstemottagarna om begränsningar till följd av allmänna villkor.

Kommissionen och nämnden ska enligt artikel 45 uppmuntra och främja utarbetandet av frivilliga uppförandekoder på unionsnivå för att bidra till en korrekt tillämpning av DSA, med beaktande av i synnerhet utmaningarna med att hantera olika typer av olagligt innehåll och systemrisker.

Enligt artikel 46 ska kommissionen uppmuntra och främja utarbetandet av frivilliga uppförandekoder för annonsering online på unionsnivå av leverantörer av onlineplattformar och andra relevanta tjänsteleverantörer för att bidra till ytterligare transparens utöver artiklarna 26 och 39.

Kommissionen ska enligt artikel 47 uppmuntra och främja utarbetandet av uppförandekoder på unionsnivå för tillgänglighet. Dessa ska främja fullständigt och verkningsfullt deltagande på lika villkor genom att förbättra tillgången till onlinetjänster som, genom ursprunglig utformning eller senare anpassning, tillgodoser de särskilda behoven hos personer med funktionsnedsättning.

Enligt artikel 48 får nämnden rekommendera att kommissionen initierar utarbetandet av frivilliga krisprotokoll för hantering av krissituationer. Dessa situationer ska vara strikt begränsade till extraordinära omständigheter som påverkar den allmänna säkerheten eller folkhälsan.

3.5. Tjänstemottagares möjligheter att klaga

3.5.1. Anmälningar och klagomål

Anmälningar och klagomål till leverantören

Alla leverantörer av förmedlingstjänster måste som anges ovan ha en angiven kontaktpunkt som tjänstemottagare ska kunna kommunicera med (artikel 12).

Leverantörer av värdtjänster, inbegripet onlineplattformar, ska dessutom enligt artikel 16 införa mekanismer för anmälan av sådan information som någon individ eller enhet anser är olaglig. I artikel 22 anges att anmälningar från betrodda anmälare ska prioriteras. När leverantören har fattat beslut om begränsningar i tjänsten (modereringsbeslut) ska denne enligt artikel 17 motivera sitt beslut till berörda tjänstemottagare. Det ska då anges om den information som tjänstemottagaren lämnat utgör olagligt innehåll eller är oförenlig med leverantörens allmänna villkor.

Leverantörer av onlineplattformar ska därutöver inrätta ett internt klagomålssystem (artikel 20) dit tjänstemottagare kan lämna klagomål mot beslut om begränsningar i tjänsten som leverantören har fattat antingen på eget initiativ eller efter en anmälan i enlighet med artikel 16. Det interna systemet för klagomålshantering som onlineplattformar ska inrätta ska ge möjlighet att bestrida beslut om att information ska avlägsnas, göras oåtkomlig eller dess synlighet begränsas, att tillhandahållande av tjänsten ska avbrytas eller avslutas, att ett konto ska stängas eller avslutas eller att en möjlighet att monetarisera information upphävs, avslutas eller begränsas.

Tjänstemottagare kan välja att företrädas av organisationer, som då måste uppfylla särskilda krav (artikel 86).

Tvistlösning utanför domstol

Medlemsstaterna kan välja att inrätta organ för tvistlösning utanför domstol (artikel 21). Tjänstemottagare, till vilka ett beslut i enlighet med artikel 20 om begränsningar i tjänsten riktas, ska ha rätt att välja varje organ för tvistlösning utanför domstol som samordnaren för digitala tjänster har certifierat. Tvisten kan lösas inom ramen för sådan tvistlösning.

Tvistlösningsorganens beslut är inte rättsligt bindande. Eftersom resultatet av förfarandet för tvistlösning utanför domstol inte är bindande, hindras inte parterna från att inleda rättsliga förfaranden i samma ärende enligt nedan. I skälen till artikel 21 om tvistlösningsorgan anges att tjänstemottagare bör kunna välja mellan den interna klagomålsmekanismen, tvistlösning utanför domstol (gäller onlineplattformar) och möjligheten att när som helst inleda rättsliga förfaranden.22Tvistlösning utanför domstol behandlas i avsnitt 7.

Klagomål till myndighet

Tjänstemottagare, samt sådana organ, organisationer eller sammanslutningar som har bemyndigats att på deras vägnar utöva rättigheter som följer av DSA, ska enligt artikel 53 ha rätt att lämna in ett klagomål mot leverantörer av förmedlingstjänster om påstådda överträdelser till samordnaren för digitala tjänster. Samordnaren ska bedöma ärendet och, när så är motiverat, överlämna det till samordnaren i det land där leverantören är eller anses vara etablerad. Omfattas klagomålet av ansvarsområdet för en annan behörig myndighet i den egna medlemsstaten, ska samordnaren för digitala tjänster överlämna det till den myndigheten.

Båda parterna ska ha rätt att bli hörda och få lämplig information om hur klagomålsförfarandet framskrider, i enlighet med nationell rätt. I skälen framhålls att klagomålen kan ge en tillförlitlig översikt över farhågor om efterlevnad hos en viss leverantör av förmedlingstjänster och kan också ge samordnaren underlag angående eventuella mer övergripande frågor.23 Ett klagomål till myndigheten kan således läggas till grund för inledande av ett tillsynsärende.

22 DSA skäl 59. 23 DSA skäl 118.

3.6. Tillsyn

3.6.1. Tillsynsansvar

Tillsyn och efterlevnadskontroll enligt DSA delas mellan kommissionen och nationella myndigheter.

På nationell nivå ska enligt artikel 49 en eller flera behöriga myndigheter, varav en samordnare för digitala tjänster, ansvara för tillsynen och kontrollera efterlevnaden av förordningen.

Den medlemsstat där det huvudsakliga etableringsstället för leverantören av förmedlingstjänster finns (alternativt dess rättsliga företrädare) har enligt artikel 56.1 exklusiv befogenhet att utöva tillsyn över och kontrollera efterlevnaden av förordningen, med de undantag som anges nedan.

Kommissionen har enligt artikel 56.2 exklusiv befogenhet att utöva tillsyn över artiklarna 34–42, som tillämpas på mycket stora onlineplattformar och i regel mycket stora onlinesökmotorer. Kommissionen får enligt artikel 56.3 även utöva tillsyn över leverantörer av mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer när det gäller de skyldigheter som fastställs i artiklarna 11–32. Har kommissionen inte initierat något ärende i enlighet med artiklarna 11–32, har enligt artikel 56.4 nationella behöriga myndigheter i etableringslandet rätt att göra det.

Om en leverantör av förmedlingstjänster varken har något etableringsställe eller någon rättslig företrädare i unionen har alla medlemsstater, och, när det gäller en leverantör av en mycket stor onlineplattform eller en mycket stor onlinesökmotor, kommissionen befogenhet att utöva tillsyn. Vid sin tillsyn kan kommissionen begära stöd från medlemsstaterna.

3.6.2. Nationell tillsyn – samarbete

Som ovan nämnts ska en eller flera behöriga myndigheter enligt artikel 49, inom ramen för sitt ansvarsområde, utöva tillsyn över leverantörer av förmedlingstjänster och kontrollera efterlevnaden av DSA. En behörig myndighet ska utses till nationell samordnare för digitala tjänster. Samordnaren för digitala tjänster ska säkerställa samordning på nationell nivå och bidra till en effektiv och konsekvent tillsyn över och kontroll av efterlevnaden av förordningen inom EU. I det syftet

ska samordnare samarbeta med varandra, med andra nationella myndigheter, med nämnden och kommissionen. Samordnaren deltar även i nämnden. Behöriga myndigheter deltar enligt artikel 62 i nämnden i den utsträckning nationell rätt tillåter.

3.6.3. Nationell tillsyn – befogenheter

Behöriga myndigheters undersökningsbefogenheter och befogenheter avseende efterlevnadskontroll följer delvis av artikel 51 och ska delvis kompletteras i nationell lag. Artikeln nämner samordnare, men enligt artikel 49.4 gäller det som står i artiklarna 50, 51 och 56 även behöriga myndigheter.

Som exempel på undersökningsbefogenheter kan nämnas att ålägga leverantörer och vissa andra att tillhandahålla information och att be anställda hos eller företrädare för dessa att förklara information som rör en misstänkt överträdelse. Medlemsstaterna ska själva bestämma om deras behöriga myndigheter eller om nationell domstol får besluta om att göra inspektion i leverantörernas eller i vissa andras lokaler. Samordnare för digitala tjänster och i viss mån behöriga myndigheter ska enligt artikel 57 samarbeta med övriga medlemsstater och övervaka att leverantörerna under dess jurisdiktion följer de skyldigheter som framgår av DSA. En samordnare för digitala tjänster får enligt artikel 60 inleda och leda gemensamma undersökningar med deltagande av en eller flera andra berörda samordnare.

Vid efterlevnadskontroll kan de behöriga myndigheterna själv göra leverantörens åtaganden bindande. Medlemsstaterna ska dock bestämma om de behöriga myndigheterna eller nationell domstol ska kunna beordra leverantören att upphöra med en överträdelse, föreskriva avhjälpande åtgärder och ålägga vite.

Medlemsstaterna ska enligt artikel 51.6 fastställa särskilda regler och förfaranden för utövandet av befogenheterna och säkerställa att allt utövande av befogenheterna är förenat med ändamålsenliga skyddsmekanismer som fastställs i nationell rätt. Även regler för sanktioner ska utformas på nationell nivå inom vissa ramar, enligt artikel 52.

Utan att det påverkar det utbyte och den användning av information som avses i kapitel 4 i DSA får enligt artikel 84 kommissionen, nämnden och medlemsstaternas behöriga myndigheter inte föra vidare information som de erhållit eller utbytt enligt förordningen och som är av sådant slag att den omfattas av tystnadsplikt.

4. Behovet av kompletterande regelverk

4.1. Inledning

I det här betänkandet redovisar utredningen sitt uppdrag vad gäller hur svensk lagstiftning ska anpassas och kompletteras för att Sverige ska kunna leva upp till kraven i DSA från och med den 17 februari 2024. Redogörelsen i detta kapitel tar sikte på vad som på ett övergripande plan behövs för att uppfylla kraven i förordningen och vilka anpassningar av svensk lagstiftning som behövs för att den ska kunna tillämpas på ett ändamålsenligt och rättssäkert sätt i Sverige.

4.2. En ny lag ska komplettera EU:s förordning om digitala tjänster

Utredningens förslag: En ny lag med bestämmelser som komplet-

terar EU:s förordning om digitala tjänster ska införas.

Ord och uttryck i den nya lagen ska, om inte annat anges, ha samma betydelse som i förordningen.

De hänvisningar till förordningen som innehåller bestämmelser om sanktioner ska vara statiska. Övriga hänvisningar till förordningen i den nya lagen ska vara dynamiska, det vill säga avse förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.

4.2.1. Ny lag

En EU-förordning är, i enlighet med artikel 288 andra stycket i Fördraget om EU:s funktionssätt, till alla delar bindande och direkt tillämplig i varje medlemsstat. Till skillnad från ett direktiv får en förord-

ning inte införlivas i eller omvandlas till nationell rätt. Det innebär att medlemsstaterna är förhindrade att utfärda bestämmelser i frågor som regleras i en EU-förordning. De enskilda medlemsstaterna ska endast införa kompletterande nationella bestämmelser till en EU-förordning i den mån en EU-förordning överlämnar vissa frågor åt medlemsstaterna att reglera. Detta gäller vanligtvis processuella regler i enlighet med principen om nationell processuell autonomi. Medlemsstaterna har även en skyldighet att se till att en EU-förordning kan tillämpas i praktiken och får ett effektivt genomslag i medlemsstaten. I många fall förutsätter en EU-förordning därför att medlemsstaterna inför nationella regler av verkställande karaktär.

Medlemsstaterna får inte heller i ett lagstiftningsärende med någon normgivande verkan uttala sig om tillämpningen av en förordning eller förtydliga innebörden av begrepp som förekommer i en förordning. Tolkningen av en förordning är förbehållet de myndigheter och domstolar som tillämpar förordningen i respektive medlemsstat. I sista hand är det EU-domstolen som genom sin praxisbildning har tolkningsrätt över en EU-förordning.

DSA överlämnar uttryckligen vissa frågor till medlemsstaterna att reglera. Det handlar främst om vilka myndigheter som ska vara behöriga myndigheter respektive samordnare for digitala tjänster, viss komplettering avseende förfarandet vid utövande av undersökningsbefogenheter och, inom vissa ramar, en detaljerad utformning av sanktionssystemet som ska kunna tillämpas vid bristande efterlevnad av förordningen. Dessa frågor utgör kärnan i utredningens uppdrag.

Eftersom frågorna bland annat rör myndighetsutövning mot enskilda måste regleringen ske i form av lag. De nationella bestämmelser som ska komplettera DSA bör därför föras in i en ny lag. För att förtydliga att lagen inte är heltäckande, utan endast ett komplement till DSA, bör den nya lagen benämnas lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster. I fortsättningen kallas den nya lagen kompletteringslagen.

4.2.2. Ord och uttryck

Artikel 3 i DSA innehåller definitioner. Ord och uttryck som används i kompletteringslagen bör som regel ha samma betydelse som i DSA. Utredningen föreslår därför att lagen upplysningsvis ska innehålla en

hänvisning till DSA för betydelsen av de ord och uttryck som används i lagen. Vissa bestämmelser i DSA avseende sanktioner innehåller dock begrepp som inte motsvarar svensk terminologi när det gäller administrativa påföljder. I dessa fall kan avvikelser från DSA:s begreppsapparat vara nödvändigt för att bestämmelserna ska kunna tillämpas.

4.2.3. Hänvisning

Kompletteringslagen ska läsas tillsammans med DSA. För att undvika dubbelreglering är det lämpligt att hänvisa till förordningen i kompletteringslagen. Det finns två sätt att hänvisa till unionslagstiftning i nationell rätt, antingen genom statiska hänvisningar eller genom dynamiska hänvisningar. En statisk hänvisning innebär att hänvisningen avser EU-rättsakten i en viss angiven lydelse. En följd av denna hänvisningsteknik är att den nationella författningen normalt behöver ändras varje gång EU-bestämmelsen ändras. En dynamisk hänvisning innebär att hänvisningen avser EU-rättsakten i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.

Gröna boken, Riktlinjer för författningsskrivning (Ds 2014:1), rekommenderar att hänvisningar till EU-förordningar, till exempel vid införande av sanktionsbestämmelser, som utgångspunkt bör ske genom statisk hänvisningsteknik. I vissa fall kan det finnas skäl att använda en annan hänvisningsteknik. En upplysningsbestämmelse som inte tillför lagtexten något materiellt innehåll behöver inte innehålla en hänvisning som anger vilken lydelse av rättsakten som avses. Lagrådet har ifrågasatt om det är lämpligt att upprätthålla en så stark presumtion för att hänvisningar ska vara statiska som riktlinjerna ger uttryck för eller om dessa behöver justeras eller kompletteras. Statiska hänvisningar kan, enligt Lagrådet, leda till oklarheter eller brister i lagstiftningen om lagstiftaren inte uppdaterar en hänvisning och medföra behov av att ändra en lag endast för att en hänvisning ska uppdateras utan att några överväganden i sak aktualiseras. Lagrådet har vidare uttalat att en konsekvensanalys bör göras vid valet av hänvisningsteknik och redovisas för var och en av de hänvisningar som görs. Särskilt bör det enligt Lagrådet belysas hur det nationella regelsystemet faktiskt ändras genom hänvisningen och hur ändringar av rättsakten kan komma att påverka

den nationella regleringen.1 En dynamisk hänvisningsteknik har förordats av regeringen i flera lagstiftningsärenden.2

Den föreslagna kompletteringslagen innehåller bestämmelser om sanktioner vid överträdelser av förordningen. Dessa bestämmelser bör innehålla statiska hänvisningar till förordningen, det vill säga avse förordningen i den ursprungliga lydelsen, med hänsyn till behovet av förutsebarhet i fråga om vilka sanktioner som kan bli följden av överträdelser. Övriga bestämmelser i lagen där det hänvisas till DSA är sådana att eventuella ändringar i förordningen bör få omedelbart genomslag i regleringen. Dessa bestämmelser bör innehålla dynamiska hänvisningar till DSA.

4.3. Samordnare för digitala tjänster och övriga behöriga myndigheter

4.3.1. En bestämmelse med bemyndigande för regeringen att utse samordnare för digitala tjänster och övriga behöriga myndigheter

Utredningens förslag: De myndigheter som regeringen bestämmer

är behöriga myndigheter enligt EU:s förordning om digitala tjänster och kompletteringslagen.

Den myndighet som regeringen bestämmer ska vara samordnare för digitala tjänster enligt EU:s förordningen om digitala tjänster och kompletteringslagen.

Medlemsstaterna ska enligt artikel 49.1 i DSA utse en eller flera behöriga myndigheter som ska ansvara för tillsynen av leverantörerna av förmedlingstjänster och kontrollen av efterlevnaden av DSA. En av de behöriga myndigheterna ska enligt artikel 49.2 utses till samordnare för digitala tjänster. Samordnaren för digitala tjänster ska ansvara för alla frågor som rör tillsynen och kontrollen av efterlevnaden av förordningen i den medlemsstaten, om inte den berörda medlemsstaten har gett andra behöriga myndigheter ansvar för vissa specifika

1Prop. 2015/16:156, Ändringar i lagen om tillämpning av Europeiska unionens statsstödsregler, s. 34 (Lagrådets yttrande). 2Prop. 2017/18:105, Ny dataskyddslag, s. 24 f. och prop. 2022/23:71 Effektivare åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online, s. 15 f.

uppgifter eller sektorer. Behörighet för tillsyn och efterlevnadskontroll framgår av artikel 56 i DSA.

Bestämmelser om vilken eller vilka myndigheter som ska vara behöriga myndigheter enligt DSA bör meddelas i en kompletterande förordning (fortsättningsvis kallad kompletteringsförordningen). Det möjliggör för regeringen att ändra både antalet behöriga myndigheter och vilka myndigheter som ska utses, om det uppkommer ett behov av att ändra ansvarsfördelningen. Det bör införas bestämmelser i kompletteringslagen att den eller de myndigheter som regeringen bestämmer är behörig myndighet enligt EU:s förordning om digitala tjänster och är samordnare för digitala tjänster enligt samma förordning.

4.3.2. Ansvarsfördelning mellan behöriga myndigheter

Utredningens förslag: Post- och telestyrelsen utses till behörig

myndighet och samordnare för digitala tjänster. Konsumentverket och Myndigheten för press, radio och tv utses till behöriga myndigheter enligt EU:s förordning om digitala tjänster.

Myndigheternas respektive ansvarsområden ska framgå av kompletteringsförordningen.

Det ska framgå av förordningen att samordnaren för digitala tjänster ska rösta för Sveriges räkning i den europeiska nämnden för digitala tjänster och att andra svenska behöriga myndigheter får delta i möten med nämnden när det gäller frågor som rör respektive myndighetens ansvarsområden.

Det bör ankomma på regeringen att utse behöriga myndigheter. I syfte att utse behöriga myndigheter och samordnare för digitala tjänster bör myndigheterna och deras respektive ansvarsområden framgå av den förordning med kompletterande bestämmelser till DSA som utredningen föreslår. Tillsynsverksamheten och befogenheterna för myndigheterna behandlas närmare i (avsnitt 7).

Enligt artikel 49.2 i DSA ska medlemsstaten, om den utser en eller flera behöriga myndigheter utöver samordnaren för digitala tjänster, säkerställa att de uppgifter som ska utföras av dessa myndigheter respektive samordnaren för digitala tjänster är tydligt definierade.

Utredningen föreslår att det införs bestämmelser i förordning genom vilka myndigheterna utses och deras respektive ansvarsområden definieras.

När det gäller deltagande i den europeiska nämnden för digitala tjänster får behöriga myndigheter enligt artikel 62.1 i DSA delta när så föreskrivs i nationell rätt. Utredningen anser att det är ändamålsenligt att svenska behöriga myndigheter kan delta i diskussioner som rör frågor inom respektive myndighets ansvarsområden.

Enligt artikel 62.3 ska varje medlemsstat ha en röst i nämnden. Utredningen anser att samordnaren alltid ska rösta för Sveriges räkning, men att samordnaren då ska ta yttersta hänsyn till synpunkter från den behöriga myndighet vars ansvarsområde saken gäller.

4.4. Rätten till ersättning

Utredningens bedömning: Det behövs inte kompletterande be-

stämmelser med anledningen av bestämmelsen om rätt till ersättning i artikel 54 i EU:s förordning om digitala tjänster.

Enligt artikel 54 i DSA ska tjänstemottagare ha rätt att, i enlighet med unionsrätt och nationell rätt, begära ersättning från leverantörer av förmedlingstjänster för varje skada eller förlust som lidits till följd av att dessa leverantörer överträtt sina skyldigheter enligt förordningen. Begreppet ersättning, som används i DSA, behöver en närmare förklaring. Av skäl 121 framgår det att när det gäller information som överförs eller lagras på begäran av en tjänstemottagare bör en leverantör av förmedlingstjänster hållas ansvarig för skada som tjänstemottagarna lidit till följd av att leverantören åsidosatt de skyldigheter som anges i DSA. I skäl 121 anges vidare att ”sådan ersättning bör ske i enlighet med de regler och förfaranden som fastställs i tillämplig nationell rätt och utan att det påverkar andra möjligheter till prövning enligt konsumentskyddsregler”. Enligt utredningens bedömning måste artikel 54 och skäl 121 uppfattas så att nationell rätt är tillämplig när det gäller såväl materiell skadeståndsrätt som tillhörande processuella regler.

Bestämmelsens hänvisning till nationell rätt gör alltså att svensk skadeståndsrätt blir tillämplig för denna typ av ersättning i svensk jurisdiktion. Hur denna ska tillämpas vid överträdelse av DSA överlämnas till rättstillämpningen.

Det finns i svensk rätt generella principer om rätt till skadestånd inom avtalsförhållanden. Förutsättningarna för att skadeståndsskyldighet ska föreligga vid till exempel kontraktsbrott kan även regleras i avtalet. Vid skadestånd utom avtalsförhållanden, så kallad utomobligatoriskt skadestånd, tillämpas som huvudregel skadeståndslagen (1972:207). För att ren förmögenhetsskada ska ersättas krävs det enligt 2 kap. 2 § denna lag att brott har begåtts.

Oavsett om skadan sker inom eller utanför ett avtalsförhållande behöver den skadelidande visa den uppkomna skadan och att det finns ett orsakssamband mellan händelsen eller underlåtelsen och skadan.

Utredningen bedömer att det inte behövs någon lagreglering med anledning av artikel 54.

4.5. Behovet av andra författningsändringar

Utredningens bedömning: För att säkerställa att EU:s förord-

ning om digitala tjänster får ett effektivt genomslag i svensk rätt och undvika normkonflikt behöver utredningen överväga författningsändringar i lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor och lag (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster.

Det finns även anledning att analysera om det finns behov av tillägg eller ändringar i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) och dataskyddslagstiftningen.

I utredningens uppdrag ingår att föreslå de författningsändringar eller nya bestämmelser som behövs med anledning av DSA.

Utredningen har konstaterat att lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster (e-handelslagen) och lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor (BBS-lagen) bör ändras (se vidare avsnitt 10).

E-handelslagen genomför e-handelsdirektivet i svensk rätt. I artikel 89 i DSA anges att artiklarna 12–15 i e-handelsdirektivet utgår. Det innebär att utredningen bör överväga ändringar avseende de motsvarande artiklar som har implementerats i e-handelslagen.

E-handelsdirektivets bestämmelse som förbjuder uppsiktsplikt för informationssamhällets tjänster har ersatts av artikel 8 i DSA. Med anledning av artikel 8 i DSA bör utredningen överväga undantag från den

uppsiktsplikt som finns i 4 § BBS-lagen, vad avser informationssamhällets tjänster.

Slutligen gör utredningen i avsnittet om samverkan en genomgång av förutsättningar för samverkan inklusive frågor om sekretess, uppgiftsskyldighet och dataskydd. Det finns därför även ett behov av att överväga ändringar i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) och dataskyddslagstiftningen.

4.6. Ikraftträdande

Utredningens förslag: Kompletteringslagen och övriga författ-

ningsförslag ska träda i kraft den 17 februari 2024.

DSA trädde enligt artikel 93.1 i kraft den 16 november 2022 och vissa artiklar tillämpas enligt artikel 93.2 från och med den dagen. Enligt sistnämnda artikel 93.2 ska DSA tillämpas i sin helhet från och med den 17 februari 2024. Kompletteringslagen, kompletteringsförordningen och övriga ändringar i svensk rätt som utredningen föreslår bör träda i kraft samtidigt.

5. Särskilt om vissa förelägganden

5.1. Inledning

Ett föreläggande är ett beslut som fattats av en myndighet eller en domstol och som innebär att adressaten ska göra eller avhålla sig från att göra något. I detta avsnitt behandlas förelägganden som utfärdas mot leverantörer av förmedlingstjänster att agera mot olagligt innehåll eller tillhandahålla viss information. Föreläggandena i fråga utfärdas av nationella administrativa myndigheter eller rättsliga myndigheter (domstolar) och har sin grund i nationell rätt eller annan unionsrätt än DSA. Artiklarna 9 och 10 i DSA innehåller bestämmelser om utformningen, hanteringen och uppföljningen av sådana förelägganden. Vissa bestämmelser i artiklarna är direkt tillämpliga, medan andra kräver komplettering i nationell rätt.

5.1.1. Utredningens uppdrag

Utredningen ska kartlägga vilka svenska bestämmelser som kan anses omfattas av tillämpningsområdet för DSA:s bestämmelser om förelägganden och analysera om de nationella bestämmelserna behöver upphävas eller ändras, eller om nya bestämmelser behövs med anledning av DSA.

5.1.2. Särskilt om kartläggningen

Utredningen har gjort en kartläggning av svenska lagar där sådana föreläggandemöjligheter som nämns ovan finns. Det kan dock inte säkerställas att kartläggningen är komplett. En fullständig genomgång av all gällande svensk rätt skulle vara så omfattande att det kräver mer tid än vad som givits utredningen. Därutöver finns unionsrättsakter, varav

vissa har direkt tillämplighet och direkt effekt i Sverige. En genomgång av alla dessa skulle också vara ett mycket omfattande och tidskrävande uppdrag. Slutligen kan det självklara konstateras, att nya möjligheter till förelägganden kommer att tillkomma och andra kommer att försvinna. Den kartläggning som utredningen gör nedan bör alltså betraktas som en ögonblicksbild som inte med säkerhet är uttömmande.

Frågan om förelägganden grundade på reglerna på ett visst område i det enskilda fallet ska anses omfattas av DSA:s reglering av förelägganden mot leverantörer av förmedlingstjänster är en rättstillämpningsfråga som utfärdande myndigheter och domstolar måste bedöma. Bedömningen kompliceras av att relevanta bestämmelser utformats oberoende av den terminologi som används i DSA. I många fall har bestämmelserna tillkommit med ett fokus på andra aktörer än leverantörer av förmedlingstjänster, men det kan inte uteslutas att förelägganden kan riktas även mot sådana leverantörer. Detta framgår inte alltid direkt av lagtexten. Avsikten är inte att i detta betänkande påverka innebörden eller tolkningen av någon av de lagar som nämns.

5.1.3. Bestämmelser bör infogas i kompletteringslagen

Utredningens förslag: Bestämmelser om hur förelägganden som

avses i artiklarna 9.1 respektive 10.1 i EU:s förordning om digitala tjänster ska utformas införs i kompletteringslagen, inte i de lagar som ger grund för föreläggande. Detsamma gäller bestämmelser om upplysning om förordningens bestämmelser om hantering och uppföljning av samma förelägganden.

Bestämmelser om hur förelägganden ska utformas och hanteras enligt artikel 9 och 10 kan placeras i antingen lagarna för respektive sakområde eller i kompletteringslagen.

Det torde vara mest praktiskt för myndigheter och domstolar när förelägganden enligt en viss lag ska utfärdas att alla bestämmelser som ska beaktas återfinns i den lagen. Om bestämmelser ska placeras i respektive lag bör det dock vara klarlagt att alla lagar där sådana föreläggandemöjligheter finns har identifierats. Dessutom behöver nya bestämmelser i så fall infogas i varje framtida lag där sådana föreläggandemöjligheter ges.

Som utredningen konstaterar ovan kan den kartläggning som gjorts inte betraktas som uttömmande. Det kan också vara onödigt betungande att varje gång en framtida nationell lag som innehåller föreläggande som avses i artiklarna 9.1 och 10.1 stiftas behöva fastställa hur dessa förelägganden ska utformas och eventuellt hänvisa till DSA om hantering och uppföljning. Detsamma gäller kompletteringslagar som skulle behövas för EU-förordningar innehållande sådana föreläggandemöjligheter.

Sammantaget anser utredningen därför att bestämmelserna rörande förelägganden bör införas i kompletteringslagen i stället för i varje enskild lag som materiellt reglerar grunden för föreläggandena.

5.2. Förelägganden att agera mot olagligt innehåll

5.2.1. Grund för utfärdande av förelägganden anges inte i EU:s förordning om digitala tjänster

DSA innehåller inte bestämmelser om vad som utgör sådant olagligt innehåll som en leverantör av en förmedlingstjänst kan föreläggas att agera mot enligt artikel 9.1. Detta regleras i stället i nationell rätt och i annan unionsrätt. Det kan finnas stor variation inom unionen avseende vilket innehåll som anses vara olagligt. När sådana förelägganden utfärdas anger artikel 9 i DSA hur de ska utformas, hanteras och följas upp.

5.2.2. Kartläggning av svensk rätt

Utgångspunkter

Vid kartläggningen har utredningen utgått ifrån att följande förutsättningar ska vara uppfyllda:

1. Det ska röra ett föreläggande från myndighet eller domstol att agera mot en eller flera specifika delar av olagligt innehåll.

2. Det olagliga innehållet ska ha tillhandahållits av tjänstemottagaren, inte förmedlingstjänstleverantören.1 Olagligt innehåll som är förmedlingstjänstleverantörens eget berörs inte.

3. Föreläggandet ska riktas mot förmedlingstjänstleverantören.

1 Jämför artikel 9.2 a (v) som hänvisar till att tjänstemottagaren har tillhandahållit innehållet.

Det kan diskuteras vad som innefattas i begreppet agera mot det olagliga innehållet. Enligt utredningens mening räknas i vart fall förelägganden att blockera tillgången till en webbsida, att tillfälligt eller permanent stänga ner ett konto, att avlägsna visst innehåll eller att stänga betalningsmöjligheter via en plattform hit.

Kartläggning

De svenska lagar som innehåller bestämmelser om förelägganden som skulle kunna omfattas av tillämpningsområdet för artikel 9 i DSA som utredningen har funnit listas nedan. Det finns ett antal andra lagar som hänvisar till föreläggandemöjligheterna i till exempel marknadsföringslagen, radio-_och_tv-lagen och varumärkeslagen. Den kartläggning som följer begränsar sig dock till de lagar där möjligheten att meddela föreläggande regleras.

Unionsrätt

I unionsrätten kan särskilt nämnas Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/784 av den 29 april 2021 om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online. Den 9 mars 2023 beslutade regeringen propositionen Effektivare åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online, prop. 2022/23:71, med förslag om kompletterande lagstiftning. Lagen har antagits av riksdagen och träder i kraft den 1 juli 2023.

Särskilt om lag om ansvar för elektroniska anslagstavlor

I kommittédirektiven nämns BBS-lagen specifikt. Det kan konstateras att BBS-lagen innehåller skyldighet att ta bort vissa meddelanden. De straff som anges enligt 6 och 7 §§ är böter och fängelse. Domstol kan enligt 8 § besluta om förverkande av datorer och annan egendom som har använts som hjälpmedel.

BBS-lagen innehåller dock inga möjligheter för myndighet eller domstol att utfärda sådant föreläggande att agera mot olagligt innehåll som avses i artikel 9 i DSA.

5.2.3. Överväganden och förslag

Utredningens förslag: Förelägganden att agera mot olagligt inne-

håll som avses i artikel 9 i EU:s förordning om digitala tjänster ska utformas på så sätt som anges i artikel 9.2 i samma förordning.

I kompletteringslagen införs en upplysningsbestämmelse om att bestämmelser om förfarandet efter beslut om sådana förelägganden finns i artikel 9 i EU:s förordning om digitala tjänster.

Utredningen konstaterar att artikel 9.2 i DSA förutsätter kompletterande bestämmelser i medlemsstaterna.

Enligt artikel 9.2 ska medlemsstaterna säkerställa att ett föreläggande att agera mot olagligt innehåll i enlighet med artikel 9.1, uppfyller åtminstone följande villkor när det översänds till leverantören:

a) Föreläggandet innehåller följande:

i) En hänvisning till den rättsliga grunden för föreläggandet, i uni-

onsrätt eller nationell rätt. ii) En motivering som förklarar varför informationen utgör olag-

ligt innehåll, med hänvisning till en eller flera specifika bestämmelser i unionsrätt eller nationell rätt i överensstämmelse med unionsrätten. iii) Information som identifierar den utfärdande myndigheten. iv) Tydlig information som gör det möjligt för leverantören av för-

medlingstjänster att identifiera och lokalisera det berörda olagliga innehållet, såsom en eller flera URL och, när så är nödvändigt, ytterligare information.

v) Information om de prövningsmekanismer som finns tillgäng-

liga för leverantören av förmedlingstjänster och för den tjänstemottagare som tillhandahållit innehållet. vi) I tillämpliga fall, upplysningar om vilken myndighet som ska

få informationen om den verkan som ges åt föreläggandena.

b) Föreläggandets territoriella tillämpningsområde, på grundval av

de tillämpliga reglerna i unionsrätt och nationell rätt, inbegripet stadgan, och, i förekommande fall, allmänna principer i internationell rätt, är begränsat till vad som är strikt nödvändigt för att uppnå dess mål.

c) Föreläggandet översänds på ett av de språk som angetts av leveran-

tören av förmedlingstjänster enligt artikel 11.3 DSA eller på något annat av medlemsstaternas officiella språk, som den myndighet som utfärdar föreläggandet och den leverantören kommit överens om, och sänds till den elektroniska kontaktpunkt som utsetts av den leverantören i enlighet med artikel 11 DSA; om föreläggandet inte är avfattat på det språk som angetts av leverantören av förmedlingstjänster eller på något annat språk som överenskommits

bilateralt, får det översändas på det språk den utfärdande myndigheten använder, förutsatt att det åtföljs av en översättning till ett sådant språk som angetts eller som har överenskommits bilateralt av åtminstone de uppgifter som anges i leden a och b i denna punkt.

Utredningen föreslår att de krav som anges ovan ska införas i kompletteringslagen genom en bestämmelse som hänvisar till artikel 9.2 i DSA.

Upplysningsbestämmelse angående hantering och uppföljning av föreläggande

I artikel 9.1 i DSA anges att leverantörer av förmedlingstjänster vid mottagandet av ett föreläggande att agera mot en eller flera specifika delar av olagligt innehåll vilket utfärdats av de berörda nationella rättsliga eller administrativa myndigheterna, på grundval av tillämplig unionsrätt eller nationell rätt i överensstämmelse med unionsrätten, utan onödigt dröjsmål ska informera den myndighet som utfärdade föreläggandet eller annan eventuell myndighet som anges i föreläggandet om varje eventuell verkan det givits, med angivande av om och när föreläggandet getts verkan. Enligt artikel 9.3 ska den utfärdande myndigheten eller den myndighet som anges i föreläggandet översända föreläggandet och informationen som myndigheten mottagit till samordnaren för digitala tjänster från den utfärdande myndighetens medlemsstat. I enlighet med artikel 9.4 ska sedan samordnaren för digitala tjänster översända en kopia av föreläggandet till alla andra samordnare för digitala tjänster. Slutligen ska leverantörer av förmedlingstjänster enligt artikel 9.5 vid en viss tidpunkt informera den berörda tjänstemottagaren om det mottagna föreläggandet och den verkan det givits, samt viss annan information.

Enligt utredningens bedömning är artiklarna 9.1, 9.3, 9.4 och 9.5 om hur förelägganden ska hanteras och följas upp direkt tillämpliga. En EU-förordning får inte införlivas i nationell rätt och därför behöver inga materiella kompletteringar göras. För att underlätta för myndigheter och domstolar som har att utfärda förelägganden och ta emot information om uppföljning föreslår utredningen dock att en upplysningsbestämmelse införs i kompletteringslagen, vari det anges

att bestämmelser om förfarandet efter beslut om föreläggande finns i artikel 9 i förordningen.

5.3. Förelägganden om tillhandahållande av information

5.3.1. Grund för utfärdande av förelägganden anges inte i EU:s förordning digitala tjänster

Vilken information som ska tillhandahållas, den rättsliga grunden eller det territoriella tillämpningsområdet för föreläggandet anges inte i DSA. Detta följer i stället av nationell rätt eller annan tillämplig unionsrätt. DSA anger endast hur föreläggandena ska utformas, hanteras och följas upp.

5.3.2. Kartläggning av svensk rätt

Utgångspunkter

Utredningen har på motsvarande sätt som i kartläggningen av föreläggandena att agera mot olagligt innehåll kartlagt de lagar som innehåller bestämmelser om förelägganden som skulle kunna omfattas av tillämpningsområdet för artikel 10 i DSA, inte lagar som hänvisar till föreläggandemöjligheterna i andra lagar. Kartläggningen omfattar inte heller lagar som ger en myndighet rätt att efterfråga information från en förmedlingstjänstleverantör men inte att förelägga om att information ska lämnas.

Vid kartläggningen har utredningen utgått ifrån att följande parametrar ska vara uppfyllda:

1. Det ska röra sig om ett beslut från myndighet eller domstol om att tillhandahålla viss specifik information om en eller flera individuella tjänstemottagare.

2. Föreläggandet ska riktas mot en förmedlingstjänstleverantör.

Kartläggning

De svenska lagar som innehåller bestämmelser om förelägganden som skulle kunna omfattas av tillämpningsområdet för artikel 10 i DSA som utredningen har funnit listas nedan. Den kartläggning som följer begränsar sig till de lagar där möjligheten att meddela föreläggande regleras.

5.3.3. Överväganden och förslag

Utredningens förslag: Förelägganden att tillhandahålla informa-

tion som avses i artikel 10 i EU:s förordning om digitala tjänster ska utformas på så sätt som anges i artikel 10.2 i samma förordning.

I kompletteringslagen införs en upplysningsbestämmelse om att bestämmelser om förfarandet efter beslut om sådana förelägganden finns i artikel 10 i EU:s förordning om digitala tjänster.

Kompletterande bestämmelser med anledning av artikel 10.2

Utredningen bedömer på motsvarande sätt som i fråga om artikel 9 i DSA att endast artikel 10.2 ska genomföras i medlemsstaterna. Övriga bestämmelser i artikel 10 är enligt utredningens uppfattning direkt tillämpliga. En EU-förordning får inte införlivas i eller transformeras till nationell rätt. Om så skulle ske finns risk för oklarhet om reglernas ursprung och att innehållet förändras. Utredningen väljer därför att beträffande andra delar i artikel 10 än artikel 10.2 föreslå en upplysningsbestämmelse i kompletteringslagen som hänvisar till artikel 10 i DSA.

Enligt artikel 10.2 ska medlemsstaterna säkerställa att ett föreläggande som avses i artikel 10.1 när det översänds till leverantören, uppfyller åtminstone följande villkor:

a) Föreläggandet innehåller följande:

i) En hänvisning till den rättsliga grunden för föreläggandet, i uni-

onsrätt eller nationell rätt. ii) Information som identifierar den utfärdande myndigheten. iii) Tydlig information som gör det möjligt för leverantören av för-

medlingstjänster att identifiera den eller de specifika mottagare om vilka information begärs, såsom ett eller flera kontonamn eller unika identifierare. iv) En motivering som förklarar för vilket ändamål som informa-

tionen behövs och varför kravet på tillhandahållande av information är nödvändigt och proportionellt för att avgöra om mottagarna av förmedlingstjänsterna följer tillämplig unionsrätt eller nationell rätt i överensstämmelse med unionsrätten, om det inte är omöjligt att tillhandahålla en sådan motivering av skäl för-

bundna med förebyggande, förhindrande, utredning, avslöjande eller lagföring av brott.

v) Information om de prövningsmekanismer som finns tillgäng-

liga för leverantören och för de berörda tjänstemottagarna. vi) I tillämpliga fall, information om till vilken myndighet informa-

tionen om den verkan som givits föreläggandena ska sändas.

b) Föreläggandet ålägger endast leverantören att tillhandahålla infor-

mation som redan samlats in för syftet att tillhandahålla tjänsten och som är inom leverantörens kontroll.

c) Föreläggandet översänds på ett av de språk som angetts av leve-

rantören av förmedlingstjänster enligt artikel 11.3 eller på något annat av medlemsstaternas officiella språk, som den myndighet som utfärdar föreläggandet och leverantören kommit överens om, och sänds till den elektroniska kontaktpunkt som utsetts av leverantören i enlighet med artikel 11; om föreläggandet inte är avfattat på det språk som angetts av leverantören av förmedlingstjänster eller på något annat språk som överenskommits bilateralt, får det översändas på det språk den utfärdande myndigheten använder, förutsatt att det åtföljs av en översättning till ett sådant språk som angetts eller som har överenskommits bilateralt av åtminstone de uppgifter som anges i leden a och b i denna punkt.

Utredningen föreslår att de krav som anges ovan ska införas i kompletteringslagen genom en bestämmelse som hänvisar till artikel 10.2 i förordningen.

Upplysningsbestämmelse angående hantering och uppföljning av föreläggande

I artikel 10.1 anges att leverantörer av förmedlingstjänster vid mottagandet av ett föreläggande att tillhandahålla specifik information om en eller flera specifika individuella tjänstemottagare, vilket utfärdats av de berörda nationella rättsliga eller administrativa myndigheterna, på grundval av tillämplig unionsrätt eller nationell rätt i överensstämmelse med unionsrätten, utan onödigt dröjsmål ska informera den myndighet som utfärdade föreläggandet eller annan eventuell myndighet som anges i föreläggandet om varje eventuell verkan det givits, med angivande av om och när föreläggandet getts verkan. Enligt artikel 10.3

ska den utfärdande myndigheten eller den myndighet som anges i föreläggandet översända föreläggandet och informationen som myndigheten mottagit till samordnaren för digitala tjänster från den utfärdande myndighetens medlemsstat. I enlighet med artikel 10.4 ska sedan samordnaren för digitala tjänster översända en kopia av föreläggandet till alla andra samordnare för digitala tjänster. Slutligen ska leverantörer av förmedlingstjänster enligt artikel 10.5 vid en viss tidpunkt informera den berörda tjänstemottagaren om det mottagna föreläggandet och den verkan det givits, samt viss annan information.

Enligt utredningens bedömning är artiklarna 10.1, 10.3, 10.4 och 10.5 om hur förelägganden ska hanteras och följas upp direkt tillämpliga. För att underlätta för myndigheter och domstolar som har att utfärda förelägganden och ta emot information om uppföljning föreslår dock utredningen att en upplysningsbestämmelse införs i kompletteringslagen, vari det anges att bestämmelser om förfarandet efter beslut om föreläggande finns i artikel 10 i förordningen.

6. Särskilt om misstanke om brott

6.1. Inledning

Enligt artikel 18.1 DSA ska en leverantör av värdtjänster, som får kännedom om information som ger upphov till misstanke om att ett brott som inbegriper ett hot mot en eller flera människors liv eller säkerhet har skett, håller på att ske eller sannolikt kommer att ske, omedelbart underrätta de brottsbekämpande eller rättsliga myndigheterna i den eller de berörda medlemsstaterna om denna misstanke och tillhandahålla all relevant information som finns tillgänglig.

Som exempel på sådana brott anges i skäl 56 brott som anges i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/36/EU1 som handlar om människohandel, direktiv 2011/93/EU2 som handlar om sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi samt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/5413 som handlar om terrorism.

6.2. Överväganden och förslag

Utredningens förslag: I kompletteringslagen införs en bestäm-

melse om att anmälan av misstanke om brott enligt artikel 18 i EU:s förordning om digitala tjänster ska göras till Polismyndigheten.

1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/36/EU av den 5 april 2011 om förebyggande och bekämpande av människohandel, om skydd av dess offer och om ersättande av rådets rambeslut 2002/629/RIF (EUT L 101, 15.4.2011, s. 1). 2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/93/EU av den 13 december 2011 om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi samt om ersättande av rådets rambeslut 2004/68/RIF (EUT L 335, 17.12.2011, s. 1). 3 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 av den 15 mars 2017 om bekämpande av terrorism, om ersättande av rådets rambeslut 2002/475/RIF och om ändring av rådets beslut 2005/671/RIF (EUT L 88, 31.3.2017, s. 6).

Artikel 18.1 anger att anmälan ska ske till brottsbekämpande eller rättsliga myndigheter. Även om det kan framstå som långsökt med hänsyn till vilka brott som avses, skulle bestämmelsen enligt sin ordalydelse kunna tolkas så att leverantören med befriande verkan kan vända sig till vilka brottsbekämpande myndigheter som helst (Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Ekobrottsmyndigheten, Tullverket, Skatteverket, Kustbevakningen, eller Åklagarmyndigheten) eller till rättsliga myndigheter (allmänna domstolar, allmänna förvaltningsdomstolar och specialdomstolar).

Ett förtydligande av vilken myndighet som värdtjänstleverantörer ska anmäla brott till bör utformas med beaktande av vilka brott som främst avses, det vill säga människohandel, vissa sexualbrott mot barn och terrorism. Människohandel och sexualbrott mot barn utreds i Sverige av Polismyndigheten. Samma myndighet är även behörig myndighet vad gäller vissa bestämmelser i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/784 av den 29 april 2021 om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online4. Utöver det kan konstateras att brott i Sverige ska anmälas till Polismyndigheten.

Mot bakgrund av ovanstående föreslår utredningen att det ska förtydligas att Polismyndigheten är den myndighet till vilken misstanke om brott i enlighet med artikel 18.1 i DSA ska anmälas.

Med tanke på att bestämmelsen avser en förpliktelse som gäller för enskild anser utredningen att den bör införas i lag och inte i förordning. En sådan bestämmelse bör därför införas i kompletteringslagen.

4 Punkten o i bilaga till förordning (2022:1718) med instruktion för Polismyndigheten.

7. Tillsyn och sanktioner

7.1. Inledning

Tillsyn innebär kontrollerande åtgärder som direkt syftar till att enskilda eller myndigheter ska följa gällande regler. Inom DSA:s tillämpningsområde aktualiseras endast tillsyn över enskildas verksamhet.

I det första steget av ett tillsynsförfarande undersöker den behöriga myndigheten om en överträdelse har skett. Om så bedöms vara fallet, vidtas i ett nästa steg åtgärder för efterlevnadskontroll, det vill säga åtgärder för att få överträdelsen att upphöra eller sanktioner på grund av den överträdelse som skett. Varje steg kräver att det finns en befogenhet för myndigheten att agera. I vissa delar finns befogenheten direkt i DSA, i andra delar behövs kompletterande bestämmelser i svensk lag för att myndigheterna ska få den befogenhet som är nödvändig.

I detta avsnitt behandlas först vissa grundläggande överväganden, sedan undersökningsåtgärder i undersökningsfasen och därefter åtgärder som kan vidtas efter att undersökningen har avslutats.

7.2. Grundläggande överväganden vid utformning av tillsynsbefogenheter och tillsynsförfaranden

7.2.1. Befogenheterna gäller alla behöriga myndigheter

I artikel 51 i DSA regleras befogenheter för samordnare för digitala tjänster. Enligt artikel 49.4 ska de bestämmelser som är tillämpliga för samordnare för digitala tjänster och som anges i artikel 51 även tillämpas på övriga behöriga myndigheter som medlemsstaterna utser. Befogenheterna gäller därmed både samordnare och andra behöriga myndigheter. I avsnitt 7 och 12 använder utredningen termen ”behöriga myndigheter” för att beteckna samordnare och övriga behöriga myn-

digheter tillsammans, även vid hänvisning till artikel 51 med tillhörande skäl.

7.2.2. Komplettering av befogenheter och tillsynsförfaranden ska anges i kompletteringslagen

Utredningens förslag: Kompletterande bestämmelser rörande de

behöriga myndigheternas befogenheter och förfaranden för åtgärderna ska anges i kompletteringslagen.

Utredningens bedömning: Bestämmelser om ärendehandläggning

framgår av förvaltningslagen (2017:900), förvaltningsprocesslagen (1971:291), regeringsformen (1974:152) och annan svensk lag och behöver som huvudregel inte införas i kompletteringslagen.

Särskilt om befogenheter och behörighet

Artikel 51.1–3 i DSA ger behöriga myndigheter vissa befogenheter och dessa varken bör eller får föras in materiellt i svensk rätt, eftersom direkt tillämpliga bestämmelser i en EU-förordning inte får införas i nationell rätt. Upplysningsbestämmelser, det vill säga bestämmelser i nationell rätt som upplyser om att vissa bestämmelser finns i DSA, kan dock införas.

Andra delar av artikel 51.1–3 innehåller alternativ för en myndighets befogenhet, specifikt om en myndighet ska ha befogenhet att själv besluta om att vidta vissa åtgärder (som inspektion) eller om den endast ska ha befogenhet att ansöka att en rättslig myndighet (domstol) ska fatta beslut om en viss åtgärd. Regleringen av dessa befogenheter behöver kompletteras och införas i lag, så att det framgår vilket av alternativen som ska gälla för svenska behöriga myndigheter. Vid utformningen av befogenheterna ska beaktas att medlemsstaterna enligt skäl 114 i DSA ska ge samordnaren för digitala tjänster och andra behöriga myndigheter tillräckliga befogenheter för att säkerställa en effektiv undersökning och efterlevnadskontroll på sitt territorium, i enlighet med de uppgifter som anförtrotts dem.

Eftersom vissa kompletteringar rör tvångsåtgärder och annan myndighetsutövning som kräver lagform,1 bör enligt utredningens förslag sådana kompletteringar anges i lag, i detta fall i kompletteringslagen.

I de fall beslut om åtgärder enligt DSA eller svensk rätt på ansökan av behörig myndighet ska beslutas av domstol ska utredningen slutligen precisera vilken domstol som är behörig att fatta dessa beslut.

Utredningen anser att det är lämpligt att regler om samtliga befogenheter, både upplysningsbestämmelser och materiella bestämmelser, placeras i kompletteringslagen så att både enskilda och de behöriga myndigheterna får en komplett överblick.

Särskilt om förfarande- och genomföranderegler

Av artikel 51.6 framgår att medlemsstaterna ska fastställa särskilda regler och förfaranden för utövandet av befogenheterna enligt punkterna 51.1–3 (i svensk rätt vanligen benämnt förfarande- respektive genomföranderegler) och säkerställa att allt utövande av dessa befogenheter är förenat med ändamålsenliga skyddsmekanismer som fastställs i den tillämpliga nationella rätten i överensstämmelse med stadgan och med unionsrättens allmänna principer. Enligt skäl 116 bör nationella regler om förfaranden särskilt säkerställa att den grundläggande rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol respekteras, inbegripet rätten till försvar, och rätten till respekt för privatlivet. Som möjlig referenspunkt anges de garantier som föreskrivs i samband med kommissionens förfaranden enligt DSA. Ett föregående, rättvist och opartiskt förfarande bör garanteras innan ett slutligt beslut fattas, inbegripet de berörda personernas rätt att bli hörda och rätten att få tillgång till handlingar i ärendet, samtidigt som konfidentialitet, tystnadsplikt och affärshemligheter respekteras, liksom skyldigheten (för myndigheterna) att på ett meningsfullt sätt motivera besluten. Detta bör dock inte hindra att åtgärder vidtas i vederbörligen motiverade brådskande fall med förbehåll för lämpliga villkor och förfaranden. Utövandet av befogenheter bör också stå i proportion till bland annat arten av överträdelsen och den totala faktiska eller potentiella skada som orsakats av överträdelsen eller den misstänkta överträdelsen. De behöriga myndigheterna bör beakta alla relevanta fakta

1 Se 2 kap. 6 § och 8 kap. 2 §regeringsformen.

och omständigheter i fallet, inbegripet information som samlats in av behöriga myndigheter i andra medlemsstater.

Utredningen konstaterar att förfaranderegler och genomföranderegler behövs i svensk rätt, exempelvis regler som bestämmer hur inspektion ska beslutas och genomföras samt att behörig myndighet ska kunna begära handräckning av Kronofogdemyndigheten vid inspektioner.

Enligt utredningens mening saknas dock behov att i kompletteringslagen införa bestämmelser som redan gäller för svenska myndigheter i deras allmänna ärendehandläggning och för allmänna förvaltningsdomstolar finns i regeringsformen (1974:152), förvaltningslagen (2017:900), förvaltningsprocesslagen (1971:291) och offentlighets- och sekretesslagen. Huvudregeln bör därför vara att i kompletteringslagen inte införa bestämmelser som redan gäller för myndigheter eller allmän förvaltningsdomstol, om det inte finns särskilda skäl. Ett sådant undantag kan motiveras beträffande vissa bestämmelser där proportionalitetsprincipen i 5 § tredje stycket förvaltningslagen behöver preciseras och kompletteras med avseende på det aktuella förfarandet.

7.2.3. Tillsynens omfattning

Utredningens förslag: De befogenheter som behöriga myndig-

heter har enligt artikel 51 i EU:s förordning om digitala tjänster och denna lag och föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen gäller vid tillsyn och efterlevnadskontroll avseende bestämmelserna i

1. EU:s förordning om digitala tjänster,

2. delegerade akter och genomförandeakter som Europeiska kom-

missionen antar som kompletterar EU:s förordning om digitala tjänster

3. denna lag,

4. föreskrifter som har meddelats i anslutning till denna lag och

5. åtaganden som behöriga myndigheter har gjort bindande.

Det område inom vilket de behöriga myndigheterna ska utöva tillsyn och utöva sina befogenheter bör enligt utredningens mening anges. Området bör vara DSA och delegerade akter och genomförandeakter

som kommissionen antar som kompletterar DSA, kompletteringslagen och föreskrifter som har meddelats i anslutning till kompletteringslagen (till exempel kompletteringsförordningen och eventuella framtida föreskrifter som behöriga myndigheter kan komma att meddela) samt åtaganden som behöriga myndigheter gjort bindande enligt artikel 51.2 första stycket a i DSA.

7.3. Undersökning

Behöriga myndigheters befogenheter att undersöka misstänkt bristande efterlevnad av DSA finns i artikel 51.1 i DSA. Vissa av dessa befogenheter är direkt tillämpliga och andra behöver närmare preciseras i lag. Enligt artikel 51.6 ska medlemsstaterna reglera förfarandet för utövandet av befogenheterna. Alla undersökningsbefogenheter syftar till att inhämta information till utredningen.

7.3.1. Tillhandahållande av information

Utredningens förslag: I lagen införs en upplysningsbestämmelse

om att behörig myndighet i artikel 51.1 a i EU:s förordning om digitala tjänster ges en befogenhet (att ålägga leverantörer av förmedlingstjänster och vissa andra aktörer att tillhandahålla information).

När det behövs för utförandet av deras uppgifter ska de behöriga myndigheterna enligt artikel 51.1 a i DSA ha befogenhet att ålägga leverantörer av förmedlingstjänster som omfattas av medlemsstatens behörighet, och andra personer som agerar för ändamål som rör deras handels-, närings-, hantverks- eller yrkesverksamhet och som rimligen kan ha kännedom om information om en misstänkt överträdelse av DSA, inklusive organisationer som utför sådana revisioner som avses i artiklarna 37 och 75.2, att tillhandahålla denna information utan onödigt dröjsmål.

Bestämmelsen är direkt tillämplig och befogenheten bör därför inte kompletteras i svensk rätt. Utredningen anser inte heller att några särskilda förfarandebestämmelser är nödvändiga. För överblickens skull anser utredningen dock att en upplysning om den behöriga myndighe-

tens befogenhet enligt artikel 51.1 a i DSA bör införas i kompletteringslagen.

7.3.2. Förklaring av information

Utredningens förslag: I lagen införs en upplysningsbestämmelse

om att behörig myndighet i artikel 51.1 c i EU:s förordning om digitala tjänster ges en befogenhet (att begära att vissa personer förklarar all information som rör en misstänkt överträdelse).

När det behövs för utförandet av deras uppgifter ska de behöriga myndigheterna enligt artikel 51.1 c i DSA ha befogenhet att be varje anställd eller företrädare för leverantörer av förmedlingstjänster som omfattas av deras medlemsstats befogenhet, eller varje anställd eller företrädare för andra personer som agerar för ändamål som rör deras handels-, närings-, hantverks- eller yrkesverksamhet och som rimligen kan ha kännedom om information om en misstänkt överträdelse av DSA, inklusive organisationer som utför sådana revisioner som avses i artiklarna 37 och 75.2, att förklara all information som rör en misstänkt överträdelse. Myndigheterna ska i dessa situationer ha befogenhet att med alla tekniska medel spela in eller nedteckna svaren med de tillfrågade personernas samtycke.

Bestämmelsen är direkt tillämplig och bör därför inte kompletteras i svensk rätt. Bestämmelsens ordalydelse innebär att det i viss mån är öppet för tolkning hur befogenheterna får utövas. Det är inte helt tydligt hur kravet på samtycke för att spela in eller nedteckna svar ska förstås och svenska myndigheter måste samtidigt förhålla sig till dokumentationskravet i 27 § förvaltningslagen (2017:900). Det kan också framstå som oklart vilka rättigheter anställda och företrädare har när myndigheterna ber dem förklara information med stöd av bestämmelsen. Tolkningen av bestämmelsen är emellertid en fråga för rättstillämpningen och inte för lagstiftning.

Utredningen anser inte heller att någon förfarandebestämmelse är nödvändig. Ingen komplettering av bestämmelsen i svensk lag föreslås därför.

För överblickens skull anser utredningen att en upplysning om den behöriga myndighetens befogenhet enligt artikel 51.1 c i DSA bör införas i kompletteringslagen.

7.3.3. Inspektion

Inspektion som genomförs av svensk behörig myndighet

Utredningens förslag: Allmän förvaltningsdomstol får på be-

gäran av behörig myndighet besluta om inspektion. Inspektion får tillåtas om det finns skäl att anta bristande efterlevnad av någon av skyldigheterna i EU:s förordning om digitala tjänster, det finns risk för att bevis undanhålls eller förvanskas, och vikten av att åtgärden vidtas är tillräckligt stor för att uppväga det intrång eller annat men som åtgärden innebär för den som drabbas av åtgärden.

Ett beslut om inspektion får förenas med vite. Ett beslut om inspektion får meddelas utan att den som ansökan avser får tillfälle att yttra sig, om det kan befaras att inspektionen annars skulle förlora i betydelse. Beslutet ska sändas endast till den ansökande myndigheten.

En behörig myndighet som genomför en inspektion får försegla företagslokaler, bokföring och affärshandlingar så länge och i den omfattning det är nödvändigt för att genomföra inspektionen.

Ett beslut om inspektion ska innehålla uppgifter om vilken eller vilka myndigheter som ska genomföra inspektionen, föremålet för och syftet med inspektionen, tidpunkt när inspektionen ska börja, inspekterande myndigheters befogenheter samt huruvida beslutet är förenat med vite.

Den behöriga myndigheten som ska genomföra inspektion får begära handräckning av Kronofogdemyndigheten.

När inspektionen börjar ska den behöriga myndigheten överlämna ett exemplar av beslutet till den hos vilken inspektionen ska genomföras.

Under inspektionen har den i vars lokaler inspektion genomförs rätt att följa de åtgärder som myndigheten eller myndigheterna vidtar.

När ett beslut om inspektion ska verkställas har den i vars lokaler inspektion sker rätt att tillkalla ett juridiskt biträde.

Den inspekterande myndigheten ska lämna tillbaka handlingar och annat som har tagits om hand vid inspektion så snart de inte längre behövs för utredningen.

Enligt artikel 51.1 b i DSA ska behörig myndighet ha befogenhet att utföra, eller begära att en rättslig myndighet i den behöriga myndighetens medlemsstat beordrar, inspektioner av lokaler som används av leverantörer av förmedlingstjänster eller av andra personer som agerar för ändamål som rör deras handels-, närings-, hantverks- eller yrkesverksamhet och som rimligen kan ha kännedom om information om en misstänkt överträdelse av DSA, inklusive organisationer som utför sådana revisioner som avses i artiklarna 37 och 75.2, för syften relaterade till deras handels-, närings-, hantverks- eller yrkesverksamhet, eller att begära att andra offentliga myndigheter gör detta, för att granska, beslagta, kopiera eller utverka kopior av uppgifter som rör en misstänkt överträdelse i någon form, oavsett lagringsmedium.

Beslut om inspektion bör fattas av domstol

Artikeln lämnar åt medlemsstaten att välja huruvida behörig myndighet ska ha befogenhet att själv fatta beslut om att utföra inspektion eller befogenhet att ansöka hos behörig domstol om att få utföra inspektion. En bestämmelse om detta bör därför införas i kompletteringslagen.

En inspektion är en lämplig undersökningsåtgärd när det finns risk för att bevis förstörs eller undanhålls. Samtidigt utgör myndigheters inspektion av enskildas lokaler en inskränkning av integritetsskyddet i 2 kap. 6 § regeringsformen. Eftersom undersökningsåtgärden typiskt sett bygger på ett överraskningsmoment bör den som inspektionen avser normalt sett inte få yttra sig om beslutet i förväg och beslutet bör kunna verkställas genast. Beslutet bör kunna överklagas, men inspektion ska kunna verkställas så fort beslutet börjat gälla. Dessa omständigheter gör att det är lämpligt att beslut om inspektion fattas av domstol på ansökan av en behörig myndighet. Utredningen kan konstatera att samma ordning gäller för Konkurrensverkets platsundersökningar enligt 5 kap. 3 § konkurrenslagen. En bestämmelse om detta bör införas i kompletteringslagen.

Den ansökande myndigheten kan i sin ansökan inkludera samordnare för digitala tjänster i andra medlemsstater i enighet med artikel 60 i DSA om gemensamma undersökningar.

Allmän förvaltningsdomstol är behörig domstol

Enligt 40 § förvaltningslagen (2017:900) överklagas förvaltningsbeslut till allmän förvaltningsdomstol bör denna ordning även gälla i mål som rör DSA, se avsnitt 7.5.1. Utredningen anser därför att den domstol som lämpligen bör fatta beslut om inspektion är allmän förvaltningsdomstol, med förvaltningsrätten som första instans, se 14 § första stycket lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.

Förutsättningar för att inspektion ska tillåtas

Inspektion bör tillåtas om det finns skäl att anta bristande efterlevnad av någon skyldighet i DSA, om det finns risk för att bevis för bristande efterlevnad av DSA undanhålls eller förvanskas och vikten av att åtgärden vidtas är tillräckligt stor för att uppväga det intrång eller annat men som åtgärden innebär för den som drabbas av åtgärden. Dessa kriterier bör vara kumulativa.

Eftersom själva syftet med inspektion är bevisinhämtning vore det ett för högt ställt krav att bevisning om bristande efterlevnad skulle finnas redan före inspektionen. Någon grund för konkret misstanke bör dock ändå finnas.

Risken för att bevis undanhålls eller förvanskas kan också vara svår att bevisa, men myndigheten bör ändå kunna påvisa någon omständighet som ger stöd för att ett sådant agerande kan antas. Omständigheter som pekar mot bristande efterlevnad kan i sig utgöra grund för att befara ett undandragande av bevis, särskilt om den bristande efterlevnaden framstår som systematisk, medveten och avsiktlig.

Åtgärden bör framstå som proportionerlig för att tillåtas. Vikten av att åtgärden vidtas hänför sig till i vilken mån åtgärden kan väntas vara till nytta för myndighetens utredning.

En grundförutsättning för proportionalitet i de fall då inspektionen ska äga rum hos någon annan än hos den förmedlingstjänstleverantör som utreds är att det finns något skäl att anta att den eftersökta bevisningen kan finnas där inspektionen ska ske.

Det bör också beaktas om den information som söks kan erhållas genom en mindre ingripande åtgärd, exempelvis genom sökning på det utredda företagets webbplats eller genom ett informationsföreläggande i enlighet med förslaget till 2 kap. 2 § 1 kompletteringslagen. Så kan vara fallet när till exempel uppgifter om ett företags omsättning

efterfrågas, men det är mindre troligt när det gäller bevis om överträdelser som har samband med brott eller skada som uppkommit på grund av olagligt innehåll. Kan det befaras att viss information inte frivilligt skulle överlämnas på förfrågan, kan en inspektion för att bereda en behörig myndighet tillgång till bland annat interna system vara en välavvägd åtgärd. Så kan vara fallet särskilt i utredningar rörande artikel 18 om misstanke om brott, artikel 23.1 om åtgärder och skydd mot missbruk, artikel 24.2 om transparensrapporteringsskyldigheter, artikel 27.1 om rekommendationssystem och artikel 32 om rätt till information i DSA.

I vissa fall kan en bevissäkring också framstå som särskilt angelägen, vilket leder till att det vid en proportionalitetsavvägning ofta finns skäl att bevilja åtgärden. Om det är brådskande att finna bevisning för att en leverantör av en förmedlingstjänst inte iakttar sina skyldigheter när det till exempel finns risk för människors liv och hälsa, bör det vanligen kunna anses proportionerligt att inspektion får ske, eftersom en ansökan om inspektion bör hanteras skyndsamt och bevisning kan hittas snabbt under inspektionen. Så kan vara fallet rörande de ovan nämnda artiklarna 18, 23.1 och 32.1.

Bestämmelser som reglerar kraven för att inspektion ska tillåtas av sådan innebörd bör införas i kompletteringslagen.

Den som ansökan gäller bör inte få yttra sig eller få beslut skickat till sig

Innan ett förvaltningsbeslut fattas brukar som huvudregel den som berörs få tillfälle att yttra sig, men undantag kan göras bland annat om det kan befaras att det annars skulle bli avsevärt svårare att genomföra beslutet (25 § förvaltningslagen). En reglering i enlighet med undantaget bör gälla som huvudregel vid inspektioner. Eftersom överraskningsmomentet är viktigt vid en inspektion, kan det i normalfallet anses att det skulle påverka bevisläget negativt om den som ansökan avser får yttra sig i förväg. Det bör föras in en särskild bestämmelse om detta i kompletteringslagen, för att tydliggöra utgångspunkten.

Av samma skäl bör beslut om inspektion inte följa huvudregeln i 33 § förvaltningslagen om underrättelse om innehållet i ett beslut. I stället bör beslutet endast expedieras till den ansökande myndigheten och inte till den som ansökan gäller. Den behöriga myndigheten bör dock överlämna beslutet till den hos vilken inspektion ska ske när

inspektionen påbörjas. Bestämmelser som reglerar kraven för att inspektion ska tillåtas av sådan innebörd bör införas i kompletteringslagen.

Försegling

Om inspektionen är omfattande eller om det finns andra komplicerande omständigheter kan inspektionen i slutet av dagen behöva försegla företagslokaler, bokföring och affärshandlingar där inspektion pågår, för att kunna återuppta inspektionen följande arbetsdag. Behöriga myndigheter bör ges befogenhet att genomföra sådan försegling, motsvarande kommissionens befogenhet i artikel 69.2 e i DSA. Proportionalitet bör iakttas, i enlighet med 5 § tredje stycket förvaltningslagen.

Förseglingen är en konsekvens av domstolens beslut att tillåta inspektion. Denna åtgärd, liksom andra åtgärder som den behöriga myndigheten vidtar i samband med inspektionen, är inte överklagbara i sig. Om den inspekterade motsätter sig försegling kan den behöriga myndigheten inte genomföra åtgärden. I stället kan myndigheten begära handräckning av Kronofogdemyndigheten. Handräckningsbeslutet kan dock överklagas i enlighet med utsökningsbalken och därmed sker en prövning av åtgärden.

Bruten försegling bör kunna leda till utredningsskadeavgift, se avsnitt 7.3.5 där frågan behandlas.

Utredningens bedömning är att en medlemsstat enligt artikel 51.6 och skäl 116 i DSA har rätt och skyldighet att införa nödvändiga regler om förfarandet och att möjlighet till försegling är en sådan regel som bör införas i kompletteringslagen.

Liknande regler om försegling som dem som utredningen föreslår finns i 5 kap. 6 § konkurrenslagen.

Ansökan om inspektion och beslutets innehåll

Ett beslut om inspektion bör innehålla vissa uppgifter som utgör ramen för förfarandet. Förutom att ge ramarna för myndigheten eller myndigheterna bör beslutet även innehålla all nödvändig information till den som ska inspekteras.

Ett beslut om inspektion bör därför innehålla information om vilken eller vilka myndigheter som ska genomföra inspektionen. Om flera svenska behöriga myndigheter vill genomföra inspektion samtidigt, bör varje behörig myndighet göra en egen ansökan. Ansökningarna kan sedan behandlas samtidigt, men varje myndighet behöver visa att den har grund för inspektion. Enligt artikel 60 i DSA om gemensamma undersökningar kan samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet inleda och leda gemensamma undersökningar med deltagande av en eller flera andra berörda samordnare för digitala tjänster. I skäl 130 framgår att gemensam undersökningsverksamhet kan inbegripa en rad olika åtgärder, bland annat gemensamma inspektioner av lokaler. I Sverige bör inte bara samordnaren för digitala tjänster kunna inleda och leda en gemensam undersökning, utan även övriga svenska behöriga myndigheter. Skälet för detta är att de behöriga myndigheterna har olika ansvarsområden och samordnaren för digitala tjänster med anledning av det inte kan inleda en gemensam undersökning som avser en annan behörig myndighets ansvarsområde. Eftersom en sådan ansvarsfördelning kan ske även i andra medlemsstater bör inspektioner som utförs i Sverige även kunna omfatta andra länders behöriga myndigheter, oavsett om de är samordnare för digitala tjänster eller inte. När en svensk behörig myndighet lämnar in en ansökan om inspektion bör den därför ange vilka samordnare för digitala tjänster och andra behöriga myndigheter från andra medlemsstater som ska delta i inspektionen. Om domstolen bifaller den behöriga myndighetens ansökan bör den även godkänna att de angivna samordnarna för digitala tjänster och andra behöriga myndigheter från andra medlemsstater deltar i inspektionen.

Föremålet för och syftet med inspektionen behöver anges i beslutet, liksom när inspektionen ska börja. Inspektionen får fortgå så länge som den inspekterande myndigheten anser det behövs och därför bör tid för inspektionens avslutande inte anges.

De befogenheter som den inspekterande myndigheten eller myndigheterna har bör framgå av beslutet och det bör vara tydligt för den hos vilken inspektionen ska ske vilka befogenheter som myndigheten eller myndigheterna har. Svenska behöriga myndigheters befogenheter framgår av artikel 51.1 b och i förslaget till 2 kap. 2 § kompletteringslagen. Om behöriga myndigheter från andra medlemsstater deltar i enlighet med artikel 60 i DSA har dessa endast befogenheter som framgår av artikel 51.1, inte de ytterligare befogenheter som fram-

går av svensk lag. Kronofogdemyndighetens handräckningsbeslut fattas separat, vilket innebär att myndighetens befogenheter inte behöver ingå i inspektionsbeslutet.

Att den hos vilken inspektion ska genomföras har en skyldighet att underkasta sig inspektion är innebörden av domstolens beslut och behöver inte anges särskilt. Domstolen ska enligt artikel 51.2 första stycket d i DSA få förena beslutet om inspektion med vite, se närmare i avsnitt 7.3.6, vilket i så fall ska anges i beslutet.

Ett beslut om inspektion bör gälla omedelbart, om rätten inte bestämmer något annat. Det innebär att inspektion kan påbörjas den dag och tid som anges i beslutet, även om den hos vilken inspektion sker överklagar beslutet. Bestämmelser om en ansökans innehåll och vad ett beslut om inspektion bör innehålla med en sådan innebörd bör införas i kompletteringslagen.

Tvångsåtgärder

En behörig myndighet får inte vid en inspektion med tvång genomföra en undersökningsåtgärd om den som inspekteras motsätter sig den. En ansökan om handräckning bör därför lämnas till Kronofogdemyndigheten innan inspektionen börjar.

Vid handräckning tillämpas bestämmelserna i 16 kap.1112 a §§utsökningsbalken och tvång får användas enligt vad som föreskrivs i 2 kap. 17 § utsökningsbalken för Kronofogdemyndighetens förrättningar i allmänhet.

Kronofogdemyndighetens personal närvarar i ett sådant fall under hela inspektionen. Den behöriga myndigheten fattar beslut om åtgärder som ska vidtas under inspektionen. Dessa beslut kan inte överklagas. Uppstår situationer där handräckning behövs, kan Kronofogdemyndighetens tjänstemän fatta handräckningsbeslut. Handräckningsbesluten kan överklagas och därmed prövas åtgärden i domstol.

Kronofogdemyndigheten kan enligt 3 kap. 3 § utsökningsförordningen (1981:981) begära biträde av Polismyndigheten om den möter motstånd vid förrättningen eller om sådant biträde av annan särskild anledning behövs för att förrättningen ska kunna genomföras.

Kronofogden bör inte underrätta den som inspektionen ska genomföras hos om handräckningsbeslutet innan verkställighet sker, av samma

skäl som förvaltningsrättens inspektionsbeslut inte bör skickas till den hos vilken inspektion ska ske.

Beslut ska överlämnas till den som inspektionen avser

Inspektionsbeslutet bör alltid överlämnas till den hos vilken inspektionen ska genomföras, oavsett om den har sett beslutet tidigare. Det är lämpligt att vid inspektionens början lämna beslutet till den högst ansvarige som är på plats där inspektionen sker. Denne bör ges rimlig tid att läsa och förstå beslutet och, om så önskas, kontakta juridiskt biträde. En sådan bestämmelse bör därför införas i kompletteringslagen.

Rätt att följa inspektionsåtgärderna och att tillkalla juridiskt biträde

Den hos vilken inspektionen sker bör ha rätt att följa åtgärderna som den eller de inspekterande vidtar under inspektionen. Den får dock inte på något sätt hindra åtgärderna.

I likhet med vad som gäller enligt 5 kap. 9 § konkurrenslagen bör den som inspekteras ha rätt att tillkalla juridiskt biträde. Inspekterande myndigheter bör vänta på biträdets ankomst, såvida inte inspektionen därigenom onödigt fördröjs eller om inspektionen har beslutats utan att den som ansökningen avser fått tillfälle att yttra sig. Eftersom inspektionen inte bör äventyras i onödan får tiden som anses rimlig att vänta inte överstiga tiden det kan ta för den inspekterade att förvanska eller undanskaffa bevisning.

I normalfallet är överraskningsmomentet så viktigt att den hos vilken inspektion sker inte får yttra sig och därmed är normalfallet sådant att inspekterande myndigheter inte behöver invänta det juridiska biträdet. Omständigheterna i det enskilda fallet är dock avgörande. Bestämmelser som reglerar dessa förhållanden bör införas i kompletteringslagen.

Återlämning av handlingar

Det framgår av artikel 51.1 b i DSA att den inspekterande myndigheten får beslagta uppgifter om en misstänkt överträdelse oavsett lagringsmedium. När de inte längre behövs för utredningen bör de lämnas tillbaka och förfaranderegler för detta bör inkluderas i lagen. Motsvarande bestämmelse finns i 5 kap. 6 c § konkurrenslagen.

Om den hos vilken inspektion har genomförts försatts i konkurs bör materialet lämnas till konkursförvaltaren och den som inspekterats bör underrättas.

Den som har inspekterats bör kunna begära att den behöriga myndigheten lämnar tillbaka hela eller delar av materialet. Myndigheten bör då pröva om materialet fortfarande behövs. Om det fortfarande behövs bör myndigheten neka begäran i ett överklagbart beslut.

Det kan hända att material inte bör återlämnas mot bakgrund av att det är olagligt. Prövning bör i så fall ske i enlighet med befintliga materiella regler. Utredningen föreslår inga nya regler i denna del.

Inspektion som genomförs av eller tillsammans med Europeiska kommissionen

Utredningens förslag: Samordnaren för digitala tjänster ska i en-

lighet med artikel 69.8 och 69.9 i EU:s förordning om digitala tjänster begära verkställighet hos Kronofogdemyndigheten av Europeiska kommissionens beslut avseende inspektion.

Genomförandebestämmelser om handräckning införs i kompletteringslagen.

Enligt artikel 69 i DSA har kommissionen befogenhet att själv fatta beslut om och genomföra inspektion. Utredningens tolkning av artikel 69 är vidare att kommissionen i samband med detta har möjlighet att bemyndiga vissa personer, inbegripet bland andra tjänstemän hos samordnaren för digitala tjänster och andra behöriga myndigheter att delta i inspektionen och att beslut från nationell domstol då inte krävs.

Artikel 69.8–9 i DSA innehåller bestämmelser om begäran om handräckning under en inspektion som har beslutats av kommissionen. Utredningen anser att den behöriga myndighet inom vars nationella ansvarsområde inspektionen sker, bör begära handräckning av Krono-

fogdemyndigheten inför inspektion om de nödvändiga kriterierna är uppfyllda.

Artikel 69.10 i DSA handlar om de kontrollåtgärder en rättslig myndighet får vidta vid ansökan om handräckning. Utredningen anser att det i kompletteringslagen bör preciseras att det som sägs om rättslig myndighet i artikeln ska gälla för Kronofogdemyndigheten.

Bestämmelser av sådan innebörd bör införas i kompletteringslagen.

7.3.4. Advokatsekretess

Utredningens förslag: Undersökningsåtgärder som behörig myn-

dighet vidtar enligt artikel 51.1 får inte avse en skriftlig handling som skyddas av advokatsekretess. Om den behöriga myndigheten och den som undersöks inte är överens om huruvida en viss handling omfattas av advokatsekretess ska handlingen omedelbart förseglas och skyndsamt överlämnas till allmän förvaltningsdomstol. Denna ska utan dröjsmål pröva om handlingen ska omfattas av undersökningsåtgärden.

I enlighet med skäl 116 i DSA bör de behöriga myndigheterna följa tillämpliga nationella regler om exempelvis lagstadgad tystnadsplikt. Liknande bestämmelser finns i 5 kap.11, 14 och 16 §§konkurrenslagen.

Utredningen anser att alla undersökningsåtgärder i artikel 51.1 i DSA bör omfattas av en bestämmelse om advokatsekretess. Behörig myndighet bör inte ha rätt att ta del av skriftliga handlingar som skyddas av advokatsekretess. Med skriftlig handling avses även elektroniskt lagrat material som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med hjälp av tekniska hjälpmedel.

Är det stridigt mellan behörig myndighet och den som berörs av undersökningsåtgärder enligt artikel 51.1 huruvida vissa handlingar omfattas, bör den som har handlingarna lägga dem i ett kuvert eller, om handlingen är digital, lägga dem på separat lagringsmedium i ett kuvert som förseglas. Därefter bör allmän förvaltningsdomstol utan dröjsmål fatta beslut om huruvida handlingen omfattas av advokatsekretess. Utgångspunkten vid tillämpning av denna bestämmelse bör vara att i möjligaste mån ansluta sig till unionsrättens praxis om så kallat ”legal professional privilege”. Bestämmelser om detta bär in-

föras i kompletteringslagen och utformas efter förebild av motsvarande bestämmelser i konkurrenslagen (5 kap. 11, 14 och 16 §§).

7.3.5. Utredningsskadeavgift

Utredningens förslag: Böter enligt artikel 51.1 första stycket c i

DSA för bristande efterlevnad av undersökningsförelägganden enligt artikel 51.1 i DSA eller denna lag ska i svenska bestämmelser benämnas utredningsskadeavgift.

En behörig myndighet får ålägga utredningsskadeavgift för bristande efterlevnad av undersökningsåtgärd som har vidtagits med stöd av artikel 51.1 i EU:s förordning om digitala tjänster, i enlighet med artikel 51.2 första stycket c och artikel 51.2 andra stycket i samma förordning.

En behörig myndighet får även besluta om utredningsskadeavgift för bristande efterlevnad av försegling av företagslokaler, bokföring och affärshandlingar i samband med inspektion.

En utredningsskadeavgift ska inte beslutas om den bristande efterlevnaden av undersökningsåtgärden omfattas av ett föreläggande som har förenats med vite och överträdelsen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet eller om den som anspråket riktas mot inte har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att den bristande efterlevnaden ägde rum.

En utredningsskadeavgift får inte överstiga en procent av årsinkomsten eller den globala årsomsättningen för den som avgiften avser under det föregående räkenskapsåret

Beslut om utredningsskadeavgift ska delges. En utredningsskadeavgift ska betalas till den behöriga myndigheten som har fattat beslutet eller som anges i beslutet. Betalas inte utredningsskadeavgiften i tid ska den lämnas för indrivning enligt lagen om indrivning av statliga fordringar m.m.

En utredningsskadeavgift tillfaller staten.

Enligt artikel 51.2 första stycket c i DSA ska behöriga myndigheter, när det behövs för utförandet av deras uppgifter enligt DSA, ha befogenhet att ålägga leverantörer av förmedlingstjänster böter, eller begära att en rättslig myndighet i den behöriga myndighetens medlemsstat gör detta, i enlighet med artikel 52 för bristande efterlevnad

av undersökningsförelägganden som utfärdas enligt artikel 51.1 i DSA. Av artikel 51.2 andra stycket framgår att böter kan åläggas även andra personer som agerar för ändamål som rör en leverantörs handels-, närings-, hantverks- eller yrkesverksamhet och som rimligen kan ha kännedom om information om en misstänkt överträdelse av DSA, inklusive organisationer som utför sådana revisioner som avses i artiklarna 37 och 75.2.

Av artikel 52.2 följer att sanktionerna ska vara effektiva, proportionerliga och avskräckande. I artikel 52.3 anges att medlemsstaterna ska säkerställa att det högsta bötesbelopp som kan åläggas för tillhandahållande av oriktig, ofullständig eller vilseledande information och för underlåtelse att svara eller korrigera oriktig, ofullständig eller vilseledande information eller underlåtenhet att underkasta sig en inspektion är en procent av årsinkomsten eller den globala årsomsättningen för den berörda leverantören av förmedlingstjänster eller personen under det föregående räkenskapsåret.

Utredningsskadeavgift i stället för böter

Böter är i Sverige en straffrättslig sanktion för en kriminaliserad gärning. Utredningen uppfattar att detta inte är syftet med de böter som införs genom DSA, utan att avsikten är att införa administrativa sanktioner.

Sanktionsavgift för bristande efterlevnad av undersökningsåtgärd finns i 5 kap. 21–24 §§ i konkurrenslagen och benämns där utredningsskadeavgift. Eftersom denna sanktion liknar den som avses i artikel 51.2 första stycket c DSA, anser utredningen att det vore fördelaktigt att använda samma ord. Att använda ordet utredningsskadeavgift vid bristande efterlevnad av undersökningsåtgärder skiljer även sanktionen på utredningsstadiet från den sanktionsavgift som ska utgå vid bristande efterlevnad av materiella bestämmelser i DSA. Utredningen föreslår därför att utredningsskadeavgift ska vara den form av sanktion som införs för bristande efterlevnad av undersökningsförelägganden som utfärdats med stöd av artikel 51.1 i DSA och även vid bristande efterlevnad av undersökningsåtgärder som vidtagits med stöd av kompletteringslagen.

Behörig myndighet bör ges befogenhet att ålägga utredningsskadeavgift

Artikel 51.2. första stycket c i DSA lämnar åt medlemsstaten att välja huruvida behörig myndighet ska ha befogenhet att själv fatta beslut om att ålägga böter för bristande efterlevnad av undersökningsförelägganden eller att begära att en rättslig myndighet gör det. En bestämmelse om vilket alternativ som ska gälla i svensk rätt bör därför införas i kompletteringslagen. Befogenhet att ålägga utredningsskadeavgift för brott av försegling, som också är en undersökningsåtgärd, bör också införas i kompletteringslagen.

Om behörig myndighet inte får befogenhet att besluta om utredningsskadeavgift behöver den föra talan om detta i domstol, vilket skulle ta onödigt mycket tid och resurser av både myndigheten och domstolarna. För att tillsynen ska gå så smidigt som möjligt bör i stället beslut om utredningsskadeavgift kunna beslutas av behörig myndighet. En bestämmelse om detta bör tas in i kompletteringslagen. Myndighetsbeslut kan överklagas till domstol, vilket innebär att rätten till domstolsprövning av beslutet ändå tillgodoses.

Förbud mot dubbelprövning

Enligt Europakonventionen och EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna finns en rätt att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma gärning, det så kallade dubbelprövningsförbudet. Begreppet straff i den mening som avses i Europakonventionen anses även omfatta vite. I regelverk där det är möjligt att utfärda ett vitesföreläggande och ta ut en utredningsskadeavgift för samma överträdelse har det därför införts bestämmelser som syftar till att hindra en dubbelprövning. Dessa har utformats på så sätt att utredningsskadeavgift inte får beslutas om överträdelsen även omfattas av ett vitesföreläggande och överträdelsen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet, se till exempel 3 kap. 6 § lagen (2016:1307) om straff för marknadsmissbruk. Motsvarande regel införas i kompletteringslagen.

Utredningsskadeavgiftens storlek

Av artikel 52.2 i DSA följer att en sanktion ska vara effektiv, proportionerlig och avskräckande. I skäl 117 i DSA utvecklas ytterligare de kriterier som behöriga myndigheter ska beakta vid bestämmande av sanktionernas nivå. Där anges att medlemsstaterna ska beakta vilken typ av överträdelse det rör sig om, hur allvarlig den är, om den är återkommande och hur länge den pågått, med hänsyn till det allmänintresse som eftersträvas, omfattningen och typen av verksamhet som bedrivs samt den ekonomiska kapaciteten hos den som begått överträdelsen. Sanktionerna bör särskilt ta hänsyn till huruvida leverantören av förmedlingstjänster systematiskt eller återkommande underlåter att fullgöra sina skyldigheter enligt denna förordning samt, om så är lämpligt, antalet berörda tjänstemottagare, huruvida överträdelsen är avsiktlig eller beror på försumlighet och huruvida leverantören är verksam i flera medlemsstater.

Om det i DSA föreskrivs ett högsta belopp för böter bör detta högsta belopp gälla per överträdelse av DSA och utan att det påverkar anpassningen av bötesbeloppen för specifika överträdelser. Vidare följer det av skäl 117 att medlemsstaterna bör säkerställa att föreläggandet av böter för överträdelser i varje enskilt fall är ändamålsenligt, proportionellt och avskräckande genom att fastställa nationella regler och förfaranden i enlighet med DSA, med beaktande av samtliga kriterier avseende de allmänna villkoren för åläggande av böter. Utredningen anser att dessa skäl är vägledande utan att behöva införas i nationell rätt.

Vissa av de aspekter som bör beaktas enligt skäl 117 är, enligt utredningens bedömning, framför allt relevanta vid bristande efterlevnad av DSA:s materiella bestämmelser, medan andra gör sig gällande även vid bestämmande av en utredningsskadeavgift. De myndigheter och domstolar som ska bestämma utredningsskadeavgiftens storlek har alltså att bedöma i vilken mån de uppräknade faktorerna ska beaktas i det enskilda fallet.

Som nämnts ovan anges i artikel 52.3 en begränsning av det högsta bötesbelopp som kan åläggas för tillhandahållande av oriktig, ofullständig eller vilseledande information och för underlåtelse att svara eller korrigera oriktig, ofullständig eller vilseledande information eller underlåtenhet att underkasta sig en inspektion. Det högsta beloppet är en procent av årsinkomsten eller den globala årsomsättningen för den berörda leverantören av förmedlingstjänster eller personen under det före-

gående räkenskapsåret. Utredningen föreslår därför att denna begränsning av utredningsskadeavgiftens storlek införs i kompletteringslagen.

Förfaranderegler

Utredningen anser att det även behövs vissa kompletterande förfaranderegler, som regler om delgivning, betalning och preskription, vilket artikel 51.6 i DSA lämnar utrymme för.

På grund av utredningsskadeavgiftens ingripande karaktär bör ett beslut om avgift delges den betalningsskyldige enligt delgivningslagen (2010:1932). Utredningen lämnar därför förslag om detta.

En utredningsskadeavgift bör betalas till den behöriga myndighet som har fattat beslutet eller den myndighet som beslutande myndighet anger inom 30 dagar från det att beslutet om avgiften fick laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet. Detta lämnar utrymme för en behörig myndighet att överlåta åt exempelvis Kammarkollegiet att ta emot betalning. Utredningen lämnar inget förslag om att uppbörd ska skötas av Kammarkollegiet, utan lämnar till respektive behörig myndighet att själv fatta beslut om huruvida den vill anlita Kammarkollegiet för uppgiften.

Om avgiften inte betalas i tid, bör den myndighet som ska ta emot betalningen vara skyldig att lämna den obetalda avgiften för indrivning. För att utredningsskadeavgiftssystemet ska bli tillräckligt effektivt bör indrivning kunna ske utan att det krävs något domstolsavgörande.

Utredningsskadeavgifter bör tillfalla staten. Det är inte lämpligt att meddela ett beslut om utredningsskadeavgift om lång tid har förflutit sedan överträdelsen ägde rum. Utredningen föreslår därför att en sanktion inte får tas ut om den leverantör som anspråket riktar sig mot inte har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att den bristande efterlevnaden ägde rum, jämför kommissionens preskriptionstid för åläggande av sanktioner i artikel 77 i DSA.

Det är också lämpligt att föreslå en preskriptionstid för verkställighet av sanktioner. En preskriptionstid om fem år gäller enligt artikel 78 i DSA vid kommissionens tillsyn av mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer. Av skäl 116 framgår att när de nationella myndigheterna utövar sina befogenheter kan de garan-

tier som föreskrivs i samband med kommissionens förfaranden enligt DSA fungera som en lämplig referenspunkt. Utredningen anser mot denna bakgrund att avgiften bör preskriberas om verkställighet inte skett inom fem år.

Bestämmelser av sådan innebörd bör införas i kompletteringslagen.

7.3.6. Vite vid bristande efterlevnad av undersökningsföreläggande

Utredningens förslag: En behörig myndighet och allmän förvalt-

ningsdomstol som beslutar om en undersökningsåtgärd enligt artikel 51.1 i EU:s förordning om digitala tjänster eller denna lag får förena beslutet med vite i enlighet med artikel 51.2 första stycket d i nämnda förordning.

Vitet ska inte per dag överstiga fem procent av den genomsnittliga globala dagsomsättningen eller dagsinkomsten för den som föreläggandet avser under det föregående räkenskapsåret, beräknat från den dag som anges i det berörda beslutet.

I övrigt ska lagen om viten tillämpas.

Enligt artikel 51.2 första stycket d i DSA ska behöriga myndigheter ha befogenhet att ålägga en leverantör av en förmedlingstjänst som omfattas av dess behörighet, vite, eller begära att en rättslig myndighet i samordnarens medlemsstat gör detta, vid bristande efterlevnad av undersökningsförelägganden som utfärdats enligt artikel 51.1. Av artikel 51.2 andra stycket framgår att vite kan åläggas även andra personer som agerar för ändamål som rör en leverantörs handels-, närings-, hantverks- eller yrkesverksamhet och som rimligen kan ha kännedom om information om en misstänkt överträdelse av DSA, inklusive organisationer som utför sådana revisioner som avses i artiklarna 37 och 75.2.

Av artikel 52.2 i DSA följer att sanktioner ska vara effektiva, proportionerliga och avskräckande. Förordningen innehåller även en begränsningsregel. Enligt artikel 52.4 i DSA ska vite inte överstiga fem procent av den genomsnittliga globala dagsomsättningen eller dagsinkomsten för den berörda leverantören av förmedlingstjänster under det föregående räkenskapsåret per dag, beräknat från den dag som anges

i det berörda beslutet. Ingen sådan begränsning anges för dem som kan åläggas vite och som inte är leverantörer av förmedlingstjänster.

Befogenhet att förena ett beslut med vite

Först har utredningen att föreslå vilken befogenhet en behörig myndighet bör ha avseende vite.

Utredningen konstaterar att behörig myndighet enligt artikel 51.1 har befogenhet att ålägga någon att lämna viss information och att ansöka hos allmän förvaltningsdomstol om beslut om inspektion. Utredningen anser att det är mest ändamålsenligt om den som har befogenhet att besluta om en undersökningsåtgärd även ges befogenhet att förena åläggandet eller beslutet med vite.

En behörig myndighet som ålägger någon att lämna viss information bör därmed ges befogenhet att förena åläggandet med vite. På samma sätt anser utredningen att det är mest ändamålsenligt att den behöriga myndigheten som ansöker i domstol om att få göra inspektion även ansöker om att domstolen förenar beslutet om inspektion med vite.

Bestämmelser om detta bör införas i kompletteringslagen.

Vitets storlek

Av artikel 52.2 i DSA följer att en sanktion ska vara effektiv, proportionerlig och avskräckande. I skäl 117 i DSA utvecklas ytterligare de kriterier som behöriga myndigheter ska beakta vid bestämmande av sanktioner nivå. Där står det, som framgått ovan, att medlemsstaterna ska beakta vilken typ av överträdelse det rör sig om, hur allvarlig den är, om den är återkommande och hur länge den pågått, med hänsyn till det allmänintresse som eftersträvas, omfattningen och typen av verksamhet som bedrivs samt den ekonomiska kapaciteten hos den som begått överträdelsen. Sanktionerna bör särskilt ta hänsyn till huruvida leverantören av förmedlingstjänster systematiskt eller återkommande underlåter att fullgöra sina skyldigheter enligt denna förordning samt, om så är lämpligt, antalet berörda tjänstemottagare, huruvida överträdelsen är avsiktlig eller beror på försumlighet och huruvida leverantören är verksam i flera medlemsstater. Om det i DSA föreskrivs ett högsta belopp för viten bör detta högsta belopp gälla per över-

trädelse av DSA och utan att det påverkar anpassningen av vitesbeloppen för specifika överträdelser. Vidare följer det av skäl 117 att medlemsstaterna bör säkerställa att föreläggandet av viten för överträdelser i varje enskilt fall är ändamålsenligt, proportionerligt och avskräckande genom att fastställa nationella regler och förfaranden i enlighet med DSA, med beaktande av samtliga kriterier avseende de allmänna villkoren för åläggande av viten. Utredningen anser att dessa skäl är vägledande utan att behöva genomföras i nationell rätt.

I linje med vad utredningen framhållit beträffande utredningsskadeavgift kan konstateras att vissa av de aspekter som bör beaktas enligt skäl 117 framför allt är relevanta vid bristande efterlevnad av DSA:s materiella bestämmelser, medan andra gör sig gällande även vid bestämmande av vite på utredningsstadiet. De myndigheter och domstolar som ska bestämma vitets storlek har alltså att bedöma i vilken mån de uppräknade faktorerna ska beaktas i det enskilda fallet.

Som nämnts ovan anges i artikel 52.4 en begränsning avseende vitets storlek och av den kan det utläsas att vitesbestämmelserna i DSA avser löpande vite. Enligt artikel 52.4 i DSA ska vite inte överstiga fem procent av den genomsnittliga globala dagsomsättningen eller dagsinkomsten för den berörda leverantören av förmedlingstjänster under det föregående räkenskapsåret per dag, beräknat från den dag som anges i det berörda beslutet. Ingen sådan begränsning anges för dem som kan åläggas vite och som inte är leverantörer av förmedlingstjänster. Utredningen anser därför att en motsvarande begränsningsbestämmelse bör införas i kompletteringslagen.

Enligt 4 § tredje stycket i lagen (1085:206) om viten (viteslagen) får löpande vite inte tillämpas, om det av någon särskild föreskrift följer att vitet inte får överstiga ett visst högsta belopp. Enligt prop. 1984/85:96 s. 51 motiveras detta främst av att det i sådana fall inte när föreläggandet meddelas går att förutse om maximibeloppet vid långvarig eller upprepat ohörsamhet från adressatens sida kommer att överskridas. Med tanke på att vitestaket i DSA är formulerat så att en högsta daglig nivå anges och inte en gräns för det totala vitet, anser utredningen att vitet kan utgå inom ramarna för maximibeloppet även vid långvarig och upprepad ohörsamhet. Därmed ska 4 § tredje stycket viteslagen inte utgöra hinder vare sig mot att införa bestämmelser som ger grund för åläggande om löpande vite i kompletteringslagen eller mot att tillämpa dem i praktiken. Sådana bestämmelser bör därför införas

Även om ingen gräns för vite anges i DSA för andra än leverantörer av förmedlingstjänster, anser utredningen att det är lämpligt att motsvarande övre gräns gäller för denna kategori. Det kan nämligen inte vara avsett att tredje man ska kunna bli föremål för mer kännbara sanktioner än leverantörer av förmedlingstjänster. Till den nu berörda kategorin hör andra fysiska eller juridiska personer som agerar för ändamål som rör en leverantörs handels-, närings-, hantverks- eller yrkesverksamhet och som rimligen kan ha kännedom om information om en misstänkt överträdelse av DSA, inklusive organisationer som utför sådana revisioner som avses i artiklarna 37 och 75.2. samt anställda hos och företrädare för någon av dessa. De vitesbestämmelser som införs bör därför även vara tillämpliga vid beslut om vite som riktas mot dessa aktörer.

Förfarandebestämmelser

Förfaranderegler finns i viteslagen, förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen. Utöver dessa behövs ingen komplettering.

7.4. Åtgärder efter undersökning

Bestämmelser som rör behöriga myndigheters och domstolars befogenheter att efter utredning vidta åtgärder mot leverantörer av förmedlingstjänster för att få en överträdelse av DSA att upphöra finns i artikel 51.2–3 i DSA. I samma artiklar och i förordningens artikel 52 finns också bestämmelser om sanktioner som kan åläggas leverantörerna. Liksom vad gäller undersökningar är vissa bestämmelser om befogenheter direkt tillämpliga och andra behöver närmare regleras i lag. Alla tillsynsåtgärder på detta stadium syftar till att förebygga eller avbryta bristande efterlevnad av DSA.

7.4.1. Åtaganden

Utredningens förslag: I kompletteringslagen införs en upplys-

ningsbestämmelse om att behörig myndighet i artikel 51.2 första stycket a i EU:s förordning om digitala tjänster ges en befogenhet (att godkänna de åtaganden som erbjuds av förmedlingstjänstleverantörer av och att göra dem bindande).

En behörig myndighet som har fattat ett beslut om att godkänna ett åtagande och göra det bindande får ändra eller återkalla beslutet om sakförhållandena som låg till grund för beslutet har ändrats, om den som beslutet avser agerar i strid med sitt åtagande eller om beslutet grundade sig på ofullständig, oriktig eller vilseledande information som tillhandahållits av den berörda leverantören eller andra fysiska eller juridiska personer som agerar för ändamål som rör en förmedlingstjänstleverantörs handels-, närings-, hantverks- eller yrkesverksamhet, vilka rimligen kan ha kännedom om information om en misstänkt överträdelse, inklusive organisationer som utför sådana revisioner som avses i artiklarna 37 och 75.2 i EU:s förordning om digitala tjänster.

Artikel 51.2 första stycket a i DSA ger behöriga myndigheter befogenhet att godkänna de åtaganden som erbjuds av leverantörer av förmedlingstjänster när det gäller deras efterlevnad av DSA och att göra dessa åtaganden bindande. Med andra ord accepterar en behörig myndighet en leverantörs eget förslag om hur denne ska agera för att efterleva förordningen i ett enskilt fall och därigenom gör myndigheten förslaget rättsligt bindande.

Utredningen konstaterar att artikeln är direkt tillämplig och ger behörig myndighet den aktuella befogenheten. En materiell befogenhetsbestämmelse behöver därför inte införas i kompletteringslagen. Eftersom det kan underlätta för både enskilda och utredningen att ha alla befogenhetsbestämmelser på samma plats i kompletteringslagen anser utredningen dock att en upplysningsbestämmelse om denna befogenhet bör införas i kompletteringslagen.

Utredningen anser därutöver att en processuell regel bör införas motsvarande vad som gäller för kommissionen i artikel 71.2 i DSA, det vill säga angivande av förutsättningar för att en myndighet som har fattat beslut om åtaganden ska kunna återkalla eller ändra sitt beslut. I sak motiveras bestämmelsen av att åtaganden skulle riskera

att bli meningslösa om en sådan regel inte fanns. I form kan konstateras att medlemsstaterna har processuell autonomi i de delar där unionsrätten inte anger något annat. I svensk rätt finns också en liknande bestämmelse i 3 kap. 4 § andra stycket konkurrenslagen.

Ett beslut att göra ett åtagande bindande ska anses vara ett beslut i enlighet med 37 § första stycket förvaltningslagen och hinder ska därför inte finnas för den beslutande myndigheten att ändra sitt beslut om ovan angivna kriterier är uppfyllda.

Myndighetens beslut om att göra ett åtagande bindande bör inte ha någon påverkan för tredje part på så sätt att det skulle hindra en sådan part från att begära ersättning i enlighet med artikel 54 i DSA, någon annan lag eller svenska rättsprinciper med anledning av överträdelsen. För mer om ersättning, se avsnitt 4.4.

7.4.2. Föreläggande med anledning av bristande efterlevnad av förordningen

Utredningens förslag: En behörig myndighet får i enlighet med

artikel 51.2 första stycket b i EU:s förordning om digitala tjänster beordra att överträdelser upphör och, när så är lämpligt, föreskriva avhjälpande åtgärder som står i proportion till överträdelsen och som är nödvändiga för att få överträdelsen att faktiskt upphöra.

Ordet överträdelser ska här avse både överträdelser av EU:s förordning om digitala tjänster och överträdelser av åtaganden som har gjorts bindande enligt artikel 51.2 första stycket a i samma förordning.

I artikel 51.2 första stycket b i DSA anges att behöriga myndigheter ska ha befogenhet att ålägga böter, eller begära att en rättslig myndighet gör detta, i enlighet med artikel 52 för bristande efterlevnad av DSA.

Utredningen har alltså att föreslå vilken befogenhet behöriga myndigheter ska ha. Utredningen anser att det av effektivitetsskäl bör vara de behöriga myndigheternas uppgift att utfärda förelägganden av detta slag och att domstolar inte bör belastas, om myndighetsbeslutet inte överklagas.

Förelägganden är korrigerande och framåtsyftande. De kan vara interimistiska (se 7.4.5) eller slutliga. Interimistiska beslut kan gälla

omedelbart eller vid en annan angiven tidpunkt, medan slutliga beslut om förelägganden bör gälla först efter att de har vunnit laga kraft.

Bestämmelser om myndighetsbeslut finns i förvaltningslagen och inga förfaranderegler anses därför nödvändiga.

7.4.3. Vite vid föreläggande om att avhjälpa bristande efterlevnad

Utredningens förslag: En behörig myndighet får förena ett be-

slut med vite enligt artikel 51.2 första stycket d i EU:s förordning om digitala tjänster för att säkerställa att en överträdelse upphör.

En behörig myndighet får enligt samma artikel ansöka om att allmän förvaltningsdomstol förenar ett beslut om tillfällig begränsning av tillgång till tjänst eller onlinegränssnitt med vite.

Enligt artikel 51.2 första stycket d i DSA ska behöriga myndigheter ha befogenhet att ålägga en leverantör av en förmedlingstjänst som omfattas av dess behörighet, vite, eller begära att en rättslig myndighet i samordnarens medlemsstat gör detta, vid bristande efterlevnad av DSA.

Av artikel 52.2 i DSA följer att sanktioner ska vara effektiva, proportionerliga och avskräckande. Förordningen innehåller även en begränsningsregel. Enligt artikel 52.4 i DSA ska vite inte överstiga fem procent av den genomsnittliga globala dagsomsättningen eller dagsinkomsten för den berörda leverantören av förmedlingstjänster under det föregående räkenskapsåret per dag, beräknat från den dag som anges i det berörda beslutet.

Befogenhet att förena ett åläggande med vite

Först har utredningen att föreslå vilken befogenhet en behörig myndighet bör ha avseende vite. Utredningen anser att det är mest ändamålsenligt och processekonomiskt att befogenheten bör vara densamma som den behöriga myndigheten har i en materiell bestämmelse enligt artikel 51.2 och 51.3 i DSA på så sätt som följer.

  • Enligt utredningens förslag i 7.4.2 får en behörig myndighet beordra att överträdelser upphör och, när så är lämpligt, föreskriva avhjälpande åtgärder som står i proportion till överträdelsen och som är nödvändiga för att få överträdelsen att faktiskt upphöra. Utredningen anser att den behöriga myndigheten bör få förena föreläggandet med vite i samband med att beslut om ett sådant föreläggande fattas.
  • Utredningen konstaterar att en behörig myndighet enligt artikel 51.3 första stycket a i DSA, under vissa omständigheter, får ålägga en förmedlingstjänstleverantörs ledningsorgan att utan onödigt dröjsmål granska situationen och anta och lägga fram en åtgärdsplan för att få överträdelsen att upphöra (se även 7.4.6). Utredningen anser att det är mest ändamålsenligt att den behöriga myndigheten själv bör kunna förena åläggandet med vite. Det saknas skäl att tynga domstolar med sådana beslut om de inte överklagas.
  • Enligt artikel 51.3 första stycket b får en behörig myndighet, under vissa omständigheter, begära att den behöriga rättsliga myndigheten i dess medlemsstat beslutar om en tillfällig begränsning av mottagarnas tillgång till en viss tjänst eller onlinegränssnitt (se även 7.4.7). Eftersom det är en domstol som fattar beslutet om en sådan begränsning i ett sådant fall, anser utredningen att det är mest ändamålsenligt att den behöriga myndigheten får begära att domstolen förenar sitt beslut med vite.

I kompletteringslagen bör det därför införas bestämmelser om att en behörig myndighet får förena förelägganden enligt artikel 51.2 första stycket b i DSA och ålägganden enligt artikel 51.3 första stycket a i samma förordning med vite. Det bör även införas bestämmelser om att en domstol får förena beslut i enlighet med artikel 51.3 första stycket b med vite.

Vitets storlek

Av artikel 52.2 i DSA följer att en sanktion ska vara effektiv, proportionerlig och avskräckande. I skäl 117 i DSA utvecklas ytterligare de kriterier som behöriga myndigheter ska beakta vid bestämmande av sanktioner nivå. Där står det, som nämnts i avsnitt 7.3.6, att medlemsstaterna ska beakta vilken typ av överträdelse det rör sig om, hur allvar-

lig den är, om den är återkommande och hur länge den pågått, med hänsyn till det allmänintresse som eftersträvas, omfattningen och typen av verksamhet som bedrivs samt den ekonomiska kapaciteten hos den som begått överträdelsen. Sanktionerna bör särskilt ta hänsyn till huruvida leverantören av förmedlingstjänster systematiskt eller återkommande underlåter att fullgöra sina skyldigheter enligt DSA samt, om så är lämpligt, antalet berörda tjänstemottagare, huruvida överträdelsen är avsiktlig eller beror på försumlighet och huruvida leverantören är verksam i flera medlemsstater. Om det i DSA föreskrivs ett högsta belopp för viten bör detta högsta belopp gälla per överträdelse av DSA och utan att det påverkar anpassningen av vitesbeloppen för specifika överträdelser. Vidare följer det av skäl 117 att medlemsstaterna bör säkerställa att föreläggandet av viten för överträdelser i varje enskilt fall är ändamålsenligt, proportionerligt och avskräckande genom att fastställa nationella regler och förfaranden i enlighet med DSA, med beaktande av samtliga kriterier avseende de allmänna villkoren för åläggande av viten. Utredningen anser att dessa skäl är vägledande utan att behöva införas i nationell rätt.

Som nämnts i 7.3.6 anges i artikel 52.4 i DSA en begränsning avseende vitets storlek och av den kan det kan utläsas att vitesbestämmelserna i DSA avser löpande vite. I den engelska språkversionen används dessutom termen periodic penalty payment, medan det i den svenska versionen endast står vite. Enligt artikel 52.4 i DSA ska vite inte överstiga fem procent av den genomsnittliga globala dagsomsättningen eller dagsinkomsten för den berörda leverantören av förmedlingstjänster under det föregående räkenskapsåret per dag, beräknat från den dag som anges i det berörda beslutet.

Utredningen anser därför att en motsvarande begränsningsbestämmelse bör införas i kompletteringslagen.

Med angivande av samma resonemang som i 7.3.6 anser utredningen att 4 § tredje stycket viteslagen inte utgör ett hinder vare sig mot att införa bestämmelser som ger grund för åläggande om löpande vite i kompletteringslagen eller mot att tillämpa dem i praktiken.

Förfarandebestämmelser

Förfaranderegler finns i viteslagen, förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen. Utöver dessa behövs ingen komplettering.

7.4.4. Sanktionsavgift vid bristande efterlevnad av DSA

Utredningens förslag: Böter för bristande efterlevnad av EU:s

förordning om digitala tjänster och denna lag ska i svenska bestämmelser benämnas sanktionsavgift.

Behörig myndighet får själv fatta beslut om sanktionsavgift. Sanktionsavgifter får beslutas vid överträdelse av följande bestämmelser i förordningen och åtaganden avseende samma bestämmelser: artiklarna 11.1, 11.3, 12.1, 13.1, 14.6, 16.4, 18.1, 24.1, 24.2, 24.3, 26.2, 26.3, 30.1, 30.6, 31.1, 32.1 och 32.2 i dess ursprungliga lydelse.

Sanktionsavgift ska inte beslutas om överträdelsen omfattas av ett föreläggande som har förenats med vite och överträdelsen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet, eller om den som anspråket riktas mot inte har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att överträdelsen ägde rum.

En sanktionsavgift ska uppgå till minst 5 000 kronor och högst sex procent av den globala årsomsättningen för den berörda leverantören av förmedlingstjänster under det föregående räkenskapsåret.

Beslut om sanktionsavgift ska delges den som beslutet gäller. En sanktionsavgift ska betalas till den behöriga myndigheten som har fattat beslutet eller till den som den behöriga myndigheten anger inom 30 dagar från det att beslutet om att ta ut avgiften fick laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet.

Om sanktionsavgiften inte betalas i tid, ska myndigheten lämna den obetalda avgiften för indrivning enligt lagen om indrivning av statliga fordringar m.m. En sanktionsavgift tillfaller staten.

En beslutad sanktionsavgift faller bort till den del beslutet om avgiften inte har verkställts inom fem år från det att beslutet fick laga kraft.

Enligt artikel 51.2 första stycket c och tredje stycket ska behöriga myndigheter ha befogenhet att ålägga böter, eller begära att en rättslig myndighet i medlemsstaten gör detta, i enlighet med artikel 52 för bristande efterlevnad av DSA.

Vad avser sanktioner har det i avsnitt 7.4.1 redovisats vad DSA anger om de regler medlemsstater bör fastställa och hur dessa bör utformas. Det högsta bötesbelopp som ska kunna åläggas för underlåtelse att fullgöra en skyldighet som fastställs i förordningen är, enligt

artikel 52.3 i DSA, sex procent av den globala årsomsättningen för den berörda leverantören av förmedlingstjänster under det föregående räkenskapsåret.

Sanktionsavgift i stället för böter

Böter är i Sverige en straffrättslig sanktion för en kriminaliserad gärning. Utredningen uppfattar att detta inte är syftet med de böter som anges i DSA, utan att avsikten är att införa administrativa sanktioner. Utredningen bedömer att medlemsstaterna i detta hänseende har möjlighet att välja den form av ekonomisk sanktion som passar in i det nationella processuella systemet.

Som påföljd för överträdelser av författningsbestämmelser som inte ingår i det straffrättsliga systemet finns sanktionsavgift, som är den administrativa motsvarigheten till böter. Huvudregeln i svensk rätt är att sanktionsavgifter bygger på att strikt ansvar föreligger, det vill säga avgiften tas ut oberoende av huruvida uppsåt eller oaktsamhet föreligger. Detta ligger i linje med DSA:s skyldigheter, som inte innehåller något subjektivt rekvisit rörande uppsåt eller oaktsamhet. Utredningen anser sammanfattningsvis att sanktionsavgifter motsvarar de böter för överträdelser av DSA som anges i förordningen. De kompletterande bestämmelser som föreslås i den delen bör därför avse sanktionsavgift i stället för böter.

Behörig myndighet bör ges befogenhet att fatta beslut om sanktionsavgift

En behörig myndighet som enligt kompletteringsförordningen har ansvar för tillsyn av vissa bestämmelser och har utrett ärendet är lämpad att själv fatta beslut om sanktionsavgift.

Överträdelser som kan leda till sanktionsavgift

Medlemsstaterna ska fatta beslut om vilka överträdelser av förordningen som ska kunna leda till sanktionsavgifter. Utredningen lämnar därför förslag om vilka bestämmelser i DSA som till sin beskaffenhet lämpar sig för sanktionsavgift vid överträdelse.

Kriterier för överträdelser som kan leda till sanktionsavgift

I regeringens skrivelse En tydlig, rättssäker och effektiv tillsyn2 anges följande om utformningen av sanktionsavgifter:

Utformningen av en sanktionsavgift vid tillsyn bör uppfylla de principer om sanktionsavgifters användningsområde och utformning som angavs i förarbetena till bestämmelsen om förverkande i 36 kap. 4 § brottsbalken (prop. 1981/82:142 s. 77). Enligt dessa principer bör sanktionsavgifter användas inom områden där regelöverträdelser är särskilt frekventa eller där det föreligger speciella svårigheter med att beräkna storleken av den vinst eller besparing som uppnås i det enskilda fallet. Avgifter bör vidare endast förekomma inom speciella och klart avgränsade rättsområden där det relativt lätt kan fastställas om en överträdelse skett eller inte. […] Om avgiftsskyldigheten ska bygga på ett strikt ansvar bör förutsättas att det finns starkt stöd för en presumtion om att överträdelser inte kan förekomma annat än som en följd av uppsåt eller oaktsamhet.

Att sanktionsavgifter ska kunna användas inom DSA:s område är redan bestämt i förordningen så som utredningen tolkat den. Utredningen anser att vissa bestämmelser i DSA stämmer på följande beskrivning:

  • Det är svårt att beräkna storleken av vinst eller besparing som en leverantör av en förmedlingstjänst uppnår i det enskilda fallet.
  • Bestämmelsen är tillräckligt tydlig för att det relativt lätt kan fastställas om en bristande efterlevnad har skett eller inte. Svåra avvägningar och skälighetsbedömningar ska inte behöva göras.
  • Det finns stöd för en presumtion om att bristande efterlevnad endast kan förekomma som följd av uppsåt eller oaktsamhet.

Vidare anser utredningen att sanktionsavgifter inte bör komma i fråga för bestämmelser där det finns risk för negativ påverkan på grundläggande fri- och rättigheter. Ett exempel på detta är skyldigheten i artikel 23.1 avseende åtgärder och skydd mot missbruk. Om en leverantör av en onlineplattform skulle kunna drabbas av sanktionsavgift vid bristande efterlevnad av artikel 23.1, finns det en risk för att leverantören blir alltför sträng i sina bedömningar av om visst material är uppenbart olagligt. Detta skulle kunna leda till alltför omfattande avstängningar av tjänstemottagare, vilket kan innebära risk för negativa effekter på yttrandefriheten. Här skulle föreläggande vid vite, som ger

2 2009/2010:79 s. 46.

möjlighet till rättelse utan att någon sanktion döms ut, vara en lämpligare åtgärd.

Överträdelser som bör kunna leda till sanktionsavgift

De överträdelser som utredningen, med tillämpning av de kriterier som angivits ovan, bör kunna bli aktuella för sanktionsavgift är: bristande efterlevnad av artiklarna 11.1, 11.3, 12.1, 13.1, 14.6, 16.4, 18.13, 24.1, 24.2, 24.3, 26.2, 26.3, 30.1, 30.6, 31.1, 32.1 och 32.2.

När det gäller hänvisningar till EU-förordningar avseende straffsanktioner för bristande efterlevnad av bestämmelserna i förordningen används i regel så kallad statisk hänvisning till artiklarna. Det innebär att om artikelnumren avseende dessa skyldigheter i DSA ändras så behöver även kompletteringslagen ändras. Utredningen ser inget skäl att avvika från huvudregeln och för alltså in en hänvisning till artiklarna i dess ursprungliga lydelse.

En bestämmelse som anger att behörig myndighet får besluta om sanktionsavgift vid bristande efterlevnad av angivna bestämmelser bör införas i kompletteringslagen.

Den behöriga myndigheten bestämmer själv om det är mest ändamålsenligt att ålägga sanktionsavgift enligt artikel 51.2 första stycket c i DSA eller utfärda ett föreläggande enligt artikel 51.2 första stycket b som förenas med vite enligt artikel 51.2 första stycket d i samma förordning.

Förbud mot dubbelprövning

I avsnitt 7.3.5 nämns det så kallade dubbelprövningsförbudet, det vill säga rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma gärning. I sådana regelverk där det är möjligt att utfärda ett vitesföreläggande och att ta ut en sanktionsavgift för samma överträdelse har det därför införts bestämmelser som syftar till att hindra en dubbelprövning. Dessa har utformats på så sätt att sanktionsavgift inte får beslutas om överträdelsen även omfattas av ett vitesföreläggande och

3 Artikeln ska tillämpas tillsammans med 4 kap. 3 § kompletteringslagen, där det anges att anmälan om misstanke av brott enligt artikel 18.1 i DSA ska göras till Polismyndigheten. Att artikel 18.1 ska tillämpas tillsammans med kompletteringslagen hindrar inte att sanktionsavgift är en möjlig påföljd vid överträdelse.

överträdelsen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet. Utredningen anser att en sådan regel bör införas i kompletteringslagen.

Vissa överträdelser kan inträffa flera gånger. Varje gång kan då anses vara en ny överträdelse. Bedömningen av om det är fråga om en eller flera överträdelser torde emellertid inte alltid vara helt lätt. Detta gäller bland annat när det är fråga om överträdelser som pågår under en tid och avser till exempel rutiner, allmänna villkor, rekommendationssystem, onlinegränssnitt eller information som är bristfällig. Viss vägledning om vad som anses vara en eller flera överträdelser och hur överträdelserna ska preciseras och konkretiseras kan sökas i straffprocessuell praxis.

En förmedlingstjänstleverantör kan bli föremål för en straffrättslig process med anledning av det innehåll som sprids via tjänsten, till exempel genom åtal för ett medverkansbrott eller med stöd av BBSlagen. Gränsdragningsfrågor om vad som kan utgöra dubbel bestraffning i dessa situationer bör överlämnas till rättstillämpningen.

Sanktionsavgiftens storlek

Sanktioners nivå är en viktig del av att utforma ett sanktionssystem. Enligt regeringens skrivelse En tydlig, rättssäker och effektiv tillsyn4bör sanktionsavgifter kunna beräknas utifrån parametrar som gör det möjligt att i förväg förutse och fastställa avgiftens storlek. Utredningen anser dock inte att det är möjligt att vara så precis i lagstiftningen utan att ett utrymme för att väga samman relevanta omständigheter bör ges till rättstillämpningen.

Utgångspunkten bör alltid vara att sanktionsavgifterna ska vara effektiva, proportionerliga och avskräckande, vilket följer av artikel 52.2 i DSA. I en sammantagen bedömning bör en behörig myndighet beakta de många olika parametrar som anges i skäl 117, det vill säga typ av överträdelse, hur allvarlig den är, om den är återkommande och hur länge den pågått, det allmänintresse som eftersträvas, omfattningen och typen av verksamhet som bedrivs samt den ekonomiska kapaciteten hos den som begått överträdelsen. Särskild hänsyn bör tas till systematiska eller återkommande brister i efterlevnad samt, om så är lämpligt, antalet berörda tjänstemottagare, om över-

4 2009/2010:79 s. 46.

trädelsen är avsiktlig eller beror på försumlighet och huruvida leverantören är verksam i flera medlemsstater.

Sanktionsavgifter ska kunna åläggas även vid överträdelser som framstår som mindre allvarliga. Betydligt lägre belopp än vad som förekommer vid konkurrensskadeavgift och marknadsskadeavgift ska därför kunna komma i fråga. Ett lägsta belopp bör emellertid bestämmas för att avgiften inte ska vara helt obetydlig. Denna miniminivå får inte vara så hög att effekten blir orimlig för ett litet företag som nyligen startat sin verksamhet. Beloppet bör enligt utredningens bedömning vara 5 000 kronor.

När det gäller högsta belopp föreslår utredningen i enlighet med artikel 52.3 i DSA att sanktionsavgiften för varje enskild överträdelse inte får överstiga sex procent av den globala årsomsättningen för den berörda leverantören av förmedlingstjänster under det föregående räkenskapsåret.

Det är lämpligt att avstå från att besluta om sanktionsavgift om den bristande efterlevnaden är ringa eller ursäktlig och leverantören i fråga gör en rättelse, om någon annan myndighet eller något annat organ har vidtagit åtgärder mot leverantören och dessa åtgärder bedöms tillräckliga, eller om det annars med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt att ta ut avgiften.

För att uppnå en enhetlighet i rättstillämpningen bör myndigheten beakta sådana principer för bestämmande av avgiftens storlek som de behöriga myndigheterna kan komma överens om inom samordningsfunktionen, se avsnitt 8.

Förfaranderegler

Utredningen anser att det även behövs vissa kompletterande förfaranderegler, exempelvis om delgivning, betalning och preskription, vilket artikel 51.6 i DSA lämnar utrymme för. Samma förfarandebestämmelser i dessa frågor som införs för utredningsskadeavgift (se 7.3.5) bör även införas för sanktionsavgift och med samma motivering. I korthet är dessa

  • att delgivning av sanktionsavgiftsbeslut bör ske,
  • att en sanktionsavgift bör betalas till den behöriga myndighet som har fattat beslutet (eller den myndighet som beslutande myndighet anger) inom 30 dagar eller inom den angivna längre tiden,
  • att indrivning av obetalade sanktionsavgifter bör ske,
  • att sanktionsavgift bör tillfalla staten,
  • att en tvåårig preskriptionstid för åläggande av sanktioner införs och
  • att en femårig preskriptionstid för verkställighet av sanktioner införs.

7.4.5. Interimistiska åtgärder

Utredningens förslag: Behörig myndighet får själv, under under-

sökningens gång eller efter dess avslutande, besluta om att vidta interimistiska åtgärder enlighet med artikel 51.2 första stycket e i EU:s förordning om digitala tjänster genom att besluta att ett sådant beslut som avses i artikel 51.2 första stycket b som syftar till att få en överträdelse ska upphöra ska gälla omedelbart.

Om inget annat anges eller senare beslutas, ska det interimistiska beslutet gälla fram till dess att ett lagakraftvunnet beslut föreligger.

Enligt artikel 51.2 första stycket e i DSA ska behörig myndighet, när det behövs för efterlevnadskontroll, under undersökningens gång eller efter dess avslutande, ha befogenhet att vidta interimistiska åtgärder eller begära att den behöriga rättsliga myndigheten gör detta, för att undvika risk för allvarlig skada. I skäl 114 anges bland annat att interimistiska åtgärder, som kan inbegripa förelägganden om att upphöra med eller avhjälpa en viss påstådd överträdelse, inte bör gå utöver vad som är nödvändigt för att säkerställa att allvarlig skada förhindras i avvaktan på det slutliga beslutet.

Utredningen har att föreslå vilken befogenhet en behörig myndighet bör ha. Eftersom den behöriga myndigheten har mest information om det ärende som den utreder är det mest ändamålsenligt att myndigheten själv fattar beslut om interimistiska åtgärder. Brådskan vid fara för allvarlig skada talar också för att beslutet ska kunna fattas av den behöriga myndigheten i stället för av domstol.

Interimistiska förelägganden bör gälla omedelbart, om inget annat anges. Med andra ord gäller de tills ett slutligt och lagakraftägande beslut föreligger, men domstol kan inhibera myndighetens beslut om

föreläggande efter överklagande. Om det är nödvändigt och lämpligt, bör skälig tid ges den som föreläggs att rätta sig efter föreläggandet.

Det bör därför införas bestämmelser som ger behörig myndighet rätt att själv fatta beslut om interimistiska åtgärder enligt det som följer av artikel 51.2 första stycket e.

Att interimistiska åtgärder ska vara proportionerliga framgår av den allmänna proportionalitetsbestämmelsen i 5 § förvaltningslagen och en särskild bestämmelse behöver införas i kompletteringslagen.

Se även avsnitt 7.4.2 om förelägganden med anledning av bristande efterlevnad. Som framgår av det avsnittet föreslås att interimistiska åtgärder ska kunna vidtas genom förelägganden som gäller omedelbart, trots att de inte vunnit laga kraft.

7.4.6. Föreläggande om åtgärdsplan

Utredningens förslag: Det bör införas en upplysningsbestäm-

melse om behörig myndighets befogenhet enligt artikel 51.3 första stycket a i EU:s förordning om digitala (befogenhet att ålägga förmedlingstjänstleverantörers ledningsorgan att utan onödigt dröjsmål granska situationen, anta och lägga fram en åtgärdsplan med nödvändiga åtgärder, säkerställa att leverantören vidtar dessa åtgärder och rapportera vilka åtgärder som vidtagits).

Behöriga myndigheter ges i artikel 51.3 första stycket a i DSA vissa befogenheter som de kan använda när de har uttömt alla andra befogenheter enligt artikel 51, men överträdelsen inte har åtgärdats eller fortsätter och orsakar allvarlig skada som inte kan undvikas genom utövandet av andra befogenheter som finns att tillgå enligt unionsrätten eller nationell rätt. Behöriga myndigheter får då ålägga ledningsorganen hos leverantörer av förmedlingstjänster, som omfattas av deras medlemsstats behörighet, att utan onödigt dröjsmål granska situationen och anta och lägga fram en åtgärdsplan med de åtgärder som är nödvändiga för att få överträdelsen att upphöra, säkerställa att leverantören vidtar dessa åtgärder och rapportera vilka åtgärder som vidtagits.

Utredningen konstaterar att artikeln är direkt tillämplig och ger behörig myndighet vissa befogenheter. En materiell befogenhetsbestämmelse behöver därför inte införas i kompletteringslagen. Eftersom det kan underlätta för både enskilda och utredningen att ha alla befo-

genhetsbestämmelser på samma plats i kompletteringslagen anser dock att en upplysningsbestämmelser om denna befogenhet bör införas i kompletteringslagen.

Inga förfarandebestämmelser är enligt utredningens bedömning nödvändiga.

7.4.7. Begränsning av tillgång till tjänst

Utredningens förslag: Det bör införas en upplysningsbestäm-

melse om behörig myndighets befogenhet enligt artikel 51.3 första stycket b i EU:s förordning om digitala tjänster (befogenhet att under vissa omständigheter begära att den behöriga rättsliga myndigheten i dess medlemsstat beslutar om en tillfällig begränsning av mottagarnas tillgång till den tjänst som berörs av överträdelsen eller till det onlinegränssnitt hos leverantören av förmedlingstjänster på vilket överträdelsen skett).

Den relevanta bestämmelsen i DSA nedan anges i något sammanfattad form.

En behörig myndighet ges i artikel 51.3 första stycket b och följande stycken i DSA en särskild befogenhet att begära att den behöriga rättsliga myndigheten i medlemsstaten beslutar om en tillfällig begränsning av mottagarnas tillgång till den tjänst som berörs av överträdelsen eller, i vissa fall, till det onlinegränssnitt hos leverantören av förmedlingstjänster på vilket överträdelsen skett.

Befogenheten kan endast användas om följande kumulativa kriterier är uppfyllda:

1. den behöriga myndigheten har uttömt alla andra befogenheter enligt

artikel 51 i DSA, inklusive befogenheten i artikel 51.3 första stycket a i samma förordning (se avsnitt 7.4.6),

2. överträdelsen har inte åtgärdats eller fortsätter,

3. överträdelsen orsakar allvarlig skada som inte kan undvikas genom

utövandet av andra befogenheter som finns att tillgå enligt unionsrätten eller nationell rätt och

4. överträdelsen innebär ett brott som innefattar ett hot mot män-

niskors liv eller säkerhet.

Som huvudregel ska den behöriga myndigheten först uppmana berörda parter att inom minst två veckor inkomma med skriftliga synpunkter på de åtgärder som den avser att begära. Leverantören av förmedlingstjänster, den eller de avsedda adressaterna och varje annan tredje part som visar ett legitimt intresse ska ha rätt att delta i förfarandet inför domstolen. De åtgärder som beslutas ska stå i proportion till överträdelsens art, allvar, frekvens och varaktighet, och inte medföra en orimlig begränsning av tillgången till laglig information för mottagarna av den berörda tjänsten.

Begränsningen av tillgången ska gälla under en period av fyra veckor, med möjlighet för domstolen ge den behöriga myndigheten rätt att förlänga perioden till en viss övre gräns. Den behöriga myndigheten ska beakta alla berörda parters rättigheter och intressen och alla relevanta omständigheter. Myndigheten får besluta om förlängning endast om

a) leverantören av förmedlingstjänster har underlåtit att vidta de

nödvändiga åtgärderna för att få överträdelsen att upphöra och

b) den tillfälliga begränsningen inte innebär en orimlig

begränsning av tjänstemottagarens tillgång till laglig information, med beaktande av antalet tjänstemottagare som påverkas och förekomsten av lämpliga och lättillgängliga alternativ.

Kan ytterligare förlängning inte ske med anledning av att bortre tidsgränsen nåtts, ska den behöriga myndigheten lämna en ny begäran till domstolen.

Överväganden och förslag

Utredningen konstaterar att artikeln är direkt tillämplig och ger behörig myndighet vissa befogenheter. En materiell befogenhetsbestämmelse behöver därför inte införas i kompletteringslagen.

Eftersom det kan underlätta för både enskilda och utredningen att ha alla befogenhetsbestämmelser på samma plats i kompletteringslagen anser dock utredningen att en upplysningsbestämmelse om denna befogenhet bör införas i kompletteringslagen.

Utredningens tolkning är att en behörig myndighet får begära att domstolen förenar sitt beslut med vite.

Inga särskilda förfarandebestämmelser är enligt utredningens bedömning nödvändiga.

Utredningen har att ange till vilken rättslig myndighet den behöriga myndigheten bör framföra sin begäran. Utredningen anser att allmän förvaltningsdomstol är rätt domstol i mål om DSA.

7.5. Handläggning i domstol

7.5.1. Val av domstol

Utredningens förslag: Allmän förvaltningsdomstol ska vara be-

hörig domstol i mål som rör EU:s förordning om digitala tjänster. Ingen bestämmelse om detta behöver införas i kompletteringslagen.

Vid överväganden om vilken eller vilka domstolar som bör fatta beslut och döma i frågor rörande DSA har utredningen övervägt dels vilken eller vilka domstolar som redan i dag har materiell sakkunskap rörande områden som berörs i DSA, dels vad effekten kan bli om fler än en domstol blir behörig.

Allmän förvaltningsdomstol är som huvudregel rätt domstol för enskilds överklagande av myndighetsbeslut (40 § förvaltningslagen) och utredningen ser ingen anledning att frångå huvudregeln. Däremot är patent- och marknadsdomstolarna rätt domstolar för mål enligt marknadsföringslagen och därför finns skäl att överväga huruvida de bör vara behöriga att fatta beslut och döma i mål som rör artikel 25 om mörka mönster, artikel 26 vad avser annonser med kommersiellt syfte, artikel 27 om transparens i rekommendationssystemet och vissa ärenden rörande artikel 28 om skydd av minderåriga online.

Fördelen är att Patent- och marknadsdomstolarna redan har särskild sakkunskap om marknadsföringsrätt. Ärenden som rör huruvida visst innehåll utgör en kommersiell annons enligt DSA har mycket gemensamt med mål som rör frågor huruvida liknande innehåll utgör marknadsföring enligt marknadsföringslagen. Detta kan tala för att det att det skulle finnas fördelar med en ordning där patent- och marknadsdomstolarna prövade ansökningar och överklaganden som grundar sig på nyss nämnda artiklar i DSA.

Samtidigt finns det flera nackdelar med en sådan ordning. En lösning med två olika domstolsvägar kan leda till gränsdragningssvårigheter. Den kan vara svårbegriplig för företagen som berörs. Skilda processordningar skulle gälla för olika mål enligt DSA. Den viktigaste nackdelen är dock att det kan leda till divergerande praxis på fler områden än vad som skulle vara fallet på de marknadsrättsliga områden som angivits. Att bedöma huruvida en viss aktör ska anses vara en leverantör av en onlineplattform är en sådan fråga, men det är inte den mest komplicerade. Om regeringen skulle anta det förslag som utredningen givit rörande fördelning av ansvarsfrågor mellan olika behöriga myndigheter skulle alla dessa myndigheter inom sina respektive ärenden avgöra hur viten och sanktioner skulle sättas. Även om utredningen i flera avsnitt poängterat vikten av att myndigheterna samarbetar för att hitta gemensamma principer och gemensamt metodstöd för detta finns risk för divergerande praxis då myndigheterna skulle få förhålla sig till prejudikatinstanser i två olika domstolsslag. Sammantaget anser utredningen att det är viktigare att praxis att bildas i en enhetlig instansordning och föreslår därför att endast allmän förvaltningsdomstol ska vara behörig i DSA-ärenden.

Eftersom en allmän regel om att allmän förvaltningsdomstol är behörig redan finns i 40 § förvaltningslagen behöver ingen bestämmelse införas i kompletteringslagen.

7.5.2. Domstols sammansättning och processregler

Utredningens bedömning: Inga specialregler behövs rörande dom-

stols sammansättning eller processregler.

Utredningen har övervägt om det behövs några specialregler rörande domstolens sammansättning, men ser inte att så skulle vara fallet. De frågor som rör ekonomiska förhållanden som kan uppkomma torde inte vara så komplicerade att domstolen behöver särskilt stöd. Det skulle kunna övervägas om särskild teknisk kunskap skulle behövas i ärenden som rör artikel 27 i DSA om rekommendationssystem, men utredningen anser att den utredning som kan läggas fram av den behöriga myndigheten och av den berörda onlineplattformsleverantören torde vara tillräcklig.

Utredningen anser heller inte att specialregler rörande processen, utöver regler om skyndsam handläggning (se avsnitt 7.5.4), skulle vara nödvändiga.

7.5.3. Överklagande

Utredningens bedömning: Bestämmelser om överklagande av

beslut finns i förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen. Utredningen anser inte att det finns skäl att frångå denna ordning och lämnar därför inga förslag i denna del.

Enligt 41 § förvaltningslagen får ett beslut överklagas om beslutet kan antas påverka någons situation på ett inte obetydligt sätt. Vem som får överklaga myndighetsbeslut framgår av 42 § förvaltningslagen. När myndighetsbeslutet överklagas blir myndigheten motpart, vilket framgår av 7 a § förvaltningsprocesslagen.

Utredningen anser inte att det finns skäl att frångå denna ordning och lämnar därför inga förslag i denna del.

7.5.4. Skyndsam handläggning

Utredningens förslag: Mål som rör ansökan om inspektion, an-

sökan om tillfällig begränsning av mottagarnas tillgång till tjänst eller onlinegränssnitt och advokatsekretess ska handläggas skyndsamt. Även om ett mål inte är av skyndsam karaktär ska ett framställt inhibitionsyrkande prövas med skyndsamhet.

Vissa ärenden är av naturen sådana att de behöver handläggas skyndsamt. En ansökan om inspektion bör hanteras snabbt, eftersom det finns risk för att bevis förvanskas.

Advokatsekretess bör enligt utredningens förslag vara ett hinder för undersökning av vissa handlingar. Bestämmelsen gäller vid alla undersökningsåtgärder, inklusive inspektion. Eftersom undersökningsåtgärder i allmänhet och inspektion i synnerhet inte bör dra ut på tiden och eftersom ett påstående om advokatsekretess hindrar slutförandet av inspektion bör ärenden om advokatsekretess handläggas skyndsamt.

Begränsning av tillgång till tjänst eller onlinegränssnitt i enlighet med artikel 51.3 första stycket b i DSA och 2 kap. 16 § kompletteringslagen är nödvändiga åtgärder vid fortsatt överträdelse, risk för allvarlig skada och brott som innefattar ett hot mot människors liv eller säkerhet. Med tanke på att dessa överträdelser alltså rör hot mot människors liv eller säkerhet bör handläggningen vara skyndsam i dessa ärenden.

Även om ett mål som helhet inte är av skyndsam karaktär, ska ett framställt inhibitionsyrkande prövas med skyndsamhet.

I kompletteringslagen bör införas bestämmelser om skyndsam handläggning vid de situationer som anges ovan.

7.6. Avgifter

Utredningens förslag: En behörig myndighet ska tillåtas att ta

ut avgifter för sin verksamhet enligt EU:s förordning om digitala tjänster, kompletteringslagen och föreskrifter som har meddelats i anslutning till kompletteringslagen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen utser bemyndigas att meddela föreskrifter om avgiftssystemets utformning.

Utredningens bedömning: Förslag till avgiftssystem lämnas inte

av denna utredning.

I skäl 111 i DSA anges att förordningen inte påverkar medlemsstaternas möjlighet att inrätta finansieringsmekanismer baserade på en tillsynsavgift som tas ut från leverantörer av förmedlingstjänster enligt nationell rätt i överensstämmelse med unionsrätten. Detta gäller i den mån den tas ut från leverantörer av förmedlingstjänster som har sitt huvudsakliga etableringsställe i medlemsstaten i fråga, att den är strikt begränsad till vad som är nödvändigt och proportionellt för att täcka kostnaderna för fullgörandet av de uppgifter som tilldelats de behöriga myndigheterna enligt DSA, med undantag för de uppgifter som tilldelats kommissionen, och att tillräcklig transparens säkerställs när det gäller uttag och användning av en sådan tillsynsavgift.

I sitt delbetänkande En inre marknad för digitala tjänster – ansvars-

fördelning mellan myndigheter (SOU 2023:2) ansåg utredningen att

det, eftersom ärendemängden i ett initialt skede inte kunde förutses,

inte var realistiskt att föreslå en finansieringslösning baserad på avgifter.5 Däremot kunde, enligt delbetänkandet, erfarenheten från tillsynen på sikt ge ett underlag för fortsatta överväganden av förutsättningarna för ett avgiftsuttag och utredningen föreslog därför att en utvärdering skulle göras i samband med att de behöriga myndigheternas ansvarsfördelning skulle göras tre år efter det att förordningen börjat tillämpas.

Utredningen har inte ändrat åsikt i denna fråga och lämnar därför inga förslag avseende hur ett avgiftssystem för tillsyn och för övriga uppgifter enligt DSA, till exempel samordnarens certifieringar av tvistlösningsorgan enligt artikel 21 i DSA och av betrodda anmälare enligt artikel 22 i samma förordning, skulle kunna se ut. Däremot bör det finnas en bestämmelse som ger möjlighet för uttag av avgifter när ett avgiftssystem väl har utformats i särskild ordning.

Ett bemyndigande som gör det möjligt att meddela sådana föreskrifter bör därför införas i kompletteringslagen.

5 S. 115 f.

8. Samordning och samverkan mellan myndigheter samt sekretessfrågor

8.1. Inledning

Utredningen har i delbetänkandet SOU 2023:2, En inre marknad för

digitala tjänster – ansvarsfördelning mellan myndigheter, föreslagit vilka

myndigheter som ska vara behöriga myndigheter och samordnare för digitala tjänster enligt DSA. I det här avsnittet redovisas utredningens överväganden när det gäller samordning och samverkan mellan myndigheterna. I avsnittet redovisas överväganden gällande om författningsändringar krävs för den samverkan som är nödvändig för att myndigheterna ska kunna tillämpa DSA och vidta de åtgärder som ankommer på myndigheterna, exempelvis att samarbeta på ett nära och effektivt sätt. Det innebär att utredningen i avsnittet gör en genomgång av förutsättningar för samordning och samverkan inklusive frågor om sekretess, uppgiftsskyldighet och dataskydd. Utredningen har därvid i enlighet med utredningens direktiv beaktat skyddet för grundläggande fri- och rättigheter, däribland yttrande- och informationsfriheten. I genomgången har utredningen utformat förslag och då beaktat att företagens och myndigheternas totala regelbörda och kostnader inte ska öka mer än nödvändigt.

8.2. Samordning och samverkan

Utredningens förslag: Samordnaren för digitala tjänster ska leda

en samordningsfunktion där de behöriga myndigheterna ska ingå En bestämmelse om samordningsfunktion införs i kompletteringsförordningen.

I samma förordning införs en bestämmelse om att de behöriga myndigheterna ska bistå samordnaren för digitala tjänster med information och stöd för att samordnaren ska kunna utarbeta en sådan verksamhetsrapport som avses i artikel 55 i EU:s förordning om digitala tjänster.

Enligt artikel 49.2 i DSA ska medlemsstaten, om den utser en eller flera behöriga myndigheter utöver samordnaren för digitala tjänster, säkerställa att de uppgifter som utförs av dessa myndigheter respektive samordnaren för digitala tjänster sker i nära och effektivt samarbete. I delbetänkandet SOU 2023:2 har utredningen föreslagit att en samordnare för digitala tjänster utses men också två andra behöriga myndigheter. I samma betänkande har utredningen framfört att det, för en effektiv och enhetlig hantering av ärenden, bör inrättas en funktion för samverkan mellan de behöriga myndigheterna. Bedömningen baseras på att det annars finns en risk för bristande enhetlighet i rättstillämpningen och bristande effektivitet när mer än en behörig myndighet utses att utöva tillsyn över förordningen. Detta är särskilt viktigt när tillsynsansvaret avseende en och samma artikel delas upp på så sätt som föreslås i avsnitt 5 i delbetänkandet. Ansvarsfördelningen framgår även av 3–5 §§ i kompletteringsförordningen, se avsnitt 1.4 i detta betänkande.

För att uppnå högre enhetlighet kan samordning och samverkan behövas avseende bland annat metodfrågor, tolkning av begrepp samt harmonisering av nivåer för viten och sanktionsavgifter. Särskilt Konsumentverkets och MPRT:s ansvarsområden är närliggande vilket kan motivera samverkan i syfte att uppnå enhetlighet i tillämpningen av bestämmelserna i DSA. Utöver detta kan konstateras att sådan information som PTS erhåller vid tillsyn avseende skyldigheten för tjänsteleverantörer att i enlighet med artikel 17 i DSA motivera modereringsbeslut kan innehålla uppgifter som är betydelsefulla även för MPRT:s tillsyn avseende andra bestämmelser. För en effektiv och ändamålsenlig tillsyn kan myndigheterna således behöva utbyta information.

Vad gäller effektivisering kan myndigheterna till exempel samarbeta så långt det går för att fastställa att en viss aktör ska anses vara en leverantör av en förmedlingstjänst, vilken typ av förmedlingstjänst det rör sig om och i vilket land leverantören är etablerad. Samordningsfunktionen är även ett lämpligt forum för samordnaren för digitala tjänster att, i den utsträckning det är nödvändigt för fullgörande av myndighetens verksamhet, föra vidare information från andra samordnare till de behöriga myndigheterna, från kommissionen och från den europeiska nämnden för digitala tjänster.

Samordning och samverkan innefattar också att myndigheterna ska lämna den information till samordnaren för digitala tjänster som denne behöver för att utföra sina uppgifter, exempelvis att enligt artikel 55 i DSA utarbeta årsrapporter om sin verksamhet. Rapporterna ska innehålla antalet mottagna klagomål enligt artikel 53 och en översikt över uppföljningen av dem. Samordnaren ska enligt artikel 55 i DSA utarbeta en enda rapport som omfattar verksamheterna för alla de behöriga myndigheterna och behöver därför få all relevant information och allt stöd den behöver för detta ändamål från de övriga behöriga myndigheterna.

Utredningen föreslår att det, i den kompletterande förordningen, också bör anges att samordnaren för digitala tjänster och de övriga behöriga myndigheterna ska bilda en samordningsfunktion ledd av samordnaren. Det övergripande syftet med en sådan funktion är en effektiv och konsekvent tillsyn och efterlevnadskontroll. Myndigheterna i samordningsfunktionen bör utifrån sina respektive ansvarsområden, bidra till att uppnå detta syfte. Varje myndighet arbetar självständigt och har full egen beslutanderätt och utredningen anser inte att formerna för hur samarbetet ska bedrivas bör författningsregleras. Att de behöriga myndigheterna ska bistå och förse samordnaren med information för att denna ska kunna fullgöra sin skyldighet att utarbeta en verksamhetsrapport till kommissionen bör dock framgå.

8.3. Informationsdelning

8.3.1. Informationsdelning i EU:s förordning om digitala tjänster

Inom ramen för DSA kommer de behöriga myndigheterna att hantera olika slags uppgifter och samverka såväl internationellt som nationellt. DSA innehåller bestämmelser som förutsätter informationsutbyte mellan myndigheterna men också tystnadsplikt.

Artikel 57 föreskriver således ömsesidigt bistånd, i synnerhet informationsutbyte. Av artikeln följer att samordnarna för digitala tjänster (övriga nationella behöriga myndigheter kan involveras om samordnaren bedömer det lämpligt) och kommissionen ska bedriva ett nära samarbete så att förordningen kan tillämpas på ett konsekvent och effektivt sätt.

Artikel 85 i DSA anger att kommissionen ska inrätta och upprätthålla ett tillförlitligt och säkert system för informationsutbyte mellan samordnarna för digitala tjänster, kommissionen och nämnden. Om det är nödvändigt, får också andra behöriga myndigheter beviljas tillgång till systemet.

Enligt artikel 49 i DSA ska medlemsstaterna säkerställa att de behöriga myndigheterna har ett nära och effektivt samarbete när de utför sina uppgifter. De behöriga myndigheterna i Sverige kommer alltså att utbyta information i huvudsak nationellt men också internationellt.

När det gäller tystnadsplikt så följer av artikel 84 i DSA att det råder tystnadsplikt när myndigheterna utbyter information som de har erhållit eller utbytt enligt DSA och informationen är av sådant slag att den omfattas av tystnadsplikt.

I artikel 40.2 i DSA regleras dataåtkomst för mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer. Här föreskrivs att nationella samordnare, när de övervakar och bedömer efterlevnaden av förordningen, ska ta vederbörlig hänsyn till de rättigheter och intressen som leverantörer av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer och de berörda tjänstemottagarna har, inbegripet bland annat skydd av konfidentiell information, i synnerhet företagshemligheter.

Tillsynen kräver alltså dels att känsliga uppgifter som svenska myndigheter tar emot från annan myndighet blir sekretessbelagda hos myndigheten, dels att uppgiftsutbyte inte hindras av sekretess. Det måste därför övervägas om det behövs särskilda bestämmelser om sekretess

vid tillsyn samt om en sekretessbrytande bestämmelse eller en bestämmelse om uppgiftsskyldighet behövs.

8.3.2. Sekretessreglering i svensk rätt av betydelse för myndigheters informationsdelning

För att främja ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande har var och en rätt att ta del av allmänna handlingar (2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen). Rätten får begränsas om det krävs med hänsyn till vissa intressen som räknas upp i 2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen. Sådana godtagbara hänsyn är till exempel rikets säkerhet eller dess förhållande till en annan stat eller en mellanfolklig organisation, intresset av att förebygga eller beivra brott, det allmännas ekonomiska intresse samt skyddet för enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden.

Begränsningar av rätten att ta del av allmänna handlingar regleras främst i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) (OSL). Sekretess innebär ett förbud mot att röja en uppgift, vare sig det sker muntligen, genom utlämnande av en allmän handling eller på något annat sätt (3 kap. 1 § OSL). Sekretess gäller både i förhållande till enskilda personer och andra myndigheter (8 kap. 1–2 §§ OSL). Sekretess gäller också i förhållande till utländska myndigheter och mellanfolkliga organisationer (8 kap. 3 § OSL).

En sekretessbestämmelse är normalt uppbyggd med tre rekvisit: sekretessens föremål, dess räckvidd och dess styrka. Sekretessens styrka bestäms med ett så kallat skaderekvisit. Ett skaderekvisit kan vara antingen rakt eller omvänt. Ett rakt skaderekvisit innebär en presumtion för att uppgifterna är offentliga och att sekretess gäller endast om det kan antas att viss skada uppstår om uppgiften lämnas ut. Vid ett omvänt skaderekvisit är utgångspunkten den motsatta; uppgifterna omfattas av sekretess om det inte står klart att uppgiften kan lämnas ut utan att viss skada uppstår.1 Sekretess kan även vara absolut, det vill säga uppgiften omfattas av sekretess utan att någon skadeprövning ska göras när uppgiften begärs ut. Om en bestämmelse saknar skaderekvisit innebär det att uppgifter omfattas av absolut sekretess.

Om en uppgift omfattas av en sekretessbestämmelse får den inte lämnas ut om inte annat anges i OSL eller i lag eller förordning som

1Prop. 2008/09: 150 Offentlighets- och sekretesslag s. 284.

OSL hänvisar till (8 kap. 1 § OSL). Sekretessbrytande bestämmelser och bestämmelser om undantag från sekretess finns främst i 10 kap. OSL. Enligt 10 kap. 2 § OSL kan en myndighet lämna sekretessbelagda uppgifter till enskilda eller andra myndigheter om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten ska kunna fullgöra sin verksamhet. I 10 kap. 27 § OSL, den så kallade generalklausulen, föreskrivs att uppgifter kan lämnas mellan myndigheter om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen ska skydda. Ytterligare en sekretessbrytande bestämmelse finns i 10 kap. 28 § OSL. Bestämmelsen innebär att sekretess inte hindrar att en uppgift lämnas till en annan myndighet, om uppgiftsskyldighet följer av annan lag än OSL eller av förordning.

Ett flertal bestämmelser i OSL gäller till skydd för enskilds personliga förhållanden (se avdelning V OSL). I 21 kap. 1 § OSL regleras ett minimiskydd för enskilds personliga förhållanden som gäller inom hela den offentliga sektorn, oavsett i vilket sammanhang eller vid vilken myndighet uppgiften förekommer. Utöver de generella bestämmelserna i 21 kap. OSL finns också andra särskilda sekretessbestämmelser i OSL till skydd för enskildas personliga och ekonomiska förhållanden.

Enligt första punkten i 30 kap. 23 § OSL gäller sekretess, i den mån regeringen meddelar föreskrifter om detta, i en statlig myndighets verksamhet som består i utredning, planering, prisreglering, tillståndsgivning, tillsyn eller stödverksamhet med avseende på produktion, handel, transportverksamhet eller näringslivet i övrigt, för uppgift om en enskilds affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs (rakt skaderekvisit). Enligt andra punkten gäller under samma förutsättning sekretess (absolut sekretess) för uppgift om andra ekonomiska eller personliga förhållanden än som avses i första punkten för den som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för myndighetens verksamhet. Regeringen har med stöd av första stycket i 30 kap. 23 § OSL meddelat föreskrifter om sekretess i 9 § offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641), OSF, i den utsträckning som anges i bilagan till OSF. Bestämmelsen i 30 kap. 23 § OSL ger således inte i sig direkt upphov till någon sekretess utan innehåller ett bemyndigande till regeringen att utfärda föreskrifter om sekretess. Sekretess i de aktuella situationerna förutsätter att regeringen föreskriver om detta. I bilagan till OSF regleras sekre-

tessen i viss specificerad verksamhet, det vill säga om sekretessen omfattar utredning, tillståndsgivning och tillsyn eller, som i vissa fall, bara utredning. Omfattningen av sekretessen ser olika ut hos olika myndigheter och i förhållande till olika författningar. Enligt 30 kap. 24 § OSL gäller vidare sekretess hos en statlig myndighet i verksamhet som avses i 23 § för en sådan uppgift om en enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden som myndigheten förfogar över på grund av ett internationellt avtal. Bestämmelsen ger ett starkt sekretesskydd för de angivna uppgifterna eftersom sekretess råder oavsett om den enskilde lider skada om uppgifterna lämnas ut eller ej.

I OSL finns även sekretessbestämmelser som gäller till skydd för allmänna intressen. Det handlar till exempel om sekretess till skydd för rikets säkerhet eller dess förhållande till andra stater eller mellanfolkliga organisationer. Av till exempel 15 kap. 1 § framgår att sekretess gäller för uppgift som rör Sveriges förbindelser med en annan stat eller i övrigt rör annan stat, mellanfolklig organisation, myndighet, medborgare eller juridisk person i annan stat eller statslös, om det kan antas att det stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skadar landet om uppgiften röjs. Sekretessbestämmelserna i 17 kap. OSL skyddar uppgifter som förekommer i myndigheters verksamhet inför inspektion, kontroll eller annan tillsyn. Motsvarande skydd finns i 18 kap. OSL avseende det allmänna intresset att förebygga och beivra brott.

8.4. Överväganden rörande sekretess, uppgiftsutbyte och dataskydd vid tillämpning av EU:s förordning om digitala tjänster

8.4.1. Sekretess

Utredningens bedömning: Nuvarande sekretessreglering enligt

offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) innebär ett tillräckligt skydd för uppgifter hos myndigheter vid tillsyn enligt EU:s förordning om digitala tjänster.

I artikel 84 i DSA finns en bestämmelse om tystnadsplikt vid kontroll av efterlevnaden av förordningen. Information som är av sådant slag att den omfattas av tystnadsplikt får inte föras vidare. Utred-

ningen har således att överväga om den befintliga regleringen är tillräcklig för att uppfylla förordningens krav på tystnadsplikt och för att myndigheterna ska kunna utföra tillsyn i DSA-ärenden. Det handlar således om att analysera huruvida nu gällande sekretessregler ger ett fullgott skydd för uppgifter som kan förekomma i tillsynsärenden och samtidigt inte utgör ett hinder mot sådan informationsdelning mellan myndigheter som berörts ovan.

Sekretess vid internationellt samarbete

Sekretess gäller enligt 15 kap. 1 a § OSL första stycket för uppgift som en myndighet har fått från ett utländskt organ på grund av en bindande EU-rättsakt eller ett av EU ingånget eller av riksdagen godkänt avtal med en annan stat eller med en mellanfolklig organisation, om det kan antas att Sveriges möjlighet att delta i det internationella samarbete som avses i rättsakten eller avtalet försämras om uppgiften röjs. Motsvarande sekretess gäller enligt andra stycket för uppgift som en myndighet har inhämtat i syfte att överlämna den till ett utländskt organ i enlighet med en sådan rättsakt eller ett sådant avtal som avses i första stycket.

Att uppgiften finns hos myndigheten på grund av en bindande EU-rättsakt eller ett av EU ingånget eller av riksdagen godkänt avtal innebär att endast sådana uppgifter som myndigheten har fått som en direkt följd av rättsakten eller avtalet träffas av bestämmelsen.2

Av första stycket i 15 kap. 1 a § OSL framgår alltså att en förutsättning för att sekretess ska gälla är att ett röjande av uppgiften kan antas försämra Sveriges möjlighet att delta i det internationella samarbete som avses i EU-rättsakten eller avtalet. Uttrycket syftar i detta sammanhang främst på möjligheten att få del av information i enlighet med EU-rättsakten eller avtalet, det vill säga att dra nytta av samarbetet. Bestämmelsen innebär att myndigheten i det enskilda fallet är skyldig att göra en självständig bedömning av vilka konsekvenser ett röjande kan antas få för det fortsatta samarbetet.3

I förarbetena till 15 kap. 1 a § OSL uttalas det att om till exempel ett internationellt avtal föreskriver absolut sekretess för en uppgift som

2Prop. 2012/13:192, Sekretess i det internationella samarbetet, s. 43. 3Prop. 2012/13:192, Sekretess i det internationella samarbetet, s. 44.

myndigheten har fått enligt avtalet, kan det typiskt sett antas att ett röjande av uppgiften skulle försämra möjligheterna att delta i samarbetet.4

När det gäller uppgifter som samordnarna för digitala tjänster utbyter för att kunna bistå övriga medlemsstaters samordnare enligt artikel 57 i DSA föreligger alltså just en sådan situation som behandlats i förarbetena. Uppgifter som utbyts inom ramen för DSA kan därmed skyddas av sekretess enligt 15 kap. 1 a §, eftersom det kan antas att det skulle försämra samarbetet om uppgifter som myndigheterna fått del av röjs. Sekretessprövningen måste i dessa situationer således göras med beaktande av att uppgifterna lämnas av samordnarna under förutsättning att den tystnadsplikt som anges i artikel 84 i DSA gäller.

Av andra stycket i 15 kap. 1 a § OSL framgår att motsvarande sekretess gäller även för uppgifter som myndigheten har samlat in på annat sätt, om uppgiften inhämtats enbart i syfte att överlämnas till ett utländskt organ i enlighet med en sådan rättsakt eller ett sådant avtal som avses i första stycket, bland annat i enlighet med en bindande EU-rättsakt. Sekretess gäller alltså även i en sådan situation, då det kan antas att Sveriges möjlighet att delta i det internationella samarbete som avses i rättsakten eller avtalet försämras om uppgiften röjs.

Bestämmelsen är däremot inte tillämplig på uppgifter som samlats in av myndigheten av något annat skäl, till exempel inom ramen för handläggningen av ett eget tillsynsärende.

Ömsesidigt bistånd är nödvändigt för en effektiv tillsyn enligt DSA, inte minst eftersom förmedlingstjänster i många fall verkar över landsgränser. Sveriges möjlighet att ge bistånd på så sätt som föreskrivs i artikel 57 i DSA skulle försämras om uppgifter inte skyddades i Sverige och 15 kap. 1 a § OSL blir därför tillämplig. Det är utredningens bedömning att bestämmelsen i 15 kap. 1 a § OSL är tillräcklig för att uppfylla DSA:s krav på tystnadsplikt i samarbetet med kommissionen och med andra medlemsstater.

Sekretess för uppgifter om enskilda vid nationell tillsyn

De behöriga myndigheterna i Sverige ska i enlighet med artikel 49 i DSA ansvara för tillsynen av leverantörerna av förmedlingstjänster och kontrollen av efterlevnaden av förordningen. Information som myn-

4Prop. 2012/13:192, Sekretess i det internationella samarbetet, s. 44.

digheterna får del av inom ramen för DSA behöver omfattas av sekretess enligt OSL för att uppfylla kravet på att information som de erhållit eller utbytt enligt DSA och som är av sådant slag att den omfattas av tystnadsplikt inte förs vidare. Dessutom behöver det säkerställas att enskildas personliga och ekonomiska förhållanden i tillräcklig grad skyddas inom ramen för den nationella tillsynen hos respektive myndighet.

De uppgifter som de behöriga myndigheterna kommer att hantera i ett DSA-ärende kommer att vara av skilda slag. Utredningen ser inte någon möjlighet att uttömmande ange alla uppgifter som kan förekomma, eftersom anmälare, leverantörer av förmedlingstjänster och andra har möjlighet att självmant skicka in information – även utan direkt relevans för tillsynsverksamheten – till myndigheterna. Dessutom kan alla sorters uppgifter som finns sparade hos någon som inspekteras av myndigheterna komma att inhämtas i samband med inspektion. Uppgifterna kan i många fall vara generella och övergripande, utan information om någon enskild. De kan emellertid också i vissa fall komma att innehålla texter, bilder eller videor som visar brottslighet, enskildas personliga intressen, kopplingar till en viss gruppering eller uppgift om en enskilds eller en grupps religiösa eller politiska övertygelse och aktiviteter. De uppgifter de behöriga myndigheterna kommer att hantera kan således vara känsliga med hänsyn till enskildas personliga förhållanden. Uppgifter kan även vara känsliga med hänsyn till enskildas ekonomiska verksamhet. Ärenden kan exempelvis handla om en affärsmodell eller ett IT-system för moderering. Vissa uppgifter om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden som kan komma att behandlas inom ramen för DSA-tillsynen är således sådana att ett utlämnande kan få negativa konsekvenser för den enskilde.

Generellt gäller för myndigheter att de ska se till att ärenden blir utredda i den omfattning som ärendet kräver (23 § FL). Myndigheten har ett ansvar för att utredningen hos myndigheten är så fullständig som möjligt. Syftet med en utredning är att klarlägga de faktiska förhållanden som är relevanta för ärendet. I utredningen vid tillsyn enligt DSA bör vissa uppgifter som tillförs ärenden omfattas av sekretess.

DSA-ärenden kan vara av skilda slag och ärendena kan också, som redan har konstaterats, innehålla uppgifter av många olika slag. Tillsynsverksamheten inom ramen för DSA avser inte förekomsten av olagligt innehåll i allmänhet. I många fall kommer DSA-tillsynen att handla om att kontrollera efterlevnaden av hur förmedlingstjänster tillämpar ruti-

ner som lever upp till skyldigheterna enligt DSA och inte handla om att bedöma det innehåll som tjänstemottagare tillhandahållit. Det kan till exempel handla om kontroll av att förmedlingstjänstleverantörerna har en kontaktpunkt (artikel 12), att en mekanism för anmälan och åtgärder finns på plats (artikel 16) och om leverantörens transparensrapportering (artiklarna 15 och 24). Tillsynen kan i dessa delar främst avse förmedlingstjänsternas rutiner, administration och organisation. Uppgifter som inhämtas eller inkommer och tillförs ärendet kan då i vissa fall röra leverantörens affärsförhållanden eller andra ekonomiska förhållanden.

I andra fall kommer DSA-tillsynen att avse konsumentrelaterade frågor om onlinegränssnitt (artikel 25), annonsering (artikel 26), transparens i rekommendationssystemet (artikel 27) eller skydd av minderåriga online (artikel 28). Också sådana uppgifter bedöms främst avse leverantörens affärsförhållanden (exempel ovan avseende affärsmodell för moderering) men även i viss mån tjänstemottagarens ekonomiska och personliga förhållanden. Detsamma kan sägas gälla för de skyldigheter som avser näringsidkares spårbarhet (artikel 30), inbyggd spårbarhet (artikel 31) och konsumenters rätt till information (artikel 32).

I dessa fall aktualiseras den sekretessreglering som finns i 30 kap. 23 § OSL. Beträffande ett företag som är föremål för en myndighets tillsyn finns bemyndigande för förordningsreglerad sekretess för bland annat affärs- och driftsförhållanden enligt 30 kap. 23 § första stycket första punkten OSL. Där gäller rakt skaderekvisit. När det gäller uppgifter om andra ekonomiska eller personliga förhållanden, vad avser den som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för myndighetens verksamhet, gäller bemyndigande om sekretessreglering utan skaderekvisit enligt 30 kap. 23 § första stycket andra punkten OSL

Regeringen har med stöd av första stycket i 30 kap. 23 § OSL meddelat föreskrifter om sekretess i 9 § OSF, i den utsträckning som anges i bilagan till OSF. I bilagan anges bland annat PTS, MPRT och Konsumentverket, vilka enligt utredningens förslag i delbetänkandet och i detta slutbetänkande bör utses till behöriga myndigheter enligt DSA.

Avseende PTS gäller sekretess vid utredning, tillståndsgivning och tillsyn samt stödgivning i vissa angivna fall (p. 99 i bilagan).

För MPRT:s del gäller sekretess vid utredning, tillståndsgivning och tillsyn (p. 101 i bilagan).

Avseende Konsumentverket gäller sekretess vid utredning, planering och tillsyn om inte intresset av allmän kännedom om förhållande

som rör människors hälsa, miljön, eller redligheten i handeln eller liknande allmänintresse har sådan vikt att uppgifter bör lämnas ut (p. 15 i bilagan).

Bestämmelsen i 30 kap. 23 § OSL, 9 § OSF och bilagan till förordningen tillförsäkrar enligt utredningens mening ett fullgott och enhetligt sekretesskydd vid de behöriga myndigheternas tillsyn av förmedlingstjänsternas organisation, administrativa rutiner och konsumentrelaterade skyldigheter i DSA.

Det är alltså utredningens bedömning att tjänsteleverantörernas behov av sekretesskydd för uppgifter om affärs- och driftsförhållanden i tillräcklig mån tillgodoses genom 30 kap. 23 § första stycket 1. För näringsidkare som med stöd av avtal använder en förmedlingstjänst vid marknadsföring av varor och tjänster till konsumenter torde det sekretesskydd som föreskrivits med stöd av andra punkten vara tillräckligt. Tjänstemottagare har som regel ett avtalsförhållande som enligt utredningens bedömning är att jämställa affärsförbindelse eller liknande med förmedlingstjänstleverantör och omfattas därmed. I de fall en tjänstemottagare använder en förmedlingstjänst utan sådan affärsförbindelse torde inget sekretessbehov föreligga.

I DSA finns också en skyldighet för förmedlingstjänstleverantörer att anmäla misstanke om brott (artikel 18) och att agera mot missbruk av tjänsten (artikel 23). Som framgått ovan kan det förväntas inkomma eller inhämtas uppgifter som innehåller texter, bilder eller videor med vitt skilt innehåll. Det kan förutses att sådant material kan röra brottslighet, enskildas personliga angelägenheter, kopplingar till en viss gruppering eller uppgift om en enskilds eller grupps religiösa eller politiska övertygelse och aktiviteter. Utredningen bedömer att sådant material kan komma att ges in främst vid tillsyn av nyss nämnda artiklar, även om det för en myndighet inte är möjligt att styra vilka uppgifter som lämnas in i ett tillsynsärende (oavsett vad tillsynen avser). Det kan till exempel också komma in uppgifter om personliga angelägenheter i ett ärende som rör leverantörens tillämpning av sina allmänna villkor om eventuella begräsningar i användningen av tjänsten, det vill säga modereringsbeslut.

När det gäller de uppgifter som rör enskilda finns den generella bestämmelsen om sekretess till skydd för uppgift om enskilds personliga förhållanden i 21 kap. 1 § OSL. Bestämmelsen skyddar uppgifter som rör en enskilds hälsa eller sexualliv såsom uppgifter om sjukdomar, missbruk, sexuell läggning, könsbyte, sexualbrott eller annan

liknande uppgift, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne kommer att lida betydande men om uppgiften röjs. Bestämmelsen ska tillämpas av alla myndigheter inom alla verksamhetsgrenar. Det skydd för uppgifter som rör enskildas personliga förhållanden som följer av 30 kap. 23 § första stycket 2 OSL och 9 § OSF omfattar inte alla slags uppgifter om enskildas personliga förhållanden som en tjänstemottagare tillhandahållit. Det är endast tjänstemottagare som trätt i affärsförbindelse eller liknande med den leverantör som är föremål för myndighetens verksamhet som kan omfattas av denna sekretessreglering. Det känsliga innehållet kan i vissa fall avse helt andra personer. Utredningen bedömer att det inte kan uteslutas att myndigheterna inom ramen för tillsyn kan få del av sådant innehåll avseende andra än tjänstemottagare till exempel i ett ärende som rör brister vid leverantörers hantering av tjänstemottagares missbruk av tjänsten. I ett klagomålsärende skulle alltså bilder på annan än tjänstemottagaren kunna komma in även om det är tjänstemottagaren som tillhandahållit bilderna. I dessa fall aktualiseras även tillämpning av den allmänna bestämmelsen i 21 kap. 1 § OSL. Denna bestämmelse ger ett grundläggande skydd för särskilt känsliga uppgifter om de enskildes personliga förhållanden. Frågan är om detta kan anses tillräckligt eller om det härutöver finns behov av ytterligare sekretessreglering avseende uppgifter om enskilda personliga förhållanden som kan förekomma i ett tillsynsärende utan att den enskilde har någon avtalsrelation med det företag som är föremål för tillsyn. Ett utlämnande av uppgifter om en enskilds personliga förhållanden i ett DSAärende kan i vissa fall få negativa konsekvenser för den som uppgiften gäller. Denna risk ska vägas mot allmänhetens rätt till insyn. En begränsning av rätten att ta del av allmänna handlingar ska inte gå utöver vad som är motiverat med hänsyn till de intressen som sekretessen avser att skydda. En sekretessbestämmelse ska vidare, när och om en ny bestämmelse utformas, vara så specifik som möjligt när det gäller sekretessens föremål, det vill säga vilka uppgifter som bestämmelsen avser att skydda. Enligt utredningens mening är det inte möjligt att med tillräcklig grad av precision förutse vilka konkreta slags uppgifter som skulle kräva ytterligare skydd. Utredningen gör alltså bedömningen att skyddet för enskildas personliga förhållanden i och med bestämmelserna i 21 kap. 1 § OSL här får anses tillräckligt också när det gäller skydd för uppgifter som rör annan än tjänstemottagaren men som sprids via tjänstemottagaren.

Enligt 30 kap. 24 § OSL gäller vidare sekretess hos en statlig myndighet i verksamhet som avses i 23 § för en sådan uppgift om en enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden som myndigheten förfogar över på grund av ett internationellt avtal. Begreppet avtal tolkas på så sätt att det även omfattar rättsakter som gäller till följd av Sveriges medlemskap i EU, det vill säga anslutningsfördragen samt förordningar och direktiv som utfärdas av EU:s institutioner (RÅ 2007 ref. 45). Det innebär att uppgifter som myndigheterna förfogar över på grund av bestämmelsen i DSA om ömsesidigt bistånd i artikel 57 i DSA skyddas. Bestämmelsen i 30 kap. 24 § OSL ger ett starkt sekretesskydd för sådan uppgift om en enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden som myndigheten förfogar över på grund av avtalet, eftersom sekretess råder oavsett om den enskilde lider skada om uppgifterna lämnas ut eller ej, så kallad absolut sekretess. Bestämmelsen är enligt utredningens bedömning tillämplig på sådana uppgifter som de behöriga myndigheterna utbyter med andra medlemsstaters myndigheter eller kommissionen.

Utredningen har i sin analys av behovet av sekretessreglering, mot bakgrund av DSA-tillsynens varierande karaktär, funnit att det i dag inte finns tillräckliga skäl för att föreslå en ny sekretessbestämmelse för den typ av uppgifter om enskildas personliga förhållanden som skulle kunna falla utanför tillämpningsområdet för bestämmelserna i 30 kap 23 och 24 §§ samt 21 kap. OSL.

Sekretess vid planering

När det gäller skyddet för det allmännas intressen, här myndigheternas verksamhet, finns i 17 kap. 1 § OSL skydd för uppgift om planläggning eller andra förberedelser för bland annat inspektion, om det kan antas att syftet med granskningsverksamheten motverkas om uppgiften röjs. Bestämmelsen utgör enligt utredningens mening tillräckligt skydd för allmänna intressen inför planerade tillsynsåtgärder.

Sekretess vid nationell samordning och samverkan

De behöriga myndigheterna i Sverige ska i enlighet med artikel 49.2 i DSA samarbeta nationellt kring efterlevnadskontroll, bland annat för att för att harmonisera tillämpning och av effektivitetsskäl. Informationsutbytet omfattas av artikel 84 om tystnadsplikt i DSA då arti-

keln omfattar informationsutbyte mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter. Det nationella sekretessbehovet behöver tillgodoses på annat sätt än genom en generell sekretessbestämmelse till skydd för Sveriges internationella relationer5 (jämför ovan om bestämmelsen i 15 1 a § OSL). Enligt utredningens mening är det främst uppgifter om leverantörernas affärsverksamhet som är skyddsvärda vid samordning och samverkan mellan myndigheterna. Sådan samordning och samverkan som exemplifierats ovan (avsnitt 9.2) kan avse tolkning av begrepp, metodfrågor samt harmonisering av nivåer för viten och sanktionsavgifter. Bestämmelserna i 30 kap. 23 och 24 §§ OSL, 9 § OSF och bilagan till OSF tillförsäkrar enligt utredningens mening ett fullgott och enhetligt sekretesskydd vid informationsutbyte mellan samordnaren och övriga behöriga myndigheter enligt DSA.

8.4.2. Uppgiftsutbyte (sekretessbrytande bestämmelser och uppgiftsskyldighet)

Utredningens förslag: De behöriga myndigheterna ska inom ramen

för det nationella samarbetet lämna de uppgifter till varandra som behövs för att myndigheterna ska kunna fullgöra sina uppgifter enligt EU:s förordning om digitala tjänster, kompletteringslagen och kompletteringsförordningen. En bestämmelse om uppgiftsskyldighet införs i kompletteringsförordningen.

Utredningens bedömning: Inga nya bestämmelser behövs för att

en svensk myndighet ska kunna lämna begärd information till en utländsk myndighet i ett ärende som kräver ömsesidigt bistånd.

I artiklarna 49 och 57 i DSA förutsätts nationellt och internationellt informationsutbyte. Det internationella informationsutbytet avser framför allt samordnaren, men även övriga behöriga myndigheter kan beröras. Uppgifter behöver kunna utbytas utan att hindras av den sekretess som enligt gäller enligt artikel 84 (15 kap. 1 a § och 30 kap. 23–24 §§ OSL, se avsnitt 9.4). En uppgift som är sekretessbelagd enligt OSL får enligt 8 kap. 1 § OSL inte röjas för enskilda eller för andra myndigheter, om inte annat anges i OSL eller i lag eller förordning som OSL hänvisar till. De sekretessbrytande bestämmel-

5Prop. 2012/13:192, Sekretess i det internationella samarbetet, s. 29.

serna i 10 kap. 27 § och 10 kap. 28 § första stycket får inte tillämpas, om sekretess gäller enligt 15 kap. 1 a § OSL.

Internationellt uppgiftsutbyte

I förhållande till utländska myndigheter och mellanfolkliga organisationer kan sekretessbelagda uppgifter lämnas ut med stöd av 8 kap. 3 § OSL. Enligt bestämmelsen får uppgift inte lämnas ut till utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation i andra fall än då utlämnandet sker i enlighet med föreskrift i lag eller förordning eller då uppgiften i motsvarande fall skulle få lämnas ut till svensk myndighet och det enligt den utlämnande myndighetens prövning står klart att det är förenligt med svenska intressen att uppgiften lämnas till den utländska myndigheten eller mellanfolkliga organisationen. En EU-förordning är som tidigare nämnts i avsnitt 4.2.1 direkt tillämplig. Bestämmelsen i 8 kap. 3 § OSL gör det möjligt att lämna uppgift till en utländsk myndighet om det sker med stöd i särskild lag eller förordning. Av artikel 57 i DSA följer att ömsesidigt bistånd ska lämnas, i synnerhet informationsutbyte. Utbyte av sekretessbelagda uppgifter mellan den nationella samordnaren för digitala tjänster och andra nationella samordnare respektive kommissionen möjliggörs således med stöd av 8 kap. 3 § OSL och artikel 57 i DSA.

Nationellt uppgiftsutbyte

Mellan svenska myndigheter aktualiseras de sekretessbrytande bestämmelserna i 10 kap. OSL. Bestämmelsen i 10 kap. 2 § OSL hindrar inte att en uppgift lämnas ut om det är nödvändigt för att en myndighet ska kunna fullgöra sin verksamhet. Bestämmelsen ska användas med restriktivitet och endast omständigheten att effektiveten i myndighetens handlande sätts ned får inte leda till att sekretessen åsidosätts.6En möjlighet är att grunda det nationella uppgiftsutbytet på 10 kap. 27 § OSL där det föreskrivs att uppgifter kan lämnas mellan myndigheter om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen ska skydda. Också bestämmelsen i 10 kap. 27 § OSL är avsedd att användas restriktivt och

6Prop. 1979/80:2 Del A, med förslag till sekretesslag m.m. (Lagrådets yttrande), s. 465.

inte vid ett regelbundet uppgiftsutbyte.7 Rutinmässigt utbyte av sekretessbelagda uppgifter mellan myndigheter ska dessutom i regel vara särskilt författningsreglerat.8

Ett annat alternativ är att införa en sekretessbrytande bestämmelse som möjliggör att sekretesskyddade uppgifter kan lämnas mellan myndigheterna. En sekretessbrytande bestämmelse införs i så fall i OSL eller i lag eller förordning som OSL hänvisar till (8 kap. 1 § OSL). Någon hänvisning till den lag eller förordning som innehåller en sekretessbrytande bestämmelse behöver dock inte tas in i OSL, om bestämmelsen i fråga utformas som en uppgiftsskyldighet, vilket framgår av 10 kap. 28 § OSL. En sådan bestämmelse kan införas antingen i lag eller i förordning.

För samordnaren kommer det ibland att vara nödvändigt att lämna uppgifter som denne fått del av inom ramen för det ömsesidiga biståndet enligt artikel 57 i DSA, inom ramen för samarbetet med övriga nationella samordnare och kommissionen. Även om bestämmelsen i 10 kap. 2 § OSL bör användas restriktivt så gör bestämmelsen det möjligt för samordnaren att i vissa fall dela informationen och därmed fullgöra sina uppgifter enligt förordningen.

Samverkan mellan de behöriga myndigheterna kommer inom ramen för den nationella tillsynen sannolikt att bli regelbunden. Utbyte av uppgifter är en förutsättning för att myndigheterna ska kunna samverka nära och effektivt på så sätt som anges i artikel 49.2 i DSA. Det är inte lämpligt att grunda ett sådant uppgiftsutbyte på bestämmelsen i 10 kap. 27 § OSL. I stället föreslår utredningen att en bestämmelse om uppgiftsskyldighet införs i kompletteringsförordningen.

Uppgiftsskyldigheten som föreslås bör säkerställa att de uppgifter som respektive myndighet kan behöva för att utföra uppdraget som behörig myndighet i Sverige enligt DSA kan lämnas. Uppgiftsutbyte om DSA-tillsyn inom respektive myndighets ansvarsområde syftar till att harmonisera tillämpningen, att inhämta expertkunskap från en annan behörig myndighet och att utföra uppdraget som behörig myndighet på ett effektivt sätt. Det kan till exempel handla om uppgifter som den behöriga myndigheten behöver för att bedöma om en förmedlingstjänstleverantör brustit i sin skyldighet att se till att visst innehåll markerats som en annons. Enligt förarbetena till den äldre sekretesslagen kan uppgiftsskyldigheten ta sikte på utlämnande av uppgifter av ett speciellt

7Prop. 1979/80:2 Del A, med förslag till sekretesslag m.m. (Lagrådets yttrande), s. 65. 8 Prop. 1979780:2 Del A, med förslag till sekretesslag m.m., s. 326 f. och 81.

slag, gälla en myndighets rätt att få del av uppgifter i allmänhet eller avse en skyldighet för en viss myndighet att lämna andra myndigheter information.9 För att täcka in alla situationer då en behörig myndighet kan ha behov av att lämna information till en annan behörig myndighet, föreslår utredningen dock att bestämmelsen ges en generell utformning. Skälet är att det möjliggör samverkan kring metodfrågor och harmonisering. Gränsdragningen mellan de behöriga myndigheternas ansvarsområden kan vara svår i enskilda fall och de kan därför behöva underrätta varandra om pågående ärenden för att undvika överlappande tillsynsåtgärder. Förutsättningar för en effektiv och ändamålsenlig tillsyn skapas.

Utredningen föreslår en uppgiftsskyldighet som innebär att de behöriga myndigheterna ska lämna de uppgifter som behövs för att myndigheterna ska kunna fullgöra sina uppgifter enligt DSA. Uppgiftsskyldigheten bör föras in i kompletteringsförordningen.

8.4.3. Dataskydd

Utredningens bedömning: Samordnaren för digitala tjänster och de

övriga behöriga myndigheterna kommer att behandla personuppgifter vid handläggning av ärenden. En del av behandlingen kommer att avse känsliga personuppgifter. Uppgiften att vara behörig myndighet är en uppgift av allmänt intresse som kommer att regleras i svensk rätt. Det finns rättslig grund för behandling av personuppgifter inom ramen för EU:s förordning om digitala tjänster vid de behöriga myndigheterna.

Tillämpningen av EU:s förordning om digitala tjänster och kompletteringslagen kan komma att innebära intrång i den personliga integriteten. Vikten av att genomföra de åtgärder som följer av förordningen väger dock tyngre än skyddet för den personliga integriteten. Personuppgiftsbehandlingen utgör därför ett godtagbart integritetsintrång och får anses proportionerlig. Personuppgiftsbehandling i samband med tillämpningen av förordningen och kompletteringslagen får anses vara förenlig med befintlig dataskyddslagstiftning.

9Prop. 1979/80:2 Del A, en ny sekretesslag, s. 322.

Vid handläggningen av ärenden enligt DSA kommer samordnaren för digitala tjänster och de övriga behöriga myndigheterna att behöva behandla personuppgifter. Det är därför nödvändigt att också analysera hur reglerna förhåller sig till dataskyddsregleringen. Dataskyddsregleringen innebär vissa begränsningar av informationsutbyte i de fall personuppgifter berörs. Enligt artikel 2.4 påverkar DSA inte tillämpningen av de regler som fastställs i andra unionsrättsakter som reglerar andra aspekter av tillhandahållandet av förmedlingstjänster på den inre marknaden eller som specificerar och kompletterar denna förordning. Det gäller bland annat unionsrätten om skydd av personuppgifter, särskilt förordning (EU) 2016/679 (EU:s dataskyddsförordning) och direktiv 2002/58/EG. EU:s dataskyddsförordning utgör grunden för generell personuppgiftsbehandling inom EU. I svensk rätt kompletteras förordningen av lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning (dataskyddslagen) samt i sektorspecifika registerförfattningar som i stor utsträckning reglerar svenska myndigheters personuppgiftsbehandling.

EU:s dataskyddsförordning gäller i princip för all automatiserad behandling, samt i vissa fall manuell behandling, av personuppgifter. Personuppgifter definieras i artikel 4.1. dataskyddsförordningen som varje upplysning som avser en identifierad eller identifierbar fysisk person (nedan kallad en registrerad), varvid en identifierbar fysisk person är en person som direkt eller indirekt kan identifieras särskilt med hänvisning till en identifierare som ett namn, ett identifikationsnummer, en lokaliseringsuppgift eller onlineidentifikatorer eller en eller flera faktorer som är specifika för den fysiska personens fysiska, fysiologiska, genetiska, psykiska, ekonomiska, kulturella eller sociala identitet. Personuppgiftsbehandling innefattar alla former av åtgärder med personuppgifter, exempelvis insamling, användning, utlämnande, spridning eller förstöring. Dataskyddsförordningen hindrar dock inte myndigheter att lämna ut allmänna handlingar enligt offentlighetsprincipen. För att behandling av personuppgifter ska vara laglig måste det finnas en rättslig grund för behandlingen. Personuppgifter får endast behandlas om minst ett av det villkor som anges i artikel 6.1 a–f i EU:s dataskyddsförordning är uppfyllt. Uppräkningen av vad som kan utgöra rättslig grund för behandling av personuppgifter i artikel 6.1 är uttömmande. Av intresse för myndigheters verksamhet är artikel 6.1 c och e. Dessa bestämmelser ger stöd för behandling av personuppgifter om behandlingen är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse

som åvilar den personuppgiftsansvarige (c) eller när behandlingen är nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning (e). De rättsliga grunder som avses i artikel 6.1 c och e måste enligt artikel 6.3 fastställas i enlighet med unionsrätten eller en medlemsstats nationella rätt. Enligt 2 kap. 1 och 2 §§ dataskyddslagen kan den rättsliga förpliktelsen eller uppgiften av allmänt intresse följa av lag eller annan författning, av kollektivavtal eller av beslut som har meddelats med stöd av lag eller annan författning. Enligt förarbetena till dataskyddslagen innebär artiklarna i dataskyddsförordningen inte något krav på att själva behandlingen av personuppgifter måste regleras. Det är i stället den rättsliga förpliktelsen, uppgiften av allmänt intresse, eller myndighetsutövningen som ska ha stöd i rättsordningen.10 I förarbetena till dataskyddslagen, uttalar regeringen att alla uppgifter som riksdag eller regering gett i uppdrag åt statliga myndigheter att utföra är av allmänt intresse.11

Personuppgiftsbehandling kräver att en rad grundläggande principer i artikel 5 dataskyddsförordningen är uppfyllda, till exempel att personuppgifterna behandlas på ett lagligt, korrekt och öppet sätt i förhållande till den registrerade (artikel 5.1.a) och att de endast ska samlas in för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål och inte senare behandlas på ett sätt som är oförenligt med dessa ändamål (artikel 5.1.b).

Det är enligt artikel 9 i dataskyddsförordningen som utgångspunkt förbjudet att behandla personuppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse eller medlemskap i fackförening och behandling av genetiska uppgifter, biometriska uppgifter för att entydigt, identifiera en fysisk person, uppgifter om hälsa eller uppgifter om en fysisk persons sexualliv eller sexuella läggning. Sådana känsliga personuppgifter får dock enligt artikel 9.2 g behandlas, om behandlingen är nödvändig av hänsyn till ett viktigt allmänt intresse, på grundval av unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt som ska uppfylla vissa angivna krav. Enligt 3 kap. 3 § dataskyddslagen får känsliga personuppgifter behandlas av en myndighet med stöd av artikel 9.2 g i dataskyddsförordningen 1) om uppgifterna har lämnats till myndigheten och behandlingen krävs enligt lag, 2) om behandlingen är nödvändig för handläggningen av ett ärende,

10Prop. 2917/18:105, Ny dataskyddslag, s. 48 ff. 11Prop. 2917/18:105, Ny dataskyddslag, s. 56 f.

eller 3) i annat fall, om behandlingen är nödvändig med hänsyn till ett viktigt allmänt intresse och inte innebär ett otillbörligt intrång i den registrerades personliga integritet. Den lagstiftning som avses i första punkten är främst OSL och förvaltningslagen som innehåller bestämmelser om hantering av allmänna handlingar.12

Personuppgiftsbehandling hos de behöriga myndigheterna

En grundläggande förutsättning för att behandling av personuppgifter ska vara laglig och tillåten är enligt ovan att den ryms inom någon av de rättsliga grunderna för behandling som finns i artikel 6.1 i dataskyddsförordningen. Uppdraget som behörig myndighet är en uppgift av allmänt intresse som kommer att regleras i svensk rätt. I normalfallet utgör en myndighets uppdrag enligt författning, instruktion eller regleringsbrev en rättslig grund för behandling av personuppgifter enligt artikel 6.1 e. Samordnaren för digitala tjänster och de övriga behöriga myndigheterna kommer att utföra uppgifter som är av allmänt intresse och som följer av DSA och kompletteringslagen. Detta utesluter dock inte att också andra rättsliga grunder samtidigt kan vara tillämpliga i vissa situationer. Tydliga uppdrag att behandla personuppgifter i författning, exempelvis en myndighets instruktion, kan också utgöra en rättslig förpliktelse enligt artikel 6.1 c. Det kan exempelvis handla om författningar som anger en skyldighet för en myndighet att lämna personuppgifter till en annan myndighet. De behöriga myndigheterna samordning och samverkan kommer enligt utredningens förslag att författningsregleras. Inom ramen för samordningen och samverkan kan personuppgiftsbehandling aktualiseras och till och med anses nödvändig. Den rättsliga grunden för de behöriga myndigheternas personuppgiftsbehandling är att behandlingen är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som följer av lag eller annan författning eller av beslut som har meddelats med stöd av sådana föreskrifter eller för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning. (artikel 6.1 c och e i dataskyddsförordningen). De rättsliga grunderna kommer, genom regleringen i DSA och de föreslagna kompletteringsförfattningarna, vara fastställda på det sätt som krävs enligt artikel 6.3 i dataskyddsförordningen. Det finns därför rättslig grund för den behöriga

12Prop. 2017/18:105, Ny dataskyddslag, s. 86 f.

myndigheten att behandla personuppgifter. De uppgifter som myndigheterna kan komma att behandla kan handla om misstänkt olagligt innehåll, brottsmisstankar samt uppgifter om leverantörer av förmedlingstjänster eller tjänstemottagare. Det är inom ramen för den tillsyn av att leverantörer av förmedlingstjänster efterlever de skyldigheter som regleras i DSA som myndigheterna kan komma att behandla personuppgifter. Många skyldigheter rör organisatoriska frågor, andra innehåller krav på att information lämnas eller offentliggörs. Ytterligare andra är materiella skyldigheter med koppling till vissa rättsområden. I många fall handlar det om systematiska frågor, till exempel vilka uppgifter ett föreläggande om att vidta åtgärder mot visst olagligt innehåll eller att tillhandahålla viss specifik information ska innehålla rent formellt, och inte behandling av personuppgifter per se.

Det är dock möjligt att tänka sig en situation där det olagliga innehållet delvis utgörs av känsliga personuppgifter och att dessa uppgifter därmed kommer att behandlas av myndigheterna enskilt och om det krävs i samverkan. Behandling av sådana personuppgifter får endast ske om förutsättningarna i artikel 9.2 är uppfyllda, till exempel om det är nödvändigt av hänsyn till ett viktigt allmänt intresse, på grundval av unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt. Behandlingen ska stå i proportion till det eftersträvade syftet, vara förenligt med det väsentliga innehållet i rätten till dataskydd och innehålla bestämmelser om lämpliga och särskilda åtgärder för att säkerställa den registrerades grundläggande rättigheter och intressen. I förarbetena till dataskyddslagen görs bedömningen att det är ett viktigt allmänt intresse att myndigheterna kan sköta sitt uppdrag på ett korrekt, rättssäkert och effektivt sätt.13 Det kan alltså inte uteslutas att det kommer att handla om personuppgifter som till exempel avslöjar ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter samt religiös eller filosofisk övertygelse (artikel 9.1 EU:s dataskyddsförordning). Situationen kan till exempel aktualiseras när en tjänstemottagare klagar på leverantörers modereringsbeslut. Antalet sådana situationer är svårbedömda och därmed även omfattningen av behandlingen av integritetskänsliga uppgifter. Sannolikt kommer en större mängd ärenden avgöras redan inom ramen för leverantörernas klagomålsfunktion och därmed blir myndigheternas behandling begränsad. Detta då det i huvudsak är grunden för leverantörens modereringsbeslut såsom till exempel leverantörens

13Prop. 2017/18:105, Ny dataskyddslag s. 85.

allmänna villkor som kan behöva utredas och då huruvida exempelvis avlägsnande av tjänstemottagarens information skett i strid med dessa.

De personuppgifter som behandlas i ett DSA-ärende kan även utgöra känsliga personuppgifter enligt artikel 9 i dataskyddsförordningen Det finns generell kompletterande reglering avseende känsliga personuppgifter i 3 kap. 3 § dataskyddslagen (hänvisar till artikel 9.2 i EU:s dataskyddsförordning) för myndigheter. I kap. 3 § andra stycket dataskyddslagen föreskrivs ett förbud mot att utföra sökningar i syfte att får fram ett urval av personer grundat på känsliga personuppgifter. Utredningen bedömer att detta sökförbud, tillsammans med regleringen i OSL är tillräckliga skyddsåtgärder eftersom det inte rör sig om omfattande personuppgiftsbehandling i myndigheternas kärnverksamhet. Det finns därmed förutsättningar för de behöriga myndigheterna att behandla känsliga personuppgifter.

En ökad hantering av personuppgifter innebär risker för skyddet av den personliga integriteten. Vikten av att genomföra de åtgärder som följer av DSA för att uppnå syftet en säker, förutsebar och förtroendeskapande onlinemiljö väger dock, särskilt med hänsyn till den begränsade omfattningen på personuppgiftsbehandlingen, tyngre än integritetsriskerna. DSA och de förslag som utredningen lämnar kommer att leda till ökad hantering av personuppgifter. Enligt utredningens mening står behandlingen av personuppgifter dock i proportion till det eftersträvade syftet med regelverket och får anses godtagbar.

9. Tvistlösning utanför domstol

9.1. Inledning

9.1.1. Tvistlösning utanför domstol i EU:s förordning om digitala tjänster

Tjänstemottagare ska enligt artikel 21.1 i DSA ha rätt att vända sig till varje, i enlighet med DSA, certifierat tvistlösningsorgan för att lösa tvister som gäller onlineplattformleverantörers modereringsbeslut. Det kan till exempel röra sig om tvister till följd av avlägsnande av information som en användare av en digital plattform har laddat upp. Sådana tvister kan uppkomma när klagomål har framställts till leverantören men inte har kunnat lösas genom leverantörens interna system för hantering av klagomål. Tvistlösningsorganet kan vara en redan befintlig aktör som certifieras av samordnaren för digitala tjänster med stöd av artikel 21.3 i DSA eller ett organ som en medlemsstat enligt artikel 21.6 väljer att inrätta särskilt för ändamålet. Om ett sådant organ för tvistlösning utanför domstol certifieras av samordnaren för digitala tjänster enligt artikel 21.3, bör certifieringen vara giltig i samtliga medlemsstater.1

De tjänstemottagare som omfattas av rätten till tvistlösning är alla de, mot vilka beslut som avses i artikel 20.1 i DSA riktas, det vill säga alla som berörs av ett modereringsbeslut. Detta inbegriper individer eller enheter som har lämnat in en anmälan. De beslut som kan angripas genom en begäran om tvistlösning är dels onlineplattformsleverantörens beslut efter att denne har mottagit en anmälan, dels andra beslut som fattas av leverantören med motiveringen att den information som tillhandahålls av mottagaren utgör olagligt innehåll eller är oförenlig med plattformens allmänna villkor. I artikel 20.1 specificeras besluten:

1 DSA skäl 59.

a) beslut om huruvida informationen ska avlägsnas eller göras oåt-

komlig eller dess synlighet begränsas,

b) beslut om huruvida tillhandahållandet av tjänsten till mottagarna,

helt eller delvis, ska avbrytas tillfälligt eller avslutas,

c) beslut om huruvida mottagarnas konto ska stängas tillfälligt eller

avslutas, och

d) beslut om huruvida möjligheten att monetarisera information som

tillhandahålls av mottagarna ska upphävas tillfälligt, avslutas eller på annat sätt begränsas.

Ett organ för tvistlösning utanför domstol ska möjliggöra opartisk tvistlösning och får inte frånta tjänstemottagaren det rättsskydd som erbjuds i nationell rätt. Resultatet av förfarandet för tvistlösning utanför domstol är inte är bindande och hindrar inte parterna från att inleda rättsliga förfaranden avseende samma tvist.2

Enligt artikel 21.6 i DSA får medlemsstaterna inrätta organ för tvistlösning utanför domstol och medlemsstaterna ska säkerställa att det eventuella inrättandet inte påverkar utrymmet för samordnaren att certifiera de organ som uppfyller villkoren i artikel 21.3 i DSA. I skäl 59 framhålls att det inte åligger medlemsstaterna att inrätta sådana organ för tvistlösning utanför domstol. Artikel 21.6 ger endast en sådan möjlighet. Samordnaren för digitala tjänster kan certifiera ett befintligt eller nyinrättat organ som uppfyller kraven på bland annat oberoende, sakkunskap på ett eller flera områden och som kan lösa tvister på ett lättillgängligt, snabbt, effektivt och kostnadseffektivt sätt samt med tydliga och rättvisa förfaranderegler, även om medlemsstaten inte inrättar ett organ för tvistlösning utanför domstol.

9.1.2. Allmänt om tvistlösning utanför domstol i Sverige

Den form för tvistlösning som det allmänna tillhandahåller för att slita tvister på privaträttens område är i första hand den rättskipning som domstolar utövar. Med alternativ tvistlösning avses sådan tvistlösning som i stället sker utom domstol. Om parterna i en privaträttslig tvist, där förlikning är tillåten, vill lösa tvisten utom domstol, är de i princip

2 DSA skäl 59.

fria att göra detta och de kan därvid själva komma överens om villkoren för förfarandet.

För att vara ett relevant alternativ till ett domstolsförfarande bör ett tvistlösningsförfarande i allmänhet vara snabbt, billigt och enkelt utan att avkall görs på rättssäkerheten. Det innebär att frågor om exempelvis kostnader för ansökningsavgifter och arvoden samt frågor om förfarandets omfång aktualiseras vid utformningen av förfarandet. Det senare inkluderar frågor om hur mycket skriftväxling som ska se, hur långa yttrandefrister som bör ges, vilka typer av bevisning som ska kunna läggas fram (muntlig eller skriftlig), hur omfattande bevisningen får vara samt vilka typer av tvister – om man ser till komplexitet – som lämpar sig för alternativ tvistlösning. Dessutom är det viktigt att relevant sak- och branschkunskap finns representerad inom ett tvistlösningsförfarande och att förfarandet förutom att vara effektivt, även uppfyller krav på oberoende, opartiskhet, öppenhet och rättvisa förfaranderegler.

Kammarkollegiet har i uppdrag att pröva och godkänna alternativa tvistlösningsorgan i Sverige enligt lagen om alternativ tvistlösning i konsumentförhållanden (2015:671) på konsumenträttens område. Myndigheten följer upp och kontrollerar att de godkända organen uppfyller krav på sakkunskap, oberoende, opartiskhet, öppenhet, effektivitet och rättvisa förfaranderegler.

9.1.3. Exempel på alternativa tvistlösningsformer i Sverige

Skiljeförfarandet är en vanlig form av alternativ tvistlösning, inte minst i kommersiella frågor. Parter kan avtala om att tvister dem emellan ska avgöras av en eller flera skiljemän (skiljeavtal). Parterna svarar då för kostnaderna för förfarandet och detta alternativ har därför inte ansetts lämpligt för tvister mellan näringsidkare och konsument (se 6 § lagen, 1999:116, om skiljeförfarande).

Parter kan även komma överens om att anlita en neutral part för att få hjälp att träffa en förlikning (medling) eller enas om att inleda egna förlikningsförhandlingar. Med medling avses i allmänhet ett strukturerat förfarande genom vilket parterna söker lösa den uppkomna tvisten på frivillig väg med hjälp av en utomstående part, en medlare. Det är alltså i stor utsträckning möjligt att gemensamt bestämma tillvägagångsättet för att lösa en tvist. Detta gäller i alla tvister i frågor som parter kan

träffa förlikning om och således även i tvister i anledning av beslut om exempelvis avlägsnande av innehåll på en onlineplattform.

På vissa områden har speciella tvistlösningsformer inrättats. Det finns exempelvis skiljenämnder som är mer eller mindre fast etablerade. Som exempel kan nämnas Idrottens skiljenämnd, som enligt regler som Riksidrottsförbundets styrelse har beslutat, avgör vissa tvister mellan förbundets medlemmar.

På arbetsrättens område finns Medlingsinstitutet, som är en myndighet under regeringen med ansvar för den statliga medlingsverksamheten och uppgift att verka för en väl fungerande lönebildning.

På konsumentområdet finns regler om detta i den ovan nämnda lagen (2015:671) om alternativ tvistlösning i konsumentförhållanden. I lagen regleras behörigheten för Allmänna reklamationsnämnden (ARN), som är en förvaltningsmyndighet, och för fristående nämnder som godkänts av Kammarkollegiet, vilket skett för bland annat Fastighetsmarknadens reklamationsnämnd och Nämnden för Rättsskyddsfrågor.

Utanför konsumentområdet finns det inte några särskilda bestämmelser om nämnder för tvistlösning (annat än i fråga om skiljenämnder). Det är emellertid inte ovanligt att privata nämnder sliter tvister mellan enskilda. Det förekommer exempelvis att parter i kommersiella förhållanden kommer överens om att inrätta en särskild nämnd i anslutning till ett specifikt projekt och åtar sig följa nämndens slutsatser under de förutsättningar som följer av deras överenskommelse.

Ett exempel på ett särskilt tvistlösningsorgan är Internetstiftelsen i Sverige, som är en oberoende allmännyttig organisation med ansvar för administrationen och den tekniska driften av det svenska domännamnsregistret. Internetstiftelsen i Sverige anlitar personer med särskilda kunskaper för att lösa tvister mellan enskilda om vem som har bäst rätt till ett domännamn med toppdomänen .se.

Härutöver finns det organ som, inom ramen för den självreglering som gäller, tar upp anmälningar inom sina områden för bedömning såsom till exempel Reklamombudsmannen och Medieombudsmannen.

9.2. Överväganden om inrättande av ett organ för tvistlösning utanför domstol enligt EU:s förordning om digitala tjänster

Utredningens bedömning: Det är för närvarande inte motiverat

att föreslå att Sverige inrättar ett organ för tvistlösning utanför domstol i enlighet med artikel 21.6 i EU:s förordning om digitala tjänster. När förordningen har tillämpats under en tid bör en utvärdering göras och därefter en förnyad bedömning av nytta i förhållande till resursbehov.

Utredningen har enligt kommittédirektiven att överväga om ett organ för tvistlösning utanför domstol enligt artikel 21.6 i DSA bör inrättas Sverige. Det handlar i så fall om att skapa förutsättningar för tvistlösning utanför domstol i tvister mellan leverantörer av förmedlingstjänster och berörda tjänstemottagare. Begreppet tjänstemottagare avser enligt artikel 3 b i DSA en fysisk eller juridisk person som använder en förmedlingstjänst. Av artikel 21.1 i DSA framgår att även den som gjort en anmälan anses som tjänstemottagare i samband med tvistlösning.

Utredningen har analyserat tre olika alternativ för inrättande av ett tvistlösningsorgan utanför domstol; ett organ inom en myndighet, ett utvidgat ansvarsområde för ett befintligt tvistlösningsorgan och ett helt nytt organ för tvistlösning. Utredningen har då utgått från att om ett sådant statligt organ inrättas bör det ha kompetens att hantera alla de tvister som kan uppkomma när det gäller beslut enligt artikel 20 i DSA. Ett sådant organ skulle alltså ha behörighet att pröva samtliga tvister mellan en tjänstemottagare och en leverantör av en förmedlingstjänst enligt DSA.

9.2.1. Tvistlösningsorgan inom myndighet

Tvistlösning inom myndigheter förekommer. Utredningen har undersökt om någon av myndigheterna PTS, MPRT eller Konsumentverket, vilka utredningen i sitt delbetänkande föreslagit som behöriga myndigheter enligt DSA, bör få i uppgift att, inom ramen för sin verksamhet utveckla ett tvistlösningsorgan som uppfyller kraven i artikel 21 i DSA.

PTS kan inom sitt område pröva tvister mellan näringsidkare enligt lagen (2022:482) om elektronisk kommunikation (LEK) och lagen (2016:534) om åtgärder för utbyggnad av bredbandsnät. PTS är behörig att pröva tvister i alla frågor som har sin grund i skyldigheter som följer av LEK eller har beslutats med stöd av lagen.3 Tvistlösningen kan till exempel gälla tolkning av förhandsregleringsbeslut som myndigheten har utfärdat, fastställande av samtrafikavgifter i fasta eller mobila nät om regleringsbeslut saknas, avtalsvillkor för tillträde till kopparaccesser eller villkor för utlämnande av abonnentuppgifter. Tvistlösningen kan således avse två näringsidkare som genom tvistlösningen kan få stöd i tolkningen av ett beslut som fattats inom ramen för PTS regulatoriska verksamhet. Om det med hänsyn till den frågeställning som tvisten aktualiserat är lämpligare att den avgörs genom en åtgärd inom ramen för den allmänna tillsynen, får tillsynsmyndigheten besluta att inte ta upp tvisten för avgörande.4 Tvistlösning enligt lagen om åtgärder för utbyggnad av bredbandsnät avser skyldigheter som anges i lagen. PTS tvistlösning skiljer sig alltså väsentligt från tvistlösning enligt artikel 21 i DSA.

Varken MPRT eller Konsumentverket har i dag intern tvistlösning inom respektive myndighets ordinarie organisation. Däremot har MPRT ett självständigt organ som kan pröva frågor inom medieområdet, vilket behandlas i nästa avsnitt

Ett tvistlösningsorgan inom en myndighet för DSA-tvister skulle, enligt utredningens mening, behöva vara fristående från myndighetens tillsynsverksamhet så att myndighetens ställningstaganden eller tidigare beslut inom ramen för tillsynsarbetet inte kan misstänkas föregripa tvistlösningen. Det innebär att tillsynsverksamheten inte ska påverka – eller ens ge anledning att ifrågasätta – förutsättningarna för en opartisk tvistlösning mellan en tjänstemottagare och en leverantör av förmedlingstjänst. Om exempelvis tillsyn inletts på grund av påståenden om att en leverantör inte tillämpar sina allmänna villkor i enlighet med artikel 14 i DSA, kan det vara problematiskt att inom samma myndighet pröva en tvist angående tillämpningen av dessa allmänna villkor.

Till detta kommer att även om en av de tre myndigheterna skulle kunna separera tillsyn och tvistlösning på ett tillräckligt tydligt sätt, så har ingen av de tre myndigheterna i dag kompetens på alla de om-

311 kap. 4 § LEK. 4Prop. 2021/22:136, Genomförande av direktivet om inrättande av en europeisk kodex för elektronisk kommunikation, s. 348.

råden som kan komma att bli aktuella för tvistlösning utanför domstol. Det skulle därmed krävas en omfattande kompetensuppbyggnad inom den myndighet som skulle få i uppgift att utveckla ett tvistlösningsorgan för att kunna hantera samtliga tvister som kan komma att aktualiseras. Vissa tvistefrågor skulle med nödvändighet komma att avse förhållanden utan någon tydlig koppling till myndighetens övriga sakområde.

Enligt utredningens mening är det mindre lämpligt, av skäl som framgår ovan, att tillsyn och tvistlösning integreras i en och samma verksamhet. Detta talar emot att ett tvistlösningsorgan inrättas inom ramen för den digitala samordnarens eller en annan behörig myndighets ordinarie verksamhet.

9.2.2. Befintligt organ

Utredningen har undersökt de befintliga organ för tvistlösning utanför domstol som finns med koppling till de frågor som DSA reglerar (medie- och konsumentområdet). För att vara ett relevant alternativ till ett domstolsförfarande är det, som utredningen konstaterat ovan, viktigt att sak- och branschkunskap finns representerad inom ett tvistlösningsförfarande och att förfarandet förutom att vara effektivt, även uppfyller bland annat krav på opartiskhet och rättvisa förfaranderegler.

ARN skulle kunna vara en möjlig tvistlösningsmekanism utanför domstol för vissa tvister inom ramen för DSA. ARN är en egen myndighet som prövar tvister mellan konsumenter och näringsidkare och rekommenderar en lösning. En konsument som är missnöjd med en vara eller en tjänst kan vända sig till ARN för att få en kostnadsfri prövning av tvisten.

De tvister som kan prövas utanför domstol enligt artikel 21 i DSA (modereringsbeslut som avses i artikel 20 i DSA) rör själva tillgången till förmedlingstjänsten och skiljer sig från de förmögenhetsrättsliga frågor som normalt behandlas av ARN. I många fall kan det vara svårt att i ett förhållande mellan en tjänstemottagare och en leverantör av en förmedlingstjänst sätta ett ekonomiskt värde på de åtgärder som kan bli föremål för en tvist. ARN kan inte heller med nuvarande ansvarsområde pröva tvister mellan leverantörer av förmedlingstjänster och sådana tjänstemottagare som är näringsidkare.

Granskningsnämnden för radio och tv (granskningsnämnden) är ett självständigt organ inom MPRT. Granskningsnämnden har i dag tillsyn över att leverantörer av videodelningsplattformar under svensk jurisdiktion följer bestämmelser om produktplacering, sponsring och reklam i radio-_och_tv-lagen.

Det kan nämnas att MPRT den 10 juni 2022 redovisade ett regeringsuppdrag att påbörja ett arbete med att utveckla en mekanism för tvistlösning enligt kraven i artikel 28 b. 7 i direktiv 2010/13/EU (AV-direktivet), i lydelsen enligt direktiv (EU) 2018/1808 (ändringsdirektivet). Den tvistlösningsmekanism som analyseras i rapporten är en opartisk tvistlösning mellan användare och leverantörer av videodelningsplattformar som ska vara fristående från myndigheten. I sin rapport uttalar MPRT att en nämnd generellt sett är att föredra framför ett system med enskilda tvistlösare. Myndigheten förordar således att en nämnd bestående av ett flertal personer som besitter olika typer av relevanta erfarenheter och kunskaper ska hantera tvistlösningen enligt AV-direktivet. Myndigheten förordar att granskningsnämnden ska ges detta uppdrag.5

Den typ av tvister som skulle vara aktuella för det tvistlösningsorgan som MPRT har föreslagit kan ha paralleller med de tvister som kan väntas uppstå inom ramen för DSA men uppvisar även skillnader. Det bör särskilt framhållas att tvistlösning enligt DSA avser enskilda modereringsbeslut medan tvistlösning enligt AV-direktivet avser hur innehållet på en plattform ska organiseras, till exempel lämpliga åtgärder för ålderskontroll. Innehållsprövning enligt AV-direktivets bestämmelser om bland annat reklam ska även fortsättningsvis enligt förslaget ske inom ramen för granskningsnämndens tillsynsverksamhet, inte tvistlösningen.

Då många videodelningsplattformar kan anses vara förmedlingstjänster i DSA:s mening, det vill säga förmedlar innehåll mellan tjänstemottagare kan de komma att träffas av kraven i både AV-direktivet och DSA. Om granskningsnämndens uppdrag utökas i enlighet med MPRT:s förslag, skulle påtagliga samordningsvinster och tillvaratagande av kompetens kunna uppnås om uppdraget i ett senare skede skulle vidgas ytterligare till att även omfatta tvister enligt DSA. Det finns dock ett flertal frågor som skulle behöva utredas vidare inför ett sådant utvidgande, bland annat möjligheten att hantera alla slags DSA-tvister

5 Tvistlösning mellan användare och leverantörer av videodelningsplattformar, Ett påbörjat arbete med att utveckla en mekanism för opartisk tvistlösning, dnr: 21/02768, s. 70 ff.

samt potentiell överlappning med granskningsnämndens tillsynsverksamhet och därmed eventuella problem i förhållande till kravet på att tvistlösningen ska vara opartisk.

9.2.3. Nytt organ

Utredningen har slutligen undersökt alternativet att inrätta ett helt nytt självständigt tvistlösningsorgan med kompetens att hantera alla de tvister som kan tänkas uppkomma när det gäller beslut enligt artikel 20 i DSA.

Som utredningen har konstaterat i delbetänkandet SOU 2023:2 och ovan i detta avsnitt finns det inte någon svensk myndighet som i dag har ansvar för alla sakområden som DSA aktualiserar. På motsvarande sätt finns det heller inget organ för tvistlösning med kompetens på alla dessa sakområden. För att samla relevanta kunskaper skulle en modell där exempelvis representanter från flera behöriga myndigheter ingår i ett tvistlösningsorgan kunna övervägas. En förutsättning för organets opartiskhet är dock att ledamöterna inte arbetar inom en ordinarie tillsynsorganisation med tillsynsuppdrag på DSA-området.

Ett annat alternativ, som inte ger upphovs till några organisatoriskt relaterade betänkligheter avseende opartiskhet, är att fristående experter på till exempel yttrandefrihet, konsumentfrågor och avtalsrätt förordnas som ledamöter i ett nytt tvistlösningsorgan enligt DSA. Det skulle alltså vara fråga om en nämnd som utgör en egen myndighet. En sådan nämnd skulle lämpligen ledas av en ordförande som är eller har varit domare. En fördel med en sådan modell är den är tydligt separerad från de behöriga myndigheterna. Samtidigt skulle tvistlösningsorganet ändå tillförsäkras den sakkunskap som är nödvändig.

För att kunna resurssätta ett sådant tvistlösningsorgan krävs kunskap om mängden tvister och karaktären på dessa, både när det gäller sakfrågor och omfattning. Vidare måste det finnas underlag för bedömningen att det över huvud taget uppkommer tillräckligt antal tvister för att det ska motivera inrättandet av en nämnd. Av det skälet är utredningen av uppfattningen att ett ställningstagande i frågan bör göras när förordningen tillämpats under något eller några år. De anmälningar som rapporteras enligt artikel 15 och antalet klagomål som inkommer enligt artikel 20 i DSA kan ge en vägledning om mängden och karaktären på de tvister som ett tvistlösningsorgan skulle komma

att få hantera. Eftersom de tvistlösningsorgan en tjänstemottagare kan välja enligt artikel 21.1 inte begränsar sig till dem som har certifierats av samordnaren för digitala tjänster i ett visst land och eftersom certifiering enligt skäl 59 bör vara giltig i samtliga medlemsstater, kan det även vara av intresse att ta reda på motsvarande siffror i andra medlemsstater.

9.2.4. Sammanvägd bedömning

Utredningen har alltså att överväga om ett organ för tvistlösning utanför domstol ska inrättas. Utredningen kan konstatera att, oavsett om det gäller inrättande av ett tvistlösningsorgan inom en myndighet, ny behörighet till ett befintligt organ eller inrättande av ett nytt fristående organ, så är det resurskrävande. Att inrätta ett organ inom en myndighet skulle kräva resurser då verksamheterna endast organisatoriskt skulle kunna dra nytta av varandra men däremot inte dela arbetsuppgifter med tillsynsorganisationen. För befintliga organ skulle det kräva betydande resurser att utvidga tillämpningsområdet och bygga upp kompetens för att hantera den bredd av ärenden som DSA kan aktualisera. Inget av alternativen är i dag tillgängligt med endast mindre justeringar av befintlig verksamhet. Att inrätta ett helt nytt tvistlösningsorgan torde vara än mer resurskrävande.

Förväntad nytta måste ställas i relation till om inrättandet kan bedömas kostnadseffektivt i dagsläget. Det är utredningens bedömning att det finns stora osäkerhetsfaktorer avseende framtida tvisters antal, omfattning, karaktär, sakområden och partsställning och att det inte finns underlag för att göra dessa överväganden med rimliga krav på saklighet. Detsamma gäller processuella regler för tvistlösningen. För att kunna lämna förslag på adekvata regler behövs närmare kunskap om vilken typ av modereringsbeslut som kommer att bli föremål för tvistlösning och om de (i huvudsak) ska anpassas för exempelvis både konsumenttvister och för tvister mellan stora företag som många gånger använder sig av juridiska ombud.

På sikt kan det med all sannolikt föreligga ett mer robust underlag för en sådan bedömning. Underlaget kan då bygga på erfarenheter av vilken typ av klagomål som tjänstemottagarna anför och vilka tvister som därigenom uppstår, det vill säga vilken kompetens som krävs hos organet, huruvida samordnaren för digitala tjänster certifierat organ i

Sverige och i så fall hur ofta dessa tvistlösningsorgans tjänster efterfrågas. Det kan då bedömas i vad mån konsumenttvister eller tvister mellan näringsidkare är dominerande. Det skulle också ge vägledning i fråga om det är lämpligt att inrätta ett helt nytt organ eller om typen av tvister indikerar att ett effektivt sätt skulle vara att utvidga ett befintligt organs verksamhet. Huruvida ett statligt inrättat tvistlösningsorgan i Sverige behövs kan också bero på hur många och vilka tvistlösningsorgan som då har certifierats av samordnare för digitala tjänster både i Sverige och i andra medlemsstater. Erfarenheter från andra medlemsstater kan också ge ytterligare underlag för överväganden när DSA har tillämpats något år.

Det finns en nytta för tjänstemottagarna i att kunna erbjudas ett relevant alternativ till ett domstolsförfarande som är snabbt, billigt och enkelt utan att avkall görs på rättssäkerheten. Detta torde vara bakgrunden till tillkomsten av artikel 21 i DSA. Det är samtidigt av högsta vikt att kraven i artikel 21.3 uppfylls, bland annat när det gäller relevant sakkunskap. Förfarandet bör, förutom detta, även uppfylla krav på tydlighet och rättvisa (artikel 21.3 första stycket punkten f).

Mot nyttan för tjänstemottagarna måste ställas de osäkerhetsfaktorer i form av behov som är förknippade med tillämpningen av DSA i Sverige och effektiviteten i att inrätta ett tvistlösningsförfarande som inte träffar rätt kompetens- och efterfrågemässigt. Antalet och storleken av de leverantörer av förmedlingstjänster som är etablerade i Sverige (och i övriga EU) är osäkert. Det är även osäkert i vilken utsträckning anmälningarna eller klagomålen slutligt kommer att hanteras inom leverantörens interna system så att parterna är nöjda och utan behov av tvistlösning. Det kan inte heller uteslutas att vissa tvister löses i domstol. Till detta kommer att tjänstemottagare som är missnöjda med modereringsbeslut i stället för tvist kan välja att lämna in klagomål hos behörig myndighet för inledande av tillsynsärende. Vad ärenden kan komma att handla om och därmed vilken kompetens som kommer att krävas för att avgöra tvister, är ytterligare en osäkerhetsfaktor. Härtill kommer att certifieringen gäller inom hela unionen och det påverkar sannolikt också kapacitet- och kompetensbehoven hos organet.

Den sammantagna bedömningen och intresseavvägningen utifrån dessa osäkerhetsfaktorer har lett till att utredningen i dagsläget inte ser det motiverat att föreslå inrättande av ett organ för tvistlösning utanför domstol. Det kan inte bedömas vara kostnadseffektivt. Inte

heller finns det förutsättningar att med nuvarande kunskap bedöma hur ett sådant organ ska utformas för att på bästa sätt tillgodose parternas berättigade anspråk på en rättssäker, effektiv och kompetent prövning. Utredningen anser däremot att en utvärdering bör göras senast tre år efter att förordningen börjat tillämpas. Det borde då gå att med betydligt större precision bedöma efterfrågan samt kompetens- och resursbehov.

10. Övriga författningsändringar

10.1. Inledning

Enligt skäl 9 i DSA bör medlemsstaterna inte anta eller behålla ytterligare nationella krav i de frågor som omfattas av DSA, om inte annat uttryckligen anges i DSA. Detta utesluter inte möjligheten att tillämpa annan nationell lagstiftning som är tillämplig på leverantörer av förmedlingstjänster, i överensstämmelse med unionsrätten, inbegripet direktiv 2000/31/EG (e-handelsdirektivet), särskilt artikel 3 i det direktivet, om bestämmelserna i nationell rätt eftersträvar andra legitima mål av allmänt intresse än dem som eftersträvas med DSA.

Enligt artikel 89 utgår vissa bestämmelser i e-handelsdirektivet, eftersom de ersätts av motsvarande bestämmelser i DSA.

Utredningen ska enligt kommittédirektivet analysera i vilken utsträckning det är nödvändigt eller lämpligt att ändra eller komplettera svensk rätt med anledning av DSA och lämna nödvändiga författningsförslag. De författningar som enligt utredningen aktualiseras är e-handelslagen och BBS-lagen.

10.2. Lagen om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster

10.2.1. Inledning

E-handelslagen innehåller genomförandet av större delen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (e-handelsdirektivet). E-handelsdirektivet är i vissa delar föregångare till DSA och tillkom med syftet att bidra till en väl fungerande inre marknad genom att säkerställa

fri rörlighet för informationssamhällets tjänster mellan EU:s medlemsstater och inom EES.

E-handelsdirektivet och e-handelslagen tillämpas på informationssamhällets tjänster. Lagen gäller för de informationssamhällets tjänster som tillhandahålls av i Sverige etablerade tjänsteleverantörer, även om tjänsterna helt eller delvis riktar sig mot andra stater inom EES.

Även DSA gäller tillhandahållande av informationssamhällets tjänster. Förordningen tillämpas på leverantörer av dessa tjänster, om leverantörerna är etablerade inom EU på så sätt att de har sitt säte eller sin rättsliga företrädare inom EU eller om de är etablerade utanför unionen men tjänsterna har väsentlig anknytning till den, kort sagt om tjänsterna riktar sig mot en eller flera medlemsstater eller har ett betydande antal tjänstemottagare i EU.

Vissa bestämmelser i e-handelsdirektivet utgår

I artikel 89 i DSA anges att artiklarna 12–15 i e-handelsdirektivet utgår. Hänvisningar till artiklarna 12–15 i direktiv 2000/31/EG ska i stället anses som hänvisningar till artiklarna 4, 5, 6 respektive 8 i DSA.

Artiklarna 12–14 i e-handelsdirektivet avser tjänsteleverantörers villkorade frihet från juridiskt ansvar för sådan information som dessa överför eller lagrar.

Ansvaret för tjänsteleverantörer som enbart vidarebefordrar information (så kallad mere conduit) behandlas i artikel 12 i e-handelsdirektivet, vilket motsvarar artikel 4 i DSA. I e-handelsdirektivets artikel 13 regleras ansvaret i samband med cachning, vilket överensstämmer artikel 5 i DSA. Slutligen finns bestämmelser om ansvaret vid tillhandahållande av lagringsutrymme för information (värdtjänster) i artikel 14 i e-handelsdirektivet. I stället gäller nu artikel 6 i DSA.

Artikel 15 i e-handelsdirektivet innehåller ett förbud för medlemsstaterna att ålägga tjänsteleverantörerna en allmän skyldighet att, i samband med tillhandahållande av sådana tjänster som avses i artiklarna 12–14, övervaka den information de överför eller lagrar. Tjänsteleverantörerna får inte heller åläggas någon allmän skyldighet att aktivt efterforska fakta eller omständigheter som kan tyda på olaglig verksamhet. Bestämmelsen ersätts av artikel 8 i DSA.

Bestämmelser rörande villkorad ansvarsfrihet i e-handelslagen

Artikel 12 i e-handelsdirektivet genomfördes i 16 § e-handelslagen, artikel 13 i direktivet genomfördes i 17 § e-handelslagen och artikel 14 i direktivet genomfördes i 18 § e-handelslagen.

10.2.2. Överväganden och förslag

Utredningens förslag:1618 §§ lagen (2002:562) om elektronisk

handel och andra informationssamhällets tjänster ska upphöra att gälla.

Eftersom bestämmelserna i artikel 12–14 i e-handelsdirektivet har utgått bör 16–18 §§ i e-handelslagen inte längre gälla. Eftersom artiklarna 4–6 i DSA är direkt tillämpliga behöver de upphävda bestämmelserna inte ersättas av några nya bestämmelser i svensk lag.

10.3. Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor

10.3.1. Inledning

Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor

Lagen i korthet

BBS-lagen ålägger ett straffrättsligt ansvar för dem som tillhandahåller så kallade elektroniska anslagstavlor, eller BBS:er (Bulletin Board Systems), samt för dem som på tillhandahållarens uppdrag har uppsikt över tjänsten. Lagen gäller dock inte för sådana tjänster som skyddas av yttrandefrihetsgrundlagen.

En elektronisk anslagstavla är enligt 1 § en tjänst för elektronisk förmedling av meddelanden i form av text, bild, ljud eller information i övrigt. Lagen kräver att viss information ska ges till användarna (3 §), att den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla, för att kunna fullgöra sin skyldighet enligt 5 § (se nedan), ska har sådan uppsikt över tjänsten som skäligen kan krävas med hänsyn till omfattningen och inriktningen av verksamheten (4 §) och att den som tillhandahåller tjänster tar bort eller på annat sätt förhindrar vidare spridning av vissa meddelanden (5 § första stycket). Enligt 5 § tredje stycket BBS-lagen

gäller skyldigheten i 5 § första stycket om att ta bort vissa meddelanden också den som på tillhandahållarens uppdrag har uppsikt över tjänsten. I förarbetena anges att exempelvis en operatör, vars verksamhet är tillhandahållande av enbart nät, i det enskilda fallet kan vara ansvarig om operatören är den som faktiskt sköter en anslagstavla på uppdrag av tillhandahållaren.1

De meddelanden som avses i 5 § är sådana med innehåll som utgör olaga hot, olaga integritetsintrång, uppvigling, hets mot folkgrupp, barnpornografibrott, olaga våldsskildring och offentlig uppmaning till terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet i 7 § terroristbrottslagen (2022:666). Därutöver avses meddelanden där det är uppenbart att användaren gjort intrång i upphovsrätt eller i rättighet som skyddas genom föreskrift i 5 kap. lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk genom att sända in meddelandet.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot sina skyldigheter enligt 3 § döms till böter (6 §). Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot sina skyldigheter enligt 5 § döms till böter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst två år (7 §). I ringa fall ska det inte dömas till ansvar (7 § första stycket). Första stycket ska inte tillämpas om det för gärningen kan dömas till ansvar enligt brottsbalken, lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk eller terroristbrottslagen (2022:666) (7 § andra stycket).

Den 24 maj 2023 fattade riksdagen beslut om propositionen Effektivare åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online, prop. 2022/ 23:71. I den föreslås bland annat en ändring i BBS-lagen som innebär att lagen inte ska tillämpas på meddelanden som omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/784 av den 29 april 2021 om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online. Lagändringen träder i kraft den 1 juli 2023.

Datorer och annan egendom som har använts som hjälpmedel vid de brott som anges i BBS-lagen kan enligt 8 § i vissa fall förklaras förverkade. Lagen ger, som nämnts i avsnitt 5.2.2 ingen möjlighet till utfärdande av sådant föreläggande att ta bort olagligt innehåll som avses i artikel 9 i DSA.

1Prop. 1997/98:15 s. 17.

Särskilt om uppsiktsplikt

Det framgår i förarbetena till BBS-lagen att skyldigheten enligt 5 § bör inträda i varje fall när tillhandahållaren får kännedom om förekomsten av meddelandet, antingen genom att själv läsa det eller genom att någon gör honom eller henne uppmärksam på meddelandet.2 Syftet med uppsiktsplikten i 4 § är alltså att åstadkomma sådan kännedom om olagligt innehåll som bör tas bort och vidare spridning bör förhindras. Kännedomsbegreppet är centralt.

I förarbetena anges vidare att utgångspunkten för ansvaret för att ta bort vissa meddelanden bör vara att den som tillhandahåller tjänsten inte bör få gå med på eller passivt se på när användare missbrukar tjänsten. Hur en tillhandahållare praktiskt ska förfara för att uppfylla uppsiktskravet måste enligt propositionen bedömas i det enskilda fallet. Någon form av återkommande kontroll krävs dock, genom att gå igenom innehållet i den elektroniska anslagstavlan och inte lämna den utan tillsyn. Ett riktmärke bör vara att en tjänst inte bör lämnas utan tillsyn under längre tid än en vecka. Ett sätt att uppfylla uppsiktsplikten om mängden meddelanden gör det svårt att läsa alla meddelanden i tjänsten med en rimlig arbetsinsats eller till rimliga kostnader kan vara att med hjälp av en ”klagomur” ge användarna möjligheter att nå tillhandahållaren för att påtala en eventuell förekomst av straffbara meddelanden. 3

EU:s förordning om digitala tjänster

Artikel 8 i DSA anger att leverantörer av förmedlingstjänster inte ska åläggas någon allmän skyldighet att övervaka den information som de överför eller lagrar, eller att undersöka fakta eller omständigheter som tyder på olaglig verksamhet. Detta vidareutvecklas i skäl 30, enligt vilket leverantörer av förmedlingstjänster inte, varken rättsligt eller de facto, bör omfattas av en övervakningsskyldighet när det gäller skyldigheter av allmän karaktär. Detta berör inte övervakningsskyldigheter i ett specifikt fall. Det påverkar i synnerhet inte förelägganden från nationella myndigheter utfärdade i enlighet med nationell lagstiftning. Ingenting i DSA bör enligt skäl 30 tolkas som ett åläggande av en allmän övervakningsskyldighet eller en allmän aktiv undersökningsplikt eller som

2Prop. 1997/98:15 s. 20. 3Prop. 1997/98:15 s. 15.

en allmän skyldighet för leverantörer att vidta proaktiva åtgärder mot olagligt innehåll.

Motstridighet

Med anledning av vad som angivits ovan kan det konstateras att det, finns en motstridighet mellan uppsiktsplikten i 4 § BBS-lagen och artikel 8 i DSA, som anger att det inte ska finnas några allmänna skyldigheter avseende övervakning och aktivt faktasökande. Denna motstridighet får effekt på aktörer som lyder under både BBS-lagen och DSA.

10.3.2. Överväganden och förslag

Utredningens förslag: I lagen (1998:112) om ansvar för elektro-

niska anslagstavlor införs en ny bestämmelse som innebär att sådana förmedlingstjänster som faller inom tillämpningsområdet för EU:s förordning om digitala tjänster undantas från kravet att ha sådan uppsikt över tjänsten som skäligen kan krävas för att fullgöra sin skyldighet att ta bort meddelandet från tjänsten eller på annat sätt förhindra vidare spridning av vissa meddelanden. En sådan skyldighet att ta bort meddelandet från tjänsten eller på annat sätt förhindra vidare spridning av vissa meddelanden ska gälla för leverantörer av sådana förmedlingstjänster som omfattas av tillämpningsområdet för EU:s förordning om digitala tjänster när det kommer till förmedlingstjänstleverantörens kännedom att ett visst innehåll finns på dess tjänst. Motsvarande ska gälla för en fysisk eller juridisk person som fått i uppdrag att sköta tjänsten.

Motstridigheten rör endast vissa aktörer

BBS-lagen gäller enligt 1 § elektroniska anslagstavlor, med vilket avses en tjänst för elektronisk förmedling av meddelanden. Av förarbetena framgår att definitionen av elektronisk anslagstavla innefattar alla tjänster för elektronisk förmedling av meddelanden. Däremot avses inte tjänster som syftar till annat än att användarna ska kunna kommuni-

cera. En informationsdatabas, till exempel en hemsida, som enbart tillhandahåller information omfattas således i normalfallet inte av lagen. 4

DSA gäller enligt artikel 2 förmedlingstjänster, vilket i artikel 3 definieras som en av följande informationssamhällestjänster: en tjänst för enbart vidarefordran (mere conduit) enligt artikel 3 punkten g i), en cachningstjänst enligt artikel 3 punkten g ii) eller en värdtjänst enligt punkten g iii). För en definition av en informationssamhällestjänst hänvisas till artikel 1.1 b i direktiv (EU) 2015/15355 som anger att informationssamhällets tjänster är tjänster som vanligtvis utförs mot ersättning på distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en tjänstemottagare.

Det kan konstateras att BBS-lagen och DSA i stor utsträckning är tillämpliga på samma slags aktörer och att det för dessa aktörer finns en motstridighet mellan regelverken i fråga om uppsiktsplikten. I BBS-lagen görs dock ingen distinktion mellan elektroniska anslagstavlor som vanligtvis tillhandahålls mot ersättning och sådana som är icke-kommersiella. Lagen gäller alltså både sådana elektroniska anslagstavlor som är informationssamhällets tjänster och sådana som inte är det. I propositionen uttalas att elektroniska anslagstavlor ofta tillhandahålls av personer som inte yrkesmässigt sysslar med tjänsterna.6Med den utveckling som har skett sedan propositionen skrevs utgår utredningen ifrån att en majoritet av de elektroniska anslagstavlorna i dag tillhandahålls mot ersättning i någon form, men det torde även finnas en grupp där ersättning vanligtvis inte utgår.

I de fall där elektroniska anslagstavlor omfattas av begreppet informationssamhällets tjänster finns den motstridighet mellan uppsiktsplikten i 4 § BBS-lagen och artikel 8 DSA som nämnts ovan.

4 Proposition 1997/98:15, Ansvar för elektroniska anslagstavlor, s. 9. 5 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster. 6Prop. 1997/98:15 s. 17.

Ingen uppsiktsplikt för tillhandahållare av elektroniska anslagstavlor som faller inom tillämpningsområdet för EU:s förordning om digitala tjänster

Utredningen föreslår att en ny bestämmelse införs i BBS-lagen som endast gäller sådana förmedlingstjänster som faller inom DSA:s tillämpningsområde. Bestämmelsen ska innebära att uppsiktsplikten i 4 § inte bör gälla sådana tjänster.

Skyldigheten enligt 5 § BBS-lagen bör även fortsättningsvis inträda i varje fall när tillhandahållaren får kännedom om förekomsten av meddelandet, antingen genom att själv läsa det eller genom att någon gör honom eller henne uppmärksam på meddelandet. Detta sker dock inte genom en uppsiktsplikt, utan genom kännedom uppkommer på annat sätt. Det bör inte finnas några formkrav för hur informationen ska ha kommit till leverantörens kännedom. Exempel kan dock vara att information har inkommit via leverantörens kontaktpunkter enligt artikel 11 eller 12 i DSA, den rättsliga företrädaren enligt artikel 13 i DSA eller mekanismen för anmälan och åtgärder enligt artikel 16 i DSA, oavsett om leverantören själv administrerar kontaktpunkt eller anmälningsmekanism eller om denne har uppdragit åt annan att göra det.

Det undantag från uppsiktsplikten som utredningen föreslår omfattar även sådana som på tillhandahållarens uppdrag dittills har haft uppsikt över tjänsten. Även för någon som leverantören har givit i uppdrag att sköta tjänsten på så sätt som anges i prop. 1997/98:15 s. 17 bör skyldigheten i 5 § första stycket i stället gälla från det att information om visst innehåll kommer till deras kännedom. En presumtion för kännedom bör gälla om den som givits i uppdrag att sköta tjänsten även har i uppdrag att sköta kontaktpunkten eller mekanismen för anmälan och åtgärder och information om visst innehåll har inkommit dit.

Eftersom utredningens förslag löser motstridigheterna mellan BBSlagen och DSA saknas det skäl att vidta några andra åtgärder avseende BBS-lagen med anledning av DSA.

Inget förslag om ändrad uppsiktsplikt avseende andra elektroniska anslagstavlor

Utredningens förslag om undantag gäller endast förmedlingstjänster som faller inom DSA:s tillämpningsområde. Inget förslag lämnas om ändrad uppsiktsplikt avseende sådana elektroniska anslagstavlor som

faller utanför detta område. Ett sådant ändringsförslag, som inte föranleds av förordningen, förutsätter rättspolitiska överväganden som inte ingår i utredningens uppdrag.

Det kan samtidigt konstateras att tillhandahållare av en elektronisk anslagstavla som inte faller under DSA:s tillämpningsområde inte har någon skyldighet att följa DSA:s krav på att inrätta kontaktpunkter, rättsliga företrädare (i förekommande fall) eller mekanismer för anmälan och åtgärder som kan leda till kännedom om olagligt innehåll på tjänsten. De kan förstås på frivillig väg inrätta egna kontaktpunkter och anmälningsmekanismer, men skyldigheterna i DSA tillämpas inte.

11. Förslagets konsekvenser

11.1. Konsekvensutredningens innehåll

En särskild utredare ska redovisa vilka konsekvenser i olika avseenden som förslagen i ett betänkande kan få (1 § andra stycket kommittéförordningen [1998:1474]). Om förslagen i ett betänkande påverkar kostnaderna eller intäkterna för staten, kommuner, regioner, företag eller andra enskilda, ska enligt 14 § en beräkning av dessa konsekvenser redovisas i betänkandet. Innebär förslagen samhällsekonomiska konsekvenser i övrigt ska dessa redovisas. Vid kostnadsökningar och intäktsminskningar för staten, kommuner eller regioner ska utredaren föreslå en finansiering.

I 15 § anges att om förslagen i ett betänkande har betydelse för den kommunala självstyrelsen, för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, för sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet, för små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företag, för jämställdheten mellan kvinnor och män eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen ska konsekvenserna i det avseendet anges i betänkandet. Om ett betänkande innehåller förslag till nya regler ska, enligt 15 a §, förslagens kostnadsmässiga och andra konsekvenser anges i betänkandet.

De största konsekvenserna av tillämpningen av DSA i Sverige för alla berörda är i huvudsak en följd av DSA i sig och de skyldigheter som följer av förordningen, inte av utredningens förslag. De förslag som lämnades i delbetänkandet får dock ekonomiska konsekvenser för samordnaren för digitala tjänster och för behöriga myndigheter, vilket redovisades i delbetänkandet. Frågan om ytterligare konsekvenser till följd av de förslag som utredningen nu lägger fram berörs nedan, bland annat för Kronofogdemyndigheten, domstolar, leverantörer av förmedlingstjänster och konsekvenser i övrigt.

11.2. Inledning

I utredningens delbetänkande SOU 2023:2 konstaterades att antalet och storleken av de leverantörer av förmedlingstjänster som är etablerade i Sverige är osäkert. Därmed råder det också osäkerhet om ärendenas komplexitet och den kommande ärendebördan i tillsynsverksamheten. Av delbetänkandet framgår att en utvärdering av ansvarsfördelning, resursbehov och finansiering enligt utredningens bedömning bör göras när tillsynen pågått en period och andra rättsakter som har beröringspunkter med DSA har antagits.

Osäkerhetsfaktorerna kvarstår alltjämt och det finns enligt utredningens mening sannolikt bättre möjligheter att utvärdera också de frågor som är föremål för detta betänkande när tillsynen pågått en period. Det gäller särskilt möjlighet till avgiftsfinansiering och behov av organ för tvistlösning utanför domstol. Betydelsefulla parametrar kan då ha blivit kända genom tillämpning av DSA. Även mot bakgrund av den i hög grad föränderliga marknaden finns skäl till utvärdering efter något eller några års tillämpning.

11.3. Konsekvenser för samordnaren för digitala tjänster och övriga behöriga myndigheter

Medlemsstaterna ska enligt artikel 50 i DSA säkerställa att de behöriga myndigheterna och samordnaren för digitala tjänster har tillräckliga resurser för att på ett effektivt sätt kunna utföra de uppgifter de tilldelas och därmed uppnå förordningens mål. De behöriga myndigheterna (inklusive samordnaren för digitala tjänster) bör förses med de tekniska och finansiella resurser samt de personalresurser som de behöver för att på ett effektivt sätt kunna utföra de uppgifter som de tilldelas och därmed uppnå förordningens syfte. I delbetänkandet föreslog utredningen att PTS ska utses till behörig myndighet, tillika samordnare för digitala tjänster i Sverige och att MPRT och Konsumentverket ska utses till behöriga myndigheter. I delbetänkandet behandlas frågan om vilken arbetsbörda den löpande tillsynen över DSA kommer att innebära för myndigheterna och hur denna bör finansieras.

Utredningen gör bedömningen att inga ytterligare ekonomiska konsekvenser uppstår med anledning av slutbetänkandets förslag. De

undersökningsbefogenheter och det sanktionssystem som föreslås i slutbetänkandet kompletterar de tillsynsuppgifter som föreslagits i delbetänkandet. I delbetänkandet konstaterades att antalet och storleken av de leverantörer av förmedlingstjänster som är etablerade i Sverige är osäkert och det har stor betydelse för tillsynsuppgiften. Därmed är, som konstaterats ovan, också ärendebördan och ärendenas komplexitet osäker. Härutöver råder det också osäkerhet om i vilken utsträckning ömsesidigt bistånd kommer att begäras. Osäkerhetsfaktorerna kvarstår.

Inte heller samordning och samverkan mellan samordnare och de behöriga myndigheterna väntas medföra ytterligare finansieringsbehov. Det förhållande att utredningen inte föreslår att ett organ för alternativ tvistlösning införs nu förväntas inte i det här läget leda till en påtagligt ökad arbetsbörda för myndigheterna, även om en konsekvens kan bli att samordnaren får certifiera fler andra organ.

11.4. Konsekvenser för Kronofogdemyndigheten

Enligt utredningens förslag bör Kronofogdemyndigheten ge handräckning till behörig myndighet och till kommissionen vid inspektioner. Hur många inspektioner som kan tänkas ske beror på de behöriga myndigheternas och kommissionens utredningar, men med tanke på att information även kan lämnas på frivillig väg är det troligt att inspektion kommer att ske i mycket begränsad omfattning.

Förslagen i denna promemoria innebär även att obetalda sanktionsavgifter och viten ska lämnas till Kronofogdemyndigheten för indrivning. Antalet sådana mål förväntas bli mycket begränsat. Eventuella ökade kostnader för Kronofogdemyndigheten med anledning av förslagen ska därför hanteras inom befintliga ekonomiska ramar.

11.5. Konsekvenser för Sveriges domstolar

De behöriga myndigheternas beslut enligt den nya kompletteringslag som föreslås i detta betänkande ska kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. De nya bestämmelserna förväntas leda till domstolsprövning endast i enstaka fall. De eventuella ökade kostnader som kan uppkomma med anledning av förslagen ska därför hanteras inom befintliga ekonomiska ramar.

11.6. Konsekvenser för leverantörer av förmedlingstjänster och övriga näringsidkare

DSA innehåller skyldigheter för leverantörer av förmedlingstjänster och kan därför väntas ge ekonomiska konsekvenser för sådana leverantörer. Förordningens innehåll och konsekvenser i sig ingår dock inte i utredningens uppdrag att bedöma.

De förslag som utredningen lämnar i slutbetänkandet om undersökningsbefogenheter respektive sanktionssystem syftar till att ge goda förutsättningar för sakkunnig tillsyn och efterlevnadskontroll. Sanktionssystemet har föreslagits på ett sätt som ska ge effektiva och, så långt som möjligt, förutsebara konsekvenser av bristande efterlevnad för både leverantörer av förmedlingstjänster och de näringsidkare som har avtal med leverantörerna.

I kommissionens konsekvensanalys, framtagen år 2020 i samband med att kommissionens förslag till förordning lämnades, gjorde kommissionen bedömningar rörande påverkan på förmedlingstjänstleverantörer.1 Kommissionen framhåller i sin analys att förordningsförslagen medför kostnader för förmedlingstjänstleverantörer men att dessa innebär en betydande minskning jämfört med kostnader förknippade med en fragmenterad marknad. Vissa kostnader tillkommer för tekniska åtgärder för rapportering, informations- och transparenskrav men borde enligt kommissionens mening absorberas av allmänna drifts- och designkostnader.2 Kommissionen framhåller vidare att det kan förväntas en positiv effekt på EU:s inre marknad och konkurrensförhållanden samt menar att det asymmetriska regelverket säkerställer små och medelstora företags respektive nystartade och växande företags möjlighet att konkurrera på marknaden. Sådana företag är i vissa fall är undantagna från bestämmelser som rör krav på aktsamhet för förmedlingstjänstleverantörer.3

Förslaget väntas inte påverka företag i andra avseenden.

1 Impact assessment of the Digital Services Act | Shaping Europe’s digital future (https://digital-strategy.ec.europa.eu/en/library/impact-assessment-digital-service-act, hämtad 2023-05-31). 2 Commission Staff Working Document Impact Assessment (2020) 348 s. 53 f. 3 Commission Staff Working Document Impact Assessment, Executive Summary (2020) 349, s. 2.

11.7. Konsekvenser för brottslighet och det brottsförebyggande arbetet

DSA kan i sig leda till att näringsidkare avskräcks från att sälja produkter eller tjänster i strid med tillämpliga regler4 och att möjligheterna att upptäcka och åtgärda olagligt innehåll på förmedlingstjänsterna ökar. Dessutom inrättas en skyldighet att anmäla misstanke om brott, vilket kan förhindra brott eller bidra till att de klaras upp. Detta är dock en konsekvens av DSA och inte av utredningens förslag.

Utredningens förslag om vilka myndigheter som bör utses till behöriga myndigheter, samordnare för digitala tjänster respektive att specificera vilken myndighet som är mottagare för anmälan om misstanke om brott förväntas bidra till en effektiv tillämpning av de bestämmelser i DSA som syftar till att förhindra olaglig verksamhet.

Utredningens förslag till bestämmelse om att anmälan av misstanke om brott enligt artikel 18.1 i DSA ska göras till Polismyndigheten innebär inte någon ny uppgift för myndigheten.

I övrigt bedöms förslagen i detta betänkande inte ha särskilda konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet.

11.8. Övriga konsekvenser

Utredningens förslag överensstämmer med EU-rätten och följer kravet i artikel 49 att medlemsstaterna ska utse en eller flera behöriga myndigheter som ska ansvara för tillsynen av leverantörerna av förmedlingstjänster och kontrollen av efterlevnaden av förordningen. Av kravet i artikel 52 i DSA följer att medlemsstaterna ska fastställa regler för sanktioner och av kraven i artiklarna 49 och 84 följer att bestämmelser behövs avseende samordning och informationsutbyte.

Förslaget väntas inte få några konsekvenser för jämställdheten mellan kvinnor och män, för de nationella klimat- och miljömålen eller för de integrationspolitiska målen.

Konsekvenserna för grundläggande fri- och rättigheter är snarare en följd av DSA än av utredningens förslag i detta delbetänkande. Genom det föreslagna uppdraget till MPRT kommer dock en myndighet med hög kompetens på området att behandla frågor om yttrandefrihet. Det är utredningens bedömning att detta är ägnat att bidra till

4 DSA skäl 72.

upprätthållandet av grundläggande fri- och rättigheter. Utredningen har dessutom i sitt förslag till sanktionssystem beaktat konsekvensen av alltför långtgående sanktioner när det gäller överträdelser som skulle kunna få effekter på yttrandefriheten.

12. Författningskommentar

12.1. Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens syfte

1 § Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2065 av den 19 oktober 2022 om en inre marknad för digitala tjänster och om ändring av direktiv 2000/31/EG.

Förordningen kallas i denna lag EU:s förordning om digitala tjänster.

I paragrafen anges lagens innehåll. Övervägandena finns i avsnitt 4.2.

Av första stycket framgår att syftet med lagen är att komplettera Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2065 av den 19 oktober 2022 om en inre marknad för digitala tjänster och om ändring av direktiv 2000/31/EG (i författningskommentaren kallad DSA). Eftersom lagen kompletterar DSA ska den läsas tillsammans med denna förordning och kan inte tillämpas fristående.

Hänvisningar till förordningen är i huvudsak dynamiska. Det innebär att hänvisningen avser DSA i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. I 2 kap. 24 § görs dock hänvisning till DSA i dess ursprungliga lydelse. Det innebär att denna bestämmelse i stället innehåller en statisk hänvisning till förordningen, det vill säga förordningens lydelse i den ursprungliga versionen gäller vid tillämpning.

I andra stycket anges att nämnda förordning i denna lag kallas EU:s förordning om digitala tjänster.

Definitioner

2 § Ord och uttryck har samma betydelse i denna lag som i EU:s förordning om digitala tjänster, om inte annat anges.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om definitioner. Övervägandena finns i avsnitt 4.2.

Av paragrafen framgår att de ord och uttryck som används i lagen ska förstås på samma sätt som i DSA, om inget annat anges. Det innebär att definitionerna i artikel 3 i DSA även gäller vid tillämpningen av lagen, om inget annat anges. Också sådana ord och uttryck som används i DSA utan att definieras där, ska tolkas och tillämpas på samma sätt när de förekommer i lagen.

I lagen görs dock vissa anpassningar till svensk rättsordning, vilket innebär att annan terminologi kan användas. Som exempel kan anges att i stället för böter för bristande efterlevnad av undersökningsåtgärd används ordet utredningsskadeavgift (2 kap. 2 § 4) och i stället för böter vid bristande efterlevnad av DSA:s materiella förpliktelser används ordet sanktionsavgift (2 kap. 2 § 5).

Behöriga myndigheter och samordnare för digitala tjänster

3 § Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer

1. är behörig myndighet enligt EU:s förordning om digitala tjänster och denna lag och

2. är samordnare för digitala tjänster enligt samma förordning och denna lag.

Paragrafen reglerar behöriga myndigheter och samordnare för digitala tjänster. Övervägandena finns i avsnitt 4.3 och i delbetänkandet

EU:s förordning om digitala tjänster – frågan om behöriga myndigheter

(SOU 2023:2).

Enligt paragrafens första punkt är den eller de myndigheter som regeringen bestämmer behöriga myndigheter enligt DSA och denna lag. Detta innebär att de behöriga myndigheterna för svenskt vidkommande ska utöva tillsyn och vidta åtgärder för efterlevnadskontroll enligt artikel 49.1 i DSA och denna lag.

Av den andra punkten framgår att den myndighet som regeringen utser är samordnare för digitala tjänster enligt DSA och denna lag. Därmed ska samordnaren för svenskt vidkommande vidta alla åtgärder som enligt DSA åligger en samordnare för digitala tjänster.

Ansvarsfördelningen mellan behöriga myndigheter regleras i förordning med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster, (i författningskommentaren kallad kompletteringsförordningen), se avsnitt 1.4.

Avgifter

4 § En behörig myndighet får ta ut avgifter för sin verksamhet enligt EU:s förordning om digitala tjänster, denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgiftssystemets utformning.

Paragrafen öppnar för att behörig myndighet ska kunna ta ut avgifter för den del av sin verksamhet som följer av DSA, denna lag och föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen. Övervägandena finns i avsnitt 7.6

Enligt första stycket får behörig myndighet, inklusive samordnare för digitala tjänster, ta ut avgifter för sin verksamhet enligt DSA, denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen.

I andra stycket bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om avgiftssystemets utformning. Sådana föreskrifter kan exempelvis avse avgiftsuttag vid certifiering av organ för tvistlösning utanför domstol enligt artikel 21 i DSA eller för hanteringen av ansökningar om att bli utsedd till betrodd anmälare enligt artikel 22 i samma förordning.

2 kap. Tillsyn och sanktioner

Tillsynens omfattning

1 § De befogenheter som behöriga myndigheter har enligt artikel 51 i EU:s förordning om digitala tjänster, denna lag och föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen gäller vid tillsyn och efterlevnadskontroll avseende bestämmelserna i

1. EU:s förordning om digitala tjänster,

2. delegerade akter och genomförandeakter som Europeiska kommissionen antar som kompletterar EU:s förordning om digitala tjänster,

3. denna lag,

4. föreskrifter som har meddelats i anslutning till denna lag och

5. åtaganden som behöriga myndigheter har gjort bindande.

Paragrafen anger området inom vilket samordnaren för digitala tjänster och de övriga behöriga myndigheterna ska utöva tillsyn. Den kompletterar de regler om befogenhet som finns i artiklarna 51 och 49.4 i DSA och 2 kap. 2 § i lagen samt de regler om behörighet som finns i artiklarna 56 och 49.4 i DSA. Övervägandena finns i avsnitt 7.2.3.

I paragrafen anges att tillsynen omfattar efterlevnaden av bestämmelser i DSA, de delegerande akter och genomförandeakter som kommissionen har antagit med stöd av förordningen, denna lag, föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen och åtaganden som behöriga myndigheter gjort bindande.

Den rättsliga grunden för de i den andra punkten nämnda akterna är delegation till kommissionen enligt artikel 87 i DSA.

I den femte punkten inkluderas i tillsynsområdet även åtaganden som har gjorts bindande med stöd av förordningen. Sådana åtaganden kan ha gjorts bindande genom beslut av en behörig myndighet i Sverige eller i någon annan medlemsstat enligt artikel 51.2 första stycket a i DSA eller av kommissionen enligt artikel 71. Åtaganden som godkänts och gjorts bindande ska ses som en precisering av hur leverantören i fråga ska efterleva DSA.

Befogenhet och åtgärder

2 § Utöver de befogenheter som en behörig myndighet har enligt artikel 51.1 a och c, 51.2 första stycket a och 51.3 i EU:s förordning om digitala tjänster får behörig myndighet

1. försegla företagslokaler, bokföring och affärshandlingar i enlighet med 6 § i samband med inspektion,

2. beordra att överträdelser upphör och, när så är lämpligt, föreskriva avhjälpande åtgärder i enlighet med artikel 51.2 första stycket b i EU:s förordning om digitala tjänster,

3. vidta interimistiska åtgärder enligt artikel 51.2 första stycket e i EU:s förordning om digitala tjänster,

4. ålägga utredningsskadeavgift för bristande efterlevnad av undersökningsåtgärd med stöd av artikel 51.1 i EU:s förordning om digitala tjänster, i enlighet med artikel 51.2 första stycket c och artikel 51.2 andra stycket i samma förordning, och vid bruten försegling enligt 6 § i detta kapitel,

5. ålägga sanktionsavgift för bristande efterlevnad av EU:s förordning om digitala tjänster i enlighet med artikel 51.2 första stycket c i samma förordning och

6. förena beslut med vite i enlighet med artikel 51.2 första stycket d i EU:s förordning om digitala tjänster.

Paragrafen anger de befogenheter en behörig myndighet har enligt DSA och lagen. Den kompletterar artikel 51 i DSA. Övervägandena finns i avsnitt 7.3 och 7.4.

I paragrafen upplyses inledningsvis om de befogenheter som behörig myndighet har enligt bestämmelser i artikel 51 i DSA som är direkt tillämpliga, det vill säga som inte lämnar utrymme för medlemsstaten att göra vägval i fråga om vilken typ av myndighet som ska ges befogenheten eller vilken befogenhet som ska ges till myndigheten. Sedan anges vilka befogenheter som denna lag med stöd av artikel 51 därutöver ger behöriga myndigheter. Det avser alltså befogenheter där DSA lämnar utrymme för medlemsstaterna att välja mellan att ge befogenheten direkt till en behörig myndighet eller ge den behöriga myndigheten befogenhet att begära att andra offentliga eller rättsliga myndigheter beslutar om en viss undersökningsåtgärd.

De bestämmelser som är tillämpliga på samordnare för digitala tjänster i artiklarna 51 och 56 i DSA ska enligt artikel 49.4 i samma förordning även tillämpas på övriga behöriga myndigheter som medlemsstaterna utser. Befogenhetsbestämmelserna gäller alltså även andra behöriga myndigheter än samordnaren för digitala tjänster.

Behöriga myndigheter har enligt artikel 51.1 a i DSA befogenhet att ålägga leverantörer av förmedlingstjänster och vissa andra personer att tillhandahålla information om en misstänkt överträdelse. Artikel 51.1 c ger behöriga myndigheter befogenhet att be varje anställd eller företrädare för leverantörerna eller andra utpekade personer att förklara all information som rör en misstänkt överträdelse. I artikel 51.2 första stycket a ges behöriga myndigheter rätt att godkänna åtaganden och göra dem bindande. Slutligen ges i artikel 51.3 behöriga myndigheter befogenhet att dels ålägga leverantörernas ledningsorgan att granska en viss situation och lägga fram en åtgärdsplan, dels befogenhet att begära att den behöriga rättsliga myndigheten fattar beslut om en tillfällig begränsning av mottagarnas tillgång till en viss tjänst eller ett visst onlinegränssnitt. I 3 § första stycket 2 anges att allmän förvaltningsdomstol är rätt domstol att fatta beslut om en sådan begränsning av mottagarnas tillgång till en viss tjänst eller ett visst onlinegränssnitt, se författningskommentaren till den bestämmelsen.

Enligt första punkten har en behörig myndighet befogenhet att försegla företagslokaler, folkbokföring och affärshandlingar i enlighet med 6 § i samband med inspektion.

I andra punkten anges att en behörig myndighet har befogenhet att beordra att överträdelser upphör och, när så är lämpligt, föreskriva avhjälpande åtgärder i enlighet med artikel 51.2 första stycket b i DSA. Detta innebär alltså att myndigheterna får meddela förelägganden som på ett preciserat sätt anger vilka åtgärder en leverantör av en förmedlingstjänst ska vidta eller underlåta för att en överträdelse ska upphöra.

Av tredje punkten framgår att en behörig myndighet har befogenhet att vidta interimistiska åtgärder enligt artikel 51.2 första stycket e i DSA. I 15 § finns ytterligare bestämmelser om interimistiska åtgärder, se författningskommentaren till den paragrafen.

I fjärde punkten anges att behörig myndighet har befogenhet att ålägga utredningsskadeavgift för bristande efterlevnad av undersökningsåtgärder i enlighet med artikel 51.2 första stycket c och artikel 51.2 andra stycket i DSA (där begreppet böter används i stället för utredningsskadeavgift). Grunden för att utredningsskadeavgift får tas ut framgår av nämnda artikel i DSA. Utredningsskadeavgift är en administrativ sanktion som en behörig myndighet får besluta om när den som är föremål för en undersökningsåtgärd enligt artikel 51.1 i DSA eller 6 § inte följer undersökningsåtgärden genom att till exempel lämna felaktig information eller ingen information, inte medverka till inspektion eller bryta en försegling. I 18–22 §§ finns flera bestämmelser om utredningsskadeavgift, se författningskommentarerna till de paragraferna. Reglerna om utredningsskadeavgift har utformats i nära anslutning till i 5 kap.2124 §§konkurrenslagen.

Enligt femte punkten får behörig myndighet ålägga sanktionsavgift för dels bristande efterlevnad av DSA i enlighet med artikel 51.2 första stycket c och artikel 51.2 andra stycket i samma förordning. I 23–26 §§ finns flera bestämmelser om sanktionsavgift, se författningskommentarerna till de paragraferna.

Av sjätte punkten framgår att behörig myndighet har rätt att förena beslut med vite i enlighet med artikel 51.2 första stycket d i DSA. Att allmän förvaltningsdomstol får förena vissa beslut med vite framgår av 3 § andra stycket.

3 § Allmän förvaltningsdomstol får på ansökan av behörig myndighet

1. besluta om inspektion i enlighet med artikel 51.1 b i EU:s förordning om digitala tjänster och

2. besluta om tillfällig begränsning av mottagarnas tillgång till tjänst eller onlinegränssnitt i enlighet med artikel 51.3 första stycket b i EU:s förordning om digitala tjänster.

Ett beslut enligt första stycket får förenas med vite.

Paragrafen anger vilken domstol som är behörig att fatta beslut om vissa åtgärder och att åtgärderna får förenas med vite. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.3 och 7.4.3.

Första stycket anger att allmän förvaltningsdomstol är behörig att

på ansökan av behörig myndighet fatta beslut om vissa åtgärder. Enligt första punkten är domstolen behörig att besluta om inspektion enligt artikel 51.1 b i DSA. I 4–13 §§ finns ytterligare bestämmelser om inspektion, se författningskommentarerna till de paragraferna. Reglerna om inspektion har utformats i nära anslutning till i 5 kap.510 och 17 §§konkurrenslagen (2008:579).

I andra punkten anges att domstolen är behörig att besluta om tillfällig begränsning av tjänstemottagarnas tillgång till en tjänst eller onlinegränssnitt i enlighet med artikel 51.2 första stycket b i DSA.

Av det andra stycket framgår att ett beslut enligt första stycket får förenas med vite. Bestämmelser om vite finns i artikel 51.2 första stycket d i DSA och i 17 § i detta kapitel.

Inspektion

4 § Inspektion får tillåtas om

1. det finns skäl att anta bristande efterlevnad av någon av skyldigheterna i EU:s förordning om digitala tjänster,

2. det finns risk för att bevis undanhålls eller förvanskas och

3. vikten av att åtgärden vidtas är tillräckligt stor för att uppväga det intrång eller annat men som åtgärden innebär för den som drabbas av åtgärden.

Paragrafen innehåller bestämmelser om under vilka förutsättningar en inspektion får tillåtas. Den kompletterar artikel 51.1 punkten b i DSA. Överväganden finns i avsnitt 7.3.3.

Enligt paragrafen bör inspektion tillåtas om det finns skäl att anta bristande efterlevnad av någon av skyldigheterna i DSA, om det finns risk för att bevis undanhålls eller förvanskas och om vikten av att åtgärden vidtas uppväger det intrång eller annat men som åtgärden innebär för den som drabbas av åtgärden. Kraven är kumulativa.

Syftet med inspektion ska vara att samla in bevis för misstänkt bristande efterlevnad av någon av skyldigheterna i DSA. Vikten av att åtgärden vidtas hänför sig till i vilken mån åtgärden kan väntas vara till nytta för myndighetens utredning.

Enligt första punkten är en första förutsättning för inspektion att det finns en anledning att anta bristande efterlevnad av någon av skyldigheterna i DSA. Beviskravet är alltså relativt lågt, men det måste ändå finnas en grund för konkret misstanke om en överträdelse.

Enligt andra punkten ska det finnas risk för att bevis undanhålls eller förvanskas. Även sabotagerisken kan vara svår att bevisa, men myndigheten bör ändå kunna påvisa någon omständighet som ger stöd för att ett sådant agerande kan befaras. Omständigheter som pekar mot bristande efterlevnad kan i sig utgöra grund för att befara ett undanhållande av bevis, särskilt om den bristande efterlevnaden framstår som systematisk och avsiktlig.

En tredje förutsättning är enligt tredje punkten att åtgärden framstår som proportionerlig. Vikten av att åtgärden vidtas hänför sig till i vilken mån åtgärden kan väntas vara till nytta för myndighetens utredning. I det sammanhanget måste myndigheten beakta om den information som söks kan erhållas genom en mindre ingripande åtgärd. Finns bevisningen inte på en offentlig webbplats utan endast i företagets interna system och det kan befaras att den inte kommer att överlämnas på förfrågan kan en inspektion vara rätt åtgärd. Så kan särskilt vara fallet i utredningar rörande artikel 18 i DSA om misstanke om brott, artikel 23.1 om åtgärder och skydd mot missbruk, artikel 24.2 om transparensrapporteringsskyldigheter, artikel 27.1 om rekommendationssystem och artikel 32 om rätt till information. Om det är brådskande att finna bevisning för särskilt allvarliga överträdelser talar detta för att kravet på proportionalitet är uppfyllt, eftersom en ansökan om inspektion bör hanteras skyndsamt och bevisning kan hittas snabbt under inspektionen. Så kan vara fallet rörande de ovan nämnda artiklarna 18, 23.1 och 32.1.

I övrigt bör en intresseavvägning ske där integritetshänsyn och varje företags intresse att bedriva verksamhet utan onödiga störningar vägs mot behovet av en effektiv tillsyn. I den avvägningen bör, som redan nämnts, särskilt beaktas om en mindre ingripande åtgärd, till exempel en begäran om information, kan vara tillräcklig.

Paragrafens utformning har likheter med 5 kap. 3 § konkurrenslagen.

5 § Ett beslut om inspektion får meddelas utan att den som ansökan avser får tillfälle att yttra sig, om det kan befaras att inspektionen annars skulle förlora i betydelse.

Beslutet ska sändas endast till den ansökande myndigheten.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om handläggning vid beslut om inspektion. Den kompletterar artikel 51.1 b i DSA. Överväganden finns i avsnitt 7.3.3.

I första stycket anges att ett beslut om inspektion får meddelas utan att den som ansökan avser får tillfälle att yttra sig, om det kan befaras att undersökningen annars skulle förlora i betydelse. Eftersom överraskningsmoment är viktigt vid en inspektion kan det i normalfallet anses att inspektionen skulle förlora i betydelse om den som ansökan avser får yttra sig i förväg.

Av andra stycket framgår att beslut om inspektion ska expedieras endast till den ansökande myndigheten. Bestämmelsen är ett undantag från huvudregeln att ett beslut ska sändas till berörda parter.

Paragrafens utformning har likheter med 5 kap. 7 § konkurrenslagen.

6 § När en behörig myndighet genomför en inspektion får den försegla företagslokaler, bokföring och affärshandlingar så länge och i den omfattning det är nödvändigt för att genomföra inspektionen.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om försegling i samband med inspektion. Den kompletterar artikel 51.1 b i DSA. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.3.

I bestämmelsen anges vad som får förseglas och hur länge. Företagslokaler, bokföring och affärshandlingar där inspektion pågår får förseglas. Förseglingens omfattning i tid och sak beror på vad som är nödvändigt för inspektionens genomförande.

Att myndigheten har befogenhet att vidta förseglingsåtgärd framgår av 2 § 2. Den inspekterande myndighetens försegling kan inte överklagas separat. Förseglingen är en konsekvens av domstolens beslut att tillåta inspektion. Om den inspekterade motsätter sig försegling kan den behöriga myndigheten inte genomföra åtgärden. I stället kan den begära handräckning av Kronofogdemyndigheten enligt 8 §. Handräckningsbeslutet kan överklagas i enlighet med utsökningsbalken och därmed sker en prövning av åtgärden. Om försegling bryts, kan den behöriga myndigheten besluta om utredningsskadeavgift.

Bestämmelsen liknar 5 kap. 6 § 5 i konkurrenslagen och den bestämmelse som gäller kommissionens rätt att fatta beslut om försegling i enlighet med artikel 69.2 e i DSA.

7 § Ett beslut om inspektion ska innehålla uppgifter om

1. vilken eller vilka myndigheter som ska genomföra inspektionen,

2. föremålet för och syftet med inspektionen,

3. tidpunkten när inspektionen ska börja,

4. myndighetens eller myndigheternas befogenheter enligt artikel 51.1 b i EU:s förordning om digitala tjänster och 2 och 6 §§ i detta kapitel och

5. huruvida beslutet är förenat med vite. Ett beslut om inspektion ska gälla omedelbart, om rätten inte bestämmer något annat.

Paragrafen anger vilka uppgifter som ett beslut om inspektion ska innehålla och när ett beslut ska börja gälla. Den kompletterar artikel 51.1 b i DSA. Överväganden finns i avsnitt 7.3.3.

I första stycket anges vilka uppgifter som ett beslut om inspektion ska innehålla.

Enligt första punkten ska det i beslutet ska framgå vilken eller vilka myndigheter som ges befogenhet att genomföra inspektionen. Beslutet ska avse minst en svensk behörig myndighet. Om en eller flera samordnare för digitala tjänster ska delta i enlighet med artikel 60 och skäl 130 i DSA om gemensamma undersökningar ska även detta framgå av beslutet. I Sverige kan en gemensam undersökning ledas inte bara av den svenska samordnaren för digitala tjänster, utan även av övriga svenska behöriga myndigheter.

Enligt andra punkten ska föremålet för och syftet med inspektionen anges i beslutet.

I tredje punkten anges att tiden som inspektionen ska börja ska framgå av beslutet.

Enligt fjärde punkten ska myndighetens eller myndigheternas befogenheter anges, med utgångspunkt i de befogenheter som finns i artikel 51.1 b i DSA och, avseende svenska behöriga myndigheter, befogenheten i 2 och 6 §§ i detta kapitel.

Enligt femte punkten ska domstolen i beslutet slutligen ange om beslutet förenas med vite för den som ska underkasta sig inspektion. Att beslut om inspektion kan förenas med löpande vite framgår av artikel 51.2 första stycket d i DSA. I normalfallet torde utredningsskadeavgift vara ett mer ändamålsenligt verktyg att använda än löpande

vite, eftersom det kan löna sig för den som inspekteras att betala löpande vite en kort tid för att hinna undanskaffa bevisning.

Att ett beslut ska innehålla uppgifter om hur man överklagar följer av förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Av andra stycket framgår att ett beslut ska gälla omedelbart, om rätten inte bestämmer något annat. Inspektion kan alltså genomföras utan hinder av överklagande, men måste avbrytas om inspektionsbeslutet inhiberas.

Paragrafen liknar 5 kap. 8 § konkurrenslagen.

8 § Den behöriga myndigheten som ska genomföra inspektion får begära handräckning av Kronofogdemyndigheten.

Vid handräckning tillämpas bestämmelserna i utsökningsbalken om verkställighet av förpliktelser som inte avser betalningsskyldighet, avhysning eller avlägsnande. Kronofogdemyndigheten ska dock inte underrätta den hos vilken inspektionen ska genomföras innan verkställighet sker.

Paragrafen innehåller bestämmelser om handräckning för genomförande av inspektion. Den kompletterar artikel 51.1 b i DSA. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.3.

I första stycket anges att den inspekterande myndigheten får begära handräckning av Kronofogdemyndigheten.

Av andra stycket framgår att utsökningsbalkens bestämmelser om verkställighet av förpliktelser som inte avser betalningsskyldighet, avhysning eller avlägsnande är tillämpliga. Det framgår även att Kronofogdemyndigheten inte ska underrätta den som inspektionen ska genomföras hos innan verkställighet sker.

Paragrafen har likheter med 5 kap. 10 § konkurrenslagen.

9 § När inspektionen börjar ska den behöriga myndigheten överlämna ett exemplar av beslutet till den hos vilken inspektionen ska genomföras.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om överlämning av inspektionsbeslut. Den kompletterar artikel 51.1 b i DSA. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.3.

Bestämmelsen anger att inspektionsbeslutet ska överlämnas till den hos vilken inspektionen ska genomföras när inspektionen börjar. Beslutet bör överlämnas till den högst ansvarige som finns på platsen. När den personen har givits rimlig tid att läsa och förstå beslutet kan inspektionen påbörjas, med beaktande av 2 kap. 11 § lagen.

Paragrafen har likheter med 5 kap. 7 § andra stycket konkurrenslagen.

10 § Under inspektionen har den hos vilken inspektionen genomförs rätt att följa de åtgärder som myndigheten eller myndigheterna vidtar.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om rätt för den hos vilken inspektionen genomförs att följa inspektionsåtgärderna som vidtas. Den kompletterar artikel 51.1 b i DSA. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.3.

Enligt paragrafen har den hos vilken inspektionen genomförs rätt att följa åtgärder som den eller de inspekterande myndigheterna vidtar. Den har dock inte rätt att hindra några åtgärder.

Paragrafen liknar 5 kap. 6 b § konkurrenslagen.

11 § När ett beslut om inspektion ska verkställas har den hos vilken inspektion genomförs rätt att tillkalla ett juridiskt biträde. I avvaktan på att biträdet inställer sig får verkställigheten inte påbörjas. Detta gäller dock inte, om

1. inspektionen därigenom onödigt fördröjs, eller

2. inspektionen har beslutats enligt 5 § första stycket.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om den inspekterades rätt att tillkalla juridiskt biträde. Den kompletterar artikel 51.1 b i DSA. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.3.

Enligt paragrafen har den hos vilken inspektion genomförs rätt att tillkalla ett juridiskt biträde. Det framgår att verkställigheten inte får påbörjas förrän biträdet inställer sig. Undantag ska göras om inspektionen därigenom onödigt skulle fördröjas. Hur lång tid detta är får avgöras från fall till fall, men det ska naturligtvis inte finnas utrymme att förvanska eller undanhålla bevis.

Undantag ska också göras om inspektionen har beslutats utan att den som ansökan avser får tillfälle att yttra sig. Eftersom beslut om inspektion i normalfallet torde meddelas utan att den som ansökan avser får yttra sig, bör alltså den eller de inspekterande myndigheterna vanligtvis kunna påbörja inspektionen utan att invänta biträdet.

Paragrafen har likheter med 5 kap. 9 § konkurrenslagen.

12 § Den inspekterande myndigheten ska lämna tillbaka handlingar och annat som har tagits om hand vid inspektion så snart de inte längre behövs för utredningen.

Om den hos vilken inspektion har genomförts har försatts i konkurs, ska den inspekterande myndigheten

1. överlämna handlingarna och annat till konkursförvaltaren och

2. underrätta den som beslutet gäller om överlämningen. Den inspekterande myndigheten ska på begäran av den hos vilken inspektionen har genomförts pröva om en handling eller annat som tagits om hand kan lämnas tillbaka före den tidpunkt som anges i första stycket.

Paragrafen innehåller bestämmelser om när och hur den behöriga myndigheten ska lämna tillbaka det som har omhändertagits vid inspektion. Den kompletterar artikel 51.1 b i DSA. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.3.

I första stycket anges att den inspekterande myndigheten ska lämna tillbaka handlingar och annat som tagits om hand vid inspektion så snart de inte längre behövs för utredningen. Det är myndigheten som bestämmer när de inte längre behövs.

Av det andra stycket framgår att om den hos vilken inspektion har genomförts har försatts i konkurs ska handlingarna och det andra materialet lämnas tillbaka till konkursförvaltaren och att den som beslutet gäller ska underrättas om att så har skett.

I det tredje stycket finns en bestämmelse som ger den hos vilken inspektion har genomförts en möjlighet att få en prövning av om det som har tagits om hand ska lämnas tillbaka. Den inspekterande myndigheten ska därmed pröva om det som har omhändertagits fortfarande behövs för utredningen eller om det kan lämnas tillbaka.

Paragrafen har likheter med 5 kap. 6 c § konkurrenslagen.

13 § När Europeiska kommissionen har beslutat om en inspektion enligt artikel 69 i EU:s förordning om digitala tjänster, får Kronofogdemyndigheten på ansökan av samordnaren för digitala tjänster besluta om handräckning för att inspektionen ska kunna genomföras.

Vid handräckning enligt första stycket tillämpas 8 § andra stycket. Vid en ansökan enligt första stycket ska det som anges om nationell rättslig myndighet i artikel 69.10 i EU:s förordning om digitala tjänster gälla för Kronofogdemyndigheten.

Paragrafen innehåller bestämmelser för verkställighet av kommissionens beslut om inspektion. Den kompletterar artikel 69.8–10 i DSA. Överväganden finns i avsnitt 7.3.3.

Av första stycket framgår att när kommissionen har beslutat om en undersökning enligt artikel 69 DSA, får Kronofogdemyndigheten

på ansökan av samordnaren för digitala tjänster besluta om handräckning för att undersökningen ska kunna genomföras.

I andra stycket anges att vid handräckning enligt första stycket tillämpas 8 § andra stycket. Nämnda stycke hänvisar till bestämmelserna i utsökningsbalken om verkställighet av förpliktelser som inte avser betalningsskyldighet, avhysning eller avlägsnande. Kronofogdemyndigheten ska inte underrätta den hos vilken inspektionen ska genomföras innan verkställighet sker.

Enligt tredje stycket ska det som anges om nationell rättslig myndighet i artikel 69.10 i DSA gälla för Kronofogdemyndigheten. Artikeln handlar om vilka kontrollåtgärder en nationell rättslig myndighet ska vidta när ett ärende har inletts.

Paragrafen liknar 5 kap. 17 § konkurrenslagen.

Åtaganden

14 § Den myndighet som har fattat ett beslut om att godkänna ett åtagande och göra det bindande i enlighet med artikel 51.2 första stycket a i EU:s förordning om digitala tjänster får ändra eller återkalla sitt beslut om

1. sakförhållandena som låg till grund för beslutet har ändrats,

2. den som beslutet avser agerar i strid med sitt åtagande, eller

3. om beslutet grundade sig på ofullständig, oriktig eller vilseledande information som tillhandahållits av den berörda leverantören eller andra fysiska eller juridiska personer som agerar för ändamål som rör deras handels-, närings-, hantverks- eller yrkesverksamhet, vilka rimligen kan ha kännedom om information om en misstänkt överträdelse, inklusive organisationer som utför sådana revisioner som avses i artiklarna 37 och 75.2 i EU:s förordning om digitala tjänster.

Paragrafen innehåller förfarandebestämmelser som ska gälla för åtaganden som en behörig myndighet har gjort bindande. Paragrafen kompletterar artikel 51.2 första stycket a i DSA. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.1.

Åtagandena innebär en preciserad handlingsnorm som en leverantör av förmedlingstjänster har erbjudit sig att följa och som myndigheten har beslutat att godkänna och göra bindande. I paragrafen anges att den myndighet som har fattat ett sådant beslut får ändra eller återkalla sitt beslut under vissa omständigheter. Omständigheterna är inte kumulativa.

Enligt den första punkten kan det finnas utrymme för ändring eller återkallelse av beslutet är när det visar sig att de sakförhållanden som

låg till grund för beslutet har ändrats. Så kan vara fallet till exempel om företaget i fråga inte längre är etablerat i Sverige och inte längre omfattas av den svenska myndighetens tillsynsansvar.

I den andra punkten anges att en situation som aktualiserar beslut om återkallelse är när den som beslutet avser agerar i strid med sitt åtagande. Myndighetens beslut om att godkänna ett åtagande är ett alternativ till föreläggande under förutsättning att leverantören av förmedlingstjänsten är beredd att lojalt följa handlingsnormen. Om åtagandet inte fullföljs, brister den grundläggande förutsättningen.

Av den tredje punkten framgår att den behöriga myndigheten kan återkalla eller ändra beslutet när detta grundar sig på felaktig information som lämnats från någon eller några av de angivna fysiska eller juridiska personerna.

Interimistiska åtgärder

15 § Interimistiska åtgärder i enlighet med artikel 51.2 första stycket e i

EU:s förordning om digitala tjänster och 2 § 3 i detta kapitel får vidtas genom att den behöriga myndigheten bestämmer att ett sådant beslut som avses i artikel 51.2 första stycket b i nämnda förordning ska gälla omedelbart.

Om inget annat anges eller senare beslutas, ska det interimistiska beslutet gälla fram till dess att ett lagakraftvunnet beslut föreligger.

Paragrafen innehåller bestämmelser om interimistiska åtgärder som kan vidtas med anledning av bristande efterlevnad av DSA i enlighet med artikel 51.2 första stycket e i DSA och 2 § 3 i detta kapitel. Paragrafen kompletterar nämnda artikel i DSA. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.5 och 7.4.2.

Enligt första stycket får interimistiska åtgärder i enlighet med artikel 51.2 första stycket e i EU:s förordning om digitala tjänster (interimistiska åtgärder för att undvika risk för allvarlig skada) och 2 kap. 2 § 3 i detta kapitel vidtas genom att den behöriga myndigheten bestämmer att ett sådant beslut som avses i artikel 51.2 första stycket b i nämnda förordning ska gälla omedelbart. Myndigheten kan alltså med stöd av bestämmelsen meddela interimistiska förelägganden mot en leverantör av en förmedlingstjänst att upphöra med en misstänkt överträdelse i avvaktan på fortsatt utredning.

Av andra stycket framgår att beslutet, om inget annat anges eller senare beslutas, ska gälla fram till dess att ett lagakraftvunnet beslut

föreligger. Detta innebär att myndigheten ska fatta ett slutligt beslut som ersätter det interimistiska när utredningen är slutförd.

Att interimistiska beslut får förenas med vite framgår av artikel 51.2 första stycket d i DSA.

Enligt 28 § förvaltningsprocesslagen får en allmän förvaltningsdomstol besluta om inhibition, det vill säga förordna att beslutet tills vidare inte ska gälla.

Advokatsekretess

16 § Undersökningsåtgärder i enlighet med artikel 51.1 i EU:s förordning om digitala tjänster och denna lag som en behörig myndighet vidtar för egen, annan samordnares för digitala tjänster eller Europeiska kommissionens räkning får inte avse en skriftlig handling vars innehåll kan antas vara sådant att en advokat eller en advokats biträde inte får höras som vittne om innehållet och som innehas av advokaten eller biträdet eller av den som tystnadsplikten gäller till förmån för.

Om den behöriga myndigheten anser att en viss handling bör omfattas av undersökningsåtgärden och den som åtgärden avser åberopar att handlingen är skyddad enligt första stycket, ska handlingen omedelbart förseglas och skyndsamt överlämnas till allmän förvaltningsdomstol. Domstolen ska utan dröjsmål pröva om handlingen ska omfattas av undersökningsåtgärden.

Paragrafen innehåller bestämmelser för hur material som misstänks innehålla advokatsekretess ska hanteras. Den utgör en förfaranderegel som är en komplettering av artikel 51.1 i DSA. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.4.

I första stycket framgår att åtgärder i enlighet med artikel 51.1 i DSA som en behörig myndighet vidtar för egen, annan samordnares eller kommissionens räkning inte får avse en skriftlig handling vars innehåll kan antas vara sådant att en advokat eller en advokats biträde inte får höras som vittne om innehållet, och som innehas av advokaten eller biträdet eller av den som tystnadsplikten gäller till förmån för. De åtgärder som avses är alla undersökningsåtgärder i artikel 51.1. De kan vidtas för den behöriga myndighetens räkning, för en samordnare för digitala tjänster i en annan medlemsstat eller för Europeiska kommissionen.

I andra stycket anges att om den inspekterande myndigheten anser att en viss handling bör omfattas av ett föreläggande om information eller inspektion och den som åtgärden avser åberopar att handlingen är skyddad av advokatsekretess, ska handlingen omedelbart förseglas och skyndsamt överlämnas till allmän förvaltningsdomstol. Det är den

som innehar handlingen som ska överlämna den till domstolen. Domstolen ska utan dröjsmål pröva om handlingen ska omfattas av undersökningsåtgärden.

Paragrafen liknar 5 kap. 11 § konkurrenslagen.

Vite

17 § Ett vite får inte per dag överstiga fem procent av den genomsnittliga globala dagsomsättningen eller dagsinkomsten för den som föreläggandet avser under det föregående räkenskapsåret, beräknat från den dag som anges i det berörda beslutet.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om vitets storlek. Den kompletterar artikel 51.2 första stycket d i DSA och överensstämmer med artikel 52.4. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.6 och 7.4.3.

Bestämmelsen anger att ett vite inte per dag får överstiga fem procent av den genomsnittliga globala dagsomsättningen eller dagsinkomsten för den som föreläggandet avser under det föregående räkenskapsåret, beräknat från den dag som anges i det berörda beslutet. Detta motsvarar artikel 52.4 i DSA, med den kompletteringen att vad avser undersökningsåtgärder ska detta vitestak gälla inte bara leverantörer av förmedlingstjänster utan även de andra personer som enligt artikel 51.1 kan bli föremål för undersökningsåtgärder. Att det är löpande vite som avses framgår av utformningen av beloppsgränsen.

Enligt artikel 51.2 första stycket d i DSA kan vissa beslut förenas med vite för att säkerställa att en överträdelse upphör i enlighet med ett föreläggande som utfärdats enligt artikel 51.2 första stycket b i DSA, det vill säga föreläggande att se till att överträdelser av DSA upphör och föreläggande om avhjälpande åtgärder. Beslut om undersökningsåtgärd enligt artikel 51.1 i DSA kan också förenas med vite enligt artikel 51.2 första stycket d i samma förordning.

Som framgår av 2 § 6 har behörig myndighet befogenhet att förena beslut med vite. Allmän förvaltningsdomstol får också förena vissa beslut med vite, se 3 § andra stycket. Oavsett vilken skyldighet enligt DSA eller vilken bestämmelse i denna lag som utgör grund för ett föreläggande, får detta förenas med vite.

Av artikel 52.2 DSA följer att vite ska vara effektivt, proportionerligt och avskräckande. I skäl 117 i DSA utvecklas ytterligare de kriterier som behöriga myndigheter ska beakta.

Det är av yttersta vikt att de behöriga myndigheterna samordnar sig avseende vitesnivåer, så att nationell enhetlighet i rättstillämpningen kan uppnås.

Vid föreläggande och utdömande av vite tillämpas lagen (1985:206) om viten (viteslagen). Bestämmelsen i 4 § tredje stycket viteslagen ska inte utgöra hinder för att förena beslut med eller utdöma löpande vite enligt DSA eller denna lag.

Utredningsskadeavgift

18 § En utredningsskadeavgift ska inte beslutas om

1. den bristande efterlevnaden av undersökningsåtgärden omfattas av ett föreläggande som har förenats med vite och överträdelsen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet, eller

2. den som anspråket riktas mot inte har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att den bristande efterlevnaden ägde rum.

Paragrafen anger i vilka situationer som det föreligger hinder mot beslut om utredningsskadeavgift. Den kompletterar artikel 51.2 första stycket c och artikel 51.2 andra stycket i DSA. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.5.

I första punkten anges att beslut om utredningsskadeavgift inte ska fattas om den bristande efterlevnaden av undersökningsåtgärden omfattas av ett föreläggande vid vite och den ligger till grund för en ansökan om utdömandet av vitet. Denna bestämmelse förhindrar dubbelprövning.

Enligt andra punkten får beslut om utredningsskadeavgift inte fattas om den som anspråket riktas mot inte har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att den bristande efterlevnaden ägde rum. Kommunikation enligt 25 § förvaltningslagen (2017:900) måste ske inom två år för att en utredningsskadeavgift ska få beslutas. Bevisbördan för att kommunikation har skett ligger på den behöriga myndigheten. Tidsfristen räknas från när överträdelsen ägde rum. I fråga om en överträdelse som skett löpande under viss tid är det tillräckligt att kommunikation sker inom två år från det att överträdelsen upphörde för att en utredningsskadeavgift ska kunna åläggas.

Att behörig myndighet får ålägga utredningsskadeavgift framgår av 2 § 4 i detta kapitel. Den legala grunden för utredningsskadeavgift framgår av artikel 51.2 första stycket c och artikel 51.2 andra stycket i DSA.

19 § En utredningsskadeavgift får inte överstiga en procent av årsinkomsten eller den globala årsomsättningen för den som avgiften avser under det föregående räkenskapsåret.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om utredningsskadeavgiftens storlek. Den kompletterar artikel 51.2 första stycket c och artikel 51.2 andra stycket i DSA och genomför artikel 52.3 i samma förordning. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.5.

Enligt paragrafen får en utredningsskadeavgift inte överstiga en procent av årsinkomsten eller den globala årsomsättningen för den som avgiften avser under det föregående räkenskapsåret.

Av artikel 52.2 DSA följer att utredningsskadeavgift ska vara effektiv, proportionerlig och avskräckande. I skäl 117 i DSA utvecklas ytterligare de kriterier som behöriga myndigheter ska beakta vid bestämmande av avgiftens nivå.

20 § Beslut om utredningsskadeavgift ska delges den som beslutet gäller.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om delgivning av beslut om utredningsskadeavgift och kompletterar artikel 51.2 första stycket c och artikel 51.2 andra stycket i DSA. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.5.

Bestämmelsen innebär att ett beslut om utredningsskadeavgift ska delges den avgiftsskyldige med hjälp av något av de förfaranden för delgivning som regleras i delgivningslagen (2010:1932).

21 § En utredningsskadeavgift ska betalas till den behöriga myndighet som har fattat beslutet om utredningsskadeavgift eller till den myndighet som den behöriga myndigheten anger inom 30 dagar från det att beslutet om att ta ut avgiften fick laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet.

Om utredningsskadeavgiften inte betalas i tid, ska myndigheten lämna den obetalda avgiften för indrivning enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Vid indrivning får verkställighet ske enligt utsökningsbalken.

En utredningsskadeavgift tillfaller staten.

Paragrafen innehåller bestämmelser om när och till vem utredningsskadeavgift ska betalas samt vem avgiften tillfaller. Den kompletterar artikel 51.2 första stycket c och artikel 51.2 andra stycket i DSA. Överväganden finns i avsnitt 7.3.5.

I första stycket anges att en utredningsskadeavgift ska betalas till den behöriga myndighet som har fattat beslutet eller till den myndighet

som den behöriga myndigheten anger. Detta lämnar utrymme för en behörig myndighet att överlåta åt exempelvis Kammarkollegiet att ta emot betalning. Det anges vidare att utredningsskadeavgift ska betalas inom 30 dagar från det att beslutet om att ta ut avgiften fick laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet. Bestämmelsen ger möjlighet till myndigheten att fatta beslut om längre tid än 30 dagar om den så väljer.

Av andra stycket framgår att om utredningsskadeavgiften inte betalas inom den angivna tiden, är den myndighet som skulle ta emot avgiften skyldig att lämna den obetalda avgiften för indrivning enligt lagen om indrivning av statliga fordringar m.m. En utredningsskadeavgift som inte har betalats inom angiven tid får verkställas enligt utsökningsbalken. Det innebär att den kan drivas in utan att det krävs något domstolsavgörande.

Enligt tredje stycket tillfaller en utredningsskadeavgift staten.

22 § En beslutad utredningsskadeavgift faller bort till den del beslutet om avgiften inte har verkställts inom fem år från det att beslutet fick laga kraft.

Paragrafen anger en bortre tidsgräns för när en beslutad utredningsskadeavgift kan drivas in. Den kompletterar artikel 51.2 första stycket c och artikel 51.2 andra stycket i DSA. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.5.

Enligt paragrafen preskriberas en beslutad utredningsskadeavgift i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft.

Paragrafens utformning har likheter med 12 kap. 5 § lagen (2022:482) om elektronisk kommunikation.

Sanktionsavgift

23 § En sanktionsavgift får beslutas vid bristande efterlevnad av följande bestämmelser i EU:s förordning om digitala tjänster, inbegripet åtaganden avseende samma bestämmelser: artiklarna 11.1, 11.3, 12.1, 13.1, 14.6, 16.4, 18.1, 24.1, 24.2, 24.3, 26.2, 26.3, 30.1, 30.6, 31.1, 32.1 och 32.2, i deras ursprungliga lydelse.

Paragrafen anger vilka artiklar i DSA som vid bristande efterlevnad kan läggas till grund för beslut om sanktionsavgift. Den kompletterar artikel 51.2 första stycket c i DSA och överensstämmer med artikel 52.3 första meningen i DSA. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.4.

I paragrafen anges de bestämmelser i DSA och hänförliga åtaganden, som vid bristande efterlevnad kan läggas till grund för ett beslut om sanktionsavgift. Dessa bestämmelser är: 11.1, 11.3, 12.1, 13.1, 14.6, 16.4, 18.1, 24.1, 24.2, 24.3, 26.2, 26.3, 30.1, 30.6, 31.1, 32.1 och 32.2, i deras ursprungliga lydelse. Hänvisningen är statisk.

I 2 § 5 anges att behörig myndighet har befogenhet att ålägga sanktionsavgift.

Den behöriga myndigheten bestämmer själv om det är mest ändamålsenligt att ålägga sanktionsavgift enligt artikel 51.2 första stycket c i DSA eller utfärda ett föreläggande enligt artikel 51.2 första stycket b som förenas med vite enligt artikel 51.2 första stycket d i samma förordning.

Det är lämpligt att avstå från att besluta om sanktionsavgift om:

1. den bristande efterlevnaden är ringa eller ursäktlig och leverantören i fråga gör en rättelse,

2. någon annan myndighet eller något annat organ har vidtagit åtgärder mot leverantören och dessa åtgärder bedöms tillräckliga, eller

3. det annars med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt att ta ut avgiften.

Om någon av dessa omständigheter föreligger och rättelse har skett kan det finnas utrymme för att helt avstå från sanktioner.

En överträdelse kan vara ursäktlig om leverantören har gjort sitt bästa för att följa bestämmelsen men inte lyckats helt. Det bör dock inte anses ursäktligt att leverantören inte har avsatt tillräckliga personella eller ekonomiska resurser för att följa lagen. Rättelse ska ha gjorts omgående efter att leverantören har fått information från en behörig myndighet om hur den bör förfara.

Förutsättningar för att inte besluta om sanktionsavgift på den grunden att det med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt att ta ut avgiften torde föreligga endast i undantagsfall. Det bör alltså föreligga skäl av extraordinär karaktär.

24 § Beslut om sanktionsavgift ska inte fattas om

1. överträdelsen omfattas av ett föreläggande som har förenats med vite och överträdelsen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet, eller

2. den som anspråket riktas mot inte har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att överträdelsen ägde rum.

Paragrafen anger i vilka situationer det föreligger hinder mot beslut om sanktionsavgift. Den kompletterar artikel 51.2 första stycket c i DSA. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.4.

I första punkten anges att beslut om sanktionsavgift inte ska fattas om överträdelsen omfattas av ett föreläggande som har förenats med vite och överträdelsen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet. Denna bestämmelse förhindrar dubbelprövning.

Enligt andra punkten ska beslut om sanktionsavgift inte fattas om den som anspråket riktas mot inte har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att överträdelsen ägde rum. Kommunikation enligt 25 § förvaltningslagen (2017:900) måste ske inom två år för att en utredningsskadeavgift ska få beslutas. Bevisbördan för att kommunikation har skett ligger på den behöriga myndigheten. Tidsfristen räknas från när överträdelsen ägde rum. I fråga om en överträdelse som skett löpande under viss tid är det tillräckligt att kommunikation sker inom två år från det att överträdelsen upphörde för att en sanktionsavgift ska kunna åläggas.

25 § En sanktionsavgift ska bestämmas till lägst 5 000 kronor och högst sex procent av den globala årsomsättningen för den berörda leverantören av förmedlingstjänster under det föregående räkenskapsåret.

I paragrafen regleras en sanktionsavgifts storlek. Den kompletterar artikel 51.2 första stycket c och artikel 52.2–3 i DSA. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.4.

Av artikel 52.2 DSA framgår att sanktionsavgifter ska vara effektivt, proportionerligt och avskräckande. I skäl 117 i DSA utvecklas ytterligare de kriterier som behöriga myndigheter ska beakta.

Paragrafen anger att sanktionsavgiften ska bestämmas till lägst 5 000 kronor och högst sex procent av den globala årsomsättningen för den berörda leverantören av förmedlingstjänster under det föregående räkenskapsåret. Maximibeloppet överensstämmer med artikel 52.3 första meningen i DSA.

Det är av yttersta vikt att de behöriga myndigheterna samordnar sig avseende nivåer på sanktionsavgifter, så att nationell enhetlighet i rättstillämpningen kan uppnås.

26 § Det som anges i 20–22 §§ om utredningsskadeavgift ska även gälla i fråga om sanktionsavgift.

Paragrafen reglerar delgivning, betalning och preskription av sanktionsavgift. Den kompletterar artikel 51.2 första stycket c i DSA. Överväganden finns i avsnitt 7.4.4.

Enligt paragrafen ska det som anges i 20–22 §§ om utredningsskadeavgift även gälla i fråga om sanktionsavgift. Bestämmelserna reglerar delgivning, betalning och indrivning av avgiften, att avgiften tillfaller staten samt preskription.

3 kap. Handläggning i domstol

Skyndsam handläggning

1 § Ett mål ska handläggas skyndsamt om det avser

1. ansökan om inspektion enlighet med artikel 51.1 b i EU:s förordning om digitala tjänster,

2. ansökan om tillfällig begränsning av mottagarnas tillgång till en tjänst eller onlinegränssnitt i enlighet med artikel 51.3 första stycket b i EU:s förordning om digitala tjänster eller

3. beslut i enlighet med 2 kap. 16 §. Även om ett mål inte är av skyndsam karaktär, ska ett framställt inhibitionsyrkande prövas med skyndsamhet.

Paragrafen innehåller bestämmelser om vilka mål som ska handläggas skyndsamt. Överväganden finns i avsnitt 7.5.4.

Enligt första stycket ska ett mål handläggas skyndsamt om det avser en ansökan om inspektion i enlighet med 51.1 b i DSA , en ansökan om tillfällig begränsning av mottagarnas tillgång till tjänst eller onlinegränssnitt enligt artikel 51.3 första stycket b i samma förordning, eller ett beslut som aktualiserar advokatsekretess enligt 2 kap. 16 § i denna lag.

Även om ett mål inte är av skyndsam karaktär, ska enligt andra

stycket, ett framställt inhibitionsyrkande prövas med skyndsamhet.

Att allmän förvaltningsdomstol är behörig framgår av 40 § förvaltningslagen. Överväganden finns i avsnitt 7.5.1.

Bestämmelser om överklagande av beslut finns i förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen. Överväganden finns i avsnitt 7.5.3.

4 kap. Särskilt om vissa bestämmelser i EU:s förordning om digitala tjänster

Förelägganden att agera mot olagligt innehåll eller tillhandahålla information

1 § Förelägganden att agera mot olagligt innehåll som avses i artikel 9 i EU:s förordning om digitala tjänster ska utformas på så sätt som anges i artikel 9.2 i samma förordning.

I artikel 9 i EU:s förordning om digitala tjänster finns bestämmelser om förfarandet efter beslut om sådana förelägganden.

Paragrafen innehåller bestämmelser om formkrav för förelägganden om att agera mot olagligt innehåll och kompletterar artikel 9 i DSA. Överväganden finns i avsnitt 5.2.3.

Enligt första stycket ska förelägganden om att agera mot olagligt innehåll som avses i artikel 9 i DSA utformas på så sätt som anges i artikel 9.2 i DSA.

Andra stycket är en upplysningsbestämmelse om att det i artikel 9

finns bestämmelser om förfarandet efter beslut om sådana förelägganden som avses i artikel 9 i DSA.

2 § Förelägganden att tillhandahålla information som avses i artikel 10 i

EU:s förordning om digitala tjänster ska utformas på så sätt som anges i artikel 10.2 i samma förordning.

I artikel 10 i EU:s förordning om digitala tjänster finns bestämmelser om förfarandet efter beslut om sådana förelägganden.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om formkrav för förelägganden om att tillhandahålla information och kompletterar artikel 10 i DSA. Överväganden finns i avsnitt 5.3.3.

Enligt första stycket ska förelägganden om tillhandahålla information som avses i artikel 10 i DSA utformas på så sätt som anges i artikel 10.2 i DSA.

Anmälan av misstanke om brott

3 § Anmälan av misstanke om brott enligt artikel 18.1 i EU:s förordning om digitala tjänster ska göras till Polismyndigheten.

Paragrafen anger till vilken myndighet anmälan av misstanke om brott enligt artikel 18 ska göras. Bestämmelsen utgör en komplettering av artikel 18.1 i DSA. Överväganden finns i avsnitt 6.

Enligt paragrafen är Polismyndigheten den myndighet till vilken leverantörer av värdtjänster ska anmäla misstanke om brott i de fall som avses i artikel 18.

12.2. Förslag till lag med ändring i lag (1998:112) om elektroniska anslagstavlor

4 a § När det gäller elektroniska anslagstavlor som är förmedlingstjänster inom tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2065 av den 19 oktober 2022 om en inre marknad för digitala tjänster ska 4 § inte tillämpas.

För leverantörer av sådana förmedlingstjänster som avses i första stycket gäller skyldigheten i 5 § när det kommit till leverantörens kännedom att innehållet finns på leverantörens tjänst.

För en fysisk eller juridisk person som av leverantören fått i uppdrag att sköta tjänsten gäller skyldigheten i 5 § när det kommit till dennes kännedom att innehållet finns på leverantörens tjänst.

Paragrafen innehåller undantagsbestämmelser som gäller för de elektroniska anslagstavlor som är förmedlingstjänster inom tillämpningsområdet för DSA. Övervägandena finns i avsnitt 10.3.2.

I första stycket anges att 4 § inte ska tillämpas på elektroniska anslagstavlor som är förmedlingstjänster inom tillämpningsområdet för DSA. Detta ska gälla oavsett om förmedlingstjänstleverantören faller under svensk, annan medlemsstats eller kommissionens jurisdiktion enligt artikel 56 i DSA. Enligt artikel 2 g i DSA är en förmedlingstjänst en av flera angivna informationssamhällestjänster. En informationssamhällestjänst är enligt artikel 2 a en tjänst enligt definitionen i artikel 1.1 b i direktiv (EU) 2015/1535. 1 I nämnda direktivs artikel 1 b anges att informationssamhällets tjänster är tjänster som vanligtvis utförs mot er-

1 Europaparlamentets och Rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (kodifiering).

sättning på distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en tjänstemottagare.

Enligt andra stycket gäller skyldigheten i 5 § för sådana leverantörer av förmedlingstjänster som avses i första stycket när det kommit till leverantörens kännedom att innehållet finns på leverantörens tjänst. Det finns inte formkrav för hur informationen har kommit till leverantörens kännedom, men presumtion för kännedom bör finnas om den som givits i uppdrag att sköta tjänsten även har i uppdrag att sköta kontaktpunkten eller mekanismen för anmälan och åtgärder och information om visst innehåll har inkommit dit.

Enligt tredje stycket gäller skyldigheten i 5 § när det har kommit till dennes kännedom att innehållet finns på leverantörens tjänst.

Kommittédirektiv 2022:49

Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om en inre marknad för digitala tjänster

Beslut vid regeringssammanträde den 2 juni 2022

Sammanfattning

Inom kort förväntas EU besluta om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om en inre marknad för digitala tjänster (rättsakten om digitala tjänster) och om ändring av direktiv 2000/31/EG (Digtial Service Act – DSA). En särskild utredare ska föreslå dels vilken eller vilka myndigheter som bör utses till behörig myndighet, inbegripet vilken av dessa som bör utses till samordnare för digitala tjänster för Sveriges räkning, delsnödvändiga ändringar och kompletteringar av svensk rätt.

Utredaren ska dessutom bl.a.

  • analysera och ta ställning till om, och i sådana fall hur, ett organ för tvistlösning som inte är en domstol ska inrättas i Sverige enligt förordningen,
  • kartlägga vilka bestämmelser som kan anses omfattas av tillämpningsområdet för förordningens bestämmelser om förelägganden, analysera om bestämmelserna behöver upphävas, ändras eller om nya bestämmelser behövs med anledning av förordningen samt lämna nödvändiga författningsförslag,
  • analysera vilka sanktionsbestämmelser som behövs för att uppfylla kravet på sanktioner vid överträdelser av förordningen och lämna nödvändiga författningsförslag, och
  • lämna de författningsförslag i övrigt som är nödvändiga eller annars bedöms lämpliga för att komplettera förordningen.

Uppdraget att lämna förslag på vilken eller vilka myndigheter som bör utses till behörig myndighet, inbegripet vilken myndighet som bör utses till samordnare för digitala tjänster, ska redovisas senast den 30 november 2022. Uppdraget i övrigt ska redovisas senast den 7 april 2023.

EU-förordningen

Förslaget till DSA presenterades i december 2020 i ett lagstiftningspaket där också förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om öppna och rättvisa marknader inom den digitala sektorn (rättsakten om digitala marknader) ingår. Regleringarna syftar till att förbättra konkurrensvillkoren på den digitala marknaden och stärka användarnas intressen vid nyttjande av digitala tjänster.

DSA syftar till att skapa en inre marknad för digitala tjänster genom att harmonisera reglerna för tillhandahållandet av förmedlingstjänster. Förslaget innefattar regler om förfarandet för hantering av innehåll som förekommer i dessa tjänster, motivering av beslut avseende sådant innehåll, överklagandemekanismer, transparens och informationsutbyte mellan medlemsstater. Det innefattar vidare regler om tillsyn och sanktioner för att säkerställa tillämpningen av reglerna.

DSA är tänkt att utgöra en ramlag i förhållande till annan unionslagstiftning och nationell lagstiftning. DSA lägger därför inte fast några befogenheter för nationella myndigheter att utfärda exempelvis förelägganden om borttagande av visst olagligt innehåll. DSA innehåller inte heller någon reglering om ett sådant föreläggandes territoriella effekt och ger inte heller någon grund för gränsöverskridande verkställighetsåtgärder. Inte heller definieras det i DSA vad som ska utgöra olagligt innehåll, utan det överlämnas till annan unionslagstiftning och nationell rätt. Däremot läggs det i DSA fast grundläggande procedurkrav och formella krav för de åtgärder som vidtas mot olagligt innehåll.

För leverantörer av förmedlingstjänster innebär förordningen bl.a. krav på att ha en kontaktpunkt och en rättslig företrädare inom unionen, tillhandahålla ett system för anmälan av påstått olagligt innehåll

och interna klagomålsmekanismer. Förordningen innehåller också ett regelverk för utformningen och hanteringen av förelägganden att agera mot olagligt innehåll eller tillhandahålla viss information som rättsliga och administrativa myndigheter riktar mot förmedlingstjänster. Förordningen ställer upp vissa krav som avser samtliga förmedlingstjänster, särskilda krav för onlineplattformar och onlinemarknadsplatser samt ytterligare skyldigheter för mycket stora onlineplattformar och mycket stora sökmotorer.

Varje medlemsstat är vidare skyldig att utse en samordnare för digitala tjänster. Samordnaren ska bland annat ansvara för ett gränsöverskridande samarbete för vissa delar av tillsynen och för hanteringen av klagomål från användare.

Förordningen kommer att vara direkt tillämplig i medlemsstaterna men kommer både att möjliggöra och förutsätta kompletterande nationella bestämmelser. Förordningen kommer sannolikt att träda i kraft under tidig höst 2022 och börja tillämpas vid den tidpunkt som infaller senast, antingen 15 månader efter ikraftträdandet eller 1 januari 2024.

Olagligt innehåll på internet

Det pågår för närvarande en rättslig utveckling på EU-nivå som rör digitala tjänster och avlägsnande av olagligt innehåll på internet. Det handlar om ett flertal befintliga och kommande rättsakter som lägger fast dels befogenheter för nationella myndigheter att agera mot olagligt innehåll, dels krav på förmedlingstjänster och värdtjänster. Den 7 juni 2022 börjar exempelvis Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/784 av den 29 april 2021 om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online (TCO-förordningen) att tillämpas och under våren 2022 har kommissionen presenterat ett förslag till förordning om att förebygga och bekämpa sexualbrott mot barn online. DSA innehåller bestämmelser som i vissa avseenden kommer att gälla tillsammans med de mer specifika bestämmelserna i övriga rättsakter.

I likhet med DSA innehåller TCO-förordningen ett krav på att medlemsstaterna ska utse en eller flera behöriga myndigheter. Även kommande förordningar förväntas innefatta ett sådant krav. För TCO-

förordningens del har regeringen beslutat att utse Polismyndigheten till behörig myndighet.

Den nuvarande svenska regleringen

DSA innehåller bestämmelser om ansvar för leverantörer av förmedlingstjänster. Dessa bestämmelser ersätter bestämmelserna om tjänstelevererande mellanhänders ansvar i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (”Direktiv om elektronisk handel”), i fortsättningen kallat e-handelsdirektivet. Bestämmelserna i e-handelsdirektivet som ersätts av DSA upphävs. E-handelsdirektivet har i svensk rätt huvudsakligen genomförts i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster, den s.k. e-handelslagen, se pro positionen Lag om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster, m.m. (prop. 2001/02:150). E-handelslagens bestämmelser om ansvar för mellanhänder innebär en viss ansvarsfrihet för tjänsteleverantörer som bara överför eller lagrar information som lämnats av andra. Sådana leverantörer får inte på grund av innehållet i informationen bli skyldiga att ersätta skada eller betala sanktionsavgift. Detta förutsätter dock bl.a. att leverantören inte väljer ut eller ändrar informationen. Leverantörer får vidare endast dömas till ansvar för brott som avser innehållet i informationen om brottet begåtts uppsåtligen.

Leverantörer av förmedlingstjänster förmedlar inte sällan innehåll via en webbplats eller applikation. Som huvudregel endast vidareförmedlar de innehåll, ofta s.k. användargenererat innehåll. Någon möjlighet för svenska myndigheter att stänga ned eller kräva nedstängning av en webbplats finns inte. På vissa specifika områden finns det möjligheter att utfärda förelägganden eller order om att innehåll ska tas bort eller på annat sätt ska göras otillgängligt. Rättsligt stöd att utfärda förelägganden till förmedlingstjänster att plocka bort terrorisminnehåll finns i TCO-förordningen. I den immaterialrättsliga lagstiftningen finns bestämmelser om vitesförelägganden och informationsförelägganden. Med stöd av dessa bestämmelser kan t.ex. en internetoperatör bli skyldig att blockera sina användares tillgång till sajter med intrångsgörande material, eller förpliktigas att ge rättighetshavare

uppgifter om vem som står bakom en viss ip-adress som misstänks ha begått ett intrång på nätet.

Innehåll på internet faller i princip utanför yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområde. Det finns dock undantag. Grundlagsskyddet gäller till exempel för uttalanden som publiceras på webbplatser som har så kallat utgivningsbevis. Skyddet enligt yttrandefrihetsgrundlagen innebär bland annat att myndigheter eller andra allmänna organ inte får förhandsgranska publicering av innehåll på webbplatser. Eventuella ingripanden får endast göras mot offentliggöranden i efterhand. Ansvar för innehållet i en publicering kan komma i fråga endast för vissa uppräknade brott i yttrandefrihetsgrundlagen, bland annat ett antal brott mot rikets säkerhet. Yttrandefrihetsgrundlagen bygger på principen om ensamansvar. Ansvaret för innehållet på en grundlagsskyddad webbplats ligger i första hand på utgivaren.

Ingripanden med anledning av innehållet i en publicering som skyddas av yttrandefrihetsgrundlagen får endast ske på det sätt som anges i grundlagen. Det finns dock undantag från tillämpningsområdet som avgränsas genom materiella krav. Det gäller till exempel vissa typer av kommersiella annonser, upphovsrätt och barnpornografi. Vidare har ändamålstolkningar av yttrandefrihetsgrundlagens syfte medfört vissa ytterligare undantag. Renodlade kommersiella reklambudskap, förfalskningar eller olovlig användning av varumärken kan med stöd av en sådan tolkning falla utanför grundlagens tillämpningsområde.

Yttrandefriheten och informationsfriheten är vidare grundläggande fri- och rättigheter som var och en är tillförsäkrad gentemot det allmänna enligt regeringsformen. Begränsningar av yttrandefriheten och informationsfriheten får enligt regeringsformen göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. Den får inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningen får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning. För yttrandefriheten och informationsfriheten gäller dessutom särskilda begränsningsändamål. Dessa fri- och rättigheter får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskildas anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott och i övrigt endast om särskilt

viktiga skäl föranleder det. Vid bedömandet av vilka begränsningar som får göras ska särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter.

Lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor (BBSlagen) gäller för elektroniska anslagstavlor, det vill säga tjänster för elektronisk förmedling av meddelanden. Lagen föreskriver en skyldighet för den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla att ta bort vissa meddelanden från tjänsten eller på annat sätt förhindra vidare spridning av meddelandet. En förutsättning för detta är att meddelandets innehåll uppenbart är sådant som avses i bl.a. bestämmelserna om olaga hot, olaga integritetsintrång, uppvigling, hets mot folkgrupp, barnpornografibrott eller olaga våldsskildring i brottsbalken. Skyldigheten gäller också om det är uppenbart att användaren genom att sända in meddelandet har gjort intrång i upphovsrätt eller i en rättighet som skyddas genom en föreskrift i 5 kap. lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. För att kunna fullgöra sin skyldighet enligt lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor ska tillhandahållaren ha en sådan uppsikt över tjänsten som skäligen kan krävas med hänsyn till omfattningen och inriktningen av verksamheten. Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot dessa bestämmelser kan dömas till böter eller fängelse. Något ansvar enligt lagen blir dock inte aktuellt om det för gärningen kan dömas till ansvar enligt bl.a. brottsbalken eller lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. Lagen gäller inte för sådana tjänster som skyddas av yttrandefrihetsgrundlagen.

Uppdraget

Behörig myndighet och samordnare för digitala tjänster

Förordningen kommer att innebära en skyldighet för varje medlemsstat att utse en eller flera behöriga myndigheter. Sådana myndigheter ska anförtros befogenheter att hantera klagomål, delta i ett gränsöverskridande samarbete med andra medlemsstaters myndigheter, Europeiska kommissionen och den nämnd som ska inrättas enligt förordningen samt utöva tillsyn över att förordningens regler följs. En av dessa behöriga myndigheter ska utses som samordnare för

digitala tjänster för Sveriges räkning. Förordningen lämnar även utrymme för att utse en eller flera behöriga myndigheter utöver samordnaren för digitala tjänster.

Vid valet av behöriga myndigheter enligt DSA är det viktigt att ta hänsyn till den rättsliga utvecklingen på EU-nivå, med ett flertal befintliga och kommande rättsakter som reglerar frågor om hantering av olagligt innehåll på internet samt tillhandahållande av information. Det kan finnas uppgifter enligt olika rättsakter som på sikt bör samlas hos en myndighet. Det är tänkbart att sådana uppgifter bör samlas hos en myndighet som är behörig myndighet enligt DSA.

Utredaren ska därför

  • ta ställning till vilken myndighet som bör utses till samordnare för digitala tjänster för Sveriges räkning,
  • analysera om samtliga ansvarsområden enligt förordningen bör tillfalla den digitala samordnaren, eller om ansvaret bör fördelas mellan flera behöriga myndigheter, och i sådant fall föreslå vilka ytterligare myndigheter som bör utses till behöriga myndigheter och ansvarsfördelningen mellan dem,
  • vid sina överväganden ta hänsyn till att myndigheten eller myndigheterna på sikt kan få uppgifter enligt andra befintliga och kommande rättsakter som reglerar frågor om olagligt innehåll på internet och tillhandahållande av information,
  • föreslå de författningsändringar och andra åtgärder som krävs för att den föreslagna myndigheten eller myndigheterna ska kunna vidta de åtgärder som åläggs en samordnare för digitala tjänster och annan behörig myndighet enligt förordningen.

Tvistlösning utanför domstol

Användare av onlineplattformar ska enligt förordningen ha rätt att vända sig till ett certifierat tvistlösningsorgan för att lösa tvister som gäller plattformens beslut. Det kan bl.a. röra sig om avlägsnande av information som användaren har laddat upp på plattformen, inklusive klagomål som inte har kunnat lösas genom plattformens interna system för hantering av klagomål. Tvistlösningsorganet kan vara en befintlig aktör som certifierats eller ett organ som en medlemsstat

väljer att inrätta särskilt för ändamålet. Certifieringen görs av den digitala samordnaren i den medlemsstat där organet är etablerat.

Utredaren ska därför

  • analysera och ta ställning till om, och i så fall hur, ett organ för tvistlösning utanför domstol ska inrättas i Sverige enligt förordningen.

Kartläggning av berörda svenska regelverk i vissa fall

DSA innehåller bestämmelser om hanteringen och utformningen av förelägganden som utfärdas mot leverantörer av förmedlingstjänster för att agera mot olagligt innehåll eller tillhandahålla viss information. Bestämmelserna avser förelägganden som utfärdas av nationella rättsliga eller administrativa myndigheter. Vad som utgör olagligt innehåll anges dock inte i förordningen utan regleras i nationell rätt eller annan unionslagstiftning. Förordningens bestämmelser omfattar även förelägganden som utfärdas med stöd av annan lagstiftning inom olika rättsområden.

Det finns ett behov av att identifiera vilka svenska bestämmelser som berörs, samt om och hur dessa behöver upphävas, anpassas eller om nya bestämmelser behövs med anledning av förordningen.

Det finns exempelvis bestämmelser om förelägganden som kan riktas mot leverantörer av förmedlingstjänster i de immaterialrättsliga lagarna, se bestämmelserna om vitesförelägganden och informationsförelägganden i samtliga immaterialrättsliga lagar, t.ex. i 53 b och 53 c §§ lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. Även marknadsföringslagen (2008:486) innehåller bestämmelser om ålägganden och informationsförelägganden som angränsar till förordningens tillämpningsområde.

Vidare finns det i BBS-lagen en skyldighet för tillhandahållare av elektroniska anslagstavlor att hålla viss uppsikt över tjänsten och ta bort eller på annat sätt förhindra spridning av vissa meddelanden.

Utredaren ska därför

  • kartlägga vilka svenska bestämmelser som kan anses omfattas av tillämpningsområdet för förordningens bestämmelser om förelägganden,
  • analysera om bestämmelserna behöver upphävas, ändras eller om nya bestämmelser behövs med anledning av förordningen,
  • för det fall BBS-lagen bör upphävas eller ändras överväga hur ansvaret för förmedlingstjänster att plocka bort sådant innehåll som omfattas av den i stället bör regleras med utgångspunkt i DSA,
  • lämna nödvändiga författningsförslag.

Sanktionsbestämmelser

Förordningen föreskriver en skyldighet för medlemsstaterna att ta fram nationella bestämmelser om sanktioner för tillhandahållare av förmedlingstjänster vid överträdelser av förordningen.

Utredaren ska därför

  • analysera vilka sanktioner som behövs för att uppfylla kravet på sanktioner vid överträdelser av förordningen, och
  • lämna nödvändiga författningsförslag.

Författningsförslag som behövs i övrigt

En analys av förordningen kan ge vid handen att befintliga svenska bestämmelser behöver ändras eller att nya bestämmelser behövs med anledning av förordningen. Det kan inte heller uteslutas att regeländringar eller kompletteringar av regelverket är lämpligt i övrigt med anledning av förordningen.

Utredaren ska därför

  • analysera i vilken utsträckning det är nödvändigt eller lämpligt att ändra eller komplettera svensk rätt i andra avseenden än de som berörs ovan, och
  • lämna nödvändiga författningsförslag.

Allmänna utgångspunkter för uppdragets genomförande

I uppdraget ingår inte att lämna förslag till ändring i grundlag. Utredaren ska dock vid sina överväganden noga beakta skyddet för grundläggande fri- och rättigheter, däribland yttrande- och informationsfriheten.

Utredarens förslag ska utformas utifrån kostnadseffektivitet och så att företagens och myndigheternas totala regelbörda och kostnader inte ökar mer än nödvändigt.

Om det som en följd av utredarens förslag i övrigt bedöms nödvändigt, får utredaren ta upp och lämna förslag i näraliggande frågor.

Utredaren får, om det bedöms lämpligt och främjar uppdraget, också undersöka hur andra medlemsstater planerar att genomföra förordningen.

Konsekvensbeskrivningar

Utredaren ska analysera och redovisa konsekvenserna av förslagen i enlighet med kommittéförordningen (1998:1474) och förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning. Om förslagen kan förväntas leda till kostnadsökningar för det allmänna, ska utredaren föreslå hur dessa ska finansieras. Utredaren ska vidare redovisa förslagens konsekvenser för företagen, med särskild redovisning av hur små och medelstora företag påverkas. Utredaren ska även redovisa om, och i så fall hur, förslagen får konsekvenser för grundläggande fri- och rättigheter.

Kontakter och redovisning av uppdraget

Utredaren ska ha en dialog med och inhämta upplysningar från Post- och telestyrelsen. Utredaren ska även, i den utsträckning som det bedöms lämpligt, ha en dialog med och inhämta upplysningar från andra myndigheter, näringslivet och organisationer som berörs av uppdraget.

Utredaren ska hålla sig informerad om och beakta annat relevant arbete som pågår inom Regeringskansliet och utredningsväsendet samt inom EU och andra internationella forum.

Uppdraget att lämna förslag på vilken eller vilka myndigheter som bör utses till behörig myndighet, inbegripet vilken myndighet som

bör utses till samordnare för digitala tjänster, ska redovisas senast den 30 november 2022. Uppdraget i övrigt ska redovisas senast den 7 april 2023.

(Infrastrukturdepartementet)

Kommittédirektiv 2022:133

Tilläggsdirektiv till Utredningen om kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om en inre marknad för digitala tjänster (I 2022:02)

Beslut vid regeringssammanträde den 13 oktober 2022

Förlängd tid för uppdraget

Regeringen beslutade den 2 juni 2022 kommittédirektiv om kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om en inre marknad för digitala tjänster (dir. 2022:49).

Enligt kommittédirektiven ska utredningen senast den 30 november 2022 lämna förslag på vilken eller vilka myndigheter som bör utses till behörig myndighet, inbegripet vilken myndighet som bör utses till samordnare för digitala tjänster.

Utredningstiden för den delen av uppdraget förlängs. Förslaget ska i stället lämnas senast den 31 januari 2023.

(Infrastrukturdepartementet)

Kommittédirektiv 2023:18

Tilläggsdirektiv till Utredningen om kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om en inre marknad för digitala tjänster (I 2022:02)

Beslut vid regeringssammanträde den 2 februari 2023

Förlängd tid för uppdraget

Regeringen beslutade den 2 juni 2022 kommittédirektiv till en ny utredning, Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om en inre marknad för digitala tjänster (dir. 2022:49). Utredningen överlämnade den 31 januari 2023 delbetänkandet En inre marknad för digitala tjänster – ansvarfördelning mellan myndigheter (SOU 2023:2).

Enligt kommittédirektiven ska utredningen senast den 7 april 2023 lämna sitt slutbetänkande.

Utredningstiden förlängs. Uppdraget ska i stället redovisas senast den 9 juni 2023.

(Finansdepartementet)

SOU 2023:39

Bilaga 4

27.10.2022

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 277/1

I

(Lagstiftningsakter)

FÖRORDNINGAR

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EU) 2022/2065

av den 19 oktober 2022

om en inre marknad för digitala tjänster och om ändring av direktiv 2000/31/EG (förordningen om

digitala tjänster)

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 114,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (1),

med beaktande av Regionkommitténs yttrande (2),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (3), och

av följande skäl:

(1)

Informationssamhällets tjänster och i synnerhet förmedlingstjänster har blivit en viktig del av unionens ekonomi och

unionsmedborgarnas vardag. Tjugo år efter antagandet av den befintliga rättsliga ram som är tillämplig på sådana

tjänster som fastställs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG (4) har nya och innovativa

affärsmodeller och tjänster, såsom sociala nätverk och onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att

ingå distansavtal med näringsidkare, gjort det möjligt för företagsanvändare och konsumenter att sprida och få

åtkomst till information och utföra transaktioner på nya sätt. En majoritet av unionens medborgare använder nu

dessa tjänster dagligen. Den digitala omvandlingen och den ökade användningen av dessa tjänster har dock också

lett till nya risker och utmaningar för enskilda mottagare av relevanta tjänster, för företag och för samhället som

helhet.

(2)

Medlemsstaterna håller i allt högre grad på att införa, eller överväger att införa, nationell lagstiftning om de frågor

som omfattas av denna förordning, särskilt genom att införa krav på aktsamhet för leverantörer av förmedlings­

tjänster när det gäller hur de bör ta itu med olagligt innehåll, desinformation online eller andra samhällsrisker.

Dessa sinsemellan olika nationella lagstiftningar har en negativ inverkan på den inre marknaden, som enligt

artikel 26 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) omfattar ett område utan inre gränser,

där fri rörlighet för varor och tjänster samt etableringsfrihet säkerställs, med beaktande av den inneboende

gränsöverskridande karaktären av internet, som i allmänhet används för att tillhandahålla dessa tjänster. Villkoren

för tillhandahållande av förmedlingstjänster på hela den inre marknaden bör harmoniseras för att ge företag tillträde

(

1

) EUT C 286, 16.7.2021, s. 70.

(

2

) EUT C 440, 29.10.2021, s. 67.

(

3

) Europaparlamentets ståndpunkt av den 5 juli 2022 (ännu inte offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 4 oktober 2022.

(

4

) Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster,

särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (”Direktiv om elektronisk handel”) (EGT L 178, 17.7.2000, s. 1).

235

SOU 2023:39

Bilaga 4

236

L 277/2

SV

Europeiska unionens officiella tidning

27.10.2022

till nya marknader och möjligheter att utnyttja fördelarna med den inre marknaden, samtidigt som konsumenterna

och andra tjänstemottagare ges större valmöjligheter. Företagsanvändare, konsumenter och andra användare anses

vara tjänstemottagare vid tillämpningen av denna förordning.

(3)

Att leverantörer av förmedlingstjänster agerar ansvarsfullt och aktsamt är avgörande för en säker, förutsebar och

tillförlitlig onlinemiljö och för att göra det möjligt för unionsmedborgare och andra personer att utöva sina

grundläggande rättigheter som garanteras i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna

(stadgan), särskilt yttrande- och informationsfriheten, näringsfriheten, rätten till icke-diskriminering och uppnåendet

av en hög konsumentskyddsnivå.

(4)

För att skydda och förbättra den inre marknadens funktion bör därför en målinriktad uppsättning enhetliga, effektiva

och proportionella bindande regler fastställas på unionsnivå. Denna förordning skapar förutsättningar för att

innovativa digitala tjänster ska kunna växa fram och skalas upp på den inre marknaden. En tillnärmning av

nationella regleringsåtgärder på unionsnivå när det gäller kraven på leverantörer av förmedlingstjänster är

nödvändig för att undvika och sätta stopp för fragmenteringen av den inre marknaden och för att säkerställa

rättssäkerhet, och därigenom minska osäkerheten för utvecklare och främja interoperabilitet. Genom användning av

teknikneutrala krav bör innovation inte hindras utan i stället stimuleras.

(5)

Denna förordning bör tillämpas på leverantörer av vissa av informationssamhällets tjänster enligt definitionen i

Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 (5), dvs. tjänster som normalt utförs mot ersättning, på

distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en mottagare. Denna förordning bör särskilt tillämpas på

leverantörer av förmedlingstjänster, och särskilt förmedlingstjänster som består av tjänster för enbart vidarebefordran

(mere conduit), cachningstjänster och värdtjänster, med tanke på att den exponentiella ökningen av användningen av

dessa tjänster, huvudsakligen för legitima och samhällsnyttiga ändamål av alla slag, också har ökat deras roll när det

gäller förmedling och spridning av olaglig eller på annat sätt skadlig information och verksamhet.

(6)

I praktiken tillhandahåller vissa leverantörer av förmedlingstjänster förmedling i samband med tjänster som antingen

kan eller inte kan tillhandahållas på elektronisk väg, såsom it-tjänster på distans, transport, inkvartering eller

leveranstjänster. Denna förordning bör endast tillämpas på förmedlingstjänster och inte påverka de krav som

fastställs i unionsrätten eller nationell rätt för produkter eller tjänster som förmedlas genom förmedlingstjänster,

inbegripet i situationer där förmedlingstjänsten utgör en integrerad del av en annan tjänst som inte är en

förmedlingstjänst enligt Europeiska unionens domstols rättspraxis.

(7)

För att säkerställa att reglerna i denna förordning är ändamålsenliga och att det råder likvärdiga förutsättningar på

den inre marknaden, bör dessa regler gälla för leverantörer av förmedlingstjänster oavsett etableringsställe eller var

de befinner sig, i den mån de erbjuder tjänster i unionen, vilket bevisas genom en väsentlig anknytning till unionen.

(8)

En sådan väsentlig anknytning till unionen bör anses föreligga om tjänsteleverantören har ett etableringsställe i

unionen eller, i avsaknad av ett sådant etableringsställe, om antalet tjänstemottagare i en eller flera medlemsstater är

betydande i förhållande till deras befolkning, eller baserat på att verksamheten riktas mot en eller flera

medlemsstater. Verksamhetens inriktning på en eller flera medlemsstater kan fastställas på grundval av alla relevanta

omständigheter, inbegripet faktorer som användningen av ett språk eller en valuta som vanligen används i den

medlemsstaten, eller möjligheten att beställa varor eller tjänster eller användningen av en relevant toppdomän.

Verksamhetens inriktning på en medlemsstat skulle också kunna härledas från tillgången till en app i den berörda

nationella appbutiken, från tillhandahållande av lokal annonsering eller annonsering på ett språk som används i

(

5

) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska

föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (EUT L 241, 17.9.2015, s. 1).

237

Bilaga 4

SOU 2023:39

27.10.2022

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 277/3

medlemsstaten, eller om kundkontakter, till exempel kundtjänst, sköts på ett språk som vanligen används i den

medlemsstaten. En väsentlig anknytning bör också antas föreligga när en tjänsteleverantör riktar sin verksamhet till

en eller flera medlemsstater i den mening som avses i artikel 17.1 c i Europaparlamentets och rådets förordning

(EU) nr 1215/2012 (6). Däremot kan enbart teknisk åtkomst till en webbplats i unionen inte i sig anses utgöra en

väsentlig anknytning till unionen.

(9)

Genom denna förordning harmoniseras fullt ut de regler som är tillämpliga på förmedlingstjänster på den inre

marknaden i syfte att säkerställa en säker, förutsebar och tillförlitlig onlinemiljö och ta itu med spridningen av

olagligt innehåll online och de samhällsrisker som spridning av desinformation eller annat innehåll kan medföra, en

onlinemiljö inom vilken de grundläggande rättigheterna i stadgan skyddas på ett effektivt sätt och innovation

underlättas. Medlemsstaterna bör inte anta eller behålla ytterligare nationella krav i de frågor som omfattas av denna

förordning, såvida detta inte uttryckligen föreskrivs i denna förordning, eftersom detta skulle påverka den direkta och

enhetliga tillämpningen av de till fullo harmoniserade regler som är tillämpliga på leverantörer av förmedlings­

tjänster i enlighet med målen för denna förordning. Detta bör inte utesluta möjligheten att tillämpa annan nationell

lagstiftning som är tillämplig på leverantörer av förmedlingstjänster, i överensstämmelse med unionsrätten,

inbegripet direktiv 2000/31/EG, särskilt artikel 3 i det direktivet, om bestämmelserna i nationell rätt eftersträvar

andra legitima mål av allmänt intresse än de som eftersträvas med denna förordning.

(10) Denna förordning bör inte påverka tillämpningen av andra unionsrättsakter som reglerar tillhandahållande av

informationssamhällets tjänster i allmänhet, som reglerar andra aspekter av tillhandahållande av förmedlingstjänster

på den inre marknaden eller som specificerar och kompletterar de harmoniserade regler som fastställs i denna

förordning, såsom Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU (7), inbegripet bestämmelserna däri med

avseende på videodelningsplattformar. Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2019/1148 (8), (EU)

2019/1150 (9), (EU) 2021/784 (10) och (EU) 2021/1232 (11) samt Europaparlamentets och rådets direktiv

2002/58/EG (12) och bestämmelser i unionsrätten som anges i en förordning om europeiska produktions- och

bevarandeförelägganden för elektroniska bevis i brottmål och i ett direktiv som fastställer harmoniserade regler om

utnämningen av juridiska ombud i syftet att samla in bevis i brottmål.

(

6

) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om

erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 20.12.2012, s. 1).

(

7

) Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU av den 10 mars 2010 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i

medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (direktiv om audiovisuella

medietjänster) (EUT L 95, 15.4.2010, s. 1).

(

8

) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1148 av den 20 juni 2019 om saluföring och användning av sprängämnespre­

kursorer, om ändring av förordning (EG) nr 1907/2006 och om upphävande av förordning (EU) nr 98/2013 (EUT L 186, 11.7.2019,

s. 1).

(

9

) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1150 av den 20 juni 2019 om främjande av rättvisa villkor och transparens för

företagsanvändare av onlinebaserade förmedlingstjänster (EUT L 186, 11.7.2019, s. 57).

(

10

) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/784 av den 29 april 2021 om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll

online (EUT L 172, 17.5.2021, s. 79).

(

11

) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1232 av den 14 juli 2021 om ett tillfälligt undantag från vissa bestämmelser i

direktiv 2002/58/EG vad gäller användning av teknik hos tillhandahållare av nummeroberoende interpersonella kommunikations­

tjänster för behandling av personuppgifter och andra uppgifter i syfte att bekämpa sexuella övergrepp mot barn på nätet (EUT L 274,

30.7.2021, s. 41).

(

12

) Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd

inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation) (EGT L 201, 31.7.2002, s. 37).

Bilaga 4

SOU 2023:39

L 277/4

SV

Europeiska unionens officiella tidning

27.10.2022

På samma sätt bör av tydlighetsskäl den här förordningen inte påverka tillämpningen av unionsrätten om

konsumentskydd, särskilt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2017/2394 (13) och (EU)

2019/1020 (14) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG (15), 2005/29/EG (16), 2011/83/EU (17)

och 2013/11/EU (18) och rådets direktiv 93/13/EEG (19), och om skydd av personuppgifter, särskilt Europapar­

lamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 (20).

Den här förordningen bör inte heller påverka tillämpningen av unionens regler om internationell privaträtt, särskilt

sådana regler som rör behörighet och erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, som

förordning (EU) nr 1215/2012, samt regler om tillämplig rätt för avtalsförpliktelser och utomobligatoriska

förpliktelser. Skyddet för individer med avseende på behandling av personuppgifter regleras endast av unionsrättens

regler på området, särskilt förordning (EU) 2016/679 och direktiv 2002/58/EG. Den här förordningen bör inte heller

påverka tillämpningen av unionsrätten om arbetsvillkor eller unionsrätten på området civil- och straffrättsligt

samarbete. I den mån de unionsrättsakterna eftersträvar samma mål som fastställs i den här förordningen bör

reglerna i den här förordningen emellertid vara tillämpliga på frågor som inte tas upp eller bara delvis tas upp i

dessa andra rättsakter samt på frågor där dessa andra rättsakter ger medlemsstaterna möjlighet att anta vissa

åtgärder på nationell nivå.

(11) Det bör klargöras att denna förordning inte påverkar tillämpningen av unionsrätten om upphovsrätt och närstående

rättigheter, inbegripet Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG (21), 2004/48/EG (22) och (EU)

2019/790 (23), som fastställer särskilda regler och förfaranden som inte bör påverkas.

(12) För att uppnå målet att säkerställa en säker, förutsebar och tillförlitlig onlinemiljö bör begreppet olagligt innehåll i

denna förordning i vid bemärkelse spegla de regler som gäller för offlinemiljön. I synnerhet bör begreppet olagligt

innehåll definieras så vitt som möjligt så att det omfattar information om olagligt innehåll, olagliga produkter,

olagliga tjänster och olaglig verksamhet. Detta begrepp bör särskilt förstås som att det omfattar information, oavsett

form, som enligt tillämplig rätt antingen i sig är olaglig, såsom olaglig hatpropaganda eller terrorisminnehåll och

olagligt diskriminerande innehåll, eller som blir olaglig genom de regler som är tillämpliga eftersom den avser

olaglig verksamhet. Belysande exempel är bland annat delning av bilder som visar sexuella övergrepp mot barn,

olagligt utbyte av privata bilder utan samtycke, nätstalkning, försäljning av produkter som inte uppfyller kraven eller

(

13

) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2394 av den 12 december 2017 om samarbete mellan de nationella

myndigheter som har tillsynsansvar för konsumentskyddslagstiftningen och om upphävande av förordning (EG) nr 2006/2004

(EUT L 345, 27.12.2017, s. 1).

(

14

) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för

produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 (EUT L 169,

25.6.2019, s. 1).

(

15

) Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet (EGT L 11, 15.1.2002,

s. 4).

(

16

) Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av

näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets

och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv

om otillbörliga affärsmetoder) (EUT L 149, 11.6.2005, s. 22).

(

17

) Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets

direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och

Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (EUT L 304, 22.11.2011, s. 64).

(

18

) Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/11/EU av den 21 maj 2013 om alternativ tvistlösning vid konsumenttvister och om

ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och direktiv 2009/22/EG (EUT L 165, 18.6.2013, s. 63).

(

19

) Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 21.4.1993, s. 29).

(

20

) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på

behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän

dataskyddsförordning) (EUT L 119, 4.5.2016, s. 1).

(

21

) Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och

närstående rättigheter i informationssamhället (EGT L 167, 22.6.2001, s. 10).

(

22

) Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter

(EUT L 157, 30.4.2004, s. 45).

(

23

) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/790 av den 17 april 2019 om upphovsrätt och närstående rättigheter på den

digitala inre marknaden och om ändring av direktiven 96/9/EG och 2001/29/EG (EUT L 130, 17.5.2019, s. 92).

238

SOU 2023:39

Bilaga 4

27.10.2022

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 277/5

förfalskade produkter, försäljning av produkter eller tillhandahållande av tjänster i strid med konsumentskyddslag­

stiftningen, otillåten användning av upphovsrättsskyddat material, olagligt erbjudande av inkvarteringstjänster eller

olaglig försäljning av levande djur. Däremot bör en ögonvittnesvideo av ett potentiellt brott inte betraktas som

olagligt innehåll bara för att det avbildar en olaglig handling, om inspelningen eller spridningen av en sådan video

till allmänheten inte är olaglig enligt nationell rätt eller unionsrätten. I detta avseende saknar det betydelse huruvida

informationens eller verksamhetens olaglighet följer av unionsrätten eller av nationell rätt som är förenlig med

unionsrätten och vad den berörda lagstiftningens exakta innehåll och karaktär är.

(13) Med tanke på de berörda tjänsternas särskilda egenskaper och det motsvarande behovet av att göra leverantörerna av

dessa tjänster föremål för vissa specifika skyldigheter är det nödvändigt att, inom den bredare kategorin av

värdtjänstleverantörer enligt definitionen i denna förordning, särskilja underkategorin onlineplattformar.

Onlineplattformar, såsom sociala nätverk eller onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå

distansavtal med näringsidkare, bör definieras som värdtjänstleverantörer som inte bara lagrar information som

tillhandahålls av tjänstemottagarna på deras begäran, utan även sprider denna information till allmänheten, på

begäran av tjänstemottagarna. För att undvika att ålägga alltför omfattande skyldigheter bör dock värdtjänstleve­

rantörer inte betraktas som onlineplattformar om spridningen till allmänheten enbart är en extrafunktion av mindre

betydelse som är nära kopplad till en annan tjänst, eller en funktion av mindre betydelse inom den huvudsakliga

tjänsten, och om denna extrafunktion eller funktion av objektiva tekniska skäl inte kan användas utan den andra

tjänsten eller den huvudsakliga tjänsten, och integreringen av extrafunktionen eller funktionen inte är ett sätt att

kringgå tillämpningen av de regler i denna förordning som gäller onlineplattformar. Till exempel skulle kommentar­

savsnittet i en nättidning kunna utgöra en sådan funktion, om det står klart att den är en extrafunktion till den

huvudsakliga tjänst som utgörs av utgivningen av nyheter under förläggarens redaktionella ansvar. Däremot bör

lagring av kommentarer i ett socialt nätverk betraktas som en onlineplattformstjänst om det står klart att den inte

utgör en extrafunktion av mindre betydelse inom den tjänst som erbjuds, även om den är underordnad

publiceringen av tjänstemottagares inlägg. Vid tillämpningen av denna förordning bör molntjänster eller

webbvärdtjänster inte anses utgöra en onlineplattform om spridning av specifik information till allmänheten utgör

en extrafunktion av mindre betydelse eller en funktion av mindre betydelse inom sådana tjänster.

Vidare bör molntjänster och webbvärdtjänster när de används som infrastruktur, till exempel som underliggande

infrastrukturlagrings- och datatjänst för en internetbaserad applikation, webbplats eller onlineplattform, inte i sig

anses sprida information till allmänheten som lagras eller behandlas på begäran av en mottagare hos den

applikation, den webbplats eller den onlineplattform som de fungerar som värdtjänst för.

(14) Begreppet spridning till allmänheten, såsom det används i denna förordning, bör innebära att information görs

tillgänglig för ett potentiellt obegränsat antal personer, dvs. att informationen görs lättillgänglig för tjänstemottagare

i allmänhet utan att det krävs ytterligare åtgärder av den tjänstemottagare som tillhandahåller informationen, oavsett

om dessa personer faktiskt utnyttjar möjligheten att få åtkomst till informationen i fråga. När tillgång till information

kräver registrering eller tillträde till en grupp av tjänstemottagare bör denna information följaktligen anses ha

spridits till allmänheten endast om tjänstemottagare som vill få tillgång till informationen automatiskt registreras

eller godkänns utan något mänskligt beslut eller utan något val av vem som ska beviljas tillgång. Interpersonella

kommunikationstjänster, enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1972 (24), såsom

e-post eller privata meddelandetjänster, ligger utanför definitionen av onlineplattformar eftersom de används för

interpersonell kommunikation mellan ett begränsat antal personer som fastställs av kommunikationens avsändare.

De skyldigheter som fastställs i denna förordning för leverantörer av onlineplattformar kan dock tillämpas på

tjänster som möjliggör tillgängliggörande av information för ett potentiellt obegränsat antal mottagare, som inte

fastställs av kommunikationens avsändare, däribland genom offentliga grupper eller öppna kanaler. Information

bör anses spridas till allmänheten i den mening som avses i denna förordning endast om den spridningen sker

direkt på begäran av den tjänstemottagare som tillhandahöll informationen.

(

24

) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1972 av den 11 december 2018 om inrättande av en europeisk kodex för

elektronisk kommunikation (EUT L 321, 17.12.2018, s. 36).

239

Bilaga 4

SOU 2023:39

L 277/6

SV

Europeiska unionens officiella tidning

27.10.2022

(15) Om vissa av de tjänster som tillhandahålls av en leverantör omfattas av denna förordning medan andra inte omfattas,

eller om de tjänster som tillhandahålls av en leverantör omfattas av olika avsnitt i denna förordning, bör de relevanta

bestämmelserna i denna förordning endast tillämpas på de tjänster som omfattas av deras tillämpningsområde.

(16) Den rättsliga säkerhet som skapas genom den övergripande ram för villkorade undantag från ansvar för leverantörer

av förmedlingstjänster som fastställs i direktiv 2000/31/EG har gjort det möjligt för många nya tjänster att växa fram

och skalas upp på den inre marknaden. Den ramen bör därför bibehållas. Med tanke på skillnaderna vid införlivandet

och tillämpningen av relevanta regler på nationell nivå, och av tydlighets- och konsekvensskäl, bör dock den ramen

införlivas i denna förordning. Det är också nödvändigt att klargöra vissa delar av ramen, med beaktande av

Europeiska unionens domstols rättspraxis.

(17) Reglerna om ansvar för leverantörer av förmedlingstjänster som anges i denna förordning bör endast fastställa när

den berörda leverantören av förmedlingstjänster inte kan hållas ansvarig för olagligt innehåll som tillhandahålls av

tjänstemottagarna. Dessa regler bör inte omvänt tolkas för att fastställa när en leverantör kan hållas ansvarig, utan

detta ska fastställas genom de regler i unionsrätt eller nationell rätt som är tillämpliga. Dessutom bör de undantag

från ansvar som fastställs i denna förordning gälla för alla typer av ansvar för alla typer av olagligt innehåll,

oberoende av den lagstiftningens exakta sakinnehåll eller karaktär.

(18) De undantag från ansvar som fastställs i denna förordning bör inte tillämpas om leverantören av förmedlings­

tjänsterna, i stället för att begränsa sig till att tillhandahålla tjänsterna neutralt genom en rent teknisk och

automatisk behandling av den information som tillhandahålls av tjänstemottagaren, spelar en aktiv roll av ett sådant

slag att leverantören får kännedom om eller kontroll över denna information. Dessa undantag bör därför inte gälla

ansvar för information som inte tillhandahålls av tjänstemottagaren utan av leverantören av förmedlingstjänsten

själv, inbegripet när informationen har tagits fram under denna leverantörs redaktionella ansvar.

(19) Med tanke på att enbart vidarebefordran (mere conduit), cachning och värdtjänster har olika karaktär och att leverantörerna

av tjänsterna i fråga har olika ställning och förmåga, är det nödvändigt att skilja mellan de regler som är tillämpliga

på dessa verksamheter, i den mån de enligt denna förordning omfattas av olika krav och villkor och deras räckvidd

skiljer sig åt, såsom det tolkats av Europeiska unionens domstol.

(20) Om en leverantör av förmedlingstjänster avsiktligt samarbetar med en tjänstemottagare för att bedriva olaglig

verksamhet bör tjänsterna inte anses ha tillhandahållits på ett neutralt sätt och leverantören bör därför inte kunna

omfattas av de undantag från ansvar som föreskrivs i denna förordning. Detta bör exempelvis vara fallet när

leverantören erbjuder sin tjänst i det huvudsakliga syftet att underlätta olaglig verksamhet, till exempel genom att

klargöra att syftet är att underlätta olaglig verksamhet eller att dennes tjänster är lämpliga för detta ändamål. Enbart

det faktum att en tjänst erbjuder krypterade överföringar eller något annat system som omöjliggör identifiering av

användaren bör inte i sig betraktas som underlättande av olaglig verksamhet.

(21) En leverantör bör kunna utnyttja undantagen från ansvar för tjänster för enbart vidarebefordran (mere conduit) och

cachningstjänster när leverantören på intet sätt befattar sig med den överförda eller tillgängliggjorda informationen.

Detta kräver bland annat att leverantören inte ändrar den information som den överför eller till vilken den ger

tillgång. Detta krav bör dock inte förstås som att det omfattar manipulationer av teknisk natur som sker under

överföringen eller tillgängliggörandet, så länge de manipulationerna inte ändrar den överförda eller tillgängliggjorda

informationens integritet.

(22) För att kunna dra nytta av undantaget från ansvar för värdtjänster bör leverantören, efter att ha fått faktisk kännedom

om eller blivit medveten om olaglig verksamhet eller olagligt innehåll, agera snabbt för att avlägsna innehållet eller

göra det oåtkomligt. Tjänstemottagarnas grundläggande rättigheter, däribland rätten till yttrandefrihet och till

information, bör iakttas när innehåll avlägsnas eller görs oåtkomligt. Leverantören kan skaffa sig sådan faktisk

kännedom eller medvetenhet om innehållets olagliga karaktär genom, bland annat, undersökningar på eget initiativ

eller anmälningar som lämnats till den av individer eller enheter i enlighet med denna förordning, i den mån dessa

240

SOU 2023:39

Bilaga 4

27.10.2022

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 277/7

anmälningar är tillräckligt exakta och tillräckligt väl underbyggda för att en aktsam ekonomisk aktör på ett rimligt

sätt ska kunna identifiera, bedöma och när så är lämpligt agera mot det påstått olagliga innehållet. En sådan faktisk

kännedom eller medvetenhet kan emellertid inte anses ha skaffats enbart på grund av att leverantören i allmänhet är

medveten om att dennes tjänst även används för att lagra olagligt innehåll. Den omständigheten att leverantören

automatiskt indexerar information som laddats upp till dennes tjänst, att den har en sökfunktion eller att den

rekommenderar information på grundval av tjänstemottagarnas profiler eller preferenser räcker inte för att

leverantören i fråga ska anses ha specifik kännedom om olaglig verksamhet som bedrivs på plattformen eller om

olagligt innehåll som lagras på den.

(23) Undantaget från ansvar bör inte tillämpas om tjänstemottagaren handlar under en värdtjänstleverantörs

överinseende eller kontroll. Om exempelvis leverantören av en onlineplattform som gör det möjligt för

konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare bestämmer priset på de varor eller tjänster som

näringsidkaren erbjuder, kan det anses att näringsidkaren agerar under den onlineplattformens överinseende eller

kontroll.

(24) För att säkerställa ett effektivt skydd för konsumenter när de deltar i förmedlade kommersiella transaktioner online

bör vissa värdtjänstleverantörer, nämligen onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå

distansavtal med näringsidkare, inte kunna dra nytta av det undantag från ansvar för värdtjänstleverantörer som

fastställs i denna förordning, i den mån dessa onlineplattformar presenterar relevant information om

transaktionerna i fråga på ett sådant sätt att konsumenterna tror att den informationen tillhandahålls av dessa

onlineplattformar själva eller av näringsidkare som agerar under deras överinseende eller kontroll, och att dessa

onlineplattformar sålunda har kännedom om eller kontroll över informationen, även om detta eventuellt i själva

verket inte stämmer. Exempel på sådant beteende skulle kunna vara om en onlineplattform underlåter att tydligt

visa en näringsidkares identitet, enligt kraven i denna förordning, om en sådan onlineplattform undanhåller

näringsidkarens identitet eller kontaktuppgifter fram till efter det att ett avtal ingåtts mellan näringsidkaren och

konsumenten, eller om en onlineplattform marknadsför produkten eller tjänsten i sitt eget namn i stället för att

använda namnet på den näringsidkare som kommer att tillhandahålla den produkten eller tjänsten. I så fall bör det

på grundval av samtliga relevanta omständigheter objektivt fastställas, huruvida presentationen skulle kunna leda

till att en genomsnittskonsument tror att informationen i fråga tillhandahålls av onlineplattformen själv eller av

näringsidkare som agerar under dess överinseende eller kontroll.

(25) De undantag från ansvar som fastställs i denna förordning bör inte påverka möjligheten till olika typer av

förelägganden mot leverantörer av förmedlingstjänster, även om de uppfyller de villkor som fastställs som en del av

dessa undantag. Sådana förelägganden kan särskilt bestå av förelägganden från domstolar eller administrativa

myndigheter, som utfärdats i överensstämmelse med unionsrätten, som kräver att alla överträdelser ska upphöra

eller förhindras, inbegripet att olaglig information som angetts i dessa förelägganden avlägsnas eller görs oåtkomlig.

(26) För att skapa rättssäkerhet och inte avskräcka från verksamhet som syftar till att upptäcka, identifiera och agera mot

olagligt innehåll, som leverantörer av alla kategorier av förmedlingstjänster åtar sig på frivillig basis, bör det klargöras

att enbart det faktum att leverantörerna bedriver sådan verksamhet inte gör att de undantag från ansvar som

fastställs i denna förordning inte blir tillgängliga, förutsatt att denna verksamhet utförs i god tro och aktsamt.

Villkoret att agera i god tro och aktsamt bör inbegripa att agera på ett objektivt, icke-diskriminerande och

proportionellt sätt, med vederbörlig hänsyn till alla berörda parters rättigheter och legitima intressen, och

tillhandahålla nödvändiga skyddsåtgärder mot omotiverat avlägsnande av lagligt innehåll, i enlighet med målet för

och kraven i denna förordning. I detta syfte bör de berörda leverantörerna till exempel vidta rimliga åtgärder för att

säkerställa att den relevanta tekniken, när automatiska verktyg används för att utföra sådan verksamhet, är

tillräckligt tillförlitlig för att i största möjliga utsträckning begränsa felfrekvensen. Det är dessutom lämpligt att

klargöra att enbart det faktum att dessa leverantörer i god tro vidtar åtgärder för att uppfylla kraven i unionsrätten,

inbegripet kraven i denna förordning när det gäller genomförandet av deras allmänna villkor, inte bör göra att de

undantag från ansvar som fastställs i denna förordning inte blir tillgängliga. Sådana verksamheter och åtgärder som

en leverantör kan ha bedrivit eller vidtagit bör därför inte beaktas vid fastställandet av huruvida leverantören kan

åberopa ett undantag från ansvar, särskilt när det gäller huruvida leverantören tillhandahåller sin tjänst på ett

neutralt sätt och därför kan omfattas av den relevanta bestämmelsen, men utan att denna regel innebär att

leverantören nödvändigtvis kan åberopa undantaget. Frivilliga åtgärder bör inte användas för att kringgå

skyldigheterna för leverantörer av förmedlingstjänster enligt denna förordning.

241

SOU 2023:39

Bilaga 4

242

i

L 277/8

SV

Europeiska unionens officiella tidning

27.10.2022

(27) Även om de regler om ansvar för leverantörer av förmedlingstjänster som anges i denna förordning är inriktade på

undantag från ansvar för leverantörer av förmedlingstjänster är det viktigt att komma ihåg att problemet med

olagligt innehåll och olaglig verksamhet online, trots den allmänt viktiga roll som spelas av sådana leverantörer, inte

bör hanteras genom att enbart fokusera på deras ansvar och skyldigheter. Om möjligt bör tredje parter som berörs av

olagligt innehåll som överförs eller lagras online försöka lösa konflikter som rör sådant innehåll utan att involvera de

berörda leverantörerna av förmedlingstjänster. Tjänstemottagare bör hållas ansvariga för det olagliga innehåll som de

tillhandahåller och eventuellt sprider till allmänheten genom förmedlingstjänster, om de tillämpliga regler

unionsrätten och nationell rätt som fastställer sådant ansvar föreskriver det. När så är lämpligt bör andra aktörer,

såsom gruppmoderatorer i slutna onlinemiljöer, särskilt när det gäller stora grupper, också bidra till att förhindra

spridning av olagligt innehåll online i enlighet med tillämplig rätt. När det är nödvändigt att involvera leverantörer

av informationssamhällets tjänster, inbegripet leverantörer av förmedlingstjänster, bör dessutom varje begäran eller

föreläggande om sådan medverkan som en allmän regel riktas till den specifika leverantör som har teknisk och

operativ förmåga att agera mot specifika delar av olagligt innehåll, i syfte att förebygga och minimera eventuella

negativa effekter på åtkomsten till och tillgängligheten av information som inte är olagligt innehåll.

(28) Sedan 2000 har ny teknik utvecklats som förbättrar tillgängligheten, effektiviteten, hastigheten, tillförlitligheten,

kapaciteten och säkerheten för system som används för överföring och lagring av data online och deras sökbarhet,

vilket har lett till ett alltmer komplext ekosystem online. I detta avseende bör det erinras om att tjänsteleverantörer

som upprättar och underlättar den underliggande logiska arkitekturen och ett väl fungerande internet, inbegripet

tekniska hjälpfunktioner, också kan omfattas av de undantag från ansvar som fastställs i denna förordning, i den

mån deras tjänster klassificeras som tjänster för enbart vidarebefordran (mere conduit), cachningstjänster eller värdtjänster.

Sådana tjänster omfattar, alltefter omständigheterna, trådlösa lokala nät, DNS-tjänster, toppdomänregister,

registratorer, certifieringsmyndigheter som utfärdar digitala certifikat, virtuella privata nätverk, onlinesökmotorer,

molninfrastrukturtjänster eller innehållsleveransnätverk som möjliggör, lokaliserar eller förbättrar funktionerna för

andra leverantörer av förmedlingstjänster. På samma sätt har tjänster som används för kommunikationsändamål

och de tekniska leveranssätten också utvecklats avsevärt, vilket har gett upphov till onlinetjänster såsom ip-telefoni,

meddelandetjänster och webbaserade e-posttjänster, där kommunikationen levereras via en internetanslut­

ningstjänst. Även dessa tjänster kan omfattas av undantagen från ansvar, i den mån de räknas som tjänster för enbart

vidarebefordran (mere conduit), cachningstjänster eller värdtjänster.

(29) Förmedlingstjänster spänner över ett brett spektrum av ekonomiska verksamheter som äger rum online och som

kontinuerligt utvecklas för att möjliggöra snabb, säker och trygg överföring av information och för att säkerställa

bekvämligheten för alla deltagare i ekosystemet online. Förmedlingstjänster för enbart vidarebefordran (mere conduit)

omfattar till exempel allmänna kategorier av tjänster såsom internetknutpunkter, trådlösa åtkomstpunkter, virtuella

privata nätverk, DNS-tjänster och DNS-resolvrar, toppdomänregister, registratorer, certifieringsmyndigheter som

utfärdar digitala certifikat, ip-telefoni och andra interpersonella kommunikationstjänster, medan allmänna exempel

på förmedlingstjänster för cachning omfattar ett rent tillhandahållande av innehållsleveransnätverk, omvända

proxyservrar eller proxyservrar för anpassning av innehåll. Sådana tjänster är avgörande för att säkerställa en smidig

och effektiv överföring av information som tillhandahålls på internet. Exempel på värdtjänster omfattar kategorier av

tjänster såsom molntjänster, webbhotell, avgiftsbelagda annonseringstjänster eller tjänster som möjliggör utbyte av

information och innehåll online, inbegripet fillagring och fildelning. Förmedlingstjänster kan tillhandahållas separat,

som en del av en annan typ av förmedlingstjänst, eller samtidigt med andra förmedlingstjänster. Huruvida en viss

tjänst utgör en tjänst för enbart vidarebefordran (mere conduit), en cachningstjänst eller en värdtjänst beror uteslutande på

dess tekniska funktioner, som kan utvecklas över tid, och bör bedömas från fall till fall.

(30) Leverantörer av förmedlingstjänster bör inte, vare sig rättsligt eller de facto, omfattas av en övervakningsskyldighet

när det gäller skyldigheter av allmän karaktär. Detta berör inte övervakningsskyldigheter i ett specifikt fall och, i

synnerhet, påverkar inte förelägganden från nationella myndigheter i enlighet med nationell lagstiftning,

överensstämmelse med unionsrätten såsom den tolkats av Europeiska unionens domstol, och i enlighet med de

villkor som fastställs i denna förordning. Ingenting i denna förordning bör tolkas som ett åläggande av en allmän

övervakningsskyldighet eller en allmän aktiv undersökningsplikt eller som en allmän skyldighet för leverantörer att

vidta proaktiva åtgärder mot olagligt innehåll.

i

SOU 2023:39

Bilaga 4

27.10.2022

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 277/9

(31) Beroende på varje medlemsstats rättssystem och det aktuella rättsområdet kan nationella rättsliga eller administrativa

myndigheter, inbegripet brottsbekämpande myndigheter, förelägga leverantörer av förmedlingstjänster att agera mot

en eller flera specifika delar av olagligt innehåll eller att tillhandahålla viss specifik information. De nationella lagar

som ligger till grund för utfärdandet av sådana förelägganden skiljer sig åt avsevärt, och dessa förelägganden

behandlas allt oftare i gränsöverskridande situationer. För att säkerställa att dessa förelägganden kan följas på ett

effektivt och ändamålsenligt sätt, i synnerhet i ett gränsöverskridande sammanhang, så att de berörda offentliga

myndigheterna kan utföra sina uppgifter och leverantörerna inte utsätts för oproportionella bördor, utan att

otillbörligt påverka tredje parters rättigheter och legitima intressen, är det nödvändigt att fastställa vissa villkor som

dessa förelägganden bör uppfylla och vissa kompletterande krav avseende behandlingen av dessa förelägganden.

Följaktligen bör denna förordning harmonisera endast vissa särskilda minimivillkor som sådana förelägganden bör

uppfylla för att ge upphov till en skyldighet för leverantörer av förmedlingstjänster att informera de berörda

myndigheterna om den verkan som givits dessa förelägganden. Därför tillhandahåller denna förordning inte den

rättsliga grunden för utfärdande av sådana förelägganden, och den reglerar inte heller deras territoriella

tillämpningsområde eller gränsöverskridande verkställighet.

(32) Den tillämpliga unionsrätt eller nationella rätt som ligger till grund för utfärdande av dessa förelägganden kan kräva

ytterligare villkor och bör ligga till grund för respektive föreläggandes verkställighet. I händelse av att sådana

förelägganden inte följs bör den utfärdande medlemsstaten kunna verkställa dem i enlighet med sin nationella rätt.

Tillämplig nationell rätt bör vara förenlig med unionsrätten, inbegripet stadgan och EUF-fördragets bestämmelser

om etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster inom unionen, särskilt när det gäller onlinespeltjänster och

vadhållningstjänster. På motsvarande sätt påverkar inte tillämpningen av sådan nationell rätt för verkställighet av

respektive föreläggande tillämpliga unionsrättsakter eller internationella avtal som ingåtts av unionen eller

medlemsstaterna om gränsöverskridande erkännande, genomförande och verkställighet av dessa förelägganden,

särskilt i civilrättsliga och straffrättsliga frågor. Å andra sidan bör kontrollen av efterlevnaden av skyldigheten att

informera de berörda myndigheterna om den verkan som givits till de föreläggandena, till skillnad från

verkställigheten av föreläggandena själva, omfattas av de regler som anges denna förordning.

(33) Leverantören av förmedlingstjänster bör utan onödigt dröjsmål informera den utfärdande myndigheten om eventuell

uppföljning av sådana förelägganden i enlighet med de tidsfrister som anges i relevant unionsrätt eller nationell rätt.

(34) Berörda nationella myndigheter bör kunna utfärda sådana förelägganden mot innehåll som anses olagligt eller

förelägganden om att tillhandahålla information på grundval av unionsrätten eller nationell rätt i överensstämmelse

med unionsrätten, i synnerhet stadgan, och att rikta dem till leverantörer av förmedlingstjänster, även sådana som är

etablerade i en annan medlemsstat. Denna förordning bör dock inte påverka unionsrätten på området civil- och

straffrättsligt samarbete, inbegripet förordning (EU) nr 1215/2012 och en förordning om europeiska

utlämnandeorder och bevarandeorder för elektroniska bevis i straffrättsliga förfaranden, och inte heller nationell

straffprocessrätt eller civilprocessrätt. Om dessa lagar i samband med straffrättsliga eller civilrättsliga förfaranden

föreskriver villkor som går utöver eller är oförenliga med de villkor som föreskrivs i den här förordningen när det

gäller förelägganden om att agera mot olagligt innehåll eller tillhandahålla information, kan de villkor som

föreskrivs i den här förordningen därför inte vara tillämpliga eller kan anpassas. I synnerhet kan skyldigheten för

samordnaren för digitala tjänster från den utfärdande myndighetens medlemsstat att översända en kopia av

föreläggandena till alla andra samordnare för digitala tjänster inte vara tillämplig i samband med straffrättsliga

förfaranden eller kan anpassas, om så föreskrivs i tillämplig nationell straffprocessrätt.

Skyldigheten att föreläggandena ska innehålla en motivering som förklarar varför informationen utgör olagligt

innehåll bör vid behov anpassas enligt tillämplig nationell straffprocessrätt i syfte att förebygga, förhindra, utreda,

avslöja och lagföra brott. Slutligen kan skyldigheten för leverantörer av förmedlingstjänster att informera

tjänstemottagaren senareläggas i enlighet med tillämplig unionsrätt eller nationell rätt, särskilt i samband med

straffrättsliga, civilrättsliga eller administrativa förfaranden. Föreläggandena bör dessutom utfärdas

överensstämmelse med förordning (EU) 2016/679 och förbudet mot en allmän skyldighet att övervaka information

eller att aktivt efterforska fakta eller omständigheter som kan tyda på olaglig verksamhet enligt den här förordningen.

De villkor och krav som fastställs i den här förordningen och som är tillämpliga på förelägganden om att agera mot

olagligt innehåll påverkar inte andra unionsakter som föreskriver liknande system för att agera mot särskilda typer av

olagligt innehåll, såsom förordning (EU) 2021/784, förordning (EU) 2019/1020 eller förordning (EU) 2017/2394,

som ger särskilda befogenheter att förelägga om tillhandahållande av information till medlemsstaternas tillsynsmyn­

243

i

SOU 2023:39

Bilaga 4

244

L 277/10

SV

Europeiska unionens officiella tidning

27.10.2022

digheter för konsumentskyddslagstiftning, medan de villkor och krav som gäller för förelägganden om att

tillhandahålla information inte påverkar andra unionsakter som föreskriver liknande relevanta regler för specifika

sektorer. De villkoren och kraven bör inte påverka reglerna om lagring och bevarande enligt tillämplig nationell rätt,

i överensstämmelse med unionsrätten och de brottsbekämpande myndigheternas begäranden om konfidentiell

behandling när det gäller att inte lämna ut information. De villkoren och kraven bör inte påverka medlemsstaternas

möjlighet att kräva att en leverantör av förmedlingstjänster förhindrar en överträdelse, i överensstämmelse med

unionsrätten, inbegripet den här förordningen, och i synnerhet med förbudet mot allmänna övervakningsskyl­

digheter.

(35) De villkor och krav som fastställs i denna förordning bör vara uppfyllda senast när föreläggandet översänds till den

berörda leverantören. Föreläggandet får därför utfärdas på ett av de officiella språken för den berörda

medlemsstatens utfärdande myndighet. Om det språket skiljer sig från det språk som angetts av leverantören av

förmedlingstjänster, eller från ett annat officiellt språk i medlemsstaterna som den myndighet som utfärdar

föreläggandet och leverantören av förmedlingstjänster har kommit överens om, bör emellertid översändandet av

föreläggandet åtföljas av en översättning av åtminstone de delar av föreläggandet som anges i denna förordning. Om

en leverantör av förmedlingstjänster har kommit överens med myndigheterna i en medlemsstat om att använda ett

visst språk, bör den uppmuntras att godta förelägganden på samma språk utfärdade av myndigheter i andra

medlemsstater. Föreläggandena bör innehålla uppgifter som gör det möjligt för adressaten att identifiera den

utfärdande myndigheten, i tillämpliga fall inbegripet kontaktuppgifter till en kontaktpunkt inom den myndigheten,

och att kontrollera föreläggandets äkthet.

(36) Det territoriella tillämpningsområdet för sådana förelägganden om att agera mot olagligt innehåll bör fastställas

tydligt på grundval av tillämplig unionsrätt eller nationell rätt som möjliggör utfärdandet av föreläggandet och bör

inte gå utöver vad som är strikt nödvändigt för att uppnå dess mål. I detta avseende bör den nationella rättsliga eller

administrativa myndighet, vilket kan vara en brottsbekämpande myndighet, som utfärdar föreläggandet göra en

avvägning mellan det mål som föreläggandet syftar till att uppnå, i enlighet med den rättsliga grund som gör det

möjligt att utfärda föreläggandet, och de rättigheter och legitima intressen som tillkommer alla tredje parter som

kan påverkas av föreläggandet, särskilt deras grundläggande rättigheter enligt stadgan. Föreläggandets verkan bör, i

synnerhet i ett gränsöverskridande sammanhang, i princip begränsas till den utfärdande medlemsstatens

territorium, såvida inte innehållets olaglighet härrör direkt från unionsrätten eller den utfärdande myndigheten

anser att de rättigheter som står på spel kräver ett bredare territoriellt tillämpningsområde, i enlighet med

unionsrätten och internationell rätt, samtidigt som principen om internationell hövlighet beaktas.

(37) De förelägganden om att tillhandahålla information som regleras i denna förordning avser framtagande av specifik

information om enskilda mottagare av den berörda förmedlingstjänsten som identifieras i dessa förelägganden, i

syfte att avgöra om tjänstemottagarna följer tillämpliga unionsregler eller nationella regler. Sådana förelägganden

bör begära information i syfte att göra det möjligt att identifiera de berörda tjänstemottagarna. Därför omfattas

förelägganden om att tillhandahålla information om en grupp tjänstemottagare som inte är specifikt identifierade,

inbegripet förelägganden om tillhandahållande av aggregerad information som krävs för statistiska ändamål eller

evidensbaserat beslutsfattande, inte av kraven på tillhandahållande av information i denna förordning.

(38) Förelägganden om att agera mot olagligt innehåll och om att tillhandahålla information omfattas av de regler som

säkerställer behörigheten för den medlemsstat där den mottagande tjänsteleverantören är etablerad och de regler

som föreskriver eventuella undantag från denna behörighet i vissa fall, som anges i artikel 3 i direktiv 2000/31/EG,

endast om villkoren i den artikeln är uppfyllda. Mot bakgrund av att dessa förelägganden är kopplade till specifika

delar av olagligt innehåll respektive olaglig information, innebär de inte någon principiell inskränkning av friheten

för leverantörer av förmedlingstjänster att tillhandahålla sina tjänster över gränserna när de riktar sig till

leverantörer som är etablerade i en annan medlemsstat. Reglerna i artikel 3 i direktiv 2000/31/EG, inbegripet om

behovet av att motivera åtgärder som avviker från behörigheten för den medlemsstat i vilken tjänsteleverantören är

etablerad på vissa angivna grunder och om anmälan av sådana åtgärder, är därför inte tillämpliga på dessa

förelägganden.

245

Bilaga 4

SOU 2023:39

27.10.2022

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 277/11

(39) Kraven på att tillhandahålla information om prövningsmekanismer som är tillgängliga för leverantören av

förmedlingstjänster och den tjänstemottagare som tillhandahöll innehållet inbegriper ett krav på att tillhandahålla

information om administrativa mekanismer för hantering av klagomål och rättslig prövning, inbegripet

överklaganden av förelägganden som utfärdats av rättsliga myndigheter. Dessutom kan samordnarna för digitala

tjänster utveckla nationella verktyg och vägledning för klagomåls- och prövningsmekanismer som är tillämpliga på

deras respektive territorium, i syfte att underlätta tillgången till sådana mekanismer för tjänstemottagarna. Slutligen

bör medlemsstaterna vid tillämpningen av denna förordning respektera den grundläggande rätten till ett effektivt

rättsmedel och till en opartisk domstol i enlighet med artikel 47 i stadgan. Denna förordning bör därför inte hindra

de relevanta nationella rättsliga eller administrativa myndigheterna från att, på grundval av tillämplig unionsrätt eller

nationell rätt, utfärda ett föreläggande om att återställa innehåll, om sådant innehåll överensstämde med de allmänna

villkoren för leverantören av förmedlingstjänsten, men av den leverantören felaktigt har betraktats som olagligt och

avlägsnats.

(40) För att uppnå målen för denna förordning, och särskilt för att förbättra den inre marknadens funktion och säkerställa

en säker och transparent onlinemiljö, är det nödvändigt att fastställa en tydlig, effektiv, förutsebar och balanserad

uppsättning harmoniserade krav på tillbörlig aktsamhet för leverantörer av förmedlingstjänster. Dessa skyldigheter

bör särskilt syfta till att garantera olika mål för den offentliga politiken, såsom att skapa säkerhet för och förtroende

hos tjänstemottagarna, inbegripet konsumenter, minderåriga och användare som löper särskild risk att utsättas för

hatpropaganda, sexuella trakasserier eller andra diskriminerande åtgärder, skydda de relevanta grundläggande

rättigheter som fastställs i stadgan, säkerställa en meningsfull ansvarsskyldighet för dessa leverantörer och ge

tjänstemottagare och andra berörda parter egenmakt, samtidigt som den nödvändiga tillsynen från de behöriga

myndigheternas sida underlättas.

(41) I detta avseende är det viktigt att kraven på tillbörlig aktsamhet anpassas till typen, storleken och arten av den

berörda förmedlingstjänsten. I denna förordning fastställs därför grundläggande skyldigheter som är tillämpliga på

alla leverantörer av förmedlingstjänster samt ytterligare skyldigheter för värdtjänstleverantörer och, mer specifikt,

leverantörer av onlineplattformar och av mycket stora onlineplattformar samt av mycket stora onlinesökmotorer. I

den mån leverantörer av förmedlingstjänster omfattas av ett antal olika kategorier med hänsyn till deras tjänsters art

och deras storlek bör de fullgöra alla motsvarande skyldigheter i denna förordning med avseende på dessa tjänster.

Dessa harmoniserade krav på tillbörlig aktsamhet, som bör vara rimliga och icke godtyckliga, behövs för att

adressera identifierade allmänintressen, såsom att skydda tjänstemottagarnas legitima intressen, ta itu med olagliga

metoder och skydda grundläggande rättigheter som fastställs i stadgan. Kraven på tillbörlig aktsamhet är oberoende

av frågan om ansvar för leverantörer av förmedlingstjänster, som därför måste bedömas separat.

(42) För att underlätta smidig och effektiv tvåvägskommunikation, inbegripet, i förekommande fall, genom

mottagningsbevis för sådan kommunikation, i frågor som omfattas av denna förordning bör leverantörer av

förmedlingstjänster åläggas att utse en enda elektronisk kontaktpunkt och att offentliggöra och uppdatera relevant

information om den kontaktpunkten, inbegripet vilka språk som ska användas i sådan kommunikation. Den

elektroniska kontaktpunkten kan också användas av betrodda anmälare och av professionella enheter som står i en

särskild relation till leverantören av förmedlingstjänster. Till skillnad från den rättsliga företrädaren bör den

elektroniska kontaktpunkten tjäna operativa syften och bör inte vara skyldig att ha en fysisk plats. Leverantörer av

förmedlingstjänster kan utse samma enda kontaktpunkt för att uppfylla kraven i denna förordning som för

tillämpningen av andra unionsrättsakter. Leverantörer av förmedlingstjänster uppmuntras att, i samband med att

kommunikationsspråken anges, säkerställa att de språk som väljs inte i sig utgör ett hinder för kommunikationen.

Vid behov bör det vara möjligt för leverantörer av förmedlingstjänster och medlemsstaternas myndigheter att nå en

separat överenskommelse om kommunikationsspråket eller söka alternativa sätt att övervinna språkbarriären, bland

annat genom att använda alla tillgängliga tekniska medel eller interna och externa personalresurser.

(43) Leverantörer av förmedlingstjänster bör också vara skyldiga att utse en enda kontaktpunkt för tjänstemottagarna

som möjliggör snabb, direkt och effektiv kommunikation, i synnerhet med lättillgängliga medel såsom

telefonnummer, e-postadresser, elektroniska kontaktformulär, dialogrobotar eller snabbmeddelandetjänster. Det bör

uttryckligen anges när en tjänstemottagare kommunicerar med dialogrobotar. Leverantörer av förmedlingstjänster

bör göra det möjligt för tjänstemottagare att välja ett direkt och effektivt kommunikationssätt som inte enbart

förlitar sig på automatiska verktyg. Leverantörer av förmedlingstjänster bör göra alla rimliga ansträngningar för att

garantera att tillräckliga personalresurser och ekonomiska resurser anslås så att denna kommunikation kan

tillhandahållas på ett snabbt och effektivt sätt.

Bilaga 4

SOU 2023:39

L 277/12

SV

Europeiska unionens officiella tidning

27.10.2022

(44) Leverantörer av förmedlingstjänster som är etablerade i ett tredjeland och som erbjuder tjänster i unionen bör utse

en tillräckligt bemyndigad rättslig företrädare i unionen och tillhandahålla information om sina rättsliga företrädare

till de berörda myndigheterna samt offentliggöra den. För att fullgöra den skyldigheten bör sådana leverantörer av

förmedlingstjänster säkerställa att den utsedda rättsliga företrädaren har de befogenheter och resurser som krävs för

att samarbeta med de berörda myndigheterna. Detta kan till exempel vara fallet när en leverantör av förmedlings­

tjänster utser ett dotterföretag tillhörande samma grupp som leverantören, eller leverantörens moderföretag, om det

dotterföretaget eller moderföretaget är etablerat i unionen. Det kan dock hända att detta inte är fallet, till exempel när

den rättsliga företrädaren är föremål för rekonstruktionsförfaranden, konkurs eller ett insolvensförfarande för

privatpersoner eller företag. Den skyldigheten bör innebära att denna förordning kan övervakas och, vid behov, dess

efterlevnad försäkras effektivt i förhållande till dessa leverantörer. Det bör vara möjligt för en rättslig företrädare att

vara bemyndigad av fler än en leverantör av förmedlingstjänster, i enlighet med nationell rätt. Det bör vara möjligt

för den rättsliga företrädaren att även fungera som kontaktpunkt, förutsatt att de relevanta kraven i denna

förordning uppfylls.

(45) Även om avtalsfriheten för leverantörer av förmedlingstjänster i princip bör respekteras, är det lämpligt att fastställa

vissa regler om innehållet i, tillämpningen av och efterlevnaden av dessa leverantörers allmänna villkor, i syfte att

värna om transparensen, skydda tjänstemottagarna och undvika orättvisa eller godtyckliga resultat. Leverantörer av

förmedlingstjänster bör i sina allmänna villkor tydligt ange och uppdatera information om de skäl på grundval av

vilka de kan begränsa tillhandahållandet av sina tjänster. De bör i synnerhet inkludera information om eventuella

policyer, förfaranden, åtgärder och verktyg som används för innehållsmoderering, däribland algoritmbaserat

beslutsfattande och mänsklig granskning samt arbetsordningen för leverantörens interna system för hantering av

klagomål. De bör också tillhandahålla lättillgänglig information om rätten att avsluta användningen av tjänsten.

Leverantörer av förmedlingstjänster kan i sina villkor för tjänsten använda grafiska element, såsom ikoner eller

bilder, för att illustrera de viktigaste inslagen i informationskraven enligt denna förordning. Leverantörer bör på

lämpligt sätt informera tjänstemottagarna om betydande ändringar av de allmänna villkoren, till exempel när de

ändrar reglerna om information som är tillåten inom ramen för deras tjänst, eller andra sådana ändringar som

direkt kan påverka tjänstemottagarnas möjlighet att använda tjänsten.

(46) Leverantörer av förmedlingstjänster som främst riktar sig till minderåriga, till exempel genom utformning eller

marknadsföring av tjänsten, eller som till övervägande del används av minderåriga, bör göra särskilda

ansträngningar för att göra förklaringen av sina allmänna villkor lättbegriplig för minderåriga.

(47) När dessa begränsningar utformas, tillämpas och upprätthålls bör leverantörer av förmedlingstjänster agera på ett

icke godtyckligt och icke-diskriminerande sätt och ta hänsyn till tjänstemottagarnas rättigheter och legitima

intressen, inbegripet de grundläggande rättigheter som fastställs i stadgan. Leverantörer av mycket stora

onlineplattformar bör till exempel i synnerhet ta vederbörlig hänsyn till yttrande- och informationsfriheten,

inbegripet mediernas frihet och mångfald. Alla leverantörer av förmedlingstjänster bör också ta vederbörlig hänsyn

till relevanta internationella normer för skydd av de mänskliga rättigheterna, såsom Förenta nationernas vägledande

principer för företag och mänskliga rättigheter.

(48) Med tanke på mycket stora onlineplattformars och mycket stora onlinesökmotorers särskilda roll och räckvidd är det

lämpligt att ålägga dem ytterligare krav på information och transparens i deras allmänna villkor. Följaktligen bör

leverantörer av mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer tillhandahålla sina allmänna

villkor på de officiella språken i alla medlemsstater där de erbjuder sina tjänster och även ge tjänstemottagarna en

koncis och lättläst sammanfattning av de viktigaste inslagen i de allmänna villkoren. I sammanfattningen bör de

viktigaste inslagen i informationskraven anges, inbegripet möjligheten att lätt kunna välja bort frivilliga klausuler.

246

SOU 2023:39

Bilaga 4

27.10.2022

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 277/13

(49) För att säkerställa en lämplig nivå av transparens och ansvarsskyldighet bör leverantörer av förmedlingstjänster, i

enlighet med de harmoniserade kraven i denna förordning, i ett maskinläsbart format, offentliggöra en årlig rapport

om den innehållsmoderering som de gör, inbegripet de åtgärder som vidtas till följd av tillämpningen och

efterlevnaden av deras allmänna villkor. För att undvika oproportionella bördor bör dessa transparensrapporterings­

skyldigheter dock inte gälla för leverantörer som är mikroföretag eller små företag enligt definitionen i

kommissionens rekommendation 2003/361/EG (25) och som inte är mycket stora onlineplattformar i den mening

som avses i denna förordning.

(50) Värdtjänstleverantörer spelar en särskilt viktig roll när det gäller att bekämpa olagligt innehåll online, eftersom de

lagrar information som tillhandahålls av tjänstemottagarna och på deras begäran och ofta ger andra mottagare

åtkomst till den informationen, ibland i stor skala. Det är viktigt att alla värdtjänstleverantörer, oavsett deras storlek,

inför lättillgängliga och användarvänliga anmälnings- och åtgärdsmekanismer som underlättar anmälan av specifik

information som den anmälande parten anser vara olagligt innehåll till den berörda värdtjänstleverantören

(anmälan), enligt vilka leverantören kan besluta huruvida den samtycker till denna bedömning och vill avlägsna

innehållet eller göra det oåtkomligt (åtgärd). Sådana mekanismer bör vara tydligt identifierbara, placerade nära

informationen i fråga och minst lika lätta att hitta och använda som anmälningsmekanismer för innehåll som

strider mot värdtjänstleverantörens allmänna villkor. Förutsatt att kraven på anmälningar är uppfyllda bör det vara

möjligt för individer eller enheter att anmäla flera specifika delar med påstått olagligt innehåll genom en enda

anmälan för att säkerställa att anmälnings- och åtgärdsmekanismerna fungerar på ändamålsenligt sätt. Anmälnings­

mekanismen bör möjliggöra, men inte kräva, identifiering av den individ eller enhet som lämnar in en anmälan. För

vissa typer av information som anmäls kan det vara nödvändigt att säkerställa identiteten på den individ eller enhet

som lämnar in en anmälan för att avgöra om informationen i fråga innehåller olagligt innehåll, i enlighet med det

som påstås. Skyldigheten att införa mekanismer för anmälan och åtgärder bör till exempel gälla för fillagrings- och

fildelningstjänster, webbvärdtjänster, annonseringsservrar och paste bin-tjänster, i den mån de kan betraktas som

värdtjänster som omfattas av denna förordning.

(51) Med beaktande av behovet att ta vederbörlig hänsyn till alla berörda parters grundläggande rättigheter som

garanteras i stadgan, bör åtgärder som vidtas av en värdtjänstleverantör till följd av mottagandet av en anmälan vara

strikt riktade, i den meningen att de bör syfta till att avlägsna specifik information som anses utgöra olagligt innehåll

eller göra den oåtkomlig, utan att på ett otillbörligt sätt påverka yttrandefriheten och informationsfriheten för

tjänstemottagarna. Anmälningar bör därför som allmän regel riktas till de värdtjänstleverantörer som rimligen kan

förväntas ha den tekniska och operativa förmågan att agera mot sådan specifik information. De värdtjänstleve­

rantörer som mottar en anmälan för vilken de av tekniska eller operativa skäl inte kan avlägsna den specifika

informationen bör informera den individ eller enhet som lämnade in anmälan.

(52) Reglerna om sådana anmälnings- och åtgärdsmekanismer bör harmoniseras på unionsnivå för att möjliggöra en

snabb, aktsam och icke godtycklig behandling av anmälningar på grundval av regler som är enhetliga, transparenta

och tydliga och som ger robusta garantier för att skydda alla berörda parters rättigheter och legitima intressen,

särskilt deras grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan, oavsett i vilken medlemsstat dessa parter är

etablerade eller bosatta och vilket rättsområde det gäller. De grundläggande rättigheterna omfattar, men är inte

begränsade till, för tjänstemottagare: rätten till yttrandefrihet och till informationsfrihet, rätten till respekt för

privatlivet och familjelivet, rätten till skydd av personuppgifter, rätten till icke-diskriminering och rätt till ett

effektivt rättsmedel; för tjänsteleverantörer: näringsfrihet och avtalsfrihet; för parter som påverkas av olagligt

innehåll: rätten till mänsklig värdighet, barnets rättigheter, rätten till skydd av egendom, inbegripet immateriella

rättigheter, och rätten till icke-diskriminering. Värdtjänstleverantörer bör reagera på anmälningar i god tid, särskilt

genom att beakta vilken typ av olagligt innehåll som anmälts och hur brådskande det är att vidta åtgärder. Sådana

leverantörer kan till exempel förväntas agera utan dröjsmål när det påstått olagliga innehåll som anmälts innebär ett

hot mot människors liv eller säkerhet. Värdtjänstleverantören bör utan onödigt dröjsmål informera den individ eller

enhet som anmält det specifika innehållet efter att ha fattat ett beslut om huruvida åtgärder ska vidtas med anledning

av anmälan.

(

25

) Kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora

företag (EUT L 124, 20.5.2003, s. 36).

247

SOU 2023:39

Bilaga 4

248

L 277/14

SV

Europeiska unionens officiella tidning

27.10.2022

(53) Anmälnings- och åtgärdsmekanismerna bör göra det möjligt att lämna in anmälningar som är tillräckligt exakta och

tillräckligt väl underbyggda för att den berörda värdtjänstleverantören ska kunna fatta ett välgrundat och

omsorgsfullt beslut – förenligt med yttrandefriheten och informationsfriheten – om det innehåll som anmälan

avser, särskilt huruvida innehållet ska betraktas som olagligt innehåll och avlägsnas eller göras oåtkomligt. Dessa

mekanismer bör vara utformade så att de gör det lätt att lämna in anmälningar som innehåller en redogörelse för

skälen till att den individ eller enhet som lämnar in en anmälan anser att innehållet utgör olagligt innehåll och en

tydlig anvisning om var innehållet finns. Om en anmälan innehåller tillräcklig information för att en aktsam

värdtjänstleverantör utan en ingående rättslig prövning ska kunna fastställa att det är uppenbart att innehållet är

olagligt, bör anmälan anses ge upphov till faktisk kännedom eller medvetenhet om olagligheten. Med undantag för

inlämning av anmälningar om brott som avses i artiklarna 3–7 i Europaparlamentets och rådets direktiv

2011/93/EU (26) bör dessa mekanismer uppmana den individ eller enhet som lämnar in en anmälan att ange sin

identitet, för att undvika missbruk.

(54) Om en värdtjänstleverantör, på grund av att den information som tillhandahålls av mottagarna utgör olagligt

innehåll eller är oförenlig med dess allmänna villkor, beslutar att avlägsna eller oåtkomliggöra information som

tillhandahållits av en tjänstemottagare eller på annat sätt begränsa dess synlighet eller monetarisering, till exempel

efter mottagande av en anmälan eller på eget initiativ, inbegripet enbart med hjälp av automatiserade metoder, bör

leverantören på ett klart och lättbegripligt sätt informera mottagaren om sitt beslut, skälen för sitt beslut och de

tillgängliga möjligheterna att få beslutet prövat, med hänsyn till de negativa konsekvenser sådana beslut kan få för

mottagaren, inbegripet för utövandet av dennes grundläggande rätt till yttrandefrihet. Denna skyldighet bör gälla

oberoende av skälen till beslutet, särskilt oberoende av om åtgärden har vidtagits på grund av att den anmälda

informationen anses utgöra olagligt innehåll eller bedöms vara oförenlig med de tillämpliga allmänna villkoren. Om

beslutet fattades efter mottagande av en anmälan bör värdtjänstleverantören uppge identiteten på den person eller

enhet som lämnade in anmälan till tjänstemottagaren endast om denna information är nödvändig för att fastställa

att innehållet är olagligt, till exempel i fall av intrång i immateriella rättigheter.

(55) Begränsningar av synligheten kan bestå i degradering i rangordning eller i rekommendationssystem samt

begränsning av tillgängligheten för en eller flera tjänstemottagare eller blockering av användaren från en

nätgemenskap utan användarens vetskap (shadow banning). Monetariseringen via annonseringsintäkter från

information som tillhandahålls av tjänstemottagaren kan begränsas genom att den penningutbetalning eller de

intäkter som är kopplade till denna information skjuts upp eller avslutas. Skyldigheten att lämna en motivering bör

dock inte gälla för omfattande vilseledande kommersiellt innehåll som sprids genom avsiktlig manipulering av

tjänsten, särskilt icke-autentisk användning av tjänsten, till exempel användning av bottar eller falska konton eller

annan bedräglig användning av tjänsten. Oberoende av andra möjligheter att invända mot värdtjänstleverantörens

beslut bör tjänstemottagaren alltid ha rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol i enlighet med nationell rätt.

(56) En värdtjänstleverantör kan i vissa fall, till exempel genom en anmälan från en anmälande part eller genom egna

frivilliga åtgärder, bli medveten om information om delar av en tjänstemottagares verksamhet, såsom tillhanda­

hållande av vissa typer av olagligt innehåll, som rimligen, med beaktande av alla relevanta omständigheter som

värdtjänstleverantören är medveten om, motiverar misstanken om att den mottagaren kan ha begått, kan vara i färd

med att begå eller sannolikt kommer att begå ett brott som inbegriper ett hot mot människors liv eller säkerhet,

såsom brott som anges i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/36/EU (27), direktiv 2011/93/EU eller

Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 (28). Till exempel kan specifikt innehåll ge upphov till

misstanke om ett hot mot allmänheten, såsom anstiftan till terrorism i den mening som avses i artikel 21 i direktiv

(EU) 2017/541. I sådana fall bör värdtjänstleverantören utan dröjsmål informera de behöriga brottsbekämpande

myndigheterna om sådana misstankar. Värdtjänstleverantören bör tillhandahålla all relevant information som den

(

26

) Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/93/EU av den 13 december 2011 om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn,

sexuell exploatering av barn och barnpornografi samt om ersättande av rådets rambeslut 2004/68/RIF (EUT L 335, 17.12.2011, s. 1).

(

27

) Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/36/EU av den 5 april 2011 om förebyggande och bekämpande av människohandel, om

skydd av dess offer och om ersättande av rådets rambeslut 2002/629/RIF (EUT L 101, 15.4.2011, s. 1).

(

28

) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 av den 15 mars 2017 om bekämpande av terrorism, om ersättande av rådets

rambeslut 2002/475/RIF och om ändring av rådets beslut 2005/671/RIF (EUT L 88, 31.3.2017, s. 6).

249

Bilaga 4

SOU 2023:39

27.10.2022

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 277/15

har tillgång till, inbegripet i förekommande fall innehållet i fråga och, om den finns tillgänglig, tidpunkten för

offentliggörandet av innehållet, inbegripet den angivna tidszonen, en förklaring av misstanken och den information

som krävs för att lokalisera och identifiera den berörda tjänstemottagaren. Denna förordning utgör inte rättslig

grund för en profilering av tjänstemottagare i syfte att värdtjänstleverantörer eventuellt ska kunna identifiera brott.

När värdtjänstleverantörer informerar brottsbekämpande myndigheter bör de också respektera andra tillämpliga

regler i unionsrätt eller nationell rätt som skyddar individers rättigheter och friheter.

(57) För att undvika oproportionella bördor bör de ytterligare skyldigheter som införs enligt denna förordning för

leverantörer av onlineplattformar, inbegripet plattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal

med näringsidkare, inte gälla leverantörer som utgör mikroföretag eller små företag enligt definitionen i

rekommendation 2003/361/EG. Av samma skäl bör dessa ytterligare skyldigheter inte heller gälla leverantörer av

onlineplattformar som tidigare uppfyllde kraven för status som mikroföretag eller små företag under en period på

tolv månader efter det att de förlorar den statusen. Sådana leverantörer bör inte undantas från skyldigheten att på

begäran av samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet eller kommissionen tillhandahålla information om

det genomsnittliga antalet aktiva tjänstemottagare per månad. Med tanke på att mycket stora onlineplattformar eller

mycket stora onlinesökmotorer har en större räckvidd och en större inverkan när det gäller att påverka hur

tjänstemottagare erhåller information och kommunicerar online, bör sådana leverantörer emellertid inte kunna dra

nytta av det undantaget, oavsett om de utgör mikroföretag eller små företag eller kommit att göra det nyligen. De

konsolideringsregler som fastställs i rekommendation 2003/361/EG bidrar till att säkerställa att ett kringgående av

dessa ytterligare skyldigheter förhindras. Ingenting i denna förordning hindrar leverantörer av onlineplattformar

som omfattas av det undantaget från att på frivillig basis inrätta ett system som uppfyller en eller flera av dessa

skyldigheter.

(58) Tjänstemottagarna bör enkelt och effektivt kunna bestrida vissa beslut av leverantörer av onlineplattformar –

gällande innehålls olaglighet eller dess oförenlighet med de allmänna villkoren – som påverkar dem negativt. Därför

bör leverantörer av onlineplattformar åläggas att tillhandahålla interna system för hantering av klagomål som

uppfyller vissa villkor som syftar till att säkerställa att systemen är lättillgängliga och leder till snabba, icke-

diskriminerande, icke godtyckliga samt rättvisa resultat, och blir föremål för mänsklig granskning om

automatiserade metoder används. Sådana system bör göra det möjligt för alla tjänstemottagare att lämna in

klagomål och bör inte fastställa formella krav, såsom hänvisning till specifika, relevanta rättsliga bestämmelser eller

avancerade rättsliga förklaringar. Tjänstemottagare som har lämnat in en anmälan via den anmälnings- och

åtgärdsmekanism som föreskrivs i denna förordning eller genom anmälningsmekanismen för innehåll som strider

mot leverantören av onlineplattformars allmänna villkor bör ha rätt att använda klagomålsmekanismen för att

bestrida det beslut som leverantören av onlineplattformar fattat om deras anmälningar, även när de anser att den

åtgärd som vidtagits av leverantören inte var tillräcklig. Det bör vara möjligt att lämna in ett klagomål om

upphävande av de bestridda besluten i minst sex månader, räknat från den tidpunkt då leverantören av

onlineplattformar informerade tjänstemottagaren om beslutet.

(59) Dessutom bör det ges möjlighet att interagera i god tro för att lösa sådana tvister utanför domstol, även tvister som

inte kunnat lösas på ett tillfredsställande sätt genom de interna systemen för hantering av klagomål, av certifierade

organ som har det oberoende, de resurser och den sakkunskap som krävs för att de ska kunna utföra sin verksamhet

på ett rättvist, snabbt och kostnadseffektivt sätt. Oberoendet för tvistlösningsorgan utanför domstol bör säkerställas

även när det gäller de fysiska personer som ansvarar för att lösa tvister, bland annat genom regler om

intressekonflikter. De avgifter som tas ut av organ för tvistlösning utanför domstol bör vara rimliga, tillgängliga,

attraktiva, billiga för konsumenter och proportionella, och avgöras från fall till fall. Om ett organ för tvistlösning

utanför domstol certifieras av den behöriga samordnaren för digitala tjänster bör certifieringen vara giltig i samtliga

medlemsstater. Leverantörer av onlineplattformar bör kunna vägra att delta i förfaranden för tvistlösning utanför

domstol enligt denna förordning, om samma tvist – särskilt när det gäller den berörda informationen och skälen för

att fatta det bestridda beslutet, effekterna av beslutet och de grunder som åberopats för att bestrida beslutet – redan

har lösts av eller redan är föremål för ett pågående förfarande vid den behöriga domstolen eller vid ett annat

Bilaga 4

SOU 2023:39

L 277/16

SV

Europeiska unionens officiella tidning

27.10.2022

behörigt organ för tvistlösning utanför domstol. Tjänstemottagare bör kunna välja mellan den interna klagomålsme­

kanismen, tvistlösning utanför domstol och möjligheten att när som helst inleda rättsliga förfaranden. Eftersom

resultatet av förfarandet för tvistlösning utanför domstol inte är bindande bör parterna inte hindras från att inleda

rättsliga förfaranden avseende samma tvist. Möjligheterna att bestrida beslut från leverantörer av onlineplattformar

på detta sätt bör inte på något sätt påverka möjligheten att söka rättslig prövning i enlighet med lagstiftningen i den

berörda medlemsstaten, och bör därmed inte påverka möjligheten att utöva rätten till ett effektivt rättsmedel enligt

artikel 47 i stadgan. Bestämmelserna i denna förordning om tvistlösning utanför domstol bör inte ålägga

medlemsstaterna att inrätta sådana organ för tvistlösning utanför domstol.

(60) Vid avtalstvister mellan konsumenter och företag gällande inköp av varor eller tjänster säkerställer direktiv

2013/11/EU att unionens konsumenter och företag i unionen har tillgång till kvalitetscertifierade alternativa

tvistlösningsorgan. I detta avseende bör det klargöras att reglerna om tvistlösning utanför domstol i denna

förordning inte påverkar tillämpningen av det direktivet, inbegripet konsumenternas rätt enligt det direktivet att när

som helst dra sig ur förfarandet om de är missnöjda med hur förfarandet genomförs eller fungerar.

(61) Åtgärder mot olagligt innehåll kan vidtas snabbare och mer tillförlitligt om leverantörer av onlineplattformar vidtar

nödvändiga åtgärder för att säkerställa att anmälningar som lämnas in av betrodda anmälare, som agerar inom sitt

särskilda sakkunskapsområde, genom de anmälnings- och åtgärdsmekanismer som krävs enligt denna förordning

prioriteras, utan att det påverkar kravet att behandla och fatta beslut om alla anmälningar som lämnas in inom

ramen för dessa mekanismer på ett snabbt, aktsamt och icke godtyckligt sätt. Statusen som betrodd anmälare bör

tilldelas av samordnaren för digitala tjänster i den medlemsstat där sökanden är etablerad och bör erkännas av alla

leverantörer av onlineplattformar som omfattas av denna förordning. Statusen som betrodd anmälare bör endast

tilldelas enheter, och inte individer, som bland annat har visat att de har särskild sakkunskap och kompetens när det

gäller att bekämpa olagligt innehåll och att de arbetar aktsamt, korrekt och objektivt. Sådana enheter kan vara

offentliga, till exempel för terrorisminnehåll enheter för anmälan av internetinnehåll vid nationella

brottsbekämpande myndigheter eller Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol),

eller vara icke-statliga organisationer och privata eller halvoffentliga organ, såsom de organisationer som ingår i

INHOPE-nätverket för telefonjourer för rapportering av material med sexuella övergrepp mot barn och

organisationer som har åtagit sig att anmäla olagliga rasistiska och främlingsfientliga uttryck online. För att inte

minska mervärdet av en sådan mekanism bör det totala antalet betrodda anmälare som tilldelas denna status i

enlighet med denna förordning vara begränsat. I synnerhet uppmuntras branschorganisationer som företräder sina

medlemmars intressen att ansöka om status som betrodda anmälare, utan att det påverkar privata enheters eller

enskilda personers rätt att ingå bilaterala avtal med leverantörer av onlineplattformar.

(62) Betrodda anmälare bör offentliggöra lättbegripliga och detaljerade rapporter om anmälningar som lämnats in i

enlighet med denna förordning. Dessa rapporter bör innehålla information om till exempel antalet anmälningar

som kategoriserats av värdtjänstleverantören, typen av innehåll och de åtgärder som leverantören vidtagit. Under

förutsättning att betrodda anmälare har visat sakkunskap och kompetens kan behandlingen av anmälningar som

lämnats in av betrodda anmälare förväntas bli mindre betungande och därför snabbare än anmälningar som

lämnats in av andra tjänstemottagare. Den genomsnittliga behandlingstiden kan dock variera beroende på faktorer

som typen av olagligt innehåll, anmälningarnas kvalitet och de faktiska tekniska förfaranden som införts för att

lämna in sådana anmälningar.

I uppförandekoden för att motverka olaglig hatpropaganda på nätet från 2016 fastställs till exempel ett riktmärke för

de deltagande företagen när det gäller den tid som krävs för att behandla giltiga anmälningar för avlägsnande av

olaglig hatpropaganda, men behandlingstiden för andra typer av olagligt innehåll kan variera avsevärt, beroende på

specifika fakta och omständigheter och vilken typ av olagligt innehåll det rör sig om. För att undvika missbruk av

statusen som betrodd anmälare bör det vara möjligt att tillfälligt upphäva denna status när en samordnare för

digitala tjänster i etableringslandet har inlett en utredning av legitima skäl. Reglerna om betrodda anmälare i den här

250

SOU 2023:39

Bilaga 4

27.10.2022

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 277/17

förordningen bör inte tolkas så att de hindrar leverantörer av onlineplattformar från att på liknande sätt behandla

anmälningar som lämnats in av enheter eller individer som inte har tilldelats status som betrodda anmälare enligt

denna förordning eller från att på annat sätt samarbeta med andra enheter, i enlighet med tillämplig rätt, inbegripet

denna förordning och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/794 (29). Reglerna i den här

förordningen bör inte hindra leverantörer av onlineplattformar från att använda en sådan betrodd anmälare eller

liknande mekanismer för att snabbt och tillförlitligt vidta åtgärder mot innehåll som är oförenligt med deras

allmänna villkor, särskilt mot innehåll som är skadligt för sårbara tjänstemottagare, såsom minderåriga.

(63) Missbruk av onlineplattformar genom att ofta tillhandahålla uppenbart olagligt innehåll eller genom att ofta lämna

in uppenbart ogrundade anmälningar eller klagomål inom ramen för de mekanismer respektive system som inrättas

genom denna förordning, undergräver förtroendet och skadar de berörda parternas rättigheter och legitima

intressen. Det finns därför ett behov av att införa lämpliga, proportionella och effektiva skyddsåtgärder mot sådant

missbruk, med respekt för alla berörda parters rättigheter och legitima intressen, inbegripet tillämpliga

grundläggande rättigheter och friheter enligt stadgan, i synnerhet yttrandefriheten. Information bör betraktas som

uppenbart olagligt innehåll och anmälningar eller klagomål bör betraktas som uppenbart ogrundade om det är

uppenbart för en lekman, utan någon ingående analys, att innehållet är olagligt respektive att anmälningarna eller

klagomålen är ogrundade.

(64) Under särskilda omständigheter bör leverantörer av onlineplattformar tillfälligt avbryta sin relevanta verksamhet

med avseende på den person som ägnar sig åt oegentligt beteende. Detta påverkar inte friheten för leverantörer av

onlineplattformar att fastställa sina allmänna villkor och införa strängare åtgärder när det gäller uppenbart olagligt

innehåll i anknytning till allvarliga brott, däribland material med sexuella övergrepp mot barn. Av transparensskäl

bör denna möjlighet anges tydligt och tillräckligt detaljerat i onlineplattformarnas allmänna villkor. De beslut som

fattas av leverantörer av onlineplattformar i detta avseende bör alltid kunna prövas och de bör stå under tillsyn av

den behöriga samordnaren för digitala tjänster. Leverantörer av onlineplattformar bör innan de fattar beslut om

tillfälligt avbrott skicka en föregående varning, som bör innehålla skälen till det eventuella avbrottet och

möjligheterna att överklaga det beslut som fattas av leverantören av onlineplattformen. När leverantörer av

onlineplattformar fattar beslut om tillfälligt avbrott bör de skicka motiveringar i enlighet med de regler som anges i

denna förordning. Reglerna om missbruk i denna förordning bör inte hindra leverantörer av onlineplattformar från

att vidta andra åtgärder för att ta itu med tillhandahållande av olagligt innehåll från tjänstemottagarnas sida eller

annat missbruk av deras tjänster, inbegripet i form av överträdelser av deras allmänna villkor, i enlighet med

tillämplig unionsrätt och nationell rätt. Dessa regler påverkar inte en eventuell möjlighet att hålla personer

inblandade i missbruk ansvariga, inbegripet för skador, som föreskrivs i unionsrätten eller nationell rätt.

(65) Med tanke på de särskilda ansvarsområdena och skyldigheterna för leverantörer av onlineplattformar bör de

omfattas av transparensrapporteringsskyldigheter, som är tillämpliga utöver de transparensrapporteringsskyl­

digheter som är tillämpliga på alla leverantörer av förmedlingstjänster enligt denna förordning. För att fastställa

huruvida onlineplattformar och onlinesökmotorer kan vara mycket stora onlineplattformar respektive mycket stora

onlinesökmotorer som omfattas av vissa ytterligare skyldigheter enligt denna förordning, bör onlineplattformarnas

och onlinesökmotorernas transparensrapporteringsskyldigheter omfatta vissa skyldigheter som rör offentliggörande

och vidarebefordran av information om det genomsnittliga antalet aktiva tjänstemottagare per månad i unionen.

(66) För att säkerställa transparens och för att möjliggöra granskning av beslut om innehållsmoderering av leverantörerna

av onlineplattformar och övervakning av spridningen av olagligt innehåll online bör kommissionen upprätthålla och

offentliggöra en databas som innehåller beslut och motiveringar från leverantörer av onlineplattformar när de

avlägsnar eller på annat sätt begränsar tillgången och åtkomsten till information. För att fortlöpande hålla databasen

(

29

) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/794 av den 11 maj 2016 om Europeiska unionens byrå för samarbete inom

brottsbekämpning (Europol) och om ersättande och upphävande av rådets beslut 2009/371/RIF, 2009/934/RIF, 2009/935/RIF,

2009/936/RIF och 2009/968/RIF (EUT L 135, 24.5.2016, s. 53).

251

SOU 2023:39

Bilaga 4

252

L 277/18

SV

Europeiska unionens officiella tidning

27.10.2022

uppdaterad bör leverantörerna av onlineplattformar, i ett standardformat, lämna in besluten och motiveringarna

utan onödigt dröjsmål efter antagandet av beslutet, för att möjliggöra realtidsuppdateringar om detta är tekniskt

möjligt och står i proportion till den berörda onlineplattformens resurser. Den strukturerade databasen bör göra det

möjligt att få tillgång till och söka efter relevant information, särskilt när det gäller den typ av påstått olagligt innehåll

som det rör sig om.

(67) Mörka mönster i onlineplattformarnas onlinegränssnitt är metoder som avsevärt snedvrider eller försämrar,

antingen avsiktligt eller i praktiken, tjänstemottagarnas möjlighet att fatta självständiga och välgrundade beslut eller

val. Dessa metoder kan användas för att förmå tjänstemottagarna att ägna sig åt oönskade beteenden eller fatta

oönskade beslut som får negativa konsekvenser för dem. Leverantörer av onlineplattformar bör därför förbjudas att

vilseleda eller puffa tjänstemottagare och att förvränga eller undergräva tjänstemottagarnas oberoende,

beslutsfattande eller val via strukturen, utformningen eller funktionen hos ett onlinegränssnitt eller en del av detta.

Detta bör omfatta, men inte vara begränsat till, exploaterande konstruktionsval som får tjänstemottagaren att agera

på ett sätt som gynnar leverantören av onlineplattformar, men som kanske inte ligger i mottagarens intresse, genom

att valen presenteras på ett icke-neutralt sätt, bland annat genom att ge vissa alternativ en mer framträdande position

genom synliga, hörbara eller andra inslag när tjänstemottagaren uppmanas att fatta ett beslut.

Det bör också omfatta att vid upprepade tillfällen begära att tjänstemottagaren ska göra ett val när ett sådant val

redan har gjorts, göra förfarandet för att avbryta en tjänst betydligt krångligare än att anmäla sig till den, eller göra

vissa val svårare eller mer tidskrävande än andra, göra det orimligt svårt att avbryta köp eller logga ut från en viss

onlineplattform som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare, och vilseleda

tjänstemottagarna genom att puffa dem till beslut om transaktioner, eller genom standardinställningar som är

mycket svåra att ändra, och på så sätt snedvrida tjänstemottagarens beslutsfattande på ett orimligt sätt, så att

tjänstemottagarnas oberoende, beslutsfattande och val förvrängs och undergrävs. Regler som förhindrar mörka

mönster bör dock inte tolkas som att de hindrar leverantörer från att interagera direkt med tjänstemottagare och

erbjuda dem nya eller kompletterande tjänster. Legitima metoder, till exempel när det gäller annonsering, som är

förenliga med unionsrätten bör inte i sig betraktas som mörka mönster. Dessa regler om mörka mönster bör tolkas

som att de omfattar förbjudna metoder som omfattas av denna förordning i den mån dessa metoder inte redan

omfattas av direktiv 2005/29/EG eller förordning (EU) 2016/679.

(68) Annonsering online spelar en viktig roll i onlinemiljön, bland annat när det gäller tillhandahållandet av

onlineplattformar, där tillhandahållandet av tjänsten ibland, helt eller delvis, ersätts direkt eller indirekt genom

annonseringsintäkter. Annonsering online kan bidra till betydande risker, från annonser som i sig utgör olagligt

innehåll till att bidra till ekonomiska incitament för publicering eller utbredning av olagligt eller på andra sätt

skadligt innehåll och agerande på nätet, eller diskriminerande presentation av annonser som påverkar

medborgarnas lika behandling och möjligheter. Utöver de krav som följer av artikel 6 i direktiv 2000/31/EG bör

leverantörer av onlineplattformar därför vara skyldiga att se till att tjänstemottagarna har viss individualiserad

information som behövs för att förstå när och för vems räkning annonsen presenteras. De bör säkerställa att

informationen är framträdande, inbegripet genom standardiserade visuella märken eller ljudmärken, klart

identifierbar och otvetydig för en genomsnittlig tjänstemottagare, och anpassad till arten av den enskilda tjänstens

onlinegränssnitt. Dessutom bör tjänstemottagarna ha information – direkt tillgänglig från det onlinegränssnitt där

annonsen presenteras – om de viktigaste parametrar som används för att fastställa att en specifik annons presenteras

för dem, med meningsfulla förklaringar av den logik som används för detta ändamål, inbegripet när detta grundar sig

på profilering.

Sådana förklaringar bör inbegripa information om den metod som använts för att presentera annonsen – exempelvis

om det rör sig om kontextuell eller annan typ av annonsering – och, i tillämpliga fall, de huvudsakliga profilering­

skriterier som använts; de bör också informera mottagaren om alla medel som står till deras förfogande för att

ändra sådana kriterier. Kraven i denna förordning om tillhandahållande av information om annonsering påverkar

inte tillämpningen av relevanta bestämmelser i förordning (EU) 2016/679, särskilt de som rör rätten att göra

invändningar, automatiserat individuellt beslutsfattande, inbegripet profilering, och särskilt behovet av att inhämta

den registrerades samtycke innan personuppgifter behandlas för riktad annonsering. Kraven i den här förordningen

påverkar inte heller bestämmelserna i direktiv 2002/58/EG, särskilt bestämmelserna om lagring av information i

253

Bilaga 4

SOU 2023:39

27.10.2022

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 277/19

terminalutrustning och tillgång till information som lagras där. Slutligen kompletterar den här förordningen

tillämpningen av direktiv 2010/13/EU, som föreskriver åtgärder för att göra det möjligt för användare att uppge

audiovisuella kommersiella meddelanden i användargenererade videor. Den kompletterar också de skyldigheter för

näringsidkare angående tillhandahållande av kommersiella meddelanden som följer av direktiv 2005/29/EG.

(69) Om tjänstemottagare får annonser presenterade för sig som bygger på målinriktade tekniker optimerade för att

matcha deras intressen och potentiellt appellera till deras sårbarheter, kan detta få särskilt allvarliga negativa effekter.

I vissa fall kan manipulativa tekniker påverka hela grupper negativt och öka de samhälleliga skadorna, till exempel

genom att bidra till desinformationskampanjer eller genom att diskriminera vissa grupper. Onlineplattformar är

särskilt känsliga miljöer för sådana metoder, och de utgör en större samhällsrisk. Följaktligen bör leverantörer av

onlineplattformar inte presentera annonser som bygger på profilering enligt definitionen i artikel 4.4 i förordning

(EU) 2016/679, med användning av särskilda kategorier av personuppgifter som avses i artikel 9.1 i den

förordningen, inbegripet genom att använda profileringskategorier baserade på de särskilda kategorierna. Detta

förbud påverkar inte skyldigheterna för leverantörer av onlineplattformar eller andra tjänsteleverantörer eller

annonsörer som deltar i spridningen av annonserna enligt unionsrätten om skydd av personuppgifter.

(70) En central del av en onlineplattforms verksamhet är det sätt på vilket information prioriteras och presenteras i dess

onlinegränssnitt för att underlätta och optimera tillgången till information för tjänstemottagarna. Detta görs till

exempel genom att algoritmiskt föreslå, rangordna och prioritera information, särskilja den med hjälp av text eller

andra visuella representationer eller på annat sätt kuratera information som tillhandahålls av mottagarna. Sådana

rekommendationssystem kan ha en betydande inverkan på mottagarnas möjlighet att hämta och interagera med

information online, bland annat när det gäller att underlätta sökningar efter relevant information för

tjänstemottagarna och bidra till en förbättrad användarupplevelse. De spelar också en viktig roll för att förstärka

vissa budskap, sprida information och stimulera onlinebeteende. Onlineplattformarna bör därför konsekvent

säkerställa att mottagarna av deras tjänst har informerats på lämpligt sätt om hur rekommendationssystem påverkar

det sätt på vilket information visas och att de kan påverka hur information presenteras för dem. De bör tydligt

presentera parametrarna för sådana rekommendationssystem på ett lättbegripligt sätt för att säkerställa att

tjänstemottagarna förstår hur information prioriteras för dem. De parametrarna bör omfatta åtminstone de

viktigaste kriterierna för att fastställa den information som föreslås tjänstemottagaren och skälen till deras

respektive betydelse, inbegripet när information prioriteras på grundval av profilering och deras onlinebeteende.

(71) Skyddet av minderåriga är ett viktigt politiskt mål för unionen. En onlineplattform kan anses vara tillgänglig för

minderåriga när dess allmänna villkor tillåter minderåriga att använda tjänsten, när dess tjänst är riktad till eller till

övervägande del används av minderåriga, eller om leverantören på annat sätt är medveten om att vissa av

tjänstemottagarna är minderåriga, till exempel genom att den redan, för andra ändamål, behandlar personuppgifter

från tjänstemottagare som avslöjar deras ålder. Leverantörer av onlineplattformar som används av minderåriga bör

vidta lämpliga och proportionella åtgärder för att skydda minderåriga, till exempel genom att utforma sina

onlinegränssnitt eller delar av dem med största möjliga integritet, trygghet och säkerhet för minderåriga som

standard när så är lämpligt eller genom att anta standarder för skydd av minderåriga, eller följa uppförandekoder för

att skydda minderåriga. De bör beakta bästa praxis och tillgänglig vägledning, såsom den som ges i kommissionens

meddelande Ett digitalt decennium för barn och ungdomar: den nya europeiska strategin för ett bättre internet för

barn (BIK+). Leverantörer av onlineplattformar bör inte presentera annonser som bygger på profilering med hjälp

av tjänstemottagarens personuppgifter när de med rimlig säkerhet är medvetna om att tjänstemottagaren är

minderårig. I enlighet med förordning (EU) 2016/679, särskilt principen om uppgiftsminimering enligt artikel 5.1 c

i den förordningen, bör detta förbud inte leda till att leverantören av onlineplattformen bevarar, förvärvar eller

behandlar fler personuppgifter än den redan har för att bedöma om tjänstemottagaren är minderårig. Denna

skyldighet bör därför inte uppmuntra leverantörer av onlineplattformar att samla in uppgifter om tjänstemot­

tagarens ålder innan de används. Detta bör inte påverka tillämpningen av unionsrätten om skydd av personuppgifter.

Bilaga 4

SOU 2023:39

L 277/20

SV

Europeiska unionens officiella tidning

27.10.2022

(72) För att bidra till en säker, tillförlitlig och öppen onlinemiljö för konsumenter, liksom för andra berörda parter såsom

konkurrerande näringsidkare och innehavare av immateriella rättigheter, och för att avskräcka näringsidkare från att

sälja produkter eller tjänster i strid med tillämpliga regler, bör onlineplattformar som gör det möjligt för

konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare säkerställa att sådana näringsidkare är spårbara.

Näringsidkaren bör därför vara skyldig att tillhandahålla viss väsentlig information till leverantörerna av

onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare, bland annat för att

dela information om produkter eller erbjuda produkter. Detta krav bör också vara tillämpligt på näringsidkare som

delar information om produkter eller tjänster för varumärkens räkning, på grundval av underliggande avtal. De

leverantörerna av onlineplattformar bör lagra all information på ett säkert sätt under hela löptiden för deras

avtalsförhållande med näringsidkaren och sex månader därefter, så att eventuella krav mot näringsidkaren eller

förelägganden som rör näringsidkaren kan uppfyllas.

Denna skyldighet är nödvändig och proportionell, så att offentliga myndigheter och privata parter med ett legitimt

intresse kan få tillgång till informationen, i enlighet med tillämplig rätt, däribland rätt om skydd av personuppgifter,

inbegripet genom de förelägganden om att tillhandahålla information som avses i denna förordning. Denna

skyldighet påverkar inte eventuella skyldigheter att bevara visst innehåll under längre perioder, på grundval av

annan unionsrätt eller nationell lagstiftning, i överensstämmelse med unionsrätten. Utan att det påverkar

definitionen i denna förordning bör alla näringsidkare, oavsett om de är en fysisk eller en juridisk person, som

identifierats på grundval av artikel 6a.1 b i direktiv 2011/83/EU och artikel 7.4 f i direktiv 2005/29/EG, vara

spårbara när de erbjuder en produkt eller tjänst via en onlineplattform. Enligt direktiv 2000/31/EG är alla

leverantörer av informationssamhällets tjänster skyldiga att tillse att det för tjänstemottagare och behöriga

myndigheter ska vara möjligt att enkelt, direkt och stadigvarande ha tillgång till viss information som gör det

möjligt att identifiera alla leverantörer. De spårbarhetskrav för leverantörer av onlineplattformar som gör det

möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare, som fastställs i denna förordning påverkar inte

tillämpningen av rådets direktiv (EU) 2021/514 (30), som eftersträvar andra legitima mål av allmänt intresse.

(73) För att säkerställa en effektiv och adekvat tillämpning av denna skyldighet utan att det medför några oproportionella

bördor bör leverantörer av onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med

näringsidkare göra sitt bästa för att bedöma tillförlitligheten hos den information som tillhandahålls av de berörda

näringsidkarna, särskilt genom att använda fritt tillgängliga officiella onlinedatabaser och onlinegränssnitt, såsom

nationella handelsregister och systemet för utbyte av information om mervärdesskatt, eller begära att de berörda

näringsidkarna tillhandahåller tillförlitliga styrkande handlingar, såsom kopior av identitetshandlingar, bestyrkta

utdrag från betalkonton, företagscertifikat och handelsregisterintyg. För att fullgöra denna skyldighet får de också

använda andra källor som är tillgängliga för användning på distans och som erbjuder en liknande grad av

tillförlitlighet. De berörda leverantörerna av onlineplattformar bör dock inte vara skyldiga att genomföra onödigt

utförliga eller kostsamma undersökningar online eller utföra oproportionella kontroller på plats. Det bör inte heller

antas att de leverantörer som har gjort sitt bästa, i enlighet med kraven i denna förordning, garanterar att

informationen till konsumenter eller andra berörda parter är tillförlitlig.

(74) Leverantörer av onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare bör

utforma och organisera sitt onlinegränssnitt på ett sätt som gör det möjligt för näringsidkare att fullgöra sina

skyldigheter enligt relevant unionsrätt, särskilt de krav som anges i artiklarna 6 och 8 i direktiv 2011/83/EU,

artikel 7 i direktiv 2005/29/EG, artiklarna 5 och 6 i direktiv 2000/31/EG och artikel 3 i Europaparlamentets och

rådets direktiv 98/6/EG (31). I detta syfte bör berörda leverantörer av onlineplattformar göra sitt bästa för att bedöma

huruvida de näringsidkare som använder deras tjänster har laddat upp fullständig information på deras

onlinegränssnitt, i enlighet med relevant tillämplig unionsrätt. Leverantörerna av onlineplattformar bör säkerställa

att produkter eller tjänster inte erbjuds så länge sådan information inte är fullständig. Detta bör inte innebära en

skyldighet för de berörda leverantörerna av onlineplattformar att allmänt övervaka de produkter eller tjänster som

erbjuds av näringsidkare genom deras tjänster eller en allmän undersökningsplikt, i synnerhet inte att bedöma

korrektheten hos den information som näringsidkarna tillhandahåller. Onlinegränssnitten bör vara användarvänliga

(

30

) Rådets direktiv (EU) 2021/514 av den 22 mars 2021 om ändring av direktiv 2011/16/EU om administrativt samarbete i fråga om

beskattning (EUT L 104, 25.3.2021, s. 1).

(

31

) Europaparlamentets och rådets direktiv 98/6/EG av den 16 februari 1998 om konsumentskydd i samband med prismärkning av varor

som erbjuds konsumenter (EGT L 80, 18.3.1998, s. 27).

254

SOU 2023:39

Bilaga 4

27.10.2022

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 277/21

och lättillgängliga för näringsidkare och konsumenter. Dessutom bör de berörda leverantörerna av

onlineplattformar, efter att ha gjort det möjligt för näringsidkaren att erbjuda produkten eller tjänsten, göra rimliga

ansträngningar för att genom stickprov kontrollera huruvida de erbjudna produkterna eller tjänsterna har

identifierats som olagliga i de officiella, fritt tillgängliga och maskinläsbara onlinedatabaser eller onlinegränssnitt

som finns att tillgå i en medlemsstat eller i unionen. Kommissionen bör också uppmuntra produkters spårbarhet

genom tekniska lösningar såsom digitalt signerade Quick Response-koder (eller QR-koder) eller icke-fungibla objekt.

Kommissionen bör främja utvecklingen av standarder och, i avsaknad av sådana, marknadslösningar som kan

godtas av de berörda parterna.

(75) Med tanke på hur viktiga mycket stora onlineplattformar är, vilket beror på deras räckvidd, särskilt uttryckt i antalet

tjänstemottagare, vad gäller underlättande av offentlig debatt, ekonomiska transaktioner och spridning av

information, åsikter och idéer till allmänheten samt för att påverka hur mottagare får och förmedlar information

online, är det nödvändigt att införa särskilda skyldigheter för leverantörerna av dessa plattformar, utöver de

skyldigheter som gäller för alla onlineplattformar. På grund av den avgörande roll som leverantörer av mycket stora

onlinesökmotorer spelar när det gäller att lokalisera och göra information tillgänglig online är det också nödvändigt

att införa dessa skyldigheter, i den mån de är tillämpliga, för dessa leverantörer. Dessa ytterligare skyldigheter för

leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer är nödvändiga för att hantera

dessa frågor av allmänintresse, eftersom det inte finns några alternativa och mindre restriktiva åtgärder som i

praktiken skulle leda till samma resultat.

(76) Mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer kan orsaka samhällsrisker vars omfattning och

konsekvenser inte kan jämföras med dem som orsakas av mindre plattformar. Leverantörer av sådana mycket stora

onlineplattformar och av sådana mycket stora onlinesökmotorer bör därför uppfylla högsta möjliga standard när

det gäller krav på tillbörlig aktsamhet, i proportion till deras samhällseffekter. När antalet aktiva mottagare som en

onlineplattform eller aktiva sökmotormottagare som en onlinesökmotor har, beräknat som genomsnittet under en

sexmånadersperiod, når en betydande andel av unionens befolkning kan de systemrisker som onlineplattformen

eller onlinesökmotorn ger upphov till få oproportionella effekter i unionen. En sådan betydande andel bör anses

föreligga om antalet överstiger en operativ tröskel som har fastställts till 45 miljoner personer, dvs. ett antal som

motsvarar 10 % av unionens befolkning. Detta operativa tröskelvärde bör hållas uppdaterat och därför bör

kommissionen ges befogenhet att vid behov komplettera bestämmelserna i denna förordning genom att anta

delegerade akter.

(77) För att fastställa räckvidden för en viss onlineplattform eller onlinesökmotor är det nödvändigt att fastställa det

genomsnittliga antalet aktiva mottagare av varje tjänst separat. Följaktligen bör det genomsnittliga antalet aktiva

mottagare per månad för en onlineplattform återspegla alla mottagare som faktiskt interagerar med tjänsten minst

en gång under en viss tidsperiod, genom att exponeras för information som sprids på onlineplattformens gränssnitt,

till exempel genom att se det eller lyssna på det eller genom att tillhandahålla information, såsom näringsidkare på en

onlineplattform som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare.

Vid tillämpningen av denna förordning är interaktion inte begränsat till att interagera med information genom att

klicka på, kommentera, länka, dela, köpa eller utföra transaktioner på en onlineplattform. Följaktligen sammanfaller

begreppet aktiv tjänstemottagare inte nödvändigtvis med begreppet registrerad användare av en tjänst. Vad gäller

onlinesökmotorer bör begreppet aktiv tjänstemottagare omfatta dem som ser information på sitt onlinegränssnitt,

men inte till exempel ägarna av de webbplatser som indexeras av en onlinesökmotor, eftersom de inte aktivt

interagerar med tjänsten. Antalet aktiva mottagare av en tjänst bör omfatta alla unika tjänstemottagare som

interagerar med den specifika tjänsten. I detta syfte bör en tjänstemottagare som använder olika onlinegränssnitt –

såsom webbplatser eller applikationer, även om tjänsterna är åtkomliga via olika enhetliga webbadresser (URL:er)

eller domännamn – om möjligt räknas bara en gång. Begreppet aktiv tjänstemottagare bör dock inte inbegripa

tillfällig användning av tjänsten för mottagare hos andra leverantörer av förmedlingstjänster som indirekt

tillgängliggör information som innehas av leverantören av onlineplattformar genom att en leverantör av en

onlinesökmotor länkar till eller indexerar innehållet. Denna förordning kräver inte heller att leverantörer av

onlineplattformar eller onlinesökmotorer utför specifik spårning av enskilda personer online. Om sådana

leverantörer kan bortse från automatiserade användare, såsom bottar eller skrapor, utan ytterligare behandling av

255

Bilaga 4

SOU 2023:39

L 277/22

SV

Europeiska unionens officiella tidning

27.10.2022

personuppgifter och spårning, får de göra det. Fastställandet av antalet aktiva tjänstemottagare kan påverkas av

marknadsutvecklingen och den tekniska utvecklingen, och kommissionen bör därför ges befogenhet att komplettera

bestämmelserna i denna förordning genom att anta delegerade akter för att fastställa metoden för fastställande av

aktiva mottagare av en onlineplattform eller aktiva onlinesökmotormottagare, när så är nödvändigt, med hänsyn till

tjänstens art och hur tjänstemottagarna interagerar med den.

(78) Med tanke på de nätverkseffekter som kännetecknar plattformsekonomin kan en onlineplattforms eller en

onlinesökmotors användarbas snabbt expandera och nå tröskelvärdet för en mycket stor onlineplattform eller en

mycket stor onlinesökmotor, med därmed sammanhängande konsekvenser för den inre marknaden. Detta kan vara

fallet vid exponentiell tillväxt under en kort tidsperiod eller vid en stor global närvaro och omsättning som gör det

möjligt för onlineplattformen eller onlinesökmotorn att fullt ut utnyttja nätverkseffekter och stordriftsfördelar. En

hög årsomsättning eller ett högt börsvärde kan i synnerhet vara tecken på snabb skalbarhet när det gäller att nå ut

till användare. I dessa fall bör samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet eller kommissionen kunna begära

mer frekvent rapportering om antalet aktiva tjänstemottagare från leverantören av onlineplattformen eller

onlinesökmotorn för att i god tid kunna fastställa vid vilken tidpunkt den plattformen eller sökmotorn bör anses

utgöra en mycket stor onlineplattform respektive en mycket stor onlinesökmotor vid tillämpningen av denna

förordning.

(79) Mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer kan användas på ett sätt som starkt påverkar

säkerheten online, hur den allmänna opinionen och debatten formas samt onlinehandeln. Det sätt på vilket de

utformar sina tjänster optimeras i allmänhet för att gynna deras ofta annonseringsdrivna affärsmodeller, vilket kan

leda till samhällsproblem. Effektiv reglering och kontroll av efterlevnaden behövs för att effektivt identifiera och

minska riskerna och den samhälleliga och ekonomiska skada som kan uppstå. Enligt denna förordning bör därför

leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer bedöma de systemrisker som

härrör från utformningen, driften och användningen av deras tjänster, liksom från eventuell felaktig användning från

tjänstemottagarnas sida, och bör vidta lämpliga motåtgärder, med respekt för grundläggande rättigheter. När

leverantörerna fastställer betydelsen av potentiella negativa effekter bör de beakta hur allvarlig den potentiella

effekten är och sannolikheten för alla sådana systemrisker. De skulle till exempel kunna bedöma om den potentiella

negativa effekten kan beröra ett stort antal personer, dess potentiella oåterkallelighet eller hur svårt det är att åtgärda

och återställa situationen såsom den var före den potentiella effekten.

(80) Fyra kategorier av systemrisker bör bedömas ingående av leverantörerna av mycket stora onlineplattformar och av

mycket stora onlinesökmotorer. En första kategori rör de risker som är förknippade med spridning av olagligt

innehåll, såsom spridning av material med sexuella övergrepp mot barn eller olaglig hatpropaganda eller andra

typer av missbruk av deras tjänster för brottslig verksamhet, och olaglig verksamhet, såsom försäljning av produkter

eller tjänster som är förbjudna enligt unionsrätten eller nationell rätt, inbegripet farliga eller förfalskade produkter,

eller olaglig handel med djur. Sådan spridning eller sådan verksamhet kan till exempel utgöra en betydande

systemrisk om tillgången till olagligt innehåll kan utökas snabbt och med stor utbredning genom konton med

särskilt stor räckvidd eller andra förstärkningsmetoder. Leverantörerna av mycket stora onlineplattformar och av

mycket stora onlinesökmotorer bör bedöma risken för spridning av olagligt innehåll oberoende av huruvida

informationen också är oförenlig med deras allmänna villkor. Denna bedömning påverkar inte det personliga

ansvaret för mycket stora onlineplattformars tjänstemottagare eller ägarna av webbplatser som indexerats av mycket

stora onlinesökmotorer för eventuell olaglig verksamhet enligt tillämplig rätt.

(81) En andra kategori rör tjänstens faktiska eller förutsebara inverkan på utövandet av grundläggande rättigheter som

skyddas av stadgan, inbegripet men inte begränsat till människans värdighet, yttrande- och informationsfrihet,

inklusive mediernas frihet och mångfald, rätten till privatliv, dataskydd, rätten till icke-diskriminering, barnets

rättigheter och konsumentskydd. Sådana risker kan exempelvis uppstå i samband med utformningen av de

algoritmiska system som används av den mycket stora onlineplattformen eller av den mycket stora

onlinesökmotorn eller missbruk av deras tjänster genom inlämning av oskäliga anmälningar eller andra metoder för

256

SOU 2023:39

Bilaga 4

27.10.2022

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 277/23

att tysta åsikter eller hämma konkurrens. Vid bedömningen av riskerna för barnets rättigheter bör leverantörerna av

mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer beakta till exempel hur lätt det är för

minderåriga att förstå tjänstens utformning och funktion samt hur minderåriga genom tjänsten kan exponeras för

innehåll som kan skada minderårigas hälsa och deras fysiska, mentala och moraliska utveckling. Sådana risker kan

exempelvis uppstå i samband med utformningen av onlinegränssnitt som avsiktligt eller oavsiktligt utnyttjar

minderårigas svagheter och oerfarenhet eller som kan orsaka beroendebeteende.

(82) En tredje riskkategori rör de faktiska eller förutsebara negativa effekterna på demokratiska processer,

samhällsdebatten och valprocesser samt den allmänna säkerheten.

(83) En fjärde riskkategori härrör från liknande farhågor som rör utformning, funktion eller användning, även genom

manipulering, av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer med en faktisk eller

förutsebar negativ effekt på skyddet av folkhälsan och minderåriga och allvarliga negativa konsekvenser för en

persons fysiska och psykiska välbefinnande eller för könsrelaterat våld. Sådana risker kan också härröra från

samordnade desinformationskampanjer som rör folkhälsan, eller från utformning av onlinegränssnitt som kan

bidra till beroendebeteende hos tjänstemottagarna.

(84) Vid bedömningen av sådana systemrisker bör leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora

onlinesökmotorer fokusera på de system eller andra inslag som kan bidra till riskerna, inbegripet alla algoritmiska

system som kan vara relevanta, särskilt deras rekommendationssystem och system för annonsering, med beaktande

av tillhörande datainsamlings- och användningsmetoder. De bör också bedöma huruvida deras allmänna villkor och

upprätthållandet av dem är lämpliga, liksom deras processer för innehållsmoderering, tekniska verktyg och anslagna

medel. Vid bedömningen av de systemrisker som identifieras i denna förordning bör de leverantörerna också

fokusera på information som inte är olaglig men som bidrar till de systemrisker som identifieras i denna förordning.

Sådana leverantörer bör därför ägna särskild uppmärksamhet åt hur deras tjänster används för att sprida eller

förstärka vilseledande eller bedrägligt innehåll, inbegripet desinformation. Om den algoritmiska förstärkningen av

information bidrar till systemriskerna bör de leverantörerna vederbörligen återspegla detta i sina riskbedömningar.

Om riskerna lokaliserats eller om det föreligger språkliga skillnader bör de leverantörerna också ta hänsyn till detta i

sina riskbedömningar. Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer bör i

synnerhet bedöma hur deras tjänsters utformning och funktion samt den avsiktliga och, i många fall, samordnade

manipuleringen och användningen av deras tjänster, eller systemiska överträdelser av deras villkor för tjänsten,

bidrar till sådana risker. Sådana risker kan exempelvis uppstå genom icke-autentisk användning av tjänsten, såsom

skapande av falska konton, användning av bottar eller vilseledande användning av en tjänst, och andra

automatiserade eller delvis automatiserade beteenden, vilket kan leda till snabb och omfattande spridning till

allmänheten av information som utgör olagligt innehåll eller som är oförenlig med de allmänna villkoren för en

onlineplattform eller onlinesökmotor och som bidrar till desinformationskampanjer.

(85) För att möjliggöra att efterföljande riskbedömningar bygger på varandra och visar hur de identifierade riskerna

utvecklas, samt för att underlätta undersökningar och åtgärder för efterlevnadskontroll, bör leverantörer av mycket

stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer bevara alla styrkande handlingar som rör de

riskbedömningar som de har utfört, såsom information om utarbetandet av dessa, underliggande data och data om

testningen av deras algoritmiska system.

(86) Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer bör använda nödvändiga

medel för att aktsamt minska de systemrisker som identifierats i riskbedömningarna, med respekt för

grundläggande rättigheter. Alla åtgärder som antas bör respektera kraven på tillbörlig aktsamhet i denna förordning

och vara rimliga och ändamålsenliga när det gäller att minska de specifika systemrisker som identifierats. De bör vara

proportionella mot bakgrund av den ekonomiska kapaciteten hos leverantören av den mycket stora

onlineplattformen eller av den mycket stora onlinesökmotorn och behovet att undvika onödiga begränsningar av

användningen av deras tjänster, med vederbörlig hänsyn till potentiella negativa effekter på dessa grundläggande

rättigheter. De leverantörerna bör särskilt beakta inverkan på yttrandefriheten.

257

Bilaga 4

SOU 2023:39

L 277/24

SV

Europeiska unionens officiella tidning

27.10.2022

(87) Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer bör inom ramen för sådana

riskreducerande åtgärder överväga exempelvis att anpassa varje nödvändig utformning, extrafunktion eller funktion

hos sina tjänster, såsom onlinegränssnittets utformning. De bör vid behov anpassa och tillämpa sina allmänna villkor

i enlighet med reglerna i denna förordning om allmänna villkor. Andra lämpliga åtgärder skulle kunna vara att

anpassa systemen och de interna processerna för innehållsmoderering eller att anpassa beslutsprocesserna och

resurserna, inbegripet personal för innehållsmoderering, utbildning för personalen samt lokal sakkunskap. Detta

gäller särskilt hur snabbt och med vilken kvalitet som behandlingen av anmälningar sker. I detta avseende fastställs

till exempel i uppförandekoden för att motverka olaglig hatpropaganda på nätet från 2016 ett riktmärke på mindre

än 24 timmar för att behandla giltiga anmälningar för avlägsnande av olaglig hatpropaganda. Leverantörer av

mycket stora onlineplattformar, särskilt sådana som främst används för spridning av pornografiskt innehåll till

allmänheten, bör aktsamt fullgöra alla sina skyldigheter enligt denna förordning med avseende på olagligt innehåll

som utgör cybervåld, inbegripet olagligt pornografiskt innehåll, särskilt när det gäller att säkerställa att offren

effektivt kan utöva sina rättigheter rörande innehåll som utgör delning av intimt eller manipulerat material utan

samtycke genom snabb behandling av anmälningar och avlägsnande av sådant innehåll utan onödigt dröjsmål.

Andra typer av olagligt innehåll kan kräva längre eller kortare tidsfrister för behandling av anmälningar, beroende

på fakta, omständigheter och typen av olagligt innehåll. De leverantörerna kan också inleda samarbete eller utöka

samarbetet med betrodda anmälare och anordna utbildningstillfällen och utbyten med organisationer för betrodda

anmälare.

(88) Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer bör också vara aktsamma i de

åtgärder de vidtar för att testa och vid behov anpassa sina algoritmiska system, inte minst sina rekommenda­

tionssystem. De kan behöva begränsa de negativa effekterna av individanpassade rekommendationer och korrigera

kriterierna i sina rekommendationer. De system för annonsering som används av leverantörer av mycket stora

onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer kan också utgöra en katalysator för systemrisker. De

leverantörerna bör överväga korrigerande åtgärder, såsom att stoppa annonseringsintäkter för viss information,

eller andra åtgärder, till exempel att förbättra synligheten för tillförlitliga informationskällor, eller på ett mer

strukturerat sätt anpassa sina system för annonsering. Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av

mycket stora onlinesökmotorer kan behöva stärka sina interna processer eller den interna tillsynen över sin

verksamhet, i synnerhet vad gäller upptäckten av systemrisker, och genomföra mer frekventa eller riktade

riskbedömningar i samband med nya funktioner. I synnerhet när riskerna delas mellan olika onlineplattformar eller

onlinesökmotorer bör de samarbeta med andra tjänsteleverantörer, bland annat genom att initiera eller ansluta sig till

befintliga uppförandekoder eller andra självreglerande åtgärder. De bör också överväga medvetandehöjande åtgärder,

särskilt när riskerna rör desinformationskampanjer.

(89) Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer bör ta hänsyn till

minderårigas bästa när de vidtar åtgärder som gäller exempelvis anpassning av utformningen av sin tjänst och sitt

onlinegränssnitt, särskilt när deras tjänster riktar sig till minderåriga eller till övervägande del används av dem. De

bör säkerställa att deras tjänster är organiserade på ett sätt som gör det lätt för minderåriga att få tillgång till de

mekanismer som föreskrivs i denna förordning, i tillämpliga fall, inbegripet anmälnings-, åtgärds- och klagomålsme­

kanismer. De bör också vidta åtgärder för att skydda minderåriga från innehåll som kan skada deras fysiska, mentala

eller moraliska utveckling och tillhandahålla verktyg som möjliggör villkorad tillgång till sådan information. Vid

valet av lämpliga riskreducerande åtgärder kan leverantörerna, när så är lämpligt, beakta bästa praxis i branschen,

däribland sådan som fastlagts genom självreglerande samarbete, till exempel uppförandekoder, och bör ta

riktlinjerna från kommissionen i beaktande.

(90) Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer bör säkerställa att deras

strategi för riskbedömning och riskreducering bygger på bästa tillgängliga information och vetenskapliga rön och

att de testar sina antaganden på de grupper som påverkas mest av riskerna och de åtgärder de vidtar. I detta syfte

bör de, när så är lämpligt, genomföra sina riskbedömningar och utforma sina riskreducerande åtgärder tillsammans

med företrädare för tjänstemottagarna, företrädare för grupper som potentiellt påverkas av deras tjänster, oberoende

experter och civilsamhällesorganisationer. De bör sträva efter att integrera sådana samråd i sina metoder för

258

SOU 2023:39

Bilaga 4

27.10.2022

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 277/25

riskbedömning och utformning av riskreducerande åtgärder, inbegripet, när så är lämpligt, undersökningar,

fokusgrupper, rundabordssamtal och andra samråds- och utformningsmetoder. Vid bedömningen av huruvida en

åtgärd är rimlig, proportionell och effektiv bör särskild hänsyn tas till rätten till yttrandefrihet.

(91) I kristider kan leverantörer av mycket stora onlineplattformar omgående behöva vidta vissa specifika åtgärder, utöver

åtgärder som de skulle vidta med tanke på sina andra skyldigheter enligt denna förordning. I det avseendet bör en

kris anses ha inträffat om extraordinära omständigheter uppstår som kan leda till ett allvarligt hot mot den

allmänna säkerheten eller folkhälsan i unionen eller i betydande delar av unionen. Sådana kriser kan uppstå till följd

av väpnade konflikter eller terroristdåd, inbegripet hotande konflikter eller terroristdåd, naturkatastrofer som

jordbävningar och orkaner, samt pandemier och andra allvarliga gränsöverskridande hot mot folkhälsan.

Kommissionen bör på rekommendation av den europeiska nämnden för digitala tjänster (nämnden) kunna kräva att

leverantörer av mycket stora onlineplattformar och leverantörer av mycket stora onlinesökmotorer omgående

inleder krishantering. Åtgärder som de leverantörerna kan identifiera och överväga att tillämpa kan till exempel

omfatta anpassning av processerna för innehållsmoderering och ökade resurser för innehållsmoderering,

anpassning av de allmänna villkoren, relevanta algoritmiska system och system för annonsering, ytterligare

intensifiering av samarbetet med betrodda anmälare, vidtagande av medvetandehöjande åtgärder och främjande av

tillförlitlig information samt anpassning av utformningen av deras onlinegränssnitt. Nödvändiga krav bör fastställas

för att säkerställa att sådana åtgärder vidtas mycket snabbt och att krishanteringsmekanismen används endast om

och i den utsträckning som detta är absolut nödvändigt och att alla åtgärder som vidtas inom ramen för denna

mekanism är effektiva och proportionella, med vederbörlig hänsyn till alla berörda parters rättigheter och legitima

intressen. Användningen av mekanismen bör inte påverka tillämpningen av andra bestämmelser i denna

förordning, såsom bestämmelserna om riskbedömningar och riskreducerande åtgärder och verkställandet av dessa

och bestämmelserna om krisprotokoll.

(92) Med tanke på behovet av att säkerställa oberoende experters kontroll bör leverantörer av mycket stora

onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer genom oberoende revision hållas ansvariga för att de

fullgör de skyldigheter som fastställs i denna förordning och, i förekommande fall, eventuella kompletterande

åtaganden som görs enligt uppförandekoder och krisprotokoll. För att säkerställa att revisioner utförs på ett

ändamålsenligt och effektivt sätt i rätt tid bör leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora

onlinesökmotorer på det sätt som krävs samarbeta med och stödja de organisationer som utför revisionerna, bland

annat genom att ge revisorn tillgång till alla relevanta uppgifter och lokaler som krävs för att revisionen ska kunna

utföras korrekt, inbegripet, när så är lämpligt, uppgifter som rör algoritmiska system, och genom att besvara

muntliga eller skriftliga frågor. Revisorerna bör också kunna använda sig av andra objektiva informationskällor,

däribland studier utförda av utvalda forskare. Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora

onlinesökmotorer bör inte undergräva utförandet av revisionen. Revisionerna bör utföras i enlighet med bästa

praxis i branschen och hög yrkesetik och objektivitet, i förekommande fall med vederbörlig hänsyn till revisions­

standarder och uppförandekoder. Revisorerna bör garantera konfidentialiteten, säkerheten och integriteten för den

information, såsom företagshemligheter, som de erhåller när de utför sina uppgifter. Denna garanti bör inte utgöra

ett sätt att kringgå tillämpligheten av revisionsskyldigheterna i denna förordning. Revisorerna bör ha nödvändig

sakkunskap inom riskhantering och teknisk kompetens för att granska algoritmer. De bör vara oberoende så att de

kan utföra sina uppgifter på ett lämpligt och tillförlitligt sätt. De bör uppfylla grundläggande krav på oberoende

med avseende på att andra tjänster än revision är förbjudna, byte av revisionsföretag och icke resultatbaserade

arvoden. Om deras oberoende och tekniska kompetens inte är ställda utom allt tvivel bör de avsäga sig eller avstå

från revisionsuppdraget.

(93) Revisionsberättelsen bör vara välgrundad så att den ger en meningsfull redogörelse för den verksamhet som bedrivits

och de slutsatser som dragits. Den bör bidra till att ge underlag till och vid behov föreslå förbättringar av de åtgärder

som vidtas av leverantörerna av den mycket stora onlineplattformen och av den mycket stora onlinesökmotorn för

att fullgöra sina skyldigheter enligt denna förordning. Revisionsberättelsen bör, efter mottagandet av revisionsbe­

rättelsen, översändas till samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet, kommissionen och nämnden.

Leverantörer bör också utan onödigt dröjsmål efter slutförandet översända var och en av rapporterna om

riskbedömningen och de riskreducerande åtgärderna, samt den genomföranderapport från leverantören av den

mycket stora onlineplattformen eller den mycket stora onlinesökmotorn som visar hur de har följt revisionens

259

Bilaga 4

SOU 2023:39

L 277/26

SV

Europeiska unionens officiella tidning

27.10.2022

rekommendationer. Revisionsberättelsen bör innehålla ett revisionsuttalande baserat på de slutsatser som dragits av

de revisionsbevis som inhämtats. Ett positivt uttalande bör avges om alla uppgifter talar för att leverantören av den

mycket stora onlineplattformen eller av den mycket stora onlinesökmotorn uppfyller de skyldigheter som fastställs i

denna förordning eller, i tillämpliga fall, eventuella åtaganden som den har gjort enligt en uppförandekod eller ett

krisprotokoll, särskilt genom att identifiera, utvärdera och minska de systemrisker som dess system och tjänster

utgör. Ett positivt uttalande bör åtföljas av kommentarer om revisorn vill inkludera anmärkningar som inte har någon

väsentlig inverkan på resultatet av revisionen. Ett negativt uttalande bör avges om revisorn anser att leverantören av

den mycket stora onlineplattformen eller av den mycket stora onlinesökmotorn inte uppfyller kraven i denna

förordning eller de åtaganden som gjorts. Om det i revisionsuttalandet inte varit möjligt att dra någon slutsats

angående specifika element som omfattas av revisionen bör en motivering till varför detta inte varit möjligt ingå i

revisionsuttalandet. I tillämpliga fall bör rapporten innehålla en redogörelse av specifika element som inte kunnat

granskas och en förklaring till varför de inte kunnat granskas.

(94) Skyldigheterna att bedöma och reducera risker bör, från fall till fall, ge upphov till ett krav på att leverantörer av

mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer bedömer och, vid behov, anpassar

utformningen av sina rekommendationssystem, till exempel genom att vidta åtgärder för att förebygga eller

minimera snedvridningar som leder till diskriminering av personer i utsatta situationer, särskilt när sådan

anpassning är i enlighet med dataskyddslagstiftningen och när informationen individanpassas på grundval av de

särskilda kategorier av personuppgifter som avses i artikel 9 i förordning (EU) 2016/679. Dessutom, och som

komplement till de transparenskrav som gäller för onlineplattformar avseende deras rekommendationssystem, bör

leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer konsekvent säkerställa att

mottagarna av deras tjänster har andra alternativ som inte bygger på profilering, i den mening som avses i

förordning (EU) 2016/679, för de viktigaste parametrarna i deras rekommendationssystem. Sådana val bör vara

direkt tillgängliga från det onlinegränssnitt där rekommendationerna presenteras.

(95) System för annonsering som används av mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer medför

särskilda risker och kräver ytterligare offentlig och rättslig tillsyn på grund av deras omfattning och förmåga att rikta

sig till och nå tjänstemottagarna på grundval av deras beteende inom och utanför plattformens eller sökmotorns

onlinegränssnitt. Mycket stora onlineplattformar eller mycket stora onlinesökmotorer bör säkerställa allmänhetens

tillgång till datakataloger för annonser som presenteras i deras onlinegränssnitt för att underlätta övervakning och

forskning om framväxande risker till följd av spridning av annonsering online, till exempel olagliga annonser eller

manipulativ teknik och desinformation med en verklig och förutsebar negativ inverkan på folkhälsan, den allmänna

säkerheten, samhällsdebatten, det politiska deltagandet och jämställdheten. Datakatalogerna bör omfatta innehållet i

annonser, inbegripet namnet på produkten, tjänsten eller varumärket och annonsens ämne, tillhörande uppgifter om

annonsören och den fysiska eller juridiska person som betalade för annonsen, om detta är en annan person, samt om

hur annonsen levereras, särskilt när det gäller riktad annonsering. Denna information bör omfatta uppgifter om både

riktningskriterier och leveranskriterier, särskilt när annonser levereras till personer i utsatta situationer, såsom

minderåriga.

(96) För att på lämpligt sätt övervaka och bedöma huruvida mycket stora onlineplattformar och mycket stora

onlinesökmotorer fullgör de skyldigheter som fastställs i denna förordning kan samordnaren för digitala tjänster i

etableringslandet eller kommissionen kräva tillgång till eller rapportering av specifika uppgifter, inbegripet uppgifter

som rör algoritmer. Ett sådant krav kan till exempel omfatta de uppgifter som krävs för att bedöma de risker och

eventuella skador som orsakas av den mycket stora onlineplattformens eller den mycket stora onlinesökmotorns

system, uppgifter om noggrannhet, funktion och testning med avseende på algoritmiska system för innehållsmo­

derering, rekommendationssystem eller system för annonsering, inbegripet, när så är lämpligt, träningsdata och

algoritmer, eller uppgifter om processer för och resultat av innehållsmoderering eller av interna system för

hantering av klagomål i den mening som avses i denna förordning. Sådana begäranden om tillgång till uppgifter bör

260

SOU 2023:39

Bilaga 4

27.10.2022

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 277/27

inte omfatta begäranden om att förete specifik information om enskilda tjänstemottagare i syfte att fastställa sådana

mottagares efterlevnad av annan tillämplig unionsrätt eller nationell rätt. Forskares undersökningar av hur

systemrisker online utvecklas och deras allvarlighetsgrad är särskilt viktiga för att överbrygga informations­

asymmetrier och inrätta ett motståndskraftigt system för riskreducering samt informera leverantörer av

onlineplattformar, leverantörer av onlinesökmotorer, samordnare för digitala tjänster, andra behöriga myndigheter,

kommissionen och allmänheten.

(97) Denna förordning utgör därför en ram för tvingande tillgång till uppgifter från mycket stora onlineplattformar och

mycket stora onlinesökmotorer för utvalda forskare som är knutna till en forskningsorganisation i den mening som

avses i artikel 2 i direktiv (EU) 2019/790, vilket vid tillämpningen av denna förordning kan inbegripa civilsamhälle­

sorganisationer som primärt bedriver vetenskaplig forskning till stöd för sitt uppdrag i allmänhetens intresse. Alla

begäranden om tillgång till uppgifter inom den ramen bör vara proportionella och på lämpligt sätt skydda de

mycket stora onlineplattformarnas och de mycket stora onlinesökmotorernas och andra berörda parters, däribland

tjänstemottagarnas, rättigheter och legitima intressen, inbegripet skydd av personuppgifter, affärshemligheter och

annan konfidentiell information. För att säkerställa att målet med denna förordning uppnås bör dock hänsyn till

leverantörernas kommersiella intressen inte leda till en vägran att ge tillgång till uppgifter som krävs för det

specifika forskningssyftet till följd av en begäran enligt denna förordning. I detta avseende bör leverantörerna, utan

att det påverkar tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/943 (32), säkerställa lämplig

tillgång för forskare, inbegripet, vid behov, genom tekniskt skydd, till exempel genom datamagasinering.

Begäranden om tillgång till uppgifter kan till exempel omfatta antalet visningar eller, i förekommande fall, andra

typer av tillgång till innehåll för tjänstemottagarna innan det avlägsnas av leverantörerna av mycket stora

onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer.

(98) Om uppgifter är allmänt tillgängliga bör sådana leverantörer dessutom inte hindra forskare som uppfyller en lämplig

undergrupp av kriterier från att använda dessa uppgifter för forskningsändamål som bidrar till att upptäcka,

identifiera och förstå systemrisker. De bör ge sådana forskare tillgång, inbegripet i realtid om det är tekniskt möjligt,

till allmänt tillgängliga uppgifter, till exempel om aggregerad interaktion med innehåll från offentliga sidor, offentliga

grupper eller offentliga personer, däribland uppgifter om sidexponering och interaktion, såsom antalet reaktioner,

delningar och kommentarer från tjänstemottagarna. Leverantörerna av mycket stora onlineplattformar eller av

mycket stora onlinesökmotorer bör uppmuntras att samarbeta med forskare och ge bredare tillgång till uppgifter

för övervakning av samhälleliga frågor genom frivilliga insatser, bland annat genom åtaganden och förfaranden som

överenskommits inom ramen för uppförandekoder eller krisprotokoll. De leverantörerna och forskarna bör ägna

särskild uppmärksamhet åt skyddet av personuppgifter och säkerställa att all behandling av personuppgifter är

förenlig med förordning (EU) 2016/679. Leverantörer bör anonymisera eller pseudonymisera personuppgifter utom

i de fall detta skulle omöjliggöra det forskningssyfte som eftersträvas.

(99) Med tanke på komplexiteten hos de system som används och de systemrisker de utgör för samhället bör leverantörer

av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer inrätta en funktion för regelefterlevnad,

som bör vara oberoende av de leverantörernas operativa funktioner. Chefen för funktionen för regelefterlevnad bör

rapportera direkt till de leverantörernas ledning, inbegripet i frågor som rör bristande efterlevnad av denna

förordning. De regelefterlevnadsansvariga som ingår i funktionen för regelefterlevnad bör ha de kvalifikationer och

den kunskap, de erfarenheter och den förmåga som krävs för att genomföra åtgärderna och övervaka efterlevnaden

av denna förordning inom organisationen för leverantörerna av mycket stora onlineplattformar eller av mycket

stora onlinesökmotorer. Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer bör

säkerställa att funktionen för regelefterlevnad på ett korrekt sätt och i god tid involveras i alla frågor som rör denna

förordning, inbegripet i strategin för riskbedömning och riskreducering och i specifika åtgärder samt, i tillämpliga

fall, i bedömningen av efterlevnaden av åtaganden som gjorts av de leverantörerna enligt de uppförandekoder och

krisprotokoll som de är anslutna till.

(

32

) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/943 av den 8 juni 2016 om skydd mot att icke röjd know-how och företagsin­

formation (företagshemligheter) olagligen anskaffas, utnyttjas och röjs (EUT L 157, 15.6.2016, s. 1).

261

Bilaga 4

SOU 2023:39

L 277/28

SV

Europeiska unionens officiella tidning

27.10.2022

(100) Med tanke på de ytterligare risker som är förknippade med deras verksamhet och med hänsyn till deras ytterligare

skyldigheter enligt denna förordning bör ytterligare transparenskrav gälla särskilt för mycket stora onlineplattformar

och mycket stora onlinesökmotorer, särskilt att utförligt rapportera om de riskbedömningar som gjorts och

efterföljande åtgärder som vidtagits i enlighet med denna förordning.

(101) Kommissionen bör ha de resurser i fråga om personal, sakkunskap och ekonomiska medel som krävs för att den ska

kunna fullgöra sina uppgifter enligt denna förordning. För att säkerställa tillgången till de resurser som krävs för

adekvat tillsyn på unionsnivå enligt denna förordning, och med tanke på att medlemsstaterna bör ha rätt att ta ut en

tillsynsavgift från leverantörer som är etablerade på deras territorium med avseende på de uppgifter avseende tillsyn

och kontroll av efterlevnad som deras myndigheter utför, bör kommissionen ta ut en tillsynsavgift, vars nivå bör

fastställas årligen, för mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer. Det totala beloppet för

den årliga tillsynsavgift som tas ut bör fastställas på grundval av de totala kostnader som kommissionen ådrar sig

för att utföra sina tillsynsuppgifter enligt denna förordning, enligt en rimlig uppskattning på förhand. Detta belopp

bör omfatta kostnader för utövandet av de särskilda befogenheterna och utförandet av de särskilda uppgifterna när

det gäller tillsyn, undersökning, kontroll av efterlevnaden och övervakning med avseende på leverantörer av mycket

stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer, inbegripet kostnader för att utse mycket stora

onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer eller för att inrätta, underhålla och driva de databaser som

avses i denna förordning.

Det bör också omfatta kostnader för att inrätta, underhålla och driva grundläggande informationsinfrastruktur och

institutionell infrastruktur för samarbetet mellan samordnarna för digitala tjänster, nämnden och kommissionen,

med tanke på att mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer i och med sin storlek och

räckvidd har en betydande inverkan på de resurser som behövs för att stödja sådan infrastruktur. Uppskattningen av

de totala kostnaderna bör ta hänsyn till tillsynskostnaderna under det föregående året, inklusive, i tillämpliga fall, de

kostnader som överstiger den enskilda årliga tillsynsavgift som tagits ut under det föregående året. Externa inkomster

avsatta för särskilda ändamål som härrör från den årliga tillsynsavgiften skulle kunna användas för att finansiera

ytterligare personalresurser, såsom kontraktsanställda och utstationerade nationella experter, och andra utgifter i

samband med fullgörandet av de uppgifter som anförtrotts kommissionen genom denna förordning. Den årliga

tillsynsavgift som tas ut från leverantörer av mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer bör

stå i proportion till tjänstens storlek såsom den återspeglas av antalet aktiva tjänstemottagare i unionen. Dessutom

bör den enskilda årliga tillsynsavgiften inte överstiga ett övergripande tak för varje leverantör av mycket stora

onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer, med beaktande av den ekonomiska kapaciteten hos

leverantören av den eller de utsedda tjänsterna.

(102) För att underlätta en effektiv och konsekvent tillämpning av de skyldigheter i denna förordning som kan kräva

genomförande med hjälp av tekniska medel är det viktigt att främja frivilliga standarder som omfattar vissa tekniska

förfaranden, där branschen kan bidra till att utveckla standardiserade metoder för att hjälpa leverantörer av

förmedlingstjänster att efterleva denna förordning, till exempel genom att tillåta inlämning av anmälningar,

inbegripet genom gränssnitt för tillämpningsprogram, eller standarder som rör allmänna villkor eller revisioner,

eller standarder som gäller interoperabiliteten mellan datakataloger för annonser. Dessutom skulle sådana

standarder kunna omfatta standarder för annonsering online, rekommendationssystem, tillgänglighet och skydd av

minderåriga online. Det står leverantörer av förmedlingstjänster fritt att anta standarderna, men antagandet av dem

innebär inte att det presumeras att denna förordning efterlevs. Genom att tillhandahålla bästa praxis skulle sådana

standarder samtidigt särskilt kunna vara användbara för relativt små leverantörer av förmedlingstjänster.

Standarderna skulle kunna skilja mellan olika typer av olagligt innehåll eller olika typer av förmedlingstjänster,

beroende på vad som är lämpligt.

(103) Kommissionen och nämnden bör uppmuntra utarbetandet av frivilliga uppförandekoder, liksom genomförandet av

bestämmelserna i de uppförandekoderna, för att bidra till tillämpningen av denna förordning. Kommissionen och

nämnden bör sträva efter att uppförandekoderna tydligt ska definiera naturen av de mål av allmänt intresse som de

är avsedda att eftersträva, att de ska innehålla mekanismer för oberoende utvärdering av uppnåendet av dessa mål

och att de berörda myndigheternas roll ska vara tydligt definierad. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att

undvika negativa effekter på säkerheten, skyddet av privatlivet och av personuppgifter samt förbudet mot att införa

allmänna övervakningsskyldigheter. Genomförandet av uppförandekoder bör vara mätbart och omfattas av

262

SOU 2023:39

Bilaga 4

27.10.2022

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 277/29

offentlig tillsyn, men detta bör inte påverka sådana uppförandekoders frivilliga karaktär och berörda parters frihet att

besluta om de ska delta. Under vissa omständigheter är det viktigt att mycket stora onlineplattformar samarbetar vid

utarbetandet av och följer särskilda uppförandekoder. Ingenting i denna förordning hindrar andra tjänsteleverantörer

från att följa samma standarder för tillbörlig aktsamhet, anta bästa praxis och dra nytta av de riktlinjer som

tillhandahålls av kommissionen och nämnden genom att följa samma uppförandekoder.

(104) Det är lämpligt att i denna förordning identifiera vissa områden där sådana uppförandekoder bör övervägas. I

synnerhet bör det undersökas om riskreducerande åtgärder för specifika typer av olagligt innehåll kan uppnås

genom själv- och samregleringsavtal. Ett annat område som bör övervägas är de möjliga negativa effekterna av

systemrisker för samhället och demokratin, såsom desinformation eller manipulativ och otillbörlig verksamhet eller

eventuella negativa effekter för minderåriga. Detta inbegriper samordnade insatser som syftar till att utöka

information, inbegripet desinformation, såsom användning av bottar eller falska konton för att skapa avsiktligt

oriktig eller vilseledande information, ibland i syfte att uppnå ekonomisk vinning, vilket är särskilt skadligt för

sårbara tjänstemottagare, såsom minderåriga. När det gäller sådana områden kan det förhållandet att en mycket stor

onlineplattform eller en mycket stor onlinesökmotor ansluter sig till och efterlever en viss uppförandekod betraktas

som en lämplig riskreducerande åtgärd. Om en leverantör av en onlineplattform eller av en onlinesökmotor utan

tillräckliga förklaringar vägrar att på kommissionens inbjudan att delta i tillämpningen av en sådan uppförandekod

skulle detta i förekommande fall kunna beaktas vid fastställandet av huruvida onlineplattformen eller

onlinesökmotorn har åsidosatt de skyldigheter som fastställs i denna förordning. Enbart det förhållandet att man

deltar i och genomför en viss uppförandekod bör i sig inte innebära att det presumeras att denna förordning

efterlevs.

(105) Uppförandekoderna bör underlätta tillgången till mycket stora onlineplattformar och mycket stora

onlinesökmotorer, i enlighet med unionsrätten och nationell rätt, för att underlätta förutsebar användning bland

personer med funktionsnedsättning. I synnerhet bör uppförandekoderna säkerställa att information presenteras på

ett robust sätt som är möjligt att uppfatta, hantera och begripa, och att formulär och åtgärder som tillhandahålls

enligt denna förordning görs tillgängliga på ett sådant sätt att de är lätta att hitta och tillgängliga för personer med

funktionsnedsättning.

(106) Reglerna om uppförandekoder i denna förordning skulle kunna ligga till grund för redan etablerade självreglerande

insatser på unionsnivå, inbegripet produktsäkerhetslöftet, samförståndsavtalet om försäljning av varumärkesför­

falskade varor via internet, uppförandekoden för att motverka olaglig hatpropaganda på nätet samt

uppförandekoden om desinformation. I synnerhet när det gäller den sistnämnda har uppförandekoden om

desinformation stärkts i enlighet med kommissionens vägledning såsom angavs i den europeiska handlingsplanen

för demokrati.

(107) Tillhandahållandet av annonsering online involverar i allmänhet flera aktörer, däribland förmedlingstjänster som

kopplar samman utgivare av annonser med annonsörer. Uppförandekoder bör stödja och komplettera de

transparenskrav avseende annonsering för leverantörer av onlineplattformar, av mycket stora onlineplattformar och

av mycket stora onlinesökmotorer som fastställs i denna förordning i syfte att tillhandahålla flexibla och effektiva

mekanismer för att underlätta och förbättra efterlevnaden av dessa krav, särskilt när det gäller formerna för

överföring av relevant information. Detta bör inbegripa att underlätta överföringen av information om den

annonsör som betalar för annonsen är någon annan än den fysiska eller juridiska person för vars räkning annonsen

presenteras i en onlineplattforms onlinegränssnitt. Uppförandekoderna bör också omfatta åtgärder för att säkerställa

att meningsfull information om monetarisering av data delas på lämpligt sätt i hela värdekedjan. Att ett brett

spektrum av berörda parter deltar bör säkerställa att dessa uppförandekoder får brett stöd, är tekniskt sunda, är

effektiva och ger största möjliga användarvänlighet för att säkerställa att transparenskraven fyller sina syften. För att

säkerställa uppförandekodernas ändamålsenlighet bör kommissionen inkludera utvärderingsmekanismer vid

utarbetandet av uppförandekoderna. När så är lämpligt får kommissionen uppmana Europeiska unionens byrå för

grundläggande rättigheter eller Europeiska datatillsynsmannen att yttra sig om respektive uppförandekod.

263

Bilaga 4

SOU 2023:39

L 277/30

SV

Europeiska unionens officiella tidning

27.10.2022

(108) Utöver krishanteringsmekanismen för mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer kan

kommissionen inleda utarbetandet av frivilliga krisprotokoll för att samordna snabba, kollektiva och gränsöver­

skridande insatser i onlinemiljön. Detta kan vara fallet exempelvis om onlineplattformar missbrukas för att snabbt

sprida olagligt innehåll eller desinformation eller om det uppstår ett behov att snabbt sprida tillförlitlig information.

Med tanke på den viktiga roll som mycket stora onlineplattformar spelar när det gäller att sprida information i våra

samhällen och över gränserna bör leverantörer av sådana plattformar uppmuntras till att utarbeta och tillämpa

specifika krisprotokoll. Sådana krisprotokoll bör endast aktiveras under en begränsad tidsperiod, och de åtgärder

som antas bör också begränsas till vad som är absolut nödvändigt för att hantera de extraordinära

omständigheterna. Dessa åtgärder bör vara förenliga med denna förordning och bör inte innebära en allmän

skyldighet för de deltagande leverantörerna av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora

onlinesökmotorer att övervaka den information som de överför eller lagrar, eller att aktivt söka efter fakta eller

omständigheter som tyder på olagligt innehåll.

(109) För att säkerställa adekvat tillsyn och efterlevnadskontroll av de skyldigheter som fastställs i denna förordning bör

medlemsstaterna utse minst en myndighet med uppgift att utöva tillsyn över tillämpningen och kontrollera

efterlevnaden av denna förordning, utan att det påverkar möjligheten att utse en befintlig myndighet och utan att

det påverkar dess rättsliga form i enlighet med nationell rätt. Medlemsstaterna bör dock kunna anförtro mer än en

behörig myndighet särskilda uppgifter och befogenheter för tillsyn eller efterlevnadskontroll när det gäller

tillämpningen av denna förordning, till exempel för specifika sektorer där även befintliga myndigheter kan anförtros

dessa uppgifter och befogenheter, såsom tillsynsmyndigheter för elektronisk kommunikation, tillsynsmyndigheter

för medier eller konsumentskyddsmyndigheter, som återspeglar deras nationella konstitutionella, organisatoriska

och administrativa struktur. När de utför sina uppgifter bör alla behöriga myndigheter bidra till att målen för denna

förordning uppnås, nämligen en väl fungerande inre marknad för förmedlingstjänster där de harmoniserade reglerna

för en säker, förutsebar och förtroendeskapande onlinemiljö som främjar innovation, särskilt de krav på tillbörlig

aktsamhet som gäller för olika kategorier av leverantörer av förmedlingstjänster, är föremål för effektiv tillsyn och

efterlevnadskontroll, i syfte att säkerställa att de grundläggande rättigheterna i stadgan, inbegripet principen om

konsumentskydd, skyddas på ett effektivt sätt. Denna förordning kräver inte att medlemsstaterna ska ge behöriga

myndigheter i uppgift att pröva lagenligheten av specifikt innehåll.

(110) Med tanke på de berörda tjänsternas gränsöverskridande karaktär och det övergripande spektrum av skyldigheter

som införs genom denna förordning bör en myndighet som utses för att utöva tillsyn över tillämpningen och vid

behov kontrollera efterlevnaden av denna förordning identifieras som samordnare för digitala tjänster i varje

medlemsstat. Om mer än en behörig myndighet utses för att utöva tillsyn över tillämpningen och kontrollera

efterlevnaden av denna förordning bör endast en myndighet i den medlemsstaten utses till samordnare för digitala

tjänster. Samordnaren för digitala tjänster bör fungera som gemensam kontaktpunkt för alla frågor som rör

tillämpningen av denna förordning för kommissionen, nämnden och samordnarna för digitala tjänster i andra

medlemsstater samt för andra behöriga myndigheter i den berörda medlemsstaten. I synnerhet om flera behöriga

myndigheter anförtros uppgifter enligt denna förordning i en viss medlemsstat bör samordnaren för digitala tjänster

samordna och samarbeta med dessa myndigheter i enlighet med den nationella rätt som fastställer deras respektive

uppgifter och utan att det påverkar de andra behöriga myndigheternas oberoende bedömning. Även om

samordnaren för digitala tjänster inte har någon hierarkiskt överordnad ställning i förhållande till andra behöriga

myndigheter när de utför sina uppgifter, bör denna säkerställa att alla relevanta behöriga myndigheter deltar på ett

ändamålsenligt sätt i – och bör i god tid rapportera om deras bedömning inom ramen för – samarbetet om tillsyn

och efterlevnadskontroll på unionsnivå. Utöver de särskilda mekanismer som föreskrivs i denna förordning när det

gäller samarbete på unionsnivå, bör medlemsstaterna dessutom säkerställa samarbete mellan samordnaren för

digitala tjänster och andra behöriga myndigheter som utsetts på nationell nivå, i tillämpliga fall, genom lämpliga

verktyg såsom sammanslagning av resurser, gemensamma arbetsgrupper, gemensamma undersökningar och

mekanismer för ömsesidigt bistånd.

(111) Samordnaren för digitala tjänster och andra behöriga myndigheter som utsetts enligt denna förordning spelar en

avgörande roll för att säkerställa att de rättigheter och skyldigheter som fastställs i denna förordning är

ändamålsenliga och att dess mål uppnås. Det är därför nödvändigt att säkerställa att dessa myndigheter har de

medel som krävs, inbegripet ekonomiska resurser och personalresurser, för att utöva tillsyn över alla leverantörer av

förmedlingstjänster som omfattas av deras behörighet, i alla unionsmedborgares intresse. Med hänsyn till

mångfalden av leverantörer av förmedlingstjänster och till att de använder avancerad teknik för att tillhandahålla

sina tjänster, är det också mycket viktigt att samordnaren för digitala tjänster och de relevanta behöriga

myndigheterna har tillräckligt med personal och experter med specialiserade färdigheter och avancerade tekniska

264

i

SOU 2023:39

Bilaga 4

27.10.2022

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 277/31

medel och att de självständigt förvaltar ekonomiska resurser för att kunna utföra sina uppgifter. Dessutom bör

resursnivån vara anpassad till de leverantörer av förmedlingstjänster som omfattas av deras behörighet, med

avseende på leverantörernas storlek, komplexitet och potentiella samhällseffekter samt räckvidden för deras tjänster

i unionen. Denna förordning påverkar inte medlemsstaternas möjlighet att inrätta finansieringsmekanismer

baserade på en tillsynsavgift som tas ut från leverantörer av förmedlingstjänster enligt nationell rätt

överensstämmelse med unionsrätten, i den mån den tas ut från leverantörer av förmedlingstjänster som har sitt

huvudsakliga etableringsställe i medlemsstaten i fråga, att den är strikt begränsad till vad som är nödvändigt och

proportionellt för att täcka kostnaderna för fullgörandet av de uppgifter som tilldelats de behöriga myndigheterna

enligt denna förordning, med undantag för de uppgifter som tilldelats kommissionen, och att tillräcklig transparens

säkerställs när det gäller uttag och användning av en sådan tillsynsavgift.

(112) De behöriga myndigheter som utsetts enligt denna förordning bör också agera helt oberoende av privata och

offentliga organ, utan skyldighet eller möjlighet att begära eller ta emot instruktioner, inbegripet från regeringen,

och utan att det påverkar tillämpningen av de särskilda skyldigheterna att samarbeta med andra behöriga

myndigheter, samordnarna för digitala tjänster, nämnden och kommissionen. Å andra sidan bör dessa myndigheters

oberoende ställning inte innebära att de, i enlighet med nationella författningar och utan att äventyra uppnåendet av

målen i denna förordning, inte kan bli föremål för proportionella ansvarsskyldighetsmekanismer avseende den

allmänna verksamhet som utförs av samordnarna för digitala tjänster, såsom deras finansiella utgifter eller deras

rapportering till de nationella parlamenten. Kravet på oberoende bör inte heller hindra utövandet av rättslig

prövning, eller möjligheten att samråda eller regelbundet utbyta åsikter med andra nationella myndigheter,

inbegripet brottsbekämpande myndigheter, krishanteringsmyndigheter eller konsumentskyddsmyndigheter, när så

är lämpligt, för att informera varandra om pågående undersökningar, utan att det påverkar utövandet av deras

respektive befogenheter.

(113) Medlemsstaterna kan utse en befintlig nationell myndighet till samordnare för digitala tjänster eller med särskilda

uppgifter att utöva tillsyn över tillämpningen och kontrollera efterlevnaden av denna förordning, förutsatt att en

sådan utsedd myndighet uppfyller kraven i denna förordning, till exempel när det gäller dess oberoende. Dessutom

är medlemsstaterna i princip inte förhindrade att slå samman funktioner inom en befintlig myndighet, i enlighet

med unionsrätten. Åtgärder i detta avseende kan bland annat omfatta hinder mot att avsätta ordföranden eller en

styrelseledamot i ett kollegialt organ inom en befintlig myndighet innan deras mandat löper ut, enbart på grund av

att en institutionell reform har genomförts som innebär en sammanslagning av olika funktioner inom en

myndighet, i avsaknad av regler som garanterar att sådana avsättningar inte äventyrar dessa ledamöters oberoende

och opartiskhet.

(114) Medlemsstaterna bör ge samordnaren för digitala tjänster och andra behöriga myndigheter som utsetts enligt denna

förordning tillräckliga befogenheter och resurser för att säkerställa en effektiv undersökning och efterlevnads­

kontroll, i enlighet med de uppgifter som anförtrotts dem. Detta inbegriper behöriga myndigheters befogenhet att

anta interimistiska åtgärder i enlighet med nationell rätt i händelse av risk för allvarlig skada. Sådana interimistiska

åtgärder, som kan inbegripa förelägganden om att upphöra med eller avhjälpa en viss påstådd överträdelse, bör inte

gå utöver vad som är nödvändigt för att säkerställa att allvarlig skada förhindras i avvaktan på det slutliga beslutet.

Samordnarna för digitala tjänster bör i synnerhet kunna söka efter och inhämta information som finns på dess

territorium, även i samband med gemensamma undersökningar, med vederbörlig hänsyn till att tillsyns- och

efterlevnadsåtgärder som gäller en leverantör under en annan medlemsstats jurisdiktion eller under kommissionens

jurisdiktion bör antas av samordnaren för digitala tjänster i den andra medlemsstaten, i tillämpliga fall i enlighet

med förfarandena för gränsöverskridande samarbete eller, i tillämpliga fall, av kommissionen.

(115) Medlemsstaterna bör i sin nationella rätt, i enlighet med unionsrätten och i synnerhet denna förordning och stadgan,

fastställa detaljerade villkor och gränser för när deras samordnare för digitala tjänster utövar sina undersökningsbefo­

genheter och befogenheter vad gäller efterlevnadskontroll och, i förekommande fall, andra behöriga myndigheter

enligt denna förordning.

265

Bilaga 4

SOU 2023:39

L 277/32

SV

Europeiska unionens officiella tidning

27.10.2022

(116) Vid utövandet av dessa befogenheter bör de behöriga myndigheterna följa tillämpliga nationella regler om

förfaranden och frågor såsom kravet på förhandstillstånd från rättsliga myndigheter för att få tillträde till vissa

lokaler och lagstadgad tystnadsplikt. Dessa bestämmelser bör särskilt säkerställa att den grundläggande rätten till ett

effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol respekteras, inbegripet rätten till försvar, och rätten till respekt för

privatlivet. I detta avseende skulle de garantier som föreskrivs i samband med kommissionens förfaranden enligt

denna förordning kunna fungera som en lämplig referenspunkt. Ett föregående, rättvist och opartiskt förfarande bör

garanteras innan ett slutligt beslut fattas, inbegripet de berörda personernas rätt att bli hörda och rätten att få tillgång

till handlingar i ärendet, samtidigt som konfidentialitet, tystnadsplikt och affärshemligheter respekteras, liksom

skyldigheten att på ett meningsfullt sätt motivera besluten. Detta bör dock inte hindra vidtagandet av åtgärder i

vederbörligen motiverade brådskande fall och med förbehåll för lämpliga villkor och förfaranden. Utövandet av

befogenheter bör också stå i proportion till bland annat arten av överträdelsen och den totala faktiska eller

potentiella skada som orsakats av överträdelsen eller den misstänkta överträdelsen. De behöriga myndigheterna bör

beakta alla relevanta fakta och omständigheter i fallet, inbegripet information som samlats in av behöriga

myndigheter i andra medlemsstater.

(117) Medlemsstaterna bör säkerställa att överträdelser av de skyldigheter som fastställs i denna förordning kan leda till

effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner, med beaktande av vilken typ av överträdelse det rör sig om,

hur allvarlig den är, om den är återkommande och hur länge den pågått, med hänsyn till det allmänintresse som

eftersträvas, omfattningen och typen av verksamhet som bedrivs samt den ekonomiska kapaciteten hos den som

begått överträdelsen. Sanktionerna bör särskilt ta hänsyn till huruvida leverantören av förmedlingstjänster

systematiskt eller återkommande underlåter att fullgöra sina skyldigheter enligt denna förordning samt, om så är

lämpligt, antalet berörda tjänstemottagare, huruvida överträdelsen är avsiktlig eller beror på försumlighet och

huruvida leverantören är verksam i flera medlemsstater. Om det i denna förordning föreskrivs ett högsta belopp för

böter eller viten bör detta högsta belopp gälla per överträdelse av denna förordning och utan att det påverkar

anpassningen av bötes- eller vitesbeloppen för specifika överträdelser. Medlemsstaterna bör säkerställa att

föreläggandet av böter eller viten för överträdelser i varje enskilt fall är ändamålsenligt, proportionellt och

avskräckande genom att fastställa nationella regler och förfaranden i enlighet med denna förordning, med

beaktande av samtliga kriterier avseende de allmänna villkoren för åläggande av böter eller viten.

(118) För att säkerställa en effektiv kontroll av efterlevnaden av de skyldigheter som fastställs i denna förordning bör

enskilda personer eller representativa organisationer kunna lämna in klagomål som rör efterlevnaden av dessa

skyldigheter till samordnaren för digitala tjänster på det territorium där de tog emot tjänsten, utan att det påverkar

tillämpningen av reglerna i denna förordning om fördelning av behörighet eller de tillämpliga reglerna om

hantering av klagomål i enlighet med nationella principer om god förvaltning. Klagomålen kan ge en tillförlitlig

översikt över farhågor om efterlevnaden hos en viss leverantör av förmedlingstjänster och kan också ge

samordnaren för digitala tjänster underlag angående eventuella mer övergripande frågor. Samordnaren för digitala

tjänster bör involvera andra nationella behöriga myndigheter samt samordnaren för digitala tjänster i en annan

medlemsstat och särskilt samordnaren i den medlemsstat där leverantören av förmedlingstjänster är etablerad, om

frågan kräver gränsöverskridande samarbete.

(119) Medlemsstaterna bör säkerställa att samordnarna för digitala tjänster kan vidta åtgärder som är effektiva och

proportionella när det gäller att hantera vissa särskilt allvarliga och ihållande överträdelser av denna förordning.

Särskilt när dessa åtgärder kan påverka tredje parters rättigheter och intressen, vilket kan vara fallet särskilt när

tillgången till onlinegränssnitt begränsas, är det lämpligt att kräva att åtgärderna omfattas av ytterligare

skyddsåtgärder. I synnerhet bör tredje parter som potentiellt berörs ges möjlighet att höras, och sådana

förelägganden bör endast utfärdas när befogenheter att vidta sådana åtgärder som föreskrivs i andra unionsrättsakter

eller nationell rätt inte rimligen är tillgängliga, till exempel för att skydda konsumenters kollektiva intressen,

säkerställa ett snabbt avlägsnande av webbsidor som innehåller eller sprider barnpornografi eller förhindra åtkomst

till tjänster som används av en tredje part för att göra intrång i en immateriell rättighet.

266

SOU 2023:39

Bilaga 4

27.10.2022

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 277/33

(120) Ett sådant föreläggande att förhindra åtkomst bör inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målet med

föreläggandet. I detta syfte bör föreläggandet vara tillfälligt och i princip rikta sig till en leverantör av förmedlings­

tjänster, såsom den berörda värdtjänstleverantören, internetleverantören, domänregistret eller registratorn, som har

rimliga möjligheter att uppnå detta mål utan att otillbörligt begränsa tillgången till laglig information.

(121) Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna om undantag från ansvar enligt denna förordning när det

gäller information som överförs eller lagras på begäran av en tjänstemottagare bör en leverantör av förmedlings­

tjänster hållas ansvarig för skada som tjänstemottagarna lidit till följd av att den leverantören av förmedlingstjänster

åsidosatt de skyldigheter som anges i denna förordning. Sådan ersättning bör ske i enlighet med de regler och

förfaranden som fastställs i tillämplig nationell rätt och utan att det påverkar andra möjligheter till prövning enligt

konsumentskyddsregler.

(122) Samordnaren för digitala tjänster bör regelbundet offentliggöra, till exempel på sin webbplats, en rapport om den

verksamhet som bedrivs enligt denna förordning. I synnerhet bör rapporten offentliggöras i ett maskinläsbart

format och innehålla en översikt över mottagna klagomål och uppföljningen av dem, såsom det sammanlagda

antalet mottagna klagomål och antalet klagomål som ledde till att en formell undersökning inleddes eller till

överföring till andra samordnare för digitala tjänster, utan att hänvisning sker till några personuppgifter. Med tanke

på att samordnaren för digitala tjänster också görs uppmärksam på förelägganden om att vidta åtgärder mot olagligt

innehåll eller att tillhandahålla information som regleras genom denna förordning genom systemet för

informationsutbyte, bör samordnaren för digitala tjänster i sin årsrapport inkludera antalet och kategorierna av

sådana förelägganden riktade till leverantörer av förmedlingstjänster som utfärdats av rättsliga och administrativa

myndigheter i den egna medlemsstaten.

(123) För tydlighetens, enkelhetens och ändamålsenlighetens skull bör befogenheten att utöva tillsyn över och kontrollera

efterlevnaden av skyldigheterna enligt denna förordning tilldelas de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där

det huvudsakliga etableringsstället för leverantören av förmedlingstjänster är beläget, dvs. där leverantören har sitt

huvudkontor eller sitt registrerade säte där de huvudsakliga finansiella funktionerna och den operativa ledningen

utövas. När det gäller leverantörer som inte är etablerade i unionen men som erbjuder tjänster i unionen och därför

omfattas av denna förordning, bör den medlemsstat där dessa leverantörer har utsett sin rättsliga företrädare ha

behörighet, med beaktande av funktionen som rättslig företrädare enligt denna förordning. För att denna förordning

ska kunna tillämpas effektivt bör dock alla medlemsstater, eller kommissionen i tillämpliga fall, ha behörighet i fråga

om leverantörer som har underlåtit att utse en rättslig företrädare. Denna behörighet får utövas av vilken som helst

av de behöriga myndigheterna eller av kommissionen, förutsatt att leverantören inte är föremål för verkställighets­

förfaranden avseende samma sakförhållanden som inletts av en annan behörig myndighet eller kommissionen. För

att säkerställa att principen ne bis in idem respekteras, och framför allt för att undvika att samma överträdelse av de

skyldigheter som fastställs i denna förordning bestraffas mer än en gång, bör varje medlemsstat som avser att utöva

sin behörighet med avseende på sådana leverantörer utan onödigt dröjsmål underrätta alla andra myndigheter,

inbegripet kommissionen, genom det system för informationsutbyte som inrättas för tillämpningen av denna

förordning.

(124) Med tanke på den potentiella inverkan av leverantörer av mycket stora onlineplattformar och mycket stora

onlinesökmotorer och utmaningarna med att effektivt utöva tillsyn över dem behövs särskilda regler för tillsyn och

kontroll av efterlevnaden när det gäller dessa leverantörer. Kommissionen bör, med stöd av nationella behöriga

myndigheter när så är lämpligt, ansvara för tillsyn och offentlig övervakning av systemfrågor, såsom frågor med

stor inverkan på tjänstemottagarnas kollektiva intressen. Kommissionen bör därför ha exklusiva befogenheter att

utöva tillsyn över och kontrollera efterlevnaden av de ytterligare skyldigheter att hantera systemrisker som åläggs

leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer enligt denna förordning.

Kommissionens exklusiva befogenheter bör inte påverka vissa administrativa uppgifter som enligt denna förordning

tilldelas de behöriga myndigheterna i etableringsmedlemsstaten, såsom urval av forskare.

267

Bilaga 4

SOU 2023:39

L 277/34

SV

Europeiska unionens officiella tidning

27.10.2022

(125) Befogenheterna att utöva tillsyn över och kontrollera efterlevnaden av andra skyldigheter avseende tillbörlig

aktsamhet än de ytterligare skyldigheter att hantera systemrisker som åläggs leverantörer av mycket stora

onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer enligt denna förordning, bör delas mellan kommissionen

och de nationella behöriga myndigheterna. Å ena sidan kan kommissionen i många fall vara bättre lämpad att

hantera systemiska överträdelser som begås av dessa leverantörer, exempelvis sådana som påverkar flera

medlemsstater, allvarliga upprepade överträdelser eller sådana som rör underlåtenhet att inrätta effektiva

mekanismer som krävs enligt denna förordning. Å andra sidan kan de behöriga myndigheterna i den medlemsstat

där det huvudsakliga etableringsstället för en leverantör av en mycket stor onlineplattform eller av en mycket stor

onlinesökmotor är beläget vara bättre lämpade att hantera enskilda överträdelser som begås av dessa leverantörer

och som inte ger upphov till några systemiska eller gränsöverskridande problem. Av effektivitetsskäl, för att undvika

dubbelarbete och för att säkerställa efterlevnad av principen ne bis in idem, bör det vara kommissionens sak att

bedöma om den anser det lämpligt att utöva dessa delade befogenheter i ett visst fall, och när den väl har inlett ett

förfarande bör medlemsstaterna inte längre ha möjlighet att göra detta. Medlemsstaterna bör ha ett nära samarbete

både sinsemellan och med kommissionen, och kommissionen bör ha ett nära samarbete med medlemsstaterna för

att säkerställa att det system för tillsyn och kontroll av efterlevnaden som inrättas genom denna förordning fungerar

smidigt och effektivt.

(126) Bestämmelserna i denna förordning om fördelningen av behörighet bör inte påverka tillämpningen av

bestämmelserna i unionsrätten och nationella bestämmelser om internationell privaträtt beträffande domstols

behörighet och tillämplig lag på privaträttens område, såsom förfaranden som inletts av konsumenter vid

domstolarna i den medlemsstat där de har hemvist i enlighet med relevanta bestämmelser i unionsrätten. När det

gäller de skyldigheter som genom denna förordning åläggs leverantörer av förmedlingstjänster att informera den

utfärdande myndigheten om den verkan som givits förelägganden om att agera mot olagligt innehåll och

förelägganden om att tillhandahålla information, bör reglerna om fördelning av behörighet endast tillämpas på

övervakningen av efterlevnaden av dessa skyldigheter, men inte på andra frågor som rör föreläggandet, såsom

behörigheten att utfärda föreläggandet.

(127) Med hänsyn till förmedlingstjänsters gränsöverskridande och sektorsövergripande relevans är en hög nivå av

samarbete nödvändig för att säkerställa en konsekvent tillämpning av denna förordning och tillgången till relevant

information för utförandet av uppgifter för efterlevnadskontroll genom systemet för informationsutbyte.

Samarbetet kan ha olika former beroende på vilka frågor det rör sig om, utan att det påverkar specifika

gemensamma undersökningar. Det är under alla omständigheter nödvändigt att samordnaren för digitala tjänster i

etableringslandet för en leverantör av förmedlingstjänster informerar andra samordnare för digitala tjänster om

frågor, undersökningar och åtgärder som kommer att vidtas gentemot en sådan leverantör. När en behörig

myndighet i en medlemsstat förfogar över information som är relevant för en undersökning som genomförs av de

behöriga myndigheterna i etableringsmedlemsstaten, eller kan samla in sådan information som finns på dess

territorium och som de behöriga myndigheterna i etableringsmedlemsstaten inte har tillgång till, bör samordnaren

för digitala tjänster i destinationslandet dessutom i god tid bistå samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet,

bland annat genom att utöva sina undersökningsbefogenheter i enlighet med tillämpliga nationella förfaranden och

stadgan. Den som sådana undersökningsåtgärder riktar sig till bör följa åtgärderna och bör hållas ansvarig vid

underlåtenhet att följa dem, och de behöriga myndigheterna i etableringsmedlemsstaten bör kunna förlita sig på den

information som samlats in genom ömsesidigt bistånd, för att säkerställa efterlevnaden av denna förordning.

(128) Samordnaren för digitala tjänster i destinationslandet bör kunna begära att samordnaren för digitala tjänster i

etableringslandet vidtar undersökningsåtgärder eller åtgärder för efterlevnadskontroll med avseende på en

leverantör som omfattas av dess behörighet, särskilt på grundval av klagomål som mottagits eller bidrag från andra

nationella behöriga myndigheter, i tillämpliga fall, eller nämnden i fall som involverar minst tre medlemsstater. En

sådan begäran om åtgärder bör grundas på väl underbyggda bevis som visar att det föreligger en påstådd

överträdelse som har en negativ inverkan på tjänstemottagarnas kollektiva intressen i medlemsstaten eller som har

en negativ inverkan på samhället. Samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet bör kunna förlita sig på

ömsesidigt bistånd eller bjuda in den samordnare för digitala tjänster som lämnar begäran att delta i en gemensam

undersökning om ytterligare information behövs för att fatta ett beslut, utan att det påverkar möjligheten att begära

att kommissionen ska bedöma ärendet om det finns anledning att misstänka att det kan röra sig om en systemisk

överträdelse som begåtts av en mycket stor onlineplattform eller mycket stor onlinesökmotor.

268

SOU 2023:39

Bilaga 4

27.10.2022

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 277/35

(129) Nämnden bör kunna hänskjuta ärendet till kommissionen om det råder oenighet om bedömningarna eller de

åtgärder som vidtagits eller föreslagits eller om åtgärder inte har vidtagits i enlighet med denna förordning efter en

begäran om gränsöverskridande samarbete eller en gemensam undersökning. Om kommissionen på grundval av

den information som gjorts tillgänglig av de berörda myndigheterna anser att de föreslagna åtgärderna, inbegripet

den föreslagna bötesnivån, inte kan säkerställa en effektiv kontroll av efterlevnaden av de skyldigheter som fastställs

i denna förordning, bör den följaktligen kunna uttrycka sina allvarliga tvivel och begära att den behöriga

samordnaren för digitala tjänster gör en ny bedömning av ärendet och vidtar nödvändiga åtgärder för att säkerställa

efterlevnad av denna förordning inom en fastställd tidsperiod. Denna möjlighet påverkar inte kommissionens

allmänna skyldighet att övervaka tillämpningen av och vid behov kontrollera efterlevnaden av unionsrätten under

Europeiska unionens domstols kontroll i enlighet med fördragen.

(130) För att underlätta gränsöverskridande tillsyn och undersökningar av skyldigheter som föreskrivs i denna förordning

som involverar flera medlemsstater, bör samordnarna för digitala tjänster i etableringsländerna genom systemet för

informationsutbyte, kunna bjuda in andra samordnare för digitala tjänster till en gemensam undersökning om en

påstådd överträdelse av denna förordning. Andra samordnare för digitala tjänster, och andra behöriga myndigheter

när så är lämpligt, bör kunna ansluta sig till den undersökning som föreslås av samordnaren för digitala tjänster i

etableringslandet, såvida inte den sistnämnda anser att ett alltför stort antal deltagande myndigheter kan påverka

undersökningens effektivitet med beaktande av den påstådda överträdelsens särdrag och avsaknaden av direkta

följder för tjänstemottagarna i dessa medlemsstater. Gemensam undersökningsverksamhet kan inbegripa en rad

olika åtgärder som bör samordnas av samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet i enlighet med de

deltagande myndigheternas möjligheter, såsom samordnade datainsamlingsövningar, sammanslagning av resurser,

arbetsgrupper, samordnade begäranden om information eller gemensamma inspektioner av lokaler. Alla behöriga

myndigheter som deltar i en gemensam undersökning bör samarbeta med samordnaren för digitala tjänster i

etableringslandet, inbegripet genom att utöva sina undersökningsbefogenheter inom sitt territorium, i enlighet med

tillämpliga nationella förfaranden. Den gemensamma undersökningen bör avslutas inom en viss tidsram med en

slutrapport som tar hänsyn till bidraget från alla deltagande behöriga myndigheter. Nämnden får också, om detta

begärs av minst tre samordnare för digitala tjänster i destinationsländerna rekommendera en samordnare för

digitala tjänster i etableringslandet att inleda en sådan gemensam undersökning och ge anvisningar om hur den ska

organiseras. För att undvika dödlägen bör nämnden kunna hänskjuta ärendet till kommissionen i särskilda fall,

inbegripet om samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet vägrar att inleda undersökningen och nämnden

inte instämmer i den motivering som lämnats.

(131) För att säkerställa en konsekvent tillämpning av denna förordning är det nödvändigt att inrätta en oberoende

rådgivande grupp på unionsnivå, en europeisk nämnd för digitala tjänster, som bör stödja kommissionen och bidra

till samordningen av de åtgärder som utförs av samordnarna för digitala tjänster. Nämnden bör bestå av

samordnarna för digitala tjänster, om sådana har utsetts, utan att det påverkar möjligheten för samordnarna för

digitala tjänster att bjuda in till sina möten eller utse tillfälliga delegater från andra behöriga myndigheter som

anförtrotts särskilda uppgifter enligt denna förordning, om detta krävs enligt deras nationella fördelning av

uppgifter och behörighet. Om flera deltagare från en medlemsstat deltar bör rösträtten begränsas till en företrädare

per medlemsstat.

(132) Nämnden bör bidra till att uppnå ett gemensamt unionsperspektiv på den konsekventa tillämpningen av denna

förordning och samarbetet mellan behöriga myndigheter, bland annat genom att ge råd till kommissionen och

samordnarna för digitala tjänster om lämpliga undersökningsåtgärder och åtgärder för efterlevnadskontroll, särskilt

gentemot leverantörer av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer och med

beaktande av framför allt friheten för leverantörer av förmedlingstjänster att tillhandahålla tjänster i hela unionen.

Nämnden bör också bidra till utarbetandet av relevanta mallar och uppförandekoder och till analysen av

framväxande allmänna trender för utvecklingen av digitala tjänster inom unionen, inbegripet genom att utfärda

yttranden eller rekommendationer om frågor som rör standarder.

269

Bilaga 4

SOU 2023:39

L 277/36

SV

Europeiska unionens officiella tidning

27.10.2022

(133) För det ändamålet bör nämnden kunna anta yttranden, begäranden och rekommendationer riktade till samordnare

för digitala tjänster eller andra behöriga nationella myndigheter. Även om det inte är rättsligt bindande bör ett beslut

om att avvika från dem motiveras ordentligt och kan komma att beaktas av kommissionen vid bedömningen av den

berörda medlemsstatens efterlevnad av denna förordning.

(134) Nämnden bör sammanföra företrädare för samordnarna för digitala tjänster och eventuella andra behöriga

myndigheter under kommissionens ordförandeskap, i syfte att säkerställa en bedömning av de frågor som läggs

fram för den i en fullständigt europeisk dimension. Med tanke på eventuella övergripande inslag som kan vara

relevanta för andra regelverk på unionsnivå bör nämnden, i den utsträckning som krävs för att den ska kunna utföra

sina uppgifter, tillåtas att samarbeta med andra av unionens organ, byråer och rådgivande grupper med ansvar på

områden såsom jämlikhet, inbegripet jämställdhet, icke-diskriminering, dataskydd, elektronisk kommunikation,

audiovisuella tjänster, upptäckt och undersökning av bedrägerier som rör tullar som riktar sig mot unionens budget,

konsumentskydd eller konkurrensrätt.

(135) Kommissionen bör genom rollen som ordförande delta i nämndens verksamhet utan rösträtt. Genom rollen som

ordförande bör kommissionen se till att dagordningen för mötena fastställs enligt begäranden från styrelsens

ledamöter i enlighet med arbetsordningen och i överensstämmelse med nämndens uppgifter enligt denna

förordning.

(136) Med tanke på behovet av att säkerställa stöd för nämndens verksamhet bör nämnden kunna förlita sig på

kommissionens och de behöriga nationella myndigheternas sakkunskap och personalresurser. De särskilda

operativa arrangemang som rör nämndens interna verksamhet bör specificeras närmare i nämndens arbetsordning.

(137) Med tanke stora onlineplattformars eller mycket stora onlinesökmotorers betydelse i fråga om räckvidd och

inverkan, kan deras underlåtenhet att fullgöra de särskilda skyldigheter som är tillämpliga på dem påverka ett stort

antal tjänstemottagare i olika medlemsstater och orsaka stora samhälleliga skador, samtidigt som sådana

underlåtenheter också kan vara särskilt komplexa att identifiera och hantera. Därför bör kommissionen, i samarbete

med samordnarna för digitala tjänster och nämnden, utveckla unionens sakkunskap och kapacitet när det gäller

tillsyn över mycket stora onlineplattformar eller mycket stora onlinesökmotorer. Kommissionen bör därför kunna

samordna och förlita sig på sådana myndigheters sakkunskap och resurser, till exempel genom att på permanent

eller tillfällig basis analysera specifika trender eller frågor som uppstår med avseende på en eller flera mycket stora

onlineplattformar eller mycket stora onlinesökmotorer. Medlemsstaterna bör samarbeta med kommissionen för att

utveckla sådan kapacitet, bland annat genom utstationering av personal när så är lämpligt, och för att bidra till

skapandet av en gemensam tillsynskapacitet för unionen. För att utveckla unionens sakkunskap och kapacitet kan

kommissionen också utnyttja sakkunskapen och kapaciteten hos det observationscentrum för onlineplattform­

sekonomin som inrättats genom kommissionens beslut av den 26 april 2018 om inrättande av en expertgrupp för

observationscentrumet för onlineplattformsekonomin, relevanta expertorgan samt olika kompetenscentrum.

Kommissionen kan bjuda in experter med särskild sakkunskap, särskilt utvalda forskare, företrädare för unionens

byråer och organ, företrädare för näringslivet, sammanslutningar som företräder användare eller civilsamhället,

internationella organisationer, sakkunniga från den privata sektorn samt andra berörda parter.

(138) Kommissionen bör kunna undersöka överträdelser på eget initiativ i enlighet med de befogenheter som föreskrivs i

denna förordning, inbegripet genom att begära tillgång till uppgifter, begära information eller genomföra

inspektioner, samt genom att utnyttja stöd från samordnarna för digitala tjänster. Om de behöriga nationella

myndigheternas tillsyn över enskilda påstådda överträdelser av leverantörer av mycket stora onlineplattformar eller

mycket stora onlinesökmotorer pekar på systemproblem, såsom problem med stor inverkan på tjänstemottagarnas

kollektiva intressen, bör samordnarna för digitala tjänster, på grundval av en vederbörligen motiverad begäran,

kunna hänskjuta sådana frågor till kommissionen. En sådan begäran bör åtminstone omfatta alla nödvändiga fakta

och omständigheter som ligger till grund för den påstådda överträdelsen och dess systemomfattande karaktär.

Kommissionen bör beroende på resultatet av sin egen bedömning kunna vidta nödvändiga undersökningsåtgärder

och åtgärder för efterlevnadskontroll enligt denna förordning, däribland i förekommande fall inleda en

undersökning eller anta interimistiska åtgärder.

270

SOU 2023:39

Bilaga 4

27.10.2022

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 277/37

(139) För att effektivt kunna utföra sina uppgifter bör kommissionen ha ett utrymme för skönsmässig bedömning när det

gäller beslutet om att inleda ett förfarande mot leverantörer av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora

onlinesökmotorer. När kommissionen har inlett förfarandet bör de berörda samordnarna för digitala tjänster i

etableringsländerna vara förhindrade att utöva sina undersökningsbefogenheter och befogenheter vad gäller

efterlevnadskontroll med avseende på det berörda agerandet av leverantören av den mycket stora onlineplattformen

eller av den mycket stora onlinesökmotorn, i syfte att undvika dubbelarbete, inkonsekvenser och risker med

avseende på principen ne bis in idem. Kommissionen bör dock kunna begära att samordnarna för digitala tjänster

lämnar individuella eller gemensamma bidrag till undersökningen. I enlighet med principen om lojalt samarbete bör

samordnaren för digitala tjänster göra sitt bästa för att tillmötesgå motiverade och proportionella begäranden från

kommissionen i samband med en undersökning. Samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet, liksom

nämnden och eventuella andra samordnare för digitala tjänster bör dessutom, där så är relevant, förse

kommissionen med all nödvändig information och hjälp så att den kan utföra sina uppgifter på ett effektivt sätt,

inbegripet information som har samlats in i samband med förfaranden för datainsamling eller åtkomst till data, i

den mån den rättsliga grund enligt vilken informationen har samlats in tillåter detta. Kommissionen bör å sin sida

hålla samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet och nämnden informerade om hur kommissionen utövar

sina befogenheter och särskilt när den avser att inleda ett förfarande och utöva sina undersökningsbefogenheter.

Dessutom bör kommissionen, när den meddelar de berörda leverantörerna av mycket stora onlineplattformar eller

av mycket stora onlinesökmotorer sina preliminära slutsatser, inbegripet eventuella frågor där den har invändningar,

också meddela nämnden dessa. Nämnden bör yttra sig över kommissionens invändningar och bedömning, och

kommissionen bör beakta detta yttrande i den motivering som ligger till grund för dess slutliga beslut.

(140) Med tanke på både de särskilda utmaningar som kan uppstå när det gäller att säkerställa efterlevnad för leverantörer

av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer och vikten av att göra detta på ett effektivt

sätt, med tanke på deras storlek och inverkan och de skador de kan orsaka, bör kommissionen ha starka

undersökningsbefogenheter och befogenheter vad gäller efterlevnadskontroll så att den kan undersöka, verkställa

och övervaka efterlevnaden av reglerna i denna förordning, med full respekt för den grundläggande rätten att höras

och att få tillgång till handlingar i ärendet i samband med verkställighetsförfaranden, proportionalitetsprincipen och

de berörda parternas rättigheter och intressen.

(141) Kommissionen bör kunna begära den information som krävs för att säkerställa ett effektivt genomförande och en

effektiv efterlevnad av de skyldigheter som fastställs i denna förordning, i hela unionen. Kommissionen bör i

synnerhet ha tillgång till alla relevanta handlingar och uppgifter och all relevant information som behövs för att

inleda och genomföra undersökningar och för att övervaka efterlevnaden av de relevanta skyldigheter som fastställs

i denna förordning, oavsett vem som innehar handlingarna, uppgifterna eller informationen i fråga, och oavsett

form, format, lagringsmedium eller exakt var de lagras. Kommissionen bör genom en vederbörligen motiverad

begäran om information direkt kunna kräva att leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller av den

mycket stora onlinesökmotorn i fråga samt varje eventuell annan fysisk eller juridisk person som agerar för

ändamål som rör deras handels-, närings-, hantverks- eller yrkesverksamhet och som rimligen kan ha kännedom

om information om den misstänkta överträdelsen eller överträdelsen, beroende på vad som är tillämpligt,

tillhandahåller alla relevanta bevis och uppgifter och all relevant information. Dessutom bör kommissionen kunna

begära all relevant information från offentliga myndigheter, organ eller byråer i medlemsstaten för tillämpningen av

denna förordning. Kommissionen bör kunna kräva tillgång till, och genom utövande av undersökningsbefogenheter,

såsom begäranden om information eller utfrågningar, förklaringar av, handlingar, uppgifter, information, databaser

och algoritmer för relevanta personer, och att med deras samtycke höra fysiska eller juridiska personer som kan ha

användbar information och att protokollföra de uttalanden som gjorts med alla tekniska medel. Kommissionen bör

också ges befogenhet att utföra inspektioner som är nödvändiga för att kontrollera efterlevnaden av relevanta

bestämmelser i denna förordning. Dessa undersökningsbefogenheter syftar till att komplettera kommissionens

möjlighet att be samordnare för digitala tjänster och andra myndigheter i medlemsstaterna om hjälp till exempel

med att tillhandahålla information eller utövandet av dessa befogenheter.

271

Bilaga 4

SOU 2023:39

L 277/38

SV

Europeiska unionens officiella tidning

27.10.2022

(142) Interimistiska åtgärder kan vara ett viktigt verktyg för att under pågående undersökning säkerställa att den

överträdelse som undersöks inte medför någon risk för allvarlig skada för tjänstemottagarna. Detta verktyg är

viktigt för att undvika en utveckling som kan vara mycket svår för kommissionen att vända genom ett beslut fattat

vid förfarandets slut. Kommissionen bör därför ha befogenhet att införa interimistiska åtgärder genom beslut inom

ramen för förfaranden som inletts med sikte på ett eventuellt antagande av ett beslut om bristande efterlevnad.

Denna befogenhet bör gälla i fall då kommissionen har gjort ett prima facie-konstaterande att leverantören av en

mycket stor onlineplattform eller av en mycket stor onlinesökmotor har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna

förordning. Ett beslut om interimistiska åtgärder bör endast vara tillämpligt under en angiven tidsperiod, som

antingen upphör när kommissionen har avslutat förfarandet eller omfattar en bestämd period som kan förnyas i

den mån detta är nödvändigt och lämpligt.

(143) Kommissionen bör kunna vidta nödvändiga åtgärder för att övervaka det faktiska genomförandet och fullgörandet

av de skyldigheter som fastställs i denna förordning. Sådana åtgärder bör inbegripa möjligheten att utse oberoende

externa sakkunniga och revisorer för att bistå kommissionen i denna process, i förekommande fall även från

medlemsstaternas behöriga myndigheter, såsom dataskydds- eller konsumentskyddsmyndigheter. När

kommissionen utser revisorer bör den säkerställa tillräcklig rotation.

(144) Efterlevnaden av de relevanta skyldigheter som åläggs enligt denna förordning bör kunna verkställas genom böter

och viten. Därför bör det även fastställas lämpliga nivåer för böter och viten för bristande fullgörande av

skyldigheterna och överträdelser av förfarandereglerna, med förbehåll för lämpliga preskriptionsfrister i enlighet

med proportionalitetsprincipen och principen ne bis in idem. Kommissionen och de berörda nationella

myndigheterna bör samordna sina åtgärder för efterlevnadskontroll för att säkerställa att dessa principer

respekteras. I synnerhet bör kommissionen beakta eventuella böter och viten som åläggs samma juridiska person

för samma sakförhållanden genom ett slutligt beslut i förfaranden som rör en överträdelse av andra unionsregler

eller nationella regler, för att säkerställa att de totala böter och viten som utdöms är proportionella och motsvarar

de begångna överträdelsernas allvar. Alla beslut som kommissionen fattar enligt denna förordning kan prövas av

Europeiska unionens domstol i enlighet med EUF-fördraget. Europeiska unionens domstol bör i enlighet med

artikel 261 i EUF-fördraget ha obegränsad behörighet i fråga om böter och viten.

(145) Med hänsyn till de potentiellt betydande samhällseffekterna av en överträdelse av de ytterligare skyldigheter att

hantera systemrisker som endast gäller mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer, och för

att hantera dessa frågor av allmänintresse, är det nödvändigt att införa ett system för förstärkt tillsyn av åtgärder

som vidtas för att på ett effektivt sätt få överträdelser av denna förordning att upphöra eller att avhjälpa dem. När en

överträdelse av en av de bestämmelser i denna förordning som endast är tillämplig på mycket stora

onlineplattformar eller mycket stora onlinesökmotorer har fastställts och, när så krävs, blivit föremål för sanktioner,

bör kommissionen därför begära att leverantören av en sådan plattform eller av en sådan sökmotor utarbetar en

detaljerad handlingsplan för att åtgärda överträdelsens eventuella effekter i framtiden och inom en tidsfrist fastställd

av kommissionen, samordnarna för digitala tjänster, kommissionen och nämnden. Kommissionen bör med

beaktande av nämndens yttrande fastställa huruvida de åtgärder som ingår i handlingsplanen är tillräckliga för att

komma till rätta med överträdelsen, och även beakta om anslutning till en relevant uppförandekod ingår bland de

föreslagna åtgärderna. Kommissionen bör också övervaka eventuella efterföljande åtgärder som vidtas av

leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller av den mycket stora onlinesökmotorn i enlighet med dess

handlingsplan, även med beaktande av en oberoende revision av leverantören. Om kommissionen efter

genomförandet av handlingsplanen fortfarande anser att överträdelsen inte har åtgärdats fullt ut, eller om

handlingsplanen inte har lämnats in eller om den inte anses lämplig, bör den kunna använda alla undersökningsbefo­

genheter eller befogenheter vad gäller efterlevnadskontroll enligt denna förordning, inbegripet befogenheten att

ålägga vite och inledande av förfarandet för att göra den tjänst som är föremål för överträdelsen oåtkomlig.

272

SOU 2023:39

Bilaga 4

27.10.2022

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 277/39

(146) Leverantören av den mycket stora onlineplattform eller av den mycket stora onlinesökmotor som berörs och andra

personer som omfattas av utövandet av kommissionens befogenheter, och vars intressen kan påverkas av ett beslut,

bör ges möjlighet att lämna synpunkter på förhand, och de beslut som fattas bör offentliggöras på ett omfattande

sätt. Samtidigt som de berörda parternas rätt till försvar säkerställs, särskilt rätten att få tillgång till handlingarna i

ärendet, är det mycket viktigt att konfidentiella uppgifter skyddas. Dessutom bör kommissionen, med respekt för

informationens konfidentialitet, se till att all information som den stöder sig på för sitt beslut lämnas ut i en

omfattning som gör det möjligt för den som beslutet riktar sig till att förstå de fakta och överväganden som låg till

grund för beslutet.

(147) För att slå vakt om en samordnad tillämpning och efterlevnadskontroll av denna förordning är det viktigt att

säkerställa att nationella myndigheter, inbegripet nationella domstolar, har all information som krävs för att

säkerställa att deras beslut inte strider mot något beslut som kommissionen har antagit enligt denna förordning.

Detta påverkar inte tillämpningen av artikel 267 i EUF-fördraget.

(148) En effektiv efterlevnadskontroll och övervakning av denna förordning kräver ett smidigt informationsutbyte i realtid

mellan samordnarna för digitala tjänster, nämnden och kommissionen, på grundval av de informationsflöden och

förfaranden som anges i denna förordning. Detta kan också vid behov motivera att andra behöriga myndigheter får

tillgång till detta system. Med tanke på att den information som utbyts kan vara konfidentiell eller omfatta

personuppgifter, bör den samtidigt skyddas från obehörig åtkomst i enlighet med de ändamål för vilka

informationen har samlats in. Därför bör all kommunikation mellan dessa myndigheter ske på grundval av ett

tillförlitligt och säkert system för informationsutbyte, vars närmare bestämmelser bör fastställas i en

genomförandeakt. Systemet för informationsutbyte kan baseras på befintliga verktyg för den inre marknaden, i den

mån de kan uppfylla målen för denna förordning på ett kostnadseffektivt sätt.

(149) Utan att det påverkar tjänstemottagarnas rätt att vända sig till ett ombud i enlighet med Europaparlamentets och

rådets direktiv (EU) 2020/1828 (33) eller någon annan form av representation enligt nationell rätt, bör

tjänstemottagarna också ha rätt att bemyndiga en juridisk person eller ett offentligt organ att utöva de rättigheter

som föreskrivs i denna förordning. Det kan vara fråga om rättigheter i samband med inlämnande av anmälningar,

invändningar mot beslut som fattats av leverantörer av förmedlingstjänster och inlämnande av klagomål mot

leverantörerna för överträdelser av denna förordning. Vissa organ, organisationer och sammanslutningar har

särskild sakkunskap och kompetens när det gäller att upptäcka och anmäla felaktiga eller omotiverade beslut om

innehållsmoderering, och deras klagomål på tjänstemottagarnas vägnar kan ha en positiv inverkan på

yttrandefriheten och på informationsfriheten i allmänhet, och leverantörer av onlineplattformar bör därför

behandla de klagomålen utan onödigt dröjsmål.

(150) För att förordningen ska vara ändamålsenlig och effektiv bör kommissionen genomföra en allmän utvärdering av

denna förordning. I synnerhet bör den allmänna utvärdering gälla bland annat räckvidden av de tjänster som

omfattas av denna förordning, samspelet med andra rättsakter, denna förordnings inverkan på den inre marknadens

funktionssätt, särskilt när det gäller digitala tjänster, genomförandet av uppförandekoder, skyldigheten att utse en

rättslig företrädare som är etablerad i unionen, hur skyldigheterna påverkar små företag och mikroföretag,

effektiviteten i mekanismen för tillsyn och kontroll av efterlevnaden och hur rätten till yttrandefrihet och

informationsfrihet påverkats. För att undvika oproportionella bördor och säkerställa att denna förordning förblir

ändamålsenlig bör kommissionen dessutom göra en utvärdering av hur de skyldigheter som anges i denna

förordning påverkar små och medelstora företag inom tre år från det att den började tillämpas och en utvärdering

av dess räckvidd för de tjänster som omfattas av denna förordning, särskilt för mycket stora onlineplattformar och

för mycket stora onlinesökmotorer, och samspelet med andra rättsakter inom tre år från dess ikraftträdande.

(

33

) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2020/1828 av den 25 november 2020 om grupptalan för att skydda konsumenters

kollektiva intressen och om upphävande av direktiv 2009/22/EG (EUT L 409, 4.12.2020, s. 1).

273

Bilaga 4

SOU 2023:39

L 277/40

SV

Europeiska unionens officiella tidning

27.10.2022

(151) För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning, bör kommissionen tilldelas genomföran­

debefogenheter att fastställa mallar för form, innehåll och andra detaljer för rapporter om innehållsmoderering, att

fastställa storleken på den årliga tillsynsavgift som tas ut från leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av

mycket stora onlinesökmotorer, att fastställa de praktiska arrangemangen för förfarandena, utfrågningarna och det

förhandlade utlämnandet av information som genomförs i samband med tillsyn, undersökning, efterlevnadskontroll

och övervakning när det gäller leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora

onlinesökmotorer, samt att fastställa de praktiska och operativa arrangemangen för driften av systemet för

informationsutbyte och dess interoperabilitet med andra relevanta system. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet

med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (34).

(152) För att uppnå målen för denna förordning bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget

delegeras till kommissionen i syfte att komplettera denna förordning med avseende på kriterierna för identifiering av

mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer, förfarandestegen, metoderna och rapporterings­

mallarna för revisionerna, de tekniska specifikationerna för begäranden om åtkomst och den detaljerade metoden

och förfarandena för fastställande av tillsynsavgiften. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga

samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med

principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (35). För att säkerställa lika

stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt

som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens

expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(153) Denna förordning står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter som erkänns i stadgan och de

grundläggande rättigheter som utgör allmänna principer i unionsrätten. Denna förordning bör således tolkas och

tillämpas i enlighet med dessa grundläggande rättigheter, inbegripet yttrande- och informationsfriheten samt

mediernas frihet och mångfald. Vid utövandet av de befogenheter som fastställs i denna förordning bör alla berörda

offentliga myndigheter, i situationer där de relevanta grundläggande rättigheterna står i strid med varandra, uppnå en

rättvis balans mellan de berörda rättigheterna, i enlighet med proportionalitetsprincipen.

(154) Med tanke på omfattningen och konsekvenserna av de samhällsrisker som kan orsakas av mycket stora

onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer, behovet av att prioritera hanteringen av dessa risker och

förmågan att vidta nödvändiga åtgärder, är det motiverat att begränsa den tidsperiod efter vilken denna förordning

blir tillämplig på leverantörer av sådana tjänster.

(155) Eftersom målen för denna förordning, närmare bestämt att bidra till en väl fungerande inre marknad och säkerställandet

av en säker, förutsebar och tillförlitlig onlinemiljö i vilken de grundläggande rättigheterna enligt stadgan vederbörligen

skyddas, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna eftersom de inte kan nå den nödvändiga graden av

harmonisering och samarbete genom att agera på egen hand, utan snarare, på grund av territoriellt tillämpningsområde

och de personer som omfattas, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritets­

principen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går

denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att nå dessa mål.

(156) Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 42.1 i Europaparlamentets och rådets förordning

(EU) 2018/1725 (36) och avgav ett yttrande den 10 februari 2021 (37).

(

34

) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och

principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 28.2.2011,

s. 13).

(

35

) EUT L 123, 12.5.2016, s. 1.

(

36

) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 av den 23 oktober 2018 om skydd för fysiska personer med avseende på

behandling av personuppgifter som utförs av unionens institutioner, organ och byråer och om det fria flödet av sådana uppgifter samt

om upphävande av förordning (EG) nr 45/2001 och beslut nr 1247/2002/EG (EUT L 295, 21.11.2018, s. 39).

(

37

) EUT C 149, 27.4.2021, s. 3.

274

SOU 2023:39

Bilaga 4

27.10.2022

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 277/41

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Innehåll

1.

Denna förordning syftar till att bidra till en korrekt fungerande inre marknad för förmedlingstjänster genom att

fastställa harmoniserade regler för en säker, förutsebar och förtroendeskapande onlinemiljö som främjar innovation, och i

vilken de grundläggande rättigheterna i stadgan, däribland principen om konsumentskydd, skyddas på ett effektivt sätt.

2.

I denna förordning fastställs harmoniserade regler för tillhandahållandet av förmedlingstjänster på den inre

marknaden. I synnerhet fastställs följande:

a) En ram för ett villkorat undantag från ansvar för leverantörer av förmedlingstjänster.

b) Regler om särskilda krav på tillbörlig aktsamhet som är skräddarsydda för specifika kategorier av leverantörer av

förmedlingstjänster.

c) Regler för genomförandet och kontrollen av efterlevnaden av denna förordning, även vad gäller samarbete och

samordning mellan behöriga myndigheter.

Artikel 2

Tillämpningsområde

1.

Denna förordning är tillämplig på förmedlingstjänster som erbjuds till tjänstemottagare som har sitt etableringsställe

eller befinner sig i unionen, oavsett var de leverantörer som tillhandahåller dessa förmedlingstjänster har sitt

etableringsställe.

2.

Denna förordning är inte tillämplig på sådana tjänster som inte utgör förmedlingstjänster eller på eventuella krav som

införs för sådana tjänster, oavsett om tjänsten tillhandahålls med användning av en förmedlingstjänst.

3.

Denna förordning ska inte påverka tillämpningen av direktiv 2000/31/EG.

4.

Denna förordning påverkar inte tillämpningen av de regler som fastställs i andra unionsrättsakter som reglerar andra

aspekter av tillhandahållandet av förmedlingstjänster på den inre marknaden eller som specificerar och kompletterar denna

förordning, särskilt

a) direktiv 2010/13/EU,

b) unionsrätten på området upphovsrätt och närstående rättigheter,

c) förordning (EU) 2021/784,

d) förordning (EU) 2019/1148,

e) förordning (EU) 2019/1150,

f) unionsrätten på området konsumentskydd och produktsäkerhet, inklusive förordningarna (EU) 2017/2394 och (EU)

2019/1020 och direktiven 2001/95/EG och 2013/11/EU,

g) unionsrätten om skydd av personuppgifter, särskilt förordning (EU) 2016/679 och direktiv 2002/58/EG,

275

Bilaga 4

SOU 2023:39

L 277/42

SV

Europeiska unionens officiella tidning

27.10.2022

h) unionsrätten på området civilrättsligt samarbete, särskilt förordning (EU) nr 1215/2012 eller varje unionsrättsakt som

fastställer regler om tillämplig rätt när det gäller avtalsförpliktelser och utomobligatoriska förpliktelser,

i) unionsrätten på området straffrättsligt samarbete, särskilt en förordning om europeiska utlämnandeorder och

bevarandeorder för elektroniska bevis i straffrättsliga förfaranden,

j) ett direktiv om fastställande av harmoniserade bestämmelser för utseende av rättsliga företrädare för insamling av

bevisning i straffrättsliga förfaranden.

Artikel 3

Definitioner

I denna förordning gäller följande definitioner:

a) informationssamhällestjänst: en tjänst enligt definitionen i artikel 1.1 b i direktiv (EU) 2015/1535.

b) tjänstemottagare: fysisk eller juridisk person som använder en förmedlingstjänst, i synnerhet för att söka information

eller göra den tillgänglig.

c) konsument: fysisk person som agerar utanför ramen för sin handels-, närings-, hantverks- eller yrkesverksamhet.

d) erbjuda tjänster i unionen: att göra det möjligt för fysiska eller juridiska personer i en eller flera medlemsstater att använda

de tjänster som tillhandahålls av en leverantör av förmedlingstjänster som har en väsentlig anknytning till unionen.

e) väsentlig anknytning till unionen: en förmedlingstjänstsleverantörs anknytning till unionen som antingen följer av att

denne är etablerad i unionen eller av särskilda faktiska kriterier, såsom

— ett betydande antal tjänstemottagare i en eller flera medlemsstater i förhållande till dess eller deras befolkning, eller

— verksamhet som riktas till en eller flera medlemsstater.

f) näringsidkare: en fysisk person, eller en juridisk person oavsett om den är offentligägd eller privatägd, som agerar för

ändamål som faller inom ramen för den egna handels-, närings-, hantverks- eller yrkesverksamheten, inklusive när

detta sker genom en person som agerar i dennes namn eller på dennes vägnar.

g) förmedlingstjänst: en av följande informationssamhällestjänster:

i) En tjänst för enbart vidarefordran (mere conduit) som består av överföring i ett kommunikationsnät av information

som tillhandahållits av en tjänstemottagare, eller tillhandahållande av tillgång till ett kommunikationsnät.

ii) En cachningstjänst som består av överföring i ett kommunikationsnät av information som tillhandahållits av en

tjänstemottagare, som innefattar automatisk, mellanliggande och tillfällig lagring av informationen och som utförs

enbart för att effektivisera den vidare överföringen av informationen till andra tjänstemottagare på deras begäran.

iii) En värdtjänst som består av lagring av information som tillhandahålls av en tjänstemottagare och som sker på

dennes begäran.

h) olagligt innehåll: information som i sig eller i förhållande till en verksamhet, däribland försäljning av produkter eller

tillhandahållande av tjänster, inte är förenlig med unionsrätten eller gällande rätt i en medlemsstat som står i

överensstämmelse med unionsrätten, oavsett denna rätts exakta sakinnehåll eller art.

276

SOU 2023:39

Bilaga 4

27.10.2022

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 277/43

i) onlineplattform: en värdtjänst som på begäran av en tjänstemottagare lagrar och sprider information till allmänheten,

såvida inte denna verksamhet enbart utgör en extrafunktion av mindre betydelse inom en annan tjänst eller en

funktion av mindre betydelse inom den huvudsakliga tjänsten och om denna extrafunktion eller funktion av objektiva

och tekniska skäl inte kan användas utan denna andra tjänst, och integreringen av extrafunktionen eller funktionen

inte är ett sätt att kringgå tillämpningen av bestämmelserna i denna förordning.

j) onlinesökmotor: en förmedlingstjänst som gör det möjligt för användare att mata in sökfraser för att göra sökningar på i

princip alla webbplatser eller alla webbplatser på ett visst språk på grundval av en fråga om vilket ämne som helst i

form av ett nyckelord, en röstbegäran, en fras eller någon annan inmatning, och som returnerar resultat i vilket format

som helst som innehåller information om det begärda innehållet.

k) spridning till allmänheten: att på begäran av den tjänstemottagare som tillhandahållit informationen göra den tillgänglig

för ett potentiellt obegränsat antal tredje parter.

l) distansavtal: ett distansavtal enligt definitionen i artikel 2.7 i direktiv 2011/83/EU.

m) onlinegränssnitt: programvara, inbegripet en webbplats eller en del av en sådan, och applikationer, inbegripet

mobilappar.

n) samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet: samordnaren för digitala tjänster i den medlemsstat där det

huvudsakliga etableringsstället för en leverantör av en förmedlingstjänst är beläget eller där leverantörens rättsliga

företrädare har sin hemvist eller är etablerad.

o) samordnaren för digitala tjänster i destinationslandet: samordnaren för digitala tjänster i en medlemsstat där förmedlings­

tjänsten tillhandahålls.

p) aktiv mottagare av en onlineplattform: en tjänstemottagare som interagerat med en onlineplattform antingen genom att be

onlineplattformen att agera värd för information eller genom att exponeras för information som onlineplattformen

agerar värd för och som sprids via dess onlinegränssnitt.

q) aktiv mottagare av en onlinesökmotor: en tjänstemottagare som har lämnat in en fråga till en onlinesökmotor och blivit

exponerad för indexerad information som presenteras på dess onlinegränssnitt.

r) annons: information utformad för att främja ett meddelande från en juridisk eller fysisk person, oavsett om det handlar

om att uppnå kommersiella eller icke-kommersiella syften, och som presenteras på en onlineplattform på dess

onlinegränssnitt mot betalning för att särskilt lyfta fram denna information.

s) rekommendationssystem: ett helt eller delvis automatiserat system som en onlineplattform använder för att i sitt

onlinegränssnitt föreslå tjänstemottagarna specifik information eller prioritera den informationen, inbegripet till följd

av en sökning som gjorts av tjänstemottagaren eller på annat sätt fastställa den relativa ordningsföljden eller

synligheten för den information som visas.

t) innehållsmoderering: åtgärder, oavsett om dessa är automatiserade eller inte, som vidtas av leverantörer av förmedlings­

tjänster, och som särskilt syftar till att upptäcka, identifiera och ta itu med olagligt innehåll eller information som är

oförenlig med leverantörens allmänna villkor, som tillhandahålls av tjänstemottagarna, inbegripet åtgärder som vidtas

vilka påverkar tillgången, synligheten och tillgängligheten för detta olagliga innehåll eller denna information,

exempelvis genom nedprioritering, demonetisering eller genom att det görs oåtkomligt eller avlägsnas, eller åtgärder

som påverkar tjänstemottagarnas förmåga att tillhandahålla informationen, exempelvis genom avslutande eller

tillfällig stängning av en mottagares konto.

u) allmänna villkor: alla klausuler, oavsett beteckning eller form, som reglerar avtalsförhållandet mellan leverantören av

förmedlingstjänster och tjänstemottagare.

277

Bilaga 4

SOU 2023:39

L 277/44

SV

Europeiska unionens officiella tidning

27.10.2022

v) personer med funktionsnedsättning: personer med funktionsnedsättning i den mening som avses i artikel 3.1 i Europapar­

lamentets och rådets direktiv (EU) 2019/882 (38).

w) kommersiellt meddelande: kommersiellt meddelande enligt definitionen i artikel 2 f i direktiv 2000/31/EG.

x) omsättning: ett företags intäkter i den mening som avses i artikel 5.1 i rådets förordning (EG) nr 139/2004 (39).

KAPITEL II

ANSVAR FÖR LEVERANTÖRER AV FÖRMEDLINGSTJÄNSTER

Artikel 4

Enbart vidarefordran (mere conduit)

1.

Om en av informationssamhällets tjänster tillhandahålls och den utgörs av överföring i ett kommunikationsnät av

information som tillhandahållits av en tjänstemottagare, eller tillgång till ett kommunikationsnät tillhandahålls, ska

tjänsteleverantören inte vara ansvarig för den överförda eller tillgängliggjorda informationen under förutsättning att

tjänsteleverantören

a) inte initierat överföringen,

b) inte valt ut mottagaren av den överförda informationen, och

c) inte valt ut eller ändrat den information som överförts.

2.

Överföringen och tillhandahållandet av sådan tillgång som avses i punkt 1 omfattar automatisk, mellanliggande och

tillfällig lagring av den överförda informationen, i den mån lagringen enbart görs för att genomföra överföringen i

kommunikationsnätet och under förutsättning att informationen inte lagras längre än vad som rimligtvis krävs för

överföringen.

3.

Denna artikel ska inte påverka möjligheterna för en rättslig eller administrativ myndighet att i enlighet med

medlemsstaternas rättssystem kräva att tjänsteleverantören upphör med eller förhindrar en överträdelse.

Artikel 5

Cachning

1.

Vid tillhandahållandet av en informationssamhällestjänst som utgörs av överföring inom ett kommunikationsnät av

information som tillhandahållits av en tjänstemottagare ska tjänsteleverantören inte vara ansvarig för den automatiska,

mellanliggande och tillfälliga lagring av informationen som utförs enbart för att effektivisera eller göra vidare överföring av

informationen till andra tjänstemottagare på deras begäran mer säker, under förutsättning att tjänsteleverantören

a) inte ändrar informationen,

b) uppfyller villkoren för tillgång till informationen,

c) följer regler för uppdatering av informationen, vilka fastställts på ett sätt som är allmänt vedertaget och använt inom

branschen,

(

38

) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/882 av den 17 april 2019 om tillgänglighetskrav för produkter och tjänster

(EUT L 151, 7.6.2019, s. 70).

(

39

) Rådets förordning (EG) nr 139/2004 av den 20 januari 2004 om kontroll av företagskoncentrationer (EUT L 24, 29.1.2004, s. 1).

278

SOU 2023:39

Bilaga 4

27.10.2022

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 277/45

d) inte ingriper i den lagliga användningen av den teknik som är allmänt vedertagen och som används inom branschen för

att få fram uppgifter om hur informationen används, och

e) handlar utan dröjsmål för att avlägsna den information som tjänsteleverantören har lagrat eller göra den oåtkomlig så

snart denne fått kännedom om att den information som ursprungligen överfördes har avlägsnats från nätet eller gjorts

oåtkomlig, eller att en rättslig eller administrativ myndighet har bestämt att den ska avlägsnas eller göras oåtkomlig.

2.

Denna artikel ska inte påverka möjligheterna för en rättslig eller administrativ myndighet att i enlighet med en

medlemsstats rättssystem kräva att tjänsteleverantören upphör med eller förhindrar en överträdelse.

Artikel 6

Värdtjänster

1.

Vid tillhandahållandet av en informationssamhällestjänst som utgörs av lagring av information som tillhandahållits av

en tjänstemottagare ska tjänsteleverantören inte vara ansvarig för information som lagrats på tjänstemottagarens begäran,

under förutsättning att tjänsteleverantören

a) inte hade kännedom om förekomsten av olaglig verksamhet eller olagligt innehåll och, beträffande skadeståndsanspråk,

inte var medveten om fakta eller omständigheter som gjort förekomsten av den olagliga verksamheten eller det olagliga

innehållet uppenbar, eller

b) så snart den fått sådan kännedom eller blivit medveten om detta handlat utan dröjsmål för att avlägsna det olagliga

innehållet eller göra det oåtkomligt.

2.

Punkt 1 är inte tillämplig om tjänstemottagaren handlar under tjänsteleverantörens ledning eller överinseende.

3.

Punkt 1 ska inte tillämpas med avseende på ansvar inom ramen för konsumentskyddslagstiftningen för

onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare, när en sådan

onlineplattform visar den specifika informationen, eller på annat sätt möjliggör den specifika transaktionen i fråga, på ett

sådant sätt att en genomsnittlig konsument fås att tro att denna information, eller den produkt eller tjänst som är föremål

för transaktionen, tillhandahålls antingen av själva onlineplattformen eller av en tjänstemottagare som handlar under dess

överinseende eller kontroll.

4.

Denna artikel ska inte påverka möjligheterna för en rättslig eller administrativ myndighet att i enlighet med en

medlemsstats rättssystem kräva att tjänsteleverantören upphör med eller förhindrar en överträdelse.

Artikel 7

Frivilliga undersökningar på eget initiativ och regelefterlevnad

Enbart det faktum att leverantörer av förmedlingstjänster i god tro och aktsamt utför frivilliga undersökningar på eget

initiativ eller vidtar andra åtgärder som syftar till att upptäcka, identifiera och avlägsna olagligt innehåll, eller göra det

oåtkomligt, eller vidtar åtgärder som är nödvändiga för att uppfylla kraven i unionsrätten och nationell rätt, i

överensstämmelse med unionsrätten, däribland de krav som fastställs i denna förordning, innebär inte att de inte ska vara

berättigade att omfattas av de undantag från ansvar som avses i artiklarna 4, 5 och 6.

Artikel 8

Inga allmänna skyldigheter avseende övervakning eller aktivt faktasökande

Leverantörer av förmedlingstjänster ska inte åläggas någon allmän skyldighet att övervaka den information som de överför

eller lagrar, eller att undersöka fakta eller omständigheter som tyder på olaglig verksamhet.

279

Bilaga 4

SOU 2023:39

L 277/46

SV

Europeiska unionens officiella tidning

27.10.2022

Artikel 9

Förelägganden om att agera mot olagligt innehåll

1.

Vid mottagandet av ett föreläggande att agera mot en eller flera specifika delar av olagligt innehåll vilket utfärdats av

de berörda nationella rättsliga eller administrativa myndigheterna, på grundval av tillämplig unionsrätt eller nationell rätt i

överensstämmelse med unionsrätten, ska leverantörer av förmedlingstjänster utan onödigt dröjsmål informera den

myndighet som utfärdade föreläggandet eller annan eventuell myndighet som anges i föreläggandet om varje eventuell

verkan det givits, med angivande av om och när föreläggandet getts verkan.

2.

Medlemsstaterna ska säkerställa att ett föreläggande som avses i punkt 1 när det översänds till leverantören, uppfyller

åtminstone följande villkor:

a) Föreläggandet innehåller följande:

i) En hänvisning till den rättsliga grunden för föreläggandet, i unionsrätt eller nationell rätt.

ii) En motivering som förklarar varför informationen utgör olagligt innehåll, med hänvisning till en eller flera specifika

bestämmelser i unionsrätt eller nationell rätt i överensstämmelse med unionsrätten.

iii) Information som identifierar den utfärdande myndigheten.

iv) Tydlig information som gör det möjligt för leverantören av förmedlingstjänster att identifiera och lokalisera det

berörda olagliga innehållet, såsom en eller flera URL och, när så är nödvändigt, ytterligare information.

v) Information om de prövningsmekanismer som finns tillgängliga för leverantören av förmedlingstjänster och för den

tjänstemottagare som tillhandahållit innehållet.

vi) I tillämpliga fall, upplysningar om vilken myndighet som ska få informationen om den verkan som ges åt

föreläggandena.

b) Föreläggandets territoriella tillämpningsområde, på grundval av de tillämpliga reglerna i unionsrätt och nationell rätt,

inbegripet stadgan, och, i förekommande fall, allmänna principer i internationell rätt, är begränsat till vad som är strikt

nödvändigt för att uppnå dess mål.

c) Föreläggandet översänds på ett av de språk som angetts av leverantören av förmedlingstjänster enligt artikel 11.3 eller

på något annat av medlemsstaternas officiella språk, som den myndighet som utfärdar föreläggandet och den

leverantören kommit överens om, och sänds till den elektroniska kontaktpunkt som utsetts av den leverantören i

enlighet med artikel 11; om föreläggandet inte är avfattat på det språk som angetts av leverantören av förmedlings­

tjänster eller på något annat språk som överenskommits bilateralt, får det översändas på det språk den utfärdande

myndigheten använder, förutsatt att det åtföljs av en översättning till ett sådant språk som angetts eller som har

överenskommits bilateralt av åtminstone de uppgifter som anges i leden a och b i denna punkt.

3.

Den myndighet som utfärdar föreläggandet eller, i tillämpliga fall, den myndighet som anges i föreläggandet, ska

översända föreläggandet och den information som mottagits från leverantören av förmedlingstjänster om den verkan

föreläggandet givits till samordnaren för digitala tjänster från den utfärdande myndighetens medlemsstat.

4.

Efter att ha tagit emot föreläggandet från den rättsliga eller administrativa myndigheten ska samordnaren för digitala

tjänster i den berörda medlemsstaten utan onödigt dröjsmål sända en kopia av de förelägganden som avses i punkt 1 i

denna artikel till alla andra samordnare för digitala tjänster via det system som upprättas i enlighet med artikel 85.

5.

Senast vid den tidpunkt då föreläggandet ges verkan eller, i förekommande fall, vid den tidpunkt som den utfärdande

myndigheten anger i sitt föreläggande, ska leverantörer av förmedlingstjänster informera den berörda tjänstemottagaren om

det mottagna föreläggandet och den verkan det givits. Sådan information som tillhandahålls tjänstemottagaren ska

innehålla en motivering, ange de möjligheter till prövning som finns och en beskrivning av det territoriella

tillämpningsområdet för föreläggandet, i enlighet med punkt 2.

280

SOU 2023:39

Bilaga 4

27.10.2022

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 277/47

6.

De villkor och krav som fastställs i denna artikel ska inte påverka nationell civilprocessrätt och straffprocessrätt.

Artikel 10

Förelägganden om att tillhandahålla information

1.

Vid mottagandet av ett föreläggande om att tillhandahålla specifik information om en eller flera specifika individuella

tjänstemottagare vilket utfärdats av de berörda nationella rättsliga eller administrativa myndigheterna på grundval av

tillämplig unionsrätt eller nationell rätt i överensstämmelse med unionsrätten, ska leverantörer av förmedlingstjänster utan

onödigt dröjsmål underrätta den myndighet som utfärdat föreläggandet eller annan myndighet som anges i föreläggandet

om att föreläggandet tagits emot och den verkan som det givits, med angivande av om föreläggandet getts verkan och när

detta i så fall skett.

2.

Medlemsstaterna ska säkerställa att ett föreläggande som avses i punkt 1 när det överlämnas till leverantören

åtminstone uppfyller följande villkor:

a) Föreläggandet innehåller följande:

i) En hänvisning till den rättsliga grunden för föreläggandet, i unionsrätt eller nationell rätt.

ii) Information som identifierar den utfärdande myndigheten.

iii) Tydlig information som gör det möjligt för leverantören av förmedlingstjänster att identifiera den eller de specifika

mottagare om vilka information begärs, såsom ett eller flera kontonamn eller unika identifierare.

iv) En motivering som förklarar för vilket ändamål som informationen behövs och varför kravet på tillhandahållande

av information är nödvändigt och proportionellt för att avgöra om mottagarna av förmedlingstjänsterna följer

tillämplig unionsrätt eller nationell rätt i överensstämmelse med unionsrätten, om det inte är omöjligt att

tillhandahålla en sådan motivering av skäl förbundna med förebyggande, förhindrande, utredning, avslöjande eller

lagföring av brott.

v) Information om de prövningsmekanismer som finns tillgängliga för leverantören och för de berörda

tjänstemottagarna.

vi) I tillämpliga fall, information om till vilken myndighet informationen om den verkan som givits föreläggandena ska

sändas.

b) Föreläggandet ålägger endast leverantören att tillhandahålla information som redan samlats in för syftet att

tillhandahålla tjänsten och som är inom leverantörens kontroll.

c) Föreläggandet översänds på ett av de språk som angetts av leverantören av förmedlingstjänster enligt artikel 11.3 eller

på något annat av medlemsstaternas officiella språk, som den myndighet som utfärdar föreläggandet och leverantören

kommit överens om, och sänds till den elektroniska kontaktpunkt som utsetts av leverantören i enlighet med

artikel 11; om föreläggandet inte är avfattat på det språk som angetts av leverantören av förmedlingstjänster eller på

något annat språk som överenskommits bilateralt, får det översändas på det språk den utfärdande myndigheten

använder, förutsatt att det åtföljs av en översättning till ett sådant språk som angetts eller som har överenskommits

bilateralt av åtminstone de uppgifter som anges i leden a och b i denna punkt.

3.

Den myndighet som utfärdar föreläggandet eller, i tillämpliga fall, den myndighet som anges i föreläggandet, ska

översända det och eventuell information som mottagits från leverantören av förmedlingstjänster om den verkan

föreläggandet givits till samordnaren för digitala tjänster från den utfärdande myndighetens medlemsstat.

4.

Efter att ha tagit emot föreläggandet från den rättsliga eller administrativa myndigheten ska samordnaren för digitala

tjänster i den berörda medlemsstaten utan onödigt dröjsmål sända en kopia av det föreläggande som avses i punkt 1 i

denna artikel till alla samordnare för digitala tjänster via det system som upprättas i enlighet med artikel 85.

281

Bilaga 4

SOU 2023:39

L 277/48

SV

Europeiska unionens officiella tidning

27.10.2022

5.

Senast då föreläggandet ges verkan, eller i förekommande fall vid den tidpunkt som den utfärdande myndigheten

angav i sitt föreläggande, ska leverantörer av förmedlingstjänster informera den berörda tjänstemottagaren om det

mottagna föreläggandet och den verkan det givits. Sådan information som tillhandahålls tjänstemottagaren ska innehålla

en motivering och ange de möjligheter till prövning som finns, i enlighet med punkt 2.

6.

De villkor och krav som fastställs i denna artikel ska inte påverka nationell civilprocessrätt och straffprocessrätt.

KAPITEL III

KRAV PÅ TILLBÖRLIG AKTSAMHET FÖR EN TRANSPARENT OCH SÄKER ONLINEMILJÖ

AVSNITT 1

Bestämmelser som är tillämpliga på alla leverantörer av förmedlingstjänster

Artikel 11

Kontaktpunkter för medlemsstaternas myndigheter, kommissionen och nämnden

1.

Leverantörer av förmedlingstjänster ska utse en enda kontaktpunkt för att göra det möjligt för dem att kommunicera

direkt, på elektronisk väg, med medlemsstaternas myndigheter, kommissionen och den nämnd som avses i artikel 61 för

tillämpningen av denna förordning.

2.

Leverantörer av förmedlingstjänster ska offentliggöra den information som behövs för att enkelt identifiera och

kommunicera med deras enda kontaktpunkter. Den informationen ska vara lätt tillgänglig och ska hållas uppdaterad.

3.

Leverantörer av förmedlingstjänster ska i den information som avses i punkt 2 ange vilket eller vilka av

medlemsstaternas officiella språk som, utöver ett språk som i huvudsak förstås av största möjliga antal medborgare i

unionen, kan användas för kommunikation med deras kontaktpunkter, och dessa språk ska innefatta minst ett av de

officiella språken i den medlemsstat där leverantören av förmedlingstjänster har sitt huvudsakliga etableringsställe eller där

dess rättsliga företrädare har sin hemvist eller är etablerad.

Artikel 12

Kontaktpunkter för tjänstemottagare

1.

Leverantörer av förmedlingstjänster ska utse en enda kontaktpunkt för att göra det möjligt för tjänstemottagare att

kommunicera direkt och snabbt med dem, på elektronisk väg och på ett användarvänligt sätt, inbegripet genom att göra

det möjligt för tjänstemottagarna att välja kommunikationsmedel, som inte enbart ska förlita sig på automatiserade verktyg.

2.

Utöver de skyldigheter som föreskrivs enligt direktiv 2000/31/EG ska leverantörer av förmedlingstjänster

offentliggöra den information som behövs för att tjänstemottagarna enkelt ska kunna identifiera sina enda kontaktpunkter

och kommunicera med dem. Den informationen ska vara lätt tillgänglig och ska hållas uppdaterad.

Artikel 13

Rättsliga företrädare

1.

Leverantörer av förmedlingstjänster som inte har ett etableringsställe i unionen men som erbjuder tjänster i unionen

ska skriftligen utse en juridisk eller fysisk person att agera som deras rättsliga företrädare i en av de medlemsstater där de

erbjuder sina tjänster.

282

SOU 2023:39

Bilaga 4

27.10.2022

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 277/49

2.

Leverantörer av förmedlingstjänster ska bemyndiga sina rättsliga företrädare att vid sidan av eller i stället för sådana

leverantörer hantera kontakterna med medlemsstaternas behöriga myndigheter, kommissionen och nämnden när det

gäller alla frågor som är nödvändiga för mottagande, efterlevnad och tillämpning av beslut som utfärdas i samband med

denna förordning. Leverantörer av förmedlingstjänster ska förse sina rättsliga företrädare med de befogenheter som är

nödvändiga och tillräckliga resurser för att garantera ett effektivt och lämpligt samarbete med medlemsstaternas behöriga

myndigheter, kommissionen och nämnden och för att följa sådana beslut.

3.

Det ska vara möjligt för den utsedda rättsliga företrädaren att hållas ansvarig för bristande efterlevnad av skyldigheter

enligt denna förordning, utan att det påverkar de skadeståndskrav och rättsliga åtgärder som kan riktas mot leverantören av

förmedlingstjänster.

4.

Leverantörer av förmedlingstjänster ska meddela den rättsliga företrädarens namn, postadress, e-postadress och

telefonnummer till samordnaren för digitala tjänster i den medlemsstat där den rättsliga företrädaren har sin hemvist eller

är etablerad. De ska säkerställa att den informationen är allmänt tillgänglig, lättillgänglig, korrekt och hålls uppdaterad.

5.

Utseendet av en rättslig företrädare inom unionen enligt punkt 1 ska inte utgöra en etablering i unionen.

Artikel 14

Allmänna villkor

1.

Leverantörer av förmedlingstjänster ska i sina allmänna villkor inkludera information om eventuella begränsningar de

tillämpar på användningen av deras tjänster när det gäller den information som tillhandahålls av tjänstemottagarna. Denna

information ska omfatta uppgifter om eventuella policyer, förfaranden, åtgärder och verktyg som används för innehållsmo­

derering, inbegripet algoritmbaserat beslutsfattande och mänsklig granskning samt om arbetsordningen för deras interna

system för hantering av klagomål. Den ska vara formulerad i tydliga, klara, lättbegripliga, användarvänliga och entydiga

ordalag och finnas allmänt tillgänglig i ett lättillgängligt och maskinläsbart format.

2.

Leverantörer av förmedlingstjänster ska underrätta tjänstemottagarna om varje betydande ändring av de allmänna

villkoren.

3.

Om en förmedlingstjänst främst riktar sig till minderåriga eller till övervägande del används av dem ska leverantören

av den förmedlartjänsten förklara villkoren och eventuella begränsningar för användningen av tjänsten på ett sätt som

minderåriga kan förstå.

4.

Leverantörer av förmedlingstjänster ska agera på ett aktsamt, objektivt och proportionellt sätt vid tillämpningen och

kontrollen av efterlevnaden av de begränsningar som avses i punkt 1, med vederbörlig hänsyn till alla berörda parters

rättigheter och legitima intressen, inbegripet tjänstemottagarnas grundläggande rättigheter, såsom yttrandefriheten,

mediernas frihet och mångfald och andra grundläggande rättigheter och friheter enligt stadgan.

5.

Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer ska ge tjänstemottagarna en

koncis, lättillgänglig och maskinläsbar sammanfattning av de allmänna villkoren, inbegripet tillgängliga rättsmedel och

prövningsmekanismer, i klara och entydiga ordalag.

6.

Mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer i den mening som avses i artikel 33 ska

offentliggöra sina allmänna villkor på de officiella språken i samtliga medlemsstater där de erbjuder sina tjänster.

Artikel 15

Transparensrapporteringsskyldigheter för leverantörer av förmedlingstjänster

1.

Leverantörer av förmedlingstjänster ska minst en gång om året i ett maskinläsbart format samt på ett lättillgängligt

sätt offentliggöra tydliga, lättbegripliga rapporter om all innehållsmoderering som de bedrivit under den berörda perioden.

Dessa rapporter ska särskilt innehålla information om följande, beroende på vad som är tillämpligt:

283

Bilaga 4

SOU 2023:39

L 277/50

SV

Europeiska unionens officiella tidning

27.10.2022

a) För leverantörer av förmedlingstjänster: antalet förelägganden som mottagits från medlemsstaternas myndigheter,

inbegripet förelägganden som utfärdats i enlighet med artiklarna 9 och 10, kategoriserade efter typen av olagligt

innehåll, den medlemsstat som utfärdat föreläggandet och den mediantid som behövts för att informera den myndighet

som utfärdat föreläggandet, eller någon annan myndighet som angetts i föreläggandet, om mottagandet av

föreläggandet, och för att ge verkan åt föreläggandet.

b) För leverantörer av värdtjänster: antalet anmälningar som lämnats in i enlighet med artikel 16, kategoriserade enligt

typen av påstått olagligt innehåll, antalet anmälningar som lämnats in av betrodda anmälare, eventuella åtgärder som

vidtagits till följd av dessa anmälningar och med särskiljande av fall där åtgärder vidtagits baserat på lagstiftning och fall

där åtgärder vidtagits på grundval av leverantörens allmänna villkor, antalet anmälningar som behandlats uteslutande

med hjälp av automatiserade metoder samt mediantiden för vidtagande av åtgärder.

c) För leverantörer av förmedlingstjänster: meningsfull och begriplig information om den innehållsmoderering som görs

på leverantörens eget initiativ, inbegripet användningen av automatiserade verktyg, vilka åtgärder som vidtagits för att

tillhandahålla utbildning och stöd till personer med ansvar för innehållsmoderering, antalet och typen av vidtagna

åtgärder som påverkar tillgången, synligheten och tillgängligheten för information som tillhandahålls av

tjänstemottagarna och mottagarnas förmåga att tillhandahålla information genom tjänsten, samt andra relaterade

begränsningar av tjänsten. Den inrapporterade informationen ska vara kategoriserad efter typ av olagligt innehåll eller

överträdelse av tjänsteleverantörens allmänna villkor, detektionsmetod och typ av begränsning som tillämpas.

d) För leverantörer av förmedlingstjänster: antalet klagomål som inkommit via de interna systemen för hantering av

klagomål i enlighet med leverantörens allmänna villkor, och dessutom, för leverantörer av onlineplattformar, i enlighet

med artikel 20 grunden för dessa klagomål, beslut som fattats med avseende på dessa klagomål, mediantiden för att

fatta dessa beslut samt antal tillfällen då dessa beslut upphävts.

e) All användning av automatiserade metoder för innehållsmoderering, inbegripet en kvalitativ beskrivning, en

specificering av de exakta syftena och indikatorer på tillförlitligheten och den möjliga felprocenten för de

automatiserade metoder som används för uppnåendet av dessa syften samt eventuella skyddsåtgärder som tillämpas.

2.

Punkt 1 i denna artikel ska inte tillämpas på leverantörer av förmedlingstjänster som utgör mikroföretag eller små

företag enligt definitionen i rekommendation 2003/361/EG och som inte är mycket stora onlineplattformar i den mening

som avses i artikel 33 i denna förordning.

3.

Kommissionen får anta genomförandeakter för att fastställa mallar när det gäller formen på, innehållet i och andra

aspekter av rapporterna enligt punkt 1 i denna artikel, inbegripet harmoniserade rapporteringsperioder. Dessa

genomförandeakter ska antas i enlighet med det rådgivande förfarande som avses i artikel 88.

AVSNITT 2

Ytterligare bestämmelser som är tillämpliga på leverantörer av värdtjänster, inbegripet onlineplattformar

Artikel 16

Mekanismer för anmälan och åtgärder

1.

Leverantörer av värdtjänster ska införa mekanismer som gör det möjligt för varje individ eller enhet att till dem

anmäla förekomster på deras tjänst av specifik information som individen eller enheten anser utgöra olagligt innehåll.

Dessa mekanismer ska vara lättillgängliga och användarvänliga och det ska vara möjligt att lämna in anmälningar enbart

på elektronisk väg.

284

SOU 2023:39

Bilaga 4

27.10.2022

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 277/51

2.

De mekanismer som avses i punkt 1 ska vara sådana att de främjar inlämning av anmälningar som är tillräckligt

exakta och underbyggda. Därför ska leverantörerna av värdtjänster vidta nödvändiga åtgärder för att möjliggöra och främja

inlämning av anmälningar som innehåller samtliga följande delar:

a) En tillräckligt underbyggd redogörelse för skälen till att individen eller enheten hävdar att informationen i fråga utgör

olagligt innehåll.

b) En tydlig angivelse av informationens exakta elektroniska lokalisering, exempelvis en eller flera exakta URL och, vid

behov, ytterligare information som gör det möjligt att identifiera det olagliga innehållet anpassat till typen av innehåll

och den specifika typen av värdtjänst.

c) Namn och e-postadress för den individ eller enhet som lämnar in anmälan, utom när det gäller information som anses

involvera ett av de brott som avses i artiklarna 3–7 i direktiv 2011/93/EU.

d) En förklaring där den individ eller enhet som lämnar in anmälan bekräftar sin övertygelse i ärligt uppsåt om att

informationen och påståendena i anmälan är korrekta och fullständiga.

3.

Anmälningar som avses i denna artikel ska anses ge upphov till faktisk kunskap eller medvetenhet för tillämpningen

av artikel 6 avseende den specifika information som berörs när de gör det möjligt för en aktsam leverantör av värdtjänster

att utan en detaljerad rättslig undersökning fastställa att den aktuella verksamheten eller informationen är olaglig.

4.

I de fall då anmälan innehåller de elektroniska kontaktuppgifterna för den individ eller enhet som gjort anmälan ska

leverantören av värdtjänster utan onödigt dröjsmål sända ett mottagningsbevis till den individen eller enheten.

5.

Leverantören ska också utan onödigt dröjsmål underrätta den individen eller enheten om sitt beslut avseende den

information som anmälan avser och tillhandahålla information om möjligheterna till prövning av beslutet.

6.

Leverantörer av värdtjänster ska behandla alla anmälningar som de tar emot genom de mekanismer som avses i punkt

1 och fatta sina beslut om den information som anmälningarna omfattar på ett snabbt, aktsamt, icke godtyckligt och

objektivt sätt. Om de använder automatiserade metoder för denna behandling eller detta beslutsfattande ska de inkludera

information om denna användning i det meddelande som avses i punkt 5.

Artikel 17

Motivering

1.

Leverantörer av värdtjänster ska tillhandahålla en tydlig och specifik motivering till berörda tjänstemottagare om

någon av följande begränsningar har införts på grund av att den information som tjänstemottagaren lämnat utgör olagligt

innehåll eller är oförenlig med deras allmänna villkor:

a) Begränsningar vad gäller synligheten för specifika delar av den information som tillhandahållits av tjänstemottagaren,

inbegripet att innehåll avlägsnas, att innehåll görs oåtkomligt eller att innehåll demonetiseras.

b) Tillfälligt upphävande, avslutande eller annan begränsning av penningutbetalningar.

c) Tillfälligt avbrytande eller avslutande av tillhandahållandet av tjänsten, helt eller delvis.

d) Tillfällig stängning eller avslutande av tjänstemottagarens konto.

2.

Punkt 1 ska endast tillämpas om leverantören känner till de relevanta elektroniska kontaktuppgifterna. Den ska

tillämpas senast från och med det datum då begränsningen införs, oavsett varför eller hur den infördes.

Punkt 1 ska inte tillämpas om informationen utgör vilseledande kommersiellt innehåll i stora volymer.

285

Bilaga 4

SOU 2023:39

L 277/52

SV

Europeiska unionens officiella tidning

27.10.2022

3.

Den motivering som avses i punkt 1 ska minst innehålla följande uppgifter:

a) Information om huruvida beslutet medför att informationen antingen avlägsnas, görs oåtkomlig, demonetiseras eller ges

begränsad synlighet, eller om betalningar kopplade till den tillfälligt upphävs eller avslutas, eller innebär att andra

åtgärder som avses i punkt 1 införs avseende informationen, och, om relevant, den territoriella omfattningen av

beslutet samt dess varaktighet.

b) De fakta och omständigheter som legat till grund för beslutet, inklusive, i förekommande fall, information om huruvida

beslutet fattats till följd av en anmälan i enlighet med artikel 16 eller på grundval av frivilliga undersökningar på eget

initiativ och, när så är strikt nödvändigt, anmälarens identitet.

c) Om tillämpligt, uppgifter om eventuell användning av automatiserade metoder vid beslutsfattandet, inbegripet

information om huruvida beslutet fattats med avseende på innehåll som upptäckts eller identifierats med hjälp av

automatiserade metoder.

d) Om beslutet rör påstått olagligt innehåll, en hänvisning till den rättsliga grund som använts och förklaringar till varför

informationen anses utgöra olagligt innehåll på denna grund.

e) Om beslutet fattats baserat på informationens påstådda oförenlighet med värdtjänstleverantörens allmänna villkor, en

hänvisning till den avtalsgrund som använts och en förklaring av varför informationen anses oförenlig med denna

grund.

f) Tydliga och användarvänliga uppgifter om de möjligheter till prövning som är tillgängliga för tjänstemottagaren med

avseende på beslutet, framför allt, om tillämpligt, genom interna mekanismer för hantering av klagomål, tvistlösning

utanför domstol och rättslig prövning.

4.

De uppgifter som leverantörer av värdtjänster tillhandahåller i enlighet med denna artikel ska vara tydliga och

lättbegripliga och så exakta och specifika som rimligen är möjligt under de givna omständigheterna. Uppgifterna ska i

synnerhet vara sådana att den berörda tjänstemottagaren har rimlig möjlighet att effektivt utöva de möjligheter till

prövning som avses i punkt 3 f.

5.

Denna artikel ska inte tillämpas på förelägganden som avses i artikel 9.

Artikel 18

Anmälan av misstanke om brott

1.

Om en leverantör av värdtjänster får kännedom om information som ger upphov till misstanke om att ett brott som

inbegriper ett hot mot en eller flera människors liv eller säkerhet har skett, håller på att ske eller sannolikt kommer att ske,

ska den omedelbart underrätta de brottsbekämpande eller rättsliga myndigheterna i den eller de berörda medlemsstaterna

om denna misstanke och tillhandahålla all relevant information som finns tillgänglig.

2.

Om en leverantör av värdtjänster inte med rimlig säkerhet kan fastställa vilken medlemsstat som berörs ska den

underrätta de brottsbekämpande myndigheterna i den medlemsstat där den är etablerad eller där dess rättsliga företrädare

har sin hemvist eller är etablerad, eller underrätta Europol, eller båda.

Vid tillämpningen av denna artikel ska den berörda medlemsstaten vara den medlemsstat i vilken brottet misstänks ha skett,

håller på att ske eller sannolikt kommer att ske, eller den medlemsstat där de