SOU 2006:8

Mångfald och räckvidd

Till statsrådet Leif Pagrotsky

Regeringen beslutade den 7 oktober 2004 att tillkalla en parlamentariskt sammansatt kommitté med uppdrag att göra en översyn av det statliga stödet till dagspressen och lämna förslag på hur det framtida statliga engagemanget på dagspressområdet skall vara utformat.

Den 7 oktober 2004 förordnade statsrådet Pär Nuder f.d. generalkonsuln Sören Thunell att vara ordförande i kommittén. Den 24 november 2004 förordnades som ledamöter statsvetaren Jabar Amin, fritidsledaren Charlotta Bjälkebring, f.d. landshövdingen Birgit Friggebo, partisekreteraren Jöran Hägglund, riksdagsledamoten Kenth Högström, redaktören Mats Johansson, riksdagsledamoten Helene Petersson och politiska sekreteraren Ewa Sundkvist. Kenth Högström entledigades från sitt uppdrag den 27 april 2005 och samma dag förordnades riksdagsledamoten Bo Bernhardsson som ledamot i kommittén. Jabar Amin entledigades från sitt uppdrag den 30 augusti 2005 och samma dag förordnades kommunalrådet Niclas Malmberg som ledamot i kommittén.

Den 14 december 2004 förordnades som experter departementssekreterarna Kirsten Glansberg och Karin Liby. Genom beslut den 13 januari 2005 entledigades Karin Liby och samma dag förordnades kanslirådet Martin Sundin att vara expert i kommittén.

Hovrättsassessorn Magnus Haglund anställdes som huvudsekreterare i kommittén från och med den 6 december 2004.

Kommitténs assistent har varit kanslisekreteraren Monica Berglund.

Kommittén har antagit namnet Presskommittén 2004 (Ku 2004:08).

I februari 2005 överlämnade kommittén sitt delbetänkande Lördagsdistribution av dagstidningar (SOU 2005:13).

Kommittén överlämnar härmed sitt slutbetänkande Mångfald och räckvidd (SOU 2006:8).

Till slutbetänkandet bifogas särskilda yttranden och reservationer.

Kommitténs uppdrag är härmed slutfört.

Stockholm i januari 2006

Sören Thunell

Bo Bernhardsson Charlotta Bjälkebring

Birgit Friggebo Jöran Hägglund

Mats Johansson Niclas Malmberg

Helene Petersson Ewa Sundkvist

/Magnus Haglund

Sammanfattning

Kommitténs överväganden och förslag i huvudsak: Kommittén anser att regelverket avseende driftsstöd skall ges en mera offensiv utformning. Målsättningen med kommitténs förslag om driftsstöd är att tidningsföretag skall stimuleras att i så hög utsträckning som möjligt öka sin dagstidnings upplaga och periodicitet. I linje härmed föreslår kommittén att mera defensivt utformade bestämmelser om driftsstöd mönstras ut.

I fråga om distributionsstöd lämnar kommittén förslag som bedöms bidra till att tidningsföretag även i framtiden skall kunna distribuera sina dagstidningar till rimliga priser. Förslagen i denna del är särskilt inriktade på åtgärder som stärker samdistributionssystemet samt åtgärder av betydelse för distribution av överspridda dagstidningar och dagstidningar i mera glesbebyggda områden.

För att stimulera dagstidningsföretag att inleda försöksverksamhet med elektronisk distribution som ett alternativ till distribution av tryckta dagstidningar föreslår kommittén att det inrättas ett tillfälligt distributionsstöd. Härutöver lämnar kommittén förslag som underlättar utgivning av dagstidningar som inte i huvudsak är skrivna på svenska samt förslag om en ny jämkningsregel för driftsstödsberättigade dagstidningar som distribuerar sin upplaga helt eller delvis på elektronisk väg.

Följande förslag kan särskilt lyftas fram:

  • Driftsstödet räknas upp för samtliga tidningskategorier utom

storstadstidningar.

  • Det sammanlagda årliga allmänna driftsstöd en storstads-

tidning som högst kan berättiga till sänks med 4,5 mnkr. Sänkningen sker stegvis med 1,5 mnkr per år och inleds från och med år 2007.

  • Dagstidningar som ägs av ett företag eller ingår i en koncern

som har ägarintresse också i annan dagstidningsutgivning på

samma utgivningsort skall alltjämt kunna berättiga till driftsstöd.

  • En allmän förutsättning för att en dagstidning som ägs av ett

företag eller ingår i en koncern som har ägarintresse också i annan dagstidningsutgivning på samma utgivningsort skall berättiga till driftsstöd skall vara att dagstidningen har ett eget redaktionellt innehåll som utgör minst 60 procent av dess totala redaktionella innehåll.

  • Gränsen för storleken på den abonnerade upplaga en dags-

tidning måste uppnå för att berättiga till driftsstöd sänks från 2 000 exemplar till 1 500 exemplar.

  • Endast dagstidningar som överskrider högsta gräns för hus-

hållstäckning skall kunna berättiga till avvecklingsstöd.

  • En gemensam trappa för driftsstöd införs för samtliga låg-

frekventa dagstidningar.

  • Högsta hushållstäckningsgrad för att en lågfrekvent dagstid-

ning skall berättiga till driftsstöd höjs till 30 procent.

  • Lågfrekventa driftsstödsberättigade dagstidningar ges utökade

möjligheter att marknadsföra sin egen tidning utan att förlora rätten till driftsstöd.

  • Lågfrekventa dagstidningar som underskrider lägsta gräns för

abonnerad upplaga skall inte ha rätt till fortsatt tidsbegränsat driftsstöd.

  • Principen om likapris inom ramen för en presstödsberättigad

samdistribution utvidgas.

  • Ett särskilt distributionsstöd införs i presstödsförordningen

(1990:524).

  • Ett tillfälligt distributionsstöd införs för att stimulera dags-

tidningsföretag att inleda försöksverksamhet med elektronisk distribution av dagstidningar som ett alternativ till distribution av tryckta dagstidningar.

  • Dagstidningar som inte i huvudsak är skrivna på svenska kan

berättiga till driftsstöd även om tidningen saluförs utomlands.

  • En driftsstödberättigad dagstidning vars abonnerade upplaga

helt eller till viss del distribueras elektroniskt berättigar till jämkat driftsstöd.

Kommitténs uppdrag

Kommittén har haft i uppdrag att göra en översyn av det statliga stödet till dagspressen och lämna förslag på hur det framtida statliga engagemanget på dagspressområdet skall vara utformat. I uppdraget har ingått att

  • kartlägga och analysera utvecklingen på dagspressmarknaden samt därvid beakta betydelsen av de olika stödformerna på presstödsområdet,
  • kartlägga och analysera de samarbeten och sammanslagningar som förekommer på dagstidningsområdet samt belysa press- stödets betydelse vid sammanslagningar,
  • kartlägga och analysera distributionssituationen för dagspressen,
  • analysera förutsättningarna för etablering av nya dagstidningar,
  • analysera behovet av presstöd till dagstidningar som riktar sig till invandrare och nationella minoriteter, samt
  • analysera möjligheterna för elektroniskt distribuerade dagstidningar att få presstöd.

Kommittén har vidare haft i uppdrag att föreslå åtgärder som innebär att det statliga presstödet även i fortsättningen bidrar till mångfald vad gäller innehåll och ägande samt till bred spridning av dagstidningar i såväl storstadsområdena som andra delar av landet.

Allmänna utgångspunkter för arbetet

Utgångspunkten för kommitténs arbete har varit att vårt statsskick med representativ demokrati skall fördjupas och förstärkas. Enligt kommitténs bedömning är det för funktionen av vårt statsskick inte tillräckligt att medborgarna tillförsäkras grundläggande demokratiska rättigheter såsom yttrande-, informations- och tryckfrihet. En vital och för statskicket nödvändig opinionsbildning förutsätter att medborgarna har tillgång till och aktivt tar del av fora som fullgör följande tre uppgifter: 1) informationsuppgiften; uppgiften att förse medborgarna med sådan information att de fritt och självständigt kan ta ställning i samhällsfrågor, 2) granskningsuppgiften; uppgiften att verka som självständiga aktörer och att granska att den offentliga makten utövas under lagarna, samt 3) forumuppgiften; uppgiften att låta olika åsikter och kulturyttringar

komma till tals. Utifrån detta perspektiv spelar massmedierna en central roll i vårt demokratiska system. Staten bör verka för att förhållandena på massmediemarknaden är sådana att medborgarna kan ges tillgång till en mångfald massmedier som fullgör de tre nämnda uppgifterna.

Kommitténs bedömning är att dagstidningarna alltjämt fyller en mycket viktig funktion för medborgarnas möjligheter att hålla sig informerade om och delta i frågor av betydelse för samhällslivet samt att det inte finns någon anledning att tro att dagspressens betydelse härvidlag kommer att minska under överblickbar framtid. Den abonnerade dagspressen är och kommer att vara en huvudkälla för medborgare att informera sig om och delta i en för statsskicket betydelsefull och vital opinionsbildning.

På senare tid har det tillkommit ett antal nya medier och andra aktörer som konkurrerar med dagstidningsföretagen om reklam- och publikintäkter. Den nya konkurrenssituationen bedöms ha drivit på den omfattande rationalisering som skett inom dagstidningsföretagen och den strukturomvandling som ägt rum inom dagspressbranschen. Vidare har den tekniska utvecklingen med elektronisk distribution via bl.a. Internet bidragit till att det inte längre finns några egentliga hinder för medborgare att komma till tals och göra information tillgänglig för ett större antal människor. Samtidigt har massmediemarknaden fragmentiserats och rörligheten bland medborgare mellan olika medier och kanaler är större än den tidigare varit. I en alltmer fragmentiserad massmedievärld bedömer kommittén att behovet av massmedier som når en hög räckvidd bland befolkningen är minst lika uttalat som tidigare.

De grundläggande marknadsvillkoren för tidningsutgivning har inte förändrats. En tidning med lägre hushållstäckning genererar lägre reklam- och abonnemangsintäkter. Utan stödåtgärder är marknadsvillkoren sådana att det sannolikt uppstår naturliga monopol inom begränsade utgivningsområden.

Med utgångspunkt från täckningsgradsteorin anser kommittén att staten genom direkta stödåtgärder alltjämt bör underlätta en yttre och en inre mångfald på dagspressmarknaden. Dagspressbranschen bör även framgent åtnjuta indirekt stöd i form av reducerad mervärdesskatt.

Enligt kommitténs mening bör merparten av de resurser som kan avsättas för direkta stöd fördelas till dagstidningar med regional eller nationell täckning. Dessa tidningar har stora upplagor och bra förutsättningar för att i praktiken genomföra de uppgifter

som motiverar det statliga engagemanget på dagspressmarknaden. Inte minst stödet till storstadstidningarna spelar en viktig roll för mångfald och opinionsbildning.

Även lågfrekventa dagstidningar är enligt kommittén en viktig grupp tidningar, som på ett förtjänstfullt sätt kan skapa dynamik i dagstidningsbranschen. Etableringskostnaderna för lågfrekventa dagstidningar är betydligt lägre än etableringskostnaderna för tidningar med högre periodicitet, och fådagarstidningar kan fungera som en bas för att etablera hög- och medelfrekventa dagstidningar. Det finns enligt kommittén flera skäl som talar för att etablering och kontinuerlig drift av dagstidningar inom denna tidningskategori bör främjas.

Kommitténs utgångspunkt i den del av uppdraget som rör tidningsdistribution har varit att tidningsföretag skall kunna distribuera sina dagstidningar till rimliga kostnader oavsett var i landet tidningarna distribueras. Av betydelse för kommittén har varit att de förslag som lämnas dels bidrar till att systemet med en press- stödsberättigad samdistribution under tillämpning av principen om likapris förstärks, dels sänker tidningsföretagens kostnader för särskilt kostsam tidningsdistribution i mera glesbefolkade delar av landet.

En utgångspunkt för kommittén i fråga om behovet av presstöd till dagstidningar som riktar sig till invandrare och nationella minoriteter har varit att lämna förslag som främjar mångfald och räckvidd för dagstidningar som riktar sig till dessa grupper. Samtidigt har kommittén ansett att de åtgärder som föreslås i möjligaste mån bör vara generellt verkande och stå i överensstämmelse med de målsättningar som formulerats genom den förda integrations- och minoritetspolitiken.

Slutligen har kommittén när det gäller den del av uppdraget som avser elektroniskt distribuerade dagstidningar ansett att presstödssystemet bör vara teknikneutralt. Kommitténs förslag i denna del bygger bl.a. på hänsynstaganden till dels de villkor som gäller för tryckta dagstidningar, dels den annorlunda kostnadsbild som gäller för utgivning av elektroniskt distribuerade dagstidningar.

Driftsstöd

Driftsstöd i förhållande till samverkande och sammanslagna tidningsföretag

Enligt kommitténs bedömning har det inte framkommit något avgörande skäl som talar för att en dagstidning inte skall kunna berättiga till allmänt driftsstöd enbart av den anledningen att dagstidningen ägs av ett företag eller ingår i en koncern som har ägarintresse också i annan dagstidningsutgivning på samma utgivningsort. En allmän förutsättning för att en dagstidning som ägs av ett företag eller ingår i en koncern som har ägarintresse också i annan dagstidningsutgivning på samma utgivningsort skall berättiga till driftsstöd bör enligt kommitténs mening vara att dagstidningen har ett eget redaktionellt innehåll som utgör minst 60 procent av dess totala redaktionella innehåll.

Driftsstödets nivå

Enligt kommitténs bedömning har samtliga tidningskategorier behov av uppräknat driftsstöd. På grund av de begränsade resurser som kommittén bedömt kan avsättas för driftsstöd har emellertid en viss prioritering mellan tidningskategorierna varit nödvändig.

Vid en sammanvägd bedömning föreslår kommittén följande förändringar av nivåerna på driftsstödet.

  • För fådagarstidningar bör driftsstödet höjas med tio procent.
  • För hög- och medelfrekventa dagstidningar som ägs av ett företag eller ingår i en koncern som har ägarintresse också i annan dagstidningsutgivning på samma utgivningsort och som inte är storstadstidningar bör driftsstödet höjas med fyra procent. För övriga hög- och medelfrekventa dagstidningar som inte är storstadstidningar bör driftsstödet höjas med tolv procent.
  • Det sammanlagda årliga allmänna driftsstöd en storstadstidning som högst kan berättiga till enligt 2 kap. 2 § presstödsförordningen (1990:524) bör sänkas med 4,5 mnkr. Sänkningen bör ske stegvis med 1,5 mnkr per år och inledas från och med år 2007.

Sänkt gräns för abonnerad upplaga

Den nuvarande gränsen för den abonnerade upplaga en tidning måste uppnå för att berättiga till driftsstöd, 2 000 exemplar, utgör enligt kommittén ett onödigt högt etableringshinder. Det gäller inte minst för tidningar som vänder sig till språkliga minoriteter i Sverige och för tidningar vars upplaga helt distribueras elektroniskt. Mot bakgrund härav föreslår kommittén att gränsen för storleken på den abonnerade upplaga en dagstidning måste uppnå för att berättiga till driftsstöd sänks till 1 500 exemplar.

Begränsning av tillämpningsområdet för avvecklingsstöd

Enligt det nuvarande regelverket för driftsstöd gäller att en tidning berättigar till avvecklingsstöd bl.a. om tidningens upplaga sjunker under lägsta föreskrivna gräns för abonnerad upplaga. På grund av att kommittén anser att driftsstödet bör ges en mera offensiv inriktning föreslår kommittén att tillämpningsområdet för avvecklingsstödet begränsas och att det i fortsättningen endast ges till dagstidningar som överskrider föreskriven gräns för högsta hushållstäckning. Det enda syftet med avvecklingsstödet blir därmed att underlätta för tidningar att uppnå en så pass hög hushållstäckning att tidningen blir oberoende av driftsstöd.

Kommitténs förslag i denna del innebär följande. En dagstidning som tidigare gav rätt till oreducerat driftsstöd men som inte längre gör det på grund av att den inte uppfyller kravet på högsta hushållstäckning berättigar under det första året efter det att sådan rätt upphörde till tre fjärdedelar av det stödbelopp som lämnades det senaste år som den berättigade till oreducerat driftsstöd. Under de därpå följande två åren berättigar tidningen, såvida den inte åter ger rätt till oreducerat driftsstöd, till hälften respektive en fjärdedel av det stödbelopp som lämnades det senaste år som stödet var oreducerat.

Stöd till lågfrekventa dagstidningar

Vid en kartläggning av de driftsstödsberättigade lågfrekventa dagstidningarna kan det konstateras att flertalet av tidningarna har mindre upplagor och att endast en av tidningarna utkommer två gånger per vecka. Förhållandet hänger enligt kommitténs bedöm-

ning samman bl.a. med att de driftsstödberättigade lågfrekventa dagstidningarna inte berättigar till högre driftsstöd vid större upplagor eller ökad periodicitet samtidigt som tidningarna inte fullt ut kan kompensera de ökade kostnaderna för större upplagor och högre utgivningsfrekvens med abonnent- och reklamintäkter av motsvarande storlek.

För att stimulera lågfrekventa dagstidningar att öka sin upplaga och sin periodicitet anser kommittén att det bör inrättas en bidragstrappa för lågfrekventa dagstidningar utan riksspridning samt att tvådagarstidningar skall berättiga till högre stöd än endagstidningar. Enligt kommitténs bedömning finns det därmed inte längre skäl att göra åtskillnad mellan lågfrekventa dagstidningar med eller utan riksspridning. De förslag kommittén lämnar i denna del innebär följande.

  • För en endagstidning med en abonnerad upplaga överstigande

1 500 exemplar bör det årliga driftsstödet uppgå till 75 procent av det årliga stöd som lämnas till en lågfrekvent dagstidning enligt nuvarande 2 kap. 6 § presstödsförordningen (1990:524). För en tvådagarstidning med en upplaga överstigande 1 500 exemplar bör det årliga driftsstödet uppgå till ett belopp som motsvarar 120 procent av det driftsstöd som bör lämnas till en endagstidning.

  • Driftsstödet för lågfrekventa dagstidningar bör höjas successivt vid abonnerade upplagor överstigande 2 000, 3 000, 5 000, 7 000, 8 000 och 9 000 exemplar. För en endagstidning med en abonnerad upplaga överstigande 2 000 exemplar bör driftsstödet höjas med en tredjedel av det belopp en endagstidning med en upplaga understigande 2 000 exemplar berättigar till. Vid var och en av de två nästföljande upplagenivåerna, 3 000 respektive 5 000 exemplar, bör stödet höjas med 40 procent av det belopp en endagstidning med en abonnerad upplaga understigande 2 000 exemplar berättigar till. Vid var och en av de tre nästföljande upplagenivåerna, 7 000, 8 000 respektive 9 000 exemplar, bör driftsstödet höjas med en tredjedel av det driftsstöd som en endagstidning med en upplaga understigande 2 000 exemplar berättigar till. För tvådagarstidningar bör driftsstödet höjas enligt samma modell som för endagstidningar. Vid varje given upplagenivå bör stödet för en tvådagarstidning vara 20 procent högre än stödet för en endagstidning.

Höjd gräns för hushållstäckning för lågfrekventa dagstidningar

Enligt kommitténs bedömning finns det inte längre något skäl till att gränsen för högsta hushållstäckning för att en dagstidning skall kunna berättiga till driftsstöd är lägre för lågfrekventa dagstidningar än för hög- och medelfrekventa dagstidningar. Kommittén föreslår därför att högsta täckningsgrad för att en lågfrekvent dagstidning skall kunna berättiga till allmänt driftsstöd bestäms till 30 procent.

Utökade möjligheter till marknadsföringskampanjer för lågfrekventa dagstidningar

En av de enskilt viktigaste faktorerna för att en lågfrekvent dagstidning skall kunna etableras och växa är att tidningen har goda möjligheter att använda sin egen tidning i marknadsföringssyfte. Enligt nuvarande praxis beviljar Presstödsnämnden regelmässigt dispens en gång per år och tidningstitel för att en driftsstödsberättigad lågfrekvent dagstidning skall kunna göra ett s.k. totalutskick och samtidigt bibehålla rätten till driftsstöd. Kommittén bedömer att det finns utrymme att något utvidga utrymmet för dispens utan risk för att presstödet kommer att användas på ett sätt som strider mot de presspolitiska intentionerna. Kommittén föreslår i denna del följande. I presstödsförordningen (1990:524) bör det föreskrivas att Presstödsnämnden på ansökan från ett tidningsföretag som ger ut en lågfrekvent dagstidning skall bevilja företaget att undanta ett nummer av dagstidningen från bestämmelsen i 2 kap. 3 § presstödsförordningen (1990:524) i den del som föreskriver att en lågfrekvent dagstidnings totalupplaga skall till övervägande del vara abonnerad om utgivningen av numret är ett väsentligt led för att etablera eller utveckla en abonnerad lågfrekvent dagstidning. För en och samma tidningstitel får sådant undantag beviljas högst fem gånger under ett och samma kalenderår.

Rätten till tidsbegränsat driftsstöd vid sjunkande upplagor avskaffas

I linje med kommitténs förslag ligger att driftsstödet bör stimulera dagstidningsföretag att öka sina tidningars upplaga och periodicitet. Enligt kommitténs mening bör driftsstöd inte lämnas till

dagstidningar som inte förmår uppfylla huvudreglerna i press- stödförordningen om driftsstöd. Mot bakgrund härav föreslår kommittén att en lågfrekvent dagstidning inte bör ha rätt till driftsstöd enligt en bestämmelse motsvarande 2 kap. 6 a § presstödsförordningen (1990:524).

Driftsstöd i särskilt fall avskaffas

Möjligheten för dagstidningar att erhålla driftsstöd i särskilt fall tillkom vid en tidpunkt då det fanns begränsade möjligheter för svenska medborgare utomlands att informera sig om skeenden i Sverige. Kommittén bedömer att det numera inte finns sådana begränsningar som motiverar ett driftsstöd i särskilt fall. I praktiken har bestämmelsen om driftsstöd i särskilt fall heller inte fyllt något syfte på senare tid. Kommittén föreslår därför att möjligheten för en dagstidning att berättiga till driftsstöd i särskilt fall jämlikt 2 kap. 9 § presstödsförordningen (1990:524) upphävs.

Bestämmelsen om begränsat driftsstöd görs automatiskt verkande

Kommittén anser att bestämmelserna om begränsat driftsstöd som återfinns i 2 kap.7 och 8 §§presstödsförordningen (1990:524) bör bibehållas oförändrade. Enligt kommitténs mening bör dock bestämmelsen i 2 kap. 10 § om storleken på det begränsade driftsstödet göras automatiskt verkande. Storleken på det begränsade driftsstödet bör därvid motsvara det stöd en endagstidning med en abonnerade upplaga på högst 3 000 exemplar berättigar till.

Distributionsstöd

Utvidgning av principen om likapris

Systematiskt sett syftar distributionsstödet till att stimulera tidningsföretag att samdistribuera sina dagstidningar under tillämpning av en princip om likapris, även om kostnaderna för distributionen skiljer sig åt mellan olika tidningstitlar. Distributionsstödet kompenserar därvid de större tidningsföretagen inom ett distributionsområde för att dessa accepterar att de tidningstitlar som

föranleder högre distributionskostnader per exemplar, främst överspridda tidningstitlar, inte helt och hållet bär sina egna kostnader.

Det finns redan enligt det nuvarande regelverket möjligheter att göra avsteg från principen om likapris om det föreligger väsentliga kostnadsskillnader för distributionen. Vidare har principen om likapris i praktiken endast kommit att tillämpas på ett led i distributionskedjan, nämligen lokala transporter/detaljdistribution. I de två övriga leden i distributionskedjan, packning/sampackning och regionala transporter, tillämpas marknadsmässiga priser.

Enligt kommitténs bedömning finns det skäl att utvidga principen om likapris till att omfatta hela distributionskedjan. Kommittén föreslår följande. I 4 kap. 5 § presstödsförordningen (1990:524) bör det föreskrivas att prissättningen för distributionstjänsten inom ett distributionsområde, innefattande packning (sampackning), regionala transporter samt lokala transporter och detaljdistribution, inte får vara sådan att priset för distributionen av ett exemplar av den mest kostnadskrävande tidningen blir mer än tio procent högre än priset för distribution av ett exemplar av den minst kostnadskrävande tidningen.

Extra distributionsstöd

Enligt det nuvarande regelverket kan tidningsföretag under en begränsad tid berättiga till extra distributionsstöd för det fall ett eller flera tidningsföretag lämnar samdistributionssystemet och kvarvarande tidningsföretag därmed drabbas av väsentliga kostnadsökningar. För att ytterligare stärka det presstödsberättigade samdistributionssystemet föreslår kommittén att tidsbegränsningen tas bort.

Presstödsnämndens uppföljning av distributionskostnader, m.m.

Alltfler tidningsföretag har på senare tid fått ägarintressen i de bolag som distribuerar dagstidningarna. Utvecklingen har enligt kommitténs bedömning medfört att konkurrensen minskat på marknaden för tidningsdistribution. Eftersom tidningsdistributionen är ett centralt led i tidningsutgivningen och står för en väsentlig del av tidningsföretagens kostnader anser kommittén att Presstödsnämnden varje år bör följa upp och redovisa utvecklingen

av kostnaderna för tidningsdistribution och distributionsbolagens ekonomiska förhållanden.

Samdistribution av oadresserade tidningar och tidskrifter och adresserade försändelser

Samdistribution av oadresserade tidningar och tidskrifter och adresserade försändelser kan bidra till att dagstidningsföretagens kostnader för tidningsdistributionen sänks mera väsentligt. Kommittén anser att staten genom förändringar i regelverk och på andra sätt bör skapa goda förutsättningar för aktörer på distributionsmarknaden att nå sådana samdistributionslösningar.

Särskilt distributionsstöd

Enligt förordningen (2001:898) kan ett särskilt distributionsstöd lämnas för utdelning av dagstidningar på lördagar i gles- och landsbygdsområden. Syftet med stödet är att inom ramen för en press- stödsberättigad samdistribution sänka dagstidningsföretagens kostnader för särskilt kostsam tidningsdistribution. Kommittén föreslår att stödet permanentas och tas in som en särskild stödform i presstödsförordningen vid sidan av övrigt distributionsstöd.

Avseende det särskilda distributionsstödet föreslår kommittén följande:

  • Ett särskilt distributionsstöd som inom ramen för ett press- stödsberättigat samdistributionssystem syftar till att sänka tidningsföretagens kostnader för distribution av dagstidningar i gles- och landsbygdsområden bör införas i presstödsförordningen (1990:524).
  • Bestämmelserna avseende ett särskilt distributionsstöd bör utformas i enlighet med den praxis som Presstödsnämnden utvecklat vid tillämpningen av förordningen (2001:898) om särskilt distributionsstöd.
  • Det särskilda distributionsstödet bör alltjämt stödja dagstidningsföretagens tidningsdistribution på lördagar. Stödet får uppgå till högst 6 kr per distribuerat exemplar och får endast avse kostnader som överstiger 6 kr per distribuerat exemplar. Stöd får inte lämnas om tidningens sammanlagda kostnad för

distribution under måndag-lördag understiger 21 kr per abonnent.

Etableringsstöd, m.m.

Vid sidan av drifts- och distributionsstöd har det under olika perioder funnits stöd som syftat till att underlätta etablering och utveckling av enskilda tidningsföretag och samarbeten mellan olika tidningsföretag. Kommittén har gjort en förhållandevis omfattande kartläggning av dessa stöd och prövat om det finns förutsättningar att föreslå något eller några sådana liknande stöd. Vid en sammanvägd bedömning och mot bakgrund av de övriga förslag som kommittén lämnat, har kommittén funnit att det för närvarande inte finns skäl att lämna sådana förslag.

Tillfälligt distributionsstöd

Distributionen av tryckta dagstidningar utgör en av de enskilt största kostnadsposterna för ett tidningsföretag. Eftersom kommitténs uppdrag rört frågor om hur mångfalden på dagspressmarknaden skall kunna stärkas och hur dagstidningsläsningen skall kunna främjas, har ett centralt led i kommitténs arbete varit att finna åtgärder som stimulerar en kostnadseffektiv och konkurrensneutral tidningsdistribution.

På senare år har det tagits fram tekniska lösningar som möjliggör att dagstidningar kan distribueras elektroniskt till abonnenterna som ett alternativ till distribution av tryckta dagstidningar. Den tekniska utvecklingen fortgår också kontinuerligt. Genom elektronisk distribution av dagstidningar till abonnenterna kan tidningsföretagens kostnader för distributionen av tryckta dagstidningar minska. Samtidigt kan sådana lösningar bidra till att räckvidden för dagstidningar bibehålls på en fortsatt hög nivå.

Enligt kommitténs mening bör staten genom ett tillfälligt distributionsstöd stimulera en försöksverksamhet med elektronisk distribution av dagstidningar som ett alternativ till distribution av tryckta dagstidningar. Det tillfälliga distributionsstödet bör syfta till dels att sänka dagstidningsföretagens kostnader för paketering och utsändning av tidningsinnehållet, dels att sänka abonnenternas investeringskostnader för de tekniska hjälpmedel som krävs för att ta emot tidningsföretagets utsändningar av tidningsinnehållet.

Kommitténs förslag om tillfälligt distributionsstöd innebär bl.a. att det bör lämnas till tidningsföretag som ger ut tryckta dagstidningar och att det bör fördelas under åren 2008-2010.

Dagstidningar som riktar sig till invandrare och nationella minoriteter

Driftsstöd för dagstidningar på andra språk än svenska

Det finns endast ett fåtal dagstidningar som ges ut i Sverige och som inte i huvudsak är skrivna på svenska. Enligt kommitténs bedömning beror detta på att etableringshindren för sådana dagstidningar är höga till följd av att de grupper som tidningarna riktar sig till i allmänhet är små. Samtidigt kan tillgången till dagstidningar som inte i huvudsak är skrivna på svenska bidra till att dagstidningsläsningen ökar bland invandrare.

För att underlätta etablering och drift av tidningar som inte i huvudsak är skrivna på svenska föreslår kommittén att sådana tidningar skall kunna saluföras utanför Sverige utan att förlora rätten att kunna berättiga till driftsstöd. Enligt kommitténs förslag skall driftsstödet endast beräknas på den del av upplagan som till 90 procent är spridd i Sverige.

Kommitténs förslag innebär följande. En tidning vars text inte huvudsakligen är skriven på svenska eller vars upplaga inte till minst 90 procent är spridd i Sverige skall i fråga om rätt till driftsstöd likställas med dagstidning, om tidningen 1) uppfyller övriga i 1 kap. 6 § angivna förutsättningar för dagstidning, 2) vänder sig till språkliga minoriteter i Sverige, och 3) har sin huvudredaktion i Sverige. En tidning berättigar till driftsstöd endast för den del av tidningens abonnerade upplaga som till minst 90 procent är spridd i Sverige.

Driftsstöd för dagstidningar som ges ut på samiska eller meänkieli

Genom ratificering av Europarådets europeiska stadga om landsdels- eller minoritetsspråk och Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter har meänkieli (tornedalsfinska), finska, samiska, romani chib och jiddisch givits status som minoritetsspråk. De tre förstnämnda minoritetsspråken har bland mino-

ritetsspråken getts en särskild ställning eftersom de anses ha en historisk bas i Sverige.

I fråga om de minoritetsspråk som getts en särskild ställning har Sverige åtagit sig att uppmuntra eller underlätta att minst en tidning grundas eller upprätthålls på landsdels- eller minoritetsspråk. I Sverige finns det emellertid inte någon dagstidning som ges ut på samiska eller meänkieli. Detta förhållande har uppmärksammats av Europarådet som i beslut i juni 2003 rekommenderat svenska staten att uppmuntra eller stödja skapandet eller upprätthållandet av åtminstone en dagstidning på samiska och meänkieli.

Mot bakgrund av det anförda har kommittén lämnat ett särskilt förslag som bedöms underlätta etablerandet av dagstidningar på samiska eller meänkieli. Förslaget är uppbyggt på samma sätt som förslaget om driftsstöd till dagstidningar som inte i huvudsak är skrivna på svenska. I förevarande del föreslås emellertid att tidningar på samiska eller meänkieli skall få beräkna driftsstödet på hela sin upplaga, dvs. även på hela den del av upplagan som distribueras utanför Sverige.

Kommitténs förslag innebär följande. En tidning vars text inte huvudsakligen är skriven på svenska eller vars upplaga inte till minst 90 procent är spridd i Sverige skall i fråga om rätt till driftsstöd likställas med dagstidning, om tidningen 1) uppfyller övriga i 1 kap. 6 § angivna förutsättningar för dagstidning, 2) tidningen vänder sig till nationella minoriteter i Sverige, 3) tidningens egna redaktionella innehåll till minst 25 procent är skrivet på samiska eller meänkieli, och 4) tidningen har sin huvudredaktion i Sverige.

Mellanstatligt samarbete

Mot bakgrund av att antalet personer som talar samiska eller meänkieli är förhållandevis få i vart och ett av de tre länderna Finland, Norge och Sverige anser kommittén att regeringen tillsammans med regeringarna i Norge och Finland bör pröva möjligheterna för de tre länderna att gemensamt underlätta utgivningen av gränsöverskridande dagstidningar på samiska eller meänkieli. Det kan här röra frågor om åtgärder för att minska kostnader för tryckning och distribution, men också frågor om olika ekonomiska bidrag, t.ex. för att tidningar skall kunna ges möjlighet att upprätthålla en redaktionell bevakning i de tre länderna.

Elektroniskt distribuerade dagstidningar

Innebörden av elektroniskt distribuerade dagstidningar

Enligt kommitténs bedömning bör dagtidningsbegreppet i press- stödsförordningen förbehållas massmedier som förmedlar text, grafik och stillbilder, oavsett om de är avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel eller inte. En fördel som kommittén ser med denna lösning är att tryckta dagstidningar och elektroniskt distribuerade dagstidningar görs principiellt likställda. Samtidigt anser kommittén att det skulle föra för långt att innefatta massmedier som förmedlar ljud och rörliga bilder under presstödsförordningens dagstidningsbegrepp. Ljudradio- och tv-program är inte dagstidningar utifrån nuvarande begreppsbildning och en uppluckring av dagstidningsbegreppet i presstödsförordningen skulle kunna leda till att regelverket inte längre blir teknikneutralt i förhållande till tryckta dagstidningar.

Teknikneutralt regelverk

En utgångspunkt för kommitténs arbete har varit att regelverket för presstödet skall vara utformat teknikneutralt. Det sätt på vilket en dagstidning distribueras bör således inte spela någon roll vid bedömningen av om en dagstidning berättigar till driftsstöd.

Som framgått tidigare anser kommittén att tryckta dagstidningar och elektroniskt distribuerade dagstidningar skall vara principiellt likställda. Utgångspunkten för kommitténs bedömning huruvida regelverket avseende presstöd är teknikneutralt är sålunda att den enda skillnaden mellan tryckta dagstidningar och elektroniskt distribuerade dagstidningar är distributionssättet. Utifrån denna utgångspunkt har kommittén funnit att regelverket i presstödsförordningen (1990:524) och presstödsnämndens föreskrifter (KRFS 1997:13 och 2002:1) är teknikneutralt såtillvida att det är formellt möjligt för en dagstidning att erhålla driftsstöd oavsett hur tidningen distribueras.

Mervärdesskatt

Dagstidningsföretagen möter en allt hårdare konkurrens på massmedie- och publikmarknaden. Samtidigt är det ur ett konstitutionellt perspektiv av största betydelse att dagstidningarna kan

vidmakthålla sin starka position på massmarknaden. Kommittén uttalar därför sitt stöd för att tillhandahållandet av dagstidningar alltjämt skall belastas med en reducerad mervärdesskatt. Vidare anser kommittén att det i mervärdesskattehänseende inte bör göras någon åtskillnad mellan tryckta dagstidningar och dagstidningar som distribueras elektroniskt, vilket är fallet för närvarande. Kommittén föreslår därför att regeringen bör verka för att tillämpningsområdet för de reducerade skattesatserna i sjätte mervärdesskattedirektivet (77/388/EEG) utvidgas till att omfatta också dagstidningar som distribueras elektroniskt.

Jämkning av driftsstöd

Nivån på driftsstödet har anpassats utifrån kostnadsbilden hos tidningsföretag som distribuerar tryckta dagstidningar via bud- eller postföretag. Eftersom dagstidningsföretag som distribuerar hela sin tidningsupplaga elektroniskt inte har några kostnader för papper, tryckning och distribution och kommittén anser att regelverket i möjligaste mån bör vara teknikneutralt föreslår kommittén att det i presstödsförordningen (1990:524) alltjämt bör finns en regel om jämkning av driftsstöd för en elektroniskt distribuerad dagstidning. Kommittén föreslår emellertid att jämkningsregeln skall göras automatiskt verkande och att den specificeras enligt följande: En dagstidning vars abonnerade upplaga helt eller till viss del distribueras elektroniskt berättigar till jämkat driftsstöd.

Jämkat driftsstöd enligt första stycket beräknas i proportion till andelen av den driftsstödsberättigade upplagan som distribueras elektroniskt. Jämkat driftsstöd kan som lägst uppgå till 55 procent av det driftsstöd dagstidningen berättigar till före jämkning eller det driftsstöd dagstidningen berättigar till om den del av upplagan som distribueras elektroniskt inte läggs till grund för beräkningen av driftsstöd.

Åtgärder för att underlätta etablering av elektroniskt distribuerade dagstidningar

Sett utifrån nuvarande marknadssituationen och befintligt regelverk för presstöd gör kommittén bedömningen att möjligheterna att etablera en abonnerad dagstidning vars upplaga distribueras

elektroniskt är begränsade. Vidare bedömer kommittén att det inom ramen för det nuvarande presstödssystemet finns begränsade möjligheter att stimulera etableringen av abonnerade dagstidningar vars upplaga distribueras elektroniskt.

Behov av ytterligare utredningsåtgärder

Det finns skäl att anta att räckvidden av redaktionellt material som är avsett att tas emot med hjälp av tekniska hjälpmedel kommer att öka i framtiden. Utveckling bedöms av kommittén kunna leda till att tidigare skarpa skiljelinjer mellan dagstidningar, ljudradio och tv kommer att suddas ut. Vid ett sådant scenario kan det finnas skäl att pröva om presstödet bör ersättas av något annat stöd på massmediemarknaden, t.ex. ett redaktionsstöd. Mot bakgrund härav föreslår kommittén att det under något av de närmaste åren bör tillsättas en utredning som tar sikte på att utreda de mediepolitiska konsekvenserna av ett teknikskifte från distribution av tryckta dagstidningar till elektronisk distribution av dagstidningar.

Kostnadsberäkningar och andra konsekvensbeskrivningar

Värdet av fortsatta direkta och indirekta stöd

Vid en sammanvägd bedömning anser kommittén att fördelarna med de direkta och indirekta stödåtgärderna klart överväger de nackdelar som kan uppstå till följd av stödåtgärderna. En väl fungerande representativ demokrati förutsätter en mångfald redaktionellt självständiga massmedier som kan informera, granska och tillhandahålla utrymme för en vital opinionsbildning. Utan direkta och indirekta statliga stödåtgärder på dagstidningsmarknaden finns det en påtaglig risk för att antalet tidningstitlar skulle minska avsevärt. Kommittén delar därvid Pressutredningen -94:s bedömning att ett ekonomiskt stöd till dagstidningsföretagen är ett oundgängligt medel för att värna om mångfald och fri åsiktsbildning.

Ekonomiska konsekvenser

Sett utifrån de dagstidningar som gavs ut år 2005 bedömer kommittén att förslaget om en generell höjning av driftsstödet för samtliga driftsstödsberättigade dagstidningar utom för storstadstidningarna leder till kostnadsökningar på 23 mnkr per år. Vidare bedöms kommitténs förslag om ny driftsstödstrappa för lågfrekventa dagstidningar, både riksspridda och icke riksspridda, leda till kostnadsökningar på 10

  • mnkr per år. Kostnaderna för förslaget om ett särskilt distributionsstöd beräknas uppgå till högst tio mnkr per år. Tillsammans med kommitténs övriga förslag, bl.a. förslaget om sänkt gräns för abonnerad upplaga från 2 000 exemplar till 1 500 exemplar och förslagen som underlättar utgivningen av dagstidningar som inte i huvudsak är skrivna på svenska, uppskattas merkostnaderna till femtio mnkr per år under överblickbar framtid. Slutligen innebär kommitténs förslag om tillfälligt distributionsstöd tillkommande kostnader på fem mnkr per år under åren 2008
  • vid fullt utnyttjande av stödet.

I fråga om finansiering av kommitténs förslag konstaterar kommittén att statens kostnader för driftsstödet minskade år 2001. Enligt kommitténs uppfattning bör det utrymme som frigjordes år 2001 genom att kostnaderna för driftsstöd detta år minskade användas för att finansiera kommitténs förslag. Vidare har kommittén föreslagit att det sammanlagda årliga allmänna driftsstöd en storstadstidning som högst kan berättiga till sänks med 4,5 mnkr. Sänkningen föreslås ske stegvis med 1,5 mnkr per år och inledas från och med år 2007. Även den kostnadsbesparing för staten som sistnämnda förslag innebär (9 mnkr per år från och med år 2009 sett utifrån situationen på dagspressmarknaden år 2005) bidrar till att täcka de ökade kostnader som kommitténs förslag kan komma att leda till om något år men som i dag är svåra att förutse.

Jämställdhetspolitiska konsekvenser

Utredningar visar att kvinnor och män läser dagstidningar i ungefär samma utsträckning. Enligt kommitténs bedömning är presspolitiska åtgärder som leder till att dagstidningsläsningen i Sverige främjas därför neutrala ur ett jämställdhetsperspektiv. En annan fråga är att kvinnor generellt sett är klart underrepresenterade på ledande befattningar inom tidningsföretagen.

Kommitténs slutsats är att det inom ramen för presstödssystemet inte är lämpligt att utforma regler som direkt påverkar könsfördelningen inom tidningsföretagen. Beslut som leder till en jämnare könsfördelning inom tidningsföretagen måste därför fattas av tidningsföretagen själva. En åtgärd som kan underlätta tidningsföretagens arbete i detta avseende är tydliggörande och spridande av information om den könsfördelning som råder inom tidningsföretagen. Tidningsföretagens egen branschorganisation torde ha resurser att iordningställa och belysa sådant material. Vidare skulle Presstödsnämnden eller annan lämplig myndighet kunna ges i uppdrag att årligen redovisa en sammanställning av den könsmässiga fördelningen bland ledande befattningshavare hos samtliga de företag som ger ut dagstidningar. Redovisningen bör omfatta styrelser, verkställande direktörer och ansvariga utgivare.

Övriga konsekvenser

Förekomsten av statliga direkta och indirekta stöd på dagspressmarknaden leder bl.a. till att utgivningen av flera tidningstitlar kan bibehållas på många utgivningsorter. Kommittén bedömer att de förslag som presenterats också kan leda till nyetableringar av tidningar, inledningsvis lågfrekventa dagstidningar, men på sikt också tidningar med högre utgivningsfrekvens. Kommittén bedömer således att förslagen har en positiv effekt på sysselsättningen samt på små företags arbetsförutsättningar och konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företags.

1. Uppdraget

1.1. Kommitténs uppdrag

Hur det statliga engagemanget på dagspressmarknaden bör vara utformat har varit en återkommande fråga sedan mitten av 1960talet. De senaste större reformerna på det presspolitiska området är införandet av presstödsförordningen (1990:524), innebärande bl.a. förändrade beräkningsgrunder för driftsstödet, samt införandet av reducerad mervärdesskatt på omsättningen av dagstidningar. Den senaste statliga kommitté som utrett frågan om presstöd var Pressutredningen –94, som överlämnade sitt betänkande i april 1995 (SOU 1995:37).

Regeringen beslutade att tillkalla denna kommitté vid regeringssammanträde den 7 oktober 2004. Kommittén har antagit namnet Presskommittén 2004.

I regeringens direktiv till kommittén anges att kommittén skall göra en översyn av det statliga stödet till dagspressen och lämna förslag på hur det framtida statliga engagemanget på dagspressområdet skall vara utformat.

I kommitténs uppdrag har ingått att

  • kartlägga och analysera utvecklingen på dagspressmarknaden samt därvid beakta betydelsen av de olika stödformerna på presstödsområdet,
  • kartlägga och analysera de samarbeten och sammanslagningar som förekommer på dagstidningsområdet samt belysa press- stödets betydelse vid sammanslagningar,
  • kartlägga och analysera distributionssituationen för dagspressen,
  • analysera förutsättningarna för etablering av nya dagstidningar,
  • analysera behovet av presstöd till dagstidningar som riktar sig till invandrare och nationella minoriteter, samt
  • analysera möjligheterna för elektroniskt distribuerade dagstidningar att få presstöd.

Enligt direktivet skall kommittén föreslå åtgärder som innebär att det statliga presstödet även i fortsättningen bidrar till mångfald vad gäller innehåll och ägande samt till bred spridning av dagstidningar i såväl storstadsområden som andra delar av landet.

Utgångspunkten för kommitténs översyn av det statliga stödet till dagspressen skall enligt direktivet vara de förändringar som kan iakttas på mediemarknaden i stort och på dagspressområdet i synnerhet. En uppgift har varit att kartlägga och analysera utvecklingen på dagspressmarknaden under de senaste tio åren. Vad gäller uppdraget i den del som innefattar tidningsdistribution har kommittén haft i uppgift att göra en särskild analys när det gäller det särskilda distributionsstödet för utdelning av dagstidningar på lördagar.

Regeringens direktiv återges i dess helhet i bilaga 1.

1.2. Utredningsarbetet

I ordningen är Presskommittén 2004 den åttonde statliga kommitté som sedan mitten av 1960-talet kartlagt och analyserat frågor med avseende på dagpressmarknaden. Den övergripande utgångspunkten för kommitténs arbete har också varit densamma som för tidigare utredningar: mångfalden på dagspressmarknaden och en hög spridning av dagstidningar bland befolkningen är av central betydelse för funktionen av vårt statsskick med representativ demokrati. Ett värdefullt bakgrundsmaterial för kommitténs förslag om utformningen av den statliga presspolitiken och för kommitténs analys av den utveckling som ägt rum på dagspressmarknaden under det senaste decenniet har därför varit de kartläggningar, överväganden och förslag som tidigare utredningar presenterat. Av stort värde för kommitténs arbete har också varit den information om förhållandena på dagspressmarknaden som kommittén fått del av från personer verksamma inom bl.a. tidnings- och distributionsbranschen, lärosäten och andra statliga myndigheter. I det följande ges en översiktig beskrivning av kommitténs arbete.

Presskommittén 2004 höll sitt första sammanträde i mitten av december 2004. Totalt har kommittén sammanträtt 14 gånger.

Kommitténs första tre sammanträden ägnades huvudsakligen åt den särskilda analysen avseende det särskilda distributionsstödet för utdelning av dagstidningar på lördagar. Resultatet av kommitténs arbete i denna del presenterades genom kommitténs delbetänkande SOU 2005:13 Lördagsdistribution av dagstidningar, som överlämnades till regeringen i februari 2005.

Kommittén har genomfört en kartläggning av det statligt engagemanget på dagspressmarknaderna i övriga EU-länder, Norge, Island, Kanada och USA. Kommittén har därvid erhållit värdefull hjälp från de svenska ambassaderna i nyssnämnda länder. Resultatet av kartläggningen återfinns i kapitel 2.

Under våren 2005 genomförde kommittén tre större enkätundersökningar. Syftet med undersökningarna var att klarlägga hur olika aktörer på dagspressmarknaden och andra intressenter uppfattar gällande regelverk för driftsstöd. Den ena enkätundersökningen inriktades på regelverket i förhållande till rådande marknadsvillkor på dagspressmarknaden. Resultatet av denna undersökning redovisas i avsnitt 3.3. Den andra undersökningen tog sikte på regelverket i förhållande till behovet av presstöd till dagstidningar som riktar sig till invandrare och nationella minoriteter. En redovisning av de svar som inkom på den undersökningen återfinns i avsnitt 6.3.4. Den tredje undersökningen tog sikte på regelverket i förhållande till elektroniskt distribuerade dagstidningar. Svaren på sistnämnda undersökning redovisas i avsnitt 7.5.1.

Kommittén har anlitat tre externa experter för att utföra kartläggningar omfattande utvecklingen av svensk dagspress sedan mitten av 1990-talet, de samarbeten och sammanslagningar som förekommit på dagstidningsområdet på senare tid samt distributionssituationen för dagspressen. Experterna har arbetat självständigt och de har redovisat resultaten av sina arbeten genom rapporter till kommittén. Rapporterna är bilagda betänkandet, se bilagorna 6–8.

Vid kommitténs sammanträde i mars 2005 diskuterade kommittén behovet av presstöd till dagstidningar som riktar sig till invandrare och nationella minoriteter. Till sammanträdet hade kommittén bjudit in personer med erfarenheter på det aktuella området. De personer som var närvarande vid sammanträdet framgår av bilaga 9. Kommitténs sammanträde i april 2005 ägnades åt de delar av uppdraget som omfattar utvecklingen på dagspressmarknaden, betydelsen av de olika stödformerna på presstödsområdet samt de samarbeten och sammanslagningar som förekommit på dagspressmarknaden. Vidare behandlades distributionssitua-

tionen för dagspressen. Vid sammanträdet närvarade de personer som framgår av bilaga 10. Kommitténs sammanträde i maj 2005 ägnades huvudsakligen åt den del av uppdraget som rör möjligheterna för elektroniskt distribuerade dagstidningar att få presstöd. Även till detta sammanträde bjöd kommittén in personer med erfarenheter på det aktuella området. De personer som närvarande vid sistnämnda sammanträde framgår av bilaga 11.

Kommittén gjorde i anslutning till sammanträdet i juni 2005 ett studiebesök hos tidningarna Gefle Dagblad och Arbetarbladet. Studiebesöket genomfördes som ett led i kommitténs arbete med att studera och analysera samarbeten mellan och sammanslagningar av tidningsföretag på tvåtidningsorter. Vid studiebesöket träffade kommittén representanter från MittMedia Förvaltnings AB:s koncernledning. Härutöver träffade kommittén representanter från respektive tidnings ledningsgrupp och fackklubb samt andra personer verksamma på tidningarna.

Kommitténs ordförande och sekreterare har under kommitténs arbete sammanträffat och haft kontakter med ett flertal företrädare på bl.a. dagspress-, tryckeri- och distributionsmarknaden. Ordföranden och sekreteraren har även besökt dagstidningarna på Gotland och i samband därmed sammanträffat med dessas tidningsledningar och personalrepresentanter samt representanter för Norrköpings tidningar och Folkbladet.

Under kommitténs arbete har olika intressenter på eget initiativ inkommit med skriftliga synpunkter på frågor som berört kommitténs arbete. Dessa handlingar återfinns i kommitténs diarium.

2. Statligt engagemang på dagspressmarknader i andra länder

2.1. Inledning

Kommittén har gjort en kartläggning av det statliga engagemanget på dagspressmarknaderna i övriga EU-länder samt Norge, Island, Kanada och USA. Kommittén har därvid erhållit hjälp av de svenska ambassaderna i de olika länderna. Ambassaderna har självständigt ombesörjt inhämtandet av uppgifter samt gjort egna sammanställningar som de vidarebefordrat till kommittén. Uppgifterna i detta avsnitt utgör en sammanställning av de uppgifter som kommittén fått från ambassaderna.

2.1.1. Länder med inget eller endast indirekt stöd

Cypern

På Cypern är försäljningen av dagspress befriad från mervärdesskatt. I övrigt finns det varken direkta eller indirekta stöd på dagspressmarknaden.

Estland

Tidningsföretagen i Estland uppbär inget direkt statligt stöd. Däremot erhåller dagspressen ett indirekt stöd i form av en femprocentig reducering av mervärdesskatten, som annars generellt ligger på 18 procent. För att ett dagstidningsföretag skall erhålla den reducerade skattesatsen krävs att företaget är registrerat och betalar skatt i Estland. Vid sidan av dagspressen finns det ett begränsat statligt stöd till vecko- och månadstidningar inom områdena vetenskap, kultur och utbildning.

Irland

I Irland är det statliga engagemanget för den engelskspråkiga dagspressmarknaden nära nog obefintligt och det finns varken direkta eller indirekta stöd till dagspressen. Premiärministerns pressavdelning har uppgett att ett statligt engagemang på dagspressmarknaden skulle ses som ett intrång i press- och informationsfriheten. Någon förändring av presspolitiken kan därför inte skönjas för närvarande. Beträffande den iriskspråkiga dagspressen fördelar Foras na Gaeilge ett visst stöd. Foras na Gaeilge har som huvuduppgift att främja det iriska språket och gav år 2004 stöd till en dagstidning, tre tidskrifter och en månadstidning på Internet. Därtill fick även den nordirländska iriskspråkiga dagstidningen LÁ och tidskriften An tUltach stöd av Foras na Gaeilge. Slutligen erhåller Metro Eireann, en tidning som riktar sig till invandrare i Irland, ett statligt stöd på 6 000 euro, som fördelas av Reception and Integration Agency inom justitiedepartementet.

Lettland

I Lettland finns inget statligt ekonomiskt engagemang på dagspressmarknaden. Den enda tidning som får statligt stöd är Latvijas Véstnesis som motsvarar Post- och Inrikes tidningar.

Litauen

Litauen saknar statligt engagemang på dagspressmarknaden. Den oberoende men statliga Media Support Foundation (MSF) stödjer dock medieprojekt genom viss delfinansiering. Härvid prioriteras projekt som främst är inriktade på folkbildning och kulturfrämjande. År 2002 gavs stöd till 84 projekt och stödet uppgick sammanlagt till 2 635 700 litas (cirka 6,7 mnkr). Initiativtagare till projekten kan vara privatpersoner, institutioner eller företag. Projekten behöver inte ha anknytning till dagspressmarknaden utan kan vara knutna till andra medieslag. De senaste åren har ansökningar för webbaserade projekt ökat, men MSF har ingen uttalad ambition att specifikt stödja nystartade publikationer. Snarare brukar det vara lättare för projekt som varit verksamma en tid att få ekonomiskt stöd. Dessa anses ofta vara mer trovärdiga och har

redan visat sin potential, vilket underlättar för MSF i sin bedömning av ett projekts långsiktiga värde.

Malta

På Malta erhåller dagspressföretagen en reduktion av mervärdesskatten med fem procent. I övrigt finns det varken direkta eller indirekta stöd på dagspressmarknaden.

Polen

Dagspressföretagen i Polen saknar helt direkta stöd från staten, men de har ett indirekt stöd i form av reducerad mervärdesskatt.

Tidningsägarna i Polen efterfrågar inte något statligt stöd och frågan om statligt engagemang på dagspressmarknaden existerar inte i Polen. Tidningsutgivning i Polen är också lönsam. Efter systemskiftet år 1989 etablerade sig utländska medieaktörer på den polska dagstidningsmarknaden och i dag ägs regional- och lokalpress till 90 procent av utländska företag, huvudsakligen från Norge och Tyskland. Den främsta affärstidningen, Puls Biznesu, ägs till 100 procent av svenska intressen, Bonnier Business Polska.

Slovakien

I Slovakien finns det inte generella statliga stöd till dagstidningsföretagen. Det slovakiska kulturministeriet ger dock visst stöd till dagstidningar som riktar sig till nationella minoriteter. Stödet fördelas i enlighet med minoritetens storlek, men stödet uppgår till ett mycket ringa belopp.

Slovenien

Slovenien saknar statligt stöd till dagstidningsföretagen.

Storbritannien

I Storbritannien erhåller dagstidningsföretagen ett indirekt statligt stöd i form av att försäljningen av dagstidningar är befriad från mervärdesskatt. I övrigt saknar Storbritannien statligt stöd till dagstidningsföretagen.

Tjeckien

I Tjeckien finns det inget generellt statligt stöd till dagstidningsföretagen. Ekonomiskt stöd ges däremot till veckotidningar och månadstidskrifter inom områdena kultur och vetenskap samt till elektroniskt distribuerad press.

Härutöver ger staten stöd till dagstidningar som riktar sig till minoriteter. Detta stöd uppgår till cirka 1 000 000 euro per år och det fördelas till dagstidningar som vänder sig till de s.k. traditionella tjeckiska minoriteterna, dvs. de romska, polska, slovakiska, tyska, ryska, ukrainska, ungerska och grekiska minoriteterna. På kulturministeriet ser man det som problematiskt att den tjeckiska dagspressmarknaden är relativt liten och att mindre seriös journalistik alltmer börjat genomsyra den. Detta kan eventuellt tala för ett behov av ökat statligt engagemang på sikt.

Tyskland

Tyskland saknar direkta stöd till dagspressen, men dagstidningsföretagen erhåller indirekt stöd genom att tidningar åtnjuter en lägre mervärdesskatt (sju procent jämfört med den vanligen förekommande skattesatsen på 16 procent). Uppfattningen i Tyskland är att ett direkt statligt stöd till dagstidningsföretag eventuellt skulle strida mot den tyska grundlagen och konkurrenslagstiftningen.

Den tyska dagspressen har betydande ekonomiska problem, men situationen skiljer sig i flera avseenden från den svenska. I Berlin konkurrerar tio olika dagstidningar, och både journalister och tidningsekonomer anser att tidningsmarknaden i Berlin inte kan bära samtliga dessa tidningar. I ett antal andra regioner i Tyskland har en enda dagstidning en oerhört dominerande ställning. I dessa regioner är konkurrenssituationen ytterst ojämn.

USA

Alla dagstidningar i USA är idag internt finansierade, det vill säga att varje tidning betalar sina egna kostnader utan hjälp från statliga subventioner. Dagstidningarnas verksamhet finansieras till 75 procent av annonsintäkter och försäljningen av annonsutrymmet utgör därmed själva stommen i dagstidningens ekonomi. Övriga 25 procent finansieras av intäkter från prenumerationer och försäljning av lösnummer. Omfattningen av försäljningen av annonsutrymme inom dagspressen uppgick under år 2003 till 44,9 miljarder dollar, vilket utgjorde 18,3 procent av de totala utgifterna för all annonsering i USA det året.

I USA ges dagspressen inga direkta statliga subventioner som t.ex. drifts- eller distributionsstöd. Inom dagspressen finns ett stort motstånd mot statliga subventioner och avsaknaden av subventioner anses garantera en fri press.

Sedan år 1950 har antalet dagstidningar försiktigt minskat, från 1 772 dagstidningar till 1 456 stycken år 2003. Trots konsolideringen med allt färre och större upplagor består 85 procent av all dagstidningspress idag av upplagor med mindre än 50 000 exemplar. Under samma period har det även skett en kraftig minskning av antalet kvällstidningar, från 1 450 stycken år 1950 till 680 stycken år 2003. När det däremot gäller dagstidningar med större upplagor har utvecklingen gått åt andra hållet. Under denna period har dagstidningar med upplagor över 50 000 exemplar tvärtom ökat i antal, från 201 dagstidningar år 1950 till 217 stycken år 2003. Samtidigt har antalet morgontidningar mer än fördubblats under denna period (från 322 stycken år 1950 till 787 stycken år 2003), och dagligen säljs över 54 miljoner dagstidningar som läses av i genomsnitt 2,3 läsare per exemplar. Under samma period har antalet söndagstidningar ökat med 67 procent (från 549 till 917 stycken), med en försäljning på över 58 miljoner tidningsexemplar och med i genomsnitt 2,4 läsare per exemplar. I de flesta städer i USA finns det endast en dagstidningsutgivare. I fler än 170 städer i USA producerar en utgivare ensam både en morgontidning och en kvällstidning, och färre än 30 städer i USA har konkurrerande dagstidningar.

Försäljningen av dagstidningar i storstäderna har minskat på senare tid. Detta beror på att den amerikanska befolkningen flyttat ut från städer till förorter alltsedan 1950-talet och på en ökad konkurrens från framför allt tv, men även från Internet. Förändringen

är särskilt tydlig bland den yngre generationen. Marknadsförändringar har bidragit till att en del tidningar har fått läggas ner, medan andra har blivit uppköpta av tidningskedjor som till exempel Gannett Company eller Knight-Ridder Incorporated.

Inför ökad konkurrens på dagspressmarknaden har dagstidningar köpt upp andra tidningar och på så sätt har stora tidningskedjor vuxit fram. Den ökade konsolideringen inom mediebranschen, med dagstidningar som också äger radio- och tv-stationer, har lett till att marknaden nu domineras av ett fåtal vertikal- och horisontalintegrerade mediebolag. De största ägarna av dagstidningar i USA är medieföretag som t.ex. Gannett Corporation, Knight Ridder Incorporated, Belo, Cox och Disney, som sammanräknat publicerar över 200 dagstidningar i USA. Ett resultat av konsolideringen är att färre dagstidningar når ut till färre läsare, med minskande upplagor och ett färre antal abonnenter. Utvecklingen har skapat en oro för att små lokaltidningar skall slås ut. Trots konsolideringen har en övervägande del av städer med över 10 000 invånare tillgång till en egen dagstidning och en storstadstidning.

Trots ökad konkurrens från huvudsakligen tv, men även från Internet, utgör dagstidningar den dominerande nyhetskällan för majoriteten av konsumenterna i USA. Dessutom är dagstidningar alltjämt den viktigaste förmedlaren av politiska budskap.

Med utveckling mot en alltmer konsoliderad mediemarknad har den teknologiska utvecklingen bidragit till att skapa en paradox inom mediemarknaden. De få vertikal- och horisontalintegrerade medieföretagen påverkas betydligt av teknologier som Internet, på ett sätt som kan bidra till att stärka medborgarens inflytande på mediemarknaden och bidra till att alternativa vinklingar får genomslag på marknaden. Intresset för dagstidningarnas nyhetsportaler ökar framför allt bland unga och välutbildade.

Konsolidering inom mediemarknaden har lett mindre och alternativa medier till en marginaliserad existens, och statens bristande engagemang i dagspressen har kritiserats. Kritiken har riktats mot hur staten har utformat sina riktlinjer för ägandet inom mediesektorn. Kritiker efterfrågar ett ökat engagemang från staten i form av olika stöd.

Nuvarande regler för tv-, och radiostationers möjligheter att samäga dagstidningar infördes 1975 av Federal Communications Commission (FCC). De förbjöd statens utdelning av tv-licens till den part som ”direkt eller indirekt äger, driver eller kontrollerar” en dagstidning inom samma marknad. Detta förbud infördes för att

FCC ville förhindra den monopolsituation som de ansåg skulle uppstå då ett bolag samäger två olika medier inom en och samma marknad. Newspaper Association of America (NAA) arbetar för att FCC skall lätta på reglerna för att dessa skall överensstämma med de mer avreglerade förhållandena som gäller för samägandet av radio- och tv-stationer.

Under 2004 lagstiftades det om skattelättnader för amerikanska tillverkare, och till denna kategori hör även dagstidningar. Från den 1 januari 2005 är tillverkare tillåtna att göra ett avdrag på nio procent av sin produktion. Detta betyder att företagsskatten minskar med tre procent; från nuvarande 35 procent till 32 procent. Avdragen kan göras först under år 2007, och det är ännu inte fastställt hur t.ex. dagstidningar skall beräkna värdet av sin produktion.

Beskattningen av dagstidningarnas annonsintäkter är en kontroversiell fråga i USA. I dag beskattas dagstidningar varken på federal eller delstatlig nivå, med undantag av Arkansas, Nebraska och Virginia. I Virginia har beskattningen inneburit ytterligare en cent i skatt per tidningsexemplar. I USA är beskattningen av dagstidningarnas annonsintäkter ingen ny idé, utan har tidigare införts i Arizona, Iowa och Florida för att senare upphävas. Förslag på liknande skatter har diskuterats i 40 olika stater och samtliga har nedröstats. Utöver att annonspriserna inför en liknande beskattning har höjts, visar studier av Wharton Econometrics Forecasting Associates att beskattningen leder till ett minskat antal lokalanställningar samt lägre inkomster per capita.

Den tidigare trenden med vikande annonsintäkter inom dagspressen slog hårt mot tidningarna, med en allt tuffare konkurrenssituation samtidigt som nya läsvanor skapades på Internet. Detta har dock inte endast inneburit nackdelar för dagstidningarna. Annonseringen i papperstidningarna minskade samtidigt som dagstidningarnas intäkter för annonseringen på Internet fortsätter att öka.

Fram till år 1993 var det förbjudet för staten att ge lån till dagstidningar. Förbudet baserades på den tidigare uppfattningen att dagstidningar var osäkra investeringsobjekt. Staten ger nu garantier till privata låneinstitut via U.S. Small Business Administration (SBA), för att underlätta småföretagares möjligheter till affärsutveckling.

Lånegarantier från SBA ges genom ett s.k. Guaranteed Loans Program och de är riktade mot alla typer av småföretagare. Kriterierna för att uppfylla villkoren är utformade så att de flesta små-

företagare kan uppfylla villkoren och därmed ansöka om denna garanti. Ofta refereras SBA som långivaren av sista instans, då småföretagare, som inte lyckats få lån via andra långivare, kan kvalificera sig för SBA:s lånegaranti. Majoriteten av lånen garanteras av SBA men tillhandahålls huvudsakligen av kommersiella banker. Således finns det tre parter inblandade i denna stödverksamhet.

En nedläggningshotad dagstidning kan ingå en överenskommelse om samarbete med en annan dagstidning på samma ort. Med The Newspaper Preservation Act från 1970 lagstiftades om detta samarbete, Newspaper Joint Operation Agreements, vars syfte är att bevara mångfalden i nyhetsförmedlingen på marknader som inte längre ger utrymme för två konkurrerande dagstidningar. Överenskommelsen innebär att varje tidning behåller ett självständigt redaktionsarbete, medan all övrig verksamhet görs i samarbete. Sedan lagen infördes har tolv överenskommelser med olika giltighetstid inletts och samarbetena pågår alltjämt. Samarbete har inletts mellan tidningar i Albuquerque, Birmingham, Charleston, Cincinnati, Denver, Detroit, Fort Wayne, Las Vegas, Salt Lake City, Seattle, Arizona och York.

Med initiativet We the People har den federala organisationen National Endowment for the Humanities (NEH) och Kongressbiblioteket subventionerat sex olika institutioner med 1, 9 miljoner dollar. Detta är en del av statens National Digital Newspaper Program (NDNP), vars syfte är att samla historiska dagstidningar i en databas och sedan göra dem tillgängliga för allmänheten via Internet. Målet med NDNP är att digitalisera 20 miljoner sidor av historiska dagstidningar i USA. I Kalifornien, Florida, Kentucky, New York, Utah och Virginia kommer tvåårsprojekt att leda till att över 100 000 sidor av respektive stats mest betydelsefulla dagstidning (under perioden 1900

  • nu digitaliseras. Dessa dagstidningar kommer att göras tillgängliga för allmänheten via Kongressbibliotekets webbsida http://www.loc.gov. NDNP är också avsett att stödja digitaliseringen av dagstidningar från perioden 1836
  • och detta sker i samband med den mikrofilmning som redan har påbörjats i samtliga 50 stater (inkl. District of Columbia, Puerto Rico och Virgin Islands). Denna satsning har initierats med hjälp av U.S. Newspaper Program (USNP) som snart är färdigt att lanseras inom samtliga femtio stater. Målet med USNP är att katalogisera och mikrofilma dagstidningar publicerade i USA från 1700-talet och framåt.

Dagspressens företrädare menar att Internal Revenue Service (IRS) och dess 20-faktortest, som används för att fastställa frilansstatus för journalister, motarbetar småföretagare inom dagspressmarknaden. Branschorganisationen arbetar för att få kongressen att upphäva även denna standard och ersätta den med ett för småföretagare enklare regelverk. Avseende tidningsdistributionen har NAA i ett specifikt fall försökt påvisa hur dagstidningarna av tradition använder sig av oberoende distributörer i sin verksamhet, och att de aktuella distributörerna inte ska tillskrivas status som anställda av dagstidningarna.

2.1.2. Länder med både direkt och indirekt stöd

Belgien

När Belgien blev en federal stat överfördes kulturfrågorna till de regionala gemenskaperna. Den regionala nivån har mycket vittgående befogenheter och självständighet och det direkta stödet hanteras av de regionala gemenskaperna. Ansvaret för det indirekta stödet ligger emellertid kvar på federal nivå. De flamländska, franskspråkiga och tyskspråkiga gemenskaperna har olika system för fördelning av det direkta stödet.

Den flamländska gemenskapen undertecknade år 1998 ett avtal med skrivna massmedier om villkoren för ett direkt presstöd. Avtalet är treårigt med möjlighet att förlängas två gånger med ett år i taget till totalt fem år. Under de fem år som det första avtalet gällde betalades årligen 900 000 euro ut för att finansiera multimediaprojekt. År 2003 slöts ett nytt avtal som omfattar 1 400 000 euro per år i direkt stöd. Det nya avtalet syftar till att förbättra den redaktionella kvaliteten. Bidragen betalas ut till skrivna massmedier för projekt med syfte att höja personalens kompetensnivå. Utöver detta finns ett årligt bidrag på 500 000 euro per år för att öka tidningsläsningen i skolorna.

Den franskspråkiga gemenskapen tecknade ett avtal med tidningsutgivarna och tv-kanalerna i början av år 2004. Avtalet innehåller ett indexerat schablonbidrag som varje år betalas ut till den skrivna dagspressen. År 2004 uppgick beloppet till 6 200 000 euro och det räknas upp med 1,5 procent per år fram till år 2010. Av beloppet finansieras drygt hälften av intäkter från tv-reklam som varje tvkanal betalat in till en fond. Resterande del utgörs av regionala

bidrag. Bidragen från tv-kanalerna minskas successivt och det kommer att försvinna från och med år 2008. När bidragen från tvkanalerna trappas ner ersätts de av regionala bidrag. Stödet riktas till papperstidningar på franska med minst 200 nummer per år. Tidningarna skall innehålla minst 16 redaktionella sidor med nyheter, analyser och kommentarer på områdena politik, ekonomi, sociala frågor, sport, vetenskap och kultur samt spegla utvecklingen på nationell, internationell, gemenskaps- och regional nivå. Stödet skall användas till rekrytering av yrkesutbildade journalister till heltidstjänster (48 procent), tidningar med låga annonsintäkter (40 procent), nyetableringsbidrag (fem procent), utvecklande av program för att skapa incitament för tidningsläsande (fem procent) samt anpassning till teknisk utveckling (två procent). För att stimulera tidningsläsning finns dessutom ett årligt stöd på drygt 400 000 euro för skolor att abonnera på dagstidningar, att finansiera journalistbesök och att på andra sätt uppmärksamma högstadie- och gymnasielever på dagspressens roll.

Den tyskspråkiga gemenskapen lämnar ett direkt stöd på drygt 170 000 euro per år till den enda tyskspråkiga dagstidningen i Belgien.

Det indirekta presstödet utgörs av befrielse av mervärdesskatt på tidningsförsäljning, förmånligt porto för distribution av dagstidningar samt förmånliga telefonabonnemang för tidningsföretagen. Den normala mervärdesskatten i Belgien är 21 procent och den reducerade skattesatsen är 6 procent. För försäljning av dagstidningar utgår ingen mervärdesskatt. Enligt ett avtal mellan belgiska postverket och staten är postverket ensam distributör av dagstidningar och portot för tidningar och tidskrifter ligger under självkostnadspriset. Att det finns ett speciellt porto för dagstidningar motiveras av ett allmänintresse. Förutsättningen för att få förmånen av det lägre portot är att publikationen innehåller minst 30 procent redaktionellt material. Det delprivatiserade statliga telefonbolaget Belgacom har sedan år 1991 speciellt förmånliga telefontaxor för dagstidningar, politiska veckotidningar och nyhetsbyråer.

Danmark

För att främja mångfald och utbredning av dagstidningar finns det flera statliga ekonomiska särordningar för dagspressen i Danmark. De statliga direkta och indirekta stöden uppgår till ett samlat värde på minst 1 300 miljoner DKK per år. Av beloppet uppgår befrielsen av mervärdesskatt till cirka 1 000 miljoner DKK, portostödet till cirka 290 miljoner DKK och förändringsstödet till cirka 15 miljoner DKK.

För att försäljningen av en tidning skall vara befriad från mervärdesskatt krävs att den normalt sett utkommer med minst ett nummer per månad. Vidare görs det en helhetsbedömning där det tas ställning till om publikationen är tidningslik i tekniskt och typografiskt hänseende, om den säljs i lösnummer eller bara till abonnenter (föreningsmedlemmar), publikationens upplaga samt om redaktionen är godkänd för att utbilda journalister. Elektronisk nyhetsförmedling m.m. är inte befriad från mervärdesskatt, eftersom den räknas till ADB- och dataanvändning, som är belagd med mervärdesskatt. En ljudtidning som skickas portofritt till läshandikappade är befriad från mervärdesskatt om det inlästa materialet härrör från lokala dags- och veckotidningar, dvs. om materialet återger innehållet i tidningar som är befriade från mervärdesskatt.

Stöd till postdistribution av tidningar har funnits i Danmark sedan år 1723. I samband med att pressfriheten infördes år 1848 genomfördes ett nytt tidningsporto som låg betydligt lägre än trycksaksportot.

Förändringsstödet infördes i Danmark vid halvårsskiftet 2005 och det har ersatt det tidigare investerings- och utvecklingsstödet. Stödet ges för planering och etablering av nya tidningar, för att hindra nedläggningar av dagstidningar till följd av akuta likviditetsproblem samt för omställningskostnader hos tidningar med strukturella problem. Förändringsstödet kommer i större utsträckning än det tidigare investerings- och utvecklingsstödet att fokusera på både utgifter och intäkter hos tidningarna. För enskilda projekt kan det i förändringsstödet ingå element från det tidigare investerings- och utvecklingsstödet, och det kommer även i framtiden att vara möjligt att ge stöd för t.ex. produktutveckling eller marknadsutveckling samt ombyggnad, utvidgning och modernisering av maskiner för produktion och distribution.

Utöver de stöd som nämnts finns också den s.k. Bladpuljen, som ger stöd till distributionskostnader hos vissa tidningar och tid-

skrifter som på ideell basis bidrar till demokratisk debatt, kulturell och samhällsmässig upplysning och främjande av föreningsliv. För att få stöd skall tidningen eller tidskriften antingen vara av allmännyttig eller humanitär karaktär eller ha ett huvudinnehåll inom kultur, undervisning, idrott, miljö eller religion. Bladpuljens omfattning läggs fast i statsbudgeten varje år och för år 2005 avsattes 35,5 miljoner DKK. Härutöver har det avsatts fem miljoner DKK per år under perioden 2005

  • Sistnämnda medel har öronmärkts till s.k. små tidningar som har en upplaga på mindre än 3 000 exemplar per nummer.

Finland

Det direkta presstödet i Finland består av två stödformer, det parlamentariska presstödet och det selektiva presstödet. För år 2004 uppgick det direkta presstödet till totalt 13 614 000 euro. Som en tidning betraktas en i Finland utgiven och tryckt tidning som var och en kan erhålla mot en skälig prenumerationsavgift, som utkommer minst tre gånger i veckan och som innehåller nyheter från hela riket och från utlandet samt redogörande och kommenterande artiklar om olika områden i samhällslivet. Som en tidning betraktas också en tidning som utsetts till språkrör för ett i riksdagen representerat parti och som utkommer minst en gång per vecka. Stöd kan också ges till en elektronisk publikation som ställs till allmänhetens förfogande genom ett öppet datanät och vars innehåll kompletteras minst tre gånger per vecka.

Det selektiva presstödet beviljas för sänkning av publikationskostnaderna för en tidning som kan anses olönsam. Tidningsföretaget får, för den period som stöd beviljats, inte betala ut aktieutdelning till ägarna. Enbart de tidningar vars upplaga kontrollerats kan komma i fråga för stödet och antalet gratisexemplar av tidningen får inte överstiga 30 procent av antalet abonnerade exemplar. Även det parlamentariska stödet kan användas för att sänka produktionskostnaderna för olönsamma tidningar.

En sammanställning av de tidningar som erhåller parlamentariskt presstöd och selektivt presstöd visar att det huvudsakligen är samma tidningar som fått del av de båda stödformerna. Framför allt rör det sig om partipress. En utbredd uppfattning bland branschfolk är att dessa tidningar knappast skulle kunna utkomma utan presstöd, åtminstone inte i sina nuvarande former.

Flera av de svenskspråkiga tidningarna får stöd inom ramen för det parlamentariska presstödet och det selektiva presstödet. Merparten av de finlandssvenska tidningarna ägs också eller stöds av finlandssvenska kulturfonder.

Det indirekta stödet utgörs av en generell befrielse från mervärdesskatt för abonnerade dagstidningar, veckotidningar och tidskrifter. Däremot betalas full mervärdesskatt för lösnummer av såväl dagstidningar som veckotidningar och tidskrifter. Bakgrunden till denna åtskillnad är de gränsdragningsproblem som uppstod då stödet infördes på 1970-talet. Avsikten med stödet var att befrielsen från mervärdesskatt skulle gälla dagspress men inte veckopress. I stället för att försöka hitta kriterier för vad som är dags- respektive veckopress uppställdes inköpsformen som avgörande kriterium för skattebefrielsen.

Frankrike

Det direkta stödet i Frankrike är inriktat på att stödja dagspressen för spridning av dagstidningar. Vidare utgår stöd för att dagstidningarna skall kunna behålla konkurrensen och mångfalden i media samt för att uppmuntra dagstidningsutgivarna till modernisering och till mångfald.

Stödet för spridning av dagstidningar består av stöd för distribution av både rikstäckande allmän dagspress och annan allmän dagspress samt distribution och marknadsföring av franska dagstidningar i utlandet. Under denna kategori stöd faller också stöd åt regional och lokal veckopress samt stöd för att decentralisera tryckningen av dagstidningar.

Stödet för att dagstidningarna skall kunna behålla konkurrens och mångfald i media består av stöd till rikstäckande allmän dagspress med små annonsintäkter samt stöd till regional, departemental och lokal allmän dagspress med små annonsintäkter.

I syfte att uppmuntra till modernisering och till mångfald hos tidningsutgivarna utgår stöd till dagstidningar som publiceras på Internet samt stöd för modernisering av den allmänna dagspressen.

Det indirekta stödet består av lägre posttariffer och en reducerad tariff för järnvägsfrakter hos SNCF (motsvarande svenska SJ). Vidare åtnjuter dagstidningsföretagen en reducerad mervärdesskatt med 2,1 procent för försäljning av lösnummer och abonnemang, slopad verksamhetsskatt för utgivare och för återförsäljare av dags-

tidningar, differentierad skatt och sociala avgifter för journalister samt differentierad skatt för lokalkorrespondenter.

I den franska statsbudgeten har det för år 2005 avsatts 280 miljoner euro för stöd till dagspressen. Stödet skall prioritera moderniseringen av både det redaktionella arbetet och distributionen av dagstidningar. Även mångfald avseende utbudet av olika tidningstitlar är ett prioriterat område.

Det franska kulturdepartementet har meddelat att ett aktivt arbete pågår för att Frankrike skall ha en fortsatt modern och mångfacetterad dagspress. Det statliga engagemanget på dagspressmarknaden har också ökat år 2005 i och med att budgeten för presstödet för höjts med 30 procent jämfört med år 2004.

Grekland

I Grekland ges direkt stöd till lokala och regionala dagstidningsföretag men inte till nationella. Storleken på stödet bestäms av Pressministeriet.

Det indirekta stödet består av stöd för distribution av dagstidningar till avlägsna orter i Grekland, framför allt öarna i Egeiska havet. Vidare ges stöd för distribution av grekiska dagstidningar till EU-länder samt för distribution av dagstidningar som publiceras på öar för att dagstidningarna skall kunna spridas till andra grekiska öar.

I Grekland kan dagstidningsföretagen erhålla reducerade avgifter för porto, telefon, telegram och telex. Dagspressen har själv satt upp vissa kriterier som måste vara uppfyllda för att företag skall komma i åtnjutande av stöden. Dagstidningsföretagen måste t.ex. ha en regelbunden tidningsutgivning och de måste ha funnits på dagspressmarknaden en tid innan stöd kan lämnas.

Dagstidningsföretagen har en reducerad mervärdesskatt för försäljning och procedurer före tryckning (composition). Vidare behöver de regionala tidningsföretagen bara stå för två tredjedelar av kostnaden för de socialförsäkringar de skall betala till staten för sina anställda. Resterande tredjedel betalas av staten. Statligt ägda företag är också ålagda att annonsera i små dagstidningar för att öka dessas annonsintäkter. Slutligen får dagstidningsföretag göra avdrag för två procent av den totala försäljnings- och annonsintäkten för utgifter utan kvitton. Syftet med sistnämnda stöd är

att tidningarna skall kunna lämna ersättning till uppgiftslämnare som vill vara anonyma.

Det finns inga uppgifter om omfattningen av det grekiska presstödet, men alla nationella dagstidningar erhåller samma stöd från staten. Tidningsföretagets ekonomi saknar betydelse vid bedömningen om företaget skall erhålla stöd.

I januari 2005 antog parlamentet en ny medielag. Syftet med den nya lagen är att förhindra att stora ägare i medieföretag använder företagen för att stödja sittande regering i utbyte mot att regeringen styr offentliga kontrakt till andra bolag där samma personer också är stora ägare. Lagen omfattar såväl radio och tv som tidningar och distributionsföretag. I samband med antagandet av den nya lagen uttrycktes farhågor huruvida den är förenlig med EGrätten och EG-kommissionen har meddelat att den funnit att lagen inte är förenlig med EG-rätten.

Italien

I Italien infördes presstödet i dess nuvarande form år 2001. Vidare inleddes hösten 2004 en utredning som skall resultera i en reformerad lagstiftning på presstödsområdet. Utredningen har dock ännu hösten 2005 inte lett fram till någon ny lagstiftning.

Det direkta stödet till en dagstidning får inte överstiga 50 procent av tidningens omkostnader, inklusive amorteringar. För att erhålla stöd skall tidningsföretaget ha varit inrättat som ett journalistkooperativ i minst tre år och tidningen, för vilken man söker stöd, skall ha haft samma namn i minst tre år. Företaget får inte ha haft reklamintäkter överstigande 30 procent av de totala medelintäkterna året innan referensåret, för vilket de söker bidrag. Är tidningen en nationell dagstidning, skall den finnas distribuerad i 25 procent av landet. För de regionala tidningarna gäller att de skall distribueras i 40 procent av regionen/provinsen. När 80 procent av tidningsupplagan distribueras i endast en region/provins kategoriseras den som lokaltidning. I procentsatsen inkluderas lösnummer och prenumerationsnummer. Om företagets reklamintäkter utgör mer än 40 procent av de totala intäkterna kan det inte erhålla något stöd. Om reklamintäkterna ligger mellan 35

  • procent reduceras stödet med 50 procent. Det direkta stödet är uppdelat i ett fast och ett rörligt stöd. Det fasta stödet får inte vara större än 30 procent av företagets medel-

utgifter, räknat på de två föregående årsbudgeterna och det får sammanlagt inte överskrida 1 032 900 euro. Det rörliga stödet, räknat per år, uppgår till 258 200 euro om företaget har en tidningsupplaga på 10 000

  • 000 exemplar per nummer. Det rörliga stödet höjs successivt i proportion till upplagans storlek. Det sammanlagda direkta stödet får inte överskrida 60 procent av tidningens årskostnader.

Vidare ges det direkt stöd till dagstidningar på franska, rätoromanska, slovenska samt tyska i de autonoma regionerna Valle d´Aosta, Friuli-Venezia Giulia och Trentino-Alto Adige. Stödet till dagstidningar på minoritetsspråk förutsätter att de inte erhåller annat direkt stöd. Stödet får inte överstiga 50 procent av omkostnaderna inklusive amorteringar.

I samband med reformen på presstödsområdet år 2001 instiftades en fond med syfte att underlätta modernisering av dagspressen. Fonden ger räntebidrag åt dagstidningar som lånat pengar för att genomföra omstruktureringar av den teknisk-produktiva processen. Det rör främst införande eller modifiering av anläggningar, förbättring av distributionen, personalutbildning samt modernisering med hjälp av IT-teknik. Omstruktureringarna måste vara kopplade till produktionen, distributionen och kommersialiseringen av tidningen. Räntebidraget kan högst uppgå till 50 procent av räntekostnaden och kan som längst ges under tio år. Fem procent av fonden är reserverade åt de tidningar som året innan hade en omsättning på mindre än 2 582 000 euro, och tio procent är reserverade åt tidningar som drivs av journalistkooperativ. Kooperativen får finansiera hela projektets kostnad genom lån, medan övriga företag får finansiera högst 90 procent av kostnaderna på detta sätt. De totala resurserna som kan fördelas genom fonden uppgår till 15 miljoner euro per år.

Vid köp av papper som används vid tryckning av dagstidning kan det ges en skattekredit på tio procent av inköpssumman. Det är också möjligt för förlag att få en skattekredit på tre procent av köpesumman för investeringar i lös egendom vilka anskaffats med syfte att användas för produktionen av tidningen. Stödet uppgår till totalt 95 euro miljoner per år.

Tidningar som ges ut i en utgåva på minst nio nummer per år kan erhålla ett rabatterat pris på distributionen av tidningarna. Stöd ges upp till 20 000 exemplar. Villkoret är att det billigaste distributionssättet används. Tidningarna kan också erhålla 50 procent rabatt på omkostnaderna för telefon och fax. Tidningar som inne-

håller mer än 50 procent reklam, gratistidningar, tidningar med enda syfte att göra reklam eller tidningar med pornografiskt eller på annat sätt stötande material kan inte utnyttja stödet. Totalt uppgår stödet i denna del till 308 miljoner euro per år.

Från och med år 2001 har elektroniskt distribuerade dagstidningar samma möjlighet som traditionella tidningar att erhålla stöd. Det är dock obligatoriskt att de registreras på samma sätt som övriga tidningar i ROC-registret. Det innebär att tidningarna måste uppfylla vissa krav, t.ex. måste tidningen ledas av en redaktion samt uppdateras med visst intervall. Registreringen syftar till att vara en garanti för viss kvalitet.

Luxemburg

Presstödet i Luxemburg inrättades för att värna en kvalitativ, inhemsk press med en mångfald av åsikter. I dess nuvarande form har presstödet funnits sedan år 1998, och det utformades i en tid när nya media, t.ex. tv, radio och Internet, växt sig starkare och ökat konkurrensen med den tryckta pressen. Dagspressen i Luxemburg har också viss konkurrens från dagspressen i grannländerna Belgien, Tyskland och Frankrike, vars dagspress ges ut på språk som talas och förstås av invånarna i Luxemburg. Det omfattande presstödet i Luxemburg har en helt avgörande betydelse för det breda utbudet av tidningar i landet. Vissa tidningar har en upplaga på endast några tusen exemplar och dessa skulle inte överleva utan presstöd. Även från officiellt håll sägs att den luxemburgska marknaden på rent kommersiell basis är stor nog endast för en dagstidning.

Det direkta stödet är indelat i dels en fast del som år 2004 uppgick till 120 500 euro per tidning, dels en rörlig del (proportionellt stöd) baserad på antal sidor per år (103,66 euro per sida). Annonser ingår inte i beräkningen av det rörliga stödet. Nivån på stödet utvärderas årligen och hänsyn tas till löneutvecklingen och papperspriset. Avseende löneutvecklingen används statstjänstemännens löner som referensvärde.

För att en dagstidning skall vara kvalificerad för att erhålla stöd krävs följande. Den skall tryckas i Luxemburg och utges minst en gång per vecka. Den skall utges av en fysisk eller juridisk person med hemvist i Luxemburg och den skall ges ut i kommersiellt syfte. Dess redaktion skall bestå av minst fem journalister som skall vara

godkända av ett s.k. pressråd och fast anställda på heltid. Tidningen skall rikta sig till en bred allmänhet på något av språken luxemburgska, franska eller tyska. Informationen i tidningen skall vara av allmän karaktär. Den skall huvudsakligen vara finansierad genom försäljning och annonserna får inte utgöra mer än 50 procent av det totala utrymmet. Slutligen får försäljning och abonnemang inte uteslutande vara kopplade till en förening eller organisation.

I vissa av landets regioner utförs distributionen av tidningarna av brevbärare. Denna kostnad är subventionerad av staten, och statens kostnad för subventionen är högre än det direkta stödet.

Officiella meddelanden, t.ex. avseende offentlig upphandling, publiceras i alla tidningar och betalas av staten. Annonseringen kan uppfattas som ett finansiellt stöd till tidningarna. Totalt rör det sig dock om ganska små belopp.

Tryckta tidningar åtnjuter vidare stöd i form av reducerad mervärdesskatt. Dagstidningarna betalar endast tre procent i mervärdesskatt.

Det utgår inget presstöd till de portugisisk- och engelskspråkiga veckotidningar som finns i Luxemburg. Tidningsförlagen som ger ut de båda portugisiskspråkiga tidningarna åtnjuter dock finansiellt stöd för andra tidningar och det är troligt att de portugisiska tidningarna därigenom indirekt subventioneras på grund av vissa synergivinster i samband med produktionen.

I samband med införandet av den nya presstödslagen år 1998 höjdes det finansiella stödet bl.a. för att hjälpa den tryckta pressen att klara konkurrensen från t.ex. elektroniska medier och att själv etablera sig på Internet. Inget stöd utgår således till massmedier som enbart publiceras elektroniskt.

När den nya presstödslagen inrättades år 1998 notifierade Luxemburg EU-kommissionen om presstödets utformning för att få ett godkännande. Kommissionen svarade att den inte skulle kunna godkänna presstödsprogrammet och bad Luxemburg att återkalla notifieringen och i stället skicka ett brev med en förklaring att det nya presstödet inte skulle komma att ha någon inverkan på den kommersiella handeln över gränserna. Det var också vad Luxemburg gjorde.

Kanada

Det federala/statliga direkta stödet till dagspressen i Kanada utgör cirka 85-90 procent av det totala presstödet. Resterande cirka 10

  • procent av det totala stödet utgörs av provinsiellt eller kommunalt presstöd.

Det direkta stödet administreras av Department of Canadian Heritage och sköts i huvudsak genom två program: the Publications Assistance Program (PAP) och the Canadian Magazine Fund (CMF). Genom PAP stöds distribution av lokala tidningar, tidningar riktade till etniska minoriteter, ursprungsbefolkning eller språkliga minoriteter (franska utanför Québec och engelska i Québec). PAP har en budget på 46,2 miljoner CAD (cirka 280 miljoner SEK). CMF stödjer i huvudsak kanadensiska tidskrifter, men dagstidningar erbjuds även ett visst stöd genom det s.k. Support for Industry Development (SID) programmet. SID erbjuder projektbaserad finansiering åt föreningar och organisationer som ger ut lokala tidningar, tidningar riktade till etniska minoriteter, ursprungsbefolkning eller språkliga minoriteter. CMF-CAD har en budget på 2,5 miljoner CAD (cirka 15 miljoner SEK) och varje enskilt kvalificerat projekt kan stödjas med upp till 300 000 CAD.

För både PAP och CMF gäller att ansökaren måste vara kanadensisk, dvs. uppfylla något av följande kriterier. Ansökaren är kanadensisk medborgare eller har permanent uppehållstillstånd. Ansökaren är ett kanadensiskt företag, eller är ett joint venture, där minst 51 procent av ägandet är kanadensiskt och där majoriteten av styrelsemedlemmarna är kanadensare. Vidare måste dess styrelseordförande, eller motsvarande, vara kanadensare. Om ansökaren i stället är en kanadensisk, ideell organisation måste majoriteten av medlemmarna och styrelsemedlemmarna vara kanadensare.

För att vara stödberättigad måste tidningen härutöver vara redigerad, sammanställd, publicerad samt tryckt i Kanada för att den skall betraktas som kanadensisk. Tidningen måste också ha getts ut åtminstone ett år före ansökan om bidrag. Slutligen skall tidningen vara en lokal samhällstidning eller rikta sig till etniska minoriteter, ursprungsbefolkning eller språkliga minoriteter (franska utanför Québec och engelska i Québec).

Det indirekta stödet utgörs i huvudsak av möjligheten till skatteavdrag för hela kostnaden för annonser i kanadensiskt ägd dagspress. Storleken av detta indirekta stöd är svårt att uppskatta men det rör sig om förhållandevis stora summor. Uppskattningsvis har

t.ex. tidningen The Toronto Star med en upplaga på cirka 450 000 exemplar per dag reklamintäkter uppgående till cirka 5,5 miljoner SEK per dag.

För att annonsörerna skall beviljas skatteavdrag för annonsering krävs att annonseringen sker i en dagstidning som är till 75 procent kanadensiskt ägd. Tidningen måste också vara redigerad och publicerad i Kanada.

Bestämmelser som reglerar utländska investeringar i kanadensiska tidningar och tidskrifter återfinns i Investment Canada Act. Enligt dessa bestämmelser får existerande kanadensiska tidskrifter eller tidningar inte förvärvas av utländska investerare. Etablering av nya dagstidningsföretag måste också ske inom bolagsformen joint venture med övervägande kanadensisk kontroll.

Nederländerna

Presstödet i Nederländerna har aldrig uppgått till några högre belopp. Sedan presstödet infördes år 1967 har det totalt utbetalats ett belopp som ungefär motsvarar det direkta svenska presstödet under ett år. Ett skäl som anförts som förklaring till detta är att såväl politikerna som näringslivet i Nederländerna av tradition hyst motvilja mot statliga subsidier. Ett annat skäl som anförts är att den nederländska dagspressen i mycket ringa utsträckning har eller har haft politisk färg. Att presstödet skall syfta till att bevara åsiktsmässig diversifiering i dagspressen har därför varit ett mindre relevant argument i Nederländerna. Å andra sidan finns det i Nederländerna ett flertal veckotidskrifter, som genom sin ideologiska särprägel spelar en betydande roll i opinionsbildningen. Det statliga presstödet gäller därför inte enbart dagspressen.

Nederländsk press har under de senaste decennierna upplevt både konjunkturbetonade och strukturella förändringar som förstärkt varandra. Tidningarna har tvingats till kostnadsbesparingar som bidragit till stark koncentration. Resurserna för en mer genomgripande förnyelse har varit otillräckliga. Konkurrensen från andra media har ökat kraftigt. Tidigare har de regionala intressena varit förhållandevis starkt företrädda. Ett stort antal fusioner har lett till att många regionala organ försvunnit. Kommunsammanslagningar har också ändrat förutsättningarna för regionalt och lokalt förankrad press.

För ett par år sedan hävdades det att de stora förändringarna inom nederländsk press redan hade ägt rum. Våren 2005 väcktes dock debatten om pressens situation till liv igen när två stora tidningsutgivare beslutade att slå samman åtta tidningar. Bland de tidningar som ingår i fusionen ingår sju regionala tidningar, som tillsammans med de fem rikstäckande tidningarna svarar för drygt hälften av den totala upplagan i Nederländerna. Den återstående delen av upplagan utgörs av drygt tolv regionala tidningar, som i allmänhet har en distribuerad upplaga på mellan 25 000 och 100 000 exemplar.

Presstödet är inriktat på att bidra till produktförnyelse. Ersättning ges inte för att täcka förluster utan i stället till projekt som kan förväntas ge positiv utdelning framöver. Exempel på åtgärder som kan bli föremål för lån eller - i undantagsfall - subsidier är övergången till annat mer läsarvänligt format och utgivning av en söndagstidning. Nya grepp när det gäller marknadsföring kan också kvalificera för stöd. Utökning av den redaktionella staben i syfte att bättre täcka vissa speciella sakfrågor eller delar av spridningsområdet är andra element som kan ge tidningen ett bättre utgångsläge. Även anpassning av innehållet, t.ex. mer utrymme för debatt och större läsarengagemang kan motivera förnyelsebidrag. Vidare kan nya tekniska lösningar bidra till förbättrad konkurrensförmåga. Det kan gälla Internetutgåvor, deltagande i regional eller lokal radioverksamhet eller nyhetspresentation via mobiltelefon. Rena nyetableringar kan likaså erhålla startstöd. Särskild uppmärksamhet ägnas stöd åt medier som riktar sig till minoriteter.

Stödperioderna begränsas till mellan tre och fem år och utbetalningarna sker etappvis och i relation till företagets egna satsningar på projektet. I de allra flesta fall rör stöden lån med återbetalningsskyldighet, och det förutsätts att stöden återbetalas till fonden. Tills vidare är det emellertid i första hand redan fonderade medel från reklam-tv och kommersiell radio som finansierar verksamheten. Inget presstöd har hittills belastat den ordinarie statsbudgeten. Om fem år förväntas dock medlen från reklam-tv vara slut. Därefter måste sannolikt andra medel tillföras fonden.

De allmänna kriterierna för att ett massmedium skall kunna komma ifråga för stöd är följande. Det skall utges i Nederländerna och vara avsett för nederländsk publik. Det skall i betydande omfattning (75 procent) innefatta nyheter, analys, kommentarer och bakgrundsinformation avseende olika aktuella samhällsfrågor som

också har betydelse för den politiska opinionsbildningen. Det skall redigeras av en fristående redaktion, vars identitet finns redovisad i egna stadgar. Det skall utkomma regelbundet och åtminstone en gång per månad. Det skall vara tillgängligt för alla och erhållas mot betalning. Det får inte utges av eller på uppdrag av myndighet. Slutligen får det inte utges eller spridas i samband med medlemskap i, ekonomiskt stöd till eller medverkan i förening, församling eller dylikt. För medier som riktar sig till minoriteter gäller inte kravet på utgivningsfrekvens. För Internetutgåvor gäller inte kravet att mediet skall erhållas mot betalning.

Med avseende på möjliga stödformer finns ytterligare kriterier. Projektstöd i form av krediter, kreditfaciliteter till enskilda pressorgan, förutsätter att det kan göras troligt att den reorganisation eller de förbättringar som utgivaren ansöker om medel för verkligen resulterar i lönsamhet. Om ansökan avser en ny tidning krävs att den utges sex dagar per vecka. För en enstaka åtgärd kan även en engångsutbetalning bli aktuell, förutsatt att det bedöms att krediter eller kreditfaciliteter inte är ett användbart kriterium. Stöd till startande av tidningar och tidskrifter som riktar sig till minoriteter, alternativt säkrande av deras fortsatta utgivning under viss tid, kan utgå även om utgivningsfrekvensen är lägre än sex dagar per vecka. Dock skall tidningen eller tidskriften utkomma minst en gång per kvartal. Stöd till Internetinformation förutsätter att den erbjudna produkten skiljer sig från det tryckta ordet i sådan utsträckning att den kan uppfattas som ett komplement och en förnyelse. Andelen informativ text skall överväga. Produkten måste presenteras på i förväg fastställda tider minst en gång per månad. Det måste göras troligt att verksamheten inte skulle kunna påbörjas utan stöd i form av bidrag eller kreditgivning. Stöd till studier och forskning kan ges antingen för att ge underlag för strukturella förbättringar inom ett enskilt företag eller för att kartlägga förhållanden som berör tidnings- och tidskriftsbranschen som helhet.

För projektstöd till enskilda pressorgan inklusive stödet till invandrarnas tidningar och tidskrifter står en summa på 700 000 euro per år till förfogande. För varje projekt gäller ett maximibelopp på 115 000 euro per år. När det gäller Internetinformation har det avsatts 2 260 000 euro per år, med ett maximibelopp per projekt på 180 000 euro. För övriga stödformer är inga högstabelopp angivna. Normalt uppgår de samlade utbetalningarna till cirka två miljoner euro per år.

Avsikten med stödet till Internetprojekt är i första hand att professionalisera Internetinformationen och ge den ökad relevans, framför allt för den växande grupp yngre konsumenter för vilka elektronisk nyhetsförmedling tenderar att bli helt dominerande. Samtidigt syftar stödet till att förbättra möjligheterna för traditionella medier att konkurrera på en marknad i stark förändring. Stöd kan emellertid också ges åt helt nya företag som enbart inriktar sig på Internetservice. Stödet till Internetprojekt handlar om en tillfällig stödform, och de hittillsvarande erfarenheterna har varit växlande. I en studie, gjord av Nijmegens universitet i samarbete med universitetet i Twente, konstateras att artiklar i onlineversioner läses i mindre utsträckning än motsvarigheterna i tryck, om det bara handlar om en rent teknisk överföring. En förutsättning för större läsvärde är enligt studien att online-tidningar kompletterar och inte bara ersätter de tryckta medierna. Av allt att döma kommer provperioden med stöd till Internetprojekt att fortsätta, och utbyggnaden av särskilda web-sites för unga, liksom utökad samverkan mellan Internet och tv, tillhör de projekt som torde komma att vidareutvecklas.

Bestämmelser om stöd till tidningar och tidskrifter som produceras i Nederländerna och som riktar sig till minoritetsgrupper i landet återfinns i samma förordning som stödet till Internetprojekt. En inventering av tryckta medier av detta slag visar att det finns cirka 130 titlar, fördelade över 25 minoritetsgrupper. Majoriteten av titlarna ges ut på nederländska och drygt 20 procent av titlarna är tryckta helt och hållet på ett minoritetsspråk. Ungefär tolv procent av titlarna innehåller artiklar på såväl nederländska som minoritetsspråket. Stödet har kommit till flitig användning, men svårigheterna att åstadkomma livskraftiga informationsprodukter är större än när det gäller andra delar av marknaden. Konjunktursvackan har slagit hårt mot invandrarmediernas annonsintäkter, och de lönsamhetsprognoser som legat till grund för bidragsgivningen har inte hållit. Generellt har tidskrifterna lyckats bättre än dagstidningarna. Ett antal organisationer som strävat efter att öka antalet journalister med minoritetsbakgrund har fått ge upp. Olika initiativ med syfte att intressera nederländska media för särskilda sidor som riktar sig till minoritetsgrupper har inte lett någon vart, trots att det i princip skulle vara möjligt att få förnyelsestöd för sådana satsningar.

Norge

Det direkta stödet till norsk dagspress ges i form av ett produktionsbidrag. Det beräknas efter två skilda modeller. Den ena modellen ger ett fast belopp till förstatidningar och ensamtidningar, vars upplaga understiger 6 000 exemplar och som i övrigt uppfyller kriterierna för stöd. Den andra modellen gäller andratidningar (inklusive rikstäckande meningsbärande tidningar) med en upplaga under 80 000 exemplar och stödet beräknas efter tidningens nettoupplaga multiplicerat med antalet utgåvor per år. Bidraget till andratidningarna beräknas efter två skilda tariffer. Den högsta gäller för andratidningar i storstäderna Oslo, Bergen, Trondheim och Stavanger. Övriga andratidningar får bidrag efter den lägsta tariffen som utgör 78 procent av den högsta tariffen. Dessutom ges ett extra bidrag till rikstäckande meningsbärande tidningar i Oslo och Bergen.

Tidningar som ges ut regelbundet med minst ett nummer per vecka är befriade från mervärdesskatt.

För att en tidning skall berättiga till stöd måste följande kriterier vara uppfyllda. Den skall innehålla nyhets- och aktualitetsmaterial av dagspresskaraktär som gör att tidningen klart skiljer sig från andra typer av publikationer. Den skall ha en ansvarig redaktör. Den skall ta betalt för abonnemang, lösnummerförsäljning och annonser efter en offentlig prislista. Den får inte sända ut gratisexemplar utöver det som tillåts efter riktlinjer från myndigheten på medieområdet, Medietilsynet. Den skall sälja minst halva sin godkända nettoupplaga genom abonnemang. Den skall under det senaste kalenderåret i genomsnitt inte ha haft mer än 50 procent annonser av den totala volymen. Härutöver skall tidningen utkomma regelbundet med minst tre utgåvor per vecka med en upplaga på minst 2 000 exemplar, eller utkomma regelbundet minst en gång per vecka och med minst 48 utgåvor per år, ha en upplaga på minst 1 000 exemplar och sälja minst hälften av sin godkända upplaga i det län där den utkommer. Alternativt skall tidningen ha en upplaga som inte överstiger 6 000 exemplar eller vara en andratidning och utkomma regelbundet med minst två utgåvor per vecka med en upplaga mellan 2 000 och 80 000 exemplar.

Stöd till etablering av tidningar har diskuterats i Norge. Av budgetmässiga skäl har ett förslag om ett sådant stöd inte följts upp.

En ny föreskrift om stöd till minoritetsspråkiga publikationer antogs i oktober 2003. Ändamålet med bidrag till minoritets-

språkiga publikationer är att underlätta etablering av publikationer för språkliga minoriteter och att främja utveckling av redaktionell kvalitet i dessa publikationer. Genom information om norska samhällsförhållanden och läsarnas ursprungliga hemland skall publikationerna främja möjligheterna för deltagande i samhället för personer med minoritetsbakgrund. Bidraget ges i form av ett grundbidrag efter antal utgåvor och ett driftsbidrag fastställt efter publikationens godkända upplaga. Myndigheten på medieområdet, Medietilsynet, fastställer bidragets storlek.

För att en minoritetsspråkig publikation skall vara stödberättigad krävs att den uppfyller följande villkor. Den skall orientera språkliga minoriteter i Norge om nyheter och aktuella frågor. Den skall i huvudsak innehålla material på den aktuella minoritetsgruppens eget språk. Den skall ange utgivningsdatum, publikationens namn och namnet på ansvarig redaktör på ett lätt synligt ställe i publikationen. Den skall utkomma regelbundet och med minst sex nummer per år. Den skall ha en genomsnittlig nettoupplaga på minst 400 exemplar. Den skall ta betalt för abonnemang, lösnummerförsäljning och annonser efter en offentlig prislista. Den skall ha huvudredaktionen i Norge. Slutligen skall den ha en ansvarig redaktör.

Utöver stödet till minoritetsspråkiga publikationer finns det ett särskilt stöd till samiska tidningar. Med samisk tidning avses en tidning som har den samiska befolkningen som målgrupp. Bidrag ges i form av dels ett grundbidrag, dels ett rörligt bidrag i förhållande till antal utgivna exemplar multiplicerat med antal producerade sidor. För att en tidning skall vara stödberättigad krävs följande. Den skall innehålla nyhets- och aktualitetsmaterial av dagspresskaraktär som gör att tidningen klart skiljer sig från andra typer av publikationer. Den skall ha en ansvarig redaktör. Den skall ta betalt för abonnemang, lösnummerförsäljning och annonser efter en offentligt tillgänglig prislista. Den får inte sända ut gratisexemplar utöver vad som tillåts av Medietilsynet. Den skall sälja halva sin godkända upplaga genom abonnemang. Den skall under det senaste kalenderåret i genomsnitt inte ha haft mer än 50 procent annonser av den totala volymen. Dessutom skall tidningen utkomma regelbundet med minst 48 nummer per år med en genomsnittlig nettoupplaga på minst 750 exemplar.

Det direkta stödet beräknas uppgå till cirka 300 miljoner NEK år 2005. Produktionsbidraget är den i särklass största posten och det uppgår till 244 miljoner NEK. Övriga stöd utgörs av stöd för

medieforskning och fortbildning (14,6 miljoner NEK), stöd till samiska tidningar (13 miljoner NEK), stöd till vissa publikationer (20,2 miljoner NEK) samt stöd till tidningarna i Finnmarken (1,6 miljoner NEK). Det indirekta stödet beräknas uppgå till cirka 1 mdr NEK.

Portugal

Sedan år 1976 har det funnits ett statligt distributionsstöd till dagstidningar i Portugal. Direkt finansiellt stöd har däremot varit ovanligt. Den 6 januari 2005 antogs dock en ny lagstiftning på pressområdet som erbjuder projektstöd i vissa fall. Lagen är tillämplig på tidningar i allmänhet och inte enbart på dagspress.

Den portugisiska staten kan enligt den nya lagen finansiera upp till 50 procent av kostnaden för projekt som föreslås av ägare till dagspress med regional eller lokal täckning om projektet har något av följande syften: omorganisering av företaget, förbättrade arbetsprocesser, förbättrade styrelseformer samt främjande av portugisisk kultur eller portugisiska språket för portugiser utomlands.

Tidningar måste uppfylla följande kriterier för att komma i åtnjutande av det statliga stödet. Tidningen skall vara portugisisk och portugisiskspråkig med generell information och med regional eller lokal täckning, eller vara riktad mot portugiser utomlands, eller ha som avsikt att främja relationerna mellan invånare i portugisiskspråkiga länder och territorier (Brasilien, Angola, Mocambique, Guinea-Bissau, São Tomé och Principe, Kap Verde samt Östtimor). Tidningen måste ha varit registrerad hos myndigheten som administrerar det statliga stödet (ICS) ett år innan projektets anmälan (dagstidningar) eller fem år för tidningar som inte är dagstidningar. Tidningen måste ha getts ut minst månatligen under minst sex månader innan projektet presenterades. Slutligen måste tidningen ha en genomsnittlig upplaga på minst 1 000 (dagstidning), 5 000 (vecko- eller månadstidning) eller 3 500 exemplar (tidning som riktar sig till andra portugisiskspråkiga länder).

Elektroniska tidningar räknas som regionala eller lokala om inget annat uppges i tidningens stadgar. Även sådana tidningar kan alltså åtnjuta statligt stöd.

Enligt bestämmelserna kan en tidning få ytterligare stöd utöver den del som nämnts ovan om något av följande kriterier är uppfyllda (flera av kriterierna kan vara tillämpliga):

  • Projektet skapar ett eller flera arbetstillfällen för minst tre år

(ytterligare fem procent finansiering)

  • Projektet ger arbete åt personer som varit långtidsarbetslösa

(ytterligare tre procent finansiering)

  • Tidningen har presenterat vinst för minst två av de tre åren närmast innan projektet presenterades (ytterligare tre procent finansiering)
  • Dagspress kan erhålla ytterligare fem procent finansiering av projektet
  • Tidningar som ges ut enbart elektroniskt kan erhålla ytterligare fem procent finansiering av projektet

Staten kan även ge finansiellt stöd upp till 50 procent av ett projekt som presenteras av nationella, regionala och lokala tidningar och som syftar till att utbilda personalen i redaktionellt arbete och företagsledning.

En tidning kan aldrig erhålla mer än 100 000 euro i direkt finansiellt stöd under en treårsperiod. Direkt finansiellt stöd är inte återbetalningspliktigt. Stöd kan inte utgå till följande verksamheter/tidningar: politiska partier, fackföreningar eller arbetsgivarorganisationer, regionala eller lokala myndigheter, gratistidningar, tidningar med pornografiskt eller våldsamt innehåll, tidningar som avses att till största delen säljas utomlands (undantag för tidningar som säljs till portugiser utomlands) eller till tidningar som till mer än 50 procent består av annonsplats.

Den 31 mars 2007 kommer reglerna för direkt finansiellt stöd att ändras. Stöd kommer härefter att ges endast till projekt som syftar till teknologisk utveckling, arbetsprocesser och för främjande av portugisisk kultur och språk och som riktar sig till portugiser utomlands. Detaljerna kring reglerna är dock ännu inte klara.

Distributionsstödet i Portugal syftar till att säkra yttrandefriheten och försäkra tillgängligheten till tidningar. Stödet täcker hela eller delar av portoavgiften för tidningens abonnenter, särskilt för regionala och lokala tidningar. Med tanke på Portugals försämrade ekonomi har stödet gradvis minskat sedan det infördes. Reglerna om portostöd kommer att träda i kraft till fullo den 1 mars 2007. Fram till dess gäller övergångsregler.

Tidningar med generell karaktär kan få statligt stöd för kostnaden för portoavgiften med upp till 80

  • procent för tidningsdistribution till abonnenter som bor utomlands och upp till 30
  • procent för tidningsdistribution till abonnenter som är

bosatta i Portugal. För att erhålla stödet måste tidningen uppfylla följande kriterier. Tidningen måste vara registrerad hos ICS. Tidningen måste ha givits ut under minst ett år utan avbrott. Tidningen måste minst ges ut månatligen och måste ha en genomsnittlig upplaga på minst 1 500 exemplar per nummer under en sexmånadersperiod. Slutligen måste tidningen ha ett visst antal anställda och ha ett visst antal legitimerade journalister anställda.

Tidningar med specialinriktning kan få statligt stöd för hela portoavgiften om de levereras på regelbunden basis, riktas till handikappade personer och ges ut av särskilda företag. Portoavgiften kan ersättas för tidningar som skickas till icke-abonnenter om det rör sig om verksamheter som skolor, bibliotek, välgörenhetsorganisationer och organisationer för portugiser utomlands. Det får här röra sig om högst 20 procent av upplagan. Andra specialtidningar kan få upp till 75 procent av distributionskostnaden för abonnenter som bor i Portugal och 90 procent för abonnenter som bor utomlands, förutsatt att tidningen inte har mer än 20 procent annonsutrymme.

Statligt distributionsstöd kan betalas direkt till postkontoret. Stöd till portoavgifter får inte lämnas till ett företag som samtidigt får direkt finansiellt stöd. Medlemmar i organisationer som ger ut tidningar anses som abonnenter av organisationens medlemstidningar.

En sorts indirekt finansiellt stöd till regionala, lokala och elektroniska tidningar utgörs av statlig annonsering. När regeringen eller myndigheter annonserar måste en viss del av annonseringen ske i regionala och lokala medier. Reglerna innebär att 25 procent av annonseringen måste ske i regionala och lokala medier om annonskampanjen kostar mer än 50 000 euro.

Elektroniska tidningar kan få stöd på samma villkor som papperstidningar. Däremot finns det inget stöd för nyetablering av tidningar eller för tidningar som riktar sig till invandrare eller andra minoriteter.

Spanien

Mediemarknaden i Spanien domineras på den nationella nivån av ett antal mediakoncerner med intressen i såväl dagspress som veckopress, bokförlag, radiostationer och tv-kanaler. I och med

den stora bredden kan koncernerna även understödja nya satsningar och finansiera dessa med egna medel.

Mediamarknaden är i jämförelse med Sverige i högre utsträckning politiserad. Det märks inte minst på de större dagstidningarna som har band till något av de två stora politiska blocken. Även koncernerna som sådana har sina väl etablerade och kända politiska sympatier. Detta leder bl.a. till att även nyhetsbevakningen präglas av de politiska budskap som framförs på ledarsidorna. Principen om nyhetsjournalistikens oberoende från ledarsidans politiska ställningstaganden har inte samma tyngd i Spanien. Detta märks särskilt i de två rikstäckande tidningarna El País (socialistisk) och ABC (konservativ). De politiska ställningstagandena som görs på ledarsidorna lyser igenom även på nyhetsplats i form av ämnesval, rubriksättning och vinklingen av nyhetsmaterialet i dessa språkrör för de två stora politiska blocken.

Spanien utgör ett undantag i den europeiska dagstidningsgeografin genom att det inte kommer ut kvällstidningar. Den typiske spanske tidningskonsumenten köper sin tidning i en tidningskiosk på väg till arbetet och tar den med sig hem efter arbetsdagens slut. Andelen abonnerade tidningar i Spanien är försvinnande liten. Den stora majoriteten föredrar att köpa sin tidning i någon av de välförsedda tidningskioskerna. I jämförelse med Sverige kan även sägas att de större morgontidningarna har ett fylligare material i alla delar, utrikes- och inrikespolitik, kultur, samhällsfrågor, vetenskap samt hälsofrågor. Sporttäckningen är däremot något tunnare eftersom det i Spanien dagligen kommer ut flera specialiserade idrotts- och sporttidningar.

En annan väsentlig skillnad är att tidningsläsandet inte är så spritt som i de nordiska länderna. I statistik från år 2003 anges att antalet dagstidningar per 1 000 invånare i Sverige låg på 508 stycken. Spanien låg samma år på 127 stycken efter länder som Turkiet, Ungern och Tjeckien. Bland EU-länderna visade endast Grekland och Portugal sämre siffror. Den genomsnittlige tidningskonsumenten i Spanien utgörs av medelklass och uppåt och har en relativt hög utbildningsnivå vilket även förklarar att djupare, tyngre och längre artiklar är vanligt förekommande i morgontidningarna.

Den stora massan av spanska mediekonsumenter riktar sig i högre utsträckning till radio- och tv-medierna och under senare år även till de allt mer spridda reklamfinansierade gratistidningarna där tidningen Metros spanskspråkiga utgåvor har en stor del av den spanska marknaden.

Den höga graden av politisering har sin förklaring i övergångsåren mellan inledningen av avvecklingen av den frankistiska diktaturen 1975 och demokratins införande 1978. De tidningar som tidigare hade funnits var starkt styrda och censurerade av Francoregimen och de fortsatte att stödja de konservativa krafterna i samhället. Centervänsterkrafterna fick sitt första språkrör 1976 när El País, även internationellt en dagstidning erkänd för sin höga kvalitet, kom ut för första gången och lade grunden till en av Spaniens största mediakoncerner (Prisagruppen).

Den politiska präglingen som etablerades under övergångsåren lever kvar än idag när det gäller ABC och El País. Dessa publikationer har kompletterats med ett antal nya dagstidningar med nationell spridning som representerar ett bredare spektrum av det politiska Spanien. Under åren efter demokratins införande har även ett större antal regionala dagstidningar börjat ges ut, vissa på regionala språk.

Sammantaget kan sägas att dagstidningsmarknaden i Spanien präglas av pluralism och ett brett urval men att den enskilda tidningen många gånger bär en omisskännlig partipolitisk prägel och då inte bara på ledarsidorna.

Begreppet "presspolitik" är ett belastat begrepp i Spanien till följd av landets historiska erfarenheter. Man associerar till Francoårens etableringskontroll och censur av media. I kombination med att många dagstidningar hör till större mediekoncerner med god ekonomi och flera intäktskällor leder detta till att önskemål om presstöd inte har varit vanligt förekommande.

Således finns inget nationellt stöd till dagstidningar i Spanien, varken när det gäller produktion eller distribution. Under en period under 1980-talet förekom stöd till spanska tidningspappersproducenter, stöd till dagstidningar för teknisk modernisering samt ett mindre stöd för distribution. Det övergripande syftet var att understödja en bredare och modernare dagstidningsmarknad och skapa ekonomiska förutsättningar för denna, allt i perspektivet att lägga en stark grund för det breda och aktiva offentliga samtalet och därmed konsolidera demokratin i Spanien. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen avvecklade stödet successivt under slutet av 1980-talet och det upphörde helt år 1990 då det politiska målet bedömdes vara uppnått.

När det gäller indirekt stöd har dagstidningar en reducerad mervärdesskatt som uppgår till fyra procent. Ett annat indirekt stöd är en låg tariff för dagstidningar som distribueras med vanlig post.

Som framgått ovan utgör emellertid den abonnerade upplagan en försvinnande liten del av tidningarnas försäljning.

Till den elektroniskt distribuerade dagspressen utgår inget särskilt stöd. De stora mediekoncernerna har resurser att själva ta hand om nödvändiga investeringar.

Det direkta stöd som förekommer gäller dagstidningar eller sidor i en dagstidning på något av de språk som i Spanien är officiella vid sidan av spanska, dvs. katalanska, baskiska och galiciska. Denna stödform hanteras emellertid inte av centralregeringen utan av regeringarna för respektive regionalt självstyre (de s.k. autonomierna). Det är således regeringarna för de regioner där dessa språk förekommer (Galicien, Baskien, Katalonien och Valencia) som lägger fast riktlinjer och stödformer samt anslår medel för täckande av stöden.

Enligt statistik från år 2003 finansierades dagstidningarna till 50 procent av tidningsförsäljning, 43 procent av annonsförsäljning och endast sju procent av offentliga medel, främst till följd av främjandet av de regionala språken.

Den spanska presspolitiken kan således i jämförelse med Sverige närmast karakteriseras som avsaknad av en sådan. Dessutom anses marknaden åtminstone hittills ha varit framgångsrik i att tillgodose både mångfald och spridning vad gäller dagstidningar.

Tidningsproducenternas intresseorganisation har som främsta mål att stimulera tidningsläsandet. Som en del i denna strävan har man uppvaktat det nationella utbildningsministeriet samt de regionala skolmyndigheterna om att skolan skall stimulera till tidningsläsande genom att dagspress skall användas mer i den dagliga skolundervisningen. I övrigt har man inga önskemål om statligt stöd.

Samtidigt kan det konstateras att det pågår en nedläggningsprocess av mindre dagstidningar och att Spanien är på väg mot en högre grad av koncentration till de större mediekoncernerna. Hittills har dock inte centralregeringen eller de regionala regeringarna sett detta som ett problem. Det är främst bland vissa journalister som detta uppfattas som en fråga som behöver uppmärksammas.

3. Driftsstöd

3.1. Inledning

Enligt kommitténs direktiv, bilaga 1, har kommittén i uppdrag att bl.a. kartlägga och analysera utvecklingen på dagspressmarknaden samt därvid beakta betydelsen av de olika stödformerna på presstödsområdet. Kommittén skall också kartlägga och analysera de samarbeten och sammanslagningar som förekommer på dagstidningsområdet samt belysa presstödets betydelse vid sammanslagningar.

I detta kapitel behandlas driftsstödet i relation framför allt till de frågeställningar som omnämnts i föregående stycke. I avsnitt 3.2 återfinns en redogörelse för utvecklingen av produktionsbidrag/driftsstöd och i avsnitt 3.3 redovisas tidningsföretagens svar på kommitténs enkät om regelverket för driftsstöd. Kommitténs överväganden och förslag avseende driftsstöd återfinns i avsnitt 3.4. Det skall i detta sammanhang också nämnas att kommittén lagt ut två uppdrag som berör driftsstödet. Karl Erik Gustafsson har kartlagt utvecklingen på dagspressmarknaden och resultatet av hans arbete återfinns i bilaga 6. Mart Orts har kartlagt de samarbeten och sammanslagningar som ägt rum på dagspressmarknaden sedan förra pressutredningen och hans rapport återfinns i bilaga 7. Nuvarande bestämmelser om driftsstöd återfinns i presstödsförordningen (1990:524), bilaga 2 och Presstödsnämndens föreskrifter (KRFS 1997:13 och 2002:1), bilaga 4 och 5. Fördelningen av driftsstöd under åren 2000

  • framgår av bilaga 12.

3.2. Utvecklingen av produktionsbidrag/driftsstöd

3.2.1. Inledning

Syftet med föreliggande avsnitt är att ge en bakgrundsbeskrivning av hur bestämmelserna om driftsstöd utvecklats inom ramen för det svenska presstödssystemet. Redogörelsen har koncentrerats på huvuddragen i systemet, såsom ändamålen bakom regelverket samt de delar av regelsystemet som bedömts som särskilt centrala, t.ex. dagstidningsbegreppet samt krav på hushållstäckning och redaktionellt material. I avsnittet behandlas inte driftsstöd till tidningar på andra språk än svenska. Inte heller behandlas bestämmelser om särskilt eller begränsat driftsstöd eller Presstödsnämndens praxis.

3.2.2 1963 års pressutredning

1963 års utredning hade i uppdrag att utföra en undersökning av tidningspressens ekonomiska förutsättningar, m.m. I sitt betänkande SOU 1965:22 Dagstidningarnas ekonomiska villkor uttryckte utredningen farhågor om främst möjligheterna att på något längre sikt bibehålla konkurrensen på tidningsmarknaden och en för den demokratiska åsiktsbildningen nödvändig mångsidighet i pressens politiska sammansättning. Utredningen fäste uppmärksamheten på att den konkurrensposition som tidningarna befunnit sig i syntes ha haft långt mera avgörande betydelse för tidningsföretagens ekonomiska förhållanden än företagsstorleken. Enligt utredningen hade den helt övervägande delen av de nedlagda tidningarna befunnit sig i konkurrensmässigt underläge.

Utredningen anförde att det syntes vara högst önskvärt att större och mera bärkraftiga företagsenheter skapades för att utnyttja de stordriftsfördelar som fanns att uppnå också inom tidningsbranschen. Det i sammanhanget betydelsefulla var enligt utredningen att gränslinjen mellan lönsamma och inte lönsamma företag inte gick mellan stora och små tidningar utan mellan tidningar med ur konkurrenssynpunkt fördelaktiga positioner och tidningar i konkurrensmässigt underläge. I tidningsmarknadens natur låg enligt utredningen att den var uppsplittrad på många delmarknader med lokal förankring och att möjligheterna att skapa större marknadsunderlag sålunda var mindre inom tidningsbranschen än i andra branscher. Det framhölls att det var svårt att skapa tillräckligt sammansatta produkter som kunde tillgodose de

skiftande behoven hos tidningskonsumenter i olika områden och att stora kostnader dessutom i allmänhet var förenade med geografisk spridning av tidningar. Utredningen fann det därför ofrånkomligt att tidningsmarknaden – i varje fall med de då rådande tekniska och demografiska förutsättningarna – skulle sammansättas av många företag och att dessa företag skulle vara förhållandevis små.

Utredningen poängterade att jämsides med företagskoncentrationen hade en utveckling mot större marknader för tidningspressen kunnat iakttas. Därmed avsågs den ökade överspridningen mellan olika konkurrensområden för s.k. provinstidningar samt den snabba ökningen av vissa storstadstidningars riksspridning. Såvitt utredningen hade kunnat konstatera hade emellertid denna utveckling inte på något avgörande sätt påverkat de lokala konkurrensförhållandena eller inneburit att konsumenternas valfrihet ökat i den meningen att till deras förfogande stod flera tidningar som utgjorde någorlunda likartade produkter. Enligt utredningen hade den ökade spridningen mellan tidningsområdena inte annat än undantagsvis ökat antalet konkurrerande tidningar inom regionen, eftersom en mera betydande spridning av tidningar från andra utgivningsorter ofta sammanfallit med nedläggning av lokala tidningar. Utredningen anförde att överspridningen därigenom i stort sett endast ersatt bortfallet av lokal konkurrens. Den ökade konkurrensen mellan tidningsområdena syntes inte heller enligt utredningen ha betytt att en konkurrens på regional basis ersatt den lokala konkurrensen.

Utredningen underströk att den för sin del inte betraktade det som realistiskt att vänta sig att konkurrens mellan flera tidningar med lokal anknytning skulle kunna skapas på ett stort antal orter där endast en tidning utgavs. Detta var enligt utredningen heller inte huvudproblemet ur strukturell synpunkt eftersom dessa tidningar i allmänhet syntes vara ekonomiskt bärkraftiga till följd av sin skyddade konkurrensposition. Å andra sidan hade utredningen inte funnit att strukturutvecklingen på tidningsmarknaden innehöll tendenser som pekade mot förstärkt konkurrens och ökad valfrihet för konsumenterna.

Mot bakgrund av det förda resonemanget framhöll utredningen att det väsentliga syftet med en statlig tidningspolitik måste vara att skapa förutsättningar för ett ökat antal ekonomiskt bärkraftiga tidningsföretag i inbördes konkurrens. Därvid borde man utgå från att ekonomisk bärkraft inte skulle kunna säkerställas utan att större

marknader uppstod för de konkurrerande tidningarna. Stödet måste enligt utredningen i första hand ta sikte på att bibehålla och förstärka den konkurrens som förekom på riksplanet samt mellan tidningar med regional spridning (s.k. länstidningar). Dessa tidningar borde enligt utredningen ges resurser att nå ett förbättrat ekonomiskt underlag genom att utvidga sina marknader. Den strukturutveckling på tidningsmarknaden, som skulle möjliggöra valfrihet för konsumenterna och mångsidighet i opinionsbildningen, var därför enligt utredningens mening tvungen att ta form av en ökad konkurrens på regional basis mellan tidningarna. Någon generell formel kunde utredningen inte ge för den marknadsstorlek som i det enskilda fallet tedde sig optimal, men utredningen ansåg att de dåvarande spridningsområdena i allmänhet var för små.

Enligt utredningen kunde uppgiften för tidningsstödet inte vara att bibehålla den rådande strukturen på tidningsmarknaden och att säkerställa existensen av varje i dag utgiven tidning oberoende av dess storlek och marknadsmässiga förutsättningar. I stället borde en strukturrationalisering komma till stånd som ökade antalet bärkraftiga tidningsföretag inom varje konkurrensområde. Tidningsstödet skulle skapa förutsättningar för en ökad konkurrens.

Vidare ansåg utredningen att det måste vara ett vitalt intresse för det demokratiska samhället att rätten till fri opinionsbildning och rätten för olika meningsriktningar att sprida sina åsikter inte gjordes illusorisk genom ekonomiska hinder att utnyttja tryckfriheten. Enligt utredningen hade de ekonomiska förhållanden som rådde på tidningsmarknaden skapat ett läge där dessa rättigheter hotades. Utredningen anförde att det avgörande var att inga tecken kunde spåras som tydde på att de i denna riktning verkande krafterna skulle avta och att någon form av balans skulle uppstå. De utförda undersökningarna visade enligt utredningen att de i konkurrenshänseende underlägsna tidningarna inte av egen kraft kunde häva sitt underläge och att en fortsatt tidningsdöd syntes oundviklig om inga åtgärder vidtogs.

Utredningen anförde att vissa invändningar gjorts gentemot uppfattningen att samhället genom direkt stöd borde ingripa i tidningsbranschens ekonomi. Enligt utredningen avsåg invändningarna främst att ett sådant stöd kunde vara selektivt, dvs. att det inte var helt neutralt med avseende på tidningsföretagens inbördes förhållanden och konkurrensläge. Utredningen framhöll i denna del att ingen stödform är helt neutral i dessa avseenden och att varje hittills existerande eller diskuterad form för statens tidnings-

stöd hade konsekvenser i en eller annat riktning för företagens inbördes läge.

Utredningen identifierade två argument mot ett direkt statligt stöd. Det ena var att subventioner skulle vara gagnlösa därför att en rad företag nedlagts trots att de erhållit subventioner i form av bidrag från sympatiserande organisationer. Det andra var att statliga subventioner skulle vara farliga därför att de skulle ha kraftiga effekter på företagens inbördes läge och snedvrida konkurrensen till den grad att bärkraftiga företag skulle komma att gå under om de mötte konkurrens från subventionerade företag. Utredningen prövade argumenten och fann att de innehöll kraftiga överdrifter.

Om bidrag till dagstidningarna skulle administreras och delas ut direkt av statliga organ menade utredningen att ett ofrånkomligt krav torde vara att bidragens fördelning mellan de enskilda företagen inte skulle ske efter en diskretionär prövning i varje särskilt fall. Den enklaste fördelningsnormen som utredningen pekade på var att bidragen skulle lämnas med samma belopp till varje tidningsföretag eller huvudtidning. Förslaget att vissa former av statlig annonsering skall ske i samtliga dagstidningar var enligt utredningen att betrakta som ett försök att konstruera en sådan fördelningsnorm. Enligt utredningen led dock normen av svagheten att den endast i mycket begränsad utsträckning kunde tillgodose kravet på ett stöd som skulle kunna påverka strukturen på tidningsmarknaden. En betydande del av den totala bidragssumman skulle således komma att gå till företag som det enligt utredningen tedde sig obefogat att stödja. Om bidragen skulle kunna göra andratidningarna utvecklingsbara och konkurrenskraftiga måste de dessutom enligt utredningen uppgå till en inte alltför blygsam storlek. Utredningen fann att totalkostnaden således skulle bli betydande i förhållande till effekten samtidigt som de minsta tidningarna skulle få en ytterligt gynnad ställning. Det skulle enligt utredningen kunna innebära hinder för en önskvärd utveckling mot större tidningsområden och ett förbättrat marknadsunderlag för de medelstora landsortstidningarna.

En tänkbar metod vore enligt utredningen att fördela bidragen efter företagens ekonomiska resultat, t.ex. så att bidragen täckte företagens förluster. Denna metod var dock enligt utredningen förenad med väsentliga svagheter. Utredningen anförde att den offentligt redovisade nettoförlusten torde vara den enda användbara mätaren på företagens ekonomiska resultat, eftersom användandet av något slags bruttovinstbegrepp skulle innebära, till

följd av detta begrepps karaktär av företagshemlighet, att även bidragens storlek måste hemlighållas, vilket ur rättsäkerhetssynpunkt knappast kunde accepteras. Bidrag motsvarande nettoförlusten skulle enligt utredningen å andra sidan innebära att bidragets storlek påverkades av en rad godtyckliga faktorer, där den mest besvärande var att förluster på birörelser, bl.a. civiltryckerier, också måste subventioneras.

En annan metod som utredningen diskuterade var att fördela stödet efter något yttre fysiskt kriterium, vilket då borde dels kunna entydigt definieras, dels utgöra ett mått på företagets ekonomiska situation. Utredningen ansåg därvid att tidningarnas upplagor var lättillgängligast. Stödet skulle då kunna uppgå till belopp som varierade omvänt med upplagans storlek. Det anfördes emellertid att såvida inte en undre upplagegräns infördes skulle denna metod medföra att de största bidragen lämnades till de minsta tidningarna. Utredningen framhöll att det från strukturell synpunkt tedde sig mindre önskvärt att tyngdpunkten för tidningsstödet förlades till dessa tidningar.

Det andra fysiska kriteriet som utredningen diskuterade var tidningarnas annonsvolym, varvid bidragen även i detta fall skulle variera i omvänd proportion till denna storhet. Utredningen anförde att undersökningar visat att mängden annonstext i stort sett växer med upplagan, varför denna fördelningsnorm skulle kunna antas ge ungefär samma resultat som bidrag fördelade omvänt mot upplagans storlek. Emellertid fann utredningen att eftersom detta samband mellan annonsvolym och upplagestorlek främst gällde de medelstora tidningarna, medan både de minsta och de största tidningarnas annonsvolym stod i ett annat förhållande till upplagan, skulle en bidragsfördelning i omvänd proportion till annonsvolymen inte medföra en lika stor subvention till de minsta tidningarna. Vidare anförde utredningen att det för båda de nämnda fördelningsnormerna å andra sidan gällde att konstruktionen av bidragsskalan måste bli en komplicerad process där det skulle bli svårt att undvika ett inslag av godtycke, vilket också befarades skulle öka om man ville nå en viss strukturell effekt genom att särskilt gynna tidningar i sämre konkurrensläge. Dessutom borde det enligt utredningen observeras att bidrag av det angivna slaget skulle kunna bli en återhållande faktor i tidningsföretagens ansträngningar att genom ökade resursinsatser öka upplaga eller annonsvolym, eftersom framgångar i detta avseende skulle innebära att de statliga bidragen minskade.

En tredje princip för fördelningen av de statliga bidragen vore enligt utredningen att ersätta tidningar för vissa kostnader. Ett sådant stöd kunde enligt utredningen sägas redan existera i form av icke kostnadstäckande postbefordringsavgifter, och enligt utredningen syntes bidrag till papperskostnaden tilldra sig det största intresset. För bidrag för papperskostnaden granskade utredningen tre olika modeller. Den ena innebar att tidningarna skulle erhålla bidrag för att täcka kostnaden för en viss mängd papper. Enligt den andra modellen skulle staten bidra med kostnaden för den pappersmängd som åtgick för att trycka ett visst antal exemplar per utgivningsdag. Den tredje modellen innebar att papperskostnaden skulle täckas för den del av tidningens totala upplageinnehåll som innehöll annan text än annonser. Efter en genomgång fann utredningen att det inte fanns någon egentlig fördel med bidrag för papperskostnaderna jämfört med andra modeller. Mot bidrag till kostnaden för en given pappersmängd skulle i stort sett samma invändningar kunna riktas som tidigare framförts gentemot ett för samtliga dagstidningar enhetligt bidragsbelopp. De två övriga fördelningsmetoderna skulle innebära att bidragens storlek i princip växer med upplagan – en effekt som var mest uttalad i det fall bidraget gällde papperskostnaden för tryckning av annan text än annonser och utgick oberoende av upplagans storlek. Utredningen anförde att en sådan bidragsprincip inte skulle – annat än i enstaka fall – lösa de strukturproblem på tidningsmarknaden som enligt utredningens mening främst borde bli föremål för uppmärksamhet.

I sina förslag uttalade utredningen att den enda åtgärd som mera direkt skulle kunna påverka marknadsstrukturen och utjämna skillnaderna i konkurrensbetingelser, syntes vara en annonsskatt, men att dess verkningar ändå skulle vara osäkra samtidigt som den skulle erbjuda mycket stora svårigheter att realisera. Utifrån det huvudkrav som inledningsvis ställdes på tidningspolitikens medel att konkurrensen och den differentierade opinionsbildningen skulle bevaras på tidningsmarknaden vore den mest effektiva stödformen enligt utredningen en metod som dels fördelade stödet efter behov, dels genom koncentrerade insatser till vissa tidningar möjliggjorde en fortsatt rationalisering och utbyggnad av tidningsföretagen. En sådan politik sades inte kunna bedrivas av någon statlig myndighet, varför det var nödvändigt för utredningen att finna ett mellanled som skulle kunna sköta fördelning av bidrag utan risk för statlig påverkan och dirigering av de enskilda tidningarnas förhållanden.

Utredningen övervägde också möjligheterna att fördela stödet via ett särskilt tillskapat organ över vars utdelning av medel statsmakterna inte hade något inflytande. Utredningen fann dock inte någon modell för att konstruera ett sådant organ utan att det endast skulle bli en omväg för att fördela stödet efter intressegrupperingar. Därför ansåg utredningen att den enda möjliga vägen att överföra ett statligt tidningsstöd till de enskilda tidningsföretagen var att gå över de politiska partierna. Utredningen menade att partiernas ekonomiska resurser och deras möjligheter att bedriva politisk upplysningsverksamhet måste betraktas som en viktig förutsättning för en bevarad och förstärkt demokratisk åsiktsbildning i vårt land. Ett allmänt stöd till de politiska partiernas verksamhet kunde därför enligt utredningen i och för sig anses vara förenligt med de syften, som utredningen enligt sitt uppdrag hade att söka tillgodose. Därmed menade utredningen att även garantier skapades för en förstärkt ekonomi hos tidningarna.

Utredningen föreslog således ett direkt tidningsstöd förmedlat av de politiska riksdagspartierna. Bidraget skulle förbindas med villkoret att medlen användes för stöd – i valfri form – till tidningar och att tidningsstödet skulle ske genom för ändamålet särskilt tillskapade och från partierna organisatoriskt fristående organ. Bidragen skulle inte få förbindas med politiska villkor eller krav på statligt inflytande över partiernas verksamhet. Förslaget specificerades närmare, bl.a. vad gällde kontroll och fondering av medel. Vad gällde stödets omfattning föreslog utredningen att det skulle uppgå till 25 mnkr per år. Avslutningsvis betonade utredningen att förslaget syftade till att skapa ett initialstöd som skulle möjliggöra en konsolidering av ekonomin och en upprustning av mindre bärkraftiga tidningsföretag och att avvägningen av stödets storlek hade skett från dessa utgångspunkter. När en konsolidering kunnat ske och den nödvändiga utbyggnaden av tidningsföretagen mot effektivare enheter i konkurrens på större marknader genomförts borde bidragets storlek enligt utredningen omprövas mot bakgrund av vunna erfarenheter.

Utredningens förslag skickades på remiss till ett flertal remissinstanser. Många av dessa riktade kritik både mot utredningens utgångspunkter för förslagen och mot utredningens förslag som sådana, och utredningens förslag realiserades aldrig. I stället beslutade riksdagen om statsbidrag till de politiska partiernas opinionsbildande verksamhet (KU 44 och SU 192, rskr. 452 och 453). I propositionen som låg till grund för riksdagens beslut (prop.

1965:174) lämnades emellertid en kort redogörelse för innehållet i utredningens betänkande jämte uppgifter lämnade av olika remissinstanser.

3.2.3 1967 års pressutredning

Den utredning som följde på 1963 års utredning var 1967 års pressutredning. Utredningen hade till uppgift att utreda dagspressens ekonomiska villkor och att överväga huruvida särskilda åtgärder borde vidtas för att vidmakthålla en fri opinionsbildning och en mångsidig debatt. Utredningens resultat presenterades i SOU 1968:48 Dagspressens situation.

Vid en jämförelse mellan förhållandena på tidningsmarknaden år 1963 och år 1967 fann utredningen bl.a. att andratidningarna gick med förlust år 1963 och år 1967, att annonsintäkterna för andratidningarna minskat under denna period och att likviditetsställningen var dålig för andratidningarna. Enligt utredningen var utvecklingen i riktning mot större, inte konkurrerande tidningsenheter otillfredsställande med hänvisning till dagspressens viktiga uppgifter i ett demokratiskt samhälle.

Utredningen bedömde det som angeläget att speciellt studera distributionsproblem för abonnerade dagstidningar i syfte att få fram förslag till åtgärder som innebar en rationalisering och främjade tidningskonsumenternas valfrihet. Ett av utredningens förslag var att införa en samdistributionsrabatt för att stimulera en samdistribution av dagstidningar.

Vidare fann utredningen att dagstidningarnas ekonomiska situation generellt sett var otillfredsställande främst när det gällde de s.k. andratidningarna. Enligt utredningen föreföll det emellertid uppenbart att dessa i vissa fall – som regel efter en ekonomisk sanering – kunde överleva i konkurrens. Mot denna bakgrund uttalade utredningen att det var uppenbart att staten på olika vägar borde verka för att skapa existensbetingelser för en allsidig press och ett mångsidigt tidningsurval för den lokala konsumenten. Den dittillsvarande utvecklingen, kännetecknad av en stark koncentrationstendens, ansåg utredningen det också angeläget att mildra. Det skulle enligt utredningen kunna ske genom företagens egna åtgärder, genom lämpliga anpassningar till den föreliggande marknadssituationen samt genom rationaliseringar av driften, antingen i samverkan mellan redaktionellt självständiga företag eller i det enskilda

företagets regi. Utredningen anförde att sådana satsningar utgjordes av investeringar i fastigheter och maskiner men även av andra åtgärder som satte företaget i stånd att på ett tekniskt och ekonomiskt effektivt sätt bedriva sin verksamhet. Då det inte fanns några lämpliga kreditvägar för åtskilliga av dessa åtgärder borde företagen enligt utredningen erbjudas statliga lån. Det andra förslag som utredningen presenterade var således ett förslag om att inrätta en lånefond, Pressens lånefond.

Beträffande driftsstöd presenterade 1967 års utredning inte något förslag. Både 1963 års utredning och 1967 års utredning låg emellertid till grund för statsmakternas beslut om att införa ett driftsstöd i form av ett produktionsbidrag till andratidningar. Produktionsbidraget infördes genom Kungl. Maj:ts kungörelse (1971:492) om statligt stöd till dagstidningar med verkan från och med 1 januari 1971 (prop. 1971:27, KU 1971:32, rskr. 1971:180).

I prop. 1971:27 utvecklades skälen till införandet av ett produktionsbidrag. Den omfattande nedläggningen av andratidningar sedan början av 1950-talet beskrevs och det uttalades att det sedan dess hade skett en kraftig reduktion av dessa kvarvarande andratidningars upplageandel. Vidare hänvisades det till de analyser som gjorts av dagstidningarnas ekonomiska situation som visat att de ekonomiska svårigheter som fanns inom dagstidningsbranschen var koncentrerade till andratidningarna och att dessa svårigheter accentuerats under 1960-talet.

Anledningen till nedläggningarna av tidningar utan lokal konkurrens tillskrevs i huvudsak efterkrigstidens allmänna strukturomvandling med åtföljande koncentration av det kommersiella livet till större handelsorter och större regionala eller riksomfattande affärsföretag, vilket för små lokaltidningar ofta betydde att annonsunderlaget minskade. Beträffande nedläggningarna av s.k. andratidningar hänvisades det till teorin om den s.k. upplagespiralen, och det uttalades att denna strukturomvandling inte främst var hänförlig till att läsarna valde bort ”sämre” tidningar. I stället angavs orsaken vara hänförlig till annonsörerna.

I propositionen uttalade regeringen att det rådde allmän enighet om att koncentrationsprocessen på tidningsmarknaden innebar risker för att nyhetsförmedling och åsiktsbildning skulle monopoliseras och att den därmed hotade demokratins funktionsduglighet samt att det mot bakgrund av de utredningar som gjorts inte var möjligt att bestrida att koncentrationsprocessen var en följd av marknadskrafternas spel, där förstatidningarnas övertag på annons-

marknaden var helt utslagsgivande. Regeringen ansåg det därför erforderligt med ett ingripande för att om möjligt förhindra ytterligare nedläggningar av dagstidningar och uttalade att detta ingripande måste, för att få avsedd effekt, ges formen av ett selektivt stöd, som kanaliserades direkt till de tidningar som typiskt sett behövde det för att fortleva, dvs. andratidningarna. Stödet borde enligt förslaget utformas som ett direkt bidrag till tidningsföretagens löpande produktion. Hur länge stödet behövde utgå fick enligt regeringen bedömas fortlöpande med beaktande av resultaten av andra stödformer och utvecklingen inom andra massmedier.

Av kungörelsen (1971:492) om statligt stöd till dagstidningar framgick att statligt stöd till dagstidningsföretag i Sverige kunde lämnas i form av produktionsbidrag samt att bidragen prövades av Presstödsnämnden. Det föreskrevs också att Presstödsnämnden vid prövning av fråga om produktionsbidrag inte fick ta hänsyn till sökande tidningsföretags politiska inställning eller ställningstagande i särskilda frågor.

För att ett dagstidningsföretag skulle kunna erhålla produktionsbidrag krävdes att företaget gav ut en andratidning, dvs. en dagstidning som på sin utgivningsort hade mindre upplaga än annan tidning, samt att dess abonnerade upplaga uppgick till minst 2 000 exemplar och att annonsandelen var mindre än 50 procent. För dagstidning som utkom minst två gånger per vecka beräknades produktionsbidraget på grundval av pappersförbrukningen under föregående kalenderår minskad med annonsandelen. Bidraget utgjorde för kalenderår 7 500 kr per ton, dock högst 13 500 000 kr för storstadstidning och 3 750 000 kr för annan tidning samt lägst 300 000 kr. För dagstidning som utkom minst sex gånger per vecka utgjorde produktionsbidraget dock lägst 600 000 kr för kalenderår. För dagstidning som utkom en gång per vecka utgjorde produktionsbidraget 300 000 kr för kalenderår. För dagstidning som inte berättigade till produktionsbidrag men för vilken fullt produktionsbidrag uppburits under något av de två senaste kalenderåren utgick bidrag efter ansökan med hälften av vad som uppburits.

Presstödsnämnden gavs även möjlighet att besluta dels att bidrag skulle utgå för dagstidning, som inte var andratidning, om det med hänsyn till förhållanden inom tidningens hela spridningsområde var uppenbart att den hade samma svårigheter som en andratidning, dels att bidrag inte skulle utgå för andratidning, om det med hänsyn till förhållandena inom tidningens hela spridningsområde

var uppenbart att den inte hade samma svårigheter som en andratidning.

Redan efter ett år höjdes produktionsbidragen (prop. 1972:59, KU 1972:29, rskr. 1972:203). Behov av höjda produktionsbidrag ansågs framförallt finnas hos andratidningar i storstäder.

3.2.4 1972 års pressutredning

Direktiven till 1972 års pressutredning meddelades den 30 juni 1972. Av direktiven framgår att utredningen bl.a. skulle göra en allmän bedömning av utvecklingen inom olika massmedier, varvid tekniska, ekonomiska, marknadsmässiga och organisatoriska faktorer borde vägas in i bilden. Huvuduppgiften skulle vara samarbets- och rationaliseringsfrågor inom tidningsbranschen samt formerna för statens stöd till pressen, i första hand dagspressen. Vidare skulle utredningen formulera en mera preciserad målsättning för statsmakternas handlande gentemot dagspressen, varvid även dagspressens roll i förhållande till övriga massmedier skulle klarläggas. Det uttalades att stödformerna måste avvägas så att de inte motverkade utan helst stimulerade en önskad utveckling i fråga om samarbete och rationalisering inom tidningsområdet. I fråga om produktionsstödet uttalades det att principen om ett selektivt stöd till de tidningar som behövde det för att fortleva, dvs. andratidningarna, borde gälla även i fortsättningen under den tid som då kunde överblickas. I övrigt borde utredningen, mot bakgrund av sina allmänna bedömningar och ett studium av effekterna av det dåvarande stödet, förutsättningslöst pröva utformningen av det direkta produktionsstödet.

I oktober 1975 överlämnade 1972 års pressutredning sitt slutbetänkande, SOU 1975:79 Svensk Press. Statlig presspolitik, samt sin forskningsrapport, SOU 1975:78 Svensk Press. Pressens funktioner i samhället. Dessförinnan hade utredningen överlämnat två rapporter, SOU 1974:102 Svensk Press. Presstödet och tidningskonkurrensen, och SOU 1975:11 Svensk Press. Tidningar i samverkan.

I sitt förslag uttalade utredningen att den omfattande koncentrationen på tidningsmarknaden inte i första hand orsakats av prioriteringar från läsarnas sida, utan att det främst var annonsörernas val av tidning som varit avgörande för om en tidning skulle kunna överleva. Detta hade enligt utredningen inneburit att tidningar med i absoluta tal många läsare och obestridd betydelse fått läggas ner

utan att nya organ kommit i deras ställe samt att stora organisationer och folkrörelser förlorat sina främsta kommunikationsmedel på grund av att deras tidningar inte varit tillräckligt annonsattraktiva. Utredningen fann att kvarvarande tidningar vidtagit åtgärder för att mildra effekterna av strukturomvandlingen men bedömde ändå att det var uppenbart att tidningskoncentrationen var till men för en vital opinionsbildning och nyhetsförmedling, eftersom en ensam tidning hade större svårigheter att tillfredsställa olika gruppers varierande intressen och läsarna inte hade någon möjlighet att ge uttryck för ett missnöje genom ett alternativt tidningsval. Utredningen fann också att tidningsnedläggningarna hade fått negativa effekter på kommunikationen i samhället.

I betänkandet anfördes det att de ekonomiska och marknadsmässiga analyserna visat att det inte finns ekonomiska förutsättningar för att upprätthålla tidningskonkurrens enbart med intäkter från marknaden, eftersom annonsörerna i första hand utnyttjade de tidningar som hade den bästa täckningen inom ett område samt att kostnadsutveckling och stordriftsfördelar ledde till en fortgående koncentrationsprocess med tillskapande av monopolliknande situationer och tidningskedjor.

Utredningens bedömning i fråga om de dittillsvarande produktionsbidragen var att dessa på ett effektivt sätt hade kompenserat tidningar i svagare konkurrensställning för bristande intäkter, att den samlade effekten av de direkta stödåtgärderna hade varit att tidningsnedläggningar kunnat hejdas och att konkurrensen därmed kunnat bibehållas på ett antal orter. Enligt utredningen kunde det emellertid konstateras att trots omfattande insatser från statens sida hade situationen för de svagare tidningarna inte förbättrats på ett sådant sätt att dessa skulle kunna klara sig utan stöd. Utredningen anförde att även med de mest intensiva och yrkesskickliga insatser av ledning och personal inom tidningar i underläge var det uppenbart att omfattande bidrag skulle vara nödvändiga också i fortsättningen om en ytterligare monopolisering skulle kunna undvikas.

Enligt utredningen verkade marknadskrafterna selektivt på så sätt att de gynnade vissa grupper av tidningar och missgynnade andra. Med hänvisning härtill anförde utredningen att också press- stödet i väsentlig mån måste vara selektivt.

Utredningen fann att dagspressen fyllde fyra uppgifter som i första hand motiverade en aktiv statlig presspolitik: 1) massmedierna borde ge den information som är nödvändig för att med-

borgarna skall kunna ta ställning i samhällsfrågor. Även de förtroendevalda borde genom massmedierna få löpande informa- tion om enskildas och organisationers uppfattningar i politiska frågor. 2) massmedierna borde fristående eller som språkrör för organiserade samhällsintressen kommentera skeenden i samhället. 3) massmedierna borde som allmänhetens företrädare granska den verksamhet som utövas av de inflytelserika i samhället. 4) massmedierna borde främja en kommunikation inom och mellan politiska, fackliga och andra ideella grupper i samhället.

Utredningen föreslog också ett handlingsprogram med det övergripande målet att vidmakthålla och om möjligt förbättra den kommunikation som sker genom tidningar. Det uttalades att ett representativt demokratiskt system kräver ett intensivt utbyte av idéer samt kunskap om olika opinioner, vilket i sin tur förutsätter en mångfald inom pressen. Det mål som utredningen formulerade för presspolitiken var att det skulle finnas en mångfald på tidningsmarknaden som skulle ge läsarna valfrihet och skapa möjlighet för en allsidig debatt och opinionsbildning. Vid formulerandet av stödprogrammet var följande punkter vägledande för utredningen:

1. Konkurrens mellan tidningar på regionala marknader bör stimuleras. Två eller flera tidningar på en utgivningsort skapar förutsättningar för valfrihet åt läsarna.

2. I de fall då tidningskoncentrationen lett till monopol på den lokala marknaden måste presspolitiken stimulera till alternativ i form av kompletterande, monopolbrytande organ.

3. Kedjebildning och ägarkoncentration måste uppmärksammas. Ägarförhållanden inom tidningsmarknaden bör vara allmänt kända och det bör ske en fortlöpande registrering av förändringar inom ägarstrukturen.

4. Presspolitiken måste utformas så att det inte skapas möjligheter till eller oro för ingrepp gentemot enskilda tidningars innehåll.

5. Reglerna för de statliga åtgärderna skall vara lätt tillämpbara och så långt möjligt av automatiskt verkande karaktär.

6. Samverkan mellan tidningsföretag bör stimuleras. En sådan har uppenbara resursmässiga fördelar.

7. Det regelsystem som styr fördelningen av de statliga bidragen till pressen skall grundas på en analys av marknadsförhållandena och befordra god hushållning bland de tidningar som erhåller stöd.

8. Det statliga presstödet skall administreras av en nämnd med resurser att göra fortsatta analyser av branschen och enskilda marknadssituationer.

I fråga om produktionsbidrag gav utredningen uttryck för grundinställningen att tidningar skulle ges produktionsbidrag då det fanns presspolitiska motiv för utgivningen men då de marknadsmässiga förutsättningarna var otillräckliga. Utredningen uttalade att det presspolitiskt sett i princip fanns motiv för stöd till samtliga dagstidningar. När det endast var en mindre del som fick produktionsbidrag berodde detta enligt utredningen på att det stora flertalet tidningar hade en sådan ställning att de genom intäkter från marknaden kunde klara utgivningen samt att det dittills varit möjligt för dessa tidningar att kompensera kostnadsökningar med högre priser på abonnemang och annonser.

Enligt utredningen gällde det att vid konstruktionen av ett regelsystem för produktionsbidrag fånga in den grupp tidningar som verkligen var i behov av hjälp och det fanns enligt utredningen ingen anledning att frångå principen med en selektiv stödform. Utredningen bedömde att det endast var vissa tidningar som var i behov av hjälp och fann inte anledning att frångå principen med en selektiv stödform. Utredningen ville också bibehålla ett regelsystem, där diskretionär prövning och bedömning i möjligaste mån undveks. Utredningen föreslog således inte några mera genomgripande förändringar i produktionsbidragssystemet. Emellertid föreslog utredningen vissa förändringar av regelsystemet. Utredningen anförde att de erfarenheter som vunnits under de år som produktionsbidragen existerat gjorde att det fanns anledning att göra vissa förändringar och justeringar i bidragsreglerna. Oklara definitioner och bestämmelser borde så långt som möjligt rensas bort och bidragsreglerna borde enligt utredningen ha en sådan utformning att de träffade den grupp av tidningar som var i behov av ekonomisk hjälp. I det följande redogörs det för utredningens huvudförslag till ändringar av bestämmelserna om produktionsstöd.

Utredningen ansåg att det fanns flera skäl till att överväga att lämna andratidningsbegreppet som den grundläggande kvalifikationen för produktionsbidrag. Enligt utredningen hade första- och andratidningsbegreppen i debatten nära associerats till tidningarnas upplagor. Utredningen ansåg detta vara mindre tillfredsställande eftersom det inte var totalupplagan utan hushållstäckningen – dvs.

hur stor andel av hushållen tidningen når inom spridningsområdet – som var grundläggande för en tidnings ekonomi. Det var enligt utredningen tidningar med låg täckning inom sitt spridningsområde och därmed följande svag annonstillförsel som borde ges ekonomisk kompensation. Vidare hade andratidningsbegreppet enligt utredningen använts oberoende av tidningarnas periodicitet och spridningsområdets storlek, vilket enligt utredningen hade fått till följd att vissa tidningar betraktades som andratidningar trots att de opererade på skilda läsarmarknader och inte stod i direkt konkurrensförhållande till de tidningar som betraktades som förstatidningar. Slutligen pekade utredningen på att förstatidningar med obetydliga skillnader i total upplaga i förhållande till respektive andratidning fått reducerade bidrag under hänvisning till att de haft samma svårigheter som en andratidning och att sådana fall var de mest omdiskuterade inom det dåvarande bidragssystemet.

Utredningen ansåg således att begreppet andratidning var oklart och ledde till svårigheter då det skulle användas i stödsammanhang. Samtidigt hade resultaten av de olika analyserna samt utvärderingen av hur stödsystemet hittills fungerat övertygat utredningen om att starka skäl förelåg att låta hushållstäckningen på utgivningsorten spela den avgörande rollen för om en tidning skulle erhålla produktionsbidrag eller inte. Enligt utredningen visade branschekonomiska analyser att tidningar med minst 50 procent täckning normalt inte hade problem med annonstillströmningen och därmed ekonomin, och utredningen bedömde att marknadsanalyserna visade att täckningstalet 50 procent kunde tjänstgöra som en övre gräns för produktionsbidrag. Däremot fann utredningen att det inte var motiverat att tidningar med täckningstal i närheten av 50 procent skulle erhålla helt produktionsbidrag, eftersom de marknadsekonomiska bedömningarna visat att en tidnings situation förbättrades successivt med ökande täckningstal. Utredningen föreslog därför att fullt bidrag skulle lämnas till tidningar med en täckning på högst 40 procent. Därefter skulle bidragsbeloppet reduceras med en tiondel per procentenhet till 49 procent. De täckningstal som skulle ligga till grund för bidragsgivningen skulle enligt förslaget beräknas på ett genomsnitt av de tre senaste årens täckningstal för att på så sätt undvika de olägenheter som tillfälliga förändringar skulle kunna medföra.

Även om det hade förekommit kritik mot systemet att produktionsbidragen beräknades på grundval av pappersförbrukningen och att tidningar genom att öka pappersförbrukningen därigenom

kunnat höja stödet, ansåg pressutredningen att det inte fanns någon bättre beräkningsnorm. Utredningen anförde att pappersförbrukningen, minskad med annonsdelen, var att se som ett mått på omfånget av det redaktionella materialet, vilket var det utredningen ville stödja. Däremot fann utredningen skäl tala för att minska incitamentet till tillfälligt ökad pappersförbrukning i syfte att öka bidragets storlek. Utredningen föreslog därför att pappersförbrukningen räknades som ett genomsnitt för de tre närmast föregående kalenderåren.

Möjligheten för Presstödsnämnden att bevilja bidrag till en förstatidning om det med hänsyn till förhållandena inom tidningens hela spridningsområde var uppenbart att den hade samma svårigheter som en andratidning ansåg utredningen skulle tas bort. Skälet var att utredningen inte fann något som tydde på att dessa tidningar som grupp skulle vara i behov av produktionsbidrag. Vidare ansåg utredningen att regelverket i princip inte skulle innehålla någon diskretionär prövning vid fördelningen av de kontinuerliga bidragen. Utredningen ansåg dock att Presstödsnämnden även i fortsättningen måste ha en möjlighet att besluta att bidrag inte skulle lämnas om täckningstalet låg under 50 procent, i de fall täckningstalet gav en uppenbart missvisande bild av den totala marknadssituationen.

För tidningar med liten upplaga noterade utredningen att dessa besvärades av dålig upplageekonomi, eftersom sådana tidningars fasta kostnader slås ut på ett mindre antal exemplar än vid stor upplaga. Utredningen fann det därför rimligt att reglerna för stöd till tidningar med mindre upplaga än 10 000 exemplar utformades så att hänsyn togs till de svårigheter som den lilla upplagan medförde. Utredningen föreslog att det för gruppen flerdagarstidningar med en upplaga under 10 000 exemplar skulle utgå fullt produktionsbidrag upp till 50 procent hushållstäckning och en avtrappning mellan 50 och 60 procent efter samma princip som mellan 40 och 50 procent enligt huvudregeln i utredningens förslag (se ovan).

I stället för att som i presstödskungörelsen skilja mellan endagstidningar och övriga tidningar ansåg utredningen att det var rimligare att dra gränsen mellan en

  • dagarstidningar och fyra−sju dagarstidningar. Vidare ansåg utredningen att gruppen fådagarstidningar borde indelas i fyra kategorier utifrån deras varierande funktioner, spridning och ekonomisk bärkraft: rikstidningar med spridning över hela landet eller stora delar av landet, regiontidningar med geografisk spridning inom ett län, lokaltidningar med

geografisk spridning inom en eller flera kommuner samt förortstidningar med geografisk spridning inom en del av ett storstadsområde. Utredningen föreslog att fådagarstidningar med en hushållstäckning under 30 procent inom det egentliga spridningsområdet skulle vara berättigade till produktionsbidrag. Vid 20 procent och därunder skulle de vara berättigade till fullt produktionsbidrag och på samma sätt som för flerdagarstidningar skulle det finnas en avtrappning av bidragen vid täckningstal mellan 20 procent och 30 procent.

Utredningen angav att en huvuduppgift för produktionsbidragen var att de skulle göra det möjligt för existerande tidningar att utkomma med samma periodicitet och minst samma redaktionella standard som dittills, och det konstaterades samtidigt att det trots omfattande produktionsbidrag kunde inträffa att enstaka tidningar fick sådana ekonomiska problem att de inte skulle kunna fortsätta utgivningen i full skala. Utredningen ansåg att det i sådana lägen ur presspolitisk synvinkel borde vara ett klart bättre alternativ att utgivningen skulle kunna fortsätta än att tidningen lades ned. Utredningen föreslog därför en komplettering av reglerna för produktionsbidrag, innebärande att om en flerdagarstidning övergår till fådagarsutgivning skulle bidrag lämnas under två år med högst hälften av vad den tidigare erhållit. Bestämmelsen skulle enligt utredningen kunna göra det möjligt för tidningen att fortsätta utgivningen men med lägre periodicitet och att under relativt goda ekonomiska förhållanden avveckla en del av den tidigare organisationen och planera för den nya situationen. I övrigt föreslog utredningen bl.a. övergångsregler för att göra övergången från det ena regelsystemet till det andra så mjuk som möjligt för de företag som tidigare varit men inte längre skulle bli berättigade att uppbära produktionsbidrag.

I den proposition som följde på utredningen (prop. 1975/76:131 Om statligt stöd till dagspressen) uttalade regeringen sitt stöd för utredningens bedömning att det inte primärt var konkurrensförhållandena mellan tidningarna mätt i upplagestorlek utan en tidnings möjligheter att hävda sig på annonsmarknaden som var avgörande för dess ekonomi. Förhållandet motiverade enligt regeringen att andratidningsbegreppet ersattes med hushållstäckning inom utgivningskommunen som bidragskriterium. Likaså ansåg regeringen att de täckningstalsgränser som utredningen föreslagit var väl underbyggda.

Regeringen delade även utredningens förslag om att Presstödsnämnden också i fortsättningen borde ha möjlighet att inte bevilja bidrag till tidningar som i och för sig uppfyllde villkoren för att få bidrag. Däremot ansåg regeringen att det även i fortsättningen skulle finnas möjlighet för Presstödsnämnden att bevilja produktionsbidrag till högtäckningstidningar. Förutsättningen för att bidrag skulle kunna lämnas borde därvid vara att det var fråga om en flerdagarstidning med samma utgivningsort som en annan flerdagarstidning som uppbar produktionsbidrag. En annan förutsättning skulle vara att det med hänsyn till förhållanden i de båda konkurrerande tidningarnas spridningsområden var uppenbart att högtäckningstidningen behövde bidrag för att dess konkurrensförutsättningar i förhållande till den tidning som hade produktionsbidrag inte allvarligt skulle försämras. En restriktiv tillämpning var enligt regeringen angelägen. Tidningar som utan svårigheter kunde få sina intäkter från marknaden borde inte erhålla bidrag och Presstödsnämnden borde bl.a. tillse att bidragsbehovet inte hade uppkommit till följd av alltför låga abonnemangspriser eller andra förhållanden som tidningsföretaget självt hade kunnat påverka. Regeringen anförde att nämnden också borde ta hänsyn till bl.a. förstatidningens möjligheter att öka sina intäkter på grund av sin ställning som prisledare.

Vidare anförde regeringen att stödet till dagspressen skulle avse den redaktionella verksamheten, varför regeringen i likhet med utredningen ansåg pappersförbrukningen för redaktionellt material vara en lämplig beräkningsnorm. Förslaget att beräkna pappersförbrukningen som ett genomsnitt för tre år borde också enligt regeringen i viss mån minska risken för slöseri med papper.

I fråga om tidningar med liten upplaga ansåg regeringen att den av utredningen föreslagna högre täckningstalsgränsen för dessa tidningar var motiverad. Regeringen delade även utredningens uppfattning att fullt bidrag för fådagarstidningar borde lämnas vid högst 20 procent hushållstäckning och att reducerade bidrag borde lämnas vid en täckning mellan 20 och 30 procent. Täckningen borde enligt regeringen beräknas på det sätt utredningen föreslagit och bidraget borde utgå med ett fast belopp. För de riksspridda fådagarstidningarna ansåg regeringen liksom utredningen att dessa tidningar borde få ett 50 procent högre bidrag än övriga fådagarstidningar. För att en tidning skulle bli betraktad som rikstidning ansåg regeringen att den skulle ha en upplaga på minst 10 000 exemplar. Regeringen ansåg däremot inte att även fådagarstidningar

med regionspridning i storstadsområdena borde få högre bidrag än övriga regiontidningar.

Utredningens förslag om produktionsbidrag vid minskning av periodiciteten delades också av regeringen. Det var enligt regeringen angeläget att det skapades möjligheter för sådana tidningar att som ett alternativ till total nedläggning fortsätta sin utgivning i en ekonomiskt mindre krävande form och det föreslagna bidraget bedömdes ge möjlighet till omorganisation under lugna och för de anställda bättre former.

Regeringen lämnade vidare förslag om höjda ersättningsnivåer för produktionsbidraget med hänsyn till de kostnadsökningar som hade inträffat och som väntades inom de närmaste åren samt med hänsyn till de bidragsberättigade tidningarnas dokumenterade svårigheter att möta kostnadsstegringarna. Regeringen anförde att den höjning av produktionsbidragen som förordades måste ses mot bakgrund av den exceptionella kostnadsutveckling som hade skett inom branschen under de föregående åren. Regeringen underströk emellertid att det inte var rimligt att produktionsbidragen fortsatte att öka i den takt som hade skett sedan införandet av stödet år 1971. Enligt regeringen borde de föreslagna bidragsnivåerna innebära att någon ytterligare höjning inte blev aktuell under de närmaste åren samt att uppkommande kostnadsökningar måste mötas med intensiva åtgärder i kostnadsbesparande syfte och med ökade intäkter av tidningsrörelsen. Slutligen lämnade regeringen förslag om övergångsbestämmelser i enlighet med vad utredningen föreslagit.

Konstitutionsutskottet (KU 1975/76:46) ansåg att den av regeringen föreslagna upplagegränsen på 10 000 exemplar för att en fådagarstidning skulle kunna betraktas som en rikstidning och därmed erhålla ett högre bidrag skulle kunna skapa svårigheter för de tidningar som erhöll produktionsbidrag men som hade en upplaga på mellan 5 000 och 10 000 exemplar. Enligt utskottets mening borde dessa tidningar under en övergångsperiod beviljas ett större bidrag så att de skulle få möjlighet att genom redaktionella och andra insatser höja upplagan över den föreslagna gränsen. Utskottet föreslog därför en övergångsperiod på fyra år, varvid stödet skulle utformas enligt en trappstegsmodell och uttalade att frågan om upplagegränsen för dessa tidningar skulle prövas på nytt efter periodens slut. Utskottet hemställde att riksdagen skulle ge regeringen till känna vad utskottet anfört i denna del. I övrigt hemställde utskottet att riksdagen skulle godkänna regeringens förslag

till ändringar av produktionsbidraget. Riksdagen beslutade senare i enlighet med utskottets förslag (rskr. 1976/77:260).

3.2.5. Dagspresskommittén

Direktiven till dagspresskommittén beslutades vid regeringssammanträde i januari 1978. Kommittén fick i uppdrag att belysa stödets effekter på och betydelse för tidningsföretagens ekonomiska situation och det uttalades att kommittén därvid borde särskilt belysa möjligheterna att utforma bidragsreglerna så att de stimulerade till ökad produktionssamverkan och andra kostnadsbesparingar genom samverkan samt även i övrigt befrämjade god hushållning.

Dagspresskommittén konstaterade i sitt slutbetänkande SOU 1980:32 Stödet till dagspressen att stödet över statsbudgeten till dagspressen i stort sett fungerat som avsett. På en punkt hade man dock enligt kommittén delvis misslyckats: stödet hade inte ökat benägenheten till samarbete i annat än distributionen.

I fråga om driftsbidrag föreslog kommittén en del förändringar. Kommittén menade att fådagarstidningar särskilt under en etablerings- eller relanseringsfas genom sin redaktionella aktivitet kunde åstadkomma en onormalt stor lösnummerförsäljning. För att fådagarstidningar under kortare perioder skulle kunna marknadsföra sig på sådant sätt utan att produktionsbidraget äventyrades, ansåg kommittén att regelsystemet borde kompletteras så att det för fådagarstidningar räckte att upplagan var abonnerad till övervägande del, dvs. till 51 procent. Gällande villkor var att tidningens totalupplaga i huvudsak skulle vara abonnerad

  • enligt praxis

70 procent av exemplaren. Vidare ansåg kommittén att villkoret om högsta annonsandel i tidningen borde skärpas för fådagarstidningar, från högst 50 procent till högst 40 procent. Syftet som kommittén angav var att ytterligare markera att stödet avsåg s.k. redaktionella komplementtidningar. I fråga om kravet att tidningens abonnemangspris inte fick stå i uppenbart missförhållande till abonnemangspris för liknande tidningar menade kommittén att utgångspunkten skulle vara det genomsnittliga priset för alla tidningar i samma kategori, dvs. med samma utgivningsfrekvens och liknande spridnings- och konkurrensförhållanden. Skälet var att kommittén befarade att bestämmelsen blev uddlös om jämförelsegruppen gjordes väldigt liten. Slutligen föreslog kommittén att

Presstödsnämnden skulle ges möjlighet att beräkna täckningstalet för annan kommun än den där huvudredaktionen fanns, om det var rimligt med hänsyn till verksamhetens inriktning. Det borde enligt kommittén inte vara möjligt för tidningsföretag att få produktionsbidrag genom taktisk placering av huvudredaktionen i en större kommun än den verksamheten egentligen avsåg, t.ex. med hänsyn till tidningens innehåll.

När det gällde bestämmelserna som avsåg produktionsbidrag till fådagarstidningar hade kommittén i sitt delbetänkande Ds B 1978:10 Översyn av presstödet föreslagit att fådagarstidningar, vid sidan av ett förstärkt stöd, skulle innehålla minst 1 500 spaltmeter redaktionellt utrymme per år för att erhålla produktionsbidrag. Regeringen anslöt sig till kommitténs förslag, men vid riksdagsbehandlingen ansågs det att förslaget om redaktionellt utrymme borde övervägas ytterligare. I slutbetänkandet anförde kommittén att den på nytt hade övervägt frågan och därvid kommit fram till att det var motiverat att ha ett krav på lägsta volym redaktionellt innehåll men att kravet kunde sättas något lägre än vad som tidigare föreslagits utan att det skulle leda till att produktionsbidrag skulle gå till tidningar med mycket liten redaktionell produktion. Kommittén föreslog således att en tidning skulle ha minst 1 300 spaltmeter redaktionellt utrymme per år för att kunna komma i fråga för produktionsbidrag.

I fråga om reglerna avseende produktionsbidrag till flerdagarstidningar ansåg kommittén att dessa var ändamålsenliga som sådana. Kommittén föreslog därför inga systematiska ändringar i denna del. I delbetänkandet hade kommittén emellertid föreslagit förstärkningar av bidragsbeloppen för tidningar inom denna kategori.

I den proposition som följde på kommitténs arbete, (prop. 1980/81:137 om stödet till dagspressen), föreslog regeringen att dagstidningsbegreppet borde preciseras till att avse allmän nyhetstidning och publikation av dagspresskaraktär med reguljär nyhetsförmedling och/eller allmän politisk opinionsbildning, vilket angavs stå i överensstämmelse med dåvarande praxis. Skälet till preciseringen var att minimera utrymmet för inte avsett utnyttjande av presstödet och missbruk av reglerna. Vidare föreslog regeringen att produktionsbidrag till en självständig edition borde utgå i proportion till andelen unikt material, på så sätt att bidrag skulle börja utgå vid 51 procent sådant material och stegvis ökas till fullt bidrag vid 65 procent sådant material. Förslaget avsåg hindra spekulativa editionsstarter. Samma skäl anfördes till stöd för ett

förslag om ändring av definitionen av rikstidning. Som rikstidning borde enligt regeringen räknas en tidning vars upplaga till övervägande del avsattes utanför utgivningsregionen men i olika delar av landet och i minst hälften av A-regionerna, varvid spridning i en A-region borde anses föreligga när minst 50 exemplar avsattes i regionen. Kravet på en abonnerad upplaga på minst 10 000 exemplar borde enligt regeringen kvarstå.

När det gällde kommitténs förslag om ändringar i tilldelningsreglerna med avseende på fådagarstidningar fann regeringen att förslagen var väl ägnade att främja de presspolitiska ambitioner som var förenade med produktionsbidraget. Förslagen borde därför enligt regeringen genomföras. Likaså förordade regeringen att kommitténs förslag angående ändringar i villkoren för både få- och flerdagarstidningar borde genomföras. Härutöver lämnade regeringen förslag om bl.a. höjt stödbelopp för fådagarstidning med riksspridning. Riksdagen beslutade i enlighet med regeringens förslag i denna del (rskr. 1980/81:289).

3.2.6. Femte pressutredningen

Femte pressutredningen hade i uppdrag att utreda bl.a. frågan om företag som ger ut annonsblad skall kunna erhålla presstöd. Utredaren skulle göra en förutsättningslös analys av annonsbladssituationen. Bakgrunden till frågeställningen framgick av utredningens direktiv 1983:17:

Dagspressen finansierar en betydande del av sin redaktionella verksamhet med annonsintäkter, och tidningarnas livskraft beror på hur väl de lyckas hävda sig på annonsmarknaden. När därför utgivningen av annonsbladen snabbt ökade i slutet av 1960-talet betraktades detta som ett hot mot dagstidningarnas möjligheter att finansiera nyhets- och opinionsförmedling och därmed som ett hot mot tidningarnas viktiga roll i ett demokratiskt samhälle. Under 1970-talet skedde ingen avmattning i annonsbladsverksamheten, varför frågan togs upp i dagspresskommitténs direktiv (B 1978:01). Under kommitténs arbete uppmärksammade Presstödsnämnden regeringen om att ett företag med omfattande annonsbladsutgivning hade beviljats produktionsbidrag till en fådagarstidning. I budgetpropositionen för år 1980 förordade regeringen som en temporär åtgärd att reglerna om statligt stöd till dagstidningar skulle kompletteras med en bestämmelse med innebörden att stöd inte skulle kunna utgå till tidningsföretag som utger annonsblad i en i förhållande till tidningsutgivningen betydande omfattning eller som står i nära förhållande till företag som utger annons-

blad i sådan omfattning. Riksdagen godkände denna förändring i grunderna för statligt stöd till dagspressen (KU 1979/80:41, rskr. 229). I sitt slutbetänkande ansåg Dagspresskommittén att dagspressbranschen själv kunde förväntas lösa sitt annonsbladsproblem utan ingripanden från statsmakterna och ansåg att den nya bestämmelsen kunde avvaras. Som skäl angav kommittén att dagstidningarna kunde vidta marknadsföringsåtgärder mot annonsbladsutgivning och att Svenska Tidningsutgivareföreningen hade antagit entydiga rekommendationer om återhållsamhet på området. Under den senare behandlingen av kommitténs förslag ansåg emellertid både regering och riksdag att bestämmelsen skulle finnas kvar.

I september 1982 informerade Presstödsnämnden om att den inte ansett den nya bestämmelsen tillämplig på tidningsföretag som startar annonsblad. Nämnden tog också upp frågan om hur annonsbladsutgivning inom dagspressföretag kan komma att påverka de ekonomiska förutsättningarna för pressen samt hur stödet till dagspressen som en följd därav kan behöva ändras. Problemet som nämnden såg var att om en högtäckningstidning lyckades med utgivning av annonsblad skulle lågtäckningstidningens situation försvåras och dess behov av produktionsbidrag skulle öka. Sannolikt skulle också frågan om vid vilka täckningstal produktionsbidrag skulle utgå behöva omprövas. Om däremot en lågtäckningstidning skulle lyckas med utgivningen av ett totaltäckande annonsblad skulle den reguljära tidningens låga täckning enligt nämnden inte längre vara ett korrekt uttryck för dess marknadssituation och därmed inte heller för dess behov av produktionsbidrag.

I samband med att utredningen i oktober 1983 presenterade en delrapport avseende dagstidningarnas utgivning av egna annonsblad blev regeringen uppmärksammad på frågan hur väl reglerna för reducerat produktionsbidrag återspeglade marknadsförhållandena. Utredningens undersökning hade visat att förstatidningarna i Malmö och Stockholm hade ett överlägset grepp om annonsmarknaden på respektive utgivningsort, trots att täckningstalet för respektive tidning låg under 50 procent och de därmed hade rätt till reducerat produktionsbidrag. I tilläggsdirektiv (dir. 1984:38) gav därför regeringen utredningen i uppdrag att analysera verkningarna av ett reducerat produktionsbidrag för berörda tidningar och deras konkurrenter mot bakgrund av tidningarnas upplageförhållande, geografiska spridning, ekonomiska ställning och situation på annonsmarknaden. Regeringen uttalade samtidigt att utredningen borde beakta att det statliga presstödet i form av produktionsbidrag fick betraktas som kompensation för uteblivna annonsintäkter och att särskild hänsyn borde tas till det statsfinansiella läget och den

därav följande betydelsen av att noggrant pröva behovet av och effektiviteten i stödet.

Utredningen anförde i sitt slutbetänkande (Ds U 1985:2 Effektivare presstöd), som överlämnades i mars 1985, att Tidningsutgivareföreningen inte längre var emot att medlemmarna gav sig in på reklambladsmarknaden och att denna förändrade inställning öppnat vägen för de konkurrerande etableringar som dagstidningar gjort av regiontäckande gratis- och annonstidningar i Stockholm och Malmö men också för några offensiva satsningar. Utredningen bedömde att utvecklingen gjorde det angeläget att skärpa regeln om att produktionsbidrag inte kunde ges till företag med en annonsbladsutgivning som intäktsmässigt översteg tidningsutgivningen: för det första skulle intäktsjämförelsen endast avse tidningsutgivningens annonsintäkter, för det andra skulle annonsbladsutgivningens annonsintäkter få uppgå till högst 25 procent av tidningsutgivningens annonsintäkter. Varje år andelen under det närmast föregående kalenderåret var högre, skulle tidningsföretaget förlora sin rätt att få bl.a. produktionsbidrag. Jämförelsebeloppen skulle enligt utredningen vara dels de annonsintäkter som belastades med det lägre, dels de annonsintäkter som belastades med det högre uttaget enligt reklamskatteförordningen. Utredningen menade att procenttalsgränsen borde kunna skilja defensiva och offensiva annonsbladsetableringar åt och genom anknytningen till reklamskatteförordningen skulle alla slag av annons- och gratispublikationer komma med i jämförelseunderlaget utan att de behövde definieras närmare i presstödsförordningen. I övrigt ansåg utredningen att det inte fanns något behov av statliga åtgärder på området.

Vid behandlingen av budgetpropositionen år 1984 föreslog konstitutionsutskottet att det skulle tillsättas en parlamentariskt sammansatt utredning sedan massmediekommittén (U 1982:07) och femte pressutredningen hade fullgjort sitt arbete. Riksdagen anslöt sig till förslaget. I samband med att regeringen beslutade att tillkalla en sådan kommitté anfördes det att kommittén i sitt arbete borde väga in de överväganden och förslag som förts fram av femte pressutredningen (dir. 1985:52).

3.2.7. Dagstidningskommittén

Direktiven till Dagstidningskommittén (dir. 1985:52) beslutades vid regeringssammanträde i november 1985. Uppdraget för kommittén var brett och huvudförutsättningen för dess arbete var att den statliga presspolitiken skulle ligga fast. Statliga stödinsatser till dagspressen skulle även fortsättningsvis syfta till att bevara mångfalden i nyhetsförmedling och opinionsbildning för att därmed stärka och slå vakt om dagspressens stora betydelse för medborgare i ett demokratiskt samhälle. Utgångspunkten för arbetet skulle vara en utvärdering av effekter och erfarenheter av det dåvarande presstödet. Utvecklingen över tid borde beaktas liksom synpunkter och bedömningar som framförts i tidigare utredningsarbeten och i andra målinriktade sammanhang.

I oktober 1988 överlämnade kommittén sitt betänkande SOU 1988:48 Reformerat presstöd. I avsnittet som rörde det direkta stödets inriktning och utformning diskuterade kommittén inledningsvis mångfaldsbegreppet. Kommitténs slutsatser var att den presspolitiskt eftersträvade mångfalden avsåg bredd i nyhetsförmedling och opinionsbildning. Dagspressen i sin helhet borde enligt kommittén omfatta så stor spännvidd som möjligt både i fråga om den rena nyhetsrapporteringen och de värderingar och idérelationer som hörde ihop med fortlöpande nyhetsförmedling. Medlet för att uppnå målet angavs vara största möjliga antal självständiga redaktionella produkter, som tillsammans representerade ett så brett åsiktsspektrum som möjligt.

Med konkurrens avsåg kommittén valfrihet och konkurrens på läsarmarknaden och anförde att en tidning borde vara så utformad att den uppfattas som ett alternativ eller ett komplement för läsare av allmänna nyheter och samhällsdebatt för att den skall anses konkurrera på marknaden. Konkurrensaspekten ansågs inte bunden till lika periodicitet eller samma omfattning av de redaktionella ambitionerna. Vidare ansågs det att en tidning kunde betraktas som en konkurrent på läsarmarknaden, även om volymen redaktionellt material inte var direkt jämförbar med den ena eller andras konkurrent.

Det presspolitiskt centrala i mångfaldsbegreppet var enligt kommittén antalet självständiga redaktionella produkter. Kommittén anförde att mångfalden som målbeskrivande term inom presspolitiken med denna tolkning inte hade något samband med det juridiska eller företagsekonomiska företagsbegreppet, utan åsyftade en

publicistisk och redaktionell mångfald. Enligt kommittén var företagsformer och ägareförhållanden sålunda i detta sammanhang av mindre intresse, och i första hand av betydelse när det gällde att avgöra den enskilda tidningsrörelsens verkliga behov av statligt stöd för sin utgivning.

När det gällde dagstidningsbegreppet framförde kommittén att det inte hade framkommit skäl att förorda någon principiell förändring i fråga om avgränsningen totalt sett av de kategorier tidningar som skulle kunna få del av statligt presstöd i den mån de uppfyllde vissa kriterier, och kommittén ansåg att den större delen av de medel staten ställde till förfogande liksom dittills borde utgå selektivt, dvs. riktas till tidningar som vid en prövning utifrån givna normer visade sig ha ett angeläget behov av stöd för att trygga sin fortsatta utgivning.

Kommittén ansåg att det allmänna presstödet i princip borde vara tillgängligt för pressorgan som inbördes uppvisade stora olikheter i fråga om utgivningsfrekvens, omfång, m.m. Det begrepp kommittén förordade skulle användas för pressorgan som kunde komma ifråga för presstöd var allmän nyhetstidning, inbegripande även publikationer som utkom med ett nummer per vecka och som bedrev löpande allmän nyhetsförmedling eller fullgjorde opinionsbildande uppgifter motsvarande den traditionella dagspressen.

Det kunde enligt kommittén diskuteras om det behövdes någon ytterligare beskrivning av hur begreppet allmän nyhetstidning skulle uppfattas i presstödssammanhang. Kommittén angav dock att den ansåg att en allmän nyhetstidning i dess mest renodlade form uppfyllde tre kriterier: 1) tidningen har en bred nyhetsbevakning, 2) tidningen deltar fortlöpande i den politiska opinionsbildningen även på annat sätt än genom nyhetsrapportering från det politiska fältet samt 3) tidningen granskar kritiskt den verksamhet som utövas av de inflytelserika i samhället. Kommittén utvecklade närmare vad som avsågs med de tre kriterierna och uttalade att det borde anses vara tillräckligt om en tidning motsvarade två av de tre angivna kriterierna för att falla in under begreppet allmän nyhetstidning.

Härutöver anförde kommittén att det som en komplettering av de anförda positiva kriterierna lämpligen borde tillfogas ytterligare distinktioner i syfte att markera en avsedd begränsning. Det rörde bl.a. utgivningsfrekvens, redaktionell inriktning, målgrupp och spridningsområde. Sammanfattningsvis ansåg kommittén att en tidning måste utkomma med minst ett nummer per vecka, ha en

redaktionell bevakning som till övervägande del inte var begränsad till ett enstaka eller några få intresseområden eller segment i samhällslivet. Vidare borde tidningen vända sig till allmänheten och i huvudsak distribueras i landet. Slutligen ansåg kommittén att begreppet allmän nyhetstidning inte var tillämpligt på publikationer som utges i statlig regi.

När det gällde bedömningen av avläggare och editioner ansåg kommittén att det fanns skäl att i presstödssammanhang godta uppfattningen att en tidnings titel konstituerar dess identitet. Vidare förordade kommittén som generell princip att staten även i samband med presstödsärenden fullt ut godtar den identitet som en viss tidning tilldelats av sin utgivare genom valet av publikationens namn. Kommittén uttalade att om en tidningsledning ansåg någon del av sin upplaga så avvikande till innehållet att den marknadsmässigt kunde lanseras under en egen titel borde detta i konsekvens med nämnda princip primärt godtas även som utgångspunkt för beräkning av presstöd.

För att förhindra sådana utpräglade skenkonstruktioner som i enstaka fall trots allt skulle kunna tillgripas i syfte att ge en viss effekt i presstödshänseende föreslog kommittén att det skulle byggas in en spärr. Denna spärr innebar enligt föreslaget att Presstödsnämnden vid sin prövning av stödärenden skulle åläggas att särskilt beakta om det i ett visst fall genomförts en uppsplittring på flera titlar av en tidning som förut utgivits under en enhetlig beteckning och där utgåvorna alltjämt hade ett klart administrativt, produktionstekniskt och redaktionellt samband. Om detta var fallet och det inte kunde påvisas andra motiv för den formella konstruktionen än möjligheten att bidragstilldelningen skulle kunna öka skulle en framställning inte beviljas i vidare mån än som skulle ha skett med det gemensamma tidningsnamnet bevarat.

Å andra sidan föreslog kommittén en särskild regel som skulle göra det möjligt att för ett litet fåtal tidningar beräkna presstödet efter samma grunder som dittills skett, dvs. att presstöd skulle kunna utgå till editioner med relativt långt driven differentiering av innehållet och med marknadsföring och distribuering inom skilda geografiska områden men med användande av det inarbetade gemensamma namnet för samtliga editioner. Detta borde dock gälla endast under tre förutsättningar: 1) den ifrågavarande delupplagan (editionen) skulle innehållsmässigt i betydande grad skilja sig från övriga delar av upplagan (cirka två tredjedelar eget material i förhållande till varje annat edition av samma tidning), 2) den

skulle tillhandahållas på en marknad som var klart avgränsad från det geografiska område där tidningen i övrigt hade sin huvudsakliga spridning samt 3) editionen skulle även enligt de tidigare reglerna ha fått presstöd beräknat separat, dvs. den skulle med tillämpning av det äldre synsättet ha klassificerats som ”en särskild dagstidning” trots att den i praktiken utgjort endast en av två eller flera delupplagor.

Med hänsyn till tidningarnas mycket skiftande storlek, marknadsambitioner och ekonomiska förutsättningar fann kommittén att det inte var möjligt att utforma villkor och beräkningsgrunder för driftsstöd som skulle bli tillämpliga för samtliga kategorier, utan att normerna i viss mån måste differentieras med hänsyn till de skiftande förutsättningarna i olika tidningsgrupper. När det gällde de närmare bestämmelserna om driftsstöd hade kommittén ambitionen att åstadkomma ett regelverk med så få separata beräkningsklasser och särbestämmelser som möjligt. Den indelningsgrund som kommittén ansåg vara sakligt relevant och enkel att tillämpa byggde på tidningarnas olika utgivningsfrekvens, och kommittén föreslog en gruppering i högfrekventa (sex-sju nummer per vecka), medelfrekventa (tre

  • nummer per vecka) och

lågfrekventa (ett

  • nummer per vecka) nyhetstidningar.

För hög- och medelfrekventa dagstidningar ansåg kommittén att driftsstöd skulle kunna lämnas endast om tidningen hade en abonnerad upplaga på minst 2 000 exemplar, tidningens totala upplaga i huvudsak var abonnerad samt att tidningens abonnemangspris inte var uppenbart lägre än vad som i allmänhet tillämpades av tidningar i motsvarande kategori. Kriterierna motsvarade vad som dittills gällt som generell norm. Däremot ansåg kommittén att bestämmelsen om att tidningsföretagen inte samtidigt med driftsstöd fick ge ut annonsblad av en viss omfattning skulle slopas, eftersom kommittén menade att bestämmelsen i vissa fall kunde få en negativ inverkan på konkurrensmöjligheterna för dagstidningar med svag ekonomi.

Beträffande täckningstalet ansåg kommittén att ett täckningstal på högst 40 procent, beräknat som ett genomsnitt för den vid ansökningstillfället föregående treårsperioden, i fortsättningen borde vara förutsättning för att kunna komma i fråga för driftsstöd när det gällde hög- och medelfrekventa nyhetstidningar, oavsett om upplagan låg över eller under 10 000 exemplar. Av praktiska skäl ansåg kommittén att man liksom dittills som huvudregel i princip skulle likställa utgivningsorten med den kommun där tidningens

huvudredaktion fanns, med möjlighet för Presstödsnämnden att, med stöd av en undantagsregel, beräkna täckningstalet efter spridningen inom ett annat område än den kommun där huvudredaktionen låg.

Liksom femte pressutredningen föreslog kommittén att den bestämmelse genom vilken tillämpning högtäckningstidningar kunnat uppbära produktionsstöd skulle upphöra. Kommittén anförde inledningsvis att bestämmelsen inte hade samma berättigande sedan andratidningsbegreppet övergetts till förmån för hushållstäckning som kvalifikationsgrund. Härutöver anförde kommittén att förslaget om en absolut gräns vid 40 procent i hushållstäckning för rätt till driftsstöd gjorde att det redan av systemtekniska skäl skulle bli än mera inkonsekvent att behålla undantagsregeln. Kommittén bedömde också att samtliga de tidningar som dragit fördel av bestämmelsen utgavs av ekonomiskt stabila företag vilkas materiella behov av subventionering för den löpande driften måste anses obefintligt.

Kommittén föreslog vidare att det för hög- och medelfrekventa dagstidningar inte skulle finnas någon regel om en viss högsta procentandel annonser i det kommande regelverket för driftsstöd. Skälen var bl.a. att kommittén bedömde att tidningar med ett täckningstal på lägre än 40 procent generellt sett skulle ha synnerligen små möjligheter att komma i närheten av en annonsandel på 50 procent av totalutrymmet. Kommittén befarade vidare att en sådan bestämmelse indirekt skulle kunna medverka till kostnadshöjningar i tidningsproduktionen inte endast för vederbörande stödmottagare utan även på marknaden i stort.

Vidare förordade kommittén som princip för avveckling av tidigare uppburet driftsstöd att en tidning som förlorat sin rätt till stöd inte skulle få hela stödet indraget omedelbart. I stället skulle stödet avtrappas under en övergångsperiod på tre år.

I fråga om beräkningen av stödet föreslog kommittén en ny beräkningsmetod, under åberopande av att kopplingen till ett företags pappersförbrukning inte ens från början tillkom för att ge ett mått på dess papperskostnader och att bidragsnivåns ökning under senare år urholkat varje samband mellan stödbelopp och faktiska kostnader. Andra skäl som angavs var att den dittills använda metoden krävde en tämligen omständlig beräkningsprocedur och att metoden troligen ledde till en onödigt frikostig papperskonsumtion.

Utgångspunkten för den nya beräkningsmetod kommittén förordade var den aktuella tidningens veckovolym (tidningens upplaga multiplicerad med antalet utgivna nummer per vecka). Veckovolymen, uttryckt i tusental exemplar, skulle sedan multipliceras med en generellt gällande bidragssats, vars storlek i kronor bestämdes av statsmakterna. Tidningens driftsstöd skulle bli lika med det belopp som erhölls genom multiplikationen, såvitt inte en på förhand bestämd maximinivå överskreds.

För att en lågfrekvent nyhetstidning skulle kunna få driftsstöd föreslog kommittén, i linje med vad som också tidigare gällt, att den skulle ha en abonnerad upplaga på minst 2 000 exemplar. Vidare föreslog kommittén att bestämmelsen om att tidningsföretagen inte samtidigt fick ge ut annonsblad i en viss omfattning borde kunna slopas även för de lågfrekventa tidningarna. Motiveringen var densamma som för övriga tidningskategorier.

Kravet att stödtidningarnas pris inte uppenbart fick avvika från ”vad tidningar har i den kategori som tidningen tillhör” före- slog kommittén skulle avskaffas för lågfrekventa tidningar. Kommittén anförde som en bakgrund att gruppen fådagarstidningar inte var särskilt enhetlig till sin struktur och att förekommande abonnemangspriser varierade högst väsentligt mellan tidningarna i gruppen. Det var därför enligt kommittén inte särskilt lätt att i fråga om de lågfrekventa tidningarna urskilja något lämpligt jämförelsepris, som skulle kunna anses typiskt för ”vad tidningar har i den kategori som tidningen tillhör”. Det kunde enligt kommittén också ifrågasättas om hänsynen till jämförbara konkurrenter var relevant i sammanhanget, eftersom en lågfrekvent tidning i flertalet fall hade karaktären av komplementtidning i förhållande till någon flerdagarstidning, och i den mån den befann sig i konkurrens på abonnentmarknaden gällde denna position knappast i relation till någon annan lågfrekvent tidning.

Däremot ansåg kommittén att ett abonnemangspris på en viss nivå även för de lågfrekventa tidningarnas del gav tidningen och dess läsare möjlighet att visa att tidningen fyllde ett sådant behov att ett statligt bidrag låg i linje med presstödets syfte. Ett villkor som angav en minimigräns för abonnemangspriset borde därför enligt kommittén gälla även för de lågfrekventa stödmottagande tidningarna. Den lösning kommittén förordade för den aktuella tidningskategorin var att det utifrån en skälighetsbedömning skulle anges en viss nivå uttryckt i kronor, under vilken abonnemangspriset inte fick ligga om driftsstöd skulle kunna beviljas.

För att undvika risken att Presstödsnämnden skulle ställas inför ett antal diskretionära bedömningar vid bidragsärenden, bl.a. avseende gränsdragningen gentemot annonsblad med vissa redaktionella ambitioner, fann kommittén det ändamålsenligt att det även framgent skulle finnas en minimigräns beträffande det redaktionella innehållets omfång. Kommittén föreslog emellertid att denna gräns skulle sänkas i förhållande till vad som dittills gällt. Likaså ansåg kommittén att det även fortsättningsvis skulle finnas en spärr mot att de lågfrekventa tidningarna till mycket stor del fylldes med annonser samtidigt som den redaktionella texten fick en relativt sett liten andel av det totala utrymmet. Även här ansåg dock kommittén att en viss uppmjukning kunde godtas och kommittén föreslog att maximigränsen för annonsernas andel av totalutrymmet för denna tidningskategori skulle bestämmas till 50 procent, dvs. samma proportion som dittills gällt för flerdagarstidningar.

I fråga om högsta hushållstäckning för att en tidning skulle kunna komma ifråga för stöd föreslog kommittén att gränsen skulle höjas från 20 procent till 25 procent. En sådan ändring bedömdes av kommittén kunna medverka till att etablering av nya endagstidningar skulle komma att underlättas, särskilt för den typ av tidningar som var inriktade på en utpräglat lokal nyhetsförmedling och opinionsbildning och vars spridning var starkt begränsad till ett mindre geografiskt område, t.ex. en enda kommun. Kommittén noterade att för många sådana publikationer kunde även ett relativt högt täckningstal i många fall representera endast en liten utgivningsvolym mätt i absoluta tal, i synnerhet i mera glest befolkade delar av landet, där förhållandena på såväl läsar- som annonsmarknaden påtagligt avvek från genomsnittet.

Liksom för hög- och medelfrekventa tidningar föreslog kommittén en motsvarande avtrappningsregel för stödet, för det fall hushållstäckningen skulle komma att överstiga 25 procent. Hushållstäckningen skulle beräknas som ett genomsnitt för de tre åren som föregick bidragsansökan för att ytterligare undvika att en tidning skulle drabbas av ett plötsligt och oväntat bortfall av driftsstöd.

Kommittén lämnade också förslag om reduktion av stödbelopp i särskilda fall. Kommittén anförde att det för vissa undantagsfall syntes rimligt att den författningstillämpande myndigheten gavs befogenhet att reducera eller helt dra in ett stödbelopp som enligt huvudnormerna annars skulle ha beslutats. Kommittén åsyftade

dels sådana fall där det på företagsekonomiska grunder entydigt kunde dras slutsatsen att ett avsteg från huvudnormerna var skäligt, dels tillfällen då ett tidningsföretag hade valt att pantförskriva ett väntat men ännu inte beslutat driftsstöd.

Enligt kommittén föreföll det ostridigt att ett företags ekonomiska rörelseresultat i enstaka fall kunde utvecklas så gynnsamt att en fortsatt tilldelning av statligt driftsstöd måste betraktas som helt överflödigt trots att det fortfarande rörde sig om en lågtäckningstidning. Två fall borde enligt kommittén föranleda att huvudreglerna frångicks: 1) en tidnings rörelseresultat, sedan det belopp som uppburits i driftsstöd frånräknats, var positivt och uppgick till mer än hälften av stödbeloppet, 2) ett tidningsföretag, vilket samtidigt som det utgav en lågtäckningstidning var introducerat på aktiebörsen, beslutade om vinstutdelning till aktieägarna.

Vidare skulle enligt kommittén reduktion kunna komma ifråga i vissa fall när två tidningar hade ett så nära samarbete redaktionellt och produktionsmässigt att den ena var att betrakta som avläggare och den andra som huvudtidning. Kommittén ansåg det rimligt att, när ett sådant administrativt och organisatoriskt samband förelåg, hänsyn skulle kunna tas härtill på så sätt att frågan om driftsstöd för avläggarens del gjordes beroende inte endast av den tidningens täckningstal etc. utan i viss mån även av huvudtidningens förhållanden. Kommittén bedömde att det var lämpligt att reducera bidraget i de fall då det förelåg ett odiskutabelt förhållande mellan en huvudtidning och en avläggare, vilket karaktäriserades av gemensamt ägarskap, samordnad produktion och till stor del gemensamt innehåll, och då huvudtidningen hade en avsevärt större upplaga än avläggaren. Kommitténs förslag innebar således att om en avläggares upplaga var mindre än en fjärdedel av huvudtidningens skulle driftsstöd till avläggaren beviljas endast för det fall att även huvudtidningen var berättigad att uppbära sådant stöd.

Slutligen lämnade kommittén förslag om reducerat driftsstöd för det fall ett tidningsföretag hade pantförskrivit ett väntat bidrag. Kommittén förordade här en föreskrift med den innebörden att rätten till presstöd visserligen skulle bestå även vid pantsättning men att stödbeloppet då inte fick bestämmas till högre belopp än hälften av vad som annars skulle ha kunnat beviljas. Kommittén anförde i sammanhanget att om vederbörande myndighet trots den föreslagna restriktionen ändå i något fall skulle underrättas om att pantsättning av ett kommande bidrag ägt rum, borde detta föran-

leda myndigheten till en särskilt noggrann undersökning av de närmare förhållandena innan beslut fattades, eftersom förhållandet borde ses som en tydlig varningssignal om att tidningens fortsatta existens även i ett mycket kort perspektiv kunde vara hotad. Kommittén pekade också på möjligheten att tillämpa ett undantagsförfarande, som föreslogs alltjämt skulle finnas kvar i det framtida regelverket, innebärande att en viss del av ett beviljat bidrag kunde hållas inne av myndigheten till slutet av året och utbetalas först då, om förutsättningarna alltjämt bestod.

I den proposition som följde på Dagstidningskommitténs arbete (prop. 1989/90:78 om reformerat presstöd) ansåg regeringen att dagstidningsbegreppet i princip skulle definieras på det sätt som utvecklats genom Presstödsnämndens praxis. Med dagstidning skulle därvid avses allmän nyhetstidning och publikation av dagspresskaraktär med reguljär nyhetsförmedling eller allmän politisk opinionsbildning. Vidare skulle en dagstidning normalt komma ut med minst ett nummer varje vecka, ha ett innehåll som i huvudsak var skrivet på svenska samt i huvudsak distribueras inom landet. Presstöd skulle dock inte lämnas till publikationer som utgavs i statlig eller kommunal regi.

Liksom kommittén föreslog regeringen att en tidnings namn i presstödssammanhang skulle avgöra dess identitet för att stödberättigade dagstidningar skulle kunna särskiljas. Regeringens förslag innebar vidare att för att en tidning skulle vara berättigad till driftsstöd skulle den ha en andel eget redaktionellt material som översteg 55 procent av det totala redaktionella materialet samt att två editioner av samma tidning kunde betraktas som två separata tidningar om innehållet i tillräcklig omfattning skiljde dem åt. Regeringen anförde som skäl till förslaget bl.a. att regelsystemet borde vara så entydigt att det motverkade uppkomsten av utpräglade skenarrangemang utan att det för den skull förhindrade förenklingar och rationaliseringar. Detta borde enligt regeringen kunna uppnås om ett gränsvärde på 55 procent uppställdes. Någon avtrappningsregel ansågs dock inte erforderlig och erfarenheten fick enligt regeringen visa om 55 procentgränsen var väl avvägd eller om nivån skulle behöva justeras i framtiden.

I fråga om driftsstödets allmänna inriktning överensstämde regeringens förslag i stort sett med kommitténs. Regeringens förslag innebar följande. Driftsstöd skulle få lämnas till sådana dagstidningar som hade ett konkurrensmässigt underläge till följd av låg spridning bland hushållen på utgivningsorten och därmed var

mindre attraktiva på annonsmarknaden. Dagstidningarna skulle indelas i tre grupper efter utgivningsfrekvens, nämligen högfrekventa (sex

  • nummer per vecka), medelfrekventa (tre−fem nummer per vecka) och lågfrekventa (ett
  • nummer per vecka). Bland de högfrekventa skulle storstadstidningarna behandlas för sig och bland de lågfrekventa skulle åtskillnad göras mellan tidningar med riksspridning och övriga tidningar. För att en dagstidning skulle räknas in i gruppen högfrekventa storstadstidningar borde även gälla att tidningen under två år före det kalenderår stödet avsåg utgivits med ett redaktionellt textomfång motsvarande mer än 30 000 spaltmeter per år.

Beträffande kvalifikationskriterierna för allmänt driftsstöd till hög- och medelfrekventa dagstidningar samt till lågfrekventa dagstidningar motsvarade regeringens förslag i huvudsak det som kommittén förordat. I allt väsentligt motsvarade också regeringens förslag om en ny beräkningsmetod för driftsstödet det förslag som kommittén lämnat. En överensstämmelse mellan kommitténs och regeringens förslag förelåg även avseende bestämmelser om avveckling av driftsstöd, reduktion av stödbelopp i särskilda fall, rätt till stöd vid vinstutdelning, pantförskrivning samt möjlighet att hålla inne beviljat driftsstöd.

Konstitutionsutskottet biträdde i stort sett regeringens förslag om driftsstöd (KU 1989/90:KU31). När det gällde de föreslagna bestämmelserna om möjlighet till reduktion av driftsstödet m.m., förutom förslaget om möjlighet till reduktion vid pantförskrivning av framtida stödbelopp, var utskottet emellertid inte berett att ta ställning till förslagen. Utskottet delade visserligen uppfattningen att avsikten med presstödet inte var att bevilja bidrag till tidningar som på egen hand lyckades uppnå en vinst av viss storlek i förhållande till driftsstödet och att det inte heller kunde vara rimligt att en dagstidning som uppbar presstöd skulle kunna använda härigenom frigjorda ekonomiska resurser så att de i stället för den egentliga tidningsutgivningen kom utomstående parter till godo. Utskottet uttalade därför att det kunde vara befogat med regler som möjliggjorde en reduktion av stödbeloppet också i sådana fall. Emellertid pekade utskottet på att de föreslagna reglerna för reduktion av stödbeloppet för företag med särskilt goda resultat och för företag som gav utdelning till sina aktieägare bröt mot principen om att bestämmelserna om när allmänt driftsstöd skulle beviljas endast skulle ta sikte på hushållstäckning och utgivningsfrekvens och att inga överväganden skulle behöva göras om tidningsföre-

tagens ekonomi och bokföringsmässiga dispositioner. Utskottet fann också att den regel som föreslogs i propositionen rörande företag med särskilt goda resultat dessutom endast var utformad för det som ansågs vara normalfallet, att ett tidningsföretag enbart ägnar sig åt tidningsutgivning, samt att det enligt förslaget borde ankomma på Presstödsnämnden att meddela föreskrifter i detta avseende vid avvikelser från normalfallet. Enligt utskottet torde det emellertid i ett stort antal fall gälla att tidningsföretagen utöver utgivningen av en stödberättigad tidning också bedriver andra verksamheter och att det för många av dem också gäller att de ingår i koncerner. Dessa förhållanden skulle enligt utskottet leda till stora problem vid tillämpningen av de föreslagna reduktionsreglerna och utskottet anförde att Presstödsnämnden vid tillämpningen av de föreslagna reglerna skulle tvingas utföra kvalificerade analyser av tidningarnas och de tidningsägande företagens ekonomiska redovisning. Av angivna skäl var utskottet alltså inte berett att ta ställning till förslaget i denna del utan föreslog i stället att regeringen skulle återkomma till riksdagen med förslag i berört hänseende. Riksdagen beslutade senare i enlighet med utskottets förslag (rskr. 1989/90:302).

Som ett resultat av riksdagens beslut infördes presstödsförordningen (1990:524) den 1 juli 1990, se bilaga 2.

3.2.8. Pressutredningen -94

Pressutredningen -94 hade ett brett uppdrag att undersöka behovet av direkta och indirekta statliga stödåtgärder till dagspressen (dir. 1993:118). Om kommittén ansåg att sådana stödbehov fanns borde den enligt direktivet också pröva hur ändamålsenliga de nuvarande åtgärderna var samt lämna förslag till framtida statligt engagemang. Utgångspunkten för arbetet skulle vara den nya massmediesituationen, de utvecklingstendenser som kunde iakttas och de krav det moderna samhället och den svenska demokratin ställde.

Kommittén överlämnade sitt betänkande i april 1995, SOU 1995:37 Vårt dagliga blad – stöd till svensk dagspress. Tidigare hade kommittén också överlämnat expertrapporten SOU 1994:94 Dagspressen i 1990-talets medielandskap samt rapporten SOU 1994:145 Ägarkoncentrationen i dagspress och radio/TV – fem promemorior och diskussionsinlägg.

I sitt betänkande anförde kommittén som mediepolitiska utgångspunkter att statsmakterna har ett ansvar för att den grundlagsskyddade yttrandefriheten i praktiken kan utnyttjas och att det finns förutsättningar för en vital opinionsbildning. Det yttersta målet var därvid en förstärkning och fördjupning av demokratin. Kommittén uttalade att den fria åsiktsbildningen har en avgörande betydelse i en politisk demokrati och att massmedierna fullgör tre uppgifter som är särskilt angelägna för den fria åsiktsbildningen: 1) uppgiften att förse medborgarna med sådan information att de fritt och självständigt kan ta ställning i samhällsfrågor (informationsuppgiften), 2) uppgiften att granska de inflytelserika i samhället (granskningsuppgiften) samt 3) uppgiften att låta olika åsikter komma till tals (forumuppgiften). En statlig massmediepolitik borde enligt kommittén inriktas på att främja den yttre mångfalden inom massmedierna, dvs. mångfald i betydelsen förekomst av skilda medier.

Enligt kommittén hade dagspressens särställning i massmedielandskapet blivit mindre markerad under de två föregående decennierna, men kommitténs bedömning var att dagspressen fortfarande hade en särskild och central ställning och att den mer heltäckande än andra massmedier sammantaget kunde fylla informationsuppgiften, granskningsuppgiften och forumuppgiften. Vidare bedömde kommittén att dagspressens centrala betydelse i den demokratiska processen kunde beräknas kvarstå under överskådlig tid samt att mycket av den totala mångfalden skulle gå förlorad utan en stark, mångsidig och differentierad dagspress.

Kommittén anförde att det behövdes både en inre och en yttre mångfald inom dagspressen för att ge de bästa förutsättningarna för en allsidig debatt och åsiktsbildning och för att ge en valfrihet för läsarna. Mot bakgrund härav ansåg kommittén att staten även fortsättningsvis borde stödja dagstidningarna och uttalade att det utan ett ordentligt stöd fanns en påtaglig risk för en minskad mångfald. Kommittén tog dock hänsyn till det ansträngda statsfinansiella läget.

I fråga om dagstidningsbegreppet ansåg kommittén att detta i huvudsak borde vara oförändrat. Enligt kommittén borde det dock eftersträvas en samordning mellan dagstidningsbegreppet i skilda författningar. Vidare föreslog kommittén att kravet att en dagstidning skall innehålla mer än 55 procent eget redaktionellt innehåll skulle sänkas till minst 51 procent. Skälen som kommittén angav till stöd för sistnämnda förslag var att en sådan sänkning inte torde

ha någon avgörande betydelse för tidningsföretagens planer på att ge ut editioner, samtidigt som vissa fördelar från samordningspunkt stod att vinna i det att mycket tidningsmaterial enligt kommittén med fördel kunde vara likadant utformat i flera tidningar utan att mångfalden i åsiktsbildningshänseende gick förlorad.

Vad gällde driftsstödet föreslog kommittén att det borde begränsas i viss utsträckning med hänsyn till det statsfinansiella läget. Beträffande fådagarstidningar konstaterade kommittén att täckningstalsgränsen på 25 procent på mindre orter kunde innebära att tidningarna inte samtidigt nådde upp till en abonnerad upplaga på 2 000 exemplar. Kommittén var emellertid inte beredd att föreslå några förändringar, eftersom den gjorde bedömningen att stödet särskilt borde riktas till rikstäckande och regionala tidningar utifrån synen att mångfalden inom dagspressen främjas mer effektivt om stödet koncentreras till dessa tidningar. Kommittén fann också att det inte var möjligt för staten att ta på sig den ekonomiska börda det skulle innebära att stödja tidningar på en rad små orter, där det saknades rimliga förutsättningar för tidningarna att kunna klara sig på egen hand. Enligt kommittén borde det också finnas en tydlig gräns mot annonsbladen.

Inte heller ansåg kommittén att det behövde införas en ny och högre stödnivå för tvådagarstidningar för att förhindra att en sådan tidning delades upp på två tidningar enbart i syfte att erhålla dubbelt driftsstöd. Härvid bedömde kommittén det som tveksamt om en sådan nivå skulle kunna komma till användning annat än möjligtvis i något enstaka fall. I linje härmed ansåg kommittén också, i likhet med tidigare pressutredningar, att det var angeläget med samverkan mellan tidningar i syfte att rationalisera tidningsverksamhet på andra områden än det rent redaktionella samt att det av detta skäl och med hänsyn till de gränsdragningssvårigheter som annars skulle uppstå inte borde införas regler som förhindrade att det lämnades driftsstöd till två endagstidningar med mycket nära produktionstekniskt och administrativt samarbete. Kommittén uteslöt dock inte möjligheten till en framtida höjning av stödet till tvådagarstidningar om det skulle komma att visa sig att det fanns en tydlig tendens till tidningsuppdelningar i syfte att erhålla mer presstöd.

När det gällde frågan huruvida driftsstödet skulle reduceras eller dras in för vissa vinstgivande tidningar, i linje med vad regeringen föreslog i prop. 1989/90:78, se avsnitt 3.2.7, anförde kommittén att

Presstödsnämnden på uppdrag av regeringen hade tagit fram ett sådant förslag. I korthet innebar förslaget dels att driftsstödet skulle kunna avvecklas under en tvåårsperiod om resultatet exklusive driftsstöd för en tidningskoncern översteg hälften av driftsstödet, dels att rätten till driftsstöd skulle bortfalla för tidningsföretaget eller för samtliga företag i en tidningskoncern om ett företag respektive moderbolaget beslutade om vinstutdelning över en viss nivå – det belopp som översteg halva diskontot multiplicerat med eget kapital. Enligt kommittén hade förslaget mötts av tveksamhet under remissbehandlingen. Konkurrensverket och Statskontoret hade avstyrkt förslaget, bl.a. på grund av att några nämnvärda besparingseffekter inte kunnat redovisas, att det var olämpligt att särbehandla företag efter deras lönsamhet samt att det var tveksamt om det kunde vara en myndighetsuppgift att kontrollera tidningarnas interna koncernförhållande och ekonomi. Kommittén ansåg för sin del att de skäl som framförts av Konkurrensverket och Statskontoret vägde tungt. Enligt kommitténs mening borde presstödet ha en generell utformning och särregleringar undvikas. Det tedde sig enligt kommittén inte heller önskvärt att införa regler som motverkade vinster för företagen. Kommittén fann också att den föreslagna regleringen tedde sig komplicerad och svårtillämpad. Mot bakgrund härav var kommittén inte beredd att förorda att förslaget skulle genomföras.

I propositionen 1996/97:3 Kulturpolitik lade regeringen fram förslag till en fortsatt långsiktig kulturpolitik och i propositionen behandlades Pressutredningen -94:s förslag. Regeringens bedömning var att statens direkta insatser borde verka för att värna mångfalden på dagstidningsmarknaden i syfte att främja en allsidig nyhetsförmedling och opinionsbildning genom att främja konkurrens mellan dagstidningar samt främja förekomsten av monopolbrytande, kompletterande dagstidningar på framför allt den regionala marknaden.

Regeringen föreslog samtidigt förändringar av dagstidningsbegreppet samt hur stödberättigade dagstidningar skulle kunna särskiljas. Förändringarna innebar följande. En lågfrekvent tidning skulle för att kunna få presstöd ha ett allmänt och brett innehåll och riktas mot en vid läsekrets. En tidning skulle för att vara berättigad till driftsstöd ha ett eget redaktionellt innehåll som utgjorde minst 51 procent av dess totala redaktionella innehåll. Om det var uppenbart att flera publikationer var att anse som en och samma publikation trots att de uppfyllde kravet på 51 procent eget

redaktionellt innehåll samt utkom under olika namn skulle Press- stödsnämnden fortsättningsvis vid beslut om presstöd anse dem vara en publikation.

Skälet till förslaget om uppstramning av dagstidningsbegreppet var enligt regeringen att det under senare år hade skett en successiv uttänjning av tillämpningen av dagstidningsbegreppet. Lågfrekventa tidningar skulle därför i fortsättningen inte anses som dagstidningar om deras redaktionella innehåll till övervägande del var inriktat mot avgränsade intresseområden eller delar av samhället. Att samma förslag inte lades beträffande hög- och medelfrekventa tidningar motiverades med att de i kraft av sin periodicitet har en aktualitet som i sig kunde utgöra skäl för att de skulle räknas som dagstidningar. Förslaget att två publikationer i vissa fall skulle kunna betraktas som en publikation tillkom för att undvika ett kringgående av presstödsreglerna. Regeringen anförde i detta sammanhang att det under senare år i vissa fall hade uppstått tvekan huruvida en publikation hade varit att anse som självständig gentemot en annan existerande publikation, trots att publikationerna hade skilda namn och en andel eget redaktionellt innehåll som uppfyllde kravet i presstödsförordningen.

I fråga om driftsstöd föreslog regeringen slutligen att sådant stöd även fortsättningsvis skulle ges enligt de regler som gällde vid tidpunkten för propositionen samt att vissa övergångsregler skulle införas för de tidningar som uppbar driftsstöd år 1996 och som inte längre skulle definieras som dagstidning med anledning av regeringens förslag till uppstramning av dagstidningsbegreppet. Dessa övergångsregler gällde rätten att under en övergångsperiod uppbära reducerat driftsstöd. Riksdagen tillstyrkte regeringens förslag (1996/97:KU1, rskr. 1996/97:88).

3.2.9. Senare ändringar i presstödsförordningen, m.m.

Frågor om ersättningsnivåer avseende driftsstödet har huvudsakligen behandlats i samband med regeringens budgetspropositioner, men även andra ändringar i regelverket har initierats på detta sätt. Bland ändringarna för tiden efter regeringens prop. 1996/97:3 Kulturpolitik kan nämnas att driftsstödet höjdes med 4,5 procent år 2000 (prop. 1999/2000:1, utg. omr. 1, bet. 1999/2000:KU1, rskr. 1999/2000:60). I samband med denna höjning infördes det även bestämmelser som innebär en mildrad tröskeleffekt för låg-

frekventa tidningar samt en sänkt gräns för högsta hushållstäckning, från 40 procent till 30 procent, för hög- och medelfrekventa dagstidningar. Bestämmelsen angående mildrad tröskeleffekt för lågfrekventa dagstidningar återfinns i 2 kap. 6 a § presstödsförordningen och den innebär att de lågfrekventa dagstidningar vars upplaga hamnar under gränsen 2 000 exemplar, men över 1 500 exemplar, får ett oreducerat driftsstöd under en period av högst två år. Därefter avvecklas stödet. Ett nytt oreducerat driftsstöd till en tidning vars upplaga understiger 2 000 exemplar kan enligt 2 kap. 6 a § andra stycket beviljas först när upplagan överstigit 2 000 exemplar under minst tre år.

Vidare höjdes driftsstödet med totalt 15 procent år 2001 (prop. 2000/01:1, utg. omr. 1, bet. 2000/01:KU1, rskr. 2000/01:65 samt prop. 2000/01:100, utg. omr. 1, bet. 2000/01:FiU27, rskr. 2000/01:279). Höjningen var den kraftigaste sedan driftsstödet infördes i dess nuvarande form. I prop. 2001/02:1, utg. omr. 1, anförde regeringen i sin resultatbedömning att höjningen bidragit till att lösa många andratidningars akuta ekonomiska problem samt skapat förutsättningar för en förbättrad ekonomisk situation för dessa tidningar även på sikt. Någon ytterligare höjning av driftsstödet har härefter inte skett.

Utfallet för presstödet år 2000 var 513 798 tkr, med ett totalt anslagssparande på 22 483 tkr. År 2001 anslogs 539 029 tkr till hela presstödet. Utfallet detta år blev 496 954 tkr och det totala anslagssparandet uppgick till 42 075 tkr. År 2002 sänktes anslaget till 515 029 tkr. Utfallet blev 486 198 tkr. Det totala anslagssparan- det uppgick till 70 906 tkr. För år 2003 låg anslaget på 509 029 tkr. Detta år uppgick utfallet och det totala anslagssparandet till 510 401 tkr respektive 65 886 tkr. För år 2004 blev utfallet 517 854 tkr och det totala anslagssparandet uppgick till 47 061 tkr. För år 2005 anslogs 485 029 tkr och utgiftsprognosen för det totala presstödet var 503 325 tkr. Anledningen till sänkningen av anslaget år 2005 i förhållande till år 2004 var att 25 mnkr detta år överfördes till anslaget för stöd till radio- och kassettidningar för finansiering av nya radiotidningsmottagare. Sänkningen av anslaget möjliggjordes genom utnyttjande av tidigare anslagssparande. Någon sänkning av ersättningsnivåerna i presstödssystemet var därför inte nödvändig. För år 2006 uppgår anslaget för presstöd till 507 119 tkr (prop. 2005/06:1, utg.omr. 1). Under åren 2000

  • har utfallet av driftsstödet uppgått till 438,8 mnkr, 420,9 mnkr, 410,7 mnkr, 412,6 mnkr och 407,6 mnkr.

3.2.10. Aktualiserade frågeställningar

Utbildnings- och kulturdepartementet, Medieenheten, har till Presskommittén 2004 överlämnat en skrivelse från Presstödsnämnden till regeringen, innehållande en begäran om ändring av 2 kap. 6 a § första stycket presstödsförordningen (1990:524). Presstödsnämnden föreslår i skrivelsen att endast tidningar som under de närmaste tre föregående åren varit berättigade till driftsstöd enligt 2 kap. 3 § skall kunna erhålla bidrag med stöd av 2 kap. 6 a §.

Bakgrunden till Presstödsnämndens begäran är följande. För att en tidning skall kunna komma ifråga för driftsstöd krävs enligt 2 kap. 3 § presstödsförordningen bl.a. att dess upplaga uppgår till minst 2 000 exemplar. Av 2 kap. 12 § andra stycket framgår att utredningen huruvida en tidning uppfyller kraven för driftsstöd skall för nyetablerade dagstidningar och för dagstidningar som kommer ut med fler eller färre nummer i veckan än tidigare avse den tidsperiod för vilken de kan erhållas. För uppgifter om bl.a. upplaga får perioden inte vara kortare än sex månader. Vidare föreskrivs det i 6 a § första stycket presstödsförordningen att en tidning som under närmast föregående år varit berättigad till driftsstöd enligt 2 kap. 3 § och vars abonnerade upplaga underskrider 2 000 exemplar med högst 500 exemplar är berättigad till driftsstöd med 2 035 000 kr per år under två på varandra följande år. I nu aktuellt hänseende föreskrivs det slutligen i 2 kap. 15 § att en dagstidning som tidigare gav rätt till oreducerat driftsstöd berättigar under det första året efter det att sådan rätt upphörde till två tredjedelar av det stödbelopp som lämnades det senaste år som den berättigade till oreducerat driftsstöd. Under det därpå följande året berättigar tidningen, såvida den inte åter ger rätt till oreducerat driftsstöd, till en tredjedel av det stödbelopp som lämnades det senaste år som stödet var oreducerat.

Mot bakgrund av de i föregående stycke redovisade bestämmelserna har Presstödsnämnden i sin skrivelse anfört att det är möjligt att starta och ge ut en tidning som under endast ett år (sex månader) uppfyller kraven enligt 2 kap. 3 § för att den därefter skall få förhållandevis stora statliga bidrag under ytterligare fyra år:

År 1 En kvalifikationsperiod januari till och med juni månad visar att

tidningen har en abonnerad upplaga på minst 2 000 exemplar. Tidningen har rätt till driftsstöd med 2 035 000 kr för hela året.

År 2 Tidningens abonnerade upplaga underskrider 2 000 exemplar med

högst 500 exemplar. Tidningen har rätt till driftsstöd med 2 035 000 kr.

År 3 Tidningens abonnerade upplaga underskrider 2 000 exemplar med

högst 500 exemplar. Tidningen har rätt till driftsstöd med 2 035 000 kr.

År 4 Tidningen uppfyller inte kraven på abonnerad upplaga. Tidningen

har rätt till avvecklingsstöd med 1 356 700 kr.

År 5 Tidningen uppfyller inte kraven på abonnerad upplaga. Tidningen

har rätt till avvecklingsstöd med 1 356 700 kr.

Presstödsnämnden föreslår i skrivelsen att endast tidningar som under de närmaste tre föregående åren varit berättigade till driftsstöd enligt 2 kap. 3 § skall kunna erhålla bidrag med stöd av 2 kap. 6 a §. Presstödsnämnden har uttalat att förslaget medför att en lågfrekvent dagstidning måste vara berättigad till fullt driftsstöd under tre år för att komma i åtnjutande av ett tvåårigt oreducerat driftsstöd, dvs. att statligt stöd på 4 070 000 kr inte betalas ut förrän en lågfrekvent dagstidning varit berättigad till fullt driftsstöd under tre år och haft en abonnerad upplaga på minst 2 000 exemplar under den perioden.

I sin konsekvensanalys uttalade Presstödsnämnden bl.a. att en dagstidning som inte längre uppfyller kraven för helt driftsstöd har rätt till reducerat driftsstöd under två år med stöd av 2 kap. 15 § och nämnden anmärkte att denna bestämmelse även omfattar nystartade dagstidningar. Presstödsnämndens bedömning var att avtrappningsregeln ger goda möjligheter att under en tvåårsperiod på ett ordnat sätt avveckla en nystartad tidning som inte efterfrågas i tillräcklig omfattning och att förslaget till förordningsändring mot denna bakgrund inte torde påverka benägenheten att starta nya lågfrekventa dagstidningar.

Två ledamöter i Presstödsnämnden reserverade sig mot förslaget. De anförde att det fanns skäl att ompröva den ifrågavarande punkten i förordningen, men att regeln, så länge den finns kvar, borde omfatta såväl nystartade som äldre tidningar.

3.3. Dagstidningsföretagens synpunkter på bestämmelserna om driftsstöd

3.3.1. Inledning

Presskommittén 2004 genomförde våren 2005 en enkätundersökning avseende bestämmelserna om driftsstöd som återfinns i presstödsförordningen (1990:524) och Presstödsnämndens föreskrifter om presstöd (KRFS 1997:13 och 2002:1). Enkäten skickades till samtliga verkställande direktörer i de tidningsföretag som är medlemmar i Tidningsutgivarna, totalt knappt 90 företag.

I undersökningen efterfrågade kommittén företagens synpunkter på gällande regelverk för driftsstöd sett utifrån den nuvarande marknadssituationen på dagspressmarknaden. Härutöver efterfrågades eventuella synpunkter på driftsstödet som ligger utanför själva regelverket.

Svarsfrekvensen på kommitténs enkät får sägas vara låg. Svar har inkommit från ett femtontal tidningsföretag som tillsammans representerar cirka 20 tidningstitlar. Kommittén känner inte till anledningen bakom den låga svarsfrekvensen. Inte heller känner kommittén till om erhållna svar återspeglar samtliga tillfrågade tidningsföretags uppfattning om driftsstödet. I följande avsnitt redovisas en sammanställning av de svar som inkommit till kommittén.

3.3.2. Lågfrekventa dagstidningar med driftsstöd

Haparandabladet

Av regelverket framgår att 90 procent av innehållet i en dagstidning skall vara skrivet på svenska. Bestämmelserna i denna del hindrar etablering av tidningar för de erkända minoritetsspråken i Sverige.

Kravet på att en dagstidning till 90 procent skall distribueras inom landet utgör en allvarlig begränsning för tidningar som verkar i en gränstrakt där grannlandets språk är minoritetsspråk i Sverige. I exempelvis Haparanda och Torneå är städerna integrerade, men föreskrifterna hindrar Haparandabladet från att expandera i Torneå, alltså den stad vars gräns ligger i direkt anslutning till Haparanda. Gränsen för distribution inom landet bör sänkas till 50 procent.

Bestämmelsen om att en dagstidnings egna redaktionella innehåll skall utgöra minst 51 procent av dess totala innehåll hindrar redak-

tionell samverkan mellan tidningar. Ett sådant samarbete vore dock önskvärt mot bakgrund av att det är svårt eller omöjligt för en enskild tidning att vid sidan av personalkostnader påverka andra tunga kostnadsposter som tryckning och distribution. För att en enskild tidning skall kunna sänka sina personalkostnader bör kravet på eget redaktionellt innehåll sänkas till 30 procent. Det skulle ge lokala tidningar möjlighet att satsa på lokalt material medan regionalt material och riksmaterial skulle kunna köpas in. Samma gäller servicematerial som sporttabeller, tv-tablåer, etc.

Att Tidningstjänst AB har monopol på mätning av tidningarnas redaktionella innehåll är olyckligt. Ett fullgott alternativ vore att även tidningsföretagets godkända/auktoriserade revisor ges rätten att utföra motsvarande arbete som Tidningstjänst AB utför.

Kravet på avsättning av 50 exemplar per blockregion ger en minimiupplaga för en riksspridd tidning på 3 500 exemplar. Bestämmelsen härom omöjliggör etablering av t.ex. tidningar för minoritetsspråk då det svårligen går att hitta 50 hushåll i varje region som är villiga att abonnera på en sådan tidning. En lämpligare gräns vore minst 25 exemplar i hälften av landets regioner.

De högfrekventa storstadstidningarna erhåller en orimligt stor andel av presstödet. Storstadstidningarna verkar trots allt på bärkraftiga annonsmarknader där antalet alternativ (mångfalden) är omfattande.

Bestämmelsen om att en lågfrekvent dagstidning inte får ha en betald annonsandel som överstiger 50 procent av hela dess tidningsutrymme under ett kalenderår är nödvändig för att förhindra att rent kommersiella annonsblad felaktigt uppbär presstöd. Att en lågfrekvent dagstidning inte får ha en täckningsgrad som överstiger 25 procent är emellertid en starkt hämmande faktor för etablering av fler tidningar. Presstödet kan på intet sätt kompensera det bortfall av annonsintäkter som en så låg hushållstäckning som 25 procent innebär. Gränsen bör höjas till mer än 50 procent. Dagens gräns slår särskilt hårt mot mångfalden på mindre orter/regioner.

I presstödsförordningen sägs bl.a. att en tidning i vissa fall kan erhålla begränsat driftsstöd trots att den har ett redaktionellt innehåll som till minst 25 procent är skrivet på finska. Med tanke på att minoritetsspråken i Sverige numera är erkända i lag föreslås det att förordningens formulering ”är skrivet på finska” ersätts med ”skrivet på de erkända svenska minoritetsspråken”.

Att det begränsade driftsstödet inte får överstiga 2 035 000 kr per år leder till att en tidning som publicerar material på mino-

ritetsspråk svårligen/omöjligen kan öka sin utgivningsfrekvens. Förordningen bör ändras så att det maximala beloppet uppgår till minst angivet belopp för endagstidningar. Härutöver bör beloppet öka i takt med ökad periodicitet.

Mot bakgrund av att en tidning som enbart distribueras elektroniskt har obefintliga kostnader för distribution bör stödnivån för dessa tidningar anpassas därefter. Vidare bör en elektroniskt spridd tidning ha minimikrav på antalet spaltmeter/eller dylikt som publiceras av eget redaktionellt material. Därtill bör en sådan tidning kunna uppvisa registrerade (ej nödvändigtvis betalande) och återkommande läsare. Man kan här jämföra med kravet på 2 000 årsabonnenter som krävs för att en tryckt tidning skall vara kvalificerad för presstöd. Slutligen bör presstödsberättigade tidningar också ges presstöd för elektronisk spridning av tidningen, också om den elektroniska upplagan motsvarar den tryckta. Det skulle stimulera befintliga tidningar att bidra till mångfald för en vidare krets än dagens tidningsabonnenter. Det skulle härjämte bidra till överlevnadsmöjligheterna för små tidningar.

I termer av procent av redaktionellt innehåll är det oerhört svårt att klassificera huruvida en tryckt tidning – eller en elektroniskt spridd tidning – på ett reellt sätt bidrar till mångfald eller inte. Detta gäller för tidningar som riktar sig till såväl minoriteter som områden med s.k. medieskugga.

Medieskuggan är inte ett fenomen som präglar enbart storstädernas kranskommuner. Det är ett lika aktuellt fenomen inom i stort sett varje län. Den eller de dominerande tidningarna inom ett utgivningsområde koncentrerar sig allt hårdare till respektive utgivningsort medan relativt stora kommuner (räknat i både befolkning och geografi) lämnas utan daglig nyhetsbevakning.

Vad gäller grundkravet på 2 000 exemplar i abonnerad upplaga måste en gräns av detta slag anses som relevant när det gäller att göra urskiljning av de tidningar som bedöms bidra till mångfalden ur läsarperspektivet. Problemet med denna gräns är att det i praktiken är omöjligt att starta tidningar på mindre marknader. En nystartad tidning kommer relativt lätt över gränsen på 25 procent men når svårligen 2 000 exemplar i upplaga. Samtidigt utgör varje gräns ett hinder för nyetablering. Det är ett kostsamt och mödosamt arbete att uppnå 2 000 exemplar i försåld upplaga för en nystartad tidning. Presstödsförordningen borde i stället innehålla en trappa för att underlätta nyetablering av tidningar med målet att uppnå ett visst antal exemplar inom exempelvis tre år. Gränsen

sedd i antal exemplar bör fastställas i förhållande till antalet hushåll som finns på utgivningsorten.

Områdena Tornedalen och Haparanda, som Haparandabladet verkar inom, skulle utan minsta tvekan täckas av en medial skugga ifall Haparandabladet inte erhöll presstöd. Haparandabladets existens lyfter Tornedalen till en regional angelägenhet tack vare den redaktionella konkurrens som skapas med länstidningar och övriga länsmedier. Det klassiska medieparaplyet förverkligas här i omvänd ordning. Nyheter som tas upp i Haparandabladet når centrala tidningsredaktioner, både regionalt och på riksplanet, och de får också spridning i etermedier. Detta driver andra nyhetsredaktioner att belysa de frågor som är viktiga för medborgarna i Tornedalen, inkluderande den befolkning som nyttjar något av de svenska minoritetsspråken. Ett avgörande hinder för Haparandabladets utveckling är de regler som begränsar det maximala press- stödet till 2 035 000 kr. Tvådagarstidningen Haparandabladet erhåller samma presstöd som en endagstidning och kan inte tillgodogöra sig höjt presstöd genom att öka utgivningsfrekvensen till tre dagar per vecka.

Tidningen Helsingen

Regelverket avseende driftsstöd till endagstidningar fungerar tillfredsställande. Systemet med Tidningsstatistik AB:s upplage- och innehållskontroller fungerar också bra. Upplagekontrollerna sker dock enligt ett regelsystem som väsentligen byggts upp för att tidningarna gentemot annonsörer och reklambyråer skall kunna redovisa upplagor med stor och detaljrik precision. För endagstidningar som inte har samma behov av att redovisa upplageuppgifter kunde kanske en förenklad redovisning vara tillräcklig. Detta skulle sänka tidningarnas kostnader för revisionen.

Annonseringens ringa betydelse för Helsingen och liknande tidningar beror på de stora förändringarna på reklammarknaden, särskilt de annonsfinansierade gratistidningarnas expansion. Den stora spridningen av gratistidningar leder till svårigheter för tidningarna att erhålla abonnemangsintäkter. Medan tidningen Helsingen inte kunnat höja abonnemangspriserna i önskad utsträckning har annonsintäkterna sjunkit. Samtidigt har kostnaderna för löner, distribution, tryckning m.m. stigit. Driftsstödet har inte räknats upp på flera år. Presskommittén 2004 bör allvarligt pröva

möjligheterna att höja stödet för endagstidningar innan dessas ekonomiska svårigheter leder till försämringar av produkterna och till följd därav en olycklig utveckling även på upplagemarknaden.

Kalmar Läns Tidning/Nybro Tidning, Växjöbladet/Kronobergaren och Ölandsbladet

Av bestämmelserna i presstödsförordningen framgår att det redaktionella innehållet inte till övervägande del får vara inriktat på avgränsade intresseområden. Bestämmelsen omfattar även opinionsbildning, vilket bör komma till tydligare uttryck.

Tidningsstatistik AB är inte längre ett av branschen ägt företag. Företaget bör därför inte särskilt omnämnas i Presstödsnämndens föreskrifter. Det kan ifrågasättas om inte Tidningsstatistik AB:s monopol på mätningarna bidragit till att kostnaderna för dessa är högre än de annars skulle kunna vara.

För att det tillåtna lägsta priset inte skall bli en formalitet, bör det anges att tidningens betalningsgrad skall vara lägst (exempelvis) 75 procent. Det innebär att en tidning inte både kan ha ett pris som är 25 procent lägre än det pris som tillämpas i motsvarande kategori och dessutom rabatteras med ytterligare 25 procent. Betalningsgraden anger upplageintäkten i procent av den beräknat möjliga intäkten av upplagan multiplicerat med uppgett pris.

Relationen totalupplaga och medelnettoupplaga bör studeras särskilt för lågfrekventa tidningar.

Sedan presstödet infördes och regelverket konstruerades har marknaden för gratisutdelade endagstidningar exploderat. Detta har allvarligt och negativt påverkat endagstidningarnas möjligheter på annonsmarknaden. Inte bara kommersiell annonsering placeras i gratistidningarna. Även statlig och kommunal annonsering utnyttjar numera gratistidningar utan hänsyn till om dessa på redaktionell plats innehåller reguljär nyhetsförmedling eller inte. Utvecklingen har blivit en helt annan än den Nämnden för Samhällsinformation en gång arbetade för. Det är uppenbart att driftsstödet till lågfrekventa tidningar allt mindre har något samband med deras underläge på annonsmarknaden. En studie av lågfrekventa lokala och regionala tidningars annonsmarknad torde visa att marknaden utvecklats starkt negativt.

Gratisutdelade annonsfinansierade tidningar med begränsat redaktionellt nyhetsmaterial har medfört allt större svårigheter att

marknadsföra läsarbetalda fådagarstidningar. Behovet av marknadsföring för de senare tidningarna har ökat samtidigt som det har blivit svårare för tidningarna att synas och att inte bli förväxlade med gratistidningar. Marknadsföringen hindras dessutom av de små möjligheter upplagereglerna ger att sprida tidningen i syfte att göra tidningen känd och värva abonnenter. Presskommittén 2004 bör överväga hur marknadsföringen för fådagarstidningar skall kunna underlättas. Ett alternativ är att fådagarstidningar ges rätt att delas ut i marknadsföringssyfte utan att detta påverkar den stödberättigade upplagan. Om det är önskvärt att förhindra att den ökade marknadsföringen av endagstidningar konkurrerar med gratistidningar på ett skadligt sätt kan den tillåtna annonsandelen i nummer som används för marknadsföring begränsas med visst procenttal.

3.3.3. Medelfrekventa dagstidningar med driftsstöd

Tidningen Dagen

Regelverket avseende driftsstöd är ändamålsenligt. Det måste emellertid finnas en möjlighet att få ökat stöd för högre upplagor. Det kan vara befogat med ett maximibelopp för driftsstödet, men kostnaderna för att arbeta upp en upplaga är mycket höga och förutsätter en ökning av driftsstödet. En tidning i t.ex. Norge kan erhålla ett ökat stöd bl.a. för att genomföra en upplagekampanj.

Skälet till olika bidragssatser för en högfrekvent storstadstidning och övriga högfrekventa tidningar kan ifrågasättas. Det finns också ett starkt önskemål om ett extra driftsstöd för webbaserade dagstidningar.

Det är frustrerande och ologiskt att det inte finns en självklar indexökning för driftsstödet, eftersom alla kostnader mer eller mindre ökar varje år. De oregelbundna uppräkningarna av press- stödet som skett genom åren ger inte den trygghet och stabilitet som behövs för att tidningen skall våga investera. Osäkerheten om utfallet på bidragen de kommande åren hämmar och bromsar många investeringar.

Tidningen Dagen bör särbehandlas i presstödshänseende eftersom den distribueras över hela landet och den har en särpräglad journalistik och bevakning som tillför en dimension i samhällsdebatten som annars skulle saknas. Tidningens volym gör det svårt

att få riksannonsörer samtidigt som den är för liten för att konkurrera med lokaltidningar. Den är helt beroende av presstödet och den bör kompenseras för sin begränsade annonsvolym. Tidningen ägs av ett stort antal aktieägare främst inom den ideella sektorn där samhällspåverkan spelar en stor och viktig roll.

Ett märkligt faktum de tre senaste åren är de kraftiga prishöjningar tidningen drabbats av från statens eget bolag Posten AB, som utan konkurrens kan höja distributionspriset till nivåer som allvarligt hotar tidningens överlevnad. Ett ökat distributionsstöd är absolut nödvändigt för de dagstidningar som är tvingade till postdistribution.

3.3.4. Högfrekventa dagstidningar med driftsstöd

Värmlands Folkblad AB (representerande Värmlands Folkblad och Karlstads-Tidningen)

I allt väsentligt fungerar regelverket. Det är emellertid principiellt fel att Tidningsstatistik AB, som är ett kommersiellt bolag, har ensamrätt på tidningsrevisionen. Verksamheten borde konkurrensutsättas för att skapa valfrihet för tidningsföretagen och möjligheter att pressa priserna.

Vidare kan begreppet storstadstidning ifrågasättas. Det är knappast rimligt att högfrekventa länstidningar skall ha en annorlunda bidragssats och ett lägre maxbelopp än högfrekventa storstadstidningar som verkar under jämförbara betingelser vad avser avstånd och spridning. Snarare är det så att storstadstidningarna har fördelar gentemot högfrekventa länstidningar, särskilt vad gäller distributionen, som är betydligt enklare – och billigare – för storstadstidningen. Regelverket bör också ändras för att uppnå ett mera rättvist förhållande mellan jämförbara bidragsmottagare.

Medievärlden ser i dag ganska annorlunda ut jämfört med förhållandena när presstödet infördes. Efter de senaste årens omstruktureringar finns det egentligen bara tre högfrekventa dagstidningar kvar som lever efter de villkor som gällde i början av 1970-talet. Det är Dala-Demokraten, Östra Småland och Värmlands Folkblad. Mellan dessa tidningar finns ingen egentlig möjlighet till samordning eller gemensam kostnadsbesparing, vilket försätter dem i ett konkurrensmässigt underläge gentemot övriga presstödsmottagande högfrekventa tidningar som köpts upp av större finansiellt

starka koncerner. Dessutom råder samma underläge på annonsmarknaden för dessa tre tidningar, som en gång var huvudargumentet för att införa presstödet. Värmlands Folkblads förslag är att presstödet differentieras i någon form så att en större del kommer nämnda tre tidningar till godo. Då skulle konkurrensneutralitet uppnås och därmed också en större rättvisa.

Redan under år 2005 bör Presskommittén 2004 rekommendera ett återställande av ursprungsvärdet av presstödet. Den successiva urholkning som skett under en följd av år är synnerligen allvarlig för samtliga driftsstödstidningar. Till följd av ständiga nedskärningar har både organisationer och produkter försvagats, vilket på sikt gör det omöjligt att vidmakthålla mångfald och valfrihet på dagstidningsmarknaden.

AB Dala-Demokraten samt Östra Småland AB

Regelverket föreskriver att en storstadstidning skall ha minst 30 000 spaltmeter i redaktionellt innehåll per år. I dag framstår det som ett lågt krav. Att det i dag görs skillnad mellan storstadstidning och övriga tidningar framstår som främmande. Täckningsgraden borde höjas till åtminstone 35 procent. Sänkningen från 40 procent till 30 procent på grund av en situation i Borlänge var alltför drastisk.

Skillnaden mellan en högfrekvent storstadstidning och övriga högfrekventa dagstidningar är för stor. Det är ett förhållande som hängt med i alla tider men som i dag med den ändrade mediesituationen inte längre är berättigat. Det är orimligt att tidningar som täcker hela län skall ha en lägre bidragssats och ett lägre maximibelopp. Det kan fortfarande vara berättigat med en skillnad, men högst dubbla belopp skall gå till storstadstidningarna. Övriga högfrekventa dagstidningar tvingas till drastiska och omfattande rationaliseringar som äventyrar deras existens, medan dessa krav inte ställs på den storstadstidning som är i fullt jämförbar situation vad gäller avstånd och länsspridning.

Sättet att beräkna driftsstödet kan i vissa fall slå på ett förödande sätt mot mottagaren. I de fall en tidning inte har fullt driftsstöd minskar stödet i fall upplagan minskar och ökar i fall upplagan ökar. Det borde egentligen vara precis tvärtom. Minskar upplagan är tidningen i behov av högre bidrag, inte lägre. Det är en angelägen uppgift för Presskommittén 2004 att titta på detta problem.

Ett stort antal tidningar har i dag köpts upp av sina konkurrenter. I dag är det bara tre tidningar som har sina ursprungliga ägare kvar och lever efter de villkor som gällde då driftsstödet infördes. Det är Värmlands Folkblad, Östra Småland och Dala-Demokraten. Dessa tidningar har ingen möjlighet att samordna och rationalisera och därmed göra direkta vinster på motsvarande sätt som de koncerner kan som köpt övriga tidningar. Dessutom har inget ändrats på annonsmarknaden för dessa tre tidningar. De har fortfarande samma underläge som en gång var grunden för driftsstödets införande. Detta gäller inte på samma sätt på flera av de övriga orterna. En selektering är därför berättigad. Ett högre stöd bör ges till de tre omnämnda tidningarna utan att stödet minskar för övriga tidningar.

En kraftig uppräkning av stödet bör ske redan innevarande år. Den urholkning som skett de senaste åren är oerhört allvarlig för alla tidningar som uppbär driftsstöd eftersom de tvingas till återkommande rationaliseringar för att motverka den kraftiga löneinflationen. Till slut blir det produkter som har ännu svårare att hävda sig i konkurrensen eller tvingas närma sig konkurrenterna. På sikt befrämjas inte mångfalden av denna utveckling.

Koncernen Eskilstuna-Kuriren (representerande Eskilstuna-Kuriren med Strengnäs Tidning, Katrineholms-Kuriren och Tidningen Folket)

Koncernens tidningar är i likhet med vad som gäller för dagspressen i övrigt starkt påverkade av den pågående utvecklingen på medie- och reklammarknaden. Mångfalden vad gäller nyheter och reklam har aldrig varit större och det traditionella mångfaldsbegreppet har i praktiken blivit inaktuellt. Det finns inte längre något monopol vare sig för nyheter eller annonser.

De senaste årens utveckling på marknaderna för nyheter och reklam har inneburit en allt hårdare konkurrens mot den tryckta traditionella tidningen och konkurrensen kommer sannolikt att öka ytterligare. Den nya mångfalden av reklammedier och reklambärare innebär att dagstidningarnas andel av reklaminvesteringarna minskar. Samtidigt är reklamintäkterna en viktig förutsättning för att tidningarna skall kunna upprätthålla bredd och djup i nyhetsförmedlingen och opinionsbildningen samt för att tidningarna skall kunna vara tillgängliga i hela det önskade spridningsområdet.

Det nya som skett är att den traditionella tidningen riskerar att tappa läsare och betydelse, samtidigt som mångfalden vad gäller t.ex. nyhetsförmedling ökar. För mångfalden inom opinionsbildningen ser utvecklingen emellertid annorlunda ut. Fortfarande är den tryckta dagstidningen den överlägset viktigaste källan, särskilt för lätt tillgänglig lokal opinionsbildning och debatt. För yngre åldersgrupper får Internet emellertid ett allt större genomslag även inom nyssnämnda områden. Den framtida mediepolitiken och det fortsatta stödet till delar av dagspressen måste alltså ta sin utgångspunkt i ett radikalt förändrat mångfaldsbegrepp och därmed en ny verklighet som möter dagstidningarna.

Den 1 januari 2003 förvärvade Eskilstuna-Kuriren 95 procent av Tidningen Folket. Bakgrunden till förvärvet var att Tidningen Folket i december 2002 stod inför ett överhängande konkurshot. Eskilstuna-Kuriren bedömde i det läget att det var angeläget att försöka medverka till att rädda tidningen. Det främsta syftet var att försöka bevara mångfalden inom den lokala opinionsbildningen. Ett annat syfte var att pröva om det gick att få lönsamhet i tidningen genom en administrativ samordning mellan de båda tidningarna. Att förvärvet kunde genomföras på mycket kort tid berodde på att parterna från början enades om den viktigaste grundprincipen, nämligen att redaktionerna även framöver skulle fungera som helt separata enheter med full integritet. För att få ordning på ekonomin skulle samordning och kostnadsbesparing ske där det i övrigt var möjligt, t.ex. ekonomi, administration, löner, annonsproduktion och tryckning. Efter drygt två år kan det konstateras att Tidningen Folkets ekonomi trots presstöd och kraftiga besparingar fortfarande är långt ifrån balans. De närmaste åren får utvisa om nuvarande presstöd och de åtgärder som har vidtagits för att sänka Tidningen Folkets kostnader är tillräckliga för att skapa ekonomiska förutsättningar för en fortsatt utgivning av tidningen. Det är emellertid uppenbart att Eskilstuna-Kuriren redan nu kan dra slutsatsen att ett minskat ekonomiskt presstöd till Tidningen Folket skulle innebära att det blir omöjligt att fortsätta utgivningen av tidningen.

Slutligen anser Eskilstuna-Kuriren att skillnaden i storlek på driftsstödet mellan storstadstidningar och övriga tidningar är omotiverat stor. Ett förslag skulle enligt tidningen kunna vara att höja stödet till övriga tidningar, 297 000 kr per 1 000 exemplar, dock max 20 mnkr per år.

Gotlandspress AB (representerande Gotlands Allehanda och Gotlands Tidningar)

På få platser har presstödet spelat en så stor roll i bevarandet av journalistisk mångfald som på Gotland. Genom presstödet har utgivningen av två konkurrerande dagstidningar kunnat säkras. År 1999 hade Gotlands Tidningar AB allvarliga ekonomiska problem, Gotlands Allehanda AB visade svag lönsamhet och enligt vissa bedömningar var den gotländska marknaden med 57 000 invånare för liten för att kunna bära två tidningar. Kalkyler kunde emellertid visa att det med ett bibehållet presstöd skulle kunna vara möjligt att fortsätta att ge ut två konkurrerande tidningar på Gotland genom att samordna tidningarnas annons- och upplageförsäljning, administration och teknik. De senaste fem åren har visat att kalkylerna var riktiga. Utgivningen av både Gotlands Allehanda och Gotlands Tidningar har säkrats. Den gotländska tvåtidningsmodellen, där man för första gången neutraliserat annonsintäkterna mellan tidningarna i enlighet med intentionerna för presstöd genom att ge två redaktioner lika stora resurser har väckt stort intresse. Gotlandsmodellen öppnade dörren på andra konkurrensorter för liknande samarbetsprojekt. Modellen är emellertid mycket sårbar för förändringar i presstödet. Skulle presstödet för dagstidningarna på Gotland försvinna skulle det ofrånkomligen leda till en sammanslagning av Gotlands Allehanda och Gotlands Tidningar.

Gotlands Allehanda

Det s.k. begränsade driftsstödet som dagstidningarna på Gotland erhåller är nödvändigt för att mångfald och konkurrens skall kunna upprätthållas på den gotländska dagstidningsmarknaden. Möjligheterna för dagstidningarna på Gotland att öka antalet abonnenter är begränsade till följd av öns geografi. Tidningarna har ett givet spridningsområde och en given publik att bearbeta för att öka räckvidd och abonnenter. Realistiskt sett finns det heller ingen tidning utanför ön som skulle vara beredd att ta upp nyhetsbevakningen av Gotland och därmed konkurrera eller ersätta de nuvarande tidningarna.

När det gäller rikstidningar har servicen till Gotland och för gotlänningarna radikalt försämrats sedan Svenska Dagbladet gick över till postdistribution. Resultatet var ett prenumerationsras för

Svenska Dagbladet på Gotland. Hur länge Dagens Nyheter väljer att fortsätta distribuera sin tidning till ön är förmodligen bara en tidsfråga. Det är också en kostnadsfråga. Det är dyrare för gotlänningarna att ha en rikstidning än vad det är för fastlandssvenskar. Allt fler hushåll väljer därför att bara ha en tidning – en lokalt producerad. Därför får tidningarna på Gotland efterhand ett ansvar också för riks- och utrikesbevakning.

För gotlänningen är det viktigt att kunna ha en valmöjlighet när det gäller dagstidningar. En nyhet, en händelse, kan bevakas och beskrivas på olika sätt. Tidningarna har också en opinionsbildande uppgift i det demokratiska samhället. Tidningarnas opinionssidor som såväl speglar som initierar den politiska debatten fyller en icke oväsentlig demokratisk funktion. Tidningarnas ledarsidor inspirerar och ökar det politiska intresset och det demokratiska engagemanget i det gotländska samhället. Det stora samhällsengagemanget på Gotland kan direkt kopplas till den tidningssituation som råder på Gotland.

Målsättningen är att öka bevakningen av Gotland och att gå djupare i nyhetsflödet än vad de har resurser till i dag. På Gotland är det 15 mil från norr till söder. Om det fanns ekonomiska och personella resurser att starta ett par lokalredaktioner, en i norr och en i söder, skulle nyhetsbevakningen förbättras avsevärt vilket också skulle gagna allmänheten. Utan presstödet skulle tidningarna inte kunna upprätthålla den nyhetsbevakning de gör för närvarande. Med ytterligare ett ”bygdetillägg” skulle de kunna förbättra bevakningen på lokalnivå genom upprättande av lokalredaktioner.

Laholms Tidning

Laholms Tidning har inga större invändningar emot det regelverk som i dag finns och tillämpas för driftsstödet till vissa tidningar. Tidningen avstår därför från att lämna synpunkter på regelverket för de allmänna bidragen.

Laholms Tidning omfattas av det s.k. begränsade driftsstödet. Det innebär att tidningen erhåller driftsstöd trots att deras täckningsgrad överstiger gränsen för det allmänna driftsstödet. Täckningsgradens tak anser tidningen vara en svaghet i systemet när bidragets storlek fastställs. Eftersom tidningen under en lång tid varit och även i dag är en andratidning inom sitt spridningsområde,

Laholms kommun, uppstår ekonomiska problem. Laholms Tidning hade år 2004 en upplaga på 4 000 exemplar per nummer. Eftersom Laholms Tidning är en liten lokal tidning med ett spridningsområde i stort sett inom en kommun innebär det att tidningen har stora ekonomiska problem. Såväl abonnenter som annonsörer väljer oftast den största tidningen i spridningsområdet. Det innebär i sin tur att tidningen för att kunna gå runt med nuvarande stöd måste ha betydligt lägre kostnader än sin konkurrent. Tidningen måste alltså göra hårda rationaliseringar och effektiviseringar som naturligtvis lätt kan slå på kvaliteten.

Tidningens förhoppning är att regelverket i denna del förändras och att bestämmelser skapas så att tidningen, såsom varande andratidning inom kommunen, blir berättigad att erhålla driftsstöd enligt de allmänna reglerna. Detta bör ske trots att Hallandsposten har sin utgivningsort i Halmstad.

3.3.5. Storstadstidningar med driftsstöd

Skånska Dagbladet

Regelverket avseende driftsstöd fungerar väl och tidningen har inga förslag till ändringar eller övriga synpunkter på bestämmelserna. Presstödet har gått till de företag som inte själva haft förutsättningar för överlevnad utan ekonomiskt tillskott. Systemet med driftsstöd är fortfarande nödvändigt för att mångfalden inte skall minska dramatiskt.

3.3.6. Låg-, hög- och medelfrekventa dagstidningar utan driftsstöd

Skånemedia AB (representerande tidningarna Kristianstadsbladet, Trelleborgs Allehanda och Ystads Allehanda)

Driftsstödet har förlorat den funktion som ursprungligen fanns, nämligen att stödja tidningar utan ekonomisk bärkraft. Trots driftsstöd har ett antal sådana tidningar försvunnit, allteftersom konkurrensbetingelserna på marknaden förändrats. Kvalitativt innehåll och marknadsekonomiskt kunnande är faktorer som genererar läsare och annonsörer. Utan dessa faktorer finns inte förut-

sättningar att långsiktigt trygga utgivning av dagstidningar, oavsett presstöd.

Det har visat sig att icke-partianknytna tidningar med ett innehåll som utgör bred mångfald både i debatt och nyhetsförmedling varit uppskattade av läsarna och därmed mest framgångsrika. Driftsstödet motverkar detta och bidrar dessutom till att försämra branschens redan dåliga lönsamhet genom att otidsenliga affärskoncept bibehålls. I en situation där konkurrensen från nya medier hårdnar är det viktigt för dagstidningsbranschen att utvecklas och förändras utan att hindras av bidragskonstruktioner som spelat ut sin roll. Utan ett sunt aktivt produkt- och strukturutvecklande är risken uppenbar att dagstidningsbranschen fortsätter att tappa många nuvarande men framför allt kommande generationers läsare.

Enligt SkåneMedia AB:s uppfattning blir konkurrensen mellan dagstidningarna genom driftsstödets påverkan osund, eftersom stödtagande tidningar ges möjlighet till prissättning som inte är företagsekonomiskt motiverad. Ett exempel är Skånska Dagbladets aktiviteter och agerande i konkurrens med SkåneMedia AB:s tidningar i Sjöbo och Skurup. Sammantaget är driftsstödet en konkurrenssnedvridande bidragsform, som motverkar sitt syfte och som till och med utgör en fara för dagstidningarnas långsiktiga överlevnad.

Norrtelje Tidning

Det finns en koppling mellan reklamskatten och driftsstödet. Reklamskatten infördes för att finansiera driftsstödet. Riksdagen har beslutat att reklamskatten skall avskaffas, men regeringen har hittills bedömt att det statsfinansiella läget inte tillåter detta. Utifrån dessa förutsättningar kan tidningen tänka sig att driftsstödet avvecklas så att regeringen kan effektuera riksdagens beslut. Att dagstidningar belastas med reklamskatt snedvrider konkurrensen på ett otillfredsställande sätt mot ljudradio, tv och direktreklam. Reklamskatten måste avskaffas, ju förr desto bättre.

Den förda diskussionen om medieskugga runt storstäderna är intressant. Den fokuserar bl.a. på att driftsstödet inte bör vara konserverande utan i stället stödja nyetableringar.

3.3.7. Storstadstidningar utan driftsstöd

Dagens Nyheter

En väl fungerande dagspress är utan tvekan av mycket stor betydelse för det fria ordet och för ett demokratiskt samhälle. Med en väl fungerande dagspress avses här en dagspress där enskilda tidningsföretag har en tillräcklig lönsamhet för att inte bara förvalta utan också för att utveckla tidningen så att den fortsatt kan vara den naturliga platsen för nyheter och opinionsbildning som svensk dagspress alltid varit.

Det svenska medielandskapet har förändrats dramatiskt under de senaste tio åren. Utvecklingen av kommersiell tv, kommersiell ljudradio, gratistidningar som Metro samt Internet har kraftigt ökat utbudet för den enskilde medborgaren. Få, om ens någon, av dessa kanaler har dock samma ambition när det gäller djup nyhetsförmedling och opinionsmaterial som dagspressen. Denna ambition har dagspressen också överfört på egen Internetverksamhet. Trots utvecklingen har dagspressen befäst sin position som en viktig nyhetsförmedlare och som den ledande kanalen för opinionsbildning. Den tid som dagligen avsätts för att läsa en dagstidning är så gott som oförändrad, 31 minuter i genomsnitt per person år 1990 jämfört med 30 minuter år 2003.

Trots ett stabilt tidningsläsande har dagspressen tappat marknadsandelar på annonsmarknaden. Under perioden 1992

  • har den betalda dagspressens marknadsandel minskat från 67 procent till 43 procent. Det utgör en dramatisk minskning av annonsintäkterna. Inledningsvis tappades andelar till kommersiell TV och därefter till gratistidningar av dagspresskaraktär och till direktreklam. Förlusten av marknadsandelar till nya aktörer på Internet har sannolikt bara börjat.

För Dagens Nyheter gäller att annonsintäkter stått för i genomsnitt 67 procent av de totala intäkterna de senaste tio åren. Under år 2004 stod annonsintäkten för 57 procent av den totala intäkten, vilket var den lägsta siffran någonsin. Försämringen beror främst på en radikalt förändrad konkurrenssituation i Stockholm. DN har små möjligheter att kompensera förlorade annonsintäkter med kraftigt ökade prenumerationspriser. Kraftiga ökningar av prenumerationspriset skulle riskera att driva tidningen mot en smalare mer högavlönad läsarbas och detta är inte i linje med tidningens eller ägarnas intentioner. En sådan utveckling skulle också mot-

verka den mångfald som är målet med presspolitiken. Annonsintäkter och konkurrenskraft på annonsmarknaden är en förutsättning för en livskraftig dagspress.

Driftsstödets nuvarande utformning är inriktad på att stötta ett fåtal tidningar. Konstruktionen hör samman med massmedielandskapet före år 1995. För att främja mångfalden och skapa rätt förutsättningar för dagspressen vore det logiskt att i dagsläget i stället för att hålla fast vid driftsstödet förändra reklamskatten. Detta skulle gynna hela dagspressen och inte bara några få dagstidningar.

Driftsstödet snedvrider i dag konkurrensen på dagspressmarknaden i Stockholm. Stockholmsmarknaden är en av Europas mest konkurrensutsatta tidningsmarknader. I Stockholm finns utöver Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet kvällstidningarna Expressen och Aftonbladet, de två gratistidningarna Metro och Stockholm City samt de sedan länge etablerade veckoutgivna lokala gratistidningarna. Sedan januari 2004 finns dessutom ett nytt fenomen i den gratis hemdistribuerade tidningen Metro Hus&Hem. Även i mellanstora svenska städer har utvecklingen under det senaste året gått mot riktade produkter som konkurrerar med dagstidningarnas traditionella eftertextannonser. Att det på denna marknad betalas ut 66 mnkr per år i presstöd till Svenska Dagbladet är att kraftigt snedvrida konkurrensen. Att dessa skattemedel dessutom går till ett företag som ägs av en lönsam börsnoterad norsk mediekoncern och som väljer att investera ansenliga summor i annan medieverksamhet, nu senast genom köpet av Tasteline, ter sig som en olycklig effekt av nuvarande regelverk.

Sammanfattningsvis fungerar distributionsstödet väl för att säkerställa spridning av dagstidningar. Däremot har driftsstödet i dess nuvarande form tjänat ut sin roll. Ett bättre sätt att säkerställa dagspressens framtida position vore att se över dagstidningarnas möjligheter till lönsamhet genom rättvis konkurrens på annonsmarknaden.

3.4. Överväganden och förslag

3.4.1. Allmänna utgångspunkter

Utgångspunkter för det statliga engagemanget på dagspressmarknaden, m.m.

I 1 kap. 1 § regeringsformen uttalas att all offentlig makt utgår från folket, att den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och lokal rösträtt, att den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse samt att den offentliga makten utövas under lagarna. Bestämmelsen är en av grunderna för det svenska statskicket. Ansvaret för att bestämmelsen får en reell innebörd åvilar ytterst statsmakterna. Från ett vidare perspektiv är det därvid uppenbart att det inte är tillräckligt att medborgarna gentemot det allmänna är tillförsäkrade grundläggande demokratiska rättigheter såsom yttrande-, informations- och tryckfrihet. En vital och för statsskicket nödvändig opinionsbildning förutsätter att medborgarna också har tillgång till och aktivt tar del av fora som når ett större antal människor. Utifrån detta perspektiv spelar massmedierna en central roll i det demokratiska systemet.

Principiellt sett bedömde Pressutredningen -94 att massmedierna fullgör tre uppgifter som är särskilt angelägna för den fria åsiktsbildningen och som motiverar att statsmakterna i den fria åsiktsbildningens intresse har anledning att med särskilda åtgärder stödja massmedier eller verka för att hindra en oönskad utveckling på massmediemarknaden: 1) informationsuppgiften; uppgiften att förse medborgarna med sådan information att de fritt och självständigt kan ta ställning i samhällsfrågor, 2) granskningsuppgiften; uppgiften att verka som självständiga aktörer och att granska de inflytelserika i samhället och 3) forumuppgiften; uppgiften att låta olika åsikter och kulturyttringar komma till tals (SOU 1995:37 s. 156 ff.). I fråga om behovet av åtgärder från statsmakternas sida ansåg utredningen att frågan om mångfalden inom massmedierna är av central betydelse. Presskommittén 2004 delar Pressutredningen -94:s syn men menar att det på en punkt tydligare bör markeras att bedömningen av behovet av åtgärder från statens sida på massmediemarknaden görs med utgångspunkt från statsskickets grunder. Kommittén anser sålunda att granskningsuppgiften hos massmedierna bör formuleras som uppgiften att verka som själv-

ständiga aktörer och att granska att den offentliga makten utövas under lagarna.

För att ingen enskild, företag eller privatperson, på mera godtyckliga grunder skall hindras från att framföra information och åsikter är det viktigt att massmedierna kan spegla olika åsikter, uppfattningar och idéer i samhället och att det finns utrymme för olika alternativ på massmediemarknaden. Ett särskilt ansvar åligger härvid statsmakterna att bevaka att det råder goda förutsättningar för mångfald på den svenska massmediemarknaden. Rent allmänt bör staten tillse att det finns rimliga möjligheter att nyetablera företag på massmediemarknaden samt att det skall finnas goda förutsättningar att bedriva både små och stora medieföretag sida vid sida.

Presskommittén 2004 har enligt direktivet (dir. 2004:137) i uppdrag att göra en översyn av det statliga stödet till dagspressen och lämna förslag på hur det framtida statliga engagemanget på dagspressområdet skall vara utformat. Det sägs i direktivet att kommittén skall föreslå åtgärder som innebär att det statliga pressstödet även i fortsättningen bidrar till mångfald vad gäller innehåll och ägande samt till bred spridning av dagstidningar i såväl storstadsområden som andra delar av landet. Med utgångspunkt från direktivet har kommitténs arbete varit inriktat på dagspressen och dess funktion som massmedium. Målsättningen för kommitténs arbete har varit att vårt statsskick skall fördjupas och förstärkas.

En genomgång av den statliga massmediepolitiken sedan mitten av 1960-talet fram till i dag visar att de tidningar som av staten ansetts som särskilt betydelsefulla för det svenska statsskicket har varit abonnerade allmänna nyhetstidningar med reguljär nyhetsförmedling och/eller allmänpolitisk opinionsbildning. Enligt gällande bestämmelser inkluderas sådana tidningar som normalt kommer ut med minst ett nummer per vecka och har ett innehåll som i huvudsak är skrivet på svenska samt i huvudsak distribueras inom landet. Tidningarna skall vidare komma ut under ett eget namn och dess egna redaktionella innehåll skall utgöra minst 51 procent av dess totala redaktionella innehåll. En avgränsning har gjorts mot tidningar som normalt kommer ut med ett eller två nummer per vecka och vars redaktionella innehåll till övervägande del är inriktat på avgränsade intresseområden eller delar av samhället såsom näringsliv och affärsverksamhet, konsumentpolitik, miljöfrågor, idrott, friluftsliv eller frågor med anknytning till kyrkoliv och religion. Presskommittén 2004 anser att avgränsningarna gentemot

andra tidningar framstår som ändamålsenliga som huvudregel i presstödssammanhang.

Dagspressen var fram till introduktionen av radio och tv medborgarnas enda dagliga massmedium, men även under senare tid har dagspressen bibehållit sin centrala ställning som massmedium för medborgarna att inhämta information och ge uttryck för sina åsikter, både på lokalt, regionalt och nationellt plan. I ordningen är Presskommittén 2004 den åttonde statliga utredning som tillsatts för att utreda förhållandena på dagspressmarknaden. Den svenska dagspressmarknaden är även i övrigt väl utredd och genomlyst genom den forskning och det arbete som utförs av bl.a. universitet, högskolor, Presstödsnämnden, branschorganisationer och fackförbund. Mot bakgrund av dagstidningarnas viktiga betydelse för det svenska statsskicket framstår detta som naturligt.

Presskommittén 2004 menar att det under de drygt 40 år som förflutit sedan 1963 års pressutredning presenterade sitt betänkande inte skett någon förändring avseende de grundläggande marknadsförutsättningarna för tidningsutgivningen. Redan 1963 års utredning visade, med hänvisning till teorin om den s.k. upplagespiralen, att gränslinjen mellan lönsamma och inte lönsamma tidningsföretag inte går mellan stora och små tidningar utan mellan tidningar med ur konkurrenssynpunkt fördelaktiga positioner och tidningar i konkurrensmässigt underläge. På uppdrag av 1972 års pressutredning formulerade Karl Erik Gustafsson vidare i början av 1970-talet en teori om hushållstäckningens betydelse för en tidnings konkurrenskraft på en begränsad tidningsmarknad. Täckningsgradsteorin innebär att en tidning med lägre hushållstäckning genererar lägre annonsintäkter och har högre kostnader per tidningsexemplar än en konkurrerande tidning med högre hushållstäckning, samt att en tidning med lägre hushållstäckning har svårt att av egen kraft ta sig ur sitt underläge och att förhållandena på tidningsmarknaden därmed är sådana att det sannolikt uppstår naturliga monopol. Resultaten av de empiriska studier som härefter gjorts av tidningsmarknaden har visat god överensstämmelse med täckningsgradsteorin och det kan förutsättas att teorin ger en riktig beskrivning av de förhållanden under vilka tidningsföretagen verkar också i dag.

Det statliga engagemanget på dagstidningsområdet har inledningsvis med utgångspunkt från teorin om den s.k. upplagespiralen och från mitten av 1970-talet med utgångspunkt från täckningsgradsteorin syftat till att minska skillnaderna i annonsintäkter

mellan konkurrerande dagstidningsföretag. Den förda presspolitiken kan sägas ha syftat till att motverka de marknadskrafter som kan leda till monopolsituationer för att på så sätt försöka bibehålla en mångfald och göra det möjligt för medborgarna att företa sitt tidningsval med utgångspunkt från tidningarnas framtoning och redaktionella innehåll.

Drifts- och distributionsstödet har alltsedan presstödet infördes utgjort kärnan bland de direkta stödformerna till tidningsföretagen. Sedan mitten av 1970-talet har driftsstödet syftat till att kompensera tidningar med låg hushållstäckning för deras lägre annonsintäkter och därigenom göra det möjligt även för dessa tidningar att uppnå acceptabla rörelseresultat. Distributionsstödet har syftat till att åstadkomma en samdistribution av dagstidningar mellan konkurrerande dagstidningsföretag för att på så sätt undanröja tidningsdistributionen som ett konkurrensmedel mellan tidningarna. Ett annat syfte med distributionsstödet har varit att öppna lokala marknader för tidningar från andra orter. Vid sidan av drifts- och distributionsstödet har det även i perioder funnits andra typer av direkta stöd, bl.a. samverkansstöd, som syftat till att stimulera samverkan mellan konkurrerande dagstidningsföretag, samt etableringsstöd och utvecklingsstöd som syftat till att underlätta för nya aktörer att komma in på marknaden och för befintliga aktörer att göra kapitalkrävande investeringar.

Även indirekta stöd till tidningsföretagen omfattas av den förda presspolitiken. Här ingår stöd i form av reducerad mervärdesskatt. Enligt Statskontorets utredning Reducerad mervärdesskatt i subventionerade verksamheter beräknas stödet i form av reducerad mervärdesskatt för dagstidningsföretagen uppgå till drygt en mdr kr jämfört med att en enhetlig mervärdesskatt på 22 procent skulle tas ut. Även den reducerade reklamskatt som dagstidningsföretagen betalar kan ses som ett indirekt stöd. Att se den reducerade reklamskatten som ett indirekt stöd till dagspressen är emellertid kontroversiellt. Skälet till detta är att vissa aktörer på reklammarknaden är helt befriade från reklamskatt. För dagstidningsföretagen framstår reklamskatten därför som en belastning som snedvrider konkurrensen på reklammarknaden till dagstidningarnas nackdel. Frågan om reklamskatten ligger emellertid utanför kommitténs uppdrag. Riksdagen har beslutat att reklamskatten skall avskaffas så snart det statsfinansiella läget medger detta.

Under de 40 år som förflutit sedan 1963 års pressutredning lade fram sitt betänkande är det uppenbart att det också har skett

avsevärda förändringar på den svenska massmediemarknaden. Dessa förändringar har i sin tur påverkat förutsättningarna för tidningsutgivningen. Förändringarna är främst föranledda av en ny konkurrenssituation för dagstidningsföretagen på såväl reklam- som publikmarknaden.

Dagstidningsföretagens huvudsakliga intäkter utgörs av reklam- och abonnemangsintäkter, där reklamintäkterna generellt sett stått för 60

  • procent av ett dagstidningsföretags totala intäkter. Från att dagstidningsföretagen på 1960-talet i princip varit ensamma om att sinsemellan konkurrera på reklammarknaden möts de i dag av konkurrens från reklamfinansierade radio- och tv-företag, direktreklam i nya former, Internetföretag, gratistidningar, m.m.

Nytillkomna reklamfinansierade aktörer på massmediemarknaden har bidragit till att de totala reklaminvesteringarna har ökat betydligt mer än om dagstidningsföretagen skulle ha varit ensamma aktörer. Den nya konkurrenssituation som dagstidningsföretagen möter kan emellertid antas ha bidragit till att dagspressens totala reklamintäkter legat kvar på en i princip oförändrad nivå under de senaste decennierna, trots att de totala reklaminvesteringarna ökat kraftigt. Att dagstidningsföretagens reklamintäkter i princip legat på en oförändrad nivå har lett till att reklamintäkterna numera generellt sett utgör en mindre procentuell del av företagens totala intäkter gentemot tidigare. Förändringarna i dagstidningsföretagens konkurrenssituation på reklammarknaden och utvecklingen av tidningsbranschens reklamintäkter kan åskådliggöras genom fyra bilder som Tidningsutgivarna tillhandahållit kommittén, se figur 3.1

Figur 3.1 Medielandskapet 1980

Källa: IRM.

Figur 3.2 Medielandskapet 1999

Källa: IRM.

Bio 21 mkr

Bio 21 mkr

Fackpress

315 mkr Fackpress

315 mkr

Pop. press

176 mkr Pop. press

176 mkr

Utomhus

123 mkr

Utomhus

123 mkr

Dagspress

2708 mkr Dagspress

2708 mkr

4032 mkr

4032 mkr 4032 mkr

Kataloger

180 mkr Kataloger

180 mkr

Mässor 509 mkr Mässor 509 mkr

Bio 21 mkr

Bio 21 mkr

Fackpress

315 mkr Fackpress

315 mkr

Pop. press

176 mkr Pop. press

176 mkr

Utomhus

123 mkr

Utomhus

123 mkr

Dagspress

2708 mkr Dagspress

2708 mkr

4032 mkr

4032 mkr 4032 mkr

Kataloger

180 mkr Kataloger

180 mkr

Mässor 509 mkr Mässor 509 mkr

37 349 Mkr 37 349 Mkr 37 349 Mkr

Dagspress

Kataloger

TV

Mässor

Utomhus

Bio

Fackpress

Pop. press

Gratis-

tidningar

Bilagor

Shopping-

vagnar

3D Skärmar

Golv

Kvitton

Escalators

Vepor

Text-TV

Digital-TV

Lokal-TV

PC TV

Internet

Lokalradio CD Rom

DR

Butikspromotion

Trycksaker

37 349 Mkr 37 349 Mkr 37 349 Mkr

Dagspress

Kataloger

TV

Mässor

Utomhus

Bio

Fackpress

Pop. press

Gratis-

tidningar

Bilagor

Shopping-

vagnar

3D Skärmar

Golv

Kvitton

Escalators

Vepor

Text-TV

Digital-TV

Lokal-TV

PC TV

Internet

Lokalradio CD Rom

DR

Butikspromotion

Trycksaker

Figur 3.3 Medielandskapet 2003

Källa: IRM.

Figur 3.4 Totala reklaminvesteringar 1990

Källa: IRM.

48 554 mkr 48 554 mkr 48 554 mkr

Dagspress

Kataloger

TV

Mässor

Utomhus

Bio

Fackpress

Pop. press

Gratistidningar

Bilagor

Shopping

vagnar

3D Skärmar

Golv

Kvitton

Sponsring

Vepor

Text-TV

Digital-TV

Lokal-TV

PC TV

Internet

Lokalradio CD Rom

DR

Butikspromotion

Trycksaker

Gratis Telefoner

3G

PPV

Webb-TV

Webbtidningar

Web

Taxi

P-mätare

Toalett

Mjölkpaket

Satelitkanaler

Digital radio

Gratis vykort

Digitala tidngingar

Tunnlar

Dataspel

TV-shop

Skolor

Intern-TV

Video on Demand

48 554 mkr 48 554 mkr 48 554 mkr

Dagspress

Kataloger

TV

Mässor

Utomhus

Bio

Fackpress

Pop. press

Gratistidningar

Bilagor

Shopping

vagnar

3D Skärmar

Golv

Kvitton

Sponsring

Vepor

Text-TV

Digital-TV

Lokal-TV

PC TV

Internet

Lokalradio CD Rom

DR

Butikspromotion

Trycksaker

Gratis Telefoner

3G

PPV

Webb-TV

Webbtidningar

Web

Taxi

P-mätare

Toalett

Mjölkpaket

Satelitkanaler

Digital radio

Gratis vykort

Digitala tidngingar

Tunnlar

Dataspel

TV-shop

Skolor

Intern-TV

Video on Demand

-

10 000 20 000 30 000 40 000 50 000 60 000

1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003

Mkr

Totalt

Dagspress

-

10 000 20 000 30 000 40 000 50 000 60 000

1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003

Mkr

Totalt

Dagspress

Det ökade utbudet på massmediemarknaden har medfört att dagstidningsföretagen möter en ökande konkurrens om medborgarnas tid och ekonomiska resurser. I Nordicom-Sveriges Mediebarometer för år 2004 återfinns bl.a. ett cirkeldiagram med en beräknad medieanvänding i tid fördelad på olika medier och kanaler i befolkningen 9

  • år 2004, se figur 3.5.

Figur 3.5 Beräknad medieanvändning i tid fördelad på olika medier och kanaler i befolkningen 9

  • år 2004. Figuren visar en beräkning där

Mediebarometerns bruttotid för radio och TV fördelats på grundval av uppgifter från räckviddsstudier för respektive medium 2004

Källa: Nordicom-Sveriges Mediebarometer 2004.

Nordicom-Sverige anför att de medieområden som redovisas i det ovan återgivna diagrammet består av många olika kanaler (t.ex. har privat lokalradio cirka åttio kanaler). Syftet med figuren är enligt Nordicom-Sverige att illustrera hur tiden för mediekonsumtion fördelas på allt fler kanaler.

Enligt Nordicom-Sverige har fragmentiseringen på massmediemarknaden förstärkts av att många nya kanaler har tillkommit under särskilt de senaste tio åren samtidigt som den totala tiden för medieanvändning förblivit relativt stabil. Uppgifterna vinner stöd av redovisningen i mediebarometern 2004 att bruttotiden för människornas medieanvändning ökat med endast 30 minuter mellan åren 1979 och 2004, från fem timmar och 21 minuter till fem timmar och 51 minuter.

Nordicom-Sveriges årliga undersökningar visar att användningen av morgontidningar i Sverige legat på en i princip konstant hög nivå internationellt sett sedan början av 1980-talet. År 1981 läste 74 procent av befolkningen i åldrarna 9

  • år en morgontidning en genomsnittlig dag. År 2004 var motsvarande siffra 71 procent. Den lägre dagstidningsläsningen kan enligt Nordicom-Sverige främst härledas till en minskning i åldersgruppen 15 till 24 år. Även lästiden bland läsare 9
  • år en genomsnittlig dag 1980−2004 har legat relativt konstant under perioden: 32 minuter år 1980 jämfört med 30 minuter år 2004. Nordicom-Sverige redovisar att det är landsortspressen som står för huvuddelen av den totala morgontidningsläsningen i Sverige. Nästan hälften av befolkningen läser minst en landsortstidning en genomsnittlig dag medan motsvarande andel för storstadsmorgonpressen är knappt 30 procent. Om det beaktas att de flesta landsortstidningar inte utges på söndagar och undersökningen utgår från vardagsläsningen ökar andelen för landsortspressen till 54 procent, jämfört med 28 procent för storstadsmorgontidningarna.

Enligt Ulla Carlsson, föreståndare för NORDICOM, har det inte skett några betydande omkastningar i medievanorna och hon anför att det kan förefalla anmärkningsvärt att det inte har hänt mer i svenskarnas medieanvändning sedan slutet av 1970-talet trots att mediesystemet under samma period i grunden har förändrats (Mediebarometern 2004). Ulla Carlssons slutsats är att de stora förändringarna i medievanor först sker mellan generationer medan de medelstora förändringarna kan ske under en enskild individs livscykel.

Även om räckvidden för dagstidningarna alltjämt är hög kan det konstateras att den abonnerade dagstidningsupplagan minskat kontinuerligt. Kommittén bedömer att förhållandet sannolikt står i direkt orsakssamband med den hårdnande konkurrensen på mediemarknaden. Som framgått har även dagstidningsläsningen minskat de senaste decennierna, både i tid och räckvidd, om än förhållandevis marginellt. Sannolikt finns det risk för att den negativa trenden kommer att hålla i sig kommande år. Åsa Nilsson, doktorand och forskare vid Institutionen för journalistik och masskommunikation, Göteborgs universitet (JMG), menar att den relativt stora stabiliteten i medieanvändningsmönster under det senaste kvartsseklet i mycket burits upp av äldre generationers trögföränderliga vanor samt att det förändrade medieutbudet har haft särskild betydelse för yngre och mer förändringsbenägna generationer som tillägnat sig lite annorlunda medievanor än tidigare generationer (Mediebarometern 2004). Enligt Åsa Nilsson har det dagliga tvtittandet ökat – till synes på bekostnad av morgontidningsläsningen - och hon anför att tendensen hos de uppväxande åttiotalisterna är att de inte tycks bli lika flitiga tidningsläsare som tidigare generationer.

Vad som enligt kommittén kan tala för lite kraftigare svängningar på massmediemarknaden är tendensen att konsumenter under de senaste åren ökat sina investeringar i medierna i en snabbare takt än konsumtionsökningen. Olof Hultén, som i många år varit ansvarig för omvärldsbevakning vid Sveriges Television och även varit verksam som lärare och forskare vid universitet i både Sverige och USA, har i Mediebarometern 2004 redogjort för resultaten i en amerikansk studie som årligen genomförs av investmentbolaget Veronis Suhler Stevenson (VSS). Enligt Olof Hultén pekar VSS:s studie av amerikanarnas medieanvändning på en stadig tillväxt, som spås hålla i sig under den närmaste femårsperioden: amerikanska konsumenter tar i ökande andel del av olika massmedier simultant och individernas egna utgifter för mediekonsumtionen ökar i snabbare takt än konsumtionsökningen. Följden anges bli att reklamfinansierade medier förlorar marknadsandelar och att kostnaden för människors medieanvändning, per konsumtionsenhet, stiger som en följd av övergången till mer individuellt efterfrågade digitala medier. För det fall konsumenterna i framtiden skulle dra ned på sina investeringar kan detta enligt Presskommittén leda till att mediemarknaden förändras på ett sätt som är svårt att förutsäga i dag.

För att möta den nya konkurrenssituationen på massmedie- och reklammarknaden och bibehålla en fortsatt lönsamhet har dagstidningsföretagen vidtagit en rad åtgärder. Företagen har i dag tillgång till en helt annan teknik för tidningsproduktion jämfört med 1960-talet. Den nya tekniken har möjliggjort för företagen att kraftigt rationalisera sin verksamhet. Tidningsföretagen sysselsätter i dag färre journalister än tidigare och det är allt vanligare att journalistens arbete omfattar samtliga de redaktionella uppgifter som är nödvändiga för tidningsproduktionen. Vidare har tidningsföretagen dragit in tidningsdistribution på särskilt dyra linjer i gles- och landsbygdsområden. Sedan slutet av 1980-talet har tidningsföretagen också höjt abonnemangspriset i snabbare takt än konsumentprisindex. Tidningsföretagen har dessutom engagerat sig i andra verksamheter såsom utgivning av gratistidningar, reklamfinansierad radio och civiltryck för att på så vis kunna möta konkurrensen på reklammarknaden och bättre kunna utnyttja sin produktionskapacitet. En annan utvecklingstendens är att tidningsföretagen inlett samarbete eller gått samman med konkurrerande tidningar. På senare år har det bl.a. skett ett flertal fusioner bland konkurrerande tidningsföretag. Ytterligare en utvecklingstendens är att dagstidningar har lagts ned och att nya tidningar inte har etablerats i motsvarande omfattning. De åtgärder tidningsföretagen vidtagit har inneburit att lönsamheten bland dagstidningsföretagen sett ur ett branschperspektiv kunnat bibehållas. Lönsamheten varierar dock bland enskilda företag. En del företag går mycket bra, medan andra är beroende av direkt presstöd eller annan extern finansiering för att klara en fortsatt tidningsutgivning.

Sammanfattningsvis kan det således enligt kommitténs bedömning konstateras att de grundläggande marknadsförutsättningarna för tidningsutgivningen i och för sig består men att dagstidningsföretagen i dag möter en hårdnande konkurrens på intäktssidan, på såväl reklam- som publikmarknaden. Det står klart att utvecklingen har drivit på en omfattande rationalisering och strukturutveckling hos tidningsföretagen.

Trenden inom dagspressbranschen, med minskande tidningsupplagor, minskande eller oförändrade annonsintäkter och resultatet av tidningsföretagens åtgärder för att möta den förändrade konkurrenssituationen bl.a. genom strukturomvandlingar mot större företagsenheter, visar enligt kommittén på ett fortsatt behov av en statlig presspolitik för att värna dagspressens ställning och mångfalden i densamma. En minskad inre och yttre mångfald inom

dagspressen innebär en beaktansvärd risk för att dagspressen inte kan fånga upp och spegla de intressen och värderingar som finns i samhället.

På sikt kan utvecklingen med minskande tidningsupplagor vara bekymmersam för dagstidningsföretagens möjligheter att sälja annonser och bibehålla en fortsatt lönsamhet. Samtidigt leder kompenseringar av minskade eller oförändrade reklamintäkter i form av höjda abonnemangspriser till att upplagan minskar ytterligare. Visserligen har dagstidningar en låg priselasticitet. I ett kort perspektiv kan prishöjningar därför vara ett sätt för tidningsföretagen att upprätthålla en fortsatt lönsamhet. Återkommande höjningar av abonnemangspriset över konsumentprisindex får emellertid ett stort genomslag på abonnemangspriset över tid, med minskande upplagor som följd.

Det kan i sammanhanget framhållas att täckningsgradsteorin formulerades under en tid då dagstidningarna i princip var ensamma om att konkurrera på reklam- och publikmarknaden. I dag när dagstidningarna möts av en hårdnande konkurrens på båda dessa marknader kan det därför vara befogat att se på dagspressbranschen som helhet ställd i relation till övriga massmedier och andra konkurrenter som dagstidningsföretagen möter i sin verksamhet. Betydelsen av ett indirekt stöd i form av reducerad mervärdesskatt för dagstidningsföretagen kan ur detta perspektiv inte överskattas för att dagpressbranschen långsiktigt skall kunna motverka sjunkande upplagor och undvika en strukturomvandling som leder till minskad yttre och inre mångfald. Kommittén tar upp mervärdesskattefrågor med avseende på dagspressen i avsnitt 7.6.5, och kommittén uttalar där bl.a. sitt stöd för att tillhandahållandet av dagstidningar även framgent skall belastas med en reducerad mervärdesskatt.

Utgångspunkter för det framtida driftsstödet på dagstidningsmarknaden

Kommittén har bl.a. haft i uppdrag att mot bakgrund av den strukturomvandling som skett och som alltjämt pågår pröva ändamålsenligheten i det nuvarande presstödet. Mera specifikt återfinns frågor t.ex. huruvida ett tidningsföretag som ger ut en driftsstödsberättigad dagstidning och som fusionerats med ett annat

tidningsföretag på samma utgivningsort även fortsättningsvis bör kunna erhålla presstöd.

Med stöd av bl.a. statistikuppgifter och forskningsmaterial bedömer kommittén att den abonnerade morgonpressen alltjämt fyller en mycket viktig funktion för medborgarnas möjligheter att hålla sig informerade om och delta i frågor av betydelse för samhällslivet. Enligt kommitténs mening finns det heller ingen anledning att tro att dagspressens betydelse härvidlag kommer att minska under överblickbar framtid. Den abonnerade dagspressen är och kommer att vara en huvudkälla för medborgare att informera sig om och delta i en för statsskicket betydelsefull och vital opinonsbildning. Dagstidningsbranschen har en mycket stabil ställning på den svenska massmediemarknaden.

När det gäller frågan om utgångspunkterna för det framtida statliga driftsstödet på dagstidningsmarknaden kan det inledningsvis vara värt att återigen peka på skillnaderna på massmediemarknaden i dag jämfört med 1950- och 1960-talen när diskussionerna om ett statligt engagemang på dagspressmarknaden tog fart. Vid sidan av tidningarna utgjordes de svenska massmedierna vid denna tid av licensfinansierad ljudradio och tv. Under i princip hela sextiotalet fanns det bara ett fåtal tv- och ljudradiokanaler. Reguljära sändningar i en tredje ljudradiokanal, P3, inleddes år 1964 och en andra tv-kanal, TV2, startades i december 1969. Sändningarna i de båda medierna var fram till senare hälften av 1970talet och början av 1980-talet också huvudsakligen nationella. Som massmediemarknaden såg ut under 1950- och 1960-talen torde det därför stå klart att omfattande tidningsnedläggningar kunde få stora konsekvenser för medborgarnas möjligheter att informera sig och få del av olika synpunkter på företeelser i samhället, framförallt på det lokala och regionala planet.

Jämfört med förhållandet på 1950- och 1960-talet har utbudet på massmediemarknaden i dag mångfaldigats. Både SR:s och SVT:s regionala sändningar är väl utbyggda med ett långt större programutbud och fler program än tidigare. Härutöver har nya aktörer kommit in på massmediemarknaden i och med närradiosändningar, privatägd lokalradio och privata tv-bolag som sänder via både marknät och satellit. Vidare finns det i samhället en utbredd tillgång till fax, telefoner, gratistidningar, kopieringsmaskiner m.m. I dag kan var och en inhämta och sprida både muntlig och skriftlig information under helt andra förutsättningar än för fyrtio år sedan.

Utvecklingen på massmediemarknaden fortgår kontinuerligt. När det gäller dagstidningsbranschen specifikt står denna inför ett framtida teknikskifte, som innebär att tidningsmaterial i allt större omfattning kommer att distribueras elektroniskt. Utvecklingen innebär många fördelar, eftersom tidningarna därmed kan göra sitt redaktionella material omedelbart tillgängligt för konsumenterna samtidigt som kostnaderna för papper, tryck och distribution minskar eller försvinner helt. Elektronisk distribution innebär emellertid samtidigt att gränserna mellan olika medier kan komma att suddas ut, eftersom den nya tekniken möjliggör att text kan kombineras med ljud och rörliga bilder. Innebörden av det vi i dag förknippar med en tidning, text och bilder på papper i ett särskilt format som hämtas i brevlådan eller plockas ur tidningsstället på bensinmacken, kan alltså komma att förändras. Ett tänkbart scenario är att konsumenterna elektroniskt laddar ned informationspaket, som innehåller redaktionellt material i form av text, ljud och film och att de sedan själva väljer hur materialet skall presenteras, t.ex. på papper, e-papper, läsplatta, datorskärm, eller bärbar terminal.

Kommitténs bedömning är att ett tekniksskifte på bred front inom dagstidningsbranschen mot en elektronisk distribution fortfarande ligger många år in i framtiden. Vad som talar för detta är framför allt två skäl. Det ena skälet är hänförligt till tidningsföretagens intäktskällor. Under de cirka tio åren som förflutit sedan tidningsföretagen började distribuera redaktionellt material elektroniskt i större skala via t.ex. Internet har det ännu inte utvecklats några affärsmodeller som gjort det möjligt för tidningsföretagen att ta betalt av läsarna. För närvarande kan läsare ta del av det mesta tidningsmaterial som distribueras elektroniskt kostnadsfritt. Innan det utvecklats några affärsmodeller som gör att tidningsföretagen kan ta betalt av läsarna kan det antas att företagens kärnverksamhet kommer att bestå av produktion och distribution av papperstidningar. Det andra skälet är konsumentorienterat. Forskning visar att människors medievanor förändras relativt långsamt och tidningsläsare är vana vid att få tidningen levererad på papper. Papper är bekvämt och behändigt för att överföra skriven information. Allt talar därför för att papperstidningen kommer att behålla sin ställning under många år framöver.

Frågan är emellertid hur utvecklingen mot en elektronisk distribution kommer att påverka kraven på en väl fungerande massmediemarknad ur ett konstitutionellt perspektiv. I och med intro-

duktionen av Internet på bred front har massmedieföretag och enskilda fått en i princip obegränsad möjlighet att till en låg kostnad elektroniskt distribuera text, ljud och bilder till ett stort antal människor. Utrymmet för redaktionellt material på Internet är obegränsat och materialet kan göras omedelbart tillgängligt för en bred publik. För dem som har tid och resurser att utföra journalistiskt arbete innebär Internet möjligheter att publicera nyheter, granskande reportage m.m. Internet möjliggör en yttre och en inre mångfald med en hög räckvidd. Alla kan publicera sig och informationen kan göras tillgänglig för alla. I denna mening utgör Internet instrumentet för en vidsträckt yttre och inre mångfald.

Mot bakgrund av datoriseringen i samhället och den ökande räckvidden av Internet framstår numera kostnaderna för en enskild att publicera och distribuera information elektroniskt som överkomliga. Ur ett kostnadsperspektiv torde det därför inte längre finnas några egentliga hinder för enskilda att komma till tals och nå ut till ett stort antal människor. Problemet framstår snarare vara att nå en hög räckvidd med den information som publiceras. Den stora informationsmängd som i dag produceras och sprids leder till att konkurrensen om lyssnare och läsare är överväldigande.

Rörligheten bland människor mellan olika medier och kanaler är också större än den tidigare varit. Gunnar Nygren, universitetslektor vid Stockholms universitet, menar i sin doktorsavhandling att mediepubliken i Sverige, som länge var ett mycket homogent mediesamhälle där alla tog del av samma medier, i dag delas upp på en mängd olika medier, på såväl tidningar som kanaler i tv, radio och Internet (Skilda medievärldar. Lokal offentlighet och lokala medier i Stockholm, s. 231

  • med hänvisningar, Brutus Östlings

Bokförlag Symposion, Stockholm/Stehag, 2005). Han anför vidare att det som tidigare kallades publiken i bestämd form i dag är olika publiksegment som medieföretagen definierar utifrån ålder, kön, etnisk och kulturell bakgrund samt sociala faktorer som utbildning och inkomstnivå. Nygren menar att utvecklingen kan beskrivas som ett dilemma: I en mening kan det sägas att medieutvecklingen gjort att offentligheten växt, att den aldrig varit så stor som nu. Det finns fler medier och människor har aldrig tidigare haft så stora möjligheter att skaffa information och att utrycka sig själva i en medial offentlighet. Samtidigt krymper offentligheten i en annan mening – de offentliga sfärer där gemensamma frågor utvecklas och där människor inkluderas i de demokratiska processerna blir

mindre. Enligt Nygren visar både hans egen och amerikansk forskning att utrymmet för politiska nyheter blir mindre i ett helt reklamfinansierat mediesystem samt att en större uppdelning av publiken på olika medier också innebär större skillnader mellan människor. Nygren menar att banden mellan medborgare och det politiska systemet blir tunnare och kunskapsklyftorna större, varför ett demokratiskt samhälle behöver både utrymme för individuella val i medieanvändning och ett gemensamt torg där alla de medborgare som är en del i detta samhälle kan mötas. Detta torg utgörs enligt Nygren till största delen av medierna, och han anför att det är i spänningsfältet mellan individualisering och behovet av gemensamma mötesplatser som medierna skapar den offentlighet där de demokratiska processerna pågår. Nygren anser att medierna i Storstockholm fortfarande ger stockholmarna ett gemensamt offentligt rum, där det ännu finns medier som binder ihop samhället och ger samtalsämnen till fikarasten på jobbet eller vid middagsbordet hemma. Samtidigt anför Nygren att fragmentisering av publiken innebär att detta rum blir mindre och torftigare möblerat ju mer de skilda medievärldarna glider isär. Han anser vidare att Storstockholm i denna utveckling går före resten av Sverige.

Kommittén delar Gunnar Nygrens bedömning att en fragmentisering av massmedierna innebär ett dilemma ur ett konstitutionellt perspektiv. I en representativ demokrati är det naturligtvis en styrka att enskilda, företag och privatpersoner, har möjligheter att till låga kostnader komma till tals och göra information tillgänglig för ett stort antal människor på det sätt som företrädesvis Internet möjliggör. I det stora utbud av information som finns tillgängligt är det samtidigt svårt för skribenter att locka läsare som tar del av materialet. Än svårare är det att hitta betalande abonnenter och annonsörer för att på så sätt finansiera den publicerande verksamheten och skapa ett ekonomiskt utrymme för ett undersökande och mera djuplodande publicistiskt material. Det är också uppenbart att det inte går att påverka och skapa opinion om få personer läser, reflekterar och diskuterar det som skrivs. En s.k. blogg, en dagbok på Internet, som blivit en populär form bland enskilda att dela med sig av information och åsikter, betraktas i dag som framgångsrik om den har ett hundratal läsare om dagen. Den fragmentiserande medievärlden kan alltså innebära svårigheter att få till stånd en för det demokratiska systemet nödvändig vital opinionsbildning.

Svårigheter för publikationer att få abonnemangs- och reklamintäkter i förening med behovet hos skribenter att nå ut till ett större antal läsare torde ha bidragit till utvecklingen av något som i vart fall på sikt kan antas leda till en mera reguljär marknad för att vid sidan av att sälja reklam också sälja redaktionellt utrymme. Det går naturligtvis att hitta flera exempel i historien där skribenter i opinionsbildande syfte köpt utrymme i den abonnerade dagspressen för att saluföra sina åsikter, men tidigare har detta varit förenat med höga kostnader. Företeelserna måste också närmast betraktas som en form av annonsering på reklamplats. I och med möjligheterna till elektronisk publicering på Internet har dock kostnaderna för redaktionellt utrymme blivit försumbara och detta har i sin tur gett upphov till en ny typ av publikationer som har till affärsidé att sälja sitt redaktionella utrymme.

Utifrån ett presspolitiskt synsätt kan tidningar som upplåter hela eller delar av sitt redaktionella utrymme mot betalning inte sägas uppfylla forumuppgiften, dvs. uppgiften att låta olika åsikter och kulturyttringar komma till tals. Skälet är att forumuppgiften är ett uttryck för principen om det fria ordet, innebärande bl.a. att medborgare skall kunna komma till tals och framföra sina åsikter utan att behöva erlägga betalning. Inte heller kan dessa tidningar anses uppfylla informationsuppgiften, dvs. uppgiften att förse medborgarna med sådan information att de fritt och självständigt kan ta ställning i samhällsfrågor, eller granskningsuppgiften, uppgiften att verka som självständiga aktörer och att granska de inflytelserika i samhället. Visserligen är det tänkbart att innehållet i tidningarna då och då kan stå i överensstämmelse med de två sistnämnda uppgifterna, men det är svårt att föreställa sig att tidningarna som självständiga aktörer kan initiera nyhetsrapporteringar och granskande undersökningar via skribenter som köper tidningens redaktionella utrymme. Enligt kommitténs mening framstår det som uppenbart att denna typ av tidningar inte fyller ett sådant syfte att de bör komma ifråga för offentliga stöd inom ramen för presspolitiken.

I en alltmer fragmentiserad massmedievärld bedömer kommittén att behovet av massmedier som når en hög räckvidd bland befolkningen är minst lika angeläget som tidigare. Följaktligen anser kommittén att staten genom indirekta och direkta stödåtgärder alltjämt bör underlätta en yttre och en inre mångfald på dagspressmarknaden. Merparten av de resurser som staten kan avsätta för presstöd bör enligt kommitténs mening liksom tidigare inriktas

för att stödja dagstidningar med regional eller nationell täckning. Dessa tidningar har stora upplagor och bra förutsättningar för att i praktiken genomföra de uppgifter som motiverar det statliga engagemanget på dagspressmarknaden. Inte minst stödet till storstadstidningarna spelar här en viktig roll för mångfald och opinionsbildning.

Även lågfrekventa dagstidningar är enligt kommittén en betydelsefull grupp tidningar. Dessa tidningar fullgör viktiga uppgifter ur ett konstitutionellt perspektiv, både lokalt och nationellt, och tidningskategorien kan på ett förtjänstfullt sätt skapa dynamik i dagstidningsbranschen. Kostnaderna för att etablera en lågfrekvent dagstidning är betydligt lägre än etableringskostnaderna för tidningar med högre periodicitet. I detta avseende kan lågfrekventa dagstidningar alltså fungera som ett instrument för att lättare tillgodose behov i samhället av att fånga upp och spegla nyheter och åsikter på ett annat sätt än redan befintliga massmedier. Lågfrekventa dagstidningar kan också fungera som en bas för att etablera hög- och medelfrekventa dagstidningar. Kommittén anser således att det finns flera goda skäl som talar för att etablering och kontinuerlig drift av dagstidningar inom denna tidningskategori bör främjas.

Konstitutionellt sett kan statens uppgift endast bestå av att skapa goda förutsättningar för livskraftiga massmedier, inre och yttre mångfald samt en vital opinionsbildning. Samtidigt har staten ett ansvar för att de resurser som kan avsättas för presstöd utnyttjas i linje med sitt ändamål, dvs. att resurserna bidrar till att statsskicket förstärks och fördjupas. Inriktningen på presstödet bör därför vara att stödja livskraftiga tidningar som når en större grupp abonnenter. Det kan i detta sammanhang konstateras att det alltsedan presstödet infördes i början på 1970-talet funnits ett grundläggande krav på visst antal betalande abonnenter för att en tidning skall berättiga till presstöd. Kravet på betalande abonnenter får ses som ett mått på om en tidning är intressant och värdefull. Om en tidning når en förhållandevis stor grupp medborgare får det förutsättas att tidningen på ett positivt sätt bidrar till bl.a. en vital opinionsbildning. Enligt kommitténs mening får kravet på visst antal abonnenter som en förutsättning för presstöd däremot inte innebära att hindren för att etablera nya tidningar blir alltför svåröverstigliga.

En särskild fråga som kommittén fäster stort avseende vid är nivåerna för det allmänna driftsstödet. Driftsstödet uppräknades

senast år 2001. Sedan dess har de berörda dagstidningsföretagen fått vidkännas ytterligare kostnadsökningar, utan att kunna öka intäkterna i motsvarande mån. Det är också uppenbart att de omfattande rationaliseringar och strukturförändringar som skett och alltjämt sker inom dagstidningsbranschen är direkt hänförliga till ett försämrat ekonomiskt läge bland de svagare tidningsföretagen. Om driftsstödet urholkas ytterligare något år bedömer kommittén att det ofrånkomligen leder till växande ekonomiska problem för ett flertal driftsstödsberättigade dagstidningar.

De ekonomiska förutsättningarna skiljer sig åt mellan de olika driftsstödsberättigade tidningskategorierna. Både storstadstidningar och regionala flerdagarstidningar har klarat sig förhållandevis väl. Däremot har lågfrekventa dagstidningar i allmänhet ett kärvt ekonomiskt läge. Den senare tidningskategorin har relativt låga annonsintäkter och av deras inkomster utgör driftsstödet en högre procentuell andel än för de andra tidningskategorierna. Generellt sett anser kommittén att driftsstödet behöver räknas upp för samtliga tidningskategorier, men att det till följd av de begränsade ekonomiska resurser som kommittén bedömer kan avsättas för stödet är nödvändigt med en viss prioritering mellan de olika tidningskategorierna.

Som redan antytts anser kommittén att det är särskilt viktigt att villkoren för nyetableringar på tidningsmarknaden är rimliga. För det fall det uppstår ett behov hos medborgare av dagstidningar som kan fånga upp och spegla nyheter och åsikter på ett annat sätt än redan befintliga massmedier får etableringshindren inte vara så pass höga att verksamheten inte kan inledas. Här kan det konstateras att etableringshindren i dag är betydande för att starta även en mindre papperstidning. Stora investeringar krävs redaktionellt, men också för lokaler, tryckning och distribution. Samtidigt har allmänna nyhetstidningar svårt att locka till sig annonsörer. I och med Internet har etableringshindren i viss mån minskat, eftersom en tidning som ges ut i elektronisk form slipper kostnader för bl.a. papper, tryck och distribution. Marknaden för betalda abonnerade dagstidningar på Internet är emellertid i princip obefintlig, eftersom Internetanvändarna för närvarande kan ta del av sådant material kostnadsfritt.

En viktig förutsättning för en dagstidning att kunna etablera sig och ha förmåga att bedriva en långsiktig tidningsutgivning är fortlöpande marknadsföring gentemot läsare och annonsörer. Kommittén anser därför att bestämmelserna avseende marknadsförings-

insatser bör vara så generösa som möjligt. Bestämmelserna får emellertid inte vara så utformade att den nuvarande gränsdragningen mot gratistidningar eller annonsblad försvinner.

En särskild fråga som tagits upp i kommitténs direktiv avser den s.k. medieskuggan i storstädernas kommuner och förortsområden. I direktivet sägs i anslutning härtill att mediemarknaden domineras av riksmedier, som i princip upphört med sina förortsbilagor, samt gratisutdelade regionala tidningar som bara i begränsad utsträckning uppmärksammar lokala händelser. På kommitténs uppdrag har Karl Erik Gustafsson analyserat frågan i sin promemoria, se bi- laga 6, avsnitt 5.4, med hänvisningar.

Kommittén anser att problematiken kring den s.k. medieskuggan är mångfasetterad. Enligt Gunnar Nygren kan människor i Storstockholms förorter bara ta del av en femtedel eller sjättedel så många kommunala nyheter som de som bor i en medelsvensk kommun, även om både de lokala gratistidningarna och de regionala mediernas bevakning räknas och han anför att den samlade bevakningen av lokal politik och kommunens verksamhet är mindre undersökande och mer okritisk i Storstockholm än i resten av landet (Skilda medievärldar. Lokal offentlighet och lokala medier i Stockholm, s. 231

  • med hänvisningar, Brutus Östlings

Bokförlag Symposion, Stockholm/Stehag, 2005). Samtidigt gör kommittén bedömningen att de gratisutdelade lokaltidningarna i storstadsområdena fyller viktiga uppgifter för människors möjligheter att informera sig om vad som händer i närområdet. Härtill kommer att viktigare händelser i storstädernas kommuner och förortsområden uppmärksammas av storstadstidningarna. Vad gäller Malmö fyller Skånska Dagbladet genom sin editionering en viktig funktion för bevakningen av kranskommunerna. Tidningens redaktionella bevakning i nämnda områden kan anses motsvara den som utförs av regionala tidningar i områden utanför storstäderna. Även om den redaktionella bevakningen generellt sett är sämre i storstädernas kommuner och förortsområden än i andra befolkningstäta områden kan det därför enligt kommitténs bedömning inte anses föreligga någon medieskugga i betydelsen avsaknad av massmedial bevakning i dessa områden.

En annan aspekt avseende problematiken kring medieskugga rör det förhållande som Karl Erik Gustafsson pekar på i sin rapport, se bilaga 6, avsnitt 5.4, att befolkningsunderlaget i storstädernas kommuner och förortsområden i många fall överstiger det som i landsorten brukar ge underlag för välmående dagstidningar. Att det trots

befolkningsunderlaget inte etableras nya tidningar i storstadskommuner och förorter med liknande redaktionella resurser som abonnerade landsortstidningar hänger enligt kommitténs bedömning samman med de begränsade möjligheter som finns för nyetablerade dagstidningar att erhålla reklam- och abonnemangsintäkter. Svårigheter för nyetablerade dagstidningar att erhålla reklam- och abonnemangsintäkter bedöms emellertid vara ett generellt problem över hela landet.

Mot bakgrund av att kommittén anser att bestämmelserna i presstödsförordningen i möjligaste mån bör ha en generell utformning och att särbestämmelser bör undvikas har kommittén vid närmare överväganden valt att inte presentera några förslag som är specifikt inriktade på problematiken kring den s.k. medieskuggan. Däremot bör det här framhållas att kommittén föreslår vissa förändringar av presstödssystemet som bedöms underlätta etableringen av dagstidningar även i storstädernas kommuner och förorter. En sådan förändring är att gränsen för storleken på den abonnerade upplaga en dagstidning måste uppnå för att berättiga till driftsstöd föreslås sänkt från 2 000 exemplar till 1 500 exemplar.

Kommittén anser slutligen att staten bör ha det yttersta ansvaret för att skapa goda förutsättningar på andra områden som mera indirekt påverkar möjligheterna till mångfald och en vital opinionsbildning på tidningsmarknaden. Exempel härpå kan vara åtgärder för att stimulera kvalitativa utbildningar och fortbildningar av journalister, samt att subventionera tidningsprenumerationer i skolorna för att ge skolungdomar möjlighet att läsa dagstidningar och tidigt skaffa sig vanor att läsa informativt, granskande och debatterande redaktionellt material. Förslag om sådana åtgärder ligger dock utanför kommitténs uppdrag.

3.4.2. Övergripande frågor

Driftsstöd i förhållande till samverkande och sammanslagna tidningsföretag

Kommitténs bedömning: Det har inte framkommit något avgörande skäl som talar för att en dagstidning inte skall kunna berättiga till allmänt driftsstöd enbart av den anledningen att dagstidningen ägs av ett företag eller ingår i en koncern som har ägarintresse också i annan dagstidningsutgivning på samma utgivningsort.

Kommitténs förslag: En allmän förutsättning för att en dagstidning som ägs av ett företag eller ingår i en koncern som har ägarintresse också i annan dagstidningsutgivning på samma utgivningsort skall berättiga till driftsstöd bör vara att dagstidningen har ett eget redaktionellt innehåll som utgör minst 60 procent av dess totala redaktionella innehåll.

Som framgått under avsnitt 3.4.1 har en åtgärd för dagstidningsföretagen att möta den nya konkurrenssituationen på reklam- och publikmarknaden varit att inleda olika former av samarbeten. Vidare har samgåenden mellan tidningsföretag i samma utgivningsområde blivit relativt vanligt förekommande sedan mitten av 1990talet. Det har också förekommit att tidningsföretag förvärvat konkurrerande tidningsföretag både inom och utom utgivningsområdet för den egna tidningen. Som framgår av kommitténs direktiv har den ökande graden av samverkan och sammanslagning lett till en debatt om mångfalden i innehåll och ägande av dagstidningar. Även presstödets roll i strukturaffärerna har uppmärksammats.

De strukturaffärer och sammanslagningar som skett på tvåtidningsorter sedan tiden för Pressutredningen -94 framgår av bilaga 7, avsnitt 5.2. På de aktuella tvåtidningsorterna har konkurrensen avseende reklamintäkter neutraliserats mellan tidningarna ur ett ägarperspektiv, eftersom tidningarna har gemensam ägare. Fortfarande finns i de flesta fall en konkurrens om reklamintäkterna mellan tidningarna. I bilaga 7, avsnitt 5.1, ges en strukturklassificering av olika former av samordningar mellan dagstidningar.

Enligt kommittén bör det redan inledningsvis framhållas, vilket också framgår av avsnitt 3.2.3, att driftsstödet infördes år 1971 för

att kompensera andratidningar för ett konkurrensmässigt underläge på reklammarknaden. Med en andratidning avsågs därvid en dagstidning som på sin utgivningsort hade mindre upplaga än annan tidning samt att dess abonnerade upplaga uppgick till minst 2 000 exemplar och att annonsandelen var mindre än 50 procent. Redan vid mitten av 1970-talet övergavs emellertid begreppet andratidning på förslag av 1972 års pressutredning, eftersom det ansågs att det var tidningens hushållstäckning – dvs. hur stor andel av hushållen tidningen når på utgivningsorten – och inte tidningens totalupplaga som var grundläggande för ett tidningsföretags ekonomi, se avsnitt 3.2.4. Sedan mitten av 1970-talet har således kriteriet huruvida en tidning är berättigad till driftsstöd eller inte utgått från den hushållstäckning tidningen haft på utgivningsorten. En tidning har sedan dess i princip kunnat erhålla driftsstöd även utan en konkurrerande tidning inom utgivningsområdet. Att det funnits en konkurrerande tidningstitel på utgivningsorten har således endast haft en indirekt betydelse vid beslut om driftsstöd till en tidning med låg hushållstäckning.

Det bör också beaktas att frågan huruvida driftsstöd bör lämnas till samverkande och sammanslagna tidningsföretag är inte ny och att den har varit föremål för överväganden och förslag även tidigare. Dagstidningskommittén ansåg t.ex. att det presspolitiskt centrala i mångfaldsbegreppet var antalet självständiga redaktionella produkter i betydelsen publicistisk och redaktionell mångfald samt att en tidnings namn i presstödssammanhang skulle avgöra dess identitet, se avsnitt 3.2.7. Enligt kommitténs förslag borde driftsbidraget kunna reduceras i vissa fall när två tidningar hade ett så nära samarbete redaktionellt och produktionsmässigt att den ena var att betrakta som avläggare och den andra som huvudtidning. Det var enligt kommittén rimligt att reducera bidraget i de fall då det förelåg ett odiskutabelt förhållande huvudtidning-avläggare, vilket karaktäriserades av gemensamt ägarskap, samordnad produktion och till stor del gemensamt innehåll, och då huvudtidningen hade en avsevärt större upplaga än avläggaren. Kommitténs förslag innebar att om avläggarens upplaga var mindre än en fjärdedel av huvudtidningen skulle driftsstöd till avläggaren beviljas endast för det fall att även huvudtidningen var berättigad att uppbära sådant stöd. Dagspresskommitténs förslag ledde emellertid inte till att någon regel infördes i denna del. Regeringen ansåg att två editioner av samma tidning kunde betraktas som två separata tidningar om innehållet i tillräcklig omfattning skiljde dem åt och enligt rege-

ringens förslag, som biträddes av riksdagen, var ett gränsvärde på 55 procent eget redaktionellt material tills vidare tillräckligt.

Vidare diskuterade Pressutredningen -94 frågan om det borde införas regler som förhindrade att det lämnades driftsstöd till tidningar med mycket nära produktionstekniskt och administrativt samarbete, se avsnitt 3.2.8. Utgångspunkten för utredningens överväganden härvidlag var lågfrekventa dagstidningar och mera specifikt risken för att tvådagarstidningar delades upp enbart i syfte att erhålla dubbelt driftsstöd. Utredningens ståndpunkt var emellertid, med hänvisning till tidigare utredningar, att det var angeläget med samverkan mellan tidningar i syfte att rationalisera tidningsverksamhet på andra områden än det rent redaktionella samt att det av detta skäl och med hänsyn till de gränsdragningssvårigheter som annars skulle uppstå inte borde införas regler som förhindrade att det lämnades driftsstöd till två endagstidningar med mycket nära produktionstekniskt och administrativt samarbete.

I den proposition som följde på utredningens arbete (prop. 1996/97:3, se avsnitt 3.2.8) föreslog regeringen att det skulle införas en bestämmelse som innebar att två publikationer i vissa fall skulle kunna betraktas som en publikation för att kunna undvika ett kringgående av presstödsreglerna. I sammanhanget anförde regeringen att det under senare år i vissa fall hade uppstått tvekan huruvida en publikation hade varit att anse som självständig gentemot en annan existerande publikation, trots att publikationerna hade skilda namn och en andel eget redaktionellt innehåll som uppfyllde kravet i presstödsförordningen. Förslaget godtogs av riksdagen och den angivna bestämmelsen återfinns i 1 kap. 7 § presstödsförordningen (1990:524).

Bestämmelsen i 1 kap. 7 § presstödsförordningen föreskriver att om det är uppenbart att flera publikationer är att anse som en och samma publikation, trots att de uppfyller kravet på minst 51 procent eget redaktionellt innehåll samt kommer ut under olika namn, skall Presstödsnämnden vid tillämpningen av presstödsförordningen betrakta publikationen som en. Bestämmelsen begränsar således utrymmet för en driftsstödsberättigad dagstidning att ha ett nära samarbete med en annan tidning och som framgår av dess ordalydelse är den generellt tillämplig på samtliga driftsstödsberättigade dagstidningar oavsett periodicitet.

De yttre ramarna för om en tidning i presstödssammanhang skall anses som en självständig publikation ges alltså av 1 kap. 7 § pressstödsförordningen. Enligt vad kommittén erfarit har det inte varit

aktuellt att tillämpa bestämmelsen på tidningar som ges ut av tidningsföretag som deltagit i strukturaffärer och sammanslagningar på tvåtidningsorter sedan mitten av 1990-talet. En slutsats som kan dras är därmed att de tidningar som för närvarande berättigar till driftsstöd och som omfattas av genomförda strukturaffärer eller sammanslagningar inte påverkats av dessa förändringar i sådan mening att de fallit in under tillämpningsområdet för 1 kap. 7 § presstödsförordningen. Den fråga kommittén inledningsvis har att ta ställning till blir därmed om tillämpningsområdet för nyssnämnda bestämmelse bör utökas. Vid överväganden om hur regelverket i nu aktuellt hänseende bör vara utformat anser kommittén att ett övergripande mål måste vara att de resurser som avsätts för presstöd skall användas på ett sätt som står i överensstämmelse med de presspolitiska målen. Kommitténs principiella utgångspunkt är därvid att när samma ägare på en utgivningsort utger flera tidningar skall endast redaktionellt självständiga dagstidningar kunna komma ifråga för driftsstöd. Enligt kommittén är det inte tillräckligt att tidningen uppfyller kraven på eget redaktionellt innehåll och kommer ut under eget namn. Tidningen skall ha en egen ansvarig utgivare och från andra dagstidningar oberoende redaktion med ett självständigt handlingsutrymme. Något samarbete mellan konkurrerande tidningstitlar på samma utgivningsort avseende kravet i presstödsförordningen på eget redaktionellt innehåll bör således enligt kommittén inte kunna komma ifråga. I följd härav får det anses självklart att en tidningstitel skall ha från konkurrerande tidningstitlar på samma utgivningsort självständiga redaktionella resurser som är dimensionerade för att kunna uppfylla kravet på eget redaktionellt innehåll. För det fall en dagstidning inte har sådana resurser bedömer kommittén att det redan utifrån det nuvarande tillämpningsområdet för 1 kap. 7 § press- stödsförordningen är uppenbart att den inte kan anses som en självständig publikation. Det bedöms därför inte erforderligt att föreslå någon ändring av 1 kap. 7 § presstödsförordningen.

Den fråga kommittén härefter har att ta ställning till är vilka krav som bör ställas på redaktionellt självständiga publikationer för att de skall berättiga till driftsstöd enligt presstödsförordningen. Att en tidning vid sidan av kravet i presstödsförordningen på eget redaktionellt innehåll har ett omfattande samarbete med andra tidningar saknar enligt kommitténs mening betydelse för frågan om tidningen bör kunna berättiga till driftsstöd. Det direkta press- stödet har i flera avseenden på andra områden än det rent redak-

tionella syftat till att uppmuntra samarbeten mellan konkurrerande dagstidningsföretag. Syftet har varit att mångfalden på dagspressmarknaden inte skall begränsas av konkurrens på områden såsom distribution, annonser och tryckning och att tidningarna enbart skall konkurrera om det redaktionella innehållet. Vissa bedömare anser t.ex. att tidningen Arbetet skulle ha funnits kvar på tidningsmarknaden om tidningen kunnat konkurrera endast med det redaktionella materialet.

Visserligen kan det under 1960- och 1970-talen antas ha varit helt otänkbart att tidningsföretag på samma utgivningsort och med utgivning av tidningar med skilda politiska hemvister skulle fusioneras och ingå i samma tidningskoncern. Ingen torde för några decennier sedan ha kunnat föreställa sig den strukturomvandling i tidningsbranschen som skett sedan andra hälften av 1990-talet. Ändock innebär tendensen till större företagsenheter på dagstidningsmarknaden att samarbetande och fusionerade tidningsföretag numera kan konkurrera helt eller huvudsakligen med det redaktionella materialet, medan övriga konkurrensmedel har neutraliserats. Så länge samarbete inte sker avseende det redaktionella arbetet gör kommittén således bedömningen att samarbete mellan olika tidningar är positivt och att det bidrar till att bevara en mångfald tidningstitlar på dagspressmarknaden.

Vid diskussioner om redaktionellt självständiga tidningstitlar spelar naturligtvis ägandet en viktig roll. Att ett tidningsföretag fusionerats med ett annat tidningsföretag på samma utgivningsort är en omständighet som kan påverka en tidnings redaktionella oberoende. Hitintills har emellertid ägarfrågan inte utgjort ett kriterium vid prövningen om en dagstidning är berättigad till driftsstöd. Enligt kommitténs bedömning bör ägarförhållandena heller inte direkt diskvalificera en tidning från möjligheten att erhålla driftsstöd.

Enbart det faktum att ett tidningsföretag fusionerats med ett annat tidningsföretag på samma utgivningsort, att tidningarna är samägda eller i övrigt har ett långtgående samarbete innebär inte enligt kommittén att tidningarna per automatik saknar utrymme att upprätthålla en redaktionell självständighet gentemot varandra. Snarare har kommittén under sitt arbete fått del av uppgifter från driftsstödsberättigade tidningar i Visby, Eskilstuna, Norrköping och Gävle som talar för att två tidningstitlar på samma utgivningsort mycket väl kan upprätthålla en redaktionell självständighet trots att de är samägda. Personalen på gotlandstidningarna har

uppgett att de båda tidningarna har exakt samma resurser till sitt förfogande, att konkurrensen mellan tidningarna är lika hård nu som före strukturaffären samt att det inte sker något samarbete mellan tidningsredaktionerna. Samma bild över konkurrenssituationen har kommittén fått vid sina kontakter med personalen på de driftsstödsberättigade tidningarna i Norrköping, Eskilstuna och Gävle. Kommitténs slutsats är att frågan om en tidnings redaktionella självständighet bör prövas från fall till fall. Att en driftsstödsberättigad tidning ägs av ett företag eller ingår i en koncern som har ägarintresse också i annan dagstidningsutgivning på samma utgivningsort utgör därvid en omständighet som bör föranleda en särskild granskning huruvida tidningen uppfyller kraven på redaktionell självständighet.

Frågan om redaktionellt samarbete mellan dagstidningar på samma utgivningsort kan accepteras i presstödssammanhang bör enligt kommittén utmynna i en avvägning mellan värdet av flera tidningstitlar på en utgivningsort och det konkurrensläge dagstidningarna möter på reklam- och publikmarknaden. Ur ett mångfaldsperspektiv finns det enligt kommitténs mening ett värde i flera tidningstitlar med självständiga redaktioner på en utgivningsort. När en tidning läggs ned på en ort går visserligen ett antal abonnenter över till den kvarvarande tidningen, men erfarenhetsmässigt minskar dagstidningsläsningen på orten. Två tidningstitlar på en ort befrämjar också opinionsbildningen och ökar förutsättningarna för livaktig samhällsbevakning. Värdet av flera tidningstitlar minskar emellertid i takt med att de inleder ett ökat redaktionellt samarbete.

Samtidigt brottas driftsstödsberättigade dagstidningar i allmänhet med dålig lönsamhet. Som redovisats ovan under kommitténs allmänna utgångspunkter står det klart att de sammanslagningar och den strukturutveckling som skett sedan mitten av 1990-talet betingats av en dålig ekonomisk utveckling för ett flertal driftsstödsberättigade dagstidningar. Företrädare för de driftsstödsberättigade tidningar som kommittén varit i kontakt med i Eskilstuna, Norrköping och Gotland har uppgett att fusionerna varit nödvändiga för upprätthållandet av en i princip oförändrad tidningsutgivning. Alternativet till ägarförändringarna har uppgetts vara konkurs eller kraftigt neddragen verksamhet. Genom de senaste årens strukturaffärer har flera tidningstitlar således kunnat räddas kvar. Enligt uppgift kvarstår emellertid de ekonomiska problemen för i vart fall någon av tidningarna och det återstår att se om tidningarnas verksamhet kommer att kunna bibehållas oföränd-

rad även i framtiden. Ett visst redaktionellt samarbete torde enligt kommitténs bedömning i vissa fall vara en förutsättning för att båda tidningstitlarna skall kunna ges ut. Vid en helhetsbedömning anser kommittén därför att en driftsstödsberättigad tidning bör med bibehållet stöd kunna ha ett visst redaktionellt samarbete med en annan tidning på samma utgivningsort.

Enligt regelverket gäller att en dagstidnings egna redaktionella innehåll skall utgöra minst 51 procent av dess totala redaktionella innehåll för att den skall berättiga till driftsstöd. Detta krav anser kommittén vara väl avvägt för att i presstödssammanhang särskilja tidningstitlar som ges ut av ett och samma tidningsföretag på olika utgivningsorter. För en dagstidning som ägs av ett företag eller ingår i en koncern som har ägarintresse också i annan dagstidningsutgivning på samma utgivningsort framstår emellertid kravet som lågt. Som tidigare nämnts minskar värdet av flera tidningstitlar på samma utgivningsort i takt med att tidningarna ökar sitt redaktionella samarbete.

Var gränsen för eget redaktionellt innehåll bör sättas för att en dagstidning som ges ut av ett företag som har ägarintresse också i annan dagstidningsutgivning på samma utgivningsort skall kunna berättiga till driftsstöd kan naturligtvis diskuteras. Det enda hittillsvarande exemplet där en driftsstödsberättigad dagstidning inlett ett mera långtgående redaktionellt samarbete med en dagstidning på samma utgivningsort återfinns i Gävle, där den driftsstödsberättigade dagstidningen Arbetarbladet har gemensam sportredaktion med Gefle Dagblad. Trots samarbetet har Arbetarbladet ett eget redaktionellt innehåll som utgör cirka 60 procent av dess totala redaktionella innehåll. Tidningen uppfyller således kravet på 51 procent eget redaktionellt innehåll i det nuvarande regelverket med god marginal. Det redaktionella samarbete som Arbetarbladet inlett med Gefle Dagblad framstår enligt kommitténs mening inte som så pass omfattande att Arbetarbladet inte längre bör berättiga till driftsstöd. Däremot anser kommittén att ytterligare redaktionellt samarbete för en dagstidning som ges ut av ett företag eller ingår i en koncern som har ägarintresse också i annan dagstidningsutgivning på samma utgivningsort inte bör tillåtas i presstödssammanhang. För att en dagstidning som ägs av ett företag eller ingår i en koncern som har ägarintresse också i annan dagstidningsutgivning på samma utgivningsort skall berättiga till driftsstöd bör dagstidningen således enligt kommitténs mening ha ett eget redak-

tionellt innehåll som utgör minst 60 procent av dess totala redaktionella innehåll.

En annan fråga är om ett tidningsföretags ekonomiska förhållanden bör beaktas vid beslut om driftsstöd. Genom de strukturförändringar som skett ingår vissa driftsstödsberättigade dagstidningar numera i vinstgivande koncerner. I denna del finner kommittén att det aldrig tidigare varit aktuellt att ta sådan hänsyn. Visserligen har både regering och riksdag gett uttryck för uppfattningen att avsikten med presstödet inte är att ge stöd åt tidningar som är vinstgivande eller som använder sina ekonomiska resurser åt annat än den egentliga tidningsutgivningen. Samtidigt har det bedömts att regler som föreskriver att hänsyn skall tas till tidningsföretagens ekonomiska förhållanden skulle innebära ett avsteg från principen om att bestämmelserna om när allmänt driftsstöd skall beviljas endast skall ta sikte på hushållstäckning och utgivningsfrekvens och att inga övervägande skall behöva göras om tidningsföretagens ekonomi och bokföringsmässiga dispositioner. Den senaste utredning som hade frågan uppe var Pressutredningen -94, som övervägde om det skulle införas bestämmelser om reduktion av driftsstöd för vissa vinstgivande tidningar, se avsnitt 3.2.8. Utredningen avvisade detta med motiveringen att presstödet bör ha en generell utformning och att särregleringar bör undvikas. Enligt utredningens mening tedde det sig inte heller önskvärt att införa regler som motverkade vinster för företagen. Till detta lade utredningen att det förslag till reglering som låg till grund för övervägandena framstod som komplicerat och svårtillämpat. Något förslag om regler för reduktion av driftsstöd för vissa vinstgivande tidningar kom heller aldrig att läggas fram.

Kommitténs bedömning är att de överväganden som gjorts av tidigare utredningar, regering och riksdag i fråga huruvida hänsyn bör tas till tidningsföretagens ekonomiska förhållanden vid prövningen av driftsstöd alltjämt väger tungt. Det finns ett värde i att bestämmelserna om när allmänt driftsstöd skall beviljas endast skall ta sikte på hushållstäckning och utgivningsfrekvens och att inga överväganden skall behöva göras om tidningsföretagens ekonomi och bokföringsmässiga dispositioner. Vidare bör regleringen av presstödet ha en generell utformning. Särregleringar bör undvikas. Sålunda anser kommittén att hänsyn inte bör tas till företagens ekonomiska förhållanden vid beslut om driftsstöd. Det bör här tilläggas att det under kommitténs arbete rent faktiskt inte framkommit uppgifter som talar för att medel överförts från drifts-

stödsberättigade tidningar till övriga samverkande företag. I stället har kommittén fått uppgifter om att de driftsstödsberättigade tidningarna i flera fall tillförts ekonomiska resurser.

Sammanfattningsvis bedömer kommittén att det inte framkommit något avgörande skäl som talar för att en dagstidning inte skall kunna berättiga till allmänt driftsstöd enbart av den anledningen att en dagstidning ägs av ett företag eller ingår i en koncern som har ägarintresse också i annan dagstidningsutgivning på samma utgivningsort. För att kunna berättiga till driftsstöd bör dock en sådan tidnings egna redaktionella innehåll utgöra minst 60 procent av dess totala redaktionella innehåll.

Slutligen bör det prövas om nivån på driftsstödet bör beräknas på annat sätt för en dagstidning som ägs av ett företag eller ingår i en koncern som har ägarintresse också i annan dagstidningsutgivning på samma utgivningsort än för fristående driftsstödsberättigade tidningar. De förra tidningarna har ju stora möjligheter till samarbete på utgivningsorten vad gäller administration, tryckeri m.m. Därmed torde de också ha lägre kostnader i förhållande till andra driftsstödsberättigade tidningar. I denna del anser kommittén att det ter sig befogat att ändra beräkningsgrunderna för driftsstödet enligt en modell som på ett mera rättvisande sätt tar hänsyn till företagens skilda förutsättningar för utgivningen. Samtidigt anser kommittén att skillnaderna inte bör vara alltför stora. Skälet är att de samgåenden som skett på tidningsmarknaden i princip varit framtvingade på grund av dålig lönsamhet. Kommittén har också tagit del av uppgifter om de driftsstödsberättigade tidningarnas ekonomiska förhållanden och dessa visar att tidningarna alltjämt har ekonomiska problem. En minskning av driftsstödet för dessa tidningar skulle därmed sannolikt innebära ett reellt hot mot deras fortsatta verksamhet. Någon sänkning av driftsstödet i förhållande till den nuvarande nivån bör därför enligt kommitténs mening inte bli aktuell. Vid en uppräkning av driftsstödet bör driftsstödsberättigade dagstidningsföretag som inte har samma möjligheter till kostnadsbesparande samarbeten emellertid få del av en procentuellt större ökning än dagstidningar som ägs av ett företag eller ingår i en koncern som har ägarintresse också i annan dagstidningsutgivning på samma utgivningsort.

Driftsstödets nivå

Kommitténs förslag: För lågfrekventa dagstidningar bör driftsstödet höjas med tio procent.

För hög- och medelfrekventa dagstidningar som ägs av ett företag eller ingår i en koncern som har ägarintresse också i annan dagstidningsutgivning på samma utgivningsort och som inte är storstadstidningar bör driftsstödet höjas med fyra procent. För övriga hög- och medelfrekventa dagstidningar som inte är storstadstidningar bör driftsstödet höjas med tolv procent.

Det sammanlagda årliga allmänna driftsstöd en storstadstidning som högst kan berättiga till enligt 2 kap. 2 § presstödsförordningen (1990:524) bör sänkas med 4,5 mnkr. Sänkningen bör ske stegvis med 1,5 mnkr per år och inledas från och med år 2007.

Senaste gången driftsstödet höjdes var år 2001 (prop. 2000/2001:1). Höjningen av presstödet med tre procent motiverades av regeringen med att sjunkande upplagor och vikande annonsvolymer försatt delar av dagspressen i en mycket allvarlig ekonomisk situation samt att detta framför allt gällde andratidningarna vilka i hög grad var beroende av presstödet för sin överlevnad. Enligt regeringen kunde utvecklingen innebära att mångfalden inom dagspressen minskade genom att andratidningarna slogs ut.

Det har således förflutit fem år sedan den senaste höjningen av driftsstödet. Under denna tid har konkurrensen på reklam- och publikmarknaden hårdnat ytterligare. Härutöver har distributionskostnaderna ökat kontinuerligt, se t.ex. kommitténs delbetänkande SOU 2005:13 Lördagsdistribution av dagstidningar. En genomgång av de ekonomiska förhållandena visar också att många dagstidningar uppvisar svaga ekonomiska resultat. Det gäller framför allt driftsstödsberättigade dagstidningar. Kommittén föreslår mot denna bakgrund att driftsstödet räknas upp.

De tidningar som kommittén bedömer har störst behov av en uppräkning av driftsstödet är lågfrekventa dagstidningar. För denna grupp av tidningar föreslås att driftsstödet höjs med tio procent jämte en upplagebaserad uppräkning av driftsstödet, se följande avsnitt.

Även hög- och medelfrekventa dagstidningar som inte är storstadstidningar bedöms ha ett stort behov av höjt stöd. För de hög- och medelfrekventa dagstidningar som ägs av ett företag eller ingår

i en koncern som har ägarintresse också i annan dagstidningsutgivning på samma utgivningsort (jfr ovan under rubriken Driftsstöd i förhållande till samverkande och sammanslagna tidningar) föreslås en höjning av driftsstödet med fyra procent. För övriga tidningar inom denna grupp föreslår kommittén att driftsstödet höjs med tolv procent.

År 2005 fanns det två högfrekventa storstadstidningar som berättigade till stöd enligt 2 kap. 2 § presstödsförordningen (1990:524). Det var Svenska Dagbladet och Skånska Dagbladet. Båda tidningarna har de senaste åren uppburit driftsstöd med föreskrivet maximibelopp, drygt 65 mnkr per år (Svenska Dagbladet sedan år 2001 och Skånska Dagbladet sedan år 2002). För att skapa ekonomiskt utrymme att reformera stödet till de lågfrekventa dagstidningarna måste kommittén peka på möjligheter till besparingar. Utifrån nuvarande marknadsläge gör kommittén bedömningen att en sänkning av maximibeloppet för stödet till storstadstidningar med 4,5 mnkr är möjlig om den genomförs stegvis så att berörda tidningar ges möjlighet att anpassa sin verksamhet efter den lägre bidragsnivån. Kommittén föreslår därvid att maximibeloppet sänks med 1,5 mnkr per år under en treårsperiod, med början år 2007.

Förslaget om en procentuell höjning av driftsstödet bedöms av kommittén inte innebära någon offensiv åtgärd i presstödssammanhang utan endast att nivån på driftsstödet, sett utifrån tidningsföretagens kostnader år 2004, i princip återställs till den reella nivå som gällde år 2001. För att de driftsstödsberättigade dagstidningarna skall kunna bibehålla sin ställning på dagspressmarknaden även framgent och kunna planera sin verksamhet mera långsiktigt vill kommittén i detta sammanhang betona vikten av att driftsstödet kontinuerligt räknas upp med jämna intervaller. Det är angeläget att stödet i framtiden inte urholkas på ett sådant sätt att de målsättningar som ligger till grund för kommitténs förslag kommer att äventyras.

Sänkt gräns för abonnerad upplaga

Kommitténs förslag: Gränsen för storleken på den abonnerade upplaga en dagstidning måste uppnå för att berättiga till driftsstöd bör sänkas från 2 000 exemplar till 1 500 exemplar.

Alltsedan presstödet infördes i början på 1970-talet har det funnits en gräns för storleken på den abonnerade upplaga en dagstidning måste uppnå för att berättiga till driftsstöd. För det fall en tidning når en större grupp betalande abonnenter kan det antas att tidningen fyller ett väsentligt syfte ur ett presspolitiskt perspektiv. Tillsammans med övriga bestämmelser som måste vara uppfyllda för att en tidning skall berättiga till driftsstöd bidrar upplagegränsen till att presstödet används på ett sätt som främjar konstitutionella värden.

Gränsen för storleken på den abonnerade upplaga en tidning måste uppnå för att kunna berättiga till driftsstöd har sedan driftsstödet infördes legat på 2 000 exemplar. Att gränsen skall ligga vid 2 000 exemplar är emellertid inte givet. Det kan antas att gränsen på 2 000 exemplar medför ett svåröverkomligt hinder för att etablera nya dagstidningar samt i viss mån också försvårar för dagstidningar att bedriva en kontinuerlig drift. Detta gäller särskilt för dagstidningar som riktar sig till invandrare och nationella minoriteter, jfr avsnitt 6.4.2, eller dagstidningar som enbart distribueras elektroniskt, jfr avsnitt 7.6.7.

Det kan konstateras att åtgärder tidigare vidtagits för att mildra effekten av upplagegränsen på 2 000 exemplar. I presstödsförordningen (1990:524) infördes redan från början en bestämmelse om avvecklingsstöd för tidningar vars upplaga inte uppfyller förordningens krav på en abonnerad upplaga som uppgår till minst 2 000 abonnenter. Bestämmelsen återfinns i 2 kap. 15 § presstödsförordningen. Härutöver infördes det år 2001 en bestämmelse om att en lågfrekvent dagstidning vars upplaga underskrider 2 000 exemplar med högst 500 exemplar är berättigad till oreducerat driftsstöd under en begränsad tidsperiod, se 2 kap. 6 a § presstödsförordningen. Förekomsten av båda nu redovisade bestämmelser påvisar enligt kommitténs bedömning att upplagekravet kan innebära en alltför hög tröskel.

Att mildra effekten av en upplagegräns på 2 000 exemplar genom undantagsregler för tidningar vars upplaga sjunkit under gränsen

innebär enligt kommitténs mening att presstödsreglerna ges en defensiv utformning. I linje med övriga förslag som innebär en mera offensiv inriktning på presstödet har kommittén därför föreslagit att undantagsreglerna i dessa delar ändras eller upphävs. Utifrån kommitténs förslag skall det inte längre vara möjligt för dagstidningar som inte uppfyller den upplagegräns som föreskrivs i presstödsförordningen att erhålla fortsatt stöd.

Enligt kommitténs mening finns det nu skäl att sänka upplagegränsen på 2 000 exemplar mot bakgrund av att den utgör en förhållandevis hög tröskel för nyetableringar av tidningar och att kommittén föreslagit att dagstidningar inte längre skall ha rätt till fortsatt stöd för det fall upplagan sjunker under angiven upplagegräns i presstödsförordningen. En sänkt upplagegräns bedöms få störst betydelse för möjligheterna att etablera dagstidningar som riktar sig till invandrare och nationella minoriteter men också för möjligheterna att etablera elektroniskt distribuerade dagstidningar. En sänkning skulle därvid kunna inriktas enbart på nyssnämnda tidningar. En allmän målsättning för kommitténs arbete har emellertid varit att undvika särregleringar inom ramen för presstödssystemet. Regelverket bör också vara generellt verkande utan skönsmässiga bedömningar. Kommittén har därför beslutat att föreslå en generell sänkning av upplagegränsen.

Vid överväganden om var upplagegränsen bör sättas har kommittén ansett att en alltför låg gräns innebär en risk för att presstöd fördelas till dagstidningar som till följd av begränsade redaktionella resurser inte kan uppfylla de uppgifter som motiverar statens engagemang på dagspressmarknaden. En alltför låg gräns kan även bidra till en ytterligare fragmentisering av massmediemarknaden. Vid en sammanvägd bedömning föreslår kommittén att gränsen för storleken på den abonnerade upplaga en dagstidning måste uppnå för att berättiga till driftsstöd sänks till 1 500 exemplar.

Begränsning av tillämpningsområdet för avvecklingsstöd

Kommitténs förslag: En dagstidning som tidigare gav rätt till oreducerat driftsstöd men som inte längre gör det på grund av att den inte uppfyller kravet på högsta hushållstäckning berättigar under det första året efter det att sådan rätt upphörde till tre fjärdedelar av det stödbelopp som lämnades det senaste år som den berättigade till oreducerat driftsstöd. Under de därpå följande två åren berättigar tidningen, såvida den inte åter ger rätt till oreducerat driftsstöd, till hälften respektive en fjärdedel av det stödbelopp som lämnades det senaste år som stödet var oreducerat.

Enligt 2 kap. 15 § presstödsförordningen gäller att en dagstidning som tidigare gav rätt till oreducerat driftsstöd berättigar under det första året efter det att sådan rätt upphörde till två tredjedelar av det stödbelopp som lämnades det senaste år som den berättigade till oreducerats driftsstöd. Under det därpå följande året berättigar tidningen, såvida den inte åter ger rätt till oreducerat driftsstöd, till en tredjedel av det stödbelopp som lämnades det senaste år som stödet var oreducerat. Av 2 kap. 15 § andra stycket presstödsförordningen framgår att motsvarande avtrappningsregel skall tillämpas när en stödberättigad hög- eller medelfrekvent dagstidning övergår till att bli en lågfrekvent tidning.

Bestämmelsen om avveckling av driftsstöd är enligt dess ordalydelse tillämplig bl.a. när en dagstidning endera överskrider bestämmelsen om högsta hushållstäckning eller underskrider kravet att den skall ha en abonnerad upplaga på minst 2 000 exemplar. Dagstidningskommittén, som i sitt slutbetänkande lämnade förslag om ifrågavarande avtrappningsregel (SOU 1988:48 s. 172 f.), diskuterade möjligheten att införa en regel om varierande bidragsbelopp när en tidning överskred högsta täckningsgrad inom ett intervall på tio procent men pekade på att en sådan regel funnits tidigare och att den hade slopats genom riksdagsbeslut år 1984 i avvaktan på nya utredningsförslag. Mot denna bakgrund förordade kommittén i stället vad gällde principen för avveckling av driftsstöd att det borde föreskrivas att en tidning som tidigare uppburit driftsstöd skall kunna få sådant stöd övergångsvis, även om bestämmelsen om högsta täckningsgrad hade överskridits. De fördelar kommittén såg med en sådan kompletteringsbestämmelse var bl.a. att den var enklare att tillämpa än en regel om skiftande belopp beroende av

olika täckningstal. Kommitténs förslag om avveckling av driftsstöd torde alltså ha tagit direkt sikte på fallet när en dagstidning ökar sin hushållstäckning och därigenom inte längre är berättigad till driftsstöd. Regeringen delade kommitténs bedömning om behovet av en avvecklingsregel och anförde att regeringens förslag överensstämde i stort med kommitténs förslag. Regeringen anförde bl.a. att om en tidning som varit berättigad till driftsstöd enligt den föreslagna ordningen utvecklas så att den inte längre uppfyller kvalifikationerna och därför inte längre skall ha stöd bör stödet avvecklas successivt (prop. 1989/90:78 s. 28). Det framstår således som att intentionerna bakom bestämmelsen om avveckling av driftsstöd ursprungligen varit att avvecklingsstöd endast skall ges till dagstidningar som ökar sin hushållstäckning över högsta angivna täckningstal. Som redan framgått gavs emellertid bestämmelsen om avvecklingsstöd som återfinns i 2 kap. 15 § presstödsförordningen en vidare tillämpning genom att även dagstidningar vars abonnerade upplaga understiger 2 000 exemplar omfattas av dess till- lämpningsområde.

Att en dagstidning som inte längre uppfyller bestämmelserna i presstödsförordningen om lägsta abonnerad upplaga för att berättiga till driftsstöd under en begränsad tid kan erhålla reducerat driftsstöd ökar möjligheterna för att tidningen återigen skall kvalificera sig för driftsstöd. Därmed ökar också förutsättningarna för att antalet tidningstitlar skall behållas intakt. Det senare måste anses vara positivt eftersom nedlagda tidningstitlar erfarenhetsmässigt minskar tidningsläsandet. Etableringshindren på tidningsmarknaden är också betydande. En tidning som en gång uppfyllt presstödsförordningens minimikrav på abonnerad upplaga kan därför antas ha lättare att uppnå denna upplagegräns än en nyetablerad tidning.

Enligt kommitténs mening bör emellertid de resurser som staten kan avsätta till presstöd användas för att underlätta nyetableringar och drift av bärkraftiga tidningar med goda utvecklingsmöjligheter. I linje härmed har kommittén föreslagit att gränsen för storleken på den abonnerade upplaga en dagstidning måste uppnå för att berättiga till driftsstöd bör sänkas från 2 000 exemplar till 1 500 exemplar. Jämfört med de förhållanden som gäller i dag innebär nyssnämnda förslag att tidningar vars upplaga sjunker under 2 000 exemplar med högst 500 exemplar alltjämt kommer att berättiga till fortsatt driftsstöd. Kommittén anser vidare att ett stöd som lämnas till tidningar som inte har någon utvecklingspotential också kan

riskera att hämma utvecklingen och nyetableringen av tidningar med mera gynnsamma förutsättningar att bedriva en framgångsrik tidningsutgivning. Sammantaget anser kommittén därför att bestämmelsen om avveckling av driftsstöd inte längre bör omfatta tidningar som inte uppnår en abonnerad upplaga på lägst 1 500 exemplar.

På grund av det anförda bör bestämmelsen om avveckling av driftsstöd i 2 kap. 15 § presstödsförordningen enbart ta sikte på att underlätta för dagstidningar att uppnå en så pass hög hushållstäckning att de kan klara en fortsatt tidningsutgivning genom abonnemangs- och reklamintäkter och utan yttre finansiering i form av driftsstöd. Det enda syftet med nyssnämnda bestämmelse blir därmed att under en begränsad tidsperiod minska tröskeleffekterna av uteblivet stöd när en tidning uppnår en högre hushållstäckning än vad som föreskrivs som högsta gräns i presstödsförordningen. Det kan här nämnas att kommittén för lågfrekventa dagstidningar föreslagit en höjning av gränsen för högsta hushållstäckning till samma nivå som gäller för hög- och medelfrekventa dagstidningar, se avsnitt 3.4.4.

I syfte att ytterligare minska de tröskeleffekter som kan uppstå när en tidning uppnår högre hushållstäckning än 30 procent och därmed förlorar rätten till driftsstöd föreslår kommittén att reduktionen sker över längre tid och med en lägre andel varje år. Därvid bör en dagstidning som tidigare gav rätt till oreducerat driftsstöd berättiga under det första året efter det att sådan rätt upphörde till tre fjärdedelar av det stödbelopp som lämnades det senaste år som den berättigade till oreducerat driftsstöd. Under de därpå följande två åren bör tidningen, såvida den inte åter ger rätt till oreducerat driftsstöd, berättiga till hälften respektive en fjärdedel av det stödbelopp som lämnades det senaste år som stödet var oreducerat.

3.4.3. Hög- och medelfrekventa dagstidningar

Kommitténs bedömning: Bestämmelserna om driftsstöd i pressstödsförordningen (1990:524) avseende hög- och medelfrekventa dagstidningar bedöms fungera väl. Utöver de förslag som presenterats i avsnitt 3.4.2 föreslår kommittén inte några förändringar av regelverket för dagstidningar med sådan periodicitet.

Kommittén har under sitt arbete genomfört en enkätundersökning som bl.a. riktats till företrädare för hög- och medelfrekventa dagstidningar. De svar som därvid inkommit till kommittén finns redovisade i avsnitt 3.3. Vidare har kommittén sammanträffat med branschföreträdare och tagit del av synpunkter kring regelverket bl.a. i samband med kommittésammanträden.

Enligt de uppgifter som kommittén tagit del av från driftsstödsberättigade medel- och högfrekventa dagstidningar fungerar regelverket avseende driftsstöd i allt väsentligt väl. De problem som framförts rör beräkningen av driftsstödet och fördelningen av driftsstöd mellan storstadstidningar och övriga driftsstödsberättigade tidningar. Det har även framförts att oregelbundna höjningar av driftsstödet är ett problem. Från icke driftsstödsberättigade dagstidningar har det bl.a. framförts att driftsstödet motverkar en utveckling i branschen samt att det bidrar till att försämra branschens redan dåliga lönsamhet genom att otidsenliga affärskoncept bibehålls och att det bidrar till en osund konkurrens.

Ett flertal frågor som dagstidningsföretagen tagit upp som problemområden med det nuvarande driftsstödet har diskuterats under kommitténs allmänna överväganden, se avsnitt 3.4.1. Där framgår bl.a. att kommittén anser att driftsstödet alltjämt bör finnas kvar. Den bedömning som kommittén gör är att driftsstödet är en väsenlig förutsättning för ett flertal tidningsföretag att upprätthålla sin tidningsutgivning. Utan ett driftsstöd skulle sannolikt ett antal dagstidningar försvinna från marknaden, vilket vore till nackdel för mångfalden och en vital opinionsbildning.

En fråga som diskuterats i kommittén är fördelningen av driftsstöd mellan driftsstödsberättigade storstadstidningar och övriga driftsstödsberättigade dagstidningar. Kommittén har med hänsyn till skillnaden i konkurrenssituation för tidningar som ges ut i storstäder jämfört med landsorter föreslagit att det särskilda stödet till storstadstidningar bibehålls. Stödet till storstadstidningar

föreslås emellertid trappas ned. Se avsnitt 3.4.2. I övrigt har kommittén bl.a. föreslagit en höjning av driftsstödet för hög- och medelfrekventa dagstidningar som inte är storstadstidningar samt påtalat vikten av att storleken på driftsstödet följer kostnadsutvecklingen. Sammanfattningsvis har några andra förslag som berör hög- och medelfrekventa dagstidningar än de som presenterats under avsnitt 3.4.2 inte bedömts erforderliga.

3.4.4. Lågfrekventa dagstidningar

Utgångspunkter för stöd till lågfrekventa dagstidningar

Kommitténs förslag: För en endagstidning med en abonnerad upplaga överstigande 1 500 exemplar bör det årliga driftsstödet uppgå till 75 procent av det årliga stöd som lämnas till en lågfrekvent dagstidning enligt nuvarande 2 kap. 6 § presstödsförordningen (1990:524).

För en tvådagarstidning med en abonnerad upplaga överstigande 1 500 exemplar bör det årliga driftsstödet uppgå till ett belopp som motsvarar 120 procent av det driftsstöd som bör lämnas till en endagstidning enligt första stycket.

Att etablera en hög- eller medelfrekvent dagstidning är i dag förenat med höga kostnader. Beroende på utgångsläge, tillgång till teknisk utrustning m.m., måste det finnas tillgång till ett startkapital på i storleksordningen fem

  • mnkr för att nyetablera en tredagarstidning. Samtidigt innebär rådande konkurrensläge på reklam- och publikmarknaden att det ekonomiska risktagandet med att nyetablera hög- och medelfrekventa dagstidningar är betydande. Angivna förhållanden leder till att etableringshindren för tidningar med hög- och medelfrekvent periodicitet är avsevärda.

Kommittén bedömer att det inom ramen för presspolitiken inte är möjligt att frigöra resurser som i någon mera betydande grad kan minska etableringshindren för hög- eller medelfrekventa dagstidningar. Enligt kommitténs mening bör i stället andra vägar prövas som på sikt kan leda till att nya dagstidningar med högre periodicitet etableras. Ett näraliggande alternativ är att skapa förutsättningar för nyetableringar av hög- och medelfrekventa dagstidningar via lågfrekventa tidningar som successivt ökar sin periodicitet. Regelverket inom presstödsområdet bör enligt kommitténs mening

utformas för att skapa större utrymme för tidningar att genomgå en sådan utveckling.

Ett problem som kommittén identifierat med dagens regelverk är att det inte finns några egentliga incitament för en endagstidning som inte är riksspridd att öka sin periodicitet till tvådagarsutgivning. Lågfrekventa dagstidningar som inte är riksspridda berättigar för närvarande till samma stödbelopp oavsett om de ges ut en eller två dagar per vecka. Samtidigt torde övergången från endagsutgivning till tvådagarsutgivning i allmänhet inte generera ökade reklam- och abonnemangsintäkter i den omfattning som krävs för att täcka de ökade kostnader som periodicitetshöjningen medför. Vidare ter sig steget att gå från endagsutgivning till tredagarsutgivning som alltför stort utifrån rådande konkurrensförhållanden på reklam- och publikmarknaden.

Ett annat problem som kommittén identifierat är att det ur driftsstödssynpunkt inte finns något incitament för endagstidningar utan riksspridning att öka sin upplaga. En endagstidning utan riksspridning får enligt gällande regelverk samma driftsstöd oavsett upplagans storlek. Därvidlag skiljer sig driftsstödssystemet för endagstidningar utan riksspridning i förhållande till hög- och medelfrekventa dagstidningar samt riksspridda fådagarstidningar, eftersom samtliga sistnämnda tidningskategorier berättigar till högre driftsstöd vid större upplagor.

En granskning av de driftsstödsberättigade lågfrekventa dagstidningarna utan riksspridning visar att flertalet har mindre upplagor och endagsutgivning. Endast en driftsstödsberättigad lågfrekvent dagstidning utan riksspridning har tvådagarsutgivning. Det är Haparandabladet, som uppbär särskilt driftsstöd och som därmed inte faller in under kravet på högsta hushållstäckning som villkor för driftsstöd.

Kommitténs bedömning är att det behövs ytterligare steg i stödtrappan mellan endagsutgivning och tredagarsutgivning. Kommittén anser därför att det bör införas ett särskilt stöd för tvådagarstidningar utan riksspridning. En endagstidning utan riksspridning som vill öka sin periodicitet får härigenom bättre ekonomiska möjligheter att övergå till tvådagarsutgivning. Stödnivån bör anpassas till de ökade kostnader tvådagarsutgivning medför i förhållande till endagsutgivning. Det rör här huvudsakligen ökade kostnader för tryckning och distribution. Även de redaktionella kostnaderna kan antas öka i viss omfattning. Sam-

tidigt bör hänsyn tas till att en tidning som ökar sin periodicitet också kommer att öka sina reklam- och abonnemangsintäkter.

Vidare anser kommittén att även lågfrekventa dagstidningar utan riksspridning bör kunna berättiga till ökat driftsstöd vid ökade upplagor på motsvarande sätt som riksspridda lågfrekventa dagstidningar, jfr nästföljande avsnitt. Sammantaget innebär detta att kommittén förordar att det införs samma principiella bidragssystem för lågfrekventa dagstidningar utan riksspridning som för lågfrekventa dagstidningar med riksspridning. Med hänsyn härtill och då kommittén bedömer att skillnaderna mellan riksspridda och icke riksspridda dagstidningar inte är så stora att det motiverar två parallella bidragssystem, föreslår kommittén att det i driftsstödshänseende inte längre skall göras åtskillnad mellan olika lågfrekventa dagstidningar baserat på tidningarnas geografiska spridningsområden.

Enligt gällande regelverk berättigar lågfrekventa dagstidningar utan riksspridning till allmänt driftsstöd med ett belopp på 2 035 000 kr per år, oavsett om tidningen har endagsutgivning eller tvådagarsutgivning. Kommittén anser att nyssnämnda belopp bör tas som utgångspunkt för ett framtida årligt stöd för endagstidningar. Som framgått ovan har kommittén föreslagit att gränsen för storleken på den abonnerade upplaga en dagstidning måste uppnå för att berättiga till driftsstöd bör sänkas från 2 000 exemplar till 1 500 exemplar, dvs. en sänkning med 25 procent. Som en konsekvens härav föreslår kommittén att driftsstödet för en endagstidning med en abonnerad upplaga överstigande 1 500 exemplar skall uppgå till 75 procent av 2 035 000 kr per år. Vid en helhetsbedömning uppskattar kommittén att ett rimligt stödbelopp till tvådagarstidningar bör uppgå till 120 procent av det belopp per år som bör lämnas till endagstidningar. Det bör i detta sammanhang nämnas att kommittén förslagit att de nuvarande stöden för lågfrekventa dagstidningar bör höjas, se ovan under rubriken Driftsstödets nivå. Den höjning av driftsstödet som där föreslås har inte beaktats i detta avsnitt. Kommittén föreslår också att lågfrekventa dagstidningar skall berättiga till ökat driftsstöd enligt en trappstegsmodell som baseras på storleken av tidningens abonnerade upplaga, se följande avsnitt.

Ökat driftsstöd för lågfrekventa dagstidningar vid större upplagor

Kommitténs förslag: Driftsstödet för lågfrekventa dagstidningar bör höjas successivt vid abonnerade upplagor överstigande 2 000, 3 000, 5 000, 7 000, 8 000 och 9 000 exemplar.

För en endagstidning med en abonnerad upplaga överstigande 2 000 exemplar bör driftsstödet höjas med en tredjedel av det belopp en endagstidning med en upplaga understigande 2 000 exemplar berättigar till. Vid var och en av de två nästföljande upplagenivåerna, 3 000 respektive 5 000 exemplar, bör stödet höjas med 40 procent av det belopp en endagstidning med en abonnerad upplaga understigande 2 000 exemplar berättigar till. Vid var och en av de tre nästföljande upplagenivåerna, 7 000, 8 000 respektive 9 000 exemplar, bör driftsstödet höjas med en tredjedel av det driftsstöd som en endagstidning med en upplaga understigande 2 000 exemplar berättigar till.

För tvådagarstidningar bör driftsstödet höjas enligt samma modell som för endagstidningar. Vid varje given upplagenivå bör stödet för en tvådagarstidning vara 20 procent högre än stödet för en endagstidning.

För lågfrekventa dagstidningar som inte har riksspridning gäller i dag att driftsstöd lämnas med samma belopp oavsett upplagans storlek eller tidningens periodicitet. Samtidigt har en lågfrekvent dagstidning svårt att fullt ut kompensera sig med abonnemangs- och reklamintäkter för de ökade kostnader en upplage- eller periodicitetsökning innebär. För lågfrekventa dagstidningar utan riksspridning med mindre upplagor och låg hushållstäckning framstår det därför ur ett företagsekonomiskt perspektiv inte som självklart att öka sina upplagor. De ekonomiska förhållanden under vilka lågfrekventa dagstidningar verkar kan således komma i konflikt med det publicistiska intresset av högre periodicitet och större upplagor.

Enligt kommitténs bedömning kan lågfrekventa dagstidningar fungera som avstamp för att nyetablera hög- och medelfrekventa dagstidningar. Ur ett presspolitiskt perspektiv framstår det därför som värdefullt om det finns tydliga ekonomiska incitament för endagstidningar att sträva efter högre periodicitet. I linje härmed har kommittén förslagit att det i driftsstödshänseende inte längre skall göras åtskillnad mellan lågfrekventa dagstidningar med eller

utan riksspridning, se föregående avsnitt. Det innebär att även en lågfrekvent dagstidning utan riksspridning kommer att kunna berättiga till ökat driftsstöd vid en periodicitetshöjning från endagsutgivning till tvådagarsutgivning. Det framstår också som värdefullt om det finns tydliga ekonomiska incitament för samtliga lågfrekventa dagstidningar att öka sina upplagor. I linje härmed föreslår kommittén att det införs en gemensam bidragstrappa för samtliga lågfrekventa dagstidningar.

För lågfrekventa dagstidningar med riksspridning finns det i dag en trappa som innebär att driftsstödet ökar vid större upplagor, se 2 kap.4 och 5 §§presstödsförordningen (1990:524). Kommittén föreslår att denna trappa tas som utgångspunkt för en gemensam trappa för samtliga lågfrekventa dagstidningar. Samtidigt föreslår kommittén att det införs ytterligare och förändrade upplagenivåer. Kommitténs förslag innebär att driftsstödet för lågfrekventa dagstidningar bör höjas successivt vid abonnerade upplagor överstigande 2 000, 3 000, 5 000, 7 000, 8 000 och 9 000 exemplar.

För en endagstidning med en abonnerad upplaga överstigande 2 000 exemplar föreslår kommittén att driftsstödet bör höjas med en tredjedel av det belopp en endagstidning med en upplaga understigande 2 000 exemplar berättigar till. Vid var och en av de två nästföljande upplagenivåerna, 3 000 respektive 5 000 exemplar, bör driftsstödet höjas med 40 procent av det belopp en endagstidning med en abonnerad upplaga understigande 2 000 exemplar berättigar till. Vid var och en av de tre nästföljande upplagenivåerna, 7 000, 8 000 respektive 9 000 exemplar, bör driftsstödet höjas med en tredjedel av det driftsstöd som en endagstidning med en upplaga understigande 2 000 exemplar berättigar till.

För tvådagarstidningar bör driftsstödet enligt kommitténs mening höjas enligt samma modell som för endagstidningar. Vid varje given upplagenivå bör stödet för en tvådagarstidning vara 20 procent högre än stödet för en endagstidning.

Till skillnad från gällande ordning som innebär att driftsstödet för riksspridda driftsstödsberättigade lågfrekventa dagstidningar höjs först vid upplagor överstigande 7 000 exemplar, leder kommitténs förslag till att stödet höjs också vid upplagor överstigande 2 000, 3 000 och 5 000 exemplar. Samtidigt innebär förslaget om att ta bort upplagenivån 10 000 exemplar att en riksspridd lågfrekvent dagstidning berättigar till högsta driftsstöd vid upplagor överstigande 9 000 exemplar.

Hushållstäckning

Kommitténs förslag: Högsta täckningsgrad för att en lågfrekvent dagstidning skall berättiga till allmänt driftsstöd bör bestämmas till 30 procent.

Av 1 kap. 6 § presstödsförordningen framgår att med täckningsgrad avses en tidnings genomsnittliga procentuella spridning bland hushållen på utgivningsorten under de tre senaste kalenderåren. Enligt bestämmelsen får Presstödsnämnden bestämma att en tidnings täckningsgrad skall beräknas för en del av utgivningsorten eller för ett annat område än utgivningsorten, om det med hänsyn till verksamhetens inriktning är uppenbart att utgivningsorten inte är tidningens egentliga spridningsområde. Uppstår ett decimaltal när täckningsgraden beräknas, skall detta avrundas till närmaste hela tal.

Täckningstalsgränserna för lågfrekventa dagstidningar har i presstödssammanhang alltid satts lägre än för hög- och medelfrekventa dagstidningar. Skillnaden mellan de olika tidningskategorierna har motiverats av företagsekonomiska skäl. 1972 års pressutredning anförde i sitt slutbetänkande (SOU 1975:79, s. 307 f.) att täckningstalsgränserna borde vara annorlunda eftersom de kritiska gränserna för lokal- och förortstidningar bedömdes ligga lägre än för flerdagarstidningar. Förklaringarna var enligt utredningen den lokala spridningen, karaktären av komplementtidning, andra annonspriser, samt avsaknaden av reella alternativ för lokala annonsörer. Utredningen bedömde att en lokaltidning med 30 procent täckning kunde vara och ofta var ett attraktivt annonsorgan. Även Dagstidningskommittén diskuterade frågan om täckningstalsgränserna för lågfrekventa dagstidningar (SOU 1988:48 s. 170 f.). Kommittén anförde att motsvarande bestämmelse för flerdagarstidningar medger ett betydligt högre täckningstal utan att möjligheten till produktionsbidrag upphör samt att motivet för att anknyta kvalifikationsvillkoret till ett bestämt täckningstal emellertid i båda fallen var detsamma: när hushållstäckningen överstiger en viss nivå får en tidning erfarenhetsmässigt så goda rörelseintäkter från annonsförsäljningen att något statligt driftsbidrag inte är påkallat. Kommittén ansåg att det dåvarande täckningstalet för lågfrekventa dagstidningar, 20 procent, skulle höjas till 25 procent. Enligt kommittén var det mycket få tidningar som berördes av

ändringen, men ändringen bedömdes i någon mån kunna medverka till att etablering av nya endagstidningar underlättades.

Enligt nu gällande regelverk gäller att lågfrekventa dagstidningar får ha en hushållstäckning på högst 25 procent för att bli berättigade till allmänt driftsstöd, se 2 kap. 3 § presstödsförordningen. Täckningstalet för lågfrekventa dagstidningar är således alltjämt lägre än för hög- och medelfrekventa dagstidningar, vilka i enlighet med 2 kap. 1 § presstödsförordningen får ha en hushållstäckning på högst 30 procent. I dag möter de lågfrekventa dagstidningarna emellertid liksom övriga dagstidningsföretag en helt annan konkurrenssituation på reklam- och publikmarknaden än vad som var fallet framför allt på 1970-talet. Själva annonsmarknaden har också gått mot en centralisering, i så motto att alltfler lokala företag numera ingår i större kedjor som sköter reklamkampanjerna. Därmed har det blivit svårare för dagstidningsföretagen att sälja reklamutrymme genom lokala kontakter.

En genomgång av de presstödsberättigade lågfrekventa dagstidningarnas ekonomi visar att dessa i allmänhet verkar i ett svårt ekonomiskt läge. Enligt bedömare i branschen krävs det i dag att lågfrekventa dagstidningar har en hushållstäckning på mellan 40 och 50 procent för att kunna finansiera utgivningen enbart med abonnemangs- och reklamintäkter. Samtidigt är driftsbidraget till lågfrekventa dagstidningar med en hushållstäckning på högst 25 procent inte tillräckligt högt för att kompensera de lägre annonsintäkter som tidningens lägre hushållstäckning medför. Kommittén bedömer därför att det numera inte finns något skäl att ha en lägre täckningstalsgräns för lågfrekventa dagstidningar än för hög- och medelfrekventa dagstidningar. Kommittén föreslår således i fråga om hushållstäckning att en lågfrekvent dagstidning skall berättiga till allmänt driftsstöd om den har en täckningsgrad som understiger 30 procent.

Genom att höja täckningstalsgränsen för de lågfrekventa dagstidningarna skapas ett utrymme för dessa tidningar att med bibehållet driftsstöd höja sin hushållstäckning. Därmed förbättras också deras möjligheter att höja sina annonsintäkter. Förslaget bedöms också underlätta förutsättningarna för att etablera lågfrekventa dagstidningar samt skapa större utrymme för en kontinuerlig drift av lågfrekventa dagstidningar och underlätta för lågfrekventa dagstidningar att övergå till att bli helt abonnemangs- och reklamfinansierade.

Utökade möjligheter för marknadsföringskampanjer

Kommitténs förslag: I presstödsförordningen (1990:524) bör det föreskrivas att Presstödsnämnden på ansökan från ett tidningsföretag som ger ut en lågfrekvent dagstidning skall bevilja företaget att undanta ett nummer av dagstidningen från bestämmelsen i 2 kap. 3 § presstödsförordningen (1990:524) i den del som föreskriver att en lågfrekvent dagstidnings totalupplaga skall till övervägande del vara abonnerad om utgivningen av numret är ett väsentligt led för att etablera eller utveckla en abonnerad lågfrekvent dagstidning. För en och samma tidningstitel får sådant undantag beviljas högst fem gånger under ett och samma kalenderår.

Presstödsnämnden bör i sina föreskrifter meddela vilka uppgifter en ansökan enligt första stycket skall innehålla samt vilka kriterier som Presstödsnämnden beaktar vid sin prövning.

Företag som ger ut lågfrekventa dagstidningar är, liksom andra företag, beroende av effektiva marknadsföringskampanjer för att nå framgångar med sin produkt. Möjligheterna att effektivt marknadsföra sig är för lågfrekventa dagstidningar ett viktigt led för att de skall kunna öka sin upplaga och därmed också öka sina reklam- och abonnemangsintäkter. En möjlighet som lågfrekventa dagstidningar i dag kan använda sig av i marknadsföringssyfte är gratisutskick av tidningar till hushållen inom utgivningsområdet. Utrymmet för sådana kampanjer är emellertid begränsat både med hänsyn till bestämmelserna inom ramen för det nuvarande regelverket och lågfrekventa dagstidningars ekonomiska förhållanden.

I 2 kap. 3 § presstödsförordningen (1990:524) och 13 § Pressstödsnämndens föreskrifter (KRFS 1997:13) föreskrivs det att en lågfrekvent dagstidnings totalupplaga till minst 51 procent skall vara abonnerad. Med totalupplaga avses därvid enligt 1 kap. 6 § presstödsförordningen i förening med 7 § Presstödsnämndens föreskrifter en tidnings totala distribuerade upplaga (den upplaga som skickas ut från tidningshuset eller tryckeriet) med avdrag för lösnummerreturer (exemplar som av återförsäljaren redovisats som osålda) och fasta arbetsexemplar (de exemplar som inte skickas ut från tidningshuset eller tryckeriet).

För t.ex. en endagstidning som har en abonnerad upplaga på 2 500 exemplar innebär bestämmelserna att tidningen inte får

distribuera en större upplaga än totalt cirka 5 000 exemplar per vecka. Tidningen kan därmed utan hinder genom riktade marknadsföringskampanjer varje vecka gratisdistribuera tidningsexemplar motsvarande ungefär den abonnerade upplagan. Sådana åtgärder har emellertid ett begränsat värde för tidningen, eftersom kostnaderna för tryck och distribution ökar samtidigt som tidningsföretaget har begränsade möjligheter att finansiera utskicket genom ökade reklamintäkter. Av större värde för tidningsföretagen är i stället att kunna genomföra totalutskick inom utgivningsområdet.

För att mildra effekterna av bestämmelserna och tillgodose lågfrekventa dagstidningars behov av marknadsföringsinsatser genom totalutskick har Presstödsnämnden möjlighet att efter ansökan från ett tidningsföretag ge dispens från ifrågavarande bestämmelser. Enligt Presstödsnämndens praxis beviljas sådan dispens högst en gång per år och tidningstitel. De exemplar som tidningsföretaget distribuerar med stöd av Presstödsnämndens beslut om dispens ingår inte i underlaget för beräkningar huruvida en lågfrekvent dagstidnings totalupplaga till övervägande del är abonnerad.

Det kan diskuteras om det är tillräckligt att en lågfrekvent dagstidning kan erhålla dispens högst en gång per år för totalutskick inom utgivningsområdet. Företrädare för tidningsföretag som ger ut lågfrekventa dagstidningar och som kommittén varit i kontakt med menar att goda möjligheter till marknadsföringskampanjer är den enskilt viktigaste faktorn för att sänka etableringskostnaderna och utveckla tidningsutgivningen i gynnsam riktning. Kommittén har i och för sig förståelse för dessa synpunkter men konstaterar samtidigt att skälen bakom ifrågavarande bestämmelser är att presstödet inte skall kunna användas för att finansiera tidningar som i praktiken kan jämställas med reklamfinansierade gratistidningar eller att underlätta etableringen av reklamfinansierade gratistidningar. För det fall begränsningsreglerna tas bort bedömer kommittén att det finns en betydande risk för att presstödet till lågfrekventa dagstidningar kan komma att användas på ett sätt som strider mot de presspolitiska utgångspunkterna. Samtidigt anser kommittén att det finns utrymme att något lätta på Presstödsnämndens praxis. Kommittén föreslår således att Presstödsnämnden på ansökan från ett tidningsföretag som ger ut en lågfrekvent dagstidning skall bevilja företaget att undanta ett nummer av dagstidningen från bestämmelsen i 2 kap. 3 § presstödsförordningen (1990:524) i den del som föreskriver att en lågfrekvent

dagstidnings totalupplaga skall till övervägande del vara abonnerad om utgivningen av numret är ett väsentligt led för att etablera eller utveckla en abonnerad lågfrekvent dagstidning. Sådant undantag bör för en och samma tidningstitel få beviljas högst fem gånger under ett och samma kalenderår.

Av kommitténs förslag följer att ett dagstidningsföretag för en och samma tidningstitel högst fem gånger per kalenderår bör kunna erhålla dispens från reglerna som begränsar möjligheterna till marknadsföringskampanjer. På grund av betydelsen för ett tidningsföretag att kunna erhålla ifrågavarande dispens föreslår kommittén att det i presstödsförordningen tas in en föreskrift härom. Härutöver bör Presstödsnämnden i sina föreskrifter meddela vilka uppgifter en ansökan skall innehålla samt vilka kriterier som Presstödsnämnden beaktar vid sin prövning.

Driftsstöd till lågfrekventa dagstidningar med en abonnerad upplaga som understiger 1 500 exemplar

Kommitténs förslag: En lågfrekvent dagstidning bör inte ha rätt till driftsstöd enligt en bestämmelse motsvarande 2 kap. 6 a § presstödsförordningen (1990:524).

I avsnitt 3.2.10 återfinns en redogörelse avseende Presstödsnämndens begäran om ändring av 2 kap. 6 a § första stycket pressstödsförordningen (1990:524). Såsom Presstödsnämnden anfört kan en nyetablerad lågfrekvent dagstidning redan första året berättiga till driftsstöd med drygt två mnkr trots att tidningen uppfyllt förordningens grundkrav på en abonnerad upplaga på 2 000 exemplar endast under årets sex första månader. Under de två påföljande åren är det därefter möjligt att tidningen med stöd av 2 kap. 6 a § första stycket presstödsförordningen berättigar till totalt drygt fyra mnkr i driftsstöd, förutsatt att tidningens abonnerade upplaga under denna tid inte understiger 1 500 exemplar per år. Slutligen kan tidningen för de därpå följande två åren med stöd av 2 kap. 15 § presstödsförordningen berättiga till totalt cirka två mnkr i driftsstöd, oavsett hur många exemplar upplagan understiger förordningens grundkrav på 2 000 abonnerade exemplar.

Kommittén finner att bestämmelserna är ägnade att uppmuntra nyetableringar av lågfrekventa dagstidningar samt underlätta för

dagstidningar att återigen kvalificera sig för driftsstöd vid en mera tillfällig nedgång i upplagan. Samtidigt bedömer kommittén att det finns en beaktansvärd risk för att bestämmelsernas nuvarande utformning leder till att presstöd lämnas till tidningsföretag som inte har en långsiktig ambition med sin tidningsutgivning. Härvid konstaterar kommittén att avvägningar mellan intresset av att regelverket å ena sidan skapar rimliga förutsättningar för nyetableringar och kontinuerliga tidningsutgivningar och å andra sidan i möjligaste mån förhindrar att presstöd lämnas till tidningsföretag som etablerar dagstidningar i mera spekulativt syfte i mångt och mycket utmynnar i avvägningar mellan å ena sidan storleken på utbetalat driftsstöd och å andra sidan motprestationer från tidningsföretagets sida i form av tidningsutgivning.

Kommittén har föreslagit att gränsen för storleken på den abonnerade upplaga en tidning måste uppnå för att berättiga till driftsstöd sänks till 1 500 exemplar. För det fall 2 kap. 6 a § första stycket presstödsförordningen (1990:524) skall bibehållas enligt dess nuvarande konstruktion måste därför upplagegränserna i bestämmelsen förändras. Det skulle här kunna tänkas att stöd lämnas om tidningens upplaga understiger 1 500 exemplar med högst 500 exemplar, alternativt med högst 250 exemplar. Kommittén har emellertid tidigare redovisat bedömningen att det inte finns skäl för staten att stödja tidningar som har en mindre abonnerad upplaga än 1 500 exemplar. I konsekvens härmed anser kommittén som utgångspunkt att en tidning för att kunna erhålla ett förhållandevis stort allmänt driftsstöd enligt 2 kap. 6 a § press- stödsförordningen bör ha haft 1 500 betalande abonnenter under en längre tidsperiod än vad som skulle krävas med ledning av nuvarande lydelse av bestämmelsen. Som Presstödsnämnden anfört skulle annars en nyetablerad dagstidning efter i princip sex månaders helhjärtad satsning på marknadsföring erhålla stora statliga stöd under ett flertal år. Ur detta perspektiv framstår Presstödsnämndens förslag som väl avvägt, dvs. att en tidning för att berättiga till driftsstöd enligt en bestämmelse motsvarande 2 kap. 6 a § presstödsförordningen bör ha varit berättigad till driftsstöd enligt 2 kap. 3 § presstödsförordningen under de närmast tre föregående åren.

Vid en helhetsbedömning har kommittén emellertid beslutat att föreslå att 2 kap. 6 a § presstödsförordningen upphävs. Jämväl under förutsättning av att tidningar vars upplaga understiger 1 500 exemplar skulle komma i åtnjutande av presstöd torde de resurser

sådana tidningar kan avsätta för det redaktionella arbetet vara ytterst begränsade. Det kan därmed ifrågasättas om det är möjligt för sådana tidningar att uppfylla de uppgifter som motiverar statens engagemang på dagspressmarknaden. Vidare får det anses att tidningar, som under tre år berättigat till driftsstöd men vars upplaga därefter sjunkit under 1 500 exemplar, inte har de förutsättningar som krävs för en kontinuerlig tidningsutgivning. Slutligen kan ett statligt stöd till tidningar med mera begränsade upplagor bidra till att massmediemarknaden fragmentiseras ytterligare.

3.4.5. Driftsstöd i särskilt fall

Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att möjligheten för en dagstidning att berättiga till driftsstöd i särskilt fall jämlikt 2 kap. 9 § presstödsförordningen (1990:524) upphävs.

Enligt 2 kap. 9 § presstödsförordningen (1990:524) kan driftsstöd i särskilt fall lämnas för en tidning som inte i huvudsak distribueras i Sverige om tidningen uppfyller vissa i bestämmelsen angivna förutsättningar. Som framgår av bestämmelsen utgörs ett kriterium av en prövning om tidningen behöver stödet för att utgivningen skall kunna upprätthållas. Nämnda kriterium är ett avsteg från principen om att regelverket skall vara automatiskt verkande.

Pressutredningen -94 föreslog i sitt slutbetänkande (SOU 1995:37) att driftsstödet i särskilt fall skulle avvecklas. Utredningen anförde att bestämmelsen tillkom på förslag av Presstödsnämnden i slutet av 1970-talet för att svenskar som kortare eller längre tid bor och arbetar utomlands skulle ges möjlighet att genom sakligt korrekt koncentrerad information kunna hålla sig underrättade om vad som sker i Sverige och därigenom få lättare att acklimatisera sig när de återvänder till hemlandet. Utredningen fann emellertid att den utveckling som hade ägt rum sedan bestämmelsen infördes inneburit större möjligheter för utlandssvenskar att hålla sig à jour med vad som sker i Sverige. Utredningen såg därför inte att ett stöd till tidningar till utlandssvenskar var en angelägen prioritering. Enligt utredningens mening borde alltså stödet avskaffas.

Kommittén delar Pressutredningen -94:s bedömning. Mot bakgrund av den tekniska utveckling som ägt rum sedan mitten av 1990-talet, bl.a. genom publicering av tidningsmaterial på Internet

och SVT:s utlandssändningar via satellit, har utlandssvenskar i dag goda möjligheter att hålla sig underrättade om vad som sker i Sverige. Det framstår därför inte som angeläget att ha ett särskilt stöd för tidningar som riktar sig till utlandssvenskar. Härtill kommer att konstruktionen av ifrågavarande bestämmelse avviker från principen om att regelverket skall vara automatiskt verkande. Det är heller ingen dagstidning som i dag berättigar till driftsstöd enligt ifrågavarande bestämmelse. Kommittén föreslår således att möjligheten för en dagstidning att berättiga till driftsstöd i särskilt fall jämlikt 2 kap. 9 § presstödsförordningen upphävs.

3.4.6. Begränsat driftsstöd

Kommitténs förslag: Bestämmelserna om begränsat driftsstöd som återfinns i 2 kap.7 och 8 §§presstödsförordningen (1990:524) bör bibehållas oförändrade. Storleken på det begränsade driftsstödet bör motsvara det stöd en endagstidning med en abonnerade upplaga på högst 3 000 exemplar berättigar till.

Begränsat driftsstöd kan med stöd av 2 kap. 7 § presstödsförordningen (1990:524) lämnas för en dagstidning vars utgivningsområde är Gotlands, Borgholms, Mörbylånga eller Laholms kommun, om tidningen uppfyller samtliga förutsättningar för allmänt driftsstöd utom den om högsta täckningsgrad. Vidare kan begränsat driftsstöd lämnas enligt 8 § för en dagstidning vars utgivningsområde är Haparanda, Kalix, Överkalix eller Övertorneå kommun, om tidningen uppfyller samtliga förutsättningar för allmänt driftsstöd utom den om högsta täckningsgrad och om tidningen, trots att den till övervägande delen är på svenska, har ett redaktionellt innehåll som till minst 25 procent är skrivet på finska.

Av 2 kap. 10 § presstödsförordningen framgår att storleken på begränsat driftsstöd enligt 7 och 8 §§ bestäms av Presstödsnämnden efter vad som i det enskilda fallet är skäligt. Stödet får dock inte överstiga 2 035 000 kr.

Pressutredningen -94 diskuterade frågan om begränsat driftsstöd i sitt slutbetänkande, se SOU 1995:37 s. 182 f. Med hänvisning till de överväganden som Dagstidningskommittén redovisat i sitt betänkande (SOU 1988:48) ansåg utredningen att det begränsade driftsstödet skulle finnas kvar oförändrat.

Presskommittén 2004 delar Pressutredningen -94:s bedömning. Det begränsade driftsstödet bidrar i väsentlig mån till att ett fåtal tidningar i de geografiska områden som omnämns i 2 kap.7 och 8 §§presstödsförordningen kan upprätthålla en fortsatt drift och härigenom bidra till en presspolitisk mångfald. Som Dagspresskommittén anförde rör det sig typiskt sett om utgivningsområden med sådana geografiska eller befolkningsmässiga förhållanden att den till en viss procentandel beräknade hushållstäckningen inte ger ett adekvat uttryck för vederbörande tidnings faktiska konkurrenssituation.

Presskommittén 2004 har under utredningsarbetet tagit del av uppgifter som bl.a. visar att tidningarna på Gotland inte skulle kunna upprätthålla en kontinuerlig drift om det begränsade driftsstödet upphörde. Samma bedömning görs även beträffande de dagstidningar som ges ut inom övriga relevanta utgivningsområden. Kommittén föreslår därför att bestämmelserna om begränsat driftsstöd som återfinns i 2 kap.7 och 8 §§presstödsförordningen (1990:524) bibehålls oförändrade.

Enligt kommitténs mening bör bestämmelsen i 2 kap. 9 § pressstödsförordningen göras automatiskt verkande. Sett utifrån kommitténs övriga förslag finner kommittén det rimligt att storleken på det begränsade driftsstödet bör motsvara det stöd en endagstidning med en abonnerad upplaga på högst 3 000 exemplar berättigar till.

4. Distributionsstöd

4.1. Inledning

Kommittén skall enligt direktiven kartlägga och analysera distributionssituationen för dagspressen, se bilaga 1. I förevarande kapitel behandlar kommittén nyssnämnda uppdrag. Avsnitt 4.2 rör distributionsstödet och avsnitt 4.3 det särskilda distributionsstödet. Bestämmelser om distributionsstöd återfinns i 4 kap. presstödsförordningen (1990:524), se bilaga 2, medan bestämmelser om särskilt distributionsstöd återfinns i förordningen (2001:898) om särskilt distributionsstöd, se bilaga 3. Fördelningen av distributionsstöd och särskilt distributionsstöd till olika tidningsföretag för år 2004 framgår av bilaga 12.

4.2. Distributionsstöd

4.2.1. Bakgrund

Distributionsstöd i form av en samdistributionsrabatt infördes år 1970 på förslag av 1967 års pressutredning (SOU 1968:48 Dagspressens situation). Utredningen hade funnit att distributionen av dagstidningar utfördes av åtskilliga huvudmän och bedömde att samarbetsmöjligheterna inte var fullt utnyttjade. Utredningen visade att av landsortstidningarnas upplagor distribuerades 41 procent av tidningsföretagen i egen regi, 18 procent inom samdistributionsarrangemang medan återstoden, 41 procent, distribuerades av Postverket. Utredningen menade vidare att trots att en vidgad samdistribution skulle sänka branschens kostnadsnivå och trots de svårigheter som kunde förutses att rekrytera erforderlig arbetskraft pågick på många håll en distributionskonkurrens som hade till effekt att kostnadsnivån höjdes till förfång främst för de ekonomiskt svaga företagen. Vidare anförde utredningen att när sam-

distribution förekom hade kostnadsfördelningen mellan företagen med vissa undantag gjorts sådan, att de på orten glest spridda tidningarna fått bära oproportionerligt höga kostnader vilket hade skapat ekonomiska svårigheter för dessa företag och hindrat överspridningen av dagstidningar.

Den lösning utredningen såg var en samdistributionsrabatt som skulle stimulera de större företagen att medverka i samdistribution. Syftet med samdistributionsrabatten var att kompensera de större företagen för de kostnadshöjningar som för deras del i regel skulle inträffa med en kostnadsfördelning i distributionen som inte tog hänsyn till spridningsintensiteten. Syftet med utredningens förslag var alltså inte att åstadkomma något allmänt stöd till dagstidningsdistributionen eller att lösa alla de problem som var förenade med denna. Målet var i stället att på de orter där det var möjligt stimulera till en samdistribution med en från samhälleliga utgångspunkter acceptabel kostnadsfördelning mellan de deltagande dagstidningsföretagen. Utredningens förslag innebar bl.a. följande:

Samdistributionsrabatten utgår för varje årgångsexemplar som distribueras i enlighet med följande bestämmelser, dvs. så snart minst två rabattberättigade dagstidningsföretag som under vissa villkor deltar i en särskild tidningsutbärningstur som anordnas av ett distributionsföretag som uppfyller vissa förpliktelser. De villkor utredningen avsåg var att det enskilda tidningsföretaget skulle för varje ort där det deltar i rabatterad samdistribution överlämna hela distributionsarbetet (inkl. transporter) till distributionsföretaget. Vidare skulle tidningsföretaget förbinda sig att avstå från egen utbärning på alla de orter där rabatterad samdistribution förekommer vid en tidpunkt då också den egna tidningen kan medfölja. De förpliktelser distributionsföretaget skulle uppfylla för att kunna förmedla samdistributionsrabatt var att anordna särskild tidningsutbärningstur på varje ort där minst två rabattberättigade dagstidningsföretag begär det. Distributionsföretagen skulle därvid förbinda sig att i dessa tidningsutbärningsturer tillämpa en sådan taxesättning, att den enskilda tidningens spridningsintensitet på orten inte inverkar på distributionskostnaden per exemplar. Däremot kunde exemplarvikt och transportavstånd tillåtas slå igenom i taxorna. Distributionsföretagen skulle också förbinda sig att hålla dessa tidningsutbärningsturer öppna för samtliga dagstidningar som vid tiden för utbärningens start finns tillgängliga på orten. Samdistributionsrabatten skulle utbetalas till distributionsföretaget, som i sin debitering till tidningsföretaget skulle göra avdrag för rabatten.

Förslaget bedömdes av utredningen medföra att de totala distributionskostnaderna för dagstidningar skulle sänkas och överspridningen av dagstidningar skulle främjas. Denna överspridning skulle

enligt utredningen i sin tur öka tidningskonsumenternas valfrihet. Utredningens förslag infördes senare i huvudsak oförändrat (prop. 1969:48).

Ett flertal utredningar har härefter pekat på att det presstödsberättigade samdistributionssystemet bidragit till att tidningsföretagen övergått till samdistribution av sina dagstidningar. Distributionsstödet har såtillvida varit framgångsrikt då det gällt att sänka kostnaderna för tidningsdistributionen och skapa förutsättningar för en bred spridning av dagstidningar.

4.2.2. Aktualiserade frågeställningar

Inledning

Framgången med det presstödsberättigade samdistributionssystemet till trots har det på senare tid aktualiserats vissa frågeställningar kring bidragssystemet. Frågeställningarna hänger samman med konkurrenssituationen på distributionsmarknaden och i förlängningen utrymmet för distributionsbolagen att inom ramen för bidragssystemet bestämma vilka tjänster som skall tillhandahållas samt prissättningen för tjänsterna.

Som framgår av avsnitt 3.4.1 har dagstidningsföretagen sedan början av 1970-talet mött en alltmer hårdnande konkurrens på massmedie- och publikmarknaden. För att möta denna konkurrens har dagstidningsföretagen tvingats till omfattande rationaliseringar samtidigt som företagen sökt bredda sina intäktsmöjligheter. En utvecklingstendens som därvid kunnat iakttas är att dagstidningsföretagen i allt högre utsträckning engagerat sig på distributionsmarknaden. Dagstidningsdistributionen i Sverige omfattar totalt omkring 50 000 körda mil per dygn, omfattande både bud- och postutdelade tidningar. Tidningsföretagens distributionskostnader utgör också en väsenlig del av deras kostnader. År 2003 upp- gick distributionskostnaderna för dagstidningsföretagen till cirka 2,6 mdr kr och distributionskostnadernas andel av företagens totala kostnader samma år utgjorde i snitt 23 procent för storstadsmorgontidningarna och 16,9 procent för landsortstidningarna.

Redan när distributionsstödet i form av en samdistributionsrabatt infördes ansågs det rimligt att det största tidningsföretaget genom ett eget distributionsbolag kunde verka som underentreprenör till ett distributionsföretag som ägde rätt att fördela

distributionsstöd. Sedan dess har utvecklingen alltså inneburit att alltfler tidningsföretag ägnar sig åt distributionsverksamhet som en sidogren till sin tidningsutgivning. Distributionen har blivit en affärsverksamhet för tidningsföretagen.

Enligt de ursprungliga utgångspunkterna för distributionsstödet skulle det finnas ett flertal konkurrerande distributionsbolag som var fristående från tidningsföretagen och som kunde offerera distributionstjänster inom ett distributionsområde. I sakens natur torde emellertid ligga att möjligheterna till en väl fungerande konkurrenssituation är begränsade i utgivningsområden där en tidning har en dominerade ställning på tidningsmarknaden och tidningsföretaget som ger ut tidningen samtidigt äger distributionsbolaget. I takt med att koncentrationen på tidningsmarknaden ökat och tidningsföretagen inlett ökande samarbeten har de större tidningsföretagen fått ett större inflytande över distributionssituationen inom de egna utgivningsområdena. Utvecklingen har bidragit till att konkurrensen på distributionsmarknaden försvagats. För att förhindra att det inte längre skulle finnas utrymme för två konkurrerande nationella distributionsföretag på marknaden infördes det därför år 1997 en skärpning av kriterierna för underentreprenörskap. Ändringen fick emellertid inte avsedd effekt. Antalet underentreprenörer och fristående distributionsbolag fortsatte att öka. Samtidigt tillkom det ett tidningsägt regionalt distributionsbolag som är berättigat att fördela distributionsstöd. Utvecklingen torde ha varit en avgörande orsak till att det numera bara finns ett rikstäckande från tidningsföretagen fristående distributionsbolag kvar på marknaden.

Närmare om tidigare utredningar och överväganden

De ovan redovisade frågeställningarna kring tidningsdistributionen var aktuella redan vid 1994 års pressutredning. Utredningen anförde i sitt slutbetänkande (SOU 1995:37 Vårt dagliga blad – stöd till svensk dagspress) att samdistributionssystemet spelar en viktig roll för medborgarnas tillgång till hushållsdistribuerade dagstidningar. Utredningens bedömning var att distributionsstödet fyller en mycket viktig funktion för mångfalden och den allmänna debatten och att det finns en påtaglig risk för att mångfalden minskar om distributionsstödet upphör. Utredningen ansåg därför att övervägande skäl klart talade för att stödformen bör behållas,

men fann samtidigt att det fanns problem i fråga om underentreprenörssystem och tillämpningen av likaprisprincipen.

För att komma till rätta med de problem som utredningen ansåg fanns i fråga om underentreprenörssystemet och tillämpningen av likaprisprincipen övervägde utredningen vissa förändringar av regelsystemet. Beträffande underentreprenörssystemet anförde utredningen inledningsvis att samdistributionsföretagen kan där det finns underentreprenörer bli reducerade till att endast vara förmedlingsorgan för distributionsstödet, att det mot systemet hävdats att distributionsföretagen kan försvagas och förlora den kapacitet och kompetens som är nödvändig för en effektiv konkurrens samt att systemet för med sig en risk för att underentreprenörerna drar sig ur stödsystemet och avbryter samdistributionen eller erbjuder samdistribution endast till högre priser. Utredningen pekade härefter på möjligheterna för Presstödsnämnden att under vissa förutsättningar vägra underentreprenörskap. Denna möjlighet borde enligt utredningen kunna utgöra ett tillräckligt skydd mot oönskade effekter. Utredningen bedömde vidare att samdistributionssystemet fortfarande hade sådana fördelar för tidningarna att de till övervägande del kommer att välja att stanna kvar i systemet även om det enligt utredningen inte kunde uteslutas att vissa tidningar skulle komma att ställa sig utanför detsamma.

Vad gällde likaprisprincipen ansåg utredningen att denna var angelägen för att distributionssystemet skulle kunna vara konkurrensneutralt. I sammanhanget diskuterade utredningen den prisdifferentiering som tillämpats av Tidningsbärarna i Skåne. Enligt utredningen tillämpade Tidningsbärarna i Skåne en prisdifferentiering som byggde på att bolaget för skilda regioner utsåg den största tidningen i en viss region till lokaltidning. Den tidning som utsetts till lokaltidning behandlades därvid i prishänseende mera förmånligt än övriga tidningar i distribution. Utredningen hänvisade i denna del till en utredning som Bo Präntare genomfört på utredningens uppdrag. I Bo Präntares utredning anfördes det att en schablonmässig prisdifferentiering inte står i överensstämmelse med regelverket.

Utredningens slutsats var att frågor om underentreprenörskap borde kunna hanteras av Presstödsnämnden. Utredningen anförde att det förhållandet att det enligt reglerna i presstödsförordningen behövdes särskilda skäl för att Presstödsnämnden skulle godkänna ett underentreprenörskap innebar att det fanns en viss garanti för

att underentreprenörskapet inte blir till nackdel för övriga tidningar. Likaså ansåg utredningen att frågor om beräkning av likapriset borde kunna hanteras av Presstödsnämnden, t.ex. i form av myndighetsföreskrifter. Utredningen underströk samtidigt att den såg det som angeläget att samdistributionssystemet och distributionsstödet upplevs som rättvist samtidigt som en viss flexibilitet självfallet var nödvändig.

Efter det att Pressutredningen -94:s slutbetänkande skickats ut på remiss inkom en skrivelse från Presstödsnämnden till regeringen där frågor avseende distributionsstödet aktualiserades. Mot bakgrund härav beslöt Kulturdepartementet att ytterligare utreda distributionsstödet. Utredningen genomfördes av Åse Matz som varit sekreterare i Pressutredningen -94. Hennes resultat publicerades i Ds 1996:5 Distributionsstödet till dagspressen.

Åse Matz genomförde bl.a. en enkätundersökning som riktades till alla distributionsstödda flerdagarstidningsföretag. Av svaren framkom att de problem företagen såg med distributionssystemet rörde främst distributionsstödets nivå, underentreprenörssystemet, indelningen av distributionsområden samt olika åsikter om vilka lokala transporter som skall ingå i samdistributionen, tidpunkten för distributionens början samt distribution av provexemplar.

I fråga om likaprissättningen fann Åse Matz att det distributionspris som ligger till grund för distributionsstödet inte gav någon fullständig bild av likaprisprincipens tillämpning. Hon lyfte bl.a. fram att den olika behandlingen i fråga om transportkostnaderna har betydelse för kostnadsbilden samt att kostnaderna för transporterna mellan olika tätorter skiljer sig väsenligt mellan olika områden. I vissa områden betalar tidningsföretagen efter upplagestorleken i områdena. Vidare angav hon att distributionskostnaderna är beroende av distributionsområdenas avgränsning, att antalet samdistribuerade tidningar och utgivningsfrekvensen spelar stor roll för kostnadsbilden samt att distributionsbolagen tar ut extra avgifter för uppläggning av registerkort och andra administrativa kostnader. I bilden låg enligt Åse Matz att distributionsföretagen kan ta ut vinst i verksamheten.

Beträffande underentreprenörssystemet konstaterade Åse Matz att det från tidningar som samdistribueras med underentreprenörens tidning funnits en oro för att tvingas acceptera villkor som är alltför oförmånliga för dem samt att det förekommit uppgifter om att underentreprenörer vållat motsättningar med samdistribuerade tidningar genom att inte tillåta utbärning av provexemplar

eller ta ut höga avgifter för viss utbärning. Enligt Åse Matz skulle en fortsatt utveckling mot allt fler underentreprenörer kunna innebära att det inte längre skulle finnas utrymme för två rikstäckande fristående distributionsföretag.

I sina överväganden och förslag anförde Åse Matz att det framhållits från Presstödsnämnden och företrädare för tidningarna att det fanns en påtaglig risk för att det presstödsberättigade samdistributionssystemet inte kunde hållas samman överallt. Skälet var att det dåvarande regelsystemet för distributionsstödet ansågs vara sådant att det inte gav tillräckligt utrymme för en marknadsmässig anpassning efter skilda förhållanden. Åse Matz lämnade därför ett flertal förslag på ändringar av bestämmelserna.

En ändring syftade till att skärpa kraven för underentreprenörskap. Enligt Åse Matz mening borde det krävas synnerliga skäl i stället för särskilda skäl för att godkännas som underentreprenör. Ett sådant skäl kunde vara att tidningen i fråga var helt dominerande i utgivningsområdet och att det i övrigt endast distribuerades överspridda tidningar med några få procents hushållstäckning.

För att hålla samman samdistributionssystemet utan en kraftig höjning av distributionsstödet behövdes det enligt Åse Matz en viss modifiering av likaprisprincipen. Tidningsföretagen skulle härigenom motiveras att stanna kvar i systemet samtidigt som den för mångfalden angelägna överspridningen av framförallt rikstidningar inte skulle hindras genom att kostnaderna för dessa blev alltför höga. Den lösning Åse Matz föreslog var att det skulle införas möjligheter till viss prisdifferens inom ramen för likaprisprincipen.

Enligt Åse Matz bedömning utgjorde distributionsföretagens vinster inte något problem i förhållande till likaprisprincipen så länge vinsterna behandlades neutralt i förhållande till de medverkande tidningarna. Däremot fann Åse Matz att det kunde finnas en konflikt mellan vinstuttag i distributionsbolagen och likaprisprincipen. Åse Matz ansåg därför att det i undantagsfall borde finnas en möjlighet att ta hänsyn till om vinstuttaget sker på ett sätt som uppenbart syftar till att kringgå den modifierade likaprisprincipen.

I syfte att ge ytterligare incitament för ett tidningsföretag att stanna kvar i systemet föreslog Åse Matz att det distributionsstöd som skulle ha gått till det tidningsföretag som lämnat systemet

övergår till de tidningsföretag i distributionsområdet som stannar kvar i systemet.

Pressutredningen -94:s slutbetänkande och Åse Matz förslag avseende distributionsstödet behandlades av regeringen i propositionen 1996/97:3 Kulturpolitik. I korthet föreslog regeringen följande förändringar (s. 173 ff). En prisdifferens på tio procent skulle i fortsättningen tillåtas inom ramen för likaprissättningen i den statligt stödda samdistributionen. Det skulle krävas synnerliga skäl för att ett tidningsföretag eller ett företag som ägs av eller ingår i koncern med tidningsföretag skulle få verka som underentreprenör. Distributionsföretagen skulle få ta med andra produkter än dagstidningar i samdistributionen om det kunde ske utan kvalitetsförsämringar för distributionen av de stödberättigade tidningarna. Ett extra distributionsstöd skulle under en övergångsperiod kunna lämnas till kvarvarande tidningar i ett distributionsområde, om en eller flera tidningar med utgivningsort inom distributionsområdet lämnade samdistributionen och de kvarvarande tidningsföretagen drabbades av större kostnadsökningar. Regeringen föreslog också en höjning av distributionsstödet.

Skälet för regeringens förslag var till en början att regeringen såg det rimligt med ett prissättningssystem som inom ramen för likaprisprincipen innebär att tidningarna bär en mer rättvis del av de kostnader som de förorsakar i samdistributionen. En prisdifferens borde enligt regeringen emellertid endast godtas om den är motiverad av särskilda kostnader. Principen att storleken av en tidnings abonnerade upplaga inom ett distributionsområde inte skulle inverka på prissättningen i distributionsbolagen skulle ligga fast. Regeringen uttalade härvid att enbart storleken på ett tidningsföretags upplaga inom ett distributionsområde inte utgjorde grund för t.ex. administrativa pristillägg samt att Presstödsnämnden borde bevaka utvecklingen och snarast rapportera till regeringen om regeländringen fick oönskade effekter.

Den föreslagna skärpningen av presstödsförordningens krav för beviljande av nya underentreprenörer bedömdes av regeringen som en väl avvägd åtgärd för att i framtiden i viss mån begränsa förekomsten av distribution genom underentreprenörer till de fall där det föreligger starka skäl. Enligt regeringen var förslaget om ett extra distributionsstöd avsett att underlätta för de kvarvarande tidningarna om de i en situation där en tidning väljer att lämna samdistributionen drabbas av större kostnadsökningar. Att det öppnades en möjlighet för distributionsföretagen att distribuera

också annat än dagstidningar motiverades med att distributionen bör göras så rationell som möjligt för att distributionskostnaderna skall hållas nere.

Avslutningsvis anförde regeringen att det i största möjliga utsträckning borde lämnas åt branschen att komma överens om vissa detaljfrågor inom distributionssystemet, bl.a. avgränsningen av distributionsområden, omfattningen och prissättningen av provexemplar samt tidpunkter för distributionens början. Ytterligare detaljregler i presstödsförordningen borde enligt regeringen undvikas och Presstödsnämnden borde ha det yttersta ansvaret för att branschens praxis inte leder till oacceptabla särbehandlingar eller missgynnande av enskilda tidningsföretag. Presstödsnämnden borde enligt regeringen bevaka utvecklingen och vid behov genom verkställighetsföreskrifter samt beslut i enskilda fall söka komma till rätta med en oönskad utveckling, exempelvis vad gällde avgränsning av distributionsområden.

Som nämnts redan inledningsvis kan det i efterhand konstateras att skärpningen av kraven för underentreprenörskap inte bromsat tidningsföretagens engagemang i distributionsledet. Allt fler tidningsföretag har sedan år 1997 fått ägarintressen i bolag som distribuerar dagstidningar, endera genom underentreprenörskap eller genom bolag som direkt kan fördela distributionsstöd. Utvecklingen torde ha varit en bidragande orsak till att Pressens Samdistribution AB avvecklade sin verksamhet den 31 december 2003. För närvarande finns det därmed bara ett rikstäckande distributionsbolag för tidningsdistribution kvar på marknaden. En av de förutsättningar som angavs när distributionsstödet infördes i början av 1970-talet, att det skulle finnas från tidningsföretagen fristående konkurrerande rikstäckande distributionsbolag, är således inte längre uppfylld.

På uppdrag av regeringen genomförde Konkurrensverket år 2003 en kartläggning och analys av strukturella problem inom mediemarknaden från konkurrenssynpunkt. Resultatet av arbetet återfinns i Konkurrensverkets Rapportserie 2003:2 Konkurrens och samarbete inom medierna. I rapporten behandlas bl.a. distribution av abonnerade dagstidningar. I sin konkurrensanalys uttalade verket bl.a. att det på marknader där subventioner lämnas i en eller annan form riskerar konkurrenssnedvridningar uppkomma bl.a. genom att ett företag med subventioner kan erbjuda lägre priser. Enligt verket kan företag utan subventioner, distributionsstöd, komma att slås ut från marknaden på grund av att de inte har

möjlighet att konkurrera om distribution på lika villkor. Verket menade att denna risk är särskilt påtaglig när samdistributionsföretaget har betydande storlek och därför kan antas ha motsvarande större kapacitet för sådana tjänster. Konkurrensverket pekade på att reglerna om distributionsstöd medger att distributionsföretaget får generera vinst och menade att även om det inte får vara fråga om att förordningens föreskrifter om likapris uppenbart kringgås är en gränsdragning mellan vinst som uppkommer genom effektivitet och vinst till följd av subventioner inte lätt eller ens möjlig att göra. Enligt verket har stödet och reglerna för detta inneburit att den svenska marknaden i princip har delats upp mellan ett fåtal distributionsföretag och att detta fått till följd att företagen uppnått en monopolställning inom sina regioner. Incitamenten och möjligheterna för oberoende aktörer att etablera sig på marknaden minskar enligt verket påtagligt när en stor andel av marknaden är uppbunden genom samarbete mellan de potentiella köparna av distributionstjänster.

Verket anförde vidare att förhållandet att den eller de största tidningarna inom en region äger distributionsföretagen kan i sig skapa konkurrensproblem. Med en sådan ägarintegration finns det enligt verket risk att företaget diskriminerar till ägartidningarnas fördel när det gäller t.ex. prissättning av distributionstjänsten. Konkurrerande tidningar kan enligt verket härigenom få högre distributionskostnader, vilket gör det svårare för sådana tidningar att vara verksamma inom samma områden. Enligt Konkurrensverket kan samdistribution av ett stort antal tidningar leda till stordriftsfördelar med lägre utbärningskostnader och högre leveranssäkerhet. På längre sikt kan dessa förhållanden enligt verket dock leda till en totalt sett mindre effektiv distribution av de berörda produkterna än vad som skulle vara fallet om tidningarna själva organiserade distributionen eller köpte tjänsterna från oberoende distributörer. Ett samarbete om gemensam distribution innebär enligt verket att konkurrensen mellan samarbetsparterna om distributionstjänster begränsas samtidigt som benägenheten hos parterna att anlita konkurrerande distributörer och incitamenten för investeringar i bättre distributionsmetoder minskar vilket leder till effektivitetsförluster. Distributionsstödet exemplifierar enligt Konkurrensverket de nackdelar som kommer i dagen då samhället genom subventioner försöker reglera fram ett visst beteende hos marknadsaktörerna. Den fråga som Konkurrensverket menade måste ställas är om stöd behövs eller är adekvat

utformat för att skapa en rationell distribution som motsvarar dagens förhållanden på dagspressmarknaden. Verket menade att samdistribution åtminstone på kort sikt innebär betydande vinster i form av kostnadsminskningar hos företagen, men att det inte går att bortse från att det kan uppkomma problem vid en avveckling av distributionsstödet. Distributionen i glesbygder och av tidningar som kommer ut mera sällan liksom s.k. överspridda tidningar kunde enligt verket behöva uppmärksammas särskilt. Konkurrensverkets slutsats var att distributionsstödet borde ses över med inriktning mot en genomgripande ändring av stödet eller avveckling av detsamma. Några närmare förslag om hur stödet skulle kunna förändras eller någon analys av hur konkurrenssituationen skulle förbättras om stödet togs bort lämnades emellertid inte av Konkurrensverket.

Det skall i sammanhanget nämnas att Konkurrensverket handlagt ett flertal ärenden som rört tidningsdistribution. Bland dessa ärenden kan nämnas ärende med dnr 159/2003 som rörde ifrågasatt missbruk av dominerade ställning – tidningsdistribution. Bakgrunden till ärendet var att Svenska Dagbladet (SvD) uppmärksammat Konkurrensverket på att Tidningsbärarna KB (TB) tillämpat väsentligt högre priser mot SvD och andra överspridda tidningar än mot de tidningar som äger TB för tillhandahållen distributionstjänst. Till följd härav beslöt Konkurrensverket att närmare utreda om TB:s prissättning stod i strid med bestämmelserna om missbruk av dominerande ställning enligt 19 § konkurrenslagen. I sin utredning delade Konkurrensverket upp den distributionstjänst som TB tillhandahöll lokaltidningarna och de överspridda tidningarna i tre delar: packning (sampackning), regionala transporter samt lokala transporter inklusive detaljdistribution, varefter verket granskade de tre olika delarna var för sig samt gjorde en helhetsbedömning. I fråga om packning fann Konkurrensverket att sampackning av de överspridda tidningarna får, i jämförelse med packningen av lokaltidningarna, anses vara en tjänst med delvis annat innehåll med dess krav på en mer manuell hantering. Ett högre pris för de överspridda tidningarna i denna del kunde därför enligt verket vara motiverat. När det gällde regionaltransporter fann Konkurrensverket bl.a. att de överspridda tidningarna tillsammans betraktades som en lokaltidning vid fördelning av kostnaderna på titel, vilket ledde till att en relativt sett lägre andel av kostnaderna fördelades på respektive överspridd tidning samt att TB i sin modell beaktat de överspridda tidningarnas situation i

sådan utsträckning att det inte kunde göras gällande annat än att grunderna för prisskillnaden i rimlig utsträckning kunde anses rättfärdigade. När det slutligen gällde lokal- och detaljdistribution fann verket att TB tillämpade presstödsförordningens bestämmelser om likapris samt att TB, med hänvisning till högre administrativa kostnader för överspridda tidningar, utnyttjade den möjlighet som presstödsförordningen ger och debiterade den överspridda tidningen ett tio procent högre pris än lokaltidningarna.

Konkurrensverkets slutsats var att de överspridda tidningarna debiterades ett högre pris än TB:s ägartidningar för distributionen, oavsett om distributionstjänsten ses som en sammanhållen helhet som omfattar packningen av tidningarna, regionaltransporter och lokal- och detaljdistribution eller om distributionstjänsten skall ses som tre separata delar. Den prisskillnad mellan lokaltidningarna och de överspridda tidningarna som rent faktiskt kvarstod bedömdes av Konkurrensverket vara av den art att det sannolikt inte kunde göras gällande att det förelåg ett missbruk från TB:s sida. Detta förhållande jämte övriga omständigheter ledde verket sammantaget till slutsatsen att det inte fanns tillräckliga skäl att ytterligare utreda huruvida de påtalade förhållandena stred mot konkurrenslagen. Det fanns därför inte anledning för verket att avgränsa den relevanta marknaden och TB:s ställning på denna. Några ytterligare åtgärder i ärendet vidtogs inte av Konkurrensverket.

På uppdrag av Presskommittén 2004 har Håkan Westergren, tidigare avdelningsdirektör i Presstödsnämndens kansli, gjort en genomgång och analys av distributionsstödet. Resultatet av hans arbete återfinns i bilaga 8.

Som framgår av Håkan Westergrens promemoria anser han att distributionsstödet i stort sett fungerat väl genom åren. De problem han identifierat hänför sig till dels ägarkoncentration och minskad konkurrens inom distributionen, dels avgränsningen av principen om likapris och tillämpningen av prisdifferensen på tio procent som finns angiven i presstödsförordningen.

Enligt Håkan Westergren har de förändringar inom tidningsdistributionen som skett under senare år inneburit att ägandet av distributionsbolagen alltmer övergått till tidningsföretagen samt att de dominerande tidningsföretagen i allt större utsträckning kontrollerar distributionen inom sina spridningsområden och därmed har ett avgörande inflytande på prisnivån på distributionen. Håkan Westergren anför att samtliga distributionsbolag utom Premo i

Storstockholmsområdet tillämpar ett pristillägg på tio procent för överspridda tidningar, medan lokala tidningar med samma utgivningsort har samma pris. Enligt Håkan Westergren har undantagsregeln i presstödsförordningen som möjliggör en differentierad prissättning i distributionsbolagen, och vars tillämpning skall motiveras av väsentligt högre kostnader, i praktiken kommit att tillämpas som en huvudregel. Se vidare Håkan Westergrens promemoria, bilaga 8.

4.2.3. Överväganden och förslag

Allmänna utgångspunkter

Distributionsstödet infördes i början av 1970-talet för att stimulera till ökat samarbete mellan dagstidningsföretagen avseende tidningsdistributionen. Motprestationen för att staten lämnat distributionsstöd har alltsedan stödet infördes varit att huvudtidningen inom ett visst utgivningsområde skall samdistribuera sina tidningar med andra tidningar inom utgivningsområdet under tillämpning av en princip om likapris. Distributionen skulle undanröjas som konkurrensmedel och tidningskonsumenterna skulle kunna företa sitt tidningsval utifrån överväganden om tidningarnas innehåll. Härigenom skulle bl.a. överspridningen av tidningstitlar öka och mångfalden gynnas. En grundläggande princip för distributionsstödet har hela tiden varit att tidningens upplaga inte skall inverka på distributionspriset.

Att distributionsstödet varit framgångsrikt hänger samman med de stora besparingar som uppnås om dagstidningsföretagen samarbetar avseende tidningsdistributionen. Fördelen av att kunna dela på kostnaderna för distributionen har också varit ett skäl som bidragit till genomförandet av de strukturaffärer som ägt rum på tidningsmarknaden under senare år.

En allmän utgångspunkt för kommitténs överväganden är att distributionsstödet skall finnas kvar och alltjämt stimulera till samdistribution av dagstidningar. En annan utgångspunkt är att samdistributionen av oadresserade tidningar och tidskrifter och adresserade försändelser bör utvecklas för att ytterligare sänka distributionskostnaderna och minska den miljöpåverkan som sker genom användande av parallella distributionskedjor bl.a. i form av utsläpp från fordon.

Distributionen av dagstidningar kan användas av tidningsföretagen i konkurrenssyfte. Om ett tidningsföretag inom ett visst utgivningsområde skulle välja att inte samdistribuera sina tidningar är det tänkbart att andra tidningsföretag med mindre upplagor inom samma utgivningsområde inte har egna ekonomiska resurser att distribuera sina tidningar. I förlängningen skulle det kvarvarande tidningsföretaget i utgivningsområdet därmed kunna öka sina reklam- och abonnemangsintäkter. Bortsett från dessa konkurrensaspekter är det emellertid klart att ett tidningsföretag i stort sett alltid har nytta av att samdistribuera sina tidningar. Det beror på att merparten av kostnaderna i ett distributionsbolag utgörs av fasta kostnader i form av fordon, personal, lokaler, m.m. Förenklat och naturligtvis inom vissa ramar innebär det att kostnaderna för distributionen inom ett distributionsområde är desamma oavsett upplagans storlek. Så länge förändringar i upplagans storlek inte leder till att budorganisationen måste göras om leder en procentuell minskning av upplagan till att snittkostnaden per exemplar ökar mer än kostnaden sjunker vid en motsvarande procentuell höjning av upplagan. För att bibehålla en låg distributionskostnad inom ett distributionsområde är det därför viktigt att upplagan ökar eller i vart fall hålls konstant.

Vid en jämförelse mellan kostnaderna för att distribuera tidningar vars utgivningsområde geografiskt sett omfattas av ett visst distributionsområde och kostnaderna för att distribuera överspridda tidningar inom samma distributionsområde är exemplarkostnaden generellt sett högre för de överspridda tidningarna. Framförallt hänger det samman med att överspridda tidningar föranleder högre kostnader för administration och packning (sampackning). Vid en samdistribution där tidningsföretagen får bära sina egna kostnader för distributionen skulle därför framförallt överspridda tidningar men i vissa fall även tidningar med mindre upplagor få betala ett högre exemplarpris för distributionen än övriga tidningar.

Utifrån resonemanget i de två föregående styckena kan distributionsstödet alltså ses som en kompensation till den eller de tidningsföretag med störst upplaga inom ett distributionsområde att acceptera att distributionsbolaget tillämpar en princip om likapris vid prissättningen av distributionstjänsterna: tidningsföretag i allmänhet har ett affärsmässigt intresse av samdistribution för att kunna sänka sina distributionskostnader och genom distributionsstödet kompenseras huvudtidningarna för att distributions-

bolagen tillämpar en princip om likapris vid sin prissättning av distributionstjänsterna. Att även tidningsföretag med mindre upplagor är berättigade till stöd för sin distribution kan förklaras med att distributionsstödet infördes vid en tidpunkt då det ännu inte fanns något driftsstöd. Genom att distributionsstödet gavs en generell utformning underlättades tidningsutgivningen även för tidningsföretag med mindre upplagor inom ett utgivningsområde.

Ett stort problem på senare tid är att den abonnerade upplagan sjunkit. Detta gäller särskilt den överspridda upplagan. Detta har bidragit till att distributionskostnaderna per exemplar har höjs. Samtidigt råder det en hård konkurrens på reklam- och publikmarknaden, vilket medför att tidningsföretagen har små möjligheter att kompensera höjda distributionskostnader med höjda priser. Att göra tidningsdistributionen till ett eget affärsområde eller resultatenhet har därför legat nära till hands för tidningsföretagen för att öka sina intäktsmöjligheter. Detta kan ses som en förklaring till att tidningsföretag i allt större utsträckning har engagerat sig som ägare i distributionsbolag.

Redan när distributionsstödet infördes i början av 1970-talet fanns det tidningsföretag som verkade som underentreprenörer i distributionsbranschen. Förekomsten av underentreprenörer inom tidningsdistributionen har heller inte varit ifrågasatt. Det har ansetts rimligt att en dominerade tidning kan hantera distributionen inom sitt utgivningsområde. Frågan om underentreprenörer har emellertid spetsats till på senare år i takt med att konkurrensen på distributionsmarknaden avtagit. När distributionsstödet infördes förutsattes det att det skulle finnas i vart fall två rikstäckande tidningsdistributörer på marknaden som i konkurrens skulle kunna offerera distributionstjänster, men sedan Pressens samdistribution AB avvecklat sin verksamhet den 31 december 2003 finns det numera bara ett rikstäckande distributionsbolag, Tidningstjänst AB, som är ett dotterbolag till Posten AB.

Utvecklingen har också lett till att vissa tidningsföretag fått ett direkt vinstintresse i tidningsdistributionen. Tidningsföretagens intresse av att distributionsbolagen skall kunna tillämpa en fri prissättning av sina distributionstjänster riskerar därför att komma i konflikt med principen om likapris. Att se distributionsstödet som en kompensation till huvudtidningarna för att dessa skall acceptera en tillämpning av likapris i distributionsbolagen torde därför inte längre framstå som lika självklart som tidigare. Det är inte orimligt att anta att kopplingen mellan distributionsstödet och

principen om likapris försvagats i takt med att konkurrensen på distributionsmarknaden minskat.

Genom att ett tidningsföretag har ägarintresse i det bolag som distribuerar företagets tidningar uppstår ett utrymme för företaget att sänka sina distributionskostnader genom att distributionsbolaget gör vinst på den distribution som utförs åt andra tidningar. Tidningsföretaget får också en fördelaktig position vid distributionsbolagets prissättning av tjänsterna, eftersom övriga tidningar normalt inte har ekonomiska resurser att organisera distributionen i distributionsområdet på egen hand.

Kommittén har inga förslag om hur konkurrensen på distributionsmarknaden skall kunna förbättras och det är svårt att se hur konkurrenssituationen skulle förbättras om distributionsstödet togs bort, i vart fall i distributionsområden med ett dominerande dagstidningsföretag. Det bör emellertid framhållas att utgångspunkten för kommitténs arbete inte är konkurrenssituationen på distributionsmarknaden. Kommitténs överväganden och förslag utgår i stället från behovet av en bred spridning av dagstidningar ur ett konstitutionellt perspektiv för att främja mångfald och en vital opinionsbildning. Endast indirekt får konkurrensfrågor betydelse för kommitténs arbete, dvs. i situationer där bristande konkurrens på distributionsmarknaden bedöms leda till en minskad spridning av dagstidningar.

Den fråga kommittén har att ta ställning till är vilka åtgärder som bör vidtas för att ytterligare främja spridningen av dagstidningar. Det är här helt klart att samdistribution av dagstidningar är en grundförutsättning för en bred spridning av dagstidningar. Som tidigare framgått kan det antas att tidningsföretagens vinster med samdistribution i allmänhet är så stora att det vore olönsamt för enskilda tidningsföretag att distribuera sin tidning genom egna distributionslinjer och inte ta med andra tidningsföretag som delar på kostnaderna. Kommitténs bedömning är mot bakgrund härav att systemet med presstödsberättigad samdistribution av tidningstitlar är robust. Samtidigt anser kommittén att regelverket bör vara så utformat att tidningsföretag med mindre upplagor eller överspridda upplagor kan hantera de kostnadsökningar som kan uppstå för det fall ett på den lokala eller regionala marknaden dominerande tidningsföretag upphör att distribuera sin upplaga via ett distributionsbolag som fördelar distributionsstöd.

En annan grundförutsättning för en bred spridning av dagstidningar är att principen om likapris upprätthålls och att principen

ges ett reellt innehåll. Kommittén menar att distributionsstödet här får sin största betydelse. Förekomsten av distributionsstödet är att ge tidningarna med störst upplaga inom ett distributionsområde incitament att samdistribuera sina tidningar under tillämpning av en princip om likapris i distributionsbolaget. Kommitténs utgångspunkt i denna del är att regelverket bör vara så utformat att likaprisprincipen inte kan kringgås genom differentierad prissättning av tjänster inom olika delar av distributionskedjan. Samtidigt måste principen om likapris till följd av de begränsade resurser som kan avsättas för distributionsstöd kunna tillämpas med viss flexibilitet för att ta hänsyn till de skilda kostnader som uppstår vid distributionen av bl.a. överspridda dagstidningar.

Utvidgning av principen om likapris

Kommitténs förslag: I 4 kap. 5 § presstödsförordningen (1990:524) bör det föreskrivas att prissättningen för distributionstjänsten inom ett distributionsområde, innefattande packning (sampackning), regionala transporter samt lokala transporter och detaljdistribution, inte får vara sådan att priset för distributionen av ett exemplar av den mest kostnadskrävande tidningen blir mer än tio procent högre än priset för distribution av ett exemplar av den minst kostnadskrävande tidningen.

Av 4 kap. 5 § presstödsförordningen (1990:524) framgår bl.a. att prissättningen skall vara sådan att storleken av den enskilda tidningens abonnerade upplaga inom distributionsområdet inte inverkar på distributionsavgiften per distribuerat exemplar. Om det blir väsentliga kostnadsskillnader på grund av att tidningarna väger olika mycket per exemplar, att någon av tidningarna föranleder mer administrativt arbete än de andra eller att någon av tidningarna föranleder särskilda transportkostnader får dock prissättningen anpassas till dessa skillnader. En sådan prissättning får däremot inte innebära att priset för distributionen av ett exemplar av den mest kostnadskrävande tidningen blir mer än tio procent högre än priset för distribution av ett exemplar av den minst kostnadskrävande tidningen.

Som tidigare anförts bedömer kommittén att de överspridda tidningstitlarna fyller en viktig funktion ur ett konstitutionellt

perspektiv. Kommittén anser därför att det är eftersträvansvärt att hitta lösningar som bidrar till att spridningen av den överspridda upplagan i vart fall kan hållas på en konstant nivå. Ett sätt som gör detta möjligt är att lämna förslag som bidrar till att distributionskostnaderna för överspridda tidningstitlar inte ökar i snabbare takt än för andra tidningstitlar. Tidningsföretag torde nämligen ha svårare att kompensera ökade distributionskostnader för den överspridda upplagan med ökade reklamintäkter. Den åtgärd tidningsföretagen måste vidta för att kompensera höjda distributionskostnader är därmed att höja abonnemangspriset för abonnenter utanför tidningens utgivningsort, vilket i sin tur resulterar i att den överspridda upplagan minskar ytterligare.

Det har bland distributionsbolagen utvecklats en praxis där likaprisprincipen framförallt i fråga om överspridda tidningar endast tillämpas på den distributionstjänst som avser lokala transporter och detaljdistribution, dvs. slutledet av distributionskedjan när tidningsbuden distribuerar tidningarna till abonnenterna. Som framgår av 4 kap. 5 § presstödsförordningen kan distributionsbolagen göra ett pristillägg på tio procent om tidningarna föranleder väsentliga kostnadsförändringar. I fråga om de andra leden i distributionkedjan, packning (sampackning) samt regionala transporter, tillämpas inte likaprisprincipen. Här tillämpas i stället en fri prissättning.

För det fall ett distributionsbolag skulle stå utanför det pressstödsberättigade samdistributionssystemet, skulle distributionsbolaget inte vara skyldigt att tillämpa principen om likapris. För den överspridda upplagan skulle distributionsbolaget därmed kunna tillämpa en fri prissättning även beträffande lokala transporter och detaljdistribution. Redan inom det presstödsberättigade samdistributionssystemet har emellertid distributionsbolagen möjlighet att för denna tjänst differentiera priset med tio procent. Om ett distributionsbolag som står utanför det presstödsberättigade samdistributionssystemet skulle tillämpa en prissättning som står sig i fri konkurrens kan det därmed antas att prissättningen för distribution av överspridda tidningar inte skulle skilja sig nämnvärt gentemot i dag. Kopplingen mellan distributionsstödet och principen om likapris, eller med andra ord relationen mellan distributionsstödet och principen att upplagans storlek i distributionsområdet inte skall ha någon inverkan på distributionspriset, framstår därmed inte längre som tydlig.

Kommittén bedömer att det finns en fara med att kopplingen mellan distributionsstödet och principen om likapris vid samdistribution av dagstidningar försvagas och att distributionsstödet alltmer uppfattas som ett allmänt branschstöd för att sänka distributionskostnaderna i ett redan befintligt samdistributionssystem. Skälet är att det med ett sådant synsätt inte längre finns någon anledning att tillämpa en likartad prissättning för tidningar med små och stora upplagor, särskilt i ett läge där konkurrensen på distributionsmarknaden försvagas och huvudtidningarna inom olika distributionsområden i allt större utsträckning äger distributionsbolagen. Det har också förekommit farhågor om att distributionsbolagen redan i dag utnyttjar sin fria prissättning vad gäller packning och regionala transporter för att på så sätt kringgå likaprisprincipen. Ärenden hos Konkurrensverket, bl.a. 153/2003, kan ses som ett tecken härpå.

För att undanröja eventuella tveksamheter om kopplingen mellan distributionsstödet och principen om likapris inom ramen för den presstödsberättigade samdistributionen anser kommittén att det finns ett värde med att likaprisprincipen får genomslag i hela distributionskedjan i ett distributionsbolag. Härigenom uppnås samtidigt den fördelen att eventuella tveksamheter om att bl.a. överspridda tidningar missgynnas vid distributionsbolagens prissättning undanröjs. Systemet måste å andra sidan vara tillräckligt flexibelt för att inom ramen för de begränsade resurser som kan avsättas för distributionsstöd alltjämt ge tidningar med stora upplagor inom distributionsområdena ekonomiska motiv att delta i det distributionsstödsberättigade samdistributionssystemet.

I de delar som för närvarande inte omfattas av principen om likapris konstaterar kommittén att kostnaden för lokala respektive regionala transporter i princip är fasta. Transporterna förutsätter tillgång till fordon och chaufförer och distributionsbolagets kostnader i dessa delar kan antas vara desamma även om överspridda tidningar tas med på transporterna. När det sedan gäller den del av distributionskedjan som avser packning (sampackning) föranleder överspridda tidningar extra kostnader jämfört med övriga tidningar.

Vid en helhetsbedömning av hela distributionskedjan torde det framförallt vara packning (sampackning) och administrativa kostnader samt i viss mån detaljdistribution som föranleder extra kostnader vid distributionen av överspridda tidningsexemplar. Att distributionskostnaderna för framförallt överspridda tidningstitlar i

dessa delar är dyrare än för övriga tidningsexemplar borde emellertid enligt kommitténs bedömning kunna hanteras redan enligt nuvarande regelverk. Skälet är att distributionsbolaget kan tillämpa en differentierad prissättning på upp till tio procent mellan den minst och den mest kostnadskrävande tidningen. Vidare erhåller tidningsföretagen kompensation i form av distributionsstöd. Härtill skall läggas att det största tidningsföretaget inom distributionsområdet drar fördel av att tidningsföretag med överspridd tidningsupplaga är med och delar på distributionskostnaderna. Även om tillämpningsområdet för principen om likapris utvidgas bedömer kommittén alltså att tidningsföretag med stora upplagor inom ett distributionsområde ges tillräckliga incitament för att alltjämt delta i en presstödsberättigad samdistribution.

Kommittén föreslår således att det i 4 kap. 5 § presstödsförordningen (1990:524) föreskrivs att prissättningen för distributionstjänsten inom ett distributionsområde, innefattande packning (sampackning), regionala transporter samt lokala transporter och detaljdistribution, inte får vara sådan att priset för distributionen av ett exemplar av den mest kostnadskrävande tidningen blir mer än tio procent högre än priset för distribution av ett exemplar av den minst kostnadskrävande tidningen.

I denna del vill kommittén avslutningsvis peka på den stora betydelsen av tidningsdistributionen som förutsättning för den höga tidningsläsningen i Sverige. Det är angeläget att utvecklingen på distributionsmarknaden följs upp årligen och att distributionsstödet räknas upp i takt med kostnadsutvecklingen för att samdistributionssystemet med principen om likapris skall kunna hållas ihop. Minskade tidningsupplagor får ett tydligt genomslag i distributionskostnaderna. I förlängningen leder detta till höjda abonnemangspriser med åtföljande minskning av upplagan. Att kostnaderna för tidningsdistributionen inte minst av den överspridda upplagan kan hållas på en rimlig nivå utgör ett väsenligt led för att bibehålla mångfald och goda förutsättningar för en vital opinionsbildning.

Ett problem på distributionsmarknaden är den försvagade konkurrenssituationen som inträtt på senare tid. Problemet är välkänt och har uppmärksammats av bl.a. Konkurrensverket. Möjligheterna att genom ett generellt distributionsstöd ge tidningsföretag, som har den största tidningsupplagan inom ett distributionsområde och som äger det distributionsbolag som distribuerar företagets tidningar, incitament att delta i en samdistribution vars prissättning

bygger på principen om likapris kan med anledning härav vara begränsade. Företag med en dominerande ställning inom ett distributionsområde kan komma att ställa krav som är mera långtgående än företag som verkar i fri konkurrens. Utifrån rådande förutsättningar på distributionsmarknaden finns det alltså en risk för att det inte utan en kraftig uppräkning av distributionsstödet eller en försvagning av principen om likapris inte går att hålla ihop ett presstödsberättigat samdistributionssystem. Om sådana tendenser uppstår förordar kommittén att distributionsstödet förändras i grunden. En tänkbar lösning skulle kunna vara att fördela de medel som avsatts för det nuvarande distributionsstödet till att stödja distributionen av överspridda tidningar och dagstidningar som berättigar till driftsstöd. Härigenom kan en bred spridning av sådana tidningar möjliggöras även i framtiden. Eventuella problem som kan uppstå till följd av den bristande konkurrensen på distributionsmarknaden, t.ex. att ett distributionsbolag missbrukar sin dominerande ställning genom att tillämpa överprissättning, bedöms av kommittén kunna hanteras inom ramen för gällande konkurrenslagstiftning, närmast 6 och 19 §§konkurrenslagen (1993:20).

Extra distributionsstöd

Kommitténs förslag: Om ett eller flera tidningsföretag lämnar samdistributionssystemet och de kvarvarande tidningsföretagen i samdistributionen i distributionsområdet därmed drabbas av väsentliga kostnadsökningar skall de få extra distributionsstöd under den tid kostnadsökningarna består. Det extra stödet till de kvarvarande tidningsföretagen får varje år sammanlagt inte vara högre än det belopp som betalats ut det senaste året till den eller de tidningar som lämnat samdistributionssystemet. Det extra stödet skall fördelas till de kvarvarande tidningsföretagen efter deras årliga andel av distribuerade tidningsexemplar.

Som framgått under avsnitt 4.2.2 infördes år 1997 möjligheten för Presstödsnämnden att fördela ett extra distributionsstöd för det fall ett eller flera tidningsföretag lämnar samdistributionssystemet och de kvarvarande tidningsföretagen i samdistributionen i distributionsområdet därmed drabbas av väsentliga kostnadsökningar.

Det extra distributionsstödet regleras i 4 kap. 10 § presstödsförordningen (1990:524).

Att det extra distributionsstödet kan fördelas för en tid av tre år är ägnat att ge kvarvarande tidningsföretag i samdistributionen möjligheter att under en övergångsperiod vidta åtgärder för att hantera kostnadsökningarna. Bestämmelsen syftar således till att främja en fortsatt bred tidningsdistribution till för tidningsföretagen rimliga kostnader trots att något tidningsföretag upphör att delta i presstödsberättigad samdistribution av dagstidningar.

Störst genomslag på distributionskostnaderna blir det om det eller de tidningsföretag som har störst upplaga inom ett distributionsområde väljer att lämna samdistributionen. I praktiken har därför det extra distributionsstödet betydelse för att överspridda tidningstitlar och mindre tidningstitlar skall kunna distribueras till en fortsatt låg kostnad inom ett distributionsområde. Möjligheterna för dessa att kompensera sig för väsentliga kostnadsökningar för distributionen på annat sätt än genom höjda abonnemangspriser är begränsade. Samtidigt visar forskning att höjda abonnemangspriser leder till en minskning av den abonnerade upplagan. Detta upplever kommittén som negativt utifrån överväganden om mångfald och dagstidningarnas betydelse för en vital opinionsbildning.

Kommittén bedömer att det presstödsberättigade samdistributionssystemet är robust och av de uppgifter som kommittén tagit del av från branschföreträdare finns det inte något som tyder på att tidningsföretag i dag planerar att lämna samdistributionssystemet. Kommittén anser ändock att det inte finns skäl att tidsbegränsa möjligheten för tidningsföretag att komma i åtnjutande av ett extra distributionsstöd. Så länge som väsentliga kostnadsökningar kvarstår på grund av att ett eller flera tidningsföretag lämnat samdistributionssystemet bör kvarvarande tidningsföretag kunna erhålla ett extra distributionsstöd enligt de grunder som gäller för sådant stöd i dag. Kommittén föreslår att det extra distributionsstödet kan fördelas under den tid kostnadsökningarna består.

Det är tveksamt om det extra distributionsstödet som behandlats i det föregående förmår täcka de kostnadsökningar som uppstår för det fall ett tidningsföretag stängs ute från möjligheterna till presstödsberättigad samdistribution med den eller de tidningar som har störst upplaga inom ett distributionsområde. För att ett tidningsföretag i en sådan situation inte skall tvingas upphöra med sin tidningsdistribution skulle Presstödsnämnden kunna ges möjlighet

att fördela ytterligare ett extra distributionsstöd. Kommittén har emellertid valt att inte föreslå någon sådan modell mot bakgrund av bedömningen att det presstödsberättigade samdistributionssystemet är robust.

Presstödsnämndens uppföljning av distributionskostnader m.m.

Kommitténs förslag: Presstödsnämnden bör varje år följa upp och redovisa utvecklingen av kostnaderna för tidningsdistribution och distributionsbolagens ekonomiska förhållanden.

Distributionskostnaderna har stor betydelse för tidningsföretagens möjligheter att marknadsföra sin tidning. I linje härmed fyller den presstödsberättigade samdistributionen med dess princip om likapris en viktig funktion, inte minst för den överspridda tidningsupplagan. Genom nämnda samdistribution kan tidningsföretagen göra samordningsvinster som får betydelse för tidningsföretagens prissättning på tidningsabonnemang. I och med en presstödsberättigad samdistribution kan prisutvecklingen för tidningsabonnemang dämpas och upplageminskningen inom tidningsbranschen hejdas.

Samtidigt har den senare tidens utveckling med minskad konkurrens på distributionsmarknaden och tidningsföretagens alltmer utbredda ägarintresse i distributionsbolagen medfört en risk för att det presstödsberättigade samdistributionssystemet på sikt inte kommer att fungera enligt de ursprungliga intentionerna. Tidningsföretagens ägarintresse i distributionsbolagens resultat kan t.ex. hamna i konflikt med principen om likapris. Det är också tänkbart att den försämrade konkurrenssituationen på distributionsmarknaden på sikt kan leda till en prissättning i distributionsbolagen som medför att både drifts- och distributionsstöd indirekt omfördelas till andra företag än de som stöden i förstone avser att befrämja. En sådan utveckling bedöms av kommittén få negativa effekter för mångfalden och dess betydelse för att åstadkomma en vital opinionsbildning.

För att det även i framtiden skall kunna vara möjligt för staten att på ett kostnadseffektivt sätt genom direkta stöd stimulera en samdistribution med tillämpning av likaprisprincip och på så sätt gynna en bred spridning av dagstidningar är det viktigt att för-

hållandena inom distributionsbranschen regelbundet följs upp och redovisas. För det första är det nödvändigt att det presstödsberättigade samdistributionssystemet alltjämt är konstruerat på ett sådant sätt att det ger incitament för tidningsföretagen att även fortsättningsvis delta i systemet. Faktorer av betydelse i denna del gäller bl.a. nivån på distributionsstödet och flexibiliteten vid tillämpningen av regelverket. För det andra är det av vikt att regelbundet följa upp prissättningen inom distributionsbolagen för att kunna upptäcka eventuella tendenser till kostnadsstegringar som kan resultera i att befintliga direkta stödformer urholkas. I denna del bör det närmast kontrolleras att distributionsbolagens vinster inte används på ett sätt som strider mot 4 kap. 11 § presstödsförordningen, dvs. att ett tidningsföretag får vinst av tidningsdistributionen på ett sätt som uppenbarligen innebär ett kringgående av föreskrifterna om prissättning enligt 4 kap. 5 § 2 presstödsförordningen.

Kommitténs bedömning är att Presstödsnämnden har erforderlig kompetens för att följa upp och årligen redovisa utvecklingen inom distributionsbranschen enligt de utgångspunkter som skisserats i det föregående stycket. Mot bakgrund härav föreslår kommittén att Presstödsnämnden varje år bör följa upp och redovisa utvecklingen av kostnaderna för tidningsdistribution och distributionsbolagens ekonomiska förhållanden. De närmare uppgifterna som skall ingå i Presstödsnämndens uppföljning och formerna för redovisningen bör anges i regleringsbrev för Presstödsnämnden.

Samdistribution av oadresserade tidningar och tidskrifter och adresserade försändelser

Kommitténs bedömning: Staten bör genom förändringar i regelverk och på andra sätt skapa goda förutsättningar för aktörer på distributionsmarknaden att hitta samdistributionslösningar av oadresserade tidningar och tidskrifter och adresserade försändelser.

I kommitténs delbetänkande redovisades uppgifter om dagstidningsföretagens distributionskostnader, allmänna uppgifter om tidningsdistributionen, effektiviseringsarbeten inom tidningsdistributionen, alternativa lösningar för distribution av dagstidningar i gles- och landsbygdsområden samt förutsättningar att

hitta samdistributionslösningar i gles- och landsbygdsområden, m.m. (se SOU 2005:13 Lördagsdistribution av dagstidningar, av- snitt 2.2

  • Där framgår det att dagstidningsdistributionen i

Sverige omfattar totalt omkring 50 000 körda mil per dygn, omfattande både bud- och postutdelade tidningar, samt att tidningsföretagens distributionskostnader uppgick till cirka 2,6 mdr kr år 2003 och att distributionskostnadernas andel av de totala kostnaderna samma år utgjorde i snitt 23 procent för storstadsmorgontidningarna och 16,9 procent för landsortstidningarna.

En möjlighet som kommittén pekade på skulle sänka distributionskostnaderna vore samdistribution av oadresserade tidningar och tidskrifter och adresserade försändelser. För det fall tidningsföretagen och Posten AB skulle hitta sätt att samdistribuera försändelserna skulle kostnaderna för tidningsdistributionen minska. Det vore positivt bl.a. för att dämpa prishöjningar i fråga om abonnemang för dagstidningar. Även positiva effekter i form av minskad miljöpåverkan skulle uppnås.

Post- och kassaserviceutredningen hade i uppdrag att beskriva och analysera möjligheterna till samdistribution av oadresserade tidningar och tidskrifter och adresserade försändelser. Utredningen överlämnade sitt slutbetänkande i januari 2005, se SOU 2005:5 Postmarknad i förändring. Sammanfattningsvis angav utredningen två principiella huvudalternativ till hur dagstidningar och adresserade försändelser skulle kunna samdistribueras. Det ena alternativet var att tidningsbud även distribuerar adresserade försändelser på morgonen. Det andra alternativet var att tidningar delas ut av lantbrevbärare tillsammans med adresserade försändelser under för- eller eftermiddagen. Utredningen lämnade emellertid inte något förslag som skulle kunna underlätta för företagen på distributionsmarknaden att träffa samdistributionslösningar. Skälet som utredningen anförde var att det för utredningens del bara kunde bli aktuellt att genom ändringar i kraven på befordringstider underlätta för berörda parter att själva finna kostnadseffektiva lösningar genom frivilliga överenskommelser. Samtidigt måste det enligt utredningen ur regionalpolitisk synvinkel säkerställas att någon del av landet inte eftersätts genom att ges en sämre kvalitet på postservicen än andra delar av landet. Utredningen hade försökt men inte lyckats få fram uppgifter om vilka konsekvenserna skulle bli av att slopa kravet på att kvalitetsnivåerna när det gäller befordringstider skall gälla oavsett var i landet ett brev lämnas in.

Utredningen avstod därför från att lämna några förslag som innebär ändringar i kraven på befordringstider.

Problemen med att hitta samdistributionslösningar hänger samman med att det varit svårt att hitta lösningar som samtidigt tillfredsställer både tidningsföretagens och Posten AB:s servicekrav. Tidningsföretagen ställer krav på att tidningarna delas ut till abonnenterna tidigt på morgonen, medan Posten AB bl.a. har krav på sig att minst 85 procent av de brev som lämnats in för övernattsbefordran före en viss angiven senaste inlämningstid skall, oavsett var i landet försändelserna lämnats in, ha delats ut inom landet påföljande arbetsdag. Om adresserade försändelser skulle delas ut med tidningsbud tidigt på morgonen hävdar Posten AB att de krav som ställs på företaget inte kan uppfyllas eftersom tiden för sortering m.m. skulle bli för knapp. Om i stället tidningarna skulle delas ut av Posten AB skulle tidningsföretagens servicekrav inte kunna uppfyllas, eftersom tidningarna då skulle delas ut under för- eller eftermiddagen. Ett ytterligare hinder för samdistributionslösningar hänger samman med andra uppgifter som Posten AB utför. Lantbrevbärarna tillhandahåller kassaservice, rek- och värdekvittering, försäljning av frimärken, paketinlämning och paketutlämning, dagskassehantering, tömningsturer av brevlådor samt social service i form av t.ex. matutlämning. Dessa uppgifter måste utföras dagtid när folk är tillgängliga för servicen. Även om adresserade försändelser delas ut av tidningsbud skulle Posten AB därför behöva en extra tur för att utföra nyssnämnda uppgifter.

Inom distributionsbranschen råder det samstämmighet om de stora värden som skulle kunna uppnås om det gick att åstadkomma samdistributionlösningar. Under våren 2005 sammanträffade kommitténs sekretariat med företrädare för Posten AB och Tidningstjänst AB och den bedömning som gjordes från Posten AB:s sida var att det skulle kunna gå att åstadkomma samdistribution lokalt inom vissa delar av landet, särskilt om kravet på övernattsbefordran lättas upp. Även vid kommitténs kontakter med Tidningsutgivarna har det framförts att samdistributionslösningar vore värdefullt för att åstadkomma en sänkning av distributionskostnaderna, vilket också framgår av Tidningsutgivarnas remissvar på kommitténs delbetänkande, se avsnitt 4.3.2.

Kommittén är medveten om de ansträngningar som gjorts från branschens sida att hitta samdistributionslösningar. Svårigheterna att åstadkomma samdistributionslösningar är också välkända. Det kan därför te sig som överflödigt att kommittén här ytterligare

betonar vikten av att berörda aktörer fortsätter sitt arbete i oförminskad takt för att nå samdistributionslösningar. Kommitténs utgångspunkt är emellertid att spridningen av dagstidningar i så stor utsträckning som möjligt bör främjas med hänsyn till dagstidningarnas viktiga funktion för statskicket. Alla samarbeten som sänker kostnaderna för tidningsdistributionen bör därför prövas. Kommittén bedömer det som utomordentligt angeläget att Posten AB och något eller några distributionsbolag kan enas om att bedriva samarbete. Att dela på kostnaderna för fordon skulle kunna prövas i ett initialskede. Härutöver skulle olika försök kunna bedrivas lokalt eller regionalt, t.ex. att Posten AB under någon eller några dagar i veckan begränsar sin lantbrevbärarservice, medan tidningsföretagen på motsvarande sätt skulle kunna pröva effekten av att tidningarna delas ut genom Posten AB någon eller några dagar per vecka. Även staten bör tillsammans med berörda myndigheter, närmast PTS, ytterligare intensifiera sitt arbete för att underlätta för aktörerna på distributionsmarknaden att hitta samdistributionslösningar. Ett regelverk bör åstadkommas som i största möjliga mån skapar utrymme för samdistributionslösningar. Att mildra Posten AB:s krav på övernattsbefordran i linje med vad Post- och kassaserviceutredningen diskuterat skulle därvid kunna vara ett framkomligt alternativ.

4.3. Särskilt distributionsstöd

4.3.1. Inledning

Kommittén överlämnade i februari 2005 sitt delbetänkande SOU 2005:13 Lördagsdistribution av dagstidningar som behandlar det särskilda distributionsstödet. Av delbetänkandet framgår att kommittén bedömde att det behövs ett särskilt distributionsstöd för att distributionen av dagstidningar på lördagar i gles- och landsbygdsområden skall kunna bibehållas på nuvarande nivå. Kommittén föreslog därför att det särskilda distributionsstödet skulle bibehållas till vidare. Samtidigt fann kommittén att frågan om det särskilda distributionsstödet borde utredas vidare. Ett skäl var att kommittén hade identifierat tillämpningsproblem med förordningen. Vidare ansåg kommittén att det kunde bli aktuellt att justera beloppsnivåerna i förordningen samt att det borde prövas om det särskilda distributionsstödet borde utsträckas till att också

omfatta tidningsdistribution på söndagar och på helgdagsaftnar som inte infaller på lördagar.

I föreliggande avsnitt presenterar kommittén sina slutliga överväganden och förslag avseende det särskilda distributionsstödet. För en kompletterande bakgrund avseende det särskilda distributionsstödet hänvisas till kommitténs delbetänkande. Nuvarande bestämmelser om det särskilda distributionsstödet återfinns i förordningen (2001:898) om särskilt distributionsstöd, se bilaga 3.

4.3.2. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs delbetänkande

Delbetänkandet skickades på remiss av Utbildnings- och kulturdepartementet till ett flertal remissinstanser. I de remissvar som inkom till departementet framfördes bl.a. följande.

Statskontoret anser att Presstödsnämndens utredning av effekterna av stödet visat att stödet inte givit avsedd effekt. Enligt Statskontorets mening kan det offentliga åtagandet vad gäller boende i glesbygd inte innebära att servicenivån skall vara lika hög som i mer tätbebyggda områden. Oavsett om en individ väljer att bosätta sig i en storstad eller i gles- eller landsbygd så innebär valet av bostadsort ofrånkomligen en trade-off mellan vissa för- och nackdelar: storstadsbon vinner bl.a. närhet till arbete och service i utbyte mot trängsel och jämförelsevis höga bostadskostnader, medan gles- och landsbygdsbon bl.a. vinner närhet till natur och jämförelsevis låga bostadskostnader i utbyte mot längre avstånd till arbete och service. Enligt Statskontorets mening bör olika distributionsformer övervägas där t.ex. abonnenterna kan välja mellan att själva hämta lördagstidningarna i närmaste större ort eller få dem distribuerade på måndagarna.

Ekonomistyrningsverket (ESV) har inte riktat någon invändning mot kommitténs förslag att det särskilda distributionsstödet för lördagsutdelning av dagstidningar bibehålls tills vidare, men har pekat på att den nuvarande konstruktionen av stödet inte är anpassad för en kostnadsökning av tidningsdistributionen. Enligt ESV leder en kostnadsökning för distributionen till att fler tidningsexemplar blir stödberättigade, vilket i sin tur kan öka antalet ansökningar av presstöd. ESV menar att detta i förlängningen leder till att stödet per exemplar kommer att minska om inte den totala summan, som år 2005 var begränsad till högst tio mnkr, ökar.

Glesbygdsverket har tillstyrkt kommitténs bedömningar och förslag. Enligt Glesbygdsverket har dagstidningarna fortfarande en viktig roll som informationsbärare. Glesbygdsverket har därför betonat behovet av särskilda stöd för distribution av dagstidningar i gles- och landsbygdsområden, eftersom det utan ett särskilt stöd finns risk för att alltfler abonnenter blir utan lördagsutdelning. Avslutningsvis har Glesbygdsverket pekat på att utbyggnaden av bredband generellt sett är sämre i gles- och landsbygdsområden än i tätorter.

Konkurrensverket har hänvisat till sin rapport 2003:2 Konkurrens och samarbete inom medierna och angett att verket i denna förordat att distributionsstöden ses över med inriktningen att stöden genomgripande förändras eller avvecklas. Mot bakgrund av att kommittén förutskickat att återkomma till frågan om ett särskilt distributionsstöd i samband med slutredovisningen av sitt generella uppdrag har Konkurrensverket inte motsatt sig att det nuvarande regelverket för det särskilda distributionsstödet bibehålls och att frågan tas upp efter ytterligare utredning i samband med kommitténs slutredovisning av uppdraget.

Konsumentverket har delat kommitténs bedömning att ett särskilt distributionsstöd behövs för att distributionen av dagstidningar på lördagar i gles- och landsbygdsområden skall kunna bibehållas på nuvarande nivå. Verket har därför ställt sig bakom kommitténs förslag att det särskilda distributionsstödet för utdelning av dagstidningar på lördagar i gles- och landsbygdsområden bibehålls tills vidare. Verket har framhållit betydelsen av att man i den framtida kartläggningen beaktar de insatser som görs inom ramen för den regionala utvecklingspolitiken för att trygga gles- och landsbygdshushållens serviceförsörjning. Verket har också betonat vikten av att man beaktar utvecklingen av regleringen på postmarknaden samt anfört att verket i samband med remissbehandling av Post- och kassaserviceutredningens slutbetänkande (SOU 2005:5 Postmarknad i förändring) framfört att det är angeläget att diskussionerna mellan Posten och dagstidningsföretagen om samdistribution av oadresserade tidningar och tidskrifter med adresserade försändelser leder till resultat i en snar framtid. Konsumentverket ansåg därvid att det kan finnas skäl att ge PTS i uppdrag att följa utvecklingen inom detta område samt göra en bedömning om det finns behov av en översyn av de regeländringar som enligt Post- och kassaserviceutredningen försvårar en samdistribution.

Presstödsnämnden har delat kommitténs uppfattning att det särskilda distributionsstödet har haft betydelse för att behålla spridningen av dagstidningar på lördagar i gles- och landsbygdsområden. Nämnden har bedömt att det även fortsättningsvis behövs någon form av stimulansåtgärder för att bibehålla utdelning av dagstidningar på lördagar, främst i glesbygden.

Posten AB och Tidningstjänst AB har instämt i kommitténs förslag att det särskilda distributionsstödet för utdelning av dagstidningar på lördagar i gles- och landsbygdsområden bibehålls till vidare. De höga distributionskostnaderna ligger på postupplagorna, där kostnadsskillnaden mellan distribution på lördagar och måndag-fredag är stor. Dagstidningarnas postupplaga är av stor betydelse för Posten och utgör en väsentlig del av Postens lördagsvolymer. Utöver dagstidningar delar Posten ut expressbrev och paket på lördagar. Dessa volymer minskar dock totalt sett. Utdelningen sker i lantbrevbäring längst bort från tätort där utdelningskostnaden per försändelse är som högst. Det är alltså mycket viktigt för Posten att få med så mycket volym som möjligt för att hålla nere utdelningskostnaderna per försändelseslag. Lördagsstödet ger tidningsföretagen möjlighet att bekosta utdelning av tidningar i glesbygd via lantbrevbärare i högre utsträckning. Det kan av administrativa skäl förekomma att lördagsstödet i vissa fall även utges för tidningsexemplar som distribueras i tätort. Detta kan generellt sett inte anses helt tillfredsställande. Det är emellertid viktigt att avgränsningarna görs med beaktande av de praktiska förutsättningarna för tidningsdistributionen och att analysen av dessa förutsättningar görs i samråd med utdelningsföretagen.

LO anser att jämlika och rimliga distributionsvillkor, oavsett utgivningsort och spridningsområde, är en viktig del av samhällets stöd för att värna mångfalden på dagstidningsområdet. LO har tillstyrkt förslaget att det särskilda distributionsstödet för utdelning av dagstidningar på lördagar i gles- och landsbygdsområden bör bibehållas tills vidare. Dagstidningen är fortfarande det viktigaste forumet för det offentliga samtalet och oftast det enda forumet i lokalsamhället. Ett borttaget stöd för lördagsdistribution skulle riskera att ställa tiotusentals läsare utan sin tidning.

Tidningsutgivarna, vars remissvar Svensk Morgondistribution KB anslutit sig till, delar uppfattningen att dagspressen har en särskild och central ställning bland massmedierna. Det särskilda distributionsstödet får därför anses vara viktigt för att så långt som möjligt kunna bibehålla spridningen av dagstidningar i glesbygdsområden.

Det kan konstateras att problemet med höga distributionskostnader kvarstår under överskådlig tid. Tidningsutgivarna vill därför noga understryka vad kommittén anför om de besparingar som skulle kunna uppnås om det går att åstadkomma lösningar där dagstidningar och adresserade försändelser samdistribueras, liksom genom andra former av samarbeten med Posten AB.

Pres(s)gruppen delar uppfattningen att det särskilda distributionsstödet är en viktig del av statens stöd till pressen för att så långt som möjligt kunna bibehålla spridningen av dagstidningar i glesbygdsområden. Det är viktigt att poängtera att de höga distributionskostnaderna är ett för branschen växande problem. Därför är det angeläget att hitta lösningar där dagstidningar och adresserade försändelser samdistribueras. Samarbeten med Posten AB är angeläget men för att åstadkomma detta måste en omprövning ske av den gammalmodiga och rigida inställningen till s.k. övernattsbefordran av brev. En omprövning av detta skulle radikalt förändra kostnadsläget vad gäller distribution av dagstidningar. Pres(s)gruppens uppfattning är att det stöd som i dag utgår är otillräckligt för att säkerställa distributionen i gles- och landsbygdsområden i framtiden. Vad gäller tidningar som kommer ut på söndagar och på helgdagsaftnar som inte infaller på lördagar är detta enligt Pres(s)gruppen inget egentligt gles- och landsbygdsproblem, abonnenterna i dessa områden är betydligt mera angelägna om att ha en dagstidning säkrad under måndag

4.3.3. Budgetpropositionen för år 2006

I budgetpropositionen för år 2006 (prop. 2005/06:1, utg.omr. 17, avsnitt 5.7) redovisade regeringen sin bedömning att det särskilda distributionsstödet för lördagsutdelning har bidragit till att hejda den utveckling mot minskad lördagsdistribution i glesbygden som varit tydlig under senare år. Mot denna bakgrund uttalade regeringen sin avsikt att förlänga det särskilda stödet till lördagsutdelning med ett år. Regeringen anförde samtidigt att den avser att återkomma till riksdagen med förslag om hur presstödet i framtiden skall vara utformat, bl.a. vad avser stödet till tidningsdistribution.

4.3.4. Överväganden och förslag

Ett fortsatt särskilt distributionsstöd

Kommitténs förslag: Ett särskilt distributionsstöd som inom ramen för ett presstödsberättigat samdistributionssystem syftar till att sänka tidningsföretagens kostnader för distribution av dagstidningar i gles- och landsbygdsområden bör införas i pressstödsförordningen (1990:524).

Kommitténs bedömning är att de förhållanden som redovisades i delbetänkandet avseende distributionssituationen i gles- och landsbygdsområden inte har förändrats. Behovet av ett särskilt distributionsstöd föreligger alltjämt för att distributionen i dessa områden skall kunna bibehållas på nuvarande nivå.

Som tidigare framgått i avsnitt 4.2.3 är syftet med distributionsstödet i presstödsförordningen (1990:524) att ge incitament åt dagstidningsföretagen att medverka i en samdistribution där kostnaderna per distribuerat exemplar i princip fördelas lika mellan tidningsföretagen oavsett upplagans storlek i distributionsområdet. Syftet med det särskilda distributionsstödet i förordningen (2001:898) om särskilt distributionsstöd är däremot att inom ramen för en presstödsberättigad samdistribution sänka dagstidningsföretagens kostnader för särskilt kostsam tidningsdistribution i gles- och landsbygdsområden. Härigenom skall det särskilda distributionsstödet stimulera tidningsföretagen att inte upphöra med sådan kostsam distribution samt att inte höja kostnaden för tidningsabonnemang för abonnenter bosatta inom mera glesbebyggda områden.

På grund av att syftet mellan de olika distributionsstöden skiljer sig åt anser kommittén att det inte är lämpligt att förena stöden. För det fall det särskilda distributionsstödet skulle inarbetas i det övriga distributionsstödet skulle tidningsföretagen sannolikt finna företagsekonomiskt mera lönsamma alternativ att använda medlen på än att bibehålla viss mycket kostsam tidningsdistribution. Risken finns därmed att syftet med det särskilda distributionsstödet inte kommer att uppfyllas. Emellertid anser kommittén att ett särskilt distributionsstöd bör inarbetas i presstödsförordningen som en ordinarie stödform vid sidan av övrigt distributionsstöd. Det särskilda distributionsstödet ges därmed en permanent utformning och dagstidningsföretagen ges möjligheter till mera lång-

siktig planering av sin tidningsdistribution. Slutligen anser kommittén att det särskilda distributionsstödet liksom för närvarande bör syfta till att sänka dagstidningsföretagens kostnader för distribution av dagstidningar i gles- och landsbygdsområden. Stödet bör utformas för att sänka dagstidningsföretagens distributionskostnader inom dessa områden. Det särskilda distributionsstödet kan såtillvida betraktas som ett gles- och landsbygdsstöd, ett infrastrukturstöd, som inom ramen för tillgängliga resurser företrädesvis bör komma mera glesbebyggda områden till del.

Kommittén föreslår således att ett särskilt distributionsstöd som inom ramen för ett presstödsberättigat samdistributionssystem syftar till att sänka tidningsföretagens kostnader för distribution av dagstidningar i gles- och landsbygdsområden bör införas i press- stödsförordningen (1990:524).

Allmänna utgångspunkter för utformningen av ett särskilt distributionsstöd

Kommitténs förslag: Bestämmelserna avseende ett särskilt distributionsstöd bör utformas i enlighet med den praxis som Presstödsnämnden utvecklat vid tillämpningen av förordningen (2001:898) om särskilt distributionsstöd.

Ett tillämpningsproblem som finns med förordningen (2001:898) om särskilt distributionsstöd är hänförligt till kravet i förordningen att distributionskostnaden per abonnent skall beräknas samtidigt som distributionsbolagen inte har administrativa resurser att göra sådana beräkningar till en låg kostnad. För det fall förordningen skulle tillämpas enligt dess ordalydelse finns det därför risk för att stödet urholkas av administrativa kostnader i distributionsbolagen. Ett annat tillämpningsproblem är att förordningen förutsätter att stöd endast skall ges för utdelning av dagstidningar i gles- och landsbygdsområden, medan distributionsbolagen utformar sina utdelningsdistrikt utifrån kostnadseffektiva hänsynstaganden, utan beaktande av områdesdefinitioner. Ett utdelningsdistrikt kan därför omfatta samtliga områdestyper, tätorter, gles- och landsbygder. Till följd av att distributionsbolagen inte har administrativa resurser att till en låg kostnad dela upp kostnaderna inom ett utdelningsdistrikt för att på så sätt skilja ut de kostnader som

endast är hänförliga till utdelningen inom gles- och landsbygdsområden riskerar en strikt tillämpning av förordningen även i denna del medföra att en stor del av stödet används för att täcka administrativa kostnader i distributionsbolagen.

För att distributionsbolagens administrativa kostnader för det särskilda distributionsstödet skall kunna hållas på en rimlig nivå har Presstödsnämnden efter samråd med distributionsbolagen bestämt att stödet kan fördelas utifrån en förenklad beräkning av distributionskostnaderna i ett utdelningsdistrikt. Administrationskostnaderna har härigenom kunnat hållas på en låg nivå, men det förenklade beräkningssättet har också medfört att stöd kan ha lämnats för utdelningar som inte når upp till en distributionskostnad på 16 kr per abonnent måndag – lördag eller 6 kr per exemplar på lördagar samt att stöd kan ha lämnats för exemplar som delats ut i tätorter.

Kommittén har övervägt olika lösningar för utformningen av ett särskilt distributionsstöd. Utgångspunkten har varit att ett särskilt stöd skall stimulera dagstidningsföretagen att alltjämt upprätthålla en god distributionsservice i gles- och landsbygdsområdena. Värdet av träffsäkerheten i stödet, att det verkligen gynnar servicen i gles- och landsbygdsområden, har därvid fått vägas mot tillgängliga resurser. Det handlar här främst om behovet av att rikta stödet till aktuella områden och exkludera tätorter där distributionskostnaderna är lägre.

En annan utgångspunkt för kommitténs arbete har varit att stödet måste anpassas till och stimulera en kostnadseffektiv tidningsdistribution. Distributionsföretagen arbetar kontinuerligt med att utforma mera kostnadseffektiva distributionsdistrikt. Ett särskilt distributionsstöd bör inte påverka denna utveckling negativt. Samtidigt bör stödet alltså inte medföra några större administrativa kostnader. Vid konstruktionen måste hänsyn därför tas till att distributionsbolagen själv utformar sina utdelningsdistrikt utifrån kostnadseffektiva överväganden samt att utdelningsdistrikten på grund härav kan omfatta tätorter, gles- och landsbygdsområden.

Det sätt som kommittén funnit legat närmast till hands är att kodifiera den praxis som utvecklats av Presstödsnämnden. Enligt inhämtade uppgifter fungerar stödet med dess nuvarande tillämpning väl samtidigt som distributionsbolagens administrationskostnader kunnat hållas på en rimlig nivå. Mot bakgrund av det anförda föreslår kommittén således följande modell för beräkning av stödet.

Beräkningen av stödet skall alltjämt göras utifrån tidningsföretagets distributionskostnader per distribuerat exemplar. Till skillnad från nuvarande bestämmelser skall kostnaden per exemplar och abonnent antas motsvara den genomsnittliga kostnaden per exemplar och abonnent för distributionen i det utdelningsdistrikt där exemplaret distribuerats. Den nuvarande bestämmelsen att endast distribution i gles- och landsbygdsområden är stödberättigad stryks.

Av kommitténs förslag följer att hänvisningen till gles- och landsbygdsområden i det nuvarande regelverket tas bort. Det innebär att det inte längre skall göras någon principiell åtskillnad mellan tidningsdistribution inom olika områdestyper, tätorter eller gles- och landsbygder. Den enda bedömningsgrunden för stödet blir i stället om distributionskostnaden per exemplar och abonnent är sådan att distributionen av ett exemplar är stödberättigad. Skälet bakom kommitténs förslag i denna del är att kostnaderna för viss marginell stödberättigad distribution inom tätorter kan antas understiga de administrativa kostnader som skulle uppstå i distributionsbolagen för det fall distribution inom tätorter principiellt skulle exkluderas från det särskilda distributionsstödet. Förslaget ligger också i linje med kommitténs utgångspunkt att det särskilda stödet systematiskt sett skall syfta till att sänka tidningsföretagens distributionskostnader inom ramen för en presstödsberättigad samdistribution.

Som tidigare anförts anser kommittén att syftet med det särskilda distributionsstödet är att sänka tidningsföretagens kostnader för särskilt kostsam tidningsdistribution i gles- och landsbygdsområden. Trots att gles- och landsbygdsområden inte särskilt markeras i bestämmelserna är det enligt kommitténs bedömning möjligt att skapa en hög träffsäkerhet i stödet. Det hänger samman med att kostnaderna för tidningsdistribution generellt sett är högre i gles- och landsbygdsområden än i tätorter. Genom en anpassning av beloppsgränserna i bestämmelserna kan stödet härigenom riktas till utdelning i gles- och landsbygdsområden.

Det bör tilläggas att träffsäkerheten av stödet kan minska beroende på hur distributionsbolagen väljer att utforma sina utdelningsdistrikt. Det kan tänkas att ett distributionsbolag utformar sina utdelningsdistrikt i syfte att maximera antalet stödberättigade exemplar genom att balansera kostsam utbärning i gles- och landsbygdsområden med mindre kostsam utbärning i tätorter. Genomsnittskostnaden i ett utdelningsdistrikt kan härigenom utifrån ett

bidragsberättigat tidningsföretag läggas på en optimal nivå och stödet maximeras. Detta får i sin tur till följd att ett större antal mindre kostsamma utbärningar berättigar till stöd. Någon skillnad gentemot dagens tillämpning av stödet föreligger emellertid inte. Det bör även framhållas att de medel som hittills avsatts för det särskilda distributionsstödet utgör en förhållandevis liten summa jämfört med kostnaden för tidningsdistributionen sett som helhet. Kommittén bedömer således risken som liten att distributionsbolagen anpassar sina distributionsområden efter det särskilda distributionsstödet.

Närmare om utformningen av det särskilda distributionsstödet

Kommitténs förslag: Det särskilda distributionsstödet bör alltjämt stödja dagstidningsföretagens tidningsdistribution på lördagar. Stödet får uppgå till högst 6 kr per distribuerat exemplar och får endast avse kostnader som överstiger 6 kr per distribuerat exemplar. Stöd får inte lämnas om tidningens sammanlagda kostnad för distribution under måndag

  • understiger 21 kr per abonnent.

En av de frågeställningar som kommittén berörde i delbetänkandet (SOU 2005:13) var huruvida ett särskilt distributionsstöd borde stimulera tidningsdistribution även på helgdagsaftnar som inte infaller på lördagar samt tidningsdistribution som utförs på söndagar. Vid närmare överväganden har kommittén beslutat att inte föreslå någon sådan utvidgning av stödet. Skälet är att de resurser som kommittén bedömer kan avsättas för ett särskilt distributionsstöd företrädesvis bör användas för att stimulera dagstidningsföretagen att upprätthålla befintlig tidningsdistribution på lördagar. I sammanhanget kan det framhållas att endast ett fåtal av de abonnenter som mist utbärningen på lördagar på nytt får lördagstidningen distribuerad sedan stödet infördes. För det fall det särskilda stödet skulle utsträckas till att även omfatta andra dagar än lördagar bedömer kommittén därför att det föreligger en beaktansvärd risk att tidningsföretagens service på lördagar kommer att försämras.

Det genomsnittliga utbetalade stödet per tidningsexemplar var 3,66 kr år 2003, medan motsvarande belopp var 3,09 kr år 2004. Vidare ökade den stödberättigade upplagan från 2,9 milj. exemplar år 2003 till 3,1 milj. exemplar år 2004. Samtidigt sjönk utbetalat

belopp från 10,6 milj. kr år 2003 till cirka 9,5 milj. kr år 2004. Enligt uppgifter från tidningsföretagen har någon indragning av distributionslinjer inte skett sedan det särskilda distributionsstödet infördes år 2001. Att kostnaden för det särskilda stödet gått ned samtidigt som den stödberättigade upplagan ökat hänger därför sannolikt samman med att antalet abonnenter på överspridda tidningar i gles- och landsbygdsområden minskat samtidigt som ett större antal tidningsexemplar blivit stödberättigade i tätorter och landsbygdsområden till följd av de senaste årens prishöjningar inom tidningsdistributionen.

En nedgång av den överspridda upplagan kan förklaras med att tidningsföretag ofta tillämpar högre abonnemangspriser för den del av upplagan som distribueras utanför utgivningsområdet. Detta beror i sin tur på de högre distributionskostnaderna för denna upplaga. För att bromsa nedgången av den överspridda upplagan har kommittén föreslagit en utvidgning av principen om likapris inom ramen för en presstödsberättigad samdistribution. I det föregående har kommittén också uttalat att det särskilda stödet bör utformas på ett sätt som leder till stimulans av tidningsdistribution i gles- och landsbygdsområden.

För närvarande gäller enligt förordningen (2001:898) om särskilt distributionsstöd att stöd får uppgå till högst 4 kr per distribuerat exemplar och får endast avse kostnader som överstiger 6 kr per distribuerat exemplar. Stödet får inte lämnas om tidningens sammanlagda kostnad för distribution under måndag

  • understiger 16 kr per abonnent. Beloppsgränserna har inte ändrats sedan förordningen infördes. Mot bakgrund härav samt mot bakgrund av uppgifterna i de två föregående styckena anser kommittén således att det finns skäl att justera beloppsgränserna för när ett särskilt distributionsstöd kan lämnas. Samma överväganden bör därvid ligga till grund för fastställandet av beloppsgränserna som när förordningen infördes.

I kommitténs delbetänkande återfinns en tabell över snittprisutvecklingen för postdistribution av dagstidningar, se SOU 2005:13 s. 19, tabell 2.1. Som framgår av tabellen låg kostnaden på 2,36 kr per exemplar på vardagar år 2001. Snittkostnaden för utdelning måndag

  • låg alltså på knappt 12 kr per abonnent.

Samma år uppgick kostnaden till 9,44 kr per exemplar på lördagar. Detta leder till att distributionskostnaden måndag

  • låg på cirka 20 kr per abonnent. I förordningen (2001:898) om särskilt distributionsstöd angavs gränserna 16 kr per abonnent mån-

dag

  • och 6 kr på lördagar. Beloppsgränserna kan således antas ha fastställts utifrån kostnaderna för postdistribution av dagstidningar år 2001 jämte uppgiften från Presstödsnämnden att tidningsföretag i allmänhet kunde acceptera en distributionskostnad på lördagar på 6 kr (se SOU 2005:13 s. 35).

År 2004 uppgick snittkostnaden för utdelning av tidningar måndag

  • för postdistribution av dagstidningar till knappt

15 kr, alltså en höjning på cirka 3 kr jämfört med år 2001. Snittkostnaden för postdistribution på lördagar uppgick till cirka 11,50 kr, en ökning med nästan 2 kr jämfört med år 2001. För att återställa förhållandena till de nivåer som gällde för det särskilda distributionsstödet år 2001 föreslår kommittén att särskilt distributionsstöd skall lämnas om kostnaderna för tidningsdistribution uppgår till följande belopp. Stödet får uppgå till högst 6 kr per distribuerat exemplar och får endast avse kostnader som överstiger 6 kr per distribuerat exemplar. Stöd får inte lämnas om tidningens sammanlagda kostnad för distribution under måndag

  • understiger 21 kr per abonnent. Genom kommitténs förslag återställs beloppen till motsvarande nivåer som gällde när det särskilda distributionsstödet infördes. Stödet kan härigenom antas få en större träffsäkerhet och riktas till tidningsdistribution som sker i gles- och landsbygdsområden. För att stödet även i framtiden skall stödja distribution i gles- och landsbygdsområden är det viktigt att beloppsgränserna justeras i takt med prishöjningar för tidningsdistributionen.

5. Etableringsstöd, m.m.

5.1. Inledning

I Presskommittén 2004:s direktiv anges att kommittén skall göra en översyn av det statliga stödet till dagspressen och lämna förslag på hur det framtida statliga engagemanget på dagspressområdet skall vara utformat. Kommittén skall därvid bl.a. karlägga och analysera utvecklingen på dagspressmarknaden samt därvid beakta betydelsen av de olika stödformerna på presstödsområdet, kartlägga och analysera de samarbeten och sammanslagningar som förekommer på dagstidningsområdet, belysa presstödets betydelse vid sammanslagningar samt analysera förutsättningarna för etablering av nya dagstidningar.

En genomgång av de direkta statliga stöden till dagstidningsföretag som lämnats sedan slutet av 1960-talet fram till i dag visar att det förekommit stöd som huvudsakligen inriktats på fem områden. Kärnan bland de olika stödformerna har varit och är alltjämt drifts- och distributionsstödet. Driftsstödet syftar främst till att tidningsföretag i konkurrensmässigt underläge skall beredas ekonomiska möjligheter att kunna fortsätta sin verksamhet, medan syftet med distributionsstödet är att neutralisera distributionen som konkurrensmedel mellan tidningsföretagen så att medborgarna i större utsträckning skall kunna företa sitt tidningsval med utgångspunkt från tidningarnas framtoning och redaktionella innehåll.

Vid sidan av drifts- och distributionsstödet har det under perioder förekommit stöd för att underlätta för tidningsföretag att utveckla sin verksamhet och stärka sin konkurrenskraft, stöd för att underlätta samverkan mellan konkurrerande tidningsföretag samt stöd för att nya tidningsföretag skall kunna etablera sig på tidningsmarknaden. De sistnämnda stödformerna förekommer emellertid inte i dag. Etableringsstödet avvecklades från och med budgetåret 1987/88, Pressens lånefond, samverkansbidraget och

utvecklingsbidraget ersattes på förslag av Dagstidningskommittén i juli 1990 av ett utvecklingsstöd och utvecklingsstödet avvecklades sedermera på initiativ av Pressutredningen -94. Ett tillfälligt utvecklingsstöd lämnades emellertid under åren 2002, 2003 och 2004.

Kommittén har i detta kapitel valt att särskilt behandla de direkta stöd som vid sidan av drifts- och distributionsstödet funnits inom ramen för presstödssystemet för att stimulera nyetablering, samarbete och utveckling på dagspressmarknaden. Mot bakgrund av att frågeställningar kring sådana stimulansåtgärder varit aktuella ända sedan 1963 års pressutredning har kommittén valt att göra en förhållandevis utförlig kartläggning över de stöd som förekommit.

Det har inte förekommit några vattentäta skott mellan stödformerna samverkansbidrag, utvecklingsbidrag och etableringsstöd. Ett exempel härpå är Pressens lånefond. Syftet med lånefonden var ursprungligen att minska tidningsföretags kreditkostnader i samband med investeringar och företräde skulle ges till sådana investeringar som gagnade samverkan mellan konkurrerande tidningsföretag. Inledningsvis betonades emellertid inte sådana samverkansprojekt som en förutsättning vid kreditgivningen, varför de subventionerade lånen ur fonden mera kom att fylla ett syfte som utvecklingsbidrag. Senare förändrades emellertid kriterierna för långivningen och det angavs att lån ur fonden som huvudregel skulle lämnas för investeringar i samverkan mellan konkurrerande tidningsföretag. Härmed gavs lånen karaktären av ett samverkansbidrag, även om det fortfarande fanns utrymme att bevilja lån till enskilda tidningsföretag. En likartad problematik gör sig gällande också beträffande det utvecklingsstöd som infördes år 1990 på förslag av Dagstidningskommittén. Utvecklingsstödet ersatte det dåvarande utvecklingsbidraget, samverkansbidraget och Pressens lånefond. Trots att syftet och funktionen hos de olika stödformerna alltså överlappat varandra har de ändå delats upp i skilda avsnitt i den fortsatta framställningen. Kartläggningen återfinns i avsnitten 5.2

I avsnitt 5.6 redovisas uppgifter om tidningsstarter sedan 1970talet och i avsnitt 5.7 redogörs det för två fallstudier med avseende på nyetablering av dagstidningar. Kommitténs överväganden och förslag återfinns i avsnitt 5.8.

5.2. Pressens lånefond

1967 års pressutredning

1967 års pressutredning överlämnade sitt betänkande i oktober 1968 (SOU 1968:48 Dagspressens situation). En utgångspunkt för utredningens arbete var det betänkande som lades fram av 1963 års pressutredning (SOU 1965:22 Dagstidningarnas ekonomiska villkor).

Enligt utredningen var det uppenbart att dagstidningarna var det dominerande massmediet, vad avsåg såväl räckvidd inom befolkningen som ambitionsgrad i fråga om fullgörandet av opinionsbildning, informationsförmedling och underhållning. Liksom 1963 års pressutredning analyserade 1967 års pressutredning ingående konkurrenssituationen på tidningsmarknaden. Utredningen delade de bedömningar som 1963 års pressutredning hade gjort avseende de bakomliggande orsakerna till strukturomvandlingen på dagspressmarknaden. Utredningens kartläggning av branschens ekonomi visade att de ekonomiska svårigheterna inte gällde branschen i dess helhet utan främst var koncentrerade till andratidningarna. Utredningen fann att andratidningarnas finansiella position var avsevärt svagare år 1967 än den var år 1963.

Utredningen ansåg det uppenbart att andratidningarna i vissa fall – som regel efter en ekonomisk sanering – kunde överleva i konkurrensen. Samtidigt bedömde utredningen att en andratidning i åtskilliga fall knappast hade möjligheter att på längre sikt hävda sig i en direkt konkurrens med en förstatidning. I de senare fallen bedömdes andratidningarna ha möjligheter att på sin ort skapa en tidning som inte direkt skulle konkurrera med förstatidningen utan snarare skulle utgöra ett komplement. En sådan differentiering fordrade emellertid enligt utredningen en tids- och kostnadskrävande omställningsprocess och utgången av ett sådant försök var oftast oviss. Utredningen bedömde att andratidningarnas ekonomi i allmänhet var så undergrävd att de själva saknade resurser att pröva sådana omläggningar som på längre sikt skulle kunna tänkas ge ekonomisk bärkraft.

Mot denna bakgrund var det enligt utredningen uppenbart att staten på olika vägar borde verka för att skapa existensbetingelser för en allsidig press och ett mångsidigt tidningsurval för den lokala konsumenten. Utredningen såg det som angeläget att den dittillsvarande utvecklingen, som kännetecknats av en stark koncentra-

tionstendens, skulle mildras. Detta syntes emellertid enligt utredningen endast kunna ske genom företagens egna åtgärder, genom lämpliga anpassningar till den föreliggande marknadssituationen samt genom rationaliseringar av driften, antingen i samverkan mellan redaktionellt självständiga företag eller i det enskilda företagets regi. Satsningarna angavs utgöras av investeringar i fastigheter och maskiner samt andra åtgärder, t.ex. marknadsanpassning och marknadsföring, som skulle sätta företaget i stånd att på ett tekniskt och ekonomiskt effektivt sätt bedriva sin verksamhet.

Utredningen konstaterade att dagstidningarna stod inför en period av snabb teknisk utveckling och att anpassningen till den nya tekniken medförde betydande investeringsbehov. Samtidigt fann utredningen att det för åtskilliga av de åtgärder som var erforderliga inte fanns några lämpliga kreditvägar, varför dagspressen i likhet med vissa andra delar av näringslivet borde erbjudas statliga lån ur en fond, Pressens lånefond. Lånen borde enligt utredningen kunna ges såväl för investeringar som för andra åtgärder som bedömdes vara nödvändiga för att på längre sikt göra ett företag konkurrenskraftigt. Som villkor för lånegivningen ansåg utredningen att det borde uppställas det kravet, att företaget genom en realistisk plan kunde visa att de föreslagna åtgärderna var av betydelse för att säkra företagets livskraft på längre sikt. Prioritet borde ges åt sådana åtgärder som gagnade samverkan mellan tidningsföretag i syfte att nedbringa kostnadsnivån. Lån borde emellertid inte utgå till sådana projekt som till normala marknadsmässiga villkor och på ett ur företagets synpunkt betryggande sätt kunde finansieras utan hjälp från den statliga lånefonden. Utredningen ansåg att lånen borde vara amorterings- och räntebefriade under den tid de planerade åtgärderna ännu inte fått någon nämnvärd ekonomiskt sanerande effekt. Härvid bedömde utredningen att lånen borde vara amorteringsfria för en tid av fem år och räntebefriade i regel för en tid av tre år, dock med utrymme att bevilja räntefrihet upp till högst fem år. Utredningen lämnade också förslag bl.a. om hur fonden borde administreras samt hur mycket medel som borde avsättas till fonden i ett första skede. Pressens lånefond inrättades år 1969 i enlighet med den modell som föreslagits av 1967 års pressutredning (prop. 1969:48, SOU 1969:107, rskr. 1969:251).

1972 års pressutredning

1972 års pressutredning (SOU 1975:79 Svensk press. Statlig presspolitik) fann att Pressens lånefond hade haft stor betydelse när det gällt finansieringen av förnyelsen av den tekniska utrustningen inom många tidningsföretag. Däremot ansåg utredningen att syftet att stimulera till samverkan mellan tidningar inte hade uppnåtts. Snarare kunde det ha varit så, anförde utredningen, att finansieringsmöjligheterna genom lånefonden på flera orter lett till att samverkan uppskjutits i tiden. På några orter hade t.ex. samtliga tidningsföretag beviljats lån ur lånefonden.

Utredningen slog inledningsvis fast att behovet av en särskild kreditmöjlighet för vissa tidningar kvarstod. Den tekniska förnyelsen inom branschen kunde inte betraktas som avslutad. Flera tidningar arbetade fortfarande med föråldrad utrustning och den snabba utvecklingen av den grafiska tekniken gjorde vidare att avskrivningstiderna blev allt kortare. Emellertid menade utredningen att det måste vara så att den helt dominerande delen av branschens finansieringsbehov borde tillgodoses på den allmänna kreditmarknaden. Utredningen bedömde också att utredningens förslag om åtgärder för att stimulera samverkan inom tidningsproduktionen också borde leda till att så kunde ske i högre grad än dittills skett (jfr avsnitt 5.3 under rubriken 1972 års pressutredning).

I sådana fall där samverkan rimligen kunde komma till stånd ansåg utredningen att en enskild tidning inte borde kunna erhålla lån ur Pressens lånefond för investeringar som enbart avsåg de egna behoven. Det fanns dock enligt utredningens bedömning anledning att räkna med dels att vissa tidningar inte hade någon tänkbar samverkanspartner, dels att tidningar, för vilka samverkan borde vara möjlig, inte alltid kunde komma fram till en uppgörelse som var acceptabel för båda parter. Utredningen anförde beträffande de fall där det var känt att samverkan diskuterats men inte kommit till stånd att orsaken till detta ofta var att den större tidningen ställt krav som den mindre tidningen uppfattat som helt oantagbara. Utredningen ansåg därför att lånefonden måste finnas kvar som en garanti för att svagare tidningar inte heller i framtiden skulle tvingas gå in i samverkan med en starkare part på orimliga villkor.

Å andra sidan ansåg utredningen att det måste stå helt klart att en verkligt seriös prövning av förutsättningarna för samverkan skulle ha skett innan lån ur lånefonden kunde bli aktuellt. Kravet att lån inte skulle beviljas för projekt som rimligen kunde finan-

sieras på den allmänna kreditmarknaden borde enligt utredningen också kvarstå och få en strikt tillämpning. I sådana fall där två eller flera tidningar kunde sluta avtal om samverkan borde projekten enligt utredningens bedömning normalt tillhöra den kategori som kunde finansieras på detta sätt. Skulle så inte vara fallet borde dock även samverkansprojekt kunna finansieras via lån ur lånefonden. De dåvarande lånevillkoren borde också förändras i det avseendet att Presstödsnämnden, som administrerade fonden, gavs möjlighet att medge viss ränte- och amorteringsfrihet. Dittills gavs sådan möjlighet automatiskt.

Sammanfattningsvis ansåg utredningen att lån ur Pressens lånefond i framtiden i huvudsak endast borde beviljas dels projekt där ett kredittillskott var en förutsättning för att samverkan mellan tidningar skulle komma till stånd, dels tidningar som inte lyckades uppnå ett acceptabelt samverkansavtal med annan tidning och som inte hade andra finansieringsmöjligheter för en nödvändig investering. Detta innebar enligt utredningen att, utöver samverkande tidningar, i första hand lågtäckningstidningar och mindre ensamtidningar borde komma i fråga för lån.

Regeringen delade utredningens uppfattning att långivningen ur Pressens lånefond borde inriktas på att stimulera till samverkan mellan tidningsföretag och ansåg de av utredningen föreslagna ändringarna av reglerna för lån ur fonden som välmotiverade (prop. 1975/76:131). Regeringen underströk att långivningen inte skulle få bedrivas på sådant sätt att någon tidning tvingades in i ett oacceptabelt samarbete, men uttalade också att samverkansprojekt i allmänhet borde kunna finansieras med lån på den allmänna kreditmarknaden. Detta borde dock enligt regeringen inte utesluta att lån skulle kunna beviljas även för sådana projekt om andra finansieringsmöjligheter saknades och lånet var en förutsättning för att samverkan skulle komma till stånd. Vidare ansåg regeringen att lån också borde kunna beviljas i fall där samverkan inte var möjlig. Det skulle också finnas en möjlighet till avskrivning av lån ur fonden om det aktualiserades ett starkt behov av sådana åtgärder. Riksdagen beslutade i enlighet med regeringens förslag (KU 975/76:46, rskr. 1975/76:260).

Dagspresskommittén

I fråga om kreditgivningen till dagspressen via Pressens lånefond fann Dagspresskommittén (SOU 1980:32 Stödet till

dagspressen

)

att

den sedan den 1 juli 1976 skedde i enlighet med de ursprungliga syftena. Lån gavs företrädesvis till projekt som syftade till kostnadsbesparingar genom samverkan mellan olika tidningsföretag och lån beviljades inte till enskilda tidningar på orter där samverkan enligt Presstödsnämndens bedömning var möjlig. Lån fick emellertid lämnas i nyssnämnda fall om berörda tidningsföretag prövat förutsättningarna för samverkan men inte kunnat enas om formerna. Kommittén föreslog inga ändringar av Pressens lånefond, men den föreslog ett tillägg. Långivningen hade i huvudsak avsett teknisk förnyelse av tidningsföretag, men kommittén ansåg att lån också skulle kunna beviljas till tidningsföretag som hamnat i katastroflägen och som oundgängligen behövde tillskott av medel för att utgivningen skulle kunna fortsätta medan företaget rekonstruerades.

Regeringen ansåg att medel ur lånefonden även i framtiden borde användas som ett investeringsstöd för att främja samverkan mellan tidningsföretag (prop. 1980/81:137). Enligt regeringen fick andra medelsbehov hos tidningar prövas exempelvis som utveck- lingsbidrag. Riksdagen anslöt sig till regeringens bedömning (KU 1980/81:19 och 23, rskr. 289).

Femte pressutredningen

Femte pressutredningen (Ds U 1985:2 Effektivare presstöd) ansåg att lånefonden borde finnas kvar i oförändrad form och att reglerna om samverkan som en förutsättning för lån inte borde ändras. Vid sidan av lån för investeringar i samverkan ansåg utredningen att enskilda tidningsföretag endast skulle kunna beviljas lån om de allvarligt prövat förutsättningarna för investeringar i samverkan men inte kunnat få någon sådan investering till stånd. Utredningens förslag togs senare upp av Dagstidningskommittén.

Dagstidningskommittén

Dagstidningskommittén (SOU 1988:48 Reformerat presstöd) föreslog att det skulle inrättas ett särskilt utvecklingsstöd och att denna stödform skulle ersätta de dåvarande stödformerna utvecklingsbidrag, samverkansbidrag och lån ur Pressens lånefond (se avsnitt 5.4 under rubriken Dagstidningskommittén). Utvecklingsstödet borde enligt kommittén lämnas dels i form av bidrag till förpressinvesteringar hos enskilda företag, dels i form av räntesubventioner och lånegarantier för lån som förutsattes tas på den allmänna kreditmarknaden för investeringar i gemensamma tryckerianläggningar, dels i form av samtryckningsbidrag för legotryckning av dagstidningar. I det förra fallet skulle utvecklingsbidraget således riktas till enskilda företag och i det senare fallet skulle det riktas till samverkansprojekt mellan olika företag. I enlighet med Dagspresskommitténs förslag avvecklades Pressens lånefond år 1990 (prop. 1989/90:78, 1989/90:KU31, rskr. 1989/90:302).

5.3. Samverkansbidrag

1972 års pressutredning

Redan 1967 års utredning riktade uppmärksamhet åt olika samverkansformer inom dagstidningsbranschen och det förslag som utredningen lämnade om Pressens lånefond hade som ändamål bl.a. att underlätta investeringar som var inriktade på samverkan mellan tidningsföretag. Den första statliga utredning som ägnade ett större utrymme åt betydelsen av samverkan mellan tidningsföretag och förde en mera ingående diskussion kring dessa frågor var emellertid 1972 års pressutredning.

I sitt slutbetänkande (SOU 1975:79 Svensk press. Statlig presspolitik) anförde 1972 års pressutredning att samverkan inom dagspressen är angelägen av såväl företagsekonomiska som presspolitiska skäl. Företagsekonomiskt sett var syftet främst att dämpa inverkan av en snabb kostnadsutveckling med hjälp av rationalisering och att stärka dagspressens ställning gentemot andra medier. Presspolitiskt var det främsta syftet att vidmakthålla och förstärka den redaktionella mångfalden inom pressen.

Enligt pressutredningen fanns det en relativt lång samverkanstradition inom dagspressen. Inom vissa områden hade initiativ till

samverkan tagits av företag utanför dagspressen, t.ex. nyhetsförmedling och annonsförmedling, men utredningen uppmärksammade att många initiativ också hade tagits av branschen själv och att samverkan fanns mer eller mindre väl utvecklad inom alla delar av tidningsverksamheten. Utredningen fann att samarbetet inom distributionen och det redaktionella området var mest utvecklat. Minst utvecklat var samarbetet inom den lokala annonsförsäljningen.

Utredningen bedömde att samarbetet kunde utvecklas inom flera av de områden där samarbete redan fanns, även utan stöd utifrån. Det kunde gälla nyhetsförmedling via byråer, administrativa rutiner, inköp, utbildning och forskning. Inom två områden fanns det dock enligt utredningen påtagliga hinder för samarbete och där kunde mera generella stimulansåtgärder behöva sättas in för att ett företagsekonomiskt och presspolitiskt angeläget samarbete skulle kunna komma till stånd. Det ena området var teknisk samproduktion och det andra var samförsäljning av lokalannonser.

Utredningen ansåg att ett företagsekonomiskt problem med arbetsmarknadspolitiska inslag var att vid samproduktion avveckla en del av den överkapacitet som fanns i tillverkningen. Avvecklingen omfattade såväl maskiner som personal. Ett presspolitiskt problem var alltså enligt utredningen att finna en för alla parter tillfredsställande utformning av samarbetsavtalet vid en samproduktion. Vidare anförde utredningen att tidningarna svetsas samman genom det yttre trycket från kostnadsutvecklingen samt från konkurrerande medier. Vid tiden för utredningens arbete ansåg tidningsföretagen emellertid inte att ett sådant tryck existerade vad gällde den lokala annonsförsäljningen. Utredningen anförde därför att det oftast var presspolitiska motiv som fördes fram för ett sådant samarbete men gjorde samtidigt bedömningen att det redan fanns företagsekonomiska skäl för annonssamarbete och att dessa kunde väntas bli starkare i framtiden.

Utredningen föreslog att statliga stimulansåtgärder skulle sättas in för att främja lokal samverkan på produktionssidan och inom annonsförsäljningen. Utredningen föreslog vidare att bidrag skulle kunna lämnas till sådana branschprojekt som främjade mångfalden inom pressen. För samverkan på produktionssidan förslog utredningen att tidningar som samverkar inom sättning eller tryckning under fem år skulle kunna få bidrag på högst 500 000 kr per år och tidning, och det skulle vara Presstödsnämndens uppgift att bestämma bidragen i det enskilda fallet så att bidragen skulle stå i

lämplig proportion till projektens storlek. I fråga om lokal annonssamverkan ville utredningen främja projekt som avsåg gemensam försäljning av lokala annonser.

Syftet med annonssamarbeten var enligt utredningen att läsaren skulle ha tillgång till samma annonsinformation oavsett vilken tidning läsaren väljer. Däremot var syftet inte att nå fram till en ny fördelning av annonsintäkterna mellan tidningarna. För samannonsprojekt skulle de deltagande tidningarna kunna få ett stimulansbidrag omfattande sex procent av de samverkande tidningarnas totala annonsförsäljning. Bidraget skulle kunna lämnas under högst fem år och det skulle delas lika mellan tidningarna. Också för konkreta större branschprojekt som syftade till att stärka mångfalden skulle samverkansbidrag kunna lämnas. Det kunde gälla samverkan avseende tekniskt, administrativt och redaktionellt utvecklingsarbete. Bidrag i denna del skulle kunna utgå med en tredjedel av kostnaderna för projekt med en total kostnad av lägst 300 000 kr.

Utredningens förslag genomfördes i sina huvuddrag. Vid riksdagsbehandlingen av regeringens proposition (prop. 1975/76:131) ansåg konstitutionsutskottet också att erfarenheterna av de föreslagna möjligheterna till produktionssamverkan borde kunna ge ledning vid framtida bedömningar om samverkan kunde byggas ut ytterligare (Ku 1975/76:46, rskr. 1975/76:260).

Dagspresskommittén

Dagspresskommittén redovisade i sitt betänkande (SOU 1980:32 Stödet till dagspressen) att möjligheterna att få bidrag för annan samverkan än tidningsdistribution hade utnyttjats i mycket liten utsträckning och att utbetalat stöd i genomsnitt hade uppgått till en mnkr per år sedan 1976/77. Ett tiotal samverkansfall hade fått stöd, men bidragsmöjligheterna avseende annonssamverkan hade inte alls utnyttjats. Inte i något fall hade tidningarna som ingått projekt om teknisk samverkan heller haft samma utgivningsort.

Kommittén anförde att det fanns flera skäl till att samarbete inte kommit till stånd i större utsträckning. Ett var att de flesta tidningarna bytt till ny teknik redan före år 1976. Ett annat och viktigare skäl var att det fanns en påtaglig motvilja hos tidningsföretagen att samarbeta. Betänkligheter hos tidningsföretagen som grundades på att samarbetet skulle innebära svåra organisatoriska

och tekniska problem bedömdes dock av kommittén inte längre lika framträdande som tidigare och det fanns enligt kommittén skäl att påstå att attityden till samverkan var mera positiv än för bara något år sedan. Kommittén föreslog därför att samverkansbidragen borde finnas kvar, dock med vissa förändringar innebärande höjda stödnivåer samt slopad bestämmelse om intäktsfördelning av annonsintäkter med motiveringen att tidningarna själva borde bestämma denna fördelning.

Regeringen konstaterade i likhet med kommittén att samverkansbidragen hade utnyttjats i mycket liten utsträckning (prop. 1980/81:137), men framhöll samtidigt vikten av att tidningsföretagen effektiviserade och rationaliserade sin verksamhet i största möjliga mån. Enligt regeringen var en samverkan mellan tidningsföretagen en förutsättning både för en stabilare konkurrenssituation och olika tidningars möjligheter att hävda sig. Samverkan kunde enligt regeringen ske på många olika sätt och borde eftersträvas i så stor utsträckning som det var möjligt utan att den enskilda tidningens självständighet och egenart äventyrades. Regeringen uttalade att det statliga stödet borde, i högre grad än vad som dittills varit fallet, användas för att stimulera till olika samverkansformer och underströk uppfattningen att samverkan tidningar emellan i framtiden borde framstå som ett naturligt sätt att nedbringa kostnaderna samt att det statliga presstödet därför borde klart uttrycka det önskvärda i ett vidgat samarbete. Regeringen anslöt sig därför till kommitténs förslag om en utökning av stödet, och riksdagen beslutade senare i enlighet med regeringens förslag (KU 1980/81:19 och 23, rskr. 289)

Femte pressutredningen

Femte pressutredningen hade bl.a. till uppgift att analysera möjligheterna att inom ramen för statens presstödjande åtgärder – direkta som indirekta – främja rationaliseringar och samverkan, främst teknisk, inom dagspressen. I direktiven angavs att utgångspunkten för analysen skulle vara att stödet skulle bidra till att upprätthålla mångfald och konkurrens inom dagspressen.

I direktiven till utredningen slogs det fast att samverkan mellan tidningsföretag – utöver distributionssamverkan och den samverkan som skett inom ägargrupper - inte fått någon väsentlig praktisk betydelse för dagspressen i dess helhet under omställningen

från gammal till ny teknik under 1960- och 1970-talen. Samtidigt sades det i direktiven att den nya tekniken hade kortare livslängd än den gamla och att det därför snart kunde komma att uppstå ett betydande återinvesteringsbehov på nytt. I direktiven sågs möjligheterna till kostnadsbesparingar inom dagspressen som ett nödvändigt sätt att hålla tillbaka behovet av att öka det statliga press- stödet, och det uttalades att branschen borde tillvarata alla möjligheter till intern rationalisering och rationalisering genom samverkan.

Utredningen fann i sitt betänkande Ds U 1985:2 Effektivare presstöd att Pressens lånefond hade haft en stor betydelse för tidningsföretagens möjligheter att byta till fotosättning och offsetmetod. Samtidigt konstaterade utredningen att Pressens lånefond och samverkansbidraget hade haft begränsade effekter för att få till stånd samverkan mellan konkurrerande tidningsföretag. Tidningsföretagen hade inte i någon större utsträckning inlett teknisk samverkan med varandra.

Enligt utredningen hade det viktigaste argumentet för att främja teknisk samverkan varit det oekonomiska i att tidningar i konkurrenssyfte drev sina egna produktionsanläggningar. De ekonomiska vinsterna med samverkan hade ansetts väga tyngre än argumenten mot, såsom risken att den svagare parten i ett samarbete inte skulle kunna hävda sina intressen gentemot den starkare vid t.ex. manusstopptider och tryckordning, uppsägning av personal, osv.

Det fanns enligt utredningen fyra huvudförklaringar till att en teknisk samverkan i någon större omfattning inte kommit till stånd mellan konkurrerande tidningsföretag. En orsak var en kontinuerlig obalans mellan första- och andratidningarna avseende ekonomiskt handlingsutrymme och investeringsbehov. När Pressens lånefond inrättades år 1969 befann sig ett flertal andratidningar i akut behov av stöd för sin fortsatta utgivning samtidigt som deras pressar var gamla och slitna. Förstatidningarna hade däremot vid denna tidpunkt ett mera gynnsamt ekonomiskt läge och därmed också ett större handlingsutrymme. Denna obalans var enligt utredningen inget gynnsamt utgångsläge för samverkan mellan första- och andratidningarna och utredningen fann att behoven av investeringar hos första- och andratidningarna hade fortsatt att vara i otakt under de följande åren.

En annan förklaring som utredningen lyfte fram var att det inte gick att åstadkomma lägre produktionskostnader genom samarbete

mellan tidningar med samma utgivningstid om pressläggningstiderna bibehölls oförändrade. Utredningen pekade på att kostnadsbesparing vid trycksamverkan uppkommer genom att samverkande tidningar trycks efter varandra på en och samma press. Utredningen anförde att ett produktionsorienterat synsätt hade ställts mot ett marknadsorienterat synsätt i samverkansdiskussionerna och att det i diskussionerna hade förutsatts vara det produktionsorienterade synsättet som skulle ta överhanden. Eftersom det samtidigt förutsattes vara den marknadsmässigt svagaste tidningen som skulle ge efter på sitt krav på oförändrad pressläggningstid, skulle följden av samverkan bli att tidningen i fråga fick en ännu svagare ställning på marknaden. Tidigare pressläggning än konkurrenten konstaterades av utredningen vara ett svårt handikapp. Med hänvisning till redovisad problematik fann utredningen att de bästa förutsättningarna för kostnadsbesparande teknisk samverkan förelåg när den avsåg tidningar som inte konkurrerade på samma marknad. Det angavs att ideala förhållanden för tekniskt samarbete råder när samverkan omfattar en morgontidning och en eftermiddagstidning, men också när en av morgontidningarna är en komplementtidning. Enligt utredningen var olika värderingar avseende tekniska och marknadsmässiga förhållanden sannolikt den viktigaste förklaringen till utebliven samverkan. Förespråkarna av samarbete betonade tekniken och de besparingar ett rationellt utnyttjande av denna kunde erbjuda medan de som var skeptiska satte marknaden och den service läsare och annonsörer önskade först.

En tredje förklaring som utredningen förde fram för uteblivet tekniskt samarbete mellan tidningarna var svårigheter såväl att bedöma vilken rationaliseringseffekt den tekniska utvecklingen inom tidningsframställningen dittills haft som att avgöra hur stor den faktiska rationaliseringspotentialen var. Det som enligt utredningen gjorde det svårt att bedöma rationaliseringseffekter var främst fyra faktorer. Införandet av ny teknik förbereds under förhållandevis lång tid, varför tidningsföretaget successivt kan anpassa personalstyrka och kostnadsnivå till det väntade behovet. Vidare tas ny teknik i bruk stegvis och det är först när delarna sätts samman som de verkligt stora effekterna kan avläsas. Den tredje faktorn var att ny teknik kräver omorganisation av tidningsföretaget och tidningen och att det ofta ligger ett självständigt värde i omorganisationen för tidningsföretaget. Slutligen ökar ny teknik säkerheten i framställningsprocessen och tillför produkten nya kvaliteter, varvid en teknisk grund läggs för en högre effektivitet i

tidningsframställningen samtidigt som det också läggs en ekonomisk grund för ökad säkerhet och kvalitet.

Den fjärde och sista förklaringen var hänförlig till att tidningsföretagen haft möjligheter att välja andra kostnadsbesparande rationaliseringar än tekniskt samarbete. Det rörde sig här om interna rationaliseringar som företagen kunnat göra inom det egna företaget eller, i tillämpliga fall, inom den egna koncernen. Utredningen anförde att kedjebildningen inom svensk dagspress var omfattande, inte minst bland tidningar i marknadsmässigt underläge, samt att andratidningar inom a-presskoncernen inlett samarbete i ökande grad, inte bara avseende teknik utan även inom andra funktioner såsom redaktionellt samarbete och gemensam administration.

I sina överväganden och förslag uttalade utredningen att det viktigaste skälet till att den tekniska utvecklingen inom dagspressen i mindre utsträckning än väntat ökat benägenheten för teknisk samverkan var att andratidningarna av konkurrensskäl inte accepterat ändrade pressläggningstider. Härutöver tillkom det enligt utredningen flera praktiska skäl som gällde bristande överensstämmelse hos tidningsföretagen avseende investeringsbehoven vid en viss tidpunkt. Utredningens bedömning var att olikheterna mellan tidningsföretagen förmodligen skulle komma att förstärkas under den återinvesteringsperiod som inletts under 1980-talet. Återinvesteringarna angavs komma tidigare än det var tekniskt nödvändigt och vid utformningen av investeringsprogrammen betonades kvalitetsaspekterna mer än rationaliseringsaspekterna. Samtidigt bedömde utredningen att den tekniska standarden inom hela dagspressen var god.

Utredningens slutsats var att det under de dåvarande förhållandena inte var möjligt att genom ytterligare insatser från statsmakternas sida åstadkomma samverkan om teknik. Att söka förmå andratidningarna att ge avkall på sina krav om oförändrade pressläggningstider vore enligt utredningen att sätta målet om mångfald och konkurrens inom dagspressen på spel. Samtidigt anförde utredningen att dagstidningsföretagen inte stod utan rationaliseringsmöjligheter bara för att samverkan var svår att åstadkomma. Egeninvesteringarna i ny teknik hade lagt grunden för en successiv effektivisering av tidningsframställningen och utredningen gjorde bedömningen att de små tidningsföretagen i detta avseende inte var sämre lottade än de stora. Till detta kom enligt utredningen att andratidningarna genom samverkan koncernvis kunde låta sam-

verkan omfatta mer än produktion, nämligen också administration och redaktion, varvid besparingarna inom de senare områdena kunde bli väl så stora, om inte större än de som avsåg produktionen.

Utredningens arbete i denna del utmynnade i förslaget att det särskilda bidraget för produktionssamverkan kunde tas bort. Enligt utredningen kunde bidraget inte rubba de grundläggande hindren mot en teknisk samverkan mellan konkurrerande tidningar och att ta bort samproduktionsbidraget skulle samtidigt innebära att man pekade på de besparingsmöjligheter som låg i den interna rationaliseringen.

Samverkansbidraget avskaffades senare år 1990 på initiativ av Dagstidningskommittén och det ersattes av ett utvecklingsstöd (se avsnitt 5.4 under rubriken Dagstidningskommittén).

5.4. Utvecklingsbidrag/stöd

1972 års pressutredning

1972 års pressutredning anförde i sitt slutbetänkande (SOU 1975:79 Svensk press. Statlig presspolitik) att det generellt kunde sägas att ensamtidningar och högtäckningstidningar i konkurrensposition inte var i behov av kontinuerliga bidrag. Däremot ansåg utredningen att starka skäl syntes tala för att öppna en möjlighet till tillfälliga bidrag för dessa tidningar. Utredningen benämnde sådana tillfälliga bidrag utvecklingsbidrag.

Utvecklingsbidrag skulle kunna sökas av tidningar med speciellt behov av stöd och utgå först efter bedömning av Presstödsnämnden. Bedömningarna borde ta fasta på respektive tidningars marknadsmässiga och företagsekonomiska förutsättningar. Pressstödsnämnden borde således få god insyn i tidningarnas ekonomiska situation. Den sökande tidningen skulle enligt utredningens förslag bifoga en utvecklingsplan, bl.a. innehållande åtgärder som syftade till att lösa tidningens problem. Planen skulle kunna tjäna som underlag för Presstödsnämndens ställningstagande.

Utvecklingsbidrag skulle enligt utredningen kunna utbetalas till tidningar som inte hade produktionsbidrag men som var i behov av ekonomiskt stöd. Avsikten var att tillfälliga ekonomiska kriser som kunde försvåra eller hota en tidnings utgivning skulle kunna avhjälpas med ett utvecklingsbidrag. Syftet med ett utvecklingsbidrag

var att tidningarna inte skulle behöva göra sådana nedskärningar som allvarligt skulle minska deras nyhetsförmedlande och opinionsbildande funktioner. Utredningen ansåg det som självklart att endast sådana tidningar som inte kunde lösa sina problem med egna medel eller genom lån på normala marknadsmässiga villkor skulle komma ifråga för utvecklingsbidrag.

Utredningen föreslog vidare ett utvecklingsbidrag för att underlätta en tidnings övergång från få- till flerdagarsutgivning. Beträffande ett sådant bidrag fanns det enligt utredningen inte skäl att utesluta tidningar som erhöll produktionsbidrag. Även om Press- stödnämndens prövning inte inriktades på att bedöma behovet av utvecklingsbidrag i dessa fall ansåg utredningen att det likväl borde krävas en utvecklingsplan. En sådan plan borde bl.a. innehålla budget (inkl. uppgifter om vilka ekonomiska garantier som fanns för att kunna fortsätta flerdagarsutgivning under längre tid) och uppgifter om förändring i redaktionell kapacitet. För att underlätta övergången från få- till flerdagarsutgivning föreslog utredningen att ett utvecklingsbidrag skulle kunna lämnas endast under det år en tidning ökade sin utgivningsfrekvens och det föreslogs att bidraget skulle kunna uppgå till högst 600 000 kr.

Utredningen fann att det inte var möjligt att konstruera ett generellt verkande utvecklingsbidrag eftersom bidragen inte riktades till en tidningsgrupp med identiska svårigheter. Enligt utredningen skulle Presstödsnämnden behöva pröva varje fall och anpassa storleken på beloppen efter de aktuella behoven. Utredningen föreslog emellertid gränsvärden för dels fådagarstidningar (600 000 kr per år), dels flerdagarstidningar (1 200 000 kr per år).

Enligt utredningens förslag skulle utvecklingsbidrag kunna utgå för högst två år under en fyraårsperiod. En tidning skulle kunna söka bidrag för två år och vid ett och samma tillfälle få besked huruvida ansökan bifallits, för vilken period bidraget skulle komma att utges samt med vilket belopp bidraget bifallits.

De grunder som Presstödsnämnden enligt utredningen borde utgå från när den tog ställning till ansökningar om utvecklingsbidrag var tidningens upplaga, täckningstal, marknadsställning och expansionsmöjligheter. Utredningen anförde att den samlade bedömningen av tidningens totala situation, dess budget och utvecklingsplan borde kunna ge garantier mot skönsmässiga beslut. Utredningen bedömde att några av de tidningar som befann sig på gränsen till kvalificering för produktionsbidrag torde ligga närmast till hands för utvecklingsbidrag. Utifrån utredningens bedömning

kunde det samlade behovet av utvecklingsbidrag rymmas inom en budgetram på sex mnkr per år.

Regeringen ansåg att de av utredningen föreslagna utvecklingsbidragen borde införas (prop. 1975/76:131) och anförde bl.a. följande. Bidraget bör syfta till att för tidningar som drabbas av tillfälliga problem få till stånd en bestående förbättring av de egna möjligheterna att klara utgivningen. Bidrag bör kunna beviljas för åtgärder som syftar till att hävda en lokaltidnings ställning gentemot konkurrens utifrån och för anpassningsåtgärder på stagnerande marknader. Bedömningen av behovet bör göras på grundval av uppgifter om tidningens upplaga, täckningstal, marknadsställning, ekonomiska förhållanden, utvecklingsmöjligheter och utvecklingsplaner. I sammanhanget underströk regeringen vikten av att en utvecklingsplan, bl.a. innehållande åtgärder som syftar till att lösa tidningens problem, upprättas. Syftet med utvecklingsbidraget var inte att det skulle kunna utgå mer eller mindre löpande utan tidningarna borde med egna insatser av olika slag söka finna en långsiktig lösning på sina problem.

Regeringen ansåg vidare att utredningens förslag om utvecklingsbidrag för att underlätta för en tidning att höja sin utgivningsfrekvens var välmotiverat och delade utredningens uppfattning att en lika ingående bedömning av behovet av bidrag för denna typ av projekt som av övriga ansökningar om utvecklingsbidrag inte var nödvändig. Regeringen ansåg dock att Presstödsnämnden borde pröva om bidrag verkligen var en förutsättning för att få till stånd en periodicitetshöjning. Vid nämndens prövning borde det därför enligt regeringen redovisas en utvecklingsplan, innehållande bl.a. budget, redogörelse för vilka ekonomiska garantier som fanns för en fortsatt flerdagarsutgivning under längre tid samt förslag till förändringar av den redaktionella kapaciteten. Presstödsnämnden borde också nära följa verksamheten och bidragen borde utbetalas halvårsvis i efterskott.

Riksdagen beslutade i enlighet med regeringens proposition i denna del och utvecklingsbidraget infördes år 1976 (KU 1975/76:46, rskr. 1975/76:260). Från och med år 1979 infördes också möjligheten för fådagarstidningar att erhålla utvecklingsstöd samtidigt som de erhöll produktionsbidrag.

Dagspresskommittén

Dagspresskommittén redovisade i sitt slutbetänkande (SOU 1980:32 Stödet till dagspressen) en bedömning av utvecklingsbidragets effektivitet. Kommittén anförde när det gällde utvecklingsbidrag till mindre och medelstora ensamtidningar att de dagstidningar som hittills fått utvecklingsbidrag haft i stort sett samma problem. Problemen hade enligt kommittén främst bestått i att tidningarna trots att de var högtäckningstidningar haft en svag ställning på utgivningsorten eller givits ut på en svag marknad. Utvecklingsbidrag hade lämnats bl.a. för att tidningarna skulle kunna befästa sin position eller utveckla tidningsmarknaden på utgivningsorten.

Mot bakgrund av redovisad bedömning ansåg kommittén att kravet på utvecklingsplan kunde slopas och att analyser av berörd tidning och marknad räckte som underlag. För att en bidragsansökan skulle kunna bifallas ansåg kommittén att tidningen skulle bedömas ha utsikter att med hjälp av bidraget kunna fortsätta sin utgivning. Kommittén övervägde att göra utvecklingsbidragen i denna del årliga, eftersom problemen i vissa fall kunde anses vara permanenta så länge verksamheten pågick oförändrad. Kommittén ville dock inte ta bort tidsbegränsningen, eftersom det inte helt gick att bortse från möjligheten att läget för tidningen kunde förbättras.

Beträffande utvecklingsbidrag till vissa tidningar med fullt produktionsbidrag anförde kommittén som en bakgrund att presstödet dittills inte lyckats förändra de många monopolfallen inom dagspressen – dvs. kommuner där den näst största tidningen hade högst 20 procent av hushållstäckningen. Enligt kommittén fanns det två vägar att gå för att åstadkomma en förbättring, dels stärka lågtäckningstidningarna med högst 20 procent i hushållstäckning, dels utveckla de redaktionella komplementtidningarna med fådagarsutgivning. De senare hade enligt kommittén en viktig uppgift när det gällde att väga upp de negativa effekterna av tidningskoncentrationen. Kommittén hade gjort en innehållsanalys av elva komplementtidningar och ansåg att analysen visade att tidningarna hade redaktionella utvecklingsmöjligheter, dock att resurser för att utnyttja sådana möjligheter inte kunde tas fram inom tidningarnas egna verksamheter. Eftersom det sedan år 1979 var möjligt för tidningar med produktionsbidrag att samtidigt uppbära utvecklingsbidrag ansåg kommittén att Presstödsnämnden skulle kunna

fördela utvecklingsbidrag inom en given medelsram till de intressantaste projekten för att utveckla redaktionellt arbete.

Kommittén konstaterade att produktionsbidragen till lågtäckningstidningar bland flerdagarstidningarna inom landsortspressen för merparten hade inneburit att de kunnat sanera sin ekonomi och återta förlorade konkurrenspositioner. Däremot fann kommittén att situationen var en annan för produktionsbidragstidningar med flerdagarsutgivning med högst 20 procent i hushållstäckning. Kommittén konstaterade att underskotten för de flesta av dessa tidningar steg trots ett ökande presstöd och att de uppräkningar som gjorts av presstödet inte hade räckt till för utvecklingsåtgärder. Tidningarna hade enligt kommittén inte kunnat pröva de idéer som fanns om hur de skulle kunna ta sig ur sitt extrema underläge, och kommittén ansåg det presspolitiskt angeläget att de skulle få tillfälle till detta. För att göra det möjligt även för dessa tidningar att genom rejäla satsningar försöka förbättra sitt marknadsläge borde dessa tidningar enligt kommittén kunna komma ifråga för utvecklingsbidrag. Om tidningarna efter ett sådant stöd fortfarande inte kunde klara sin verksamhet med produktionsbidrag ansåg kommittén att de borde ompröva omfattningen av sin verksamhet. Slutligen ansåg kommittén att samma möjlighet till utvecklingsbidrag borde ges till produktionsbidragstidningar med flerdagarsutgivning och mindre än 10 000 i upplaga, om de fick fullt produktionsbidrag.

Enligt kommittén borde utvecklingsbidraget endast avse tidningar inom landsortspressen och det borde kunna lämnas under högst två år av en period av fyra år. Bidraget borde kunna lämnas med högst 1,2 mnkr för kalenderår och reglerna borde utformas så att summan av utvecklingsbidrag och produktionsbidrag inte kom att överstiga maximibeloppet för sistnämnda bidrag. Stödet borde fördelas inom en given medelsram till de intressantaste projekten. Samtliga tidningar med produktionsbidrag vilka söker utvecklingsbidrag borde enligt kommittén till sin ansökan foga en utvecklingsplan.

Regeringen bedömde att det inom den befintliga medelsramen var riktigt att utvecklingsbidrag skulle lämnas till en tidning i allvarliga svårigheter, i andra hand till en tidning vars marknadssituation gjorde ett bidrag befogat (prop. 1980/81:137). Insatser att detta slag syftade enligt regeringen till att slå vakt om en önskvärd dagspresstruktur, och först i den mån medelsramen tillät det borde sedan utvecklingsbidrag kunna lämnas till en tidning med produk-

tionsbidrag i enlighet med kommitténs uttalade strävan att ytterligare utveckla konkurrens och mångfald. Regeringen föreslog därför att utvecklingsbidrag fortsättningsvis skulle lämnas enligt den av regeringen nämnda prioritetsordningen. Vidare biträdde regeringen kommitténs förslag om ett slopande av kravet på tidningsföretag att bilägga en utvecklingsplan vid ansökan om utvecklingsbidrag. Skälet var att förslaget förenklade Presstödsnämndens handläggning. Regeringen betonade samtidigt att det även i fortsättningen ålåg Presstödsnämnden att förvissa sig om att medlen användes på ett ändamålsenligt sätt. Riksdagen beslutade i enlighet med regeringens förslag (KU 1980/81:19 och 23, rskr. 289).

Dagstidningskommittén (SOU 1988:48)

Dagstidningskommittén anförde i sitt betänkande (SOU 1988:48 Reformerat presstöd) att åtskilligt kunde uppnås avseende teknisk förnyelse och samproduktion för att förbättra dagstidningars kostnadsläge. Enligt kommittén fanns det både svenska och internationella exempel på att tekniskt samarbete kunde medföra ett väsentligt förbättrat kostnadsläge för samarbetande tidningar, utan att den redaktionella självständigheten eller konkurrensen på läsarmarknaden äventyrades. En minskad kostnadspress kunde enligt kommittén skapa förutsättningar för förbättrad kvalitet och ett ökat redaktionellt oberoende. Samtidigt ansåg kommittén att det var rimligt att presstödet utformades så att det främjade en utveckling mot större rörlighet och valfrihet i den tekniska produktionen för att skapa bättre ekonomiska förutsättningar för tidningsutgivning.

Ett utvecklingsstöd skulle enligt kommittén kunna stärka och underlätta utgivningsvillkoren för ekonomiskt svagare dagstidningar och sådana dagstidningar som var beroende av årligt driftsstöd. Ett sådant stöd skulle också kunna skapa utrymme för vissa nyetableringar. I ett vidare perspektiv angav kommittén att målet med utvecklingsstödet var att minska kostnadstrycket och förbättra förutsättningarna för lönsamhet inom branschen i stort.

I enlighet med vad som gällt tidigare föreslog kommittén att driftsstödet skulle kombineras med möjligheter till bidrag för mer långsiktiga åtgärder, främst rationaliseringar och omstruktureringar. Kommitténs antagande var att åtskilliga tidningar tekniskt och organisatoriskt – och därmed ekonomiskt – bättre borde

kunna anpassas efter utgivningens omfattning och inriktning. Tidningarna skulle därmed kunna minska sitt relativa behov av externt stöd och kanske t.o.m. visa lönsamhet, även om de inte var dominerande på sina marknader.

Kommittén föreslog alltså att ett särskilt utvecklingsstöd skulle inrättas vid sidan av driftsstödet. Driftsstödet skulle enligt denna modell ge stabilitet åt tidningarnas löpande verksamhet och ekonomi, medan utvecklingsstödet skulle stimulera och underlätta större nödvändiga investeringar samt skapa incitament för strukturrationaliseringar och andra åtgärder som kunde ge långsiktigt positiva effekter.

Utvecklingsstödet borde enligt kommittén utgå dels i form av bidrag till förpressinvesteringar hos enskilda företag, dels i form av räntesubventioner och lånegarantier för lån som förutsattes skulle tas på den allmänna kreditmarknaden för investeringar i gemensamma tryckerianläggningar, dels i form av samtryckningsbidrag för legotryckning av dagstidningar. I det förra fallet skulle utvecklingsbidraget således riktas till enskilda företag och i det senare fallet till samverkansprojekt mellan olika företag. Härutöver föreslog kommittén ett utvecklingsstöd även för andra slags rationaliseringsprojekt samt för utbildning i tidningsledning. Det särskilda utvecklingsstödet skulle enligt kommittén ersätta de dåvarande stödformerna utvecklingsbidrag, samverkansbidrag och lån ur Pressens lånefond.

Enligt kommittén borde utvecklingsstödet inriktas på dagstidningar som hade svag ekonomi och därmed svårt att finansiera nödvändiga investeringar. I fråga om samverkansprojekt föreslog kommittén att stödet skulle kunna ges också till ekonomiskt starka tidningar. Samverkan mellan tidningar som samtliga hade god ekonomi borde emellertid enligt kommittén i princip inte ses som stödberättigade projekt.

Det stöd till förpressinvesteringar som föreslogs av kommittén skulle bidra till den produktionstekniskt och ekonomiskt motiverade förnyelseprocessen i dagspressens förpressproduktion och samtidigt bidra till ökade kunskaper och större samordning av utvecklingen på området. Stödet till samverkan för gemensamma investeringar borde enligt kommittén göras mer ekonomiskt vägande och systemtekniskt intressanta för att ge de avsedda effekterna.

Kommittén ansåg också att tidningsföretag borde ha möjlighet att teckna räntesubventionerade lån på den allmänna kreditmarknaden. Genom att staten skulle kunna gå in och ta på sig en del av

eller hela kapitalkostnaden under en viss tid skulle vissa ekonomiska hinder därmed kunna undanröjas.

Beträffande samverkan genom legotryck fann kommittén det befogat med ett statligt stöd för att stimulera till rationaliseringar och kostnadsbesparande åtgärder. För att motverka ogynnsamma konkurrensvillor och ensidigt beroende utformades systemet för att leda till vissa fördelar även för den säljande parten. Samdistributionsrabatten (distributionsstödet) användes här som förebild.

Kommitténs förslag om samtryckningsbidrag antogs innebära vissa tillkommande kostnader för staten, men om legotryckningen utvecklades kunde det också enligt kommittén inträffa att de ekonomiska fördelarna blev mer uppenbara och att senare nyinvesteringar dimensionerades efter ett annat kundunderlag och en annan marknadssituation. En sådan utveckling skulle enligt kommittén kanske leda till att samtryckningsbidraget på längre sikt kunde undvaras. Bidraget skulle därmed närmast ha funktionen att initiera och stimulera en företagsekonomiskt motiverad process. Tills vidare menade kommittén dock att bidraget borde ha funktionen att främja ett effektivare och mer rationellt kapacitetsutnyttjande på tryckerisidan.

Kommitténs förslag låg i huvudsak till grund för regeringens proposition 1989/90:78 Om reformerat presstöd. Regeringen anförde att det allmänna driftsstödet borde kombineras med möjligheter till stöd för mer långsiktiga åtgärder, främst rationaliseringar och omstruktureringar som syftade till kostnadsreduktioner. Tidningar borde i konkurrensutsatt läge härigenom på sikt kunna minska sitt behov av externt stöd och kanske också visa lönsamhet, även om de inte kunde bli dominerande på respektive marknader. En allmän förbättring av utgivningsvillkoren skulle också kunna underlätta nyetableringar. Målet i ett vidare perspektiv var att minska det rådande kostnadstrycket och öka förutsättningarna för lönsamhet inom branschen i stort.

Regeringens förslag innebar i korthet följande. Ett nytt utvecklingsstöd för tidningar med svag ekonomi skulle inrättas för att stimulera investeringar i förpressledet och tryckeriledet. Stöd till lågfrekventa tidningar skulle även kunna utgå på grundval av en grupp tidningars gemensamt redovisade projektplaner. Rätt till beviljat utvecklingsstöd skulle upphöra om stödförutsättningarna inte längre förelåg. Om en tidning satte ett ännu ej utbetalat utvecklingsstöd i pant skulle stödbeloppet inte bestämmas till högre belopp än till hälften av vad som annars skulle beviljats. Presstöds-

nämnden skulle kunna bevilja utvecklingsstöd till sådana förpressinvesteringar som var presspolitiskt och företagsekonomiskt befogade, dvs. bidrog till fortlevnad och förbättrat kostnadsläge för en tidning i konkurrensmässigt underläge. Berättigade att söka stöd skulle vara tidningar som uppbar allmänt driftsstöd eller sådana tidningar vars marknads- och konkurrenssituation gjorde det presspolitiskt motiverat med en särskild insats. Stödet skulle kunna uppgå till högst 75 procent av de vid ansökningstillfället beräknade totala kostnaderna för ett projekt, dock högst 7,5 mnkr per tidningsföretag. Nytt stöd skulle tidigast få beviljas ett tidningsföretag som uppnått maximalt stödbelopp när tre år hade förflutit sedan stöd senast lämnades. Utbetalning av bidrag borde ske i takt med investeringarnas genomförande och i den ordning Presstödsnämnden fann lämpligt i det enskilda fallet.

Regeringens förslag om stöd till samverkan vid gemensamma investeringar i tryckerianläggningar innebar följande. Presstödsnämnden skulle kunna bevilja utvecklingsstöd till gemensamma tryckeriinvesteringar i form av räntebidrag till lån som tas på den allmänna kreditmarknaden. Nämnden borde också inom en bestämd ekonomisk ram kunna besluta om statlig kreditgaranti för tagna lån. För att ett sådant utvecklingsstöd skulle kunna beviljas skulle minst en av de deltagande tidningarna i projektet ha allmänt driftsstöd. Vidare borde det normalt inom ett stödberättigat projekt råda balans mellan tidningar med driftsstöd och övriga i projektet ingående tidningar. Bidraget fick högst avse den totala räntekostnaden under lånetidens första fem år för tidningsföretag som sökte utvecklingsstöd för en gemensam tryckeriinvestering. Om samverkande tidningar, eller någon enskild tidning som var part i ett samverkansprojekt, med hänvisning till resp. tidnings ekonomiska ställning, kunde påvisa att ett räntebidrag under en tid av fem år inte utgjorde tillräcklig ekonomisk trygghet för medverkan i projektet, borde Presstödnämnden kunna pröva huruvida bidraget borde beviljas under ytterligare något eller några år, dock högst tre år utöver vad som medgivits vid huvudprövningen. Utbetalning av bidrag borde ske i takt med investeringars genomförande och i den ordning Presstödnämnden fann lämpligt i det enskilda fallet. Stöd borde inte beviljas för samverkansprojekt där medverkande tidningar hade samma ägare eller ingick i samma koncern. Om tidningar med allmänt driftsstöd ansökte om utvecklingsstöd till gemensamma tryckeriinvesteringar och projektet framstod som särskilt värdefullt i presspolitiskt avseende skulle

Presstödnämnden kunna lämna stöd även om villkoren inte var uppfyllda på samtliga punkter.

Förslaget om stöd till samverkan genom legotryck innebar följande. Presstödsnämnden skulle kunna bevilja stöd till samverkan genom legoproduktion av dagstidningar. Stödet borde bidra till minskade tryckkostnader för både den säljande och den köpande parten och därför normalt utbetalas till båda parter. Samtryckningsbidrag skulle beviljas endast då en tidning upphörde med egen tryckning, dvs. bidrag fick inte utgå om en tidning enbart bytte externt tryckeri. För att vara berättigad till sådant samtryckningsbidrag skulle i normalfallet båda parter vara tidningsföretag som gav ut en dagstidning varav minst den ena hade allmänt driftsstöd. Samtryckningsbidrag skulle även kunna beviljas företag som ägdes gemensamt av två eller flera tidningsföretag och som producerade dagstidningar genom samverkan. Minst ett av ägarföretagen skulle i sådana fall vara en tidning som uppbar allmänt driftsstöd. Om säljaren av trycktjänsten var ett rent tryckeriföretag, vars verksamhet inte omfattade dagstidningsutgivning, skulle samtryckningsbidrag i princip endast lämnas till den tidning som köpte tjänsten. Samtryckningsbidrag skulle inte lämnas för legotryckning mellan parter som hade samma ägare eller som direkt eller indirekt kontrollerades av samma affärsintressen, t.ex. i form av kedjor och koncerner. Bidrag skulle beviljas med tolv öre per tryckt och betalat tidningsexemplar och utbetalas i normalfallet till var och en av de samverkande parterna. Bidrag borde lämnas för högst tio miljoner tryckta och betalade exemplar per år och företag och till samma företag under en tid av högst sju år. Utbetalning av bidrag borde ske en gång om året och med ett belopp som motsvarade den stödberättigande verksamheten under hela detta år.

Beträffande stöd till övriga investeringar föreslog regeringen följande. Utvecklingsstöd skulle även kunna lämnas för särskilda rationaliseringsprojekt som var avsedda att på längre sikt förbättra ett tidningsföretags ekonomi. Sådant stöd skulle kunna lämnas till en tidning som hade allmänt driftsstöd men däremot inte några andra former av utvecklingsstöd. Stöd skulle även kunna lämnas till en tidning som varken hade driftsstöd eller utvecklingsstöd, men vars marknads- och konkurrenssituation gjorde det befogat med en särskild insats. Stödet skulle avse rationaliseringsåtgärder som inte föll under huvudreglerna för utvecklingsstöd och stödet fick uppgå till högst 75 procent av de totala kostnaderna. Stödet fick uppgå till högst en mnkr för lågfrekventa tidningar och högst två mnkr för

hög- eller medelfrekventa tidningar. Nytt stöd skulle få beviljas ett tidningsföretag tidigast när fem år förflutit sedan beslut senast fattades om sådant stöd. Utbetalning av stödet borde ske i takt med investeringarnas genomförande och i den ordning Presstödsnämnden fann lämpligt i det enskilda fallet.

Slutligen innebar regeringens förslag om stöd till utbildning i tidningsledning följande. Som en engångsinsats borde medel inom ramen för utvecklingsstödet avsättas för utveckling av utbildning i tidningsledning vid universitetet i Göteborg. Efter introduktionsskedet skulle det inte tillföras några ytterligare medel ur presstödet. Tidningsbranschen förutsattes liksom dittills gällt bekosta eventuella utbildningsinsatser.

Riksdagen beslutade i enlighet med regeringens förslag (1989/90:KU31, rskr. 1989/90:302), och reglerna för det nya utvecklingsstödet trädde i kraft den 1 juli 1990. Till utvecklingsstöd till dagspressen anslogs 35,8 mnkr för vardera budgetåren 1990/91 och 1991/92. Med hänvisning till det statsfinansiella läget minskades emellertid anslaget för budgetåren 1992/93 och 1993/94 till 7,8 mnkr per år. Ungefär motsvarande belopp avsattes för budgetåret 1994/95.

Pressutredningen -94

Pressutredningen -94 presenterade sitt betänkande (SOU 1995:37 Vårt dagliga blad – stöd till svensk dagspress) i april 1995. Vid tiden för Pressutredningen -94:s arbete innehöll presstödsförordningen (1990:524) bestämmelser om utvecklingsstöd i form av stöd till förpressinvesteringar, stöd till samverkan vid gemensamma investeringar i tryckerianläggningar, stöd till samverkan genom legotryck samt stöd till övriga investeringar. Enligt förordningen kunde stöd till förpressinvesteringar lämnas till en dagstidning som fick driftsstöd eller som befann sig i ett marknads- eller konkurrensmässigt underläge och som avsåg att rationalisera sin förpressproduktion. En förutsättning för att stöd skulle lämnas var att projektet kunde bedömas bidra till fortlevnad och förbättrat kostnadsläge för tidningen. Stödet kunde uppgå till 75 procent av de vid ansökningstillfället beräknade kostnaderna. Det maximala stöd som kunde lämnas var 7,5 mnkr per projekt.

Enligt Pressutredningen -94 hade utvecklingsstöd lämnats i huvudsak för förpressinvesteringar. I en del fall hade det lämnats i

form av stöd till övriga investeringar och endast i ett fall som bidrag till samverkan för gemensamma investeringar i tryckerianläggningar. I det sistnämnda fallet som gällde samverkan på Gotland lämnades bidraget i form av räntesubventioner. Pressutredningen -94 anförde att det inte heller enligt de tidigare gällande reglerna förekom bidrag till samverkan i investeringar annat än i enstaka fall. Ett av dessa fall var ett samverkansbidrag på fem mnkr till Svenska Dagbladet och Aftonbladet för en gemensam tryckerianläggning.

Stöd till samverkan vid gemensamma investeringar i tryckerianläggningar kunde ges i form av bidrag till räntekostnader för lån eller i form av lånegaranti. Stödet lämnades till tidningsföretag som avsåg att tillsammans göra investeringar i tryckerianläggningar om projektet kunde bedömas bidra till mångfald inom dagspressen. En annan förutsättning för stödet var att minst en av tidningarna erhöll driftsstöd. För det fall endast en av tidningarna hade driftsstöd fick tidningarna inte ha samma ägare eller därmed jämförbara affärsmässiga förbindelser.

Det var även möjligt för en ensam tidning att uppbära stöd till pressinvesteringar. Förutsättningen härför var att tidningen var berättigad till driftsstöd och projektet ansågs särskilt värdefullt.

Stöd för samverkan genom legotryck fick lämnas om det var presspolitiskt skäligt och minst en av tidningarna hade allmänt driftsstöd. Stödet lämnades när en dagstidning upphörde med att trycka sin tidning i eget tryckeri och i stället lät trycka den i ett tryckeri som tillhörde ett annat dagstidningsföretag eller ett icketidningsföretag. Stöd fick dock inte lämnas om berörda företag hade gemensam ägare eller deras ägare hade jämförbara affärsmässiga relationer. Stödet lämnades med tolv öre per tryckt och betalat exemplar, men stödet var begränsat till tio miljoner exemplar. Stödet kunde som längst lämnas under sju år.

För övriga investeringar kunde stöd lämnas för sådana rationaliseringsåtgärder som var avsedda att på längre sikt förbättra ett dagstidningsföretags ekonomi. Förutsättningarna var att stödet framstod som skäligt med hänsyn till tidningens marknads- och konkurrenssituation och det bedömdes som nödvändigt. Stödet kunde bara lämnas om tidningen hade driftsstöd och inte hade något annat utvecklingsstöd. Om det fanns särskilda skäl kunde också en dagstidning utan driftsstöd erhålla stödet. Stödet fick uppgå till högst 75 procent av de vid ansökningstillfället beräknade kostnaderna, men högst en mnkr för lågfrekventa dagstidningar

och två mnkr för hög- och medelfrekventa dagstidningar. Vidare fick det bara lämnas en gång under en femårsperiod.

På uppdrag av Presstödsnämnden utvärderade Lennart Hast effekterna av utvecklingsbidraget. I augusti 1993 överlämnade han rapporten Utvecklingsstödets effekter – en studie av 17 dagstidningar. Enligt rapporten, som återges sammanfattningsvis i Pressutredningen -94:s betänkande, hade Presstödsnämnden främst beviljat utvecklingsstöd för investeringar som syftade till att långsiktigt nedbringa företagens kostnader. Tidningarna hade huvudsakligen investerat i produktionsutrustning för annonser och sidor, men även i administration. Skälen för ansökningarna var genomgående att tidningarna avsåg att investera i utrustning som kunde sänka förpresskostnaderna och att de inte kunde finansiera utrustningen på egen hand annat än i etapper under flera års tid. Några mindre tidningsföretag utan eget tryckeri hade valt att ta tillbaka delar av förpressproduktion i syfte att minska sina kostnader och samtidigt få bättre kontroll. Tidningarnas produktivitet mätt i spaltmeter redaktionell text hade enligt rapporten ökat mellan åren 1991 och 1992 för sju av tio tidningar och tre av fyra tidningar hade lämnat prognoser om ökad produktivitet för påföljande år. Från tidningsföretagens sida nämndes effekter som förbättringar i fråga om material, sidor, layout och samstämmighet mellan tidningens olika delar. Med något undantag framhölls från tidningarnas sida att utvecklingsstödet hjälpt dem att överleva eller hade stärkt dem i konkurrensen genom att de fått bättre villkor i tryckeriavtalen eller fått fler annonskunder. Enligt rapporten hade tidningarna genom stödet kunnat göra investeringar som de annars inte hade haft råd till. En majoritet av tidningarna visade bättre lönsamhet under perioden 1991

  • och flera av tidningarna hade sänkt sina kost-

nader.

I Lennart Hasts undersökning redovisades tidningarnas syn på ett förslag om att utvecklingsstödet skulle tas bort till förmån för en uppräkning av driftsstödet med tio procent. Majoriteten av tidningarna var emot en sådan åtgärd. De skäl som framfördes var att de uppskattade att utvecklingsstödet ställde krav på mottagaren av stödet samt att utvecklingsstödet gav möjligheter till stora investeringar vid ett tillfälle.

Lennart Hasts slutsatser av undersökningen var att utvecklingsstödet medverkat till att bryta en stigande kostnadstrend. De tidningar som erhållit utvecklingsstöd hade genom stödet kunnat uppnå positiva förändringar som de annars inte skulle ha lyckats

genomföra. Tack vare stödet hade tidningar i konkurrensmässigt underläge kunnat göra investeringar nästan i samma takt och omfattning som sina konkurrenter. För flera tidningar hade utvecklingsstödet lett till sänkta kostnader och ökad produktivitet och det erhållna stödet kunde för ytterligare ett antal tidningar beräknas få effekt under påföljande år. Genomgående ansåg tidningarna att utvecklingsstödet var en bra form av presstöd som stärkt konkurrensförmågan. Stödet hade för många tidningar fungerat som en vitamininjektion som hjälpt till att påskynda utvecklingen.

Lennart Hast framhöll att utvecklingsstödets verkningsgrad skulle kunna öka om det ställdes krav på mer detaljerade uppgifter om planerade investeringar och om investeringarna följdes upp genom ett standardiserat förfarande.

Från Presstödsnämndens kanslis sida redovisades vissa problem beträffande tillämpningen av reglerna om utvecklingsstöd. Det gällde de begränsade möjligheterna att återkräva utbetalat stöd, frågan om vilka slag av investeringar som kunde vara stödberättigade samt vilka prisnivåer som skulle utgöra underlag för stödet samt uppföljning av hur investeringarna genomförts. När det gällde de kostnader som kunde ligga till grund för utvecklingsstöd angavs i presstödsförordningen endast de totala kostnaderna för rationaliseringsprojekt. Det hade ifrågasatts om kostnader för programvara, konsultkostnader och vissa installationskostnader skulle anses ingå i kostnaderna för rationaliseringsprojektet. Pressstödsnämnden hade ansett att så inte var fallet. Presstödsnämnden hade vidare godtagit bedömningar på skilda grunder när det gällde de beräknade kostnaderna för ett rationaliseringsprojekt. I vissa fall hade som underlag för bedömningen av kostnaderna funnits offerter från leverantörer, i andra fall hade nämnden nöjt sig med prislistor. Beträffande frågan om uppföljning och kontroll av bidragen pekade Pressutredningen -94 på att Riksrevisionsverket i två granskningsrapporter påkallat en utbyggd uppföljning och kontroll över bidragsgivningen.

Pressutredningen -94 föreslog i sina överväganden och förslag att utvecklingsstödet inte borde finnas kvar i dess dåvarande form. I stället borde det enligt utredningen kunna utgå ett stöd för kompetensutveckling i syfte att vidmakthålla de rationaliseringsvinster som uppnåtts bl.a. genom tidigare utvecklingsstöd.

Som skäl för sitt förslag anförde Pressutredningen -94 att det mot bakgrund av det statsfinansiella läget inte var motiverat att

särskilt prioritera utvecklingsstödet. Samtidigt kunde det heller inte bortses från att mycket av det rationaliseringsbehov som fanns när stödformen infördes fyllts av det utvecklingsstöd som redan lämnats. Enligt utredningen hade utvecklingsstödet såvitt framgick av Lennart Hasts utredning haft klart positiva effekter och utredningen ansåg att de uppnådda rationaliseringsvinsterna borde ges bästa möjliga förutsättningar att vidmakthållas genom ett visst begränsat utvecklingsstöd i speciella fall. Utredningen avsåg då ett stöd för kompetensutveckling inom de företagsekonomiska och informationstekniska områdena. Det belopp som utredningen angav som rimligt var totalt tre mnkr per år. Stödet behövde enligt utredningen heller inte finnas mer än några år och borde därför kunna tidsbestämmas. Stödet föreslogs kunna betalas till dagstidningar med driftsstöd och till tidningar i marknadsmässigt konkurrensmässigt underläge, förutsatt att tidningen under de senaste fem åren avsevärt rationaliserat sin verksamhet. Stödet borde vidare kunna användas till extern fortbildning eller vidareutbildning och till utbildning genom konsulter. Högst hälften av kostnaderna borde enligt utredningen ersättas av stödet och bidraget borde maximeras till 5 000 kr per år och utbildad anställd.

I regeringens proposition 1996/97:3 Kulturpolitik, som bl.a. behandlade de förslag som Pressutredningen -94 presenterat, gjorde regeringen i fråga om inriktningen på de framtida insatserna för dagspressen bedömningen att statens direkta insatser borde verka för att värna mångfalden på dagstidningsmarknaden i syfte att främja en allsidig nyhetsförmedling och opinionsbildning. Detta borde presspolitiken enligt regeringen verka för genom att främja konkurrens mellan dagstidningar på framför allt den regionala marknaden, främja förekomsten av monopolbrytande, kompletterande dagstidningar på framför allt den regionala marknaden samt stödja en bred spridning av dagstidningar. Statliga insatser borde dessutom enligt regeringen inriktas på att göra det möjligt för synskadade m.fl. att ta del av innehållet i dagstidningar.

Regeringen uttalade att presstödet bevarat en viss yttre mångfald, dvs. förekomsten av flera olika tidningar inom en region, inom dagspressen. Det konstaterades att antalet orter där minst två konkurrerande dagstidningar gavs ut var 18 stycken år 1995 jämfört med 20 stycken år 1975. Vidare gjordes bedömningen att den del av presstödet som syftat till att stimulera samdistribution hittills visat sig mycket framgångsrik, medan åtgärderna för att främja samproduktion dock inte rönt samma framgång. Regeringen ansåg

emellertid att Pressens lånefond, utvecklingsbidraget och utvecklingsstödet gett andratidningarna möjligheter att hålla i princip jämna steg med förstatidningarna i fråga om teknisk förnyelse.

I fråga om utvecklingsstödet till dagspressen föreslog regeringen att detta skulle avskaffas. Skälet som regeringen angav var att stora delar av det rationaliseringsbehov som fanns när utvecklingsstödet infördes hade fyllts av det stöd som dittills betalats ut, totalt 116 mnkr. Regeringen anförde att delar av utvecklingsstödet hade syftat till att uppmuntra produktionsteknisk samverkan mellan dagstidningar, men att dessa delar inte utnyttjats i någon större utsträckning. Mot denna bakgrund ansåg regeringen att det inte var motiverat att prioritera stödformen utvecklingsstöd. Vad gällde det av Pressutredningen -94 föreslagna stödet för kompetensutveckling ansåg regeringen att det föreslagna beloppet troligen var för begränsat för att ge avsedd effekt. Regeringen bedömde det därför inte meningsfullt att genomföra detta förslag. Riksdagen beslutade i enlighet med regeringens förslag (1996/97:KU1, rskr. 1996/97:88).

Förordningen (2002:739) om tillfälligt utvecklingsstöd

Den 15 november 2002 trädde förordningen (2002:739) om tillfälligt utvecklingsstöd i kraft. Den tillämpades dock från och med den 1 januari 2002. Bestämmelserna i förordningen föreskrev att tillfälligt utvecklingsstöd under åren 2002

  • kunde beviljas företag som ger ut dagstidningar. Stöd skulle lämnas i den utsträckning som det fanns tillgängliga medel och det fick lämnas med högst 15 mnkr per år.

Ett tidningsföretag som gav ut en dagstidning som kommit ut under minst tre år före ansökningstillfället och som uppbar driftsstöd enligt presstödsförordningen (1990:524) kunde beviljas stöd enligt förordningen. Stöd kunde dock inte beviljas för en tidning som fick avvecklingsstöd enligt 2 kap. 15 § presstödsförordningen.

Stöd kunde lämnas för investeringar i teknisk utrustning och programvaror samt för investeringar i utbildning som hade ett direkt samband med detta. Ytterligare ett krav för att stöd skulle kunna bifallas var att investeringarna utgjorde ett led i en långsiktig strategi som bidrog till tidningens fortlevnad.

Av kostnaderna för investeringarna fick stödet täcka högst 75 procent. Presstödsnämnden skulle bestämma storleken på stödet efter vad som i det enskilda fallet var skäligt. För en hög-

eller medelfrekvent tidning fick dock stödet sammanlagt inte överstiga en mnkr under åren 2002

  • För en lågfrekvent tidning och en tidning som uppbar begränsat eller särskilt driftsstöd fick stödet inte överstiga 500 000 kr under samma period.

Till ansökan om stöd skulle tidningsföretaget bifoga en beskrivning av de investeringar som stödet söktes för, skälen för investeringarna samt uppgifter om kostnaderna och om företagets egen ekonomiska insats. Det fanns också en möjlighet för Presstödsnämnden att begära in ytterligare uppgifter från tidningsföretaget. Stödet skulle betalas ut efter det att investeringarna genomförts. Till begäran om utbetalning av stödet skulle tidningsföretaget bifoga ett intyg av en revisor som visade att investeringarna var genomförda.

I regeringens regleringsbrev till Presstödsnämnden år 2004 gavs Presstödsnämnden i uppdrag att utvärdera det tillfälliga utvecklingsstödet. Nämnden skulle bl.a. redovisa stödets fördelning och om stödet utformats på ett ändamålsenligt sätt. Uppdraget skulle redovisas senast den 1 juni 2004 respektive senast den 1 juni 2005.

I sin första utvärdering av det tillfälliga utvecklingsstödet (Dnr 039/94) redovisade Presstödsnämnden att den vid tillämpningen av förordningen (2002:739) om tillfälligt utvecklingsstöd använt följande tillämpningsföreskrifter. Ansökningarna skulle innehålla en beskrivning av investeringsprojektet med en kostnadsberäkning med andelen egen ekonomisk insats angiven. Investeringarna och kostnaderna för dessa skulle beskrivas i sina olika delar. Fastighetsinvesteringar kunde inte beviljas stöd. Dock kunde ledningsdragningar som var nödvändiga för investeringarnas genomförande ingå utom vid nybyggnation. Vidare kunde vissa nödvändiga anpassningar av lokalerna i samband med en stödberättigad investering ingå. Interndebitering kunde inte utgöra underlag för utvecklingsstöd. Endast externa kostnader var stödberättigade. I ansökan skulle det anges tidpunkt för beslut om investering samt när investeringen påbörjas/påbörjats och avslutas/avslutats. Prioritering av ansökningar gjordes efter tidningsföretagens ekonomiska ställning och med beaktande av övriga relevanta förhållanden. Begäran om slutlig utbetalning av stöd skulle inkomma senast tolv månader efter det att stöd beviljats. Begäran om utbetalning skulle åtföljas av intyg från företagets revisor som visade att den del av investeringen som utbetalningen avsåg hade genomförts.

I Presstödsnämndens kontakter med berörda tidningsföretag hade nämnden bl.a. efterfrågat om stödet hade varit tillräckligt för att de skulle kunna göra de investeringar som varit nödvändiga, vilka effekter stödet haft för tidningsutgivningen samt om stödet var ändamålsenligt utformat. Presstödsnämnden kunde därvid konstatera att huvuddelen av tidningarna ansett att stödet varit mycket välbehövligt och att stödnivåerna varit ändamålsenliga. Tidningsföretagen uppgav att de med hjälp av stödet kunnat genomföra de investeringar som varit nödvändiga. Några tidningar hade önskemål om högre stödnivåer då de ansett att stödet endast gett dem utrymme att göra de absolut nödvändigaste investeringarna. Alla tidningar, utom ett fåtal, uppgav att stödet gett mycket positiva effekter för tidningsutgivningen. Även de tidningar som ansåg att stödnivåerna varit för låga redovisade positiva effekter av stödet. De gemensamma och övergripande resultaten tidningarna redovisade var en snabbare och effektivare tidningsproduktion med kostnadsbesparingar samt en högre kvalitet på tidningen. De flesta tidningarna ansåg att stödet varit utformat på ett ändamålsenligt sätt. Ett par tidningar ansåg att stödet var snedfördelat och att högfrekventa tidningar borde ha ett högre maxbelopp. Ett par endagstidningar ansåg att stödet hade haft större betydelse för dem än för högfrekventa tidningar och de ansåg att fördelningen varit riktig. Några tidningar ansåg att tidningarna borde få större frihet att bestämma användningsområde och två av tidningarna önskade större fokus på kompetensutveckling och utbildning. En tidning ansåg att förordningen säkerställde att de bidrag som gavs för investeringar var relevanta och riktiga för att säkerställa tidningarnas fortlevnad. Flera av tidningarna framförde önskemål om en fortsättning på utvecklingsstödet. Några önskade att stödet skulle inrättas permanent medan andra presenterade förslag om att stödet borde återkomma med ett visst intervall, t.ex. vart tredje till vart femte år. Ett annat önskemål som framfördes var att avskaffa det tillfälliga utvecklingsstödet och i stället höja driftsstödet. Ytterligare synpunkter såsom att hänsyn borde tas till tidningens storlek vid bestämmande av stödets storlek, att utbetalningsperioden på tolv månader var för kort samt att det borde inrättas ett utvecklingsstöd till hjälp för tidningar som önskade öka antalet utgivningsdagar framkom också.

I Presstödsnämndens slututvärdering av det tillfälliga utvecklingsstödet (Dnr 015/05) redovisas att 32,6 mnkr beviljats i tillfälligt utvecklingsstöd samt att sista dag för utbetalning av stöd var

den 1 december 2005. Stödet har enligt Presstödsnämnden främst använts till nya datorer, programvaror, digitalkameror samt utbildning rörande nyinvesteringarna. Efter utgivningsdagar har stödet fördelats enligt följande:

Nr/vecka Beviljat Antal tidningar

1 13 510 062

38

2 500 000 1 3 1 577 500 2 4 3 000 000 2 5 0 0 6 12 006 468 13 7 2 000 000 2 Totalt 32 594 030 58

Källa: Presstödsnämnden.

Presstödsnämnden anför att tidningarnas svar på den enkät som skickades ut i samband med slututvärderingen är mycket lika de svar som lämnades i samband med den tidigare utvärderingen.

Presstödsnämndens bedömning av stödet är att stödets utformning har varit ändamålsenligt, men att den tid inom vilken stöd kan utbetalas, tolv månader, har visas sig alltför kort. Enligt nämnden har det tillfälliga utvecklingsstödet bidragit till att ekonomiskt svaga tidningar och framförallt lågfrekventa tidningar har kunnat göra nödvändiga investeringar i ny teknik vilket i bästa fall har ökat möjligheterna till dessa tidningars fortlevnad. Nämnden anser att ett utvecklingsstöd inte skall vara en permanent åtgärd. Enligt nämnden är den bästa lösningen att tidningsföretagen inom sin ordinarie budget har möjlighet att planera och genomföra sina nyinvesteringar när behoven uppstår. Att investeringsbehoven ofta kan vara svåra för tidningsföretagen att tillgodose inom ordinarie budget kan emellertid enligt nämnden tala för att ett utvecklingsstöd bör återkomma med viss regelbundenhet. Två ledamöter i Presstödsnämnden reserverade sig mot beslutet.

5.5. Etableringsstöd

1972 års pressutredning

1972 års pressutredning hade bl.a. i uppdrag att lämna förslag till utformning av stödet till pressen så att reella möjligheter till nyetableringar skulle kunna skapas. I sitt slutbetänkande (SOU 1975:79 Svensk Press. Statlig presspolitik.) anförde utredningen att bristen på nyetableringar av dagstidningar var ett av de största problemen i de senaste årtiondenas tidningsutveckling samt att det dittills inte hade varit möjligt att skapa sådana förutsättningar för tidningsdriften att organisationer eller enskilda kunnat starta nya tidningar. Utredningen fann vid sin analys av tidningsmarknaden att en flerdagarstidning med låg täckning hade små möjligheter att expandera. På grund härav menade utredningen att det ställdes stora krav på statliga stödåtgärder för att bevara konkurrensorterna på den dåvarande tidningsmarknaden.

Utredningen bedömde att en nystartad flerdagarstidning av traditionell karaktär skulle möta samma problem som de lågtäckningstidningar som då erhöll presstöd. Den skulle ha lika svårt som dessa att med egna medel klara sig på marknaden och den skulle samtidigt ha mycket små möjligheter att vinna de nödvändiga annonsörerna. Enligt utredningen tycktes den tid då det var möjligt att starta traditionella flerdagarstidningar och nå framgångar bland både läsare och annonsörer sedan länge vara passerad och den ansåg att det var ekonomiskt orealistiskt att tro att en omfattande nyetablering på den traditionella dagstidningsmarknaden var möjlig. I bakgrunden fanns uppgiften om att det inte hade ägt rum någon lyckad nyetablering bland flerdagarstidningar under de närmast föregående 30 åren.

Utredningen bedömde att det skulle ställa oerhörda krav på omfattningen av stödåtgärder som med framgång skulle kunna stimulera till nyetablering av traditionella flerdagarstidningar. Visserligen ansåg utredningen att behovet av flera opinionsbildande och nyhetsförmedlande organ var synnerligen stort, men den gjorde bedömningen att det inte var möjligt att skapa utrymme för sådana åtgärder som skulle fordras inom de ekonomiska ramar som utredningen förfogade över.

Enligt utredningen arbetade fådagarstidningarna på en delvis ny marknad där de fortfarande hade möjlighet att verka och till och med expandera till rimliga kostnader. Utredningen tog fasta på de

studier som gjorts av pressens roll i samhället och som visade att fådagarstidningarna kunde ha väsentlig betydelse som monopolbrytande organ. Det förslag till stöd för nyetablering som pressutredningen lade fram tog därför närmast sikte på fådagarstidningsmarknaden. Med tanke på det stora behovet av tidningar med tätare periodicitet ville emellertid pressutredningen inte motverka nyetableringar på flerdagarsmarknaden eller periodicitetsökningar (jfr uppgifterna i avsnitt 5.4 under rubriken 1972 års pressutredning om utredningens förslag om stöd för periodicitetsökningar).

Utredningens förslag om etableringsstöd inriktades alltså på fådagarstidningar. Enligt utredningen innehöll de dåvarande reglerna om produktionsbidrag inte någon uppmuntran till nyetablering. Tvärtom, anförde utredningen, fanns det enligt dessa regler ett kvalificeringsår innan en ny tidning kunde bli stödberättigad för att förhindra att tidningar i ett begynnelseskede skulle få statligt stöd på felaktiga grunder.

Det stöd till nyetablering som utredningen föreslog utformades så att tidningsetableringar i spekulationssyfte inte skulle kunna ske med statens hjälp. I anslutning härtill angavs att diskussioner förts inom utredningen huruvida det skulle ställas olika former av kvalificeringskrav för etableringsstöd. Det ifrågasattes om ett krav skulle vara att tidningen startades inom en region eller ett område där behovet av en kompletterande tidning var påtagligt. Det hade också diskuterats om det skulle krävas garantier för att de presspolitiska målen uppfylldes. Utredningens slutsats från diskussionerna var dock att det måste anses principiellt betänkligt att precisera sådana olika regler. Enligt utredningen måste garantier mot tidningsetableringar i spekulationssyfte skapas på andra sätt.

Utredningen landade i ståndpunkten att det var ett rimligt krav på en enskild eller organisation som ville starta en tidning att den bidragssökande skulle uppvisa en ekonomisk utvecklingsplan för den planerade tidningen. Planen borde innehålla uppgifter om budget och finansieringskällor och planerad redaktionell kapacitet. Med utgångspunkt från utvecklingsplanen skulle Presstödsnämnden ha en möjlighet att bedöma dels realismen i projektet, dels förutsättningarna för att tidningen efter ett år skulle kunna tänkas uppfylla minimikraven för produktionsbidrag. Enligt utredningens förslag skulle stöd också kunna lämnas till en sådan tidning som startades som en edition till en flerdagarstidning. Kravet i sådant fall var att den nya tidningen skulle arbeta på en annan geo-

grafisk marknad och att det redaktionella innehållet huvudsakligen skulle vara ett annat än modertidningens.

De överväganden utredningen gjorde avseende frågan om etableringsstödets storlek var å ena sidan att stödbeloppet måste vara så stort att det skulle innebära en reell hjälp vid tidningsstarten, och å andra sidan att det måste krävas att den som stod bakom tidningsstarten var villig att ta en egen risk. Vidare anförde utredningen att stödet inte borde vara så generöst att enskilda eller organisationer lockades att starta tidningar, som inte hade förutsättningar att fortsätta på normala stödvillkor.

Utredningen ansåg att en lämplig nivå skulle nås om etableringsstöd utgick med ett belopp motsvarande ett och ett tredjedels produktionsbidrag för fådagarstidningar. Som en garanti mot spekulationsstarter föreslog utredningen att etableringsstödet skulle utgå i form av ränte- och amorteringsfritt lån. Lånet skulle sedan efterges efter ett år om villkoren då var uppfyllda. Om särskilda omständigheter förelåg kunde prövningen uppskjutas till efter två år. För lånet skulle fullgod säkerhet krävas. Dessutom skulle lånet delas upp på två kvartalsvisa utbetalningar och Presstödsnämnden skulle göra avstämning mot utvecklingsplanen inför varje utbetalning.

Regeringen delade utredningens bedömning att den omständigheten att så få nyetableringar av tidningar hade kommit till stånd under de senaste årtiondena var ett stort problem och konstaterade samtidigt att de dåvarande produktionsbidragen inte innehöll någon uppmuntran till nyetablering (prop. 1975/76:131). Regeringen anslöt sig därför till utredningens förslag om att etableringsstöd borde införas och att ett sådant stöd närmast borde inriktas på att stödja nyetableringar av fådagarstidningar. Liksom utredningen ansåg regeringen att de ekonomiska möjligheterna att ge ut fådagarstidningar var betydligt bättre än för flerdagarstidningar samt att de ekonomiska förutsättningarna för etablering och drift av nya flerdagarstidningar var så osäkra att det knappast kunde anses förenligt med en ansvarsfull statlig presspolitik att stimulera sådana projekt. Att stödet närmast borde ta sikte på nyetableringar av fådagarstidningar borde enligt regeringen inte utesluta att stöd av föreslagen storlek skulle kunna utgå även till ett realistiskt projekt att starta en flerdagarstidning. För att nya flerdagarstidningar skulle kunna etableras ansåg regeringen emellertid att det var mer realistiskt att detta skulle ske genom periodicitetshöjningar

och att sådana nyetableringar alltså borde ta vägen över fådagarsutgivning.

I likhet med utredningen ansåg regeringen att det var angeläget att förhindra att etablering av tidningar skulle ske uteslutande i syfte att erhålla statliga bidrag och att det var ett rimligt krav att en enskild eller organisation som ville starta en tidning också bifogade en utvecklingsplan för tidningen till sin bidragsansökan helt i enlighet med utredningens förslag. Likaså delade regeringen utredningens förslag om konstruktionen av stödet. Däremot ansåg regeringen att Presstödsnämnden i särskilda fall borde ha möjligheter att efterge lån även om planerna som låg till grund för beviljandet av stödet inte hade kunnat fullföljas. Skälet var att ett ovillkorligt krav på återbetalning av stödet skulle kunna verka avskräckande också på seriösa försök att starta en tidning. Möjligheterna att efterge lån borde dock enligt regeringen utnyttjas restriktivt och i första hand avse sådana fall där utgivaren hade för avsikt att försöka fortsätta driften av tidningen.

När det gällde storleken på stödet ansåg regeringen att en lämplig nivå motsvarade ett och ett halvt produktionsbidrag för fådagarstidningar, eftersom tidningsstarter var förenade med så stora kostnader. I anslutning härtill ansåg regeringen också att de dåvarande reglerna för produktionsbidrag skulle anpassas på sådant sätt att ett etableringsstöd i förekommande fall direkt kunde avlösas av produktionsbidrag, t.ex. borde hushållstäckningen för nyetablerade tidningar kunna beräknas för en kortare period än för övriga tidningar. Det borde också vara möjligt att bevilja produktionsbidrag för kortare tid än ett kalenderår om detta kunde anses rimligt med hänsyn till den tidpunkt då utgivningen startat.

Riksdagen beslutade i enlighet med regeringens proposition i denna del (KU 1975/76:46, rskr. 1975/76:260). Etableringsstödet infördes år 1976.

Dagspresskommittén

Dagspresskommittén presenterade sitt slutbetänkande i juni 1980 (SOU 1980:32 Stödet till dagspressen). Kommittén hade gjort en kartläggning av etableringsstödets effektivitet och konstaterade att det i presstödssammanhang förekom tre slag av tidningstarter: 1) självständig tidning med minst ett nr per vecka, 2) självständig edition till annan dagstidning och 3) fådagarstidning som etablerar

sig som flerdagarstidning. Kommittén fann att den vanligaste etableringsformen under 1970-talet hade varit startandet av självständiga tidningar med minst ett nr per vecka. Sedan år 1976 hade tio endagstidningar startats med etableringsstöd och två utan sådant stöd. De tre editionsstarterna som förekommit hade samtliga startats utan etableringsstöd. Modertidningarna hade direkt sökt produktionsbidrag. Vad slutligen gäller de fådagarstidningar som hade gått över till flerdagarsutgivning hade samtliga dessa kunnat klara övergången med egna medel.

Enligt kommittén hade etableringarna av nya tidningar dittills haft organisationsursprung. Det rörde sig om partipresstidningar med rörelseanknytning. Ett problem för andra intressenter att få etableringsstöd kunde enligt kommittén vara att intressenterna måste ställa säkerhet för bidraget för den händelse utgivningen inte skulle fylla reglerna för produktionsbidrag efter ett år.

Kommittén föreslog att de regler som fanns för att förhindra spekulationsstarter, dvs. starter i syfte att efter en tid sälja tidningen med förtjänst eller föra över medel eller goodwill till annan verksamhet, skulle finnas kvar. Några förslag om att ändra de generella reglerna för etableringsstödet lade kommittén således inte fram. Emellertid var det enligt kommittén lämpligt att det utvecklingsbidrag som utgick till fådagarstidningar som övergick till flerdagarsutgivning i fortsättningen betecknades som etableringsstöd.

Regeringen delade kommitténs bedömningar och riksdagen tillstyrkte regeringens förslag (1980/81:137, KU 1980/81:19 och 23, rskr 1980/81:289).

Etableringsstödet fanns kvar som stödform till och med budgetåret 1986/87. Under den tid som det fanns ett särskilt etableringsstöd erhöll sammanlagt 18 tidningar ett sådant stöd. I budgetpropositionen 1986/87:100, bil. 10 anges som skäl till att stödet avskaffades bl.a. följande. Etableringsstöd lämnas för nyetablering av en dagstidning som bedöms ha möjligheter att efter ett års utgivning uppfylla villkoren för produktionsbidrag. Den årliga anvisningen har sedan år 1981 varit 3,8 mnkr. Förbrukningen har under denna tid aldrig uppgått till anvisat belopp. Under de två senaste budgetåren har totalt 281 000 kr betalats ut av Presstödsnämnden. Den måttliga förbrukningen återspeglar förhållandet att tidningsmarknaden i Sverige är i stort sett mättad och att det därför är svårt att finna marknader för nyetableringar.

5.6. Tidningsstarter sedan 1970-talet

Resultatet av NORDICOM-Sveriges projekt Den svenska pressens historia har publicerats i skriftserien Sylwan. Den sjunde titeln i skriftserien, som behandlar konkurrens och förnyelse inom den svenska dagspressen, innehåller bl.a. en uppsats om de tidningsstarter som ägt rum under det sena 1900-talet (Tidnings- starter under det sena 1900-talet, Karl Erik Gustafsson, s. 143

Sylwan 7, Den svenska pressens historia, Konkurrens och förnyelse, NORDICOM-Sverige, Göteborgs Universitet, 2000). I uppsatsen fokuserar Karl Erik Gustafsson på att klarlägga mönster i förnyelseprocessen. Initiativtagare och förebilder lyfts fram och succéer skiljs från misslyckanden. En rad exempel på tidningsstarter sedan mitten av 1970-talet beskrivs ingående, och till uppsatsen finns bifogat ett appendix över tidningsstarter sedan år 1975 fram till september 2000.

Av uppsatsen framgår att det under perioden 1975

  • startats

120 publikationer av dagstidningskaraktär, nittio fådagarstidningar och tjugoåtta flerdagarstidningar. Av fådagarstidningarna utkom cirka 40 stycken fortfarande år 2000. Motsvarande siffra för flerdagarstidningarna var 15 stycken. Den starkaste drivkraften i förnyelsen av den svenska dagspressen har enligt Karl Erik Gustafsson varit det statliga presstöd som infördes i början av 1970-talet och han anger att av de tidningar som startats sedan år 1975 har endast 29 stycken gjort det utan någon form av stöd från staten.

Enligt Karl Erik Gustafsson utgör Dagens Industri och Metro de två mest framgångsrika tidningar som startats under det sena 1900talet, och han anför att Dagens Industris etableringsmodell sammanfaller med den modell som den tredje pressutredningen, som konstruerade etableringsstödet, arbetade efter. Karl Erik Gustafsson framhåller att Dagens Industri började som fådagarstidning, inte enbart för att minska risken för negativ opinion utan för att pröva sig fram. Först sju år efter starten blev tidningen en flerdagarstidning. Alternativet till denna etableringsmodell är enligt Karl Erik Gustafsson att över en natt nå en hög upplaga med en gratistidning genom garanterad distribution, alltså den etableringsmodell som användes för Metro. Karl Erik Gustafsson anför avslutningsvis att några andra modeller än de nämnda inte tycks kunna användas med framgång på en så belagd tidningsmarknad som den svenska.

5.7. Två fallstudier med avseende på nyetablering av dagstidningar

Enligt kommitténs direktiv, se bilaga 1, skall kommittén i syfte att ytterligare öka mångfalden, analysera förutsättningarna för etablering av nya dagstidningar. Analysen skall innehålla en undersökning av förutsättningarna i några fall av nyetablerade tidningar, t.ex. annonsering och antal abonnenter samt långsiktig ekonomisk bärkraft. Kommittén har i denna del varit i kontakt med Ortstidningar i Väst AB (OTV) som ger ut tidningarna Mölndals-Posten och Kungsbacka-Posten. OTV har till kommittén redovisat följande uppgifter.

Mölndals-Posten är en endagstidning som har funnits i drygt 50 år. Under hela denna period har tidningen varit en endagstidning. Tidningen har haft driftsstöd sedan början av 1990-talet. Mölndals-Posten konkurrerar med Göteborgs-Posten som har en hushållstäckning på cirka 65 procent i Mölndals kommun.

År 2002, när Mölndals-Posten hade en hushållstäckning på cirka 22 procent, initierade OTV en utredning av konsekvenserna om Mölndals-Posten fasades ut ur driftsstödssystemet. Utgångspunkt var att tidningens vinstmarginal skulle vara oförändrad, cirka fem procent. Resultatet av utredningen visade att tidningen skulle behöva uppnå en hushållstäckning på 50 procent samt att annonsintäkterna skulle behöva ökas med 20 procent årligen från tidpunkten när utfasningen ur driftsstödet påbörjades fram till dess att tidningen nått en upplaga som motsvarar 50 procent hushållstäckning. Mot bakgrund av de ökade kostnader i form av tryck och distribution som är förenade med höjd hushållstäckningsgrad konstaterades det i utredningen att målen inte var möjliga att uppnå under utfasningsperioden om vinstmarginalen skulle bibehållas oförändrad.

OTV har beslutat att fasa ut Mölndals-Posten ur driftsstödssystemet med början år 2006. Beslutet innebär enligt OTV att Mölndals-Posten under den beräknade utfasningsperioden kommer att redovisa ett underskott på cirka 750 tkr. Underskottet skall klaras genom tillskott från en annan av OTV:s tidningar, Kungälvs-Posten. Kungälvs-Posten är liksom Mölndals-Posten en endagstidning. Tidningen har en hushållstäckning på utgivningsorten på cirka 60 procent och den genererar enligt OTV en stabil vinst.

Kungsbacka-Posten startades i februari 2004 som gratisdistribuerad tidning med utgivning en gång per vecka, men vid månads-

skiftet september/oktober 2004 övergick tidningen till att bli abonnerad. Samtidigt höjdes tidningens periodicitet till tre dagar per vecka.

I Kungsbacka har Göteborgs-Posten en hushållstäckning på cirka 65 procent. Vidare har tvådagarstidningen Norra Halland en hushållstäckning på cirka 40 procent. Tidigare under år 2004 fanns även den gratisdistribuerade tidningen 7-dagar.

Den kalkyl som OTV tog fram för Kungsbacka-Postens övergång från gratistidning till abonnerad tidning hade följande utgångspunkter. Under perioden den 1 oktober 2004

  • 30 juni

2005 skulle tidningens snittupplaga uppgå till minst 3 600 exemplar. Under perioden den 1 december 2004

  • 31 maj 2005 skulle den driftsstödsberättigade upplagan uppgå till minst 4 500 exemplar och tidningen skulle därmed berättiga till ett driftsstöd på cirka 240 tkr per månad. Annonsintäkterna skulle under perioden den 1 oktober 2004
  • 30 juni 2005 uppgå till fyra mnkr. Resultatet för tidningen skulle kalkylmässigt leda till ett underskott med cirka fyra mnkr under perioden den 1 oktober 2004
  • 30 juni 2005.

Efter starten som abonnerad tidning i oktober 2004 fick OTV ändra sina kalkyler. Enligt uppgift från OTV var ändringen hänförlig till kravet i presstödsförordningen att 70 procent av den distribuerade upplagan skall vara abonnerad för att en tidning skall berättiga till driftsstöd. OTV har uppgett att företaget till följd av bestämmelsen inte klarade att både marknadsföra tidningen genom gratisdistributioner och samtidigt uppnå en abonnerad upplaga på 70 procent. Företaget flyttade därför fram kvalifikationsperioden för driftsstöd till den 1 februari 2005

  • 31 juli 2005. Enligt OTV medförde ändringen att den beräknade intäkten minskade med cirka 750 tkr.

Efter en summering av det första verksamhetsåret har OTV konstaterat att begränsningsregeln gällande distribution av den egna tidningen i marknadsföringssyfte avsevärt fördyrat projektet det första verksamhetsåret. Underskottet för perioden den 1 oktober 2004

  • 30 juni 2005 blev 4,8 mnkr i stället för kalkylerade

4 mnkr. Samtidigt uppnåddes upplagemålen under perioden.

För innevarande verksamhetsår den 1 juli 2005

  • 30 juni 2006 har OTV återigen reviderat ursprungskalkylen. I huvudsak har företaget sänkt målen när det gäller upplagenivå och därmed också intäkter i form av driftsstöd. Orsaken anges vara att företaget på grund av regeln att 70 procent av upplagan skall vara abonnerad är förhindrat att använda tidningen i marknadsföringssyfte. Den

ekonomiska effekten är att företaget i stället för att kalkylera med ett underskott på cirka 750 tkr i stället kalkylerar med ett underskott på cirka 1,5 mnkr.

Företaget räknar med att nå ett nollresultat det tredje verksamhetsåret. En förutsättning är att tidningen uppnår maximal hushållstäckning för att berättiga till driftsstöd, dvs. 30 procent. En hushållstäckning på 30 procent leder till att tidningen berättigar till ett driftsstöd på cirka fem mnkr. I sammanhanget har företaget uppgett att det har tillgång till befintlig struktur i form av ledning, administrativa funktioner och teknik, vilket inneburit en besparing med cirka 500 tkr på årsbasis.

OTV har uppgett att målet är att så snart som möjligt fasa ut Kungsbacka-Posten ur driftsstödssystemet och uppnå en hushållstäckning på 50 procent. Förutsättningarna för utfasningen är enligt OTV likartade med dem som gäller för Mölndals-Posten. Tidningen måste snabbt nå upp till 50 procent hushållstäckning för att erhålla de annonsintäkter som krävs för att tidningen skall gene- rera vinst. Enligt OTV innebär detta att tidningen måste öka sina annonsintäkter med cirka 4,5 mnkr samt öka sina abonnemangsintäkter med cirka 1 mnkr per år. OTV räknar med att det kommer att ta cirka sex år innan den ackumulerade förlusten i Kungsbacka-Posten resultatmässigt har återhämtats.

5.8. Överväganden och förslag

Allmänna utgångspunkter

Utgångspunkten för de olika direkta statliga stöd som förekommit på dagspressmarknaden har inledningsvis varit den s.k. upplagespiralen och sedan mitten av 1970-talet den s.k. täckningsgradsteorin, se avsnitt 3.2.2 och 3.2.4. Täckningsgradsteorin innebär att en tidning med lägre hushållstäckning genererar lägre annonsintäkter och har högre kostnader per tidningsexemplar än en konkurrerande tidning med högre hushållstäckning inom samma utgivningsområde. Detta leder till att en tidning med lägre hushållstäckning har svårt att av egen kraft ta sig ur sitt underläge och att förhållandena på tidningsmarknaden därmed är sådana att det sannolikt uppstår naturliga monopol inom ett utgivningsområde. Ett övergripande syfte med presspolitiken har varit att motverka uppkomsten av monopolsituationer inom skilda utgivningsom-

råden för att befolkningen skall kunna ha tillgång till en mångfald dagstidningar som informerar, granskar och tillhandahåller redaktionellt utrymme för en vital debatt och opinionsbildning.

De direkta stöden har schematiskt sett varit inriktade på att å ena sidan möjliggöra för dagstidningsföretag med en lägre hushållstäckning att kunna upprätthålla en självständig tidningsutgivning och å andra sidan uppmuntra konkurrerande dagstidningsföretag att inleda samarbeten med varandra inom andra områden än det som omfattar det redaktionella arbetet. Bland olika stöd som varit riktade till självständiga tidningsföretag märks främst driftsstödet som infördes i början av 1970-talet. Även andra stöd som förekommit under perioder kan hänföras till denna kategori, häribland utvecklingsstöd som underlättat för företagen att utveckla och stärka sin konkurrenskraft samt etableringsstöd som främjat utvecklingen av nya dagstidningsföretag. Bland stöd som mera direkt syftat till att uppmuntra konkurrerande dagstidningsföretag att inleda samarbeten med varandra märks särskilt distributionsstödet, som infördes år 1970, men också samverkansbidrag och samtryckningsbidrag.

Kommittén föreslår ingen annan inriktning på det direkta presstödet än vad som gällt tidigare. Ett syfte med det direkta presstödet bör alltjämt vara att underlätta etablering av nya dagstidningar samt möjliggöra drift av fristående dagstidningsföretag med lägre hushållstäckning. Ett annat syfte med det direkta press- stödet bör vara att stimulera konkurrerande dagstidningsföretag att samarbeta på områden som inte omfattar det redaktionella arbetet.

Bland de förslag kommittén lämnat i fråga om driftsstöd kan nämnas bl.a. följande. Gränsen för storleken på den abonnerade upplaga en tidning måste uppnå för att berättiga till driftsstöd föreslås sänkt från 2 000 exemplar till 1 500 exemplar. Förslaget i denna del bedöms generellt sett underlätta etableringen av tryckta dagstidningar, skrivna både på svenska och på andra språk. Förslaget torde också underlätta etablering av elektroniskt distribuerade dagstidningar. Vidare föreslås en höjning av driftsstödet för samtliga tidningskategorier utom för högfrekventa storstadstidningar. För lågfrekventa dagstidningar, som bedöms vara ett insteg för etablering av hög- eller medelfrekventa dagstidningar, har kommittén föreslagit att driftsstödet höjs vid ökad upplaga eller periodicitet. Kommitténs förslag avseende driftsstöd återfinns i kapitel 3.

Kommittén ser liksom tidigare utredningar positivt på kostnadsbesparande samarbeten mellan konkurrerande dagstidningsföretag så länge samarbetena inte inkräktar på dagstidningsföretagens redaktionella självständighet. I fråga om stöd som bidrar till att främja samverkan mellan konkurrerande dagstidningsföretag har kommittén bl.a. föreslagit en utvidgning av principen om likapris inom ramen för en presstödsberättigad samdistribution. Kommittén har också föreslagit ett särskilt stöd för att sänka tidningsföretagens kostnader för särskilt kostsam tidningsdistribution inom ramen för en presstödsberättigad samdistribution. Kommittén har vidare betonat vikten av att det kan komma till stånd samdistributionslösningar av oadresserade tidningar och tidskrifter och adresserade försändelser. Se kapitel 4 angående kommitténs förslag som rör distributionsstöd.

Vid bedömning av frågan om möjligheterna att genom särskilda stöd stimulera samarbeten mellan konkurrerande dagstidningsföretag kan det konstateras att det för närvarande pågår en strukturomvandling i dagstidningsbranschen. Tidningsföretag köps upp och tendensen är att det blir färre ägare och större företagsenheter på dagpressmarknaden. Senast i raden av tidningsaffärer stod hösten 2005 försäljningen av Centertidningar AB. Utvecklingen diskuteras närmare i avsnitt 3.4.1.

Kommittén bedömer att den pågående strukturutvecklingen på dagstidningsmarknaden hittills inte påverkat mångfalden negativt. Samtliga driftsstödsberättigade dagstidningar som ingått i de senare årens strukturaffärer har kvar sin redaktionella självständighet. Det enda hittillsvarande exemplet på att två tidningar på samma utgivningsort etablerat ett mera långtgående redaktionellt samarbete återfinns i Gävle, där den driftsstödsberättigade dagstidningen Arbetarbladet har gemensam sportredaktion med Gefle Dagblad. Trots detta samarbete har Arbetarbladet ett eget redaktionellt innehåll som uppgår till drygt 60 procent. Kommittén har mot bakgrund härav föreslagit att dagstidningar som ingår i strukturaffärer alltjämt skall kunna berättiga till driftsstöd, se avsnitt 3.4.2. Enligt kommitténs bedömning finns det emellertid en risk för att samverkande tidningsföretag kan komma att inleda ett mera omfattande redaktionellt samarbete för att sänka sina kostnader. För att motverka en sådan utveckling har kommittén föreslagit att en dagstidning som ges ut av ett tidningsföretag som ger ut flera dagstidningar på samma utgivningsort skall ha ett eget redaktionellt innehåll på minst 60 procent för att kunna berättiga till driftsstöd.

Kommittén har diskuterat möjligheterna att införa ytterligare särskilda stöd för att främja etablering, drift och utveckling av självständiga dagstidningsföretag samt att främja samverkan mellan konkurrerande dagstidningsföretag. Som framgått under avsnitt 5.4 lämnades ett tillfälligt utvecklingsstöd under åren 2002, 2003 och 2004 med stöd av förordningen (2002:739) om tillfälligt utvecklingsstöd. Kommittén delar Presstödsnämndens bedömning att det tillfälliga utvecklingsstödet bidragit till att ekonomiskt svaga tidningar och framförallt lågfrekventa tidningar har kunnat göra nödvändiga investeringar i ny teknik vilket ökat möjligheterna till dessa tidningars fortlevnad. Liksom Presstödsnämnden anser kommittén också att ett utvecklingsstöd inte skall vara en permanent åtgärd och att tidningsföretagen inom sin ordinarie budget bör planera och genomföra sina nyinvesteringar när behoven uppstår. Det kan emellertid vara svårt för tidningsföretag att avsätta tillräckligt med medel för att kunna hantera mera kostsamma investeringar. Vid särskilda tillfällen när ny teknik introduceras som på ett väsentligt sätt bidrar till att förbättra tidningsutgivningen eller sänka tidningsföretagens kostnader bör därför ett särskilt utvecklingsstöd kunna lämnas.

För att stimulera etablerandet av dagstidningar som riktar sig till invandrare och nationella minoriteter har kommittén presenterat särlösningar, se avsnitten 6.4.3 och 6.4.4. Sammanfattningsvis har kommittén föreslagit att tidningar som inte i huvudsak är skrivna på svenska skall kunna saluföras utomlands och samtidigt kunna berättiga till driftsstöd. På grund av de konventionsåtaganden som Sverige gjort för de nationella minoriteterna har kommittén för dagstidningar som är skrivna på samiska och meänkieli härutöver föreslagit att driftsstödet skall beräknas på hela abonnerade upplagan, dvs. även på den del av upplagan som sprids utanför Sverige. Kommittén har bedömt att det utöver dessa förslag nu inte finns utrymme att föreslå några ytterligare särlösningar. För det fall det inom de närmaste åren kan konstateras att de föreslagna åtgärderna inte bidragit till rimliga etableringsvillkor för dagstidningar som inte i huvudsak är skrivna på svenska anser kommittén emellertid att regeringen bör ta initiativ till att öka stimulansåtgärderna inom aktuellt område.

Beträffande möjligheterna att genom ett särskilt stöd stimulera etableringen av elektroniska dagstidningar är kommittén medveten om svårigheterna för dagstidningar som ges ut bl.a. via Internet att locka abonnenter. I praktiken utgör kravet på abonnerad upplaga

ett avsevärt hinder för elektroniskt distribuerade dagstidningar att bli berättigade till driftsstöd. Den föreslagna sänkningen av gränsen för den abonnerade upplagan från 2 000 exemplar till 1 500 exemplar bedöms emellertid underlätta etableringen även av elektroniskt distribuerade dagstidningar. Kommittén anser vidare att regelverket avseende presstöd bör vara teknikneutralt. Det skulle enligt kommittén föra för långt att inom ramen för presstödssystemet inkludera även massmedier som innehåller ljud och rörliga bilder, se avsnitt 7.6.3. Detta medför emellertid att de möjligheter som en elektronisk distribution medger inte kan utnyttjas fullt ut. Kommittén har mot denna bakgrund föreslagit att det under något av de närmaste åren tillsätts en utredning som ges i uppdrag att utifrån ett mediepolitiskt perspektiv utreda konsekvenserna av ett teknikskifte från distribution av tryckta dagstidningar till distribution av elektroniska dagstidningar. För närvarande finner kommittén alltså att det inte bör införas några särlösningar för att stimulera etableringen av elektroniskt distribuerade dagstidningar. Förslaget att sänka gränsen för den abonnerade upplagan från 2 000 exemplar till 1 500 exemplar bedöms tillräckligt för att stimulera etableringen av nya dagstidningar oavsett distributionsmetod.

En övergång från distribution av tryckta dagstidningar till en elektronisk distribution av dagstidningar i större skala skulle innebära att ett par etableringshinder på dagspressmarknaden undanröjs. Dagstidningarnas distributionskostnader skulle sänkas och dagstidningsföretagens beroende av egna tryckerianläggningar skulle minska. En elektronisk distribution av dagstidningar som ett konkurrenskraftigt alternativ till distribution av tryckta dagstidningar kan också bidra till en ökad räckvidd av dagstidningar. Kommittén menar därför att det finns skäl för staten att stimulera dagstidningsföretag som ger ut tryckta dagstidningar att inleda försöksverksamhet med elektronisk distribution av dagstidningar. Kommittén anser att ett sådant stöd bör ges formen av ett tillfälligt distributionsstöd och förslaget utvecklas nedan under rubriken Tillfälligt distributionsstöd.

Vid bedömningen av om det finns ytterligare behov av stöd för att stimulera samverkan mellan tidningsföretag, t.ex. tryckerisamverkan, framgår det av uppgifterna i avsnitt 5.3 att ett flertal stöd som syftat till att stimulera konkurrerande tidningsföretag att utveckla olika former av samverkan haft begränsad effekt. Endast på områden där dagstidningsföretagen själva kunnat identifiera klara vinster med ett samarbete har samverkan kommit till stånd.

Samdistribution av dagstidningar är ett sådant område. Det är klart att tryckerisamarbeten mellan konkurrerande tidningsföretag skulle kunna innebära stora samordningsvinster. Ett avsevärt hinder för att åstadkomma sådana samarbeten ligger emellertid i svårigheterna för tidningsföretagen att komma överens om pressläggningstider. Det tidningsföretag som får trycka sin tidning sist får ett konkurrensövertag genom att tidningsföretaget får en senare pressläggningstid. Alternativet för tidningsföretagen att komma i åtnjutande av rationaliseringsvinster på tryckerisidan har snarast varit att genomföra olika strukturaffärer. Den bedömning kommittén gör är att ett stöd måste uppgå till förhållandevis höga belopp för att stimulera konkurrerande dagstidningsföretag att samverka på tryckeriområdet på områden där tidningsföretagen hittills inte själva identifierat fördelar med sådan samverkan. Kommitténs bedömning är att det nu inte finns utrymme för ett sådant stöd. Om det i framtiden visar sig att det i något eller några fall krävs ett statligt stöd för att en pressinvestering som är nödvändig för att etablera tryckerisamverkan skall komma till stånd anser kommittén att Presstödsnämnden i sin årliga anslagsframställning bör kunna begära medel för detta. Inte heller i övrigt har kommittén identifierat något område där ett statligt stöd inom de begränsade budgetramar kommittén arbetat inom skulle stimulera till ökade samordningsvinster mellan konkurrerande dagstidningsföretag. Kommittén har därför valt att inte presentera några ytterligare direkta stöd inom detta område.

Tillfälligt distributionsstöd

Kommitténs förslag: Ett tillfälligt distributionsstöd bör införas för att stimulera dagstidningsföretag att inleda försöksverksamhet med elektronisk distribution av dagstidningar som ett alternativ till distribution av tryckta dagstidningar. Syftet med stödet bör vara dels att sänka dagstidningsföretagens kostnader för paketering och utsändning av tidningsinnehållet, dels att sänka abonnenternas investeringskostnader för de tekniska hjälpmedel som krävs för att ta emot tidningsföretagets utsändningar av tidningsinnehållet.

Distributionen av tryckta dagstidningar utgör en av de enskilt största kostnadsposterna för ett dagstidningsföretag. Åtgärder som sänker distributionskostnaderna bidrar till att tidningsföretagen får

utökade möjligheter att hävda sig i konkurrensen på massmediemarknaden samt att etableringshindren för nya dagstidningar minskar. Sänkta distributionskostnader bidrar också till att räckvidden av dagstidningar kan bibehållas på en fortsatt hög nivå.

I reella tal har stöden till dagspressen minskat sedan 1970-talet. Samtidigt möter dagstidningsföretagen en hårdnande konkurrens på reklam- och publikmarknaden. Sammantaget har detta bidragit till att dagstidningsföretagen varit tvungna att vidta olika åtgärder för att kunna hantera de ökande distributionskostnaderna. Tidningsföretag har bl.a. dragit ned på särskilt kostsam tidningsdistribution i gles- och landsbygdsområden och tillämpar ett högre abonnemangspris för överspridda tidningar.

Eftersom kommitténs uppdrag rört frågor om hur mångfalden på dagspressmarknaden skall kunna stärkas och hur dagstidningsläsningen skall kunna främjas, har ett centralt led i kommitténs arbete varit att finna åtgärder som stimulerar en kostnadseffektiv och konkurrensneutral tidningsdistribution. Kommittén har därvid bl.a. föreslagit en utvidgning av tillämpningen av likaprisprincipen inom ramen för en presstödsberättigad samdistribution, se av- snitt 4.2.3. Vidare har kommittén föreslagit att det i presstödsförordningen inrättas ett särskilt distributionsstöd vars syfte skall vara att sänka dagstidningsföretagens kostnader för särskilt kostsam tidningsdistribution inom ramen för en presstödsberättigad samdistribution, se avsnitt 4.3.4. Kommittén har också framhållit vikten av att det kan inledas en försöksverksamhet avseende samdistribution av oadresserade tidningar och tidskrifter och adresserade försändelser, se avsnitt 4.2.3. Den bedömning som kommittén gjort och som också berörts i kommitténs delbetänkande är emellertid att det inte finns någon lösning som på ett mera genomgripande sätt skulle kunna sänka tidningsföretagens kostnader för distribution av tryckta dagstidningar. Härav följer att olika åtgärder som stimulerar samdistribution eller bidrar till att sänka dagstidningsföretagens kostnader för tidningsdistribution i grunden inte leder till att problemet med den kostsamma tidningsdistributionen upphör.

En lösning som på ett genomgripande sätt skulle sänka dagstidningsföretagens distributionskostnader vore att distribuera dagstidningarna elektroniskt till abonnenterna. Elektronisk distribution av tidningar sker redan i dag i stor omfattning via t.ex. Internet. De tekniker för elektronisk distribution som används i dag kan emellertid inte ses som något alternativ till distribution av tryckta

dagstidningar. Snarare får de ses som kompletterande distributionsmetoder. Detta hänger samman med att de tekniska hjälpmedel som används för mottagning av elektroniskt distribuerade dagstidningar hittills inte kan mäta sig med en tryckt papperstidning ifråga om användarvänlighet, läsbarhet, bekvämlighet, pris, etc. Den tekniska utvecklingen fortgår emellertid i rask takt och det fanns hösten 2005 s.k. elektroniskt papper, läsplattor, utvecklade för kommersiellt bruk. Dessa tekniska hjälpmedel besitter ett flertal av de egenskaper som abonnenter i allmänhet uppskattar hos tryckta papperstidningar. De är användarvänliga, oömma och lätta att ta med sig i olika sammanhang. De kan också bidra till mervärden för läsarna bl.a. genom möjligheter till uppdatering och olika visningsalternativ av det redaktionella innehållet. De nyutvecklade tekniska hjälpmedlen som fanns tillgängliga på marknaden hösten 2005 bedöms emellertid ännu inte hålla sådan kvalitet att de kan konkurrera med en tryckt papperstidning, bl.a. saknar de möjlighet till återgivande av färg. Enligt gjorda prognoser kommer det dock att finnas till tryckta dagstidningar konkurrenskraftiga alternativ ute på marknaden inom något eller några år.

Genom den tekniska utvecklingen öppnas nya möjligheter för dagstidningsföretagen att sänka sina distributionskostnader. Om dagstidningarna kan distribueras elektroniskt till abonnenterna skulle stora besparingar kunna göras i distributionsledet. Elektronisk distribution av dagstidningar i stor skala skulle vidare innebära att dagstidningsföretagen inte skulle vara lika beroende av tillgång till tryckerianläggningar som i dag. En utveckling i riktning mot elektronisk distribution av dagstidningar i större skala innebär därmed att två av de största hindren för att etablera nya dagstidningar på dagspressmarknaden undanröjs.

Det finns en stor medvetenhet inom tidningsbranschen om vilka möjligheter den tekniska utvecklingen kan föra med sig. Vid ett par av kommitténs sammanträden och även under det löpande arbetet inom kommittén har branschföreträdare lyft fram elektronisk distribution som en av de mera centrala framtidsfrågor branschen måste ta itu med. Tidningsutgivarna har bedrivit och bedriver en rad projekt med inriktning på elektronisk distribution av dagstidningar. Ett av projekten som Tidningsutgivarna medverkar i, Digi-News, beskrevs hösten 2005 på Tidningsutgivarnas hemsida på följande sätt:

DigiNews är ett europeiskt forsknings- och utvecklingsprojekt kring digital distribution och konsumtion av framtidens tidning. Projektet är

godkänt av det europeiska organet ITEA och finansieras i Sverige till en del av VINNOVA. Den svenska delen av DigiNews, ”Digi-News.se”, består av KTH, Högskolan i Halmstad och Tidningsutgivarna. Tidningsutgivarna representerar här sju tidningar: Aftonbladet, Göteborgs-Posten, Nerikes Allehanda, Norrköpings Tidningar, Sundsvalls Tidning, Sydsvenskan och Östgöta Correspondenten. Det praktiska arbetet bedrivs till största delen av högskolorna med Tidningsutgivarna som stöd. Tidningarna fungerar som referens och bollplank, men även som testbädd för de idéer och prototyper som tas fram i projektet. Den bärare av nyheter som undersöks i projektet är ett så kallat e-papper. Dock genomsyrar tanken om flerkanalspublicering forskningen och utvecklingen kring teknik, arbetssätt och affärsmodeller. Fokus ligger på slutkonsumenten och hur han eller hon kan tänkas vilja ta emot och konsumera nyheter i framtiden. Tekniken spelar en stor roll i projektet, men all teknik som utvärderas och utvecklas måste ha som främsta uppgift att tillfredsställa konsumenternas önskemål och behov. Målet med DigiNewsprojektet är att hitta affärsmässigt gångbara lösningar på hur innehåll för en e-pappersterminal kan eller bör designas, produceras, distribueras och konsumeras. För att i slutänden kunna erbjuda en så attraktiv produkt som möjligt, både ur ett konsument- och ett affärsperspektiv, studeras format på innehåll (både design och filformat), bärarens (e-papperets) egenskaper, möjliga distributionskanaler, produktionsteknik, arbetsflöden och affärsmodeller. En viktig del i den praktiska hanteringen av distribution och konsumtion av en e-pappersprodukt är hur innehållet paketeras och distribueras, och hur detta kan knytas till rättigheter (digital rights management) och affärsmodeller. Projektet startades formellt i februari 2004 och skall vara slutfört i juni 2006. En stor del av det grundläggande arbetet med att undersöka befintliga lösningar och teknik pågår under 2004, med intervjuer och workshops på och tillsammans med tidningarna. I detta arbete ingår också att ta fram kravspecifikationer för kommande design- och tekniklösningar. Under 2005 och 2006 fortsätter arbetet med att utveckla systemarkitekturer, affärsmodeller, design, etc., dels för grundläggande nyhetstjänster, dels för eventuella tilläggstjänster. Nu har det emellertid tagits fram tekniker som skulle kunna användas för sådan tidningsdistribution på elektronisk väg. Detta leder till en rad fördelar, eftersom tidningarnas kostnader för papper, tryckning och distribution minskar. För tidningsabonnenterna utgörs fördelarna av att få en tidning distribuerad. Detta kan i sin tur leda till att kostnaden för tidningsabonnemang minskar i motsvarande omfattning. Nackdelarna beror på den teknik som kommer att användas, men sannolikt kommer skillnaderna inte att bli så stora.

Kommittén har diskuterat elektronisk distribution av dagstidningar i avsnitt 7.6. Den bedömning kommittén gjort är att ett teknikskifte som innebär att dagstidningarna huvudsakligen kommer att

distribueras elektroniskt inte kommer att inträffa under den tid som kommittén anser sig kunna överblicka. Prognoser om takten i och inriktningen av den tekniska utvecklingen är emellertid alltid vanskligt att göra. Mot bakgrund av tidigare redovisade uppgifter gör kommittén den bedömningen att det i vart fall inom några år finns tekniska lösningar utvecklade som skulle kunna tillhandahålla en elektronisk distribution av dagstidningar på ett sätt som innebär ett konkurrenskraftigt alternativ till distributionen av tryckta dagstidningar. Vilket genomslag en elektronisk distribution av dagstidningar sedan får på reklam- och publikmarknaden återstår att se. Mot bakgrund av de vinster som ur ett presspolitiskt perspektiv kan göras med elektroniskt distribuerade dagstidningar anser kommittén emellertid att staten redan under introduktionsskedet av ny teknik bör uppmuntra dagstidningsföretag att inleda försök med elektronisk distribution av sina dagstidningar genom användning av teknisk utrustning som innebär att de elektroniskt distribuerade dagstidningarna i stort sett kan erbjuda samma fördelar för abonnenterna som de tryckta dagstidningarna.

Kommitténs inställning är att aktörerna inom tidningsbranschen själva har de bästa förutsättningarna att avgöra hur ett teknikskifte från distribution av tryckta dagstidningar till distribution av dagstidningar som är avsedda att tas emot av tekniska hjälpmedel bör genomföras. Tidningsbranschen har genomfört och genomför en rad projekt som syftar till att öka kunskaperna om hur en kommersiell lansering av elektroniskt distribuerade dagstidningar skulle kunna realiseras. Det gäller t.ex. frågor om val av utformningen av tekniska hjälpmedel, användargränssnitt, utsändningstekniker, m.m. Mot bakgrund härav anser kommittén att det inte finns behov att från statens sida ytterligare stimulera det grundläggande arbetet med att ta fram lämpliga tekniska lösningar och affärsmodeller. Enligt kommitténs mening bör statens stimulans till dagstidningsföretagen att ta fram konkurrenskraftiga alternativ till distributionen av tryckta dagstidningar i stället ges en allmän inriktning. Sammantaget anser kommittén att stimulansåtgärder bör inrik- tas på att sänka tidningsföretagens kostnader i slutledet av en elektronisk distribution, dvs. de merkostnader som tidningsföretagen har för själva paketeringen och utsändningen av tidningsinnehållet till abonnenterna. Avsikten är att tidningsföretagens merkostnader som är direkt hänförliga till själva utsändningen av tidningsinnehållet skall ersättas av stödet, och att tidningsföretagen

själva skall stå för kostnaderna för utveckling av användargränssnitt m.m.

För att abonnenterna skall kunna ta emot elektroniskt distribuerade dagstidningar på ett sätt som erbjuder samma fördelar som tryckta papperstidningar avseende användarvänlighet m.m. behöver de tillgång till tekniska hjälpmedel som innan det utvecklats en massmarknad kräver förhållandevis stora investeringar. Enligt uppgift från tidningsutgivarna kostade t.ex. en s.k. läsplatta mellan 5 000 kr och 10 000 kr hösten 2005. Den investeringskostnad i ny teknik som abonnenter således måste göra för att kunna ta del av dagstidningar som distribueras elektroniskt som ett alternativ till distribution av tryckta dagstidningar innebär i realiteten ytterligare ett väsentligt hinder för en elektronisk distribution. Abonnenter i allmänhet kan initialt inte antas vara beredda att göra sådana stora investeringar som krävs för att förvärva nödvändiga tekniska hjälpmedel. Statliga stimulansåtgärder för att främja försök med elektronisk distribution bör därför också vara inriktade på att sänka abonnenternas kostnader för investering i de tekniska hjälpmedel som behövs för att ta emot elektroniskt distribuerade dagstidningar.

Sammanfattningsvis anser kommittén att statliga stimulansåtgärder för att främja utvecklingen av en elektronisk distribution av dagstidningar som ett alternativ till distribution av tryckta dagstidningar bör inriktas dels på att sänka dagstidningsföretagens kostnader för slutledet av distributionen, dvs. paketering och utsändning av tidningsinnehållet, dels abonnenternas investeringskostnader för de tekniska hjälpmedel som behövs för att ta emot utsändningarna. Med hänsyn till kommitténs bedömning att det är tveksamt om de tekniska hjälpmedel som i dag finns tillgängliga på marknaden kan tillhandahålla ett konkurrenskraftigt alternativ till tryckta papperstidningar och det är okänt hur reklaminvesterare och publik kommer att ta emot den nya tekniken anser kommittén att staten bör stimulera dagstidningsföretag att inleda försöksverksamhet med nya elektroniska distributionsmetoder. Stimulansåtgärderna bör därför vara tidsbegränsade och ges formen av ett tillfälligt distributionsstöd.

På grund av stödets karaktär att stimulera en försöksverksamhet med elektronisk distribution som ett alternativ till tryckta dagstidningar anser kommittén att stödet endast bör ges till dagstidningsföretag som också distribuerar tryckta dagstidningar. Ett huvudsyfte med stödet bör vidare vara att stimulera projekt som

leder till att erfarenheter om styrkor och svagheter med elektronisk distribution kan klarläggas. På grund av de begränsade resurser som kommittén bedömer kan avsättas för att stimulera nya distributionsmetoder anser kommittén därför att stödet endast bör fördelas till sådana projekt som bedöms kunna få till stånd en försöksverksamhet i något större skala. Först efter att försöksprojekten utvärderats kan det enligt kommitténs mening bli aktuellt att pröva om det bör inrättats ett mera permanent stöd för att stimulera tidningsföretagen att i större skala övergå till att distribuera dagstidningarna elektroniskt.

Stödet presenteras med insikt om de stora besparingar som kan göras med elektronisk distribution. Samtidigt är det klart att dagstidningsföretagen har gjort betydande organisatoriska och tekniska investeringar med inriktning på tryckta papperstidningar. Det senare kan naturligtvis påverka möjligheterna och intresset hos tidningsföretagen att investera i försöksprojekt som rör elektronisk distribution av dagstidningar. Samtidigt bedömer kommittén att elektronisk distribution som ett alternativ till tryckta dagstidningar på ett ändamålsenligt sätt kan komplettera distributionen av tryckta papperstidningar. Genom elektronisk distribution ges tidningsföretagen möjlighet att distribuera sitt tidningsmaterial till abonnenter som i dag inte har möjlighet att få sin tidning distribuerad tidigt på morgonen eller under samtliga utgivningsdagar. Tidningsföretagen får också utökade möjligheter att locka nya läsargrupper som inte har etablerat någon vana att läsa tryckta dagstidningar. Den bedömning kommittén gör är därför att ett tillfälligt distributionsstöd kan ge tidningsföretagen incitament att inleda en elektronisk distribution av dagstidningar med användande av sådan teknisk utrustning som kan vara ett konkurrenskraftigt alternativ till tryckta dagstidningar.

Enligt kommitténs bedömning skulle en förlaga till ett tillfälligt distributionsstöd kunna vara förordningen (1988:582) om statligt stöd till radio- och kassettidningar. Med stöd av nämnda förordning kan statligt stöd lämnas till tidningsföretag för de kostnader som tidningsföretagen har till följd av utgivning av en radio- eller kassettidning. Vidare fördelar Taltidningsnämnden med stöd av förordningen sådana mottagarutrustningar som abonnenterna behöver för att ta emot radiotidningar.

Genom att utforma ett tillfälligt distributionsstöd enligt en modell som liknar den för radio- och kassettidningar kan stödet bidra till att sänka tidningsföretagens kostnader för att paketera

och sända ut tidningsinnehåll elektroniskt. Emellertid anser kommittén att stimulansåtgärder för att tidningsföretagen skall inleda försöksverksamhet att distribuera sitt tidningsinnehåll elektroniskt som ett alternativ till tryckta dagstidningar inte bör påverka tidningsföretagens val av den tekniska utrustning som skall användas. Huvudprincipen bör vara att tidningsföretagen själva avgör vilka tekniska hjälpmedel som skall användas under försöksverksamheten. Till skillnad från vad som gäller för statligt stöd till radio- och kassettidningar förordar kommittén således att dagstidningsföretagen i princip efter eget val själva ombesörjer inköp och leverans av de tekniska hjälpmedel som abonnenterna behöver ha tillgång till för att kunna ta emot utsändningarna. Tidningsföretagens kostnader i denna del bör sedan täckas av stödet upp till en viss nivå. Eftersom kommitténs avsikt med det tillfälliga distributionsstödet är att stödja elektronisk distribution av dagstidningar som kan utgöra ett konkurrenskraftigt alternativ till distribution av tryckta dagstidningar bör ett tillfälligt distributionsstöd emellertid endast fördelas till projekt där den elektroniska distributionen utifrån företrädesvis abonnenternas perspektiv i stort sett kan jämföras med distributionen av tryckta dagstidningar. Vid prövningen av om stöd skall beviljas leder detta oundvikligen till att viss hänsyn måste tas till de tekniska hjälpmedel som tidningsföretagen planerat skall användas. De tekniska hjälpmedel som abonnenterna skall använda för att ta emot dagstidningen bör alltså vara användarvänliga, oömma och lätta att ta med sig i olika sammanhang samt kunna presentera materialet på ett sätt som påminner om en tryckt dagstidning. Ett annat villkor som bör vara förenat med stödet är att tidningsföretaget förbinder sig att endast använda sig av tekniska hjälpmedel som är tillverkade utifrån öppna standarder. Det långsiktiga syftet med det tillfälliga distributionsstödet är att undersöka förutsättningarna på massmediemarknaden för elektronisk tidningsdistribution i större skala. En sådan utveckling torde förutsätta att de tekniska hjälpmedel som används för att ta emot tidningsinnehållet kan tillverkas till låga kostnader.

För att tillförsäkra att stödet fyller presspolitiskt eftersträvansvärda syften bör storleken på stödet till ett tidningsföretag göras avhängig antalet abonnenter av den elektroniskt distribuerade dagstidningen på motsvarande sätt som i förordningen (1988:582) om statligt stöd till radio- och kassettidningar. Stöd bör därför lämnas med ett visst belopp för varje abonnent på en elektroniskt distribuerad dagstidning. Detta belopp bör vara avpassat på ett

sådant sätt att det täcker både dagstidningsföretagets kostnader för paketering och utsändning av tidningsinnehållet och tidningsföretagets subventioner av de tekniska hjälpmedel abonnenterna behöver för att ta emot utsändningarna. Det bör därvid vara upp till det stödberättigade tidningsföretaget om abonnentstödet används för att täcka kostnader för utsändning och subventioner av teknisk utrustning till en enskild abonnent eller till flera abonnenter. Ett grundkrav för stödet bör också vara att abonnemangspriset för en elektroniskt distribuerad dagstidning minst motsvarar abonnemangspriset för en tryckt dagstidning. För att stimulera att även abonnenter som bor i gles- och landsbygdsområden och som inte får sin tryckta dagstidning distribuerad på tidningens samtliga utgivningsdagar skall kunna dra nytta av ett tillfälligt distributionsstöd bör dock utformningen av stödet anpassas härför. På motsvarande sätt som i förordningen (1988:582) om statligt stöd till radio- och kassettidningar bör således stöd i vissa fall kunna lämnas för abonnemang där abonnemangspriset på den elektroniskt distribuerade dagstidningen är lägre än abonnemangspriset för den tryckta dagstidningen.

Tidningsföretagens motprestation för att erhålla stödet är att inleda elektronisk distribution av dagstidningar på ett sätt som kan innebära ett alternativ till distribution av tryckta dagstidningar. Härutöver bör tidningsföretagen åta sig att kontinuerligt följa upp distributionen och redovisa hur projektet fortlöper. Tidningsföretagen bör åta sig att göra regelrätta undersökningar av hur väl distributionen faller ut och de fördelar och nackdelar som finns med elektronisk distribution både från tidningsföretagets sida och från abonnenternas sida.

Kommittén föreslår att det för det tillfälliga distributionsstödet avsätts en summa på fem mnkr per år samt att stödet kan fördelas under åren 2008-2010. Stödet bör administreras av Presstödsnämnden. Ansökan om tillfälligt distributionsstöd bör kunna ske en gång per år under den tid det tillfälliga distributionsstödet kan fördelas. För att stödet inte skall urholkas föreslår kommittén att stödet fördelas till sådana tidningsföretag som bedöms ha särskilt goda förutsättningar att pröva elektronisk distribution i något större skala. För att ett tidningsföretag skall beviljas stöd bör Presstödsnämnden således med förhållandevis hög säkerhet kunna prognostisera att i vart fall ett hundratal abonnenter är beredda att abonnera på en elektroniskt distribuerad dagstidning. För att Press- stödsnämnden skall ha möjlighet att göra ett lämpligt urval bland

de tidningsföretag som är intresserade av att erhålla tillfälligt distributionsstöd bör tidningsföretagen till sina ansökningar om stöd bifoga en utförlig projektbeskrivning. En sådan projektbeskrivning bör innehålla en uppskattning av kostnaderna för paketering och distribution av tidningsinnehållet, angivande av de tekniska hjälpmedel som abonnenterna skall använda för att ta emot utsändningarna samt en förstudie av intresset på publikmarknaden att abonnera på tidningsföretagets elektroniskt distribuerade dagstidning som ett alternativ eller, i särskilda fall, ett komplement till en tryckt dagstidning. Tidningsföretaget bör vidare i sin ansökan förbinda sig att fortlöpande utvärdera projektet och tillhandahålla Presstödsnämnden de uppgifter som nämnden behöver för att utvärdera projektet.

Sammanfattningsvis föreslår kommittén följande principmodell för ett tillfälligt distributionsstöd. Ett tidningsföretag kan erhålla stöd för att distribuera sin dagstidning elektroniskt. Stödet får avse endast distribution av dagstidningar för vilka abonnemangspriset motsvarar det abonnemangspris som gäller för tidningsföretagets tryckta dagstidning. Om en abonnent på en tryckt dagstidning inte får tidningen distribuerad under samtliga utgivningsdagar och abonnenten också abonnerar på en elektroniskt distribuerad dagstidning får dock stöd lämnas om det sammanlagda priset för abonnemangen är 110 procent av abonnemangspriset för den tryckta dagstidningen. Presstödsnämnden bestämmer storleken på stödet. Stödet för distributionen skall ge full kostnadstäckning för tidningsföretaget avseende paketering och utsändning av tidningsinnehållet samt subventioner till abonnenter för tekniska hjälpmedel som behövs för att ta emot utsändningarna. Stöd för distributionen får ges med högst 10 000 kr per abonnemang. Stöd till ett tidningsföretag får uppgå till högst två mnkr. Tidningsföretag som beviljats stöd skall ge in en redovisning av intäkter och kostnader för distributionen. Vidare skall tidningsföretaget till Presstödsnämnden löpande redovisa uppgifter om hur projektet fortlöper, vilka erfarenheter som kan dras av projektet, m.m. Stödet betalas ut i efterhand.

6. Invandrare och nationella minoriteter

6.1. Inledning

Enligt kommitténs direktiv skall kommittén analysera behovet av presstöd till dagstidningar som riktar sig till invandrare och nationella minoriteter, se bilaga 1. I förevarande kapitel behandlar kommittén nyssnämnda uppdrag. I avsnitt 6.2 ges en översikt över den svenska minoritets- och integrationspolitiken. Uppgifter om mediesituationen för dessa grupper, m.m., återfinns i avsnitt 6.3. Slutligen redovisas kommitténs överväganden och förslag i av- snitt 6.4.

6.2. En översikt över den svenska minoritets- och integrationspolitiken

6.2.1. Den svenska minoritetspolitiken

Minoritetspolitiken är sedan år 2000 ett eget politikområde och den grundas på riksdagens beslut hösten 1999 om åtgärder för de nationella minoriteterna och inriktningen av en minoritetspolitik (prop. 1998/99:143 Nationella minoriteter i Sverige, bet. 1999/2000:KU6, rskr. 1999/2000:69). Målet för den svenska minoritetspolitiken fastställdes av riksdagen hösten 2000 och det gäller sedan budgetåret 2001 (prop. 2000/01:1 Budgetpropositionen för 2001, utg.omr. 8, bet. 2000/01: SfU2, rskr. 2000/01:72). Målet är att ge skydd för de nationella minoriteterna och stärka deras möjligheter till inflytande samt stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande.

Grunderna för den svenska minoritetspolitiken

I den proposition som lade grunden för den svenska minoritetspolitiken (prop. 1998/99:143) föreslog regeringen att riksdagen skulle godkänna att Sverige ratificerade dels Europarådets europeiska stadga om landsdels- eller minoritetsspråk (minoritetsspråkskonventionen), dels Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter (ramkonventionen). Vidare föreslog regeringen att riksdagen skulle anta två nya lagar, dels lagen om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar, dels lagen om rätt att använda finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar. Enligt regeringen skulle åtgärderna innebära att Sveriges nationella minoriteter och deras språk erkändes samt att minoritetsspråken gavs det stöd som behövdes för att de skulle hållas levande.

I det följande redogörs det för innehållet i regeringens proposition och konventionerna i de delar som bedömts vara av särskilt intresse för kommitténs arbete. En mera heltäckande redogörelse för Sveriges samtliga åtaganden när det gäller rättigheter för minoriteter återfinns t.ex. i betänkandet SOU 2005:40 Rätten till mitt språk

förstärkt minoritetsskydd som överlämnades av Utred-

ningen om finska och sydsamiska språken i maj 2005 och som också innehåller minoritetsspråkskonventionen och ramkonventionen i fulltext.

Regeringen anförde i propositionen att vårt lands etniska och kulturella mångfald har lång historisk tradition och att flera av de grupper som under lång tid utgjort minoriteter i Sverige aktivt värnat om den egna gruppens kultur och språk varigenom dessa kulturer och språk än i dag utgör en levande del av det svenska samhället. De minoritetsgrupper regeringen pekade ut var samerna, samt tornedalingarna, sverigefinnarna, romerna och judarna. Gemensamt för dessa grupper var enligt regeringen att de har befolkat Sverige under lång tid samt att de utgör grupper med en uttalad samhörighet med egen religiös, språklig eller kulturell tillhörighet och en vilja att behålla sin identitet.

Regeringen bedömde att en grund borde läggas för en samlad svensk minoritetspolitik med inriktning på skydd för de nationella minoriteterna och de historiska minoritetsspråken. Det innebar att Sveriges nationella minoriteter borde erkännas och kunskap spridas om deras språk och kultur och om deras bidrag till landets historia.

Det innebar också att minoritetsspråken borde erkännas och ges det stöd som behövs för att de skall hållas levande.

Regeringen konstaterade att internationella organisationer, som FN och Europarådet, sedan 1950-talet uppmärksammat behovet av att trygga minoriteters rättigheter och i detta syfte utarbetat konventioner, deklarationer och rekommendationer. Vidare uttalade regeringen att det utan sådana åtaganden från staternas sida fanns risk för att minoriteternas språk och kultur skulle gå förlorade.

I fråga om minoritetsspråkskonventionen och ramkonventionen, vilka alltså båda utarbetats av Europarådet, fann regeringen att de bygger på insikten att det i dag finns ett stort antal minoriteter i Europa som levt i Sverige sedan lång tid och som har ett eget språk och en egen kultur. Konventionerna, vilka är de första juridiskt bindande multilaterala instrumenten med inriktning på nationella minoriteter, utgjorde enligt regeringens mening en god grund för en minoritetspolitik i Sverige.

Regeringen föreslog således att Sverige skulle ratificera både minoritetsspråks- och ramkonventionen. I inledningen till minoritetsspråkskonventionen uttalas följande:

De medlemsstater i Europarådet som har undertecknat denna stadga beaktar att Europarådets mål är att uppnå en ökad sammanhållning mellan dess medlemmar, särskilt för att värna om och förverkliga de ideal och principer som utgör deras gemensamma arv; anser att värnandet om historiska landsdels- och minoritetsspråk i Europa, av vilka samliga hotar att småningom utslockna, bidrar till att upprätthålla och utveckla Europas kulturella rikedom och traditioner; anser att rätten att använda landsdels- eller minoritetsspråk i det privata och offentliga livet är en omistlig rättighet som stämmer överens med principerna i Förenta nationernas internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och med andan i Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna; beaktar det arbete som utförs av Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa och särskilt slutakten från Helsingfors 1975 och dokumentet från Köpenhamnsmötet 1990; betonar värdet av mellankulturell miljö och flerspråkighet och anser att skydd och främjande av landsdels- eller minoritetsspråk inte skall gå ut över de officiella språken och behovet att lära dessa; är medvetna om att skydd och främjande av landsdels- eller minoritetsspråk i olika länder och regioner i Europa utgör ett viktigt bidrag till uppbyggandet av ett Europa som vilar på demokratiska principer och kulturell mångfald inom ramen för nationell suveränitet och territoriell integritet; beaktar de särskilda förhållandena och historiska traditionerna i olika regioner av de europeiska staterna.

Minoritetsspråkskonventionen innehåller fem delar, som rör bl.a. definition av landsdels- eller minoritetsspråk och territoriellt obundna språk, uppgifter om praktiska åtgärder och vilka åtaganden som konventionsstaterna kan göra, de åtagande som de ratificerande staterna skall göra samt övergripande mål och principer för samtliga språk som en stat bedömt vara minoritetsspråk. Uppbyggnaden av konventionen innebär att de ratificerande staterna ges visst utrymme att välja vilka artiklar som skall ratificeras och vilken ambitionsnivå som staten skall inta.

Till skillnad från ramkonventionen innehåller minoritetsspråkskonventionen bestämmelser om vilka kriterier som ligger till grund för att ett språk skall behandlas som ett minoritetsspråk. Av artikel 1 framgår att ett landsdels- eller minoritetsspråk skall ha använts av hävd i ett visst territorium inom en stat av medborgare i staten, och att det skall vara annorlunda än det officiella språket. Språket skall också talas av tillräckligt många personer. Även om ett språk inte kan uppfylla kravet på historisk geografisk anknytning kan det omfattas av vissa av konventionens bestämmelser såsom ett territoriellt obundet språk.

Regeringen uttalade att de nationella minoriteterna i Sverige är samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar. De språk som regeringen föreslog skulle få status som minoritetsspråk var meänkieli (tornedalsfinska) och finska, samiska, romani chib och jiddisch. Regeringen angav att det fanns flera skäl att behandla meänkieli som ett eget språk. Likaså fanns det enligt regeringen starka skäl som talade för att behandla samiska och romani chib som egna språk vid en ratificering, även om det konstaterades att dessa språk talas i flera varieteter. Av dessa skulle samiska, finska och meänkieli såsom språk med en historisk geografisk bas omfattas av konventionens bestämmelser i både del II och del III. Romani chib och jiddisch skulle som territoriellt obundna språk omfattas av bestämmelserna i del II. De nationella minoriteterna i Sverige skulle erkännas genom att de nämndes vid namn i samband med ratifikationen.

Konventionens artikel 7, mål och principer, som är en obligatorisk bestämmelse, föreskriver följande:

I fråga om landsdels- eller minoritetsspråk inom de territorier där sådana språk används, och i enlighet med situationen för varje språk, skall parterna bygga sin politik, lagstiftning och praxis på följande mål och principer: 1 a) erkännande av landsdels- eller minoritetsspråk som uttryck för kulturell rikedom, b) respekt för det geografiska området

för varje landsdels- eller minoritetsspråk för att trygga att gällande eller ny administrativ indelning inte utgör hinder mot främjande av ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk, c) behov av beslutsamma åtgärder för att främja landsdels- eller minoritetsspråk i syfte att skydda dem, d) underlättande och/eller uppmuntran av användning av landsdels- eller minoritetsspråk i tal och skrift i det offentliga och privata livet, e) upprätthållande och utveckling av förbindelser inom de områden som omfattas av denna stadga mellan grupper som använder ett landsdels- eller minoritetsspråk och andra grupper i samma stat som använder ett språk som brukas i identiskt samma eller liknande form, samt upprättande av kulturella förbindelser med andra grupper i staten som använder andra språk, f) tillhandahållande av lämpliga former och medel för undervisning i och studier av landsdels- eller minoritetsspråk på alla vederbörliga nivåer, g) tillhandahållande av möjligheter för dem som inte talar ett landsdels- eller minoritetsspråk som bor i det område där ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk används, att lära sig detta om de så önskar, h) främjande av studier och forskning om landsdels- eller minoritetsspråk vid universitet eller motsvarande läroanstalter, i) främjande av transnationellt utbyte i lämpliga former inom de områden som omfattas av denna stadga för de landsdels- eller minoritetsspråk, som används i identiskt samma eller liknande form i två eller flera stater. 2. Parterna förbinder sig att, om så inte redan har skett, avskaffa alla oberättigade åtskillnader, undantag, restriktioner eller preferenser som gäller användning av ett landsdels- eller minoritetsspråk och som syftar till att motverka eller äventyra dess fortbestånd eller utveckling. Vidtagande av särskilda åtgärder till förmån för landsdels- eller minoritetsspråk som syftar till att främja likhet mellan användarna av dessa språk och resten av befolkningen, eller som tar behörig hänsyn till deras särskilda förhållanden, skall inte betraktas som diskriminering mot dem som brukar mera allmänt använda språk. 3. Parterna förbinder sig att med lämpliga åtgärder främja ömsesidig förståelse mellan alla språkliga grupper i landet och särskilt verka för att respekt, förståelse och tolerans med avseende på landsdels- eller minoritetsspråk inkluderas bland målen för olika slag av undervisning och utbildning i sina länder samt att uppmuntra massmedia att sträva mot samma mål. 4. Vid fastläggande av sin politik i fråga om landsdels- eller minoritetsspråk skall parterna ta hänsyn till de behov och önskemål som uttrycks av de grupper som använder sådana språk. De uppmuntras att i mån av behov upprätta organ för att ge råd till myndigheterna i alla frågor som sammanhänger med landsdels- eller minoritetsspråk. 5. Parterna förbinder sig att i vederbörliga delar tillämpa principerna i punkt 1

  • ovan på territoriellt obundna språk. I fråga om dessa språk skall emellertid arten och omfattningen av de åtgärder som skall vidtas för att verkställa denna stadga bestämmas på ett flexibelt sätt, med beaktande av behoven och önskemålen hos de grupper som använder ifrågavarande språk och med respekt för deras traditioner och egenart.

Artiklarna 8

  • preciserar staternas åtaganden på en rad olika områden såsom utbildning, rättsväsende, kulturell verksamhet och utbyte över gränserna. Även åtaganden inom massmedia preciseras. Bestämmelser härom återfinns i artikel 11. De bestämmelser som Sverige ratificerat i denna del är här kursiverade och Sveriges ratificering omfattar språken samiska, finska och meänkieli i samtliga fall förutom 11.1.c.i), som endast omfattar finska:

1. Parterna förbinder sig till följande för dem som använder landsdels- eller minoritetsspråk inom de territorier där dessa språk brukas, i enlighet med situationen för varje språk, i den utsträckning som de offentliga myndigheterna är direkt eller indirekt behöriga, har befogenhet eller inflytande härvidlag och under respekterande av principen om massmedias oberoende och självständighet, a) i den mån radio och tv står i det offentligas tjänst: i) att tillse att minst en radiostation och en tv-kanal inrättas på landsdels- eller minoritetsspråk, eller ii) att uppmuntra och/eller underlätta inrättande av minst en radiostation och en tv-kanal på landsdels- eller minoritetsspråk , eller iii) att vidta lämpliga åtgärder för att radiostationer och tv-kanaler skall tillhandahålla program på landsdels- eller minoritetsspråk, b) i) att uppmuntra och/eller underlätta inrättande av minst en radiostation på landsdels- eller minoritetsspråk, eller ii) att uppmuntra och/eller underlätta regelbunden sändning av radioprogram på landsdels- eller minoritetsspråk, c) i) att uppmuntra och/eller underlätta inrättande av minst en tv-kanal på landsdels- eller minoritetsspråk, eller ii) att uppmuntra och/eller underlätta regelbunden sändning av tv-program på landsdels- eller minoritetsspråk, d) att uppmuntra och/eller underlätta produktion och distribution av radio- och tv-program på landsdels- eller minoritetsspråk, e) i) att uppmuntra och/eller underlätta att minst en tidning grundas och/eller upprätthålls på landsdels- eller minoritetsspråk, ii) att uppmuntra och/eller underlätta regelbunden publicering av tidningsartiklar på landsdels- eller minoritetsspråk, f) i) att täcka extrakostnaderna för de massmedia som använder landsdels- eller minoritetsspråk, där enligt lag statligt stöd ges till massmedia, eller ii) att tillämpa gällande bestämmelser för finansiellt stöd även till tv-program på landsdels- eller minoritetsspråk, g) att stödja utbildning av journalister och annan personal i massmedia som använder landsdels- eller minoritetsspråk. 2. Parterna förbinder sig att garantera friheten att från grannländer direkt ta emot radio- och tv-sändningar på språk som brukas i samma eller liknande form som ett landsdels- eller minoritetsspråk och att inte motsätta sig återutsändning av radio- och tv-sändningar från grannländer på ett sådant språk. De förbinder sig även att tillse att inga inskränkningar görs i fråga om yttrandefriheten och den fria informationsspridningen i den tryckta pressen på ett språk som brukas i samma eller liknande form som ett landsdels- eller minoritetsspråk. Eftersom utövandet av de ovannämnda friheterna innebär förpliktelser och ansvar, kan det underkastas sådana formaliteter, villkor, inskränkningar eller

straff som lagen föreskriver och som är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle, i den nationella säkerhetens, den territoriella integritetens och den allmänna säkerhetens intresse för att förebygga oordning och brott, skydda hälsa eller moral, skydda annans goda namn och rykte och rättigheter, förebygga avslöjande av uppgifter som har mottagits i förtroende, samt upprätthålla rättsväsendets auktoritet och opartiskhet. 3. Parterna förbinder sig att tillse att de personers intressen som använder landsdels- eller minoritetsspråk företräds eller beaktas i sådana organ som med stöd av lag kan komma att inrättas med ansvar att garantera frihet och pluralism för massmedia.

Vidare föreslog regeringen alltså att Sverige skulle ratificera ramkonventionen. I inledningen till ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter uttalas följande:

De medlemsstater i Europarådet och övriga stater som undertecknat denna ramkonvention, som beaktar att Europarådets syfte är att uppnå en fastare enhet mellan sina medlemmar för att skydda och förverkliga de ideal och principer som utgör deras gemensamma arv, som beaktar att ett av medlen att förverkliga detta syfte är att upprätthålla och utveckla de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som önskar följa upp den deklaration av stats- och regeringscheferna i Europarådets medlemsstater som antogs i Wien den 9 oktober 1993, som är beslutna att inom sina respektive territorier skydda de nationella minoriteternas fortlevnad, som anser att omvälvningarna i Europas historia har visat att skydd av nationella minoriteter är nödvändigt för stabilitet, demokratisk säkerhet och fred på denna kontinent, som anser att ett pluralistiskt och i sann mening demokratiskt samhälle inte endast bör respektera den etniska, kulturella, språkliga och religiösa identiteten för varje person som tillhör en nationell minoritet utan även skapa lämpliga förutsättningar för att göra det möjligt att uttrycka, bevara och utveckla denna identitet, som anser att upprättandet av ett klimat präglat av tolerans och av öppen dialog är nödvändigt för att kulturell mångfald skall kunna bli en källa och en faktor - inte till söndring – utan till berikande för varje samhälle, som anser att förverkligandet av ett tolerant och välmående Europa inte endast beror på samarbete mellan staterna utan även kräver samarbete över gränserna mellan lokala och regionala myndigheter utan att detta inverkar på varje stats författning och territoriella integritet, som beaktar konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och dess protokoll, som beaktar åtagandena om skydd för nationella minoriteter i Förenta nationernas konventioner och förklaringar samt i akterna från Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa, särskilt Köpenhamnsdokumentet från den 29 juni 1990, som är beslutna att definiera de principer som skall respekteras och de skyldigheter som följer av dem i syfte att i medlemsstaterna och i sådana andra stater som kan bli parter i detta instrument tillförsäkra ett effektivt skydd för nationella minoriteter

och de rättigheter och friheter som tillkommer personer som tillhör dessa minoriteter, i enlighet med rättsstatens principer, varvid hänsyn skall tas till staternas territoriella integritet och nationella suveränitet, som är fast beslutna att förverkliga de principer som kommer till uttryck i denna ramkonvention genom nationell lagstiftning och lämplig regeringspolitik har kommit överens om bestämmelserna i konventionen.

Ramkonventionen är en principdeklaration, vars principer skall förverkligas i konventionsstaterna genom nationell lag och lämplig regeringspolitik. I ramkonventionen återfinns bestämmelser om skydd för språk samt skydd och stöd för minoritetskulturer, traditioner, kulturarv och religion. Ramkonventionen innehåller inte någon definition av vad som kännetecknar en nationell minoritet, men i regeringens proposition uttalas att det under tillkomsten av konventionen framgått att begreppet syftar på grupper med långvarig anknytning till en stat.

Enligt regeringen borde följande kriterier vara uppfyllda för att en grupp skall betraktas som en nationell minoritet: – Grupp med uttalad samhörighet som till antalet i förhållande till resten av befolkningen har en icke dominerande ställning i samhället. Regeringen ansåg att gruppbestämningen inte enbart skulle göras efter gruppens numerära antal utan att också gruppens struktur och sammanhållning skulle vägas in och belysas. – Religiös, språklig, traditionell och/eller kulturell tillhörighet. Endast ett av de uppräknade särdragen skulle enligt regeringen behöva föreligga men de särdrag som gruppen uppvisar skulle i något väsentligt avseende skilja den från majoriteten. – Självidentifikation. Regeringen ansåg här att den enskilde såväl som gruppen skall ha en vilja och strävan att behålla sin identitet. – Historiska eller långvariga band med Sverige. Vad gäller detta kriterium ansåg regeringen att det inte är möjligt att dra någon absolut gräns i år mätt. Regeringens bedömning var dock att endast minoritetsgrupper vars minoritetskultur funnits i Sverige före sekelskiftet uppfyller kravet på historiska eller långvariga band.

De minoriteter i Sverige som enligt regeringen uppfyllde de redovisade kriterierna för en nationell minoritet var samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar. Regeringen anförde att dessa grupper tillhör etniska, religiösa eller språkbaserade minoritetsgrupper med uttalad samhörighet som till antalet i förhållande till resten av befolkningen har en icke dominerande ställning. Vidare konstaterade regeringen att samtliga dessa grupper funnits i Sverige under en längre tid, att flertalet identifierar sig med den

grupp de tillhör samt att ett flertal personer inom grupperna arbetar aktivt i sina egna organisationer för att bevara gruppens särart.

I fråga om massmedier föreskrivs det i artikel 9 ramkonventionen följande:

1. Parterna åtar sig att erkänna att rätten till yttrandefrihet för den som tillhör en nationell minoritet innefattar åsiktsfrihet och frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar på minoritetsspråket utan ingripande av offentliga myndigheter och oberoende av territoriella gränser. Parterna skall inom ramen för sina rättssystem säkerställa att personer som tillhör en nationell minoritet inte utsätts för diskriminering när det gäller deras tillträde till massmedia. 2. Bestämmelserna i punkt 1 skall inte hindra parterna från att utan diskriminering och på grundval av objektiva kriterier kräva tillstånd för radio-, televisions- eller biografföretag. 3. Parterna skall inte hindra dem som tillhör nationella minoriteter från att framställa och använda tryckta medier. Inom den rättsliga ramen för radio- och televisionssändningar skall de, så långt möjligt och med beaktande av bestämmelserna i punkt 1, säkerställa att de som tillhör nationella minoriteter medges möjlighet att framställa och använda sina egna media. 4. Parterna skall inom ramen för sina rättssystem vidta lämpliga åtgärder för att underlätta tillträde till massmedia för personer som tillhör nationella minoriteter och i syfte att främja tolerans och tillåta kulturell mångfald.

Utformningen av minoritetspolitiken innebar enligt regeringen ett särskilt starkt skydd för de språk som har en historisk geografisk bas. Regeringen konstaterade att Sverige redan uppfyllde många av de bestämmelser som anges i konventionerna genom lagstiftning på vitt skilda områden. Regeringen uttalade samtidigt att regeringen avsåg att vidta en rad rikstäckande åtgärder för att stödja och skydda samtliga nationella minoriteters språk, kultur och historia inom framförallt utbildnings- och kulturområdet.

När det gäller kulturverksamhet bedömde regeringen att de nationella minoriteterna särskilt borde beaktas vid fördelningen av det statliga stödet till litteratur och kulturtidskrifter samt övrig kulturverksamhet. De dåvarande stöden för dessa ändamål borde enligt regeringen ökas med en mnkr från och med år 2000. Regeringen ansåg också att Statens kulturråd borde ges i uppdrag att utreda hur samisk, finsk, tornedalsk, romsk samt judisk kultur skulle få ett tillräckligt utrymme i svenskt kulturliv.

För massmedier gjorde regeringen bedömningen att det vid beredningen av nya sändningstillstånd för programföretagen i allmänhetens tjänst, Sveriges Television AB, Sveriges Radio AB och

Sveriges Utbildningsradio AB, skulle tas upp frågan om att ge romani chib samma särställning i programverksamheten som redan gavs samiska, finska och meänkieli. Vidare bedömde regeringen att det var väsenligt att dagstidningar på samiska, finska och meänkili gavs tillräckligt stöd. Regeringen ansåg därvid att presstödsreglerna uppfyllde detta krav och kraven i minoritetsspråkskonventionen och ramkonventionen. I anslutning härtill uttalade regeringen att det redan fanns förmånligare villkor för ekonomiskt stöd till dagstidningar som vänder sig till språkliga minoriteter i presstödsförordningen (1990:524). Regeringen uttalade att en särskild regel ger möjlighet för en generösare bedömning för utgivning av en dagstidning i Tornedalen under förutsättning att del av innehållet är på finska, att dagstidningar på samiska har möjlighet att få statligt stöd via Sametinget samt att den finskspråkiga dagstidningen, Ruotsin Suomalainen och Haparandabladet, som skrivs på både finska och meänkieli, får presstöd.

Regeringen angav att syftet med de två tidigare nämnda lagförslagen var att stärka och stödja de nationella minoriteterna och deras språk. Regeringen uttalade att det för vårt demokratiska samhälle är av stor betydelse att principerna om icke-diskriminering och inflytande får fullt genomslag när det gäller de nationella minoritetsgrupperna och att det behövdes åtgärder för att värna om de nationella minoriteternas språk och kultur som en del av vårt kulturarv. Regeringen pekade också på den betydelse som en stark ställning för de nationella minoriteterna har för det internationella umgänget och samarbetet. I sammanhanget lyfte regeringen fram dokument och arbeten på området inom Europarådet, Nationernas Förbud och Förenta nationerna samt Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa.

Riksdagen beslutade i december 1999 i enlighet med regeringens förslag. Minoritetsspråkskonventionen och ramkonventionen ratificerades av Sverige den 9 februari 2000. Lagen (1999:1175) om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar samt lagen (1999:1176) om rätt att använda finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar trädde i kraft den 1 april 2000. Nyssnämnd dag trädde också förordningen (2000:86) om statsbidrag till åtgärder för att stödja användningen av samiska, finska och meänkieli i kraft.

Omfattningen, utvecklingen och målen för den svenska minoritetspolitiken

I budgetpropositionen för år 2005 (prop. 2004/05:1 Budgetpropositionen för 2005, utgiftsområde 8, Minoritetspolitik) återfinns en redogörelse för bl.a. omfattningen, utvecklingen och målen för den svenska minoritetspolitiken. Som nämndes redan inledningsvis är målet för den svenska minoritetspolitiken att ge skydd för de nationella minoriteterna och stärka deras möjligheter till inflytande samt stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande.

Regeringen uttalade i budgetpropositionen att bestämmelserna i Europarådskonventionerna – minoritetsspråkskonventionen och ramkonventionen – har utgjort en grund för den svenska politiken på området samt att regeringen, mot bakgrund av bestämmelserna i dessa båda konventioner, prioriterat insatser inom kultur- och utbildningsområdena samt insatser för att stärka de nationella minoriteternas möjligheter till inflytande i samhällslivet. Genomförandet av minoritetspolitiken har således enligt regeringen krävt en samordning mellan detta politikområde och andra politikområden, såsom kultur- och utbildningsområdena. Regeringen anförde att erfarenhetsutbyte och samverkan med andra länder också utgjort en annan viktig del i arbetet att utveckla minoritetspolitiken.

Enligt regeringen kan minoritetspolitiken delas in i tre huvudområden, – att ge skydd för de nationella minoriteterna, – att stärka möjligheterna till inflytande för de nationella minoriteterna, både kvinnor och män, samt – att stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande. Regeringen uttalade också att minoritetspolitiken skall genomsyras av jämställdhetsperspektivet.

En viktig del av regeringens minoritetspolitik är enligt regeringen att ge skydd för de nationella minoriteterna och det sägs att det i detta ingår att värna om de mänskliga rättigheterna, att vidta åtgärder mot diskriminering och att främja ömsesidig respekt och förståelse mellan personer med olika bakgrund. Regeringen uttalade att en förutsättning för att uppnå dessa mål är att skydda de nationella minoriteternas fortlevnad och ge dem förutsättningar för att bevara och utveckla sin identitet.

Regeringen angav att det sedan år 2000 finns en arbetsgrupp för att samordna regeringens minoritetspolitik och att den har till uppgift att samordna åtgärder inom minoritetspolitiken, att verka för att minoritetspolitikens mål får genomslag inom olika sakområden samt att medverka till uppföljning och utvärdering av

politiken. Enligt regeringen medverkar arbetsgruppen även i arbetet med att utarbeta rapporter till Europarådet om hur Sverige uppfyller sina åtaganden enligt Europarådskonventionerna.

Som ett led i arbetet för att ge skydd för de nationella minoriteterna anförde regeringen att ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) i november 2001 gavs i uppdrag att under en tvåårsperiod genomföra ett särskilt arbete för att förebygga och motverka diskriminering av romer. Uppdraget redovisades till regeringen i mars 2004 genom rapporten Diskriminering av romer i Sverige och DO underströk i rapporten behovet av ett individuellt och strukturellt perspektiv samt ett minoritetsperspektiv i frågan om diskriminering av romer. Enligt regeringen bereds rapporten, som bl.a. innehåller ett antal förslag till åtgärder, inom regeringskansliet. Vidare anförde regeringen att DO för år 2004 tilldelats medel som möjliggör att det särskilda arbetet för att motverka och förebygga diskriminering av romer kan fortsätta under året. DO:s undersökning visade enligt regeringen att det är viktigt att synliggöra den romska gruppen samt att öka kunskapen om romer och deras situation i samhället. Mot bakgrund härav uttalade regeringen att den inom ramen för minoritetspolitiken skall göra en särskild satsning riktad mot såväl romska ungdomar som ungdomar generellt.

I propositionen återfinns också en redogörelse för olika insatser som vidtagits inom och utanför politikområdet. Det rör bl.a. insatser genom informationskonferenser och samrådsmöten samt framtagande av rapporter, utredningar och samverkan mellan olika länder.

Regeringen uttalade I sina analyser och slutsatser beträffande insatser på den regionala nivån att resultaten från undersökningar som arbetsgruppen vid Länsstyrelsen i Norrbottens län genomfört visar att användandet av minoritetsspråk i kontakter med domstolar och myndigheter är förknippade med vissa svårigheter. Det sägs att användandet försvåras såväl av attityder och värderingar som av språkliga hinder samt att språkkunskaperna hos somliga brukare inte är tillräckliga som en följd av att minoritetsspråken hittills huvudsakligen har varit vardagsspråk i den lokala miljön. Ibland saknas det också viktiga formella ord. Regeringen ansåg att det är angeläget att få djupare kunskap om de enskildas förutsättningar att utnyttja de rättigheter och möjligheter som lagstiftningen medför. Vidare uttalade regeringen att informationsinsatserna behövde förbättras.

I fråga om insatser på den rikstäckande nivån bedömde regeringen att det för att målet för minoritetspolitiken skall kunna förverkligas krävs att de nationella minoriteternas behov och intressen tillgodoses på flera nivåer i samhällsförvaltningen och att detta gäller såväl statliga myndigheter som kommuner och landsting. Enligt regeringen behöver det vidtas fortsatta åtgärder för att öka kunskapen om minoritetspolitiken och för att stimulera till en diskussion om politikens konkreta genomförande på olika nivåer i samhällsförvaltningen, särskilt på den kommunala nivån. Vidare sägs det att det också är angeläget att undersöka om de nationella minoriteterna har fått bättre möjligheter till inflytande utifrån rådande samrådsformer och tilldelade medel för inflytande. Därtill är det enligt regeringen nödvändigt att framöver följa upp de nationella åtgärder som har vidtagits bl.a. inom språk, kultur och utbildning. Regeringens bedömning var därför att det bör bedrivas ett fortsatt arbete för utvärdering av de olika insatserna såväl inom detta politikområde som inom andra berörda politikområden.

Regeringen ansåg att det är väsentligt att minoritetspolitiken genomsyras av ett jämställdhetsperspektiv och att hänsyn tas till kvinnors och mäns olika förutsättningar och behov, men konstaterade samtidigt att det saknades underlag för att bedöma utvecklingen ur ett könsperspektiv. Denna fråga skulle därför i större utsträckning tas upp i det fortsatta uppföljnings- och utvärderingsarbetet. Även ett barn- och ungdomsperspektiv skulle beaktas i arbetet. Även om kunskaperna om nationella minoriteter ökat fanns det enligt regeringen fortfarande ett behov av mer kunskap och ökad medvetenhet om de nationella minoriteterna. Regeringens slutsats var att verksamheten inom politikområdet under år 2005 borde ha den inriktning som redovisats så att den fortsätter att utvecklas i enlighet med intentionerna i den minoritetspolitiska propositionen och målet för politikområdet.

Beträffande Europarådets rapport om rekommendationer till Sverige om hur genomförandet av konventionen kan förbättras uttalade regeringen att det som ett led i Sveriges uppföljning av minoritetspolitiken skulle komma att äga rum ett seminarium om rekommendationerna och uppföljningen av dessa. Seminariet anges vara ett sätt att bereda möjlighet för information och diskussion kring Europarådets rekommendationer. Presskommittén 2004 noterar i detta sammanhang att Europarådet i beslut den 19 juni 2003 (Council of Europé, Committee of Ministers, Recommendation RecChL(2003)1 of the Committee of Ministers on the

application of the European Charter for Regional or Minority Languages by Sweden) rekommenderat svenska staten att uppmuntra eller stödja skapandet eller upprätthållandet av åtminstone en dagstidning på samiska och meänkieli.

I sina överväganden anförde regeringen att sex mnkr avsatts som statsbidrag år 2004 till kommunerna och landstinget i Norrbottens län för de åligganden som följer av lagstiftningen om rätt att använda samiska respektive finska och meänkieli hos förvaltningsdomstolar och myndigheter. Enligt regeringen har Länsstyrelsen i Norrbottens län fördelat medlen med utgångspunkt från en uppskattning av antalet invånare i respektive kommun som talar samiska respektive finska och meänkieli samt kommunernas behov av att vidta åtgärder. Hänsyn har också tagits till att Haparanda och Övertorneå har särskilt hög andel finska medborgare och medborgare med finska som modersmål. Enligt regeringen har Länsstyrelsen i Norrbottens län för år 2004 även tillförts medel ur anslaget för hanteringen av bidragen till kommuner och landsting samt till en arbetsgrupp vid länsstyrelsen som skall följa upp och utvärdera de regionala åtgärderna. Regeringens bedömning var att Länsstyrelsen i Norrbottens län även bör få medel för sådana insatser år 2005. När det gällde bidraget till organisationer som företräder nationella minoriteter var det regeringens bedömning att det fanns ett behov av ett mer sammanhållet bidragssystem för nationella minoriteter. Därför föreslog regeringen att 2,5 mnkr borde föras till detta anslag från anslaget 10:2 Integrationsåtgärder. Beloppet motsvarade enligt regeringen i huvudsak de medel som utbetalats av Integrationsverket till organisationer som företräder nationella minoriteter inom ramen för integrationsstödet. Förslaget innebar att stödet till minoritetsorganisationerna hanteras samlat inom ramen för minoritetspolitiken. Regeringen föreslog att ett anslag på 10,5 mnkr anvisas för år 2005. För år 2006 och år 2007 borde anslaget enligt regeringen beräknas till 10,5 mnkr respektive år.

6.2.2. Den svenska integrationspolitiken

Integrationspolitiken omfattar frågor om lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk eller religiös bakgrund, invandrares etablering i det svenska samhället, svenskt medborgarskap, ersättning till kommunerna för flyktingmottagande, samt

åtgärder för att förebygga och motverka etnisk och religiös diskriminering, främlingsfientlighet och rasism (prop. 2004/05:1, utgiftsområde 8). Inom politikområdet finns myndigheterna Integrationsverket, ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) och Nämnden mot diskriminering. Integrationspolitiken är sektorsövergripande och berör ett flertal andra politikområden.

Målen för integrationspolitiken fastställdes av riksdagen hösten 1997 (prop. 1997/98:16, bet. 1997/98:SfU6, rskr. 1997/98:68) samt kompletterades 2001 (prop. 2000/2001:01, bet. 2000/01:SfU2, rskr. 2000/01:72). En ytterligare ändring av målen beslutades av riksdagen i december 2002 (prop. 2002/2003:01, bet. 2002/03:SfU2, rskr. 2002/03:46). I föreliggande avsnitt återfinns en redogörelse för utvecklingen av den svenska integrationspolitiken.

Sverige, framtiden och mångfalden – från invandrarpolitik till integrationspolitik

Grunden för den svenska integrationspolitiken lades fast genom propositionen 1997/98:16 Sverige, framtiden och mångfalden – från invandrarpolitik till integrationspolitik. Regeringen konstaterade inledningsvis att invandrare är ett begrepp som definieras på en mängd olika sätt. Ibland grundar sig definitionen på objektiva förhållanden som t.ex. födelseland eller medborgarskap, men ibland på människors subjektiva kategoriseringar, antingen som en uppfattning om den egna identiteten eller genom att någon av andra utpekas som invandrare. I det senare fallet kan det enligt regeringen exempelvis handla om en person som talar utmärkt svenska, men med avslöjande brytning eller om någon som uppfattas ha ett osvenskt utseende – synliga minoriteter är ett begrepp som ofta används i andra länder – och som av omgivningen därför beskrivs som invandrare. Vidare konstaterade regeringen att begreppet invandrare inte heller existerar som ett entydigt rättsligt begrepp.

Regeringen anförde att problemen med invandrarbegreppets användning lett till att Statistiska centralbyrån (SCB) och Invandrarverket tillsammans utformat riktlinjer för hur redovisning av statistik bör ske. Förutom de grundläggande indelningarna efter födelseland, medborgarskap och kön föreslog SCB och Invandrarverket en indelning av befolkningen i personer med utländsk bakgrund, personer med både svensk och utländsk bakgrund och personer med svensk bakgrund. Bland personer med utländsk bak-

grund återfinns de som är utrikes födda samt de som är födda i Sverige, men med två utrikes födda föräldrar. De som har både svensk och utländsk bakgrund utgörs av personer födda i Sverige och med en svenskfödd och en utrikes född förälder. Personer med svensk bakgrund är de som är födda i Sverige och vars bägge föräldrar är födda i Sverige. I riktlinjerna anges också ett antal andra indelningar som ofta är viktiga att göra i statistiska redovisningar, i synnerhet vad gäller personer med utländsk bakgrund. Det gäller t.ex. bosättningstid i Sverige, grunder för bosättning och ålder. Enligt regeringen bör riktlinjerna bidra till att förändra användningen av begreppet invandrare i de sammanhang då statistiska beskrivningar används. Endast den som har fått tillstånd att bosätta sig i Sverige är i den svenska statistiken betraktad som invandrare. Invandrarbegreppet är alltså inte i Sverige, som i vissa andra länder, tillämpligt på asylsökande och andra som väntar på beslut, utan har av tradition kopplats till folkbokföringen i landet.

Utgångspunkterna för den nya integrationspolitiken skulle enligt regeringens bedömning formuleras på så sätt att samhällets etniska och kulturella mångfald borde tas som utgångspunkt för den generella politikens utformning och genomförande på alla samhällsområden och nivåer och att politik som riktar sig specifikt till invandrare och grupp borde begränsas till insatser och åtgärder som kunde behövas under den första tiden i Sverige. Som en bakgrund anförde regeringen bl.a. att det är genom den generella politiken och dess styrka som möjligheter ges att på samma sätt som för befolkningen i övrigt påverka invandrares livsvillkor och levnadsförhållanden. Vidare uttalade regeringen att det mot bakgrund av hur invandrarpolitiken kommit att bidra till den felaktiga föreställningen att invandrare är en från svenskar avvikande och homogen grupp är angeläget att framtida säråtgärder riktar sig till invandrare som grupp endast när detta är befogat, dvs. när invandrarskapet är en mer relevant utgångspunkt för åtgärder än andra förhållanden. Därvid ansåg regeringen att det endast är under den allra första tiden i Sverige som det kan finnas skäl att låta själva invandrarskapet stå i fokus för eventuella åtgärder men att hänsyn även då skall tas till individuella skillnader och behov. Att begränsa säråtgärder som riktar sig till invandrare som grupp till den första tiden i Sverige och verka för att den generella politiken utvecklas så att den i större utsträckning tar sin utgångspunkt i mångfalden skulle enligt regeringen bidra till att bryta upp gränsen mellan svenskar och invandrare och ge människor möjlighet att själva välja

identitet och framträda som självständiga individer, med egna resurser och med förmåga att ta ansvar för sitt eget liv.

Regeringen föreslog följande mål och inriktning för den framtida integrationspolitiken:

  • lika rättigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund,
  • en samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund, samt
  • en samhällsutveckling som kännetecknas av ömsesidig respekt och tolerans och som alla oavsett bakgrund skall vara delaktiga i och medansvariga för. Det integrationspolitiska arbetet skall särskilt inriktas på att
  • ge förutsättningar till individers egen försörjning och delaktighet i samhället,
  • värna grundläggande demokratiska värden och verka för kvinnors och mäns lika rättigheter och möjligheter, samt
  • förebygga och motverka diskriminering, främlingsfientlighet och rasism

Skälen för regeringens förslag att inte längre tillämpa en utpekande invandrarpolitik var att Sverige blivit ett samhälle med etnisk och kulturell mångfald och många personer med utländsk bakgrund i flera avseenden hade en oacceptabel situation. Enligt regeringen borde politiken bygga på samhällets mångfald och ge kraft att motverka och förebygga ett utanförskap och en marginalisering som sammanfaller med etniska gränser. Syftet med den nya integrationspolitiken var att skapa lika rättigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund och den borde formuleras som en politik som rör hela befolkningen och samhällsutvecklingen i stort. I vid mening var det således de etniska aspekterna och dimensionerna i samhället som integrationspolitiken borde ta sikte på.

Regeringen anförde att lika rättigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund borde vara ett övergripande mål för integrationspolitiken samt att det med lika rättigheter och möjligheter också följer lika skyldigheter. Vidare anförde regeringen att detta mål är väl förankrat i den svenska, demokratiska traditionen och att det även präglat den hittillsvarande invandrarpolitiken. Regeringen poängterade dock att det inte endast är formella rättigheter och möjligheter som avses utan även reella möjligheter och faktiskt resultat. Enligt regeringen behövde alla kunskaper i svenska för att kunna tillgodogöra sig sina rättigheter, fullgöra sina skyldigheter och vara likvärdiga och medansvariga i

samhället och regeringen uttalade att betoning av det svenska språkets betydelse inte står i konflikt med respekten för dem som har ett annat modersmål än svenska.

I fråga om integrationspolitikens inriktning uttalade regeringen att de som är i majoritet alltid har ett särskilt ansvar gentemot dem som är i minoritet. För att den generella politiken skall präglas av den mångfald som finns i samhället, borde i princip alla vara med och utforma och ta ansvar för den generella politiken, vilket enligt regeringen kunde ske först om mångfalden återspeglas i samhällets institutioner och de demokratiska beslutsprocesserna.

Mot bakgrund av invandrarbegreppets olika innebörd och regeringens bedömning att åtgärder som riktar sig till invandrare som grupp bör begränsas till den första tiden i Sverige, ansåg regeringen att det behövdes en översyn av hur invandrarbegreppet används i olika författningar och uttalade att initiativ kommer att tas till ett sådant arbete. I propositionen utgick regeringen där så var möjligt och lämpligt från de riktlinjer som SCB och Invandrarverket utfärdat och när regeringen använde begreppet invandrare åsyftades endast personer som faktiskt själva har invandrat. En begränsande faktor för denna användning av begreppet angavs dock vara att statistik, utredningar, rapporter etc. som regeringen använt som underlag för propositionen normalt inte innehöll distinktioner av detta slag.

Regeringens bedömning var att särskilda insatser borde vidtas för att stimulera invandrares delaktighet i samhällsutvecklingen. Regeringen anförde att delaktighet handlar både om deltagande i den formella demokratin och om makt och ansvar i vardagslivet. Enligt regeringen hade det under senare år förts en debatt om hur demokratin skulle kunna utvecklas och förnyas i olika avseenden i syfte att öka möjligheterna för medborgarna att vara delaktiga i samhällsutvecklingen. På kommunal nivå hade det enligt regeringen handlat om hur kommuninvånarna skulle få ett mer direkt inflytande och ökade möjligheter att påverka serviceutbudet, men regeringen angav att det också handlade om att samhället måste öppna sig för mångfalden.

Regeringen hade låtit studera demokratiutvecklingen, senast i Demokratiutvecklingskommitténs betänkande SOU 1996:162 På medborgarnas villkor. I betänkandet betonades de nya utmaningar som de etablerade demokratiska strukturerna har att möta i framtiden. Det framhålls att den etniska mångfalden hade ökat i befolkningen samtidigt som personer med invandrarbakgrund var

underrepresenterade i partiorganisationerna och föreningslivet. Regeringen hänvisade också till att Kommunala förnyelsekommittén i sitt betänkande SOU 1996:169 Förnyelse av kommuner och landsting tog upp frågan om representation och redovisade att bland annat personer med invandrarbakgrund var dåligt representerade på den lokala nivån.

Regeringen redovisade uppgifter om att naturaliserade svenska medborgare, dvs. tidigare utländska medborgare som förvärvat svenskt medborgarskap, deltagit i kommunala val i betydligt högre grad än utländska medborgare och att dessa tidigare röstat i lika hög grad eller högre än infödda svenska medborgare. Med stöd av SCB:s redovisningar konstaterade regeringen emellertid att valdeltagandet sjunkit bland dem som nyligen blivit svenska medborgare. Till viss del kunde detta enligt regeringen förklaras med ålderssammansättningen och att många i väljargruppen kommit från länder med samhällssystem som skiljer sig mycket från det svenska. Att naturaliserade förstagångsväljare deltar i riksdagsvalet i mindre utsträckning än andra förstagångsväljare trots att de är födda och uppvuxna i Sverige var emellertid enligt regeringen svårare att förklara. Det låga och sjunkande valdeltagandet bland utländska medborgare kunde enligt regeringen förklaras på flera sätt. En förklaring som anfördes var att många av dem var unga, ogifta och med kort utbildning, vilket normalt brukar sammanfalla med lågt valdeltagande. En annan förklaring var att vistelsetidens längd spelade en stor roll för engagemang och delaktighet i det nya landet. Ytterligare en förklaring var att utländska medborgare utgör en heterogen grupp som ändras kraftigt mellan två val, varvid en del blir svenska medborgare och andra utvandrar samtidigt som gruppen fylls på med nya invandrare. En annan förklaring kunde enligt regeringen vara att uppmärksamheten kring valet till så stor del koncentreras till det nationella valet att kommunalvalen hamnar i bakgrunden. Brist på information och kunskap om politiska partier och politiska frågor och att denna brist hänger samman med språksvårigheter och begränsade kontakter med samhället angavs också hänga samman med lågt valdeltagande. Skillnaden i valdeltagandet mellan män och kvinnor var enligt regeringen betydligt större bland utländska medborgare än i befolkningen som helhet.

Även om det enligt regeringen kunde finnas rimliga förklaringar till att utländska medborgare har ett lägre valdeltagande än svenska medborgare ansåg regeringen att situationen inte var tillfredsställande. Regeringen var djupt oroad över förhållandet att första-

gångsväljare som har en utländsk bakgrund röstar i mindre utsträckning än andra unga människor, då detta kunde vara tecken på utanförskap. Regeringen uttalade att alla människors kompetens och erfarenheter måste tas tillvara för att en demokrati skall utvecklas. Regeringen ansåg att det var en mycket angelägen uppgift att öka delaktigheten i samhället, både generellt och i den politiska processen och anförde att ingen skulle behöva stå utanför till följd av bristande kunskaper om de demokratiska traditionerna och om hur det svenska samhället fungerar. Intresset och engagemanget för en fråga började enligt regeringen ofta i vardagslivet. Därför ansåg regeringen att det var viktigt att stimulera lokala initiativ och engagemang. Regeringen pekade på att det genom budgetpropositionen för år 1997 infördes ett anslag för stöd till demokratiutveckling och anförde att syftet med stödet var att stimulera en utveckling av nya former och strukturer för medborgarnas engagemang, särskilt i utsatta bostadsområden. Den myndighet som skulle ha det övergripande ansvaret för integrationspolitiken borde enligt regeringen ges möjligheter att stimulera dem som invandrar till ett ökat deltagande i samhällslivet. I detta syfte föreslog regeringen i budgetpropositionen för år 1998 att medlen för stöd till demokratiutveckling förs från utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid till utgiftsområde 8 Invandrare och flyktingar. Den myndighet som hade ansvar för integrationspolitiken borde enligt regeringen disponera medlen till bl.a. detta ändamål.

Statliga och kommunala myndigheter borde enligt regeringen inom sina respektive ansvarsområden sträva efter att samhällsinformation når alla i befolkningen oavsett härkomst och etnisk bakgrund och att den är anpassad till mottagarnas skilda förutsättningar och behov. Utöver den generella samhällsinformationen ansåg regeringen att det behövdes särskilda informationsinsatser för att tillgodose nyanlända invandrares behov av samhällsinformation.

Regeringen anförde att Sverige i likhet med en rad andra industriellt utvecklade länder var på väg in i ett nytt samhälle där informationens och kunskapens betydelse för delaktighet och inflytande i samhället ökar i betydelse. Vidare identifierade regeringen att människor med stigande kunskapsnivå i samhället och ökad tilltro till den egna förmågan ställer högre krav på inflytande och delaktighet samt vill ha större makt över sitt liv i närsamhället, i arbetslivet och i samhället i stort. Regeringen anförde därvid att det

under årens lopp vidtagits olika åtgärder för att sprida information och kunskap och att informationstekniken utnyttjas alltmer till informations- och kunskapsspridning. Utvecklingen av Internet var enligt regeringen ett belysande exempel på detta. Enligt regeringen kan information om världen och lokalsamhället nå alla människors vardagsrum via närradio, lokala tv-program och satellit-tv. Den tekniska utvecklingen öppnar enligt regeringen nya möjligheter för kunskapsinhämtande och delaktighet. En förutsättning som angavs var emellertid att tekniken blir tillgänglig för alla och inte bidrar till att öka klyftorna i samhället. Det framhölls också att tekniken ger nya förutsättningar för dem som vill följa vad som händer i hemlandet.

Beträffande det statliga stödet till Stiftelsen Invandrartidningen ansåg regeringen att detta borde avvecklas. Som en bakgrund anfördes det att staten år 1967 beslutat att förbättra informationen till invandrare genom att ge ut en tidning på de vanligaste invandrarspråken och att Stiftelsen Invandrartidningen bildats i detta syfte (prop. 1967/68:149, bet. 1967/68:StatsU174, rskr. 1967/68:358). Vidare anfördes det att det under budgetåret 1971/72 också börjat ges ut en svensk version, På lätt svenska. Propositionen om den framtida verksamheten vid Stiftelsen Invandrartidningen (prop. 1987/88:110, bet. 1987/88:SfU24, rskr. 1987/88:301) ledde enligt regeringen till att riksdagen beslutade att verksamheten vid stiftelsen skulle fortsätta, men i delvis nya former. Bestämmelser för tidningsverksamheten infördes i stiftelsens stadgar och i ett avtal mellan staten och stiftelsen. Stiftelsen fick långtgående frihet att själv utforma sitt redaktionella program. Enligt regeringen hade tidningen innan dessa förändringar beslutades genomfört sin verksamhet utan några större strukturella förändringar, men att verksamheten genom riksdagens beslut rekonstruerades så att förutsättningarna för en modern tidningsproduktion förbättrades. Bland annat höjdes statsbidraget till tidningen och det tidigare förbudet att ta in kommersiella annonser togs bort. Likaså fick en prenumerationsavgift tas ut. Syftet med förändringen var enligt regeringen att öka stiftelsens möjligheter att arbeta på samma villkor som den övriga tidningsvärlden. Det statliga bidraget beräknades till en veckoutgivning av tidningen på nio språk. Syftet var att tidningen skulle skifta utgivningsspråk när invandringen förändrades och ledde till nya språkbehov.

Vid tiden för regeringens proposition utkom tidningen med 44 nummer per år och den gavs ut på finska, arabiska, serbiska/bos-

niska/kroatiska, spanska, persiska, polska och engelska. Medelupplagan för de olika språkeditionerna låg runt 2 000 exemplar. Störst var den finska editionen med cirka 3 400 exemplar och minst den serbokroatiska med cirka 1 300 exemplar. På lätt svenska hade en medelupplaga år 1996 på cirka 19 000 exemplar. Prenumerationen på tidningen var starkt subventionerad och kostade 210 kr för På lätt svenska och 170 kr för språkeditionerna. Många prenumeranter utgjordes av myndigheter och organisationer. En stor del av upplagan av tidningen På lätt svenska användes i sfi-undervisningen. Bland de privatpersoner som var prenumeranter på de olika språkeditionerna fanns även invandrare som varit mycket länge i Sverige. På två av de språk – finska och spanska – som Invandrartidningen utkom på utgavs även tidningar på kommersiell basis. Dessa tidningar hade en prenumererad upplaga av ungefär samma storlek som Invandrartidningen. Förutom Invandrartidningens olika editioner hade stiftelsen en verksamhet med framställning av informationsmaterial på lätt svenska samt på olika språk på uppdragsbasis. Denna verksamhet hade vuxit under senare år. Stiftelsen hade också påbörjat ett utvecklingsarbete i syfte att komplettera traditionella informationskanaler med de möjligheter som informationstekniken öppnade.

Regeringen anförde att det hade gått 30 år sedan stiftelsen bildades och att stiftelsen under dessa år förvärvat stor erfarenhet av att anpassa och rikta information till invandrare. Den ursprungliga motiveringen för att ge ut en tidning på flera språk var enligt regeringen att de som var nya i Sverige behövde få information om det svenska samhället på sitt eget språk. Urvalet av språk hade sedan dess ändrats flera gånger för att svara mot de behov som invandringen aktualiserat. Regeringen menade emellertid att Invandrartidningen bara delvis förmått förändra sin utgivning utifrån de språkbehov som uppkommit allteftersom nya språkgrupper invandrat. Dessutom var antalet tryckta exemplar litet i förhållande till antalet personer från respektive språkområde som fanns i Sverige. De ursprungliga skälen att ge ut tidningen kunde därför enligt regeringen ifrågasättas, både vad gällde tidningens innehåll och läsekretsens sammansättning.

Tidningar på andra språk än svenska fyllde enligt regeringen ett behov både vad gällde information och som språkrör och samlande kraft för den aktuella språkgruppen, men regeringen angav att det kunde ifrågasättas om tidningar för grupper som sedan länge var etablerade i Sverige borde ges ut av en statlig stiftelse. På samma

sätt kunde det enligt regeringen ifrågasättas om behovet av information på lätt svenska bland dem som varit länge i Sverige skall beaktas på annat sätt än det allmänna behov av information på lätt svenska som finns i landet. Regeringen ansåg att invandrare som varit länge i landet i princip borde få sina behov tillgodosedda på samma sätt som andra. I sammanhanget fann regeringen att det allmänna utbudet av information på olika språk ökat väsentligt sedan Invandrartidningens tillkomst samt att det skett förändringar i utbudet av information på lätt svenska. Regeringen noterade också med intresse det ökade kommersiella intresset för samhällets mångfald inom medievärlden.

Enligt regeringen hade intresset att nå nya målgrupper ökat väsenligt i synnerhet på tidningssidan, bl.a. hade en del dagstidningar gett ut särskilda bilagor i områden med många invandrare. Även artiklar och information på olika språk hade prövats. Till detta kom de nya möjligheter att möta det framtida informationsbehovet som informationstekniken och utvecklingen inom radio och tv öppnade. Även tekniken vad gällde framställning av tryckta skrifter lyftes fram. Enligt regeringen kunde vidare en utveckling av medborgarkontoren öppna framtida möjligheter till samhällsinformation på olika språk och på lätt svenska. Regeringen ansåg att utvecklingen vid Invandrartidningen under senare år med en ökad uppdragsverksamhet och utnyttjande av informationsteknik var mycket intressant.

Mot den redovisade bakgrunden ansåg regeringen att det statliga bidraget till Stiftelsen Invandrartidningen borde avvecklas. Vad gällde nyanländas behov av information på eget språk eller på lätt svenska ansåg regeringen att detta var ett behov som måste uppmärksammas och tillgodoses. Den nya myndighet som föreslogs av regeringen i propositionen borde enligt regeringen därvid ha ett övergripande ansvar för sådan information.

I budgetpropositionen för år 1998 föreslog regeringen följaktligen att stödet till Stiftelsen Invandrartidningen skulle avvecklas och att motsvarande medel skulle föras över till den myndighet som skulle ha ansvaret för integrationspolitiken. Regeringen poängterade emellertid att om Stiftelsen Invandrartidningens styrelse bedömde att det fanns möjligheter att bedriva delar av verksamheten vidare på uppdragsbasis, hade stiftelsen ett eget kapital som, i den mån det inte behövdes för att täcka avvecklingskostnader, borde kunna användas för att utveckla livskraftiga delar av verksamheten.

Riksdagen beslutade senare i enlighet med regeringens proposition.

Budgetpropositionen för 2001

I propositionen 2000/01:1 Budgetpropositionen för 2001 föreslog regeringen att integrationspolitikens mål skulle kompletteras med ordet skyldigheter. Integrationspolitikens mål formulerades därmed som lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund, en samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund, samt en samhällsutveckling som kännetecknas av ömsesidig respekt och tolerans och som alla oavsett bakgrund skall vara delaktiga i och medansvariga för.

Som en bakgrund till ändringen anförde regeringen följande:

Riksdagen har beslutat om mål för integrationspolitiken (prop. 1997/98:16, bet. 1997/98:SfU6, rskr. 1997/98:68). Integrationspolitikens mål enligt detta beslut är lika rättigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund, en samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund, samt en samhällsutveckling som kännetecknas av ömsesidig respekt och tolerans och som alla oavsett bakgrund skall vara delaktiga i och medansvariga för. I samband med att riksdagen antog dessa mål för integrationspolitiken underströk både regeringen och riksdagen att målet om allas lika rättigheter och möjligheter även innebär att alla har lika skyldigheter oavsett etnisk och kulturell bakgrund. Riksdagen har senare i bet 1999/2000:SfU10, rskr. 1999/2000:188 givit regeringen tillkänna att detta bör tydliggöras genom en komplettering av målen för integrationspolitiken. Ordet skyldigheter skall därför fogas till det integrationspolitiska målet om lika rättigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund.

I propositionen uttalade regeringen att mångfalden är en viktig kraft för utvecklingen av det svenska samhället, men regeringen konstaterade samtidigt att det finns stora skillnader i makt och levnadsvillkor mellan människor som lever i Sverige. Enligt regeringen berodde dessa skillnader främst på klasstillhörighet och kön, men en annan orsak angavs vara att många invandrare diskrimineras på grund av sin etniska bakgrund. Regeringen pekade på ett antal skillnader i levnadsomständigheterna mellan personer med invandrarbakgrund och befolkningen i övrigt: situationen på arbetsmarknaden är särskilt besvärlig för invandrare som är födda i utomeuropeiska länder, betydligt fler bland dem med invandrarbakgrund

har låga inkomster och andelen socialbidragstagare är högre, flera undersökningar har tytt på att invandrare i genomsnitt mår sämre än personer födda i Sverige och att de lider av andra typer av ohälsa, andelen ungdomar som går vidare till högre studier är lägre bland dem som har utländsk bakgrund än bland befolkningen i övrigt. Till dessa omständigheter skulle det enligt regeringen läggas en betydande boendesegregation i kommuner, där majoriteten av de utlandsfödda och deras barn bor. Regeringen anförde att integrationspolitiken syftar till att bryta denna negativa utveckling genom åtgärder som gör att samhället tar tillvara befolkningens kompetens, oavsett kön, etnicitet och kulturell bakgrund.

Regeringen uttalade att utgångspunkten för integrationspolitiken är att låta den mångfald som finns i samhället vara grunden för den generella politikens utformning, och att insatser för att stärka integrationen därför skett inom de flesta politikområden. Enligt regeringen var arbetsmarknads- och utbildningspolitiken av särskild betydelse för att bryta segregationen. Vidare var det en central aspekt att även anlägga ett könsperspektiv på integrationspolitiken.

I sina analyser och slutsatser anförde regeringen bl.a. att tillståndet inom området inte var tillfredsställande i förhållande till de mål som riksdagen beslutat. Regeringen uttalade att segregationen i det svenska samhället fortfarande var stor och att många människor med utländsk bakgrund upplevde det svenska samhället som diskriminerande och ställde krav på att större insatser görs för att alla skall behandlas lika oavsett kön, klass och etnisk bakgrund. Enligt regeringen krävs det ett långsiktigt arbete för att nå lösningar på segregation, utanförskap och etnisk diskriminering. Regeringen anförde därför att den skulle komma att fortsätta prioritera insatser som bidrar till en ökad integration och till att den etniska mångfalden i samhället tas tillvara. Arbetet med att införliva de integrationspolitiska målen inom olika sektorer skulle enligt regeringen ske med full kraft. Den etniska och kulturella mångfalden i samhället skulle främjas.

Budgetpropositionen för 2003

Regeringen föreslog i sin proposition 2002/03:1 Budgetpropositionen för 2003 att integrationspolitikens mål skulle tydliggöras och att den skulle formuleras enligt följande:

– lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk

och kulturell bakgrund – en samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund – en samhällsutveckling som kännetecknas av ömsesidig respekt för

olikheter inom de gränser som följer av samhällets grundläggande demokratiska värderingar och som alla oavsett bakgrund skall vara delaktiga i och medansvariga för.

Regeringen anförde att det i skrivelsen Integrationspolitik för 2000-talet (skr. 2001/2002:129, bet. 2001/02:SfU15, rskr. 2001/02:287) har redovisats hur integrationspolitiken utvecklats sedan de integrationspolitiska målen beslutades år 1997 samt att det där aviserats att regeringen haft för avsikt att tydliggöra integrationspolitikens mål. Enligt regeringen borde begreppet tolerans tas bort för att tydligare markera att olikheter måste respekteras på lika villkor samtidigt som det var angeläget att markera att respekten för etniska, religiösa och kulturella olikheter inte innebär att varje handling eller yttring som har sin grund i sådana olikheter är acceptabla i ett demokratiskt samhälle. Regeringen uttalade att en utgångspunkt självfallet måste vara att samhällets grundläggande värderingar skall gälla alla och att detta uttryckligen borde framgå av målen för integrationspolitiken. Vidare anförde regeringen att de yttersta gränserna i samhället sätts av landets lagar och att det till de grundläggande värdena också hör jämställdhet mellan könen samt respekt för de mänskliga fri- och rättigheterna. Med de föreslagna ändringarna markerades enligt regeringen därmed tydligare att integrationsprocessen skall präglas av ömsesidig respekt för människors olikheter så länge inte dessa bryter mot samhällets grundläggande demokratiska värderingar.

Regeringen konstaterade i sina analyser och slutsatser att det fanns en ökad medvetenhet om den etniska mångfalden i samhället och att den tillvaratas bättre än tidigare. De insatser som gjorts hade emellertid enligt regeringen inte alltid varit tillräckligt effektiva och de avsedda resultaten hade inte alltid uppnåtts. Regeringen anförde att skillnaderna mellan invandrare och infödda fortfarande var oacceptabelt stora samt att arbetet med att få fullt genomslag för de integrationspolitiska målen var en lång process. Hur väl integrationen lyckas skulle enligt regeringen avgöras av faktorer såväl på individnivå som på samhällsnivå. Enligt regeringens bedömning fanns det inga skäl till förändringar av den huvudsakliga inriktningen på integrationspolitiken. Regeringen uttalade därför att integrationspolitiken även i fortsättningen skulle inriktas på att

skapa förutsättningar för egen försörjning och delaktighet, att värna grundläggande demokratiska värderingar och att verka för kvinnors och mäns lika rättigheter. Vidare uttalade regeringen att olika åtgärder skulle vidtas inom flera samhällsområden. Särskilda satsningar skulle genomföras för att öka sysselsättningen bland invandrare samt för att förbättra undervisningen i svenska och ansträngningarna för att motverka etnisk diskriminering och främja etnisk mångfald i arbetslivet skulle intensifieras. Former och metoder för validering av utländsk yrkeskompetens skulle utvecklas. Myndigheternas ansvar för integrationspolitiken skulle tydliggöras och Integrationsverkets uppföljande och utvärderande roll skulle underlättas. Uppväxtvillkoren för barn och ungdomar och jämställdhet mellan kvinnor och män skulle uppmärksammas mer. Insatserna mot rasism och främlingsfientlighet skulle effektiviseras och förstärkas. En tydligare betoning skulle göras på att integration är en process som sker både på individuell och samhällelig nivå och att grundläggande värderingar som bygger på mänskliga rättigheter måste gälla för alla i en samhällsgemenskap. Denna inriktning på integrationspolitiken skulle enligt regeringen få genomslag redan vid introduktionen av nyanlända invandrare och den skulle göras med ett medvetet könsperspektiv.

Budgetpropositionen för 2005

I sin proposition 2004/05:1 Budgetpropositionen för 2005 fann regeringen att resultatbedömningen visat att klyftorna mellan utrikes och inrikes födda fortfarande var stora inom ett flertal områden och att alla inte hade samma möjligheter trots omfattande insatser. Enligt regeringen var det också tydligt att utrikes födda kvinnor hade det sämre ställt än utrikes födda män på många områden. Ett skäl som anfördes till detta var att utrikes födda kvinnor fick en sämre introduktion än utrikes födda män vilket enligt regeringen också delvis kunde förklara skillnaderna i sysselsättning mellan utrikes födda kvinnor och män. Vidare anförde regeringen att sysselsättningen under år 2004 minskat både för utrikes födda och hela den arbetsföra befolkningen samt att minskningen i sysselsättningen bland utrikes födda är större än bland inrikes födda. En viktig faktor av stor betydelse för sysselsättningen bland utrikes födda var enligt regeringen vistelsetiden i landet. Skillnaderna i sysselsättning mellan inrikes och utrikes födda personer

förklarades enligt regeringen också av den diskriminering som fanns i det svenska samhället samt av de brister som fanns inom introduktionen av nyanlända invandrare.

Regeringen anförde att personer med utländsk bakgrund fortfarande var underrepresenterade vad gäller valdeltagande, politiska förtroendeuppdrag och medborgerligt deltagande. Att öka andelen personer med utländsk bakgrund på dessa områden var enligt regeringen en viktig och angelägen uppgift för såväl integrations- som demokratipolitiken. Regeringen uttalade därför att den i samverkan med bl.a. riksdagspartierna och Kommunförbundet samt Landstingsförbundet skulle fortsätta arbetet med att öka kunskapen om hinder och möjligheter för personer med utländsk bakgrund att delta i den politiska processen.

6.3. Mediesituationen för invandrare och nationella minoriteter, m.m.

6.3.1. Det mångetniska samhället

Sedan år 1970 fram till i dag har antalet utrikes födda personer i princip fördubblats, från drygt 500 000 till cirka 1,1 miljoner personer, och Sverige tillhör numera ett av världens mer mångetniska samhällen. Summan av antalet personer som är utrikes födda och inrikes födda med båda föräldrarna födda utomlands uppgår till drygt 15 procent av den svenska befolkningen. Om utgångspunkten i stället är utrikes födda och inrikes födda med minst en förälder född utomlands uppgår antalet personer till drygt 20 procent av den totala befolkningen.

Tabell 6.1 Befolkning efter utrikes och inrikes födda, åldersgrupp, år och kön

2003 Man Kvinna Totalt Utrikes född med bosättningstid 0

  • år i Sverige 0
  • år

21 740

21 241

42 981

16

  • år

5 557

5 324

10 881

20

  • år

9 362

1 2907

22 269

25

  • år

30 861

32 461

63 322

35

  • år

18 054

16 962

35 016

45

  • år

7 997

7 369

15 366

55

  • år

3 972

3 486

7 458

65

  • år

2 280

2 447

4 727

Totalt

99 823

102 197

202 020

Utrikes född med bosättningstid 5 år eller mera i Sverige 0

  • år

20 249

19 460

39 709

16

  • år

18 535

17 266

35 801

20

  • år

23 816

23 021

46 837

25

  • år

54 922

63 328

118 250

35

  • år

89 636

89 200

178 836

45

  • år

81 012

86 418

167 430

55

  • år

67 034

67 573

134 607

65

  • år

60 961

93 624

154 585

Totalt

416 165

459 890

876 055

Inrikes född med utrikes födda föräldrar 0

  • år

83 052

79 117

162169

16

  • år

11 905

11 213

23 118

20

  • år

13 056

12 334

25 390

25

  • år

24 220

22 475

46 695

35

  • år

18 093

17 102

35 195

45

  • år

9 603

9 159

18 762

55

  • år

1 767

1 622

3 389

65

  • år 218 196 414

Totalt

161 914

153 218

315 132

Totalt 0

  • år

881 946

836 425 1 718 371

16

  • år

222 871

211 048

433 919

20

  • år

265 094

254 923

520 017

25

  • år

592 682

572 372 1 165 054

35

  • år

645 091

617 372 1 262 463

45

  • år

596 878

583 212 1 180 090

55

  • år

580 543

573 959 1 154 502

65

  • år

661 551

879 703 1 541 254

Totalt

4 446 656 4 529 014 8 975 670

Källa: Integrationsverket.

Som framgår av tabellerna 6.2 och 6.3 kommer de utrikes födda och de utländska medborgare som är bosatta i Sverige från ett stort antal länder. Det framgår också att antalet personer från respektive land varierar kraftigt.

Tabell 6.2 Utrikes födda efter födelseland

2004

Afghanistan 7 830 Albanien 599 Algeriet 1 896 Andorra 1 Angola 536

Antigua och Barbuda

8

Arabemiraten, Förenade

445

Argentina 2 681 Armenien 674 Australien 2 594

Azerbajdzjan 507 Bahamas 22 Bahrain 54 Bangladesh 3 593 Barbados 107

Belgien 1 399 Belize 5 Benin 26 Bermuda 4 Bhutan 15

Bolivia 2 611 Bosnien-Hercegovina 54 514 Botswana 55 Brasilien 4 229 Brittiska Jungfruöarna 0

Brunei 3 Bulgarien 3 901 Burkina Faso 52 Burundi 744 Centralafrikanska republiken 35

Chile 27 699 Colombia 8 462 Costa Rica 249 Cypern 449 Danmark 41 663

Djibouti 70 Dominica 48 Dominikanska republiken 364 Ecuador 1 308 Egypten 2 408

2004

Ekvatorialguinea 18 El Salvador 2 425 Elfenbenskusten 415 Eritrea 4 743 Estland 9 920

Etiopien 11 213 Fiji 44 Filippinerna 6 858 Finland 186 589 Frankrike 6 311

Gabon 4 Gambia 2 858 Gaza-området 255 Georgien 308 Ghana 1 278

Gibraltar 5 Grekland 10 794 Grenada 41 Guatemala 687 Guinea 160

Guinea-Bissau 94 Guyana 118 Haiti 113 Honduras 260 Hongkong 580

Indien 12 928 Indonesien 1 873 Irak 70 117 Iran 53 982 Irland 1 413

Island 1 945 Italien 6 597 Jamaica 219 Japan 2 540 Jordanien 1 451

Jugoslavien 74 559 Kambodja 363 Kamerun 450 Kanada 2 503 Kap Verde 325

Kazakstan 524 Kenya 1 515 Kina 11 923 Kirgistan 164 Kiribati 5

2004

Komorerna 5 Kongo 315 Kongo, Demokratiska republiken 1 298 Korea, nord- 70 Korea, syd- 9 695

Kroatien 5 853 Kuba 1 757 Kuwait 994 Laos 404 Lesotho 22

Lettland 2 581 Libanon 21 106 Liberia 727 Libyen 503 Liechtenstein 2

Litauen 1 694 Luxemburg 146 Madagaskar 75 Makedonien 3 179 Malawi 51

Malaysia 1 103 Maldiverna 12 Mali 59 Malta 101 Marocko 5 351

Marshallöarna 0 Mauretanien 27 Mauritius 146 Mexiko 1 408 Mikronesien 0

Mocambique 242 Moldavien 205 Monaco 19 Mongoliet 96 Myanmar 185

Namibia 60 Nauru 2 Nederländerna 5 454 Nepal 209 Nicaragua 482

Niger 15 Nigeria 1 106 Norge 45 000 Nya Zeeland 800 Oman 18

2004

Pakistan 4 099 Palau 0 Panama 218 Papua Nya Guinea 25 Paraguay 140

Peru 5 315 Polen 43 472 Portugal 2 552 Qatar 41 Rumänien 12 536

Rwanda 206 Ryssland 10 133 Salomonöarna 3 San Marino 5 Sao Tomé och Principé 10

Saudiarabien 969 Schweiz 2 568 Senegal 306 Serbien och Montenegro 1 896 Seychellerna 56

Sierra Leone

498

Singapore 492 Slovakien 463 Slovenien 792 Somalia 15 294

Sovjetunionen fd

6 954

Spanien 5 525 Sri Lanka 6 157 St Kitts och Nevis 2 St Lucia 26

St Vincent och Grenadinerna

12

Storbritannien och Nordirland

16 798

Sudan 961 Surinamn 26 Swaziland 16

Sverige 0 Sydafrika 1 489 Syrien 16 168 Tadzjikistan 112 Taiwan 702

Tanzania 1 040 Tchad 38 Thailand 16 281 Tjeckien 569 Tjeckoslovakien fd 6 763

2004

Togo 254 Tonga 23 Trinidad och Tobago 254 Tunisien 3 075 Turkiet 34 965

Turkmenistan 125 Tuvalu 0 Tyskland 40 826 Uganda 2 487 Ukraina 2 519

Ungern 13 672 Uruguay 2 350 USA 15 301 Uzbekistan 441 Vanuatu 0

Vatikanstaten 0 Venezuela 549 Vietnam 12 038 Vitryssland 988 Västbanken/Gazaremsan 1 605

Västra Samoa

21

Yemen 224 Zambia 293 Zimbabwe 329 Österrike 5 899

Östtimor 1 Okänt födelseland 520

Källa: SCB.

Tabell 6.3. Utländska medborgare efter medborgarskapsland

2004

Afghanistan 6 781 Albanien 334 Algeriet 544 Andorra 1 Angola 207

Antigua och Barbuda

3

Arabemiraten, Förenade

41

Argentina 495 Armenien 528 Australien 1 806

2004

Azerbajdzjan 350 Bahamas 5 Bahrain 17 Bangladesh 1 315 Barbados 79

Belgien 738 Belize 0 Benin 8 Bhutan 7 Bolivia 660

Bosnien-Hercegovina 14 8214 Botswana 28 Brasilien 1 684 Brunei 1 Bulgarien 810

Burkina Faso

23

Burundi 763 Centralafrikanska republiken 20 Chile 8 949 Colombia 1 213

Costa Rica

77

Cypern 93 Danmark 31 170 Djibouti 35 Dominica 17

Dominikanska republiken

149

Ecuador 492 Egypten 683 Ekvatorialguinea 4 El Salvador 596

Elfenbenskusten 217 Eritrea 1 320 Estland 2 155 Etiopien 1 929 Fiji 21

Filippinerna 2 277 Finland 90 303 Frankrike 5 208 Gabon 1 Gambia 1 359

Georgien 177 Ghana 624 Grekland 4 478 Grenada 32 Guatemala 74

2004

Guinea 73 Guinea-Bissau 29 Guyana 24 Haiti 23 Honduras 100

Hongkong 0 Indien 3 023 Indonesien 664 Irak 39 772 Iran 12 443

Irland 1 421 Island 4 155 Israel 616 Italien 4 826 Jamaica 69

Japan 1 997 Jordanien 693 Jugoslavien 0 Kambodja 57 Kamerun 396

Kanada 1 645 Kap Verde 59 Kazakstan 387 Kenya 705 Kina 6 171

Kirgistan 145 Kiribati 5 Komorerna 0 Kongo 195 Kongo, Demokratiska republiken 825

Korea, nord-

7

Korea, syd-

634

Kroatien 3 581 Kuba 879 Kuwait 24

Laos 146 Lesotho 4 Lettland 1 072 Libanon 2 225 Liberia 247

Libyen 230 Liechtenstein 4 Litauen 1 451 Luxemburg 29 Madagaskar 13

2004

Makedonien 1 304 Malawi 16 Malaysia 751 Maldiverna 3 Mali 22

Malta 55 Marocko 1 510 Mauretanien 11 Mauritius 50 Mexiko 733

Mikronesien 0 Mocambique 68 Moldavien 173 Monaco 1 Mongoliet 75

Myanmar 134 Namibia 23 Nauru 0 Nederländerna 4 806 Nepal 75

Nicaragua 183 Niger 2 Nigeria 721 Norge 35 558 Nya Zeeland 552

Oman 12 Pakistan 1 513 Palau 0 Panama 52 Papua Nya Guinea 5

Paraguay 32 Peru 1 697 Polen 14 664 Portugal 1 314

Qatar 19 Rumänien 2 360 Rwanda 195 Ryssland 7 123 Salomonöarna 1

San Marino

2

Sao Tomé och Principé

0

Saudiarabien 119 Schweiz 1 938 Senegal 144

2004

Serbien och Montenegro

18 217

Seychellerna 35 Sierra Leone 430 Singapore 243 Slovakien 505

Slovenien 520 Somalia 8 979 Sovjetunionen fd 0 Spanien 3 850 Sri Lanka 971

St Kitts och Nevis

0

St Lucia

11

St Vincent och Grenadinerna

7

Storbritannien och Nordirland

14 561

Sudan 602

Surinamn 3 Swaziland 3 Sydafrika 526 Syrien 4 217 Tadzjikistan 61

Taiwan 180 Tanzania 449 Tchad 27 Thailand 9 795 Tjeckien 581 Tjeckoslovakien fd 0

Togo 87 Tonga 8 Trinidad och Tobago 114 Tunisien 889 Turkiet 12 269

Turkmenistan 80 Tyska dem rep 0 Tyskland 19 938 Tyskland Förbundsrep (Väst) 0 Uganda 652

Ukraina 1 701 Ungern 2 309 Uruguay 315 USA 9 260 Uzbekistan 338

Vanuatu 0 Vatikanstaten 0 Venezuela 214 Vietnam 2 045 Vitryssland 610

2004

Västra Samoa

4

Yemen 64 Yemen dem folkrep 0 Zambia 106 Zimbabwe 134

Österrike 2 911 Östtimor 0 Okänt medborgarskap 1 703 Statslös 5 153 Under utredning 662

Källa: SCB.

Av tabell 6.4 framgår bl.a. att en majoritet av de personer som är utrikes födda och inrikes födda med utrikes födda föräldrar är bosatta i storstadslänen.

Tabell 6.4 Befolkning efter län, utrikes och inrikes födda, år och kön

2003 Man Kvinna Totalt Stockholms län Utrikes född med bosättningstid 0

  • år i Sverige

30 174

31 363

61 537

Utrikes född med bosättningstid 5 år eller mera i Sverige

132 476

146 839

279 315

Inrikes född med utrikes födda föräldrar

57 320

54 493

111 813

Totalt

912 830

948 042 1 860 872

Uppsala län Utrikes född med bosättningstid 0

  • år i Sverige

3 317

3 475

6 792

Utrikes född med bosättningstid 5 år eller mera i Sverige

13 272

14 720

27 992

Inrikes född med utrikes födda föräldrar

5 097

4 915

10 012

Totalt

148 200

152 295

300 495

Södermanlands län Utrikes född med bosättningstid 0

  • år i Sverige

2 523

2 666

5 189

Utrikes född med bosättningstid 5 år eller mera i Sverige

12 554

13 876

26 430

Inrikes född med utrikes födda föräldrar

5 275

4 880

10 155

Totalt

128 904

131 476

260 380

2003 Man Kvinna Totalt Östergötlands län Utrikes född med bosättningstid 0

  • år i Sverige

3 418

3 715

7 133

Utrikes född med bosättningstid 5 år eller mera i Sverige

15 533

16 383

31 916

Inrikes född med utrikes födda föräldrar

5 827

5 289

11 116

Totalt

207 158

207 739

414 897

Jönköpings län Utrikes född med bosättningstid 0

  • år i Sverige

2 626

2 880

5 506

Utrikes född med bosättningstid 5 år eller mera i Sverige

13 780

14 937

28 717

Inrikes född med utrikes födda föräldrar

5 016

4 746

9 762

Totalt

163 206

165 453

328 659

Kronobergs län Utrikes född med bosättningstid 0

  • år i Sverige

1 691

1 805

3 496

Utrikes född med bosättningstid 5 år eller mera i Sverige

6 719

7 231

13 950

Inrikes född med utrikes födda föräldrar

2 008

1 879

3 887

Totalt

88 968

88 480

177 448

Kalmar län Utrikes född med bosättningstid 0

  • år i Sverige

1 594

1 675

3 269

Utrikes född med bosättningstid 5 år eller mera i Sverige

6 136

6 644

12 780

Inrikes född med utrikes födda föräldrar

1 721

1 632

3 353

Totalt

116 760

118 126

234 886

Gotlands län Utrikes född med bosättningstid 0

  • år i Sverige

200 243 443

Utrikes född med bosättningstid 5 år eller mera i Sverige

812 1 066 1 878

Inrikes född med utrikes födda föräldrar

233 259 492

Totalt

28 390

29 145

57 535

Blekinge län Utrikes född med bosättningstid 0

  • år i Sverige

1 285

1 224

2 509

Utrikes född med bosättningstid 5 år eller mera i Sverige

4 269

4 672

8 941

Inrikes född med utrikes födda föräldrar

1 269

1 159

2 428

Totalt

75 147

74 742

149 889

2003 Man Kvinna Totalt Skåne län Utrikes född med bosättningstid 0

  • år i Sverige

16 634

15 960

32 594

Utrikes född med bosättningstid 5 år eller mera i Sverige

61 929

67 993

129 922

Inrikes född med utrikes födda föräldrar

23 666

22 448

46 114

Totalt

566 871

585 826 1 152 697

Hallands län Utrikes född med bosättningstid 0

  • år i Sverige

2 005

2 033

4 038

Utrikes född med bosättningstid 5 år eller mera i Sverige

9 912

11 075

20 987

Inrikes född med utrikes födda föräldrar

3 263

3 287

6 550

Totalt

139 856

141 466

281 322

Västra Götalands län Utrikes född med bosättningstid 0

  • år i Sverige

17 649

17 520

35 169

Utrikes född med bosättningstid 5 år eller mera i Sverige

75 245

80 172

155 417

Inrikes född med utrikes födda föräldrar

29 229

27 469

56 698

Totalt

752 487

762 505 1 514 992

Värmlands län Utrikes född med bosättningstid 0

  • år i Sverige

2 676

2 561

5 237

Utrikes född med bosättningstid 5 år eller mera i Sverige

6 941

8 610

15 551

Inrikes född med utrikes födda föräldrar

1 921

1 818

3 739

Totalt

135 915

137 648

273 563

Örebro län Utrikes född med bosättningstid 0

  • år i Sverige

2 543

2 694

5 237

Utrikes född med bosättningstid 5 år eller mera i Sverige

10 950

11 882

22 832

Inrikes född med utrikes födda föräldrar

4 277

4 102

8 379

Totalt

135 308

138 627

273 935

Västmanlands län Utrikes född med bosättningstid 0

  • år i Sverige

2 519

2 825

5 344

Utrikes född med bosättningstid 5 år eller mera i Sverige

14 502

15 729

30 231

Inrikes född med utrikes födda föräldrar

5 890

5 581

11 471

Totalt

129 533

130 601

260 134

2003 Man Kvinna Totalt Dalarnas län Utrikes född med bosättningstid 0

  • år i Sverige

1 548

1 680

3 228

Utrikes född med bosättningstid 5 år eller mera i Sverige

7 012

7 908

14 920

Inrikes född med utrikes födda föräldrar

2 405

2 232

4 637

Totalt

137 957

138 563

276 520

Gävleborgs län Utrikes född med bosättningstid 0

  • år i Sverige

1 829

1 945

3 774

Utrikes född med bosättningstid 5 år eller mera i Sverige

6 542

7 070

13 612

Inrikes född med utrikes födda föräldrar

2 173

2 061

4 234

Totalt

137 816

139 050

276 866

Västernorrlands län Utrikes född med bosättningstid 0

  • år i Sverige

1 408

1 561

2 969

Utrikes född med bosättningstid 5 år eller mera i Sverige

4 633

5 304

9 937

Inrikes född med utrikes födda föräldrar

1 367

1 268

2 635

Totalt

121 590

122 515

244 105

Jämtlands län Utrikes född med bosättningstid 0

  • år i Sverige

686 649 1 335

Utrikes född med bosättningstid 5 år eller mera i Sverige

1 826

2 414

4 240

Inrikes född med utrikes födda föräldrar

386 359 745

Totalt

63 895

63 750

127 645

Västerbottens län Utrikes född med bosättningstid 0

  • år i Sverige

1 777

1 825

3 602

Utrikes född med bosättningstid 5 år eller mera i Sverige

4 916

5 759

10 675

Inrikes född med utrikes födda föräldrar

1 354

1 342

2 696

Totalt

127 806

128 150

255 956

Norrbottens län Utrikes född med bosättningstid 0

  • år i Sverige

1 721

1 898

3 619

Utrikes född med bosättningstid 5 år eller mera i Sverige

6 206

9 606

15 812

Inrikes född med utrikes födda föräldrar

2 217

1 999

4 216

Totalt

128 059

124 815

252 874

2003 Man Kvinna Totalt Totalt Utrikes född med bosättningstid 0

  • år i Sverige

99 823

102 197

202 020

Utrikes född med bosättningstid 5 år eller mera i Sverige

416 165

459 890

876 055

Inrikes född med utrikes födda föräldrar

161 914

153 218

315 132

Totalt

4 446 656 4 529 014 8 975 670

Källa: Integrationsverket.

Tabell 6.5 visar demografin länsvis för personer som är utrikes födda samt deras födelseregion. Av tabellerna 6.6 och 6.7 framgår vidare antalet personer som är utrikes födda eller utländska medborgare inom respektive A-region i Sverige. A-regionerna motsvarar blockregionerna i Presstödsförordningen, se avsnitt 6.3.4.

Tabell 6.5 Befolkning efter län, födelseregion, år och kön

2003 Man Kvinna Totalt Stockholms län Sverige 750 180 769 840 1 520 020 Norden utom Sverige 31 176 46 943 78 119 EU15 utom Norden 20 480 15 905 36 385 Europa utom EU15 och Norden 23 781 31 167 54 948 Nordamerika 5 332 4 566 9 898 Sydamerika 12 625 12 964 25 589 Afrika 15 984 13 483 29 467 Asien 52 401 52 658 105 059 Oceanien 800 472 1 272 Totalt 912 759 947 998 1 860 757 Uppsala län Sverige 131 611 134 100 265 711 Norden utom Sverige 3 806 5 230 9 036 EU15 utom Norden 1 679 1 322 3 001 Europa utom EU15 och Norden 2 149 2 830 4 979 Nordamerika 592 500 1 092 Sydamerika 895 933 1 828 Afrika 1 263 1 038 2 301 Asien 6 102 6 282 12 384 Oceanien 100 56 156 Totalt 148 197 152 291 300 488

2003 Man Kvinna Totalt Södermanlands län Sverige 113 827 114 934 228 761 Norden utom Sverige 5 848 6 903 12 751 EU15 utom Norden 1 100 987 2 087 Europa utom EU15 och Norden 2 641 3 158 5 799 Nordamerika 273 284 557 Sydamerika 590 604 1 194 Afrika 653 571 1 224 Asien 3 927 4 006 7 933 Oceanien 41 28 69 Totalt 128 900 131 475 260 375 Östergötlands län Sverige 188 207 187 641 375 848 Norden utom Sverige 3 658 4 569 8 227 EU15 utom Norden 1 795 1 451 3 246 Europa utom EU15 och Norden 5 116 5 811 10 927 Nordamerika 364 347 711 Sydamerika 1 031 945 1 976 Afrika 722 581 1 303 Asien 6 203 6 342 12 545 Oceanien 54 41 95 Totalt 207 150 207 728 414 878 Jönköpings län Sverige 146 800 147 636 294 436 Norden utom Sverige 2 809 3 575 6 384 EU15 utom Norden 1 366 1 317 2 683 Europa utom EU15 och Norden 6 242 6 768 13 010 Nordamerika 292 292 584 Sydamerika 567 583 1 150 Afrika 671 547 1 218 Asien 4 414 4 696 9 110 Oceanien 42 33 75 Totalt 163 203 165 447 328 650 Kronobergs län Sverige 80 558 79 444 160 002 Norden utom Sverige 1 520 1 701 3 221 EU15 utom Norden 1 031 949 1 980 Europa utom EU15 och Norden 3 326 3 704 7 030 Nordamerika 187 215 402 Sydamerika 598 590 1 188 Afrika 297 260 557 Asien 1 434 1 599 3 033 Oceanien 14 16 30 Totalt 88 965 88 478 177 443

2003 Man Kvinna Totalt

Kalmar län Sverige

109 030

109 807

218 837

Norden utom Sverige

1 485

1 758

3 243

EU15 utom Norden

1 219

1 074

2 293

Europa utom EU15 och Norden

2 622

2 975

5 597

Nordamerika 200 182 382 Sydamerika 286 312 598 Afrika 284 211 495 Asien 1 600 1 784 3 384 Oceanien 30 21 51 Totalt 116 756 118 124 234 880

Gotlands län Sverige

27 378

27 836

55 214

Norden utom Sverige

238

443

681

EU15 utom Norden

169

169

338

Europa utom EU15 och Norden

186

271

457

Nordamerika

42 41 83

Sydamerika 76 62 138 Afrika 67 57 124 Asien 225 255 480 Oceanien 9 10 19 Totalt 28 390 29 144 57 534

Blekinge län Sverige

69 593

68 846

138 439

Norden utom Sverige

1 285

1 412

2 697

EU15 utom Norden

581

518

1 099

Europa utom EU15 och Norden

2 312

2 616

4 928

Nordamerika 116 135 251 Sydamerika 185 164 349 Afrika 118 100 218 Asien 931 931 1 862 Oceanien 21 16 37 Totalt 75 142 74 738 149 880

Skåne län Sverige

488 308

501 873

990 181

Norden utom Sverige

14 384

15 171

29 555

EU15 utom Norden

7 952

7 210

15 162

Europa utom EU15 och Norden

28 969

34 758

63 727

Nordamerika

1 672

1 510

3 182

Sydamerika

2 743

2 886

5 629

Afrika

3 099

2 483

5 582

Asien

19 375

19 681

39 056

Oceanien 273 192 465 Totalt 566 775 585 764 1 152 539

2003 Man Kvinna Totalt

Hallands län Sverige

127 939

128 358

256 297

Norden utom Sverige

2 553

3 154

5 707

EU15 utom Norden

1 507

1 315

2 822

Europa utom EU15 och Norden

4 691

5 174

9 865

Nordamerika 327 347 674 Sydamerika 459 427 886 Afrika 319 270 589 Asien 2 016 2 394 4 410 Oceanien 40 23 63 Totalt 139 851 141 462 281 313

Västra Götalands län Sverige

659 593

664 813 1 324 406

Norden utom Sverige

21 185

25 796

46 981

EU15 utom Norden

9 933

7 858

17 791

Europa utom EU15 och Norden

22 679

25 730

48 409

Nordamerika

2 258

1 973

4 231

Sydamerika

3 875

4 038

7 913

Afrika

5 646

4 768

10 414

Asien

26 918

27 283

54 201

Oceanien 375 224 599 Totalt 752 462 762 483 1 514 945

Värmlands län Sverige

126 298

126 477

252 775

Norden utom Sverige

4 307

5 502

9 809

EU15 utom Norden

1 028

942

1 970

Europa utom EU15 och Norden

1 484

1 787

3 271

Nordamerika 232 244 476 Sydamerika 249 275 524 Afrika 243 208 451 Asien 2 039 2 177 4 216 Oceanien 28 32 60 Totalt 135 908 137 644 273 552

Örebro län Sverige

121 815

124 051

245 866

Norden utom Sverige

3 677

4 473

8 150

EU15 utom Norden

1 058

920

1 978

Europa utom EU15 och Norden

2 742

3 250

5 992

Nordamerika 244 218 462 Sydamerika 290 325 615 Afrika 1 021 955 1 976 Asien 4 419 4 404 8 823 Oceanien 38 27 65 Totalt 135 304 138 623 273 927

2003 Man Kvinna Totalt

Västmanlands län Sverige 112 512

112 047

224 559

Norden utom Sverige

6 838

8 040

14 878

EU15 utom Norden

1 406

1 194

2 600

Europa utom EU15 och Norden

2 728

3 164

5 892

Nordamerika 339 350 689 Sydamerika 750 854 1 604 Afrika 580 486 1 066 Asien 4 327 4 433 8 760 Oceanien 41 30 71 Totalt 129 521 130 598 260 119

Dalarnas län Sverige

129 397

128 975

258 372

Norden utom Sverige

3 610

4 435

8 045

EU15 utom Norden

882

764

1 646

Europa utom EU15 och Norden

1 216

1 475

2 691

Nordamerika 233 274 507 Sydamerika 284 273 557 Afrika 402 331 733 Asien 1 892 2 012 3 904 Oceanien 40 18 58 Totalt 137 956 138 557 276 513

Gävleborgs län Sverige

129 445

130 035

259 480

Norden utom Sverige

2 838

3 372

6 210

EU15 utom Norden

755

565

1 320

Europa utom EU15 och Norden

1 055

1 370

2 425

Nordamerika 281 239 520 Sydamerika 320 333 653 Afrika 427 348 775 Asien 2 650 2 770 5 420 Oceanien 37 10 47 Totalt 137 808 139 042 276 850

Västernorrlands län Sverige 115 549

115 650

231 199

Norden utom Sverige

2 170

2 827

4 997

EU15 utom Norden

492

390

882

Europa utom EU15 och Norden

793

993

1 786

Nordamerika 188 206 394 Sydamerika 335 335 670 Afrika 391 335 726 Asien 1 646 1 760 3 406 Oceanien 20 13 33 Totalt 121 584 122 509 244 093

2003 Man Kvinna Totalt

Jämtlands län Sverige

61 383

60 687

122 070

Norden utom Sverige

972

1 494

2 466

EU15 utom Norden

301

230

531

Europa utom EU15 och Norden

287

346

633

Nordamerika 93 104 197 Sydamerika 118 106 224 Afrika 153 94 247 Asien 568 678 1 246 Oceanien 17 11 28 Totalt 63 892 63 750 127 642

Västerbottens län Sverige 121 113

120 566

241 679

Norden utom Sverige

1 848

2 942

4 790

EU15 utom Norden

603

435

1 038

Europa utom EU15 och Norden

632

812

1 444

Nordamerika 226 216 442 Sydamerika 342 282 624 Afrika 824 626 1 450 Asien 2 175 2 251 4 426 Oceanien 39 19 58 Totalt 127 802 128 149 255 951

Norrbottens län Sverige

120 132

113 311

233 443

Norden utom Sverige

4 966

8 269

13 235

EU15 utom Norden

403

277

680

Europa utom EU15 och Norden

643

970

1 613

Nordamerika 168 138 306 Sydamerika 231 231 462 Afrika 224 175 399 Asien 1 250 1 420 2 670 Oceanien 34 20 54 Totalt 128 051 124 811 252 862

Totalt Sverige

3 930 668 3 966 927 7 897 595

Norden utom Sverige

121 173

158 009

279 182

EU15 utom Norden

55 740

45 792

101 532

Europa utom EU15 och Norden

116 294

139 129

255 423

Nordamerika

13 659

12 381

26 040

Sydamerika

26 849

27 522

54 371

Afrika

33 388

27 927

61 315

Asien

146 512

149 816

296 328

Oceanien

2 093

1 312

3 405

Totalt

4 446 376 4 528 815 8 975 191

Källa: Integrationsverket.

Tabell 6.6 Utrikes födda efter region

2004 Utrikes födda Folkmängd A-01 Stockholms/Södertälje A-region totalt 341 507 1 818 534 A-02 Norrtälje A-region totalt 4 688 54 366 A-03 Enköpings A-region totalt 5 510 56 589 A-04 Uppsala A-region totalt 27 893 216 873 A-05 Nyköpings A-region totalt 7 876 81 410

A-06 Katrineholms A-region

totalt

5 977

57 970

A-07 Eskilstuna A-region

totalt

18 023

121 690

A-08 Mjölby/Motala A-region

totalt

6 185

85 757

A-09 Linköpings A-region

totalt

14 441

158 682

A-10 Norrköpings A-region

totalt

18 972

167 657

A-11 Jönköpings A-region

totalt

15 924

149 446

A-12 Tranås A-region

totalt

1 888

28 269

A-13 Eksjö/Nässjö/Vetlanda A-region totalt

6 211

83 452

A-14 Värnamo A-region

totalt

10 922

72 024

A-15 Ljungby A-region

totalt

4 024

36 640

A-16 Växjö A-region

totalt

14 212

141 645

A-17 Västerviks A-region

totalt

2 252

36 566

A-18 Hultsfreds/Vimmerby A-region totalt

2 035

30 187

A-19 Oskarshamns A-region

totalt

3 498

45 770

A-20 Kalmar/Nybro A-region

totalt

8 605

121 973

A-21 Visby A-region

totalt

2 339

57 661

A-22 Karlskrona A-region

totalt

6 100

89 420

A-23 Karlshamns A-region

totalt

5 761

60 915

A-24 Kristianstads A-region

totalt

9 383

101 650

A-25 Hässleholms A-region

totalt

6 298

68 463

A-26 Ängelholms A-region

totalt

4 848

61 662

A-27 Helsingborgs/Landskrona A-region totalt

36 503

239 605

A-28 Malmö/Lunds/Trelleborgs A-region totalt

98 445

540 487

A-29 Ystads/Simrishamns A-region totalt

6 159

90 576

A-30 Eslövs A-region

totalt

5 778

58 476

A-31 Halmstads A-region

totalt

14 018

121 316

A-32 Falkenbergs/Varbergs A-region totalt

7 618

93 776

A-33 Göteborgs A-region

totalt

129 442

869 933

A-34 Uddevalla A-region

totalt

11 652

130 225

A-35 Trollhättan/Vänersborgs A-region totalt

12 725

118 683

A-36 Borås A-region

totalt

23 372

194 336

A-37 Lidköpings/Skara A-region totalt

5 838

90 474

A-38 Falköpings A-region

totalt

2 922

43 691

A-39 Skövde A-region

totalt

6 654

76 155

A-40 Mariestads A-region

totalt

2 999

38 995

2004 Utrikes födda Folkmängd

A-41 Kristinehamns A-region

totalt

3 105

39 640

A-42 Karlstads A-region

totalt

11 999

173 110

A-43 Säffle/Åmåls A-region

totalt

3 500

44 176

A-44 Arvika A-region

totalt

5 364

44 720

A-45 Örebro A-region

totalt

20 024

186 571

A-46 Karlskoga A-region

totalt

4 141

40 449

A-47 Lindesbergs A-region

totalt

4 304

46 900

A-48 Västerås A-region

totalt

24 918

156 301

A-49 Köpings A-region

totalt

5 471

46 370

A-50 Fagersta A-region

totalt

3 162

23 009

A-51 Sala A-region

totalt

2 561

35 325

A-52 Borlänge/Faluns A-region

totalt

10 298

156 543

A-53 Avesta/Hedemora A-region totalt

3 112

37 608

A-54 Ludvika A-region

totalt

2 971

36 705

A-55 Mora A-region

totalt

2 033

45 186

A-56 Gävle/Sandvikens A-region totalt

13 915

174 302

A-57 Bollnäs/Söderhamns A-region totalt

2 715

64 965

A-58 Hudiksvalls/Ljusdals A-region totalt

3 105

66 434

A-59 Sundsvalls A-region

totalt

7 446

122 387

A-60 Härnösands/Kramfors A-region totalt

2 471

45 656

A-61 Sollefteå A-region

totalt

988

21 207

A-62 Örnsköldsviks A-region

totalt

2 505

54 945

A-63 Östersunds A-region

totalt

5 824

127 424

A-64 Umeå A-region

totalt

10 083

140 893

A-65 Skellefteå A-region

totalt

3 324

79 733

A-66 Lycksele A-region

totalt

1 513

36 249

A-67 Piteå A-region

totalt

2 251

59 723

A-68 Luleå/Bodens A-region

totalt

7 245

106 441

A-69 Haparanda/Kalix A-region

totalt

6 793

37 038

A-70 Kiruna/Gällivare A-region

totalt

3 624

49 383

Viktiga fotnoter: Uppgifterna avser förhållandena den 31 december för valt/valda år enligt den regionala indelning som gäller den 1 januari året därpå. Källa: SCB.

Tabell 6.7 Utländska medborgare efter region

2004

A-01 Stockholms/Södertälje A-region

157 068

A-02 Norrtälje A-region

2 102

A-03 Enköpings A-region

2 474

A-04 Uppsala A-region

11 967

A-05 Nyköpings A-region

3 166

A-06 Katrineholms A-region

2 603

A-07 Eskilstuna A-region

8 137

A-08 Mjölby/Motala A-region

2 364

A-09 Linköpings A-region

6 044

A-10 Norrköpings A-region

7 154

A-11 Jönköpings A-region

5 207

A-12 Tranås A-region

654

A-13 Eksjö/Nässjö/Vetlanda A-region

2 805

A-14 Värnamo A-region

3 973

A-15 Ljungby A-region

1 641

A-16 Växjö A-region

5 737

A-17 Västerviks A-region

954

A-18 Hultsfreds/Vimmerby A-region

1 083

A-19 Oskarshamns A-region

1 441

A-20 Kalmar/Nybro A-region

3 441

A-21 Visby A-region

955

A-22 Karlskrona A-region

2 889

A-23 Karlshamns A-region

2 198

A-24 Kristianstads A-region

3 567

A-25 Hässleholms A-region

2 655

A-26 Ängelholms A-region

1 850

A-27 Helsingborgs/Landskrona A-region

14 989

A-28 Malmö/Lunds/Trelleborgs A-region

40 685

A-29 Ystads/Simrishamns A-region

2 849

A-30 Eslövs A-region

2 568

A-31 Halmstads A-region

4 919

A-32 Falkenbergs/Varbergs A-region

2 739

A-33 Göteborgs A-region

54 450

A-34 Uddevalla A-region

6 078

A-35 Trollhättan/Vänersborgs A-region

5 706

A-36 Borås A-region

9 115

A-37 Lidköpings/Skara A-region

2 354

A-38 Falköpings A-region

1 317

A-39 Skövde A-region

2 700

A-40 Mariestads A-region

1 514

A-41 Kristinehamns A-region

1 438

A-42 Karlstads A-region

5 712

A-43 Säffle/Åmåls A-region

2 062

A-44 Arvika A-region

4 159

A-45 Örebro A-region

8 120

2004

A-46 Karlskoga A-region

1 403

A-47 Lindesbergs A-region

2 021

A-48 Västerås A-region

10 193

A-49 Köpings A-region

2 187

A-50 Fagersta A-region

1 263

A-51 Sala A-region

1 136

A-52 Borlänge/Faluns A-region

4 660

A-53 Avesta/Hedemora A-region

1 299

A-54 Ludvika A-region

1 059

A-55 Mora A-region

1 040

A-56 Gävle/Sandvikens A-region

6 319

A-57 Bollnäs/Söderhamns A-region

1 241

A-58 Hudiksvalls/Ljusdals A-region

1 538

A-59 Sundsvalls A-region

3 577

A-60 Härnösands/Kramfors A-region

1 233

A-61 Sollefteå A-region

516

A-62 Örnsköldsviks A-region

1 191

A-63 Östersunds A-region

2 991

A-64 Umeå A-region

5 222

A-65 Skellefteå A-region

1 513

A-66 Lycksele A-region

915

A-67 Piteå A-region

949

A-68 Luleå/Bodens A-region

3 977

A-69 Haparanda/Kalix A-region

4 458

A-70 Kiruna/Gällivare A-region

1 637

Viktiga fotnoter: Uppgifterna avser förhållandena den 31 december för valt/valda år enligt den regionala indelning som gäller den 1 januari året därpå. Källa: SCB.

Tabell 6.8 redovisar befolkningen efter födelseregion och grund för bosättning.

Tabell 6.8 Befolkning efter födelseregion, grund för bosättning, år och kön

2003 Man Kvinna Totalt EU15 utom Norden Humanitär 394 400 794 Skyddsbehov 133 118 251 Familjeband 13 714 10 779 24 493 Arbete 6 655 2 567 9 222 Studier 1 343 671 2 014 Övrigt 1 214 906 2 120 Totalt 23 453 15 441 38 894

Europa utom EU15 och Norden Humanitär

29 632

28 616

58 248

Skyddsbehov

10 278

9 907

20 185

Familjeband

23 394

43 759

67 153

Arbete

2 080

1 014

3 094

Studier

1 018

909

1 927

Övrigt

8 619

8 757

17 376

Totalt

75 021

92 962

167 983

Nordamerika Humanitär 259 221 480 Skyddsbehov 959 643 1 602 Familjeband 5 296 5 001 10 297 Arbete 711 286 997 Studier 420 255 675 Övrigt 398 411 809 Totalt 8 043 6 817 14 860

Sydamerika Humanitär

1 834

2 027

3 861

Skyddsbehov

3 468

2 556

6 024

Familjeband

7 661

9 824

17 485

Arbete 269 148 417 Studier 200 126 326 Övrigt 1 874 1 702 3 576 Totalt 15 306 16 383 31 689

Oceanien Humanitär

0 5 5

Skyddsbehov

Familjeband

1 200

632

1 832

Arbete 239 77 316 Studier 63 36 99 Övrigt 45 48 93 Totalt 1 547 798 2 345

2003 Man Kvinna Totalt Afrika Humanitär 6 466 4 906 11 372 Skyddsbehov 4 449 2 484 6 933 Familjeband 12 902 14 696 27 598 Arbete 376 126 502 Studier 816 212 1 028 Övrigt 1 076 1 021 2 097 Totalt 26 085 23 445 49 530

Asien Humanitär

23 178

15 473

38 651

Skyddsbehov

40 563

22 492

63 055

Familjeband

41 185

74 356

115 541

Arbete

2 113

675

2 788

Studier

3 855

1 586

5 441

Övrigt

2 110

2 372

4 482

Totalt

113 004

116 954

229 958

Totalt Humanitär

64 166

54 001

118 167

Skyddsbehov

60 755

39 103

99 858

Familjeband

137 766

189 855

327 621

Arbete

12 541

4 962

17 503

Studier

7 741

3 813

11 554

Övrigt

16 790

16 604

33 394

Totalt

299 759

308 338

608 097

Källa: SCB.

6.3.2. Tidigare utredningar och kartläggningar

SOU 2002:27 Mål i mun. Förslag till handlingsprogram för svenska språket.

I mars 2002 överlämnade Kommittén för svenska språket (KU 2000:03) sitt slutbetänkande SOU 2002:27 Mål i mun. Förslag till handlingsprogram för svenska språket. Kommittén hade i uppdrag att lägga fram ett förslag till handlingsprogram för svenska språket i syfte dels att främja svenska språkets ställning, dels att alla i Sverige – oavsett språklig och social bakgrund – utifrån sina förutsättningar skall ges likvärdiga möjligheter att tillägna sig svenska språket. Enligt kommittén behövdes ett handlingsprogram för svenska språket därför att språksituationen i Sverige har förändrats. Det anfördes att engelskan fått en allt starkare ställning internationellt

och därigenom också blivit ett allt viktigare språk inom Sverige, att Sverige blivit ett allt mer mångspråkigt land, framför allt genom invandring men också genom att fem språk sedan några år tillbaka fått ställning som nationella minoritetsspråk, samt att kraven på en god förmåga att använda språket i både tal och skrift generellt ökat i samhället.

Kommittén strävande efter att de förslag som lades fram skulle säkerställa att svenska skall vara ett komplett och samhällsbärande språk, att den offentliga svenskan skall vara korrekt och välfungerande och att alla skall ha rätt till språk: svenska, modersmål och främmande språk. I den del av kommitténs arbete som rörde det mångspråkiga Sverige hade kommittén grundhållningen att det fanns behov av ett gemensamt språk – svenskan – för att kunna bejaka och dra nytta av den rikedom ett mångspråkigt och multikulturellt samhälle erbjuder. Enligt kommittén måste därför alla kunna tillägna sig svenskan, utveckla sitt modersmål och få tillräckliga kunskaper i engelska. I det handlingsprogram som kommittén föreslog ingick en rad åtgärder för att främja Sveriges fortsatta utveckling som ett mångspråkigt samhälle. Åtgärder skulle vidtas för att förändra attityderna till svenska språket och olika språkliga varieteter i positiv riktning. Åtgärder skulle vidtas för att stärka den nordiska språkgemenskapen. Minoritets- och invandrarspråken i Sverige borde stödjas. Åtgärder skulle vidtas för att stödja tillgången till medier på minoritets- och invandrarspråk. Teckenspråkets ställning skulle klarläggas. Åtgärder skulle vidtas för att stärka och utveckla teckenspråket. Slutligen skulle de moderna språkens ställning inom svensk utbildning stärkas.

Kommittén ansåg att staten borde vidta åtgärder för att bl.a. främja produktion och distribution av tidskrifter på samiska, finska, meänkieli, romani chib och jiddisch. Enligt kommittén skulle en förbättrad tillgång till tidskrifter på det egna modersmålet bidra till att bevara den språkliga mångfalden i Sverige och stärka minoriteternas möjligheter till inflytande i samhället. Kommittén föreslog att Presstödsnämnden gavs i uppdrag att i samarbete med språkvården och Statens kulturråd undersöka vilka behov av statligt stöd som finns inom området mot bakgrund av de resultat som framkom genom Presstödsnämndens kartläggning Minoriteternas medier.

I fråga om massmediernas språk fann kommittén att medieområdet under det senaste decenniet förändrats radikalt. I det handlingsprogram kommittén föreslog för att främja en korrekt

och välfungerande svenska inom medieområdet ingick att åtgärder skulle vidtas för att dels stärka svenskans ställning inom utbildning och fortbildning av journalister och informatörer, dels främja en god utveckling av mediespråket. Kommittén anförde att medierna och det språk som dessa använder är en central del av den offentliga språkmiljön och att de svarar för en stor del av det offentliga språk som vi möter i vardagen. Vidare framhöll kommittén att det är viktigt att alla har möjlighet att följa debatten i medierna samt att medierna har en avgörande betydelse för ett öppet och demokratiskt samhälle. Journalisterna identifierades av kommittén som en nyckelgrupp i sammanhanget. Under sitt utredningsarbete fann kommittén inte några belägg för att det skulle råda stora problem inom medierna när det gäller språket men kommittén ansåg att undervisning i svenska skulle ges en starkare ställning inom journalistutbildning och den presenterade olika förslag för att åstadkomma detta, bl.a. att moment av svenska borde införas i journalistutbildningen och att utbudet av fortbildningskurser i svenska borde vidgas. I sammanhanget pekade kommittén på vikten av att den fortbildande verksamheten vid Fojo (Institutet för fortbildning av journalister) kunde utvecklas och att den även fortsättningsvis skulle inriktas på kurser i svenska.

Minoriteternas medier

Genom beslut den 14 juni 2001 (Ku2001/1542/Me) uppdrog regeringen åt Presstödsnämnden att kartlägga och analysera situationen för medier som riktar sig till främst invandrare och nationella minoriteter i Sverige. Regeringen uttalade följande:

Förekomsten av fria och oberoende medier är av största vikt i ett demokratiskt samhälle. Mediernas förmedling av information är ofta avgörande när det gäller vår möjlighet att bilda oss en uppfattning inom olika områden. En mångfald av medier är en förutsättning för att människor med olika bakgrund och med olika intressen skall kunna delta i det offentliga samtalet. Som en del av det svenska medielandskapet finns i dag en rad tryckta publikationer som främst riktar sig till olika invandrar- och minoritetsgrupper. Det finns även radio- och tvverksamheter i public servicekanalerna, i flera närradiostationer och i lokal-tv-kanaler i kabelnäten som främst riktar sig till dessa grupper. Ofta sker produktionen av företrädare för olika invandrar- och minoritetsgrupper. För närvarande saknas en samlad bild av de medier som främst riktar sig till invandrare och minoriteter. I syfte att öka kun-

skapen om området bör situationen för dessa medier kartläggas och analyseras.

Kartläggningen skulle enligt vad som angavs i regeringens uppdrag inriktas på dagstidningar, tidskrifter radio och tv, men även publicering på Internet borde ingå. Kartläggningen borde främst belysa området ur ett produktionsperspektiv, ett användarperspektiv och ett ekonomiskt perspektiv. Kartläggningen borde även innehålla en genomgång av olika gruppers behov av nyheter och annan information och hur dessa behov tillgodoses. Det borde också redovisas vilka statliga och andra bidrag som fanns och vilka dagstidningar och tidskrifter inom kategorin invandrar- och minoritetstidningar som får stöd. Likaså borde det framgå vad som krävs för att bevilja stöd och hur bedömningen görs. Med utgångspunkt i kartläggningen borde en behovsanalys för olika verksamheter göras. Analysen kunde t.ex. behandla behovet av ny teknik, utbildning, lokaler, samarbete med andra och marknadsföring. Slutligen borde en analys göras av invandrar- och minoritetsmediernas betydelse för ökad integration och för att motverka fördomar och rasism.

Presstödsnämnden presenterade resultatet av sitt arbete i september 2002 genom rapporten Minoriteternas medier. Kartläggning och analys av situationen för medier som främst riktar sig till invandrare och nationella minoriteter i Sverige. Utredningen behandlade massmedier för etniska och språkliga minoriteter i Sverige, däribland nyhetstidningar, tidskrifter, radio, tv och Internet på olika nationella och invandrade minoriteters språk samt svenska. Utredningen behandlade främst medier som drivs och produceras inom minoritetsgrupperna. Ägare till dessa kunde vara en organisation, ett religiöst samfund eller ett privat företag. Även Sveriges Radios och Sveriges Televisions program på minoritetsspråk eller svenska riktade till dessa grupper behandlades. Kartläggningen visade att det i Sverige fanns minst 120 tidningar, fem lokal-tv stationer, cirka 250 närradioproducenter och cirka 40 webbplatser/nättidningar som producerades av minoritetsgrupper på det egna språket eller svenska (alternativt engelska).

Utredningen ansåg att även tidningar, tidskrifter och radio- och tv-program som produceras på svenska om invandrarnas förhållanden eller i syfte att informera om och debattera invandrar- och minoritetsfrågor kunde sägas tillhöra gruppen minoriteternas medier. Dessa fanns också med i utredningens enkätmaterial och

sammanställningar men analyserades inte djupare. Utredningen gjorde en avgränsning mot alla de tidskrifter samt radio- och tvprogram som i första hand fokuserade på invandrarnas och flyktingarnas ursprungsländer och förhållandena där med tanke på en svensk publik.

För begreppet etnisk minoritet angav Presstödsnämnden två alternativa definitioner. Den objektiva definitionen av en minoritet angavs vara mindretal i förhållande till majoriteten. Det uttalades att utländska medborgare som är bosatta i Sverige befinner sig i minoritet i förhållande till de svenska medborgarna, men att bosättning och medborgarskap är endast två kriterier som används vid bestämning av vilka personer som tillhör en etnisk eller språklig minoritet. Andra möjliga kriterier som lyftes fram var språk, härstamning, etnisk tillhörighet, trosuppfattning, etc. Den andra definitionen, en subjektiv definition, angavs vara självkategorisering, innebärande att endast de som själva anser sig tillhöra en viss minoritet utgör minoriteten.

Presstödsnämnden fann att medier på det egna språket tycktes ha stor betydelse för de flesta grupper och konstaterade att minoritetsmedier som produceras i Sverige utgör en del av den svenska demokratin med samma betydelse som svenska medier för information, nyhetsförmedling, intern debatt och diskussioner kring allmänna samhällsfrågor. Enligt Presstödsnämnden ansåg de flesta tillfrågade att det var av särskild betydelse att få information på det språk de behärskade bäst, samt nyhetsförmedling och debatt som utgår från de egna referensramarna och gruppens gemensamma erfarenheter och bakgrund. Problemet med svenska nyhetsmedier angavs vara att de ofta utgår från att publiken har kunskaper och erfarenheter som minoriteterna inte har. Samtidigt missade svenska redaktioner aspekter och fakta som var intressanta för invandrare eller minoriteter. Många uttryckte besvikelse och stark kritik mot svenskspråkiga medier, vilka ansågs måla en alltför mörk bild av minoriteterna och uppförstora negativa händelser och företeelser i den egna gruppen. Några intervjuade personer sade att de upplevde att de svenska medierna medverkade till att stöta ut dem från samhället. Den generella mediebilden uppfattades vara ett samhälle som består av ”vi och dem” där invandrarna själva upplevde sig tillhöra ”dem”, dvs. de som varken tillhörde den primära målgruppen eller människor vars förhållanden ansågs intressera huvuddelen av publiken.

Mot denna bakgrund drog Presstödsnämnden slutsatsen att medier på det egna språket har stor betydelse för individernas välbefinnande och integrering i Sverige. Presstödsnämnden ansåg att de egna medierna har viktiga funktioner för språk, kultur, debatt och information, även då de flesta i minoritetsgruppen behärskar svenska och använder svenska medier. Enligt Presstödsnämnden var ökade kunskaper om och ökat deltagande i det svenska samhället önskvärt, men Presstödsnämnden fann att detta inte kunde åstadkommas genom att invandrare och flyktingar bryter kontakten med sitt ursprung och tidigare liv. Presstödsnämnden redovisade också att flera av minoritetsredaktionerna uppgav sig vilja rapportera från ursprungslandet så att lyssnarna blir bättre förberedda för ett framtida återvändande samt anförde att medierna i flyktinggrupperna ofta är en del av solidaritetsarbetet och frihetskampen i det land de lämnat.

Presstödsnämnden fann att minoriteternas medier ekonomiskt sett lever på den yttersta marginalen. Vissa uppgav att de fick bidrag från föreningar eller projektmedel från marknadsföring. Med undantag av en handfull nyhetstidningar, SR och SVT var den dominerande bilden att främsta finansieringskällan är omfattande gratisarbete samt privata bidrag från aktörerna. Vidare visade Presstödsnämndens utredning att flertalet kommuner saknar kontakter med minoriteternas medier och att det följaktligen inte heller förekommer samarbete med och/eller stöd från kommuner. Som en följd av detta gjorde Presstödsnämnden bedömningen att medierna är sårbara och inte klarar av kontinuiteten när t.ex. en ledande person hoppar av. Presstödsnämnden anförde att dessa mediearbetares tid ofta måste disponeras i första hand för förvärvsarbete eller studier på heltid jämte ansvar för familjen samt att få personer klarar denna arbetsbörda, ytterligt få mer än några år.

Utredningens kartläggning av de ekonomiska villkoren för minoritetsmedier i de nordiska grannländerna visade att Sverige var det enda land som saknade särskilt mediestöd för etniska och språkliga minoriteter. Presstödsnämnden redovisade att presstödet i Norge och Finland haft stor betydelse för minoriteternas tidningar i dessa länder. Beträffande Danmark angavs det att det finns statligt stöd för radio- och tv-produktion, men att detta emellertid skulle minskas.

Att tekniken för alla former av medieframställning förenklats betydligt de senaste åren och också blivit avsevärt billigare i inköp och drift underlättade enligt Presstödsnämnden produktion av

mindre medier. Emellertid konstaterade Presstödsnämnden att den kostsamma distributionen för tidningar och tidskrifter kvarstod samt att radio och tv-produktion krävde tekniska investeringar om inte kommunala eller andra medieverkstäder finns tillgängliga. Bristen på tillgängliga studior angavs av Presstödsnämnden vara en av anledningarna till att lokal-tv-produktionen minskat drastiskt de senare åren.

Bland minoriteternas medier fanns det enligt Presstödsnämnden en mindre grupp som hade professionella medarbetare, vilka med god utbildning och ofta lång erfarenhet hanterade den krävande uppgiften att arbeta med två eller flera språk och kulturer. Presstödsnämnden anförde dock att de flesta av medierna saknade denna tillgång och att journalisterna inte sällan hade svårigheter att förstå och tackla villkoren för medier i Sverige. Invandrare och nationella minoriteter var enligt Presstödsnämnden underrepresenterade i journalistutbildningarna och det uttalades att professionella journalister som flyttar till Sverige från ett annat språk- eller kulturområde ofta saknar de språk- och samhällskunskaper som är en förutsättning för att utöva yrket här samt att det saknas särskilda fortbildningar för journalister i minoritetsmedier. Det framhölls också att Svenska Journalistförbundets stadgar inte medger medlemskap för journalister som arbetar ideellt, varför dessa därför har liten möjlighet till kollegial kontakt med svenska journalister. Härtill anförde Presstödsnämnden att minoritetsredaktionerna generellt sett även hade liten kontakt med varandra och att de därigenom saknade möjligheter till erfarenhetsutbyte. Enligt Press- stödsnämnden har det konstaterats något övertramp i minoritetsmedierna, men det anfördes att det är betydligt vanligare att redaktionerna inte förmått utnyttja den stora frihet som medierna i Sverige faktiskt har. I sammanhanget uttalades det också att de flesta flyktingar och många invandrare kommer från länder med censurerade eller statskontrollerade medier.

Mot bakgrund av de studier och analyser som gjorts, konstaterade Presstödsnämnden att minoriteternas medier har viktiga funktioner i det svenska samhället samt att de har behov av utökat stöd, inte enbart ekonomiskt utan även i form av samordning, utveckling och utbildning. Bland annat ansåg Presstödsnämnden att det är viktigt att medierna i större utsträckning lär sig marknadsföring och annonsförsäljning.

Vad gäller Sveriges Radio menade Presstödsnämnden att det fanns behov av att ytterligare klarlägga huruvida sändningarna på

minoritetsspråk tidsmässigt bättre skulle kunna anpassas efter lyssnarnas behov och möjligheter. Inom ramen av fyra radiokanaler borde det enligt Presstödsnämnden finnas utrymme för goda sändningstider också för nödvändig information och nyhetsförmedling till lyssnargrupper som i övrigt är starkt underförsörjda med nyhetsmedier. Presstödsnämnden konstaterade att text-tv är en kanal som används i stor utsträckning av invandrare och uttalade att en utveckling av denna kanal vad gäller nyhetsurval och språk kan vara ett välkommet tillskott för de språkliga minoriteterna.

Efter att ha tagit del av erfarenheterna av information på olika språk i samband med brandkatastrofen i Göteborg ansåg utredningen att formerna för katastrofinformation till minoriteter borde ses över samt att det vore önskvärt att radio och tv även i övrigt samordnas med ömsesidig information om var och när program på olika språk erbjuds.

Utredningen konstaterade att minoritetsmedierna är på stark frammarsch i de flesta industriländer och uttalade att det var angeläget att Sverige ansluter sig till de samarbetsformer som redan bildats samt tar egna initiativ till praktiskt samarbete på området, framför allt inom Norden och EU.

Utredningen gjorde en kartläggning av de fem minoritetsgrupperna i Sverige. Utredningen fann inget behov av att från statens sida initiera nya medier på jiddisch eller för judar på svenska, men uttalade samtidigt att initiativ från judiskt håll givetvis skulle bemötas enligt de vid tillfället gällande reglerna för stöd till minoriteternas medieverksamhet.

För romerna ansåg utredningen att medier på romani-chib skulle kunna fylla en viktig funktion i Sverige och i hela Europa. Särskilt vore en etablerad tidning värdefull för att förmedla nyheter inom gruppen, hålla kontakten och sprida information om kulturella och andra händelser. Läskunnigheten skulle främjas och romerna skulle få en möjlighet att på egna villor diskutera gruppens interna förhållanden, relationer till det svenska samhället, etc. Inte minst viktigt var att egna medier är ett tecken på modernitet, som ofta ger stolthet till gruppen och nya och utvecklande arbetsmöjligheter och kontakter för åtminstone några personer. Detta hade enligt Presstödsnämnden i en del invandrargrupper visat sig ha haft stor betydelse för integrationen. Presstödsnämnden ansåg att romers försök att starta tidningar eller andra medier i Sverige eller internationellt borde ses som viktiga steg i en positiv utveckling för

gruppen och bedömde att medierna också kan få stor betydelse för svenskar om de produceras på svenska.

I fråga om tornedalingarna kunde Presstödsnämnden inte göra någon bedömning avseende behovet av dagspress på meänkieli. Däremot ansåg Presstödsnämnden att det var viktigt att allmänna stödformer för minoriteternas medier utformas för att möta och stödja de behov och initiativ som ger sig till känna bland tornedalingarna.

Sverigefinnarnas mediesituation bedömdes som god av Press- stödsnämnden med hänvisning till det omfattande medieutbudet på finska i Sverige samt att större delen av sverigefinnarna i dag är svenskspråkiga. När det gällde stödet för språket och kulturen måste det enligt Presstödsnämnden också tas hänsyn till den gynnsamma situationen med det finska moderlandet på så nära avstånd. Däremot konstaterade Presstödsnämnden att riksdagen i beslutet om minoritetspolitiken utgick ifrån att det nu finns en specifik finsk kultur som vuxit fram bland sverigefinnar som levt länge i det svenska samhället och att de tidningar på finska som ges ut i Sverige är viktiga. Även om det finns ett antal tidningar och tidskrifter som når nivån för svenskt presstöd eller kulturtidskriftsstöd, kunde det därför enligt Presstödsnämnden finnas skäl att anpassa presstödet så att det bättre tillgodoser situationen. I sammanhanget pekade Presstödsnämnden på att de finskspråkiga tidningarna i likhet med tidningar på andra minoritetsspråk arbetar med begränsade resurser samt att de visserligen når upp till press- stödets lägsta upplagenivå, men att upplagekraven i det svenska regelverket är höga i förhållande till storleken på den målgrupp tidningarna vänder sig till. Detta förhållande angavs dock gälla för de flesta lågfrekventa dagstidningar som erhåller presstöd.

För samerna anförde Presstödsnämnden att fria medier är en vital del i demokratin och att de dåvarande samiska medierna inte förmått leva upp till behoven i det samiska samhället. Presstödsnämnden framhöll att det bland annat saknas en nyhetstidning, som kan spegla och kritiskt granska det samiska samhället och Sametinget. Enligt Presstödsnämnden fanns det behov av särskilda satsningar för utbildning av samiska journalister samt för att ge de yrkesverksamma journalisterna möjlighet till praktik på redaktioner på andra håll i landet, i syfte att uppnå bredare medieerfarenhet samt starkare journalistisk identitet och integritet. När det gällde frågan om vilket organ som skall fördela ekonomiskt stöd till tidningar och tidskrifter som vänder sig till samer ansåg Presstöds-

nämnden att det var tveksamt att tidnings- och tidskriftsstödet fördelas av organ som i första hand bör vara föremål för journalistisk granskning. Presstödsnämnden hade därvid i åtanke den till Sametinget knutna kulturfonden, som ger ekonomiskt stöd till olika kulturaktiviteter, organisationer och tidskrifter. Stöd till samiska tidningar och andra fristående medier borde enligt Press- stödsnämnden i stället fördelas av organ som kan förhålla sig objektiva till olika skeenden i samesamhället och av personer som inte innehar flera vitala poster i samesamhället. Presstödsnämnden såg inga hinder mot att statligt stöd till samiska medier fördelas av samma organ som fördelar stöd till övriga minoriteter, men påtalade att dessa frågor bör övervägas ytterligare och i samråd med samerna.

Presstödsnämndens slutsatser av kartläggningen var att minoriteternas medier måste diskuteras ur ett brett perspektiv. Press- stödsnämnden anförde att de invandrade minoriteternas medier är del i ett betydligt större och för framtiden viktigare sammanhang och att det är en rikedom för Sverige att i en alltmer globaliserad värld ha tillgång till människor med kunskaper i ett stort antal språk och om kulturer och umgängessätt på många håll i världen. Enligt Presstödsnämnden fanns det ett behov av ett väl utbyggt kommunikationssystem på såväl global som lokal nivå. Det sägs att lokalt, t.ex. inom Sverige eller en enskild kommun eller landsdel, är det av stort värde att människor med liknande bakgrund kan kommunicera på det egna språket och med gemensamma referensramar och bildspråk och att sådan kommunikation, genom medier eller i föreningsarbete, underlättar för individen att finna lösning på akuta svårigheter och komma underfund med det svenska samhället. Presstödsnämndens bedömning var att medier på det egna språket utgör viktiga steg på väg mot en lyckad integration. För de nationella minoriteterna konstaterade Presstödsnämnden mot bakgrund av antagna konventioner och lagar att medier på det egna språket för dessa grupper har en självklar betydelse och de bedömde det som viktigt att samhället stödjer och bidrar till utveckling av de olika medier som finns och som kan komma att skapas.

Presstödsnämnden bedömde vidare att det fanns ett behov av samordning, vidareutbildning och mötesplatser för mediearbetare av olika professioner, förbättring av samarbetet mellan medierna samt utveckling av marknadsföring och annonsförsäljning. Press- stödsnämnden övervägde inte närmare formerna för samordningen men uttalade att kravet på kompetens inom såväl olika medier som

i integrations- och minoritetsfrågor talade för en relativt självständig enhet som även skulle kunna hantera ett eventuellt ekonomiskt stöd till minoritetsmedier. Presstödsnämnden uttalade att då medierna på minoritetsspråk har en betydande roll för lokal nyhetsförmedling och offentlig information så är det önskvärt att kommunerna på ett mer aktivt sätt än i dag samarbetar med och stödjer medier på minoritetsspråk. Presstödsnämnden efterlyste också en höjd kompetens bland kommunernas, landstingens och länsstyrelsernas kunskaper om informationskanaler till språkliga minoritetsgrupper. Enligt Presstödsnämnden borde också olika vägar prövas för att öka antalet professionellt utbildade journalister med bakgrund i minoritetsgrupperna.

Utredningen om de finska och sydsamiska språken

I maj 2005 överlämnade Utredningen om de finska och sydsamiska språken (Ju 2004:01) sitt delbetänkande SOU 2005:40 Rätten till mitt språk – Förstärkt minoritetsskydd. Utredaren fann att ett starkt assimileringstryck medfört att vissa av minoritetsspråken i dag är hotade och att en pågående språkbytesprocess kan noteras bland flera av minoriteterna. Enligt utredaren har fem års erfarenhet av den nuvarande minoritetspolitiken visat att de nationella minoriteternas behov inte beaktats i tillräcklig grad och att åtgärder krävs för att stärka implementeringen av de rättigheter som baseras på konventionsåtaganden. Vidare uttalade utredaren att regeringsformens stadgande rörande minoriteter inte överensstämmer med Sveriges åtaganden enligt ramkonventionen, varför utformningen av grundlagsbestämmelsen bör bli föremål för översyn. Även skyddet för de nationella minoriteterna, deras språk och kulturer borde enligt utredaren regleras i grundlagen. Utredaren föreslog också att det införs en ny lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk.

Enligt utredaren krävs det aktiva åtgärder på nationell, regional och lokal nivå för att främja de nationella minoritetsspråkens fortlevnad. Det sägs att staten måste ta ett tydligare ansvar för implementeringen av konventionsåtagandena och att en länsstyrelse i landet bör ges nationellt tillsynsansvar för att säkerställa syftet med den nya lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Enligt förslaget skall länsstyrelsen på eget initiativ eller efter

anmälan vidta de åtgärder som behövs och uppdraget bör innefatta bl.a. styrning och tillsyn av kommuner, fördelning av ekonomiska medel och bevakning av de minoritetspolitiska frågorna. Länsstyrelsen skall också enligt förslag stödja kommunerna i arbetet med att genomföra minoritetspolitiken.

Utredaren uttalar att kunskaperna om de nationella minoriteterna, Europarådets konventioner och den svenska minoritetspolitiken måste öka hos beslutsfattare, tjänstemän och allmänheten samt att det bör genomföras en landsomfattande informations- och utbildningsinsats för att öka kunskaperna.

De nationella minoriteternas inflytande i frågor som berör dem är enligt utredaren begränsat, trots att det är en av minoritetspolitikens mål. Möjligheterna att påverka bör därför enligt förslaget regleras i lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk och organ för samråd i minoritetsfrågor bör inrättas på olika nivåer där de nationella minoriteterna finns företrädda. Vidare föreslås att storleken på nuvarande ekonomiskt stöd till organisationer som företräder nationella minoriteter höjs.

Utredaren anför att det finns intresse och behov hos enskilda sverigefinnar att utvidga det nuvarande förvaltningsområdet för finska språket till att även omfatta Stockholms- och Mälardalsregionen. I detta område bor det enligt utredaren cirka 220 000 sverigefinnar av totalt cirka 450 000 sverigefinnar. Utredaren menar att en utvidgning av förvaltningsområdet skulle innebära en statushöjande åtgärd för finska språket. Vidare uttalas det att sverigefinnarna är inne i en språkbytesprocess och att en utvidgning av förvaltningsområdet skulle ha språkbevarande effekt på finska språkets fortlevnad i Sverige.

Enligt utredaren finns det förutsättningar att utvidga det finska förvaltningsområdet till Stockholms- och Mälardalsregionen. Förslaget innebär att det utvidgade förvaltningsområdet för finska därvid borde omfatta Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå kommuner och samtliga kommuner i Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län, med följd att cirka hälften av sverigefinnarna i sådant fall skulle komma att omfattas av de åtgärder som förordas i del III av den europeiska stadgan för landsdels- och minoritetsspråk (minoritetsspråkskonventionen). Utredaren anser att det utvidgade förvaltningsområdet borde omfatta samma rättigheter som nuvarande lag stadgar, nämligen rätt till förskola och äldreomsorg helt eller delvis på finska samt möjlig-

het att använda finska i kontakter med förvaltningsmyndigheter och domstolar.

Ytterligare åtgärder krävs enligt utredaren för att lagarna om rätt att använda minoritetsspråk skall kunna användas av enskilda på avsett sätt. I detta ingår att kunskaperna och medvetenheten om den svenska minoritetspolitiken och de nationella minoriteterna måste öka i samhället samt att minoritetspolitiken måste få större genomslag på det nationella, regionala och lokala planet i hela landet.

Det sägs vidare att värnandet av de nationella minoriteterna, deras språk och kulturer är en del av Sveriges arbete med mänskliga rättigheter, vilka måste omsättas i praktiken. Det är enligt utredaren inte acceptabelt att rättigheter inte kan nyttjas på grund av bristande implementering och det framhålls att ratificeringen av Europarådets konventioner rörande minoriteter innebär att Sverige åtagit sig att främja de nationella minoritetsspråken genom aktiva åtgärder i syfte att skydda språken. Genom ratificeringarna har de nationella minoriteterna i Sverige getts en rätt till det egna språket och den egna kulturen och enskilda individer som tillhör nationella minoriteter har rätt att använda det egna språket i vissa angivna situationer. Utredaren påpekar att kommunala och statliga myndigheter har ett ansvar för att Sveriges åtaganden rörande nationella minoriteter beaktas vid beslutsfattande och att intentionerna förverkligas.

Ramkonventionens bestämmelser och bestämmelserna i del II av minoritetsspråkkonventionen gäller i hela Sverige, vilket enligt utredaren innebär att nuvarande lagreglering är otillräcklig och att en ny lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk borde införas. Lagen skall enligt förslaget ersätta nuvarande lagar om rätt att använda samiska respektive finska och meänkieli och samtliga nationella minoriteter och minoritetsspråk skall omnämnas i lagtext. Vidare skall allmänna bestämmelser med den nuvarande minoritetspolitikens målsättning införas i lagtext. Syftet med förslaget är att stärka de nationella minoriteternas ställning och att ge den svenska minoritetspolitiken bättre genomslag i hela landet. Enligt utredaren skulle medvetenheten om Sveriges åtaganden rörande nationella minoriteter därmed också öka.

Utredarens bedömning är att skyddet för de nationella minoriteterna och deras språk och kultur är av sådan betydelse för en rättstat att frågan bör regleras i grundlagen samt att regeringsformens stadgande rörande minoriteter inte överensstämmer med

Sveriges åtaganden enligt Europarådets ramkonvention för skydd för de nationella minoriteterna. Det föreslås därför att utformningen av bestämmelsen i 1 kap. 2 § regeringsformen bör bli föremål för översyn med anledning av Sveriges åtaganden enligt Europarådets ramkonvention.

Majoritetssamhällets inställning till minoritetsspråken har enligt utredaren en mycket stor betydelse för om implementeringen av konventionsåtagandena skall lyckas och det anförs att minoriteternas egen inställning till modersmålet påverkas av majoritetens inställning. Utredaren påpekar att implementering av konventionsåtagandena förutsätter att staterna främjar minoritetsspråken genom aktiva åtgärder på nationell, regional och lokal nivå. Sådana åtgärder skall syfta till att medlemmar av minoriteterna får information om sina språkliga och övriga minoritetsrättigheter. Vidare sägs det att åtgärder med syfte att skapa en positiv attityd hos majoriteten när det gäller minoritetsspråken också måste vidtas och att detta särskilt gäller de tjänstemän som skall informera om och tillhandahålla rättigheterna.

Kommunerna behöver enligt utredaren stöd i sitt arbete med minoritetsfrågorna och utredaren anser att det behövs en tydligare statlig styrning av kommunerna för att konventionsåtagandena rörande minoriteter skall uppfyllas. Det anses vara en brist att det inte finns en sektorsmyndighet som bär ansvar för genomförande av minoritetspolitiken och det föreslås därför att länsstyrelsens roll i minoritetsfrågorna bör utvecklas och att en länsstyrelse i landet bör ges nationellt tillsynsansvar för att säkerställa syftet med lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Myndigheten skall på eget initiativ eller efter anmälan vidta de åtgärder som behövs. Detta innefattar styrning, tillsyn, fördelning av ekonomiska medel, samordning och bevakning av minoritetsfrågorna. Enskilda skall kunna vända sig till myndigheten med klagomål om lagens efterlevnad. Det nationella ansvaret bör läggas på Länsstyrelsen i Stockholms län.

Utredaren anser att kunskaperna om Europarådets minoritetskonventioner och den svenska lagstiftningen rörande minoriteter måste öka på nationell, regional och lokal nivå. En treårig nationell informations- och utbildningsinsats för att synliggöra de nationella minoriteterna föreslås därför böra genomföras under ledning av länsstyrelsen med nationellt tillsynsansvar. Länsstyrelsen bör vidare ges i uppdrag att se över frågan om tillgängligt material rörande minoritetskonventioner, nationell lagstiftning och nationella mino-

riteter. Översättning av material bör göras i större utsträckning till svenska och de nationella minoritetsspråken. Informationsmaterial rörande minoritetsfrågorna och språkfrågor bör tas fram. Materialet skall användas för att öka kunskaperna hos beslutsfattare, tjänstemän, allmänheten och även de nationella minoriteterna.

Förvaltningsmyndigheter och domstolar i förvaltningsområdena är skyldiga att informera om rätten att använda minoritetsspråk i kontakter med myndigheten. Enligt förslaget bör också länsstyrelsen i sin tillsynsverksamhet särskilt bevaka kommuners sätt att informera enskilda om deras rätt att använda minoritetsspråk.

Utredaren fann att det bristande ekonomiska stödet till organisationer som företräder de nationella minoriteterna begränsar minoriteternas reella möjligheter till inflytande. Nationella minoriteter måste därför enligt utredaren ges tillgång till demokratiska fora så att även deras synpunkter kan beaktas.

Nationella minoriteters möjligheter till inflytande bör enligt förslaget lagregleras. Nationella minoriteter skall ges inflytande på nationell, regional och lokal nivå. Samrådsorgan för minoritetsfrågor bör därför inrättas på olika nivåer där de nationella minoriteterna finns företrädda. För att de nationella minoriteterna skall ges det inflytande som minoritetskonventionerna förutsätter, måste de enligt utredaren ges tillräckligt ekonomiskt stöd för att kunna driva olika frågor. Det föreslås därför att storleken på nuvarande ekonomiska stöd till de organisationer som företräder nationella minoriteter höjs.

Enligt utredaren kan en negativ utveckling i dag skönjas för de sverigefinska elevernas deltagande i undervisning på och i minoritetsspråket. För att stoppa den negativa utvecklingen föreslås det att kvarvarande undervisning i och på minoritetsspråket måste värnas. Bestämmelser rörande rätt till modersmålsundervisning för elever som tillhör nationella minoriteter skall enligt utredarens förslag ha samma lydelse för samtliga nationella minoriteter, men för de nationella minoriteterna skall det inte ställas krav på dels umgängesspråk, dels tidigare kunskaper i språket. Även för de finska och judiska eleverna skall det räcka att det finns en elev som vill ha undervisning i minoritetsspråket. Förslaget innebär vidare att barns behov på utbildningsområdet särskilt behöver uppmärksammas och regleras i den föreslagna lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk.

En utvidgning av förvaltningsområdet skulle enligt utredaren innebära en statushöjande åtgärd för finska språket. Utredaren

anför att det finns intresse och behov hos enskilda sverigefinnar att utvidga nuvarande förvaltningsområde för finska språket till att omfatta även Stockholms- och Mälardalsregionen. Vidare konstateras att det finns en befintlig finskspråkig verksamhet och finskspråkig personal i många av kommunerna och att dessa således har viss beredskap för att hantera ett utvidgat förvaltningsområde på både kort och lång sikt. Enligt utredaren finns det goda möjligheter för att erbjuda förskola och äldreomsorg helt eller delvis på finska. Utredaren anför att det finns viss finskspråkig personal finns även i de kommunala förvaltningarna och att kommunerna även bör kunna samarbeta för att kunna erbjuda en kostnadseffektiv verksamhet.

Minoritetsmedier och minoritetsmediepolitik i Sverige

På uppdrag av Styrelsen för psykologiskt försvar har Leonor Camauër, medieforskare vid Örebro universitet, genomfört en omfattande kartläggning av svenska minoritetsmedier samt en beskrivning av minoritetsmediepolitiken (En kartläggning. Minoritetsmedier och minoritetsmediepolitik i Sverige, Styrelsen för psykologiskt försvar, Stockholm, 2005). Det övergripande syftet med studien var att kartlägga de minoritetsmedier som produceras i Sverige samt deras produktions- och institutionella villkor. I kartläggningen inkluderas tryckta medier (tidningar och tidskrifter), radio- och tv-medier samt IT-medier. Med institutionella villkor avses i studien huvudsakligen de sätt varpå statlig (och i en del fall andra institutioners) politik både möjliggör och begränsar deras verksamhet. I detta avseende riktas det i studien särskild fokus på såväl statens minoritets- och integrationspolitik som de delar av statens allmänna mediepolitik som har konsekvenser för minoritetsmediernas verksamhet. Det angivna syftet med studien preciseras med följande delsyften: 1. Att genom systematiskt uppsökande arbete ta fram en katalog över befintliga aktiva minoritetsmedier, som för varje medium anger kontakt- och produktionsuppgifter samt kortfattad information om huvudsakligt innehåll.

2. Att göra en genomgång och grov analys av de delar av statlig (och även andra institutioners) politik som har konsekvenser för minoritetsmediernas existens och verksamhet. Härvidlag fokuseras särskilt på såväl statens minoritets- och nuvarande integrationspolitik som delar av statens allmänna mediepolitik. 3. Att teckna en

komprimerad bakgrund till det mångetniska Sverige genom en genomgång av befolkningens etniska sammansättning samt minoriteternas situation. 4. Att utifrån den framtagna kunskapen göra en grov analys av de fyra medielandskapen (tryckta, radio-, tv- och ITmedier) med särskild fokus på institutionella aspekter, det vill säga de sätt varpå statlig (och även andra institutioners) politik både möjliggör och begränsar minoritetsmediernas verksamhet. Det anges att förhoppningen är att studien genom denna fokus skall kasta ljus över frågan om hur och i vilken utsträckning staten genom sin politik förvaltar sitt offentliga ansvar för den etniska integrationen i landet.

I studien har över 370 medier på cirka 40 språk kartlagts. Det har emellertid legat utanför studien att göra en djupgående analys av hur minoritetsmedierna fungerar. Syftet har heller inte varit att vare sig kartlägga Sveriges hela press-, radio-, tv- och IT-medielandskap eller analysera deras funktionssätt. I studien sägs därför att det inte varit möjligt att göra annat än en grov analys av minoritetsmediernas relativa position inom de landskap som de delar med andra medier som inte produceras av eller riktas till minoriteter. Trots detta anges det att det framkommit indikationer på en del maktobalanser samt rättvise- och andra problem som präglar både funktionssättet inom minioritetsmedielandskapen och förhållandena mellan minoritetsmedier och andra medier.

Den enda egenskap som enligt studien delas av minoritetsmedier är att de riktar sig till en publik som föreställer sig själv som en specifik gemenskap som delar en specifik etnisk tillhörighet. I övrigt uttalas att minoritetsmedier kännetecknas av stor variation. De kan rikta sig till lokala, nationella eller transnationella publiker, produceras i ursprungs- eller värdländer, ha sitt ursprung i kommersiella, ideella, offentliga, kommunala eller andra organisationers initiativ, inta rollen som språkrör för en etnisk gemenskap eller uppfatta sig själva som oberoende och kommersiella institutioner, produceras i minoritetsspråket, värdlandets språk, eller en kombination av dessa, rikta sig till migrantgenerationen, till de nya generationerna, eller till olika generationer inom en etnisk gemenskap, innehållsmässigt prioritera information eller underhållning, även om dessa ofta kombineras, innehållsmässigt fokusera ursprungslandet, lokala, nationella eller diasporaiska kontexter, eller alla dessa, samt inta ett segregerande, etnocentriskt perspektiv eller uppfatta sig själva som ett mångkulturellt samhälles institutioner.

Enligt studien finns det ingen artikulerad, sammanhållen, minoritetsmediepolitik i Sverige. Däremot finns det en rad målförklaringar, stödformer och åtgärder, vars föremål är minoritetsmedier. Enligt den bedömning som görs är stödformerna ojämnt fördelade mellan medietyperna i det att det finns statligt stöd på de tryckta minoritetsmediernas område, men inget motsvarande på etermediernas.

För de tryckta medierna uttalas det att utbudets fördelning efter språk i stort sett motsvarar landets mångetniska sammansättning. Flest publikationer finns på svenska, 72 stycken, men över två tredjedelar är på två eller fler språk. Det andra största språket är finska, 31 stycken. Därefter kommer arabiska, persiska, engelska och spanska, med emellan tio och elva tidskrifter vardera, följt av kurdiska, turkiska och bosniska med åtta, sju respektive fem stycken tidskrifter vardera. Det finns fyra publikationer på bengaliska respektive polska och tre på samiska respektive serbiska. Slutligen följer 25 språk som är representerade med endast en-två tidskrifter.

De tryckta mediernas utgivningsorter är enligt studien fördelade på elva län men starkt koncentrerade till storstadslänen Västra Götaland, 66 stycken, och Stockholm, 62 stycken.

Det redovisas att omkring en tredjedel av de tryckta medierna har uppgett att de får någon form av stöd för sin utgivning. De bidragsgivare som förmedlat stöd till flest publikationer är Statens kulturråd, 24 tidskrifter, Integrationsverket via ett riksförbund, sju stycken, Presstödsnämnden, sex stycken, kommuner, fem stycken, och studieförbund. Det anges att ytterligare elva bidragsgivare vardera gett stöd till mellan en och tre publikationer. Två tredjedelar av de tryckta medierna uppgav att de inte hade några anställda.

Av utredningen framgår att de flesta tryckta medierna är lågfrekventa: 48 procent kommer ut med fyra nummer per år och tolv procent med sex nummer per år. Endast elva av de 136 publikationerna kommer ut en gång per vecka eller oftare. Upplagestorleken sägs variera avsevärt bland de 136 publikationerna, från 100 exemplar till 400 000 exemplar. Största delen av tidskrifterna anges dock vara koncentrerade på tre specifika upplageintervaller: 36 procent av tidskrifterna har en upplaga på 100

  • exemplar,

33 procent en upplaga på 1 000

  • 999 exemplar och sju procent en

upplaga på 4 000

  • 999 exemplar.

6.3.3. Regelverket

I presstödsförordningen (1990:524), bilaga 2, och Presstödsnämndens föreskrifter (KRFS 1997:13 och 2002:1), bilaga 4 och 5, finns bestämmelser som bl.a. reglerar språk, upplaga och spridningsområde för att en dagstidning skall kunna bli berättigad till presstöd. I presstödsförordningen föreskrivs att en dagstidning skall ha ett innehåll som i huvudsak är skrivet på svenska och att den i huvudsak skall distribueras inom landet. Bestämmelserna kompletteras av Presstödsnämndens föreskrifter där det sägs att 90 procent av innehållet skall vara skrivet på svenska och 90 procent av upplagan skall distribueras inom landet. För dagstidningar som vänder sig till språkliga minoriteter finns det emellertid en undantagsbestämmelse från dessa regler. Bestämmelsen, som återfinns i 2 kap. 11 § presstödsförordningen, föreskriver att en tidning vars text inte i huvudsak är skriven på svenska skall i fråga om rätt till driftsstöd likställas med dagstidning, om tidningen uppfyller övriga i 1 kap. 6 § angivna förutsättningar för dagstidning, vänder sig till språkliga minoriteter i Sverige, har sin huvudredaktion i Sverige och till minst 90 procent av den abonnerade upplagan är spridd i Sverige.

Med riksspridning avses enligt bestämmelserna i presstödsförordningen att huvuddelen av upplagan avsätts i minst hälften av blockregionerna utanför utgivningsregionen och i olika delar av landet. En blockregion definieras i förordningen som ett geografiskt område som framgår av bilaga till förordningen. Av bilagan till förordningen framgår att det finns 70 stycken blockregioner. Vad som avses med riksspridning preciseras i Presstödsnämndens föreskrifter. Där sägs att kravet att huvuddelen av upplagan skall avsättas i minst hälften av blockregionerna utanför utgivningsregionen och i olika delar av landet innebär att minst 70 procent av den skall avsättas på sådant sätt. Vidare föreskrivs det att minst 50 exemplar skall avsättas i respektive blockregion.

För lågfrekventa dagstidningar (en dagstidning som normalt utkommer med ett eller två nummer per vecka) gäller enligt pressstödsförordningen bl.a. att den skall ha en abonnerad upplaga på minst 2 000 exemplar och att dess totalupplaga skall till övervägande del vara abonnerad. Av Presstödsnämndens föreskrifter framgår att kravet att en lågfrekvent dagstidnings totalupplaga skall till övervägande del vara abonnerad innebär att den till minst 51 procent skall vara abonnerad.

I presstödsförordningen finns en bestämmelse om begränsat driftsstöd för dagstidningar med redaktionellt innehåll på finska. Begränsat driftsstöd kan lämnas för en dagstidning vars utgivningsort är Haparanda, Kalix, Överkalix eller Övertorneå kommun, om tidningen uppfyller samtliga förutsättningar för allmänt driftsstöd utom den om högsta täckningsgrad och om tidningen, trots att den till övervägande delen är på svenska, har ett redaktionellt innehåll som till minst 25 procent är skrivet på finska.

Driftsstöd i särskilt fall kan lämnas för en tidning som inte i huvudsak distribueras inom Sverige, om den uppfyller övriga i 1 kap. 6 § angivna förutsättningar för dagstidning, om tidningen i huvudsak distribueras till svenskspråkiga personer utomlands, har sin huvudredaktion i Sverige, uppfyller övriga förutsättningar för allmänt driftsstöd och behöver stödet för att utgivningen skall kunna upprätthållas.

6.3.4. Inhämtade synpunkter på bestämmelserna om driftsstöd m.m.

I samband med ett kommittésammanträde bjöd kommittén in fem föredragshållare med erfarenheter av minoritetsmedier, se bilaga 9. Vidare har kommittén våren 2005 skickat ut en enkät i vilken kommittén efterfrågat synpunkter på hur bestämmelserna om driftsstöd förhåller sig till behovet av driftsstöd för dagstidningar som riktar sig till invandrare och nationella minoriteter. Kommitténs sekretariat har även haft kontakter med företrädare för tidningar som publicerar nyhetsmaterial på andra språk än svenska. I detta avsnitt sammanfattas de uppgifter som i dessa sammanhang lämnats till kommittén.

Tidningen Folket har sedan hösten 2001 en finskspråkig sida en gång per vecka i sin ordinarie upplaga. Tidningen har uppgett att bakgrunden till beslutet att ha en finskspråkig sida är bl.a. att det finns en mycket stor andel finskspråkiga invånare i Eskilstuna med omnejd. Dessutom är det finska språket erkänt som officiellt minoritetsspråk. Tidningen ser sin satsning som en demokratisk service till sina finskspråkiga/tvåspråkiga läsare. Enligt tidningen är den finskspråkiga sidan en mycket omtyckt service, men tidningen konstaterar att kostnaden för tjänsten är hög. Kostnaden för den finskspråkiga sidan, inklusive frilansmedarbetare och tryckning, uppgick till 350 000 kr år 2005. Enligt tidningen är det tveksamt

om det finns resurser att på sikt upprätthålla denna extra service till deras tvåspråkiga läsare. Tidningen har därför föreslagit att ett extra presstöd för denna typ av verksamhet införs som finansiellt stöd för produktionen.

Haparandabladet har inkommit med en översikt över intäkter och kostnader för materialet på finska/meänkieli som tidningen publicerar, se tabell 6.9. Tidningen har uppgett att utgivningsområdet är blandat trespråkigt, varför det varit svårt att ange något exakt belopp för de intäkter som är hänförliga till flerspråkigheten i tidningen. Tidningen har därför valt att göra en skattning som bygger på att tio procent av annonsintäkterna respektive 15 procent av intäkterna från abonnemang och lösnummer inflyter tack vare flerspråkigheten. Enligt tidningen är tio procent emellertid en alldeles för hög siffra sett till annonsmängden på de finska sidorna. Tidningen har ändå valt denna siffra på grund av att finskspråkigheten i viss mån bedöms generera annonser till de svenskspråkiga sidorna. Siffrorna avser år 2004.

Tabell 6.9

Intäkter Intäkter totalt, kr

Tidningsförsäljning och annonser

1 174 300

Presstöd

2 035 000

3 209 300

Källa: Haparandabladet.

Kostnader

Procent Kostnader totalt, kr

Journalister finska/meän kieli

100

Frilans finska/meän kieli

100

Grafiska finska/meän kieli

25+75

Annonsförsäljare 50 Administration 28 Ledning 25 Tryckning 30 Övriga kostnader (distribution, fordon, hyra, förbrukning, revision TS-mätningar)

25

3 594 000

Källa: Hapandabladet.

Skillnaden mellan intäkter och kostnader, exklusive avskrivningar och finansiella kostnader, uppgick till -384 700 kr för år 2004.

Vidare har Haparandabladet inkommit med synpunkter på bestämmelserna om driftsstöd i presstödsförordningen och Presstödsnämndens föreskrifter. Vad tidningen därvid anfört finns återgivet i avsnitt 3.2.

Statens kulturråd har i uppdrag att ge stöd till kulturtidskrifter. Dessutom har kulturrådet ett anslag för stöd till de nationella minoriteternas språk och kultur, som också omfattar stöd till kulturtidskrifter. En övergripande prioritering för kulturrådet är att främja mångfald och mångkultur i kulturlivet. Kulturrådet har därför uppgett att synpunkterna begränsats till dessa områden.

När det gäller dagstidningsbegreppet har kulturrådet anfört att det möjligen skulle kunna vara aktuellt att ge ut en dagstidning för invandrare och nationella minoriteter med lägre periodicitet än ett nummer per vecka och med ett innehåll som fortfarande är av dagstidningskaraktär. Kulturrådet har samtidigt pekat på problematiken att vid en sådan lösning särskilja dagstidningar från tidskrifter.

Vidare har kulturrådet anfört att det i sammanhanget är problematiskt att det krävs att 90 procent av innehållet skall vara skrivet på svenska och har ifrågasatt om det överhuvudtaget måste vara ett krav att någon del av innehållet ska vara skrivet på svenska. Enligt kulturrådet skulle det kunna räcka med kravet att 90 procent av upplagan skall distribueras inom landet.

Enligt presstödsförordningen (1990:524) inryms inte en tidning som normalt kommer ut med ett eller två nummer per vecka och vars redaktionella innehåll till övervägande del är inriktat på avgränsade intresseområden eller delar av samhället under dagstidningsbegreppet. Kulturrådet har anfört att många av de tidningar som tillhör denna kategori faller in under tidskriftsstödet samt har pekat på att det skulle kunna uppstå en gränsdragningsproblematik mellan dagstidningar och tidskrifter för det fall tidningarna har en aktuell nyhetsförmedling inom nämnda områden.

Kulturrådet har bedömt att många dagstidningar för invandrare och nationella minoriteter ges ut/kommer att ges ut som gratistidningar. Samtidigt har kulturrådet inte bedömt frågan om kravet i presstödsförordningen och presstödsnämndens föreskrifter om att upplagan skall vara betald behöver ändras för att bättre anpassas till de förhållanden som gäller för tidningar som riktar sig till invandrare och nationella minoriteter.

I presstödsförordningen anges att med redaktionellt innehåll avses hela tidningsinnehållet, mätt i spaltmeter, under ett kalenderår med undantag av annonsandelen och andelen egna annonser. Vidare anges det i presstödsnämndens föreskrifter att såsom eget redaktionellt innehåll anses inte redaktionellt material som efter bearbetning av det redaktionella innehållet i en annan tidning återges i olika versioner i editionerna eller tidningarna. Enligt kulturrådet kan det antas att nyhetsmaterialet i dagstidningar som vänder sig till invandrare och nationella minoriteter mer eller mindre kommer att vara översättningar av annat nyhetsmaterial till det aktuella språket. Det kan därför enligt kulturrådet finnas en poäng med att lätta på ifrågavarande bestämmelser för dagstidningar som vänder sig till invandrare och nationella minoriteter.

Kulturrådet har anfört att det finns några orimligheter i regelverket när det gäller tillämpligheten på minoritetstidningar. För samisk del är det enligt kulturrådet inte rimligt att minst 90 procent av den abonnerade upplagan skall vara spridd i Sverige, eftersom en tidning på nordsamiska utgiven i Sverige sannolikt skulle ha fler norska än svenska samer som abonnenter. Vidare har kulturrådet ifrågasatt relevansen av kravet på täckningsgrad för tidningar som har läsare över hela landet, eller i vart fall stora delar av landet. Enligt kulturrådet är kravet på abonnerad upplaga på 2 000 exemplar alldeles för högt och kulturrådet har i detta sammanhang pekat på att en finsk tidning hade 3 000 abonnenter trots ett befolkningsunderlag på 450 000 personer.

Kulturrådet har avslutningsvis anfört att det nuvarande regelverket kanske inte bör anpassas för att omfatta minoritetstidningar. I stället skulle det enligt kulturrådet kunna vara mera ändamålsenligt att ta reda på hur förutsättningarna ser ut för minoriteterna, eftersom förhållandena sannolikt skiftar mycket mellan de olika minoriteterna. Enligt kulturrådet skulle det troligen behövas särskilda lösningar för produktion och annat och kulturrådet har anfört att de övriga nordiska länderna har särskilda stödordningar för minoritetsmedier. Kulturrådet menar att minoritetsmedierna är ett viktigt instrument för att bevara andra kulturer och andra språk, men också för att underlätta integrationen i Sverige. Ur allmän demokratisk synvinkel är det enligt kulturrådet också viktigt för minoritetsgrupperna att kunna hålla sig informerade om skeendena i samhället.

Integrationsverket anser att kravet i Presstödsnämndens föreskrifter att tidningens primära uppgift skall vara den reguljära

allmänna nyhetsförmedlingen måste vara inriktat på tidningens målgrupp. Verket har därför föreslagit att ett tillägg görs i bestämmelsen på så sätt att bestämmelsen får följande lydelse (tillägget här kursiverat): den reguljära allmänna nyhetsförmedlingen, som är relevant för tidningens målgrupp, skall vara tidningens primära uppgift. Vidare har verket föreslagit ett tillägg till bestämmelsen om att nyhetsförmedlingen inte ämnesmässigt får begränsas annat än av tidningens geografiska spridningsområde och av händelsers och skeendens aktualitet: Tidning på annat språk än svenska kan ha en ämnesmässig inriktning, som följer av att tidningen för sin målgrupp utgör komplement till svenskspråkiga eller andra tidningar och att dess målgrupp har behov av att få sådan kompletterande nyhetsförmedling på det egna språket. Slutligen har verket föreslagit en ändring av bestämmelserna om att en dagstidning skall ha ett innehåll som i huvudsak är skrivet på svenska och att 90 procent av innehållet skall vara skrivet på svenska. Verket förslår att det i stället skall föreskrivas att en dagstidning skall vara skriven på språk som förstås av dess läsare i Sverige.

Integrationsverket har också inkommit till kommittén med allmänna synpunkter kring presstödet. Verket har anfört följande. Dagstidningens grundläggande betydelse för läsarnas samhällsorientering genom allmän nyhetsförmedling är viktig för alla grupper av samhällsmedborgare, men dagstidningar är inte tillgängliga för alla. För personer utan vana att ta till sig skriftlig information blir i stället allmän nyhetsförmedling genom etermedier av desto större betydelse. För personer som inte kan läsa på majoritetsspråket blir tillgången till tidningar tryckta på andra språk särskilt viktig. Det är inte möjligt för verket att ta närmare ställning till de olika reglerna om upplagegräns för olika nivåer av presstöd. Däremot är det önskvärt att presstöd och övrig mediepolitik utformas så att möjligheten att publicera medier med motsvarande innehåll som dagstidningar på andra språk än svenska förbättras. Mediestödet bör utformas med utgångspunkt från att flertalet människor har behov av nyhetsförmedling på ett språk man väl förstår. För personer som tillhör Sveriges nationella minoriteter är tillgång till nyhetsförmedling på modersmål ett önskat komplement till svenskspråkig nyhetsförmedling. För språkgrupper där många är ovana att tillägna sig skriven information är tillgång till information på förstådda språk via etermedier desto viktigare. För personer, som inte kommit långt med sin inlärning av svenska språket, är tillgång till nyhetsförmedling på andra språk än svenska

en förutsättning för delaktighet i samtiden. De flesta personer som invandrat från andra språkområden tillägnar sig efter hand förmåga att ta del av nyheter helt eller tills stor del på svenska. Också sedan svenskkunskapen avancerat finns för många ett visst kvarvarande behov av kompletterande nyhetsförmedling på annat språk än svenska. En tidning på kinesiska, somaliska eller ungerska, som sprids i t.ex. 500 exemplar skulle ha en täckning inom respektive språkgrupp i Sverige som kan uppskattas motsvara en upplaga på 200 000 exemplar för en svenskspråkig tidning. För att presstöd och annat mediestöd skall kunna tjäna syftet att främja mångfald och medverka till mer jämlik tillgång till nyhetsförmedling och samhällsinformation måste regler om minsta upplaga och motsvarande krav anpassas till att de olika språkgrupperna i landet är olika stora.

Vid kommitténs sammanträde framfördes att det framför allt är bestämmelser på två områden i presstödsförordningen och Press- stödsnämndens föreskrifter som försvårar för dagstidningar som riktar sig till invandrare och nationella minoriteter att erhålla press- stöd: bestämmelserna om tidningens spridning och tidningsupplagans storlek. I presstödsförordningen föreskrivs att den abonnerade upplagan till minst 90 procent skall vara spridd i Sverige. Denna bestämmelse försvårar för t.ex. dagstidningar med samer som målgrupp, eftersom samerna också är bosatta i Norge, Finland och Ryssland. Bestämmelsen hindrar en marknadsföring av tidningar utanför Sveriges gränser, samtidigt som avsedd målgrupp i Sverige kan vara alltför begränsad för att det skall kunna gå att driva tidningen och erhålla presstöd enligt bestämmelserna om upplagestorlek. Vidare anges det i förordningen att med riksspridning avses att huvuddelen av upplagan avsätts i minst hälften av blockregionerna utanför utgivningsregionen och i olika delar av landet (jfr avsnitt 6.3.3 samt avsnitt 6.3.1 tabellerna 6.6

  • Invandrare är bosatta främst i storstadsregionerna, samerna huvudsakligen i norr och finnarna i Mälardalsregionen. Det senare gör att invandrare och nationella minoriteter har svårt att uppnå kravet på riksspridning samtidigt som den potentiella läsekretsen kan vara för begränsad på utgivningsorten för att kunna komma upp i angiven miniminivå på upplagans storlek som anges i regelverket.

En annan bestämmelse som diskuterades vid sammanträdet var bestämmelserna i presstödsförordningen och Presstödsnämndens föreskrifter om att huvudinnehållet i en dagstidning måste vara på

svenska. Det framfördes därvid att detta krav är orimligt och att det krävs annorlunda lösningar för de språkliga minoriteterna.

Vid sammanträdet framfördes det även att det kan bli invecklat att konstruera särlösningar för invandrare och minoriteter inom ramen för presstödsförordningen till följd av att förhållandena för de olika grupperna skiljer sig markant åt. Ett alternativ som framfördes var att Statens kulturråd skulle kunna hantera frågor om presstöd till dagstidningar som riktar sig till språkliga minoriteter och att bedömningar om resursbehov därmed skulle kunna göras från fall till fall. Vid sammanträdet gavs också exempel på de skilda förhållanden som tidningar som riktar sig till invandrare verkar under. Det angavs att dagstidningar som vänder sig till mindre grupper alltid ligger och balanserar på 2 000 exemplar, varför de också ständigt är i farozonen för att erhålla ett minskat eller indraget presstöd. Vidare kan de revisioner Tidningsstatistik utför innebära ett problem för tidningarna. Enligt framförda uppgifter har det hänt att invandrare som är abonnenter på en tidning trott att det varit SÄPO som ringt och ställt frågor om deras tidningsinnehav med följd att de blivit oroliga och kontaktat tidningarna för att säga upp sin prenumeration. Slutligen framfördes det att priskänsligheten hos invandrargrupper är väldigt hög, varför sådana tidningar har särskilt små möjligheter att höja abonnemangspriset.

6.3.5. Särskilt om det samiska dagstidningsprojektet Satne

Gustaf Jillker, projektledare för dagstidningsprojektet Satne, har för tidningsprojektets räkning inkommit med en beskrivning av dagstidningsprojektet samt lämnat information och synpunkter till Presskommittén 2004 om behovet av extra stimulansåtgärder för samisk dagspress. Gustaf Jillker uppgav våren 2005 att dagstidningen Satne skulle utkomma med sitt första nummer hösten 2005, men enligt uppgifter som han senare lämnat till kommittén har utgivningen skjutits upp på obestämd framtid.

I ett inledningsskede kommer tidningen att ges ut som en endagstidning och generera åtta – tio arbetstillfällen. Bland tidningens huvuduppgifter ingår att stimulera till samhällsengagemang och samhällsdebatt bland samer, att stärka den inre samiska demokratin och yttrandefriheten och att verka för att utvidga det samiska självbestämmandet. Vidare skall tidningen stimulera an-

vändningen av det samiska språket, den skall informera om samer och samiska förhållanden, den skall stimulera tidningsläsning bland barn och ungdomar, den skall främja den samiska kulturen och den skall underlätta det samiska samarbetet över nationsgränserna. Målsättningen är att göra tidningen oumbärlig för alla samer och för alla intresserade som vill följa med utvecklingen inom samevärlden. Tidningen skall rikta sig till alla samer som lever i Sápmi, dvs. till samer i Sverige, Norge, Finland och Ryssland.

Bakgrunden till att tidningsprojektet inleddes var önskemål om att skapa en större och säkrare informationskanal för samefrågor i Sverige än vad som finns i dag. Satne har anfört att utbudet av samiska tidningar och programutrymme för samefrågor i de statliga etermedierna i dag är alltför begränsat för att täcka de behov som stadigt växer i takt med att det samiska samhällsbygget tar tydligare form. Enligt Satne har den samiska allmänheten sedan Sametingets tillkomst år 1993 i ökande grad engagerats i beslutsprocesserna som rör de egna angelägenheterna och Satne menar att det krävs en ökad information om förändringarna, mer insyn och bättre granskning av det samiska samhället i och med att viktiga samhällsfunktioner och ekonomiska resurser förts över till Sametinget. Satne anser att en samisk dagstidning förmodligen är den bästa kanal som kan skapas för att väcka intresse för och sprida information om det egna folkvalda parlamentet och den egna myndigheten, Sametinget, samt det bästa instrumentet för att kritiskt granska politikers och myndigheters agerande i samiska frågor.

Satne har uppgett att det finns ett dokumenterat behov av en samisk tidning för den samiska befolkningen och att två tredjedelar av den samiska befolkningen anser att mediebevakningen är dålig för närvarande. En inventering visar enligt Satne att den samiska pressen i dag består av dels tidningen Samefolket, som har en upplaga på cirka 2 000 exemplar och utkommer en gång i månaden, dels ungdomstidningen Sáminuorat, som har en upplaga på cirka 600 exemplar och utkommer med fyra nummer per år. Härutöver har Satne anfört att den dagliga nyhetsförmedlingen till samerna i stort sett ombesörjs av Sameradion

  • med sändningar i huvudsak på nordsamiska med kortare nyhetssammanfattningar på svenska på vardagar samt vissa magasinprogram på lule- och sydsamiska – och same-tv
  • med nyhetssändningar på samiska med svensk textning. Sameradion och Same-tv har dessutom enligt Satne ett nära redaktionellt samarbete, vilket Satne upplever som betänkligt utifrån principen om mångfald och konkurrens.

Enligt Satne är det inte möjligt att driva en samisk dagstidning utan ett särskilt stöd mot bakgrund av att den samiska befolkningen är tämligen liten och att annonsmarknaden för en samisk dagstidning är begränsad. Vidare har Satne pekat på att det totala beloppet som Sametinget förfogar över till samiska medier uppgår till totalt 1,5 mnkr och att hela beloppet för närvarande lämnas till tidningen Samefolket. Satne har i sammanhanget pekat på att Sametinget självt har jämfört stödet till samisk press med det bidrag som utgår till Samiska teatern på 5,5 mnkr årligen över statsbudgeten. En jämförelse skulle enligt tidningen också kunna göras med det årliga anslaget till slöjdstiftelsen Sámi Duodji på cirka tre mnkr per år.

Satne anser att det är viktigt med ekonomisk stimulans, för att skapa utrymme för etablering av fria och oberoende medier, dvs. medier som är ekonomiskt oberoende från organisationer som driver samiska särintressen och som har möjlighet att bedriva kritisk granskning av den samiska offentligheten i Sverige. Enligt Satne kan det inte vara rimligt att det bara skall finnas ett enda dominerande samiskt nyhetsmedium, som står för all nyhetsbevakning i samevärlden. Det skall heller inte enligt Satne vara möjligt för den politiska majoriteten i Sametinget att kunna ”köpa” en tidnings lojalitet, vilket Satne menar är möjligt under rådande förhållanden. Skälet som Satne anfört är att ledamöterna i Samernas kulturråd, som förvaltar det statliga samiska medieanslaget, är politiker som företräder de politiska partierna i Sametinget. Som exempel har Satne anfört att två samiska tidningar blev utan bidrag hösten 2004 och att endast den tidning som hade sin förankring hos organisationer som stod det styrande blocket nära erhöll ekonomiskt stöd. Satne menar att den nuvarande ordningen är oerhört bestickande.

Översynen av presstödsreglerna bör enligt Satne utgå från det faktum att det inte finns någon samisk dagstidning i dag och att de nuvarande presstödsreglerna inte svarar emot en samisk dagstidnings behov av stöd. Satne har uttalat att målsättningen måste vara ett särskilt samiskt presstöd, som är anpassat till samiska förhållanden.

Satne menar att det också är viktigt att det svenska samhället stödjer en samisk tidning som kan utöva kritisk kontroll av den samiska offentliga verksamheten. Myndigheten Sametinget är ett statligt organ, som i dag omsätter knappt 40 mnkr årligen och förvaltar EU-projekt för cirka 140 mnkr. Sameministern i den

svenska regeringen har enligt Satne sagt sig vara beredd att överföra ännu mer myndighetsuppgifter på Sametinget, och Satne menar att det mot bakgrund härav behövs ett fristående massmedium som kan granska denna växande samhällssektor.

Grunderna för ett särskilt statligt stöd för samiska dagstidningar kan enligt Satne sammanfattas under fyra områden. Som nation har Sverige ett ansvar och skyldigheter gentemot sin urbefolkning och de särskilda behov som kan härledas ur ställningen som urbefolkning är bland annat stöd åt den samiska kulturen och det samiska språket. Vidare har det samiska språket status som nationellt minoritetsspråk. Sverige har anslutit sig till Europarådets minoritetsspråkskonvention och ramkonvention och motivet till de svenska minoritetsspråkslagarna är insikten om att det inte går att säkra det samiska språkets fortbestånd utan samhällets stöd och aktiva åtgärder. Presstöd till samiska dagstidningar kan därför enligt Satne inte betraktas som enbart en språkpolitisk stimulansåtgärd. På grund av det samiska språkets allt svagare ställning krävs det emellertid enligt Satne en satsning också på svenskspråkiga samiska medier. Information, nyhetsförmedling och intern debatt kan enligt Satne huvudsakligen bara ske på svenska, därför att alla samer inte förstår samiska eller behärskar alla tre varieteter av samiska. För det tredje har Sverige anslutit sig till vissa internationella konventioner och härigenom åtagit sig ett folkrättsligt ansvar gentemot samerna. Det innebär att samerna i vissa fall har rätt till positiv särbehandling och att nödvändiga resurser tryggas för den samiska kulturens fortlevnad och utveckling. Det fjärde området rör förhållandet att det i sametingslagen föreskrivs att Sametinget har en skyldighet att informera om samiska förhållanden och om samernas ställning i samhället. Sametinget har arbetat med att bygga upp ett nationellt informationscentrum, till vilket regeringen totalt anslagit cirka nio mnkr. Satne menar att Sametinget skulle kunna dra stor nytta av en samisk dagstidning i sin informationsverksamhet. I förarbetena till satsningen på det nationella informationscentrumet beskrevs medierna som en viktig kanal, och förslaget innebar att en särskild mediestrategi bör utformas för spridning av nyheter och reportage utanför Sápmi. Enligt Satne förpliktar inte förslaget att stöd skall lämnas till en samisk nyhetstidning, men det visar att det finns ett nationellt intresse av att sprida information om samiska förhållanden till den svenska allmänheten via medier. Satne menar att det kan konstateras att en samisk nyhetstidning till sin grundfunktion verkar just för att öka för-

ståelsen för samerna i samhället och för att bädda för sakliga debatter, varför det också borde finnas ett särskilt starkt samhälleligt intresse av att stödja etableringen av en samisk nyhetstidning.

Satne har identifierat fyra punkter i presstödsförordningen (1990:524) och Presstödsnämndens föreskrifter (KRFS 1997:13 och 2002:1) som Satne anser bör preciseras, ändras eller utökas. Den första punkten rör bestämmelserna om dels att en tidnings nyhetsförmedling inte ämnesmässigt får begränsas annat än av tidningens geografiska spridningsområde och av händelsers och skeendens aktualitet, dels att med dagstidning avses inte en tidning som normalt kommer ut med ett eller två nummer per vecka och vars redaktionella innehåll till övervägande del är inriktat på avgränsade intresseområden eller delar av samhället såsom näringsliv och affärsverksamhet, konsumentpolitik, miljöfrågor, idrott, friluftsliv eller frågor med anknytning till kyrkoliv och religion. Satne har med hänvisning till dessa bestämmelser menat att det råder oklarhet om en tidning som bara vänder sig till samer kan erhålla presstöd, men har samtidigt uttalat att innehållet i en tidning som riktar sig till samtliga samer och som täcker alla frågor som rör samer inte kan betraktas som ett avgränsat ämne eller intresseområde. Satne har ändock efterfrågat en precisering av bestämmelserna på dessa punkter, så att det inte skall råda någon tveksamhet att tidningar som riktas till samerna i och för sig kan vara berättigade att uppbära presstöd.

Den andra punkten handlar om kravet i presstödsförordningen att en dagstidning i huvudsak skall distribueras inom landet, och dess precisering i Presstödsnämndens föreskrifter att 90 procent av upplagan skall distribueras inom landet. Enligt Satne innebär bestämmelserna att tidningen inte kan spridas som planerat enligt de behov som finns för att uppehålla den naturliga kontakten mellan samer framförallt i Sverige, Norge och Finland. Satne har framhållit att samerna i Norge och Finland är en viktig marknad för en svensk samisk dagstidning och att den samiska tidningsmarknaden är gemensam för Sverige och Norge. Satne har också i sina kalkyler räknat med betydande annonsintäkter från det norska Sametinget, men menar att procentreglerna i de svenska bestämmelserna begränsar den norska annonsmarknaden för en svensk samisk dagstidning. Satne har lyft fram det norska regelverket om presstöd som jämförelse och anfört att detta regelverk saknar motsvarande begränsningsregler som finns i det svenska regelverket. I sammanhanget har tidningen också anfört att de svenska bestäm-

melserna försvårar genomförandet av ett språkprojekt, som ingår i etableringen av tidningen. Satne har pekat på att det samiska språkets överlevnad är allvarligt hotad genom den språkbytesprocess som pågår och att allt färre samer talar och förstår samiska. Satnes språkprojekt, som till en del finansierats med stöd från Statens kulturråd, har enligt Satne en nordisk karaktär eftersom den samiska språkliga kompetensen framför allt finns i Norge och den som skall leda språkprojektet är bosatt i Norge. Satne har vidare anfört att de enda journalister som skriver på sydsamiska finns i Norge. Satne menar att dess tidning är viktig för att stimulera språkanvändningen på sydsamiskt område. I Satnes kalkyler ingår därför att tidningen även skall täcka det sydsamiska området i Norge, ett område som saknar en samisk dagstidning. För det sydsamiska området utgör 90-procentregeln alltså enligt Satne ett reellt hinder. Vidare menar Satne att det är realistiskt att en svensk samisk tidning kan få ett betydande ekonomiskt stöd från Norge för att stimulera den samiska språkanvändningen, men Satne har anfört att även denna möjlighet försvåras av 90-procentregeln. Satne har anvisat två alternativ till förändringar av de svenska bestämmelserna. Det ena alternativet är att det i stället för ett procenttal sätts upp ett absolut tal, t.ex. 1 500 exemplar. Det andra alternativet är att det införs en särskild bestämmelse som reglerar spridningen av en samisk tidning utanför Sverige enligt den modell om driftsstöd i särskilt fall som regleras i 2 kap. 9 § presstödsförordningen, se avsnitt 3.4.5.

Den tredje punkten rör kravet på att en lågfrekvent dagstidning måste ha upplaga på minst 2 000 exemplar för att vara berättigad till allmänt driftsstöd. Satne har uppgett att månadstidningen Samefolket, den enda samiska tidningen med regelbunden utgivning, för något år sedan hade den högsta upplagan någonsin, 2 400 exemplar, att den för ett år sedan hade en upplaga på 1 100 exemplar samt att upplagan i dag uppgår till omkring 1 500 exemplar. Satne menar att uppgifterna om upplagans storlek för månadstidningen Samefolket visar att det är rimligt att kravet på minsta upplagenivå för en samisk lågfrekvent dagstidning att erhålla allmänt driftsstöd bör sänkas till 1 500 exemplar. Satne har också anfört att en lägre minsta upplagegräns är särskilt viktig vid etableringen av en ny tidning. En sänkning av nuvarande upplagenivå bör därför enligt tidningen ses som en stimulansåtgärd för att öka mångfalden.

Den fjärde punkten rör extra åtgärder för att stimulera användningen av det samiska språket. Enligt Satne behövs det ett särskilt

stöd för att uppmuntra tidningarna att använda det samiska språket. Satne har uppgett att bestämmelserna i Norge i detta avseende kan användas som förebild, där samiska dagstidningar erhåller ett särskilt samiskt presstöd under en egen anslagspost i statsbudgeten. Enligt Satne uppgår det särskilda samiska presstödet i Norge till cirka elva mnkr, varav det ordinarie presstödet uppgår till cirka två mnkr och det särskilda samiska stödet till cirka nio mnkr. Satne har pekat på att det i Norge föreskrivs att en samisk tidning skall ha en lägsta genomsnittlig nettoupplaga på 750 exemplar och har jämfört detta krav med det krav på 2 000 exemplar som de svenska bestämmelserna uppställer. Utifrån exemplen på hur presstödet fördelas i Norge anser Satne att det är rimligt att Sverige satsar åtminstone två mnkr utöver det ordinarie anslaget på en svensk samisk dagstidning.

Satne har som målsättning att 25 procent text av det redaktionella innehållet i tidningen skall skrivas på samiska. För att framställa denna mängd samisk text har Satne uppgett sig behöva tre stycken heltidsanställda personer. Tillsammans med ökade tryckkostnader för fyra extra sidor och andra bikostnader, innebär det enligt Satne en total extra kostnad på cirka två mnkr. Satne menar därför att ett extra stöd på två mnkr vore rimligt för att på så sätt stimulera den samiska språkanvändningen och därmed också öka mångfalden. Alternativet att bara översätta texter till samiska är enligt Satne inte gångbart, eftersom det krävs en stor variation av texter av olika svårighetsgrad, från nybörjarstadium till avancerat språkbruk, för att uppnå en god språkvård och för att Satne skall kunna tillvarata sitt ansvar som språknormerande organ.

6.3.6. Centrum för lättläst

Personer som är otränade i att läsa och förstå svenska språket kan vara hjälpta av att läsa nyheter och annat redaktionellt material i en tidning på lättläst svenska. Det kan t.ex. gälla invandrare som ännu inte tillägnat sig sådana kunskaper i svenska att de obehindrat kan läsa och förstå redaktionellt material i en dagstidning som är skriven för mera vana läsare av svensk text. Någon enhetlig definition av lättläst svenska finns inte, men sådan text kan sägas vara mera lättillgänglig och förklarande än annan text.

Stiftelsen för lättläst nyhetsinformation och litteratur är en förlagsrörelse med uppgift att framställa nyhetsinformation och

litteratur för människor som har svårt att läsa eller som är otränade i svenska språket. Verksamheten grundar sig på ett beslut av riksdagen och den bedrivs under namnet Centrum för lättläst. De följande uppgifterna i detta avsnitt har hämtats bl.a. från stiftelsens årsredovisning för år 2004, från stiftelsens hemsida och kontakter med anställda hos stiftelsen. Avsnittet syftar till att belysa ett sätt att skriva och publicera redaktionellt material i tidningar som gör att personer som är otränade i svenska lättare kan ta till sig innehållet.

Regeringen har fastställt stadgarna och utser styrelse i stiftelsen. Ett övergripande mål enligt regleringsbrevet är att stiftelsen skall främja en samhällsutveckling som kännetecknas av social jämlikhet, jämställdhet mellan kvinnor och män, respekt och tolerans och där etnisk, kulturell, språklig och religiös mångfald tillvaratas som en positiv kraft och därigenom bidrar till minskad diskriminering, främlingsfientlighet och rasism. Verksamheten regleras också genom ett avtal mellan staten och stiftelsen. Till 50 procent finansieras stiftelsen av offentliga medel. Övriga intäkter utgörs av försäljning av det material som stiftelsen tar fram.

Stiftelsen vänder sig till alla som behöver eller vill ha mera lättlästa texter än det vanliga utbudet. Det kan gälla barn, ungdomar och vuxna som har lässvårigheter eller är ovana läsare. Stiftelsen ger bl.a. ut en lättläst nyhetstidning som heter 8 SIDOR och anordnar kurser för att skriva lättläst. Stiftelsen vill fungera som ett kompetenscentrum på lättläst-området.

Enligt en studie om vuxnas läs- skriv- och räkneförmåga som stiftelsen hänvisar till (International Adult Literacy Study – IALS –, genomförd i mitten av 1990-talet av OECD och Statistics of Canada) har 25 procent av den vuxna befolkningen inte den läsförmåga som det kan förväntas av personer som gått ut grundskolans niondeklass. En av fyra dagstidningsläsare har således svårigheter att tillgodogöra sig vanliga nyhetsartiklar där de inte är välbekanta med innehållet. Vidare visar studien att det bland dessa 25 procent av den vuxna svenska befolkningen finns 400 000 (7,5 procent av hela befolkningen) som läser så pass dåligt att de bara kan söka information i bekanta, enkla och välstrukturerade texter. Detta innebär att en liten andel vuxna i Sverige har direkt handikappande läsproblem och att en väsentligt större andel har en läsförmåga som inte motsvarar läskraven som ställs efter fullföljd grundskola. Även en motsvarande studie som genomfördes år 1998 uppvisar ungefär samma undersökningsresultat. Några motsvaran-

de studier har sedan år 1998 inte genomförts i Sverige, men professorn Mats Myrberg vid Lärarhögskolan i Stockholm, som deltog vid genomförandet av studierna under 1990-talet, har till Presskommittén 2004 uppgett att undersökningsresultaten med största sannolikhet är desamma i dag. Med ledning av undersökningsresultaten har stiftelsen gjort bedömningen att åtminstone sju

  • procent av befolkningen i Sverige skulle ha glädje av att ta del av deras utgivning.

Stiftelsen presenterade hösten 2005 lättläst svenska på följande sätt på sin hemsida. Lättläst: Det finns ett stort behov av texter som är enklare än vad texter vanligtvis är. Dessa texter ska vara lättlästa och ha en klar struktur. Lättläst kan beskrivas på olika sätt. Beskrivningen av lättläst som här följer är den som Centrum för lättläst använder. För att en text ska vara lättläst måste man tänka på innehåll, språk, utseende och bilder. Innehåll: En text som handlar om ett ämne som är välkänt för läsaren är lätt att läsa. Det är viktigt att inte ta kunskap för given. Det gäller att skriva så att läsaren behöver så lite förkunskaper som möjligt. Språk: En lättläst text är skriven med vanliga och vardagliga ord som de flesta människor kan förstå. Meningarna är ofta korta. Språket är klart och enkelt. Ovanliga ord förklaras. Bildspråk och liknelser kan vara svåra att förstå för en ovan läsare och bör därför undvikas. Textens utseende: En lättläst text ska vara luftig. Läsaren ska känna att texten är möjlig att ta sig genom. Texten bör vara lite större än vad som är vanligt. Det valda typsnittet, bokstavstypen, ska vara tydligt. Lite större avstånd mellan raderna underlättar läsningen. Bilder: Det är bra att använda bilder i lättlästa texter. Med bildens hjälp kan man lyfta fram innehållet och stärka förståelsen. Men man måste ställa krav på bilderna: de ska beskriva samma sak som texten. Svårighetsnivåer: Även en lättläst text kan vara mer eller mindre lätt. Texter på den enklaste nivån, kallar vi lättast. De texterna har ett enkelt och konkret innehåll. Språket är vardagligt och konkret. Texten består framförallt av korta huvudsatser. Det finns många bilder som förstärker innehållet. Layouten är mycket luftig. Vår svåraste nivå kallar vi lätt. Då har böckerna ofta längre kapitel. Här hittar du lite ovanligare ord och även bildspråk. Handlingen kan hoppa i tid och rum. Men språk och utseende tar hänsyn till att läsaren har svårigheter att läsa. Däremellan har vi en nivå som vi kallare lättare.

Stiftelsen uppger att deras verksamhet bidrar till att främja en utveckling mot social jämlikhet med respekt och tolerans för bland

annat olika etnisk eller kulturell bakgrund och att nyhetsinformationen sannolikt skapar större förståelse för olika företeelser i samhället. Stiftelsen har sett att lättläst material fungerar bra i sammanhang som handlar om att stärka demokratin och verka för integration.

Enligt stiftelsen har intresset för deras utgivning ökat och verksamheten är i dag respekterad på ett annat sätt än tidigare. Stiftelsen anför också att den svenska LL-verksamheten är världsledande och att den på olika sätt uppmärksammats i internationella sammanhang.

Under år 2004 gav stiftelsen ut den tryckta tidningen 8 SIDOR en gång per vecka, 53 nummer. Innehållet utgjordes av samma typ av nyheter som vanliga dagstidningar, men nyheterna presenterades på ett lättläst och lättfattligt sätt. Ungefär tio gånger innehöll tidningen också en sektion med fyra extra sidor, oftast som en form av temanummer. 8 SIDORs nyhetstidning på Internet uppdaterades varje vardag och läsare hade där möjlighet att söka i 8 SIDORs artikelregister. Papperstidningen hade under år 2004 en snittupplaga på cirka 12 000 exemplar, i snitt cirka 500 exemplar lägre än under år 2003. Enligt stiftelsen sjunker upplagan betydligt under sommarmånaderna, bl.a. beroende på att många skolor har läsårsabonnemang och gör uppehåll under sommaren. Prenumerationsintäkterna under året uppgick till totalt 7,1 mnkr.

Under år 2004 ökade antalet läsare av webbtidningen som användes dagligen av olika läsargrupper, framför allt i skolor och inom invandrarundervisningen. Centrum för lättlästs hemsida på Internet hade cirka 350 000 besök under år 2004, i genomsnitt omkring 1 000 besök per dag. Den populäraste platsen var 8 SIDORs nyheter.

8 SIDOR har läsare inom flera grupper, däribland skolelever, utvecklingsstörda, privatpersoner, biblioteksbesökare och personer inom vuxenutbildningen. Drygt tio procent av abonnenterna utgörs av privatpersoner. Enligt stiftelsen har det gjorts undersökningar som tyder på att tidningen läses av omkring 130 000 personer varje vecka. Under de senaste åren har utvecklingen av tidningen i stor utsträckning varit knuten till webbtidningen. Den stora satsningen har varit bonuswebben, som är tillgänglig endast för abonnenter på den tryckta tidningen. I bonuswebben publiceras material som inte får plats i den tryckta tidningen, men den innehåller även förnöjelsematerial. Utvecklingen av internetutgåvan har enligt stiftel-

sen gjort det enklare för läsarna att hitta både nya och gamla artiklar och den är sedan ett par år försedd med ljud för att särskilt lässvaga skall kunna få texterna upplästa av en syntetisk röst.

8 SIDORs nyhetstjänst sammanställer och säljer nyhetsmaterial veckovis till andra dagstidningar. Nyhetssammanfattningen omfattar ett nyhetsmaterial inklusive bilder på cirka tre sidor tabloid per vecka och tjänsten kostar 2 000 kr inkl. mervärdesskatt. Sammanfattningen inkluderar inrikes-, utrikes- och sportnyheter. Under år 2004 sammanställdes cirka 150 nyhetssammanfattningar till Nerikes Allehanda, Nya Wermlands Tidningen och Länstidningen i Östersund. Enligt stiftelsen skall tjänsten komma att marknadsföras mer aktivt till lokala och regionala tidningar runtom i landet i framtiden.

6.4. Överväganden och förslag

6.4.1. Inledning

I avsnitt 3.4.1 redogör kommittén för sina allmänna utgångspunkter för det statliga engagemanget på dagspressmarknaden, m.m. Kommittén har i anslutning härtill identifierat och redogjort för de uppgifter som dagspressen fyller ur ett konstitutionellt perspektiv och som motiverar statens engagemang på dagspressmarknaden. Där framgår bl.a. att målsättningen för kommitténs arbete är att lämna förslag som bidrar till att vårt statskick fördjupas och förstärks.

I detta avsnitt återfinns de överväganden och förslag som kommittén lämnar i den del av uppdraget som rör frågan om behovet av stöd till dagstidningar som riktar sig till invandrare och nationella minoriteter. I föregående avsnitt har lämnats en tämligen omfattande redogörelse för den svenska integrations- och minoritetspolitiken samt en redogörelse för andra utredningar och uppgifter som bedömts ha betydelse för kommitténs uppdrag i denna del.

6.4.2. Allmänna utgångspunkter

I förgrunden för kommitténs arbete rent allmänt har stått frågor som rör hur mångfalden på dagspressmarknaden skall kunna förbättras och hur räckvidden av dagstidningar skall kunna öka i Sverige. En viktig fråga är hur staten genom den förda press-

politiken skall kunna stimulera förekomsten av dagstidningar som kan fånga upp och spegla de skilda värderingar som finns företrädda i samhället. Tendensen på dagstidningsmarknaden på senare tid är vikande upplagor och större företagsenheter. Ur ett presspolitiskt perspektiv är det angeläget att mångfalden och räckvidden bland dagstidningarna kan öka ytterligare eller i vart fall bibehållas på nuvarande nivå. Dagstidningarna måste också kunna stimulera dagstidningsläsningen hos skilda grupper i samhället.

Sverige har sedan 1970-talet utvecklats till ett mångetniskt samhälle, se avsnitt 6.3.1. Ur detta perspektiv ställs stora krav på en väl fungerande massmediemarknad. Dagstidningarna fyller här en viktig funktion. De uppgifter som dagspressen fullgör och som motiverar statens engagemang på dagspressmarknaden måste få genomslag för alla medborgare oavsett ursprung och värderingar. Ett viktigt led för att möjliggöra detta är tillskapandet av rimliga villkor för att etablera nya dagstidningar samt göra det möjligt att upprätthålla driften av dagstidningar som har en mera begränsad läsekrets. Som framgår av kapitel 3 har kommittén föreslagit ett antal förändringar av presstödsförordningen. Häribland märks förslag om att sänka gränsen för den abonnerade upplaga en dagstidning måste uppnå för att kunna berättiga till driftsstöd. Kommittén har också föreslagit en allmän uppräkning av driftsstödet samt för lågfrekventa dagstidningar höjda driftsstöd för större upplagor enligt en trappstegsmodell. Det bör också framhållas att kommittén har föreslagit ett stöd för att stimulera dagstidningsföretag att inleda försöksverksamhet med en elektronisk distribution av dagstidningar som ett alternativ till tryckta dagstidningar, se avsnitt 5.8. Nya tekniska lösningar som möjliggör alternativa distributionssätt för dagstidningsföretagen bedöms underlätta etablering och utgivning av dagstidningar som vänder sig till mindre grupper i samhället.

En angelägen uppgift ur ett presspolitiskt perspektiv är att öka dagstidningsläsningen hos invandrare. Undersökningar visar att dagstidningsläsningen hos flera invandrargrupper generellt sett är lägre än hos personer utan invandrarbakgrund. Generella åtgärder inom ramen för presstödssystemet som innebär att etableringen av nya dagstidningar stimuleras och mångfalden ökar bedöms kunna bidra till att fler invandrare intresserar sig för dagstidningsläsning.

Generella åtgärder inom ramen för presstödssystemet kan emellertid antas endast till en del bidra till att räckvidden av dagstidningar ökar i samhället. Förhållandena mellan olika invandrar-

grupper skiljer sig markant åt. Förslag som på ett mera genomgripande sätt skulle öka etableringen av dagstidningar som riktar sig framförallt till invandrare skulle därmed behöva innehålla rekvisit som möjliggör individuella och mera skönsmässiga bedömningar. Sådana bestämmelser är dock problematiska inom ramen för presstödssystemet, eftersom de riskerar att komma i konflikt med principen om att staten genom olika stödåtgärder inte skall påverka dagspressens självständiga ställning. Kommitténs slutsats är att det inom ramen för presstödssystemet inte kan bli fråga om att föreslå annat än generella regler för att underlätta etableringen av nya dagstidningar. Mera individuellt anpassade lösningar för att tillgodose behovet av publikationer inom olika invandrargrupper bör i stället åstadkommas inom andra statliga verksamheter, t.ex. inom ramen för Statens kulturråds eller Integrationsverkets verksamhet.

Den lägre dagstidningsläsningen bland invandrare kan till en del antas bero på att många invandrare har svårt att tillgodogöra sig dagstidningar skrivna på svenska. Tidningar på svenska är skrivna med ett förhållandevis avancerat språk och undersökningar har visat att det även finns ett större antal personer utan invandrarbakgrund som har svårt att tillgodogöra sig innehållet i en dagstidning. På grund av språkbarriärer minskar antalet informationskällor för många invandrare, som för att få del redaktionellt material ofta kan vara hänvisade till närradiosändningar på hemspråket, internationella satellit-tv-kanaler, utländska tryckta eller elektroniskt distribuerade tidningar, alternativt tidskrifter som ges ut i Sverige på det egna språket. Många invandrare kommer också från länder med en annan tradition när det gäller dagstidningsläsning, vilket kan vara en förklaring till den generellt sett lägre dagstidningsläsningen bland invandrare.

Regler med syfte att stimulera till en utveckling som innebär att dagstidningar skrivna på svenska skall bli mera lättillgängliga har inte tidigare förekommit inom ramen för presstödssystemet. Det har t.ex. inte funnits möjligheter för stöd för översättning av svenska dagstidningar till andra språk. Inte heller har det funnits särskilda stöd för personer som i och för sig behärskar svenska språket men som av olika anledningar har svårt att tillgodogöra sig innehållet i dagstidningarna. För att tillgodose behovet av tidningar för t.ex. synskadade har särskilda lösningar i stället vidtagits inom ramen för Taltidningsnämnden, och för att hjälpa personer med olika former av läshandikapp har staten tillskjutit medel till

Centrum för lättläst som producerar redaktionellt material på en lättare svenska, jfr avsnitt 6.3.6.

Det är enligt kommitténs bedömning inte givet att den räckviddsproblematik som följer av att personer har svårt att tillgodogöra sig innehållet i dagstidningar skrivna på svenska skall hanteras inom ramen för presstödssystemet. Huvudsyftet med presstödet har varit inriktat på att skapa ekonomiska förutsättningar för produktion och distribution av dagstidningar. Att nu utvidga syftet med presstödet i angiven riktning skulle enligt kommittén föra alltför långt. Det ligger i stället närmare till hands att dessa frågor behandlas utanför presstödssystemet.

En näraliggande alternativ som skulle kunna öka räckvidden av dagstidningar hos invandrare är enligt kommittén att underlätta etableringen och driften av dagstidningar som inte i huvudsak är skrivna på svenska. Det skulle kunna ske genom en generell ändring av 1 kap. 6 § presstödsförordningen (1990:524) som innebär att kravet att en publikation för att betraktas som dagstidning i huvudsak skall vara skriven på svenska tas bort, alternativt att det görs en särlösning för publikationer som inte i huvudsak är skrivna på svenska. I sammanhanget kan det anföras att kommittén som utgångspunkt för sitt arbete haft som målsättning att undvika särlösningar inom ramen för presstödssystemet. Kommitténs bedömning är att särlösningar inom ramen för presstödssystemet bör undvikas och att regelverket i möjligaste mån bör vara generellt verkande. Vad som starkt talar för en särlösning avseende tidningar som inte i huvudsak är skrivna på svenska och som riktar sig till språkliga minoriteter i Sverige är emellertid att det redan i dag finns möjlighet för sådana tidningar att med stöd av 2 kap. 11 § pressstödsförordningen jämställas med en dagstidning i presstödshänseende.

Att enbart anlägga ett presspolitiskt perspektiv på frågan om behovet av stöd för dagstidningar som riktar sig till invandrare och nationella minoriteter kan bli alltför snävt. Enligt kommittén bör målsättningen vara att olika lösningar som stimulerar presspolitiskt eftersträvansvärda mål skall vara förenliga med den förda integrations- respektive minoritetspolitiken. I avsnitt 6.2 återfinns en redogörelse för nyssnämnda politikområden. Sammanfattningsvis bygger den nuvarande integrationspolitiken på att det endast är under den allra första tiden i Sverige som det kan finnas skäl att låta själva invandrarskapet stå i fokus för eventuella åtgärder. Att begränsa säråtgärder som riktar sig till invandare som grupp till den

första tiden i Sverige och verka för att den generella politiken utvecklas så att den i större utsträckning tar sin utgångspunkt i mångfalden antas bidra till att gränsen mellan svenskar och invandrare bryts upp och människor ges möjlighet att själva välja identitet och framträda som självständiga individer, med egna resurser och med förmåga att ta ansvar för sitt eget liv. Den förda minoritetspolitiken innebär sammanfattningsvis i nu aktuellt hänseende att svenska staten genom ratificering av Europarådets konventioner iklätt sig ett ansvar för att bl.a. uppmuntra och/eller underlätta att minst en tidning grundas och/eller upprätthålls på vardera språken samiska, finska och miänkieli.

Olika ändamål gör sig således gällande vid bedömningar av behovet av presstöd till dagstidningar som riktar sig till invandrare och nationella minoriteter. En integrationspolitisk utgångspunkt skulle kunna anses tala för att särskilda åtgärder med inriktning just mot invandrare inte bör vidtas inom ramen för presstödssystemet, medan en minoritetspolitisk utgångspunkt talar för att staten bör vidta ytterligare åtgärder för att uppmuntra och stödja etableringen av dagstidningar på minoritetsspråk. Ur ett presspolitiskt perspektiv finns det emellertid enligt kommittén alla skäl att vidta åtgärder som underlättar etablering av dagstidningar och ökar räckvidden av dagstidningar, inte minst i förhållande till invandrare.

Vid ett helhetsperspektiv anser kommittén att de presspolitiska målsättningarna väger mycket tungt. Enligt kommitténs mening bör det därför alltjämt finnas särlösningar för att underlätta etableringen av dagstidningar som vänder sig till språkliga minoriteter i Sverige. Det kan i sammanhanget tilläggas att 2 kap. 11 § presstödsförordningen i dess nuvarande lydelse har funnits sedan tiden före antagandet av grunderna för den svenska integrationspolitiken. Bestämmelsen har också bibehållits fastän Pressutredningen -94 föreslog att den skulle upphävas.

6.4.3. Driftsstöd för dagstidningar på andra språk än svenska

Kommitténs förslag: En tidning vars text inte huvudsakligen är skriven på svenska eller vars upplaga inte till minst 90 procent är spridd i Sverige skall i fråga om rätt till driftsstöd likställas med dagstidning, om tidningen 1) uppfyller övriga i 1 kap. 6 § angivna förutsättningar för dagstidning, 2) vänder sig till språkliga minoriteter i Sverige, och 3) har sin huvudredaktion i Sverige.

En tidning enligt första stycket berättigar till driftsstöd endast för den del av tidningens abonnerade upplaga som till minst 90 procent är spridd i Sverige.

Enligt huvudregeln ges driftsstöd till dagstidningar. Definitionen av dagstidningar framgår av 1 kap. 6 § presstödsförordningen (1990:524). Där stadgas att en dagstidning bl.a. skall ha ett innehåll som i huvudsak är skrivet på svenska och i huvudsak distribueras inom landet. Bestämmelserna i dessa delar kompletteras av Press- stödsnämndens föreskrifter (KRFS 1997:13) som anger att 90 procent av innehållet skall vara skrivet på svenska samt att 90 procent skall distribueras inom landet. En bärande tanke bakom nu redovisade bestämmelser är att presstödet skall främja opinionsbildning m.m. i Sverige och att detta görs bäst om presstödet riktas till tidningar som är skrivna på svenska, som är det samhällsbärande språket.

Även publikationer som inte uppfyller definitionen av dagstidningar i presstödsförordningen kan berättiga till driftsstöd. Av 2 kap. 11 § presstödsförordningen framgår att en tidning vars text inte i huvudsak är skriven på svenska skall i fråga om rätt till driftsstöd likställas med dagstidning, om tidningen 1) uppfyller övriga i 1 kap. 6 § angivna förutsättningar för dagstidning, 2) vänder sig till språkliga minoriteter i Sverige, 3) har sin huvudredaktion i Sverige, och 4) till minst 90 procent av den abonnerade upplagan är spridd i Sverige.

När presstödsförordningen (1990:524) infördes hade 2 kap. 11 § en annorlunda lydelse. Det föreskrevs då att en tidning vars text inte i huvudsak är skriven på svenska skall i fråga om rätt till driftsstöd likställas med dagstidning, om tidningen 1) uppfyller övriga i 1 kap. 6 § angivna förutsättningar för dagstidning, 2) vänder sig till språkliga minoriteter i Sverige, 3) har sin huvudredaktion i Sverige, och 4) till övervägande del innehåller nyheter,

annan information och debatt, som rör förhållanden i Sverige och är av allmänt intresse. Skillnaden mellan dagens lydelse och den tidigare lydelsen är alltså att det tidigare ställdes krav på visst innehåll i tidningarna.

I prop. 1989/90:78 utvecklades skälen bakom utformningen av den ursprungliga lydelsen av 2 kap. 11 § presstödsförordningen. Syftet med bestämmelse var att främja nyhetsförmedling och opinionsbildning i den svenska demokratiska processen. En tidning på annat språk än svenska borde därför enligt regeringen kunna uppbära driftsstöd om den till övervägande del innehåller nyheter, annan information och debatt som rör förhållanden i Sverige.

År 1993 fick 2 kap. 11 § presstödsförordningen den lydelse den har i dag. Initiativet till ändringen togs av Presstödsnämnden som menade att den dåvarande regeln framstod som en allvarlig inskränkning i den redaktionella frihet som bör tillkomma dessa tidningar på samma sätt som gäller för svenskspråkiga tidningar. Presstödsnämnden menade att ett krav på att 90 procent av upplagan skall vara spridd i Sverige torde vara tillräckligt för att förhindra att stödet utnyttjas på ett icke avsett sätt. Regeringens förslag anslöt sig till Presstödsnämndens och konstitutionsutskottet delade regeringens bedömning. Riksdagen beslutade i enlighet med förslaget (prop. 1992/93:100 (Bil. 12 p. C 6), KU27, rskr. 1992/93:239).

Av redovisningen bakom konstruktionen av 2 kap. 11 § press- stödsförordningen framgår att det funnits farhågor om att press- stödet inte skulle fylla sitt syfte om det fördelas till tidningar, vars text inte i huvudsak är skriven på svenska. Enligt vad kommittén erfarit finns det dock ingenting som visar att presstöd som med stöd av 2 kap. 11 § presstödsförordningen fördelats till tidningar som inte uppfyllt grundläggande presspolitiska syften. Vid årsskiftet 2005/2006 fanns det tre tidningar som berättigade till press- stöd enligt bestämmelsen.

Problemet med konstruktionen av 2 kap. 11 § presstödsförordningen är att de språkliga minoriteterna i Sverige var för sig med några undantag är förhållandevis små. Det nuvarande kravet att en tidning skall ha en abonnerad upplaga på 2 000 exemplar för att berättiga till driftsstöd i förening med villkoret att 90 procent av upplagan skall vara spridd inom Sverige leder därför till att utsikterna för en dagstidning som vänder sig till en särskild språklig minoritet att berättiga till driftsstöd i allmänhet är begränsade. Samtidigt är etableringskostnaderna för dagstidningar höga. Sam-

mantaget har detta lett till att etableringshindren i stort sett varit oöverstigliga för tidningar som riktar sig till språkliga minoriteter.

Kommitténs bedömning är att det utan att äventyra syftet med presstödet är möjligt att modifiera 2 kap. 11 § presstödsförordningen för att öka etableringsmöjligheterna för dagstidningar som vänder sig till språkliga minoriteter i Sverige. Detta kan enligt kommittén göras genom att tillåta att ifrågavarande tidningar får saluföras utanför Sverige utan att förlora rätten att kunna berättiga till driftsstöd. Härigenom ökar det potentiella läsarunderlaget och det kan bli möjligt att etablera även tidningar som vänder sig till en förhållandevis liten språklig minoritet i Sverige. För att alltjämt tillförsäkra att presstödet används för att befrämja presspolitiskt eftersträvansvärda uppgifter i Sverige bör emellertid tidningens anknytning till Sverige alltjämt vara tydlig. Det bör därför också framgent ställas krav på att tidningen skall vända sig till språkliga minoriteter i Sverige och att tidningen skall ha sin huvudredaktion i Sverige. Härjämte anser kommittén att det är rimligt att driftsstödet för tidningen i princip beräknas på den upplaga som är spridd i Sverige.

Kommittén föreslår således att en tidning vars text inte i huvudsak är skriven på svenska eller vars upplaga inte huvudsakligen är spridd i Sverige skall i fråga om rätt till driftsstöd likställas med dagstidning, om tidningen 1) uppfyller övriga i 1 kap. 6 § angivna förutsättningar för dagstidning, 2) vänder sig till språkliga minoriteter i Sverige, och 3) har sin huvudredaktion i Sverige. För att förhindra att presstöd lämnas för tidningar som huvudsakligen sprids utomlands föreslår kommittén att tidningar som är skrivna på andra språk än svenska berättigar till driftsstöd endast för den del av tidningens abonnerade upplaga som till 90 procent är spridd i Sverige.

Sammanfattningsvis innebär kommitténs förslag att det till skillnad från i dag inte uppställs något hinder för en tidning vars text i huvudsak inte är skriven på svenska att saluföras i utlandet. Den abonnerade upplagan i presstödshänseende skall emellertid såsom gäller enligt det nuvarande regelverket i huvudsak beräknas på den abonnerade upplagan som är spridd i Sverige. Mot bakgrund av kommitténs övriga förslag om driftsstöd, se kapitel 3, innebär det att en tidning måste uppnå en abonnerad upplaga på cirka 1 500 exemplar i Sverige för att kunna berättiga till driftsstöd. Även en sådan upplaga kan vara svår att uppnå för tidningar som vänder sig till mindre språkliga minoriteter. Förslaget bedöms alltså inte leda

till att bristen på dagstidningar för samtliga språkliga minoriteter avhjälps. Att inom ramen för ett generellt presstödssystem och med begränsade tillgängliga resurser lämna förslag som är mera långtgående har kommittén emellertid bedömt inte vara möjligt. Som tidigare nämnts är det därför angeläget att det tas fram lösningar som utifrån en mera individuell prövning kan tillgodose skiftande behov av redaktionellt material hos olika språkliga minoriteter. Att stimulera utgivningen av periodiska tidskrifter bedöms därvid av kommittén ligga nära till hands. Även utsändningar av inhemska etermedier på andra språk än svenska bör främjas.

6.4.4. Driftsstöd för dagstidningar som ges ut på samiska eller meänkieli

Kommitténs förslag: En tidning vars text inte huvudsakligen är skriven på svenska eller vars upplaga inte till minst 90 procent är spridd i Sverige skall i fråga om rätt till driftsstöd likställas med dagstidning, om 1) tidningen uppfyller övriga i 1 kap. 6 § angivna förutsättningar för dagstidning, 2) tidningen vänder sig till nationella minoriteter i Sverige, 3) tidningens egna redaktionella innehåll till minst 25 procent är skrivet på samiska eller meänkieli och 4) tidningen har sin huvudredaktion i Sverige.

Som framgått av avsnitt 6.2.1, Grunderna för den svenska minoritetspolitiken, har Sverige ratificerat dels Europarådets europeiska stadga om landsdels- eller minoritetsspråk (minoritetsspråkskonventionen), dels Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter (ramkonventionen). Genom ratificerandet av konventionerna har samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar givits status som nationella minoriteter i Sverige. De språk som givits status som minoritetsspråk utgörs av meänkieli (tornedalsfinska), finska, samiska, romani chib och jiddisch. De tre förstnämnda minoritetsspråken har bland minoritetsspråken getts en särskild ställning eftersom de anses ha en historisk geografisk bas i Sverige.

Att meänkieli, finska och samiska bland minoritetsspråken givits en särskild status innebär bl.a. att Sverige åtagit sig att uppmuntra och/eller underlätta att minst en tidning grundas och/eller upprätthålls på dessa språk. Härvid kan det konstateras att det finns en

presstödsberättigad tidning i Sverige som ges ut på finska, men ingen motsvarande stödberättigad tidning som är skriven på samiska eller meänkieli. Haparandabladet har visserligen en krönika på meänkieli en gång per vecka, men detta material kan inte bedömas vara tillräckligt för att svenska statens konventionsåtaganden skall kunna anses uppfyllda. Europarådet har uppmärksammat detta förhållande och rekommenderat svenska staten att uppmuntra eller stödja skapandet eller upprätthållandet av åtminstone en dagstidning på samiska och meänkieli.

Av det anförda framgår att Sverige har iklätt sig ett särskilt ansvar för att tillse att det ges ut tidningar på vardera språken finska, samiska och meänkieli. Åtgärder för att underlätta etablering och drift av sådana tidningar bör enligt kommitténs bedömning lämpligen vidtas inom ramen för presstödssystemet.

De inbördes förutsättningarna för olika nationella minoriteter skiljer sig åt. För tidningar skrivna på samiska utgörs läsekretsen av den samiska befolkningen främst i Sverige, Norge och Finland. För tidningar skrivna på meänkieli utgörs läsekretsen huvudsakligen av tornedalsfinnar i tornedalsområdet och meänkielitalande personer i den norra delen av Norge. Tidningar skrivna på finska har ett betydande läsarunderlag både i Sverige och i Finland.

I det föregående har kommittén föreslagit en förändring av 2 kap. 11 § presstödsförordningen för tidningar som inte i huvudsak är skrivna på svenska. Den föreslagna förändringen bedöms underlätta etablerandet av dagstidningar som riktar sig till språkliga minoriteter i Sverige. Alltjämt föreslås dock att presstödet för tidningar som riktar sig till språkliga minoriteter i Sverige skall beräknas på den del av tidningens abonnerade upplaga som huvudsakligen är spridd i Sverige.

På grund av svenska statens konventionsåtaganden samt på grund av de begränsade förutsättningar som finns för tidningar på samiska och meänkieli bedömer kommittén att de föreslagna ändringarna av 2 kap. 11 § presstödsförordningen inte är tillräckliga för att stimulera etablerandet och utgivningen av tidningar på samiska eller meänkieli. Däremot bedöms ändringarna vara ändamålsenliga för att stimulera etablerandet och driften av tidningar som riktar sig till den finskspråkiga minoriteten i Sverige. Mot bakgrund härav föreslår kommittén en särreglering för tidningar som är skrivna på samiska eller meänkieli.

Liksom för tidningar som riktar sig till språkliga minoriteter i Sverige föreslår kommittén att även tidningar på samiska eller

meänkieli skall kunna saluföras utanför Sverige utan att förlora rätten att kunna berättiga till driftsstöd. Härutöver bör tidningar på samiska eller meänkieli få tillgodogöra sig hela sin abonnerade upplaga som underlag vid beräkningen av driftsstöd. Kommittén föreslår således att det i presstödsförordningen tas in en bestämmelse som innebär att en tidning vars text inte i huvudsak är skriven på svenska eller vars upplaga inte huvudsakligen är spridd i Sverige skall i fråga om rätt till driftsstöd likställas med dagstidning, om 1) tidningen uppfyller övriga i 1 kap. 6 § angivna förutsättningar för dagstidning, 2) tidningen vänder sig till nationella minoriteter i Sverige, 3) tidningens egna redaktionella innehåll till minst 25 procent är skrivet på samiska eller meänkieli och 4) tidningen har sin huvudredaktion i Sverige.

Den föreslagna bestämmelsen är konstruerad på i princip motsvarande sätt som bestämmelsen för tidningar som riktar sig till språkliga minoriteter, se ovan. Som framgått utgörs skillnaden av att presstödet för tidningar på samiska eller meänkieli bör beräknas på respektive tidnings totala upplaga, dvs. även på den del av upplagan som är spridd utanför Sverige.

6.4.5. Mellanstatligt samarbete

Kommitténs förslag: Regeringen bör undersöka möjligheterna att initiera ett mellanstatligt samarbete med Norge och Finland för att underlätta utgivningen av gränsöverskridande dagstidningar på samiska eller meänkieli.

Mot bakgrund av att antalet personer som talar samiska eller meänkieli är förhållandevis få i vart och ett av de tre länderna Finland, Norge och Sverige anser kommittén att regeringen tillsammans med regeringarna i Norge och Finland bör pröva möjligheterna för de tre länderna att gemensamt underlätta utgivningen av gränsöverskridande dagstidningar på samiska eller meänkieli. Det kan här röra frågor om åtgärder för att minska kostnader för tryckning och distribution, men också frågor om olika ekonomiska bidrag, t.ex. för att tidningar skall kunna ges möjlighet att upprätthålla en redaktionell bevakning i de tre länderna.

7. Elektroniskt distribuerade dagstidningar

7.1. Inledning

Enligt direktiven skall kommittén analysera möjligheterna för elektroniskt distribuerade dagstidningar att få presstöd, se bilaga 1. I avsnitten 7.2

  • ges bl.a. en bakgrundsbeskrivning till frågeställningen och en redovisning av hur frågan bedömts av personer verksamma inom branschen. Kommitténs överväganden och förslag återfinns i avsnitt 7.6.

7.2. Tidigare utredningar

7.2.1. Pressutredningen -94

Pressutredningen -94 diskuterade i sitt slutbetänkande SOU 1995:37 Vårt dagliga blad – stöd till svensk dagspress frågan om elektroniska tidningar. Utredningen framhöll att elektronisk distribution av tidningar för tidningsföretagen dels skulle kunna sänka kostnaderna för tidningsdistribution avsevärt, dels skulle kunna ge stora möjligheter till nya typer av tjänster och ökad valfrihet för läsarna. Detta skulle i sin tur innebära att en del av dagens höga etableringshinder i dagspressbranschen blir avsevärt lägre och att nya dagstidningar kan startas utan stort kapital.

Enligt utredningen skulle elektronisk distribution av tidningsmaterial kunna göra det möjligt för abonnenter att beställa valda delar ur innehållet. Som exempel anfördes att en abonnent skulle kunna abonnera på tidningsrubrikerna, eller rubrikerna och ingresserna, inom samtliga ämnesområden, och sedan beställa fördjupade artiklar enbart inom de ämnesområden som abonnenten bedömer vara av särskilt intresse. En fördel som utredningen såg med detta var att abonnenterna skulle kunna hålla sig uppdaterade om utveck-

lingen inom samtliga nyhetsområden, men samtidigt bara behöva betala för beställt nyhetsmaterial.

Utredningen diskuterade en rad möjligheter med elektroniska tidningar, bl.a. att elektroniska tidningar gör det möjligt att strukturera och lagra information och att artiklarna kan förses med fördjupad information via s.k. hypertextlänkar. Härutöver anfördes det att en elektronisk tidning kan uppdateras kontinuerligt och därigenom alltid tillhandahålla läsarna färska nyheter samt att den förutom text, grafik och stillbilder även kan innehålla ljud och rörliga bilder.

De utökade möjligheterna till interaktivitet som elektroniska tidningar kan erbjuda bedömdes av utredningen kunna leda till att dagstidningens funktion i det demokratiska samhället förstärks. Utredningen menade att tidningarna skulle kunna bli diskussionsfora på ett annat sätt än vad som dittills varit fallet. Läsarna skulle kunna bli delaktiga i nyhetsförmedling, reportage m.m. eftersom de skulle kunna framföra sina åsikter direkt från datorskärmen. Det skulle också bli lättare för tidningens redaktion att få reda på önskemål om förändringar från läsarna, eftersom det lätt går att ta reda på vilka artiklar som efterfrågas. I sammanhanget redovisade utredningen att vissa menade att yttrandefriheten och i förlängningen demokratin kommer att förbättras genom att allt fler får tillgång till de elektroniska motorvägarna, medan andra ansåg att det finns en risk för att klyftorna mellan välinformerade och oinformerade medborgare i samhället kommer att vidgas när informationsflödet ökar.

Utredningen diskuterade också frågan huruvida de elektroniska tidningarna konkurrerar med den traditionella papperstidningen. Ett flertal argument redovisades för och emot. Enligt utredningen ansåg de flesta att papperstidningens egenskaper är så speciella att den inte skulle komma att ersättas av elektroniskt distribuerad information under överblickbar tid. Samtidigt bedömde utredningen att det vanligaste argumentet till stöd för denna syn, att datorerna inte kunde anpassas till läsning på bussar och eller i sängen, eventuellt var på väg att förlora sin relevans och att läsarna om de vill ha tidningen på papper, skulle kunna göra en egen utskrift. Miljöskäl ansågs också tala för elektroniska tidningar. Vidare anfördes det att papperstidningar är en vanesak och det uteslöts inte att elektroniskt distribuerad information i framtiden skulle komma att kännas lika bekväm och naturlig som papperstidningen. Utredningen menade att den elektroniska tidningen kan

ses som en möjlighet för dagspressen att utvecklas snarare än ett hot och att snabbheten i de elektroniska tidningarnas nyhetsförmedling skulle kunna få till följd att traditionella ”uppdateringsmedier” som radio och kvällspress får konkurrens om denna funktion.

Resonemang om hot, möjligheter och konkurrens mellan medier förutsätter enligt utredningen att medierna är någorlunda urskiljbara. Samtidigt bedömde utredningen att gränserna mellan olika medier suddas ut, när tidningar erbjuder ljud och rörliga bilder och det är möjligt att beställa fram nyheter på sin tv. Utredningen redovisade här några tänkbara utvecklingsscenarier. Ett scenario var att privatpersoner kan komma att beställa nyheter/artiklar ur databaser och därigenom tillverka egna ”tidningar” hemma framför datorn. Ett annat var att läsarna anlitar en tjänst, som väljer ut de viktigaste nyheterna och därmed fungerar som ett filter. Ett tredje var att ”intelligenta agenter” sköter selektionen ur informationsflödet på de elektroniska motorvägarna åt varje individ. Slutligen anfördes det att tidningens roll i framtiden kan komma att övertas av nyhetsbyråer, som förser konsumenterna med ”oförädlade” nyheter direkt på internet utan mellanled.

Vilka effekter de elektroniska tidningarna skulle komma att få för dagspressen berodde enligt utredningen bl.a. på konsumenternas efterfrågan, tidningarnas användning av nya tekniken, utvecklingen av övriga medier samt i vilken utsträckning privatpersoner skulle komma att ha tillgång till informationsteknik i hemmen.

I avsnittet med överväganden och förslag uttalade utredningen när det gällde dagspressbegreppets tillämpning inom skatteområdet resp. i presstödssammanhang att det fanns behov av samordning. Enligt utredningen var det inte tillfredsställande att tidningar som av Presstödsnämnden bedömts som allmänna nyhetstidningar inte fått del av den för dagstidningar förmånligare beskattningen. Utredningen ansåg mot denna bakgrund att det i mervärdesskattelagen borde införas en bestämmelse som föreskrev att driftsstöds- och distributionsstödsberättigade tidningar skulle beskattas som allmän nyhetstidning.

När det gällde frågan huruvida elektroniskt distribuerade dagstidningar skulle beskattas på samma sätt som papperstidningar föreslog utredningen att mervärdesskattelagens regler skulle förtydligas så att elektroniskt distribuerade tidningar och faxtidningar klart skulle uteslutas från den förmånligare skattesatsen för allmänna nyhetstidningar som kommittén föreslagit. Vidare föreslog

utredningen i sitt förslag till presstödslag att dagstidningsbegreppet endast skulle omfatta nyhetstidningar som kommer ut i pappersutgåva, varigenom bl.a. elektroniska tidningar uteslöts från stöd.

I prop. 1996/97:3 Kulturpolitik föreslog regeringen inte någon bestämmelse om att endast papperstidningar skulle räknas som dagstidningar. Den bedömning som gjordes var att statliga stöd inte bör vara utformade så att de hämmar användningen av elektronisk informationsteknik. Regeringen anförde att det liksom dittills fick ankomma på Presstödsnämnden att avgöra vilka tidningar som är dagstidningar oavsett om de utkommer i pappersform. Härutöver anförde regeringen att den hade för avsikt att uppdra åt Presstödsnämnden att följa utvecklingen och återrapportera till regeringen om eventuella problem skulle uppstå. I överensstämmelse härmed ansåg regeringen att det inte heller skulle införas någon motsvarande bestämmelse i mervärdesskattelagens definition av allmän nyhetstidning.

Konstitutionsutskottet (1996/97:KU1) delade regeringens bedömning att statliga stöd inte borde utformas så att de hämmar användningen av elektronisk informationsteknik och ansåg att någon bestämmelse om att endast papperstidningar skall räknas som dagstidningar därför inte borde införas i regleringen av pressstödet. Emellertid konstaterade utskottet att elektroniska tidningar kan distribueras till avsevärt lägre kostnader än tidningar som trycks på papper. Utskottet menade att om en elektronisk tidning bedömdes vara en dagstidning, så skulle det kunna komma att utgå ett driftsstöd som kunde anses oskäligt högt. Utskottet föreslog därför att regleringen av presstödet snarast borde kompletteras med en bestämmelse som gav Presstödsnämnden en möjlighet att i fråga om elektroniskt distribuerade dagstidningar jämka driftsstödet efter vad som var skäligt med hänsyn till kostnaderna. Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets förslag (rskr. 1996/97:88). En jämkningsbestämmelse av det slag utskottet föreslagit infördes senare i 2 kap. 11 a § presstödsförordningen (1990:524).

7.2.2. Konvergensutredningen

I april 1999 överlämnade Konvergensutredningen sitt betänkande SOU 1999:55 Konvergens och förändring. Samordning av lagstiftningen för medie- och telesektorerna. Utredaren hade bl.a. i uppdrag

att beskriva utvecklingen av elektroniska informationstjänster med syfte att identifiera såväl befintliga som nya sådana tjänster som på kort respektive lång sikt kunde antas få betydande inverkan på samhället och därmed påverka bedömningen av frågan om samordning och eventuell harmonisering av lagstiftningen på området.

Utredaren prövade presstödsförordningens (1990:524) tillämplighet ur ett konvergensperspektiv. Slutsatsen var att vissa av förordningens bestämmelser är svåra att tillämpa på elektroniska tidningar. Som exempel gavs mätning av redaktionellt material som sker i spaltmeter och som bygger på förhållanden som gäller för papperstidningar. Enligt utredaren är mätningen svår att tillämpa på elektroniska tidningar som skiljer sig från papperstidningen vad gäller utformning, bl.a. sammansättning och avgränsning. Ett annat exempel var förordningens bestämmelser om hushållstäckning på utgivningsorten (den kommun där tidningens huvudredaktion är belägen). Enligt utredaren kunde bestämmelserna vara svåra att tillämpa i förhållande till elektroniska dagstidningar eftersom utgivningen av sådana tidningar i realiteten inte nödvändigtvis är geografiskt bunden till en viss ort. I sistnämnda hänseende pekade utredaren emellertid på möjligheten för Presstödsnämnden att bestämma att en tidnings täckningsgrad skall beräknas för en del av utgivningsorten eller för ett annat område än utgivningsorten, om det med hänsyn till verksamhetens inriktning är uppenbart att utgivningsorten inte är tidningens egentliga spridningsområde. Utredaren anförde att Presstödsnämnden således har ett visst utrymme att ta hänsyn till den elektroniska dagstidningens särskilda egenskaper i detta avseende.

När det gällde frågan om behovet av ändringar av bestämmelserna om presstöd fann utredaren att konvergensutvecklingen har medfört möjligheter att bedriva nyhetsförmedling och opinionsbildning genom andra medier än t.ex. traditionella dagstidningar. Utredarens bedömning var emellertid att de förutsättningar i press- stödsförordningen som måste vara uppfyllda för att en dagstidnings skall kunna få presstöd kan vara svåra att uppfylla för en elektroniskt distribuerad dagstidning. Enligt utredaren var det t.ex. oklart hur begrepp som upplaga, spaltmeter och täckningsgrad skall tolkas för elektroniska skrifter, och utredaren ansåg att användningen av dessa begrepp kan behöva ses över om elektroniska skrifter skall ha en reell möjlighet att få presstöd.

7.2.3. Presstödsnämndens utredning

I prop. 2000/2001:1, utg. omr. 17, tillkännagav regeringen att den avsåg att ge Presstödsnämnden i uppdrag att överväga förutsättningar att stärka dagstidningars möjligheter att omstrukturera verksamheten med hänsyn till utvecklingen på medieområdet och den tekniska utvecklingen. I uppdraget skulle ingå att utreda hur de statliga insatserna till stöd för dagspressen skulle kunna underlätta för dagstidningar att utvecklas till medieföretag med en bredare inriktning. Enligt regeringen saknade andratidningarna ofta ekonomiska resurser för detta, medan framför allt en del förstatidningar påbörjat satsningar på internet, radio och TV.

Uppdraget angående dagstidningarnas möjligheter att utvecklas till medieföretag lämnades till Presstödsnämnden i december 2000. Enligt regeringens beslut skulle Presstödsnämnden kartlägga hur långt dagstidningar (såväl första- som andratidningarna) nått i fråga om omstrukturering mot att publicera sig på internet. Nämnden skulle vidare kartlägga dagstidningsföretagens ägande av radio- och tv-företag, främst på den regionala och lokala marknaden. Slutligen skulle Presstödsnämnden utreda hur de statliga insatserna till stöd för dagspressen skulle kunna underlätta för dagstidningar att utvecklas till medieföretag med en bredare inriktning som även omfattar t.ex. internet och etermedier.

Presstödsnämnden redovisade sin rapport till regeringen i april 2001. Av rapporten framgår att nämnden genom en enkät till landets samtliga dagstidningar samt genom inhämtande av information från andra källor kartlagt det faktiska läget beträffande publicering på internet samt delägande i radio- och/eller TV-bolag. Utfallet av kartläggningen fick enligt nämnden anses ha givit en i det närmaste heltäckande bild av dagstidningsbranschens aktuella status när det gällde förekomsten på internet samt ägarförhållanden i fråga om etermedier.

Presstödsnämndens slutsats var i fråga om förstatidningarna att dessa gärna satsar på nya medier men lika snabbt – om lönsamhet uteblir – drar sig ur engagemanget. För andratidningarna redovisade nämnden att dessa inte med egna resurser skulle kunna åstadkomma en omstrukturering av verksamheten mot kompletta medieföretag och att den breddning som dittills hade genomförts endast varit inom internet. Det hade enligt nämnden också framgått mycket tydligt att en stor del av andratidningarnas satsningar

på internet varit ”halvhjärtade” och inte blivit så bra som de avsett till följd av bristande resurser.

Nämnden gjorde bedömningen att det fanns skäl att stödja andratidningarna så att de som så önskade fullt ut kunde etablera sin tidning på internet. Den tryckta tidningen skulle enligt nämndens uppfattning komma att för lång tid framöver vara viktigast för dagstidningarnas ekonomi, men för att andratidningarnas konkurrenslägen inte skulle försämras ytterligare gentemot förstatidningarna såg nämnden det som angeläget att andratidningarna ges förutsättningar att etablera sig inom nya medier, främst internet. Nämnden underströk dock att andratidningarnas grundläggande problem består i att de som andratidningar inte kan få tillräckliga annonsintäkter och att detta förhållande kommer att bestå även om de får statligt stöd för att etablera sig på internet, i radio och i tv.

Presstödsnämnden föreslog således att det skulle införas ett statligt stöd för dagstidningars etablering och vidareutveckling av publicering på internet för tidningar som uppbär driftsstöd för utgivning av dagstidningar. Stödet skulle utgå till tidningar som uppbar allmänt, eller begränsat driftsstöd eller driftsstöd i särskilt fall enligt presstödsförordningen (1990:524).

I prop. 2001/02:1 uttalade regeringen att Presstödsnämndens rapport remissbehandlats samt att flertalet remissinstanser motsatt sig att ett stöd till internetsatsningar införs. Med hänvisning till vad som framkommit under beredningen av förslaget anförde regeringen därför att det inte skulle vidtas några åtgärder med anledning av Presstödsnämndens rapport. Det kan nämnas att regeringen i anslutning härtill bedömde att det fanns ett behov av utvecklings- och investeringsstöd inom delar av den driftsstödsberättigade dagspressen för att dessa tidningar långsiktigt skulle kunna stärka sin ställning på marknaden samt att regeringen skulle ta initiativ till ett tillfälligt utvecklingsstöd, se avsnitt 5.4.

7.3. Nyhetsvanor på internet

Fil.dr Annika Bergström vid Göteborgs universitet, JMG, Institutionen för journalistik och masskommunikation, disputerade våren 2005 på avhandlingen Nyhetsvanor.nu. Nyhetsanvändning på internet 1998 till 2003. Det övergripande syftet med studien var att studera den svenska allmänhetens användning av nätnyheter samt hur användningen förändrats över tid och hur den förhåller sig till

användning av andra nyhetsmedier. Syftet med studien var också att ta reda på hur vanor etableras när ett nytt nyhetsmedium – internet – får spridning till en större allmänhet. Uppgifterna i detta avsnitt är hämtade från Annika Bergströms avhandling samt från en sammanfattning av avhandlingen som Annika Bergström själv skrivit och som hon tillhandahållit kommittén.

Internet innebär på sätt och vis en helt ny typ av nyhetsförmedlare. Tekniken har gjort att både användning och innehåll skiljer sig från nyheter i dagstidningar, radio och tv. Nätnyheter innebär inte bara redaktionell text och annonser, utan också ljud och rörliga bilder, till vilka kan läggas arkiv, sökmöjligheter och diskussionsmöjligheter kring nyheter och andra ämnen – allt under ett traditionellt nyhets- eller medievarumärke. Tekniken innebär också ett annat sätt att få nyheter. Det är möjligt att ta del av nätnyheter med kontinuerlig uppdatering hela dygnet. Till skillnad från dagstidningar är det på sajterna inte självklart nyheterna som står i fokus för användningen.

Studien har visat att nätnyhetsvanorna är starkt förknippande med dels generell benägenhet att tillägna sig den nya förmedlingsteknologin, dels individers livssituation och kompetens. Det är tydligt att förvärvsarbetande i högre utsträckning än andra etablerat vanor att ta del av nyheter på internet. Särskilt tydligt är detta inom tjänstemannagrupper där möjligheten till internet- och nätnyhetsanvändning på arbetet är mer utbredd. I en livssituation där användningen av andra nyhetsmedier sannolikt är begränsad utgör nätnyheter ett attraktivt alternativ för att hålla sig informerad och uppdaterad. Detta är ett vanligt motiv i speciellt högresursgrupper för att ta del av nätnyheter. En jämförelse med ett annat nyhetsmedium med ständig tillgänglighet – text-tv – visar också att unga vuxna och småbarnsföräldrar är benägna att använda mediet.

Nyhetsförmedling har funnits långt innan vi fick masspridda medier och med politisk, ekonomisk, teknisk, social och kulturell utveckling har villkoren och möjligheterna för nyhetsförmedling utvecklats och förändrats. Det som skiljer nätnyheter från andra nyheter i förmedlingshänseende är framför allt att de användningsmässigt är obundna av tid och i ökande grad rum. Det finns inga deadlines och ingen prime time, utan hela dygnet är nyhetsdygn. Nätnyheter uppdateras som regel kontinuerligt under dygnet och är jämfört med tidningar, radio- och tv-nyheter på det sättet unikt.

Genom ny teknik har förmedlingsprocessen blivit annorlunda och i vissa fall kortare. Direktsändning i radio och tv minskar av-

ståndet mellan händelse och publik, och med internettekniken minskar också avståendet mellan publik och källor. På webben kan var och en, i teorin, vara sin egen nyhetsförmedlare, men det har visat sig att intresset för detta är svalt. Publiken uppskattar att någon kunnig och trovärdig aktör väljer ut och publicerar senaste nytt, vilket fått till följd att de flesta nätnyhetsaktörerna är sådana som är kända från nyhetsförmedling i framför allt tidningar, men också från radio och tv. De flesta välkända nyhetsleverantörer publicerar också nyheter på internet, och det har hittills varit svårt för företag med annan bakgrund att slå sig in på nätet.

En central fråga är om internet skall betraktas som ett nyhetsmedium eller som något annat. Först och främst kan det konstateras att internet rymmer oerhört mycket mer än nyheter. Här finns ett oändligt utbud av innehåll, tjänster, kommunikationskanaler etc. Ett stort antal traditionella medieaktörer publicerar emellertid innehåll som i stor utsträckning liknar sådant som redan finns. Internet kan, och bör, därför i det här avseendet betraktas som ett nyhetsmedium som förmedlar en rad nyhetskanaler. Användningen bör dock ses i ljuset av allt det andra som internet också är.

Nyhetsvanor etableras genom ett samspel mellan samhälle, mediestruktur och individer. Samhället sätter de yttre ramarna som i ett längre tidsperspektiv påverkar förutsättningarna för mediestrukturen och för individers förutsättningar att etablera vanor, samtidigt som både mediestruktur och individ också utövar en påverkanskraft på samhället. Mediestrukturen bestämmer mer konkret vilket innehåll som finns tillgängligt, vilka nyhetskanaler som kan användas i nyhetsvardagen. Egenskaper hos individen bestämmer mer konkret, och i ett kortare tidsperspektiv, om vanor skapas eller inte. Livssituation och kompetens ger olika möjligheter och förutsättningar för olika individer att etablera nyhetsvanor.

Även vanornas förändring påverkas av samhälle, mediestruktur och individ. På de båda förstnämnda nivåerna sker sällan några snabba, drastiska förändringar, utan en mer långsiktig utveckling. På individnivå kan framför allt livssituationen förändras relativt raskt och ge avtryck i förändrade medievanor. I ett större perspektiv sker dock förändringar långsamt, vilket får till följd att människor har förhållandevis stabila medievanor även när förändringar i t.ex. mediestrukturen äger rum. Att det går långsamt beror på att samtidigt som krafter verkar för förändring finns också krafter som verkar åt andra hållet. Drivande och motverkande krafter finns både i samhället, i mediestrukturen och på individnivå. I fallet med

nätnyheter blir kanske individnivån den mest påtagliga i det tidsperspektiv som här avses. Det handlar i grund och botten om kravet på tillgång till internet och valet att använda teknologin, något som etableras över tid och enligt välkända spridningsmönster.

Undersökningen begränsades till att studera vanan att använda dagliga, allmänna nyheter i dagstidningar samt nyhetsprogram i radio och tv, i de kanaler som når mer eller mindre full täckning i svenska hushåll, samt på internet. Det innebär i praktiken morgon- och kvällstidning, Ekonyheter och lokala P4-nyheter, Rapport/Aktuellt samt regionala nyheter i SVT och Nyheterna samt lokala nyheter i TV4. Därtill kommer ett antal nyhetssajter på internet. Dessa har i undersökningen varierat något i antal till namn över tid, men i stora drag är det de publikmässigt största nyhetssajterna som ingår, vilket i praktiken innebär några stora dagstidningar samt enstaka radio- och tv-kanaler.

Analysen bygger på en surveyundersökning och en intervjustudie som genomfördes under åren 1997 till 2003. Resultaten presenteras i avhandlingen utifrån tre olika teman: internetvanor, nyhetsvanor på internet och nätnyheter i nyhetsvardagen.

När nya tv-kanaler etablerades och en konkurrent till Rapport och Aktuellt tillkom i och med Nyheterna i TV4 valde inledningsvis den unga publiken att gå över till den nya kanalen. Med tiden fick Nyheterna en åldersmässigt mer sammansatt publik och i slutet av mätperioden var pensionärerna den största publikgruppen. TV-nyheter i public service och lokalradionyheter har betydligt större åldersskillnader i publiksammansättningen. De var i första hand de äldres nyhetskanaler. För Ekonyheter visade det sig däremot att framför allt social position har betydelse för användningen så till vida att användningen är mer utbredd bland högutbildade och i högre tjänstemannafamiljer.

Dagstidningsläsning skiljer sig för morgon- och kvällstidning. Morgontidningen var det mest utbredda nyhetsmediet i den svenska befolkningen, oavsett befolkningsgrupp. Bland pensionärer läste i stort sett alla tidningen, medan läsningen var mindre utbredd, och sakta minskande bland unga människor. Morgontidningsläsningen är i viss mån också en resursfråga. Kvällstidningsläsningen var tvärtom mer utbredd bland unga människor, och också i viss mån vanligare i arbetarfamiljer.

Nyhetsvardagen består som regel av kombinationer i användandet av nyhetskanaler. Framför allt två dimensioner kunde utläsas: en public service- och en kommersiell dimension beträffande TV-

nyheter. Morgontidning föll, tack vare den breda spridningen, inte ut i någon av dessa dimensioner på något självklart sätt. Däremot sammanföll oftare användning av Ekonyheter med morgontidningsläsning samtidigt som kvällstidningsläsning under 1990-talet bland många användare kombinerades med nyheter i radions P4.

Den generella vanan att använda internet har blivit allt mer utbredd åren kring millennieskiftet. I 2003 års undersökning var det runt en tredjedel av befolkningen som använde internet minst någon gång varje vecka. Användningen var betydligt mer utbredd bland ungdomar och i högre tjänstemannafamiljer än bland pensionärer och i arbetarfamiljer. Internetanvändningen var också mer utbredd bland personer med högt samhällsengagemang medan skillnaderna som initialt fanns mellan män och kvinnor och mellan stads- och landsbygdsbor har jämnats ut.

Internet användes framför allt till vardagssysslor och för kommunikation. E-post och informationssökning var de vanligaste användningssyftena, bankärenden och andra tjänster ökar över tid, medan nöje fått en minskad betydelse i förhållande till andra syften. Den generella internetanvändningen och alla inriktningar på denna är betydligt mer utbredda bland personer i bredbandshushåll än bland dem som har modemuppkoppling. Det allmänna intrycket är att det finns en positiv spiral i användandet: en bra uppkoppling leder till mer användning, till breddning av användningsområdena och bredare användning genererar mer användning.

Nätnyheter hade, i relation till andra användningsområden på internet, ungefär samma betydelse år 2002 som år 1998. I 2002 års mätning skedde emellertid en kraftig nedgång som sannolikt kan förklaras med att synen på nätnyheter som användningsområde och dess betydelse i förhållande till andra områden är beroende av skeenden i verkligheten. I 2001 och 2003 års mätningar inträffade stora händelser – terrorattackerna i USA 2001 och mordet på utrikesminister Anna Lindh 2003 – som gjorde att många besökte nyhetssajter. Strax efter dessa händelser gick undersökningarna i fält, och många användare värderade troligtvis nyheterna högre dessa år än under år utan extraordinära händelser.

Nyheter var ett betydligt vanligare användningsområde bland personer som har en bred internetanvändning – som ägnar sig åt flera olika användningsområden. Syftet var också mer utbrett bland informations- och tjänsteinriktade användare än bland nöjesanvändare, men skillnaderna i nätnyhetsvana beroende på användningsområde har minskat över tid. Internetuppkopplingen hade betydel-

se så till vida att nyheter var ett mer utbrett användningssyfte bland bredbandsinnehavare än bland modemanvändare. Som användningssyfte betraktat är nyheter underordnat den generella internetanvändningen snarare än ett allmänt nyhetsintresse.

Utvecklingen för nätnyhetsvanor såg däremot något annorlunda ut. I hela befolkningen ökade andelen användare över tid och ungefär en tredjedel var nätnyhetsanvändare år 2003. Bland internetanvändare var det drygt hälften som år 2003 använde någon nyhetssajt minst någon gång i veckan – en ökning på drygt 10 procentenheter jämfört med år 1998. Nätnyhetsvanan var mest utbredd bland män och bland yngre och medelålders personer. En förklaring till detta kan vara att de här grupperna var tidigt ute på nätet och har haft längre tid på sig att etablera vanor. Skillnaderna beroende på social resurs och politiskt intresse var inte lika stora.

I gruppen som kan betraktas som internets kärntrupp, de som varit med längst (15 till 49 år och internetanvändande högre tjänstemän) var nätnyhetsanvändningen något mer utbredd än hos den genomsnittlige användaren. Användningen av nätnyheter var betydligt mer utbredd bland personer som använde nätet flera gånger i veckan än bland de som använde någon gång. Den mest regelbundna användningen – sex till sju dagar i veckan – var betydligt vanligare bland personer med bredbandsuppkoppling än bland modemanvändare. Informanterna i intervjuundersökningen bekräftade att nätnyhetsanvändningen tog fart när de gick över till bredband.

Olika kända dagstidningars sajter var de mest besökta nyhetssajterna. Störst publik hade Aftonbladet.se. I stort sett alla användare inkluderade denna sajt i sin nätnyhetsanvändning. Kombinationerna av sajter var förhållandevis lika i olika användargrupper: förutom Aftonbladet.se hade man en blandning av andra sajter. De största skillnaderna fanns för DN.se och SvD.se som var mer använda bland högre tjänstemän. Nätnyheter var i stort sett detsamma som traditionell tidning på nätet. Tidnings- och kanske framför allt kvällstidningsformatet var det som publiken ville flytta över till datorn. Det är ett format som känns igen och som inte ändrar sig nämnvärt på internet.

Nätnyheter upplevdes attraktiva framför allt för tillgänglighetens skull. Andra nya möjligheter som arkiv- och länkfunktioner var av underordnad betydelse. Innehållsligt tenderade preferenserna vara liknande på nätet som på pappret. Att nätnyheterna var gratis

tycktes snarast upplevas som en självklarhet och betalningsviljan var begränsad.

Nätet stod sig bra som nyhetsförmedlare men upplevdes inte i någon större utsträckning ta positioner från traditionella nyhetsförmedlare. Förtroende för sajter var måttligt utbrett bland allmänheten, men betydligt högre bland nätnyhetsanvändare. Användarna förväntade sig samma prestationer och hyste samma typ av förtroende för nätpublikationer som för traditionella nyhetskanaler.

Publikutvecklingen för olika nyhetskanaler har sett lite olika ut i början av 2000-talet. Morgontidningsläsningen gick ned samtidigt som kvällstidningsläsningen ökade. Radionyhetspubliken minskade i Sveriges Radios kanaler medan tv-kanalerna hade en stabilare utveckling av nyhetspubliken. I relation till andra kanalers publikandelar hamnade nätnyheterna på samma nivå som kvällstidningsläsningen.

Morgontidningsläsningen minskade mest bland 15- till 30åringar och kvällstidningen vann publik i åldrarna 20 till 29 år. internet- och nätnyhetsvanor hade viss betydelse för den här utvecklingen. Det minskade morgontidningsläsandet återfanns bland regelbundna nätnyhetsanvändare samtidigt som det var i den här gruppen som kvällstidningarna vann flest läsare. Vid kontroll av både individuella bakgrundsfaktorer och internetvanor visade det sig att morgontidningarnas publiktapp återfanns bland internetanvändande högre tjänstemän. Resultaten stärks ytterligare i en analys av den s.k. kärntruppen där morgontidningen var den nyhetskanal som minskade signifikant mellan åren 1998 och 2003.

Radionyheter i form av Ekot och lokala nyheter i P4 tappade i störst utsträckning sina unga lyssnare. Men också i nätets kärntrupp var det en förhållandevis stor andel som övergav Ekonyheterna. Däremot var publikandelarna för tv-nyheter i både SVT och TV4 förhållandevis stabila även i kärntruppen.

När publiken fick ta ställning till nätnyheter i relation till andra nyhetskanaler och huruvida de nya nyheterna på olika sätt skulle kunna ersätta de gamla var intresset svalt. Det var dock tillräckligt stora andelar som satte nätnyheterna främst för att, teoretiskt sett, generera minskade publiknivåer för dagstidningar, radio och tv.

Bland nätnyhetsanvändarna upplevdes en något minskad användning av traditionella nyhetsmedier och då framför allt dagstidningar. Allra mest utbrett var detta bland högresurspersoner och bland personer mellan 20 och 40 år. Intervjustudien visade på både dem som lättvindigt skulle överge papperstidningen, på några som

redan gjort det och på personer som absolut inte kunde tänka sig detta.

De flesta har ökat sin sammanlagda nyhetskonsumtion mellan åren 1998 och 2003. Ökningen återfanns både bland traditionella nyhetskanaler och nätnyheter. Män och äldre ökade användningen inom traditionella medier, personer i hög social position inom den nya nyhetsförmedlingen och unga människor inom både gamla och nya nyhetsformer.

Precis som på 1990-talet fanns runt millennieskiftet några tydliga dimensioner i valet av nyhetskanaler: nyheter i SVT å ena sidan och nyheter i TV4 å den andra. Nyheter på internet hittade först in i tidningsdimensionen men har på fem år flyttat från morgontidnings- till kvällstidningsdimensionen.

Tidpunktsmässigt konkurrerade inte nätnyhetsanvändning med någon av de andra nyhetsmediernas prime time. Användningen var utbredd över dagen med tendenser till toppar under förmiddagen. Användningen av nätnyheter på arbetsplatser var utbredd. I det perspektivet var radionyheter mest konkurrensutsatta.

Det har inte skett några revolutionerande förändringar av våra nyhetsvanor men det finns tendenser mot en minskad användning av framför allt morgontidning och radionyheter. Allra tydligast syntes detta i nätnyhetsintensiva grupper. Nyheter på internet utgjorde helt klart ett alternativ till nyhetskanal för vissa människor och det finns alla skäl att påstå att nätnyheterna har tagit en ordinarie plats i vår nyhetsvardag.

Det finns också skäl att betrakta nätnyheter som något annat än nyheter i traditionella massmedier. Användningskontexten på internet ger nyheterna en underordnad funktion och de återfinns i ett användningsflöde som består av snabbhet och en kombination av underhållning, vardagskontakter och -bestyr. Detta i kombination med den utbredda arbetsplatsanvändningen gör nätnyheter till en annorlunda aktör på nyhetsarenan.

7.4. Gällande rätt

Bestämmelser om presstöd återfinns i presstödsförordningen (1990:524), se bilaga 2, och Presstödsnämndens föreskrifter om presstöd (KRFS 1997:13 och 2002:1), se bilaga 4 och 5. Bestämmelserna är teknikneutrala såtillvida att de är tillämpliga oavsett om tidningarna distribueras på papper eller elektroniskt. Den enda

särreglering som finns är jämkningsregeln i 2 kap. 11 a § presstödsförordningen, där det föreskrivs för elektroniskt distribuerade dagstidningar att driftsstödet får jämkas om det är skäligt med hänsyn till kostnaderna för produktion och distribution.

7.5. Inhämtade uppgifter

7.5.1. Kommitténs enkätundersökning

Kommittén har under våren 2005 genomfört en enkätundersökning, i vilken kommittén efterfrågade synpunkter på gällande regelverk för driftsstöd sett utifrån möjligheterna för elektroniskt distribuerade dagstidningar att få presstöd. Härutöver efterfrågade kommittén synpunkter på hur regelverket borde vara utformat för det fall det nuvarande regelverket avseende driftsstöd inte anses anpassat till de marknads- och utgivningsmässiga förhållanden som gäller för elektroniskt distribuerade dagstidningar. Det kunde här gälla t.ex. vilka kriterier som borde vara uppfyllda för att elektroniska dagstidningar skall vara stödberättigade, hur stödet borde vara utformat samt vilken omfattning stödet borde ha. Enkäten har skickats till ett flertal myndigheter, organisationer och personer med intresse av frågorna. Svarsfrekvensen på enkäten har emellertid varit låg. I det följande ges en utförlig redovisning av innehållet i flertalet svar som kommittén erhållit.

Näringsdepartementet, IT-politiska strategigruppen

IT-politiska strategigruppen, som arbetar under Näringsdepartementet, skall vara rådgivande till regeringen och en pådrivande kraft för att uppnå det IT-politiska målet om ett informationssamhälle för alla. En viktig uppgift för gruppen är att arbeta för att tillsammans med andra aktörer i samhället förvalta Sveriges tätposition på IT-området. Gruppens arbete inriktas på att betrakta IT-politiken ur ett bredare perspektiv, där nytta, behov och verksamhetsutveckling inom alla politikområden och samhällssektorer är centrala begrepp. Strategigruppen arbetar pådrivande kring frågor som rör t.ex. tillväxt, konkurrensneutralitet, kultur/media, utvecklingen av nätkulturer, teknikens möjligheter och statens roll för att möjliggöra ett informationssamhälle för alla.

Den IT-politiska strategigruppen har lämnat mera generella synpunkter på hur lagstiftningen på presstödsområdet bör utvecklas, och den har anfört att den i detta läge inte vill styra den exakta utformningen av berörda lagar och förordningar. Gruppen menar emellertid att dagens regelverk inte är anpassat för elektroniskt publicerade dagstidningar eller för den mångfacetterade floran av nättidskrifter som finns tillgängliga via internet. Härutöver har strategigruppen anfört följande.

En fortsatt spridning av internet på arbetet och i hemmet kommer tillsammans med ett ökat medieutbud att fortsätta att förändra medielandskapet. Allt fler människor kommer att ha möjlighet att själv påverka sin mediekonsumtion och utvecklingen kan möjligen gå mot ökade valmöjligheter och ett större inflytande för enskilda mediekonsumenter, vilket i sin tur skulle kunna leda till ökat deltagande bland medborgare i det offentliga samtalet.

En nättidskrift är så mycket mer än en tidskrift. Den kan vara ett forum för dialog och debatt, en databank över specifika ämnen, en portal för kontakt med kultur eller näringsliv, etc. En nättidskrift kan även vara interaktiv där ”läsaren” själv kan styra innehållet och utformningen av tidskriften. Nättidskrifter har möjlighet att vara mera djupa i sin nyhetsförmedling, då tekniken ger utrymme för många lager av information baserat på vilket specialintresse läsaren har.

En styrka med nättidskriften är att den, relativt lätt, kan anpassas för människor med nedsatt syn eller hörsel, med ökad fontstorlek och kontrast eller med inläst och syntetiskt tal. Denna tillgänglighetsaspekt är central för utvecklingen av ett informationssamhälle för alla.

Ur ett mångfaldsperspektiv är kravet att en dagstidning till 90 procent skall spridas inom landet är olycklig. Exempelvis skulle en nättidskrift som riktas till språkliga minoriteter. t.ex. samer, ha läsare bl.a. i Sverige, Norge och Finland. Det finns också ett uttalat politiskt mål att nå ut med information om Sverige till övriga världen. Målgruppen kan då inte finnas huvudsakligen i Sverige.

När det gäller kostnader finns det ett antal likheter och skillnader mellan den pappersbaserade dagstidningen och den nätbaserade tidningen. Bland likheterna märks bl.a. redaktionspersonal som är fast eller löst anknuten till tidningen och som arbetar med IT-teknik för att producera artiklar, göra layout och arkivera. Som exempel på skillnader kan det lyftas fram att de pappersbaserade tidningarna har stora kostnader för tryck och fysisk distribution,

och att de traditionellt sett även använt sig av gemensamma lokaler, medan personalen hos den nätbaserade tidningen oftare arbetar ideellt och i nätverk där de virtuellt möts för att skapa innehållet i tidningen. Den stora kostnaden för nättidskrifter består bl.a. av bevakningen, att tjänsten finns tillgänglig på nätet och hålls uppdaterad fortlöpande under dygnets timmar. I den bemärkelsen är en nättidskrift lik en nyhetsbyrås verksamhet. Den interaktiva delen i verksamheten, t.ex. moderatorledda debattfora, är resurskrävande för den nätbaserade tidskriften då debattinläggen ständigt måste kontrolleras avseende språkbruk och innehåll. Det krävs även mer tekniska och personalmässiga resurser för att arbeta med interaktiva tillämpningar och att kombinera text, bild och ljud.

Dagens presstöd snedvrider konkurrensen på marknaden eftersom nättidskrifterna exkluderas från presstöd och därmed ges sämre förutsättningar på marknaden än pappersbaserade dagstidningar. Det borde vara innehållet som värderas, inte hur innehållet förmedlas.

Det finns ett antal begrepp i dagens regelverk som inte är applicerbara på den nya tekniken och på användningen av nyhetstjänster med sådan teknik. Begreppen sidantal och spaltmeter är två exempel på sådana begrepp. Begreppet ”omfång” skulle här kunna användas i stället. Vidare kan det ifrågasättas om begreppen riksspridning och täckningsgrad är applicerbara på nättidskrifter, med hänsyn till att det inte går att kontrollera varifrån användaren tar del av informationen om det inte finns en lista på abonnenterna. En nättidning kan endast ses som geografiskt bunden i den mån det redaktionella materialet har en specifik geografisk anknytning.

Politiken.se

Politiken.se betecknar sig som en politiskt och ekonomiskt obunden veckotidning som distribueras elektroniskt på internet. På tidningens hemsida anges det att redaktionen står fri från staten, intresseorganisationer och det privata näringslivet, att tidningen och artikeldatabasen inte har någon utomstående ägare och att tidningen inte är beroende av annonsmarknaden. Vidare framgår det att Politiken.se ägs av journalisterna på redaktionen och att dess ekonomi bygger på prenumerationsintäkter. Politiken.se, genom Mats Deurell, har anfört följande.

Det är rimligt att behålla den grundläggande principen i dagens regelverk, nämligen att elektroniska tidningar skall vara berättigade till presstöd om de uppfyller samma kriterier som papperstidningar. Kriterierna behöver dock formuleras annorlunda, eftersom många formuleringar och begrepp i Presstödsförordningen och Presstödsnämndens föreskrifter inte är anpassade till vad som gäller för elektronisk publicering. Regelverket behöver förses med modernare och tydligare begrepp.

Traditionella nyhetstidningar har svårt att ta fullt betalt av läsarna/prenumeranterna vilket ökar deras annonsberoende. Detta beroende är allra farligast för mindre tidningar som kan stå och falla med annonskonjunkturen, nyckfulla annonsörer eller upptrappad priskonkurrens på annonsmarknaden. Situationen är emellertid ännu hårdare för en elektroniskt utgiven nyhetstidning (som inte har pappersutgåva), eftersom de traditionella papperstidningarna publicerar stora delar av sitt material på webben utan att ta betalt. Detta har medfört att marknaden dumpats och att människor vänjer sig vid att nyhetsrapporteringen på internet är gratis.

Möjligheten att finansiera en mindre elektronisk tidning med annonser är obefintlig. Vidare är det utomordentligt svårt att finansiera en elektronisk nyhetstidning med enbart prenumerationer, dock inte omöjligt.

En finansiering som bygger på en kombination av prenumerationsavgifter och presstöd kan vara en realistisk modell som gör det möjligt att starta elektroniska nyhetstidningar utan stora kapitalinsatser. Om flera nya tidningar startar på denna grund skulle några förmodligen bli framgångsrika och växa sig starka, för att senare klara sig på egen hand, och kanske även övergå till att komma ut på papper, som traditionell dagstidning. Detta skulle ligga i linje med presstödets syfte, dvs. att bidra till mångfald vad gäller innehåll och ägande samt till bred spridning.

För att underlätta utgivningen av elektroniska tidningar har Politiken.se presenterat konkreta förslag till förändringar av dagens regelverk:

  • Endagstidningar skall enligt nuvarande regler utkomma med

50 nummer/år, med möjlighet att göra ett dubbelnummer. Kravet är alltså 49 utgåvor/år. För en liten nystartad tidning kan det vara svårt att upprätthålla utgivningen under semesterperioden. Några fler dubbelnummer bör därför accepteras.

  • Dagens definition av redaktionellt innehåll bygger på en rimlig grundprincip, men beräkningen (antal spaltmeter med 45 mm

bredd) behöver kompletteras med någon måttenhet som är användbar för nättidningar. En exakt översättning från papper till webb är inte rättvisande eftersom papperstidningar vanligtvis kan räkna ”luft”, bilder och olika grafiska element som redaktionellt innehåll. En textorienterad nättidning skulle med TS nuvarande regler vara tvungen att producera mycket större textmängder än motsvarande papperstidning.

  • Med abonnerad upplaga menas i dagens regelverk mottagare som genom individuell beställning och betalning efterfrågar tidningen. Politiken.se delar uppfattningen att tidningen – på papper eller i elektronisk form – alltid skall vara efterfrågad av individen/läsaren. Dagens kriterium, att en arbetstagare ska kunna välja fritt mellan flera tidningar är emellertid orealistiskt. Det bör räcka med att individen är fri att tacka ja eller nej till erbjudandet.
  • Vad som menas med utgivningsfrekvens för papperstidningar kan inte appliceras på nättidningar, som ju vanligtvis publicerar artiklar löpande.
  • Kriterierna för allmänt driftsstöd behöver korrigeras. Dagens kriterium, att det krävs en upplaga på minst 2 000 exemplar bör justeras så att trappan börjar vid 1 000 exemplar. Nästa steg kan vara 1 500 exemplar, och de följande kan vara 2 000, 3 000, 4 000, 5 000, 6 000, 7 000 exemplar, etc. En trappa som börjar längre ner och som är mer kontinuerlig skulle hjälpa nystartade elektroniska tidningar och motverka behovet av bidragstaktiska beteenden i tidningsmiljön.
  • Det lägsta priset skulle kunna sänkas något med tanke på att betalningsviljan för nättidningar är mycket låg (pga. den dumpade marknaden).
  • Kravet på 1 000 spaltmeter redaktionellt material som gäller för papperstidningar skulle kunna minskas för nättidningar som inte har bilder, blaffiga rubriker, ”luft”, tv-tablåer, sportresultat, börslistor mm.
  • För tidningar som utkommer två gånger per vecka finns trappsteg vid 10 000, 9 000, 8 000 och 7 000 exemplar. Sedan är det ett hopp ner till 2 000 exemplar där presstödet är drygt två mnkr. Detta belopp bör höjas och trappan bör göras mer kontinuerlig.
  • Bestämmelsen i 2 kap. 11 a § presstödsförordningen föreskriver att driftsstödet för elektroniskt distribuerade dagstidningar får jämkas om det är skäligt med hänsyn till kostnader för produktion och distribution. Denna formulering ger utrymme för ett olyckligt godtycke. Vi föreslår att jämkning endast får ske uppåt för att utesluta godtycklig strypning av stöd. När formuleringen tillkom tog den förmodligen sikte på att elektroniska tidningar inte har tryck- eller portokostnader, vilket förvisso är sant, men nättidningar har samma kostnader för det journalistiska arbetet och därutöver andra kostnader som papperstidningarna inte har; att utveckla och underhålla en kvalificerad webbplats är till exempel kostsamt. Intäktssidan är minst lika viktig som utgiftssidan, och

här har nättidningen inga favörer. Nättidningen kan inte ta ut samma pris som papperstidningen och möjligheterna att annonsfinansiera verksamheten är starkt begränsade. Detta talar för att presstödet till elektroniska tidningar inte ska kunna jämkas nedåt.

Dagens ETC

Dagens ETC, genom ansvarige utgivaren Johan Ehrenberg, har inkommit med följande synpunkter. I regelverket borde tryckmetoder ersättas med publiceringsmetoder, eftersom tryck inte längre är enda metoden att publicera tidningar. I presstödsnämndens föreskrifter skulle det kunna tilläggas att nyhetsförmedlingen också kan se genom ljud och rörliga bilder, då en digital dagstidning möjliggör en kombination av text, ljud och rörliga bilder för att optimera nyhetsberättandet.

Det borde vara en mera rimlig nivå att en dagstidning skall ha 51 procent av innehållet skrivet på svenska än dagens krav på 90 procent, eftersom antalet utlandsfödda är växande och antalet språkkunniga bland yngre är oerhört mycket större. Till saken hör också att en digital utgivning ger helt andra möjligheter till interaktion med läsare på andra språk än en vanlig tryckt tidning och att ett alltför högt krav på svenska innebär en onödig diskriminering av material från minoritetsgrupper. Ett exempel kan vara aktuell information från en konflikt i Venezuela, där materialet skulle må bra av att rapporter kan sändas på spanska. Ett annat exempel kan vara rapporter från globaliseringsdebatter där engelska normalt är det språk som används både av debattörer, läsare och deltagare.

En digital tidning kan distribueras över hela världen. Dagens krav att en dagstidning till 90 procent skall distribueras inom landet är därför ointressant och så länge större delen av materialet i tidningen är skrivet på svenska borde utlandsläsare inte vara något negativt.

Att en fådagarstidning vars redaktionella innehåll till övervägande del är inriktat på avgränsade intresseområden eller delar av samhället såsom näringsliv och affärsverksamhet, konsumentpolitik, miljöfrågor, idrott, friluftsliv eller frågor med anknytning till kyrkoliv och religion inte betraktas som en dagstidning i press- stödssammanhang framstår som en obegriplig och godtycklig avgränsning.

Begreppet spaltmeter är föråldrat och bör helt ersättas med begreppet tecken. Att mäta spalt i en tidning är svårt nog och i en

digital publicering är det ogörligt. Bilder bör mätas i storlek motsvarande bites omräknat till 72 dpi (skärmbildens upplösning). Kombinationen tecken och kilobytes ger då mängden nyhetsmaterial.

Kravet att det redaktionella innehållet skall uppgå till 51 procent fungerar inte som mätmetod för digital publicering. Begreppet bör ersättas med ett minimimått av redaktionellt eget producerat material, t.ex. X tusen tecken och Y kilobytes.

Eftersom annonser inte har samma plats eller funktion vid digital publicering som tryckt, blir tillämpningen av begreppet annonsandel i regelverket omöjligt i förhållande till elektroniskt distribuerade dagstidningar. Skälet är att en annons i en digital tidning kan vara mycket liten till ytan men ändå kraftig om den är rörlig reklam. Å andra sidan kan en digital tidning ha en stor andel annonser på en sida samtidigt som nyhetsinformationen ändå överväger, då allt material ligger i underliggande text, som läsaren själv tar fram via en länk.

En digital tidning kommer att utge flera nummer per dag. Särskilt vid större nyhetsflöden kommer en ständig nybearbetning av nyheter att ske. Det betyder att begreppet nummer som används i regelverket är en dålig definition för digitala tidningar. Lämpligare vore att använda begreppet dag, sju dagar i veckan, eller minst en dag i veckan.

Bestämmelserna om att en dagstidning skall ha en abonnerad upplaga fungerar inte för digital publicering. Det finns inga digitala publika nyhetstidningar som finansieras med prenumeration enbart på den publiceringsformen. Orsakerna är dels att den digitala publiceringen i sig automatiskt innebär kopiering och vidaresändning utan begränsning mellan läsare, dels att hela användarkulturen inom internet bygger på fri nyhetsinformation – endast specialtjänster är avgiftsbelagda. Digitala tidningar finansieras i stället antingen av abonnemang på tryckta tidningar, dvs. den digitala publiceringen är fri, eller genom stöd från läsare – frivilligt stöd. En del nyhetsmedier försöker också vara annonsfinansierade, men det finns inget lyckat exempel ännu. En nyhetstidning på nätet bör helt enkelt kunna ha presstöd utan abonnemang som grund. Det finns utmärkta lösningar att i stället mäta antalet läsare via unika besökare. Hänsyn bör tas till antalet besökare tillsammans med en dimension av hur länge besökarna läser nyheterna. En minimitid på tidningens sidor (exempelvis sju minuter) kan anges för att en besökare ska räknas som en läsare i angivet hänseende. Förslagsvis skulle regel-

verket därmed kunna utformas på så sätt att en dagstidning berättigar till allmänt driftsstöd om den har en abonnerad upplaga på minst 2 000 exemplar eller i övrigt uppfyller presstödsnämndens kriterier för nyhetstidning samt har en dokumenterad upplaga på mer än 2 000 läsare per utgivningsdag.

Vidare bör veckovolymen uttryckas genom mätning av besökare, inte abonnenter. Resonemanget innebär samtidigt att digitala tidningar därmed bör ha ett väsentligt lägre stöd då kostnaderna för utgivningen är lägre. För en mindre tidning kan en lämplig nivå vara 50 procent av ordinarie stöd, med hänsyn till att tryckkostnaden och distributionen normalt kan antas utgöra cirka 50 procent av sådan tidnings faktiska kostnader. Ett särskilt stöd för tryckta tidningar med digital distribution av tidningens material utanför abonnerad upplaga bör också införas.

I 2 kap. 11 a § presstödsförordningen, som föreskriver att driftsstödet till elektroniskt distribuerade tidningar får jämkas om det är skäligt med hänsyn till kostnaderna för produktion och distribution, bör storleken på jämkningen bestämmas till en fast procentsats, t.ex. 50 procent.

Problemet med nuvarande presstödsregler är att de i praktiken försvårar skapandet av nya nyhetstidningar både på papper och digitalt. Erfarenhetsmässigt är det möjligt att etablera mindre tryckta dagstidningar runt 2 000 exemplar i abonnerad upplaga, men de kan aldrig växa till sig och bli verkliga alternativ till mediejättarna. Resurserna för dessa tidningar är alltför små med redaktioner på två - tre personer och de har obefintliga medel för marknadsföring. Dessa tidningar är helt ointressanta för annonsmarknaden, samtidigt som de inte har någon möjlighet att skapa mer resurser genom specialisering mot särskilda målgrupper eftersom de då inte längre blir berättigade till presstöd. Sammantaget skapar detta en ond cirkel där de enda nyhetsmedierna som kan överleva utanför de stora medieföretagen (Bonniers, Schibstedt) blir små organisationstidningar vars egentliga motiv mer är att stärka organisationerna än att förändra medielandskapet. Slutresultatet är att presstödet i huvudsak ges som stöd åt borgerliga dagstidningar och att mångfalden inom pressen varken utökas eller bevaras.

Ett annat problem är att stödet till små tidningar i praktiken gör det omöjligt för dessa att samarbeta och bli större. Trappan i upplagan för lågfrekventa tidningar gör att det ekonomiskt är ointressant att gå samman för att skapa en gemensam större tidning. Även trappan för medelfrekventa tidningar är märkligt utformad.

Den huvudsakliga invändningen mot nuvarande regler handlar emellertid om att reglerna inte är anpassade för den nya digitala tiden. Ett stöd till digitala tidningar skulle kunna innebära en stor förnyelse och en kraftig möjlighet för nya aktörer att skapa nya röster i medielandskapet. Orsaken är att två monopol de facto bryts när man väljer en digital publicering: monopolet över distributionen och nyhetsbyråernas monopol över redaktionell information. Båda dessa brister med medierna i dag (ur mångfaldssynpunkt) kan enklare avhjälpas av digitala tidningar än av tryckta.

För att det ska bli ett rättvist stödsystem som både uppmuntrar samarbete mellan olika aktörer och inte diskriminerar nuvarande tidningar med presstöd bör ett stöd utformas så att det kan ges till alla digitala nyhetsmedier av allmän nyhetskaraktär. Stödet skall lämnas oberoende om tidningarna är en digital version av en tryckt tidning eller om de är en enbart digitalt distribuerad tidning. Samtidigt bör stödet inte vara så omfattande att det inte lönar sig för utgivare att söka andra intäkter.

En lösning skulle kunna vara att dela in stödet till nyhetstidningar i tre former: 1) Ett stöd till digitala tidningar som är utökade versioner av den tryckta dagstidningen med samma utgivare. Det viktiga är här att mäta andelen nyhetsmaterial utöver det som ligger till grund för den tryckta tidningens material. Om en lokaltidning kraftigt utökar det lokala nyhetsmaterialet på webben bör tidningen kunna få extra stöd utöver det nuvarande presstödet. Stödet bör mer vara ett tillskott, t.ex. 25 procent av driftsstödet. Stödet kan baseras på den faktiska upplagan i form av antalet läsare för denna digitala version (inte för den tryckta produkten). 2) Ett stöd till digitala tidningar som enbart utkommer digitalt och inte finns i tryckt version. Detta stöd bör ha en nivå runt 50 procent av dagens driftsstöd. 3) Ett stöd till abonnerade tryckta tidningar enligt nuvarande system.

Den digitala publiceringen är i dag i en utvecklingsfas där ständigt nya former av hybrider mellan de traditionella publiceringsmetoderna (tidning, radio, teve, bok) blandas samman. En text på nätet kan ju bli talad radio genom ett enkelt klick. På samma sätt kan en musikrecension innehålla den faktiska låten. Nyhetstelegram kan kombineras med livesända bilder. Det här gör att elektronisk publicering på sikt kommer att förändras. När man talar om presstöd för digitala nyhetstidningar är det därför viktigt att redan från början klargöra vilken form en nyhet skall ha för att kunna ligga till grund för stöd. Antingen utesluts exempelvis talad

nyhetsrapportering eller inkluderas den. Eftersom mängden egenproducerad nyhetstext inte är problemet för en digital nyhetstidning har det kanske ingen negativ effekt för digitala nyhetstidningar om talade eller filmade inslag exkluderas.

Föreningen för Sveriges Nättidskrifter

Föreningen för Sveriges Nättidskrifter har inkommit med följande synpunkter på presstödssystemet.

Med viss anpassning av regelverket skulle det öppnas en möjlighet för nättidningar att få presstöd, kanske även för nättidskrifter om reglerna avseende driftsstöd i särskilt fall vidgas. Att ta bort kravet på att tidningarna ska vara betalda (endast beställda) skulle emellertid kunna underminera hela presstödet. Den normala publiceringen (som i nättidskrifternas fall ofta är gratis tillgänglig), bör därför kompletteras med någon form av beställt adresserat utskick per e-post (som en form av prenumeration). Vidare bör Tidningsstatistik AB eller något annat likvärdigt företag kunna erbjuda tjänster för mätning av upplagan till ett pris som även resurssvaga nättidskrifter kan hantera.

Tillämpningsområdet för reglerna om driftsstöd i särskilt fall bör vidgas. En tidning som uppfyller Presstödsförordningens definition av dagstidning, har sin huvudredaktion i Sverige och behöver stödet för att utgivningen skall kunna upprätthållas, men som inte uppfyller förordningens krav avseende täckningsgrad, riksspridning och blockregioner bör kunna få stöd. Då blir då upp till Presstödsnämnden att bedöma varje enskilt fall och att tillse att respektive nättidskrift får det stöd den behöver för att säkra utgivningen. Förändringen skulle öppna en möjlighet för föreningens medlemmar att söka en liten men välbehövlig och framförallt kulturpolitiskt välmotiverad slant i presstöd för att täcka olika kostnader. Förändringen är motiverad med hänsyn till att nättidskrifter är ett viktigt komplement till tryckta tidningar och att de kommer att bli allt mer betydelsefulla ur ett mångfaldsperspektiv. I tidskrifterna finns plats för mycket av den information och debatt som ses som för smal eller olönsam av övriga medier.

Presstödssystemet, som det är uppbyggt i dag, snedvrider konkurrensen och ger nättidskrifterna sämre förutsättningar på marknaden än traditionella tidningar. Det kan inte vara meningen att skattepengar skall användas för att hämma konkurrens. Således bör

presstödssystemet förändras i grunden. Utgångspunkten bör därvid vara att ge skattebetalarna mångfald för de pengar de lägger ned på presstöd. Traditionella tidningar med TT-klipp och några lokala annonser kan knappast anses ge detta.

De som driver nättidskrifter, bloggar och andra svårdefinierade medier arbetar inte med klassisk envägsriktad medieproduktion, utan med dialog, delaktighet och läsaranpassad journalistik. Ofta publiceras det som kommersiella aktörer bortser från, som lokala nyheter, fördjupning och diskussion. De tar ofta upp det som andra ser som för ”smalt” för att vara kommersiellt gångbart. Därför kan det ligga nära till hands att i framtiden reformera press- stödet, så att kanal/medium – dvs. tryck, webb, radio, tv, mejl, telegraf, kortvåg etc. – inte alls finns med som urvalskriterium för statligt stöd. Det relevanta urvalskriteriet bör i stället vara den information som förmedlas.

Det kan vara så att presstödssystemet kanske helt borde avskaffas och att de medel som finns tillgängliga förs över till någon annan lämplig åtgärd, kanske för att stimulera uppbyggnad och nyföretagande, aktivitetsstöd eller liknande. Stöd är viktigt, men det får inte hämma konkurrensen. Mediemarknaden skall fungera rent och snyggt, med lika förutsättningar för alla. Marknaden fungerar emellertid inte så i dag.

Frågan är om presstödet inte behöver öppnas i framtiden till att även omfatta tidningar med en mer specialiserad nyhetsbevakning. Kvaliteten och bredden har generellt sett urvattnats i de vanliga dagstidningarna, vilka köper in alltmer material från nyhetsbyråer, sänker ambitionsnivån och producerar lokalnyheter centralt. På nätet växer exempelvis tidningar upp som ofta tar över och specialiserar sig inom bevakningsområden som de allmänna dagstidningarna inte anser sig ha råd att upprätthålla, t.ex. kulturbevakning och lokala sportevenemang.

En tryckt dagstidning är en sluten produkt med definierat utrymme, medan en nätpublicerad dagstidning i princip kan härbärgera och hålla tillgängligt allt dittills publicerat material. Uppdateringen kan ske fortlöpande under dygnets alla timmar och i den bemärkelsen påminner nättidningen mer om en nyhetsbyrås verksamhet. En nättidning kan endast ses som geografiskt bunden i den mån att det redaktionella materialet som publiceras har en specifik lokal anknytning. Den är sedan tillgänglig för alla världen över.

Föreningen har lämnat följande förslag på ändringar och synpunkter på gällande regelverk för presstöd. Begreppet tryck-

metoder i Presstödsnämndens föreskrifter bör ändras till publiceringsmetoder. På motsvarande sätt bör begreppet sidantal ändras till omfång. Bestämmelsen att en dagstidning i huvudsak skall distribueras i landet är inte tillämplig på nättidningar och bör därför strykas. Bestämmelserna om hur upplagan skall beräknas diskvalificerar nättidningar som är gratis (de allra flesta) men är i övrigt bra. Den aktuella definitionen av begreppet totalupplaga, bl.a. den upplaga som skickas ut från tidningshuset eller tryckeriet, bör ändras till skickas eller distribueras elektroniskt från tidningen. Bestämmelserna om spaltmeter och spaltbredd bör ändras till antal tecken. Föreningen har också ifrågasatt hur mätningen skall ske av ljudfiler, rörlig bild, etc. Bestämmelserna om täckningsgrad, riksspridning och blockregioner är inte tillämpliga på nättidningar. Bestämmelserna om betalda abonnemang diskvalificerar nättidningar som är gratis men är i övrigt bra. Bestämmelser om abonnemangspris och täckningsgrader är inte tillämpliga på nättidningar.

Hemsidan.net

Hemsidan.net, genom Rolf Grönwald, har lämnat följande information och synpunkter. Hemsidan.net startades som ett EUprojekt i samarbete med Sävsjö och Vetlanda kommuner. Tanken var att producera en periodisk pappersprodukt, som också fanns på nätet. Ganska snabbt lades pappersutgåvan ned medan nätversionen utvecklades. När projekttiden löpte ut valde Rolf Grönwald, som medverkat i projektet sedan starten, att driva nätversionen vidare under namnet ”hemsidan.net”. I maj 2005 bytte Hemsidan.net namn till Höglandsnytt.se (hoglandsnytt.se) för att markera att nyhetssajten bevakar nyheter från höglandet innefattande såväl Sävsjö som Vetlanda.

Den elektroniska tidningens existens är motiverad bara av det faktum att den distribuerar aktuella informationer/nyheter utan tids- eller regiongränser. Den elektroniska tidningens ”format” är i grunden baserat på bildskärmens utformning. Programvaran är sedan avgörande för hur läsaren kan ”bläddra” i tidningen. Nyhetsförmedlingen blir i den elektroniska tidningen mer koncis, vare sig man skriver notiser eller artiklar. Färre bilder används. Hänsyn måste hela tiden tas till läsare som är hänvisade till modem. Nyhetsförmedlingen blir snabbare i den elektroniskt distribuerade tidningen. Uppdateringar sker kontinuerligt, när redaktionen har

något nytt att servera. Den elektroniska tidningen lockar en bred läsekrets blott genom att ha ett allmängiltigt innehåll. Den elektroniska tidningen är inte periodiserad, utan den ”kommer ut” i samma ögonblick någon går in på tidningens adress. Eftersom målgruppen är personer som bor eller bott eller i övrigt har intressen i tidningens ”produktionsområde” är svenska det naturliga språket. Den elektroniskt distribuerade tidningen är åtkomlig över hela världen. Det är också något av grundidén med den: man ska alltid kunna hålla sig à jour med hemortens eller en specifik regions händelser var man än befinner sig.

Nättidningen kan inte redovisa abonnenter, blott besökare, som inte betalar något. Hemsidan.net hade i maj 2005 cirka 35 000 besökare per månad. Högsta nivån dittills var i januari 2005, då 43 000 besökare registrerades (intresset för stormen Gudrun och ett mystiskt, hittills ouppklarat försvinnande, drog läsare). Medelantalet besökare har legat i intervallet 8 700

  • 000 per vecka.

Siffran är i princip konstant stigande.

Tyvärr är det redaktionella materialet i tidningen totalt dominerande. Annonsandelen är försvinnande liten – inte därför att marknaden inte finns utan därför att säljförmågan saknas och att all kraft läggs på nyhetsmaterialet. Frågeställningar om täckningsgrad, riksspridning och blockregioner är inte tillämpliga i fråga om nättidningar. Abonnemang förekommer i vissa fall på elektroniska tidningar, men då gäller det utgåvor inom specialområden. Det har gjorts försök med prenumerationer på nyhetstidningar men dessa har, såvitt hemsidan.net känner till, inte varit framgångsrika. I fråga om Hemsidan.net har prenumerationsmöjligheten aldrig ens övervägts.

I jämförelse med papperstidningar torde nättidningen kunna betraktas som hyperfrekvent. Den kommer ut så fort den har uppdaterats. Det kan ske femton, tjugo gånger per dygn, helt beroende på skeendet.

Den elektroniskt distribuerade tidningen har i allt väsentligt samma produktionskostnader som en papperstidning – bortsett från tryckning och distribution, som är tunga kostnadsdelar i den verksamheten. Den redaktionella kostnaden, personal, teknisk utrustning, hyror, resor, distribution är de utgifter, som skall täckas med annonsintäkter. Hemsidan.net har inte haft intäkter, som gjort det möjligt att bygga ut redaktionen. Allt har baserats på gratisarbete. Förmågan att sälja reklam har inte räckt till – inte tiden heller. Amatörmässiga marknadsförfrågningar har gett vid

handen att behovet av en nättidning som Hemsidan.net är stort och att ett stort annonsunderlag finns.

Hemsidan.net har huvudsakligen bevakat två kommuner, Sävsjö och Vetlanda. Dessa kommuner kommer även i framtiden att vara centrala men med det nya namnet ”Höglandsnytt.se” är det naturligt att material från övriga höglandskommuner, Aneby, Eksjö och Nässjö, bereds ökat utrymme. Detta ökar också annonsmarknaden.

Det bör noteras, att Herenco-koncernen som är ensam som utgivare i den nämnda höglandsregionen, helt saknar elektronisk återgivning av sina papperspublicerade nyheter. Det är ett förhållande, som i princip gör det omöjligt för personer bosatta utanför regionen att följa händelseförlopp där medan de ännu är aktuella. Den möjligheten är viktig i ett samhälle, där man talar om att hela landet ska leva, där man arbetar för att förmå människor att vända tillbaka till sina rötter, där det är viktigt att spetskompetens tillförs regioner utanför de traditionella storstads- och utbildningsregionerna.

Ett driftsstöd på 2,5 mnkr per år skulle kunna lägga grunden för en väl utvecklad elektronisk tidning med stor utvecklingspotential. Ett stöd på den nivån under tre

  • år skulle därefter kunna följas av en successivt nedtrappad stödnivå. En successiv nedtrappning av stödet måste ses som en självklar nödvändighet såvida inte ägarförhållandena, t.ex. genom uppköp, ändras dramatiskt. Då bör det ankomma på den nya ägaren att göra en ny hemställan om driftsstöd.

Eurocitynet.nu

Eurocitynet.nu, genom Greger Toolanen, har anfört följande. Eurocitynet.nu är en internettidning som riktar sig till Haparanda och Torneå. Sedan augusti 2005 sker emellertid ingen uppdatering av tidningen. I stället koncentreras insatserna på tidningen Gränslös, en gränsöverskridande papperstidning för Övertorneå

  • Över-

kalix - Ylitornio

  • Pello – Pajala. Målsättningen på sikt är att också starta en gränsöverskridande internettidning med motsvarande spridningsområde som papperstidningen.

Marknaden för internettidningar har mognat och lokala nättidningar har efter en etableringsperiod på tre år numera goda förutsättningar att klara sig på företagsekonomisk grund. Det bör införas ett etableringsstöd för internettidningar som lämnas under

maximalt tre år. Första året bör stödet uppgå till 1

  • mnkr.

Andra året bör stödet reduceras med en tredjedel och tredje och sista året bör stödet reduceras med hälften.

Svenska journalistförbundet

Svenska journalistförbundet har anfört följande. Presstödet har varit framgångsrikt så till vida att det i dag fördelas till ett ganska stort antal tidningar, som utan presstöd skulle ha varit nedlagda. I huvudsak bygger regelverket fortfarande på de förslag som lades fram av 1972 års pressutredning, men dagens medielandskap ser emellertid radikalt annorlunda ut än det gjorde vid tiden för 1972 års pressutredning. På några punkter är det därför angeläget att reformera regelverket.

Den etableringsfrihet som grundlagen ger är viktig, men den är knappast reell, så länge den i praktiken bara gäller dem som har råd. Utvecklingen mot färre men starkare mediekoncerner innebär att det är näst intill omöjligt att etablera nya lokala medier. Presstödet skulle därför kunna inriktas på att hjälpa nya, oberoende medieföretag att våga etablera sig. I en ny form skulle presstödet också kunna stimulera såväl nya medie- och ägarformer som den lokala mediekonkurrensen. Nystartade journalistiska produkter skulle kunna bli plattformar för uthållig journalistik som kan skapa motkrafter mot den multinationella medieindustrins alltmer likriktade innehåll.

Ett stöd som ger andratidningar möjlighet att söka samarbete med andra medier kan vara ett sätt att stimulera en nyetablering av lokala radio- och webbtidningar. I internets barndom, för bara några år sedan, gjordes utan framgång flera försök att etablera medier, baserade enbart på internet. Kvar på internet finns i dag bara de medieföretag som också är etablerade genom andra distributionsformer. Medieföretagen utgör naturligtvis ett tillskott i medievärlden och bidrar därmed till ökad mångfald, men den unika distributionskanal som internet utgör borde också kunna utnyttjas för att etablera nya medieföretag.

Distributionskostnaderna för internetbaserade medier är närmast försumbara. Däremot är de redaktionella kostnaderna lika höga som för traditionella medier, eller högre om nätets möjligheter till ständig deadline utnyttjas. Hittills har problemet, som för all internetbaserad verksamhet, varit att ta betalt för tjänsterna. För att

få till stånd en uthållig helt internetbaserad medieverksamhet, som också främjar mångfalden, krävs ett uthålligt stöd från samhället, åtminstone tills sådana verksamheter har hittat lämpliga former för betalning och funnit sin publik. Långsiktigt borde emellertid internetbaserade medier ha förutsättningar att utgöra ett viktigt komplement till traditionella medier. Ett särskilt långsiktigt etableringsstöd för medieföretag som enbart verkar på internet bör därför införas. Regelverket i presstödsförordningen och Presstödsnämndens föreskrifter måste också direkt kunna tillämpas på elektroniska tidningar så att dessa i praktiken inte utesluts från att erhålla driftsstöd.

7.5.2. Övriga uppgifter

Till ett sammanträde i maj 2005 hade kommittén bjudit in fyra föredragshållare för att diskutera förutsättningarna för elektroniskt distribuerade dagstidningar att få presstöd, se bilaga 11. Vid sammanträdet framkom bl.a. följande.

Det finns en föreställning om att nyheter på internet är tidningar. Användarna känner igen sig och litar på etablerade tidningars sidor. Bland de mera populära nyhetstjänsterna märks också de som tillhandahålls av Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

Det finns möjligheter att ta betalt för databaser på internet, men det är svårt att ta betalt för nyheter som publiceras där. Många konsumenter är beredda att betala för papperstidningar, men inte för internettidningar som innehåller exakt samma material. Internet har mer och mer blivit en gratisvara. Nyheter på internet kommer sannolikt att vara gratis även i framtiden. Problemet för nyhetstidningar på internet är alltså att få tillräckligt många betalande abonnenter. En allmän nyhetstidning på internet har också väldigt svårt att få annonser. På grund av dessa svårigheter bör det inte finnas någon jämkningsregel för elektroniska tidningar.

Alla nyhetssajter är omedelbart tillgängliga för internetanvändarna och alla konkurrerar med alla på en gång. På grund av den hårda konkurrensen har dagstidningar på internet därför ett stort behov av resurser för marknadsföring. I ett startskede vid etableringen av en internettidning kan presstöd därför fylla en viktig funktion. Ett skäl till att staten bör subventionera dagstidningar på internet som

människor kan ta del av kostnadsfritt är att tidningarna då får möjlighet att växa och göra en ännu bättre produkt.

Grunden för en dagstidning på internet är professionell redaktion. Att skapa redaktionellt material i en dagstidning på internet är därför lika dyrt som annan seriös nyhetsproduktion.

Det fantastiska med internet är tvåvägskommunikationen. En dagstidning på internet har stor interaktivitet. Läsarna kan ge svar och respons på materialet omedelbart när det publiceras. En annan fördel med internet är att väldigt många personer kan nås till låga kostnader.

7.6. Överväganden och förslag

7.6.1. Inledning

Kommitténs allmänna utgångspunkter avseende utvecklingen på dagspressmarknaden redovisas i avsnitt 3.4.1. De uppgifter som återfinns där ligger till grund för kommitténs överväganden och förslag också när det gäller elektroniskt distribuerade dagstidningar. I föreliggande avsnitt redogör kommittén mera specifikt för sina överväganden och förslag avseende möjligheterna för elektroniskt distribuerade dagstidningar att erhålla direkt presstöd.

7.6.2. Allmänna utgångspunkter

Definition av massmedier m.m.

Massmedier definieras i Nationalencyklopedin på följande sätt.

Massmedier (eng. mass medium, av mass ’(folk)massa’ och medium ’förmedlingslänk’, ’uttrycksmedel’), tekniska medier och medieorganisationer som förmedlar information eller underhållning till en stor publik, vilken i stort sett samtidigt nås av massmedieinnehållet. Utmärkande för massmedier är att de utgör en del av en offentlig masskommunikationsprocess. Redan i äldre tid fanns det medier som fyllde en motsvarande funktion, t.ex. flygblad. Framväxten av moderna massmedier har nära anknytning till utvecklingen av det moderna industrisamhället, ofta kallat ”massamhället”, under 1800-talet. Särskilt urbaniseringen skapade förutsättningar för masspridda medier, som möjliggjorde för människor att hålla sig orienterade om skeendet och som samtidigt kunde erbjuda avkoppling. Numera betraktas dagspress, veckopress, tidskrifter, radio, TV, satellit- och kabelsystem som massmedier. Även böcker, videogram och fonogram brukar räknas dit.

Däremot är det mera omtvistat i vad mån telefon, telefax och videotex är massmedier, eftersom dessa mera har karaktären av privata medier för begränsade grupper av människor än av offentligt tillgängliga medier. Den medieteknologiska utvecklingen har dock gjort det svårt att upprätthålla en klar gräns mellan massmedier och andra medier. Massmedier kan sägas ha två grundläggande funktioner: information och underhållning. I fråga om information har efter hand nyhetsförmedling kommit att dominera. Samtidigt har gränsen mellan information och underhållning blivit mindre tydlig.

Som framgår av definitionen anges massmedier vara en del av en offentlig masskommunikation. Masskommunikation definieras i Nationalencyklopedin som medierad kommunikation, en kommunikationsprocess där förmedlingen sker genom ett massmedium. Fyra egenskaper anges skilja masskommunikation från annan kommunikation. Den är indirekt: den måste alltid gå genom ett tekniskt eller organisatoriskt medium, dvs. sändaren är skild från mottagaren i tid och/eller rum. Den är även enkelriktad: någon feedback i sändningsögonblicket är inte möjlig. För det tredje är den ”opersonlig” eller offentlig: sändaren vet inte alltid vem eller vilka som tar emot meddelandet, och kommunikationen är inte heller riktad till en enskild person utan till en grupp. För det fjärde är den samtidig: sändaren når en stor mängd människor vid ungefär samma tidpunkt.

Utifrån gängse definitioner torde begreppet massmedium något förenklat kunna sägas avse ett visst format – t.ex. tryckt publikation, ljudradio- eller tv-program

  • som används för att kommunicera information till allmänheten genom en standardiserad distributionskanal. Enbart ett visst redaktionellt innehåll kan alltså inte betraktas som ett massmedium. Inte heller kan enbart den infrastruktur som används för att sprida informationen betraktas som ett massmedium.

En kategorisering mellan olika massmedier kan göras beroende på om de är avsedda att tas emot av slutanvändarna med tekniska hjälpmedel eller inte. Till massmedier som är avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel hör t.ex. ljudradio- och tv-utsändningar (jfr 1 kap. 1 § radio-_och_TV-lagen (1996:844)), medan exempelvis tryckta dagstidningar hör till den senare kategorin. Det kan konstateras att sätten för återgivande av information är större för massmedier som är avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. Utan tekniska hjälpmedel kan text och stillbilder förmedlas.

Genom användande av tekniska hjälpmedel kan även ljud och rörliga bilder förmedlas.

En annan kategorisering kan göras mellan massmedier utifrån deras möjligheter till stationära, portabla och mobila lösningar. Det är här klart att tryckta publikationer har mycket goda mobila egenskaper. För dagstidningarna skedde en förbättring i detta avseende genom en allmän övergång från broadsheet till berliner- eller tabloidformat.

I fråga om mobiliteten för massmedier som är avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel gick det i vart fall tidigare att dra en skarp skiljelinje. Tv-apparater och infrastruktur för tv-utsändningar var avpassade för stationär mottagning med fast utomhusantenn, medan de portabla och mobila lösningar som fanns att tillgå bestod av ljudradioutsändningar. I och med den tekniska utveckling som ägt rum på senare år går det inte längre att dra samma skarpa skiljelinjer mellan massmedier avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel utifrån möjligheterna till mobil mottagning. Teknik finns nu utvecklad för portabel och mobil mottagning av tv-sändningar till små handhållna enheter. Apparater anpassade för mobila tv-sändningar kan också användas för att visa text, grafik och stillbilder samt utrustas med andra tekniska funktioner som mobiltelefoni, handdator, gps-mottagare m.m. Visserligen kan en ljudradioapparat som inte förutsätter tillgång till en skärm för bildvisning göras mindre än en mobil tv-apparat, men skillnaderna är inte längre stora. Senare utvecklade mobila tv-mottagare ryms lätt i en jackficka. Möjligheterna till mobila lösningar för massmedier avsedda att tas emot av tekniska hjälpmedel närmar sig tryckta publikationer.

En kategorisering mellan olika massmedier kan vidare göras utifrån ett helhetsperspektiv, där hänsyn tas till faktorer såsom användarvänlighet, pris, tillgänglighet, mobilitet och bekvämlighet. I takt med att den tekniska utvecklingen har fortskridit i samhället har den tryckta dagstidningen flera gånger dömts ut som massmedium av olika bedömare. Uttalandena har gjorts med utgångspunkt från formatets relativa begräsningar när det gäller möjligheterna att presentera information. Att kunna få informationen presenterad med en kombination av text, ljud och rörliga bilder har ansetts vara mera attraktivt för slutanvändare och annonsörer än enbart text och stillbilder. Det står dock klart att egenskaperna hos tryckta publikationer har stått sig väl i konkurrensen med massmedier avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. Att så är

fallet visas inte minst av Mediebarometerns undersökningar om svenska befolkningens medievanor. Av undersökningarna framgår att tryckta papperstidningar alltjämt har en central ställning på massmediemarknaden. Ett viktigt skäl är deras geografiska spridning och goda täckning av de flesta tätorter.

Slutanvändarnas val av olika massmedier är en komplex fråga som hänger samman med vanor, tid, ekonomiska resurser, intresse, etc. Den mest uppenbara fördelen hos en tryckt papperstidning är naturligtvis att den är omedelbart tillgänglig för slutanvändarna utan tekniska hjälpmedel och att den därmed också är mycket lättanvänd. Härutöver kan nämnas faktorer som att papperstidningen rent visuellt är läsvänlig och att den är bekväm att läsa i olika sammanhang. Den är tålig, det är lätt att få överblick över innehållet, läsaren kan ta del av innehållet i sin egen takt och vid de tidpunkter som passar denne, den är lättillgänglig och billig och den kan tillgodose konsumenternas behov av lokal information och förströelse. Tidningarna är också väl inarbetade på sina marknader. De flesta tidningar är över 100 år och har ett förtroendekapital som ansamlats under många år.

Bedömare menar att den tekniska utvecklingen på senare år bidragit till att det numera inte finns så stora skillnader mellan tryckta dagstidningar och massmedier som är avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. Kvaliteten på nyutvecklade skärmar har förbättrats så att de i princip kan ge samma läsupplevelse som vanligt papper. De är små och att enkla att handha. Att läsa text på skärmarna är i princip lika bekvämt som att läsa text i en papperstidning. Vidare kan användarna anpassa t.ex. storleken på teckensnitt efter behov. Skärmarna är tåliga, strömsnåla och relativt billiga att tillverka. I framtiden när det utvecklats en massmarknad kan skärmarna förväntas kosta 40

  • kr i dagens penningvärde. Härutöver kan skärmarna uppdateras mobilt. Andra mobila lösningar som möjliggör presentation av ljud och rörliga bilder kan innehålla funktioner som gör det möjligt att pausa utsändningar, spola tillbaka och ta del av utsändningarna vid ett senare tillfälle. Detta innebär att en användare kan ta del av utsändningarna i sin egen takt och vid de tidpunkter som passar denne bäst på ett sätt som liknar användandet av en tryckt publikation. Information som presenteras med ljud och rörliga bilder innebär också att bl.a. ickeläskunniga personer eller synskadade personer kan ta del av materialet.

Vid ett kommittésammanträde hösten 2005 demonstrerade Tidningsutgivarna ett exempel på en skärm som kan användas för att läsa elektroniskt distribuerade dagstidningar. Skärmen, en s.k. läsplatta, kan presentera text och stillbilder och den finns redan i kommersiellt bruk i Japan. Ännu har det inte lanserats läsplattor som kan återge färger, men sådana förväntas komma ut på marknaden inom ett eller ett par år. Vid lanseringen av färgskärmar bedöms alla nödvändiga tekniska lösningar vara på plats för att ett försök med ett teknikskifte från tryckta papperstidningar till elektroniskt distribuerade dagstidningar skall kunna inledas. I detta sammanhang kan det nämnas att kommittén har föreslagit att det införs ett tillfälligt distributionsstöd för att stimulera dagstidningsföretag som ger ut tryckta dagstidningar att inleda försöksverksamhet med en elektronisk distribution av dagstidningar som ett alternativ till distribution av tryckta dagstidningar, se avsnitt 5.8.

Genom att konsumenter har tillgång till tekniska hjälpmedel som kontinuerligt kan uppdateras med information från olika massmedier minskar behovet av fysiska distributionskedjor. Miljöpåverkan i form av utsläpp och pappersförbrukning minskar. Samtidigt kan tekniska hjälpmedel alltså erbjuda konsumenterna fördelar genom att informationen kan presenteras med ljud och rörliga bilder. Konsumenterna ges därmed större möjligheter till informationsinhämtning i olika sammanhang. I vissa situationer kan det vara en fördel att få informationen presenterad i text, medan ljudradioutsändningar kan vara det lämpligaste presentationsalternativet i andra fall. Samtidigt kan konsumenterna nå uppdaterad information var de än befinner sig. Rent allmänt kan det antas att konsumenter föredrar att ha tillgång till flera olika presentationsalternativ av redaktionell information.

En utveckling som innebär att användningen av massmedier som är avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel ökar i betydelse innebär enligt vissa bedömare att begreppen ljudradio, tv och tidningar alltmer kommer att suddas ut. Från att redaktioner tidigare varit uppdelade på exempelvis ljudradio, tv eller dagstidningar målas det upp ett scenario där redaktioner inhämtar, bearbetar och sänder ut informationen via ett flertal kanaler i form av text, stillbilder, ljud, rörliga bilder eller grafik. Sändningarna kan ske parallellt och innehålla olika presentationsalternativ beroende på hur informationen distribueras, på papper, trådlöst eller via kabel. I ett sådant läge kommer tidningsredaktionerna inte att vara lika klart urskiljbara. Om bedömningen är riktig kommer det i fram-

tiden att finnas skäl att pröva om presstödet bör läggas om till ett redaktionsstöd. Ett sådant stöd kan då fylla samma syfte som ett presstöd, men i stället ges till redaktioner som sänder ut motsvarande information som dagstidningarna innehåller i dag.

En central fråga för kommitténs arbete är alltså hur snabbt ett teknikskifte kan förväntas vara genomfört. Vissa mera optimistiska bedömare menar att ett teknikskifte kan ta fart inom de närmaste åren. Skälet är att den teknik som behövs i stort sett är färdigutvecklad. Härutöver har människor genom den tekniska utvecklingen blivit vana att ta del av information genom tekniska hjälpmedel. Ett större antal medborgare har tillgång till internet. Mobiltelefonin är utbredd i samhället. Många använder bärbara musikspelare. Resonemanget bygger på att människor i dag är intresserade av att ta till sig ny teknik så snart tekniken är användarvänlig och rimlig i pris. Det kan också konstateras att reklamintäkterna för elektroniska massmedier har ökat kraftigt under de senaste åren, vilket kan antas bidra till att tidningsföretagen får allt större incitament att distribuera sina dagstidningar elektroniskt. De flesta bedömare menar dock att den tryckta papperstidningen kommer att bibehålla sin starka ställning under i vart fall det kommande decenniet. Bedömningen utgår från att papperstidningens kvaliteter i form av användarvänlighet m.m. inte kan ersättas inom den närmaste framtiden samt att människors medievanor är starkt förankrade och att förändringar av medievanorna först sker i samband med generationsskiften.

Enligt kommitténs bedömning är det svårt att med säkerhet förutse den framtida teknikutvecklingen och hur snabbt ett teknikskifte kommer att kunna genomföras. Det kan emellertid konstateras att den tryckta papperstidningen har en mycket stark ställning i dag samt att det ännu inte lanserats några kommersiella lösningar för elektronisk distribution av dagstidningar med samma kvaliteter som tryckta publikationer. Utifrån vad kommittén erfarit saknas det vidare en klar strategi för utvecklingen av affärsmodeller för elektroniskt distribuerade dagstidningar. Det finns också en rad frågor för branschen att lösa innan ett teknikskifte kan äga rum. Hit hör frågor om upphovsrätt, tekniska frågor om vilka distributionskanaler som skall användas för utsändningarna, hur användargränssnittet skall utformas. m.m. En annan aspekt som kan påverka tiden för ett teknikskifte är de stora befintliga investeringar som tidningsföretag gjort i bl.a. tryckerier och infrastruktur för distribution av tryckta dagstidningar. Investeringarna kan antas påverka

tidningsföretagens och andra aktörers intresse att övergå till elektronisk distribution.

Något teknikskifte som innebär att papperstidningen mer eller mindre spelat ut sin roll som informationsbärare kan enligt kommitténs bedömning inte förväntas inom de närmsta åren. I stället gör kommittén bedömningen att de tryckta dagstidningarna kommer att finnas kvar som huvudsakligt distributionssätt för text och stillbilder under överblickbar framtid.

Avslutningsvis bör det i detta sammanhang framhållas att det enligt kommitténs mening inte finns något egenvärde att information förmedlas på papper eller presenteras i form av text, ljud eller rörliga bilder. Det presspolitiskt värdefulla är i stället tillgången till en mångfald av massmedier som uppfyller informations-, gransknings- och forumuppgiften och som därigenom bidrar till en för statsskicket vital opinionsbildning. Massmedierna bör också i möjligaste mån vara tillgängliga för samtliga medborgare oavsett utbildningsnivå, fysiska förutsättningar m.m. Tryckta dagstidningar bedöms vara det massmedium som mest heltäckande kan fullgöra de för det demokratiska systemet nödvändiga uppgifterna inom i vart fall det närmaste decenniet. Genom den tekniska utvecklingen kan emellertid formatet för vad vi i dag avser med dagspressen komma att förändras. En konvergens kan komma att ske mellan dagstidningar, ljudradio och tv-utsändningar. Kan förekomsten av nya massmedieformat lika bra eller bättre än tryckta dagstidningar fylla presspolitiskt eftersträvansvärda uppgifter finns det i framtiden alla skäl att från statens sida uppmuntra en sådan utveckling bl.a. genom direkta och indirekta stödåtgärder på massmediemarknaden.

7.6.3. Innebörden av elektroniskt distribuerade dagstidningar

Kommitténs bedömning: Med elektroniskt distribuerade dagstidningar avses massmedier som uppfyller dagstidningsdefinitionen i presstödsförordningen (1990:524) och som distribuerar sitt innehåll genom utsändningar av text och stillbilder som är avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel.

Av kommitténs direktiv framgår att kommittén har i uppdrag att pröva statens engagemang på dagspressområdet. Kommittén har i uppdrag att göra en översyn av det statliga stödet till dagspressen och lämna förslag på hur det framtida statliga engagemanget på dagspressområdet skall vara utformat. I kommittén uppdrag ingår också att analysera möjligheterna för elektroniskt distribuerade dagstidningar att få presstöd.

Med ledning av kommitténs direktiv framgår det att kommitténs arbete är avgränsat till dagstidningar. Mot bakgrund av de skarpa åtskillnader som tidigare funnits mellan tryckta publikationer och massmedier som är avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel (ljudradio- och tv-utsändningar) är det enligt kommitténs mening naturligt att tolka direktiven som att uppdraget omfattar massmedier som förmedlar text och stillbilder. Som en konsekvens härav bör massmedier som förmedlar ljud och rörliga bilder exkluderas. Samtidigt framgår det klart av direktiven att uppdraget även omfattar dagstidningar som är avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel, dvs. dagstidningar som genom den tekniska utvecklingen i och för sig skulle kunna förmedla ljud och rörliga bilder.

Att massmedier avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel inkluderats i uppdraget leder till svåra bedömningar när ett massmedium skall betraktas som en dagstidning. Kan ett massmedium som förmedlar både text och stillbilder men även ljud och rörliga bilder, ljudradio eller tv, betraktas som en dagstidning? Är texten i ett visst massmedium underordnad rörliga bilder eller tvärtom? Innebär förmedling av ljudklipp att massmediet bör betraktas som ljudradio? Utifrån bestämmelserna i presstödsförordningen (1990:524) blir frågor av detta slag aktuella att besvara när det gäller bedömningen av dels huruvida ett massmedium är att betrakta som en dagstidning, dels mätningen av redaktionellt material.

Som tidigare framgått anser kommittén att statens engagemang på dagspressmarknaden bör syfta till att främja en mångfald av massmedier som uppfyller informations- gransknings- och forumuppgiften och därigenom bidrar till en för statsskicket vital opinionsbildning. Kommittén har pekat på en pågående utveckling mot mediehus där en och samma redaktion förmedlar redaktionellt innehåll via ett flertal olika kanaler. Kommittén anser det därför vara otillfredsställande om massmedier som utnyttjar nya tekniska lösningar för att förmedla sitt innehåll inte kan rymmas inom ramen för det nuvarande presstödssystemet. Samtidigt anser kommittén att det skulle föra för långt att betrakta massmedier som innehåller ljud och rörliga bilder som dagstidningar. Ljudradio- och tv-program är inte dagstidningar utifrån nuvarande begreppsbildning. Inom ljudradio och tv finns dessutom public service-bolagen SVT och SR. Som redovisats i det föregående gör kommittén också bedömningen att tryckta dagstidningar kommer att bibehålla sin centrala ställning på massmediemarknaden under den period som kommittén anser sig kunna överblicka. Den naturliga utgångspunkten är därför enligt kommittén att låta dagstidningsbegreppet omfatta endast massmedier som förmedlar text, grafik och stillbilder, oavsett om de är avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel eller inte. En fördel som uppnås med denna lösning är att tryckta dagstidningar och elektroniskt distribuerade dagstidningar görs principiellt likställda.

Angiven utformning av presstödet gynnar således en viss presentationsform framför andra, men samtidigt kan kombinationen av text, ljud och bild öka möjligheterna till förståelse och upplevelse hos slutanvändarna. Tillgången till andra presentationsalternativ inkluderande ljud och rörliga bilder kan antas bidra till mervärden för slutanvändarna och utgöra ett viktigt skäl för dessa att i allt högre utsträckning övergå till massmedier som är avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. Genom att avgränsa mätningen av redaktionellt material till text och bilder stimuleras inte utvecklingen av alternativa produktions- och distributionssätt. Den bedömning kommittén gör är ändock att ett teknikskifte ligger många år fram i tiden. Tryckta dagstidningar kommer att utgöra den huvudsakliga distributionsformen under överblickbar tid. Det finns emellertid skäl att från statens sida följa utvecklingen och tillse att de resurser som kan användas för presstöd även i framtiden kommer att gynna mångfald och konkurrens om redaktionellt material på massmediemarknaden.

7.6.4. Teknikneutralt regelverk

Kommitténs bedömning: Regelverket i presstödsförordningen (1990:524) och Presstödsnämndens föreskrifter (KRFS 1997:13 och 2002:1) är teknikneutralt såtillvida att det är formellt möjligt för en dagstidning att erhålla driftsstöd oavsett hur tidningen distribueras.

En utgångspunkt för kommitténs arbete är att regelverket för presstödet skall vara utformat teknikneutralt. Det sätt på vilket en dagstidning distribueras bör således inte spela någon roll vid bedömningen av om en dagstidning berättigar till driftsstöd.

När det gäller frågan huruvida regelverket i dag är teknikneutralt bör det inledningsvis framhållas att det från olika håll till kommittén framförts att ett flertal bestämmelser i presstödsförordningen, bl.a. om hushållstäckning, inte skulle vara tillämpliga på elektroniskt distribuerade dagstidningar. Utgångspunkten för sådana bedömningar kan vara att en tidning som publiceras på t.ex. internet inte har någon bestämd geografisk begränsning samt att dagstidningar som är avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel kan presentera information med ljud och rörliga bilder. Detta leder i sin tur till problem att tillämpa bestämmelser om t.ex. hushållstäckning och redaktionellt material. Vad som enligt kommitténs bedömning ger upphov till dessa och likartade bedömningar är de skillnader som framträder mellan massmedier som är avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel och massmedier som är avsedda att tas emot utan tekniska hjälpmedel. Som framgått i det föregående har kommittén emellertid bedömt att en elektroniskt distribuerad dagstidning principiellt sett är helt likställd med en tryckt papperstidning. Utgångspunkten för kommitténs bedömningar i det följande är alltså att den enda skillnaden mellan tryckta dagstidningar och elektroniskt distribuerade dagstidningar är distributionssättet.

Det kan konstateras att även elektroniskt distribuerade dagstidningar kan erhålla presstöd med stöd av det nuvarande regelverket. På flera ställen i regelverket framgår det visserligen att regelverket har utformats med utgångspunkt från de förhållanden som gäller för tryckta dagstidningar, men det finns enligt kommitténs bedömning inget formellt hinder för att en elektronisk dagstidning skall kunna erhålla driftsstöd. Inget hindrar i dag ett tidningsföretag

som distribuerar sin tidning elektroniskt från att ha abonnenter på samma sätt som en tryckt dagstidning. På motsvarande sätt som hushållstäckningen kan fastställas vid en revision av en papperstidning kan hushållstäckningen revideras även för en elektronisk tidning.

Vidare finns det i regelverket bestämmelser om redaktionellt material. För att en publikation i presstödssammanhang skall betraktas som en dagstidning krävs bl.a. att den har ett eget redaktionellt innehåll som utgör minst 51 procent av dess totala redaktionella innehåll. Härutöver används begreppet redaktionellt innehåll för att skilja ut dels storstadstidningar från övriga högfrekventa dagstidningar, dels lågfrekventa dagstidningar från övriga publikationer. Mätning av redaktionellt innehåll är således av central betydelse för beslut om driftsstöd.

De enda bestämmelser om själva mätningen av redaktionellt innehåll som återfinns i regelverket är dels föreskriften i pressstödsförordningen att med redaktionellt innehåll avses hela tidningsinnehållet, mätt i spaltmeter, under ett kalenderår med undantag av annonsandelen och andelen egna annonser, dels bestämmelsen i Presstödsnämndens föreskrifter att vid beräkning av antalet spaltmeter tillämpas en spaltbredd på 45 mm. I regelverket finns det alltså inga bestämmelser om storlek på teckensnitt, etc.

Kommittén har varit i kontakt med Tidningsstatistik som sköter revisionen av andelen och kvantiteten redaktionellt innehåll och har därvid fått besked om att det är fullt möjligt att utforma en mätmetod för elektroniskt distribuerade dagstidningar som är fullt jämförbar med den mätmetod som används för mätningen av redaktionellt innehåll i tryckta dagstidningar. Enligt uppgift krävs det att de elektroniska dagstidningarna har en utgivningsplan. Det material som tillförts en elektroniskt distribuerad dagstidning sedan den senaste utgivningen kan sedan mätas på i vart fall två olika sätt. Ett sätt är att den elektroniska dagstidningen, oavsett vilket format den har och i vilken kanal den distribueras, gör en separat mättidning som skrivs ut på papper och mäts manuellt. Det andra sättet bygger på att sidor och artiklar med redaktionellt innehåll markeras, taggas, och mäts av en ”robot”. Nuvarande bestämmelser om mätning av redaktionellt material går således enligt kommitténs bedömning att tillämpa även på dagstidningar som distribueras elektroniskt. Mot bakgrund av att mätning av redaktionellt material tidigare inte detaljreglerats i regelverket anser

kommittén att så heller inte bör ske nu. I stället bedömer kommittén att frågan om vilka metoder som i presstödssammanhang kan accepteras vid mätning av redaktionellt material bäst avgörs av Presstödsnämnden efter samråd berörda aktörer.

Även om kommittén gör bedömningen att regelverket är teknikneutralt visar det sig att regelverket på i vart fall ett par punkter inte är anpassat för de utgivningsvillkor som gäller för elektroniskt distribuerade dagstidningar. Det hänger samman med att kostnadsbilden för utgivning av en elektroniskt distribuerad dagstidning ser annorlunda ut än för en tryckt papperstidning. Det gäller här särskilt bestämmelser som rör periodicitet och kvantitativa krav på redaktionellt material.

Enligt presstödsförordningen delas dagstidningarna in i olika kategorier beroende på deras utgivningsfrekvens. Högfrekventa dagstidningar utgörs av tidningar som utkommer med sex

  • nummer per vecka. Medelfrekventa dagstidningar utkommer med tre
  • nummer per vecka och lågfrekventa med ett−två nummer per vecka. Ordningen infördes på förslag av Dagstidningskommittén, se avsnitt 3.2.7, och en tidnings periodicitet har alltsedan ikraftträdandet av presstödsförordningen (1990:524) utgjort ett grundläggande kriterium vid bestämmande av driftsstöd. Något förenklat gäller att en tidning berättigar till högre driftsstöd ju högre periodicitet tidningen har.

Den bedömning kommittén gör är att en modell som baseras på kriterier avseende tidningars periodicitet vid fördelningen av driftsstöd är robust i förhållande till tryckta dagstidningar. En ökad periodicitet för en tryckt papperstidning innebär att tidningen vid sidan av ökade redaktionella kostnader kommer att öka sina pappers-, trycknings- och distributionskostnader, vilka inte fullt ut kan täckas av ett ökat driftsstöd. Beslut om ökad periodicitet för en tryckt papperstidning förutsätter således att papperstidningen kan öka sina abonnemangs- och reklamintäkter. En elektroniskt distribuerad dagstidning som ökar sin periodicitet ådrar sig emellertid inte samma kostnader som en tryckt papperstidning. Visserligen får det antas att de redaktionella kostnaderna ökar i motsvarande omfattning som för en tryckt dagstidning, men en ökad periodicitet kommer inte att innebära ökade kostnader för papper, tryckning och distribution. Frågor om ökad periodicitet utmynnar därför för en elektronisk tidning initialt i frågor om ökade redaktionella kostnader.

När det sedan gäller de kvantitativa kraven på redaktionellt innehåll infördes dessa på förslag av regeringen i samband med behandlingen av Dagstidningskommitténs förslag. Som framgår av avsnitt 3.2 beräknades driftsstödet från mitten av 1970-talet fram till ikraftträdandet av presstödsförordningen (1990:524) utifrån en dagstidnings pappersförbrukning. Pappersförbrukningen gav därvid ett mått på mängden redaktionellt material i tidningen. Vid införandet av presstödsförordningen, när upplagan i stället blev avgörande vid beräkningen av driftsstöd, lades de fasta beloppen på sådana nivåer att tidningarna i princip erhöll samma driftsstöd som tidigare. Bidragsbeloppen var således anpassade för de kostnader tidningarna hade för att ge ut en viss kvantitativ mängd redaktionellt innehåll. Härutöver infördes det i presstödsförordningen kvantitativa mått på mängden redaktionellt innehåll för att särskilja dels storstadstidningar från övriga högfrekventa dagstidningar, dels lågfrekventa dagstidningar från andra publikationer. För en storstadstidning gäller för att den skall berättiga till driftsstöd att den året före det år som stödet avser skall ha haft ett redaktionellt innehåll som omfattat minst 30 000 spaltmeter. För lågfrekventa dagstidningar gäller att de skall ha minst 1 000 spaltmeter redaktionellt innehåll per kalenderår.

Det kan noteras att det aldrig varit aktuellt att knyta en kvalitetsgranskning av det redaktionella materialet till de kvantitativa kraven på redaktionellt innehåll annat än i förhållande till om publikationen uppfyller dagstidningsdefinitionen i presstödsförordningen. Så länge som det redaktionella materialet står i överensstämmelse med legaldefinitionen för en stödberättigad dagstidning är det alltså möjligt för ett tidningsföretag att öka kvantiteten redaktionellt innehåll utan att samtidigt öka de redaktionella resurserna. Det kan vara aktuellt när en tidning ligger precis på gränsen för att uppfylla kraven på 51 procent eget redaktionellt innehåll, men det skulle också i vart fall teoretiskt sett kunna tänkas ske för att en tidning skall berättiga till högre driftsstöd genom att uppfylla kriterierna för en storstadstidning. I förhållande till tryckta papperstidningar innebär emellertid en ökad kvantitet redaktionellt innehåll på samma sätt som en ökad periodicitet ökade kostnader avseende papper, tryckning och distribution. Utrymmet för en tryckt papperstidning att öka kvantiteten redaktionellt innehåll för att tidningen skall berättiga till högre driftsstöd får därför bedömas som litet. En elektroniskt distribuerad dagstidning drabbas emellertid inte av ökade pappers-, trycknings- och

distributionskostnader vid en ökad kvantitet redaktionellt innehåll. Beslut om att öka det redaktionella innehållet framstår därför inte som lika komplext för en elektroniskt distribuerad dagstidning som för en tryckt dagstidning.

Mot bakgrund av det anförda framstår det för kommittén som att begreppen periodicitet och mängden redaktionellt innehåll inte är anpassade för att kategorisera elektroniskt distribuerade dagstidningar. Det måste emellertid tilläggas att det finns regler i det nuvarande regelverket som förhindrar eller i vart fall kraftigt försvårar för dagstidningar att öka periodicitet eller mängden redaktionellt innehåll för att berättiga till ett högre driftsstöd utan att tidningen samtidigt ökar de redaktionella resurserna. I pressstödsförordningen finns det krav på ett minsta antal abonnerade exemplar. För att en tidning skall erhålla ett stort antal abonnenter krävs därför att det redaktionella innehållet håller viss nivå. För hög- eller medelfrekventa dagstidningar gäller dessutom att dess abonnemangspris inte får vara uppenbart lägre än vad som i allmänhet tillämpas av tidningar i motsvarande kategori. Bestämmelsen kompletteras av Presstödsnämndens föreskrifter där det sägs att en hög- eller medelfrekvent dagstidnings abonnemangspris får vara högst 25 procent lägre än det pris som i allmänhet tillämpas av tidningar i motsvarande kategori, dvs. inom samma region eller inom samma spridningsområde. Med hänsyn härtill och då driftsstödet beräknas utifrån en tidnings veckovolym kan bestämmelserna antas utgöra effektiva spärrar mot att dagstidningar ökar sitt redaktionella innehåll utan att samtidigt öka sina redaktionella resurser. Att elektroniskt distribuerade dagstidningar har en annorlunda kostnadsstruktur för sin utgivning än tryckta papperstidningar torde ändock visa att kravet på lägsta abonnerade upplaga i presstödsförordningen samt kraven på lägsta abonnemangspris fyller en central funktion för att förhindra att driftsstöd används i strid med de presspolitiska målsättningarna.

I denna del skall det slutligen nämnas att det i 2 kap. 11 a § presstödsförordningen föreskrivs att driftsstödet får jämkas för elektroniskt distribuerade dagstidningar om det är skäligt med hänsyn till kostnaderna för produktion och distribution. Presstödsnämnden har alltså möjlighet att ta hänsyn till den annorlunda kostnadsbild som gäller för utgivning av elektroniskt distribuerade dagstidningar jämfört med tryckta dagstidningar. Jämkningsregeln behandlas närmare nedan. Även jämkningsregeln bidrar naturligtvis till att minska risken för missbruk av driftsstödet.

7.6.5. Mervärdesskatt för tillhandahållande av dagstidningar som distribueras elektroniskt, m.m.

Kommitténs bedömning: Regeringen bör verka för att tillämpningsområdet för de reducerade skattesatserna i sjätte mervärdesskattedirektivet (77/388/EEG) utvidgas till att omfatta också dagstidningar som distribueras elektroniskt.

Mervärdesskatt faller såsom omsättningsskatt in under EG-rätten. För en utförlig redogörelse för EG och mervärdesskatten, se Mervärdesskattesatsutredningens delbetänkande SOU 2005:57 Enhetlig eller differentierad mervärdesskatt?. Sverige är såsom medlemsstat i EU bundet att följa EG-rättens mervärdesskatteregler.

Grunden för EG:s mervärdesskatteregler utgörs av det sjätte mervärdesskattedirektivet (77/388/EEG) som föreskriver att medlemsländerna skall fastställa en normalskattesats för mervärdesskatt som en viss procentsats av beskattningsunderlaget. Normalskattesatsen skall vara densamma för leverans av varor och tillhandahållande av tjänster. Vid sidan av normalskattesatsen får medlemsländerna tillämpa högst två reducerade skattesatser. Av bilaga H till sjätte mervärdesskattedirektivet framgår att reducerad mervärdesskatt kan tillämpas på tillhandahållande av bl.a. dagstidningar.

I artikel 12.3 a fjärde stycket sjätte mervärdesskattedirektivet föreskrivs att reducerad skattesats inte får tillämpas för tjänster som tillhandahålls på elektronisk väg. Mot bakgrund härav och med ledning av uttalanden från kommissionen anses rättsläget innebära att medlemsländerna endast kan tillämpa en reducerad skattesats på tryckta dagstidningar, jfr SOU 2005:57 s. 193 ff. För dagstidningar som distribueras elektroniskt följer därmed att skatt skall tas ut enligt normalskattesatsen.

Enligt 3 kap. 1 § mervärdesskattelagen (1994:200; ML) föreligger det en generell skatteplikt för omsättning av varor och tjänster. Undantag från skatteplikt inom vissa områden anges särskilt i ML. Huvudregeln är att skatt tas ut med 25 procent av skatteunderlaget, men för vissa varor och tjänster uppgår skatten till 12 eller 6 procent av skatteunderlaget. Av 7 kap. 1 § andra stycket följer att mervärdesskatt tas ut med 6 procent av beskattningsunderlaget för omsättning av dagstidningar. Med hänvisning till den tidigare redogörelsen för det sjätte mervärdesskattedirektivet får det anses klarlagt att bestämmelsen i 7 kap. 1 § ML avser tryckta dagstid-

ningar (jfr prop. 2001/02:45 Sänkt mervärdesskatt på böcker och tidskrifter, m.m., s. 30 f.).

I mervärdesskattehänseende är den nuvarande situationen alltså den att mervärdesskatt tas ut med 6 procent av beskattningsunderlaget för omsättning av tryckta dagstidningar och med 25 procent av beskattningsunderlaget för dagstidningar som distribueras elektroniskt. Mervärdesskattereglerna är således inte konkurrensneutrala mellan tryckta dagstidningar och elektroniskt distribuerade dagstidningar.

För att uppnå konkurrensneutralitet mellan olika distributionssätt för dagstidningar kan en enhetlig skattesats införas för samtliga varor och tjänster, alternativt kan tidningar som distribueras elektroniskt också bli föremål för en reducerad mervärdesskatt. Mervärdesskattesatsutredningen har i sitt delbetänkande rekommenderat att det fortsatta arbetet med utredningens slutbetänkande skall inriktas på en övergång till en enda enhetlig skattesats. Utredningen har preliminärt beräknat denna enhetliga skattesats till 21,7 procent. Skälen till utredningens rekommendation är flera. Utredningen menar bl.a. att olika skattesatser leder till gränsdragningsproblem och snedvrider konkurrensen. Utredningen har också pekat på att stöd till vissa branscher genom reducerad mervärdesskatt blir bestående utan kontinuerlig omprövning för att se om stödet fortfarande behövs. Enligt utredningen kan det också diskuteras om differentierade mervärdesskattesatser bör användas för att styra konsumentpriser och därmed konsumentefterfrågan i viss riktning eftersom effekterna kan vara svåra att bedöma i förväg och att följa upp när de genomförts.

Kommittén har berört betydelsen av en reducerad skattesats för dagspressbranschen i avsnitt 3.4.1. Enligt kommitténs mening finns det flera goda skäl som talar för att en enhetlig mervärdesskattesats bör införas, men vid en avvägning anser kommittén att dessa skäl inte väger tyngre än dagspressbranschens behov av ett indirekt stöd i form av reducerad mervärdesskatt för att dagstidningsföretagen skall kunna bibehålla sin konkurrensförmåga på massmediemarknaden. Kommittén anser därför att tillhandahållandet av dagstidningar även framgent bör belastas med en reducerad mervärdesskatt. Vidare anser kommittén att regelverket för mervärdesskatt bör vara konkurrensneutralt i förhållande till de olika sätt en dagstidning numera kan distribueras. Vad gäller sistnämnda fråga konstaterar kommittén att dagstidningsmarknaderna huvudsakligen är nationella till sin karaktär samt att kommissionen uttalat

att det kan vara förenligt med den inre marknaden att tillämpa reducerad skattesats på varor och tjänster för vilka beskattningen sker på den plats där konsumtionen äger rum (KOM[2003]397 slutlig), se SOU 2005:57 s. 193 ff. Tillämpningsområdet för de reducerade mervärdesskattesatserna i sjätte mervärdesskattedirektivet torde därför enligt kommitténs bedömning kunna utvidgas till att omfatta jämväl dagstidningar som distribueras elektroniskt.

Sammantaget föreslår kommittén att regeringen skall verka för att tillämpningsområdet för de reducerade skattesatserna i sjätte mervärdesskattedirektivet utvidgas till att omfatta också dagstidningar som distribueras elektroniskt.

7.6.6. Jämkningsregeln i 2 kap. 11 a § presstödsförordningen (1990:524)

Kommitténs förslag: En dagstidning vars abonnerade upplaga helt eller till viss del distribueras elektroniskt berättigar till jämkat driftsstöd.

Jämkat driftsstöd enligt första stycket beräknas i proportion till andelen av den driftsstödsberättigade upplagan som distribueras elektroniskt. Jämkat driftsstöd kan som lägst uppgå till 55 procent av det driftsstöd dagstidningen berättigar till före jämkning eller det driftsstöd dagstidningen berättigar till om den del av upplagan som distribueras elektroniskt inte läggs till grund för beräkningen av driftsstöd.

I 2 kap. 11 a § presstödsförordningen föreskrivs det att driftsstödet får jämkas för elektroniskt distribuerade dagstidningar om det är skäligt med hänsyn till omständigheterna för produktion och distribution. Bestämmelsen tillkom på initiativ av riksdagens konstitutionsutskott, se avsnitt 7.2.1, och den ger utrymme för Press- stödsnämnden att ta hänsyn till den annorlunda kostnadsbild som gäller för utgivning av elektroniskt distribuerade dagstidningar. Kommittén har tidigare tagit upp bestämmelsen i anslutning till resonemang huruvida befintligt regelverk för presstöd är teknikneutralt i förhållande till elektroniskt distribuerade dagstidningar, se avsnitt 7.6.4.

Kommittén finner med hänsyn till att ett tidningsföretag som distribuerar sin dagstidning elektroniskt inte har några kostnader

för papper, tryckning och distribution att en jämkningsregel alltjämt är motiverad. Utan en jämkningsregel skulle ett tidningsföretag som ger ut en elektroniskt distribuerad dagstidning kunna avsätta hela driftsstödet för redaktionella kostnader, vilket skulle innebära att utgivningsvillkoren blir annorlunda för en elektroniskt distribuerad dagstidning än för en tryckt dagstidning. Mot bakgrund av värdet med ett teknikneutralt regelverk är detta inte önskvärt.

Vid en genomgång av utvecklingen av presstödssystemet står det klart att det alltid eftersträvats att regelverket skall vara automatiskt verkande. I stort sett har detta också kunnat upprätthållas. Utformningen av jämkningsbestämmelsen i 2 kap. 11 a § presstödsförordningen innebär dock ett avsteg från nämnda princip. Några starka sakliga skäl för denna ordning har kommittén inte funnit. Kostnadsbilden för utgivning av tidningar varierar i allmänhet inte så mycket att det inte skulle kunna gå att formulera en automatiskt verkande jämkningsregel.

Kommittén har fått del av uppgifter som visar att kostnaderna för papper, tryckning och distribution för en lågfrekvent tryckt dagstidning generellt sett motsvarar cirka 50 procent av de totala utgivningskostnaderna. Elektroniskt distribuerade dagstidningar har inte sådana jämförbara kostnader. Det finns därför skäl för att jämkningsbestämmelsen skall göras obligatorisk. Vidare bör det i bestämmelsen direkt anges hur det jämkade driftsstödet bör beräknas.

Med ledning av inhämtade uppgifter och vid en helhetsbedömning finner kommittén att en jämkning av driftsstödet med 45 procent framstår som skälig för de dagstidningar vars abonnerade upplaga helt distribueras elektroniskt. För dagstidningar vars abonnerade upplaga distribueras både på papper och elektroniskt anser kommittén att jämkning bör ske i proportion till andelen av den abonnerade upplagan som distribueras elektroniskt. Mot bakgrund av att kommittén föreslår att driftsstödet för en tidning vars upplaga helt distribueras elektroniskt skall jämkas med 45 procent innebär det t.ex. att driftsstödet bör jämkas med 22,5 procent om hälften av tidningens abonnerade upplaga distribueras på elektronisk väg. En dagstidning bör dock aldrig kunna berättiga till lägre driftsstöd än vad som följer av att endast den del av den driftsstödsberättigade upplagan som utgörs av tryckta dagstidningar läggs till grund för beräkningen av driftsstöd.

Utifrån kommitténs förslag kan följande formel användas för att beräkna storleken av det jämkade driftsstöd (D

J

) en dagstidning

berättigar till om dagstidningens abonnerade upplaga helt eller till viss del distribueras elektroniskt: D

J

=D*(1-0,45E/U), där D står

för det driftsstöd tidningen berättigar till före jämkning, E står för den abonnerade upplaga som distribueras elektroniskt och U står för den driftsstödsberättigade upplagan.

7.6.7. Åtgärder för att underlätta etablering av elektroniskt distribuerade dagstidningar

Kommitténs bedömning: Sett utifrån nuvarande marknadssituation och befintligt regelverk för presstöd gör kommittén bedömningen att möjligheterna att etablera en abonnerad dagstidning vars upplaga distribueras elektroniskt är begränsade. Vidare bedömer kommittén att det inom ramen för det nuvarande pressstödssystemet finns begränsade möjligheter att stimulera etableringen av abonnerade dagstidningar vars upplaga distribueras elektroniskt.

Ett dagstidningsföretags redaktionella kostnader torde inte påverkas av hur dagstidningen distribueras till slutanvändarna. Däremot är det klart att en elektroniskt distribuerad dagstidning i princip inte har några kostnader för papper, tryckning och distribution. De initiala investeringskostnaderna för att etablera en elektroniskt distribuerad dagstidning är därför betydligt lägre än kostnaderna för att etablera en dagstidning vars upplaga distribueras via ett bud- eller postföretag.

Det finns en rad tidningar som distribueras elektroniskt, bl.a. på internet. Dessa tidningar utges i allmänhet av tidningsföretag som också ger ut papperstidningar. En stor del av materialet i dessa elektroniskt distribuerade tidningar är gemensamt med papperstidningarna och de kan därmed inte berättiga till driftsstöd enligt det nuvarande regelverket. Exemplen på fristående elektroniskt distribuerade dagstidningar är emellertid få och det fanns hösten 2005 ingen fristående elektroniskt distribuerad dagstidning som berättigade till driftsstöd. Det finns ett flertal orsaker till detta.

Det huvudsakliga skälet till etableringssvårigheterna för en elektroniskt distribuerad dagstidning är konkurrensläget på

reklam- och publikmarknaden. Denna fråga har diskuterats i samband med överväganden om driftsstöd, se avsnitt 3.4.1. Oavsett genom vilken kanal en nyetablerad allmän nyhetstidning, dagstidning, publiceras är det svårt att för denna att locka abonnenter och därmed också annonsörer. En tillkommande försvårande omständlighet för att finansiera elektronisk utgivning är att användarna av elektroniska medier vant sig vid att få tillgång till massmedierna kostnadsfritt samtidigt som utbudet av parallellt distribuerade elektroniska massmedier är stort. För närvarande är det därför utomordentligt svårt för en elektroniskt distribuerad dagstidning att ta betalt för sitt innehåll. För det fall en elektroniskt distribuerad dagstidning börjar avgiftsbelägga sina tjänster väljer de flesta användare helt enkelt en annan tjänst som är kostnadsfri. Som marknaden ser ut i dag är möjligheterna att finansiera utgivningen av en elektroniskt distribuerad dagstidning genom abonnemangs- och reklamintäkter nära nog obefintliga.

Även möjligheten att finansiera en del av utgivningen genom direkt presstöd är för närvarande i stort sett stängd för elektroniskt distribuerade dagstidningar, eftersom ett grundläggande kriterium för att en dagstidning skall berättiga till driftsstöd enligt det nuvarande regelverket är att den abonnerade upplagan uppgår till minst 2 000 exemplar. Så länge som användare kan ta del av nyhetsmaterial gratis kan det antas att detta är ett svåröverstigligt krav. I denna del kan det tilläggas att kommittén har föreslagit att gränsen för storleken på den abonnerade upplaga en dagstidning måste uppnå för att berättiga till driftsstöd bör sänkas från 2 000 exemplar till 1 500 exemplar, se avsnitt 3.4.2. Nyssnämnda förslag bedöms underlätta etableringen av elektroniskt distribuerade dagstidningar.

Ett alternativ för elektroniskt utgivna dagstidningar att locka abonnenter vore naturligtvis att utnyttja de möjligheter till mervärden som tekniken möjliggör. En tidning kan parallellt med att tillhandahålla dagstidningen t.ex. erbjuda abonnenterna fri tillgång till attraktiva databaser som annars är kostnadsbelagda. Värdet av sådana tilläggstjänster torde emellertid få avräknas på abonnemangspriset, varigenom abonnemangskravet inte kommer att uppfyllas. Att erbjuda tilläggstjänster torde också kunna leda till att tidningen inte uppfyller dagstidningsdefinitionen i presstödsförordningen. Här skall det noteras att Tidningsstatistik tillämpar ett regelverk för hur den abonnerade upplagan skall beräknas. Regelverket är utformat utifrån de marknadsförutsättningar som

gäller för papperstidningar. Frågan om regelverket bör anpassas till de marknadsförutsättningar som gäller för elektroniskt distribuerade dagstidningar som ansöker om presstöd bör enligt kommittén prövas av Presstödsnämnden i samband med att nämnden utfärdar sina föreskrifter.

Sett utifrån nuvarande marknadssituation och befintligt regelverk för presstöd gör kommittén bedömningen att de faktiska etableringsmöjligheterna för elektroniskt distribuerade dagstidningar är begränsade. Någon ändring härvidlag kan inte förväntas ske före det att allmänt nyhetsmaterial som distribueras på elektronisk väg börjar avgiftsbeläggas. En intressant fråga är om elektroniskt distribuerat nyhetsmaterial kommer att vara förbehållet betalande abonnenter i framtiden.

Avsaknaden av abonnemangsintäkter avseende elektroniskt distribuerade dagstidningar är ett problem för dagstidningsbranschen, särskilt i en tid då konkurrensen om reklamintäkter hårdnar. Det ligger därför i dagstidningarnas eget intresse att kunna ta betalt av läsarna för sitt redaktionella material. Med tanke på de goda möjligheter som i dag finns för att distribuera nyheter elektroniskt menar bedömare emellertid att aktuella nyheter som ett flertal aktörer har kännedom om kommer att vara tillgängliga kostnadsfritt även i framtiden. Alla vill vara först med nyheterna och locka till sig många läsare eftersom detta ökar möjligheterna till högre reklamintäkter. Samtidigt menar bedömare att undersökande journalistiskt material som en redaktion själv tagit fram kommer att kunna avgiftsbeläggas. En aspekt i sammanhanget är att abonnemangsintäkterna för tryckta dagstidningar i princip täcker tidningsföretagets kostnader för papper, tryckning och distribution. Det skulle kunna tala för att elektroniskt distribuerade dagstidningar inte kommer att vara finansierade med abonnemangsavgifter i framtiden.

Som framgått av det föregående bedömer kommittén att etableringshindren för elektroniskt distribuerade dagstidningar består i svårigheter att erhålla reklam- och abonnemangsintäkter. Bedömningen är vidare att svårigheterna att erhålla direkt presstöd är hänförliga till kraven i regelverket på en viss abonnerad upplaga och ett visst lägsta abonnemangspris. Även dagstidningsdefinitionen i regelverket kan antas försvåra etableringsmöjligheterna.

Genom att ta bort kraven på en visst lägsta abonnemangspris skulle elektroniskt distribuerade dagstidningar ges bättre möjligheter att erhålla presstöd. I stället för abonnerad upplaga skulle det

kunna ställas krav på registrerade användare eller unika träffar. Härigenom skulle vissa garantier kunna uppnås för att presstödet används i linje med de presspolitiska målsättningarna. Att i praktiken slopa kraven på en abonnerad upplaga skulle emellertid också kunna leda till att driftsstöd lämnas till tidningar som inte fyller de presspolitiska målen. Ett bibehållande av abonnemangskravet utgör en viss garanti för att en dagstidning bidrar till värdefulla presspolitiska mål och leder till en ökad mångfald.

Ett förändrat dagstidningsbegrepp skulle också kunna vara en väg att underlätta för elektroniskt distribuerade dagstidningar att erhålla presstöd. Som tidigare framgått leder detta emellertid till svåra gränsdragningsfrågor gentemot sådana massmedier som i dag inte omfattas av presspolitiken. Det kan också leda till att de resurser som i dag avsätts för presstöd kommer att användas på ett sätt som inte befrämjar de syften som presspolitiken avser att stimulera.

Kommitténs bedömning är att det sett utifrån den nuvarande marknadssituationen och inom ramen för det nuvarande presstödssystemet finns små möjligheter att stimulera etableringen av elektroniskt utgivna dagstidningar. Kommittén har som en åtgärd för att förbättra etableringsmöjligheterna på dagspressmarknaden föreslagit att gränsen för storleken på den abonnerade upplaga en dagstidning måste uppnå för att berättiga till driftsstöd bör sänkas från 2 000 exemplar till 1 500 exemplar. Nyssnämnda förslag bedöms underlätta etableringen också av elektroniskt distribuerade dagstidningar, men det är naturligtvis svårt att förutse vilken effekt en sådan sänkning skulle medföra. Hitintills har det inte funnits någon betalningsvilja för redaktionellt innehåll som distribueras elektroniskt och det är tänkbart att förhållandena härvidlag inte kommer att förändras i framtiden. På sikt när teknikutvecklingen i samhället nått dithän att massmedierna huvudsakligen är avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel kan det emellertid enligt kommitténs bedömning bli aktuellt att ompröva presstödet i dess nuvarande utformning. En tänkbar väg kan då vara att införa ett slags redaktionsstöd. För att stimulera tidningsföretagen att inleda försöksverksamhet att distribuera dagstidningar elektroniskt som ett alternativ till distribution av tryckta dagstidningar har kommittén föreslagit ett tillfälligt distributionsstöd, se avsnitt 5.8.

7.6.8. Behov av ytterligare utredningsåtgärder

Kommitténs bedömning: Under något av de närmaste åren bör det tillsättas en utredning som tar sikte på att utreda de mediepolitiska konsekvenserna av ett teknikskifte från distribution av tryckta dagstidningar till elektronisk distribution av dagstidningar.

Kommittén ser positivt på utvecklingen med ökad elektronisk distribution av massmedier. Bland fördelarna som uppnås med en sådan distributionsmetod kan nämnas att kostnaderna för papper, tryckning och distribution minskar, att problemet med höga distributionskostnader i glesbefolkade landsdelar kommer att minska samt att medborgarnas tillgänglighet till redaktionellt material kommer att öka.

Det problem som kommittén framför allt identifierar med utvecklingen av nya metoder för distribution av dagstidningar är svårigheterna att utifrån rådande system jämka samman massmedier som är avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel med massmedier som inte är avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. Det är svårt att utifrån dagens regelverk åstadkomma ett system där dagstidningar ges likvärdiga förutsättningar oavsett om de distribueras elektroniskt eller trycks på papper. Samtidigt är det otillfredsställande att dagstidningar som är avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel inte enligt kommitténs bedömning kan tillåtas att inom ramen för presstödssystemet utnyttja de möjligheter till andra presentationsalternativ som är möjliga, t.ex. ljud och rörliga bilder.

Kommittén skulle ha kunnat presentera förslag som i grunden förändrar det nuvarande regelverket för presstöd. Förslag skulle också ha kunnat lämnas som innebär att tryckta dagstidningar ges andra förutsättningar än elektroniskt distribuerade dagstidningar. Utifrån nuvarande dagstidningsbegrepp har kommittén emellertid ansett att det inte finns skäl att främja vare sig det ena eller andra distributionssättet. Konkurrensförutsättningarna bör vara likvärdiga mellan massmedier som uppfyller dagstidningsdefinitionen i presstödsförordningen oavsett om de är avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel eller inte. Samtidigt gör kommittén bedömningen att tryckta papperstidningar kommer att ha en mycket stark ställning på massmediemarknaden under många år framöver. Med hänsyn härtill är tiden enligt kommitténs mening inte mogen för

att lämna några mera genomgripande förslag på förändringar av presstödssystemet. Presstödet bör som tidigare framgått behållas alltjämt. Kommitténs mening är därför att det inte bör läggas fram några särlösningar för elektroniskt distribuerade dagstidningar. I stället föreslår kommittén att det under något av de närmaste åren tillsätts en ny utredning som ges i uppdrag att utreda konsekvenserna av ett teknikskifte ur ett mediepolitiskt perspektiv. Utgångspunkten kan här vara att massmedierna i framtiden kommer att vara avsedda för att tas emot med tekniska hjälpmedel och utredningen kan exempelvis ta sikte på hur det statliga engagemanget på massmediemarknaden under sådana förutsättningar bör vara utformat.

8. Kostnadsberäkningar och andra konsekvensbeskrivningar

8.1. Inledning

I kommitténs direktiv uttalas att kommittén särskilt skall ta hänsyn till vad som anges i 14 och 15 §§kommittéförordningen (1998:1474) om kostnadsberäkningar och andra konsekvensbeskrivningar, se bilaga 1. Om kommitténs förslag har betydelse för jämställdheten mellan kvinnor och män skall detta enligt direktivet beaktas.

I 14 § kommittéförordningen anges att om förslagen i ett betänkande påverkar kostnaderna eller intäkterna för staten, kommuner, landsting, företag eller andra enskilda skall en beräkning av dessa konsekvenser redovisas i betänkandet, och om förslagen innebär samhällsekonomiska konsekvenser i övrigt skall även dessa redovisas. När det gäller kostnadsökningar och intäktsminskningar för staten, kommuner eller landsting skall kommittén föreslå en finansiering.

I 15 § kommittéförordningen föreskrivs att om förslagen i ett betänkande har betydelse för den kommunala självstyrelsen skall konsekvenserna i det avseendet anges i betänkandet. Detsamma gäller när ett förslag har betydelse för brottsligheten och det brottsförebyggandet arbetet, för sysselsättningen och offentlig service i olika delar av landet, för små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företags, för jämställdheten mellan kvinnor och män eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen.

I detta avsnitt behandlas kostnadsberäkningar enligt 14 § och andra konsekvensbeskrivningar enligt 15 § kommittéförordningen.

8.2. Värdet av fortsatta direkta och indirekta stöd

Kommitténs skall enligt direktivet föreslå åtgärder som innebär att det statliga presstödet även i fortsättningen bidrar till mångfald vad gäller innehåll och ägande samt till bred spridning av dagstidningar i såväl storstadsområden som andra delar av landet.

I likhet med Pressutredningen -94 anser kommittén att målet för den statliga presspolitiken är att fördjupa och förstärka demokratin i Sverige. Utan direkta och indirekta stödåtgärder från statens sida till dagstidningsföretagen bedömer kommittén att mångfalden på dagspressmarknaden skulle minska. Ett flertal tidningsföretag skulle tvingas att avveckla eller kraftigt förändra sin verksamhet för det fall de direkta stödåtgärderna skulle avskaffas. Det gäller här främst företag som ger ut tidningar med lägre hushållstäckning. Även en höjning av mervärdesskatten till en normalskattesats för tillhandahållet av dagstidningar får negativa effekter för dagstidningsföretagen, också för de företag som ger ut icke driftsstödsberättigade dagstidningar.

En effekt av den förda presspolitiken är de kostnader som stöden för med sig för staten. Utifrån gällande regelverk kan kostnaderna för de direkta stöden beräknas till drygt 500 mnkr år 2006. Även det indirekta statliga stödet till dagspressen uppgår till betydande belopp. Statens skatteintäkter kan beräknas öka med 1,2 mdr kr netto om tidningsföretagen skulle erlägga mervärdeskatt enligt en normalskattesats och omsättningen av dagstidningar samtidigt skulle bibehållas oförändrad.

En annan effekt av presstödet är att det påverkar konkurrensförhållandena mellan olika företag, företrädesvis på massmediemarknaden. Vissa bedömare menar att presstödet bidrar till att bevara rådande strukturer inom dagspressmarknaden och motverkar nödvändiga anpassningar hos tidningsföretagen för att möta den nya konkurrenssituationen på massmedie- och publikmarknaden.

Vid en sammanvägd bedömning anser kommittén att fördelarna med de direkta och indirekta stödåtgärderna klart överväger de nackdelar som kan uppstå till följd av stödåtgärderna. En väl fungerande representativ demokrati förutsätter en mångfald redaktionellt självständiga massmedier som kan informera, granska och tillhandahålla utrymme för en vital opinionsbildning. Utan direkta och indirekta statliga stödåtgärder på dagstidningsmarknaden finns det en påtaglig risk för att antalet tidningstitlar skulle minska

avsevärt. Kommittén delar därvid Pressutredningen -94:s bedömning att ett ekonomiskt stöd till dagstidningsföretagen är ett oundgängligt medel för att värna om mångfald och fri åsiktsbildning.

8.3. Ekonomiska konsekvenser

Med utgångspunkt från de dagstidningar som gavs ut år 2005 leder kommitténs förslag om en generell höjning av driftsstödet för samtliga driftsstödsberättigade tidningar utom för storstadstidningarna till kostnadsökningar på totalt 23 mnkr per år. Drygt tio mnkr av dessa kostnader fördelar sig på lågfrekventa dagstidningar och resterande kostnader på hög- och medelfrekventa dagstidningar som inte är storstadstidningar. Kommitténs förslag om en ny driftsstödstrappa för lågfrekventa dagstidningar bedöms leda till kostnadsökningar på 10

  • mnkr per år. Ett annat förslag som innebär direkt ökade kostnader för staten är förslaget om särskilt distributionsstöd. Kostnaderna för detta stöd kan beräknas uppgå till högst tio mnkr per år, under förutsättning av att föreslagna beloppsgränser justeras i takt med prishöjningarna inom tidningsdistributionen. Vid beräkningen av nu redovisade kostnader har hänsyn tagits till de av kommitténs förslag som bedöms leda till kostnadsbesparingar för staten, närmast förslaget om begränsning av tillämpningsområdet för avvecklingsstöd, samt förslaget om att avskaffa rätten till tidsbegränsat driftsstöd vid sjunkande upplagor för lågfrekventa dagstidningar.

En målsättning med kommitténs förslag är att presstödssystemet i ännu högre utsträckning skall stimulera mångfalden på dagspressmarknaden och bidra till att dagstidningsföretagen bibehåller eller ökar räckvidden av sina dagstidningar hos befolkningen. De förslag som kommittén bedömer har störst betydelse för stimulerandet av nyetableringar på dagspressmarknaden är, vid sidan av de förslag som omnämnts i föregående stycke, förslaget om sänkt gräns för abonnerad upplaga från 2 000 exemplar till 1 500 exemplar, förslaget om höjd gräns för hushållstäckning för lågfrekventa dagstidningar, förslaget om utökade möjligheter till marknadsföringskampanjer för lågfrekventa dagstidningar samt förslagen som rör stöd till dagstidningar som inte i huvudsak är skrivna på svenska. Som framgår är förslagen främst inriktade på lågfrekventa dagstidningar. De kostnader förslagen kan föra med sig är därför

framförallt hänförliga till ökat stöd för dagstidningar inom denna tidningskategori. Förslagen bedöms emellertid samtidigt bidra till att tidningsföretagen i större utsträckning stimuleras att öka sina dagstidningars upplaga och periodicitet och att det på sikt kan etableras nya hög- och medelfrekventa dagstidningar. Förslagen bedöms också leda till att dagstidningsföretag får större möjligheter att göra sig oberoende av driftsstöd. Sistnämnda möjliga effekter av förslagen torde visa sig först efter några år, varför det är svårt att i dag förutse konsekvenserna i dessa avseenden. Inom överblickbar tid bedöms förslagen leda till kostnadsökningar på högst fem-tio mnkr netto jämfört med år 2005.

Kommitténs förslag om tillfälligt distributionsstöd syftar till att tidningsföretag skall stimuleras att inleda försöksverksamhet med elektroniskt distribution av dagstidningar som ett alternativ till distribution av tryckta dagstidningar. Vid fullt utnyttjande av stödet kommer kostnaden utifrån kommitténs förslag att uppgå till fem mnkr per år under åren 2008

Av 14 § kommittéförordningen följer att kommittén skall föreslå en finansiering av de föreslag som bedöms innebära en kostnadshöjning för staten. I denna del konstaterar kommittén att statens kostnader för driftsstödet minskade år 2001. De minskade kostnaderna möjliggjorde inrättandet av ett tillfälligt utvecklingsstöd uppgående till 15 mnkr per år under åren 2002

  • samt finansiering av ett teknikskifte inom taltidningsverksamheten med 25 mnkr som ett engångsbelopp. Dessutom har det från och med år 2002 avsatts 10
  • mnkr per år för ett särskilt distributionsstöd.

Enligt kommitténs uppfattning bör det utrymme som frigjordes år 2001 genom att kostnaderna för driftsstöd detta år minskade användas för att finansiera kommitténs förslag. Vidare har kommittén föreslagit att det sammanlagda årliga allmänna driftsstöd en storstadstidning som högst kan berättiga till sänks med 4,5 mnkr. Sänkningen föreslås ske stegvis med 1,5 mnkr per år och inledas från och med år 2007. Även den kostnadsbesparing för staten som sistnämnda förslag innebär (9 mnkr per år från och med år 2009 sett utifrån situationen på dagspressmarknaden år 2005) bidrar till att täcka de ökade kostnader som kommitténs förslag kan komma att leda till om något år men som i dag är svåra att förutse.

8.4. Jämställdhetspolitiska konsekvenser

Kommitténs uppdrag utmynnar till stor del i frågor om hur mångfalden på dagspressmarknaden skall kunna stimuleras och hur dagstidningsläsningen i Sverige skall kunna främjas. I praktiken hänger frågorna samman med varandra, eftersom det ur ett presspolitiskt perspektiv är eftersträvansvärt med både mångfald på dagspressmarknaden och en hög dagstidningsläsning bland befolkningen. En mångfald redaktionellt självständiga dagstidningar kan också antas öka dagstidningsläsningen. Ur ett jämställdhetsperspektiv kan det emellertid vara fruktbart att se på frågorna som isolerade från varandra.

Kommittén har tagit del av studier som visar att kvinnor och män läser dagstidningar i ungefär samma utsträckning (se t.ex. Nordicom-Sveriges Mediebarometer 2004, Nordicom-Sverige, Göteborgs universitet, Nr 1, 2005). Presspolitiska åtgärder som leder till att dagstidningsläsningen i Sverige främjas bedöms mot bakgrund härav som neutrala ur ett jämställdhetsperspektiv.

I fråga om presspolitiska åtgärder som syftar till att stimulera mångfalden på dagspressmarknaden ingår förslag om att främja nyetablering, drift och utveckling av redaktionellt självständiga tidningsföretag. I detta sammanhang kan det konstateras att kvinnor generellt sett är klart underrepresenterade på ledande befattningar inom tidningsföretagen. Någon väsentlig ändring härvidlag har inte skett sedan Pressutredningen -94 presenterade sitt betänkande våren 1995, jfr SOU 1995:37 s. 198.

Att inom ramen för den statliga presspolitiken vidta åtgärder för att stimulera en jämnare könsfördelning på de ledande befattningarna inom tidningsföretagen bedöms av kommittén som problematiskt. Vid utformningen av kommitténs förslag har vägledande principer varit att regelverket bör vara automatiskt och generellt verkande samt att bestämmelserna om när allmänt driftsstöd skall beviljas endast skall ta sikte på hushållstäckning och utgivningsfrekvens. Skälet till dessa utgångspunkter är att regelverket i annat fall riskerar att hamna i konflikt med dagspressens grundlagsskyddade ställning. Inom ramen för presstödssystemet bör det inte finnas utrymme att på något sätt styra tidningsföretagens interna angelägenheter, såsom personalsammansättning och redaktionellt innehåll.

Kommitténs slutsats är att det inom ramen för presstödssystemet inte är lämpligt att utforma regler som direkt påverkar

könsfördelningen inom tidningsföretagen. Beslut som leder till en jämnare könsfördelning inom tidningsföretagen måste därför fattas av tidningsföretagen själva. En åtgärd som kan underlätta tidningsföretagens arbete i detta avseende är tydliggörande och spridande av information om den könsfördelning som råder inom tidningsföretagen. Tidningsföretagens egen branschorganisation torde ha resurser att iordningställa och belysa sådant material. Vidare skulle Presstödsnämnden eller annan lämplig myndighet kunna ges i uppdrag att årligen redovisa en sammanställning av den könsmässiga fördelningen bland ledande befattningshavare hos samtliga de företag som ger ut dagstidningar. Redovisningen bör omfatta styrelser, verkställande direktörer och ansvariga utgivare.

8.5. Övriga konsekvenser

Förekomsten av statliga direkta och indirekta stöd på dagspressmarknaden leder bl.a. till att utgivningen av flera tidningstitlar kan bibehållas på många utgivningsorter. Kommittén bedömer att de förslag som presenterats också kan leda till nyetableringar av tidningar, inledningsvis lågfrekventa dagstidningar, men på sikt också tidningar med högre utgivningsfrekvens. Kommittén bedömer således att förslagen har en positiv effekt på sysselsättningen samt på små företags arbetsförutsättningar och konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företags.

Reservationer och särskilda yttranden

Reservation

Av ledamöterna Birgit Friggebo (fp) och Mats Johansson (m)

Det selektiva direktstödet till svensk dagspress bör av principiella skäl avvecklas. Det kan ske genom en successiv nedtrappning av driftsstödet under kommande mandatperiod, samtidigt som reklamskatten avskaffas.

Det är inte statens uppgift att med cirka en halv miljard per år av skattemedel gynna vissa privata medieföretag på andras bekostnad. Att täcka kostnaderna för privatägd medieproduktion bör på en högkommersiell konkurrensmarknad vara en angelägenhet mellan producent och konsument.

I en medievärld med en allt snabbare förändringstakt har de ursprungliga motiven för detta snedvridande producentstöd passerats; det som skulle fungera som hjälp till självhjälp för omställning under en övergångsperiod har istället blivit ett permanent förlusttäckningsbidrag som ändå inte kunnat hindra nedläggning av tidningar som saknat marknadsförutsättningar. Det var heller inte den ursprungliga avsikten med stödet när det skapades.

Även mångfaldsargumentet kan i takt med medieexplosionen anses överspelat. Det råder ingen brist på mångfald i åsiktsbildningen i svensk samhällsdebatt i stort, vilket denna utredning också slår fast (s. 140):

Mot bakgrund av datoriseringen i samhället och den ökande räckvidden av Internet framstår numera kostnaderna för en enskild att publicera och distribuera information elektroniskt som överkomliga. Ur ett kostnadsperspektiv torde det därför inte längre finnas några egentliga hinder för enskilda att komma till tals och nå ut till ett stort antal människor.

Professionaliseringen av medierna innebär också att dagens verklighet är en annan än då stödverksamheten inleddes. Idag utgår nyhetsarbetet sedan länge från andra värderingar än under den tid då framförallt socialdemokratiska tidningar var partipolitiskt orienterade. Den dokumenterade vänsterdominansen i journalistkåren och den politiska korrekthetens konformism är i detta avseende ett större mångfaldsproblem än ägandeförhållandena.

Till detta kommer att de statliga subventionerna numera, efter de senaste årens väsentliga ägarförändringar i en rad understödsföretag, i allt högre utsträckning tillfaller vinstrika mediekoncerner. Vi menar att det inte är en ansvarsfull användning av skattebetalarnas pengar.

Vi vill också lyfta fram det utrymme för prishöjningar som på marknadsmässiga villkor skulle kunna förstärka stödtidningarnas ekonomi. Professor Karl Erik Gustafsson bedömer att priskänsligheten är låg, se bilaga 6, avsnitt 4.4. ”Priset tycks alltså inte vara det avgörande för huruvida ett hushåll håller sig med en prenumeration eller inte”, skriver Ulrika Andersson (PM från Dagspresskollegiet, 2003).

Vi vill även uppmärksamma den snedvridning av marknaden för civiltryck som Grafiska företagens förbund i en skrivelse till utredningen (2005-04-21) hävdar har uppkommit i och med att stödtidningar med civiltryck inte konkurrerar på samma villkor som tryckerier utan stöd.

Att döma av direktiven till denna utredning har det inte varit regeringens avsikt att låta granska presstödet förutsättningslöst. Det hade varit på tiden efter mer än 30 års subventionering med många miljarder kronor och med tio års erfarenheter sedan föregående pressutredning. Det dominerande perspektivet är tillbakablickande och den fortsatta stödverksamheten synes som bärande princip ha en konservering av befintlig struktur i hopp om att förlänga stödtagarnas överlevnad.

Det är desto mer förvånande som utredningen uttrycker en insikt om riskerna med stöd till tidningar utan utvecklingspotential (s. 161). Konkurrensverket gör samma bedömning om presstödet i stort (Konkurrens och samarbete inom medierna, 2003):

Stödet har knappast uppfyllt sitt ursprungliga syfte att bevara ett stort utbud av olika dagstidningar på de lokala marknaderna. De modeller för tidningssamgåenden som vuxit fram på senare tid tillförsäkrar köparen driftsstöd fastän förvärvet leder till en ökad ägarkoncentra-

tion. Reglerna för stödet kan antas försvåra etableringen av nya tidningar och kan ha haft en konserverande effekt på tidningsmarknaden.

Vad gäller distributionsstödet menar vi att denna generella subvention har nått målet att stimulera tidningsföretagen till samverkan och därför borde kunna upphöra, särskilt som de största bidragen går till tidningar som Dagens Nyheter och Göteborgs-Posten. Vi noterar även på denna punkt Konkurrensverkets bedömning, med förord för en genomgripande ändring eller avveckling av stödet:

Stödstrukturens utformning kan således ha hindrat utvecklingen mot en mer rationell tidningsdistribution och bidragit till att företagen i ökad utsträckning anpassat sig efter stödformerna.

Erfarenheterna av det särskilda distributionsstödet på lördagar är heller inte positiva. Statskontoret hävdar i sitt remissvar (2005-06-07) att stödet ”inte givit avsedd effekt”. I Presstödsnämndens skrivelse till regeringen (2003-09-12) konstateras att ”inte någon abonnent vars lördagsutdelning tidigare upphört har på grund av stödet åter börjat få utdelning på lördagar”. Följande år redovisar nämnden (2004-05-24) att ”endast ett fåtal, ca 250 abonnenter, genom stödet återfått sin lördagsutdelning”.

Det är ett magert utfall i förhållande till kostnaden, cirka 10 miljoner kronor per år, särskilt som nämnden också deklarerar att den inte kan bedöma hur många abonnenter som skulle bli utan lördagsutdelning om stödet upphörde. Vidare noterar nämnden att ”endast ett mindre antal tidningar anser att konstruktionen av stödet är rätt utformat”. Tidningsutgivarna instämmer (Presspolitikens dagsfrågor, 2003): ”Även om syftet har varit gott har den modell som valts för att fördela detta stöd inte varit så lyckosam.”

Vad avser frågan om stöd till medier inriktade på etniska minoriteter anser vi att området med tanke på den snabba medieutvecklingen förtjänar ett bredare grepp än att begränsas till enbart dagspressområdet och därför borde bli föremål för fortsatt utredning i syfte att finna nya former.

Reservation

Av ledamoten Charlotta Bjälkebring (v)

Jämställdhetsmål för presspolitiken

För att öka jämställdheten och motverka den manliga dominansen på ledande befattningar inom tidningsföretagen föreslår jag att ett jämställdhetsmål för presspolitiken skall införas. Vidare föreslår jag att regeringen skall ges i uppdrag att årligen redovisa könsfördelningen bland de ledande befattningshavarna inom tidningsföretagen.

Jag anser att jämställdhetsmålet inom presspolitiken bör vara att posterna som chefredaktör och verkställande direktör liksom styrelseordförande och övriga styrelseledamöter skall besättas med lika många kvinnor som män. En tidningsledning bestående av både kvinnor och män ger tidningen större möjligheter att spegla samhället ur ett perspektiv präglat av såväl kvinnors som mäns erfarenheter. Jämställdhetsmålet bör anses uppfyllt när tidningsbranschen som helhet uppnått en könsfördelning med proportionerna 40/60.

Jag bedömer att en redovisning av de faktiska förhållandena inom tidningsföretagen kommer att synliggöra rådande ojämlikhet och behovet av en jämnare könsfördelning inom tidningsföretagen. Regeringen bör därför ges i uppdrag att redovisa könsfördelningen inom tidningsföretagen. En årlig uppföljning i form av statistik med uppföljande seminarium visar på de faktiska förhållandena och leder till att tidningsbranschen på sikt får en jämnare könsfördelning.

Särskilt yttrande samt reservation

Av ledamoten Ewa Sundkvist (kd)

Särskilt yttrande

En allmän utgångspunkt för Kristdemokraterna är att driftsstödet för många tidningar är en fråga om överlevnad, i synnerhet för de mindre låg- och medelfrekventa tidningarna både med och utan riksspridning. Regelverket avseende driftsstödet är i stort sett ändamålsenligt.

Jag ser därför positivt på kommitténs förslag om åtgärder som förbättrar möjligheterna för att ge ut lågfrekventa dagstidningar. Här ingår förslaget om en höjning av driftsstödet på tio procent. Jag anser att det är inom dessa tidningar som det finns vitalitet och möjlighet till utveckling, de kan bidra till att fördjupa närdemokratin och är dessutom ofta idéburna.

Likaså stödjer jag förslaget att driftsstödet höjs med tolv procent för självständiga hög- och medelfrekventa dagstidningar som inte är storstadstidningar.

Det bör även gynna dessa tidningar när gränsen för storleken på den abonnerade upplagan sänks från 2 000 exemplar till 1 500 exemplar.

Dessutom är det positivt med förändringen av driftsstödstrappan som betyder att driftsstödet för fådagarstidningar höjs successivt vid abonnerade upplagor överstigande 2 000, 3 000, 5 000, 7 000, 8 000 och 9 000 exemplar.

Till detta kan läggas kommitténs förslag att föreslå så generella regler som möjligt, även om det inte är tillämpbart i alla avseenden. Detta gäller även tidningar till invandrare och nationella minoriteter liksom elektroniska tidningar.

På två punkter vill jag dock framhålla att det behövs ytterligare överväganden:

Driftsstöd i förhållande till samverkande och sammanslagna tidningsföretag.

Det har inte framkommit något avgörande skäl som talar för att en dagstidning inte skall kunna berättiga till allmänt driftsstöd enbart av den anledningen att dagstidningen ägs av ett företag eller ingår i en koncern som har ägarintresse också i annan dagstidningsutgivning på samma utgivningsort. En allmän förutsättning för att en dagstidning som ägs av ett företag eller ingår i en koncern som har ägarintresse också i annan dagstidningsutgivning på samma utgivningsort skall berättiga till driftsstöd bör vara att dagstidningen har ett eget redaktionellt innehåll som utgör minst 60 procent av dess totala redaktionella innehåll.

Ur ett långsiktigt perspektiv måste man våga fråga sig om det är skäligt att en dagstidning efter en fusion kan vara berättigad till driftsstöd utan tidsbegränsning, då den ägs av ett företag eller ingår i en koncern som har ägarintresse också i en annan dagstidningsutgivning på samma utgivningsort. Man måste också våga fråga om det är verklig mångfald när samma ägare äger flera tidningar, även om det är flera tidningstitlar.

Kommitténs uppstramning genom att det egna materialet ska utgöra minst 60 procent är ett sätt att garantera en fortsatt inre mångfald. Reglerna bör utformas så att fusioner underlättas genom att driftsstöd ges under en övergångstid, men därefter bör en utfasning ske.

Det är svårt att idag hitta ett lämpligt system för avtrappningen och därför bör det beredas ytterligare och en uppföljning är nödvändig för att vidare kunna ta beslut inför framtiden.

Bestämmelserna om begränsat driftsstöd som återfinns i 2 kap. 7 och 8 § presstödsförordningen (1990:524) bör bibehållas oförändrade.

Begränsat driftsstöd kan med stöd av 2 kap. 7 § presstödsförordningen lämnas för en dagstidning vars utgivningsområde bland annat är Gotland. Tveksamheten gäller särbestämmelser i allmänhet och i detta fall Gotland i synnerhet. Med tanke på att dagstidningarna på Gotland har gemensam ägare anser jag att det kan

ifrågasättas om dessa tidningar bör ha rätt till fortsatt driftsstöd. Enligt min mening bör även denna fråga bli föremål för ytterligare överväganden.

Reservation

Jag reserverar mig mot förslaget med det fortsatt höga driftsstödet till storstadstidningar.

Driftsstödets nivå Kommitténs förslag om en reduktion av stödet till storstadstidningarna under tre år med början 2007 med 1,5 miljoner kronor per år och tidning sker, som jag ser det, i alldeles för långsam takt. Det särskilda stödet till storstadstidningarna (SvD och SkD) ska avskaffas, eftersom de högfrekventa storstadstidningarna, trots den föreslagna reduktionen, fortfarande kommer att erhålla en orimligt stor andel av presstödet. Storstadstidningar verkar dessutom på en annonsmarkand som gynnar dem och som är oåtkomlig för många andra tidningar.

Det kan dock vara rimligt att det sker under en utfasningsperiod av driftstödet på 5

  • år, tills nivån på driftsstödet har kommit till samma nivå som det högsta för landsortstidningar.

Särskilt yttrande

Av ledamoten Jöran Hägglund (c)

Presskommittén 2004 har inom de givna direktiven och med den begränsade tidsrymd som stått till förfogande samlat en majoritet bakom de förslag som framgår av utredningen.

Jag står bakom dessa förslag och vill här poängtera fyra utgångspunkter som är särskilt viktiga för Centerpartiet inom det presspolitiska området.

Demokrati byggd underifrån

Vår främsta utgångspunkt är att demokrati ska byggas underifrån. Genom att makten utgår från den enskilda människan och sedan delegeras uppåt, enligt federalismens principer, skapas ett robust och hållbart samhälle. Genom att stärka enskilda individer, ge det civila samhället ett större utrymme och med en stark kommunal självstyrelse läggs grunden till en deltagardemokrati som både gör människor delaktiga i de beslutsprocesser och prioriteringar av resurser som görs lokalt och ger en stark förståelse för de beslut som behöver hanteras gemensamt på överstatlig och global nivå.

I ett sådant samhälle får den lokala nyhetsförmedlingen och det lokala demokratiska samtalet än större betydelse. Att det finns rum för en allmän, lokal debatt är därför extra viktigt med vår utgångspunkt. Därigenom förstärks den lokala tidningens betydelse liksom andra former för nyhetsförmedling som radio, tv och Internet.

Sammantaget finns det mycket som pekar på en positiv framtid för den lokalt förmedlade journalistiken, även om formerna för den tar sig nya uttryck.

Med samma resonemang är det logiskt och bra att utredningen kan lämna förslag som tydliggör och stärker möjligheterna för etablering och drift av tidningar som riktar sig till invandrare och nationella minoriteter. Även om den mest framgångsrika vägen till integration alltid kommer att vara att kunna tala och skriva svenska så är det viktigt, inte minst för den kulturella mångfalden, att ge möjligheter för stöd till tidningar som också ges ut på andra språk.

Mångfald

En fråga som får allt större betydelse och som blir alltmer mångfacetterad gäller mångfalden i medierna. Traditionellt talas såväl om den yttre som den inre mångfalden. Det vill säga å ena sidan mångfalden i ägandet av medier och å den andra mångfalden vad avser antalet självständiga titlar.

Frågan har fått en ny dimension i och med de senaste årens förvärv där den dominerande tidningen på en ort köpt upp den upplagemässigt mindre konkurrenten på samma utgivningsort. Är det mångfald när samma ägare äger båda tidningarna även om respektive tidningstitel behålls med en stor grad av egenproducerat redaktionellt material? Och finns grunderna för ett statligt press- stöd kvar när de båda tidningarna ägs av samma ägare och därmed inte direkt konkurrerar med varandra om den lokala/regionala annonsmarknaden?

Ett sätt att argumentera är naturligtvis att hävda att grunderna för presstöd har fallit i och med förvärven. Det som var presstödets egentliga ursprung, att kompensera den mindre tidningens nackdel vad gäller annonsintäkter, kan med fog sägas ha förändrats så dramatiskt att presstödet därmed bör upphöra.

En utveckling som de senaste åren visar är att tidningsläsare inte per automatik följer med till nya tidningar om den tidning man traditionellt läst läggs ned eller fusioneras till en ny, gemensam tidning. Det talar sannolikt för att en affärsmässig tidningsutgivare hellre behåller två tidningstitlar, med respektive tidnings karaktär, för att därmed bättre klara konkurrensen om annonsintäkterna med gratistidningar, radio, tv och Internet. Oavsett om den tidning som tidigare erhållit presstöd uppbär sådant i framtiden eller ej.

Nackdelen med ett sådant, logiskt, resonemang, är självklart att det generellt utformade presstödet, med transparens i regelverket, skulle ges en ytterligare dimension. Nämligen en avvägning av den ekonomiska bärkraften för respektive ägare av tidningarna. Det skulle kunna leda till bl.a. den konsekvensen att en ägare med något mindre ekonomisk bärkraft, men ägare av två självständiga tidningstitlar på samma utgivningsort, skulle bedömas annorlunda än en ägare med något bättre ekonomisk bärkraft som ger ut en tidigare s k andratidning på en ort där det finns konkurrens av annan tidningsägare.

Jag har vägt dessa argument mot varandra och funnit att det nu, och inom den tidshorisont som nu liggande utredningsförslag inne-

bär, inte finns anledning att införa ett generellt förbud för utgivande av statligt presstöd till tidning som uppfyller kriterierna för presstöd och som ägs av koncern som ger ut mer än en tidning på samma utgivningsort.

Ett presstöd som bidrar till att upprätthålla en mångfald av tidningar med stor andel självständigt redaktionellt material medverkar till att utveckla det lokala samtalet som är grunden för Centerpartiets demokratisyn. Därför är det också bra att reglerna skärps så att det ställs tydligare krav på vad som gäller för att en tidning ska anses vara självständig. Detta är inte minst viktigt för att stärka de enskilda tidningarnas oberoende ställning.

Utvecklingen på området bör självklart följas över tid och analyseras för att senare kunna dra viktiga erfarenheter.

Självbestämmande

En annan viktig utgångspunkt för Centerpartiet är att på alla sätt utforma beslut som bidrar till att stärka självbestämmandet. Det gäller såväl enskilda individer som företag, organisationer och demokratiska beslutsnivåer. Att minimera beroendet av offentliga bidrag är en självklarhet för oss. I den mån offentligt stöd erhålls ska detta vara utformat så att det långsiktigt ger incitament till att förändra den egna situationen så att självbestämmande och självständighet hela tiden ökar.

Det har också varit utgångspunkten för mig i det arbete av översynen av presstödsreglerna som denna utredning har hanterat. Och så är också utredningens förslag konstruerade.

När det gäller möjligheten att starta och etablera nya dagstidningar är det sannolikt mest troligt att utgå från att detta sker i form av nya fådagarstidningar. Framför allt av ekonomiska skäl. Den initiala kostnaden för att starta en dagstidning med flerdagarsutgivning; fem, sex eller sju dagar i veckan, är redan i dag så hög att det i praktiken gör det ointressant att starta ett sådant projekt. Potentialen finns därför framför allt i etableringen av fådagarstidningar, med utgivning en, två eller tre dagar i veckan. Det är därför logiskt att utredningen lägger förslag som stimulerar en sådan utveckling.

Samtidigt är det lika logiskt att utredningen nu sett över de tidigare reglerna och gjort dem bättre i avseendet att regelverket ska stimulera utgivare av fådagarstidningar att dels kunna öka sin

upplaga och dels öka sin utgivningsfrekvens. Det görs genom införande av en trappstegsmodell vad avser upplagan och ett förstärkt stöd vad avser utgivningsfrekvensen.

Sammantaget är det min bedömning att de förslag som utredningen lagt fram bidrar till att göra det möjligt för fådagarstidningar att såväl etableras som att växa i volym och utgivning och långsiktigt därmed minska sitt beroende av presstöd. Därmed kan det skapas ett regelverk för ökat självbestämmande.

Transparens

Den fjärde utgångspunkten är betydelsen av transparens i de offentliga regelverken. De ska vara förutsägbara och underlätta insyn och kontroll för alla intressenter.

Inom mediemarknaden sker idag en snabb utveckling med nya tillkommande kanaler för distribution av nyheter och debatt liksom en allt ökande konkurrens om den växande annonsmarknaden. Utredningen visar tydligt i sitt underlag hur denna utveckling ser ut. Totalt sett är detta självklart positivt sett ur läsarens, kundens utgångspunkt. Utbudet blir större med större möjligheter till fördjupning inom olika specialområden. En viktig slutsats är dock att det är nya medier och andra kanaler som attraherar den ökande reklammarknaden. Dagstidningens andel av reklamintäkterna räknat i kronor ligger stabilt över tid medan den totala konsumtionen ökar kraftigt. Dagstidningarnas andel av den totala intäkten sjunker därmed medan kostnaderna hela tiden ökar. Det sätter en allt större press på de traditionella dagstidningarna att arbeta med ständiga rationaliseringar och kostnadseffektiviseringar för att möta konkurrensen.

Ett av utredningens givna uppdrag har varit att se över nuvarande regelverk med hänsyn till elektroniskt distribuerade medier.

Jag anser att det är logiskt och rätt att regelverket görs neutralt i förhållande till på vilket sätt dagstidningen distribueras. Oavsett om lokaltidningen kommer hem till mig som läsare på papper eller via ett elektroniskt nät så ska presstödsreglerna vara desamma för producenten av dagstidningen. Den enda justering som görs är att den minskade kostnaden för att distribuera via Internet relativt att trycka en tidning på papper och att bära ut den klargörs i regelverket.

Särskilt yttrande

Av ledamoten Niclas Malmberg (mp)

Kommittén har under arbetets gång resonerat om att föreslå en reduktion av stödet till storstadstidningarna med 2,5 miljoner kronor/år under tre år, dvs. 7,5 miljoner kronor lägre ersättning/år efter tre år. Enligt min bedömning är det en mer rimlig nivå än den reduktion med 1,5 miljoner kronor/år som föreslås i betänkandet. Sannolikt finns till och med utrymme att reducera stödet till storstadstidningar ytterligare.

Vidare har tveksamheter framförts om det förslag kommittén lägger om att uppdra åt Presstödsnämnden eller annan lämplig myndighet att årligen redovisa en sammanställning av den könsmässiga fördelningen bland ledande befattningshavare hos samtliga de företag som ger ut dagstidningar, är att betrakta som ett förslag från kommittén eller inte. Bakgrunden till diskussionen är att förslaget presenteras i kapitel 8 Kostnadsberäkningar och andra konsekvensberäkningar, i stället för i betänkandets egentliga förslagsdel. Jag vill därför understryka att detta förslag måste ha samma status som kommitténs övriga förslag, och att placeringen av förslaget enbart har att göra med att förslaget väcktes i ett sent skede av arbetet, då strukturen för betänkandet i övrigt var fastställd.

Kommittédirektiv

Översyn av frågor inom dagspress- och presstödsområdet

Dir. 2004:137

Beslut vid regeringssammanträde den 7 oktober 2004.

Sammanfattning av uppdraget

En parlamentarisk kommitté får i uppdrag att göra en översyn av det statliga stödet till dagspressen och lämna förslag på hur det framtida statliga engagemanget på dagspressområdet skall vara utformat. Kommittén skall

  • kartlägga och analysera utvecklingen på dagspressmarknaden samt därvid beakta betydelsen av de olika stödformerna på presstödsområdet,
  • kartlägga och analysera de samarbeten och sammanslagningar som förekommer på dagstidningsområdet samt belysa press- stödets betydelse vid sammanslagningar,
  • kartlägga och analysera distributionssituationen för dagspressen,
  • analysera förutsättningarna för etablering av nya dagstidningar,
  • analysera behovet av presstöd till dagstidningar som riktar sig till invandrare och nationella minoriteter, samt
  • analysera möjligheterna för elektroniskt distribuerade dagstidningar att få presstöd.

Kommittén skall föreslå åtgärder som innebär att det statliga presstödet även i fortsättningen bidrar till mångfald vad gäller innehåll och ägande samt till bred spridning av dagstidningar i såväl storstadsområden som i andra delar av landet.

Bakgrund

Det är snart tio år sedan den förra pressutredningen lämnade sitt betänkande Vårt dagliga blad – stöd till svensk dagspress (SOU 1995:37). Under denna tioårsperiod har den svenska mediemarknaden genomgått stora förändringar bland annat till följd av teknikutvecklingen och framväxten av kommersiell radio och television. Förändringarna har för dagspressens del lett till ökad konkurrens från andra medier om läsare och annonsörer men också till nya möjligheter när det gäller att nå ut med innehåll på andra sätt än den traditionella pappersutgåvan. Papperstidningen har samtidigt visat sig ha stark överlevnadsförmåga och utvecklingskraft. Sedan länge etablerade papperstidningar har förnyat såväl format som innehåll. Vårt dagliga blad – papperstidningen – utgör fortfarande en av hörnstenarna för nyhetsförmedling, opinionsbildning och det demokratiska samtalet.

Analyser av medieanvändningen visar att den lokala dagspressen och lokala och regionala etermedier spelar en fortsatt viktig roll för befolkningen när det gäller såväl information som opinionsbildning. Många söker exempelvis grundläggande information om samhället i lokala tidningar medan andra medier främst fungerar som ett komplement. En särskild problematik utgörs av den så kallade medieskuggan i storstädernas kranskommuner och förortsområden. Mediemarknaden domineras av riksmedier, som i princip upphört med sina förortsbilagor, samt gratisutdelade regionala tidningar som bara i begränsad utsträckning uppmärksammar lokala händelser.

Tillgänglig statistik visar att den andel av befolkningen som läser en dagstidning en genomsnittlig dag är lika stor i dag som för tio år sedan. Den del av befolkningen som prenumererar på en dagstidning har inte heller förändrats nämnvärt under denna period. Samtidigt har gratistidningar etablerat sig i storstäderna och haft betydande framgångar. Detta gäller även nättidningar som framför allt de redan etablerade tidningsföretagen satsat på. Sett över en längre tid har dock antalet dagstidningar minskat. På senare tid har dessutom förvärv och sammanslagningar inom dagspressen lett till en ökad ägarkoncentration på dagspressmarknaden.

Fria och självständiga medier har en central funktion att fylla i en demokrati för att garantera en mångfald i nyhetsförmedling och opinionsbildning. Denna mångfald är viktig för att vår demokrati skall bevaras, vidareutvecklas och överleva olika förändringar i

samhället. Ett demokratiskt samhälle förutsätter att hela befolkningen har tillgång till forum för såväl information som opinionsbildning, oavsett var man bor eller vilken position man har i samhället. Genom massmedierna förmedlas nyheter, debatt, information och kultur. Om många oberoende medieföretag konkurrerar är förutsättningarna goda för att väsentliga frågor och meningar blir belysta och att olika röster kan komma till tals. Mot denna bakgrund är en fortsatt satsning på mångfald och på en bred spridning av dagspressen av stor betydelse. Detta är också motivet för en utredning om dagspressens situation och den fortsatta statliga presspolitiken tio år efter Vårt dagliga blad.

Närmare om utvecklingen inom dagspressen

Under de senaste åren har vissa tendenser kunnat iakttas på dagspressområdet.

Dagstidningar har lagts ned och nya tidningar har inte etablerats i motsvarande omfattning. Nedläggningarna gäller framför allt hög- och medelfrekventa tidningar, dvs. tidningar med utgivning 3–7 dagar i veckan. Bland annat har en av storstadstidningarna lagts ned. Det totala antalet lågfrekventa tidningar, dvs. tidningar med utgivning 1–2 dagar i veckan, har varit i det närmaste konstant. År 1985 fanns det 171 dagstidningar, varav 116 hög- och medelfrekventa samt 55 lågfrekventa. År 2002 hade antalet dagstidningar sjunkit till 154, varav 98 hög- och medelfrekventa samt 56 lågfrekventa.

Nya dagstidningar startas dock fortfarande, främst sådana med utgivning en gång per vecka. Ett nytt och mycket synligt inslag på dagspressmarknaden är de gratistidningar som startade i storstäderna i mitten av 1990-talet. Dessa tidningar har haft framgång bland såväl läsare som annonsörer och är i dag konkurrenter till de traditionella dagstidningarna. Fler gratistidningar planeras också i vissa medelstora städer.

Tidningsföretag har fortsatt att förvärva tidningar i andra utgivningsområden. Under senare år har även olika former av samgåenden mellan tidningar på samma ort ökat kraftigt.

Den ökande graden av samverkan och sammanslagning har lett till en debatt om mångfalden i innehåll och ägande av dagstidningar.

Drivkrafterna bakom sammanslagningarna har framför allt varit ekonomiska. Viktiga faktorer i förstatidningarnas kalkyler har varit presstödet som går till andratidningarna och konkurrensen från främst etermedier och gratistidningar.

För andratidningarnas del har huvudargumentet varit att långsiktigt säkra utgivningen. I flera fall tycks dock bakgrunden till besluten vara komplexa.

Dagspressens ekonomi

Presstödsnämnden har i sin årliga rapport Dagspressens ekonomi följt den ekonomiska utvecklingen för tidningsföretagen sedan 1976. Dagspressens lönsamhet har varierat mycket under denna period. Sedan det tidiga 1980- talet har nettomarginalen för tidningsföretagen understigit 3 procent vid två tillfällen, år 1996 respektive 2002. Presstödsnämnden konstaterar i rapporten Dagspressens ekonomi 2002 att annonskonjunkturen under 2001 snabbt vände nedåt. Detta ledde till att branschens resultat i jämförelse med 2000 nästan halverades. Den negativa trenden fortsatte under 2002 med ännu en halvering av lönsamheten. Under 2003 förbättrades nettomarginalen för dagspressen som helhet enligt Dagspressens ekonomi 2003. Av större betydelse för branschen som helhet än den lokalt positiva annonskonjunkturen var den accelererande strukturomvandlingen, som bl.a. inneburit att man dragit ner på kostnaderna.

Dagspressen har påverkats av den nedgång i annonskonjunkturen som inleddes under 2001. I Presstödsnämndens rapport beräknas annonsvolymen för 2003 ha minskat med 16 procent jämfört med år 2000. I förhållande till rekordåret 1989 är den totala minskningen 37 procent. Enligt vissa bedömare visar den minskade annonsvolymen på en strukturell förändring, där tryckta medier får en mindre del av reklaminvesteringarna, snarare än en tillfällig nedgång i samband med lågkonjunktur. Den totala upplagan för samtliga dagstidningar visar en minskning med 7 procent under perioden 1996–2003.

Inriktningen på den statliga presspolitiken

De grundläggande målen för presspolitiken slogs fast i mitten av 1970-talet. I pressutredningen från 1972 framhölls bl.a. den betydande roll massmedierna har för att förstärka och fördjupa den svenska demokratin och pressens roll i det demokratiska systemet. Den senaste större genomgången av stödet till svensk dagspress gjordes av Pressutredningen 1994, Vårt dagliga blad – stöd till svensk dagspress (SOU 1995:37). I utredningen konstaterades bl.a. att utan en stark, mångsidig och differentierad dagspress går mycket av den totala mångfalden på mediemarknaden förlorad, och den bristen kan inte kompenseras av utvecklingen inom radio och TV. Utredningen slog därför fast att staten även fortsättningsvis bör stödja dagstidningarna.

Den huvudsakliga inriktningen för de nuvarande statliga insatserna för dagspressen lades fast i propositionen Kulturpolitik (prop. 1996/97:3). Där angavs att statens direkta insatser bör värna mångfalden på dagstidningsmarknaden i syfte att främja en allsidig nyhetsförmedling och opinionsbildning. Vidare angavs att presspolitiken bör främja konkurrens mellan dagstidningar och förekomsten av monopolbrytande kompletterande dagstidningar på framför allt den regionala marknaden samt stödja en bred spridning av dagstidningar.

Inriktningen på de statliga insatserna ligger fast. Utvecklingen på pressområdet det senaste decenniet har dock inneburit att vissa frågor inom dagspressen och presstödssystemet behöver utredas.

Åtgärder inom ramen för presstödsförordningen m.m.

Presstöd utgår till dagstidningar, dvs. en allmän nyhetstidning eller publikation av dagspresskaraktär med reguljär nyhetsförmedling eller allmänpolitisk opinionsbildning, som utkommer minst en gång i veckan. Presstödet uppgår under 2004 till totalt 509 miljoner kronor. Driftsstödet syftar till att främja mångfalden genom att främst stödja de s.k. andratidningarna, dvs. dagstidningar som på sin utgivningsort har mindre upplaga än s.k. förstatidningar. Det har höjts vid flera tillfällen sedan den förra utredningen. Stödbeloppen för driftsstöd höjdes med 4,5 procent år 2000. Höjningar med totalt 15 procent skedde år 2001 vilket var den kraftigaste höjningen sedan presstödet infördes i början av 1970-talet.

Distributionsstödet syftar till att främja en bred spridning av dagstidningar och utgår till såväl första- som andratidningar. Grundtanken med stödet är att främja samdistribution, dvs. en organiserad samordnad distribution av alla abonnerade tidningar i ett område. Inom ramen för samarbetet är den s.k. likaprisprincipen av stor betydelse. Principen innebär att distributionsavgiften per distribuerat exemplar inte skall påverkas av hur stor abonnerad upplaga den enskilda tidningen har. Utöver de samdistribuerade dagstidningarna distribueras ca 6 procent av de prenumererade dagstidningarna med post. Det är framför allt fådagarstidningar, huvudsakligen endagstidningar, som postdistribueras. Distributionsstödet har höjts vid två tillfällen under den aktuella perioden. År 1997 skedde en höjning genom att öresbeloppen för stödet skrevs upp med 6 procent. År 2001 skedde en höjning med 5 procent.

Förbättringar har gjorts för lågfrekventa dagstidningar som kommer ut en eller två dagar i veckan. År 2000 gavs lågfrekventa tidningar, vars upplaga hamnar under den allmänna gränsen på 2 000 abonnerade exemplar, möjlighet att få ett oreducerat driftsstöd under en period av högst två år. Därigenom får dessa tidningar en möjlighet att återigen öka sin upplaga och bibehålla fullt stöd innan en eventuell avtrappning av stödet kan komma ifråga. För att ytterligare stärka endagstidningarnas situation gavs dessa år 2001 rätt att ingå i samdistributionen till s.k. lika pris.

Under senare år har även skärpningar av vissa bestämmelser gjorts. År 1997 inskränktes dagstidningsbegreppet så att lågfrekventa tidningar med ett specialiserat innehåll som riktar sig till en begränsad läsekrets, t.ex. vissa tidningar med inriktning på näringsliv eller idrott, inte skall räknas som dagstidningar. Vidare gjordes skärpningar när det gäller hur dagstidningar skall särskiljas. För att ge tidningar större möjligheter till samordning, och därmed till kostnadsminskningar, sänktes samtidigt gränsen för den andel eget redaktionellt innehåll som krävs för att en tidning skall räknas som en självständig dagstidning i presstödssammanhang till 51 procent. År 2000 sänktes gränsen för högsta hushållstäckning för att få driftsstöd från 40 till 30 procent för hög- och medelfrekventa tidningar, som alltså utkommer 3–7 dagar i veckan.

Sverige undantog tidigare kulturverksamhet från momsbeskattning och hade ett s.k. kvalificerat undantag för allmänna nyhetstidningar. EG:s sjätte momsdirektiv pekar ut bl.a. kultur- och medieverksamhet som områden som kan ha reducerad momssats.

När tidigare undantagna verksamheter efter Sveriges medlemskap i EU blev skattepliktiga bestämdes momssatsen till 6 procent, vilket kan jämföras med den allmänna momssatsen på 25 procent.

Dagspressen, exklusive gratistidningar, har avseende reklamskatten en lägre skattesats jämfört med vissa andra reklammedier, 4 respektive 11 procent, samt ett grundavdrag uppgående till 12 miljoner kronor. Detta har främst motiverats med hänsyn till dagspressens mediepolitiska betydelse och har förstärkt dagstidningarnas allmänna konkurrenskraft på reklammarknaden.

Särskilda satsningar på presstödsområdet

Ett tillfälligt utvecklingsstöd till dagstidningar med allmänt driftsstöd lämnades under åren 1997–1998 i syfte att värna en fortsatt mångfald på dagstidningsmarknaden. Detta genomfördes då många tidningar befann sig i en sådan situation att fortsatt utgivning hotades. En uppföljning av stödet visade att detta var ett nödvändigt bidrag för många tidningar med akuta ekonomiska problem. Det tillfälliga driftsstödet reglerades i förordning (1997:1205) om tillfälligt driftsstöd.

Ett särskilt distributionsstöd lämnas under 2002–2004 för distribution av dagstidningar på lördagar. Bakgrunden till att stödet infördes var att tidningsföretagens kostnader för lördagsutdelning ökat kraftigt under en följd av år, framför allt i gles- och landsbygdsområden. Stödet får uppgå till högst 15 miljoner kronor per år. Det särskilda distributionsstödet regleras i förordning (2001:898) om särskilt distributionsstöd. Presstödsnämnden lämnade i juni 2004 en slutredovisning av regeringens uppdrag att utvärdera det särskilda distributionsstödet (Ku2004/1371/Me). Nämnden drar bl.a. slutsatsen att det även fortsättningsvis behövs någon form av stimulansåtgärd för att bibehålla utdelning av dagstidningar på lördagar. Regeringen aviserade i budgetpropositionen för 2005 sin avsikt att förlänga det särskilda distributionsstödet under 2005. Stödet får uppgå till högst 10 miljoner kronor.

Ett tillfälligt utvecklingsstöd lämnas under 2002–2004. Utvecklingsstödets syfte är att möjliggöra investeringar inom den driftsstödsberättigade dagspressen för att dessa tidningar långsiktigt skall kunna behålla sin ställning på marknaden. Stödet får uppgå till högst 15 miljoner kronor per år. Det tillfälliga utvecklingsstödet regleras i förordning (2002:739) om tillfälligt utvecklingsstöd.

Presstödsnämnden lämnade i juni 2004 en första redovisning av effekterna av det tillfälliga utvecklingsstödet (Ku2004/1372/Me). Nämnden drar bland annat slutsatsen att utvecklingsstödet har möjliggjort tekniska investeringar för ekonomiskt svaga tidningar och att stödet varit ändamålsenligt utformat. En slutlig redovisning skall lämnas senast den 1 juni 2005.

Vissa utredningar och rapporter

Presstödsnämnden lämnade i september 2002 rapporten Minoriteternas medier till Kulturdepartementet. Rapporten innehåller en kartläggning samt en redogörelse för behovet av stöd, inte enbart ekonomiskt utan även i form av t.ex. samordning och utbildning.

Presstödsnämnden har till regeringen den 22 april 2003 överlämnat tre skrivelser som inkommit till nämnden angående olika frågor om presstöd till elektroniskt distribuerade tidningar. Nämnden konstaterar att de frågor som aktualiserats i de inkomna skrivelserna inte kan hanteras med nuvarande regelverk för presstöd. Även den s.k. konvergensutredningen (SOU 1999:55) tog upp frågan om elektroniska dagstidningars möjligheter att komma i åtnjutande av presstöd.

Regeringen beslutade den 9 oktober 2003 kommittédirektiv för en ny reglering av postverksamhet och behov av statliga insatser för den grundläggande kassaservicen (dir. 2003:117). Den 1 juli 2004 fattades beslut om tilläggsdirektiv till utredningen (dir. 2004:94). I direktiven anges bl.a. att utredaren skall beskriva och analysera marknaden för befordran av tidningar och tidskrifter i Sverige, inklusive kostnader och priser för distributionen, och göra en jämförelse med de övriga nordiska länderna. Utredaren skall särskilt beskriva och analysera möjligheterna till samdistribution av oadresserade tidskrifter och tidningar och adresserade försändelser. Utredaren skall om det är lämpligt föreslå förändringar i regelverket för att skapa förutsättningar för samdistribution. Uppdraget skall redovisas senast den 3 januari 2005.

Uppdraget

Kommittén skall göra en översyn av det statliga stödet till dagspressen och lämna förslag på hur det framtida statliga engagemanget på dagspressområdet skall vara utformat. Utgångspunkten

för kommittén skall vara de förändringar som kan iakttas på mediemarknaden i stort och på dagspressområdet i synnerhet. Förslagen skall säkra möjligheten att upprätthålla en mångfald och en bred spridning av dagstidningar i såväl storstadsområden som andra delar av landet. En viktig aspekt skall vara vikten av fria och självständiga medier för att garantera ett demokratiskt samhälle med mångfald i nyhetsförmedling och opinionsbildning.

Kommittén skall kartlägga och analysera utvecklingen på dagspressmarknaden under de senaste tio åren. De tidningar som får driftsstöd skall särskilt analyseras. Dagspressens lönsamhet, annonsvolymer, upplagestorlek och distributionskostnader skall uppmärksammas. Betydelsen av de olika stödformerna på presstödsområdet skall beaktas. Kommittén skall beakta att stödet till storstadstidningar även i fortsättningen är mycket viktigt för upprätthållandet av mångfald på dagspressområdet.

Kommittén skall kartlägga och analysera de samarbeten och sammanslagningar som förekommer på dagstidningsområdet. Kommittén skall särskilt beakta hur samarbetet och ägandet är organiserat, vilken grad av självständighet de sammanslagna andratidningarna har och hur sammanslagningarna har påverkat mångfalden och den fria opinionsbildningen. Presstödets betydelse före och efter sammanslagningar skall belysas. Vidare skall kommittén ge en bild av hur läsarna påverkats av sammanslagningarna.

Kommittén skall kartlägga och analysera distributionssituationen för dagspressen, särskilt vad avser samdistribution och postdistribuerade tidningar. Distributionen i gles- och landsbygd skall uppmärksammas. En särskild analys skall göras när det gäller det särskilda distributionsstödet för utdelning av dagstidningar på lördagar.

Kommittén skall, i syfte att ytterligare öka mångfalden, analysera förutsättningarna för etablering av nya dagstidningar. Analysen skall innehålla en undersökning av förutsättningarna i några fall av nyetablerade tidningar, t.ex. annonsering och antal abonnenter samt långsiktig ekonomisk bärkraft.

Kommittén skall, bl.a. med utgångspunkt i Presstödsnämndens rapport, analysera behovet av presstöd till dagstidningar som riktar sig till invandrare och nationella minoriteter.

Kommittén skall vidare bl.a. mot bakgrund av skrivelserna från Presstödsnämnden, analysera möjligheterna för elektroniskt distribuerade dagstidningar att få presstöd.

Kommittén skall föreslå åtgärder som innebär att mångfalden vad gäller innehåll och ägande samt en bred spridning av dagstidningar kan upprätthållas även i fortsättningen. Om utredningen föreslår åtgärder som innebär kostnader som går utöver befintliga budgetramar skall även förslag till finansiering av dessa lämnas.

Arbetsformer och redovisning

Kommittén skall ha kontakter med representanter för organisationer och företag på pressområdet samt med berörda myndigheter. Kommittén skall i frågor som rör distribution av dagstidningar samråda med utredningen om ny reglering av postverksamhet och behov av statliga insatser för den grundläggande kassaservicen (dir. 2003:117 samt dir. 2004:94).

Det nuvarande presstödet är godkänt av Europeiska kommissionen. Mot denna bakgrund är det viktigt att kommittén beaktar relevanta regler i EG-fördraget.

Kommittén skall särskilt ta hänsyn till vad som anges i 14 och 15 §§kommittéförordningen (1998:1474) om kostnadsberäkningar och andra konsekvensbeskrivningar. Om kommitténs förslag har betydelse för jämställdheten mellan kvinnor och män skall detta beaktas.

Kommittén skall redovisa analysen av det särskilda distributionsstödet för utdelning av dagstidningar på lördagar senast den 1 februari 2005. Kommittéuppdraget skall slutredovisas senast den 30 november 2005.

(Kulturdepartementet)

Svensk författningssamling

SFS 1990:524

Presstödsförordning

Utfärdad: 1990-05-31 Ändring införd: t.o.m. SFS 2001:611 Omtryck: SFS 1996:1607

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Denna förordning innehåller bestämmelser om statens direkta stöd till företag som ger ut dagstidningar. Dessutom finns bestämmelser om stöd i vissa fall till företag som ger ut andra tidningar.

Tidningar som ges ut av staten eller en kommun berättigar inte till stöd enligt denna förordning.

2 § Tidningsföretag som vill ha stöd enligt denna förordning skall ansöka om det. Det finns en särskild nämnd, Presstödsnämnden, som prövar ansökningarna. Nämnden beslutar också i övriga frågor enligt denna förordning.

3 § Stöd enligt denna förordning lämnas i form av driftsstöd och distributionsstöd. (Förordning 1996:1607).

4 § Driftsstöd består av allmänt driftsstöd, begränsat driftsstöd och driftsstöd i särskilt fall.

5 § har upphävts genom förordning (1996:1607).

6 § I denna förordning används följande uttryck med nedan angiven betydelse.

Uttryck Betydelse Dagstidning En allmän nyhetstidning eller publikation av dagspresskaraktär med reguljär nyhetsförmedling eller allmän-politisk opinionsbildning. Den skall normalt komma ut med minst ett nummer per vecka och ha ett innehåll som i huvudsak är skrivet på svenska samt i huvudsak distribueras inom landet. Den skall vidare komma ut under ett eget namn och dess egna redaktionella innehåll skall utgöra minst 51 % av dess totala redaktionella innehåll. Med dagstidning avses inte en tidning som normalt kommer ut med ett eller två nummer per vecka och vars redaktionella innehåll till övervägande del är inriktat på avgränsade intresseområden eller delar av samhället såsom näringsliv och affärsverksamhet, konsumentpolitik, miljöfrågor, idrott, friluftsliv eller frågor med anknytning till kyrkoliv och religion. Högfrekvent dagstidning En dagstidning som normalt utkom-

mer med sex eller sju nummer per vecka.

Medelfrekvent dagstidning

En dagstidning som normalt utkommer med tre till fem nummer per vecka.

Lågfrekvens dagstidning En dagstidning som normalt utkommer med ett eller två nummer per vecka. Utgivningsort Den kommun där tidningens huvudredaktion är belägen. Storstadstidning En dagstidning som har Stockholm, Göteborg eller Malmö som utgivningsort och som under det senaste kalenderåret före det år som stödet avser hade ett redaktionellt innehåll som omfattade minst 30 000 spaltmeter. Blockregion Geografiskt område som framgår av bilaga till förordningen.

Riksspridning Att huvuddelen av upplagan avsätts i minst hälften av blockregionerna utanför utgivningsregionen och i olika delar av landet. Upplaga En tidnings medelnettoupplaga. Totalupplaga En tidnings totala distribuerade upplaga med avdrag för lösnummerreturer och fasta arbetsexemplar. Veckovolym Tidningens upplaga multiplicerad med det antal nummer som normalt ges ut per vecka. Annonsandel Andelen betalt utrymme av hela tidningsutrymmet under ett kalenderår. Andel egna annonser Andelen utrymme av hela tidningsutrymmet under ett år som används för direkt marknadsföring av den egna tidningsutgivande verksamheten. Redaktionellt innehåll Hela tidningsinnehållet, mätt i spaltmeter, under ett kalenderår med undantag av annonsandelen och andelen egna annonser. Täckningsgrad En tidnings genomsnittliga procentuella spridning bland hushållen på utgivningsorten under de tre senaste kalenderåren. Presstödsnämnden får bestämma att en tidnings täckningsgrad skall beräknas för en del av utgivningsorten eller för ett annat område än utgivningsorten, om det med hänsyn till verksamhetens inriktning är uppenbart att utgivningsorten inte är tidningens egentliga spridningsområde. Uppstår ett decimaltal när täckningsgraden beräknas, skall detta avrundas till närmaste hela tal. (Förordning 1996:1607)

7 § Om det är uppenbart att flera publikationer är att anse som en och samma publikation trots att de uppfyller kravet på minst 51 % eget redaktionellt innehåll samt kommer ut under olika namn skall

Presstödsnämnden vid tillämpning av denna förordning betrakta publikationen som en. (Förordning 1996:1607)

2 kap. Driftsstöd

Allmänt driftsstöd till hög- och medelfrekventa dagstidningar

1 § En hög- eller medelfrekvent dagstidning berättigar till allmänt driftsstöd om samtliga nedanstående förutsättningar är uppfyllda:

1. Den skall ha en abonnerad upplaga på minst 2 000 exemplar.

2. Dess totalupplaga skall i huvudsak vara abonnerad.

3. Dess abonnemangspris får inte vara uppenbart lägre än vad som i allmänhet tillämpas av tidningar i motsvarande kategori.

4. Dess täckningsgrad får inte överstiga 30 %. Om det med hänsyn till förhållandena inom tidningens hela spridningsområde är uppenbart att täckningsgraden ger en missvisande bild av tidningens konkurrensförmåga på annonsmarknaden, kan tidningen uteslutas från stöd eller få stödet nedsatt till ett lägre belopp än vad som annars skulle lämnas. Förordning (1999:1074).

2 § För en högfrekvent storstadstidning beräknas det årliga allmänna driftsstödet genom att tidningens veckovolym, uttryckt i tusental exemplar, multipliceras med 297 000 kr (bidragssats). Det sammanlagda årliga allmänna driftsstödet får dock inte överstiga 65 408 000 kr (maximibelopp).

För övriga högfrekventa tidningar och för medelfrekventa tidningar beräknas det allmänna driftsstödet på motsvarande sätt, men för dessa tidningar är bidragssatsen 214 000 kr och maximibeloppet 15 328 000 kr. Förordning (2001:611).

Allmänt driftsstöd till lågfrekventa dagstidningar

3 § En lågfrekvent dagstidning berättigar till allmänt driftsstöd om samtliga nedanstående förutsättningar är uppfyllda:

1. Den skall ha en abonnerad upplaga på minst 2 000 exemplar.

2. Dess totalupplaga skall till övervägande del vara abonnerad.

3. Den skall ha ett abonnemangspris som för helår inte understiger ett av Presstödsnämnden fastställt lägsta pris.

4. Den skall ha minst 1 000 spaltmeter redaktionellt innehåll per kalenderår.

5. Den får inte ha en betald annonsandel som överstiger 50 % av dess hela tidningsutrymme under ett kalenderår.

6. Den får inte ha en täckningsgrad som överstiger 25 %.

4 § För en tidning som kommer ut en gång per vecka och har riksspridning lämnas årligt allmänt driftsstöd med

  • 4 030 000 kr, om den abonnerade upplagan är minst 10 000 exemplar,
  • 3 633 000 kr, om den abonnerade upplagan är minst 9 000 exemplar,
  • 3 171 000 kr, om den abonnerade upplagan är minst 8 000 exemplar, eller
  • 2 762 000 kr, om den abonnerade upplagan är minst 7 000 exemplar. Förordning (2001:611).

5 § För en tidning som kommer ut två gånger per vecka och har riksspridning lämnas årligt allmänt driftsstöd med

  • 4 492 000 kr, om den abonnerade upplagan är minst 10 000 exemplar,
  • 4 030 000 kr, om den abonnerade upplagan är minst 9 000 exemplar,
  • 3 633 000 kr, om den abonnerade upplagan är minst 8 000 exemplar, eller
  • 3 171 000 kr, om den abonnerade upplagan är minst 7 000 exemplar. Förordning (2001:611).

6 § För en tidning som har riksspridning och som har en abonnerad upplaga som är lägre än 7 000 exemplar lämnas årligt allmänt driftsstöd med 2 035 000 kr. Detsamma gäller för en tidning som inte har riksspridning. Förordning (2001:611).

6 a § En tidning som under närmast föregående år varit berättigad till driftsstöd enligt 2 kap. 3 § och vars abonnerade upplaga underskrider 2 000 exemplar med högst 500 exemplar är berättigad till driftsstöd med 2 035 000 kr per år under två på varandra följande år.

En tidning som tidigare beviljats driftsstöd enligt första stycket är berättigad till nytt driftsstöd enligt samma stycke endast om tidningen åter har varit berättigad till driftsstöd enligt 2 kap. 3 § under minst tre på varandra följande år. Förordning (2001:611).

Begränsat driftsstöd och driftsstöd i särskilt fall

7 § Begränsat driftsstöd kan lämnas för en dagstidning vars utgivningsort är Gotlands, Borgholms, Mörbylånga eller Laholms kommun, om tidningen uppfyller samtliga förutsättningar för allmänt driftsstöd utom den om högsta täckningsgrad.

8 § Begränsat driftsstöd kan vidare lämnas för en dagstidning vars utgivningsort är Haparanda, Kalix, Överkalix eller Övertorneå kommun, om tidningen uppfyller samtliga förutsättningar för allmänt driftsstöd utom den om högsta täckningsgrad och om tidningen, trots att den till övervägande delen är på svenska, har ett redaktionellt innehåll som till minst 25 % är skrivet på finska.

9 § Driftsstöd i särskilt fall kan lämnas för en tidning som inte i huvudsak distribueras inom Sverige, om tidningen

1. uppfyller övriga i 1 kap. 6 § angivna förutsättningar för dagstidning,

2. i huvudsak distribueras till svenskspråkiga personer utomlands,

3. har sin huvudredaktion i Sverige,

4. uppfyller övriga förutsättningar för allmänt driftsstöd, och

5. behöver stödet för att utgivningen skall kunna upprätthållas. (Förordning 1993:1458)

10 § Storleken på begränsat driftsstöd enligt 7 och 8 §§ och på driftsstöd i särskilt fall enligt 9 § bestäms av Presstödsnämnden efter vad som i det enskilda fallet är skäligt. Stödet får dock inte överstiga 2 035 000 kr. Förordning (2001:611).

11 § En tidning vars text inte i huvudsak är skriven på svenska skall i fråga om rätt till driftsstöd likställas med dagstidning, om tidningen

1. uppfyller övriga i 1 kap. 6 § angivna förutsättningar för dagstidning,

2. vänder sig till språkliga minoriteter i Sverige,

3. har sin huvudredaktion i Sverige, och

4. till minst 90 procent av den abonnerade upplagan är spridd i Sverige. (Förordning 1993:450)

Driftsstöd till elektroniskt distribuerade tidningar

11 a § För elektroniskt distribuerade dagstidningar får driftsstödet jämkas om det är skäligt med hänsyn till kostnaderna för produktion och distribution. (Förordning 1996:1607)

Beräkning och utbetalning

12 § Huruvida en tidning uppfyller kraven för driftsstöd, skall bedömas med utgångspunkt i förhållandena under det kalenderår som föregår det år för vilket bidrag söks.

För nyetablerade dagstidningar och för dagstidningar som kommer ut med fler eller färre nummer i veckan än tidigare får uppgifterna dock avse den tidsperiod för vilken de kan erhållas. För uppgifter om täckningsgrad och upplaga får den perioden inte vara kortare än sex månader.

13 § Driftsstöd beräknas för kalenderår och med en tolftedel av bidraget för varje kalendermånad.

Driftsstöd lämnas för varje hel kalendermånad som tidningen kommer ut under det år som stödet avser.

Driftsstödet skall betalas ut månadsvis i förskott. (Förordning 1995:635)

14 § har upphävts genom förordning (1995:635).

Avveckling av driftsstöd

15 § En dagstidning som tidigare gav rätt till oreducerat driftsstöd berättigar under det första året efter det att sådan rätt upphörde till två tredjedelar av det stödbelopp som lämnades det senaste år som den berättigade till oreducerat driftsstöd. Under det därpå följande året berättigar tidningen, såvida den inte åter ger rätt till oreducerat

driftsstöd, till en tredjedel av det stödbelopp som lämnades det senaste år som stödet var oreducerat.

Motsvarande avtrappningsregel skall tillämpas när en stödberättigad hög- eller medelfrekvent dagstidning övergår till att bli en lågfrekvent tidning.

3 kap. har upphävts genom förordning (1996:1607).

4 kap. Distributionsstöd

Villkor

1 § Distributionsstöd får lämnas för varje abonnerat exemplar av en dagstidning

  • vars upplaga i huvudsak är betald,
  • som har ett abonnemangspris som inte uppenbart avviker från det pris tidningar har i den kategori som tidningen tillhör,
  • och som distribueras av ett distributionsföretag eller, av ett befordningsföretag i lantbrevbäringsturer eller särskilda tidningutdelningsturer, där minst två tidningsföretag deltar. (Förordning 1996:1607)

2 § Tidningsföretag skall för att få distributionsstöd skriftligen förbinda sig att

1. avstå från egen distribution av en abonnerad dagstidning inom alla områden där stödberättigad samdistribution förekommer om denna påbörjas vid en tidpunkt då den egna tidningen kan medfölja, och

2. överlämna hela distributionsarbetet till postbefordringsföretaget respektive distributionsföretaget i varje område där tidningen deltar i stödberättigad samdistribution.

Presstödsnämnden får medge att ett distributionsföretag som underentreprenör anlitar ett tidningsföretag eller ett företag som ägs av eller ingår i en koncern med tidningsföretag. Medgivande får lämnas endast om det finns synnerliga skäl för en sådan ordning och under förutsättning att

1. övriga tidningsföretag som deltar i samdistributionen inom distributionsområdet godtar att underentreprenören anlitas, och

2. distributionsföretaget och underentreprenören samtycker till att dessa övriga tidningsföretag efter framställning till Presstödsnämnden skall kunna få de uppgifter som behövs för att kunna bedöma kostnader och kostnadsfördelning för en planerad eller pågående samdistribution. (Förordning 1996:1607)

3 § Två distributionsföretag får samtidigt svara för stödberättigad samdistribution inom ett distributionsområde, om Presstödsnämnden medger det.

Ett postbefordringsföretags särskilda tidningsutdelningsturer, med undantag av lantbrevbäringsturerna, anses i detta sammanhang som ett distributionsföretag. (Förordning 1993:1739)

Förmedling av stöd

Villkor

4 § Presstödsnämnden betalar ut stödet månadsvis i efterskott till distributionsföretaget eller postbefordringsföretaget. Distributionsföretaget och postbefordringsföretaget tillgodoför tidningsföretaget dess andel av detta belopp. (Förordning 1993:1739)

5 § Ett distributionsföretag får förmedla distributionsstöd endast om företaget skriftligen förbinder sig att uppfylla följande villkor:

1. Företaget skall inom sitt verksamhetsområde anordna samdistribution där förutsättningar finns för stödberättigad samdistribution.

2. För samdistributionen skall företaget tillämpa prissättning enligt andra stycket för sådana tidningsföretag som har undertecknat en förbindelse enligt 2 § och ger ut tidningar som normalt kommer ut med minst ett nummer varje vecka. För en tidning som kommer ut en gång per vecka gäller vidare att den skall ha minst en procents hushållstäckning i den blockregion där tidningens utgivningsort är belägen. Prissättningen skall vara sådan att storleken av den enskilda tidningens abonnerade upplaga inom distributionsområdet inte inverkar på distributionsavgiften per distribuerat exemplar. Om det blir väsentliga kostnadsskillnader på grund av att tidningarna väger olika mycket per exemplar, att någon av tidningarna föranleder mer administrativt arbete än de andra eller att någon av tidningarna

föranleder särskilda transportkostnader får dock prissättningen anpassas till dessa skillnader. En sådan prissättning får däremot inte innebära att priset för distributionen av ett exemplar av den mest kostnadskrävande tidningen blir mer än tio procent högre än priset för distribution av ett exemplar av den minst kostnadskrävande tidningen.

3. Företaget skall hålla samdistributionen öppen för samtliga dagstidningar vars upplaga är i huvudsak betald och har ett abonnemangspris som inte uppenbart avviker från vad tidningar har i den kategori som tidningen tillhör och som vid tiden för samdistributionens början finns tillgängliga på orten.

4. Företaget skall delge anbud på samdistribution inom ett distributionsområde till samtliga dagstidningar som har undertecknat förbindelse enligt 2 § vid en och samma tidpunkt. Förbindelsen skall distributionsföretaget ge in till Presstödsnämnden. Ett distributionsföretag får i samdistributionen distribuera annat än dagstidningar med distributionsstöd om kvaliteten i dagstidningsdistributionen inte försämras. Förordning (2000:1190).

6 § Ett distributionsföretag får inte förmedla distributionsstöd, om distributionsföretaget ägs av eller ingår i en koncern med ett eller några få tidningsföretag. Ett sådant distributionsföretag får dock förmedla distributionsstöd

1. om Presstödsnämnden medger det, och

2. om distributionsföretaget först samtycker till att ett tidningsföretag som berörs av samdistribution som anordnas av distributionsföretaget efter framställning till Presstödsnämnden skall kunna få de uppgifter som behövs för att kunna bedöma kostnader och kostnadsfördelning för en planerad eller pågående samdistribution.

7 § Förmedlas distributionsstöd av ett postbefordringsföretag skall företaget skriftligen förbinda sig att uppfylla de villkor som anges i 5 § 2

  • (Förordning 1996:1607)

8 § Distributionsstöd lämnas årligen med

1. 10,30 öre per exemplar för de första 7 miljonerna stödberättigade exemplar,

2. 8,23 öre per exemplar för exemplaren mellan 7 miljoner och 14 miljoner,

3. 6,17 öre per exemplar för exemplaren mellan 14 miljoner och 21 miljoner, samt

4. 5,16 öre per exemplar för exemplaren över 21 miljoner. Förordning (2001:611).

9 § Har ett tidningsföretag inte iakttagit förbindelse som avses i 2 § skall företaget till Presstödsnämnden betala ett belopp som motsvarar vad företaget oriktigt har fått. Om det finns synnerliga skäl kan dock tidningsföretaget befrias från sådan skyldighet.

10 § Om ett eller flera tidningsföretag lämnar samdistributionssystemet och de kvarvarande tidningsföretagen i samdistributionen i distributionsområdet därmed drabbas av väsentliga kostnadsökningar skall de få extra distributionsstöd under högst tre år. Det extra stödet till de kvarvarande tidningsföretagen får varje år sammanlagt inte vara högre än det belopp som betalats ut det senaste år till den eller de tidningar som lämnat samdistributionssystemet. Det extra stödet skall fördelas till de kvarvarande tidningsföretagen efter deras årliga andel av distribuerade tidningsexemplar. (Förordning 1996:1607)

11 § Distributionsstöd skall inte betalas om ett tidningsföretag får vinst av tidningsdistributionen på ett sätt som uppenbarligen innebär ett kringgående av föreskrifterna om prissättning enligt 5 § 2. (Förordning 1996:1607)

5 kap. Övriga bestämmelser

1 § Ansökan om stöd enligt denna förordning skall vara skriftlig. Den skall ges in till Presstödsnämnden.

2 § Till tidningsföretag som, innan beslut om presstöd till företaget fattats, helt eller delvis pantsatt sitt förväntade presstöd, får stödbeloppet inte bestämmas till högre belopp än hälften av vad som annars skulle ha kunnat beviljas.

3 § Presstödsnämnden får vid tillämpningen av denna förordning inte ta hänsyn till vare sig tidningens politiska inställning eller dess ställningstagande i enskilda frågor.

4 § Presstödsnämndens beslut enligt denna förordning får inte överklagas.

5 § Presstödsnämnden får meddela de föreskrifter som behövs för verkställigheten av denna förordning.

Bilaga

Kommunernas indelning i blockregioner

1: Upplands-Väsby, Vallentuna, Österåker, Värmdö, Järfälla, Ekerö, Huddinge, Botkyrka, Salem, Haninge, Tyresö, Upplands-Bro, Täby, Danderyd, Sollentuna, Stockholm, Södertälje, Nacka, Sundbyberg, Solna, Lidingö, Vaxholm, Sigtuna, Nynäshamn. 2: Norrtälje. 3: Håbo, Enköping. 4: Uppsala, Östhammar. 5: Nyköping, Oxelösund. 6: Vingåker, Flen, Katrineholm. 7: Eskilstuna, Strängnäs. 8: Ödeshög, Boxholm, Motala, Vadstena, Mjölby. 9: Kinda, Åtvidaberg, Linköping. 10: Finspång, Valdemarsvik, Norrköping, Söderköping. 11: Vaggeryd, Jönköping, Mullsjö, Habo. 12: Ydre, Aneby, Tranås. 13: Nässjö, Sävsjö, Vetlanda, Eksjö. 14: Gnosjö, Gislaved, Värnamo. 15: Markaryd, Ljungby. 16: Uppvidinge, Lessebo, Tingsryd, Alvesta, Älmhult, Växjö. 17: Västervik. 18: Hultsfred, Vimmerby. 19: Högsby, Mönsterås, Oskarshamn. 20: Torsås, Mörbylånga, Emmaboda, Kalmar, Nybro, Borgholm. 21: Gotland. 22: Karlskrona, Ronneby. 23: Olofström, Karlshamn, Sölvesborg. 24: Östra Göinge, Bromölla, Kristianstad. 25: Osby, Perstorp, Hässleholm.

26: Örkelljunga, Båstad, Ängelholm. 27: Klippan, Åstorp, Svalöv, Bjuv, Landskrona, Helsingborg, Höganäs. 28: Staffanstorp, Burlöv, Vellinge, Kävlinge, Lomma, Svedala, Malmö, Lund, Trelleborg. 29: Tomelilla, Simrishamn, Skurup, Sjöbo, Ystad. 30: Hörby, Höör, Eslöv. 31: Hylte, Halmstad, Laholm. 32: Falkenberg, Varberg. 33: Kungsbacka, Härryda, Partille, Öckerö, Stenungsund, Tjörn, Göteborg, Mölndal, Kungälv, Ale, Lerum, Vårgårda, Alingsås. 34: Orust, Sotenäs, Munkedal, Tanum, Lysekil, Uddevalla, Strömstad, Färgelanda. 35: Mellerud, Lilla Edet, Vänersborg, Trollhättan, Grästorp. 36: Tranemo, Mark, Svenljunga, Herrljunga, Borås, Ulricehamn. 37: Essunga, Vara, Götene, Lidköping, Skara. 38: Tidaholm, Falköping. 39: Karlsborg, Tibro, Skövde, Hjo. 40: Gullspång, Töreboda, Mariestad. 41: Storfors, Kristinehamn, Filipstad. 42: Kil, Torsby, Hammarö, Munkfors, Forshaga, Grums, Sunne, Karlstad, Hagfors. 43: Dals-Ed, Bengtsfors, Åmål, Säffle. 44: Eda, Årjäng, Arvika. 45: Laxå, Hallsberg, Örebro, Kumla, Askersund. 46: Degerfors, Karlskoga. 47: Hällefors, Ljusnarsberg, Nora, Lindesberg. 48: Surahammar, Hallstahammar, Västerås. 49: Kungsör, Köping, Arboga. 50: Skinnskatteberg, Norberg, Fagersta. 51: Heby, Sala. 52: Vansbro, Gagnef, Leksand, Rättvik, Falun, Borlänge, Säter. 53: Hedemora, Avesta. 54: Smedjebacken, Ludvika. 55: Malung, Orsa, Älvdalen, Mora. 56: Älvkarleby, Tierp, Ockelbo, Hofors, Gävle, Sandviken. 57: Ovanåker, Söderhamn, Bollnäs. 58: Nordanstig, Ljusdal, Hudiksvall. 59: Ånge, Timrå, Sundsvall. 60: Härnösand, Kramfors. 61: Sollefteå.

62: Örnsköldsvik. 63: Ragunda, Bräcke, Krokom, Strömsund, Åre, Berg, Härjedalen, Östersund. 64: Nordmaling, Bjurholm, Vindeln, Robertsfors, Vännäs, Umeå. 65: Norsjö, Malå, Skellefteå. 66: Storuman, Sorsele, Dorotea, Vilhelmina, Åsele, Lycksele. 67: Arvidsjaur, Arjeplog, Älvsbyn, Piteå. 68: Jokkmokk, Luleå, Boden. 69: Överkalix, Kalix, Övertorneå, Haparanda. 70: Pajala, Gällivare, Kiruna.

Övergångsbestämmelser

1996:1607

1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1997.

2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om stöd som har beviljats före ikraftträdandet.

3. För en tidning som på grund av de nya föreskrifterna i 1 kap. 6 och 7 §§ inte längre är en dagstidning gäller följande. Första året efter det att rätten till driftsstöd upphört skall stödbeloppet motsvara två tredjedelar av det driftsstöd som lämnats för år 1996. Andra året efter det att rätten till driftsstöd upphört skall stödbeloppet motsvara en tredjedel av det driftsstöd som lämnats för år 1996. Därefter skall inget driftsstöd betalas ut.

1999:1074

1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2000.

2. 2 kap. 1 § skall tillämpas i sin äldre lydelse på de tidningar som beviljades driftsstöd med tillämpning av bestämmelsen för första gången före år 1998 och som därefter fortlöpande har beviljats driftstöd med tillämpning av bestämmelsen.

3. För en tidning som på grund av den nya föreskrifterna i 2 kap. 1 § 4 inte längre berättigar till stöd gäller följande. Stöd skall lämnas enligt 2 kap. 15 § om tidningen kommer ut under eget namn och

med utgivningsbevis samt även om dess egna redaktionella innehåll inte uppgår till 51 % av det totala redaktionella innehållet.

2001:611

Denna förordning träder i kraft den 15 augusti 2001. De nya bestämmelserna skall dock tillämpas för tid från och med den 1 januari 2001.

Svensk författningssamling

SFS 2001:898

Uppdaterad t.o.m. SFS 2005:887

Förordning om särskilt distributionsstöd;

utfärdad den 29 november 2001.

Regeringen föreskriver

1

följande.

1 § Denna förordning innehåller bestämmelser om särskilt distributionsstöd som under åren 2002, 2003, 2004, 2005 och 2006 kan lämnas till företag som ger ut dagstidningar.

Om inte annat sägs i denna förordning skall bestämmelserna i presstödsförordningen (1990:524) tillämpas.

2 § Stöd kan lämnas för utdelning av dagstidningar på lördagar i gles- och landsbygdsområden.

3 § Presstödsnämnden bestämmer storleken på stödet efter vad som i det enskilda fallet är skäligt med hänsyn till kostnaden för distribution i området. Stödet får dock uppgå till högst 4 kr per distribuerat exemplar och får endast avse kostnader som överstiger 6 kr per distribuerat exemplar. Stöd får inte lämnas om tidningens sammanlagda kostnad för distribution under måndag

understiger 16 kr per abonnent.

4 § Presstödsnämnden betalar ut stödet årsvis i efterskott.

1

Jfr prop. 2001/02:1, utg.omr. 1, bet. 2001/02:KU1,rskr. 2001/02:55.

Statens kulturråds författningssamling

ISSN 0347-8548

KRFS 1997:13

Presstödsnämndens föreskrifter om presstöd

Utkom från trycket den 15 januari 1998

beslutade den 12 november 1997

Presstödsnämnden föreskriver följande med stöd av 5 kap. 5 § presstödsförordningen (1990:524).

Tillämpningsområde

1 § Dessa föreskrifter tillämpas på sådant direkt stöd till dagstidningar som avses i presstödsförordningen (1990:524).

Begrepp och definitioner

1 kap. 6 § presstödsförordningen

Dagstidningar

2 § En allmän nyhetstidning och publikation av dagspresskaraktär är en dagstidning förutsatt att den reguljära allmänna nyhetsförmedlingen är tidningens primära uppgift. Nyhetsförmedlingen skall med kontinuitet gälla händelser och skeenden i anslutning till tidningens periodicitet och aktualiteten skall motivera och förutsätta periodiciteten. Nyhetsförmedlingen får inte ämnesmässigt begränsas annat än av tidningens geografiska spridningsområde och av händelsers och skeendens aktualitet. Nyhetsförmedlingen kan ske i skilda former t.ex. genom notiser, artiklar, reportage, text och bilder. En allmän nyhetstidning kan framställas i olika format och med olika tryckmetoder. Kraven att tidningen i huvudsak skall vara skriven på svenska samt att tidningen i huvudsak distribueras inom landet innebär att innehållet till 90 % skall vara skrivet på svenska samt att tidningen till 90 % skall distribueras inom landet.

Inställd utgivning

3 § Endagstidningar och tvådagartidningar får, utan att det påverkar rätten till eller beräkningen av driftsstöd, under högst två veckor per kalenderår ställa in utgivningen. Ett tidningsföretag får vidare en gång per år ersätta två veckoutgivningar med ett dubbelnummer, förutsatt att detta nummer har minst 50 % större sidantal än ett normalnummer av utgåvan. Fyradagarstidningar får ställa in utgivningen på en vardag som normalt är utgivningsdag om utgivningen i stället sker på en annan vardag i samma vecka eller veckan före eller efter.

Spaltmeter

4 § Vid beräkning av antalet spaltmeter tillämpar Presstödsnämnden en spaltbredd om 45 mm.

Riksspridning

5 § Kravet att huvuddelen av upplagan skall avsättas i minst hälften av blockregionerna utanför utgivningsregionen och i olika delar av landet innebär att minst 70 % av den skall avsättas på sådant sätt. Minst 50 exemplar skall avsättas i respektive blockregion.

Upplaga

6 § Upplagan utgörs av summan av abonnerade exemplar och sålda lösnummer som är

1. fullt betalda exemplar,

2. Med högst 25 % rabatt betalda exemplar samt

3. med 25

  • % rabatt under högst tre månader betalda exem-

plar.

I upplagan inräknas också friexemplar som dock får utgöra högst 5 % av den betalda upplagan. Med friexemplar förstås exemplar som utan kostnad distribueras regelbundet utgåva för utgåva till samma registrerade mottagare under minst tre månader. Som friexemplar räknas inte arbets- eller arkivexemplar, provexemplar och tillfälliga ackvisitionsexemplar samt exemplar på vilka gjorts kreditförluster utöver 3 % av beräknade intäkter.

Medelnettoupplagan för en dagstidning med söndagsutgivning skall beräknas på grundval av ett vägt genomsnitt av tidningens vardags- och söndagsupplagor.

Totalupplaga

7 § Med en tidnings totala distribuerade upplaga avses den upplaga som skickas ut från tidningshuset eller tryckeriet. Med lösnummerreturer avses exemplar som av återförsäljaren redovisats som osålda. Med fasta arbetsexemplar avses de exemplar som inte skickas ut från tidningshuset eller tryckeriet.

Annonsandel

8 § Med annonsandel menas den efter mätning framräknade andelen annonsutrymme minskat med 3 %. Denna andel om 3 % skall föras över till och anses som redaktionellt innehåll. I fråga om tidningar som ges ut i två editioner

  • varmed förstås tidningar som utkommer under samma vinjett som huvudtidningen och där det redaktionella innehållet i viss utsträckning skiljer sig från huvudtidningens
  • fördelas det sålunda överförda utrymmet till eget respektive gemensamt redaktionellt innehåll i proportion till faktiskt mätta volymer och gemensamt redaktionellt innehåll.

Egna annonser hänförs inte till vare sig redaktionellt innehåll eller annonsandel.

Redaktionellt innehåll

9 § Vid mätning av redaktionellt innehåll får Tidningsstatistik AB öka den mätta volymen eget redaktionellt innehåll med 0,5 %. Tidningens egna redaktionella innehåll skall därefter utgöra minst 51 %. Två editioner av samma tidning skall vardera ha minst 51 % eget redaktionellt innehåll. Såsom eget redaktionellt innehåll anses inte redaktionellt material som efter bearbetning av det redaktionella innehållet i en annan tidning återges i olika versioner i editionerna eller tidningarna.

2 kap. 1 § presstödsförordningen

Abonnerad upplaga

10 § Abonnemang sker genom att mottagaren genom individuell beställning och betalning efterfrågar tidningen. Kortare abonnemangsperiod är en månad.

Som abonnerade exemplar räknas exemplar betalda

1. till ordinarie pris,

2. med högst 25 % rabatt samt

3. med 25

  • % rabatt under högst tre månader.

Är abonnemangsperioden kortare än en månad räknas exemplaren som sålda lösnummer.

Som abonnemang räknas sådana abonnemang beträffande vilka mottagaren eller konsumenten själv valt sin tidning och själv betalat abonnemanget. Om en fysisk person gett en eller flera andra fysiska personer flera abonnemang som gåva räknas inte sådana abonnemang till ett högre antal än fem. Exemplar som arbetsgivare betalat för egen arbetstagare räknas som abonnemang om arbetstagaren haft frihet att välja annan tidning. Om han inte haft sådan frihet betraktas abonnemanget som styrt och medräknas bland friexemplaren.

Kravet att en tidnings totalupplaga skall i huvudsak vara abonnerad innebär att den till minst 70 % skall vara abonnerad.

Med blockabonnemang avses två eller flera

1. fullt betalda abonnemang,

2. med högst 25 % rabatt betalda abonnemang samt

3. med 25

  • % rabatt under högst tre månader betalda abonnemang som betalas av och distribueras till en och samma mottagare.

Sådana abonnemang får medräknas i upplagan förutsatt att antalet abonnemang står i rimlig proportion till och konsumeras i abonnentens verksamhet samt att blockabonnemangen utgör en begränsad del av tidningens upplaga.

Abonnemangspris

11 § En hög- eller medelfrekvent dagstidnings abonnemangspris får vara högst 25 % lägre än det pris som i allmänhet tillämpas av tidningar i motsvarande kategori, dvs. inom samma region eller inom samma spridningsområde.

2 kap. 2 § presstödsförordningen

12 § Veckovolymen uttryckt i tusental exemplar skall anges med en decimal.

2 kap. 3 § presstödsförordningen

13 § Innebörden av uttrycket abonnerad upplaga framgår av 10 §. Kravet att en lågfrekvent dagstidnings totalupplaga skall till övervägande del vara abonnerad innebär att den till minst 51 § skall vara abonnerad. Lägsta pris för helårsabonnemang för lågfrekvent dagstidning skall vara 250 kr.

2 kap 4

14 § Innebörden av uttrycken riksspridning och abonnerad upplaga framgår av 5 respektive 10 §.

2 kap. 12 § 1 st presstödsförordningen

15 § De förhållanden som skall ligga till grund för prövningen av en ansökan om driftsstöd skall avse minst de sex första månaderna av det kalenderår som föregår det år för vilket bidrag söks. Följande uppgifter skall dock grunda sig på en bedömning av hela kalenderåret

  • uppgifter om uppehåll i utgivningen,
  • uppgifter om eget redaktionellt innehåll,
  • uppgifter om spaltmeter.

Ansökan

Driftsstöd

16 § Till ansökan om driftsstöd enligt 2 kap. presstödsförordningen (1990:524) skall sökanden bifoga

1. uppgift om det tidningsutgivande företagets inregistrerade firma och organisationsnummer,

2. handling som visar vem som tecknar företagets firma,

3. uppgift om det postgirokonto eller bankgirokonto som innehas av det tidningsutgivande företaget och till vilket driftsstödet skall utbetalas,

4. intyg från Tidningsstatistik AB om upplaga, täckningsgrad m.m. enligt av Presstödsnämnden fastställt formulär,

5. försäkran om huruvida tidningens egna redaktionella innehåll, under det kalenderår som föregår det år för vilket bidrag söks, utgjorde minst 51 % av dess totala redaktionella innehåll; tidning som utgör edition av annan tidning som dessutom ange hur stor andelen eget redaktionellt innehåll utgör av tidningens totala redaktionella innehåll,

6. utgivningsbevis,

7. tidningsföretag som söker begränsat driftsstöd enligt 7 och 8 §§presstödsförordningen (1990:524) skall, utöver vad som framgår av ovan ingivna uppgifter och handlingar, lämna en särskild motivering till det belopp som begärs samt

8. försäkran, såvitt avser storstadstidnng, om huruvida tidningen under det kalenderår som föregår det år som stödet avser hade ett redaktionellt innehåll som omfattade minsnt 30 000 spaltmeter.

Presstödsnämnden kan när det behövs begära kontrollmätning av en tidnings egna redaktionella innehåll och detta innehålls förhållande till det totala redaktionella innehållet.

Distributionsstöd

17 § Till ansökan om distributionsstöd enligt 4 kap. presstödsförordningen (1990:524) skall sökande bifoga

1. uppgift om det tidningsutgivande företagets, distributionsföretagets eller postbefordringsföretagets inregistrerade firma och organisationsnummer,

2. handling som visar vem som tecknar respektive företags firma,

3. uppgift om det postgirokonto eller bankgirokonto som innehas av det tidningsutgivande företaget eller distributionsföretaget eller postbefordringsföretaget och till vilket distributionsstödet skall utbetalas,

4. förbindelse enligt 4 kap. 2 § första stycket 1 och 2 presstödsförordningen (1990:524),

5. förbindelse enligt 4 kap. 5 § presstödsförordningen (1990:524).

Denna författning träder i kraft den 1 februari 1998, då föreskrifter som tidigare beslutats av Presstödsnämnden upphör att gälla.

Äldre föreskrifter gäller i fråga om stöd som har beviljats före den 31 januari 1998.

Statens kulturråds författningssamling

Statens kulturråd

ISSN 0347-8548

Föreskrifter om ändring i Presstödsnämnden föreskrifter (KRFS 1997:13) om presstöd

KRFS 2002:1 Nr 1

Utkom från trycket den 1 febr. 2002

beslutade den 26 september 2001

Presstödsnämnden föreskrifter med stöd av 5 kap. 5 § presstödsförordningen (1990:524) att 6 och 10 §§ Presstödsnämndens föreskrifter (KRFS 1997:13) om presstöd skall ha följande lydelse

6 § Upplagan utgörs av summan av abonnerade exemplar och sålda lösnummer som är

1. fullt betalda exemplar,

2. med högst 25 % rabatt betalda exemplar samt

3. med 25

  • % rabatt under högst sex månader betalda exem-

plar.

I upplagan inräknas också friexemplar som dock får utgöra högst 5 % av den betalda upplagan. Med friexemplar förstås exemplar som utan kostnad distribueras regelbundet utgåva för utgåva till samma registrerade mottagare under minst tre månader. Som friexemplar räknas inte arbets- eller arkivexemplar, provexemplar och tillfälliga ackvisitionsexemplar samt exemplar på vilka gjorts kreditförluster utöver 3 % av beräknade intäkter. Medelnettoupplagan för en dagstidning med söndagsutgivning skall beräknas på grundval av ett vägt genomsnitt av tidningens vardags- och söndagsupplagor.

10 § Abonnemang sker genom att mottagaren genom individuell beställning och betalning efterfrågar tidningen. Kortaste abonnemangsperiod är en månad.

Som abonnerade exemplar räknas exemplar betalda

1. till ordinarie pris,

2. med högst 25 % rabatt samt

3. med 25

  • % rabatt under högst sex månader.

Är abonnemangsperioden kortare än en månad räknas exemplaren som sålda lösnummer. Som abonnemang räknas sådana abonnemang beträffande vilka mottagaren eller konsumenten själv valt sin tidning och själv betalat abonnemanget. Om en fysisk person gett en eller flera andra fysiska personer flera abonnemang som gåva räknas inte sådana abonnemang till ett högre antal än fem. Exemplar som arbetsgivare betalat för egen arbetagare räknas som abonnemang om arbetstagaren haft frihet att välja annan tidning. Om han inte haft sådan frihet betraktas abonnemanget som styrt och medräknas bland friexemplaren. Kravet att en tidnings totalupplaga skall i huvudsak vara abonnerad innebär att den till minst 70 % skall vara abonnerad.

Med blockabonnemang aves två eller flera

1. fullt betalda abonnemang,

2. med högst 25 % rabatt betalda abonnemang samt

3. med 25

  • % rabatt under högst sex månader betalda abonnemang som betalas av och distribueras till en annan mottagare.

Sådana abonnemang får medräknas i upplagan förutsatt att antalet abonnemang står i rimlig proportion till och konsumeras i abonnentens verksamhet samt att blockabonnemangen utgör en begränsad del av tidningens upplaga.

Dessa föreskrifter träder i kraft den 1 december 2001 och tillämpas även i fråga om stöd som beviljas för år 2002.

Utvecklingen av svensk dagspress

intill 2005

En ekonomisk översikt 1989

  • sammanställd på uppdrag av

Presskommittén 2004

Karl Erik Gustafsson

6 juni 2005

2 Sju trender sedan 1989

Under den senaste femtonårsperioden kan en rad trender utskiljas av vilka de flesta till skillnad från upplagetrenden vuxit i styrka under perioden. Trenderna började bildas så smått i början av 1990talet och växte steg för steg till början av 2000-talet. Vi har nog inte sett kulmen på alla de trender jag valt att lyfta fram här.

I detta avsnitt skisseras trenderna. Redovisningen inleds med svenska medievanor som inte förändrats dramatiskt, varken allmänhetens eller annonsörernas.

I år fyller Mediebarometern 25 år. Med hjälp av den har institutionen Nordicom-Sverige vid Göteborgs universitet sedan 1979 år för år följt den svenska medieutvecklingen. Mediebarometern är ett världsunikt mätverktyg.

I ett förord till Mediebarometer 2004 skriver Ulla Carlsson, föreståndare för Nordicom-Sverige, efter en jämförelse mellan 1979 och 2004, att det utmärkande draget för allmänhetens medievanor – såväl medieanvändning som medieexponering

  • är att de ändras förhållandevis litet, trots omvälvande förändringar i medieutbudet; ”Svenskarnas medievanor uppvisar en betydande stabilitet.” I Mediebarometern 1979 skruvades förväntningarna på snabba förändringar upp men det ska nog delvis ses som ett sätt att sälja in mätningarna. Underlaget för slutsatsen om hög stabilitet återges i tabell 1.

Tabell 1 Mediernas räckvidd 1979 och 2004 (%)

Medium 1979 2004 Diff

Television 77 85 +8 Morgontidning 74 71 -3 Radio 73 73 0

Kvällstidning 39 31 -8 Veckotidningar, tidskrifter 34 39 +5 Kassettband 30 5 -25 Bok 29 37 +8 Grammofon/CD-skiva 26 35 +9 TV-bandspelare, Vide/DVD 1 14 +13 Text-TV 26 +26 Internet 35 +35

Anm. Avser andel av befolkningen 9

  • år som tagit del av mediet i fråga en genomsnittlig dag.

Källa: Mediebarometern 2004. MedieNotiser, Nr 1, 2005.

Den genomsnittliga tid som allmänheten ägnar åt medier har ökat med 30 minuter under de senaste tjugofem åren, dvs. i genomsnitt med någon minut per år. Sedan 1989, vårt jämförelseår, har användningstiden bara ökat med fyra minuter, trots ett ökat medieutbud. Ulla Carlssons slutsats är att det svenska mediesystemet har successivt förtätats utan att de äldre medierna har minskat märkbart i betydelse. Av detta kan man dra två slutsatser: den ena, att medieutvecklingen går långsammare än väntat, den andra, att allmänheten är beredd använda mer pengar på medier än väntat.

De yngre ägnar dock mindre tid nu än för 25 år sedan åt läsning (-15 min) och mer tid åt television (+15 min). Internetanvändningen bland unga uppgår till en dryg timma per dag. Tiden som unga 15

  • år lägger på medier har minskat med cirka tio minuter under 1990-talet medan tiden för unga 9
  • år ökat ungefär lika mycket. Åldersfaktor har generellt minst inverkan på omfattningen av tv-tittandet – ungefär detsamma oavsett ålder
  • och störst på morgontidningsläsandet. Morgontidningens attraktionskraft ökar upp till femtioårsåldern med en räckvidd bland femtioåringar för morgontidningen på 80 procent. Det tyder på att när svenska annonsörer väl har upptäckt den stora marknaden av äldre, kommer morgonpressen att ligga bra till.

Den viktigaste förklaringen som lanseras till de stabila medievanorna är att dessa i sin tur är kopplade till andra vanor i vardagslivet och att dessa grundläggande vanor förändras långsamt.

Morgontidningsläsning hänger ihop med frukostvanor och de hör som bekant till de stabilaste vanor vi har.

Även annonsörernas medieval kännetecknas av trögrörlighet. Nya reklammedier har kommit till men samtidigt har de totala reklamkostnaderna ökat och de gamla medierna drar till sig annonser i nästan samma utsträckning som tidigare. Dagspressens andel av den växande reklammarknaden sjunker, med den håller sig över 50 procent och bestäms mer av konjunkturläget (förändringarna i BNP) än av konkurrensen från andra medier. Helt nya medier, såsom internet, har inte tagit annonser från dagspressen, utan från andra direktmedier.

Tabell 2 Reklamintäkter för svenska massmedier 2003

Mediegrupp Milj kr Procent

Morgontidningar 7 131 42 Kvällstidningar 642 4

Populärpress 637 4 Fackpress 1 420 8

Bio 70 0 TV 3 519 21 Text-tv 53 0

Radio 448 3 Internet 1 139 7 Gratistidningar 928 6 Bilagor (inkl prod.kostnader) 859 5

Summa 16 846 100

Källa: IRM.

I ett reklamperspektiv är Sverige fortfarande en dagspressnation. Utländska storannonsörer från tv-nationer (som USA) och därmed med helt andra medievanor, som de oavsett den svenska mediestrukturen vill använda här, tvingar dock svenska, konkurrerande storannonsörer att byta till tv-reklam. Samtidigt har tv-reklamen ökat märkesvaruannonsörers intresse för riksreklam, vilket gynnat dagspressen, särskilt kvällspressen.

Talet om snabba och dramatiska förändringar har, trots den stabilitet i vanorna som de olika mätningarna visar upp, inte avtagit. Dagstidningens död anses väl inte längre vara nära förestående men tidningsutgivarna och deras organ rekommenderas ofta att ägna

mindre intresse åt papperstidningen. Uppmaningar av detta slag kommer särskilt ofta från representanter från de allra största multimedieföretagen. Jag ser detta mest som försök att blanda bort korten, att flytta fokus från för dem känsliga områden, helt enkelt ett sätt att främja deras fortsatta expansion.

Ett exempel kan illustrera behovet av att ha fokus på rätt ställe. Veckotidningskungen Erik Åkerlund sålde i ett ögonblick av förvirring sitt imperium till Bonnier. Åkerlund hade fått för sig att det inte fanns någon framtid för veckotidningar. Bonnier å sin sida var ängsliga för bokens framtid. Där hade man fått för sig att framtiden låg i veckopressen. Både boken och veckopressen visade därefter prov på en obändig livskraft.

2.2. Ökad reklamfinansiering av massmedier

I början av 1990-talet öppnades televisionen och radion för reklam. Reklamen användes för att finansiera konkurrerande alternativ till Sveriges Radio och Sveriges Television, även om det fortfarande inte finns någon rikstäckande reklamradiostation. Marksänd reklam-tv infördes 1991 och marksänd lokal reklamradio 1993.

Gratistidningen Metro, också den helt reklamfinansierad, lanserades 1995, först i Stockholm och senare i Göteborg och Malmö. Annonsering på internet blev i mitten av 1990-talet så omfattande att internetreklamen 1997 togs in i reklamstatistiken från IRM (Institutet för reklam- och mediestatistik). För internet är oftast en hundraprocentig reklamfinansiering en förutsättning. Som nämnts tycks inte internet i första hand ta från annan reklam. Internet konkurrerar med s.k. renodlade reklammedier (direktreklam, kataloger m.m.).

Bonniers kom 2002 med en svarsåtgärd i Stockholm på Metro och lanserade en mer lokalt inriktad gratistidning, Stockholm City. Gratistidningen Metro trappade 2004 upp konkurrensen. Ett nytt lockande avsnitt på annonsmarknaden identifierades och för detta lanserades den helt reklamfinansierade gratistidningen Metro Hus & Hem, först i Stockholm och några månader senare i Malmö. Därutöver hotade företaget MTG att starta en motorannonstidning men satte inte hotet i verket.

Göteborgs-Posten startade 2004 gratistiteln 7 Dagar som var ett paraplynamn för sex lokala gratistidningar runt Göteborg. Det fick Gota Media och Centertidningar att vidta åtgärder för att försvara

sina intressen i samma område. I det sammanhanget startade de senare tredagarstidningen Kungsbacka-Posten. I början av 2005 startade Metro flera editioner av sin gratistidning utanför storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö av sin huvudtidning, vilka tillsammans bildade en Riks-Metro. Flera landsortstidningar kände sig utmanade och svarade på utspelet med egna gratistidningar.

Gratistidningsutgivningen från Göteborgs-Posten upphörde efter ett år. Gota Media och Centertidningar kunde utropa sig till segrare. Riks-Metro däremot fortsätter men främst som konkurrent till kvällspressens framgångsrika samannonspaket Impact. Det var för frestande för Metro att inte hänga på kvällspressens annonsframgång. Landsortstidningarna behöver kanske inte ens svara på Metro-utspelet.

Utbredningen av reklamkulturen inom dagspressen syns även i ett ökat intresse för temabilagor och i annonsernas återkomst till förstasidorna vid byte till tabloidformat.

2.3. Strukturförändringar över alla gränser

Den 2 januari 1990 gick de två regionala kvällstidningarna GT i Göteborg och Kvällsposten i Malmö samman i den överregionala kvällstidningen iDAG. Tidningarna hade angränsande spridningsområden med viss överlappning bland annat i Halland. Två år senare tog Bonniers över Sydsvenska Dagbladet inklusive hälften av iDag. SDS-affären framstår som en av de märkligaste i den svenska presshistorien. Konkurrensverket godkände affären eftersom verket ansåg att köpet inte påverkade konkurrensförhållandena i Malmö. Kulturdepartementet tyckte att det var bättre med svenska Bonnier än med t.ex. tyska Springer. I SDS presenterades affären på nyhetsplats som ett okomplicerat byte av ägarfamilj och inom Bonniers ledning vårdar man fortfarande myten om att Bonniers genom köpet räddade andratidningen SDS från nedläggning.

1993 gick två konkurrenter i Ludvika, Ludvika Tidning och Bergslagsposten Dala, som var Nerikes Allehandas protest mot driftsstödet och samtidigt en spekulation i presstöd, samman i Nya Ludvika Tidning. I mitten av 1990-talet samordnades lokaltidningar inom flera koncerner. VLT-koncernen förde samman flera lokaltidningar i gruppen Ingress Media, NWT-koncernen bildade två grupper för sina lokaltidningar i Värmland och Herencokoncernen en för sina lokaltidningar i Västergötland. Samtidigt

höjdes de senare tidningarnas periodicitet till sex nummer per vecka. Inom Ingress Media minskades däremot antalet utgivningsdagar.

I slutet av 1990-talet såg man början på en andra våg av strukturförändringar, om vi räknar 1950-talets våg, ”tidningsdöden”, som den första. Utlösande för den andra vågen var dels Bonniers etablering 1992 i landsortspressen (SDS-affären), dels moderata samlingspartiets utförsäljning av sitt tidningsägande (den s.k. Per Unckel-effekten). 1999 gick Västernorrlands Allehanda (m) i Härnösand och Nya Norrland (s) i Sollefteå samman i Tidningen Ångermanland. Samma år gick tre av tidningarna i Hälsingland samman, Hudiksvalls Tidning (c), Hälsinge-Kuriren (s) och Ljusdals-Posten (opolitisk) och de två senare som inte var sexdagarstidningar blev det efter en tid. Samma år gick också Gotlands Allehanda (m) och Gotlands Tidningar (s,c,fp) samman. Året efter tog Norrköpings Tidningar (m) över Folkbladet Östgöten (s). Norrköpings Tidningar agerade förändringsagent. Norrköpings Tidningar har sedan början av 1980-talet gått från en position som tillbakadragen och försiktig spelare till en av branschens ledande och mest kraftfulla aktörer. Det är lätt konstaterat, att tidningarnas politiska färg inte längre utgjorde något hinder för någon. Gamla gränser var borta.

Ärkerivalerna Helsingborgs Dagblad och Nordvästra Skånes Tidningar gick samman med tydligt syfte att begränsa Bonniers väntade fortsatta expansion i Skåne. Den senare kom i form av ett övertagande av Kristianstadsbladet och samordning av denna med Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda i Skånemedia 2003.

Samarbete i olika former på konkurrensorter rullade vidare: Örebro, Umeå, Eskilstuna, Gävle och Jönköping och Sundsvall. De angränsande koncernerna Borås Tidning och Sydostpress (Kalmar, Växjö och Karlskrona) förenades i Gota Media, vilket öppnade för samarbete mellan konkurrenterna i Karlskrona, Blekinge Läns Tidning och Sydöstran, den senare med motortidskriftsförlaget Albinsson & Sjöberg som huvuddelägare. Konkurrensorter av den gamla sorten är idag endast Kalmar, Skövde (Ander och Herenco), Karlstad, Falun, Östersund och Luleå (Orkla och Norrköpings Tidningar).

Under 2004 gick VLT-tidningarna i Vänersborg (ELA) och Trollhättan (TT), båda med femdagarsutgivning, samman till en sexdagarstidning kallad TTELA. Senast i raden av strukturaffärer är

övertagandet 2005 under ledning av Göteborgs-Posten av VLT-koncernen, som inte gick helt som planerat.

2.4. Tabloidpressen bakåt men tabloidformatet framåt

Från 1993 till 2002 stod Expressen för den största nyheten i kvällspressens historia men rapporterade aldrig om den i de egna spalterna. Tidningens upplaga föll som en sten. Under femtonårsperioden 1989

  • tappade tidningen mer än 60 procent av sin upplaga, eller 350 000 exemplar.

När tidningen nu under de två senaste åren återhämtat två procent av upplagefallet, har det däremot basunerats ut som en sensation. ”En enastående utveckling”, menade till exempel koncernchefen Bengt Braun, som var den ytterst ansvarige under raset, i en intervju i Pressens Tidning. Efter att Aftonbladet blivit marknadsledare steg den senare tidningens upplaga kraftigt. För att bli nummer ett räckte det för Aftonbladet att hålla upplagan, Expressen svarade för ledarskiftet genom sin minskning.

Tabloidpressens storhetstid må vara över men tabloidformatet lever vidare. Tidskrifter använde det i början på 1970-talet för att skapa nyhetskaraktär, affärstabloiden Dagens Industri blev en framgångsmaskin och bland dagspressens andratidningar blev formatet något av en patentmedicin. Länstidningen hjälpte det i varje fall att erövra förstapositionen i Östersund, låt vara att den förlorades nästan lika fort. Relanseringen av Stockholms-Tidningen i början av 1980-talet skedde i tabloidformat. Andratidningarna Arbetet och Svenska Dagbladet använde formatet i ett förnyelsearbete. Förstatidningarna däremot var länge obenägna att byta till tabloid. Det blev en förstatidning i tabloid per decennium till slutet av 1990-talet då övergången blev närmast total. Även förstatidningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö anslöt sig.

Vid ingången till 2005 gavs cirka 80 procent av de svenska dagstidningarna ut i tabloidformat. I början av övergångsprocessen – vid formatbytena av socialdemokratiska andratidningar under 1970-talet – kopierades ofta kvällspressens stil (t.ex. av Östra Småland) men den förebilden övergavs efterhand. Den passade inte på lokala marknader. Med formatbytena följde i allmänhet en kompaktare journalistik, vissa besparingar och inte sällan en upplageframgång.

2.5. Utländska koncerner i stället för LO och SAF

Före 1990 medverkade utländskt kapital nästan inte alls i utgivningen av svensk dagspress. Under 1990-talet blev bilden en annan. Det varnades ofta i pressdebatten för Berlusconi, Springer, Maxwell, Murdoch m.fl. men just dessa stora aktörer hördes inte ens av. I stället kom det en norsk invasion.

Schibstedkoncernen, då med av de norska statsmakterna begränsade möjligheter att expandera i Norge (en sedermera uppluckrad bestämmelse), förvärvade 49,9 procent av Aftonbladet 1996 och tog över driften av tidningen från Landsorganisationen mot en garanterad årlig utdelning. Ägarskiftet säkrade ledarskiftet inom kvällspressen. Två år senare tog Schibsted över Svenska Dagbladet, efter att ha försäkrat sig hos regeringen om att presstödet till tidningen inte skulle påverkas. En ägarkris hade blivit akut på SvD 1993 genom att ett stödgarantiavtal med näringslivet efter tjugo år upphört och att SAF 1994 dragit in sin förlustgaranti. Under ett par år fick Wallenberg träda in som garant för utgivningen av SvD. 1996 förvärvade det norska industrikonglomeratet Orkla (Kinneviks norska motsvarighet) 49,9 procent av Norrländska Socialdemokraten, en av de få vanligtvis lönsamma socialdemokratiska tidningarna.

2.6. A-pressens avreglering, C-pressens centralisering

Socialdemokraterna/LO och centern gjorde upp om införandet av ett partistöd i opinionsbildande syfte 1966 och ett presstöd med samma syfte 1971. Partistödet infördes i avvaktan på presstödet men togs inte bort när det senare var på plats. De två partierna har i huvudsak använt detta omfattande stöd – parti- och presstödet

  • till tidningsutgivning. Det socialdemokratiska partiet förvärvade majoriteten i A-pressen och satsade därmed sina resurser på att hålla liv i andratidningar med starkt begränsade utvecklingsmöjligheter. Centerpartiet började förvärva välmående och utvecklingsbara förstatidningar och byggde en av landets mest lönsamma tidningskedjor. Den svaga delen av centerpressen, de regionala endagstidningarna, som var ett viktigt element i presstödsbygget, fick bilda ett nätverk för sig. När a-pressen gjorde sin stora konkurs 1992 var centerpartiets tidningskedja färdigbyggd så när som på Hudiksvalls Tidning som förvärvades 1994. Efter a-pressens

konkurs decentraliserades ägandet inom tidningsgruppen. Lokala ägare tog över.

Trots samarbetet mellan socialdemokraterna och centern i presspolitiken lyckades partierna inte få tidningarna i Östersund, den ena Länstidningen (s) och den andra Östersunds-Posten (c), att samarbeta. En annan möjlighet till (en mera betydelsefull) samverkan utnyttjade de båda partierna i Malmö. I mitten av 1960-talet hade Arbetet och Skånska Dagbladet tillsammans en högre hushållstäckning i Malmö än Sydsvenska Dagbladet. En långtgående samverkan dem emellan, vilket på allvar diskuterades, skulle ha gjort SDS till en andratidning med lika osäker framtid som alla andra andratidningar. Produktionsbidraget som infördes 1971 ledde till att samarbetsplanerna mellan Arbetet och Skånska Dagbladet sköts på framtiden. Frågan ansågs inte längre akut. När det i mitten av 1970-talet blev tal igen om ett långtgående samarbete hade fönstret stängts. Det var för sent. Man kan säga att SDS räddades av att presstödet konserverade presstrukturen i Malmö.

Arbetet fick under 1980-talet oväntat stora intäkter

  • höjt produktionsbidrag, ökade bidrag från LO och ovanpå det en stark annonskonjunktur – och lät kostnaderna stiga i samma takt. Tidningen drabbades därför, när konjunkturen vände omkring 1990, av en kostnadskris och gick i konkurs 1992. De lokala intressenter som tagit över efter den stora a-presskonkursen hade inga resurser till att utveckla och förnya tidningen och fick ingen hjälp från centralt håll.

Den enda lösning som återstod för de flesta av a-presstidningarna utöver nedläggning var samarbete med förstatidningar. På många orter kom det till stånd – utom i just Östersund.

2.7. Färre titlar men högre periodicitet

Sedan 1989 har antalet flerdagarstidningar (4

  • nr/v) minskat med sex. Flera flerdagarstidningar har som antytts höjt sin periodicitet. De nedlagda är Smålands Folkblad (blev endagstidning 1993), Bergslagsposten Dala (blev Nya Ludvika Tidning 1993). Östgöten (upphörde som edition 1994), Finanstidningen (nedlagd efter en konflikt med ägaren 2001), Arbetet med editionen Ny Tid (konkurs 2000). Dagens Industri blev sexdagarstidning 1990, Länstidningen i Södertälje 1995, Herencos lokaltidningar i Västergötland 1997, Hälsinge-Kuriren 2000 och Ljusdals-Posten 2002. I den inten-

siva konkurrensen mellan tidningarna i Gävle höjde Gefle Dagblad insatsen genom att bli sjudagarstidning 1997 och tvingade Arbetarbladet att göra detsamma. Därefter har följt som sjudagarstidningar: Nerikes Allehanda (2001) och Upsala Nya Tidning (2005). Flera utreder frågan, bland andra Södermanlands Nyheter. Den mest näraliggande konsekvensen av ökad sjudagarsutgivning i landsorten är att en lucka stängs för riksspridningen av morgontidningarna från Stockholm. På samma sätt har TTELA stängt sin lokala marknad för Göteborgs-Posten, som tidigare betraktade Vänersborg och Trollhättan som delar av sin hemmamarknad, åtminstone de dagar de lokala tidningarna inte kom ut.

Dessa sju trender återkommer i den fortsatta redovisningen som omfattar avsnitt om dagspressens ekonomi, upplageutvecklingen, strukturförändringarna och presstödets inverkan på struktur och ekonomi. Översikten avslutas med en sammanfattning.

3 Konjunkturstyrd lönsamhet

I presstödsnämndens årliga sammanställning av dagspressens ekonomi kommer det med rapporten om ett par månader för 2004 finnas en obruten serie data på 29 år, 1976

  • I figur 1 återges serien över nettomarginalen ur rapporten för 2003.

Sammanställningen avser tidningar som utkommer med minst två nummer per vecka och bara sådana företag som inte erhåller allmänt driftsstöd. På så sätt får man ett mått på vad tidningsmarknaderna – upplaga och annonser – kräver i insatser av tidningarna och på vad marknaderna är beredda att ge tillbaka till dem.

Figur 1 Dagstidningsföretagens nettomarginal 1976

Vid slutet av 1970-talet hade den svenska dagspressen blygsamma resultat, trots en särställning på mediemarknaden. Konjunkturerna växlade hastigt. Procenttalet för nettomarginalen rörde sig runt tre procent. Ett bottenrekord kan registreras för 1981 (1,4 %). BNPökningen det året stannade på 0,9 procent.

Under 1980-talet förbättrades ekonomin snabbt. Konjunkturen vände uppåt med 1984 och 1987 som två toppår och blev till den mest massiva högkonjunkturen i modern tid. Ett synbart mått på styrkan på konjunkturen var att de stora dagstidningarna innehöll platsannonser i helsidesformat. Till det kom att dagstidningarna från och med mitten av 1980-talet började marknadsprissätta sina abonnemang. Prishöjningarna som i början av 1980-talet följde konsumentprisindex, ökade från och med 1987 mycket snabbare än den allmänna prisnivån i samhället. Tidigare så kallade lågpristidningar blev högpristidningar. Toppnivån för nettomarginalen blev 9,1 procent (1987) och en mellannivå på väg dit cirka sex procent. Det är motiverat att tala om denna resultatförbättring som ett

2,3

3,3

1,4

5,4

6,6

6,4

6,3

6,4

4,7

2,2

5,3

6,4

4,3

2,3

6,2

6,8

8,1

7,6

7,4

9

9,1

7,6

5,2

3,5

3,8

7,1

3,4

7,2

0 2 4 6 8 0 2

1976 1978 1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992 1994 1996 1998 2000 2002

P ro c ent

resultat av en ökad professionalisering av den ekonomiska delen av tidningsutgivningen.

På grund av att kostnadsnivån tillåtits stiga under slutet av 1980talet, föll nettomarginalen i början av 1990-talet åter till mellannivån cirka sex procent, men vände snabbt uppåt igen. En ny topp, fast något lägre, nåddes 1992 trots ett sämre konjunkturläge i början av 1990-talet (minustal för BNP 1991-1993) än i slutet av 1980-talet. Nu hade dagstidningarna fått ett bättre grepp om kostnaderna. Efter 1992 föll lönsamhetskurvan brant till en bottennotering 1996 men den vände uppåt redan ett år senare. Bakom omsvängningen låg en kostnadssänkning och en konjunkturförbättring. Under 1998 fortsatte uppgången, nu med hjälp av en ökning av annonsintäkterna. En andra topp under 1990-talet nåddes 1999, fast den låg ytterligare något lägre. Förbättringen berodde mer än vanligt på intäkter av engångsnatur. Konjunkturuppgången 1998

  • fick mindre effekt än väntat på tidningsföretagens ekonomiska resultat. Man började tala om att dagspressen nog aldrig skulle komma tillbaka till 1980-talets nivåer och pekade på en ökad konkurrens från andra, främst nya medier. Resultatmässigt hamnade 2000 på medianvärdet för perioden.

Som framgår av figur 1 är tendensen sedan 1987 nedåtgående. Skillnaderna mellan bottnar och toppar blir allt större. Båda tendenserna är oroande för branschen. Under den överraskande konjunkturnedgången 2001 hann företagen inte med att ställa om för sämre tider. Det var för sent att ytterligare höja abonnemangspriset och annonspriset vågade man inte röra av konkurrensskäl. Det som återstod var att snabba på rationaliseringsarbetet. Intresset för samarbete med konkurrerande tidningar och granntidningar ökade. Nettomarginalen halverades i två steg, 2001 och 2002, men vände åter snabbt uppåt. Ökade annonsintäkter var en viktig orsak. En ökad konkurrens inom detaljhandeln genom en etablering av utlandsägda lågprisföretag resulterade i formliga annonskrig på lokal nivå. Annonsering av detta slag fortsatte att öka under 2004 men också andra delmarknader förbättrades, även de konjunkturkänsliga platsannonserna kom tillbaka.

Vid en rättvis bedömning av dagspressens ekonomiska utveckling bör BNP-utvecklingen beaktas (figur 2), eftersom den påverkar annonseringen, dagspressens största intäktskälla. BNP-tillväxt med minst 1,5 procent per år ger ett gynnsamt utslag för dagspressen. I detta perspektiv infaller dagspressens mest lönsamma år i slutet av 1980-talet med kraftig BNP-tillväxt, men de mest framgångsrika i början av 1990-talet med svag BNP-tillväxt. Det är genom att det finns detta tydliga samband mellan BNP-tillväxt och annonsering som tidningsföreträdare vågar uttala sig så positivt om 2005.

Figur 2 BNP, årlig förändring 1976-2004

Nettomarginalens medianvärde för 28-årsperioden är 6,2 procent. Tidningarna i landsorten är som regel mera lönsamma än tidningarna i storstäderna. Enda undantaget är Dagens Industri, vilken som regel varje år hör till branschens tio mest lönsamma tidningar. Medianvärdet för de tio mest lönsamma tidningarna brukar ligga nästan tre gånger över den allmänna nivån. I medievärlden i stort finns det nästan inget så lönsamt som ett välskött landsortstidningsföretag.

- 3 - 2 - 1

0 1 2 3 4 5 6 7 8

19 76 1 980 1 98 4 1 98 8 19 92 19 96 2 000 2 00 4

Pr oc en t

När det gäller tidningar med driftsstöd kan svängningarna från det ena året till det andra vara stora. Plötsligt står tidningarna med för höga kostnader och förlusterna stiger. En andratidning som Dala-Demokraten brukar dock redovisa överskott efter driftsstöd. Medianvärdet för nettomarginal för tidningen för perioden 1976

  • är cirka 2,5 procent (efter driftsbidrag). Det är svårare än man kan tro att få ekonomin att gå ihop för endagstidningar. Det är inte lätt att skaffa 2 000 abonnenter. Många lågfrekventa dagstidningar med allmänt driftsstöd, varav de flesta endagstidningar, drivs med begränsade underskott och får alltså mer eller mindre regelbundet ägartillskott. Merparten av tidningarna i gruppen brukar redovisa överskott efter driftsstöd. Några av dem tillåts redovisa betydande underskott från år till år. Det är Arbetaren med bidrag från SAC och Kristdemokraten med stöd från Kristdemokraterna.

De årliga sammanställningarna från presstödsnämnden bjuder därför sällan på några överraskningar, förutom de återkommande dalarna och höjderna. Skillnaderna mellan första- och andratidningar är som regel stora och betingade av strukturförhållandena.

4 Fallande upplagor

Räknat i förhållande till befolkningen har dagspressens (4

  • nr/v) upplaga minskat med 24 procent, eller med 1,6 procent per år. Om vi nöjer oss med upplagetalen blir tillbakagången 15 procent eller en procent per år. I absoluta tal är bortfallet 751 000 exemplar. Den traditionella tidningsutgivningen håller alltså inte jämna steg med befolkningsutvecklingen.

I tabell 3 finns en sammanställning av upplagetalsförändringarna per tidningskategori.

Tabell 3 Upplageförändringar 1989

Kategori

1 000 ex

Procent

Flerdagarstidningar. Landsortspress -149 -7

  • Förstatidningar

-32

-2

  • Andratidningar

-117

-40

Storstadsmorgonpress -214 -18

  • Förstatidningar

-62

-8

  • Andratidningar

-152

-40

Kvällspress -392 -33 Särskilda nyhetstidn +49 +56 Totalt 4

7 nr/v

-705

-15

Fådagarstidningar: 3 nr/v +16 +12 2 nr/v -4 -10 1 nr/v -58 -22 Totalt 1

3 nr/v

-46

-11

Hela dagspressen

-751

-15

Av tabellen framgår att gruppen andratidningar tappat 40 procent av sin upplaga sedan 1989. Det gäller landsortspressen och storstadspressen lika. För förstatidningarna ser det bättre ut. Nedgången stannade på ett minus på två procent i landsorten och ett på åtta procent i Stockholm, Göteborg och Malmö. Landsortspressen har därmed i mindre grad än storstadsmorgonpressen drabbats av upplagenedgången. Kvällspressens upplaga har minskat med 33 procent och endagstidningarnas med 22 procent. Upplageökning kan noteras dels för de s.k. särskilda nyhetstidningarna, vilket helt beror på Dagens Industris framgång, dels för gruppen tredagarstidningar. Det senare beror främst på att gruppen tillförts upplaga genom att Sala Allehanda minskat sin periodicitet från sex till tre nummer per vecka och att Världen idag höjt sin utgivningsfrekvens från ett till tre nummer per vecka. I någon mån beror det också på att Nya Lidköpings-Tidningen fortsatt att öka sin upplaga, vilket tidningen för övrigt gjort kontinuerligt sedan upplagemät-

ningarna började 1941. Fådagarstidningarnas andel av dagspressen har upplagemässigt något stärkts sedan 1989.

Det går att hämta mer kunskap ur statistiken genom att granska de olika undergrupperna i detalj. Kvällspressens upplagebekymmer har redan nämnts och också att det är Expressen som är den skyldige. Det framgår tydligt av tabell 2. Tidningens förlust på 345 000 exemplar placerar bortfallet som Sveriges ”tredje största tidning”, om man nu kan uttrycka det så.

Tabell 4 Upplageförändring, storstadspressen 1989

  • (1 000 ex)

Kategori/tidning 1989 2004 2004

1989

Exemplar Procent

Lösnummertabloiderna: Aftonbladet

397 444 +47 11,2

Expressen

571 227 -345 -60,4

GT

106 57 -49 -46,2

Kvällsposten

104 58 -46 -44,2

Summa 1 178 786 -392 -33,3

Storstadsmorgonpress: Förstatidningar: Dagens Nyheter 415 363 -52 -12,5 Göteborgs-Posten 277 246 -31 -11,2 Sydsvenska Dagbladet 115 136 +21 18,3 Summa 807 745 -62 -7,7

Andratidningar: Svenska Dagbladet 227 179 -48 -21,6 Arbetet Skåne 88

  • -88

-100,0

Skånska Dagbladet

31 42 +11 35,5

Arbetet Väst

27

  • -27

-200,0

Summa 373 221 -152 -40,4

Särskilda nyhetstidningar: Dagen

22 20 -2 -9,1

Dagens Industri

66 117 +51 77,3

Finanstidningen

0 0 0 -100,0

Man kan fundera över vad Herbert Tingsten, känd för fyrkantiga uttalanden om branschens framgångsfaktorer, skulle ha sagt om detta: ”Liberaler kan inte ge ut kvällstidningar men det kan tydligen socialdemokrater.” Av tabellen framgår också de positiva konsekvenserna av nedläggningen av Arbetet för konkurrenterna Sydsvenska Dagbladet och Skånska Dagbladet. Malmö tycks inte ha blivit något undantag från huvudregeln: högst 40 procent av en nedlagd tidnings upplaga tas över av de kvarvarande. En stor andel läsare försvinner med sin tidning som de kanske höll för att de starkt ogillade de andra tidningarna på orten. Det är en stor prövning att förlora sitt liv- och husorgan och inget lätt steg att byta till någon av de tidningar man tidigare valt bort.

Aftonbladet räddar sin egen upplaga men det räcker inte för att rädda kvällspressens. Dagens Industri överträffar det mesta. Man får gå tillbaka till Expressens utveckling under 1950- och 1960-talet och Göteborgs-Postens efter Harry Hjörnes övertagande 1926 för att hitta något liknande.

Landsortspressens nedgång varierar också från tidning till tidning. För att illustrera detta har jag valt att redovisa uppgifter för landsortens 15 största i tabell 5. Om genomsnittet för dagspressen (-15 %) får utgöra en start för granskningen, hittar vi två tidningar med större upplageförluster, Borås Tidning med 17,6 procent och Nya Wermlands-Tidningen med så mycket som 29,2 procent.

Förlusten för NWT har inte, som man kanske skulle kunna tro, fångats upp av koncernens lokaltidningar i Värmland. De går nämligen också tillbaka, om än inte lika mycket. Inte heller har tidningens B-upplaga (3 nr/v) blivit en ersättare för A-upplagan. Den har heller aldrig marknadsförts som en ersättare utan som ett komplement tidningslösa dagar på de orter där koncernens tredagarstidningar ges ut. En tredjedel av upplagan är helt enkelt borta. Tidningens ekonomi har däremot inte försämrats. Tidningskoncernen låg 2003 med en nettomarginal på 17 procent på sjätte plats i dagspressens lönsamhetstabell. I årsredovisningen för 2004 talas om rekordresultat, men riktigt så bra gick det inte. Hur som helst, nettomarginalen hamnar någonstans mellan 17 och 18 procent. (Rekordet för NWT sattes 1994 med 35 procent.)

Tabell 5 Upplageförändringar 1989

  • Landsortens 15 största dagstid-

ningar (1 000 ex)

Tidning

1989

2004 2004

1989

Procent

Jönköpings-Posten 42,6 41,7* -2,1

Norrköpings Tidningar 51,9 48,9 -5,8 Upsala Nya Tidning 65,2 60,9 -6,6 Helsingborgs Dagblad 48,5 86,8 -7,3 Nordvästra Skånes Tidningar 45,1

Östgöta Correspondenten 67,6 62,1* -8,1 Västerbottens-Kuriren 44,4 40,2 -9,4 Nerikes Allehanda 69,6 61,3 -10,5

Smålandsposten 45,6 40,2 -11,8 Norrländska Socialdemokraten 46,1 40,5 -12,1

Sundsvalls Tidning 40,8 35,7 -12,5 Vestmanlands Läns Tidning 54,4 47,2 -13,2 Barometern 51,3 44,0 -14,2

Borås Tidning 59,6 49,1 -17,6 Nya Wermlands-Tidningen 71,0 50,3 -29,2

Summa 803,7 727,2 -11,8

*En andratidning har lagts ned sedan 1989.

En del av förklaringen till upplagenedgången för NWT är historisk. Tidningen betraktade sig länge och långt in i modern tid som en stiftstidning – en av biskoparna i Karlstad var en gång en tung medarbetare i tidningen. Karlstads stift omfattar som bekant Värmland, Dalsland och delar av Närke. NWT spreds därmed utanför länet. Därnäst var tidningen en länstidning och sist men inte minst en tidning för Karlstadsregionen och staden Karlstad. Det är främst upplagan utanför Karlstad, den s.k.överspridda upplagan, som minskat. Man kan nog utgå ifrån att läsarnas lojalitet med morgontidningen avtar med avståndet till tidningens utgivningsort. Konkurrenten Värmlands Folkblad, med flera starka fästen i bruksorterna utanför Karlstad, har tvärtom ökat sin överspridda upplaga, men konkurrensen från andratidningen är inte förklaringen till nedgången för NWT. Snarare är det befolkningsunderlaget som krymper. Upplageförändringarna för de två Karlstadstidningarna är följande:

Tidning Upplaga (1 000 ex)

2003

1989

1989 2003 Exemplar Procent

VF totalt

24,2

23,1

-1,1

-4,5

VF Karlstad

8,5

6,2

-2,3

-27,1

VF utanför Karlstad

15,7

16,9

+1,2

+7,6

NWT totalt

71,0

50,3

-20,7

-29,2

NWT Karlstad

24,5

20,2

-4,3

-17,6

NWT utanför Karlstad 46,6

30,1

-16,5

-35,4

Den överspridda upplagan är i de flesta avseenden dyrare att producera och distribuera än upplagan på utgivningsorten. För NWT har nedgången betytt minskade kostnader. I detta ligger paradoxen, överspridningens dåliga ekonomi. En gammal tumregel säger att en lokalredaktion kan ge en upplageökning på 1 000 exemplar. Om det håller, är det lika sant att en sådan upplageökning inte räcker för att täcka lokalredaktionens kostnader. Överspridningen ger upplageintäkter men ger sällan ökade annonsintäkter.

En minskad överspridd upplaga är också en viktig förklaring till upplagnedgången för Dagens Nyheter och Göteborgs-Posten. Den illustreras i figur 3 och jämförs med utvecklingen för Dagens Industri som redan från början satsade på att bli rikstidning. DN och GP har till skillnad från NWT mött konkurrens från allt mer ambitiösa och allt mer kompletta lokal- och regiontidningar.

Dagens Nyheters överspridda upplaga var som störst 1975 med 131 300 exemplar. Sedan dess har den överspridda upplagan sjunkit med 33 procent. En återhämtning under de goda åren i slutet av 1980-talet blev inte bestående. För Göteborgs-Posten sjunker den överspridda upplagan stadigt sedan 1968. Fallet uppmäter 62 procent. Lokaltidningarna i tidningens överspridningsområde har också varit synnerligen aktiva och stängt möjlighet efter möjlighet för GP att hålla sig kvar på de lokala marknaderna: ökad utgivningsfrekvens, morgonutgivning, bredare innehåll, bättre format och tryck och högre abonnemangspris. De hushåll som inte längre anser sig ha råd med två tidningar utesluter som regel den överspridda tidningen.

Figur 3 Överspridd upplaga:

DN, DI och GP 1968-2003

4.4. Den oberäkneliga priskänsligheten

Det diskuteras ofta i branschen vilken roll priset spelar för upplagans storlek. Vi vet att dagstidningarna en gång i världen blev massmedier genom låga priser. Vi vet också att dagstidningarna började höja sina priser mer än konsumentprisindex från och med 1987. Vi vet att detta blivit en princip därefter. Omläggningen av prispolitiken hänger tidsmässigt samman med upplagenedgången.

Dagstidningen tillhör det slag av produkter som inte är priskänsliga: känt varumärke (de flesta tidningar är mer än hundra år gamla), tidningen kan inte ersättas (trots alla nya medier), den är en färskvara (gamla nummer intresserar bara mig och andra pressforskare) och det är antingen långt mellan betalningarna av årsabonnemang (som svarar för 60 % av alla) och så märks de inte på grund av automatiska månadsbetalningar. Detta får dock inte tas till intäkt för att priskänsligheten är noll. Mina försiktiga beräkningar tyder på att abonnerade landsortstidningar bör räkna med att förlora någon procent av upplagan vid en höjning av priset med tio procent. För storstadspressen har jag beräknat upplageförlusten till tre procent (morgon- och kvällstidningar lika). Kvällstid-

DN

DI

GP

0 20 40 60 80 100 120 140

1968 1971 1974 1977 1980 1983 1986 1989 1992 1995 1998 2001

1 000 ex

ningarna har länge haft ett väldigt lågt pris (åtta kr) men denna realprissänkning har haft en begränsad inverkan på upplagan. Annat har betytt mer.

Landsortspressen har höjt sina abonnemangspriser med i genomsnitt fem procent per år sedan slutet av 1980-talet. Det innebär att prishöjningen skulle kunna förklara hälften av upplageförlusten på 15 procent sedan 1989. Man kan föreställa sig att prishöjningarna haft särskilt stor inverkan på dubbelköp och därmed påverkat överspridningen av storstadstidningarna. Allmänheten har hållit sig till sina lokal- och regiontidningar. I undersökningar bland prenumeranter som hoppat av är svaret ofta att tidningarna blivit för dyra. Även om vi beaktar att en del respondenter kan tillgripa det svaret för att få tyst på intervjuaren – det är svårt att argumentera emot ett sådant svar – bör vi utgå ifrån att den kontinuerliga prishöjningen sedan slutet av 1980-talet är en av orsakerna till upplagenedgången. Med i dagens läge så många stora koncerner med många tidningar, kunde man hoppas på att någon för någon tidning ville pröva med oförändrade abonnemangspriser (”samma pris – bättre tidning”).

Tidningsutgivarna har officiellt uppfattningen att priskänsligheten är mycket hög. Många av föreningens medlemmar tycks ha den omvända uppfattningen. Priskänsligheten är noll. I en årsredovisning för 2004 har jag funnit en formulering med andemeningen ”upplagan sjönk men som tur var hann vi höja priset”.

Konsekvenserna av upplagenedgången är allvarliga i den meningen att dagspressen försvagas i ställningen som massmedium. I en digitaliserad och fragmenterad medievärld kommer annonsörerna, tvärtemot en ganska vanlig motföreställning, fortfarande att efterfråga kanaler som når massorna. Kanske har priset blivit ett hinder för det för dagspressen.

5 Snabb strukturomvandling

Strukturomvandlingen efter beredskapsårens och efterkrigstidens reglering betecknades som tidningsdöd. Den första strukturvågen avtog i början av 1970-talet. Presstödet bromsade inte bara upp processen utan ledde till en ökning av antalet tidningar. En andra strukturvåg under 1990-talet gjorde det möjligt för andratidningar att överleva i samarbete med förstatidningar. I mitten av 1990-talet

introducerades den dagliga gratistidningen som överraskande snabbt accepterades som dagstidning av allmänheten men också av branschens ledande företrädare. Påståenden om att gratistidningarna odlar läsare åt den traditionella dagspressen påminner om det gamla försvaret för serietidningar.

Antalet dagstidningar (4-7 nr/v) nådde sig högsta nivå i Sverige omkring 1950: 136 år 1949 och 135 år 1950. Det var främst ett resultat av den drivhusmiljö som skapades för dagspressen under 1940-talet, under beredskapsåren och återstoden av 1940-talet. Enkelt uttryckt blev det en överetablering av dagstidningar. Ett tiotal nya dagstidningar etablerades. Av dem överlevde bara Expressen, Dagen och Kvällsposten. Dagen slog ut Svenska Morgonbladet. Kommunistiska Ny Dag startade ett tiotal editioner under 1940-talet. Samtliga lades ned på 1950-talet.

Pappersransonering och andra inskränkningar i konkurrensen hindrade under 1940-talet förstatidningarna från att expandera och innebar större svängrum för andratidningar. Hela branschen gynnades av att dagspressen som kompensation för pappersransonering fick höja sina priser. Genom den upplagestatistik (TS) som infördes 1941 kunde var och en lätt ta reda på hur de olika dagstidningarna förhöll sig upplagemässigt till varandra. Annonsörerna kunde lätt skilja förstatidningar från andratidningar.

I början av 1950-talet var all reglering borta. En ny konkurrenslag 1954 flyttade makten över marknadsföringen från fabrikant- till handelsledet. Prissättningen i detaljhandeln blev fri och en lång rad lågprisföretag etablerades. Från mitten av 1950-talet växte den handelsstyrda lokalannonseringen i dagspress fram på bekostnad av fabrikanternas riksannonsering i veckopress. Förskjutningen av tyngdpunkten i marknadsföring och reklam till lokal dagspress medförde en stark koncentration till den eller de tidningar som hade störst upplaga på varje utgivningsort. Tredje- och fjärdetidningarna, sådana var vanliga, hamnade på undantag. Dessa, politiskt sett främst borgerliga tidningar, drabbades av den så kallade tidningsdöden. Processen påskyndades av att man inom högerpressen av lokala tidningar bildade regionala eller överregionala. Stiftelser som stod de politiska partierna nära försökte förhindra nedläggningar eller i varje fall mildra konsekvenserna av sådana.

Genom fusionerna blev tidningarna upplagemässigt större men oftast lades inte ett enda exemplar till deras upplaga på utgivningsorten. Dramatiken av strukturomvandlingen framgår av figur 4.

Driftsstödet (produktionsbidraget) infördes 1971. Det märks i diagrammet. Antalet tidningar växte från 91 år 1969 till 93 år 1970 och till 94 år 1971. Branschen höll andan. Andratidningar såg i presstödet möjligheter att lättare överleva, medan förstatidningar passiviserades av vad som kunde vänta runt hörnet från statsmakternas sida. Centerpartiet som bäst kunde bedöma riskerna i det senare avseendet började utan bekymmer att bygga sin tidningskedja. Plötsligt ökade antalet flerdagarstidningar men alla klarade sig inte, inte heller alla bland de existerande. Bland annat Göteborgs- Handels- och Sjöfarts-Tidning lades ned. Med nedläggningen av GHT kan man säga att den första strukturvågen är över.

Figur 4 Antal dagstidningar 1941

Merparten av de nya dagstidningarna efter 1971 utgörs av editioner av existerande tidningar. De helt nya tidningarna inskränker sig till affärstabloider, av vilka en överlever. En ny topp i antalet dagstidningar kom i slutet av 1980-talet – 101 år 1986 och 98 år 1989 – vilket bidrar till att göra decenniet till en milstolpe i den moderna

0 5 0 1 0 0 1 5 0

1 9 4 0 1 9 5 0 1 9 6 0 1 9 7 0 1 9 8 0 1 9 9 0 2 0 0 0

A n t a l

dagspressens utveckling. Frikostiga höjningar av presstödet, en allt mäktigare annonskonjunktur och bidrag från närstående intressegrupper ökade intresset för dagstidningsutgivning.

Från cirka 1989, vårt jämförelseår, föll även kurvan över antalet dagstidningar i Sverige. Den föll under nivån som gällde innan presstödet infördes. En uppbromsning skedde i slutet av perioden. Vid ingången till 2005 är dagstidningar 83 till antalet. Det vi ser är konsekvenserna av det ökade samarbetet inom dagspressen. Det har helt annan karaktär än strukturrationaliseringen av högerpressen under 1950-talet, även om högerpressen tog initiativ även i slutet av 1990-talet.

Den pågående strukturomvandlingen inleds genom två affärer. Den första är Bonniers köp 1994 av SDS-koncernen, som leder till svarsåtgärder från landsortspressen. Förutom det som nämnts underlättas Bonniers köp av att ägarfamiljen Wahlgren inte klarade det besvärliga tredje generationsskiftet. Den andra affären är när högern låter Gelfe Dagbladskoncernen ta över Västernorrlands Allehanda. Detta leder snabbt till en sammanslagning 2000 av denna med Nya Norrland (s) till Tidningen Ångermanland. På samma sätt avyttrar Högerns förlagsstiftelse sina intressen i Gotlands Allehanda och Norrbottens-Kuriren. Tidningarna i Visby går samman 1999. Här spelar Norrköpings Tidningar samma roll som Gefle Dagblad. Utspel och svarsåtgärder avlöser varandra. Från och med senaste sekelskiftet rullar processen på:

2000 Norrköpings Tidningar köper Folkbladet i Norrköping 2002 Nerikes Allehanda köper Örebro-Kuriren/Karlskoga-Kuriren 2002 Arbetarbladet och Gelfe Dagblad går samman Eskilstuna-Kuriren tar över Folket Västerbottens-Kuriren tar över Västerbottens Folkblad Gota Media bildas (Sydostpress och Borås Tidning) 2004 Sundsvalls Tidning tar över Dagbladet Norra Västerbotten förenas med Västerbottens-Kuriren (och Västerbottens Folkblad)

Den senaste strukturaffären gäller VLT-koncernen, där ägarfamiljen Pers inte lyckades klara det tredje generationsskiftet. Som bekant har Presskommittén 2004 lagt ut ett uppdrag om närmare studier av denna process utifrån några av fallen. I avvaktan på denna, och de svenska erfarenheterna, återges i en bilaga en krönika jag skrev för Göteborgs-Postens årsredovisning 2004 om fusionen mellan de två tidningarna i Bodö, socialdemokratiska Nordlands Framtid och borgerliga Nordlandsposten.

Ett av de tyngsta motiven för samarbetet i den andra vågen tycks vara ett intresse av att bevara dagspressens styrka på reklammarknaden, dvs. dagspressen ställning som massmedium. Vid nedläggning av tidningar dras 60 procent av den nedlagda tidningens upplaga med i fallet. Riskerna för utgivning av gratistidningar ökar, även om det finns lycksökare som startar även när utsikterna är små. Stockholmsmarknaden kan tas som exempel på en ny konkurrenssituation, eftersom Stockholmsmarknaden i stora drag är känd för de flesta.

När upplagemätningarna började 1941 var Dagens Nyheter och Stockholms-Tidningen nästan lika stora i Stockholm, 33 respektive 30 procent i hushållstäckning. DN var en stockholmstidning medan St.T var en rikstidning. Svenska Dagbladet låg på 13 procent. Den sammanlagda hushållstäckningen gick upp till 76 procent.

När Stockholms-Tidningen efter Kreugers försäljning till LO lades ned 1966 var den tidningen och Svenska Dagbladet lika stora i Stockholm, vardera 15 procent. Vid nedläggningen gick drygt 40 procent över till de kvarvarande: DN fick fem procentenheters ökning och SvD två. Under slutet av 1960-talet fångade DN upp mer av vänstervinden än SvD. DN nådde sin högsta hushållstäckning någonsin i Stockholm 1971 (63 procent). Nu var den sammanlagda hushållstäckningen 79 procent: 63 för DN och 16 för SvD. Det såg ut som på vilken konkurrensort som helst. En stark förstatidning och en svag andratidning.

Dagens Nyheters hushållstäckning i Stockholm ligger över det magiska 50-strecket i nästan 30 år, från 1952 till 1981. Med stöd från näringslivet och staten förbättrar Svenska Dagbladet sin hushållstäckning i Stockholm från 16 procent 1971 till 22 procent omkring 1990.

Figur 5 Hushållstäckning i Stockholm 1941

Den politiska vinden vände och efter den borgerliga valsegern 1976 föll hushållstäckningen för de flesta borgerliga förstatidningar. DN påverkades men inte SvD. Många socialdemokratiska läsare omvärderade efter valutslaget sitt tidningsval. Teoretiskt kan detta med hjälp av engagemangsteorin förklaras med att engagemanget i tidningsvalet ökade. Många vaknade ur sitt rutinmässiga beteende. Starten av Stockholms-Tidningen på nytt påskyndade nedgången för DN trots att nya S-T inte nådde mer än sex procent av hushållen.

Med nedläggningen av nya Stockholms-Tidningen försvinner ytterligare ett antal läsare från marknaden. Antalet tidningslösa hushåll i Stockholm ökar. År 1995 har DN 43 procent i hushållstäckning och SvD 18 procent. Då lanseras gratistidningen Metro för att täcka den lucka som uppstått på marknaden. Såväl DN som SvD tycks initialt ha förlorat på denna lansering. År 2001 täcker de tillsammans bara halva marknaden. Danmark som är världens största gratistidningsnation har ingen dagstidning på någon ort över 30 procent i hushållstäckning. Det finns ett klart samband.

Tills Metro lanserades kunde DN i kraft av sin förstaposition, trots att hushållstäckningen låg under 50 procent, få rik tilldelning av annonser. Annonsörernas medievanor är trögrörliga. 1980-talet

D N

S v D

0 5 0 5

1 9 4 1 1 9 51 1 9 6 1 1 9 7 1 1 9 8 1 1 9 9 1 2 0 0 1

P r o c e n t

S - T

blev ett oerhört expansivt decennium för DN. Toppåret 1988 redovisade DN en nettovinst på nästan 300 miljoner, vilket motsvarade en nettomarginal på 16,1 procent. Efter lanseringen av Metro har DN förlorat sin särställning men producerade likväl 2000 rekordresultatet 28,2 procent i nettomarginal. Denna framgång kan ha försenat motåtgärder från DN på Metro-lanseringen.

2002 kom ett svar från Bonnier på Metro i form av Stockholm City. Den inriktas på den lokala marknaden, just den som DN förlorar mark på. DN förlorar igen, medan SvD ökar något, men tidningens byte 2000 till tabloid får mindre effekter än väntat. Vid ingången till 2005 täcker DN en tredjedel av marknaden och SvD 15

  • procent. Tillsammans i ett annonssamarbete skulle de bättre kunna försvara dagspressen mot andra reklamkanaler men DN vägrar att släppa in SvD i något annonssamarbete.

Svenska Dagbladet har som andratidning i Stockholm viss anledning att vara tacksam för gratistidningarna. Sådana spelar andratidningarna i händerna genom att de kan gratis förse andratidningens läsare med annonser som normalt bara finns i förstatidningen. Dagens Nyheter konkurrerar numera inte med Svenska Dagbladet, inte med Metro, inte med Stockholm City utan med de möjliga kombinationerna SvD+Metro och SvD+Stockholm City. Den pågående utmanarkampanjen i Stockholm från SvD har därför bättre utsikter att bli framgångsrik än tidningens tidigare.

På Bonnierhåll ser man numera gratistidningen som en potentiell insparkare till kvalitetspressen, ännu ett sätt att blanda bort korten. Jag tror i varje fall inte att man på Bonnierhåll inkluderar varianten att gratistidningarna i Stockholm underlättar ett byte från DN till SvD.

Begreppets uppkomst och innebörd

I den översikt som levererades i juni 2005 redovisades den minskande spridningen för den abonnerade dagspressen i Stockholm. De hål som därigenom uppstått på marknaden har fyllts av gratistidningar. Uppmärksamheten i promemorian riktades därvid främst på Metro Stockholm (Stenbeckskoncernen) och Stockholm City (Bonnierkoncernen). Det finns anledning att se närmare på

utgivningsförhållandena i Stockholm, vilket görs här som en komplettering.

En självklar utgångspunkt är därvid de studier som genomförts i samarbete mellan Demokratiinstitutet i Sundsvall och institutionen för journalistik, medier och kommunikation (JMK) vid Stockholms universitet. Nyckelpersonerna i denna forskning är docenten Lars Nord, Sundsvall och Gunnar Nygren, som nyligen disputerade på en avhandling om lokal offentlighet och lokala medier i Stockholm. Titel på skriften var ”Skilda medievärldar”.

Centralt i dessa studier står begreppet ”medieskugga”. Det lanserades på allvar i en skrift med samma namn av Nord och Nygren (2002). Begreppet återkommer i titeln på en skrift om försöket av Sydsvenska Dagbladet 1993

  • att ge ut Tidningen Rosengård:

”Rosengård i medieskugga. Om medier som medel och hinder för integration”. Författare var Lasse Sandström som under ett par år varit redaktör för denna stadsdelstidning.

Begreppet medieskugga har två dimensioner. En geografisk med innebörden att massmedierna främst är tätortsmedier som dåligt belyser glesbygder: lokalredaktioner läggs ner, reguljär bevakning går över i sporadisk, servicegraden i distributionen är lägre (sen utbärning) än på utgivningsorten och så vidare. För annonsörer är glesbygderna av marginellt intresse. Spridningen av medierna och deras bevakning upphör dock inte helt. Statsmakterna har gjort vissa insatser inom distributionen för att göra det lättare att upprätthålla en hög servicegrad.

Den andra dimensionen av medieskugga är social. Storstädernas förorter, i Stockholm 22 kommuner, som är allt annat än glesbefolkade, belyses inte av de medier vars spridningsområden inkluderar dessa förorter. Invånarantalet i förorterna överstiger i många fall det som i landsorten brukar ge underlag för välmående dagstidningar.

I Nord & Nygrens forskning framträder Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet som i första hand medier för centrala Stockholm, i andra hand för riket utom Stockholms förorter. Att satsa på ”Stockholm”, ska nog läsas ”Stockholms innerstad”. Förorternas medier har genom detta blivit lokala gratistidningar varav nästan samtliga ingår i någon gratistidningskedja, såsom Mitt-i-tidningarna. För att spetsa till det talar Nord & Nygren ibland om å ena sidan kvalitetsmedier för eliten och å andra sidan kommersiellt inriktade gratismedier för förortsfolket. I ett demokratiskt perspektiv, som var det som Nord & Nygren anlade, var detta en brist.

Alla blev inte lika väl informerade om sådant som de som väljare hade att ta ställning till. Författarna talade även om ”demokratiskugga”.

Ansvaret för den sociala medieskuggan var inte bara mediernas utan låg också på medborgarna. Nord & Nygren talade dels om innehållsskugga förorsakad av medierna och konsumtionsskugga som skapades av medborgarna. Förorterna bevakas mer sällan och mer ensidigt än innerstaden respektive mediekonsumtionen bland befolkningen i förorterna var mindre än på annat håll eller till och med ingen alls.

Nord & Nygren har lagt sina forskningsresultat till grund för mediepolitiska slutsatser om att presstödet i sin nuvarande form – ett ”andratidningsstöd”

  • spelat ut sin roll. ”Det viktiga är ju inte att bevara gamla tidningar utan att människor får information. Kanske är ett etableringsstöd till medier i Storstockholm en väg att gå?”

Gratistidningarnas roll i Storstockholms medielandskap

De stora tidningarna har på sin höjd en handfull reportrar för bevakningen av Storstockholm. Reportrarna är mobila. Några fasta redaktioner förekommer numera inte. På sin tid betraktades de närmast som förvisningsplatser. Förorterna kan ha centrumbildningar men de går i varandra och utgör därför inga tydliga annonsmarknader.

Nord & Nygren betraktade gratistidningsutgivningen i förorterna som en lindring av det demokratiska problemet. Det var inte för att gratistidningarna var så väldigt bra utan för att det överhuvudtaget fanns och att de bevakade ett område. De fyllde en viktig funktion, de bedrev en hygglig journalistik men deras resurser var för små för att kunna bevaka områdena på ett tillfredsställande sätt.

Det är möjligt att det kom som en överraskning men en rad av Stockholms förortstidningar befanns vara berättigade till produktionsbidrag när detta infördes 1971. Det var abonnerade tidningar som ingick i gruppen Hufvudstadspress, som ägdes av Svenska Dagbladet. Tidningarna hette till exempel Norrort och Västerort. 1972 års pressutredning ändrade reglerna för produktionsbidrag och sänkte täckningstalsgränsen för fådagarstidningar. I början av 1980-talet kvalificerade sig inte någon av dessa tidningar för produktionsbidrag.

I mitten av 1980-talet rationaliserade Dagens Nyheter sin utgivning av förortstidningar. Tidningarna (Runt Stan) totaldistribuerades i tio områden. Dagens Nyheter köpte 1986 upp konkurrenten Hubopress som gav ut Mitt-i-tidningar. Året efter gick Hufvudstadspress i konkurs och Dagens Nyheter var ensam på förortstidningsmarknaden. I slutet av 1980-talet lades Stan Runt ned men Mitt-i-tidningarna fortsatte. Nya konkurrenter startade men Dagens Nyheter köpte också in dessa.

1995 blev ett omskakande år på Stockholmsmarknaden. Metro startades och danska Søndagsavisen planerade också starta gratistidningar i Stockholm. Dagens Nyheter tvingades släppa fram Metro men inledde samarbete med danskarna. Den gemensamma tidningen hette Avisen. Dagens Nyheter sålde sin andel och sedan lades tidningen ner 1999. Danskarna fortsatte med gratistidningarna i förorterna under bolagsnamnet Gratistidningar i Sverige AB (GISAB). Bolaget äger och driver ett 30-tal Mitt-i-tidningar i Storstockholmsregionen.

I sin doktorsavhandling slår Gunnar Nygren fast att förortsborna är helt beroende av de lokala gratistidningarna för sin lokala information. Tidningarna är väldigt viktiga och väldigt behövda. Läsarna litar för sin lokala information mer på de lokala gratistidningarna än på Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Det gäller särskilt LO-medlemmar och utomnordiska invandrare, som har en stark lokal identitet. Gratistidningarna har för den lokala informationen politiker som sina viktigaste källor. Tidningarna innehåller mycket litet av konflikter. De tar den lilla människans perspektiv. De ger sammantaget – till skillnad från Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet – en positiv bild av förorten. Tidningarnas kostnader hålls nere genom att de görs med en långt driven standardisering (efter ”Manualen”). GISAB har expanderat utanför Storstockholm, t.ex. Göteborg.

I ett mindre arbete på Södertörns högskola, en B-uppsats i journalistik, har en grupp studenter jämfört de två stora gratistidningarna i Stockholm (Metro Stockholm och Stockholm City) med utgångspunkt i begreppet medieskugga. Studenterna, Josefin Sköld, Ulrika Sjöblom och Helena Nordh, konstaterade att Stockholm City hade en jämn rapportering från olika områden i Stockholms län. Nyheterna var av blandad karaktär. Från Stockholms innerstad levererade den enbart positiva nyheter. Metro Stockholm hade däremot inte någon nyhet från innerstaden. Studenterna talade när det gällde Metro till och med om ”omvänd medieskugga”. Under

den tid studenterna analyserade gratistidningarnas innehåll var Metros notiser om innerstaden enbart negativa.

De lokala gratistidningarna fyller uppenbart en ortstidningsroll i förorterna. De har hittills hållit sig till ett nummer per vecka. Förmodligen stimulerar inte annonsmarknaden till en högre periodicitet. Om man jämför slutsatserna i skriften från år 2002 med dem i Nygrens avhandling har bilden förbättrats av gratistidningarna i förorterna, innehållsmässigt och i konsumtionshänseende. Medieskuggan har blivit mindre.

6 Presstödets inverkan på utvecklingen

Presstödet har nu funnits i 30

  • år. Vid en bedömning av dess effekter måste man ha klart för sig dels hur presstödet utvecklats nivå- och fördelningsmässigt, dels hur konjunkturerna växlat. Det senare belystes med figur 2 (s. 17). Det är också nödvändigt att sträcka ut tidsperspektivet från 1989 till 1971.

Vid bedömningar över så långa perioder som 30 år bör man vara medveten om att skiften av nyckelpersonal ägt rum på flera av de berörda tidningarna. Bara undantagsvis sitter den företagsledning som hade ansvaret i början av 1970-talet kvar. Detta kan ha haft konsekvenser för företagskulturen, på synen på statligt presstöd, på frågan om samarbete med andra tidningar och så vidare.

Det statliga stödet till andratidningarna infördes i en upplagemässig nedgångssituation för dagspressen (1971: 373 exemplar per 1 000 inv) och blev uppenbart en stimulans för branschen. Upplagan vände genast uppåt. Genom driftsstödet intensifierades konkurrensen mellan andratidningarna och förstatidningarna. Viktigt i detta sammanhang var att många andratidningar genom förmånliga lån från pressens lånefond kunde förnya produktionsapparaten. I samband därmed bytte andratidningarna vanligen från helformat till halvformat, vilket som regel åtföljdes av en redaktionell förnyelse. Förstatidningarna svarade på utspelen men nästan alla drog sig i det längsta för att byta till mindre format.

Det kan synas, utifrån det som här rapporterats om förändringar i antalet flerdagarstidningar, som om presstödet för en tid gjorde det lättare att starta nya tidningar men en närmare granskning av materialet visar att så inte var fallet. Bara två av de flerdagarstidningar som kommit till efter 1974 har överlevt. Den ena av de överlevande är presstödsberättigade Lysekilsposten, som blev flerdagarstidning 1976 och den andra Dagens Industri, som blev flerdagarstidning 1983. Under samma period startades sex flerdagarstidningar, som trots att de erhöll presstöd misslyckades: finskspråkiga Finn Sanomat (1978

  • Stockholms-Tidningen II

(1981

  • Tempus (1983−1986 och därefter åter endagstidning),

Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning II (1984

  • Dagens

Politik (1995

  • och den mest långlivade Finanstidningen

(1989

  • Åtta flerdagarstidningar – nio med GHT I
  • som erhöll produktionsbidrag när detta infördes 1971 har lagts ned eller upphört som flerdagarstidningar, trots återkommande nivåhöjningar av presstödet. Det gäller följande tidningar med angivande av deras nedläggningsår:

Växjöbladet 1976 Karlshamns Allehanda 1976

Västgöta-Demokraten 1986 Kronobergaren 1986

Norrskensflamman 1989 Smålands Folkblad 1991 Skövde Nyheter 1995 Arbetet 2000

Merparten av de tidningar som kommit till sedan mitten av 1970talet har skapats genom editionering, som regel med uttalat syfte att komma åt högre presstöd. I sex av dessa nio fall har editioneringen misslyckats.

6.1 1960- och 1970-talens systemuppbyggnad

Början på den svenska presstödshistorien brukar dateras till den 5 november 1963 då A-pressens ledning rapporterade till den socialdemokratiska partiledningen, att A-pressen beslutat lägga ned Ny Tid i Göteborg och att LO tänkte minska sitt ekonomiska engagemang i arbetarrörelsens tidningsutgivning. LO ansåg att staten borde ta sitt ansvar och krävde att regeringen tillsatte en pressutredning. Två veckor senare var direktiven till Sveriges första pressutredning klara.

De krävdes två pressutredningar innan det var möjligt att finna kompromisser om allt som behövdes för en statlig insats, från tidningsdefinition till form för stödets finansiering. Ändå var det ingen pressutredning som lade fram det slutgiltiga förslaget.

I november 1970 tog LO initiativ till ett nytt krismöte med regeringen om A-pressens ekonomiska läge. Beräkningar som LO tagit fram visade att s-tidningarna under de följande fem åren skulle behöva ett tillskott på 110 miljoner. LO upprepade sitt krav att staten skulle ta sitt ansvar.

Den socialdemokratiska regeringen – nu med egen majoritet i riksdagen – tog genom en snabbutredning i kanslihuset fram ett förslag om ett statligt produktionsbidrag till abonnerade dagstidningar som på sin utgivningsort hade en upplagemässigt större konkurrent. Bidraget skulle finansieras med en skatt på annonser, sedermera utbyggd till en allmän reklamskatt. Riksdagen fick igenom ett krav på en ny pressutredning post festum.

År 1971 utbetalades 36 miljoner kr i produktionsbidrag och året efter tillsattes den av riksdagen begärda, tredje pressutredningen. Beloppet 36 miljoner kr ger intryck av att vara noga beräknat men det motsvarade helt enkelt i fasta priser ett belopp på 25 miljoner kr som den första pressutredningen föreslagit som presstödsnivå år 1965. Nivån hade hunnit att bli inarbetad.

Andratidningarna som skulle kunna få produktionsbidrag delades upp i tidningar med 1 nr/v (endagstidningar) och tidningar med 2

  • nr/v och den senare gruppen i storstads- och landsortstidningar. Senare blev det också två grupper av endagstidningar genom att riksspridda endagstidningar blev en grupp för sig.

Under de trettio år som gått sedan produktionsbidraget infördes har sammanlagt elva miljarder betalats ut till dagspressens andratidningar. Under tjugo av dessa trettio år produktionsbidragsnivån höjts.

De återkommande höjningarna av produktionsbidraget visar, dels att staten med införandet av det selektiva produktionsbidraget för överskådlig tid band sig för att bevara den rådande presstrukturen, dels att staten i förhållande till de krav som kom från andratidningshåll befunnit sig i ett underläge. Som regel har nivåerna i produktionsbidraget nämligen inte diskuterats i pressutredningarna utan fastställts separat i politiska uppgörelser. Finansieringen av produktionsbidraget med en reklamskatt har underlättat höjningar eftersom stödet praktiskt taget alltid varit överfinansierat, i den mån man nu anser att presstöd och reklamskatt hänger ihop.

I tabell 6 redovisas de maximala nivåerna för endagstidningar och flerdagarstidningar i landsort respektive storstad. Två kolumner har lagts till. Den ena återger ett konsumentprisindex, med 1971 som

bas, som ett mått på prisutvecklingen och den andra de årliga förändringarna i BNP som ett mått på annonskonjunkturen.

Under 1971 försämrades den ekonomiska konjunkturen, och därmed annonskonjunkturen, dramatiskt. BNP-tillväxten gjorde en djupdykning från 6,5 procent 1970 till mindre än en procent 1971. A-pressen och Svenska Dagbladet uppvaktade regeringen och krävde en omedelbar höjning av produktionsbidraget. Resultatet blev att produktionsbidraget 1972 mer än fördubblades. Som framgår av tabell 1 steg det från en miljon till 2,5 miljoner för landsortstidningar och från 3,5 till åtta miljoner för storstadstidningar. Endagstidningarna fick inte genast del av tillväxten.

Under 1970-talet höjdes sedan nivåerna för produktionsbidraget för landsortstidningar och storstadstidningar vid tre respektive fyra tillfällen. I fasta priser innebar det nästan en fördubbling av stödet. Enligt BNP-tillväxten slutade 1970-talet med ett bra år. Höjningen till endagstidningarna och storstadspressen år 1979 måste därmed sägas ha kommit till på övertid.

Skiftet från socialdemokratisk till borgerlig regering år 1976 ser man inga spår av i produktionsbidraget. Det ledde emellertid till andra förändringar i statens stöd till dagspressen. Samdistributionsrabatten, som efter total anslutning till systemet var mer generell än selektiv till sin natur, fördubblades, annonsskatten halverades och ett särskilt stöd till morgontidningsflyg från Stockholm till övre Norrland infördes. Nu var det förstatidningarna som kom med krav till staten.

Tabell 6 Nivåförändringar i produktionsbidraget 1971

  • (tkr)

År Endags-

tidning (1)

Landsorts-

tidning

Storstads-

tidning

KPI BNP

%

1970

  • 6,5

1971

200

1 000

3 500

100

0,9

1972

2 500

8 000

106

2,3

1973

  • 113 4,0

1974

300

3 750 13 500

124

3,2

1975

  • 136 2,6

1976

425

5 250 19 500

150

1,1

1977

  • 168 -1,6

1978

600

6 300 23 400

185

1,8

1979 750

  • 25

740 198 3,8

1980

  • 224 1,7

1981 800 (2) 29 600 251 -0,2 1982

  • 34

040 273 1,2

1983

920

7 245 (3) 39 145

298

1,9

1984

  • 322 4,3

1985

1 010

7 970 43 060

346

2,2

1986

9 160

  • 360 2,7

1987

  • 375 3,3

1988

1 110 10 080 47 370

397

2,6

1989

  • 423 2,7

1990

1 540 11 600 49 500

467

1,1

1991

  • 511 -1,1

1992

  • 522 -1,7

1993

  • 547 -1,8

1994

1 494 11 252 48 015

559

4,1

1995

  • 573 3,7

1996

1 688 12 715 54 257

575

1,1

1997

1 938 13 515 58 257

578

2,1

1998

1 888 13 415 57 257

578

3,6

1999

1 688 12 715 54 257

580

4,5

2000

1 764 13 287

56 699

586

3,6

2001

2 035 15 328

65 408

600

1,2

2002

613 2,0

2003

624 1,5

2004

627 3,5

(1) Avser regionala och lokala endagstidningar. (2) Andratidningar med högst 20 procent i täckningsgrad fick högst 7 245 000 kr. (3) Övriga andratidningar krävde och fick högst 7 245 000 kr.

6.2 1980-talets skenande storstadspresstöd

Under 1980-talet fortsatte produktionsbidraget till storstadstidningarna att växa snabbare än inflationen. Det blev höjningar för dem tre år i rad, för övrigt enda gången under presstödshistorien. Stödet 1983 blev nästan fyra gånger större än om det följt inflationen.

Den direkta anledningen var att Stockholms-Tidningen startades på nytt. Etableringen började planeras i början av 1970-talet. Starten underlättades genom en höjning av produktionsbidraget, efter starten stöttades tidningen genom ytterligare en höjning och en tredje höjning gjordes för att förhindra nedläggning. Det blev en dyr affär för staten att lösa Stockholms-Tidningens problem med hjälp av hela presstödssystemet. Att ordna 17 miljoner extra till tidningen, som sammanlagt erhöll 106 miljoner i produktionsbidrag, kostade 55 miljoner extra till de andra storstadstidningarna. Stödnivån för de senare justerades inte ned efter Stockholms-Tidningens nedläggning. Storstadspressen har därmed sedan början av 1980talet varit överkompenserad i förhållande till landsortspressen. Räknat i dagens stödnivåer rör det sig om minst 10 miljoner per storstadstidning.

Höjningarna 1985, 1986 och 1988 för landsortstidningar och storstadstidningar mitt under en intensiv högkonjunktur har nog bara en förklaring. Under dessa år inbringade reklamskatten mer än dubbelt så mycket som presstödet kostade.

6.3 1990-talets budgetsanering

Under lågkonjunkturåren i början av 1990-talet – med den sämsta BNP-tillväxten sedan 1930-talet

  • gjordes inga höjningar. För första gången i presshistorien blev det tre år i rad med oförändrade nivåer. Sviten avslutades med en sänkning av nivåerna, också det för första gången. Sänkningen 1994 sammanföll med en ökande BNPtillväxt. Omorienteringen introducerades och behölls under de borgerliga regeringsåren 1991

En sanering av statsfinanserna under senare delen av 1990-talet krävde dock nya sänkningar, för första gången av en socialdemokratisk regering. Det kom dock en återställare 1997 samtidigt som konjunkturen vände uppåt och en fortsatt positiv ekonomisk utveckling var i sikte.

Efter Arbetets nedläggning 2000 friställdes tidningens stöd, 85 miljoner kronor, men det fick behållas inom stödsystemet. Femton miljoner vardera gick till distributionsstöd (lördagsutdelningen) och utvecklingsbidrag (elektroniska tidningar) och resten till höjda driftsstöd. Följden blev bland annat att Skånska Dagbladet, vars upplaga ökade efter Arbetets nedläggning, 2002 erhöll 65,4 miljoner i driftsstöd.

6.5. Återhållen priskonkurrens

Generellt sett föredrar andratidningar prishöjningar på abonnemang framför prishöjningar på annonser. Deras läsare är som regel mera trogna än deras annonsörer. Första- och andratidningar följs normalt åt i prishöjningarna. Presstödet kan inte sägas ha dämpat andratidningarnas intresse för abonnemangsprishöjningar. Samtidigt kan andratidningar normalt inte ta ut högre abonnemangspriser än förstatidningar. De senare är prisledare.

Andratidningarna har som regel följt med i prisutvecklingen. Det gäller även efter det att beräkningsgrunden för driftsstöd 1990 ändrades från pappersförbrukning till upplaga, vilket kunde fresta andratidningar till att ligga under sina konkurrenter i abonnemangspris.

När det gäller annonspriser är andratidningar generellt sett intresserade av priskonkurrens, eftersom deras underläge främst uttrycker sig i färre annonser än förstatidningarna.

Bedömningar av presstödets inverkan på annonsprisutvecklingen påverkas av teoretisk utgångspunkt. Om man, som är vanligt bland förstatidningar, utgår ifrån att andratidningar ska ta samma pris per millimeter som förstatidningar, får man ett resultat: andratidningarnas priser är för låga. Om man, med ett annonsörsperspektiv, anser att andratidningar ska hålla priser som relativt sett svarar mot

deras upplaga och hushållstäckning, får man ett annat resultat: andratidningarnas priser är för höga. Det som talar för att andratidningarnas priser är för höga snarare än för låga är att deras andel av annonsmarknaden motsvarar ungefär deras andel av upplagemarknaden. I det perspektivet kan man inte påstå att andratidningarna generellt sett missgynnas på annonsmarknaden.

I den mån regelverket i eller tillämpningen av presstödsförordningen berört prisfrågor har syftet varit att främja återhållsamhet i priskonkurrensen på upplage- och annonsmarknaderna.

6.6. Kostnadsdrivande på andratidningarna

Det ligger i det selektiva presstödets natur att det tidningsekonomiskt sett är kostnadsdrivande. Stödet förhindrar stordrift på områden där det skulle vara möjligt utan att den redaktionella konkurrens som presstödet värnar om skulle försvagas. Frågan är om det är kostnadsdrivande därutöver, och om det i så fall främst gäller andratidningarnas kostnader eller hela branschens.

Presstödet medverkar till att hålla antalet anställda inom dagspressen på en hög nivå men just detta har aldrig varit ett argument i den allmänna presstödsdebatten i Sverige. I Norge däremot har antalet arbetstillfällen blivit ett argument – främst från fackligt håll – för bibehållande av ett selektivt presstöd

Analyser av kostnadsutvecklingen kopplade till presstödet försvåras av att dagstidningarna i gemen – förstatidningarna är inga undantag - har en stor benägenhet att släppa iväg sina kostnader i högkonjunkturer. Företagsledningar har svårt i goda tider att stå emot krav från organisationen.

Även om man tar hänsyn till detta, finns det psykologiska dimensioner som man inte får se bort ifrån. Jag ska ta ett exempel. Det är lätt att förstå att man på Sydsvenskan, under några problemår i slutet av 1970-talet, tyckte att det var extra motigt, när man såg att närmaste konkurrenten Arbetet erhöll ett växande produktionsbidrag från staten, därtill extra stöd från ägaren LO och att tidningen därigenom inte behövde sänka sin kostnadsnivå. Den viktigaste orsaken till Sydsvenskans ekonomiska problem liksom många andra förstatidningars var inte presstödet till andratidningarna utan den allmänna kostnadsutvecklingen och den försvagade annonskonjunkturen under 1970-talet. Med hjälp av ett tillfälligt produktionsbidrag, helt i enlighet med presstödsförord-

ningen, tog sig Sydsvenskan ur sin ekonomiska kris. Det viktiga för tidningen var att dess förstatidningsposition aldrig var hotad.

6.7. Litet tillskott på branschnivå stort på företagsnivå

För andratidningarna utgör det selektiva presstödet ett betydande tillskott till intäkterna. Det har dessutom visat sig vara en stabilare intäktskälla än andra. På grund av att stödet är stort, jämfört med statligt stöd till andra branscher, har det lockat till spekulation, trots att det från början slogs fast att regelsystemet skulle utformas för att förhindra sådan. Spekulationer har straffat sig. Andratidningar som lyckats få extra tilldelning har som regel misslyckats och skadat sina tidningar, till och med påskyndat deras nedläggning.

I utredningsförslaget från 1965 om presstöd via partierna motsvarade bidraget cirka tre procent av dagspressens intäkter. Ungefär lika stort var relativt sett presstödet (produktionsbidrag och samdistributionsrabatt) när det infördes i början av 1970-talet. Med utgångspunkt i detta mått kan man konstatera att det totala presstödet (produktionsbidrag, etablerings-, utvecklings- och samverkansbidrag samt samdistributionsrabatt) i slutet av 1970-talet och början 1980-talet motsvarade cirka sex procent av dagspressens intäkter. I början av 1990-talet hade relationstalet sjunkit till 3,5 procent. Därefter har presstödet i förhållande till dagspressens intäkter fortsatt att minska till 2,3 procent 2004.

På tidningsnivå är motsvarande procenttal givetvis högre. Här finns hela skalan som följande exempel från 2003 visar (driftsstödet i relation till tidningsrörelsens intäkter):

  • Svenska Dagbladet 8 %
  • Värmlands Folkblad 20 %
  • Skånska Dagbladet 35 %
  • Folket 36 %
  • Dagbladet Nya Samhället 41 %

Det slutliga utfallet för andratidningarna – resultatet efter finansnetto och statsbidrag

  • har varierat. Det kan visas med Dala-

Demokraten som exempel. För tidningen har stödet inneburit

att den under 20 av 28 redovisningar av dagspressens ekonomi (1976

  • kunnat redovisa överskott.

6.8. Misslyckade editioner

Som nämnts har svenska dagstidningar sedan slutet av 1970-talet etablerat redaktionellt sett fullständiga editioner. I samtliga fall utom ett har editionen erhållit statligt stöd. Det rör sig om följande tidningar, editioner och perioder, varvid förstatidningar markerats med asterisk:

Modertidning Flerdagarsedition Period

Arbetet Arbetet Väst/Ny Tid 1977

*Bergslagsposten Bergslagsposten Dala 1980

Östra Småland Nyheterna 1980

Lysekilsposten Stenungsunds-Posten 1981

Folkbladet Östgöten 1981

Folket Folket Syd 1982

*Kristianstadsbladet Mellersta Skåne 1986

Örebro-Kuriren Karlskoga-Kuriren 1992

Dala-Demokraten D-D Borlänge 1998

Editioneringsvågen började i Malmö. Arbetet gjorde Arbetet Väst till en presstödsberättigad edition 1977. Arbetet Västs konkurrent blev Göteborgs-Posten. Såväl Arbetet som Arbetet Väst/Ny Tid lades ned 2000.

Under 1980-talet kom ytterligare en editionering inom Apressen. Den gjordes av Östra Småland i Kalmar och avsåg en uppdelning av tidningen i en sydupplaga, Östra Småland i Kalmar och en nordupplaga, Nyheterna i Oskarshamn, i båda fallen med Barometern som konkurrent. Östra Smålands editionering är den enda som blivit framgångsrik. Det anses bero på att det rör sig om en återgång till gamla förhållanden på väl avgränsade marknader, på att uppdelningen åtföljdes av rejäla satsningar på journalistik och marknadsföring och på att konkurrenten Barometern sprids på samma sätt i samma område (som Barometern med Oskarshamns-Tidningen).

I mitten av 1960-talet fusionerades de två socialdemokratiska tidningarna i Östergötland, Östergötlands Folkblad i Norrköping och Östgöten i Linköping. Precis som högerns försök att under 1950-talet skapa överregionala dagstidningar blev A-pressfusionen i Östergötland en helt misslyckad sammanslagning. Med hjälp av presstödet löstes fusionen upp 1981 och de gamla tidningarna kom tillbaka, Folkbladet i Norrköping och Östgöten i Linköping i konkurrens med Norrköpings Tidningar respektive Östgöta Correspondenten. Det blev ett nytt misslyckande. Östgöten lades ned 1996 och några år senare togs Folkbladet över av Norrköpings Tidningar.

Folket i Eskilstuna med spridning i större delen av Södermanland tilläts i mitten av 1960-talet bli en överregional tidning genom att ta över Västmanlands Folkblad i Västerås. Den sammanslagna tidningen utropades till en ”mellansvensk storstadstidning”. Även denna fusion misslyckades: läsarna i Västmanland var inte intresserade av nyheter från Södermanland och omvänt. Samarbetet avbröts 1970. Införandet av produktionsbidrag, byte av press, ändring till tabloidformat och redaktionella satsningar fick upplagan att växa. För att få resurser till en fortsatt expansion delades Folket 1982 i dels Folket Nord med Eskilstuna som utgivningsort och Eskilstuna-Kuriren som konkurrent, dels Folket Syd med Nyköping som utgivningsort och Södermanlands Nyheter som konkurrent. Det var inte alls i läsarnas smak. I början av 1989 återgick tidningarna starkt försvagade till den gamla ordningen och blev Folket i Eskilstuna – med spridning i stora delar av Södermanland. Missnöjet bland de kvarvarande läsarna växte. Upplageutvecklingen 1971-2004 för tidningen såg med femårsintervall ut på följande sätt (1 000 ex):

1971 1976 1981 1986 1991 1996 2001 2004

Folket 21,4 24,2 25,1

  • 15,5 10,3 8,3 7,5

Folket Nord

13,0

Folket Syd

8,4

Totalt 21,4 24,2 25,1 21,4 15,5 10,3 8,3 7,5

Trots de begränsade framgångarna under 1980-talet fortsatte den socialdemokratiska pressen att praktisera systemet med editionering under 1990-talet. Karlskoga-Kuriren som startades 1941 som en edition till Örebro-Kuriren gjordes 1992 till en presstöds-

berättigad dagstidning, Ö-K med Nerikes Allehanda som konkurrent och K-K med Karlskoga-Tidning som konkurrent. När Örebro-Kuriren 1996 gick i konkurs blev tidningen en presstödsberättigad edition till Karlskoga-Kuriren. Hösten 2002 förvärvade Nerikes Allehanda båda editionerna.

Konkurrensen mellan Falu-Kuriren och Dala-Demokraten trappades upp i slutet av 1990-talet när Falu-Kuriren relanserade Borlänge Tidning som självständig, presstödsberättigad tidning. Dala-Demokraten svarade på utspelet genom att starta en likaledes presstödsberättigad edition, D-D Borlänge. Ingen av konkurrenterna vann något på detta. För Dala-Demokraten som hade mest att förlora blev upplageförlusterna betydande innan Dala-Demokraten åter blev en tidning. Tidningen fick sammanlagt under tre år ett ökat presstöd med 18,6 miljoner men upplagan föll med 1 500 exemplar samtidigt som huvudkonkurrenten Falu-Kurirens upplaga i stort sett förblev oförändrad.

Tre editioneringar, varav två blivit presstödsberättigade, har gjorts av förstatidningar. Nerikes Allehanda avstyckade 1980 från koncerntidningen Bergslagsposten i Lindesberg dess upplaga i Ludvika. Editionen kallades Bergslagsposten Dala och konkurrerade med Ludvika Tidning. Tidningen slogs 1993 samman med konkurrenten Ludvika Tidning. Ägarskapet delades mellan Nerikes Allehanda och Falu-Kuriren för att så småningom helt gå över på den senare.

Den andra förstatidningsoperationen kom i Bohuslän. Efter det att tredagarstidningen Lysekilsposten, presstödsberättigad fyradagarstidning från 1976, 1981 förvärvat presstödsberättigade endagstidningen Kungälvs-Posten slogs den senare 1981 samman med Lysekilspostens upplaga i Orust. Den nya tidningen kallades Stenungsunds-Posten, etablerades som fyradagarstidning och erhöll presstöd.

Den tredje förstatidningen som editionerade var Kristianstadsbladet som 1986 gjorde sin edition Mellersta Skåne till en självständig tidning. Syftet var inte att erhålla presstöd utan tycks ha varit att underlätta en avyttring av tidningen senare samma år. Tidningen köptes av Skånska Dagbladet som 1985 fått sitt produktionsbidrag höjt med 3,5 miljoner. Mellersta Skåne lades ned 1988.

6.9. Samarbete till slut

Den tredje pressutredningen arbetade intensivt med frågan om samarbete mellan konkurrerande dagstidningar. Flera förslag togs fram och de godkändes också av riksdagen. De ledde inte till något genombrott för samarbete. De misslyckade editioneringarna tycks ha betytt mer som pådrivande faktor i och med att andratidningarna försvagades.

Spåren av de misslyckade editioneringarna syns tydligt i sammanställningar av de kvarvarande andratidningarnas upplage- och täckningsgradsutveckling. I tabell 7 återges upplageutvecklingen och i tabell 8 förändringarna i hushållstäckning på utgivningsorten. Tidningar som editionerat markeras med asterisk. I tabell 7 används som jämförelseled utvecklingen för hela morgonpressen. Av den sista raden framgår att morgonpressens upplaga ökade med nio procent från 1971 till toppåret 1989 men också att dess upplaga 2004 ligger sju procent under 1971 års upplaga. Ett medianvärde för andelen överspridd upplaga anges också: 36 procent.

Editioneringstidningarna Örebro-Kuriren, Folkbladet Östgöten och Folket har förlorat hälften eller mer av den upplaga de hade 1971. När det gäller hushållstäckning på utgivningsorten (tabell 8) ser det något bättre ut för Folket men inte på något för framtiden avgörande sätt.

För nästan alla av dagens andratidningar gäller att de var mer framgångsrika under 1980-talet än senare. Med några undantag ökade de mer i upplaga från 1971 till 1989 än morgonpressen i stort. Det enda undantaget är Skånska Dagbladet som till 1989 tappade upplaga men som genom nedläggningen av Arbetet nu inte bara ökat sin upplaga utan även hushållstäckningen i Malmö. Dagbladet Nya Samhället i Sundsvall har hållit upplaga men förlorat täckningsgrad.

Svenska Dagbladet expanderade kraftigt med hjälp av stöd från såväl stat som näringsliv. Expansionen kulminerade i slutet av 1980-talet med drygt 225 000 exemplar, en ökning med cirka 45 procent, och en hushållstäckning i Stockholm på 22 procent, relativt sett en nästan lika stor förbättring. Det räckte inte för att skapa en långsiktigt uthållig position. År 2004 låg upplagan 13 procent över och täckningsgraden på samma nivå som 1971.

Med upplaga och hushållstäckning som mått har Sydöstran i Karlskrona och Länstidningen i Östersund lyckats bäst. Båda tappade emellertid greppet om sin framgång, vilket konkurrenterna

på respektive utgivningsort, Blekinge Läns Tidning och Östersunds-Posten, inte var sena att utnyttja.

Av kolumnen med tal för överspridningen framgår att andratidningarna nästan överlag har en större överspridning än medianvärdet för morgonpressen. Med hänvisning till analysen av Nya Wermlands-Tidningens upplageutveckling kan man slå fast att andratidningarna har en mer utsatt upplaga.

Tabell 7 Upplaga 1971

  • för andratidningar inkl editioner

Tidning 1971

1 000 ex

1989 Index

2004 1971=100

Överspridning

%

Länstidningen 11,1 265 172 56

Gotlands Tidningar 10,3 140 125 5 Skånska Dagbladet 34,3 89 122 50 Laholms Tidning 3,3 151 121 10

Dagbladet Nya Samhället 10,0 130 115 36 Svenska Dagbladet 158,0 143 113 32 Värmlands Folkblad 22,7 130 104 73

Sydöstran 16,4 142 98 70 Västerbottens Folkblad 16,2 149 96 64 Lysekils-Posten (fr 1976)* (3,9) 100 92 28 Östra Småland* 19,3 120 93 56

Arbetarbladet 31,1 101 87 63

Dala-Demokraten* 25,6 119 79 84 Dagen 25,1 88 78 99

Örebro-Kuriren* 16,6 112 45 35 Folkbladet Östgöten* 19,4 107 44 44

Folket* 21,4 92 35 20

Hela morgonpressen

3 983,1

109

93

36

Under den andra våg av strukturförändring som började rulla i mitten av 1990-talet har som redan visats de flesta av de kvarvarande andratidningarna inlett samarbete med eller tagits över av förstatidningar. Folkbladet i Norrköping har som nämnts förvärvats av Norrköpings Tidningar och Örebro-Kuriren av Nerikes Allehanda. Norrköpings Tidningar har varit ingenjör för ett samgående mellan Gotlands Tidningar och Gotlands Allehanda osv.

Dagbladet Nya Samhället samarbetar med Sundsvalls Tidning. Folket och Eskilstuna-Kuriren har fört ingående resonemang om samarbete men inte kommit överens. Samarbete mellan Arbetarbladet och Gefle Dagblad har etablerats.

Skånska Dagbladet, som också förvärvat Laholms Tidning, har haft samarbete med Sydsvenska Dagbladet, avseende såväl annonsförsäljning som söndagstidningsutgivning. Svenska Dagbladet ägs av norska Schibsted-koncernen och samarbetar med Aftonbladet. I tidningen Dagen finns också norska intressen.

Tabell 8 Hushållstäckning 1971

  • för andratidningar (%)

Tidning 1971 1981 1991 2001 2003 2003

1971

Länstidningen 21 52 46 35 33 +12

Svenska Dagbladet 16 20 22 14 16 0

Sydöstran 20 25 28 19 19 -1 Skånska Dagbladet 7 3 2 6 6 -1 Dagbladet Nya Samhället 20 22 21 18 18 -2 Värmlands Folkblad 20 23 21 16 17 -3 Östra Småland* 22 25 27 18 18 -4

Arbetarbladet 30 41 30 23

  • -7

Västerbottens Folkblad 21 28 19 14 12 -9 Dala-Demokraten* 23 25 21 15 14 -9 Folkbladet Östgöten* 19 18 15 9 9 -10 Örebro-Kuriren* 13 15 10 3 3 -10

Folket* 30 30 22 17 16 -14

Utvecklingen sedan mitten av 1990-talet här därmed inneburit att det är högst tre av de kvarvarande andratidningarna som veterligen inte varit inblandade in samtal om samarbete med en konkurrent på samma utgivningsort, nämligen Dala-Demokraten, Värmlands Folkblad och Östra Småland.

7 Sammanfattning

Till det mest överraskande i den svenska dagspressens utveckling sedan den förra pressutredningen hör de stabila medievanorna hos såväl läsare som annonsörer. Med stöd av forskningen vågar man till och med påstå att dagspressens ställning i stort sett är oförändrad sedan början av 1970-talet då presstödet infördes. Det gör att mycket av de grundläggande resonemang som då fördes om dagspressen fortfarande har aktualitet. De långsamma förändringar som sker i befolkningens åldersstruktur – snart är en fjärdedel av befolkningen 65 år eller mer – ger dagspressen en stark ställning även framöver. Talet om att dagspressens roll snart ska tas över av andra medier måste ha andra syften än att ge en korrekt beskrivning av läget. Typiskt nog kommer sådana prognoser från de stora aktörerna på marknaden. Men, varför lade inte Bonniers ned Expressen? Och, varför köpte Schibsted andratidningen Svenska Dagbladet?

Dagspressens upplaga sjunker vilket är ett större problem än branschen uppfattar det vara. För att bibehålla sin slagkraft på annonsmarknaden måste dagspressen fortsätta att vara ett massmedium. En anledning till att nedgången inte uppfattas som så bekymmersam är för det första, att det går långsamt nedåt, för det andra, att det är möjligt att hålla lönsamheten uppe.

En av de starkaste trenderna under den senaste 15-årsperioden är ett ökande samarbete mellan konkurrerande eller angränsande tidningsföretag. Konkurrensen har hållit upplagorna uppe och samarbetet är ett sätt att vidmakthålla nivån. Tidningar som läggs ned drar merparten av sina läsare med sig i fallet. Sverige har i detta sammanhang en unik ställning i världen. Inget annat land har så många orter med två konkurrerande, allmänt inriktade nyhetstidningar.

Det selektiva presstödet kan ses som en del av det som brukar kallas den svenska modellen. Det bygger på föreställningar om det starka samhället. Staten har inte bara rätt att korrigera utvecklingen utan har både resurser och kompetens att göra det. Det finns ett stort förtroende för staten som hjälpare i nöden men det finns också invändningar. En motföreställning är att staten måste hålla sig borta från pressen. Staten kan inte både garantera pressfrihet och ta ett ansvar för presstrukturen.

I presstödsdebatten fanns under 1970-talet förslag om att gå längre än det årliga produktionsbidrag till andratidningar som förblivit den tyngsta av statens insatser inom dagspressens område. Det fanns idéer om att etablera statliga tryckerier som ett sätt att öka samarbetet inom dagspressen. Det fanns också förslag om att låta produktionsbidraget omfatta lösnummerförsålda dagstidningar. Det var Aftonbladet som befann sig i ekonomisk knipa. Dessa och andra lika långtgående förslag avvisades av den tredje pressutredningen.

Med produktionsbidraget till andratidningar fick Sverige det mest omfattande och mest selektiva presstödet i världen. En mycket liten del av presstödet går till tidningar som inte befinner sig i ett konkurrensmässigt underläge. Stödet är därmed hårt knutet till enskilda tidningsföretag och deras konkurrensposition. Det innebär att det svenska regelsystemet innehåller färre begränsningsregler än till exempel det norska systemet. Förslag att vägra att ge stöd till andratidningar som ägs av vinstgivande företag har utretts men avvisats. Stödets motprestation är att ge ut den stödberättigade tidningen.

Regelsystemet för det selektiva presstödet har i huvudsak utvecklats av parlamentariskt sammansatta pressutredningar. Vissa saker var givna från början. Det gäller framförallt dagstidningsdefinition och gruppindelningar av tidningar. Andra frågor har som princip inte behandlats av utredningarna. Dit hör nivåerna i presstödet. Det senare har bidragit till kontinuerliga höjningar av produktionsbidraget, införande av nya stödformer såsom utvecklingsbidrag, vilket till och med kan ha skett på ett sådant sätt och i en sådan takt att det har försvårat andratidningarnas situation. Nivåhöjningar under 1980-talets högkonjunktur är ett exempel liksom möjligheten att göra editioner stödberättigade.

Den tredje pressutredningen i början av 1970-talet med uppgift att utvärdera presstödets effekter skulle också, med samdistributionsrabatten som förebild, föreslå åtgärder att stimulera samverkan på andra områden. Stimulansåtgärder sattes in men ledde ingenstans. Gemensamt för de föreslagna stimulansåtgärderna var att de var tidsbegränsade. Endast sådant samarbete som var utvecklingsbart skulle premieras.

Det nu pågående samarbetet som uppstått utan stimulansåtgärder har visat att andratidningar som definitionsmässigt har en liten utvecklingspotential hamnar i en mycket gynnsammare situation. En andratidning kan aldrig komma i nivå med en förstatidning

om inte förstatidningen tappar greppet om marknaden. Det var det som hände i Östersund. ´

Mekanismerna på tidningsmarknaden har inte blivit annorlunda sedan förra pressutredningen. Presskommittén 2004 står inför ett välkänt strukturproblem.

8 Tillägg: Den andra strukturvågens fortsättning

I slutet av oktober 2005, drygt fyra månader efter det att jag lämnade ovanstående översikt till Presskommittén 2004, såldes Centertidningar AB till ett liberalt konsortium med arbetsnamnet ”mkt media AB”. Det hade Stampen (Göteborgs-Posten) som störste delägare (41 %). Övriga delägare var Vestmanlands Läns Tidning (31 %), Mittmedia (Gefle Dagblad m.fl., 18 %) och Morgonpress Invest (bl.a. Nya Lidköpings-Tidningen, 11 %). Presskommittén har bett mig att med anledning av affären skriva ett tillägg till översikten.

I översikten konstaterade jag (avsnitt 5.2) att den nuvarande strukturvågen, den s.k. andra strukturvågen, inleddes genom två affärer. Den första var Bonniers överraskande köp av SDSkoncernen, som ledde till höjd beredskap inom landsortspressen, framförallt hos företagsledningarna för de tidningsgrupper som senare skulle bilda konsortiet ”mkt media AB”. Den andra affären var Högerns förlagsstiftelses försäljning till Gefle Dagbladskoncernen av Västernorrlands Allehanda i Härnösand. Förlagsstiftelsen sålde därefter sina andra tidningar (Gotlands Allehanda och Norrbottens-Kuriren) och lämnade därmed dagspressen. Högerns förlagsstiftelse satte i rullning en process som höll god fart i fem år.

Processen fick ny fart när centerpartiet sommaren 2005 meddelade att det tänkte lämna dagspressen och sälja Centertidningar AB till högstbjudande under förutsättning att centern fick behålla sitt inflytande på tidningarnas ledaravdelningar. Plötsligt öppnade sig många möjligheter till utveckling och förstärkning av landsortspressen och en bättre balans i opinionsbildningen mellan huvudstad och landsort. Ju starkare landsortspressen är, desto

större möjligheter för en bred opinionsbildning. Centertidningar AB kunde genom tidningarnas strategiska geografiska läge och goda ekonomi ses som en nyckel till den framtida dagspresstrukturen.

Nu fanns det, till skillnad från när Bonniers köpte SDS-koncernen, en hög beredskap inom landsortspressen. Bonniers slog då ut Stampen som tillsammans med SDS försökt bygga en axel mellan Malmö och Göteborg. Det fanns nu företagsgrupperingar inom landsortspressen (Mittmedia och Norrköpings Tidningar) med erfarenheter från de första fem årens strukturaffärer i den andra vågen. Stampen, som inte deltagit i dessa, hade däremot färska erfarenheter från sitt förvärv av VLT och något äldre från sitt (och Nya Lidköpings-Tidningens) köp av Bohusläningen. Allt talade för att centerns försäljning skulle bli en affär inom landsortspressen.

Med sådana förutsättningar var det också klart att priset skulle bli högt. Jag konstaterade i en kommentar under budgivningen att allt under 1,5 miljarder var ett skämt. Steg för steg tog sig budgivningen över den nivån. Slutbeloppet blev 1,8 miljarder.

Om köpeskillingen kan man bara säga att anbudsprocessen fungerade som den skulle. Priset innebär att köparna inte kan räkna med mer än en högst normal avkastning på affären. De gjorde inte något klipp. Anbudsprocessen raderade ut alla möjligheter för dem till övervinster. I strikt ekonomiska termer kommer det säkert att visa sig att centerpartiet fick det största utbytet av affären. Enligt den ekonomiska litteraturen brukar det också bli så, när marknaden för företagsförvärv fungerar. Harvardprofessorn Michael E. Porter menar att det kanske är här förklaringen ligger till att förvärv ofta inte tycks motsvara de köpande företagsledningarnas förväntningar.

Centerpartiet skapade under ett par decennier i slutet av 1900talet sin starkt decentraliserade tidningskoncern. Med undantag för den första tidningsaffären, förvärvet av den s.k. Morbygruppen, opolitiska tidningar runt Stockholm, var de tidningar som köptes redan centertidningar. De var väl förankrade som lokaltidningar och hade som regel god lönsamhet. Centertidningar AB var sammantaget en mycket lönsam koncern.

Centerpartiet hade de bästa möjligheter att fortsätta att driva tidningarna med lönsamhet men ansåg sig inte ha förutsättningar att medverka i de strukturförändringar som kunde förväntas. Att finna rätt plats i en framtida dagspresstruktur för var och en av tidningarna kunde förutspås bli en både omständlig och känslomättad process. Det ansågs därför vara bättre att göra en affär och låta köpare med särskilda förutsättningar att modernisera branschstrukturen ta över. I det korta perspektivet står troligen samarbete inom tryckning, distribution och annonsförsäljning på dagordningen men säkert också nya affärer (till marknadspriser).

Den största dagstidningsgruppen är Bonnier AB vars tidningsutgivning svarade för 27,4 procent av dagspressens intäkter 2004. Den nya gruppens, ”mkt media AB”, andel kan beräknas till cirka 19 procent. Den blir därmed landets näst största gruppering. På tredje plats hamnar Schibsted (Aftonbladet och Svenska Dagbladet) med 15,2 procent. Om Schibsted tillsammans med Gota Media Kalmar/Borås och Norrköpings Tidningar blivit köpare av Centertidningar AB hade den konstellationens andel gått upp till 25

  • procent, dvs. till nästan samma andel som Bonniers. Enligt det vanliga sättet att mäta koncentrationsgrad ökade genom affären koncentrationen inom svensk dagspress. De två största hade före affären en andel på cirka 43 procent och de två största får efter affären en andel på cirka 47 procent. De fyra första hade före affären en andel på drygt 56 procent och de fyra största får efter affären en andel på drygt 66 procent. Detta sätt att mäta koncentration och antyda konsekvenser är emellertid statiskt. Ett dynamiskt sätt att betrakta koncentrationen och dess möjliga följder är att bedöma det näst största företagets andel i förhållande till det största. Harvardprofessorn John Kenneth Galbraith kallade grunden för det resonemanget för teorin om ”countervailing power”, motkraftsteorin.

Köpet av Centertidningar ledde till att en stark tvåa som bygger på kraften hos landsortspressen skapades. Det näst största företaget skulle ha blivit ännu starkare om gruppen Gota-Norrköpings Tidningar-Schibsted tagit hem affären. Hur som helst, tillsammans är ”mkt media AB” och GOTA-NT-Schibsted större på dagstidningar än Bonnier AB.

Min bedömning är att konkurrensen mellan tidningarna i ”mkt media AB” kommer varken att öka eller att minska. Hallands Nyheter kommer inte att vara mer benägen än tidigare att ge sig in i Hallandspostens spridningsområde, och vice versa. Inget talar för att de större tidningarna kommer att kringskära utvecklingsmöjligheterna för de mindre. Bohusläningen har fått utvecklas helt på sina villkor efter Stampens och Nya Lidköpings-Tidningens förvärv av tidningen 1997, dessutom med mycket gott resultat. Sexdagarstidningen TTELA i Trollhättan och Vänersborg kommer inte att tvingas släppa in Göteborgs-Posten på sin marknad till exempel genom att återgå till lägre periodicitet.

Det ska inte uteslutas att ”mkt media AB” på sikt kan komma att lösa eller framtvinga en lösning på det som i översikten beskrivits som medieskuggan i Stockholmsregionen. Med VLT som pådrivande och med Morbygruppens tidningar runt Stockholm som avstamp kan kanske en traditionell lokaltidningsutgivning till slut komma att få fotfäste även där. VLT har i varje fall ledningskapacitet för det.

Bilaga

Bättre utan kris

Göteborgs-Posten tog sig genom Harry Hjörnes kongeniala tidningsmakeri från ett konkurrensmässigt underläge till ett överläge, som därefter bevarats. Det är inte många tidningar som lyckats göra om det konststycket. En av de få är andratidningen Länstidningen i Östersund, vilken dock sedermera föll från sin nyvunna, upphöjda position. Det gäller ju att veta, hur man förvaltar en seger. Den gamla förstatidningen Östersunds-Posten kom alltså tillbaka, och nu står Östersundstidningarna där så långt ifrån varandra som man kan tänka sig. Samarbete mellan dem, likt det som förekommer på andra konkurrensorter, tycks inte vara att tänka på. Nu återstår bara att invänta den oundvikliga krisen - och efterkloka kommentarer om att det var dumt att ingen gjorde något medan tid var.

Hur det kunde ha gått i Östersund, vet vi genom att andratidningen i Bodø Nordlands Framtid minutiöst kopierade det Länstidningen gjorde för att bli förstatidning. Och se, allt fungerade. Marknadsmekanismerna hade inte rostat igen, trots att förstatidningens läge tycktes fastlåst. Andratidningen i Bodø kom verkligen ikapp. Förstatidningen, Norrlandsposten, fick nya ägare. Dessa manövrerade i detta jämviktsläge så skickligt att samarbetsdiskussioner kunde inleddes. Det slutade med en total sammanslagning av tidningarna. Bodø fick något att ge tillbaka till Östersund, men kommunikationen fungerade bara ena vägen.

Konkurrensförloppet i Östersund var väldokumenterat genom svensk pressforskning. Det var genom den som folket på Nordlands Framtid hittade receptet. Norsk pressforskning har betalat igen och svensk pressforskning tackat för det. Min kollega Ivar Andenaes har studerat Bodø-fallet. Även om hans rapport, ”Krig og fred i Bodø”, snart har ett par år på nacken, blir den bara mer och mer aktuell på den här sidan gränsen. Huvudbudskapet i rapporten är rubrikens: kris driver fram samverkan men det är bättre om den kan komma till stånd utan kris.

I Norge var steget att slå samman två konkurrerande dagstidningar svårare att ta än i Sverige. I den norska debatten såg man frågan främst i ett riksperspektiv: det skulle bli en konkurrensort mindre. I Bodø gällde i stället frågan vad som var bäst för Bodø.

Den norska ägarskapsmyndigheten ville först förbjuda fusionen men förstod till slut att processen redan kommit igång och inte gick att avbryta. Myndigheten lurades av att de nya ägarna till den gamla förstatidningen gjort bruden så bedårande inför bröllopet att hon inte stod att känna igen. När även myndigheten förstod det, gav den klartecken. Den norska fusionen erbjuder en rad intressanta erfarenheter som den svenska dagspressen – och varför inte, de svenska myndigheterna - kan dra nytta av.

Upplagan föll mindre än väntat efter fusionen. Man hade räknat med trettio procents fall men det stannade vid tjugo, från 34 000 till 27 000 exemplar. Hushållstäckningen blev åttio procent, räckvidden nittioåtta. Den nya tidningen kunde glädja sig åt att ha blivit den största i Nord-Norge. Men, det var en extra bonus för en tidning som i alla avseenden tänkte fortsatta att vara en lokaltidning.

Annonsmarknaden blev som man brukar säga ”sund”. Rabatterna hade varit upp till 90 procent. Det fanns till och med beskyllningar mellan tidningarna om att vissa annonsörer förr fått betalt för att annonsera. Med en ny, strikt prispolitik, sjönk annonsvolymen men millimeterpriset blev väsentligt högre. Fastighetsmäklarna i Bodø röstade, precis som i Sverige, med fötterna och gick i protest i förbund med en gratistidning. Den klarade inte mäklarnas krav och mäklarna återvände till pålitliga dagstidningen.

Vid skapandet av den nya tidningen ansågs det vara viktigt att tidningarnas välkända specialiteter och profiler skulle synas. Alla läsare skulle i den nya tidningen känna igen sin gamla. Det lokala skulle vara i centrum. Det nya namnet gav besked om det: Avisa Nordland.

De gamla konkurrerande tidningarna hade levt högt på nyhetstips från sina läsare. Den trafiken upphörde helt och hållet med sammanslagningen. Det blev total tipstorka. Läsarna hade inte längre en tidning som de tyckte behövde hjälp på traven.

Under konkurrenstiden hade alltså tröskeln sänkts för annonsörerna. Nyhetströskeln hade också varit låg. Det mesta togs in i förhoppningen om att vinna läsare. Också här blev det en ändring. Nyhetströskeln byggdes på och den nya tidningen fick till och med distans till de lokala händelserna. Den drev inte lokal kampanjjournalistik. ”Jag saknar konkurrensen”, säger en av journalisterna i rapporten, ”men jag längtar inte tillbaka till den gamla tiden.”

Även på andra viktiga punkter ökade tidningen i värde för läsarna. Debattsidan blev mera välskött. Andelen eget material ökade. Innehållet presenterades mjukare och ungdomligare. Det blev också mer av kultur, främst i bemärkelsen populärkultur och underhållning. Tidningen inriktade sig helt enkelt på massmarknaden. Just det kan vi räkna med kommer att bli dagspressens främsta styrkefaktor i ett av elektroniken i småbitar splittrat medieutbud.

I Norge finns som hos oss en rikstäckande kvällspress med den största kvällstidningen, VG, vanligen som den näst största på de flesta orter runt om i Norge. De två konkurrerande tidningarna hade varit svaga i denna konkurrens. De hade visat upp två olika världar för sina läsare, och VG en tredje. Bara sju procent av inrikesmaterialet i lokaltidningarna handlade om samma saker. Med en tidning blev det också en värld och en kraftfull motvikt till konkurrensen från huvudstaden. Oslo-perspektivet på världen utmanades av Bodø-perspektivet. Det är just det som en stark landsortspress, i hela landets intresse, ska vara bra på.

(Krönika ur Göteborgs-Postens årsredovisning 2004)

Strukturaffärer och samarbeten på

tvåtidningsorter

En fallstudie på uppdrag av Presskommittén 2004

av utvecklingen i Norrköping, Eskilstuna och Örebro

Mart Ots 30 juni 2005

1 Bakgrund

  • en accelererande marknadsaktivitet

1950- och 1960-talen präglades av snabba strukturförändringar på dagstidningsmarknaden när ett 30-tal borgerliga tredje- och fjärdetidningar försvann inom loppet av 15 år. Fenomenet förklarades med den så kallade upplagespiralen, vilken sägs försätta en tidning med underläge i hushållstäckning i ett mer än proportionellt underläge i annonsintäkter. Hårt draget skulle det innebära att det endast var en tidsfråga innan alla lokaltidningsmarknader endast hade en aktör kvar. Raset i antalet tidningstitlar satte fart på presspolitiken, vilken sedan dess är inriktad på att värna om ”mångfald, konkurrens och valfrihet” (se exempelvis Ds 1993:20). Sedan 1960talet har presstödet varit en successivt utbyggd politisk åtgärd för att stödja utgivningen av andratidningar. Utan stöd hade flera av dessa sannolikt försvunnit och lämnat förstatidningarna i lokala monopolställningar. Ur flera perspektiv kan presstödet sägas ha varit framgångsrikt då det lyckats hejda raset i antalet tidningstitlar och stabilisera detta över trettio års tid. Däremot har stödet inte inneburit någon ökad nyetablering i branschen och trots drifts- och distributionsstöd har ekonomin för andratidningar varit fortsatt svag med några få undantag.

Under 1990-talets lågkonjunktur försämrades ekonomin kraftigt för många andratidningar – en försvagning som många tidningar aldrig kom att hämta sig från. Förstatidningarna hade under samma period känt konkurrensen från nya annonsmedier hetta till, samtidigt som de hade svårt att växa organiskt på överetablerade tidningsmarknader. När annonskonjunkturen åter vände nedåt under 2000-talets första år nästan halverades lönsamheten i branschen som helhet. Låsta mellan ingångna prenumerationsavtal, sviktande annonsmarknadspriser, konkurrens från andra annonsmedier och redan påbörjade interna rationaliseringsarbeten, vändes förstatidningarnas intresse till externa effektiviseringsvinster genom samarbeten med andra dagstidningar. Resultatet är en ökad aktivitet av strukturaffärer som denna gång sker helt på tidningarnas egna initiativ och utan hjälp av några stimulanspaket.

2 Historisk utveckling av tidningssamarbeten

Det har länge varit accepterat att ett mer utvecklat samarbete branschaktörer emellan stärker industrin som helhet. Kostnader för exempelvis tryck och distribution kan slås ut på fler aktörer, vilket är särskilt intressant på tvåtidningsorter. Samtidigt ska sägas att varje nytt samarbetsområde har betraktats med misstänksamhet av branschens aktörer. På branschnivå har det varit förhållandevis lätt att finna gemensamma intressen, men på företagsnivå har det funnits rader av hinder, inte minst politiska. En rad mer specifika presstödsåtgärder såsom samverkansbidrag och samdistributionsrabatt har framgångsrikt hjälpt till att överbrygga företagens skepsis med hjälp av klara ekonomiska incitament. Detta gäller särskilt distributionsstödet.

Under det tidiga 1960-talet började annonssamarbeten växa fram som en effekt av konkurrensverkets negativa inställning den genom annonsbyråsystemet begränsade konkurrensen på marknaden för riksannonser. Effekten blev att tidningarna själva fick ta över ansvaret för riksannonser ifrån reklambyråerna (DS U 1979:9). Trots stimulanspaket i form av samverkansbidrag som liknar det som gavs inom distributionsområdet gick utvecklingen trögt.

1979 års pressutredning noterade att även när samarbeten dominerar marknadsstrukturen, så kallad ”kollektiv konkurrens” (Gomez-Casseres, 1996), tillhörde andratidningarna allt som oftast det förlorande laget (DS U 1979:9). De annonssamarbeten som tvingas ge höga annonsrabatter kännetecknades av lågtäckningstidningar, fådagarstidningar, eller stora skillnader mellan de ingående tidningarna. Annonssamarbeten kunde därför inte sägas rädda andratidningarnas annonsintäkter på riksannonsmarknaden, särskilt som man i branschen tycktes undvika samarbeten över partipressgränserna. Rapporten efterlyste istället en mer konsekvent och köparvänlig konstruktion av annonspaketen som gav god täckning av geografiska områden snarare än täckning av ägarstrukturer eller partifärger (DS U 1979:9).

Överlag var samarbeten över ägargränser och politiska gränser länge mycket ovanliga. Under 1980- och 1990-talen har dock branschens vilja att anamma samarbetsformen ökat radikalt när nya

konkurrenter såsom kommersiell radio och tv har äntrat marknaden. I takt med att större del av detaljhandeln styrs av rikstäckande affärskedjor har även besluten om reklaminvesteringar flyttats till riksnivå. För att bättre kunna tillgodose annonsörernas behov i konkurrens med andra annonsmedier har tidningsbranschen tagit en allt mer aktiv ställning i utvecklandet av gemensamma annonspaket.

Samarbeten inom tidningsdistribution fick sitt stora genomslag under 1970-talet. Samdistributionsrabatten drev på bildandet av fristående distributionsbolag som konkurrerade sinsemellan om uppdragen på respektive ort. Samtidigt upplevde tidningarna stora kostnadsökningar i och med att tidningsbudens löner höjdes. Från att på 1950-talet ha varit ett storstadsfenomen, blev samdistribution efter GP:s inträde som sista flerdagarstidning 1/7 1977 en norm i branschen. Genom att distributionsrabatten permanentades och räknades upp blev den snarare ett presstöd än en stimulansåtgärd. Få eller inga tidningar skulle lämna distributionssamarbetet om stödet togs bort. (DS U 1979:9)

Idag är distributionsfrågan åter aktuell då tidningar ser att kostnaderna per distribuerat tidningsexemplar drar iväg. Nedlagda tidningar, sammanslagna tidningar och en allmän nedgång i tidningsläsandet bidrar alla till detta. Samtidigt medger avståndet från utgivningsorten inga radikalt differentierade prenumerationspriser, priskänsligheten tycks tvärt om öka med avståndet från utgivningsorten. Annonsörer belönar å sin sida hög penetration inom ett begränsat område och är därför inte beredda att betala för överspridning. För att göra tidningen attraktiv i perifera områden kan dessutom extra redaktionell bevakning vara nödvändig (DS U 1979:9). Sammantaget har detta lett till en allt mer krass syn på tidningens optimalt lönsamma spridningsområde. ”Red-lining” eller selektiv distribution innebär att tidningen aktivt väljer att inte distribuera i områden som inte anses lönsamma ur distributions- eller annonsörsperspektiv.

I mitten av 1980-talet var situationen tvetydig rörande trycksamarbeten. Statsmakterna gjorde bedömningen att det var av avsevärt ekonomiskt värde för branschen att samverka inom tryck, precis som inom distribution, istället för att bygga upp överkapacitet i separata produktionsanläggningar. Den totala samproduktionsnivån var då cirka 50 procent bland flerdagstidningarna, trots att storstadstidningarna redan hade ett relativt utvecklat samarbete på respektive ort. Anledningen till pressens motstånd till utökat samarbete var konkurrensskäl. Samarbetets svagare part tenderade att få rätta sig efter den starkares manusstopptider, tryckordning och kunde dessutom tvingas delta i investeringar av utrustning som var dyrare än nödvändigt för den mindre tidningen (DS U 1985:2). Detta kan gälla även inom en koncern. Dagens Nyheter har exempelvis behov av ett stort tryckeri i Stockholm medan riksspridda Expressen behöver mindre enheter utanför huvudstaden. Oviljan att kompromissa om de marknadsmässiga aspekterna för att kapa kostnader fick Presskommittén att medge att ”pressutredningarna i sina bedömningar underskattat /…/ pressläggningstidernas betydelse för de små dagstidningsföretagens konkurrensförmåga” (DS U 1985:2). En lösning på problematiken som föreslagits är att båda tidningarna accepterar ett samtidigt manusstopp oberoende av tryckintag. Det var med andra ord inte den större tidningens ointresse som förhindrade produktionseffektiviseringar, utan istället den mindre tidningens oro för att förlora inflytande över den egna värdekedjan.

I två exempel från 1970-talet tackade andratidningarna nej till trycksamarbeten. Örebro-Kuriren vägrade att samverka med Nerikes Allehanda då detta skulle innebära manusstopp kl. 21.00. Andratidningen valde därför att från och med 1975 istället samverka med endagstidningen Hemmets Vän och dagstidningen Dagen som trycktes i Örebro. I fallet med Norrköpings Tidningar och Folkbladet Östergötland var det inte pressläggningstiden, utan ojämn fördelning av det ekonomiska ägarskapet i det nya tryckeriet och därmed fördelningen av personalreduktionen som gjorde att andratidningen avböjde. Med hjälp av lån från pressens lånefond gjorde Folkbladet investeringen på egen hand.

Dessa strategiska val har med tiden byggt upp en överkapacitet i branschen som förstärkts i och med att tidningsupplagorna sjunkit. Majoriteten av investeringarna i tryckkapacitet har därmed inte

bidragit till att förbättra tidningarnas kostnadseffektivitet utan tvärtom höjt produktionskostnaderna. Dessutom har investeringen även visat sig kontraproduktiv som etableringshinder. Överkapacitet och minskad lönsamhet har tvingat ut tidningarna på civiltrycksmarknaden. Detta har kunnat utnyttjas av nya marknadsaktörer som Dagens Industri och Metro vilka kan köpa trycktjänster till låga marknadspriser och därmed utnyttja andras skalekonomier för att skapa sig själva konkurrensfördelar (Melesko 2004).

Det har i studier visats att det även ekonomiskt är gynnsamt med två tidningstitlar på samma marknad. Dock har det varit svårt att få ihop ekvationen samarbets- och rationaliseringsvinster med de vinster som konkurrensen skapar av högre marknadspenetration.

Presskommittén konstaterade att rationaliseringsvinster för tryck var mer troligt om tidningarna befann sig i samma koncern, eftersom vinsterna från åtgärden då stannade inom koncernen. Dessutom kunde rationaliseringen då utökas till att även innehålla en viss redaktionell samproduktion och administrativa effektiviseringar. För en andratidning bedömdes dessa besparingar till och med kunna överstiga eventuella vinster från trycksamverkan. Detta utökade samarbete ansågs dock omöjligt att etablera mellan två konkurrerande tidningar på samma utgivningsort (DS U 1985:2). Idag är situationen annorlunda då det omöjliga uppenbart är möjligt. Denna rapport behandlar bland annat dessa former av samarbeten där redaktionell konkurrens på produktnivå och administrativt samarbete på koncernnivå lever sida vid sida.

Marknadsreaktioner på övergångar från två lokaltidningar till en har studerats bland annat av Ebba Sundin (2000). Vid Östgötens nedläggning 1997, visade erfarenheten att förstatidningen Östgöta Correspondenten hade svårt att tillgodogöra sig hela det utrymme som andratidningen lämnat efter sig. 30 procent av Östgötens läsare var dubbelprenumeranter som därmed redan köpte Östgöta-Correspondenten, medan 20 procent slutade helt att läsa daglig tidning. Studier av Karl Erik Gustafsson pekar i liknande riktning på att endast 40 procent av prenumerantstocken kan övertas av den kvarvarande tidningen. Ekonomin i att behålla två tidningstitlar på en konkurrensort visar sig samtidigt i skaleffekter i både tryck och

distribution, vilka går förlorade i en monopolsituation. Dessutom blir marknadsbearbetningen av både läsare och annonsörer lägre med en ensam tidning på marknaden, vilket kan öppna för nya konkurrenter (Andenæs 2003).

3 Tidigare studier

Sammanslagningar av tidningar har i studerats i ett fåtal nordiska exempel. De första studierna utfördes på statligt initiativ. Bland dessa finns andra pressutredningen om samdistribution, tredje pressutredningens initiativ till samverkan (SOU 1975:11), samt Jämtlandspress. Den sistnämnda var en modell för samarbete mellan Östersundsposten och Länstidningen i Östersund som utarbetades av Karl Erik Gustafsson och Orvar Moni på tidningarnas initiativ, men på presstödsnämndens bekostnad (Gustafsson & Moni 1977). Samverkan har även senare varit ett återkommande tema i utredningarna. Även i presshistoriska översikter finns strukturaffärer beskrivna (se exempelvis Engblom et al 2002).

Vid Mitthögskolan har Börje Alström och Lars Nord gjort en rad studier om tidningssammanslagningar (2000, 2002). Baserat på dessa sammanfattas tillkomsten av Tidningen Ångermanland och samgåendet av förstatidningen Gotlands Allehanda och andratidningen Gotlands Tidningar i följande avsnitt. I Norge har Ivar Andenaes nyligen gjort en analys av sammanslagningen av Nordlandsposten och Nordlands Framtid, två lokalkonkurrenter i Bodø, vilka tillsammans bildade Avisa Nordland (Andenæs, 2003).

Länstidningen i Östersund uppbär i egenskap av andratidning presstöd. 1977 presenterade Karl Erik Gustafsson och Orvar Moni ett förslag till samverkan mellan denna och förstatidningen Östersunds Posten inom områdena annonsförsäljning och teknisk produktion. Detta var helt i linje med presspolitikens ambition att främja ett bättre resursutnyttjande vilket förstärktes med olika former av samverkansbidrag. Under åren 1974 till 1978 hade dock Länstidningen sett en anmärkningsvärd ökning i upplaga, från 10 900 till 18 300 (DS U 1979:9). Östersunds Posten som på grund av försvagat ekonomiskt resultat under samma period hade tvingats

höja abonnemangspriserna i en allt snabbare takt såg sin upplaga falla från toppnoteringen 32 000 till 28 600 (DS U 1985:2). Som en konsekvens av den ökade konkurrensen vägrade Östersunds Posten att inleda ett annonssamarbete i gemensamt säljbolag vilket kunde komma att ge Länstidningens upplaga extra skjuts. Som en konsekvens föll även det tekniska samarbetet (Gustafsson & Moni, 1977).

Efter det avvisade samarbetsförslaget fortsatte Länstidningen att vinna mark och gick under 1980-talets första hälft förbi Östersunds Posten i både upplaga och hushållstäckning (DS U 1985:2). Därmed förlorade tidningen också sitt presstöd. Trots övertaget i upplaga lyckades Länstidningen aldrig vinna annonsmarknaden, vilket visade sig vara en nyckel till återhämtning för Östersunds Posten. Det har spekulerats i om detta var ett ideologiskt val av annonsörerna som då skulle föredra den borgerliga tidningen före den socialdemokratiska (DS U 1985:2). Alternativt rörde det sig om en större tröghet på annonsmarknaden än på läsarmarknaden. Östersunds Posten genomgick ett omfattande saneringsprogram efter ännu ett dåligt ekonomiskt resultat 1983. Sedan dess har tidningen återtagit sin upplageposition från 1978 medan Länstidningen backat i motsvarande utsträckning (TS, 2005).

Alström och Nord (2000) analyserade effekterna av Nya Norrland och Västernorrlands Allehandas samgående i den nya titeln ”Tidningen Ångermanland” 1999. Tidningarnas intensiva konkurrens visade sig i snabbrörliga läsare, annonsrabatter och kostsamma marknadsföringsåtgärder, faktorer som sägs ha haft en underlättande inverkan på fusionsprocessen. Liknande erfarenheter har gjorts i Bodø, vilket föranledde bildandet av tidningen Avisa Nordland (Andenæs 2003). Resultatet var att de två Ådalstidningarna lades ner och en ny tidning med två ledarsidor skapades. Även om det totala upplagetalet sjönk på grund av uteblivet dubbelläsande har den nya produkten en täckningsgrad på 78 procent (Alström och Nord, 2002, p200). Detta innebär ett upplagetapp på 5 200 exemplar eller 16 procent, vilket är ungefär häften av vad exempelvis Ebba Sundin observerade vid nedläggningen av Östgöten 1997. Även annonsförsäljningen har noterat ett visst tapp.

Däremot var författarnas innehållsanalys relativt positiv till tidningens förmåga att reflektera en mångfald av åsikter på sina två ledarsidor. Man kan därmed säga att tidningen trots ett byte av politisk färg till en liberal position också tog ett ansvar (eller lyssnade till sitt marknadsekonomiska öra) att i egenskap av monopoltidning i större utsträckning reflektera samhällets olika åsikter – med andra ord en förflyttning från extern till intern mångfald (Hallin & Mancini 2004). Alström och Nord ställer därför frågan – är publicistisk mångfald beroende av konkurrerande lokala tidningstitlar?

Baserat på innehållsanalysen skulle svaret kanske vara nej, men Alström och Nords studie ger också det oroande resultatet att hela 43 procent av läsarna tycker att den nya tidningen är sämre än deras gamla. Kanske beror detta på det polariserade politiska debattklimat som rådde mellan de tidigare två titlarna på marknaden, en situation som två ledarsidor inte kan kompensera i en tidning som måste kunna tilltala hela marknaden.

På sin resa runt Sverige gör Alström och Nord sitt nästa stopp på Gotland, där samgåendet mellan Gotlands Tidningar och Gotlands Allehanda sammanföll med att Norrköpings Tidningar gick in som huvudägare 1999 (Alström & Nord, 2002).

Här lät man dock de två titlarna kvarstå som separata produkter, men med samma ägare. Marknadens reaktion var första året ett upplagetapp på 700 exemplar eller 3 procent. Ett annonssamarbete gör att konkurrensen elimineras på annonsmarknaderna, där tidningarna till 90 procent har samma annonser. På så sätt är den redaktionella produkten den enda delen där konkurrensen produkterna emellan finns kvar. Lösningen sägs vara produktionseffektiv, men lämnar också öppet för produktdifferentiering, nischstrategier och därmed högre gemensamma täckningsgrader, vilket i sin tur leder till bättre annonsmarknad. Författarna är generellt positivt inställda till lösningen både från ett tidningsekonomiskt och publicistiskt perspektiv och hävdar att den klart är att föredra i jämförelse med Ådals-modellen.

4 Problemformulering och syfte

Driftsstödet, vilket utgör merparten av de presstödspengar som betalas ut till branschen, syftar till att delfinansiera driften av andratidningar. Dessa har på grund av liten annonsvolym svårt att bära de kostnader som krävs för att säkra utgivning av produkten.

Strukturaffärerna som idag sker mellan första- och andratidningar har i de allra flesta fall som målsättning att sänka driftskostnader med hjälp av samarbeten. Den första effektiviseringsåtgärden som vidtas är oftast att lyfta bort administrativa-, löne- och ekonomifunktioner från andratidningarna. Därefter brukar tidningstrycket följa hack i häl. Frågan är därför befogad huruvida det är motiverat att andratidningar som ägs av förstatidningar uppbär driftsstöd i samma utsträckning som tidigare. Å andra sidan har flera andra presspolitiska åtgärder syftat till att stimulera utökade samarbeten i branschen. Ur det perspektivet kan detta tänkas vara en önskvärd utveckling.

Flera studier har ställt sig frågan hur fusioner påverkar de ambitioner om en bevarad mångfald av pressröster som presstödspolitiken syftar till. Färre har analyserat drivkrafterna bakom fusionerna, vilka faktorer som initierar samarbetet, vad som bestämmer valet av integrationsmodell och som konsekvens graden av strategisk och redaktionell frihet för andratidningen. Här ställs dessa frågor med syftet att förstå hur presstödet medverkar till uppkomsten och utformningen av strukturaffärerna på tvåtidningsorterna.

5 Strukturaffärer i översikt

Vid en översikt av uppköp, sammangåenden och nedläggningar av svenska dagstidningar framstår det tydligt att intensiteten och frekvensen i aktiviteten har tenderat att accelerera under de senaste tio åren.

För att illustrera graden av integration tidningsföretagen emellan har sex grova samarbetskategorier använts; Samverkan, Intressebolag, Delfusion och Helfusion – de två sistnämnda i vardera två varianter. Grovt räknat kan sägas att de två första kategorierna och en variant av delfusion i huvudsak inte innehåller någon marknadsstrategisk samordning eller redaktionell samordning. Detta innebär att de berörda tidningarna uppträder som fullskaliga konkurrenter på både annons- och läsarmarknader. Kontrollen av deras marknadsagerande sköts från moderbolaget främst genom finansiell kontroll av nyckeltal – vilka marknadsstrategier eller redaktionella strategier som ska användas för att nå dit överlåts på andratidningen själv. Man kan i dessa fall säga att andratidningen har strategisk frihet då den tillåts agera helt på egen hand så länge de möter ägarnas avkastningskrav. Samarbetet används för att rationalisera over-headkostnader snarare än att begränsa marknadskrafterna.

I de tre senare kategorierna – Strategisk delfusion och helfusionerna – är situationen den omvända. Tidningarna har på åtminstone något område även gått över till ett strategiskt marknadssamarbete där man antingen agerar i gemensamt intresse på annonsmarknaden eller på läsarmarknaden genom olika grader av redaktionell samordning eller editionering. Ägaren (förstatidningen eller dess moderbolag) detaljstyr därför andratidningen i större utsträckning, vilket får anses vara en begränsning – både av konkurrensen på marknaden och av andratidningens strategiska oberoende och rörelsefrihet. Djupare integration ligger också i linje med många teorier om hur man allmänt skapar långtgående synergieffekter genom samarbeten (se exempelvis Goold et al 1994, Campbell & Goold 1999). Det bör dock noteras att valet av Strategisk delfusion som samarbetsmodell ofta har motiverats med att det inte finns en klar första- eller andratidning på marknaden. Då styrkeförhållandet på marknaden redan från början är jämnt vore det missvisande att säga att det är förstatidningen som dikterar den gemensamma strategin.

1. Utan strategisk samordning

  • Samverkan/joint venture
  • alliansform utan ägarförbindelse/samarbete inom samägt separat bolag. Styrmodell enligt avtal.
  • Intressebolag
  • ägarförbindelse av intressekaraktär utan direkta samordningsvinster. Styrmodell finansiell.
  • Administrativ delfusion
  • sammanslagning med separata marknadsorganisationer (endast administrativ samverkan) Styrmodell – finansiell.

2. Med strategisk samordning

  • Strategisk delfusion
  • sammanslagning med delad marknads- och annonsavdelning, samt eventuell begränsad redaktionell produktion. Styrmodell strategisk.
  • Helfusion med bevarad identitet
  • total sammanslagning med delad redaktionell produktion, editionerad produkt, men bibehållna varumärken. Inget press- stöd utgår. Styrmodell strategisk.
  • Helfusion
  • total sammanslagning med endast en återstående titel. Inget presstöd utgår. Styrmodell strategisk.

Den första kategorin, samverkan, har tagits med för att understryka att ett ägarskifte inte är ett grundkrav för lokalt samarbete. Distributionsbolag, tryckerier och bolag för försäljning av region- och riksannonser har länge kunnat drivas som gemensamma intressen trots att moderbolagen är skilda.

Joint ventures används flitigt i tidningsbranschen i en rad sammanhang: Östgöta Correspondenten och Norrköpings Tidningar har gemensamma bolag för sina tryck- och gratistidningssamarbeten, annonsförsäljning inom exempelvis FLT samägs av ett stort antal landsortstidningar och distributionssamarbetet som startade 2005 mellan Mittmediakoncernen och Västerbotten-Kuriren sker även det i ett samägt bolag. Samma sak gäller för franchiseavtal, vilket ofta används i dagstidningarnas kommersiella radioverksamhet. Deltagande i kunskapsutbyte, industriella nätverk eller imaginära organisationer behöver inte involvera några finansiella transaktioner över huvudtaget (se exempelvis Bengtsson et al 1998).

1996 Herenco-koncernen samordnar Västgöta tidningar. Tryckningen av Skövde Nyheter, Skaraborgs Läns Tidning, Falköpings Tidning och Västgöta-Bladet flyttar till Jönköping och även redaktionella samarbeten inleds. Upplageeffekten är kraftigt negativ. Helfusion med bevarad identitet.

1999 Hudiksvalls Tidning, Ljusdals-Posten och Hälsingekuriren bildar gemensamma bolaget Hälsingetidningar. Samarbetet har efter hand utvecklats från administrativa funktioner till samordning av tryck och redaktionellt material. Samarbetet har blivit ett geografiskt hinder för Mittmedia-koncernens (Gefle Dagblad m. fl.) expansion längs östersjökusten. Strategisk delfusion.

1999 Norrköpings Tidningar köper Gotlands Allehanda och Gotlands Tidningar och bildar Gotlandspress. Ambitionen var först att slå samman tidningarna i en helfusion, men efter förhandling behölls två redaktionella produkter i en lösning som anses lyckad. Strategisk delfusion.

2000 Norrköpings Tidningar köper Folkbladet i Östergötland. Sägs ha inspirerat flera andra tidningsfusioner då den visat att det går att driva två konkurrerande titlar med gott resultat. Administrativ delfusion.

2000 Nya Norrland (Sollefteå) och Västernorrlands Allehanda (Härnösand) läggs ner och tillsammans startas istället Tidningen Ångermanland, vilken ingår i Mittmediagruppen. Tidningen har två parallella ledarsidor. Helfusion.

2001 Helsingborgs Dagblad och Nordvästra Skånes Tidningar/Landskrona Posten går samman under uppmärksammade former. Resultatet är en resurs- och upplagemässigt stark tidning som ges ut i tre olika editioner under tre olika varumärken. Betraktas allmänt som ovanligt lyckad. Helfusion med bevarad identitet.

2001 Västerbottens-Kuriren (Umeå) köper halva Västerbottens Folkblad (Umeå). Motivet sägs vara trycksamarbete. År 2003 ökas ägandet från 50 procent till 91 procent med motiveringen att VF behöver en starkare ägare. Trots upprepade försök till samarbete och effektiviseringar tidningarna emellan har man ännu idag inte lyckats enas om en modell. Allt pekar dock på att det bara är en tidsfråga innan ett utvecklat redaktionellt samarbete inleds. Intressebolag.

2002 Kristianstadbladet gör sällskap med Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda i Skåne Media, vilket i sin tur ägs av Bonniers. Långsiktigt finns ambitioner om ett utvecklat samarbete. Administrativ delfusion.

2002 Norrköpings Tidningar köper Norrbottens-Kuriren i Luleå. Utökade samarbeten inom koncernen utforskas löpande, men det geografiska avståndet sätter vissa begränsningar. Intressebolag.

2002 Nerikes Allehanda köper Karlskoga-Kuriren och Örebro-Kuriren. De två utgör tillsammans med Bergslagsposten Bergslagarnes Tidnings AB. Helfusion med bevarad identitet (med Bergslagsposten – Administrativ delfusion med NA)

2002 Piteå-Tidningen och Norrländska Socialdemokraten (Luleå), börjar ett samarbete om tryck, annonsproduktion, kundtjänst och abonnemang. Samarbetet har efter hand utvecklats till att även innefatta interaktiva tjänster och artikelarkiv. NSD ägs nu av Orkla (50 procent) och PT (20 procent). Samverkan/ Administrativ delfusion.

2003 Eskilstuna-Kuriren köper lokalkonkurrenten Folket, vilken brottas med ekonomiska problem. Hela affären sägs vara starkt inspirerad av Norrköpingsfusionen tre år tidigare. Administrativ delfusion.

2003 Barometern, Blekinge Läns Tidning, Borås Tidning och Smålandsposten går samman i det gemensamma ägarbolaget Gota Media. Inga konkurrerande tidningar ingår

och bolaget har åtminstone initialt få aviserade samarbeten. Intressebolag.

2003 Mittmediakoncernen stärker sin dominans i Mellansverige när Sundsvalls Tidning förvärvar lokalkonkurrenten Dagbladet Nya Samhället. Strategisk delfusion.

2003 Mittmedia kopierar Sundsvallsmodellen i Gävle, förvärvar Arbetarbladet och skapar inom bolaget Gävletidningar Annons AB ett mycket nära samarbete mellan denna och Gefle Dagblad. Strategisk delfusion.

2003 Gota Media köper stora poster i endagstidningarna Kungälvs-Posten och Mölndals-Posten och hamnar därmed på kollisionskurs med GP:s expansionsplaner. Intressebolag.

2004 VLT-ägda Elfsborgs Läns Allehanda i Vänersborg och Trollhättans Tidning går samman i en tidning – TTELA. Tidningarna, som redan innan sammanslagningen delade så mycket som 90 procent av det allmänna redaktionella materialet, ökar samtidigt utgivningsfrekvensen från fem till sex dagar per vecka, lägger till nya sektioner och byter tryckeri. Framför allt sägs detta stärka VLT-koncernen gentemot GP/Stampen. Helfusion.

2004 Jönköpings-Postens ägare Herenco köper veckoutgivna Folkbladet Jönköping. Om och vilken integration som skett är inte känt.

2005 Gota media köper tillsammans med förlagen Albinsson & Sjöberg socialdemokratiska Sydöstran och äger därmed båda lokalkonkurrenterna i Karlskrona. Tryck och annonsförsäljning ska samordnas, medan redaktionell samverkan begränsas åtminstone initialt till eventuella bilagor. Strategisk delfusion.

2005 Västerbottens-Kuriren (Umeå) och Norra Västerbotten (Skellefteå) byter tio procent av varandras aktier och gör samtidigt en intentionsförklaring att skapa en gemensam tidningskoncern. Målet är enligt ledningen en gradvis integration över fem år enligt Helsingborgsmodellen, dvs. Helfusion med bevarad identitet. Västerbottens-Kuriren äger sedan tidigare lokalkonkurrenten i Umeå, Väster-

bottens Folkblad. Norra Västerbotten har å sin sida en gemensam nyhetsbyrå med Piteå Tidningen.

2005 Det spekuleras i fusionsplaner mellan Dala-Demokraten och Falu-Kuriren, samt att Länstidningen Östersund efter många turer äntligen ska få ihop det med lokalkonkurrenten Östersunds-Posten. Även gruppen Centertidningar aviserar en förestående försäljning. Spekulanterna uppges vara många.

Bara under de senaste sex åren har strukturaffärer mellan konkurrenstidningar skett på marknaderna Umeå, Sundsvall, Gävle, Örebro, Eskilstuna, Visby, Norrköping och Karlskrona. Vidare har minst en av parterna avslutat strukturaffärer med annan tidning än lokalkonkurrenten på orterna Luleå, Karlskoga, Skövde och Kalmar. Dessa stärkta positioner torde åtminstone på kort sikt tala för ett fortsatt konkurrensförhållande på dessa orter.

Kvar som konkurrensorter i den traditionella meningen finns därför endast Falun, Kalmar, Karlstad, Luleå, Skövde och Östersund och i några av dessa förs redan diskussioner om samarbeten. Den exakta fördelningen kan utläsas av bilaga 1.

6 Föreliggande studie

Tidsramen för studien var från början snäv, men med en förlängd frist på några veckor har gett utrymme att detaljstudera några fall av särskilt intresse för pressutredningen. Detta rör främst frågan om driftsstödets roll för tillkomsten av samarbeten samt dess roll för samarbetets utformning och utveckling.

Under perioden 25 maj till 8 juni 2005 genomfördes intervjuer på tre tidningsorter. Om mer tid fanns kunde studien utvecklas till fler anställda på fler nivåer inom företagen, men sammantaget kan anses att intervjuerna ger en mångfald av perspektiv på fenomenet. I samtliga fall har de tillfrågade visat sig villiga att inleda ett öppen-

hjärtigt och konstruktivt samtal om situationen och dess innebörd för de inblandade.

De som medverkat i intervjuer för studien är:

Janne Berglund fd VD, Folkbladet Anders Boberg fd VD, numera marknadschef Folket Tomas Höggren Administrativ chef, Nerikes Allehanda Björn Jacobsson Koncernchef Norrköpings Tidningar och ordf. Folkbladet Hans Lartén Koncernchef, Nerikes Allehanda (sedan 2001) Dan Lindberg Fackrepresentant Örebro-Kuriren Per Lindegren Annonschef Folkbladet Birgitta Lövestedt Marknads- och distributionschef, Nerikes Allehanda Lars G Linder Styrelseledamot, ordförande för Folkets minoritetsägare Tuula Lundberg Personalchef, Nerikes Allehanda Göran Karlsson Chefredaktör Örebro-Kuriren Hans Rinkeborn VD och koncernchef, Eskilstuna-Kuriren Christer Sandberg Tidningschef, Folkbladet Katrin Säfström Chefredaktör Folket (sedan 2001) Bengt Tell Marknadschef Eskilstuna-Kuriren Lars-Olov Thim Styrelseordförande Eskilstuna-Kuriren AB Peo Wärring Chefredaktör Eskilstuna-Kuriren Torbjörn Åswärdh Marknadschef, Folkbladet

Spridningsförloppet av integrationsmodellerna har följt vissa mönster. Både Norrköpings Tidningar och Tidningen Ångermanland har exempelvis setts som banbrytare och kan tänkbart influera andra fusioner i branschen. De kan var för sig sägas tydligt representera modellerna för del- respektive helfusion. Klassificeringen av de olika integrationsmodellerna och deras spridnings-

mönster kan ge värdefull information om vilka tidningsföretag som är intressanta att ägna särskild uppmärksamhet i fallstudien.

Valet har här gjorts att koncentrera den kvalitativa detaljstudien på tre orter där varianter av Norrköpingsmodellen valts. Bakgrunden till detta är att helfusioner, exempelvis fallet Helsingborg, där förstatidningar slår samman även sina redaktionella funktioner har skett utan inverkan av driftsstöd. I detta sammanhang där presstödet är den centrala frågan har vi därför ansett fenomenet delfusioner vara av större intresse.

Som framgår av strukturklasserna i kapitel 5 finns en rad olika tänkbara integrationsalternativ som lämpar sig för detaljstudier. Den kvalitativa fallstudien har här begränsats till tre fall av vad som benämns administrativ delfusion. Följaktligen finns det en rad olika integrationsscenarion som inte beskrivs i denna rapport. Det får därför vara en fråga för vidare studier hur tidningarna i exempelvis Ångermanland och Gävle har gjort sina bedömningar av marknadssituationen och hur de kommit fram till andra integrationsmodeller. Följaktligen kan denna rapport inte i detalj förklara hur presstödets utformning har påverkat dessa val.

7 Resultat

De S-märkta andratidningarna Folket, Folkbladet och Örebro-Kuriren har många gemensamma nämnare i de historier de berättar. Alla tre föddes ur det förra sekelskiftets arbetarrörelse och har egentligen hela tiden agerat uppstickare mot en betydligt äldre och större marknadsledare. Folket och Folkbladet firar båda 100årsjubileum i år, 2005, medan Örebro-Kuriren gjorde det redan 2002. Alla tre såg sina upplagetoppar på 1950- och 1960-talen men har sedan sett sin upplaga falla radikalt, med undantag för en viss uppgång på 1970-talet. Som en effekt av den försämrade ekonomin har de senaste 20 åren i stor utsträckning varit en strid på kniven. Folkbladet, Östgöten, Folket, Örebro-Kuriren och Karlskoga-Kuriren betraktades tillsammans som B-laget i A-pressen och såldes under tidigt 1990-tal i ett gemensamt paket. De har sedermera blivit uppköpta i flera omgångar av mer eller mindre seriösa

intressenter innan de på 2000-talet har hamnat i lokalkonkurrentens ägo.

Hade någon frågat mig om jag trodde att Folkbladet skulle leva i hundra år, hade jag förmodligen svarat:

Vi får vara glada om vi

överlever 65-årsdagen.

(Torsten Nilsson, Folkbladets chefredaktör 1969

1987)

Norrköpings Tidningar har funnits sedan 1758 och är därmed mer än dubbelt så gammal som sin 100-årsjubilerande lokalkonkurrent. Redan 1875 ombildades den till aktiebolag och ägs sedan 1947 av Erik & Asta Sundins stiftelse. Den är Sveriges idag äldsta morgontidning och har alltid varit den stora borgerliga tidningen på orten.

Folkbladet å sin sida har sina rötter i arbetarrörelsen. I samband med att socialdemokratin fick en allt bredare folklig bas, ökade också intresset för en tidning som speglade de nya politiska idealen. Särskilt i Norrköping som alltid har varit en arbetarstad, fanns det ett stort potentiellt läsarunderlag. Östergötlands Folkblad startade sin utgivning 3 april 1905 och slog genast an en ny sträng.

”Arbetet är källan till all rikedom och all kultur och hela vinsten däraf bör tillfalla den som arbetar”, förkunnade tidningen och

noterade glatt att ”kyrksamheten sjunkit och att kyrkorna nu på många ställen i Östergötland står nära nog tomma under gudstjänsterna”. Utöver detta serverades information från fackföreningsmöten och uppmaningar till kamp mot kapitalistbolag, prästvälde, penningfurstar och klasslagstiftning (Nordström, 2005).

1940- och 1950-talen blev goda år för Folkbladet, som stadigt närmade sig konkurrenterna Norrköpings Tidningar och Östergötlands Dagblad. Toppnoteringen 19 900 exemplar är från 1959. I slutet på 1950-talet skedde den första stora strukturförändringen på Norrköpingsmarknaden då Norrköpings Tidningar köpte upp Östergötlands Dagblad och gick över till morgonutgivning. Folkbladet fortsatte däremot som eftermiddagstidning. Kortsiktigt var det en god affär för Folkbladet som såg sin upplaga öka med 3 000 exemplar till toppnoteringen 19 900 (Berglund, 2005). Långsiktigt var det dock betydligt mer negativt då det gav NT en ointaglig marknadsposition, vilket snart skulle märkas som ett trendbrott i Folkbladets uppgång (Sundström 2005).

Svaret från Östergötlands Folkblad var att gå samman med Östgöten. Tillsammans bildade de Folkbladet Östgöten, bytte till tabloidformat och satsade på journalistik som mer liknade kvällstidningsstil. Reklamen förkunnade ”Norrköpings enda, Östergötlands största, kvällstidning”. Åtgärden visade viss framgång intill 1965, då den gemensamma upplagan nådde 30 000, men inom fem års tid skulle över en tredjedel av köparna vara förlorade. (Berglund, 2005)

Bristen på tryckinvesteringar har flera gånger varit en flaskhals i Folkbladets utveckling. I mitten av 1970-talet fick tidningen en ny press och började med morgonutgivning, vilket tillfälligt höjde upplagan. I mitten av 1980-talet började dock läget bli ordentligt ansträngt. Östgöten och Folkbladet fick då åter dela på sig, vilket gav Folkbladet den östra länsdelen i och omkring Norrköping och Finspång. Trots att åtgärden gav ett högre presstöd åts dessa extra intäkter upp av ökade produktionskostnader och en stadigt minskande upplaga för Östgöten. Östgöten fanns kvar som en konstant förlustbringande verksamhet ända fram till 1997 då den lades ned för gott.

7.1.1 1990

  • − finansmän och annonsdirektörer

Folkbladets egen ekonomi har trots upplagenedgången varit relativt hygglig över åren. Däremot var ägaren A-pressen i sämre skick och anklagades för att systematiskt ha mjölkat Folkbladet på all eventuell vinst – totalsiffran 14 miljoner kr har nämnts (Berglund 2005). Under hösten 1991, före A-pressens konkurs, såldes tidningen under stora protester och trots ett konkret bud från den lokala arbetarrörelsen, istället till Länsförlaget Stockholm. I samma affär ingick även Örebro-Kuriren, Karlskoga-Kuriren och Östgöten. Länsförlaget var tidigare mest känt för att driva annonstidningar i Sundsvall, Borås, Uppsala, Södertälje och Stockholm (Karlsson, 2003). De nya ägarna Sven-Erik Pettersson och Rolf Ekwall anklagades för att vara oseriösa, att inte betala företagets räkningar och att bara vara ute efter att lägga beslag på tidningarnas presstöd. I protest sade tidningens dåvarande vd Ulf Hellberg upp sig samtidigt som tidningen tappade upplaga och förtroende hos både läsare och annonsörer. När presstödsnämnden helt oväntat ändrade reglerna för hur presstödet betalas ut – från årsvis till månadsvis – sålde Länsförlaget snabbt sina tidningar. Den nye köparen hette Bo Merner och var finansman. Han blev dock inte särskilt långvarig som ägare utan begärde tidningarna i konkurs i oktober 1992.

Den nyblivne tidningskungen Bo Merner sjöng studentikosa kupletter med sin fru och regementschefen för I3 på arbetartidningens 90-årsfest. Några veckor senare försatte han tidningen i konkurs. Merner hade tömt företaget på miljontals kronor.

Helle Klein, chefredaktör Örebro-Kuriren 1991

1995

I efterspelet dömdes Merner i tingsrätten till två års fängelse och fem års näringsförbud för skalbolagsaffärer och för att ha tömt de fem före detta A-presstidningar på totalt 14 miljoner kr (TT, 1997). Merner friades senare helt i hovrätten. Huvudargumentet var att det inte gick att bevisa att Merner varken insåg att pengarna som ”lånats” från tidningarna inte skulle kunna betalas tillbaka, eller att tidningarna var i ekonomisk fara (FLT, 1998).

Folkbladet räddades av en insamling som kom att gå under namnet ”Jättekampen”, vilken totalt inbringade 4,3 miljoner kr. Det sista hindret var att Bo Merner som en sista åtgärd hade gett utgivningsbevisen till Vimmerby Tidning. De vägrade först att

släppa ifrån sig dokumenten, vilket slutligen löstes via konkursförvaltaren.

7.1.2 1993

  • − Framåt med svångremmen åtdragen

Det var en tuff tidningsmarknad som den sargade tidningen nu skulle överleva på och man valde att satsa offensivt.

Mellan 1990 och 1995 skärptes konkurrensen rejält på marknaden i takt med att konjunkturen pekade nedåt och hushållsekonomierna försämrades. Tidningarna ville till varje pris behålla de stora upplagor man skaffat sig under 1980-talet.

Torbjörn Åswärdh, upplagechef, Folkbladet

Folkbladet och Östgöten satsade aggressivt på telemarketing och drog igång ett marknadsföringskrig som varken resursstarka Norrköpings Tidningar eller Östgöta Correspondenten tvekade att svara på. Resultatet av kampanjen var en positiv upplageutveckling för Folkbladet, men annonsintäkterna följde inte efter. 1995 var tidningen därför tvungen att avbryta offensiven eftersom resurserna inte räckte. Nu gällde istället kostnadsbesparing där marknadsavdelningens resurser och personal minskade. Effekten blev en spiral av minskade intäkter och fler kostnadsbesparingar. Som ett led i detta gjordes Östgöten 1995 om till en edition av Folkbladet. I upplageutvecklingen ser det ut som en kraftig uppgång för Folkbladet när det egentligen var ett tapp på 2 700 exemplar för tidningarna gemensamt (figur 1). Två år senare läggs Östgöten ner för gott.

Trots den nedåtgående trenden förde Folkbladet efter konkursen 1992 en förhållandevis stabil tillvaro fram till samgåendet med Norrköpings Tidningar 2000. Både 1998 och 1999 noterades små, men positiva, helårsresultat efter driftsstöd.

7.1.3. Initiativ till samgående

Det var alltså ingen akut kris som förelåg för Folkbladet våren 2000. Däremot hade både ledning och marknadsavdelning redan 1997 börjat notera problem som hämmade tidningens intjäningsförmåga.

Vi hade egentligen bara ett stort problem på annonsavdelningen. Det var att vi hade ett tryckeri som inte klarade av att trycka tillräckligt med färg. Vi kunde sälja slut på all färg varje dag och tappade ändå både annonsörer och intäkter. När vi kunde, fick vi förtrycka vissa sidor i tidningen som bilagor och stoppa in i tidningen. Vid vissa tillfällen kunde vi på så sätt dubbla antalet färgsidor, men överlag så hämmade problemet oss rejält.

Per Lindegren, annonschef, Folkbladet

Förutom tryckpressen behövde man snarast nya annons- och upplagesystem, bara det en flermiljoninvestering. Därutöver såg man att det inom några år skulle behövas en ny packsal. Redan 1998 började möjligheterna till trycksamverkan undersökas utan att för den skull förändra ägarstrukturen. Förutom Norrköpings Tidningar kontaktades bland andra Östgöta Correspondenten, Tryckcentralen i Stockholm och Sörmlands Nyheter, men eftersom Folkbladet inte hade något nytt kapital att bidra med visade sig alternativet vara ogenomförbart (Berglund 2005). Även om likviditeten var hygglig i företaget fanns det inte kapital som var någonstans i närheten av de tio

  • miljoner kr som behövdes för att klara av investeringarna och justera balansräkningen till en situation med trycksamverkan. De lokala ägarna hade inga fler pengar att skjuta till och varken LO eller något av de andra centrala fackförbunden var intresserade.

Vi fick indikationer på att Folkbladets ägare inte var beredda att skjuta in mera pengar för att komma tillrätta med sina tryckproblem. Samtidigt var det ganska enkelt för oss att se att deras press var i praktiken ekonomiskt värdelös, trots att den hade upptagits i balansräkningen till ett pris som inte var realistiskt. Detta innebar att i samma ögonblick som jag och Janne Berglund skrev på ett tryckerikontrakt så var företaget i princip i konkurs.

Björn Jacobsson, koncernchef, Norrköpings Tidningar

Norrköpings Tidningar såg att trycksamverkan inte var ett alternativ för Folkbladet och började därför räkna på vad som var mest gynnsamt för NT-koncernen – om Folkbladet levde vidare, eller om den gick i konkurs. Slutsatsen var att Folkbladets överlevnad var av intresse för båda parter. Det fanns tre huvudanledningar till detta.

Publicistiskt var de övertygade om att redaktionell konkurrens ger bättre tidningar, eftersom båda parter måste anstränga sig mer. Ekonomiskt skulle NT vid en konkurs få ökade kostnader på fyra miljoner kr på grund av förlorad samdistribution, trots att ett antal nya prenumeranter kunde förväntas strömma till. Kommersiellt/strategiskt skulle man med två tidningar kunna hålla mer rent från annonsblad och gratistidningar på marknaden. Dessutom ville inte Norrköpings Tidningar öppna dörren för fler ägare av den typen som Folkbladet hade haft under början av 1990-talet. Björn Jacobsson fick efter viss tvekan godkännande från sin styrelse att genomföra affären.

Det fanns ändå en tveksamhet i den moderata delen av styrelsen första gången jag presenterade idén till affären. Per Unckel gjorde inte vågen om jag säger så. Andra gången var det däremot okej. Men då hade vi gjort Gotland emellan och kunde visa på att koncernen inte gick under för det.

Björn Jacobsson, koncernchef, Norrköpings Tidningar

Frågan var då hur man skulle stödja Folkbladet. Trycksamarbete var som nämnt inte ett alternativ och kapitaltillskott var inte möjligt utan ett ägarintresse i företaget. I februari 2000 presenterade därför Norrköpings Tidningar ett förslag som skulle lösa Folkbladets problem. Det innebar att Norrköpings Tidningar köpte 90,1 procent av aktierna i ett nytt samägt tidningsbolag för tio miljoner kr. De gamla ägarna i Folkbladet behöll återstående 9,9 procent. Därmed öppnades möjligheten att föra över Folkbladet till NT:s uppdaterade datasystem och tryckeriutrusning.

Kraven var:

  • Minoritetsägaren har vetorätt vid tillsättandet av en lokal politisk redaktör
  • Minoritetsägaren har vetorätt vid tillsättandet av tidningschef
  • Ledarsidan är fortsatt socialdemokratisk och det måste finnas en lokal ledarskribent (vilket tidningen tidigare inte hade)
  • Minoritetsägaren har en styrelserepresentant

Förhandlingarna började den tredje februari och var över på bara fyra dagar. Det som kom att bli en kontrovers var pressläggningstiderna, då Folkbladet skulle tvingas gå till tryck 22.30, före både

Västerviks Tidning och Norrköpings Tidningar. I brist på alternativ accepterade Folkbladet ändå sin lott.

Ingen hade några problem med någon av punkterna och det var snarast vi som drev minoritetsägarens vetorätt. Det var något vi hade tagit med oss från Gotland. En lokal tidning måste också kunna skriva lokala ledare med en lokal politisk redaktör, vilket är särskilt viktigt med den struktur som Folkbladet har på sin abonnemangsida.

Björn Jacobsson, koncernchef, Norrköpings Tidningar

Nyheten om uppköpet läckte olyckligtvis ut till medierna dagen innan affären skulle presenteras för personalen, vilket naturligtvis skapade oro och funderingar bland de anställda. Dåvarande VD:n Janne Berglund åkte ut till sin sommarstuga och Björn Jacobsson låste dörren till kontoret medan tv-kanalerna ringde. Dagen efter informerades först Folkbladets och sedan NT:s personal. Visst fanns både misstänksamhet och missuppfattningar om affären, men enligt de inblandade stillades dessa relativt snabbt. Alla var ganska väl insatta i läget.

Jag tycker att de tog ett bra ansvar för personalen. Och ur ett helhetsperspektiv kan det vara så att affären var avgörande för att Folkbladet finns kvar på marknaden idag, i alla fall som sexdagarstidning.

Per Lindegren, annonschef, Folkbladet

Den 20 april 2000 tog Norrköpings Tidningar AB formellt över ägandet och snabbt genomfördes en rad åtgärder:

  • Samordning av ekonomi och administration
  • Upplageservice och annonsbokning (teknik och datasystem)
  • Folkbladet får lokaler i NT:s fastighet
  • Gemensamt tryck och samtidigt formatbyte från berliner till tabloid
  • Gemensam distribution
  • Samordnad annonsproduktion

Alla grafiker sades upp, men alla utom två kunde överföras till Norrköpings Tidningar. På den redaktionella sidan blev det snarast en utökning i och med den politiska redaktörstjänsten.

7.1.4. Erfarenheter från upplagemarknaden i Norrköping

Idag är Norrköpings Tidningar precis som förut en regional aktör, medan Folkbladet är koncentrerad till orterna Norrköping och Finspång där också konkurrensen uppstår tidningarna emellan. Ekonomiskt har Folkbladet årligen genererat mellan 800 000 och två miljoner kr i vinst sedan affären, pengar som stannar inom tidningen. Däremot har inte upplageraset kunnat hejdas. Ytterligare knappt tio procent av upplagan har förlorats under samarbetsåren och senaste prognosen är att tidningen ska kunna hålla sig kvar på nivån 8 500 under 2005. Nu upplever man sig inte ha råd att tappa mer vare sig i upplaga eller i räckvidd.

På marknadssidan försöker man ge varandra ett visst svängrum i kampanjerna så att det finns tid att fasa in kunder i långsiktiga fullprisprenumerationer snarare än att konkurrera ut varandra med kortsiktiga rabatterade erbjudanden. Innehållet ska vara det som konkurrerar. Torbjörn Åswärdh tycker att konkurrenssituationen innehållsmässigt är minst lika skarp mellan tidningarna idag som för tio år sedan utan att för den skull säga att NT är huvudkonkurrenten om konsumenternas plånböcker. Istället upplever Folkbladet att kvällstidningarna är större konkurrenter om marginalkunderna. Lösnummerförsäljningen har också tappat kraftigt även om det inte handlar om så många tidningar i reella termer.

Som morgontidning slåss du lika mycket mot kabel-tv abonnemang, mobiltelefonabonnemang och bredband. Där har du tre abonnemangsformer som suger kanske 500 till 1 000 kronor ur hushållen, varje månad. Inget av dem fanns egentligen för 10

15 år sedan. Det

är där vi har den största konkurrenten. Och jag tror att det är därför som kvällspressen går bra. De säljer sin tidning dag för dag, utan att belasta kunderna med fler månadsutgifter.

Torbjörn Åswärdh, marknadschef Folkbladet

7.1.5. Redaktionella erfarenheter från Folkbladet

Sedan samarbetet inleddes har Folkbladet ytterligare arbetat med att renodla sin särart. Bytet till tabloid innebär lättsammare innehåll och redigering. Tidningens politiska profil upplevs inte ha förändrats alls av bytet, men den nya posten som politisk redaktör, den har Folkbladet redan hunnit byta tre gånger. Den tidiga

pressläggningen är däremot fortfarande en fråga som ofta är uppe för diskussion. Särskilt sportredaktionen hamnar ofta i kläm när det är sena matcher. Då krävs det förhandling med Västerviks Tidning. När tidningen nu satsar framåt ligger tonvikten på innehållet. Nischen är precis som tidigare den politiska profilen, lokala nyheter, sport och motor.

För att vi ska kunna sälja fler tidningar än vad vi gör idag så måste vi ha en ännu tydligare position, särskilt i Norrköping. Det handlar om att satsa ännu mer på det redaktionella, att bli duktigare, att göra Folkbladet ännu mer unik, mer folklig och lokal. Det kommer att vara till nytta och glädje för både Norrköping och Finspång.

Torbjörn Åswärdh, marknadschef, Folkbladet

Även samarbetet tidningarna emellan ses över kontinuerligt. Nu är datasystem och administration lika, men nästa steg är upphovsrättsfrågan. Koncernchefen Björn Jacobsson säger att det kan vara svårt att dela lokala reportrar i Norrköping, men mellan Gotland och Norrköping och Norrbotten kan det finnas utrymme att göra mer tillsammans för att skapa ett bättre innehåll. Exempel på detta kan vara samverkan vid stora evenemang som fotbolls-EM eller Eurovisionsschlagerfestivalen.

Men där säger Folkbladets tidningschef, Christer Sandberg stopp. ”Jag tror inte det är möjligt att dela profilerade reportrar. Tänk på vilka signaler det skulle sända. Då tror jag att man skulle kliva över en viktig gräns.”

7.1.6. Ökad annonsförsäljning i färg

Marknadsmässigt har bytet till NT:s tryckeri varit ett lyft då det gett möjlighet till färg i hela tidningen. De tekniska systemen fick en skjuts framåt på mellan fem och tio år. Några som varit särskilt glada över det är medarbetarna på annonsavdelningen.

Det var som att vrida på en kran, kan man säga. Vi kunde öka försäljningen ganska lavinartat bara för att vi fick möjlighet till mer färg. Kunderna jämför sig mellan tidningarna hur det ser ut, även om det inte alltid är riktigt relevant. Vi tog igen sju års eftersläpning över en natt och ökningen har hållit i sig.

Per Lindegren, annonschef, Folkbladet

Precis som i Eskilstuna har ägarbytet inneburit ett byte av riksannonspaket, från Riksmedia till FLT. Den senare ändrade sin policy att inte ha med socialdemokratiska tidningar, vilket möjligen underlättades av Folkbladets nya ägare. Inom koncernen var sedan tidigare tidningarna på Gotland och Västerviks Tidning med i FLT. Erfarenheten är att FLT bättre än Riksmedia tar tillvara möjligheten att erbjuda sina kunder en tidning i Norrköping, även om den är liten. Resultatet är ett lyft i antalet riksannonser vilket gör att läsarna idag uppfattar Folkbladet som en mer komplett tidning. Inte heller i jakten på lokalannonser upplever man att striden står mellan Folkbladet och NT, utan mellan Folkbladet och andra medier i kampen om att bli det naturliga komplementet till NT.

Vår stora konkurrent på annonssidan är inte Norrköpings Tidningar. Kunderna väljer ändå NT som förstaval i tio fall av tio. De största hoten för oss är direktreklam, radio och lokala TV4 för det är med dem vi slåss om marginalpengarna.

Per Lindegren, annonschef, Folkbladet

Den positiva utvecklingen på annonsmarknaden har inte heller hejdats av de nya aktörer som etablerats. Under 2004 lanserade Norrköpings Tidningar tillsammans med Östgöta Correspondenten gratistidningen Extra samtidigt som Metro kom in på marknaden med sin riksedition. Hittills ser det ut som att den inte kommer att ha någon effekt vare sig på Folkbladets abonnemangs- eller annonsförsäljning. Per Lindegren tror att problemet för NT är att deras säljare har svårt att argumentera för att kunderna ska behöva betala för mer täckning än de tidigare behövt.

Om du redan betalar 50

60 000 för en helsida för att nå hela mark-

naden och helt plötsligt får höra att du ska köpa en tilläggstjänst för 10

20 000 extra, då måste säljaren ha väldigt goda argument och undersökningar som stödjer det. Och där tror jag NT faktiskt har missat.

Per Lindegren, annonschef, Folkbladet

Eskilstuna är en stad som har fått nytt liv efter utflyttningen på 1970- och 1980-talen. Idag växer Eskilstuna både i antal människor och i antal nyetableringar. Staden har fått en högskola. Snabbtåget till Stockholm har medfört att pendlare kan ta sig på en timme till jobben i huvudstaden. Pengar investeras och medierna behövs för att kommunicera med den växande befolkningen. Där lägenheter bara för några få år sedan stod tomma är det i dag bostadsbrist. För tidningarna Eskilstuna-Kuriren och Folket innebär detta möjligheter, men också ett hot om ökad konkurrens från andra medier som fått upp ögonen för staden.

Socialdemokratiska Folket och liberala Eskilstuna-Kuriren har ett gemensamt ursprung och var samma tidning från starten 1890 fram till 1905 då Folket bildades. Bakgrunden var meningsskiljaktigheter i rösträttsfrågan och utbrytartidningen Folket blev produkten av kontroversen. I hundra år har tidningarna fört en lokal kamp, men den har med tiden kommit att bli allt mer ojämn. Folkets trogna prenumeranter håller bokstavligt talat på att dö ut, säger Hans Rinkeborn, vd för Eskilstuna-Kuriren och Folket. Försöken att rekrytera nya läsargrupper i bland annat invandrargrupper har inte

lyckats. Medan Eskilstuna-Kuriren har tagit rollen som den stora, breda och seriösa tidningen i berlinerformat, har Folket satsat på sport och rappa artiklar i tabloidformat och en formgivning som har många likheter med kvällstidningarna.

Om Eskilstuna-Kuriren är DN, då är vi Aftonbladet.

Katrin Säfström, chefredaktör, Folket

7.2.1 1990 och framåt

  • sålt kyrksilver och avvisade inviter

Folket är den tidning som lär ha lidit enskilt störst skada av Merners framfart under 1992. Enligt tingsrättens bedömning försvann totalt 6,7 miljoner kr från företaget under hans tid som ägare (FLT, 1998). Efter Merner-konkursen köptes tidningen av den lokala arbetarrörelsen – fackförbund, ABF och en rad andra aktieägare. Utgivningen räddades, men det kunde inte hejda upplageraset. Även om det största tappet skedde under de turbulenta åren med A-pressen, Länsförlaget och Merner, så fortsatte den negativa trenden om än i långsammare takt även efter arbetarrörelsens återtåg i tidningen. Mellan 1990 och 1997 halverades tidningens upplaga. Tidningen överlevde sedan resten av årtiondet genom att i omgångar sälja av sina fasta tillgångar för relativt stora summor – först fastigheten och sedan tryckpressen. Ifrån Pressens pensionskassa dök dessutom fyra

  • miljoner kr i återbetalningar

Figur 3. Upplageutveckling i Eskilstuna 1990-2005

0 5 10 15 20 25 30 35 40

Folket

19,1 15,5 12,8 12,9 12,5 11,3 10,3 9,8 9,2 8,6 8,5 8,3 8,4 8,1 7,5

Eskilst una-Kuriren

34,3 35,1 35,4 34 34,1 34 33,3 33,1 32,9 32,3 32,9 33 32,9 33,1 33,2 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004

lägligt upp. Vi hade helt enkelt en väldig tur, säger Anders Boberg, marknadschef på Folket. ”För tittar man krasst på de annons- och abonnemangsintäkter som Folket har haft så har de aldrig räckt för att betala för den organisation som vi har. Utan de pengarna hade vi inte funnits i slutet på 90-talet.” Samtidigt lockades man kanske att tro att situationen var bättre än den egentligen var.

Redan 1999 diskuterades samarbete mellan Folkbladet och Eskilstuna-Kuriren. Karl Erik Gustafsson föreslog en modell där Kuriren skulle sälja annonser även i Folket. Man kan enkelt uttrycka det som att de hyrde extra annonsutrymme för att kunna erbjuda sina kunder bättre marknadstäckning. Det handlade med andra ord inte om att förändra några ägarstrukturer, vilket sades garantera Folkets självständighet (Folket, 1999). Det saknades dock klara incitament för någon av parterna att driva igenom samarbetet vid detta tillfälle.

Det var ett lite annat ekonomiskt läge. Vi hade precis beslutat att sälja huset som vi ägde, så vi hade hyfsad balansräkning och inte alls den typen av ekonomiska problem som vi fick senare.

Lars G Linder, styrelseledamot, Folket

Anders Boberg, idag marknadschef, hävdar att den dåvarande ledningen för Folket tyckte att den fasta delen av avgiften från Eskilstuna-Kuriren var för liten och att det fanns för små incitament för dem att leverera ytterligare annonsvolymer till Folket. Man tyckte sig vara för mycket i händerna på konkurrenten.

Förslaget togs inte heller väl emot på Eskilstuna-Kuriren – rivaliteten mellan tidningarna var för stark – och idén blev aldrig genomförd. ”Det blir ju rätt hätsk stämning mellan tidningar på tvåtidningsorter och personalen på Eskilstuna-Kuriren ville hellre döda Folket, så de läckte nyheten och omöjliggjorde därmed vidare förhandlingar”, hävdar Lars G Linder.

Nästa samarbetsdiskussion uppkom något år senare i samband med att Folket ville sälja sin tryckerianläggning. Det frigjorde kapital och samtidigt sades åtta anställda i tryckeri och packsal upp. Tidningen behövde då en extern tryckleverantör. Eskilstuna-Kuriren hade legat nära till hands, men inte heller den gången blev det något av planerna.

Det var ju helt orimliga villkor om lämningstider. Före Eskilstuna-Kuriren trycks Katrineholms-Kuriren och innan det skulle vi i så fall tryckas. Det var klockan nio eller nåt sånt där. Det går ju inte att göra en dagstidning med de förutsättningarna.

Lars G Linder, styrelseledamot, Folket

Det uteblivna samarbetet tog tidningen Folket ur askan i elden när valet istället föll på tryckeriet Mediahuset i Örebro. Valet var enligt Anders Boberg en total katastrof. Under september 2001 led Folket av ständiga problem med sin nya leverantör och den 28:e samma månad kom inte tidningen ut alls. I desperation tvingades tidningen att se sig om efter ett alternativt tryckeri som kunde ta över med omedelbar verkan. Lösningen hette VLT – och ett avtal som inte alls upplevdes som ofördelaktigt då, men som i efterhand har blivit en tung börda för Folket.

Man såg vartåt det gick – det fanns bara en riktning och det var konkurs som var alternativet. Och den hade inte varit snygg!

Lars G Linder, styrelseledamot, Folket

I början av 2000-talet accelererade Folkets förlustsiffror. Pengarna från försäljning av fastigheten, tryckpressen och återbetalningarna från pensionskassan var nu slut. Totalt skulle över fyra miljoner kr komma att försvinna bara under 2002. Vid starten av året var det egna kapitalet nere på 1,7 miljoner kr och alla var ense om att något måste göras. Folket ville i ett sista desperat försök satsa sig ur krisen, men då behövdes det externa finansiärer. Planen, som gick under namnet 11000X, var att skapa en lokalredaktion i Strängnäs för att förstärka marknadspositionen och få in fler annonser. Man ansåg det kritiskt att nå en upplaga på 11 000 inom en femårsperiod för att satsningen skulle lyckas, vilket beräknades kosta mellan åtta och tio miljoner kr. Det fanns dock ingen som kunde eller ville ställa upp med summor i den storleksordningen. Uppenbart var att den centrala arbetarrörelsen hade fått nog av tidningar. LO sa helt nej.

Av våra ägare, den lokala arbetarrörelsen, fick vi en och en halv miljon vilket egentligen var mycket mer än de hade råd med. Partistyrelsen gav 500 000 men inte mer. Det räddade oss bara ett par månader – när det går utför så går det bara fortare ju längre ner i backen du är.

Lars G Linder, styrelseledamot, Folket

Efter sommaren 2002 gav sig Folkets ledning ut på jakt efter en ny ägare. Till hjälp för att etablera kontakter med potentiella köpare hade man Sune Lundh från Värmlands Folkblad. Eskilstuna-Kuriren var långt ifrån något förstaval. Flera andra liberala tidningar kontaktades, men de som blev mest involverade hänvisade slutligen tillbaka till lokalkonkurrenten i Eskilstuna och hjälpte även till med den första kontakten. Ingen var beredd att gå in i en konkurrenssituation med Eskilstunas förstatidning och för Folket var situationen nu ekonomiskt akut. November månads kontrollbalansräkning klarades genom att man av en slump upptäckte gamla fordringar som kunde återvinnas.

Man märker ganska snabbt att Eskilstuna-Kuriren som är en stor tidning med mycket delägande i andra tidningar också har många vänner ute i Tidningssverige. Men det blev ju ändå väldigt bra till slut. Jag från min position är oerhört nöjd med Kuriren som ägare.

Anders Boberg, marknadschef, Folket

Frågan kom inte som någon överraskning för Eskilstuna-Kuriren. Folkets dåliga ekonomiska situation hade inte gått omärkt förbi hos lokalkonkurrenten. Hans Rinkeborn tillträdde som vd under 2002 och började nästan omedelbart att räkna på vad ett samgående skulle innebära.

Det framstod ganska snart att det var bara en tidsfråga innan diskussionen skulle dyka upp igen. Siffrorna talade sitt tydliga språk. Folket hade visat vikande upplaga och kraftigt negativa resultat år efter år. Man hade så att säga levt på att sälja kyrksilvret när man räddat utgivningen tillfälligt genom att sälja sin tryckpress och sin fastighet. Det var uppenbart att det inte var hållbart på sikt. Den stora frågan för oss var snarare om det inom ramen för Eskilstuna-Kurirens stiftelses stadgar gick att äga och driva en s-tidning.

Hans Rinkeborn, koncernchef, Eskilstuna-Kuriren

Den 2 december 2002 satt vi första gången på Lars-Olov Thims advokatkontor och pratade med Hans Rinkeborn och Lars-Olov Thim. Tio dagar senare hade vi presskonferenser och möten för personalen på Folket och Eskilstuna-Kuriren där vi informerade om ägarförändringen.

Anders Boberg, marknadschef, Folket

Under några intensiva veckor i december 2002 blir så de flera gånger misslyckade planerna på samarbete i hög grad verkliga när Eskilstuna-Kuriren går in och köper 95 procent av aktierna i Folket. Enligt Lars G Linder var det en väldigt snabb process där båda parter var måna om att tidningens grundvärderingar skulle leva vidare. Samtidigt var Folket inte i position att ställa några förhandlingskrav överhuvudtaget.

Det var så enkelt, vi hade inga pengar. Förutom de sju

åtta miljoner

kronor som Eskilstuna-Kuriren har skottat in i efterhand så betalade man 140 000 kronor för kalaset för att vi inte ens hade pengar till eget aktiekapital. Det är alltså de som har sett till att det finns en minoritetsägare idag! Vi hade inget att förhandla om. Ta skiten, det var den enkla utgångspunkten.

Lars G Linder, styrelseledamot, Folket

Detta bekräftas av Lars-Olov Thim, styrelseordförande i Eskilstuna-Kuriren som säger: ”Folket var i akut ekonomisk kris. De hade hamnat på obestånd. Deras checkkrediter var slut och styrelseledamöterna riskerade personligt betalningsansvar. Hade vi inte gått in hade tidningen inte funnits idag.”

Folket hade egentligen bara tre önskemål i förhandlingen – att tidningen skulle fortsätta komma ut, att arbetarrörelsen skulle ha en fortsatt koppling till tidningen som ägare och att man om möjligt skulle ha inflytande över tidningens redigering. Så blev det också. ”Vi fick vad vi ville – det gick ju inte att begära så mycket mera”, säger Lars G Linder.

Lösningen var:

  • Minoritetsägaren har vetorätt vid valet av chefredaktör
  • Tidningen skall vara socialdemokratisk
  • Minoritetsägaren har en styrelseledamot (Folkets intressenter)
  • EK har ställt en förlusttäckningsgaranti upp till totalt 15 mnkr.

I övrigt gick detaljdiskussionerna om samordning snabbt. Redaktionellt var det fristående produkter medan man administrativt skulle samordna så mycket som det någonsin gick. Hos Eskilstuna-Kuriren var man redan från början säkra på hur samarbetet skulle bedrivas.

Det är helt klart att vi följt NT-modellen. Vi kan lova att vi gjort en väldigt grundlig undersökning av i stort sett vartenda samarbete på tvåtidningsorter som skett i Sverige. Det står utom tvivel för oss att detta är den modell som fungerar bäst, vilket innebär separata redaktioner och separata organisationer för annonsförsäljning och prenumerationsförsäljning. Sedan så kan man ju säga att NT-koncernen har gjort en annan bedömning då de gått in på Gotland och i Norrland, men det får ju stå för dem.

Lars-Olov Thim, styrelseordförande i Eskilstuna-Kuriren

Redan före nyåret 2002 presenterades en plan för hur den nya organisationen skulle se ut. Praktiskt innebar sammanslagningen att frontlinjen – journalister, säljare och fotografer, kundtjänst – fick stanna. Däremot samordnades ekonomi och administration. Under våren 2003 fördes MBL-förhandlingar om hur den nya organisationen skulle se ut. Totalt fick tio personer gå, främst grafiker och administrativ personal, men de allra flesta genom naturliga avgångar, personalöverföringar till Eskilstuna-Kuriren, samt pensionslösningar. Fackförhandlingarna slutade i samförstånd utan några större konflikter. För den luttrade personalen hade under ett drygt decennium uppsägningar varit en i stort sett naturlig del av den årliga budgetprocessen. Fackklubbarna accepterade nedskärningarna även denna gång eftersom alternativet var så mycket värre.

I övrigt gjordes följande åtgärder:

  • Samordning av Data/IT
  • Samordning av system för bild, annons och upplaga
  • Delad redaktionslokal i Flen
  • Samordnad annonsmaterialframtagning för gemensamma annonser
  • Samordnade redaktionella inköp från TT och bildbyråer.
  • Gemensamt redaktionellt servicematerial (sporttabeller, lagfarter, födelsedagar)
  • Gemensamt paket för privatannonsmarknaden till ett något högre pris, vilket har lett till högre packningsgrad i Folket
  • Koordination av riks- och regionalannonsering (Folket går med i bl. a FLT)
  • Folket flyttar till ny redaktionslokal med halverad yta
  • Folkets bilagetryckning flyttades omedelbart till EK:s tryckeri

Idag är Folket den enda uppköpta andratidningen i Sverige som inte trycker hos modern. Det råder dock ingen tvekan om att det första som händer när avtalet med VLT löper ut vid årsskiftet 2006/2007 är att trycket tas hem till Eskilstuna-Kuriren.

Som ett led i detta har koncernen nyligen investerat 40 miljoner kr i ny packsal. Detta innebär att båda tidningarna kan tryckas på natten utan tidsförlust, frågan som sänkte samarbetsplanerna 2001.

7.2.4. Samordning med bibehållen konkurrens

Idag sitter Folket i samma kvarter som lokalkonkurrenten. Tidningen som för fem år sedan hade imponerande 2 500 kvadratmeter till sitt förfogande har numera 40 anställda som trängs på 460 kvadratmeter. Under 2005 har ytterligare två personer fått gå. Men trots en slimmad organisation och samordningsvinster med Eskilstuna-Kuriren gör Folkbladet fortfarande stora förluster, även om det går i rätt riktning. 2003 var det negativa resultatet 5,8 mnkr, 2004 3,7 mnkr. ”Det har visat sig svårare än vi trott att få ett positivt resultat i Folket”, säger Lars-Olov Thim. ”Tidningen har befunnit sig på ett sluttande plan i 45 år och de hade ägnat sig åt mycket kreativ bokföring för att frisera sina underskott.”

Allt eftersom Folket har krympt har allt fler uppgifter hamnat på Anders Boberg. Före sammanslagningen var han vd för tidningen. Idag är han ansvarig för upplaga, marknadsföring och organisationsfrågor. När förre annonschefen slutade i december 2004 tog Ander Boberg över även den posten. I koncernledningsgruppen och marknadschefsgruppen träffas vd Hans Rinkeborn och representanterna från koncernens tidningar – Eskilstuna-Kuriren (Bengt Tell), Folket (Anders Boberg) och Katrineholms-Kuriren (Stefan Toll) för att diskutera marknadsfrågor. Inbördes har de inblandade på så sätt åtminstone en grov insikt i vilka kampanjer som är att vänta.

Utåt sett råder full konkurrens, men någonstans finns en gräns för vad en enskild tidning får göra – det får inte skada morgonpressens ställning i Eskilstuna. Folket har i egenskap av andratidning känt sig tvingad att ligga lägre i prenumerationspris än Eskilstuna-Kuriren, men någon priskonkurrens är det inte frågan om, understryker de inblandade. Därför är det tillåtet att ha kampanjer för att locka nya kunder, men långsiktigt måste det vara lojalitetsprogram, som är marknadsföringsredskapet.

7.2.5. Erfarenheter från annonsmarknaden i Eskilstuna

På 1990-talet stod konkurrensen om annonskronorna mellan Eskilstuna-Kuriren och Folket. När lågkonjunkturen kom skapades många arbetslösa människor med erfarenhet från reklam och media. Dessa provade lyckan genom att starta annonstidningar, vilket enligt Anders Boberg har radikalt förändrat Eskilstunamarknaden de senaste fem

  • åren. Smé Journalen har idag en totalutdelning en gång i veckan och sedan ett år tillbaka har även Carlsson Marknad o Media etablerat sig kraftfullt med ett liknande, totalutdelat koncept. Resultatet är en prispress som gjort att snittpriserna idag är mycket lägre än för tio år sedan.

Eskilstunamarknaden har alltså idag två dagstidningar, två totalutdelade annonstidningar, två radiokanaler, TV4 Mälardalen som ser Eskilstuna som ett av sina viktigaste annonsområden, så konkurrensen här är grym. Dessutom består den största befolkningsökningen av inflyttade stockholmare, vilka tar med sina tidningar DN och Svenskan när de flyttar. Jag, Stefan Toll och Bengt Tell har besökt tvåtidningsorter och mig veterligen finns det ingen ort utanför storstäderna som har lika hård konkurrens som Eskilstuna.

Anders Boberg, marknadschef, Folket

Trots, eller snarare på grund av, den tuffa konkurrensen valde tidningarna varken att slå samman sina annonsavdelningar eller skapa gemensamma annonspaket. Bakgrunden till beslutet var en marknadsundersökning som gjordes 1998 vilken visade att ingen handlare såg några fördelar med att köpa annonser i färdiga paket. Annonsörerna ville ha det fria valet att förhandla och välja tillfälle och volym själv. Tidningarna står samtidigt öppna för annonssamordning om förfrågan kommer från kunden själv. Även om

Folket på kort sikt skulle gynnas av att i ökad utsträckning vara med och dela på Eskilstuna-Kurirens 80 annonsmiljoner, så tvivlar man på att det skulle gynna tidningarna i ett längre perspektiv. Allt det som är unikt med Folket som annonsmedium hade i så fall försvunnit och det hade öppnat upp för både gratistidningar och tv.

Om vi hade slagit ihop annonsavdelningarna tror jag att konkurrensen från gratistidningarna hade ökat mycket, mycket mer. I Gävle och Västerbotten/Umeå är du tvingad att gå i bägge tidningarna och erfarenheten är då att när en gratistidning kommer in tar den en enormt stor andel av annonser och intäkter. När det blir ett annonsmonopol, då kommer utmanarna som ett brev på posten och säger till kunden att du behöver inte betala dyra pengar hos den stora kolossen. Och fler hade i det läget valt gratistidningarna, tror jag.

Anders Boberg, marknadschef, Folket

Annonsförsäljningen har haft en positiv utveckling sedan ägarskiftet. Både riksannonseringen och de lokala annonserna går bra och för 2005 års första fyra månader ligger ökningen på tre procent.

En vanlig dag har vi 8 000 prenumeranter, 25 000 läsare, som varje dag öppnar sin morgontidning som de har betalt för, för att läsa nyheter. Och i den miljön, visar alla undersökningar, är det exceptionellt bra att ha en annons. /…/ Men mot det står denna veckan Eskilstuna-Kuriren med sina 33 000 hushåll, 80 000 läsare, samt Smé Journalen och Carlsson Marknad o Media båda med totalutdelning på onsdagen. Så vi har en svår sits. Om Folket tar 14 000 kr för en halvsida till ordinarie pris och gratistidningen tar 2 000 kr för den är det ju svårt att förklara för kunden det extra värdet i att gå i Folket.

Anders Boberg, marknadschef, Folket

Även Folket har på sätt och vis gett sig in på gratistidningsmarknaden. Varje fredag före löning görs en totalutdelning av Folket. Då gör man sin tjockaste tidning, startar nya artikelserier och har erbjudanden på Folket-kortet. ”Det är vår marknadsföringskanal”, säger Ander Boberg. En vanlig fredagsupplaga innehåller annonser för 60 000 kr, medan en totalutdelad når 350 000

  • 000 kr.

Totalutdelningen har också skapat problem, då ett stort antal kunder väljer att bara gå i denna men aldrig annonsera annars. I efterhand ser man att man borde ha ställt krav på minst ytterligare

ett annonsinförande under månaden, men nu vågar man inte ändra reglerna.

7.2.6. Erfarenheter från läsarmarknaden i Eskilstuna

I Eskilstuna röstar man rött, tänker blått och jobbar svart. Eskilstuna är en arbetarstad, men Folket har ju uppenbarligen inte gett Eskilstunaborna den tidning de vill ha.

Anders Boberg, marknadschef, Folket

Det var stora förhoppningar på en trendbrott i Folkets upplageutveckling efter samgåendet. Under 2002, som ekonomiskt var ett katastrofår för tidningen, ökade trots allt upplagan med 100 exemplar vilket ingöt ett visst hopp. Som en del av projekt 11 000X startades då en daglig sportbilaga. 2003 och 2004 har dock brutalt krossat förhoppningarna om en uthållig uppgång. Totalt är 10 procent av upplagan tappad sedan 2002, vilket innebär uppemot en miljon kr i förlorat driftsstöd. Bara under 2004 försvann 500 prenumeranter. Samtidigt ökade Eskilstuna-Kuriren i upplaga.

Det är svårt att hitta en struktur på den grupp läsare som väljer att lämna tidningen, men man vet att Folket-prenumeranterna generellt har hög genomsnittsålder. Samtidigt har man haft stora problem med nyrekryteringen av läsare. Försök har gjorts att etablera tidningen bland invandrargrupper, bland annat genom att använda lokala invandrade skribenter på ledarsidan, men det har visat sig svårt att omvandla satsningen i nya prenumerationer. Det kan bara spekuleras i om upplagetappet är en politisk reaktion på ägarskiftet. 2005 ser dock ut att bjuda en liten uppgång för 100årsjubilerande Folket. 100 nya prenumeranter ger hopp om framtiden.

Vi har haft mycket problem med vår identitet efter sammanslagningen. Är det samma tidning frågar sig läsare och annonsörer. Många undrar om vi inte har samma material, om vi är gemensamma – och den uppfattningen kan man få, exempelvis efter tsunami-katastrofen när TT levererade mycket material till båda tidningarna. Men det har ju inget med ägarfrågan att göra.

Anders Boberg, marknadschef, Folket

Folkets chefredaktör, Katrin Säfström, anser inte att tidningens roll har förändrats vare sig politiskt eller journalistiskt efter ägarskiftet. Tvärt om är polemiken på ledarsidorna både roligare och viktigare än förut, vilket om något har gjort ideologin ännu tydligare. Andelen egenproducerat innehåll är densamma som tidigare trots att två journalisttjänster har försvunnit. Snarare är det skiftet i företagskultur som har märkts. Eskilstuna-Kuriren upplevs som mer byråkratisk, med mer kontroll och uppföljning, där tidigare laganda och informella samtal kännetecknade arbetsklimatet. Den förlorade flexibiliteten har varit något av en konflikt samtidigt som man uppskattar tryggheten att arbeta i ett ”riktigt” företag. Visst finns det en bild av att man är en fattig lillebror i familjen, att någon annan bestämmer hur mycket pengar Folket har till förfogande, men den ömsesidiga respekten och känslan att kunna påverka beslut finns där ändå.

I chefredaktörsgruppen diskuteras bland annat inom vilka områden som samverkan ska ske. Hittills gäller det framförallt inköp av material från TT och TT Spektra inom kultur, nöje och nyheter. I vissa fall har TT Spektra tvingats ta fram parallellt material för att just kunna serva tvåtidningsorterna. Däremot använder man sig av olika bildbyråer.

Det är fullständigt solklart att vi och Eskilstuna-Kuriren inte samarbetar redaktionellt. Det finns absolut en utgivarmässig respekt och det är nog en av orsakerna till att integrationen har gått förhållandevis smärtfritt. Vi bryter diskussionen om vi börjar komma in på varandras områden eller planer.

Katrin Säfström, chefredaktör, Folket

7.2.7. Folkets framtid

Jag har varit på tidningen i 18 år och det har varit kris hela tiden. Man brinner för att Folket ska finnas kvar. Kan man lösa det genom samordning av teknik och administration så är ju det något bra. Min optimism och framtidstro har inte förändrats.

Katrin Säfström, chefredaktör, Folket

Alla inblandade bekräftar att det visat sig svårare än beräknat att vända Folkets utveckling, men tilltron till den valda samarbetsmodellen står fast.

”Även 2005 ser vi att vi inte kommer att nå ett nollresultat utan snarare en förlust på runt 2,5 mnkr”, berättar Hans Rinkeborn. ”Tidningen har haft en rad extremt ofördelaktiga avtal som inte går att ta sig ur från dag ett, bland annat ett tryckeriavtal med VLT som löper ut 2006/2007. Vilken annan lösning som helst skulle vara billigare. Att föra över dem till vårt tryckeri kan ge stora positiva effekter. Men det är också vår sista reella möjlighet att vända skutan, i alla fall som finns planerad idag.”

I efterhand är Lars G Linder snarast road av Eskilstuna-Kurirens svårigheter.

De trodde att vi var ena riktiga plattfötter som inte hade en aning hur man gjorde när man gav ut tidning och att de skulle nog reda ut det här med ekonomin på ett halvår. Faktum är att bland förstatidningar går det nog inte att hitta någon som är lika effektiv som Folket. Vi har ju ingen personal till något och ändå ger vi ut en tidning varje dag.

På Örebromarknaden förs sedan drygt hundra år en kamp mellan liberala Nerikes Allehanda och socialdemokratiska Örebro-Kuriren. På marknaden finns även centerpartistiska endagstidningen Länsposten. Det är omöjligt att beskriva utvecklingen i Örebro utan att nämna Karlskoga-marknaden. Sedan A-presstiden i 1990-talets början har Örebro-Kuriren och Karlskoga-Kuriren följts åt i ägarbytena. Relationen kom även att spela en viktig roll i strukturaffären 2003. Nerikes Allehanda å sin sida har ambitionen att bli en stark regional spelare, vilket inkluderar både Örebro och Karlskoga. Sedan tidigare äger man även Motala Tidning och Bergslagsposten. NA-koncernen själv har en komplicerad ägarfördelning där Eskilstuna-Kuriren, Dalarnas Tidningar, VLT, Stampen och Mittmedia, grovt räknat, äger en femtedel var.

Konkurrensen mellan de två Örebro-tidningarna var länge intensiv, men på senare år har situationen svängt dramatiskt till NA:s fördel. Den stora, breda och finansiellt starka Nerikes Allehanda har under ett antal år kunnat titulera sig Sveriges största landsortstidning, medan den idag mycket lilla Örebro-Kuriren är en stark kandidat till titeln Sveriges minsta flerdagarstidning med sina drygt 2 000 dagliga exemplar. Det har dock inte alltid varit så.

Så sent som 1975 var det aktuellt att Örebro-Kuriren genom A-pressen skulle köpa upp Nerikes Allehanda och ännu på slutet av 1980-talet hade Örebro-kuriren 75 anställda och en upplaga på nästan 20 000. Omfånget kunde vara uppemot 60 sidor. De ägarturer som sedan dess har ägt rum har drabbat Örebro-Kuriren hårt. Medan Folket och Folkbladet hade en period av stabilitet efter det tidiga 1990-talets kontroverser har de många och tärande ägarbytena fortsatt för Örebro-Kuriren.

7.3.1 1990 och framåt

  • ägarkaruseller och konkurser

En av de sista affärer som A-pressen gjorde var att köpa Tryckcentralen i Örebro från Pingstkyrkan med tanken att Örebro-Kuriren skulle tryckas där. Sammanslagningen misslyckades och istället bestämdes att Örebro-Kuriren och Folket skulle tryckas på VLT:s tryckeri i Västerås. I samband med detta sades 14 redaktionella tjänster upp, sex annonstjänster, samt alla grafiker utom ett 30-tal som ska sköta tryckeriets legoverksamhet.

Det som följer är de nu välkända turerna med först Länsförlaget 1991 och sedan Bo Merner 1992, vilket avslutas med en konkurs. (Mer kan läsas under avsnitt 7.1.1.) Men där Folkbladet efter stormen 1992 fick en tillfällig frist fortsätter istället ägarkarusellen för Örebro-Kuriren. Hösten 1992 tas tidningen tillsammans med Karlskoga-Kuriren över av Örebro Press, en sammanslutning av den lokala arbetarrörelsen

  • organisationer och fackföreningar som har band till socialdemokraterna. Även Kurirenintressenternas förening och Föreningen Kurirenproduktion är delägare. Tre år senare, 1995, går Lars Sjöborg in som storägare i Örebro Press. Han är en lokal affärsman med uttalad ovilja mot Nerikes Allehandas dominans och satsar tre miljoner kr för att göra tidningen

Figur 3. Upplageutveckling i Örebro/Karlskoga 1990-2005

0 10 20 30 40 50 60 70 80

Ör ebro- Kur iren

19 15,8 8,2 8,5 7,7 7,2

3,5 3,9 3,7 3,1 2,9 2,5 2,2

Ner ikes Allehanda

70,1 70,7 71,2 71 70,1 69,1 68 68,3 68,1 68,7 68,5 66,3 65,4 63,9 61,3

Kar lskoga- Kur iren

4,4 4,7 4,9 6,2 6,5 9,7 6,2 6,2 6,2 5,3 5,5 5,3 5,2

1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004

lönsam. Det dröjer dock inte mer än ett drygt år innan hans pengar är slut. 1995 gjorde företaget en samlad förlust på 5,5 miljoner kr. Under året avgår både tidningens chefredaktör, Helle Klein, och tidningens VD på grund av interna konflikter. Deras fallskärmar löser då ut och den tredje juli 1996 sätts tidningen i konkurs, igen. (Karlsson, 2003)

Efter ett avbrott på två veckor återupptas utgivningen vid nyåret 1996 av åtta journalister verksamma inom Tidningsproduktion i Örebro AB. Upplagan är nu nere under 4 000, en nivå som tidningen aldrig senare skulle återhämta sig ifrån. Mycket tyder på att konkursen 1996 tog knäcken på läsarnas tålamod och förtroende.

I slutet av 1997 gör Lars Sjöborg på nytt entré med nytt bolag och nytt kapitaltillskott. Denna gång varar fristen fram till den 23 april 2001 då Karlskoga-Kuriren försätts i likvidation och även Örebro-Kuriren tvingas upprätta kontrollbalansräkning. Tidigare samma månad har den nu helt dominerande Nerikes Allehanda beslutat att gå upp till sjudagarsutgivning. Två månader senare räddas ÖK genom att alla politiska partier och lokala näringsidkare erbjuds andelar i företaget. Partifärgen försvinner därmed och de lokala politikerna får turas om att skriva kolumner enligt ett rullande schema.

Det var ju bara ett spektakel. För socialdemokraterna var det en jättedålig affär opinionsmässigt. De hade betalat mest och ändå fick de försvara sig en gång i veckan, medan de andra partierna passade på att skälla ut dem de övriga fyra dagarna.

Dan Lindberg, fackrepresentant, Örebro-Kuriren

Lösningen håller fram till våren 2002 då Nya Örebro-Kuriren och Karlskoga-Kuriren på nytt hamnat i akut ekonomisk kris och ägarna inte är beredda att skjuta till mer kapital.

7.3.2. Snabb fusion

Under våren 2002 hade Nerikes Allehanda fått uppdraget att trycka både Örebro-Kuriren och Karlskoga-Kuriren. Man fick då snabbt bilden klar att ekonomin var skral hos sina nya kunder. Slutsatsen var att Nerikes Allehanda bättre än någon annan ägare skulle kunna rationalisera verksamheten genom att slå ut fasta kostnader på större totalupplaga. Alla de fasta funktioner som behövdes för att

driva ytterligare två tidningar fanns redan bemannade inom koncernen.

Det var dock inte i första hand Örebro-Kuriren som lockade i affären. Den fick man i stort med på köpet vare sig man ville eller inte. Förutom lönsamhetsaspekten fanns det ett klart strategiskt intresse av att äga Karlskoga-Kuriren. Nerikes Allehanda hade länge försökt att etablera sig på Karlskogamarknaden, men hade svårt att ta sig upp från sin position som tredjetidning med drygt 3 000 exemplar. Nu öppnade sig möjligheten att expandera och flytta fram positionerna.

Vi är väldigt lönsamhetsfokuserade, samtidigt som vi alltid har haft problem att få organisk tillväxt i Karlskogaregionen. Den måste vara en av de mest överrepresenterade orter som finns när det gäller tidningar per capita. Och ingen tjänar pengar. Vi hade gjort alla möjliga kampanjer och ingen av dem har lyckats.

Hans Lartén, koncernchef, Nerikes Allehanda

Grunden i resonemanget var att om Karlskoga-Kuriren gick i konkurs, skulle inte Nerikes Allehanda få särskilt stor del av prenumeranterna. De flesta beräknades istället gå till NWT-ägda förstatidningen Karlskoga Tidning. Hade man inte accepterat att ta Örebro-Kuriren i samma affär befarade man att erbjudandet istället skulle ha gått till Lars Ander och NWT-koncernen, vilka säkert hade varit intresserade. Nu kunde man vinna en ökad marknadsandel i Karlskoga utan Anders vetskap.

Familjen Sjöborg hade en löpande diskussion med Hans Lartén och problemet med de förlustbringande tidningarna lämnade snart ägarfamiljen att välja mellan konkurs eller att sälja. Däremot var det inte självklart att NA:s styrelse skulle godkänna affären. Det krävdes ganska många och långa beräkningar för att visa på att det faktiskt kunde motiveras företagsekonomiskt.

Det var faktiskt inte givet att få igenom i styrelsen att vi skulle göra affären – Låt skiten gå i konkurs, det är faktiskt inte vårt problem – resonerade flera ledamöter. Det avgörande argumentet var då att vi faktiskt kunde räkna hem affären.

Hans Lartén, koncernchef, Nerikes Allehanda

Som förhandling var det en relativt snabb process som var över på mindre än tre månader. Aktierna i bolaget köptes för några hundra tusen och tidningens drevs vidare som vanligt tills den färdiga planen sattes i verket om hur man skulle rationalisera verksamheten. Redan från början stod det klart att Nerikes Allehanda hade som ambition att rationalisera allt som gick med bevarade tidningstitlar. Några av de åtgärder som senare kom att vidtas var:

  • Nerikes Allehanda drog ner sin lokalredaktion i Karlskoga till enmansbemanning och inledde ett redaktionellt utbyte med Karlskoga-Kuriren.
  • Administration och ekonomi, IT, personalfunktion och marknadsavdelning för de tre tidningarna slogs samman
  • Örebro-Kuriren flyttade till NA:s lokaler
  • Örebro-Kuriren återfick en socialdemokratisk ledarsida
  • Datautrustningen byttes gemensamt till PC
  • Alla tekniska system utom det redaktionella blev gemensamma

När affären offentliggjordes den 20 september 2002 blev reaktionerna blandade. En av de första frågorna var om man hade köpt för att lägga ner. Internt på NA var det förvåning hur man kunde tänka sig att äga ärkerivalen, men den svåraste biten var att övertyga de uppköpta tidningarna om den nya ägarens goda intentioner. I Karlskoga har personalen sedan gammalt förmånliga avtal rörande lön och arbetstid och många är personligen delägare i företaget. Det ger ett djupare engagemang i tidningen som har försvårat när den nya ägaren vill göra förändringar.

När NA under våren 2005 gick ut med ett prenumerationserbjudande i regionen i samband med bytet till tabloidformat uppfattades det som ett direkt försök att ta död på Karlskoga-Kuriren. På Örebro-Kuriren däremot var många hoppfulla att det nu skulle finnas resurser att satsa framåt. Besvikelsen kom ganska snart.

Jag tror att det blev en kalldusch att upptäcka att köpet inte blev någon satsning, utan bara en livlina. Det var ungefär som att simma ut till en livbåt som är halvfull med vatten när man äntligen kommer fram.

Dan Lindberg, fackrepresentant, Örebro-Kuriren

Knappt ett år efter uppköpet gjordes den första stora förändringen då Bergslagarnes Tidnings AB, dotterbolag till Nerikes Allehanda, bildade ett gemensamt bolag för tidningarna Örebro-Kuriren, Karlskoga-Kuriren och Bergslagsposten. Detta innebär en ny organisation med kraftiga personalrationaliseringar och samordning av annonsförsäljning till Karlskoga-Kuriren.

7.3.3. Sjunkande upplaga och redaktionella förändringar

I förvärvsambitionen fanns en tro på att ett parallellt politiskt språkrör till Nerikes Allehanda kunde attrahera en grupp prenumeranter som man annars aldrig skulle kunna nå. Därför valde man 2004 att återinföra en socialdemokratisk ledarsida på Örebro-Kuriren. Tanken var att det skulle ge tillbaka den tydliga profil på tidningen som man tyckte hade gått förlorad med den tvärpolitiska ledarsidan. Men inte heller detta hjälpte för att hejda upplageförlusterna.

Vad det gäller att få folk att tycka att det politiska är intressant och värt att stötta så har jag fullständigt gett upp hoppet. Man ser det som vilken produkt som helst idag, det är bara så. Jag tycker att det är beklagligt, för det är också en demokratifråga.

Hans Lartén, koncernchef, Nerikes Allehanda

Den ursprungliga ambitionen var att behålla Örebro-Kuriren som egen tidning, ett beslut som fick omprövas när tidningens upplaga började sjunka farligt nära 2 000-nivån, vilket är den undre gränsen för driftsstöd. För att säkra ett fortsatt stöd ansökte man på våren 2004 om att omedelbart göra Örebro-Kuriren till en del av Karlskoga-Kuriren. Som resultat är Örebro-Kuriren numera en edition av Karlskoga-Kuriren, medan Karlskoga-Kuriren i sin tur har ett redaktionellt utbyte med Nerikes Allehanda. Personalstyrkan på 15 anställda som fanns på Örebro-Kuriren vid ägarskiftet har bantats med hälften i två omgångar. Idag finns fyra personer kvar på editionen och redaktionslokalen gapar ödsligt tom. Efter första neddragningen skolades personalen om till multijournalister för att kunna producera lika mycket material på färre anställda. Det upplevdes som den kanske svåraste omställningen. Helt plötsligt skulle samma person skriva, fota och redigera.

Det är klart att tidningen har blivit sämre. Allt annat vore väl ett hån mot alla dem som har fått sluta. Men att byta partifärg fram och tillbaka har däremot inte bekymrat oss ett jota. Det är inte av politiska skäl man tar jobb på en tidning.

Dan Lindberg, fackrepresentant, Örebro-Kuriren

Nerikes Allehanda hävdar ändå att om man räknar in koncernnyttan och de synergier som skapats av affären så har ägandet av Örebro-Kuriren inte kostat något. Tvärt om ser man ett litet överskott i balansen. Dessutom pågår projekt för ännu mer redaktionell samordning och annonssamordning. Samtidigt ser framtiden för tidningen mörk ut. Siffrorna visar en upplaga på 2 200 exemplar för helåret 2004, vilket skulle innebära att över tio procent av köparna är tappade bara sedan 2003 (se figur 3). Totalt har var fjärde prenumerant lämnat tidningen sedan ägarskiftet. Varken chefredaktör Göran Karlsson eller koncernchef Hans Lartén har fler konkreta förslag på hur utvecklingen ska vändas.

Vi trodde att vår stabilitet i ägandet och vår marknadsföringskraft skulle få tidningarnas upplaga att öka. Men den resan har bara inneburit att vi har tappat. Nu har vi har skalat och skalat och synergivinsten avtar ganska kraftigt när upplagan faller. Snart finns inget mer att skala. Nu måste upplagan upp – efterfrågan är ett måste. Alternativet är att göra om ÖK till en gratistidning, men då skulle man kannibalisera på sig själv, så då skulle åtminstone jag förorda en nedläggning.

Hans Lartén, koncernchef, Nerikes Allehanda

Om det hos ledningen finns en uppgivenhet om hur man ska vända utvecklingen, så delas den av personalen. Där känner man också att det har saknats en vision om vad man vill göra med Örebro-Kuriren, att det inte har funnits en verklig vilja att förändra, eller en dialog om hur företaget skulle kunna utvecklas.

Det är som att vi kliver på tåget varje dag och frågar – vart åker vi idag då?

Dan Lindberg, fackrepresentant, Örebro-Kuriren

8 Diskussion

När jag växte upp i Örebro fanns Örebro Läns Sparbank, Ekebergs Sparbank och Bergslagens Sparbank och en rad regionala banker. Idag är alla sammanslagna av den enkla anledningen att det inte är lönsamt att driva 20 parallella infrastrukturer. Samma resa kommer tidningsbranschen att behöva gå igenom oberoende om det finns presstöd eller inte. När alternativen i form av gratistidningar och Internet dessutom är gratis för våra prenumeranter, gäller det verkligen att pressa kostnader.

Hans Lartén, koncernchef, Nerikes Allehanda

Papperstidningarna har under ett drygt decennium befunnit sig på ett sluttande plan. En lång period av nedgång i upplagesiffror har endast kunnat mötas genom interna rationaliseringar och införandet av ny teknik, exempelvis desktoptekniken vilket halverade behovet av grafiker under 1990-talet. Nu, vid mitten av 2000-talets första decennium, är de flesta interna rationaliseringarna gjorda. Man måste därför se sig om utanför det egna företagets väggar för att hitta lösningar. De allra flesta är överens om att branschen kommer att behöva samarbeta mer om administration och ekonomi vilket kommer att kunna öppna för rationaliseringar bland tjänstemännen. Tryck är och förblir en stor kostnad där branschen behöver få ett högre kapacitetsutnyttjande genom samarbeten. I takt med att digitaliseringen och den tekniska utvecklingen accelererar, kommer även behovet att gemensamt bekosta tekniska system och produktutveckling att öka. Därför kommer tidningsbranschen att behöva söka samarbeten sinsemellan vilket kommer att förstärka en struktur av strategiska grupper, snarare än enskilda företag. En del bedömare anser att marknaden så snart som inom fem

  • år kommer att domineras av några få mediehus, aktörer som liksom exempelvis Norrköpings Tidningar och Nerikes Allehanda förutom papperstidningen har verksamhet inom radio, tv och nya medier. Det redaktionella material som produceras kan på så sätt göras om till fler produkter och säljas genom fler kanaler, vilket förväntas öka totalintäkten. Detta ställer ökade krav på journalisterna vilka utgör den kärnkompetens som är tidningens främsta konkurrensmedel på den lokala marknaden. Lokalredak-

tionen måste därför kunna bevaras intakt, även om journalisterna kan tvingas att bredda sig till att arbeta med fler mediekanaler än endast papperstidningen och till att arbeta för flera medier inom samma koncern. Detta kommer i sin tur att ställa krav på att skapa nya upphovsrättliga ramar för hur journalisternas material kan användas.

Vi har gjort en framtidsbedömning där vi tror att långsiktigt kommer dagspressen, papperstidningarna, att få det svårt att bibehålla den volym och de intäkter de har på annonssidan. Långsiktigt finns också en nedåtgående trend på upplagesidan. Vi ser inget inom överskådlig framtid som kommer att ta hela vår upplaga eller reklamintäkt, men trenden kommer att vara fortsatt nedåtgående. Det finns två sätt att möta detta. Det ena är att söka skalfördelar på det sätt som vi gör med Folkbladet, Norrbotten och Gotland, vilket är till nytta för alla parter. Det gäller inköp, tryckpressar, administration, data osv. Den andra biten är att de nya medierna, som vi tror i framtiden kommer att generera intäkter, kostar ganska mycket för varje tidning att ta fram. Delar man på kostnaderna är det betydligt enklare att hantera. Så det handlar om att söka skalfördelar på kostnadssidan och dessutom fördela kostnaderna på nya medier-sidan. En mindre tidning kan inte ensam vara med på den utvecklingen. Men i större sammanhang kan man det.

Björn Jacobsson, koncernchef, Norrköpings Tidningar

Sedan går uppfattningarna isär huruvida det är lönsamt med längre drivna samarbeten, exempelvis kring marknadsföring, prenumerationsförsäljning, annonsförsäljning och redaktionell produktion av text och bild. Tidningsbranschen har länge varit relativt motsträvig till att inleda samarbeten och presstödsåtgärder har varit ett sätt att skapa incitament för samarbeten inom bland annat annons och distribution. De strukturaffärer som nu tar form är ur det perspektivet en önskvärd utveckling och ett steg för att långsiktigt stärka branschen som helhet. Detta sker denna gång självmant och helt utan hjälp av presstöd, men höjer samtidigt frågor om hur ägarrelationer påverkar den verkliga redaktionella konkurrensen och därmed mångfalden av pressröster på kvarvarande tvåtidningsorter.

Branschen kommer att samarbeta mer och mer. Hade vi förstått och accepterat det redan på 80-talet så hade vi haft fler ägare idag. Och jag tycker att det är värt att tänka på. Hade man vågat utnyttja den

tekniska utvecklingen och rationaliseringsvinsterna när de faktiskt uppstod så skulle vi haft en helt annan karta. Man förlorar så mycket på att vara konservativ.

Lars G Linder, styrelseledamot, Folket

Konsolidering räknas i de flesta branscher som en naturlig del av en mognadsfas. När marknadsutrymmet krymper och konkurrensen ökar, svarar branschen med uppköp i hopp om att bevara konkurrenskraften genom skalfördelar. Skillnaden är att tidningsbranschen i detta fallet inte är en vanlig bransch. Ur en presspolitisk synpunkt har man sett en mångfald av pressröster som något som är värt att försvara. Klämda mellan dessa intressen är tidningarna, vilka å ena sidan har ett politiskt tryck understött av presstöd att bevara tidningstitlar som separata titlar, å andra sidan pressas allt hårdare av konkurrerande medier att driva rationaliseringarna och branschkonsolideringen längre. Resultatet är den kompromiss som vi i studien beskriver som delfusion. Det som framförallt skiljer vågen av samarbeten som drar fram över tvåtidningsorterna från de samarbeten som tidigare skett inom ramen för presstödet är att dessa affärer också innebär ett ägarskifte.

Om något så förvånas man över att tidningarna inte har kommit längre i den här processen. Förutom Bonnier finns det få aktörer som har ambitioner utanför det regionala ägandet.

Hans Lartén, koncernchef, Nerikes Allehanda

Från alla parter har visats ett genuint intresse för att säkra andratidningarnas överlevnad, men även om det säkert finns nostalgiska skäl som är nog så viktiga så talar även ekonomiska faktorer för att förstatidningarna skall vilja ha kvar sina lokalkonkurrenter.

8.2.1. Drivkrafter för andratidningarna – säkrad utgivning går först

Varför affären blev av? Därför att det fanns inget alternativ. Alternativet hade varit att inte du och jag hade suttit här och pratat idag. Det är så enkelt. Även andra gången, 2002, så spräckte Kuriren nyheten dagen innan vi hade personalinformation, men den gången hade vi inte längre något val. Det fanns bara en köpare.

Lars G Linder, styrelseledamot, Folket

De strukturaffärer som studerats har i två fall av tre uppstått när andratidningarna stod på randen av konkurs. I det tredje fallet, Folkbladet, var inte den ekonomiska situationen akut, men det saknades kapital för de tekniska investeringar som långsiktigt skulle säkra tidningens framtid. Det behövdes helt enkelt nya kapitalstarka ägare som kunde säkra tidningarnas fortsatta utgivning – det var den totalt dominerande prioriteten och drivkraften.

En allians utan ägarrelation innebär en större risk för båda parter. De tidigare initiativ till samarbete som hade tagits mellan konkurrenttidningarna i Eskilstuna hade strandat, delvis just på grund av att den ekonomiska situationen fortfarande lämnade utrymme för Folket att söka andra lösningar och att misstron mellan tidningarna var för stor. Tillsammans har andratidningarna i studien avverkat en imponerande serie av externa ägare och samarbetspartners som i många fall har upplevts vara till mer skada än nytta. När samarbetet med Eskilstuna-Kuriren senare blev av, hade Folket redan spelat bort sitt förhandlingsutrymme – det fanns så att säga inget att ta med sig till bordet, inget att bidra med till alliansen. Kvar fanns bara chansen till en ny ägare som ensam kunde bära hela risken för fortsatta förluster.

8.2.2. Drivkrafter för förstatidningarna – dags att fira segern?

Naturligtvis kunde man säga att vi bara kunde vänta ut Folket. Men som tidningsmänniska tar det emot att se en tidning dö, hur konstigt det än kan låta. Här har vi levt med dynamiken av två konkurrerande tidningar så länge vi kan minnas.

Lars-Olov Thim, styrelseordförande, Eskilstuna-Kuriren

När den största konkurrenten i över hundra år är på väg att gå i konkurs, skulle man kanske tro att det är läge att fira segern. Så tyckte säkert många internt på Eskilstuna-Kuriren, Nerikes Allehanda och Norrköpings Tidningar. När Hans Rinkeborn ringer upp sin företrädare på vd-stolen i Eskilstuna för att berätta om uppköpet är också den spontana reaktionen ”Vi vann!”. Även bland den nuvarande personalen fanns liknande reaktioner, bekräftar chefredaktören Peo Wärring. Men varför inte då bara låta andratidningen gå i konkurs, särskilt som det inte fanns några andra köpare?

Sanningen är att mediekartan förändrats radikalt bara under de senaste tjugo åren. Ledarna för förstatidningarna ser inte längre andratidningarna som sina största konkurrenter. Den rollen har istället tagits av kommersiell tv, radio, gratistidningar, direktreklam och även i viss mån internet. Idag behöver de göra allt för att stärka dagspressens position som det medium som har störst lokal penetration och därmed behålla tidningarnas roll som det naturliga förstavalet för annonsörer. Om man kan åstadkomma detta genom att driva en andratidning även till ett nollresultat, så är mycket vunnet. Om andratidningen gick i konkurs skulle det skapa ett utrymme på marknaden som i värsta fall kunde fyllas av nya konkurrenter – aktörer som kan orsaka långt värre skada på förstatidningens långsiktiga affärsmodell än andratidningarna gör idag. En ensam förstatidning kan inte räkna med att behålla en lokal monopolställning på annonsmarknaden bara för att det inte finns fler morgontidningar.

Vi hade en tro på att det var bra med två tidningar, att mångfalden och dialogen stimulerade ett intresse för dagstidningsläsande på orten. Norrköpingsmodellen har också visat att det kan fungera. Allt pekade på att en nedläggning av Folket skulle innebära ett tapp på åtminstone 50 procent av prenumeranterna som helt skulle sluta läsa morgontidning. Även om vi skulle vinna 4 000 nya prenumeranter skulle det samtidigt skapas ett hål i marknaden på cirka 4 000 exemplar som kunde fyllas av någon annan aktör, exempelvis en gratistidning. Det ville vi inte se.

Hans Rinkeborn, koncernchef, Eskilstuna-Kuriren

Utöver den strategiska aspekten, finns en rad konkreta ekonomiska argument som talar för att förstatidningen vill behålla andra-

tidningen på marknaden. Ett av de starkaste är distributionskostnader.

Utan Folket skulle Eskilstuna-Kuriren tvingas bära hela distributionskostnaden utan att dessa 4 000

5 000 prenumeranter är med och

betalar. Och det är värt rätt många kronor. Vi betalar ju årligen fem

sex miljoner kronor i distribution som Kuriren skulle tvingas

finansiera själva utan att kunna öka varken prenumerations- eller annonsintäkter särskilt mycket.

Lars G Linder, styrelseledamot, Folket

Vi tittade ju mycket på Norrköpingsmodellen, framförallt i avtal och liknande, men även organisatoriskt. Folkbladet är den tidning som vi samarbetat mest med när det gäller att utveckla vår organisation. Vi är ganska likartade. De har däremot en vd som också är chefredaktör – dvs. en publisher, eller sparpaket som vi populärt säger.

Anders Boberg, marknadschef, Folket

Det är ingen tvekan om att framgångsrika exempel på sammanslagningar inspirerar andra aktörer – både att ta steget, men också vilken modell som ska användas. I branschen observerar man ständigt hur lösningar på andra orter har fallit ut. I Eskilstuna hade man valt att följa Norrköpingsmodellen, men först efter att grundligt ha kartlagt vartenda samarbete på tvåtidningsorter som har skett. Även Umeå-tidningarna och Östersundstidningarna har varit i Norrköping. Norrköpings Tidningar hade i sin tur handfast erfarenhet från Gotlandsmodellen, en modell som även Gävletidningarna studerat och sedan implementerat. När Gotlandstidningarna skulle gå samman 1999 fanns däremot inte så mycket erfarenhet av samarbeten av de modeller som i studien har benämnts administrativ respektive strategisk delfusion. I Sverige var det av tradition helfusion som var modellen vid tidningsuppköp, det vill säga redaktionell sammanslagning av tidningarna eller nedläggning av den mindre titeln. Ledningen för NT lät sig dock övertalas prova att behålla båda titlarna och den redaktionella konkurrensen på ön. Inspirationen, den kom från så kallade JOA (Joint Operating Agreements), vilka hade genomförts med fram-

gång i USA under relativt lång tid (se exempelvis Busterna 1993, Borden 1996). Ur presspolitisk synvinkel är det i sammanhanget värt att notera att möjligheten för tidningar att använda sig av JOA uppkom i USA som kompensation för att man inte har ett statligt presstöd. Detta var en ett undantag från konkurrenslagstiftningen och ur det perspektivet har saken ännu inte prövats i Sverige. Samarbeten enligt administrativ och strategisk delfusion var med andra ord något man fick istället för presstöd, medan vi i Sverige nu har hamnat i en situation där vi har både och.

Det finns inte ett facit. Gotland har två lika stora tidningar och vi ska inte sticka under stol med att vi tyckte Gotland egentligen är för litet för det. Vår målsättning var att slå ihop dem till en tidning. Sen kom det fram ett koncept från USA (JOA – egen anm.) där det visar att det går att slå ihop alltihopa med två stycken fristående redaktioner. Gotlänningarna tog fram en skiss som visade att det var ekonomiskt genomförbart och då sa vi OK, låt oss då pröva och se om det funkar. Dessutom fanns det ett opinionsmässigt tryck att behålla båda titlarna.

Björn Jacobsson, koncernchef, Norrköpings Tidningar

8.3.1. Valet mellan administrativ och strategisk delfusion

De potentiella ekonomiska fördelar som finns med att använda en delfusion på tvåtidningsorter är betydande. Tidningarna kan rationalisera administrativa funktioner, dela investeringskostnader i tekniska system och teknisk produktutveckling. Redaktionella inköp kan samordnas och man kan få bättre kapacitetsutnyttjande på tryckpressarna. Samtidigt kan företagen utnyttja de fördelar som finns med två konkurrerande tidningstitlar vad det gäller presstöd, samdistribution och skatteavdrag, exempelvis på reklamskatt.

Förutom de rent ekonomiska argumenten kan man se strategiska fördelar i att man håller en hög marknadspenetration. Detta stärker hela morgonpressen gentemot andra konkurrerande annonsmedier, vilket verkar vara ett mycket starkt vägande argument. Därför uttrycker flera förstatidningar att de är nöjda om strukturaffären med andratidningen visar ett ekonomiskt nollresultat. Riskerna associerade med affären är förutom grundinvesteringen i aktiekapitalet, att andratidningen kan tappa läsare på grund av ägarbytet, samt osäkerheten om rationaliseringsvinsterna räcker för att vända andratidningarnas ofta negativa resultat

Det finns en skillnad mellan det som i denna studie benämns administrativ delfusion och strategisk delfusion, det vill säga att man i den senare går ett steg längre och slår samman även upplage- och annonsavdelningarna. Om tidningarna är jämnstora och det inte finns en klar marknadsledare, som på Gotland eller i Gävle, finns det mer att vinna av samordning. Där måste redan annonsören av hävd gå i båda tidningarna för att nå hela marknaden, vilket ger höga kontaktkostnader. Gävletidningar har beräknat att dessa kostnader sänks med uppemot 30 procent i ett samannonspaket, vilket i sin tur stärker tidningarnas konkurrenskraft gentemot andra annonsmedier (Konkurrensverket, 2003). Här kan dessutom båda parter gynnas genom samordnad marknadsbearbetning.

I Norrköping eller Eskilstuna däremot har förstatidningarna inte egna incitament nog att arbeta för att öka den mindre tidningens annonsförsäljning. Det misslyckade försöket i Eskilstuna bekräftar detta. Inte heller annonsörerna har tillräcklig anledning att acceptera att de måste gå i båda tidningarna, då de ofta tycker att det i de flesta fall räcker med den större tidningen. Modellen prövades i Sundsvall trots skillnaden i storlek mellan Sundsvalls Tidning och Dagbladet Nya Samhället – ett beslut som snart fick omvärderas då det inte accepterades av marknaden. Resultatet blev att Nya Dagbladet fick en fast summa pengar från ST, men inga annonser och tappade därmed i läsvärde.

Vad gäller Norrköping finns det en betydligt större spännvidd i upplaga. Den ena tidningen har en upplaga på strax under 50 000 exemplar, den andra runt 9 000 exemplar. Därför har vi till skillnad från Gotland valt att ha konkurrerande annonsavdelningar i Norrköping, utom i Finspång där tidningarna är mer jämspelta. /… / Utifrån NT:s perspektiv hade det inte varit en tillgång att slå samman marknadsavdelningarna. Sen tror jag också att två marknadsavdelningar är bättre på att hålla andra aktörer borta från marknaden än en ensam kan. Vi får helt enkelt ut mer av marknaden om vi är separata än om vi är sammanslagna. Ångermanland, Gävle, Sundsvall har en annan variant, medan Eskilstuna har en modell som liknar vår. Så varje affär, varje läge, är unikt.

Björn Jacobsson, koncernchef, Norrköpings Tidningar

8.3.2. Valet mellan delfusion och helfusion

Tidningarna svävar på målet vid frågan huruvida presstödet påverkar valet av integrationsmodell, men statistiken talar sitt tydliga språk. I Helsingborg, Härnösand, Dalarnas Tidningar – de fall där helfusion använts – har inget driftsstöd varit inblandat. I alla de fall där driftsstöd funnits har man valt att inte integrera redaktionerna – Gävle, Norrköping, Gotland, Sundsvall, Umeå osv. Man kan därmed säga att driftsstödet åtminstone till viss del medverkar till att bevara den redaktionella konkurrensen vid strukturaffärer på tvåtidningsorter.

Det finns ett par starka argument som talar för att använda helfusion. Det kanske främsta är att man frigör resurser genom redaktionella rationaliseringar och minskat dubbelarbete, vilket kan användas för att producera bättre material. Även på marknadssidan öppnas möjligheter för en effektiviserad marknadsbearbetning.

Å andra sidan finns ett antal nackdelar, vilka uppenbarligen varit starka nog för att övertyga merparten av branschaktörerna att låta integrationen stanna vid delfusion.

För det första går driftsstödet förlorat om sådant finns i potten. Dessutom förlorar man möjligheten att göra mer än ett grundavdrag på reklamskatten, vilket dock kan kompenseras delvis genom bolagisering av annonsförsäljningen. Starkare skäl är då risken att förlora läsare som inte accepterar förändringen. Detta minskar upplageintäkter samtidigt som kostnaderna för distribution ligger relativt fast. Strategiskt skapar detta ett hål på marknader som ökar möjligheten för nya aktörer att etablera sig.

I ett känt fall har helfusion paradoxalt blivit ett sätt att säkra driftsstöd. I Örebro har man på ett sinnrikt sätt lyckats använda modellen helfusion och editionering till ett sätt att säkra press- stödet. Örebro-Kuriren ligger farligt nära 2 000 prenumererade exemplar vilket är den undre gränsen för att få driftsstöd. För att säkra utgivningen valde man 2004 att slå samman Örebro-Kuriren – inte med lokalkonkurrenten Nerikes Allehanda, utan med press- stödsberättigade Karlskoga-Kuriren. Denna kan genom sammanslagningen tillgodoräkna sig ett högre presstöd. Detta sägs vara en förutsättning för att Nerikes Allehanda, via Bergslagernes Tidningar ska anse det ekonomiskt hållbart att driva lokalkonkurrenten vidare (Jönsson 2004-10-08).

8.3.3. Geografiska spridningsmönster

De ekonomiska vinster som kan skapas genom sammanslagningar avtar med geografiskt avstånd. Många av synergierna inom till exempel tryck, administration och distribution är bara möjliga inom en ganska begränsad region. Därför är förstatidningarna ofta de som kan generera störst värden som ägare av en lokalkonkurrent och därför kvarstår de också som de sista som ekonomiskt kan motivera en investering i en utsatt andratidning. Andratidningen fungerar som diskuterats även som en buffert gentemot andra annonsmedier som vill in på marknaden. Det är därför av större värde för en tidning att söka samarbeten i sin egen utgivningsregion.

Mittmedias spridning längs med norrlandskusten har bara kunnat hejdas av att Hälsingetidningar startade en egen samverkan. Annars har Mittmedia fört en mycket konsekvent spridningsstrategi. Den bygger på geografisk närhet för att kunna utnyttja skalfördelar och samproduktion enligt ett numera beprövat koncept. Norrköpings Tidningar har å andra bevisat att det inte alltid behöver vara fallet i och med övertagandet av Norrbottens Kuriren i Luleå. Om ambitionen inte är att utveckla ett djupare samarbete tidningarna emellan, går det således även att investera längre bort ifrån basen. Det är dock tveksamt om det kan motiveras ekonomiskt att gå in i en andratidning med ett så kraftigt upplageunderläge som de tre tidningarna i studien. I fallen med NT:s investering i Norrbottens Kuriren och Orklas intressen i NSD så handlade det i båda fallen om tidningar som stod starkt både ekonomiskt och upplagemässigt, trots att de tekniskt sett innehar andratidningspositioner.

8.3.4. Ett samarbete är en process

Ett samarbete är en process. Det finns oftast en bestämd startordning och bestämda första steg, men ingen bestämd slutpunkt. I både Eskilstuna och Norrköping har man haft en grov idé, en ram, för vilka element samarbetet ska innefatta. Därefter har det gemensamma ägandet skapat en plattform för en vidare dialog om vilka områden eller aktiviteter som kan vara lämpliga att samordna. I andra fall av samarbeten, exempelvis Skåne Media och Umeåtidningarna har man uttryckligen sagt att samarbetets former får

växa fram över tid, efter det att ägarskapsfrågan är på plats. Många samarbeten är på så sätt omöjliga att genomföra innan man känner att det finns en acceptans inom organisationerna som skapar idéer och vilja att förändra. Det finns också en försiktighetsaspekt då det är mycket lättare att utöka ett existerande samarbete steg för steg från intressebolag till halv och helfusion, medan en genomförd helfusion är svårare att vrida tillbaka till ett mindre integrerad modell.

Ska du vinna förtroendet hos ett företag så kan du inte göra det på något annat sätt än genom handling. Och det måste gå en viss tid dessutom – det är en process.

Hans Lartén, koncernchef, Nerikes Allehanda

Mycket tyder också på att det ekonomiska resultatet är avgörande för hur denna process ser ut och vilket tålamod ägaren har. Eskilstuna-Kuriren har hela tiden haft ambitionen att låta integrationen stanna vid administrativ delfusion, men det fortsatt svaga ekonomiska resultatet för Folket kan tvinga dem att omvärdera samarbetets grundförutsättningar och driva det längre i hopp om att skära kostnader. Detta öde har redan drabbat Örebro-Kuriren vilken idag, trots en stark ägare, redaktionellt är en edition av Karlskoga-Kuriren som produceras av fyra anställda journalister.

Vi äger idag två separata tidningar – och hela idén med det är att vi kan nå samordningsvinster i administration. Men vi tror samtidigt på idén om att konkurrens stimulerar oss att bli bättre på det vi gör, vilket bland annat gynnar oss i kampen mot gratistidningar. Därför har vi separata redaktioner. Men det är klart – om vi ändå inte klarar detta ekonomiskt, antingen för att presstödet tas bort eller att vi trots våra ansträngningar inte lyckas vända Folket, då återstår ju bara två alternativ: 1. lägga ner Folket eller 2. slå ihop redaktionerna och editionera. Men där är vi inte än!

Hans Rinkeborn, koncernchef, Eskilstuna-Kuriren

De samarbeten som vi sett uppstå under de senaste fem åren, vore därför naturligt att förvänta sig en utveckling och fördjupning av under de kommande fem. Det har inte så mycket att göra med ägarens ursprungliga plan, som behovet av löpande rationaliseringar och en kulturell anpassning till ett öppnare marknadslandskap.

”Många köpare, men få vill sälja” skriver Pressens Tidning i maj 2005 angående branschens strukturförändring. Men när Folket ville sälja stod inte de hugande spekulanterna i kö. Tvärtom misslyckades man gång efter gång att hitta en aktör som ansåg sig kunna vända en tidning som gjorde årliga mångmiljonförluster och dessutom göra det i konkurrens med finansiellt och upplagemässigt överlägsna Eskilstuna-Kuriren.

Det växer inte ägare på trän som är intresserade att ta över en så urbota dålig affärsidé som en andratidning. Vem vill äga en tidning som går med förlust? Ja arbetarrörelsen ville ju uppenbarligen inte, och det kan man ju ha synpunkter på. De enda som har rimliga ekonomiska incitament att göra det är ju förstatidningarna.

Lars G Linder, styrelseledamot, Folket

Man skulle kunna tänka sig en rik gammal A-presstidning, men det finns ju inte så många sådana.

Anders Boberg, marknadschef, Folket

Som diskuterats i det föregående avsnittet finns de största ekonomiska fördelarna med att driva en andratidning om man i och med detta kan skapa synergier med andra produkter. För att motivera ägandet av en tidning som exempelvis Folket, vilken före strukturaffären med Eskilstuna-Kuriren gjorde årliga förluster på över fyra miljoner kr efter presstöd, krävs särskilda motiv som ofta är unika för förstatidningen. Köparen behöver ha kapital nog att täcka kortsiktiga förluster och samtidigt ha kraft och tidningskompetens nog att göra de organisatoriska och produktionsmässiga förändringar som krävs för att på sikt skapa lönsamhet. För att motivera den investeringen krävs att köparen både har fördelar att vinna på ökad samordning och dessutom marginalkostnader att förlora på att andratidningen försvinner. Här spelar samdistributionen en viktig roll. Om alla dessa faktorer ska matcha är det en ganska unik situation, som i många fall enbart lämnar kvar den lokala förstatidningen. Alternativet för en andratidning i Folkets ekonomiska situation är att hitta ideella intressen, vilket de misslyckades med, eller att hoppas på att presstödet höjs med uppemot 50 procent, vilket får anses som högst osannolikt. På frågan om det finns ekonomi för en förstatidning att köpa en klar andratidning på

annan utgivningsort än den egna svarar Hans Rinkeborn att det vore helt otänkbart. Björn Jacobsson vill inte uttala sig så kategoriskt, men tillägger:

Vi har efter affären med Folkbladet fått förfrågningar från flera andratidningar, men då har vi kategoriskt tackat nej. Folkbladet var unikt för oss på så sätt att det gynnade båda tidningarna och jag har svårt att se att vi skulle hitta de betingelserna någon annanstans. Enda chansen är att hitta en andratidning som ligger så nära förstatidningen att den med hjälp av koncernresurser kan gå förbi.

Björn Jacobsson, koncernchef, Norrköpings Tidningar

Av de intervjuade är Hans Lartén den som ser mest långtgående möjligheter till strukturaffärer oavsett geografiska avstånd. Visserligen avtar synergierna med avståndet, men samtidigt går tryckkapacitet att köpa på marknaden. I fallet med Karlskoga-Kuriren ansåg man trots allt att även Karlskoga var en hemmamarknad för NA-koncernen. Därför var det också motiverat att söka synergier.

Idag kör andratidningarna småskaligt och därför kan vi göra det bättre än de kan själva. Problemet är att det är svårt att hitta nåt vettigt. Jag upplever att alla vill köpa, men ingen vill sälja.

Hans Lartén, koncernchef, Nerikes Allehanda

I Örebro, Eskilstuna och Norrköping berättar andratidningarna om blandade känslor inför beskedet att de köpts upp av den lokala ärkerivalen. Samtidigt som det fanns en initial oro för förstatidningens intentioner med köpet, så fanns det en känsla av lättnad då man upplevde sig ha kommit till vägs ände när det gällde raden av möjliga och omöjliga ägare. Efter detta fanns inga fler alternativ, ingen mer som skulle vara beredd att försöka.

Det var en oerhört lättnad för många, en skön känsla. Man kände att nu är det slut på dribblet, för efter det här blir det ingenting. Nu får vi vara kvar så länge vi gör vinst för koncernen, sen läggs vi ner. Efter Allehanda är nog utgivningsbeviset förbrukat.

Dan Lindberg, fackrepresentant, Örebro-Kuriren

Nu fanns dessutom en ägare som hade allt det som man hade upplevt att de tidigare så förtvivlat hade saknat – finansiell styrka, seriositet och inte minst en dokumenterad branschkunskap och förmåga att driva framgångsrika tidningsföretag.

Det kan man säga rakt ut, att styrelsearbetet har blivit mycket proffsigare sedan vi blev köpta av Norrköping Tidningar. Idag har vi en styrelse som bryr sig om de behov och de möjligheter som vi har på marknaden. De tar ett större ansvar helt enkelt.

Per Lindegren, annonschef, Folkbladet

Gemensamt för tidningarna Folket, Folkbladet och Örebro-Kuriren är en historia av svaga, otydliga eller rent av oseriösa ägare och ledare. Under sent 1980-tal och tidigt 1990-tal hade alla tre tidningarna i tur och ordning ägarna A-pressen, Länsförlaget och Bo Merner där den sistnämnde först fälldes och sedan friades för att ha använt tidningarnas kassor i skalbolagsaffärer. Även om Merner var den som försatte tidningarna i konkurs hade de levt med relativt svaga ledare i många år.

Jag vet inte hur många vd:ar vi hade under den här perioden. Det kändes inte som vi gjorde annat än att stå i papperslagret och ha information om en massa nya chefer. Det var oerhört oseriöst. Man hade ingen tanke om vilken tidning vi skulle göra, man pumpade tidningen på pengar och så vidare. När man har med sig det i bagaget, känns det oerhört bra att det nu är frågan om en professionell publicist och inte en industrimagnat på stan. Det är ju bara att titta på Länstidningen i Östersund som har liknande problem idag.

Katrin Säfström, chefredaktör, Folket

Örebro-Kuriren var med stor sannolikhet den mest utsatta av tidningarna och dess veteran, Björn Widén, skrev för ett antal år sedan en sann, men ändå smått osannolik krönika med titeln ”Mina trettio VD:ar”. Sedan texten skrevs har situationen bara accelererat. Personalen såg vd-positionen som en katapultstol som vem som helst kunde sätta sig i. Samtidigt har man levt i en spiral av sjunkande upplaga, bristande resurser, nedskärningar, konkurser i över 15 år. Helle Klein som var chefredaktör för Örebro-Kuriren under de turbulenta åren 1991

  • skrev året efter sin avgång

(1996):

Tyvärr är det just inkompetensen och bristande professionalitet som lyser som en röd tråd genom socialdemokratins tidningsaffärer under årens lopp. Som ledarskribent och chefredaktör på Örebro-Kuriren fick jag uppleva A-presstidens 80-talsinspirerade konsulter som kom till tidningen i helikopter och föreslog den ena idén vansinnigare än den andra. /…/ När den lokala arbetarrörelsen, personalen, läsarna och näringslivet sedan tog över kändes det därför som en befrielse. Men det finns en sjuka bland somliga politiker, som gör att de tror sig kunna allt från kommunal avfallshantering till tidningsmakeri.

På både Folket och Örebro-Kuriren konstaterar man att arvet från det sena 1980-talet var hopplöst överdimensionerade organisationer som inte levererade vinst trots goda upplagesiffror. Lärdomen är att dra nytta av de möjligheter som finns till rationalisering inom en stor koncern med en stark ägare. Idag är det med ett visst hopp som man ser på framtiden. Folkbladet, som ekonomiskt gör goda resultat ser nya möjligheter att expandera under det nya ägandet. Folket ser att man fortfarande har en svår period framför sig, medan stämningen bland de fyra anställda på Örebro-Kuriren är uppgiven, särskilt som upplagan i år ser ut att sjunka under 2 000. På alla tre tidningarna är man dock överens om att alternativet hade varit att de inte funnits idag.

8.6. Styrmodeller och andratidningens strategiska självständighet

Då presstödet syftar till att premiera mångfald av pressröster, är det förstås ett dilemma om andratidningen efter uppköpet bara är en marionett i förstatidningens marknadsstrategi, en tidningstitel som inte tar några egna beslut om hur den egna verksamheten bäst utvecklas. Samtidigt finns det ett intresse för en tidningsägare med två titlar i sin produktportfölj att se till att de maximerar den totala penetrationen på marknaden snarare än att de krigar om samma position. Då det därmed finns ett visst intresse av strategisk samordning som gynnar båda parter, skulle detta potentiellt begränsa både första och kanske framförallt andratidningens frihet att sätta sina egna strategier. Detta är dock inte något som tidningarna i Eskilstuna och Norrköping vill kännas vid. Även på andratidningen tycker man att situationen efter strukturaffären inte skiljer sig från tidigare – om något så är det till det positiva.

Jag redovisar precis som tidigare mina siffror om upplaga och marknadsaktiviteter till Folkbladets VD (Christer Sandberg). Han rapporterar i sin tur till styrelsen, som består av ägare till tidningen, vilka i detta fallet råkar vara NT, exempelvis Björn Jacobsson som är styrelseordförande, men även minoritetsbolaget. Egentligen bidrar detta bara till att det finns en högre kompetens i styrelsearbetet än om det hade suttit politiker som inte hade någon aning om vad vi håller på med.

Torbjörn Åswärdh, marknadschef, Folkbladet

De integrationsmodeller som använts i Norrköping och Eskilstuna (administrativ delfusion) bygger på en genuin tilltro till att full konkurrens tidningarna emellan på både annons- och läsarmarknader skapar bättre produkter och ett starkare gemensamt företag

Naturligtvis skulle det vara en mycket lönsam affär för oss att driva en marknadsstrategi som syftar till att överföra 4 000 prenumeranter från Eskilstuna-Kuriren till Folket. Det skulle ge oss en massa pengar i extra presstöd, men det förstår ju alla att det inte är möjligt. Tidningarna måste få konkurrera fritt på sina egna meriter. Det är konkurrensen som stimulerar oss att arbeta bättre och mer effektivt. Det är en styrka som gör att vi kan klara oss i kampen mot alla andra aktörer.

Hans Rinkeborn, koncernchef, Eskilstuna-Kuriren

Samtidigt finns det uppenbarligen begränsningar för hur långt konkurrensen får drivas tidningarna emellan. Den är obegränsad inom det redaktionella området, men marknadsmässigt får den inte missgynna koncernens intressen.

Det är möjligt att vi får hitta andra sätt att hitta en nisch för tidningen. En viss prisdifferentiering kan där vara tänkbar, men däremot får det aldrig handla om ett priskrig mellan tidningarna. Där finns det en gräns för konkurrensen – vårt syfte är att stärka morgontidningsmarknaden, inte urholka den.

Hans Rinkeborn, koncernchef, Eskilstuna-Kuriren

Man menar också att den strategiska differentieringen är något som sker helt naturligt oberoende av ägare eller strukturaffärer.

Det behöver å andra sidan inte Björn komma till mig och säga, för den differentieringen vill vi naturligtvis åstadkomma helt själva av ren självbevarelsedrift. Vi skulle föra ett identiskt resonemang även om vi inte hade samma ägare. Det är mitt uppdrag att göra en tidning som kan konkurrera på marknaden och då bör den rimligen inte vara en kopia av NT.

Christer Sandberg, tidningschef, Folkbladet

Det kan ur ett mångfaldsperspektiv synas positivt med en finansiell styrmodell, där varje tidning får uppnå finansiella mål enligt egen kraft. Denna bygger på att varje resultatenhet levererar nyckeltal och tillåts att sköta sin egen strategi så länge resultaten är tillfredsställande. Detta ger större handlingsutrymme för den uppköpta andratidningen även efter affären. Flera managementteorier (se exempelvis Goold 1994, Campbell 1999) diskuterar dilemmat i avvägningen mellan å ena sidan centralstyrning och kontrollerad samordning och å andra sidan decentraliserat beslutsfattande och flexibilitet med finansiell styrning. Intressant nog har annonsmarknadsmisslyckandena i Sundsvall stärkt argumenten för att finansiell styrning med separata marknadsfunktioner i tidningsvärlden faktiskt ger ett bättre ekonomiskt resultat trots ett mindre utrymme för samordning.

Man måste skilja på två sorter styrande – vad det gäller det redaktionella innehållet så lägger vi oss inte i. /…/ Däremot styr vi desto hårdare på ekonomisidan och de krav vi ställer på resultat. Vi styr också vad gäller datateknik eftersom vi har infört samma redaktionssystem och redigeringsprogram när vi gick över på PC. Men det gäller alla sju tidningarna i koncernen.

Björn Jacobsson, koncernchef, Norrköpings Tidningar

Problem kan däremot uppstå när man har en organisationsform som inte stämmer överens med den valda styrstrategin. Hans Rinkeborn är VD för både Eskilstuna-Kuriren och Folket och upplever att han affärsmässigt kan hantera den situationen. Valet att sitta på två stolar hade dock varit mer förståeligt om det var samordningen och synergieffekterna som underströks, istället för som nu den fortsatta konkurrensen tidningarna emellan. I Norrköping har man resonerat annorlunda, då Christer Sandberg är tidningschef för Folkbladet, medan Björn Jacobsson är styrelse-

ordförande. Han säger att han medvetet undviker att ha alltför nära kontakt med Folkbladets ledning och tidningens strategiska arbete.

Styrelseordföranden går inte in och granskar finliret, marknadsplaner och sånt där, eftersom man då teoretiskt kan sitta på dubbla stolar. Man nöjer sig att titta på nyckeltal och sånt som är mer intressant från en styrelsearbetessynpunkt. Vi upplever mer att Norrköpings Tidningar AB är ett holdingbolag som vill maximera det finansiella resultatet från sina intressen. Inom ramen för det har vi fria händer att hitta lägsta pris hos vilka leverantörer som helst för att uppnå det resultatet. Bästa priset vinner, det gäller även inom koncernen.

Torbjörn Åswärdh, marknadschef, Folkbladet

9. Strukturaffärerna och presstödspolitiken

Presstödets nuvarande utformning delar tidningsbranschen i två läger. Enkelt sagt kan man uttrycka det som att alla som har driftsstöd är för det i sin nuvarande utformning, medan de som inte får driftsstöd är emot det. Det gäller även inom samma tidningskoncern. Därför håller sig exempelvis koncernledningarna i Norrköping och Örebro neutrala i frågan.

Det är allmänt accepterat att stödet gör jobbet bra när det gäller att i stor utsträckning bevara strukturer och försvara utgivningen av andratidningarna på tvåtidningsorter, medan kritikerna anser att detta endast försenar och försvårar den strukturomvandling som förr eller senare är oundviklig. En av de mest uppmärksammade förespråkarna för den senare linjen har varit Tidningsutgivarnas avgående ordförande, tillika Bonniers styrelseordförande, Bengt Braun. I Pressens Tidning 5/2005 uttrycker han att ”presstödet konserverar strukturer”, en åsikt som uppenbarligen inte delas av alla tidningschefer.

Det är klart att det stämmer om det är den värld man vill ha. För Bengt Braun skulle den strukturomvandlingen utan presstöd innebära att DN skulle bli ensam kvar i Stockholm och att Bonnier skulle äga hela Skåne förutom Helsingborg och Ängelholm. Dessutom skulle det innebära att en rad andratidningar skulle försvinna, men är det det vi vill? Jag delar inte hans uppfattning där. Jag vill se många titlar och

då är det att tillåta ägarkoncentration och bibehålla driftsstödet som är de två viktigaste bitarna.

Björn Jacobsson, koncernchef, Norrköpings Tidningar

9.1. Presstödets roll i strukturaffärerna

Presstödet är till för att hålla andratidningar vid liv som annars hade dött. Men det räcker inte idag! Presstödet har funnits i, vad är det, 30 år och marknaden har förändrats. Idag krävs dessutom samordning mellan tidningar för att andratidningarna ska överleva.

Hans Rinkeborn, koncernchef, Eskilstuna-Kuriren

Den svaga ekonomiska situationen för många andratidningar har uppkommit trots ett i många avseenden väl fungerande stödsystem. Branschen pressas på både upplage- och annonsmarknader från en rad nya aktörer, vilket pressar aktörerna till effektiviseringar, främst genom konsolidering. I denna utveckling klarar sig inte en ensam andratidning i längden oavsett om den har presstöd, i alla fall inte på de nivåer som utgår idag. Samarbeten är i förlängningen en nödvändighet för alla tidningar. Strukturomvandlingen i branschen sker oberoende av andratidningarnas ekonomiska situation. Ur det perspektivet hade ett bättre eller sämre ekonomiskt utgångsläge över tid bara påverkat förhandlingsläget och valet av samarbetsmodell. Med mer presstöd hade exempelvis Folkbladet möjligen kunnat ingå trycksamverkan utan att byta ägare. Utan presstöd hade å andra sidan förhandlingsutrymmet för de mest utsatta varit icke-existerande.

Samtidigt ser vi att presstödet direkt påverkar valet av integrationsmodell då det gynnar användningen av delfusion på tvåtidningsorterna framför helfusion. Därför skulle ett borttaget press- stöd ta bort ett starkt incitament att behålla två separata redaktioner. Vi skulle därför få se längre drivna samarbeten, djupare integrationer, mindre egenbestämmande för andratidningarna på ett sätt som skulle påverka mångfalden, exempelvis genom editionerade produkter. Detta gäller även i de fall som inte ens presstöd i kombination med administrativ samordning räcker för att producera ett tillfredställande ekonomiskt resultat. På orter med riktigt svaga andratidningar gör presstödet med stor sannolikhet skillnaden som gör det ekonomiskt motiverat för förstatidningarna att gå in i ett ägarförhållande.

Presstödet spelar en avgörande roll såtillvida att fanns inte presstödet så fanns inte Folkbladet, Folket, Västerbottens Folkblad, Dagbladet i Sundsvall. Där kan jag nog svara för Norrköpings Tidningar, Västerbottens Kuriren, Eskilstuna-Kuriren, Nerikes Allehanda, Gota Media. Det finns ingen förutsättning för tidningar med en så klar andraposition som Folkbladet att inom överskådlig tid plocka tillbaka de åtta eller tio miljoner kronor som driftsstödet innebär. Därför hade ingen av förstatidningarna gått in i en affär.

Björn Jacobsson, koncernchef, Norrköpings Tidningar

Den uppmärksammade mediedebatten att borgerliga förstatidningar skulle spekulera i presstöd är en fråga som rör upp heta känslor på båda sidor av tidningssamarbetena. I en situation där andratidningarna behövde ett ansenligt kapital för att undvika konkurs och där inga andra köpare fanns att tillgå ser alla inblandade diskussionen som snarast absurd.

Presstödet är inte till för att göda ägare utan för att tidningar ska komma ut. Folket kommer inte ut utan presstöd – så enkelt är det. Det är ju en helt osmaklig diskussion att säga att NT eller Eskilstuna-Kuriren är ute efter att tjäna pengar på presstöd, för det gör de ju inte. EK har ju betalat sju

åtta miljoner kronor hittills och är uppen-

barligen beredda att betala tre

fyra miljoner kronor till bara i år.

Lars G Linder, styrelseledamot, Folket

Tvärtom ser förstatidningarna sitt agerande som något de gör med goda intentioner för att i största utsträckning bevara mångfalden på de lokala tidningsmarknaderna. De förväntade sig lovord snarare än kritik för sitt agerande som de liknar vid ett extra presstöd i mångmiljonklassen – pengar som var avgörande för andratidningens överlevnad. Därmed inte sagt att de inte ser ett värde i situationen som gynnar båda parter.

Vi tror på mångfald och att konkurrens är bra, men sedan är det klart att vi inte gick in för blå ögons skull. Vi trodde och tror naturligtvis att det går att vända Folket till en sund verksamhet. Om någon ska klara det så är det vi, resonerar vi. Men det kommer nog att ta längre tid än vi först trott av en rad orsaker. Den främsta att situationen för Folket visade sig vara mycket värre än vi kunde ana.

Lars-Olov Thim, Styrelseordförande, Eskilstuna-Kuriren

9.2. Om strukturaffärer, konkurrens och mångfald

Man kan naturligtvis tycka att det är illa att konkurrensen minskar, men alternativet hade varit att konkurrensen hade försvunnit totalt. Något annat alternativ finns inte – man kan tycka vad man vill om det. Ägarkoncentration kan på så sätt i paradoxens namn vara ett sätt att stimulera mångfald av pressröster.

Lars G Linder, styrelseledamot, Folket

Är då vågen av strukturaffärer en begränsning av mångfalden bland svenska pressröster? Om man anser att ägarmångfald och mångfald i pressröster är samma sak, då är svaret helt klart ja. Men om man bara ser till antalet pressröster och dess innehåll, då är svaret mer flytande på en skala där intressebolag och helfusion ligger på var sin ände. I fallen administrativ delfusion som använts i Norrköping och Eskilstuna, bygger hela filosofin bakom modellen på att det ska råda full konkurrens om läsarna både redaktionellt och marknadsmässigt. Därför kan det inte heller sägas att det verkar mångfaldsbegränsande. Om man dessutom ser till vilket alternativet hade varit och hur det hade påverkat mångfalden, ja då framstår det att strukturaffären klart är att föredra även ur ett mångfaldsperspektiv.

Driftsstödet är till för att det ska finnas situationer som i Norrköping med två tidningar, utan att man tullar på det redaktionella materialet. Läsarna struntar totalt i om man har gemensam telefonväxel, om lönekontoristen och tryckpressen är gemensam för flera bolag. Man vill ha en bra tidning och man vill ha den utdelad i rätt tid i brevlådan. Det är det man betalar för. Det är därför man måste skilja på ägarmångfald och publicistisk mångfald. Vill man ha både och, ja då finns det få förutsättningar för ett antal tidningar att överleva. Därför har man också hamnat alldeles fel om man som förstatidning börjar lägga sig i det publicistiska hos andratidningen.

Björn Jacobsson, koncernchef, Norrköpings Tidningar

Frågan om ägarkoncentration, menar flera av respondenterna i studien, är inte så avgörande för att ha oberoende pressröster som man kanske tidigare har trott. Folket i Eskilstuna anser exempelvis att de idag agerar precis lika oberoende som tidigare. Samtidigt talar upplagesiffrorna om att läsarna inte varit lika övertygade om den saken. Upplagetappet på runt 10 procent sedan affären med

Eskilstuna-Kuriren kan tolkas som ett utslag av att lojaliteten med en s-tidning inte automatiskt kan överföras till en borgerlig ägare även om tidningsinnehållet i stort sett är detsamma. Oron att den socialdemokratiska profilen skulle vara hotad vid en sammanslagning är däremot obefogad, anser tidningarna. Tvärt om har Örebro-Kuriren bytt tillbaka till en socialdemokratisk ledarsida efter ägarbytet.

Jag tror att det finns en misstänksamhet, att den ideologiska känslan skulle gå förlorad. Men det finns ju i ärlighetens namn ingen marknadsekonomisk anledning för Eskilstuna-Kuriren att byta politisk färg på Folket och äga ytterligare en tidning med liberal ledarsida. Ledarsidan är ju faktiskt ett viktigt konkurrensmedel.

Katrin Säfström, chefredaktör, Folket

På annonsmarknaderna är däremot erfarenheterna mer positiva. Den bevarade mångfalden i utbudet av medieutrymme har tagits väl emot, vilket har gett ytterligare lyftkraft i takt med att annonskonjunkturen har stärkts.

Hela den här konstruktionen gynnar konsumenten, medieköparen idag, samtidigt som det ger båda aktörerna möjlighet att köra tidningsprodukterna oförändrade. Hade man inte gjort detta hade varken läsarna eller annonsörerna haft ett sexdagarsalternativ till NT idag.

Torbjörn Åswärdh, marknadschef, Folkbladet

10. Sammanfattande kommentarer

I den strukturomvandling som branschen genomgår är det svårt för andratidningarna att överleva trots driftsstödet. Det är uppenbart att förstatidningarnas ägande kan stabilisera den ekonomiska situationen och sänka kostnaderna för andratidningarna. Samtidigt som de ser till sitt eget bästa, har förstatidningarna i strukturaffärerna agerat för att bevaka dagspressens position, vilket är till gagn för båda parter. I processen har ledarskapet visat sig ha en betydande roll, både när det gäller att initiera samtalet mellan tidningarna och i förmågan att förankra beslutet internt i en

företagskultur där motsättningen mellan tidningarna länge har varit en drivkraft.

Förbättringen av driftsekonomin genom kostnadssänkningar har däremot inte påverkat andratidningarnas upplagetrend som är fortsatt negativ. Tidningarna är med andra ord i behov att även öka intäkterna, inte bara kapa kostnader, för att kunna utvecklas i framtiden. På lång sikt är därför de strukturaffärer vi ser ingen garanti för andratidningarnas överlevnad eller mångfalden av lokala pressröster. Däremot ger de en tillfällig frist under vilken, i alla fall så länge ekonomin tillåter, varken andratidningens redaktionella innehåll eller den redaktionella konkurrensen på tvåtidningsorterna påverkas radikalt.

Det vore naturligtvis önskvärt ur ett ägarmångfaldsperspektiv att andratidningarna och förstatidningarna i sina samarbeten inte förändrade ägarstrukturen. Detta hade kunnat åstadkommas exempelvis genom allianser eller joint ventures. I de fall som studerats har detta inte varit möjligt att genomföra eftersom den ekonomiska nedgången i andratidningen har drivits så långt att de inte har något att föra till bordet vid ett sådant gemensamt projekt. I stort sett alla initiativ till samarbeten har strandat så länge andratidningen har haft ekonomisk möjlighet att tacka nej. När samarbetet väl blir av finns inga andra alternativ än en utförsäljning.

Om man vill bevara innehållsmångfald på kort sikt är alltså dessa strukturaffärer ofta en nödvändighet. Det finns heller inte mycket i studien som talar för att ägarmångfald per definition producerar bättre eller mer mångfacetterade pressröster. De ägare som andratidningarna tidigare haft har upplevts som svaga, okunniga och snarast hämmande för tidningens utveckling. Att därför säga att en extern ägare alltid är bättre än en lokal konkurrent vore att dra förhastade slutsatser.

Spridningen av integrationsmodeller påverkas av presstödets nuvarande utformning. De integrationsmodeller som vi i studien har benämnt delfusion har blivit flitigt använda på tvåtidningsorter, vilket får anses positivt eftersom två separata redaktionella produkter då bevaras. Viktiga argument för valet är dels den strategiska aspekten av att kunna behålla en högre täckningsgrad med två titlar, dels den ekonomiska vinsten att kunna behålla presstödet för andratidningen. Förekomsten av framgångsexempel är en annan avgörande aspekt för hur dagens och framtidens samarbeten utformas. Norrköpings Tidningar har hittills spelat en roll som inspiratör till många strukturaffärer i branschen. Vi kan därför anta

att även framtida fusioner kommer att utgå ifrån ett fåtal beprövade koncept som kan varieras beroende på den lokala marknadens unika egenskaper.

Referenser

Alström, B. & Nord, L. (2002) Expedition mångfald – Båda tid-

ningarna kvar på ön, Bjärnum: Carlssons. Alström, B. & Nord, L. (2000) Två små ger mer än en stor – En

rapport om tidningsfusionen i Ådalen, Stockholm: Kunskapsförlaget P.A. Norstedt och Söner Andenæs, I. (2003) Krig og fred i Bodø, Institutt for journalistikk,

Rapport 3/2003. Bengtsson, L. Holmqvist, M. & Larsson, R. (1998) Strategiska

allianser – från marknadsmisslyckande till lärande samarbete, Kristianstad: Liber Ekonomi. Berglund, J. (2005) Reflektioner om upplagan genom åren, Folk-

bladet

De första 100 åren, Nya Folkbladet i Östergötland AB:

Norrköping. Berglund, J. (2005) Konkurs, svek och Jättekamp, Folkbladet

De

första 100 åren, Nya Folkbladet i Östergötland AB: Norrköping. Berglund, J. (2005) Så blev Folkbladet en del av NT-koncernen,

Folkbladet

De första 100 åren, Nya Folkbladet i Östergötland

AB: Norrköping. Borden, W. (1995) Power Plays; A Comparison Between Swedish

and American Press Policies, JMG, Göteborgs Universitet. Busterna J. C. & Picard, R. G. (1993) Joint Operating Agreements –

The Newspaper Preservation Act and its Application, Ablex Publishing Corporation, Norwood, New Jersey. Campbell, A. & Goold, M. (1999). The Collaborative Enterprise,

Perseus Books, Reading Massachusetts. Dagspressens struktur och ekonomi, En forskningsrapport från

dagspresskommittén DS U 1979:9. Effektivare Presstöd, Betänkande av femte pressutredningen DS U

1985:2. Engblom, L-Å. Jonsson, S. & Gustafsson, K.E. (2002) Den svenska

pressens historia IV – Bland andra massmedier (efter 1945), Ekerlids Förlag: Västervik. FLT (1998-11-27) Merner friad av hovrätten, Östersunds-Posten.

FLT (1998-11-27) Merner belv friad av hovrätten. Kan börja göra

affärer igen. Inget brott kan bevisas, Nerikes Allehanda. Goold, M., Campbell, A. & Alexander, M. (1994). Corporate Level

Strategy: Creating Value in the Multibusiness Company, Wiley, New York. Gomes-Casseres, B. (1996) The Alliance Revolution, The new shape

of business rivalry, Cambridge: Harvard University Press. Gustafsson, K-E. & Moni, O. (1977), Jämtlandspress. Hallin, D. C. & Mancini, P. (2004) Comparing Media Systems –

Three Models of Media and Politics, New York: Cambridge University Press. Jönsson, M. (2004-10-08), Örebro-Kuriren slås ihop med KK för

att inte missa presstöd, Journalisten. Karlsson, G. (2003) Örebro-Kurirens historia – ständigt hotad av

konkurs, Internt dokument. Klein, H. (1996-07-04) Socialdemokratins pinsamma tidnings-

affärer, Aftonbladet. Klein, H. (1996-12-13) Fallet ÖK, Aftonbladet. Konkurrensverkets rapportserie 2003:2, Konkurrens och samarbete

inom medierna. Melesko, S. (2004) Vertical Integration and Excess Capacity

Investment Policies and Decisions by Swedish Regional Papers, Journal of Media Economics. Nilsson, T. (2005) Tuffa år – men framgångsrika, Folkbladet

De

första 100 åren, Nya Folkbladet i Östergötland AB: Norrköping. Nordström, J. (2005) Norrköping 1905 – där Folkbladet gjorde sin

entré, Folkbladet

De första 100 åren, Nya Folkbladet i Öster-

götland AB: Norrköping. Okänd, (1999-01-31) En lösning som garanterar Folkets själv-

ständighet, Folket. Presstödets effekter – en utvärdering DS 1993:20. Sundin, E. (2000) Medielandskapet i Östergötland – en fallstudie

efter Östgötens nedläggning 1997, Jönköping: Högskolan. Sundström, S. (2005), Folkbladets liv har varit 100 år av kamp,

Folkbladet

De första 100 åren, Nya Folkbladet i Östergötland

AB: Norrköping. Tidningar i samverkan SOU 1975:11. TT (1997-06-19) Förre ”tidningskungen” Bo Merner dömdes,

Svenska Dagbladet.

Genomgång och analys av distributionsstödet

Av Håkan Westergren

Sammanfattning

Jag har på uppdrag av Presskommittén 2004 genomfört en genomgång och analys av distributionsstödet. För ändamålet har jag i enkät begärt in uppgifter från berörda distributionsbolag. Jag har också begärt årsredovisningar för åren 2001

  • Jag har gjort personliga intervjuer med den person som är ansvarig för Postens distribution av dagstidningar samt några tidningsledningar.

Genomgången visar att de problem som finns inom distributionen gäller prissättningen av tjänster och avgränsningen av de tjänster som skall omfattas av den så kallade likaprisprincipen i presstödsförordningen. Förändringarna på tidningsmarknaden under senare år med koncentration av ägandet har också inneburit minskad konkurrens inom distributionen av dagstidningar.

Jag anser att man i presstödsförordningen bör precisera vilka tjänster som skall omfattas av likapriset samt att man bör öka möjligheterna till konkurrens inom distributionen.

Inledning

Distributionsstödet (tidigare samdistributionsrabatten) infördes efter förslag av 1967 års pressutredning och började gälla från år 1970. Stödet gäller enbart abonnerade tidningar och kom tidigt att omfatta nästan samtliga morgontidningar. Endast Göteborgs-Posten stod utanför systemet av ideologiska skäl. Men i slutet av 1970-talet anslöt sig även Göteborgs-Posten till samdistributionssystemet.

Villkor för distributionsstöd är, att utdelningen av alla tidningar i ett område ombesörjs av ett distributionsbolag och att alla tid-

ningar i ett buddistrikt delas ut av samma bud. I undantagsfall kan mer än ett företag distribuera tidningar i samma område. De tidningar som deltar i samdistributionen måste förbinda sig att delta med hela sin upplaga inom distributionsområdet. Alla dagstidningar har rätt att delta i samdistributionen.

En grundläggande princip är också att det pris tidningarna betalar per utdelat exemplar skall vara lika för alla tidningar oavsett upplagornas storlek (likaprisprincipen). Priset får vara högst tio procent högre för tidningar som medför väsentliga kostnadsskillnader på grund av högre vikt, administrativt merarbete eller särskilda transportkostnader. Denna regel infördes år 1996. Tidigare accepterades en avvikelse på högst fem öre mellan högsta och lägsta pris på grund av viktskillnad.

År 2004 fördelades 74,9 mnkr i distributionsstöd för cirka 900 milj. exemplar. Till detta kom 10,5 mnkr i särskilt stöd för lördagsutdelning.

När distributionsstödet infördes år 1970 var syftet att neutralisera distributionen som konkurrensmedel och att rationalisera och effektivisera distributionen av budutdelade dagstidningar. Tanken var också att några bolag skulle konkurrera om utbärningen och därmed pressa priset på distributionen och åstadkomma en kostnadseffektiv distribution.

Förändringar inom distributionsstödet

Några förändringar i presstödsförordningens bestämmelser om distributionsstödet har gjorts under årens lopp. Stödnivåerna har höjts om än i långsammare takt än distributionskostnaderna. En avtrappning av stödet för tidningar med stora upplagor har också införts. Det nuvarande stödet är 10,3 öre per exemplar för de första sju miljonerna av en tidnings årsupplaga. Därefter sjunker stödet till 8,23 öre mellan 7 och 14 miljoner exemplar, 6,17 öre mellan 14 och 21 miljoner exemplar och 5,16 öre över 21 miljoner exemplar. Gränsen för det första steget i avtrappningen går vid en upplaga på cirka 23 000 exemplar för en sexdagarstidning.

Från och med år 2001 har även endagstidningar rätt att delta i samdistributionen till likapris om tidningen har en minsta hushållstäckning på minst en procent i den A-region där tidningens utgivningsort är belägen.

Problem med nuvarande stöd

Distributionsstödet har i stort sett fungerat väl genom åren. En kostnadsbesparande samverkan har åstadkommits. Några problemområden med nuvarande ordning finns dock som redovisas nedan.

  • Ägarkoncentration och minskad konkurrens inom distributionen.
  • Avgränsningen av likapriset och tillämpningen av prisdifferensen på tio procent.

Ägarförhållanden

De förändringar inom tidningsdistributionen som skett under senare år har inneburit en övergång av ägandet till tidningsföretagen. I allt större utsträckning kontrollerar de dominerande tidningsföretagen distributionen inom sina spridningsområden och har därmed ett avgörande inflytande på prisnivån på distributionen.

För närvarande finns fem bolag som är berättigade att förmedla distributionsstödet till dagstidningarna (nedan kallade huvudentreprenörer). Dessa fem är:

Bolag Ägare Ägarandel Tidningstjänst AB Posten AB 100 % Premo KB DN SV

50 % 50 %

Västsvensk Tidnings- distribution KB

Tidningsbolaget Stampen (GP) Bohuslänningen AB Hallandsposten AB Gota Media AB, Borås AB W. Michelsens Boktryckeri (Alingsås Tidning) Nya Lidköpings-Tidningen AB Tvåstads Tidnings AB, Trollhättan

1/7-del 1/7-del 1/7-del 1/7-del 1/7-del

1/7-del 1/7-del

Tidningsbärarna i Skåne Sydsvenska Dagbladet AB Helsingborgs Dagblad AB AB Skånska Dagbladet Tidnings AB Norra Skåne Skåne Media AB Gota Media AB

1/6-del 1/6-del 1/6-del 1/6-del 1/6-del 1/6-del

Bolag Ägare Ägarandel Svensk Morgondistribution AB

Sundsvalls Tidnings AB Västerbottens-Kuriren AB AB Allehanda Tidningen Ångermanland AB Gävle Tidningar AB Tryckeri AB Ljusnan

us us us us us us

Premo (Pressens Morgontjänst KB) svarar för distributionen i Stockholmsområdet, Västsvensk Tidningsdistribution KB sköter distributionen i stora delar av Västsverige. Tidningsbärarna i Skåne handhar Skåne, Blekinge och de östra delarna av Småland. Svensk Morgondistribution tillkom under 2004 och kommer att svara för distributionen längs kustområdet från Gävle till Skellefteå med undantag för Hudiksvallsområdet.

Tillsammans med Tidningsutgivarna äger de fem bolagen ovan MTD Morgontidningsdistribution som samordnar och utför transporter av dagstidningar, tidskrifter, veckotidningar, travprogram mm. Företaget hade en omsättning på nära 200 mnkr år 2004.

Nedanstående företag är underentreprenörer till Tidningstjänst AB:

Bolag Ägare Ägarandel Corren Distribution AB AB Östgötacorrespondenten 100 % Distributionstjänst i Örebro

Nerikes Allehanda AB

100 %

Gotlandspress Distribution AB

Förlags AB Östersjön

100 %

LT Service AB Länstidningen Södertälje AB

100 %

Norrköpings distributionstjänst AB

Norrköpings Tidningar AB

100 %

Prolog KB Vestmanlands Läns tidning AB Eskilstuna-Kuriren AB (från 2005)

60 % 40 %

Norrtelje Tidning AB (Norrtelje Tidning AB) Tidningsservice i Nyköping AB

Södermanlands Nyheter AB

100 %

Uppsala Nya Tidning AB (Uppsala Nya Tidning AB)

Svar saknas från en underentreprenör. Det är Herenco Distribution. I Herencokoncernen ingår Jönköpings-Posten med flera tidningar i Småland.

I flertalet fall är underentreprenörerna separata bolag med ett tidningsföretag som ensam ägare. I fallet Prolog är två tidningar delägare, Vestmanlands Läns Tidning och Eskilstuna-Kuriren. I Norrtälje och Uppsala är distributionen en del av tidningsbolagens verksamhet.

För rätten att förmedla distributionsstöd från Presstödsnämnden till tidningarna krävs att flera tidningsföretag är ägare till distributionsbolaget. I regel ingår samtliga flerdagarstidningar med utgivningsort inom det aktuella distributionsområdet som ägare.

Av de fem huvudentreprenörer och tio underentreprenörer som finns i dag har tio tillkommit efter år 1990. Utvecklingen går mot att den eller de dominerande tidningarna i varje region tar ett allt starkare grepp om distributionen. Resultatet blir att ägarbolagen i hög grad har ett avgörande inflytande prisnivån. Överspridda tidningar får acceptera den avtalade priserna med ett tillägg på högst tio procent.

Distributionsbolagen har alltmer kommit att utföra andra distributionstjänster än dagtidningsdistribution. Bland annat distribuerar man vissa tidskrifter men även andra varor. Det kan därigenom bli svårt att särskilja kostnaderna för tidningsdistributionen.

Distributionsbolagens ekonomiska resultat

I presstödsförordningen anges att vinsten för ett distributionsföretag inte får vara sådan att det uppenbarligen innebär ett kringgående av förordningens bestämmelse om högsta prisdifferens på tio procent. Man vill därigenom hindra att ett tidningsägt distributionsbolag visserligen håller sig inom tillåtna tio procents prisdifferens men har en så hög prisnivå att vinster uppstår som går till tidningsbolaget.

Distributionsbolagens omsättning varierar från drygt 2,9 mnkr till drygt en mdr kr per år. Störst är Tidningstjänst som också omfattar Postens tidningsfakturering, och minst är Distributionstjänst i Södertälje som startade under år 2004 och saknar redovisning för ett helt år. Bruttomarginalen (rörelseresultatet i procent av omsättningen) ligger mellan -tre och +sex procent. De bruttomarginaler

som distributionsföretagen redovisar kan inte sägas vara så höga att man kringgår presstödsförordningen.

En del av Tidningstjänsts omsättning består enbart av förmedling av distributionsstödet till underentreprenörer. Distributionsföretag som ägs av endast ett tidningsföretag eller en tidningskoncern har inte rätt att förmedla stöd direkt till deltagande tidningsföretag. Meningen med att ha Tidningstjänst (och tidigare även Pressens Samdistribution) som mellanled mellan Presstödsnämnden och underentreprenörerna är att Tidningstjänst skall utöva en viss kontroll så att prissättningen inte strider mot förordningen eller missgynnar någon tidning. Den kontroll Tidningstjänst kan utföra är att prisdifferensen inte överstiger tio procent mellan högsta och lägsta pris inom ett område. Kontroll av prissättning av tjänster mellan moderbolag och distributionsbolag kan inte göras. Presstödsnämnden har inte gjort egna kontroller av likapris eller prisnivåer.

Tabell 1. Distributionsbolagens omsättning och resultat 2003

Distributionsföretag Omsättning tkr

Rörelseresultat tkr

Bruttomariginal %

Tidningstjänst AB

1 018 827

10 713

1

Västsvensk Tidningsdistribution KB

516 945

15 830

3

Premo

433 951

-2 089

0

Tidningsbärarna KB

405 995

-1 403

0

Distributionstjänst i Örebro

83 231

3 982

5

Prolog KB

81 274

2 881

4

Uppsala Nya Tidning AB

79 287

2 975

4

Norrköpings Distributionstjänst AB

57 185

798

1

Corren Distribution AB

56 250

1 214

2

Tidningsservice i Nyköping AB

24 355

1 426

6

Gotlandspress Distribution AB

19 597

-538 -3

LT Service AB

2 711

4

0

Bruttomarginalerna för åren 2001 och 2002 visar inte högre värden än år 2003.

Konkurrensen

Under de första 20 åren distributionsstödet existerade fanns fyra distributionsbolag som hade rätt att förmedla stödet till tidningarna. Tidningstjänst AB och Pressens Samdistribution AB var de två bolag som konkurrerade med varandra om distributionen inom olika delar av landet. Premo, som ägs av Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, hade distributionen i Stockholmsregionen och Tidningsbärarna i Skåne hade distributionen i Skåne. Som underentreprenörer till TAB och PS fanns några tidningsägda distributörer ägda av den dominerande tidningen i respektive område.

Under 1990-talet och framåt tillkom fler underentreprenörer och ytterligare bolag gavs rätt att själva förmedla distributionsstöd från Presstödsnämnden till tidningarna. År 2003 upphörde Pressens Samdistribution och möjligheterna till konkurrens mellan Tidningstjänst och Pressens Samdistribution försvann därmed.

Med utvecklingen mot allt fler distributörer som ägs av det eller de dominerande tidningsföretagen i respektive region har konkurrensen i praktiken försvunnit inom tidningsdistributionen. Systemet med kostnadspressande anbudsgivning som var en av idéerna med systemet har därmed upphört. Givetvis rationaliserar distributionsbolagen sin hantering för att uppnå en effektiv distribution. Rent teoretiskt kan dock prisnivån bli högre utan konkurrens.

En jämförelse av priserna mellan olika distributionsbolag visar att Tidningstjänsts priser där man själv svarar för distributionen är lägre än både underentreprenörernas priser och övriga huvudentreprenörer. Medianpriset på vardagar i tätorter ligger för andra huvudentreprenörer mer än tio procent högre än Tidningstjänsts pris. Storstäderna är inte medräknade här eftersom löne- och prisbilden är en annan. Underentreprenörerna håller mer än 26 procent högre pris än Tidningstjänst mätt som medianpris.

Underentreprenörernas prishöjningar har varit två procentenheter större än Tidningstjänsts mellan åren 2003 och 2004. Förklaringen till skillnaderna är sannolikt att Tidningstjänst har en svårare konkurrenssituation. De områden där Tidningstjänst distribuerar tidningarna riskerar att bli övertagna av underentreprenörer eller annan huvudentreprenör om ett antal tidningar går samman om ett bolag.

I enkäten till distributionsbolagen ställdes frågan om offert begärts från andra distributionsbolag. Sju bolag har svarat nej på

frågan. Fem bolag har svarat att man varit konkurrensutsatt sedan starten och två bolag har svarat att frågan bör ställas till ägarna.

Postens tidningsdistribution

Posten distribuerar 51,8 miljoner dagstidningsexemplar per år (måndag

  • Priset för distributionen med posten varierar med servicegraden. Tidningarna kan välja att delas ut en till tre dagar efter inlämning. Priset varierar också med upplagans storlek. Ju högre upplaga ju lägre styckepris. De exemplar som distribueras av posten har inte rätt att erhålla distributionsstöd med undantag för de exemplar som delas ut av lantbrevbärare.

De tidningar som framför allt använder sig av postdistribution är endagstidningar men även tidningen Dagen som utkommer fyra dagar i veckan distribueras enbart med post. Dagen har en upplaga på 19 500 exemplar och är spridd över hela landet varför man inte anser sig ha möjlighet att buddistribueras av kostnadsskäl.

De tidningar som enbart distribueras med Posten anser sig ekonomiskt pressade av de avgiftshöjningar Posten genomfört under senare år. Posten har ansett sig tvungen att höja avgifterna kraftigt då tidningsdistributionen har varit en förlustverksamhet och fortfarande är det. Underskottet för denna verksamhet är för närvarande cirka 200 mnkr på årsbasis.

Tidningen Dagens distributionskostnader utgör cirka 22 procent av tidningens totalkostnader och med liten eller ingen vinstmarginal slår portohöjningar hårt mot tidningens ekonomi. Dagens resultat var +0,9 mnkr för år 2003 och -0,4 mnkr för år 2004. Mellan åren 2003 och 2006 räknar Dagen med en kostnadsökning på tre mnkr för distributionen.

Samma situation har de endagstidningar som är riksspridda. Det är framför allt de tidningar som ges ut för politisk opinionsbildning. Aktuellt i politiken, Kristdemokraten och tidningen NU är exempel på dessa tidningar. Aktuellt i Politiken redovisar en prishöjning för postdistributionen med 30 procent mellan åren 2002 och 2005.

Aktuellt i Politiken, där också Stockholmstidningen ingår, gjorde en förlust på två mnkr år 2003. NU hade ett överskott på 0,2 mnkr och Kristdemokraten en förlust på 1,5 mnkr.

Avgränsningen av likapriset

En praxis har genom åren varit att de tjänster som omfattas av likapriset är lokala transporter och utdelningen med bud. Utöver dessa tjänster tillkommer s k regionala transporter från packsal till andra orter och i vissa fall sortering i buntar. Sortering i buntar för vidare transporter gäller främst överspridda tidningar som trycks på annan ort. Då dessa tjänster har kommit att ligga utanför presstödsförordningens begrepp om likapris kan de prissättas fritt av distributionsbolagen. Detta har medfört problem att komma överens om priserna för dessa tjänster mellan några distributionsbolag och överspridda tidningar. Framför allt Svenska Dagbladet men också Dagens Nyheter och Dagens Industri anser att man i några områden betalar för mycket för dessa tjänster.

I Skåne har svårigheterna att enas om prissättningen på tjänster för sortering och regionala transporter lett till en tvist mellan Svenska Dagbladet och Tidningsbärarna. Frågan har behandlats av konkurrensverket. Svenska Dagbladet har menat att Tidningsbärarna utnyttjat sin dominerande ställning vid prissättningen vilket gynnat de lokala tidningarna som äger distributionsbolaget.

Kostnaderna för regionaltransporter fördelas efter vikt och antalet titlar som ingår i transporten. Enligt Konkurrensverket visar en beräkning av Tidningsbärarnas priser att överspridda tidningar betalar ett högre pris än vad som är motiverat av deras merkostnader. Konkurrensverket ansåg inte att prissättningen stred mot konkurrenslagen då de överspridda tidningarna hade möjlighet att utnyttja andra transportföretag.

Tjänsterna i packsalen med sortering och sampackning innebär ett merarbete eftersom de tidningar som trycks på orten buntas och etiketteras maskinellt i s.k. stackers. Konkurrensverket ansåg det motiverat att Tidningsbärarna tog betalt för dessa tjänster och att verket inte kunde bedöma om prisnivån var rätt.

En prisjustering för dessa tjänster har gjorts av Tidningsbärarna. Konkurrensverket har i en medierapport (Konkurrensverkets rapportserie 2003:2) ifrågasatt om nuvarande distributionsstöd är adekvat utformat och begärde att regeringen skulle göra en genomgripande förändring av stödet eller avveckla det.

Tillämpningen av prisdifferensen

Från år 1996 tillåts som nämnts en skillnad på högst tio procent mellan högsta och lägsta pris inom ett distributionsområde. Fram till dess var ett pristillägg på fem öre normalt för tidningar med klart högre vikt och som orsakade extra administrationskostnader. Ett vanligt pris för distributionen är omkring 2,50 kr per exemplar i tätorter. Prisskillnaden har därmed ökat från högst fem öre till cirka 25 öre, dvs. med 500 procent.

Samtliga distributionsbolag utom Premo i Stockholmsområdet tillämpar ett pristillägg på tio procent för överspridda tidningar Lokala tidningar med samma utgivningsort har samma pris. Andratidningarna har alltså samma pris som förstatidningarna. Extra avgifter för adressändringar förekommer, i synnerhet inom områden där många ändringar görs under semestertid. Exempel är Gotland och Norrtäljeområdet.

Den prisskillnad som enligt presstödsförordningen skall motiveras av väsentligt högre kostnader har blivit allmän regel. Det lägre priset tillämpas för den tidning som utkommer på orten medan övriga får betala tillägget på tio procent. Tidningstjänst som ägs av Posten kontrollerar att deras underentreprenör inte överskrider prisdifferensen på tio procent. Endast ett distributionsbolag tillämpar tillägget om kostnadsskillnaden är minst tio procent. I övriga fall är prisskillnaden en generell tillämpning.

Några kontroller från Presstödsnämndens sida av tillämpningen av likaprisprincipen har inte förekommit. Nämnden har inte heller behandlat avgränsningen av likapriset.

Ett alternativt beräkningssätt

Distributionsstödet beräknas på antalet samdistribuerade exemplar. Detta gör att tidningar med stora upplagor får mer stöd än tidningar med små upplagor. På så sätt förmås den stora tidningen i ett område att ta med andratidningar och överspridda tidningar till likapris. Samdistributionen gynnar alla tidningar men framför allt tidningar med liten spridning i ett område. Dessa skulle knappast ha råd att organisera egen utbärning.

Stöd ges till hela den utdelade upplagan för den stora tidningen i ett utgivningsområde oavsett hur många exemplar av andra titlar som deltar i samdistributionen. Ett annat sätt att fördela stödet

skulle kunna vara att beräkna det på hur många exemplar av andratidningar eller överspridda tidningar som deltar i samdistributionen. Som exempel skall här redovisas stödet i ett par A-regioner. Exemplen är beräknade på upplagor redovisade i TS-boken 2004 och därför inte exakta eftersom lösnummerexemplar som inte är stödberättigade ingår.

I A-region 48 utkommer Vestmanlands Läns Tidning (VLT) med utgivningsort Västerås. VLT är enda flerdagarstidning med utgivningsort i denna region. 93 procent av VLT:s upplaga fanns i denna A-region år 2003. VLT erhöll 1 216 tkr kr i distributionsstöd för sina exemplar. Cirka 2,2 miljoner exemplar av andra titlar delades ut under året i A-region 48. Om stödet till VLT beräknas på dessa utifrån kommande exemplar fick VLT cirka 55 öre per överspritt exemplar.

Ett annat exempel är A-region 02 där Norrtelje Tidning (NT) har sin utgivningsort. NT har 91 procent av sin upplaga i A-region 02. NT fick 307 tkr för sina exemplar. Cirka 2,14 miljoner överspridda exemplar per år distribueras i denna region. Stödet till NT motsvarar 14 öre per överspritt exemplar.

Det nuvarande stödet gynnar tidningar med stora upplagor som har få överspridda exemplar i sitt primära spridningsområde. Fördelen med nuvarande ordning är att stödet är enkelt att beräkna och fördela. Nackdelen är att stödet beräknas på den stora tidningens hela upplaga, visserligen med avtrappning, men oavsett hur många andra tidningar man distribuerar. Ett stöd baserat på de överspridda och andratidningarnas upplagor skulle kunna ses som mer rättvist. Ett sådant beräkningssystem blir svårare att administrera och det kan uppstå gränsdragningsproblem i områden där två eller flera tidningar är lika stora.

Slutsatser

Distributionsstödet är viktigt för att behålla samdistributionen av dagstidningar. Om samdistributionen till likapris upphör skulle sannolikt flera överspridda tidningar upphöra att utkomma i många områden. Under 1990-talet och framåt har en trend varit tydlig att många tidningar försöker koncentrera sina spridningsområden av kostnadsskäl. Risken finns då att en lokal ensamtidning blir det enda alternativet för prenumeranterna på orten.

För andratidningarna är situationen annorlunda efter förstatidningarnas övertagande av flera av dessa under senare år. Så länge förstatidningarna anser det ekonomiskt försvarbart att fortsätta utgivningen av andratidningarna kommer dessa att leva vidare.

Det är de överspridda tidningarna som är mest beroende av att samdistributionen fungerar.

En omdefinition av likapriset till att omfatta även regionala transporter skulle underlätta för överspridda tidningar att fortsätta utkomma i samma omfattning som nu. En utvidgning av likapriset härvidlag är inte omotiverad med tanke på den höjning av prisdifferensen som skett sedan år 1996. Med stigande priser kommer också pristilläggen i absoluta tal att öka. Att även inkludera hantering i packsal med manuell sortering är svårare att motivera då det innebär ett merarbete.

Konkurrensen inom tidningsdistributionen har som visats minskat i takt med att tidningsföretagen själva i allt högre grad övertar distributionen. Konkurrensverket påpekade också detta i sin medierapport (Konkurrensverkets rapportserie 2003:2). Att återgå till den ordning som tidigare rådde med två fristående konkurrerande distributionsbolag är knappast möjligt längre. Däremot skulle det kunna införas ett krav i förordningen att alla distributionsbolag som är godkända stödförmedlare skulle ges rätt att, med några års mellanrum, lämna offert på distributionen inom varje område. Om de tidningar som deltar i samdistributionen inte kan enas om en distributör skall Presstödsnämnden ha rätt att besluta att allt stöd i regionen skall gå till de tidningar som väljer det lägsta anbudet förutsatt att det klart skiljer sig från det bolag som tidigare distribuerat tidningarna.

Prishöjningarna hos Posten för de rikspridda endagstidningarna och Dagen kan svårligen lösas inom ramen för distributionsstödet. Ett annat sätt är att kompensera dessa tidningar direkt via driftsstödet. Begreppet rikstidning i presstödsförordningen gäller tidningar som utkommer en

  • dagar i veckan och har en minsta abonnerad upplaga på 7 000 exemplar. De skall dessutom vara spridda över landet enligt vissa krav. Dessa tidningar har nu ett högre stöd än andra fådagarstidningar. De tidningar som för närvarande uppfyller kravet på rikstidning är Aktuellt i Politiken, NU och Hemmets Vän. Kristdemokraten var tidigare rikstidning men når inte längre upp till miniminivån 7 000 abonnerade exemplar. Även andra endagstidningar har sina upplagor spridda över en stor del av landet.

Tidningen Dagen är en medelfrekvent tidning och följer de generella reglerna för beräkning av driftsstödet till medel- och högfrekventa tidningar. Om enbart Dagen skall kompenseras för Postens prishöjningar måste ett nytt begrepp införas i presstödförordningen.

Att helt förändra distributionsstödet som Konkurrensverket begärt, kräver en omfattande kartläggning och analys av effekterna inom alla regioner i landet. De exempel på alternativ fördelning som redovisades ovan kan inte ligga till grund för förslag om förändring. Att radikalt göra om distributionsstödet eller avskaffa det, innebär risk för att distributionen till likapris upphör i delar av landet.

Förslag:

  • Inom varje treårsperiod skall anbud kunna lämnas från övriga distributionsbolag som godkänts som förmedlare av distributionsstöd.
  • En precisering införs i presstödsförordningen som anger vilka tjänster som ingår i likapriset.

Bilaga

Distributionsstödet per tidning 2003

Tidning Tkr Tidning Tkr

Aftonbladet 3 Göteborgs-Posten 5 049 Alingsås Tidning 194 Göteborgs-Tidningen 5 Arbetarbladet 915 Hallands Nyheter 903 Arvika Nyheter 181 Hallandsposten 894 Avesta Tidning 119 Haparandabladet 36

Barometern

1 217 Helsingborgs Dagblad

2 126

Bergslagsposten 313 Helsingen 9 Blekinge Läns Tidning 1 012 Hemmets Vän 14 Blekinge-Posten 10 Hjo Tidning 19 Bohusläningen 932 Hudiksvalls-Tidning 469

Borlänge Tidning

290 Hälsinge-Kuriren

251

Borås Tidning

1 468 Härjedalen

17

Bärgslagsbladet 346 Jönköpings-Posten 1 148 Dagbladet Nya Samhället 357 Kalmar Läns Tidn. Med 11 Dagen 113 Karlskoga-Kuriren 162

Dagens Industri

1 732 Karlskoga Tidning

257

Dagens Nyheter

7 048 Karlstads-Tidningen

16

Dala-Demokraten 596 Katrineholms-Kuriren 388 Dalabygden 12 Kristdemokraten 2 Dalslänningen 59 Kristianstadsbladet 949

Elfsborgs läns Allehanda

333 Kungälvs-Posten

53

Enköpings-Posten 311 Kvällsposten 0,1 Eskilstuna-Kuriren 952 Laholms Tidning 119 Fagersta-Posten 120 Ljusdals-Posten 214 Falköpings Tidning 285 Ljusnan 443

Falu-Kuriren 294 Lysekils-Posten 62 Filipstads Tidning 53 Läns-Posten 13 Finnveden fredag 18 Länstidningen Södertälje 485 Folkbladet 261 Länstidningen Östergötland 13 Folket 236 Länstidningen Östersund 577

Fryksdals-Bygden 36 Mariestads-Tidningen 334 Gefle Dagblad 797 Mora Tidning 169 Gotlands Allehanda 295 Motala Tidning 376 Gotlands Tidningar 369 Mölndals-Posten 34 Gästrikslands Tidning 0,1 Nerikes Allehanda 1 782

Tidning Tkr Tidning Tkr

Nord-Sverige 10 Tidningen Ångermanland 742 Norra Halland 84 Trelleborgs Allehanda 367 Norra Skåne 639 Trollhättans Tidning 429 Norra Västerbotten 775 Uddevalla-Posten 9 Norrbottens-Kuriren 789 Ulricehamns Tidning 131

Norrköpings Tidningar

1 324 Upplands Nyheter

8

Norrländska Socialdemokraten 1 117 Upsala Nya Tidning

1 534

Norrskensflamman

1 Vestmanlands Läns Tidning 1 308

Norrtelje Tidning

335 Vimmerby Tidning

332

Nya Kristinehamns-Posten

114 Värmlands Folkblad

696

Nya Lidköpingstidningen

408 Värmlands-Bygden

10

Nya Ludvika Tidning

276 Värnamo Nyheter

446

Nya Wermlands-Tidningen 1 410 Västerbottens Folkblad

431

Nyheterna Oskarshamn

179 Västerbottens-Kuriren

1 112

Onsdagstidningen 9 Västerbottningen 6

Piteå-Tidningen 519 Västerbygden 7 Provinstidningen Dalsland 63 Västerviks-Tidningen 388 Sala Allehanda 145 Västgötabladet 103 Sjuhäradsbygdens Tidning 6 Västmanlands Nyheter 5 Skaraborgs Läns Allehanda 736 Växjöbladet 12

Skaraborgs Läns Tidning

267 Ystads Allehanda

813

Skaraborgsbygden 26 Ölandsbladet 107 Skånska Dagbladet 1 435 Örebro-Kuriren 84 Skövde Nyheter 92 Örnsköldsviks Allehanda 605 Smålands-Tidningen 929 Östersunds-Posten 816

Smålandsbygdens Tidning

12 Östgöta Correspondenten 1 550

Smålands-Posten

1 095 Östhammars Nyheter

1

Smålänningen 319 Östra Småland 355 Stenungsunds-Posten 25 Stockholms Fria Tidning 6 Summa 74 516

Strömstads Tidning

67

Sundsvalls Tidning

1 168

Svenska Dagbladet

3 751

Sydsvenska Dagbladet

3 051

Sydöstan 517

Säffle-Tidningen 87 Södermanlands Nyheter 746 Södra Dalarnes Tidning 193 Sörmlandsbygden 12 Tempus 0,3

Sammanträde om behovet av presstöd till dagstidningar som riktar sig till invandrare och nationella minoriteter

Tid och plats:

Den 9 mars 2005, EU-nämndens sessionssal, Riksdagshuset

Närvarande: Presskommittén 2004

Sören Thunell, ordförande Jabar Amin, ledamot Charlotta Bjälkebring, ledamot Birgit Friggebo, ledamot Mats Johansson, ledamot Helene Petersson, ledamot Ewa Sundkvist, ledamot Martin Sundin, expert Magnus Haglund, kommittésekreterare

Inbjudna föredragshållare Gustaf Jillker, tidningsprojektet Satne Kurdo Baksi, författare och debattör Jolin Boldt, f.d. utgivare av Invandrartidningen Sesam Johannes Kekki, Ruotsin Suomalainen Birgitta Modigh, Statens kulturråd

Sammanträde om förhållandena på dagspressmarknaden, m.m.

Tid och plats:

Den 18 april 2005, Kulturutskottets sessionssal, Riksdagshuset

Närvarande:

Närvarande från Presskommittén 2004 Sören Thunell, ordförande Jabar Amin, ledamot Charlotta Bjälkebring, ledamot Birgit Friggebo, ledamot Jöran Hägglund, ledamot Mats Johansson, ledamot Helene Petersson, ledamot Ewa Sundkvist, ledamot Kirsten Glansberg, expert Martin Sundin, expert Magnus Haglund, kommittésekreterare

Övriga närvarande Bo Bernhardsson, riksdagsledamot

Inbjudna föredragshållare Pär Fagerström, Tidningsutgivarna Lennart Håkansson, Tidningsutgivarna Robert Rosén, Tidningsutgivarna Gunnar Strömblad, Tidningsutgivarna och Svenska Dagbladet Katrin Säfström, Tidningsutgivarna Barbro Fischerström, Tidningsutgivarna

Per Hultengård, Tidningsutgivarna Hanna Lind, Tidningsutgivarna Agneta Lindblom Hulthén, Svenska Journalistförbundet Anita Vahlberg, Svenska Journalistförbundet Lotta Tillström, Svenska Journalistförbundet) Alf Johansson, Svenska Journalistförbundet Kennet Lutti, Pres(s)gruppen Thomas Karlsson, Pres(s)gruppen Leif Lundin, Pres(s)gruppen Anders Öhberg, Fådagarstidningsgruppen Ove Andersson, Fådagarstidningsgruppen Allan Pettersson, Skånska Dagbladet Jan A. Johansson, Skånska Dagbladet Richard Kling, Skånska Dagbladet

Sammanträde om möjligheterna för elektroniskt distribuerade dagstidningar att få presstöd

Tid och plats:

Den 19 maj 2005, Skatteutskottets sessionssal, Riksdagshuset

Närvarande:

Sören Thunell, ordförande Jabar Amin, ledamot Bo Bernhardsson, ledamot Charlotta Bjälkebring, ledamot Birgit Friggebo, ledamot Jöran Hägglund, ledamot Mats Johansson, ledamot Helene Petersson, ledamot Ewa Sundkvist, ledamot Kirsten Glansberg, expert Martin Sundin, expert Magnus Haglund, kommittésekreterare

Inbjudna föredragshållare Annika Bergström, Göteborgs universitet Carl Olof Schlyter, Sourze Johan Ehrenberg, ETC Mats Deurell, politiken.nu

Presstöd per tidning

Tidningar som beviljats driftsstöd 2000

  • (tkr)

Tidning 2000 2001 2002 2003 2004 2005

Aktuellt i Politiken

3 494 3 633 3 171 3 171 3 171 2 762

Arbetarbladet

13 287 15 328 15 328 15 328 15 328 15 328

Arbetaren

1 764 2 035 2 035 2 035 2 035 2 035

Arbetet NY TID 28 298 Arbetet Skåne 56 699

Blekinge-Posten

1 764 2 035 2 035 2 035 2 035 2 035

Borlänge Tidning

6 061 3 394

Broderskap

1 764 2 035 2 035 2 035 2 035 2 035

Dagbladet Nya Samhället 11 263 13 358 14 766 15 328 15 328 15 328 Dagen 13 287 14 792 14 873 15 328 15 328 15 328

Dalabygden

1 764 2 035 2 035 2 035 2 035 2 035

Dala-Demokraten

13 287 15 328 15 328 15 328 15 328 15 328

D-D, Borlänge

5 836 3 268

Eesti Päevaleht

1 764 2 035 2 035 2 035 2 035 2 035

Falu/Borlänge Allehanda

1 764 2 035

Finanstidningen 6 890 3 858 Finnveden Fredag 1 764 2 035 2 035 2 035 2 035 2 035 Finnveden Västbo 1 764 2 035 2 035 2 035 2 035 2 035 Folkbladet Östergötland 11 059 12 138 12 005 11 278 11 620 11 256 Folkbladet Jönköping 1 764 2 035 2 035 2 035 2 035 1 357

Folket

9 723 10 939 10 465 10 721 10 593 9 823

Gotlands Allehanda

1 764 2 035 2 035 2 035 2 035 2 035

Gotlands Tidningar

1 764 2 035 2 035 2 035 2 035 2 035

Gästriklands Tidning

1 764 2 035 2 035 2 035 2 035 2 035

Haparandabladet

1 764 2 035 2 035 2 035 2 035 2 035

Helsingen

1 764 2 035 2 035 2 035 2 035 2 035

Hemmets Vän

3 494 4 030 4 030 4 030 4 030 4 030

Internationalen

1 764 2 035 2 035 2 035 2 035 2 035

Kalmar Läns Tidning

1 764 2 035 2 035 2 035 2 035 2 035

Karlskoga-Kuriren

11 282 12 823 11 535 7 148 6 891 6 655

Karlstads-Tidningen

1 764 2 035 2 035 2 035 2 035 2 035

Kristdemokraten

2 394 2 762 2 035 2 762 2 762 2 035

Kungsbacka Tidning

563 2 035 2 035 2 035 2 035 2 035

Laholms Tidning

1 764 2 035 2 035 2 035 2 035 2 035

Liberacion

1 764 2 035 2 035 2 035 2 035 2 035

Tidning 2000 2001 2002 2003 2004 2005

Ludvika Allehanda

1 764 2 035

Lysekilsposten

2 691 2 933 2 696 2 996 3 082 3 231

Läns-Posten

1 764 2 035 2 035 2 035 2 035 2 035

Länstidningen Östergötland

1 764 2 035 2 035 2 035 2 035 2 035

M-L Poletären

1 764 2 035 2 035 2 035 2 035 2 035

Miljömagasinet

1 764 2 035 1 357 678 2 035 2 035

Mölndals-Posten

1 764 2 035 2 035 2 035 2 035 2 035

Nord-Sverige

1 764 2 035 2 035 2 035 2 035 2 035

Norrskensflamman

1 764 2 035 2 035 2 035 2 035 2 035

NU

2 394 1 357 2 762 2 762 2 762 2 762

Nyheterna

6 402 7 214 7 447 7 811 7 768 7 832

Nyhetstidningen Sesam

3 494 4 030 3 633 2 035 2 762 2 035

Offensiv

1 764 2 035 2 035 2 035 2 035 2 035

Ruotsin Suomalainen

1 764 2 035 2 035 2 035 2 035 2 035

Sesams Fria

2 035

Sjuhäradsbygdens Tidning 1 764 2 035 2 035 2 035 2 035 2 035

Skaraborgsbygden

1 764 2 035 2 035 2 035 2 035 2 035

Skånska Dagbladet

52 472 59 728 65 408 65 408 65 408 65 408

Skärgården

294 1 817 2 035 2 035 2 035 2 035

Skärgårdsnytt

1 696 2 035

Smålandsbygdens Tidning 1 764 2 035 2 035 2 035 2 035 2 035

Stenungsunds-Posten

1 596 1 777 1 776 1 776 1 184 1 862

Stockholms Fria Tidning

2 035 2 035 2 035 1 357

Stockholms Tidningen

1 764 2 035 2 035 2 035 2 035 2 035

Svenska Dagbladet

56 699 65 408 65 408 65 408 65 408 65 408

Sverige-Nytt

1 764

1 317 588

Sydöstran

13 287 15 328 15 328 15 328 15 328 15 328

Sörmlandsbygden

1 764 2 035 2 035 2 035 2 035 2 035

Tempus

1 764 2 035 2 035 2 035 2 035 2 035

Tranås-Posten

1 764 2 035 2 035 2 035 2 035 2 035

Uddevalla-Posten

1 764 2 035 1 357 678

2 035

Upplands Nyheter

1 764 2 035 2 035 2 035 2 035 2 035

Viikkoviesti/Ruotsin Sanomat

1 764 2 035 2 035 2 035 1 357 3 552

Världen idag

509 2 035 2 035 2 035 5 457

Värmlands Folkblad

13 287 15 328 15 328 15 328 15 328 15 328

Värmlands-Bygden

1 764 2 035 2 035 2 035 2 035 2 035

Tidning 2000 2001 2002 2003 2004 2005

Västerbottens Folkblad

13 287 15 328 15 328 15 328 15 328 15 328

Västerbottningen

1 764 2 035 2 035 2 035 2 035 2 035

Västerbygden

1 764 2 035 2 035 2 035 1 357 2 035

Västmanlands Folkblad

1 764 2 035 1 357

Västmanlands Nyheter

1 764 2 035 2 035 2 035 2 035 2 035

Växjöbladet/Kronobergaren 1 764 2 035 2 035 2 035 2 035 2 035 Ölandsbladet 1 764 2 035 2 035 2 035 2 035 2 035 Örebro-Kuriren 3 766 3 338 2 226 Östhammars Nyheter 1 764 2 035 2 035 2 035 2 035 2 035 Östra Småland 12 303 13 978 14 295 15 322 15 237 15 328

Summa

461 795 419 385 411 214 406 622 407 601 415 252

Distributionsstöd 2004

Tidning Tkr Tidning Tkr

Aftonbladet 3 Hallands Nyheter 906 Alingsås Tidning 191 Hallandsposten 952 Arbetarbladet 899 Haparandabladet 35 Arvika Nyheter 186 Helsingborgs Dagblad 2 188 Avesta Tidning 124 Helsingen 9

Hemmats Vän 14

Barometern

1 177 Hjo Tidning

19

Bergslagsposten 299 Hudiksvalls Tidning 475 Blekinge LänsTidning 1 004 Hälsinge-Kuriren 249 Blekinge-Posten 9 Härjedalen 17 Bohusläningen 930 Borlänge Tidning 281 Jönköpings-Posten 1 148 Borås Tidning 1 460 Bärgslagsbladet 345 Kalmar Läns Tidning 11

Karlskoga-Kuriren 159

Dagbladet Nya Samhället

361 Karlskoga Tidning

268

Dagen 106 Karlstads-Tidningen 17 Dagens Industri 1 785 Katrineholms-Kuriren 389 Dagens Nyheter 7 058 Kristdemokraten 2 Dala-Demokraten 590 Kristianstadsbladet 939 Dalabygden 12 Kungälvs-Posten 50 Dalslänningen 60 Kvällsposten 0,1 Elfsborgs läns Allehanda 393 Laholms Tidning 122 Enköpings-Posten 309 Ljusdals-Posten 215 Eskilstuna-Kuriren 967 Ljusnan 445

Lysekils-Posten 66

Fagersta-Posten 123 Läns-Posten 13 Falköpings Tidning 285 Länstidningen Södertälje 475 Falu-Kuriren 787 Länstidningen Östergötland

12

Filipstads Tidning

55 Länstidningen Östersund

561

Finnveden Fredag

10

Finnveden Västbo

8 Mariestads-Tidningen

338

Folkbladet 254 Mora Tidning 174 Folket 231 Motala Tidning 358 Fryksdals-Bygden 38 Mölndals-Posten 33

Gefle Dagblad

963 Nerikes Allehanda

1 725

Gotlands Allehanda

295 Nord-Sverige

11

Gotlands Tidningar

371 Norra Halland

85

Gästriklands Tidning

0,1 Norra Skåne

641

Göteborgs-Posten

5 069 Norra Västerbotten

826

Göteborgs-Tidningen 5

Tidning Tkr Tidning Tkr

Norrbottens-Kuriren 766 Tempus

0,3

Norrköpings Tidningar

1 314 Tidningen Ångermanland

Norrländska Socialdemokraten

1 110 Trelleborgs Allehanda

Norrskensflamman 1 Trollhättans Tidning 400 Norrtelje Tidning 340 Nya Kristinehamns-Posten 120 Uddevalla-Posten 2 Nya Lidköpingstidningen 409 Ulricehamns Tidning 133 Nya Ludvika Tidning 278 Upplands Nyheter 9 Nya Wermlands-Tidningen 1 413 Upsala Nya Tidning 1 527 Nyheterna Oskarshamn 173

Vestmanlands Läns Tidning

1 308

Piteå-Tidningen 518 Vimmerby Tidning 336 Provinstidningen Dalsland 64 Världen Idag 20

Värmlands Folkblad 703

Ruotsin Sanomat

9 Värmlands-Bygden

Värnamo Nyheter 434

Sala Allehanda

146 Västerbottens Folkblad

Sjuhäradsbygdens Tidning

8 Västerbottens-Kuriren

1 078

Skaraborgs Läns Allehanda

735 Västerbottningen

Skaraborgs Läns Tidning

263 Västerbygden

Skaraborgsbygden 28 Västerviks-Tidningen 392 Skånska Dagbladet 1 249 Västgötabladet 104 Skövde Nyheter 87 Västmanlands Nyheter 5 Smålands-Tidningen 937 Växjöbladet 11 Smålandsbygdens Tidning 12 Smålands-Posten 1 099 Ystads Allehanda 785 Smålänningen 328 Stenungsunds-Posten 25 Ölandsbladet 107 Stockholms Fria Tidning 5 Örebro-Kuriren 62 Strömstads Tidning 68 Örnsköldsviks Allehanda 605 Sundsvalls Tidning 1 112 Östersunds-Posten 833 Svenska Dagbladet 3 786 Östgöta Correspondenten 1 553 Sydsvenska Dagbladet 3 034 Östhammars Nyheter 1 Sydöstran 463 Östra Småland 336 Säffle-Tidningen 88 Södermanlands Nyheter 766

Summa 74 271

Södra Dalarnes Tidning

190

Sörmlandsbygden 12

Distributionsstöd för lördagsdistribution 2004

Tidning kr Tidning kr

Arbetarbladet

64 704 Piteå-Tidningen

77 490

Barometern

53 424 Provinstidningen Dalsland

2 114

Blekinge Läns Tidning

149 760 Skaraborgs Läns Allehanda

170 271

Bohusläningen

361 353 Skaraborgs Läns Tidning

165 076

Borlänge Tidning

16 752 Skövde Nyheter

15 012

Borås Tidning

26 093 Smålandsposten

63 038

Dagens Industri

71 940 Smålandstidningen

413 520

Dagens Nyheter

788 856 Strömstads Tidning

47 448

Dala-Demokraten

168 192 Sundsvalls Tidning

12 192

Eskilstuna-Kuriren

58 464 Svenska Dagbladet

104 714

Falköpings Tidning

83 704 Sydsvenska Dagbladet

15 553

Falu-Kuriren

137 040 Sydöstra Sveriges Dagblad

54 720

Falu-Kuriren Moraeditionen

23 808 Södermanlands Nyheter

81 168

Folkbladet Östgöten

20 640 Södra Dalarnes Tidning

26 592

Folket

8 064 Tidningen Ångermanland

92 497

Gefle Dagblad

57 792 Tranås Tidning

154 944

Göteborgs-Posten

710 975 Trollhättans Tidning

8 124

Hallands Nyheter

137 Ulricehamns Tidning

59 184

Hallandsposten

12 445 Upsala Nya Tidning

56 594

Hudiksvalls Tidning

28 512 Vestmanlands Läns Tidning

76 034

Hälsingekuriren

6 480 Vetlanda-Posten

287 376

Jönköpings-Posten

462 192 Vimmerby Tidning

138 336

Karlskoga Tidning

15 756 Värmlands Folkblad A

90 870

Katrineholms-Kuriren

62 784 Värnamo Nyheter

467 856

Kinda-Posten

80 256 Västerbottens Folkblad

233 712

Ljusdalsposten

47 856 Västerbottens-Kuriren

237 984

Ljusnan

45 888 Västerviks-Tidningen

85 920

Lysekilsposten

81 648 Västgötabladet

42 840

Länstidningen Södertälje

87 648 Örnsköldsviks Allehanda

36 842

Länstidningen Östersund

309 028 Ölandsbladet

3 056

Nerikes Allehanda

4 570 Östersundsposten

334 116

Norra Skåne

39 744 Östgöta Correspondenten

242 148

Norra Västerbotten

207 774 Östra Småland

31 584

Norrbottens-Kuriren 149 280 Norrköpings Tidningar 146 496

Summa

9 503 027

Norrländska Socialdemokraten

442 224

Nya Ludvika Tidning

41 952

Nya Wermlands Tidningen

304 943

Nyheterna 59 904 Oskarshamns-Tidningen 135 024