SOU 2012:65

Läsandets kultur

Till statsrådet och chefen för Kulturdepartementet

Regeringen bemyndigade den 24 mars 2011 statsrådet Lena Adelsohn Liljeroth att tillkalla en kommitté med uppdrag att analysera litteraturens ställning. Med stöd i bemyndigandet förordnades samma dag förre riksarkivarien och riksbibliotekarien Tomas Lidman som ordförande samt litteraturkritikern Annina Rabe och professorn Martin Ingvar som ledamöter i kommittén. Kritikern och programledaren Johanna Koljonen förordnades som ledamot den 15 april 2011.

Kommittén har antagit namnet Litteraturutredningen. Som sekreterare i kommittén anställdes departementssekreteraren Jakob Kihlberg fr.o.m. den 11 april 2011. Handläggaren Elin Rosenström anställdes som biträdande sekreterare fr.o.m. den 18 april 2011 och revisionsdirektören Isak Reichel anställdes som sekreterare fr.o.m. den 1 juni 2011.

Den 19 maj 2011 förordnades följande personer som experter: departementssekreteraren Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, ämnesrådet Fredrik Wetterqvist, kanslirådet Margareta Wiman och ämnesrådet Gudrun Wirmark. Den 26 september 2011 förordnades rättssakkunnige Mattias Thalén som expert. Den 15 mars 2012 entledigades Nicholas Ringskog Ferrada-Noli och Margareta Wiman som experter och samtidigt förordnades följande personer: kanslirådet Birgit Gunnarsson, bibliotekschefen Christina Persson, docenten Ann Steiner, kanslirådet Merja Strömberg, departementssekreteraren Jesper Svarén, direktören Jesper Söderström och enhetschefen Signe Westin.

Kommittén publicerade i mars 2012 en forskningsantologi i samarbete med medieforskningsinstitutet Nordicom. Antologin

Läsarnas marknad, marknadens läsare (SOU 2012:10) innehåller bidrag från ett tjugotal forskare från olika akademiska discipliner.

Kommittén överlämnar härmed sitt slutbetänkande Läsandets kultur (SOU 2012:65). Uppdraget är därmed slutfört.

Stockholm i september 2012

Tomas Lidman Johanna Koljonen

Martin Ingvar Annina Rabe

/Jakob Kihlberg Isak Reichel Elin Rosenström

Sammanfattning

Enligt våra direktiv ska vi analysera litteraturens ställning i dag och identifiera utvecklingstendenser som förväntas kunna påverka litteraturområdet framöver. Vi ska också lämna förslag på hur litteraturens ställning kan stärkas samt bl.a. bedöma och föreslå vilka statliga insatser som bör göras för att möta de utmaningar som teknikutvecklingen för med sig. En målsättning med förslagen ska vara att de leder till ett ökat läsande och ett rikt utbud av kvalitetslitteratur.

Den analys som redovisas i betänkandet omfattar läsandets kultur och det litterära systemet i vid mening. I olika kapitel analyseras läsvanor och läsfärdighet i befolkningen, villkoren för de yrkesverksamma på ordområdet, bokutgivningens omfattning, försäljningen av litteratur i olika format samt viktigare aktörer på bokmarknaden. Vidare behandlas kulturtidskrifterna och tidskriftsmarknaden samt internationellt utbyte på litteraturområdet. Inom de områden som behandlas görs en analys av befintliga, främst statliga, insatser och dessa relateras till de utvecklingstendenser som kunnat iakttas.

Litteraturens ställning

I betänkandet görs en bedömning av litteraturens ställning i dag och viktigare utvecklingstendenser. Av analysen drar vi den generella slutsatsen att litteraturens ställning på många sätt är god i dagens Sverige. Befolkningens läsvanor ligger tämligen stabilt på en hög nivå, det publiceras mer litteratur än någonsin och Sverige har för att vara ett litet språkområde stora exportframgångar på litteraturområdet.

Samtidigt som bilden i stort är positiv finns det ett antal orosmoln som hotar att försämra litteraturens ställning framöver. Främst gäller detta de unga generationernas läsfärdighet och

läsvanor som det finns tydliga belägg för att de har försämrats. Det finns fortsatt stora skillnader i läsvanor mellan olika socioekonomiska grupper i befolkningen. Läsfärdigheten har även minskat påtagligt hos unga, särskilt de senaste tio åren. Försämrad läsförmåga gör att för en allt större andel av dagens unga är möjligheten att förstå och tillgodogöra sig texter begränsad och därmed även möjligheten till egna läsupplevelser. Problemen är störst bland pojkar.

Utvecklingen på bokmarknaden mot ökad integration och koncentration innebär flera risker och bedömningen är att konkurrenslagstiftningen kan behöva ses över i denna del. En kommande internationalisering av vissa delar av en traditionellt sett nationell marknad, i och med att elektroniskt distribuerad litteratur blir vanligare, utgör också en kultur- och språkpolitisk utmaning. En övergång till att allt mer läses digitalt kommer att påverka både läsandet som praktik och förhållandena på marknaden. Den kris som den fysiska bokhandeln genomgår kan förväntas innebära att butiker kommer att läggas ner men också att nya affärsmodeller utvecklas.

Vad gäller utgivningen av litteratur bekräftas i viss mån bilden av en ”bokflod”. Ökningen i utgivning över tid är ett uttryck för att bokbranschen vuxit och att det blivit tekniskt och ekonomiskt lättare att publicera en bok. Denna tendens förstärks av att det i dag finns i det närmaste obegränsade möjligheter att tillgängliggöra texter (litterära eller andra) via internet. Kampen om uppmärksamheten är hård och utmaningen i dag handlar ofta om att synas och att bli läst.

Inom flera litteraturkategorier förefaller de mindre förlagen bli allt viktigare för kvalitetsutgivningen, t.ex. vad gäller översatt litteratur. Denna utveckling påverkar det litterära systemet i både tidigare och senare led: det påverkar vad konsumenterna får tillgång till i handeln och det påverkar förutsättningarna för upphovsmännen. Ett bekymmer som funnits under lång tid är upphovsmännens svårigheter att försörja sig på sitt skapande och att få ekonomiskt utrymme för konstnärlig verksamhet.

Ett läslyft för Sverige

Mot bakgrund av stora skillnader mellan befolkningsgrupper och framför allt den försämrade läsförmågan bland unga krävs åtgärder för att stärka främst ungas läsfärdighet och deras motivation och lust att läsa. I detta syfte föreslår vi att Ett läslyft för Sverige initieras utifrån konkreta målsättningar om vilka förändringar som ska ha åstadkommits till 2018.

Läslyftet bör bygga på tydliga mål som uttrycker ett åtagande från det allmännas sida att vända den negativa trenden under en femårsperiod och innefatta konkreta åtgärder på flera politikområden. Inom ramen för läslyftet bör det också vara prioriterat att stärka kunskapsöverföringen från forskarsamhället till beslutsfattare samt att följa upp och bedöma effekterna av de reformer som genomförts på bl.a. utbildningsområdet ur ett läsperspektiv.

Det övergripande målet bör vara att alla i Sverige, oavsett bakgrund och förutsättningar, ska ha god läsfärdighet och tillgång till litteratur. För att nå detta föreslår vi att regeringen för beslut av riksdagen lägger fram följande delmål som ska vara uppnådda 2018:

  • Läsfärdigheten och motivationen att läsa bland barn och unga ska avsevärt förbättras och ha ökat mätbart jämfört med i dag, särskilt i grundskolans tidiga årskurser.
  • Fler barn och unga än i dag ska regelbundet ta del av både fack- och skönlitteratur.
  • Kunskapen om läsningens betydelse för utbildning och delaktighet i samhällslivet ska ha ökat i alla grupper som i dag läser i liten utsträckning.

För att följa arbetet med läslyftet och bedöma om målen nås föreslår vi att regeringen tillsätter en parlamentarisk beredning. Beredningen för läslyftet bör ges i uppdrag att följa utvecklingen på området utifrån tillgängliga indikatorer samt med lämpliga intervall bedöma måluppfyllelsen och effekterna av implementerade reformer. Beredningen bör ges mandat att lämna förslag till ytterligare åtgärder för att nå målen.

För att nå målen i läslyftet krävs ett engagemang från hela samhället. Som första steg föreslår vi att ett antal åtgärder vidtas på kultur- och utbildningsområdet för att stärka läsinlärning, läsfrämjande och möjligheterna att ta del av litteratur. Vi lämnar bl.a. förslag om läsombud på förskolor, skolbibliotekarier, litteratur och

läsfrämjande i kultursamverkansmodellen, samordning av det läsfrämjande arbetet utanför skolan samt en stärkt roll för folkbildningen i det läsfrämjande arbetet.

Läsombud för att stärka litteraturens ställning i förskolan

I syfte att stärka litteraturen och läsningen i förskolan föreslår vi att Statens skolverk får i uppdrag att initiera en försöksverksamhet med läsombud i förskolorna. Om denna försöksverksamhet visar sig framgångsrik bör systemet med läsombud utvidgas till hela landet.

Kompetensutveckling för lärare

Lärarnas kunskaper om litteratur, och särskilt barn- och ungdomslitteratur, samt litteraturdidaktiska metoder behöver stärkas. Vårt förslag är därför att framtida satsningar på förskole-, grund- och gymnasielärarnas kompetensutveckling inriktas på att vidareutveckla lärarnas kunskaper på dessa områden.

Samtliga elever bör ha tillgång till skolbibliotekarier

För att främja läsning och läslust bör samtliga elever ha tillgång till skolbibliotekarier. För att tydliggöra att skolbibliotek ska vara en pedagogisk resurs i lärandet och främja elevernas intresse föreslår vi att det införs bestämmelser som anger att huvudmännen ska sträva efter att skolbiblioteken är bemannade med bibliotekarier som har kompetens att vara ett stöd till elever och lärare i det läsfrämjande och pedagogiska arbetet.

Vi föreslår även att Statens skolverk får i uppdrag att utvärdera om de skolbibliotek som finns fungerar som en pedagogisk resurs, stödjer elevernas lärarande och främjar intresse för läsning och litteratur.

Litteratur och läsfrämjande i kultursamverkansmodellen

I syfte att stärka folkbiblioteken och andra lokala och regionala aktörers utvecklingsarbete på litteratur- och läsfrämjandeområdet

bör staten tydliggöra att läsfrämjande och litteratur ska vara en del i kulturplanerna som tas fram inom ramen för kultursamverkansmodellen och att statliga medel för detta ändamål fördelas till landstingen.

För att finansiera reformen föreslår vi att 17 miljoner kronor omprioriteras till läs- och litteraturfrämjande verksamhet inom ramen för kultursamverkansmodellen. Som en konsekvens föreslår vi också att de riktade statsbidragen till inköp av barn- och ungdomslitteratur, lokala och regionala läsfrämjandeinsatser och huvuddelen av stödet till litterära evenemang upphör.

Samordning av läsfrämjande insatser utanför skolan

I syfte att stärka det läsfrämjande arbetet föreslår vi att Statens kulturråd ges i uppdrag att ta initiativ till, samordna och följa upp läsfrämjande insatser av nationellt strategiskt intresse. I anslutning till det förändrade uppdraget bör Kulturrådet efter samråd med andra berörda parter även ta fram ett handlingsprogram för det läsfrämjande arbetet som bedrivs utanför skolan som kan ligga till grund för prioriteringar.

Stärk folkbildningens roll i det läsfrämjande arbetet

Folkbildningens aktörers roll i det läsfrämjande arbetet behöver stärkas. I syfte att stärka det läsfrämjande arbetet i det civila samhället och för att öka samverkan mellan t.ex. bibliotek och det civila samhället föreslår vi att 30 miljoner kronor särskilt avsätts till folkbildningens läsfrämjande arbete. Dessa medel bör fördelas av Folkbildningsrådet som ett projektbidrag för planerad verksamhet.

Stöd till evenemang i bokhandeln

Det stöd till evenemang i bokhandeln som på kommitténs förslag införts på prov under 2012, har så här långt visat sig vara efterfrågat och fått en god spridning över landet. Förhoppningen är att detta stöd ska kunna bidra till affärsutveckling i branschen och fungera stödjande för bokhandlar som arbetar aktivt med författarbesök och evenemang. Vi föreslår att stödet fortsätter och vidareutvecklas genom att 1 miljon kronor per år omprioriteras för ändamålet.

Möjligheter för folkbiblioteken att arbeta aktivt med e-böcker

Det är viktigt att folkbiblioteken i framtiden i ökad utsträckning kan tillhandahålla elektronisk litteratur. För att göra det är det viktigt att biblioteken kan hantera avtal om nyttjande av upphovsrättsligt skyddad litteratur i elektroniska format. Enskilda folkbibliotek saknar i dag sådana resurser och vår bedömning är att huvudmännens samarbetsorganisation, Sveriges Kommuner och Landsting, är bäst lämpad att träda in som avtalspart gentemot rättighetshavarna. Staten bör kunna bistå i en sådan utveckling.

Vi föreslår även att Kungl. biblioteket får i uppdrag att möjliggöra för externa distributörer att tillhandahålla e-resurser via den nationella katalogen Libris och säkerställa att upphovsrättsligt fri e-litteratur finns tillgänglig denna väg för förmedling via det allmänna biblioteksväsendet.

En moderniserad biblioteksersättning

För att förenkla systemet och för att minska behoven av detaljstyrning från regeringens sida lämnar vi ett förslag till revidering av förordningen (1962:652) om Sveriges författarfond. Utgångspunkterna för de ändringar vi föreslår är att systemet ska bli lättare att förstå, särskilt för enskilda upphovsmän, att det ska bli mindre detaljstyrande och att det ska bli mer robust i den bemärkelsen att det inte ska behöva ändras varje år. Samtidigt som dessa förslag minskar detaljregleringen innebär det inte att karaktären av ersättning överges.

Vad gäller den s.k. förhandlingsordningen är vår bedömning att parterna bör sluta en ny överenskommelse som bl.a. tydliggör att beslut ska fattas för längre tidsperioder än i dag och att ersättningen däremellan ska räknas upp enligt systemet med pris- och löneomräkning i staten.

Omprioriteringar inom litteratur- och tidskriftsstödet

Mot bakgrund av en samlad bedömning av resursbehovet bör medel omprioriteras från större mottagare av stöd till utgivning av litteratur till andra ändamål. För att uppnå syftet är förslaget att det i förordningen (2010:1058) om statsbidrag till litteratur, kulturtidskrifter och läsfrämjande insatser tas in en bestämmelse som

innebär att ett företag eller en koncern av företag för utgivning av litteratur sammantaget får beviljas statsbidrag motsvarande högst 23 prisbasbelopp per år (cirka 1 miljon kronor).

Medlen som frigörs genom detta tak föreslår vi delvis används till att höja bidragsnivåerna per titel inom utgivningsstödet. Vidare bör det stöd till digitalisering av förlagens backlist som införts på prov under 2012 kunna vidareutvecklas och tillföras ytterligare 2 miljoner kronor per år. Vi föreslår också att dessa medel används för att förstärka utgivningsstödet till kulturtidskrifter i syfte att ge dessa bättre möjligheter att betala sina skribenter.

Internationellt utbyte på litteraturområdet

För att stärka det internationella utbytet på litteraturområdet föreslår vi bl.a. ett breddat översättningsstöd hos Statens kulturråd och ett förstärkt arbete med exempelvis seminarier för översättare av svensk litteratur. Vi föreslår att det nuvarande stödet för översättning kompletteras med ett produktionsstöd för utgåvor som är särskilt kostsamma att producera. Vidare föreslår vi att Konstnärsnämnden får i uppdrag att, med t.ex. Iaspis och Internationella dansprogrammet som utgångspunkt, föreslå hur ett internationellt utbytesprogram inom litteraturområdet kan utformas.

Mot bakgrund av den särskilda betydelse översättarna har för exporten av svensk litteratur och för kännedomen om Sverige generellt föreslår vi bl.a. att det tydliggörs att Svenska institutet, inom ramen för stödet till svenskundervisningen, särskilt ska främja utbildning av översättare av svensk litteratur. Vår bedömning är också att litteraturens roll i utvecklingssamarbetet med fördel kan stärkas. För att nå de övergripande målen inom den svenska biståndspolitiken om demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet är det viktigt att den centrala roll som författare och skribenter kan spela i demokratiska förändringsprocesser tydligare uppmärksammas och tas tillvara. Även insatser för att stödja t.ex. uppbyggnad och utveckling av institutioner som bibliotek samt nationella bokmarknader bör kunna vidareutvecklas.

Författningsförslag

Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 1962:652 ) om Sveriges författarfond

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Till upphovsman till litterärt verk skall enligt vad nedan sägs för användning av hans verk genom bibliotek utgå ersättning av statsmedel från en fond, kallad Sveriges författarfond.

Till upphovsman till litterärt verk ska enligt vad som sägs nedan för användning av fysiska exemplar av verk genom bibliotek utgå ersättning av statsmedel från en fond, kallad Sveriges författarfond.

2 §

Frågor rörande fonden och dess användning handläggs, i den mån ej annat följer av vad i andra stycket stadgas, av en styrelse.

Fonden förvaltas av kammarkollegiet. Utbetalningar från fonden verkställas av kammarkollegiet efter beslut av styrelsen.

Frågor rörande fonden och dess användning handläggs, om inte annat följer av andra stycket, av en styrelse.

Fonden förvaltas av Kammarkollegiet.

3 §

I denna förordning avses med bibliotek folkbibliotek och skolbibliotek, med referensexemplar volym av litterärt verk, som vid viss tidpunkt under

I denna förordning avses med bibliotek folkbibliotek och skolbibliotek, med referensexemplar volym av litterärt verk, som vid viss tidpunkt under

kalenderåret funnits tillgänglig på bibliotek för läsning men ej för hemlån.

Vad som i förordningen sägs om upphovsman till litterärt verk skall, om inte annat anges, i fråga om litterärt verk, som till väsentlig del består av teckningar, målningar, fotografier eller musikaliska verk, tillämpas även beträffande respektive tecknare, målare, fotograf och kompositör.

kalenderåret funnits tillgänglig på bibliotek för läsning men inte för hemlån.

Vad som sägs om upphovsman till litterärt verk i förordningen ska, om inte annat anges, i fråga om litterärt verk, som till väsentlig del består av illustrationer, bildkonst eller fotografier, tillämpas även beträffande respektive illustratör, bildkonstnär och fotograf.

4 §

Till fonden överförs av statsmedel

– 1 krona och 35 öre för varje hemlån från bibliotek av litterärt verk i original,

– 5 kronor och 40 öre för varje referensexemplar av sådant verk,

– 67,5 öre för varje hemlån av litterärt verk i översättning till eller från svenska språket, och

– 2 kronor och 70 öre för varje referensexemplar av sådan översättning.

Överföring sker varje år och beräknas på antalet hemlån och referensexemplar för kalenderåret tre år före det år som ersättningen avser.

Med litterärt verk i original enligt första stycket avses verk som upphovsmannen har skrivit på svenska eller verk av en upphovsman som har sin vanliga vistelseort i Sverige, om upphovsrätt enligt lagen ( 1960:729 ) om upphovsrätt till litterära och

konstnärliga verk fortfarande gäller.

Första stycket ska tillämpas i fråga om översättning till eller från svenska språket om översättarens upphovsrätt enligt lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk fortfarande gäller.

Har ett verk två eller flera upphovsmän eller översättare gäller det som sägs i tredje och fjärde styckena om en av dessa uppfyller kraven.

5 §

Från fonden skall till upphovsman till litterärt verk i original lämnas ersättning för antalet hemlån från bibliotek och för antalet referensexemplar av verket (författarpenning).

Från fonden skall till översättare av litterärt verk till eller från svenska språket lämnas ersättning för antalet hemlån från bibliotek och för antalet referensexemplar av verket (översättarpenning).

Första stycket skall tillämpas endast om antalet upphovsmän till ett verk är högst tre och fråga är om upphovsman som har skrivit på svenska eller har sin vanliga vistelseort i Sverige och vars upphovsrätt till verket enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och

Från fonden ska till upphovsman till litterärt verk i original lämnas ersättning för antalet hemlån av fysiska exemplar från bibliotek och för antalet fysiska referensexemplar av verket (individuell ersättning till författare).

Från fonden ska till översättare av litterärt verk till eller från svenska språket lämnas ersättning för antalet hemlån av fysiska exemplar från bibliotek och för antalet fysiska referensexemplar av verket (individuell ersättning till översättare).

Första stycket ska tillämpas endast om antalet upphovsmän till ett verk är högst tre och fråga är om upphovsman som har skrivit på svenska eller har sin vanliga vistelseort i Sverige och vars upphovsrätt till verket enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och

konstnärliga verk fortfarande gäller.

konstnärliga verk fortfarande gäller.

Andra stycket skall tillämpas om antalet översättare till verket är högst tre och fråga är om översättare vars upphovsrätt till översättningen fortfarande gäller.

Andra stycket ska tillämpas om antalet översättare till verket är högst tre och fråga är om översättare vars upphovsrätt till översättningen fortfarande gäller.

6 §

Författarpenning lämnas med 81 öre för varje hemlån och 3 kronor och 24 öre för varje referensexemplar. Finns det två eller flera ersättningsberättigade upphovsmän till ett litterärt verk, delas författarpenningen lika mellan dem. När det gäller litterära verk som till en väsentlig del består av teckningar, målningar, fotografier eller musikaliska verk får dock styrelsen bestämma en annan fördelning av författarpenningen mellan å ena sidan författare och å andra sidan tecknare, målare, fotograf eller kompositör.

Översättarpenning lämnas med 40,5 öre för varje hemlån och 1 krona och 62 öre för varje referensexemplar. Finns det två eller flera ersättningsberättigade översättare till ett litterärt verk, delas översättarpenningen lika mellan dem.

Ersättning lämnas för varje kalenderår och beräknas på antalet hemlån och referensexemplar för kalenderåret före det år ersättningen avser.

Om den ersättning enligt

Individuell ersättning till författare och översättare ska lämnas med ett belopp per hemlån respektive referensexemplar som bestäms av styrelsen. Finns det två eller tre ersättningsberättigade upphovsmän, ska ersättningen delas lika mellan dem. När det gäller litterära verk som till en väsentlig del består av illustrationer, bildkonst eller fotografier får dock styrelsen bestämma en annan fördelning av ersättningen mellan å ena sidan författare och å andra sidan illustratör, bildkonstnär eller fotograf.

Ersättning lämnas för varje kalenderår och beräknas på antalet hemlån och referensexemplar för kalenderåret före det år ersättningen avser.

Styrelsen får bestämma ett

denna paragraf som för ett visst kalenderår sammanlagt tillkommer en upphovsman understiger 1 623 kronor, ska ersättningen inte betalas ut. Uppgår ersättningen till mer än 162 000 kronor, ska den minskas med 80 procent till den del den överstiger 162 000 kronor men inte 194 400 kronor och med 90 procent till den del den överstiger 194 400 kronor.

Ersättning enligt denna paragraf som för ett visst kalenderår sammanlagt tillkommer en upphovsman avrundas nedåt till hela kronor.

Styrelsen får besluta att ersättningen till en viss upphovsman ska lämnas med högre belopp än vad som följer av första-femte styckena.

lägsta årligt belopp under vilket ersättning till enskild upphovsman inte ska betalas ut.

Uppgår ersättningen till mer än fyra prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken, ska den minskas med 80 procent till den del den överstiger fyra prisbasbelopp men inte fem prisbasbelopp och med 90 procent till den del den överstiger fem prisbasbelopp.

Styrelsen får besluta att ersättningen till en viss upphovsman ska lämnas med högre belopp än vad som följer av första-fjärde styckena.

7 §

Fondens behållning, sedan författarpenningar och översättarpenningar lämnats och utgifter för styrelsens verksamhet blivit täckta, skall användas till

a) pensioner och understöd till upphovsmän till litterära verk samt understöd till deras efterlevande,

b) stipendier till förtjänta upphovsmän till litterära verk och bokillustratörer, och

c) bidrag till särskilda ändamål som avser litterär verksamhet.

De medel som tillförs fonden får, utöver individuella ersättningar enligt 6 §, även användas till

a) utgifter för styrelsens verksamhet,

b) pensionsbidrag och understöd till upphovsmän till litterära verk samt understöd till deras efterlevande,

c) stipendier till förtjänta upphovsmän till litterära verk och bokillustratörer, och

d) bidrag till organisationer på upphovsmannaområdet.

8 §

Antalet hemlån och referensexemplar av litterära verk, som avses i 4 och 5 §§, skall bestämmas genom årliga stickprovsundersökningar.

Det åligger styrelsen att tillhandahålla regeringen erforderliga uppgifter för bestämmande av de belopp, som jämlikt 4 § årligen skola tillföras fonden.

Antalet hemlån och referensexemplar av litterära verk, som avses i 5 §, ska bestämmas genom årliga undersökningar.

9 §

Efter upphovsmannens död övergår hans rätt till författarpenning eller översättarpenning enligt lagstiftningen om bodelning, arv och testamente.

Rätt till författarpenning eller översättarpenning, som inte är tillgänglig för lyftning, kan ej överlåtas och får därför inte utmätas.

Efter upphovsmannens död övergår rätten till individuell ersättning enligt lagstiftningen om bodelning, arv och testamente.

Rätt till individuell ersättning som inte är tillgänglig för lyftning kan inte överlåtas och får därför inte utmätas.

10 §

Har författarpenning eller översättarpenning eller andel däri ännu fem år efter utgången av det kalenderår, varå den belöper, icke kunnat tillställas rätt mottagare, enär upplysning ej vunnits om mottagarens adress eller det, beträffande avliden upphovsman till litterärt verk, ej styrkts till vem rätten övergått eller eljest hinder för utbetalning förelegat, tillfaller beloppet fonden.

Har individuell ersättning fem år efter utgången av det kalenderår som ersättningen gäller fortfarande inte kunnat betalas ut till rätt mottagare, eftersom mottagarens adress är okänd, eller det, beträffande avliden upphovsman till litterärt verk, inte kunnat styrkas till vem rätten övergått, tillfaller beloppet fonden.

11 §

Styrelsen för författarfonden skall bestå av ordförande och tretton andra ledamöter.

Styrelsen för författarfonden ska bestå av en ordförande och tretton andra ledamöter.

Ordföranden och tre andra ledamöter jämte suppleanter för dem förordnas av regeringen. Av övriga ledamöter utses åtta av

Sveriges författarförbund, en av Föreningen svenska tecknare och en av Svenska fotografernas förbund. För varje ledamot som utses av annan än regeringen utses en suppleant i samma ordning som ledamoten.

Ordförande, övriga ledamöter och suppleanter utses för högst tre år i sänder.

Styrelsen väljer inom sig vice ordförande.

Ordföranden och tre andra ledamöter förordnas av regeringen. Av övriga ledamöter utses åtta av Sveriges Författarförbund, en av Svenska tecknare och en av

Svenska fotografers förbund.

Ordförande och övriga ledamöter utses för högst tre år i sänder.

Styrelsen väljer inom sig vice ordförande.

12 §

Styrelsen skall utse ett utskott som på styrelsens vägnar fattar beslut i frågor om bidrag till dramatiker enligt förordningen (1976:528) om bidrag till konstnärer samt om bidrag enligt förordningen (1998:1369) om statsbidrag för beställning av nyskriven svensk dramatik.

Detta utskott skall bestå av en ordförande som styrelsen väljer inom sig och två andra ledamöter som utses efter förslag av

Sveriges Dramatikerförbund.

För ledamöterna får utses suppleanter. Utskottet är beslutsfört när samtliga ledamöter är närvarande. Vid lika röstetal har ordföranden utslagsröst.

Styrelsen äger i övrigt utse utskott och åt sådant uppdraga att på styrelsens vägnar fatta beslut i den omfattning styrelsen angiver.

Styrelsen får utse arbetsgrupper och åt sådana ge i uppdrag att på styrelsens vägnar fatta beslut.

Styrelsen ska utse en arbetsgrupp som på styrelsens vägnar fattar beslut i frågor om bidrag till dramatiker enligt förord-

ningen (1976:528) om bidrag till konstnärer samt om bidrag enligt förordningen (1998:1369) om statsbidrag för beställning av nyskriven svensk dramatik.

Denna arbetsgrupp ska bestå av en ordförande och en ledamot som styrelsen väljer inom sig och fyra andra ledamöter som utses efter förslag av Sveriges

Dramatikerförbund.

13 §

Hos styrelsen skola finnas en sekreterare och annan personal, som förordnas av styrelsen.

Styrelsen anlita sakkunniga och experter för särskilda uppdrag.

Hos styrelsen ska det finnas en direktör och annan personal, som förordnas av styrelsen.

Styrelsen får anlita sakkunniga och experter för särskilda uppdrag.

14 §

Styrelsen sammanträder på kallelse av ordföranden, så ofta omständigheterna föranleder det.

Styrelsen är beslutför, då utom fungerande ordföranden minst sju ledamöter är närvarande.

Vid sammanträde skall föras protokoll, som justeras av ordföranden.

Styrelsen sammanträder på kallelse av ordföranden.

Styrelsen är beslutför, då utom fungerande ordförande minst sju ledamöter är närvarande.

Vid sammanträden ska protokoll föras. Protokollen ska justeras av ordföranden.

15 §

Kostnaderna för styrelsens verksamhet utgå ur fonden om annat ej föreskrives av regeringen.

Regeringen bestämmer ersättning till ordförande, ledamöter och suppleanter.

Kostnaderna för styrelsens verksamhet ska betalas ur fonden om inte annat föreskrivs av regeringen.

Regeringen bestämmer ersättning till ordförande och ledamöter.

16 §

Närmare bestämmelser rörande arbetet inom styrelsen och utskott samt föreskrifter i fråga om personalen meddelas av styrelsen.

Närmare bestämmelser om arbetet inom styrelsen och arbetsgrupper samt föreskrifter i fråga om personalen får meddelas av styrelsen.

17 §

Styrelsen äger av myndigheter påkalla de upplysningar och det biträde, som erfordras för styrelsens verksamhet och av myndigheterna kunna lämnas.

Styrelsen får av myndigheter begära de upplysningar och det bistånd, som krävs för styrelsens verksamhet och som kan lämnas av myndigheterna.

18 §

Styrelsen skall årligen till Kulturdepartementet lämna en berättelse över styrelsens verksamhet under senast förflutna kalenderår samt reviderade räkenskaps- och redovisningshandlingar.

Styrelsen ska årligen till Kulturdepartementet lämna en verksamhetsberättelse för senast förflutna kalenderår samt reviderade räkenskaps- och redovisningshandlingar.

19 §

Om inte annat följer av särskilda bestämmelser, får endast sådana beslut av fonden som rör personalfrågor överklagas. Beslut i personalfrågor överklagas till regeringen.

Om inte annat följer av särskilda bestämmelser, får endast sådana beslut av fonden som rör personalfrågor överklagas. Beslut i personalfrågor överklagas till regeringen.

1. Inledning

Regeringen beslutade den 24 mars 2011 att tillsätta en kommitté för att analysera litteraturens ställning i dag och identifiera utvecklingstendenser som förväntas kunna påverka litteraturområdet framöver. Uppdraget gavs bl.a. mot bakgrund av de förändringar som skett under de senaste åren vad gäller läsvanor, läsförståelse och den tekniska utvecklingen. Den kommitté som tillsattes för att utreda litteraturens ställning har antagit namnet Litteraturutredningen (Ku 2011:04).

Kommitténs arbete har bedrivits inom ramen för de direktiv som regeringen beslutade (dir. 2011:24). I direktiven anges att kommittén ska lämna förslag på hur litteraturens ställning kan stärkas samt bl.a. bedöma och föreslå vilka statliga insatser som bör göras för att möta de utmaningar som teknikutvecklingen för med sig. En målsättning med förslagen ska vara att de leder till ett ökat läsande och ett rikt utbud av kvalitetslitteratur.

I direktiven sammanfattas de områden som ska analyseras i följande sex punkter:

  • litteraturens ställning i skolan,
  • läsfrämjande insatser,
  • upphovsmännens villkor,
  • bokmarknaden,
  • tidskriftsmarknaden, och
  • internationellt utbyte på litteraturområdet.

För varje område har kommittén i uppdrag att göra en analys av nuläget och att lämna förslag om förändringar av de statliga insatserna. På vissa områden finns också mer specifika uppdrag. För en närmare beskrivning av uppdraget på respektive område hänvisas till betänkandets bilagedel där regeringens direktiv återges i sin helhet (bilaga 1).

1.1. Mål och utgångspunkter för utredningen

Enligt direktiven ska kommittén lämna förslag på hur litteraturens ställning kan stärkas samt bl.a. bedöma och föreslå vilka statliga insatser som bör göras för att möta de utmaningar som teknikutvecklingen för med sig. En målsättning med förslagen ska vara att de leder till ett ökat läsande och ett rikt utbud av kvalitetslitteratur. Utredningens övergripande mål är alltså att stärka litteraturens ställning. Det preciseras i sin tur som att öka läsandet, särskilt bland barn och unga, och att säkra konsumenternas tillgång till kvalitetslitteratur. I det följande beskrivs hur vi har tolkat dessa mål och våra utgångspunkter för den analys som görs i betänkandet.

Läsningens värden

Betydelsen av läsförståelse och förmåga att tillgodogöra sig skriftlig information kan knappast överskattas. Läsförståelse ingår som en viktig komponent i språklig förmåga generellt. Språklig förmåga är grundläggande för att uttrycka sig själv och förstå andras tankar, att reflektera, förstå samband, dra slutsatser och argumentera. Språklig förmåga är också av stor betydelse för att kunna se olika perspektiv, leva sig in i olika människors situation och kunna uttrycka empati.

En utgångspunkt för utredningen är att målet om ökat läsande bör förstås som att läsande i sig har ett egenvärde, oavsett vad som läses. En god förmåga att läsa kan endast komma till stånd och upprätthållas om människor, och särskilt barn och unga, läser olika typer av texter med viss regelbundenhet. På ett plan är detta tämligen självklart i dagens mediesamhälle. Film och rörlig bild har inte på något sett ersatt det skrivna ordet, snarare innebär kommunikation via internet och i sociala medier att det skrivs och läses mer än någonsin.

Att konstatera detta ger dock inte hela bilden. Samtidigt som läsande i sig har ett egenvärde är det inte desto mindre sant att vad som läses också är av stor betydelse. Det är av stor betydelse att läsförståelsen sträcker sig längre än till vissa grundläggande kunskaper och en förmåga att ta del av korta budskap i snabba informationskanaler. För att utveckla en mer avancerad läsförståelse krävs även ett läsande av texter som är mer komplicerade än korta inlägg i forum på nätet. Det krävs även en förmåga till

koncentrerad läsning av längre sammanhängande texter, dessa kan vara av både litterär och resonerande art. Det viktiga i sammanhanget är en förmåga att ta till sig och förhålla sig reflekterande till text av en viss komplexitetsgrad.

I vilket medieformat dessa texter sedan publicerats har mindre betydelse. Att denna typ av texter är viktiga säger inte heller något om vilken typ, genre eller stil som är att föredra. Texter av detta slag kan förekomma i många olika former, i skönlitterära böcker, tidningsartiklar, bloggar på nätet eller i specialiserad sakprosa. Inte minst är denna bredd viktig att beakta då läsförståelse kommer ur läsande som bygger på läslust och intresse för litteratur. Med andra ord är det troligtvis mycket bättre att barn och unga läser sådant de känner intresse för om alternativet annars är att de inte läser alls.

Varför är det då viktigt med en förmåga att läsa längre sammanhängande texter och att utveckla denna djupare läsförståelse?

För det första är en mer utvecklad läsförståelse viktig för att som medborgare fullt ut kunna delta i det demokratiska samtalet. En försämrad läsförståelse riskerar att urholka en av grunderna för demokratin. För att ta ställning till gemensamma angelägenheter krävs en god språklig förmåga, och detsamma gäller för att kunna hävda sin egen mening i en offentlig diskussion.

För det andra är läsförståelse avgörande för att individen ska få goda förutsättningar i ett kunskapsintensivt samhälle. Utbildning är en av de viktigaste nycklarna till samhällets möjligheter för den enskilde och av stor betydelse för Sveriges konkurrenskraft i framtiden. Läsförståelse är kopplat till teoretiskt tänkande och en förutsättning för framgång i de allra flesta skolämnen. Därför är det också avgörande att denna kompetens tidigt utvecklas.

Dessa resonemang rör läsförståelse som en förmåga eller färdighet och perspektivet blir, hur viktigt det än är, lätt instrumentellt. Man bör därför även anlägga ett mer innehållsligt perspektiv på dessa frågor. Det handlar inte bara om de färdigheter läsning bidrar till, utan också om de värden som är förknippade med läsning och med läsning av en viss typ av texter.

Ur ett humanistiskt perspektiv eller ett bildningsperspektiv har läsning av litteratur ett värde i sig. Värdet ligger bl.a. i den estetiska upplevelsen av verket och de specifika erfarenheter som därigenom förmedlas. Värdet av detta är naturligtvis svårare att mäta men bör för den skull inte förringas. Bildningens syfte bör bl.a. vara att ge den enskilde förutsättningar att kunna ta del av dessa konstnärliga uttryck oavsett om de är nya eller gamla.

Ur ett humanistiskt bildningsperspektiv ligger också ett särskilt värde i att vara förtrogen med det litterära kulturarvet – eller kanske snarare med de olika litterära kulturarv som utgör världslitteraturens ryggrad. I den, i vid mening, klassiska litteraturen finns berättelser och referensramar som delas av många och litteraturhistorien innefattar många av mänsklighetens konstnärliga storverk. För en djupare förståelse av dagens konstnärliga uttryck och samhällsutvecklingen i stort, är en kännedom om denna del av historien och kulturarvet av stor betydelse. Om en del av befolkningen saknar möjligheter att ta del av detta är det en stor förlust.

Kvalitetslitteraturen

Enligt direktiven ska kommittén ha som mål att främja ett rikt utbud av kvalitetslitteratur. Detta uppdrag reser naturligen frågan om hur begreppet kvalitet ska förstås och vad som är att betrakta som kvalitativ litteratur. Även om kvalitetsbegreppet ofta är nödvändigt att förhålla sig till när det gäller att bedöma vad som ska stödjas med kulturpolitiska medel, innebär det inte att det är lätt att i allmänna ordalag svara på vad som är bärare av estetiska och innehållsliga kvaliteter.

I det följande talar vi mot denna bakgrund i huvudsak om kvalificerade texter i motsats till mindre komplexa texter, snarare än om vad som är bra eller dålig litteratur. Inte heller förutsätter vi att vissa genrer är bättre än andra – däremot har vi utgått från att utgivning inom vissa litteraturkategorier som är svagt representerade på marknaden kan ha ett särskilt värde för mångfalden i utbudet. Generellt kan också sägas att begreppet mångfald många gånger är mer användbart för att peka ut vad som t.ex. är viktigt att främja, eller vilka värden olika aktörer på bokmarknaden bidrar med.

På några ställen har det ändå varit nödvändigt att skilja på kvalitetslitteratur och annan litteratur i vår kartläggning, t.ex. när det handlar om att beskriva förlagens utgivningsprofil. I dessa fall har vi i möjligaste mån försökt anlägga ett mer sociologiskt förhållningssätt. Med andra ord har vi utgått från omdömen som olika normgivande instanser står för. Till kvalitetslitteraturen har vi då räknat sådana författarskap och böcker som recenseras i prestigefyllda sammanhang, som behandlas i litteraturhistoriska

översiktsverk eller som erhåller litterära priser.1 En särskild variant av detta förhållningssätt har vi kunnat anlägga genom att utgå från de bedömningar som Statens kulturråds arbetsgrupper har gjort av stora delar av den svenska utgivningen.

Det litterära systemets betydelse

Som vi tolkar målet att främja ett rikt utbud av kvalitetslitteratur rör det inte heller enbart antalet boktitlar i handeln eller vilken typ av litteratur som i dag är tillgänglig för konsumenter och läsare. Mot bakgrund av bredden i vårt uppdrag – preciserat under rubriker som litterära upphovsmän, bokmarknad, tidskriftsmarknad och internationellt utbyte – är det tydligt att syftet snarare är att analysera vilka förändringar som kan förväntas påverka de generella förutsättningarna för produktion och spridning av kvalitetslitteratur.

Med andra ord omfattar uppdraget att analysera det man kan kalla det litterära systemet i stort. För att tillförsäkra läsare i Sverige ett rikt utbud av kvalitetslitteratur krävs att alla delar av detta system fungerar. Den mest grundläggande förutsättningen för ett fungerande system är naturligtvis att det finns en läsandets kultur i befolkningen som bär upp det. Som påpekats ovan är det avgörande med utbildade medborgare, en utvecklad läsfärdighet och litterär bildning. En läsandets kultur förutsätter också en livaktig litterär offentlighet i den bemärkelsen att böcker diskuteras, recenseras och debatteras i medier och tidningar. Den yttrandefrihet som garanterar ett fritt meningsutbyte är grundläggande.

Ett väl fungerande system förutsätter även en vital bokmarknad där det finns utrymme för författare, översättare och illustratörer att vara konstnärligt verksamma. Det krävs vidare att det finns förlag och mellanhänder som kan utföra redaktionellt kvalitetsarbete och ta den investeringskostnad som utgivning och marknadsföring av böcker innebär, samt att dessa vågar satsa på olika typer av författarskap. Det krävs distributionsmöjligheter och tillgängliga försäljningskanaler för att verken ska kunna möta sin publik och för att intäkter ska genereras som kan bära upp

1 Jfr diskussionen i Johan Svededal, ”Svensk skönlitteratur i världsperspektiv”, i Läsarnas marknad, marknadens läsare (SOU 2012:10), s. 244, och Erik Peurell, En författares väg: Jan

Fridegård i det litterära fältet (Gidlund, 1998), kapitel 8.

produktionen. För mångfald och konstnärlig utveckling är det avgörande att internationella impulser kan förmedlas genom utbyte med andra länder, goda språkkunskaper och översättningar.

Förhållandena på bokmarknaden har sedan mitten av 1900-talet varit föremål för olika statliga insatser för att stödja litteratur som inte fullt ut bär sig på marknadens villkor. Insatserna har tagit sig varierande uttryck över tid – även om mycket också har förblivit sig likt. De första kulturpolitiska insatserna var inriktade på upphovsmännen, sedermera infördes stöd till både förlag och bokhandel. År 2002 sänktes även momsen på böcker med motiveringen att det skulle främja tillgången på litteratur och öka läsandet. Dessa stöd har i hög utsträckning motiverats av att Sverige är ett jämförelsevis litet språkområde med en bokmarknad som kan ha svårt att bära upp ett större antal författarskap och en diversifierad utgivning.

Som vi ser det är det viktigt att ta fasta på detta i grunden språkpolitiska perspektiv i beskrivningen av litteraturen och bokmarknaden. Att det finns en livaktig litteratur på svenska, som läses och delas av de som bor i Sverige, är en förutsättning för det svenska språkets ställning och utveckling. I det följande kommer analysen också i möjligaste mån att utgå från de särskilda betingelser som kan sägas prägla det svenska språkområdet. I och med internationaliseringen och det faktum att engelskan blivit allt viktigare som arbets- och kulturspråk har de språkpolitiska frågeställningarna även fått en ny betydelse. I dag talar man ibland om risken för domänförluster på olika specialområden där engelskan kommit att bli dominerande. Översättningar, och särskilt översättningar av facklitteratur, är ur denna synvinkel avgörande för att svenska språket även i fortsättningen ska kunna utvecklas och användas på alla områden i samhället. Vidare ställs det litterära systemet och bokmarknaden i Sverige inför nya utmaningar i och med den tekniska utvecklingen och möjligheten för allt större grupper att ta del av information och litteratur på engelska.

Sammanfattningsvis kan det sägas att vi, med utgångspunkt i våra direktiv, anlagt ett systemperspektiv på de frågor vi är satta att behandla. Naturligtvis har vi inom ramen för denna utredning inte kunnat kartlägga och bedöma alla frågor i detalj. I stället har vi valt att i stor utsträckning sammanställa och analysera redan tillgänglig kunskap i relation till vad som är känt om framför allt teknikutvecklingen. I detta arbete har det varit av särskild vikt att bedöma

hur tendenser inom vissa delar av systemet kan förväntas påverka andra och hur de statliga insatserna bör förhålla sig till utvecklingen.

1.2. Utredningens arbetsformer

Enligt direktiven ska kommittén samråda med Statens kulturråd, Statens skolverk, Konstnärsnämnden, Sveriges författarfond, Svenska institutet, Kungl. biblioteket, folkbildningsorganisationer och andra berörda myndigheter och institutioner. Kommittén ska också inhämta information från företrädare för bokbranschen och intresseorganisationer på litteraturområdet.

Kommittén har under arbetets gång haft återkommande kontakter med de nämnda myndigheterna och institutionerna. Vidare har vi samrått med Folkbildningsutredningen (U 2011:09), Svenska barnboksinstitutet, centrumbildningar på ordområdet och Gruppen för läsning av facklitteratur i skolan (GLÄFS). Utredningen har även samrått med företrädare på lokal och regional nivå. Bland annat har besök gjorts i Region Skåne, Västra Götalandsregionen och i Norrbotten. Därutöver har Sveriges Kommuner och Landsting konsulterats i olika frågor.

Under utredningstiden har kontakter tagits med ett stort antal organisationer, företag och enskilda personer inom litteratur- och tidskriftsområdet. Ett antal större möten till vilka representanter från olika områden bjudits in har anordnats på teman som läsfrämjande, förlagsverksamhet, upphovsmännens villkor, internationellt utbyte, digitalisering och e-böcker, bokhandelns situation och antikvariatsbranschen. Utöver detta har samtal även förts med intresseorganisationer som Sveriges Författarförbund, Svensk biblioteksförening, Svenska Förläggareföreningen, Nordiska oberoende förlags förening, Föreningen Svenska Läromedel, De litterära sällskapens samarbetsnämnd (DELS), Dramatikerförbundet, Transportarbetareförbundet och DIK-förbundet.

Utredningen har gjort en utlandsresa, till USA. I Washington och New York fördes samtal med företrädare för myndigheter, bibliotek, bokförlag, bokhandlar och författarkollektivet. Vidare har samtal förts med företrädare för utländska myndigheter från flera andra länder, bl.a. norska Kulturrådet.

För att skapa ett bättre underlag för analysen har kommittén tagit fram en större forskninsgantologi i samarbete med medieforskningsinstitutet Nordicom och professor Ulla Carlsson.

Antologin Läsarnas marknad, marknadens läsare (SOU 2012:10) innehåller bidrag från ett tjugotal forskare inom olika discipliner och publicerades i mars 2012. Vidare har SCB i två omgångar fått i uppdrag att ta fram statistiska uppgifter för kommitténs räkning, dels om upphovsmännens villkor och dels om bokhandeln. Kommittén har anlitat ekonomen Leif Olsson för att analysera utvecklingen i bokhandelsledet (se bilaga 5 och 6) och överbibliotekarie Wilhelm Widmark har för utredningens räkning beskrivit arbetet med e-resurser vid forskningsbiblioteken (se bilaga 8).

Två mindre egna enkätundersökningar har genomförts. Dels har frågor om läsning och litteraturpolitik skickats till kulturråden vid de svenska utlandsmyndigheterna och dels har en enkätundersökning ställd till läns- och regionbiblioteken genomförts (se bilaga 7). Vidare har utredningen biståtts i analysen av läsfrämjandeprojekt utomlands av departementsrådet Eva Bergquist.

1.3. Betänkandets disposition

Kommitténs uppdrag innefattar flera olika delområden och ett antal mer preciserade frågeställningar. Generellt kan sägas att uppdraget är att, utifrån en beskrivning av utvecklingen på respektive område och en analys av de insatser som staten gör, dra slutsatser om behovet av förändringar av den förda politiken.

Uppdraget leder till frågor av följande slag: Har förutsättningarna för de statliga insatserna förändrats? Har avsikterna med tidigare reformer realiserats, dvs. har de varit effektiva? Har nya aktörer eller områden dykt upp som inte träffas av befintliga insatser? För att kunna svara på denna typ av frågor krävs dels en genomgång av den förda politiken och dels en analys av utvecklingen i samhället vad gäller läsande, bokutgivningen, upphovsmännens villkor osv.

Mot denna bakgrund är betänkandet indelat i fem tematiska block som vart och ett behandlar en del i vårt uppdrag. Varje block innehåller dels kapitel med en analys av samhällsutvecklingen på det berörda området, dels kapitel som beskriver de statliga insatserna. I ett avslutande sjätte block finns våra samlade överväganden och förslag samt en kostnads- och konsekvensanalys.

Det första blocket om läsning, består av kapitel 2, 3 och 4. I kapitel 2 analyseras läsvanor och läsfärdighet i befolkningen utifrån viktigare undersökningar. I kapitel 3 behandlas litteraturens

ställning i skolan, i kapitel 4 redovisas insatser för att främja läsning. I kapitlet beskrivs bl.a. biblioteksväsendet, folkbildningen och stödet till läsfrämjande insatser i projektform.

Det andra blocket, om upphovsmännens villkor, innefattar kapitel 5 och 6. I kapitel 5 behandlas villkoren för de yrkesverksamma på ordområdet utifrån tidigare undersökningar och statistiska uppgifter från SCB. Kapitel 6 beskriver ersättningar, stipendier och bidrag till de litterära upphovsmännen. Största delen av kapitlet rör biblioteksersättningen.

Det tredje blocket, om bokmarknaden, består av kapitel 7, 8 och 9. Kapitel 7 är en analys av bokutgivningen per litteraturkategori samt utvecklingen för nya format som e-böcker. Kapitel 8 är en beskrivning av de viktigare aktörerna på bokmarknaden. Kapitel 9 innefattar en redogörelse för stödet till utgivning av litteratur samt vissa andra stödordningar som syftar till att stärka kvalitetslitteraturens ställning.

Det fjärde blocket, om tidskriftsmarknaden, består av kapitel 10 och 11. Kapitel 10 är en beskrivning av kulturtidskrifternas ställning på marknaden. I kapitel 11 analyseras de statliga stöd som riktas till främst kulturtidskrifter.

Det femte blocket, om internationellt utbyte, innefattar kapitel 12 och 13. Kapitel 12 är en nulägesbeskrivning av den översatta litteraturens ställning i Sverige och den svenska litteraturen som exportprodukt. I kapitel 13 beskrivs de statliga insatserna för internationellt kulturutbyte på litteraturområdet.

I det avslutande sjätte blocket med bedömningar och förslag sammanfattas vår analys utifrån de tidigare avsnitten i kapitel 14. I kapitlet lämnas också kommitténs förslag i syfte att öka läsandet och för att stärka kvalitetslitteraturens ställning. I kapitel 15 sammanfattas ekonomiska och andra konsekvenser av förslagen, bl.a. utifrån bestämmelserna i 14 och 15 §§kommittéförordningen (1998:1474).

Kommitténs direktiv finns återgivna i bilaga 1. Bilaga 2 är en tabellbilaga som innehåller mycket av det statistiska underlagsmaterial som använts för analysen. Bilaga 3 består av en internationell utblick i valda frågor och bilaga 4 innehåller sammanfattande information om studieförbunden i Sverige. I bilaga 5 och 6 finns två olika analyser av utvecklingen i bokhandeln skrivna av Leif Olsson. Bilaga 7 innehåller en sammanställning av svar från den enkät till läns- och regionbibliotek som genomförts. Bilaga 8

består av den beskrivning Wilhelm Widmark gjort för utredningens räkning av arbetet med e-resurser vid forskningsbiblioteken.

2. Läsvanor och läsfärdighet

Som konstateras i våra direktiv har flera undersökningar från senare år pekat på tendenser till en negativ utveckling vad gäller läsförståelse, läsvanor och intresse för litteratur och läsning i Sverige. Mot denna bakgrund ska vi enligt uppdraget analysera hur läsandet och intresset för läsning har utvecklats i olika befolkningsgrupper över tid. Vi ska även belysa om den befintliga statistiken bygger på lämpliga variabler för att beskriva läsning i ett föränderligt medielandskap.

I detta kapitel presenteras inledningsvis data från olika undersökningar som behandlat läsvanor i befolkningen som helhet och uppdelat på grupper. Sedan följer en analys av ungas läsfärdighet och tendenser över tid i denna del. Det senare bygger i stor utsträckning på de s.k. PISA-undersökningarna. Kapitlet avslutas med ett referat av viktigare förklaringar som förts fram till försämrad läsfärdighet bland unga.

2.1. Läsvanor i befolkningen

I dagens snabbrörliga informationssamhälle har medborgarna att hantera en ständigt ökande ström av information i olika kanaler. Internets inmarsch har bl.a. inneburit att annan mediekonsumtion har minskat. Trots ny informationsteknologi och nya medieformer står dock texten som bärare av information stark i många avseenden.1 Det visar sig både i att ”gamla” format som boken lever kvar, sida vid sida med nya, men också i att mycket av aktiviteten på nätet är textbaserad. Hur mediekonsumtionen förändrats under

1 Se t.ex. Ulla Carlsson, ”Några inledande ord i spåren av tidigare utredningar”, i Läsarnas marknad, marknadens läsare (SOU 2012:10).

den senaste tioårsperioden speglas bl.a. i Nordicoms undersökningar av den genomsnittliga s.k. mediedagen.

Källa: Lars Höglund, ”Bokläsning i skiftet mellan traditionella och digitala medier”, i Läsarnas marknad, marknadens läsare (SOU 2012:10), s. 65. Data från Nordicom-Sveriges Mediebarometer.

Som framgår av ovanstående tabell har användningen av samtliga medier förutom användningen av internet minskat bland flickor och pojkar i åldern 9–17 år. Läsning av böcker har dock inte minskat lika mycket som vissa andra medieslag. Det är bara tv-tittande som har minskat mindre än bokläsningen. 2010 var det fortfarande över 50 procent av 9–17-åringarna som läste en bok dagligen.

Tidsanvändningen för olika medieslag har förändrats på ett liknande sätt. Användningen av samtliga andra medieslag har minskat i tid sedan internet slog igenom runt år 2000.2 Vad gäller

2 Ulla Carlsson & Ulrika Facht, red., Mediesverige 2010: Statistik och analys (Nordicom- Sverige, 2010) och Nordicom-Sveriges Internetbarometer 2010, Medienotiser nr 2 2011 (Nordicom-Sverige).

bokläsningen så har tendensen dock varit stabil. I Sverige har bokläsningen i befolkningen som helhet legat på i genomsnitt omkring 20 minuter per dag sedan andra världskrigets slut enligt olika forskare.3

Internet är ett i hög utsträckning textbaserat medium vilket innebär att användarna ofta både läser och skriver texter när de är online. Det finns dock mycket som tyder på att de texter som internetanvändarna kommer i kontakt med oftast är korta och inte kräver så mycket av läsarna. För befolkningen som helhet är de vanligaste sysselsättningarna på internet i fallande ordning: att skicka och läsa mail, läsa kvällstidningarnas hemsidor, använda sociala medier som Facebook, lyssna på musik, titta på videoklipp, ta del av faktadatabaser, besöka bloggar, läsa morgontidningar och spela spel. Att läsa skönlitteratur eller längre sammanhängande resonerande texter via internet är relativt sett ovanligt.4 Aktiviteter som kräver kvalificerad läsning förfaller inte förekomma i samma utsträckning som snabbare och mer kortfattat informationsutbyte.

På en övergripande nivå är läsvanorna i befolkningen tämligen stabila över tid vad gäller läsning av böcker. De undersökningar som genomförts av Nordicom sedan 1970-talet ger en bild av vanor som förändras långsamt.

3 Olle Findahl, Barn och ungas medieanvändning i Internet-världen (Nordicom-Sverige, 2012). 4Nordicom-Sveriges Internetbarometer 2010.

Källa: Lars Höglund, ”Bokläsning i skiftet mellan traditionella och digitala medier”, i Läsarnas marknad, marknadens läsare (SOU 2012:10), s. 54. Data från Nordicom-Sveriges Mediebarometer.

Då man i undersökningen från och med 1994 särskilt betonar att även facklitteratur, inklusive kurs- och läroböcker, ingår i frågan sker ett skift uppåt i kurvan. Både före och efter detta är utvecklingen dock jämn. Diagrammet kan alltså tolkas som att bokläsningen i befolkningen totalt sett är tämligen stabil över tid även om en ihållande svag nedgång kan noteras sedan 1995. Tydligt framgår också att kvinnor genomgående läser mer än män, ett förhållande som var det omvända längre tillbaka i tiden.5

Tendensen i befolkningen över tid ser dock olika ut vad gäller läsning av skönlitteratur och facklitteratur.

5 Carlsson, ”Några inledande ord i spåren av tidigare utredningar”.

0 10 20 30 40 50 60 70 80

1979 1981 1983 1985 1987 1989 1991 1993 1995 1997 1999 2001 2003 2005 2007 2009

Totalt

Män

Kvinnor

Kvinnor

Män

Källa: Lars Höglund, ”Bokläsning i skiftet mellan traditionella och digitala medier”, i Läsarnas marknad, marknadens läsare (SOU 2012:10), s. 55. Data från Nordicom-Sveriges Mediebarometer.

Skillnaderna i trender mellan fack- och skönlitteratur är som synes ovan stora. Andelen av befolkningen som läser facklitteratur har enligt undersökningen mer än halverats sedan 1996. Detta har troligen delvis sin grund i att behovet av t.ex. uppslagsverk minskat då allt fler hittar information med hjälp av olika sökmotorer på internet eller med hjälp av internetbaserade uppslagsverk som Wikipedia.

Som kunnat konstateras i tabellen ovan, med uppgifter för hela befolkningen och all typ av läsning, finns det betydande skillnader mellan kvinnors och mäns läsvanor. Kvinnor i Sverige tenderar sedan lång tid tillbaka att läsa i betydligt högre utsträckning än män. Denna skillnad visar sig tydligt om man ser till läsningen av skönlitteratur.

37

39

40

46 46

45 45

42

28

22

21

14

12

14

11 11

0 10 20 30 40 50 60 70 80

1996 1998 2000 2002 2004 2006 2008 2010

Skönlitteratur inkl. barn och ungdomslitteratur

Facklitteratur inkl. kurs- och läroböcker

Källa: Lars Höglund, ”Bokläsning i skiftet mellan traditionella och digitala medier”, i Läsarnas marknad, marknadens läsare (SOU 2012:10), s. 60. Data från SCB, undersökningarna av levnadsförhållanden (Ulf).

Anm.: Notera att 2006 samlades data in dels genom en besöksintervju (B) och dels genom en telefonintervju (T). Data från telefonintervjuerna har inte tagits med för 2006.

Som framgår av ovanstående diagram finns det tecken som tyder på att andelen som läser skönlitteratur minst en gång per vecka ökade något bland både kvinnor och män totalt mellan 1997 och 2007. Ökningen är dock större bland kvinnor än bland män vilket innebär att skillnaderna ökat något. Vad gäller de yngre, 16 till 24åringarna, så har skillnaderna blivit betydligt större då andelen av de yngre männen som läst skönlitteratur minskat medan kvinnornas andel ökat. Andelen kvinnor i befolkningen som någon gång per vecka läste skönlitteratur var 2007 nästan dubbelt så stor som motsvarande andel av männen (45 respektive 23 procent). För den yngre gruppen är skillnaderna mellan könen större, andelen av de unga kvinnorna som läste skönlitteratur var nästan tre gånger större än för de unga männen (33 respektive 13 procent).

Män Kvinnor

Män 16-24 år

Kvinnor 16-24 år

0 10 20 30 40 50

1998-99

2002-03

2004-05

2006(B)

2007(T)

Läsning i olika åldersgrupper

Olika åldersgrupper läser olika mycket och förhållandet mellan skilda grupper är relativt stabilt över tid. Det finns dock vissa undantag från detta mönster som är viktiga att uppmärksamma, bl.a. att läsningen minskar i ungdomsgruppen. Denna tendens visar sig tydligt om man ser till bokläsningens utveckling över ett längre tidsspann så som den mätts i SCB:s undersökningar av levnadsförhållanden (Ulf).

Källa: Lars Höglund, ”Bokläsning i skiftet mellan traditionella och digitala medier”, i Läsarnas marknad, marknadens läsare (SOU 2012:10), s. 59. Datat från SCB, undersökningarna av levnadsförhållanden (Ulf).

Anm.: Detta diagram innehåller delvis samma uppgifter som diagram 2.3. Diagrammet innehåller dock ett längre tidsperspektiv och gruppen ”samtliga” ingår i detta diagram.

En successiv och tydlig minskning av andelen som läser minst en gång i veckan kan noteras i grupperna med unga (16–24 år) sett över de senaste tre decennierna. Denna trend märks både för unga män och unga kvinnor. Om man inkluderar ett bredare åldersspann (16–84 år) är trenden däremot stabil, eller till och med svagt uppåtgående.

Samtliga

Män 16-84 år Kvinnor 16-84 år

Män 16-24 år Kvinnor 16-24 år

0 10 20 30 40 50 60

1982-83 1990-91 1996-97 1998-99 2002-03 2004-05 2006(B) 2007(T) 2008-09 2010

Nordicom mäter också regelbundet den tid som används för olika medier. Den tid som ägnas åt läsning av eller lyssnande på bok bland dem som uppger att de ägnat sig åt detta en genomsnittlig dag har inte minskat med mer än ett par minuter sedan mitten av 1990-talet. Man kan dock se en mer substantiell minskning i gruppen unga (15–24 år).

Källa: Lars Höglund, ”Bokläsning i skiftet mellan traditionella och digitala medier”, i Läsarnas marknad, marknadens läsare (SOU 2012:10), s. 63. Data från Nordicom-Sveriges Mediebarometer.

Enligt Lars Höglund, som sammanställt dessa siffror, är förändringarna under perioden i total lästid bland de som är läsare relativt små. De är dock inte obetydliga och en tydlig tendens är att lästiden minskar bland de unga. Detta tillsammans med data som tyder på att andelen läsare (dvs. de som uppger att de överhuvudtaget läser) minskar i denna grupp pekar på att en reell förändring i vanor skett över tid.6

6 Höglund, ”Bokläsning i skiftet mellan traditionella och digitala medier”, s. 63.

0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100

1987 1989 1991 1993 1995 1997 1999 2001 2003 2005 2007 2009 2010

Totalt

9-14 år

15-24 år

Samtidigt som trenden är nedåtgående för ungdomsgruppen som helhet ska man också lägga märke till att den grupp som läser mest frekvent är barn och unga som är i grundskoleåldern (9–14 år). Vad gäller yngre barn i förskoleåldern är frågan snarare i vilken utsträckning de vuxna läser för dem. Några mer systematiska studier av detta finns inte att tillgå men enligt en undersökning framtagen på initiativ av Läsrörelsen läser 35 procent av föräldrarna dagligen för sina barn och 30 procent läser för sina barn flera gånger i veckan, men inte varje dag. Undersökningen visar att högutbildade läser betydligt oftare för sina barn jämfört med lågutbildade och fler mammor än pappor läser för sina barn. I jämförelse med liknande undersökningar gjorda mellan 1984 och 2001 har högläsningen minskat.7

Den tydliga skillnaden mellan barn och unga i grundskoleåldern och andra åldersgrupper kan illustreras med uppgifter som gäller läsning av skönlitteratur.

Källa: Lars Höglund, ”Bokläsning i skiftet mellan traditionella och digitala medier”, i Läsarnas marknad, marknadens läsare (SOU 2012:10), s. 56. Data från Nordicom-Sveriges Mediebarometer.

7 Se Marianne von Baumgarten-Lindberg, Elisabet Reslegård, Susanna Ekström & Ulf Larsson, ”Sagostunden som försvann”, Dagens Nyheter, 24 april 2012.

0 10 20 30 40 50 60 70 80

2000

2002

2004

2006

2008

2010

9-14 år

15-19 år

20-24 år

Som framgår av ovanstående diagram är det 9–14-åringarna som läser mest skönlitteratur. Dessa ”bokslukare” är de verkliga storkonsumenterna av skönlitteratur. En oroande tendens är dock att läsningen minskat i denna grupp. På tio år har andelen som läser en genomsnittlig dag sjunkit från 65 till 59 procent. Från den högsta nivån på 72 procent 2004 är minskningen större, 13 procent.

Den åldersgrupp som läser minst skönlitteratur är de unga vuxna, 20–24 åringarna, där endast 30 procent läst en skönlitterär bok föregående dag 2010. I denna grupp har läsningen även minskat och skillnaderna mellan denna åldersgrupp och den övriga befolkningen har blivit större. Bland de äldre går det att skönja en svag uppgång i läsandet av skönlitteratur. I alla åldersgrupper från 35 år och uppåt är tendensen svagt ökande och över 40 procent av 25-65 åringarna läste skönlitteratur en genomsnittlig dag 2010.8

Läsning och utbildningsnivå

Utbildningsnivån har stor betydelse för hur benägen individen är att läsa. Av nedanstående diagram framgår att högutbildade är dubbelt så benägna att läsa böcker minst en gång i veckan jämfört med lågutbildade. Skillnaderna mellan högutbildade och lågutbildade vad gäller läsvanor förefaller inte ha förändrats i någon större utsträckning över den senaste tjugoårsperioden enligt SOMinstitutets undersökningar. De relativa förhållanden som kan konstateras i början av perioden förefaller i stort hålla i sig över tid.

8 För motsvarande siffror för de äldre ålderskategorierna, se Höglund, ”Bokläsning i skiftet mellan traditionella och digitala medier”, s. 56.

Källa:. Jonas Hägglund & Frida Vernersdotter, Kulturvanor i Sverige 1987–2011, SOM-rapport 2012:17 (SOM-institutet).

Anm.: Låg utbildningsnivå avser som mest grundskola eller motsvarande obligatorisk skola; medelhög utbildningsnivå avser utbildning utöver grundskola men ej vid högskola/universitet; hög utbildningsnivå avser studier vid högskola/universitet.

2.2. Läsfärdighet

Det saknas i all väsentlighet undersökningar om vuxna svenskars läsfärdighet. Det är dock rimligt att anta att nästan alla vuxna svenskar har grundläggande läsförmåga. Detta innebär inte att alla har en läsförmåga som innebär att de kan ta till sig avancerade texter på ett fullgott sätt.

Läsfärdigheten hos elever i grundskolan mäts regelbundet. De mest omfattande internationella undersökningarna som Sverige deltar i är Progress in International Reading Literacy (PIRLS) som undersöker 10-åringars läsförmåga och Programme for International Student Assesment (PISA) som mäter 15-åringars läsförmåga.

0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100

1989 1991 1993 1995 1997 1999 2001 2003 2005 2007 2009 2011

Låg utbildningsnivå Medelhög utbildningsnivå

Hög utbildningsnivå

9- och 10-åringars läsförståelse enligt internationella studier

Sverige har sedan tidigt 1970-tal ingått i internationella studier som The Internationnal Association for the Evaluation of Educational Achivment (IEA) genomfört av 9- och 10-åringars läsförståelse.9Monica Rosén pekar i sin artikel ”Förändringar i läsvanor och läsförmåga bland 9- till 10-åringar” på att det finns tecken på att läsförståelsen bland elever i dessa åldrar kontinuerligt har minskat sedan 1971 enligt IEA:s undersökningar. Följande diagram är Roséns sammanställning av resultaten i de undersökningar som genomförts med vissa intervall sedan denna tidpunkt.

Källa: Monica Rosén, ”Förändringar i läsvanor och läsförmåga bland 9- och 10-åringar” ”, i Läsarnas marknad, marknadens läsare (SOU 2012:10), s. 117. Data från The International Association for the

Evaluation of Educational Achievements (IEA) läsundersökningar. Observera att undersökningarna sett något olika ut vid olika tillfällen och att de inte är fullt ut jämförbara.

9 I de internationella studierna har olika begrepp använts för att beskriva individers möjligheter att ta till sig text. Sedan 1990-talet har begreppet ”reading literacy” använts. Till svenska har det t.ex. översatts med läsfärdighet, läskunnighet eller läsförståelse. Monica Rosén påpekar att det viktiga är att begreppet ”reading literacy” inte bara innefattar läsförmåga utan även attityder till läsning såsom läsintresse och läsvanor. Se Monica Rosén, ”Förändringar i läsvanor och läsförmåga bland 9- och 10-åringar”, i Läsarnas marknad, marknadens läsare (SOU 2012:10), s. 113.

567

529

504

521

509

477

440 460 480 500 520 540 560 580

1965 1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000 2005 2010

Åk 4 Åk 3

1971

1991

2001 2006

Som framgår av ovanstående diagram ser det ut som att tendensen är en successiv minskning i läsförståelse över tid. Den relativt lilla minskningen i årskurs 3 från 1971 till 1991 på drygt 10 poäng ska dock tolkas försiktigt då den kan bero på mätosäkerhet. Den anmärkningsvärda minskningen har snarare ägt rum sedan 1990talet. Mellan 1991 och 2001 minskade resultaten med 32 poäng och mellan 2001 och 2006 med ytterligare 25 poäng. Det ger en total nedgång med 52 poäng sedan 1991. Detta kan jämföras med att skillnaderna mellan ett skolår 2001 också var 52 poäng. Det förefaller alltså som att den försämrade läsningen hos elever i årskurs 3 och 4 motsvarar inlärningen under ungefär ett skolår.10

Det finns tydliga skillnader mellan pojkars och flickors läsfärdighet. Flickor läser både mer och bättre än pojkar enligt de studier som gjorts.11 Skillnader mellan könen är tydliga hos de 9 till 10-åringar som ingått i dessa studier.

Källa: Rosén, ”Förändringar i läsvanor och läsförmåga bland 9- och 10-åringar”, s. 118.

10 Rosén, ”Förändringar i läsvanor och läsförmåga bland 9- till 10-åringar”, s. 117 11 Detta gäller även i samtliga OECD-länder enligt PISA-undersökningarna. Se OECD:s rapport PISA 2009 Results: What Students Know and can do – Students Performance in

Reading, Mathematics and Science (OECD 2010).

573

542

516

561

518

492

528

518

488

514

500

467

440 460 480 500 520 540 560 580

1965 1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000 2005 2010

Flickor åk 4 Pojkar åk 4 Flickor åk 3 Pojkar åk 3

1971

1991

2001 2006

Skillnaderna mellan pojkars och flickors läsförståelse har enligt IEA-undersökningarna ökat sedan 1970-talet. Enligt undersökningarna har skillnaderna mellan könen ökat från cirka 10 poäng 1971 till cirka 20 poäng 2001 och 2006. Förändringarna är dock så pass små att det inte går att dra några långtgående slutsatser i denna del.12

15-åringars läsförståelse enligt PISA-undersökningarna

I PISA-undersökningarna definieras läsförståelse som förmåga att ”förstå, använda, reflektera och engagera sig i texter för att uppnå sina egna mål, utveckla sina kunskaper och sin potential och för att delta i samhället”.13 I PISA-undersökningarna urskiljs tre olika läsprocesser som testas: ”söka och inhämta information” i texten, ”sammanföra och tolka” det lästa samt ”reflektera och utvärdera” en text och relatera den till egna erfarenheter.

PISA:s definition av läsförståelse inbegriper alltså både den tekniska förmågan att avkoda en text såväl som förmågan att tillgodogöra sig texter på djupet och kunna använda sig av den kunskap som förmedlas. Av PISA-undersökningarna framgår att de svenska 15-åringarna gått från att vara goda läsare i jämförelse med andra OECD-länder år 2000, 2004 och 2006 till att vara genomsnittliga läsare år 2009. Av de 24 länder som deltagit i undersökningarna år 2000 och 2009 så är det i fyra länder som en minskning har kunnat uppmätas och Sverige är ett av dessa länder. Det är endast i Irland som resultaten sjunkit mer än i Sverige.14

I nedanstående diagram visas hur de svenska elevernas resultat utvecklats sedan år 2000. Diagrammet innehåller de svenska 15åringarnas viktade genomsnittsresultat på det lästest som ingår i PISA. Medelvärdet i OECD har varje år varit 496 poäng.

12 Rosén, ”Förändringar i läsvanor och läsförmåga bland 9- till 10-åringar”, s. 117. 13 Statens skolverk, Rustad att möta framtiden: PISA 2009 om 15-åringars läsförståelse och kunskaper i matematik och naturvetenskap, rapport nr 352 (2010), s. 30 ff. 14 Statens skolverk, Rustad att möta framtiden, s. 83.

Källa: Ulf Fredriksson, ”Hur 15-åringars läsning förändrats mellan 2000 och 2009”, i Läsarnas marknad, marknadens läsare (SOU 2012:10). Data från PISA-undersökningarna.

De svenska 15-åringarnas läsförståelse har enligt PISA-undersökningarna blivit signifikant sämre sedan år 2000. Från att ha varit över medelvärdet för OECD-länderna skiljer sig Sveriges resultat år 2009 inte signifikant från medelvärdet. Det är dock troligt att den nedåtgående trenden inte började år 2000. Mer osäkra undersökningar antyder att läsförståelsen försämrats bland svenska 15åringar från början på 1990-talet.15 En sådan misstanke bekräftas ytterligare när man ser till den tidigare redovisade tendensen vad gäller 9- till 10-åringarnas läsförståelse över längre tid.

I PISA-undersökningen finns som nämnts tre olika skalor som mäter olika läsprocesser: söka och inhämta information, sammanföra och tolka samt reflektera och utvärdera. De svenska elevernas resultat i dessa delar sammanfattas i följande tabell.

15 Johannes Åman, Att lära av de bästa – en ESO-rapport om svensk skola i ett internationellt perspektiv (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, 2011:8).

516

514

507

497

480 500 520

2000

2003

2006

2009

Läsförståelse

Källa: Ulf Fredriksson, ”Hur 15-åringars läsning förändrats mellan 2000 och 2009”, i Läsarnas marknad, marknadens läsare (SOU 2012:10), s. 98. Data från PISA-undersökningarna.

Av resultaten framgår att de svenska eleverna blivit sämre inom alla tre kategorierna. Den största minskningen finns inom kategorin sammanföra och tolka vilket även anses vare den kategori som mäter den mer avancerade länsningen.16

Det finns även i PISA-undersökningarna tydliga skillnader mellan 15-åriga pojkars och 15-åriga flickors läsfärdighet.

Källa: Ulf Fredriksson, ”Hur 15-åringars läsning förändrats mellan 2000 och 2009”, i Läsarnas marknad, marknadens läsare (SOU 2012:10), s. 99. Data från PISA-undersökningarna.

Som framgår i ovanstående tabell har skillnaderna mellan pojkar och flickor ökat inom samtliga kategorier. Den största skillnaden finns inom kategorin reflektera och utvärdera. Det är även värt att notera att medelvärdet har sjunkit i varje kategori hos både flickor och pojkar. Minskningen av flickors förmåga att söka och inhämta information är dock marginell.

En del av förklaringen till de försämrade resultaten är att andelen elever som presterar mycket låga resultat blivit betydligt

16 Ulf Fredriksson, ”Hur 15-åringars läsning förändrats mellan 2000 och 2009”, i Läsarnas marknad, marknadens läsare (SOU 2012:10), s. 98.

fler. För att spegla hur väl eleverna läser grupperas dessa i PISAundersökningarna utifrån hur väl de klarar olika uppgifter. Totalt används sju nivåer där nivå 6 är den högsta och nivå 1b den lägsta. Elever som presterar under nivå 2 kan ofta läsa och förstå enklare texter men har problem med mer krävande texter. Dessa elever har ofta problem med att sammanföra och tolka det lästa samt problem med att reflektera över och utvärdera en text liksom att relatera den till sina egna erfarenheter.

Sammantaget var 17 procent av de svenska 15-åringarna under nivå 2 i den senaste PISA-undersökningen. Det är en ökning med 5 procent jämfört med andelen under nivå 2 år 2000.17 Resultaten kan jämföras med ett land som Finland där motsvarande andel är 8 procent. Skillnaden i andelen svaga läsare är också stor mellan grupperna flickor och pojkar.

Källa: Statens skolverk, Rustad att möta framtiden: PISA 2009 om 15-åringars läsförståelse och kunskaper i matematik och naturvetenskap, rapport nr 352 (2010), s. 85.

Andelen svaga läsare har ökat över tid i båda grupperna. Mest oroande är dock tendensen bland pojkar. Resultaten innebär att nästan en fjärdedel av pojkarna saknar den grundläggande läsfärdighet som är en förutsättning för att läsning ska upplevas som lustfyllt. Dessa förhållanden bidrar troligen starkt till att endast hälften av pojkarna läser på sin fritid för nöjes skull.18

15-åringar med invandrarbakgrund

Bland 15-åringarna i Sverige är knappt fyra procent födda i ett annat land och åtta procent har utländsk bakgrund genom sina föräldrar. Detta är något högre än genomsnittet i OECD. Av PISA-undersökningarna framgår att unga med invandrarbakgrund

17 Se Fredriksson, ”Hur 15-åringars läsning förändrats mellan 2000 och 2009”, s. 100.

18

Statens skolverk, Rustad att möta framtiden, s. 85.

har sämre läsfärdighet än elever utan utländsk bakgrund, det gäller främst de som oftast inte talar svenska hemma.

I Sverige är skillnaden mellan gruppen utan utländsk bakgrund födda i landet och gruppen med utländsk bakgrund födda utomlands större än genomsnittet i de andra OECD-länderna. I ett genomsnittligt OECD-land är skillnaden i resultat mellan elever utan utländsk bakgrund födda i landet och elever med utländsk bakgrund 32,5 poäng. I Sverige är motsvarande siffra 53,5 poäng. De länder med minst skillnad är de anglosaxiska länderna vilket kan bero på att engelskan är ett internationellt språk.

På grund av att populationen utrikesfödda elever är begränsad i den svenska PISA-undersökningen är det svårt att dra generella slutsatser om varför personer födda utomlands i Sverige presterar sämre. I Danmark, där resultaten för utrikesfödda liknar de svenska resultaten, fördubblades populationen utrikesfödda med syfte att särskilt studera denna grupps läsfärdighet. I den danska undersökningen hade de studenter som kom till Danmark före 6 års ålder i medel 446 poäng och de som kom efter 6 års ålder 422 poäng. Medel för elever födda i Danmark med dansktalande föräldrar var 503 poäng. Av undersökningen framgår att hur gamla barnen är när de kommer till sitt nya land spelar stor roll för resultaten på PISAundersökningen.

I den danska undersökningen finner forskarna inte stöd för att elever som går i skolor med en hög andel personer födda i andra länder har en sämre läsförmåga jämfört med elever som går i skolor med elever i huvudsak födda i Danmark. Sociala faktorer, t.ex. inkomst eller om föräldrarna hade arbete, förklarade däremot en tredjedel av skillnaden mellan infödda elever och utrikesfödda i Danmark. Även om det inte går att dra samma slutsatser i den svenska undersökningen på grund av att populationen utrikesfödda elever är mindre så antyder den svenska PISA-undersökningen också att sociala faktorer förklarar knappt en tredjedel av skillnaden.

Informationslitteracitet, digital läsfärdighet

Att kunna hantera digital information blir allt viktigare. 90 procent av alla svenskar i åldern 16–34 år använder internet dagligen. Det offentliga samtalet och debatten om gemensamma angelägenheter äger i stor utsträckning rum på internet och individen förväntas i

dag använda digitala tjänster för att få del av viktig samhällsinformation. Att ta del av digital information kräver förmågor som både bygger på och skiljer sig från traditionell läsförståelse.19

I den senaste PISA-undersökningen undersöktes 15-åringarnas läsfärdighet digitalt i ett särskilt test vid sidan av undersökningen av traditionell läsfärdighet. Med digital läsfärdighet avsågs då samma sak som i den ordinarie PISA-undersökningen med tillägget att förmågan att navigera tillkom, d.v.s. att hitta material i en digital miljö genom att klicka sig fram.

I undersökningen av digital läsfärdighet presterade svenska 15åringar bättre än de gjorde vad gäller traditionell läsförståelse. Medelvärdet i PISA:s undersökning av digital läsning var 499 i OECD-länderna, de svenska elevernas medelvärde var 510 poäng vilket var signifikant högre än OECD-medelvärdet. Sverige ligger dock inte i topp vad gäller digital läsning. Fyra länder (Sydkorea, Australien, Nya Zeeland och Japan) hade signifikant högre medelvärde än Sverige och åtta länder hade signifikant lägre resultat på testet. Finland deltog inte i denna undersökning.

Inte förvånande är korrelationen mellan de olika lästesten stort (0,87). Det finns samtidigt skillnader mellan de olika testen, t.ex. är skillnaderna mellan pojkar och flickor mindre vad gäller digital läsning (26 poäng) än vad gäller traditionell läsning (46 poäng).

I undersökningen fann forskarna inte något signifikant samband mellan användandet av datorer i undervisning eller i hemmen och förmågan att läsa digitalt. De som presterade bäst på testet var dock de måttliga datoranvändarna. De elever som gick i skolor som i större utsträckning använde dator i annan undervisning, som matematik, naturkunskap och modersmålsundervisning, presterade sämre på det digitala lästestet än de som i måttlig utsträckning använde sig av datorer i undervisningen.20

19 Jfr Olof Sundin, “Att hantera kunskap och information i den digitala samtiden”, i Läsarnas marknad, marknadens läsare (SOU 2012:10). 20 Statens skolverk, Eleverna och nätet – PISA 2009 om 15-åringars förmåga att söka, läsa och värdera digital information, rapport 361 (2011).

2.3. Förklaringar till försämrad läsfärdighet

Enligt PISA-undersökningen har läsningen försämrats hos samtliga grupper, pojkar respektive flickor, 15-åringar med invandrarbakgrund respektive utan invandrarbakgrund. Flera olika typer av förklaringar har presenterats till varför unga svenskar läser allt sämre. Förklaringarna rör sig på olika nivåer, från en individuell nivå till en mer strukturell systemnivå, och de olika faktorerna förklaras ofta vara mer eller mindre direkt relaterade till varandra. En omdiskuterad förklaring på individnivå är att den ökade användning av datorer och internet har påverkat läsningen negativt. En annan förklaringsmodell pekar på att förändringar i skolan har medfört att den svenska grundskolan har blivit sämre på att lära ut läsning. Relaterat till ovanstående faktorer eller oberoende av dem framhålls också ofta att läslusten och läsvanorna har förändrats bland unga. Det senare är en typ av variabler som både kan bero på och leda till sämre läsfärdighet.

Att förklara orsakerna till försämrad läsfärdighet är komplext. Läsfärdighet är en variabel som bestäms av flera faktorer som inbördes korrelerar. I det följande sammanfattas ändå de viktigare förklaringsmodellerna.

Internetanvändningens påverkan på ungas läsfärdighet

I Nordicoms Mediebarometer finns vissa uppgifter som kan användas för att undersöka sambandet mellan datoranvändning och läsning, bl.a. om uppskattad tid för internetanvändning och personens läsvanor. Av dessa uppgifter går det inte att dra några tydliga slutsatser om ett tydligt samband mellan läsvanor och internettid.

Som framgår av diagrammet nedan förefaller det inte finnas något starkare samband mellan internetanvändning och om en person läst/inte läst en bok föregående dag. De som använt internet upp till två timmar per dag förefaller vara lika benägna att läsa en bok som de som inte använt internet. Det är endast när det gäller gruppen pojkar som använder internet mer än två timmar som det syns en signifikant skillnad. Man ska dock lägga märke till att dessa uppgifter inte säger något om den tid som använts till läsning. Det är möjligt att de som tillbringar mycket tid på internet läser med ungefär samma regelbundenhet fast kortare stunder.

Källa: Höglund, ” ”Bokläsning i skiftet mellan traditionella och digitala medier”, s. 69. Data från

Nordicoms Mediebarometer.

Monica Rosén har visat att det på landsnivå finns ett statistiskt samband mellan läsfärdighet och datoranvändning hemma. I länder där datoranvändningen hemma ökat har läsfärdigheten ofta minskat. Hur detta samband ser ut och vilka orsakerna skulle kunna vara finns det olika sätt att närma sig. Det kan generellt sett sägas finnas tre olika förklaringsmodeller som rör hur internet- och datoranvändning påverkar läsfärdighet.21

Den första typen av förklaringar kan kallas innehållsteorier. Dessa teorier menar att effekten på läsfärdigheten är en funktion av vilket innehåll internet- och datoraktiviteterna har. Effekten kan vara antingen positiv eller negativ beroende på vilket innehåll aktiviteten har. En annan typ av förklaringar kan kallas förskjutningsteorier. Dessa teorier tar sin utgångspunkt i att tiden är en begränsad resurs. Om internet- och datoranvändning tar tid från läsning så får det en negativ effekt på läsfärdigheten. Den tredje

21 För en sammanfattning se Rosén, ”Förändringar i läsvanor och läsförmåga bland 9- till 10åringar”, s. 129.

50

51

52

43

60

58

56

56

0 10 20 30 40 50 60 70 80

Ej använt internet Upp till 1 timme 1- 2 timmar 2 timmar eller mer

Flickor 9-17 år

Pojkar 9-17 år

typen av förklaringar, aktiveringsteorier, utgår från att användandet av medier som bygger på passivt mottagande av information är negativt för den kognitiva utvecklingen. Om olika medieteknologier används på ett interaktivt och kognitivt utmanande sätt kan de dock istället vara positiva enligt detta synsätt.

Monica Rosén finner att i länder där datoranvändningen ökat mest har nöjesläsningen på fritiden minskat liksom boklånefrekvensen på bibliotek.22 Också i Sverige syns en minskning i båda dessa avseenden. Dessa mönster menar hon tyder på att det inte är datorerna i sig som har en menlig inverkan på läsfärdigheten, utan att det sannolikt handlar om en omfördelning av tid (det stödjer alltså en förskjutningsteoretisk tolkning) och att mer tid läggs på datorer och mindre på läsning. Sammanfattningsvis leder det henne till slutsatsen att nedgången i läsprestationer bland 9- till 10-åringar i Sverige till stor del kan förklaras av förändrade läsvanor med minskat nöjesläsande och mindre intresse för läsning som en följd av ett ökat datoranvändande på fritiden.

Förändringar i skolan som förklaring till försämrade resultat

När Skolverket sökt förklara de försämrade resultaten i PISA- och PIRLS-undersökningarna så hänvisar de bl.a. till förändringar i skolans struktur och styrning.23 Bland annat framhålls att den ökade decentraliseringen rörande beslutsfattandet om skolan har inneburit en ökad segregering.24 Skolornas elevsammansättning har blivit allt mer homogen och skillnaderna mellan skolorna har blivit större.

I skolverkets rapport Likvärdig utbildning i svensk grundskola visas att spridningen mellan skolors genomsnittliga resultat mer än fördubblats sedan 1990-talet. Skillnaden i resultat mellan elever i olika skolor beror enligt Skolverket dels på att skolorna är segregerade i betydelsen att vissa skolor har en högre andel elever med utländsk bakgrund och elever med sämre socioekonomisk bakgrund. Att vissa skolor har bättre resultat förklaras i rapporten av att det i dessa skolor uppstår kamrateffekter då eleverna generellt är mer studiemotiverade i dessa skolor samt att lärarnas

22 Rosén, ”Förändringar i läsvanor och läsförmåga bland 9- till 10-åringar”, s. 137. 23 Se t.ex. Statens skolverk, Rustad att möta framtiden, s. 135. 24 Statens skolverk, Vad påverkar resultaten i svensk grundskola: Kunskapsöversikt om betydelsen av olika faktorer (2009).

förväntningar är högre på eleverna i de mer framgångsrika skolorna. Enligt författarna till rapporten går det inte att utesluta att kvalitetsskillnaderna i skolan även har ökat.25

I PISA-undersökningarna bekräftas bilden av att socioekonomisk bakgrund fått större betydelse för elevernas läsresultat.

Källa: Statens skolverk, Rustad att möta framtiden: PISA 2009 om 15-åringars läsförståelse och kunskaper i matematik och naturvetenskap, rapport nr 352 (2010), s. 135.

Av ovanstående tabell framgår att den socioekonomiska bakgrunden har betydelse för elevers läsresultat. I Sverige kunde 2009 hela 43 poäng förklaras av denna variabel, vilket är högre än år 2000 enligt Skolverket. Sverige är inte bara det nordiska land där socioekonomisk bakgrund påverkar resultaten mest, Sverige är även sämre än OECD-genomsnittet i detta avseende. Utvecklingen i förklaringsgrad för denna variabel antyder att den svenska skolans kompensatoriska förmåga har blivit sämre. Sverige har historiskt haft en skola som varit bättre på att utjämna socioekonomiska skillnader än OECD-genomsnittet men så är inte längre fallet.

I OECD:s analys av framgångsrika länder framgår att de länder som lyckas bäst i PISA även är de länder som lyckas minska de socioekonomiska skillnaderna. De länder som ligger i topp i PISA- undersökningen ligger under OECD-medel vad gäller betydelsen av socioekonomisk bakgrund för resultaten.26

25 Statens skolverk, Likvärdig utbildning i svensk grundskola? En kvantitativ analys av likvärdigheten över tid, rapport nr 374 (2012). 26 OECD, PISA 2009 Results: What Makes a School Successful? Resources, Policies and

Practices, vol. IV (2010), s. 104.

Skillnaden i resultat på lästestet mellan skolor i Sverige har också ökat enligt PISA-undersökningen. I Sverige är dock skillnaden i detta avseende fortfarande mindre än OECD-genomsnittet. Detta förklaras till viss del av att i många andra länder går 15-åringarna i motsvarande gymnasieskola, dvs. i en skolform där eleverna kan välja mellan teoretiska eller praktiska inriktningar. Samtliga nordiska länder har dock en mindre skillnad mellan skolor än Sverige.

Elever i fristående skolor har i Sverige något högre resultat på läsdelen i PISA-undersökningarna jämfört med elever i kommunala skolor. Denna skillnad försvinner dock om man även tar hänsyn till socioekonomiska faktorer.

En förändring som ofta påpekas i den svenska skolan är att undervisningen har individualiserats. Med det avses att en viss del av ansvaret har flyttats från läraren till eleven genom att ökat fokus i undervisningen lagts på självständigt arbete i olika former. Detta är en utveckling som enligt Skolverket är särskilt tydlig när det gäller läsning. I en kunskapsöversikt från Skolverket påpekas att undersökningar visar att ”ansvaret för elevernas lärande i stor utsträckning delegerats till eleverna själva i olika former av eget arbete, till föräldrarna i lästräningen, till bibliotekarierna i valet av skönlitteratur”.27 I Skolverkets analys av PISA-undersökningen beskrivs också individualiseringen som en förklaring till de sjunkande resultaten. Nationell och internationell forskning har visat att aktiva lärare är en förutsättning för goda skolresultat. I OECD:s analys av framgångsrika skolsystem framgår att relationen mellan lärare och elev är den enskilt viktigaste faktorn för elevernas resultat generellt. Det är i de skolmiljöer där lärarna är engagerade som eleverna lyckas. Lärarnas engagemang har enligt OECD betydligt större betydelse för elevernas resultat än t.ex. storleken på klasserna.28

27 Statens skolverk, Vad händer med läsningen? En kunskapsöversikt om läsundervisningen i

Sverige 1995–2007, rapport nr 302 (2007). 28 OECD, PISA 2009 Results: What Makes a School Successful?, s. 107. Forskaren John Hattie har gjort den största metaanalysen av vad som påverkar elevers skolresultat. Undersökningen pekar på att lärarens roll i skolan har varit underskattad. Hattie konstaterar att den enskilda lärarens pedagogiska kunskaper och engagemang är av avgörande betydelse för elevernas lärarande. Lärarens förmåga betyder betydligt mer för kunskapsinhämtningen än hur skolan är organiserad. Faktorer som skolstorlek, klasstorlek, programstruktur, finansiering, nivågruppering har liten eller ingen betydelse enligt analysen. Se John Hattie, Visible learning (Routledge, 2009).

När de forskare som står bakom Skolverkets kunskapsöversikt söker förklara varför elever i de skolor som i större utsträckning använder datorer i undervisningen är sämre digitala läsare tas denna aspekt upp. De anför att eleverna i dessa skolor ofta får sitta ensamma framför datorn. Den handledda datortiden är liten och en hög grad av datoranvändning kan innebära lite lärartid för eleverna. Detta innebär att hög datoranvändning korrelerar med låg lärarnärvaro och lärarnas insatser är det som har störst betydelse för läsförmågan.

Läslusten och läsvanorna har förändrats

Läsförmåga är naturligen nära sammanlänkat med läsvanor och läslust. Sambanden kan förmodas gå åt båda håll, dvs. den som tycker om att läsa blir bättre på aktiviteten och den som är bra på att läsa kommer att läsa mer och på så sätt utveckla sin förmåga ytterligare. Detta skapar en spiral som lätt blir negativ för den som aldrig når en viss nivå i sin läsförmåga. Den danska forskaren Elisabeth Arnbak har visat på det tydliga sambandet mellan basal läsfärdighet och läslust och läsvanor. Hon understryker särskilt att det för att nöjesläsa krävs grundläggande färdigheter såsom förmåga att avkoda text och ett tillräckligt ordförråd för att förstå vad som läses. Med andra ord krävs grundläggande läsfärdigheter för att tycka om att läsa och läslust innebär sedan i sin tur att eleven läser mer vilket i sin tur kommer att skapa en god läsare. Det handlar om att knäcka läskoden för att komma vidare i utvecklingen.29

I PISA-undersökningarna framgår också att de elever som tycker om att läsa läser mer och bättre. Mot denna bakgrund är det särskilt problematiskt att svenska pojkars lust att läsa har minskat signifikant sedan år 2000. År 2009 hade även de svenska 15åringarna totalt sett mindre angiven läslust än genomsnittet i OECD, dock framförallt på grund av pojkarnas låga nivåer. I det index som används är OECD-genomsnittet för hela populationen 0 och det svenska genomsnittet var 2009 – 0,11.

29 Elisabeth Arnbak. ” To what extent do basic skills predict students’ PISA reading score?”, i Niels Egelund, red., Norden Lights on PISA 2009 – focus on reading (Nordiska ministerrådet, 2012:501).

Källa: Statens skolverk, Rustad att möta framtiden: PISA 2009 om 15-åringars läsförståelse och kunskaper i matematik och naturvetenskap, rapport nr 352 (2010), s. 88.

Som framgår av ovanstående tabell ligger både svenska pojkar och flickor under genomsnittet i OECD vad gäller angiven läslust. Skillnaden mellan pojkar och flickor är något större i Sverige än genomsnittet i OECD. Skillnaden var i genomsnitt 0,62 i OECD och 0,73 i Sverige. Det är även intressant att notera att måttet läslust statistiskt sett förklarar de svenska 15-åringarnas prestationer på den samlade lässkalan i större utsträckning än vad som gäller generellt för alla OECD-länderna Variabeln läslust förklarar en skillnad på 21,7 poäng i Sverige jämfört med 18,1 i OECDländerna generellt.

Läsvanorna har som sagt stor betydelse för läsfärdigheten. De elever som läser mer blir av naturliga skäl bättre läsare. Som framgått ovan har läsningen bland unga minskat, särskilt vad gäller pojkar. Att även vad som läses har betydelse för läsförmågan visas av PISA-undersökningarna.

Källa: Statens skolverk, Rustad att möta framtiden: PISA 2009 om 15-åringars läsförståelse och kunskaper i matematik och naturvetenskap, rapport nr 352 (2010), s. 78.

I Sverige uppvisar läsning av alla typer av läsmaterial ett positivt samband med resultat på läsfärdighetstestet. I stort gäller detta även i OECD-länderna generellt (med undantag för serier) även

om skillnaderna mellan de som läser och de som inte gör det är mindre för alla OECD-länderna. Som framgår av ovanstående tabell pekar mycket även på att det för läsförmågan är av särskilt stor betydelse att unga regelbundet läser fack- och skönlitteratur. Skillnaden i Sverige mellan de som läser skönlitteratur och de som inte läser skönlitteratur är 74 poäng och de som läser respektive inte läser facklitteratur är 44 poäng, detta kan jämföras med skillnaden mellan personer med utländsk bakgrund och de utan utländsk bakgrund vilken är 53,5 poäng.

3. Litteratur i skolan

Enligt direktiven ska vi analysera litteraturens ställning i skolan och föreslå hur den kan stärkas i förskolan, förskoleklassen, grundskolan och gymnasieskolan. Detta kapitel behandlar den statliga styrningen av de olika skolformerna och viktigare statliga insatser som rör litteratur och läsning i skolan. Vidare beskrivs styrningen av lärarutbildningen, vissa undervisningsmetoder och relevanta kompetensutvecklingsinsatser. Ett längre avsnitt ägnas skolbibliotek. Kapitlet avslutas med en analys av litteraturens ställning inom satsningen Skapande skola.

3.1. Styrningen av skolområdet och genomförda reformer

Styrningen av skolområdet är komplex. Under 1990-talet decentraliserades en stor del av ansvaret för skolan och skolväsendet blev i huvudsak en kommunal angelägenhet. Förenklat kan det sägas att staten sätter upp mål genom exempelvis skollagen (2010:800) och läroplanerna för undervisningen, men att det är skolhuvudmännen som är ansvariga för att målen nås. Även finansieringen av skolverksamheten har förändrats från att vara direktfinansierad av staten till ett system med generellt statsbidrag där kommunerna har stor frihet att besluta hur mycket resurser de vill lägga på skolverksamhet.

Det är kommunerna som bär huvudansvaret för skolan medan de statliga myndigheterna Statens skolverk och Statens skolinspektion har till uppgift att utfärda föreskrifter och tolka regelverken samt att följa upp och granska verksamheten. Även om kommunerna bär ansvaret för att det finns skolor för samtliga barn och unga upp till 20 års ålder så är utförarna både offentliga och enskilda aktörer.

Skolan är ett område där stora reformer håller på att implementeras. Nya läroplaner infördes under läsåret 2011/2012 och en ny skollag började tillämpas den 1 juli 2011. Riksdagen beslutade i april 2011 om grundläggande förändringar i lärarutbildningens struktur och utformning (prop. 2009/10:89, bet. 2009/10:UbU16, rskr. 2009/10:248). Utbildning enligt de nya kraven började ges höstterminen 2011.

Statens skolverk

Statens skolverk är förvaltningsmyndighet för bl.a. skolväsendet inklusive förskoleverksamheten. Myndigheten ska främja att alla barn och elever får tillgång till en likvärdig utbildning av god kvalitet. Skolverket ska även vara ett stöd för kommuner och andra huvudmän i deras utbildningsverksamhet och pedagogiska verksamhet samt bidra till förbättrad måluppfyllelse.1 Skolverket gör detta genom att t.ex. initiera forskning, ge stöd till kommuner och andra huvudmän samt administrera statliga satsningar på till exempel kompetensutveckling och fortbildning för lärare. Exempel på satsningar inom läs- och skrivområdet är Läsa-skriva-räkna, Lärarlyftet, samt Förskolelyftet. Skolverket publicerar även olika typer av material för skolledare och lärare, exempelvis lärarhandledningar.2 De tar även fram allmänna råd i olika frågor inom ramen för skolområdet. Skolverket arbetar vidare för att stödja skolor och kommuner i deras arbete med ett stärkt kvalitetsarbete och följer upp och utvärderar huvudmäns, förskolors och skolors arbete i syfte att förbättra kvaliteten och resultaten i verksamheterna.

Inom Skolverket finns ett Nationellt centrum för språk-, läs- och skrivutveckling (NCS) som har i uppdrag att stimulera skolhuvudmän och skolor på kommunal nivå att arbeta aktivt med just språk-, läs- och skrivutveckling. Verksamheten startade 2006 genom ett regeringsuppdrag om att förbättra barns språk-, läs-, och skrivutveckling för att på så sätt bidra till en ökad måluppfyllelse i

1 Förordning (2011:555) med instruktion för Statens skolverk. 2 Se bl.a. Statens skolverk, Nya språket lyfter! Bedömningsstöd i svenska och svenska som andraspråk för grundskolans årskurs 1–4, reviderad upplaga enligt Lgr 11.

skolan.3 I detta arbete har det skapats ett nationellt nätverk i vilket kommuner i Hälsingland, Västernorrland, Jämtland, Norrbotten, Småland, Blekinge, Öland, Stockholm, Södermanland, Värmland och Västra Götaland ingår. NCS samverkar med en referensgrupp bestående av åtta kommunala språk-, läs- och skrivutvecklare och andra aktörer inom området. Utöver detta arbetar de för att sprida goda exempel och forskning inom området. Vidare samarbetar och stödjer NCS de regionala nätverken och erbjuder särskilda fortbildningsinsatser, bl.a. genom nationella konferenser för språk-, läs- och skrivutvecklare runt om i landet. Totalt har cirka 200 deltagare från 155 kommuner deltagit i satsningen. Språk-, läs- och skrivutvecklarna har arbetat med att systematisera och samordna utvecklingsarbetet i sina respektive kommuner.

Kompetens- och metodutvecklingsinsatser med stöd från Skolverket

Inom många svenska kommuner pågår ett aktivt och strukturerat arbete med läs- och skrivutveckling med syftet att förbättra kvaliteten i undervisningen i läsning och skrivning. Detta sker bl.a. genom kunskapsöverföring och handledning om arbetsformer som ger eleverna lust att läsa och skriva och metoder för att tidigt upptäcka elever med läs- och skrivsvårigheter. Handlingsplaner för arbetet med språk-, läs- och skrivutveckling har utformats i ett flertal kommuner.

I Sverige finns i dag cirka 150 personer som arbetar som kommunala läs- och skrivutvecklare och ingår i Skolverkets nätverk. Organisatoriska strukturer har skapats och läs- och skrivutvecklarna driver utvecklingsarbetet på kommunal nivå. De fungerar som ett stöd till skolorna i att bl.a. ta fram metoder för läs- och skrivundervisning. Representanter för Skolverket uppger att de ofta spelar en viktig roll i arbetet med att förmedla metoder för arbetet med litteratur i skolan då det framförallt är genom dessa

3 Se uppdraget om att bygga upp ett nationellt centrum för språk-, läs- och skrivutveckling (U2005/9475/S). Regeringen gav 2008 dåvarande Myndigheten för skolutveckling i uppdrag att sammanföra uppdraget att bygga upp ett nationellt centrum för språk-, läs- och skrivutveckling med uppdraget att genomföra en satsning för att erbjuda lärare kompetensutveckling inom området språk-, läs- och skrivutveckling (U2005/9476/S) till ett samlat uppdrag (U2008/5235/S).

personer som myndigheten har möjlighet att sprida och öka kunskapen om undervisningsmetoder.

Språk-, läs- och skrivutvecklarna på kommunal nivå finansieras i stor utsträckning med hjälp av den statliga satsningen Läsa, skriva, räkna som sammantaget omfattat 1,5 miljarder kronor åren 2008 till 2012. Medlen fördelas av Skolverket och det är skolhuvudmän (både kommuner och fristående skolor) som kan söka statsbidraget. Syftet med bidraget är att stimulera och stärka kommuners och skolors arbete för att stärka elevernas basfärdigheter. Det är framförallt elever i årskurserna 1-3 som satsningen riktar sig till. Fram till 2012 har huvudmännen kunnat söka medel för olika typer av personalförstärkningar, kompetenshöjande insatser samt läromedel och tekniska hjälpmedel. En utvärdering av satsningen kommer att presenteras under 2013. Eftersom satsningen avslutas 2012 råder det osäkerhet om huruvida kommunerna kommer att ha kvar sina språk-, läs- och skrivutvecklare när det inte finns statsbidrag för detta.

Konsultfirman Ramböll Management genomförde 2008 en utvärdering av verksamheten vid Nationellt centrum för språk-, läs- och skrivutveckling. De bedömde att centret har haft ett tydligt värde som katalysator och motor för arbete med språk-, läs- och skrivutveckling i kommuner som sedan tidigare formulerat ett intresse för frågan. Centrets kompetensutvecklingsinsatser bedömdes ha gett många pedagoger ökad kunskap och motivation, vilket inneburit att undervisningen i högre grad än tidigare anpassas till elevernas individuella behov. Vidare hade frågan fått tydligare legitimitet och ett systematiskt utvecklingsarbete på kommunal- och enhetsnivå hade åstadkommits. Utredarna bedömde att insatserna var relevanta för att uppnå de önskade resultaten och effekterna. Utvärderingen visade även att målsättningen att uppnå en förbättrad läs- och skrivförmåga upplevdes som mycket relevant av lärarna och skolledarna själva, vilket utredarna menade indikerar att centrets syfte mycket väl överensstämde med de behov som fanns i de svenska skolorna.

I rapporten poängteras även vikten av politisk prioritering av läs- och skrivutveckling på kommunal nivå och att arbetet bör syfta till utveckling av kvaliteten på undervisningen på klassrumsnivå samt ökat systematiskt utvecklingsarbete på kommunal nivå. Enligt rapporten bör insatser riktade till lärare syfta till kompetensutveckling och insatser mot politiker/kommunala tjänstemän vara av karaktären lobbyarbete för att öka prioriteringen av frågan och

rikta sig till kommuner som inte redan satsar på läs- och skrivutveckling.4 Utvärderingen visar stora geografiska skillnader när det gäller var i landet språk-, läs- och skrivutvecklare finns och var frågan är prioriterad. Flest språk-, läs- och skrivutvecklare finns i Stockholms län, Västra Götalands län, Skåne län, Gävleborgs län och Norrbottens län. Stockholm, Sundsvall, Luleå och Malmö är kommuner som bedriver ett särskilt aktivt arbete.5

En aktuell statlig satsning på lärarkompetens är Lärarlyftet II. Satsningen pågår mellan 2012–2015 och syftar till att lärare i grundskolan, gymnasieskolan, vuxenutbildningen och motsvarande skolformer med lärarexamen, och som undervisar i ämnen de inte är behöriga i, ska bli behöriga. Skolverket ska särskilt ta hänsyn till behovet av att lärare deltar i kurser i ämnet matematik. Därför får huvudmännen 1 000 kronor per högskolepoäng när lärare går kurser i matematik, medan de får 500 kronor per högskolepoäng när de går kurser i andra ämnen. Reformen syftar till att komma till rätta med problemet att obehöriga arbetar som lärare i skolan. Från 2015 ska endast legitimerade lärare få sätta betyg.

Under 2012–2014 pågår satsningen Förskolelyftet II. Syftet är att stärka förskollärares och förskolechefers kompetens och därmed främja förskolans måluppfyllelse. Bakgrunden till satsningen är att regeringen bedömer att förskollärare behöver ökad kunskap och förstärkt specialpedagogisk kompetens samt att förskolechefer behöver ökad kompetens att systematiskt och kontinuerligt planera, följa upp, utvärdera och utveckla verksamheten för att leva upp till skollagens och läroplanens krav. Förskollärare erbjuds därför fortbildning med inriktning på barn i behov av särskilt stöd när det gäller språklig, kommunikativ och matematisk utveckling. Förskolechefer och förskollärare erbjuds fortbildning som inriktas på uppföljning och utvärdering av förskolans verksamhet. Till den tidigare satsningen Förskolelyftet (2009-2011) fanns ett särskilt statsbidrag kopplat, vilket inte är fallet för Förskolelyftet II. Staten står endast för utbildningskostnaderna, dvs. betalar lärosätena för kurserna.

4Utvärdering av Nationellt centrum för språk-, läs- och skrivutveckling (Ramböll Management, 2008). 5Utvärdering av Nationellt centrum för språk-, läs- och skrivutveckling, s. 21. Se även Stockholms stads utvärdering av den läs- och språksatsning som utbildningsförvaltningen genomförde 2007–2010: Toura Hägnesten, Lärarna, eleverna och deras läsning − En läs- och språksatsning i Stockholms stads grundskolor (Stockholms stad, 2011).

Skolverket driver från augusti 2012 även den nya satsningen Handledning för jämställdhet och kunskap. Satsningen pågår till 2014 och omfattar totalt 48,5 miljoner kronor. Bakgrunden är de ökade skillnaderna i skolresultat mellan pojkar och flickor. Syftet är att utveckla en mer jämställd undervisning genom att integrera jämställdhetsarbetet i språkundervisningen. Målet är att öka möjligheten för alla elever, oavsett kön eller bakgrund, att utvecklas och nå målen. En del av satsningen fokuserar specifikt på läs- och skrivutveckling. Aktuell tematik för denna del av satsningen är hur lärare kan arbeta med språk i alla ämnen, hur de kan motivera pojkar till mer skönlitterär läsning och vilka samtalsmetoder som eleverna får möjlighet att använda sig av i klassrummet.6 Satsningen riktar sig till förskollärare, lärare i grundskola och gymnasium samt fritidspedagoger och genomförs i samarbete med Nationellt centrum för språk-, läs- och skrivutveckling. Även rektorer och förskolechefer förväntas delta i viss mån. De s.k. processledarna får utbildning och handledning av forskare och handleder sedan i sin tur lärare och förskollärare på sin skola eller förskola. Processledarna kan bl.a. vara språk-, läs- och skrivutvecklare eller pedagogiska handledare. I juli 2012 fick Skolverket ett tilläggsuppdrag där det bl.a. preciserades att en grund för satsningen är att elevers språk-, läs- och skrivutveckling har avgörande betydelse för hur eleverna lyckas nå målen i skolans alla ämnen. 7

Statens skolinspektion

Statens skolinspektion är statens tillsynsmyndighet på skolområdet. I myndighetens uppdrag ingår även att bedöma ansökningar om att driva fristående skola. Tillsynen är uppdelad på tillsyn och kvalitetsgranskning. Enligt 26 kap. § 2 skollagen (2010:800) avser tillsynen självständig granskning som har till syfte att kontrollera om den verksamhet som granskas uppfyller de krav som följer av lagar och andra föreskrifter. I tillsynen ingår att fatta de beslut om åtgärder som kan behövas för att den huvudman som bedriver verksamheten ska rätta fel i verksamheten. Enligt 26 kap. 10 § kan Skolinspektionen om de finner brister ge huvudmannen

6 Statens skolverk, Handledning för jämställdhet och kunskap – ökad måluppfyllelse i skolan (2012). 7 Se regeringens beslut om tilläggsuppdrag att genomföra insatser för att främja jämställdhet inom skolväsendet (U201/7067/S).

ett föreläggande med eller utan vite. Vid mindre brister kan endast en anmärkning ges. Om Skolinspektionen finner mycket stora brister kan tillståndet att bedriva skolverksamhet dras in för fristående skolor. Kommunala skolor riskerar att tillfälligt stängas.

Skolinspektionen ska även genomföra kvalitetsgranskningar. Dessa ska avse kvaliteten på utbildningen i förhållande till mål och andra riktlinjer. I propositionen om den nya skollagen anger regeringen att det är måluppfyllelse som ska vara i fokus för kvalitetsgranskningarna.8

Specialpedagogiska skolmyndigheten

Specialpedagogiska skolmyndigheten ska verka för att alla barn, elever och vuxenstuderande med funktionsnedsättning får tillgång till en likvärdig utbildning och annan verksamhet av god kvalitet. Myndighetens uppgift är att ge specialpedagogiskt stöd till personal inom skolväsendet. I uppdraget ingår bl.a. att ordna kompetensutveckling och fortbildning, sprida information till skolhuvudmän och föräldrar samt bedriva specialpedagogisk utvecklingsverksamhet samt att sprida forskningsresultat som är relevanta för det specialpedagogiska området. Myndigheten erbjuder stöd som kan handla om individers lärande, pedagogers arbete eller verksamhet och organisation. En viktig funktion är att förskolor, skolor eller vuxenutbildningar kan vända sig till myndigheten för att få rådgivning i specialpedagogiska frågor. Myndigheten bidrar med rådgivning för främst specialpedagoger och speciallärare, men även för lärare, bl.a. gällande hur pedagogerna kan arbeta med elever med läs- och skrivsvårigheter och dyslexi. Tanken är att myndighetens kompetens ska komplettera de specialpedagogiska resurser som finns i kommuner eller fristående skolor.

Myndigheten ska också främja och informera om tillgång till anpassade läromedel för barn, ungdomar och vuxna med funktionsnedsättning och administrerar vissa statliga bidrag och stöd till folkhögskolor, universitet och högskolor. De utför även specialpedagogiska kartläggningar och utredningar och samverkar regelbundet med Skolverket och Skolinspektionen.

8 Jfr 26 kap.19 och 20 §§skollagen (2010:800) samt Den nya skollagen för kunskap, valfrihet och trygghet (prop. 2009/10:165), s. 556.

Litteratur och läsning i förskolan

Barns språkutveckling börjar tidigt i livet. Forskning visar att barn i låg ålder kan utveckla intresse och engagemang för språk och läsning och att läsutvecklingen ofta börjar redan i förskoleåldern. Barn från olika uppväxtförhållanden får olika möjligheter att utveckla de förmågor som behövs för att senare kunna lära sig läsa. Sociokulturell bakgrund är enligt forskningen en av de mest framträdande faktorerna för den senare läsutvecklingen.9 Mot denna bakgrund är arbetet som bedrivs inom förskolan betydelsefullt. Särskilt viktigt är förskolans arbete för de barn som växer upp i hem där böcker inte läses, eftersom en förskola som arbetar aktivt med litteratur och högläsning kan ge dessa barn mer likvärda förutsättningar jämfört med barn som växer upp i en miljö där böcker och läsning är vanligt. I Sverige går 83 procent av alla 1–5-åringar i förskola och bland 3–5-åringarna går nästan 95 procent av barnen i förskola.10 Detta innebär att insatser i förskolan når majoriteten av de yngre barnen, oberoende av social bakgrund.

Den reviderade läroplanen som började gälla den 1 juli 2011 innebar en förstärkning av förskolans pedagogiska uppdrag.11Skollagen och läroplanen är tydliga med att förskolan är en egen skolform. Att se förskolan som en del i skolväsendet har dock inte varit självklart i Sverige. Det var först 1998 som förskolan fick en egen läroplan.

I läroplanen för förskolan framgår att förskolan ska lägga grunden för ett livslångt lärande. Vidare ska förskolan stimulera barns utveckling och lärande samt erbjuda en trygg omsorg. Enligt de riktlinjer som anges i läroplanen ska förskollärare ansvara för att varje barn stimuleras och utmanas i sin språk- och kommunikationsutveckling. Enligt läroplanens mål ska varje barn utveckla intresse för bilder, texter och olika medier samt sin förmåga att använda sig av, tolka och samtala om dessa. Barnen ska även utveckla intresse för skriftspråk samt förståelsen för symboler och deras kommunikativa förmåga. Vidare ska förskolan sträva efter att varje barn tillägnar sig innebörden i begrepp, ser samband och upptäcker nya sätt att förstå sin omvärld, utvecklar nyanserat talspråk, ordförråd och begrepp samt sin förmåga att leka med ord,

9 Se bl.a. Karin Taube, Barns tidiga läsning (Norstedts akademiska förlag, 2007) och Statens skolverk, Nya språket lyfter!, s. 13–14. Se även kapitel 2. 10 Skolverkets officiella statistik för förskolan 2012. 11 Statens skolverk, Läroplan för förskolan Lpfö 98, reviderad 2010.

berätta, uttrycka tankar, ställa frågor, argumentera och kommunicera med andra. Förskolan ska även sträva efter att varje barn utvecklar sin förmåga att lyssna, reflektera och ge uttryck för egna uppfattningar och försöker förstå andras perspektiv. Arbete med litteratur i förskolan kan därför sägas vara ett viktigt sätt att arbeta mot dessa mål.

Läroplanen anger inte hur förskolan ska arbeta för att uppfylla de mål som satts upp, utan det är upp till förskolorna att bestämma vilka pedagogiska metoder som ska användas. Det innebära att det kan finnas stora skillnader mellan hur förskolorna arbetar med t.ex. läsning och litteratur. Det finns förskolor där böcker är sällsynta medan de flesta förskolor förefaller arbeta med högläsning av olika typer av litteratur anpassat till barn i olika åldrar. Många, men långt i från alla, förskolor har samarbeten med folkbibliotek. Antingen besöker förskolans barn bibliotek eller bokbussar eller så kommer en barnbibliotekarie regelbundet till förskolan med böcker.

Litteratur och läsning i förskoleklassen

Förskoleklassen infördes som en egen skolform 1998. Utbildningen är i likhet med förskolan frivillig och kommunerna är skyldiga att ordna avgiftsfri förskoleklass till alla sexåringar i kommunen. Syftet med förskoleklassen är att den ska fungera som en övergång mellan förskolan och den obligatoriska skolan. Detta ska även prägla innehållet i verksamheten då förskoleklassen ska kombinera förskolans och den obligatoriska skolans arbetssätt och pedagogik. Verksamheten pågår oftast cirka tre timmar per dag och när förskoleklassen avslutas tar oftast fritidshemsverksamheten vid.

Verksamheten i förskoleklassen regleras av samma läroplan som grundskolan och fritidshemmet.12 Det är dock endast de första delarna av läroplanen som berör förskoleklassen och fritidshemmet, dvs. delarna om skolans värdegrund och uppdrag samt de övergripande målen och riktlinjerna. De delar av läroplanen som innehåller kursplaner gäller inte för förskoleklassen. I de övergripande målen uttrycks inte några specifika förväntningar på vad eleverna ska lära sig i förskoleklassen, utan de övergripande kunskapsmålen i läroplanen rör vad eleven ska kunna när eleven lämnar grundskolan i årskurs 9. Det finns därför inga mål om vad

12 Statens skolverk, Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011.

eleverna ska ha lärt sig i förskoleklassen utan de specifika målen för vad elever ska lära sig börjar först från årskurs 1. Det är upp till de enskilda huvudmännen att besluta hur mycket litteratur och läsning som ska ingå förskoleklassens verksamhet. Detta innebär med stor sannolikhet att det finns betydande skillnader mellan olika förskoleklasser vad gäller arbetet med läsning och litteratur.

Litteratur och läsning i grundskolan

Grunden till barns läsinlärning läggs under de allra första åren i skolan. Barn som börjar skolan har mycket skilda förkunskaper och förutsättningar för att lära sig läsa och vissa har kommit långt i sin läsutveckling redan vid skolstarten. Vikten av att läraren noga följer alla elevers läsutveckling redan från skolstarten poängteras inom forskningen.

Den nya läroplanen för grundskolan samt en ny betygsskala med fler betygssteg infördes hösten 2011. Betyg kommer också att införas i årskurs 6 hösten 2012. Betygsskalan är sexgradig, från A till F, med fem godkända och ett icke godkänt betygssteg. Vad gäller kraven på kunskaper för att vara godkänd i de olika årskurserna är målen formulerade annorlunda men håller samma nivå som i tidigare läroplaner. Skolverket har utvecklat kursplaner och olika former av stödmaterial för att underlätta lärarnas arbete med bedömning och betygsättning enligt den nya betygsskalan.

Enligt läroplanen ska undervisningen i ämnet svenska bl.a. stimulera elevernas intresse för att läsa och skriva. Vidare ska eleverna möta samt få kunskap om skönlitteratur från olika tider och skilda delar av världen. Sammanlagt ska en elev under sin grundskoletid ha läst svenska eller svenska som andraspråk minst 1 490 timmar. Hur dessa fördelas under elevens skoltid är upp till de enskilda skolorna. Skolan har således möjlighet att undervisa mer eller mindre svenska vissa årskurser.

När en elev lämnar årskurs 3 ska eleven kunna läsa bekanta och elevnära texter med flyt genom att använda sig av lässtrategier för att förstå och tolka texter samt för att anpassa läsningen efter textens form och innehåll. Eleven ska även uppvisa grundläggande läsförståelse.

I slutet av årskurs 6 ska eleven, för att få betyg E (det lägsta betyget för godtagbara kunskaper), med flyt kunna läsa skönlitteratur och sakprosatexter för barn och ungdomar på ett i

huvudsak fungerande sätt samt uppvisa grundläggande läsförståelse. Vidare ska eleven, utifrån egna erfarenheter, kunna tolka och föra enkla och till viss del underbyggda resonemang om tydligt framträdande budskap i olika verk samt på ett enkelt sätt beskriva sin upplevelse av läsningen.

Samma krav som finns i årskurs 6 om läsförståelse finns i årskurs 9 för sakprosa och skönlitteratur. I årskurs 9 ska eleven även till viss del kunna beskriva hur verket har påverkats av det historiska och kulturella sammanhang det tillkommit i.

I den nya läroplanen är det förtydligat att litteratur inte endast är föremål för språkstudier. I kursplanerna för de naturvetenskapliga ämnena (biologi, fysik och kemi) och i de samhällsvetenskapliga ämnena (geografi, historia, religionskunskap och samhällskunskap) ingår skönlitteraturen som ett centralt innehåll i kursplanerna. Eleverna ska i dessa ämnen ta del av skönlitteratur som handlar om relationen mellan människa och natur (de naturvetenskapliga ämnena) alternativt skildringar av livet förr och nu (de samhällsvetenskapliga ämnena).

Litteratur och läsning i gymnasieskolan

Höstterminen 2011 började de första eleverna i en reformerad gymnasieskola. Reformen innebär genomgripande förändringar, bl.a. har nya ämnesplaner och en ny läroplan för gymnasieskolan införts. Reformeringen av gymnasieskolan har sin bakgrund i att många elever hoppade av eller avslutade gymnasiet utan att ha nått målen. Ett annat skäl till reformen var att möjligheten att inrätta lokalt utformade program och kurser innebar att gymnasieskolan blivit alltför diversifierad och svåröverskådlig. Utbildningsutbudet i den nya gymnasieskolan ska alltid vara kvalitetssäkrat och nationellt beslutat. Den nya gymnasieskolan innehåller 18 program med 60 inriktningar jämfört med tidigare 17 program respektive 35 inriktningar. Ökningen av program och inriktningar ska ses i relation till att möjligheterna att erbjuda specialutformade program, lokala inriktningar och kurser samt utbildningar (i fristående skolor) som motsvarar nationella program till art och nivå har tagits bort.

En betydande förändring av gymnasieskolan är att skillnaderna mellan yrkesprogram och högskoleförberedande program blir tydligare. De högskoleförberedande programmen ska ge grund-

läggande högskolebehörighet. Även på de yrkesförberedande programmen ska eleverna beredas möjlighet att uppnå grundläggande högskolebehörighet, men alla elever behöver inte ha det som mål. Bland de övergripande målen i läroplanen finns målet att varje elev som avslutat ett gymnasieprogram kan använda bok- och bibliotekskunskap och modern teknik som ett verktyg för kunskapssökande, kommunikation, skapande och lärande

.13

Gymnasiegemensamma ämnen är ämnen som alla gymnasieelever läser. De gymnasiegemensamma ämnena varierar dock i omfattning mellan de olika programmen. I den nya gymnasieskolan finns nio gymnasiegemensamma ämnen. Bland dessa ämnen finns svenska och svenska som andraspråk. Varje program innehåller också ett antal programgemensamma ämnen, programfördjupning, inriktningskurser och individuellt val. I beskrivningen av ämnet svenska framgår att syftet med ämnet bl.a. är att eleverna utvecklar sin förmåga att kommunicera i tal och skrift samt att läsa och arbeta med texter, både skönlitteratur och andra typer av texter.

Samtliga nationella program är treåriga och omfattar 2 500 gymnasiepoäng. De yrkesförberedande programmen ska innehålla minst 100 poäng svenska eller svenska som andraspråk och de högskoleförberedande programmen ska innehålla minst 300 poäng svenska (kurserna Svenska 1, 2 och 3) eller svenska som andraspråk. Godkända betyg i svenska eller svenska som andraspråk i denna omfattning krävs för att få gymnasieexamen. På vissa gymnasieskolor finns det även möjlighet att läsa ytterligare 100 poäng vardera i ämnena litteratur, retorik och skrivande.

För att få betyget E i svenska på yrkesprogrammen ska eleven, i förberedda samtal och diskussioner, muntligt förmedla egna tankar och åsikter samt genomföra muntlig framställning inför en grupp. Detta ska eleven göra med viss säkerhet. Eleven ska även kunna skriva argumenterande text och andra typer av texter, som är sammanhängande och begripliga samt till viss del anpassade till syfte, mottagare och kommunikationssituation. Eleven ska i huvudsak kunna följa skriftspråkets normer för språkriktighet. Vad gäller läsning ska eleven kunna läsa, reflektera över och göra enkla sammanfattningar av texter samt skriva egna texter som anknyter till det lästa. Eleven ska även översiktligt återge innehållet i några centrala svenska och internationella skönlitterära verk och annat

13 Statens skolverk, Läroplan, examensmål och gymnasiegemensamma ämnen för gymnasieskola 2011.

berättande. Dessutom ska eleven översiktligt kunna redogöra för några samband mellan olika verk genom att ge exempel på gemensamma teman och motiv. Eleven ska även återge någon iakttagelse och formulera egna tankar med utgångspunkt i berättandet.

För att få betyget E i svenska 1, 2 och 3 på de högskoleförberedande programmen, vilket är nödvändigt för grundläggande högskolebehörighet, krävs förutom det ovan nämnda att eleven med viss säkerhet kan samla, sovra och sammanställa stora mängder information från olika källor och med utgångspunkt från detta skriva texter av vetenskaplig karaktär och andra texter. Texterna ska vara sammanhängande och ha tydligt urskiljbar disposition. Texterna ska dessutom till viss del vara anpassade till syfte, mottagare och kommunikationssituation. Eleven ska värdera och granska källor kritiskt, tillämpa regler för citat- och referatteknik samt i huvudsak följa skriftspråkets normer för språkriktighet. Språket ska vara varierat och innehålla goda formuleringar.

Eleven ska även göra en fördjupad, textnära litterär analys av ett tema, en genre eller ett författarskap. I analysen ska eleven med viss säkerhet använda litteraturvetenskapliga begrepp och verktyg samt ge stöd för sin tolkning genom belägg från texterna. Vidare ska eleven kunna översiktligt redogöra för några aspekter av det svenska språkets släktskapsförhållanden och historiska utveckling.

3.2. Undervisningsmetoder och praktiker

Förskolans, grundskolans och gymnasieskolans pedagogiska arbete kring läsning och litteratur är av avgörande betydelse för att barn och unga ska bli goda läsare. I de följande avsnitten beskrivs metoder för arbetet med litteratur och läsinlärning i de olika skolformerna. Naturligtvis ser metoderna olika ut beroende på vilken åldersgrupp insatserna riktas till. Metoderna och det praktiska arbetet uppvisar även en stor variation mellan olika förskolor och mellan olika grund- och gymnasieskolor.

Metoder och praktiker i förskolan

I förskolan handlar arbetet med läsning och litteratur till stor del om att introducera barnen för böcker, berättelser och bokstäver. Forskningen visar att det är viktigt för barns läsutveckling att de får

bekanta sig med språk, litteratur och bokstäver på ett lustfyllt sätt redan innan de börjar skolan. Under förskoleåren sker en snabb utveckling på det kognitiva området hos barn och högläsning, språklekar, rim och ramsor hjälper barn att bygga upp en språklig medvetenhet vilket underlättar den fortsatta läsutvecklingen i skolan. Barn som innan de börjar skolan har god kunskap om språkljuden och bokstäverna och är fonologiskt medvetna har stora möjligheter till en god läsutveckling. Förutom fonologisk medvetenhet samverkar andra mer generella språkliga förmågor tydligt med en fortsatt läs- och skrivutveckling, t.ex. stort ordförråd, förmåga att återge satser och berättelser samt att vara en aktiv samtalspartner. Denna typ av generella språkförmågor korrelerar ofta med fonologisk medvetenhet.14

Barn har olika förutsättningar att möta skolans krav på att lära sig läsa, bl.a. genom att deras ordförråd skiljer sig mycket åt. En amerikansk undersökning visar stora differenser i treåringars ordförråd där barn till föräldrar med låg utbildning hade ett aktivt ordförråd som var en tredjedel så stort som de med högutbildade föräldrar. Undersökningen visade även att barn till högutbildade i hemmiljön exponerades för cirka 30 miljoner ord under sina första levnadsår och barn till lågutbildade för cirka 10 miljoner ord. Omfånget på barns ordförråd är enligt ett flertal forskare en av de bästa indikatorerna på barnens senare läsutveckling. Enligt amerikansk forskning kan tjugo procent av skillnaderna i läsförmåga förklaras av hur omfattande barns aktiva ordförråd var före skolstarten och även barns passiva ordförråd har viss betydelse för den senare läsfärdigheten.15

Inom förskolan används olika sätt för de yngsta förskolebarnen att tillägna sig språk, bl.a. genom litteratur, berättande, drama, bild, rim, ramsor, dans, motorikövningar, sång och musik. En vanlig metod för undervisning i språkutveckling i förskolan och förskoleklassen är den s.k. Bornholmsmetoden. Det finns dock inga uppgifter om hur många förskolor som arbetar aktivt med metoden. Bornholmsmetoden bygger på forskning av professor Ingvar Lundberg och är ett program för att stimulera och utveckla barns språkliga medvetenhet. Metoden är upplagd för att väcka barns nyfikenhet och glädje inför språket. Språklekar enligt Bornholms-

14 Caroline Liberg, Hur barn lär sig läsa och skriva (Studentlitteratur, 2006), s. 22, och Taube,

Barns tidiga läsning, s. 21–24 och 130–132. 15 Taube, Barns tidiga läsning, s. 18–19.

modellen syftar till att främja läsutvecklingen, bl.a. genom att träna förmågan att känna igen ord och stava samt göra förskolebarn uppmärksamma på språkljud.16 Bornholmsmodellen fick stort genomslag i Sverige på 1990-talet.

Enligt Skolinspektionens granskningar är högläsning vanligt förekommande på de svenska förskolorna. Högläsning ger möjligheter för barn att utveckla sitt ordförråd, förstå hur ord och berättelser är uppbyggda och skrivet språk är konstruerat med längre mer komplicerade satsbyggnader. Barn som det läses för stimuleras även till att utveckla lust och intresse för litteratur och att själva läsa samt får ökad möjlighet att utveckla sitt språk och språkliga självförtroende. De granskade förskolorna använde ofta s.k. sagopåsar som de lånat från biblioteken, men på mycket olika sätt. Enligt Skolinspektionen är en vanlig beskrivning av hur förskolorna använder läsning att det främst sker i samlingar och att det är sällsynt att en förskollärare sitter och läser tillsammans med t.ex. ett eller två barn. Det är även vanligt att förskolorna arbetar med barnens förståelse av bokstäver. Även besök på bokbussar och bibliotek är vanligt förekommande för att bidra till språkutvecklingen.

Skolinspektionen har i ett par kvalitetsgranskningar de senaste åren konstaterat att förskolan bör utveckla sitt arbete med bl.a. läsning och litteratur. Skolinspektionen genomförde t.ex. 2012 en kvalitetsgranskning om förskolans arbete med det förstärkta pedagogiska uppdraget. De utvecklingsområden som Skolinspektionen noterade var bl.a. behov av ökat fokus på lärandeuppdraget samt att personalens förhållningssätt, kunskap och medvetenhet i förhållande till uppdraget behöver utvecklas på många förskolor. Enligt Skolinspektionen såg de granskade förskolorna sitt arbete med språkutveckling som väsentligt, men de hade i många fall inte klargjort vad de ville åstadkomma. Enligt Skolinspektionen har personalen på de undersökta förskolorna t.ex. inte funderat över vad det skulle kunna tillföra att samtala med enskilda barn om böcker.

Skolinspektionen menade att på en del förskolor hade personalen ett medvetet förhållningssätt till valet av böcker och hur de placerade dem, men att många verkade ha ett oreflekterat sätt att hantera barnlitteraturen. De såg litteraturen ”mera som ett tids-

16 Ingvar Lundberg, Bornholmsmodellen: Vägen till läsning – Språklekar i förskoleklass (Natur & Kultur, 2007) samt Taube, Barns tidiga läsning, s. 130.

fördriv än en lärandemöjlighet”. Skolinspektionen betonar att förskolans mål att utveckla barnens språk också innebär att ge dem möjlighet att lyssna till högläsning, i grupp eller enskilt. De menar vidare att när förskolepersonalen inte arbetar för att väcka barns intresse för läsning går de miste om möjligheter att utveckla barnens ordförråd och begrepp samt att ge dem chansen att reflektera och ge uttryck för egna uppfattningar.17

Även i en kvalitetsgranskning gjord av Skolinspektionen 2011 framgår att en del av de granskade förskolorna inte klarar sitt pedagogiska uppdrag fullt ut. I en fjärdedel av förskolorna rådde ett för ensidigt fokus på omsorg och fostran. I de flesta förskolor fanns dock en medvetenhet om läroplanens pedagogiska innehåll. I en majoritet av förskolorna förekom högläsning och boksamtal regelbundet.18 I Skolinspektionens rapport 2011 framhölls att en förklaring till att flera av förskolorna inte klarar sitt pedagogiska uppdrag ligger i förskolornas historia. Författarna menar att förskolornas ursprungliga roll bidrog till utvecklingen av en stark omsorgskultur som i alltför hög utsträckning lever kvar, dvs. en kultur där barnens välbefinnande ensidigt sätts i fokus.

Metoder och praktiker i skolan

För barns läsutveckling är skolans undervisning naturligtvis avgörande. I Sverige är det upp till den enskilde läraren att välja metodik för undervisning i läsning och skrivning enligt principen om den pedagogiska friheten. Det är även läraren som väljer vilka litterära verk eleverna får ta del av och vilka läromedel som används i undervisningen. Detta är en följd av att läroplanen inte anger hur eleverna ska nå de uppsatta kunskapskraven. Lärarna ska planera, genomföra och utvärdera undervisningen utifrån kursplanernas

17 Statens skolinspektion, Förskola, före skola – lärande och bärande: Kvalitetsgranskningsrapport om förskolans arbete med det förstärkta pedagogiska uppdraget, rapport nr 2012:7. Totalt omfattar urvalet 42 förskolor. Fjorton lägeskommuner valdes genom ett statistiskt baserat urval. Inom varje kommun valdes sedan tre förskolor, två med kommunen som huvudman och en enskilt driven/fristående förskola. 18 Statens skolinspektion, Förskolans pedagogiska uppdrag, rapport 2011:10. Urvalet i granskningen är inte representativt för Sveriges förskolor utan bygger på följande kriterier: (1) förskolor hos huvudmän som inte är föremål för regelbunden tillsyn eller annat kvalitetsgranskningsprojekt 2010, (2) åtta slumpmässigt utvalda kommuner fördelade geografiskt efter deltagande inspektionsavdelningar, (3) inom kommunerna slumpmässigt urval av förskolor med två eller fler avdelningar.

kunskapskrav, vilket Skolverket framhåller ställer stora krav på ämnesdidaktisk kompetens.19

Undervisningsmetoder kan skilja sig åt från en lärare till en annan, mellan olika lärarlag samt mellan olika skolor och pedagogiska inriktningar. Det finns ingen heltäckande information om metodval bland lärare men generellt visar forskning att det används ett flertal olika metoder för undervisning i läsning och skrivning och att många lärare använder sig av en blandning av olika metoder. Det har också påpekats att det är önskvärt att pedagogerna behärskar och har kunskap om olika metoder för läsundervisning i de tidiga skolåren så att de kan välja arbetssätt efter situation och barnets individuella behov.

Hur barn bäst lär sig läsa och utvecklar en god läsförståelse råder det delvis skilda uppfattningar om inom forskningen. Läsning är en komplex aktivitet och forskare har lagt fram olika teorier om metoder för läsutveckling. Avkodning och läsförståelse är två centrala begrepp inom forskningsfältet. Fonologisk avkodning innebär att barnet kan identifiera eller känna igen skrivna ord och förståelse är resultatet av tolkningen av språkliga meddelanden. För att lära sig läsa är forskarna numera relativt ense om att den fonologiska ordavkodningen måste fungera automatiskt och att det finns ett samband mellan fonologisk medvetenhet och läsning.20När ordigenkänningen sker snabbt och utan misstag talar forskarna om automatiserad läsning eller direktläsning och det är i detta sammanhang man ibland talar om att ”knäcka läskoden”.21 God läsfärdighet innebär att såväl avkodning som förståelse fungerar väl. Utveckling av förmågan att förstå samband mellan språkljud och bokstav betonas framförallt tidigt i läsutvecklingen.

Olika typer av läsdidaktik har under skilda tidsperioder varit tongivande inom den svenska skolan. De olika läroplanerna återspeglar också delvis förändringarna i synen på vilka undervisningsmetoder som är lämpliga. Forskningen kan på en övergripande, något generaliserande nivå, delas in i två huvudperspektiv. Det första perspektivet har individen i centrum och kan kallas

19 Statens skolverk, Vad händer med läsningen? En kunskapsöversikt om läsundervisningen i

Sverige 1995–2007, rapport nr 302 (2007), s. 131. 20 Ingvar Lundberg menar att läsningen kan sägas ha fem dimensioner, vilka är: fonologisk medvetenhet, ordavkodning, flyt i läsningen, läsförståelse och läsintresse. Se bl.a. Ingvar

Lundberg & Katarina Herrlin, God läsutveckling: Kartläggning och övningar (Natur & Kultur, 2009). 21 Statens skolverk, Vad händer med läsningen?, s. 49.

intra-individuellt. Det handlar till stor del om fonologiska aspekter på läsinlärning, som fonologisk medvetenhet, och fokuserar på biologiska och neurologiska orsaker. Det andra huvudperspektivet kan kallas inter-individuellt och fokuserar på hur läsande lärs in och utvecklas i den kultur och i det samhälle man lever i, vilka funktioner läsning har och hur det används i olika situationer.22

Det finns ett flertal olika didaktiska metoder som används vid undervisning i läsning i de svenska skolorna. Två huvudinriktningar kan sägas vara den s.k. LTG-metoden och den s.k. Wittingmetoden. LTG-metoden betonar innehåll och förståelse och dess utvecklade version är i huvudsak interaktiv. Wittingmetoden betonar vikten av ljudning och automatiserad avkodningsförmåga. Utöver dessa finns ett flertal andra metoder. Det finns även olika typer av s.k. balanserade program, dvs. program som balanserar ett funktionellt och ett formaliserat arbetssätt för läs- och skrivutveckling. Tanken är att det som ska läras ut ska upplevas som meningsfullt av eleverna och syftet är att programmen ska utmana på lagom nivå och träna moment som utgör hinder för fortsatt läs- och skrivutveckling.

Under 2000-talet genomfördes det s.k. Konsensusprojektet som bestod av 24 forskare under ledning av Mats Myrberg. Syftet var att belysa sådant som svenska forskare var eniga om när det gäller läsoch skrivsvårigheter och läs- och skrivinlärning. Forskarna ansåg att för majoriteten av eleverna är valet av inlärningsmetod inte avgörande. Det framhålls att de gånger forskare har försökt göra jämförelser mellan läs- och skrivmetoder som är t.ex. helords- eller fonologiskt inriktade, har de funnit relativt små skillnader och att de faktiska läs- och skrivinlärningsmetoderna inte gör någon större skillnad.23 Så länge läsmetodiken vid den tidiga läsinlärningen innehåller direkt undervisning i hur bokstäverna kopplas till ljuden och ger många tillfällen till egen lustfylld läsning leder metodologiska skillnader inte till några större skillnader i läsprestationer.24Vidare framhålls att de viktigaste faktorerna för framgångsrik läs- och skrivinlärning är hög kompetens hos lärarna och strukturerad undervisning. Forskarna menar även att elever som behöver extra stöd måste få det snarast möjligt. De konstaterar att barnen måste

22 Statens skolverk, Nya språket lyfter!, s. 12. 23 Mats Myrberg, red., Att skapa konsensus om skolans insatser för att motverka läs- och skrivsvårigheter(Stockholms universitet, 2003), s. 43. 24 Taube, Barns tidiga läsning.

få strategier för hur de ska angripa okända texter, dra slutsatser av en text och bli uppmärksamma på om de inte förstår. Enligt Konsensusprojektet är ett centralt problem att lärare inte tar tag i läs- och skrivsvårigheter tillräckligt snabbt. 25

Särskilt om läsförståelsestrategier och strukturerade textsamtal

I Läs- och skrivkommitténs slutbetänkande från 1997 betonas vikten av att läs- och skrivinlärningen inte bör betraktas som avslutad efter de första skolåren. När barnen har ”knäckt koden” handlar det om att utveckla läsningen och läsförståelsen. Utöver undervisning i grundläggande läsinlärning finns flera metoder och förhållningssätt för undervisning i vidareutvecklad läsförståelse. Inom aktuell läsforskning anses det vara betydelsefullt för elevernas utveckling att de även får direkt undervisning i läsförståelsestrategier. Det handlar om att ge eleverna verktyg för att kunna utveckla sin läsförståelse under hela skoltiden.

Forskning om läsförståelsestrategier har visat att riktad undervisning i läsförståelse har positiva effekter på elevernas förståelse av vad de läser, deras förmåga att samtala om vad de läst och förmågan att minnas vad de läst. Forskarna menar mot denna bakgrund att det inte är tillräckligt att eleverna endast läser på egen hand, utan att barn behöver stöd i läsförståelseträningen. Forskningen visar att barns förståelse av innehållet i en text ökar efter samtal om den tillsammans med lärare och klasskamrater.26 Barn lär sig också en större andel ord om läraren kommenterar och ställer frågor m.m. före eller efter läsandet. För att utveckla ett rikt ordförråd och god läsförmåga är det också viktigt att elever får ta del av olika typer av texter, såväl skön- som facklitteratur med lagom svårighetsgrad. Det handlar om att skapa ett mer analytiskt förhållningssätt till läsprocessen där eleverna tolkar och reflekterar över texten. Forskaren Anna-Lena Gustavsson Eriksson framhåller t.ex. att en

25 Myrberg, Att skapa konsensus om skolans insatser och Hasse Hedström, L som i läsa, M som i metod – om läsinlärning i förskoleklass och skola (Lärarförbundets förlag, 2009), s. 13 och 101. 26 Se bl.a. Taube, Barns tidiga läsning, s. 70–72. Viss forskning har gjorts om hur effektiv undervisning i läsförståelsestrategier är. Den sammanfattande amerikanska rapporten Report of the National Reading Panel: Teaching children to read – An Evidence-Based Assessment of the Scientific Research Literature on Reading and its Implications for Reading Instruction (National Institute of Child Health and Human Decelopment, 2000), visar t.ex. att ett antal olika läsförståelsemetoder var effektiva.

tydlig och välstrukturerad undervisning om bearbetande strategier är grunden för god läs- och skrivutveckling och ställer krav på välutbildade och kompetenta lärare.27

Det finns olika metoder för att lära ut läsförståelsestrategier. Samtliga bygger på att läraren synliggör olika strategier för eleverna som kan användas vid läsning av såväl skön- som facklitteratur. Undervisningen bygger på aktiv läsning. De huvudstrategier som används är att ställa frågor, reda ut brist på förståelse samt sammanfatta och förutsäga. Reciprocal Training (RT) är en vägledd diskussionsmetod som innebär att läraren fungerar som förebild och visar sina egna strategier vid läsning, varefter eleverna växlar rollen som ledare av samtalet. Det grundläggande är att göra eleverna medvetna om huruvida de har förstått det lästa och tanken är att de ska kunna använda strategierna vid sin egen läsning.

Ytterligare en typ av metod för ökad läsförståelse kallas Transactional Strategies Instructions (TSI). Metoden bygger på samma huvudstrategier som RT, men är mer dynamisk i dialogen mellan lärare och elev. Grundläggande för denna metod är att arbetet helst äger rum i mindre grupper där läraren och eleverna läser texter och använder sig av förståelsestrategier tillsammans. Läraren samtalar med eleverna och motiverar dem att utveckla sina kommentarer och förståelse av det lästa. Det innebär att eleverna självständigt får använda de förståelsestrategier som goda läsare använder. Eleverna uppmuntras att reflektera, vara aktiva och själva avgöra hur de ska gå till väga för att förstå en text. Dessa tillvägagångssätt skiljer sig från mer traditionell undervisning där läraren ställer frågor, eleverna svarar och lärarna värderar elevens svar.28

Strukturerade litteratursamtal av olika slag har blivit vanligare i skolan men är, totalt sett, ändå relativt sällsynt förekommande. Den engelske litteraturpedagogen Aidan Chambers har t.ex. utformat en modell för samtalsmetodik för strukturerade litteratursamtal som i ökad omfattning används i svenska skolor. Chambers menar att det gemensamma samtalet kan fördjupa textförståelsen och att läraren/samtalsledaren kan hjälpa deltagarna genom att peka på mönster och kopplingar i texten. Chambers använder ett flertal olika begrepp i sin samtalsmetodik som han menar kan utveckla

27 Anna-Lena Gustavsson Eriksson, ”Läs- och skrivstrategier”, i Kjell Granstöm, red.,

Forskning om lärarens arbete i klassrummet (Myndigheten för skolutveckling, 2007), s. 226. 28 Se bl.a. Barbro Westlund, Att undervisa i läsförståelse (Natur & Kultur, 2009) och Taube, Barns tidiga läsning, s. 73–75.

diskussionen samtidigt som han avråder från traditionella frågor som ”vad handlade boken om?”. Chambers förespråkar små grupper för litteratursamtal.

I en avhandling från 2011 analyserar Michael Tengberg användningen av boksamtal som metod i svenska skolor i årskurs 7–9.29Enligt Tengberg uppger eleverna ofta att de får en djupare och bättre förståelse för de texter som de diskuterar med sina klasskamrater och lärare. Samtidigt konstaterar han att boksamtalen ställer stora krav på lärarnas kompetens att leda samtalen. De behöver, för att nå önskade resultat, vara strukturerade så att eleverna har möjlighet att nå insikter själva och det är svåra avvägningar som lärarna behöver göra för att föra samtalet framåt.

Ytterligare en metod för ökad läsförståelse genom stukturerade textsamtal kallas Questioning the Author. Forskaren Monica Reichenberg har genomfört studier för att få elever i gymnasiet att läsa mer aktivt med metoden Questioning the Author vilken går ut på att få eleverna att mer aktivt bearbeta en text. Hon menar att strukturerade textsamtal är ett sätt att hjälpa eleverna att skapa strukturer som gör att de lättare kan förstå det lästa och även skriva olika typer av texter. Monica Reichenberg menar även att sådana arbetssätt bör få mer tid och större utrymme i årskurs 4–9.30

Utvärdering av läsundervisningen i skolan

Skolverket och Skolinspektionen har i olika granskningar och utvärderingar visat på en rad områden som rör läsinlärning och litteraturundervisning som bör förbättras i skolan. Enligt Skolverkets sammanställningar visar forskningen t.ex. att lärare ofta saknar kunskaper om aktuell barn- och ungdomslitteratur och skönlitteratur för vuxna. Skolverkets samlade bild är också att undervisningen i stor utsträckning baseras på individuellt arbete och att elevers skönlitterära läsning är individuella projekt där eleverna sällan utmanas av läsningen. Inte sällan saknas utbildning och kompetensutveckling för lärarna såväl gällande aktuell barn- och ungdomslitteratur som litteraturdidaktiska förhållningssätt.

29 Michael Tengberg, Samtalets möjligheter: Om litteratursamtal och litteraturreception i skolan (Symposion, 2011). 30 Monica Reichenberg, Att läsa mellan och bortom raderna (Studentlitteratur, 2006).

När det gäller utvärdering av metoder för grundläggande läsundervisning i de tidiga åldrarna och läsutveckling i de senare åldrarna konstaterade Skolverket i kunskapsöversikten Vad händer med läsningen? att det finns många vita fläckar inom läsforskningsområdet. Skolverkets kunskapsöversikt omfattar 34 undersökningar om läs- och skrivundervisning i Sverige under åren 1995-2007. Kunskapsöversikten ger inte svar på frågor om hur undervisningen i läsning och skrivning genomförs i Sverige som helhet. Det är därför inte i detalj känt hur grundskolans läs- och skrivundervisning utformas i svenska och svenska som andraspråk. De flesta av de granskade undersökningarna är mindre, kvalitativa studier, men Skolverket menar att trots att det huvudsakligen är mindre studier kan mönster urskiljas i den bild som ges.

Enligt Skolverkets rapport är läsningen i skolan i hög grad inriktad på formell färdighetsträning. Vidare är de texter eleverna möter ofta läroböcker, uppgifter i övningsböcker eller uppgiftsmaterial som läraren har producerat. Samtal om texternas innehåll och elevernas tolkningar och erfarenheter relaterade till läsningen är inte lika vanligt förekommande.31 I den tidiga läsutvecklingen används vanligen läseböcker. En annan iakttagelse Skolverket gör är att ansvaret för läsinlärning ofta överlåts till eleverna och till föräldrarna. Särskilt under de tidigare skolåren är ansvaret för elevernas lärande lagt på föräldrarna. Detta innebär att hemmiljön får stort genomslag i elevernas resultat.

Skolverket konstaterar i rapporten att skolans insatser för att främja elevers språk-, läs- och skrivutveckling var mer omfattande under skolans tidigare årskurser än under senare årskurser. I flertalet skolor arbetade man även aktivt med att stimulera barns språkliga medvetenhet redan i förskoleklassen. I samtliga kommuner fanns också centrala beslut om att använda diagnosmaterial för att bedöma elevernas läsförmåga, resultat som dokumenterades i utvecklingsplaner och för att användas för åtgärder på individnivå.

Under mellanåren (från cirka 10 år) utgörs elevernas skönlitterära läsning främst av lärarnas högläsning eller bänkboksläsning. Läsningen betraktas i hög grad som en färdighetsträning, vilket innebär att det lästa mycket sällan diskuteras i samband med undervisningen i svenska eller i andra ämnen. Undersökningen tyder på att lärarna ofta saknar kunskap om aktuell barnlitteratur

31 Statens skolverk, Vad händer med läsningen?.

och att kompetensen ofta finns hos bibliotekarier utanför skolan. De skönlitterära böckerna som eleverna läser väljs snarast på grundval av tillgång än efter didaktiska avvägningar.

Gällande de högre årskurserna (högstadium och gymnasium) är undervisningen i hög grad färdighetsinriktad. Under de senare skolåren introduceras ofta skönlitteraturen av läraren i skolan och eleverna förväntas läsa böckerna som hemuppgift, vilket Skolverket anger att svagt läsmotiverade elever sällan gör. Forskning visar också att ”matchningen” mellan böcker och elever ofta misslyckas, dvs. att eleverna inte uppskattar den bok de ska läsa. Enligt Skolverket visar forskningen att lärare överlag ofta saknar kunskaper om aktuell barn- och ungdomslitteratur och skönlitteratur för vuxna. Lärarna saknar i stor utsträckning också relevant fortbildning och tillfälle att i lärarlaget diskutera och fördjupa sig i ämnesdidaktiska frågor som rör detta.32

I en kvalitetsgranskning av läsprocessen i svenska och naturorienterande ämnen i årskurserna 4-6 som Skolinspektionen gjorde 2010, framgår bl.a. att eleverna på mellanstadiet ofta har en bänkbok som de valt själva men att arbetet med förståelsen av bänkböckerna ofta inte sker strukturerat tillsammans med lärarna, utan mer informellt med kamrater på raster och fritid. I Skolinspektionens granskning framgår också att det finns generella brister i hur lärarna arbetar med bearbetning och kommunikation kring texter inom svenskundervisningen.

Enligt Skolinspektionen bör bearbetning av texter innefatta både textens innehåll och struktur. I bearbetningen av innehållet ska utrymme ges att sammanfatta, identifiera budskapet, jämföra texten med andra texter, generalisera, förutse händelseförloppet och värdera texten. I arbetet med att förstå textens struktur ska eleven få kunskap om textens syfte, stil och mottagare. Av granskningen framgick att eleverna får möta olika texter men att kunskapen om olika texttyper är ytlig. Skolorna i granskningen arbetade mer med texternas innehåll än form. Oftast fick eleverna svara på olika frågor i relation till texten utifrån ett särskilt läromedel. Eleverna fick dock i mindre utsträckning träning i att tolka, kritiskt granska och värdera texter.

I kvalitetsgranskningen framgår det även att många skolor brister vad gäller att låta eleven möta olika typer av texter inom de

32 Statens skolverk, Vad händer med läsningen?, s. 114–116.

naturvetenskapliga ämnena. I flera av de skolor som Skolinspektionen granskat bygger undervisningen inom de naturvetenskapliga ämnena framförallt på experiment och eleverna möter knappt några texter alls. I andra skolor möter eleverna främst texter i form av introduktions- och faktatexter.33

3.3. Lärarutbildningen

Av OECD:s analys av PISA-undersökningen framgår att den viktigaste faktorn för att utveckla elevers läsning är lärarna (se kapitel 2). Riksdagen fattade beslut om en reformerad lärarutbildning våren 2010 (prop. 2009/10:89, bet. 2009/10:UbU16, rskr. 2009/10:248). De nya lärar- och förskollärarutbildningarna började ges hösten 2011. Syftet med reformen är att lärar- och förskollärarutbildningarna ska bli mer attraktiva genom att kvaliteten och kraven höjs samt genom en tydligare utbildningsstruktur. De nya utbildningarna ska också bättre svara mot skolans och förskolans behov. Den tidigare lärarutbildningen, som härrörde från en reform år 2001, hade kritiserats för bland annat bristande vetenskaplig grund, alltför stor valfrihet för de studerande samt att viktiga kunskapsområden saknades.

Efter reformen finns det fyra olika lärarexamina: förskollärarexamen, grundlärarexamen, ämneslärarexamen och yrkeslärarexamen.34 Lärar- och förskollärarutbildningarna är högskolans volymmässigt största utbildningar. Före reformen började cirka 12 000 studenter varje år på lärarutbildningar och cirka 6 000 fullföljde utbildningen och tog ut en lärarexamen.

För undervisning i de lägre årskurserna anfördes i propositionen att de lärare som är inriktade mot förskoleklass och grundskolans årskurs 1–3 och 4–6 bör ha bredare ämneskunskaper och vara inriktade mot snävare åldersintervall än vad som tidigare var fallet. Enligt propositionen ska de lärare som utbildar sig till att undervisa i klasserna 1–6 få både didaktiska kunskaper och ämneskunskaper i

33 Statens skolinspektion, Läsprocessen i svenska och naturorienterade ämnen, årskurs 4-6, rapport 2010:5. 34 Grundlärarexamen består av följande inriktningar: grundlärarexamen med inriktning mot arbete i fritidshem; grundlärarexamen med inriktning mot arbete i förskoleklass och grundskolans årskurs 1–3; grundlärarexamen med inriktning mot arbete i grundskolans årskurs 4–

6. Ämneslärarexamen består av följande inriktningar: ämneslärarexamen med inriktning mot arbete i grundskolans årskurs 7–9; ämneslärarexamen gymnasium med inriktning mot arbete i gymnasieskolan.

svenska. För de blivande lärarna i årskurserna 1–3 nämns särskilt att kunskaper i läs- och skrivutveckling och om barns kommunikation och språkutveckling bör utgöra en väsentlig del av kompetensen för lärare inriktade på förskoleklassen och grundskolans första år.35

Grundlärarexamen (lärare i årskurs förskoleklass till årskurs 6) ska från 2011 omfatta 165 högskolepoäng i ämnes- och ämnesdidaktiska studier. Av dessa ska 30 högskolepoäng vara i svenska. Den nya lärarutbildningen innebär att kraven på kunskap om läsinlärning har skärpts. Tidigare fanns inte några krav på att lärare i årskurserna 1–6 skulle ha kunskaper i läsinlärning.

Enligt examensbeskrivningarna i bilaga 2 i högskoleförordningen (1993:100) ska samtliga lärare som utbildar sig till att undervisa i årskurserna 1–6 få både ämneskunskaper och ämnesdidaktiska kunskaper i svenska. De blivande lärarna i förskoleklassen och årskurserna 1–3 ska ha fördjupade kunskaper i grundläggande läs- och skrivinlärning och om barns kommunikation och språkutveckling för att få examen. De blivande lärarna i årskurs 4–6 ska på motsvarande sätt visa fördjupade kunskaper om läs- och skrivutveckling.

I bilaga 2 i högskoleförordningen förtydligades år 2010 även kraven om förskollärarnas utbildning. Förskolläraren ska under sina studier visa kunskap om grundläggande läs-, skriv- och matematikinlärning.

3.4. Skolbibliotek

I den nya skollagen (2010:800) infördes en särskild bestämmelse om elevers tillgång till skolbibliotek. Regleringar om skolbibliotek fanns tidigare endast i 5 och 710 §§bibliotekslagen (1996:1596). Den 1 juli 2011 ersattes vissa regleringar i bibliotekslagen med en hänvisning till 2 kap. 36 § skollagen där det står att eleverna i grundskolan, grundsärskolan, specialskolan, sameskolan, gymnasieskolan och gymnasiesärskolan ska ha tillgång till skolbibliotek. Även enskilda huvudmän omfattas av bestämmelsen.36 Detta inne-

35Bäst i klassen – en ny lärarutbildning (prop. 2009/10:89), s. 19. 36Bibliotekslagen innehåller dock fortfarande krav på att skolbibliotek (och folkbibliotek) ska ägna särskild uppmärksamhet åt funktionshindrade och invandrare samt andra minoriteter genom att erbjuda litteratur på andra språk och/eller på annat sätt anpassade till dessa grupper (8 §). Skolbiblioteken ska även erbjuda böcker, informationsteknik och andra medier anpassade till barn och ungdomars behov för att främja deras språkutveckling och stimulera till läsning (9 §).

bar en skärpning av kraven på skolbibliotek. Tidigare var det i större utsträckning upp till den enskilda skolan/kommunen att besluta om det skulle finnas ett skolbibliotek.

I propositionen som låg till grund för den nya skollagen framhöll regeringen särskilt att skolbibliotek har betydelse för läsning och litteratur. Enligt propositionen är det motiverat med en egen bestämmelse i skollagen eftersom skolbibliotek spelar en viktig roll för att stimulera elevernas intresse för läsning och litteratur samt för att tillgodose deras behov av material för utbildningen. Enligt propositionen bör tillgången till bibliotek dock kunna ordnas på olika sätt beroende på de lokala förhållandena vid varje skola. En liten skola på landsbygden kan ha behov av andra lösningar än en större skola i en storstad. Organiseringen bör därför vara flexibel.37

Skollagen definierar inte närmare vad ett skolbibliotek ska innehålla och därför har Skolinspektionen tagit fram en promemoria där de utvecklar normer för sin tillsyn av skolbibliotek.38Skolinspektionen konstaterar att det finns ett stort utrymme för skolorna att själva organisera hur eleverna ska ges tillgång till skolbibliotek. En viktig fråga är om skolbiblioteket behöver finnas i själva skolbyggnaden eller om det räcker med ett folkbibliotek på orten eller att eleverna har tillgång till en annan skolas skolbibliotek.

Enligt Skolinspektionen ska eleverna ha tillgång till ett bibliotek som är anpassat till och är en del av deras utbildning, dvs. i normalfallet ett skolbibliotek i skolans lokaler. Att det i lagen står att eleven ska ”ha tillgång till” i stället för att varje skola ska ha ett skolbibliotek betyder enligt Skolinspektionen att det finns ett visst utrymme för andra lösningar. Ett exempel på en godtagbar lösning är när en skola och ett folkbibliotek har lokaler i direkt anslutning till varandra och där folkbiblioteket kan tillgodose de funktionskrav som finns uppställda.

Ett grundläggande krav på skolbiblioteken är att de stödjer elevernas lärande. I läroplanen framhålls biblioteken som en del av skolans arbetsmiljö där eleverna ska kunna söka och utveckla kunskap. Skolinspektionen tolkar skollagens krav som att skolbiblioteket ska vara en ”gemensam och ordnad resurs” vilket innebär att det krävs en fysisk lokal för biblioteket. Att ha böcker utspridda i olika klassrum kan enligt Skolinspektionen inte ses som ett

37 Se Den nya skollagen – för kunskap, valfrihet och trygghet (prop. 2009/10:165), s. 284. 38 Se Skolinspektionens informationsblad Skolbibliotek från den 30 september 2011.

skolbibliotek. Förutom böcker ska skolbibliotek innehålla ”informationsteknik och media” och tillgodose behov av material för utbildningen. Detta innebär enligt Skolinspektionen att skolbiblioteken ska stimulera elevernas intresse för läsning och litteratur och bidra till deras språkutveckling. Vidare ska ett skolbibliotek vara anpassat efter elevernas behov.

År 2012 hade 71 procent av skolenheterna (grundskolor, särskolor, specialskolor och gymnasieskolor) tillgång till ett skolbibliotek enligt en rapport från Kungl. biblioteket (KB).39 Av dessa 71 procent var det 80 procent som hade ett skolbibliotek i själva skolan. 19 procent av skolenheterna med tillgång till skolbibliotek delade bibliotek med en annan skola. 25 procent svarade att deras skolbibliotek var integrerat i ett folkbibliotek.40

I KB:s rapport anges flera olika förklaringar till att vissa skolor väljer att inte prioritera skolbibliotek trots att det stipuleras i skollagen att samtliga elever ska ha tillgång till detta. Den vanligaste förklaring som anges är att skolorna i stället har prioriterat en hög datortäthet samt att eleverna ska ha tillgång till olika typer av databaser. Skolorna har även angett att de har boklådor eller andra typer av boksamlingar istället. Av de skolenheter som inte har tillgång till skolbibliotek har 68 procent svarat att de använder sig av folkbibliotek i undervisningen.41

Även om det inte finns några lagstadgade krav om att ha personal avsatt för skolbiblioteksverksamhet har de flesta skolor med skolbibliotek särskild personal med ansvar för biblioteket. I KB:s undersökning uppger 77 procent av skolenheterna som har skolbibliotek att de har avsatt personaltimmar för skolbiblioteket en normal arbetsvecka. Många av dessa skolenheter har dock mycket få timmar avsatta för skolbiblioteket; endast 33 procent av skolenheterna har en högre bemanning än 20 arbetstimmar per vecka. Av de som arbetar i skolbibliotek har 35 procent biblioteks- och informationskompetens, och ytterligare 24 procent av skolenheterna har skolbibliotek bemannat med lärarbibliotekarier.42

Av rapporten framgår att många skolbibliotek inte lever upp till den pedagogiska funktion som de kan ha. Anledningen till detta är framförallt bristen på personal. Endast två tredjedelar av skol-

39 En skola kan bestå av flera skolenheter. 40 Kungl. biblioteket, Skolbibliotek 2012: Grundskolor, ungdomsgymnasier (2012), s. 11. 41 Kungl. biblioteket, Skolbibliotek 2012, s. 35. 42 Kungl. biblioteket, Skolbibliotek 2012, s. 16–18.

enheterna har skolbibliotek där skolbibliotekspersonalen hjälper eleverna att hitta nivåanpassat material för skolarbete eller för läsning utanför skolan och hälften av skolenheterna med skolbibliotek uppger att de ordnar olika typer av läsfrämjande aktiviteter. Endast 40 procent av skolenheterna med skolbibliotek har tillgång till personal som kan göra särskilda insatser för att hjälpa elever med lässvårigheter. Lika stor andel av skolbiblioteken undervisar eleverna i källkritik och informationssökning.43

Forskning om skolbiblioteksverksamhet

Bemannade skolbibliotek har enligt såväl internationell som svensk forskning positiva effekter på ungas läsvanor och läsfärdighet. Ett flertal utvärderingar i Nordamerika har visat att skolbibliotek med utbildade skolbibliotekarier har en positiv påverkan på elevernas läsfärdighet. Flera av utvärderingarna pekar på att elever i skolor med skolbibliotek med utbildade bibliotekarier har mellan 10 och 20 procent högre resultat i standardiserade lästest än elever i skolor med sämre biblioteksresurser. Bibliotek utan utbildade bibliotekarier förefaller ha betydligt mindre påverkan på elevernas resultat enligt den amerikanska forskningen.44

Även forskning i Kanada visar på markanta skillnader i elevers läsfärdighet och läslust mellan skolor med skolbibliotek med personal och elever i skolor utan personal i sina skolbibliotek. En undersökning som inkluderade över 50 000 studenter och 800 skolor visar ett starkt samband mellan elevers läslust och lärarbibliotekarier och att elever i skolor utan utbildad skolbibliotekspersonal tenderar att läsa sämre och få lägre betyg.45

Även mindre svenska studier har visat på ett positivt samband mellan skolbibliotekarier och läsresultat. I en mindre svensk undersökning visas att skolbibliotek med personal kan ha stora effekter på ungas läsning. I undersökningen som genomförts i Eskilstuna visades att 69 procent av eleverna ökade och/eller bräddade sin läsning när skolbibliotek med skolbibliotekarie infördes i deras

43 Kungl. biblioteket, Skolbibliotek 2012, s. 22–23. 44 Joan S. Michie & Bradford W. Chaney, Evaluation of the Improving Literacy Through

School Libraries Program Final Report (U.S. Department of Education, 2005). 45 Briana Hovendick Francis, Keith Curry Lance & Zeth Lietzau, School Librarians Continue to Help Students Achieve Standards: The Third Colorado Study (Library Research Service, 2010).

skola. En stor del av de förändrade läsvanorna berodde enligt undersökningen på skolbibliotekarien.46

Unescos skolbiblioteksmanifest

Unesco har tagit fram ett skolbiblioteksmanifest. I manifestet framhålls att skolbibliotek spelar en viktig roll för utbildning och kultur och för att främja läs- och skrivkunnighet och förmågan att söka information. Enligt Unesco är skolbibliotekens grundläggande uppgifter bl.a. följande:

  • Att stödja och främja utbildningsmål som anges i skolans målsättning och läroplaner.
  • Att främja elevernas läslust och lust att lära samt lära dem att bli biblioteksanvändare.
  • Att erbjuda möjligheter att skapa och använda information som en väg till kunskap, förståelse, fantasi och glädje.
  • Att ge eleverna träning att värdera och använda information, oavsett form, samt ge dem insikt och förståelse för olika kommunikationsformer.
  • Att främja läsning.

En förutsättning för att bedriva effektiv skolbiblioteksverksamhet är enligt Unesco att skolbiblioteken är bemannade med personal som har kunskaper i biblioteksadministration, informationshantering och pedagogik.

3.5. Skapande skola och andra insatser

Författarbesök i skolor har varit vanliga i Sverige under lång tid. I dag sker författarbesöken ofta inom ramen för Skapande skola. Skapande skola är en statlig satsning för att stärka arbetet med kultur i skolan och förbättra samverkan mellan skolan och det professionella kulturlivet. Ändamålet med statsbidraget är att

46 Margareta Söderlund, ”Nytt skolbibliotek – påverkades elevernas läsning? En undersökning av två åttondeklasser i Eskilstuna”, i Kerstin Rybeck, red., Spelar Skolbiblioteken någon roll? (Uppsala universitet, 2009).

medverka till att kulturella och konstnärliga uttryck långsiktigt integreras i grundskolans årskurs 1 till 9 med utgångspunkt i det kulturuppdrag

som är en del i skolans måluppfyllelse

.47 Vidare är syftet att öka den professionella kulturverksamheten för och med eleverna, så att tillgången till kulturens alla uttrycksformer och möjligheterna till eget skapande ökar. Bidraget Skapande skola infördes 2008 och satsningen har sedan dess successivt utökats, både vad gäller ekonomiska resurser och vilka årskurser som omfattas. De totala bidragsmedlen har ökat från 55 miljoner kronor 2008 till 150 miljoner kronor 2012. Statens kulturråd administrerar och fattar beslut om bidrag läsårsvis. Bidrag för arbete med kulturell verksamhet i skolan kan sökas av skolhuvudman för kommunal, statlig eller fristående skola.48 Efter ansökningsomgången 2012 hade alla utom en svensk kommun sökt bidraget vid minst ett tillfälle. Detta visar ett stort intresse från de kommunala skolhuvudmännen och innebär en bred geografisk spridning av insatserna. Antalet ansökningar från såväl kommunala som fristående skolhuvudmän har ökat med åren. Statsbidrag ges för inköp av professionell kulturverksamhet, insatser som främjar elevernas eget skapande samt insatser som främjar långsiktig samverkan mellan grundskolan och kulturlivets parter. Krav för att beviljas bidrag är att skolhuvudmannen utformar en handlingsplan för arbetet med kultur i skolan, vilken ska innehålla en beskrivning av formerna för samverkan med kulturlivets parter och en redogörelse för de kulturinsatser som planeras som ett komplement till den befintliga kulturverksamheten.49 Eleverna ska ges möjlighet att medverka, vara delaktiga och ha inflytande i arbetet med Skapande skola. Skrivningarna i skollagen om inflytande över utbildningen gäller även Skapande skola, eftersom verksamheten i förlängningen syftar till att eleverna ska nå målen i läroplanen. I 3 § förordningen (2007:1436) om statsbidrag till kulturell verksamhet i skolan definieras kulturverksamhet som verksamhet

47 Se 2 § förordningen (2007:1436) om statsbidrag till kulturell verksamhet i skolan. 48 Skolhuvudmän ansvarar för det offentliga skolväsendet. Kommunerna har huvudmannaansvar för den kommunala skolan och för så kallade självstyrande kommunala skolor. Detta innebär att en kommun i en och samma ansökan söker bidrag för insatser vid samtliga skolor som deltar i Skapande skola i hela kommunen. Huvudman för fristående skolor är den juridiska person som beviljats tillstånd från Skolinspektionen. Även specialskolor och riksinternatskolor kan ansöka om bidrag. 49 Se 5 § förordningen (2007:1436) om statsbidrag till kulturell verksamhet i skolan.

inom scenkonst, litteratur, visuell konst, arkitektur, design, konsthantverk, film, media, hemslöjd samt arkiv- och museiverksamhet. Skolhuvudmännen avgör vilka konst- och kulturformer insatserna innefattar.

Litteraturinsatser inom Skapande skola

Skolhuvudmännens återrapportering av bidragets användning ger en generell bild av arbetet med Skapande skola. Kulturrådet har också vid ett flertal tillfällen genomfört uppföljningar av bidragsgivningen.50 Dessa innehåller bl.a. information om bidragsfördelningen 2010/2011, elevernas delaktighet och inflytande samt kulturutövarnas erfarenheter av arbetet med Skapande skola. Den senast inkomna redovisningen är från läsåret 2010/2011.51Insatserna omfattade elever i årskurs 4–9. Resultatredovisningen visar att 2 174 skolor genomförde insatser inom Skapande skola under detta läsår och insatserna omfattade sammanlagt cirka 280 000 elever. Cirka 60 procent av de beviljade medlen användes för ersättning till kulturaktörer och 26 procent till studiebesök och inköp av föreställningar.

I återrapporteringen uppger skolhuvudmännen vilka konst- och kulturområden insatserna omfattar. Inom litteraturområdet fanns tre separata kategorier att välja bland: litteratur, skrivande och berättande.52 Respondenterna får kryssa i det eller de konst- och kulturområden som insatserna omfattat. Totalt gjorde skolhuvudmännen 2 332 kryss (svar), vilket innebär att de i snitt arbetat med cirka åtta konst- och kulturområden vardera under läsåret. Större kommuner med mer omfattande skolverksamhet arbetar ofta inom fler konstområden än mindre enskilda skolor.

Eftersom skolhuvudmännen ofta i redovisningsblanketten anger att de arbetar med ett flertal olika konst- och kulturformer, finns inte tillgänglig information om hur stort antal elever som tar del av

50 Den senaste är Statens kulturråds rapport Skapande skola – en nulägesanalys, Kulturrådets skriftserie 2012:2. 51 Inför läsåret 2010/2011 beviljades 370 skolhuvudmän bidrag. I följande siffror ingår resultatredovisningar från de 295 skolhuvudmän som lämnat slutredovisning i oktober 2011. 52 Även insatser inom andra konst- och kulturområdet kan ha klara beröringspunkter med litteraturområdet. Exempelvis kan insatser inom media, film, teater och drama sägas ha bäring på ett bredare litteracitetsbegrepp och är därför även av intresse i sammanhanget. Flera kulturutövare och skolor arbetar även i tvärkulturella projekt där litteratur och skrivande utgör en del.

litteraturrelaterade insatser. Det går därför inte heller att urskilja hur stor del av det totala anslaget till Skapande skola som fördelas specifikt till litteraturområdet. Däremot finns siffror på antal skolhuvudmän som uppgett att de arbetar med en viss konst- eller kulturform. Läsåret 2010/2011 var konst/bild det vanligast angivna konstområdet (205 skolhuvudmän), men många skolor arbetar även med litteratur, skrivande och berättande. Av de 295 skolhuvudmän som kommit in med redovisning angav 149 att de arbetat med litteratur, 178 med skrivande och 173 med berättande.53 Gällande val av konst- och kulturformer följer även tidigare redovisningar i stora drag detta mönster.54

Kulturrådet mottog och behandlade 428 giltiga ansökningar i den senaste ansökningsomgången inför läsåret 2012/2013. I ansökningsblanketten för 2012 anges litteraturinsatserna i en samlad kategori kallad litteratur/berättande/skrivande. I bidragsfördelningen beviljades 398 skolhuvudmän bidrag. Av dessa hade 270 angett att de inom Skapande skola under läsåret ämnade arbeta med litteratur/berättande/skrivande. Mest frekvent angett konst- och kulturområde var teater/drama följt av litteratur/berättande/skrivande samt konst/bild/form.

Centrumbildningarna och litteraturen i skolan

De insatser som innefattar litteratur, berättande och/eller skrivande har olika innehåll och utformning. Vanligt förekommande är olika typer av aktiviteter som innefattar författarbesök och work shops där eget skrivande ingår. Inom berättande är Poetry Slam och Spoken Word vanligt förekommande. Skolorna samarbetar med professionella konst- och kulturskapare, ofta författare, men även journalister, översättare och illustratörer. Bibliotekarier och bibliotekskonsulenter är även viktiga samarbetspartners.

53 Det är däremot svårt att utifrån tillgänglig statistik säga något säkert om vilka konst- och kulturområden som är vanligast förekommande inom Skapande skola. Lägger man samman de tre separata kategorierna litteratur, berättande och skrivande uppgår antalet kryss till 500, vilket är klart flest av samtliga konst- och kulturformer. Man får då även betänka att en skolhuvudman för samma projekt kan kryssa i samtliga tre kategorier, vilket innebär att det inte är möjligt att jämställa antal kryss med antal insatser eller skolhuvudmän. Lägger man samman kategorierna teater och drama får dessa sammantaget 369 kryss och museer/kulturarv samt konst/bild sammanlagt 353 kryss. 54 Se Statens kulturråd, Utfallet av Skapande skola − december 2010 (2010).

Ett flertal centrumbildningar på ordområdet är betydelsefulla aktörer i arbetet med Skapande skola, t.ex. Författarcentrum, Centrum för Dramatik, Illustratörscentrum och Filmcentrum (se även kapitel 6). Författarcentrum har en betydelsefull roll som förmedlare av författare till skolor som arbetar med litteratur inom Skapande skola.55 Författarcentrum Norr, Öst, Syd och Väst har samtliga anställda projektledare som arbetar som författarförmedlare, bl.a. till skolor. De informerar om vad Författarcentrum kan erbjuda skolorna och hjälper även skolorna att ge skälig ersättning till upphovsmännen för arbetet enligt de rekommendationer som finns. Författarcentrum har även tagit fram exempel på hur skolor kan samarbeta med författare inom ramen för Skapande skola. Förslagen är tänkta att fungera som inspiration till hur skolan kan arbeta med litteratur, språk och skrivande.56

Enligt Författarcentrums årsredovisning för 2011 har samtliga regioner noterat en klar ökning vad gäller bokningar (författarförmedling) med koppling till Skapande skola. Det finns ingen specifik statistik, men Författarcentrum uppskattar att det under 2011 gjordes cirka 300 bokningar med koppling till Skapande skola runt om i Sverige. Inom Skapande skola har författare bokats för olika typer av litterärt skapande, bl.a. skrivarverkstäder. Enligt Författarcentrum har det handlat om allt från enstaka klassbesök till längre projekt.

55 Författarcentrum har under lång tid, även innan Skapande skola initierades, arbetat med författarbesök i skolan och förmedlar även författare för t.ex. biblioteksbesök, skrivarverkstäder, litteraturfestivaler, uppläsningar och studiedagar. Se t.ex. Tänka framåt, men göra nu (SOU 2006:45), s. 135, om Författarcentrum Östs projekt Läsning pågår i Stockholm. 56 Exempel på litteraturrelaterade projekt inom Skapande skola finns på Författarcentrums webbplats, www.forfattarcentrum.se.

4. Insatser för att främja läsning

Kommittén har i uppdrag att analysera läsfrämjande insatser samt det allmänna biblioteksväsendets roll för att främja läsning och för spridning av kvalitetslitteratur. Vidare ska vi föreslå hur olika läsfrämjande insatser utanför skolväsendet ska få större genomslag. Som bakgrund till dessa frågeställningar behandlas i detta kapitel de viktigare aktörerna och insatserna på läsfrämjandeområdet.

Kapitlet inleds med det allmänna biblioteksväsendets roll och utveckling, med särskilt fokus på aktiviteter som syftar till att främja läsning. Vidare behandlas folkbildningens läsfrämjande arbete samt Statens kulturråds särskilda stöd till läsfrämjandeprojekt och litterära evenemang. Avslutningsvis beskrivs även verksamheten vid Centrum för lättläst och Svenska barnboksinstitutet samt vissa övriga läsfrämjandeaktörer.

4.1. Biblioteksväsendet i Sverige

De första folkbiblioteken bildades av de stora folkbildningsorganisationerna under det sena 1800-talet. Ansvaret för folkbiblioteken fördes successivt över till den offentliga sektorn under 1900-talets första hälft. I början av 1900-talet började kommuner ge bidrag till olika typer av folkbibliotek och 1912 infördes ett statsbidrag till folk-, skol- och cirkelbibliotek. I dag är det kommunerna som har huvudansvaret för folkbiblioteken.

Folkbibliotekens roll i det läsfrämjande arbetet kan ses som tudelat. Att tillgängliggöra litteratur är bibliotekens traditionella roll i det litterära landskapet. Den betydelse biblioteken har haft och har för läsningen på detta sätt ska inte underskattas. Det är även denna aspekt av bibliotekens verksamhet som bibliotekslagen (1996:1596) främst tar sikte på. Dagens bibliotek är dock mer än bok- och mediesamlingar som är tillgängliga utan kostnad för med-

borgarna, de är även aktiva i det läsfrämjande arbetet genom pedagogiskt arbete där de guidar besökarna till litteratur, ordnar författarmöten och kulturaftnar, samarbetar med skolor, förskolor och det civila samhället för att främja läsning och för att synliggöra och tillgängliggöra sina samlingar.

SOM-institutet konstaterar bl.a. att biblioteket har en stark ställning som den mest besökta och i de flesta kommuner mest uppskattade offentliga institutionen. Det finns ingen annan kulturinstitution som är så populär och välbesökt som biblioteken. Även om trenden har varit vikande de senaste tio åren är det ändå mer än halva befolkningen som årligen besöker ett bibliotek.1

Bibliotekens styrning och organisation

Svenska bibliotek brukar bl.a. delas in i folk-, skol- och forskningsbibliotek.2 I detta avsnitt står folkbibliotekens läsfrämjande arbete i fokus. Skolbiblioteken behandlas i kapitel 3 om skolan och forskningsbiblioteken kommer vi inte att behandla närmare i detta sammanhang. Samtidigt ska man vara medveten om att forskningsbiblioteken numera är en integrerad del av det svenska bibliotekssystemet, t.ex. genom att de bistår folkbiblioteken med fjärrlån. Deras kärnverksamhet är dock att vara ett stöd för forskare och studenter vid landets högskolor och universitet och de riktar sig inte primärt till allmänheten.

Folkbiblioteken och dess filialer är i all väsentlighet kommunala angelägenheter men det finns vissa riktade statsbidrag till folk- och skolbiblioteksverksamhet. Folkbiblioteken har också stöd av de delvis statligt finansierade region- och länsbiblioteken och Kungl. biblioteket har ett samordningsuppdrag som rör hela bibliotekssektorn. Sedan 1997 regleras det offentliga biblioteksväsendet, däribland folkbiblioteken, av en bibliotekslag.

1 Åsa Nilsson, Kulturvanor i Sverige 1987–2010, SOM- rapport 2011:23 (SOM-institutet). 2 Även t.ex. specialbibliotek, fängelsebibliotek och sjukhusbibliotek har viktiga funktioner i det allmänna biblioteksväsendet. Vi fokuserar dock i kapitlet på folkbiblioteken och läns- och regionbiblioteken eftersom de är viktigast för det läsfrämjande arbetet utanför skolan.

Bibliotekslagen

Behovet av en bibliotekslag i Sverige har diskuterats vid flera tillfällen. 1974 års litteraturutredning konstaterade i sitt slutbetänkande att biblioteksstandarden var ojämn i landet och förde bland annat en diskussion om en normerande bibliotekslag som skulle ange minimiregler för service och lagfästa principen om avgiftsfria boklån. Utredningen lämnade emellertid inte något förslag till en bibliotekslag. 1980 års folkbiblioteksutredning lämnade inte heller något sådant förslag. I stället föreslogs bl.a. en förstärkning av länsbiblioteken och att det skulle upprättas årliga rapporter om folkbibliotekens situation av Statens kulturråd.

Det var först i spåren av den ekonomiska krisen på 1990-talet, som drabbade många lokala bibliotek, som en bibliotekslag kom att införas. Med utgångspunkt i förslagen från den kulturutredning som överlämnades 1995 föreslog regeringen 1996 en bibliotekslag, som trädde i kraft året därpå (prop. 1996/97:3, bet. 1996/97:KrU1, rskr. 1996/97:129).

Bibliotekslagen (1996:1596) omfattar hela det allmänna och offentligt finansierade biblioteksväsendet, det vill säga kommunala, landstingskommunala och statliga bibliotek. Lagen tillkom mot bakgrund av bedömningen att det var angeläget att vissa grundläggande principer inom det allmänna biblioteksväsendet lagfästes. Syftet med lagen var främst att säkerställa avgiftsfria boklån och ett över hela landet fungerande biblioteksnätverk. Lagen innehåller i huvudsak bestämmelser om kommunernas skyldighet att tillhandahålla folkbibliotek, folkbibliotekens avgifter, ansvarsfördelning och huvudmannaskap inom det allmänna biblioteksväsendet, samverkan mellan biblioteksverksamheterna, särskilda gruppers tillgång till folk- och skolbibliotek samt reglering av fjärrlånesystemet. År 2004 infördes i lagen ett krav på kommuner och landsting att anta biblioteksplaner för biblioteksverksamheterna. Samtidigt infördes också ett krav på samverkan mellan bibliotek och bibliotekshuvudmän inom det allmänna biblioteksväsendet.

Förslag till en ny bibliotekslag

I budgetpropositionen för 2008 aviserade regeringen att bibliotekslagen under mandatperioden skulle utvärderas i syfte att stärka bibliotekens roll och säkerställa tillgängligheten i framtiden. År

2009 fick bibliotekskonsulten och utredaren Inger Eide Jensen uppdraget att utvärdera bibliotekslagen. Syftet med utvärderingen var att undersöka hur bibliotekslagen hade fungerat i praktiken och om målen med lagen hade uppnåtts. Uppdraget innebar bl.a. att översiktligt kartlägga och analysera bibliotekslagens tillämpning inom biblioteksväsendet i allmänhet och folkbiblioteken i synnerhet, belysa relevanta omvärldsförändringar efter lagens tillkomst, överväga behovet av att revidera lagen och lämna förslag på eventuella ändringar samt överväga formerna för uppföljning och tillsyn av lagen.3

Kulturdepartementet remitterade under sommaren 2012 en promemoria med förslag till ny bibliotekslag (Ds 2012:13). Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juni 2013. Förslaget bygger på den tidigare utvärderingen och innebär bl.a. att principen om avgiftsfria lån utvidgas till att omfatta litteratur oberoende av tekniskt format, med andra ord ska biblioteken inte kunna ta ut låntagaravgifter för t.ex. e-böcker. Vidare föreslås bl.a. att det införs en bestämmelse om att folkbibliotekens utbud och tjänster ska präglas av allsidighet och kvalitet.

Bland annat mot bakgrund av den tekniska utvecklingen föreslås även att bestämmelserna om regional biblioteksverksamhet förändras. Enligt den nuvarande bestämmelsen i 4 § bör länsbibliotek finnas i varje län och bistå folkbiblioteken med kompletterande medieförsörjning och andra regionala biblioteksuppgifter. Den tekniska utvecklingen har dock inneburit att arbetet med kompletterande medieförsörjning kunnat effektiviseras.4 Enligt förslaget till ny bibliotekslag ska det i stället stadgas att ändamålet med regional biblioteksverksamhet ska vara att främja folkbibliotekens samarbete, kunskapsutveckling och kvalitet. Bestämmelsen öppnar alltså upp för ett bredare strategiskt arbete och fortsatt utveckling av verksamheten.

Kungl. bibliotekets uppdrag

Även efter att bibliotekslagen införts har debatten om standardskillnader och samverkan inom biblioteksväsendet fortsatt. Det handlar både om bristen på uppföljning av bestämmelserna i

3 Utvärderingen redovisades av Ingrid Eide Jensen i Utvärdering och förslag till revidering, promemoria publicerad av Kulturdepartementet (Ku2009/1518/KV). 4 I den enkätundersökning som vi genomfört framgår att de regionala biblioteken satsar i snitt knappt 15 procent av sina resurser på kompletterande medieförsörjning (se bilaga 7).

bibliotekslagen och om behovet av utökat samarbete i och med digitaliseringen. Bland annat mot bakgrund av de förslag som lämnades av Kulturutredningen har regeringen beslutat att Kungl. biblioteket (KB) ska ha ett samordningsansvar för vissa frågor som rör hela biblioteksväsendet i landet.

I propositionen Tid för kultur (prop. 2008/10:3) aviserade regeringen att KB borde ges ett särskilt uppdrag när det gäller att svara för nationell överblick, främja samverkan och driva på utvecklingen inom biblioteksväsendet samt att i samråd med länsbiblioteken kontinuerligt följa bibliotekens arbete och bibliotekslagens praktiska tillämpning. KB redovisade i april 2010 en plan för hur myndighetens uppdrag kunde utformas och genomföras. KB föreslog bl.a. att länsbiblioteken i samverkan med myndigheten skulle bistå kommunerna i upprättandet av biblioteksplaner, som därefter skulle tjäna som underlag för uppföljning och utvärdering av biblioteksverksamheterna.

I instruktionen för KB beskrivs myndighetens nya uppdrag. 5 § tar upp KB:s ansvar för samordning inom biblioteksväsendet:

Myndigheten ska ha en nationell överblick över biblioteksområdet samt främja samverkan och utveckling inom området. Myndigheten ska särskilt svara för

1. biblioteksstatistik enligt lagen (2001:99) om den officiella statistiken och förordningen (2001:100) om den officiella statistiken,

2. det nationella biblioteksdatasystemet LIBRIS, och

3. att tillsammans med länsbiblioteken följa upp hur de planer för biblioteksverksamheterna som kommuner och landsting antar i enlighet med bibliotekslagen (1996:1596) har utformats och hur de används. Myndigheten ska vidare verka för utveckling och samordning av digitala tjänster och system inom biblioteksväsendet.5

KB disponerade 2011 totalt 24 miljoner kronor för sitt samordningsuppdrag. De medel som avsatts ska till stor del fördelas vidare till andra aktörer. Ingenting sägs dock om nivåer på stöden och vissa medel kan användas för utvecklingsinsatser. I regleringsbrevet för 2012 preciserar regeringen hur de medel KB erhåller för uppdraget ska användas.6 I regleringsbrevet anges bl.a. att anslaget ska användas i enlighet med 5 § i instruktionen och för bidrag till vissa delar av biblioteksväsendets nationella struktur. Inom anslags-

55 § förordningen (2008:1421) med instruktion för Kungl. biblioteket. 6 Uppdraget regleras i form av ett anslagsvillkor i Statens kulturråds regleringsbrev under anslaget 1:6, ap. 2 Samordning inom biblioteksväsendet.

posten får medel fördelas till informations- och lånecentralerna i Malmö, Umeå och Stockholm, Sveriges Depåbibliotek samt Internationella biblioteket i Stockholm. Stöd kan också lämnas till vissa utvecklingsinsatser.

Kultursamverkansmodellen och läns- och regionbiblioteken

Enligt 4 § bibliotekslagen (1996:1596) ska varje län ha ett länsbibliotek. I 4 § sägs att länsbiblioteket ska bistå folkbiblioteken i länet med kompletterande medieförsörjning och andra regionala biblioteksuppgifter (se ovan om förslag till ny bibliotekslag). För den kompletterande medieförsörjningen ska det också finnas en eller flera lånecentraler. Lagen specificerar inte vidare vad som ingår i andra regionala biblioteksuppgifter.

Att länsbiblioteket ska bistå folkbiblioteken med kompletterade medieförsörjning får anses som en specifik uppgift, de andra regionala biblioteksuppgifterna är mer diffusa. I propositionen som föregick lagen (prop. 1996/97:3, bet. 1996/97:KrU1, rskr. 1996/97:129) framgår att med andra regionala uppgifter menas rådgivning, information och fortbildning samt specialtjänster.

Det finns länsbiblioteksverksamhet i varje län men i många län strävar landstingen/regionerna efter att samarbeta med andra län kring länsbiblioteksfunktionerna med syfte att bredda kompetensen och höja kvaliteten. Effektivare samarbetsmetoder och ny teknik har inneburit att böcker och andra medier i dag kan förmedlas till folkbiblioteken betydligt lättare.7

Läns- och regionbiblioteken finansieras av länen/regionerna och av Statens kulturråd. Kulturrådet fördelade år 2011 drygt 20 miljoner kronor i verksamhetsstöd till läns- och regionbiblioteken. De län/regioner som är med i samverkansmodellen får sitt stöd till regional biblioteksverksamhet genom modellen. Kultursamverkansmodellen innebär att respektive landsting ska lämna en kulturplan till Kulturrådet där de bl.a. presenterar hur länets invånare ska få god tillgång till kultur inom sju specifika områden. Ett av områdena är regional biblioteksverksamhet. Planen tas fram av landstinget i samverkan med kommunerna och efter samråd med länets professionella kulturliv och det civila samhället. År 2013 planerar samtliga landsting utom Stockholms läns landsting att vara med i kultursamverkansmodellen.

7 Eide Jensen, Utvärdering och förslag till revidering.

Den enkätundersökning som vi gjort visar att införandet av samverkansmodellen inte inneburit att läns- och regionbiblioteken fått markant förändrade ekonomiska förutsättningar. Fyra av de 14 läns- och regionbibliotek som gått över till samverkansmodellen uppgav dock att det inneburit förändringar i deras intäkter. I ett län fick verksamheten mindre intäkter till följd av länets inträde i samverkansmodellen. I två län/regioner fick verksamheten högre anslag från landstinget än tidigare och i en region fick verksamheten indirekt mer resurser efter inträdet i modellen då vissa kostnader togs över av andra (se bilaga 7).

I 9 av de 14 regioner som ingår i kultursamverkansmodellen anges att införandet av modellen har inneburit att verksamheten förändrats. I dessa fall beskrivs förändringen i positiva ordalag av alla utom ett bibliotek, som fått mindre intäkter. Det positiva som lyfts fram är att samarbetet med andra kulturaktörer har förstärkts och att dialogen med kommunerna har blivit bättre. Regionbiblioteket i Skåne svarade exempelvis:

Kulturplaneprocessen sätter in Regionbibliotekets arbete i en ny kontext. Biblioteksutveckling blir en integrerad del av samhälls- och kulturutvecklingen. Det påverkar arbetsformerna internt i riktning mot utvecklingsarbete ännu kraftigare.

De flesta av respondenterna uppgav att samverkansmodellen inneburit att läns- och regionbibliotekens samverkan med övriga kulturinstitutioner förstärkts. Regionbiblioteket i Halland skrev exempelvis:

Vill konstatera att samverkansmodellen och framtagandet av en kulturplan inneburit dels bättre dialog med kommuner och andra aktörer samt en gedigen genomlysning av verksamheten. Samverkansmodellen har inneburit ett nytänk kring samarbeten över kulturgränser samt med de fria kulturaktörerna. Vår nya organisation – där all kultur samlas under samma hatt – har också underlättat detta nytänk.

Läns- och regionbibliotekens läsfrämjande arbete

Läns- och regionbiblioteken arbetar i dag i stor utsträckning med att stödja folkbibliotekens läsfrämjande arbete. I vår enkät uppgav biblioteken att de i genomsnitt satsade nära 18 procent av sina resurser på detta. Det är dock stora skillnader vad gäller hur mycket de lägger på detta arbete. Länsbiblioteket i Sörmland satsade procentuellt sett mest på att stödja folkbibliotekens läs-

främjande arbete, 40 procent av resurserna gick till detta. Fyra län/regioner (Länsbiblioteket i Jönköping, Gotlands länsbibliotek, Kalmar läns länsbibliotek samt Länsbiblioteket Sydost) uppgav att de endast lade 5 procent av sina resurser på att stödja folkbibliotekens läsfrämjande verksamhet.

Förutom att stödja folkbiblioteken driver nästan samtliga läns- och regionbibliotek egna läs- och litteraturfrämjande verksamheter som vänder sig direkt till medborgarna. Samtliga bibliotek utom två uppgav att de genomför egen läsfrämjande verksamhet.8 I genomsnitt satsar läns- och regionbiblioteken 13 procent av sina resurser på egen läsfrämjande verksamhet. Exempel på sådan verksamhet är bokcirklar.se som har regionbiblioteket i Stockholm som projektägare. Bakom verksamheten står dock samtliga regionbibliotek. Bokcirklar.se är en virtuell mötesplats på internet med syfte att främja läsarsamtal och stärka människors identitet som läsare.9 Ett annat exempel är projektet Utan språket är du körd i Sörmland, ett läs- och skrivprojekt som inriktas mot barn och unga.

Ytterligare en läs- och litteraturfrämjande verksamhet som drivs av regionbiblioteken är Barnens bibliotek. Verksamheten drivs av regionbiblioteket i västra Götaland. Projektet finansieras av Kulturrådet men har också stöd av Västra Götalandsregionen. Som namnet antyder är Barnens bibliotek en verksamhet som riktar sig framförallt till barn men även till pedagoger och barnbibliotekarier. I likhet med bokcirklar.se är verksamheten framförallt it-baserad. Barnens bibliotek har två webbsidor, barnensbibliotek.se som riktar sig till skolbarn och barnbibblan.se som riktar sig till förskolebarn. På hemsidorna kan barnen få boktips, leka och delta i frågesporter, allt med barnlitteraturen i centrum. Det finns även

8 Länsbiblioteket i Kalmar och Jämtland uppgav att de inte bedrev någon egen läsfrämjande verksamhet. Länsbiblioteket i Jämtland genomför dock en festival årligen som riktar sig till personer med funktionsnedsättning. Kultur i Skåne ville inte uppge hur mycket resurser de satsat på olika typer av verksamhet med hänvisning till att arbetsuppgifterna flyter ihop och att det är vanligt med samarbeten med andra inom Kultur Skåne till följd av kulturplaneprocesserna. Hela regionbibliotekets verksamhet är dock inriktad mot utvecklingsstrategier enligt deras enkätsvar. 9 Vilka som är med i bokcirklar.se uppges se delvis annorlunda ut jämfört med vilka som deltar i t.ex. ABF:s bokcirklar. Medelåldern bland medlemmarna är 41 år och en tredjedel är män. I ABF:s cirklar är medelåldern 65 år och knappt en sjättedel är män. Bokcirklar.se har påbörjat ett samarbete med flera studieförbund där de erbjuder virtuella bokcirklar genom bokcirklar.se. Ett problem har varit att studieförbunden på grund av reglerna för statsbidrag inte tycker sig ha möjlighet att bidra ekonomiskt till verksamheten. För att få statsbidrag för studiecirklar krävs att deltagarna registrerar sina personnummer och deltar minst tre gånger i samma cirkel (se avsnitt 4.2).

tips till föräldrar och till pedagoger.10 Även Länsbiblioteket i Norrbotten har en digital satsning som riktar sig till barn och pedagoger, kallad Barnens polarbibliotek. Denna verksamhet ger även barn möjlighet att skriva och lägga ut egna berättelser på webbplatsen.

Sammantaget satsar läns- och regionbiblioteken stora resurser på läsfrämjande arbete. Cirka en tredjedel av de totala ekonomiska resurserna används till läsfrämjande insatser, vilket är mer än dubbelt så mycket som de satsar på kompletterande medieförsörjning.

Lånecentraler, depåbibliotek och Internationella biblioteket

Kungl. biblioteket (KB) övertog uppdraget att fördela medel till lånecentraler, Sveriges depåbibliotek och Internationella biblioteket från Kulturrådet den 1 januari 2011. KB fördelar cirka 15 miljoner kronor per år till dessa ändamål. Det finns i dag tre lånecentraler kopplade till biblioteken i Malmö, Stockholm och Umeå. Lånecentralerna helfinansieras genom statligt stöd som fördelas av KB. År 2007 formaliserades samarbetet mellan lånecentralerna och de bytte namn till informations- och lånecentraler. Lånecentralernas främsta uppgift är att arbeta med fjärrlån och artikelkopior samt med att lokalisera litteratur och andra medier som inte finns i det egna beståndet. Lånecentralerna har ett eget medieanslag som används för att köpa in litteratur som inte finns på värdbiblioteken. År 2010 fick lånecentralerna 716 000 kronor för böcker (varav Stockholm fick drygt hälften) och 59 000 kronor för övriga medier.

Lånecentralernas uppdrag har i stort sett legat fast sedan de skapades på 1960-talet. På grund av bland annat den tekniska utvecklingen föreslogs nyligen i en utredning gjord på uppdrag av KB att det i framtiden endast bör finnas en lånecentral som är förlagd till Umeå.11

I Sverige finns ett renodlat depåbibliotek som ligger i Umeå. Depåbiblioteket tar emot medier från i första hand folkbiblioteken men gör ibland undantag för medier från specialbibliotek som anses ha särskilt stort allmänintresse. Syftet med d

epåbiblioteket

är

10 Barnens bibliotek ger tillsammans med Kulturrådet även ut Barnbokskatalogen som är en förteckning över och guide till den nya barn- och ungdomslitteraturen. 11 Jan Holmquist, Centraler i ett nytt bibliotekslandskap: Lånecentraler, depåbibliotek och

Internationella biblioteket – översyn och förslag (Kungl. biblioteket, 2011), s. 31.

att garantera att det finns ett exemplar kvar av värdefull litteratur ochatt biblioteken därigenom

kan gallra i sitt bokbestånd.

Internationella biblioteket är organisatoriskt en del av Stockholms stadsbibliotek. Biblioteket är dels ett publikt bibliotek för medborgarna i Stockholm, dels en lånecentral och ett depåbibliotek med nationellt uppdrag. Internationella biblioteket har medier på mer än 120 språk och ett bokbestånd bestående av cirka 220 000 volymer. Trenden har varit att både utlånen och mottagna volymer har ökat de senaste fem åren.

För sitt nationella uppdrag får Internationella biblioteket cirka 4,3 miljoner kronor från KB. Detta motsvarar drygt en fjärdedel av Internationella bibliotekets budget. De övriga huvudsakliga finansiärerna är Stockholms stad (8,2 miljoner kronor) och Stockholms läns landsting (4,2 miljoner kronor).12

Ofta är det svårt för folkbiblioteken att köpa in medier på andra språk på grund av att de inte distribueras i Sverige och att de som köper in litteratur saknar nödvändig språkkunskap. Internationella bibliotekets uppdrag som lånecentral innebär att folkbibliotek kan låna litteratur på andra språk än svenska, undantaget de nationella minoritetsspråken, engelska, tyska, franska, danska och norska. Internationella biblioteket fungerar även stödjande för folkbiblioteken vad gäller inköp av litteratur och medier på andra språk.

Folkbiblioteken är enligt den utredning som gjorts på uppdrag av KB i huvudsak nöjda med den service de får av Internationella biblioteket. Ett problem har dock varit att merparten av Internationella bibliotekets böcker inte är upplagda i Libris. I KB:s utredning föreslogs därför att Internationella biblioteket skulle få ökat stöd för att lägga upp fler titlar i Libris.13

Talboks- och punktskriftsbiblioteket

Talboks- och punktskriftsbiblioteket (TPB) är en statlig myndighet med uppgift att se till att personer med läsnedsättning får tillgång till litteratur och medier. I arbetet med att göra litteratur tillgänglig producerar myndigheten bl.a. talböcker (se kapitel 6 för information om ersättningar till upphovsmännen) och litteratur på punktskrift. Sedan 2011 ger TPB även bidrag till inläsning av kulturtidskrifter.

12 Holmquist, Centraler i ett nytt bibliotekslandskap, s. 19–20. 13 Holmquist, Centraler i ett nytt bibliotekslandskap, s. 37.

TPB fungerar som de svenska bibliotekens lånecentral för talböcker. De samarbetar med läns-, folk-, sjukhus- och skolbibliotek som förmedlar myndighetens talböcker. Det är bara personer med någon form av läsnedsättning som ska ges möjlighet att ta del av den av TPB framtagna litteraturen. Det är upp till utlånande bibliotek att bedöma om enskilda individer har behov av talböcker.

Folkbibliotekens organisation och finansiering

Som framgår av nedanstående diagram har driftskostnaderna för folkbiblioteken ökat sedan 1995. I fasta priser är ökningen cirka 14 procent.

Källa: Kungl. biblioteket, Bibliotek 2011: Folkbibliotek, forskningsbibliotek, sjukhusbibliotek (2012).

I Sverige ansvarar kommunerna för folkbiblioteksverksamheten. Det står även för den absoluta merparten av finansieringen av folkbibliotekens verksamhet. Under 2011 uppgick driftskostnaderna för biblioteken totalt till cirka 3,7 miljarder kronor. Detta innebar en ökning på kring 100 miljoner kronor jämfört med året

2000 2200 2400 2600 2800 3000 3200 3400 3600 3800 4000

1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011

Löpande priser (milj. kr)

Fasta priser, 1995 års prisnivå (milj. kr)

innan. Biblioteken är också kommunernas klart största utgift på kulturområdet och står för cirka 40 procent av den lokala kulturbudgeten.14 Att tillhandahålla bibliotek är den enda uppgift som är lagstadgad för kommunerna på kulturområdet.

I snitt satsade kommunerna 393 kronor per invånare på sina bibliotek 2011. Det finns dock stora skillnader mellan hur mycket kommunerna satsar på biblioteksverksamhet mätt per invånare. Den kommun som satsade mest pengar på biblioteksverksamhet 2011 satsade 815 kronor per invånare och den som satsade minst endast 161 kronor per invånare.

Källa: Kungl. biblioteket.

Skillnaderna är anmärkningsvärt stora även om de kommuner som satsar mest och de kommuner som satsar minst räknas bort. De stora skillnaderna innebär naturligtvis att bibliotekens service till medborgarna varierar stort över landet.

Hur mycket kommunerna satsar på biblioteksverksamhet förefaller inte ha att göra med om kommunen är belägen i glesbygd

14 Statens kulturråd, Kulturens finansiering 2008-2009, Kulturen i siffror 2010:7.

0 10 20 30 40 50 60 70 80

> 250 250 -299 300-349 350-399 400-449 450-499 500-549 550-559 <600

eller storstad. Den enda region som sticker ut är Gotland där regionen/kommunen satsade 584 kronor per invånare på biblioteken 2011. I storstadsregionerna Stockholms län och Västra Götalandsregionen satsade kommunerna något mindre än genomsnittet i landet på biblioteksverksamhet per invånare (353 respektive 373 kronor per invånare). I storstadsregionen Skåne län satsar kommunerna dock något mer än genomsnittet (439 kronor per invånare).

Skillnaderna mellan kommuner inom regionerna är dock större än mellan regionerna. De kommuner som satsade minst på sina bibliotek 2011 var Örnsköldsvik (194 kronor per invånare), Ockelbo (210 kronor per invånare) och Kristinehamn (212 kronor per invånare). De kommuner som satsar mest på sina bibliotek var Emmaboda (815 kronor per invånare), Båstad (729 kronor per invånare) och Härnösand (682 kronor per invånare).

Folkbiblioteksenheter, besökare och utlåning

År 2011 fanns det 283 folkbibliotek i Sverige. Folkbiblioteken hade sammantaget 929 filialer. Biblioteksfilialerna är oftast mindre bibliotek som organisatoriskt sitter ihop med kommunens huvudbibliotek och som ligger i andra stadsdelar eller kommundelar. Det fanns följaktligen totalt 1 212 folkbiblioteksenheter i Sverige. Förutom dessa biblioteksfilialer har cirka 100 kommuner tillgång till bokbussar.15

15 Kungl. biblioteket, Bibliotek 2010: Folkbibliotek, forskningsbibliotek, sjukhusbibliotek (2011).

Källa: Kungl. biblioteket, Bibliotek 2011: Folkbibliotek, forskningsbibliotek, sjukhusbibliotek (2012).

Antalet biblioteksfilialer har minskat med ungefär 33 procent sedan 1990. År 1990 fanns cirka 1 500 filialer och 2011 drygt 500 färre, vilket är en tydlig minskning. Även om det inte syns i diagrammet har även antalet huvudbibliotek minskat något 2011. Anledningen är att sju kommuner frångått principen om att ha ett huvudbibliotek som samordnar kommunens filialer.

Inger Eide-Jensen konstaterar i sin utvärdering av bibliotekslagen att den största minskningen av antalet biblioteksenheter skedde mellan 1990 och 2004.16 Sedan år 2004 har minskningen fortsatt, men inte i samma hastighet. Eide-Jensen menar att detta dels kan bero på att kommunerna har fått bättre ekonomi efter 2004, dels på att det år 2004 infördes krav på kommuner och landsting att anta biblioteksplaner för biblioteksverksamheterna. Enligt Eide-Jensen kan detta ha inneburit att de kommunala beslutsfattarna har fått upp ögonen för bibliotekens verksamhet och därför inte skurit ner lika mycket på anslagen.

16 Eide-Jensen, Utvärdering och förslag till revidering.

0 200 400 600 800 1000 1200 1400 1600 1800

1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011

Huvudbibliotek

Filialer Biblioteksenheter totalt

Folkbiblioteken hade 2011 67,3 miljoner fysiska besök på huvudbibliotek och vid filialer. Tendensen de senaste åren har varit relativt konstant, 2010 var det endast 3 000 färre besökare och 2009 och 2008 hade biblioteken 67,8 respektive 67,7 miljoner besökare.

Folkbibliotekens bestånd bestod 2011 av knappt 40 miljoner enheter varav 90 procent var tryckta böcker. Utöver de tryckta böckerna har biblioteken även en stor mängd AV-medier. AVmedierna består av musikfonogram, ljudböcker, talböcker och video/dvd. Under senare år har AV-beståndet utökats med olika former av e-media som e-böcker. Beståndet av fysiska böcker har varit vikande sedan 1990-talet. År 1992 när mediebeståndet var som störst fanns nära 48 miljoner enheter på biblioteken.17

Totalt gjordes drygt 57 miljoner bokutlån på folkbiblioteken 2011. I antalet utlånade böcker räknas även tidningar och tidskrifter samt det material som kopieras av personal på biblioteken.

Källa: Kungl. biblioteket, Bibliotek 2011: Folkbibliotek, forskningsbibliotek, sjukhusbibliotek (2012).

17 Kungl. biblioteket, Bibliotek 2010 (2011).

De senaste 15 åren har bibliotekens utlåning av böcker minskat med nära 20 procent. Det kan konstateras att den stora minskningen skedde mellan åren 2000 och 2006. Under de senaste åren har siffrorna legat relativt stabilt kring 58 miljoner boklån.

Vad gäller AV-media så ökade utlåningen mellan 1995 och 2003 med nära 40 procent. Sedan 2003 har utlåningen av AV-media legat någorlunda konstant. I AV-media ingår även ljudböcker och e-böcker. År 2011 lånades det ut cirka 651 000 e-böcker enligt biblioteken. Det var en ökning med cirka 40 procent från året innan då cirka 464 000 e-böcker lånades ut.18 I jämförelse med t.ex. ljudböcker har dock inte e-böckerna ännu fått något stort genombrott. Drygt sex gånger fler ljudböcker lånades ut 2011 (4 061 000 stycken).

Att utlåningen av böcker minskat vid biblioteken under den senaste tjugoårsperioden kan ha flera olika förklaringar. Bland annat kan det faktum att biblioteken i dag har ett mindre bokbestånd än tidigare ha påverkat utlåningen. Omvänt finns viss typ av information i dag betydligt lättare tillgänglig än tidigare. För faktauppgifter av olika slag har internet naturligtvis ofta kommit att utgöra ett enklare alternativ än ett boklån.

Den stora ökningen i försäljning av framförallt pocketböcker i slutet av 1990-talet och början på 2000-talet hänger också samman med minskningen av utlån från biblioteken. Enligt litteratursociologen Erik Peurell är ökningen av försäljning av framförallt pocketböcker ett resultat av att läsningen i viss mån förflyttas från hemmet till läsning på allmänna kommunikationsmedel som tåg, buss eller flyg.19 Under samma år blev det även fler försäljningsställen för pocketböcker då företag som Pocketshop, i framförallt storstäderna, började sälja pocketböcker på exempelvis tågstationer.

18 Kungl. biblioteket, Bibliotek 2010. 19 Erik Peurell, Till låns och till salu: Den sköna skönlitteraturen 2 (BTJ förlag, 2008).

Bibliotekens läs- och litteraturfrämjande arbete

Aktiviteterna på biblioteken som inte är direkt kopplade till utlåning av böcker och andra medier har ökat kraftigt de senaste åren.

Källa: Kungl. biblioteket, Bibliotek 2011: Folkbibliotek, forskningsbibliotek, sjukhusbibliotek (2012).

Det genomfördes drygt 100 000 arrangemang på folkbiblioteken 2011 (varav 64 procent var primärt riktade till barn). Eftersom det finns 1 212 biblioteksenheter innebär det att varje biblioteksenhet genomförde i snitt 84 arrangemang per år. Naturligtvis är det stora skillnader mellan hur många arrangemang som äger rum på olika bibliotek. De centrala biblioteken i storstäderna kan ha flera arrangemang per dag medan filialer på mindre orter kan ha en handfull arrangemang per år.

Som framgår av ovanstående tabell är folkbibliotekens läs- och litteraturfrämjande arbete mångfacetterat. Eftersom biblioteken har olika förutsättningar i olika kommuner skiljer sig arbetet åt. I somliga kommuner har biblioteken resurser att genomföra

mycket programverksamhet i samarbete med det civila samhället samt ge stöd till förskolor och skolor i deras litteratur- och läsfrämjande arbete, medan bibliotek i andra kommuner, ofta på grund av bristande ekonomiska resurser, inte kan bedriva ett lika omfattande läsfrämjande arbete.

Bibliotekslagen ställer inga konkreta krav på bibliotekens läsfrämjande arbete. För att tillgodose bibliotekslagen är det tillräckligt att medborgarna i alla kommuner har tillgång till ett folkbibliotek för att kunna låna böcker och annan media. Staten har inte heller på något annat sätt uttryckt förväntningar på vilken läs- och litteraturfrämjande verksamhet som ska bedrivas på bibliotek. Svensk Biblioteksförening, som är de svenska bibliotekens intresseförening, har efterfrågat en nationell strategi för de svenska biblioteken där det framgår vilka förväntningar som staten har på bland annat folkbibliotekens läs- och litteraturfrämjande arbete.20

Inköpsstöd för folk- och skolbibliotek

Riksdagen beslutade 1996 om ett särskilt inköpsstöd för folk- och skolbibliotek.21 Inköpsstödet regleras i förordningen (1996:1608) om statsbidrag till folkbibliotek. Enligt förordningen ska statsbidraget användas för inköp av främst barn- och ungdomslitteratur, men också för inköp av vuxenlitteratur som främjar barns och ungdomars intresse för läsning.

En förutsättning för bidrag är, enligt förordningen, att kommunen för det år bidraget betalas ut avsatt egna medel till inköp av medier till folk- och skolbibliotek för ett belopp som uppgår till minst summan av föregående års medieanslag och att den del av anslaget som avser medier för barn och ungdomar inte minskar. Med medier avses i det sammanhanget böcker, tidningar, tidskrifter, AV-medier, databaser, licenser och liknande produkter som ett bibliotek införskaffar huvudsakligen i syfte att tillhandahålla sina besökare.

20 Se t.ex. Svensk biblioteksförening, Biblioteken behöver kärlek: Sverige behöver en nationell bibliotekspolitik! (2008). 21 Frågan om stöd på detta område aktualiserades i samband med 1990-talskrisen. De ekonomiska problemen för kommunerna hade gjort att biblioteken tvingats spara på inköp av böcker och kulturtidskrifter. Till grund för beslutet om inköpsstöd (prop. 1996/97:3, bet. 1996/97:KrU1, rskr. 1996/97:129) låg en promemoria som utarbetats inom Kulturdepartementet (Ku96/1221/Ko). I det beslut som fattades var ett villkor för stödet att kommunen inte minskade sina egna bokanslag. I promemorian hade förslaget varit att bokanslagen skulle öka.

Kommunen måste även bifoga en läsplan i sin ansökan. Kulturrådet rekommenderar att läsplanen inkluderas i biblioteksplanen. Kulturrådet anser att det är viktigt att det läsfrämjande arbetet ingår som en del i planeringen och att det sker i samarbete med förskola och skola. Det finns inga krav på att läsplanen ska innehålla nyskapande projekt utan den ska snarare vara ett uttryck för långsiktighet i arbetet.

Kulturrådet bedömer hur stort bidrag respektive kommun ska få utifrån antalet barn och ungdomar (0–18 år) i kommunen samt den skriftliga redogörelse för det läsfrämjande arbetet som ska bifogas ansökan. Lägsta möjliga bidrag är dock enligt förordningen 30 000 kronor vilket innebär att små kommuner gynnas.

Statsbidragets totala storlek var när det infördes 25 miljoner kronor. Åren efter millennieskiftet ökade det till över 28 miljoner. Det har sedan åter sjunkit och har de senaste åren legat runt 25 miljoner kronor. I följande tabell redovisas siffrorna för de fem senaste åren.

Källa: Statens kulturråd.

I genomsnitt ansöker cirka 90 procent av alla kommuner årligen om inköpsstöd (2010 och 2012 var det dock färre). Endast ett fåtal nekas normalt sett stöd och då eftersom de sänkt folkbibliotekens medieanslag. Eftersom en så pass hög andel av kommunerna beviljas stöd fördelas bidraget även relativt jämt över landet.22 Per kommun räknat är det dock i genomsnitt relativt små summor som fördelas, särskilt i förhållande till bibliotekens totala budget som år 2011 uppgick till cirka 3,7 miljarder kronor. Särskilt till mindre kommuner rör det sig ofta om små summor eftersom antalet barn och unga är litet (i praktiken ofta den nedre gränsen 30 000 kronor).

22 År 2002 gjordes en utvärdering av stödet. Då konstaterades bl.a. att inköpsstödet inneburit att det uppsökande arbetet riktat till barn och ungdomar ökat.

Förutom inköpsstödet distribueras de titlar som fått utgivningsstöd till biblioteken (se kapitel 9). Kostnaden för detta uppgår till mellan 12 och 14 miljoner kronor årligen. Distributionen av de litteraturstödda titlarna fungerar normalt sett på så vis att huvudbiblioteket får samtliga titlar som erhållit utgivningsstöd och sedan kan distribuera dem vidare till filialer i kommunen.

4.2. Studieförbundens läsfrämjande insatser

Folkbildningen har sin grund i de folkrörelser som under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet arbetade för demokratisering och allmän rösträtt i Sverige. Under perioden skedde stora förändringar i samhället, inte minst när det gällde maktstrukturer. Idén att inflytande över samhällsutvecklingen inte enbart hörde hemma hos välbärgade och välutbildade växte sig stark. Här kom folkrörelserna, folkhögskolorna och studieförbunden att spela en viktig roll som mötesplatser där ett aktivt medborgarskap kunde växa fram.

Folkbildningen har genom åren haft fortsatt stor betydelse i den svenska demokratin. Både riksdag och regering har vid olika tillfällen bekräftat att folkbildningen är en omistlig del av det svenska samhället. Till en början var folkbildningen egenfinansierad, men i dag är det huvudsakligen staten och i viss mån kommuner och landsting/regioner som står för finansieringen. Ett grundläggande skäl för samhällets stöd till folkbildningen är viljan att främja en demokratisk grundsyn och utveckling i samhället samt att folkbildningen har varit viktig i utvecklandet av de svenska folkrörelserna. Studieförbunden och folkhögskolorna får kring 3,2 miljarder kronor per år för folkbildningsverksamhet, cirka 1,6 miljarder kronor vardera.

Sedan 1991 har statsbidraget till studieförbunden och folkhögskolorna fördelats av Folkbildningsrådet som är en ideell förening med myndighetsuppgifter. Staten anger övergripande syften för folkbildningen, men dess aktörer formulerar själva målen för verksamheten. Under de drygt 20 år som Folkbildningsrådet har ansvarat för fördelningen av statsbidraget till folkbildningen har två omfattande statliga utredningar om folkbildningen genomförts. De har legat till grund för regeringens och riksdagens bedömningar att det finns starka skäl för ett fortsatt statligt stöd till folkbildningen. I den senaste folkbildningspropositionen (prop.

2005/06:192), lyfter regeringen fram fyra syften med stödet till folkbildningen. Folkbildningen ska:

  • stödja verksamhet som bidrar till att stärka och utveckla demokratin,
  • bidra till att göra det möjligt för människor att påverka sin livssituation och skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen(genom t.ex. politiskt, fackligt, kulturellt eller annat ideellt arbete),
  • bidra till att utjämna utbildningsklyftor och höja bildnings- och utbildningsnivån i samhället,
  • bidra till att bredda intresset för och delaktigheten i kulturlivet.

Folkbildningsrådets bidrag till studieförbunden

Alla studieförbund utom Folkuniversitetet är uppbyggda av medlemsorganisationer (se bilaga 4). Det är framförallt i de lokala medlemsföreningarna som den faktiska folkbildningsverksamheten genomförs. Även om studieförbunden får huvuddelen av sina intäkter från staten får de även bidrag från kommuner och landsting. Studieförbundens finansiering kan illustreras med följande figur.

Källa: Folkbildningsrådets årsredovisning med verksamhetsberättelse 2011 och Folkbildningsrådet, Kommunernas och landsting/regionernas bidrag till studieförbund och folkhögskolor 2011 (2011) och Studieförbundens ekonomi 2010 (2011).

Anm.: Beräkningen av studieförbundens kostnader för den nationella nivån är gjord på 2010 års utfall.

Studieförbunden får statsbidrag för olika former av verksamhet. De verksamhetsformer som Folkbildningsrådet beslutat är bidragsberättigade är följande.

Studiecirkeln. Denna ska bestå av minst tre personer som under minst tre sammankomster och minst nio studietimmar gemensamt söker kunskap. Cirkelledaren, som kan vara en av dessa tre, ska vara godkänd av studieförbundets lokala enhet. Tid för eftertanke ska finnas mellan sammankomsterna. En studiecirkel kan bedrivas med enbart fysiska möten, en kombination av fysiska möten och distansstudier eller i sin helhet på distans.

Kulturprogram. Detta är en verksamhet eller produktion som framförs eller redovisas inför publik och som har en sådan utformning i tid och rum att närvaro, delaktighet, upplevelse och eftertanke skapas. Vid varje kulturprogram ska studieförbundet ha en närvarande företrädare, som ansvarar för programmets genomförande och rapportering.

Annan folkbildningsverksamhet (afv). Denna genomförs i friare och flexiblare former än studiecirkeln. Sammankomsterna kan vara längre och genomföras tätare än vad som i regel är rimligt i cirkelarbete. Antalet sammankomster kan vara färre och deltagarna kan vara fler och yngre. Tre deltagare, inklusive ledare, är minimum för annan folkbildningsverksamhet. En studietimme annan folkbildningsverksamhet värderas i bidragshänseende till 50 procent av studietimme i studiecirkel.23

Studiecirkeln ska vara basen i studieförbundens verksamhet enligt folkbildningspropositionen.24 Studiecirkeln brukar delas in i tre kategorier. Kamratcirkeln kännetecknas av att deltagarna har ett specialintresse och kontaktar ett studieförbund för att få hjälp med till exempel material. Föreningscirkeln genomförs inom ramen för en förening/organisation som ofta är medlem i studieförbundet eller har ett samarbetsavtal med studieförbundet. Utbudscirkeln arrangeras av studieförbundet och annonseras till allmänheten.

Folkbildningsrådet fördelade 2011 drygt 1,6 miljarder kronor till studieförbunden. Folkbildningsrådets modell innebär att 60 procent av medlen, det så kallade grundbidraget, beräknas utifrån tidigare utbetalt bidrag. För år 2011 beräknades grundbidraget på ett genomsnitt av totalt utbetalt statsbidrag verksamhetsåren 2009 och 2010.25 År 2011 fördelade Folkbildningsrådet cirka 986 miljoner kronor i grundbidrag.26

Resterande 40 procent, det så kallade verksamhetsbidraget, baseras på tidigare genomförd verksamhet. Verksamhetsbidraget består av tre delar – kulturprogramverksamhet (10 procent), förstärkningsbidrag (12 procent) och verksamhetsrelaterat bidrag (18 procent). 2011 års bidrag baseras i huvudsak på verksamhet som genomförts under år 2009.

Med kulturprogram avses föreläsning, teater, sång, musik, dans, dramatisk framställning, filmvisning eller utställning, som framförs eller visas för publik. Bidraget för kulturprogramverksamhet beräknas utifrån antal genomförda statsbidragsberättigade kulturprogram.27 För kulturprogrammen erhöll studieförbunden sammanlagt drygt 163 miljoner kronor 2011. När det gäller kultur-

23 Folkbildningsrådet, Statsbidrag till studieförbunden 2010 – Kriterier och fördelningsprinciper (2009). 24Lära, växa, förändra (prop. 2005/06:192). 25 Förstärkningsbidraget ingår dock inte i beräkningsunderlaget för grundbidraget. 26 Folkbildningsrådets statsbidragsfördelning 2011 (dnr 55,2011,092 ). 27 Folkbildningsrådet, Statsbidrag till studieförbund 2011 – Kriterier och fördelningsprinciper (2010), s. 4 och 8.

program har Folkbildningsrådet infört en reglering som innebär att beräkningsunderlaget för ökningen av statsbidrag per studieförbund inte får överstiga 10 procent per år. Anledningen var att Folkbildningsrådet ville undvika en urholkning av statsbidraget per kulturprogram.

Förstärkningsbidraget betalas ut för att täcka vissa merkostnader för särskilda insatser för deltagare med funktionsnedsättning eller deltagare som invandrat och är i behov av särskilt språkligt stöd. Fördelningen för 2011 grundas på antal deltagare från dessa grupper.28 Förstärkningsbidraget uppgick år 2011 till cirka 194 miljoner kronor.29

Det verksamhetsrelaterade bidraget beräknas utifrån antal statsbidragsberättigade studietimmar, studiecirklar, deltagare i studiecirklar samt, med halva värdet, antal arrangemang, deltagare och studietimmar i annan folkbildningsverksamhet.30 För studiecirklar och annan folkbildningsverksamhet fick studieförbunden cirka 291 miljoner kronor 2011.

Sammantaget kan det konstateras att statsbidraget till studieförbunden fördelas efter vissa kvantitativa och formmässiga principer och inte efter principer där verksamhet med visst innehåll värderas högre än verksamhet med annat innehåll. Detta hör samman med en grundläggande princip inom folkbildningen, nämligen att folkbildningen ska vara fri och frivillig. Med detta menas att deltagandet i folkbildningsinsatser ska vara frivilligt och att deltagarna har stor frihet att utforma verksamhetens innehåll. Vidare kan det konstateras att hela statsbidraget till studieförbunden fördelas på grundval av genomförd verksamhet alternativt tidigare erhållet verksamhetsbidrag.

Nedanstående tabell visar hur stort statsbidrag de olika studieförbunden fick utbetalt inom de olika typerna av bidrag år 2010.

28 Folkbildningsrådet, Statsbidrag till studieförbund 2011, s. 4. Bidraget har införts med så kallad långsam infasning, vilket innebär att fördelningen ända fram till 2012 kommer att fördelas ut till studieförbund med antal deltagare som har invandrat respektive har en funktionsnedsättning som beräkningsgrund. 29 Folkbildningsrådets statsbidragsfördelning 2011. 30 Folkbildningsrådet, Statsbidrag till studieförbund 2010, s. 4.

Källa: Folkbildningsrådets statsbidragsfördelning för 2011.

Anm.: Studieförbundet Kulturens bildningsförbunds statsbidrag fördelas i särskild ordning under en infasningsperiod.

Som framgår av ovanstående tabell får ABF klart mest statsbidrag. Vuxenskolan som är det studieförbund som får näst mest statsbidrag erhåller cirka 67 procent av ABF:s statsbidrag. Kulturens bildningsförbund är ett nystartat studieförbund och har därför ett startbidrag.

Folkbildningen och litteraturen

Det läsfrämjande arbetet har sedan folkbildningens uppkomst varit centralt i verksamheten. Det var olika bildningsorganisationer som initierade många av de bibliotek som så småningom blev folkbibliotek och i den tidiga folkbildningen sågs läsning som en central del i bildningen. Dagens studieförbund och folkhögskolor genomför också betydande insatser inom litteraturområdet. Särskilt studieförbunden genomför mycket verksamhet som kan betecknas som läsfrämjande eftersom den är textbaserad.

Inom studieförbunden genomfördes 2011 cirka 280 400 studiecirklar, med knappt 1,8 miljoner deltagare, eller cirka 683 000 unika personer. Tillsammans är studieförbunden Sveriges största kulturarrangör och 2011 genomfördes, i egen regi eller i samverkan med andra organisationer, kring 331 000 publika kulturprogram med drygt 17,2 miljoner besökare. Kring 60 procent av studiecirklarna

bedrevs inom området konst, musik och media. Humaniora (språk och historia m.m.) stod för 14 procent av studietimmarna.

Källa: Folkbildningsrådet, Fakta om folkbildning (2011).

Cirkelverksamhet bygger ofta på samtal utifrån texter. Två tredjedelar av studiecirkeldeltagarna uppgav att de i sin cirkel förde samtal på grundval av texter i den stora deltagarundersökning som publicerades 2009.31 I vissa cirklar, t.ex. bokcirklar, står texterna i centrum medan andra cirklar kombinerar textstudier med exempelvis föreläsningar och filmvisningar.

Det är troligen inom kategorin konst, musik och media som läsningen är som minst. Inom denna kategori ryms framförallt musikgrupper och körer som repeterar. Denna kategori är den största och har ökat kraftigt de senaste åren. Inom kategorin humaniora kan läsningen antas vara allra viktigast. Andelen studiecirklar inom denna kategori har legat relativt konstant de senaste åren.

Bland kulturarrangemangen är det en stor andel som kan antas uppmuntra till läsning. Det kan dels röra sig om olika former av skönlitterära författaruppläsningar men även föreläsningar om andra ämnen kan fungera läsfrämjande genom att uppmuntra till läsning av exempelvis facklitteratur.

31 Eva Andersson, Monica Larson & Lena Lindgren, Cirkeldeltagare 2008 – En studie om deltagare i studieförbundens studiecirkelverksamhet (Folkbildningsrådet, 2009).

Källa: Folkbildningsrådets årsredovisning med verksamhetsberättelse 2011.

Det kan noteras att 5 800 programpunkter uttryckligen har klassificerats som litteratur. Det är även värt att notera att det är en ökning från föregående år med 300 program och från 2003 (när nuvarande klassificering infördes) har antalet program som klassificerats som litteratur ökat med 2 800. Det är dock fortfarande en mycket liten andel av det totala antalet program. En stor del av de 120 600 föreläsningarna som genomförts av studieförbunden kan däremot troligen ses som läsfrämjande även om de inte har litteratur som tema. En samhällsdebattör eller historiker som håller en föreläsning för allmänheten förmedlar förhoppningsvis inte bara sina kunskaper utan kan även inspirera åhörarna att läsa vidare i ämnet. Det är sannolikt att de evenemang som här klassificerats som litteratur i själva verket är skönlitterärt inriktade, de facklitterärt inriktade kulturprogrammen har troligen klassificerats under en annan rubrik.

I Folkbildningsrådets uppföljning av studieförbundens verksamhet går det inte att se hur stor del som är direkt litteratur- eller läsfrämjande. Uppföljningen ger dock en bild av hur många som tagit del av verksamhet som innehåller litteraturrelaterade ämnen. De mer renodlade litterära eller läsfrämjande arrangemangen är svåra att fånga i den tillgängliga uppföljningsinformationen. Det går dock att få en grov uppskattning av omfattningen av arbetet genom att se till antalet deltagare inom vissa specifika områden.

Källa: Folkbildningsrådet.

Anm.: Afv står för annan folkbildningsverksamhet.

Även om alla 313 514 individer som deltar i olika typer av arrangemang med anknytning till språk och litteratur inte deltar i ett läs- eller litteraturfrämjande arrangemang, är det uppenbart att studieförbunden genomför mycket verksamhet på området. Sett till studieförbundens totala verksamhet är den läs- och litteraturorienterade verksamheten dock begränsad, endast 1,6 procent av deltagarna i studieförbundens verksamhet deltar i arrangemang som berör läsning eller litteratur.

Eftersom statsbidraget fördelas efter genomförd verksamhet och studieförbunden inte redovisar hur de använder statsbidraget saknas det uppgifter om hur stor del av studieförbundens intäkter som satsas på direkt litteratur- och läsfrämjande verksamhet. Om studieförbundens satsningar på direkt läs- och litteraturfrämjande verksamhet följer antalet deltagare fick denna verksamhet sammantaget cirka 256 000 kronor i statsbidrag 2011.

Källa: Folkbildningsrådet.

Anm.: Modersmål är andra modersmål än svenska.

Utvecklingen över tid av antalet deltagare vid direkt litteratur- och läsfrämjande studiecirklar är något motsägelsefull. Även om det vid första anblicken kan se ut som att antalet deltagare på arrangemang som rör läsning och litteratur har ökat sedan år 2000 så är detta inte fallet. Kategorierna Modersmål på andra språk än svenska och kategorin Skrivarcirkel kom med först i beräkningarna 2004. Om man räknar bort deltagarna i dessa cirklar är det i själva verket en nedgång med 1 318 deltagare eller 1,8 procent. Om man i stället räknar från toppåret 2004 så är nedgången 10 000 deltagare, eller 13,5 procent.

Som noterats ovan redovisar inte studieförbunden hur stor andel av statsbidraget de satsat på olika områden. Därför går det inte att följa om medlen till läs- och litteraturområdet har minskat. Eftersom det totala antalet deltagare legat relativt konstant mellan 1,8 miljoner och 2 miljoner sedan år 2000 och andelen deltagare i litteraturcirklar minskat är det troligt att statsbidraget till läs- och litteraturfrämjande studiecirklar har minskat.

Övrigt läsfrämjande arbete hos studieförbunden

Som beskrivits ovan får studieförbunden statsbidrag för verksamhet som genomförs i vissa verksamhetsformer. Studieförbunden medverkar dock även i läsfrämjande verksamheter som inte bedrivs inom formen studiecirkel, kulturprogram eller annan folkbildningsverksamhet.

Ett exempel på denna typ av verksamhet är projektet Läs för mig pappa som är ett samarbete mellan ABF, LO-facken och En bok för alla.32 Projekten finansierades initialt av det s.k. KIAbidraget men när det lades ner försvann det riktade statliga stödet till verksamheterna. Läs för mig pappa startade 1999 och motiverades av att män inom LO-kollektivet var en grupp där läsandet minskat kraftigt. Syftet med projektet var att visa på vikten av att läsa under barndomen och ”att det aldrig är för sent att bli en läsande vuxen”.

Projektet Läs för mig pappa går till så att ett LO-förbund bjuder in pappor med barn i åldern 0 till 10 år. På träffen får de möta en författare som talar om läsande. Enligt uppgift är det framförallt författare med bakgrund i ett LO-förbund som deltar på mötena. Efter författarpresentationen får deltagarna en genomgång av en litteraturpedagog som berättar om barns språkutveckling och presenterar lämpliga böcker för barn i olika åldrar. Även En bok för alla presenterar utdrag ur olika böcker. Efter genomgången får deltagarna välja ut fyra barnböcker och en vuxenbok. Dagen avslutas med ett biblioteksbesök där de som inte redan har ett lånekort får ett. År 2008 hade cirka 1 200 pappor deltagit i projektet.

Andra exempel på läsfrämjande verksamhet som studieförbunden är engagerade i som inte ingår i deras traditionella verksamhet är t.ex. bokcirklar.se. Studieförbunden har även ofta varit aktiva i arbetet kring arbetsplatsbibliotek.

Eftersom studieförbunden inte får statsbidrag för att genomföra denna typ av verksamhet har de sökt sig till andra aktörer för finansiering. Verksamheten har tidigare fått stöd från Kulturrådet men eftersom Kulturrådets stöd syftar till att främja utveckling av nya metoder för den läsfrämjande verksamheten, och inte är ett verksamhetsstöd, har ABF och LO-facken inte kunnat behålla detta stöd över tid.

Även om statsbidraget till studieförbundens folkbildningsverksamhet bygger på genomförd verksamhet och inte planerad

32 ABF och Studieförbundet Vuxenskolan är representerade i En bok för allas styrelse.

verksamhet, finns det inga formella hinder för studieförbunden att finansiera läsfrämjande verksamhet som Läs för mig pappa med de statliga medel förbunden erhåller. Men eftersom denna typ av verksamhet sedan inte ligger till grund för statsbidragets beräkning (som alltså sker i efterhand) upplever studieförbunden att de inte kan prioritera detta utan måste satsa på sådant som är bidragsgrundande.

4.3. Statsbidrag till läsfrämjande insatser och litterära evenemang

Statsbidrag till läsfrämjande insatser och litterära evenemang regleras i förordningen (2010:1058) om statsbidrag till litteratur, kulturtidskrifter och läsfrämjande insatser. Av förordningen framgår det inte närmre vilken typ av verksamhet som ska prioriteras. Förordningen nämner dock vilka som är tänkbara mottagare för stödet. I 5 § anges att stöd kan ges till den som anordnar evenemang eller bedriver annan verksamhet för att sprida litteratur eller kulturtidskrifter i Sverige, och den som anordnar läsfrämjande insatser, exempelvis kommuner, förskolor, skolor, bibliotek, bokhandlar, ideella föreningar och andra sammanslutningar med verksamhet i Sverige. Vidare framgår att det särskilt ska beaktas att stödet får spridning över landet.

I Kulturrådets föreskrifter om statsbidrag till litteratur, kulturtidskrifter och läsfrämjande insatser (KRFS 2010:1) specificeras inte hur stödet ska prioriteras närmre. På Kulturrådets hemsida framgår dock att stödet till läsfrämjande insatser syftar till att främja utvecklingen av nya metoder för läsfrämjande verksamhet och Kulturrådet anger vissa prioriteringar som ligger till grund för bedömning av ansökan. Det framgår även att vid fördelningen av stöd till litterära evenemang eftersträvas bred geografisk spridning och innehållslig bredd. Vidare prioriteras insatser som syftar till ökad internationalisering genom samarbeten och evenemang i Sverige med utländska medverkande.

Kulturrådets stöd till läsfrämjande insatser

Kulturrådets bidrag till läsfrämjande insatser fördubblades mellan åren 2006 och 2010. År 2010 fördelades närmare 11 miljoner kronor och 2011 något mindre.

Källa: Statens kulturråd.

I takt med att de disponibla medlen att fördela har ökat, har även antalet beviljade ansökningar blivit fler. År 2005 beviljades 24 sökande läsfrämjandestöd, vilket kan jämföras med att 69 ansökningar beviljades 2011.

Det är framförallt folkbibliotek/kommuner som söker och får läsfrämjandestöd av Kulturrådet.33 Bland de 69 ansökningar som beviljades 2011 var endast 12 från aktörer som inte hade en kommun som huvudman. År 2010 var 11 av 81 ansökningar från aktörer som inte hade en kommun som huvudman. Den största delen av läsfrämjandemedlen går följaktligen till utveckling av folkbibliotekens läsfrämjande verksamhet. Det är troligt att ökningen av läsfrämjande verksamhet på biblioteken (se avsnitt 4.1) delvis kan hänga samman med det ökade stödet till läsfrämjande insatser från Kulturrådet.

Att en så stor del av stödet går till biblioteksverksamhet innebär att stödet i stora delar fungerar som ett utvecklingsstöd för bibliotekens läsfrämjande verksamhet. Kulturrådet prioriterar ansökningar som syftar till samverkan mellan olika aktörer och ger inte bidrag till det som kan betecknas som ordinarie verksamhet. Detta avspeglas i de beviljade ansökningarna då många av projekten rör utåtriktad verksamhet hos biblioteken.

Företrädare för folkbiblioteken har framhållit att Kulturrådets läsfrämjandebidrag är värdefullt i deras utvecklingsarbete. Exempel på verksamhet som stöds hos biblioteken är Barnens bibliotek, uppsökande verksamhet som riktar sig till BVC, och andra verksamheter som framförallt riktar sig till barn och unga. Enligt Kulturrådets utgångspunkter för bedömning av ansökningarna

33 Eftersom folkbiblioteken har kommunen som huvudman ses de här som en kategori.

prioriteras projekt som bygger på bred samverkan, är väl förankrade, långsiktiga och väl dokumenterade. Vidare prioriteras projekt som levandegör litteraturen och inspirerar till läsning samt uppmuntrar barns och ungas delaktighet och eget skapande. Enligt Kulturrådet kan vissa tendenser urskiljas i de senast inkomna ansökningarna. Flera projekt handlar om att stimulera till mångspråkighet och interkulturalitet och många vill arbeta uppsökande, ofta i samarbete med studieförbund eller andra ideella organisationer som fackföreningsrörelsen.

Kulturrådets stöd till litterära evenemang

Kulturrådet fördelar även stöd till litterära evenemang i Sverige. Stödet regleras i likhet med stödet till läsfrämjande i förordningen (2010:1058) om statsbidrag till litteratur, kulturtidskrifter och läsfrämjande insatser. Stöd ges till evenemang som riktar sig till allmänheten. Bidraget är tänkt som ett komplement till stöd från kommun eller region/landsting och Kulturrådet anger att ett riktmärke är att minst motsvarande belopp ska komma från kommun eller region/landsting.

I jämförelse med stödet till läsfrämjande insatser är stödet till litterära evenemang mindre omfattande. Sedan år 2005 har Kulturrådet årligen fördelat mellan 2 och 3 miljoner kronor för arrangerande av litterära evenemang. Mellan 30 och 45 ansökningar har beviljats per år. Mottagare av stödet är ofta organisationer som ordnar enskilda litterära evenemang, t.ex. litteratur- och berättarfestivaler. De enskilda stöden är oftast betydligt mindre än bidragen för läsfrämjande. För stödet till litterära evenemang finns ingen begränsning som innebär att verksamheten måste vara metodutvecklande. I stället eftersträvas vid fördelningen bred geografisk spridning och innehållslig bredd. Vidare prioriteras insatser som syftar till ökad internationalisering genom samarbeten och evenemang i Sverige med utländska gäster.

Flera sökande återkommer regelbundet med ansökningar om t.ex. litteraturfestivaler. Exempel på litteraturfestivaler i Sverige som beviljats bidrag är allt från Bokdagar i Dalsland och Littera-Lund till Umeås internationella litteraturfestival, KONTEXT litterär scen i Luleå, European festival of the night i Korpilombolo, Kristianstad International Poetry festival, Uppsala internationella poesifestival och Poesifestivalen Bagdad Café. Inom serieområdet

har festivalerna Altcom i Malmö och Small Press Expo i Stockholm beviljats bidrag.

Även annan typ av utåtriktad litteraturfrämjande verksamhet får stöd denna väg. Författarcentrum Riks har t.ex. beviljats bidrag att fördela till lokalföreningarna runt om i Sverige för läs- och litteraturfrämjande aktiviteter i samband med Unescos Världsboksdag. 10TAL mottar stöd för sin publika verksamhet, t.ex. för Stockholms poesifestival, Barnpoesifestivalen, Klubb 10TAL och Poesifabriken.

4.4. Stiftelsen för lättläst nyhetsinformation och litteratur

Stiftelsen för lättläst nyhetsinformation och litteratur (Centrum för lättläst) är en statlig stiftelse med ändamålet att göra nyhetsinformation och litteratur tillgängligt för personer som har svårt att läsa på svenska. Centrum för lättläst har fyra olika verksamhetsgrenar: nyhetstidningen 8 sidor, utgivning av lättlästa böcker, läsombud och marknadsföring.

Nyhetstidningen 8 sidor kommer ut varje vecka och innehåller nyheter skrivna på lättläst svenska. Tidningen riktar sig till personer som av olika anledningar, såsom autism, utvecklingsstörning, dyslexi eller att de inte har svenska som modersmål, har svårt att ta till sig skriven information. År 2011 hade tidningen en snittupplaga på 9 435 exemplar.34

Utgivning av litteratur sker genom LL-förlaget. År 2011 gav förlaget ut 21 titlar vilket var en nedgång jämfört med de senaste årens utgivning.35 Utgivningen består av böcker i olika genrer. Barn- och ungdomsböcker, skönlitteratur såväl som facklitteratur återfinns i utgivningen. En del av utgivningen består av bearbetningar av redan utgivna verk. Bearbetningarna görs både av klassiker, som böcker av Charlotte Brontë och Charles Dickens, och av nyare verk, t.ex. böcker av Marie Jungstedt och Jonas Jonasson. Genomsnittsupplagan för LL-förlagets böcker är cirka 2 000 exemplar.36

I syfte att stimulera läsning hos personer med lässvårigheter har Centrum för lättläst en verksamhet med läsombud. Läsombuden är

34 Resultatredovisning 2011 för Stiftelsen för lättläst nyhetsinformation och litteratur. 35 2010 gav LL-förlaget ut 27 titlar, 2009 34 titlar och 2008 34 titlar. 36 Resultatredovisning 2011 för Stiftelsen för lättläst nyhetsinformation och litteratur.

ofta personal på äldreboenden eller gruppbostäder. De hjälper till med högläsning eller med att hitta lättläst material. De kan även ordna besök på bibliotek och fungera som inspiration för kollegor. Läsombuden, som i dag är över 5 000, finns i hela landet. De är organiserade i nätverk länsvis. Centrum för lättläst har genom avtal med Studieförbundet Vuxenskolan ordnat så att de står för utbildning och fortbildningsdagar för läsombuden. Vuxenskolan har även tagit fram en utbildning för läsombud i boenden och daglig verksamhet för personer med utvecklingsstörning.

Ett annat läsfrämjandeprojekt som Centrum för lättläst bedrivit sedan 2009 är Läskraft. Projektet är treårigt och syftar till att inspirera anhöriga och frivilliga till högläsning av lättlästa böcker för personer med demens.

4.5. Svenska barnboksinstitutet

Svenska barnboksinstitutet (SBI) är en stiftelse som enligt sina stadgar har till uppgift att:

  • samla och katalogisera i Sverige utgiven barn- och ungdomslitteratur samt såvitt möjligt även svensk barn- och ungdomslitteratur översatt till andra språk,
  • upprätthålla ett forsknings- och referensbibliotek i ämnet barn- och ungdomslitteratur,
  • främja forskning och undervisning på alla nivåer i ämnet barn- och ungdomslitteratur,
  • öka kunskapen om och förståelsen för barn- och ungdomslitteratur i förmedlarledet,
  • stå förlag, massmedia, bibliotek och andra institutioner samt enskilda till tjänst med upplysning om barn- och ungdomslitteratur,
  • vara internationellt kontaktorgan inom området barn- och ungdomslitteratur.

SBI finansieras genom statsbidrag från Utbildningsdepartementet och med bidrag från Stockholms stad. Inom ramen för sin verksamhet för att öka kunskapen om barn- och ungdomslitteratur sprider de information om den samlade utgivningen av barn- och

ungdomslitteratur till barnbibliotekarier och andra intressenter genom den s.k. bokprovningen (se även kapitel 7). För att främja forskning inom det barnlitterära området samt sprida information om forskningsresultat ordnar SBI regelbundet seminarier och konferenser. De ger även ut Sveriges enda vetenskaplig tidskrift om barnlitteratur, Barnboken – tidskrift för barnlitteraturforskning.

Utöver nämnda insatser ger SBI även ut äldre barn- och ungdomslitteratur som inte längre finns tillgänglig i handeln. SBI har hittills publicerat två böcker, Laura Fitinghoffs Barnen ifrån

Frostmofjället och Einar Nermans Gubbar med rim-böcker.

Utgivningen riktar sig till skolor och SBI har även tagit fram lärarhandledningar för arbetet med böckerna.

4.6. Andra läs- och litteraturfrämjande insatser

Det finns ett antal aktörer inom det civila samhället som bedriver värdefull läs- och litteraturfrämjande verksamhet. Verksamheten är livaktig på många håll, ofta på lokal och regional nivå. I det följande beskrivs några exempel på omtalade organisationer och projekt.

Läsrörelsen

Läsrörelsen är en förening som arbetar för att öka läsningen för små barn. Läsrörelsen bildades 1999 mot bakgrund av undersökningar som visade att småbarnsföräldrar läste allt mindre för sina barn. Föreningen har sedan dess genomfört en rad olika insatser med syfte att öka småbarnsföräldrars läsning för sina barn. De har samarbetat med olika offentliga och privata aktörer i sina kampanjer. De senaste åren har de framförallt samarbetat med McDonalds restauranger och delat ut böcker i samband med köp av menyer riktade till barn.

År 2011 delades 1,8 miljoner böcker ut och Läsrörelsen ordnade med stöd från Kulturrådet även författarbesök på McDonalds restauranger runt om i Sverige. Föreningen har i omgångar mottagit stöd från Kulturrådet och fick 200 000 kronor i stöd för två olika projekt år 2011.

Berättarministeriet

Berättarministeriets verksamhet går ut på att skapa skrivarverkstäder för barn i åldrarna 8–11 år. Skrivarverkstäderna syftar till att inspirera och stödja barns berättande. Syftet är, som man uttrycker det, att alla barn och unga ska delta i skapandet av vår gemensamma berättelse och ha friheten att formulera sin egen. Verkstäderna ska vara en fysisk plats med en inspirerande miljö för unga. På förmiddagarna är skolklasser välkomna och på eftermiddagen bjuds allmänheten in.

Berättarministeriet är inspirerat av 826 National, en amerikansk ideell organisation skapad av författaren Dave Eggers. I USA har det skapats åtta skrivarverkstäder enligt detta koncept (se bilaga 3). I likhet med 826 National fokuserar Berättarministeriet på unga boende i områden med en stor andel barn som lever i socioekonomiskt svaga familjer.

Verksamheten i Sverige skapades av stiftelsen Culture Without Borders och är i huvudsak finansierad av näringslivet. Den bygger på ett stort antal volontärer som arbetar i skrivarverkstäderna. Enligt uppgift från organisationen har det inte varit något problem att rekrytera kvalificerade volontärer till verksamheten, t.ex. har förlag ställt upp med sin personals arbetstid. I samarbete med Albert Bonniers förlag har Berättarministeriet gett ut en novellsamling med bidrag från de unga som deltar i skrivarverkstäderna.

År 2011 startade Berättarministeriet sin första skrivarverkstad i Södertälje. Nyligen har de även aviserat att de ska öppna en verkstad i Husby utanför Stockholm. Vidare finns planer på att öppna skrivarverkstäder i Göteborg och Malmö.

En bok för alla

En organisation som tidigare erhållit statligt stöd är förlaget En bok för alla (se kapitel 9) som hade ett öronmärkt statsbidrag fram tills 2008 för att ge ut kvalitetslitteratur. Numera är En bok för alla ett aktiebolag som ägs av studieförbunden ABF och Vuxenskolan, Ordfronts förlag och föreningen En bok för allas vänner.

År 2008 beviljades En bok för alla 100 000 kronor från Statens kulturråd för att utveckla projektet Läs för mig pappa inom fler folkrörelseorganisationer. De har dock inte fått finansiering de senaste åren för verksamheten eftersom projektet inte längre är i en

uppstartsfas (se vidare avsnitt 4.2 för studieförbundens insatser i Läs för mig pappa). År 2012 beviljades ABF tillsammans med en rad olika LO-förbund, som IF Metall, Transport och Byggnads, 150 000 kronor från Kulturrådets läsfrämjandebidrag för att driva Läs för mig pappa-verksamhet på fem nya orter. I den centrala arbetsgruppen deltar även En bok för alla.

De litterära sällskapen

Intresset för att samlas kring en författares verk i form av ett litterärt sällskap väcktes i början av förra seklet. Bellmans Minne, som bildades 1899, anses vara det första personlitterära sällskapet. Därefter har en stor mängd ideella föreningar konstituerats kring enskilda författares verk i Sverige.

Sällskapen spelar i dag en viktig roll för att främja intresset för och kunskapen om äldre författarskap. Flera av de litterära sällskapen arbetar med bibliotek och skolor i syfte att sprida information om specifika författarskap. De ordnar t.ex. litterära evenemang på bibliotek och uppläsningar i skolor. Flera av de litterära sällskapen har egna skriftserier där respektive författarskap ges ut på nytt och kommenteras.

De litterära sällskapens samarbetsnämnd (DELS), som bildades 1990, sprider kännedom om den litterära sällskapsrörelsen samt samordnar arrangemang och insatser av gemensamt intresse. I maj 2012 hade DELS cirka 110 medlemmar, de allra flesta inriktade på enskilda svenska författare.37 DELS har också en egen litterär tidskrift, Parnass, och erhåller tidskriftsstöd från Kulturrådet. DELS har även fått stöd för litterära evenemang. Verksamheten drivs dock nästan uteslutande av ideella krafter.

37 För listan över medlemmar i DELS, se föreningens hemsida: www.dels.nu

5. Villkoren för de yrkesverksamma på ordområdet

Enligt direktiven ska kommittén utifrån tillgänglig statistik analysera hur de ekonomiska villkoren ser ut för yrkesverksamma upphovsmän på det litterära området. Avgränsningen till yrkesverksamma upphovsmän är viktig men inte alla gånger lätt att göra eftersom litterärt skapande normalt innebär att upphovsmannen periodvis säljer sitt verk på en marknad. Det ligger i sakens natur att många litterära upphovsmän däremellan har annat arbete och andra inkomster än de som den konstnärliga verksamheten ger. Många upphovsmän har också så små intäkter från litterär verksamhet att nästan hela inkomsten kommer från annat.

Redan inledningsvis kan sägas att de yrkesgrupper som behandlas här främst är skönlitterära och facklitterära författare, översättare och dramatiker. För att beskriva villkoren för dessa grupper finns det flera undersökningar att tillgå som på en övergripande nivå ger en tämligen utförlig bild. Den medger dock inte en djupare uppdelning på underkategorier, vilket är en begränsning då villkoren skiljer sig åt inom framför allt gruppen skönlitterära författare. Inte heller finns i dessa undersökningar några uppgifter om kulturjournalisterna som också är en viktig grupp.

I det följande kommer befintliga undersökningar att refereras utifrån våra utgångspunkter. Vissa kompletteringar med fokus på ordområdet har också tagits fram i samarbete med Statistiska Centralbyrån. Efter ett inledande avsnitt om undersökningarna, behandlas upphovsmannagruppens sammansättning bl.a. vad gäller yrkeskategorier samt kvinnor och män. Därefter analyseras inkomstfördelning och arbetsmönster. Avslutningsvis ges en kortare överblick över olika litterära inkomstkällors betydelse och hur villkoren på marknaden ser ut, bl.a. vad gäller avtal och honorar.

5.1. Tidigare undersökningar av konstnärernas villkor

De litterära upphovsmännens inkomster har kartlagts i flera äldre undersökningar. I samband med att två statliga utredningar om konstnärspolitik genomfördes under slutet av 1990-talet, gjordes bl.a. en kartläggning av de professionella konstnärernas ekonomiska villkor.1 Studien utfördes av Statistiska Centralbyrån (SCB). Konstnärsnämnden har senare gett SCB i uppdrag att göra en uppföljning av denna studie. Den nya undersökningen har hittills publicerats i form av tre olika delstudier.

I den första, Konstnärernas inkomster (2009), analyseras sådant som sammanräknad förvärvsinkomst, inkomst av kapital, förmögenhet, nettoinkomst, inkomströrlighet och hur inkomsten fördelar sig på olika inkomstslag. I den andra rapporten,

Konstnärernas inkomster ur ett jämställdhetsperspektiv (2010), analyseras skillnader i inkomst och livssituation mellan könen på det konstnärliga fältet.

De båda undersökningarna utgår från ett brett urval av yrkesverksamma konstnärer. I dessa undersökningar hade drygt 21 500 personer valts ut, ett urval som bör innefatta kärnan av yrkesverksamma professionella konstnärer men som kan antas ha en viss slagsida åt de mer framgångsrika i populationen. Vad gäller ordområdet bestod urvalet i huvudsak av de som erhållit eller sökt stipendier från författarfonden under vissa år.2 Uppgifterna i dessa undersökningar avser huvudsakligen åren 2004 och 2005.

I den tredje delstudien, Konstnärernas inkomster, arbetsmarknad och försörjningsmönster (2011), fördjupas de tidigare studierna genom att konstnärernas försörjningsmönster studeras närmare. Undersökningen består främst av en enkät som skickades till ett urval på 3 500 personer. Uppgifterna i denna undersökning avser huvudsakligen inkomståret 2008.

Kompletterande uppgifter till de studier som genomförts av Konstnärsnämnden, kan även hämtas från undersökningar som genomförts av intresseorganisationer på området. Författarförbundet har t.ex. både 1994 och 2007 genomfört enkätundersökningar av medlemmarnas inkomster. Förbundet har även inkommit

1 Utredningarna var Arbete åt konstnärer (SOU 1997:183) och Generella konstnärsstöd (SOU 1997:184). Resultaten publicerades i Konstnärernas verksamhetsinriktning och ekonomiska förhållanden (SOU 1997:190). 2 Till ordkonstgruppen räknades de som innehaft eller erhållit inkomstgaranti, garanterad författarpenning, stipendium eller bidrag från författarfonden under något av åren 2004 och 2005. Vidare ingick de som ansökt om stipendium eller bidrag under åren 2002–2006.

med vissa kompletterande uppgifter till utredningen som rör medlemmarnas avtalsförhållanden på en övergripande nivå.3

5.2. De yrkesverksamma på ordområdet

Hur gruppen yrkesverksamma på ordområdet ser ut och hur många individer den består den av är en fråga som det går att finna olika svar på beroende på hur den förstås. En tänkbar avgränsning är medlemmar i Författarförbundet. Enligt förbundet är cirka 2 800 personer medlemmar. Förbundet har som kriterium för inval att personen i fråga ska ha offentliggjort texter av konstnärligt eller vetenskapligt värde, normalt ska det handla om minst två verk.

Att utgå från hur många som är medlemmar i förbundet kan dock vara begränsande. Å ena sidan kan det ge en i vissa avseenden snäv bild då det finns många på området verksamma som inte är medlemmar i förbundet. Kriteriet skulle t.ex. kunna medföra att särskilt personer i början av sin karriär blir underrepresenterade. Å andra sidan kan det i andra avseenden ge en för vid bild då det även finns medlemmar i förbundet som numera har en låg aktivitetsgrad.

Ett annat sätt att beskriva gruppen är att utgå från de personer på ordområdet som valts ut till Konstnärsnämndens undersökning från 2008. Urvalet baserades på de personer som antingen sökt eller erhållit stipendier från författarfonden under en viss tidsperiod, det var totalt 3 331 personer. Detta ger ett något annorlunda och öppnare urval. De som valts ut på detta sätt kan sägas vara aktiva i någon mening, eftersom de alla aktivt sökt eller erhållit stöd för litterär verksamhet. I det följande används och jämförs uppgifter från både Konstnärsnämndens undersökning och Författarförbundets medlemsenkäter.4 Oavsett vilket urval som används får man ha i åtanke att de grupper som behandlas är heterogena med avseende på aktivitet.

Totalt sett räknar dessa undersökningar således med kring 3 000 personer. Naturligtvis finns det upphovsmän på området som inte är med i respektive urval. Särskilt Konstnärsnämndens urval bör trots allt enligt vår mening ge en god bild av kärnan av utövare, då

3 Se Sveriges Författarförbund, Författarnas inkomster 1993 (1994) och Författarnas inkomster 2004 (2007). 4 I vissa fall är uppgifterna alltså några år gamla. Det är dock troligt att många av de förhållanden som behandlas är relativt trögrörliga vilket gör att den allmänna bilden ändå bör vara giltig i dag.

en stor andel av de mer aktiva bör vara i kontakt med författarfonden. Det kan dock förutsättas att de allra mest framgångsrika i ekonomiska termer inte ser samma behov av att söka stöd från detta håll och att de därför inte återfinns i urvalet.

Yrkeskategorier, kön och ålder på ordområdet

För att ge en bild av ordområdets sammansättning beskrivs i följande tabell individernas fördelning per yrkeskategori och kön i Konstnärsnämndens urval. Det rör sig om unika individer som klassificerats efter sin huvudsakliga konstnärliga hemvist.

Källa: Konstnärsnämnden, Konstnärernas inkomster – en statistisk undersökning av SCB inom alla konstområden 2004–2005 (2009), s. 54.

De skönlitterära författarna är flest, därefter kommer de facklitterära, sedan översättarna och sist dramatikerna. Detta säger något om respektive områdes storlek men indelningen skulle ha kunnat göras på andra sätt och många av upphovsmännen är verksamma inom flera områden. Av tabellen framgår också att det genomgående är något färre kvinnor än män inom respektive kategori. Undantaget är översättarna där förhållandet är det omvända. Det är värt att notera att för ordområdet som helhet är könsbalansen dock relativt jämn, vilket är en stor skillnad mot hur situationen såg ut för 20 år sedan. Konstnärsnämnden jämför förhållandena 1995 respektive 2007 och konstaterar att ordområdet gått från 65 till 55 procent män.5 Detta till skillnad mot vissa andra konstområden där förhållandena inte jämnat ut sig över tid.

5 Marita Flisbäck, Konstnärernas inkomster ur ett jämställdhetsperspektiv: Ekonomi, arbete, familjeliv (Konstnärsnämnden, 2010), s. 22. I denna undersökning finns dock inte den ovan redovisade yrkesindelningen av ordområdet med. Därför har de äldre siffrorna använts i tabellen. Båda undersökningarna bygger dock på samma urval vilket gör att resultaten inte bör skilja sig nämnvärt åt (vissa personer kan dock t.ex. ha avlidit mellan de båda undersökningstillfällena).

Samma relativa fördelning som ovan mellan yrkeskategorier på ordområdet återfinns också i Författarförbundets medlemsenkät från 2004. Där har man dock även urskiljt grupperna författare av barn- och ungdomslitteratur samt mångsysslare. Genom denna uppdelning framgår bl.a. att gruppen barn- och ungdomsförfattare tagen för sig är något mindre än översättargruppen samt att den är relativt kraftigt dominerad av kvinnor.6

Av det urval som tagits fram för Konstnärsnämndens undersökningar kan man också få en bild av åldersfördelningen inom dessa yrkeskategorier.

Källa: SCB, se bilaga 2, tabell 37.

Anm.: Uppgifterna bygger på Konstnärsnämndens urval från 2005 men har tagits fram för 2010. Konstnärsnämnden redovisar inte åldersfördelningen på denna mer detaljerade nivå.

Av tabellen framgår att det är ytterst få unga som ingår i den grupp upphovsmän som vänder sig till författarfonden. Det är inte förvånande bl.a. mot bakgrund av att många i de litterära yrkeskategorierna utbildar sig länge. Mer intressant är att det finns ett försvarligt antal i urvalet som var över 65 år när det gjordes, uppemot 30 procent bland författarna, lägre i de andra båda kategorierna.7

Samma mönster, men med ännu större övervikt för äldre, återfinns i Författarförbundets undersökningar av medlemmarna. Den genomsnittliga åldern för förbundets medlemmar 2004 var 60

6 Sveriges Författarförbund, Författarnas inkomster 2004, s. 19 f. 7 Motsvarande siffror finns för ordområdet 2007 i den senare undersökningen Konstnärernas inkomster ur ett jämställdhetsperspektiv, se s. 18. Eftersom denna bygger på samma urval som den tidigare, och personerna åldrats, har det inte bedömts relevant att ta med dessa uppgifter här.

år. Endast 22 procent var under 50 år och en stor andel över 65.8 På grund av de invalskriterier som tillämpas kan det dock förutsättas att dessa uppgifter inte speglar sammansättningen bland de yrkesverksamma.

Den relativt stora andelen äldre i gruppen författare och översättare är en markant skillnad mot många andra konstområden. Som Konstnärsnämnden påpekar är det inte förvånande att ordområdet utmärker sig på denna punkt, då språklig gestaltningsförmåga snarare kan komma att öka än minska med ålder. Detta till skillnad från andra konstnärsgrupper där kroppen är arbetsredskapet och den konstnärligt yrkesverksamma tiden kortare. Andra förklaringar som nämnts är att vissa först vid pensionsåldern kan ha tid och resurser för att utöva sin konst.

Huvudsakligt arbetsspråk

En fråga som är intressant då det gäller författar- och översättarkollektivet, är vilket språk de använder i sin verksamhet. Merparten av författarna har av naturliga skäl svenska som arbetsspråk, men mot bakgrund av utvecklingen mot ett mer mångkulturellt samhälle är det även intressant att se vilka andra språk som är representerade i kollektivet. Vilka språk översättarna översätter från är också av stort intresse.

Tillgängliga uppgifter vad gäller detta finns för Författarförbundets medlemmar. I följande tabell presenteras den procentuella fördelningen för vissa enskilda större språk samt övriga språk fördelade på språkgrupper. Uppgifterna gäller vilket språk medlemmarna huvudsakligen skriver på eller översätter från.

8 Sveriges Författarförbund, Författarnas inkomster 2004, s. 14.

Källa: Sveriges Författarförbund, Författarnas inkomster 2004 (2007), s. 21.

Vad gäller författarna framgår av tabellen som väntat den stora dominansen för det svenska språket. Procentuellt sett är det 8 procent som skriver på något annat språk. Sett till antalet verksamma är det cirka 110 personer som arbetar huvudsakligen på ett annat språk.

Bilden vad gäller översättarna är intressant. Nästan hälften har engelska som sitt huvudsakliga språk. Även tyska och andra nordiska språk är relativt vanligt. Endast 5 procent (21 personer) har något utomeuropeiskt språk som sitt huvudsakliga språk. I detta sammanhang bör man dock komma ihåg att det inte är helt ovanligt att översätta från mer än ett språk. Det gör det svårare att dra långgående slutsatser kring vilken inriktning som finns i översättarkollektivet.

Boenderegion

Konstnärsnämnden har undersökt var konstnärerna är bosatta.9Det framgår att storstäderna och främst Stockholm är betydligt konstnärstätare än andra delar av landet. Ungefär samma mönster visar sig för de verksamma på ordområdet. Övervikten för storstadsregionerna är tämligen kraftig i författar- och översättarkollektivet. Sammantaget bor kring två tredjedelar i de tre

9 Marita Flisbäck, Konstnärernas inkomster, arbetsmarknad och försörjningsmönster (Konstnärsnämnden, 2011), s. 70.

storstadsregionerna. Jämfört med den totala folkmängdens fördelning i landet är storstadsregionerna kraftigt överrepresenterade men det är främst den höga andelen i Stor-Stockholm (45,4 procent) som orsakar detta.10

I tidigare studier har det framhållits att faktorer som gör att konstnärerna tenderar att flytta till storstadsregionerna både är tillgången till konstnärligt arbete, kompletteringsarbete, kulturutbud och sociala nätverk av betydelse för den konstnärliga karriären. Det visar sig också att yngre, oetablerade konstnärer och kvinnor i högre utsträckning än äldre etablerade konstnärer och män bor i storstadsregionerna. Enligt Konstnärsnämnden kan valet av bostadsort vara en kompenserande strategi i avsaknad av det kapital i form av kulturellt och ekonomiskt erkännande som gör att väletablerade konstnärer har ”råd” att distansera sig från konstmetropolerna.11

Utbildningsbakgrund

Författar- och översättarkollektivet är en högutbildad grupp. Enligt Författarförbundets medlemsundersökning från 2005 var det sammantaget 85 procent som hade eftergymnasial utbildning, något fler bland kvinnorna än bland männen.12 Detta mönster gick igen i samtliga de yrkeskategorier som finns representerade i förbundet, högst andel fanns bland de facklitterära författarna (92 procent). Dessa siffror ska jämföras med befolkningen i dess helhet där endast 28 procent samma år hade eftergymnasial utbildning enligt SCB.

Även i Konstnärsnämndens undersökningar speglas dessa förhållanden. Där framgår att i hela konstnärskollektivet var det 2007 cirka två tredjedelar som hade eftergymnasial utbildning. Detta jämfört med cirka en tredjedel i befolkningen. Vidare framgår att hög utbildning i konstnärskollektivet var något vanligare bland kvinnor än bland män, ett förhållande som även var giltigt för befolkningen som helhet.13 Konstnärsnämndens siffror redovisas inte uppdelat på konstområden, men det är, bl.a. mot bakgrund av förbundets undersökning, rimligt att anta att just

10 Detta är en bild som bekräftas i Författarförbundets medlemsundersökningar. Övervikten för Stockholm var dock än större för medlemmarna. Se Författarnas inkomster 2004, s. 16.

11

Flisbäck, Konstnärernas inkomster, arbetsmarknad och försörjningsmönster, s. 72. 12Författarnas inkomster 2004, s. 18. 13 Flisbäck, Konstnärernas inkomster ur ett jämställdhetsperspektiv, s. 19 f.

ordkonstnärerna ligger än högre än verksamma på andra konstområden vad gäller utbildning.

5.3. Inkomst inom yrkeskategorierna på ordområdet

Nedan presenteras olika inkomstmått för yrkeskategorierna på ordområdet. De är dels hämtade från Konstnärsnämndens undersökning av inkomståret 2005, dels från en kompletterande studie av inkomsterna som baseras på samma urval som vi låtit SCB genomföra för inkomståret 2010. Uppgifterna avser dels förvärvsinkomst och inkomstslag, dels nettoinkomst och det som här kallas självförsörjningsgrad.

En viss försiktighet är nödvändig i tolkningen av uppgifterna från 2010, inte minst då personer som ingår i urvalet (som alltså är några år gammalt) t.ex. kan ha hunnit byta yrkesbana. Eftersom en viss tid passerat sedan urvalet gjordes redovisas genomgående uppgifter för gruppen 25–64 år istället för 20–64 år som i den första undersökningen. Det måste man vara medveten om när jämförelser görs med Konstnärsnämndens resultat. Överlag är mönstren, om än inte de faktiska talen, dock lika vid de båda undersökningstillfällena, vilket talar för att resultaten ändå återspeglar verkliga förhållanden.

Förvärvsinkomst och fördelning i inkomstklasser

Inkomstmåttet sammanräknad förvärvsinkomst består av inkomst av tjänst (främst lön, ersättning från försäkringskassa och A-kassa samt pension) och inkomst av näringsverksamhet. Även skattepliktiga stipendier (från t.ex. författarfonden) ingår i detta mått.14Förvärvsinkomsten presenteras nedan i form av medianvärdet för respektive grupp. Att medianen anges snarare än medelvärdet, beror på att det senare blir missvisande då det i grupperna finns enstaka individer med mycket höga inkomster. Inkomstfördelningar är typiskt sett snedfördelade på detta sätt.

14 I måttet ingår inte t.ex. kapitalinkomster, studiemedel, barnbidrag, bostadsbidrag och ekonomiskt bistånd. För att få med dessa får man använda sig av måttet nettoinkomst (se vidare nedan). Siffrorna kompletterades även med uppgifter om skattefria stipendier från Konstnärsnämnden och författarfonden i den ursprungliga undersökningen eftersom de fanns tillgängliga och även dessa inkomster är kopplade till yrkesskicklighet och prestation. De skattefria stipendierna är dock inte med i uppgifterna för 2010.

Källa: SCB, se bilaga 2, tabell 39, 40 och 41.

Av tabellen framgår att alla ordkonstgrupperna ligger under befolkningssnittet vad gäller medianinkomst.15 De skönlitterära författarna och översättarna ligger långt under medianen för hela befolkningen. Dessa grupper har även en lägre median än konstnärskollektivet som helhet. Dramatikerna och de facklitterära författarna ligger något bättre till men fortfarande under befolkningsmedianen.

Om man skiljer ut gruppen kvinnor framgår att de i flera fall ligger lägre än männen: kvinnornas medianinkomst bland de skönlitterära författarna är 96 procent av männens, bland de facklitterära författarna 91 procent och bland dramatikerna 80 procent. Bland översättarna är det dock männens medianinkomst som är lägre, 91 procent av kvinnornas.

I detta sammanhang är det värt att särskilt påpeka att framför allt kategorin skönlitterära författare innefattar flera olika grupper med sinsemellan olika villkor på marknaden. Skulle det vara möjligt att dela in kategorin i t.ex. poeter, prosaister och barn- och ungdomsförfattare skulle förvärvsinkomsterna troligen tydligt skilja sig åt.

Ett annat sätt att beskriva inkomsterna i de berörda konstnärsgrupperna är genom fördelningen i inkomstklasser. Detta ger en uppfattning om spridningen i populationen. I följande diagram anges den procentuella fördelningen för de olika yrkeskategorierna på ordområdet, respektive befolkningen och konstnärskollektivet som helhet. Av diagrammet framgår andelen av respektive grupp som befinner sig inom ett visst inkomstspann.

15 Ungefär samma mönster återfinns i de siffror som Konstnärsnämnden presenterat för 2005 för åldersspannet 20–64 år (se bilaga 2). Förhållandena mellan män och kvinnor såg dock något annorlunda ut, bl.a. hade männen högre medianinkomst även bland översättarna.

Källa: SCB, se bilaga 2, tabell 42.

De litterära yrkeskategorierna utmärks av att det är en betydligt mindre andel som har mellanhöga inkomster (240 000 till 399 000 kronor) än i befolkningen.16 Alla de litterära yrkeskategorierna – liksom konstnärsgruppen i dess helhet – har en högre eller väsentligt högre andel med inkomster under 240 000 kronor än i befolkningen totalt (där 39,2 procent hade inkomster under detta). De skönlitterära författarna (56,2 procent) och översättarna (54 procent) sticker ut genom att ha väsentligt högre andel i de lägre tre inkomstklasserna. Översättargruppen utmärks också av en klart lägre andel i den högsta inkomstklassen. Även de skönlitterära författarna ligger något under befolkningen när det gäller andelen i den högsta inkomstklassen.

De facklitterära författarna, men även i viss mån dramatikerna, sticker dock ut genom att ha en större andel höginkomsttagare än befolkningen. Samtidigt är det även en större andel facklitterära

16 Ungefär samma mönster återfinns i de siffror som Konstnärsnämnden presenterat för 2005 med åldersspannet 20–64 år (se bilaga 2). En noterbar skillnad är dock att det då var en lägre andel facklitterära författare i de lägre inkomstklasserna än i befolkningen som helhet.

11,2

15,9

17,9 13,7

15,8 12,1

10,9

16,6 13,1 15,3

21,6

17,1

17,1

21,1 17,9 15,0

18,8

24,8

43,1

34,1

28,3

28,2

30,1

37,4

17,6

12,3

22,8 27,8

13,6

8,5

0%

20%

40%

60%

80%

100%

Befolkningen Alla konstnärer

Dramatiker Författare, fack Författare, skön

Översättare

0-79 tkr 80-159 tkr 160-239 tkr 240-399 tkr över 400 tkr

författare (29 procent) och dramatiker (31 procent) som hamnar under 160 000 kronor än i befolkningen i sin helhet (22,1 procent).

Inkomstslag

Personer som till stor del försörjer sig på näringsverksamhet har oftare än personer som inte har näringsverksamhet, låg sammanräknad förvärvsinkomst. Bland annat mot denna bakgrund är det intressant att se hur stor andel i de litterära yrkeskategorierna som redovisar olika typer av inkomster.

Källa: SCB, se bilaga 2, tabell 43.

Av diagrammet framgår att de litterära yrkeskategorierna (liksom hela konstnärsgruppen) skiljer sig markant från befolkningen i allmänhet. Det är i ordkonstgrupperna under hälften som enbart har löneinkomster, jämfört med uppåt 80 procent i befolkningen som helhet. En stor andel kombinerar i stället inkomster från lönearbete med inkomster från näringsverksamhet eller redovisar enbart inkomster från näringsverksamhet. Det sistnämnda är

78,2

59,8

44,1

47,3 45,3 38,2

21,1

28,3

27,9 26,3

26,8

9,8

15,9

14,5

12,8 24,8

15,1

9,3 11,7 10,4 15,6

10,2

0%

20%

40%

60%

80%

100%

Befolkningen Alla konstnärer

Dramatiker Författare, fack Författare, skön

Översättare

Enbart löneinkomst Löneinkomst och inkomst från näringsv.

Enbart inkomst från näringsv. Varken eller

vanligast i översättarkollektivet där nästan 25 procent enbart har inkomst från näringsverksamhet. Siffrorna är dock avsevärt högre än för befolkningen som helhet även i övriga kategorier.

Att en stor andel har inkomst från näringsverksamhet i dessa upphovsmannagrupper är ett välkänt faktum. Det förvånande med ovanstående uppgifter är snarare att det inte är fler som har sådana inkomster. En förklaring kan vara att den tillgängliga statistiken inte får med eventuella inkomster från bolag (aktiebolag osv.) vilka deklareras på ett sätt som gjort att de inte kunnat inkluderas här.17En annan förklaring är helt enkelt att många lönearbetar vid sidan av ett konstnärskap som i sig inte ger några direkta inkomster eller så små inkomster att de deklareras som hobbyverksamhet snarare än inkomst av näringsverksamhet.

Nettoinkomst och självförsörjningsgrad

Ett annat sätt att mäta inkomsten än det som använts ovan är nettoinkomsten. Nettoinkomsten består av skattepliktiga och skattefria inkomster minus skatt och negativa transfereringar. Nettoinkomsten är alltså det belopp som finns kvar till konsumtion eller sparande efter skatt och transfereringar. Skillnaderna mellan olika grupper i samhället är mindre när det gäller nettoinkomsten än den sammanräknade förvärvsinkomsten eftersom bidrag och skatter har en utjämnande effekt.

I följande tabell presenteras nettoinkomsten i form av medianvärdet för de litterära yrkeskategorierna respektive alla konstnärer och hela befolkningen. Siffrorna är inte tillgängliga uppdelade på kvinnor och män.

17 Jfr Konstnärsnämnden, Konstnärernas inkomster, s. 30.

Källa: SCB, se bilaga 2, tabell 44.

Det mönster som visar sig liknar det för den sammanräknade förvärvsinkomsten. De litterära yrkeskategorierna ligger generellt sett väsentligt lägre än hela befolkningen även med detta mått. Med andra ord har de omfördelande aspekter skatter och transfereringar generellt sett har inte i något avgörande grad bidragit till att utjämna den skillnad som finns vad gäller förvärvsinkomster. Fortfarande kvarstår också de relativa förhållandena mellan grupper. De facklitterära författarna har t.ex. även med detta mått betydligt större inkomst än de skönlitterära författarna och översättarna.

Det är intressant att notera att mönstret i Konstnärsnämndens undersökning av nettoinkomsten 2005 såg något annorlunda ut. Flera av grupperna hade där en median som låg nära eller till och med översteg befolkningssnittet (de facklitterära författarna). Ett skäl till det kan vara att skattefria stipendier från t.ex. författarfonden den gången inkluderades.18

Genom att dela in de inkomstslag som ingår i nettoinkomsten i olika kategorier har Konstnärsnämnden i sin undersökning även beräknat det man kallar för självförsörjningsandel och bidragsandel. Självförsörjningsandelen klassificeras som andelen av nettoinkomsten som kommer från löneinkomst, inkomst av näringsverksamhet, kapitalinkomst och yrkesrelaterade stipendier. Bidragsandelen klassificeras som andel av nettoinkomsten som istället kommer från arbetsmarknadsstöd, sjukpenning, sjuk- och aktivitetsersättning samt behovsprövade bidrag (alltså de bidrag som varken är relaterade till yrkesverksamhet eller studier). Om en

18 Skattefria stipendier ingår normalt inte i nettoinkomsten eftersom SCB saknar uppgifter om dessa. I siffrorna för 2005 ingick emellertid skattefria stipendier från Konstnärsnämnden och författarfonden i nettoinkomsten.

hög andel av nettoinkomsten kommer från dessa bidrag indikerar det tydligt en utsatt position på arbetsmarknaden.

Vi har låtit SCB göra motsvarande uppdelning som den Konstnärsnämnden redovisade med uppgifter från både 2004 och 2010. I diagrammet nedan redovisas hur stor andel i respektive grupp som enligt denna undersökning hade mer än 90 procent av sin nettoinkomst från den första kategorin (hög självförsörjningsandel) respektive hur stor andel som hade mer än hälften av sin inkomst från den andra kategorin (hög bidragsandel). Eftersom det finns systematiska skillnader mellan de båda mätpunkterna redovisas nedan uppgifter för både 2004 och för 2010.

Källa: SCB, se bilaga 2, tabell 46 och 47.

Mellan de båda mätpunkterna ökar självförsörjningsandelen generellt för alla de redovisade grupperna och andelen med hög bidragsandel minskar. Detta mönster går också igen i de litterära yrkeskategorierna.

En jämförelse mellan dessa kategorier och befolkningen måste dock göras med hänsyn till att medelåldern är betydligt högre i

0 10 20 30 40 50 60 70 80

Dramatiker Författare, fack Föfattare, skön Översättare Alla konstnärer Befolkningen

Över 90 % egen försörjning 2004 Över 90 % egen försörjning 2010

Över 50 % bidrag 2004 Över 50 % bidrag 2010

konstnärsgruppen än i befolkningen totalt (se tabellbilagan). Det gör att färre kan antas ha studiebidrag, barnbidrag och föräldrapenning än i hela befolkningen. Även större förändringar mellan 2004 och 2010 (t.ex. för dramatiker/dramaturger) måste tolkas försiktigt eftersom samma urval har använts och personerna åldrats. Det för med sig att representationen av yngre, som ofta har t.ex. studiebidrag, blir än lägre för konstnärsgrupperna i det senare urvalet.

Av diagrammet framgår ändå vissa mönster som känns igen från det föregående. De skönlitterära författarna har den svagaste positionen försörjningsmässigt, som kollektiv betraktat. I denna grupp finns högst andel med över 50 procent bidrag och lägst andel med hög självförsörjningsandel. Siffrorna är sämre är befolkningssnittet i båda avseendena. Det ser annorlunda ut för facklitterära författare och översättare, som genomgående klarar sig bättre än befolkningen på båda parametrarna. Framför allt är det noterbart att översättarna här har högst självförsörjningsandel, högre än de facklitterära författarna som annars har högre medianinkomst. Det indikerar relativt jämt fördelade inkomster i denna kategori även om de generellt sett inte är så höga.

Trots i vissa fall låg inkomst verkar tendensen vara en relativt sett högre självförsörjningsandel i dessa grupper än vad som skulle ha varit att förvänta (även om man tar hänsyn till underrepresentationen av unga). Det kan tyda på att bidragssystemen inte nyttjas i den grad som är att förvänta med tanke på de redovisade inkomsternas storlek. Uppgifterna ger vid handen att dessa grupper helt enkelt inte utnyttjar trygghetssystemen på det sätt som inkomsterna borde motivera.

En förklaring kan också vara att privata medel som inte fångas in här också bidrar till försörjningen. En fråga i Konstnärsnämndens undersökning som visar på den ibland prekära situationen för konstnärerna generellt inom ordområdet gäller ekonomiskt stöd från anhöriga.19 Enligt undersökningen uppger cirka 29 procent att de minst någon gång fått sådant stöd för att kunna bedriva den konstnärliga verksamheten under 2008. I befolkningen som helhet uppgav var tionde att de mottagit stöd av anhöriga. Ordområdet var också ett av de konstnärsområden där ekonomiskt stöd från anhöriga var vanligast förekommande. Frågan visar att en viss andel

19 Flisbäck, Konstnärernas inkomster, arbetsmarknad och försörjningsmönster, s. 79 f. och 91 f.

konstnärer tar till andra metoder än reguljära inkomster eller offentliga bidrag för att klara sin försörjning.

5.4. Arbetsmönster

Ovan har olika mått på sammanräknad inkomst presenterats. Dessa tar inte hänsyn till vilken typ av arbete som utförts. Med tanke på hur vanligt s.k. kompletteringsarbete är i dessa grupper är det inte möjligt att enbart utifrån dessa uppgifter dra några slutsatser kring hur ersättningen för det konstnärliga arbetet ser ut. Betydelsen av att ta hänsyn till detta visas bl.a. av enkäten till Författarförbundets medlemmar 2004. På frågan hur stor del av sin totala sysselsättning de ägnat litterär verksamhet svarade 34 procent att det var mer än 75 procent av arbetstiden.20 Totalt 52 procent uppgav att mer än hälften av sysselsättningen ägnades litterär verksamhet. 29 procent uppgav dock att de ägnat mindre än en fjärdedel av sysselsättningen åt litterär verksamhet.

För att ge en mer fullständigare bild av villkoren för dessa yrkeskategorier är det därför intressant att se närmare på hur mycket tid som ägnas direkt konstnärligt arbete och hur mycket som ägnas åt annat. I Konstnärsnämndens enkätundersökning från 2011 har de svarande fått uppskatta hur mycket tid de i genomsnitt lägger på följande former av arbete:

  • Direkt konstnärligt arbete: arbete med konstnärlig produktion, inklusive exempelvis research.
  • Indirekt konstnärligt arbete: arbete som anknyter till den konstnärliga kompetensen, men inte till den konstnärliga produktionen.
  • Administration av konstnärligt arbete: arbete som krävs för att utföra konstnärligt arbete, exempelvis försäljning, att söka finansiering och ekonomisk redovisning.
  • Icke-konstnärligt arbete: annat yrkesutövande som inte anknyter till den konstnärliga kompetensen.

20 Sveriges Författarförbund, Författarnas inkomster 2004, s. 21 f. Någon definition av ”litterär verksamhet” fanns inte i enkäten och frågan kan därför ha tolkats något olika av respondenterna.

För konstområdet ord (författare, översättare och dramatiker totalt) fördelar sig den genomsnittliga arbetstiden för en normalvecka enligt följande. I detta fall är det inte intressant att dela upp svaren på respektive yrkeskategori då antalet svarande inom respektive undergrupp är för lågt för att kunna generaliseras.

Källa: Marita Flisbäck, Konstnärernas inkomster, arbetsmarknad och försörjningsmönster (Konstnärsnämnden, 2011), s. 43.

Något mer än hälften av arbetstiden ägnas enligt tabellen åt direkt konstnärligt arbete, cirka en fjärdedel åt arbete som inte alls är relaterat till den konstnärliga kompetensen. Ordområdet utmärker sig på denna punkt i viss mån jämfört med andra konstområden på vilka en något mindre andel ägnas icke-konstnärligt arbete.

För att fördjupa bilden av direkt konstnärligt arbete har Konstnärsnämnden även redovisat hur vanligt det är att konstnärer arbetar ett visst antal timmar med just detta. Detta ger ett mått på spridningen i kollektivet och hur olika mängden konstnärligt arbete kan vara för olika individer.

Källa: Marita Flisbäck, Konstnärernas inkomster, arbetsmarknad och försörjningsmönster (Konstnärsnämnden, 2011), s. 44.

Anledningen till att en relativt stor andel uppgivit att de inte ägnat någon eller väldigt lite tid åt konstnärligt arbete kan vara att de sysselsatt sig med indirekt konstnärligt arbete eller, mer troligt på ordområdet, icke-konstnärligt arbete. Närmare 20 procent arbetar

dock betydligt mer än en normal arbetsvecka med direkt konstnärligt arbete.

Exakt vad olikheterna vad gäller nedlagd tid på direkt konstnärligt arbete beror på är svårt att säga generellt. Till del kan det naturligtvis ha att göra med vad som är kreativt motiverat, dvs. vissa föredrar att variera sin sysselsättning och inte syssla med skapande verksamhet hela tiden. Andra jobbar dock som sagt betydligt mer än en normal arbetsvecka med konstnärligt arbete. En troligare förklaring är, som vi ska se, att inkomsterna är högre för annat arbete och att detta därför kommer att ta upp en stor del av tiden.

Det är viktigt att jämföra siffrorna för andelen konstnärligt arbete med hur de verksamma uppger att inkomsterna fördelas. I denna jämförelse är det rimligast att slå ihop direkt konstnärligt arbete och administration av konstnärligt arbete eftersom detta sammantaget speglar hur mycket tid som investeras i att förtjäna den konstnärliga inkomsten.

Källa: Marita Flisbäck, Konstnärernas inkomster, arbetsmarknad och försörjningsmönster (Konstnärsnämnden, 2011), s. 51.

Av jämförelsen framgår tydligt att de verksamma på ordområdet uppskattar att mer tid läggs på det konstnärliga arbetet än vad det inbringar i inkomster relativt andra arbetsslag. Detta stämmer med det generella mönstret i Konstnärsnämndens undersökning. För konstnärsgruppen generellt gäller att de verksamma får en mindre andel av inkomsten från direkt konstnärligt arbete än den andel av arbetstiden de lägger ner. Detta ”inkomstgap” fylls i detta fall i stor utsträckning ut genom indirekt konstnärligt arbete och ickekonstnärligt arbete, s.k. kompletteringsarbete.

Differensen mellan den tid som investeras i konstnärligt arbete och de inkomster som erhålls av detsamma är bland de största på

just ordområdet.21 Om inte stipendier skulle ha räknats in som inkomst av konstnärligt arbete skulle dessutom denna skillnad ha varit ännu större. Vidare skulle större skillnader säkerligen kunna uppmätas i specifika kategorier på ordområdet, t.ex. om de skönlitterära författarna kunde redovisas för sig.

Av Konstnärsnämndens undersökning framgår även vissa mönster relaterade till detta inkomstgap. Dessa redovisas inte för ordområdet specifikt men kan förutsättas vara giltiga även på detta område. För det första får de konstnärer som befinner sig i högre inkomstklasser en större andel av sin inkomst från direkt konstnärligt arbete, de som tjänar mindre får också i högre utsträckning kompletteringsarbeta. Detsamma gäller yngre konstnärer. Konstnärer som etablerat sig senare ägnar föga förvånande en större del av sin tid än mer etablerade åt icke-konstnärligt arbete.22

Vad gäller kompletteringsarbetet har Konstnärsnämnden ställt en särskild fråga angående inom vilken sektor detta utförs.23 För ordområdet visar det sig att de områden inom vilka ordkonstnärerna i högst utsträckning kompletteringsarbetar är utbildningsområdet (cirka 30 procent) följt av sektorn information och kommunikation (cirka 27 procent). Det är rimligt att anta att konstnärerna inom dessa områden i hög utsträckning kan använda sin språkliga kompetens. Kring 12 procent uppger dock t.ex. att de arbetat inom vård och omsorg, ett område som ligger längre ifrån den konstnärliga kompetensen.

5.5. Olika litterära inkomstkällors betydelse

Av ovanstående har en allmän bild framträtt av det konstnärliga arbetets betydelse för den totala inkomsten och hur mycket tid som ägnas sådan verksamhet. Ingenting har dock sagts om hur de konstnärliga inkomstkällorna ser ut. En uppfattning om detta kan man få från Författarförbundets tidigare undersökningar. Där har man bett medlemmarna redovisa hur stora litterära inkomster de haft från olika källor. Den senaste undersökningen är från 2004. Uppgifterna är intressanta då de visar på bredden i inkomstkällor även inom den litterära delen av verksamheten.

21 Flisbäck, Konstnärernas inkomster, arbetsmarknad och försörjningsmönster, s. 50. 22 Flisbäck, Konstnärernas inkomster, arbetsmarknad och försörjningsmönster, s. 54–60. 23 Flisbäck, Konstnärernas inkomster, arbetsmarknad och försörjningsmönster, s. 68.

Källa: Sveriges Författarförbund, Författarnas inkomster 2004 (2007), s. 32.

Av diagrammet framgår hur inkomsterna från litterär verksamhet fördelar sig på olika typer av inkomstkällor (beräkningen grundas alltså på uppgivna inkomster från respektive källa). Det kan noteras att bokroyalties och översättarhonorar som väntat sägs utgöra de största inkomstkällorna med sammantaget 50 procent.24 Även ersättningar för medverkan i tidningar och tidskrifter representerar en betydande del av inkomsten, liksom framträdanden, som bidrar med en viss om än inte stor andel. Det senare är intressant då det ofta sägs att denna inkomstkälla kan komma att bli viktigare i ett klimat där författarens person står alltmer i centrum och det personliga mötet med publiken uppvärderats.

Det kan förutsättas att de skattepliktiga stipendierna till övervägande del kommer från författarfonden, vilket ju även den individuella biblioteksersättningen gör. Detta ger en sammantagen

24 Även 1993 genomförde Författarförbundet en liknande enkätundersökning. Det kan konstateras att vissa förhållanden verkar ha förändrats över tid. Framför allt har andelen av inkomsten som uppges komma från bokroyalties stigit och andelen från tidningar och tidskrifter minskat. I övrigt är det mer stabilt. För ett referat av den tidigare undersökningen se Boken i tiden (SOU 1997:141), s. 51–53.

Bokroyalty 37 % Översättarhonorar 13 % Antologiersättning 1 % Biblioteksersättning 12 % Tidningar och tidskrifter 9 % Radio och TV 2 % Framträdanden 8 % Skattepliktiga stipendier 5 % Övrigt 13 %

andel av inkomsten från denna källa på 17 procent. Olika resurser från författarfonden verkar alltså utgöra en relativt stor andel av de litterära inkomsterna.

Ett annat sätt att närma sig denna fråga är genom Konstnärsnämndens undersökning från 2008. Där ställdes frågan hur stor andel av inkomsten från direkt konstnärligt arbete som uppskattades komma från lön/arvode respektive stipendier/priser.25Närmare 53 procent uppgav att de inte hade någon inkomst från lön eller arvode för sin direkt konstnärliga verksamhet, endast kring 17 procent att de fick 80 procent eller mer på detta sätt. Stipendier och priser uppgavs även här vara en betydelsefull inkomstkälla för ordkonstnärerna. Hälften uppgav att de under 2008 i någon mån försörjt sin konstnärliga verksamhet denna väg.

Uppgifterna speglar en situation där det är svårt för ordkonstnärerna att få betalt för sin konstnärliga produktion.26 Detta stämmer också med det generella mönster som Konstnärsnämnden lyfter fram, där det är just bland upphovspersonerna och egenföretagarna som stipendier och priser blir av störst betydelse. En slutsats som kan dras är att det är just i dessa kategorier som stipendier kan göra störst nytta och möjliggöra konstnärligt arbete.

En stor andel av inkomsterna från stipendier och priser kan därmed förväntas härröra från författarfonden, men det finns även ett antal andra stipendiegivare, t.ex. akademier, kommuner och privata stiftelser. Även antalet litterära priser har ökat under de senaste decennierna och vissa av dem kan utgöra en intäktskälla av betydelse. Litteratursociologen Jerry Määttä har uppskattat att det i Sverige finns kring 140 litterära priser för skönlitteratur för en vuxen publik.27 De har enligt hans uppskattningar ett sammanlagt utdelningsvärde på i storleksordningen 6–7 miljoner kronor per år (i detta ingår inte Nobelpriset som ensamt är mer än så).

25 Flisbäck, Konstnärernas inkomster, arbetsmarknad och försörjningsmönster, s. 75 f. 26 Man ska hålla i minnet att de svarande i denna undersökning ändå representerar den mer väletablerade delen av konstnärskollektivet. 27 Studien inkluderar alltså inte de priser som finns för bl.a. barn- och ungdomslitteratur, kulturjournalistik och översättarverksamhet. Se Jerry Määttä, ”Pengar, prestige, publicitet: Litterära priser och utmärkelser i Sverige 1786-2009”, Samlaren: Tidskrift för litteraturvetenskaplig forskning, årgång 131 (2010), s. 232–329.

De litterära upphovsmännens villkor på marknaden

Utifrån ovanstående kan det således antas att kring hälften av upphovsmännens inkomster i genomsnitt avser litterär verksamhet. Enligt Författarförbundets undersökning utgörs sedan i snitt kring hälften av den litterära inkomsten av bokroyalties och översättarhonorar. Med andra ord kan det uppskattas att totalt sett inte mer än kring en fjärdedel av den totala inkomsten kommer från detta. Även om så är fallet är dessa (och andra) inkomster som erhålls på den egentliga bokmarknaden viktiga för många författare och översättare. Samtidigt ska man vara medveten om att det är stora skillnader mellan t.ex. författare inom olika genrer.

Inkomsten av ett litterärt verk är i hög utsträckning beroende av upplagans storlek och försäljningen. Ett förlagsavtal med royaltyersättning beräknad på traditionellt förlagsnettopris till återförsäljare (f-pris) innebär att författaren får en procentuell andel av f-priset (som utgör s.k. royaltyunderlag), till viss del i förskott utifrån beräknad upplaga och försäljning (som garantihonorar utan återbetalningsskyldighet) och till viss del utifrån faktisk försäljning (vid förlagets årliga redovisning av försäljningen). Ett traditionellt f-avtal utgår från att det är förlaget som står för tryck, marknadsföring, distribution, lagerhållning m.m. och därmed den större ekonomiska utgiften och risken. Författaren står sin risk genom att erbjuda förlaget sitt litterära verk för utgivning och risken att verket inte säljs.

Om f-priset för ett oillustrerat skönlitterärt verk för vuxna i normalutgåva är 180 kronor och författaren har rätt till 24 procent av f-priset i royalty och bokens beräknade första upplaga är 3 000 exemplar, får författaren i regel ett garantihonorar om 37 500 kronor (dvs. hälften av det belopp hela första beräknade upplagan hade kunnat säljas för om boken hade sålts till fullt pris utan rabatter). Det beloppet får författaren brutto och erlägger själv skatt och sociala avgifter utifrån.

Författarförbundet har genom sin rådgivning till medlemmar och debutanter och granskandet av förlagsavtal noterat att storleken på de beräknade första upplagorna har minskat de senaste åren, vilket ger författare lägre inkomster av bokutgivningen initialt. Författaren kan dock tjäna lika mycket på bokförsäljningen totalt sett som tidigare om det trycks och säljs fler upplagor. Den ekonomiska tryggheten kan ändå sägas minska totalt sett eftersom

författarens garanterade inkomst – garantihonoraret som betalas ut vid kontraktstecknandet – minskar.

Många förlag väljer numera också att erbjuda sina författare s.k. nettoavtal där förlaget höjer royaltysatsen något mot att förlaget har rätt att räkna av återförsäljarrabatter från royaltyunderlaget. Vidare blir det allt vanligare att förlag erbjuder författare s.k. vinstdelningsavtal där parterna delar lika på den eventuella vinsten – dvs. efter det att förlaget först hämtat in sina kostnader för utgivningen. Ytterligare en trend på marknaden som Författarförbundet har sett är att egenutgivningen bland författarna ökar kraftigt, liksom utgivningen genom mindre förlag/enmansförlag där författaren själv bekostar större delen av utgivningen.

Även med standardavtal är inkomsterna av garantihonorar och royalty mycket små för vissa kategorier av författare. Ett illustrativt exempel är lyrik där garantihonoraret ofta uppgår till mycket små belopp och det sällan förekommer tilltryck och nya upplagor.28Å andra sidan finns det genrer där utsikterna till inkomster är betydligt bättre, t.ex. spänningslitteratur eller vissa typer av barnböcker. Dels säljs dessa generellt sett i större upplagor, och dels finns i vissa fall möjligheter till kringinkomster från användningen av figurer och liknande i andra sammanhang.

Till ovanstående bild ska även läggas inkomster från t.ex. tidningar och tidskrifter (9 procent av de litterära inkomsterna i Författarförbundets undersökning). Många upphovsmän är verksamma både som kulturjournalister, kritiker och författare. Hur villkoren förändrats över tid för att skriva kritik och kulturjournalistik är avhängigt förhållandena på tidnings- och tidskriftsmarknaden och kan inte till fullt ut behandlas här (se dock kapitel 11). Det kan dock konstateras att arvodena för t.ex. bokrecensioner i dagspressen ofta är låga eller till och med mycket låga.29Detta påverkar naturligtvis möjligheterna att försörja sig denna väg, men även det litterära systemet i vid mening som är beroende av kvalificerad kritik.

28 Jfr den enkät som Jenny Högström redovisar i ”Vad tjänar en poet?”, Helsingborgs dagblad, 22 januari 2012. 29 Enligt en sammanställning som Fabian Kastner gjort av vad svenska tidningsredaktioner betalar frilanskritiker. Se ”Aktuella arvoden för bokrecensioner” på www.kritikerforum.se

5.6. Sammanfattning

Ovanstående redogörelse visar att gruppen mer eller mindre aktiva ordkonstnärer kan uppskattas till kring 3 000 personer. Av dessa är dock en mindre andel litterärt verksamma större delen av tiden, cirka en tredjedel är verksamma mer än 75 procent av arbetstiden enligt Författarförbundets medlemsenkät. Den största yrkeskategorin inom gruppen är skönlitterära författare, därefter kommer facklitterära författare, översättare och slutligen dramatiker och dramaturger. Könsfördelningen är relativt jämn för hela gruppen, men ser man till de olika yrkeskategorierna finns det större skillnader. Kvinnorna dominerar inom översättande och männen inom författargrupperna.

Bland författarna verkar den absoluta majoriteten med svenska som arbetsspråk. Ett antal andra språk finns dock företrädda. Översättarna har engelska som största källspråk, därefter kommer tyska och övriga nordiska språk. Åldersfördelningen är generellt hög i ordkonstgruppen och de flesta bor i någon av storstadsregionerna. Det är otvetydigt att författar- och översättarkollektivet är en mycket högutbildad grupp. De allra flesta hade eftergymnasial utbildning av något slag.

Vad gäller inkomsterna visar det sig att alla de litterära yrkeskategorierna ligger under befolkningsmedianen vad gäller förvärvsinkomst. Markant under ligger de skönlitterära författarna och översättarna. Även om man ser till fördelningen i inkomstklasser sticker de skönlitterära författarna och översättarna ut, med betydligt högre andelar i de låga inkomstklasserna än befolkningen som helhet. Relativt många höginkomsttagare finns framför allt bland facklitterära författare.

Även om inkomstklasserna inte är en uttömmande beskrivning av spridningen i kollektivet, indikerar den ändå en välkänd tendens: författarkollektivet präglas av en s.k. stjärnekonomi med en stor andel låga inkomster, relativt få medelinkomster och några få mycket höga. De riktigt höga inkomsterna syns inte i de siffror som presenterats här men bästsäljande författare kan få avsevärda inkomster från sitt litterära arbete. Detta förhållande är dock inte giltigt för översättarkategorin. Där är förvisso medianinkomsten något högre, och en större andel översättare än skönlitterära författare befinner sig i högre inkomstklasser, men det är ytterst få som tjänar riktigt mycket på sin litterära verksamhet.

När det kommer till nettoinkomsten borde förhållandena mellan befolkningen som helhet och de litterära yrkeskategorierna ha förändrats eftersom nettoinkomsten tar hänsyn till omfördelande effekter av bidrag och skatter. Denna utjämning är dock svår att se här. Däremot förefaller de litterära upphovsmannagrupperna ha högre självförsörjningsgrad än befolkningen i stort. Det gäller dock inte de skönlitterära författarna som jämfört med befolkningen har lägre andel med hög självförsörjningsgrad och större andel med hög bidragsandel av nettoinkomsten. De andra yrkeskategorierna har ungefär samma andelar som befolkningen eller något bättre.

De beräkningar som redovisats baserade på olika typer av medianinkomster är dock missvisande i två avseenden. För det första är utbildningsnivån mycket hög i dessa grupper vilket generellt sett borde leda till en högre inkomst. I befolkningen finns ett positivt samband mellan utbildningsnivå och inkomst vilket gör att en jämförelse med ett befolkningsurval med samma utbildningsprofil som dessa grupper har skulle visa på betydande skillnader. För att vara så pass högutbildade är de litterärt verksamma helt enkelt lågt betalda generellt sett.

Vidare är siffrorna över medianinkomst tagna för sig missvisande då dessa grupper kompenserar med annat arbete i hög utsträckning. I stor utsträckning är det alltså andra inkomster än litterära som mäts. Enbart cirka en tredjedel av Författarförbundets medlemmar uppskattas ägna mer än 75 procent av sysselsättningen åt litterär verksamhet. Konstnärsnämndens undersökning visar att även om uppskattningsvis 61 procent av arbetstiden ägnas konstnärligt arbete så kommer bara 46 procent av inkomsten från denna källa. Omvänt uppskattas 25 procent av tiden ägnas icke-konstnärligt arbete medan det genererar 35 procent av inkomsten. Slutsatsen är att ordkonstnärerna får en mindre andel av inkomsten från litterärt arbete än den tid de lägger ner och att detta ”inkomstgap” fylls ut av kompletteringsarbete, ett arbete som ofta är bättre betalt.

Att grupperna kompletteringsarbetar kan också vara en förklaring till att det trots allt finns ett relativt stort antal som har inkomst av tjänst i de undersökningar som redovisats här. Annars är dessa områden utpräglade egenföretagarbranscher: ordområdet är ett av de konstområden som har högst andel enskilda näringsidkare.

Oavsett verksamhetsområde så har egenföretagare och upphovspersoner en mer riskabel arbets- och inkomstsituation än konstnärer som främst är anställda eller utövare. Sällan motsvarar den ekonomiska ersättningen insatsen för den konstnärliga produktionen. Därtill finns ofta en stor osäkerhet om produktionen alls ska kunna avyttras. Då den konstnärliga verksamheten oftast sker före den betalning som erhålls för arbetet är det ofta bara en del av denna som får avsättning. Kärnproblemet för upphovsmän och egenföretagare är att inte få ersättning för sin konstnärliga arbetsinsats, medan arbetsbrist kan sägas utgöra huvudproblemet för anställda och utövare.30

De svårigheter som framträder när det gäller att få betalt för det konstnärliga arbetet gör att alternativa inkomstkällor blir mycket viktiga. En stor andel av de litterära inkomsterna uppskattas av Författarförbundet t.ex. komma från författarfondens ersättningar och stipendier. Hälften av ordkonstnärerna uppger i Konstnärsnämndens undersökning att de 2008 i någon mån försörjt sin litterära verksamhet genom stipendier eller priser. Ett annat förhållande, som inte speglas i inkomststatistik som enbart gäller ett visst år, är hur jämna inkomsterna är över tid. En individ kan ha rejäla inkomster ett år men försumbara nästa. Detta är utmärkande för upphovsmannagrupperna som periodvis saluför verk på en marknad.

30 I jämförelse med andra konstområden har ordområdet också en lägre andel arbetslösa och en lägre andel med arbetsmarknadsstöd enligt Konstnärsnämndens undersökningar. I Konstnärerna och trygghetssystemen (SOU 2003:21), s. 26, hävdades att endast ett litet antal författare skriver in sig vid arbetsförmedlingen. I betänkandet konstaterades även att det främst är en arbetstagare med längre anställningsperiod och regelbunden inkomst som stått modell för trygghetssystemens uppbyggnad och ersättningsnivåer (s. 18). På senare år har det arbetats för att skapa motsvarigheter för egenföretagare i socialförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. Dessa förändringar har troligtvis betydelse även för konstnärer som driver eget företag.

6. Ersättningar, stipendier och bidrag

I kapitlet behandlas de statliga ersättningar, stipendier och bidrag som helt eller delvis är riktade till upphovsmän på ordområdet. Första delen av kapitlet behandlar ersättningar: inledningsvis det i sammanhanget kanske viktigaste ersättningssystemet, biblioteksersättningen. Därefter tas talboksersättningen upp och i följande avsnitt behandlas upphovsrättsliga ersättningar av olika slag, främst privatkopieringsersättningen samt vissa avtalslicenser.

Andra delen av kapitlet rör bidragsordningar. Det innehåller en beskrivning av konstnärsbidrag, stöd till beställning av nyskriven svensk dramatik och inkomstgarantier. Avslutningsvis behandlas även verksamhetsbidragen till de s.k. centrumbildningarna, främst Översättarcentrum och Författarcentrum.

6.1. Biblioteksersättningen

Biblioteksersättningen är en av staten finansierad ersättning till upphovsmän för utlån av litterära verk vid folk- och skolbibliotek i Sverige. Utlån vid andra typer av bibliotek, t.ex. forskningsbibliotek, ligger inte till grund för ersättning och systemet omfattar därför bara en viss andel av de lån som görs inom ramen för det allmänna biblioteksväsendet.

Biblioteksersättningen är ett erkännande av vad som internationellt brukar kallas Public Lending Right (PLR), dvs. författarnas rätt att få ersättning för nyttjandet av deras verk vid bibliotek.1 Enligt upphovsrättslagen har författare, kompositörer, konstnärer och andra som skapar litterära och konstnärliga verk vissa tidsbegränsade rättigheter till sina verk. Rättigheterna

1 Ungefär 30 länder har i dagsläget någon form av PLR-system. För mer information och en översikt över hur systemen ser ut i olika länder, se http://www.plrinternational.com

uppkommer när verket skapas och varar normalt i 70 år efter utgången av upphovsmannens dödsår. Rättigheterna består av den ekonomiska rätten och den ideella rätten. Den ekonomiska rätten har två delar, en rätt att framställa exemplar av verket och en rätt att göra verket tillgängligt för allmänheten. Verket görs tillgängligt för allmänheten dels när det framförs offentligt, dels när det visas offentligt och dels när exemplar av verket sprids till allmänheten på annat sätt.

Den ideella rätten består också av två delar. För det första har upphovsmannen rätt att i den omfattning och på det sätt god sed kräver bli angiven när exemplar av hans verk framställs eller verket görs tillgängligt för allmänheten. För det andra har han rätt att motsätta sig såväl att verket ändras så att hans litterära eller konstnärliga anseende eller egenart kränks, som att verket görs tillgängligt för allmänheten i en sådan form eller i ett sådant sammanhang som är kränkande för honom.

Beträffande den ekonomiska rätten gäller en rad inskränkningar. Enligt 2 § lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen) omfattar upphovsrätten till ett verk förvisso en ensamrätt för upphovsmannen att förfoga över verket genom att göra det tillgängligt för allmänheten genom försäljning, uthyrning, utlåning eller annan spridning av exemplar av verket. Denna s.k. spridningsrätt sträcker sig emellertid inte hur långt som helst. Så gäller som utgångspunkt enligt 19 § att ett exemplar av ett verk som med upphovsmannens samtycke överlåtits inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, får spridas vidare.

Denna inskränkning i upphovsmannens ensamrätt till vidare spridning bygger på en generell regel inom upphovsrätten, den s.k. konsumtionsprincipen. Principen går ut på att när exemplar av ett verk med upphovsmannens samtycke har förts ut i handeln eller på annat sätt blivit spridda till allmänheten så är upphovsrätten därmed ”konsumerad” såvitt gäller den vidare spridningen av exemplaren.2

Det brukar ibland sägas att den beskrivna inskränkningen i upphovsrättslagen är den rättsliga grunden för den fria biblioteksutlåningen i Sverige. Det är dock enbart korrekt om man med fri

2 Från denna inskränkning i spridningsrätten finns i sin tur flera viktiga undantag. Av 19 § följer t.ex. att exemplar av verk, utom byggnader och brukskonst, inte får tillhandahållas allmänheten genom uthyrning eller andra jämförliga rättshandlingar utan upphovsmannens godkännande. Inskränkningen gäller inte heller filmverk eller datorprogram.

biblioteksutlåning avser bibliotekens möjlighet att utan vederlag till rättighetshavarna låna ut litteratur. Det förbud mot användaravgifter, dvs. användarnas fria tillgång till litteratur vid biblioteken, som gäller vid folkbiblioteken i Sverige, bygger inte på dessa bestämmelser utan regleras i 3 § bibliotekslagen (1996:1596).

Biblioteksersättningens historia och införande

Av inskränkningen i spridningsrätten följer alltså att upphovsmännen i svensk rätt inte har någon rätt till ersättning enligt upphovsrättsliga regler för den utlåning av exemplar av litterära verk som sker på bibliotek. Detta var förhållandet redan innan den nuvarande upphovsrättslagen infördes och frågan vållade tidigt diskussion.3

Sveriges Författareförening hemställde redan 1934 hos Kungl. Maj:t att en licensavgift för låntagarna skulle införas. De följande åren utreddes frågan också, både i syfte att belysa införandet av ett licenssystem och för att se över en möjlig utvidgning av författarrätten.4 Inga åtgärder för att lösa frågan vidtogs dock till följd av dessa utredningar.

Efter fortsatt debatt och införandet av ett ersättningssystem för författarna både i Danmark (1946) och Norge (1947) kom frågan åter i rörelse. Efter debatt i riksdagen, bl.a. om ett statligt bokförlag, tillkallades 1948 en bred bokutredning. Utredningen fick även i uppdrag att se över frågan om ersättning igen. I betänkandet

Bokutredningen (SOU 1952:23) föreslogs en ersättning till författarna för biblioteksutlåningen. Ersättningen borde komma alla författare till del vars verk var skyddade enligt gällande upphovsrättsliga bestämmelser.

Utredningen uppskattade dock att enbart cirka hälften av boklånen gällde skyddade verk. Den sammanlagda ersättningen borde dock ändå beräknas på alla lån. Den totala summan kunde sedan

3 För biblioteksersättningens historia och utveckling över tid se Jan Gehlin, Floden och virvlarna: Linjer och episoder ur hundra års författarfacklig historia (Albert Bonniers förlag, 1993), främst s. 137–153, 165–170, 268–272, 307–320, 361–370, 398–418, 476–498, 565–575, 615–624, och Li Bennich-Björkman, Statsstödda samhällskritiker: Författarautonomi och statsstyrning i Sverige (Tidens förlag, 1991), kapitel 4–5. 4 Den första frågan behandlades av en utredning som gick under namnet bibliotekslånesakkunniga, se Utredning och förslag rörande frågan om avgift för hemlån av böcker från bibliotek (SOU 1935:22). Den andra frågan behandlades av en särskilt sakkunnig i ett betänkande om en reform av auktorrätten, se Promemoria angående grunderna för en reform av lagstiftningen om rätt till litterära och musikaliska verk (SOU 1937:18). Frågan kom även efter att beslutet om biblioteksersättning fattats att tas upp av den s.k. auktorrättskommittén i Upphovsmannarätt till litterära och konstnärliga verk: lagförslag (SOU 1956:25).

halveras och hälften användas för proportionerlig gottgörelse till enskilda författare. Den andra hälften borde fördelas bland författarna efter individuell prövning. Det kunde innefatta pensioner till äldre författare och till författares efterlevande, understöd till förtjänta författare och bidrag till särskilda ändamål.

Den proportionerliga ersättningen skulle fastställas efter årliga stickprovsundersökningar av utlåningsfrekvensen vid folk- och skolbiblioteken. Förslaget var också att anslaget skulle fördelas av en central instans, styrelsen för Sveriges författarfond. I denna skulle både det allmänna och de olika författarföreningarna vara representerade.

Mot bakgrund av utredningens förslag beslutade riksdagen 1954 på kulturpolitiska grunder om en ersättning åt författare för utlåning av deras verk genom bibliotek. Departementschefen anförde i anslutning till förslaget (prop. 1954:133) att biblioteksutlåningen innebär ett samhälleligt utnyttjande av författarnas verk och att det därför är rimligt med en gottgörelse. Ytterligare ett skäl som talade för en ersättning var författarnas ekonomiska betingelser, som det ur sociala och kulturpolitiska perspektiv ansågs motiverat att förbättra. Departementschefen fann också att avgörande skäl talade emot att ersättningen skulle finansieras genom låntagaravgifter. Den allmänna rätten till fria boklån i det fria och frivilliga folkbildningsarbetets intresse vägde tyngre. Dessutom skulle avgifter innebära ökad administration för biblioteken. Ersättningen skulle i stället bestridas av statsmedel.

Riksdagens beslut vad gäller ersättningens beräkning och fördelning följde till stora delar bokutredningens förslag. Ersättning kom alltså att baseras på utlåningen vid folk- och skolbiblioteken och beräknas som ett visst örestal per lån. Vissa förändringar gjordes dock jämfört med utredningens förslag, bl.a. beslutades att den totala ersättningen skulle baseras på utlåningen av rättighetsskyddade verk av svenska författare, inte på alla utlån. Vidare infördes, efter synpunkter från remissinstanserna, en begränsningsbestämmelse med innebörden att ersättningen till en upphovsman minskades vid en viss nivå. Syftet var att inte alltför stora belopp skulle tillfalla en enskild författare vars verk lånades ut i osedvanligt stor utsträckning. Sammansättningen av styrelsen för Sveriges författarfond kom också enligt förslagen i propositionen att förändras så att de olika författarföreningarna fick lika många platser. Principen om att organisationernas representanter var i majoritet kvarstod dock.

Sammantaget kan det konstateras att olika intressen och bevekelsegrunder balanseras mot varandra i det ersättningssystem som infördes. Det gjordes – som det uttrycktes i regeringens proposition – ”en avvägning mellan en gottgörelse i matematisk proportion till författarna för allmänhetens utnyttjande av deras verk genom biblioteksutlåningen och ett av litterära eller sociala skäl betingat ekonomiskt stöd åt förtjänta författare”.5 Dessa avvägningar kommer till uttryck i hur systemet är uppbyggt: den totala ersättningens storlek beräknas utifrån nyttjandets omfattning, men är kollektiv på så sätt att de anslagna medlen tillförs Sveriges författarfond, som sedan fördelar ersättningen till de enskilda upphovsmännen efter skilda principer. En del fördelas som individuell ersättning i proportion till nyttjandet, dvs. baserat på utlåningen av de enskilda upphovsmännens verk. En större del av ersättningen kan dock genom systemets uppbyggnad – och i enlighet med de avvägningar som uttrycktes i propositionen – fördelas efter andra kriterier och enligt bedömningsgrunder som litterär kvalitet och behov.

Flera delar i biblioteksersättningens konstruktion skapar den kollektiva, ”fria” del ur vilken stipendier och bidrag kan fördelas. Av störst betydelse är att den individuella ersättningen betalas med 60 procent av de medel som tillförs författarfonden per utlånat verk. Vidare tillförs medel till den kollektiva delen genom att det inte fördelas några individuella ersättningar för verk med mer än tre upphovsmän. För den vars utlåning understiger 2 000 lån (4 000 lån för översättningar) betalas ingen individuell ersättning, vilket på samma sätt skapar medel åt stipendieverksamheten. Av minst ekonomisk betydelse – men av stort symboliskt värde – för hur den fria delen skapas är de s.k. avtrappningsreglerna, vilka innebär att den individuella och utlånebaserade ersättningen trappas av vid höga utlåningssiffror.

I allt väsentligt har den lösning som infördes 1954 bestått till i dag. Systemet har dock utvecklats successivt, nya stödformer införts, beräkningsgrunderna modifierats och sammansättningen av fondstyrelsen förändrats. Viktiga förändringar är exempelvis att översättningar kom att ligga till grund för biblioteksersättning 1961 och att det 1981 också infördes översättarpenningar. Andra förändringar är att ersättning för referensexemplar infördes redan 1957 och långt senare även för annan läsning på plats. Avtrapp-

5 Se prop. 1954:133, s. 38 f.

ningsreglerna har också justerats vid några tillfällen. Inte minst viktigt är det system med garanterad författarpenning som infördes i mitten på 1970-talet.

Författarfonden och fondstyrelsen

Ersättningen till upphovsmännen utgår alltså från Sveriges författarfond, till vilken staten överför medel i huvudsak beräknat på utlåningen. Frågor rörande fonden och dess användning handläggs av en styrelse, styrelsen för Sveriges författarfond. Fonden förvaltas av Kammarkollegiet vilket enbart innebär att kollegiet disponerar anslagsposten på statsbudgeten och efter rekvisition betalar ut medel ett antal gånger per år till fonden. Administration, ekonomi och utbetalningar sköts sedan av fondkansliet.

Hur styrelsen ska utses regleras i 11 § förordningen (1962:652) om Sveriges författarfond. Även i lagen (1992:318) om överlämnande av förvaltningsuppgifter inom Kulturdepartementets verksamhetsområde anges att Sveriges författarförbund, Föreningen svenska tecknare och Svenska fotografernas förbund har rätt att utse ledamöter.

När författarfonden inrättades bestämdes att styrelsen för fonden skulle vara sammansatt av representanter för författarorganisationerna och staten. Ursprungligen var antalet ledamöter nio. Ordföranden och ytterligare två ledamöter utsågs av regeringen, Författareföreningen, Minerva och Ungdomsförfattareföreningen utsåg två ledamöter var. När ersättningen utökades till att även omfatta verk i översättning till svenska 1962, ändrades även sammansättningen av styrelsen. Översättarförbundet fick då rätt att utse två ledamöter. Samtidigt ändrades bestämmelserna även så att regeringen kunde utse ytterligare en ledamot.

De olika författarföreningarna gick sedermera samman i Författarförbundet som därmed totalt kom att utse åtta ledamöter. Under 1970-talet utökades styrelsen även ytterligare då Föreningen svenska tecknare och Svenska fotografers förbund fick rätt att utse ledamöter. Först gällde det en gemensam ledamot och senare en var. Totalt kom styrelsen därmed att omfatta 14 ordinarie och lika många suppleanter. Detta är en sammansättning som fortfarande består.

I enlighet med vad regeringen föreskriver i förordningen om Sveriges författarfond, utser författarfondens styrelse inom sig

flera utskott, vilka bereder och ger förslag till styrelsen i olika frågor.6 Att fondens styrelse är så pass stor, har inneburit att författarfonden kunnat utse beredningsgrupper inom styrelsekretsen, i stället för att som annars kan vara brukligt utse externa arbets- eller referensgrupper som föreslår eller beslutar om fördelning av stipendier och bidrag. Det största utskottet är beredningsutskottet (13 ledamöter), som förbereder och ger förslag till beslut om stipendier och bidrag som ska behandlas av styrelsen. För andra slags bidrag och stöd utses särskilda utskott med egen beslutanderätt.7 Inom styrelsen finns också ett arbetsutskott som bereder och ger förslag till beslut i samtliga ärenden som inte rör stipendier och bidrag och som ska behandlas av styrelsen.

Särskilt om förhandlingsordningen

Redan bokutredningen hade framfört att anslaget för biblioteksersättningen förvisso måste prövas i ”vanlig ordning”, men att någon form av kontakt eller samråd borde äga rum mellan staten och författarnas organisationer innan summan fastställdes. Hur detta skulle utformas återkom snart som en omdiskuterad fråga efter att systemet hade inrättats.

Författareföreningens dåvarande ordförande förfäktade redan 1962 i en motion i riksdagen att de organisationer som var representerade i författarfondens styrelse skulle ges rätt att förhandla med regeringen om biblioteksersättningens storlek. Det var dock inte förrän senare under 1960-talet som den dåvarande samarbetsorganisationen FLYCO mer systematiskt började driva frågan om förhandlingsrätt.8

6 Hos de organisationer som är representerade i fondens styrelse finns också ett eget system med referensgrupper. Bland annat har Författarförbundet fyra referensgrupper för skön-, fack- och barnlitteratur respektive översättningar. Dessa grupper diskuterar tillsammans med representanter i fondstyrelsen det underlag som skickas ut inför beslutsmötena. På Författarförbundets stämma 2012 föreslog styrelsen att dessa grupper skulle avskaffas. Förslaget blev dock inte antaget av stämman. 7 Bidragsutskottet beslutar inom ramen för biblioteksersättningen om tillfälliga bidrag till upphovsmän eller översättare som råkat i tillfälligt ekonomiskt nödläge. Av större betydelse är dock två senare inrättade utskott som beslutar om bidrag som inte fördelas inom ramen för biblioteksersättningen: internationella utskottet beslutar om bidrag för resor och internationella utbyten; dramatikerutskottet beslutar om bidrag till dramatiker och översättare av dramatik samt om dramatikerstöd (för beställning av nyskriven svensk dramatik). Dramatikerutskottet har en särskild självständighet inom författarfonden, reglerad i fondförordningen. Majoriteteten av dramatikerutskottets medlemmar utses utanför fondstyrelsen efter förslag av Sveriges Dramatikerförbund. 8 För diskussionerna om förhandlingsrätt, se Gehlin, Floden och virvlarna, s. 398–418 och 615–624, samt Bennich-Björkman, Statsstödda samhällskritiker, s. 230–240.

När regeringen förhöll sig avvaktande till kravet – och ersättningen dessutom inte höjdes i den takt som önskades – genomförde författarföreningarna 1969 den s.k. biblioteksaktionen. Författare i Stockholm, Malmö, Göteborg och Umeå lånade under ett antal dagar böcker i stor mängd för att på så vis tömma biblioteken och visa vilken betydelse deras arbete hade. Aktionen var på sin tid mycket uppmärksammad i massmedia. Kort därefter inledde departementet ”förhandlingsliknande överläggningar” med organisationerna.

Frågan var dock inte utagerad i och med detta utan återkom regelbundet under kommande år. Det hela tog en ny vändning 1985 då regeringen undertecknade ett avtal med upphovsmannaorganisationerna om förhandlingar inför budgetåret 1986/87. Överenskommelsen, som förlängs med ett år i taget om den inte sägs upp, gäller fortfarande.

Enligt överenskommelsen åtar sig regeringen att, som ett led i beredningen av sitt förslag till statsbudget, förhandla med organisationerna om biblioteksersättningens grundbelopp, dvs. det belopp som enligt 4 § förordningen (1962:652) om Sveriges författarfond tillförs fonden för varje hemlån av litterärt verk i original. Förhandlingarna ska för regeringens del föras av en särskilt förordnad förhandlare. Organisationerna förbinder sig att uppträda samfällt.

När avtal har träffats ska regeringen enligt överenskommelsen lägga fram förslag till riksdagen om anslagsberäkningen på grundval av det avtalade grundbeloppet. Det sägs även att avtalet träffas under förbehåll av att riksdagen ställer av regeringen föreslagna medel till förfogande. Avtalet om grundbeloppet ska vara skriftligt och om endera parten förklarar förhandlingarna strandade ska medling ske. Vid sådan utser vardera parten en medlare, varefter dessa gemensamt utser en tredje som ordförande. Om medlingen inte leder till avtal ska, om parterna enas om det, frågan hänskjutas till ordföranden för avgörande. Om parterna inte träffat avtal om grundbeloppet senast en viss dag, beslutar dock regeringen om det förslag till grundbelopp som ska föreläggas riksdagen.

Förhandlingarna har förklarats strandade och hänskjutits till medling tre gånger, 1986/87, 1993/94 och 2011. Vid den senaste medlingen 2011 kunde parterna inte komma överens och regeringen beslutade därför om ersättningens storlek.

Biblioteksersättningen och EU

Europeiska unionens råd beslutade 1992 ett direktiv (92/100/EEG) om uthyrnings- och utlåningsrättigheter. Av rådets direktiv artikel 1 och 2 framgår att upphovsmännen ska ha ensamrätt avseende bl.a. utlåning av exemplar av verk. Med utlåning avses att för en begränsad tid och utan omedelbar eller medelbar ekonomisk eller kommersiell vinning ställa ett objekt till förfogande genom en institution som är tillgänglig för allmänheten.

I artikel 5 i direktivet ges dock möjlighet att i betydande utsträckning göra undantag från denna ensamrätt. För det första får medlemsstaterna föreskriva undantag från utlåningsrätten när det gäller offentlig utlåning till allmänheten under förutsättning att åtminstone upphovsmännen får ersättning när exemplar av deras alster lånas ut till allmänheten. För det andra får vissa kategorier av inrättningar undantas från skyldigheten att betala ersättning.

Direktivet kom 1994 att omfatta Sverige vid inträdet i EES. Vad gäller biblioteksersättningen, var bedömningen från svenskt håll att systemet i stort uppfyllde de krav som direktivet ställde och därför i stort kunde lämnas utan ändring (prop. 1994/95:58). Eftersom ersättningsordningen enligt direktivet inte behöver vara upphovsrättsligt grundad konstaterades att Sverige – i likhet med de övriga nordiska länderna – kunde behålla en offentligrättsligt reglerad ersättning för den utlåning av exemplar av litterära verk som sker genom offentliga bibliotek.

Vidare konstaterades att artikel 5 gav en möjlighet att undanta vissa kategorier av inrättningar från skyldigheten att betala ersättning. I direktiven sägs inte vilka dessa inrättningar är och i princip skulle det t.ex. kunna omfatta alla offentliga bibliotek. Att den svenska biblioteksersättningen inte omfattar lån från andra bibliotek än folk- och skolbibliotek kunde mot denna bakgrund anses förenligt med direktivet.

Även om biblioteksersättningssystemet i stort alltså kunde anses vara förenligt med direktivet, genomfördes i detta sammanhang en ändring som innebar att ett tidigare kriterium om svenskt medborgarskap ströks. För att inte andra länders medborgare skulle uteslutas ändrades bestämmelsen till att man för att vara berättigad till ersättning, antingen ska ha skrivit på svenska eller ha

sin vanliga vistelseort i Sverige.9

Trots detta kom det från Europeiska kommissionen 2002 att ifrågasättas om inte de svenska språkbaserade reglerna (och andra länders liknande regler) stod i strid med bestämmelserna om ickediskriminering i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, eftersom den enbart gynnar inhemska upphovsmän.10Kommission inledde också 2004 ett överträdelseförfarande mot Sverige, eftersom man ansåg att bestämmelserna stred mot förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet.

Regeringen lämnade, med stöd av kulturutskottet i riksdagen, sitt svar 2005. I svaret avvisades kommissionens ståndpunkt, samtidigt som ersättningsordningens kulturpolitiska grund och ändamålet att främja konstnärlig utveckling och det svenska språket underströks. 2007 meddelade kommissionen att ärendet mot Sverige avskrivits.

Biblioteksersättningen i dag: intäktssidan

Enligt bestämmelser i förordningen (1962:652) om Sveriges författarfond överförs årligen medel till fonden. Att beräkningsgrunderna regleras i förordningen innebär att regeringen löpande ändrar denna när dessa förändras. Hur mycket som överförs till fonden varje år beror till del på de örestal (s.k. multiplar) för lån och referensexemplar som anges i förordningens 4 §. Dessa örestal multipliceras sedan med statistiska uppgifter om antal utlån och antalet referensexemplar.

Sammantaget skapar detta ett system med många variabler som påverkar ersättningens storlek.11 Ersättningen beräknas utifrån en grundmultipel som gäller ersättningen för varje hemlån från folk- och skolbibliotek av litterära verk i original, denna är i dagsläget 1,35 kronor. För varje referensexemplar ges fyra gånger så mycket. För varje hemlån av litterärt verk i översättning till eller från

9 Från och med 1999 införs även en offentligrättslig ersättning till upphovsmän och utövande konstnärer för folk- och skolbibliotekens utlåning av musikaliska verk på fonogram (fonogramersättning). Denna omfattar även utlåning av musikalier. Medlen fördelas av upphovsrättsorganisationerna Föreningen Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå (STIM) och Föreningen Svenska Artisters och Musikers Intresseorganisation (SAMI). Se regeringens proposition Konstnärernas villkor (prop. 1997/98), s. 28–32. 10 En redogörelse för denna diskussion medan den fortfarande pågick finns i Jesper Söderström, ”Biblioteksersättningen och den inre marknaden”, i Tack för lånet: Om boken, biblioteken och den svenska litteraturens villkor (Sveriges författarfond, 2004), s. 221–233. 11 För en mer detaljerad redogörelse, se Anne-Marie Fjellgren, ”Den inbyggda osäkerheten”, i Tack för lånet.

svenska språket ges hälften så mycket, dvs. i dagsläget 0,675 kronor. För varje referensexemplar av sådana översättningar ges fyra gånger detta. Samtliga dessa ersättningar gäller verk som är skyddade enligt upphovsrättslagen.

Dessa faktorer ska alltså sedan multipliceras med statistiska uppgifter angående biblioteksutlåningen och referensbeståndet. Ett problem är att den offentliga biblioteksstatistiken inte alltid är heltäckande och dessutom har det förmodats att den inte i alla delar speglar det faktiska nyttjandet av verken. Därför har parterna i förhandlingarna kommit överens om ett flertal modifikationer som komplicerar beräkningarna. Syftet med dessa modifikationer är att fånga det faktiska nyttjandet mer precist än vad som medges i den officiella statistiken.

Parterna har för det första kommit överens om att använda en schablon som bygger på senast tillgängliga statistik vad gäller skolbibliotekens hemlån och bestånd. Dessutom behandlas de lån som görs i uppsökande biblioteksverksamhet som tre gånger ett vanligt lån. Vidare har siffrorna för hemlån räknats upp med vissa framförhandlade procentsatser efter att det, under 1990-talet, visat sig att en större del av läsningen i dag sker på plats. Avslutningsvis ska det också påpekas att den totala ersättningen bestäms av hur utlån och referensbestånd fördelas på ersättningsberättigade verk i original, ersättningsberättigade översättningar samt icke ersättningsberättigade verk. Dessa förhållanden redovisas inte i den officiella biblioteksstatistiken utan fastställs genom den undersökning författarfonden gör varje år för att beräkna de individuella ersättningarna till upphovsmännen.12

För ersättning åt författare m.fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek anvisar regeringen medel på anslaget 5:2, ap. 8. Ersättningen har successivt ökat genom att grundbeloppet höjts. Systemet var i princip fullt utbyggt 1981 i och med införandet av översättarpenningen; grundbeloppet var då 0,30 kronor, 2012 har

12 Författarfondens undersökning av utlåningen på folk- och skolbiblioteken påbörjas året efter utlåningsåret och inleds med att fondens kansli samlar in information om utlåningen från i stort set samtliga datoriserade bibliotek i landet. När själva insamlingen är avslutad påbörjas ett arbete med att analysera den bibliografiska informationen som i bibliotekens katalogposter finns om varje enskilt verk. Med tiden har det byggts upp ett omfattande verksregister som innehåller dessa bibliografiska uppgifter samt information om hur de individuella ersättningarna för respektive verk ska fördelas. På så sätt kan det insamlade materialet matchas mot detta verksregister och huvuddelen av lånen kan bearbetas maskinellt. Därefter bearbetas ytterligare en del av det återstående materialet – ett ”manuellt” arbete som pågår under större delen av året. För utlåningsåret 2010 samlade fondens kansli in och bearbetade information om cirka 62,6 miljoner lån och cirka 1,1 miljoner referensexemplar.

den ökat till 1,35 kronor. År 1981 var anslaget 33,5 miljoner kronor, för 2012 anvisades 134,2 miljoner kronor. I följande diagram visas ersättningens sammantagna storlek från 1981 till 2012 i fasta priser. Av diagrammet framgår att ersättningen totalt sett sedan 1980-talets början ökat i reala termer över denna tidsperiod. Det är även giltigt om man jämför med perioden innan 1981 (se bilaga 2, tabell 24).

Källa: Sveriges författarfond. Omräkningen till 1981 års priser är gjord utifrån SCB:s konsumentprisindex.

Av diagrammet framgår att utvecklingen de senare åren kan ses i olika ljus beroende på vilka jämförelser man gör. Värdet av biblioteksersättningen har ökat med kring 30 procent om man jämför 2012 med 1981. Den har däremot minskat något om man jämför 2012 med toppåret 2000. En allmän slutsats man möjligen kan dra är att en ambitionshöjning genomfördes under 1990-talet som höjde ersättningens samlade värde och att den därefter i stort sett behållit sitt totala värde.

Eftersom ersättningens totalbelopp både är beroende av själva utlåningen (och relaterade faktorer) och storleken på örestalen

0

10 000 20 000 30 000 40 000 50 000 60 000

81/82 83/84 85/86 87/88 89/90 91/92 93/94 1997 1999 2001 2003 2005 2007 2009 2011

1981 års priser

finns det även andra sätt att räkna på den ekonomiska utvecklingen. Ett sätt som ligger nära till hands är att se på det reala värdet av grundmultipeln. På så vis får man en bild som är oberoende av hur underliggande faktorer – främst själva bibliotekslånen – förändrats.

Källa: Sveriges författarfond. Omräkningen till 1981 års priser är gjord utifrån SCB:s konsumentprisindex.

I nominella termer var grundmultipeln 0,32 kronor 1981 och i dag är den 1,35 kronor. Av diagrammet kan konstateras att den successivt ökat i realt värde. Grundmultipeln motsvarar 2012 hela 0,49 kronor i 1981 års priser.

Biblioteksersättningen i dag: fördelningen

Ovan har systemet för att beräkna hur mycket medel som ska tillföras fonden beskrivits. Hur fonden själv fördelar medel till upphovsmännen hänger samman med detta system på så sätt att de individuella ersättningarna lämnas enligt samma modell med örestal och att de olika kategorierna verk ger ersättning enligt samma

Löpande priser

1981 års priser

0 0,2 0,4 0,6 0,8

1 1,2 1,4 1,6

81/82 83/84 85/86 87/88 89/90 91/92 93/94 95/96 1998 2000 2002 2004 2006 2008 2010 2012

proportioner som ovan. Däremot fastställs de exakta örestalen separat i 6 § i förordningen.

Från fonden ska till upphovsman till litterärt verk i original lämnas ersättning för antalet hemlån och antalet referensexemplar av verket, i dagsläget 0,81 respektive 3,22 kronor. Detta kallas i förordningen författarpenning. En del av författarpenningen kan också fördelas till tecknare, målare, fotograf eller kompositör när verket till väsentlig del består av teckningar, målningar, fotografier eller musikaliska verk.

Från fonden ska till översättare av litterärt verk till eller från svenska språket lämnas ersättning för antalet hemlån och för antalet referensexemplar av verket, i dagsläget 0,405 respektive 1,62 kronor. Detta kallas i förordningen översättarpenning.

I förordningen (6 §) regleras även avtrappningsreglerna. Dessa innebär att ersättningen vid höga utlåningssiffror trappas av i två steg. För den del av utlåningen som överstiger 200 000 (originalverk) betalas en ersättning som motsvarar 20 procent av den ursprungliga författarpenningen och för den del som överstiger 400 000 är ersättningen 10 procent av densamma. I fondförordningen anges dessa avtrappningsnivåer i krontal, vilka således behöver justeras när författarpenningens belopp ändras.13

I 6 § förordningen anger regeringen att styrelsen kan bestämma att ersättningen till en viss upphovsman kan lämnas med högre belopp än vad som följer av de allmänna bestämmelserna i paragrafen. Detta är den rättsliga grunden för systemet med särskild/garanterad författarpenning (som namnet till trots även tilldelas översättare).

Fondens behållning, sedan författar- och översättarpenningar lämnats och utgifter för styrelsens verksamhet täckts, får användas till andra ändamål. Detta kallas vanligen fondens ”fria del”. Enligt förordningen (7 §) ska de användas till pensioner och understöd till upphovsmän till litterära verk och understöd till deras efterlevande samt stipendier till förtjänta upphovsmän till litterära verk och bokillustratörer.14 Vidare får medlen användas till bidrag till

13 Det anges i förordningen att om den ersättning som för ett visst kalenderår tillkommer en upphovsman uppgår till mer än 158 000 kronor, ska den minskas med 80 procent till den del den överstiger 158 000 kronor men inte 189 600 kronor och med 90 procent till den del den överstiger 189 600 kronor. 14 Jfr även förordning (1983:190) om pensionsgrundande konstnärsbidrag m.m. Där anges att som inkomst av anställning enligt 2 kap. 5 § 16 lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension ska anses arbetsstipendium från Sveriges författarfond, under förutsättning att stipendiet lämnas under en tid av minst tre år och ej är av pensionskaraktär.

särskilda ändamål som avser litterär verksamhet. I det senare ryms de organisationsbidrag som betalas ut av fonden.

I det följande redovisas fondens ersättningar, arbetsstipendier och övriga kostnader som andel av det totala anslaget. Redovisningen görs återigen från 1981 till 2011.

Källa: Sveriges författarfond. Se bilaga 2, tabell 26.

Anm.: Kategorin övrigt överensstämmer inte helt med de faktiska kostnaderna år för år. Kategorin har erhållits genom att kostnaderna för författar- och översättarpenningar samt arbetsstipendier dragits från det totala anslaget. Hänsyn har alltså t.ex. inte tagits till eventuellt anslagssparande som kan ha påverkat hur mycket som faktiskt använts enskilda år.

Diagrammet ger en grafisk presentation av andelen författar- och översättarpenningar samt särskild författarpenning av det totala anslaget. Jämför man med anslaget totalt framgår att en mindre andel användes till båda typerna av penningar under den allra första perioden men att andelen sedan varit stabil. Under början av 1980talet användes bara sammantaget cirka 45 procent av anslaget till penningarna. Detta ökade dock successivt från 44 procent 1981/82 till 56 procent 1986/87. I slutet av 1980-talet var andelen uppe i cirka 60 procent. Denna andel har sedan varit stabil till i dag. Det

Författar- och översättarpenning

Särskild

författarpenning

Arbetsstipendier

Övrigt

0% 20% 40% 60% 80% 100%

kan noteras att andelen särskilda författarpenningar minskat något under senare år.

I kategorin arbetsstipendier ingår stipendier med olika löptid. Fonden delar i dag ut ettåriga, tvååriga och femåriga stipendier. För arbetsstipendierna är utvecklingen relativt jämn. Både i början av perioden och i dag används något över 20 procent av anslaget till dessa, 2011 var det 22 procent och däromkring har det legat sedan mitten av 1990-talet. Under en period på 1980-talet var denna andel dock nere på kring 15 procent. Hur mycket som använts till stipendier av olika längd har varierat mer över tid (se diagram 6.5).

I övriga kostnader ryms i huvudsak pensionsbidrag, fondens administration och organisationsbidrag. Den innehåller också kostnader för t.ex. tillfälliga bidrag, resestipendier och premier. De övriga kostnadernas andel har varierat under den undersökta perioden. Trenden är att andelen minskat. I början av 1980-talet användes ungefär en tredjedel av anslaget till övriga kostnader. Detta har successivt minskat. Från och med 2003 är det nere under 20 procent och 2011 användes cirka 18 procent av anslaget till denna del.

Kostnaderna för författarfondens administration vad avser biblioteksersättningen uppgick år 2011 till 8,1 miljoner kronor. Bidragen till upphovsmannaorganisationerna var samma år 6,7 miljoner kronor till Författarförbundet, 1,3 miljoner kronor till Föreningen svenska tecknare och 1,4 miljoner konor till Svenska fotografers förbund. För pensionsbidrag användes cirka 4,1 miljoner kronor.

Mottagare av penningar och stipendier

För att få en bild av biblioteksersättningens betydelse för konstnärskollektivet är det intressant att se hur många som mottar olika ersättningar eller stipendier från författarfonden. Antalet mottagare av penningar 2011 var 4 290 stycken (vilket innefattar både upphovsmän och arvingar). De enskilda författar- och översättarpenningarnas belopp varierade 2011 mellan 1 600 kronor och 225 317 kronor per mottagare. Medianvärdet för ersättningsbeloppet var 3 963 kronor.

Söktrycket på författarfondens stipendier är högt och endast 15 till 20 procent av de sökande får bifall på sin ansökan. I följande diagram presenteras hur många löpande garantier och stipendier

fonden haft över tid. I stort sett motsvarar detta även antalet personer som uppburit stipendier respektive år. Utöver arbetsstipendier utgick under många år resestipendier ur biblioteksersättningen, men dessa har på senare tid lyfts ur (se kapitel 13).

Källa: Sveriges författarfond. Se bilaga 2, tabell 25.

Av diagrammet framgår att det i snitt är totalt något mer än 400 personer som uppbär något arbetsstipendium från biblioteksersättningen varje år. Det totala antalet mottagare har minskat över tid. De flesta har ettåriga stipendier och så har det varit under hela perioden även om det faktiska antalet varierat kraftigt. Kring 150 personer per år har haft tvååriga eller femåriga stipendier sedan slutet på 1980-talet. En nyhet 2001 var de långa, tioåriga stipendierna. De har sedan åter avskaffats men uppbärs fortfarande av 29 personer.

Till detta ska läggas den särskilda författarpenningen, som har en stipendieliknande funktion. Den uppbärs i dag av 181 personer. Från 1980-talets mitt till 2004 var det som framgår av diagrammet dock fler än 200 personer per år. En undersökning som genomförts av litteratursociologen Anna Gunder visar att det finns en sned

Ettåriga

Tvååriga

Femåriga

Tioåriga

Särskild

författarpenning

0 50 100 150 200 250 300 350 400

könsfördelning till kvinnornas nackdel bland mottagarna.15 Den har minskat över tid, men bara långsamt. Utvärderingen visar också att allt tyder på att de författare som erhållit särskild författarpenning fortsätter att skriva och ge ut böcker sedan den beviljats. Indikatorer som nivån på biblioteksutlåning, mottagna litterära priser och omnämnanden i litteraturhistoriska översiktsverk, pekar även mot att gruppen med särskild författarpenning, som kollektiv betraktat, är litterärt framgångsrik och når ut till en läsande allmänhet.

Sammantaget kan man konstatera att författarfonden, jämfört med praxis på andra konstområden, delar ut förhållandevis många långa stipendier. Detta skapar naturligtvis ett något mer trögrörligt system där mottagarna inte förnyas lika ofta som de annars skulle kunna. Samtidigt ger det mottagarna större möjligheter att arbeta på längre sikt, vilket är av betydelse mot bakgrund av att detta är ett område där den tid det tar att producera ett nytt verk normalt sett är lång. Satsningen på längre stipendier och särskilda författarpenningar är också kostsam eftersom sådana innefattar skatter samt pensionsavgifter eller fulla sociala avgifter.

För att rätt bedöma betydelsen av stipendier m.m. är det viktigt att känna till att de summor som fördelas ofta är relativt små (åtminstone i jämförelse med en normal heltidsförsörjning). Vidare går det oftast också ett eller flera år mellan de arbetsstipendier man kan tilldelas som aktiv upphovsman, varför de årliga stipendiebeloppen för de kortare stipendierna får slås ut över flera år för en rättvis betraktelse över stipendiernas betydelse för innehavarnas inkomster över tid.

I normalfallet beviljas, enligt fondens s.k. stipendietrappa, en sökande första gången ett mindre ettårigt stipendium på 50 000 kronor. Om författarskapet utvecklas och bedrivs kontinuerligt kan den sökande senare bli aktuell för ett större stipendium på 70 000 kronor, och längre fram ett tvåårigt arbetsstipendium på 80 000 kronor per år. Först därefter – dvs. relativt många år efter den litterära debuten – prövas man för ett femårigt arbetsstipendium och ännu längre fram i karriären för den särskilda författarpenningen. Genomsnittsåldern för de som tilldelas den särskilda författarpenningen är över 50 år.

För en bedömning av stipendiernas och den särskilda författarpenningens ekonomiska betydelse är det också viktigt att se till skillnader när det gäller skatter och sociala avgifter, villkor för

15 Anna Gunder, Garanterade författare: Om biblioteksersättningen och den garanterade författarpenningen 1972-2010 (Uppsala universitet, 2012).

annan yrkesverksamhet, samt den särskilda författarpenningens relation till den statistiskt beräknade och utlånebaserade författareller översättarpenningen.

Anm.: Förkortningen ffp står för författarpenning och öp för översättarpenning.

Beloppet för den särskilda författarpenningen är delvis anpassat till att de sociala avgifterna ingår och ska erläggas av innehavaren själv. Utan hänsyn till avdrag och till att den statistiskt beräknade författar- eller översättarpenningen ingår i beloppet kan egenavgifterna beräknas till cirka 25 procent av bruttobeloppet. Så räknat kvarstår således cirka 134 000 kronor per år i skattepliktig inkomst, vilket är lågt i jämförelse med de femåriga stipendiernas bruttobelopp eller en vanlig löneinkomst.

6.2. Talboksersättningen

Talböcker produceras med stöd av 17 § upphovsrättslagen och kan bara göras av bibliotek och organisationer som har regeringens tillstånd. Talboks- och punktskriftsbiblioteket (TPB) framställer talböcker. Talböcker görs i DAISY-format och lånas på bibliotek av personer med läshandikapp. Läshandikappade har även rätt att få köpa talböcker.

Författare och översättare får en viss ersättning över kulturbudgeten för användningen av verk i detta syfte. Denna ersättning är motiverad av kulturpolitiska skäl och är inte en upphovsrättslig ersättning. Medlen fördelas av Sveriges Författarförbund mellan svenska författare och svenska översättare av sådana verk som

framställts som talböcker eller ingår i taltidningar.16 Från och med 2010 betalas talboksersättningen av praktiska skäl ut till ersättningsberättigade upphovsmän via Administration av Litterära Rättigheter i Sverige (ALIS), en s.k. collecting society som träffar avtal och inkasserar ersättning för användning av upphovsmännens verk.

Ersättningen går till författare som skriver på svenska och till översättare som översätter till svenska. Dessa ska vara fast bosatta i Sverige. För talböcker framställda/kopierade under 2011 uppgick ersättningen till 2,6 kronor per inspelad halvtimme och exemplar för prosa i original. För lyrik, dramatik och aforismer i såväl original som översättning uppgår ersättningen till 5,2 kronor per inspelad halvtimme och exemplar. För översättningar av prosa uppgår ersättningen till 1,3 kronor per halvtimme och exemplar. Då ett verks speltid överstiger 10 timmar utgår halv ersättning för den överskjutande tiden.

Ersättning utgår inte för verk som har fler än tre författare eller översättare, inte heller till redaktörer, utgivare och personer som bearbetat andras verk. Om den beräknade ersättningen för samtliga talbokskopior av en upphovsmans verk under ett budgetår understiger ett visst belopp sker ingen utbetalning. I sådana fall ackumuleras de ej utbetalda beloppen för upphovsmannen i högst fem år och betalas ut så snart summan överstiger minimigränsen för utbetalning.

För ersättning åt författare och översättare för utnyttjande av deras verk i form av talböcker, anvisar regeringen medel på anslaget 5:2, ap. 10. För 2011 avsattes 9 miljoner kronor. Av anslaget är beräknat högst 410 000 kronor till Sveriges Författarförbunds administrationskostnader vid fastställande och utbetalning av ersättningsbeloppen.

6.3. Upphovsrättsliga ersättningar

De ersättningsordningar som behandlats ovan är motiverade av kulturpolitiska skäl och utgår via statsbudgeten. Av stor betydelse är också de ersättningar som bygger på särskilda bestämmelser i

16 I 15 § lagen (1992:318) om överlämnande av förvaltningsuppgift inom Kulturdepartementets ansvarsområde anges att Sveriges författarförbund prövar frågor om fördelning av statliga medel till författare och översättare för utnyttjande av deras verk i form av talböcker och taltidningar.

upphovsrättslagen, t.ex. den s.k. privatkopieringsersättningen. Vidare påverkas de litterära upphovsmännens villkor i hög grad av möjligheterna att sluta avtal som grundar sig på avtalslicensbestämmelser i upphovsrättslagen.

Privatkopieringsersättning

Med stöd av 12 § upphovsrättslagen har enskilda personer rätt att under vissa förutsättningar kopiera t.ex. musik, film och böcker för privat bruk. För att kompensera för den uteblivna försäljning som en privat kopiering innebär för upphovsmännen har författare, kompositörer m.fl. rätt till privatkopieringsersättning, tidigare kallad kassettersättning.17

Genom att belägga produkter som är särskilt ägnade för privatkopiering, t.ex. inspelningsbara cd- och dvd-skivor, video- och ljudkassetter, videospelare och mp3-spelare, med en avgift har lagstiftaren beslutat att upphovsmännen ska ersättas av näringsidkarna för visst inkomstbortfall. Det är importörer och tillverkare av dessa anordningar som är skyldiga att betala ersättningen. Avgifterna inkasseras av paraplyorganisationen Copyswede.18

Enligt lagen ska ersättning utgå med 2,5 öre per inspelningsbar minut för analoga produkter och för produkter där digital upptagning kan ske upprepade gånger är ersättningen 4 kronor per gigabyte lagringsutrymme. Ersättningens verkliga storlek är dock beroende av överenskommelser mellan parterna (Copyswede och näringsidkarna) eftersom lagen bl.a. medger att ersättningen sätts ner enligt vissa kriterier. Enligt de senaste tillgängliga uppgifterna, som rör 2009, uppgick den sammanlagda privatkopieringsersättningen till 113,6 miljoner kronor. Av den del som då var tillgänglig för fördelning (efter avdrag för administration m.m.) gick cirka 18,3 procent till dramatiker, 3,2 procent till författare, 1,7 procent till journalister och 0,5 procent till översättare.

17 Att en ersättning ska ges följer av Infosoc-direktivet där det anges att medlemsstaterna får göra inskränkningar i mångfaldiganderätten när det gäller mångfaldigande för privat bruk under förutsättning att rättighetshavarna får rimlig kompensation (artikel 5.2 b). 18 Copyswede är en ekonomisk förening som ägs av sina fjorton medlemsorganisationer, som i sin tur företräder svenska upphovsmän och utövande konstnärer. På ordområdet rör det sig om följande organisationer: Svenska Journalistförbundet, Sveriges Dramatikerförbund, Sveriges Författarförbund och Sveriges Läromedelsförfattares Förbund.

Avtalslicenser

Rätt till användning av skyddade verk kan grundas på bestämmelserna om s.k. avtalslicenser i 42 a § lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.19 Användning genom avtalslicens är en lösning som är typisk för de nordiska länderna. Bestämmelserna om avtalslicens gör det möjligt för en part att träffa avtal om användningen av verk med en organisation som företräder ett flertal svenska upphovsmän på området och därigenom få rätt att också använda verk av upphovsmän som inte företräds av organisationen (s.k. utsträckt verkan). Tanken är att nyttjare genom sitt avtal med den representativa organisationen på ett enklare sätt ska få alla de rättigheter som behövs för verksamheten, samtidigt som berörda upphovsmän får ersättning.

Det finns i bestämmelserna vissa garantier för de upphovsmän som inte är anslutna till en avtalsslutande organisation (men ändå kommer att omfattas av avtalen). Det ställs bl.a. krav på likabehandling, vilket innebär att utanförstående upphovsmän har rätt till samma ersättning och förmåner som upphovsmän företrädda av organisationen. Dessutom har de rätt att få ersättning även om organisationen valt att inte fördela medlen till enskilda utan exempelvis använder dem till kollektiva ändamål.

För närvarande finns i svensk rätt sex olika bestämmelser som reglerar områden på vilka avtalslicenser kan tecknas.20 Det finns sedan en längre tid möjlighet att ingå avtal med avtalslicensverkan för exemplarframställning inom myndigheter, företag och organisationer m.fl., för exemplarframställning inom undervisningsväsendet, för överföring och spridning av verk inom arkiv- och biblioteksväsendet samt för utsändning av respektive vidaresändning av verk i radio och tv. År 2011 infördes även en möjlighet att sluta avtal med avtalslicensverkan för återanvändning av verk i radio och tv om verken ingår i egna eller av radio- eller tv-företaget beställda produktioner som har sänts ut före den 1 juli 2005. I Upphovsrättsutredningens delbetänkande Avtalad upphovsrätt (SOU 2010:24) föreslås vidare bl.a. att det ska införas en helt ny avtalslicensbestämmelse som innebär att parterna även på andra områden än de i lagen angivna ska kunna ingå avtal med avtalslicensverkan, dvs. en generell eller särskild avtalslicens.

19 Nedanstående redogörelse för avtalslicenserna bygger på Avtalad upphovsrätt (SOU 2010:24), kapitel 4. 20 Bestämmelserna återfinns i 42 b42 g §§ lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.

Exempel på ingångna avtal som i dag är viktiga för de litterära upphovsmännen är de som rör kopiering för intern information på arbetsplatser samt för framställning av exemplar i undervisningssyfte (ofta kallat skolkopiering). Avtalslicenser för arbetsplatskopiering och för kopiering i undervisningssyfte tillhandahålls av Bonus Presskopia. Det är en bransch- och intresseorganisation som företräder upphovsmän, förläggare och utgivare inom bok- och läromedelsområdet, bildområdet, notområdet samt pressområdet. Som paraplyorganisation administrerar Bonus Presskopia avtalslicensen och inkasserar ersättning. Det är dock de olika medlemsorganisationerna som i sista ledet fördelar ersättningen till rättighetshavarna.

Bonus Presskopias inkasserings- och fördelningssystem utgår från en kollektiv fördelning av ersättningarna på grundval av statistiska undersökningar. Organisationen uppdrar tillsammans med sina avtalsparter, t.ex. staten eller Sveriges Kommuner och Landsting, åt externa undersökningsföretag att genomföra statistiska undersökningar om kopiering. Dels undersöks kopieringsvolymen och dels undersöks vad som kopieras. Med stöd av resultaten förhandlar Bonus Presskopia med motparterna om ersättningens storlek.

Bonus Presskopias styrelse fördelar sedan, på grundval av de statistiska uppgifterna, inkasserade medel till olika fördelningsgrupper inom respektive område. De olika områdena är bokområdet, som i sin tur är uppdelat i läromedelsområdet och övriga bokområdet, bildområdet, notområdet och pressområdet. Inom varje grupp görs därefter ytterligare en fördelning till de i gruppen ingående organisationerna, dels på grundval av de statistiska undersökningarna och dels enligt överenskommelse mellan organisationerna om hur medlen ska fördelas mellan exempelvis utgivare och upphovsmän.

Ersättningar som avser svenska rättsinnehavare till skön- och facklitteratur fördelas till fördelningsgruppen för bokområdet. I gruppen är Svenska Förläggareföreningen och Författarförbundet representerade. Fördelningsgruppen fördelar ersättningarna vidare mellan organisationerna. Dessa har sedan att självständigt fördela ersättningarna bland upphovsmännen eller förlagen vare sig dessa är medlemmar i föreningen eller inte.

Författarförbundet har på senare år erhållit i storleksordningen 15 miljoner kronor per år för fördelning till svenska upphovsmän. Merparten av utbetalningarna sker i form av stipendier. Svenska

Förläggareföreningen har erhållit cirka 5 miljoner kronor per år från Bonus Presskopia. Efter föreningsbeslut reserverar man en andel av detta för gemensamma ändamål, främst Augustpriset. Enligt uppgift från föreningen kan ett förlag med en omsättning på 5 miljoner också förvänta sig att få cirka 10 000 kronor från kopieringsersättningen.

6.4. Stipendier och bidrag på ordområdet

Styrelsen för Sveriges författarfond fördelar utöver biblioteksersättningen även konstnärsbidrag och långtidsstipendier samt bidrag för beställning av nyskriven svensk dramatik.

I förordningen (1976:528) om bidrag till konstnärer anges att bidrag kan utgå i form av konstnärsbidrag, projektbidrag eller långtidsstipendier. Vissa allmänna riktlinjer för respektive bidragstyp anges i förordningen (se 8–18 §§), t.ex. hur länge ett bidrag får betalas ut och med vilka belopp.21 Närmare föreskrifter om bidrag enligt förordningen får dock meddelas av respektive bidragsmyndighet. När det gäller dramatiker, författare, översättare och kulturjournalister prövas frågor om konstnärsbidrag, projektbidrag och långtidsstipendier av styrelsen för Sveriges författarfond.

För långtidsstipendier anvisar regeringen medel på anslag 5:2, ap. 4. Där anges den totala ramen men Konstnärsnämnden och författarfonden kommer överens om hur många stipendier som ska tillfalla ordområdet och andra områden. För bidrag enligt förordningen till författare, översättare, kulturjournalister och dramatiker, anvisar regeringen medel på anslag 5:2, ap. 9. Av de medel som anvisas under anslagsposten får styrelsen för Sveriges författarfond använda högst 500 000 kronor till administrationskostnader. I anslagsposten ingår medel för deltagande i internationellt kulturutbyte.

Enligt förordningen (1998:1369) om statsbidrag för beställning av nyskriven svensk dramatik, kan statsbidrag ges till fria teatergrupper, regionala och lokala teaterinstitutioner samt radio- och tvföretag för beställning av nyskriven svensk dramatik. Med svensk dramatik avses dramatiska verk skrivna på svenska eller av

21 Jfr även förordning (1983:190) om pensionsgrundande konstnärsbidrag m.m. Där anges att som inkomst av anställning enligt 2 kap. 5 § 16 lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension ska anses konstnärsbidrag enligt 8 § första stycket och långtidsstipendier enligt 16 § förordningen (1976:528) om bidrag till konstnärer, under förutsättning att bidraget eller stipendiet lämnas under en tid av minst tre år.

upphovsmän som har sin vanliga vistelseort i Sverige. Syftet med statsbidraget är att ge i första hand teatrar möjlighet att beställa nyskriven svensk dramatik av hög kvalitet. Ansökan om statsbidrag ska göras gemensamt av en dramatiker och den som vill uppföra dramatikerns verk. Ansökan ges in till styrelsen för Sveriges författarfond som fördelar bidraget.22 För dramatikerstödet anvisar regeringen medel på anslaget 5:2, ap. 13. Av anslaget är beräknat högst 280 000 kronor till administrationskostnader för styrelsen för Sveriges författarfond.

I följande tabell sammanfattas den ekonomiska utvecklingen för de stödordningar som beskrivits ovan.

Källa: Regleringsbrev för Konstnärsnämnden. Se även bilaga 2, tabell 27.

Av tabellen framgår att anslaget till respektive stödordning i princip legat still sedan 2005 (och vad gäller Bidrag till författare m.fl. i princip sedan 1997). Jämfört med perioden dessförinnan har dock vissa höjningar gjorts. Särskilt gäller detta för långtidsstipendierna, som författarfonden och Konstnärsnämnden alltså gemensamt beslutar hur de ska fördelas mellan konstområden.

Inkomstgarantier för konstnärer

Inkomstgaranti för konstnärer kunde tidigare beviljas enligt förordning (1976:504) om inkomstgarantier för konstnärer. Det skulle ges till konstnärer som stod för konstnärlig verksamhet av hög kvalitet och stor betydelse för svenskt kulturliv. Regeringen beslutade 2010 att avveckla systemet med statlig inkomstgaranti för konstnärer. De som redan innehar en garanti kommer även efter

22 I 12 § förordningen (1962:652) om Sveriges författarfond, anges att styrelsen ska utse ett utskott som på styrelsens vägnar fattar beslut i frågor om bidrag till dramatiker enligt förordningen (1976:528) om bidrag till konstnärer samt om bidrag enligt förordningen (1998:1369) om statsbidrag för beställning av nyskriven svensk dramatik.

beslutet att ha den kvar, däremot kommer inga nya inkomstgarantier att beviljas. När medel successivt frigörs i garantisystemet kommer de att överföras till långtidsstipendier.

För närvarande finns cirka 150 statliga inkomstgarantier för konstnärer. Inkomstgarantin innebär att mottagaren är försäkrad en minimiinkomst på fem prisbasbelopp (för år 2011 var summan 214 000 kronor). Det belopp som betalas ut minskas i förhållande till andra inkomster, vilket innebär att garantin inte ger något ekonomiskt utfall det året om konstnären når en egen inkomst på cirka 260 000 kronor.

Inkomstgarantierna inom bild, form, musik, teater, dans och film har fördelats av Konstnärsnämndens styrelse, medan garantier till författare och översättare fördelats av Sveriges författarfond. Antalet garantier till författare, översättare, dramatiker och kulturjournalister är för närvarande kring 30 stycken. Hur många som ska gå till ordkonstgrupperna har Konstnärsnämnden och författarfonden kommit överens om.

6.5. Centrumbildningarna på ordområdet

De s.k. centrumbildningarna på kulturområdet arbetar för främja sina respektive konstområden och för att förbättra villkoren för kulturskaparna på arbetsmarknaden, främst genom uppdragsförmedling. De kan ofta ha en viktig roll som mäklare mellan kultur och näringsliv. Medlemmar är oftast enskilda personer, yrkesverksamma inom ett visst konstområde. Centrumbildningar finns i dag inom konstområden som ord, bild, form, ton, teater, dans, film och foto. Tolv centrumbildningar får stöd av Statens kulturråd.

En viktig uppgift för centrumbildningarna är att fungera arbetsförmedlande. Centrumbildningarna förmedlar totalt sett varje år närmare 9 000 uppdrag till kulturskapare. De kompletterar därigenom arbetsförmedlingen med sin kompetens och är inte minst viktiga för de yrkes kategorier, t.ex. författare och översättare, som inte i någon större utsträckning kan använda sig av arbetsförmedlingens tjänster.

De centrumbildningar som samlar utövare inom ordområdet är Centrum för dramatik, Författarcentrum och Översättarcentrum. Centrumbildningarna på ordområdet förmedlar t.ex. författar-

besök, driver läs- och skrivfrämjande projekt och anordnar litterära evenemang.

Centrum för dramatik

Centrum för dramatik är en ideell förening som består av yrkesverksamma dramatiker och översättare av dramatik som skriver för scen, film, radio, tv och andra medier. Föreningen har cirka 200 medlemmar. Centrum för dramatik får stöd från Kulturrådet och finansierar i övrigt verksamheten med projektpengar och medlemsavgifter. Centrum för dramatik samarbetar bl.a. med Sveriges Dramatikerförbund.

Huvuduppgiften är att förmedla uppdrag till dramatiker från tänkbara uppdragsgivare såsom teatrar, filmbolag eller tvproduktionsbolag. Man förmedlar även dramatikerbesök i skolorna i syfte att lärare och elever ska få lära sig hur dramatik skapas med hjälp av manus.

Författarcentrum

Författarcentrum är en ideell förening för yrkesverksamma författare som startades 1967. Föreningen är indelad i fyra regioner: Författarcentrum Öst, Väst, Norr och Syd. Dessa samarbetar i Författarcentrum Riks. Författarcentrum Riks har en egen ordförande och styrelsen består av representanter från de fyra regionerna. Totalt består de olika föreningarna av cirka 1 400 medlemmar.

Författarcentrum Riks erhåller årligen anslag från Statens kulturråd som fördelas till de fyra regionala föreningarna. Dessa erhåller även stöd från regioner och kommuner. Anslaget från Kulturrådet finansierar en stor del av verksamheten vid Författarcentrum Riks och ger möjlighet att bedriva en rikstäckande författarförmedling genom de regionala författarcentren.

Förmedling av författarbesök till skolor, bibliotek, studieförbund, företag och konferenser, är också en viktig verksamhet för de olika regionala föreningarna. Föreningarna engagerar sig även i ett stort antal läs- och skrivfrämjande projekt och arrangerar litterära evenemang.

Författarcentrum Öst driver print-on-demand-förlaget Podium som syftar till att bredda bokmarknaden. Norrländska litteratur-

sällskapet/Författarcentrum Norr ger bl.a. ut den egna tidskriften Provins som behandlar den norrländska litteraturen.

Översättarcentrum

Översättarcentrum är en ideell förening för skönlitterära och facklitterära översättare. Översättarcentrum bildades 1979 och verksamheten finansieras dels med medlemsavgifter, dels med årliga bidrag från Statens kulturråd. Översättarcentrum har cirka 350 medlemmar spridda över landet.

Översättarcentrum tillhandahåller en uppdragsförmedling dit förlag och andra kan vända sig för att hitta kvalificerade översättare. Vidare arbetar de för att förmedla översättare till skolor och de står även bakom en rad arrangemang såsom seminarier, föreläsningar och workshops för litterära översättare.

Statliga bidrag till centrumbildningarna på ordområdet

Statliga bidrag till centrumbildningarna fördelas av Statens kulturråd. I tabellen nedan redovisas det stöd som betalats ut till respektive centrumbildning de senaste fem åren. Att bidragen ökade under 2010 och 2011 beror på att extra medel tillfördes centrumbildningarna av regeringen dessa år, totalt 10 miljoner kronor per år. Den tillfälliga resursförstärkningen syftade till att öka sysselsättningen bland kulturskaparna och främja dynamiken på denna del av arbetsmarknaden.

Källa: Statens kulturråd. Siffrorna avser utbetalda medel för respektive verksamhetsår.

Enligt de kriterier Statens kulturråd beslutat för bidrag till centrumbildningar ges bidrag till allmän verksamhet för att främja den aktuella konstartens ställning och mer specifikt till arbets-

förmedlande verksamhet. Medlemmarna ska vara professionella och yrkesverksamma. I bedömningarna har under senare år allt större tyngd kommit att läggas vid kvaliteten på organisationernas arbetsförmedlande verksamhet.

Utöver de centrumbildningar som får stöd, finns det andra konstnärsdrivna organisationer som bedriver förmedlande verksamhet i olika former och som i framtiden skulle kunna kvalificera sig för bidrag som centrumbildning. På litteraturområdet rör det sig främst om Seriefrämjandet som har ambitionen att fungera som centrumbildning.23 För att möjliggöra en mer flexibel bidragsgivning, som bl.a. tydligare tar sikte på förmågan att utveckla den arbetsförmedlande verksamheten, har Statens kulturråd nyligen gjort en översyn av kriterierna för stöd till centrumbildningarna.24

23 Seriefrämjandet har beviljats stöd från Kulturrådet, men på andra grunder. 24 Se Statens kulturråds rapport Översyn av Kulturrådets bidragsgivning till centrumbildningarna (2011).

7. Utgivning och försäljning

Vi har i uppdrag att analysera hur den svenska bokmarknaden har utvecklats över tid, bl.a. vad gäller mångfalden i utgivningen av översatt och på svenska utgiven fack- och skönlitteratur samt litteratur på andra språk. Särskilt avseende ska fästas vid den digitala utvecklingen. Uppdraget är också att bedöma om utvecklingen inneburit en minskad bredd när det gäller tillgången för konsumenterna till kvalitetslitteratur inom kulturpolitiskt relevanta genrer.

Denna del av uppdraget behandlas i två separata kapitel. I detta kapitel analyseras bokmarknaden med utgångspunkt i utgivningen. Vilken litteratur ges ut? Hur ser försäljningsutvecklingen ut per kategori? I nästa kapitel behandlas bokmarknadens aktörer, som förlag, distributörer, återförsäljare etc.

7.1. Kategorier, format och försäljningskanaler

För att beskriva utgivningen och försäljningen av litteratur i dagens medieklimat behövs relativt specifik statistik. Inte bara om olika litteraturkategorier, utan även om en uppsättning format och en mängd försäljningskanaler. Informationsbehovet kan illustreras av den amerikanska undersökningen BookStats s.k. datakub som specificerar en rad viktiga variabler fördelade längs tre axlar.1

1 BookStats genomförs av Book Industry Study Group tillsammans med American Publishers Association. Book Industry Study Group representerar ett stort antal företag från olika led i bokbranschen vilket har gjort det möjligt att skapa en relativt djuplodande statistik.

Anm.: Figuren är en bearbetning av en grafisk presentation som används av Book Industry Study Group.

För att ge en bild av bokmarknaden behövs för det första en statistik uppdelad på litteraturkategorier. Ovanstående är exempel på vanligen använda och tämligen grova kategoriindelningar. För att kunna dra kulturpolitiska slutsatser skulle det egentligen behövas en ännu mer detaljerad underindelning, t.ex. i genrer eller efter texternas komplexitetsgrad.

För det andra behövs en statistik uppdelad på tekniskt format. Med övergången till ickefysiska format blir detta allt mer komplicerat, samtidigt som möjligheterna att automatisera datainsamlingen naturligtvis ökar. Det är också lätt att tänka sig en mer detaljerad indelning än i figuren ovan.

Slutligen behövs det även uppgifter om försäljningen per försäljningskanal. Först och främst vad gäller fördelningen mellan fysiska försäljningskanaler, som bokhandlar och varuhus, och försäljning via internet. Till detta kommer även olika typer av exportförsäljning samt direktförsäljning från förlagen till institutioner (t.ex. bibliotek och företag) eller till enskilda.

Denna grafiska representation visar hur dessa dimensioner skär varandra: det är först när man kan se i vilka försäljningskanaler en viss typ av litteratur, i ett visst format, säljs som man fullt ut kan analysera frågan om konsumenternas tillgång på ett tillfredställande sätt. Tyvärr är denna typ av uppgifter sällan tillgängliga i Sverige.

Som framhölls redan i den förra litteraturutredningen 1997 är det en brist att det inte finns en heltäckande och tillförlitlig statistik över bokutgivningen och bokbranschens ekonomi i Sverige.2 När det rör utgivningen och dess fördelning på litteraturkategorier och format finns i huvudsak två typer av källor tillgängliga. För det första den registrering som sker vid biblioteken, främst Kungl. biblioteket och Svenska Barnboksinstitutet. Vidare föreligger statistik över utgivna titlar och försäljning från förlagens branschorganisationer, dvs. främst Svenska Förläggareföreningen.

Problemet är att dessa uppgifter bygger på tämligen grova kategoriindelningar. Även bibliotekens registrering är svår att använda för närmare studier av en viss kategori/genre utan stora forskningsinsatser. Dessutom innefattar den statistik branschorganisationerna tillhandahåller bara en del av marknaden. Att föreningarna endast för statistik över sina medlemsförlag gör användbarheten begränsad, även om de flesta större förlag är medlemmar. Den mest besvärande aspekten är dock att de företag som är med har förändrats över tid, vilket i vissa fall påverkar jämförbarheten.

Dessutom ska det påpekas att de i Sverige tillgängliga uppgifterna vad gäller försäljning bara rör försäljningen från förlag till återförsäljare (förutom när det gäller förlagens egen direktförsäljning), inte försäljning till slutkund. Det går alltså inte att se hur eller i vilken utsträckning litteratur inom en viss kategori säljer i konsumentledet, inte heller hur viktig en viss försäljningskanal är för en specifik typ av litteratur.3

2 Se Boken i tiden (1997:141), s. 302–307. 3 Enligt uppgift finns det dock planer på att inom kort börja samla in en mer omfattande branschstatistik som också innefattar försäljning i detaljhandelsledet.

Kapitlets disposition

Med reservation för dessa problem analyseras i det följande utgivningen och försäljningen av allmänlitteratur. Med allmänlitteratur avses vanligen skönlitteratur, facklitteratur förutom läromedel samt barn- och ungdomslitteratur.4 Allmänlitteraturen riktar sig till en allmän publik och saluförs via ordinarie försäljningskanaler som bokhandel och bokklubbar. Det är inom dess underkategorier som den konstnärligt inriktade litteraturen finns och det är mot dessa områden de kulturpolitiska stöden riktas. Denna del av marknaden uppskattades 2009 omsätta sammantaget cirka 4,7 miljarder kronor av en total bokmarknad på kring 7 miljarder.5

Kapitlet inleds med en analys av utgivningen. Där det är möjligt är den uppdelad på åtminstone de tre kategorierna skönlitteratur, facklitteratur och barn- och ungdomslitteratur. Därefter beskrivs vissa trender som gäller försäljningen per kategori. En närmare analys av vilken litteratur som säljs i vilka försäljningskanaler är som sagt inte möjlig utifrån tillgängliga uppgifter.

Vad gäller format kan det konstateras att den överväldigande delen av den allmänlitteratur som ges ut fortfarande distribueras, säljs och konsumeras i tryckt form.6 Ljudboken har dock sedan ett decennium blivit viktig och på senare år har även e-boken gjort sitt intåg. Utveckling för dessa tekniska format beskrivs i ett särskilt avsnitt. Kapitlet avslutas med en sammanfattande analys.

7.2. Utgivning av allmänlitteratur

Utgivningen av allmänlitteratur kan beskrivas med utgångspunkt i Förläggareföreningens statistik. Föreningens medlemsförlag redovisar på årsbasis antalet utgivna nya upplagor och nya titlar, vilket i princip innebär böcker med en ny sättning som får nytt ISBN-

4 Med läromedel menas böcker för grundskola och gymnasium. Kursböcker avser litteratur för högskola och annan vidareutbildning. Även om allmänlitteraturen står i fokus i det följande förhåller sig de statistiska uppgifterna inte alltid till dessa gränser och i vissa fall är det motiverat att vidga området något. 5 En skattning av bokmarknaden som bl.a. bygger på Förläggareföreningens statistik och uppgifter som återförsäljare ställt till förfogande finns i Kjell Bohlund, Bokmarknaden 2010 (Svenska Förläggareföreningen, 2010), s. 8. 6 På andra marknader är dock andelen digital utgivning redan hög. Det gäller framför allt professionell litteratur men även kurslitteratur. Se Bohlund, Bokmarknaden 2010, s. 9.

nummer. En sådan redovisning visar dock inte hur många förstagångsutgivna verk förlagen gett ut under året.

Källa: Svenska Förläggareföreningen. Se bilaga 2, tabell 13.

Medlemsförlagen har under de senaste åren gett ut kring 4 000 nya allmänlitterära titlar och upplagor per år. Antalet utgivna titlar har ökat starkt under 2000-talet och särskilt påtaglig är ökningen efter momssänkningen 2002. Siffrorna är väsentligt högre än under 1990-talet då snittet låg på cirka 3 500 titlar per år – för att inte tala om enskilda år på 1970-talet.7

Även antalet tryckta volymer har ökat över tid, från kring 2,5 miljoner per år på 1990-talet till över 3 miljoner per år under 2000talet. Medelupplagan är generellt över 8 000 volymer per titel under 2000-talet vilket kan jämföras med kring 7 000 per titel på 1990-

7 För en bild av utgivningen på den samlade bokmarknaden kan man till denna utgivning lägga de titlar som ges ut av medlemsförlagen i Föreningen Svenska läromedel (se bilaga 2). De har i snitt redovisat ca 1 500 nya titlar per år under de senaste åren. Detta är något färre än på 1990-talet då kring 1 700 titlar gavs ut per år av medlemsförlagen. Jämförelsen med 1990-talet är dock inte helt rättvisande då medlemsförlagens sammansättning förändrats.

0 10 000 20 000 30 000 40 000 50 000

0 1 000 2 000 3 000 4 000 5 000

1 97 3/74

1 97 6/77

1 97 9/80

1 98 2/83

1 98 5/86

1 98 8/89

1 99 1/92

1993 1995 1997 1999 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011

Antal nya titlar och nya upplagor

Antal tryckta volymer (1000-tal)

talet; på 1970-talet var dock medelupplagan kring 10 000 per titel (se bilaga 2). Eftersom detta är ett medelvärde påverkas det starkt av storsäljare och det säger ingenting om hur stora upplagor en ”vanlig” bok trycks i. Förläggareföreningen redovisar inte median- eller typupplaga.

Den utgivning som Förläggareföreningens medlemsförlag redovisar utgör en viktig del av allmänlitteraturen. Samtidigt finns det många mindre förlag, och några större, som står utanför föreningen samt en stor egenutgivning. Detta förhållande syns om man jämför ovanstående utgivningssiffror med uppgifter om antalet titlar registrerade hos Kungl. biblioteket (KB).

Av registreringen i Nationalbibliografin framgår att det sammantaget publiceras en mycket stor mängd böcker per år i Sverige.8Antalet registrerade böcker i Nationalbibliografin ligger kring 15 000 per år sedan 2004. Detta är även en stor ökning mot det tidiga 2000-talet, då siffran var kring 10 000. Den skarpa skillnaden mellan just dessa perioder speglar dock inte en reell ökning utan beror delvis på ändrade registreringsrutiner från 2004. Nivåerna för enskilda år påverkas även starkt av återkommande eftersläpningar i registreringen.9 Trots dessa brister i statistiken är det värt att jämföra de generella nivåerna med antalet registrerade publikationer under tidigare årtionden. Det framgår tydligt att antalet publikationer totalt ökat årtionde för årtionde.

I Nationalbibliografin ingår dock en stor mängd trycksaker som förvisso inte är ämnade för en allmän bokmarknad, bl.a. sådant som biblioteken kallar grått material (dvs. rapporter och trycksaker som det offentliga, företag och föreningar publicerar). Stora utgivare som bidrar till att höja dessa siffror är också de svenska universiteten som ger ut en strid ström avhandlingar och längre rapporter. Mot denna bakgrund är det kanske mer intressant att titta på antalet registrerade böcker i den s.k. veckolistan.

Veckolistan är en sammanställning av böcker som bedömts vara ämnade för den allmänna bokmarknaden. På flera sätt är dessa uppgifter en bättre spegel av den relevanta utgivningen. De inne-

8 Se bilaga 2. Böcker definieras i redovisningen som publikationer utgivna av bokförlag eller, om så inte är fallet, sådana som är på mer än 48 sidor. I sammanhanget är det även viktigt att notera att statistiken avser de publikationer som registrerats av KB under ett visst år, inte den svenska bokutgivningen under just detta år. 9 År 2004 började ett stort antal inte tidigare redovisade delar i rapportserier och liknande förtecknas separat. Både 2002 och 2003 var eftersläpningen stor vilket höjt nivån för det följande året när regristreringstakten ökades. Samma sak gällde 2007.

håller titlar som kan antas vara utgivna i avsikt att spridas till en allmän publik och som förväntas kunna distribueras kommersiellt. Dessa uppgifter har inte heller förskjutits av ändrade klassificeringsrutiner under den senaste tioårsperioden.

Källa: Kungl. biblioteket. Se bilaga 2, tabell 3.

Det kan konstateras att det i veckolistorna i snitt registreras cirka 10 000 nya titlar och upplagor per år. Trenden är att antalet ökat över tid. Den totala siffran är ungefär dubbelt så hög som den som redovisas av Förläggareföreningen och Föreningen Svenska Läromedel tillsammans. Den stora skillnaden pekar bl.a. på att en stor mängd litteratur ges ut av förlag som inte är medlemmar i dessa två branschföreningar. I siffrorna ingår också en viss andel egenutgivning, dvs. böcker som författarna själva gett ut, antingen under ett eget förlagsnamn eller via någon av de självpubliceringstjänster som finns. Exakt hur stor denna andel är kan dock inte urskiljas med befintliga uppgifter.

0 2000 4000 6000 8000 10000 12000 14000

2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011

Totalt antal böcker

Skönlitteratur (H)

Nya verk eller återutgivning

Det är inte alltid de siffror som redovisas medger en uppdelning i andel nya litterära verk respektive återutgivning i nya upplagor. Förläggareföreningen redovisar förvisso original respektive nytryck (reprint) för sig. Det som föreningen kallar original innefattar dock både förstagångsutgivning av ett verk och nyutgivning som bygger på en ny sättning, dvs. nya upplagor av ett tidigare utgivet verk.

I KB:s officiella statistik går det att urskilja hur många av de registrerade titlarna som är nya verk respektive nya upplagor. Det framgår att cirka 20 procent av det totala antalet publikationer är nya upplagor av tidigare utgivna verk och cirka 80 procent förstagångsutgivning. Hur detta förhållande ser ut varierar dock beroende på litteraturkategori (se bilaga 2).

Andelen återutgivning är väsentligt högre inom kategorin skönlitteratur än inom facklitteratur och barn- och ungdomsböcker.10Enligt KB:s registrering är kring 30 procent av de skönlitterära titlarna återutgivning, kring 15 procent av de facklitterära och en marginellt högre andel av barn- och ungdomslitteraturen. Mot bakgrund av statistikens kvalitet kan inga mer detaljerade slutsatser dras om förändringar över tid inom olika kategorier. Förhållandena förefaller dock relativt stabila.11

7.3. Utgivning per litteraturkategori

Förläggareföreningen redovisar kategoriuppdelad statistik för utgivningen med utgångspunkt i bibliotekens SAB-system. Förutom då man särredovisar lyrik och dramatik begränsar sig föreningen till kategorierna skönlitteratur, barn- och ungdomslitteratur och facklitteratur. Den sammanställning som publiceras årligen av registreringen i Nationalbibliografin redovisas även uppdelad på dessa ämnesområden.

En mer detaljerad indelning finns att tillgå på vissa områden. Svenska barnboksinstitutet gör en mer detaljerad analys av registrerade titlar inom barn- och ungdomslitteraturen. I vissa fall

10 Ett problem är att KB:s statistik bara delas upp per ämnesområde för böcker och broschyrer, vilket gör att en hel del mindre trycksaker (som troligen inte ges ut i nya upplagor) kan förmodas förskjuta siffrorna för nya upplagor nedåt inom vissa kategorier. Dessa allmänna förhållanden visar sig dock även t.ex. i utgivningen av pocketböcker, se nedan. 11 Jfr Statens kulturråd, Böcker och kulturtidskrifter 2000, Kulturen i siffror 2001:9, s. 13.

kan man även dela upp posterna i Nationalbibliografin och veckolistorna (fr.o.m. 2005) per ämnesområde vid sökningar i databasen Libris. Denna möjlighet utnyttjas nedan i några fall även om digitala sökningar kan vara svåra att verifiera i efterhand.12

Utgivning av skönlitteratur

I följande diagram återges Förläggareföreningens siffror för antalet utgivna titlar svensk skönlitteratur i original per år under den senaste tjugoårsperioden.

Källa: Svenska Förläggareföreningen. Se även bilaga 2, tabell 14 för uppgifter om en längre tidsperiod.

Anm.: Lyrik och dramatik, som Förläggareföreningen redovisar separat, har här fördelats med hälften på svensk skönlitteratur och hälften på översatt skönlitteratur.

12 Ett problem är att Nationalbibliografin kontinuerligt uppdateras, vilket t.ex. innebär att en sökning på material med ett visst utgivningsår (inte registreringsår) kan se olika ut beroende på när den görs.

0 100 200 300 400 500

1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011

Antalet utgivna titlar, svensk skönlitteratur i original

Antal utgivna titlar, översatt skönlitteratur i original

Av diagrammet framgår att Förläggareföreningens medlemsförlag har en nedåtgående trend vad gäller antalet titlar svensk skönlitteratur i original sedan 1993. Under 1990-talet låg de svenska titlarna i snitt något över 300 per år. De har nu minskat i antal och ligger i snitt tydligt under 300 per år om man räknar de senaste tio åren. Trenden förefaller också vara en fortsatt minskning.

Den översatta skönlitteraturen låg under lång tid stabilt över 300 titlar per år. Det är dock tydligt att den minskat hos medlemsförlagen de senaste åren. Det gavs kring millennieskiftet genomgående ut fler översatta titlar än svenska originaltitlar, men med den kraftiga nedåtgående trenden under senare år har det blivit färre. Till stor del torde denna förändring kunna förklaras av den inhemska populärlitteraturens framgångar, och särskilt kriminalromanens. Sverige har också blivit en allt viktigare exportmarknad för engelskspråkiga originalböcker, vilket kan ha påverkat antalet översättningar (se vidare kapitel 12).

Antalet tryckta volymer har inte utvecklats på samma sätt som antalet titlar, snarare visar Förläggareföreningens siffror på en successiv ökning av antalet volymer över tid inom kategorin (se bilaga 2, tabell 14). Sammantaget ger detta bilden av en marknad där färre titlar säljer i större upplagor. Det bekräftas dock på annat håll att det snarast rör sig om en polarisering, där vissa bästsäljande titlar trycks i mycket stora upplagor samtidigt som volymerna tenderar att sjunka för andra titlar.13 Ett sätt som detta tar sig uttryck är genom pocketbokens starka utveckling, där vissa titlar återutges i upplagor som blivit allt större per titel under den senaste tjugoårsperioden.

Som alltid är Kungl. bibliotekets siffror över antalet registrerade titlar långt högre än de som redovisas av Förläggareföreningens medlemsförlag.

13 Att bästsäljare som trycks och säljs i stora upplagor dominerar marknaden alltmer och att mellansegmentet trängts tillbaka påpekas bl.a. av Olof Grahn, Kartläggning och förslag till en mer effektiv försäljningsprocess mellan förlag och bokhandel (Svenska bokhandlareföreningen & Svenska Förläggareföreningen, 2007), s. 10. Affärslogiken bakom utvecklingen mot koncentrerade utgivningslistor beskrivs i Bohlund, Bokmarknaden 2010, s. 37 och 46. För exempel på enskilda förlags strategier, se Stefan Eklund, ”Med näsa för storsäljare”, Svenska

Dagbladet, 5 december 2009, och Clas Barkman, ”Bästsäljare slukar marknaden”, Dagens Nyheter, 21 september 2010.

Källa: Kungl. biblioteket.

Anm.: Kungl. biblioteket gick fr.o.m. 2011 över till att redovisa i enlighet med Dewey-systemet. Uppgifterna för 2011 är därför inte helt jämförbara med tidigare år och bygger på en mer detaljerad redovisning av de skönlitterära kategorierna (se bilaga 2, jfr tabell 4 och tabell 9).

Nationalbibliografin redovisar för tiden efter 2004 nästan genomgående över 1 000 nya verk per år inom kategorin svensk skönlitteratur, även om antalet varierar kraftigt. Under perioden innan var antalet titlar genomgående betydligt lägre. Som framgår av diagrammet är skillnaderna mellan år mycket stora vad gäller svensk skönlitteratur. Det kan knappast tolkas på annat sätt än som variationer i registreringen och siffrorna kan inte användas för att dra slutsatser om utgivningen ett visst år. Däremot säger de något om den totala volymen publicerad skönlitteratur över längre tid.

I Nationalbibliografin har antalet nya verk registrerade som skönlitteratur översatt till svenska successivt ökat från strax över 600 till kring 800 de senaste åren. Nationalbibliografins siffror indikerar alltså inte att det skulle ha förekommit en minskning i utgivningen inom den översatta skönlitteraturen under de senaste åren. För att tolka utveckling vad gäller den översatta skönlitteraturen bör man dock även se närmare på från vilka språk

0 200 400 600 800 1000 1200 1400 1600

2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011

Svensk skönlitteratur (H förutom Hce)

Skönlitteratur i svensk översättning (Hce)

översättningarna görs. Frågan behandlas i kapitel 12 och i bilaga 2 redovisas de största översättningsspråken för skönlitteratur, facklitteratur och barn- och ungdomslitteratur under de senaste åren.

Särskilt om utgivning av lyrik och dramatik

Lyriken och dramatiken är relativt väl avgränsade delar av den skönlitterära utgivningen vilket gör att utvecklingen är något enklare att följa än för andra kategorier. Dessa kategorier är också kulturpolitiskt intressanta då de är viktiga för den litterära kulturen i stort, men sällan ekonomiskt lönsamma.

Förläggareföreningens medlemsförlag särredovisar utgivningen av lyrik och dramatik. I följande diagram redovisas antalet utgivna nya verk och nya upplagor under den senaste tjugoårsperioden.

Källa: Svenska Förläggareföreningen. Se bilaga 2, tabell 14 för uppgifter om en längre tidsperiod.

0 20 40 60 80 100

1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011

Antal utgivna original, lyrik och dramatik

Av diagrammet framgår för det första att det rör sig om ett relativt begränsat antal titlar som ges ut av de större förlagen inom dessa kategorier. Så har det förvisso även varit historiskt. Det är dock värt att notera att snittet under 1980-talet var över 80-titlar per år, under 1990-talet över 60 titlar och att det under 2000-talet sjunkit till kring 40 titlar per år (se bilaga 2, tabell 14 för uppgifter om tiden innan 1993). Även antalet tryckta volymer har minskat inom denna kategori under senare år, både totalt och räknat per titel.

Det kan förutsättas att dessa utgivningssiffror i dag till största delen består av lyrik och i liten utsträckning av dramatik. Dramatiken är i dag en undanträngd genre på den reguljära bokmarknaden. Även totalt sett (inklusive förlag utanför Förläggareföreningen och egenutgivare) förefaller det i dag i snitt bara ges ut ett 20-tal titlar per år på den svenska bokmarknaden. Enligt en särskild redovisning i den senaste statistiken från Nationalbibliografin registrerades 2011 totalt 24 titlar dramatik, varav 11 var nya svenska verk och 6 nya översättningar till svenska (se bilaga 2, tabell 9).

Dagens situation skiljer sig tydligt mot tidigare årtionden under 1900-talet då utgivningssiffrorna var avsevärt högre och dramatik en litterär genre som relativt ofta lästes av en allmän publik.14 Den dramatik som används för sceniska uppsättningar tillhandahålls i dag främst av specialiserade teaterförläggare som fungerar som agenter för dramatikerna. Dessa ger inte ut pjäser för försäljning på den reguljära bokmarknaden. För en bredare krets tillhandahålls dramatik dock i viss mån även via internet och print-on-demandtjänster som DramaDirekt.

Litteraturvetaren Åsa Warnqvist har undersökt lyrikutgivningen mellan åren 1976 och 1995.15 Hon visar att under hela den undersökta perioden har antalet förstagångsutgivna diktsamlingar varit relativt konstant år från år, generellt sett kring 180–200 stycken. Warnqvist framhåller att detta historiskt sett är höga siffror och att det i princip representerar en fördubbling jämfört med nivån på 1960-talet.

14 För en uppskattning av utvecklingen mellan 1901 och 2005 utifrån uppgifter i Nationalbibliografin se Åsa Eliasson, ”Dramatiken och läsaren – en undersökning av dramatikens tillgänglighet på bibliotek, i bokhandeln och på Internet”, Uppsatser inom biblioteks- och informationsvetenskap, nr 366 (Uppsala universitet, 2007), s. 35–38. 15 Åsa Warnqvist, Poesifloden: Utgivningen av diktsamlingar i Sverige 1976–1995 (Ellerströms förlag, 2007), se särskilt kapitel 3 och appendix C.

Förläggareföreningens medlemsförlag har, som synes, under denna period gett ut mindre än hälften av dessa titlar. I stället har mindre förlag utanför föreningen och en omfattande egenutgivning stått för denna ökning av lyrikutgivningen. Många små förlag som var viktiga för lyriken tillkom t.ex. vid 1980-talets början. Förklaringar till förändringen är att det statliga litteraturstödet gjort det lättare för mindre förlag att ge ut bl.a. lyrik samt en teknikutveckling som gjort det enklare att framställa böcker. En omfattande egenutgivning (totalt sett kring 35 procent av de utgivna titlarna) växte också fram under perioden.

Även om Warnqvists undersökning begränsar sig till tidigare år är resultaten intressanta då de generella slutsatserna troligen är fortsatt giltiga. Mycket tyder på att bilden av en polarisering på marknaden mellan några få lyrikutgivande storförlag och en mängd småförlag och egenutgivare är giltig även i dag. Även om Förläggareföreningens medlemsförlag generellt minskat utgivningen, förefaller de största allmänlitterära förlagen hålla fast vid en viss utgivning av lyrik. De mindre förlagen är dock många och viktiga för lyriken. Dessutom står egenutgivningen även i dag för en stor andel av titlarna. Den totala utgivningen är fortfarande stor sett ur ett historiskt perspektiv och den har förmodligen ökat ytterligare sedan 1990-talets mitt.16

Utgivning av facklitteratur

En kategori som ofta används i dessa sammanhang men som egentligen säger relativt lite om det egentliga innehållet är facklitteratur. I kategorin ingår vanligen allt som inte klassificeras som skönlitteratur eller litteratur för barn- och unga. Med andra ord bildar det en slags stor övrigtpost som innehåller allt från presentböcker och självhjälpsböcker till böcker om filosofi och samhällsfrågor. Att kategorin ser ut på detta vis gör att den kvantitativt sett kan domineras av böcker som inte i sig är särskilt intressanta ur kulturpolitisk synvinkel, t.ex. kokböcker.

Antalet nya titlar och nya utgåvor av facklitteratur hos Förläggareföreningens medlemsförlag har totalt sett legat kring 1 400

16 Den särskilda redovisningen av skönlitteratur i den senaste statistiken från Nationalbibliografin ger vid handen att KB registrerat 292 nya svenska diktsamlingar 2011 (se bilaga 2, tabell 9). Andelen återutgivning förefaller vara mycket låg, kring 5 procent av antalet svenska titlar var nya upplagor 2011.

stycken per år under den senaste tjugoårsperioden. En viss minskning kan iakttas de allra senaste åren.

Källa: Svenska Förläggareföreningen. Se bilaga 2, tabell 15 för uppgifter om en längre tidsperiod.

Anm.: Förläggareföreningen menar med facklitteratur all allmänlitteratur som inte klassificeras som skönlitteratur eller litteratur för barn- och unga. Med andra ord innefattas inte heller här t.ex. läromedel.

Antalet nya titlar och nya utgåvor av svensk facklitteratur ligger strax under 1 000 stycken per år. Det finns en viss variation över tid men det är svårt att se någon långsiktig trend. De översatta titlarna är betydligt färre än de svenska originalen i denna kategori. Det kan noteras att antalet svenska original genomgående är mer än dubbelt så många som de översatta. De minskningar som kan iakttas för både svensk och översatt facklitteratur under de senaste åren har skett från en hög nivå och utgivningen förefaller totalt sett vara relativt stabil över tid.

Även för facklitteraturen kan det, sett över en längre tidsperiod, noteras att de tryckta volymerna successivt ökat, både totalt och per titel (se t.ex. bilaga 2, tabell 15). Upplagorna för till exempel reprint i pocket är dock inte alls är lika stora som för de skön-

0 200 400 600 800 1000 1200

1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011

Svensk facklitteratur i original Översatt facklitteratur i original

litterära böckerna, den genomsnittliga tryckta upplagan i detta format är ungefär hälften så stor för facklitteratur.

Som nämnts ovan kan man inte dra några slutsatser för specifika genrer av utvecklingen inom den utgivning som redovisas som facklitteratur. Detta beror bl.a. på att kategorin är för vid för att fånga något meningsfullt i detta avseende. Det beror också på att facklitteraturen utmärks av en omfattande utgivning, särskilt av kvalificerade titlar, på andra förlag än de som är medlemmar i Förläggareföreningen (se kapitel 8).

Att undersöka utgivningen på området närmare via Nationalbibliografin är också svårt eftersom titlarna fördelas på många olika ämnesområden. Vi har ändå följt utvecklingen för vissa kategorier som är, relativt sett, precisa och kan antas vara av kulturpolitiskt intresse då de innefattar sakprosa som ofta läses av en intresserad allmänhet. Ämnesområdena är filosofi och psykologi (D), litteraturvetenskap (G), konst, musik, teater och film (I), historia (K), biografi med genealogi (L) och samhälls- och rättsvetenskap (O).17

Ser man till dessa ämnesområden kan inga minskningar i registreringen noteras för den senaste tioårsperioden, varken vad gäller antalet nya verk eller upplagor. Snarare syns tendenser till ökningar inom alla kategorier. Inom vissa ämnesområden, som kategorierna I och O, är ökningarna förvisso så pass stora att det snarast bör handla om ändrade registreringsrutiner. Även i andra kategorier går dock antalet titlar relativt stadigt upp. Det intressanta här är tendensen, inte de absoluta talen. Även om siffrorna ger vid handen att det ges ut ett relativt stort antal titlar inom respektive kategori så bör man hålla i minnet att det publiceras en stor andel doktorsavhandlingar inom flera av dessa områden.

Utgivning av barn- och ungdomslitteratur

När det gäller barn- och ungdomslitteraturen finns det mer precisa källor att tillgå än för skön- och facklitteraturen. Främst i form av Svenska barnboksinstitutets statistik. Inledningsvis är det dock av

17 Se bilaga 2, tabell 5. Det är värt att påpeka att valet av kategorier naturligtvis inte betyder att det enbart är inom dessa ämnesområden som det finns en utgivning av värde för en läsande allmänhet. Detta urval ska snarare ses som ett stickprov inom några relevanta kategorier.

intresse att se till utgivningen hos Förläggareföreningens medlemsförlag under den senaste tjugoårsperioden.

Källa: Svenska Förläggareföreningen. Se bilaga 2, tabell 16, för uppgifter om en längre tidsperiod.

Anm.: Föreningens siffror bör tolkas med försiktighet då de har påverkats relativt kraftigt av att förlag lämnat respektive gått med under den redovisade perioden (se bilaga 2, tabell 22). De kraftiga svängningar i antalet barn- och ungdomstitlar kan även förklaras av t.ex. Pixiböcker, dvs. små billiga böcker som vissa år ges ut i stora mängder.

Förläggareföreningens medlemsförlag ger totalt sett ut fler titlar barn- och ungdomslitteratur i original i dag än på 1990-talet. Antalet utgivna svenska originaltitlar har under den senaste tjugoårsperioden trendmässigt ökat, även om svängningarna mellan år är relativt kraftiga (delvis beroende på det statistiska underlaget). En kraftig minskning kan noteras under de senaste åren för antalet titlar översatt barn- och ungdomslitteratur, dock från höga nivåer. Utgivningen av svenska original har de allra senaste åren vuxit sig större än utgivningen av översatta titlar.

Både det totala antalet tryckta volymer och den genomsnittliga upplagan per titel förefaller relativt stabil, om än ökande, sett över tid vad gäller barn- och ungdomslitteratur (se t.ex. bilaga 2, tabell

0 100 200 300 400 500 600

1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011

Svensk barn- och ungdomslitteratur i original

Översatt barn- och ungdomslitteratur i original

16). En förklaring till att volymerna inte ökat på samma sätt som för skönlitteratur är att barn- och ungdomslitteraturen inte har en lika omfattande pocketutgivning som skönlitteratur för vuxna.

Svenska barnboksinstitutet kartlägger i samband med den s.k. bokprovningen varje år utgivningen av barn- och ungdomslitteratur under föregående år. Bortsett från ett visst bortfall beroende på sent inskickade böcker – uppskattningsvis kring 10 procent – är statistiken tämligen heltäckande.18 Statistiken sträcker sig delvis tillbaka till 1993 men är mer specifikt indelad sedan 1999.

Källa: Svenska barnboksinstitutet. Se bilaga 2, tabell 11.

Det är intressant att notera att siffrorna pekar mot samma allmänna trender som i Förläggareföreningens statistik. För det första bekräftas bilden av att det över tid successivt getts ut allt fler titlar. Vidare har kategorin översatt barn- och ungdomslitteratur även här

18 Barnboksinstitutet tillämpar varje år samma gräns, den 28 februari, för när boken ska vara inkommen för att räknas till ett visst år. Även i Barnboksinstitutets statistik utesluts läromedel. Dessutom tar man inte med de titlar som utgivits helt oförändrade under året.

0 200 400 600 800 1000 1200

1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011

Svensk barn- och ungdomslitteratur, nya verk

Översatt barn- och ungdomslitteratur, nya verk

ökat kraftigt under ett antal år på 2000-talet och sedan fallit tillbaka, för att i dag i princip vara lika stor som den svenska.

Barnboksinstitutets statistik visar en relativt stor och successiv ökning av utgivningen under det senaste decenniet, från totalt sett strax under 1 000 titlar i början av perioden till över 1 300 de senaste åren. Andelen översättningar har genomgående varit fler än de svenska originalen, ett mönster som funnits sedan 1970-talet. Främst rör det sig om titlar från de engelska språkområdena som översätts (se vidare kapitel 12). Den kraftiga övervikten för översatta titlar under ett antal år berodde dock främst på den starka mangaboom som sedermera ebbat ut. Förklaringar som anförts till den markanta ökningen av antalet utgivna titlar totalt sett under 2000-talet är den sänkta bokmomsen 2002, större barnkullar och just mangaboomen.19 Som Kjell Bohlund visat har också förlagens nettointäkter per exemplar av barn- och ungdomsböcker stigit till skillnad från annan utgivning.20 Det senare bör ha bidragit till att det varit attraktivt att satsa på denna typ av utgivning.

Om man både räknar antalet nya verk och antalet nya upplagor tyder registreringen hos Barnboksinstitutet på att det årligen ges ut kring dubbelt så många titlar barn- och ungdomslitteratur som redovisas hos Förläggareföreningen. En förklaring är att det under det senaste decenniet etablerats en rad nya förlag som enbart eller delvis ger ut barn- och ungdomslitteratur. Det finns också tecken på att dessa uppstickare pressat de stora förlagen att hålla uppe utgivningstakten. Under de senaste åren har kring hälften av de titlar som registrerats av Barnboksinstitutet getts ut på mindre förlag (se nästa kapitel för en kategoriindelning av förlagen).21

Genrer inom barn- och ungdomslitteraturen

Svenska barnboksinstitutet har sedan bokprovningen inleddes kartlagt tendenser i utgivningen och institutet gör även vissa underindelningar av utgivningen som visar på viktigare trender. Utgivningen delas numera in i följande kategorier: bilderböcker,

19 För en analys av institutets statistisk se Åsa Warnqvist, ”Dragonball, LasseMaja och Twilight: Utgivningen av barn- och ungdomslitteratur i Sverige 2001–2010”, i Läsarnas marknad, marknadens läsare (SOU 2012:10). Ökningen i total utgivning inom barn- och ungdomslitteraturen bekräftas i Kungl. bibliotekets statistik och syns särskilt tydligt om man jämför över en längre tidsperiod (se bilaga 2, tabell 2). 20 Se Bohlund, Bokmarknaden 2010, s. 37–38. 21 Warnqvist, ”Dragonball, LasseMaja och Twilight”, s. 337 och 347–348.

kapitelböcker (för barn i åldern 6–9 år), mellanåldersböcker, ungdomsböcker, faktaböcker, tecknade serier, sagor, samlingar, poesi och sångböcker.

Bilderböcker är klart vanligast och står för kring 40 procent av titlarna. Därefter kommer kapitelböcker, mellanåldersböcker och ungdomsböcker – utgivningskategorier som alla ligger kring 250 titlar om året. Även faktaböcker och tecknade serier är relativt stora kategorier, med över hundra titlar om året i normalfallet. Mer ovanliga utgivningskategorier är sagor, samlingar av olika slag, sångböcker och poesi specifikt för barn och unga.

Denna indelning i underkategorier visar att de senare årens ökning i utgivningen hänför sig till vissa delar av utgivningen.22Utgivningen av bilderböcker har ökat med närmare 50 procent under perioden och flera nya förlag som satsat på sådana har etablerats under perioden. Även kapitelböckerna har ökat i antal, vilket är intressant mot bakgrund av att det tidigare framförts kritik mot att det funnits för få titlar riktade till barn i åldern 6–9 år. En viktig förklaring till denna ökning är den kraftiga uppgången för deckare inom barn- och ungdomslitteraturen. Dessa vänder sig ofta till nybörjarläsarna i denna ålderskategori.

Ungdomsböckerna har också ökat tydligt i antal under det senaste decenniet. En förklaring till det är att flera nya förlag satsat på böcker som befinner sig i gränslandet mellan ungdomsbok och vuxenbok. Den trend som fått störst genomslag i utgivningen är dock mangaboomen som innebar en ökning med flera hundra procent i kategorin tecknade serier. I dag är det dock få förlag som längre ger ut manga. Att denna utgivning fallit bort kan även förklara den nedgång i de totala siffrorna som kan noteras för de allra senaste åren.

Utgivning av litteratur på nationella minoritetsspråk

Sverige har fem nationella minoritetsspråk: samiska, meänkieli, finska, romani chib och jiddisch.23 De nationella minoritetsspråken har olika förutsättningar för utgivning av litteratur, bl.a. varierar

22 För en närmare tolkning av utvecklingen se Warnqvist, ”Dragonball, LasseMaja och Twilight”, s. 337–341. 23 Se språklagen (2009:600) och lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Följande allmänna information om minoritetsspråken är hämtad från Språkrådets webbplats, www.språkrådet.se

antalet personer som talar respektive språk eller varietet av språket. Vidare är den skriftspråkliga kulturen olika utvecklad. Finska språket har på många sätt en särställning vad gäller litteratur genom tillgången till den finska bokmarknaden. Ett transnationellt litteraturutbyte finns i viss mån även på vissa av de andra minoritetsspråken, t.ex. samiska och jiddisch.

Samiska talas i de norra delarna av Norge, Sverige och Finland samt på Kolahalvön i Ryssland. I Sverige talas samiska av cirka 7 000 personer totalt sett. Samiska är inte ett enhetligt språk utan består av flera olika varieteter. Skillnaderna kan vara stora och nästan varje varietet har sitt eget skriftspråk. Den största varieteten i Sverige är nordsamiska som talas av cirka 6 000 personer i landet. Sydsamiska och lulesamiska talas av cirka 500 personer vardera.

Meänkieli (tornedalsfinska) talas främst i sex kommuner i Tornedalen: Haparanda, Övertorneå, Pajala, Kiruna, Gällivare och Kalix. I hela Norrbotten kan det enligt Språkrådet uppskattas att uppemot 75 000 personer talar meänkieli i någon utsträckning.

Finska talas av en stor grupp i Sverige. Efter andra världskriget har stora finska befolkningsgrupper bildats i storstäderna och på industriorter i södra och mellersta Sverige. Även Norrbotten har en betydande finskspråkig befolkning. Den finska som talas i Sverige är samma som i Finland. I dag talar cirka 300 000 personer i Sverige finska.

Romani chib i Sverige består av olika varieteter, bl.a. kale, lovari, svensk romani (resanderomani), kaldaras och arli. De olika varieteterna är ömsesidigt förståeliga i varierande grad. Under lång tid var romani chib i huvudsak ett muntligt språk. Skriven romani blir allt vanligare, men något helt enhetligt skriftspråk finns ännu inte. Någon form av romani talas i dag av cirka 40 000 svenskar.

Jiddisch är ett germanskt språk med inslag av hebreiska och slaviska språk. Jiddisch skrivs traditionellt med hebreiskt alfabet även om det i dag också förekommer med latinskt alfabet. Omkring 4 000 svenskar talar och förstår i dag jiddisch i olika utsträckning. För de allra flesta jiddischtalande i Sverige är det dock inte förstaspråk.

De nationella minoritetsspråken är svagt representerade i utgivningen i Sverige. De större förlagen har inte (med något enstaka undantag) gett ut litteratur på dessa språk och den utgivning som kommer till stånd sker på mindre specialiserade förlag, genom vissa organisationers försorg eller i form av egenutgivning.

Förlaget Podium, som grundades 1998 av Författarcentrum, har som en del i verksamheten att ge ut böcker på minoritetsspråk i original och översättning. Hittills har Podium gett ut böcker på romani (både på kalderas, lovari och resanderomani), jiddisch och samiska (både nordsamiska, lulesamiska och sydsamiska). Totalt rör det sig om ett tjugotal titlar i ett antal olika översättningar.

Vad gäller meänkieli kan konstateras att Bengt Pohjanens förlagsinitiativ stått för merparten av utgivningen på språket under den senaste tjugoårsperioden.24 Förlagen Kaamos och Barents Publisher har tillsammans gett ut ett 50-tal titlar på meänkieli under perioden 1985–2011. Till detta kan läggas utgivningen av ett tjugotal titlar på Meänkielen förlaaki. I det senare fallet rör det sig dock främst om ordböcker.

För närvarande finns inga samiskt inriktade förlag i Sverige. Tidigare fanns förlaget Sámi girjjit, som under åren 1983–1997 gav ut totalt 46 böcker på företrädesvis nordsamiska.25 Viss utgivning har också som nämnts på senare år kommit till stånd genom Podium. Annars är import från Norge den viktigaste vägen att tillgå samiskspråkig litteratur. I Norge finns flera förlag som får stöd från bl.a. det norska Sametinget för bokproduktion.

Situationen vad gäller litteratur på romani präglas av att de olika romska språken i liten utsträckning är standardiserade och kodifierade. Ansträngningar har gjorts under många år (bl.a. av Myndigheten för skolutveckling) för att åstadkomma läromedel på de olika varieteterna men den litterära utgivningen utöver det är nästan obefintlig.26 Undantag utgör ungefär ett tiotal titlar som getts ut under de senaste trettio åren, bl.a. av Podium och bokförlaget Tranan.

7.4. Litteraturkategorierna i utgivningsstödet

Ett sätt att spegla utvecklingen inom olika litteraturkategorier är att se till de uppgifter som skapas i hanteringen av det statliga utgivningsstödet. Förändringar i antalet ansökningar kan tyda på

24 För en närmare beskrivning se Jimmy Gärdemalm & Maria Öman, Litteraturens villkor i

Norrbotten – en kartläggning (Norrbottens länsbibliotek, 2012), s. 19–21. 25 Gärdemalm & Öman, Litteraturens villkor i Norrbotten, s. 22. 26 Se Ellen Bijvoet & Kari Fraurud, Det romska språket och romsk språkvård i Sverige 2007 (Institutet för språk och folkminnen, 2008), s. 54–55.

förändringar inom centrala delar av utgivningen, dvs. just de litteraturkategorier som kan komma ifråga för stöd.

Ser man till antalet ansökningar inom ny svensk skönlitteratur framgår det att de generellt legat kring 400 per år sedan 1990/91. En viss nedgång kan iakttas de senaste åren och antalet ansökningar var för första gången under 300 år 2010, även om det sedan åter ökade något 2011. Inom kategorin skönlitteratur översatt till svenska noteras under senare år en viss ökning av både ansökningar och bifall om man jämför ett antal år bakåt i tiden.27

Inom facklitteraturen (svenska original och översättningar tillsammans) har antalet ansökningar och bifall legat relativt stabilt över den senaste tjugoårsperioden. Ansökningarna ligger genomgående mellan cirka 300 och 350 och antalet bifall en bit över 100, ofta närmare 150. 2011 inkom dock hela 407 ansökningar. Inga tydliga trender över tid kan urskiljas i de variationer som finns år från år.

I kategorin barn- och ungdomslitteratur (svenska original och översättningar tillsammans) har antalet ansökningar varierat kring 400 per år under hela perioden. Det var generellt sett något färre på 1990-talet då snittet är under 400. På 2000-talet ligger snittet över 400 per år. En påtaglig minskning har dock skett de senaste två redovisade åren, om än från en hög nivå. Antalet bifall har successivt ökat något över tid inom stödordningen.

Sammantaget ger detta få indikationer på dramatiska förändringar inom dessa delar av utgivningen. Snarare kan sifforna tolkas som att andelen kvalificerad litteratur som kan komma ifråga för stöd är tämligen konstant över tid. Ett undantag är möjligen skönlitteratur där trenden är en minskning inom ny svensk skönlitteratur för vuxna men en ökning av den översatta. Denna utveckling kan bero på flera saker. En förklaring kan vara en minskning i utgivningen vad gäller svensk skönlitteratur hos de etablerade förlagen, samtidigt har upplagegränsen för stöd sänkts vilket innebär att något färre ansökningar skickas in. Att många små förlag numera har en kvalitetsutgivning av översatt litteratur kan ha bidragit till att antalet ansökningar inom översatt skönlitteratur samtidigt har ökat.28

27 En sammanställning av antalet ansökningar och bifall i några centrala litteraturkategorier finns i bilaga 2, tabell 30. 28 Ny svensk skönlitteratur fick tidigare en mycket stor andel av det totala utgivningsstödet, något som förändrats på senare år (se kapitel 9). Som väntat framgår det också att bifallen minskat relativt kraftigt över tid. Det är knappast enbart relaterat till antalet ansökningar

7.5. Försäljning av allmänlitteratur

När det gäller försäljningen per litteraturkategori finns i princip enbart Förläggareföreningens statistik att tillgå. De utanförstående förlag som är verksamma på allmänlitteraturmarknaden har i dag en omsättning som enlig föreningen själv uppskattningsvis motsvarar 30 procent av marknaden. Det bör hållas i minnet när man tolkar de tillgängliga uppgifterna.

Källa: Svenska Förläggareföreningen. Se bilaga 2, tabell 18.

Anm.: Förlagen redovisar nettointäkter vid försäljning till återförsäljare och konsumentpriser vid direkt försäljning. Från och med 2010 ingår inte försäljning från bokklubb i statistiken, vilket var fallet t.o.m. 2009. I stället ingår försäljning till bokklubb. Det innebär att sifforna för de senaste åren inte är helt jämförbara bakåt i tid. Försäljning till februarirean ingår fr.o.m. 2010 vilket den inte gjort tidi gare.

Marknaden för allmänlitteratur har enligt föreningens statistik vuxit betydligt sedan 1970-talet och 1980-talet. En påtaglig uppgång under 2000-talets första år är också tydlig och bakom den

eller kvaliteten på ansökningarna, utan även ett uttryck för förändringar i policy vad gäller stödet till just ny svensk skönlitteratur.

0 500 1 000 1 500 2 000 2 500 3 000 3 500

19 73 /7 4

19 76 /7 7

19 79 /8 0

19 82 /8 3

19 85 /8 6

19 88 /8 9

19 91 /9 2

1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011

Fakturerad försäljning exkl. moms (2011 års priser)

starka uppgången kan man bl.a. se effekten av momssänkningen 2002. De ekonomiskt sett bästa åren hittills var 2003–2007 med en total försäljning per år på över tre miljarder kronor i dagens penningvärde. Därefter har försäljningen åter gått ner och ligger i dag på ungefär samma nivå som år 2000. Från 2000 till 2007 växte försäljningen i takt med eller till och med snabbare än den privata konsumtionen, därefter har gapet mellan dessa åter ökat då konsumtionen fortsatt stiga samtidigt som förlagens försäljning sjunkit.29

I följande diagram presenteras det totala antalet sålda volymer per år uppdelat på nya titlar (frontlist) och äldre titlar (backlist) för Förläggareföreningens medlemsförlag.

Källa: Svenska Förläggareföreningen. Se bilaga 2, tabell 21, för uppgifter om en längre tidsperiod.

29 Som Kjell Bohlund påpekat sätter denna utveckling press på branschstrukturen då kostnaderna för förlagen kan förväntas öka snabbare än försäljningen. Se Bokmarknaden 2010, s. 17 f. Det är även intressant att notera att försäljningen till utlandet ökat under senare år hos Förläggareföreningens medlemsförlag (se vidare kapitel 12).

0 10 20 30 40 50

1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011

Äldre titlar (backlist)

Nya titlar (frontlist)

Som framgår av diagrammet har antalet sålda volymer ökat relativt kraftigt under det senaste decenniet jämfört med föregående. Ett intressant faktum är att antalet sålda backlistvolymer förvisso visar en tendens att öka om man jämför 1990-talet och 2000-talet, men ökningen är svagare än för nya titlar. Antalet sålda backlisttitlar är intressant eftersom denna försäljning är mycket viktig för förlagens ekonomi. Många har förväntat sig att internethandelns expansion under senare år skulle få till följd att äldre titlar skulle komma att stå för en större andel av försäljningen. Dessa siffror pekar dock inte på en sådan tendens: den stora ökningen i totalt antal sålda volymer förklaras av de nya titlarna och andelen sålda volymer nya titlar av det totala antalet ligger i dag något högre än på 1990-talet.

Försäljningen per litteraturkategori

Förläggareföreningens statistik medger också en uppdelning av försäljningen på litteraturkategorier. I följande diagram presenteras sifforna för den senaste tjugoårsperioden.

Källa: Svenska Förläggareföreningen. Se bilaga 2, tabell 18, för uppgifter om en längre tidsperiod.

Anm.: Försäljning uppdelat per litteraturkategori understiger total försäljning då förlagen inte alltid redovisat med denna detaljeringsgrad. Försäljningssiffrorna påverkas av förändringar i medlemsförlagens sammansättning. Ökningen 2003 för barn- och ungdomslitteratur och facklitteratur beror

t.ex. till stor del på tillkommande förlag. Se vidare bilaga 2, tabell 22.

0 100 200 300 400 500 600 700 800 900 1000

1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011

Barn- och ungdomslitteratur

Skönlitteratur

Facklitteratur

Efter en stabil utveckling under 1990-talet ökade försäljningen av skönlitteratur relativt starkt från momssänkningen fram till 2007. Därefter har den sjunkit kraftigt. Minskningen är anmärkningsvärd och gäller som det verkar både svensk och översatt skönlitteratur även om den översatta minskat mer (den skarpa nedgången kan förvisso ha förstärkts av frånvaron av en utländsk bästsäljande författare som Dan Brown de senaste åren).30 I reala termer ligger den totala försäljningen av skönlitteratur i dag på samma nivå som i mitten på 1980-talet.

Försäljningen av facklitteratur har, sett över längre tid, ökat relativt starkt. Ovanstående diagram illustrerar facklitteraturens ökade betydelse för Förläggareföreningens medlemsförlag; efter att skönlitteraturen minskat på senare år är detta numera den största litteraturkategorin försäljningsmässigt. Detta är intressant mot bakgrund av det ibland har antagits att informationskällor på internet skulle komma att ersätta många facklitterära böcker och att läsningen av facklitteratur ser ut att minska.31

Barn- och ungdomslitteraturen har haft en jämnare utvecklingskurva än de andra kategorierna, även om de s.k. Harry Potter-åren från 1999 och framåt kan ses i en stigande försäljning. En relativt stabil försäljning över tid är påtaglig i denna kategori.

7.6. Utgivning och försäljning i särskilda format

Läsarnas tillgång till litteratur är inte bara beroende av vad som ges ut utan också av i vilket format tillgängliggörandet sker. Av särskilt intresse ur denna synvinkel är dels utvecklingen för billighetsformat som pocketboken och fenomen som ljudboken, men kanske framför allt e-boken som är på frammarsch.

30 Uppgifter om försäljningens fördelning på svensk och översatt litteratur samlas bara in för det föreningen benämner original vilket gör att en fullständig uppdelning av siffrorna på svensk och översatt skönlitteratur inte är görlig. 31 Till del är dessa till synes motstridiga tendenser med all säkerhet en effekt av statistikens utformning. När facklitteratur beskrivs i läsvaneundersökningarna innefattas bl.a. läromedel som inte är med i Förläggareföreningens försäljningsstatistik.

Pocketbokens utveckling

Den billiga pocketboken har kommit starkt under den senaste femtonårsperioden. Utvecklingen speglas t.ex. i statistiken från Förläggareföreningen. Samtidigt bör det noteras att pocketbokens första stora uppsving var redan på 1960-talet.32 Under den första pocketboomen stod originalpocket för en större andel av utgivningen än vad fallet är i dag då formatet oftast utnyttjas för reprint.

Källa: Svenska Förläggareföreningen. Se bilaga 2, tabell 17.

Diagrammet visar tydligt hur pocketboken ökat starkt sedan mitten av 1990-talet. Antalet nya titlar och upplagor hos medlemsförlagen ökade kraftigt fram till 2007, sedan följer en nedgång, även om utgivningen åter ökat något. Försäljningsmässigt har pocketformatet gått mycket starkt sedan 1990-talets slut. Försäljningen har enligt Förläggareföreningens siffror i det närmaste tredubblats över en femtonårsperiod (se bilaga 2, tabell 18).

32 Se t.ex. Ann Steiner, I litteraturens mittfåra: Månadens bok och svensk bokmarknad under 1970-talet (Makadam förlag, 2006), s. 44.

0 2000 4000 6000 8000 10000 12000 14000

0 200 400 600 800 1000 1200 1400

1994 1996 1998 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011

Nya titlar och nya upplagor (antal) Tryckta volymer (tusental)

Ser man till antalet tryckta volymer per titel framgår det att medelupplagan i det närmaste har fördubblats under perioden. Den stora ökningen av medelupplagan sker i början av 2000-talet. Under några år efter momssänkningen ökade sedan titelantalet samtidigt som volymerna i princip var oförändrade. Kurvorna följer i övrigt varandra grovt sett och medelupplagan ligger kvar på höga nivåer.

Pocketbokens starka utveckling är naturligtvis betydelsefull ur ett tillgänglighetsperspektiv. I ovanstående siffor kan det förvisso inte utläsas vilken litteratur som ges ut i detta format. Det är dock väl känt att skönlitteraturen står stark i pocketutgivningen medan facklitteratur och barn- och ungdomslitteratur i mindre utsträckning ges ut i detta format. Förläggareföreningens medlemsförlag gav t.ex. 2011 ut 368 skönlitterära titlar i pocket, 117 facklitterära och 51 barn- och ungdomsböcker. Det är viktigt att understryka att den pocketutgivning som i dag är tillgänglig i handeln ofta innefattar både smalare titlar, klassiker och bred underhållningslitteratur.33 De höga snittvolymerna pekar dock på att pocketformatet har särskilt stor betydelse för titlar som ges ut i stora volymer och bästsäljare.

Vad är en elektronisk bok?

Både termen e-bok och termen ljudbok är förknippade med olika definitionsproblem.34 Dessa hänger inte så mycket samman med att de kan förekomma i olika filformat (e-böcker har ofta filformatet ePub och ljudböcker mp3 men även andra förekommer), eller att de både kan distribueras på fysiska bärare (t.ex. på minneskort eller cd-skiva) och via internet som strömmade eller nedladdningsbara filer. Problemet med att slå fast vad en e-bok eller ljudbok är ligger snarare i det faktum att det i den digitala miljön uppstår en mängd möjligheter att skapa nya framställningsformer som blandar text, bild och ljud på ett sätt som inte längre liknar de fysiska förlagorna. Det kan i detta läge bli svårt att på ett konsekvent sätt skilja böcker från andra elektroniska tjänster eller intermediala produkter.

33 Detta till skillnad mot situationen på t.ex. 1970-talet där den s.k. massmarknadslitteraturen var mer dominerande i dagligvaruhandeln. Jfr En bok om böcker: Litteraturutredningens branschstudier (SOU 1972:80), kapitel 11 och 12. 34 Se Rasmus Fleischer, Boken och biblioteket (Stockholm, 2011), särskilt vol. 1, för en intressant diskussion av denna problematik.

Även om man bör vara medveten om dessa problem så kan det konstateras att liknande gränsöverskridande fenomen även förekommer i fysisk form.35 Vidare saluförs på den reguljära bokmarknaden än så länge ofta e-produkter som följer fysiska förlagor tämligen nära. Eftersom det är denna del av det litterära systemet som är i fokus här har vi också använt en enkel definition som utgår från att det finns en fysisk förlaga. Med e-bok avses således i det följande huvudsakligen en elektronisk version av en tryckt bok som är avsedd att läsas med hjälp av en dator, smartphone eller annat mobilt läsverktyg (iPad, Kindle m.m.).36 Med en liknande definition kan en ljudbok förstås som en inläsning av en befintlig bok som är avsedd att spelas upp med hjälp av en dator, musikanläggning eller något mobilt uppspelningsverktyg.

Det är dock viktigt att påpeka att s.k. utvidgade e-böcker också förekommer i handeln (t.ex. som appar för läsplattor och smarta telefoner), om än i begränsad skala på den svenska marknaden än så länge. I en utvidgad e-bok har textinnehållet utökats genom att andra medier bäddats in i produkten (t.ex. ljud- eller videofiler) eller genom att webbtjänster som Google Maps eller Spotify integrerats.37 Framgångsrika exempel på hur tekniken kan användas för att skapa mervärde för den litterärt intresserade konsumenten står det engelska förlaget Faber & Faber och företaget Touch Press för med sina utökade lyrikutgåvor.38

Även om beskrivningen i det följande fokuserar på e-boken, och ljudboken, på marknaden så bör det redan här även påpekas att det vid sidan av detta även finns en viktig utveckling mot att tillgängliggöra främst äldre litteratur fritt via nätet. Detta sker ofta genom att offentliga institutioner, främst bibliotek, digitaliserar samlingar som inte längre är upphovsrättsligt skyddade. Även andra initiativ förekommer, t.ex. Svenska Akademiens klassikerutgivning på nätet. På forskningsområdet har Open Access-

35 Något som ibland förekommer är t.ex. att barnböcker produceras i form av leksaker med ett visst textinnehåll. Bortsett från i statistiska sammanhang är dessa produkter främst ett problem när det gäller vilken momssats som ska tillämpas. 36 Se Kungl. biblioteket & Svensk biblioteksförening, När kommer boomen? En kartläggning av e-boken i Sverige ur ett biblioteksperspektiv (2011), s. 5. 37 Kungl. biblioteket & Svensk biblioteksförening, När kommer boomen?, s. 6 f. Som påpekas i rapporten har även läromedelsförlagen i vissa fall gått relativt långt i upplösningen av boken som självständig enhet genom att skapa s.k. lärande e-miljöer med interaktiva inslag och en kombination av olika medier. 38 Både Shakespears sonetter och T.S. Eliots The Waste Land har getts ut som ambitiösa appar för iPad. Utgåvorna innefattar dels texterna med utförliga kommentarer, dels uppläsningar som synkroniseras med texten, relaterade bilder och filmat kringmaterial.

publicering också ökat under senare år. Utvecklingen mot tillgängliggörande av t.ex. samlingar av litteratur är en trend som drivs på av affärsmodeller som bygger på att tillhandhålla stora informationsmängder. Det kändaste, och kanske mest kontroversiella exemplet, är Google Books. Hur dessa olika trender kan förväntas påverka bokmarknaden återkommer vi till i kapitel 14.

Utgivning och försäljning av e-böcker

I utgivningen har e-boken, i den form som beskrivits ovan, kommit relativt starkt under framför allt de senaste tre åren även om den fortfarande står för en liten del av omsättningen på bokmarknaden. Utvecklingen speglas främst i Förläggareföreningens siffror och i siffror från distributören Elib. I följande diagram redovisas antalet titlar som (också) getts ut i formaten fysisk ljudbok, strömmad eller nedladdningsbar ljudbok och e-bok av Förläggareföreningens medlemmar.

Källa: Svenska Förläggareföreningen. Se bilaga 2, tabell 17.

0 100 200 300 400 500 600

2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011

Ljudböcker på fysiska bärare

Digitalt distribuerade ljudböcker

E-böcker

Av diagrammet framgår att e-boksutgivningen de senaste åren tagit fart och att den nu uppgår till cirka 500 titlar per år bland medlemsförlagen. Kurvan pekar uppåt, om än från tidigare mycket låga nivåer och utan större ökning 2011. Dessa siffror kan jämföras med de s.k. veckolistorna vid Kungl. biblioteket. Där registrerades 2010 ungefär dubbelt så många e-böcker samma år, 972 stycken. Som när det gäller utgivningen av fysiska böcker pekar detta på att det finns en stor utgivning utanför Förläggareföreningen: på läromedelssidan, bland egenutgivare och hos mindre förlag.

Benägenheten att ge ut litteratur elektroniskt varierar beroende på vilken typ av bok det rör sig om. På den allmänlitterära marknaden är det oftast nya titlar som ges ut som e-bok parallellt med en fysisk publicering. Äldre titlar som inte ursprungligen framställts i digital form utan måste digitaliseras utifrån en tryckt förlaga är mindre vanliga. Detta beror främst på att arbetet med att digitalisera de fysiska förlagorna är tids- och kostnadskrävande samtidigt som avkastningen fortfarande är osäker.39

De större förlagen parallellpublicerar däremot i dag regelmässigt ny svensk skönlitteratur och en stor del ny sakprosa. Viss typ av kurslitteratur och framför allt professionell litteratur ges även ut digitalt i stor omfattning.40 Däremot har översättningar inom olika kategorier varit mindre vanligt att ge ut som e-böcker. Detta beror främst på att översättningsrättigheterna vållat problem.41 Den låga andelen översättningar och den långsamma backlistdigitaliseringen är viktiga orsaker till att det ännu saknas ett fullödigt utbud av svenskspråkiga titlar på marknaden.

Vad gäller de stora allmänlitterära kategorierna är barnböcker annars särskilt intressanta. Hittills har främst textböcker getts ut som e-böcker inom denna kategori enligt Svenska barnboksinstitutet. De få bilderböcker som kommit ut är mestadels böcker på teckenspråk. Det ligger dock nära till hands att anta att det i dessa produktioner även finns stor potential att utveckla själva formatet i multimedial riktning. Under 2010 introducerades också

39 Jfr i detta sammanhang den promemoria som vi lämnade i oktober 2011, Förslag till fördelning av medel för budgetåret 2012 (Ku2011:04/2011/19). 40 Vilket också är ett exempel på att det finns en stor e-utgivning som inte syns i ovanstående statistik. Förlaget Studentlitteratur är t.ex. inte med i någon av branschföreningarna. 41 Förläggareföreningen och Författarförbundet kom dock i december 2011 överens om ett nytt ramavtal för prosaöversättning av skön- och facklitteratur där översättningsrättigheter för digitala format ingår. Tidigare översättaravtal har inte gällt rättigheterna för digital publicering. En tryckt bok översatt till svenska har av förlagen därför inte kunnat publiceras som e-bok utan ett tidsödande arbete med enskilda avtal.

de första barnboksapparna för iPhone och iPad. Genom apparna kombineras möjligheter att läsa med pyssel- och spelfunktioner.

Någon stabil marknad har ännu inte etablerats för e-böcker i Sverige. Försäljningen av allmänlitteratur i elektronisk form har varit låg, bortsett från att biblioteken betalat för tillgång till e-böcker för sina låntagare. Åren 2007 till 2009 redovisade Förläggareföreningens medlemsförlag en försäljning på under en miljon kronor per år. År 2010 steg försäljningen till 3,4 miljoner kronor och det senast redovisade året, 2011, hade detta ökat till 7,3 miljoner kronor, vilket fortfarande är en liten summa i sammanhanget (se bilaga 2, tabell 18).

Trots relativt sett låga intäkter finns det tecken på att försäljningen direkt till allmänheten under den senaste tiden även tagit fart i Sverige. Båda de större aktörerna på den digitala försäljningssidan, Bonniersfärens nätbokhandel Adlibris och KF Media med Akademibokhandeln/Bokus, förefaller nu också satsa mer målinriktat på e-bokförsäljning. Bland annat görs nya försök att sälja dedikerade läsplattor kopplade till digitala försäljningskanaler. Enligt uppgift från företaget Elib, som för närvarande är den dominerande distributören av e-böcker i Sverige, ökade försäljningen räknat i antal nedladdningar kraftigt under 2011 jämfört med föregående år. Denna trend har hållit i sig under inledningen av 2012.

Källa: Ulrika Facht, ”Aktuell statistik om e-böcker”, i Ulla Carlsson & Jenny Johannisson, red., Läsarnas marknad, marknadens läsare: En forskningsantologi utarbetad för Litteraturutredningen (Nordicom-

Sverige, 2012), s. 235.

Som framgår av tabellen dominerar bibliotekslånen kraftigt i Sverige vad gäller hur e-böcker tillgängliggörs. Proportionerna är grovt sett en försäljning per åtta utlån, att jämföra med fysiska böcker där relationen är ungefär ett till ett. Till den försäljning av e-böcker som redovisas av Elib bör även vissa andra distributörer läggas, även om de står för en mindre andel av de sålda e-böckerna i Sverige. Företaget Publit redovisade kring 1 500 försäljningar per

månad under de första månaderna 2012.42 Den verkliga försäljningen av e-böcker kan utifrån detta uppskattas vara något högre än vad tabellen ger sken av. Fortfarande är dock förhållandena mellan för användarna fritt tillgängliggjorda e-böcker via biblioteken och andelen sålda anmärkningsvärda. Om det ska kunna etableras en uthållig kommersiell marknad för detta format är det rimligt att anta att dessa proportioner måste förändras.

Utgivning och försäljning av ljudböcker

Under det tidiga 2000-talet var ljudboken på stark frammarsch. Den inlästa boken gick från att främst vara en produkt för läshandikappade – talboken – till att finna en allmän publik i ljudboken.43 Fortfarande ges ett stort antal populära böcker ut som ljudbok. Av diagram 7.13 ovan framgår dock att utgivningen av ljudböcker minskat något de senaste åren. Det gäller både ljudböcker på fysiska bärare (cd-skivor eller andra portabla minnesenheter) och de som är möjliga att strömma eller ladda ner via nätet. Den minskade utgivningen är dock, om man räknar ihop de fysiska och de digitala formaten, inte så kraftig sett över tid.

Att utgivningen ändå minskar förklaras ofta med krympande marginaler för förlagen på denna försäljning, även om andra faktorer också sägs spela in. I form av mp3-filer är ljudböckerna den del av utgivningen som så här långt har utsatts för illegal fildelning på ett sätt som liknar musikfiler. Ljudbokens potentiella problem visar sig också i de försäljningssiffror som Förläggareföreningens medlemsförlag redovisat (se bilaga 2, tabell 18). Intäkterna av ljudboksförsäljning var som högst runt 2007 och har därefter successivt minskat. Den nedåtgående försäljningstrenden har fortsatt under ett flertal år. Det är värt att notera att den går hand i hand med en minskad utgivning. Utifrån dessa siffror är det dock svårt att avgöra vad som orsakar vad i denna utveckling.

42 Ulrika Facht, ”Aktuell statistik om e-böcker”, i Ulla Carlsson & Jenny Johannisson, red.,

Läsarnas marknad, marknadens läsare: En forskningsantologi utarbetad för Litteraturutredningen (Nordicom-Sverige, 2012), s. 236. 43 Man skiljer vanligen på ljudböcker och talböcker. De senare är avsedda för läshandikappade. Denna distinktion rör främst hur böckerna produceras och tillgängliggörs.

8. Bokmarknadens aktörer

I föregående kapitel beskrevs utgivning och försäljning av litteratur fördelat på kategorier och format. Som fortsättning på analysen av bokmarknaden behandlas i detta kapitel branschens aktörer. Bokmarknaden kan förenklat beskrivas i en modell, ibland kallad bokkedjan, som anger de steg som en traditionell bok genomgår från författare till konsument.

Källa: John B. Thompson, Merchants of Culture. Bearbetning.

Modellen pekar ut de aktörer som normalt befattar sig med produkten/boken på bokmarknaden.1 Naturligtvis finns det undantag från denna modell: vissa led kan hoppas över, andra kan tillkomma i enskilda fall. Detta är dock en idealtypisk beskrivning som på ett bra sätt sammanfattar de viktigare aktörerna. I detta kapitel behandlas några av de viktigare aktörerna på bokmarknaden om man undantar det första och sista ledet, dvs. förutom upphovsmännen och läsarna. Det rör sig alltså om aktörer som alla i någon mening kan beskrivas som mellanled, även om detta på många sätt är en missvisande beteckning.

1 Modellen är hämtad från John B. Thompson, Merchants of Culture: The Publishing Business in the Twenty-First Century (Polity Press, 2010), se s. 14–22. Diskussionen i det följande bygger också i hög utsträckning på Thompsons bok. För svenska jämförelser se Jan-Erik Pettersson, Vad gör de på bokförlagen? (Svenska Förläggareföreningen, 2011) och Gunilla Widengren Hammarskiöld & Lars E. Pettersson, Förlagsboken (Ordfront förlag, 2001).

agent

förläggare tryckeri distributör

grossist

detaljhandel

konsument/ läsare institutioner (bibliotek m.m.)

författare

Det intressanta med den ovan beskrivna bokkedjan är att den också implicerar en värdekedja. Varje aktör tillför genom sitt agerande ett visst värde i processen. I en kommersiell miljö innebär det att varje aktör utför någonting som någon annan är villig att betala för. Om så inte är fallet kommer ”mellanledet” med all säkerhet att så småningom rationaliseras bort. Värdekedjan kan beskrivas som i följande figur.

Källa: John B. Thompson, Merchants of Culture. Bearbetning.

De värdeskapande aktiviteter som beskrivits i modellen är kontinuerligt föremål för omförhandling och vissa led i denna kedja är i dag utsatta för press bl.a. på grund av den digitala utvecklingen. En trend är att nya aktörer tar över uppgifter som traditionellt var förlagens, både genom att dessa lägger ut fler uppgifter externt och genom att andra aktörer själva börjar ge ut böcker.

Nedan behandlas de viktigare aktörerna i denna bokkedja utifrån tillgängliga ekonomiska och organisatoriska uppgifter. Inledningsvis behandlas förlag och andra utgivare. Sedan följer en mer översiktlig beskrivning av distributörer och grossister. Vidare beskrivs utvecklingen i återförsäljarledet och särskilt i bokhandeln. Kapitlet avslutas med ett avsnitt om ägarstruktur och vertikal integration.

produktion av innehåll (författare)

urval och förvärv av

innehåll (förlag)

vidareutveckling

av innehåll

(förlag)

kvalitetskontroll och redaktionellt

arbete (förlag)

formgivning (förlag eller

externt)

lagerhållning och

distribution

(förlag och distributör)

korrekturläsning (förlag, författare

och frilansare)

sättning/layout

(förlag eller

extern)

tryck och bindning (tryckeri)

insäljning och marknadsföring

(förlag)

grossistförsäljning

(grossist)

försäljning

(bokhandel, bokklubbar, dagligvaruhandel)

institutioner (bibliotek m.m.) konsument/

läsare

8.1. Från förlagskoncerner till egenutgivare

Förlagsbranschen är kanske mer fragmenterad än någon annan mediebransch och en stor mängd mycket små förlag konkurrerar med ett antal stora förlagskoncerner.2 Någon fullständig bild av förlagsledet på den svenska bokmarknaden är inte lätt att presentera eftersom gränsen ibland är flytande för vad som ska räknas som förlagsverksamhet. Det finns framför allt ett stort antal mindre utgivare som mer sporadiskt ger ut böcker.3 Ett annat gränsdragningsproblem är att företag som förvisso har en stor och regelbunden utgivning också bedriver andra verksamheter inom ramen för samma organisation.

I det följande beskrivs förlagsbranschen med utgångspunkt i uppgifter branschtidningen Svensk bokhandel sammanställt.4Tidningen uppskattar att det totala antalet aktörer som sysslar med bokutgivning i Sverige är ett tusental. Av dessa är kring 400 organiserade i aktiebolagsform. I huvudsak är det dessa företag som ligger till grund för beskrivningen nedan men i vissa fall har hänsyn även tagits till andra utgivare.

I det följande delas förlag och andra typer av utgivare in i fyra kategorier, främst baserat på omsättning. Syftet är att särskilja ett antal grupper med i grunden olika förutsättningar på marknaden.

  • Stora förlag/förlagskoncerner: omsättning över 100 miljoner kronor per år eller tillhörighet till en förlagskoncern som omsätter mer än detta.
  • Mellanstora förlag: omsättning mellan 10 och 99 miljoner kronor per år.
  • Små förlag: omsättning mellan 1 och 9 miljoner kronor per år.
  • Mikroförlag/tillfälliga utgivare: omsättning under 1 miljon kronor per år eller sporadisk bokutgivning inom ramen för annan verksamhet.

2 För en översikt se Staffan Sundin, ”Ökad integration och koncentration: Den svenska bokmarknaden i förändring”, i Läsarnas marknad, marknadens läsare (SOU 2012:10). 3 Dessa förhållanden gör också att allmänna urvalsprinciper, som de s.k. SNI-koderna, ofta träffar fel då de inkluderar ett stort antal företag som bara har sporadisk utgivning. 4 Tidningen Svensk bokhandel och ekonomen Leif Olsson har haft vänligheten att ställa underlaget till utredningens förfogande. Det har möjliggjort en egen granskning och i vissa fall har anpassningar gjorts jämfört med hur materialet använts i tidningen.

Bokförlagens omsättning och marknadsandelar

Sett över längre tid utmärks bokbranschen av stor kontinuitet och flera av de ledande aktörerna härstammar från företag som grundades under 1800-talet. Vid förra sekelskiftet dominerades marknaden av två stora förlag, Albert Bonniers och Norstedts. Vid sidan av dessa fanns ett antal medelstora förlag som vanligen var specialiserade på någon nisch. Branschen behöll i stort sett denna struktur in på 1980-talet. Sedan dess har det funnits en tendens mot polarisering på bokmarknaden: de stora förlagskoncernerna har blivit större, samtidigt har antalet små förlag växt betydligt. De medelstora förlagen har i flera fall införlivats i de stora förlagsgrupperna, t.ex. Tiden, LT, Prisma och Askild & Kärnekull (Legenda).

Enligt bearbetade uppgifter från Svensk bokhandel uppgick den totala omsättningen i förlagsbranschen till uppskattningsvis 6,8 miljarder kronor 2010.5 Denna skattning utgår från förlagens årsredovisningar och innefattar främst uppgifter om aktiebolag som bedriver förlagsverksamhet i Sverige. Den innehåller däremot bara uppgifter om vissa av de mindre utgivarna då många av dessa bedriver sin verksamhet i form av enskilda firmor, föreningar osv. Vad gäller de stora förlagen torde underlaget dock vara tämligen fullständigt och det har dessutom kompletterats med vissa större förlag som är stiftelser eller kommanditbolag.

I denna uppskattning av den totala omsättningen i förlagsbranschen ingår också viss verksamhet i annat än förlagsledet. Bland annat innefattas i flera fall försäljning av litteratur från förlagen direkt till konsument, t.ex. genom bokklubbar, och viss distributionsverksamhet. Olika typer av direktförsäljning förekommer i förlag av alla storlekar och kan uppgå till försvarliga summor när det gäller ett antal av de större aktörerna.6

Utifrån den uppdelning av förlagen/utgivarna som presenterats ovan kan det konstateras att av den totala omsättningen stod de stora förlagen 2010 för ungefär 4,5 miljarder kronor, de medelstora för 1,6 miljarder kronor och de små för 609 miljoner kronor.

5 En viktigare modifikation av Svensk bokhandels siffror som gjorts är att ett uppskattat värde på bokverksamheten inom Egmont Kärnan AB använts snarare än hela omsättningen. 6 Den omsättning som inkluderats här innefattar bl.a. Bonnierförlagens olika bokklubbar och Böckernas klubb som tillhör Norstedts förlagsgrupp. De fristående bokklubbar som ägs till viss del av olika förlag, t.ex. de bokklubbar Norstedts har ägarintressen i, innefattas dock inte i dessa siffror.

Mikroförlagen representerar här inte mer än cirka 59 miljoner kronor i omsättning.

Källa: Tidningen Svensk bokhandel och Leif Olsson. Data från företagens årsredovisningar.

Anm.: I underlaget ingår företag som bedriver förlagsverksamhet i form av aktiebolag samt ett antal större stiftelser och kommanditbolag som är verksamma i branschen (t.ex. Natur & Kultur och Atlas). En stor mängd mindre utgivare saknas däremot.

Av diagrammet framgår att de stora förlagen har en stor marknadsandel mätt i total omsättning. En relativt stor andel av omsättningen kan dock även hänföras till medelstora och små förlag, sammantaget ungefär en tredjedel. Mikroförlagen står däremot inte för mer än cirka 1 procent i detta diagram. Denna uppskattning är, som nämnts, baserad på ett begränsat urval små utgivare då dessa i många fall inte är aktiebolag. Å andra sidan kan det förutsättas att de utgivare som inte driver sin verksamhet i aktiebolagsform generellt sett representerar en mycket liten omsättning och att uppgifter om dessa inte nämnvärt skulle förändra helhetsbilden.

Denna allmänna beskrivning av bokmarknaden innefattar företag som är verksamma på olika delmarknader. I ovanstående ingår, förutom utgivare av olika typer av allmänlitteratur, bl.a. läromedelsförlag, utgivare av professionell litteratur för företag och

67%

23%

9%

Stora förlag (över 100 mkr)

Mellanstora förlag (10-99 mkr)

Små förlag (1-9 mkr)

Mikroförlag (mindre än 1 mkr)

förvaltningar, utgivare av lexikon och almanacksförlag. På dessa områden säljs produkterna ofta genom andra kanaler och till andra kundgrupper än vad som gäller för allmänlitteratur. Om man utesluter företag specialiserade inom områden som läromedel, notutgivning, almanackor, lexikon och uppdragstryck samt professionellt inriktad utgivning inom data, ekonomi, juridik och medicin (där fokus är institutionella kunder) får man en mer precis bild av den marknad som är av intresse.

Den allmänlitterära marknaden kan i detta led uppskattas till cirka 3,6 miljarder kronor 2010. Av detta stod de stora förlagen eller förlagskoncernerna för kring 2,4 miljarder kronor, de medelstora för cirka 792 miljoner kronor och de små för cirka 342 miljoner kronor. Mikroförlagen omsatte inte mer än 36 miljoner kronor i denna beräkning, men då gäller samma reservation som ovan.

Källa: Tidningen Svensk bokhandel och Leif Olsson. Data från företagens årsredovisningar.

Anm.: I underlaget ingår företag som bedriver förlagsverksamhet i form av aktiebolag samt ett antal större stiftelser och kommanditbolag (t.ex. Natur & Kultur och Atlas). En stor mängd mindre utgivare saknas däremot. I denna beräkning av allmänlitteraturmarknaden ingår inte förlag specialiserade på läromedel, notutgivning, almanackor, lexikon och uppdragstryck. Inte heller ingår rena trafikförlag eller utgivare inriktade på professionell utgivning inom ekonomi, juridik och medicin. För att få en rättvisande bild har även vissa justeringar av omsättningen för större förlag som sysslar med flera typer av utgivning gjorts. Till exempel har Natur & Kulturs och Bonnierförlagens uppskattade omsättning på läromedelssidan räknats bort och Bonnier Business Publishing uteslutits.

66%

24%

9%

Stora förlag (över 100 mkr)

Medelstora förlag (10-99 mkr)

Små förlag (1-9 mkr)

Mikroförlag (mindre än 1 mkr)

Av diagrammet framgår att andelarna 2010 för olika förlagskategorier var ungefär desamma som på marknaden i dess helhet. Ett relativt stort antal medelstora och små förlag försvinner jämfört med hela marknaden, samtidigt bortfaller vissa större läromedelsförlag och en viss del av omsättningen som kommer från läromedel hos de stora allmänutgivande förlagen. Sammantaget har vi räknat med 244 företag som är verksamma på denna marknad. Till detta kommer sedan mindre utgivare som inte driver verksamhet i aktiebolagsform.

Stora förlag/förlagskoncerner på marknaden för allmänlitteratur

I Sverige finns i dag fyra stora allmänutgivande förlag eller förlagsgrupper: Bonnierförlagen, Norstedts förlagsgrupp, Forma Books och Natur & Kultur. På barnbokssidan finns också det stora förlaget Egmont Kärnan. Företagen är i flera fall delar av större koncerner med verksamhet på andra medieområden och även integrerade med verksamheter i andra affärsled inom bokbranschen. Klart störst av dessa aktörer är Bonnier AB med Bonnierförlagen, därefter kommer KF Media med Norstedts förlagsgrupp.

Bonnier AB och Bonnierförlagen

Det största nordiska medieföretaget, Bonnier AB, har de senaste åren omsatt kring 30 miljarder kronor totalt sett. Affärsområdet inriktat på böcker, Bonnier Books, omfattar bokförlag, bokklubbar samt bokhandel i fysisk form och på nätet. Koncernen har stora förlag inte bara i Sverige, utan också i Finland, Norge, Frankrike, Storbritannien, USA, Australien och Tyskland. Affärsområdet är organiserat i flera delar: bl.a. Bonnierförlagen i Sverige, Bonnier Publishing, Bonnier Media Deutschland, förlagskoncernen Cappelen Damm i Norge och Bonnier Books i Finland. Bonnier AB omsatte 2010 totalt 2,6 miljarder kronor på bokmarknaden i Sverige. I koncernen ingår dock även verksamhet i annat än förlagsledet, bl.a. flera stora bokklubbar, Pocketgrossisten, Samdistribution, Nordens största nätbokhandel Adlibris samt, efter ett köp 2012, butikskedjan Pocketshop.

Bonnierförlagen är Sveriges största förlagsgrupp med utgivning av främst allmänlitteratur (tidigare även läromedel) och en lång

historia på den svenska bokmarknaden genom flera klassiska förlagshus. Under 2000-talet har Bonnierförlagen inte i någon större utsträckning ändrat sin förlagsstruktur.7 Basen har under det senaste decenniet varit de tre allmänlitterära förlagen, Albert Bonniers Förlag, Wahlström & Widstrand och Forum samt barn- och ungdomsförlaget Bonnier Carlsen.

Utgivningen av illustrerade fackböcker är sedan 2008 samlat i det nybildade förlaget Bonnier Fakta. Ljudboksutgivningen bedrivs sedan millennieskiftet i Bonnier Audio. Semic, med ursprung i Bonnierkoncernens jul- och serietidningsutgivning, har en bred utgivning av fackböcker till låga priser. Rebus vänder sig till förskolebarn med pek- och pysselböcker. Max Ström, som Bonnierförlagen förvärvade 2001, är specialiserat på utgivning av fotografiska böcker. Serieförlaget Kartago köptes 2009. Två nya nischade förlag startades 2011, Mix inriktad på läsare mellan 17 och 27 år, samt förlaget 2244 med utgivning av kvalificerad litteratur från länderna kring Svarta Havet. År 2012 startades massmarknadsförlaget Fenix, som ger ut pocketböcker inom bl.a. romantik och spänning. Koncernen är med åtta bokklubbar dominerande på denna marknad.8

Bonnierförlagen ändrade 2008 sin organisation på förlagsområdet. Tidigare fungerade de enskilda förlagen som självständiga enheter med egen ledning samt marknadsavdelning och förlagen konkurrerade med varandra. Moderbolaget Bonnierförlagen hade en del samordnade koncernfunktioner för till exempel ekonomi, bokklubbar och personal. Denna decentraliserade struktur ersattes 2008 av en ny centraliserad organisationsform. De fyra allmänlitterära förlagen Albert Bonniers Förlag, Wahlström & Widstrand, Forum och Bonnier Carlsen fick en gemensam vd. Fackboksförlagen Bonnier Fakta och Semic fördes samman i en grupp med en gemensam vd. Marknads- och informationsavdelningarna blev gemensamma för samtliga förlag utom Max Ström och Semic.

Bonnierförlagen inklusive Bonnier Audio och Max Ström omsatte totalt cirka 1,5 miljarder 2010. I detta ingår dock verksamhet i försäljningsledet i form av flera stora bokklubbar. Omsättningen

7 Förutom en försäljning av den tidigare läromedelsverksamheten, Bonnier Utbildning till finska Sanoma hösten 2011. Förlaget har nu ändrat namn till Sanoma Utbildning. Se Sundin, ”Ökad integration och koncentration”, s. 290–291. Följande stycke bygger i stor utsträckning på Sundins artikel. 8 Bokklubbsverksamheten består av Bonniers Bokklubb, Bokklubben Svalan, Gondol, Spänningszonen, Stora Romanklubben, Lyssnarklubben samt Månadens Bok (som ägs till 70 procent).

för dessa uppgick uppskattningsvis till strax under 500 miljoner kronor samma år.9 Förlagsdelen av verksamheten omsatte således kring 1 miljard kronor 2010.

KF Media och Norstedts förlagsgrupp

Norstedts förlagsgrupp ingår i KF Media som är ett helägt dotterbolag till Kooperativa Förbundet. I KF Media ingår även verksamhet i försäljningsledet, främst genom Akademibokhandeln och Bokus. KF Media omsatte närmare 2 miljarder kronor 2010. Till detta ska läggas bokförsäljning genom Coop-butikerna. KF förde 2010 samman hela sin verksamhet på bokmarknaden. Norstedts förlagsgrupp, Akademibokhandelsgruppen, Bokus samt Coops bokförsäljning samlades i en organisation med gemensam ledning. Den uttalade målsättningen var att nå samordningsvinster.

Norstedts Förlagsgrupp består först och främst av det anrika Norstedts förlag med en bred allmänlitterär utgivning. År 1997 förvärvade KF Media Norstedts förlag från Liber och året därpå sammanfördes Rabénförlagen och Norstedts förlag i en ny koncern, först under namnet P. A. Norstedt & Söner, senare ändrat till Norstedts förlagsgrupp. Rabén & Sjögren är i dag namnet på gruppens barn- och ungdomsboksutgivning. Genom tidigare köp har förlaget Tiden inlemmats i Rabén & Sjögren. I mitten av 2000-talet växte Rabén & Sjögren ytterligare genom köpen av Gammafon (2005) och Eriksson & Lindgren (2006).

Norstedts förlagsgrupp omsatte cirka 553 miljoner kronor 2010. Till detta kan läggas en bokklubbsverksamhet som omsätter kring 23 miljoner kronor.10

Forma Publishing Group och Forma Books

Forma Books är en del av Forma Publishing Group AB. Forma Publishing Group har verksamheter i Sverige, Finland och Baltikum och ägs av Hakon Invest AB. Forma Publishing Group bedriver medieverksamheter inom tre affärsområden genom dotterbolagen Forma Books, Forma Contract och Forma Magazines. Koncernen omsätter årligen cirka 900 miljoner kronor.

9 Lars Schmidt, ”Bokklubbarna minskar”, svb.se, 17 februari 2012. 10 Förlagsgruppen driver fyra helägda bokklubbar och är delägare i tre större klubbar, Barnens Bokklubb, Clio och Månadens Bok.

I Forma Books ingår B. Wahlströms Bokförlag med populärt hållna barn- och ungdomsböcker, Damm Förlag med underhållningslitteratur, ICA Bokförlag med fackböcker (som kokböcker och praktiska handböcker för hemmet) och Ponto Pocket med pocketböcker. Forma Books driver även bokklubbarna Skaparglädje för hobbyböcker och LivsEnergi & Vitalis inriktad på new age-böcker. I företaget ingår även agentverksamheten Forma Books Agency och viss tidningsutgivning.

Forma Books omsatte 224 miljoner kronor på bokområdet 2010.11

Stiftelsen Natur & Kultur

Bokförlaget Natur & Kultur grundades 1922 och ger ut både allmänlitteratur och läromedel. 1947 bildades stiftelsen Natur & Kultur. I stiftelsens stadgar står att den ska motverka totalitära idéer och statsskick samt främja ekonomisk och politisk frihet, vilket också tar sig uttryck i förlagets utgivningslinje. Stiftelsen äger även fastigheter, som dock förvaltas separat från förlaget.

Natur & Kultur har genom åren förvärvat flera andra förlagsverksamheter, bl.a. Biblioteksförlaget, Askild & Kärnekull (senare Legenda) och LT förlag. Natur & Kultur äger även ljudboksförlaget Storyside. Under det senaste decenniet har stiftelsen Natur & Kultur engagerat sig på flera områden på bokmarknaden utanför förlagsledet, som distribution och bokhandel.

Natur & Kultur omsatte cirka 295 miljoner kronor 2010. Läromedelsutgivningen uppges stå för cirka 60 procent av omsättningen och allmänlitteraturen kan således förutsättas representera cirka 118 miljoner detta år.12

Egmont International och Egmont Kärnan AB

Egmont Kärnan AB är en del av den internationella mediekoncernen Egmont International som ger ut medier i över 30 länder och omsätter kring 1,4 miljarder euro. Egmont Kärnan omsatte totalt 530 miljoner i Sverige 2010.

Egmont Kärnan är inriktat på barn- och ungdomsmedia samt leksaker, spel och pussel. Egmont har rättigheterna till populära

11 Se ”Förlagsspecial”, Svensk bokhandel, nr 19 2011. 12 Se ”Förlagsspecial”, Svensk bokhandel, nr 19 2011.

karaktärer från t.ex. Disney, Mattel, Warner, TV4, och SVT. En viktig del i utgivningen är serietidningar som Kalle Anka & Co, Fantomen, 91:an, Min Häst och Bamse samt ett 70-tal andra barn- och specialtidningar.

Vidare producerar Egmont Kärnan målar- och pysselböcker samt barnböcker. Förlagsverksamheten särredovisas inte men kan uppskattas till cirka 150 miljoner kronor 2010.13

Medelstora förlag på marknaden för allmänlitteratur

Enligt den indelning som redovisats ovan kan de medelstora förlagens andel av omsättningen på allmänlitteraturmarknaden uppskattas till en fjärdedel, eller ungefär 500 miljoner kronor. Gruppen består av ett trettiotal företag, varav de flesta följaktligen har en omsättning i den nedre delen av intervallet 10–99 miljoner kronor. Uttrycket medelstor betecknar därför i vissa fall företag som egentligen är ganska små. I denna del av marknaden sker också snabba förändringar och de relativa storleksförhållandena mellan förlag skiftar över tid.

De största medelstora förlagen var 2010 Pocketförlaget som är ett renodlat reprint-förlag (omsatte 79,7 miljoner) och Piratförlaget inriktat på skönlitteratur (omsatte 72,9 miljoner).14Därefter kom förlaget Harlequin med massmarknadslitteratur (omsatte 65,3 miljoner i Sverige), Svenska Historiska Media inriktat på historisk litteratur (omsatte 52,3 miljoner), Goboken – Sandviks förlag inriktat på populära barnböcker (omsatte 45,2 miljoner) och Tukanen AB med illustrerade böcker för barn och vuxna (omsatte 35,1 miljoner).

I segmentet under dessa återfinns flera viktiga kvalitetsutgivande förlag. Dessa är genomgående väsentligt mindre än de föregående men omsätter fortfarande tillräckligt för att kunna kvalificeras som medelstora så som marknaden ser ut. I gruppen återfanns 2010 bl.a. följande förlag: SNS-förlag, Alfabeta Bokförlag, Ordfront Förlag (numera ägt av Alfabeta Media AB), Bokförlaget Lind & Co, Brombergs Bokförlag, Bokförlaget Opal, Leopard Förlag, Bokförlaget Atlantis, Earbooks, Berghs Förlag, Bazar Förlag, Kabusa Böcker och Schibsted Förlag.

13 Se Sundin, ”Ökad integration och koncentration”, s. 311. 14 Piratförlaget äger också en stor minoritetsandel i Pocketförlaget. Detsamma gör Norstedts förlagsgrupp sedan 2010.

Små förlag och mikroförlag

Enligt den beräkning vi gjort omfattar gruppen små förlag på marknaden för allmänlitteratur drygt 100 företag som tillsammans står för en omsättning som motsvarar cirka 10 procent av marknaden. Gruppen mikroförlag och övriga utgivare består också av cirka 100 företag och representerar under 1 procent av omsättningen.

Detta kan jämföras med antalet medlemmar i Nordiska oberoende förlags förening (NOFF), som hade 217 svenska medlemmar i maj 2012. Antalet medlemmar har ökat kraftigt under senare år. Enligt en intern undersökning NOFF genomfört hade ungefär 32 procent av medlemmarna en omsättning per år mellan 1 och 10 miljoner och kan alltså klassificeras som små förlag. Totalt 65 procent hade en omsättning under 1 miljon kronor och kan klassificeras som mikroförlag.15

Trots att dessa grupper av mindre förlag står för en liten del av omsättningen på marknaden finns det här ett stort antal företag som är kulturellt sett mycket viktiga. Bland de små förlagen finns förlag som Brutus Östlings Bokförlag, Svante Weyler Bokförlag, Daidalos, Modernista, Ersatz, Bakhåll, Nya Doxa, Vertigo, Ellerströms och Tranan & Trasten. Även bland mikroförlagen, med mycket låg omsättning, återfinns välkända exempel på kvalitetsutgivare som Elisabeth Grate Bokförlag och h:ström – Text & Kultur.

Från mikroförlag till egenutgivning

Att enbart verksamheter som bedrivs i företagsform behandlats ovan gör att en viktig utvecklingstrend under senare år inte speglas i dessa siffror, nämligen att egenutgivningen och den sporadiska utgivningen av böcker har ökat över tid. Egentligen är gränsen inte heller särskilt skarp mellan mer eller mindre ideellt drivna mikroförlag och många egenutgivare (inom NOFF talar man t.ex. ibland om ”självpubliceringsförlag”).

Den ökade egenutgivningen och att det blivit enklare att producera och ge ut en bok speglas bl.a. i att nya självpubliceringsföretag vuxit fram. Det mest kända exemplet är företaget Vulkan,

15 Fem stycken (kring 3 procent) hade en omsättning över 10 miljoner kronor. I siffrorna utesluts företag som också är med i Förläggareföreningen. Se skrivelsen av den 25 maj 2012 från NOFF till utredningen (Ku2011:04/2012/10).

andra är Recito och Publit.16 Liksom det tidigare startade Författares bokmaskin har dessa som idé att bistå skribenter i utgivningen av egna texter. Ett annat exempel är Författarförbundets tjänst Dejavu för återutgivning av titlar som upphovsmännen tagit tillbaka rättigheterna till. Även institutioner och föreningar av olika slag har fått allt lättare att ge ut böcker.

Ett tecken på att antalet mindre utgivare ökar är antalet ISBNnummer som fördelas av Kungl. biblioteket (KB).17 Stora utgivare får sig tilldelade långa nummerserier medan enstaka nummer och kortare serier används för utgivare som enbart kan förväntas ge ut någon eller några titlar.

Källa: Kungl. biblioteket. Se även bilaga 2, tabell 10.

Av tabellen framgår att antalet enstaka nummer ökat påtagligt över tid. Bibliografiska avdelningen vid KB menar också att man tar emot alltmer egenutgiven litteratur för registrering. Den ändå relativt måttliga ökningen i antalet tilldelade enstaka ISBNnummer beror troligen på att egenutgivningen i stor utsträckning även sker via olika självpubliceringstjänster; de företag som står för dessa erhåller långa nummerserier då de sammantaget publicerar ett stort antal titlar.

Intressant är utvecklingen för de serier om tio nummer som redovisas i tabellen. Tillväxten har här varit kraftig och antalet är tre gånger så stort i dag som jämfört med för tio år sedan. Det tyder på att det finns ett ökande antal mindre utgivare vilka planerar att ge ut ett par titlar om året. Det är utifrån dessa siffror rimligt att anta att antalet små utgivare, mikroförlag och nystartade förlag har ökat under den senaste tioårsperioden.

16 Vulkan omsatte 3,9 miljoner kronor 2010 och skulle kunna ses som ett litet förlag. 17 ISBN står för International Standard Book Number och är en unik identifikator för monografiska publikationer och kartor som är utgivna för allmän spridning. Syftet är att underlätta återsökbarheten av skrifter vid beställning och distribution av böcker. Numren delas i Sverige ut av ISBN-centralen vid Kungl. biblioteket.

Förlagens betydelse för mångfald och kvalitet – en analys av utgivningsstödet

Det är naturligtvis svårt att exakt slå fast vilken typ av förlag som står för utgivningen av den kvalificerade litteraturen. Utifrån en analys av hur utgivningsstödet fördelats kan man dock dra vissa slutsatser om vilken typ av aktörer som står för en utgivning av hög kvalitet och som är särskilt viktiga för mångfalden. Används uppgifterna aggregerat försvinner enskilda avgöranden i mängden och tendenser som återkommer år från år kan förutsättas spegla verkliga förhållanden.

Eftersom i princip alla svenska förlag av betydenhet – och ett stort antal mer sporadiska utgivare av litteratur – ansöker om utgivningsstöd hos Statens kulturråd behandlas över 1 500 enskilda titlar av Kulturrådets arbetsgrupper varje år. Med andra ord genomförs varje år en bedömning av en stor andel av den svenska utgivningen inom de, i detta sammanhang, viktigaste utgivningskategorierna. De titlar som bedöms kan också förväntas vara de som förlagen själva bedömer håller hög litterär kvalitet eller står för något nytt och därför skickar in.

Det ska dock sägas att detta sätt att beskriva saken naturligtvis är en förenkling och ett sätt att uppskatta något som är svårt att mäta. Det bygger också på vissa förutsättningar som det finns skäl att nämna. Till exempel förutsätter det att de flesta förlag skickar in relevanta titlar för bedömning i ungefär samma utsträckning. Det är inte givet men enligt Kulturrådet kan man inte se att det skulle finnas aktörer som avviker nämnvärt från det allmänna mönstret.18

För att få en översiktlig bild av förlagskategoriernas betydelse för den kvalificerade utgivningen anges nedan hur utgivningsstödet fördelats inom de viktigaste stödordningarna: svensk skönlitteratur i original, skönlitteratur översatt till svenska, facklitteratur samt barn- och ungdomslitteratur.19 I följande tabell visas hur stor andel

18 Ett förhållande som något kan snedvrida representativiteten är gränsen för hur stor förstaupplagan får vara. Större förlag kan förväntas ha fler titlar som ges ut i en för stor förstaupplaga för att de ska kunna få utgivningsstöd. Gränsen är dock relativt hög och det är inte många titlar totalt per år som skulle kunna vara aktuella. 19 De förändringar över tid vad gäller antalet mottagare som kan noteras inom dessa stödordningar verkar huvudsakligen hänga ihop med hur stora resurser som tilldelats respektive kategori. Under senare år har kring 50 förlag per år fått stöd för svensk skönlitteratur. Det är något färre än under tidigare decennier. Antalet mottagare för översatt skönlitteratur ligger också på denna nivå, vilket dock är en ökning jämfört med tidigare. Antalet mottagare av utgivningsstöd för facklitteratur har förändrats mycket lite över tid och har också sedan länge legat runt 50 stycken per år. Antalet mottagare av utgivningsstöd för barn- och ungdomslitteratur har de senaste åren legat strax under 40 per år. Detta är något fler än tidigare.

av utgivningsstödet inom dessa stödordningar som åren 2009–2011 gått till utgivare av olika storlek och typ (se även bilaga 2 med mottaget stöd per förlag 2011).

Anm.: I de fall mottagaren kan förutsättas vara en egenutgivare, förening eller institution som mer sporadiskt ger ut böcker inom ramen för annan verksamhet har de hänförts till kategorin mikroförlag och övriga utan att omsättningen undersökts närmare.

Tabellen ger vid handen att de stora förlagen är mycket viktiga vad gäller utgivningen av kvalificerad svensk skönlitteratur i original. Här är det Albert Bonniers Förlag och Norstedts som står för merparten. Vid jämförelse bakåt i tiden stärks denna allmänna bild. År 2005 gick hela 44 procent av stödet till de stora förlagen inom denna kategori. De medelstora förlagen har en påfallande liten

andel inom denna kategori, bara 9 procent i genomsnitt. De hade på någon procentenhet när samma andel 2005. De små förlagen står däremot för närmare en fjärdedel av stödet och mikroförlag och övriga utgivare för ungefär lika mycket. Ungefär så såg det ut också 2005 fast andelarna var något lägre. Viktiga bland de små förlagen är t.ex. Ellerströms, Gidlunds, Svante Weyler och Symposion. I den sista kategorin syns mikroförlag som Lejd och h:ström men också andra utgivare som kulturföreningen Pequod.

Bilden förändras när det kommer till den till svenska översatta skönlitteraturen. De stora förlagens andel minskar här påtagligt. De stora förlagen har i genomsnitt inte fått mer än 23 procent av stödet i denna kategori. Andelen har också minskat om man jämför med 2005. Bland de stora står Albert Bonniers och Norstedts även här för en stor andel. De medelstora förlagen har i snitt en andel på 14 procent och flera medelstora utgivare får betydande summor. Det gäller bl.a. Atlantis, Brombergs, Leopard och Ordfront. Särskilt markant är dock den höga andelen små förlag i denna kategori. Det finns flera små förlag som är mycket aktiva inom den översatta skönlitteraturen. Utmärker sig gör bl.a. Bakhåll, Ersatz, Modernista, Sekwa och Tranan.20 Även mikroförlag och övriga utgivare står för en stor andel av den översatta skönlitteratur som får stöd. Som vanligt utgörs denna kategori av en mängd olika mottagare, men vissa återkommer regelbundet, bl.a. Elisabeth Grate och Rámus.21 Mikroförlagen har ökat sin andel jämfört med 2005.

Det är påtagligt hur liten andel de stora förlagen har av stödet inom kategorin facklitteratur. Bland de större förlagen är Albert Bonniers Förlag och Norstedts fortfarande representerade men inte i samma utsträckning som i andra kategorier. Även Bonnier Fakta får en viss andel. De mellanstora förlagen har här den allra största andelen, i snitt 35 procent av stödet. Större andelar än de stora förlagen har både Atlantis, Historiska media, Leopard och Ordfront. Även de små förlagen får en stor andel av det facklitterära stödet. Det finns också flera mer eller mindre utpräglade fackboksutgivare i denna kategori, bl.a. Atlas, Carlsson,

20 Som exempel kan nämnas att Tranan sedan 1992 publicerat över 200 titlar, främst översätt skönlitteratur från språkområden som är dåligt representerade på den svenska bokmarknaden. Med en utgivningstakt på i dag cirka 25 nya böcker om året påverkar de tillgången till litteratur från mindre vanliga språkområden. Det nyare förlaget Sekwa har mellan 2007 och 2010 gett ut 29 titlar översatta från franska. 21 Som exempel kan nämnas att Elisabeth Grate sedan starten 2002 gett ut ungefär 50 titlar, mestadels översatta från franska.

Daidalos och Symposion. Andelen för mikroförlag och andra utgivare är strax under en femtedel. Här återfinns flera viktiga utgivare av fackböcker med mer teoretisk inriktning, vilka vissa år fått ungefär lika stor andel av stödet som de allra största. Det gäller bl.a. Tankekraft och kulturföreningen Glänta. Nästan alla andelar var snarlika 2005. Enda skillnaden är några procent mer till de stora förlagen och någon procentenhet mindre i andra kategorier.

Det är noterbart att de stora förlagen får en stor andel av stödet inom kategorin barn- och ungdomslitteratur, hela 41 procent i genomsnitt under dessa tre år. De förlag som står för denna andel är Rabén & Sjögren, B. Wahlströms, Bonnier Carlsen och Natur & Kultur. De stora förlagen hade en ännu högre andel av stödet 2005, hela 46 procent. De mellanstora och små förlagen står tillsammans för ungefär hälften av stödet inom barn- och ungdomslitteraturen och det finns flera viktiga mottagare inom respektive grupp. De mellanstora förlagen är här fyra stycken: Alfabeta, Berghs, Opal och Kabusa Böcker. Mer prominenta stödmottagare bland de små förlagen är bl.a. Tranan och Trasten, X Publishing och Gilla böcker. De små och medelstora förlagen hade en något lägre andel av stödet 2005. Påfallande i ovanstående diagram är också att mikroförlag och övriga utgivare tar emot en förhållandevis liten andel av stödet till barn- och ungdomslitteratur, inte mer än 14 procent i snitt. Återkommande stödmottagare är t.ex. Hjulet och Alvina. Mikroförlagen låg på samma låga nivå 2005.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att de stora förlagen enligt dessa uppgifter är fortsatt mycket viktiga för den kvalificerade inhemska skönlitteraturen för vuxna. Mellanstora förlag är däremot påfallande frånvarande i denna kategori, medan små förlag och framför allt mikroförlag är väl representerade. Uppgifterna tyder på en viss polarisering mot de båda extremerna inom denna kategori: de klassiska förlagshusen ger ut mycket kvalificerad skönlitteratur, det gör också de små förlagen. Däremellan är det totalt sett sämre ställt.

Vad gäller den översatta skönlitteraturen för vuxna är de stora förlagen också representerade med cirka en fjärdedel av stödet. Här står dock de medelstora förlagen starkare och framför allt finns det många små förlag med en viktig utgivning. Mikroförlagen är även här av stor betydelse. Sammantaget får man en bild av att de större förlagshusen fortfarande ger ut kvalificerade översättningar, men att den stora andelen totalt sett tillkommer på annat håll.

De stora förlagen är betydligt mindre betydelsefulla inom facklitteraturen än inom övriga kategorier. I stället är mellanstora och små förlag dominerande i denna del. En förklaring är troligen att den sakprosa som premieras i Kulturrådets fördelning ofta har mer teoretisk karaktär eller är mer inriktad på samhällsdebatt. Det finns en mängd mindre utgivare specialiserade på denna typ av utgivning och de stora förlagen ger ofta ut mer populärt hållna fackböcker.

Vad gäller barn- och ungdomslitteraturen kan det sammantaget konstateras att bilden skiljer sig en del från vuxenboksutgivningen. Till att börja med är det generellt sett färre mottagare inom denna kategori. Detta speglar en situation med relativt få utgivare. De stora förlagen – vilket i detta fall alltså innefattar ytterligare en förlagskoncern, Forma Books – är mycket viktiga för utgivningen inom denna kategori. Den låga andelen för mikroförlag och övriga utgivare är ett uttryck för att det finns färre små utgivare verksamma inom barn- och ungdomslitteraturen. Det kan också vara ett uttryck för att utgivningen inom denna kategori kan löna sig bättre än andra delar av bokutgivningen, vilket i sin tur medför att mindre förlag som är specialiserade på barn- och ungdomslitteratur oftare omsätter över en miljon kronor.

8.2. Distributörer, grossister och andra mellanhänder

Vägen från förlag till butik (och i förlängningen till konsument) går ofta via olika intermediära aktörer. Det rör sig bl.a. om distributörer och andra mellanhänder inriktade på logistik och t.ex. katalogisering. Viktigare aktörer på denna del av marknaden beskrivs i det följande.

Distributörer av böcker

De dominerande distributörerna av allmänlitteratur är i dagsläget Förlagssystem och Bonnierförlagens distributör Samdistribution. Därutöver finns vissa mindre fristående aktörer, som Stjärndistribution AB, som anlitas av ett antal förlag. De senare står dock för en mycket liten del av distributionen på den allmänlitterära marknaden.

Samdistribution ägs av Bonnierförlagen och står för lagerhållning och distribution för koncernens olika förlag och bok-

klubbar samt för Pocketgrossisten. Företaget har inga externa kunder. Förlagssystem är den viktigaste distributören för andra förlag på allmänlitteraturmarknaden. Det gäller både mindre, medelstora och stora förlag. Sedan 2011 sköter de t.ex. all distribution åt Norstedts förlagsgrupp. Företaget tillhandahåller logistiktjänster åt sammantaget cirka 400 bokförlag, bokklubbar och bokhandlar. Förlagssystem är också grossist och återförsäljare av böcker med cirka 50 000 svenska och 7 000 engelska titlar i lager från ett stort antal förlag.22

Förlagssystem förvärvade 2006 den anrika grossisten Seelig, som också stod för distributionen för många mindre förlag. År 2007 köpte stiftelsen Natur & Kultur 40 procent av aktierna i Förlagssystem från J. A. Lindblads Bokförlag AB och 2008 övertog Förlagssystem också distributionsrörelsen Förlagsdistribution i Kallhäll från Natur & Kultur. År 2011 övertogs Liber Distribution som främst var inriktat på läromedel men även på allmänlitteratur. Förlagssystem beräknas stå för kring två tredjedelar av all distribution av allmänlitteratur i Sverige.23 Företaget omsatte cirka 285 miljoner kronor 2010.

Grossister specialiserade på dagligvaruhandeln

På bokmarknaden finns ett antal företag som fungerar som grossister, dvs. köper in böcker som de säljer vidare till andra företag. Av särskild betydelse i detta sammanhang är de aktörer som utöver ren grossistverksamhet specialiserat sig på helhetslösningar för bokförsäljning i dagligvaruhandeln, främst Pocketgrossisten och Pocketstället. Företagen erbjuder butiksanpassade avdelningar och sortiment, vilket gjort det möjligt för kiosker och dagligvaruhandel att starta bokförsäljning utan egen kunskap eller större risk.

Pocketgrossisten AB startades för att hantera inköp och lager för Pocketshop. Sedan i mars 2010 ingår Pocketgrossisten i Bonnierförlagen och omsätter i dag i storleksordningen 100 miljoner kronor per år. Huvudfokus är pocketböcker men Pocketgrossisten tillhandahåller också inbundna böcker.

22 Det innebär dels att Förlagssystem lagerför titlar från de förlag som har distribution via företaget, dels att de köper in svenska och engelska titlar från förlag som inte har sin distribution där. 23 Sundin, ”Ökad integration och koncentration”, s. 298.

Pocketstället startade 1998 med affärsidén att erbjuda ett urval pocketböcker för dagligvaruhandeln. Företaget är fristående från de stora förlagskoncernerna och omsatte 2010 cirka 90 miljoner kronor. I dag arbetar Pocketstället också med inbundna böcker och större bokavdelningar i dagligvaruhandeln.

Utöver dessa företag finns även mindre aktörer som Select Audio Books som ägs av Kraft & Kultur. Företaget hade 2010 en omsättning på cirka 53 miljoner kronor. Affärsinriktningen är främst ljudboksdistribution men de tillhandahåller även shop-inshop-lösningar för t.ex. pocketboksförsäljning.

Distributörer av digitala produkter

Den viktigaste distributören av elektroniska förlagsprodukter i Sverige är för närvarande Elib. Företaget grundades år 2000 och ägs gemensamt av Bonnierförlagen, Natur & Kultur, Norstedts förlagsgrupp och Piratförlaget. Elib är även verksamt i de andra nordiska länderna och omsatte 2010 cirka 22 miljoner kronor.

Elib arbetar både med produktion och distribution av digitala böcker i olika former (e-böcker, mp3-böcker och strömmande ljudböcker). Elib är ett B2B-företag som förmedlar elektroniska böcker till både internetbokhandel och bibliotek. I produktionsdelen arbetar man med att konvertera fysiska böcker till digitala format och t.ex. med att skapa kopieringsskyddade eller vattenmärkta elektroniska filer och filer med licenskryptering.

För närvarande är Elib i princip helt dominerande vad gäller att tillhandahålla elektronisk litteratur för de svenska folkbiblioteken (e-böcker och strömmade ljudböcker). Det har skett genom ett eget system för utlån som gjort det enkelt för bibliotek att låna ut e-böcker och e-ljudböcker genom att länka från sina egna webbplatser till sidor som drivs av Elib. Biblioteken betalar sedan en fast summa till Elib per nedladdning.

Utöver Elib finns ett antal andra distributörer av e-böcker och e-ljudböcker. Publit är ett print-on-demand-företag som även arbetar med att konvertera och distribuera e-böcker, antingen till detaljhandel (t.ex. iTunes) eller andra distributörer för vidareförmedling. Därtill tillhandhålls lösningar för försäljning direkt till slutkund i form av en s.k. widgetshop som kan integreras i en egen hemsida men drivs av Publit. Publit anlitas av både egenutgivare och ett antal förlag.

Bokrondellen

Bokrondellen startades 2004 och ägs gemensamt och till lika delar av Bonnierförlagen, Norstedts förlagsgrupp, Förlagssystem och Natur & Kultur. Syftet med verksamheten är att via en artikeldatabas förmedla bokinformation för handeln.

Tjänsten Bokrondellen är en databas där förlagen kan lägga upp information om utgivning, priser och lager som nyttjas av i princip alla svenska bokhandlar (både fysiska och på nätet). Bokrondellen förmedlar order från bokhandeln, själva distributionen sköts dock av andra. I databasen finns omslagsbilder och presentationstexter om böckerna som kan användas av handlarna. Bokrondellen kompletterar också förlagens uppgifter med ämnesord och klassificering. Bokrondellen arbetar även med att skapa standarder för bokinformation i Sverige, t.ex. vad gäller filformat och begrepp.

8.3. Bokhandel och annan detaljhandel med böcker

Antalet fysiska bokhandlar i Sverige har länge legat omkring 400 stycken. Det exakta antalet beror dock på hur man räknar mindre handlare som ofta har ett litet boksortiment och specialbokhandel inriktad på vissa nischer.

En stor skillnad mot tidigare decennier är att bokhandeln i dag har en annan spridning än vad som traditionellt varit fallet. Små kommuner med vikande befolkningsunderlag har ofta tappat sin enda bokhandel medan antalet ökat i storstäderna (se bilaga 5 för en närmare beskrivning). År 1970 innan fastprissystemet avskaffades saknade 27 kommuner en bokhandel. År 2012 hade denna siffra stigit till 101 kommuner. Var tredje kommun är nu således utan bokhandel. Det är oftast i kommunerna i glesbygdslänen det inte längre finns någon bokhandel. Det innebär att om man tar hänsyn till befolkningsfördelningen saknar i dag kring 10 procent av landets invånare bokhandel på hemortskommunen.

Efter att tidigare överenskommelser på marknaden – som bl.a. reglerade sortimentet och rabattvillkoren – försvunnit har det utvecklats en rad kedjor av bokhandlare i Sverige. Syftet har framför allt varit att förhandla sig till bättre inköpsvillkor från förlag och grossister. Ytterligare samgåenden pågår för närvarande. Fortfarande finns dock ett visst antal obundna bokhandlare kvar. Ett skäl till kedjebildningen har varit rabattsystemet i bok-

branschen. Det bygger i hög grad på att inköp av stora volymer av en titel premieras genom rabatter och marknadsföringsstöd. Normalt har det krävts att en handlare köper kring 1 000 exemplar av en titel för att få de bästa villkoren.24 Internetbokhandeln har dock fått förlagen att tumma på dessa principer eftersom beställningsstrukturen där snarare är få exemplar åt gången.

Den stora förändring som skett de senaste tio åren är nämligen näthandelns uppkomst och starka utveckling. De båda nätbokhandlarna Adlibris och Bokus har tagit en stor andel av marknaden; en marknad som förvisso samtidigt växt totalt sett. Särskilt kraftig har övergången till näthandel varit inom segment som kurslitteratur. Vidare har dagligvaruhandeln fortsatt öka sin andel av bokförsäljningen och då primärt den lättsålda delen av sortimentet. Sammantaget har det inneburit en stark press på den traditionella bokhandeln.

Bokhandelns aktörer

För närvarande kan bokhandelns aktörer delas in i följande grupper och kategorier. Annan detaljhandel som säljer böcker som en mindre del av verksamheten innefattas inte i denna beskrivning av aktörerna (se dock nedan).

Akademibokhandeln

Akademibokhandeln bildades 1992 genom en sammanslagning av Academus och Esselte Bokhandel och ingår sedan år 1998 i KF Media. Akademibokhandeln är en centralt ägd bokhandelskedja. I Akademibokhandelsgruppen AB ingår både Akademibokhandeln med 66 fysiska butiker och nätbokhandeln Bokus. Akademibokhandeln har både större butiker med ett bredare sortiment och mindre butiker med inriktning på snabb försäljning. Inköpen för butikerna görs centralt.

24 Olof Grahn, Kartläggning och förslag till en mer effektiv försäljningsprocess mellan förlag och bokhandel (Svenska Förläggareföreningen & Svenska Bokhandlareföreningen, 2007), s. 24.

Bokia

Bokhandelskedjan Bokia bildades 1986 och har i dag 76 butiker runt om i landet samt nätbokhandeln bokia.se. Kedjan bestod fram till 2006 av enskilt ägda bokhandlar som drev butiker under namnet Bokia och samverkade kring inköp, datasystem och marknadsföring. Sedan 2006 har Bokia köpt upp enskilda medlemmar och på detta sätt gått mot en centralt ägd kedja. Detta har finansierats genom ett delägarskap med Natur & Kultur som nu äger cirka 40 procent av Bokia AB. Bokias centralt ägda butiker utgör i dag cirka en tredjedel av kedjans totala omsättning.

JB-gruppen

JB-gruppen består av fristående bokhandelsföretag som verkar i eget namn men samarbetar kring inköp och marknadsföring. JBgruppen har funnits sedan 1988 och producerar årligen ett antal kataloger där centralt inköpta produkter marknadsförs gemensamt. JB-gruppen är snarare ett nätverk än en bokhandelskedja och de centrala inköpen är lägre än hos t.ex. Bokia. Gruppen består av 32 företag med 44 butiker.

Ugglan

Ugglan är en bokhandelskedja med enskilt ägda bokhandlar som består av ett 50-tal butiker. Ursprungligen var Ugglan en kedja för små boklådor på mindre orter men de senaste åren har kedjan även rekryterat nya medlemmar från Bokia och JB-gruppen. En relativt stor andel av inköpen sköts centralt och medlemmarna profilerar sig med den gemensamma kedjebeteckningen.

Pocket Shop

Pocket Shop är en bokhandelskedja med centralt ägda butiker som grundades 1989. Företaget driver välsorterad pocketbokhandel i framför allt trafikorienterade butikslägen och har i dag 16 butiker i Sverige (varav 11 i Stockholm). Pocket Shop köptes av Bonnierförlagen i april 2012.

Obundna allmänbokhandlar

De obundna allmänbokhandlarna har valt att stå utanför de olika grupperingarna och sköter inköp, marknadsföring m.m. individuellt. Gruppen obundna bokhandlar består av ett 60-tal företag. Här finns flera kända bokhandelsföretag med brett utbud och en kvalitativ inriktning som profilerar sig under eget namn, t.ex. Hedengrens, NK-Bokhandel och Söderbokhandeln Hansson & Bruce.

Special- och kursbokhandel

Förutom de aktörer som har beskrivits ovan finns det ett antal special- och kursbokhandlar av olika slag. Specialbokhandlarna, som är viktiga också för den allmänlitterära delen av marknaden, är inriktade på olika nischer och är totalt kring 40 stycken. Inom denna grupp kan företag som SF-Bokhandeln och Papercut och barnboklådor som Bokspindeln och Barnens bokhandel nämnas.

Nätbokhandeln

I näthandeln med förlagsnya böcker är Adlibris och Bokus dominerande på marknaden. Det finns även andra aktörer men de står för en mycket liten del av den totala omsättningen. Till exempel driver Bokia en egen näthandelsplats.25

Adlibris är en renodlad nätbokhandel och grundades 1997. Företaget är verksamt i flera nordiska länder. Sedan 2005 har Adlibris successivt köpts upp av Bonnierförlagen. Bokus startades 1997 och köptes redan 1998 av KF Media. 2000 förvärvade den tyska mediekoncernen Bertelsmann hälften av bolaget och Bokus bytte namn till Bol. KF Media köpte dock tillbaka den andel man sålt, tog tillbaka det gamla namnet och renodlade verksamheten till bokförsäljning via nätet igen. Bokus ingår nu i Akademibokhandelsgruppen AB.

25 Böcker kan även köpas från ett flertal återförsäljare som har böcker som en mindre del av sitt sortiment, t.ex. CDON.

Försäljningsutvecklingen i bokhandeln

Den fysiska bokhandeln i Sverige är utsatt för ett hårt konkurrenstryck, framför allt från nätbokhandeln men även från försäljning i dagligvaruhandeln. Sedan 2000 har omsättningen i bokhandelsledet totalt ökat med kring 1,3 miljarder kronor eller cirka 40 procent (se bilaga 5). Det är dock nätbokhandeln som står för ökningen då denna – sedd för sig – ökade med ungefär 1,5 miljarder under samma period. Exkluderas nätbokhandeln minskar alltså omsättningen totalt med över 200 miljoner.

I följande diagram återges en sammanställning av bokhandelns omsättningsutveckling under det senaste decenniet uppdelat på företag/kedjor respektive obunden bokhandel och specialbokhandel. Även försäljningen av sidosortimentet (pappers- och kontorsvaror m.m.) innefattas i dessa omsättningssiffror. Av diagrammet framgår tydligt nätbokhandelns exceptionella utveckling, liksom den svaga utvecklingen för flera av kedjorna för fysisk bokhandel under senare år. Undantag är framför allt Pocket Shop som ökat sin omsättning successivt under perioden.

Källa: Årsredovisningar/Leif Olsson. Se bilaga 5.

Anm.: Det är viktigt att notera att förändringar i omsättningen också beror på förändringar i medlemsunderlaget i olika kedjor under perioden. Ett exempel är Bokias förvärv av Wettergrens bokhandelskedja i Göteborg 2005 som tidigare var medlem i JB-gruppen. Akademibokhandelns expansion under 2003-2008 kan delvis förklaras med förvärv av privat bokhandel från framför allt Bokia. Ugglans goda tillväxt har en förklaring i att många medlemmar från såväl Bokia som JB-gruppen i stället har valt Ugglan som kedjepartner.

Om man räknar om dessa omsättningssiffror till andelar av den totala bokhandelsmarknaden – som alltså ökat väsentligt totalt sett under denna tioårsperiod – kan samma trend även beskrivas på ett annat sätt. Nätbokhandeln har gått från en andel på ett par procent i början av perioden till en marknadsandel på cirka 37 procent 2011 (då har hänsyn dock inte tagits till försäljning i bl.a. varuhus och dagligvaruhandel).

Nätbokhandelns framgångar och den fysiska bokhandelns problem kan också ses i lönsamheten (se bilaga 5). Allmänbokhandeln hade en god lönsamhet fram till 2004, ett förhållande som momssänkningen 2002 bidrog till. Genomsnitten år 2002–2004 på över 3 procent var extremt goda. Sedan faller lönsamheten drastiskt till stor del beroende på att Akademibokhandeln går ned skarpt

Akademibokhandeln

Bokia

JB-gruppen

Ugglan

Obunden bokhandel

Pocket Shop

Specialbokhandel

Nätbokhandel

0 200 400 600 800 1000 1200 1400 1600 1800

2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011

men även på grund av att flera andra kedjor har problem, liksom den oberoende bokhandeln.

Nätbokhandeln har haft den motsatta utvecklingen. Bokus hade förvisso länge både stora förluster och lönsamhetsproblem men har gått bättre på senare år. Adlibris har löpande haft mycket goda resultat. Nätbokhandlarnas affärsidé och konkurrensfördel har varit ett mycket brett sortiment, möjlighet att hålla ett lågt pris och en effektiv leveransprocess med korta ledtider. Särskilt Adlibris är omtalat för att ha förmått utveckla en effektiv egen logistik.

Nätbokhandlarna säljer i dag inte enbart till privatkunder utan har också tagit stora delar av den institutionella marknaden och försäljningen till företag. Litteraturkategorier som i stor utsträckning tagits över av näthandeln är kurslitteratur och utländska böcker. Kulturpolitiskt är det även viktigt att notera att många bibliotek gått över till internetbokhandeln.26

Bokförsäljningens utveckling i bokhandeln

Då bokhandeln vid sidan av böcker även har en inte oväsentlig försäljning av andra varugrupper såsom pappers- och kontorsvaror, presentartiklar, musik etc. har utredningen låtit SCB ta fram uppgifter om utvalda bokhandlars momstaxering sedan 2002 när bokmomsen infördes. På detta sätt kan bokomsättningen särskiljas relativt precist. Ekonomen Leif Olsson har sammanställt och analyserat dessa uppgifter (se bilaga 6).

Momsanalysen visar tydligt att efter 2006, då den allmänt positiva trenden för den fysiska allmänbokhandeln bryts, kan nedgången i omsättning förklaras av ett brant fall i just bokförsäljningen. Tendensen är densamma i alla de kedjor som är med i analysen (Bokia, Ugglan, JB) och för de obundna bokhandlarna. Allra sämst har det gått för de små boklådorna med en omsättning understigande 3 miljoner kronor. De har totalt förlorat nästan 40 procent av sin bokförsäljning under perioden 2002–2011.

Det är även intressant att se till bokförsäljningens andel av den totala omsättningen. Andel omsättning som härrör från bokförsäljning är ett tydligt tecken på både utbud och ambitionsnivå i den enskilda bokhandeln. De obundna bokhandlarna är den grupp

26 Särskilt Adlibris sköter i dag inköp för ett stort antal svenska folkbibliotek, kring 200 stycken. För vissa av dessa arbetar Adlibris med s.k. profilinköp, där företaget utifrån en övernskommen profil väljer ut böcker åt biblioteken.

som har den högsta andelen bokomsättning. Här finns flera stora tongivande boklådor med en stark kulturell profil. År 2002 låg andelen bokomsättning på 74 procent i denna grupp. Den har sedermera minskat något under den undersökta perioden men ligger kvar på höga 72 procent 2011. De Bokia-butiker som ingick i undersökningen hade den näst högsta andelen bokförsäljning och gick från 66 procent 2002 till 61 procent 2011. Handlarna i JBgruppen redovisar den största minskningen under den undersökta perioden. Andelen av omsättningen som härrör från bokförsäljning sjunker under dessa år med nästan 10 procent till 54 procent 2011. Ugglan-butikerna hade redan i utgångsläget den lägsta andelen bokomsättning. Från 52 procent 2002 faller andelen i denna grupp till 45 procent 2011.

Ugglans generellt låga andel beror främst på att kedjans boklådor i huvudsak ligger i mindre kommuner. Uppdelningen i kommuntyper visar nämligen ett klart samband. Ju större kommuner desto högre andel försäljning av böcker i bokhandeln. Detsamma gäller en uppdelning i omsättningsklasser. Ju högre total omsättning desto större andel bokförsäljning. Generellt har alltså bokhandel med låg omsättning i små kommuner enligt undersökningen en mycket liten andel försäljning av böcker. Denna andel har också minskat under den undersökta perioden.

Den låga andelen försäljning av böcker hos de små handlarna innebär risker för ytterligare minskad bokförsäljning då dessa handlare kan komma att helt prioritera andra varugrupper för att klara sig. Samtidigt är det de bokhandlar som prioriterar ett brett sortiment, ofta lokaliserade i städerna, som är mest utsatta när just bokförsäljningen viker.

Varuhus och dagligvaruhandel

Vid sidan av bokhandeln finns en omfattande försäljning av böcker genom annan detaljhandel. Denna försäljning började på 1980-talet med att Åhléns och andra varuhus började sälja böcker och då framför allt volymtitlar av bästsäljartyp. I dag säljs böcker inom nästan alla varuhus, livsmedelsbutiker och på stormarknader. Vidare har Pressbyrån och annan servicehandel successivt utökat sitt sortiment av pocketböcker och gått från att främst saluföra massmarknadslitteratur till att även ta in ett urval kvalitetspocket.

Dagligvaruhandeln och varuhusen har en rad fördelar som gör att de kan pressa priserna på de böcker de är intresserade av. För dessa kedjor är boken utbytbar mot andra produkter, vilket gör att de via sina inköpsorganisationer kan ställa tuffa villkor. Vidare har dagligvaruhandeln och varuhusen ofta en väl utbyggd hantering med centrallager och liknande som medför lägre kostnader.27 Både i varuhus och dagligvaruhandel har utvecklingen även drivits på av att ett antal grossister kommit att tillhandahålla helhetslösningar som underlättar för handlarna (se ovan).

Vid 2000-talets början uppgick den sammanlagda bokförsäljningen enligt en uppskattning till cirka 400 miljoner kronor i varuhus och dagligvaruhandel (se bilaga 5). Efter sänkningen av momsen ökade omsättningen markant främst genom en ökad försäljning i allt fler dagligvarubutiker. 2008 beräknades den totala försäljningen uppgå till 900 miljoner kronor. De senaste åren har försäljningen sannolikt haft en viss avmattning varför volymen 2011 kan uppskattas till drygt 800 miljoner kronor.

Dessa siffror bör sättas i relation till en total marknad som även innefattar traditionell bokhandel och nätbokhandel. En sådan jämförelse ger vid handen att varuhus och annan detaljhandel har stärkt sin position under den senaste tioårsperioden och kan uppskattas ha ökat sin marknadsandel från 17 till 24 procent. Den stora vinnaren är dock fortfarande näthandeln som erövrat en fjärdedel av den uppskattade totala marknaden under den senaste tioårsperioden. Den traditionella bokhandeln kan uppskattas ha minskat sin andel från drygt 80 procent till 50 procent.

Direktförsäljning och bokklubbar

En fråga som länge diskuterades intensivt inom bokbranschen var förlagens försäljning till konsument via egna bokklubbar. Särskilt bokhandlarna kände en press från förlagens bokklubbsförsäljning där priserna var låga. Frågan är dock inte längre av samma dignitet då försäljningen denna väg avstannat och andra typer av priskonkurrens istället blivit viktigare. Sammantaget kan det sägas att bokklubbarnas betydelse sjunkit i Sverige över tid, men inte så kraftigt som i många andra länder.

En indikation på utvecklingen under den senaste tjugoårsperioden ger Förläggareföreningens statistik. I diagrammet nedan

27 Grahn, Kartläggning och förslag, s. 14–15.

presenteras förlagens direktförsäljning och bokklubbsförsäljning till konsument hos medlemsföretagen.

Källa: Svenska Förläggareföreningen. Se bilaga 2, tabell 20.

Anm.: Diagrammet kan inte utan vidare tolkas som en faktisk avspegling av bokklubbsförsäljningen. Utvecklingen förklaras också av förändringar i medlemsförlagens sammansättning. Richters förlag (senare Damm) blev medlem i föreningen 2003 och tillförde en relativt stor bokklubbsomsättning. Stora delar av den har senare försvunnit när Egmont sålde delar av sin svenska verksamhet till Forma.

Av tabellen framgår att medlemsförlagens bokklubbar, trots en tämligen kraftig nedgång i statistiken, fortfarande säljer för stora belopp direkt till konsument. Flera stora bokklubbar hör dock inte till Förläggareföreningens medlemsföretag och ingår därför inte i denna statistik. Det gäller bl.a. Barnens Bokklubb och Böckernas Klubb. Enligt en uppskattning står de för en försäljning på ytterligare cirka 250 miljoner kronor. Sammantaget har det uppskattats att detta ger bokklubbarna en andel på cirka 10 procent av den totala bokförsäljningen i konsumentledet. Totalt och sett över en tioårsperiod kan bokklubbarna uppskattas ha minskat sin

0 100 200 300 400 500 600 700 800

1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011

Försäljning från bokklubbar

Direktförsäljning till institutioner och företag

Direktförsäljning till konsument

försäljning med 20 procent.28 Det är en påtaglig tillbakagång men inte i närheten av vad som skett i vissa andra länder.

Som framgår av ovanstående diagram finns det inte några tecken på att förlagens övriga direktförsäljning har ökat under de senaste 15 åren. Det är värt att notera då internet skulle kunna tänkas göra det enklare för medlemsförlagen att sälja direkt till konsument. Denna typ av försäljning är dock förmodligen betydligt vanligare hos små förlag medan de stora vanligen länkar konsumenten vidare till de i vissa fall egenägda nätbokhandlarna.

Antikvarisk bokhandel och försäljning av begagnade böcker

När nybokhandeln minskat sina lager och andelen böcker i butikerna har antikvariaten och försäljningen av begagnade böcker fått en delvis ny roll. Den konsument som vill ha en titel som är äldre eller inte längre finns på förlaget får vända sig till begagnatmarknaden. Denna har traditionellt utgjorts av antikvariaten som sett till att livslängden för böcker, tidskrifter och andra tryckta medier förlängts och att kretsloppet fungerat.

De klassiska antikvariaten har haft olika inriktning och ofta varit specialiserade på områden som barnlitteratur, historia, konst eller äldre värdefulla böcker. Därmed har de bl.a. kommit att spela en stor roll för de vetenskapliga bibliotekens förvärv. Vid sidan av dessa finns också antikvariat med ett brett kulturhistoriskt bestånd som även bedriver en uppskattad evenemangsverksamhet. Under senare år har digital teknik kommit att användas vilket medfört att tillgängligheten för begagnade böcker ökat. En begagnatbransch för mindre värdefulla böcker, inte sällan kursböcker, som till stor del bärs upp av privata säljare har också vuxit fram.

Svenska Antikvariatföreningen (SVAF), som organiserar de antikvariska bokhandlarna, hade 2012 totalt 62 medlemmar. De flesta av dessa har en fysisk försäljningsplats men några säljer enbart via internet. Många antikvariat har också under senare år lämnat stadskärnorna på grund av ökade lokalkostnader och bättre möjligheter att sälja via nätet.

SVAF startade sajten Antikvariat.net kring år 2000 i syfte att underlätta för medlemmarna att sälja via nätet. Webbplatsen är gemensam för de skandinaviska antikvariat som är medlemmar i International League of Antiquarian Booksellers (ILAB). Totalt var

28 Kjell Bohlund, Bokmarknaden 2010 (Svenska Förläggareföreningen, 2010), s. 15.

97 antikvariat anslutna i maj 2012. Syftet är att de professionella antikvariaten denna väg ska kunna annonsera böcker beskrivna enligt den praxis som gäller i branschen.

Bokbörsen startade strax efter Antikvariat.net och är i dag en stor handelsplats för begagnade böcker mätt i antalet annonser.29Under 2011 var företagets omsättning cirka 2 miljoner kronor. Majoriteten av säljarna är privatpersoner men även företag annonserar. Inriktningen på Bokbörsen är inte i samma utsträckning som Antikvariat.net äldre och rara böcker. De privatpersoner som säljer via sajten verkar delvis under andra villkor än företagssäljarna eftersom de varken betalar moms eller andra skatter.30

8.4. Marknadens utveckling och vertikal integration

Allmänt kan sägas att mediemarknaden i Sverige under 2000-talet genomgått stora förändringar. Flera fusioner har ägt rum som stärkt ägarkoncentrationen på nordisk nivå men i flera fall ökat konkurrensen på nationell nivå.31 Utmärkande för marknaden i stort är att den domineras av inhemska och nordiska företag; medieföretag från andra delar av världen är av mer marginell betydelse. Detta gäller även bokbranschen specifikt.

Som visats ovan har förlagsledet på marknaden för allmänlitteratur genomgått en viss polarisering sett över tid. De största företagen har blivit större, i flera fall genom köp av mindre aktörer, samtidigt som antalet riktigt små förlag och andra utgivare ökat. De största koncernerna har också centraliserat och samordnat sina organisationer vilket i flera fall inneburit att frihetsgraderna för traditionellt sett relativt självständiga dotterbolag kan förutsättas ha minskat.

Den mest påtagliga utvecklingen under den senaste tioårsperioden är dock en utveckling mot vertikal integration på marknaden. Flera av de stora förlagen och koncernerna har under perioden gått in i andra led på marknaden, främst distributions- och återförsäljarledet. Utvecklingen har lett till en periodvis

29 Bonniers investmentbolag B. Media Invest köpte 2011 en minoritetspost i Bokbörsen. Med köpet tog Bonnierkoncernen ett kliv in på den växande nätmarknaden för begagnade böcker. 30 Utöver de specialiserade webbplatser som nämnts här finns naturligtvis även en, ibland relativt omfattande, bokförsäljning via sidor som Tradera och eBay. 31 Se Staffan Sundins rapporter Den svenska mediemarknaden 2009, MedieNotiser nr 3 2009 (Nordicom-Sverige), och Den svenska mediemarknaden 2006, MedieNotiser nr 3 2006 (Nordicom-Sverige).

intensiv debatt i media. Även inom Svenska Förläggareföreningen och från Svenska Bokhandlareföreningen har det höjts röster för att situationen kan komma att hämma konkurrensen på marknaden och snedvrida prisbilden samt hindra mindre aktörer från att nå ut med sina produkter till konsumenterna.32

X = Ledande aktör X = Stor aktör x = Liten aktör

[X] = Stor minoritetspost i ledande aktör (X) = Styrelsepost i ledande aktör Anm.: Tabellen är en bearbetning av en tabell i Sundin, ”Ökad integration och koncentration”, s. 288, som även innefattar företag som huvudsakligen är verksamma på läromedelsområdet.

Bonnierkoncernen, sedan länge ägare av Sveriges största förlagsgrupp, startade efter att de fasta priserna på böcker avskaffades tidigt bokklubbar för försäljning direkt till konsument. Koncernens förlag har även en egen distributör i Samdistribution. Bortsett från bokklubbarna hade koncernen dock under 1980- och 1990talet inga direkta ägarintressen i försäljningsledet. Detta har förändrats under senare år, främst genom att aktiemajoriteten i Adlibris övertogs 2005. Adlibris har sedan dess expanderat kraftigt och är nu den ledande aktören vad gäller näthandel med böcker. Sedan 2010 ingår även en av de båda större grossisterna för dagligvaruhandel och varuhus, Pocketgrossisten, i Bonnierförlagen. Pocketgrossisten tog i sin tur 2011 bl.a. över bokhanteringen vid Åhléns varuhus. År 2012 köptes även Pocket Shop av Bonnierförlagen och företaget är numera verksamt i alla delar av försäljningsledet.

32 Se Förläggareföreningens skrivelse till Kulturdepartementet (Ku2011/1085/KV) och Bokhandlareföreningens skrivelse till utredningen (Ku2011:04/2011/18).

KF Media, ägare till bl.a. Norstedts förlagsgrupp, inrättade tidigt bokavdelningar i sina egna varuhus och är fortfarande en av de ledande aktörerna vad gäller försäljning denna väg. Norstedts förlag startade liksom Bonniers tidigt även bokklubbar. Det är en verksamhet som fortsatt och den tidigare delägda Böckernas klubb övertogs t.ex. helt 2010. KF förvärvade 1987 Akademibokhandeln och 1998 även nätbokhandeln Bokus. Akademibokhandeln är trots stora förluster fortfarande Sveriges största kedja för fysisk bokhandel. Bokus är tillsammans med Adlibris dominerande i näthandeln med böcker. I samband med att Liber Distribution, med bl.a. Liber och KF Medias förlag som kunder, såldes till Förlagssystem 2011 erhöll även KF Media en plats i styrelsen.

Stiftelsen Natur & Kultur, som ger ut både allmänlitteratur och läromedel, hade tidigt en minoritetspost i Adlibris som dock sålts. Natur & Kultur förvärvade 2007 en stor minoritetsandel i Förlagssystem. Stiftelsen deltog året därpå i en nyemission i bokhandelskedjan Bokia och äger i dag en stor minoritetsandel. I en avsiktsförklaring som ingåtts våren 2012 har huvudägarna för Akademibokhandeln och Bokia Butik AB enats om ett samgående i ett nytt självständigt bolag. Affären ska prövas av Konkurrensverket men om den genomförs kommer koncentrationen i bokhandelsledet att öka genom att de två största kedjorna går samman. Det kan även förväntas leda till butiksnedläggningar på orter där både Bokia och Akademibokhandeln i dag finns representerade.

Hakon Invest, huvudägare i ICA AB, är genom sitt helägda dotterbolag Forma Publishing Group en av de större aktörerna på mediemarknaden, framför allt genom ett antal stora kundtidningar. Utöver förlagsledet har man även bokklubbsverksamhet. Hakon Invest har aviserat att Forma Publishing Group ska säljas. Det återstår att se om någon av de andra större aktörerna på denna marknad kommer att förvärva verksamheten och koncentrationen på så vis öka.

9. Stöd till utgivning och distribution av litteratur

I det följande behandlas de större statliga stödordningar som är inriktade på utgivning och distribution av litteratur. Fokus är på insatsernas utformning i dag men i vissa fall är det relevant att även ta med en kort historik över stödens framväxt och förändring över en längre period. Kapitlet inleds med utgivningsstödet. Därefter följer avsnitt som behandlar olika distributionsstöd och de tidigare stöden till bokhandeln. Vidare behandlas tidigare stöd till förlagsverksamhet och stöd till utgivning av klassiker för skolbruk.

9.1. Statsbidrag till utgivning av litteratur

Riksdagen beslutade 1975 att ett statligt stöd till bokutgivningen skulle införas. Riksdagsbeslutet byggde på de förslag som lämnats av 1968 års litteraturutredning. Den nya stödordningen var tämligen unik och det var enbart Norge som hade något liknande vid tiden. I många delar består detta stödsystem till i dag, även om det successivt modifierats på olika sätt.

Statsbidraget till utgivning av litteratur (utgivningsstödet) är den viktigaste statliga insatsen för att stödja utgivning av litteratur och stödordningen behandlas tämligen utförligt nedan. Utöver detta bidrag finns dock även vissa andra statliga bidrag som kan sökas för utgivning och sådant som tryckkostnader. Ett exempel är att Vetenskapsrådet och andra forskningsfinansiärer kan bevilja bidrag för vetenskaplig facklitteratur. Till detta ska även läggas att flera myndigheter finansierar utgivning av olika typer av facklitteratur som anknyter till de egna uppdragen. Särskilt gäller detta många kulturmyndigheter.

Förslag om ett utgivningsstöd – en kort historik

En bakgrund till 1968 års litteraturutredning var en pågående debatt om en förlagskris i Sverige med minskad lönsamhet för företagen. Detta efter ett antal goda år under 1960-talet där både utgivning och priser ökat kontinuerligt. Ett problem som diskuterades vid tiden var att förlagen bedrev en allt restriktivare utgivningspolitik inom vissa kategorier.

Litteraturutredningen såg det dock som naturligt att förlagen, som verksamma på en kommersiell marknad, var tvungna att anpassa sin kostnadsstruktur till förändrad efterfrågan och svängningar i konjunkturen. Man betraktade inte heller förlagens problem som en konsekvens av försämrade villkor för bokutgivningen som sådan. Snarare hade ”utbildningssamhället” ett allt större behov av litteratur. Utredningen ville snarare tala om en kris för vissa utgivningskategorier. Massmarknadslitteraturen expanderade på den mer kvalificerade litteraturens bekostnad; barn- och ungdomslitteraturen var det tydligaste exemplet, där hade massproducerade titlar vunnit mark och konstnärligt intressantare utgivning minskat. Drabbade var även olönsamma kategorier som kvalificerade prosaöversättningar och svensk lyrik. Den s.k. kiosklitteraturen ansågs ha stärkt sin ställning.

Mot bakgrund av de brister inom utgivning och spridning av litteratur som utredningen sett, fann man det nödvändigt att stat och kommun tog ett väsentligt större ansvar för denna kultursektor. Utredningen presenterade flera olika modeller för statligt stöd till utgivningen, både ”generella” och ”selektiva”.1 Bland generella stöd behandlades en momsbefrielse på böcker och införandet av en ersättning till förlagen, motsvarande biblioteksersättningen till upphovsmännen, för den litteratur som folkbiblioteken köper in. Utredningen behandlade även den s.k. norska inköpsordningen som innebar att staten erbjöd inköpsgarantier inom vissa trängda litteraturkategorier, för att sedan distribuera de på så vis inköpta böckerna utan kostnad till folkbiblioteken.

Dessa stöd avvisades på olika grunder. Bland annat anfördes kostnadsmässiga invändningar, en momsbefrielse skulle t.ex. bli mycket dyr. Framför allt var invändningen dock att de inte ansågs ge en tillfredställande stimulans åt sådan litteratur som hade svårigheter på marknaden, dvs. träffsäkerheten var dålig. Den norska

1 För förslagen i sin helhet, se Boken: Litteraturutredningens huvudbetänkande (SOU 1974:5), s. 288–321 och 370–377.

inköpsordningen avvisades eftersom den ansågs innebära risk för prismanipulation från förlagens sida och minskade inköpsanslag på kommunal nivå. I stället bestämde sig utredningen för en modell med huvudsakligen selektiva stöd men med vissa generella inslag.

Selektiva stödformer innebär att någon typ av bedömning görs i det enskilda fallet och att stödet därigenom kan fördelas till den del av utgivningen som behöver stöd eller som det av andra skäl anses önskvärt att belöna. Litteraturutredningen ansåg att sådana stöd var att föredra men att problem kunde uppstå med otillbörlig styrning genom att statens beslut blev direkt avgörande för enskilda utgivningsbeslut. Utredningen menade därför att selektiva stöd borde bedömas och fördelas av sakkunniga i efterhand, dvs. på grundval av de redan utgivna verken. Gick inte det var det bättre med generella stöd som fördelades i förhand efter automatiskt verkande regler.

Förslagen i utredningen blev en kombination av olika principer. Utredningen föreslog att ny svensk skönlitteratur skulle garanteras stöd på förhand som skulle fördelas enligt automatiskt verkande regler. Stödet skulle baseras på bokens tjocklek (kallat arkersättning) och inte på priset, vilket förlagen kunde manipulera för att erhålla högre stöd. För denna utgivningskategori skulle alltså ett generellt stöd tillämpas.

Ett selektivt efterhandsstöd som bedömdes av sakkunniga föreslogs dock för barn- och ungdomslitteratur och för översättningar av skönlitteratur för vuxna. Till klassikerutgivning skulle stöd också fördelas av en sakkunnig nämnd, men i förhand. Nämnden skulle till och med kunna ge förlag i uppdrag att ge ut ett visst efterfrågat verk. Att styra utgivningen av äldre titlar var således inte lika känsligt.2 I mycket liknade förslaget till stöd till översättning av facklitteratur de villkor som angavs för klassikerstödet. Inte heller här ansågs styrningsproblematiken alltför betydande.

Utredningen övervägde även vilka möjligheter som fanns att inom ramen för stödordningarna förhindra en alltför stark dominans av vissa förlag. Olika spärregler diskuterades och utredningen föreslog t.ex. att inget förlag fick erhålla mer än 20 procent av det stöd som utgick för ny svensk skönlitteratur, oavsett storleken på förlagets utgivning.

2 Ett särskilt lagerstöd föreslogs också med ersättning per exemplar och år för lagerhållning av klassiker.

Beslutet om utgivningsstöd och stödets successiva förändringar

Riksdagen beslutade 1975 att ett statligt stöd till utgivning av böcker skulle införas (prop. 1975:20, bet. KrU 1975:12, rskr. 1975:201). Det beslut som fattades följde i många delar de förslag som litteraturutredningen presenterat. Några saker ändrades dock. Bland annat hade idén om ett generellt stöd till utgivningen av skönlitteratur för vuxna strukits. I stället infördes selektiva stöd till enskilda titlar inom alla kategorier: ny svensk skönlitteratur, översättningar, svenska och utländska klassiker, viss facklitteratur samt barn- och ungdomslitteratur. Stödet till den svenska skönlitteraturen gavs dock en sådan omfattning att det i praktiken kom att omfatta merparten av den nya svenska skönlitteratur som gavs ut. För att, så långt som möjligt, undvika statlig styrning av utgivningen konstruerades större delen av stödet som ett efterhandsstöd. Till klassisk litteratur och viss facklitteratur fick stödet dock lämnas i förhand i form av produktionsstöd. Stödet till barn- och ungdomslitteratur utformades dels som ett förhandsstöd men även som stödköp.

I samband med riksdagens beslut om litteraturstödet framhöll kulturutskottet att stödet borde ha försökskaraktär och att den närmare utformningen av stödet fortlöpande måste övervägas och vid behov korrigeras. Utgivningsstödet har efter 1975 också reformerats och justerats i olika omgångar. Den viktigaste förändringen har varit att en utbyggnad skett och att stöden inom alla kategorier anpassats alltmer till reglerna för efterhandsstöd.

Stödet kompletterades första gången redan 1977, då riksdagen beslutade om en särskild stödordning för litteratur på invandrar- och minoritetsspråk. Det stöd som infördes var ett allmänt förlagsstöd och inte ett titelstöd. Samma år genomfördes också en första större översyn av stödet av den s.k. litteraturstödsutredningen.3 Syfte var att förenkla modellen men förslagen blev utsatta för kritik av remissinstanserna och några genomgripande förändringar föreslogs inte i den efterföljande propositionen, som däremot innebar att litteraturstödet blev permanent. Vissa reformer genomfördes dock för att stödformerna skulle bli mer enhetliga och stödet fördelas jämnare mellan olika litteraturkategorier, bl.a. ökade stödet kraftigt till facklitteratur.4

3 Utredningen överlämnade betänkandet Statligt litteraturstöd (Ds U 1977:14). 4 En anpassning till reglerna för efterhandsstöd genomfördes också för facklitteratur samt barn- och ungdomslitteratur. Ett projektstöd i förhand för särskilt kostnadskrävande utgivning inrättades där bl.a. tecknade serier skulle uppmärksammas.

Redan 1980 sågs stödordningen över igen. Översynen gjordes av 1980 års bokbranschutredning som dock huvudsakligen hade andra uppgifter och denna gång resulterade det inte i några beslut om ändringar.5 När en bred bokutredning tillsattes 1982 innefattade uppdraget återigen att se över litteraturstödet. En kritik som framförts mot utgivningsstödet var att storsäljande titlar fick stöd. 1982 års bokutredning föreslog därför bl.a. att en upplagespärr skulle införas. Förslaget antogs dock inte den gången och grunderna för stödet behölls även i övrigt oförändrade.6

Under resten av 1980-talet och större delen av 1990-talet förblev litteraturstödet i stort sett oförändrat. Vissa mindre förändringar genomfördes dock under perioden. Bland annat gjordes stödet till klassikerutgivning om. Det gick från att vara ett produktionsstöd i förhand som beslutades av en särskild arbetsgrupp till att införlivas i de andra arbetsgrupperna. År 1996 tillkallades återigen en utredare för att göra en bred översyn av de statliga insatserna på litteraturområdet. Utredaren föreslog (SOU 1997:141) återigen en upplagespärr samt ett särskilt distributionsstöd för de litteraturstödda titlarna (se vidare nedan). Utredaren lämnade annars inte några mer genomgripande förslag om förändringar utan stödet bedömdes fungera bra och vara viktigt särskilt för mindre förlag. Till följd av förslagen beslutades det 1998 bl.a. att en avtrappningsregel skulle införas som innebar att stödbeloppet halverades vid en viss upplaga. Stödet för litteratur på invandrar- och minoritetsspråk förändrades också från att ett allmänt förlagsstöd till ett titelstöd.7

Utgivningsstödet i dag

Sin nuvarande reglering fick utgivningsstödet 2010. I Kulturutredningen (SOU 2009:16) föreslogs bl.a. att litteraturstödet skulle göras om till ett allmänt stöd för insatser inom hela litteratur- och biblioteksområdet.8 Det nya stödet skulle fördelas av en särskild myndighet för konstarterna som skulle skapas genom

5 Särskilda förslag om utgivningsstödet lämnades i betänkandet Stöd till bokutgivning och bokförlag (Ds U 1981:5). 6 En annan fråga som särskilt diskuterades i sammanhanget var om stödet även fortsättningsvis skulle vara villkorat med att boken inte var dyrare än ett visst högsta förslagsnettopris, den s.k. prispressen. Se Läs mera! Slutbetänkande av 1982 års bokutredning (SOU 1984:30). 7 Ett stöd för provöversättning av litteratur på invandrar- och minoritetsspråk inrättades också och Statens kulturråd fick i uppdrag att marknadsföra utgivningsstödda titlar. 8 Se Kulturpolitikens arkitektur (SOU 2009:16), kapitel 17.

en sammanslagning av Sveriges författarfond, Konstnärsnämnden och delar av Statens kulturråd. Regeringen gjorde dock bedömningen att Kulturutredningens förslag om en sammanslagning av Sveriges författarfond, Konstnärsnämnden och delar av Statens kulturråd inte borde genomföras. I stället aviserades att de detaljerade bidragsförordningarna på litteratur- och tidskriftsområdet skulle ersättas av en generell förordning.9

Denna förändring har genomförts genom en ny förordning, förordningen (2010:1058) om statsbidrag till utgivning av litteratur, kulturtidskrifter och läsfrämjande insatser. I förordningen definieras bl.a. vilken litteratur som kan få stöd (litteratur på originalspråk eller i översättning till svenska eller något av de nationella minoritetsspråken) samt vem som är berättigad att söka stöd (den som bedriver utgivningsverksamhet av professionell art i Sverige).

De huvudsakliga bestämmelserna om själva stödordningens utformning finns samlade i förordningens 7 §. Där anges bl.a. att statsbidrag till utgivning av litteratur lämnas till enskilda titlar i efterhand. Statsbidrag får dock även lämnas i förhand till planerad utgivning. Bidrag får endast ges till första upplagan av en boktitel, om det inte rör sig om titlar som är att betrakta som klassisk litteratur där även återutgivning kan ges stöd. Genom en förändring till följd av ett förlag som denna utredning lämnade i september 2011 kan även stöd lämnas för viss elektronisk litteratur.10 I 7 § förordningen anges även att Statens kulturråd, som villkor för stöd, får ange att en boktitel ska ges ut i en upplaga som inte över- eller understiger ett visst antal exemplar.

Den största förändringen med den nya förordningen är att det införts en möjlighet att lämna stöd i förhand till planerad utgivning. Vissa tidigare bestämmelser, t.ex. om högsta tillåtet förlagsnettopris har också utgått. Vidare innebär förordningen att ansvaret för stödets närmare utformning i stor utsträckning delegerats till Statens kulturråd. Det innebär dock inte att tidigare uppdelning i kategorier m.m. upphört, utan enbart att dessa mer detaljerade villkor kan fastställas av Kulturrådet. Detta gör dock systemet betydligt lättare att förändra.

Av Statens kulturråds föreskrifter om statsbidrag till litteratur, kulturtidskrifter och läsfrämjande insatser (KRFS 2010:1) framgår att stöd till utgivning av litteratur lämnas för barn- och ungdoms-

9 Se Tid för kultur (prop. 2009/10:3). 10 Jfr Förslag till fördelning av medel för budgetåret 2012 (Ku2011:04/2011/19).

litteratur, skönlitteratur, facklitteratur, serier och grafiska romaner samt bildverk. Stöd beviljas inte för läromedel. Stöd till utgivning av litteratur i efterhand beviljas för enskilda boktitlar och beräknas utifrån det antal sidor som boken omfattar i form av sidersättning.11 Stöd till utgivning av litteratur i efterhand beviljas enbart för en enskild boktitel som har ett svenskt ISBN-nummer och för vilken stöd sökts senast 6 månader efter bokens utgivningsdatum.12I föreskrifterna sägs att stöd till planerad utgivning ges för litteratur inom ett avgränsat område och som bedöms ha särskilt behov av sådant stöd. Ansökan om bidrag i förhand för planerad utgivning av litteratur ska bl.a. innehålla en beskrivning av utgivningen och vad stödet ska användas till samt en budget.

Fördelningen av statsbidraget för utgivning av litteratur

För att ge en överskådlig bild av statsbidragets utveckling beskrivs fördelningen i ett antal diagram. Inledningsvis är det av intresse att se hur stödet har utvecklats totalt sett i ekonomiska termer.

11 Statens kulturråd fastställer ersättningen efter en bedömning av vad som anses skäligt för utgivning av normalutgåvor. 12 I 6 § anges även vilka uppgifter ansökan ska innehålla, bl.a. förlagsnettopris, eventuellt annat statligt bidrag, samt kostnaderna för att framställa boken om ansökan avser stöd för bildverk, genomillustrerad facklitteratur och/eller elektroniskt utgiven litteratur.

Källa: Statens kulturråd. Se bilaga 2, tabell 28.

Anm.: De fasta priserna har beräknats utifrån SCB:s uppgifter om KPI-utvecklingen med 1975 som basår.

Av diagrammet kan konstateras att stödet i reala termer har legat på ungefär samma nivå, om än minskat något, sedan det inrättades. Två större reformer har ökat stödet realt sett för en tid men dessa toppar har sedan antingen ätits upp av kostnadsutvecklingen eller, som på senare år, av omprioriteringar. Den första reformen skedde kring 1980 då stödet permanentas och tillfördes stora summor, den andra 1999 då distributionsstödet infördes efter den förra litteraturutredningen.

Fördelningen av stödet kan beskrivas på flera olika sätt. För det första kan den åskådliggöras i kronor över tid till respektive kategori. En sådan beskrivning ges i diagrammen 9.2 och 9.3 nedan. För att respektive kategori ska kunna urskiljas presenteras kategorierna uppdelade i två olika diagram. I det första presenteras de största bidragskategorierna: skönlitteratur (uppdelat på översatt och svenska original), facklitteratur och barn- och ungdomslitteratur. I det andra några bidragskategorier som är mindre till total storlek: klassisk litteratur, bildverk och serier.

0 5000 10000 15000 20000 25000 30000 35000 40000 45000 50000

19 75 /76

19 76 /77

19 77 /78

19 78 /79

19 79 /80

19 80 /81

19 81 /82

19 82 /83

19 83 /84

19 84 /85

19 85 /86

19 86 /87

19 87 /88

19 88 /89

19 89 /90

19 90 /91

19 91 /92

19 92 /93

19 93 /94

19 94 /95

1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011

Beviljade medel, löpande

Beviljade medel, fast (1975 års priser)

Källa: Statens kulturråd. Se bilaga 2, tabell 29.

0 2 000 4 000 6 000 8 000 10 000 12 000

19 75 /76

19 76 /77

19 77 /78

19 78 /79

19 79 /80

19 80 /81

19 81 /82

19 82 /83

19 83 /84

19 84 /85

19 85 /86

19 86 /87

19 87 /88

19 88 /89

19 89 /90

19 90 /91

19 91 /92

19 92 /93

19 93 /94

19 94 /95

1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011

Ny svensk skönlitteratur

Skönlitteratur i svensk översättning

Facklitteratur

Barn- och ungdomslitteratur

0 2000 4000 6000 8000 10000 12000

19 75 /76

19 76 /77

19 77 /78

19 78 /79

19 79 /80

19 80 /81

19 81 /82

19 82 /83

19 83 /84

19 84 /85

19 85 /86

19 86 /87

19 87 /88

19 88 /89

19 89 /90

19 90 /91

19 91 /92

19 92 /93

19 93 /94

19 94 /95

1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011

Klassisk litteratur

Serier och grafiska romaner

Bildverk (t.o.m. 1992/93 projektstöd)

Litteratur på andra språk än svenska

I diagrammen syns vissa större kulturpolitiska förändringar som skett sedan utgivningsstödet tillkom. Bland annat ökar den totala stödvolymen för de större kategorierna kraftigt 1999 genom införandet av distributionsstödet. Detsamma gäller för klassisk litteratur och stödet till bildverk, även om effekten där är mer begränsad då det rör sig om färre titlar. Intressant att notera är också den skillnad i kurvornas form som kan noteras från början av 2000-talet. När regeringens tidigare detaljstyrning av beloppen inom respektive kategori tas bort öppnar det upp för omprioriteringar av Statens kulturråd år för år. Det återspeglas i betydligt mer föränderliga kurvor.

Det kan noteras att ny svensk skönlitteratur länge var den enskilt största kategorin (diagram 9.2). Detta har förändrats under 2000-talet och de fyra stora litteraturkategorierna är numera alla i ungefär samma storleksordning. Både facklitteratur och barn- och ungdomslitteratur har under det senaste decenniet generellt sett legat på en högre nivå. Detsamma gäller i viss mån översättningar av skönlitteratur.

Stödet till klassiker låg länge kring 2 miljoner per år. Under 2000-talet har det generellt sett fördelats större summor än så, även om det varierar kraftigt år från år (diagram 9.3). Sedan det särskilda projektstödet infördes i samband med att utgivningsstödet permanentades i slutet på 1970-talet gick det huvudsakligen till kostsam utgivning av bildverk. När det avskaffades och bildverk i början av 1990-talet blev en egen kategori ökade de belopp som användes för ändamålet. Stödet till serier har legat relativt konstant under den tid det funnits, kring 1 miljon kronor. De senaste åren har det dock ökats betydligt.

Särskilt om stöd till litteratur på andra språk än svenska

Det finns två typer av stöd till utgivningen av litteratur på andra språk än svenska. Dels ett stöd till utgivningen på något av de fem nationella minoritetsspråken (samiska, finska, meänkieli, romani chib och jiddisch). Dels ett stöd till ”litteratur på andra språk än svenska”, vilket i det här sammanhanget avser övriga språk i världen förutom engelska, franska och tyska.13

13 Avgränsningen till andra språk än dessa har att göra med att stödet införts med sikte på i Sverige stora invandrargrupper. Det kallades också tidigare ett stöd till ”invandrar- och minoritetsspråk”.

Stödet till ”litteratur på andra språk än svenska” budgeteras och fördelas inom ramen för utgivningsstödet. Som framgår av diagram 9.3 fördelades under 2000-talets början generellt sett över 2 miljoner per år för ändamålet. Detta har successivt minskat under senare år och 2011 var det inte mer än cirka 500 000 kronor. En förklaring till det är att kraven för att kunna söka har höjts och att det numera bl.a. krävs översättning till svenska av delar av det verk för vilka stöd söks.14 Sedan september 2010 bedöms ansökningar på annat originalspråk än svenska inom respektive genre i någon av de fyra arbetsgrupperna inom litteraturområdet. Tidigare bedömdes ansökningarna av en särskild arbetsgrupp.

Vad gäller stödet till utgivning av litteratur på de nationella minoritetsspråken så fördelas det efter bedömning i referensgruppen för nationella minoriteter. Kulturrådet ger både bidrag till utgivning av litteratur på de nationella minoritetsspråken och litteratur på svenska som bedöms ha betydelse för de nationella minoriteterna. Totalt fördelades 2011 cirka 500 000 kronor i bidrag på litteraturområdet riktat till de nationella minoritetsgrupperna.15

Förutom utgivningsstödet vid Kulturrådet finns på statlig nivå även viss möjlighet att få stöd från Institutet för språk och folkminnen för utgivningen av litteratur på minoritetsspråk. År 2011 hade institutet totalt 3,5 miljoner kronor att fördela till insatser för att revitalisera de nationella minoritetsspråken. Syftet med bidraget är att ge enskilda personer bättre förutsättningar att tillägna sig och använda sitt nationella minoritetsspråk. Insatser som riktas till barn och ungdomar stöds särskilt. Även om det är möjligt att få stöd för utgivning av olika typer av litteratur på eller om minoritetsspråken (inklusive läromedel) går bidragen från Institutet för språk och folkminnen dock huvudsakligen till aktiviteter förknippade med språkträning, som t.ex. språkläger för barn och unga.16

14 Sedan oktober 2011 ska bidragssökande förlag komplettera ansökan med en översättning till svenska om minst tio sidor av den bok de söker bidrag för. Översättningen ska vara ett komplement till lektörsutlåtanden och underlätta för arbetsgrupperna att fatta välgrundade beslut samt öka möjligheterna till översättning för i Sverige boende författare som skriver på andra språk än svenska. 15 Statens kulturråd fördelar årligen total cirka 9 miljoner kronor i bidrag till de nationella minoritetsgrupperna. Merparten av dessa medel ligger på en särskild anslagspost (1.2, ap.3) där även vissa institutioner, som t.ex. bibliotek, pekas ut. 16 Se den redovisning av anslaget 7:1, ap. 16, för 2011 som finns tillgänglig på Institutet för språk och folkminnens hemsida: www.sofi.se

Den relativa fördelningen mellan olika kategorier

Ett annat sätt att beskriva fördelningen av utgivningsstödet är att se till den relativa fördelningen mellan olika litteraturkategorier. Detta kan åskådliggöras i andelar av det totala stödet år för år. För överskådlighetens skull har några av de mindre stödformerna lagts samman i kategorin övrigt.

Källa: Statens kulturråd. Se bilaga 2, tabell 29.

Anm.: I kategorin övrigt ingår serier och grafiska romaner, projektstöd/bildverk och litteratur på andra språk än svenska.

Av diagrammet framgår att den andel av de tillgängliga resurserna som använts för respektive litteraturkategori till viss del förändrats över tid. Under försöksskedet på 1970-talet dominerade den svenska skönlitteraturen i original stort, med uppemot 50 procent av det totala stödet. I samband med permanentandet några år senare tillfördes främst facklitteraturen betydande resurser och blev en stödordning mer lik de andra. I detta läge inrättas också stöd till litteratur på ”invandrarspråk”, vilket i detta diagram återspeglar sig i att kategorin övrigt börjar synas.

Ny svensk skönlitteratur

Skönlitteratur i svensk översättning

Facklitteratur

Barn- och ungdomslitteratur

Klassisk litteratur

Övrigt

0% 10% 20% 30% 40% 50% 60% 70% 80% 90% 100%

19 75 /76

19 76 /77

19 77 /78

19 78 /79

19 79 /80

19 80 /81

19 81 /82

19 82 /83

19 83 /84

19 84 /85

19 85 /86

19 86 /87

19 87 /88

19 88 /89

19 89 /90

19 90 /91

19 91 /92

19 92 /93

19 93 /94

19 94 /95

1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011

Den fördelning som etableras vid denna tid har i stort hållit i sig till i dag. Vissa förskjutningar kan dock noteras. För det första har andelen till svensk skönlitteratur i original minskat i etapper. Under 2000-talet har kring 20 procent av utgivningsstödet använts för ändamålet. Under senare år har dock de skönlitterära översättningarna till svenska tagit en något större andel än tidigare. Sammantaget är skönlitteratur för vuxna således fortfarande den största litteraturkategorin i utgivningsstödet. Barn- och ungdomslitteraturen har dock ökat sin andel under framför allt 2000-talet om man jämför med tidigare. Facklitteraturens andel har generellt sett varit relativt stabil under den senaste tjugoårsperioden. Andelen av utgivningsstödet som gick till klassisk litteratur minskade under ett antal år på 1990-talet, i dag fördelas återigen en större andel till denna kategori.

Utgivningsstödets värde för mottagande förlag

Så här långt har totalsiffror redovisats. För att säga något om stödets betydelse för de sökande krävs en uppfattning om stödets fördelning per titel i genomsnitt. För att få fram detta har vi valt att mer i detalj analysera några utvalda år.

I det följande redovisas bl.a. det genomsnittligga stödbeloppet i fasta priser inom kategorierna svensk skönlitteratur (original och översatt), facklitteratur (original och översatt) samt barn- och ungdomslitteratur (original och översatt). De år som tagits med nedan i tabell 9.1 är 1987/88, 1997, året innan distributionsstödet infördes, 2001, när reformen fått genomslag, samt de tre senast redovisade åren. Även antalet ansökningar samt andel beviljade ansökningar anges.

Stödets storlek till en enskild titel beror av anslagets storlek likväl som antalet beviljade ansökningar och indirekt även av söktrycket. Av tabellerna framgår att det genomsnittliga stödet till en enskild titel minskat i reala termer över tid inom alla kategorier. Det ökade dock tillfälligt åren efter att distributionsstödet infördes. Just distributionsstödet måste man dock ta hänsyn till i tolkningen av resultaten; siffrorna under 2000-talet innefattar även detta stöd och det förutsätter således en prestation från förlagets sida (dvs. de titlar som skickas ut till biblioteken). Tar man hänsyn till detta kan det konstateras att det ursprungliga stödet per titel är betydligt mindre i reala termer i dag än på 1980-talet.

Källa: Statens kulturråd. Jfr tabell 29 och tabell 30 i bilaga 2.

Anm.: De fasta priserna har beräknats utifrån SCB:s uppgifter om KPI-utvecklingen med 1987 som basår.

9.2. Statliga stöd till bokhandeln

Sedan 1970-talet har bokhandeln varit föremål för kulturpolitiska insatser av olika slag. Inte minst har det handlat om insatser för att upprätthålla eller vidga sortimentet i den fysiska bokhandeln och att säkra tillgången till böcker på mindre orter. Stödet till bokhandeln har innefattat en rad växlande stödformer: lån till investeringar, distributionsstöd och sortimentsstöd, stöd till utbildning och rådgivning samt stöd för datoriserade kataloger. Dessa olika stöd har sedermera upphört. För sammanhangets skull redovisas utvecklingen dock kortfattat nedan.

Tidiga förslag om stöd till bokhandeln

Redan 1968 års litteraturutredning diskuterade olika stöd till bokhandeln. Utredningen anförde bl.a. att boken är en viktig kulturprodukt, att ägandet av böcker stimulerar läsande och att fackbokhandeln är bäst lämpad att sälja böcker och tillhandahålla ett brett sortiment. Det var alltså kulturpolitiskt viktigt med en geografiskt spridd fackbokhandel och motiverat att stödja denna.

Utredningen menade förvisso att kommunerna hade huvudansvaret för att främja att det fanns en fungerande kommersiell bokförsörjning på orten. De föreslog samtidigt statligt stöd på två vis. Dels i form av friexemplar av litteraturstödda titlar till bokhandeln, och dels genom att staten bidrog till en planerad lånefond med syftet att främja bokhandelns utveckling. Dessa medel skulle användas till nyetableringar, övertagande av befintliga boklådor, ombyggnader etc.

I regeringens efterföljande proposition togs dock inte frågorna om bokhandeln upp. I stället tillsattes Bokhandelsutredningen som kom att föreslå kreditstöd, stöd till kompletteringslager, fraktstöd, särskilda utbildningsinsatser och försök med postorderförsäljning av böcker via bibliotek.17 Mot denna bakgrund beslutade riksdagen 1977 om en försöksverksamhet med statligt stöd till bokhandeln, som skulle pågå i tre år. Stödet utgjordes främst av ett kreditstöd till fullsorterade boklådor på mindre och medelstora orter (s.k. Aboklådor).18 Statligt bidrag kom även att utgå till det kompletteringslager som fanns hos distributionsföretaget Seelig & Co. Vidare gavs statligt stöd till utbildning av företagsledare inom bokhandelsbranschen. Däremot avvisades utredningens förslag om ett särskilt fraktstöd riktat främst till boklådor i Norrland för att utjämna deras högre fraktkostnader.

Det statliga kreditstödet och företagsledarutbildningen kom att skötas av Bokbranschens Finansieringsinstitut AB (BFI), ett bolag med Svenska Förläggareföreningen som ägare. BFI följde och redovisade också med vissa intervall utvecklingen inom bokdistribution och handel med böcker.

17 Se betänkandet Stöd till bokhandeln (Ds U 1976:16). 18 Det statliga kreditstödet utgjordes dels av kreditgarantier, dels av investeringslån och avskrivningslån.

Fackbokhandelsavtalet och distributionsstödet

Efter att de fasta bokpriserna och kommissionssystemet avskaffats 1970, enades parterna på bokmarknaden om ett branschavtal som reglerade villkoren för bokhandelns abonnemang på nyheter från förlagen. I avtalet reglerades rabatt-, kredit- och returregler. Syftet från förlagens sida var att säkra att utgivningen fanns tillgänglig i bokhandeln och bokhandlarnas intresse var att säkra bra ekonomiska villkor. Avtalet omförhandlades upprepade gånger och olika delar förändrades successivt. Förhandlingarna strandade dock 1979 och bokhandlarna sade upp avtalet.19

Regeringen beslutade 1980 att tillkalla en särskild utredare med uppgift att biträda bokhandeln och förlagen i deras pågående överläggningar om ett fackbokhandelsavtal.20 Senare samma år beslutades att även det statliga stödet till bokhandeln skulle utvärderas. Uppdraget anförtroddes samma utredning vilket gjorde att de statliga åtagandena kunde bli en del i förhandlingen.

Med utredarens hjälp lyckades parterna åstadkomma ett nytt fackbokhandelsavtal. I avtalet reglerades som tidigare abonnemangsvillkor, rabatter och realisationsvillkor. En nyhet var att det i avtalet stadgades att förlagen skulle beakta bokhandelns centrala ställning som återförsäljare av böcker och inte missgynna bokhandeln i förhållande till andra kanaler. Bestämmelsen syftade främst på bokklubbarna som vid tiden ansågs få alltför förmånliga villkor i förhållande till bokhandeln. En viktig del i avtalet var ett förslag av utredningen om ett distributionsstöd som staten skulle bekosta. Förslaget var att staten skulle stå för en del av abonnemangsrabatten på de litteraturstödda titlarna. I det nya fackbokhandelsavtalet förutsattes följaktligen att staten finansierade två tredjedelar av rabatten på dessa titlar.21

Riksdagen beslutade också om ett distributionsstöd enligt dessa principer. Det distributionsstöd som inrättades utgick som en del

19 För en kort framställning av branschavtalens utveckling se P. Jonas Sjögren, ”Från branschavtal till fri marknad”, i Bokbranschen i Sverige: Utvecklingen mellan 1973 och 2003, (Svenska Bokhandlareföreningen & Svenska Förläggareföreningen, 2003). 20 1980 års bokbranschutredning lämnade sina förslag i betänkandet Samverkan i bokbranschen (Ds U 1980:11). 21 Genom fackbokhandelsavtalet kunde staten stödja detta mot att parterna gjorde motprestationer; bokhandeln åtog sig att ta emot titlarna i abonnemanget, förlagen att lämna en rabatt. Tanken på ett sammanhängande system för stöd till både utgivning och distribution hade aktualiserats redan av 1968 års litteraturutredning, som föreslog att bokhandeln skulle erhålla ett exemplar gratis av varje boktitel som fått statligt stöd. I litteraturstödsutredningen från 1977 föreslogs en modell som avsåg att vara både ett lager- och ett prestationsstöd till bokhandeln. Inget av dessa förslag hade dock genomförts.

av den rabatt som förlagen lämnade på de litteraturstödda titlar som ingick i bokhandlarnas abonnemang. Det innebar alltså att stödet utgick till de titlar som fått litteraturstöd och som distribuerades via abonnemanget, dvs. enbart en viss andel av de litteraturstödda titlarna. Stödet fördelades av Statens kulturråd och gick till såväl fackbokhandeln som till det utgivande förlaget enligt vissa procentsatser. Under budgetåret 1987/88 fördelades 2,1 miljoner kronor i distributionsstöd, varav 1,2 miljoner kronor till bokhandeln och 900 000 kronor till förlagen. Samtliga 245 fackbokhandlar fick del av stödet. Antalet titlar med distributionsstöd var 509, dvs. 68 procent av de 747 litteraturstödda titlarna.

Bedömningen vid tiden var att detta distributionsstöd bidrog till att vidmakthålla en fortsatt avtalsbunden bokdistribution, vilket i sin tur gjorde det möjligt för kvalitetsutgivande mindre förlag att nå ut med sina böcker.22 Däremot var det inget som garanterade att bokhandeln marknadsförde eller exponerade den litteratur man fick via abonnemangsbestämmelserna.

1982 års bokutredning

En kommitté tillkallades 1982 för att utreda frågor rörande bokdistributionen. Kommittén hade i övergripande uppdrag att förutsättningslöst belysa utvecklingen inom bokdistributionen samt analysera dess orsaker. Kommittén skulle ägna särskild uppmärksamhet åt vilka effekter den konkurrensrättsliga lagstiftningen och dess tillämpning – framför allt bruttoprisförbudet – hade för strukturen inom bokdistributionen.

1982 års bokutredning (SOU 1984:30) gjorde bedömningen att det var ett väsentligt samhällsintresse att upprätthålla ett välsorterat bokhandelsnät över landet. I detta syfte föreslogs ett sortimentsstöd för mindre bokhandlar, ett stöd för att främja datorutveckling i bokhandeln och ett fortsatt investeringsstöd. Kommittén bedömde dock att det inte fanns förutsättningar inom branschen för en frivillig överenskommelse om en återgång till ett fastprissystem. Inte heller menade man att ett sådant system skulle få avsedda kulturpolitiska effekter. I stället valde kommittén att förorda ett utvidgat fackbokhandelsavtal där branschen själv kunde komma överens om åtgärder för att värna om den välsorterade bokhandeln.

22 Statens kulturråd, Boken – en översikt III, Kulturrådets skriftserie 1989:2, s. 36.

Som en följd av förslagen permanentades kreditstödet 1985 och ett sortimentsstöd infördes. Sortimentsstödet riktade sig till de bokhandlar som inte var anslutna till fackbokhandelsavtalet men som mottog nyhetsabonnemang via Seelig & Co. Stödet, som fördelades av BFI, utgick som ett visst belopp beroende på hur många titlar som ingick i den enskilda bokhandelns nyhetsabonnemang. Även distributionsstödet knutet till fackbokhandelsavtalet förstärktes och det inrättades också ett stöd för ekonomisk rådgivning.

Fackbokhandelsavtalet upphör och stöden förändras

Under 1980-talet omförhandlades fackbokhandelsavtalet vid upprepade tillfällen av bokbranschens parter. Bland annat förändrades villkoren för rabatter och vilken utgivning som skulle ingå i abonnemangen. På våren 1991 meddelade dock Bonniers att man inte längre tänkte vara ansluten till fackbokhandelsavtalet, utan ville förenkla villkoren och premiera handlare som satsade på förlagets böcker. I förlängningen innebar detta att avtalet upphörde. I stället utkristalliserades olika konstellationer av förlag som erbjöd olika villkor.

I och med att fackbokhandelsavtalet upphörde avskaffades det distributionsstöd som varit knutet till avtalet. För att fortsatt stödja välsorterade bokhandlar utanför storstäderna beslutade riksdagen istället om ett utvidgat sortimentsstöd och ett nytt katalogdatorstöd för att ge mindre bokhandlar möjlighet att ansluta sig till branschens katalog- och ordersystem.

En särskild utredare tillkallades 1996 med uppdrag att kartlägga situationen för boken och kulturtidskriften. Utredningen lade stor tonvikt vid att distributionen av kvalitetslitteraturen behövde stärkas (SOU 1997:141). Utredningen föreslog därför att ett särskilt distributionsstöd för de litteraturstödda titlarna (återigen) skulle införas, för distribution både till biblioteken och till bokhandeln. Till följd av utredningens förslag byggdes utgivningsstödet ut till att även omfatta distributionsledet.23 Enligt de nya reglerna infördes som ett krav att förlagen för att få stöd skulle tillhandahålla folkbibliotek och bokhandeln ett visst antal exemplar

23 Riksdagen beslutade även om en utvidgning av det statliga kreditstödet och sortimentsstödet samt att katalogdatorstödet skulle byggas ut och förändras till ett mer omfattande ITstöd.

av den stödda boktiteln. På så sätt kunde böckerna delas ut gratis till landets huvudbibliotek och till cirka 100 bokhandlare. Staten ersatte förlagen med halva f-priset och stod för portot.24 I samband med reformen tillfördes utgivningsstödet 17,8 miljoner kronor, bl.a. för det utvidgade stödet till distribution.

Genom förslag i budgetpropositionen för 2003 avskaffades de stöd till bokhandeln som utgick via BFI. Regeringen hänvisade till att den positiva utvecklingen i bokbranschen samt bokmomssänkningen borde göra det möjligt för branschen att på egen hand hålla ett brett urval av titlar i bokhandelns nyhetsabonnemang och ta ansvar för bokhandelns tillgång till modern teknik. I riksdagsbehandlingen av förslaget ändrades dock förslaget delvis och distributionsstödet omvandlades till ett nytt sortimentsstöd till de mindre bokhandlarna inom ramen för litteraturstödet (prop. 20002/03:1, utg.omr. 17, bet. 2002/03:KrU1, rskr. 2002/03:57). Med andra ord kom Statens kulturråd att ta över det sortimentsstöd som tidigare fördelats av BFI till bokhandlar anslutna till Seelig & Co:s nyhetsabonnemang, samtidigt som den tidigare bokhandelsdelen av distributionsstödet avskaffades.

Sortimentsstödet till de mindre bokhandlarna avvecklades i sin tur 2010. Regeringen anförde att utvecklingen på bokmarknaden och internetbokhandelns expansion inneburit att tillgängligheten till böcker ökat markant (prop. 2009/10:3, s. 61). De tre miljoner som använts för stödet omfördelades i stället till läsfrämjande insatser.

Ett nytt stöd till litterära evenemang i bokhandeln

Efter förslag av denna utredning har regeringen initierat en försöksverksamhet med ett riktat stöd till litterära evenemang i bokhandeln från och med 2012. Bakgrunden till försöksverksamheten är att den fysiska bokhandeln, trots internethandelns starka tillväxt, fortfarande har en viktig roll att spela för läskulturen i landet, särskilt på mindre orter. Bedömningen är också att en utveckling mot nya, mer aktiva, affärsmodeller är viktig att understödja i bokhandelsledet.25

24 För en beskrivning av stödet vid denna tid, se Peter Elmerud, Ökad titelbredd: En rapport om bokhandeln och distributionsstödet (Statens kulturråd, 2001:7). 25 Se Förslag till fördelning av medel för budgetåret 2012 (Ku2011:04/2011/19).

Hos Statens kulturråd kan bokhandlar därför sedan 2012 ansöka om stöd för att utveckla modeller för arbetet med litterära evenemang. För ändamålet har regeringen avsatt en miljon kronor under innevarande år. Totalt beviljades 26 av 32 sökande stöd i den första ansökningsomgången. Det genomsnittliga stödet per bidragsmottagare var strax under 40 000 kronor. De bokhandlar som erhöll stöd är belägna både i mindre och större orter.

9.3. Stöd för distribution till bibliotek

Även om de olika distributionsstöden till bokhandeln avskaffats, kvarstår det distributionsstöd till biblioteken som infördes i slutet av 1990-talet. I förordningen om statsbidrag till litteratur, kulturtidskrifter och läsfrämjande insatser (2010:1058), anges att den som får statsbidrag till utgivning av litteratur ska tillhandahålla det antal exemplar som Statens kulturråd bestämmer av de titlar för vilka stöd beviljats för distribution till folkbibliotek.26 Ersättning ska betalas för de exemplar som tillhandahålls. Ersättningens storlek bestäms av Statens kulturråd och uppgår för närvarande till 50 procent av förlagsnettopriset per exemplar upp till en viss nivå.

Systemet innebär att staten distribuerar de titlar som fått stöd till bl.a. samtliga kommunala huvudbibliotek. I och med den nya förordningen finns dock utrymme för Statens kulturråd att justera den exakta fördelningen om man t.ex. bedömer att vissa bibliotek har behov av fler exemplar än andra. Totalt medför systemet att biblioteken erhåller kring 200 000 exemplar av de litteraturstödda titlarna varje år.

Av en enkät till folk- och länsbiblioteken som Statens kulturråd genomförde i oktober 2011, framgår bl.a. att 9 av 10 bibliotek som i dag mottar distributionsstödda titlar vill fortsätta göra det.27 Även vissa länsbibliotek, som enligt äldre bestämmelser inte fick ta emot böckerna, har valt att göra det från 2012. Merparten av folkbiblioteken uppger att de flesta titlar de får införlivas i beståndet (9 av 10 införlivar minst hälften av titlarna). Vanligt är vidare att de distributionsstödda titlarna exponeras på en särskild hylla eller plats i biblioteket. Förhållandevis få bibliotek använder sig dock i

26 De ska även distribueras till Nordens hus på Island och Färöarna och till Nordens institut på Grönland och Åland. 27 Uppgifterna kommer från de interna sammanställningar av enkäten som Statens kulturråd gjort i ”Distributionsstöd: Folkbibliotek” och ”Distributionsstöd: Länsbibliotek”. Jfr även Mats Hanssons promemoria ”Om litteraturstödda titlars distribution”.

någon större utsträckning av dessa titlar i det läsfrämjande arbetet; ungefär vart fjärde bibliotek uppger att mer än hälften av titlarna används på detta sätt. Ett fåtal bibliotek uppger att de flesta titlarna inte används alls (3 procent) eller till och med säljs (2 procent).

9.4. Tidigare stöd till förlagsverksamhet

Det har genom åren funnits några stöd till förlagsverksamhet som inte fördelats genom utgivningsstödet. För att främja nyetablering på förlagsområdet beslutade riksdagen bl.a. 1975 att det skulle införas ett system med kreditgarantier.28 Beslutet fattades mot bakgrund av de förslag som lämnats av 1968 års litteraturutredning. För att motverka förlagskoncentrationen hade utredningen föreslagit att det inrättades en fond för att stödja nyetablering av förlag och för att förbättra förutsättningarna för mindre och medelstora förlag. De statliga kreditgarantierna till bokförlag upphörde i och med utgången av budgetåret 1992/93. Garantierna hade då utnyttjats i mycket liten utsträckning under en följd av år.

Riksdagen fattade 1975 också beslut om statligt stöd för inrättandet av ett massmarknadsförlag genom projektet En bok för alla med Litteraturfrämjandet som huvudman. Även denna åtgärd hade aktualiserats av 1968 års litteraturutredning som menade att ett statligt subventionerat förlag borde inrättas för att tillhandahålla billiga kvalitetsböcker för en stor publik.29 År 1980 utökades den subventionerade utgivningen vid En bok för alla med en serie för barn och ungdomar. 1992 avvecklades Litteraturfrämjandet och En bok för alla AB övertog Litteraturfrämjandets avtal med staten om utgivning och spridning av böcker.

När avtalet mellan staten och En bok för alla AB löpte ut den 31 december 2007, valde staten att inte förnya det. Argumentet var framför allt att syftet med verksamheten nu tillgodosågs genom den ökande pocketutgivningen och att tillgängligheten till böcker ökat.30 De medel som använts för stöd till En bok för alla omfördelades istället till läsfrämjande insatser och för internationellt samarbete och främjande av svensk litteratur i utlandet. Det rörde

28 Den som ville starta förlagsverksamhet kunde få sådana garantier efter prövning av Statens industriverk, som i sin tur skulle höra Statens kulturråd i ärendet. 29 Jfr förslaget i Boken (SOU 1974:5), avsnitt 5.6.4. 30 Se promemorian Ett utvecklat litteraturcentrum och statens stöd till En bok för alla AB (Ku2007/2493/Kr).

sig om 3 miljoner kronor till läsfrämjande och 7 miljoner till internationellt litteratursamarbete.

Vid avtalstidens slut omfattade utgivningen vid En bok för alla cirka 50 titlar om året, varav kring 30 var barn- och ungdomsböcker. Förlaget har efter att det statliga stödet upphörde fortsatt sin verksamhet, om än i mindre omfattning och med mindre resurser för läsfrämjande verksamhet.

9.5. Alla tiders klassiker

Regeringen aviserade 1985 att utgivningen av en särskild klassikerserie för skolan skulle stödjas (prop. 1984/85:141). För ändamålet anvisades fyra miljoner kronor och syftet var att erbjuda skolor att till ett lågt pris köpa klassisk litteratur i klassuppsättningar. År 1996 hade 100 titlar kommit ut i serien. År 2006 fick Kulturrådet i uppdrag att utöka serien med ytterligare femtio titlar. Syftet var att utöka serien med titlar från andra språkområden och världsdelar än de som redan var representerade. Även dessa 50 titlar har nu getts ut och serien omfattar alltså totalt 150 titlar.

Urvalet har gått till så att beslut om vilka titlar som ska ingå i serien fattats av en särskild arbetsgrupp vid Statens kulturråd. Sedan har Kulturrådet kommit överens med det förlag som har rättigheterna om villkoren för utgivning inom ramen för klassikerserien. Kulturrådet beställer tvåtusen exemplar av varje titel. Om en titel tar slut, beställer Kulturrådet ytterligare tvåtusen exemplar. Utgivande förlag får en arkersättning (som varierar beroende på bandtyp) för varje ny upplaga som beställs. Utöver arkersättningen kan ersättning utgå för kostnader för t.ex. royalty till författare, utländskt förlag och/eller översättare.

Natur & Kultur har för närvarande uppdraget att sälja, distribuera och marknadsföra klassikerserien till skolorna. Utgivande förlag skickar sina böcker till Natur & Kultur när en överenskommelse om utgivning med Kulturrådet är klar. Utöver bidrag för kostnader får utgivande förlag även ersättning för sålda exemplar från Natur & Kultur. Ersättningen är tio kronor för inbundna böcker och kartonnage och fem kronor för mjukband och pocket.

Utgivningen av Alla tiders klassiker finansieras via anslaget 3:1 Bidrag till litteratur och kulturtidskrifter och uppgick 2011 till 1 miljon kronor.

10. Kulturtidskrifterna och tidskriftsmarknaden

Vi har i uppdrag att analysera hur tidskriftsmarknaden utvecklats över tid när det gäller mångfalden av behandlade ämnen och de ekonomiska villkoren för mindre utgivare av tidskrifter och för tidskrifternas medarbetare.

I Sverige ges ett stort antal tidskrifter ut även om utbudet i butik innehållsmässigt ofta är relativt begränsat. Marknaden är mångfacetterad och det finns stora olikheter mellan olika slags tidskrifter, både vad gäller innehåll, målgrupper och ekonomiska förutsättningar. I det följande behandlas både större kommersiella titlar inom olika segment och gruppen kulturtidskrifter. Fokus i beskrivningen ligger dock i enlighet med vårt uppdrag på de senare. Vidare ägnas ett särskilt avsnitt åt frågor om distribution, både via traditionella kanaler och med hjälp av digital teknik.

10.1. Utgivning av periodiska skrifter och tidskrifter

Totalt ges ett mycket stort antal periodiska skrifter ut i Sverige varje år. Patent- och registreringsverkets (PRV) registrering av utgivningsbevis för periodiska skrifter ger en indikation på hur stor den totala omfattningen är.1 En periodisk skrift är enligt PRV:s definition någon form av tryckt skrift som har en bestämd titel och ges ut minst fyra gånger per år enligt en utgivningsplan. Periodiska skrifter kan vara tidskrifter, tidningar och andra tryckta skrifter. Med denna avgränsning fanns det i mars 2012 hela 9 074 gällande utgivningsbevis registrerade hos PRV.2 Detta ger dock ingen direkt

1 Den som vill ge ut en periodisk skrift ska enligt tryckfrihetsförordningen (TF) ha ett utgivningsbevis innan skriften kommer ut. 2 Uppgift från Patent- och registreringsverket den 2 mars 2012.

bild av hur många publikationer som faktiskt ges ut eftersom många utgivningsbevis inte används aktivt.

Hur många av utgivningsbevisen som gäller publikationer som är att betrakta som tidskrifter är också en definitionsfråga. Enligt Nationalencyklopedins definition är en tidskrift en periodisk publikation som skiljer sig från dagstidningen genom att den inte kommer ut lika ofta och vanligen inte förmedlar dagsnyheter utan fackkunskap, kulturmaterial eller förströelse. En rimlig övre gräns är att den inte ges ut i fler än 52 utgåvor per år, dvs. med en högsta periodicitet som motsvarar en gång i veckan (man skulle naturligtvis även kunna skilja på tidskrifter och veckotidningar genom att anta en lägre gräns för vad som ska räknas som tidskrift).3 Till detta kan läggas att tidskriften naturligtvis skiljer sig från monografin genom att ha en viss lägsta periodicitet, generellt sett minst fyra nummer per år.

Ser man även till elektroniska resurser som helt eller delvis fyller samma roll som pappersutgåvor, blir det ytterligare komplicerat att avgränsa och beskriva hur många och vilka tidskrifterna är. Hur utbudet ser ut i dessa fora är inte lätt att precisera eftersom gränsen mellan tidskrifter, bloggar och andra webbtjänster är flytande. Inte heller är det säkert att utgivaren av ens rena webbtidskrifter har ett utgivningsbevis eller på annat sätt är registrerade av myndighet.4

Ett annat sätt att närma sig den totala utgivningen av tidskrifter är via antalet titlar som registreras av Kungl. biblioteket. I Nationalbibliografin fanns i april 2012 hela 6 592 tidskriftstitlar registrerade som löpande.5 Som tidskrift räknas dock här en periodiskt utkommande publikation som kommer ut med minst ett

3 Gränsen är flytande men i praktiken rör det sig inte om många publikationer som hamnar i gränslandet. Den övre periodicitetsgränsen 51 nummer per år används av Statens kulturråd för att avgränsa tidskriftsstödet från presstödet för vilket det krävs minst 52 nummer per år. 4 Medieföretag har skydd enligt yttrandefrihetsgrundlagen för sina databaser (vanligtvis en webbplats) och ska anmäla sådana till Myndigheten för radio och tv. Privatpersoner, företag, organisationer och myndigheter kan ansöka om utgivningsbevis för databaser för att få samma skydd. För att få ett utgivningsbevis måste vissa villkor vara uppfyllda, bl.a. ska databasen vara väl avgränsad och framstå som en sammanhållen produkt, t.ex. genom enhetlig formgivning och den ska inte kunna ändras av någon annan än redaktionen (vilket utesluter t.ex. omodererade forum). Dessutom måste databasen ha en behörig utgivare och anknytning till Sverige, till exempel genom att redaktionen finns här. Av regelverket följer således att vissa webbtidskrifter kan ha ett automatiskt grundlagsskydd och ska anmälas till Myndigheten för radio och tv (sådana som tillhandahålls av medieföretag) och att vissa på frivillig väg kan ansöka om utgivningsbevis för att få ett sådant skydd (sådana som tillhandahålls av andra). 5 Sökningen genomfördes i deldatabasen Nationalbibliografin i Libris på materialkategorin tidskrifter, avgränsat till löpande tidskrifter.

nummer per år. Den generösa definitionen gör att även t.ex. jultidningar och visst offentligt tryck tas med i bibliografin.

Registreringen innefattar också allt från branschtidningar (710 titlar), populärpress (100 titlar), damtidningar (29 titlar), fanziner (35 titlar), kulturtidskrifter (190 titlar), vetenskapliga tidskrifter (197 titlar) och specialtidningar (508 titlar) till fackförbundspress (115 titlar), kundtidningar (241 titlar), litteraturtidskrifter (69 titlar), musiktidskrifter (79 titlar) och organisationspress (1 981 titlar).6 Den innefattar även vissa e-tidskrifter. Däremot utesluts dagstidningar. Sammantaget kan det konstateras att den svenska tidskriftsfloran totalt utgörs av ett mycket stort antal tidskrifter. Endast en viss andel produceras dock i syfte att nå en bredare spridning.

10.2. Tidskriftsmarknaden

Den kommersiella tidskriftsmarknaden är mångfacetterad. Till att börja med kan man grovt sett skilja på titlar som saluförs i lösnummer via olika försäljningskanaler och via prenumerationer respektive titlar som delas ut i friexemplar eller som medlemsförmån. De senare har ofta mycket stora upplagor och hög täckningsgrad och ska inte jämföras med de som säljs till konsument.

Inte heller bland de titlar som säljs till konsument går det att tala om en enhetlig tidskriftsmarknad och, som Staffan Sundin konstaterat, egentligen inte ens om en renodlad populärpress- respektive specialtidningsmarknad.7 Utgivarna konkurrerar på en stor mängd mer eller mindre väl avgränsade delmarknader. På flera av dessa marknader både introduceras och avslutas tidskriftstitlar numera i hög takt.8

6 Sökningen genomfördes i deldatabasen Nationalbibliografin i Libris på materialkategorin tidskrifter, avgränsat till löpande tidskrifter. Genrebeteckningarna är de som används för klassificering i Nationalbibliografin. Observera att flera genrebeteckningar kan användas för samma tidskrift vilket för med sig att en titel kan återkomma i flera kategorier. 7 Se t.ex. Staffan Sundin, ”Tidskriftsmarknaden”, i Medieutveckling 2010 (Radio- och TVverket, 2010), s. 58. 8 Antalet lanseringar uppgick enligt Medieregistret 2010 till 71 stycken samtidigt som 51 titlar lades ner. Sett över de senaste åren är detta inte exceptionellt höga siffror inom någondera av kategorierna. Se Sveriges Tidskrifter, Tidskriftsfakta 2011(2011), s. 6.

TS-kontrollerade tidskrifter

Merparten av de tidskrifter som har hög försäljning eller många friexemplar är anslutna till Tidningsstatistik (TS), som kontrollerar upplagor.9 Antalet TS-kontrollerade tidskrifter har årligen legat strax över 400 stycken sedan 2002, med en topp 2007 då 445 tidskrifter var anslutna. De TS-kontrollerade tidskrifterna står för mycket stora upplagor totalt sett, och en stor andel av den totala omsättningen i branschen. Antalet titlar representerar dock bara en mindre del av det totala antalet tidskrifter som ges ut.

Många av de tidskrifter som är TS-kontrollerade är också anslutna till branschorganisationen Sveriges Tidskrifter som företräder de flesta större tidskrifter. Organisationen har strax under 400 medlemstidskrifter: årsskiftet 2011/12 var det 377 och åren innan något fler.10 Föreningen uppskattar själv att medlemmarna står för kring 85-90 procent av omsättningen för magasin och tidskrifter i Sverige.11

Fördelningen av olika TS-registrerade tidskrifter per underkategori ger en bild av hur ämnesinriktningen ser ut bland de bäst säljande och mest spridda tidskrifterna i landet.

9 Detta gäller dock inte serietidningar. Endast Kalle Anka & Co är TS-kontrollerad. 10 Se Sveriges Tidskrifter, Tidskriftsfakta 2011, s. 21. Av de 377 medlemmarna angav 318 en fastställd TS-upplaga vid samma tidpunkt. Ett tiotal av föreningens medlemmar beviljades produktionsstöd för kulturtidskrifter för 2012 och ungefär lika många var även medlemmar i Föreningen Sveriges Kulturtidskrifter. 11 Sveriges Tidskrifters verksamhetsberättelse 2010, s. 14.

K

älla: TS-tidningen, nr 1 2012, där titlarna anges uppdelade på kategori. Bearbetning av kategoriindelningen. Samma titel förekommer ibland under flera kategorier och det totala antalet tidskrifter är därför inte relevant i dessa diagram. Serier har uteslutits ur det övre diagrammet eftersom enbart Kalle

Anka & Co ingår.

0 5 10 15 20 25 30 35 40

Familjetidskrifter

Damtidskrifter Herrtidskrifter

Ungdomstidskrifter

Barn och föräldrar

Ekonomi, teknik, hobby

Film, foto, tv

Hem, bostad, trädgård Husvagn och camping Hälsa, idrott, friluftsliv

Jakt och fiske Mat och dryck Mode och nöjesliv Motor och segling

Musik och resor

Data och IT

Övriga specialtidskrifter

0 10 20 30 40 50 60 70

Jord- /skogsbruk, jakt, fiske

Tillverkningsindustri

Energi

Byggnadsverksamhet

Handel

Hotell- och restaurang Transport, kommunikation Bank, ekonomi och företag

Företagstjänster

Offentlig verksamhet

Utbildning

Hälso- och sjukvård Andra samhällstjänster

Diagrammen ovan ger en allmän bild av de ämnesområden som är företrädda bland de TS-registrerade tidskrifterna. Som framgår av det första diagrammet är en stor andel av dessa tidskrifter det man brukar kalla specialtidningar inriktade på något avgränsat ämnesområde, ofta av hobbykaraktär. Innehållsligt rör det sig om allt från datatidningar till frågor om föräldraskap; flest antal titlar kan hänföras till kategorin hem, bostad och trädgård. Ytterligare ett segment är de familje-, dam- och herrtidningar som riktar sig till vissa befolkningsgrupper men innehållsligt behandlar flera olika ämnesområden. Dessa benämns ibland populärpress och kategorin innefattar det man vanligen menar med veckotidningar.

Av det andra diagrammet framgår att det bland de TS-kontrollerade titlarna också finns ett mycket stort antal organisations- och yrkesinriktade tidskrifter. De benämns ofta facktidskrifter och har fokus på branschfrågor och rådgivning i yrkeslivet. Gruppen består t.ex. av tidskrifter av typen business-to-business (B2B) och fackförbundsanknutna tidskrifter.

Vissa större förlagsgrupper har en utgivning som täcker in många av de kategorier som återfinns i diagrammen. Det finns också en rad förlag som är specialiserade på särskilda ämnesområden, t.ex. bilar, ridsport, jakt, hifi eller antikviteter. Ett tydligt exempel är förlaget Albinsson & Sjöberg med en stor utgivning av motortidningar. Det finns också en tendens att utgivarna, även inom enskilda segment, försöker differentiera titlarna för att nå en väl avgränsad målgrupp som kan locka annonsörer.

Några TS-kontrollerade titlar sticker ut från det generella mönstret både genom ämnesinriktning och/eller journalistisk ambitionsnivå. Dessa återfinns antingen under kategorin övriga specialtidskrifter eller ingår bland de tidskrifter som har s.k. förenklad upplagekontroll på grund av att de har annonsintäkter under en miljon kronor per år (dessa inkluderas inte i den kategoriindelning som redovisats ovan).12

Det finns t.ex. ett antal tidskrifter som behandlar vetenskapliga frågeställningar och kultur ur ett ofta populärt perspektiv. Det rör sig främst om Illustrerad Vetenskap, FORM, Forskning & Framsteg, Hemslöjden, Lira Musikmagasin, Språktidningen, Allt om Historia, Populär Historia, Teknikhistoria, Vi läser och National Geographic. Även några tidskrifter som står för en inriktning mot fördjupande journalistik och samhällsfrågor åter-

12 För hela listan på titlar samt fördelningen per ämnesområde, se TS-tidningen, nr 1 2012.

finns i TS-statistiken. De tydligaste exemplen är Filter, Fokus, Arena, Ekonomisk Debatt, Miljöaktuellt, Offside, Expo och Situation Sthlm.

Upplagor för TS-kontrollerade tidskrifter

Den samlade årsupplagan 2011 för de TS-kontrollerade tidskrifterna var strax över 300 miljoner exemplar. I detta ryms dock stora skillnader mellan olika kategorier.

Källa: TS-tidningen, nr 1 2012, bearbetning av Nordicom-Sverige.

Anm.: Facktidskrifter motsvarar yrkes- och organisationstidskrifter i tidigare diagram. Populärpress motsvarar familj-, dam-, herr- och ungdomstidningar. Specialtidskrifter utgör resten av de konsumentinriktade tidskrifterna. Kundtidningarna har dock redovisats separat, liksom tidskrifter med förenklad upplagekontroll, eftersom de har egenartade förutsättningar.

Av uppdelningen syns att den totala årsupplagan till cirka en tredjedel utgörs av de yrkes- och organisationsinriktade facktidskrifterna som även innefattar B2B-titlar och medlemstidningar. Dessa tidskrifter är dock även många och upplagan per titel är därför jämförelsevis lägre än i de andra kategorierna.

De konsumentinriktade titlarna har här delats upp i tre kategorier: specialtidskrifter, populärpress respektive kundtidningar. I den första kategorin, tidskrifter inriktade mot vissa specialintressen, återfinns tidskrifter som generellt har en relativt hög upplaga per utgåva men inte kommer ut med så många nummer per år. Snittet per titel ligger mitt emellan fack- och populärpress. Det gör också att årsupplagan inte blir lika hög som i nästa kategori.

Populärpressen innefattar det man vanligen kallar veckotidningar och trots att antalet titlar i denna kategori är litet står de för cirka en tredjedel av den totala årsupplagan. De ges både ut i många utgåvor och i höga upplagor.

Kundtidningar delas ut som friexemplar eller som medlemsförmån. De särredovisas då de har en mycket stor upplaga som inte går att jämföra med andra kategorier.13 Titlar med förenklad upplagekontroll har som förväntat väsentligt lägre totala upplagor än de andra tidskrifterna.

För de konsumentinriktade tidskrifterna generellt utgör olika typer av medlems- och friexemplar den största andelen av den totala upplagan.14 Därefter kommer abonnemang och sist sålda lösnummer. För dessa tidskrifter gäller att cirka 20 procent av upplagan i genomsnitt är abonnerad till fullt pris. Till detta kommer att kring 5 procent går ut via abonnemang som sålts med olika rabatter. Andelen av upplagan som är abonnerad har gradvis sjunkit något under den senaste tioårsperioden. Kring 10 procent av upplagan säljs som lösnummer.

Förhållanden inom kategorin specialtidskrifter

Upplagorna bland TS-kontrollerade titlar inom respektive kategori varierar naturligtvis också stort. Det framgår t.ex. om man tittar på fördelningen inom kategorin specialtidskrifter, som är den kategori som är mest intressant i detta sammanhang eftersom utgivningen vänder sig till en allmän publik och behandlar andra ämnen än ren veckotidningsjournalistik. I följande tabell redovisas utvecklingen för den totala årsupplagan fördelat på samma ämnesområden som i diagram 10.1 ovan.

13 I TS-statistiken har dessa titlar kategoriserats som specialtidningar. 14 Se TS-tidningen, 2012:1, s. 37.

Källa: TS-tidningen, nr 1 2001 till nr 1 2012. Bearbetning av Nordicom-Sverige.

Av tabellen framgår att det finns en ordentlig spridning i hur stora årsupplagorna är på olika ämnesområden. Det är värt att notera att särskilt kategorierna hem, bostad och trädgård och hälsa, idrott och friluftsliv samt motor och segling, dels innefattar många tidskrifter men även att vissa av de som inkluderas här har en osedvanligt hög upplaga. Det rör sig återigen om kund- och medlemstidningar som distribueras ut i friexemplar eller som en del i ett medlemskap.

Om man istället för totala årsupplagor jämför den s.k. TSupplagan för enskilda titlar inom kategorin specialtidskrifter (förutom kundtidningar) framträder en mer mångfacetterad bild. TS-upplagan mäter hur stor en distribuerad upplaga varit per utgåva i genomsnitt under ett visst år och varierar mellan 4–5 000 för de allra minsta till 100–150 000 för de största.15 Snittet ligger kring 40 000 exemplar inom kategorin specialtidskrifter, lite beroende på hur man klassificerar enskilda titlar. Någon generell upplagegräns för när en tidskrift kan förväntas gå runt ekonomiskt kan knappast

15 TS-upplagan består av abonnerade exemplar (fördelade på fullt betalda och rabatterade), sålda lösnummer, medlemsexemplar och olika typer av friexemplar. För underlaget för denna jämförelse se TS-tidningen, nr 1 2012.

anges eftersom det beror på kostnader och övriga intäkter (t.ex. från webben och annonser) som varierar från titel till titel.

Intäkter: lösnummer, prenumerationer och annonser

Tidskrifternas intäkter kommer i varierande grad från främst prenumerationer, annonser och lösnummerförsäljning. Andelen intäkter av olika slag för de konsumentinriktade tidskrifter som är medlemmar i Sveriges Tidskrifter uppgavs 2010 se ut på följande sätt.

Källa: Sveriges Tidskrifter, Tidskriftsfakta 2011 (2011), s. 20. Sammanställningen utgår från av tidskrifterna uppgivna intäkter.

Som synes anges prenumerationer vara den viktigaste intäktskällan med nästan hälften av de totala intäkterna i snitt. Lösnummerförsäljningen utgör bara kring en femtedel. För de tidskrifter som är medlemmar i Sveriges Tidskrifter uppges annonsintäkter också vara mycket viktiga. De konsumentinriktade tidskrifterna hade totalt 825 miljoner kronor i annonsintäkter 2010, vilket motsvarar

Annonser

28%

Prenumerationer

48%

Lösnummer

19%

Övrigt 5%

28 procent av de totala intäkterna.16 Av detta var bara kring 2 procent annonsintäkter på internet.

Bryter man ut specialtidningarna ur den bredare gruppen konsumenttidningar, kan man räkna med att betydelsen av prenumerationer ytterligare skulle öka. Dessa tidskrifter har generellt mindre upplagor men mer trogna läsare och fler prenumeranter. Den typ av annonser som förekommer i specialtidningarna kan förväntas vara riktade mot mer avgränsade målgrupper och därför är de mindre känsliga för konkurrens om annonsutrymmet från andra, bredare, medier.

Ägarförhållanden

På tidskriftsmarknaden finns ett antal större förlag och utgivare som är starka inom olika delmarknader. Ny produktionsteknik, som infördes under 1990-talet, har förvisso på olika sätt sänkt etableringshindren, vilket inneburit att en rad nya utgivare kommit in på marknaden. De stora etablerade förlagen har dock en mängd konkurrensfördelar gentemot mindre aktörer, t.ex. finansiella och organisatoriska resurser att lansera och marknadsföra nya titlar.

För att beskriva ägarförhållandena på marknaden är det lämpligt att som ovan skilja på familje-, dam-, herr- och ungdomstidningar samt olika typer av specialtidningar och facktidskrifter.17 Tre stora förlag, Bonnier, Aller och Egmont, dominerar den första kategorin i Sverige. Dessa förlag äger bl.a. de stora veckotidningar som sedan länge har etablerade varumärken och mycket stora upplagor. På serietidningsområdet är Egmont dominerande. Viktigare konkurrenter till de tre största är två utgivare av livsstilsmagasin, Plaza Publishing och Mats Drougge Media, samt LRF Media Hearst som ger ut den svenska utgåvan av Cosmopolitan.

På både special- och facktidningsområdet är ägarna flera och konkurrensen större. Här verkar förutom de ovan nämnda även t.ex. Forma Publishing, ägt av ICA-koncernen, som är ett av landets största tidskriftsförlag med bl.a. ICA Kuriren, Hus & Hem och Buffé. LRF har också byggt upp ett stort tidskriftsförlag, LRF

16 De yrkes- och organisationsinriktade hade annonsintäkter på totalt 845 miljoner kronor. Se Sveriges Tidskrifter, Tidskriftsfakta 2011, s. 16. 17 Denna beskrivning av ägarförhållanden bygger på Staffan Sundin, Den svenska mediemarknaden 2011 (Nordicom-Sverige, 2011), s. 18-19 och 32-34. För en jämförelse bakåt i tiden, se Konkurrensverkets rapport Konkurrens och samarbete inom medierna (2003), kapitel 10.

Media, som de senaste åren vuxit kraftigt genom köp av flera förlag. Titlar med anknytning till jordbruk, jakt och landsbygd utgör basen i utgivningen.

På listan över de största förlagen finns flera utlandsägda bolag (bl.a. de redan nämnda Egmont och Aller). Marknadsledande vad gäller datatidningar är amerikanska IDG och finska Talentum ger via ett svenskt dotterbolag ut ett antal storsäljande titlar.

Organisationsägda tidskrifter har en lång tradition i Sverige och exempel på viktigare ägare är Svenska Kyrkan, fackförbund och LRF. De flesta organisationstidskrifter ges ut som medlemstidning, ett exempel är Hem & Hyra som är Hyresgästföreningens medlemstidning. I likhet med kundtidningarna har många organisationstidningar med stora upplagor satsat alltmer på annonsförsäljning och därigenom kommit att konkurrera med andra delar av marknaden.

10.3. Kulturtidskrifterna på marknaden

Det finns som tidigare påpekats ett stort antal tidskrifter som inte inkluderas i TS:s siffror. Dels gäller detta en lång rad mindre tidskrifter som framställs ideellt och har liten cirkulation, t.ex. lokala tidskrifter, fanzin och medlemsblad av olika slag. Dessa kan naturligtvis vara av stor kulturell betydelse, inte minst totalt sett genom den brokiga mångfald de står för. Oftast är det dock de egna medlemmarna eller en snäv krets specialintresserade som kommer i kontakt med dessa publikationer.

Mot denna bakgrund är de inte heller av direkt intresse här. I fokus står istället de kulturtidskrifter som vänder sig till en allmän publik och som har ambitionen att nå ut via olika marknadskanaler. I de allra flesta fall är inte heller dessa inkluderade i TS-statistiken och de verkar under annorlunda villkor än merparten av de TSkontrollerade tidskrifterna.18

Det finns väldigt många tidskrifter som kan räknas som kulturtidskrifter: en siffra som ibland nämnts är 700 stycken. Med en sådan uppskattning får man dock med ett stort antal tidskrifter av fanzinkaraktär, rent akademiska tidskrifter och tidskrifter som

18 De har av Konkurrensverket vid ett tidigare tillfälle hänförts till kategorin organisationstidskrifter, ett förhållningssätt som förefaller sakna grund eftersom kulturtidskrifterna – så som detta begrepp vanligen förstås – inte primärt vänder sig till egna medlemmar (vilket var Konkurrensverkets definition av organisationstidskrift). Jfr Konkurrensverket, Konkurrens och samarbete inom medierna, s. 118.

vänder sig till föreningsmedlemmar m.m. Den grupp tidskrifter som är av intresse här är de som vänder sig till en allmän publik, som är professionellt framställda i någon mening och som har ambitionen av komma ut i reguljär distribution. Ett sätt att beskriva denna grupp är att kalla dem kulturtidskrifter på tidskriftsmarknaden.

För att få en bild av vilka tidskrifter det rör sig om kan man för det första se till medlemmarna i Föreningen Sveriges Kulturtidskrifter (FSK). Vidare de som beviljats produktionsstöd från Statens kulturråd eller som har distribution via Nätverkstan ekonomitjänst (Nätek). FSK hade 126 tidskrifter som medlemmar i mars 2012 och täcker in ett brett spektrum, från väletablerade tidskrifter som Filter till små nättidskrifter.19 Kulturrådet beviljade för 2012 produktionsstöd till 109 tidskrifter inom en rad olika ämnesområden och sammantaget 97 tidskrifter hade 2011–2012 distribution via Nätek.20 Skapar man en gemensam lista på de titlar som förekommer i dessa sammanhang får man jämnt 200 enskilda tidskrifter, varav 16 stycken är helt digitala.

Till denna lista kan läggas ett mindre antal tidskrifter som finns tillgängliga i butik och inriktningsmässigt kan klassificeras som kulturtidskrifter. Det rör sig om kanske som mest ett tiotal titlar, t.ex. Tidningen Vi, Kulturens Värld och Rodeo. Grovt sett har vi räknat med att strax över 200 tidskrifter är att hänföra till kategorin kulturtidskrifter på tidskriftsmarknaden. Det är dessa vi utgår från i det resonemang som följer.

Dessa kulturtidskrifter är inriktade på en lång rad olika ämnesområden, allt från historia, film och foto, filosofi, genusfrågor, konst och konsthantverk, litteratur och språk, miljö och natur, musik, religion, psykologi, samhälle och debatt till teater och dans. Bland tidskrifterna finns många som är etablerade och välkända för en läsande allmänhet. Flera av dessa, men inte alla, får också bidrag från Kulturrådet. Nämnas kan bl.a. följande: Arena, Axess, Bang, Bild & Bubbla, Expo, Film & TV, Filter, Galago, Glänta, Judisk krönika, Karavan, Lyrikvännen, Neo, OEI, Opsis Barnkultur, Ordfront magasin, Ord&Bild, Orkester Journalen, Paletten, Provins, Sonic, Teatertidningen och Tidskriften 10TAL.

19 Se www.fsk.net 20 Se Kulturrådets beslut av den 12 januari 2012 om produktionsstöd till kulturtidskrifter 2012 (KUR 2011/3845). För 2012 ansökte totalt 138 tidskrifter om kulturtidskriftsstöd, 24 ansökningar avsåg helt digitala tidskrifter. Ganska jämt hälften av FSK:s medlemmar fick kulturtidskriftsstöd för 2012.

I urvalet finns också ett stort antal tidskrifter som är mindre kända för den breda publiken. Exemplen är många och ämnesmässigt representerar de ett mycket brett fält. Dessa tidskrifter kan vara mindre kända av flera skäl: de kan vara snävt nischade eller nystartade, eller så har de svårt att nå ut via ordinarie distributionskanaler. Sammansättningen i denna grupp förändras i hög utsträckning över tid genom att nya tidskrifter kommer till och andra upphör eller blir mindre aktiva. Till kategorin kan man också räkna de många kulturtidskrifter med minoritetsinriktning som får stöd av Kulturrådet. De riktar sig dels till de i Sverige stora invandrargrupperna från senare årtionden, dels till de nationella minoritetsgrupperna (språken finska, meänkieli, romani och samiska är representerade bland de tidskrifter som får stöd).

I det urval som här gjorts finns även ett antal helt digitala tidskrifter som fått stöd av Kulturrådet.21 Även om de digitala tidskrifterna är relativt få följer ämnesinriktningen i stort papperstidskrifterna. Möjligen kan man notera en större tendens mot konstnärligt inriktade tidskrifter bland nättidskrifterna. Det skulle kunna förklaras av att nya uttrycksmöjligheter som följer med den digitala tekniken är intressanta för denna typ av tidskrifter; nättidskrifter som experimenterar med formen är t.ex. Ett lysande namn och fikssion.

Kulturtidskrifternas relativa särställning

Vid en jämförelse av de TS-kontrollerade tidskrifterna med de kulturtidskrifter som beskrivits ovan, är det tydligt att det handlar om olika världar. De ämnen som behandlas i kulturtidskrifterna är generellt sett inte företrädda i de TS-kontrollerade tidskrifterna. Fördjupande bevakning av litteratur och andra konstarter, essäistik, filosofi, samhällsteori, experimentellt skrivande eller konstnärliga serier samt minoritetsperspektiv lyser till största delen med sin frånvaro i de större tidskrifternas utbud.

21 Dessa är: 100 %Culture (på franska om afrikansk kultur), Alba.nu (kultur- och samhällsfrågor), Dixikon (europeisk litteratur), eProvins.se (norrländsk litteratur), Ett lysande namn (litteratur och poesi), fikssion (poesi), Hujådå (Assyriska riksförbundets tidskrift), Konsten (samtidskonst), Kunstkritikk (samtidskonst), latinamerika.nu (samhälls- och kulturfrågor i Latinamerika), Omkonst (samtidskonst), Romani E Journal (om romska frågor på svenska, engelska och romani), Soundofmusic (experimentell musik), Sydasien (samhälls- och kulturfrågor i Sydasien), tidningen Kulturen (allmänkultur), UtställningsEstetiskt Forum (museer och utställningsestetik).

Vissa exempel på tidskrifter som ägnar sig åt fördjupande journalistik, politisk och social debatt samt längre reportage finns förvisso bland de TS-kontrollerade tidskrifterna (se ovan). Exemplen är dock få och överlappningen mellan marknadsmässigt starka tidskrifter och kulturtidskrifter kan sägas vara liten.22 Den samlade bilden är att mångfalden på marknaden i hög grad bärs upp av tidskrifterna utanför TS-kretsen, ofta just av de titlar som får stöd från Kulturrådet men inte uteslutande.

Det är även värt att framhålla att kulturtidskrifterna många gånger representerar ett alternativt utbud i förhållande till dagspressen. Utrymmet för fördjupning är större i tidskrifterna än i de flesta dagstidningar och kultursidornas fokus på nöjesbevakning har gjort dessa fora för kritik och essäistik allt viktigare.23

Kulturtidskrifternas ekonomi, upplagor m.m.

Uppgifter om ekonomi och upplagor finns att tillgå för de kulturtidskrifter som sökt stöd från Kulturrådet. Följande tabell sammanfattar de senaste tre åren för de papperstidskrifter som beviljats stöd. Det ska understrykas att det rör sig om i ansökan uppgivna siffor.

Källa: Beviljade ansökningar inkomna respektive år till Statens kulturråd.

Anm.: Prenumerationer är angivet antal betalande prenumeranter per ett visst datum det år som ansökan skickats in. Årsupplaga är det totala antalet tidskrifter som tryckts under året (det rör sig alltså inte om distribuerad upplaga som för de TS-kontrollerade tidskrifterna). Intäkter är de preliminära intäkterna för det år då ansökan skickas in.

22 I den lista över kulturtidskrifter vi utgått från är endast 11 stycken TS-kontrollerade: Arena, Expo, Filter, Form, Forskning & Framsteg, Hemslöjden, Lira Musikmagasin, Offside, Populär Historia, Språktidningen och Vi läser. De flesta av dessa är med i kategorin för förenklad upplagekontroll. 23 För en beskrivning av de roller tidskrifterna kan fylla i detta avseende, se Andreas Åberg & Madeleine Grive, Den vältempererade kritiken (tidskriften 10TAL/föreningen Pomona, 2009), kapitel 2.

Av tabellen framgår att de flesta uppger att de ger ut fyra nummer per år. Fyra nummer är den nedre gränsen för stöd hos Kulturrådet, vilket gör att uppgifterna inte fullt ut speglar verkligheten (ofta kan gränsen i själva verket tänjas på genom att dubbelnummer publiceras). Ett fåtal tidskrifter ger ut uppåt 8–10 nummer. Antalet betalande prenumeranter ligger i snitt något över 1 000 stycken; medianen är dock lägre vilket pekar på en statistiskt sett sned fördelning och att vissa tidskrifter har betydligt fler samtidigt som ett större antal ligger under snittet. Detsamma gäller den totala årsupplagan och de samlade intäkterna.

Om man jämför årsupplagan med antalet nummer som ges ut kan det konstateras att kulturtidskrifterna i genomsnitt har tryckt omkring 3 300 exemplar per nummer under de tre år som redovisas här. Om man jämför med en genomsnittlig TS-upplaga för specialtidskrifter är skillnaden alltså stor: de allra minsta TS-kontrollerade specialtidskrifterna har förvisso en distribuerad upplaga på cirka 4 000 exemplar per utgåva men snittet ligger kring 40 000. Av ovanstående tabell följer också att i genomsnitt lite mer än en tredjedel av kulturtidskrifternas upplaga är abonnerad. Hur detta ser ut för enskilda tidskrifter kan naturligtvis variera kraftigt. Det kan också noteras att de kulturtidskrifter som fick stöd 2011 enligt dessa uppgifter nådde hela 109 410 prenumeranter.

Vad gäller intäkter kan konstateras att en relativt stor andel av dessa kulturtidskrifters intäkter i allmänhet är just produktionsstöd från Kulturrådet. Ungefär en tredjedel av de tidskrifter som får stöd har över 50 procent av sina intäkter denna väg. För andra, och främst de större tidskrifterna, rör det sig snarare om ett mindre tillskott. Viktigast är annars otvetydigt prenumerationerna för kulturtidskrifternas ekonomi. För många är detta den stora intäktskällan. Prenumerationer står för kring 30 procent av dessa tidskrifters sammantagna intäkter.24 Samtidigt finns det många mindre tidskrifter som har en lägre andel.

Annonsintäkterna är däremot generellt sett låga eller inga alls. Det finns dock ett antal tidskrifter, kring en tredjedel, som budgeterar med annonsintäkter som en större andel av de samlade intäkterna. Exempel är Arena, Konstperspektiv, Lira Musikmagasin, 10TAL och Orkester Journalen. En stor andel av de annonser som

24 Detta framgår av en genomgång av ansökningar som kommit in till Kulturrådet. Ansökningar för de 93 tidskrifter som beviljats produktionsstöd för utgivning av tryckt tidskrift för 2012 har granskats.

finns i många kulturtidskrifter är annars annonsutbyten med andra tidskrifter (vilket inte ger några intäkter).

Vidare kan konstateras att lösnummerförsäljning hos de flesta tidskrifter enbart genererar ett mindre tillskott till ekonomin. Till detta kommer sedan övriga intäkter och andra bidrag, dessa är oftast försumbara. Eftersom Kulturrådet bara i undantagsfall ger stöd till tidskrifter som även får andra statliga bidrag är de dock få tidskrifter med annat offentligt stöd som finns med bland de tidskrifter vi tittat på (ett undantag är det s.k. taltidskriftsstödet som fördelas av Talboks- och punktskriftsbiblioteket).

Ägarförhållanden och arbetsvillkor

Kulturtidskrifterna ges ut av både aktiebolag, handelsbolag, ideella föreningar, stiftelser och andra grupper. Gemensamt är dock att utgivningen är motiverad av specifika intressen som tar sig uttryck i tidskrifterna, det kan vara ett visst perspektiv på samhällsfrågor eller en specifik konstart. Bland de tidskrifter som får stöd av Kulturrådet finns inga exempel på direkt kommersiellt motiverade utgivare, trots att stödets konstruktion numera inte utesluter sådana.

Arbetet med kulturtidskrifterna sker i relativt stor utsträckning ideellt även om vissa kulturtidskrifter har råd att avlöna någon i redaktionen. Av ansökningarna till Kulturrådet framgår att ungefär en tredjedel har minst en redaktionell medarbetare som får någon typ av lön. Bland de större kulturtidskrifter som inte får stöd från Kulturrådet finns naturligtvis ett antal med bättre ekonomi och fler anställda. Ett problem för kulturtidskrifterna är även att ekonomin oftast enbart medger bristfälliga honorar till externa skribenter. Enligt uppgifter i ansökningarna betalas honorar relativt ofta ut men det rör sig generellt om mycket låga belopp. Ungefär 40 procent uppger dock att de normalt inte betalar alls eller bara helt symboliska summor.

10.4. Tidskriftsdistribution

Frågan om tidskriftsdistribution rör flera olika aspekter. Dels handlar det om postdistribution av prenumererade tidskrifter och enstaka nummer, dels om distribution för lösnummerförsäljning i

butik. Vidare handlar det om försäljningskanaler och distribution via olika nättjänster.

Vad gäller postdistribution kan det konstateras att portokostnader är en avsevärd utgift för många mindre tidskrifter. Detta förhållande blev påtagligt då tidigare subventionerade portosatser för vissa typer av trycksaker försvann på 1990-talet.25 Beräkningar som gjorts har uppskattat att kring 17 procent av en kulturtidskrifts försäljningspris kan förväntas gå till portokostnader.26Numera finns flera leverantörer som kan anlitas för postdistribution. Kring 80 procent av Sveriges Tidskrifters medlemmar använder Posten för hela eller merparten av sin postdistribuerade upplaga. I övrigt är det främst Bring Citymail men även Morgontidningsdistribution (MTD) som står för postdistributionen för dessa tidskrifter.27 Kulturtidskrifterna uppger att de använder både Posten och Bring. Det senare är det billigare alternativet som flera uppger att de utnyttjar när det är möjligt.

Lösnummerdistribution

Fram till 1990-talets början fanns tidningsdistributören Presam som samdistribuerade många olika typer av tidningar. Presam kom sedermera att delas upp i företagen Predab och Tidsam. Tidsam skulle distribuera de större volymtidningarna (veckotidningar, bildtidningar m.m.) och Predab de volymmässigt mindre tidningarna (nischtidningar). Predab gick dock i konkurs och denna del av marknaden togs sedermera över av företaget Interpress.

I Sverige finns i dag två helt dominerande distributörer av tidskrifter för kommissionsförsäljning i butik. Den ledande distributören Tidsam ägs gemensamt av Bonniers, Allers, Egmont och Albinsson & Sjöberg. Tidsam distribuerar cirka 400 tidskriftstitlar till ungefär 8 000 återförsäljare. Företaget distribuerar kring 125 miljoner exemplar per år och beräknar själv sin marknadsandel till 90 procent av omsättningen i distributionsledet för svenska tidskrifter.

Svenska Interpress är Tidsams närmaste konkurrent. Interpress är Sveriges ledande importör och distributör av internationella tidskrifter och dagstidningar. Marknadsandelen är dock väsentligt

25 För tidigare diskussioner om detta och ett s.k. kulturporto, se Boken i tiden (SOU 1997:141), s. 235–238. 26 Se Nätverkstan, Syns inte, finns inte: Kulturtidskriften och distributionen (2010), s. 9–10. 27 Sveriges Tidskrifter, Tidskriftsfakta 2011, s. 24.

lägre vad gäller distributionen av svenska tidskrifter, uppskattningsvis kring 10 procent. Svenska Interpress har knappt hälften så stort återförsäljarnät som Tidsam, ungefär 3 200 butiker. Svenska Interpress har cirka 350 svenska specialtidskrifter men hela 2 300 internationella tidskrifter samt ett 100-tal internationella dagstidningar och nyhetsmagasin i sitt utbud.

1

2

Källa: Tidsam AB, Svenska Interpress AB. 1 Tidsam ägs av följande företag: Bonnier Tidskrifter AB (42,5%), Aller media AB (28,5 %), Egmont tidskrifter AB (14,5 %), Förlags AB Albinsson & Sjöberg (14,5%). 2 Svenska Interpress ägs av Reitangruppen AS (Norge). I Reitangruppen ingår även bl.a. Rema 1000,

Narvesen, Pressbyrån i Sverige och 7-Eleven i Sverige, Norge och Danmark.

För att åta sig distributionen ställer både Tidsam och Interpress vissa minimikrav, t.ex. vad gäller tidskrifternas lösnummersålda upplaga, periodicitet och omsättning. Tidsam som är inriktat på volymtidskrifter är inte en framkomlig distributionsväg för andra än de allra mest populära tidskrifterna. Företaget tar dels ut höga inträdesavgifter och dels en årsavgift på i dagsläget kring 250 000 kronor. Vidare finns höga omsättningskrav: i dagsläget kräver de en omsättning på minst 1 miljon kronor per år.28

Interpress har sedan en tid tillbaka två distributionsformer, en bredare för större tidningar och en mer begränsad som de kallar ”unik”. Med denna mer begränsade distribution kan tidskriften nå upp till 125 specialiserade återförsäljare med stort tidnings- och tidskriftsutbud (bl.a. butiker som PressStop och Pressbyrån Extra).

Den ”unika” distributionsformen har utvecklats som ett lågkostnadsalternativ för små förlag. Tidskriften betalar en mindre engångskostnad och en årsavgift på 3 000 kronor och sedan 22,5 procent av försäljningspriset exklusive moms i återförsäljarprovision och 27,5 procent i distributionsavgift till Interpress. Till detta kommer även en returavgift på en krona per returnerat

28 Uppgifter till utredningen vid ett möte i augusti 2011 med företrädare för bl.a. Tidsam.

exemplar. Ett grundkrav för distribution är dock att en titel ska omsätta minst 10 000 kronor per år, alternativt sälja minst 10 exemplar per utgåva.29

Den ”unika” distributionen innebär även en förenklad hantering för förlagen. De behöver t.ex. ingen utgivningsplan, utan kan skicka tidskriften när den är färdig. Även märkningen med streckkod kan skötas av Interpress. Om tidskriftens försäljning ökar tjänar utgivaren dock på att gå över till den bredare distributionen. Den innebär förvisso en högre fast kostnad (fast väsentligt lägre än hos Tidsam) men samtidigt en lägre distributionsavgift. Med större volymer är detta således mer kostnadseffektivt.

Kring 80 procent av Sveriges Tidskrifters medlemmar som har lösnummerdistribution använder Tidsam för hela eller merparten av denna. Resterande lösnummerdistribution för dessa tidskrifter sköts av Interpress.30 För kulturtidskrifternas del är det generellt uteslutet att få distribution via Tidsam. I stället är det ofta Interpress system för ”unika” titlar som är aktuellt för detta segment. Totalt ett 90-tal titlar har distribution denna väg, varav ett stort antal ingår i den grupp kulturtidskrifter som är i fokus här. Även de krav som ställs av Interpress kan dock vara svåra att leva upp till för mindre kulturtidskrifter.

Nätverkstan ekonomitjänst

I Göteborg startades 1979 företaget Progek som länge utgjorde ett alternativ till de stora distributörerna för mindre tidskrifter. Verksamheten lades dock ner 1998 och istället startades Nätverkstan ekonomitjänst (Nätek) samma år. Nätek har över tid byggt upp en distributionstjänst för mindre tidskrifter, numera en del av projektet Kulturchock som syftar till att förbättra distributionen av och öka synligheten för landets kulturtidskrifter.31

Hos Nätek ligger årskostnaden för lösnummerdistribution på 1 000 kronor om man är medlem i FSK och för varje utgåva betalar tidskriften 7,50 kronor per återförsäljare. Återförsäljarnas provision bestäms av varje enskild tidskrift och varierar mellan 20 och

29 Föreningstidningar som redan når merparten av sin målgrupp och gratistidskrifter säger Interpress enligt uppgift normalt nej till. Uppgifter från Sofia Ekmark, Svenska Interpress, mejl till utredningen den 24 augusti 2011. 30 Sveriges Tidskrifter, Tidskriftsfakta 2011, s. 24. 31 För en redogörelse för verksamheten se Nätverkstan, Syns inte, finns inte, samt den redovisning som lämnats in till Kulturrådet för utvecklinsstödet till kommissionsförsäljning under 2011 (KUR 2010/911:17).

50 procent av försäljningspriset. Tidskriftens förtjänst på försäljningen blir det som återstår efter kommissionärsrabatten, portokostnaderna och en avgift till Nätek. För att underlätta och göra det attraktivt att bli återförsäljare bestämmer dessa själva vilka tidskrifter de vill ta in, i hur många exemplar och det finns inte heller någon returplikt.

Näteks återförsäljare har ökat från 230 stycken 2005 till drygt 400 stycken 2012. Återförsäljare som får tidskrifter via Nätek är boklådor (både oberoende bokhandel och t.ex. Akademibokhandeln), nätbokhandlar, viss dagligvaruhandel, gallerier, museibutiker, caféer m.m. Sedan starten 2005 har årligen kring 100 titlar valt att ha distribution via Nätek även om antalet minskat något under senare år. Ungefär 25 av Näteks kunder har också distribution via Interpress, ingen via Tidsam.

I exemplar räknat levererade Nätek enligt den senaste redovisningen under ett år i storleksordningen 29 000 tidskrifter, varav kring 35 procent såldes. Det kan jämföras med att Interpress har som mål att 40–45 procent av de levererade tidskrifterna ska säljas. Antalet levererade exemplar totalt har dock minskat med cirka 10 000 per år hos Nätek under de senaste åren. Den totala faktureringen inom ramen för kommissionstjänsten uppgick under det senast redovisade året till cirka 500 000 kronor. För varje enskild tidskrift handlar det alltså om intäkter på i genomsnitt någon eller några tusenlappar per år. En handfull tidskrifter har intäkter denna väg på mer än 10 000.

Nätek tillhandahåller även en prenumerationstjänst för tidskrifter. Mot en avgift står de bl.a. för registerhantering och registrering av prenumeranter, inbetalningsservice, kundtjänst, webbshop samt vissa kontakter med tryckerier. Vid prenumerationer tillfaller en betydligt större andel av försäljningspriset tidskriften än vid lösnummerförsäljning, främst eftersom det inte utgår någon kommissionärsrabatt.32 Det ska dock understrykas att utan lösnummerförsäljning är det svårt att få något större antal prenumeranter och att butikerna är ett mycket viktigt skyltfönster.

32 Se Nätverkstan, Syns inte, finns inte, s. 10.

Tidskriftsförsäljning på nätet

De allra flesta kulturtidskrifter har numera en hemsida. Många gånger säljer tidskrifterna också prenumerationer och lösnummer denna väg. Förutom de egna hemsidorna finns det numera även ett antal andra sidor på nätet som är specialiserade på försäljning av enstaka utgåvor av tidskrifter och av prenumerationer. PressStopbutikerna har t.ex. en egen nätsida för försäljning (press-stop.se).

En relativt omfattande försäljning bedrivs genom tidningskungen.se och tidningsbutiken.se. Dessa sajter har som affärsidé att sälja billiga prenumerationer på tidskrifter via respektive webbplats. Båda ägs av koncernen Mediafy AB. I utbudet ingår ett stort antal av de kulturtidskrifter som är av intresse här. Vidare har Posten och Sveriges Tidskrifter tillsammans bildat ett bolag, Tidningstorget AB, som driver sajten tidningstorget.se.33 På tidningstorget.se finns de flesta större och mer kommersiella svenska tidskrifterna.

Tidskriftsbutiken.nu drivs av Tidskriftsverkstaden i Skåne i samarbete med FSK och med ekonomiskt stöd från Kulturrådet (i den del verksamheten rör digital försäljning). Butiken finns dels på nätet och dels i lokaler i Kulturcentralen i centrala Malmö. Tidskriftsbutiken.nu tillhandahåller ett brett utbud kulturtidskrifter (cirka 200 stycken) och är särskilt välsorterad vad gäller äldre nummer.

Förutom dessa försäljningsställen riktade till privatpersoner finns ett antal prenumerationsförmedlare eller tillhandahållare av elektroniskt material som är viktiga för spridningen till organisationer och särskilt bibliotek. Det rör sig bl.a. om Bibliotekstjänst (BTJ), Swets och Ebsco.

Nya distributionsvägar – även för papperstidskrifter

Under de senaste åren har möjligheter att sälja tidskrifter via nätbokhandeln tillkommit efter ett samarbete mellan Nätek och Adlibris (senare har även andra nätbokhandlar inkluderats). Nätek förmedlar beställningar från nätbokhandeln och garanterar att en tidskrift som beställs hos dem levereras nästkommande dag. Förutsättningarna för att denna försäljning ska fungera är att tidskriften utöver det sedvanliga ISSN-numret för periodiska

33 Detta finansieras från Sveriges Tidskrifters sida med medel från ersättningar för kopiering i skolor och på universitet som föreningen erhåller via BONUS Presskopia. Tidningstorget är öppet för alla tidskrifter som önskar vara med oavsett medlemskap i organisationen.

skrifter, även skaffar ett ISBN-nummer för respektive utgåva. Ytterligare en förutsättning är att titeln registreras i Bokrondellen (för vilket det utgår en mindre avgift). Ett 20-tal tidskrifter har i dagsläget titlar till försäljning denna väg.

Ytterligare ett nytt sätt att distribuera bl.a. kulturtidskrifter är att göra dem tillgängliga som print-on-demand. Det kan bl.a. vara aktuellt för små upplagor där offsettryck blir för dyrt, men även för backlisttitlar som efterbeställs. I Sverige kan Nätverkstans projekt Samlade skrifter tillsammans med Publit bl.a. bistå tidskrifter med PoD-tjänster och epub-konvertering av hela tidskrifter eller enskilda artiklar.34 Internationellt finns t.ex. Amazon med välutvecklade PoD-tjänster. Ett exempel på en svensk tidskrift som utnyttjat dessa möjligheter är den engelskspråkiga kulturteoretiska tidskriften SITE som gått över till PoD-utgivning eftersom en stor del av läsekretsen finns utomlands och traditionell distribution är dyrt.35

Många tidskrifter som i grunden är pappersbaserade har också kompletterat med en heldigital version för läsning på t.ex. surfplatta. I försäljningstjänsten Qiozk, som kan laddas ner som app för iPad och iPhone, tillgängliggörs t.ex. sedan en tid tillbaka ett 70-tal svenska tidskrifter, inklusive flera kulturtidskrifter. Köparen kan ladda ner digitala utgåvor som bl.a. är fullt sökbara. Generellt är priserna per nummer mellan 10 och 30 kronor lägre än för motsvarande pappersutgåva. Nätek har också skapat en särskild app för iPhone för tidskriften Ord&Bild. Den är tänkt att kunna användas som modell för andra kulturtidskrifter som inte på egen hand har resurser att ta fram sådana.

Utvecklingen av smarta telefoner och surfplattor har gjort att bl.a. Apple fått ställning som en viktig tidskriftsdistributör. För att få ut appar krävs avtal med företaget och detsamma gäller ersättningar per sålt exemplar. Nästa förväntade utvecklingssteg, som skulle underlätta för många tidskrifter, är dock att fler går över till att använda sig av webbappar, dvs. gränssnitt för mobila plattformar som använder sig av webbläsaren snarare än ett specifikt program som användaren laddar ner. Detta kan komma att göra distributionen mindre beroende av enskilda mellanhänder.

34 Se www.samladeskrifter.se 35 Enligt samtal med Sven-Olov Wallenstein.

11. Stöd till kulturtidskrifter

Vi har bl.a. i uppgift att analysera hur fördelningen av det statliga stödet till utgivning och spridning av kulturtidskrifter har utvecklats över tid. I detta kapitel behandlas statens insatser för att stödja kulturtidskrifter. Det innefattar främst produktionsstöd och utvecklingsstöd till kulturtidskrifter. Vidare behandlas vissa andra viktigare statliga stöd till utgivning av tidskrifter kortfattat.

11.1. Kort historik över kulturtidskriftsstödet

Vid sidan om mer omfattande stödordningar på medieområdet, som stödet till dagspressen, finns inom kulturpolitiken riktade stöd till bl.a. utgivning av kulturtidskrifter. Stödet till kulturtidskrifter bygger också på delvis andra principer än presstödet då det innefattar en annan typ av bedömningar: som komplement till formella krav på t.ex. utgivningstakt görs även en innehållslig bedömning av de tidskrifter som söker stöd. Det innebär också att stödet, liksom många andra kulturpolitiska stöd, bygger på sakkunnigas uppfattning om sådant som kvalitet och behov.

Viktiga frågor som genom åren diskuterats i relation till stödet är bl.a. hur dessa bedömningar ska göras och vilka typer av tidskrifter som ska betraktas som kulturtidskrifter. Även frågor om distribution och hur kulturtidskrifterna ska nå ut till läsarna är återkommande. Nedan ges en kort översikt över kulturtidskriftsstödets utveckling och den nu gällande stödordningen. Avslutningsvis analyseras stödets fördelning över tid.

Ett kulturtidskriftsstöd införs och utvecklas

Statligt stöd till kulturtidskrifter inrättades redan 1966 men lämnades då efter särskilt beslut av Kungl. Maj:t i varje enskilt fall (prop. 1966:1, bil. 10, bet. SU 1966:47, rskr. 1966:139).1 Ett förslag från 1968 års litteraturutredning låg till grund för införandet av ett mer allmänt tidskriftsstöd budgetåret 1971/72. Det nya systemet innebar att statligt stöd kunde lämnas till kulturtidskrifter och ideella tidskrifter.2

Departementschefen anförde i anslutning till förslaget att tidskrifterna är av stor betydelse för en mångsidig och vital debatt i kulturella, sociala och politiska frågor samtidigt som de verkar under knappa ekonomiska omständigheter och medarbetarna ofta enbart får symbolisk ersättning för sina insatser. Mot denna bakgrund beslutades om selektiva åtgärder administrerade av en speciell tidskriftsnämnd för att stödja mångsidighet och kvalitet i tidskriftsutbudet. Stöd kom att ges i form av grundbidrag och projektbidrag samt genom ett system med stödköp. År 1974 flyttades uppgiften över till Statens kulturråd.

I 1972 års pressutredning hade också den ökade betydelse som framför allt fackliga och ideella tidskrifter fått för opinionsbildningen i samband med en ökande koncentration på dagspressmarknaden framhållits. Det poängterades i detta sammanhang även att tidskrifterna under flera år fått vidkännas stora kostnadsökningar. För att närmare utreda situationen på tidskriftsmarknaden tillsattes som en följd av pressutredningens behandling av frågan två separata utredningar.3 Förslag i dessa utredningar resulterade 1977 i en revidering av det statliga stödet till tidskriftssektorn. Det beslutades då om en kraftig förstärkning av stödsystemet som innebar att det kunde ges stöd till fler kulturtidskrifter samtidigt som stödet kunde ökas till de tidskrifter som redan fick stöd.

1 Med kulturtidskrifter avsågs då tidskrifter som med sitt huvudsakliga innehåll vände sig till en allmän publik med samhällsinformation eller med ekonomisk, social eller kulturell debatt eller som huvudsakligen gav utrymme för analys och presentation inom de särskilda konstarternas område. 2 Förslaget lämnades i delbetänkandet Statligt tidskriftsstöd (Ds U 1970: 17) och behandlades 1971 av regering och riksdag (prop. 1971:47, bet. KrU 1971:14, rskr. 1971:206). Med ideell tidskrift avsågs en tidskrift som väsentligen framstår som organ för sammanslutning, stiftelse eller dylikt med ideellt, icke-kommersiellt syfte (se propositionen, s. 4). 3 De båda var Kulturtidskriftsutredningen och Tidskriftsutredningen. Se Statligt stöd till kulturtidskrifter (Ds U 1976:16) och Stöd till organisationstidskrifter (Ds Fi 1976:7).

Stödformerna projektbidrag och stödköp upphörde samtidigt (prop. 1976/77:82, bet. KrU 1976/77:38, rskr. 1976/77:219).4

Under 1980-talet urholkades kulturtidskriftsstödet i viss mån. Kulturrådet konstaterade att kulturtidskrifternas situation blivit mer och mer utsatt och att upplagorna stagnerade eller sjönk. Från Kulturrådets sida prövade man vissa marknadsföringsinsatser som uppgavs ha gett gott resultat och fick som en följd av detta i uppdrag att närmare redovisa villkoren för kulturtidskrifterna och, senare, att inleda en treårig försöksverksamhet (prop. 1986/87:100, bil. 10, bet. 1986/87:KrU17, rskr. 1986/87:209).5 Syftet var att finna sätt för att förbättra kulturtidskrifternas ekonomi genom att öka antalet prenumeranter och minska kostnaderna. Mot bakgrund av erfarenheterna bestämdes i slutet av försöksperioden att stödet till kulturtidskrifterna skulle förändras (prop. 1992/93:100, bil. 12, bet. 1992/93:KrU26, rskr. 1992/93:319).6 Det skulle dels som tidigare lämnas som ett produktionsstöd, men en del skulle också avsättas för utvecklingsstöd avsett för marknadsföring, teknikutveckling och utbildning i bl.a. ekonomi, juridik och teknik.

Senare utbyggnad och förändring av kulturtidskriftsstödet

Kulturtidskriftsstödet förstärktes och byggdes på olika sätt ut under 1990-talet och det tidiga 2000-talet. År 1999 genom nya stöd till kommunala bibliotek för provprenumerationer på kulturtidskrifter och en kulturtidskriftskatalog på internet.7 Året därpå förstärktes stödet för att särskilt främja kulturtidskrifter på de nationella minoritetsspråken. Från och med 2005 förstärktes stödet med 2 miljoner kronor för satsningar på marknadsföring och kommissionsförsäljning. Från 2007 förändrades stödet så att även nättidskrifter kunde beviljas bidrag.

En större förändring av stödordningen har även genomförts efter den senaste kulturpropositionen. Regeringen aviserade i detta sammanhang att det s.k. förlusttäckningskravet skulle utgå och att en ny definition av vilka tidskrifter som kunde söka stöd skulle

4 Projektbidraget ansågs inte ha spelat någon roll för vare sig tidskrifternas kvalitet eller ekonomi, och stödköpet hade endast gynnat en liten grupp tidskrifter. 5 Se Statens kulturråd, Kulturtidskrifter – Skrifter i tiden, Kulturrådets skriftserie 1986:5. 6 Jfr även Statens kulturråd, Statligt stöd till kulturtidskrifter: Förslag, Kulturrådets skriftserie 1989:6. 7 Reformerna byggde på förslag som lämnats i betänkandet Boken i tiden (SOU 1997:141).

införas (prop. 2009/10:3).8 En särskild promemoria med förslag på området remitterades 2009. Där föreslogs bl.a. att en kulturtidskrift skulle definieras som en tidskrift som med sitt huvudsakliga innehåll vänder sig till en allmän publik med kulturdebatt i vid mening, eller som huvudsakligen ger utrymme för analys och presentation inom kultur och konstarter.9 Tidigare hade definitionen varit en tidskrift som med sitt huvudsakliga innehåll vänder sig till en allmän publik med samhällsinformation eller med ekonomisk, social eller kulturell debatt eller som huvudsakligen ger utrymme för analys och presentation inom de skilda konstarternas områden.10När en ny gemensam förordning för litteratur- och tidskriftsstödet beslutades 2010, infördes den nya definitionen. Förlusttäckningskravet togs också bort.

I regeringens proposition från 2009 aviserades även att stödet till folkbibliotekens prenumerationer på kulturtidskrifter skulle upphöra. Stödet ansågs inte ändamålsenligt eftersom beloppen var små och innebar en omfattande administrativ hantering. Andra stöd för att förbättra tillgängligheten till kulturtidskrifter borde i stället prövas. Prenumerationsstödet har sedermera avskaffats.

11.2. Kulturtidskriftsstödet i dag

Statens kulturråd beslutar i dag om stöd till kulturtidskrifter med stöd av förordningen (2010:1058) om statsbidrag till litteratur, kulturtidskrifter och läsfrämjande insatser. För ändamålet disponeras medel på statsbudgeten inom utgiftsområde 17, anslag 3:2, ap. 1. Sedan 2006 är stödet till kulturtidskrifter inte en egen anslagspost, vilket innebär att Statens kulturråd kan göra omfördelningar mellan de stödformer som ryms inom anslagsposten till litteratur och kulturtidskrifter. Regeringen anger inte heller vilken andel av bidraget som ska gå till produktions- respektive utveck-

8 Förlusttäckningskravet innebar att stöd endast lämnades till tidskrifter för vilka det kunde beräknas att intäkterna under redovisningsåret inte skulle komma att täcka kostnaderna, och vars ägare inte med egna medel eller med stöd från annat håll hade eller borde ha tillräckliga förutsättningar att i övrigt finansiera utgivningen. 9Nya villkor för statligt stöd till kulturtidskrifter (Ku2009/2215/KV). 10 Syftet var att fokus vid bidragsgivningen skulle ligga mer på tidskrifter som huvudsakligen innehåller kulturdebatt än t.ex. ekonomisk eller social debatt. Den föreslagna definitionen sades dock inte utesluta att stöd kunde lämnas till kulturtidskrifter som även gav utrymme för samhällsdebatt. Samhällsinformation till allmänheten borde däremot vara ett ansvar för respektive myndighet eller organisation.

lingsstöd. Ansvaret för den typen av fördelning vilar på Statens kulturråd.

I 3 § förordningen anges att ändamålet med statsbidraget bl.a. är att främja mångfald, kvalitet och fördjupning i utgivningen av kulturtidskrifter, samt att främja spridning och läsning av kulturtidskrifter. I förordningens 4 § anges den tidigare nämnda definitionen av kulturtidskrift. I 5 § sägs att statsbidrag bl.a. får ges till den som bedriver utgivningsverksamhet av professionell art i Sverige av kulturtidskrifter, samt den som anordnar evenemang eller bedriver annan verksamhet för att sprida kulturtidskrifter i Sverige. Enligt 6 § får statsbidrag ges för kulturtidskrifter i såväl tryckt som digital form.

Den huvudsakliga regleringen av stödet återfinns sedan i förordningens 8 §. Där anges att statsbidrag till utgivning av kulturtidskrifter lämnas som bidrag till produktionskostnader och utvecklingsinsatser. Statsbidrag för utvecklingsinsatser är avsett för insatser för att marknadsföra och sprida kulturtidskrifter och för andra insatser som kommer flera kulturtidskrifter till del.11

I Statens kulturråds föreskrifter om statsbidrag till litteratur, kulturtidskrifter och läsfrämjande insatser (KRFS 2010:1) anges vissa ytterligare villkor för att beviljas produktionsstöd. I 9 § sägs bl.a. att produktionsstöd får beviljas utgivare av sådan tidskrift som har en ansvarig utgivare registrerad hos Patent- och registreringsverket eller Myndigheten för radio och tv och har ett ISSNnummer. Tidskriften ska ha utkommit med minst fyra nummer under de senaste två åren och ha en planerad utgivningstakt om minst fyra nummer och som mest 51 nummer per år. I de fall kulturtidskriften publiceras på internet ska den ha en aktivitetsnivå som motsvarar detta.

Ansökan om produktionsstöd ska enligt 10 § bl.a. innehålla uppgifter om utgivningsplan eller uppgift om antal redaktionella inlägg samt uppdateringsfrekvens av databas, ekonomisk kalkyl för det redovisningsår som ansökan avser, andra eventuella statliga bidrag, utgivningstakt och ekonomi under de två närmast föregående redovisningsåren, samt distribution, återförsäljning och marknadsföring.

11 I 8 § anges även att Statens kulturråd som villkor för stöd får ange att kulturtidskriften ska komma ut med ett visst antal nummer eller motsvarande per år. I 16 § bemyndigas även Statens kulturråd att meddela de föreskrifter som behövs för verkställigheten av förordningen.

Fördelning av statsbidraget för utgivning av kulturtidskrifter

I följande diagram redovisas tidskriftsstödets totala storlek över tid i fasta priser. Utgångspunkten är budgetåret 1977/78 då stödordningen byggts ut efter en mer småskalig verksamhet de inledande åren. För uppgifter om faktiskt fördelade medel per år hänvisas till tabellbilagan.

Källa: Regeringens budgetpropositioner och Statens kulturråd. Se bilaga 2, tabell 35.

Anm.: De fasta priserna är beräknade utifrån SCB:s uppgifter om KPI-utvecklingen med 1971 som bas.

Efter utbyggnaden 1977 tappar stödet snabbt i värde. En kraftig förstärkning sker 1986 då det tidigare stödet till organisationstidskrifter avskaffas och medel tillförs kulturtidskriftsanslaget för att sådana tidskrifter ska kunna få stöd därifrån i stället (i dag stöds dock inga sådana tidskrifter). Därefter har stödet åter tappat i värde även om trenden sedan 1990-talets mitt är en jämnare utveckling med mindre nedgångar som följs av resurstillskott. År 2005 tillfördes t.ex. 2 miljoner konor för insatser för marknadsföring och distribution.

0 1 000 2 000 3 000 4 000 5 000 6 000 7 000 8 000 9 000

19 77 /78

19 79 /80

19 81 /82

19 83 /84

19 85 /86

19 87 /88

19 89 /90

19 91 /92

19 93 /94

1997 1999 2001 2003 2005 2007 2009 2011

Anslag/fördelade medel (1977 års priser)

Kulturtidskriftsstödet är, som nämnts, uppdelat på ett produktionsstöd och ett utvecklingsstöd. Den senaste tioårsperioden har dessa båda stöd fördelats enligt följande.

Källa: Statens kulturråd.

Den största andelen av kulturtidskriftsstödet används för produktionsstöd. Antalet mottagare av produktionsstöd ligger strax över 100 stycken per år. Det genomsnittliga stödet per tidskriftstitel säger inte mycket om vad de enskilda tidskrifterna faktiskt får i stöd (det är väldigt varierande). Däremot pekar ökningen av snittet under de senaste åren på två tendenser: dels att Kulturrådet omfördelat medel från utvecklingsstöd till produktionsstöd och på så sätt kunnat öka stödnivåerna, dels att något färre titlar generellt sett fått stöd under senare år. Minskningen i antalet titlar under senare år är dock inte anmärkningsvärd och ungefär samma antal titlar som i dag fick t.ex. produktionsstöd 2004.

Andelen av kulturtidskriftsstödet som används för utvecklingsinsatser har sålunda minskat under senare år. Främst förklaras det av att mindre bidrag fördelats till de tidskriftsverkstäder som traditionellt sett uppburit en stor andel av utvecklingsmedlen i verksamhetsbidrag (se nedan). Den största mottagaren av utvecklingsstöd är i dag Nätek (cirka 1,3 miljoner 2011) för verksamheten med kommissionsförsäljning (se kapitel 10). Vidare fördelas medel till utvecklingsprojekt som drivs av flera kulturtidskrifter gemensamt. Utvecklingsstödet är i dag öppet att söka för alla som uppfyller de syften för vilka stöd fördelas. Detta till skillnad mot tidigare då enbart tidskrifter som erhöll produktionsstöd, eller sammanslutningar av kulturtidskrifter där minst en av tidskrifterna erhöll produktionsstöd, kunde komma i fråga. Stöd till enskilda kultur-

tidskrifters egna utvecklingsinsatser fördelas numera inom ramen för produktionsstödet.

Särskilt om tidskriftsverkstäder

En del av det utvecklingsstöd som avsatts från 1980-talets slut har användts för att för att finansiera verksamheten vid ett antal tidskriftsverkstäder. Under mitten av 1980-talet började den generation datorer utvecklas som skulle bli revolutionerande för många tidskrifter genom den s.k. desk top-tekniken. Med hjälp av särskild programvara blev det nu möjligt för tidskriftsredaktionerna att själva svara för originalproduktionen och därmed minska sina tryckerikostnader genom egna insatser. Mot bakgrund av denna utveckling växte idén till gemensamma tidskriftsverkstäder fram.

På hösten 1988 invigdes Lunds Tidskriftsverkstad och den kom att följas av verkstäder i Stockholm, Luleå, Göteborg och Norrtälje. Avgörande för utvecklingen var också att det förändrade kulturtidskriftsstödet gav möjligheter att söka bidrag för gemensamma satsningar. Verkstäderna var viktiga mötesplatser för tidskrifternas redaktioner, inte bara för produktion och utbildning utan även för gemensamma kultursatsningar med seminarier och program. Verkstäderna fungerade även ofta som inspirationskällor i det regionala och lokala kulturlivet.

I dag finns tre tidskriftsverkstäder kvar: Stockholm, Göteborg och Malmö. För en årlig medlemsavgift kan kulturtidskriftsredaktioner där få tillgång till verkstädernas arbetsstationer och utrustning för tidskriftsproduktion. Gemensamt för de tidskriftsverkstäder som fortfarande finns är att de utvecklats mot medieverkstäder genom att de gått samman med närliggande verksamheter eller genom att medlemmarnas aktiviteter utökats.

Tidskriftsverkstaden Öst i Stockholm, som nyligen bytt namn till Text Visuell Studio, är en ekonomisk förening som styrs av medlemmarna. Ett aktivt medlemskap i föreningen – där man har tillgång till lokalerna och de resurser som finns där – kostar cirka 1 500 kronor per år. Verkstaden har tidigare finansierats genom bidrag från Statens kulturråd och Stockholms stad. Staden har dock avvecklat sitt stöd och som en följd av det har inte heller några medel utgått från Kulturrådet innevarande år. I dag har verkstaden ungefär 60 medlemmar, varav cirka 25 är tidskrifter.

Tidskriftsverkstaden i Väst i Göteborg är organiserad som en ekonomisk förening, där medlemmarna utgörs av medlemsredaktionerna. Insatsen i föreningen är 500 kronor och medlemsavgiften 1 000 kronor per år. Verkstaden finansieras i övrigt med bidrag från Statens kulturråd och Västra Götalandsregionen. Sedan hösten 1999 är Tidskriftsverkstaden i Väst en del av Medieverkstäderna, som sitter samlade i Göteborgs Lagerhus, även om de är separata organisationer.12 Verkstaden har fem arbetsstationer utrustade med programvara för trycksaksproduktion. Tidskriftsverkstaden verkar även som bl.a. seminariearrangör. Verkstaden har i dag ett 20-tal tidskrifter som medlemmar.

Mediaverkstaden i Malmö (tidigare Tidskriftverkstaden Skåne) är en ekonomisk förening vars syfte är att ge fotografer, illustratörer, konstnärer, författare och tidskriftsredaktörer tillgång till utrustning inom digital framställning och bearbetning av bild, video, ljud och trycksaker i egen regi.13 Medieverkstaden har cirka 150 medlemmar, både enskilda personer och organisationer. Ett tiotal av medlemmarna är tidskrifter. Mediaverkstaden erbjuder arbetsplatser och utrustning åt medlemmarna och de har också utåtriktad verksamhet. Som en del av verksamheten drivs Tidskriftsbutiken, ett försäljningsställe med över 200 kulturtidskrifter och ett stort lager av äldre nummer. Verksamheten stöds ekonomiskt av Statens Kulturråd och Kultur Malmö. Region Skåne har gett stöd i form av projektbidrag.

11.3. Andra statliga bidrag för utgivning av tidskrifter

Staten stöder på olika sätt utgivningen av vetenskapliga tidskrifter och tidskrifter med forskningsinformation. Främst gäller detta tidskrifter som är knutna till universiteten men det finns även stöd som kan vara aktuella även för fristående utgivare, bl.a. från Vetenskapsrådet. Även om de egentliga vetenskapliga tidskrifterna faller utanför det område som vi är satta att undersöka är det intressant att kort beskriva dessa stöd. Främst eftersom det förekommer att tidskrifter som ansöker om kulturtidskriftsstöd också

12 I Lagerhuset sitter även Nätverkstan samt några av Göteborgs kulturtidskrifter: Ord & Bild, Paletten och Glänta. På våningen ovanför finns Förlagshuset, ett samarbete mellan bokförlag. 13 Mediaverkstaden bildades 2010 när Tidskriftsverkstaden Skåne och Digitala Bildverkstaden slogs ihop. Dessa båda föreningar startade ursprungligen 1988 respektive 1997.

kan vara aktuella för stöd som vetenskapliga eller forskningsinformerande tidskrifter.

Tidskriftsstöd från Vetenskapsrådet kan sökas för svenska tidskrifter inom humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning “som håller hög vetenskaplig kvalitet och främjar förnyelse inom forskningsområdet”.14 Tidskriften ska tillämpa ett referee-system med extern kvalitetsgranskning. För 2011 beslutades om totalt cirka 4 miljoner kronor i bidrag till 36 tidskrifter. Flera stödda tidskrifter kan också vara av intresse för en allmän läsekrets. Nämnas kan titlar som Historisk tidskrift, Statsvetenskaplig tidskrift, Tidskrift för litteraturvetenskap, Personhistorisk tidskrift och Tidskrift för genusvetenskap.

Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) stödjer utgivning av vetenskapliga tidskrifter samt forskningsinformerande tidskrifter inom sina ansvarsområden. Det rör sig om områdena socialvetenskaplig alkohol- och narkotikaforskning, forskning om funktionshinder och handikapp, internationell migration och etniska relationer, barn och ungdomar samt äldre. I några fall har tidskrifter som fått stöd av Kulturrådet också fått stöd från FAS, bl.a. tidskriften Invandrare & Minoriteter.

14 Se Vetenskapsrådets hemsida, www.vr.se, artikeln ”Bidrag för vetenskapliga tidskrifter”.

12. Litteraturen i en globaliserad värld

Kommitténs uppdrag på det internationella området är enligt direktiven att föreslå insatser för att långsiktigt stärka den svenska litteraturens ställning i andra länder och öka den utländska kvalitetslitteraturens synlighet i Sverige. I detta kapitel behandlas den utländska litteraturens ställning i Sverige och den svenska litteraturens ställning i utlandet. I kapitel 13 behandlas sedan de statliga insatser som genomförs för att främja internationellt utbyte på litteraturområdet.

12.1. Bokbranschens internationalisering

Litteraturen har i alla tider haft en internationell dimension. Författare, översättare, illustratörer och förläggare har länge rört sig utanför den egna nationens gränser och litteraturen nått läsare i olika delar av världen. I detta perspektiv har litteraturen länge varit global. Hela kulturområdet har dock genomgått en ökad internationalisering under de senaste decennierna och den geografiska rörligheten för såväl individer som litteratur har ökat.

Att litteratur från skilda delar av världen kan nå över nationsgränserna genom översättning är grundläggande för såväl läsarna som för den konstnärliga utvecklingen och litteraturen som konstform. Översättning utgör länken mellan litteratur från olika delar av världen och är central för att ett litterärt idéutbyte ska kunna äga rum. Detta gäller särskilt mindre språkområden som det svenska. En översättning av hög kvalitet är avgörande för mottagandet av en utländsk bok och bl.a. därför är översättarnas villkor och professionalism av grundläggande betydelse. Översättaren fungerar även ofta som introduktör av litteratur, inte minst från mindre språkområden.

Bokmarknaden präglas liksom samhället i övrigt av en ökande internationalisering, men även av motsatta tendenser till nationalisering och i viss mån regionalisering. I Sverige och övriga västvärlden kan såväl globalisering och nationalisering identifieras som två parallella och delvis motsatta rörelser. Globaliseringen av bokmarknaden under senare tid innebär inte en genomgripande förändring, men tempot i utbytet har accelererat. Bokmarknaden har framförallt internationaliserats vad gäller ägande, rättigheter och marknadsföring.1 Vidare är uppköp, sammanslagningar och synergieffekter kännetecknande för den internationella bokmarknaden. Trots detta är marknaden fortfarande i många fall uppdelad i nationella och regionala marknader. Det gäller bl.a. de nordiska marknaderna som i hög utsträckning är nationella.2 Antalet översättningar minskar i vissa fall på den svenska bokmarknaden och den inhemska litteraturen har, internationaliseringen till trots, blivit allt viktigare för försäljningen.

Framväxten av digitala distributions- och försäljningskanaler har inneburit en betydande förändring i bokmarknadens struktur. Global digital publicering är i dag ett faktum eftersom e-böcker relativt enkelt kan publiceras i olika territorier. En global marknad för e-distribution är under snabb utveckling. På vilka sätt globala aktörer som exempelvis Amazon, Rakuten/Kobo, Apple och Google kommer att påverka den svenska bokmarknaden framöver är i dag däremot inte möjligt att ge några tydliga svar på.3

Internationellt har ägarstrukturerna för företag på mediemarknaden, inklusive de som har förlagsverksamhet, präglats av en förskjutning mot globala koncerner genom s.k. Transnational Media Conglomerates.4 Exempel på sådana koncerner som är verksamma på den globala allmänmarknaden är bl.a. Bertelsmann, och Hachette Livre. Även inom läromedelsutgivningen har de globala koncernerna fått allt större betydelse. Ett flertal globala

1 Se Ann Steiner, ”Läsarnas marknad, marknadens läsare” i Läsarnas marknad, marknadens läsare (SOU 2012:10), s. 28–31. Jfr även Hans Hertel, 500.000 £ er prisen: Bogen i mediesymbiosens tid, (Museum Tusculanums forl., 1995). 2 Se Helge Rønning & Tore Slaatta, “A Very Special Trade? Or Just Like Other Media? Characteristics of the International Book Industry”, i Läsarnas marknad, marknadens läsare (SOU 2012:10), s. 363–378. 3 Amazon driver t.ex. redan viss förlagsverksamhet och erbjuder genom tjänsten CreateSpace egenpublicering i digitalt format. Under 2012 kommer även Kobo erbjuda en tjänst för egenutgivning i ePub-format kallad Kobo Writing Life. 4 Se Eva Hemmungs Wirtén, ”The Global Market 1970–2000: Producers”, i Simon Eliot & Jonathan Rose, red., A Companion to the History of the Book (Blackwell Publishing, 2009), s. 395–396.

aktörer har även ägarintressen i marknader utanför medieområdet. Även om den svenska marknaden i stor utsträckning är nationell kan svenska aktörer inom förlagsbranschen antas bli påverkade av hur dessa globala aktörer agerar på den internationella marknaden.5

Gällande de transnationella förlags- och mediekoncernerna har debatten i många länder sedan 1990-talet handlat om huruvida ökande ägarkoncentration och vertikal eller horisontell integration har påverkat utbudet av och tillgången till litteratur. En vanligt förekommande uppfattning är t.ex. att det är av stor betydelse att utgivningsbeslut fattas självständigt av förlagshusen inom de större koncernerna. Den amerikanske förläggaren André Schiffrin skrev i slutet av 1990-talet boken Förlag utan förläggare som kom att bli en del i den debatt som förts om bokbranschens utveckling. Han belyser den internationella bokmarknadens omfattande strukturella förändringar och menar att förlagsverksamheten inom koncernerna i likhet med andra branscher riskerar att drabbas av krav på snabb avkastning, vilket i sin tur kan leda till en negativ inverkan på mångfalden i utgivningen. Vidare anser Schiffrin att betoningen på ekonomiska hänsyn numera gett ett ökat fokus på ekonomisk snarare än litterär kompetens hos de anställda.6

Den översatta litteraturen och internationella bästsäljare

Villkoren för utgivning av översatt litteratur är mycket olikartade beroende på bl.a. litterär genre, titelns originalspråk och om författaren är känd. Utgivning av översatt litteratur innebär ofta ett betydande ekonomiskt risktagande från förlagets sida eftersom utgivningsrätter och översättningar är kostsamt. Amerikansk och brittisk underhållnings- och kriminallitteratur är fortfarande betydelsefulla genrer inom den översatta skönlitteraturen. För att kunna köpa rättigheter till denna typ av titlar krävs ofta starka ekonomiska resurser och ett solitt internationellt nätverk. Auktioner och höga priser för utgivningsrätter innebär en ökad polarisering av den internationella rättighetsmarknaden genom att enbart vissa förlag har råd att förvärva titlar med stark efterfrågan.

5 Se Steiner ”Läsarnas marknad, marknadens läsare”, s. 29. 6 André Schiffrin, Förlag utan förläggare (Ordfront Förlag, 2001). Jfr även Le contrôle de la parole (La Fabrique, 2005) och L’argent et les mots (La Fabrique, 2010). I Sverige har bl.a. Per Gedin gett uttryck för i viss mån liknande synpunkter, se ”Litteratur på utförsäljning”, Axess

Magasin, nr 7 2011, samt ”En fartblind bokbransch”, Svenska Dagbladet, 2 maj 2010.

Problematiken vad gäller smalare titlar och litteratur från mindre språkområden är att svårigheterna ligger i att försäljningen ofta är mer begränsad och att det kan vara svårt för de svenska förlagen att sälja in titlarna hos återförsäljarna.7

De norska medieforskarna Helge Rønning och Tore Slaatta påpekar att en global marknad har skapats för ett mindre antal internationella bästsäljande titlar som snabbt sprider sig över världen. Titlar som är bästsäljare på flera marknader får även oftare internationell spridning. I högre grad än tidigare har större förlags intäkter kommit att bli beroende av dessa försäljningsfenomen, där de mest framträdande exemplen under senare år är J. K. Rowlings Harry Potter-serie, Stephenie Meyers Twilight-serie, Dan Browns böcker och Stieg Larssons Milleniumtrilogi.8 E L James Femtio nyanser-trilogi är ytterligare ett aktuellt exempel med skillnaden att den först självpublicerades som e-bok. Även om denna typ av globala försäljningssuccéer är viktiga för de berörda förlagen är de mycket ovanliga fenomen. Under perioden april 2008 till mars 2009 var sju av de 40 mest säljande titlarna identiska i fyra eller fler västeuropeiska länder. Av de 40 titlarna var 14 skrivna på engelska.9Det visar att de nationella marknaderna fortfarande är relativt specifika och att det är ovanligt att författare från mindre språkområden hamnar på de internationella bästsäljarlistorna.

12.2. Svensk litteratur i utlandet

Den internationella förlagsmarknaden präglas av ojämlika flöden av översatt litteratur och en tydlig hierarki av center och periferi.10Det finns även stora variationer i andel översatt och andel inhemsk produktion på de nationella bokmarknaderna. Vissa länder har en bred inhemsk produktion och översätter samtidigt mycket litteratur, medan andra länder har en låg andel översatt litteratur

7 Till skillnad från utgivning av svenska original kan förlagen vid utgivning av översatt litteratur heller inte erhålla intäkter genom sålda utgivnings- eller sidorättigheter, vilket innebär att det kan vara mer lönsamt att satsa på svenska titlar. 8 Vissa betraktar det ökande fokus på bästsäljande titlar som en effekt av vad som ibland kallats hyperkoncentration inom förlagsbranschen, se t.ex. Pierre Lepape, "Hyperconcentration chez les éditeurs, la dictature de la World Literature", Le Monde Diplomatique, Mars 2004, s. 24. 9 Rønning & Slaatta, “A Very Special Trade?”, s. 374. 10 Ett antal forskare har undersökt den översatta litteraturens transnationella flöden, se bl.a. Johan Heilbron & Gisèle Sapiro, red., ”Traduction: les échanges littéraires internationaux”,

Actes de la recherche en sciences sociales, nr 144 (2002).

eller knappt alls någon egen litterär produktion. USA och Storbritannien är exempel på länder med en mycket begränsad utgivning av översatt litteratur. I Storbritannien utgörs cirka 2 procent av utgivningen på allmänmarknaden av översättningar och motsvarande siffra i USA är cirka 3 procent.11 Bland annat mot denna bakgrund är det svårt för svenska författare att bli utgivna på den engelskspråkiga marknaden.

Det klart dominerande källspråket i världen har länge varit engelska, följt av franska, tyska och ryska (som dock troligen kan ha minskat i betydelse). Dessa fyra källspråk stod i den senast tillgängliga mätningen för cirka tre fjärdedelar av alla översatta titlar i världen och kallas av sociologen Johan Heilbron för centrala språk. Engelskan menar Heilbron har en ”hypercentral” position i det internationella översättnings-systemet. Efter de fyra dominanta språken följer ett mindre antal språk som kan betecknas som halvperifera och som översätts i något mindre grad. Svenskan ingår i gruppen halvperifera språk – tillsammans med spanska, italienska, danska, polska och tjeckiska – och tillhör således de tio viktigaste källspråken i världen.12 Heilbron påpekar också att de centrala källspråken är viktiga för att ett litterärt verk från ett perfiert eller halvperifert språk ska översättas till ett annat, dvs. titlarna sprids ofta via de större språken.

Enligt litteratursociologen Johan Svedjedal förefaller det i dag vara lättare för svenska författare att bli översatta till centrala litterära språk som engelska, tyska och franska än vad som tidigare var fallet. Tidigare var det vanligare att svenska författare översattes till språk som norska, danska och finska, men mindre vanligt än i dag att publiceras på den franska, brittiska eller amerikanska marknaden. Enligt uppgifter i Kungl. bibliotekets databas Suecana

Extranea hade 3 339 skönlitterära titlar av svenska författare översatts under perioden 2006–2010. Flest titlar översattes till danska (493) tyska (433), norska (361), finska (274), engelska (238), nederländska (211), polska (165), ryska (143), franska (135), italienska (88), japanska (78) och spanska (70). Svensk skönlitteratur översattes även till ytterligare ett femtiotal språk under perioden. 13

11 Ester Allen, red., Être traduit ou ne pas être – rapport PEN/IRL sur la situation de la traduction littéraire (Institut Ramon Llull, 2007). 12 Johan Svedjedal, ”Svensk skönlitteratur i världsperspektiv”, i Läsarnas marknad, marknadens läsare (SOU 2012:10), s. 238-239. 13 Svedjedal, ”Svensk skönlitteratur i världsperspektiv”, s. 242–243.

Johan Svedjedal har även gjort en sammanställning och analys av vilka svenska författare som har översatts mest under perioderna 1965–1969 och 2006–2010. Denna visar att mängden översättningar har ökat väsentligt under de senaste fyrtio åren. Vid en jämförelse mellan perioderna framgår att underhållningslitteratur tydligare dominerar den senare listan. Betydligt färre s.k. kvalitetsförfattare återfinns bland de översatta titlarna 2006–2010 än på sextiotalet. Barn- och ungdomsboksförfattare har en fortsatt stark ställning och kriminalförfattarna har stärkt sin ställning betydligt. Denna utveckling syns även tydligt vid en analys av Kungl. bibliotekets registrering för 2011 gällande utgivningen av svensk skönlitteratur i översättning.

Den svenska skönlitteraturens relativt starka transnationella genomslag framgår även av internationella undersökningar. Dessa visar också att den svenska kriminallitteraturen i allmänhet och Stieg Larssons Milleniumtriologi i synnerhet, är en betydande faktor för Sveriges höga placering på listorna över länder från vilka litteratur översätts.14 Även Henning Mankell och Camilla Läckberg placerar sig högt på listorna. Försäljningen av utgivningsrätter har under senare år ökat kraftigt även för nordisk kriminallitteratur generellt, en utveckling som uppmärksammats internationellt under epiteteten ”Nordic Noir” och ”Scandinavian Crime Fiction”.

Johan Svedjedal menar att den synlighet svensk litteratur har haft utomlands genom översättningar under tidigare decennier utgör grunden för den starka ställning som den svenska litteraturen har i utlandet i dag. Det som ibland har kallats ”det svenska deckarundret” har enligt Svedjedal således sin utgångspunkt i en tidigare etablerad stark ställning för svensk litteratur internationellt. Den svenska litteraturens internationella genomslag under de senare åren bör således ses i ljuset av tidigare internationella framgångar för svenska författare som August Strindberg, Selma Lagerlöf och Astrid Lindgren.

Enligt Svedjedal har detta samtida intresse för svensk kriminallitteratur även skapat nytt intresse för svensk kvalitetslitteratur genom vad han kallar en multiplikationseffekt. Det översätts i dag även relativt många titlar av samtida svenska författare som är verksamma inom andra litterära genrer än kriminallitteraturen. Han betonar även särskilt de svenska kulturpolitiska insatsernas

14 Se t.ex. Miha Kovač & Rüdiger Wischenbart, Diversity Report 2010: Literary Translation in

Current European Book Markets – An analysis of authors, languages, and flows (2011).

betydelse för den svenska kvalitetslitteraturens internationella genomslag under åren och lyfter fram översättningsstödet och stödet till litterära evenemang i utlandet som bidragande faktorer till den svenska litteraturens transnationella framgångar.

Export av svensk litteratur

Förlagens internationella kontaktnät är viktiga för spridningen av svensk litteratur i utlandet, liksom för utgivningen av utländsk litteratur i Sverige. Svenskkunskaper bland utländska förläggare är generellt sett mycket ovanligt, vilket innebär att lektörernas, de svenska förläggarnas och agenternas rekommendationer blir särskilt betydelsefulla. Svenska förlag översätter numera i allt högre grad även delar eller hela böcker till främst engelska för att öka en titels möjlighet till utlandsförsäljning.

De internationella bokmässorna utgör nav i handeln med rättigheter och är viktiga för spridningen av litteratur internationellt. De mest betydelsefulla internationella mässorna är de i Frankfurt, London, barn- och ungdomsboksmässan i Bologna samt BookExpo America.

Försäljning av utgivningsrättigheter har under senare år kommit att bli en allt viktigare intäktskälla för de svenska förlagen. Hanteringen av rättigheter har i många fall professionaliserats och fristående litterära agenter och agenturer inom förlagen har i många länder, inklusive Sverige, fått en mer framskjuten position inom branschen. Litterära agenter kan vara antingen utländska agenter som säljer in utländsk litteratur till svenska förlag eller svenska agenter som säljer in svensk litteratur hos utländska förlag. Agentsystemet är relativt nytt i Sverige och började få ökad betydelse under 1990-talet då ett fåtal agenturer startade verksamhet. Strukturen med litterära agenter som en del av bokbranschen var då redan mycket vanligt förekommande i t.ex. USA och Storbritannien. Agenterna har numera även en väl etablerad position i Sverige. I europeiska länder som Frankrike och Tyskland är agentsystemet däremot inte en integrerad del i förlagsbranschen.15

15 Agentsystemet beskrivs t.ex. i John B. Thompson, Merchants of Culture (Polity Press, 2010).

Agentens vanligaste roll i Sverige är att sälja rättigheter på utlandsmarknaden. Klienter kan i detta fall vara både författare och förlag. Vissa agenter arbetar som underagenter till utländska förlag med uppgift att placera titlar på den svenska marknaden. Agentens roll i Sverige är dock annorlunda än i t.ex. USA, där de amerikanska agenterna utför redaktionella uppgifter utöver försäljningen och har en viktig roll som ”grindvakter” genom att de gör ett urval på manusnivå, vilket i Sverige främst sköts av förlagen. Även de svenska agenterna kan dock företräda sina klienter mot de svenska förlagen, vilket blivit vanligare sedan 1990-talet. Långa förhandlingar och avancerade auktioner har också blivit allt vanligare för den del av handeln med utgivningsrätter som gäller särskilt efterfrågade titlar.

I Sverige finns det i dagsläget ett femtontal fristående agenturer.16 De stora svenska förlagsgrupperna har också skapat egna agenturer under 2000-talet, t.ex. Bonnier Group Agency och Norstedts Agency. Utöver handel med utgivningsrätter för böcker handhar agenturerna även annan typ av rättighetsförsäljning, exempelvis s.k. Brand Licensing för olika typer av kringprodukter (t.ex. spel, kläder och leksaker) och för tillgängliggörande i andra medieformat som film. Denna typ rättigheter har blivit allt viktigare intäktskällor för de större förlagen.

Förlagens utlandsförsäljning

Försäljningen av svensk litteratur till utlandet har ökat kraftigt under senare år hos Svenska Förläggareföreningens medlemsförlag. Intäkterna har ökat från kring 60 miljoner kronor per år under 1990-talet till cirka 150 miljoner kronor per år de två senaste åren. Det är framförallt försäljningen av utgivningsrätter, dvs. förlagens provisioner på utlandsförsäljningen (i regel 20–30 procent av royaltyn) som har ökat markant.17 Att utlandsförsäljningen totalt sett har ökat kan till stor del förklaras av de framgångar som den svenska kriminallitteraturen haft på många marknader.

16 Viktiga svenska agenturer är Salomonson Agency, Stilton Literary Agency, Nordin Agency, Grand Agency, Kerstin Kvint Agency, Ia Atterholm Agency/ICBS, Hedlund Literary Agency, Bennet Agency, Okno Literary Agency och Nilsson Literary Agency. 17 Försäljningen av färdiga böcker på svenska och delupplagor på andra språk har till skillnad mot utgivningsrätterna varit vikande. Delupplagorna innefattar huvudsakligen bilderböcker och illustrerade faktaböcker som trycks av svenska förlag och levereras till utländska förlag, s.k. samtryck.

Källa: Svenska Förläggareföreningen. Se bilaga 2, tabell 20.

Anm.: Nettointäkterna består av intäkter från färdiga böcker på svenska, delupplagor på främmande språk och förlagens provisioner på utgivningsrätter och licensintäkter.

Gällande diagrammet ovan bör noteras att minskningen mellan 2010 och 2011 består av förlagens export av färdiga böcker och delupplagor och inte förlagens provisioner på utgivningsrätter, vilka visar en svag ökning jämfört med 2010.18 Viktigt i sammanhanget är att många svenska författare låter fristående litterära agenter sköta utlandsförsäljningen, vilket gör att en stor andel av försäljningen inte framgår av Förläggareföreningens siffror.19Det finns således ingen heltäckande statistik tillgänglig för den totala utlandsförsäljningen av utgivningsrätter för svensk litteratur. Kjell Bohlund uppskattar att utlandsförsäljningen inklusive agenturernas intäkter gav svenska förlag och författare intäkter på över

18 Svenska Förläggareföreningen, Branschstatistik 2011 (2012), s. 7. 19 Exempel på svenska författare som har fristående litterär agent och vars utlandsförsäljning därför inte ingår i Förläggareföreningens statistik är bl.a. Håkan Nesser, Lars Kepler, Johan Theorin, Marianne Fredriksson, Camilla Läckberg, Mons Kallentoft, Jan Guillou, Jens Lapidus, Liza Marklund och Sjöwall & Wahlöö.

0 20 40 60 80 100 120 140 160 180

1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011

Export, nettointäkter

500 miljoner kronor år 2009.20 Bohlund menar även att storleken på de potentiella intäkterna från utlandsförsäljning numera är så omfattande att de har betydelse vid förlagens utgivningsbeslut.

12.3. Översatt litteratur i Sverige

Den svenska bokmarknaden har länge varit en utpräglad skönlitterär importkultur. Sedan det moderna förlagssystemets framväxt i Sverige under 1800-talet har marknaden präglats av en stor andel översatt litteratur. Under 1830-talet var tre av fyra romaner i Sverige översatta och under slutet av 1800-talet uppgick andelen översättningar till cirka 60 procent av den utgivna fiktionsprosan.21Översättningarna gjordes under denna tid främst från europeiska språk.

En viktig orsak till den stora mängden översättningar var att det upphovsrättsliga skyddet vid översättningar var outvecklat. Svenska förläggare kunde därför ge ut utländska författare i svensk översättning utan kostnad. Det var inte förrän Sverige anslöt sig till Bernkonventionen år 1904 som de svenska förlagen behövde betala honorar till de utländska författarna. Anslutningen innebar också att utgivningen av svensk litteratur ökade märkbart.

Under lång tid har proportionerna mellan den svenska respektive den översatta skönlitteraturen legat relativt stilla. Under andra halvan av 1900-talet beräknades ungefär hälften av den totala utgivningen i Sverige inom skönlitteratur bestå av översatta verk.22Engelskan har dominerat som källspråk sedan 1870-talet och sedan dess ökat kontinuerligt. Bland titlar som översätts från engelska har andelen från USA ökat under senare tid.

Vad gäller försäljning står det klart att viss svensk litteratur i dag säljer mycket bra och att de svenska topplistorna i allt högre grad domineras av svenska originalverk. År 2010 var 70 av de 100 mest sålda titlarna svenska originalverk.23 År 2011 var mer än sju av tio sålda skönlitterära böcker hos Svenska Förläggareföreningens medlemsförlag svenska original (pocketböckerna oräknade), vilket

20 Kjell Bohlund, Bokmarknaden 2010 (Svenska Förläggareföreningen, 2011), s. 24–25. 21 Bo Peterson, Välja och sälja − om bokförläggarens nya roll under 1800-talet, då landet industrialiserades, tågen började rulla, elektriciteten förändrade läsvanorna, skolan byggdes ut och bokläsarna blev allt fler (Norstedts, 2003), s. 120. 22 Svedjedal, ”Svensk skönlitteratur i världsperspektiv”, s. 238. 23 Steiner, ”Läsarnas marknad, marknadens läsare”, s. 29.

ger en indikation på att det är nya böcker av svenska författare som inom detta segment bär upp försäljningen för de större förlagen. Som tidigare nämnts visar Förläggareföreningens statistik också en klar minskning av antalet nyutgivna översatta titlar under senare år inom flera litteraturkategorier (se kapitel 7). Såväl utgivning som försäljning av översatt litteratur utgiven av Förläggareföreningens medlemsförlag har minskat kraftigt sedan år 2000. År 2000 stod översättningar för mer än 58 procent av medlemsförlagens originalförsäljning och 2011 var motsvarande siffra 25 procent. Antalet utgivna titlar översatt skönlitteratur har särskilt sedan 2007 minskat markant. Förläggareföreningens statistik visar att utgivningen av översatt litteratur har minskat inom såväl skönlitteratur, barn- och ungdomslitteratur som facklitteratur.24

Enligt Svenska Förläggareföreningen har framför allt antalet översättningar från engelska till svenska minskat under de senaste åren. Flera faktorer tros samverka i denna utveckling. Det handlar dels om att svenska läsare i högre grad läser engelska böcker på originalspråk och dels om att internethandeln och importen av engelskspråkiga titlar har ökat tillgången till litteratur på originalspråk. Sverige har blivit en allt viktigare exportmarknad för de brittiska och amerikanska förlagen.

Kungl. bibliotekets (KB) registrering av översatta titlar pekar, till skillnad från Förläggareföreningens statistik, på att antalet utgivna titlar är tämligen stabilt under det senaste decenniet. Det gäller såväl inom den skönlitterära och facklitterära utgivningen som inom barn- och ungdomslitteraturen. År 2011 publicerades 1 073 skönlitterära titlar, 1 005 facklitterära titlar och 820 barn- och ungdomsböcker i översättning. Inom den översatta skönlitteraturen publicerades 2011 flest romaner (931 stycken). I betydligt lägre antal kommer därefter i fallande ordning noveller, lyrik, tecknade serier/serieromaner, dramatik och essäer.

Inom skönlitteraturen har utgivningen enligt KB:s siffror under det senaste decenniet till ungefär 40 procent bestått av översättningar. Motsvarande andel inom facklitteratur är betydligt lägre. Registreringsrutinerna vid KB förskjuter tyvärr siffrorna under fler av de senaste åren, men mycket tyder på att andelen översättningar inte är mer än runt 10-15 procent. Det senaste året när antalet delar i rapportserier m.m. inte getts samma genomslag uppgick andelen

24 Se Svenska Förläggareföreningen, Branschstatistik 2011, s. 3.

till 12 procent. Enligt Svenska barnboksinstitutet, som mer noggrant registrerar utgivningen av barn- och ungdomslitteratur, uppgick andelen översättningar under det senaste decenniet till i genomsnitt cirka 50 procent av titlarna inom barn- och ungdomslitteraturen.25

De mest översatta språken till svenska inom samtliga litteraturkategorier är i fallande ordning: engelska, norska, danska, franska och tyska. Det ser dock i viss mån olika ut vid en analys av skilda litteraturkategorier. Det är främst litteratur från Afrika, Asien och Latinamerika som har svårt att få en plats på den svenska bokmarknaden. Under en tioårsperiod mellan 1988 och 1998 minskade även utgivningen av västeuropeisk litteratur i Sverige. Antalet översättningar från franska minskade t.ex. med 59 procent och från tyska med 35 procent under perioden.26 Denna utveckling har dock vänt, till stor del eftersom nya förlag specialiserade på översatt litteratur har startats. Dessa är ofta inriktade mot utgivning av litteratur från specifika språkområden.

Vad gäller skönlitteratur för vuxna visar KB:s registrering att engelska fortfarande är det överlägset största originalspråket (se bilaga 2, tabell 7). Dominansen är överväldigande med kring 80 procent av alla titlar nästan varje år.27 Det är dock även i denna kategori en påtaglig minskning kan skönjas under de senaste åren. För skönlitteraturen är det tydligt att norska och danska står relativt starkt liksom franska och i viss mån tyska. Däremot är även viktiga europeiska språk som spanska, ryska och italienska relativt sett sämre företrädda. Bilden accentueras om man ser till språk längre från de europeiska språkfamiljerna. Få titlar översätts från stora språk som arabiska och från asiatiska språk som japanska och kinesiska.

Gällande källspråk i utgivningen av översatt facklitteratur domineras även den av engelska, följd av tyska, danska och norska (se bilaga 2, tabell 6). Vad gäller översättningar av barn- och ungdomslitteratur är mönstret delvis detsamma som för

25 Jfr även Steiner, ”Läsarnas marknad, marknadens läsare”, s. 29, och Yvonne Lindqvist, ”Det globala översättningsfältet och den svenska översättningsmarknaden”, i Läsarnas marknad, marknadens läsare (SOU 2012:10), s. 226. 26 Styrbjörn Gustavsson, World Literature – International Partners for Literary Diversity, (Sida, 2001), s. 72. 27 I detta ryms även titlar som översatts via engelska. Med andra ord är det inte säkert att alla titlar som översatts från engelska härrör från eller speglar de kulturella förhållandena i engelsktalande länder. Det innebär heller inte att alla typer av litteratur från det engelska språkområdet är väl representerade i översättning till svenska.

skönlitteratur för vuxna.28 Engelska är det dominerande källspråket, även om andelen minskat något under den senaste tioårsperioden. Det har vad gäller barn- och ungdomslitteratur länge funnits en kritik mot den likriktning som den stora andelen översättningar från engelskan medför. För barn- och ungdomslitteraturen är annars norska och danska relativt väl företrädda källspråk, liksom franska, tyska och nederländska. Några viktiga skillnader i jämförelse med skönlitteraturen för vuxna syns även, bl.a. att utgivningen av manga under ett antal år fick till följd att japanskan seglade upp som näst största originalspråk för att sedan åter minska. Mangaboomen är också förklaringen till engelskans minskade dominans under ett antal år. Bortsett från denna tillfälliga våg av översättningar från japanska och koreanska finns få titlar från utomeuropeiska språk.

Enligt Nationalbibliografin är således antalet utgivna titlar i översättning relativt stabil, medan en betydande minskning i utgivningen av översatt litteratur syns hos Svenska Förläggareföreningens medlemsförlag. En växande andel av den översatta litteraturen kan mot denna bakgrund förmodas ges ut av förlag eller andra utgivare som inte är medlemmar i föreningen. Exempel på svenska förlag som inte är med i föreningen men har en katalog som till stor del består av översatt litteratur är både förlag som Harlequin, en rad läromedelsförlag och kvalitetsutgivare inom allmänlitteratur (se vidare kapitel 8).

28 Se Svenska barnboksinstitutets statistik samt Åsa Warnqvist, ”Dragonball, LasseMaja och Twilight”, i Läsarnas marknad, marknadens läsare (SOU 2012:10), s. 329–352. Jfr även bilaga 2, tabell 8, för de vanligaste källspråken inom kategorin enligt Nationalbibliografin.

13. Insatser för internationellt utbyte på litteraturområdet

I detta kapitel behandlas i huvudsak statliga insatser för att stärka det internationella utbytet på litteraturområdet. Fokus är insatsernas utformning i dag, men i vissa fall beskrivs även bakgrunden till nuvarande system.

Staten står bakom insatser som rör internationellt utbyte och samarbete på litteraturområdet genom olika myndigheter och institutioner. Flera departement är ansvariga och bl.a. Statens kulturråd, Svenska institutet och Sida är viktiga statliga aktörer på området. Insatser genomförs inom flera olika politikområden och de politiska målen och inriktningen på verksamheterna är av skild karaktär. Mål och riktlinjer på de olika områdena beskrivs därför inledningsvis. Dessa harmonierar ibland, men kan även vara uttryck för olikartade prioriteringar, vilket kan bidra till ett behov av att jämka samman olika intressen.

Sverige är även del i ett flertal internationella mellanstatliga organisationer och nätverk av betydelse för litteraturpolitiken. I sammanhanget relevanta insatser inom Europeiska unionen och det nordiska samarbetet behandlas därför även i det följande.

13.1. Kulturutbyte inom olika politikområden

Det internationella kulturutbytet har behandlats i ett flertal utredningar och propositioner. Den första omfattande utredningen om internationellt kulturutbyte var den s.k. SIK-utredningen, som lämnade betänkandet Kultur och information över gränserna (SOU

1978:56).1 Den senaste utredningen på området tillsattes av regeringen 2002 för att göra en översyn av de statliga insatserna för internationell kulturverksamhet. Inriktningen på statens insatser på området hade innan dess i stort varit oförändrad sedan 1980-talet. Utredningen föreslog bl.a. i sitt betänkande Internationella kulturutredningen 2003 (SOU 2003:121) att Statens kulturråd skulle få ett samordningsansvar för den internationella kulturverksamheten och att Konstnärsnämnden skulle få i uppdrag att efter mönster från Iaspis undersöka möjligheten att utveckla utbytesverksamhet inom andra områden än bildkonst. Ytterligare förslag var att Svenska institutets insatser inom litteraturområdet borde överföras till Kulturrådet, där ett internationellt litteraturcentrum för stöd till översättning och främjande av svensk litteratur i utlandet skulle inrättas. Vidare föreslogs att en internationell kulturfond med egen styrelse skulle bildas inom Statens kulturråd.2

Grunden för den nuvarande inriktningen på det internationella kulturutbytet lades fast i regeringens skrivelse Kulturlivets internationalisering (skr. 2005/06:188). I skrivelsen presenterades ett program för ökat internationellt kulturutbyte med mål för kulturlivets internationalisering i ett långsiktigt perspektiv, hur de statliga insatserna ska utvecklas och hur ansvarsfördelningen mellan statliga aktörer ska utformas. Vidare angavs att hög kvalitet, konstnärlig integritet, långsiktighet och ömsesidighet ska eftersträvas oavsett vilka politiska mål som motiverar de statliga insatserna. Enligt regeringens bedömning var resurserna till internationellt kulturutbyte otillräckliga i förhållande till kulturlivets efterfrågan och med hänsyn till omvärldsutvecklingen. Resurserna till internationellt kulturutbyte förstärktes därför 2006.

1 Andra utredningar av betydelse är Sverigeinformation och kultursamarbete (SOU 1988:9) och Vår andes stämma – och andras (SOU 1994:35). En översyn av Sverigefrämjandet gjordes i Svenska bilder – en översyn om Sverigeinformationen (Ds 1993:72). 2 De sistnämnda förslagen kom dock inte att genomföras, utan regeringen ansåg att bidragsgivningen borde ske inom ramen för gällande organisation. I övrigt föreslog utredningen bl.a. att Svenska institutets uppdrag borde renodlas och innefatta Sverigeinformation, Sverigepresentation och ambassadservice. Verksamheter inom utbildning och forskning (ej svenskundervisning i utlandet), bidragsgivning (t.ex. översättningsstödet) samt demokrati- och biståndsinsatser borde hanteras av andra myndigheter. Utredningen menade även att aktiviteter bör samordnas i högre grad och att kommunikationen mellan olika departement och mellan myndigheter borde förbättras. Vidare ansåg utredningen att uppdraget för kulturråden i utlandet borde förtydligas samt att särskilda insatser borde göras för att höja kompetensen hos UD:s personal inom kulturområdet.

Utifrån skrivelsen fick Statens kulturråd ett särskilt uppdrag om att utveckla den internationella kulturverksamheten.3 Inom det internationella litteraturutbytet fick Statens kulturråd och Svenska institutet i uppdrag av regeringen att föreslå en samordnad och långsiktig strategi för att stärka svensk litteratur i utlandet och det internationella litteraturutbytet.

Även i den senaste kulturpropositionen, Tid för kultur (prop. 2009/10:3), behandlas det internationella kultursamarbetet. I propositionen anges bl.a. att möjligheterna till samverkan mellan politikområden aktivt ska tillvaratas samtidigt som kulturens egenvärde och den konstnärliga integriteten ska beaktas. I de nuvarande kulturpolitiska målen formulerades att kulturpolitiken bl.a. ska främja internationellt och interkulturellt utbyte och samverkan samt främja kvalitet och konstnärlig förnyelse. I propositionen anges följande prioriteringar för det internationella och interkulturella arbetet:

  • utveckling av strategier för internationalisering inom olika kulturområden,
  • fortsatt utveckling av myndigheternas internationella och interkulturella arbete,
  • främjande av nationella arenor för internationellt och interkulturellt utbyte,
  • samverkan över politikområdesgränserna,
  • ett aktivt agerande för kulturpolitiska frågor inom EU, Unesco och det nordiska samarbetet.4

Ansvarsfördelning för internationellt litteraturutbyte

Svenska institutet (SI) ansvarade fram till 2007 för bidragsgivning till översättning av svensk litteratur i utlandet samt för andra åtgärder som syftar till att främja internationell spridning av svensk litteratur. SI erhöll cirka två miljoner kronor årligen från Kulturdepartementet. Från 2007 fick SI inte längre dessa särskilda medel och myndigheten ansåg inte att det fanns resurser för verksam-

3 Målen för Kulturrådets internationella arbete inom samtliga konstområden uttrycks i

Kulturrådets strategi för internationell verksamhet 2011–2013 (2010). 4Tid för kultur (prop. 2009/10:3), s. 80.

heten inom ramanslaget för internationell samverkan. Under 2007 beviljades inget översättningsstöd och det indragna stödet resulterade i en debatt där stödets betydelse framhölls.

Kulturdepartementet föreslog i en promemoria i juli 2007 att ett nytt centrum för svensk litteratur skulle inrättas. Centret skulle vara en fristående, samlande aktör för det internationella litteraturutbytet. Det skulle t.ex. administrera översättningsstödet och föreslogs även på sikt få i uppdrag att främja litteratur och läsning på nationell nivå.5 Förslaget blev dock inte antaget, utan regeringen beslutade i budgetpropositionen för 2008 att Statens kulturråd skulle få i uppdrag att ansvara för stödet till översättning av svensk litteratur och utveckla det internationella litteratursamarbetet. Vidare fick Sveriges författarfond i uppdrag att fördela resebidrag och stipendier för att stärka den internationella utbytesverksamheten för litterära upphovsmän. I samband med detta beslutades även att det statliga stödet till internationellt utbyte och samarbete på litteraturområdet skulle förstärkas från 2008. Vidare infördes möjligheten att ansöka om översättningsstöd för facklitteratur och barn- och ungdomslitteratur samt bidrag till provöversättningar av svensk litteratur.6

I januari 2008 övergick därmed ansvaret för den internationella litteraturverksamheten från SI till Statens kulturråd och Sveriges författarfond. Kulturrådet fick även i uppdrag att tillsammans med författarfonden redovisa en långsiktig strategi för det internationella litteratursamarbetets utformning och synlighet.7

Kulturen i utrikespolitiken

Inom utrikespolitiken spelar kulturfrågor en viktig roll inom Sverigefrämjande, handels- och exportfrämjande samt demokratifrämjande insatser. Viktiga begrepp på utrikespolitikens område är offentlig diplomati (public diplomacy) och kulturdiplomati (cultural diplomacy). Denna typ av verksamhet tillmäts allt större vikt i internationella relationer och betraktas ofta som ett komplement till traditionell diplomati.

5 Se Ett utvecklat litteraturcentrum och statens stöd till En bok för alla AB (Ku2007/2493/Kr). 6 Se prop. 2007/08:1, s. 6466. 7 Se Kulturrådets Strategi för det internationella litteratursamarbetets utformning och synlighet (2008).

Offentlig diplomati är en arbetsmetod som främst syftar till att förstå, informera, påverka och bygga upp relationer i utlandet för att förverkliga politiska, kulturella och ekonomiska mål. Offentlig diplomati består av strategisk kommunikation och relationsskapande verksamhet gentemot allmänhet, civilsamhälle, media, universitet och företag i utlandet, i syfte att öka intresset och förtroendet för Sverige och därigenom bidra till att förverkliga svenska internationella målsättningar.8

Kulturdiplomati är en del av den offentliga diplomatin som avser upprättande av långsiktiga, hållbara relationer med andra länder med kultur som medel.9 Kulturdiplomati används även för att skapa ingångar till samhällen med slutna politiska system och inom biståndsarbetet, bl.a. i form av s.k. integrerad kulturdiplomati. Inom det Sverigefrämjande arbetet handlar det mer övergripande om att kulturen utgör ett medel för att skapa en positiv bild av Sverige i utlandet.10

Svenska institutet är den myndighet som sedan 1950-talet har Utrikesdepartementets uppdrag att ansvara för en betydande del av den svenska offentliga diplomatin. Svenska institutets uppdrag och insatser på litteraturområdet behandlas vidare nedan. Många andra länder arbetar aktivt med kulturdiplomati i utlandet genom specifika kulturinstitut som British Council, Institut Français, Goethe-Institut och Instituto Cervantes (se bilaga 3). Eftersom Sverige, bortsett från Svenska institutet i Paris, inte har denna typ av kulturinstitut utomlands blir den svenska utrikesrepresentationens roll i stället desto mer betydelsefull i det kulturdiplomatiska arbetet.

Sverige har 98 utlandsmyndigheter som inkluderar ambassader, representationer, delegationer och konsulat. Utöver dessa finns även cirka 400 honorärkonsulat. Främjandeverksamheten som bedrivs genom utlandsrepresentationen innebär att beskickningar och konsulat ska främja Sveriges vetenskapliga och kulturella

8Utrikesförvaltning i världsklass (SOU 2011:21), s. 149. 9Internationella kulturutredningen 2003 (SOU 2003:121), s. 38–39. 10 För en diskussion om relationen mellan skilda politiska mål och begreppen offentlig diplomati, kulturell diplomati och varumärket Sverige (Sverigebilden), se t.ex. Översyn av myndighetsstrukturen för Sverige-, handels- och investeringsfrämjande (Ds 2011:29), s. 119– 122. Den Internationella kulturutredningen poängterar gällande Sverigebilden utomlands även att ”en noggrann avvägning måste göras mellan å ena sidan statens intressen att lyfta enskilda länder och regioner, å andra sidan kulturlivets egna önskemål och förutsättningar. Trovärdigheten och uppsåtet bör inte kunna ifrågasättas, vare sig av det egna kulturlivet eller av mottagaren.” (SOU 2003:121, s. 39).

förbindelser med verksamhetslandet samt att de ska sprida information om Sverige och svenska förhållanden. De ska också underlätta kontakter mellan svenska och utländska institutioner och organisationer i syfte att främja ett ökat kultur- och erfarenhetsutbyte. I övrigt specificeras inte utlandsrepresentationens kulturdiplomatiska arbete i förordningen (1992:247) med instruktion för utrikesrepresentationen.

På utlandsmyndigheterna finns vissa anslagsmedel för främjande och ytterligare medel kan sökas från Utrikesdepartementet. På samtliga svenska utlandsmyndigheter finns kontaktpersoner som ansvarar för främjande och kultursamarbete. Dessa arbetar framförallt i nära samarbete med Svenska institutet och Sida, och i viss mån även med Exportrådet och Kulturrådet. Deras roll som kontaktpunkter är av stor vikt för kulturdiplomatin och de svenska utlandsmyndigheterna kan ha en betydelsefull roll i arbetet med att främja t.ex. den svenska litteraturen i utlandet. Enligt den tidigare Exportutredningen läggs dock numera en ökad tonvikt på ekonomiskt främjande i utlandsmyndigheternas arbete, vilket anses härröra från regeringens ökade prioritering av offentliga insatser för ökad sysselsättning och tillväxt.11

Kulturdepartementet finansierar för närvarande åtta kulturrådstjänster vid Sveriges ambassader i Belgrad, Berlin, London, Moskva, Paris, Peking och Washington samt vid Sveriges ständiga representation vid Europeiska unionen i Bryssel. Kulturdepartementet är ansvarig huvudman för kulturråden vars övergripande uppgift är att främja kulturutbytet med stationeringslandet och stimulera den kulturella dialogen. Kulturråden samarbetar med svenska myndigheter och institutioner t.ex. Statens kulturråd och Svenska institutet.

Exportfrämjande med fokus på kulturella och kreativa näringar

De kulturella och kreativa näringarna, där även litteraturen ingår, har under senare år fått en ökad betydelse inom den svenska kultur- och näringspolitiken. Budgetutrymmet för främjandeverksamhet för de kreativa näringarna och s.k. tillväxtmarknader har ökats med 25 miljoner kronor 2011 och med ytterligare

11Svensk export och internationalisering – utveckling, utmaningar, företagsklimat och främjande (SOU 2008:90), s. 242.

50 miljoner kronor årligen till 2014. Denna satsning ingår i regeringens övergripande mål att fördubbla den svenska exporten till 2015.12 Nationellt finns även en handlingsplan från 2009 för att utveckla entreprenörskap och företagande inom kulturella och kreativa näringar samt öka samverkan mellan kultur och näringsliv som omfattar 73 miljoner kronor under perioden 2009–2012.13

Tillväxtverket och Vinnova har i uppdrag att koordinera uppdraget om utveckling av kulturella och kreativa näringar i samverkan med olika myndigheter inom kulturområdet, t.ex. Statens kulturråd, Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet, Svenska Filminstitutet och Konstnärsnämnden.14 Tillväxtverkets uppdrag på området innefattar rådgivning till företag och att ta fram branschguider inom kulturella och kreativa näringar samt att stödja mäklarfunktioner, nätverk, modeller för samverkan och entreprenörskap i kulturella och kreativa utbildningar. Myndigheten ska även verka för förbättrad statistik och kompetensutvecklingsinsatser. Tillväxtverket och Vinnova har även ett gemensamt uppdrag att utveckla s.k. inkubatorer och liknande verksamheter för de kulturella och kreativa näringarna.

Viktiga aktörer inom det svenska exportfrämjandet är Exportrådet, Svenska institutet och utlandsrepresentationerna. Inom kulturområdet är även t.ex. Statens kulturråd en viktig part. Exportrådet ägs gemensamt av staten och näringslivet och är ett centralt organ för statligt exportfrämjande. Målet med Exportrådets verksamhet är att bidra till ökad export, i första hand för små och medelstora företag, och i övrigt ge stöd till företag med svenskt intresse i deras internationella affärsutveckling. I riktlinjerna anges även att exportfrämjandet ska bedrivas i harmoni med mål och inriktning för det samlade Sverigefrämjandet och i nära samverkan med andra aktörer med uppdrag att främja svenska ekonomiska intressen i utlandet och för att främja bilden av Sverige.15 Exportrådet finns företrätt i cirka 50 länder och samarbetar med svenska ambassader, konsulat och handelskammare

12 För en analys av exportfrämjandet i Sverige, se Svensk export och internationalisering – utveckling, utmaningar, företagsklimat och främjande (SOU 2008:90). 13 Se promemorian Handlingsplan för kulturella och kreativa näringar (2009). 14 För en resultatbedömning av arbetet med kulturella och kreativa näringar utifrån handlingsplanen, se kulturmyndigheternas återrapportering från 2012: Riksantikvarieämbetet, Kulturmyndigheternas arbete med kulturella och kreativa näringar (2012). 15 Se regeringsbeslutet med riktlinjer för budgetåret 2012 avseende Sveriges exportråd (UF2011/76104/UD/FIM).

över hela världen samt med andra statliga myndigheter.16 Insatser riktade specifikt till litteraturområdet genomförs inte i dagsläget.

Även Svenska institutet är en viktig aktör i det exportfrämjande arbetet. SI har bl.a. fått i uppdrag att utveckla en övergripande kommunikationsstrategi för att främja kulturella och kreativa näringar i utlandet. Strategin kallas SymbioCreate och är en plattform för att främja de kreativa näringarna internationellt och i nuläget ingår film, musik, mode, marknadskommunikation, gaming och design.

En ny satsning inom handelspolitiken är den s.k. främjandekalendern vars syfte är att öka exporten. Det handlar om en särskild satsning på kommunikation och aktiviteter för att lyfta fram de fem utvalda kreativa näringarna litteratur, musik, mat, mode och film. Främjandekalendern är tänkt att fungera som en vägledning för de svenska utlandsmyndigheterna som under fem utvalda månader år 2012 ska fokusera på en särskild kreativ näring. Den första satsningen på litteratur är i november 2012. Tanken med främjandekalendern är att den ska bli en del av verksamhetsplanen för ambassaderna och konsulaten. Främjandekalendern är ett pilotprojekt och kan i framtiden komma att utformas annorlunda.

SI genomför tillsammans med ambassader och konsulat flera av de projekt som ingår i främjandekalendern. Kulturrådet och Exportrådet samarbetar med UD i satsningen. I regleringsbrevet för 2012 har SI fått i uppdrag att planera och genomföra insatser med fokus på de olika områden som är prioriterade. SI ska ta fram material till stöd för utlandsmyndigheterna och genomföra särskilda insatser i samarbete med vissa prioriterade utlandsmyndigheter.17

16 I Gemensam organisation för export- och investeringsfrämjande (prop. 2011/12:92) föreslås en sammanslagning av det statligt finansierade export- och investeringsfrämjande som utförs av Exportrådet och Myndigheten för utländska investeringar i Sverige (Invest Sweden) inom Exportrådet, vilket innebär att den senare avvecklas. 17 Regleringsbrev för budgetåret 2012 avseende Svenska institutet.

Sveriges politik för global utveckling (PGU)

Grunden för den nuvarande svenska politiken för global utveckling (PGU) lades fast 2003 (prop. 2002/03:122, bet. 2003/04:UU3, rskr. 2003/04:112).18 Inriktningen på det nuvarande svenska utvecklingsarbetet lades fast av regeringen 2007 genom regeringens skrivelse Globala utmaningar – vårt ansvar. Sveriges politik för global utveckling (skr. 2007/08:89) och i budgetpropositionen för 2008. År 2009 utvecklades politiken på området genom skrivelsen

Att möta globala utmaningar – skrivelse om samstämmighet för utveckling (skr. 2009/10:129). Det övergripande målet för det internationella utvecklingssamarbetet är att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor. Politiken för global utveckling innebär att alla politikområden ska arbeta samstämmigt för en rättvis och hållbar global utveckling. Hänsyn ska tas till effekter i utvecklingsländerna vid beslut som fattas i

Sverige och dessa ska följa målen om en rättvis och hållbar utveckling.

PGU styr även biståndspolitiken och inriktningen på Sidas arbete. Inom biståndspolitiken är det övergripande målet att bekämpa fattigdomen och att biståndet ska komplettera utvecklingsländernas egna ansträngningar och strategier för att åstadkomma utveckling. Sverige arbetar även för att uppnå de s.k. milleniemålen.19 En grundläggande förändring i politikens inriktning under senare år är att utvecklingssamarbetet kommit att fokuseras till färre länder än vad som tidigare var fallet och ett ökat fokus på mål- och resultatstyrning. Tre områden prioriteras i dag särskilt av regeringen. Dessa är demokrati och mänskliga rättigheter, jämställdhet och kvinnors roll i utvecklingen samt klimat och miljö. Även sex globala utmaningar har identifierats där Sverige inom olika politikområden effektivt anses kunna bidra till global utveckling. En av dessa globala utmaningar är förtryck och regeringen fokuserar på tre delområden, varav ett område av särskilt intresse i detta sammanhang är yttrandefrihet.

18 Beslutet föregicks av den parlamentariska kommittén Globkom (Kommittén om Sveriges politik för global utveckling), som hade i uppdrag att utreda hur en svensk politik för global utveckling skulle utformas. Utredningen konstaterade bl.a. att Sveriges bidrag till global utveckling och fattigdomsbekämpning inte kan begränsas endast till biståndet. Se slutbetänkandet En ny svensk politik för global utveckling (SOU 2001:96). 19 Milleniemålen är de första gemensamma utvecklingsmålen på internationell nivå. De består av ett ramverk med ett antal mål, delmål och indikatorer som ska uppnås till år 2015.

I skrivelsen från 2007 uttrycktes bl.a. att sambandet mellan yttrandefrihet och kampen mot fattigdom och för ökad respekt för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter är betydelsefullt samt att läs- och skrivkunnighet är centralt för utövandet av tanke- och yttrandefrihet. Regeringen konstaterade vidare att de landvinningar som nya media inneburit inte når de människor som saknar förmåga att läsa och skriva. Rätten till utbildning är därför en viktig förutsättning för att kunna göra sin röst hörd och utöva demokratiskt inflytande. Enligt skrivelsen ska dessa samband uppmärksammas i det svenska utvecklingssamarbetet.20

Inom ramen för Unescos arbete har regeringen beslutat att Sverige ska verka för att tydligare framhålla frågor som rör yttrande- och pressfrihet, tillgång till kunskap och information för alla samt respekt för kulturell och språklig mångfald.21 Under mål 9, Att bidra till en demokratifrämjande kultur- och mediepolitik i samarbetsländerna, anger regeringen att internationellt kultursamarbete spelar en allt viktigare roll för ömsesidigt kunskapsutbyte och en demokratisk samhällsutveckling. Regeringen betonar vikten av att samarbetet mellan aktörer inom de kultur- respektive biståndspolitiska områdena ytterligare stärks.22

13.2. Statens kulturråd

Statens kulturråd har sedan 2007 i uppdrag att främja en ökad internationalisering inom kulturområdet. På det internationella litteraturområdet ansvarar Kulturrådet sedan 2008 för att fördela statsbidrag för översättning av svensk litteratur och dramatik samt för litterära evenemang i utlandet. Kulturrådets arbete med att främja svensk litteratur i utlandet består av bidragsgivning till översättning av svensk litteratur, till litteraturprojekt i utlandet och för internationellt utbyte samt information om svensk litteratur. Kulturrådet deltar även vid internationella bokmässor och driver projekt i samarbete med aktörer i Sverige och i utlandet.

Bidragsgivningen regleras i förordningen (2007:1435) om statsbidrag till internationellt utbyte och samarbete på litteraturområdet. Syftet med verksamheten är enligt 2 § att främja

20Sveriges politik för global utveckling (skr. 2007/08:89), s. 14. 21Sveriges politik för global utveckling (skr. 2007/08:89), s. 57. 22Sveriges politik för global utveckling (skr. 2007/08:89), s. 73.

internationell spridning av svensk litteratur och svensk dramatik av hög kvalitet samt att främja internationella utbyten p å dessa områden. Statsbidrag får enligt 4 § ges till förlag eller teatrar för översättning av svensk litteratur eller svensk dramatik till ett annat språk än originalspråket och till anordnare av evenemang eller presentationer för internationell spridning av svensk litteratur och svensk dramatik samt för internationella utbyten.23

Statsbidrag för översättning av svensk litteratur och dramatik

Syftet med stödet för översättning av litteratur och dramatik är att möjliggöra ökad utgivning av svensk dramatik och kvalitetslitteratur i utlandet. Bidrag kan sökas av utomnordiska förlag, och i särskilda fall även av svenska förlag, för utgivning av svensk skönlitteratur och facklitteratur (för vuxna, barn och unga) samt av teatrar i utlandet för översättning av svensk dramatik. För dramatik gäller att pjäsen antingen ska ges ut som bok eller sättas upp på scen. En förutsättning för att beviljas stöd är att översättningen görs från svenska och inte via något annat språk.

Översättningsstöd kan sökas för litteratur inom följande genrer: prosa, poesi, dramatik, barn- och ungdomslitteratur, allmänkulturell facklitteratur och essäistik. Stöd kan även sökas för tidskrifter som innehåller temanummer med svensk översatt litteratur.24 För samtliga genrer gäller att verket ska hålla en hög språklig och litterär kvalitet. Introduktion av en författare på ett nytt språk prioriteras i bidragsgivningen och särskild hänsyn tas till översättning av barn- och ungdomslitteratur till språkområden där denna är svagt representerad. Stöd söks innan boken har kommit ut och bidrag kan endast sökas för översättningskostnader, inte för produktionskostnader eller kostnader för att förvärva rättigheter. Grundläggande krav är att förlaget ska ha en dokumenterad

23 Enligt 3 § avses med svensk litteratur sådan litteratur som är skriven på svenska eller på något av de nationella minoritetsspråken och som är utgiven i Sverige, och med svensk dramatik hänsyftas dramatik som är skriven på svenska eller på något av de nationella minoritetsspråken och framförd i Sverige. Statsbidrag får enligt 6 § även ges till författare av svensk litteratur och svensk dramatik, författare stadigvarande bosatt i Sverige, och översättare av litteratur och dramatik till eller från svenska språket för deltagande i internationellt utbyte på litteraturområdet. 24 Stöd beviljas inte för vetenskapliga avhandlingar och forskningsrapporter, läromedel, instruktionsböcker, uppslagsverk, handböcker, årsböcker, kokböcker, hobbylitteratur och reseguider.

kvalitetsutgivning och professionella distributionskanaler. En referensgrupp bestående av fem sakkunniga är rådgivande vid bidragsfördelningen .

År 2011 beviljade Kulturrådet totalt 3,3 miljoner kronor i översättningsstöd till 143 litterära verk för utgivning i 35 länder.25 Sex utländska teatrar beviljades även stöd för översättning av svensk dramatik. Samma år fick 78 ansökningar avslag.26 Generellt beviljas mellan hälften och två tredjedelar av ansökningarna inom stödet. En klar majoritet av ansökningarna och de titlar som beviljas översättningsstöd är skönlitteratur för vuxna. Den beviljade bidragssumman varierar stort, från cirka 3 000 till cirka 60 000 kronor, främst beroende på det sökta beloppet. Hur stor summa förlaget söker är i sin tur beroende av ersättningsnivån för översättare i respektive land, vilket varierar stort. Totalnivån på stödet har legat relativt jämnt kring tre miljoner sedan 2008. Svenska institutet beviljade 2,1 miljoner kronor i översättningsstöd år 2006, vilket innebär att överföringen av stödet till Kulturrådet från Svenska institutet och det ökade anslaget har resulterat i en förstärkning av översättningsstödet.

Enligt Kulturrådets referensgrupp har antalet ansökningar om översättning av kvalitetslitteratur ökat under 2011. Antal ansökningar ökar gällande barn- och ungdomslitteratur och unga, mer oetablerade författare översätts i större utsträckning än tidigare. Ansökningar om översättning av svensk dramatik ligger på en fortsatt låg nivå. Majoriteten av de beviljade ansökningarna gäller utgivning av svensk litteratur i europeiska länder. Förlag i vissa länder, och även hela världsdelar, som Syd- och Mellanamerika, Afrika, Indien, Mellanöstern och Asien, ansöker och beviljas i betydligt mindre utsträckning stöd. Även brittiska och amerikanska förlag ansöker mer sällan om översättningsstöd.27

25 De titlar som 2011 beviljades översättningsstöd gavs ut i följande länder (antal): Frankrike (16), Polen (14), Serbien (12), Nederländerna (10), Tyskland (9), Storbritannien (7), Ryssland (7), Schweiz (5), Georgien (5), Italien (5), Estland (4), Rumänien (3), Japan (2), Makedonien (2), Portugal (4), Slovenien (2), Spanien (4) och Tjeckien (4). Förlag i följande länder beviljades stöd för en titel: Montenegro, Nya Zeeland, Turkiet, Ukraina, USA, Vietnam, Belgien, Egypten, Bosnien-Hercegovina, Grekland, Irland, Kanada, Kroatien, Litauen och Lettland. 26 Information från Kulturrådets bidragsbeslut. 2010 beviljades 134 titlar bidrag och 74 ansökningar fick avslag. 27 Se promemorian ”Behov och tendenser – Rapport från referensgruppen för översättningsstöd 2011”.

Dessa tendenser gällande utgivningsland är i stort desamma under tidigare år.

Statsbidrag för litterära evenemang i utlandet och övriga projekt

Svenska och utländska organisationer kan ansöka om bidrag för anordnande av litterära evenemang i utlandet, för presentationer för internationell spridning av svensk litteratur och svensk dramatik samt för internationella utbyten. Introduktion av författarskap prioriteras i bidragsgivningen. Bl.a. ansöker utländska förlag om bidrag för att bjuda in svenska författare i samband med lansering av nyutgivna svenska titlar i översättning. Projekten riktas till en bred allmänhet och involverar ofta utländska översättare, kritiker eller forskare. Bidrag fördelas fem gånger årligen.

Kulturrådet kan även bevilja bidrag till seminarieverksamhet för att stödja tillväxten i översättarkåren. Särskilt fokus riktas mot unga, professionella översättare i början av yrkeslivet med svenska som källspråk. Översättarseminarier i utlandet arrangeras i de flesta fall av en utländsk part eller t.ex. Svenska institutet i Paris eller ambassad i utlandet. Seminarier för översättare av svensk litteratur har exempelvis ägt rum i Madrid, Paris, St. Petersburg, Petrosavodsk och München. Svenska institutet och Kulturrådet samfinansierar sedan cirka tio år tillbaka även en årlig litteraturresa i Vitryssland för svenska och vitryska författare i syfte att uppmärksamma litteraturen och yttrandefriheten. Vidare beviljar Kulturrådet även medel för olika typer av projekt som rör information om svensk litteratur, t.ex. till den brittiska tidskriften Swedish Book

Review och en rysk webbplats om svensk litteratur.

Kulturrådet beviljade år 2011 bidrag till 69 projekt av totalt 166 ansökningar (42 procent av ansökningarna fick bifall) inom ramen för internationellt litteraturutbyte. Totalt uppgick bidragssumman till 2,1 miljoner kronor. Av dessa medel gick 665 000 kronor till projekt som avsåg särskilda insatser för översättare, exempelvis översättarseminarier.28

28 Kulturrådets årsredovisning 2011.

Egeninitierade insatser för internationellt litteraturutbyte

Kulturrådet deltar årligen i ett flertal internationella bokmässor, exempelvis i Frankfurt, London och Bologna i syfte att främja svensk litteratur. Bokmässan i Frankfurt är den mest betydelsefulla internationella bokmässan och Kulturrådet ansvarar för en samlingsmonter för mindre svenska förlag. År 2011 var Norden temaland vid Salon du Livre i Paris och Kulturrådet genomförde en stor satsning med ett flertal inbjudna svenska författare. Deltagandet vid mässan gav mycket uppmärksamhet i media och bidrog till att ett flertal svenska titlar översattes till franska. Utöver de mer välkända internationella mässorna deltar Kulturrådet även vid vissa mindre mässor.29 Sverige kommer även 2013 att vara hedersgäst och temaland vid den ledande internationella mässan för barn- och ungdomsböcker i Bologna.

Kulturrådet bidrar i samarbete med Bok & Bibliotek till att representanter från utländska förlag och underagenter kan besöka bokmässan i Göteborg. De har möjlighet att hos Kulturrådet ansöka om rese- och hotellkostnader för två till fyra dagars närvaro. Syftet är att öka kunskapen om svensk litteratur i den internationella förlagsbranschen och att stärka svenska författares möjligheter att genom översättningar nå en internationell läsekrets. Författarfonden kan bevilja bidrag till t.ex. översättare av svensk litteratur för deltagande vid mässan.

I arbetet med att informera om samtida svensk kvalitetslitteratur för vuxna, barn och unga ger Kulturrådet årligen ut publikationer som New Swedish Titles och New Swedish Books for

Young Readers där svenska litteraturkritiker gör ett urval av nyutgiven litteratur och presenterar denna. Publikationerna distribueras bl.a. på de internationella bokmässorna.

29 Bokmässan i Belgrad 2010 är ett exempel på ett lyckat samarbetsprojekt, i detta fall mellan Kulturrådet, Svenska institutet, Sveriges ambassad i Belgrad och IKEA. 17 svenska författare deltog vid mässan och 79 programaktiviteter genomfördes. Ambassaden samverkade även med fakulteten för skandinaviska språk i Belgrad och publicerade t.ex. en broschyr med provöversättningar av svenskstuderande.

Källa: Statens kulturråd. Inom ramen för verksamheten fördelas också nordiskt översättningsstöd med kring 1 miljon kronor per år.

Övrig bidragsgivning hos Kulturrådet

Ett flertal av Kulturrådets övriga bidragsformer på litteraturområdet har en internationell dimension. Inom utgivningsstödet kan svenska utgivare ansöka om bidrag för utgivning av utländsk litteratur i svensk översättning (se vidare kapitel 9). Sedan 2010 finns även möjlighet för svenska förlag att ansöka om bidrag för utgivning av översatt litteratur inom stödet till planerad utgivning.

Kulturrådet beviljar även bidrag för litterära evenemang i Sverige (se kapitel 4). Syftet är att främja utvecklingen av nya former för litteraturförmedling riktade till allmänheten. Vid fördelningen prioriteras bl.a. insatser som syftar till en ökad internationalisering genom samarbeten och evenemang med utländska gäster och aktörer. Kulturrådet prioriterar särskilt projekt som omfattar översättning av texter av utländska och inhemska skribenter som inte skriver på svenska. Såväl utgivningsstödet, med det tillhörande distributionsstödet, som stödet till litterära evenemang, bidrar till att stärka den översatta kvalitetslitteraturens ställning och öka dess synlighet i Sverige.

Kulturrådet har även ett stöd som kan sökas av organisationer som främjar internationellt kulturutbyte.30 Inom litteraturområdet beviljades år 2012 t.ex. bidrag till Östersjöns författar- och översättarcentrum (1 550 000 kronor) och Svenska PEN (300 000 kronor) samt för det internationella nätverket International Board on Books for Young People, Sverige (115 000 kronor), Konstnär-

30 Bidragsgivningen regleras i förordningen (2008:556) om statsbidrag till internationell och interkulturell kulturverksamhet.

liga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd (55 000 kronor) och Sveriges Författarförbund (20 000 kronor).

Utöver dessa bidrag har Kulturrådet regelbundet fått olika avgränsade uppdrag inom litteraturområdet. Ett aktuellt exempel är att koordinera aktiviteter och marknadsföra Strindbergsåret 2012 samt att i samverkan med Svenska institutet förmedla information om aktiviteter till utlandet och de svenska utlandsmyndigheterna.

13.3. Nobelpriset i litteratur och ALMA

Nobelpriset i litteratur är troligen den internationellt mest uppmärksammade företeelsen inom kulturområdet i Sverige. Priset har ett stort internationellt genomslag och sätter kvalitetslitteraturen i fokus. Nobelpriset bidrar även till att Sverige som kultur- och vetenskapsnation uppmärksammas internationellt och ur en sverigefrämjande synvinkel torde det vara oöverträffat.

Det första Nobelpriset delades ut 1901 och prissumman utgår ur en fond som bildats av Alfred Nobels efterlämnade förmögenhet.31 Fonden förvaltas av Nobelstiftelsen men litteraturpristagaren utses av Svenska Akademien. Prissumman för Nobelpriset i litteratur är cirka tio miljoner kronor. Svenska akademien delar utöver Nobelpriset i litteratur ut ett större antal andra priser och stipendier inom litteraturområdet, totalt cirka 2,5 miljoner kronor per år.

Den svenska staten har instiftat ett internationellt pris för barn- och ungdomslitteratur som i mycket liknar Nobelpriset, Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne (ALMA). Priset instiftades 2002 och syftet är att stärka och öka intresset för barn- och ungdomslitteratur i världen. ALMA delas ut varje år och prissumman är fem miljoner svenska kronor, vilket gör priset till världens största internationella barn- och ungdomslitteraturpris. Det kan ges till författare, illustratörer, berättare eller organisationer och personer som arbetar med att stimulera barns och ungas läsning. Högsta konstnärliga kvalitet premieras och priset ska gå till personer och organisationer som verkar i Astrid Lindgrens humanistiska anda och som värnar demokratiska värderingar.

31 Se Sture Allén & Kjell Espmark, Nobelpriset i litteratur – en introduktion (Svenska Akademien, 2006).

Priset administreras av Statens kulturråd. Inom Kulturrådet finns ett särskilt kansli bestående av tre årsarbetskrafter och en jury som arbetar med priset. Pristagaren utses av juryn som har kompetens inom internationell barn- och ungdomslitteratur, läsfrämjande och barns rättigheter. ALMA-kansliet och juryn samarbetar med drygt 400 nomineringsinstanser över hela världen, vilket stärker det internationella utbytet med organisationer, institutioner och individer som verkar för barn- och ungdomslitteratur. Tillkännagivandet av priset, prisutdelningen och pristagarveckan med läsfrämjande prägel (seminarier, författarbesök och workshops etc.) skapar uppmärksamhet bland allmänheten och i media kring barn- och ungdomslitteratur och pristagarens litterära verk. ALMA-kansliet deltar även bl.a. vid de internationella bokmässorna i Frankfurt och Bologna samt vid andra litteraturarrangemang i världen.

Det utåtriktade arbetet har ett läsfrämjande syfte och synliggör barn- och ungdomslitteraturen som konstform och uppmärksammar och stärker barns rättigheter. Kansliet och juryn har även tagit fram så kallade läsnycklar, dvs. broschyrer om pristagarna och deras verk samt tips på hur lärare, bibliotekarier eller föräldrar kan använda dessa som vägledning och inspiration för samtal om litteratur med barn och unga.

Administrationen av ALMA (kostnader för kansli, jury, information, aktiviteter kring nominering, tillkännagivande och prisutdelning) uppgick 2011 till cirka 4,4 miljoner kronor.32 Utöver kostnad för administration tillkommer själva prissumman som för närvarande är 5 miljoner kronor.

13.4. Särskilt om fristadsförfattare

Inskränkningar av yttrandefriheten är en realitet i många delar av världen. Författare och andra skrivande personer utsätts inte sällan för förtryck, hot och förföljelse.33 För att skydda hotade författare och skribenter från olika delar av världen och erbjuda dem en plats

32 Kulturrådets årsredovisning 2011, s. 51. 33 Enligt PEN International var 888 personer hotade, fängslade, attackerade, försvunna, i rättegång, dödsdömda eller dödades under andra halvåret 2011. Se PEN International, Writers in Prison Committee, Half-yearly Caselist: To 31 December 2011 (2011).

där de kan leva och arbeta utan att bli censurerade, tystade eller fängslade, har fristäder för författare skapats runt om i världen.34

Det mer organiserade samarbetet för att skapa fristäder för hotade författare startade 1993 då organisationen The International Parliament of Writers grundade nätverket Cities of Asylum. Bakgrunden till initiativet var förföljelsen av Salman Rushdie. År 2006 upplöstes nätverket och i stället bildades det internationella nätverket International Cities of Refuge Network (ICORN). Många fristäder för författare är medlemmar i ICORN, men det finns även fristäder i världen för författare i exil som inte är kopplade till nätverket.

ICORN och PEN International är två betydelsefulla organisationer i det internationella arbetet för yttrandefrihet bl.a. genom deras engagemang för fristadsförfattare. ICORN:s roll är att underlätta samarbete mellan de städer i världen som tar emot fristadsförfattare samt mellan projektledare och fristadsförfattare. ICORN har ett program för fristadsförfattare som söks av skribenter som i sitt hemland är hotade eller förföljda på grund av att de uttrycker sina idéer eller åsikter genom konstnärligt eller professionellt arbete.35 PEN International är en viktig samarbetspartner i ICORN:s arbete med att välja ut författare som ska erbjudas skydd. Systemet är uppbyggt så att ICORN koordinerar arbetet, medan städerna ansvarar för val av författare. I Sverige sker detta genom att kommunerna samråder med Svenska PEN och ICORN.

Städer som är medlemmar i ICORN åtar sig bl.a. att tillhandahålla bostad för författaren och i förekommande fall även för dennes familj, ge författaren stipendium under vistelsen, hjälpa författaren att socialt och konstnärligt interagera med lokalsamhället samt att utse en fristadskoordinator med uppgift att stödja författaren i juridiska och praktiska spörsmål.36 Kommunen bör räkna med en budget om cirka en miljon kronor årligen för en fristadsförfattare.

I dag har ICORN cirka fyrtio medlemsstäder, varav de allra flesta finns i Europa. I Sverige finns för närvarande sju fristäder: Stockholm, Göteborg, Uppsala, Malmö, Växjö, Sigtuna och

34 Begreppet ”författare” innefattar i ICORN:s terminologi skön- och facklitterära författare, dramatiker, poeter, översättare, förläggare, journalister och serieskapare/illustratörer. 35 ICORN har ett antal urvalskriterier vid val av författare, se ”Qualification Requirements for ICORN Guest Writers” på www.icorn.org. 36 Se “The Membershop Agreement” på www.icorn.org

Umeå.37 Den första svenska staden som valde att bli fristad var Göteborg år 1995. Antalet svenska städer som engagerar sig för yttrandefriheten och väljer att vara fristäder ökar.

Statens kulturråds insatser för fristäder och fristadsförfattare

Statens kulturråd har i uppdrag av regeringen att verka för fler fristäder för förföljda författare samt för att de fristadsförfattare som finns i Sverige ska få större möjligheter att bli en del av den litterära offentligheten. Uppdraget ska genomföras i samarbete med berörda myndigheter, Svenska PEN, kommuner och landsting. Sedan 2010 har Kulturrådet avsatt medel för bidragsgivning till projekt med anknytning till fristadsförfattare. Regioner, kommuner eller län kan söka bidrag hos Kulturrådet för kostnader i anslutning till inbjuden fristadsförfattares vistelse i Sverige. Bidrag beviljas bl.a. för projekt som ökar författarens möjlighet att ta del av och delta i den litterära offentligheten, t.ex. debatter, seminarier, uppläsningar, möten och andra publika evenemang. I arbetet att motivera fler kommuner att bli fristäder för hotade och förföljda författare arrangerade Kulturrådet 2011 bl.a. ett kulturforum med tema yttrandefrihet. Kulturrådet kommer i september 2012 även publicera en handbok för kommuner som avser att bli fristäder.

Under 2011 använde Kulturrådet 665 000 kronor till egeninitierad verksamhet och bidrag i samband med fristadsprojekt. Utöver detta beviljas Svenska PEN bidrag från Kulturrådet om cirka 500 000 kronor för arbete med den s.k. Dissidentbloggen där bl.a. fristadsförfattare erbjuds möjlighet att publicera sig. Inom stödet till litterära evenemang har även bidrag beviljats till publika evenemang som rör fristadsförfattare, t.ex. Tribunal 12 och Diásporas/Encuentros inom Shahrazad. Shahrazad är ett EUfinansierat projekt där ett flertal fristäder samarbetar i syfte att skapa möjligheter för fristadsförfattare från hela världen att publicera sina verk, skapa nätverk och möta allmänheten.

37 Umeå, Växjö och Sigtuna är nya fristäder och har därför ännu inte tagit emot någon författare.

13.5. Sveriges författarfond

Inom ramen för det internationella litteratursamarbetet fördelar styrelsen för Sveriges författarfond sedan 2008 bidrag till litterära upphovsmän för internationella utbyten och för provöversättning av svensk litteratur och dramatik. När regeringen beslutade att förstärka verksamheten och flytta ansvaret för översättningsstöd för svensk litteratur och annan tillhörande verksamhet till Statens kulturråd, förstärktes samtidigt genom särskilda medel till Sveriges författarfond också bidragsgivningen för enskilda författares och översättares närvaro och deltagande i internationella utbyten. Författarfonden hade även innan 2008 en begränsad bidragsgivning för resor och internationella utbyten, men de nya medlen inom ramen för det internationella litteratursamarbetet kom att stärka det internationella inslaget i verksamheten.

Bidragsgivningen regleras i förordningen (2007:1435) om statsbidrag till internationellt utbyte och samarbete på litteraturområdet. Syftet med stödet är enligt förordningen att främja internationellt utbyte på litteraturområdet samt internationell spridning av svensk litteratur och dramatik. Medel för verksamheten disponeras av Statens kulturråd på anslag 3:1 Bidrag till litteratur och kulturtidskrifter, eftersom fonden inte kan ha egna anslag på statsbudgeten. I Kulturrådets regleringsbrev anges att en miljon kronor ska överföras till Sveriges författarfond efter rekvisition.38Utöver de medel som erhålls via Kulturrådets anslag ingår dock även medel för deltagande i internationellt kulturutbyte i anslagsposten 5:2, ap. 9, Bidrag till författare m.fl. År 2011 tillförde fonden 160 000 kronor från anslagsposten för bidrag till resor och internationellt utbyte.

Bidrag kan sökas av aktiva yrkesutövande litterära upphovsmän inom samtliga kategorier, dvs. av författare, dramatiker, tecknare, fotografer, kulturjournalister samt översättare. Grundläggande krav för ansökan är att den sökande skriver på svenska, översätter till eller från svenska eller är stadigvarande bosatt i Sverige. Beslut om bidrag för resor och internationella utbyten fattas fem gånger årligen av fondens internationella utskott.

Det är högt söktryck på de internationella medlen. År 2011 inkom 292 ansökningar om bidrag till resor och internationella

38 Kulturrådet och Sveriges författarfond har vid flera tillfällen diskuterat detta förfarande.

utbyten. Sammanlagt beviljades 92 bidrag för resor och internationella utbyten om totalt cirka 920 000 kronor med ett medelbelopp om cirka 10 000 kronor.39 Ungefär hälften av de bidrag som fördelades 2011 utgick för medverkan vid festivaler, kongresser, seminarier, mässor och workshops etc. En fjärdedel gick till arbete, studier och vistelse på gästhem eller i andra miljöer av betydelse för skrivandet. Resterande del gick till litterära samarbeten, kontaktskapande, möten och egna initiativ, bl.a. i samband med utgivning.

Ungefär hälften av de beviljade bidragen gick till översättare från svenska, en fjärdedel till skönlitterära författare och sedan i fallande ordning till facklitterära författare och kulturjournalister, dramatiker, översättare till svenska och till fotografer/tecknare. De vanligast förekommande resmålen var Sverige (43 procent) och sedan i fallande ordning, Europa (29 procent), USA, Asien, Latinamerika och Afrika.40

År 2011 beviljades även 27 bidrag för provöversättningar till en total kostnad om 135 000 kronor.41 Styrelsen för Sveriges författarfond delar även ut ett mindre antal arbetsstipendier till översättare av svensk litteratur till andra språk med medel från biblioteksersättningen. Antalet varierar från år till år beroende på söktryck och konkurrens. År 2011 fördelades 5 stipendier om totalt 250 000 kronor.

13.6. Särskilt om författar- och översättarresidens

Konstnärers mobilitet och möjligheter till residensvistelse är en viktig kulturpolitisk fråga inom det internationella området och prioriteras även på nordisk och europeisk nivå. Genom residensverksamhet erbjuds konstnärer möjlighet att tillbringa en tid

39 Se Sveriges författarfonds verksamhetsberättelse för år 2011, s. 36–37. 40 Information från Sveriges författarfond. Att notera i sammanhanget är att utfallet gällande yrkeskategorier, resmål och ändamål ofta varierar från år till år. 41 Sveriges författarfonds verksamhetsberättelse för år 2011, s. 37. Författarfonden beslutade i december 2011 att från och med mars 2012 upphöra att bevilja bidrag för provöversättning till översättare av svensk litteratur och dramatik. Bidraget bedöms inte ha vara ändamålsenligt eftersom antalet kvalificerade ansökningar varit för litet och antal utgivna titlar och uppförd dramatik varit för få. En svårighet har enligt Författarfonden varit att i bidragsgivningen placera sig rätt i förhållande till den omfattande verksamhet med provöversättningar som svenska förlag och agenter bedriver på kommersiell grund och att få genomslag med detta riktade bidrag till den enskilde översättaren när publiceringsbesluten oftast avgörs av andra mer affärsmässiga överväganden. Bidragen sägs också bli överlappande i förhållande till det översättningsstöd som Kulturrådet beviljar utländska förlag. Beslutet fattades efter samråd med Kulturrådet. Se budgetunderlaget för år 2013, s. 12–13 och 18–19.

utanför sin vanliga miljö. Residensvistelse ger möjlighet till möten och kulturutbyten som kan stimulera den kreativa processen. Detta främjar i sin tur litteraturen som konstform och mångfalden inom det litterära fältet, vilket i förlängningen även gynnar läsarna. Genom residensverksamhet skapas internationella nätverk mellan professionella konstnärer och t.ex. branschaktörer.

Residensverksamhet kan på lokal och regional nivå även innebära utveckling och möjligheter till möten mellan konstnärer och befolkningen på orten. Vad gäller finansiering är vissa residens kostnadsfria för upphovsmännen och ibland utgår även stipendium, medan andra bekostas av upphovsmannen själv. Vissa residens har öppna ansökningsomgångar och andra väljer att själva bjuda in konstnärer. Vidare omfattar en del residens samtliga konstformer och andra är specialiserade på en specifik konstart. Det finns ett internationellt nätverk för residensverksamhet, Res Artis, en organisation som består av cirka 400 residenscenter i över 50 länder i världen. På europeisk nivå finns residensnätverket Trans Europe Halles som består av 52 medlemmar i 29 europeiska länder.

Möjligheterna för utländska litterära upphovsmän att ansöka om residens/gästhemsvistelse i Sverige är i dag relativt begränsade. Större möjligheter finns dock för svenska upphovsmän att ansöka om residensvistelse utomlands, eftersom många länder numera har olika typer av Writer in Residence-program. I Sverige finns i dag utbytesprogram och residensverksamhet inom ett flertal konstområden, varav Iaspis på bildkonstområdet och Internationella dansprogrammet på dansområdet kan betraktas som föregångare för internationell kulturutbytesverksamhet i Sverige.42 På litteraturområdet stödjer staten residensverksamhet genom Kulturrådets bidragsgivning till Östersjöns författar- och översättarcentrum.

Östersjöns författar- och översättarcentrum

Östersjöns författar- och översättarcentrum i Visby är Sveriges enda större residens för litterära upphovsmän. Verksamheten grundades 1992 på svenskt och ryskt initiativ och är ett inter-

42 Konstnärsnämnden har fått i uppdrag av regeringen att utveckla en verksamhet för internationellt kulturutbyte på musikområdet som bygger på erfarenheter från Iaspis och

Internationella dansprogrammet.

En delredovisning ska lämnas till Regeringskansliet senast

den 15 oktober 2012. Konstnärsnämnden representerar även Sverige på regeringens uppdrag i OMC-gruppen Mobility Support Programs 2011–2012.

nationellt centra för bl.a. professionella författare och översättare från i första hand de nordiska länderna och länder kring Östersjön. I mån av plats välkomnas även litterära upphovsmän från andra länder.

Centret ingår i det europeiska nätverket för översättarresidens kallat Réseau Européen des Centres Internationaux de Traducteurs littéraires (RECIT) och Nordic-Baltic Residence Circle. Verksamheten finansieras bl.a. av Statens kulturråd, Region Gotland, Nordiska ministerrådet och i perioder även av EU. Externa finansiärer är German Translation Fund, Kulturkapitaal (Estonian Culture Fund) och Finland-Swedish Writers Union. Centret har även publik verksamhet, t.ex. arrangeras varje år Internationella poesifestivalen, ett litterärt evenemang där de flesta av de deltagande författarna och översättarna har vistats på centret.

Sedan starten 1992 har Östersjöns författar- och översättarcentrum tagit emot cirka 3 800 författare och översättare. År 2011 vistades 228 personer (150 kvinnor och 78 män) på centret. Av dessa var 148 författare (65 procent), 40 översättare (18 procent), 10 dramatiker (4 procent) och 30 ”annat” (13 procent).43 Av residenterna 2011 var 95 personer svenskar (42 procent), 42 från övriga nordiska länder, 27 från Estland, Lettland och Litauen, 30 från övriga europeiska länder, 13 från Ryssland, Vitryssland och Georgien samt 19 från övriga delar av världen, varav 7 från Kina. År 2010 tog centret emot tio personer från delar av världen utanför Europa.44

Övriga residensmöjligheter i Sverige

Även vissa andra verksamheter har som ändamål att underlätta för svenska och utländska upphovsmän att vistas i Sverige för litterärt arbete. Sveriges Författarförbund hyr bl.a. ut tre lägenheter för kortare tid på Författarnas internationella gästhem i Författarnas hus i Stockholm. Det kostar 600 kronor per natt för ett enkelrum, men möjlighet till rabatt finns. Gästlägenheterna är tillgängliga både för svenska och utländska författare och översättare.

Det finns även olika typer av gästbostäder för författare och översättare runt om i Sverige som antingen drivs i kommunal eller

43 Det framgår inte av årsredovisningen vilka yrkesgrupper kategorin ”annat” innefattar. 44 Östersjöns författar- och översättarcentrums årsredovisning 2011.

privat regi (ofta i stiftelseform). Den ideella föreningen Konstepidemin i Göteborg har fem gästbostäder för internationella konstnärer inom samtliga konstformer. Verksamheten är till stora delar självfinansierad genom ateljéhyror, men den publika verksamheten får även bidrag från bl.a. Göteborgs stad. I Stockholm är gästbostaden Villa Bergshyddan ett exempel på ett Nordiskt samarbetsprojekt som finansieras av Stockholms stad. Några exempel på residens i stiftelseform är Skärgårdsstiftelsen, Sigtunastiftelsen, Ruuthska stipendiebostaden på Runmarö, Ellen Keys Strand.45 Författarförbundet förmedlar en del av dessa gästbostäder till sina medlemmar. Gästbostäderna är i de flesta fall främst tillgängliga för svenska författare och översättare.

Svenskfinansierade residens och motsvarande i utlandet

Sverige har åtta kultur- och forskningsinstitut i utlandet. Svenska institutet i Paris och Svenska institutet i Alexandria lyder under Utrikesdepartementet, Voksenåsen utanför Oslo och Hanaholmen utanför Helsingfors under Kulturdepartementet och de tre s.k. Medelhavsinstituten i Rom, Aten och Istanbul under Utbildningsdepartementet. Dessa har samtliga viss gästbostadsverksamhet. Villa San Michele på Capri har nära anknytning till Rominstitutet, men är en fristående stiftelse utan statligt stöd.

Ytterligare exempel är Skandinavisk Förenings Konstnärshus i Rom som erbjuder residensvistelser inom litteratur, bildkonst, musik, scenkonst och film för konstnärer från hela Norden. Generellt tilldelas vistelsestipendium om två månader, men vistelsen kan vara kortare eller längre. De arrangerar även bl.a. författarsamtal och litterära evenemang. Verksamheten finansieras av Nordiska ministerrådet, Svenska kulturfonden, Sveriges ambassad i Rom samt ett antal finansiärer från övriga nordiska länder.

45 Se Sveriges Författarförbunds förteckning över gästbostäder och residens i Sverige och i utlandet, www.forfattarforbundet.se.

Planer på litteraturhus i Sverige

På många platser i Europa finns en lång tradition av litteraturhus, varav flera har internationell inriktning. I Sverige har allt fler städer intresserat sig för att satsa på litteratur och litteraturhus med olika utformning och innehåll. Initiativ till att starta litteraturhus finns bl.a. i städer som Stockholm, Göteborg och Lund.

I Stockholm finns sedan en tid tillbaka planer på att starta ett internationellt litteraturhus och en stiftelse grundades 2012 för ändamålet. Initiativet är gemensamt från Sveriges Författarförbund, Svenska PEN och Svenska Förläggareföreningen. Syftet är att skapa ett centrum för yttrandefrihet, demokratiutveckling, läsande, litteratur, bokmarknad och internationellt litteraturutbyte. Avsikten är att litteraturhuset bl.a. ska innefatta en litterär scen, arbetsrum för författare och översättare, gästbostäder, bokkafé, bokhandel och kanslilokaler. I övrigt är tanken att det kring litteraturhuset ska skapas ett nätverk av regionala, nationella och internationella intressenter. Enskilda organisationer, föreningar och näringsidkare ska få utnyttja lokalerna för att genomföra program. Stockholms Internationella litteraturhus har även ambitionen att bygga upp en läsfrämjande verksamhet.

I Göteborg fick kritikern Ingrid Elam i uppdrag av Göteborgs kulturnämnd 2011 att undersöka möjligheterna att etablera ett litteraturhus i staden.46 I Lund arbetar den ideella föreningen Litteraturhus Lund för att ett litteraturhus i staden ska förverkligas. Författarna Oline Stig och Åsa Maria Kraft är initiativtagare. I dagsläget har beslut på kommunal och regional nivå om finansiering av verksamheterna varken fattats i Stockholm, Göteborg eller Lund.

13.7. Svenska institutet

Svenska institutet (SI) har, enligt 1 § förordningen (2007:1224) med instruktion för Svenska institutet, till uppgift att sprida information och kunskap om Sverige i utlandet och främja samarbete och långsiktiga relationer med andra länder inom områdena kultur, utbildning och forskning och demokrati samt

46 Uppdraget redovisas i Ingrid Elams rapport Litteraturens hus: Plats för författare, rum för läsare (2012).

samhällsliv i övrigt. Genom sin verksamhet ska SI främja svenska intressen i utlandet och bidra till tillväxt, sysselsättning och kulturell utveckling.

SI ska enligt förordningen bl.a. inom ramen för offentlig diplomati skapa intresse och förtroende för Sverige samt löpande följa och utvärdera Sverigebilden utomlands. Myndigheten ska också hantera vissa statliga stipendier och bidrag för att främja internationellt utbyte inom områdena kultur, samhälle, utbildning och forskning. Vad gäller svenskundervisningen i utlandet ska SI enligt 3 § i förordningen särskilt öka kunskaperna om och intresset för Sverige och det svenska språket genom stöd för undervisning i svenska på högskolenivå i andra länder och ansvara för den övergripande samordningen av det statliga stödet för svenskundervisning utomlands för icke-svenska medborgare.

I 7 § anges att SI inom ramen för reformsamarbete i Östeuropa även ska bidra till att stärka öppenhet och demokratiska strukturer samt främja en demokratisk kultur i samarbetsländerna genom utbyte och samarbete inom kulturområdet och samhällsområdet i övrigt.

Enligt 2 a § ska SI bedriva sin verksamhet i nära samarbete med de svenska utlandsmyndigheterna samt främja samarbete med och medverkan av personer, myndigheter, företag och andra organisationer såväl på lokal och regional nivå som på nationell nivå i Sverige och utomlands. Vidare ska myndigheten i nära samarbete med UD löpande utveckla samarbetet med de svenska utlandsmyndigheterna samt genomföra och finansiera utbildningsprogram och kompetenshöjande insatser för utsänd och lokalanställd personal med Sverigefrämjande arbetsuppgifter vid utlandsmyndigheterna.

SI bygger nätverk inom kultur, samhällsliv, utbildning och forskning och utformar bl.a. informationsmaterial och webbplatser samt arrangerar utställningar, seminarier och presentationer. Verksamheten omfattar satsningar i enskilda länder och tematiska projekt som presenteras i flera länder. Vidare arrangeras idé- och erfarenhetsutbyten mellan Sverige och andra länder genom t.ex. studiebesök i Sverige av utländska experter.

De organisationer som utgör Nämnden för Sverigefrämjande i utlandet (UD, Visit Sweden, Invest Sweden, Exportrådet och SI) ansvarar för extranätet Sweden Promotion Forum. Webbplatsen har skapats för att underlätta samordningen av Sveriges främjandeinsatser och används främst för att sprida information och utbyta

kunskaper och erfarenheter. Genom extranätet kan SI kommunicera med utlandsrepresentationen och tillhandahålla olika typer av informationsmaterial. SI har skapat s.k. ”tool-kits” för olika ämnesområden i syfte att stödja och underlätta för utlandsrepresentationen i deras Sverigefrämjande arbete. Bland annat finns ett tool-kit för litteraturområdet med viss generell information och även för specifika satsningar som Strindbergsåret 2012. Även svenskstuderande och svensklektorer har tillgång till webbplatsen.

Särskilda insatser av betydelse för litteraturområdet

Svenska institutet i Paris är Sveriges enda kulturinstitut i utlandet och sorterar under SI. Institutet har en bred programverksamhet och presenterar svensk kultur inom alla konstområden. På litteraturens område ordnas bl.a. författarsamtal, seminarier och debatter samt i samarbete med Kulturrådet under senare år även översättarseminarier för yngre franska översättare av svensk litteratur till franska. Institutet bedriver även svenskundervisning. I institutets lokaler finns möjlighet för svenska kulturskapare och forskare att hyra gästbostad. År 2011 utnyttjade 103 personer denna möjlighet.

SI driver även bokhandeln Swedish Bookshop i sina lokaler i Stockholm och via internet. Bokhandeln tillhandahåller information om Sverige och har ett sortiment av översatt svensk litteratur. Bokhandeln har haft problem med bristande kostnadstäckning och framtiden för verksamheten är oviss.

Sedan ungefär 25 år tillbaka har SI samarbetat med Sida om kulturutbyte med utvecklingsländer i Afrika, Asien och Latinamerika. Det Sida-finansierade programmet Kultursamarbete med utvecklingsländer har dock fasats ut under 2011 och SI inväntar beslut om eventuellt förnyat program.47

SI har även särskilda medel för stöd till demokratifrämjande insatser. Inom utvecklingssamarbetet arbetar SI med stöd till projekt och utbyten både inom kultur- och samhällsområdet. De främsta satsningarna inom litteratur sker inom Reformsamarbete Öst och genom SI:s Sida-uppdrag i ODA-länder (dvs. länder som mottar biståndsmedel). Ett nytt initiativ inom SI:s utvecklings-

47 SI:s arbete på området har utvärderats i Robert Gustavsson, Evaluation of the Swedish

Institut’s Cultural Exchange Programme to Official Development Assistance Recipient Countries (Sipu International, 2009).

samarbete är Creative Force. I programmet ger SI stöd till projekt inom kultur och media i syfte att stärka demokratiska strukturer genom att främja yttrandefrihet, jämställdhet och pluralism. Under 2012 genomförs regionala utlysningar för samarbeten med Västra Balkan, Östra Europa, Mellanöstern och Nordafrika. Programmet inkluderar samtliga konstformer och det genomförs årligen ett mindre antal satsningar inom litteraturområdet.

SI har årligen beviljat bidrag till ett tiotal litteraturprojekt med mänskliga rättigheter och yttrandefrihet som övergripande tematik. Exempel på aktörer som beviljats bidrag de senaste åren är Internationella biblioteket, Sveriges författarförbund, Östersjöns författar- och