Ds 2006:11

Könsfördelningen i bolagsstyrelser

5

Innehåll

0H

Förord .............................................................................

177H

3

1H

Innehåll ...........................................................................

178H

5

2H

Sammanfattning .............................................................

179H

13

3H

Summary .......................................................................

180H

27

4H

Författningsförslag ..........................................................

181H

31

5H

Förslag till lag om ändring i lagen (1987:1245) om

styrelserepresentation för de privatanställda......................

182H

31

6H

Förslag till lag om ändring i lagen (2004:575) om

europabolag ..........................................................................

183H

32

7H

Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551) ..........

184H

35

8H

Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551)

”etapp 2” ...............................................................................

185H

41

9H

Förslag till förordning om ändring i aktiebolags-

förordningen (2005:559) .....................................................

186H

43

10H

1 Inledning ...............................................................

187H

45

11H

1.1 Uppdraget.............................................................................

188H

45

Innehåll Ds 2006:11

6

12H

1.2 Arbetets bedrivande .............................................................

189H

47

13H

1.3 Disposition ...........................................................................

190H

50

14H

2 Bakgrund till utredningsuppdraget ............................

191H

53

15H

3 Styrelsen i svenska aktiebolag...................................

192H

59

16H

3.1 Styrelsen................................................................................

193H

59

17H

3.1.1 Styrelsen och styrelsesuppleanterna ........................

194H

59

18H

3.1.2 Styrelsens uppgifter ..................................................

195H

60

19H

3.1.3 Regler om utnämnande av styrelseledamöter .........

196H

61

20H

3.1.4 Om val av styrelseledamöter på bolagsstämma.......

197H

62

21H

3.1.5 Bosättningskravet .....................................................

198H

63

22H

3.1.6 Hinder mot att vara styrelseledamot .......................

199H

64

23H

3.1.7 Mandattiden och förtida avgång ..............................

200H

64

24H

3.1.8 Styrelsens ordförande ...............................................

201H

66

25H

3.1.9 Beslutförhet och majoritetskrav ..............................

202H

66

26H

3.1.10 Styrelsens roll som bolagets ställföreträdare...........

203H

67

27H

3.1.11 Begränsningar i styrelsens kompetens, m.m. ..........

204H

68

28H

3.2 Aktieägaravtal.......................................................................

205H

69

29H

3.3 Regler i Svensk kod för bolagsstyrning ..............................

206H

70

30H

3.3.1 Om valberedningar och styrelsesammansättningar, m.m. ........................................................

207H

70

31H

3.3.2 Regler om styrelseledamöterna................................

208H

75

32H

3.4 Stockholmsbörsens krav på styrelsen .................................

209H

76

33H

4 Kategoriseringar av aktiebolag ..................................

210H

77

34H

4.1 Inledning...............................................................................

211H

77

35H

4.2 Om publika aktiebolag, aktiemarknadsbolag och avstämningsbolag .................................................................

212H

77

36H

4.3 Aktiemarknadsnämndens avgränsning i incitamentsfrågor.....................................................................................

213H

80

Innehåll

7

37H

4.4 Närmare om spridningskriteriet .........................................

214H

81

38H

4.5 Gränsvärden i redovisningssammanhang ...........................

215H

82

39H

4.5.1 Om gränsvärden........................................................

216H

82

40H

4.5.2 Gränsvärden i EG-rätten ..........................................

217H

83

41H

4.5.3 Gränsvärden i årsredovisningslagen (1995:1554), m.m......................................................

218H

83

42H

4.5.4 Gränsvärden för framtiden.......................................

219H

84

43H

4.6 Statistik .................................................................................

220H

86

44H

4.7 Målgruppen för Svensk kod för bolagsstyrning.................

221H

87

45H

5 Statliga och kommunala bolag..................................

222H

91

46H

5.1 Statliga aktiebolag ................................................................

223H

91

47H

5.1.1 Bakgrund ...................................................................

224H

91

48H

5.1.2 Särskilt om statens ägarpolitik .................................

225H

94

49H

5.1.3 Om valet av styrelser i helägda statliga bolag .........

226H

96

50H

5.2 Kommunala aktiebolag ........................................................

227H

97

51H

5.2.1 Bakgrund ...................................................................

228H

97

52H

5.2.2 Lagstiftning som rör kommunala aktiebolag ..........

229H

98

53H

5.2.3 Särskilt om kommunal ägarstyrning........................

230H

99

54H

5.2.4 Om valet av styrelser i kommunala bolag .............

231H

101

55H

6 Annan rättslig reglering..........................................

232H

103

56H

6.1 Lagen (1987:1245) om styrelserepresentation för de privatanställda.....................................................................

233H

103

57H

6.1.1 Allmän bakgrund ....................................................

234H

103

58H

6.1.2 Förekomsten av arbetstagarrepresentanter...........

235H

106

59H

6.1.3 Arbetstagarinflytande i andra associationsformer......................................................................

236H

108

60H

6.2 Bolagsverkets funktioner...................................................

237H

109

61H

7 Övriga associationsformer ......................................

238H

113

Innehåll Ds 2006:11

8

62H

7.1 Inledning.............................................................................

239H

113

63H

7.2 Europabolag........................................................................

240H

113

64H

7.3 Försäkringsaktiebolag m.fl. ...............................................

241H

116

65H

7.4 Bankaktiebolag m.fl. ..........................................................

242H

119

66H

7.5 Sparbanker ..........................................................................

243H

121

67H

7.6 Medlemsbanker ..................................................................

244H

122

68H

7.7 Värdepappersbolag, kreditinstitut och värdepappersinstitut.................................................................................

245H

123

69H

7.8 Fondbolag...........................................................................

246H

123

70H

7.9 Ekonomiska föreningar .....................................................

247H

125

71H

7.9.1 Allmän bakgrund ....................................................

248H

125

72H

7.9.2 Statistik över ekonomiska föreningar....................

249H

128

73H

7.10 Stiftelser ..............................................................................

250H

129

74H

7.10.1 Allmän bakgrund ....................................................

251H

129

75H

7.10.2 Statistik över stiftelser ............................................

252H

132

76H

8 Skyddet för äganderätten, diskrimineringslagstiftningen, m.m. ..............................................

253H

133

77H

8.1 Svensk rätt ..........................................................................

254H

133

78H

8.1.1 Skyddet för äganderätten .......................................

255H

133

79H

8.1.2 Näringsfriheten.......................................................

256H

135

80H

8.1.3 Jämställdhetslagen och diskrimineringslagen........

257H

135

81H

8.2 Internationell rätt...............................................................

258H

139

82H

8.2.1 Europakonventionen ..............................................

259H

139

83H

8.2.2 1979 års FN-konvention ........................................

260H

141

84H

8.2.3 EG-rätten ................................................................

261H

142

85H

9 Representation av kvinnor i bolagsstyrelserna ...........

262H

153

Innehåll

9

86H

10 Aktieägarstatistik ..................................................

263H

167

87H

10.1 Aktieägandet i Sverige .......................................................

264H

167

88H

10.2 De största aktieägarna........................................................

265H

169

89H

11 Synen på rekrytering av kvinnor till bolagsstyrelserna, m.m. .........................................

266H

171

90H

11.1 Kännetecken hos män och kvinnor med styrelseuppdrag ...............................................................................

267H

171

91H

11.1.1 Allmänna karakteristika .........................................

268H

171

92H

11.1.2 Särskilt om kvinnor i börsbolagens styrelser ........

269H

173

93H

11.2 Inställningen till rekrytering av kvinnor till styrelserna...........................................................................

270H

173

94H

11.3 Varför fler kvinnor till bolagsstyrelserna?........................

271H

176

95H

11.4 Särskilt om underskottet på kvinnor i börsföretagens styrelser...............................................................................

272H

177

96H

12 Internationell utblick .............................................

273H

179

97H

12.1 Inledning.............................................................................

274H

179

98H

12.2 Danmark .............................................................................

275H

179

99H

12.3 Finland ................................................................................

276H

182

100H

12.4 Norge..................................................................................

277H

184

101H

12.4.1 Norges lagstiftning .................................................

278H

184

102H

12.4.2 Den fortsatta utvecklingen i Norge.......................

279H

189

103H

12.4.3 Norsk lag och likabehandlingsdirektivet, m.m. ....

280H

191

104H

12.5 Tyskland .............................................................................

281H

192

105H

12.6 Schweiz ...............................................................................

282H

193

106H

12.7 Storbritannien ....................................................................

283H

194

Innehåll Ds 2006:11

10

107H

12.8 Frankrike ............................................................................

284H

195

108H

13 Överväganden och förslag .......................................

285H

199

109H

13.1 Finns juridiska hinder mot lagstiftning?...........................

286H

199

110H

13.1.1 Lagstiftning i förhållande till regeringsformen .....

287H

199

111H

13.1.2 Lagstiftning i förhållande till jämställdhetslagen och diskrimineringslagen ..............................

288H

200

112H

13.1.3 Lagstiftning i förhållande till Europakonventionen ..........................................................

289H

203

113H

13.1.4 Lagstiftning i förhållande till EG-rätten................

290H

205

114H

13.2 Inledande överväganden beträffande aktiebolagen ..........

291H

208

115H

13.2.1 Har kvotering några nackdelar för dem som berörs? .....................................................................

292H

210

116H

13.2.2 Vilka aktiebolag bör omfattas? ..............................

293H

214

117H

13.2.3 Ytterligare moment av betydelse för avgränsningen av lagstiftningen..........................................

294H

218

118H

13.3 Överväganden rörande olika indelningar av aktiebolag ...

295H

229

119H

13.3.1 De publika aktiebolagen .........................................

296H

229

120H

13.3.2 Aktiemarknadsbolagen ...........................................

297H

232

121H

13.3.3 Avstämningsbolagen...............................................

298H

235

122H

13.3.4 De privata aktiebolagen ..........................................

299H

235

123H

13.3.5 Dotterföretag ..........................................................

300H

245

124H

13.3.6 Statliga bolag ...........................................................

301H

247

125H

13.3.7 Kommunala bolag ...................................................

302H

251

126H

13.4 Sanktioner...........................................................................

303H

256

127H

13.4.1 Sanktioner som ej följer av lag ...............................

304H

257

128H

13.4.2 Sanktioner i aktiebolagslagen .................................

305H

259

129H

13.4.3 Överväganden .........................................................

306H

262

130H

13.4.4 En särskild avgift införs som sanktion ..................

307H

276

131H

13.5 Skall dispens kunna lämnas från kravet på jämn könsfördelning?..................................................................

308H

285

132H

13.5.1 Skäl som talar för att ett dispensförfarande möjliggörs................................................................

309H

285

Innehåll

11

133H

13.5.2 Skäl som talar för att kraven på jämn könsfördelning skall vara obligatoriska, dvs. utan möjligheter till dispens...................................

310H

287

134H

13.5.3 Överväganden .........................................................

311H

289

135H

13.6 Styrelseledamöter som utses med stöd av bolagsordningen............................................................................

312H

291

136H

13.7 Könsfördelningen bland arbetstagarrepresentanterna.....

313H

292

137H

13.7.1 Vissa principiella utgångspunkter..........................

314H

292

138H

13.7.2 Överväganden .........................................................

315H

297

139H

13.7.3 Om samråd mellan organisationerna.....................

316H

303

140H

13.8 Könsfördelningen bland suppleanterna............................

317H

305

141H

13.9 Vilken fördelning skall gälla? ............................................

318H

308

142H

13.10 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser....................

319H

313

143H

13.10.1 Lagstiftning i etapper ...........................................

320H

313

144H

13.10.2 Ikraftträdandetidpunkterna m.m. .......................

321H

317

145H

14 Övriga frågor .........................................................

322H

321

146H

14.1 Regler för andra juridiska personer än aktiebolag............

323H

321

147H

14.1.1 Inledning .................................................................

324H

321

148H

14.1.2 Europabolagen ........................................................

325H

323

149H

14.1.3 Försäkringsbolagen ................................................

326H

327

150H

14.1.4 Bankaktiebolagen m.fl. ...........................................

327H

329

151H

14.1.5 Ekonomiska föreningar ..........................................

328H

329

152H

14.1.6 Stiftelser...................................................................

329H

331

153H

14.2 Andra lagstiftningsåtgärder...............................................

330H

334

154H

15 Konsekvenser .......................................................

331H

339

155H

15.1 Vissa praktiska konsekvenser av lagstiftningen ...............

332H

339

156H

15.1.1 Konsekvenser för röstningsförfarandet, aktieägaravtalen m.m. .............................................

333H

339

157H

15.1.2 Kommer styrelsernas ställning att försvagas?.......

334H

341

Innehåll Ds 2006:11

12

158H

15.1.3 Kvinnors inställning till styrelseposter..................

335H

342

159H

15.1.4 Kvotering av minoriteter ........................................

336H

343

160H

15.1.5 Risken för att bolagen flyttar utomlands, byter bolagskategori eller byter associationsform..........

337H

344

161H

15.1.6 Svenska bolags konkurrensförutsättningar ...........

338H

344

162H

15.1.7 Påverkas etableringsviljan av regler om styrelsesammansättningen? ....................................

339H

346

163H

15.1.8 Konsekvenser för rekryteringen av kvinnor .........

340H

347

164H

15.1.9 Fokus på bolag som inte uppfyller krav på könsfördelningen ....................................................

341H

348

165H

15.1.10 Hur kommer kvinnor att rekryteras i framtiden? .............................................................

342H

349

166H

15.2 Kostnader............................................................................

343H

351

167H

15.2.1 Kostnader för det allmänna ....................................

344H

351

168H

15.2.2 Kostnader för företagen .........................................

345H

353

169H

16 Författningskommentar ..........................................

346H

357

170H

16.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1987:1245) om styrelserepresentation för de privatanställda....................

347H

357

171H

16.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:575) om europabolag ........................................................................

348H

358

172H

16.3 Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551)...........................................................................

349H

360

173H

16.4 Förslaget till förordning om ändring i aktiebolagsförordningen (2005:559) ...................................................

350H

371

174H

Bilaga 1 Uppdragsbeskrivning ..................................

351H

373

175H

Bilaga 2 Alternativa könsfördelningskrav ...................

352H

381

176H

Bilaga 3 Utkast till lagtext .......................................

353H

385

13

Sammanfattning

Uppdraget

I juni 2005 gavs jag som sakkunnig person i uppdrag att överväga frågan om en jämnare könsfördelning i styrelserna för bl.a. publika aktiebolag.

I uppdraget har i första hand ingått att överväga ändringar i den bolagsrättsliga lagstiftningen med analyser av fördelar och nackdelar med olika lagstiftningsalternativ, men också andra lagstiftningsåtgärder har kunnat komma i fråga. Som ett led har ingått att belysa om det finns några hinder mot att införa en lagstiftning på området, t.ex. som en följd av EG-rätten.

Jag har haft till uppgift att lämna förslag till ändringar i aktiebolagslagen som säkerställer att minst en viss andel – 40 procent enligt den utgångspunkt som anges – av styrelseledamöterna i ett publikt aktiebolag är av vardera könet.

Av den uppdragsbeskrivning som legat till grund för arbetet har framgått att lagförslaget skall, förutom de publika aktiebolagen, avse de privata aktiebolag som jag anser bör omfattas med hänsyn till syftet att öka jämställdheten i näringslivet, varvid en lämplig avgränsning för tillämpningsområdet skall föreslås. Lagförslaget skall dock enligt särskild anvisning inte avse styrelserna i ”små privata aktiebolag”. Vidare har jag haft till uppgift att ta ställning till om alla helägda statliga resp. alla helägda kommunala aktiebolag bör omfattas av de föreslagna reglerna, dvs. även de som inte annars skulle ha omfattats av mitt förslag.

Sammanfattning Ds 2006:11

14

Uppdragsbeskrivningen tar upp olika frågor av bolagsrättslig karaktär som har överlåtits till mig att ta ställning till, bl.a. om kravet på könsfördelningen bör gälla arbetstagarrepresentanter och suppleanter samt om det kan förekomma situationer då det inte är rimligt att upprätthålla kravet.

Särskilda frågor har varit hur kontrollen av efterlevnaden av en bestämmelse om viss könsfördelning bör ordnas och vilket behov som finns av sanktioner om bestämmelserna inte följs.

En annan uppgift har varit att föreslå en tidpunkt för ikraftträdandet av de nya lagreglerna, varvid möjligheter givits att föreslå ett stegvis införande.

I uppdraget har därutöver ingått att belysa fördelar och nackdelar med att låta regler om könsfördelningen omfatta även andra juridiska personer än aktiebolag och att vid behov föreslå lagändringar.

Rättsliga hinder mot en lagstiftning finns inte

Jag har börjat med att ställa frågan om det finns några hinder av rättslig natur mot att införa bestämmelser om könsfördelningen i styrelserna.

De regelverk som framstått som relevanta att göra jämförelser med är regeringsformen och diskrimineringslagstiftningen men också Europakonventionen och rättskällor inom EG-rätten.

I fokus har bl.a. stått frågan om ett regelverk skulle kunna anses som en otillåten inskränkning av äganderätten. I någon mån skulle aktieägarnas rätt att förfoga över sin egendom nämligen kunna anses inskränkt, om begränsningar införs när det gäller valet av styrelse. Min slutsats är dock att en inskränkning av det slag som nu är aktuell inte kan betraktas som ”otillåten”. Regler om könsfördelningen i styrelserna står således inte i strid med regeringsformen eller med Europakonventionen. Inte heller står reglerna i strid med näringsfriheten.

En annan fråga av betydelse är om ett regelverk som ställer upp hinder mot att personer av det ena eller andra könet inträder

Ds 2006:11 Sammanfattning

15

som styrelseledamöter kan anses otillåtet ur diskrimineringssynvinkel. I centrum av frågeställningen har av naturliga skäl stått om det är den potentiella styrelseledamoten som riskerar att bli diskriminerad. När det gäller förhållandet till diskrimineringsförbuden i svensk lagstiftning och i EG-rätten fäster jag avgörande vikt vid att uppdrag i styrelser skall betraktas som förtroendeuppdrag. Därmed är, enligt min bedömning, de regler som tar sikte på förbud mot diskriminering i arbetsrättsliga förhållanden inte tillämpliga. – Under alla förhållanden blir det ytterst lagstiftningens utformning som här fäller avgörandet.

Faktorer av betydelse för en lagstiftning

När frågan om hur man skall kunna åstadkomma en jämn könsfördelning i bolagsstyrelserna skall angripas måste hänsyn tas till att strävandena att åstadkomma jämställdhet är en beståndsdel i de grundläggande värderingarna beträffande politikens inriktning och innehåll. Detta ger stor tyngd åt frågan om styrelsesammansättningarna, som kan ses som ett led i delmålet att åstadkomma en jämn fördelning av makt och inflytande mellan kvinnor och män. Därutöver skall beaktas att det – även internationellt – betraktas som en allt viktigare faktor att ta till vara den rekryteringsbas för ledande befattningar som kvinnor faktiskt utgör, trots att de enligt statistik och forskning på området hittills varit underutnyttjade i många sammanhang.

Mot detta skall dock även balanseras alternativet att näringslivet på egen hand åstadkommer förändringar. Om det sistnämnda förvaltas väl, kan det inte betraktas som något annat än en stor fördel i förhållande till lagstiftningsalternativet.

”Kvotering” är nämligen en metod som medför både faror och möjligheter. Min bestämda uppfattning är att regler av det slag som nu är i fråga inte bör få till följd att avkall görs på de grundläggande kvalifikationskravkrav som kan ställas på en styrelseledamot.

Sammanfattning Ds 2006:11

16

En utbredd uppfattning om kvalifikationskraven för styrelseledamöter i framför allt aktiemarknadsbolagen har varit att det mer eller mindre är nödvändigt att en styrelseledamot har tidigare erfarenhet som VD i ett större bolag. Regler om bl.a. vilka krav som kan ställas på styrelser och styrelseledamöter i stora svenska aktiebolag har emellertid nyligen införts i Svensk kod för bolagsstyrning, som också innehåller en föreskrift om att jämn könsfördelning i styrelserna skall eftersträvas. Regelverket är avsett att fungera som en ”god sed” för de stora svenska aktiebolagen. Detta öppnar upp för ett nytt sätt att bedöma vad som kan krävas av en person med en styrelsepost och tar till betydande del udden av påståenden om att det inte finns tillräckligt många kvalificerade kvinnor att välja bland.

Samtidigt finns det övervägande skäl som talar för att man inte alltför snabbt och på alltför bred front bör införa krav på könsfördelningen. Ett av skälen är att det – oavsett hur lagstiftningen avgränsas – finns en risk för att styrelseledamöter av kvinnligt kön som tillsätts efter att ett regelverk trätt i kraft blir stigmatiserade och ifrågasätta av omgivningen. Min förhoppning är ändå att frågan om styrelseledamöternas kön avdramatiseras efter hand som könsfördelningen jämnas ut.

En försiktig avgränsningsstrategi bör väljas

I debatten kring ”kvoteringshotet” har sedan flera år aktiemarknadsbolagen stått i centrum. Den statistik som med jämna mellanrum tas fram är ofta koncenterad till utvecklingen i dessa bolag, vars aktiehandel och utveckling är tilldrar sig stort intresse från många håll.

De allra flesta av Sveriges ca 300 000 aktiebolag är emellertid inte föremål för lika stort intresse från omgivningen. En överväldigande majoritet är små och har endast ett fåtal ägare. Många domineras av en enda person, alternativt ett par familjemedlemmar eller kompanjoner. Maktbalansen i ett bolag av denna karaktär skulle kunna rubbas på ett olyckligt sätt om det skulle ställas krav på styrelsesammansättningen.

Ds 2006:11 Sammanfattning

17

Min bedömning är att en lagstiftning om könsfördelningen i styrelserna är mindre lämplig i små aktiebolag, men också i aktiebolag som inte kan betecknas som små men vars aktier (dvs. ägandet) är spridda till en begränsad eller mycket begränsad krets.

Avgränsningen av lagstiftningen är följaktligen beroende av ägarbilden i de aktiebolag som kan bli berörda. Eftersom effekterna av en lagstiftning är svåra att kartlägga i detalj, bör under alla omständigheter en försiktig avgränsningsstrategi väljas.

Aktiemarknadsbolagen och de helägda statliga aktiebolagen bör omfattas av lagstiftningen

Av uppdragsbeskrivningen följer att ett förslag skall lämnas som säkerställer en jämn könsfördelning i styrelserna för samtliga publika aktiebolag. Ett sådant förslag lämnas också i promemorian. F.n. finns ca 1 300 publika aktiebolag.

De publika aktiebolagen kännetecknas av att de har en möjlighet att vända sig till allmänheten för kapitalanskaffning. Även ett publikt aktiebolag kan emellertid vara präglat av aktiv ägarstyrning och kan också ha en begränsad ägarspridning, t.o.m. om det anses vara ett s.k. större företag.

Regler om könsfördelningen är enligt min uppfattning inte ändamålsenliga för de många publika aktiebolag som har ett begränsat eller mycket begränsat antal ägare. En avgränsning som omfattar samtliga publika aktiebolag bör därför undvikas.

En särskild kategori bland de publika aktiebolagen är aktiemarknadsbolagen. Sådana bolag kan generellt sägas vara bättre rustade att ta till sig krav på könsfördelningen än vad andra publika bolag är, bl.a. genom att många aktiemarknadsbolag redan i dag har en skyldighet att tillämpa reglerna i Svensk kod för bolagsstyrning. Koden kan också utgöra ett gott komplement till lagreglerna.

I vart fall bör lagstiftningen för de publika aktiebolagens del genomföras i etapper, varvid i huvudsak de publika aktiebolag

Sammanfattning Ds 2006:11

18

som är aktiemarknadsbolag skall omfattas först. Därmed ges det stora kollektivet av publika aktiebolag som inte är aktiemarknadsbolag god tid att anpassa sig till det nya regelverket. Min inställning är dock att den senare etappen inte bör genomföras. Detta är ett ställningstagande som skapar ett alternativ till den lagstiftning som enligt uppdragsbeskrivningen skall föreslås.

Privata aktiebolag bör inte omfattas av regelverket

Trots att statistik finns som ger en relativt god uppfattning om andelen kvinnor i de privata aktiebolagens styrelser är det svårt att få insyn i ägarförhållandena för de privata aktiebolag som skulle kunna ligga närmast till hands att bli föremål för lagstiftning. Något centralt aktieägarregister som kan ge klarhet i frågor som berör ägandet finns inte i Sverige.

Den privata bolagsformen är under alla omständigheter inte inriktad på spridning av ägandet i någon större krets. Privata aktiebolags värdepapper får nämligen inte bli föremål för handel på en svensk eller utländsk börs eller någon annan organiserad marknadsplats.

Debatten kring könsfördelningen i styrelserna har till största delen gällt aktiemarknadsbolagen. Incitamentet för att åstadkomma förändringar i de privata bolagens styrelser torde därför inte ha varit lika påtagligt under senare år. Det betyder också att utrymmet för självreglering inte kan sägas vara uttömt.

Generellt sett torde krav på könsfördelningen i privata aktiebolag därför innebära än större omvälvningar i styrelserna än vad som är fallet i exempelvis aktiemarknadsbolagen. Effekterna är dessutom svåra att kartlägga. Det finns en risk för att reglerna uppfattas som byråkratiska och svårtillämpade och att det görs ansträngningar för att ”komma runt” lagkraven, kanske genom rekryteringar av personer som avses få en ”statistroll” i styrelsen. Man kan nämligen inte bortse från att privata bolag i allmänhet inte har lika stora resurser att hitta lämpliga kandidater för styrelseuppdrag som aktiemarknads-

Ds 2006:11 Sammanfattning

19

bolagen. Därtill kommer att den opinionsbildande effekten av en jämn fördelning av kvinnor och män i styrelserna i privata bolag inte är lika stor som motsvarande förhållande i aktiemarknadsbolagen.

En faktor av stor betydelse är också att de privata aktiebolagen traditionellt sett faktiskt har – och bör ha – en större frihet än de publika bolagen att själva utforma sin organisation.

Förutsättningar torde likväl finnas för i vart fall de stora privata aktiebolagen att – i formell mening – följa samma lagkrav på styrelsernas sammansättning som här föreslås beträffande publika aktiebolag. Att skilja ut vissa bolag är emellertid en svår uppgift, inte minst om efterlevnaden skall kunna kontrolleras. Det framstår inte heller som tillrådligt att med nya, särskilt anpassade gränsvärden skapa ytterligare en indelning av aktiebolagen.

Jag gör sammanfattningsvis bedömningen att privata aktiebolag f.n. inte bör omfattas av regler om könsfördelningen i styrelsen.

Ställningstagandet gäller även privata aktiebolag som är dotterbolag till företag som enligt förslaget skall omfattas av regelverket. Detta betyder att sådana aktiebolag inte skall behandlas annorlunda än andra privata aktiebolag i nu berört hänseende.

Ett särskilt lagförslag som tar sikte på privata aktiebolag som hör till kategorin större företag har likväl utarbetats som underlag för framtida överväganden.

Särskilda överväganden görs beträffande privata aktiebolag som helt och hållet ägs av staten.

Helägda statliga aktiebolag skall omfattas av reglerna

Kvinnornas andel av styrelseledamöterna i de helägda statliga aktiebolagen, dvs. de aktiebolag i vilka staten innehar samtliga aktier, är totalt sett hög jämfört med vad som är fallet i de privatägda aktiebolagen. Samtidigt är inte könsfördelningen jämn i vart och ett av de statliga aktiebolagen.

Sammanfattning Ds 2006:11

20

De helägda statliga bolagen ”ägs” i någon mening av alla medborgare. Trovärdigheten i regler om jämn könsfördelning i styrelserna ökar, om statligt ägda bolag omfattas. Principen om jämn könsfördelning synliggörs därmed också på ett tydligare sätt och manar till efterföljd.

Helägda statliga aktiebolag skall därför omfattas av lagkrav på jämn könsfördelning i styrelsen, oavsett om aktiebolagen är publika eller privata.

Kommunala aktiebolag särregleras inte

Könsfördelningen i de helägda kommunala aktiebolagens styrelser är ojämn. Statistik från år 2003 visar att ca 22 procent av styrelseplatserna i bolag i vilka kommunen är majoritetsägare innehades av kvinnor.

Även kommunala bolag kan, åtminstone i viss mening, anses ha många ägare.

Samtidigt har de kommunala bolagen till mycket stor del ledamöter som blivit tillsatta i första hand på grund av sin politiska kompetens.

Visserligen kan det uppfattas som önskvärt att den nuvarande manliga dominansen i styrelserna jämnas ut. I praktiken finns också i de allra flesta fall förutsättningar att åstadkomma en jämn könsfördelning, t.ex. genom att personer utan politiskt engagemang anlitas i större utsträckning.

Jag anser emellertid att man måste beakta partiernas generella och tilltagande problem med att rekrytera kandidater till förtroendeuppdrag. Det finns samtidigt skäl att respektera att politiskt engagerade personer väljer att ägna sig åt sådan verksamhet som intresserar dem. En framtvingad omplaceringsstrategi riskerar att ge en kvalitetsförsämring, både i nämnderna och i styrelserna.

Min bedömning är att det i vart fall under rådande förhållanden finns skäl att avstå från att ge särskilda regler om jämn könsfördelning i styrelserna för de helägda kommunala

Ds 2006:11 Sammanfattning

21

bolagen. Det betyder att endast de helägda kommunala aktiebolag som är publika omfattas av lagförslaget.

Anledning kan dock finnas att följa utvecklingen framöver. I den mån en reglering övervägs i framtiden, bör konsekvenserna för könsfördelningen bland de förtroendevalda granskas närmare.

Ett utkast till ett särskilt lagförslag som tar sikte på helägda kommunala aktiebolag har utarbetats som underlag för framtida överväganden.

En särskild avgift införs för bolag med ojämnt könsfördelade styrelser

De sanktioner som börserna och de auktoriserade marknadsplatserna tillämpar – och som inte kommer att träffa samtliga aktiebolag som omfattas av förslaget – utgör en alltför osäker garanti för att reglerna om styrelsernas sammansättning kommer att följas. Möjligheter saknas också att föreslå skärpningar i Svensk kod för bolagsstyrning som ett alternativ till lagreglerade sanktioner. Jag anser därför att kravet på en jämn könsfördelning måste sanktioneras i lag för att det uppställda målet skall nås.

I norsk lagstiftning behandlas frågan om könsfördelningen som ett behörighetskrav. Ett aktiebolag vars styrelsesammansättning inte rättats till kan i Norge bli föremål för tvångslikvidation, på samma sätt som kan vara fallet enligt svensk lagstiftning för ett aktiebolag som t.ex. har för få ledamöter i styrelsen eller som har för många ledamöter bosatta utanför EES.

Jag anser emellertid att jämn könsfördelning i styrelsen inte bör vara ett behörighetskrav. Ett bolagsstämmobeslut som innebär att en styrelse med ojämn könsfördelning utses skall inte heller vara klanderbart. Jag förordar i stället en ekonomisk sanktion i form av en särskild avgift.

Om det i ett aktiebolag har utsetts och anmälts en styrelse som inte uppfyller kraven på jämn könsfördelning, skall bolaget betala en särskild avgift.

Sammanfattning Ds 2006:11

22

Som en alternativ sanktionsregel skall gälla att ett bolag skall betala den särskilda avgiften, om det inte inom sju månader från räkenskapsårets utgång har anmält att en styrelse med jämn könsfördelning utsetts. Den senare regeln tar bl.a. sikte på situationer i vilka ledamöter har avgått i förtid utan att någon ändring kommer till stånd vid årsstämman.

Kontroll- och prövningsfunktionen skall utövas av Bolagsverket.

Den särskilda avgiftens storlek skall uppgå till 150 000 kr.

Dispensregler bör inte införas

En särskild fråga som jag har haft att ta ställning till är om det kan förekomma situationer då det inte är rimligt att upprätthålla kravet på jämn könsfördelning i styrelserna. I fokus står närmast frågan om ett särskilt inrättat dispensförfarande behövs.

Ett tänkbart användningsområde för sådana regler skulle kunna vara situationer då en eller flera ledamöter avgår i förtid eller entledigas under en pågående mandatperiod, något som skulle kunna försätta aktiebolaget i en svår sits. Jag anser emellertid att sådana förtida avgångar inte omedelbart bör läggas ett aktiebolag till last i könsfördelningsfrågan. Bolagen bör i enlighet med det befintliga regelverket kunna vänta till kommande årsstämma med att välja in en person som valts av bolagsstämman (givetvis under förutsättning att styrelsen fortfarande är beslutför). Något skäl att ge ”dispens” i samband med en sådan avgång finns därför inte.

Andra situationer kan emellertid tänkas, t.ex. när det från aktiebolagets sida hävdas att det är svårt att åstadkomma en jämn könsfördelning i styrelsen, kanske för att det rör sig om en starkt mans- eller kvinnodominerad bransch.

Jag menar emellertid att frågor om jämn könsfördelning måste betraktas som ett reellt åliggande för de bolag som berörs. Det är förenat med svårigheter att konstruera ett regelverk för dispenser. Regelverket skulle också kunna få vissa oönskade bieffekter, exempelvis att ansöknings- och prövningsförfarandet

Ds 2006:11 Sammanfattning

23

efter en tid börjar präglas av vissa förutfattade meningar om företag och branscher. Med den avgränsning av lagstiftningen som nu förordas kommer förutsättningarna att vara goda för att en jämn könsfördelning skall kunna uppnås, inte minst mot bakgrund av att det generellt sett rör sig om bolag med resurser att rekrytera ledamöter.

Stämmovalda ledamöter och ledamöter som utses på annat sätt behandlas lika – men suppleanterna hålls utanför

Huvudregeln i aktiebolagslagen är att styrelseledamöterna skall utses av bolagsstämman. I bolagsordningen kan det emellertid finnas föreskrifter om att en eller flera av ledamöterna får utses på annat sätt.

Jag ser inte tillräcklig anledning att behandla de ovan nämnda kategorierna av ledamöter på olika sätt, trots att utnämnandeprocedurerna kan kräva viss koordination. Följaktligen bör ett krav på könsfördelningen i styrelsen gälla hela styrelsen, inklusive styrelseledamöter som utses av annan med stöd av bolagsordningen.

För styrelseledamöter får också utses suppleanter. Suppleanter förekommer emellertid allt mer sällan i stora bolag. I Svensk kod för bolagsstyrning anges att suppleanter till stämmovalda ledamöter inte skall utses

.

Könsfördelningen bland suppleanterna bör undantas från lagstiftning.

Arbetstagarrepresentanterna utses efter samråd om könsfördelningen

I styrelsen för ett aktiebolag kan ingå representanter för arbetstagarna enligt lagen (1987:1245) om styrelserepresentation för de privatanställda. Enligt min bedömning kan ett och samma krav på jämn könsfördelning inte omfatta såväl ägarvalda

Sammanfattning Ds 2006:11

24

ledamöter (dvs. de som utses av bolagsstämma eller i enlighet med föreskrift i bolagsordningen) som ledamöter som utses bland arbetstagarna. Jag har därför arbetat utifrån förutsättningen att arbetstagarrepresentanterna (arbetstagarledamöterna och suppleanterna) skulle kunna ses som en skild grupp för vilken krav på könsfördelningen borde gälla.

Arbetstagarnas representanter i styrelsen arbetar i princip på samma villkor som de styrelseledamöter som valts av bolagsstämman. Tanken är att arbetstagarledamöterna skall jämställas med övriga ledamöter. Mot denna bakgrund är min uppfattning att det är principiellt viktigt att arbetstagarledamöterna omfattas av krav på könsfördelning, i den utsträckning som sådana krav ställs på bolagen beträffande de ägarvalda ledamöterna.

Situationen för arbetstagarorganisationerna är emellertid annorlunda än för ägarna. Tanken är att arbetstagarrepresentanterna skall utses bland de anställda. Om könsfördelningen inom företaget eller koncernen är skev, är det oundvikligt att detta också tillåts få avspegla sig i valet av arbetstagarrepresentanter.

En eventuell lagreglering ställer därutöver särskilda krav på samordning mellan de arbetstagarorganisationer som får utse arbetstagarledamöter och suppleanter. Det saknas i varje enskilt fall garantier för att det finns något gemensamt råd eller liknande som kan koordinera valprocedurerna.

En särskild fråga, på vilken något tillfredsställande svar inte här kan ges, är vilken sanktion som skulle vara lämplig för det fall en strikt regel om könsfördelningen bland arbetstagarrepresentanterna införs.

Min bedömning är mot bakgrund härav att det är det svårt att konstruera en tillfredsställande lagstiftning som ställer sanktionerade krav på hur arbetstagarrepresentanterna formerar sig. Slutresultatet skulle i vissa fall kunna bli att jämställdhetssträvandena får negativa verkningar på arbetstagarnas möjligheter till insyn i och inflytande på företagets verksamhet.

Det finns emellertid anledning att inskärpa vikten av att hänsyn tas till könsfördelningen även bland arbetstagar-

Ds 2006:11 Sammanfattning

25

representanterna. De lokala arbetstagarorganisationer som får utse arbetstagarrepresentanter i aktiebolag vars styrelse skall ha en jämn könsfördelning skall därför ha en skyldighet att i skälig omfattning samråda om förutsättningarna att låta en jämn könsfördelning gälla även bland arbetstagarrepresentanterna. Kravet bör emellertid inte kopplas till någon sanktion.

Detta kräver ett visst samarbete organisationerna emellan. Jag har dock valt att inte närmare reglera hur de fackliga organisationerna skall samarbeta eller samråda i dessa frågor.

40 procent av vardera könet i styrelserna – ett riktmärke

En utgångspunkt för arbetet har varit att minst 40 procent av vardera könet skall ingå i styrelserna. Jag har gjort bedömningen att antalet personer av vardera könet lämpligen bör beskrivas i fasta tal i förhållande till styrelsens storlek för situationer då styrelsen har färre än tio ledamöter. Riktmärket i uppdragsbeskrivningen blir därmed ett närmevärde som preciseras genom angivande i lagtext av hur en styrelse skall konstrueras.

Vissa mindre avvikelser från den nu aktuella procentsatsen måste enligt min mening anses godtagbara, närmare bestämt om styrelsen består av tre eller av åtta ledamöter.

Lagstiftningen införs i etapper

Jag har haft möjlighet att föreslå ett stegvis införande av de nya reglerna.

Ett stegvis upptrappat krav på könsfördelningen (t.ex. 25 procent vid en viss tidpunkt) bör inte genomföras. Däremot finns skäl att låta de aktiebolag som är bäst rustade att möta kraven – aktiemarknadsbolagen och de helägda statliga aktiebolagen – omfattas av lagstiftningen i en första ”etapp”. För deras del skall lagstiftningen träda i kraft år 2008. Bolag som bildats före denna tidpunkt får en övergångsperiod om två år

Sammanfattning Ds 2006:11

26

under vilken de ges möjlighet att anpassa styrelsesammansättningen utifrån de nya kraven.

Enligt uppdragsbeskrivningen skall samtliga publika aktiebolag omfattas av mitt förslag. För de publika aktiebolagens räkning, dvs. de publika aktiebolag som varken är aktiemarknadsbolag eller ägs av staten, bör ikraftträdandet skjutas till år 2010, med en övergångsperiod för redan bildade bolag. Som tidigare nämnts anser jag att denna del av lagstiftningen (”etapp 2”) inte bör genomföras.

Aktiebolag som bildas efter ikraftträdandetidpunkten skall uppfylla lagkraven omedelbart för att inte drabbas av den föreslagna sanktionen.

Andra juridiska personer än aktiebolag

Jag har i korthet belyst vissa aspekter som är av betydelse för frågan om regler om könsfördelningen bör införas för andra juridiska personer än aktiebolagen. Jag har emellertid avstått från att lämna några lagförslag i denna del. Kartläggningen av de rådande förhållandena är ofullständig, och utrymmet för att näringslivet på egen hand åstadkommer tillfredsställande resultat torde knappast vara uttömt. Dessutom finns det skäl att avvakta resultatet av den aktiebolagsrättsliga regleringen.

Beträffande europabolagen görs dock ett undantag. Eftersom lagförslag lämnas som tar sikte på de publika aktiebolagen, är det oundvikligt att även europabolagen påverkas. Ett europabolag skall nämligen enligt den s.k. SE-förordningen behandlas som ett publikt aktiebolag.

Jag har avstått från att utnyttja möjligheten att lämna förslag till andra lagstiftningsåtgärder än bolagsrättsliga regler om viss könsfördelning i bolagsstyrelserna.

27

Summary

One of the goals of Swedish gender equality policy is equal access by women and men to positions of power and influence.

In recent years, the role of women in top management positions in Sweden has been debated in great detail. A major aim has been to increase female board representation in listed companies. In 2005, the proportion of female board members in such companies was approximately 16 percent.

In June 2005, I – Catarina af Sandeberg – received an assignment from the Ministry of Justice to design rules for the Swedish Companies Act (aktiebolagslagen) to ensure that at least 40 percent of the members of the boards of public limitedliability companies (publika aktiebolag) are of each sex. The assignment included a possibility for me to extend the scope of the legislation to private limited-liability companies (privata aktiebolag) and other associations.

The first question was whether there are legal obstacles to rules that limit the power of the shareholders to elect board members and may prevent persons of the overrepresented sex from being appointed to the board, e.g. in EU regulation. My conclusion is that there are no such obstacles to the rules that I propose.

One of the most difficult tasks was to create an appropriate delimitation of the regulation. My starting-point was that it is inexpedient to resort to “quota rules” if there is a possibility that the business world itself will create a situation where there is no inequality. On the other hand, it cannot be argued nowadays that there are not enough women with the proper qualifications

Summary Ds 2006:11

28

for appointments as board members. Nevertheless, a certain prudence characterizes my delimitation strategy, not least since the effects of a regulation that applies to small companies is uncertain. In my opinion, rules of this kind are for a number of reasons best suited for companies with a large number of shareholders. Only public companies are allowed to offer ownership via shares on the open market. Therefore, I cannot recommend rules concerning the distribution of board members for (privately-owned) private limited-liability companies.

I now deliver a proposal for an amendment to the Companies Act according to the terms of reference, which includes legislation that applies to all Swedish public limited-liability companies. Many of those companies do not have a significant number of shareholders. I therefore recommend a delimitation of the legislation to those public limited-liability companies which are listed on the stock exchange.

In any case, the rules that apply to the listed companies should enter into force on 1 January 2008, whereas unlisted public limited-liability companies will not be included until 1 January 2010. Companies which are already formed will have a two year transitional period.

In addition, I propose that state-owned public and private limited-liability companies should be covered by the rules in 2008. The municipally-owned companies are exempted from the regulation, unless they are public limited-liability companies.

In my proposal for rules in the Companies Act, the number of board members of each sex that must be appointed to achieve “equal gender distribution” (jämn könsfördelning) is expressed in figures in relation to the size of the board when the board consists of less than 10 directors. The figures are approximately equivalent to a representation of 40 percent. The deputies to the directors are exempted from the regulation.

If certain conditions in the Swedish law on board representation for private employees are met, the employees of a company may be given representation on the board. The directors are called employee representatives, but their

Summary

29

responsibility is equal to that of the other directors. The requirements in the Companies Act should not apply to them, but I propose rules that give the unions an obligation to consult each other in order to achieve an equal gender distribution among the employee representatives as well.

If the shareholders for some reason fail to elect directors that meet the stipulated requirements, the appointments will not be invalid. The board can still be duly qualified. Accordingly, failures in this respect does not mean that the company is at risk of being ordered into compulsory liquidation. Instead, the company must pay a special fee, SEK 150 000. Bolagsverket (the Swedish Companies Registration Office) will keep track of whether a board of directors has been elected according to the requirements. The supervision will be linked to the process when changes in a board of directors are reported to Bolagsverket. As an alternative rule, companies which do not have a board with an equal gender distribution, e.g. while elected directors are permanently prevented from performing their duties during a mandate period, will be liable to pay the special fee if they for some reason do not report changes in the composition of the board that satisfy the requirements before the last day of the seventh month after the end of the financial year.

My proposal for legislation does not include rules for a procedure in which exemptions from the requirements can be given. Such rules are not suitable.

I have refrained from proposing legislation that applies to other associations than companies that are regulated in the Companies Act. However, since European public limitedliability companies (Societas Europaea or SE) governed by the provisions of Swedish law must be treated as if they were Swedish public limited-liability companies, the requirements concerning the board must be met by them as well. The requirements will consequently apply to the supervisory organ and the management organ (two-tier system) or the administrative organ (one-tier system) depending on the form adopted in the statutes.

31

Författningsförslag

Förslag till lag om ändring i lagen (1987:1245) om styrelserepresentation för de privatanställda

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1987:1245) om styrelserepresentation för de privatanställda att det i lagen skall införas en ny paragraf, 8 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 a §

De lokala arbetstagarorganisationer som får utse arbetstagarrepresentanter i aktiebolag som enligt 8 kap. 9 a § aktiebolagslagen (2005:551) skall ha en styrelse med jämn könsfördelning skall på lämpligt sätt och i skälig omfattning samråda om förutsättningarna att låta en jämn könsfördelning gälla även bland arbetstagarrepresentanterna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2008.

32

Förslag till lag om ändring i lagen (2004:575) om europabolag

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2004:575) om europabolag att 16 § skall ha följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 2005/06:186

Föreslagen lydelse

16 §

0F

1

I fråga om europabolag som har ett sådant förvaltningssystem som avses i artiklarna 39-42 i SE-förordningen (dualistiskt organiserade europabolag) gäller följande.

Om inte annat följer av SE-förordningen, skall bestämmelserna i aktiebolagslagen (2005:551) och andra författningar om styrelsen eller dess ledamöter tillämpas på ledningsorganet eller dess ledamöter. Detta gäller dock inte bestämmelserna i lagen (1987:1245) om styrelserepresentation för de privatanställda.

Vad som sägs i följande bestämmelser i aktiebolagslagen om styrelsen eller dess ledamöter skall tillämpas på tillsynsorganet eller dess ledamöter:

7 kap. 32, 34 och 35 §§ om upplysningsplikt mot bolagsstämman,

7 kap. 50 § om styrelsens eller en styrelseledamots talan mot bolagsstämmobeslut,

7 kap. 53 § om styrelsens talan mot bolaget, 7 kap. 54 § om skiljeförfarande, 8 kap. 3 § om styrelsesuppleanter, 8 kap. 4 § fjärde stycket om delegation av uppgifter, 8 kap. 6 § första stycket om arbetsordning, 8 kap. 9 § om bosättningskrav,

8 kap. 9 a § om könsfördelningskrav,

8 kap. 10–12 §§ om hinder mot att vara styrelseledamot,

1

Senaste lydelse 2005:935.

Ds 2006:11 Författningsförslag

33

8 kap. 13 § första stycket andra meningen om ändringar i styrelsens sammansättning,

8 kap. 14 § om förtida avgång, 8 kap. 20 § första stycket om inträde av suppleant, 8 kap. 21 § andra stycket om beslutsunderlag, 8 kap. 23 § om jäv för styrelseledamot, 8 kap. 23 a § om arvoden och annan ersättning till styrelseledamot,

8 kap. 24 och 26 §§ om styrelseprotokoll, 8 kap. 43 § om registrering, 8 kap. 45 § om anmälan av aktieinnehav, 8 kap. 48 § om information inför styrelseval, 9 kap. 7 § om tillhandahållande av upplysningar m.m., 9 kap. 17 § om jäv, 9 kap. 28 § första stycket om revisionsberättelsen, 9 kap. 43 § om revisorns underrättelse om brottsmisstanke, 10 kap. 10 § om jäv, 10 kap. 13 § om granskningsrapport, 16 kap. om vissa riktade emissioner m.m., 21 kap. om lån från bolaget till aktieägare m.m., 25 kap. 11 § om tvångslikvidation på grund av Bolagsverkets beslut,

25 kap. 45 § andra och tredje styckena om upphörande av likvidation,

25 kap. 46 § om styrelseval efter upphävande av likvidationsbeslut,

27 kap. 6 § om avregistrering av obehöriga företrädare, och 29 kap. 1 och 5–14 §§ om skadestånd.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2008.

2. För europabolag vars aktier är noterade vid en börs eller en auktoriserad marknadsplats och som har bildats före den 1 januari 2008 tillämpas lagen första gången för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 2009.

3. För europabolag vars aktier inte är noterade vid en börs eller en auktoriserad marknadsplats och som har bildats före den

Författningsförslag Ds 2006:11

34

1 januari 2010 tillämpas lagen första gången för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 2011.

35

Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551)

Härigenom föreskrivs i fråga om aktiebolagslagen (2005:551) dels att 7 kap. 50 §, 27 kap. 2 § och 31 kap. 3 § och rubriken till 30 kap. skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas nya paragrafer, 8 kap. 9 a § och 30 kap. 3–5 §§, samt närmast före 8 kap. 9 a § och 30 kap. 3 § nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

50 §

Om ett bolagsstämmobeslut inte har kommit till i behörig ordning eller på annat sätt strider mot denna lag, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen, får en aktieägare, styrelsen, en styrelseledamot eller den verkställande direktören föra talan mot bolaget vid allmän domstol om att beslutet skall upphävas eller ändras. Även den som styrelsen obehörigen har vägrat att föra in som aktieägare i aktieboken har rätt att föra en sådan talan.

Vad som anges i första stycket gäller inte bolagsstämmobeslut som strider mot 8 kap. 9 a §.

8 kap.

Könsfördelningskrav

9 a §

I styrelsen i ett aktiebolag vars aktier är noterade vid en börs eller en auktoriserad

Författningsförslag Ds 2006:11

36

marknadsplats skall båda könen vara representerade enligt vad som anges i punkterna 1–5 (jämn könsfördelning).

1. Om aktiebolaget har högst tre styrelseledamöter, skall personer av båda könen finnas i styrelsen.

2. Om aktiebolaget har fyra eller fem styrelseledamöter, skall minst två personer av vardera könet finnas i styrelsen.

3. Om aktiebolaget har sex– åtta styrelseledamöter, skall minst tre personer av vardera könet finnas i styrelsen.

4. Om aktiebolaget har nio styrelseledamöter, skall minst fyra personer av vardera könet finnas i styrelsen.

5. Om aktiebolaget har fler än nio styrelseledamöter, skall vardera könet vara representerat i styrelsen med minst 40 procent. Första stycket gäller även i fråga om alla aktiebolag i vilka staten innehar samtliga aktier. Vad som anges i första stycket gäller inte suppleanter och arbetstagarrepresentanter i styrelsen enligt lagen (1987:1245) om styrelserepresentation för de privatanställda.

Ds 2006:11 Författningsförslag

37

27 kap.

2 §

Om den som har gjort en registreringsanmälan inte har följt vad som gäller om anmälan, skall Bolagsverket förelägga honom eller henne att yttra sig i frågan eller vidta rättelse inom viss tid. Detsamma gäller, om verket finner att det beslut som anmäls för registrering eller en handling som bifogas anmälan

1. inte har tillkommit i behörig ordning,

2. till sitt innehåll strider mot lag eller annan författning eller mot bolagsordningen, eller

3. i något viktigare hänseende är otydligt eller vilseledande formulerat.

Om den som har gjort anmälan inte följer ett föreläggande enligt första stycket, skall anmälan skrivas av. En upplysning om detta skall tas in i föreläggandet.

Om det även sedan anmälaren har yttrat sig finns hinder för registrering som anmälaren har haft tillfälle att yttra sig över, skall Bolagsverket vägra registrering. Om det finns skäl för det, får dock verket ge den som har gjort anmälan tillfälle att yttra sig på nytt innan beslut fattas i ärendet.

Trots bestämmelserna i första–tredje styckena får ett bolagsstämmobeslut registreras, om det enligt 7 kap. 51 § första stycket inte längre är möjligt att föra talan mot beslutet.

Vad som anges i första stycket 2 gäller inte beslut som strider mot 8 kap. 9 a §. Trots bestämmelserna i första–tredje styckena får ett bolagsstämmobeslut registreras, om det enligt 7 kap. 51 § första stycket inte längre är möjligt att föra talan mot beslutet.

Författningsförslag Ds 2006:11

38

30 kap.

Straff och vite Straff och vite m.m.

Särskild avgift på grund av styrelsens sammansättning

3 §

Om det i ett aktiebolag som avses i 8 kap. 9 a § har utsetts och till Bolagsverket anmälts en styrelse som inte uppfyller kraven på jämn könsfördelning, skall bolaget betala en särskild avgift.

Bolaget skall i annat fall än vad som avses i första stycket betala en sådan särskild avgift, om det inte inom sju månader från räkenskapsårets utgång har kommit in med anmälan till Bolagsverket om att en sådan styrelse utsetts som skall finnas enligt 8 kap. 9 a §.

En fråga om särskild avgift prövas av Bolagsverket.

Regeringen får meddela föreskrifter om avgiftens storlek.

4 §

Avgiftsbeslutet skall upphävas, om det kommer fram att det inte fanns grund för att besluta om avgiften.

Ds 2006:11 Författningsförslag

39

31 kap.

3 §

Bolagsverkets beslut i ärenden enligt 25 kap. 11, 28 eller 29 § överklagas hos tingsrätten i den ort där bolagets styrelse har sitt säte.

Bolagsverkets beslut i ärenden enligt 25 kap. 11, 28 eller 29 § och enligt 30 kap. 3 § överklagas hos tingsrätten i den ort där bolagets styrelse har sitt säte. 5 §

Bolaget skall befrias från avgiften enligt 3 §, om den underlåtenhet som har föranlett avgiften framstår som ursäktlig med hänsyn till omständigheter som bolaget inte har kunnat råda över. Bolaget skall också befrias från avgiften, om det framstår som uppenbart oskäligt att ta ut den.

Bestämmelserna om befrielse från avgift skall beaktas även om något yrkande om detta inte har framställts, om det föranleds av vad som har förekommit i ärendet.

Om en avgift inte har betalats efter betalningsuppmaning, skall avgiften lämnas för indrivning.

Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Vid indrivning får verkställighet enligt utsökningsbalken ske.

Författningsförslag Ds 2006:11

40

Skrivelsen med överklagandet skall ges in till Bolagsverket inom tre veckor från dagen för beslutet.

Vid ett överklagande enligt första stycket gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2008.

2. För aktiebolag som har bildats före den 1 januari 2008 tillämpas lagen första gången för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 2009.

41

Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551) – ”etapp 2”

Härigenom föreskrivs i fråga om aktiebolagslagen (2005:551) att 8 kap. 9 a § skall ha följande lydelse.

Föreslagen lydelse fr.o.m. 2008-01-01

Föreslagen lydelse fr.o.m. 2010-01-01

8 kap.

9 a §

I styrelsen i ett aktiebolag vars aktier är noterade vid en börs eller en auktoriserad marknadsplats skall båda könen vara representerade enligt vad som anges i punkterna 1–5 (jämn könsfördelning).

I styrelsen i ett publikt aktiebolag skall båda könen vara representerade enligt vad som anges i punkterna 1–5 (jämn könsfördelning).

1. Om aktiebolaget har högst tre styrelseledamöter, skall personer av båda könen finnas i styrelsen.

2. Om aktiebolaget har fyra eller fem styrelseledamöter, skall minst två personer av vardera könet finnas i styrelsen.

3. Om aktiebolaget har sex–åtta styrelseledamöter, skall minst tre personer av vardera könet finnas i styrelsen.

4. Om aktiebolaget har nio styrelseledamöter, skall minst fyra personer av vardera könet finnas i styrelsen.

5. Om aktiebolaget har fler än nio styrelseledamöter, skall vardera könet vara representerat i styrelsen med minst 40 procent. Första stycket gäller även i fråga om alla aktiebolag i vilka staten innehar samtliga aktier.

Första stycket gäller även i fråga om privata aktiebolag i vilka staten innehar samtliga aktier.

Författningsförslag Ds 2006:11

42

Vad som anges i första stycket gäller inte suppleanter och arbetstagarrepresentanter i styrelsen enligt lagen (1987:1245) om styrelserepresentation för de privatanställda.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2010.

2. För aktiebolag som har bildats före den 1 januari 2010 tillämpas lagen första gången för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 2011. Vad som anges i första meningen gäller inte aktiebolag vars aktier är noterade vid en börs eller en auktoriserad marknadsplats och aktiebolag i vilka staten innehar samtliga aktier.

43

Förslag till förordning om ändring i aktiebolagsförordningen (2005:559)

Härigenom föreskrivs i fråga om aktiebolagsförordningen (2005:559)

dels att 3 kap. 7 § och rubriken närmast före 3 kap. 7 § skall ha följande lydelse,

dels att det i förordningen skall införas en ny bestämmelse, 2 kap. 14 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

14 a §

Om anmälan för registrering görs som innebär att ett bolags styrelse inte uppfyller kravet på jämn könsfördelning enligt 8 kap. 9 a § aktiebolagslagen (2005:551), skall förhållandet antecknas.

3 kap.

Ärenden enligt 25 kap. 26 § aktiebolagslagen, m.m.

7 §

En avgift som avses i 25 kap. 26 § aktiebolagslagen (2005:551) skall uppgå till 2 700 kr.

En avgift som avses i 30 kap. 3 § aktiebolagslagen skall uppgå till 150 000 kr.

I fråga om sådan avgift som I fråga om sådana avgifter

Författningsförslag Ds 2006:11

44

avses i första stycket finns det bestämmelser om begäran om indrivning m.m. i 49 §§indrivningsförordningen (1993:1229). Att den betalningsskyldige skall uppmanas att betala fordringen innan ansökan om indrivning görs framgår av 3 § nämnda förordning. Indrivning behöver inte begäras för en fordran som understiger 100 kronor om indrivning inte krävs från allmän synpunkt.

som avses i första och andra styckena finns det bestämmelser om begäran om indrivning m.m. i 49 §§indrivningsförordningen (1993:1229). Att den betalningsskyldige skall uppmanas att betala fordringen innan ansökan om indrivning görs framgår av 3 § nämnda förordning. Indrivning behöver inte begäras för en fordran som understiger 100 kronor om indrivning inte krävs från allmän synpunkt.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2008.

45

1 Inledning

1.1 Uppdraget

Under lång tid har diskussioner förts om kvinnors och mäns representation inom näringslivet. Flera insatser har gjorts från regeringens sida för att kartlägga skillnader i kvinnors och mäns förutsättningar att nå ledande positioner, varvid det har kunnat fastställas att mansdominans råder på många håll, inte minst i de privatägda företagen.

I en promemoria upprättad inom Justitiedepartementet den 17 juni 2005 konstaterades att andelen kvinnor i företagsledningarna inte utan vidare kommer att öka i den takt som krävs för att regeringens jämställdhetsmål – en jämn fördelning av makt och inflytande mellan kvinnor och män – skall uppfyllas inom rimlig tid, något som föranleder att ytterligare åtgärder måste övervägas.

Enligt promemorian ligger det nära till hands att inrikta arbetet främst på aktiebolagens styrelser, i första hand styrelserna för de publika aktiebolagen. Som en tänkbar lagstiftningsåtgärd lanseras möjligheten att införa bestämmelser i aktiebolagslagen (ABL) med innebörd att styrelserna skall uppfylla vissa krav på könsfördelning. Ett sådant krav skulle, enligt vad som anges i promemorian, kunna ses som ett stöd för ett bredare förändringsarbete eller som ett steg på vägen mot en jämn fördelning av makt och inflytande mellan kvinnor och män.

Mot denna bakgrund gavs jag den 22 juni 2006 i uppdrag att överväga frågan om en jämnare könsfördelning i styrelserna för bl.a. publika aktiebolag.

Inledning Ds 2006:11

46

Uppdraget preciseras på så sätt att det skall ta sikte på förslag till ändringar i aktiebolagslagen som säkerställer att minst en viss andel – 40 procent enligt den utgångspunkt som anges i promemorian – av styrelseledamöterna i ett publikt aktiebolag skall vara av vardera könet. Lagförslaget skall, förutom de publika aktiebolagen, avse de privata aktiebolag som jag anser bör omfattas med hänsyn till syftet att öka jämställdheten i näringslivet, varvid en lämplig avgränsning för tillämpningsområdet skall föreslås. Lagförslaget skall dock enligt särskild anvisning i promemorian inte avse styrelserna i ”små privata aktiebolag”. Vidare skall undersökas om alla helägda statliga resp. alla helägda kommunala aktiebolag bör omfattas av de föreslagna reglerna, dvs. även de som inte annars skulle ha omfattats av förslaget.

Uppdragsbeskrivningen tar upp olika frågor av bolagsrättslig karaktär som överlåts till mig att ta ställning till, bl.a. om kravet på könsfördelningen bör gälla hela styrelsen (dvs. inklusive styrelseledamöter som utses av annan med stöd av bolagsordningen och arbetstagarrepresentanter), om även styrelsesuppleanter skall omfattas av en reglering samt om det kan förekomma situationer då det inte är rimligt att upprätthålla kravet.

Särskilda frågor att ta ställning till är enligt promemorian hur kontrollen av efterlevnaden av en bestämmelse om viss könsfördelning bör ordnas och behovet av sanktioner om bestämmelserna inte följs. När det gäller sanktioner framgår att förslag skall lämnas till sådana, även om bedömningen görs att sanktioner inte är nödvändiga.

Av förslaget skall också framgå när nya lagregler bör träda i kraft. En bedömning krävs av bl.a. hur lång tid aktiebolagen behöver för att nominera och utse det nödvändiga antalet nya styrelseledamöter, utan att kraven på ledamöternas faktiska kompetens och lämplighet för uppdraget åsidosätts. Möjligheter ges att föreslå ett stegvis införande.

I uppdraget ingår att belysa om det finns några EG-rättsliga eller andra hinder mot att införa regler av nu aktuellt slag. Om

Inledning

47

sådana hinder finns, skall andra lagstiftningsalternativ som främjar en jämnare könsfördelning i aktiebolagens styrelser föreslås.

Jag skall enligt uppdragsbeskrivningen även belysa fördelar och nackdelar med att låta regler om könsfördelningen omfatta även andra juridiska personer än aktiebolag. Möjlighet ges att föreslå de lagändringar som bedöms behövliga.

När det gäller arbetets bedrivande ger promemorian bl.a. besked om att jag skall göra de internationella jämförelser som anses befogade, varvid särskild uppmärksamhet skall ägnas situationen i de andra nordiska länderna och de erfarenheter som har vunnits i fråga om nyligen införd norsk lagstiftning om krav på könsfördelning i vissa sammanhang. Vidare anges att jag i mitt arbete skall föra en dialog med och inhämta synpunkter från representanter för näringslivet och arbetsmarknadens parter samt andra berörda. Synpunkter skall också inhämtas från sakkunniga i jämställdhet och forskare inom genusvetenskap.

Promemorian finns i sin helhet intagen som bilaga 1.

1.2 Arbetets bedrivande

Mitt arbete med uppdraget påbörjades i juni 2006.

Frågan om könsfördelningen i bolagsstyrelser innehåller flera olika aspekter som förutom bolagsrättsliga frågor tangerar även samhälls-, organisations- och genusfrågor – inte minst att skapa lika villkor för kvinnor och män. Forskning inom de senare områdena har bedrivits under ca 30 år. I promemorian framhålls att utredaren bör överväga ändringar i den bolagsrättsliga lagstiftningen, och utredningsarbetet har därför koncentrerats till mitt eget forskningsområde, dvs. bolagsrätten. Jag har emellertid valt att peka på relevant forskning avseende andra berörda områden inom vilka jag själv inte besitter någon särskild kompetens.

Under arbetet har i enlighet med uppdragsbeskrivningen åtskilliga sammanträffanden förekommit med företrädare för myndigheter och organisationer samt forskare och

Inledning Ds 2006:11

48

näringslivsföreträdare i syfte att informera om utredningsarbetet och inhämta synpunkter, i många fall mot bakgrund av tidigare översänt diskussionsmaterial. Bl.a. har diskussioner förts med manliga och kvinnliga styrelseledamöter i aktiemarknadsbolag och i bolag av mindre storlek, företrädare för institutionella placerare, fackliga huvudorganisationer, personer med uppdrag i valberedningar och personer med anknytning till det s.k. SNSprojektet.

Särskilda möten har vidare hållits med bl.a. Aktiespararna, Fondbolagens förening, Fondhandlarnas förening, Kollegiet för bolagsstyrning, OMX Stockholmsbörsen, VPC, Ruter Dam, StyrelseAkademien och Sveriges Kommuner och Landsting. Jag har också inhämtat synpunkter från mina kollegor i Forskningspanelen för bolags- och värdepappersrätt vid Stockholm Centre for Commercial Law samt företrädare för Aktiemarknadsnämnden och Näringslivets Börskommitté.

Jag har vidare haft ett informationsutbyte med enheten för statligt ägande och jämställdhetsenheten vid Näringsdepartementet samt andra tjänstemän vid Regeringskansliet.

Därutöver har möten hållits med bl.a. Jämställdhetsombudsmannen, professor Drude Dahlerup och forskaren Anna Wahl.

Information av värde för arbetet har också inhämtats genom ett stort antal underhandskontakter samt vid ett par seminarier och konferenser. Inom ramen för utredningsuppdraget hölls den 29 november 2005 ett seminarium i egen regi på Rosenbad till vilket ett stort antal myndigheter, organisationer, politiker och enskilda personer bjöds in.

Mot bakgrund av att Norge nyligen infört lagstiftning om könsfördelningen i bl.a. aktiebolagens styrelser gjordes i november 2005 ett besök i Oslo, varvid utvecklingen diskuterades med företrädare för Justis- og politidepartementet samt Barne- og familiedepartementet (numera Barne- og likestillingsdepartementet). Jag har därefter haft ett fortlöpande informationsutbyte med de nämnda departementen.

Inledning

49

I Oslo ägde även sammanträffanden rum med docenten Kristin Normann samt professor Tore Bråthen tillsammans med jur kand Anne-Catherine Sundby.

Försök att initiera en dialog med Svenskt Näringsliv har gjorts. I brev den 14 oktober 2005 lät Svenskt Näringsliv emellertid meddela att man inte hade för avsikt att medverka i utredningens arbete, eftersom föreningen anser att kvotering är en oacceptabel metod för att öka andelen kvinnliga styrelseledamöter. Svenskt Näringsliv tillade att föreningen därför inte hade någon uppfattning i sakfrågan att delge utredaren, exempelvis vad avser lagtekniska frågor. – I samband med mitt besök i Norge fördes diskussioner vid ett särskilt möte med företrädare för Næringslivets Hovedorganisasjon (NHO), som kan sägas vara den norska motsvarigheten till Svenskt Näringsliv. Diskussionerna gällde bl.a. de initiativ som tagits av NHO för att bistå medlemsföretagen med att finna och utbilda kvalificerade kvinnliga styrelseledamöter, inte minst inom ramen för ett internationellt uppmärksammat program (”Female Future”).

Jag har haft en nära dialog med Bolagsverket, där även ett studiebesök gjorts. Bolagsverket har efter samråd tagit fram omfattande statistikuppgifter såvitt gäller bl.a. köns- och ålderfördelningen bland styrelseledamöterna i främst aktiebolagen. Även Sveriges Kommuner och Landsting har för utredningsarbetets räkning tagit fram särskild statistik i ämnet. Viss statistik har i övrigt tagits fram inom ramen för utredningen. I övrigt har arbetet grundat sig på befintliga statistikuppgifter.

Vid tidpunkten för tryckningen av denna promemoria har jag inte haft tillgång till sammanställningar av styrelsetillsättningarna i samband med aktiebolagens bolagsstämmor våren 2006.

Inför redovisningen av förslagens konsekvenser för små företag har samråd med Näringslivets Regelnämnd ägt rum.

I promemorian har jag valt att använda mig av beteckningen ”utredaren” när mina egna ställningstaganden och åtgärder

Inledning Ds 2006:11

50

redovisas, vilket överensstämmer med den nomenklatur som används i uppdragsbeskrivningen.

1.3 Disposition

Promemorian inleds med en kort bakgrund med hänvisningar till bl.a. politiska initiativ och tidigare utredningsarbete (kapitel 2). Därefter följer en redogörelse för de rättsliga ramarna för svenska aktiebolags styrelser (kapitel 3) samt för olika kategoriindelningar som berör främst aktiebolagen (kapitel 4).

Mot bakgrund av att uppdragsbeskrivningen särskilt nämner statliga och kommunala bolag har vissa karakteristika avseende offentligägda företag beskrivits i kapitel 5. I kapitlet belyses också specifik statistik avseende sådana företag.

Följande avsnitt (kapitel 6) innehåller redogörelser för arbetstagarrepresentationen i bolagsstyrelserna enligt lagen (1987:1245) om styrelserepresentation för de privatanställda samt Bolagsverkets funktioner.

I ett särskilt avsnitt (kapitel 7) lämnas en huvudsakligen juridisk bakgrund beträffande andra associationsformer än aktiebolagen, med särskilda beskrivningar av de juridiska personernas ledningsorgan.

Som en bakgrund till besvarandet av frågan om det finns några juridiska hinder mot en lagstiftning om könsfördelningen i styrelserna ges i kapitel 8 beskrivningar av relevant svensk lagstiftning samt för internationell rätt, däribland Europakonventionen och EG-rättsliga dokument.

I kapitel 9, som främst är ett statistikavsnitt, lämnas redogörelser för vissa undersökningar på senare år av kvinnors representation i näringslivets övre skikt.

Kapitel 10 innehåller statistik om aktieägandet i Sverige. Synen på rekrytering av kvinnor till bolagsstyrelser och vissa kompletterande statistikuppgifter om de rådande förhållandena behandlas i kapitel 11. Därefter följer beskrivningar av rättsliga förhållanden resp. vissa initiativ för kvinnors deltagande i bl.a.

Inledning

51

styrelsearbetet som tagits på senare år i ett antal europeiska länder (kapitel 12).

I kapitel 13 återges de överväganden som berör aktiebolagen. Tankegångar kring fördelar och nackdelar med att låta regler om könsfördelning omfatta andra associationsformer än aktiebolag redovisas i kapitel 14. Avsnittet innehåller också ställningstaganden till hur vissa associationsformer – främst europabolagen – bör påverkas av de ställningstaganden som görs beträffande aktiebolagen.

Praktiska och ekonomiska konsekvenser av den föreslagna lagstiftningen belyses närmare i kapitel 15. Därefter följer en författningskommentar (kapitel 16) och vissa bilagor.

53

2 Bakgrund till utredningsuppdraget

Ett av delmålen för jämställdhetspolitiken är en jämn fördelning av makt och inflytande mellan kvinnor och män. I regeringens skrivelse Jämställdhetspolitiken inför 2000-talet (skr. 1999/2000:24) anges att en kvinnorepresentation i beslutande organ som står i proportion till kvinnornas andel av befolkningen är en viktig demokratifråga. Vidare sägs att båda könen måste vara representerade inom alla samhällsområden och på alla beslutsnivåer för att de skall kunna påverka samhällsutvecklingen på lika villkor. Med en jämn fördelning mellan kvinnor och män ökar också förutsättningarna för ett bättre och bredare beslutsunderlag i olika samhällsfrågor.

Regeringen har sedan lång tid följt utvecklingen av könsfördelningen i olika beslutande organ, inte minst i politiska församlingar, i statliga styrelser och kommittéer och i bolagsstyrelser. Några av de initiativ som tagits skall kort redovisas här.

Redan under 1990-talet tog den dåvarande borgerliga regeringen initiativ till en granskning av utvecklingen mot en jämn könsfördelning bland chefer i olika företag, branscher och organisationer. En särskild utredare tillsattes i detta syfte. Arbetet skulle mynna ut i ett kunskapsunderlag som skulle kunna användas både för opinionsbildning och praktiskt förändringsarbete. Slutprodukt blev betänkandet Mäns föreställningar om kvinnor och chefskap (SOU 1994:3). Resultatet som redovisades var att kvinnorna är väldigt få på högre nivåer i svenskt näringsliv. 72 procent av de privata företagens styrelser bestod av enbart män enligt utförda

Bakgrund till utredningsuppdraget Ds 2006:11

54

undersökningar, medan 56 procent av ledningsgrupperna i företagen hade denna sammansättning.

I betänkandet fördes resonemang om ”kvotering” till ledande positioner. I de sammanfattande kommentarerna lanserades tanken att kvotering redan praktiseras i form av en omedveten ”kvotering” av män till ledande positioner.

År 1994 tillkallades en särskild utredare med uppdrag att kartlägga och analysera fördelningen av ekonomisk makt och ekonomiska resurser mellan kvinnor och män. Arbetet bedrevs under beteckningen Kvinnomaktsutredningen. Inom ramen för arbetet publicerades tretton volymer med forskningsrapporter. Utredningsuppdraget avslutades i och med överlämnandet av betänkandet Makten är din… (SOU 1998:6).

År 2002 tillkallades en särskild utredare för att följa upp det utredningsarbete som redovisades 1994. Utredningen skulle kartlägga kvinnors deltagande på lednings- och styrelsenivå i svenskt näringsliv och mot bakgrund av befintlig forskning på området sammanfatta kunskapsläget angående de hinder och strukturer som styr utvecklingen. Utredaren skulle även göra en samlad analys och föreslå åtgärder för att öka kvinnors representation på ledande poster i svenskt näringsliv. Betänkandet – Mansdominans i förändring (SOU 2003:16) – innehöll inte några åtgärdsförslag, eftersom Näringsdepartementet enligt ett beslut år 2003 skulle ta initiativ till ett fortsatt arbete med syftet att få fram konkreta förslag till åtgärder.

Såvitt gäller fördelningen av kvinnor respektive män i centrala och regionala styrelser har handgripliga resultat nåtts. Redan år 1988 antogs en handlingsplan med konkreta mål för könsfördelningen. År 1992 uppnåddes målsättningen att minst 30 procent skulle vara kvinnor i sådana styrelser, och år 1995 uppnåddes målet att 40 procent skulle vara kvinnor på central nivå. Också för de statliga bolagsstyrelsernas räkning satte regeringen som mål att åstadkomma en jämn könsfördelning. Ett delmål blev att andelen kvinnor skulle vara minst 40 procent år 2003 (skr. 1999/2000:24 s. 12 f). Detta mål har nu uppnåtts.

Ds 2006:11 Bakgrund till utredningsuppdraget

55

Vid samma tidpunkt konstaterade regeringen att den uppmärksamt skulle följa utvecklingen de närmaste åren när det gäller styrelser i börsnoterade bolag – detta mot bakgrund av att andelen kvinnliga ledamöter under flera år legat runt 5 procent.

I det ovan nämnda betänkandet Mansdominans i förändring drogs slutsatsen att mansdominansen består i styrelser och i företagsledningar. Kvinnornas andel hade visserligen ökat något sedan 1993, men detta kunde ges flera förklaringar. Samtidigt anfördes att det fanns tecken på en process mot en jämnare könsfördelning i framtiden. En iakttagelse som redovisades var emellertid att det fanns en ojämn könsfördelning bland unga chefer, vilket ansågs vara en signal som också var värd att uppmärksamma.

På senare år har statsråd uttalat sig offentligt om behovet av en förändring. Inte minst har de uttalanden som gjorts tagit sikte på styrelseposterna. Dåvarande statsrådet Margareta Winberg anförde år 2002 att det kunde bli aktuellt att lagstiftningsvägen kvotera in kvinnor i börsnoterade företagsstyrelser. Målsättningen som då sattes upp var 25 procent inom en nära framtid. Möjligheterna att åstadkomma förändringar genom lagstiftning har i senare sammanhang upprepats av hennes efterträdare på posten som jämställdhetsminister. Allmänt sett anses att ”hotet” om lagstiftning har haft en stor effekt på rekryteringen av kvinnor till styrelseposter i de noterade företagens styrelser (se t.ex. Anne D. Boschini, Balans på toppen, 2004, s. 122 f, och Magnus Henrekson, Vägar till ökad jämställdhet i svenskt näringsliv, 2004, s. 32).

År 2004 infördes krav på företag att i sina årsredovisningar ange könsfördelningen inom företagets ledning (se främst 5 kap. 18 b § årsredovisningslagen [1995:1554]). Därigenom skulle nya incitament skapas för företagen att vidta åtgärder för att få en jämnare representation av båda könen bland de ledande befattningshavarna, eftersom fördelningen synliggörs både för företagen och för deras externa intressenter. Redovisningskravet omfattar företagets styrelseledamöter, men också könsfördelningen bland verkställande direktör och andra personer i

Bakgrund till utredningsuppdraget Ds 2006:11

56

företagets ledning skall synliggöras. Företag och koncerner i vilka antalet anställda uppgår till högst tio är dock undantagna från kravet. Regeringen drog i förarbetena slutsatsen att ett krav på redovisningen av könsfördelningen kunde antas bidra till att förbättra fördelningen av kvinnor och män på ledande poster inom näringslivet utan att innebära några beaktansvärda kostnader eller andra olägenheter för företagen (se prop. 2002/02:56).

I februari 2006 beslutades i kommittédirektiv (dir. 2006:23) att en särskild utredare skall kartlägga och presentera fördelningen av kvinnor och män på olika maktpositioner inom samhällets olika sektorer. När det gäller näringslivet skall dels maktpositionerna i börsföretagen kartläggas, dels vissa resultat av de nationella kartläggningarna i betänkandet Mansdominans i förändring (SOU 2003:16) följas upp. Områdena som omfattas av kartläggningen är enligt direktiven av stor betydelse för att ge en samlad överblick över könsfördelningen på maktpositioner i Sverige och kan också bilda underlag för vidare analyser och eventuella senare åtgärder. – Arbetet skall redovisas senast den 1 november 2006.

I mars 2006 överlämnade regeringen en proposition till riksdagen med nya mål för jämställdhetspolitiken (Makt att forma samhället och sitt eget liv – nya mål i jämställdhetspolitiken, prop. 2005/06:155). Ett av delmålen i politiken föreslås vara en jämn fördelning av makt och inflytande, vilket är en formulering som finns redan i ett av de nuvarande delmålen. Kvinnor och män skall ha samma rätt och möjligheter att vara aktiva samhällsmedborgare och att forma villkoren för beslutsfattandet. Regeringen noterar i propositionen att målet har varit mycket viktigt i arbetet för ökad kvinnorepresentation. I en målkommentar anges att målet tar sikte inte bara på formella politiska rättigheter inom ramen för vad som räknas till det demokratiska styrelseskicket, utan också fördelningen av den makt som representeras av t.ex. företagen och som har stor betydelse i formandet av samhället. Bakom formuleringen ”att forma villkoren för beslutsfattandet” ligger dels att en jämn

Ds 2006:11 Bakgrund till utredningsuppdraget

57

numerär fördelning av kvinnor och män på maktpositioner skall uppnås, dels att kvalitativa aspekter av maktutövning skall lyftas fram (makt över dagordningen och inflytande över beslutens innehåll, se prop. s. 45 f.).

Vid sidan om det statliga engagemanget i frågor om jämställdhet har även privata initiativ tagits. Ett uppmärksammat sådant har varit Studieförbundets Näringsliv och Samhälle (SNS) projekt åren 2001–2004 för fler kvinnor på ledande positioner i näringslivet, som startades som en reaktion på att utvecklingen mot en större andel kvinnor i ledande positioner gick långsamt. Inom ramen för projektet arrangerades olika aktiviteter, bl.a. seminarier, hearingar och konferenser. Projektet ledde bl.a. till att tio forskningsrapporter i ämnet presenterades. Projektet renderade dessutom betydande uppmärksamhet i massmedia.

59

3 Styrelsen i svenska aktiebolag

3.1 Styrelsen

I aktiebolagslagen (2005:551), ABL, finns reglerna om bolagets ledning i 8 kap.

3.1.1 Styrelsen och styrelsesuppleanterna

Ett aktiebolag skall ha en styrelse med en eller flera ledamöter. I ett publikt aktiebolag skall styrelsen ha minst tre ledamöter. Antalet styrelseledamöter eller lägsta och högsta antalet styrelseledamöter skall anges i bolagsordningen (8 kap. 1 och 46 §§, jfr 3 kap. 1 §).

För styrelseledamöter får utses suppleanter, men om styrelsen har färre än tre ledamöter, måste det finnas minst en suppleant. I bolagsordningen skall anges vad som gäller i fråga om suppleanter (8 kap. 3 § första stycket).

Bestämmelserna i ABL om styrelseledamöter gäller i tillämpliga delar även suppleant (8 kap. 3 § andra stycket). Detta innebär bl.a. att en suppleant måste uppfylla de behörighetskrav som ställs på en ordinarie ledamot.

En styrelse kan också ha s.k. arbetstagarrepresentanter. Dessa jämställs med styrelseledamöter, om inget annat föreskrivs (8 kap. 2 §, se särskild redogörelse i avsnitt 6.1 för lagen [1987:1245] om styrelserepresentation för de privatanställda). Det innebär bl.a. att de har samma behörighet och ansvar och samma rätt till information som andra styrelseledamöter. Vidare

Styrelsen i svenska aktiebolag Ds 2006:11

60

skall de räknas med när en viss bestämmelse förutsätter att en viss andel av styrelsen skall delta i eller rösta för ett beslut (även bosättningskravet i 8 kap. 9 § tar sikte på arbetstagarrepresentanterna – se nedan).

3.1.2 Styrelsens uppgifter

I huvuduppgifterna för styrelsen ingår att svara för bolagets organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter. Styrelsen skall fortlöpande bedöma bolagets ekonomiska situation. För bolag som är moderbolag gäller motsvarande skyldighet i förhållande till koncernen. Vidare skall styrelsen se till att bolagets organisation är utformad så att bokföringen, medelsförvaltningen och bolagets ekonomiska förhållanden i övrigt kontrolleras på ett betryggande sätt. Möjligheter finns att delegera uppgifter, men styrelsen behåller sitt tillsynsansvar även i sådana situationer (jfr 8 kap. 4 §). Vissa uppgifter som lagen ålägger styrelsen, t.ex. utseende av verkställande direktör eller särskilda firmatecknare, är inte delegerbara. Det är heller inte möjligt för styrelsen att delegera bort uppgiften att fortlöpande göra ekonomiska bedömningar av bolagets situation, även om styrelsen därvid kan uppdra åt annan att inhämta de uppgifter som krävs för bedömningen. Om vissa uppgifter delegeras till en eller flera av styrelsens ledamöter eller till andra, skall styrelsen handla med omsorg och fortlöpande kontrollera om delegationen kan upprätthållas (prop. 2004/05:85 s. 618, af Sandeberg, Aktiebolagsrätten, 2006, s 100 f.).

För att styrelsen fortlöpande skall kunna bedöma bolagets eller koncernens ekonomiska situation skall skriftliga instruktioner finnas om hur information skall samlas in och rapporteras (8 kap. 5 §). Styrelsen skall också i skriftlig form årligen fastställa en arbetsordning, som skall innehålla besked om hur arbetsfördelningen skall ske mellan ledamöterna, om sammanträdestillfällen, m.m. (8 kap. 6 §, som gör undantag för bolag som har endast en styrelseledamot). Skriftliga

Ds 2006:11 Styrelsen i svenska aktiebolag

61

instruktioner skall också finnas såvitt gäller arbetsfördelningen i förhållande till verkställande direktören och olika organ.

Plikter kan också framgå genom bolagsordningen och olika former av direktiv från överordnade bolagsorgan.

3.1.3 Regler om utnämnande av styrelseledamöter

Avsnittet bygger på af Sandeberg, Aktiebolagsrätten, s 93 ff.

Huvudregeln är att styrelsen skall utses av bolagsstämman. Detta avspeglar den aktiebolagsrättsliga principen att det är aktieägarna som skall besluta om bolagets inriktning och förvaltning.

I större bolag tar inte aktieägarna själva befattning med bolagets drift och skötsel. För ledningen av bolagets verksamhet väljer bolagsstämman i stället vissa personer som av olika skäl anses vara lämpade att representera aktieägarna. En naturlig rekryteringsbas är aktieägare med stort aktieinnehav, eftersom styrelsen skall representera aktieägarna. Bolagsstämman kan även välja representation till styrelsen på andra bevekelsegrunder. Detta kan ta sig uttryck i val av en person med särskild erfarenhet av företagsledning, gärna inom den aktuella branschen, eller en person med särskild kompetens inom visst område. Styrelsen består i normalfallet till övervägande delen av personer som har sitt dagliga värv utanför bolagets verksamhet. En person som är verkställande direktör i ett bolag kan mycket väl vara styrelseledamot i bolaget eller i något annat bolag.

I aktiebolag med få delägare utgör normalt aktieägarna även styrelsen.

Styrelseledamöter kan emellertid utses också på annat sätt än av bolagsstämma (i publika aktiebolag skall dock mer än hälften av ledamöterna utses av bolagsstämman). Detta regleras i så fall i bolagsordningen (8 kap. 8 § första stycket). Exempel på att ledamöter utses på annat sätt än av bolagsstämman kan vara att någon som bolaget samarbetar med ges representationsrätt i styrelsen. Behov kan också finnas av att låta en aktieägarminoritet utse styrelseledamöter, kanske för att en utomstående

Styrelsen i svenska aktiebolag Ds 2006:11

62

skall gå med på att investera i bolaget (ABL ger inte en aktieägarminoritet rätt till styrelserepresentation). Även när en majoritetsaktieägare föredrar att låta valet av styrelseledamöter äga rum, helt eller delvis, utanför bolagsstämman kan en sådan reglering förekomma, exempelvis när ett kommunägt bolag vill låta valet beslutas redan i kommunfullmäktige (Sten Andersson, Svante Johansson & Rolf Skog, Aktiebolagslagen. En kommentar, Del I, s. 8:27, cit. Andersson m.fl. I). Föreskrifter av detta slag kan också förekomma i syfte att påverka valet av styrelse i bolag där två personer eller aktieägargrupper har samma röststyrka (s.k. 50/50-bolag, se Jan Kansmark & Carl Martin Roos, Aktieägaravtal, 2 uppl., 1994, s. 20 f.).

I praktiken kan sådana regler ge innehavare av en viss aktieklass rätt att utse en ledamot. Vidare kan i bolagsordningen ges föreskrift om höjda krav för att en person skall anses vald, exempelvis 2/3 av rösterna. (Carl Martin Roos, Avtal och rösträtt, 1969, s. 115 ff.).

Att överenskommelser kan träffas mellan aktieägarna som får betydelse för vilka ledamöter som skall ingå i styrelsen, utan att detta kommer till uttryck i bolagsordningen, redovisas i ett särskilt avsnitt (aktieägaravtal, se nedan).

Styrelsen eller en styrelseledamot får inte ges rätt att utse styrelseledamöter.

Särskilda regler finns om utseende av arbetstagarrepresentanter enligt lagen (1987:1245) om styrelserepresentation för de privatanställda.

3.1.4 Om val av styrelseledamöter på bolagsstämma

I samband med val av styrelseledamöter m.fl. vid bolagsstämma gäller att den person skall anses vald som har fått de flesta rösterna. Detta betyder att stämmomajoriteten har ett avgörande inflytande över valet av samtliga på stämman valda styrelseledamöter. Om valet står mellan tre eller flera kandidater, behöver inte ens flertalet av rösterna läggas på någon viss ledamot för att denne skall anses vald. Vid lika röstetal avgörs

Ds 2006:11 Styrelsen i svenska aktiebolag

63

valet genom lottning, om inte bolagsstämman före valet har besluta att en ny omröstning skall äga rum i en sådan situation.

Undantag från dessa bestämmelser kan föreskrivas i bolagsordningen, där det dock inte får anges att fler röster krävs för giltigt val (7 kap. 41 §). I bolagsordningen kan föreskrivas t.ex. att de ledamöter som utses av stämman skall fördelas mellan olika aktieslag.

Enligt huvudregeln skall val vid omröstning ske öppet, men sluten omröstning skall hållas om någon röstberättigad begär det (7 kap. 39 § första stycket). För publika aktiebolags del krävs att bolagsstämman enligt sedvanliga majoritetsregler fattar beslut om sluten omröstning för att den öppna omröstningen skall frångås (7 kap. 58 §).

Hela styrelsen kan utses genom acklamation, om enighet råder. I annat fall måste särskild omröstning hållas rörande varje styrelseplats. Aktieägarna kan i en sådan omröstning rösta på samtliga kandidater. En annan möjlighet torde vara att valet förrättas med användande av röstsedlar på vilka aktieägarna på en gång kan ange hela den styrelse de röstar för (Andersson m.fl. I s. 8:26).

3.1.5 Bosättningskravet

Minst halva antalet styrelseledamöter skall vara bosatta inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Bolagsverket kan ge dispens från bosättningskravet i särskilda fall (8 kap. 9 §).

Bestämmelsen motiveras av hänsyn till fordringsägares, myndigheters, domstolars och andra intressenters behov av att bolagsledningen är lätt tillgänglig, bl.a. i delgivningssammanhang. Kravet gäller även styrelsesuppleanter.

Bestämmelsen skall enligt förarbetena tolkas på så sätt att man vid tillämpningen skall räkna antalet styrelseledamöter för sig och antalet styrelsesuppleanter för sig (prop. 1992/93:68 s. 72 och Andersson m.fl. I s. 8:29, jfr Carl Svernlöv, Om ABL:s bosättningskrav för styrelseledamot och VD, SvJT 1997 s. 22).

Styrelsen i svenska aktiebolag Ds 2006:11

64

I avsaknad av särskilda bestämmelser om arbetstagarledamöter gäller att dessa skall räknas in vid ställningstaganden till om bosättningskravet är uppfyllt. Detta betyder att bosättningskravet kan vara uppfyllt, även om mindre än halva antalet arbetstagarledamöter bor inom EES-området (jfr prop. 1989/90:160 s. 49).

3.1.6 Hinder mot att vara styrelseledamot

I 8 kap. 10–12 §§ ABL finns en katalog över olika hinder mot att vara styrelseledamot.

En juridisk person kan inte vara styrelseledamot. Inte heller kan den som är underårig eller i konkurs eller som har en förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken vara styrelseledamot. (Detsamma gäller den som har näringsförbud, se 6 § lagen [1986:436] om näringsförbud.)

Till styrelseledamot får inte utan godtagbara skäl utses någon som inte avser att ta del i sådan verksamhet som enligt ABL ankommer på styrelsen. – Bestämmelsen syftar till att förhindra att s.k. målvakter används i bolaget. Den som uppsåtligen medverkar till ett beslut att utse en sådan ledamot – eller som åtar sig uppdraget – kan dömas till straff, om åtgärden är ägnad att dölja vem som utövar den faktiska ledningen (se 30 kap. 1 § ABL).

Av 9 kap. 17 § första stycket 2 ABL framgår slutligen motsatsvis att den som är revisor i bolaget inte samtidigt kan vara styrelseledamot.

3.1.7 Mandattiden och förtida avgång

Enligt 1975 års ABL skulle tiden för styrelseledamotens uppdrag anges i bolagsordningen. Så är inte längre fallet. I den nya lagen anges numera som huvudregel att ett uppdrag som styrelseledamot gäller till slutet av den första årsstämma som hålls efter det år då styrelseledamoten utsågs (8 kap. 13 § första

Ds 2006:11 Styrelsen i svenska aktiebolag

65

stycket). Ändringar i styrelsens sammansättning har dock verkan först från den tidpunkt då anmälan om ändringen kom in till Bolagsverket eller från den senare tidpunkt som anges i det beslut som anmälan grundar sig på. – Konsekvensen av detta är att ändringar som inte anmäls till Bolagsverket inte får verkan; en nyvald styrelseledamot har därmed inte tills vidare den behörighet och det ansvar som följer med uppdraget, samtidigt som den avgående ledamoten behåller sin behörighet och sitt ansvar. En nyvald ledamot skall i en sådan situation inte räknas med när man avgör om en styrelse är fulltalig eller beslutför (prop. 2004/05:85 s. 621).

Det är fortfarande möjligt att i bolagsordningen ta in föreskrifter om en längre mandattid. Uppdragstiden skall dock upphöra senast vid slutet av den årsstämma som hålls under det fjärde räkenskapsåret efter det då styrelseledamoten utsågs (8 kap. 13 § andra stycket).

Ett uppdrag som styrelseledamot kan upphöra i förtid, om styrelseledamoten eller den som har utsett honom eller henne anmäler att uppdraget skall upphöra. Något skäl behöver inte anges. Anmälan skall göras hos styrelsen. Om en styrelseledamot som inte är vald av bolagsstämman vill avgå, skall anmälan också göras hos den som har utsett honom eller henne. För att den förtida avgången skall få verkan krävs en anmälan till Bolagsverket (8 kap. 14 §).

Om det uppstår en vakans i styrelsen, t.ex. för att en ledamot försätts i konkurs eller entledigas, skall i första hand en suppleant inträda. Detsamma gäller om en styrelseledamot bosätter sig utanför EES och mer än halva antalet ledamöter därmed är bosatta utanför EES-området (jfr 8 kap. 9 §). Finns det emellertid inte någon suppleant som kan träda in i hans eller hennes ställe, skall övriga styrelseledamöter vidta åtgärder för att en ny styrelseledamot utses för den återstående mandattiden. – Paragrafen hindrar inte att en ledig styrelseplats tillsätts av någon annan än suppleanten, om suppleanten valts in under det uttryckliga förbehållet att han eller hon inte skall tjänstgöra i styrelsen varaktigt (se prop. 1975:103 s. 371). Här kan anmärkas att om en styrelseledamot inte kan

Styrelsen i svenska aktiebolag Ds 2006:11

66

närvara vid ett visst sammanträde och det finns en suppleant som skall träda in i hans eller hennes ställe, skall suppleanten ges tillfälle till det (8 kap. 20 § första stycket, jfr 8 kap. 6 §).

Åtgärder från den kvarvarande styrelsens sida behöver inte vidtas, om den förutvarande styrelseledamoten var en arbetstagarrepresentant.

Skall styrelseledamoten väljas av bolagsstämman, får valet anstå till nästa årsstämma, om styrelsen är beslutför med kvarstående ledamöter och suppleanter (8 kap. 15 §).

Det är av vikt att antalet styrelseledamöter inte understiger det minimiantal som anges i ABL, alternativt i bolagsordningen. Bolaget riskerar nämligen annars att försättas i likvidation genom Bolagsverkets försorg av det skälet att det inte gjorts anmälan om att det finns en behörig styrelse (25 kap. 11 § första stycket 1). I fall då en styrelseledamot enligt bolagsordningen skall utses på ett annat sätt än genom val av bolagsstämman men inte har utsetts, skall allmän domstol på ansökan utse en ersättare (8 kap. 16 §).

3.1.8 Styrelsens ordförande

I en styrelse som har mer än en ledamot skall en av ledamöterna vara ordförande. Ordföranden skall leda styrelsens arbete och bevaka att styrelsen fullgör sina lagenliga uppgifter.

Normalt väljer styrelsen ordförande. Bolagsstämman kan dock besluta att en viss ledamot skall vara ordförande. Vidare kan bolagsordningen innehålla föreskrifter om ordförandevalet (8 kap. 17 §).

I ett publikt aktiebolag får styrelsens ordförande inte vara verkställande direktör i bolaget (8 kap. 49 §).

3.1.9 Beslutförhet och majoritetskrav

Styrelsen är beslutför, om mer än hälften av hela antalet styrelseledamöter eller det högre antal som föreskrivs i

Ds 2006:11 Styrelsen i svenska aktiebolag

67

bolagsordningen är närvarande. När bestämmelsen tillämpas skall arbetstagarledamöterna räknas med. Styrelseledamöter som är jäviga anses som inte närvarande vid bedömningen av om styrelsen är beslutför; detta kan i sin tur påverka behovet av att en ojävig suppleant kallas in.

Styrelseledamöterna måste få ett tillfredsställande beslutsunderlag och beredas tillfälle att delta i ärendets behandling. Detta är en förutsättning för att beslut skall få fattas i olika ärenden (8 kap. 21 §). Sistnämnda bestämmelse är straffsanktionerad (se 30 kap. 1 § första stycket 3).

När styrelsebeslut skall fattas vid ett sammanträde gäller den mening som mer än hälften av de närvarande röstar för, dvs. absolut majoritet. Ordföranden har utslagsröst vid lika röstetal. När styrelsen inte är fulltalig skall de som röstar för ett visst beslut utgöra mer än en tredjedel av hela antalet styrelseledamöter. Även arbetstagarledamöternas röster skall tas med i beräkningarna. – I bolagsordningen kan ges föreskrifter om särskild röstmajoritet och om krav på hur stor del av hela antalet styrelseledamöter som skall ha röstat för ett visst beslut för att beslutet skall äga giltighet (8 kap. 22 §).

Vid sidan om styrelsens beslutförhet och de regler om majoritetskrav som gäller skall nämnas att den verkställande direktören utan styrelsens bemyndigande får vidta åtgärder som med hänsyn till omfattningen och arten av bolagets verksamhet är av ovanligt slag eller av stor betydelse, om styrelsens beslut inte kan avvaktas utan väsentlig olägenhet för bolagets verksamhet. I sådana fall skall styrelsen så snart som möjligt underrättas om åtgärden (8 kap. 29 § andra stycket).

Särskilda bestämmelser finns om jäv för styrelseledamöter (8 kap. 23 §).

3.1.10 Styrelsens roll som bolagets ställföreträdare

All rätt att företräda bolaget och teckna dess firma utgår från styrelsen. Handlingar som enligt ABL skall undertecknas av styrelsen skall skrivas under av minst hälften av antalet

Styrelsen i svenska aktiebolag Ds 2006:11

68

styrelseledamöter (varvid även arbetstagarledamöterna skall tas med i beräkningen, 8 kap. 35 §). Firmateckningsrätten utövas enligt huvudregeln av styrelsen i beslutför sammansättning, men möjlighet finns att utse s.k. särskilda firmatecknare genom fullmakter (se 8 kap. 37 §). Därjämte har verkställande direktören firmateckningsrätt inom sitt begränsade kompetensområde (8 kap. 36 §).

3.1.11 Begränsningar i styrelsens kompetens, m.m.

Styrelsen för bolaget får inte företa en rättshandling eller någon annan åtgärd som är ägnad att ge en otillbörlig fördel åt en aktieägare eller någon annan till nackdel för bolaget eller någon annan aktieägare (8 kap. 41 § första stycket). Detta är den s.k. generalklausulen. Styrelsen får i enlighet med den s.k. likhetsprincipen heller inte vidta en åtgärd som strider mot aktieägarnas lagstadgade likställighet. Styrelsens kompetens inskränks vidare genom förbudet för en styrelseledamot att delta i ett beslut om hans eller hennes opartiskhet kan ifrågasättas (jäv).

Styrelsen får inte följa en anvisning av bolagsstämman eller något annat bolagsorgan, om anvisningen inte gäller därför att den strider mot ABL, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen (8 kap. 41 § andra stycket).

Om styrelsen likväl har företagit en rättshandling för bolaget och då har handlat i strid med bestämmelserna i ABL om bolagsorganens behörighet, gäller rättshandlingen inte mot bolaget. Detsamma gäller, om styrelsen överskridit sin befogenhet och bolaget visar att motparten insåg eller bort inse befogenhetsöverskridandet (såvida inte befogenhetsöverskridandet är hänförligt till bolagets verksamhetsföremål eller andra föreskrifter som har meddelats i bolagsordningen, alternativt föreskrifter av ett annat, överordnat bolagsorgan, 8 kap. 42 §).

Ds 2006:11 Styrelsen i svenska aktiebolag

69

3.2 Aktieägaravtal

ABL saknar regler om möjligheterna att upprätta avtal mellan aktieägarna (s.k. aktieägaravtal eller konsortialavtal). Lagen innehåller inte heller bestämmelser om verkan av sådana avtal.

Aktieägaravtalen, som kan träffas mellan några av eller samtliga aktieägare, kan exempelvis röra ett eller flera bolags förvaltning eller finansiering. Ibland syftar de till att förebygga konflikter eller till att rent allmänt ordna förhållandena i bolaget. De kan också tillgodose aktieägarnas intresse – kanske främst i bolag vars aktier inte är tillgängliga på marknaden – genom att aktier kan säljas på rimliga villkor utan att utomstående okontrollerat kommer in i bolagen. Inte sällan är de ett befogat och praktiskt komplement till bolagsordningen i sådana bolag. De torde däremot vara mindre vanligt förekommande i aktiebolag vars aktier finns tillgängliga på marknaden (se Kansmark m.fl. s. 15).

Gemensamt för avtalen är att de inte kan inskränka de rättigheter som aktieägarna kan åberopa sig på i ABL, t.ex. minoritetsskyddsreglerna. Inte heller får de strida mot annan lagstiftning, exempelvis lagen (1987:1245) om styrelserepresentation för de privatanställda, eller föreskrifter i bolagsordningen.

Aktieägaravtalen har som antytts ovan en stor praktisk betydelse som instrument för maktfördelning. Ofta är avtal om ”röstbindning” kärnan i aktieägaravtalet, antingen i form av en handlingsförpliktelse eller en underlåtenhetsförpliktelse (Kansmark m.fl. s. 15 f.). I praktiken handlar det om att binda aktieägarna att utöva sin rösträtt i enlighet med de riktlinjer eller särskilda bestämmelser som avtalet innehåller. De kan följaktligen också ta sikte på bolagsstyrelsens konstitution, både i fråga om hur styrelsen skall utses och hur den skall vara sammansatt. Påföljden för att en part i ett aktieägaravtal utövar sin rösträtt i strid mot avtalets bestämmelser, dvs. gör sig skyldig till avtalsbrott, kan bli skadestånd. Parterna kan också ha tagit in en vitesklausul i avtalet (Kansmark m.fl. s. 36 ff. och 92 f.).

Styrelsen i svenska aktiebolag Ds 2006:11

70

Ett exempel på aktieägaravtal som rör styrelsesammansättningen, med maktspridning som syfte, kan vara följande. Om ett visst bolag har gett ut – eller skall ge ut – olika aktieslag, kan aktieägarna träffa en överenskommelse om att vart och ett av aktieslagen skall få utse en ledamot till styrelsen. En sådan ”balans” mellan olika aktieklasser kan behövas, om två jämnstarka aktieägare strävar efter en spridning av kontrollen. Den praktiska konsekvensen av en dylik lösning är att vissa aktieägares förvaltningsmässiga befogenheter därmed utsträcks, medan andra aktieägares befogenheter inskränks, allt i förhållande till vad som annars skulle gälla enligt ABL och bolagsordningen. Överenskommelsen kan i och för sig, som tidigare nämnts, ofta manifesteras genom en föreskrift i bolagsordningen. Det kan emellertid åberopas skäl för att överenskommelsen i stället tas in i ett särskilt sidoavtal, som därmed blir vad som här benämns aktieägaravtal. Sådana skäl kan vara att man vill undvika att bolagsordningen med jämna mellanrum ändras i anslutning till att aktier byter ägare eller att maktkonstellationerna i bolaget ändras. Specialarrangemang av detta slag kan följaktligen företrädesvis komma till uttryck i avtal, samtidigt som bolagsordningen kan hållas fortsatt neutral till sitt innehåll (Kansmark m.fl. s. 23 och 36).

3.3 Regler i Svensk kod för bolagsstyrning

3.3.1 Om valberedningar och styrelsesammansättningar, m.m.

Aktiebolagslagen saknar bestämmelser om hur styrelsemedlemmar skall nomineras för val. Den innehåller inte heller bestämmelser om nomineringskommittéer eller valberedningar. Formerna för beredning av styrelseval torde i praktiken variera starkt mellan olika bolag. Variationerna beror bl.a. på ägarförhållandena. I börsnoterade bolag är det ofta styrelsens ordförande som tar initiativet till en beredningsprocess inför en bolagsstämma vid vilken styrelseval skall ske. Detta sker vanligen

Ds 2006:11 Styrelsen i svenska aktiebolag

71

i samråd med större aktieägare och andra styrelseledamöter som valts av stämman. I bolag med en eller ett fåtal dominerande aktieägare tas initiativet till beredningsförfarandet ofta av denne eller dessa (Carl Svernlöv, Bolagskoden, 2005, s. 40).

Regler om tillsättning av bl.a. styrelse finns emellertid sedan år 2004 i Svensk kod för bolagsstyrning (nedan kallad Koden). Koden, vars övergripande syfte är att bidra till förbättrad styrning av svenska bolag, gäller i första hand för aktiemarknadsbolag, dvs. bolag med värdepapper noterade på börs eller auktoriserad marknadsplats. Enligt noteringskraven på Stockholmsbörsen skall f.n. svenska aktiebolag vars aktier är inregistrerade på A-listan samt bolag vars aktier är noterade på O-listan och som har ett ”marknadsvärde” överstigande 3 miljarder kronor tillämpa den svenska koden för bolagsstyrning.

Möjligheter finns att avvika från reglerna, men Stockholmsbörsens övervakningsfunktion kontrollerar i viss utsträckning hur bolagen tillämpar Koden. Den saknar i sig själv särskilda sanktioner mot avvikelser.

I Förtroendekommissionens betänkande (SOU 2004:47 s. 216) uttalades om rekryteringen av ledamöter bl.a. följande:

En del av kritiken mot snävt sammansatta styrelser har riktats mot sättet att rekrytera av ledamöter. Man har menat att nya ledamöter alltför snävt söks i den närmaste kretsen kring de befintliga styrelsemedlemmarna, i många fall utan någon tydlig kravspecifikation eller mer systematisk sökprocess. Denna kritik är enligt vår uppfattning till stor del berättigad. Medan metodiken för rekrytering till befattningar i företagens övre ledningsskikt har utvecklats och professionaliserats under de senaste decennierna, och numera vanligen sker med hjälp av specialiserade rekryteringsföretag, rekryteras styrelseledamöter fortfarande i många fall på ett närmast amatörmässigt sätt.

Metodiken och systematiken för rekrytering av styrelseledamöter bör enligt vår mening utvecklas i väsentlig grad. Därför ställs det i koden krav på att det i bolag som omfattas av koden skall finnas en särskild valberedning, utsedd av ägarna på bolagsstämman eller på annat sätt.

Styrelsen i svenska aktiebolag Ds 2006:11

72

Även i bolag där en formell valberedning på grund av bolagets storlek, ägarstruktur m.m. inte anses motiverad bör arbetet med att rekrytera och nominera kandidater till styrelseuppdrag ske i form av en systematisk och strukturerad process. Ansvaret för att så sker vilar främst på de större ägarna.

I Kodens avsnitt 2 anges sålunda att bolagsstämmans beslut om tillsättning av styrelse respektive revisorer bör beredas genom en av ägarna styrd, strukturerad och transparent process, som ger alla aktieägare möjlighet att ge sin syn på och lämna förslag i respektive fråga och som skapar goda förutsättningar för väl underbyggda beslut. Valberedningen anges vara bolagsstämmans organ för beredning av stämmans beslut i tillsättningsfrågor med syfte att skapa bra underlag för stämmans behandling av dessa ärenden.

Bolaget skall alltså ha en valberedning som representerar bolagets aktieägare (punkt 2.1.1). Bolagsstämman skall utse ledamöter, som då följaktligen måste namnges, eller ange hur sådana ledamöter skall utses. Om ledamöterna i valberedningen inte skall utses på stämman, skall denna besluta om vilka kriterier valberedningens ordförande och ledamöter skall uppfylla när de vid en senare tidpunkt skall tillsättas.

Valberedningen skall ha minst tre ledamöter. Majoriteten får inte utgöras av styrelseledamöter. Inte heller får verkställande direktören eller någon annan person från bolagsledningen ingå som ledamot. Styrelsens ordförande eller annan styrelseledamot får inte vara ordförande i valberedningen (punkt 2.1.2).

Senast sex månader före ordinarie bolagsstämma skall bolaget offentliggöra namnen på ledamöterna i valberedningen (punkt 2.1.3). Detta hänger samman med att valberedningarna skall ges tillräcklig tid för att genomföra sitt arbete med hög kvalitet.

När en ledamot representerar en viss ägare skall ägarens namn anges. Information om valberedningen skall finnas på bolagets hemsida, med instruktioner för hur aktieägarna kan lämna förslag till valberedningen (punkt 2.1.3).

I Kodens punkt 2.2.1, som saknar motsvarighet i ABL, anges att valberedningen skall lämna förslag till ordförande och övriga

Ds 2006:11 Styrelsen i svenska aktiebolag

73

ledamöter i styrelsen. Valberedningen skall även lämna förslag rörande styrelsens arvode.

När valberedningen lämnar sina förslag måste hänsyn tas till föreskrifterna om styrelsens storlek och sammansättning (se bl.a. punkt 3.2.1, där det anges att en jämn könsfördelning i styrelsen skall eftersträvas).

Valberedningen skall enligt Koden (punkt 2.2.2) bedriva sitt arbete enligt vissa anvisningar. Som underlag för sina förslag skall nämligen valberedningen bedöma i vilken grad den nuvarande styrelsen uppfyller de krav som kommer att ställas på styrelsen till följd av bolagets läge och framtida inriktning, bl.a. genom att ta del av resultatet av den utvärdering av styrelsen som har skett. Valberedningen skall också fastställa kravprofiler för den eller de nya ledamöter som enligt denna bedömning behöver rekryteras. Slutligen skall valberedningen genomföra en systematisk procedur för att söka kandidater till de styrelseposter som skall fyllas, varvid förslag som inkommit från aktieägare skall beaktas.

Valberedningens förslag skall presenteras i kallelsen till bolagsstämman och på bolagets hemsida. Viss information skall lämnas på hemsidan om styrelseledamot som föreslås för nyval eller omval, bl.a. ålder, huvudsaklig utbildning, arbetslivserfarenhet, uppdrag i och vid sidan om bolaget samt eventuellt aktieinnehav i bolaget. Valberedningen skall också lämna en redogörelse för hur den har bedrivit sitt arbete (punkt 2.2.3). En redovisning av arbetet skall också ske på bolagsstämman, där förslagen skall presenteras och motiveras (punkt 2.2.4).

De personer som föreslås bli invalda i styrelsen skall såvitt möjligt närvara på stämman för att kunna presentera sig och svara på frågor från aktieägarna (punkt 2.2.5).

I Koden finns också bestämmelser om styrelsens storlek och sammansättning.

Styrelsen bör, enligt vad som anges i Koden, avsnitt 3.2, ha en storlek och sammansättning som ger utrymme åt de olika kompetenser och erfarenheter som erfordras och som uppfyller de krav på oberoende som ställs för att styrelsen effektivt och

Styrelsen i svenska aktiebolag Ds 2006:11

74

självständigt skall kunna förvalta bolagets angelägenheter. Styrelsen bör förnyas i erforderlig takt med beaktande av utvecklingen av bolagets verksamhet och behovet.

I punkt 3.2.1 preciseras kraven. Där sägs att styrelsen skall ha en med hänsyn till bolagets verksamhet, utvecklingsskede och förhållanden i övrigt ändamålsenlig sammansättning, präglad av mångsidighet och bredd avseende ledamöternas kompetens, erfarenhet och bakgrund i övrigt.

I samma punkt anges också att en jämn könsfördelning i styrelsen skall eftersträvas. I samband med remissbehandlingen av Koden framfördes inte någon kritik i sak av denna regel, men vissa remissinstanser ansåg att den fått en alltför framträdande plats jämfört med andra aspekter av mångsidighetskravet (Kodgruppens betänkande Svensk kod för bolagsstyrning, SOU 2004:130, s. 33).

Styrelsen skall enligt Koden inte vara större än att enkla och effektiva arbetsformer kan tillämpas. Detta innebär att det är det enskilda bolagets behov som blir avgörande för det exakta antalet ledamöter. Suppleanter till stämmovalda ledamöter skall inte utses (punkt 3.2.2). Högst en person från bolagsledningen får vara ledamot av styrelsen (punkt 3.2.3).

Majoriteten av de bolagsstämmovalda styrelseledamöterna skall enligt punkt 3.2.4 vara oberoende i förhållande till bolaget och bolagsledningen. I samma punkt anges även en rad kriterier som får betydelse för frågan om en styrelseledamot skall anses ha en oberoende ställning. Koden innehåller också regler om styrelseledamöternas oberoende i förhållande till större ägare (punkt 3.2.5).

Styrelseledamot skall utses för ett år i taget (punkt 3.2.6, jfr 8 kap. 13 § ABL). I praktiken innebär detta att en styrelse endast utses för ett år i taget. Detta är en kodifiering av den praxis som utarbetats på området (Svernlöv s. 70).

Inför bolagsstämmorna år 2005 hade 57,3 procent av börsföretagen på A-, O- och NGM-listan valberedningar (angående listindelningen – se avsnitt 4.2). På A-listan var det hela 43 av 46 företag som använde sig av ett sådant organ (Daniel

Ds 2006:11 Styrelsen i svenska aktiebolag

75

Fristedt & Sven-Ivan Sundqvist, Styrelser och Revisorer i Sveriges Börsföretag 2005–2006, s. 66).

Inför bolagsstämmorna 2006 gjordes en kartläggning av vilka personer som ingick i de stora börsföretagens valberedningar (Veckans Affärer, ”Få kvinnor i maktens hjärta”, nr 47 2005). De 74 bolag som ingick i undersökningen hade sammanlagt 337 platser i sina valberedningar. Detta ger ett snitt om 4,55 ledamöter per valberedning. 52 av platserna innehades av kvinnor, vilket motsvarar drygt 15 procent. Det var dock endast 19 olika kvinnor som fanns representerade, eftersom många hade flera uppdrag. Kvinnor saknades helt i 30 av de valberedningar som granskades.

3.3.2 Regler om styrelseledamöterna

Koden innehåller särskilda regler om styrelseledamöterna, bl.a. i fråga om särskild kunskap och kompetens (både generellt och med särskild inriktning på det aktuella bolaget). Dessa regler är naturligtvis av stor betydelse för valberedningens arbete.

I avsnitt 3.3 sägs inledningsvis att en styrelseledamot har en sysslomannaliknande ställning i förhållande till bolaget. Det innebär att ledamoten är skyldig att ägna uppdraget den tid och omsorg och ha den kunskap som erfordras för att på bästa sätt tillvarata bolagets och dess ägares intressen.

En av reglerna är att en styrelseledamot inte skall inneha så många andra uppdrag att ledamoten inte kan ägna styrelseuppdraget i bolaget erforderlig tid och omsorg (punkt 3.3.1).

En styrelseledamot skall självständigt bedöma de ärenden styrelsen har att behandla och föra fram de uppfattningar och göra de ställningstaganden detta föranleder. Han eller hon skall begära den kompletterande information som anses nödvändig för att styrelsen skall kunna fatta väl underbyggda beslut (punkt 3.3.2). En styrelseledamot är också skyldig att tillägna sig den kunskap om bolagets verksamhet, organisation, marknad m.m. som krävs för uppdraget (punkt 3.3.3).

Styrelsen i svenska aktiebolag Ds 2006:11

76

Koden kräver att en ny styrelseledamot skall genomgå erforderlig introduktionsutbildning samt den utbildning i övrigt som styrelseordföranden och ledamoten gemensamt finner lämplig. Det är följaktligen bolaget som har att tillhandahålla utbildningen (punkt 3.3.4).

Koden innehåller särskilda regler för styrelseordföranden, som har en särställning inom styrelsen med ett särskilt ansvar för att styrelsens arbete är väl organiserat och bedrivs effektivt. Han eller hon har också ett ansvar för att styrelsen fullgör sina uppgifter (avsnitt 3.4).

3.4 Stockholmsbörsens krav på styrelsen

Till de s.k. fortlöpande noteringskraven på Stockholmsbörsen hör att ett bolag skall uppfylla börsmässiga krav beträffande ledning och styrelse. Detta följer av att börsnotering av ett bolag ställer stora krav på bolagets ledning och styrelse med hänsyn till det omfattande regelverk som är knutet till noteringsavtalet.

Kravens syfte är att ge hög kvalitet i ledningsarbetet. Detta innebär enligt en handledningstext till noteringskraven bl.a. att styrelsen och ledningen skall ha möjlighet att utöva den kontroll av verksamheten som aktiebolagslagen och ställningen som börsbolag kräver. I det arbetet ingår att se till att aktiebolagslagens grundläggande krav om likabehandling av aktieägare respekteras samt att noteringsavtalets bestämmelser följs. För att Stockholmsbörsens önskemål skall vara uppfyllda krävs enligt en huvudregel att ledning och styrelse inför en notering skall ha varit på plats och fungerat under åtminstone ett kvartal och även varit involverade i framtagandet av åtminstone en kvartalsrapport vid bolagskommitténs beslut. Högre krav på börsmässig organisation ställs då vinstintjäningsförmåga ännu inte föreligger (Noteringskrav med handledningstext gällande fr.o.m. den 1 januari 2006).

77

4 Kategoriseringar av aktiebolag

4.1 Inledning

En särskild fråga att ta ställning till är hur en lämplig avgränsning för en eventuell lagstiftning bör göras. Av denna anledning är det av intresse att se närmare på hur aktiebolagen i Sverige kan kategoriseras och hur många bolag som kan beröras av lagstiftningen, beroende på hur kriterierna sätts. – I uppdraget anges att lagförslaget inte skall avse styrelserna i ”små privata aktiebolag”.

4.2 Om publika aktiebolag, aktiemarknadsbolag och avstämningsbolag

I Sverige skiljer man i aktiebolagslagen mellan privata och publika aktiebolag (1 kap. 2 § ABL). Alla aktiebolag skall ha ett aktiekapital, och högre krav ställs på storleken hos det registrerade aktiekapitalet i ett publikt aktiebolag (jfr 1 kap. 5 och 14 §§ ABL).

Minimikapitalet för privata aktiebolag skall vara 100 000 kr (eller i princip motsvarande summa, om aktiekapitalet är bestämt i euro, 1 kap. 5 § ABL).

För publika aktiebolag finns regler avseende aktiekapitalets storlek i 1 kap. 14 §. I sådana bolag skall aktiekapitalet uppgå till minst 500 000 kr (eller motsvarande summa i euro). Redovisningsvalutan kan vara antingen svenska kronor eller euro (1 kap. 4 § ABL).

Kategoriseringar av aktiebolag Ds 2006:11

78

Statistik från Bolagsverket per den 2 september 2005 ger vid handen att 279 869 aktiebolag hade ett aktiekapital som inte överskred 500 000 kr. I intervallet 500 000–999 999 kr fanns 10 816 bolag. 8 823 bolag hade ett aktiekapital i intervallet 1–3 miljoner kr. Sammanlagt 7 708 aktiebolag hade ett aktiekapital som uppgick till 3 miljoner kr eller däröver.

Antalet registrerade publika aktiebolag var i november 2005 1 377 stycken enligt uppgifter från Bolagsverket. Av dessa kategoriseras drygt 1 000 som ”levande”, vilket innebär att varken likvidation eller konkurs avslutats.

Den viktigaste skillnaden mellan privata och publika aktiebolag består i att det endast är publika aktiebolag som har möjlighet att vända sig till allmänheten för kapitalanskaffning (jfr 1 kap. 7 § ABL – en gräns är satt vid 200 personer). Endast publika aktiebolags värdepapper kan bli föremål för handel på en svensk eller utländsk börs eller någon annan organiserad marknadsplats (dvs. ”noteras”, jfr 1 kap. 8 §).

Att ett aktiebolag är publikt innebär inte att bolaget också verkligen har utnyttjat sig av sin rätt att vända sig till allmänheten för kapitalanskaffning. Inte heller säger beteckningen något om huruvida bolaget har låtit notera sina värdepapper på börs eller auktoriserad marknadsplats, dvs. den s.k. reglerade marknaden. Tvärtom torde det finnas ett stort antal bolag som visserligen är registrerade som publika aktiebolag men som aldrig kommer att bli föremål för någon utbredd handel.

Bolag vars aktier är noterade vid en börs eller auktoriserad marknadsplats betecknas i aktiebolagslagen och annan lagstiftning som aktiemarknadsbolag (se förslaget till 7 kap. 61 § i prop. 2005/06:186). Aktiemarknadsbolagen kallas därmed även ”noterade” bolag. ”Börsbolag” är i formell mening sådana noterade bolag vars aktier är noterade vid en börs. I Sverige finns två handelsplatser som har auktorisation som börs, nämligen OMX Stockholmsbörsen och Nordic Growth Market, NGM. Därutöver finns Aktietorget, som är en auktoriserad marknadsplats.

Ds 2006:11 Kategoriseringar av aktiebolag

79

Den 30 december 2005 var 272 bolag noterade på Stockholmsbörsens två huvudlistor A-listan och O-listan. I oktober 2006 kommer de nuvarande listorna i Danmark, Sverige och Finland att ersättas av en gemensam nordisk lista.

Inom de nuvarande listorna finns segment för de aktier som marknaden visat störst intresse för, ”Mest omsatta” på A-listan och ”Attract 40” på O-listan. För närvarande är kraven för att få ingå på ”Mest omsatta” på A-listan att handeln i bolagets aktier under den senaste tolvmånadersperioden överstiger 6 miljarder kr (vilket motsvarar 24 miljoner kr per dag) samt att bolaget vid utgången av mätperioden har ett marknadsvärde överstigande 8 miljarder kr. Mätperiod är de senaste 12 månaderna med avstämningsdagar 31 maj och 30 november. Införandet sker första handelsdag varje halvår.

På NGM-listan finns drygt 40 bolag noterade, främst mindre och medelstora tillväxtbolag. På Aktietorget finns ca 50 noterade bolag. Sammanfattningsvis finns alltså i Sverige ca 360 aktiemarknadsbolag. Det betyder att det finns ca 600–700 (levande) aktiebolag som är publika men som inte är aktiemarknadsbolag.

Bolag vars värdepapper skall kunna bli föremål för en mera organiserad handel – på Stockholmsbörsen eller utanför denna marknadsplats – brukar vara avstämningsbolag (ibland kallade VPC-anslutna bolag). Övriga bolag kallas kupongbolag. Ett avstämningsbolag är ett aktiebolag vars bolagsordning innehåller förbehåll om att bolagets aktier skall vara registrerade i ett avstämningsregister enligt lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument (avstämningsförbehåll, 1 kap. 10 § ABL). För aktieemittenternas räkning får VPC i uppdrag att hantera bolagets aktiebok och verkställa emissioner och andra bolagshändelser.

Det förekommer emellertid inte en utbredd handel i alla avstämningsbolag; många har endast någon enstaka ägare, vilket är fallet när det rör sig om ett helägt dotterbolag. Alla avstämningsbolag är inte publika.

Kategoriseringar av aktiebolag Ds 2006:11

80

Antalet avstämningsbolag uppgår f.n. till ca 950 stycken (uppgifter från VPC i oktober 2005). Alla aktiemarknadsbolag är också avstämningsbolag. 105 avstämningsbolag hade fler än 10 000 ägare, medan 407 bolag hade fler än 1 000 ägare. 562 bolag hade fler än 200 ägare.

4.3 Aktiemarknadsnämndens avgränsning i incitamentsfrågor

Aktiemarknadsnämnden bildades år 1986 av Sveriges Industriförbund och Stockholms Handelskammare för att stärka aktiemarknadens självsanering. Detta skulle i sin tur syfta till att undvika lagstiftning på börsetikens område. Aktiemarknadsnämnden är ett sakorgan inom en ideell förening – Föreningen för god sed på värdepappersmarknaden – som idag består av tio medlemmar, bl.a. Svenskt Näringsliv och Stockholmsbörsen.

Aktiemarknadsnämnden skall genom uttalanden, rådgivning och information verka för god sed på den svenska aktiemarknaden.

I ett principuttalande år 2002 (AMN 2002:1) gav Aktiemarknadsnämnden ett utlåtande som hade bäring på incitamentsprogram baserade på aktier, konvertibla skuldebrev och optioner av olika slag som emitteras eller överlåts till dem som omfattas av programmet. De principer som Aktiemarknadsnämnden behandlade borde, enligt uttalandet, ”iakttas inte bara av bolag som är aktiemarknadsbolag, dvs. bolag som har aktier noterade på börs eller auktoriserad marknadsplats, utan också av andra bolag med spritt ägande, om aktierna genom ett värdepappersinstitut är föremål för organiserad handel bland allmänheten”. Med spritt ägande avses att bolaget har minst 200 aktieägare.

Ds 2006:11 Kategoriseringar av aktiebolag

81

4.4 Närmare om spridningskriteriet

Gränsen mellan privata och publika aktiebolag är, som tidigare nämnts, hänförlig till möjligheten att vända sig till allmänheten för kapitalanskaffning. Ett privat aktiebolag eller en aktieägare i ett sådant bolag får inte genom annonsering försöka sprida aktier eller teckningsrätter i bolaget eller skuldebrev eller teckningsoptioner som bolaget har gett ut. Ett privat aktiebolag eller en aktieägare i ett sådant bolag får inte heller på annat sätt försöka sprida sådana värdepapper genom att erbjuda fler än 200 personer att teckna eller förvärva värdepapperen. Detta gäller dock inte om erbjudandet riktar sig enbart till en krets som i förväg har anmält intresse av sådana erbjudanden och antalet utbjudna poster inte överstiger 200. – Förbuden gäller inte erbjudanden som avser överlåtelse till högst tio förvärvare (1 kap. 7 § ABL).

I lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument anges när ett prospekt skall upprättas. Där finns också bestämmelser om prospektens utformning och innehåll, hur de skall godkännas och offentliggöras och vilken tillsyn som skall bedrivas. Ett prospekt skall upprättas vid erbjudanden eller upptagande till handel på en reglerad marknad av finansiella instrument. Vid ett erbjudande av finansiella instrument till allmänheten ges undantag från prospektskyldigheten för vissa fall, exempelvis om erbjudandet riktas till mindre än hundra fysiska eller juridiska personer, som inte är s.k. kvalificerade investerare, i en stat inom EES eller om erbjudandet enbart riktar sig till kvalificerade investerare. (Med kvalificerade investerare avses bl.a. professionella aktörer på de finansiella marknaderna.)

Av Stockholmsbörsens noteringskrav gällande fr.o.m. den 1 januari 2006 framgår de krav som ställs på ett aktiebolag för att notering av bolagets värdepapper skall kunna ske. Ett bolag på A-listan skall ha minst 2 000 aktieägare som vardera äger aktier värda minst 20 000 kronor. Ett bolag på O-listan skall ha minst 500 aktieägare som vardera äger aktier värda minst 10 000 kronor. – Skulle spridningen efter noteringen sjunka kan en flyttning från A-listan till O-listan aktualiseras. För notering

Kategoriseringar av aktiebolag Ds 2006:11

82

av en andra serie aktier vid sidan av huvudserien (t.ex. A- och Baktier) krävs att det finns förutsättningar för en ändamålsenlig handel vilket i praktiken innebär minst 500 ägare med aktier till ett värde om minst 10 000 kronor.

Stockholmsbörsen har också krav på spridning av ägandet . Ett bolag på A-listan skall ha minst 25 procent av aktierna och minst 10 procent av rösterna i allmän ägo, medan ett bolag på O-listan skall ha minst 10 procent av aktierna och minst 10 procent av rösterna i allmän ägo. Med ”allmän ägo” avses någon som direkt eller indirekt äger mindre än 10 procent av aktiekapitalet eller rösterna. Om kravet på spridning av ägandet inte uppnås placeras bolaget på observationsavdelningen. För bolag noterade på Alistan kan flytt till O-listan aktualiseras. För bolag som inte längre uppfyller O-listans minimikrav blir en avnotering aktuell.

Även NGM och Aktietorget ställer krav på spridning.

4.5 Gränsvärden i redovisningssammanhang

4.5.1 Om gränsvärden

Kraven på företags redovisning och revision har lagts på olika nivåer i svensk lagstiftning. Verksamhet som bedrivs i vissa juridiska former, såsom aktiebolag och finansiella institut, är av förklarliga skäl föremål för högre krav på kontroll och insyn. Även omfattningen på den bedrivna verksamheten är en anledning till att olika nivåer gäller i fråga om redovisning och revision.

Lagstiftningen på detta område tar i viss utsträckning hänsyn till de skillnader som finns mellan olika enskilda näringsidkare och juridiska personer. Avgränsningarna i regelverket bygger ofta på att olika skyldigheter om redovisning och revision inträder först om verksamheten bedrivs i en viss typ av juridisk person eller är av viss omfattning. Avgränsningarna betecknas ofta som s.k. gränsvärden.

För att dela in företag i olika kategorier är användningen av gränsvärden en användbar faktor.

Ds 2006:11 Kategoriseringar av aktiebolag

83

4.5.2 Gränsvärden i EG-rätten

Redovisningsreglerna för aktiebolag och vissa handelsbolag har harmoniserats genom det fjärde och sjunde bolagsdirektivet (78/660/EEG och 83/349/EEG). I det förstnämnda direktivet finns regler om årsredovisning. Små och medelstora bolag är föremål för undantags- och lättnadsregler. Artikel 11 kan sägas skilja mellan små och medelstora företag. Tre gränsvärden är här av relevans: balansomslutning 3 650 000 euro, nettoomsättning 7 300 000 euro och medeltal anställda 50. Ett företag som överskrider mer än ett av gränsvärdena räknas som medelstort. – Gränsen mellan medelstora och stora företag kan utläsas ur artikel 27. Avgränsningen sker på samma sätt men med andra gränsvärden: balansomslutning 14 600 000 euro, nettoomsättning 29 200 000 euro och medeltal anställda 250.

4.5.3 Gränsvärden i årsredovisningslagen (1995:1554), m.m.

Genom den svenska årsredovisningslagens gränsvärden fastslås vilka bestämmelser i lagen som ett visst företag skall tillämpa. Den största betydelsen torde gränsvärdena ha för skyldigheten att upprätta finansieringsanalys, koncernredovisning och delårsrapport samt för möjligheten att upprätta resultaträkning i förkortad form.

I årsredovisningslagen (i gällande lydelse) finns gränsvärden som närmast motsvarar gränsvärdena i artiklarna 11 och 27. Skyldigheten att upprätta en finansieringsanalys framgår av 2 kap. 1 § andra stycket. Där framgår det s.k. 200/1 000gränsvärdet. Om någon av följande förutsättningar är uppfyllda, skall i årsredovisningen – utöver balansräkning, resultaträkning, noter och förvaltningsberättelse – även ingå en finansieringsanalys:

1. Företaget bedriver näringsverksamhet och nettovärdet av tillgångarna i företaget enligt balansräkningarna för de

Kategoriseringar av aktiebolag Ds 2006:11

84

två senaste räkenskapsåren överstiger ett gränsbelopp som motsvarar 1 000 prisbasbelopp.

2. Företaget har under de två senaste räkenskapsåren i medeltal haft fler än 200 anställda. 3. Företagets aktier eller skuldebrev är noterade vid en börs eller auktoriserad marknadsplats. Här kan nämnas att gränsvärdena i 2 kap. 1 § andra stycket 1 och 2 i princip är identiska med dem som gäller enligt 9 kap. 13 § ABL i fråga om vilka förutsättningar som skall vara uppfyllda för att krav skall ställas på att minst en av bolagsstämman utsedd revisor skall vara auktoriserad eller godkänd revisor som avlagt revisorsexamen (se även 9 kap. 14 § ABL). En gräns mellan små och medelstora företag kan utläsas ur 3 kap. 8 § som behandlar större periodiseringsposter. Krav på specificering av vissa större periodiseringsposter gäller ej för företag som undantas i 3 kap. 8 § andra stycket, nämligen sådana som i medeltal har haft högst tio anställda de senaste två räkenskapsåren och vars tillgångar har ett nettovärde om högst 24 miljoner kr (det s.k. 10/24-gränsvärdet). ”200/1 000”- och ”10/24”-gränsvärdena återkommer i flera andra bestämmelser på redovisningsområdet.

4.5.4 Gränsvärden för framtiden

I en i februari 2006 beslutad proposition (Förenklade redovisningsregler, m.m., prop. 2005/06:116) har föreslagits att de gränsvärden som förekommer inom redovisnings- och revisionslagstiftningen skall bli färre och få en annan utformning. Till utgångspunkterna för förslagen hör att gränsvärdena i redovisnings- och revisionslagstiftningen bör samordnas, att beloppsvärden bör uttryckas i fasta penningvärden i stället för i prisbasbelopp och att reglerna om löpande bokföring och bokslut bör förenklas där det är möjligt.

En bakomliggande tanke är att svenska företag skall kunna konkurrera och samverka med företag i jämförbara länder på lika villkor. De gränsvärden som skall tillämpas måste då, enligt vad

Ds 2006:11 Kategoriseringar av aktiebolag

85

som anges i propositionen, bestämmas med hänsyn till de krav som ställs på jämförbara företag i andra länder inom EU. Enligt förslaget skall företag som är skyldiga att upprätta årsredovisning i fortsättningen delas in i två kategorier, mindre företag och större företag. Detta innebär en minskning av antalet gränsvärden från två till ett.

De nya centrala gränsvärdena i årsredovisninglagen skall enligt propositionen byggas upp kring tre delvärden – antal anställda, balansomslutning och nettoomsättning.

I proposition föreslås sålunda att med större företag skall avses företag som uppfyller mer än ett av följande tre kriterier:

1. Medelantalet anställda i företaget har under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgått till mer än 50. 2. Värdet av företagets tillgångar enligt balansräkningarna (balansomslutningen) för vart och ett av de två senaste räkenskapsåren har uppgått till mer än 25 miljoner kr. 3. Företagets redovisade nettoomsättning för vart och ett av de två senaste räkenskapsåren har uppgått till mer än 50 miljoner kr. Företag vars värdepapper är noterade på en börs eller någon annan reglerad marknad skall alltid anses som större företag. Övriga företag skall räknas till kategorin mindre företag. Nivån på gränsvärdena har satts så att små- och medelstora företag i större utsträckning undantas från betungande regler. Enligt en uppskattning som redovisas i propositionen utifrån taxeringsuppgifter år 2003 kommer med ett dylikt gränsvärde 3,1 procent av samtliga aktiebolag att betraktas som större företag (vid motsvarande tidpunkt hamnade ca 4,4 procent av aktiebolagen ovanför det nuvarande gränsvärdet 1 000 prisbasbelopp/200 anställda). För ekonomiska föreningar och handelsbolag är andelen 0,5 procent (ca 1 procent låg över det nuvarande gränsvärdet). Resultatet av införandet av ett nytt gränsvärde kommer enligt propositionen följaktligen att bli att färre företag skall iaktta de redovisningsregler som i dag är tänkta för medelstora och stora företag. Gränsvärdena skall kombineras med en s.k.

Kategoriseringar av aktiebolag Ds 2006:11

86

tröghetsregel, som innebär att om ett företag överskrider mer än ett av delvärdena skall detta beaktas först om företaget överskrider samma delvärden också påföljande år.

Företag vars andelar, teckningsoptioner eller skuldebrev är noterade vid en börs, en auktoriserad marknadsplats eller någon annan reglerad marknad – ”noterade företag” – skall alltså enligt propositionen i dessa sammanhang alltid behandlas som ”större företag”, oavsett den faktiska balansomslutningen, nettoomsättningen och antalet anställda. Detta skall ses mot bakgrund av att företag av detta slag har en särskild intressentkrets, aktieägare och aktiemarknadens aktörer, för vilka den offentliga redovisningen spelar en mycket stor roll. Också finansiella företag skall som utgångspunkt tillämpa bestämmelser som gäller större företag.

Även koncerner skall enligt propositionen delas in i två kategorier, nämligen mindre koncerner och större koncerner. Det gränsvärde som skall användas för att dela in företag i mindre och större företag skall användas också för att avgränsa vad som är en mindre respektive större koncern.

De allra minsta företagen skall skiljas ut genom ett gränsvärde på 3 miljoner kr i nettoomsättning. Bokföringsskyldiga som inte behöver upprätta en årsredovisning och vars nettoomsättning normalt uppgår till högst detta belopp skall enligt förslaget kunna vänta med att bokföra affärshändelser i verksamheten till dess betalning sker enligt den s.k. kontantmetoden. De skall också kunna upprätta årsbokslutet i förenklad form.

De nya gränsvärdena föreslås även få betydelse för bl.a. reglerna om när ett aktiebolag skall ha en auktoriserad revisor eller godkänd revisor som har avlagt revisorsexamen ( 9 kap. 13 och 14 §§ ABL).

Reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 2007.

4.6 Statistik

Av statistik från Statistiska Centralbyråns Företagsregister kan följande slutsatser dras.

Ds 2006:11 Kategoriseringar av aktiebolag

87

I mars 2006 fanns 902 899 företag i Sverige. Dessa fördelas på en större mängd juridiska former. Merparten (57 procent) drivs som enskild firma. 28 procent (255 598 stycken) drivs som aktiebolag.

99,7 procent av företagen är privatägda. Av aktiebolagen ägdes 1 322 av kommuner.

Statistik avseende år 2005 visar att det då fanns bl.a. 73 703 handelsbolag/kommanditbolag, 42 bankaktiebolag, 95 försäkringsaktiebolag och 1 europabolag. Familjestiftelsernas antal uppgick till 121 medan det i kategorin ”övriga stiftelser och fonder” fanns 4 137 stycken.

Med utgångspunkt från de gränsvärden som beskrivits i tidigare avsnitt är det av intresse att närmare granska hur många företag som kan tänkas bli berörda av en kommande lagstiftning som tar sikte på utskiljandet av de s.k. större företagen. När det gäller storleksklasserna kan följande information utläsas från Företagsregistret (siffrorna avser år 2005).

- 35 494 företag hade 10 eller fler anställda. - 6 388 företag hade 50 eller fler anställda. - 1 697 företag hade 200 eller fler anställda. I fråga om omsättning för år 2004 kan utläsas att drygt 10 400 företag hade en nettoomsättning som översteg 50 miljoner kr (SCB:s Företagsregister, SCB).

4.7 Målgruppen för Svensk kod för bolagsstyrning

I Svensk kod för bolagsstyrning konstateras att frågor om bolagsstyrning har sin främsta betydelse i bolag med en bred ägarspridning. Koden riktar sig därför primärt till aktiemarknadsbolag, dvs. bolag noterade på börs eller auktoriserad marknadsplats. Det anges emellertid även att Kodens regler till stor del också torde kunna tillämpas av andra kategorier av bolag med ett spritt ägar- eller allmänintresse, t.ex. andra noterade bolag, kooperativa bolag, statliga och kommunala bolag samt ömsesidiga försäkringsbolag, liksom för många

Kategoriseringar av aktiebolag Ds 2006:11

88

privatägda bolag, inte minst sådana som förbereder sig för marknadsnotering (SOU 2004:130 bil. 3 s. 72 f.).

Kodgruppen anförde vidare följande (s. 73 f.):

Kodgruppens utgångspunkt är att i första hand bolag noterade på Stockholmsbörsen inom en nära framtid åläggs att tillämpa koden. Det kan därvid finnas skäl att överväga en stegvis implementering som inleds med de största och mest kvalificerade bolagen. Gruppens rekommendation är att i ett första steg införa koden för bolag noterade på A-listan och större bolag på Olistan, för att efter några år, då erfarenhet av kodens praktiska tillämpning vunnits, bredda tillämpningen till börsens samtliga bolag. Fördelarna med ett sådant förfarande är dels att erfarenhet vinns av kodens praktiska tillämpning som kan ligga till grund för eventuella modifieringar i samband med att tillämpningen breddas, dels att de större bolagen utvecklar system och rutiner för att på ett kostnadseffektivt sätt tillämpa koden som de mindre bolagen sedan i tillämpliga delar kan utnyttja. […]

Även övriga börser och auktoriserade marknadsplatser, liksom andra kategorier av bolag än aktiemarknadsbolag, rekommenderas att implementera koden. Det är Kodgruppens övertygelse att tillämpning av koden kommer att ses som ett kvalitetsmärke som allt fler marknadsplatser och bolag finner det angeläget att tillägna sig.

För bolag noterade på flera länders börser eller marknadsplatser bör bolagets juridiska hemvist vara avgörande för vilket lands kod som skall följas. Den svenska koden riktar sig således till svenska aktiebolag. Om ett svenskt bolag, genom notering på utländsk börs med tvingande regler som strider mot den svenska koden, måste avvika från vissa regler i den svenska koden torde detta i allmänhet utgöra giltigt skäl för avvikelse enligt principen ”följ eller förklara”.

Aktiemarknadsbolagens Förening och Stockholmsbörsen har enats om att införa Koden i Stockholmsbörsens regler. Beslutet innebär att Koden till en början kommer att gälla för samtliga svenska bolag på A-listan och för svenska bolag på O-listan med ett marknadsvärde över 3 miljarder kronor. En avstämning sker årligen den 31 maj. De berörda bolagen har uppmanats att tillämpa Koden så snart som möjligt efter den 1 juli 2005, dock senast inför bolagsstämmorna år 2006. Koden ingår också som en del i Stockholmsbörsens noteringskrav, det vill säga de krav

Ds 2006:11 Kategoriseringar av aktiebolag

89

som ett bolag måste leva upp till för att få vara noterat på Stockholmsbörsen. Utländska bolag på A- och O-listan ska tillämpa den kod som gäller i bolagets hemland. Finns ingen bolagsstyrningskod, skall det utländska bolaget tillämpa den svenska koden. Målsättningen är att Koden inom några år skall kunna omfatta börsens samtliga bolag.

91

5 Statliga och kommunala bolag

5.1 Statliga aktiebolag

5.1.1 Bakgrund

Uppgifterna i detta avsnitt är huvudsakligen hämtade från Regeringskansliets ”Verksamhetsberättelse för företag med statligt ägande 2004”.

Den svenska staten är Sveriges största företagsägare. Genom Regeringskansliet förvaltades år 2004 57 företag/koncerner och affärsverk. Av dessa var 43 helägda (14 ägdes tillsammans med andra). Totalt var cirka 200 000 personer anställda i dessa företag. Svenska staten är dessutom den största ägaren på Stockholmsbörsen.

53 av företagen är aktiebolag medan 3 är affärsverk (Luftfartsverket, Sjöfartsverket och Affärsverket Svenska kraftnät). Till statens ägande hör också Svenska Skeppshypotekskassan, som är en egen associationsform med offentligrättslig prägel.

Om utländska äganden samt bolag under avveckling räknas bort återstår 49 hel- och delägda bolag. Av dessa är 18 publika aktiebolag och 31 privata aktiebolag. Bland de publika finns bl.a. Apoteket AB, Posten, SBAB, V & S Vin & Sprit AB, Vattenfall AB och Vasakronan AB. Till de privata bolagen hör bl.a. SJ AB, AB Svenska Spel, Luossavaara-Kirunavaara AB och Systembolaget AB.

Företag med statligt ägande kan i princip delas in i två grupper. Det är, å ena sidan, företag som verkar under

Statliga och kommunala bolag Ds 2006:11

92

marknadsmässiga villkor och krav (t.ex. Posten, Vattenfall, TeliaSonera och SAS) samt, å andra sidan, företag som främst har särskilda samhällsintressen att infria (t.ex. Samhall, Apoteket, Systembolaget och Svensk Bilprovning). Till den senare kategorin hör de tre affärsverken.

Bland företagen med marknadsmässiga krav ingår även de börsnoterade bolag som staten har ett direkt ägande i (Nordea Bank, TeliaSonera, SAS och OMX).

Det sammanlagda värdet av de förvaltade bolagen uppgick till ca 500 miljarder kr.

De statliga företagen förekommer i flera mycket vitt skilda typer av verksamheter, t.ex. gruvindustri, opera, fastigheter och spel. Flera av företagen har en stark marknadsposition inom viktiga sektorer, bland annat i fråga om infrastruktur av olika slag.

Regeringen har i uppdrag att aktivt följa och förvalta statens tillgångar så att den långsiktiga värdeutvecklingen blir den bästa möjliga. För somliga verksamheter finns också ett ansvar för att särskilda samhällsintressen infrias. Ägarstyrning samt uppföljning och utvärdering av bolagen sker genom såväl styrelsearbete och dialog med styrelsens ordförande som ekonomiska analyser och branschanalyser.

I ägarförvaltningen ingår även att utveckla och implementera regeringens ägarpolicy och de verktyg som står till ägarens disposition i samtliga företag med statligt ägande. Regeringskansliet redogör för förvaltningen av bolag med statligt ägande i sin årliga skrivelse till riksdagen som huvudsakligen består av verksamhetsberättelsen för företag med statligt ägande.

Statens medel och dess övriga tillgångar står till regeringens disposition enligt 9 kap. 8 § regeringsformen. Enligt 9 kap. 9 § skall riksdagen fastställa grunderna för förvaltningen av statens egendom och förfogandet över denna. Uppdraget innebär att regeringen under vissa förutsättningar skall höra riksdagen vid väsentliga ändringar av företagets inriktning, nedgång i ägandet, kapitaltillskott samt försäljningar och köp av aktier.

Ds 2006:11 Statliga och kommunala bolag

93

Regeringen får inte utan riksdagens godkännande minska statens ägarandel i företag där staten har hälften eller mer än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar.

Näringsdepartementets enhet för statligt ägande ansvarar för merparten av de statligt ägda företag som förvaltas av Regeringskansliet. Sammantaget förvaltade Näringsdepartementet 40 företag, 2 affärsverk samt 3 avvecklingsföretag år 2004. För 15 företag låg ansvaret för förvaltningen på andra departement. Dessa bolag förvaltas av Finansdepartementet, Jordbruksdepartementet, Miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet, Socialdepartementet, Utbildnings- och kulturdepartementet samt Utrikesdepartementet. Näringsministern är ansvarig för samtliga av Regeringskansliet förvaltade bolag i sådana frågor som ställer krav på enhetlig ägarpolitik eller avser styrelsenomineringar.

Regeringen lämnar varje år en redogörelse för företag med statligt ägande. Sedan år 1999 ger dessutom Regeringskansliet ut en verksamhetsberättelse om företag med statligt ägande.

Beslut som rör bolagen följer förvaltningspraxis inom Regeringskansliet. Vid ärendehantering tillämpas bland annat regelverket för offentlighet och sekretess.

De statliga företagen lyder under samma lagar som privatägda bolag, exempelvis aktiebolagslagen (ABL) samt konkurrens-, bokförings- och insiderlagstiftningen. Bolag som är verksamma inom en viss sektor lyder under särskild sektorslagsstiftning, till exempel postlagen och lagen om elektronisk kommunikation.

Det är dock ABL som ger ramen för de statliga aktiebolagen. I bolagsordningen anges den allmänna inriktningen för bolagen. Deras uppdrag och verksamhet styrs främst av beslut av riksdagen, men de kan även regleras i lag eller i avtal mellan bolagen och staten. Det finns inte några särregler i ABL för statliga bolag, utom vad gäller insyn för Riksrevisionen (9 kap. 8 § ABL).

Regeringen har ansett att Svensk kod för bolagsstyrning (här benämnd Koden) skall vara en del av regeringens ramverk för ägarförvaltningen och att grundprincipen skall vara att Koden

Statliga och kommunala bolag Ds 2006:11

94

kompletterar statens ägarpolitik. I vissa frågor har Regeringskansliet funnit skäl att komplettera eller uttolka Kodens regler, bl.a. eftersom Koden huvudsakligen riktas mot bolag med ett spritt ägande. De statligt ägda företagen skall redogöra för hur man tillämpar kod och ägarpolitik. Sverige har också aktivt deltagit i utvecklingen av OECD-riktlinjer för statligt ägande. OECD fastställde i slutet av april 2005 Guidelines on the Corporate Governance of State- Owned Enterprises. Riktlinjerna, som bygger på OECD:s Principles of Corporate Governance, beskriver hur OECD-länderna bör förvalta sina statligt ägda företag.

5.1.2 Särskilt om statens ägarpolitik

Regeringens inställning i vissa viktiga principfrågor avseende förvaltningen av de helägda statliga företagen kommer till uttryck i verksamhetsberättelsen.

Varje år utses cirka 40–60 nya styrelseledamöter av bolagsstämmorna i de statligt ägda företagen. När det gäller nomineringsprocessen anges i 2004 års Verksamhetsberättelse (s. 15 f.) att regeringens mål är att styrelserna skall ha hög kompetens som är väl anpassad till respektive företags verksamhet, situation och framtida utmaningar. Ledamöter skall alltid se till bolagets bästa. Regeringen förväntar sig att ledamöterna har hög integritet och motsvarar de krav på omdöme som förväntas av företrädare för staten.

Varje nominering av styrelseledamot skall utgå från kompetensbehovet i respektive företags styrelse. Styrelsens sammansättning skall vara sådan att styrelsen alltid besitter branschkunskap eller annat kunnande som är direkt relevant för bolaget även när företaget utvecklas och omvärlden förändras.

För att komma ifråga för en styrelseplats fordras en hög allmän kompetens inom antingen löpande affärsverksamhet, affärsutveckling, branschkunskap, finansiella frågor eller andra relevanta områden. Krav ställs också på en stark integritet och förmåga att se till bolagets bästa. Varje styrelseledamot skall ha

Ds 2006:11 Statliga och kommunala bolag

95

kapacitet att göra självständiga bedömningar av företagets verksamhet.

Ofta är tjänstemän inom Regeringskansliet ledamöter i bolagens styrelser. Enligt 2004 års verksamhetsberättelse var 38 sådana tjänstemän (13 kvinnor och 25 män) ledamöter i de statligt ägda företagens styrelser. Antalet hade följande år ökat till 47, varav 16 kvinnor, enligt uppgift i 2005 års verksamhetsberättelse (s. 17). Representationen i styrelsen innebär att statens krav på en god insyn i verksamheten tillgodoses.

Regeringens målsättning är att sammansättningen av styrelserna skall ge en balans avseende kompetens, bakgrund, ålder och kön. Ett delmål har till exempel varit att andelen kvinnor (underförstått av samtliga ledamöter i statliga bolagsstyrelser) skulle vara minst 40 procent 2003. Detta mål hade uppnåtts per den 30 juni 2003. Den 13 maj 2005 var andelen kvinnor 41 procent och andelen män 59 procent. I de av staten helägda företagen var andelen kvinnor 43 procent och andelen män 57 procent. Per den 3 maj 2006 var andelen kvinnor 44 procent och andelen män 56 procent (i de helägda företagen var andelen kvinnor 47 procent och andelen män 53 procent, Verksamhetsberättelse för företag med statligt ägande 2005, s. 17).

För att uppnå effektiva styrelser bör dessa enligt regeringen inte vara för stora. Antalet ledamöter bör normalt vara 6–8 stycken. Regeringens avsikt är att endast ha ordinarie ledamöter i styrelserna, om inte särskilda skäl kräver annat. År 2004 bestod styrelserna i företag med statligt ägande i snitt av 7,6 ledamöter inklusive suppleanter (7,0 ledamöter år 2005). Styrelsernas storlek varierar; den minsta styrelsen bestod år 2004 av 4 ledamöter och den största av 11 ledamöter (3 resp. 10 ledamöter år 2005).

Styrelseledamöter skall som regel utses för ett år i taget. En ledamot bör inte ingå i en och samma styrelse längre tid än åtta år. Ledamöternas ålder bör inte överstiga 70 år. Medelåldern för ledamöterna var 52 år för kvinnor och 57 år för män år 2005.

Statliga och kommunala bolag Ds 2006:11

96

Kvinnor hade arbetat i snitt i drygt 3 år i styrelsen och män i snitt i ca 4,5 år.

Uppgifter om styrelsesammansättningen i dotterbolagen till de helägda statliga bolagen saknas i verksamhetsberättelsen och finns inte heller sammanställda i Regeringskansliet. Detsamma gäller bolag som ägs av affärsverk och myndigheter. Enligt uppgift från Näringsdepartementets enhet för statligt ägande gäller statens ägarpolitik inte andra bolag än de som redovisas i verksamhetsberättelsen.

5.1.3 Om valet av styrelser i helägda statliga bolag

Valberedningen är i första hand ett organ för aktieägare att bereda beslut i tillsättningsfrågor. För de av staten helägda företagen ersätter följande principer Kodens regler som berör beredning av beslut om tillsättning av styrelseledamöter och revisorer (Verksamhetsberättelse för företag med statligt ägande 2005 s. 18):

För de av staten helägda företagen tillämpas enhetliga och gemensamma principer för en strukturerad nomineringsprocess. Syftet är att säkerställa en effektiv kompetensförsörjning till företagens styrelser. Näringsministern har givits ett särskilt ansvar för styrelsenomineringar i samtliga av staten förvaltade företag. Nomineringsprocessen drivs och koordineras av enheten för statligt ägande inom Näringsdepartementet.

En arbetsgrupp analyserar kompetensbehovet utifrån respektive styrelses sammansättning samt företagets verksamhet och situation. Därefter fastställs eventuellt rekryteringsbehov och rekryteringsarbetet inleds. Urvalet av ledamöter kommer från en bred rekryteringsbas. Då processen avslutats ska gjorda nomineringar offentliggöras enligt kodens riktlinjer. Genom ett enhetligt och strukturerat arbetssätt skall på så sätt kvalitet tillförsäkras i hela nomineringsarbetet.

Regeringen har framhållit att de statligt ägda företagens ledningar och styrelser bör vara ett föredöme i jämställdhetsarbetet och att det är en fortlöpande och angelägen uppgift att ta

Ds 2006:11 Statliga och kommunala bolag

97

till vara den kompetens och erfarenhet som både kvinnor och män representerar, inte minst genom tillsättningar på chefsnivå.

Det kan tilläggas att nomineringsprocessen avseende styrelserna i dotterbolagen till de helägda statliga bolagen inte annat än undantagsvis sköts från Regeringskansliet. I stället ses detta som moderbolagets angelägenhet. Ofta utgörs styrelsen i dotterbolagen av personer från moderbolagets ledning.

5.2 Kommunala aktiebolag

5.2.1 Bakgrund

Nästan alla kommuner bedriver delar av sin verksamhet i kommunägda företag. Denna verksamhet har stor ekonomisk betydelse. Statistiska Centralbyrån gör årligen en inventering av de kommunägda företagen, till vilka räknas företag som till 50 procent eller mer ägs av en eller flera kommuner. Kommunerna anses m.a.o. ha ett avgörande inflytande i dessa företag (företag där staten eller landsting äger de resterande 50 procenten räknas dock som statliga eller landstingsägda). Den senaste tillgängliga statistiken finns intagen i SCB:s statistiska meddelande ”Kommunägda företag år 2003” (OE 27 SM 0401), som speglar förhållandena den 31 december 2003.

Kommunalägda företag förekommer i ett flertal olika juridiska former. Merparten av dem återfinns inom fastighets- och försörjningsbranscherna (el-, gas-, värme- och vattenförsörjning). Av de 1 416 kommunägda företagen år 2003 var 1 282 aktiebolag, dvs. ca 90 procent. Näst vanligast var stiftelseformen (94 företag).

De kommunägda företagen är oftast helägda. Av de 1 416 kommunägda företagen ägs 1 092 helt och hållet av en kommun, medan 70 ägs av två eller flera kommuner till 100 procent. – Hur många av de helägda företagen som är aktiebolag framgår inte av den tillgängliga statistiken, men man kan mot bakgrund av att aktiebolagsformen är den vanligaste juridiska formen utgå från

Statliga och kommunala bolag Ds 2006:11

98

att de flesta av de totalt 1 162 helägda företagen är just aktiebolag.

5.2.2 Lagstiftning som rör kommunala aktiebolag

Kommuner och landsting får efter beslut av fullmäktige lämna över vården av en kommunal angelägenhet, för vars handhavande särskild ordning inte föreskrivits, till ett aktiebolag, ett handelsbolag, en ekonomisk förening, en ideell förening, en stiftelse eller en enskild individ. Begränsningar finns dock i rätten att överlämna vården av en angelägenhet som innefattar myndighetsutövning (3 kap. 16 § kommunallagen, jfr 11 kap. 6 § regeringsformen ).

Även om kommunallagen och annan offentligrättslig lag i princip inte gäller för kommunala bolag eller andra privaträttsliga organ finns det regler i kommunallagen som ålägger kommunerna att utöva ett eget inflytande över bolagsverksamheten. För en kommun (eller ett landsting) som har lämnat över vården av en kommunal angelägenhet till ett aktiebolag där kommunen eller landstinget innehar samtliga aktier, skall nämligen fullmäktige

1. fastställa det kommunala ändamålet med verksamheten,

2. utse samtliga styrelseledamöter,

3. se till att fullmäktige får ta ställning innan sådana beslut i

verksamheten som är av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt fattas.

Fullmäktige har också en skyldighet att utse minst en lekmannarevisor i de helägda (eller indirekt helägda) aktiebolagen (3 kap. 17 §).

Även i de delägda kommunala bolagen skall kommunen ha ett stort inflytande enligt kommunallagens bestämmelser. Innan vården av en kommunal angelägenhet lämnas över till ett bolag eller en förening där kommunen (eller landstinget) bestämmer tillsammans med någon annan, skall fullmäktige nämligen se till att den juridiska personen blir bunden av de villkor som avses i den tidigare nämnda 3 kap. 17 § kommunallagen i en omfattning

Ds 2006:11 Statliga och kommunala bolag

99

som är rimlig med hänsyn till andelsförhållandena, verksamhetens art och omständigheterna i övrigt (3 kap. 18 §).

De nu relaterade bestämmelserna har också betydelse för hel- och delägda kommunala stiftelser.

Styrelseledamöter i kommunala företag i form av aktiebolag (eller stiftelser) är inte förtroendevalda i kommunallagens mening; för dem gäller reglerna om styrelser i ABL (respektive stiftelselagen). De är därmed inte föremål för Justitieombudsmannens tillsyn och kan inte heller dra på sig ansvar för ämbetsbrott (jfr 20 kap. brottsbalken). Däremot fungerar fullmäktige som en valkorporation och utser styrelsen och minst en revisor. Bestämmelserna i 5 kap. 46 kommunallagen om proportionellt val av bolagsstyrelse eller stiftelsestyrelse kan tillämpas (se Ulla Björkman och Curt Riberdahl, Det kommunala förtroendeuppdraget, 1997, s. 30 f. och 143 f.).

Styrelseledamöter i kommunala företag har samma rätt till ledighet från anställning som förtroendevalda har för utövandet av sitt uppdrag (4 kap. 11 § kommunallagen).

Vid val av styrelseledamöter i kommunala företag skall valbarhetsreglerna i ABL beaktas (jfr Björkman/Riberdahl s. 30 f.). Det finns inte något krav på att styrelseledamöter av nu berört slag skall vara folkbokförda i den kommun som äger företaget (jfr 4 kap.2 och 5 §§kommunallagen).

5.2.3 Särskilt om kommunal ägarstyrning

För utredarens räkning har Sveriges Kommuner och Landsting tagit fram statistik över fördelningen mellan kvinnor och män i företagens styrelser. Enligt de uppgifter som lämnats var andelen kvinnor av det totala antalet ledamöter i helägda kommunala aktiebolag 20 procent år 2003. Detta kan jämföras med att andelen kvinnor i kommunala organ under samma period var 41 procent. För landstingens del var andelen kvinnor i de helägda aktiebolagen 35 procent. Statistiken ger dock inte besked om fördelningen mellan ägarvalda ledamöter och arbetstagarrepresentanter.

Statliga och kommunala bolag Ds 2006:11

100

I majoritetsägda kommunala aktiebolag år 2003 fanns, enligt statistikuppgifter som SKL tagit fram, 2 354 kvinnliga styrelseledamöter av sammanlagt 10 727 ledamöter (22 procent). I landstingens majoritetsägda aktiebolag var 194 av 594 ledamöter kvinnor, vilket motsvarar 36 procent (MMPartners företagsregister 2003 och 2004).

I Svenska Kommunförbundets rapport ”Ägarstrategier för kommunens aktiebolag” (2001) finns dock vissa uppgifter som ger en mer nyanserad bild av situationen (s. 73 ff.). Ambitionen med den undersökning som presenteras i skriften var att beskriva hur ägarstyrningsarbetet bedrivs i svenska kommuner i praktiken. En av de starkaste formerna av styrning är att välja ut personer i ledande positioner med bl.a. värderingar och normer som delas av ägaren. Ytterst är det ju också ledningen som skall realisera ägarens strategi och avsikter. Såvitt gällde styrelserna i de kommunala aktiebolagen visade studien att andelen kvinnor av styrelseordförandena uppgick till 16 procent (andelen kvinnor bland de verkställande direktörerna var endast 4 procent).

Undersökningen visade att styrelsernas storlek genomsnittligt var 6,4 ledamöter. De mest frekventa styrelsestorlekarna var 5, 7 respektive 9 ledamöter, vilket enligt rapporten tydde på att de var komponerade för att säkerställa majoritetsbeslut, samtidigt som de var tillräckligt små för att öka möjligheterna till samförståndslösningar.

Kommunala bolag har till mycket stor del ledamöter som blivit tillsatta i första hand på grund av sin politiska kompetens. Enligt undersökningen bestod de kommunala bolagens styrelser till 90 procent av personer med denna bakgrund (bland dessa kan dock givetvis finnas personer som därutöver också har viss näringslivs- eller branscherfarenhet). Styrelsens ordförande var tillsatt på grund av just sin politiska kompetens i 56 av de 59 bolag för vilka uppgifter fanns tillgängliga i undersökningen. Andelen som i första hand kunde åberopa sig på affärsmässig kompetens uppgick till 7 procent, medan resterande 3 procent hade huvudsakligen branschmässig kompetens.

Ds 2006:11 Statliga och kommunala bolag

101

Av undersökningen att döma var förhållandena mellan de tre kategorierna av ledamöter likartad oavsett vilken strategi det kommunala bolaget hade. En slutsats som drogs av undersökningsresultaten var att styrelsen i ett kommunalt aktiebolag är politiskt dominerad, både vad gäller ledamöter och ordförande, oavsett strategi för ägandet.

5.2.4 Om valet av styrelser i kommunala bolag

Sveriges Kommuner och Landsting upprättade år 2005 en skrift med förslag – ”God sed för styrning av kommun- och landstingsägda bolag” – i syfte att tydliggöra vad som erfarenhetsmässigt visat sig vara bra lösningar såvitt gäller utformningen av samspelet mellan bolag och ägare. ”Seden” hade sin utgångspunkt i Svensk kod för bolagsstyrning men innehöll anpassningar utifrån de speciella förhållanden som gäller för kommun- och landstingsägda bolag. Anpassningarna hänger samman med att det i denna typ av bolag primärt är ägaren som står i fokus – inte bolagen och deras olika organ – och att kommunallagens regler skall följas. Innehållet har nyligen reviderats och i april 2006 utkom skriften ”Principer för styrning av kommun- och landstingsägda bolag”. Principerna är avsedda som ett stöd för kommunens eller landstingets arbete med bolagsstyrning. Syftet har inte varit att konstruera ett antal regler som måste följas utan att tillhandahålla principer som kan användas av kommunen eller landstinget. Det är kommunen eller landstinget som avgör om principerna skall följas helt eller delvis eller om bolagsstyrningen skall ske på något annat sätt.

I punkt 3.2 behandlas tillsättande av styrelse, styrelsens storlek och sammansättning:

”Styrelsen skall ha en med hänsyn till bolagets verksamhet, utvecklingsskede och förhållanden i övrigt ändamålsenlig sammansättning, präglad av mångsidighet och bredd avseende ledamöternas kompetens, erfarenhet och bakgrund i övrigt. En jämn könsfördelning i styrelsen skall eftersträvas.”

Statliga och kommunala bolag Ds 2006:11

102

I en kommentar till skrivningen om könsfördelningen anges i skriften (s. 23) att något annat hade varit otänkbart i kommun- och landstingsägda bolag. – När det gäller styrelsens ledamöter sägs följande (punkt 3.3):

”En styrelseledamot skall ha den kunskap om bolagets verksamhet, marknad och omvärldsförutsättningar i övrigt som erfordras för att tillsammans med övriga styrelseledamöter kunna göra i förhållande till företagsledningen självständiga bedömningar av bolagets angelägenheter och konstruktivt bidra till att fullgöra styrelsens uppgifter.

Ny styrelseledamot skall genomgå en introduktionsutbildning om bolaget, dess verksamhet, organisation, marknad m.m. samt den utbildning i övrigt som styrelseordföranden och ledamoten gemensamt finner lämplig för att ledamoten skall kunna fullgöra sitt uppdrag.”

103

6 Annan rättslig reglering

6.1 Lagen (1987:1245) om styrelserepresentation för de privatanställda

6.1.1 Allmän bakgrund

Lagen om styrelserepresentation för de privatanställda ger kollektivavtalsbärande fackliga organisationer rätt att utse ledamöter att representera de anställda i företagsstyrelsen i företag av viss storlek. Därigenom skall de anställda garanteras insyn i och inflytande på företagets verksamhet.

Lagen omfattar aktiebolag, banker, hypoteksinstitut, försäkringsbolag och ekonomiska föreningar.

Rätten till styrelserepresentation är beroende av antalet anställda i företaget. I ett företag som under det senast förflutna räkenskapsåret här i landet har sysselsatt i genomsnitt minst 25 arbetstagare har de anställda rätt till två ledamöter i styrelsen (arbetstagarledamöter) och en suppleant för varje sådan ledamot. Bedriver företaget verksamhet inom skilda branscher och har det under det senast förflutna räkenskapsåret här i landet sysselsatt i genomsnitt minst 1 000 arbetstagare, har de anställda rätt till tre ledamöter i styrelsen och en suppleant för varje sådan ledamot.

För moderföretag blir storleken på koncernen i dess helhet av betydelse för representationsrätten.

De anställdas rätt till styrelserepresentation får inte leda till att antalet arbetstagarledamöter överstiger antalet övriga styrelseledamöter; de ges således aldrig möjlighet att komma i majoritet i styrelsen.

Annan rättslig reglering Ds 2006:11

104

När arbetstagarledamöterna har utsetts förändras inte de anställdas rätt till styrelserepresentation under mandatperioden om antalet anställda eller antalet övriga styrelseledamöter minskar. Därigenom tryggas en kontinuerlig representation för de anställda.

För att styrelserepresentation skall inrättas i ett företag krävs att en lokal arbetstagarorganisation som är bunden av kollektivavtal i förhållande till företaget fattar beslut med denna innebörd. Företagets styrelse skall skriftligen underrättas om beslutet.

Arbetstagarrepresentanterna utses av de lokala arbetstagarorganisationer som är bundna av kollektivavtal i förhållande till företaget eller, i moderföretag, av de lokala arbetstagarorganisationer som är bundna av kollektivavtal i förhållande till ett företag inom koncernen.

De berörda arbetstagarorganisationerna kan enas om hur arbetstagarrepresentanterna skall utses (lokala arbetstagarorganisationer som tillhör samma huvudorganisation anses som en organisation, dvs. alla klubbar som tillhör LO-förbund betraktas som en enda organisation och alla som tillhör PTKförbund som en annan). Samverkan mellan tjänstemannaklubbar inom PTK kan exempelvis ske inom PTK-L, som fungerar som en kontaktgrupp. Vidare kan samverkan mellan LO- och PTKavdelningar (-klubbar) ske i lokala medbestämmanderåd (MBR-L). Under åren har en praxis utvecklats som innebär att LOklubbarna tillsammans utser en ordinarie ledamot och en suppleant medan PTK-klubbarna gör detsamma. Eventuella överenskommelser träffas lämpligen innan man börjar nominera de personer som skall representera de anställda (Fackligt uppdrag: Bolagsstyrelseledamot, PTK, 2004, s. 8 ff.).

Om ingen sådan överenskommelse finns, anges i lagen att den organisation som representerar mer än fyra femtedelar av de kollektivavtalsbundna arbetstagarna vid företaget eller koncernen skall utse samtliga arbetstagarrepresentanter. Finns därjämte en organisation som företräder minst en tjugondel av

Ds 2006:11 Annan rättslig reglering

105

de kollektivavtalsbundna arbetstagarna, får dock denna organisation utse en av suppleanterna.

I de fall då det inte finns någon organisation som företräder mer än fyra femtedelar av de kollektivavtalsbundna arbetstagarna vid företaget eller koncernen och organisationerna inte heller har enats om någon annan lösning, får de två lokala arbetstagarorganisationer som företräder det största antalet arbetstagare utse vardera en ledamot och en suppleant. Skall tre representanter utses i en sådan situation, blir det den större av organisationerna som får utse två ledamöter och två suppleanter. Det är också den lokala arbetstagarorganisation som företräder det största antalet kollektivavtalsbundna arbetstagare vid företaget eller koncernen som har rätt att utse arbetstagarrepresentant och suppleant när övriga styrelseledamöters antal får till följd att endast en arbetstagarrepresentant skall utses.

Olika sätt finns för utnämnande av arbetstagarrepresentanter. I en undersökning som genomfördes av Arbetslivsinstitutet i samarbete med LO och PTK i slutet av 1990-talet konstaterades att det var vanligast förekommande att representanten väljs av klubbmöte/sektionsmöte. I många företag väljs representanten av den lokala klubbens/sektionens styrelse. Det förekommer också val av representant i referensgrupp, koncernråd, kontaktgrupp eller valförrättningsgrupp. Val kan också ske vid medlemsomröstning eller av fackförbund/avdelning (Klas Levinson, Anställdas representation i företagsstyrelser – en enkätundersökning av svenskt näringsliv, Arbetsmarknad & Arbetsliv, årg. 6, nr. 2, sommaren 2000, s. 79). PTK:s styrelse har fastställt särskilda procedurer för val av tjänstemännens representanter. Procedurerna är olika för små och stora företag. Vid oenighet mellan lokala organisationer kan PTK:s grupp för inflytandefrågor kopplas in för medling (under förutsättning att det förekommer någon form av lokal samverkan, Fackligt uppdrag: Bolagsstyrelseledamot, s. 14).

Av lagen framgår att arbetstagarrepresentanterna bör utses bland de anställda vid företaget eller, i fråga om moderföretag, inom koncernen. Detta innebär att en lokal arbetstagar-

Annan rättslig reglering Ds 2006:11

106

organisation i undantagsfall kan utse exempelvis en lokal ombudsman i stället för att anlita någon från personkretsen i företaget, såsom när andra lämpliga kandidater ännu inte fått erforderlig utbildning.

Mandattiden för en arbetstagarrepresentants uppdrag bestäms av den som utser henne eller honom, men mandatperioden får inte vara längre än fyra räkenskapsår. Den skall bestämmas så att uppdraget upphör vid slutet av en ordinarie stämma på vilken styrelseval förrättas.

Den som utser arbetstagarrepresentanterna bestämmer när de skall tillträda uppdraget. Om inte företagets styrelse medger annat, får de dock inte tillträda förrän tre månader efter det att styrelsen har fått underrättelse om att styrelserepresentation skall inrättas.

Det materiella innehållet i arbetstagarrepresentanternas styrelseuppdrag bestäms huvudsakligen genom rättsregler i de respektive huvudförfattningar som reglerar de skilda företagstyperna, t.ex. aktiebolagslagen. Vissa undantag gäller emellertid. Bl.a. har suppleanter för arbetstagarledamöter en utökad rätt att närvara och yttra sig i olika sammanhang jämfört med vad som gäller för stämmovalda suppleanter. Särskilda regler gäller för arbetstagarrepresentanternas rätt att närvara i arbetsutskott eller liknande beredningsorgan. Vidare finns speciella bestämmelser om jäv.

6.1.2 Förekomsten av arbetstagarrepresentanter

Arbetslivsinstitutet och huvudorganisationerna LO och PTK genomförde i slutet av 1990-talet en enkätstudie för att få en bild av hur styrelserepresentationen fungerar i svenskt näringsliv. Med hjälp av Statistiska Centralbyrån (SCB) sändes enkäter till ett slumpmässigt urval av drygt 700 företag.

Resultaten redovisas i skriften ”Hur klarade man vågen? 25 år med lagen om styrelserepresentation” (Klas Levinson, Bo Ragnar & Bo Tengberg, ”Anställda i företagsstyrelser i svenskt näringsliv”, 1999, s. 122 ff.).

Ds 2006:11 Annan rättslig reglering

107

Av LO-företrädarna var 11 procent kvinnor, medan motsvarande andel bland PTK-företrädarna var 20 procent.

I genomsnitt hade LO-företrädarna suttit under 6,5 år i bolagsstyrelsen (6 år för PTK-företrädarna). 80 procent av arbetstagarrepresentanterna satt i endast en bolagsstyrelse.

Samtidigt antydde svaren att det finns ett viktigt personellt samband i och med att arbetstagarrepresentanten oftast är ordförande i en klubb, sektion eller avdelning (60 procent för LO och 50 procent för PTK). Var femte ingick som ”övrig ledamot” av styrelsen. Därutöver fanns många som hade något annat fackligt uppdrag inom styrelserna (drygt en tredjedel av LO-representanterna och 10 procent av PTK:s företrädare).

Urvalet till undersökningen gjordes efter samkörning mellan det centrala företagsregistret och koncernregistret. En grupp om 3 296 företag uppfyllde kriterierna som lades till grund, nämligen minst 25 anställda och styrelserepresentation för de anställda (Levinson, Anställdas representation i företagsstyrelser, s. 73).

Enligt uppgift från Arbetslivsinstitutet gjordes i anslutning till arbetet med enkäten en uppräkning av resultaten, varvid konstaterades att det vid tidpunkten fanns ca 13 000 fackliga styrelserepresentanter. Uppgiften synes grundad på ett snitt om två arbetstagarledamöter och lika många suppleanter i de företag som ingick i urvalsgruppen.

Ledamöter som valts av de anställda fanns i 111 av de 288 svenska börsbolagen år 2005. Sådana ledamöter förekommer oftast i företagen på A-listan (i 76 procent av dessa företag). Arbetstagarrepresentanter finns i 36 procent av företagen på Olistan och i 8 procent av företagen på NGM-listan (Daniel Fristedt & Sven-Ivan Sundqvist, Styrelser och Revisorer i Sveriges Börsföretag 2005-2006, s. 10).

Enligt en kartläggning som gjorts av utredaren med stöd av listor över börsföretagens styrelsemedlemmar år 2005 fanns 230 ordinarie ledamöter som valts av arbetstagarna. Av dessa var 180 män och 50 kvinnor. Vid samma tidpunkt fanns dessutom 184 suppleanter till arbetstagarledamöterna i styrelserna varav 123 män och 61 kvinnor.

Annan rättslig reglering Ds 2006:11

108

6.1.3 Arbetstagarinflytande i andra associationsformer

Frågan om könsfördelningen bland arbetstagarnas representanter behandlades nyligen i anslutning till införandet av den nya associationsformen europabolag (Arbetstagarinflytande i europabolag, prop. 2003/04:122, se särskilt s. 47 ff.). Jämställdhetsombudsmannen ansåg att det i lagtext borde anges att platserna för (arbetstagar)ledamöter i en förhandlingsdelegation skall fördelas jämnt mellan könen. Regeringen avfärdade remissynpunkten enligt följande (s. 50):

I de svenska jämställighetssträvandena ligger naturligtvis att en så jämn könsfördelning som möjligt skall gälla mellan de ledamöter som representerar svenska arbetstagare. Regeringen utgår ifrån att de fackliga organisationer som, enligt huvudregeln, skall utse ledamöter på frivillig väg beaktar denna jämställighetssträvan. Utgångspunkten bör alltså vara att organisationerna så långt som möjligt skall efterstäva en jämn könsfördelning bland ledamöterna från Sverige.

Regeringen anser däremot inte att det i lagen bör anges att platserna i förhandlingsdelegationen skall fördelas jämnt mellan könen. Det finns i dag inte någon sådan reglering såvitt avser arbetstagarledamöter i svenska företags styrelser eller för andra ledamöter i svenska bolagsstyrelser. Det finns en risk för att en tvingande regel i detta avseende skulle göra förfarandet allt för stelbent. I vissa bolag kan verksamhetens inriktning vara sådan att det stora flertalet arbetstagare är antingen män eller kvinnor. Om lämpliga ledamöter för de svenska arbetstagarna i ett sådant fall alltid måste utses med lika delar män och kvinnor, skulle detta i vissa fall kunna försvåra att en förhandlingsdelegation kan inrättas.

Motsvarande uttalanden gjordes beträffande fördelningen av platserna i s.k. arbetstagarråd samt i förvaltnings- och tillsynsorgan (prop. s. 68 och 78).

Bestämmelser i ämnet finns i lagen (2004:559) om arbetstagarinflytande i europabolag.

Enligt direktivet 2003/72/EG av den 22 juli 2003 om komplettering av stadgan för europeiska kooperativa föreningar med avseende på arbetstagarinflytande, artikel 3.2 b första

Ds 2006:11 Annan rättslig reglering

109

stycket, bör den metod som tillämpas för val eller utseende av ledamöter till ett förhandlingsorgan i en europeisk kooperativ förening (europakooperativ) eftersträva en jämn könsfördelning. Vidare anges att den metod som används för att utnämna, utse och välja arbetstagarrepresentanterna från ett visst land till ett arbetstagarråd bör eftersträva en jämn könsfördelning Någon motsvarande bestämmelse finns inte i europabolagsdirektivet. I en proposition, där frågan om genomförande av direktivet behandlas, görs dock samma bedömning som i förarbetena till lagen om arbetstagarinflytande i europabolag. I propositionen hänvisas dock även till att regeringen avvaktar resultatet av denna utrednings arbete (Arbetstagarinflytande i europakooperativ, m.m., prop. 2005/06:170 s. 54 f och 73).

6.2 Bolagsverkets funktioner

Bolagsverket är en avgiftsfinansierad statlig myndighet som bildades år 2004 genom att Patent- och registreringsverket (PRV) delades i två myndigheter. Den dåvarande bolagsavdelningen (PRV Bolag) blev i samband därmed Bolagsverket.

Bolagsverket, som är placerat i Sundsvall, har en myndighetsutövande funktion och sorterar under Näringsdepartementet. Bolagsverket hanterar registreringen av nya företag och registerändringar för befintliga företag, tar emot årsredovisningar och registrerar företagsinteckningar. Bolagsverket fattar även beslut i likvidationer. Vidare har verket en servicefunktion genom att verket från sina register tillhandahåller information om näringslivet för olika intressenter.

Bolagsverket får årligen in över 300 000 registreringsärenden och 280 000 årsredovisningar. Ca 50 000 nystartade företag förs in i registren varje år, samtidigt som över 300 000 förslag till företagsnamn namnprövas.

Bolagsverket har en roll att spela i enlighet med reglerna i 8 kap. ABL om aktiebolagens anmälningsskyldighet. Anmälningar för registrering enligt ABL skall nämligen göras skriftligen hos Bolagsverket (1 kap. 1 § aktiebolagsförordningen

Annan rättslig reglering Ds 2006:11

110

[2005:559]). På Bolagsverket tas uppgifterna in i aktiebolagsregistret, som förs med hjälp av automatiserad behandling. Registret hålls sedan tillgängligt hos myndigheten (27 kap. 1 § ABL och 2 kap. 7 § aktiebolagsförordningen).

Aktiebolag skall för registrering i aktiebolagsregistret anmäla bl.a. vem som har utsetts till styrelseledamot, styrelsesuppleant, styrelsens ordförande, verkställande direktör, vice verkställande direktör och särskild delgivningsmottagare. Anmälan skall innehålla uppgift om postadress (i vissa fall även hemvist), personnummer eller, om sådant saknas, födelsedatum för de ovanstående personkategorierna. Vidare skall i förekommande fall anges om en styrelseledamot eller en styrelsesuppleant har utsetts enligt lagen (1987:1245) om styrelserepresentation för de privatanställda. Även den som anmälan gäller har rätt att göra anmälan; han eller hon får då också anmäla företrädarens avgång (8 kap. 43 § ABL, jfr också 1 kap. 3 § aktiebolagsförordningen).

Anmälningsskyldigheten skall uppfyllas första gången när bolaget anmäls för registrering och därefter genast när ett förhållande som har anmälts eller skall anmälas för registrering har ändrats (8 kap. 44 § ABL).

Ändringar såvitt avser en styrelses sammansättning har verkan från den tidpunkt då anmälan härom kommer in till Bolagsverket eller från den senare tidpunkt som anges i det beslut som anmälan grundar sig på (8 kap. 13 § första stycket andra meningen ABL). Motsvarande förfarande gäller för att en styrelseledamots förtida avgång skall få verkan (8 kap. 14 § andra stycket ABL). Konsekvensen av att en ändring i styrelsens sammansättning inte anmäls till verket är alltså att ändringen inte får verkan – detta innebär att en nyvald styrelseledamot tills vidare inte har den behörighet och det ansvar som följer med uppdraget och att den ledamot som har avgått tills vidare behåller sin behörighet och sitt ansvar. En nyvald styrelseledamot skall i en sådan situation inte heller räknas med när man avgör om en styrelse är fulltalig eller beslutför.

Om den som har gjort en registreringsanmälan inte har följt vad som gäller om anmälan, skall Bolagsverket förelägga henne

Ds 2006:11 Annan rättslig reglering

111

eller honom att yttra sig i frågan eller vidta rättelse inom viss tid. Detsamma gäller, om verket finner att det beslut som anmäls för registrering eller en handling som bifogas anmälan t.ex. inte har tillkommit i behörig ordning eller till sitt innehåll strider mot lag eller annan författning eller mot bolagsordningen. Om den som har gjort anmälan trots allt inte följer ett sådant föreläggande, skall anmälan skrivas av. Har anmälaren yttrat sig, men finns det fortfarande hinder för registrering, kan Bolagsverket vägra registrering (27 kap. 2 § ABL).

Om t.ex. en styrelseledamot har försatts i konkurs, fått förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken eller fått näringsförbud, skall Bolagsverket stryka denne ur aktiebolagsregistret (27 kap. 6 §).

Beslut och andra förhållanden som anmäls för registrering i aktiebolagsregistret skall antecknas i registret så snart som möjligt efter det att anmälan har kommit in. Om det framgår att ett beslut skall ha verkan först vid en viss senare tidpunkt, skall dock anteckning i registret ske i så nära anslutning som möjligt till denna tidpunkt (2 kap. 13 § aktiebolagsförordningen).

Bolagsverket skall i vissa fall besluta om tvångslikvidation av ett aktiebolag. Tvångslikvidation blir följden bl.a. om ett bolag inte på föreskrivet sätt har kommit in med anmälan till Bolagsverket om sådan behörig styrelse, verkställande direktör, särskild delgivningsmottagare eller revisor som skall finnas enligt aktiebolagslagen (25 kap. 11 § första stycket 1 ABL). – Med ”behörig styrelse” förstås en sådan styrelse som skall finnas enligt ABL eller bolagsordningen. De bestämmelser som skall beaktas gäller bosättningskravet och de olika former av hinder som finns mot att vara styrelseledamot, se 8 kap. 9–12 §§ ABL, prop. 1975:103 s. 504 och Sten Andersson, Svante Johansson & Rolf Skog, Aktiebolagslagen. En kommentar, Del III, s. 25:17, cit. Andersson m.fl. III).

Frågan om tvångslikvidation prövas av Bolagsverket självmant eller på ansökan av styrelsen, en styrelseledamot, den verkställande direktören, en aktieägare eller en borgenär. Även någon annan vars rätt är beroende av att det finns någon som kan

Annan rättslig reglering Ds 2006:11

112

företräda bolaget kan ansöka om ett sådant beslut (25 kap. 11 § tredje stycket ABL).

Bolagsverket skall i ett sådant ärende förelägga bolaget samt aktieägare och borgenärer som vill yttra sig att komma in med ett skriftligt yttrande eller efterfrågade handlingar till verket inom en viss tid. Föreläggandet skall också kungöras i Post- och Inrikes Tidningar minst en månad före utgången av den utsatta tiden (25 kap. 24 § ABL).

113

7 Övriga associationsformer

7.1 Inledning

Enligt uppdragsbeskrivningen skall förslagen som lämnas inriktas på de publika aktiebolagen och de övriga aktiebolag som utredaren finner lämpligt att reglera. Utredaren skall emellertid också belysa fördelar och nackdelar med att låta regler av detta slag omfatta även andra juridiska personer än aktiebolag. Om utredaren anser att regler bör införas för andra juridiska personer, får utredaren föreslå de lagändringar som bedöms behövliga.

Mot den ovan angivna bakgrunden har utredaren valt att ge en kort beskrivning av några associationsformer som skulle kunna bli aktuella att diskutera. Även t.ex. bankaktiebolagen, som i nu aktuellt hänseende omfattas av bestämmelserna i aktiebolagslagen, redovisas här.

7.2 Europabolag

Ett europabolag är en europeisk associationsform för gränsöverskridande samverkan i aktiebolagsform.

EG:s förordning om europabolag (den s.k. SE-förordningen, 2157/2001/EG) trädde i kraft i oktober 2004. Den innehåller bestämmelser om bl.a. hur ett europabolag skall bildas och hur det skall vara organiserat. På flera punkter överlåter förordningen den närmare regleringen till medlemsstaterna. I vissa fall innehåller förordningen direkta hänvisningar till den

Övriga associationsformer Ds 2006:11

114

nationella lag som tillämpas på publika aktiebolag. Beträffande sådana frågor som inte regleras i SE-förordningen eller i andra EG-regler om europabolag ges en generell hänvisning till den på publika aktiebolag tillämpliga nationella rätten.

Ett europabolag skall enligt SE-förordningen kunna bildas på fem olika sätt (prop. 2003/04:112 s. 45). Gemensamt för alla sätten är att bildandet sker genom åtgärder som vidtas av redan befintliga nationella juridiska personer.

Det första sättet att bilda ett europabolag är att publika aktiebolag hemmahörande i minst två olika medlemsstater fusioneras till ett europabolag (artikel 2.1).

En annan möjlighet är att två eller flera privata eller publika aktiebolag tillsammans bildar ett holdingbolag i form av ett europabolag (artikel 2.2). Två eller flera bolag kan också skapa ett dotterbolag i form av ett europabolag (artikel 2.3). En förutsättning för bildande är i båda fallen att minst två av bolagen omfattas av olika medlemsstaters lagstiftning, alternativt att de sedan minst två år har ett dotterbolag eller en filial i en annan medlemsstat.

Det är också möjligt att ombilda ett nationellt publikt aktiebolag till ett europabolag, under förutsättning att bolaget sedan minst två år har ett dotterbolag som omfattas av lagstiftningen i en annan medlemsstat (artikel 2.4). Det är till sist också möjligt för ett europabolag att självt bilda ett eller flera dotterbolag i form av europabolag (artikel 3.2).

Den normgivningskompetens som delegeras till medlemsstaterna i förordningen avser europabolag som är registrerade inom medlemsstatens territorium. Den svenska lagen (2004:575) om europabolag innehåller i konsekvens härmed bestämmelser för europabolag med säte i Sverige, om inte annat anges särskilt. Lagen och därtill hörande förordning (2004:703) om europabolag kompletterar SE-förordningen.

Bolagsverket för ett särskilt register över europabolag med säte i Sverige.

Ds 2006:11 Övriga associationsformer

115

Aktieägarnas beslutanderätt utövas vid bolagsstämma, liksom i svenska aktiebolag, men den övriga organisationen kan vara uppbyggd på två olika sätt.

I ett monistiskt system – som påminner om det svenska – finns ett bolagsorgan utöver bolagsstämman, nämligen förvaltningsorganet (som kan likställas med en styrelse i ett svenskt aktiebolag). Det är förvaltningsorganet som utövar ledningen och förvaltningen av bolaget. Ledamöterna tillsätts av bolagsstämman.

Det dualistiska systemet har två bolagsorgan utöver bolagsstämman, nämligen ett ledningsorgan och ett tillsynsorgan. Ledningsorganet svarar för bolagets ledning och förvaltning, medan tillsynsorganet tillsätter (och entledigar) ledamöterna i ledningsorganet samt kontrollerar ledningsorganets förvaltning. Ledamöterna i tillsynsorganet väljs av bolagsstämman. Det är upp till bolaget att välja vilken organisationsmodell som skall användas.

I båda systemen kan den nationella lagstiftningen föreskriva att löpande förvaltningsåtgärder får vidtas av en verkställande direktör. Nationella regler för publika aktiebolag tillämpas i frågor om genomförande av bolagsstämma och omröstningsförfarandet.

För europabolag som är dualistiskt organiserade finns – i den mån inte SE-förordningen innehåller avvikande regler – hänvisningar till att bestämmelser i aktiebolagslagen och andra författningar om styrelsen eller dess ledamöter skall tillämpas på ledningsorganet (dock ej bestämmelserna om arbetstagarrepresentanterna, 16 § andra stycket). Ledningsorganet har därvid jämställts med styrelsen. Hänvisningen är generell och omfattar således samtliga bestämmelser som på något sätt reglerar styrelsen eller styrelsens ledamöter. Detta innebär t.ex. att aktiebolagens bestämmelser om bosättningskrav och obehörighetsgrunder gäller. Även bestämmelser som anger att vissa befattningshavare inte får ingå i styrelsen i särskilda slag av aktiebolag omfattas av hänvisningen (se t.ex. bestämmelserna om ledningsprövning i 3 kap. 2 § lagen om bank- och finansierings-

Övriga associationsformer Ds 2006:11

116

rörelse, prop. 2003/04:112 s. 128). – För tillsynsorganet i ett bolag som är organiserat enligt den dualistiska modellen, vilket saknar motsvarighet i svensk rätt, skall vissa utpekade bestämmelser i aktiebolagslagen tillämpas. Till de utpekade bestämmelserna i 16 § tredje stycket hör bl.a. 8 kap. 9 § om bosättningskrav samt 8 kap. 9–12 §§ om hinder mot att vara styrelseledamot.

För försäkringsaktiebolag finns särskilda associationsrättsliga bestämmelser i försäkringsrörelselagen (1982:713) i stället för i aktiebolagslagen. För europabolag som driver försäkringsrörelse tillämpas därför, i stället för aktiebolagslagens regler, motsvarande associationsrättsliga regler i försäkringsrörelselagen om styrelsen eller dess ledamöter på tillsynsorganet eller dess ledamöter.

När det gäller europabolag som driver försäkringsrörelse, bankrörelse eller annan tillståndspliktig finansiell verksamhet tillämpas alltså dessutom vissa verksamhetsspecifika regler avseende styrelsen eller dess ledamöter på tillsynsorganet eller dess ledamöter. Vissa av bestämmelserna saknar motsvarighet i aktiebolagslagen medan andra tillämpas i stället för bestämmelserna i aktiebolagslagen. Det rör sig bl.a. om bestämmelser rörande ledningsprövning och krediter till vissa befattningshavare.

För närvarande finns endast ett fåtal svenska europabolag registrerade.

7.3 Försäkringsaktiebolag m.fl.

Försäkringsbolagens verksamhet regleras i försäkringsrörelselagen (1982:713), som har utformats med bestämmelserna i aktiebolagslagen (1975:1385) som förebild.

Associationsrättsligt är försäkringsbolagen av två slag, försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag. Försäkringsaktiebolag utgör inte aktiebolag i aktiebolagslagens mening.

Ds 2006:11 Övriga associationsformer

117

I ett försäkringsaktiebolag är aktieägarna inte personligen ansvariga för bolagets åtaganden och förpliktelser. På samma sätt som i ett allmänt aktiebolag fungerar aktiekapitalet tillsammans med övrigt eget kapital som en garanti för borgenärsintressena. Försäkringsaktiebolagen kan bedrivas som vinstutdelande bolag eller enligt ömsesidiga principer.

Ömsesidiga försäkringsbolag ägs enligt huvudregeln av sina försäkringstagare. Bolagen styrs genom direkt utövande av äganderätt på stämmor eller genom de delegerade, som kan ha valts på lokala stämmor.

Försäkringsrörelse får drivas endast av försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag som fått tillstånd (koncession) till detta, om inte annat följer av bestämmelser i lagen.

Bestämmelserna i lagen om publika försäkringsaktiebolag skall tillämpas på europabolag som har beviljats koncession att driva försäkringsrörelse när det gäller frågor som inte regleras i SEförordningen. (Särskilda bestämmelser om europabolag finns i 1 a kap. försäkringsrörelselagen.)

Försäkringsbolagen står under tillsyn av Finansinspektionen. Registreringsmyndighet är Bolagsverket.

I Sverige finns ca 440 försäkringsbolag. De flesta är små lokala skadebolag (Sveriges riksbank, Finansmarknaden i Sverige 2004, s. 45).

För varje försäkringsbolag skall finnas ett huvudkontor i Sverige.

Försäkringsaktiebolagen är på grund av försäkringsverksamhetens egenart underkastade andra rättsregler än allmänna aktiebolag. Liksom beträffande aktiebolagen finns dock en indelning av försäkringsaktiebolagen i två kategorier, privata och publika. Endast publika försäkringsaktiebolag har rätt att inbjuda allmänheten att teckna eller förvärva värdepapper. Värdepapper som har givits ut av ett privat försäkringsaktiebolag får inte heller bli föremål för handel på börs eller annan organiserad marknadsplats, vilket motsvarar vad som gäller för privata aktiebolag.

Övriga associationsformer Ds 2006:11

118

Bolagsordningen i ett försäkringsbolag skall ange bl.a. antalet eller lägsta och högsta antalet av de styrelseledamöter och eventuella styrelsesuppleanter, som får utses av bolagsstämman, samt tiden för styrelseledamöternas och revisorernas uppdrag.

Bestämmelser om försäkringsbolags ledning finns i 8 kap. Ett försäkringsbolag skall ha en styrelse med minst tre ledamöter. I ömsesidiga försäkringsbolag och i försäkringsaktiebolag som inte får dela ut vinst skall mer än hälften av styrelseledamöterna vara personer som varken är anställda i bolaget eller anställda eller styrelseledamöter i företag som ingår i samma koncern som bolaget eller i en företagsgrupp av motsvarande slag.

Styrelsen väljs av bolagsstämman. I ett försäkringsaktiebolag som inte får dela ut vinst skall minst en av styrelseledamöterna utses av försäkringstagarna eller av någon intressegrupp som har anknytning till dem. Sådan styrelseledamot får inte vara aktieägare i bolaget, anställd i bolaget eller aktieägare, anställd eller styrelseledamot i företag som ingår i samma koncern som bolaget eller i en företagsgrupp av motsvarande slag.

Försäkringstagarrepresentanten som skall utses i ickevinstutdelande försäkringsaktiebolag har till uppgift att tillgodose ett riskkapitalintresse genom att representera försäkringstagarna som bidragsgivare av riskkapital i denna form av bolag (8 kap. 1 § andra stycket försäkringsrörelselagen, se prop. 2003/04:109 s. 38). Det ankommer på försäkringsaktiebolaget att antingen fastställa en modell för hur försäkringstagarna skall utse sina representanter eller knyta nomineringen till någon intresseorganisation som har koppling till försäkringstagarna. Hur frågan löses i detalj har dock anförtrotts bolagen att själva bestämma om (prop. 2003/04:109 s. 38 f.). Försäkringstagarrepresentanten förutses bli utsedd enligt bestämmelse i bolagsordningen.

Även annan styrelseledamot får enligt bestämmelse i bolagsordningen tillsättas i annan ordning än genom val av bolagsstämman. Om en styrelseledamot, som enligt bolagsordningen skall tillsättas på något annat sätt än genom val

Ds 2006:11 Övriga associationsformer

119

av bolagsstämman, inte har utsetts, skall rätten förordna ersättare på ansökan.

Lagens krav för valbarhet motsvarar aktiebolagslagens regler. Med stöd av regeringens bemyndigande den 16 oktober 2003 tillkallade biträdande finansministern den 27 januari 2004 en särskild utredare med uppdrag att se över frågor som rör den associationsrättsliga regleringen för försäkringsföretag. I uppdraget ingår bl.a. att göra en genomgripande översyn av nu gällande bestämmelser med inriktning på att skapa en modern och tydlig associationsrättslig reglering av försäkringsverksamhet samt att genomföra en författningsteknisk översyn och föreslå en ny försäkringsrörelselag. I direktiven till utredningen anges som riktlinje att aktiebolagslagen skall utgöra den associationsrättsliga grunden för försäkringsaktiebolag, medan det för de ömsesidiga bolagen bör väljas en lagstruktur som främjar en utveckling i takt med förändringarna i den associationsrättsliga lagstiftningen i allmänhet.

Utredarens uppdrag skall slutredovisas senast den 31 maj 2006. De förslag som lämnas där har således inte kunnat bli föremål för några närmare slutsatser i denna promemoria. Vid underhandskontakter med Försäkringsföretagsutredningen har dock inhämtats att förslag kommer att lämnas som innebär att försäkringsaktiebolagen kommer att omfattas av bestämmelserna i aktiebolagslagen och att endast vissa särregler kommer att finnas kvar i försäkringsrörelselagen. Detta får till resultat att försäkringsaktiebolagen fortsättningsvis i praktiken kommer att behandlas som andra aktiebolag. Bestämmelserna om aktiebolagens styrelse kommer således, om förslaget genomförs, fortsättningsvis att utgöra grunden även för försäkringsaktiebolagen.

7.4 Bankaktiebolag m.fl.

Bankerna och kreditmarknadsföretagen omfattas av särskild associationsrättslig reglering på grund av sin betydelse för det finansiella systemet. Systemets stabilitet och effektivitet samt

Övriga associationsformer Ds 2006:11

120

konsumentskyddsintresset står här i fokus (jfr prop. 2002/03:139 s. 353 f.).

De centrala regler som gäller för banker och kreditmarknadsföretag är sammanförda i en gemensam lag, lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. Med bankrörelse avses rörelse i vilken det ingår betalningsförmedling via generella betalsystem och mottagande av medel som efter uppsägning är tillgängliga för fordringsägaren inom högst 30 dagar. (Med generella betalsystem avses system för förmedling av betalningar från ett stort antal från varandra fristående betalare avsett att nå ett stort antal från varandra fristående slutliga betalningsmottagare.)

I lagen definieras bankaktiebolag som aktiebolag som har fått tillstånd att driva bankrörelse. Kreditmarknadsbolag definieras som aktiebolag som har fått tillstånd att driva finansieringsrörelse.

Särskilda associationsrättsliga bestämmelser för bankaktiebolag finns i lagens 10 kap. Där anges att det för bankaktiebolag gäller vad som är föreskrivet för aktiebolag i allmänhet, om inte annat följer av lagen eller är särskilt föreskrivet. (Det är dock såvitt nu är relevant Finansinspektionen – ej Bolagsverket – som prövar frågor om dispens från bosättningskravet för styrelseledamöterna.)

Ett bankaktiebolag skall ha en styrelse med minst tre ledamöter. Flertalet av ledamöterna skall vara personer som inte är anställda i banken eller i företag som ingår i en koncern där banken är moderbolag. I ett bankaktiebolag skall styrelsen utse en verkställande direktör; denne får inte vara ordförande i styrelsen.

Enligt bestämmelser i 11 kap. skall vad som gäller för bankaktiebolag i de frågor som nu är aktuella även gälla för kreditmarknadsbolag.

Här skall också nämnas att det i lagens 3 kap. finns angivet förutsättningar för att banker och finansieringsföretag skall få driva sådan rörelse som nu är i fråga. Tillstånd att driva bankrörelse (vad som tidigare benämndes ”oktroj”) får ges för svenska aktiebolag, sparbanker och medlemsbanker, medan

Ds 2006:11 Övriga associationsformer

121

tillstånd att driva finansieringsrörelse får ges för svenska aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Ett svenskt företag skall ges tillstånd att driva bankrörelse eller finansieringsrörelse, om vissa förutsättningar är uppfyllda. En av dessa är att den som skall ingå i företagets styrelse eller vara verkställande direktör, eller vara ersättare för någon av dem, har tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av ett kreditinstitut och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift (3 kap. 2 § första stycket 4).

7.5 Sparbanker

Sparbankslagen (1987:619) innehåller bestämmelser om hur en sparbank bildas och om dess organisation m.m. Bestämmelser om tillstånd att driva bankrörelse, den rörelse som en sparbank får driva samt andra för bankaktiebolag, sparbanker och medlemsbanker gemensamma bestämmelser finns i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.

En sparbank har till ändamål att, utan rätt för dess stiftare eller andra att få del av den vinst som kan uppkomma i rörelsen, främja sparsamhet genom att driva bankverksamhet i enlighet med de bestämmelser som meddelas i sparbankslagen och lagen om bank- och finansieringsrörelse. En sparbanks rörelse skall avse främst ett visst verksamhetsområde.

Bestämmelser om sparbankens ledning finns i lagens 3 kap. En sparbank skall ha en styrelse med minst fem ledamöter. Styrelsen skall förvalta sparbankens angelägenheter i enlighet med vad som föreskrivs i sparbankslagen och lagen om bank- och finansieringsrörelse.

Styrelsen väljs av sparbanksstämman, där representanter för insättarna (s.k. huvudmän) utövar rösträtten. Om någon annan än styrelseledamot utses till verkställande direktör, skall han eller hon ingå som ledamot i styrelsen. Om någon annan än styrelseledamot eller ersättare utses till ställföreträdare för verkställande direktör, skall han eller hon ingå som ersättare i styrelsen.

Övriga associationsformer Ds 2006:11

122

Bestämmelser om arbetstagarrepresentanter finns i lagen (1987:1245) om styrelserepresentation för de privatanställda.

Inom styrelsen skall en av ledamöterna vara ordförande. Reglerna om valbarhet och registrering motsvarar reglerna i aktiebolagslagen.

7.6 Medlemsbanker

En medlemsbank är en ekonomisk förening som har till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att driva bankverksamhet i vilken medlemmarna deltar genom att använda bankens tjänster som insättare eller på annat sätt.

Bestämmelser i andra författningar om ekonomiska föreningar gäller även medlemsbanker, om inte annat följer av lagen (1995:1570) om medlemsbanker eller i övrigt är särskilt föreskrivet.

En medlemsbank skall ha en styrelse med minst fem ledamöter. Styrelsen skall förvalta bankens angelägenheter.

Styrelsen väljs av föreningsstämman, om det inte föreskrivs i stadgarna att en eller flera styrelseledamöter skall utses på annat sätt. Reglerna om valbarhet, mandatperiod och registrering är desamma som motsvarande regler i aktiebolagslagen.

Styrelseledamöterna skall vara medlemmar i medlemsbanken, om inte stadgarna i särskilt angivna fall tillåter annat. Den som enligt lag är ställföreträdare för en medlem eller, om en juridisk person är medlem, den som är ledamot av styrelsen för den juridiska personen eller delägare i denna får dock vara styrelseledamot utan att vara medlem i banken, även om stadgarna saknar föreskrift om det. Vad som nu sagts gäller inte eventuella arbetstagarrepresentanter.

Av styrelseledamöterna får högst en för varje påbörjat femtal (exklusive arbetstagarrepresentanterna) vara anställd i medlemsbanken.

Ds 2006:11 Övriga associationsformer

123

7.7 Värdepappersbolag, kreditinstitut och värdepappersinstitut

Värdepappersrörelse definieras i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse som verksamhet som består i att yrkesmässigt tillhandahålla sådana tjänster som t.ex. handel med finansiella instrument för annans räkning i eget namn, förmedling av kontakt mellan köpare och säljare av finansiella instrument samt handel med finansiella instrument för egen räkning och förvaltning av någon annans finansiella instrument. Värdepappersrörelse är enligt huvudregeln tillståndspliktig. Det är Finansinspektionen som meddelar erforderliga tillstånd.

I lagen definieras värdepappersbolag som svenska aktiebolag som fått tillstånd att driva värdepappersrörelse. Kreditinstitut är en beteckning som används för banker och kreditmarknadsföretag. Värdepappersbolag och svenska kreditinstitut som fått tillstånd att driva värdepappersrörelse benämns värdepappersinstitut. Även utländska banker och andra företag som driver rörelse här i landet från filial berörs av lagen.

För att ett svenskt aktiebolag skall få tillstånd att driva värdepappersrörelse krävs enligt lagen bl.a. att de som avses ingå i bolagets styrelse och vara verkställande direktör eller dennes ställföreträdare har de insikter och den erfarenhet som måste krävas av den som deltar i ledningen av ett värdepappersbolag och även i övrigt är lämpliga för en sådan uppgift. Ett värdepappersbolags tillstånd skall under vissa förutsättningar återkallas om någon av dessa inte uppfyller de krav som nu redovisats.

Ett värdepappersbolag skall ha en styrelse med minst fem ledamöter.

7.8 Fondbolag

Fondverksamhet får drivas bara med stöd av lagen (2004:46) om investeringsfonder. Fondverksamhet är i lagens bemärkelse förvaltning av en investeringsfond, försäljning och inlösen av

Övriga associationsformer Ds 2006:11

124

andelar i fonden samt därmed sammanhängande administrativa åtgärder.

Finansinspektionen kan ge ett svenskt aktiebolag tillstånd att driva sådan verksamhet. Tillstånd kan också ges för att förvalta någon annans finansiella instrument och att utföra visst arbete eller vissa funktioner på uppdrag av ett fondbolag, ett förvaltningsbolag eller ett fondföretag. Ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd att driva fondverksamhet benämns fondbolag.

Tillstånd för fondverksamhet som avser specialfonder får ges av Finansinspektionen även till värdepappersbolag och svenska kreditinstitut som har tillstånd för förvaltning av någon annans finansiella instrument.

För ett svenskt aktiebolag som vill ha tillstånd att driva fondverksamhet krävs bl.a. att den som skall ingå i bolagets styrelse eller vara verkställande direktör, eller vara ersättare för någon av dem, har tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av ett fondbolag och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift.

För fondbolag gäller vad som är föreskrivet om aktiebolag i allmänhet om inte annat följer av lagen om investeringsfonder.

Ett fondbolag skall ha en styrelse med minst tre ledamöter samt en verkställande direktör.

Fondbolagens förening antog år 2004 en ”Svensk kod för fondbolag” som ett samlande dokument för övergripande principer för fondbolag. Syftet med koden är att verka för en sund fondverksamhet och därmed att värna om förtroendet. I dokumentet anges bl.a. att i styrelsen skall finnas den kompetens som behövs för uppdraget. Regler finns också om s.k. oberoende ledamöter.

Ds 2006:11 Övriga associationsformer

125

7.9 Ekonomiska föreningar

7.9.1 Allmän bakgrund

En ekonomisk förening har till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom ekonomisk verksamhet i vilken medlemmarna deltar som konsumenter eller andra förbrukare, som leverantörer, med egen arbetsinsats, genom att begagna föreningens tjänster eller på annat liknande sätt (1 kap. 1 § första stycket lagen [1987:667] om ekonomiska föreningar). Föreningarna kan ha tusentals medlemmar. Medlemmarnas ansvar begränsas till det kapital som satsas i föreningen.

Deltagandekravet räknas som det s.k. kooperativa kravet. De kooperativa föreningarna är av två huvudtyper, konsumentföreningar och producentföreningar. Till de förstnämnda räknas konsumtionsföreningar, bostadsföreningar, bostadsrättsföreningar och elektriska distributionsföreningar. Därutöver hör till denna kategori villaägare-, egnahems-, vattenlednings- och badhusföreningar samt sparkassor. Exempel på producentföreningar är inköpsföreningar, avsättningsföreningar (däribland bl.a. mejeri- och skogsägareföreningar) och lånekassor. Lantmännenföreningar är exempel på kombinerade inköps- och avsättningsföreningar (Anders Mallmén, Lagen om ekonomiska föreningar, 1995, 2 uppl, s. 37 f.).

En ekonomisk förening skall registreras (1 kap. 2 §). För en ekonomisk förening är utmärkande att den uppfyller särskilda villkor i fråga om rätten till medlemskap, rösträtt och överskottsutdelning (1 kap. 1 § femte stycket).

Det finns emellertid olika slag av ekonomiska föreningar. I allmänhet gäller för dessa lagen om ekonomiska föreningar (FL), men för vissa, t.ex. bostadsrättsföreningar, sambruksföreningar och föreningsbanker, gäller särskild lagstiftning.

En ekonomisk förening skall ha minst tre medlemmar. Medlemmarna skall anta stadgar samt välja styrelse och revisorer (2 kap. 1 §).

Övriga associationsformer Ds 2006:11

126

Föreningens stadgar skall ange bl.a. antalet eller lägsta och högsta antalet styrelseledamöter och revisorer samt eventuella suppleanter, tiden för deras uppdrag samt, om någon av dem skall utses på annat sätt än som anges i lagen, hur det i så fall skall ske (2 kap. 1 § första stycket 6).

En ekonomisk förening skall ha en styrelse med minst tre ledamöter. Styrelsen väljs av föreningsstämman, om det inte föreskrivs i stadgarna att en eller flera styrelseledamöter skall utses på annat sätt. (Exempel på detta är att en huvudförening, till vilken föreningen är ansluten, ges rätt att utse ledamöter eller att vissa medlemmar, medlemsgrupper, staten eller en kommun tillerkänts sådan stadgerätt – se Mallmén s. 161). En styrelseledamots uppdrag gäller för den tid som anges i stadgarna.

Uppdragstiden får inte omfatta mer än fyra räkenskapsår och skall bestämmas så att uppdraget upphör vid slutet av den ordinarie föreningsstämma på vilken styrelseval förrättas. Vad som sägs i lagen om styrelseledamöter skall i tillämpliga delar gälla även suppleanter (6 kap. 1 §).

Lagen (1987:1245) om styrelserepresentation för de privatanställda ger de anställda rätt till styrelserepresentation i ekonomiska föreningar av viss storlek (jfr 2 § nämnda lag).

Ett uppdrag som styrelseledamot upphör i förtid, om ledamoten eller den som har utsett honom begär det (6 kap. 2 § första stycket).

Till styrelsens uppgifter hör att utse en verkställande direktör. En VD skall utses, om detta framgår av stadgarna eller om antalet anställda i föreningen under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren i medeltal har överstigit 200 (6 kap. 3 §).

Verkställande direktören och minst halva antalet styrelseledamöter skall vara bosatta inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, om inte regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer i särskilda fall tillåter annat. Den som är underårig eller i konkurs eller har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken kan inte vara styrelseledamot eller verkställande direktör. Att detsamma gäller den som är underkastad

Ds 2006:11 Övriga associationsformer

127

näringsförbud följer av 6 § lagen (1986:436) om näringsförbud (6 kap. 4 § första stycket).

Styrelseledamöterna skall vara medlemmar i föreningen, om inte stadgarna i särskilt angivna fall tillåter annat. Den som enligt lag är ställföreträdare för en medlem eller, om en juridisk person är medlem, den som är ledamot av styrelsen för den juridiska personen eller delägare i denna får dock vara styrelseledamot utan att vara medlem i föreningen, även om stadgarna saknar föreskrift om det (6 kap. 4 § andra stycket).

Styrelsen svarar för föreningens organisation och förvaltningen av föreningens angelägenheter. Verkställande direktören skall ha hand om den löpande förvaltningen enligt de riktlinjer och anvisningar som styrelsen meddelar (6 kap. 6 § första stycket).

Styrelsen skall se till att organisationen beträffande bokföringen och medelsförvaltningen även innefattar en tillfredsställande kontroll (6 kap. 6 § andra stycket).

Inom styrelsen skall en av ledamöterna vara ordförande. Enligt huvudregeln skall styrelsen själv välja ordförande (6 kap. 8 § första stycket).

Styrelsen är beslutför, om mer än hälften av hela antalet styrelseledamöter eller det högre antal som föreskrivs i stadgarna är närvarande. Beslut i ett ärende får dock inte fattas, om inte såvitt möjligt samtliga styrelseledamöter har fått tillfälle att delta i ärendets behandling och erhållit tillfredsställande underlag för att avgöra ärendet (6 kap. 9 § första stycket).

Föreningen skall för registrering anmäla bl.a. vem som har utsetts till styrelseledamot (6 kap. 15 § första stycket).

En styrelseledamot som uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar föreningen då han fullgör sitt uppdrag skall ersätta skadan (13 kap. 1 §).

Föreningsmedlemmarnas rätt att besluta i föreningens angelägenheter utövas vid föreningsstämman, där varje medlem har en röst, om inte annat anges i stadgarna (7 kap. 1 §). I stadgarna får bestämmas att föreningsstämmans befogenheter

Övriga associationsformer Ds 2006:11

128

skall helt eller delvis utövas av särskilt valda fullmäktige (7 kap. 12 § första stycket).

Bolagsverket är registreringsmyndighet för en ekonomisk förening (15 kap. 1 § första stycket). Registreringsmyndigheten skall besluta att föreningen skall gå i likvidation, om föreningen inte på föreskrivet sätt har kommit in med anmälan till registreringsmyndigheten om sådan behörig styrelse, verkställande direktör eller särskild delgivningsmottagare som skall finnas enligt denna lag (11 kap. 4 a § första stycket).

7.9.2 Statistik över ekonomiska föreningar

Per den 31 juli 2005 fanns 13 025 registrerade ekonomiska föreningar.

För utredarens räkning har Bolagsverket tagit fram statistik avseende 5 647 levande ekonomiska föreningar registrerade sedan 1994-09-01. Av statistiken, som ger en bild av situationen i februari 2006, kan utläsas att det i föreningarna fanns sammanlagt 24 545 styrelseposter. Av dessa innehades sammanlagt 9 385 av kvinnor, dvs. ca 38 procent. Av 5 832 styrelsesuppleanter var 2 329 kvinnor (ca 40 procent).

Nästan 49 procent av de ekonomiska föreningarna hade två eller tre registrerade styrelseledamöter. I knappt 46 procent av föreningarna fanns mellan fyra och tio styrelsemedlemmar, medan ca 5 procent av föreningarna hade styrelser med fler än tio medlemmar.

Av de ekonomiska föreningar som ingick i undersökningen hade 72 stycken en extern VD (dvs. en VD som inte ingick i styrelsen som ledamot eller suppleant). 21 av de verkställande direktörerna var kvinna, vilket motsvarar drygt 29 procent.

Ds 2006:11 Övriga associationsformer

129

7.10 Stiftelser

7.10.1 Allmän bakgrund

Enligt stiftelselagen (1994:1220) godtas fyra olika former av förmögenhetsbildning som stiftelser. Utöver stiftelser i allmänhet rör det sig om insamlingsstiftelser, kollektivavtalsstiftelser och tryggandestiftelser.

Enligt lagen bildas en stiftelse genom att egendom enligt förordnande av en eller flera stiftare avskiljs för att varaktigt förvaltas som en självständig förmögenhet för ett bestämt ändamål. Detta är den allmänna definitionen av stiftelsebegreppet. Från stiftarens sida krävs alltså ett s.k. stiftelseförordnande och en förmögenhetsdisposition i enlighet med förordnandet. Stiftelseförordnandet skall vara skriftligt och undertecknat.

Stiftelsens egendom skall anses vara avskild när den har tagits om hand av någon som har åtagit sig att förvalta den i enlighet med stiftelseförordnandet.

En stiftelse kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter samt föra talan inför domstolar och andra myndigheter. För en stiftelses förpliktelser svarar endast stiftelsens tillgångar.

En stiftelse kan inta ställning som moderstiftelse i förhållande till en annan juridisk person.

Föreskrifterna i stiftelseförordnandet skall följas vid förvaltningen av stiftelsens angelägenheter, om inte föreskrifterna strider mot någon bestämmelse i stiftelselagen.

Stiftelselagen innehåller bestämmelser om två förvaltningsformer – egen förvaltning och anknuten förvaltning. Om ett åtagande att förvalta stiftelsens egendom i enlighet med stiftelseförordnandet görs av en eller flera fysiska personer, föreligger egen förvaltning. Görs ett sådant åtagande av en juridisk person, föreligger anknuten förvaltning. Den eller de fysiska personer som har åtagit sig att förvalta stiftelsens egendom i enlighet med stiftelseförordnandet bildar styrelse för stiftelsen. En juridisk person som har åtagit sig att förvalta stiftelsens egendom är förvaltare för stiftelsen. Det kan också

Övriga associationsformer Ds 2006:11

130

röra sig om en statlig myndighet som är förvaltare. Det är styrelsen eller förvaltaren som svarar för att föreskrifterna i stiftelseförordnandet följs. Styrelsen eller förvaltaren har också vissa skyldigheter i fråga om bl.a. stiftelsens namn och bokföring.

I det följande redogörs för vad som gäller för en stiftelses styrelse; de särskilda bestämmelser som gäller anknuten förvaltning tas således inte upp här.

Av lagen framgår att styrelsen skall utse och entlediga ledamöter om inte annat följer av stiftelseförordnandet. Detta kallas ibland för självsupplering. Ett uppdrag som ledamot i en styrelse med två eller flera ledamöter upphör, om ledamoten anmäler det hos den som har utsett henne eller honom eller, om denne inte kan nås, hos styrelsen. Ett uppdrag som ledamot i en styrelse med endast en ledamot upphör, om ledamoten anmäler det hos tillsynsmyndigheten och hos den som har utsett henne eller honom, om denne kan nås.

Styrelsen för en stiftelse får inte bestå av enbart stiftaren eller stiftarna. Den som är underårig eller försatt i konkurs eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken kan inte vara styrelseledamot. Den som är underkastad näringsförbud får inte vara styrelseledamot i en stiftelse som är bokföringsskyldig. Däremot innehåller lagen inte några bestämmelser om krav på bosättning. En av ledamöterna skall av styrelsen väljas till ordförande. Därmed följer en skyldighet att se till att sammanträden hålls när det behövs. Stiftaren kan dock i stiftelseförordnandet föreskriva t.ex. att någon annan än styrelsen skall välja ordförande.

Styrelsen är beslutför, om mer än hälften av hela antalet styrelseledamöter är närvarande. I stiftelseförordnandet får emellertid föreskrivas att fler styrelseledamöter måste vara närvarande. Om inte stiftelseförordnandet föreskriver en särskild röstmajoritet, gäller som styrelsens beslut den mening som mer än hälften av de närvarande röstar för eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder.

Ds 2006:11 Övriga associationsformer

131

En styrelseledamot har som utgångspunkt rätt till skäligt arvode, men en föreskrift i stiftelseförordnandet kan ge besked om att arvode inte skall utgå.

Det är styrelsen som företräder stiftelsen och tecknar dess firma.

Om det finns suppleanter för styrelseledamöterna enligt föreskrift i stiftelseförordnandet gäller samma regler för dem som för ledamöterna.

Föreskrifter i stiftelseförordnanden får ändras eller upphävas eller åsidosättas endast om sådana ändrade förhållanden inträtt att den aktuella föreskriften på grund därav inte längre kan följas eller har blivit uppenbart onyttig eller stridande mot stiftarens avsikter. Det är ytterst styrelsen eller förvaltaren som svarar för besluten i frågor om ändring m.m. Styrelsen får dock inte utan tillstånd av Kammarkollegiet ändra eller upphäva eller i särskilt fall åsidosätta föreskrifter i stiftelseförordnandet som avser bl.a. av vem en styrelseledamot eller förvaltaren entledigas eller utses eller hur styrelsen skall vara sammansatt. Sådana föreskrifter kan t.ex. reglera antalet ledamöter i styrelsen eller lägsta och högsta antal. Det kan också röra sig om föreskrifter som innebär att innehavaren av en viss tjänst på en viss myndighet eller ordföranden i styrelsen för en viss ideell förening skall vara ledamot i stiftelsens styrelse. I förarbetena till lagen nämndes som ett annat exempel en föreskrift om en viss fördelning mellan kvinnor och män i styrelsen (prop. 1993/94:9 s. 178). – Bestämmelserna härvidlag är tvingande, men undantag finns bl.a. i de fall då stiftaren gjort ett s.k. ändringsförbehåll.

Alla stiftelser står under tillsyn av en tillsynsmyndighet, i regel länsstyrelsen i det län där styrelsen eller förvaltaren för stiftelsen har sitt säte. Tillsynsmyndigheten kan bl.a. skilja en ledamot från uppdraget under vissa förutsättningar, t.ex. om ledamoten försatts i konkurs. Vidare kan den rikta förelägganden eller förbud direkt mot styrelseledamöterna. Tillsynsmyndigheten kan också väcka talan om entledigande av en ledamot eller en förvaltare som missköter uppdraget och skall under särskilda

Övriga associationsformer Ds 2006:11

132

omständigheter förordna en ny styrelseledamot, om detta behövs för att styrelsen skall bli beslutför.

Stiftelser skall i vissa fall vara registrerade. Särskilda bestämmelser finns för stiftelser som avser att utöva näringsverksamhet. En anmälan för registrering i stiftelseregistret skall innehålla uppgifter bl.a. om styrelseledamöterna. Anmälan skall också göras vid inträde av ny ledamot, varvid även skall anges vem som ersatts.

7.10.2 Statistik över stiftelser

Någon övergripande statistik som tar sikte på könsfördelningen i stiftelser finns, såvitt är känt, inte.

Länsstyrelsen i Östergötland genomförde år 2004–05 en granskning av förhållandena i östgötska stiftelser med egen förvaltning som var registrerade hos länsstyrelsen (Länsstyrelsen Östergötland, Jämställdheten i Östergötlands stiftelser – siffror, attityder och framtid, Rapport 2005). 276 postenkäter skickades ut, och 180 användbara svar erhölls.

I 19 procent av fallen rådde en jämn könsfördelning i styrelsen (enligt definitionen ”minst 40 procent av vardera könet”). I 72 procent av styrelserna rådde mansdominans, medan kvinnorna utgjorde en majoritet i resterande 9 procent av styrelserna. – I 24 procent av styrelserna fanns bara tre ledamöter. 43 procent av dessa bestod av både män och kvinnor.

Bland de ordinarie ledamöterna var 73 procent män (27 procent kvinnor). Män var ordförande i 82 procent av styrelserna (kvinnor i 18 procent av styrelserna).

I 55 procent av styrelserna fanns suppleanter. Bland dessa var 66 procent män och 34 procent kvinnor.

133

8 Skyddet för äganderätten, diskrimineringslagstiftningen, m.m.

8.1 Svensk rätt

8.1.1 Skyddet för äganderätten

I den allmänna debatten har frågan väckts om en eventuell lagstiftning som tar sikte på en mer jämställd fördelning av styrelseposter skulle kunna utgöra ett ingrepp i äganderätten.

Genom att Europakonventionen inkorporerades i svensk rätt fick svensk lagstiftning en principiell regel om att den enskildes rätt till sin egendom skall lämnas okränkt. Detta medförde ett förstärkt skydd för egendomsrätten. Samtidigt ansågs det angeläget att skyddet för äganderätten skrevs in i grundlagen på ett mer uttryckligt sätt än vad som dittills varit fallet – 2 kap. 18 § regeringsformen hade fram till 1995 endast tagit sikte på rätten till ersättning för ingrepp genom expropriation eller annat sådant förfogande (dvs. tvångsvisa överföringar av egendom från den enskilde), inte sådana begränsningar i den enskildes möjligheter att utnyttja främst sin fasta egendom som följer av bestämmelser i t.ex. planlagstiftning och naturvårdslagen.

Regeringsformens skydd för egendomsrätten återges alltså i 2 kap. 18 §. Den nuvarande lydelsen av stadgandet i regeringsformen kan sägas utgöra en precisering av det skydd som Europakonventionen ställer upp för medborgarnas rätt till sin egendom. Av intresse i detta sammanhang är första och i viss mån andra stycket:

Skyddet för äganderätten, diskrimineringslagstiftningen, m.m. Ds 2006:11

134

Varje medborgares egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen.

Den som genom expropriation eller annat sådant förfogande tvingas avstå sin egendom skall vara tillförsäkrad ersättning för förlusten. Sådan ersättning skall också vara tillförsäkrad den för vilken det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad på sådant sätt att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras eller skada uppkommer som är betydande i förhållande till värdet på denna del av fastigheten. Ersättningen skall bestämmas enligt grunder som anges i lag.

Skyddet för egendomsrätten består alltså främst i en rätt för en ägare att få ersättning, när han eller hon tvingas avstå från egendom. Det nämnda skyddet tar sikte på både fast och lös egendom. Med egendom avses här inte bara äganderätt till fast och lös egendom i civilrättslig mening utan även faktiska existerande rättigheter som fordringar och immateriella rättigheter. Beträffande fast egendom är dock skyddet mer differentierat på så sätt att regeringsformen tillerkänner ägaren ersättning även vid inskränkningar av rådigheten över egendomen.

I förarbetena till ändringen i regeringsformen sades att inskränkningar i enskildas användning av sin egendom förekommer i stor utsträckning och är speciellt vanligt vad gäller fast egendom. Regeringen ansåg det därför särskilt motiverat att i grundlagen införa ett uttryckligt skydd mot rådighetsinskränkningar i mark och byggnader (prop. 1993/94:117 s. 15).

Tvångsinlösen eller (när det gäller mark och byggnader) rådighetsinskränkningar får alltså endast ske när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen.

Ds 2006:11 Skyddet för äganderätten, diskrimineringslagstiftningen, m.m.

135

8.1.2 Näringsfriheten

I vissa sammanhang har anförts att en eventuell lagstiftning som syftar till att kvotera in kvinnor i bolagsstyrelser skulle stå i strid med näringsfriheten.

Av 2 kap. 20 § första stycket regeringsformen framgår att begränsningar i rätten att driva näring eller utöva yrke får införas endast för att skydda angelägna allmänna intressen och aldrig i syfte enbart att ekonomiskt gynna vissa personer eller företag. I andra stycket anges att den näringsrättsliga sidan av samernas rätt att bedriva renskötsel som den framgår av lag är förenlig med skyddet för närings- och yrkesfriheten.

Med att driva näring avses här enskilda som yrkesmässigt bedriver verksamhet av ekonomisk art (prop. 1993/94:117 s. 50). Skyddet är utformat så att det tar sikte på ett särskilt moment i närings- och yrkesfriheten, nämligen den ekonomiska sidan av den s.k. likhetsprincipen. Likhetsprincipen kan sägas innebära att alla regleringar på närings- och yrkesfrihetens område måste vara generella på så sätt att alla skall ha möjlighet att konkurrera på lika villkor under förutsättning att de i övrigt uppfyller de krav som kan ställas upp för just det yrket eller den näringsgrenen. Under dessa förutsättningar skall bestämmelsen följaktligen förhindra att någon enskild ekonomiskt skall få gynnas på någon annans bekostnad (prop. a. s.).

Av förarbetena kan utläsas att sådana ”angelägna allmänna intressen” som avses i paragrafens första stycke kan utgöras av säkerhets-, hälsovårds- och arbetarskyddsintressen men att det slutliga ställningstagandet får göras från fall till fall i enlighet med vad som kan anses vara acceptabelt i ett demokratiskt samhälle.

8.1.3 Jämställdhetslagen och diskrimineringslagen

En ny jämställdhetslag trädde i kraft i Sverige år 1992 (SFS 1991:433). Vid den nya lagens tillkomst diskuterades i förarbetena vikten av att det bedrivs ett aktivt jämställd-

Skyddet för äganderätten, diskrimineringslagstiftningen, m.m. Ds 2006:11

136

hetsarbete inom olika samhällsområden. Jämställdhetslagen ansågs dock böra behålla sin arbetsrättsliga karaktär och uteslutande gälla i arbetslivet (se prop. 1990/91:113 s. 65). I 1 § sägs sålunda att lagen har till ändamål att främja kvinnors och mäns lika rätt i fråga om arbete, anställnings- och andra arbetsvillkor samt utvecklingsmöjligheter i arbetet (jämställdhet i arbetslivet). Lagen siktar till att förbättra främst kvinnornas villkor i arbetslivet. Tillämpningsområdet utsträcks efter en lagändring som trädde i kraft år 2005 till dem som fullgör yrkespraktik och som utgör inhyrd eller inlånad arbetskraft (1 a och 1 b §§).

I specialmotiveringen till 1 § i den tidigare gällande lagen framhölls bl.a. att lagen var avsedd att gälla för hela arbetsmarknaden, den enskilda lika väl som den offentliga sektorn, och för alla anställningar. Begreppet ”arbetsgivare” ansågs inte behöva bestämmas närmare för de ändamål som lagen skulle fylla. Begreppet har, anfördes det, samma innebörd när det används i lagen som när det används i annan arbetsrättslig lagstiftning, där arbetsgivare åläggs rättsliga förpliktelser av olika slag. – Den nya lagen innebar inte någon ändring i dessa avseenden (prop. 1990/91:113).

Lagen ger särskilda bestämmelser om rekrytering. Arbetsgivaren skall genom utbildning, kompetensutveckling och andra lämpliga åtgärder främja en jämn fördelning mellan kvinnor och män i skilda typer av arbete och inom olika kategorier av arbetstagare. Arbetsgivaren skall också verka för att lediga anställningar söks av både kvinnor och män. När det på en arbetsplats inte råder en i huvudsak jämn fördelning mellan kvinnor och män i en viss typ av arbete eller inom en viss kategori av arbetstagare, skall arbetsgivaren vid nyanställningar särskilt anstränga sig för att få sökande av det underrepresenterade könet och söka se till att andelen arbetstagare av det könet efter hand ökar; sådana ansträngningar behöver dock inte göras, om särskilda skäl talar emot sådana åtgärder och åtgärderna rimligen inte kan krävas med hänsyn till arbetsgivarens resurser och omständigheterna i övrigt (7–9 §§).

Ds 2006:11 Skyddet för äganderätten, diskrimineringslagstiftningen, m.m.

137

Lagen innehåller bestämmelser om såväl direkt som indirekt könsdiskriminering.

I 15 § uppställs ett förbud mot direkt diskriminering. En arbetsgivare får inte missgynna en arbetssökande eller en arbetstagare genom att behandla henne eller honom sämre än arbetsgivaren behandlar, har behandlat eller skulle ha behandlat någon annan i en jämförbar situation, om missgynnandet har samband med kön.

Indirekt diskriminering behandlas i 16 §. En arbetsgivare får inte missgynna en arbetssökande eller en arbetstagare genom att tillämpa en bestämmelse, ett kriterium eller ett förfaringssätt som framstår som neutralt men som i praktiken särskilt missgynnar personer av det ena könet. Detta gäller dock inte om bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet kan motiveras av ett berättigat mål och medlen är lämpliga och nödvändiga för att uppnå målet.

Lagens diskrimineringsförbud gäller bl.a. när arbetsgivaren beslutar i en anställningsfråga, tar ut en arbetssökande till anställningsintervju eller vidtar annan åtgärd under anställningsförfarandet (17 § första stycket 1). – Förbudet mot direkt diskriminering gäller inte, om behandlingen är ett led i strävanden att främja jämställdhet i arbetslivet och det inte är fråga om tillämpning av löne- eller andra anställningsvillkor för arbeten som är att betrakta som lika eller likvärdiga (17 § andra stycket 2).

Lagen (2003:307) om förbud mot diskriminering har till ändamål att motverka diskriminering. Sedan den 1 juli 2005 gäller lagen även diskrimineringsgrunden kön (1 §).

Definitioner av direkt och indirekt diskriminering ges i 3 § (jfr 15 och 16 §§ jämställdhetslagen).

Bestämmelserna i lagen innebär att diskrimineringsförbud gäller för diskrimineringsgrunden kön i fråga om bl.a. arbetsmarknadspolitisk verksamhet (5 §), start eller bedrivande av näringsverksamhet (6 §), yrkesutövning (7 §), medlemskap, medverkan och medlemsförmåner i arbetstagarorganisationer, arbetsgivarorganisationer och yrkesorganisationer (8 §) och i

Skyddet för äganderätten, diskrimineringslagstiftningen, m.m. Ds 2006:11

138

fråga om yrkesmässigt tillhandahållande av varor, tjänster och bostäder (10 §). Ett par av dessa paragrafer skall här behandlas närmare.

I 6 § förbjuds diskriminering som har samband med kön i fråga om ekonomiskt stöd, tillstånd, registrering eller liknande som behövs eller kan ha betydelse för att en enskild person skall kunna starta eller bedriva näringsverksamhet.

I 7 § uppställs ett förbud mot diskriminering som har samband med kön i fråga om yrkesutövning. Diskriminering är förbjuden i fråga om behörighet, legitimation, auktorisation, registrering, godkännande eller liknande som behövs eller kan ha betydelse för att en enskild person skall kunna utöva ett visst yrke. I förarbetena konstaterades att de direktiv som låg till grund för lagen – arbetslivsdirektivet (2000/78/EG) och direktivet om genomförande av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung (direktivet mot etnisk diskriminering, 2000/43/EG) – inte närmare utvecklade vad som skulle menas med ”yrkesutövning”. Bestämmelsen i diskrimineringslagen ansågs dock ta sikte på formella och informella krav för utövande av visst yrke. Den skulle utgöra ett komplement till det skydd mot diskriminering som ges i 16 kap. 9 § brottsbalken och genom regeringsformens objektivitetsprincip. Skyddet gäller oavsett om yrket utövas, eller avses att utövas, av en anställd person (en arbetstagare) eller av en självständig företagare. En begränsning är dock att skyddet bara gäller fysiska personer. Om verksamheten bedrivs av t.ex. ett bolag och diskriminering drabbar den juridiska personen gäller förbudet inte bolaget som sådant (prop. 2002/03:65 s. 126 f.).

Lagen innehåller bestämmelser om ogiltighet (15 §) och skadestånd (16–18 §§). Det ankommer på bl.a. Jämställdhetsombudsmannen att utöva tillsyn över lagen (19 §).

I Arbetsdomstolens dom AD 2002 nr 45 kom domstolen fram till att diskrimineringsförbudet gäller även om det saknas en jämförelseperson av motsatt kön.

I februari 2006 lämnade Diskrimineringskommittén sitt slutbetänkande En sammanhållen diskrimineringslagstiftning

Ds 2006:11 Skyddet för äganderätten, diskrimineringslagstiftningen, m.m.

139

(SOU 2006:22). Betänkandet innehöll förslag till en ny lag om förbud och andra åtgärder mot diskriminering. Lagen skall ha till ändamål att motverka diskriminering och på andra sätt främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsidentitet, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder. Samtidigt som den nya lagen införs skall enligt förslaget bl.a. jämställdhetslagen (1991:433) och lagen (2003:307) om förbud mot diskriminering upphävas. Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 2008.

8.2 Internationell rätt

8.2.1 Europakonventionen

Artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen innehåller ett skydd för äganderätten. Konventionen jämte bl.a. det första tilläggsprotokollet är införlivade med svensk rätt.

Artikel 1 i första tilläggsprotokollet har följande lydelse:

Varje fysisk eller juridisk person skall ha rätt till respekt för sin egendom. Ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grundsatser.

Ovanstående bestämmelser inskränker dock inte en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner nödvändig för att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av skatter eller andra pålagor eller av böter och viten.

Artikeln kan sägas innehålla tre regler: den första slår fast att egendom skall respekteras, den andra anger villkoren för att någon skall få berövas sin egendom och den tredje tar upp frågan om hur ägarens rätt att utnyttja sin egendom får begränsas. Domstolen har att ta ställning till tillämpligheten av de två senare reglerna innan den prövar om den första allmänna regeln har iakttagits. De tre reglerna är emellertid inte ”separata” i den meningen att de inte har något samband med varandra. Andra och tredje regeln avser särskilda fall av ingrepp i äganderätten

Skyddet för äganderätten, diskrimineringslagstiftningen, m.m. Ds 2006:11

140

och måste därför tolkas i ljuset av den allmänna principen som är angiven i den första regeln (Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 2 uppl., 2002, s. 375 f., se målet Sporrong och Lönnroth mot Sverige).

Med egendom avses i protokollet inte bara äganderätt till fast och lös egendom i civilrättslig mening utan även faktiska existerande rättigheter som fordringar och immateriella rättigheter. Även begränsade sakrätter, såsom hyresrätt och panträtt, inbegrips. Därutöver kan legitima förväntningar om ekonomiska förmåner vara sådana att de får anses utgöra egendom enligt artikeln (Danelius s. 374).

Artikeln har enligt lydelsen främst bäring på egendomsberövanden (första stycket andra meningen). När det gäller inskränkningar finns begränsningar i andra stycket. En avvägning får göras mellan det allmänna intresset och den enskilde ägarens intresse; om en rimlig balans inte uppnås, strider en inskränkning i rätten att utnyttja egendomen mot artikel 1. Staten har, av Europadomstolens praxis att döma, tillerkänts ett tämligen stort utrymme för att bedöma vilka inskränkningar som är rimliga med hänsyn till det allmännas intresse (Danelius s. 385).

Artikel 1 kan få betydelse även när det inte är fråga om egendomsberövanden eller reglerande av nyttjande av egendom i det allmännas intresse. Av den inledande bestämmelsen i artikeln – första stycket första meningen – betonas nämligen också alla personers rätt till respekt för sin egendom. Europadomstolen har gett bestämmelsen självständig betydelse, utöver vad som i övrigt föreskrivs i artikeln (Danelius s. 391). Av Europadomstolens praxis kan utläsas att bestämmelsen åberopats i mål där enskilda ägare på olika sätt, t.ex. i samband med att mark stått under hot om expropriation eller varit föremål för byggnadsförbud, gått miste om rätten att använda sin egendom under lång tid (jfr Danelius s. 391 ff.).

Artikeln motsvarar artikel 17 i EU-stadgan (artikel II-112.2 i konstitutionen).

Ds 2006:11 Skyddet för äganderätten, diskrimineringslagstiftningen, m.m.

141

I artikel 14 i Europakonventionen finns ett förbud mot diskriminering. Åtnjutandet av de fri- och rättigheter som anges i konventionen skall säkerställas utan någon åtskillnad såsom på grund av t.ex. kön.

I tilläggsprotokoll 12 till konventionen finns ett generellt förbud mot diskriminering. Protokollet har i skrivande stund inte trätt i kraft och Sverige har inte heller ratificerat det.

8.2.2 1979 års FN-konvention

År 1979 antog FN:s generalförsamling en konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women, CEDAW). Konventionen, som trädde i kraft år 1981, ratificerades av Sverige år 1980. Konventionsstaterna förpliktar sig genom konventionen bl.a. att införa principen om jämställdhet mellan kvinnor och män i sina rättssystem, att vidta lämpliga lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder som förbjuder all diskriminering av kvinnor och att vidta alla lämpliga åtgärder för att avskaffa diskriminering av kvinnor från enskilda personers, organisationers eller företags sida (artikel 2). Av intresse här är att konventionsstaternas tillfälliga särskilda åtgärder för att påskynda faktisk jämlikhet mellan män och kvinnor inte skall betraktas som diskriminering i konventionens mening. Åtgärderna får emellertid inte medföra ett bibehållande av olikvärdiga eller skilda normer och de skall upphöra när jämställdhet i fråga om möjligheter och behandling har uppnåtts (artikel 4.1).

Skyddet för äganderätten, diskrimineringslagstiftningen, m.m. Ds 2006:11

142

8.2.3 EG-rätten

Jämställdhetssträvanden och diskrimineringsförbud i EGrätten

Kommissionen har lagt fram flera rekommendationer, resolutioner och handlingsprogram i jämställdhetsfrågor generellt sett, bl.a. för att öka medvetenheten om kvinnor som outnyttjad resurs. Kommissionens fjärde jämställdhetsprogram för åren 1996–2000 hade bl.a. som mål att åstadkomma bättre balans i beslutsprocesser, m.a.o. att nå en jämn könsfördelning i beslutande organ. Att skapa en jämn könsfördelning i beslutsfattandet i näringsliv och samhälle angavs som ett operativt mål i Kommissionens meddelande På väg mot en Gemenskapens ramstrategi för jämställdhet (2001–2005), KOM (2000) 335.

Det kan i detta sammanhang vara av intresse att närmare granska regelverket för jämställdhetssträvandena.

I artikel 2 i EG-fördraget fastställs att jämställdhet mellan kvinnor och män är en grundläggande princip och en av gemenskapens uppgifter och mål. Enligt artikel 3.2 skall gemenskapen främja jämställdhet mellan kvinnor och män i all sin verksamhet.

I Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EU-stadgan), artikel 23, sägs att jämställdhet mellan kvinnor och män skall säkerställas på alla områden, inbegripet i fråga om anställning, arbete och lön. Principen om jämställdhet utgör inget hinder för att behålla eller vidta åtgärder som innebär särskilda förmåner för det underrepresenterade könet. I fråga om diskriminering framgår av artikel 21.1 i EUstadgan att all diskriminering på grund av bl.a. kön skall vara förbjuden. – I det fördrag om en konstitution för EU som medlemsländernas regeringar enades om år 2004 ingår stadgan som en del (se artiklarna II-81 och II-83 i Fördraget om upprättande av en konstitution för Europa). Om fördraget godkänns av medlemsländernas parlament, blir stadgan juridiskt bindande. Det kan tilläggas att stadgan enbart skall befästa de

Ds 2006:11 Skyddet för äganderätten, diskrimineringslagstiftningen, m.m.

143

rättigheter och förpliktelser för medlemsstaterna som redan gäller; den skapar således inte några nya sådana (se prop. 2004/05:147 s. 35).

Lika möjligheter och lika behandling av kvinnor och män i frågor som rör anställning och yrke behandlas i artikel 141 (tidigare artikel 119). Där återges principen om att kvinnor och män skall ha lika lön för lika eller likvärdigt arbete (artikel 141.1). Av artikel 141.3 framgår att rådet enligt förfarandet i artikel 251 och efter att ha hört Ekonomiska och sociala kommittén skall besluta om åtgärder för att säkerställa tillämpningen av principen om lika möjligheter och lika behandling av kvinnor och män i frågor som rör anställning och yrke (inklusive principen om lika lön för lika eller likvärdigt arbete). I syfte att i praktiken säkerställa full jämlikhet i arbetslivet mellan kvinnor och män får principen om likabehandling inte hindra en medlemsstat från att behålla eller besluta om åtgärder som rör särskilda förmåner för att göra det lättare för det underrepresenterade könet att bedriva en yrkesverksamhet eller för att förebygga eller kompensera nackdelar i yrkeskarriären (artikel 141.4, i lydelse efter Amsterdamfördragets ikraftträdande). Detta går under benämningen positiv särbehandling. I förklaring 28 om artikel 141 i Fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen, som fogats till Amsterdamfördraget, anges att när medlemsstaterna beslutar om sådana åtgärder som avses i artikel 141.4 bör de i första hand sträva efter att förbättra kvinnornas situation i arbetslivet.

Tillämpningsområdet för likabehandling har utvidgats till att omfatta flera socialpolitiska områden. Här kan nämnas att rådet har antagit direktivet 75/117/EEG som utvecklar principen om lika lön för arbete som är lika eller av lika värde. Direktivet 76/207/EEG (med ändring 2002/73/EG) – det s.k. likabehandlingsdirektivet – handlar om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor. Ändringarna i direktivet år 2002 antogs med stöd

Skyddet för äganderätten, diskrimineringslagstiftningen, m.m. Ds 2006:11

144

av artikel 141.3 i EG-fördraget. I 2002/73/EG behandlas begreppen direkt och indirekt diskriminering. Vid tillämpningen av principen om likabehandling är båda varianterna förbjudna. Beslut av en arbetsgivare som motiveras av kön är vad man kallar direkt diskriminerande. Indirekt diskriminering kan utgöras av till synes neutrala kriterier för ett visst arbete som innebär att ena könet i praktiken utestängs. När det gäller indirekt diskriminering skall domstolen dock göra en proportionalitetsbedömning av om diskrimineringen kan vara ursäktlig. Det reviderade likabehandlingsdirektivet gäller inte bara vid tillträde till anställning utan även till verksamhet som uppdragstagare/egenföretagare (jfr artikel 1.3 i 2002/73/EG).

Kommissionen lade sommaren 2004 fram ett förslag till nya regler på jämställdhetsområdet. Syftet är att i en enda text genomföra principen om likabehandling i frågor som omfattas av tidigare direktiv.

En av nyheterna i det föreslagna direktivet är att EGdomstolens rättspraxis är integrerad. Även domstolen har nämligen betonat att artikel 141 (på samma sätt som f.d. artikel 119 i EG-fördraget) utgör en del av gemenskapens sociala mål. EG-domstolen har avgjort flera mål om positiv särbehandling. Här kan nämnas Kalanke (C-450/93), Marschall (C-409/95), Badeck (C-158/97) och Abrahamsson (C-407/98).

Av visst intresse i detta sammanhang är i huvudsak Badeckmålet, i vilket domstolen meddelade dom den 28 mars 2000. Målet kom från Tyskland och gällde kvoteringsregler för offentliga tjänster vid lika meriter i delstaten Hessen. I Hessen fanns en lag om likabehandling av kvinnor och män och om undanröjande av diskriminering av kvinnor i offentlig tjänst (HGIG). Lagen syftade till att kvinnor och män skulle få lika tillgång till offentliga tjänster genom befordringsplaner för kvinnors anställnings-, arbets-, och karriärvillkor. Målsättningen för befordringsplanerna var av bindande karaktär. En av delfrågorna till domstolen rörde styrelserepresentation. I lagens 14 § angavs nämligen att vid tillsättningen av kommittéer, rådgivande organ, styrelser och andra organ skulle minst hälften

Ds 2006:11 Skyddet för äganderätten, diskrimineringslagstiftningen, m.m.

145

av ledamöterna vara kvinnor. Staatsgerichtshof des Landes Hessen ställde frågan om likabehandlingsdirektivet, artikel 2.1 och 2.4 i då gällande lydelse, utgjorde hinder mot att tillämpa nationella bestämmelser, bl.a. just den bestämmelse enligt vilken minst hälften av platserna i kommittéer, rådgivande organ, styrelser och andra organ skulle tilldelas kvinnor. Domstolen yttrade i denna fråga följande (punkt 65):

Av begäran om förhandsavgörande samt av redogörelsen för motiven till paragrafen framgår att 14 § HGIG, som rör kommittéers sammansättning, inte är bindande, eftersom den erkänner att flera organ bildas enligt bestämmelser i lag och att ett fullständigt genomförande av kravet på ett lika stort antal kvinnor som män i dessa organ i alla händelser skulle kräva en ändring av den relevanta lagen. Vidare är bestämmelsen inte tillämplig på uppdrag som tilldelas genom val. Om så vore fallet, skulle även de relevanta grundbestämmelserna behöva ändras. Eftersom bestämmelsen inte är tvingande, ger den ett visst utrymme för att beakta andra kriterier.

Ställningstagandet till delfrågan blev att domstolen ansåg att likabehandlingsdirektivets artikel 2.1 och 2.4 inte utgjorde hinder mot tillämpning av bestämmelser av detta slag, enligt vilka föreskrifter som antas för att genomföra bestämmelserna skall beakta målsättningen att minst lika många kvinnor som män skall delta i organen.

Ytterligare vägledning kring bakgrunden till bestämmelsen i 14 § HGIG står att finna i generaladvokatens förslag till avgörande av den 10 januari 1999. Av informationen som ges där framgår med större tydlighet att paragrafen tog sikte på medlemmar av interna förvaltningsorgan. Vidare framgår att den avsåg tillsättningar som gjordes efter ansökningar (se punkt 42 i generaladvokatens yttrande).

Skyddet för äganderätten, diskrimineringslagstiftningen, m.m. Ds 2006:11

146

Särskilt om arbetstagarbegreppet

Arbetstagarbegreppet förekommer i fördraget i artiklarna 39–42, som behandlar den fria rörligheten.

Enligt domstolens praxis skall en arbetstagare definieras enligt de objektiva kriterier som kännetecknar ett anställningsförhållande, med beaktande av de berörda personernas rättigheter och skyldigheter. Reglernas tillämplighet kan enligt domstolens praxis inte begränsas genom en snäv nationell tolkning av arbetstagarbegreppet; detta skall i stället ges en gemensam och vidsträckt tolkning. Det viktigaste kännetecknet för ett anställningsförhållande är att en person, under en viss tid, mot ersättning utför arbete av ekonomiskt värde åt någon annan under dennes ledning (mål 66/85 Lawrie-Blum [1986] ECR 2121).

De EG-direktiv som tar sikte på jämställdhets- och ickediskrimineringsområdet fångar in andra kategorier än de som i strikt mening brukar kallas arbetstagare. I det reviderade likabehandlingssdirektivet (2002/73/EG), liksom i det allmänna ramdirektivet om likabehandling (2000/78/EG), det s.k. arbetslivsdirektivet, talas om att direktiven är tillämpliga på – utöver villkor för tillträde till anställning – villkor för tillträde till verksamhet som egenföretagare och till yrkesutövning, inklusive urvalskriterier och krav för anställning inom alla verksamhetsgrenar på alla nivåer i arbetslivet, inbegripet befordran.

För en mer utförlig redogörelse hänvisas till departementspromemorian Hållfast arbetsrätt – för ett föränderligt arbetsliv (Ds 2002:56 s. 107 ff.).

Närmare om kvotering i EG-rättsliga sammanhang

En utgångspunkt för uppdraget är att en viss minsta andel av styrelseledamöterna skall vara av vardera könet. Därför kan det vara av intresse att se hur man i EG-rättsliga sammanhang ställer sig till frågor av motsvarande slag och hur detta förhåller sig till principerna om positiv särbehandling.

Ds 2006:11 Skyddet för äganderätten, diskrimineringslagstiftningen, m.m.

147

I rådets rekommendation 96/694/EG av den 2 december 1996 om en balanserad fördelning mellan kvinnor och män i beslutsprocessen rekommenderades medlemsstaterna att t.ex. genom att anta jämställdhetsprogram och program för positiv särbehandling, eller inom ramen för sådana program, uppmuntra den privata sektorn att stärka den kvinnliga närvaron på alla beslutsnivåer (artikel I 4 a).

I ett meddelande från kommissionen till medlemsstaterna av den 7 juli 2000 om kommissionens beslut om könsfördelningen i kommissionens kommittéer och expertgrupper (2000/C 203/03) betonas att en jämn fördelning mellan kvinnor och män i beslutsprocessen är en nyckelfaktor för att uppnå verklig jämställdhet. Denna aspekt uppfattas alltmer som en förutsättning för demokrati och anses ha en positiv effekt på samhället, eftersom olika tankar och värderingar kommer att ingå i beslutsprocessen; detta leder till resultat som beaktar hela befolkningens intressen och behov.

Kommissionen konstaterar att gemenskapen har gått i täten när det gäller att förändra kvinnors ställning i samhället och att garantera deras rätt till jämställdhet. Genom Amsterdamfördraget gick man längre än till en garanti om formell jämställdhet inom gemenskapen och intog en mer föregripande hållning som syftar till att undanröja bristande jämställdhet och att främja jämställdhet mellan kvinnor och män på alla gemenskapens politiska områden. Detta gör det också, noterar kommissionen, möjligt för medlemsstaterna att vidta åtgärder för positiv särbehandling för att i praktiken säkerställa fullständig jämställdhet i arbetslivet.

Kommissionen, som anmärker att en jämn fördelning av kvinnor och män i beslutsfattande organ är ett lämpligt sätt att förverkliga jämställdhetspolitik, lyfter i meddelandet fram regler i nationella sammanhang. Därvid sägs att fem medlemsstater har rättsligt bindande bestämmelser om kommittéers sammansättning. I Österrike måste myndigheterna beakta antalet kvinnor och män som är representerade i kommittéer. I Belgien får rådgivande kommittéer avge yttranden endast om högst två

Skyddet för äganderätten, diskrimineringslagstiftningen, m.m. Ds 2006:11

148

tredjedelar av ledamöterna är av samma kön, om inte särskilt undantag har beviljats av ministeriet för jämställdhetsärenden. I Danmark måste man utse lika många kvinnor som män i offentliga kommittéer, och i Finland måste minst 40 procent av ledamöterna i en kommitté bestå av kvinnor (se även redogörelsen nedan). Både i Tyskland och Sverige har man ett system med dubbla nomineringar. Enligt norsk lagstiftning skall andelen av vardera könet i en kommitté vara minst 40 procent. Motsvarande siffra på Island är 30 procent.

I EU-sammanhang konstaterade kommissionen att underrepresentationen av kvinnor inte förändrats särskilt mycket i regeringar, parlament och kommittéer som förbereder beslut och inte heller på högre nivåer inom arbetsmarknaden sedan den ovan nämnda rådsrekommendationen antogs 1996.

Kommissionen hade, i sin strävan att åstadkomma en jämnare könsfördelning, därför antagit ett beslut om könsfördelning i sina expertgrupper och kommittéer. För att inte enbart avskaffa rådande obalans utan även aktivt främja jämställdhet föreslogs att både nuvarande och kommande kommittéers och expertgruppers sammansättning skulle följa en jämn könsfördelning. På medellång sikt skulle minst 40 procent av ledamöterna i kommittéer eller expertgrupper vara kvinnor respektive män. Denna procentsats valdes på grund av att den ansågs vara en bra kompromiss av de förfaranden som följs i medlemsstaterna. Andelen var också densamma som användes i ett förfarande som kommissionen följde för kvinnors deltagande i alla paneler, samlingar och rådgivande organ som biträdde kommissionen i genomförandet av det femte ramprogrammet för forskning, teknisk utveckling och demonstration (1999– 2000). Forskning fastställdes som ett område där kvinnor är allvarligt underrepresenterade. – För att en jämn könsfördelning skulle kunna beaktas av kommissionen när den utnämner personer till expertgrupper och kommittéer uppmanades medlemsstaterna och alla organ och organisationer som ansvarar för valet av kandidater att föreslå tillräckligt många män och kvinnor för att kommissionen skulle kunna inrätta

Ds 2006:11 Skyddet för äganderätten, diskrimineringslagstiftningen, m.m.

149

expertgrupper och kommittéer med en jämn könsfördelning. Kommissionen betonade dock att den inte avsåg att utnämna underkvalificerade kandidater enbart för att uppnå en jämn könsfördelning i en expertgrupp eller en kommitté.

Kvotering för att öka kvinnors deltagande i det politiska livet i EU:s medlemsstater

I en rapport från Generaldirektoratet för forskning från 1997 analyseras hur valsystem påverkar nivån på kvinnorepresentationen inom politiken i EU (Skillnader i olika valsystems påverkan på kvinnopolitiska representationen, Serien Kvinnors rättigheter). Där konstateras att kvotering har använts selektivt i några av medlemsstaterna som en tillfällig åtgärd för att motverka den ojämlika kvinnorepresentationen i det offentliga livet. För att öka kvinnors politiska representation, både vid val och för högre regeringsposter och befattningar inom offentlig förvaltningsorganisation, finns två kvoteringssystem: kvotering fastställd genom nationell lagstiftning och kvotering fastställd av de politiska partierna.

Av intresse här är närmast den förstnämnda formen av kvotering. Den syftar till att påverka valresultaten, närmare bestämt genom att tillförsäkra kvinnorna en viss andel av platserna.

I rapporten noterades att kvotering inte är något okontroversiellt ämne. Kritiken tar sikte på frågor om kvoteringssystem är rättvisa, om de enbart är symboliska och om en ”hierarki” uppstår mellan – å ena sidan – de ledamöter som valts ”på meriter” och har genomgått alla stadier i nomineringsproceduren och – å andra sidan – de kvinnliga ledamöter som kommit in med hjälp av reserverade platser. Den brittiska regeringen har exempelvis slagit fast att kvotering skulle undergräva kvinnors ansträngningar att få en objektiv bedömning av sina meriter. Vidare kritiseras kvoteringsregler utifrån aspekten att de kanske inte är tillräckliga för att öka kvinnorepresentationen. Kvoteringsmotståndarna hävdar att

Skyddet för äganderätten, diskrimineringslagstiftningen, m.m. Ds 2006:11

150

kvotering är diskriminerande, intervenerande och i grunden odemokratisk. I vissa länder hävdas t.o.m. att kvotering är oförenlig med själva jämställdhetsbegreppet.

Vissa nerslag gjordes i rapporten i nationell lagstiftning. Det konstaterades att vid tidpunkten var det endast Belgien av medlemsstaterna som hade en lag som föreskrev kvotering för kvinnors politiska representation. En viss andel av kandidaterna på alla partilistor skulle vara kvinnor. I Frankrike och Italien hade lagstiftning om kvinnors förekomst på partilistor avfärdats. Det franska konstitutionsrådet fastslog nämligen att en sådan lagstiftning var oförenlig med jämlikhetsprincipen och därför okonstitutionell. Samma resultat kom den italienska författningsdomstolen till med hänvisning till att två redan genomförda lagar stred mot lagstiftningen om lika behandling.

Finland lyftes i rapporten fram som ett exempel på ett medlemsland som hade kvoteringssystem för kandidater till utskott. Redan år 1987 hade man där i lag föreskrivit att kvinnor och män skall företrädas med så jämn könsfördelning som möjligt i konsultativa råd, kommittéer och andra beslutsfattande organ. I nuvarande lydelse av lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män (8.8.1986/609) anges i 4 a § att kvinnor och män skall vara representerade till minst 40 procent vardera i statliga kommittéer, delegationer och andra motsvarande statliga organ samt i kommunala organ och organ för kommunal samverkan (med undantag för kommunfullmäktige), om inte särskilda skäl talar för något annat. Vidare sägs att om ett organ som utövar offentlig makt eller ett ämbetsverk, en inrättning eller ett bolag med kommunal eller statlig majoritet har ett förvaltningsråd, en direktion eller ett annat lednings- eller förvaltningsorgan, som består av förtroendevalda, skall i organet finnas en jämn representation av kvinnor och män, om inte särskilda skäl talar för något annat. Myndigheter och alla de parter som ombeds utse kandidater till de organ som nämns i paragrafen skall i mån av möjlighet föreslå både en man och en kvinna för varje post.

Ds 2006:11 Skyddet för äganderätten, diskrimineringslagstiftningen, m.m.

151

Slutligen togs Danmark som ett exempel på medlemsländer som i lagstiftning antagit kvoteringssystem. Det pekades på att en lag antagits som slog fast att alla offentliga kommittéer måste ha en jämn balans mellan könen och att alla organisationer som ingår i en kommitté måste nominera både en kvinna och en man för varje befattning.

I rapporten påtalades att de flesta av medlemsländerna hade kvoteringssystem på partinivå.

153

9 Representation av kvinnor i bolagsstyrelserna

Som en bakgrund till diskussionen om en lagstiftning är det av intresse att närmare återge vissa undersökningar av den kvinnliga representationen i näringslivets övre skikt, främst i styrelserna. På så sätt ges en bild av utvecklingen på senare år, men också av situationen så som den ser ut i dag. Vidare åskådliggörs därvid vissa initiativ som tagits för att fästa uppmärksamheten på att andelen kvinnor i bolagsstyrelserna legat – och alltjämt ligger – på en relativt låg nivå.

Mäns föreställningar om kvinnor och chefskap (SOU 1994:3)

År 1993 gav regeringen en särskild utredare uppgiften att utreda möjligheten till en jämnare könsfördelning på chefsnivå i näringslivet. En enkätundersökning gjordes i syfte att bl.a. få fram statistik om andelen kvinnor på styrelse- och företagsledningsnivå. I ett antal branscher med varierande ägandeform och juridisk form tillfrågades 638 företag, allt med målsättningen att ge en så heltäckande bild som möjligt av kvinnor på chefsbefattningar inom svenskt näringsliv. Svar erhölls från 451 företag, varav 68 procent hade ”privat ägandeform” (härmed torde privatägda företag avses). – Uppgifter om antalet aktiebolag som ingick i undersökningen saknas i betänkandet.

Enkäten behandlade bl.a. frågor om företagens könsfördelning på styrelse- och företagsledningsnivå. Resultatet redovisades i betänkandet Mäns föreställningar om kvinnor och chefskap

Representation av kvinnor i bolagsstyrelserna Ds 2006:11

154

(SOU 1994:3). I styrelserna var andelen kvinnor 10 procent. 51 procent av företagen i undersökningen hade inte någon kvinna i styrelsen. För företag med ”privat ägandeform” var motsvarande andel 72 procent.

En klar majoritet av de kvinnor som satt i styrelserna var fackliga representanter. Om de fackliga representanterna exkluderades, var det 4 procent av styrelseledamöterna som var kvinnor, valda av bolagsstämman (siffran inkluderade även politiskt tillsatta styrelserepresentanter). För företag med ”privat ägandeform” var motsvarande andel endast 2,3 procent.

Ledare, makt och kön (SOU 1997:135)

I en rapport från 1997, Ledare, makt och kön (SOU 1997:135), som ingick i projektet ”Makten över, i och genom organisationer”, lämnades en redogörelse för en undersökning av andelen kvinnliga styrelserepresentanter i börsbolagen (artikeln ”Makt och ledarskap i börsbolagen” Christina Hultbom, s. 55 ff.). I de börsnoterade företagen fanns år 1993 endast 17 kvinnor på ordinarie styrelseposter, vilket motsvarade 1,4 procent. År 1996 hade antalet stigit till 52. Den kvinnliga andelen styrelseledamöter motsvarade då 3,4 procent. Banker och försäkringsbolag var den bransch som hade flest kvinnor i sina styrelser. I börsföretag med svenska staten som dominerande ägare var antalet kvinnliga styrelseledamöter fler än i övriga ägarkonstellationer.

Mansdominans i förändring (SOU 2003:16)

Den utredning som tillsattes av regeringen år 2002 hade enligt sina direktiv i uppdrag att kartlägga kvinnors deltagande på lednings- och styrelsenivå i svenskt näringsliv. I betänkandet Mansdominans i förändring (SOU 2003:16) gjordes vissa undersökningar, som delvis fungerade som en uppföljning till en enkätundersökning som gjordes inom ramen för betänkandet

Ds 2006:11 Representation av kvinnor i bolagsstyrelserna

155

från 1994 (SOU 1994:3). Syftet var bl.a. att ta fram statistik om kvinnor och män på styrelse- och ledningsnivå och bland unga chefer, vidare att kartlägga förändringsvilja och förändringsarbete i form av jämställdhetsarbete. I undersökningen ingick organisationer i ett antal näringsgrenar med fler än 200 anställda, sammanlagt 678 stycken. Majoriteten var aktiebolag med ”privat ägandeform” (varmed torde förstås privatägda aktiebolag), men även kommunalt respektive statligt ägda aktiebolag ingick i studien. 500 organisationer, varav 90 procent var aktiebolag, besvarade enkäten.

Det konstaterades att 87 procent av organisationerna i studien hade mansdominerade styrelser, dvs. mer än 60 procent män i styrelsen. Om man enbart tittade på organisationer med privat ägandeform var i stället 93 procent mansdominerade; 50 procent av organisationerna med sådan ägandeform hade enbart män i styrelsen.

I genomsnitt bestod styrelserna till 17 procent av kvinnor (13 procent i organisationer med privat ägandeform). 31 procent av de styrelserepresentanter som var kvinnor var fackliga representanter (37 procent i organisationer med privat ägandeform). Om de fackliga representanterna räknades bort uppgick andelen kvinnor till 13 procent (8 procent i organisationer med privat ägandeform). En stor andel av kvinnorna i styrelserna var följaktligen fackliga representanter.

Vissa näringsgrenar hade en högre andel kvinnor i styrelserna, t.ex. hälso- och sjukvårdsbranschen och fastighetsbranschen. Inom tillverknings- respektive byggindustrin var däremot andelen kvinnor särskilt låg. När det gäller byggindustrin kan dock anmärkas att andelen kvinnor bland samtliga anställda är låg i denna bransch.

I utvärderingen konstaterades att en knapp tiondel av kvinnorna i styrelserna representerade en dominerande ägargrupp.

Undersökningar gjordes även beträffande själva ledningen av organisationerna. Resultatet blev att 86 procent av organisationerna hade mansdominerade ledningar (dvs. mer än

Representation av kvinnor i bolagsstyrelserna Ds 2006:11

156

60 procent män i ledningen) och 32 procent av organisationerna hade ledningar som helt och hållet bestod av män. I organisationer med privat ägandeform var motsvarande siffror 90 procent respektive 34 procent. I genomsnitt var andelen kvinnor i ledningarna 18 procent, medan männen följaktligen svarade för 82 procent.

Som en bakgrund till de nu redovisade siffrorna kan tilläggas att könsfördelningen i samtliga organisationer i studien var 41 procent kvinnor och 59 procent män. I organisationer med privat ägandeform var 35 procent kvinnor och 65 procent män.

Nettoökningen av kvinnor i börsbolagens styrelser

En undersökning från våren år 2005 av börsbolagens styrelser gav vissa besked om utvecklingen av andelen kvinnor på styrelseposterna i börsbolagen (Veckans Affärer nr 19/2005). Den tog sikte på nettoökningen av kvinnor i styrelser de senaste åren. Undersökningen avsåg börsbolag som hade hunnit tillsätta styrelse år 2005 men också sådana bolag där förslag till styrelse fanns. Undersökningsresultatet publicerades med vissa reservationer.

I undersökningen återgavs nettoökningen av antalet kvinnor i styrelserna och den procentuella andelen kvinnor i styrelserna. Siffrorna för år 2001 visade på en nettoökning med sju kvinnor i styrelserna, dvs. skillnaden mellan antalet styrelseposter med nytillträdda kvinnor och antalet kvinnor som lämnade styrelseposter uppgick till denna siffra. (Det kan noteras att bakom ökningen också kan finnas kvinnor som sedan tidigare innehaft en eller flera styrelseposter.) Andelen kvinnor i styrelser var samma år 5,6 procent. För de följande åren redovisades följande resultat:

År 2002: nettoökning med 14 kvinnor, andelen kvinnor i styrelserna 6,3 procent.

År 2003: nettoökning med 102 kvinnor, andelen kvinnor i styrelserna 12 procent.

Ds 2006:11 Representation av kvinnor i bolagsstyrelserna

157

År 2004: nettoökning med 54 kvinnor, andelen kvinnor i styrelserna 15 procent.

Nettoökningen av kvinnor i styrelserna för år 2005 uppskattades i undersökningen till 34. Bakom nettoökningen fanns 26 kvinnor som tog nya styrelseplatser och som också var ”nya” på börsen. 17 kvinnor tog nya styrelseplatser men satt redan i styrelsen i andra börsbolag. (För fullständighetens skull skall redovisas att 9 kvinnor lämnade sina styrelseuppdrag.)

Den totala andelen kvinnor av styrelseledamöterna för året var 17 procent.

Undersökningen visar således att andelen kvinnor i bolagssstyrelserna på börsen ökat från 5,6 procent (år 2001) till 17 procent (år 2005) och att den kraftigaste nyrekryteringen av kvinnor ägde rum år 2003. Efter år 2003 har ökningstakten minskat.

Folksams jämställdhetsindex

Folksam publicerade en undersökning av kvinnors representation i börsföretagen i skriften Folksams Jämställdhetsindex 2005. Datainsamlingen skedde under våren 2005, vilket innebar att ”jämställdhetsindexet” baserades på uppgifter i 2004 års årsredovisningar, alternativt på 2003/2004 års årsredovisningar i de fall då bolagen hade brutet räkenskapsår. I jämställdhetsindexet ingick börsnoterade svenskregistrerade bolag som var noterade på Stockholmsbörsen den 5 april 2005. Arbetstagarrepresentanter inkluderades medan styrelsesuppleanter exkluderades. (Utöver andelen styrelseledamöter som var kvinnor i moderbolag mättes även andelen kvinnor i företagets ledning i moderbolaget och andelen kvinnor av det totala antalet anställda på koncernnivå.)

Även i denna undersökning blev resultatet en genomsnittlig representation av kvinnor i styrelserna om 17 procent. Motsvarande siffra för ledningsgrupperna uppgick till 10,5 procent. Av det totala antalet anställda i företagen var 32,5 procent kvinnor.

Representation av kvinnor i bolagsstyrelserna Ds 2006:11

158

I Folksams undersökning gjordes åtskillnad mellan A- och Olisteföretag. I genomsnitt 20 procent av styrelseledamöterna bland A-listeföretagen (totalt 46 företag) var kvinnor. Detta var en ökning från året före, då andelen uppgick till 16 procent. Andelen kvinnor av personer i ledningsgrupperna hade under samma tid ökat från 8 till 10 procent.

O-listeföretagen (totalt 196 företag) hade i genomsnitt 14 procent kvinnor på styrelseposterna, vilket var en ökning från 11 procent. I ledningsgrupperna var 11 procent kvinnor, vilket var likvärdigt med föregående års resultat.

I undersökningen drogs slutsatsen att det fanns stora olikheter mellan branscherna när det gällde jämställdheten i fråga om styrelserepresentationen. Främst utmärkte sig tjänstebranschen samt media- och underhållningsbranschen, där åtskilliga kvinnor fanns representerade i styrelserna. Skogsbranschen var en bransch där kvinnoandelen var uppseendeväckande låg – i 43 procent av företagen saknades helt kvinnor i såväl styrelse som företagsledning.

Andra AP-fondens index

Även Andra AP-fonden har ett index som mäter andelen kvinnor i svenska börsbolags styrelser och ledningsgrupper med avseende på branscher, börslistor, m.m. Avsikten är att etablera ett ”standardindex” som skall följas upp under ett antal år och kopplas till fondens uppfattning om vad som är realistiska mål. Såväl styrelseplatser som platser i företagsledningarna mäts. Tanken är att man genom att även mäta andelen kvinnor i koncernledningarna skall kunna skapa en bra grund för bedömningar av hur rekryteringsbasen för svenska styrelser utvecklas över tid (Andra AP-fonden/Nordic Investor Services, AP2 index över kvinnorepresentation i börsbolagens styrelser och ledningar, Maj 2005).

Utifrån styrelsesammansättningen i maj 2005 i 270 sverigenoterade företag (A-, Attract 40- och O-listan) och genom jämförelser bakåt i tiden kunde konstateras att den

Ds 2006:11 Representation av kvinnor i bolagsstyrelserna

159

markanta ökningen av andelen kvinnoplatser i styrelserna helt avstannat. Samtidigt hade andelen kvinnor i ledningarna under de fyra senaste åren varit relativt konstant, med en liten minskning det senaste året. Av 1 862 personer i företagens ledningar (270 verkställande direktörer och 1 592 chefer) var vid mättillfället endast 11,6 procent kvinnor.

I undersökningen konstaterades att den kvinnliga styrelserepresentationen var som störst (30,0 procent) i underbranscherna tekniska konsulter, läkemedel samt bank- och försäkring. Även i underbranscherna vård och dagligvaror förekom en stor andel kvinnor i styrelserna. Till de fem minst könsvarierade underbranscherna (under 10 procent) hörde underleverantörer för telekommunikation, hårdvara och återförsäljare, tele- och datakommunikation samt grossister.

Vid en kartläggning av vilka underbranscher som hade högst andel kvinnor i ledningarna visade det sig att transport- (27,3 procent) och vårdbranschen (20,0 procent) hade högst andel kvinnliga chefer. Bland underbranscher med mycket låg andel kvinnliga ledande befattningshavare kan nämnas ”bygg- och anläggningsrelaterat” (5,0 procent), investment- och förvaltningsbolag (5,1 procent) samt skog (6,0 procent).

Kvinnor på styrelseposter i bolag på smålistorna

I en nyligen gjord undersökning av andelen kvinnor på styrelseposter i bolag på de s.k. smålistorna framgick att väsentligt färre kvinnor har ordinarie styrelseposter där än vad som är fallet med bolag på de två huvudlistorna på Stockholmsbörsen, dvs. A- och O-listan (undersökning publicerad i Svenska Dagbladet Näringsliv 2005-08-09).

Undersökningsresultaten speglade andelen kvinnor i styrelserna i slutet av juli år 2005. På Nordic Growth Market (NGM), som auktoriserades som marknadsplats år 1999 och som börs år 2003, fanns 22 kvinnor på sammanlagt 173 styrelseposter. På AktieTorget var motsvarande siffra 8 av 162 styrelseposter. Slutligen redovisades i undersökningen

Representation av kvinnor i bolagsstyrelserna Ds 2006:11

160

antalet kvinnor på styrelseposter på Nya Marknaden, där 11 ledamöter av 152 uppgavs vara kvinnor.

Statistik från SIS Ägarservice

Av jämförelsestatistik från SIS Ägarservice kan vissa slutsatser dras av utvecklingen av bl.a. kvinnorepresentationen i börsföretagens styrelser (Daniel Fristedt & Sven-Ivan Sundqvist, Styrelser och Revisorer i Sveriges Börsföretag 2004–2005 och 2005–2006). Uppgifterna ger en bild av Stockholmsbörsens A- och O-listor och NGM Equity.

År 1999 hade kvinnor 4,5 procent av det totala antalet styrelseplatser som valts av bolagsstämma (ordinarie och suppleanter). Detta motsvarade 99 styrelseplatser. År 2002 hade andelen kvinnor stigit till 6,1 procent (132 styrelseplatser). En kraftig ökning skedde år 2003, då 11,6 procent av styrelseplatserna innehades av kvinnor (234 styrelseplatser). Ännu en stor ökning kunde noteras år 2004, då motsvarande kvot uppgick till 14,6 procent (288 styrelseplatser).

De senast publicerade talen, som alltså avser år 2005, visar att andelen kvinnor av de ledamöter som valts av bolagsstämma nu är 16,1 procent. Andelen motsvarar 296 styrelseplatser, varav 287 är ordinarie och 9 suppleanter. Ökningen kan således sägas ha mattats av. Totalt rör det sig om 226 olika kvinnor, varav 28 utländska. Som jämförelse kan nämnas att det vid samma tidpunkt fanns 1 166 olika män som var styrelseledamöter och att 189 ledamöter var utländska (dvs. utan svenskt pass). – Ingen av de kvinnor som hade en styrelsepost fungerade som styrelseordförande (samtidigt var 1,4 procent av de verkställande direktörerna kvinnor i de 288 företag som undersöktes, vilket motsvarar fyra personer).

Av det totala antalet nyinvalda styrelseledamöter var 20,6 procent kvinnor. Året dessförinnan var motsvarande siffra 28,6 procent.

Det brukar generellt sägas att kvinnor i större utsträckning erhåller platser i styrelsen hos storbolagen. Sett till de 150 högst

Ds 2006:11 Representation av kvinnor i bolagsstyrelserna

161

värderade storföretagen var det år 2005 enbart i 20 företag som det helt saknades stämmovalda kvinnor i styrelsen.

Procentuellt sett var det på A-listan som det fanns flest företag med minst en kvinnlig styrelseledamot (97,8 procent) medan det i O-listans styrelser fanns kvinnor i 72,1 procent av företagen. Bland NGM-listans bolag fanns kvinnor med i 52,6 procent av företagens styrelser. Sammantaget hade 212 företag minst en kvinna som ordinarie styrelseledamot. 63 företag hade minst två kvinnor som ordinarie styrelseledamöter. I fyra av företagen uppgick andelen kvinnor bland de bolagsstämmovalda styrelseledamöterna till 50 procent (Axfood, FöreningsSparbanken, Poolia och TITE). Av de 100 högst värderade företagen är det – utöver i FöreningsSparbanken och Axfood – även i Electrolux som det finns minst 40 procent kvinnor bland de bolagsstämmovalda ledamöterna.

EPWN European BoardWomen Monitor 2004

I en internationell jämförelse av ca 270 av de största företagen i Europa drogs slutsatsen att Sverige var det land som hade näst störst andel kvinnor på styrelseposter i sina bolag (20 procent inklusive arbetstagarrepresentanter). Av de länder vars företag var representerade hade endast Norge en högre andel kvinnor (22 procent). Dessa båda länder stod i särklass i undersökningen. Den genomsnittliga andelen kvinnor i de största europeiska bolagen var 8 procent. Motsvarande undersökning av de största bolagen i USA visar att kvinnornas andel av styrelseledamöterna uppgår till 13,6 procent (EPWN European BoardWomen Monitor 2004 – siffrorna avseende de europeiska bolagen avser förhållanden våren 2004).

Utvecklingen bland Svenskt Näringslivs medlemsföretag

När man talar om kvinnors andel i styrelserna är det av intresse att också se närmare på kvinnors etablering på arbetsmarknaden.

Representation av kvinnor i bolagsstyrelserna Ds 2006:11

162

Enligt en undersökning av Svenskt Näringsliv (Krister B Andersson & Håkan Eriksson, Luckor i glastaket, november 2005) förekommer allt fler kvinnor i traditionellt manliga utbildningar och yrken, vilket ökar rekryteringsbasen för företagen. Detta ger också bättre förutsättningar för tillträde till högre och mer välavlönade befattningar. Bland Svenskt Näringslivs medlemsföretag har således kartlagts stora förändringar över tiden. Andelen kvinnor av de verkställande direktörerna var 12 procent år 2003, vilket kan jämföras med 7 procent år 1995. Andelen kvinnor med ledningsarbete i mindre företag hade under samma tidsperiod ökat från 32 procent till 42 procent. Bland företagsekonomer, marknadsförare och personaltjänstemän hade andelen kvinnor stigit från 38 till 48 procent.

I en kompletterande undersökning avseende chefskap på övergripande ledningsnivå konstaterades i undersökningen att det år 2004 fanns totalt 700 kvinnliga verkställande direktörer i medlemsföretagen (av totalt 6 300) vilket motsvarade 11,1 procent. Andelen kvinnor var högre bland driftschefer och chefer för mindre enheter (9 000 kvinnor av totalt 28 000 chefer, motsvarande 24,3 procent).

Bland civilingenjörer, som utgör en viktig rekryteringsgrund för högre befattningar bland medlemsföretagen och det starkt teknikdrivna näringslivet över huvud taget, hade andelen ökat från 10 till 21 procent. Andelen chefer bland de anställda kvinnorna med civilingenjörsutbildning var enligt undersökningen lika hög som bland män med civilingenjörsutbildning.

UC:s undersökning (december 2005)

I början av år 2006 offentliggjordes en undersökning av affärs- och kreditupplysningsföretaget UC om bl.a. andelen kvinnor i svenska aktiebolag (Dagens Industri 15 februari 2006). I en kartläggning av sammanlagt 289 011 aktiebolag angavs andelen kvinnor bland de ägarvalda styrelseledamöterna vara 15,0 procent (73 534 av totalt 489 618 ledamöter).

Ds 2006:11 Representation av kvinnor i bolagsstyrelserna

163

Undersökningen omfattade även ”inaktiva” bolag. Statistiken avsåg situationen i december 2005. Vid samma tidpunkt var andelen kvinnliga verkställande direktörer enligt uppgift 10,6 procent. Enligt UC hade den privata vårdsektorn och detaljhandeln den största andelen kvinnor i styrelserna.

Bolagsverkets undersökning (februari 2006)

Efter ett initiativ från utredaren tog Bolagsverket i februari 2006 fram statistik avseende bl.a. andelen kvinnor som är styrelseledamöter i svenska aktiebolag (Bolagsverket, Köns- och åldersfördelning. Levande aktiebolag och ekonomiska föreningar, 2006-02-27). Statistiken avsåg förhållandena den 26 februari 2006. Sammanlagt omfattades 293 574 ”levande” aktiebolag (dvs. bolag vars verksamhet inte avslutats efter likvidation eller konkurs) med minst en extern VD, styrelseledamot eller styrelsesuppleant i styrelsen av undersökningen. Enligt Bolagsverkets uppgifter var sammanlagt 480 544 olika ”funktionärer” (extern VD, styrelseledamöter, eller styrelsesuppleanter) registrerade i minst ett levande aktiebolag. Av samtliga funktionärer var 166 929 kvinnor (34,74 procent). Såväl bland kvinnorna som bland männen fanns den största andelen i ålderskategorin 45–54 år.

Det stora flertalet av de drygt 480 000 funktionärerna – 78,2 procent – hade endast en eller två funktioner (”uppdrag”) i levande aktiebolag. 15,7 procent hade tre eller fyra uppdrag, 4,7 procent hade mellan fem och nio uppdrag, medan knappt 1,5 procent hade tio eller fler uppdrag.

Den könsmässiga fördelningen bland styrelseledamöterna (inklusive arbetstagarrepresentanterna men exklusive suppleanter) var 15,1 procent kvinnor (73 086 styrelseplatser) och 84,9 procent män (412 452 styrelseplatser). Vissa personer hade naturligtvis flera uppdrag och har då redovisats flera gånger i statistiken. Bland styrelsesuppleanterna var situationen den omvända. Sammanlagt 148 307 styrelsesuppleanter av totalt 274 154 var kvinnor, vilket motsvarar 54,1 procent.

Representation av kvinnor i bolagsstyrelserna Ds 2006:11

164

78,9 procent av de levande aktiebolagen saknade enligt statistiken kvinnor i styrelsen, och 84,2 procent hade mindre än 40 procent kvinnliga styrelseledamöter. – Å andra sidan hade 10,1 procent av aktiebolagen enbart kvinnor i styrelsen.

Bland de externa verkställande direktörerna (dvs. VD som ej ingår i styrelsen) – sammanlagt 8 218 stycken – var 11,0 procent kvinnor (902 stycken).

Särskilda uppgifter hade tagits fram för de levande publika aktiebolag – totalt 1 007 stycken – som hade minst en extern VD, styrelseledamot eller styrelsesuppleant i styrelsen som var folkbokförda i Sverige. I dessa bolag fanns totalt 4 657 individer som funktionärer, varav 15,4 procent (718 stycken) var kvinnor. 399 externa verkställande direktörer fanns i bolagen, varav 22 kvinnor. Totalt var 4 858 styrelseledamöter registrerade. 669 av platserna (13,8 procent) innehades av kvinnor. Den största andelen kvinnliga styrelseledamöter (245 stycken) fanns i åldersintervallet 45–54 år. För männens del fanns det största antalet (1 648 stycken) i intervallet 55–64 år.

Endast 640 styrelsesuppleanter fanns registrerade i de levande publika aktiebolagen. Av dessa var 169 kvinnor (26,4 procent).

I de levande publika aktiebolagen synes antalet uppdrag per person vara större än i aktiebolag i allmänhet. Endast 32,4 procent av samtliga individer hade högst ett eller två uppdrag. Av de undersökta personerna hade 21,4 procent tre eller fyra funktioner och hela 26,5 procent hade mellan fem och nio uppdrag. 19,7 procent av personerna hade minst tio uppdrag.

Bland de levande publika aktiebolagen hade 56,0 procent helt mansdominerade styrelser. Andelen aktiebolag som hade lägre andel kvinnliga styrelseledamöter än den i uppdragsbeskrivningen uppställda målsättningen, dvs. 40 procent, uppgick till 93,0 procent.

Enligt uppgift från Bolagsverket saknas ca 2 000 – 3 000 personer med utländska personnummer i statistiken.

Ds 2006:11 Representation av kvinnor i bolagsstyrelserna

165

Maktförhållandena i storföretagen

I tidskriften Affärsvärlden (nr 10/2006) redovisades nyligen en kartläggning av andelen kvinnor i ledande ställning. Detta gjordes i ljuset av debatten om kvinnlig representation inom näringslivet och med utgångspunkten att den stora frivilliga förändringen på styrelsenivå inte kan komma till stånd förrän antalet kvinnor ökat på operativa poster – när så sker, kommer nämligen också rekryteringsbasen för styrelserekryteringen att öka.

Kartläggningen omfattade 600 av Sveriges största bolag. Redovisningen tog sikte på olika ledande befattningar, närmare bestämt VD, vice VD, finanschef, ekonomichef, administrativ chef, chef försäljning/marknad, chef juridik, personalchef, chef affärsutveckling, ”övriga”, informationsdirektör, chef IR och informationschef. Av undersökningen framgick att andelen kvinnor i de nämnda ledande befattningarna totalt sett uppgick till 15 procent. Börsbolagen, särskilt de som i kartläggningen klassades som ”stora börsföretag”, och riskkapitalbolagen hade en något lägre andel kvinnor i ledande positioner. Storföretagen utanför börsen, inklusive de ”statliga storföretagen”, hade tvärtom fler kvinnor i ledande positioner än vad som gällde i genomsnitt.

167

10 Aktieägarstatistik

10.1 Aktieägandet i Sverige

Med jämna mellanrum publiceras statistik över aktieägandet i Sverige.

Av Värdepapperscentralens aktieägarstatistik 2005-06-30 framgår att det finns 2 402 643 unika aktieägare (siffrorna avser avstämningsbolagen). Naturligtvis finns bland dessa flera som äger aktier i många olika bolag. Av antalet fysiska aktieägare (inklusive dödsbon) med svenskt personnummer var 1 282 580 män och 885 166 kvinnor.

Fysiska personers totala aktieportfölj avseende svenska börsnoterade företag hade ett marknadsvärde om 433 miljarder kr. De juridiska personernas innehav uppgick som en jämförelse till 2 384 miljarder kr.

Drygt 7 procent av ägarna kategoriserades som ”utländska”. Dessa ägde ca 35 procent av det totala antalet aktier. Det utländska innehavet av svenska aktier var som störst i USA, Storbritannien och Luxemburg.

Statistik över antalet aktier som innehas av fysiska personer med svenskt personnummer visar att män vid tidpunkten ägde ca 14,4 miljarder aktier. Kvinnor hade vid tidpunkten ca 3,1 miljarder aktier. Detta innebär att kvinnor var innehavare av drygt 17 procent av samtliga aktier. – Det genomsnittliga innehavet för män var 11 209 aktier, medan kvinnor i genomsnitt hade 3 488 stycken. Genomsnittligt antal bolag per aktieägare var 2,88, men 50 procent av alla aktieägare hade aktier i endast ett bolag.

Aktieägarstatistik Ds 2006:11

168

Av de båda könens totala aktieägande på svenska marknadsplatser svarade kvinnorna för knappt 30 procent. – Som en jämförelse kan nämnas att kvinnors förmögenhet är mindre än männens. Av fysiska personers samlade nettoförmögenhet innehar kvinnorna 43 procent. Kvinnor har i högre grad sina finansiella tillgångar placerade i s.k. säkra värdepapper som räntebärande instrument och fonder (SCB, Förmögenhetsstatistik 2002).

I VPC:s statistik ingick även en kartläggning av vilka bolag bland de 100 största som hade störst andel kvinnor som ägare. Knappt 45 procent av ägarna i SEB var kvinnor. Andra bolag med mer än 40 procent kvinnor i förhållande till det totala antalet ägare var Billerud, Svenska Handelsbanken, Cardo, Hennes & Mauritz, Gambro och Lindex. I samtliga de 10 största bolagen utgjorde kvinnorna mer än 35 procent av ägarna.

Aktiefrämjandet genomför årligen en undersökning av svenska folkets aktieinnehav för att kartlägga innehavet av olika typer av aktier. Undersökningen omfattar intervjuer med drygt 1 500 personer, som utgör ett riksrepresentativt urval av svenska folket. De siffror som redovisas är närmevärden.

I den senaste undersökningen, Aktieägandet i Sverige 2005, finns flera frågor kring kvinnors aktieinnehav. Av undersökningen framgår att 78 procent av kvinnorna i en eller annan form äger aktier (83 procent bland männen). Ägandet utgörs av aktier i börsnoterade företag, andra aktier i något enskilt bolag, del i någon aktiefond genom PPM-valet, del i någon annan aktiefond, utländska aktier (direkt eller via fond) eller aktier via anställning (t.ex. i en personalstiftelse).

Aktieägarstatistik avseende december 2005 (Pressmeddelande från SCB och Finansinspektionen 2006-02-20) visade att 20,5 procent av befolkningen (1 853 983 individer) ägde aktier noterade på svensk marknadsplats. Andelen aktieägare bland alla kvinnor var 17 procent. Andelen som ägde aktier bland männen var vid samma tidpunkt 24 procent. Medelportföljen för kvinnor låg på 186 000 kr, medan männens var värd 314 000 kr. Medianportföljen för kvinnor var dock inte värd mer än

Ds 2006:11 Aktieägarstatistik

169

20 000 kr (männens var värd 27 900 kr); orsaken till de stora skillnaderna mellan medel- och medianportföljen är att ett relativt litet antal individer har ett stort ägande i förhållande till många med betydligt mindre ägande. De 5 procent som har störst aktieförmögenhet står för omkring 75 procent av den samlade förmögenheten.

10.2 De största aktieägarna

Börsvärdet för de svenska börsföretagen var 2 553 miljarder kr per den 30 december 2004. Den största aktieägaren var svenska staten med ett börsvärde om ca 123,3 miljarder kr, vilket motsvarar knappt 5 procent av det totala börsvärdet. Andra stora aktieportföljer innehades av Robur fonder, Stefan Persson med familj och bolag samt Investor. De 50 största aktieägarna stod för 44,2 procent av det totala börsvärdet. Av dessa var fem privatpersoner medan resten var institutioner.

De största (namngivna) utländska aktieägarna var Fidelity fonder, Finska Staten och Renault. Utländska förvaltare svarade för ca en fjärdedel av börsvärdet (uppgifter från Daniel Fristedt och Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och Makten i Sveriges Börsföretag 2005).

Av SCB:s aktieägarstatistik för december 2005 framgår att det utländska ägandet av aktier på svensk marknadsplats uppgick till 35,3 procent. Finansiella företag svarade för 28,6 procent och hushållen för 14,8 procent av ägandet. Icke-finansiella företag (8,4 procent), icke-vinstdrivande organisationer (4,8 procent) och staten (4,4 procent) var de övriga dominerande ägarsektorerna.

171

11 Synen på rekrytering av kvinnor till bolagsstyrelserna, m.m.

11.1 Kännetecken hos män och kvinnor med styrelseuppdrag

11.1.1 Allmänna karakteristika

Utifrån statistik kan vissa karakteristika hos de stämmovalda ledamöterna i börsbolagens styrelser utläsas (jfr Daniel Fristedt & Sven-Ivan Sundqvist, Styrelser och Revisorer i Sveriges Börsföretag 2005-2006).

Genomsnittsåldern hos sådana ledamöter var 54,2 år. På A-listan var snittåldern något högre – 56,1 år – jämfört med på O-listan och NGM-listan (54,0 år respektive 51,8 år). 31 ledamöter var 70 år eller däröver, medan 32 ledamöter var 33 år eller yngre. Detta visar således att huvuddelen av de bolagsstämmovalda ledamöterna i börsföretagen – drygt 1 700 stycken – var i åldern 34–69 år.

Inte sällan har personer flera olika styrelseuppdrag. De får därigenom rollen som ”styrelseproffs”. Det finns givetvis även kvinnor som sorterar under denna benämning. 17 personer hade så många som fem eller flera styrelseuppdrag i juni år 2005. Industrivärdens åtta ordinarie styrelseledamöter hade sammanlagt 31 andra ordinarie styrelseuppdrag i olika börsföretag, dvs. i snitt nästan fyra andra uppdrag per ledamot.

Det finns många börsbolag som har flera ”gemensamma” ledamöter. Härmed menas att de berörda tillsammans sitter i styrelserna för mer än ett bolag. Så är fallet exempelvis i Skanska och Industrivärden samt i SHB och Industrivärden. I båda dessa

Synen på rekrytering av kvinnor till bolagsstyrelserna, m.m. Ds 2006:11

172

kombinationer av bolag finns så många som fyra gemensamma ledamöter (samtliga är män).

Det är f.ö. inte ovanligt att två personer har gemensamt att de sitter i samma styrelser. Ett exempel från år 2005 visar att två personer båda ingick i styrelserna för så många som fem bolag (SHB, Skanska, Industrivärden, SCA och SSAB).

År 2005 hade utländska styrelseledamöter 196 styrelseplatser i börsföretagen (ca 11 procent av samtliga platser, Fristedt & Sundqvist s. 62). Ca tre fjärdedelar av dem kom från Norge, USA, Finland, Storbritannien och Danmark.

I studier av vilka personer som rekryteras till näringslivets toppositioner (företagsledningar och styrelser) har ibland konstaterats att många har påfallande lika erfarenheter och kompetens. Företagsledare har ofta tagit examen från Chalmers, KTH eller Handelshögskolan i Stockholm och har således utbildningar med inriktning på ekonomi eller teknik. Det är vanligt förekommande att de har gjort karriär under lång tid inom en koncern (se Pernilla Petrelius, Old Boys’ Network, SOU 2004:47 bilaga 9).

I en nyligen gjord undersökning tillfrågades 943 styrelseledamöter i de 100 största bolagen på Stockholmsbörsen om anledningarna till att de valts in i styrelsen. 150 svar inkom. 67 procent svarade att de valts för att de hade bred kunskap om affärsverksamhet. Många ansåg att de valts för att de hade särskild kunskap om industrin (61 procent) eller spetskompetens (53 procent). 35 procent svarade att de fått uppdraget för att representera en stor aktieägare, medan 5 procent tillstod att de (också) valts till följd av personliga relationer (Swedish Corporate Governance Study, Egon Zehnder International, October 2005, s. 7 f.).

I den ovan nämnda undersökningen fick styrelseledamöterna frågan vem som varit inblandad i anlitandet av ledamoten i fråga. 60 procent av dem angav att urvalet hade skötts från ägarhåll. Styrelseordföranden hade varit involverad i 38 procent av tillsättningarna. Endast 8 procent av ledamöterna angav att konsulter bistått i urvalsproceduren.

Valberedningen hade varit inblandad i 52 procent av fallen.

Ds 2006:11 Synen på rekrytering av kvinnor till bolagsstyrelserna, m.m.

173

11.1.2 Särskilt om kvinnor i börsbolagens styrelser

217 olika kvinnor var ordinarie ledamöter i svenska börsbolags styrelser 2005, och kvinnorna innehade totalt 287 styrelseuppdrag i bolagen (därtill kommer nio som var suppleanter). När dessa 217 kvinnor placeras in i kategorier utifrån deras bakgrund blir resultatet följande.

4 kvinnor ingår i bolagsstyrelserna i egenskap av ägare, medan 6 kvinnor fungerar som ”ägarombud”. Ytterligare 13 ingår i styrelserna p.g.a. släktskap med ägaren. 99 stycken har VDerfarenhet, 4 stycken har politikerbakgrund och 5 stycken har journalistbakgrund. Slutligen har 86 kvinnor ”annan kompetens” eller expertis. – Varje kvinna har i detta sammanhang placerats i endast en kategori, trots att flera av dem hade fler än ett styrelseuppdrag vid undersökningstillfället (se Daniel Fristedt & Sven-Ivan Sundqvist, Styrelser och Revisorer i Sveriges Börsföretag 2005-2006, s. 40).

Det är värt att notera att någon motsvarande undersökning av de manliga styrelseledamöternas bakgrund inte synes ha gjorts.

11.2 Inställningen till rekrytering av kvinnor till styrelserna

Såvitt gäller synpunkterna på styrelsernas sammansättning, vilket i slutändan också har betydelse för rekryteringen av kvinnor till styrelserna, finns anledning att som en bakgrund återge de resonemang som fördes av Förtroendekommissionen i dess betänkande (SOU 2004:47 s. 213 f.):

I den allmänna debatten har kritik framförts med innebörd att styrelser traditionellt rekryterats från alltför snäva kretsar av personer med likartad yrkeserfarenhet, utbildning, social bakgrund m.m. Särskilt generalisterfarenhet som företagsledare för bolag av minst liknande storlek och komplexitet som det aktuella företaget har ansetts kvalificera för styrelseuppdrag. Personer med mer avgränsad men djupare kompetens från t.ex. ett särskilt funktionsområde, liksom personer som har sin huvudsakliga erfarenhet från andra

Synen på rekrytering av kvinnor till bolagsstyrelserna, m.m. Ds 2006:11

174

samhällssektorer än näringslivet, har mer sällan ansetts lämpliga att ingå i bolagsstyrelser.

Detta har lett till att många styrelser domineras av personer, huvudsakligen män i övre medelåldern, med nästan identiska yrkeskarriärer bakom sig och med likartade kunskaper, värderingar, livsstilar, sociala nätverk och t.o.m. personlighetstyper. Risken är att detta dels leder till bristande självständighet och integritet hos enskilda ledamöter, dels till att alla i styrelsen uppfattar verkligheten på likartat sätt medan ingen anlägger andra perspektiv, nya infallsvinklar och ser risker och möjligheter i företagets verksamhet med andra ögon. När variationen i professionell och kulturell bakgrund blir alltför begränsad riskerar felaktiga eller snedvridna verklighetsbilder att genomsyra hela styrelsen utan att de öppet ifrågasätts av någon. Det är inte orimligt att anta att det följa Johnbeteende som kännetecknat många företags strategier under senare år inte varit lika utbrett med mindre ensartat sammansatta styrelser.

Vi förordar i stället en utveckling mot mer mångsidigt sammansatta styrelser. Vi anser det nödvändigt att några ledamöter i varje styrelse har kvalificerad affärsmanna- och företagsledarerfarenhet på minst samma nivå som den som krävs av bolagets verkställande direktör. Detta är nödvändigt för att ge styrelser den tyngd och auktoritet som krävs för att matcha starka företagsledningar. Med det grundkravet tillgodosett finns emellertid skäl att eftersträva en breddning av styrelsernas erfarenhets- och kompetensstruktur. Som exempel kan det i många fall vara ändamålsenligt att också ha ledamöter med särskild erfarenhet av den bransch företaget verkar i, ledamöter med djupkompetens inom för bolagets verksamhet särskilt relevanta funktionsområden eller erfarenhet från andra samhällssektorer än det kommersiella näringslivet – och i många fall även personer som utifrån sin ålder, personliga egenskaper eller bakgrund i övrigt kan tillföra styrelsen nya infallsvinklar och perspektiv.

En särskild fråga i detta sammanhang är styrelsernas könssammansättning. Vi anser att en jämn könsfördelning i bolagens styrelser bör eftersträvas. Skälet till detta är att vi tror att det skulle bidra till att höja kvaliteten i styrelsearbetet, dels genom att bättre utnyttja den potential av kompetens och intellektuell kapacitet som finns i den kvinnliga delen av befolkningen, dels genom att bredda erfarenhetsbasen och perspektiven i styrelsearbetet.

Ds 2006:11 Synen på rekrytering av kvinnor till bolagsstyrelserna, m.m.

175

Mot denna bakgrund ställs i koden krav på såväl ökad bredd i styrelsernas kompetens- och erfarenhetsstruktur som en strävan mot jämn könsfördelning i styrelserna.

Förtroendekommissionens resonemang om könsfördelningen i styrelserna kommer till uttryck i Kodens punkt 3.2.1, där det anges att en jämn könsfördelning i styrelserna skall eftersträvas. Vid remissbehandlingen av Koden framfördes inte någon kritik i sak av denna norm. Vissa remissinstanser ansåg emellertid att den fått en alltför framträdande plats jämfört med andra aspekter av mångsidighetskravet (Kodgruppens betänkande Svensk kod för bolagsstyrning, SOU 2004:130, s. 33).

Även ”makteliten” har önskemål om att fler kvinnor innehar höga positioner. I en enkätundersökning år 2001 till ett urval av samhällets makthavare/toppchefer inom t.ex. politik, näringsliv och organisationer frågades hur viktigt det ansågs vara att personer på ledande positioner i samhället avspeglar befolkningen i olika avseenden (kön, socialgrupper, ålder, etnicitet, geografi och sexualitet). Störst andel ansåg att just könsrepresentationen skulle avspeglas i fördelningen av de ledande positionerna; 54 procent ansåg att detta var ”mycket viktigt”. Åtgärder rörande könsfördelningen på toppositioner i näringslivet var ”mycket viktigt” enligt 46 procent av dem som ingick i undersökningen (fler ansåg dock att jämn könsfördelning var ”mycket viktigt” inom politiken och inom forskningen). – Enkätundersökningen (Ledarskap i förändring), som ingick i forskningsprojektet Kön och den sociala reproduktionen av eliter i ett komparativt perspektiv, berörs i departementspromemorian Makten och mångfalden (red. Anita Göransson, Ds 2005:12).

En undersökning av inställningen hos styrelseledamöterna i börsföretagen genomfördes år 2005 (Swedish Corporate Governance Study, Egon Zehnder International, October 2005, s. 14). Utifrån svar från 150 styrelseledamöter kunde slutsatsen dras att 38 procent tyckte att en viss minsta andel kvinnliga ledamöter, angiven i procent, var en god idé. 54 procent tyckte

Synen på rekrytering av kvinnor till bolagsstyrelserna, m.m. Ds 2006:11

176

tvärtom att det inte var en bra lösning, medan 8 procent av de svarande förklarade att de inte visste. – Det kan noteras att när motsvarande undersökningar gjorts bland styrelseledamöter i Danmark och i Norge var det väsentligt färre som tyckte att en reserverad andel platser för kvinnor var bra (20 procent resp. 21 procent) medan desto fler tog avstånd från detta (67 procent resp. 69 procent).

11.3 Varför fler kvinnor till bolagsstyrelserna?

En grundsten i utredningsuppdraget är, som tidigare nämnts, att en företagsledningsledning får den bästa sammansättningen om kompetensen hos både kvinnor och män i näringslivet tillvaratas. Detta sägs gynna företagen och tillväxten.

Påståendet om att könsblandade styrelser skulle medföra fördelar är måhända inte helt okontroversiellt. I en nyligen gjord studie från Handelshøyskolen BI av norska börsbolag dras slutsatsen att mångfald i fråga om ledamöternas kön reducerar styrelsens effektivitet och bolagets lönsamhet (Øyvind Bøhren & R. Øystein Strøm, The value-creating board: Theory and evidence, Research Report 8/2005). Den förhärskande synpunkten hos experter på bolagsstyrning är likväl att de bästa styrelserna består av en lämplig blandning av individer med olika färdigheter, erfarenheter och kunskaper (se t.ex. The Tyson Report on the Recruitment and Development of Non-Executive Directors [June 2003]).

Enligt en amerikansk studie över en längre tidsperiod av företag på den s.k. Fortune 500-listan fanns ett klart samband mellan en stor andel kvinnor i ledande positioner och ett företags avkastning, tillgångar samt aktievärdet. En stor andel kvinnor i företagens ledning kopplades i studien samman med att företagen på alla de berörda områdena lyckades bättre än konkurrenter med färre kvinnor (Roy D. Adler, ”Women in the Executive Suite Correlate to High Profits”, European Project on Equal Pay). Motsvarande samband för Fortune 500-företagens del i fråga om bl.a. aktievärdet i företag med många respektive få

Ds 2006:11 Synen på rekrytering av kvinnor till bolagsstyrelserna, m.m.

177

kvinnor i ledande positioner återspeglas i rapporten “The Bottom Line: Connecting Corporate Performance and Gender Diversity” (Catalyst, 2004).

I en nyligen genomförd undersökning av utvecklingen av danska företag under åren 1992–2001 konstaterades likaledes att kvinnor i toppositioner tenderar att ha en positiv effekt på lönsamhet och resultat (A-M Kossowska, N Smith, V Smith & M Verner, Til gavn for bundlinjen. Forbedrer kvinder i topledelse og bestyrelse danske virksomheders bundlinie?, Nationaløkonomisk Institut, Handelshøjskolen i Århus, 2005).

Utöver renodlade ekonomiska orsaker brukar även andra skäl anföras för att styrelsen skall ha en allsidig sammansättning. Bolagen ges därigenom bättre förutsättningar att finna nya marknader och kunder. Personer med olika bakgrunder kan bidra till en bättre kundkännedom i styrelsen, liksom hur koncept skall anpassas efter individualiserade önskemål. Vidare kan bolagen skapa förebilder för yngre personer, som på så sätt uppmuntras att stanna kvar i företagen för att i ett senare skede inta ledande positioner (se t.ex. The Department of Trade and Industry [Women and Equality Unit], Brighter boards för a brighter future, 2004, s. 5).

11.4 Särskilt om underskottet på kvinnor i börsföretagens styrelser

I de svenska börsföretagens styrelser år 2005 fanns 1 803 ordinarie ledamöter som valts av bolagsstämma, därtill 37 suppleanter. Det kan nämnas att nio av tio börsföretag saknade stämmovalda suppleanter.

I genomsnitt hade styrelserna 6,4 stämmovalda ledamöter. Bland A-listans styrelser var antalet ledamöter något högre än genomsnittet (7,8 styrelseledamöter), medan NGM-listans styrelser generellt sett hade färre ledamöter (4,9), Fristedt & Sundqvist s. 20.

Av de svenska börsföretagen var det 26 stycken som hade så många som 13 ledamöter eller flera (inklusive arbetstagar-

Synen på rekrytering av kvinnor till bolagsstyrelserna, m.m. Ds 2006:11

178

representanter och suppleanter). Några hade så många som 15 stycken. 28 företag hade 4 ledamöter eller färre (jfr Fristedt & Sundqvist s. 18 f.). Således bestod styrelserna i börsföretagen i de allra flesta fallen av 5–12 ledamöter, inklusive arbetstagarrepresentanter och eventuella suppleanter.

Om det riktmärke som anges i uppdragsbeskrivningen skulle vara uppfyllt i de svenska börsföretagen totalt sett, dvs. en minsta andel av 40 procent kvinnor i styrelserna, och om detta krav särskilt skulle ta sikte på de ledamöter som väljs av stämman, skulle 721 platser i bolagsstyrelserna (av 1 803 ordinarie styrelseplatser år 2005) vara vikta för kvinnor. Detta kan jämföras med att kvinnor, enligt redogörelsen ovan, i nuläget har 287 sådana platser. Underskottet uppgår utifrån denna beräkning till 434 kvinnliga styrelseposter, förutsatt att styrelserna skulle kunna konstitueras på ett sådant sätt att exakt 40 procent innehas av kvinnor (något som med gällande bolagsordningar torde vara en omöjlighet – av bolagsordningen kan framgå exempelvis att styrelsen skall ha tre eller fyra stämmovalda ledamöter, varför det inte är matematiskt möjligt att nå upp till 40 procent). Dessutom skall hänsyn tas till att vissa bolag, som tidigare nämnts, redan nu har en högre andel kvinnor än 40 procent i styrelsen.

179

12 Internationell utblick

12.1 Inledning

Lagstiftning om könsfördelningen i bolagsstyrelser är ett relativt nytt inslag i jämställdhetssträvandena. Det är emellertid inte endast i Sverige som frågan har väckts och diskuterats.

Nedan följer ett antal redogörelser avseende utvecklingen i vissa länder som Sverige i andra sammanhang brukar jämföra sig med respektive länder där olika initiativ har tagits i den nu aktuella frågan. En klar skiljelinje förefaller kunna dras mellan länder där diskussionen om lagstiftning endast berör statligt ägda företag och länder där frågan mest är koncentrerad till det privata näringslivet. På de flesta håll synes diskussionen vara inriktad på de aktiebolagsliknande företagen.

12.2 Danmark

Den danska loven om ligestilling af kvinder og mænd, som trädde i kraft år 2000, innehåller bl.a. regler om sammansättningen av offentliga kommittéer, kommissioner och liknande (se Bekendtgørelse af lov om ligestilling af kvinder og mænd nr 1527 af 19/12/2004). I lagen anges att sådana organ som tillsatts av en minister för att lämna lagförslag eller andra förslag av samhällelig betydelse bör ha en ”jämn” sammansättning av kvinnor och män (8 §). Härmed avses en representation med 50 procent av vardera könet, även om detta inte är något absolut krav. Myndigheter eller organisationer som har att utse en

Internationell utblick Ds 2006:11

180

ledamot i ett sådant organ skall föreslå både en kvinna och en man. Undantag från regeln gäller, om det finns särskilda skäl, som i sådana fall måste anges. Det är den minister som skall utse ledamoten som har att sträva efter att könsfördelningen blir jämn. Om de nämnda nomineringsreglerna inte följs, kan det fattas beslut om att organet kan fungera utan de medlemmar som inte utsetts i enlighet med det angivna förfarandet (9 §).

Även styrelser, representerande församlingar eller motsvarande kollektiva ledningsorgan i statliga förvaltningsmyndigheter, dvs. statliga myndigheter som omfattas av den danska förvaltningslagen, bör ha en jämn könsfördelning.

Vidare skall i motsvarande ledningsorgan för vissa delvis statsfinansierade eller statligt ägda associationsformer – såvitt möjligt – eftersträvas en ”balanserad” sammansättning av kvinnor och män. I lagen nämns selvejende institutioner (i praktiken ofta fonder och stiftelser) interessentskaber (motsv. handelsbolag), anpartsselskaber (aktiebolag) och aktieselskaber (motsv. publika aktiebolag). Regeln innebär ett mindre strängt krav på könsfördelningen – en ”balanserad” könssammansättning motsvarar i praxis minst en tredjedel av vardera könet.

En förutsättning för att regeln skall gälla för ett visst bolag (eller motsvarande) är att bolagets utgifter till övervägande del täcks av statliga medel eller att den övervägande delen av bolagen ägs av staten (11 §). I en vägledning till lagen (Vejledning om Ligestillingslovens bestemmelser om kønssammansætningen i offentlige udvalg, kommissioner o.lign. og i bestyrelser for statslige forvaltningsmyndigheder m.v., oktober 2000) anges att bestämmelsen tar sikte på verksamhet som till 60–70 procent täcks av statsmedel eller som till motsvarande procentandel ägs av staten. På ministernivå kan bestämmas att bestämmelsen skall tillämpas även på verksamhet där statens engagemang är mindre.

På motsvarande sätt kan fattas beslut om att det strängare kravet på könssammansättning, dvs. jämn sammansättning (ca 50 procent) bör gälla, exempelvis när bolag har övertagit offentliga uppgifter från statliga institutioner eller är

Ds 2006:11 Internationell utblick

181

underkastade tillståndskrav eller koncession. Till den senare kategorin hör bl.a. en rad banker och försäkringsinstitutioner.

Om en medlem i ett ledningsorgan helt eller delvis skall utses av en minister, måste myndigheter eller organisationer som tar fram kandidater föreslå både en kvinna och en man. Om flera ledamöter skall utses, måste lika många män och kvinnor föreslås. Bestämmelserna behöver inte följas, om särskilda skäl föreligger. Skälen måste anges. Inte heller gäller de, om styrelsemedlemmarna tas fram genom omedelbara demokratiska val. För det fall myndigheten eller organisationen inte utser medlemmar i enlighet med de nämnda bestämmelserna, kan ministern besluta att styrelsen skall vara behörig utan de felaktigt intagna representanterna. Detsamma gäller när ministern anser att det inte angetts tillräckliga skäl för att åberopa sig på undantagsregeln (12 §). – Enligt den ovan nämnda vägledningen till lagen skall styrelsen själv se till att det råder en balanserad sammansättning av kvinnor och män när ministern inte har inflytande över medlemsvalet, såsom när styrelsen skall sättas samman enligt en särskild stadga.

I mars 2005 lade medlemmar i Socialistisk Folkeparti fram ett beslutsförslag i folketinget om fler kvinnor på ”topposter”. I förslaget uppmanades jämställdhetsministern att ingå avtal med näringslivets organisationer dels om att organisationerna skulle åta sig att ta in fler kvinnor i ledningen de närmaste fyra åren, dels om att en väsentlig ökning av kvinnoandelen i verksamheternas styrelser skall ske framöver varvid ett minimum om 25 procent måste uppnås vid utgången av år 2009. Partiet har tidigare lagt fram liknande förslag med motiveringen att flera undersökningar visat att verksamheter med kvinnor i ledande positioner klarar sig bättre än mansdominerade verksamheter. (Här kan nämnas ”Til gavn for bundlinjen” av Kossowska, Smith, Smith och Verner. Projektet finansierades av Ligestillingsministeren i samarbejde med Handelshøjskolen i Århus.) I förslaget omnämndes möjligheten att som i Norge lagstifta om kvotering till styrelseposter, något som förslagsställarna i nuläget inte krävde. Under våren hänvisades

Internationell utblick Ds 2006:11

182

förslaget vidare för utskottsbehandling. Utskottet ställde sommaren 2005 ett antal frågor på området till jämställdhetsministern, varvid ministern bl.a. hänvisade till den dialog som hon haft med näringslivet om hur man kan främja att kvinnor tas in i företagsledningar, inte minst genom ett bättre utnyttjande av urvalsmöjligheterna (Det Politisk-Økonomiske Udvalg, B 22).

12.3 Finland

Den finska lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män (8.8.1986/609) har till ändamål att hindra diskriminering på grund av kön och främja jämställdheten mellan kvinnor och män samt att i detta syfte förbättra kvinnans ställning i synnerhet i arbetslivet.

I lagen ges myndigheterna en skyldighet att främja jämställdheten. Detta skall ske på ett målinriktat och planmässigt sätt (4 §).

I en särskild paragraf finns bestämmelser om sammansättningen av organ inom den offentliga förvaltningen och organ som utövar offentlig makt (4 a §). Där anges att kvinnor och män skall vara representerade till minst 40 procent vardera i statliga kommittéer, delegationer och andra motsvarande statliga organ, om inte särskilda skäl talar för annat. Bestämmelsen gäller även kommunala organ (bl.a. kommunstyrelsen, nämnder, kommittéer och sektioner inom kommunstyrelsen) och organ för kommunal samverkan, men däremot inte för kommunfullmäktige. – Denna bestämmelse, som tar sikte på såväl ordinarie ledamöter som suppleanter, kallas i finska förarbeten för kvotbestämmelsen.

Om ett organ som utövar offentlig makt eller ett ämbetsverk, en inrättning eller ett bolag med kommunal eller statlig majoritet har ett förvaltningsråd, en direktion eller ett annat lednings- eller förvaltningsorgan, som består av förtroendevalda, skall i organet finnas en jämn representation av kvinnor och män, om inte särskilda skäl talar för något annat. (Ett sådant särskilt skäl kan

Ds 2006:11 Internationell utblick

183

vara att det saknas kvinnor eller män i de tjänste- eller arbetsuppgifter som utgör en bas för utnämning till medlem av ledningsorganet.)

Myndigheter och alla de parter som ombeds utse kandidater till de organ som nämns i paragrafen skall i mån av möjlighet föreslå både en man och en kvinna för varje post. – Av förarbetena framgår att den sistnämnda bestämmelsen skall förstås på så sätt att den som skall utse en kandidat i förekommande fall alltid bör motivera varför det inte varit möjligt att föreslå en kandidat av båda könen (RP 195/2004 rd s. 24).

Jämställdhetsombudsmannen och den s.k. jämställdhetsnämnden, som är en lagövervakande myndighet i anslutning till social- och hälsovårdsministeriet, svarar för att jämställdhetslagen följs i privat verksamhet samt i offentlig förvaltning och offentlig affärsverksamhet (16 §).

I regeringens jämställdhetsprogram 2004–2007 (Social- och hälsovårdsministeriets publikationer 2005:2), som bl.a. anknyter till en nyligen genomförd reform av jämställdhetslagen, anges att regeringens mål är att öka andelen kvinnor på olika beslutsarenor, bl.a. i näringslivet och inom politiken. Ett program har ställts upp för en utökning av antalet kvinnor i styrelserna i statliga bolag och bolag där staten är delägare. Programmets riktlinjer, som varit i överensstämmelse med regeringens strävanden, har utgått från vissa förhållanden som borde gälla senast våren 2005. En av programpunkterna var att det skulle finnas minst 40 procent kvinnor och män i styrelserna i bolag som är helägda av staten. Vid samma tidpunkt skulle kvoten gälla även i bolag som inte är börsbolag i vilka staten har majoritet, såvida det inte fanns utryckliga grunder för ett annat arrangemang (bolagsordningsbestämmelser, delägaravtal eller liknande). För börsbolag med statlig majoritet eller där staten utövar faktisk bestämmanderätt skulle en andel nära 40 procent ha uppnåtts.

Även i bolag där staten har ett minoritetsintresse och som inte är börsbolag skulle staten sträva efter att främja jämställdheten, i

Internationell utblick Ds 2006:11

184

sista hand genom att utse sina egna styrelsekandidater i enlighet med jämställdhetsmålen. Samma angreppssätt skulle tillämpas på börsbolag där staten inte utövar faktisk bestämmanderätt.

Utgångspunkten vid genomförandet av programmet var att styrelsernas normala omsättning skulle beaktas. Till de platser som blev lediga skulle i första hand kvinnliga kandidater tas fram.

En grupp med representanter från ministerierna tillsattes år 2005 med uppgift att följa upp hur åtgärderna i jämställdhetsprogrammet genomförts. En slutrapport skall lämnas i början av år 2007.

12.4 Norge

12.4.1 Norges lagstiftning

Redan år 1988 infördes ett krav i den norska jämställdhetslagen (ligestillingsloven) på representation av 40 procent av vardera könet när offentliga organ svarar för utnämningar eller håller val till utskott, styrelser, råd och nämnder, m.m. Den aktuella bestämmelsen i lagen hade under vissa förutsättningar också betydelse för styrelserepresentationen i offentligt helägda aktiebolag, även i bolag som i vart fall till väsentlig del hade staten eller en kommun som ägare (se avsnitt 4.1.2 i Ot.prp. nr 97 [2002–2003] om tolkningen av 21 § i ligestillingsloven).

För de statliga företagens del har regeringens mål varit att just 40 procent av vardera könet skall ingå i företagens styrelser, ett mål som också uppnåtts. I mars 2003 var den genomsnittliga andelen kvinnor i sådana styrelser 45,7 procent. I de privatägda publika aktiebolagen var kvinnornas andel under våren 2003 endast 7,3 procent.

Regeringen fortsatte mot denna bakgrund arbetet med att utjämna könsrepresentationen. Olika förslag till regler om könsfördelningen i styrelserna inom såväl offentliga som privata sektorn hade lagts fram i Norge redan i samband med att ett förslag om en total revidering av den norska jämställdhetslagen

Ds 2006:11 Internationell utblick

185

remitterades år 1999. Gensvaret blev positivt från de flesta håll, men flera menade att den bakomliggande utredningen var för undermålig för att det skulle gå att ta ställning till detaljer. Förslaget skickades ut i ny tappning år 2001 av en nytillträdd regering. Det var då inskränkt såtillvida att förslaget denna gång gick ut på att regler skulle införas endast för offentligt ägda verksamheter och publika aktiebolag (således inte för andra privata aktiebolag). Olika alternativ lämnades. Även denna gång fick förslaget ett blandat mottagande. Merparten av dem som uttalade sig var positiva, medan representanter för näringslivet och arbetsgivarorganisationerna avstyrkte en lagstiftning, utan att fördenskull direkt bestrida behovet av en ökad andel kvinnor i styrelserna.

I en proposition från år 2003 (den ovan nämnda Ot.prp. nr. 97 [2002–2003]) konstaterade regeringen (”Bondevik II”) att det var olyckligt att kvinnor alltjämt i så liten utsträckning har ledande positioner i näringslivet, särskilt i privatägda bolag, mot bakgrund av kvinnors generellt höga utbildningsnivå och deltagande i yrkeslivet. Regeringen bedömde att det fanns skäl att ingripa för att främja en samhällsutveckling som erkänner och utnyttjar båda könens kompetens; den rådande ordningen innebar att samhället inte tillgodogjorde sig kvinnors kompetens fullt ut, vilket ansågs vara ett resursslöseri ur landets synvinkel. Regler om könsrepresentation skulle kunna ändra situationen. Därigenom skulle man kunna öka kvinnors möjligheter och inflytande och samtidigt uppnå positiva effekter för jämställdheten och demokratin. Dessutom var målsättningen att stärka näringslivets ledningsorgan och öka företagens konkurrenskraft.

De remissyttranden som inhämtats över förslagen på området 1999 och 2001 kom att utgöra ett underlag för resonemangen i propositionen.

Lagförslaget, som antogs i slutet av år 2003, medförde vissa ändringar i bl.a. lov 13. juni 1997 nr. 44 om akjeselskaper och lov 13. juni 1997 nr. 45 om allmennaksjeselskaper. I alla offentligt ägda företag – statsaksjeselskaper (motsv. helägda statliga privata aktiebolag), statsallmennaksjeselskaper (motsv. helägda statliga

Internationell utblick Ds 2006:11

186

publika aktiebolag), statsforetak (särskilt utpekade företag som helt och hållet ägs av staten), aktiebolag som är helägda dotterbolag till de förstnämnda kategorierna, vissa företag som omfattas av särskild lagstiftning (t.ex. Aktieselskapet Vinmonopolet) och interkommunale selskaper (företag för vilka kommuner, landstingskommuner eller andra ”interkommunale selskaper” upprättat ett särskilt företagsavtal) – skall ett minimiantal av varje kön vara representerat i styrelsen. Minimiantalet skall motsvara minst 40 procent när styrelsen har minst tio medlemmar. För styrelser med högst nio ledamöter uttrycks i lagtexten att antalet personer av varje kön skall uppgå till ett visst antal i förhållande till styrelsens storlek. (Exempel: Har styrelsen fyra eller fem ledamöter, skall varje kön vara representerat med minst två.) – Reglerna gäller också för val av suppleanter.

För privatägda publika aktiebolag antogs motsvarande lagändringar; dock infördes inte bestämmelser som tog sikte på dotterföretag till sådana aktiebolag.

Avseende de anställdas representanter i styrelsen innebär reglerna att båda könen skall vara representerade när två eller fler representanter skall utses. Detsamma gäller vid utnämnande av suppleanter. Könsfördelningskravet för arbetstagarrepresentanterna är ett separat krav i förhållande till vad som gäller för de ”ägarvalda” styrelseledamöterna. De olika valprocedurerna är följaktligen oberoende av varandra. Undantag från könsfördelningskravet beträffande arbetstagarrepresentanterna ges för bolag i vilka mindre än 20 procent av de anställda är av det ena könet vid den tidpunkt då valet sker.

Ingen särskild sanktion infördes avseende reglerna om könsfördelning. Reglerna om likvidation vid annan brist i tillsättning av styrelseledamöter gäller därmed även vid tillsättning av styrelse som inte uppfyller kravet på könsfördelning.

Samtidigt genomfördes ändringar i den norska stiftelselagen, som tog sikte på utnämnande av bl.a. statliga och kommunala representanter i stiftelser. Motsvarande regler skulle gälla där som för aktiebolagen. Sistnämnda ändring utgjorde en

Ds 2006:11 Internationell utblick

187

precisering av vad den norska jämställdhetslagen (likestillingsloven) efter lagändringarna föreskriver i fråga om utnämning av representanter för offentliga organ till utskott, styrelser, råd och nämnder.

Lagstiftningen beträffande de offentligt ägda företagen (däribland aktiebolagen) trädde i kraft den 1 januari år 2004 med en övergångsperiod för redan registrerade företag om två år från ikraftträdandet. Lagändringarna om könsrepresentation i de privatägda publika aktiebolagen – dvs. i lov 13. juni 1997 nr. 45 om allmennaksjeselskaper – skulle inte träda i kraft, om den önskade fördelningen uppnåtts på frivillig väg senast år 2005. Som kontrolldatum sattes den 1 juli 2005, eftersom de flesta publika aktiebolagen vid denna tidpunkt skulle ha hållit bolagsstämma med styrelseval.

Vid kontrolltidpunkten år 2005 var det, enligt uppgifter från Barne- og Familiedepartementet, endast i 13,1 procent av de 519 privatägda publika aktiebolagen som alla lagkraven på könsfördelning i styrelsen var uppfyllda. Den genomsnittliga andelen kvinnor i styrelserna (ägarvalda och arbetstagarrepresentanter) var 15,5 procent. Andelen kvinnor bland de ägarvalda styrelseledamöterna var 14,6 procent. Motsvarande siffror för arbetstagarrepresentanterna var 24,4 procent. I december 2005 beslutade den nya norska regeringen (”Stoltenberg II”) att lagstiftningen beträffande de nämnda bolagen skulle träda i kraft den 1 januari 2006.

För de privatägda publika aktiebolagen skall en övergångsperiod om två år från ikraftträdandedatumet gälla under vilken bolag, som sedan tidigare är registrerade, ges tid att inrätta sig efter reglerna. Detta betyder att inget sådant bolag riskerar tvångslikvidation före den 1 januari 2008 i anledning av att styrelsen – på grund av brister i könsfördelningen – saknar behörighet. Bolag som registreras efter ikraftträdandet skall dock fr.o.m. registreringstidpunkten uppfylla lagkraven.

Något förslag till regler om könsrepresentationen i andra privatägda aktiebolag än de publika lämnades inte år 2003. Motiveringen var att de flesta privatägda aktiebolag i Norge är

Internationell utblick Ds 2006:11

188

små familjeföretag där ägarna är fysiska personer och samtidigt fungerar som styrelseledamöter. För sådana företag ansågs reglerna inte passa så bra, till skillnad från vad som är fallet med de publika aktiebolagen, där ägandet normalt är spritt och ledningen inte har samma personliga band till företaget.

Under våren 2005 remitterade Justisdepartementet ett lagförslag som avsåg krav på könsfördelningen i styrelser i bl.a. samvirkeforetak (motsv. ekonomiska föreningar) med fler än 1 000 medlemmar (se Høyring – forslag til reglar om kjønnsrepresentasjon i styret i samvirkeforetak m.m., 20.01.05). För föreningar där mindre än 5 procent av medlemmarna är av ena könet föreslogs att reglerna inte skulle gälla.

Motsvarande lagändringar föreslogs beträffande ömsesidiga försäkringsbolag.

För de anställdas representanter i styrelsen har ändringar som anpassats efter den nya lagstiftningen införts i den s.k. representasjonsforskriften (Forskrift 18. desember 1998 nr. 1205 om ansattes rett till representasjon i aksjeselskapers og allmennaksjeselskapers styre og bedriftsforsamling m.v.), som bl.a. innehåller detaljerade regler om hur val av representanter skall gå till. I föreskriftens kap. II framgår att ledamöter väljs direkt av och bland de anställda i företaget. Huvudregeln är att ledamöter skall utses genom majoritetsval, men även proportionella val kan förekomma under vissa omständigheter. Röstning sker då på ”listor” med flera kandidater.

När två eller fler styrelserepresentanter skall väljas i sådana företag som omfattas av regler om könsfördelning, måste ett förslag till arbetstagarrepresentation som förrättas genom majoritetsval alltid innefatta minst en kandidat av vardera könet. Det är endast de föreslagna kandidaterna som kan ges röster i det följande valet. Om valresultatet innebär att könsfördelningsreglerna inte är uppfyllda, förs de kandidater av det underrepresenterade könet som fått flest röster uppåt på listan. – Motsvarande ”uppgradering” kan enligt en detaljerad procedur ske vid proportionella val för att en jämn könsfördelning skall uppnås.

Ds 2006:11 Internationell utblick

189

Valet kan också förrättas i valkretsar, varvid den kandidat av det överrepresenterade könet som fick minst antal röster får träda åt sidan, om detta krävs för att kraven skall vara uppfyllda.

I en proposition från april 2006 (Ot.prp. nr. 55 [2005–2006]) föreslås att kungen (i praktiken ett departement) ges möjlighet att på eget initiativ besluta att ett bolag skall tillåtas att driva sin verksamhet vidare, trots att styrelsen inte uppfyller kraven på könsfördelningen. En förutsättning är att väsentliga samhälleliga intressen motiverar ett sådant ingripande. Bolaget ges därigenom en extra frist innan tvångslikvidationen beslutas. Under denna frist skall bolaget betala en löpande bot som tillfaller staten. Möjligheten skall enligt förslaget kunna tillgripas även i andra fall då tvångslikvidation av ett bolag aktualiseras, t.ex. då bosättningskravet inte är uppfyllt.

12.4.2 Den fortsatta utvecklingen i Norge

Den norska regeringen erbjöd i samband med lagstiftningsärendet år 2003 näringslivsorganisationerna ett samarbete med sikte på en frivillig upptrappning av kvinnorepresentationen i styrelserna, detta mot bakgrund av att lagstiftningen som rör sådana bolag inte skulle träda i kraft, om målsättningen uppnåddes på frivillig väg.

Næringslivets Hovedorganisasjon (NHO) – som kan sägas vara den norska motsvarigheten till Svenskt Näringsliv – har en uttalad målsättning att få fram fler kvinnor på alla nivåer i näringslivet. (Samtidigt var NHO motståndare till den norska lagstiftningen.) I syfte att bidra till att resultat skulle uppnås på frivillig väg startade NHO ett nationellt projekt, ”Female Future”. Projektet, som startade redan innan lagstiftningen beslutades och som har blivit mycket uppmärksammat i internationella sammanhang, skall synliggöra kvinnor i näringslivet och därmed bidra till att öka kvinnornas antal i styrelserna.

Tanken bakom projektet har varit att de deltagande medlemsföretagen i NHO i avtal skall åta sig att nominera

Internationell utblick Ds 2006:11

190

kvinnliga kandidater (minst tre vardera) som kan kvalificera sig för olika ledningsjobb och styrelseuppdrag. De personer som tas fram skall sedan bli tillgängliga för övriga deltagande företag i ett nationellt ”nätverk” efter att ha genomgått en relevant styrelseutbildning. Namnen finns tillgängliga i en databas på ett slutet intranät. Företagen skall också åta sig att arbeta för att minst en ny kvinna skall anlitas i företagets ledning och att minst en kvinnlig ledamot skall väljas in i företagsstyrelsen inom två år från avtalets ingående. Företagens engagemang i projektet beskrivs också i respektive företags årsredovisning.

Under hösten 2005 övergick arbetet till en ny fas, i vilken fokus sattes på att få fram kompetenta kvinnor till styrelseuppdrag och ledningspositioner. En av målsättningarna för projektet är att nätverk och mötesplatser skall skapas på både regional och nationell nivå och att de kvinnor som ingår i projektet skall profileras genom NHO:s försorg.

Utöver NHO tillhandhåller även andra organisationer databaser med namn på kvinnliga styrelsekandidater. Ett sådant exempel är Innovasjon Norges styrelsekandidatbas (http://www.nyttstyremedlem.no/), där också manliga kandidater ingår. Ett krav för att tas med i databasen är att kandidaten i fråga genomgått ett utbildningsprogram.

Ett annat exempel på ett initiativ för att lyfta fram kvinnor med hög kompetens inom olika områden, inte minst för styrelsearbete, är den s.k. kvinnebasen (http://www.kvinnebasen.no/). Kvinnebasen är ett kostnadsfritt verktyg som innehåller namn på 3 500 kvinnor som står till förfogande för ledande ställningar i privat och offentlig sektor. Databasens referensgrupp består av representanter från olika departement och från NHO. Enligt uppgifter på databasens hemsida hade drygt 2 800 av kvinnorna någon form av ledarerfarenhet. 2 175 hade erfarenhet av styrelseuppdrag (uppgifter avseende april 2005).

Ds 2006:11 Internationell utblick

191

12.4.3 Norsk lag och likabehandlingsdirektivet, m.m.

EFTA:s övervakningsorgan, European Surveillance Authority (ESA), begärde i november 2005 att den norska regeringen skulle besvara vissa frågor rörande den norska aktiebolagsrätten, i synnerhet det nya regelverket. ESA:s framställning innebar bl.a. att regeringen skulle ge sin syn på huruvida ett uppdrag som styrelseledamot skulle kunna träffas av begreppen ”anställning” (”employment”), ”villkor som egenföretagare” (”selfemployment”) eller ”yrkesutövning” (”occupation”) i den mening som avses i likabehandlingsdirektivet (76/207/EEG) med senare gjorda ändringar (2002/73/EG). ESA:s begäran skall ses mot bakgrund av att det i direktivet föreskrivs att tillämpningen av principen om likabehandling innebär att det inte får förekomma direkt eller indirekt diskriminering på grund av könstillhörighet i den offentliga eller privata sektorn, inbegripet offentliga organ, i fråga om villkor för tillträde till anställning, till verksamhet som egenföretagare och till yrkesutövning, inklusive urvalskriterier och krav för anställning inom alla verksamhetsgrenar på alla nivåer i arbetslivet, inklusive befordran (artikel 3 [1] a).

ESA noterade att det endast rörde sig om en preliminär undersökning men att ett styrelseuppdrag som utfördes mot ersättning eventuellt skulle kunna ses som en form av ”yrkesutövning”; om så vore fallet, skulle man behöva ta hänsyn till EFTA-domstolens och EG-domstolens ställningstaganden i frågor om positiv särbehandling (”positive discrimination”). ESA anmärkte att praxis på området indikerade att strikta, oflexibla kvoter rörande tillgång till anställning inte ansetts som tillåtna enligt artikel 2(4) i direktivets ursprungliga lydelse. ESA framförde som en preliminär inställning att man möjligen skulle komma till samma resultat vid en prövning av artikel 2 (8) i direktivets nuvarande lydelse.

Det norska Barne- og familiedepartementet (numera: Barne- og likestillingsdepartementet) besvarade ESA:s framställning i brev den 19 december 2005. Sammanfattningsvis kan sägas att den norska inställningen är att likabehandlingsdirektivet inte är

Internationell utblick Ds 2006:11

192

tillämpligt på styrelseuppdrag av nu aktuellt slag och att det därför inte finns skäl att tro att lagstiftningen skulle stå i strid med direktivet.

ESA har förutskickat att man kommer att fortsätta att utvärdera frågeställningen. Något utlåtande från ESA i frågan har dock inte kommit i skrivande stund.

12.5 Tyskland

Någon diskussion om införande av kvoteringsregler för att få in kvinnor i bolagsstyrelser tycks inte förekomma i Tyskland. I stället har man på frivillig väg försökt att från statligt håll uppmuntra näringslivet att ta till vara kvinnors potential på ledande positioner.

För att råda bot på underrepresentationen av kvinnor i ledande positioner och åstadkomma lika möjligheter för alla arbetstagare i företagen förde förbundsregeringen år 1999 en dialog med näringslivet inom ramen för ett särskilt program, ”Frau und Beruf”. En överenskommelse träffades mellan regeringen och näringslivets topporganisationer år 2001, enligt vilken organisationerna rekommenderar sina medlemmar att bedriva en mer aktiv politik för att uppnå en större andel kvinnor på arbetsplatserna, särskilt i ledande positioner. Överenskommelsen handlade i övrigt till stora delar om att företagen skulle förbättra möjligheterna för kvinnor att kombinera familj och arbete. Regeringen åtog sig att inte genom lagstiftning vidta åtgärder på området så länge överenskommelsen fullföljdes på ett framgångsrikt sätt. Som ett led i strävandena att få in kvinnor i arbetslivet har ett speciellt index – ”genderdax” – lanserats genom en kampanj med stöd från regeringen. ”Genderdaxmärkning” kan erhållas av stora och medelstora företag som visar särskilt intresse för att locka till sig högt kvalificerade och karriärorienterade kvinnor och som är beredda att visa vilket arbete inom företagen som görs med beaktande av kvinnliga medarbetares behov och önskemål. Det är bl.a. genom arbetsvillkor och utvecklingsmöjligheter som företagen på detta

Ds 2006:11 Internationell utblick

193

sätt skall kunna profilera sig och visa att kvinnor hos dem kan nå fram till en topposition. Tanken är att ”genderdax-företagen” genom märkningen skall erhålla kostnadsfri positiv publicitet.

Vid sidan om arbetet med att få in kvinnor på ledande positioner kan det vara av intresse att titta närmare på ett exempel på kvoteringsregler. Sådana regler finns i Betriebsverfassungsgesetz (BetrVG), som behandlar personalrådens (”fackklubbarnas”) ställning. Personalråd, som skall finnas på företag med minst fem valberättigade arbetstagare (hit hör inte personer med ledande ställning), har till uppgift bl.a. att främja sysselsättningen i företaget och att se till att lagar och regler till förmån för arbetstagarna följs. Lagen föreskriver att arbetstagare och personalråd skall arbeta för arbetstagarnas och företagets bästa tillsammans med fackföreningar och arbetsgivarorganisationer.

I lagen anges hur många ledamöter personalrådet skall ha. Ledamotsantalet är beroende av antalet arbetstagare. Såvitt gäller sammansättningen anges bl.a. att det kön som är i minoritet i arbetsstyrkan måste vara representerat i personalrådet minst i förhållande till sin andel, när detta skall bestå av minst tre ledamöter (§ 15). I valnämnden skall det finnas både kvinnor och män när arbetsplatsen har såväl kvinnliga som manliga arbetstagare (§ 16).

12.6 Schweiz

Efter ett parlamentariskt initiativ i det schweiziska parlamentet (nationalrådet) år 2003 väcktes frågan om hur man skulle kunna få in fler kvinnor i aktiebolagens ledningar. Ett förslag gavs in om att börsnoterade aktiebolag, dvs. även privatägda bolag, skulle förpliktas att besätta 40 procent av sina lednings- och styrelseposter med kvinnor. Initiativet behandlades i parlamentet i oktober 2004 och röstades där ner (03.412 – Parlamentarische Initiative: Mehr Frauen in die Leitungen von Aktiengesellschaften).

Internationell utblick Ds 2006:11

194

Ett närliggande initiativ, som med minsta möjliga marginal vann bifall i parlamentet i mars år 2005, gällde kvinnor i bolag med statligt ägande. Förslaget gick ut på att sådana företags styrelser skulle ha en representation av minst 30 procent av vardera könet och hade sin bakgrund i att flera bolag med statliga intressen helt saknade kvinnor i styrelsen. Enligt förslaget skulle kvoteringsbestämmelserna vara uppfyllda senast fem år efter ikraftträdandet (03.440 – Parlamentarische Initiative: Mehr Frauen in Verwaltungsräten von Gesellschaften mit Bundesbeteiligungen). – I och med det positiva bifallet till initiativet ankommer det på nationalrådets rättskommission att utarbeta ett lagförslag i ämnet.

12.7 Storbritannien

Regeringsföreträdare har på senare år fört diskussioner med ledningarna i stora brittiska företag i syfte att komma fram till hur styrelsesammansättningarna kan bli mer könsjämlika. Målsättningen för regeringen är att en ”modernisering” av de allra största företagens styrelser skall åstadkommas utan att lagstiftning eller kvoteringssystem skall behöva tillgripas.

En undersökning av sammansättningen i styrelserna i de större börsföretagen på London Stock Exchange (FTSE 100) visade att 104 platser av totalt 1 134 i styrelserna hölls av kvinnor i november 2004. Som en jämförelse kan nämnas att år 1998 var det 43 platser av 874 som var besatta med kvinnor (undersökning i skriften Building Better Boards, Department of Trade and Industry, 2004). Av de nyutnämnda styrelseposterna under år 2004 gick 17 procent till kvinnor, vilket ansågs vara ett stort framsteg (The Female FTSE Report 2004).

Även år 2005 var 17 procent av de nyutnämnda styrelseledamöterna kvinnor. För året rapporterades en ökning av andelen kvinnliga styrelseledamöter till 10,5 procent (121 styrelseplatser) i de större börsföretagen. Endast 22 av de 100 företagen i undersökningen saknade kvinnor i styrelsen. I undersökningen angavs några särdrag hos de kvinnliga

Ds 2006:11 Internationell utblick

195

styrelseledamöter som tillträtt de senaste åren (i förhållande till deras manliga kollegor). Bl.a. var en större andel bland kvinnorna från USA och Kanada. Vidare hade en större andel av de kvinnliga ledamöterna tidigare erfarenhet från styrelserarbete i stora resp. mindre företag. Bland de nya kvinnliga ledamöterna var det relativt sett många som hade en bakgrund som organisationskonsulter. Likaså hade en större andel av de kvinnliga ledamöterna erfarenheter från den offentliga sektorn (Val Singh & Susan Vinnicombe, The Female FTSE Index 2005, s. 4).

Ett särskilt mentorsprogram finns för kvinnor i syfte att bredda rekryteringsbasen till de stora företagens styrelser, varvid en uttalad målsättning är att antalet kvinnor i de 100 största företagen skall öka (The FTSE 100 Cross-Company Mentoring Programme).

12.8 Frankrike

Delegationen för kvinnors rätt och lika möjligheter tillsattes år 1999 under ledning av jämställdhetsministern (ministre déléguée à la parité et à l’égalité professionnelle). Delegationens arbete syftar bl.a. till att säkra en jämnare könsfördelning mellan män och kvinnor vid tillsättning av tjänster och styrelseledamöter.

Ett steg i Delegationens arbete är ett avtal som den 1 mars 2004 undertecknades av parterna på arbetsmarknaden. Avtalet innebar en överenskommelse (charte de l’égalité professionnelle) om likabehandling av och jämställdhet mellan könen på arbetsplatser. I överenskommelsen konstateras att det finns fördomar och kulturella hinder som hindrar likabehandling av könen på arbetsmarknaden, och parterna förbinder sig i överenskommelsen att verka för en förbättring av kvinnors rättigheter och möjligheter, speciellt inom fem angivna områden: vägledning, anställning, utbildning, karriärutveckling och lika lön. (Delegationen har även presenterat ett förslag till förändrad lagstiftning avseende föräldraledighet.)

Internationell utblick Ds 2006:11

196

Utredningsarbetet har vidare omfattat kvinnors möjligheter till styrelserepresentation.

Den kvinnliga representationen i bolagsledningar och styrelser konstaterades vara låg, endast 17 procent av styrelseledamöterna i de 300 000 undersökta aktiebolagen var kvinnor. I de största börsbolagen, CAC 40, var endast 5 procent av styrelseplatserna besatta med kvinnor: år 2005 var i CAC 40-bolagen 27 styrelseledamöter kvinnor, och dessa 27 kvinnor innehade 34 av de totalt 578 styrelseplatserna. Delegationen konstaterade att sifforna är mycket låga jämfört med förhållandena i Norge (22 procent), Sverige (20 procent) och Finland (14 procent) (de siffror som anges i utredningen).

Delegationen framhöll Norge som modell och föreslog att det i Frankrike skulle införas ett lagstadgat krav på minst 20 procent av vardera könet i statliga aktiebolags styrelser. I undersökningen konstaterades att kvinnor har positivt inflytande över de sociala förhållandena, exempelvis vid konfliktlösning i såväl privata som statliga bolag, och att en balans mellan könen förväntas medföra en förbättrad arbetsmiljö i bolagen. Delegationens målsättning var att skillnaden i representation mellan könen i statliga bolag skulle elimineras inom loppet av fem år.

Delegationen föreslog vidare att de anställdas förslag till arbetstagarrepresentanter till styrelsen skulle spegla proportionen mellan kvinnor och män på den aktuella arbetsplatsen. År 2001 infördes en lag som gav arbetstagarna rätt att ta initiativ till representation i styrelsen och uppmanade bolagen att se positivt på arbetstagarepresentation i styrelser. Inom de kollektivavtalsbärande organisationerna har man uppmärksammat behovet av att öka den kvinnliga representationen, som år 2000–2001 uppgick till 32 procent (DARES, oktober 2004).

I l´Assemblée National (Nationalförsamlingen) antogs våren 2005 ett lagförslag som innebar att vardera könet skulle vara representerat med minst 20 procent i såväl statliga som privatägda aktiebolags styrelser. I Senaten antogs ett modifierat

Ds 2006:11 Internationell utblick

197

förslag som innebar att de angivna procenttalen skulle gälla för statligt ägda aktiebolag, medan könsfördelningen bland styrelseledamöter i privatägda aktiebolag skulle vara jämn (balanserad). Skälet till modifikationen av förslaget var att det i vissa bolag med få aktieägare kunde vara omöjligt att utnämna en kvinna till styrelseledamot, eftersom styrelseledamöter enligt fransk lag måste vara aktieägare.

I mars 2006 avfärdades dock lagstiftningen av konstitutionsrådet mot bakgrund av att regelverket ansågs vara i strid med konstitutionen. Av den relevanta bestämmelsen (artikel 1) framgår att ”Frankrike garanterar jämlikhet för alla medborgare utan att göra åtskillnad på ras, religion och kön”.

199

13 Överväganden och förslag

13.1 Finns juridiska hinder mot lagstiftning?

Utredaren skall enligt uppdragsbeskrivningen belysa om det finns några EG-rättsliga eller andra hinder mot att, på det sätt som nu är aktuellt, ”inskränka aktieägarnas rätt att välja vilka sysslomän de vill skall leda bolaget”. Utredaren har tolkat uppgiften på så sätt att det blir fråga om att belysa de juridiska hinder som kan föreligga mot en lagstiftning. Att invändningar mot en lagstiftning kan resas av andra skäl, t.ex. för att en sådan skulle kunna uppfattas som en besvärande begränsning av handlingsfriheten ur ett ägarperspektiv, behandlas således inte här.

13.1.1 Lagstiftning i förhållande till regeringsformen

Bedömning: Regler om könsfördelning i bolagsstyrelserna står inte i strid med regeringsformens bestämmelser.

I 2 kap. 16 § regeringsformen anges att lag eller annan föreskrift inte får innebära att någon medborgare missgynnas på grund av sitt kön, om inte föreskriften utgör led i strävanden att åstadkomma jämställdhet mellan kvinnor och män. Regeringsformen medger således i och för sig positiv särbehandling.

I den tidigare redogörelsen har framhållits att regeringsformens skydd för egendomsrätten i 2 kap. 18 § numera utgör en precisering av det skydd som Europakonventionen ställer upp

Överväganden och förslag Ds 2006:11

200

för medborgarnas rätt till sin egendom. Europakonventionen kommenteras i avsnitt 13.1.3.

När det gäller regeringsformen kan konstateras att 2 kap. 18 § ger rätt för en ägare att få ersättning när han eller hon tvingas avstå från egendom. Något sådant avstående är inte aktuellt i de fall som här diskuteras.

Aktieägarnas rätt att förfoga över sin egendom skulle möjligen kunna anses inskränkt genom att begränsningar införs i rätten att utse styrelseledamöter. Detta förekommer redan i dag, t.ex. genom den regel som föreskriver att minst hälften av styrelseledamöterna skall vara bosatta inom EES, om inte särskilt tillstånd lämnas (8 kap. 9 § ABL). Bestämmelser om könsfördelning i styrelser har en i mångt och mycket likartad karaktär, även om syftet bakom sådana regler naturligtvis är ett annat. Likväl blir inte paragrafen tillämplig, eftersom inskränkningar i rådighet över egendom endast tar sikte på mark eller byggnad.

Könsfördelningsregler kan inte heller anses stå i strid med näringsfriheten (se 2 kap. 20 § regeringsformen). En tänkt lagstiftning skulle tvärtom innebära att alla och envar, oavsett kön, skall kunna fungera som styrelseledamöter i de bolag som berörs av lagstiftningen – därmed exkluderas i egentlig mening inte någon. Lagstiftningen syftar inte heller enbart till att gynna vissa personer. Att inneha uppdrag som styrelseledamot kan under alla förhållanden knappast anses likställt med ett yrkesmässigt bedrivande av verksamhet av ekonomisk art.

13.1.2 Lagstiftning i förhållande till jämställdhetslagen och diskrimineringslagen

Bedömning: Regler om könsfördelning i bolagsstyrelserna står inte i strid med jämställdhetslagen eller diskrimineringslagen.

Både jämställdhetslagen och diskrimineringslagen har i nu relevanta delar sitt ursprung i gemenskapsrätten. Det EG-

Ds 2006:11 Överväganden och förslag

201

rättsliga perspektivet på regler som syftar till att åstadkomma en jämnare könsfördelning behandlas också i avsnitt 13.1.4.

Jämställdhetslagen har, som tidigare anmärkts, arbetsrättslig karaktär och gäller uteslutande i arbetslivet. Den tar i första hand sikte på anställningar, men också exempelvis inhyrd personal skyddas av lagstiftningen.

Uppdrag som styrelseledamot medför i normalfallet ett krav på en viss arbetsinsats. In dubio har i Sverige en styrelseledamot också rätt till ersättning för sitt arbete (Svante Johansson, Bolagsstämma, 1990, s. 335 f.). Därmed är emellertid inte sagt att en styrelseledamot i alla avseenden passar in i någon av de i Sverige vanliga kategorierna av arbetspresterande, dvs. arbetstagare, uppdragstagare och jämställda uppdragstagare.

Styrelseledamoten kan inte sägas ha lydnadsplikt gentemot det bolag i vilket han eller hon innehar styrelseposten. Inte heller står han eller hon under en huvudmans ledning och kontroll. Enligt svensk rätt anses uppdrag som styrelseledamot i t.ex. föreningar, aktiebolag och statliga verk inte utgöra anställningar, vilket får till följd att sådana personer inte kan åberopa sig på lagen (1982:80) om anställningsskydd (se Bo Bylund m.fl., Anställningsskyddslagen med kommentar, 9 uppl., 2004, s. 21). En styrelseledamot kan när som helst skiljas från sitt uppdrag, dvs. även i förtid, av den som har utsett henne eller honom (8 kap. 14 § ABL).

Vad som nu nämnts sammanhänger med att styrelseuppdraget är ett förtroendeuppdrag. Den som innehar ett offentligt eller privat förtroendeuppdrag är i allmänhet inte att anse som arbetstagare i civilrättslig mening, inte ens om han eller hon utför uppgifter som till det yttre påminner om sedvanligt arbete inom ramen för en anställning (se t.ex. Ds 2002:56 s. 110). Gränsfall kan förekomma när det gäller arbetstagarledamöter enligt lagen om styrelserepresentation för de privatanställda, när sysslor som uppdraget innefattar i själva verket kan vara att hänföra till anställningen (jfr Olof Bergqvist/Lars Lunning/Gudmund Toijer, Medbestämmandelagen, 2:a uppl., 1997, s. 42, och AD 1979 nr 57).

Överväganden och förslag Ds 2006:11

202

Inte heller torde en styrelseledamot kunna anses som en s.k. jämställd uppdragstagare (jfr 1 § andra stycket lagen [1976:580] om medbestämmande i arbetslivet).

Det nu sagda innebär att rekrytering till förtroendeuppdrag inte omfattas av jämställdhetslagens reglering. Redan härigenom kan jämställdhetslagen inte heller sägas utgöra ett hinder mot regler som syftar till att åstadkomma en jämnare representation mellan könen i bolagsstyrelser.

Samma slutsats kan dras när det gäller förhållandet mellan rekryteringsprocessen till styrelser och diskrimineringslagen. De paragrafer som ligger närmast till hands att diskutera i sammanhanget är 6 §, om förbud mot diskriminering i samband med startande eller bedrivande av näringsverksamhet, och 7 §, om förbud mot diskriminering i samband med yrkesutövning (se även redogörelsen nedan för en eventuell reglerings förhållande till relevant EG-rättslig lagstiftning). Diskrimineringsförbudet i 6 § omfattar beslutsfattande, formell och informell handläggning av ärenden och trakasserande bemötanden i fråga om ekonomiskt stöd, tillstånd, registrering eller liknande som har betydelse för en enskild persons näringsverksamhet. Först skall konstateras att diskrimineringsförbudet bara kan åberopas av den fysiska person som anser sig drabbad av diskriminering – skyddet kan inte gälla för en juridisk person. För det andra bör inte uppdrag som styrelseledamot kunna betraktas som ”näringsverksamhet”; detta följer redan av uppdragets karaktär. Även diskrimineringsförbudet i 7 § har fysiska personer som skyddsobjekt. Diskrimineringsförbudet gäller behörighet, legitimation, auktorisation, registrering och godkännande som behövs eller kan ha betydelse för yrkesutövande och omfattar beslutsfattande, formell och informell handläggning av ärenden samt trakasserande bemötanden. Lagstiftaren har följaktligen haft kompetenskrav av olika slag i åtanke. För tillträde till en styrelse erfordras emellertid inte några särskilda kompetenskrav. Det framstår inte heller som sakligt att benämna styrelsearbetet som ”yrkesutövning”. – Sammanfattningsvis tar alltså diskrimineringslagen sikte på andra situationer än den nu

Ds 2006:11 Överväganden och förslag

203

aktuella, dvs. möjligheten till engagemang som styrelseledamot (eller i egentlig mening styrelsers sammansättning). Förbudet mot diskriminering som har samband med kön i diskrimineringslagen utgör således inte hinder mot regler om styrelsers sammansättning, trots att sådana regler indirekt kan tyckas drabba enskilda styrelsekandidater som i en viss valsituation tvingas träda åt sidan till förmån för en kandidat av ett annat kön.

Till sist skall nämnas att Diskrimineringskommittén, som år 2006 redovisade sitt uppdrag, i sina betänkanden över huvud taget inte förde någon diskussion om nuvarande diskrimineringsförbuds tillämplighet på uppdrag som styrelseledamot i olika juridiska personer. Följaktligen innehåller inte heller kommitténs förslag till lag om förbud och andra åtgärder mot diskriminering (se SOU 2006:22) någon referens till nu berörda förtroendeuppdrags relation till lagstiftningen. Även detta får anses tala för den ståndpunkt som redovisats beträffande relationen mellan regler om styrelsers sammansättning och diskrimineringslagstiftningen.

13.1.3 Lagstiftning i förhållande till Europakonventionen

Bedömning: Regler om könsfördelning i bolagsstyrelserna står inte i strid med Europakonventionen.

Av redogörelsen i avsnitt 8.2.1, främst rörande skyddet för äganderätten i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen, framgår att det i första hand är egendomsberövanden som skall värnas. Sådana åtgärder är naturligtvis inte föremål för övervägandena i denna promemoria.

Frågan är i stället om en reglering av könsfördelningen i styrelser skulle kunna betraktas som en inskränkning i skyddet för äganderätten. Det skulle möjligen kunna hävdas att rätten att råda över styrelsens sammansättning borde vara oinskränkt, allt i syfte att låta i första hand aktieägarna själva välja den

Överväganden och förslag Ds 2006:11

204

sammansättning som kan tänkas ge deras egendom bäst avkastning eller säkerhet.

Inskränkningar i nu nämnt avseende finns emellertid redan i gällande lagstiftning (se t.ex. 8 kap. 9–12 §§ ABL). Den avvägning som skall göras mellan det allmänna intresset och den enskilde ägarens intresse kan inte rimligen anses leda till annat resultat än att en acceptabel balans uppnås även om könsfaktorn införs som ett kriterium för styrelsens sammansättning. Regler om könsfördelning i styrelser kan därför inte anses utgöra en inskränkning i rätten att utnyttja egendomen på ett sådant sätt att de skall anses vara i strid med artikel 1. Om regler om könsfördelning trots allt skulle anses vara en inskränkning, får det tas i beaktande att staten i praxis uppenbarligen har bedömts ha ett tämligen stort utrymme för att bedöma vilka inskränkningar som är rimliga med hänsyn till det allmännas intresse.

Avslutningsvis skall också konstateras att eventuella regler inte kan sägas stå i strid med artikel 1 av den anledningen att en reglering kränker rätten till respekt för egendomen. Redan redogörelsen för i vilka sammanhang principen har åberopats och behandlats i praxis antyder att andra åtgärder avses med denna princip.

Något skall också sägas om diskrimineringsförbudet i artikel 14. Förbudet i artikeln är begränsat till de i konventionen och dess tilläggsprotokoll garanterade fri- och rättigheterna. Någon rätt till yrke, anställning, uppdrag som syssloman eller liknande ges inte i konventionen, varför en tänkbar styrelseledamot i denna sin egenskap aldrig skulle kunna angripa dylika lagregler i domstolen. – Ovan nämndes att det inte framstår som troligt att regler om könsfördelning i styrelser skulle anses som ingrepp i skyddet för äganderätten. Även om så vore fallet bör knappast den som påstår sig vara offer för en kränkning av konventionen, t.ex. en majoritetsaktieägare (jfr artikel 34), med framgång kunna konstruera en talan i vilken han eller hon hävdar att ingreppet i äganderätten gjorts på diskriminerande grunder – det

Ds 2006:11 Överväganden och förslag

205

diskriminerande elementet kan inte i egentlig mening härledas till aktieägarens rättigheter enligt konventionen.

13.1.4 Lagstiftning i förhållande till EG-rätten

Bedömning: Regler om könsfördelning i bolagsstyrelserna står inte i och för sig i strid med EG-rätten.

Jämställdhetssträvandena har hög prioritet i EG-rättsliga sammanhang. Inte minst gäller detta i frågor om anställning och yrke. Samtidigt sätter EG-rätten upp vissa gränser för vilka åtgärder som i jämställdhetens namn kan vidtas för att särbehandla ett visst kön på arbetsrättens område.

Frågan är emellertid om ett uppdrag som styrelseledamot i ett bolag som träffas av den svenska associationsrättsliga lagstiftningen också berörs av de begränsningar i diskrimineringshänseende som EG-rätten uppställer. En styrelseledamot torde nämligen inte kunna anses falla in under det tämligen vidsträckta arbetstagarbegrepp som behandlas i fördraget och i direktiv som har bäring på jämställdhet och icke-diskriminering (möjligen med undantag av styrelseuppdrag som kan sägas vara kopplade till en befordran och som tillsätts efter ansökningar, jfr bl.a. Badeck-målet). Enligt domstolens praxis skall nämligen en arbetstagare definieras enligt de objektiva kriterier som kännetecknar ett anställningsförhållande, med beaktande av de berörda personernas rättigheter och skyldigheter. Det viktigaste kännetecknet för ett anställningsförhållande är, som tidigare nämnts, att en person, under en viss tid, mot ersättning utför arbete av ekonomiskt värde åt någon annan under dennes ledning (målet Lawrie-Blum).

I styrelsen kan i och för sig ingå ledamöter som har anställning i bolaget eller som utför tjänster åt bolaget vid sidan av sitt styrelseuppdrag. I bolagsordningen kan t.ex. anges att VD måste vara styrelseledamot. Inte heller i sådana fall kan man dock, enligt utredarens bedömning, bortse från att själva styrelse-

Överväganden och förslag Ds 2006:11

206

funktionen är ett förtroendeuppdrag, även om funktionen i styrelsen då givetvis har ett intimt samband med anställningen.

I det reviderade likabehandlingsdirektivet (liksom i arbetslivsdirektivet), artikel 3.1 a, talas visserligen även om villkor för tillträde till verksamhet som egenföretagare och till yrkesutövning. Enligt EG-domstolens praxis kännetecknas ”verksamhet som egenföretagare” av att den som bedriver den inte är i underordnad ställning när det gäller valet av arbets- och lönevillkor och att det sker på eget ansvar mot betalning som i sin helhet och direkt utges till den som bedriver verksamheten (mål C-268/99 Aldona Malgorzata Jany m.fl. mot Staatssecretaris van Justitie). Begreppet egenföretagare har närmare analyserats i prop. 2002/03:65 (s. 119 ff.). Regeringen ansåg där att diskrimineringsförbudet i EG-direktiven syftade på möjligheten att påbörja verksamhet som egenföretagare – att ”starta eget” – och att bedriva sådan verksamhet (se 6 § diskrimineringslagen). Det saknas anledning att här göra någon annan bedömning. Styrelseuppdrag kan med denna tolkning inte anses falla in under den nämnda kategorin. När det gäller samma direktivs omnämnande av villkor för tillträde till yrkesutövning kan konstateras att styrelseposter, med deras karaktär av förtroendeuppdrag, inte rimligen kan jämställas härmed. – ”Villkor för tillträde” kan innefatta exempelvis behörighet, legitimation och auktorisation, dvs. närmast kompetenskrav (se beträffande tillträde till yrkesutövning vad som anges i prop. 2002/03:65 s. 207). Även av detta förhållande följer att förtroendeuppdrag som styrelseledamot, som inte förutsätter några uttryckliga kompetenskrav, inte torde beröras av direktiven.

Det kan således knappast hävdas att ett (förtroende)uppdrag som styrelseledamot berör frågor om anställning och yrke i den mening som avses i fördragets artikel 141. Strävanden efter en jämn könsfördelning i styrelser torde därmed inte heller kunna kopplas till den gemenskapsrättsliga målsättningen att säkerställa full jämställdhet i arbetslivet, även om det naturligtvis inte kan förnekas att det finns starka beröringspunkter. Av det nu sagda följer att det kan ifrågasättas om artikel 141 över huvud taget är

Ds 2006:11 Överväganden och förslag

207

tillämplig i frågor som rör tillsättningen av ledamöter i bolagsstyrelser.

Oavsett ställningstagandena ovan är det värt att betona att några särskilda kompetenskrav inte uppställs för att bli vald till styrelseledamot. En potentiell styrelseledamot kan inte – som t.ex. en arbetssökande – hävda att han eller hon har företräde till en styrelsepost med hänvisning till sina meriter. Det står följaktligen bolagsstämman – som enligt huvudregeln utser styrelsen – fritt att till styrelseledamot välja den i sammanhanget ”minst lämpade” personen när valet står mellan flera kandidater, varav vissa har mer gedigna meriter än andra. Någon objektiv bedömning av kandidaturerna behöver alltså inte göras. Att de aktieägare som står bakom valet därvid kanske styrs av fördomar eller ovidkommande hänsyn ter sig svåråtkomligt. Också av denna anledning framstår det som främmande att hävda att bolagsstämmans val skulle kunna vara föremål för en diskrimineringstalan.

Som anförts i avsnitt 12.4.3 har ESA inlett ett förfarande mot Norge angående den norska lagstiftning som nyligen införts på området. Utredaren har inte haft möjlighet att avvakta ett eventuellt utlåtande. Det kan dock noteras att inställningen från Norges regering är att lagstiftningen inte är i strid med likabehandlingsdirektivet. Utredaren noterar också att det oavsett ESA:s inställning i frågan om den norska lagstiftningen under alla omständigheter kommer an på lagstiftningens utformning om en sådan är acceptabel ur ett EG-rättsligt perspektiv eller inte. Det är utredarens bedömning att de förslag som lämnas nedan inte har den inriktningen att de i förekommande fall kommer i konflikt med t.ex. EG-domstolens praxis (jfr t.ex. rättsfallen Kalanke [C-450/93] och Marschall [C-409/95]). Eftersom förslagen innebär att varken själva utnämndandeproceduren eller styrelsens behörighet skall kunna ifrågasättas, kan ett bolag således fungera obehindrat trots att en styrelse med en icke lagenlig könsfördelning har utsetts. De lagregler som föreslås är därutöver könsneutrala. (Det kan inte

Överväganden och förslag Ds 2006:11

208

heller helt bortses från ägarnas möjligheter att genom ändringar i bolagsordningen påverka styrelsens sammansättning.)

Under alla förhållanden framstår det som mer befogat att här dra paralleller till att såväl rådet som kommissionen betonat vikten av att nationella åtgärder vidtas för att det skall uppnås en balanserad fördelning mellan kvinnor och män i olika former av beslutsprocesser och beslutande organ (även om det i första hand synes vara politiska uppdrag som då står i fokus). Just kvoteringsregler har därvid lyfts fram som ett exempel. Som redogörelsen för internationell rätt visar (se avsnitt 12) återkommer kvoteringsreglerna i nationell lagstiftning på olika områden som uppenbarligen inte har ansetts stå i strid med EGrättens diskrimineringsregler. Som exempel kan nämnas regler i den finska lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män (8.8.1986/609) om jämn representation av kvinnor och män i ledningsorgan i bolag med statlig eller kommunal majoritet och den tyska Betriebsverfassungsgesetz (BetrVG), som föreskriver att ett underrepresenterat kön på ett företag måste vara proportionellt representerat i arbetsstyrkans ”personalråd”.

Slutsatsen av det ovan anförda blir att regler om att bolagsstyrelser skall uppfylla vissa krav på könsfördelning inte i och för sig är i strid med EG-rätten.

13.2 Inledande överväganden beträffande aktiebolagen

Som tidigare konstaterats förefaller det saknas absoluta juridiska hinder mot att införa bolagsrättsliga regler som säkerställer att minst en viss andel av styrelseledamöterna i ett aktiebolag skall vara av vardera könet. Att aktieägarnas rätt att välja sysslomän för ledningen av bolaget inskränks ytterligare bör således ur juridisk synvinkel betraktas som godtagbart.

Uppdragets inriktning är primärt att utforma förslag till ändringar i ABL som säkerställer en jämn könsfördelning i vissa former av aktiebolag, och enligt uppdragsbeskrivningen föreligger möjlighet till avgränsning när det gäller vilka privata

Ds 2006:11 Överväganden och förslag

209

aktiebolag som skall träffas av en sådan lagstiftning. Utredaren har också möjlighet att lämna alternativa förslag.

För att kunna göra en lämplig avgränsning bör emellertid först vissa utgångspunkter slås fast, bl.a. i fråga om syftet med en lagstiftning på området.

Strävandena att åstadkomma jämställdhet mellan kvinnor och män är en beståndsdel i de grundläggande värderingarna beträffande politikens inriktning och innehåll. Ett delmål för politiken är, som tidigare nämnts, att en jämn fördelning av makt och inflytande mellan kvinnor och män skall uppnås. Strävanden att åstadkomma jämställdhet mellan män och kvinnor, exempelvis i form av kvotering, har sådant företräde att de sätter förbudet mot diskriminering på grund av kön ur spel (2 kap. 16 § regeringsformen, se Erik Holmberg & Nils Stjernquist, Vår författning, 13 uppl., 2003, s. 66). Denna målsättning är naturligtvis starkt tongivande i detta sammanhang.

Enligt uppdragsbeskrivningen är jämställdheten också en fråga om att ta till vara på alla människors kompetens. En utgångspunkt som anges är att företagsledningar får den bästa sammansättningen om kompetensen hos både män och kvinnor tas till vara, vilket i sin tur gynnar företagen och därmed tillväxten. Bakom denna tes ligger i vart fall i princip förutsättningen att det faktiskt finns tillräckligt många kompetenta kvinnor att tillgå för de styrelseposter som skall fördelas. Det har under utredningsarbetet visat sig att påståendet inte är helt okontroversiellt. Under utredningens gång har det från näringslivets sida, både från kvinnliga och manliga företrädare, framförts invändningar mot hållbarheten i denna förutsättning, bl.a. mot bakgrund av att antalet kvinnor med ”önskvärda” kvalifikationer inte anses vara så stort. Samtidigt har motargumentet från många som medverkat i utredningsarbetet varit att ansträngningarna att hitta kompetenta och lämpliga kvinnor inte alltid varit så stora och att det faktiskt finns en bred bas av kvinnor med tillfredställande kompetens. – Under alla omständigheter måste denna faktor tas med i beräkningen i de fortsatta resonemangen.

Överväganden och förslag Ds 2006:11

210

Mot lagstiftningsalternativet står att bolagen på egen hand kan åstadkomma förändringar genom att försöka uppnå en tillfredsställande könsfördelning i bolagsstyrelserna. Enligt uppdragsbeskrivningen skall i första hand lösningar som innebär att bolagen på egen hand åstadkommer en tillfredsställande könsfördelning i styrelserna eftersträvas. Endast i fall detta inte sker finns anledning för lagstiftaren att ingripa genom att överväga lagstiftningsåtgärder.

Sammanfattningsvis är det alltså många olika faktorer – jämställdheten, kompetensutnyttjandet och möjligheterna att nå resultat på frivillig väg – som skall balanseras mot varandra när frågan om en jämnare könsfördelning i styrelserna angrips. Trots att uppdragsbeskrivningen entydigt ger besked om att förslag till lagändringar skall lämnas måste dessa faktorer spela en roll vid de olika bedömningar som skall göras, inte minst beträffande lagstiftningens räckvidd. Därtill kommer ytterligare faktorer, för vilka en närmare redogörelse lämnas nedan.

13.2.1 Har kvotering några nackdelar för dem som berörs?

Bedömning: Det finns en risk för att styrelseledamöter som tillsätts efter att regler om könsfördelningen i styrelserna trätt i kraft i ett inledande skede blir stigmatiserade och ifrågasätta av omgivningen, trots att avkall inte skall göras på grundläggande kompetenskrav. Efter hand som könsfördelningen jämnas ut torde frågan om styrelseledamöternas kön avdramatiseras.

I direktiven nämns inte uttryckligen att frågan om ”kvotering” i sig bör ha betydelse för resonemang kring avgränsningen för lagstiftningen. Det finns dock anledning att här åtminstone översiktligt behandla frågan närmare.

Debatten de senaste åren kring regeringens intentioner på jämställdhetsområdet har till stora delar handlat om för- och nackdelar med kvotering. Ofta har diskussionen präglats av beskrivningar om ”kvoteringshot”. Begreppet har blivit tämligen

Ds 2006:11 Överväganden och förslag

211

laddat. Många har uttryckt farhågor för vad konsekvenserna skulle kunna bli, och frågan om kvotering skulle leda till en allmän kompetensminskning i styrelserna har då stått i fokus.

Kritiken mot kvotering som styrningsmetod i bolagsrättsliga sammanhang kommer inte endast från männens håll. Inte sällan har kvinnor i ledande positioner uttalat i massmedia att kvotering för att åstadkomma jämställdhet är fel väg att gå. Faktum är att utredaren under sitt arbete från endast ett fåtal nyckelpersoner inom näringslivet mött ett odelat stöd för lagstiftningstanken som sådan. Vissa har på sin höjd flaggat för att kvotering, mot bakgrund av det långsamma förändringsarbetet, kanske måste bli en sista utväg, trots metodens fel och brister. Många har dock sett fördelar med själva ”hotet”, eftersom ett sådant är tillräckligt för att nå effekter.

Man kan spekulera i huruvida kritiken från olika håll till någon del är ett led i en strategi, möjligen för att distansera personerna i fråga – män eller kvinnor – från misstankar om att de själva skulle ha gynnats av sin könstillhörighet i karriären. Frågan om konsekvenserna av kvotering som metod kommenterades av regeringens särskilda utredare Anna Wahl i betänkandet Mansdominans i förändring (SOU 2003:16 s. 265 f.):

”Det finns en överhängande risk för en stigmatiseringsdiskurs kring kvinnor på ledande positioner. Om kvotering tillämpas, och en dominerande diskurs i företag säger att kvotering ersätter kompetens, så kan i värsta fall följden bli att alla kvinnor stigmatiseras som inkompetenta. Risken är då överhängande att det blir ett bakslag där könsneutral strategi återigen blir vanlig bland kvinnor. Kvinnor på ledande positioner hamnar i ett defensivt läge där de ska försvara sig och legitimera sig som könsneutralt kompetenta. Det är en ohållbar situation, vilken också skulle hämma utvecklingen mot mer jämställda organisationer.

Att tillämpa kvotering kräver med andra ord en medvetenhet kring

varför,

och det kräver kunskaper om dagens situation. Det kräver förmodligen en tydlighet från ledningens sida, och det kräver medvetna och kunniga kvinnor på ledande positioner. Stigmatiseringen av kvinnor kan brytas med ett

Överväganden och förslag Ds 2006:11

212

förhållningssätt, där det blir självklart positivt att rekryteras som både kvinna och kompetent. Det spelar också en roll vilka signaler som sänds i samband med att en kvinna, eller kanske två kvinnor, tar plats i ett tidigare enkönat sammanhang. Ser man detta som en lösning på ”problemet”, eller som ett steg i en process?

Slutligen återknyts till frågan om kvotering via lagstiftning. Vilka skulle riskerna respektive vinsterna med kvotering via lagstiftning kunna vara? Förutom risken att stigmatisera kvinnorna på ledande positioner, kan man fråga sig vilken typ av kvotering som skulle få effekt. Är styrelser, eftersom det är det som huvudsakligen diskuterats, viktiga för organisationers verksamheter? Svaret borde tveklöst vara att så är fallet. Då handlar följdfrågan om effekten av könsfördelningen i styrelsen. Det vet vi lite om utifrån forskning. Det som verkligen konstaterats i forskning är att kvinnors minoritetssituation är problematisk generellt, i synnerhet för möjligheten att agera i frågor som tangerar könsordningen. Det är inte troligt att en eller två kvinnor i varje styrelse skulle kunna påverka könsstrukturerna i organisationerna nämnvärt. Då skulle man kunna hamna i en situation där kritikerna tycker att en extrem metod använts via lagen, medan andra tycker att den får för liten inverkan på organisationers verksamhet. Kvinnor i minoritets– situation kan ibland till och med snarare medverka till att könsordningen reproduceras. Motståndet skulle med andra ord kunna öka i organisationer med metoden kvotering. Vinsterna med kvotering via lagstiftning skulle kunna vara att i organisationer där viljan hos ägare och ledning finns, kan lagstiftningen bli ett stöd i det bredare förändringsarbetet. Om metoden blir legitim i styrelser, kanske metoden kan spridas på frivillig väg i andra sammanhang. I organisationer där varken probleminsikt eller förändringsarbete finns skulle kvotering via lagstiftning kunna sätta igång en process som ökade möjligheterna till jämställdhet. Självfallet finns det vinster med kvotering för enskilda kvinnor, där könstillhörigheten som kvinna kan vändas till en möjlighet och en tillgång i stället för ett ofta upplevt hinder i form av diskriminering i organisationer.”

Av allt att döma finns både risker och möjligheter med kvotering som metod. En faktor som är särskilt intressant att lyfta fram är att även om man utgår från förutsättningen att det faktiskt finns kvinnor som är lämpliga och tillräckligt kompetenta för att fylla

Ds 2006:11 Överväganden och förslag

213

upp den kvotdel i styrelserna som lagstiftningen anvisar, så kan föreställningarna om de utvalda kvinnornas kvalifikationer utgöra en hämsko för de bakomliggande intentionerna.

Detta skall samtidigt ställas mot resultatet av de undersökningar som tidigare redogjorts för, av vilka entydigt framgår att en överväldigande del av företagen faktiskt önskar en jämn könsfördelning på ledande positioner (även om de uppenbarligen önskar uppnå detta resultat på frivillig väg). En viss bekräftelse på könsfördelningens betydelse i styrelserna är att denna ingår som ett moment i den numera antagna Svensk kod för bolagsstyrning.

Vad som är viktigt att betona är att kvotering, som ju är en metod för att uppnå en önskvärd fördelning, inte alls behöver gå hand i hand med att man gör avkall på de grundläggande kompetenskrav som kan ställas på personer i ledande positioner. Under den dialog som utredaren fört med företrädare för näringslivet har framkommit att de senaste årens trend med fler kvinnor i börsbolagens styrelser har gett gott resultat, dvs. att de kvinnor som nyrekryterats har fyllt sina funktioner väl, trots att flera av dem rekryterats mot bakgrund av att bolagen särskilt efterlyst en kvinna som styrelseledamot.

Anmärkningsvärt är att denna diskussion inte synes behöva föras beträffande vare sig de nyrekryterade männen på motsvarande positioner eller de etablerade manliga styrelseledamöterna. Givetvis torde det dock bland representanter för båda könen i bolagsstyrelserna finnas ledamöter som efter utnämnandet visat sig vara mindre lämpliga eller kompetenta. Enligt vad utredaren har erfarit från flera håll under dialogen med näringslivsföreträdare uppmärksammas dessa mindre lyckade val inte särskilt ofta av det skälet att det finns en ovilja mot att ställa saken på sin spets och ersätta en sådan ledamot, delvis av sociala eller mänskliga skäl. Frågan om varför ett sådant hänsynstagande anses tolerabelt hade kanske förtjänat mer uppmärksamhet än frågan om den kvinnliga representationen i styrelserna – inte minst från ett ägarperspektiv. Möjligen leder Kodens införande till förändringar i detta avseende.

Överväganden och förslag Ds 2006:11

214

Sammanfattningsvis kan konstateras att det inte kan uteslutas att tveksamheter och fördomar lever vidare mot de nya styrelseledamöter som tar plats i styrelserna i anslutning till att en eventuell lagstiftning om könsfördelning införs, i vart fall under ett inledande skede. Det är emellertid ofrånkomligt att man inte med säkerhet kan slå fast följderna i detta avseende. En förhoppning är att frågan om könsfördelningen så småningom skjuts åt sidan och betraktas som ett av flera andra krav som i dag faktiskt ställs på styrelsernas sammansättning och ledamöternas egenskaper. Efter hand som fler kvinnor tar plats i styrelserna finns det enligt utredarens uppfattning fog för att tro att detta blir slutresultatet.

13.2.2 Vilka aktiebolag bör omfattas?

Bedömning: Avgränsningen av lagstiftningen är i första hand beroende av ägarbilden i de aktiebolag som kan bli berörda. Regler om könsfördelning i styrelserna lämpar sig mindre bra för aktiebolag med begränsad ägarspridning.

Eftersom effekterna av en lagstiftning är svåra att kartlägga i detalj, bör en försiktig avgränsningsstrategi väljas.

En av de mer komplicerade frågorna som skall hanteras är vilka aktiebolag (och andra associationsformer) som skall underkastas regler om könsfördelning i styrelserna.

En av de ovan angivna utgångspunkterna för uppdraget är att företagen och tillväxten gynnas, om en jämn könsfördelning råder i styrelserna. Statistiken visar emellertid att jämn fördelning inte råder annat än undantagsvis. Mot den bakgrunden skulle det finnas anledning att låta en lagstiftning om styrelsesammansättningen gälla alla aktiebolag.

Ett sådant sätt att angripa frågan saknas det dock stöd för i uppdragsbeskrivningen. Tvärtom anges att förslaget skall ta sikte på de publika aktiebolagen och därutöver de privata aktiebolag som bör omfattas med hänsyn till syftet att öka jämställdheten i

Ds 2006:11 Överväganden och förslag

215

näringslivet. Lagförslaget skall dock inte avse styrelserna i små privata aktiebolag.

Vad som här skall avses med ”små privata aktiebolag” framgår inte av uppdragsbeskrivningen. Det kan noteras att benämningen ”fåmansbolag” ibland används för att beteckna aktiebolag som har endast ett fåtal delägare. Termen återfinns inte i ABL. I 56 kap. 2 § inkomstskattelagen (1999:1229) definieras ”fåmansföretag” som aktiebolag (men även ekonomiska föreningar) där fyra eller färre delägare äger andelar som motsvarar mer än 50 procent av rösterna för samtliga andelar i företaget, eller där näringsverksamheten är uppdelad på verksamheter som är oberoende av varandra och där en fysisk person genom innehav av andelar, genom avtal eller på liknande sätt har den faktiska bestämmanderätten över en sådan verksamhet och självständigt kan förfoga över dess resultat. – Aktiebolag vars aktier är noterade vid en svensk eller utländsk börs och privatbostadsföretag kan inte vara fåmansföretag (56 kap. 3 §).

Undantaget beträffande de små privata aktiebolagen skulle kunna motiveras med att lagstiftning skall tillgripas för att åstadkomma förändring i företag där det utövas ekonomisk makt. I stora företag ges kvinnornas roll ett symbolvärde. Vidare kan det hävdas att stora företag har större möjligheter – närmast i form av bredare kontaktyta och generellt sett större resurser – att finna lämpliga och i förekommande fall branschkunniga personer (kvinnor) än vad ett mindre företag har.

Samtidigt kan man dra paralleller till hanteringen av avgränsningsfrågorna i det norska lagstiftningsprojektet. Där angavs ägarbilden vara en mycket viktig komponent när de små bolagen skildes ut (jfr Ot.prp. nr. 97 [2002–03] s. 40). I denna typ av bolag förekommer nämligen ofta en mer utpräglad direkt ägarrepresentation i styrelsen än vad som är fallet i ”stora” företag.

Trots att renodlad statistik saknas på området kan man utan vidare utgå från att ägarna i små bolag regelmässigt själva figurerar i styrelsen. Ofta saknas kanske syftet att sprida ägandet på andra händer. Att mot denna bakgrund låta lagstiftningen påverka bolagets organisation, vilket skulle kunna medföra bl.a.

Överväganden och förslag Ds 2006:11

216

ett komplicerat arbetssätt och andra oönskade bieffekter, framstår inte som rimligt. Syftet att öka jämställdheten i näringslivet bör således här få stå tillbaka, alldeles oavsett om det är en man eller en kvinna som svarar för det huvudsakliga ägandet. På dessa bevekelsegrunder anser utredaren således att det finns starka skäl för att – i enlighet med vad som uttalats i uppdragsbeskrivningen – sortera bort de mindre aktiebolagen.

Enligt utredarens uppfattning är ägarspridningsfaktorn också en nyckel för avgränsningsfrågorna i övrigt. Till viss del kan detta spåras också i det faktum att det i uppdragsbeskrivningen nämns att det för de publika bolagens räkning (underförstått alla de publika aktiebolagen) skall lämnas förslag på regler om könsfördelningen. Det är nämligen i de publika aktiebolagen som man i förstone kan förväntas finna ett spritt ägande, eftersom det endast är denna typ av aktiebolag som får vända sig till allmänheten för att anskaffa kapital (jfr 1 kap. 7 § ABL).

Genom en begränsning till bolag med spritt ägande – eller i egentlig mening med förutsättningar för spridande av ägandet – kommer åtskilliga ”stora” privata aktiebolag inte att direkt påverkas av lagstiftningen. Sådana bolag kan onekligen betraktas som maktbaser, där en fördelning av makten och inflytandet mellan kvinnor och män i och för sig kan framstå som eftersträvansvärd, trots att det finns ett fåtal ägare.

Samtidigt är det befogat att väcka frågan om det är rimligt att lägga fram ett krav på styrelsens sammansättning i nu berört hänseende i alla lägen. Ett exempel kan illustrera de situationer som kan uppstå, om krav på könsfördelningen införs i bolag med en begränsad ägarspridning:

Ett privat aktiebolag har bildats av tre kompanjoner, samtliga män. Bolaget, som med åren varit framgångsrikt och vuxit sig stort, har sedan starten haft enbart de tre kompanjonerna i styrelsen. Ingen av dem tar ut arvode för sitt deltagande i styrelsearbetet. Några tankar på att vända sig till utomstående finansiärer för att anskaffa kapital har inte funnits. Endast ett fåtal aktier är i andra ägares händer. Inte heller har det ansetts påkallat genom åren att utöka styrelsen för att åstadkomma en

Ds 2006:11 Överväganden och förslag

217

större bredd och allsidighet. – Ett krav på jämn könsfördelning i en sådan styrelse skulle – om de tre huvudägarna har intresse av att fortsätta som styrelseledamöter – betyda att styrelsen måste utökas med två kvinnor, som till skillnad från de tre bildarna av bolaget kanske helt saknar ägarintressen i detsamma och som har anspråk på arvodering.

Situationen kan givetvis lika gärna uppstå i ett företag med enbart kvinnliga styrelseledamöter.

En annan variation av exemplet kan vara att de befintliga styrelseledamöterna är nära släkt med varandra och driver bolaget som ett familjeföretag. En frestande lösning i ett sådant bolag kan naturligtvis vara att till nya styrelseledamöter utse anhöriga – t.ex. make/maka eller myndiga barn – oavsett vilka kvalifikationer de anhöriga har.

Naturligtvis kan effekterna av att personer av det underrepresenterade könet tas in i styrelsen vara goda även i det angivna exemplet. Utredaren ställer sig dock tveksam till om ett krav på jämn könsfördelning i styrelsen i ett dylikt bolag generellt sett gagnar jämställdhetsmålen eller gynnar företaget genom att befintlig kompetens tas till vara. Det kan också ifrågasättas om ett krav på jämn könsfördelning i det ovan nämnda exemplet i allmänhetens ögon kan betraktas som ett ur demokratisk synvinkel ”rättvist” åliggande.

Inte ens om de riktigt stora privata aktiebolagen – exempelvis de som enligt de i tidigare avsnitt berörda gränsvärdena skall betraktas som ”större företag” eller de som har ett aktiekapital av viss storlek – lyfts fram finns garantier för att man kan åstadkomma någon lämplig utsållning av bolag för vilka ett regelverk ter sig mindre lämpligt. Därtill kommer att förhållandena (närmast relationen till gränsvärdena) i ett privat aktiebolag naturligtvis kan förändras med tiden. Att med nya, särskilt anpassade gränsvärden åstadkomma ytterligare en indelning av aktiebolagen framstår inte heller som frestande.

Svårigheterna att uppnå tillfredsställande resultat genom en lagstiftning för privata aktiebolag gör sig gällande också i relation till åtskilliga publika aktiebolag. Många sådana aktiebolag är

Överväganden och förslag Ds 2006:11

218

nämligen inte föremål för ett spritt ägande. Valet av bolagskategori kan exempelvis ha grundat sig på ambitioner eller förutsättningar som (ännu) inte förverkligats. Som exempel kan nämnas att det i VPC:s register per den 3 oktober 2005 fanns endast 630 bolag (varav många utländska) med minst 100 ägare. Detta kan jämföras med uppgiften om att det finns ca 1 300 publika aktiebolag. Huruvida begränsningen till de publika aktiebolagen, dvs. samtliga inom denna kategori, bör förordas återkommer utredaren därför till nedan.

En annan faktor av betydelse är att man i utlandet valt att gå tämligen försiktigt fram i dessa frågor. I Norge har i första hand de publika bolagen valts ut för lagstiftning, även om den avgränsningen av kritikerna ansetts vara alltför oprecis. Utredaren ser anledning att ta till sig detta försiktiga förhållningssätt, inte minst för att effekterna av en lagstiftning är svåra att kartlägga i detalj.

13.2.3 Ytterligare moment av betydelse för avgränsningen av lagstiftningen

”Räcker antalet kvinnor till?”

Utredaren har ovan berört olika faktorer av betydelse för införandet av en lagstiftning. Några framstår som mer angelägna än andra. Utredarens målsättning är att visa på alternativ, där olika faktorer tillåts få betydelse för resonemangen.

En brist i sammanhanget är att utredaren saknat resurser – tidsmässiga och andra – att fullständigt kartlägga omfattningen av den kvinnliga styrelserepresentationen i bolag och andra associationsformer av skiftande storlek och karaktär. Detta hade varit av värde vid resonemang kring behovet av lagstiftning på vissa områden, men givetvis även i fråga om konsekvenserna av lagstiftningen. Genom Bolagsverkets försorg har visserligen framtagits omfattande och värdefulla statistikuppgifter. Statistiken har dock inte kunnat ge någon entydig bild i alla de

Ds 2006:11 Överväganden och förslag

219

avseenden som nu är intressanta, exempelvis utifrån ägarspridningen i bolagen.

En fråga som i någon mån förblir obesvarad är hur många lämpliga och kompetenta kvinnor som är beredda att fylla de styrelseplatser som en lagstiftning anvisar.

Frågan går naturligtvis aldrig att besvara på ett helt adekvat sätt, oavsett hur goda statistikuppgifter rörande de drygt 300 000 aktiebolagen som ligger i botten. Många som objektivt sett är synnerligen lämpade kan exempelvis välja att för stunden avstå från att åta sig styrelseuppdrag, kanske för att de i första hand vill satsa på sin operativa karriär. Andra missbedömer sina egna kvalifikationer och skulle vara beredda att acceptera ett styrelseuppdrag, om de blev tillfrågade om sitt intresse. (En faktor som nämnts från vissa håll under utredningsarbetet är att det vore olyckligt att personer ”jagas” in i styrelserna, trots att de kanske inte är kapabla att axla det ansvar som ett styrelseuppdrag innebär.)

Därtill kommer att personer som på grund av sin tidigare yrkeserfarenhet eller utbildning skulle kunna anses lämpade för ett visst styrelseuppdrag inte nödvändigtvis har så mycket att tillföra i en annan bolagsstyrelse – behovet av branschvana, utbildning, etc., kan naturligtvis variera stort från styrelse till styrelse.

En rimlig utgångspunkt är att det i dagens bolagsstyrelser finns personer som är mer eller mindre lämpade att fungera som styrelseledamöter. Vissa kan följaktligen sägas ha ett försteg i fråga om kompetens och lämplighet. Det är synnerligen viktigt att betona att detta gäller oavsett om man talar om manliga eller kvinnliga styrelseledamöter.

En annan utgångspunkt måste vara att de som är allra bäst lämpade för styrelseuppdrag blir anlitade först, även om det i praktiken kan vara en sanning med modifikation (inte minst med hänsyn till de formella och informella nätverk som personer kan dra nytta av i dessa sammanhang). En bred och kraftfull reform kommer att få till följd att åtskilliga personer utan tidigare styrelseerfarenhet – eller i vart fall med erfarenhet av

Överväganden och förslag Ds 2006:11

220

styrelsearbete på en annan nivå än den som nu är i fråga – tas in i styrelserna i stort sett samtidigt. Detta leder rimligen till att det är de största bolagen, som lär ha störst resurser att söka upp och knyta till sig de mest gångbara kandidaterna, som kommer att skapa sig bäst förutsättningar att möta de nya kraven på styrelsesammansättningen.

Flera invändningar kan läggas fram mot resonemang av denna karaktär. En sådan är att förhållandena torde vara på det ovan redovisade sättet redan i dag, dvs. att det är en naturlig skiktning att de mest namnkunniga och förmodat kompetenta styrelseledamöterna i första hand har platser i de stora börsbolagen. En annan invändning är att urvalsmöjligheterna torde vara desto större bland den del av befolkningen som utgörs av kvinnor, eftersom kvinnorna i dag uppenbarligen är en relativt outnyttjad rekryteringsbas när det handlar om styrelseuppdrag. Inte minst Förtroendekommissionen pekade på att styrelseledamöter i många fall rekryterades på ett närmast amatörmässigt sätt så sent som för ett par år sedan, trots att metodiken för rekrytering utvecklats och professionaliserats de senaste decennierna. Detta talar för att mycket återstår att göra även vad gäller rekryteringen av kvinnor (jfr SOU 2004:47 s. 216).

Med utgångspunkt i den inställning från näringslivsföreträdarnas sida som utredaren har stött på under arbetets gång skall man likväl inte underskatta hur problematiken ter sig för de bolag som kommer i fråga för en lagstiftning. Oavsett hur litet eller stort tillämpningsområdet för en lagstiftning om könsfördelning blir, är utredarens uppfattning att näringslivet lär utgå från att ”marknaden” av kompetenta kvinnor kommer att dräneras, nästan oavsett hur lång tid bolagen får på sig att genomföra förändringarna. Om det finns anledning att säga att antalet kvinnor som skall ta plats i styrelserna senast vid ett visst tillfälle totalt sett faktiskt blir överväldigande stort, får näringslivets invändningar mot lagstiftade förändringar något mer tyngd. Detta kan knappast anses verka i ensidigt gynnande riktning för jämställdhetsfrågan, i vart fall inte på kort sikt.

Ds 2006:11 Överväganden och förslag

221

Att en lagstiftning med en bred grund av bolag i fokus i ett slag skulle bidra till att synliggöra kvinnors lämplighet och kompetens på ett hittills oöverträffat sätt samt föra fram nya oprövade nätverk i ljuset är å andra sidan en positiv effekt av en vittomfattande avgränsningsstrategi. Samtidigt skulle fokus i förlängningen också i större mån sättas på männens kompetens och lämplighet i sammanhanget.

Behovet av förnyelse kontra kontinuiteten i styrelsearbetet

Till detta kommer emellertid ännu en faktor, nämligen den mer eller mindre naturliga ”omsättningshastigheten” på styrelseledamöter. Detta leder in på frågor som ur ett socialt perspektiv visat sig vara mer problematiska än vad man ur t.ex. ett aktieägarperspektiv skulle kunna tro.

Många styrelser domineras i dag av personer med likartade karriärer, kunskaper, värderingar och sociala nätverk, vilket på grund av bristen på variationen i professionell och kulturell bakgrund kan leda till snedvridna verklighetsbilder. Kodgruppen, som uppmärksammade bl.a. detta problem, föreslog att om en ledamot ingått i styrelsen i åtta år eller mer skulle förslag till omval särskilt motiveras. Detta förfarande skulle även tillämpas vid val eller omval av styrelseledamot som fyllt 70 år. Motiveringen var, enligt den ursprungliga texten, att en styrelse behöver förnyas successivt och att för ledamöter som ingått under så lång tid som angavs i förslaget eller som uppnått 70årsåldern borde en särskilt noggrann avvägning ske mellan ledamotens förutsättningar att bidra ytterligare till styrelsens arbete och styrelsens behov av förnyelse (SOU 2004:46 s. 30). Reglerna var avsedda att underlätta för valberedningar att åstadkomma den fortlöpande förnyelsen, eftersom detta enligt Kodgruppen i praktiken i många fall visat sig svårt (SOU 2004:130 s. 34, se också Pernilla Petrelius artikel ”Old Boys’ Network” i SOU 2004:47 s. 227 ff., där det framhålls att entledigandet av styrelseledamöter upplevs som problematiskt på grund av sammanflätade personliga nätverk).

Överväganden och förslag Ds 2006:11

222

Kodgruppen retirerade emellertid inför den följande remisskritiken. Av Koden i dess slutliga lydelse framgår att styrelsen bör förnyas i erforderlig takt med beaktande av utvecklingen av bolagets verksamhet och behovet av kontinuitet i styrelsearbetet (punkt 3.2), vidare att valberedningen särskilt skall motivera varför ingen förnyelse av styrelsen i förekommande fall föreslagits (punkt 2.2.4). En särskild fördel med den senare regeln ansågs vara att den inte pekar ut enskilda individer utan mera generellt understryker behovet av förnyelse (SOU 2004:130 s. 34).

Att inte enskilda individer får ”pekas ut” är ett moment som utredaren i sin dialog med företrädare för näringslivet stött på vid flera tillfällen, både från personer med gedigen styrelseerfarenhet och från företrädare för de stora institutionerna. Flera av dessa personer har omvittnat att det i dagens styrelser finns ledamöter som inte tillför styrelsearbetet vad man bör kunna förvänta sig. En förklaring till att sådana ledamöter trots allt får fortsatt förtroende är sociala hänsyn, dvs. att ”man tänker på människan” och således inte låter vederbörande schavottera inför aktieägarna och, får det förmodas, inför media. En annan förklaring är att starka ägarintressen gör sig gällande och att det – trots vissa försök till påverkan – inte går att bryta mönstret genom att byta ut en viss ledamot.

Här kan tilläggas att den genomsnittliga tid som styrelseledamöter i börsbolagen (A-listan, O-listan och NGM) suttit i styrelsen uppgår till 5,2 år. Ett tecken på omsättningshastigheten är att 233 av börsföretagens sammanlagt 1 840 styrelseledamöter (och suppleanter) räknades som nyinvalda i samband med bolagsstämmorna år 2005, vilket motsvarar 12,7 procent av det totala antalet styrelseledamöter. Året dessförinnan var motsvarande omsättningsindikator 14,2 procent (jfr Fristedt & Sundqvist, Styrelser och Revisorer i Sveriges Börsbolag 2005–2006 s. 10, 20 och 25).

Mot bakgrund av det nu anförda kan alltså utläsas att en hastig stegring av kvinnornas andel av styrelseplatserna i en stor mängd

Ds 2006:11 Överväganden och förslag

223

bolag samtidigt skulle innebära ett tämligen kraftigt avsteg från vad som uppfattats som normal omsättningstakt i svenskt näringsliv.

Man kan givetvis anföra att även en mycket snäv avgränsning för lagstiftningens räckvidd skulle innebära ett brott i den eftersträvade kontinuiteten, i vart fall för de enskilda bolag som faktiskt ”drabbas”. Om bolagen ges möjlighet att under ett par års tid uppfylla kraven på könsfördelning kan emellertid kontinuiteten upprätthållas även för styrelser som ännu ej är jämnt könsfördelade, trots kravet på nytillsättning av ledamöter.

Bristen på kvinnor med relevant erfarenhet

Som tidigare nämnts verkar en rådande föreställning inom näringslivet vara att styrelsearbetet gynnas av att ledamöterna har en relativt lång erfarenhet av företagsledande bakom sig, helst i bolag av betydande storlek. En allmän uppfattning inom näringslivet, som många av utredarens intervjuobjekt återkommit till, är att man bör ha fungerat som verkställande direktör i ett större bolag för att komma i fråga (se även SOU 2004:47 s. 213).

Samtidigt är kvinnor bättre representerade på ledningsnivå inom andra områden, exempelvis som personalansvariga.

Utredaren har i sammanhanget ingen anledning att förorda en annan utveckling än den som Förtroendekommissionen redogjorde för i sitt betänkande Näringslivet och förtroendet så sent som år 2004 (se SOU 2004:47 s. 214). Kommissionens tes gick ut på att styrelserna borde vara mer mångsidigt sammansatta. Alla styrelseledamöter behöver m.a.o. inte nödvändigtvis ha en kvalificerad företagsledarerfarenhet på samma nivå som den som krävs exempelvis av bolagets verkställande direktör. Förtroendekommissionen redogjorde för vissa exempel på personer som det kunde vara ändamålsenligt att ha med i styrelsen, nämligen ledamöter med särskild erfarenhet av den bransch företaget verkar i och ledamöter med djupkompetens inom för bolagets verksamhet särskilt relevanta

Överväganden och förslag Ds 2006:11

224

funktionsområden. Även ledamöter med erfarenhet från andra samhällssektorer än det kommersiella näringslivet borde enligt Förtroendekommissionen komma i fråga.

En invändning mot detta, som framförts under utredningsarbetet, är att den specialistkompetens som skulle vara ägnad att totalt sett bredda styrelsernas erfarenhets- och kompetensstruktur ofta kan tillföras genom punktvisa insatser, t.ex. genom att konsulter anlitas av styrelsen eller genom att någon viss person med specialiserad bakgrund inom bolaget anlitas för att ge sin syn på vissa frågor inför styrelsen, t.ex. i tekniska spörsmål eller i frågor som berör marknadsföring eller personalansvar. Vidare hänvisas till att styrelsearbetet faktiskt kräver ett ansvarstagande av mer övergripande natur än vad sådana ”specialister” kan ta sig an.

Utredaren ifrågasätter inte det rationella i att konsulter eller anställda anlitas tillfälligt för att tillgodose styrelsens behov av expertkunskap. Här handlar det dock om att bemöta påståendet att det saknas kvinnor som kan fylla de kvotandelar som en lagstiftning anvisar. Om Förtroendekommissionens redovisade målsättning vinner tilltro, breddas således rekryteringsbasen för kvinnor (lika väl som för män) i inte obetydlig utsträckning. Såvitt gäller bristen på erfarenhet från styrelsearbete i övrigt vill utredaren peka på de krav Koden ställer på erforderlig introduktionsutbildning för nya styrelseledamöter (se punkt 3.3.4), även om denna givetvis knappast kan sörja för att ledamöterna har åtminstone viss grundkompetens i ekonomi- och finansieringsfrågor (se SOU 2004:47 s. 216). – Det kan i sammanhanget tilläggas att Kodgruppen var av uppfattningen att en styrelse bör utgöra ett kollegium av personer med ömsesidigt kompletterande kunskaper och erfarenheter. Var och en måste således inte självständigt bedöma alla frågor (SOU 2004:130 s. 34).

Under dialogen med företrädare för näringslivet har vissa farhågor uttryckts för att jämställdhetssträvandena kan drabbas av bakslag om många lovande eller mer eller mindre etablerade kvinnor i ledande befattningar på kort tid kommer att enrolleras

Ds 2006:11 Överväganden och förslag

225

för styrelseuppdrag. Farhågorna grundar sig på att kvinnorna i ett för tidigt skede av karriären åtar sig styrelseuppdrag i stället för att fullt ut engagera sig i sin operativa verksamhet och på så vis få förutsättningar att göra ett föredömligt jobb i styrelserna när tiden väl är mogen. Det har bl.a. pekats på att kvinnorna i vart fall f.n. är överrepresenterade i styrelserna i förhållande till hur könsfördelningen ser ut på koncernledningsnivå – ett större intag av kvinnor till styrelserna lär snarare öka denna diskrepans i könsfördelningshänseende än minska den.

Till bemötande av detta skall först påpekas att uppdraget bygger på inställningen att rekryteringen av kvinnor till ledande befattningar f.n. går för långsamt, och att det finns anledning att sätta fart på processen med hjälp av lagstiftning. I uppdraget ingår ej att lämna förslag på hur man skall kunna åstadkomma utjämningar i könsfördelningen på andra ledande positioner än i bolagsstyrelserna. Utredaren har viss förståelse för resonemangen om att många kvinnor kan komma att lockas till att åta sig styrelseuppdrag, vilket – liksom för män i motsvarande positioner – kan medföra en begränsning i deras möjlighet att ägna sig åt operativ verksamhet. De som visar sig lämpliga kan naturligtvis anlitas för fler uppdrag, vilket i slutändan kan få konsekvensen att de ägnar allt mer tid åt att fungera som ”styrelseproffs”.

De kvinnor som möjligen lämnar den operativa verksamheten till förmån för styrelseuppdrag behöver naturligtvis inte nödvändigtvis ersättas av män i större utsträckning än av kvinnor. Utredaren kan nämligen inte utgå från att det saknas kvinnor som är tillräckligt lämpliga att träda i stället för de kvinnor som ”befordras” till styrelseuppdrag, medan det underförstått finns desto fler män som kommer att ta platserna i stället. Att det under alla omständigheter finns risk för att andelen kvinnor just i bolagsstyrelserna kommer att te sig relativt hög jämfört med hur det ser ut på andra ledande positioner i näringslivet är enligt utredarens uppfattning inte i sig något argument som talar mot lagstiftning. Det har knappast

Överväganden och förslag Ds 2006:11

226

heller någon stor relevans i frågor som berör avgränsningen av lagstiftningen.

Kvinnorna riskerar att bli statister?

Lagkrav på en viss andel av vardera könet i bolagsstyrelserna lär, som antytts tidigare, ställa högre krav på rekryteringsprocesserna och så småningom vässa dem. Utredaren har uppfattningen att de bolag som omfattas av sådana regler kommer att lyckas uppfylla kraven om tillräcklig tid ges, utan att fördenskull behöva tumma på de grundläggande krav som kan och bör ställas på styrelseledamöters kvalifikationer. Således kan man förutse en ökad andel kvinnor i styrelserna, dels sådana med ”traditionell” bakgrund inom företagsledning (men emellanåt tidigare oprövade i styrelsesammanhang), dels sådana med mer specialiserad kompetens som är ägnad att bredda styrelsens totala kompetens.

Farhågor har uttryckts för att de nya kvinnliga styrelseledamöter som skulle tas in i styrelserna för att möta lagkrav på en jämn könsfördelning riskerar att bli ”statister” i sådana sammanhang och att styrelseledamöterna informellt delas upp i ”A- och B-lag”.

Samtidigt är det utredarens uppfattning att sådana strukturer alltid riskerar att uppstå, oavsett om de bygger på kön eller kvalifikationer. Som ovan nämnts uppställer även Koden krav på bredd avseende ledamöternas kompetens, erfarenhet och bakgrund i övrigt. Utredaren ser i vart fall inte skäl att av denna anledning modifiera förslagen. I någon utsträckning talar dock resonemangen enligt utredarens uppfattning för att lagkrav på jämn könsfördelning gör sig bättre i bolag där det finns behov av tämligen stora styrelser, där det kanske på ett annat sätt än i ett mindre bolag finns utrymme för och behov av personer med just skiftande erfarenhet och bakgrund.

Av statistik från Bolagsverket 2006-02-27 kan utläsas att knappt 94 procent av alla levande aktiebolag har högst tre ledamöter. 17 056 bolag (motsvarande 5,81 procent) har 4–10 ledamöter.

Ds 2006:11 Överväganden och förslag

227

Knappt 38 procent av alla levande publika aktiebolag har en styrelse med högst (i enlighet med minimikravet i ABL) tre ledamöter.

Bland VPC-aktiebolagen är det vanligast att bolagen har en styrelsestorlek i intervallet 4–10 ledamöter – nästan 56 procent hamnar i detta skikt.

En rimlig slutsats är att antalet styrelseledamöter påverkas av bolagets storlek – ju större bolag desto fler ledamöter. Utifrån den statistik över styrelsestorlekar som gäller för börsbolagen kan utläsas att A-listebolagen i genomsnitt har större styrelser än O-listans och NGM-listans bolag.

Effekter på styrelsernas storlek

Under dialogen med företrädare för i första hand näringslivet har framkommit att ett sätt att ”parera” ett lagkrav på viss könsfördelning i bolagsstyrelserna skulle vara att utöka styrelsernas storlek. Det ena syftet med en sådan utökning skulle vara att bolagen kan behålla de ledamöter som aktieägarna sedan tidigare valt. Ett annat syfte torde, som tidigare berörts, vara att det synes finnas ett motstånd mot att avlägsna en styrelseledamot som kanske har närt förhoppningen att han eller hon skall få sitta under flera mandatperioder i styrelsen. I allmänhetens – eller i de berördas – ögon skulle detta i värsta fall kunna uppfattas som att vederbörande inte ”hållit måttet” eller i vart fall betraktas som överflödig.

Problematiken bör diskuteras utifrån frågan om hur en ”idealisk” styrelse skall se ut. Detta kan naturligtvis variera beroende av företagets storlek och bransch. Förtroendekommissionen pekade i sitt betänkande på att många styrelser framstod som överdrivet stora men att en utveckling mot mindre styrelser ägt rum på senare år, något som välkomnades (SOU 2004:47 s. 212). I det ursprungliga förslaget till kod föreslogs att styrelsen skulle ha högst nio bolagsstämmovalda ledamöter, men detta förslag togs bort i den slutliga versionen efter remisskritik. I Koden sägs nu att styrelsen inte skall vara större än att enkla

Överväganden och förslag Ds 2006:11

228

och effektiva arbetsformer kan tillämpas (punkt 3.2.2). Detta ger en mer principiellt formulerad regel.

I ett internationellt perspektiv utmärker sig Sverige inte i dag i fråga om den genomsnittliga styrelsens storlek. Utifrån resultaten av en nyligen gjord brittisk undersökning avseende 1 600 ledande stora och mellanstora företag från 24 utvecklingsländer kan konstateras att Sverige i genomsnitt har något större bolagsstyrelser än t.ex. våra nordiska grannländer samt USA och Storbritannien men mindre än vad som är fallet i t.ex. Japan, Kanada, Frankrike och Tyskland (Stephane Maier, How global is good corporate governance? Ethical Investment Research Services, August 2005).

En utveckling mot större styrelser utan andra skäl än de ovan berörda är naturligtvis inte bra. Utredarens uppfattning är att det främst i mindre bolag, där ägarrepresentationen är mer direkt, lär bli fråga om en utökning av styrelsens storlek om krav på jämn könsfördelning införs, inte minst i de bolag där styrelsen nu är mer eller mindre enkönad och där ledamöterna kanske själva svarar för en stor del av ägandet.

Särskilt i den senare formen av styrelser riskerar de personer som väljs in för att möta könsfördelningskraven att fungera som ett slags ”utfyllnad”, som inte nödvändigtvis utses med ambitionen att de skall utöva några befogenheter eller ta något självständigt ansvar. Man kan t.o.m. tänka sig att det i vissa privata bolag med endast ett fåtal ledamöter görs ändringar i bolagsordningen så att endast en person i fortsättningen sitter i styrelsen, allt för att undvika att utomstående personer tas in.

Genomsnittligt sker varje år nyval av ca 12–14 procent av styrelseledamöterna i börsbolagen. Börsbolagens styrelser har i genomsnitt sex eller sju ägarvalda ledamöter (se avsnitt 11.4). Ett bolag som har en enkönad styrelse av denna storlek behöver således tre år på sig för att i normal takt välja in tre nya ledamöter. Detta har viss betydelse för avgränsningen av lagstiftningen och förslaget till ikraftträdande.

Ds 2006:11 Överväganden och förslag

229

13.3 Överväganden rörande olika indelningar av aktiebolag

13.3.1 De publika aktiebolagen

Förslag: Regler om könsfördelningen i styrelsen skall i enlighet med vad som anges i uppdragsbeskrivningen gälla för publika aktiebolag. Lagstiftningen skall dock genomföras i etapper, varvid de publika aktiebolag som är aktiemarknadsbolag samt helägda statliga aktiebolag skall omfattas först.

Bedömning: Regler om könsfördelningen är inte ändamålsenliga för de många publika aktiebolag som har ett begränsat eller mycket begränsat antal ägare. En avgränsning som omfattar samtliga publika aktiebolag bör därför undvikas.

Utredaren skall enligt uppdragsbeskrivningen utforma förslag till ändringar i aktiebolagslagen som säkerställer att minst en viss andel av styrelseledamöterna i ett publikt aktiebolag skall vara av vardera könet. Utgångspunkten är att denna minsta andel skall vara 40 procent. I resonemangen nedan utgår utredaren från den beskrivningen.

Av statistik från Bolagsverket framgår att 669 av sammanlagt 4 858 styrelseplatser, inklusive platser som innehas av arbetstagarrepresentanter, i levande publika aktiebolag (sammanlagt 1 007 stycken i undersökningen) är besatta med kvinnor. Detta motsvarar 13,8 procent. Om man skulle utgå från en lagstiftning som anger att 40 procent av vardera könet måste vara representerat i styrelserna skulle det kvinnliga underskottet vara 1 274 personer i dessa bolag. Bolagsverkets statistik visar också att kvinnornas andel understiger 40 procent i drygt 93 procent av styrelserna.

Siffrorna är inte helt rättvisande, eftersom könsfördelningskraven rimligen skulle vara uppfyllda redan om en av tre ledamöter i en viss styrelse (dvs. 33 procent) skulle vara kvinna.

Överväganden och förslag Ds 2006:11

230

Dessutom kan det naturligtvis finnas bolagsstyrelser som består av enbart kvinnor.

Ett av syftena med införandet av en uppdelning mellan publika och privata aktiebolag från och med år 1995 var att i kommande lagstiftningsarbete lägga kategoriindelningen till grund för ytterligare ändringar i aktiebolagslagen. I linje härmed beslutade riksdagen våren 1998 ändringar i aktiebolagslagen, med ikraftträdande den 1 januari 1999, som bl.a. innebar en differentiering mellan publika respektive privata aktiebolag i fråga om vissa lednings- och organisationsfrågor. För publika aktiebolag gäller därefter att en tudelad ledningsorganisation med styrelse och verkställande direktör är obligatorisk medan lagstiftaren i fråga om privata aktiebolag i större utsträckning har överlämnat till delägarna själva att besluta om ledningsorganisationens utformning. I privata aktiebolag är således endast ett ledningsorgan obligatoriskt, nämligen styrelsen. Styrelsen skall i publika aktiebolag bestå av minst tre ledamöter, medan det i privata aktiebolag räcker med en styrelseledamot under förutsättning att det finns minst en suppleant (tidigare var bolagets aktie- eller maximikapital avgörande för vilken styrelsestorlek som erfordrades). Också i frågor om styrelsens utseende, arbetsordning för styrelsen och kallelse till bolagsstämma innebär 1998 års lagändringar en differentiering mellan publika och privata aktiebolag där bestämmelserna för de privata aktiebolagen generellt sett är något enklare och mer flexibla (prop. 1997/98:99, bet. 1997/98:LU26, se även 2000/01:LU9).

De publika aktiebolagen kännetecknas, som ovan nämnts, av att de har en möjlighet att vända sig till allmänheten för kapitalanskaffning. Regelsystemet i ABL är utformat på så sätt att publika aktiebolag typiskt sett omfattar större bolag med stor spridning av aktierna, medan den andra kategorin, privata aktiebolag, företrädesvis omfattar små bolag med ett mindre antal ägare. Den svenska aktiebolagslagstiftningen har därmed en struktur som i sina huvuddrag överensstämmer med vad som gäller i övriga EU-länder. En överväldigande majoritet av de

Ds 2006:11 Överväganden och förslag

231

VPC-anslutna bolag som har en stor ägarspridning är följaktligen publika. Åtskilliga är dessutom noterade vid börs eller auktoriserad marknadsplats.

I avsnitt 4.2 har emellertid nämnts att långtifrån samtliga publika aktiebolag har en stor ägarspridning. Den avgränsning som görs i uppdragsbeskrivningen kommer därför i konflikt med de bedömningar som utredaren gjort i övrigt. Inte heller medför valet av bolagskategori att bolaget i fråga är ”stort” eller att det av andra skäl kan sägas utgöra en betydande maktfaktor inom näringslivet. Trots att uppdraget innebär att utredaren skall lägga fram ett förslag som tar sikte på samtliga publika aktiebolag, vill utredaren således inte ställa sig bakom en sådan avgränsning.

Av denna anledning finns det skäl att närmare granska olika alternativ till en lösning som innebär att de publika aktiebolagen (dvs. samtliga inom denna kategori) omfattas av krav på könsfördelningen. I avsnitt 13.2.2 har framhållits att det är förenat med svårigheter att genom gränsvärden eller dylikt åstadkomma en uppdelning av bolag för vilka ett regelverk är lämpligt samt att det inte är tillrådligt att skapa nya indelningar av aktiebolagen. Närmast till hands ligger att då lyfta fram de publika aktiebolag som är aktiemarknadsbolag (respektive avstämningsbolagen), vilket görs i följande avsnitt.

Med stöd av det nu nämnda föreslår utredaren att lagstiftningen skall träffa samtliga publika aktiebolag i ett senare skede än vad som föreslås bli fallet för de andra aktiebolag som träffas av lagstiftningen (aktiemarknadsbolag och helägda statliga aktiebolag, se följande avsnitt). Utredaren föreslår som ett alternativ att den ”etapp” som skall avse samtliga publika aktiebolag inte genomförs.

Utredaren återkommer nedan till den tekniska utformningen av de ändringar i aktiebolagslagen som uppdraget kräver.

Överväganden och förslag Ds 2006:11

232

13.3.2 Aktiemarknadsbolagen

Förslag: Regler om könsfördelningen i styrelsen skall i ett inledningsskede gälla de publika aktiebolag som är aktiemarknadsbolag.

Bedömning: De publika aktiebolag som också är aktiemarknadsbolag är bättre lämpade att ta till sig krav på könsfördelningen än vad andra publika bolag är.

Många – men ej merparten – av de publika aktiebolagen är också aktiemarknadsbolag, dvs. bolag vars aktier är noterade vid en börs eller en auktoriserad marknadsplats. Med andra ord kommer aktiemarknadsbolagen att omfattas av det lagförslag som enligt uppdragsbeskrivningen skall läggas fram beträffande de publika aktiebolagen.

Ägarstrukturen på den svenska aktiemarknaden brukar karakteriseras som särpräglad jämfört med vad som är fallet i t.ex. Storbritannien och USA, där ägarbilden ofta är splittrad. Samtidigt finns på den svenska marknaden bolag som i ägarhänseende har likheter med de kontinentaleuropeiska ländernas börsbolag. Vanligen domineras ägandet av en eller ett fåtal större ägare som utövar sin ägarroll aktivt och tar ett ansvar genom att bl.a. engagera sig i styrelsen (se SOU 2004:130 bilaga 3 s. 77). Aktiemarknadsbolagen har likväl en tämligen utpräglad ägarspridning. Detta följer redan av de föreskrifter i noteringsavtalen som bolagen valt att underkasta sig.

Aktiemarknadsbolagen är generellt sett stora, eller i vart fall medelstora, företag. Det är främst i sådana företag som ett synliggörande av fördelningen av kvinnor och män i styrelsen kan antas ha någon påtaglig effekt på det opinionsbildande arbetet i jämställdhetsfrågor. Företagen uppmärksammas i media i stor utsträckning och deras verksamhet och utveckling följs ofta av ett stort antal personer, inte bara av personer som har ägarintressen i företaget.

Enligt utredarens uppfattning finns skäl att tro att ett lyckat utfall i denna kategori av bolag skulle kunna ge vissa positiva

Ds 2006:11 Överväganden och förslag

233

effekter för utvecklingen av jämställdhetsmålsättningen i andra företag.

Det har under utredningens bedrivande riktats kritik mot en avgränsning som innebär att aktiemarknadsbolagen pekas ut särskilt. Någon har t.ex. påstått att det skulle uppfattas som ”diskriminerande” mot denna typ av bolag att införa särskilda krav på styrelsernas sammansättning.

Samtidigt kan det hävdas att aktiemarknadsbolagen redan är föremål för särskild lagstiftning avseende värdepappersmarknaden, men också för andra normsystem. Exempelvis ställer noteringsavtalen krav som inte kan härledas till aktiebolagslagen. Vidare finns Aktiemarknadsnämnden, som gör uttalanden i frågor som berör börs- och aktiemarknadsområdet. Därutöver ger Finansinspektionen ut ordningsregler, föreskrifter, anvisningar och rekommendationer som gäller för aktiemarknadsbolagen. Koden ställer redan krav på att en jämn könsfördelning skall eftersträvas i bolagen.

Enligt utredarens uppfattning är regler om könsfördelningen i styrelserna visserligen ett tämligen stort ingrepp i möjligheterna att råda över styrelsesammansättningen. Mot bakgrund av hur utredningsuppdraget ser ut är likväl denna typ av bolag bättre rustad att ta till sig krav på könsfördelningen än vad andra, mindre bolag är (däribland många av de publika aktiebolagen).

Av betydelse är också att det på grund av acceptansen av Svensk kod för bolagsstyrning faktiskt redan får anses vara av vikt att åtminstone sträva efter en jämn könsfördelning i styrelserna i aktiemarknadsbolagen (se punkt 3.2.1 i Koden), något som borgar för att denna form av bolag kan tillgodogöra sig bestämmelserna utan att tumma på vad som utgör en allmänt accepterad, god praxis. Koden kan också utgöra ett gott komplement till lagreglerna.

Detta medför att utredaren väljer att särskilt lyfta fram denna kategori av aktiebolag, närmast som en kärnkategori till de publika aktiebolagen. En motsvarande avgränsning gjordes nyligen i ett lagstiftningsärende om ersättning till ledande befattningshavare (se prop. 2005/06:186, särskilt s. 51 f.).

Överväganden och förslag Ds 2006:11

234

Av avsnitt 13.10.1 framgår att utredaren föreslår att bl.a. aktiemarknadsbolagen bör bli föremål för lagstiftning i en första etapp om lagstiftning införs på området, dvs. före det stora kollektiv av publika aktiebolag som enligt uppdragsbeskrivningen skall omfattas av lagförslaget. Utredarens ställningstagande, som i sammanhanget får uppfattas som ett alternativt förslag, innebär emellertid att den senare etappen av lagförslaget inte bör genomföras.

Som tidigare nämnts är underskottet på bolagsstämmovalda styrelseplatser i de aktiemarknadsbolag som är börsbolag ca 430 platser (mätt med 2005 års siffror) om lagstiftningen skulle innebära 40 procent av vardera könet i styrelserna. Detta skulle medföra att antalet styrelseplatser som innehas av kvinnor i de svenska börsbolagens styrelser skulle behöva öka med ca 150 procent jämfört med nuvarande fördelning (då 287 platser innehas av kvinnor).

En särskild fråga är om en avgränsning som tar sikte på aktiemarknadsbolagen har betydelse för växande bolags inställning till att ge ut aktier som noteras (eller registreras) vid börs eller auktoriserad marknadsplats. I den mån bolag avstår från ett sådant steg skulle deras tillväxtmöjligheter enligt kritikerna hämmas.

Mot bakgrund av att ett inträde på börs eller auktoriserad marknadsplats är förknippat med många andra krav ter det sig möjligen mindre troligt att det finns bolag med högt ställda ambitioner som skulle välja att avstå från en sådan introduktion enbart för att de därmed skulle behöva jämna ut könsfördelningen i sina styrelser.

Det skall nämnas att publika aktiebolag kan omvandlas till privata aktiebolag enligt regler i ABL, något som förutsätter synnerligen kvalificerad majoritet bland aktieägarna (se 26 kap. 6–8 §§ ABL). Utredaren ser emellertid inte skäl att tro att publika aktiebolag enbart med hänvisning till nya regler om krav på könsfördelningen i styrelserna skulle finna anledning att ta ett sådant drastiskt steg. Ett beslut om att omvandla ett publikt aktiebolag till ett privat sådant torde begränsa möjligheterna för

Ds 2006:11 Överväganden och förslag

235

aktieägarna att omsätta aktierna väsentligt vilket i sin tur minskar aktiernas värde. Detta står i strid med många aktieägares bakomliggande ambition att aktieförvärvet skall utgöra en god investering.

13.3.3 Avstämningsbolagen

Bedömning: En lagstiftning som särskilt tar sikte på avstämningsbolagen är inte lämplig.

Avstämningsbolagen, dvs. aktiebolag vars bolagsordning innehåller ett förbehåll om att bolagets aktier skall vara registrerade i ett avstämningsregister som förs av en central värdepappersförvarare, är f.n. ca 950 till antalet. Bland dessa finns de största bolagen, inte minst de som vill ha sina aktier noterade på börs eller annan marknadsplats. Kontobaserad aktiehantering anses numera helt nödvändig för bolag som har en någorlunda regelbunden omsättning av sina aktier (prop. 2004/05:85 s. 211).

Enligt statistik från Bolagsverket avseende 911 VPC-anslutna aktiebolag hade kvinnor i februari år 2006 sammanlagt 498 uppdrag som styrelseledamot. Antalet styrelseplatser var 4 330. Kvinnornas andel motsvarade 11,5 procent.

Trots detta finns många avstämningsbolag som inte har någon större ägarspridning. Utredarens undersökningar visar att 323 avstämningsbolag hade färre än 100 ägare i oktober 2005. 117 av dem hade färre än 10 ägare (83 stycken hade endast en ägare och är då dotterbolag).

Utredaren anser mot bakgrund av ägarspridningens betydelse för avgränsningsfrågan att en lagstiftning som särskilt tar sikte på avstämningsbolagen inte framstår som lämplig.

13.3.4 De privata aktiebolagen

Utredningsuppdraget tar sikte på de publika aktiebolagen men ger utredaren möjlighet att lämna ett förslag som avser de privata

Överväganden och förslag Ds 2006:11

236

aktiebolag som utredaren anser bör omfattas med hänsyn till syftet att öka jämställdheten i näringslivet.

Problem med bristande jämställdhet inom näringslivet torde förekomma såväl bland publika bolag (däribland aktiemarknadsbolag) som bland privata bolag. Om inställningen är den att en jämn könsfördelning skall eftersträvas, kan det tyckas att åtminstone de största privata bolagen också bör underkastas krav på styrelsesammansättningen (de ”små privata aktiebolagen” skall enligt uppdragsbeskrivningen undantas).

Bland de privata bolagen finns ett inte oansenligt antal bolag som faktiskt har tämligen stor omsättning, stora tillgångar och många anställda. Här kan hänvisas till propositionen Förenklade redovisningsregler, m.m. (prop. 2005/06:116) i vilken uppskattades att drygt tre procent av alla aktiebolag kommer att betraktas som ”större företag” när ändringen av redovisningsreglerna genomförs (större företag skall enligt förslaget till definition uppfylla mer än ett av tre kriterier, nämligen mer än 50 anställda, mer än 25 miljoner kr i balansomslutning och mer än 50 miljoner kr i nettoomsättning). Många av dem har kanske dessutom en relativt stor ägarspridning.

Utredaren har övervägt möjligheten att utifrån de ovan berörda parametrarna – antalet anställda, balansomslutning, och omsättning – peka ut privata aktiebolag som kan sägas vara i viss mån jämförbara med t.ex. aktiemarknadsbolagen. Under sådana omständigheter skulle även någon form av ”tröghetsregel” behöva införas, med innebörd att bolag som efter att en gång ha passerat gränsvärdena även fortsättningsvis omfattas av kraven på styrelsesammansättningen en tid efter det att gränsvärdena har underskridits.

Utredaren kommer nedan att närmare analysera vissa faktorer av betydelse för ställningstagandena.

Ds 2006:11 Överväganden och förslag

237

De privata aktiebolagen är svåra att kartlägga

Som tidigare berörts är den stora majoriteten av svenska aktiebolag privata. I Bolagsverkets kartläggning av ca 300 000 svenska aktiebolag i februari 2006 framgick att 73 086 styrelseplatser av totalt 485 538 innehas av kvinnor. Detta motsvarar 15,1 procent. Om 40 procent av vardera könet skulle vara riktmärket, är underskottet av kvinnliga styrelseplatser hela 121 129.

Här är det dock av vikt att framhålla att endast ca 42 procent av alla levande aktiebolag har två eller fler ledamöter. Hela 94 procent har högst tre ledamöter. Det är också intressant att tillägga att kvinnor innehar 54,1 procent av alla styrelsesuppleantposter (148 307 av totalt 274 154).

En mycket stor andel av aktiebolagen har således små styrelser, med all säkerhet för att det råder personalidentitet mellan ägaren och styrelsen. Statistiken ger dock inte en fullständig bild av situationen i de privata aktiebolagen. Att göra fallstudier av eller ”stickprover” på några av de hundratusentals aktiebolag som finns registrerade riskerar att ge en felaktig bild av förhållandena. (En sådan stickprovsundersökning redovisades i de norska förarbetena. Den visade bl.a. att tre av fyra bolag var familjeägda, se Ot.prp. nr. 97 s. 40.)

Svårigheter finns således med att närmare beskriva eventuella ”bristers” omfattning.

Betydelsen av den bristande ägarspridningen

För privata aktiebolag finns förbud mot spridning av aktier och mot notering av bolagets värdepapper. Eftersom privata bolag därför inte kan sägas ha lika spridda ägarintressen som publika aktiebolag i allmänhet och aktiemarknadsbolag i synnerhet, riskerar eventuella lagkrav att vålla vissa problem. Enligt utredarens uppfattning är det rimligt att hävda att det faktum att kanske endast ett fåtal stora ägare finns bör få betydelse för ägarnas möjligheter att utan andra krav än de som nu gäller sätta

Överväganden och förslag Ds 2006:11

238

samman en utifrån bolagets specifika förutsättningar slagkraftig styrelse, även om just strävandena efter en jämn könsfördelning i styrelserna anses vara god praxis för bolag som är underkastade Svensk kod för bolagsstyrning.

Även i privata aktiebolag kan dock finnas en viss spridning av ägarintressena. Man skulle kunna tänka sig att göra en differentiering som tar sikte på antalet ägare för att på så sätt sålla ut de bolag för vilka regler om könsfördelning skulle kunna te sig mer motiverade.

Samtidigt måste hänsyn tas till att uppgiften om ägarspridningen inte är allmänt känd. Något centralt aktieägarregister finns inte i Sverige, och enligt information från Bolagsverket saknas mot den bakgrunden förutsättningar att ta fram uppgifterna om antalet ägare i en tänkt kontrollsituation.

Det kan tilläggas att även den norska lagstiftningen bygger på grundsynen att hänsyn skall tas till att skillnader generellt sett föreligger mellan den ”direkta ägarrepresentationen” i publika aktiebolag (allmennaksjeselskaper) å ena sidan och privata aktiebolag (aksjeselskaper) å andra sidan. Avgörande för den avgränsning som gjordes var att publika aktiebolag sorterar in under en bolagsform som just är inriktad på spridning av aktier.

Debattens fokus på börsbolagen

Av betydelse för frågan om (vissa) privata aktiebolag skall omfattas av lagregler är, enligt utredarens uppfattning, att debatten på senare år om eventuella lagkrav på könsfördelning i bolagsstyrelserna har haft aktiemarknadsbolagen i fokus. De svenska aktiemarknadsbolagen är publika aktiebolag, eftersom privata aktiebolags värdepapper inte får bli föremål för handel på en svensk eller utländsk börs eller någon annan organiserad marknadsplats (1 kap. 8 § ABL). Den positiva trend i könsfördelningshänseende som på senare år har kunnat skönjas, och som enligt samstämmiga uppgifter från näringslivsföreträdare och andra som utredaren har varit i kontakt med åtminstone till stora delar kan härledas till ”hotet” om

Ds 2006:11 Överväganden och förslag

239

lagstiftning, har måhända inte kommit lika långt i de privata bolagen. Eftersom motsvarande statistik över könsfördelningen i de privata aktiebolagen inte tas fram regelbundet, kan det i vart fall med fog befaras att utvecklingen mot en jämnare representation inte framskrider i lika rask takt.

Detta är inte utan betydelse för avgränsningsresonemangen. Å ena sidan kan man hävda att lagstiftning är särskilt befogad för bolagsformer där utvecklingen går alltför långsamt. Å andra sidan kan det finnas skäl att först skärpa tonen mot sådana bolag och försöka åstadkomma ändringar på frivillig väg, innan man tar till åtgärder vars effekter är svåra att kartlägga. Om man utgår från att de privata bolagen inte har kommit lika långt i detta hänseende, skulle nämligen en eventuell lagstiftning generellt sett innebära än större omvälvningar i styrelserna än vad som är fallet med de publika bolagen, företrädesvis aktiemarknadsbolagen.

Oavsett vilken inställning man har i fråga om reglernas tillämplighet på de privata aktiebolagen torde den period som bolagen har att inordna sig behöva vara längre än vad som är fallet med aktiemarknadsbolagen.

Rekryteringssvårigheter för mindre bolag?

Under de senaste årens arbete för att hitta kvinnliga kandidater till bl.a. styrelsepositioner har uppmärksamhet riktats mot betydelsen av att söka i nätverk samt att anlita konsulter och professionella rekryterare. Aktiemarknadsbolagens valprocedurer är föremål för stor uppmärksamhet och kan därmed synas, vilket naturligtvis är ägnat att ytterligare skärpa urvalsmetoderna och vidga rekryteringsbasen för att bästa möjliga resultat skall uppnås.

Privata bolag torde emellertid i allmänhet inte ha lika stora resurser att hitta lämpliga kandidater för styrelseuppdrag som aktiemarknadsbolagen. Det lär finnas en mycket stor andel privata bolag som aldrig ens har behövt nyttja hjälp för att rekrytera ledamöter. Det ligger i farans riktning att många bolag

Överväganden och förslag Ds 2006:11

240

i vilka ägarna sitter i styrelsen i första hand skulle vända sig till nära släktingar, om lagkrav infördes på könsfördelningen.

Symbolvärdet är mindre

En jämn könsfördelning i bolagsstyrelserna leder till en jämnare fördelning av makt och inflytande. Enligt utredarens mening skall symbolvärdet av ett sådant tillstånd inte förringas. Om en stark kvinnorepresentation i bolagsstyrelserna ger goda resultat, kan vissa synergieffekter i bolagen och möjligen i samhället i stort uppstå. Att närmare åskådliggöra dessa får dock anses ligga utanför uppdraget. En faktor som nämns i uppdragsbeskrivningen är dock att det på goda grunder kan antas att valet av medarbetare på ledande positioner är beroende av styrelsens sammansättning, vilket närmast skall tolkas som att fler kvinnor mycket väl kan följa i de först utnämndas spår. Synliggörandet av könsfördelningen på en viss nivå kan med andra ord få effekter för jämställdhetsarbetet på en annan nivå.