Prop. 2021/22:148
En ny växtskyddslag
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 17 mars 2022
Magdalena Andersson
Karl-Petter Thorwaldsson (Näringsdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen lämnar regeringen förslag till en ny växtskyddslag. Lagen kompletterar EU-förordningen om skyddsåtgärder mot växtskadegörare och EU-förordningen om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet i livsmedelskedjan.
Växtskyddslagen syftar, i likhet med EU-förordningen om skyddsåtgärder mot växtskadegörare, till att ge ett bättre och effektivare skydd mot växtskadegörare vars introduktion, etablering och spridning skulle kunna få oacceptabla ekonomiska, miljömässiga eller sociala konsekvenser. Lagen föreslås innehålla bestämmelser som bidrar till att säkerställa detta, bl.a. bestämmelser om kontroll, kontrollbefogenheter, ingripande och sanktioner vid överträdelser av EU-förordningen och lagstiftningen.
Utöver bestämmelser som kompletterar EU-förordningarna föreslår regeringen en nationell reglering för att skydda virkesproduktionen. Skogsvårdslagens bemyndigande att meddela föreskrifter om åtgärder mot insektshärjning och yngelhärdar förs därför över till växtskyddslagen och utvidgas till att omfatta andra växtskadegörare än insekter. För att skydda trädslag som används i virkesproduktionen ska det vara möjligt att i föreskrifter ställa krav på åtgärder även i andra växtmiljöer än skog och mot andra aktörer än de som är verksamma inom skogsbruket.
Regeringen föreslår också att staten ska lämna ersättning vid bekämpning av EU-reglerade växtskadegörare till den som drabbas av vissa kostnader och förluster.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2022.
1. Förslag till riksdagsbeslut
Regeringens förslag:
1. Riksdagen antar regeringens förslag till växtskyddslag.
2. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429).
2. Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1. Förslag till växtskyddslag
Härigenom föreskrivs följande.
Lagens syfte och tillämpningsområde 1 § Denna lag innehåller bestämmelser som syftar till att begränsa de risker som växtskadegörare innebär för växter och växtprodukter till en acceptabel nivå.
2 § Denna lag kompletterar
1. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/2031 av den 26 oktober 2016 om skyddsåtgärder mot växtskadegörare, ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 228/2013, (EU) nr 652/2014 och (EU) nr 1143/2014 samt om upphävande av rådets direktiv 69/464/EEG, 74/647/EEG, 93/85/EEG, 98/57/EG, 2000/29/EG, 2006/91/EG och 2007/33/EG, och
2. genomförandeakter och delegerade akter till förordning (EU) 2016/2031.
Lagen kompletterar även, i de delar de innehåller bestämmelser som rör skyddsåtgärder mot växtskadegörare,
1. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 av den 15 mars 2017 om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet för att säkerställa tillämpningen av livsmedels- och foderlagstiftningen och av bestämmelser om djurs hälsa och djurskydd, växtskydd och växtskyddsmedel samt om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 999/2001, (EG) nr 396/2005, (EG) nr 1069/2009, (EG) nr 1107/2009, (EU) nr 1151/2012, (EU) nr 652/2014, (EU) 2016/429 och (EU) 2016/2031, rådets förordningar (EG) nr 1/2005 och (EG) nr 1099/2009 och rådets direktiv 98/58/EG, 1999/74/EG, 2007/43/EG, 2008/119/EG och 2008/120/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 854/2004 och (EG) nr 882/2004, rådets direktiv 89/608/EEG, 89/662/EEG, 90/425/EEG, 91/496/EEG, 96/23/EG, 96/93/EG och 97/78/EG samt rådets beslut 92/438/EEG (förordningen om offentlig kontroll), och
2. genomförandeakter och delegerade akter till förordning (EU) 2017/625.
Uttryck i lagen 3 § I denna lag betyder
1. följande uttryck samma sak som i förordning (EU) 2016/2031: – andra föremål, – karantänskadegörare, – växter, och – växter för plantering,
2. följande uttryck samma sak som i förordning (EU) 2017/625: – officiell växtskyddsinspektör, och – organ med delegerade uppgifter,
3. uttrycket offentlig kontroll:
a) offentlig kontroll enligt förordning (EU) 2017/625, och
b) kontroll i övrigt av att denna lag och föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen följs,
4. uttrycket annan offentlig verksamhet:
a) annan offentlig verksamhet enligt förordning (EU) 2017/625, och
b) motsvarande offentlig verksamhet som utförs med stöd av lagen eller föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen,
5. uttrycket växtprodukt: växtprodukt enligt förordning (EU) 2016/2031 och genomförandeakter som har antagits med stöd av förordning (EU) 2016/2031,
6. uttrycket växtskadegörare: skadegörare enligt förordning (EU) 2016/2031,
7. uttrycket fristående officiell växtskyddsinspektör: en officiell växtskyddsinspektör som inte har en anställning vid en statlig kontrollmyndighet,
8. uttrycket Europeiska unionens territorium: det geografiska område som ska anses som unionens territorium enligt artikel 1.3 i förordning (EU) 2016/2031, och
9. uttrycket medlemsstat inom Europeiska unionen: ett geografiskt område inom en stat som omfattas av Europeiska unionens territorium.
I denna lag avser följande uttryck skadegörare som är förtecknade som sådana i genomförandeakter som har antagits med stöd av förordningen (EU) 2016/2031:
– EU-karantänskadegörare, – karantänskadegörare för skyddad zon, och – reglerad EU-icke-karantänskadegörare.
Tillämpning av förordning (EU) 2017/625 4 § Förordning (EU) 2017/625 ska tillämpas även i fråga om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet som faller utanför förordningens tillämpningsområde och som gäller karantänskadegörare och reglerade
EU-icke-karantänskadegörare.
Bemyndiganden i fråga om förbud och åtgärder som avser växtskadegörare
Bemyndiganden i fråga om karantänskadegörare 5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om förbud, begränsningar eller åtgärder som behövs för att förhindra introduktion, etablering och spridning av karantänskadegörare.
Den myndighet som regeringen bestämmer får också, utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som lagen kompletterar, i det enskilda fallet besluta om sådana förbud, begränsningar eller åtgärder som avses i första stycket.
Föreskrifter enligt första stycket och beslut enligt andra stycket som avser införsel till eller förflyttning inom Sverige ska vara tidsbegränsade om inte något annat följer med anledning av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.
Om det är nödvändigt för att utrota eller innesluta karantänskadegörare får den myndighet som regeringen bestämmer själv vidta åtgärder som följer av ett sådant beslut som avses i andra stycket.
Bemyndiganden i fråga om reglerade EU-icke-karantänskadegörare 6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om förbud, begränsningar eller åtgärder vid yrkesmässig odling av växter för plantering för att begränsa förekomsten av reglerade EU-icke-karantänskadegörare på sådana växter.
Den myndighet som regeringen bestämmer får också i det enskilda fallet besluta om sådana förbud, begränsningar eller åtgärder som avses i första stycket.
Bemyndiganden i fråga om andra växtskadegörare för skydd av skog 7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i andra fall än som avses i 6 § meddela föreskrifter om förbud, begränsningar eller åtgärder för att begränsa förekomsten av andra växtskadegörare än karantänskadegörare som kan medföra oacceptabla ekonomiska, miljömässiga eller sociala konsekvenser genom angrepp på trädslag som används i virkesproduktion.
Sådana föreskrifter får avse den som
1. äger trädbevuxen mark, bedriver skogsbruk eller odlar växter,
2. lagrar växter, växtprodukter eller andra föremål, eller
3. bedriver handel med växter, växtprodukter eller andra föremål. Den myndighet som regeringen bestämmer får också i det enskilda fallet besluta om sådana förbud, begränsningar eller åtgärder som avses i första stycket. Beslutet får riktas mot den som omfattas av andra stycket.
Föreskrifter enligt första stycket och beslut enligt tredje stycket får inte förbjuda eller begränsa införsel till Sverige från ett land utanför Europeiska unionen eller en annan medlemsstat inom unionen. De får inte heller avse växtskadegörare som är förtecknade som invasiva främmande arter av unionsbetydelse i genomförandeakter som har antagits enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1143/2014 av den 22 oktober 2014 om förebyggande och hantering av introduktion och spridning av invasiva främmande arter.
Bemyndiganden i fråga om egenkontroll, dokumentation, uppgiftslämnande och anmälan 8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. skyldighet för den som yrkesmässigt odlar, handlar med eller på annat sätt yrkesmässigt hanterar växter, växtprodukter eller andra föremål att
a) utöva en egenkontroll av verksamheten som är lämplig utifrån verksamhetens art,
b) dokumentera uppgifter som har betydelse för risken för spridning av växtskadegörare,
c) lämna uppgifter om sin verksamhet till en kontrollmyndighet, ett organ med delegerade uppgifter, en fysisk person som har delegerats vissa uppgifter eller en fristående officiell växtskyddsinspektör,
2. skyldighet för den som icke yrkesmässigt odlar, handlar med eller på annat sätt hanterar växter, växtprodukter eller andra föremål att dokumentera uppgifter som har betydelse för risken för spridning av karantänskadegörare,
3. skyldighet för den som förflyttar eller på annat sätt hanterar växtskadegörare att till en kontrollmyndighet, ett organ med delegerade uppgifter, en fysisk person som har delegerats vissa uppgifter eller en fristående officiell växtskyddsinspektör lämna uppgifter som har betydelse för risken för spridning av växtskadegörare,
4. skyldighet för den som odlar, handlar med eller på annat sätt hanterar växter, växtprodukter eller andra föremål att till en kontrollmyndighet, ett organ med delegerade uppgifter, en fysisk person som har delegerats vissa uppgifter eller en fristående officiell växtskyddsinspektör lämna uppgifter som har betydelse för risken för spridning av växtskadegörare,
5. skyldighet för den som till Sverige för in växter, växtprodukter, andra föremål eller växtskadegörare från ett land utanför Europeiska unionen eller en annan medlemsstat inom unionen att anmäla införseln,
6. undantag från skyldigheten i förordning (EU) 2016/2031 att anmäla misstänkt eller konstaterad förekomst av karantänskadegörare.
Sundhetsintyg 9 § I förordning (EU) 2016/2031 finns bestämmelser om sundhetscertifikat och andra sundhetsintyg. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om andra sundhetsintyg än de som är reglerade i EU-förordningen.
Offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet 10 § Offentlig kontroll utövas av Statens jordbruksverk (Jordbruksverket) och andra statliga myndigheter (kontrollmyndigheterna) enligt föreskrifter som regeringen meddelar.
Annan offentlig verksamhet utförs av kontrollmyndigheterna och andra statliga myndigheter enligt vad som anges i denna lag och i föreskrifter som regeringen meddelar.
Delegering av vissa uppgifter 11 § I förordning (EU) 2017/625 finns bestämmelser om att vissa uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen och vissa uppgifter i samband med annan offentlig verksamhet får delegeras till ett organ eller till en fysisk person. I förordningen finns också bestämmelser om att en behörig myndighet får utse en officiell växtskyddsinspektör.
Samordnande myndighet 12 § Jordbruksverket samordnar övriga kontrollmyndigheters verksamhet och lämnar råd och hjälp i denna verksamhet, om inte regeringen föreskriver något annat.
Rådgivning och information 13 § Den myndighet som utövar offentlig kontroll ska genom rådgivning, information och på annat sätt underlätta för den enskilde att fullgöra sina skyldigheter enligt lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som lagen kompletterar och de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna.
Skyldighet att beivra överträdelser 14 § Den myndighet som utövar offentlig kontroll ska verka för att överträdelser av lagen, av de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, av de EU-bestämmelser som lagen kompletterar eller av de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna, beivras.
Förvaltningslagens tillämpning 15 § Vid offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet som utförs av ett organ med delegerade uppgifter, en fysisk person som har delegerats vissa uppgifter eller en fristående officiell växtskyddsinspektör ska följande bestämmelser i förvaltningslagen (2017:900) tillämpas:
– 5 § om legalitet, objektivitet och proportionalitet, – 10 § om partsinsyn, – 16–18 §§ om jäv, – 23 § om utredningsansvaret, – 24 § om när man får lämna uppgifter muntligt, – 25 § om kommunikation, – 27 § om dokumentation av uppgifter, – 31 § om dokumentation av beslut, – 32 § om motivering av beslut, – 33 och 34 §§ om underrättelse om innehållet i beslut och hur ett överklagande går till,
– 36 § om rättelse av skrivfel och liknande, och – 42 § om vem som får överklaga ett beslut.
Tystnadsplikt 16 § Den som i enskild verksamhet utför eller har utfört offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet får inte obehörigen röja eller utnyttja det som han eller hon har fått kännedom om medan uppgifterna utfördes. Detsamma ska gälla den som i enskild verksamhet utför eller har utfört laboratorieanalyser, laboratorietester eller laboratoriediagnostik på prover som tas vid offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet.
I det allmännas verksamhet tillämpas offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) i stället för första stycket.
Bemyndiganden i fråga om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet 17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. hur ett organ med delegerade uppgifter, en fysisk person som har delegerats vissa uppgifter eller en fristående officiell växtskyddsinspektör ska bedriva offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet, och
2. skyldighet för ett organ med delegerade uppgifter, en fysisk person som har delegerats vissa uppgifter eller en fristående officiell växtskyddsinspektör att
a) lämna information till en sådan samordnande kontrollmyndighet som avses i 12 §, och
b) lämna information och ge in handlingar till den myndighet som har delegerat uppgiften eller utsett inspektören.
Rätt till upplysningar och tillträde 18 § En kontrollmyndighet, ett organ med delegerade uppgifter, en fysisk person som har delegerats vissa uppgifter eller en fristående officiell växtskyddsinspektör har, i den utsträckning det behövs för offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet, rätt att
1. på begäran få upplysningar och ta del av handlingar, och
2. få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som har anknytning till verksamheten eller där växter, växtprodukter och andra föremål kan finnas och där göra undersökningar och ta prover.
19 § Bestämmelserna i 18 § om rätt till upplysningar och tillträde gäller också för Europeiska kommissionen, Europeiska revisionsrätten och för inspektörer och experter som utsetts av dessa institutioner i den utsträckning det behövs för att kontrollera att Sverige följer
1. de EU-bestämmelser som lagen kompletterar, och
2. EU-bestämmelser om unionens medfinansiering av åtgärder inom lagens tillämpningsområde. Bestämmelserna i 18 § och första stycket ska inte tillämpas vid kontroller och inspektioner på plats som genomförs enligt lagen (2017:244) om kontroller och inspektioner på plats av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning.
Skyldighet att lämna hjälp 20 § Den som är föremål för offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet ska, utöver vad som följer av artikel 15.2 och 15.6 i förordning (EU) 2017/625, lämna den hjälp som behövs för att kontrollen eller verksamheten ska kunna utföras.
Inköp under dold identitet 21 § En kontrollmyndighet får köpa in växter, växtprodukter och andra föremål under dold identitet om det är nödvändigt för att kontrollera att de uppfyller krav i fråga om karantänskadegörare i
1. föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, eller
2. de EU-bestämmelser som lagen kompletterar och de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna.
Verksamhetsutövaren ska underrättas om det inköp som har skett under dold identitet och om resultatet av det så snart det kan ske utan att åtgärden förlorar sin betydelse.
Förelägganden 22 § Utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som lagen kompletterar, får en kontrollmyndighet besluta de förelägganden som behövs för att lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som lagen kompletterar och de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna ska följas.
Vite 23 § Förelägganden enligt 22 § eller enligt de EU-bestämmelser som lagen kompletterar får förenas med vite.
Kontrollmyndigheten får dock inte förelägga någon vid vite att medverka i en utredning av en gärning som kan leda till straff eller sanktionsavgift för honom eller henne.
Rättelse på den enskildes bekostnad 24 § Utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som lagen kompletterar, får en kontrollmyndighet besluta att åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse ska vidtas på den enskildes bekostnad om den enskilde
1. inte har följt ett föreläggande enligt de EU-bestämmelser som lagen kompletterar eller enligt 22 §, eller
2. inte fullgör sina skyldigheter enligt de EU-bestämmelser som lagen kompletterar eller de föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av 5 § och rättelsen måste göras genast med hänsyn till risken för introduktion, etablering och spridning av en karantänskadegörare.
Hjälp av Polismyndigheten 25 § Polismyndigheten ska på begäran av en kontrollmyndighet lämna den hjälp som behövs för att
1. utöva offentlig kontroll, eller
2. verkställa beslut enligt denna lag, enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EU-bestämmelser som lagen kompletterar.
Hjälp får begäras endast om
1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller
2. det annars finns synnerliga skäl. Första stycket gäller dock inte offentlig kontroll eller verkställighet av beslut som gäller sådana växtskadegörare som avses i 7 §.
Avgifter 26 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet.
Ersättning vid utrotning eller inneslutning av karantänskadegörare
Rätt till ersättning 27 § Staten ska ersätta den som på grund av föreskrifter eller beslut i det enskilda fallet om utrotning eller inneslutning av karantänskadegörare drabbas av
1. kostnader för behandling, avlägsnande eller destruktion av växter, växtprodukter och andra föremål samt rengöring och desinfektion av lokaler, mark, vatten, jord, odlingsmedier, anläggningar, maskiner och utrustning,
2. förlust i form av förlorat värde på de växter, växtprodukter eller andra föremål som är föremål för bekämpningsåtgärder, eller
3. produktionsbortfall, när bekämpningsåtgärder vidtas i andra miljöer än skog.
28 § Ersättning får endast lämnas om den är förenlig med Europeiska unionens regler om statligt stöd.
För kostnader enligt 27 § 1 lämnas full ersättning. För förlorat värde enligt 27 § 2 ska avdrag göras för eventuellt restvärde samt för kostnader som den enskilde skulle ha haft om inte bekämpningsåtgärden hade utförts.
Ersättning för produktionsbortfall enligt 27 § 3 lämnas för sådant bortfall som uppkommer under tiden som bekämpningsåtgärderna pågår, dock längst för en sammanhängande period om två år. Ersättningen får uppgå till högst 75 procent av produktionsbortfallet.
Annan ersättning 29 § Om den ersättningsberättigade har rätt till annan ersättning för sådana kostnader eller förluster som avses i 27 § får den totala ersättningen inte uppgå till mer än 100 procent av kostnaden, värdet eller produktionsbortfallet.
Jämkning av ersättning 30 § Ersättning enligt 27 § får jämkas om den ersättningsberättigade uppsåtligen eller genom vårdslöshet har medverkat till kostnaden eller förlusten. Detsamma gäller om den ersättningsberättigade inte rättar sig efter en föreskrift eller efter ett beslut i det enskilda fallet som har meddelats med stöd av lagen eller ett beslut som har meddelats med stöd av de EU-bestämmelser som lagen kompletterar.
Beslutande myndighet 31 § Frågor om ersättning prövas av den myndighet som regeringen bestämmer.
Bemyndiganden i fråga om ersättning 32 § Regeringen får meddela föreskrifter om att bestämmelserna om ersättning i 27 § inte ska gälla om Europeiska kommissionen i enlighet med artikel 28.2 eller 30.3 i förordning (EU) 2016/2031 har beslutat om åtgärder för inneslutning av karantänskadegörare.
33 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. beräkningen av förlorat värde enligt 27 § 2 för växter, växtprodukter eller andra föremål,
2. att ett visst högsta värde ska läggas till grund för ersättning för sådan förlust som anges i 27 § 2,
3. vilken typ av produktionsbortfall som ska berättiga till ersättning,
4. i vilka fall ersättning inte ska beviljas om en växtsort har odlats som inte är resistent mot en viss växtskadegörare, och
5. att ränta enligt räntelagen (1975:635) ska betalas på belopp som en mottagare är återbetalningsskyldig för.
Straff
Straff för hantering av karantänskadegörare 34 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet utan tillstånd, eller i strid med villkoren i ett tillstånd,
1. för in en karantänskadegörare till Sverige eller till en skyddad zon inom Sverige,
2. inom Sverige eller inom en skyddad zon inom Sverige förflyttar, innehar, uppförökar eller frisläpper en karantänskadegörare, eller
3. för ut en karantänskadegörare från Sverige till en annan medlemsstat inom Europeiska unionen.
Detsamma gäller den som i näringsverksamhet av oaktsamhet begår en sådan gärning som anges i första stycket.
Straff för viss hantering av växter, växtprodukter och andra föremål 35 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet
1. för in växter, växtprodukter eller andra föremål till Sverige eller till en skyddad zon inom Sverige på ett sätt som kan medföra risk för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare,
2. inom Sverige eller inom en skyddad zon inom Sverige förflyttar växter, växtprodukter eller andra föremål på ett sätt som kan medföra risk för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare,
3. från Sverige till en annan medlemsstat inom Europeiska unionen för ut växter, växtprodukter eller andra föremål på ett sätt som kan medföra risk för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare, eller
4. i andra fall än som avses i 1–3 hanterar växter, växtprodukter eller andra föremål på ett sätt som kan medföra risk för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare.
Detsamma gäller den som i näringsverksamhet av oaktsamhet begår en sådan gärning som anges i första stycket.
Straff för underlåtenhet att vidta nödvändiga åtgärder 36 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet inte vidtar nödvändiga åtgärder för att förhindra introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare.
Detsamma gäller den som i näringsverksamhet av oaktsamhet begår en sådan gärning som anges i första stycket.
Straff för införsel, utförsel och förflyttning av reglerade EU-ickekarantänskadegörare på växter för plantering 37 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet i strid med artikel 37 i förordning (EU) 2016/2031
1. för in reglerade EU-icke-karantänskadegörare på växter för plantering till Sverige,
2. för ut reglerade EU-icke-karantänskadegörare på växter för plantering till en annan medlemsstat inom Europeiska unionen, eller
3. inom Sverige förflyttar reglerade EU-icke-karantänskadegörare på växter för plantering.
Straff för att försvåra spårning och att lämna vilseledande eller felaktiga uppgifter i ansökan om sundhetscertifikat 38 § Till böter döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet
1. orsakar att möjligheten att spåra en karantänskadegörare försvåras eller kan komma att försvåras, om gärningen inte ska leda till ansvar enligt 34, 35 eller 36 §, eller
2. lämnar vilseledande eller felaktiga uppgifter i en ansökan om sundhetscertifikat för export.
Detsamma gäller den som i näringsverksamhet av oaktsamhet begår en sådan gärning som anges i första stycket.
Straff för överträdelser av anmälningsskyldighet 39 § Till böter döms den som i näringsverksamhet med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot artikel 14.1 eller artiklarna 14.1 och 33.1 i förordning (EU) 2016/2031 genom att inte anmäla förekomst eller misstanke om förekomst av en EU-karantänskadegörare, en skadegörare som omfattas av åtgärder enligt artikel 30.1 i förordning (EU) 2016/2031 eller en karantänskadegörare för skyddad zon.
Till böter döms även den som, om gärningen inte begås i näringsverksamhet, med uppsåt bryter mot artikel 15.1 eller artiklarna 15.1 och 33.1 i förordning (EU) 2016/2031 genom att inte anmäla förekomst eller misstanke om förekomst av en EU-karantänskadegörare eller karantänskadegörare för skyddad zon.
Straff för överträdelser av föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen 40 § Till böter döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av 5, 6 eller 7 §, om gärningen inte ska leda till ansvar enligt 34, 35 eller 36 §.
Detsamma gäller den som i näringsverksamhet av oaktsamhet begår en sådan gärning som anges i första stycket.
Ringa gärningar 41 § Om en gärning som avses i 34–40 §§ är att anse som ringa ska det inte dömas till ansvar. En gärning är att anse som ringa om den framstår som obetydlig med hänsyn till det intresse som straffbestämmelsen är avsedd att skydda.
Straffbestämmelsernas förhållande till vite och sanktionsavgifter 42 § Det får inte dömas till ansvar enligt denna lag för en gärning som omfattas av ett föreläggande om vite, om gärningen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet.
Det får inte dömas till ansvar enligt 38 § första stycket 1 eller 40 § om gärningen kan leda till en sanktionsavgift enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 44 §.
Straffbestämmelsernas förhållande till brottsbalken43 § Om en gärning är belagd med straff i brottsbalken får det inte dömas till ansvar enligt 34–40 §§.
Sanktionsavgifter
Bemyndigande i fråga om sanktionsavgift 44 § Regeringen får meddela föreskrifter om att en sanktionsavgift ska betalas av den som
1. driver en verksamhet utan att uppfylla krav i fråga om registrering,
2. inte har den dokumentation som krävs,
3. inte anbringar ett växtpass på växter, växtprodukter och andra föremål som omfattas av krav på växtpass innan de förflyttas inom Europeiska unionens territorium eller till eller inom en skyddad zon,
4. för in växter, växtprodukter eller andra föremål utan att uppfylla krav på anmälan vid införsel, eller
5. inte uppfyller krav på märkning av träemballage i importsändningar enligt den internationella standarden för växtskyddsåtgärder nr 15 om reglering av träemballage inom den internationella handeln (ISPM 15).
Sanktionsavgifterna ska uppgå till minst 1 000 kronor och högst 100 000 kronor. I de föreskrifter som avses i första stycket ska avgifternas storlek framgå. När regeringen meddelar föreskrifter om avgiftens storlek ska hänsyn tas till hur allvarlig överträdelsen är och till betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser.
Befrielse från skyldigheten att betala en sanktionsavgift 45 § Sanktionsavgift ska inte tas ut om det är oskäligt. Vid denna prövning ska det särskilt beaktas
1. om överträdelsen berott på sjukdom som medfört att den avgiftsskyldige inte förmått att på egen hand göra det som han eller hon varit skyldig att göra och inte heller förmått att ge någon annan i uppdrag att göra det,
2. om överträdelsen annars berott på en omständighet som den avgiftsskyldige varken kunnat förutse eller borde ha förutsett och inte heller kunnat påverka, eller
3. vad den avgiftsskyldige gjort för att undvika överträdelsen.
Ansvarig myndighet 46 § Kontrollmyndigheten prövar frågor om sanktionsavgifter.
Tillfälle att yttra sig och preskription 47 § Innan kontrollmyndigheten beslutar om sanktionsavgift ska den som avgiften ska tas ut av få tillfälle att yttra sig. Om så inte har skett inom två år från det att överträdelsen ägde rum får någon sanktionsavgift inte beslutas.
Förhållandet mellan sanktionsavgift och vite 48 § Det får inte beslutas om sanktionsavgift för en överträdelse som omfattas av ett föreläggande om vite om överträdelsen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet.
Verkställighet av beslut om sanktionsavgift 49 § Ett beslut om sanktionsavgift får verkställas enligt utsökningsbalken när det har fått laga kraft.
Sanktionsavgiften ska tillfalla staten.
50 § En beslutad sanktionsavgift faller bort till den del beslutet inte har verkställts inom fem år från det att beslutet har fått laga kraft.
Överklagande 51 § Beslut enligt denna lag, enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EU-bestämmelser som lagen kompletterar, får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
52 § Lagen (1986:1142) om överklagande av beslut av enskilda organ med offentliga förvaltningsuppgifter ska gälla även för överklagande av beslut som har meddelats av en fysisk person som har delegerats vissa uppgifter eller av en fristående officiell växtskyddsinspektör.
53 § Den myndighet som har delegerat uppgiften att utöva offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet till ett organ eller till en fysisk person eller som har utsett en fristående officiell växtskyddsinspektör ska
föra det allmännas talan i allmän förvaltningsdomstol, om det överklagade beslutet har meddelats av ett sådant organ, en sådan fysisk person eller en sådan växtskyddsinspektör.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2022.
2. Genom lagen upphävs växtskyddslagen (1972:318).
3. Förelägganden, förbud och andra beslut som har meddelats enligt den upphävda lagen gäller fortfarande.
4. Äldre föreskrifter om straff gäller fortfarande för överträdelser som enligt den nya lagen kan leda till sanktionsavgift om överträdelsen har skett före ikraftträdandet.
5. Äldre föreskrifter om ersättning gäller fortfarande för ersättningsanspråk som har uppkommit före ikraftträdandet.
2.2. Förslag till lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429)
Härigenom föreskrivs i fråga om skogsvårdslagen (1979:429)1
dels att 29 § ska upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 29 § ska utgå,
dels att 38 a § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 4 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 a §
Bestämmelser om växtskadegörare finns i växtskyddslagen (2022:000) och i de EU-bestämmelser som den lagen kompletterar.
38 a §2
Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. bryter mot en föreskrift som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en myndighet har meddelat med stöd av 7 § första stycket eller 11 §,
2. bryter mot en föreskrift som en myndighet har meddelat med stöd av regeringens bemyndigande enligt 10 § andra stycket, 20 § eller 29 § första stycket,
2. bryter mot en föreskrift som en myndighet har meddelat med stöd av regeringens bemyndigande enligt 10 § andra stycket eller 20 §,
3. inte fullgör underrättelseskyldighet enligt föreskrifter som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en myndighet har meddelat med stöd av 14 §,
4. inte rättar sig efter ett föreläggande eller bryter mot ett förbud som har meddelats för att en föreskrift enligt 30 § ska följas.
I ringa fall döms inte till ansvar.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2022.
2. Förelägganden och förbud som har meddelats enligt 35 § före ikraftträdandet för att föreskrifter som har meddelats med stöd av den upphävda 29 § ska följas gäller fortfarande.
1 Lagen omtryckt 1993:553. 2 Senaste lydelse 2010:930.
3. Ärendet och dess beredning
Europaparlamentet och rådet antog i oktober 2016 en EU-förordning med bestämmelser om skyddsåtgärder mot växtskadegörare, Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/2031 om skyddsåtgärder mot växtskadegörare, ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 228/2013, (EU) nr 652/2014 och (EU) nr 1143/2014 samt om upphävande av rådets direktiv 69/464/EEG, 74/647/EEG, 93/85/EEG, 98/57/EG, 2000/29/EG, 2006/91/EG och 2007/33/EG (i fortsättningen växtskyddsförordningen). Växtskyddsförordningen i svensk lydelse finns i bilaga 1. En rättelse av den svenska lydelsen av förordningen finns i bilaga 2.
Europaparlamentet och rådet antog i mars 2017 en ny förordning som reglerar kontrollen i livsmedelskedjan. Förordningen ska tillämpas på flera nya områden, däribland området skyddsåtgärder mot växtskadegörare. Förordningen har namnet Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet för att säkerställa tillämpningen av livsmedels- och foderlagstiftningen och av bestämmelser om djurs hälsa och djurskydd, växtskydd och växtskyddsmedel samt om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 999/2001, (EG) nr 396/2005, (EG) nr 1069/2009, (EG) nr 1107/2009, (EU) nr 1151/2012, (EU) nr 652/2014, (EU) 2016/429 och (EU) 2016/2031, rådets förordningar (EG) nr 1/2005 och EG nr 1099/2009 och rådets direktiv 98/58/EG, 1999/74/EG, 2007/43/EG, 2008/119/EG och 2008/120/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 854/2004 och (EG) nr 882/2004, rådets direktiv 89/608/EEG, 89/662/EEG, 90/425/EEG, 91/496/EEG, 96/23/EG, 96/93/EG och 97/78/EG samt rådets beslut 92/438/EEG (förordningen om offentlig kontroll). Förordningen kallas i fortsättningen den nya kontrollförordningen. Den nya kontrollförordningen i svensk lydelse finns i bilaga 3.
Regeringskansliet (Näringsdepartementet) har tagit fram departementspromemorian En ny växtskyddslag (Ds 2020:8). Promemorian innehåller förslag som syftar till att anpassa svensk lagstiftning till växtskyddsförordningen. Promemorian innehåller också förslag som syftar till att anpassa svensk lagstiftning till den nya kontrollförordningen när det gäller området skyddsåtgärder mot växtskadegörare.
En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 4. Promemorians lagförslag återges i bilaga 5.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6. Remissvaren och en sammanställning av dem finns tillgängliga hos Näringsdepartementet (N2020/00732).
Statens jordbruksverk har på regeringens uppdrag analyserat frågan om det bör finnas ett system för ekonomisk ersättning vid bekämpning av karantänskadegörare och lämnat förslag på ett sådant system. Jordbruksverket redovisade uppdragen den 12 augusti 2011 respektive den 16 november 2017 i rapporterna Ekonomisk ersättning vid bekämpning av växtskadegörare (2011:25) och Utrotning av växtskadegörare som normalt inte förekommer i EU – förslag till ekonomisk ersättning vid bekämpning
av karantänskadegörare (2017:22) samt i kompletteringar av dessa rapporter daterade 2018-03-01 respektive 2018-05-24. Jordbruksverkets redovisningar ligger till grund för de förslag som lämnas i promemorian.
I propositionen föreslås en ny växtskyddslag och ändringar i skogsvårdslagen (1979:429).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 3 november 2021 att inhämta Lagrådets synpunkter över lagförslagen i bilaga 7. Lagrådets yttrande finns i bilaga 8. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 9.3, 9.10.12, 9.12, 9.13.17 och i författningskommentaren (avsnitt 12.1). Regeringen följer Lagrådets förslag.
I förhållande till lagrådsremissen görs dessutom vissa mindre språkliga och redaktionella ändringar.
4. Gällande nationell rätt
4.1. Växtskyddslagen
I växtskyddslagen (1972:318) finns det bestämmelser om växter, växtprodukter och växtskadegörare. Uttrycken som används i lagen har anpassats till den terminologi som används i rådets direktiv 2000/29/EG. Syftet med bestämmelserna är att bekämpa och hindra spridning av växtskadegörare som omfattas av lagen och som allvarligt kan skada växter, växtprodukter, växtodling, skog eller annan mark. Enligt förordningen (2006:817) om växtskydd m.m. ska vissa växtskadegörare som har förtecknats i genomförandeakter till växtskyddsförordningen anses vara sådana växtskadegörare. För att kunna bekämpa och hindra spridning av skadegörare innehåller lagen bestämmelser som gör det möjligt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om eller i enskilda fall fatta beslut om att vidta vissa särskilt angivna åtgärder. Åtgärderna avser bl.a. föreläggande om att vidta åtgärder för bekämpning av växtskadegörare, beslut om smittrening, förstöring och provtagning, förbud mot eller föreskrifter om villkor för införsel, utförsel eller bortförande, innehav eller annan hantering samt föreskrifter eller beslut om provtagning. Regeringen har i förordningen om växtskydd m.m. gett Jordbruksverket det centrala ansvaret för uppgifter enligt växtskyddslagstiftningen.
Lagen kompletterar även bestämmelser i EU-förordningar som faller inom lagens tillämpningsområde. Regeringen har i ett tillkännagivande den 7 november 2019 angett att lagen kompletterar växtskyddsförordningen och den nya kontrollförordningen.
Lagen innehåller flera bestämmelser som rör kontroll. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer har rätt att överlämna vissa uppgifter till ett enskilt kontrollorgan. Kontrollorganen är skyldiga att tillämpa vissa bestämmelser i förvaltningslagen (2017:900). Vidare regleras skyldigheten att lämna tillträde och upplysningar i samband med kontroller och andra åtgärder enligt lagen. Vissa företag har enligt lagen
möjlighet att utöva en viss egenkontroll och på så sätt minska behovet av myndighetskontroller. Det finns också bestämmelser som ger myndigheten rätt att verkställa en åtgärd på den enskildes bekostnad om ett föreläggande inte följs. Därutöver innehåller lagen bemyndiganden att meddela föreskrifter om sundhetsintyg för växter m.m., avgifter och ersättning för kostnader och förluster som föranletts av beslut enligt lagen eller av föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, en straffbestämmelse och en överklagandebestämmelse.
4.2. Skogsvårdslagen
Bestämmelser om skötsel av skog finns i skogsvårdslagen (1979:429). I 1 §, skogsvårdslagens portalparagraf, föreskrivs att skogen ska nyttjas effektivt och ansvarsfullt så att den ger god avkastning. De jämställda produktions- och miljömålen innebär att skogsmarkens naturgivna produktionsförmåga ska bevaras så att den ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden bevaras. Skogen har vidare en viktig roll för klimatet. Vid skötseln av skog ska hänsyn tas även till andra allmänna intressen, bl.a. skogens kulturmiljövärden, dess estetiska och sociala värden samt rennäringen.
Lagen innehåller bl.a. bestämmelser om återplantering av skog, föryngringsåtgärder, skogsodlingsmaterial, förbud att avverka skog på skogsmark som inte är produktiv, skyldighet att underrätta Skogsstyrelsen om avverkning av skog på skogsmark som är produktiv, krav på tillstånd till avverkning i fjällnära skog och ädellövskog samt insektshärjning.
Skogsstyrelsen utövar tillsyn över efterlevnaden av lagen och med stöd av lagen meddelade föreskrifter utom när det gäller vissa bestämmelser om register som avser näringsidkare som bl.a. saluför eller producerar skogsodlingsmaterial. Lagen innehåller också bestämmelser om tillsyn, bl.a. tillsynsmyndighetens rätt att få upplysningar och handlingar, förelägga, eventuellt vid vite, samt om rätt att vidta åtgärder på den försumliges bekostnad. Vidare innehåller lagen bestämmelser om påföljd, förverkande av virke, överklagande och om att Skogsstyrelsen får bestämma att dess beslut ska gälla omedelbart.
4.3. Utsädeslagen
Utsädeslagen (1976:298) innehåller bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om att utsäde av visst slag endast får saluföras yrkesmässigt om utsädet har certifierats eller kvalitetskontrollerats på annat sätt än genom certifiering (1 och 2 §§). I utsädesförordning (2000:1330) anges för vilka arter certifiering eller annan kvalitetskontroll krävs för att utsädet ska få saluföras. Jordbruksverkets föreskrifter innehåller detaljerade krav som ska uppfyllas för certifiering eller annan kvalitetskontroll, bl.a. krav på frihet från växtskadegörare, renhet och sortäkthet. För att kunna säkerställa detta behöver bl.a. fältbesiktningar kunna ske under odlingen av utsädet. Det innebär att odlingen av utsädet måste vara underställd kontroll.
5. Ett globalt regelverk
Det finns bestämmelser på global, regional och nationell nivå om skyddsåtgärder mot växtskadegörare. Bestämmelserna syftar till skydd av territorier mot nya skadegörare och att möjliggöra handel med växter, växtprodukter och andra föremål utan att äventyra växtskyddet.
Eftersom växtskyddsrisker är gränsöverskridande är behovet av internationellt samarbete inom växtskyddsområdet uppenbart. Världshandelsorganisationen WTO:s avtal om tillämpningen av sanitära och fytosanitära åtgärder, det s.k. SPS-avtalet, ger länder rätt att införa åtgärder för att skydda växter mot växtskadegörare. Avtalet är bindande för EU och dess medlemsstater genom avtalet om upprättande av WTO i Marrakesh den 15 april 1994 (artikel II.2 och Annex 1 i det s.k. WTO-avtalet, Agreement establishing the World Trade Organization, SÖ 1995:30). Handelsrestriktioner ska enligt SPS-avtalet så långt som möjligt grundas på internationella standarder. I avsaknad av standarder ska restriktionerna vila på vetenskaplig grund och riskbedömningar. Restriktioner får endast tillämpas i den utsträckning det är nödvändigt för att skydda växter. Bestämmelser får inte oberättigat diskriminera mellan länder med likartade förhållanden. SPS-avtalets tillämpning konkretiseras genom samarbetet inom ramen för den internationella växtskyddskonventionen som ingicks i Rom den 17 november 1997 (International Plant Protection Convention, IPPC, SÖ 2000:65). EU och dess medlemsstater är parter till konventionen.
Utvecklingen av det europeiska samarbetet innebär att det krävs gemensamma bestämmelser för att effektivt kunna hantera risker. Internationella växtskyddskonventionen samt dess standarder och rekommendationer utgör basen i unionslagstiftningen tillsammans med de regionala standarder och rekommendationer som Växtskyddsorganisationen för Europa och Medelhavsområdet (European and Mediterranean Plant Protection Organization, EPPO) tar fram. De första gemensamma rättsakterna inom växtskyddsområdet beslutades under andra hälften av 1960-talet. Gemensamma bestämmelser avseende förflyttning av växter och växtprodukter antogs första gången 1977. Den inre marknadens tillkomst 1993 förstärkte behovet av en gemensam växtskyddslagstiftning.
6. Tidigare EU-lagstiftning
6.1. Direktiv om skyddsåtgärder mot skadegörare på växter och växtprodukter
Direktiv 2000/29/EG av den 8 maj 2000 om skyddsåtgärder mot att skadegörare på växter eller växtprodukter förs in till gemenskapen och mot att de sprids inom gemenskapen syftade till att hindra introduktion och spridning av växtskadegörare. Enligt direktivet, som har upphävts genom växtskyddsförordningen, skulle medlemsstaterna förbjuda införsel av vissa växtskadegörare som inte var etablerade inom Europeiska unionen
och också vissa växter, växtprodukter och andra föremål om de riskerade föra med sig dessa växtskadegörare. Möjlighet till undantag fanns för t.ex. vetenskapliga syften eller sorturval. Medlemsstaterna skulle också förbjuda införsel av vissa växter och växtprodukter om de inte uppfyllde särskilda krav, dvs. införsel var tillåten om tredjeländer genomförde specificerade åtgärder som i tillräcklig utsträckning reducerade risken att en sändning innehöll skadegörare.
Om en skadegörare var etablerad inom unionen men inte i vissa delar av den kunde kommissionen efter förfrågan från aktuell medlemsstat erkänna detta område som skyddad zon. Det innebar att den eller de berörda medlemsstaterna skulle förbjuda införsel av den aktuella skadegöraren till zonen och spridning inom zonen. De skulle också regelbundet och systematiskt undersöka förekomst i den skyddade zonen av skadegöraren.
För förflyttningar på den inre marknaden, såväl mellan medlemsstater och inom en medlemsstat som till och inom skyddade zoner fanns bestämmelser om att utpekade växter och växtprodukter skulle åtföljas av ett växtpass som intygar frihet från vissa växtskadegörare. Växtpasset utfärdades av aktörerna. Medlemsstaterna skulle bl.a. föreskriva om den kontroll som aktörerna som utfärdade växtpassen skulle göra av växterna, växtprodukterna och de andra föremålen inför utfärdande av växtpass.
Vid ett angrepp av en skadegörare som omfattades av bestämmelserna skulle medlemsstaten vidta alla nödvändiga åtgärder för att utrota, eller om detta inte var möjligt, förhindra spridningen av skadegöraren. Medlemsstaterna skulle också föreskriva att var och en som misstänkte eller konstaterade förekomst av vissa skadegörare var skyldig att anmäla detta till den behöriga myndigheten.
Vidare fastställde direktivet formatet för sundhetscertifikat som utfärdas om det tredjeland dit varorna skickas kräver det för införsel. Det innehöll också bl.a. bestämmelser om att varje medlemsstat skulle utnämna en central samordnande myndighet avseende frågor som föll under direktivet, krav på registrering av verksamhet samt om avgiftsfinansiering av importkontroller.
Direktivet reglerade dessutom den kontroll som medlemsstaterna skulle utföra för att säkerställa tillämpningen av regelverket, t.ex. importkontroll, kontrollfrekvens och slumpmässiga kontroller i flödet av växter och växtprodukter. Inspektörer skulle ha en rätt till tillträde och att göra de undersökningar som är nödvändiga vid offentlig kontroll.
Växtskadegörare, växter och växtprodukter som omfattades av importförbud eller särskilda krav, de särskilda kraven samt skyddade zoner förtecknades i bilagor till direktivet som ändrades av kommissionen efter hörande av medlemsstaterna i ansvarig kommissionskommitté. Kommissionen kunde också i genomförandebeslut bl.a. fastställa närmare bestämmelser om särskilda skadegörare, t.ex. avseende krav på upprättande av beredskapsplaner, inventering, utrotningsåtgärder och riktade kontrollsatsningar. Vidare kunde kommissionen i genomförandebeslut fastställa bestämmelser om tillfälliga åtgärder avseende andra växtskadegörare än de som förtecknas i direktivet.
6.2. Direktiv om bekämpning av potatisskadegörare
Genom växtskyddsförordningen upphör fyra direktiv om bekämpning av vissa specifika potatisskadegörare att gälla den 1 januari 2022 (rådets direktiv 69/464/EEG av den 8 december 1969 om bekämpning av potatiskräfta, rådets direktiv 93/85/EEG av den 4 oktober 1993 om bekämpning av ljus ringröta på potatis, rådets direktiv 98/57/EG av den 20 juli 1998 om bekämpning av Ralstonia solanacearum (Smith) Yabuuchi m.fl. och rådets direktiv 2007/33/EG av den 11 juni 2007 om bekämpning av potatiscystnematod och om upphävande av direktiv 69/465/EEG). Direktiven innehåller bestämmelser om de åtgärder medlemsstaterna ska vidta i syfte att kartlägga utbredning, hindra spridning och bekämpa svampsjukdomen Synchytrium endobioticum (Schilb.) Perc. som orsakar potatiskräfta, bakterien Clavibacter michiganensis (Smith) Davis et al. ssp. sepedonicus (Spieckermann et Kotthoff) Davis et al. som orsakar ljus ringröta, bakterien Ralstonia solanacearum (Smith) Yabuuchi m.fl. som bl.a. orsakar sjukdomen mörk ringröta i knölar av potatis och bakteriell vissnesjuka på potatis- och tomatplantor samt potatiscystnematod, mer precist Globodera pallida (Stone) Behrens (europeiska populationer) och Globodera rostchiensis (Wollenweber) Behrens (europeiska populationer). Direktiven är genomförda i svensk rätt huvudsakligen genom Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2004:20) om bekämpning av potatiskräfta, Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2007:26) om bekämpning av skadegöraren Ralstonia solanacearum, Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2007:27) om bekämpning av ljus ringröta på potatis och Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2010:46) om bekämpning av potatiscystnematoder.
Potatisskadegörarna som omfattas av bekämpningsdirektiven var förtecknade som skadegörare enligt direktiv 2000/29/EG. Det direktivets bestämmelser om bl.a. förbud mot och villkor vid införsel och förflyttning av växter och växtprodukter var därför också tillämpliga på dessa skadegörare. Motsvarande bestämmelser finns nu i genomförandeakter till växtskyddsförordningen.
6.3. Förordning (EG) nr 882/2004 om offentlig kontroll
I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd (den tidigare kontrollförordningen) fanns bestämmelser om den kontroll som medlemsstaterna skulle utföra för att säkerställa att foder- och livsmedelsföretagarna följde de regler som unionen hade ställt upp inom områdena foder, livsmedel, djurskydd och djurhälsa. Vissa bestämmelser i den tidigare kontrollförordningen, bl.a. om fleråriga nationella kontrollplaner och om unionens kontroll i tredjeländer var tillämpliga även på andra områden, däribland växtskyddsområdet. I huvudsak fanns dock bestämmelserna om offentlig kontroll inom växtskyddsområdet i direktiv 2000/29/EG.
Med offentlig kontroll avsågs i den tidigare kontrollförordningen varje form av kontroll som utfördes av den behöriga myndigheten eller av unionen i syfte att kontrollera efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd. Medlemsstaterna skulle utse de behöriga myndigheter som skulle ansvara för att målen i förordningen uppnåddes. Förordningen innehöll grundläggande bestämmelser om hur den offentliga kontrollen skulle organiseras och genomföras.
Det fanns också grundläggande bestämmelser om finansieringen av den offentliga kontrollen i den tidigare kontrollförordningen. Medlemsstaterna skulle se till att tillräckliga finansiella resurser fanns tillgängliga för att tillhandahålla nödvändig personal och andra resurser för offentlig kontroll. I vissa fall och för vissa verksamheter var det obligatoriskt för medlemsstaterna att ta ut avgifter enligt förordningen. Därutöver fick varje medlemsstat själv bestämma lämplig finansieringsform. Om medlemsstaterna valde att avgiftsfinansiera kontrollen fanns i förordningen ett antal principer som skulle ligga till grund för det nationella avgiftssystemet.
7. Ny EU-lagstiftning
7.1. En översyn av EU-lagstiftningen
I slutet av 2008 uppmanade EU:s ministerråd kommissionen att se över unionslagstiftningen inom området skyddsåtgärder mot växtskadegörare (rådets dokument 15490/1/08 REV 1). Våren 2013 lämnade kommissionen efter utvärdering av lagstiftningen förslag till ny lagstiftning. Bakgrunden var den ökade risken för att nya växtskadegörare introduceras, etableras och sprids. Den ökade risken har sin grund i att nya växtskadegörare sprids via växande global handel med växter och växtprodukter. Även handel med alla slag av varor ökar och med den kan växtskadegörare spridas med förpackningsmaterial som t.ex. lastpallar. Resenärer tar med sig växter och växtprodukter från andra delar av världen. Klimatförändringarna bidrar till ökad risk för att skadegörare, som tidigare begränsats av låga temperaturer, etablerar sig samtidigt som jordbruksgrödor, skog och växter i andra miljöer blir mer sårbara. Den då gällande lagstiftningen ansågs inte heller tillräckligt effektivt hantera de växtskyddsrisker som förflyttning av växter och växtprodukter på den inre marknaden medför. Vidare var lagstiftningen inte fullt ut anpassad till den utvidgning av EU med nya medlemsstater som skett över tid och som innebär att det finns en större mångfald av klimattyper, odlingssystem, skogstyper, landskap och naturliga livsmiljöer inom unionen än tidigare.
7.2. Växtskyddsförordningen
Syfte och omfattning
Växtskyddsförordningen innehåller bestämmelser som riktar sig till EU:s medlemsstater och behöriga myndigheter. Vidare innehåller förordningen bestämmelser som riktar sig till aktörer som arbetar yrkesmässigt med växter, växtprodukter och andra föremål som kan sprida vissa växtskadegörare men också till privatpersoner som har eller hanterar sådana växter, växtprodukter eller andra föremål. Vissa bestämmelser riktar sig enbart till yrkesmässiga aktörer. Begreppet yrkesmässig aktör definieras i förordningen (artikel 2.9).
Utöver de bestämmelser som framgår direkt av förordningen kan kommissionen, enligt bemyndiganden i förordningen, besluta om att komplettera förordningen i delegerade akter och om tillämpningsbestämmelser i genomförandeakter. Kommissionen kan bl.a. fastställa detaljerade bestämmelser om åtgärder mot särskilda växtskadegörare, t.ex. om åtgärder som ska vidtas vid ett angrepp, om inventeringar och införselkrav (artiklarna 28 och 30).
Syftet med förordningen är att fastställa växtskyddsrisker som hänger samman med skadegörare samt åtgärder för att reducera riskerna till en acceptabel nivå. Med skadegörare avses arter, stammar eller biotyper av patogener, djur eller parasitära växter som är skadliga för växter eller växtprodukter (artikel 1.1). Det kan vara insekter, kvalster, nematoder, svampar och svampliknande organismer, bakterier, virus och virusliknande organismer samt parasitära växter. Även icke parasitära växter, t.ex. ogräs, kan betraktas som skadegörare om de medför växtskyddsrisker med allvarlig ekonomisk, social och miljömässig påverkan och inte är förtecknade som en invasiv främmande art av unionsbetydelse enligt förordning (EU) nr 1143/2014 om förebyggande och hantering av introduktion och spridning av invasiva främmande arter (artikel 1.2). Växtskyddsförordningen omfattar skyddsåtgärder mot två huvudkategorier av växtskadegörare: karantänskadegörare och reglerade EU-ickekarantänskadegörare.
Karantänskadegörare
Karantänskadegörarna delas in i växtskadegörare som har förtecknats som EU-karantänskadegörare, karantänskadegörare för skyddad zon samt skadegörare som bedöms uppfylla kriterierna för EU-karantänskadegörare men som ännu inte har förtecknats som sådana (i fortsättningen potentiella EU-karantänskadegörare). EU-karantänskadegörare kan dessutom förtecknas som prioriterade skadegörare.
Begreppet karantänskadegörare har sin grund i internationella växtskyddskonventionen. Det är nytt i EU-lagstiftningen där hittills endast det mer övergripande begreppet skadegörare (på engelska harmful organism) använts. För att en växtskadegörare ska kunna förtecknas som en karantänskadegörare krävs att ett antal villkor är uppfyllda (artikel 3). Den ska inte förekomma inom ett specificerat territorium eller ha någon stor utbredning. Dess introduktion, etablering och spridning skulle få
oacceptabla, ekonomiska, miljömässiga eller sociala konsekvenser. Dess identitet ska vara fastställd och den ska kunna ta sig in, etablera sig och sprida sig i territoriet. Det ska dessutom finnas genomförbara och effektiva åtgärder för att förhindra att den tar sig in, etableras och sprids.
Ekonomiska, miljömässiga eller sociala konsekvenser kan t.ex. vara produktionsförluster och kostnader för bekämpningsåtgärder, t.ex. behov av växtskyddsmedel, i jordbruks-, trädgårds- och skogsproduktion. Tillträde till exportmarknader, efterfrågan, sysselsättning och livsmedelsförsörjning kan påverkas. Omfattande träddöd påverkar klimatet. Konsekvenser för trädgårdar och parker samt för biologisk mångfald och ekosystemtjänster kan uppstå dels genom växtskadegörares angrepp på växter och växtmiljöer, dels genom bekämpningsåtgärder som vidtas för att utrota en karantänskadegörare. Angrepp på växter och växtmiljöer kan orsaka förändringar i ett ekosystems ekologiska processer, struktur och stabilitet. Kostnader för att återställa miljövärden kan uppstå. Landskapsbild inkl. stadsbild, kulturmiljöer, rekreationsvärden och inkomster från turism kan påverkas om växtmiljöer förändras.
Om det specificerade territoriet där skadegöraren inte finns utgörs av unionen, benämns karantänskadegöraren EU-karantänskadegörare (artikel 4). Enligt förordningen ska kommissionen upprätta en förteckning över EU-karantänskadegörare. Dessa får inte föras in till eller förflyttas inom unionens territorium, eller innehas, uppförökas eller frisläppas (artikel 5). Om en EU-karantänskadegörare påträffas ska den utrotas (artikel 17) eller, om kommissionen beslutar att utrotning inte är möjlig, inneslutas i syfte att förhindra spridning (artikel 28.2). Kravet på utrotning alternativt inneslutning gäller i alla växtmiljöer, t.ex. jordbruksmark, skog, växthus, parker och privata trädgårdar. Om en medlemsstat eller kommissionen uppmärksammar en skadegörare som ännu inte har förts upp på förteckningen över EU-karantänskadegörare men som preliminärt bedöms kunna uppfylla villkoren för att utgöra EU-karantänskadegörare, en potentiell EU-karantänskadegörare, ska medlemsstaten eller kommissionen omedelbart vidta åtgärder för att förhindra att den etableras och sprids (artiklarna 29 och 30).
Nytt är att de EU-karantänskadegörare vars potentiella ekonomiska, miljömässiga eller sociala påverkan är mest allvarliga för unionens territorium ska förtecknas av kommissionen som prioriterade skadegörare (artikel 6). Kraven på förebyggande åtgärder är mer omfattande för prioriterade skadegörare än för övriga EU-karantänskadegörare. Detta innebär att kraven på inventering är högre (artikel 24), att medlemsstaterna ska upprätta beredskapsplaner (artikel 25) och öva dessa (artikel 26). Vid ett angrepp ska vidare den behöriga myndigheten upprätta en handlingsplan (artikel 27).
Karantänskadegörare för skyddad zon är skadegörare som förekommer inom EU men inte i en viss medlemsstat eller i en del av en medlemsstat som kommissionen på begäran av medlemsstaten utsett till skyddad zon för den aktuella skadegöraren. En karantänskadegörare för skyddad zon får inte föras in till, eller förflyttas, innehas, uppförökas eller frisläppas inom den berörda skyddade zonen (artikel 32).
Reglerade EU-icke-karantänskadegörare
En nyhet är att växtskyddslagstiftningen omfattar reglerade ickekarantänskadegörare, ett begrepp som har sin grund i den internationella växtskyddskonventionen men inte tidigare har använts i EUlagstiftningen. Reglerade EU-icke-karantänskadegörare (artikel 36) är skadegörare som redan förekommer inom Europeiska unionen, som varken är karantänskadegörare eller potentiella sådana och som huvudsakligen sprids genom särskilda växter för plantering, dvs. växter som är avsedda att förbli planterade, att planteras eller att omplanteras (artikel 2.4). Förekomst av dessa växtskadegörare på växter för plantering (ett vidare begrepp än växtförökningsmaterial) kan få oacceptabla ekonomiska konsekvenser på den avsedda användningen av växterna. Skadegörarens identitet ska kunna fastställas och det ska finnas genomförbara och effektiva åtgärder för att förhindra förekomst på de berörda växterna för plantering. Växtskyddsförordningen förbjuder yrkesmässiga aktörer att föra in till eller att inom unionens territorium förflytta växter för plantering om de bär på reglerade EU-ickekarantänskadegörare eller bär på sådana skadegörare över ett angivet tröskelvärde (artikel 37). Kommissionen ska upprätta en förteckning över reglerade EU-icke-karantänskadegörare, de särskilda växterna för plantering och tröskelvärden. I direktiven om saluföring av utsäde och annat växtförökningsmaterial (se avsnitt 8.1) kommer det även fortsättningsvis att finnas bestämmelser som innebär att växtförökningsmaterial enbart får saluföras om växtskadegörare, däribland reglerade EU-ickekarantänskadegörare som har förtecknats i växtskyddslagstiftningen, inte förekommer eller inte överstiger ett visst tröskelvärde. Kommissionen får i genomförandeakt föreskriva om åtgärder som ska vidtas för att förhindra förekomst av reglerade EU-icke-karantänskadegörare på växter för plantering (artikel 37.4 i växtskyddsförordningen).
Skydd av territoriet
Det tidigare gällande växtskyddsdirektivet 2000/29/EG fokuserade i huvudsak på att hindra spridning av EU-karantänskadegörare vid handel och förflyttning av växter, växtprodukter och andra föremål såsom t.ex. jord eller odlingssubstrat som kan föra med sig karantänskadegörare. I den nya lagstiftningen har målsättningen skiftat till skydd av territoriet med ökat fokus på förebyggande åtgärder, tidig upptäckt och effektivt agerande vid angrepp med hjälp av riskbaserade åtgärder. Bestämmelser om handel och förflyttning har blivit ett av flera medel att skydda territoriet.
För att öka medvetenheten om de konsekvenser som nya växtskadegörare kan leda till och därmed minska risken för introduktion, etablering och spridning av nya växtskadegörare finns krav på information. Den behöriga myndigheten ska bl.a. informera yrkesmässiga aktörer och allmänhet i samband med angrepp av karantänskadegörare (artiklarna 12 och 13). Medlemsstater, kusthamnar, flygplatser och internationella transportörer ska tillhandahålla resenärer viss information om de risker som finns förknippade med att föra in växter och växtprodukter till EU (artikel 45).
Kraven på medlemsstaternas inventeringar av territoriet är betydligt högre än enligt det tidigare gällande växtskyddsdirektivet 2000/29/EG i syfte att hitta nya skadegörare så tidigt som möjligt (bl.a. artiklarna 22 och 23). I samma syfte har krav införts på att yrkesmässiga aktörer omedelbart ska lämna uppgifter till den behöriga myndigheten om att det finns en överhängande risk för att en karantänskadegörare kommer att ta sig in på unionens territorium (artikel 9.3). Bestämmelsen i direktiv 2000/29/EG, som upphävts genom den nya växtskyddsförordningen, om att var och en som konstaterar eller misstänker förekomst av vissa växtskadegörare ska anmäla det till den behöriga myndigheten får en direkt tillämplig motsvarighet i den nya förordningen (artiklarna 14–16). I syfte att uppnå tidigt agerande vid ett angrepp är yrkesmässiga aktörer skyldiga att vidta åtgärder för att förhindra spridning och etablering samt att samråda med behörig myndighet om de åtgärder som ska vidtas (artikel 14). Detsamma gäller andra personer än yrkesmässiga aktörer som anmält förekomst av en karantänskadegörare (artikel 15). Det är också tydligare uttalat vilka åtgärder den behöriga myndigheten ska vidta då den ska vidta alla nödvändiga växtskyddsåtgärder vid ett angrepp för att utrota karantänskadegöraren (artiklarna 17–19).
Allmänna krav har införts om att fordon, maskiner och förpackningsmaterial som används för vissa växter, växtprodukter och andra föremål ska vara fria från karantänskadegörare vid förflyttning till, inom eller genom unionens territorium (artikel 59).
Stärkt regelverk för införsel
I förebyggande syfte har regelverket om införsel från tredjeland stärkts. Grunden är dock densamma som i det tidigare växtskyddsdirektivet 2000/29/EG. På basis av fullständiga riskvärderingar omfattas vissa växter, växtprodukter och andra föremål av förbud mot införsel på grund av en alltför hög risk att de medför EU-karantänskadegörare (artikel 40). Andra växter, växtprodukter och andra föremål omfattas av särskilda krav (artikel 41) vid införsel. Det avsändande tredjelandet ska intyga i ett sundhetscertifikat (artikel 71) att de kraven är uppfyllda. Listan på de växter, växtprodukter och andra föremål som omfattas av kravet på sundhetscertifikat, och som därmed ska föranmälas och kontrolleras vid en gränskontrollstation innan de förs in till Europeiska unionen (artiklarna 72 och 74 i växtskyddsförordningen samt artikel 47 i den nya kontrollförordningen), motsvarar i stort den som fanns enligt direktiv 2000/29/EG. Det har dock tillkommit något fler fröer, eftersom fröer som ska användas som utsäde och som kan sprida reglerade EU-ickekarantänskadegörare ska omfattas av krav på sundhetscertifikat. Dessutom, för att stärka regelverket för införsel från tredjeland, har kravet på sundhetscertifikat vid införsel till unionen utvidgats (och därmed krav på exportkontroll i avsändarlandet) till att omfatta alla växter, som inte redan omfattas av krav på sundhetscertifikat enligt artiklarna 72 eller 74, med möjlighet till vissa undantag som kommissionen ska specificera (artikel 73). I kommissionens genomförandeförordning 2019/2072 finns för närvarande förtecknat fem olika slags frukter som kan föras in till EU utan krav på sundhetscertifikat. Växter som omfattas av krav på
sundhetscertifikat enligt artikel 73, t.ex. snittblommor, frukt, grönsaker, bladgrönsaker, utsäde och andra levande växtdelar, behöver däremot inte alltid kontrolleras innan de förs in utan de behöriga myndigheterna ska regelbundet och med lämplig frekvens utföra riskbaserad offentlig kontroll (artikel 44 i den nya kontrollförordningen). De behöver inte heller kontrolleras vid en gränskontrollstation. I kommissionens genomförandeförordning 2019/66 läggs fast att identitetskontroller och fysiska kontroller av de växter som förs in till unionen ska göras på minst en procent av sändningarna av dessa växter.
Ytterligare nya verktyg för att stärka skyddet mot introduktion från tredjeland är att kommissionen på basis av en förenklad och preliminär bedömning av risk dels kan besluta om importförbud avseende utpekade högriskväxter, högriskväxtprodukter och andra högriskföremål (artikel 42), dels kan besluta om tillfälliga importrestriktioner till följd av nyligen identifierade växtskyddsrisker (artikel 49). Detta innebär nya restriktioner för aktörer att förhålla sig till. Bestämmelser har också införts om att sändningar av växter m.m. som passerar EU:s territorium från ett land utanför unionen till ett annat land utanför unionen bl.a. ska vara packade och transporteras på ett sådant sätt att det inte finns någon risk för spridning av EU-karantänskadegörare, s.k. växtskyddstransitering (artikel 47). Möjligheterna till undantag från förbud mot införsel av karantänskadegörare, växter och växtprodukter för t.ex. vetenskapliga syften eller sorturval har begränsats och dessutom har det införts utökade krav på att material behöver hållas inneslutet eller i karantän (bl.a. artiklarna 8, 48 och 60–64).
Bestämmelserna om införsel till unionen gäller även när privatpersoner tar med eller beställer sådana varor som är reglerade till följd av risken att de för med sig vissa växtskadegörare. Detta innebär att privatpersoner inte får föra in växter, växtprodukter och andra föremål om de omfattas av importförbud. Även krav på sundhetscertifikat gäller för privatpersoner. Kommissionen kan dock göra undantag för krav på sundhetscertifikat för små kvantiteter i resenärers bagage (artikel 75). Detta undantag får dock inte omfatta växter för plantering inklusive fröer som ska användas som utsäde. I dagsläget har kommissionen inte beslutat om några sådana undantag. Kommissionen kan också göra undantag från kravet på kontroll vid gränskontrollstation för personligt bagage för eget bruk samt för små sändningar av varor för eget bruk (artikel 48 i nya kontrollförordningen). Den delegerade förordningen 2019/2122 fastställer sådana undantag för växter och växtprodukter utom växter för plantering.
Det innebär beträffande privatpersoner att alla fröer avsedda för sådd omfattas av krav på sundhetscertifikat. Det ges inte heller undantag från krav på sundhetscertifikat vid köp av fröer från eller byte av fröer med amatörodlare i tredjeländer vilket i princip innebär att sådan införsel blivit omöjlig eftersom amatörodlare svårligen kan få sundhetscertifikat för sina fröer. I kommissionens genomförandeförordning 2019/2072 är grundregeln att importkraven även gäller europeiska tredjeländer (utom Schweiz som har ett särskilt avtal med EU). Det innebär krav på sundhetscertifikat vid införsel också från europeiska tredjeländer och har därför en större påverkan på privatpersoner.
Den inre marknadens funktion
Systemen för den inre marknadens funktion – skyddade zoner och växtpass – stärks och förtydligas. Dessutom finns bestämmelser om tillverkning och reparation av träemballage i enlighet med den internationella normen för växtskyddsåtgärder nr 15 (i fortsättningen ISPM 15) som har antagits av FN:s fackorgan för jordbruk, skogsbruk och fiske (Food and Agriculture Organization of the United Nations, FAO, se artiklarna 96–98). Detta har tidigare reglerats helt nationellt.
Ett exempel på nya bestämmelser avseende skyddade zoner är att medlemsstaten med inventeringsresultat måste kunna visa att ett område är fritt från den aktuella skadegöraren innan det kan erkännas som skyddad zon. Om skadegöraren påträffas inom zonen ska vidare restriktioner införas för förflyttningar inom området. Kommissionen får också rätt att i vissa situationer upphäva områdets status som skyddad zon.
Växtpasset – en officiell etikett som krävs för förflyttning av vissa växter, växtprodukter och andra föremål inom unionens territorium (artikel 79) – utfärdas av yrkesmässiga aktörer som bemyndigats att göra detta (artikel 84). Växtpasset intygar frihet från karantänskadegörare och att bestämmelser om reglerade EU-icke-karantänskadegörare är uppfyllda (artiklarna 85–86). Huvudregeln är att växtpasset ska följa med till det sista yrkesmässiga ledet, vilket är ett förtydligande i förhållande till det tidigare direktivet 2000/29/EG. I vissa fall ska det dock följa med även till slutanvändare, bl.a. vid distanshandel. Den största skillnaden i förhållande till växtpassystemet enligt direktiv 2000/29/EG är att betydligt fler yrkesmässiga aktörer omfattas eftersom kravet på växtpass utvidgats till att omfatta alla växter för plantering utom fröer. Dessutom omfattas vissa fröer av kravet, dels de fåtal fröslag som kan sprida EUkarantänskadegörare, dels de fröslag som kan sprida reglerade EU-ickekarantänskadegörare.
Bestämmelserna som aktörer som utfärdar växtpass ska följa är mer detaljerade och tydliga vilket innebär att det blivit förändringar även för dem som utfärdat växtpass enligt direktiv 2000/29/EG. Utöver de krav på bemyndigande aktörer som framgår av artikel 89 har kommissionen i en delegerad akt (2019/827) fastställt vilka undersökningar som aktörerna behöver genomföra innan de får utfärda växtpass och vilka kunskaper som krävs för att göra dessa undersökningar. Det är möjligt för den behöriga myndigheten att dra tillbaka aktörens bemyndigande om denne inte uppfyller kraven. Det är också nytt att det finns ett enhetligt format för växtpasset fastställt på EU-nivå liksom att växtpasset ska kombineras med certifieringsetiketten för vissa kategorier av utsäde och annat växtförökningsmaterial. Aktörer som är bemyndigade att utfärda växtpass ska dokumentera relevanta uppgifter om utfärdade växtpass och enligt grundregeln spara denna dokumentation i tre år.
Spårbarhet och registrering
Bestämmelser om spårbarhet har införts och registreringskraven har utvidgats i syfte att på ett effektivt sätt kunna hantera angrepp och möjliggöra kontroller av att regelverket följs. För att kunna spåra ett
angrepp krävs att en yrkesmässig aktör som tar emot respektive en yrkesmässig aktör som levererar växter, växtprodukter eller andra föremål som är reglerade ska spara dokumentation så att levererande yrkesmässiga aktörer respektive yrkesmässiga aktörer till vilka växterna, växtprodukterna eller de andra föremålen levererades, kan identifieras (artikel 69). En yrkesmässig aktör ska även kunna identifiera förflyttningar mellan egna verksamhetsplatser (artikel 70). Spårbarhetskraven gäller alltså många aktörer såsom yrkesmässiga odlare, importörer, grossister och detaljhandel.
De yrkesmässiga aktörer som registreringskravet har utvidgats till att omfatta (artiklarna 65–68) är i Sverige i huvudsak de som inte tidigare utfärdat växtpass men som enligt den nya lagstiftningen ska göra det samt importörer som inte tidigare importerat varor med krav på sundhetscertifikat men som enligt kraven i den nya lagstiftningen kommer att importera sådana.
Offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet
Växtskyddsförordningen innehåller många särbestämmelser om kontroll och annan offentlig verksamhet utöver de bestämmelser som finns i den nya kontrollförordningen, bl.a. bestämmelser om bemyndigande av aktörer att utfärda växtpass och att märka eller reparera träemballage enligt den internationella standarden ISPM 15, prövning av tillstånd om undantag från förbud mot införsel för vetenskapliga ändamål m.m., utfärdande av sundhetscertifikat för export från unionen, övervakning av att bemyndiganden, tillstånd och godkännanden följs och vilka åtgärder som ska vidtas vid bristande efterlevnad samt åtgärder som ska vidtas om sundhetscertifikat eller växtpass inte uppfyller kraven.
Hänvisningar till S7-2
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt 12.1
7.3. Den nya kontrollförordningen
En utvidgad kontrollförordning
För att förenkla och förtydliga lagstiftningen har regelverket om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet när det gäller den jordbruksbaserade livsmedelskedjan, däribland växtskydd, samlats i en EUförordning, den nya kontrollförordningen. Flera särbestämmelser om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet finns dock i växtskyddsförordningen, se avsnitt 7.2.
Målsättningen med offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet är att bidra till en hög skyddsnivå inom de områden som omfattas av förordningen. Den nya kontrollförordningen riktar sig till medlemsstaterna och deras behöriga myndigheter och i viss utsträckning till enskilda aktörer. I likhet med den tidigare gällande kontrollförordningen slår förordningen fast bestämmelser för hur den offentliga kontrollen och det som nu kallas för annan offentlig verksamhet ska organiseras och genomföras av medlemsstaternas behöriga myndigheter. Förordningen innehåller även bestämmelser om finansiering av offentlig kontroll, om administrativt stöd och samarbete mellan medlemsstater, kommissionens
kontroller i medlemsstaterna och i tredjeländer, villkor som ska uppfyllas vid införsel från tredjeland samt inrättande av ett datoriserat informationssystem för förvaltning av information och data avseende offentlig kontroll (artikel 1). I förhållande till den tidigare EUlagstiftningen blir kraven på växtskyddsområdet i flera avseenden mer preciserade. De principiella grunderna är dock i stort oförändrade.
Annan offentlig verksamhet
I den nya kontrollförordningen klargörs att vissa bestämmelser som avser offentlig kontroll också avser annan offentlig verksamhet, dvs. annan verksamhet än offentlig kontroll som utförs av behöriga myndigheter (artiklarna 1–2). Till sådan verksamhet räknas åtgärder för att förebygga, utrota eller begränsa spridningen av växtskadegörare, t.ex. inventering, bemyndigande av aktörer och utfärdande av sundhetscertifikat. I förhållande till den tidigare kontrollförordningen införs nya definitioner och befintliga definitioner justeras så att de tar hänsyn till förordningens utvidgade tillämpningsområde. Som tidigare ska medlemsstaterna upprätta fleråriga nationella kontrollplaner (artiklarna 109–111).
Riskbaserad kontroll
Den nya kontrollförordningen innehåller bestämmelser om utseende av behöriga myndigheter och dessa myndigheters skyldigheter m.m. (artiklarna 4–8) samt vissa allmänna bestämmelser om offentlig kontroll. Nytt för växtskyddsområdet är att det blivit tydligt att de behöriga myndigheterna regelbundet och med lämplig frekvens ska utföra riskbaserad offentlig kontroll (artikel 9). Det preciseras vilka aktörer, processer och verksamhet som är föremål för offentlig kontroll (artikel 10). Den behöriga myndigheten ska upprätta en förteckning över aktörer (artikel 10.2). Kraven har ökat på öppenhet om organisation och resultat av den offentliga kontrollen (artiklarna 11 och 13).
Skyldigheter för aktörer i samband med offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet har preciserats. Förordningen innehåller bl.a. bestämmelser om tillgång till utrustning, lokaler och uppgifter samt om att aktörerna ska bistå och samarbeta (artikel 15).
De behöriga myndigheterna får delegera vissa uppgifter i den offentliga kontrollen och uppgifter i samband med annan offentlig verksamhet till enskilda organ eller fysiska personer under vissa förutsättningar (artiklarna 28–31). Reglerna om delegering har blivit mer detaljerade än motsvarande bestämmelser i direktiv 2000/29/EG. Åtgärder vid bristande efterlevnad får inte delegeras.
Förordningen innehåller också bestämmelser om provtagning, analyser, tester och diagnos av växtskadegörare (artiklarna 34–42). Kraven avseende diagnostik har stärkts och förtydligats. Nytt är att EUreferenslaboratorier för växtskadegörare ska utses av kommissionen för att säkra kvalitet, enhetlighet och tillförlitlighet i den offentliga kontrollen (artiklarna 92–94). Medlemsstaterna ska också utse nationella referenslaboratorier som ska utgöra länken mellan EU-referenslaboratorierna och de officiella laboratorierna som utför analyser i samband med offentlig
kontroll och annan offentlig verksamhet (artiklarna 100–101). EUreferenslaboratorier och nationella referenslaboratorier har sedan tidigare funnits på djurområdet och livsmedelsområdet men inte avseende växtskadegörare.
Kontroll vid införsel
Vidare finns i kontrollförordningen bestämmelser om kontroll vid införsel till unionen, dels om sådan kontroll som ska utföras vid gränskontrollstationer, dels om annan kontroll (artiklarna 43–72). Vad avser den kontroll som ska göras vid gränskontrollstationer gäller även fortsättningsvis att dokumentkontroll alltid ska utföras. Vad avser identitetskontroller och fysiska kontroller ska kommissionen i genomförandeakter fastställa bestämmelser för att säkerställa enhetlig tillämpning av kontrollfrekvensen. Till dess kommissionen har gjort detta, senast den 14 december 2022, ska relevanta bestämmelser i direktiv 2000/29/EG tillämpas (artikel 165.2). Enligt samma bestämmelse i den nya kontrollförordningen ska även vissa andra bestämmelser avseende införsel i direktiv 2000/29/EG tillämpas till dess kommissionen antagit delegerade- och genomförandeakter.
Kraven avseende gränskontrollstationer blir mer uppstyrda, t.ex. ska de vara regelbundet bemannade och ha viss utrustning för kontroller på plats. Detta innebär att det kan bli förändringar i vilka platser importörerna kan använda för import. Vissa undantag från kraven finns, bl.a. har kommissionen i den delegerade förordningen 2019/1012 fastställt undantag för införsel av obearbetat timmer, sågat trä och träflis då det finns särskilda geografiska begränsningar, såsom vid Sveriges östersjökust (artikel 64). Gränskontrollstationerna ska utses av medlemsstaten efter godkännande av kommissionen (artikel 59).
Aktören som ansvarar för sändningen ska fylla i hälsodokumentet för införsel, CHED (artikel 56). Myndigheter och importörer ska använda det EU-gemensamma datasystemet Traces NT vid sådan import där offentlig kontroll krävs vid gränskontrollstation.
Vid införsel av varor som inte kräver kontroll vid gränskontrollstation beslutar den behöriga myndigheten om den riskbaserade kontrollfrekvensen (artikel 44). Kommissionen kan i en delegerad akt ange i vilka fall och på vilka villkor de behöriga myndigheterna får kräva föranmälan vid införsel till unionen (artikel 45.4).
Vad avser införsel till unionen innehåller kontrollförordningen även särskilda bestämmelser om åtgärder vid bristande efterlevnad och förstärkt offentlig kontroll vid införsel till unionen (artiklarna 65–72). Krav på behöriga myndigheter, tullmyndigheter och andra myndigheter i medlemsstaterna som hanterar införsel till unionen preciseras (artiklarna 75 och 76).
Kontroll på den inre marknaden
Även vid kontroll på den inre marknaden bestämmer den behöriga myndigheten om kontrollfrekvens med undantag för kontroll av de aktörer som är bemyndigade att utfärda växtpass och att behandla och märka
träemballage enligt den internationella standarden ISPM 15. För dessa kontroller ska kommissionen i genomförandeakt fastställa minimifrekvenser (artikel 22). Kommissionen ska också i genomförandeakt fastställa enhetliga minimifrekvenser för sådan offentlig kontroll där det behövs för att hantera erkända, enhetliga faror och risker som är förbundna med specifika växter, växtprodukter och andra föremål (artikel 22). Sådana minimifrekvenser finns fastlagda i kommissionens genomförandeförordning 2019/66.
Enligt bestämmelserna om finansiering (artiklarna 78–85) ska medlemsstaterna bl.a. säkerställa att tillräckliga finansiella resurser finns tillgängliga för offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet. Det är obligatoriskt att ta ut avgifter eller pålagor för införselkontroll då kontroll krävs vid gränskontrollstation. Även för annan offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet får medlemsstaterna ta ut avgifter eller pålagor. Kraven på öppenhet om avgifter har ökat.
8. Annan relevant EU-lagstiftning
8.1. Saluföringsdirektiven
Bestämmelser om växtskadegörare finns också i direktiven om saluföring av utsäde och annat växtförökningsmaterial, de s.k. saluföringsdirektiven, med tillhörande genomförandedirektiv. Till saluföringsdirektiven räknas rådets direktiv 66/401/EEG av den 14 juni 1966 om saluföring av utsäde av foderväxter, rådets direktiv 66/402/EEG av den 14 juni 1966 om saluföring av utsäde av stråsäd, rådets direktiv 68/193/EEG av den 9 april 1968 om saluföring av vegetativt förökningsmaterial av vinstockar, rådets direktiv 98/56/EG av den 20 juli 1998 om saluföring av förökningsmaterial av prydnadsväxter, rådets direktiv 1999/105/EG av den 22 december 1999 om saluföring av skogsodlingsmaterial, rådets direktiv 2002/54/EG av den 13 juni 2002 om saluföring av betutsäde, rådets direktiv 2002/55/EG av den 13 juni 2002 om saluföring av utsäde av köksväxter, rådets direktiv 2002/56/EG av den 13 juni 2002 om saluföring av utsädespotatis, rådets direktiv 2002/57/EG av den 13 juni 2002 om saluföring av utsäde av olje- och spånadsväxter, rådets direktiv 2008/72/EG av den 15 juli 2008 om saluförande av annat föröknings- och plantmaterial av grönsaker än utsäde och rådets direktiv 2008/90/EG av den 29 september 2008 om saluföring av fruktplantsförökningsmaterial och fruktplantor avsedda för fruktproduktion).
Bestämmelsernas syfte är att säkerställa harmoniserade villkor för handel med eller produktion av utsäde och annat växtförökningsmaterial samt att säkerställa att odlingen ges förutsättningar att nå ett bra resultat genom att utsäde och förökningsmaterial är av god kvalitet. Saluföringsdirektiven innehåller krav på att visst utsäde och annat växtförökningsmaterial måste certifieras för att få släppas ut på marknaden eller att leverantörerna av sådana produkter ska vara officiellt godkända. Flera av saluföringsdirektiven innehåller krav på att utsädet och annat växtförökningsmaterial ska vara sunt och fritt från eller ha lägsta möjliga
förekomst av växtskadegörare, inklusive ogräsfrö, som minskar förökningsmaterialets användbarhet. Det finns också krav på sortäkthet och sortrenhet.
Sverige har efter ansökan befriats från kravet att tillämpa direktiv 68/193/EEG om saluföring av vegetativt förökningsmaterial av vinstockar (senast genom kommissionens genomförandebeslut (EU) 2017/478). Det direktivet har därför inte genomförts i svensk rätt. Övriga saluföringsdirektiv har genomförts genom utsädeslagen (1976:298), utsädesförordningen (2000:1330), lagen (1975:74) med bemyndigande att meddela vissa föreskrifter för trädgårdsnäringen, förordningen (1977:945) om trädgårdsväxters sundhet och Jordbruksverkets föreskrifter. Rådets direktiv 1999/105/EG har dock genomförts genom skogsvårdslagen (1979:429) och genom Skogsstyrelsens föreskrifter (SKSFS 2002:2) om produktion för saluföring, saluföring samt införsel för saluföring av skogsodlingsmaterial.
8.2. Förordning om invasiva främmande arter
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1143/2014 av den 22 oktober 2014 om förebyggande och hantering av introduktion och spridning av invasiva främmande arter syftar till att förebygga, minimera och mildra de negativa effekterna på biologisk mångfald av såväl avsiktlig som oavsiktlig introduktion och spridning av invasiva främmande arter inom Europeiska unionen. En invasiv främmande art är enligt förordningen en främmande art vars introduktion eller spridning har konstaterats hota eller negativt inverka på biologisk mångfald och relaterade ekosystemtjänster. Förordningen är inte tillämplig på arter listade enligt växtskyddsförordningen som EU-karantänskadegörare, karantänskadegörare för skyddad zon eller växtskadegörare som omfattas av åtgärder enligt artikel 30.1 i förordning 2016/2031 (s.k. potentiella EUkarantänskadegörare).
Förordningen innehåller bestämmelser om åtgärder för att förebygga introduktion och spridning av invasiva främmande arter av unionsbetydelse. Förordningen innehåller också bestämmelser om invasiva främmande arter av medlemsstatsbetydelse.
Miljöbalken och föreskrifter meddelade med stöd av balken, däribland förordningen (2018:1939) om invasiva främmande arter, innehåller bestämmelser som kompletterar EU-förordningen.
8.3. Förordning om programmet för den inre marknaden
Bestämmelser under EU:s innevarande fleråriga budgetram 2021–2027 om medfinansiering från EU-budgeten av medlemsstaternas kostnader för vissa åtgärder inom bl.a. växtskyddsområdet finns i förordning (EU) 2021/690 om inrättande av ett program för den inre marknaden, konkurrenskraft för företag, inklusive små och medelstora företag, området för växter, djur, livsmedel och foder och europeisk statistik
(programmet för den inre marknaden) samt om upphävande av förordningarna (EU) nr 99/2013, (EU) nr 1287/2013, (EU) nr 254/2014 och (EU) nr 652/2014. Förordningen ersätter bl.a. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 652/2014 om fastställande av bestämmelser för förvaltningen av utgifter för livsmedelskedjan, djurhälsa, djurskydd, växtskydd och växtförökningsmaterial.
Syftet med medfinansieringen inom växtskyddsområdet är att bidra till att växtskadegörare upptäcks i tid, utrotas och att spridning hindras. Medlemsstaterna får avseende vissa karantänskadegörare beviljas stöd för utrotnings-, inneslutnings- och förebyggande åtgärder. Exempelvis kan medlemsstaterna få stöd för kostnader för ersättning till berörda aktörer eller ägare för behandling, avlägsnande och destruktion av växter, växtprodukter och andra föremål, samt rengöring och desinfektion av lokaler, mark, vatten, jord, odlingsmedier, anläggningar, maskiner och utrustning. Medlemsstaterna kan även få stöd för kostnader för ersättning till berörda ägare för värdet på destruerade växter, växtprodukter eller andra föremål. Vidare kan medlemsstaterna få stöd för undersökningar (inventeringar) avseende förekomsten av vissa skadegörare.
Huvudregeln är att stödet till medlemsstaten inte får överstiga 50 procent av de bidragsberättigade kostnaderna. Stöd får också lämnas för Europeiska unionens referenslaboratorier inom växtskyddsområdet. Vidare kan stöd beviljas för kostnader för ackreditering av de nationella referenslaboratorier som ska utses inom växtskyddsområdet enligt den nya kontrollförordningen.
9. En ny växtskyddslag
9.1. En ny växtskyddslag ersätter den nuvarande växtskyddslagen
Regeringens förslag: En ny växtskyddslag ska ersätta den nuvarande växtskyddslagen.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte berört frågan. Skälen för regeringens förslag: Växtskyddsförordningen och de genomförandeakter och delegerade akter som antagits med stöd av förordningen ersatte den 14 december 2019 ett stort antal direktiv som reglerar skyddsåtgärder mot växtskadegörare. Området skyddsåtgärder mot växtskadegörare omfattas även av bestämmelserna om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet i den nya kontrollförordningen.
EU-förordningarna är direkt tillämpliga i medlemsstaterna, men för att förordningarna ska kunna tillämpas fullt ut behövs nationella bestämmelser i lag, bl.a. om sanktioner, avgifter och överklagande. Det behövs även vissa bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter. Samtidigt kommer flera bestämmelser i växtskyddslagen (1972:318) att behöva upphävas, eftersom motsvarande materiella regler nu finns i växtskyddsförordningen
och i den nya kontrollförordningen. Mot den bakgrunden instämmer regeringen i bedömningen i promemorian att det framstår som mest ändamålsenligt att ersätta den nuvarande växtskyddslagen med en ny lag.
9.2. Den nya växtskyddslagens tillämpningsområde
Regeringens förslag: Den nya växtskyddslagen ska syfta till att begränsa de risker som växtskadegörare innebär för växter och växtprodukter till en acceptabel nivå.
Lagen ska komplettera EU:s växtskyddsförordning och tillhörande genomförandeakter och delegerade akter. Lagen ska också komplettera den nya kontrollförordningen och genomförandeakter och delegerade akter till denna, i de delar förordningen och dessa akter innehåller bestämmelser som rör växtskadegörare.
Regeringens bedömning: Det bör vara möjligt att med stöd av den nya växtskyddslagen ställa krav på strängare åtgärder än vad som krävs enligt EU-regelverket, när det gäller karantänskadegörare och reglerade
EU-icke-karantänskadegörare.
Det bör också vara möjligt att med stöd av den nya lagen ställa krav på åtgärder för att begränsa förekomsten av växtskadegörare som inte är karantänskadegörare om dessa växtskadegörare kan medföra oacceptabla ekonomiska, miljömässiga eller sociala konsekvenser genom angrepp på trädslag som används i virkesproduktion.
När det gäller de växtskadegörare som varken omfattas av skyddsåtgärder enligt växtskyddsförordningen eller orsakar oacceptabla konsekvenser genom angrepp på trädslag som används i virkesproduktion finns det inte något behov av nationella bestämmelser.
Promemorians förslag och bedömning överensstämmer i sak med regeringens.
Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Dalarnas län ser positivt på att den nya lagen anpassas till växtskyddsförordningen och den nya kontrollförordningen. Skogsstyrelsen är positiv till möjligheten att kunna utvidga regleringen från enbart insektshärjningar i eller i närheten av skog till alla typer av skogsskadegörande organismer oavsett markslag. Naturvårdsverket, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Fritidsodlingens riksorganisation och Länsstyrelserna i Norrbottens län och Västerbottens län anser att möjligheten att reglera nationella växtskadegörare bör utnyttjas även för att skydda annan odling än virkesproduktion. Länsstyrelsen i
Norrbottens län anser att det kan finnas behov av att nationellt skydda ekonomiskt viktiga grödor inom jord- och trädgårdsbruket, t.ex. viktiga grödor för livsmedels- och foderproduktion. Länsstyrelsen bedömer att riskerna ökar på grund av klimatförändringarna. Länsstyrelsen i Västerbottens län framför liknande synpunkter. SLU anser att man bör ta höjd för en oviss framtid. Naturvårdsverket anser att möjligheten även bör kunna utnyttjas för skydd av andra växter i naturen än träd avsedda för virkesproduktion. Lantbrukarnas riksförbund (LRF) tycker att det är oklart vilka mekanismer som finns för att förhindra spridning av skadegörare som inte faller in under begreppen karantänskadegörare, invasiva arter eller skadegörare som angriper virkesproduktion. SLU anser att de
miljömässiga och sociala konsekvenserna bör väga lika tungt som de ekonomiska när man tar ställning till om en växtskadegörare bör regleras nationellt.
Föreningen Sveriges Skogsplantsproducenter, LRF, Skogsindustrierna och Skogsstyrelsen avstyrker förslaget att flytta bemyndigandet om insektshärjning i 29 § skogsvårdslagen till den nya växtskyddslagen med motiveringen att unik expertkompetens och samordningsförmåga hos
Skogsstyrelsen riskerar att förloras samt att det ur användarperspektiv innebär en försämring. Skogsstyrelsen anser att fördelarna med att ha en samlad reglering om skogsbruksåtgärder i skogsvårdslagen överväger nyttan med att ha en samlad reglering av växtskadegörare i den nya växtskyddslagen. Skogforsk anser att om bestämmelserna om insektshärjning förs över till den nya växtskyddslagen bör Skogsstyrelsen ges en tydlig roll. Föreningen Sveriges skogsplantsproducenter och Skogsindustrierna anser att det är av stor vikt att lagstiftningen även gäller skyddade skogsområden.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Kompletterande bestämmelser till växtskyddsförordningen och den nya kontrollförordningen
Växtskyddsförordningens syfte och tillämpningsområde framgår av artikel 1 i förordningen. Enligt artikeln är syftet att fastställa växtskyddsrisker som hänger samman med skadegörare samt föreskriva åtgärder för att reducera riskerna till en acceptabel nivå. Med skadegörare avses enligt samma artikel arter, stammar eller biotyper av patogener, djur eller parasitära växter som är skadliga för växter eller växtprodukter. Icke parasitära växter kan anses vara skadegörare om vissa särskilda kriterier är uppfyllda.
Som konstateras i avsnitt 9.1 behöver den nya växtskyddslagen innehålla sådana nationella bestämmelser som är nödvändiga för att säkerställa att EU-regelverket kan tillämpas fullt ut. Regeringen anser därför att det i lagen bör anges att den kompletterar växtskyddsförordningen och genomförandeakter och delegerade akter till denna samt, i de delar de innehåller bestämmelser som rör växtskadegörare, den nya kontrollförordningen och genomförandeakter och delegerade akter till denna förordning.
Eftersom EU-förordningarna är direkt tillämpliga och syftet med hänvisningarna endast är att upplysa om att förordningarna gäller, bör hänvisningarna vara dynamiska, dvs. avse förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.
Den nya lagens syfte
Som nämns ovan är syftet med EU:s växtskyddsförordning att fastställa växtskyddsrisker som hänger samman med skadegörare samt åtgärder för att reducera riskerna till en acceptabel nivå. Regeringen instämmer i bedömningen i promemorian att den nya växtskyddslagen bör ha samma syfte som växtskyddsförordningen. Det bör därför i en inledande bestämmelse anges att lagens syfte ska vara att begränsa de risker som
växtskadegörare innebär för växter och växtprodukter till en acceptabel nivå.
Strängare nationella krav när det gäller växtskadegörare som omfattas av växtskyddsförordningen
Det kan i vissa situationer finnas behov av att kunna tillämpa strängare regler än vad som gäller enligt växtskyddsförordningen, t.ex. för att anpassa åtgärder till svenska förhållanden. Växtskyddsförordningen begränsar dock medlemsstaternas möjligheter att anta eller behålla nationella bestämmelser. Regeringen instämmer i promemorians bedömning att det som får anses vara harmoniserat genom växtskyddsförordningen är vilka hinder för den fria rörligheten som kan uppställas av växtskyddsskäl. När det gäller åtgärder som inte begränsar den fria rörligheten ger artikel 31.1 medlemsstaterna en möjlighet att ha strängare nationella bestämmelser för växtskadegörare som omfattas av skyddsåtgärder enligt växtskyddsförordningen, dvs. karantänskadegörare och reglerade EU-icke-karantänskadegörare. Under vissa begränsade förutsättningar får en medlemsstat dessutom tillfälligt inskränka den fria rörligheten när den anser att införsel till eller förflyttning inom dess territorium av växter, växtprodukter eller andra föremål från vissa tredjeländer eller andra medlemsstater medför en oacceptabelt hög risk för introduktion, etablering och spridning av en EU-karantänskadegörare eller en potentiell EU-karantänskadegörare (artikel 52). Regeringen anser att den nya växtskyddslagen, förutom att komplettera EU-förordningarna, också bör göra det möjligt att ställa krav på strängare åtgärder när det gäller karantänskadegörare och reglerade EU-icke-karantänskadegörare. Strängare åtgärder måste dock vara förenliga med växtskyddsförordningen och kunna motiveras av förordningens målsättning om växtskydd (artikel 31.1).
Växtskyddsförordningen innehåller vidare flera bestämmelser som innebär att den behöriga myndigheten vid bekräftad förekomst av en karantänskadegörare ska vidta alla nödvändiga växtskyddsåtgärder för att utrota skadegöraren (artiklarna 17, 29 och 33). Detta kan i sin tur medföra att myndigheterna behöver ställa krav på aktörerna att vidta åtgärder. Det kan därutöver behöva ställas krav på aktörer när det gäller medlemsstaternas skyldighet att vidta åtgärder för att eliminera risken för spridning vid misstanke om att en karantänskadegörare förekommer (artiklarna 10, 29 och 33). Detta innebär att det finns ett utrymme för medlemsstaterna att precisera och komplettera bestämmelserna i växtskyddsförordningen. Hur stort utrymmet är beror på i vilken utsträckning kommissionen utnyttjar sin möjlighet att anta detaljerade genomförandeakter för en särskild karantänskadegörare (artiklarna 28 och 30), se vidare bedömningen i avsnitt 9.4.1 och 9.4.2, där regeringen föreslår att det ska införas ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter och beslut i det enskilda fallet om skyddsåtgärder i fråga om karantänskadegörare och reglerade EU-ickekarantänskadegörare.
Nationella krav när det gäller växtskadegörare som inte omfattas av växtskyddsförordningen
Regeringen instämmer inledningsvis i promemorians bedömning att det saknas skäl att i den nya växtskyddslagen nationellt reglera växtskadegörare som inte kan medföra oacceptabla konsekvenser. Det är en bedömning som ligger i linje med växtskyddsförordningens syfte och att det enligt den nu gällande växtskyddslagen endast är möjligt att bekämpa och hindra spridning av växtskadegörare som kan orsaka allvarlig skada. Bedömningen har inte heller ifrågasatts av någon av remissinstanserna.
Det finns dock växtskadegörare som kan medföra oacceptabla konsekvenser men som inte kan regleras som karantänskadegörare därför att de inte effektivt kan utrotas eller, om utrotning inte är möjlig, inneslutas i syfte att förhindra spridning (se avsnitt 7.2). Det bör övervägas om sådana växtskadegörare ska kunna regleras nationellt. Syftet med en sådan reglering skulle i så fall vara att begränsa förekomsten av växtskadegöraren för att därigenom minska omfattningen av skador på växter och växtprodukter.
Nationella bestämmelser om bekämpning av skadegörare som inte kan regleras som karantänskadegörare finns i dag i skogsvårdslagen (1979:429). Enligt 29 § skogsvårdslagen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om bekämpning av insektshärjning i skog och om upparbetning av skadad skog, utforsling eller lagring av virke och andra åtgärder som behövs för att motverka uppkomsten av yngelhärdar. Bestämmelsen i 29 § tar enligt förarbetena sikte på insektsskador på skog. När lagen infördes bedömdes att de allvarligaste skadorna orsakas av barkborrar som trivs i områden med mycket granskog och tallskog, särskilt där det bedrivs skogsbruk (prop. 1978/79:110 s. 56).
Angrepp av barkborrar är även i dag ett problem som kan medföra allvarliga skador på skog. Även andra insekter som inte effektivt kan utrotas eller inneslutas skulle kunna vara skadliga för skogen. Regeringen bedömer således att det också i fortsättningen kommer att finnas behov av att vidta åtgärder för att minska förekomsten av barkborrar eller andra insekter som inte kan regleras som karantänskadegörare för att begränsa de ekonomiska, miljömässiga eller sociala konsekvenserna av sådana angrepp.
Som konstateras ovan begränsar växtskyddsförordningen utrymmet för nationella bestämmelser om skyddsåtgärder mot skadegörare. De materiella bestämmelserna i förordningen gäller dock enbart karantänskadegörare och reglerade EU-icke-karantänskadegörare. Förordningen innehåller således inte några regler om skyddsåtgärder mot skadegörare som har för stor spridning och som sprids huvudsakligen på annat sätt än genom växter, trots att sådana skadegörare kan orsaka allvarlig skada. Den omständigheten att unionen inte har ställt krav på skyddsåtgärder mot sådana skadegörare, trots att de omfattas av förordningens definition av skadegörare, innebär enligt regeringens mening att det finns ett utrymme för medlemsstaterna att anta nationella bestämmelser. Sådana bestämmelser måste dock vara förenliga med de allmänna unionsrättsliga principerna om företräde, lojalt samarbete, den fria rörligheten för varor och proportionalitet.
Insekter som är skadliga för växter och växtprodukter utgör skadegörare i den mening som avses i växtskyddsförordningen (artikel 1.1). De insekter som i dag är reglerade enligt skogsvårdslagen är sådana insekter som kan orsaka allvarlig skada men som har för stor spridning för att kunna vara reglerade som karantänskadegörare. De sprids huvudsakligen på annat sätt än genom växter för plantering och är därför inte heller reglerade EU-ickekarantänskadegörare (se avsnitt 7.2). Det innebär alltså att de inte omfattas av växtskyddsförordningens bestämmelser om skyddsåtgärder och därför kan regleras nationellt i enlighet med vad som sägs ovan.
Skogsstyrelsen har bemyndigats att meddela föreskrifter enligt 29 § skogsvårdslagen. I Skogsstyrelsens föreskrifter finns bestämmelser om förebyggande åtgärder och bekämpningsåtgärder mot skadliga insekter. Bestämmelserna föreskriver bl.a. att skadat granträd ska forslas till terminal, skogsindustri eller göras otjänligt som yngelmaterial för granbarkborrar, att rått granvirke endast får lagras en begränsad tid och att Skogsstyrelsen får besluta att skogsägare eller andra som förfogar över skog i Sverige ska avverka och behandla träd som angripits av granbarkborre. I promemorian görs bedömningen att bestämmelserna är förenliga med de allmänna unionsrättsliga principerna om företräde, lojalt samarbete, den fria rörligheten för varor och proportionalitet. Regeringen instämmer i denna bedömning som inte heller har ifrågasatts av remissinstanserna. Regeringen anser sammanfattningsvis att det finns skäl att även i fortsättningen ha nationella bestämmelser om skyldighet att vidta åtgärder för att begränsa förekomsten av insekter som inte är karantänskadegörare om de kan medföra oacceptabla konsekvenser genom att orsaka allvarliga skador på skog.
Som framgår ovan har de nuvarande nationella bestämmelserna till skydd för skog begränsats till att gälla insekter. Även andra växtskadegörare än insekter, t.ex. svampar och bakterier, kan medföra oacceptabla konsekvenser genom angrepp på trädslag som används i virkesproduktion. Växtskyddsförordningen innebär inte heller för dessa växtskadegörare ett hinder för en nationell reglering. I nuläget finns visserligen inte något behov av att reglera andra skadegörare än insekter. En nationell reglering bör dock ge utrymme för att reglera även andra skadegörare om behovet skulle uppstå. Möjligheten att ställa nationella krav på åtgärder för att begränsa förekomsten av växtskadegörare som inte omfattas av skyddsåtgärder enligt växtskyddsförordningen bör därför omfatta alla slags växtskadegörare som kan medföra oacceptabla konsekvenser genom angrepp på trädslag som används i virkesproduktion. En förutsättning för nationella bestämmelser om andra skadegörare än insekter är, som sägs ovan när det gäller möjligheten att ha kvar de nuvarande bestämmelserna om insektshärjningar, att de åtgärder som föreskrifterna tar sikte på är av sådan karaktär att de inte står i konflikt med eller äventyrar växtskyddsförordningens målsättning om att säkerställa ett harmoniserat tillvägagångssätt för skyddsåtgärder mot växtskadegörare. De nationella bestämmelserna måste vara förenliga med de allmänna unionsrättsliga principerna om företräde, lojalt samarbete, den fria rörligheten för varor och proportionalitet.
Det är viktigt att en nationell reglering motiveras av ett allmänt intresse av att skydda växter och växtprodukter, i det här fallet virkesproducerande träd och träprodukter, samt att en nationell reglering bedöms vara
samhällsekonomiskt effektiv. SLU menar att de miljömässiga och sociala konsekvenserna bör väga lika tungt som de ekonomiska när man tar ställning till om en växtskadegörare bör regleras nationellt. Regeringen anser i likhet med bedömningen i promemorian att fokuset i bedömningen av om en skadegörare ska anses orsaka oacceptabla konsekvenser bör vara på de ekonomiska konsekvenserna. De miljömässiga och sociala konsekvenserna bör beaktas och en sammanvägning av de konsekvenser en skadegörare kan åstadkomma bör alltså göras. De miljömässiga och sociala konsekvenserna bör dock inte vara huvudskälet till att införa en nationell reglering enligt växtskyddslagstiftningen. Regeringens uppfattning är att om en nationell reglering framför allt motiveras av skadegörarens konsekvenser på miljön så bör skadegöraren i stället regleras som en främmande invasiv art av medlemsstatsbetydelse.
Växtskadegörare som kan angripa trädslag som används i virkesproduktion kan förekomma även i andra växtmiljöer än skog, t.ex. i parker och trädgårdar. De kan även i vissa fall ha andra värdväxter än träd. För att hindra spridning från sådana växtmiljöer bör lagen ge möjlighet att ställa krav på åtgärder även i andra växtmiljöer än skog och i fråga om andra växter än träd och andra växtprodukter än sådana som har sitt ursprung i träd.
Naturvårdsverket anser att åtgärder även bör kunna vidtas för skydd av andra växter i naturen än träd avsedda för virkesproduktion. Regeringens uppfattning är, som framgår ovan, att om en nationell reglering framför allt motiveras av skadegörarens konsekvenser på miljön så bör skadegöraren regleras som en främmande invasiv art av medlemsstatsbetydelse enligt förordning (EU) nr 1143/2014 och föreskrifter meddelade med stöd av 8 kap. 4 § första stycket 3 miljöbalken i stället för att regleras med stöd av växtskyddslagen.
Några remissinstanser anser att möjligheten att reglera nationella växtskadegörare bör utnyttjas även för att skydda annan odling än virkesproduktion. Remissinstanserna har dock inte pekat på några särskilda växtskadegörare som bör regleras. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att det kan finnas behov av att nationellt skydda ekonomiskt viktiga grödor inom jord- och trädgårdsbruket, t.ex. viktiga grödor för livsmedels- och foderproduktion. Länsstyrelsen bedömer att riskerna ökar på grund av klimatförändringarna. Länsstyrelsen i Västerbottens län och SLU framför liknande synpunkter.
LRF anser att det är oklart vilka mekanismer som finns för att förhindra spridning av skadegörare som inte faller in under begreppen karantänskadegörare, invasiva arter eller skadegörare som angriper virkesproduktion.
Regeringen vill i denna del peka på de möjligheter som finns i EUregelverket att reglera skadegörare som inte förekommer i Sverige som karantänskadegörare. Det finns alltså inte behov av att ha en särskild nationell reglering för att kunna vidta åtgärder mot skadegörare som kan komma att introduceras i landet. Frågan är dock om det finns behov av en nationell reglering för att skydda sig mot skadegörare som redan förekommer här men som på grund av ett ändrat klimat kan komma att orsaka större skada än i dag. Enligt uppgifter från Jordbruksverket finns det i dagsläget inte något behov av att reglera skadegörare nationellt utöver vad som föreslås i promemorian. När det gäller de växtskadegörare som
varken omfattas av skyddsåtgärder enligt växtskyddsförordningen eller orsakar oacceptabla konsekvenser genom angrepp på trädslag som används i virkesproduktion instämmer regeringen således i bedömningen i promemorian att det är tillräckligt med rådgivning och information om åtgärder som kan vidtas frivilligt. För sådana växtskadegörare finns det alltså inte något behov av en tvingande nationell reglering.
I vilken lag ska en nationell reglering till skydd för virkesproduktion finnas?
Det är möjligt att tänka sig olika alternativ när det gäller i vilken lag en nationell reglering till skydd för virkesproduktion bör placeras. De nuvarande bestämmelserna om insektshärjning finns i skogsvårdslagen. Lagen riktar sig till skogsägare och andra som är verksamma inom skogsbrukssektorn. Om den nuvarande regleringen av insektshärjningar utvidgas till att omfatta andra växtmiljöer än skog skulle lagen i den delen även gälla aktörer utanför skogssektorn, t.ex. de som är ansvariga för parker eller trädgårdar. En sådan lösning skulle vara främmande för lagens systematik och kräva en översyn bl.a. av lagens bestämmelser om tillsyn.
En annan möjlighet är att ha nationella bestämmelser till skydd för virkesproduktion både i skogsvårdslagen och i den nya växtskyddslagen. En sådan uppdelning skulle innebära att bemyndigandet i 29 § skogsvårdslagen utvidgas till att avse åtgärder som utförs inte bara av skogsägare utan även av andra som är verksamma i skogsbrukssektorn och som omfattas av lagens tillämpningsområde, dvs. den som i samband med avverkning eller lagring har rätt att förfoga över skog eller virke. Motsvarande bemyndigande i den nya växtskyddslagen skulle med denna lösning begränsas till att avse en rätt att meddela sådana föreskrifter i andra fall än som avses i 29 § skogsvårdslagen.
Ytterligare en möjlighet är att placera bestämmelser till skydd för virkesproduktion i sin helhet i den nya växtskyddslagen. Den lagen föreslås inte vara begränsad till en viss växtmiljö eller vissa aktörer. Den föreslås vidare gälla för alla karantänskadegörare och reglerade EU-ickekarantänskadegörare, dvs. även sådana växtskadegörare som kan skada skog. Därigenom kommer den också omfatta skogsägare och andra som är verksamma i skogsbruksproduktion. I promemorian bedömdes det sistnämnda alternativet vara den lämpligaste lösningen.
LRF m.fl. avstyrker förslaget att flytta bemyndigandet om insektshärjning i 29 § skogsvårdslagen till den nya växtskyddslagen med motiveringen att unik expertkompetens och samordningsförmåga hos
Skogsstyrelsen riskerar att förloras samt att det ur användarperspektiv innebär en försämring. Regeringen gör i avsnitt 9.4.3. och 9.10.3 bedömningen att Skogsstyrelsen även i fortsättningen bör vara den myndighet som får meddela föreskrifter om vilka åtgärder som ska vidtas i skogsmiljö mot de aktuella skadegörarna och som bör ansvara för kontroller i skogsmiljö av de aktuella bestämmelserna. Regeringen anser därmed att det saknas fog för farhågan att Skogsstyrelsen riskerar att förlora sin kompetens på området. Regeringen gör vidare i avsnitt 9.10.3 bedömningen att Skogsstyrelsen bör ha uppgiften att samordna övriga myndigheter och lämna råd och hjälp i denna verksamhet när det gäller de nationella föreskrifter och beslut som gäller de aktuella skadegörarna.
Förslaget bedöms därmed inte innebära en försämring när det gäller Skogsstyrelsens samordningsförmåga eller skogsbrukets användarperspektiv. Regeringen, som ser fördelar med ett samlat växtskyddsregelverk som inkluderar alla de som berörs av reglerna, delar därmed den bedömning som görs i promemorian att den lämpligaste lösningen är att regleringen finns i växtskyddslagen.
Icke parasitära växter
För att icke parasitära växter ska anses vara skadegörare enligt växtskyddsförordningen krävs att de medför växtskyddsrisker med allvarlig ekonomisk, social och miljömässig påverkan på unionens territorium samt att de inte är förtecknade som en invasiv främmande art av unionsbetydelse enligt förordning (EU) nr 1143/2014 (artikel 1.2). En icke parasitär växt som inte uppfyller kriterierna om allvarlig påverkan eller som är förtecknad som en invasiv främmande art av unionsbetydelse omfattas alltså inte av EU-förordningen och faller därmed utanför det område som harmoniseras genom förordningen. Den skulle därmed kunna regleras nationellt. Om en icke parasitär växt är förtecknad som en invasiv främmande art av unionsbetydelse bedöms det dock inte vara lämpligt att den regleras i den nya växtskyddslagen.
Den icke parasitära växten flyghavre är ett ogräs som trots att det orsakar allvarliga problem i odling inte hotar eller har negativ miljömässig påverkan av någon betydelse. Flyghavre uppfyller därmed varken förutsättningarna för att kunna förtecknas som en invasiv främmande art enligt förordning (EU) nr 1143/2014 (se avsnitt 8.2) eller som en växtskadegörare enligt växtskyddsförordningen. I avsnitt 10.2 görs bedömningen att det även fortsättningsvis bör finnas nationella bestämmelser till skydd mot flyghavre i lagen (1970:299) om skydd mot flyghavre.
När det gäller andra icke parasitära växter som orsakar allvarlig skada i jordbruks- och trädgårdsnäringen är den viktigaste risken för introduktion och spridning att utsädet innehåller ogräsfrö. I saluföringsdirektiven och den lagstiftning som genomför dem finns det krav på att utsäde endast får ha ett begränsat innehåll av frön av andra arter (se avsnitt 8.1). Den viktigaste spridningsvägen för dessa växtskadegörare är således redan begränsad. Vidare är det möjligt att minska risken för spridning av ogräs mellan odlare genom frivilliga åtgärder. Jordbruksverket bedriver rådgivning om sådana åtgärder. Åtgärder för att undvika angrepp av växtskadegörare vidtas också mot bakgrund av att kemiska växtskyddsmedel endast får användas om principerna om integrerat växtskydd enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1107/2009 om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden och om upphävande av rådets direktiv 79/117/EEG och 91/414/EEG följs (artikel 55). Principerna innehåller krav på att förebyggande åtgärder ska vidtas som håller förekomsten av ogräs på en låg nivå för att därigenom undvika användning av växtskyddsmedel. Vid remitteringen av promemorian har inte några synpunkter lämnats om att ovan nämnda åtgärder inte skulle vara tillräckliga. Mot bakgrund av detta delar regeringen bedömningen i promemorian att det saknas skäl att i den nya växtskyddslagen ställa nationella krav på icke parasitära växter som inte omfattas av uttrycket
skadegörare i växtskyddsförordningen för att skydda jordbruks- och trädgårdsnäringen. I övrigt, t.ex. när det gäller skydd av skog, bedöms bestämmelserna om skydd mot invasiva främmande arter vara tillräckliga.
Hänvisningar till S9-2
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt 12.1, Författningskommentar till 1 § växtskyddslag
9.3. Uttryck i lagen
Regeringens förslag: Uttrycket växtskadegörare ska ha samma betydelse i lagen som uttrycket skadegörare i växtskyddsförordningen.
Uttrycken andra föremål, karantänskadegörare, växter och växter för plantering ska betyda samma sak i lagen som i växtskyddsförordningen.
Uttrycken officiell växtskyddsinspektör och organ med delegerade uppgifter ska betyda samma sak som i den nya kontrollförordningen.
Med uttrycket fristående officiell växtskyddsinspektör avses en officiell växtskyddsinspektör som inte har en anställning vid en statlig kontrollmyndighet.
Uttrycket växtprodukt ska ha samma betydelse som i växtskyddsförordningen och i genomförandeakter som har antagits med stöd av förordningen.
Uttrycket Europeiska unionens territorium ska betyda det geografiska område som ska anses som unionens territorium enligt artikel 1.3 i förordning (EU) 2016/2031 medan uttrycket medlemsstat inom Europeiska unionen ska betyda ett geografiskt område inom en stat som omfattas av Europeiska unionens territorium.
Med uttrycken EU-karantänskadegörare, karantänskadegörare för skyddad zon och reglerad EU-icke-karantänskadegörare avses i lagen skadegörare som har förtecknats som sådana i genomförandeakter som har antagits med stöd av EU-förordningen.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Promemorian innehåller inte någon definition av fristående officiell växtskyddsinspektör.
Remissinstanserna: Lantbrukarnas riksförbund (LRF) anser att förslaget att i lagen använda samma uttryck som i EU-förordningarna gör att det blir tydligare och enklare. Jordbruksverket och LRF anser att skogsmark bör definieras i den nya lagen i stället för i en förordning.
Jordbruksverket anser att det tydligt bör framgå av författningstexten att de bestämmelser i lagen som gäller för officiella växtskyddsinspektörer endast avser sådana inspektörer som inte är anställda vid en kontrollmyndighet.
Skälen för regeringens förslag
Utgångspunkter
Många av de uttryck som används i växtskyddsförordningen definieras i artikel 2 i förordningen. Även i den nya kontrollförordningen finns definitioner av uttryck. Andra uttryck som används i förordningarna definieras inte men är av unionsrättslig karaktär och kan inte ges en särskild betydelse i svensk rätt, t.ex. tredjeland. Enligt regeringens bedömning bör av tydlighetsskäl så långt som möjligt samma uttryck användas i den nya växtskyddslagen som i EU-förordningarna. Utgångs-
punkten bör vara att de uttryck som används i växtskyddslagen ska ha samma betydelse som i växtskyddsförordningen och kontrollförordningen. Centrala uttryck som förekommer i flera lagbestämmelser och vars innebörd inte är uppenbar bör därför definieras i lagen genom en hänvisning till växtskyddsförordningen och kontrollförordningen.
När det gäller hänvisningar till bestämmelser i EU-förordningar kan detta ske genom antingen en s.k. statisk hänvisningsteknik eller en dynamisk sådan. En statisk hänvisning innebär att den svenska lagen hänvisar till EU-förordningen i en viss lydelse. Detta innebär att om EUförordningen ändras måste även hänvisningen i den svenska lagen ändras för att ändringen i EU-förordningen ska få genomslag i den svenska lagen. En dynamisk hänvisning innebär att hänvisningen inte är knuten till en viss lydelse av EU-förordningen. Den svenska lagen behöver då inte ändras för att ändringar i EU-förordningen ska få genomslag i den svenska lagen.
Växtskyddsförordningen och kontrollförordningen är direkt tillämpliga. Det är av stor vikt att den terminologi som används följer begreppsutvecklingen i unionen. För att säkerställa att ändringar i förordningarna får omedelbart genomslag och för att undvika osäkerhet om innebörden av ett uttryck bör utgångspunkten därför vara att hänvisningarna dit är dynamiska.
När det gäller frågan om och i vilken utsträckning uttryck som används i kontrollförordningen ska definieras i lagen finns övervägandena i avsnitt 9.10.2.
Uttrycket växtskadegörare
I avsnitt 9.2 görs bedömningen att lagens tillämpningsområde bör avgränsas till att avse växtskadegörare som omfattas av uttrycket skadegörare i växtskyddsförordningen. I artikel 1 definieras skadegörare som arter, stammar eller biotyper av patogener, djur eller parasitära växter som är skadliga för växter eller växtprodukter. Det kan t.ex. vara insekter, kvalster (en grupp av spindeldjur), nematoder (kallas även rundmaskar), svampar, bakterier, virus samt parasitära växter. Även icke parasitära växter, t.ex. ogräs, kan betraktas som skadegörare om de medför växtskyddsrisker med allvarlig ekonomisk, social och miljömässig påverkan och inte är förtecknade som en invasiv främmande art av unionsbetydelse enligt förordning (EU) nr 1143/2014 om förebyggande och hantering av introduktion och spridning av invasiva främmande arter.
Uttrycket skadegörare används dock inte konsekvent i unionslagstiftningen. I den nya kontrollförordningen används i stället uttrycket växtskadegörare. Med växtskadegörare avses där skadegörare enligt växtskyddsförordningen. I promemorian görs bedömningen att uttrycket växtskadegörare bör behållas i den nya växtskyddslagen eftersom det är ett inarbetat begrepp och det inte heller medför en risk för missförstånd. Regeringen delar den bedömningen och anser således att uttrycket växtskadegörare bör användas i den nya lagen och betyda samma sak som uttrycket skadegörare i växtskyddsförordningen.
För att undvika osäkerhet är det av stor vikt att terminologin som används i den nationella regleringen följer den begreppsutveckling som sker inom unionen. Hänvisningen till EU-förordningen bör därför vara dynamisk.
Uttrycken karantänskadegörare, EU-karantänskadegörare och karantänskadegörare för skyddad zon
Förordningen omfattar skyddsåtgärder mot två huvudkategorier av växtskadegörare: karantänskadegörare och reglerade EU-icke-karantänskadegörare. För att en växtskadegörare ska anses vara en karantänskadegörare krävs att ett antal villkor är uppfyllda (artikel 3). Dessa villkor specificeras i avsnitt 1 i bilaga 1 till förordningen och beskrivs närmare i avsnitt 7.2. Kommissionen kan i delegerad akt ändra de specificerade villkoren i bilagan för att anpassa dem till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen och utvecklingen av relevanta internationella standarder (artikel 7).
Karantänskadegörarna delas i sin tur in i växtskadegörare som har förtecknats som EU-karantänskadegörare och karantänskadegörare för skyddad zon samt de potentiella EU-karantänskadegörarna, vilka bedöms uppfylla kriterierna för EU-karantänskadegörare men ännu inte har förtecknats som sådana.
Förteckningarna över EU-karantänskadegörare och karantänskadegörare för skyddad zon finns i genomförandeakter som kommissionen antar. När kommissionen förtecknar dessa karantänskadegörare finns det ytterligare villkor i förordningen som gäller för dessa (artiklarna 5 och 32). I förteckningen över karantänskadegörare för skyddad zon anges också den eller de zoner som utpekandet avser.
För potentiella EU-karantänskadegörare finns det detaljerade villkor i avsnitt 3 i bilaga 1 till förordningen, varav många hänvisar till avsnitt 1 i bilagan. En medlemsstat ska vidta åtgärder till skydd mot en potentiell EUkarantänskadegörare om den bedömer att villkoren är uppfyllda enligt artikel 29. Om kommissionen finner att villkoren är uppfyllda ska den anta tillfälliga genomförandeakter till skydd mot den potentiella karantänskadegöraren enligt artikel 30 som ska gälla till dess att den kan förtecknas som en EU-karantänskadegörare.
Uttrycket karantänskadegörare har en central betydelse på växtskyddsområdet och föreslås användas i flera bestämmelser i den nya växtskyddslagen. Uttrycket karantänskadegörare bör därför definieras i den nya växtskyddslagen och ges samma betydelse som i växtskyddsförordningen. Det är inte möjligt att låsa hänvisningen till en viss lydelse av växtskyddsförordningen eftersom kommissionen under vissa förutsättningar kan ändra de detaljerade villkor som gäller för vilka skadegörare som ska anses vara karantänskadegörare i avsnitt 1 i bilaga 1 till förordningen. Hänvisningen till förordningen bör därför vara dynamisk.
I genomförandeakter som antas med stöd av växtskyddsförordningen förtecknas EU-karantänskadegörarna respektive karantänskadegörarna för skyddad zon. Det är viktigt att också dessa uttryck ges samma betydelse i lagen som i EU-rättsakterna. De bör därför i enlighet med promemorians förslag definieras som växtskadegörare som har förtecknats som EUkarantänskadegörare respektive karantänskadegörare för skyddad zon i genomförandeakter som antas med stöd av växtskyddsförordningen. Det bedöms inte vara lämpligt att låsa hänvisningen till en eller flera genomförandeakter.
Uttrycket reglerad EU-icke-karantänskadegörare
För att en växtskadegörare ska anses vara en reglerad EU-ickekarantänskadegörare krävs att ett antal villkor är uppfyllda och att den är upptagen i en förteckning (artiklarna 36 och 37 i växtskyddsförordningen). I avsnitt 7.2 beskrivs vilka dessa villkor är. Villkoren specificeras i avsnitt 4 i bilaga 1 till förordningen. Kommissionen kan i en delegerad akt ändra de specificerade villkoren i bilagan för att anpassa dem till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen och utvecklingen av relevanta internationella standarder (artikel 7). Uttrycket reglerad EU-ickekarantänskadegörare föreslås användas bl.a. i bemyndiganden i den nya växtskyddslagen som kompletterar bestämmelserna i växtskyddsförordningen. Frågan om det är en sådan skadegörare har därmed betydelse för möjligheten att meddela nationella föreskrifter. Uttrycket reglerad EUicke-karantänskadegörare bör därför definieras i den nya växtskyddslagen och ges samma betydelse i den nya lagen som i växtskyddsförordningen. Det görs lämpligen genom att i enlighet med promemorians förslag knyta uttrycket till de skadegörare som har förtecknats som reglerade EU-ickekarantänskadegörare i genomförandeakter som antas med stöd av EUförordningen. Det bedöms inte vara lämpligt att låsa hänvisningen till en eller flera genomförandeakter eftersom de kommer att uppdateras med viss regelbundenhet. Det är inte heller lämpligt att låsa hänvisningen till en viss lydelse av växtskyddsförordningen eftersom kommissionen under vissa förutsättningar kan ändra de detaljerade villkor som gäller för vilka skadegörare som ska anses vara reglerade EU-icke-karantänskadegörare i avsnitt 4 i bilaga 1 till förordningen. Hänvisningen till förordningen bör därför vara dynamisk.
Uttrycken växter, växtprodukter och andra föremål
Uttrycken växter, växtprodukter och andra föremål föreslås användas i flera bestämmelser i den nya växtskyddslagen som kompletterar växtskyddsförordningens bestämmelser. Dessa uttryck definieras i växtskyddsförordningen (artikel 2).
Med växter avses levande växter och levande växtdelar. Med växtprodukter avses obearbetat material med ursprung i växter. Bearbetade produkter med ursprung i växter omfattas också av uttrycket växtprodukter om de genom sin natur eller till följd av bearbetning kan ge upphov till risk för spridning av karantänskadegörare. Förordningen anger när trä ska betraktas som en växtprodukt. Kommissionen kan dock i en genomförandeakt föreskriva att ytterligare produkter av trä ska anses vara växtprodukter (artiklarna 28, 30 och 41).
Uttrycket andra föremål omfattar alla material eller föremål, utom växter eller växtprodukter, som kan hysa eller sprida växtskadegörare, t.ex. jord eller annat odlingssubstrat.
Det finns inte skäl att i den nya växtskyddslagen ge uttrycken växter och andra föremål en annan innebörd än i växtskyddsförordningen. Det är av stor vikt att terminologin som används i den nationella regleringen följer den begreppsutveckling som sker inom unionen. Regeringen instämmer därför i promemorians bedömning att uttrycken bör definieras i lagen och ges samma betydelse som i växtskyddsförordningen.
Samma bedömning gäller för uttrycket växtprodukter. För att inte det uttrycket ska få en annan betydelse än i EU-rätten bör det ha samma betydelse som i växtskyddsförordningen och i de genomförandeakter som antas med stöd av EU-förordningen.
Det bedöms inte vara lämpligt att låsa hänvisningen till vissa genomförandeakter med en särskild lydelse. Hänvisningarna bör därför vara dynamiska. Det bör även noteras att det i praktiken endast kan bli aktuellt att i en genomförandeakt föreskriva att andra föremål i stället ska anses vara växtprodukter. Ett bemyndigande som omfattar både växtprodukter och andra föremål utvidgas således inte om kommissionen i en genomförandeakt föreskriver att vissa träprodukter ska anses vara växtprodukter i stället för andra föremål.
Uttrycken växter, växtprodukter och andra föremål föreslås användas även i bemyndigandet som avser nationellt reglerade skadegörare för skydd av skog. En bearbetad produkt med ursprung i en växt som kan ge upphov till risk för spridning av de nationellt reglerade skadegörarna kan som regel också ge upphov till risk för spridning av karantänskadegörare. Att uttrycket växtprodukter enligt växtskyddsförordningen ska kunna ge upphov till risk för spridning av karantänskadegörare innebär därför inte att begreppet inte kan användas med avseende på de nationellt reglerade skadegörarna. Om det finns en bearbetad produkt med ursprung i en växt som inte kan ge risk för spridning av karantänskadegörare så anses produkten inte vara en växtprodukt i lagens mening även om det skulle kunna ge upphov till risk för spridning av en nationellt reglerad växtskadegörare. Den bearbetade produkten kommer i en sådan situation i stället anses vara ett annat föremål eftersom kriteriet i växtskyddsförordningen för om ett material eller föremål ska anses vara ett annat föremål är att det kan hysa eller sprida växtskadegörare.
Uttrycket växter för plantering
Växter för plantering definieras i artikel 2.4 i växtskyddsförordningen som växter som är avsedda att förbli planterade, att planteras eller att omplanteras. EU-förordningen innehåller också i artikel 2.3 en definition av uttrycket plantering. Uttrycket växter för plantering omfattar alla växter som är avsedda att odlas vidare, t.ex. plantor och blomsterlökar i trädgårdsbutiken, sticklingar, fröer avsedda för sådd och utsädespotatis. Snittblommor samt potatis och torkade bönor som säljs som livsmedel är däremot inte växter för plantering, även om det kan vara möjligt att plantera dem. Uttrycket växter för plantering föreslås användas i ett bemyndigande i den nya växtskyddslagen. Det saknas skäl att låta det bemyndigandet omfatta andra växter än de som omfattas av EUförordningens uttryck växter för plantering. Uttrycket bör därför definieras i den nya lagen och ges samma betydelse som i EU-förordningen. Hänvisningen bör vara dynamisk.
Uttrycken officiell växtskyddsinspektör, fristående officiell växtskyddsinspektör och organ med delegerade uppgifter
Uttrycken officiell växtskyddsinspektör och organ med delegerade uppgifter föreslås användas i flera bestämmelser i den nya växtskyddslagen. Båda uttrycken används i den nya kontrollförordningen och bör ges samma
betydelse i den nya växtskyddslagen. Det är av stor vikt att terminologin som används i den nationella regleringen följer den begreppsutveckling som sker inom unionen. Hänvisningarna till kontrollförordningen bör vara dynamiska. En officiell växtskyddsinspektör kan vara anställd vid en statlig kontrollmyndighet eller utses på annat sätt. En inspektör som är anställd vid en kontrollmyndighet anses agera som företrädare för myndigheten och ska då följa de bestämmelser som gäller för myndigheten. Regeringen instämmer med Jordbruksverket att det tydligt bör framgå av författningstexten om en bestämmelse i lagen endast gäller för officiella växtskyddsinspektörer som inte är anställda vid en kontrollmyndighet. I de fallen bör uttrycket fristående officiell växtskyddsinspektör användas.
Uttrycket skog Jordbruksverket anser att uttrycket skogsmark bör definieras i den nya lagen i stället för i en förordning som meddelas med stöd av lagen. I avsnitt 9.12 föreslås att uttrycket skog används i en bestämmelse som begränsar rätten till ersättning för produktionsbortfall när bekämpningsåtgärder vidtas i andra miljöer än skog. I promemorian användes i stället uttrycket skogsmark i motsvarande bestämmelse. Eftersom bestämmelsen motiveras av att EU:s statsstödsregelverk innehåller begränsningar av vilken ersättning som får lämnas till skogsbruk bör begreppet definieras på förordningsnivå för att kunna möjliggöra anpassningar till EU-regelverket.
Uttrycken medlemsstat inom Europeiska unionen och Europeiska unionens territorium
I geografiskt hänseende ska växtskyddsförordningen inte tillämpas inom hela Europeiska unionen. Av artikel 1.3 i växtskyddsförordningen (jfr skäl 6) framgår att Ceuta, Melilla och de av medlemsstaternas yttersta randområden som avses i artikel 355.1 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), med undantag för Madeira och Azorerna, undantas från förordningens territoriella tillämpningsområde. Vidare framgår av förordningen att när hänvisningar görs i den till tredjeländer avses också dessa undantagna territorier. Dessa områden jämställs således med tredjeland vad gäller skyddsåtgärder mot växtskadegörare. Lagrådet anför att både uttrycket Europeiska unionen och uttrycket Europeiska unionens territorium används i lagtexten (t.ex. 35 § första stycket 3 och 37 § 2 respektive 44 § första stycket 3) och att det inte är tydligt om de båda benämningarna avser samma område. Det bör därför enligt Lagrådet klargöras vad de olika uttrycken avser och om de är avsedda att ha samma eller olika innebörd.
Regeringen instämmer med Lagrådet i att det finns anledning att klargöra vad de båda begreppen betyder när de används i lagtexten. Detta görs enklast genom att uttrycken definieras i den föreslagna 3 §. Uttrycket Europeiska unionens territorium, som enbart används i 44 § första stycket 1, bör definieras som det geografiska område som ska anses som unionens territorium enligt artikel 1.3 i förordning (EU) 2016/2031. Uttrycket Europeiska unionen används i lagtexten bl.a. i straffbestämmelser som avser utförsel till en annan medlemsstat inom Europeiska unionen (34 § 3, 35 § 3 och 37 § 2). Det bör av definitionen
framgå att med medlemsstat i Europeiska unionen avses ett geografiskt område inom en stat som omfattas av unionens territorium.
9.4. Föreskrifter om förbud och åtgärder som behövs för att skydda växter och växtprodukter
Bemyndiganden i den nu gällande lagstiftningen
I den nuvarande växtskyddslagen finns bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta beslut om olika åtgärder för att bekämpa eller hindra spridning av växtskadegörare (5 §). Sådana föreskrifter får endast meddelas i fråga om växtskadegörare som allvarligt kan skada växter, växtprodukter, växtodlingar, skogar eller annan mark. Om det finns särskilda skäl får sådana föreskrifter också gälla i fråga om andra skadegörare under en tidsbegränsad period (3 §). Sådana särskilda skäl kan vara att förhindra omfattande och allvarlig skada eller att det föreligger ett brådskande behov av att vidta åtgärder beträffande en ny skadegörare. Föreskrifterna eller besluten i det enskilda fallet får avse förbud mot sådd eller plantering av växter, odling eller skörd av växter, förbud eller villkor för införsel, utförsel eller bortförande, innehav eller annan hantering av växter, växtprodukter, växtskadegörare, jord, kompost, gödsel eller annat odlingssubstrat och kulturer av växtskadegörare. De kan även avse andra nödvändiga åtgärder i fråga om enskildas egendom. Vissa åtgärder, t.ex. smittrening och förstöring av växter och växtprodukter, får verkställas genom en myndighets försorg (5 §).
EU-bestämmelser om karantänskadegörare och reglerade EU-icke-karantänskadegörare
Som utvecklas i avsnitt 7.2 innehåller växtskyddsförordningen direkt tillämpliga bestämmelser som syftar till att förhindra introduktion, etablering och spridning av karantänskadegörare, t.ex. förbud mot införsel, förflyttning, innehav, uppförökning eller frisläppande av växtskadegörare, förbud mot införsel och förflyttning av vissa växter, växtprodukter och andra föremål, krav på anmälan vid misstänkt eller bekräftad förekomst av skadegörare samt om avgränsning av områden och skyldighet för aktörer att vidta åtgärder vid förekomst av karantänskadegörare. Växtskyddsförordningen innehåller också bemyndiganden för kommissionen att i genomförandeakter ange åtgärder som ska vidtas i fråga om särskilda karantänskadegörare.
Växtskyddsförordningen innehåller vidare ett förbud för yrkesmässiga aktörer att föra in reglerade EU-icke-karantänskadegörare på vissa växter för plantering till EU eller att förflytta dem inom unionen. Kommissionen förtecknar i genomförandeakt vilka skadegörare som är reglerade EUicke-karantänskadegörare och på vilka växter för plantering som de inte får förekomma vid införsel eller förflyttning. Kommissionen kan ange att skadegörarna inte får förekomma över vissa tröskelvärden på växterna. Även när det gäller dessa skadegörare innehåller förordningen
bemyndiganden för kommissionen att i genomförandeakter föreskriva om åtgärder för att förhindra sådan förekomst.
Kompletterande nationella bestämmelser
Som nämnts flera gånger tidigare kommer det att finnas behov av att komplettera EU-bestämmelserna med nationella bestämmelser. I många fall kan detta ske genom verkställighetsföreskrifter eller föreskrifter som meddelas med stöd av regeringens restkompetens. Något bemyndigande i lagen för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter i sådana fall behövs inte. Verkställighetsföreskrifter skulle t.ex. kunna avse vilka uppgifter som ska ingå i en ansökan om undantag från förbud att föra in, förflytta, inneha och uppföröka EUkarantänskadegörare (artikel 8 växtskyddsförordningen). Med stöd av restkompetensen kan regeringen t.ex. bestämma vilken statlig myndighet som ska utföra uppgifter som behörig myndighet.
För att säkerställa att EU-bestämmelserna tillämpas effektivt behöver EU-förordningarna också kompletteras med nationella bestämmelser som är betungande för enskilda. Det gäller exempelvis växtskyddsförordningens krav om att behörig myndighet eller medlemsstaten ska vidta nödvändiga växtskyddsåtgärder vid bekräftad och misstänkt förekomst av vissa växtskadegörare (se avsnitt 9.2). I avsnitt 9.4.1 och 9.4.2 finns överväganden om vilka bemyndiganden om förebyggande åtgärder och bekämpningsåtgärder som behövs för att komplettera EU-bestämmelserna.
Möjligheten att ha strängare nationella krav
Som framgår av avsnitt 9.2 anser regeringen att det bör vara möjligt att av växtskyddsskäl kunna tillämpa strängare krav i Sverige än vad som gäller enligt växtskyddsförordningen när det handlar om förebyggande åtgärder och åtgärder för att bekämpa karantänskadegörare eller reglerade EU-ickekarantänskadegörare. I avsnitten 9.4.1 och 9.4.2 finns överväganden om i vilken utsträckning ovan nämnda bemyndiganden också bör ge utrymme för att meddela föreskrifter om sådana nationella krav.
Överväganden om hur ett bemyndigande bör utformas som ger regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer rätt meddela föreskrifter för att begränsa förekomsten av växtskadegörare som inte är karantänskadegörare och som kan medföra oacceptabla ekonomiska, miljömässiga eller sociala konsekvenser genom angrepp på trädslag som används i virkesproduktion finns i avsnitt 9.4.3.
9.4.1. Åtgärder för att förhindra introduktion, etablering och spridning av karantänskadegörare
Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om förbud, begränsningar eller åtgärder som behövs för att förhindra introduktion, etablering och spridning av karantänskadegörare.
Den myndighet som regeringen bestämmer ska också, utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som lagen kompletterar, i det enskilda fallet få besluta om sådana förbud, begränsningar eller åtgärder.
Om det är nödvändigt för att utrota eller innesluta karantänskadegörare får den myndighet som regeringen bestämmer själv vidta åtgärder som följer av ett sådant beslut.
Föreskrifter eller beslut som förbjuder eller begränsar införsel till Sverige från ett land utanför Europeiska unionen eller en annan medlemsstat i unionen samt förflyttningar inom Sverige ska vara tidsbegränsade. Detta ska dock inte gälla om något annat följer av Sveriges medlemskap i unionen.
Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna berör inte frågan.
Skälen för regeringens förslag
Föreskrifter och beslut för att förhindra introduktion, etablering och spridning av karantänskadegörare
Kommissionen får i genomförandeakter fastställa vilka åtgärder som ska vidtas mot en särskild EU-karantänskadegörare eller en potentiell sådan för att utrota den, eller om det inte bedöms vara möjligt, innesluta den för att hindra ytterligare spridning (artiklarna 28 och 30). Trots detta kan det, som konstateras i avsnitt 9.2 finnas ett behov av att meddela nationella föreskrifter eller fatta beslut i det enskilda fallet om sådana åtgärder. I vilken utsträckning det finns ett sådant behov bestäms bl.a. av i vilken utsträckning kommissionen utnyttjar sitt bemyndigande. Det nationella utrymmet att meddela föreskrifter beror även på om kommissionen i sina genomförandeakter väljer att ställa krav på aktörerna eller på medlemsstaterna alternativt behörig myndighet. Om kommissionen anger vad medlemsstaten eller behörig myndighet behöver göra eller säkerställa kan det vara nödvändigt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att i generella föreskrifter eller i beslut i det enskilda fallet ange vilka åtgärder som aktörer ska vidta.
Medlemsstaterna är också skyldiga att vidta åtgärder mot växtskadegörare som bedöms uppfylla kriterierna för EU-karantänskadegörare men som inte är förtecknade som sådana (artikel 29).
Vidare kan växtskyddsförordningens krav på att den behöriga myndigheten vid bekräftad förekomst av karantänskadegörare ska vidta alla nödvändiga växtskyddsåtgärder för att utrota skadegöraren göra det nödvändigt att ställa krav på att aktörer ska vidta åtgärder (artiklarna 17, 29 och 33). Ett sådant behov kan också finnas eftersom en medlemsstat är skyldig att vidta åtgärder för att eliminera risken för spridning vid misstanke om att en karantänskadegörare förekommer (artiklarna 10, 29 och 33). Vid misstänkt eller konstaterad förekomst av en karantänskadegörare ska aktören vidta åtgärder för att förhindra spridning av skadegöraren (artiklarna 14 och 15; se mer i avsnitt 7.2). Det kan vara nödvändigt att i generella föreskrifter eller i beslut i det enskilda fallet specificera de åtgärder som aktörer ska vidta.
Vid bekräftad förekomst av en karantänskadegörare ska den behöriga myndigheten avgränsa det område inom vilket åtgärder ska vidtas mot
skadegöraren (artikel 18). Ett avgränsat område ska bestå av en angripen zon och en buffertzon. Avgränsningen kan också leda till rättsliga skyldigheter för enskilda om kommissionen i sina genomförandeakter föreskriver att vissa åtgärder ska vidtas i ett avgränsat område. Det kan därför vara lämpligt att kunna avgränsa områden i generella föreskrifter, eller, när det område som behöver avgränsas endast t.ex. avser vissa enskilda fastigheter, genom ett beslut i det enskilda fallet.
Sammanfattningsvis behövs det således ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om förbud, begränsningar eller åtgärder som behövs för att förhindra introduktion, etablering och spridning av karantänskadegörare. Sådana föreskrifter kan t.ex. avse förbud mot odling av gröda som är mottaglig för angrepp av skadegöraren, krav på att odling endast sker med utsäde som är resistent mot skadegöraren, att växter eller växtprodukter som har angripits av skadegöraren ska behandlas med växtskyddsmedel eller destrueras, att redskap som används i odling rengörs samt att införsel av växter, växtprodukter och skadegörare förbjuds eller begränsas.
Det bör även vara möjligt för den myndighet som regeringen bestämmer att, utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som lagen kompletterar, i det enskilda fallet besluta om förbud, begränsningar eller åtgärder som behövs för att förhindra introduktion, etablering och spridning av karantänskadegörare.
Särskilt om införsel och förflyttning av karantänskadegörare
En förutsättning för att kunna meddela nationella föreskrifter vid införsel till Sverige från ett land utanför den Europeiska unionen eller en annan medlemsstat i unionen respektive vid förflyttning inom Sverige är att EUrätten medger det. Det innebär t.ex. att föreskrifter som begränsar den fria rörligheten endast undantagsvis kan meddelas (se avsnitt 9.2). Som anges i det avsnittet finns det dock en möjlighet för en medlemsstat att under vissa förutsättningar tillfälligt förbjuda eller begränsa införsel till och förflyttning inom sitt territorium av växter, växtprodukter, andra föremål och växtskadegörare från vissa tredjeländer eller andra medlemsstater, om de medför en oacceptabelt hög skadegörarrisk vad avser införsel till, spridning och etablering inom medlemsstaten av en EU-karantänskadegörare eller en potentiell EU-karantänskadegörare (artikel 52 i växtskyddsförordningen). Föreskrifter som förbjuder eller begränsar införsel till och förflyttning inom Sverige av växter, föremål och växtskadegörare kan meddelas med stöd av det föreslagna bemyndigandet att meddela föreskrifter om förbud, begränsningar och åtgärder för att förhindra introduktion, etablering och spridning av karantänskadegörare. Eftersom EU-rätten kräver att sådana nationella föreskrifter ska vara tillfälliga bör det i lagen tas in en bestämmelse som anger att föreskrifter som avser införsel till eller förflyttning inom Sverige som huvudregel ska vara tidsbegränsade. Detsamma bör gälla i fråga om beslut i det enskilda fallet om sådana förbud eller begränsningar.
Det är möjligt för kommissionen att i en genomförandeakt rikta ett krav mot medlemsstaterna när det gäller karantänskadegörare i stället för att rikta kravet mot enskilda aktörer. Kommissionen kan t.ex. ställa krav på medlemsstaterna att förbjuda införsel av vissa växter från ett visst
tredjeland i stället för att utforma bestämmelsen som ett direkt tillämpligt förbud för enskilda att föra in växterna från det aktuella tredjelandet (se artiklarna 5.1, 30 och 32.2 i växtskyddsförordningen). Det finns därför ett behov av att kunna meddela föreskrifter som inte är tidsbegränsade om det behövs till följd av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.
Förenlighet med regeringsformen och Europakonventionen
De föreskrifter och beslut som kan bli aktuella kan innebära att enskildas egendom måste förstöras eller inte får användas eller säljas. I vissa fall kan åtgärderna vara så långtgående att enskilda under den tid bekämpningsåtgärder måste vidtas begränsas i rätten att driva näring, t.ex. att en potatisodlare inte får odla potatis utan i stället får odla en annan gröda eller, vid vissa angrepp, under en viss tid förhindras att odla grödor på den mark som har angripits. De åtgärder som kan behöva vidtas kan alltså vara så långtgående att det kan aktualisera frågor om enskildas rätt att utnyttja sin egendom eller bedriva näring.
Enligt 2 kap. 15 § regeringsformen är vars och ens egendom tryggad bl.a. genom att ingen kan tvingas tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Vid inskränkningar i användningen av mark eller byggnad som sker av hälsoskydds-, miljöskydds- eller säkerhetsskäl gäller vad som följer av lag i fråga om rätt till ersättning. Enligt 2 kap. 17 § regeringsformen får begränsningar i rätten att driva näring eller utöva yrke endast införas för att skydda angelägna allmänna intressen och aldrig i syfte enbart att gynna vissa personer eller företag.
Ett liknande skydd som det föreskrivs i 2 kap. 15 § regeringsformen ges i artikel 1 i det första tilläggsprotokollet till den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Enligt artikeln ska varje fysisk eller juridisk person ha rätt till respekt för sin egendom. Ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grundsatser. En stat har dock rätt att införa lagstiftning som den finner nödvändig för att reglera bl.a. nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse. Europakonventionen gäller som lag i Sverige (lagen [1994:1219] om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna). Enligt 2 kap. 19 § regeringsformen får inte lag eller annan föreskrift meddelas i strid mot Sveriges åtaganden på grund av Europakonventionen.
Karantänskadegörare kan om de introduceras, etableras eller sprids leda till oacceptabla ekonomiska, miljömässiga eller sociala konsekvenser. Regeringen bedömer därför att åtgärder som vidtas i syfte att förhindra att karantänskadegörare introduceras, etableras eller sprids innebär ett skydd för angelägna allmänna intressen. Regeringen bedömer vidare att bemyndigandet behövs för att kunna säkerställa att nödvändiga åtgärder vidtas enligt växtskyddsförordningen. Det bedöms inte finnas andra likvärdiga, mindre ingripande alternativ till den föreslagna regleringen.
Möjlighet för en myndighet att själv vidta åtgärder
För att förhindra introduktion, etablering och spridning av karantänskadegörare kan det vara nödvändigt att vidta åtgärder för att utrota eller innesluta karantänskadegöraren. I vissa fall kan det vara nödvändigt att en myndighet själv vidtar dessa åtgärder. Det kan bli aktuellt i situationer där det inte går att avvakta att en aktör utför åtgärden. Det kan t.ex. gälla om det uppstår ett akut behov av att destruera träemballage som angripits av en karantänskadegörare eller att bekämpa karantänskadegörare som angripit växter. I vissa fall kan det vara oklart vilken enskild aktör som bör vidta åtgärden, t.ex. om man upptäcker övergivet träemballage som är eller misstänks vara angripet av en karantänskadegörare och det inte går eller inom rimlig tid är möjligt att klarlägga vem som är ansvarig.
Det kan också finnas situationer där de åtgärder som behöver vidtas är av en sådan karaktär att det t.ex. av rättsliga skäl inte är möjligt för den enskilde själv att utföra åtgärderna och inte heller rimligt att kräva att den enskilde anlitar någon yrkesverksam för att vidta de nödvändiga åtgärderna. Det kan t.ex. avse situationer där den enskilde är en hobbyodlare som har följt regelverket men drabbats av ett karantänskadegörarangrepp som kräver att växtskyddsmedel används som denne inte får använda. Myndigheten bör även i dessa situationer – efter att ha hört den enskilde – kunna vidta åtgärderna och stå för kostnaderna för dessa.
I avsnitt 9.12 föreslår regeringen att staten ska ersätta den som på grund av föreskrifter eller beslut i det enskilda fallet om utrotning eller inneslutning av karantänskadegörare drabbas av kostnader för vissa bekämpningsåtgärder, av förlust i form av förlorat värde på växter, växtprodukter eller andra föremål. I de fall en myndighet vidtar åtgärder som innebär att enskildas egendom förstörs eller skadas kommer denne alltså som regel att kunna få ersättning för sin förlust.
När en myndighet ska fatta beslut om att vidta åtgärder gäller förvaltningslagens bestämmelser för handläggningen av ärendet. Förvaltningslagen innehåller bestämmelser om bl.a. proportionalitet (5 §), utredningsansvar (23 §), kommunikation (25 §), motivering av beslut (32 §) och när beslut får verkställas (35 §). Kravet på proportionalitet innebär att en myndighet får ingripa i ett enskilt intresse endast om det kan antas leda till det avsedda resultatet. Åtgärden får aldrig vara mer långtgående än vad som behövs och får vidtas endast om det avsedda resultatet står i rimligt förhållande till de olägenheter som kan antas uppstå för den som åtgärden riktas mot. Eftersom karantänskadegörare är skadegörare vilkas introduktion, etablering och spridning skulle få oacceptabla, ekonomiska, miljömässiga eller sociala konsekvenser och växtskyddsförordningen i t.ex. artikel 17 innehåller krav på att den behöriga myndigheten vid bekräftad förekomst av en EU-karantänskadegörare ska vidta alla nödvändiga växtskyddsåtgärder för att utrota skadegöraren kan inte proportionalitetsprincipen anses innebära ett generellt hinder mot att myndigheten själv vidtar åtgärder om den enskilde motsätter sig det. En bedömning krävs dock i det enskilda fallet.
I avsnitt 9.15 redogörs närmare för bestämmelsen om när beslut får verkställas. Som huvudregel gäller enligt första stycket att ett beslut inte får verkställas förrän det har fått laga kraft. Bestämmelsen innehåller i andra och tredje stycket vissa undantag, som innebär att ett beslut i dessa
fall alltid får verkställas trots att det inte fått laga kraft. Enligt bestämmelsens tredje stycke får en myndighet verkställa ett beslut omedelbart om ett väsentligt allmänt eller enskilt intresse kräver det. En förutsättning för tillämpningen är att myndigheten gör bedömningen att skyddet av intresset verkligen kräver att beslutet verkställs omedelbart. I förarbetena (prop. 2016/17:180 s. 214) framhålls att det måste ligga en viss fara i att en försening leder till beaktansvärda skadeverkningar i dessa fall. Myndigheten ska dock alltid göra en avvägning mot enskildas intresse av rättsskydd och möjlighet att få myndighetens beslut överprövat innan det verkställs. I avsnitt 9.15 gör regeringen bedömningen att bestämmelserna i 35 § förvaltningslagen ger myndigheterna tillräcklig möjlighet att verkställa beslut omedelbart om det krävs med hänsyn till skyddet mot växtskadegörare och att det därför inte behövs någon särskild reglering om besluts verkställbarhet i den föreslagna lagen. Undantaget i 35 § tredje stycket bör kunna tillämpas t.ex. i fråga om beslut om bekämpning av en karantänskadegörare som förekommer i odling, destruktion av en sändning växter eller växtprodukter som har angripits av en karantänskadegörare. De åtgärder som myndigheten beslutar att vidta får – i enlighet med den ovan nämnda proportionalitetsprincipen – aldrig vara mer långtgående än vad som behövs och får vidtas endast om det avsedda resultatet står i rimligt förhållande till de olägenheter som kan antas uppstå för den enskilde.
Kravet på kommunikation innebär att myndigheten innan den fattar ett beslut om att själv vidta åtgärder i fråga om föremål eller växter, underrättar ägaren och ev. nyttjanderättshavare om de åtgärder som behöver vidtas och att myndigheten överväger att själv utföra dessa. Kravet gäller inte under vissa förutsättningar, bl.a. om ett väsentligt allmänt eller enskilt intresse kräver att beslutet meddelas omedelbart. Motsvarande undantag gäller också i fråga om kravet att motivera beslut. Även om det är brådskande bör en myndighet dock – om möjligt – höra den som berörs av åtgärden och ge denne en klargörande motivering. Med hänsyn till de negativa konsekvenser som karantänskadegörare kan orsaka för såväl enskilda som för samhället och biologisk mångfald kan det dock i vissa undantagsfall vara motiverat på grund av ett väsentligt allmänt eller enskilt intresse att myndigheten vidtar åtgärder för att utrota eller innesluta karantänskadegörare utan att höra den enskilde eller ge denne en klargörande motivering innan åtgärderna vidtas.
Utredningsansvaret innebär att en myndighet ska se till att ett ärende blir utrett i den omfattning som dess beskaffenhet kräver. När myndigheten inte vet vem som är ägare till ett föremål som måste destrueras eller behandlas på grund av att det är angripet av en karantänskadegörare innebär utredningsansvaret att myndigheten måste försöka ta reda på vem som är ägaren. Vilken omfattning av utredningsåtgärder som krävs kan variera med hänsyn till ärendets karaktär, t.ex. inom vilken tid som destruktion eller behandling måste ske för att förhindra introduktion, etablering och spridning av karantänskadegörare samt de risker som finns med att avvakta att åtgärderna vidtas. Det kan alltså vara förenligt med utredningsansvaret att myndigheten vidtar åtgärder i fråga om egendom i fall där ägaren är okänd.
Sammanfattningsvis gör regeringen bedömningen att förvaltningslagen ger utrymme för myndigheten att i vissa undantagssituationer själv vidta åtgärder för att utrota eller innesluta karantänskadegörare.
Frågan om en kontrollmyndighet ska ha rätt att vidta åtgärder för att åstadkomma rättelse på den enskildes bekostnad behandlas i avsnitt 9.10.13.
Val mellan föreskrifter och beslut
I samband med ett angrepp av en karantänskadegörare kan det bli aktuellt med både föreskrifter och beslut i det enskilda fallet. Föreskrifter ska väljas när det gäller åtgärder av generell natur som riktar sig till en stor eller en mer obestämd krets aktörer. Generella föreskrifter kan behöva kompletteras med beslut i det enskilda fallet för att anpassa åtgärderna mer i detalj till den specifika situationen, t.ex. den verksamhet som bedrivs eller om det rör sig om en ny karantänskadegörare för landet och då åtgärder snabbt behöver vidtas. Det är också möjligt att fatta vissa beslut i det enskilda fallet enligt EU-förordningarna.
Vissa bestämmelser i direktiv om kontroll ska tillämpas
Enligt artikel 165.2 i den nya kontrollförordningen ska relevanta artiklar i rådets direktiv 2000/29/EG tillämpas i stället för vissa bestämmelser enligt den nya kontrollförordningen i frågor som rör offentlig kontroll. Det gäller bl.a. bestämmelser om kontrollfrekvens vid import som ska tillämpas till och med den 13 december 2022. Direktivet kan genomföras med stöd av det nu föreslagna bemyndigandet.
Hänvisningar till S9-4-1
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt 12.1
9.4.2. Åtgärder för att begränsa förekomsten av reglerade EU-icke-karantänskadegörare
Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om förbud, begränsningar eller åtgärder vid yrkesmässig odling av växter för plantering för att begränsa förekomsten av reglerade EU-icke-karantänskadegörare på sådana växter.
Den myndighet som regeringen bestämmer ska även i det enskilda fallet få besluta om sådana förbud, begränsningar eller åtgärder.
Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna berör inte frågan. Skälen för regeringens förslag: Som konstateras i avsnitt 7.2 får kommissionen, utöver förbudet i växtskyddsförordningen mot införsel till och förflyttning inom unionen av reglerade EU-icke-karantänskadegörare på växter för plantering, i en genomförandeakt föreskriva om åtgärder som ska vidtas för att förhindra förekomst av reglerade EU-ickekarantänskadegörare på växter för plantering (artikel 37.4). Det rör sig om krav vid odling för att förebygga att reglerade EU-icke-karantänskadegörare förekommer på växter för plantering i en sådan omfattning att yrkesmässiga aktörer inte får förflytta dem inom unionen. Det kan handla om krav på att kontroller och provtagning utförs, att smittade växter tas
bort, att odlingen sker i ett område som bedöms vara fritt från den aktuella skadegöraren och att utsäde eller annat växtförökningsmaterial som bedöms vara fritt från skadegöraren används vid odlingen. Det kan inte uteslutas att sådana genomförandeakter kan behöva kompletteras med nationella föreskrifter eller beslut i det enskilda fallet. Som nämns ovan beror det på hur kommissionen väljer att utforma sina bestämmelser.
Artikel 37.9 innehåller en möjlighet att ställa nationella krav på strängare åtgärder än vad som krävs enligt unionslagstiftningen (se avsnitt 9.2). Sådana krav kan avse förebyggande åtgärder för att undvika förekomst av reglerade EU-icke-karantänskadegörare på växter för plantering. Den fria rörligheten får dock inte inskränkas.
För att säkerställa att nationella föreskrifter ska kunna meddelas om EUbestämmelserna behöver kompletteras, att förebyggande åtgärder ska kunna vidtas som är anpassade för svenska förhållanden och för att det ska vara möjligt att skydda produktion som bedöms vara särskilt betydelsefull nationellt bör det vara möjligt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om förbud, begränsningar eller åtgärder för att begränsa förekomsten av reglerade EU-ickekarantänskadegörare på växter för plantering. Bemyndigandet bör begränsas till att gälla vid odling. Med hänsyn till att förbudet mot införsel och förflyttning endast gäller för yrkesmässiga aktörer är det rimligt att bemyndigandet dessutom begränsas till att gälla föreskrifter om odling som sker inom ramen för yrkesmässig verksamhet. Det bör också vara möjligt för den myndighet som regeringen bestämmer att i det enskilda fallet besluta om sådana åtgärder.
Hänvisningar till S9-4-2
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt 12.1
9.4.3. Nationellt reglerade skadegörare för skydd av skog
Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om förbud, begränsningar eller åtgärder för att begränsa förekomsten av andra växtskadegörare än karantänskadegörare som kan medföra oacceptabla ekonomiska, miljömässiga eller sociala konsekvenser genom angrepp på trädslag som används i virkesproduktion.
Sådana föreskrifter ska få avse den som
1. äger trädbevuxen mark, bedriver skogsbruk eller odlar växter,
2. lagrar växter, växtprodukter eller andra föremål,
3. bedriver handel med växter, växtprodukter eller andra föremål.
Den myndighet som regeringen bestämmer ska även i det enskilda fallet få besluta om sådana förbud, begränsningar eller åtgärder.
Föreskrifterna eller besluten ska inte få förbjuda eller begränsa införsel till Sverige från ett tredjeland eller annan medlemsstat i Europeiska unionen. De ska inte heller få avse arter som är förtecknade som invasiva främmande arter av unionsbetydelse enligt förordning (EU) nr 1143/2014.
Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens.
Remissinstanserna: Några remissinstanser har synpunkter på den nationella regleringens omfattning och på i vilken lag bemyndigandet bör tas in. De synpunkterna behandlas i avsnitt 9.2.
Svenska kyrkan undrar hur begreppet träd avsedda för virkesproduktion ska tolkas och vem som avgör vilka träd som är avsedda för virkesproduktion. Naturvårdsverket framför att även främmande arter av medlemsstatsbetydelse bör undantas från föreskriftsrätten för att undvika dubbelreglering. Jordbruksverket anser att regeringen ska ange vilka växtskadegörare som utgör en särskild risk för virkesproduktionen och om det för dessa skadegörare är motiverat att även andra aktörer än skogsägare ska belastas med kostnader för att skydda virkesproduktionen.
Skälen för regeringens förslag
Åtgärder i skog till skydd för virkesproduktionen
I avsnitt 9.2 gör regeringen bedömningen att den nya växtskyddslagen bör ge utrymme för att kunna ställa krav på åtgärder för att begränsa förekomsten av växtskadegörare som inte är karantänskadegörare, om dessa växtskadegörare kan medföra oacceptabla ekonomiska, miljömässiga eller sociala konsekvenser genom angrepp på trädslag som används i virkesproduktion. Det bör därför i den nya lagen finnas ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela sådana föreskrifter. Den myndighet som regeringen bestämmer bör även i det enskilda fallet kunna besluta om sådana åtgärder. Genom att använda formuleringen trädslag som används i virkesproduktion i bemyndigandet finns möjlighet att meddela föreskrifter till skydd för all produktion och tillvaratagande av virke oavsett vad virket ska användas till.
En förutsättning för att föreskrifter eller beslut ska kunna meddelas är som beskrivs i avsnitt 9.2 att det är fråga om åtgärder som är av sådan karaktär att de inte står i konflikt med eller äventyrar växtskyddsförordningens målsättning om att säkerställa ett harmoniserat tillvägagångssätt för skyddsåtgärder mot växtskadegörare. Föreskrifterna och besluten får vidare endast ställa krav på åtgärder som bedöms vara samhällsekonomiskt effektiva och kan motiveras av ett allmänt intresse att skydda virkesproducerande träd och träprodukter. Åtgärderna ska vara proportionerliga och effektiva i relation till målsättningen att begränsa förekomsten av skadegöraren och därmed de skador den orsakar.
För att säkerställa samhällsekonomiskt effektiva åtgärder är det lämpligt att såväl föreskrifter som beslut i det enskilda fallet föregås av en riskvärdering där en avvägning görs mellan nyttan av minskad förekomst av växtskadegöraren, vilka genomförbara och effektiva åtgärder som finns, eventuella negativa konsekvenser av åtgärderna och kostnaderna för åtgärderna. Eftersom utrotning av de aktuella skogsskadegörarna inte är möjlig bör syftet med åtgärderna i stället vara att minska förekomsten av dem för att därigenom minska skador i virkesproduktionen. Det är därför inte rimligt att ställa krav på lika ingripande åtgärder som då syftet är utrotning av en karantänskadegörare. Åtgärder bör i stället vidtas för att begränsa förekomst och spridning av skadegörarna. Att det inte föreslås någon möjlighet till ersättning till aktörer som drabbas av ekonomiska förluster på grund av åtgärder som vidtas med anledning av dessa
nationellt reglerade växtskadegörare (se avsnitt 9.12) har betydelse vid proportionalitetsbedömningen av hur långtgående krav på åtgärder som kan riktas mot enskilda. Med hänsyn härtill kan det inte bli fråga om några mera ingripande krav på åtgärder.
Lämpligheten i en nationell reglering bör kontinuerligt utvärderas. Om kostnaden för åtgärderna i en framtid överstiger nyttan av dem, kan det mest lämpliga vara en avreglering.
I avsnitt 9.2 görs bedömningen att det inte är möjligt att nationellt begränsa införsel från tredjeländer eller andra medlemsstater av växter m.m. till skydd mot växtskadegörare som varken är karantänskadegörare eller reglerade EU-icke-karantänskadegörare (se underavsnittet Bör den nya lagen endast omfatta växtskadegörare som är karantänskadegörare och reglerade EU-icke-karantänskadegörare?). Eftersom växtskadegörarna redan förekommer i Sverige skulle det dessutom vara oproportionerligt. Det bör tydliggöras i lagtexten att det inte är möjligt att begränsa sådan införsel från ett tredjeland eller en annan medlemsstat.
Det föreslagna bemyndigandet inkluderar möjligheten att meddela sådana föreskrifter om insektshärjning som i dag kan meddelas med stöd av bemyndigandet i 29 § skogsvårdslagen. Eftersom de åtgärder som i dag krävs för vissa insekter och som kan komma att krävas för att minska förekomsten av andra växtskadegörare som kan skada virkesproducerande träd i många fall är att betrakta som skogsskötselåtgärder kan det enligt regeringen vara lämpligt att på föreskriftsnivå hålla samman sådana bestämmelser med andra bestämmelser om skogsskötsel. Utgångspunkten bör alltså även fortsättningsvis vara att Skogsstyrelsen meddelar föreskrifter om nationellt reglerade växtskadegörare om de avser åtgärder som ska vidtas i skogsmiljö.
Jordbruksverket anser att det i lagen ska anges att det är regeringen som ska meddela föreskrifter om vilka växtskadegörare som utgör en särskild risk för virkesproduktionen. Regeringen anser att det inte finns skäl att i lagen låsa fast att det är regeringen som ska göra den bedömningen. Det som är viktigt är att föreskrifter eller beslut endast meddelas om kriterierna i den föreslagna bestämmelsen är uppfyllda.
Svenska kyrkan undrar hur begreppet träd avsedda för virkesproduktion som används i promemorian ska tolkas och vem som avgör vilka träd som är avsedda för virkesproduktion. Regeringen håller med om att bemyndigandet behöver tydliggöras. Det som ytterst avses att skyddas är virkesproduktionen. Virkesproduktion avser i huvudsak ett skogsbruk som producerar sågade trävaror för konstruktionsvirke, massaved för papperstillverkning samt bark och grenar och toppar vilket utnyttjas för energiproduktion. För att skydda virkesproduktionen är det viktigt att begränsa angrepp av växtskadegörare på de trädslag som används i produktionen. Den som med stöd av bemyndigandet meddelar föreskrifter eller som fattar beslut i det enskilda fallet får ta ställning till vilka trädslag som används i virkesproduktionen och om de behöver skyddas mot angrepp från en viss art av växtskadegörare. I sådana föreskrifter eller beslut kommer det även att konkretiseras vilka åtgärder som måste vidtas och av vilka aktörer. Det kommer att vara möjligt att lämna synpunkter på sådana föreskrifter i samband med att de remitteras. Om beslut i det enskilda fallet i stället meddelas med stöd av lagen bör det noteras att förvaltningslagen innehåller bestämmelser om bl.a. kommunicering och
överklagande. Mot bakgrund av detta och då det aktuella bemyndigandet innehåller ytterligare kriterier som ska vara uppfyllda bedömer regeringen att begreppet trädslag som används i virkesproduktion inte behöver tydliggöras ytterligare.
Åtgärder i andra växtmiljöer än skog
Som beskrivs i avsnitt 9.2 kan en växtskadegörare som kan angripa trädslag som används i virkesproduktion också förekomma i andra växtmiljöer, t.ex. parker och trädgårdar. De kan i vissa fall också ha andra värdväxter än träd. För att kunna skydda trädslag som används i virkesproduktion från angrepp av sådana skadegörare bör föreskrifter eller beslut i det enskilda fallet kunna meddelas om förbud, begränsningar eller åtgärder i andra växtmiljöer än skog och i fråga om andra växter än träd och andra växtprodukter än sådana som har sitt ursprung i träd. Det bör därför vara möjligt att meddela föreskrifter eller beslut i det enskilda fallet som riktar sig till andra än skogsägare och aktörer som är verksamma i skogsproduktion, t.ex. den som är ansvarig för en park eller en trädgård. Bemyndigandet bör utformas så att föreskrifterna eller besluten ska kunna avse den som äger trädbevuxen mark, bedriver skogsbruk eller odlar växter, den som lagrar växter, växtprodukter och andra föremål eller bedriver handel med växter, växtprodukter eller andra föremål. Uttrycken växtprodukter och andra föremål omfattar virke. I bedömningen av om åtgärder ska krävas i andra växtmiljöer än skog och vilka åtgärder som i så fall ska krävas, bör beaktas om den som måste följa förbudet eller begränsningarna eller vidta åtgärderna har nytta av att begränsa förekomsten av den aktuella skadegöraren.
Jordbruksverket bör vara den myndighet som ges rätt att meddela föreskrifter som gäller andra växtmiljöer än skog för att skydda trädslag som används i virkesproduktion mot nationellt reglerade växtskadegörare. Jordbruksverket bedöms i normalfallet också komma att ha föreskriftsrätten när det gäller de växtskadegörare som regleras på EU-nivå och utöva offentlig kontroll enligt EU:s växtskyddsförordning när det gäller dessa företag och andra aktörer. Skogsstyrelsen bör dock bibehålla den föreskriftsrätt myndigheten har i dag för att förebygga uppkomsten av yngelhärdar vid lagring av virke i närheten av skog, eftersom sådan lagring i regel inleds på skogsmark men efterhand som virket förflyttas i logistikkedjan successivt sker i andra miljöer innan spridningsrisken upphör.
Invasiva främmande arter
I förordning (EU) nr 1143/2014 finns bestämmelser om invasiva främmande arter av unions- och medlemsstatsbetydelse (se avsnitt 8.2). EU-förordningen kompletteras av föreskrifter meddelade med stöd av 8 kap. miljöbalken. Om skadegöraren regleras som en invasiv främmande art av unionsbetydelse anser regeringen att det inte finns skäl att komplettera EU-regleringen med föreskrifter eller beslut i det enskilda fallet enligt det föreslagna bemyndigandet som avser nationellt reglerade skadegörare för skydd av skog.
Naturvårdsverket anser att även främmande arter av medlemsstatsbetydelse bör undantas från föreskriftsrätten för att undvika
dubbelreglering. Regeringen håller med om att det är viktigt att undvika en dubbelreglering av vilka åtgärder som en aktör ska vidta mot en skadegörare. Det kan dock inte uteslutas att det undantagsvis kan vara lämpligt att reglera en skadegörare som förekommer i flera växtmiljöer enligt båda regelverken. För att säkerställa att regelverket blir tydligt och ändamålsenligt bedömer regeringen att det är tillräckligt med att på förordningsnivå införa ett krav på att den myndighet som meddelar föreskrifter ska höra Naturvårdsverket innan föreskrifter eller beslut meddelas.
9.5. Föreskrifter om egenkontroll
Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om skyldighet för den som yrkesmässigt odlar, handlar med eller på annat sätt yrkesmässigt hanterar växter, växtprodukter eller andra föremål att utöva en egenkontroll av verksamheten som är lämplig utifrån verksamhetens art.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Förslaget kommenteras endast av Hushållningssällskapet som anser att krav på egenkontroll ska vara relevant för att minska risken för spridning av karantänskadegörare och att sådana krav bör hållas på en låg nivå och, om möjligt, i stället läggas på den som förser primärproduktionen med t.ex. utsäde, växtdelar eller plantor.
Skälen för regeringens förslag: I dag får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om skyldighet för företag som för exportändamål använder, producerar eller behandlar växtprodukter av trä som kan hysa växtskadegörare att utöva en efter verksamhetens art lämpad egenkontroll (6 b § växtskyddslagen).
Jordbruksverket har meddelat föreskrifter om egenkontroll av värmebehandling av sågat virke och träemballage för export.
I växtskyddsförordningen finns några bestämmelser som innebär att yrkesmässiga aktörer är skyldiga att eller får utföra uppgifter som kan ses som en form av egenkontroll. Bestämmelserna gäller aktörer som utfärdar växtpass, dvs. intyg som medföljer vid förflyttning av vissa växter, växtprodukter och andra föremål inom unionen (se avsnitt 7.2). Yrkesmässiga aktörer som har bemyndigats att utfärda växtpass är skyldiga att utföra undersökningar för att säkerställa att växter, växtprodukter och andra föremål bl.a. är fria från karantänskadegörare och att bestämmelser om reglerade EU-icke-karantänskadegörare är uppfyllda (artikel 87 i växtskyddsförordningen). En bemyndigad aktör som har för avsikt att utfärda ett växtpass ska vidare identifiera och övervaka kritiska moment i produktionsprocessen och förflyttningen (artikel 90.1). Kravet på undersökning och att identifiera och övervaka kritiska moment är att se som en form av egenkontroll.
Yrkesmässiga aktörer som är bemyndigade att utfärda växtpass har också möjlighet att inrätta riskhanteringsplaner för växtskadegörare, vilket får betraktas som en form av frivillig utökad egenkontroll (artikel 91 i växtskyddsförordningen). Behörig myndighet ska godkänna planerna om
de uppfyller vissa villkor. Kommissionen får i en genomförandeakt ange att den som har en godkänd riskhanteringsplan får kontrolleras med en lägre kontrollfrekvens (artikel 22 i den nya kontrollförordningen).
Utöver nämnda bestämmelser innehåller växtskyddsförordningen och kontrollförordningen inte någon reglering om att aktörer ska eller får utöva egenkontroll.
Enligt regeringens mening hindrar inte bestämmelserna i växtskyddsförordningen om egenkontroll i samband med utfärdandet av växtpass att det kan ställas krav på yrkesmässiga aktörer att i andra fall inrätta system för egenkontroll, t.ex. i form av en riskhanteringsplan när det gäller en särskild karantänskadegörare. Kommissionen bedöms kunna ställa sådana krav i genomförandeakt (artiklarna 28 och 30). Som utvecklas i avsnitt 9.2 ger växtskyddsförordningen en möjlighet för medlemsstaterna att tillämpa strängare åtgärder än vad som krävs enligt unionslagstiftningen om det motiveras av växtskyddsskäl.
Det bör således även i fortsättningen vara möjligt att ställa krav på företag som för exportändamål använder, producerar eller behandlar växtprodukter av trä som kan hysa karantänskadegörare att utöva egenkontroll. Det kan även finnas skäl att ställa krav på egenkontroll i annan verksamhet för att hålla risken för angrepp och spridning av växtskadegörare på en låg nivå.
Ett egenkontrollsystem kan innebära en mindre administrativ börda för företag jämfört med om motsvarande kontroll skulle utföras av kontrollmyndigheten. Ett exempel på när det kan vara möjligt att hålla den administrativa bördan för företaget på en lägre nivå än om kontrollmyndigheten utför uppgifter är när det gäller att ta fram det underlag som behövs för att behörig myndighet ska kunna utfärda sundhetscertifikat för export (artikel 100 i växtskyddsförordningen). Av artikel 88 i kontrollförordningen framgår att resultaten från företagens egenkontroll kan användas som underlag för att utfärda sundhetscertifikat om de kompletteras och bekräftas genom resultat från regelbundna offentliga kontroller. Sundhetscertifikatet ska intyga att de berörda växterna, växtprodukterna eller de andra föremålen uppfyller importkraven gällande växtskydd i det berörda tredjelandet. För att kunna säkerställa detta kan det vara nödvändigt att t.ex. utföra undersökningar av växter, övervaka kritiska moment, utföra vissa åtgärder med anledning av undersökningar och övervakning samt dokumentera utförd övervakning och vidtagna åtgärder vid odling av växter. Det är en uppgift som lämpligen kan utföras av det företag som avser att ansöka om sundhetscertifikat för export av det som produceras.
Regeringen anser mot den beskrivna bakgrunden att ett bemyndigande bör tas i den nya lagen som ger rätt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyldighet för den som bedriver yrkesmässig verksamhet på växtskyddsområdet att utöva egenkontroll av sin verksamhet. I bemyndigandet ingår att meddela föreskrifter om vilka moment som ska ingå i egenkontrollen. Det kan t.ex. handla om att vid behandling av trä ha rutiner för att säkerställa att det hettas upp till tillräcklig temperatur under viss tid, att den utrustning som används vid behandling kalibreras, att endast behandlat trä märks som behandlat samt att dokumentera de rutiner som används och att centrala moment utförs.
Hushållningssällskapet anser att krav på egenkontroll ska vara relevant för att minska risken för spridning av karantänskadegörare och att sådana krav bör hållas på en låg nivå och, om möjligt, i stället läggas på den som förser primärproduktionen med t.ex. utsäde, växtdelar eller plantor.
Regeringen anser i likhet med Hushållningssällskapet att bemyndigandet endast bör användas om det bedöms vara motiverat och att det, innan krav ställs, bör övervägas om det är möjligt och mer lämpligt i stället lägga krav på den som förser primärproduktionen med utsäde m.m. Bemyndigandet bör dock inte begränsas till att endast kunna användas för att minska risken för spridning av karantänskadegörare. Det kan t.ex. inte uteslutas att ett lämpligt sätt att minska risken för skador av de nationellt reglerade skadegörarna kan vara att producenter av skogsodlingsmaterial bedriver egenkontroll. Bemyndigandet bör också kunna användas för att minska risken för spridning av växtskadegörare som i och för sig inte anses vara problematiska inom unionen men som kan vara karantänskadegörare i ett tredjeland.
Hänvisningar till S9-5
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt 12.1, Författningskommentar till 8 § växtskyddslag
9.6. Föreskrifter om dokumentationsskyldighet
Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om skyldighet för den som yrkesmässigt odlar, handlar med eller på annat sätt yrkesmässigt hanterar växter, växtprodukter eller andra föremål att dokumentera uppgifter som har betydelse för risken för spridning av växtskadegörare.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om skyldighet för den som icke yrkesmässigt odlar, handlar med eller på annat sätt hanterar växter, växtprodukter eller andra föremål att dokumentera uppgifter som har betydelse för risken för spridning av karantänskadegörare.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promorian föreslås dock inte att bemyndigandet begränsas när det gäller uppgiftsskyldighet för icke yrkesmässiga aktörer.
Remissinstanserna: Föreningen Sveriges skogsplantsproducenter anser att dokumentationsskyldigheten bör begränsas till att omfatta yrkesmässiga aktörer. Hushållningssällskapet anser att dokumentationskrav ska vara relevanta för att minska risken för spridning av karantänskadegörare och att sådana krav bör hållas på en låg nivå och, om möjligt, i stället läggas på den som förser primärproduktionen med t.ex. utsäde, växtdelar eller plantor.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 5 a § i den nuvarande växtskyddslagen meddela föreskrifter för att kartlägga förekomst av, fastställa frihet från och kontrollera spridning av de växtskadegörare som omfattas av lagen.
Sådana föreskrifter kan bl.a. avse föreskrifter om att den som odlar växter eller handlar med växter, växtprodukter eller andra föremål ska föra anteckningar om verksamheten. Jordbruksverket får meddela sådana föreskrifter enligt förordningen om växtskydd m.m.
I EU:s växtskyddsförordning ställs det, när det gäller spårbarhet, krav på att dokumentera uppgifter. Bestämmelserna i artikel 69, innefattar bl.a. en skyldighet för en yrkesmässig aktör som tar emot eller levererar växter, växtprodukter eller andra föremål som omfattas av krav på växtpass att ha dokumentation så att det går att identifiera den som levererade eller tog emot växterna, växtprodukterna eller föremålen. Enligt artikel 70 är dessa aktörer även skyldiga att inrätta system eller förfaranden för spårbarhet som gör det möjligt att identifiera förflyttningar av sådana växter, växtprodukter eller föremål inom och mellan deras egna verksamhetsplatser. Vissa aktörer som har en verksamhet som är begränsad till transport undantas från dokumentationskravet och kravet på att inrätta system och förfaranden för spårbarhet. Växtskyddsförordningen innehåller alltså endast begränsade krav på vilka uppgifter som ska dokumenteras. Dokumentation krävs inte av utförda åtgärder, t.ex. förebyggande åtgärder för att förhindra spridning av växtskadegörare eller åtgärder för att bekämpa skadegörare såsom att förstöra angripna växter eller växtprodukter.
Kontrollmyndigheten kan behöva tillgång till uppgifter om vilka åtgärder en yrkesmässig aktör har utfört för att bedöma om det krävs ytterligare åtgärder för att bekämpa eller hindra spridning av växtskadegörare. Kontrollmyndigheten kan även behöva tillgång till vissa uppgifter om hanteringen i övrigt av växter, växtprodukter eller andra föremål eller andra uppgifter för att kunna bedöma risken för att en växtskadegörare sprids. Sådana uppgifter kan också underlätta för myndigheten att snabbt kartlägga spridningen av en växtskadegörare. Om aktören har dokumenterat sådana uppgifter kan myndigheten med stöd av den bestämmelse om rätt att på begäran få upplysningar och ta del av handlingar som föreslås i avsnitt 9.10.9 få tillgång till dokumentationen hos aktören eller begära att aktören lämnar upplysningar till myndigheten. Den bestämmelsen motsvaras av en skyldighet för aktören i artikel 15.1 i den nya kontrollförordningen att ge myndigheten tillgång till uppgifterna. Regeringen anser därför att den nya lagen bör innehålla ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att få meddela föreskrifter om skyldighet för den som odlar, handlar med eller på annat sätt hanterar växter, växtprodukter eller andra föremål att dokumentera uppgifter som har betydelse för risken för spridning av växtskadegörare.
Regeringen anser i likhet med Hushållningssällskapet att bemyndigandet endast bör användas om det bedöms vara motiverat och att det, innan krav ställs, bör övervägas om det är möjligt och mer lämpligt i stället lägga krav på den som förser primärproduktionen med utsäde m.m. Även om bemyndigandet i första hand bör ta sikte på att minska risken för spridning av karantänskadegörare bör det dock när det gäller yrkesmässiga aktörer inte begränsas till att endast kunna användas för att minska risken för spridning av sådana skadegörare.
I de föreskrifter som meddelas med stöd av bemyndigandet kan det vara lämpligt att begränsa ett krav på dokumentation till att avse viss verksamhet eller hantering av vissa växter, växtprodukter eller andra föremål. Kravet kan vidare begränsas till att avse ett begränsat geografiskt område där risken för spridning av en växtskadegörare bedöms vara
förhöjd. Det kan också vara lämpligt att begränsa kravet till att gälla under en viss tid om risken bedöms vara tillfälligt högre.
Kraven på dokumentation i växtskyddsförordningen gäller inte för transportörer och icke yrkesmässiga aktörer. Även dessa kan hantera växter, växtprodukter eller andra föremål eller utföra åtgärder som kan innebära en risk för spridning av växtskadegörare. Personer som inte bedriver yrkesmässig verksamhet kan t.ex. odla växter i ett område där en karantänskadegörare har konstaterats förekomma. En transportör kan transportera angripna växter eller växtprodukter till destruktion. Regeringen anser därför att bemyndigandet att meddela föreskrifter om skyldighet att dokumentera en verksamhet eller hantering bör omfatta såväl samtliga yrkesmässiga aktörer som icke yrkesmässiga aktörer som odlar, handlar med eller på annat sätt hanterar växter, växtprodukter eller andra föremål. Till skillnad från Föreningen Sveriges skogsplantsproducenter anser regeringen alltså inte att det är lämpligt att undanta icke yrkesmässiga aktörer från bemyndigandet. Bemyndigandet bör dock begränsas på så sätt att icke yrkesmässiga aktörer endast ska kunna åläggas en skyldighet att dokumentera uppgifter som har relevans för spridning av karantänskadegörare.
Hänvisningar till S9-6
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt 12.1
9.7. Föreskrifter om skyldighet för aktörer att lämna uppgifter
Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om skyldighet för den som yrkesmässigt odlar, handlar med eller på annat sätt yrkesmässigt hanterar växter, växtprodukter eller andra föremål att lämna uppgifter om sin verksamhet till en kontrollmyndighet, ett organ med delegerade uppgifter, en fysisk person som har delegerats vissa uppgifter eller en fristående officiell växtskyddsinspektör.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om skyldighet för den som förflyttar eller på annat sätt hanterar växtskadegörare att till en kontrollmyndighet, ett organ med delegerade uppgifter, en fysisk person som har delegerats vissa uppgifter eller en fristående officiell växtskyddsinspektör lämna uppgifter som har betydelse för risken för spridning av växtskadegörare.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska också få meddela föreskrifter om skyldighet för den som odlar, handlar med eller på annat sätt hanterar växter, växtprodukter eller andra föremål att till en kontrollmyndighet, ett organ med delegerade uppgifter, en fysisk person som har delegerats vissa uppgifter eller en fristående officiell växtskyddsinspektör lämna uppgifter som har betydelse för risken för spridning av växtskadegörare.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås att uppgiftsskyldigheten endast ska gälla lämnande av uppgifter till en kontrollmyndighet.
Remissinstanserna: Föreningen Sveriges skogsplantsproducenter anser att skyldigheten att lämna uppgifter bör begränsas till att gälla för yrkesmässiga aktörer.
Skälen för regeringens förslag
Nuvarande reglering
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 5 a § i den nuvarande växtskyddslagen meddela föreskrifter för att kartlägga förekomst av, fastställa frihet från och kontrollera spridning av de växtskadegörare som åtgärder får vidtas mot enligt lagen. Sådana föreskrifter får bl.a. avse föreskrifter om att den som odlar växter eller handlar med växter eller växtprodukter ska anmäla verksamheten till en viss myndighet. Jordbruksverket får meddela sådana föreskrifter enligt förordningen om växtskydd m.m. Bemyndigandet har använts för att genomföra krav i EU-regler, baserade på direktiv 2000/29/EG, om att producenter och importörer av vissa växter, växtprodukter och andra föremål ska finnas upptagna i officiella register.
De nya reglerna
Enligt artikel 65 i växtskyddsförordningen ska den behöriga myndigheten föra och uppdatera ett register över vissa i förordningen angivna yrkesmässiga aktörer som är verksamma på den berörda medlemsstatens territorium. Det gäller t.ex. sådana aktörer som för in eller inom unionen flyttar växter, växtprodukter och andra föremål för vilka det krävs ett sundhetscertifikat eller ett växtpass, aktörer som bemyndigats att utfärda växtpass samt yrkesmässiga aktörer som exporterar växter och växtprodukter för vilka det krävs ett sundhetscertifikat. Yrkesmässiga aktörer i områden som har avgränsats med anledning av att en karantänskadegörare förekommer där behöver endast registreras om de inte redan finns upptagna i ett annat officiellt register som de behöriga myndigheterna har tillgång till. Exempel på sådana register kan vara Lantmäteriets fastighetsregister och Statistiska centralbyråns företagsregister som innehåller koder som anger vilken verksamhet som företaget bedriver, t.ex. specialiserad butikshandel med blommor och andra växter, frön och gödselmedel och specialiserad butikshandel med virke och byggvaror.
Medlemsstaterna får enligt samma artikel besluta att ytterligare kategorier av odlare eller andra yrkesmässiga aktörer ska registreras om det är motiverat med hänsyn till den skadegörarrisk som de växter som de odlar eller någon av deras verksamheter medför.
Den som omfattas av registreringsskyldigheten ska enligt artikel 66 i växtskyddsförordningen lämna in en ansökan om registrering till behörig myndighet med uppgifter om verksamheten, bl.a. uppgifter om namn, vilken registreringspliktig verksamhet som bedrivs eller avses att bedrivas och på vilka platser samt vilka växter och växtprodukter som berörs av verksamheten. Om uppgifterna ändras ska aktören uppdatera sina uppgifter.
Även den nya kontrollförordningen innehåller bestämmelser om registrering. Enligt artikel 10.2 ska de behöriga myndigheterna upprätta en
förteckning över aktörer och hålla denna uppdaterad. Uttrycket aktör definieras i artikel 3.29 som varje fysisk eller juridisk person som har en eller flera av de skyldigheter som fastställs i de bestämmelser som avses i artikel 1.2 och omfattar alltså även aktörer som inte är yrkesmässiga. Redan befintliga förteckningar får användas. De som är registrerade enligt växtskyddsförordningen behöver alltså inte också förtecknas enligt bestämmelsen i den nya kontrollförordningen. Kommissionen ska i delegerade akter undanta kategorier av aktörer från kravet på förteckning för vilka kravet skulle innebära en administrativ börda som inte står i proportion till den risk som deras verksamhet medför (artikel 10.3). De aktörer som ska förtecknas ska tillhandahålla den behöriga myndigheten aktuella uppgifter om åtminstone namn och juridisk form, vilken specifik verksamhet som de utför, inbegripet verksamhet som utförs genom distanskommunikation och uppgift om vilka platser som de kontrollerar (artikel 15.5).
Det finns vissa yrkesmässiga aktörer som omfattas av kravet på att lämna uppgifter till en förteckning enligt nya kontrollförordningen men inte av kravet på registrering enligt växtskyddsförordningen. Det gäller framför allt aktörer som ska övervakas enligt växtskyddsförordningen, t.ex. yrkesmässiga aktörer som har beviljats tillstånd att inneha en EUkarantänskadegörare för vetenskapliga ändamål (artikel 8 i växtskyddsförordningen), eller som är ansvariga för karantänstationer eller inneslutningsanläggningar (artiklarna 60–63 i växtskyddsförordningen). När det gäller aktörer som inte är yrkesmässiga får kravet på att lämna uppgifter till en kontrollmyndighets förteckning förstås så att det framför allt avser aktörer som har mark eller bedriver odling där uppföljande kontroll behöver ske över en period på grund av angrepp av växtskadegörare.
Om offentlig kontroll har lämnats över till organ med delegerade uppgifter, fysiska personer som har delegerats vissa uppgifter eller officiella växtskyddsinspektörer kan aktören i stället vara skyldig att lämna uppgifter som behövs för förteckningen till organet, den fysiska personen eller den officiella växtskyddsinspektören. Det följer av artikel 15.6 i den nya kontrollförordningen.
Föreskrifter om skyldighet att lämna uppgifter om sin verksamhet
En effektiv kontroll fordrar att myndigheterna har tillgång till uppgifter om olika typer av aktörer och kontrollobjekt. Sådana uppgifter behövs i första hand för att underlätta kontrollmyndigheternas planering av den regelbundna kontrollen.
För att kunna bedriva en effektiv kontroll kan kontrollmyndigheten behöva registrera uppgifter om ytterligare typer av aktörer utöver de som ska finnas i registret enligt växtskyddsförordningen. Kontrollmyndigheten kan också behöva mer detaljerade uppgifter om kontrollobjekt än vad som krävs enligt förordningen.
Den nya växtskyddslagen bör mot den bakgrunden innehålla ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyldighet för den som odlar, handlar med eller på annat sätt hanterar växter, växtprodukter eller andra föremål att lämna uppgifter om sin verksamhet. Bemyndigandet bör i
likhet med EU-bestämmelserna begränsas till att avse yrkesmässiga aktörer.
Föreskrifter om uppgiftsskyldighet
En kontrollmyndighet kan även behöva få tillgång till uppgifter som inte uppenbart är kopplade till ett kontrollobjekt eller en plats utan avser växter, växtprodukter, andra föremål, växtskadegörare, utförda åtgärder, hantering i övrigt eller andra uppgifter som har betydelse för risken för spridning av växtskadegörare.
Vidare kan kontrollmyndigheten behöva uppgifter för att kunna kontrollera efterlevnaden av föreskrifter som meddelats för att begränsa förekomsten av nationellt reglerade växtskadegörare som kan medföra oacceptabla konsekvenser genom angrepp på trädslag som används i virkesproduktion. En myndighet kan med stöd av den bestämmelse om rätt till upplysningar och tillträde som föreslås i avsnitt 9.10.9 på begäran få upplysningar och ta del av handlingar vid ett kontrollbesök. Det kan utöver detta finnas behov av generella föreskrifter om skyldighet att lämna vissa uppgifter för att underlätta kontrollen.
Regeringen anser mot den beskrivna bakgrunden att det i enlighet med promemorians förslag bör införas ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyldighet för den som förflyttar eller på annat sätt hanterar växtskadegörare eller för den som odlar, handlar med eller på annat sätt hanterar växter, växtprodukter eller andra föremål att lämna uppgifter till kontrollmyndigheten som har betydelse för risken för spridning av växtskadegörare. Det kan t.ex. avse uppgifter om växters eller växtprodukters ursprung, om vilket utsäde som har använts, växtföljd och utförda åtgärder. Till skillnad från Föreningen Sveriges skogsplantsproducenter anser regeringen att bemyndigandet bör omfatta såväl yrkesmässiga som icke yrkesmässiga aktörer. Eftersom offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet kan lämnas över till organ med delegerade uppgifter, fysiska personer med som har delegerats vissa uppgifter eller fristående officiella växtskyddsinspektörer bör bemyndigandet även avse en skyldighet att lämna uppgifter till dem.
Med stöd av bemyndigandet är det möjligt att meddela föreskrifter om att den som bedriver egenkontroll inför Jordbruksverkets utfärdande av sundhetscertifikat för export ska informera kontrollmyndigheten om detta för att myndigheten ska kunna kontrollera att egenkontrollen utförs på ett korrekt sätt (se avsnitt 9.5).
Hänvisningar till S9-7
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt 12.1
9.8. Föreskrifter om anmälan vid införsel och undantag från skyldighet att anmäla förekomst av karantänskadegörare
Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om skyldighet att anmäla införsel för den som till Sverige för in växter, växtprodukter, andra
föremål eller växtskadegörare från ett land utanför Europeiska unionen eller en annan medlemsstat.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska också få meddela föreskrifter om undantag från skyldigheten att anmäla förekomst av karantänskadegörare.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Fritidsodlingens riksorganisation anser att man i stället för att meddela föreskrifter om skyldighet att anmäla förekomst av karantänskadegörare bör sprida kunskap om de vanligaste karantänskadegörarna och deras förväxlingsrisker och uppmana till anmälan. Föreningen
Sveriges skogsplantsproducenter menar att en skyndsam hantering hos ansvarig myndighet när det gäller att konstatera vilken skadegörare det handlar om är en fråga som är minst lika viktig som att den enskilde snabbt anmäler misstänkt förekomst av karantänskadegörare.
Skälen för regeringens förslag
Anmälan vid införsel
Med stöd av 5 § i den nuvarande växtskyddslagen kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om krav på anmälan vid införsel till Sverige av växter, växtprodukter, växtskadegörare, jord m.m.
I artikel 56 i den nya kontrollförordningen finns ett krav på förhandsanmälan av varor som ska kontrolleras vid gränskontrollstationer vid införsel till Europeiska unionen från ett tredjeland. Kommissionen får i en genomförandeakt ange när anmälan senast får göras innan införsel (artikel 58 i den nya kontrollförordningen).
Vissa varor från tredjeland behöver dock inte föras in vid gränskontrollstation. För dessa varor krävs inte heller kontroll av varje sändning. De omfattas därför inte av kravet i artikel 56 på förhandsanmälan. För dessa varor ska behörig myndighet utföra en riskbaserad offentlig kontroll regelbundet och med lämplig frekvens (artikel 44). Kommissionen kan för sådana varor i en delegerad akt ange i vilka fall och på vilka villkor de behöriga myndigheterna får kräva att aktörerna ska anmäla ankomsten av varorna (artikel 45). Det skulle t.ex. kunna gälla införsel av växter för vilka krav på sundhetscertifikat krävs enligt artikel 73 i växtskyddsförordningen. För att kunna utnyttja möjligheten att kräva anmälan av ankomst av varor till Sverige från tredjeland bör den nya växtskyddslagen innehålla ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyldighet att anmäla sådan införsel.
Det kan även finnas behov av att kunna ställa krav på förhandsanmälan när det gäller införsel av sändningar av trä från länder utanför den Europeiska unionen vid gränskontrollstationer som inte har regelbundna öppettider. Artiklarna 31 och 37.9 i växtskyddsförordningen innehåller dock begränsningar när det gäller vilka inskränkningar i den fria rörligheten som en medlemsstat kan göra. En förutsättning för att ställa sådana ytterligare krav på föranmälan är att det finns stöd för det i genomförande eller delegerade akter.
När det gäller varor som en aktör får levererade till sig från en annan medlemsstat får destinationsmedlemsstaten enligt artikel 9.7 i den nya kontrollförordningen, i den utsträckning som är absolut nödvändig för offentlig kontroll, kräva att aktören anmäler varornas ankomst. För att kunna utnyttja denna möjlighet bör bemyndigandet att meddela föreskrifter om anmälningsskyldighet även omfatta den som till Sverige för in växter, växtprodukter, andra föremål eller växtskadegörare från en annan medlemsstat i unionen.
Undantag från skyldigheten att anmäla förekomst av karantänskadegörare
Enligt 4 § i den nuvarande växtskyddslagen ska var och en som konstaterar eller misstänker förekomst av en växtskadegörare som omfattas av föreskrifter som har meddelats med stöd av 3 § genast anmäla detta till den myndighet som regeringen bestämmer. Bestämmelsen genomför tidigare bestämmelser i direktiv 2000/29/EG. De växtskadegörare som omfattas av anmälningsskyldigheten var så kallade allvarliga växtskadegörare eller vad som kunde misstänkas vara allvarliga växtskadegörare som inte var etablerade i Sverige och vars spridning borde förhindras.
Växtskyddsförordningen innehåller motsvarande bestämmelser om anmälningsskyldighet vid konstaterad eller misstänkt förekomst av karantänskadegörare (artiklarna 14, 15 och 33). Liksom i växtskyddslagen är anmälningsskyldigheten i växtskyddsförordningen inte begränsad till yrkesmässiga aktörer utan gäller för var och en. De växtskadegörare som omfattas av anmälningsskyldigheten är EU-karantänskadegörare och karantänskadegörare för skyddad zon. Yrkesmässiga aktörer är därutöver skyldiga att anmäla konstaterad eller misstänkt förekomst av de potentiella EU-karantänskadegörare för vilka kommissionen har beslutat om tillfälliga åtgärder (artikel 14).
Växtskyddsförordningen ger den behöriga myndigheten rätt att besluta att en anmälan av en särskild växtskadegörare inte behöver ske i ett visst område om förekomsten av skadegöraren är känd i det området (artiklarna 14.2 och 15.2). Om ett sådant beslut gäller en yrkesmässig aktör ska den behöriga myndigheten informera denne om beslutet. Eftersom det även i vissa fall kan finnas behov av att reglera generella undantag från anmälningsskyldigheten i föreskrifter, instämmer regeringen i promemorians bedömning att det i lagen bör finnas ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om undantag från anmälningsskyldigheten i växtskyddsförordningen.
Anmälningsskyldigheten ska inte tillämpas om en EU-karantänskadegörare eller karantänskadegörare för skyddad zon påträffas i en angripen zon av ett avgränsat område som har inrättats för inneslutning av växtskadegöraren. Anmälningsskyldigheten ska inte heller tillämpas om en sådan växtskadegörare påträffats i en angripen zon av ett avgränsat område som omfattas av krav på utrotningsåtgärder under en period om åtta år eller längre tid (artiklarna 16 och 33). I båda fallen kan det vara svårt för den enskilde att bedöma om undantagen från anmälningsskyldigheten är tillämpliga. Det kan därför finnas behov av att i föreskrifter meddelade med stöd av ovan föreslagna bemyndigande tydliggöra att
anmälningsskyldigheten för en särskild växtskadegörare inte gäller i en angripen zon.
Fritidsodlingens riksorganisation anser att man i stället för att införa en skyldighet att anmäla förekomst av karantänskadegörare bör sprida kunskap om de vanligaste karantänskadegörarna och deras förväxlingsrisker och uppmana till anmälan. Regeringen instämmer i att det är positivt med kunskapsspridning, men vill erinra om att anmälningsskyldigheten är reglerad i EU-förordningen och att det endast är möjligt att inskränka skyldigheten i de fall förordningen medger det. Vidare håller regeringen med Föreningen Sveriges skogsplantproducenter om att en skyndsam hantering hos ansvarig myndighet i konstaterandet av vilken skadegörare som är aktuell är en fråga som är minst lika viktigt som att den enskilde snabbt anmäler misstänkt förekomst av karantänskadegörare. Uppgiften att diagnosticera misstänkta karantänskadegörare är en uppgift som bör vara prioriterad.
Hänvisningar till S9-8
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt 12.1
9.9. Föreskrifter om sundhetsintyg
Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om andra sundhetsintyg än de som är reglerade i växtskyddsförordningen.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte berört frågan. Skälen för regeringens förslag: Enligt 7 a § växtskyddslagen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om sundhetsintyg. Förordningen om växtskydd m.m. innehåller bestämmelser om att Jordbruksverket efter ansökan får utfärda vissa sundhetsintyg och ett bemyndigande för myndigheten att meddela ytterligare föreskrifter om sundhetsintyg. Lagen och förordningen innehåller också bestämmelser om överlämnande till en juridisk person att utfärda sundhetsintyg, se avsnitt 9.10.6.
I EU:s växtskyddsförordning finns bestämmelser om sundhetscertifikat och andra sundhetsintyg. Sundhetscertifikat krävs för införsel av vissa växter m.m. från tredjeland till unionen eller från tredjeland till en skyddad zon (artiklarna 71–75). Växtpass är ett sundhetsintyg som krävs vid förflyttning av vissa växter m.m. inom unionen och vid införsel till en skyddad zon från en annan del av unionen (artiklarna 79–82). Tredjeland kan ställa krav på sundhetscertifikat eller andra sundhetsintyg för att växter m.m. ska få föras in från unionen. Bestämmelser om sundhetscertifikat för export från unionen finns i artiklarna 100–101. Ett ytterligare sundhetsintyg är den märkning som görs av träemballage, trä och andra föremål i enlighet med den internationella standarden ISPM 15 (artiklarna 96–98).
En form av sundhetsintyg som inte regleras i växtskyddsförordningen är den märkning av trä som görs i form av det nationella KD 56°C/30 minmärket. Genom märkningen intygar företaget att träet har genomgått en värme- och torkningsbehandling enligt en standard som specificeras i Jordbruksverkets föreskrifter. Enligt Jordbruksverkets föreskrifter får endast aktörer som fått tillstånd av Jordbruksverket märka trä med
sundhetsintyg i form av KD 56°C/30 min-märket. En förutsättning för att få ett sådant tillstånd är att aktörerna bedriver egenkontroll. Med märkningen som grund kan Jordbruksverket utfärda sundhetscertifikat för export av träet.
För att kunna underlätta export till tredjeländer bör den nationella regleringen med KD 56°C/30 min-märket behållas. Det bör därför i lagen införas ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att få meddela föreskrifter om andra sundhetsintyg än de som är reglerade i växtskyddsförordningen.
Hänvisningar till S9-9
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt Författningskommentar till 9 § växtskyddslag
9.10. Offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet
9.10.1. Bestämmelsernas utformning och tillämpning
Regeringens bedömning: Bestämmelserna i den nya växtskyddslagen om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet bör så långt det är möjligt och lämpligt utformas på samma sätt som i övriga lagar som kompletterar den nya kontrollförordningen.
Den nya kontrollförordningen är inte tillämplig på de föreskrifter och beslut som meddelas för att begränsa förekomsten av nationellt reglerade växtskadegörare som kan medföra oacceptabla konsekvenser genom angrepp på trädslag som används i virkesproduktion.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Kronobergs län instämmer i bedömningen att det underlättar för berörda aktörer att växtskyddslagen utformas i enlighet med annan närliggande lagstiftning som också omfattas av den nya kontrollförordningen. Inga andra remissinstanser berör frågan.
Skälen för regeringens bedömning: Den tidigare kontrollförordningen reglerade medlemsstaternas offentliga kontroll av att foder- och livsmedelsföretagarna följer de bestämmelser som unionen fastställt inom områdena foder, livsmedel, djurskydd och djurhälsa. Förordningen gällde även i begränsad utsträckning växtskyddsområdet (i fråga om upprättande av fleråriga nationella kontrollplaner, kommissionens kontroll i medlemsstaterna och unionens kontroll i tredjeländer, se avsnitt 6.3).
Kontrollbestämmelser inom växtskyddsområdet fanns huvudsakligen i direktiv 2000/29/EG och i direktiven om bekämpning av vissa potatisskadegörare (se avsnitt 6). Direktivens bestämmelser har genomförts genom växtskyddslagen och förordningen om växtskydd m.m. samt i Jordbruksverkets föreskrifter.
I mars 2017 antogs en ny kontrollförordning, som från den 14 december 2019 ersätter den tidigare kontrollförordningen. Förordningen ska tillämpas på flera nya områden, däribland växtskyddsområdet. Vissa särbestämmelser om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet finns dock i växtskyddsförordningen (se avsnitt 7.2).
Att den nya kontrollförordningen även ska tillämpas på växtskyddsområdet har betydelse för utformningen av den nya växtskyddslagen. Som redogörs för i följande avsnitt är det nödvändigt att komplettera den nya
kontrollförordningen med nationella bestämmelser, bl.a. med mer detaljerade bestämmelser om hur kontroll och annan offentlig verksamhet ska bedrivas, möjlighet att använda vitesinstrumentet och finansiering av offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet. I syfte att underlätta för de myndigheter som ska tillämpa såväl EU-bestämmelserna som de nationella bestämmelserna bör bestämmelserna i den nya växtskyddslagen så långt det är möjligt och lämpligt utformas på samma sätt som i övriga lagar som kompletterar den nya kontrollförordningen.
9.10.2. Uttrycken offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet samt förhållandet till den nya kontrollförordningen
Regeringens förslag: Uttrycket offentlig kontroll ska i den nya växtskyddslagen betyda dels offentlig kontroll enligt den nya kontrollförordningen, dels kontroll i övrigt av att lagen och föreskrifter och beslut som meddelats med stöd av lagen följs.
Uttrycket annan offentlig verksamhet ska i den nya lagen betyda dels annan offentlig verksamhet enligt den nya kontrollförordningen, dels motsvarande offentlig verksamhet som utförs med stöd av lagen eller föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen.
Den nya kontrollförordningen ska tillämpas även när det gäller offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet som skulle kunna anses falla utanför kontrollförordningens tillämpningsområde och som gäller karantänskadegörare och reglerade EU-icke-karantänskadegörare.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås dock inte någon bestämmelse som tydliggör i vilken utsträckning den nya kontrollförordningen ska tillämpas vid offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet som skulle kunna anses falla utanför förordningens tillämpningsområde när det gäller karantänskadegörare och reglerade EU-icke-karantänskadegörare.
Remissinstanserna har inte berört frågan.
Skälen för regeringens förslag
Uttrycken offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet i den nya kontrollförordningen
I den nya kontrollförordningen avses med offentlig kontroll verksamhet som utförs av de behöriga myndigheterna eller av de organ med delegerade uppgifter eller de fysiska personer till vilka vissa uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen har delegerats för att verifiera att aktörerna följer förordningen och de bestämmelser som avses i artikel 1.2 samt att djur eller varor uppfyller kraven enligt dessa bestämmelser, inbegripet inför utfärdandet av officiella intyg eller officiella attesteringar (artikel 2.1). Av artikel 1.2 framgår att förordningen omfattar offentlig kontroll för att säkerställa att lagstiftningen följs i fråga om skyddsåtgärder mot växtskadegörare.
Till skillnad från den tidigare kontrollförordningen innehåller den nya förordningen inte någon definition av uttrycket kontroll. Av skälen till förordningen (framför allt skäl 15 och 16) kan dock den slutsatsen dras att avsikten inte är att ändra innebörden av detta uttryck. Enligt artikel 2.1 i den tidigare kontrollförordningen avsågs med offentlig kontroll varje form av kontroll som utförs av den behöriga myndigheten eller av unionen i syfte att kontrollera efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd. Med kontroll avsågs enligt artikel 2.2 kontroll av om specificerade krav har uppfyllts, genom undersökning och bedömning av sakligt underlag. Med offentlig kontroll avsågs således det operativa förfarandet som regleras genom förordningen. Annan verksamhet än den operativa kontrollen såsom exempelvis rådgivning, allmän information och utvecklingsstöd m.m. omfattades inte av uttrycket offentlig kontroll såsom det definierades i den tidigare kontrollförordningen.
En grundläggande förändring i den nya kontrollförordningen är att det nya uttrycket annan offentlig verksamhet införs som benämning på offentlig verksamhet som inte är offentlig kontroll. Annan offentlig verksamhet definieras i artikel 2.2 som annan verksamhet än offentlig kontroll, som utförs av de behöriga myndigheterna eller av de organ med delegerade uppgifter eller de fysiska personer till vilka viss annan offentlig verksamhet har delegerats i enlighet med denna förordning och de bestämmelser som avses i artikel 1.2, däribland verksamhet för att kontrollera om det förekommer djursjukdomar eller växtskadegörare, förebygga eller begränsa spridningen av sådana djursjukdomar eller växtskadegörare, utrota dessa djursjukdomar eller växtskadegörare, bevilja tillstånd eller godkännanden och utfärda officiella intyg eller officiella attesteringar.
Rådssekretariatet har i ett dokument daterat den 4 september 2013 (nr 13179/13 i ärende 2013/0140) gett ytterligare exempel på annan offentlig verksamhet. Där anges som exempel bl.a. verkställighetsåtgärder eller korrigerande åtgärder vid bristande efterlevnad, vilket skulle kunna vara t.ex. utfärdande av förelägganden. Andra exempel är hantering av förteckningar över aktörer, kartläggning av förekomst av växtskadegörare, epidemiologiska undersökningar av livsmedelsburna utbrott, anmälan eller underrättelse om djursjukdomar och växtskadegörare samt koordinering, förberedelse och övervakning av genomförandet av den fleråriga nationella kontrollplanen och årlig rapportering. Utfärdande av officiella intyg eller officiella attesteringar är enligt dokumentet annan offentlig verksamhet medan den kontroll som en behörig myndighet utför i syfte att utfärda ett officiellt intyg eller en officiell attestering är offentlig kontroll. Vägledning och rådgivning till aktörer om unionslagstiftningen och dess tillämpning är ytterligare exempel på annan offentlig verksamhet. Även utseende av officiella laboratorier samt revision av dessa utgör annan offentlig verksamhet. Detsamma gäller utseende av och förteckning över gränskontrollstationer samt revision av dessa. De exempel som tas upp i rådssekretariatets dokument bör inte ses som uttömmande. En verksamhet som inte nämns men som måste anses som annan offentlig verksamhet är en behörig myndighets prövning av eller åtgärder med anledning av en anmälan eller ansökan om registrering av en verksamhet.
Regeringen konstaterar att det ankommer på de myndigheter som har samordnande uppgifter att genom vägledning ge exempel på och klargöra vad som omfattas av uttrycken om det finns ett behov av det. Ytterst är det upp till EU-domstolen att avgöra hur uttrycken i den nya EU-förordningen ska tolkas.
Den nya kontrollförordningen innehåller bestämmelser om offentlig kontroll och om annan offentlig verksamhet som ska tillämpas direkt av de behöriga myndigheterna. Myndigheterna ansvarar för att organisera och genomföra såväl offentlig kontroll som annan offentlig verksamhet. Kommissionen ges vidare befogenhet att meddela närmare bestämmelser om hur offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet ska bedrivas genom delegerade akter och genomförandeakter. Den nya kontrollförordningen ger också, vilket utvecklas närmare i de avsnitt som behandlar de föreslagna lagändringarna, utrymme för medlemsstaterna att föreskriva om kompletterande bestämmelser. Det finns därför ett behov av att använda såväl uttrycket offentlig kontroll som uttrycket annan offentlig verksamhet i de lagar som berörs av den nya kontrollförordningen, däribland i den nya växtskyddslagen.
Uttrycken offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet definieras i den nya kontrollförordningen. För att underlätta tillämpningen bör det i den nya växtskyddslagen finnas en hänvisning till definitionerna av offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet i den nya kontrollförordningen.
Uttrycken offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet bör definieras i lagen
Det är inte alltid uppenbart vad som omfattas av formuleringen för tillämpning av unionslagstiftningen i den mening som avses i artikel 1.2 i den nya kontrollförordningen. EU-lagstiftningen medger som redogjorts för i avsnitten 9.2 och 9.4 i vissa fall nationella särregleringar. Det är t.ex. möjligt att införa nationella bestämmelser om karantänskadegörare och reglerade EU-icke-karantänskadegörare. Bestämmelser om karantänskadegörare och reglerade EU-icke-karantänskadegörare kan därmed komma att ha sin grund både i den nationella rätten och i EU-rätten. Exempelvis kan ytterligare krav ställas i fråga om en skadegörare som är reglerad som en EU-karantänskadegörare i EU-rätten. I andra fall kan t.ex. krav ställas i nationell rätt i fråga om en skadegörare som ännu inte är reglerad enligt EU-rätten men som uppfyller kriterierna för att förtecknas som en EU-karantänskadegörare. Det är därför inte tydligt i vilken utsträckning kontrollförordningen är tillämplig på offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet när det gäller sådana skadegörare.
Därutöver gäller att den nya kontrollförordningen inte är tillämplig när det gäller kontroll av rent nationella regler, dvs. föreskrifter och beslut om växtskadegörare som kan medföra oacceptabla konsekvenser genom angrepp på trädslag som används i virkesproduktion. En sådan kontroll är inte offentlig kontroll i den nya kontrollförordningens mening. Det finns däremot både praktiska och lagtekniska fördelar med att använda ett och samma uttryck för all kontroll som utförs enligt lagen. Detta gäller även uttrycket annan offentlig verksamhet.
För att underlätta tillämpningen bedömer regeringen därför att det i den nya lagen bör klargöras vad som avses med uttrycken offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet när de används i lagen. Av definitionerna i lagen bör det, i enlighet med promemorians förslag, framgå att med offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet i lagen avses både offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet enligt den nya kontrollförordningen och kontroll och offentlig verksamhet i övrigt enligt lagen och föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen.
För att undvika osäkerhet är det av stor vikt att terminologin som används i den nationella regleringen följer den begreppsutveckling som sker inom unionen. Hänvisningen till de uttryck som används i den nya kontrollförordningen bör vara dynamisk, dvs. avse förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.
När ska den nya kontrollförordningen tillämpas?
Eftersom det inte är tydligt att all kontroll av karantänskadegörare och reglerade EU-icke-karantänskadegörare faller inom den nya kontrollförordningens tillämpningsområde gör regeringen vidare bedömningen att det i lagen bör anges att den nya kontrollförordningen ska tillämpas vid all offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet som faller inom lagens tillämpningsområde och som avser karantänskadegörare och reglerade EU-icke-karantänskadegörare. Det blir därmed tydligt att kontrollförordningen ska tillämpas även i de fall då det saknas närmare reglering för sådana skadegörare i EU-lagstiftningen. Detta innebär enligt regeringens bedömning också att växtskyddslagen och de föreskrifter och beslut som meddelas med stöd av lagen är att anse som sådan nationell lagstiftning som avses i artikel 1.2 i den nya kontrollförordningen. Genom bestämmelsen tydliggörs att kontrollförordningens bestämmelser om att vissa uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen och vissa uppgifter i samband med annan offentlig verksamhet får överlämnas till organ m.fl. när det gäller nationella bestämmelser som avser de EU-reglerade skadegörarna. Bestämmelsen tillskapar ett sådant lagstöd som enligt 12 kap. 4 § regeringsformen krävs för överlämnande av förvaltningsuppgift som innefattar myndighetsutövning. I avsnitt 9.10.6 behandlas frågan om överlämnande av uppgifter. Regeringen bedömer att det för närvarande saknas skäl att utvidga kontrollförordningens tillämpningsområde till att omfatta föreskrifter eller beslut som meddelas för att begränsa förekomsten av nationellt reglerade växtskadegörare som kan medföra oacceptabla konsekvenser genom angrepp på trädslag som används i virkesproduktion.
Hänvisningar till S9-10-2
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt 12.1
9.10.3. Kontrollmyndigheter
Regeringens förslag: Offentlig kontroll ska utövas av Jordbruksverket och andra statliga myndigheter enligt föreskrifter som regeringen meddelar.
Annan offentlig verksamhet ska utföras av kontrollmyndigheterna och andra statliga myndigheter enligt vad som anges i lagen och i föreskrifter som regeringen meddelar.
Jordbruksverket ska samordna övriga kontrollmyndigheters verksamhet och lämna råd och hjälp i denna verksamhet, om inte regeringen föreskriver något annat.
Regeringens bedömning: Skogsstyrelsen bör ha uppgiften att samordna övriga myndigheter och lämna råd och hjälp i denna verksamhet när det gäller de nationella föreskrifter och beslut som syftar till att skydda trädslag som används i virkesproduktion från angrepp.
Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Kronobergs län, som tillstyrker förslagen i sin helhet, anser att länsstyrelsens roll när det gäller offentlig kontroll, beredskapsplaner och inventeringar inte är tydligt beskriven i promemorian. Lantbrukarnas riksförbund (LRF) menar att det är bra att
Jordbruksverket får samordningsansvar för kontrollverksamheten.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
För vart och ett av de områden som omfattas av den nya kontrollförordningens tillämpningsområde ska medlemsstaterna utse den eller de behöriga myndigheter som ska ha ansvaret för att organisera eller utföra offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet (artikel 4 i den nya kontrollförordningen).
I den nuvarande växtskyddslagen och förordningen om växtskydd m.m. finns bestämmelser om vilka myndigheter som ska utöva kontroll och utföra bekämpningsåtgärder och andra myndighetsåtgärder. Uttrycket offentlig kontroll används, med ett undantag, inte i den nuvarande växtskyddslagstiftningen. Undantaget utgörs av bestämmelsen om rätt till upplysningar och att ta del av handlingar i 6 a §.
Kontroll och tillsyn enligt gällande regelverk
Enligt förordningen om växtskydd m.m. ansvarar Tullverket för att övervaka att det inte förs in växter, växtprodukter m.m. i strid mot EUbestämmelser eller föreskrifter om förbud mot eller villkor för införsel. Sådana villkor kan t.ex. innebära att sådana varor endast får införas mot uppvisande av sundhetsintyg. Samma ansvar har företag som enligt tullförordningen (2016:287) utövar tullkontroll över varor, t.ex. postföretag. Tullverket ska även förebygga och motverka brottslighet i samband med in- och utförsel av varor enligt förordningen (2016:1332) med instruktion för Tullverket samt bedriva viss utrednings- och åklagarverksamhet i fråga om brott mot bestämmelser om in- och utförsel av varor.
Jordbruksverket ansvarar för att kontrollera att de restriktionsbelagda varorna ur växtskyddssynpunkt uppfyller gällande krav på t.ex. sundhetscertifikat och frihet från karantänskadegörare. Den som vill föra in sådana varor är skyldig att anmäla varorna för kontroll till Jordbruksverket innan de kommer till kontrollplatsen.
Jordbruksverket ansvarar vidare för kontroll över att det inte förs in eller sprids några varor i strid mot EU-bestämmelserna, mot förordningen om
växtskydd m.m. eller mot föreskrifter som har meddelats med stöd av förordningen.
Skogsstyrelsen är tillsynsmyndighet för de föreskrifter om insektshärjning som meddelas enligt 29 § skogsvårdslagen.
Åtgärder för att bekämpa och hindra spridning av växtskadegörare enligt gällande regelverk
Jordbruksverket leder och samordnar åtgärder för att bekämpa och hindra spridning av växtskadegörare och för att kartlägga förekomst av, fastställa frihet från och kontrollera spridning av växtskadegörare enligt förordningen om växtskydd m.m. Jordbruksverket får meddela föreskrifter om att länsstyrelsen ska medverka vid sådana åtgärder (7 § samma förordning). När det gäller vissa växtskadegörare som angriper potatis har Jordbruksverket meddelat föreskrifter om att länsstyrelsen ska ta fram underlag som behövs för att Jordbruksverket ska kunna fatta beslut om åtgärder och avgränsa det område där åtgärderna ska vidtas, att länsstyrelsen ska föra förteckning över sådana områden samt att länsstyrelsen ska utföra tillsyn av att åtgärder följs och att ge undantag från Jordbruksverkets föreskrifter för viss odling.
Offentlig kontroll enligt det nya regelverket
Det saknas skäl att ändra den nuvarande ansvarsfördelningen mellan myndigheterna på växtskyddsområdet. Jordbruksverket bör därför som en huvudregel ha ansvar för den offentliga kontrollen. Detta bör framgå av lagen. För viss offentlig kontroll kan omständigheterna dock vara sådana att andra statliga myndigheter än Jordbruksverket bör ansvara för kontrollen. Tullverket bör t.ex. även i fortsättningen utöva den övervakning av införsel av växter m.m. som myndigheten ansvarar för i dag. Det bör vara möjligt för länsstyrelsen att, förutom som i dag utföra vissa uppgifter som avser växtskadegörare som angriper potatis, även utföra vissa kontroller, t.ex. inför export av växter. Som beskrivs i avsnitt 7.2 innebär den nya kontrollförordningen utökade krav på kontroller vid införsel från tredjeland. Det kan därför vara aktuellt att myndigheter som har personal på orter där Jordbruksverket inte finns representerat utför sådana kontroller i stället för Jordbruksverket. Det gäller framför allt dokumentkontroll, dvs. kontroll av att sundhetscertifikat vid införsel från tredjeland är i original eller kontroll av undertecknad förklaring enligt artikel 47 i växtskyddsförordningen vid transitering genom Sverige från ett tredjeland till ett annat tredjeland. De myndigheter som skulle kunna komma i fråga för sådana uppgifter är Tullverket, länsstyrelsen, Livsmedelsverket och Skogsstyrelsen. Det kan även vara aktuellt att Skogsstyrelsen utför vissa kontroller hos träföretag som exporterar virke eller tillverkar träemballage. Det bör därför finnas en möjlighet för regeringen att meddela föreskrifter om vilken myndighet som ska utöva offentlig kontroll. Det bör finnas en upplysning om detta i lagen.
Skogsstyrelsen bör vara ansvarig för kontroller i skogsmiljö och vid lagring av virke i närheten av skog när det gäller föreskrifter eller beslut som meddelas för att begränsa förekomsten av nationellt reglerade växtskadegörare som kan medföra oacceptabla konsekvenser genom angrepp på trädslag som används i virkesproduktion, medan det kan vara
lämpligt att Jordbruksverket utför sådana kontroller i andra växtmiljöer, t.ex. i jordbruk, trädgårdar och parker.
Annan offentlig verksamhet
Uttrycket annan offentlig verksamhet täcker som framgår av avsnitt 9.10.2 många varierande uppgifter, alltifrån serviceuppgifter gentemot allmänheten som information och rådgivning till att utse officiella laboratorier och att utföra inventeringar för att kontrollera förekomsten av växtskadegörare. Alla beslut som myndigheterna fattar och faktiska åtgärder som de vidtar i syfte att bekämpa eller hindra spridning av en växtskadegörare är att se som annan offentlig verksamhet. Det förhållandet att annan offentlig verksamhet omfattar så många varierande uppgifter innebär att det kan vara flera olika myndigheter som utövar offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet på växtskyddsområdet. Det behöver inte alltid vara en och samma myndighet som utövar både offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet inom ett visst mindre område. Uppgifter som utgör annan offentlig verksamhet bör också kunna utföras av andra statliga myndigheter än de statliga myndigheter som pekats ut som kontrollmyndigheter av regeringen. Den närmare ansvarsfördelningen mellan myndigheterna bör i likhet med vad som gäller för den offentliga kontrollen bestämmas av regeringen.
Begreppen behörig myndighet och kontrollmyndighet
I den nya kontrollförordningen och växtskyddsförordningen används begreppet behörig myndighet. En sådan myndighet kan ha till uppgift att organisera eller utföra offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet (artikel 4 i den nya kontrollförordningen). I lagen bör ordet kontrollmyndighet användas för den behöriga myndighet som utövar offentlig kontroll. Kontrollmyndigheterna ska även enligt förslaget utföra annan offentlig verksamhet i enlighet med vad regeringen bestämmer. Myndighetens roll blir då tydlig för aktörerna. Kontrollmyndighet är även det begrepp som används i de andra lagar som kompletterar den nya kontrollförordningen, t.ex. livsmedelslagen.
Enligt den nya kontrollförordningen åligger det i några fall medlemsstaterna att ansvara för vissa uppgifter. Bland annat ska medlemsstaterna enligt artikel 111 se till att den fleråriga nationella kontrollplanen som avses i artikel 109.1 tillhandahålls allmänheten och på begäran förse kommissionen med den senaste uppdaterade versionen av kontrollplanen. Det bör i författning tydligt anges i vilka fall som kontrollmyndigheterna även ska utföra de uppgifter som ankommer på en medlemsstat. Det behöver dock inte anges i lag.
Samordningsansvar
Medlemsstaten ska säkerställa att offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet är enhetlig och verkningsfull (artikel 4.2 i den nya kontrollförordningen). Om ansvaret för offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet fördelas på flera myndigheter ska medlemsstaten säkerställa en effektiv och verkningsfull samordning mellan berörda myndigheter (artikel 4.2 i den nya kontrollförordningen). Den nya kontrollförordningen ställer också krav på rapportering från medlemsstaterna till kommissionen
(se bl.a. artikel 113). Medlemsstaten ska utse en myndighet för att samordna samarbetet och kontakterna med kommissionen och övriga medlemsstater avseende offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet.
Regeringen bedömer att Jordbruksverket på grund av sin centrala roll när det gäller skyddet mot växtskadegörare bör ha ett samordningsansvar för övriga kontrollmyndigheters verksamhet inom området samt ett ansvar att lämna råd och hjälp i denna verksamhet. Detta bör framgå direkt av lagen i likhet med vad som gäller enligt t.ex. livsmedelslagen när det gäller Livsmedelsverkets samordningsansvar på livsmedelsområdet. Skogsstyrelsen bör ha motsvarande ansvar när det gäller de nationella föreskrifter och beslut som syftar till att skydda trädslag som används i virkesproduktion från angrepp. Det bör finnas en möjlighet för regeringen att justera ansvarsfördelningen mellan myndigheterna.
Samordning är också viktig om uppgifter lämnas över till organ, fysiska personer eller officiella växtskyddsinspektörer som inte är anställda av en kontrollmyndighet. Vid överlämnande av uppgifter till organ och fysiska personer finns det en skyldighet för den behöriga myndighet som lämnar över uppgifter att säkerställa att det finns arrangemang som säkerställer en effektiv och verkningsfull samordning med den som uppgiften lämnas över till (artiklarna 29 c och 30 c i den nya kontrollförordningen). Den som lämnar över uppgiften är vidare den som bäst säkerställer att en lämplig samordning sker. Det kan göras i samband med att uppgifterna lämnas över. I avsnitt 9.10.8 föreslås ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur ett organ med delegerade uppgifter, en fysisk person som delegerats vissa uppgifter eller en fristående officiell växtskyddsinspektör ska bedriva offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet. Med sådana föreskrifter kan också en samordning säkerställas. I avsnittet föreslås också ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att få meddela föreskrifter om skyldighet för ett sådant organ eller en sådan person eller inspektör att lämna information till Jordbruksverket eller en annan samordnande myndighet. Det finns inte skäl att ytterligare reglera frågan i den nya växtskyddslagen.
Hänvisningar till S9-10-3
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt 12.1, Författningskommentar till 12 § växtskyddslag
9.10.4. Råd och information till enskilda
Regeringens förslag: Den myndighet som utövar offentlig kontroll ska genom rådgivning, information och på annat sätt underlätta för den enskilde att fullgöra sina skyldigheter enligt regelverket.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Fritidsodlingens riksorganisation (FOR) lyfter fram att anpassad information är nyckeln till acceptans av de nya reglerna.
Jordbruksverket bör sprida information till fritidsodlarna om de viktigaste karantänskadegörarna och deras förväxlingsrisker. Det behövs också vägledning riktad till privatpersoner om hur det går till att skaffa sundhetscertifikat vid såväl import som vid export samt hur man anmäler import för kontroll. Lantbrukarnas riksförbund understryker vikten av att myndigheter underlättar för den enskilde att följa de lagar och föreskrifter
som finns genom att ge rådgivning och lättillgänglig information.
Föreningen Sveriges Skogsplantsproducenter önskar att den vägledning till yrkesmässiga aktörer om växtskadegörare som behörig myndighet ska ta fram enligt kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/827 ur ett användarvänlighetsperspektiv bör utformas utifrån bransch. Föreningen önskar att myndigheterna kontinuerligt bevakar skadegörarnas utbredning och göra snabba informationsutskick om de upptäcks i Sverige eller i närliggande länder. För att säkerställa en snabb bekämpning bör ansvarig myndighet ta fram en bekämpningsstrategi för varje skadegörare.
Föreningen anser vidare att Kemikalieinspektionen och Jordbruksverket bör samarbeta för att i förväg förbereda dispenser för bekämpningsmedel som kan komma att behövas så att man kan bekämpa angreppet samma dag som skadegöraren upptäcks.
Skälen för regeringens förslag: I flera av de lagar som omfattas av den nya kontrollförordningens tillämpningsområde finns en bestämmelse som innebär att den myndighet som utövar offentlig kontroll ska underlätta för den enskilde att fullgöra sina skyldigheter enligt regelverket genom rådgivning, information och annat stöd (se bl.a. 12 § andra stycket livsmedelslagen). En sådan bestämmelse saknas i den nu gällande växtskyddslagen.
En skyldighet för myndigheter att utföra aktuella serviceuppgifter följer även av förvaltningslagen. Enligt 6 § förvaltningslagen ska en myndighet bl.a. se till att kontakterna med enskilda blir smidiga och enkla. Myndigheten ska även lämna den enskilde sådan hjälp att han eller hon kan ta till vara sina intressen. Hjälpen ska ges i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet.
Flera remissinstanser har betonat vikten av vägledning och information till enskilda. Regeringen delar denna uppfattning och instämmer därför i promemorians bedömning att växtskyddslagen i likhet med t.ex. livsmedelslagen bör innehålla en bestämmelse om att den myndighet som utövar offentlig kontroll genom rådgivning, information och annat stöd ska underlätta för den enskilde att fullgöra sina skyldigheter enligt regelverket.
Hänvisningar till S9-10-4
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt 12.1
9.10.5. Kontrollmyndigheternas skyldighet att beivra överträdelser
Regeringens förslag: Kontrollmyndigheterna ska verka för att överträdelser av lagstiftningen beivras.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Riksdagens ombudsmän (JO) anser att det kan finnas skäl att överväga vilka följder överträdelser lämpligen bör föranleda. Enligt JO finns det inte något annat sätt att beivra en överträdelse än att anmäla misstänkta överträdelser till polis och åklagare.
Undantag kan möjligen göras för de allra mest bagatellartade överträdelserna.
Skälen för regeringens förslag: En bestämmelse som uttryckligen anger att kontrollmyndigheterna är skyldiga att verka för att överträdelser
av den nya växtskyddslagen, av de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, av de EU-bestämmelser som lagen kompletterar eller av de beslut som har meddelats med stöd av EUbestämmelserna beivras är ett viktigt incitament för kontrollmyndigheterna att medverka till lagföring av brott. En sådan bestämmelse finns sedan tidigare i bl.a. livsmedelslagen. Regeringen anser att den nya växtskyddslagen bör innehålla en motsvarande bestämmelse. JO har framhållit att det inte finns något annat sätt att beivra misstänkta överträdelser än att anmäla dem till polis och åklagare samt pekat på att det kan finnas skäl att överväga om en överträdelse kan hanteras på ett annat sätt. Regeringen konstaterar att det saknas underlag för att överväga en bestämmelse som ger en myndighet större flexibilitet när det gäller vilka överträdelser som ska anmälas. Det kan dock finnas skäl att följa utvecklingen.
Hänvisningar till S9-10-5
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt 12.1
9.10.6. Överlämnande av uppgifter i offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet till enskilda organ och fysiska personer
Regeringens bedömning: De behöriga myndigheterna kan överlämna uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen eller i annan offentlig verksamhet till enskilda organ, fysiska personer eller officiella växtskyddsinspektörer med direkt stöd av bestämmelserna i den nya kontrollförordningen.
Uppgifter i offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet kan inte lämnas över till enskilda organ, fysiska personer eller officiella växtskyddsinspektörer när det gäller de nationella föreskrifter eller beslut som syftar till att skydda trädslag som används i virkesproduktion från angrepp från andra växtskadegörare än karantänskadegörare.
Regeringens förslag: Det ska upplysas om att den nya kontrollförordningen innehåller bestämmelser om att vissa uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen och vissa uppgifter i samband med annan offentlig verksamhet får delegeras till ett organ eller till en fysisk person. Lagen ska också innehålla en upplysning om att behörig myndighet enligt förordningen får utse en officiell växtskyddsinspektör.
Det ska finnas en motsvarighet till den nuvarande växtskyddslagens bestämmelse om förvaltningslagens tillämpning för enskilda organ med delegerade uppgifter eller fysiska personer som har delegerats vissa uppgifter eller som har utsetts till fristående officiella växtskyddsinspektörer.
Promemorians bedömning och förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian görs dock bedömningen att uppgifter i offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet inte bör kunna lämnas över till enskilda organ, fysiska personer eller officiella växtskyddsinspektörer när det gäller de nationella föreskrifter eller beslut som syftar till att skydda trädslag som används i virkesproduktion från angrepp från andra växtskadegörare än karantänskadegörare.
Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Östergötland län och Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (Swedac) är positiva till att det tydliggörs i lagen att delegering till enskilda organ m.fl. är möjlig.
Länsstyrelsen tycker att det är viktigt att det rent praktiskt blir ett smidigt arbetssätt. Swedac ser fördelar med att behöriga myndigheter utnyttjar möjligheten att delegera kontrolluppgifter till organ med delegerade uppgifter som enligt den nya kontrollförordningen ska vara ackrediterade.
Kammarrätten i Jönköping anser att det bör övervägas om 35 § förvaltningslagen, om när beslut kan verkställas, ska kunna tillämpas av organ m.fl. som har delegerats vissa uppgifter.
Skälen för regeringens bedömning och förslag
Gällande lagstiftning
Av den nuvarande växtskyddslagen följer att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får överlåta till ett enskilt kontrollorgan som är juridisk person att i samband med införsel av växter, växtprodukter och växtskadegörare m.m. besluta om vissa i lagen angivna åtgärder, t.ex. om smittrening, förstöring av växter eller växtprodukter eller begränsningar i rätten att använda dem (5 §). Överlåtelsen får även avse beslut om förbud eller villkor för införsel eller bortförande av växter etc. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får vidare till ett sådant kontrollorgan överlåta att i ett enskilt fall besluta om provtagning eller undersökning av t.ex. växter eller växtprodukter för att kartlägga förekomst av, fastställa frihet från och kontrollera spridning av växtskadegörare (5 a §). De uppgifter som kan överlåtas till ett enskilt kontrollorgan är av sådant slag att de innefattar myndighetsutövning.
I förordningen om växtskydd m.m. har regeringen överlämnat till Jordbruksverket att överlåta rätten att fatta sådana beslut till ett enskilt kontrollorgan som är juridisk person. Jordbruksverket har inte utnyttjat den möjligheten.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får också överlämna till en juridisk person att utfärda sådana sundhetsintyg som krävs vid förflyttning inom Europeiska unionen (växtpass) och vid export av växter och växtprodukter (7 a § växtskyddslagen). Regeringen har i förordningen om växtskydd m.m. delegerat till Jordbruksverket att överlämna rätten att utfärda sådana intyg. Jordbruksverket har i beslut i det enskilda fallet överlämnat rätten att utfärda växtpass till juridiska personer som producerar eller handlar med växter och växtprodukter. Då överlämnandet endast avser utfärdande av växtpass för egna växter eller växtprodukter är det inte fråga om överlämnande av förvaltningsuppgift som innefattar myndighetsutövning till enskild.
Skogsvårdslagen innehåller inte någon möjlighet att lämna över uppgifter som rör bestämmelserna om insektshärjning till enskilda.
Den nya kontrollförordningen
Enligt den nya kontrollförordningen kan uppgifterna att utöva offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet delegeras till ett eller flera organ med delegerade uppgifter eller till en eller flera fysiska personer (artiklarna 28 och 31). Ett organ med delegerade uppgifter definieras enligt artikel 3.5
som en separat juridisk person till vilken de behöriga myndigheterna har delegerat vissa uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen eller vissa uppgifter med koppling till annan offentlig verksamhet.
Av artikel 31.3 framgår vilka begränsningar som finns när det gäller möjligheten för myndigheterna att delegera uppgifter till juridiska eller fysiska personer. Enligt artikeln får de behöriga myndigheterna inte delegera beslut om åtgärder vid bristande efterlevnad enligt artikel 138.1 b, 138.2 och 138.3. Utöver de allmänna bestämmelserna om åtgärder vid bristande efterlevnad i artikel 138 innehåller kontrollförordningen särskilda bestämmelser om vilka åtgärder som de behöriga myndigheterna ska vidta vid bristande efterlevnad av reglerna i samband med att varor förs in i unionen från tredjeland (artiklarna 66–69). Dessa bestämmelser som är mer detaljerade än bestämmelserna i artikel 138 ger myndigheterna rätt att fatta beslut som är lika långtgående som de beslut som en behörig myndighet får fatta enligt artikel 138. Även om förbudet enligt artikel 31.3 att delegera beslut om åtgärder vid bristande efterlevnad till sin ordalydelse inte omfattar beslut enligt artiklarna 66–69 kan det inte anses ha varit avsikten att dessa beslut skulle kunna delegeras till organ eller fysiska personer, eftersom sådana beslut inte kan anses lämpliga att delegera. Förbudet enligt artikel 31.3 att delegera beslut vid bristande efterlevnad till organ eller fysiska personer bedöms därför även omfatta dessa beslut.
I den nya kontrollförordningen finns vidare bestämmelser om villkor för delegeringen. Den som uppgifterna delegeras till ska bl.a. ha den sakkunskap, utrustning och infrastruktur som krävs för att fullgöra uppgiften och vara opartisk och fri från intressekonflikter (artiklarna 29– 31). Förordningen innehåller också bestämmelser om skyldigheter för såväl de delegerande myndigheterna som för organen med delegerade uppgifter och de fysiska personer som delegerats vissa uppgifter. T.ex. ska organen och de fysiska personerna meddela resultaten av offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet som de genomfört till de delegerande myndigheterna och ge de behöriga myndigheterna tillträde till deras lokaler och anläggningar samt samarbeta med och bistå dem (artikel 32). De delegerande myndigheterna ska å sin sida bl.a. genomföra inspektioner av sådana organ och fysiska personer samt helt eller delvis återkalla sin delegering när det finns belägg för att ett sådant organ eller en sådan fysisk person inte på ett korrekt sätt utför de uppgifter som delegerats eller om de underlåter att utan dröjsmål vidta lämpliga åtgärder mot brister som har konstaterats vid en offentlig kontroll (artikel 33).
I den nya kontrollförordningen finns även bestämmelser om officiella växtskyddsinspektörer. En officiell växtskyddsinspektör är en fysisk person som genom anställning eller på annat sätt har utsetts av den behöriga myndigheten (artikel 3.33). I artikel 5 finns bestämmelser om hur en sådan inspektör utses. Det ställs bl.a. krav på att denne ska vara fri från intressekonflikter. En aktör är skyldig att ge en sådan inspektör tillträde, upplysningar m.m. om inspektören utför offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet (artikel 15.6).
I avsnitt 9.10.2 föreslås en bestämmelse som tydliggör att den nya kontrollförordningen ska tillämpas vid offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet av nationella bestämmelser när det gäller karantänskadegörare och reglerade EU-icke-karantänskadegörare. Som konstateras
i avsnitt 9.10.1 är den nya kontrollförordningen inte tillämplig på nationella föreskrifter som syftar till att skydda trädslag som används i virkesproduktion från angrepp. Det är alltså inte möjligt att delegera uppgifter som avser kontroll av sådana föreskrifter med direkt stöd av den nya kontrollförordningen. Detsamma gäller EU-förordningens bestämmelser om hur en officiell växtskyddsinspektör utses.
Växtskyddsförordningen
Som beskrivs ovan innehåller den nya kontrollförordningen allmänna bestämmelser om delegering av offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet.
I växtskyddsförordningen finns bestämmelser som innebär att en behörig myndighet ska bemyndiga en yrkesmässig aktör som uppfyller vissa krav att utfärda växtpass eller att märka träemballage och trä med ISPM 15-märket (artikel 89 respektive artikel 98). Att utfärda växtpass eller att märka enligt standarden är en s.k. officiell attestering som utfärdas av aktörerna under den behöriga myndighetens överinseende (artikel 3.28 i den nya kontrollförordningen). Bestämmelserna gör det möjligt för en behörig myndighet att lämna över uppgiften till en yrkesmässig aktör att utfärda växtpass för sina egna växter eller att märka det träemballage eller trä som är behandlat enligt en viss standard med ISPM 15-märket. I båda fallen avser utfärdandet av växtpass respektive märkningen således aktörens egna produkter varför det inte är fråga om överlämnande av en förvaltningsuppgift som innefattar myndighetsutövning till enskild.
Förutom bestämmelserna om utfärdande av växtpass och märkning med ISPM 15-märket finns en bestämmelse i växtskyddsförordningen om att endast behörig myndighet får utfärda sundhetscertifikat för export (artikel 100).
Behövs bestämmelser i den nya växtskyddslagen om överlämnande av uppgifter?
Av 12 kap. 4 § andra stycket regeringsformen framgår att förvaltningsuppgifter kan överlämnas åt enskilda och att detta ska ske med stöd av lag om uppgiften innefattar myndighetsutövning. Det är inte osannolikt att det kan förekomma moment av myndighetsutövning i de uppgifter som kan delegeras av de behöriga myndigheterna med stöd av bestämmelserna i den nya kontrollförordningen. Delegationen kräver därför stöd i lag. Bestämmelserna om delegering i den nya kontrollförordningen är emellertid direkt tillämpliga och någon kompletterande bestämmelse i nationell rätt krävs inte för att regeringsformens krav på lagstöd ska vara uppfyllt. Bestämmelserna är utformade på ett sätt som gör att de berörda myndigheterna kan tillämpa dem utan kompletterande regler i lag. Av tydlighetsskäl bör möjligheten att delegera med stöd av kontrollförordningen dock framgå av den nya lagen. Regeringen instämmer därför i promemorians bedömning att lagen ska innehålla en upplysning om att det i den nya kontrollförordningen finns bestämmelser om att vissa uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen och vissa uppgifter i samband med annan offentlig verksamhet får delegeras till ett organ eller en fysisk person. Lagen bör också innehålla en upplysning om att behörig myndighet enligt förordningen får utse en officiell växtskyddsinspektör.
Bestämmelserna i den nuvarande växtskyddslagen om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får överlåta till enskilda kontrollorgan att besluta om vissa i lagen angivna åtgärder behöver alltså inte få någon motsvarighet i den nya växtskyddslagen. I avsnitt 9.10.2 föreslås en bestämmelse som tydliggör att den nya ska kontrollförordningen ska tillämpas vid offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet av nationella bestämmelser när det gäller karantänskadegörare och reglerade EU-icke-karantänskadegörare. Växtskyddslagen och de föreskrifter och beslut som meddelas med stöd av lagen är därmed att anse som sådan nationell lagstiftning som avses i artikel 1.2 i den nya kontrollförordningen. Det innebär att kontrollförordningens bestämmelser om att vissa uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen och vissa uppgifter i samband med annan offentlig verksamhet får överlämnas till organ m.fl. när det gäller nationella bestämmelser som avser de EUreglerade skadegörarna. Regeringen bedömer att bestämmelsen tillskapar lagstöd som enligt 12 kap. 4 § regeringsformen krävs för överlämnande av förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning till juridiska personer och enskilda individer.
För närvarande bedöms det inte finnas ett behov av att kunna lämna över uppgifter till enskilda organ m.fl. när det gäller offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet som avser den nationella regleringen som syftar till att skydda trädslag som används i virkesproduktion från angrepp från andra växtskadegörare än karantänskadegörare.
Förvaltningslagens tillämpning på enskilda organ och fysiska personer
Av 1 § förvaltningslagen, som anger lagens tillämpningsområde, framgår att lagen gäller för handläggning av ärenden hos förvaltningsmyndigheterna och handläggning av förvaltningsärenden hos domstolarna. Förvaltningslagen gäller alltså inte för enskilda organ eller fysiska personer som utför förvaltningsuppgifter. Vissa bestämmelser i förvaltningslagen ska dock enligt 11 a § i den nuvarande växtskyddslagen tillämpas av enskilda kontrollorgan när de utför kontroll enligt växtskyddslagen. Detta gäller förvaltningslagens bestämmelser om legalitet, objektivitet och proportionalitet (5 §), partsinsyn (10 §), jäv (16–18 §§), utredningsansvaret (23 §), när man får lämna uppgifter muntligt (24 §), kommunikation (25 §), dokumentation av uppgifter (27 §), dokumentation av beslut (31 §), motivering av beslut (32 §), underrättelse om innehållet i beslut och hur ett överklagande går till (33 och 34 §§), rättelse av skrivfel och liknande (36 §), och vem som får överklaga ett beslut (42 §). Bestämmelsen har emellertid inte tillämpats eftersom uppgiften att utföra kontroll inte har delegerats till kontrollorgan.
I avsnitt 9.15 föreslår regeringen att beslut som fattas av organ med delegerade uppgifter, en fysisk person som har delegerats vissa uppgifter eller en fristående officiell växtskyddsinspektör ska kunna överklagas. En förutsättning för att en överprövande instans ska kunna ta ställning till om ett överklagat beslut är korrekt är att beslutet har försetts med en motivering (32 § förvaltningslagen). För att den enskilde ska kunna ta tillvara sin möjlighet att överklaga ett beslut bör den som uppgifter har överlämnats till också vara skyldig att underrätta den enskilde om beslutet och hur ett överklagande går till (33 och 34 §§förvaltningslagen). Även
övriga bestämmelser i förvaltningslagen som ska tillämpas av enskilda kontrollorgan enligt den nuvarande växtskyddslagen bör enligt regeringens mening tillämpas av organ med delegerade uppgifter, en fysisk person som har delegerats vissa uppgifter eller en officiell växtskyddsinspektör som inte är anställd vid en kontrollmyndighet. Bestämmelserna bör tillämpas när organet, personen eller inspektören utför offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet. Regeringen instämmer därför i promemorians bedömning att en bestämmelse som hänvisar till berörda paragrafer i förvaltningslagen bör tas in i den nya växtskyddslagen. I promemorian föreslås att hänvisningen till 42 § förvaltningslagen, som reglerar frågan om vem som får överklaga ett beslut, bör placeras i bestämmelserna om överklagande i växtskyddslagen. Regeringen anser dock att hänvisningen till 42 § i stället bör tas in i bestämmelsen om förvaltningslagens tillämpning.
Det bör noteras att förvaltningslagens bestämmelser om anteckning av uppgifter, parters rätt att få del av uppgifter, motivering av beslut och underrättelse om beslut i allt väsentligt motsvaras av allmänna grundläggande rättsprinciper om god förvaltning som har uttolkats av EUdomstolen. Principerna är en del av den direkt tillämpliga EU-rätten och ska därför följas vid tillämpningen av EU-rätten, däribland de unionsrättsliga bestämmelserna om skyddsåtgärder mot växtskadegörare.
Kammarrätten i Jönköping anser att det bör övervägas om 35 § förvaltningslagen, som reglerar när beslut kan verkställas, ska kunna tillämpas av organ m.fl. som har delegerats vissa uppgifter. Regeringen anser dock att det inte finns behov av att enskilda organ m.fl. som har fått uppgifter som avser växtskadegörare överlämnade till sig ska kunna verkställa beslut innan de har fått laga kraft. Om det är brådskande kan den som har fått uppgifter överlämnade till sig vända sig till den myndighet som har lämnat över uppgifterna och be myndigheten vidta nödvändiga åtgärder. Bestämmelsen i förvaltningslagen bör därför inte göras tillämplig på de organ m.fl. som har fått uppgifter överlämnade till sig.
Hänvisningar till S9-10-6
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt 12.1
9.10.7. Tystnadsplikt
Regeringens förslag: Den nya växtskyddslagen ska innehålla en bestämmelse om tystnadsplikt med innebörden att den som i enskild verksamhet utför eller har utfört offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet inte obehörigen får röja eller utnyttja det som han eller hon har fått kännedom om medan uppgifterna utfördes. Detsamma ska gälla den som i enskild verksamhet utför eller har utfört laboratorieanalyser, laboratorietester eller laboratoriediagnostik på prover som tas vid offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet.
Lagen ska innehålla en upplysning om att offentlighets- och sekretesslagen tillämpas i det allmännas verksamhet.
Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens. Till skillnad från regeringens förslag framgår det inte tydligt av promemorians lagförslag att tystnadsplikten även gäller den som i enskild verksamhet utför eller har utfört laboratorieanalyser, laboratorietester eller laboratorie-
diagnostik på prover som tas vid offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet.
Remissinstanserna har inte berört frågan.
Skälen för regeringens förslag
Den nya kontrollförordningen
I artikel 8 i den nya kontrollförordningen finns bestämmelser om tystnadsplikt för den som utför offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet. Där framgår bl.a. att de behöriga myndigheterna ska säkerställa att information som de inhämtar vid utförandet av sina uppgifter i samband med offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet inte röjs för tredje part om informationen, enligt nationell lagstiftning eller unionslagstiftning, är av sådan art att den omfattas av tystnadsplikt. Medlemsstaterna ska i detta syfte säkerställa att det i fråga om konfidentiell behandling införs lämpliga skyldigheter för all personal och andra enskilda personer som anlitas vid offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet (artikel 8.1). Detta ska även tillämpas på myndigheter för kontroll av ekologisk produktion, organ med delegerade uppgifter och fysiska personer som har delegerats vissa uppgifter samt på officiella laboratorier (artikel 8.2). Informationen ska vara konfidentiell om ett röjande skulle undergräva; a) syftet med inspektioner, undersökningar eller revisioner, b) skyddet av en aktörs eller en annan fysisk eller juridisk persons affärsintressen, eller c) skyddet för domstolsförfaranden och juridisk rådgivning (artikel 8.3). Uppgifterna får dock röjas om det är motiverat av ett övervägande allmänintresse eller krävs enligt unionslagstiftningen eller nationell lagstiftning. Av bestämmelserna framgår även vad de behöriga myndigheterna ska beakta när de avgör huruvida ett övervägande allmänintresse motiverar att information som omfattas av tystnadsplikt röjs (artikel 8.4) samt vilka förutsättningar som gäller för myndigheternas offentliggörande av resultatet av offentlig kontroll av enskilda aktörer (artikel 8.5).
Det faktum att bestämmelserna hänvisar till nationell rätt innebär att medlemsstaterna har stor frihet att utforma en lämplig reglering.
Svensk offentlighets- och sekretesslagstiftning
I det allmännas verksamhet gäller sekretess enligt offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), förkortad OSL, samt offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641), förkortad OSF. Sekretess innebär ett förbud att röja en uppgift, oavsett om det sker genom utlämnande av en handling eller genom att röja uppgiften muntligt eller på annat sätt (3 kap. 1 § OSL). Sekretessen innebär alltså dels handlingssekretess, dels tystnadsplikt.
Sekretessen gäller också för en person som fått kännedom om uppgiften genom att för det allmännas räkning delta i en myndighets verksamhet på grund av anställning eller uppdrag hos myndigheten, på grund av tjänsteplikt eller på annan liknande grund (2 kap. 1 § OSL).
När det gäller personer som inte räknas till det allmännas verksamhet får sekretessen säkerställas på annat sätt, genom antingen bestämmelser i en lag vid sidan av den allmänna sekretesslagstiftningen, sekretessavtal eller
utlämnande av sekretessbelagda uppgifter med förbehåll (prop. 1979/80:2 Del A s. 128).
I 17 kap. OSL finns bestämmelser om sekretess till skydd främst för myndigheters verksamhet för inspektion, kontroll eller annan tillsyn. Där framgår bl.a. att sekretess gäller för uppgift om planläggning eller andra förberedelser för sådan inspektion, revision eller annan granskning som en myndighet ska göra, om det kan antas att syftet med granskningsverksamheten motverkas om uppgiften röjs (17 kap. 1 § OSL). I 30 kap. OSL finns bestämmelser om sekretess till skydd för enskild i verksamhet som avser tillsyn m.m. i fråga om näringslivet. Sekretess gäller, i den utsträckning regeringen meddelar föreskrifter om det, i en statlig myndighets verksamhet som består i bl.a. utredning, tillståndsgivning, tillsyn eller stödverksamhet med avseende på produktion, handel, transportverksamhet eller näringslivet i övrigt för uppgift om en enskilds affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs (30 kap. 23 § OSL och 9 § OSF). Regeringen har i 9 § OSF och punkten 59 i dess bilaga, med stöd av 30 kap. 23 § OSL, föreskrivit att sådana uppgifter inom ramen för verksamhet som består i utredning, tillståndsgivning och tillsyn enligt växtskyddslagstiftningen kan bli föremål för sekretess.
Regler till skydd för det allmännas brottsförebyggande och brottsbeivrande verksamhet finns i 18 kap. 1 § OSL.
En bestämmelse om tystnadsplikt
När det gäller verksamhet som utförs av kontrollmyndigheter och andra myndigheter gör regeringen bedömningen att befintliga sekretessbestämmelser i OSL är tillräckliga för att tillgodose kraven i bestämmelserna i artikel 8 i den nya kontrollförordningen. Offentlighets- och sekretesslagstiftningen är dock, med vissa undantag, inte tillämplig utanför den offentliga sektorn. Som redan har nämnts ska tystnadsplikten enligt artikel 8 även tillämpas på organ med delegerade uppgifter och fysiska personer som har delegerats vissa uppgifter samt på officiella laboratorier. För att Sverige ska uppfylla den nya kontrollförordningens krav måste det därför införas bestämmelser om tystnadsplikt för fysiska personer som har delegerats vissa uppgifter och för dem som vid organ med delegerade uppgifter eller vid officiella laboratorier som inte är statliga myndigheter utför uppgifter kopplade till offentlig kontroll och annan officiell verksamhet.
Officiella växtskyddsinspektörer räknas inte upp särskilt i artikel 8. Officiella växtskyddsinspektörer som är anställda av en kontrollmyndighet omfattas av bestämmelserna i OSL och OSF. Bestämmelserna om tystnadsplikt för enskilda organ m.fl. bör också gälla för officiella växtskyddsinspektörer som inte är anställda vid en kontrollmyndighet.
Inom flera olika verksamhetsområden i den privata sektorn gäller tystnadsplikt enligt lag, ofta reglerad som ett förbud mot att röja vissa uppgifter obehörigen. Det gäller de lagar inom närliggande områden som också kompletterar den nya kontrollförordningen, bl.a. 14 a § livsmedelslagen. Det gäller också bl.a. verksamheter i välfärdssektorn som t.ex. enskilt bedriven förskola, 29 kap. 14 § skollagen (2010:800), och hälso- och sjukvård, 6 kap. 12 § patientsäkerhetslagen (2010:659).
Författningsreglerad tystnadsplikt, oavsett om den följer av OSL eller av bestämmelser om tystnadsplikt för den privata sektorn, utgör en inskränkning av yttrandefriheten enligt regeringsformen som får begränsas endast under vissa förutsättningar (se 2 kap.20, 21 och 23 §§regeringsformen). Mot bakgrund av att de som är föremål för kontroll och annan offentlig verksamhet kan ha ett behov av skydd för uppgifter, bl.a. för affärshemligheter, och den typ av verksamhet det är fråga om får inskränkningen anses vara godtagbar och proportionerlig.
En författningsreglerad tystnadsplikt är som regel förenad med straffansvar. I 20 kap. 3 § brottsbalken regleras det generella straffansvaret för brott mot tystnadsplikt. Straffansvaret gäller var och en som har skyldighet att hemlighålla en uppgift enligt lag eller annan författning, förutsatt att straffansvaret inte har reglerats särskilt. Konsekvensen av att en tystnadsplikt införs i författning blir alltså, om inget annat stadgas, att det med regleringen följer ett straffansvar.
En bestämmelse om tystnadsplikt i den nya växtskyddslagen bör formuleras så att det anges att den som i enskild verksamhet utför eller har utfört offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet inte obehörigen får röja eller utnyttja det som han eller hon har fått kännedom om vid utförandet av sina uppgifter.
Bestämmelsen om tystnadsplikt i artikel 8 i den nya kontrollförordningen ska även tillämpas på officiella laboratorier. Det kan ifrågasättas om de uppgifter som sådana laboratorier utför utgör offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet i den mening som avses i artikel 2 i kontrollförordningen. I bestämmelsen om tystnadsplikt bör det därför av tydlighetsskäl anges att tystnadsplikten även gäller den som i enskild verksamhet utför eller har utfört laboratorieanalyser, laboratorietester eller laboratoriediagnostik på prover som tas vid offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet.
I enlighet med promemorians förslag bör det i bestämmelsen också upplysas om att i det allmännas verksamhet ska i stället offentlighets- och sekretesslagen tillämpas.
I avsnitt 9.4.3 föreslås ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter för att begränsa förekomsten av växtskadegörare som kan medföra oacceptabla konsekvenser genom angrepp på trädslag som används i virkesproduktion. Som konstateras ovan i avsnitt 9.10.6 kan offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet som avser dessa föreskrifter inte lämnas över till organ, fysiska personer eller officiella växtskyddsinspektörer med stöd av den nya kontrollförordningen. I samma avsnitt görs vidare bedömningen att det inte heller finns något behov av att kunna lämna över sådana uppgifter till dem. Offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet som avser dessa nationella bestämmelser kommer alltså endast att utföras av en myndighet.
Hänvisningar till S9-10-7
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt 8, Författningskommentar till växtskyddslag, Författningskommentar till 16 § växtskyddslag
9.10.8. Föreskrifter om offentlig kontroll, annan offentlig verksamhet samt om skyldighet för enskilda organ och fysiska personer att lämna information
Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om hur ett organ med delegerade uppgifter, en fysisk person som delegerats vissa uppgifter eller en fristående officiell växtskyddsinspektör ska bedriva offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska också få meddela föreskrifter om skyldighet för ett sådant organ eller en sådan person eller inspektör att
1. lämna information till Jordbruksverket eller en annan samordnande
myndighet, och
2. lämna information eller ge in handlingar till den myndighet som har
delegerat uppgiften eller utsett inspektören.
Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. I promemorian föreslås inte något bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyldighet för ett organ med delegerade uppgifter, en fysisk person som har delegerats vissa uppgifter eller en officiell växtskyddsinspektör att lämna information eller ge in handlingar till den myndighet som har delegerat uppgiften eller utsett inspektören.
Remissinstanserna har inte berört frågan.
Skälen för regeringens förslag
Föreskrifter om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet
I den nya kontrollförordningen slås fast hur offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet i medlemsstaterna ska organiseras och genomföras. I förordningen införs även uttrycket annan offentlig verksamhet för sådana myndighetsuppgifter som inte kan anses som offentlig kontroll.
I artikel 5 ställs det upp ett antal krav som de behöriga myndigheterna ska uppfylla när det gäller kontrollen och annan offentlig verksamhet. Myndigheterna ska bl.a. införa rutiner eller förfaranden för att säkerställa att offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet är effektiv och ändamålsenlig samt för att säkerställa att det inte finns någon intressekonflikt för den personal som genomför offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet. Myndigheterna ska vidare ha tillgång till lämplig laboratoriekapacitet för analys, testning och diagnos.
I artikel 9 regleras hur den offentliga kontrollen ska bedrivas. De behöriga myndigheterna ska bl.a. regelbundet och med lämplig frekvens genomföra riskbaserad offentlig kontroll av alla aktörer. Kontrollen ska bl.a. beakta klarlagda risker som är förbundna med varor, aktörernas tidigare resultat vid offentlig kontroll, tillförlitlighet i egenkontroll. Kontrollen ska som huvudregel genomföras utan förvarning. Den ska så långt det är möjligt genomföras på ett sätt som minimerar den administrativa bördan och verksamhetsstörningar för aktörerna. I förordningen ges vidare kommissionen befogenhet att meddela närmare
bestämmelser om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet genom delegerade akter och genomförandeakter.
Trots att den nya kontrollförordningen innehåller direkt tillämpliga bestämmelser om hur offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet ska organiseras och bedrivas kan det finnas behov av ytterligare detaljerade bestämmelser i dessa avseenden. Det kan t.ex. behövas föreskrifter om vad som ska kontrolleras, hur ofta kontroller ska utföras, vad som ska dokumenteras efter utförd kontroll och vilka åtgärder som ska vidtas med anledning av kontrollen. Hur stort detta behov är beror på innehållet i de delegerade akter och genomförandeakter som antas av kommissionen. Det kan också finnas behov av att meddela detaljerade bestämmelser om hur inventeringar avseende växtskadegörare ska utföras om de inte utförs av den samordnande kontrollmyndigheten.
Regeringens bedömning är därför att det bör finnas en möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet ska bedrivas. När det gäller offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet som utförs av Jordbruksverket eller andra statliga myndigheter kan föreskrifter om detta meddelas i förordning med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen eller, efter bemyndigande av regeringen, i föreskrifter som meddelas av en förvaltningsmyndighet. För det fall uppgiften att utföra offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet har överlämnats till organ med delegerade uppgifter eller fysiska personer behövs dock ett bemyndigande i lag. Detsamma gäller för uppgifter som överlämnas till officiella växtskyddsinspektörer som inte är anställda vid en kontrollmyndighet. Det bör därför i enlighet med promemorians förslag införas ett bemyndigande i lagen för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet ska bedrivas.
Föreskrifter om skyldighet för enskilda organ och fysiska personer att lämna information och ge in handlingar
Om medlemsstaten fördelar ansvaret för offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet på flera myndigheter ska medlemsstaten säkerställa en effektiv och verkningsfull samordning mellan alla berörda myndigheter samt en enhetlig och verkningsfull offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet inom hela sitt territorium (artikel 4.2 i den nya kontrollförordningen). Den nya kontrollförordningen ställer också krav på rapportering från medlemsstaterna till kommissionen (se bl.a. artikel 113). I avsnitt 9.10.3 föreslås att Jordbruksverket ska samordna övriga kontrollmyndigheters verksamhet, om inte regeringen föreskriver något annat. I detta ligger att säkerställa en effektiv och verkningsfull samordning mellan berörda myndigheter och att samordna samarbetet och kontakterna med kommissionen och övriga medlemsstater avseende offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet.
Om uppgifter delegeras till enskilda organ eller fysiska personer ska det också finnas arrangemang som säkerställer en effektiv och verkningsfull samordning mellan de myndigheter som delegerar uppgifterna och de organ eller personer som uppgifterna har delegerats till (artiklarna 29 och 30 i den nya kontrollförordningen).
I artikel 32 finns bestämmelser om vissa skyldigheter för de organ med delegerade uppgifter eller de fysiska personer som delegerats vissa uppgifter i offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet. De ska bl.a. meddela resultaten av offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet som de genomfört till de delegerande behöriga myndigheterna samt omedelbart underrätta dem när resultaten av den offentliga kontrollen visar att bestämmelserna inte följs. Bestämmelserna är direkt tillämpliga. Det kan dock finnas behov av nationella bestämmelser som preciserar vilka uppgifter som ska lämnas och när uppgifterna ska lämnas.
För att kraven i den nya kontrollförordningen ska uppfyllas och för att en samordnande myndighet ska kunna fullgöra krav på rapportering enligt förordningen behöver myndigheten ha tillgång till tillförlitlig och jämförbar information från de myndigheter som bedriver offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet. Detta uppgiftslämnande utgör ett viktigt inslag i kontrollverksamheten och är en förutsättning för att den nya kontrollförordningens bestämmelser ska kunna verkställas. Detta gäller även när uppgiften att utföra offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet har lämnats över till enskilda organ, fysiska personer eller officiella växtskyddsinspektörer som inte är anställda av en kontrollmyndighet. Föreskrifter om rapporteringsskyldighet för enskilda organ och fysiska personer kräver, till skillnad från föreskrifter som riktar sig till statliga myndigheter, stöd i lag. Det bör därför införas ett bemyndigande i lagen för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyldighet för organ med delegerade uppgifter, fysiska personer som delegerats vissa uppgifter och fristående officiella växtskyddsinspektörer att lämna information till den samordnande myndigheten.
En fråga som har uppmärksammats i propositionen En anpassning av bestämmelser om kontroll i livsmedelskedjan till EU:s nya kontrollförordning (prop. 2020/21:43) är att det är oklart hur handlingar som förvaras hos organ eller fysiska personer som utför uppgifter på delegation ska hanteras vid en begäran om handlingsutlämnande. För att tillgodose behovet av en effektiv samordning mellan de myndigheter som lämnar över uppgifter och organ eller fysiska personer som utför delegerade uppgifter eller fristående officiella växtskyddsinspektörer samt för att tillgodose allmänhetens behov av insyn bör den nya lagen innehålla ett bemyndigande som ger regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer rätt att meddela föreskrifter om skyldighet för ett sådant organ eller en sådan person eller inspektör att ge in handlingar till den myndighet som har delegerat uppgiften eller utsett inspektören.
Det är endast i undantagsfall som den myndighet som delegerat eller utsett en inspektör är en annan än den samordnande myndigheten.
Hänvisningar till S9-10-8
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt Författningskommentar till 17 § växtskyddslag
9.10.9. Rätt till upplysningar och tillträde
Regeringens förslag: En kontrollmyndighet, ett organ med delegerade uppgifter, en fysisk person som delegerats vissa uppgifter eller en fristående officiell växtskyddsinspektör ska, i den utsträckning som behövs för den offentliga kontrollen och annan offentlig verksamhet, ha rätt att dels på begäran få upplysningar och ta del av handlingar, dels få
tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som har anknytning till verksamheten eller där växter, växtprodukter och andra föremål kan finnas och där göra undersökningar och ta prover.
Rätten till upplysningar och tillträde ska också gälla för Europeiska kommissionen, Europeiska revisionsrätten och för inspektörer och experter som har utsetts av dessa institutioner i den utsträckning som behövs för att kontrollera att Sverige följer de EU-bestämmelser som lagen kompletterar och EU-bestämmelser om unionens medfinansiering av åtgärder inom lagens tillämpningsområde.
Bestämmelserna i den nya växtskyddslagen om rätt till tillträde och upplysningar ska inte tillämpas när kontroller och inspektioner på plats genomförs enligt förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 eller lagen om kontroller och inspektioner på plats av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning.
Promemorians förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens.
Remissinstanserna har inte berört frågan.
Skälen för regeringens förslag
Nuvarande reglering om rätt till upplysningar och tillträde
Enligt den nuvarande växtskyddslagen är en innehavare av mark, byggnad eller transportmedel skyldig att lämna tillträde för en åtgärd enligt lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Denna skyldighet gäller även när åtgärder utförs av EU:s institutioner och inspektörer eller experter som har utsetts av institutionerna (6 §). Den som utövar offentlig kontroll har vidare rätt att på begäran få sådana upplysningar och ta del av sådana handlingar som behövs för den offentliga kontrollen. Även denna rätt gäller för EU:s institutioner och inspektörer eller experter som har utsetts av institutionerna (6 a §).
I skogsvårdslagen ges tillsynsmyndigheten en rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Tillsynsmyndigheten har vidare rätt att hos den som yrkesmässigt bedriver produktion av, handel med eller införsel av skogsodlingsmaterial få tillträde till mark, transportmedel, byggnader och stängda utrymmen, dock inte bostäder, för tillsyn (34 §).
Bestämmelserna i 6 och 6 a §§växtskyddslagen kan jämföras med motsvarande bestämmelser i närliggande lagstiftning, t.ex. livsmedelslagen (2006:804). Enligt 20 § livsmedelslagen har en kontrollmyndighet, en officiell veterinär, ett organ med delegerade uppgifter eller en person som har delegerats vissa uppgifter, i den utsträckning som behövs för offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet, rätt att på begäran få upplysningar och ta del av handlingar och få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som har anknytning till verksamheten och där göra undersökningar och ta prover.
En skyldighet i kontrollförordningen för aktörer att ge tillträde och upplysningar
Enligt artikel 15.1 i den nya kontrollförordningen ska aktörerna, där behöriga myndigheter så kräver och i den utsträckning som det är
nödvändigt för att genomföra offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet, ge de behöriga myndigheternas personal tillgång till utrustning, transportmedel, lokaler och andra platser under aktörernas kontroll och deras omgivningar, deras datoriserade informationshanteringssystem, djur och varor under deras kontroll samt dokument och annan relevant information. Aktörernas skyldighet enligt denna artikel gäller också om offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet genomförs av bl.a. officiella växtskyddsinspektörer, organ med delegerade uppgifter eller fysiska personer som delegerats vissa uppgifter i offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet (artikel 15.6). Vid sidan av den övergripande skyldigheten för en aktör att ge myndigheterna tillgång till dokumentation och annan relevant information enligt artikel 15.1 finns det bestämmelser i växtskyddsförordningen om att yrkesmässiga aktörer på begäran av behörig myndighet ska lämna information, bl.a. information om spårbarhet (artiklarna 69–70).
En bestämmelse i den nya lagen om rätt till upplysningar och tillträde
Artikel 15.1 är enligt regeringens bedömning direkt tillämplig i medlemsstaterna, även när uppgiften att utföra kontroll och annan offentlig verksamhet har delegerats till enskilda. Medan artikel 15.1 innebär en skyldighet för aktörerna bl.a. att tillhandahålla information och ge tillträde innehåller bestämmelsen i 6 a § växtskyddslagen motsvarande rätt för den som utövar den offentliga kontrollen. Av artikel 5.1 h i den nya kontrollförordningen framgår också att de behöriga myndigheterna ska ha rättsliga förfaranden för att säkerställa att personalen har tillträde till aktörernas byggnader med tillhörande mark och tillgång till deras dokumentation, så att de kan utföra sina uppgifter på ett korrekt sätt. Mot denna bakgrund och för att undvika eventuella otydligheter vid tillämpningen bedömer regeringen att det är lämpligt att även i den nya växtskyddslagen ta in en bestämmelse om att den som utför offentlig kontroll har rätt till upplysningar, handlingar och tillträde som ett komplement till bestämmelsen i artikel 15.1 i den nya kontrollförordningen. Bestämmelsen i växtskyddslagen bör således inte begränsas till de situationer då kontroll utförs enligt den nationella regleringen. För att uppnå enhetlighet mellan de lagar som kompletterar den nya kontrollförordningen bör bestämmelsen om rätt till upplysningar och tillträde utformas på ett så likartat sätt som möjligt i alla lagarna.
Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen är var och en skyddad mot husrannsakan och liknande intrång. Skyddet mot husrannsakan kan enligt 2 kap. 20 § regeringsformen begränsas genom lag, men för sådan lagstiftning gäller de särskilda reglerna i 2 kap. 21 § regeringsformen. Detta innebär bl.a. begränsningen får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle och aldrig får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den.
Ett liknande skydd som det föreskrivs i 2 kap. 6 § regeringsformen ställs upp i artikel 8 i Europakonventionen. Enligt artikeln har var och en rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Inskränkningar i skyddet kan godtas, under förutsättning att de är lagliga och ägnade att tillgodose något av de i bestämmelserna uppräknade
intressena, däribland landets ekonomiska välstånd och förebyggande av oordning eller brott. Inskränkningen måste vara nödvändig i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose ett sådant intresse. Att inskränkningen ska anses vara nödvändig i ett demokratiskt samhälle har Europadomstolen ansett innebära att det måste finnas ett angeläget samhälleligt behov och att inskränkningen måste stå i rimlig proportion till det syfte som ska tillgodoses genom inskränkningen. Varje konventionsstat har dock viss frihet att avgöra om en inskränkning är nödvändig och det krävs inte att inskränkningen är oundgänglig.
Rätten att få upplysningar, ta del av handlingar och få tillträde bör gälla i den utsträckning som behövs för offentlig kontroll. Rätten till tillträde bör gälla områden, lokaler och andra utrymmen som har anknytning till verksamheten eller där växter, växtprodukter och andra föremål kan finnas.
Rätten att få upplysningar, ta del av handlingar och få tillträde bör även gälla vid utförande av annan offentlig verksamhet. Kontrollmyndigheten kan behöva tillträde bl.a. för att verkställa beslut om åtgärder vid bristande efterlevnad. Genom den nya kontrollförordningen tydliggörs att sådana åtgärder faller utanför det som är offentlig kontroll och i stället utgör annan offentlig verksamhet. Det kan i sammanhanget nämnas att regeringen i avsnitt 9.10.14 förslår att Polismyndigheten även enligt den nya växtskyddslagen ska ha en skyldighet att lämna den hjälp som behövs för att kontrollmyndigheten ska kunna utöva offentlig kontroll eller verkställa beslut enligt lagstiftningen. Det bör, precis som när det gäller offentlig kontroll, i bestämmelsen anges att rätten att få upplysningar, ta del av handlingar och få tillträde gäller i den utsträckning det behövs för utförandet av annan offentlig verksamhet.
Regeringen bedömer att bestämmelsen uppfyller kravet på proportionalitet, behövs för att tillgodose ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle och att rätten till tillträde i praktiken kommer att vara densamma som enligt den nuvarande växtskyddslagen. Det ankommer alltid på de rättstillämpande myndigheterna att göra en bedömning av om åtgärderna är proportionerliga i det enskilda fallet (jfr även 5 § tredje stycket förvaltningslagen). Det som sagts innebär att kraven i regeringsformen och Europakonventionen är uppfyllda.
Nationellt reglerade skadegörare för skydd av skog
Som redogörs för i avsnitten 9.2 och 9.4.3 kommer det att vara möjligt att med stöd av den nya växtskyddslagen ställa krav på enskilda att vidta åtgärder när det gäller växtskadegörare som inte omfattas av skyddsåtgärder enligt växtskyddsförordningen, om dessa skadegörare kan medföra oacceptabla konsekvenser genom angrepp på trädslag som används i virkesproduktion. Sådana krav kan gälla åtgärder för att begränsa förekomsten av skadegörare även i andra växtmiljöer än skog. Skyldigheten i den nya kontrollförordningen för aktörer att lämna upplysningar och ge tillträde för offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet gäller inte för kontroller eller annan offentlig verksamhet som avser nationella föreskrifter som syftar till att skydda trädslag som används i virkesproduktion från angrepp. För att kontrollmyndigheterna ska kunna utföra nödvändiga kontroller eller vidta andra åtgärder för att begränsa förekomst
av sådana skadegörare instämmer regeringen i promemorians bedömning att myndigheternas rätt till upplysningar och tillträde även bör gälla om det behövs för att kontrollera att dessa föreskrifter efterlevs.
Kommissionen, experter och Europeiska revisionsrätten
EU:s institutioner och av institutionerna utsedda inspektörer och experter har enligt den nuvarande växtskyddslagen rätt att för åtgärder få tillträde till mark, byggnader och transporter och för kontroll få upplysningar och tillgång till handlingar.
I den nya kontrollförordningen finns bestämmelser om kommissionens kontroll i medlemsstaterna i artiklarna 116–119. Kommissionens experter ska utföra kontroller i varje medlemsstat för att bl.a. kontrollera tillämpningen av de bestämmelser som avses i artikel 1.2, dvs. såvitt nu är aktuellt bestämmelser om skyddsåtgärder mot växtskadegörare, och de bestämmelser som föreskrivs i den nya kontrollförordningen. Kontrollerna ska organiseras i samarbete med de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna och utföras regelbundet. De får även omfatta kontroller på plats. Medlemsstaterna ska ge nödvändigt stöd för att säkerställa att kommissionens experter får tillträde till alla lokaler eller delar av lokaler, till djur och varor samt tillgång till information och datasystem som är av betydelse för att de ska kunna fullgöra sina uppgifter. Kommissionen får även, i samarbete med den berörda medlemsstaten, sända en grupp inspektörer för offentlig kontroll på plats i medlemsstaten (artikel 108.2). Regeringen anser därmed, i likhet med promemorians bedömning, att det även i den nya lagen finns ett behov av en bestämmelse som ger kommissionen rätt att vid kontroll få tillträde till lokaler m.m., rätt till upplysningar och ta del av handlingar.
Eftersom det är kommissionen och dess inspektörer och experter som ska utföra kontroll i medlemsstaterna enligt den nya kontrollförordningen kan rätten till upplysningar och tillträde preciseras att gälla för dem. Även experter från medlemsstaterna får dock bistå kommissionens experter och dessa ska då när de åtföljer kommissionens experter ges samma rätt till tillträde som dem (artikel 116.4). Det får förutsättas att nationella experter som åtföljer kommissionen vid kontroll har utsetts av kommissionen. De nationella experterna omfattas alltså i detta sammanhang av kommissionens möjlighet att utse experter.
Vissa åtgärder som utförs i Sverige enligt växtskyddsförordningen kan medfinansieras av unionens budget enligt förordning (EU) 2021/690 (se avsnitt 8.3). En av EU:s institutioner, Europeiska revisionsrätten, har i uppgift att granska hur unionens medel används, såväl inom unionens egna organ som inom medlemsstaterna. Sverige kan därmed komma att granskas av revisionsrätten. Revisionsrätten och inspektörer och experter som utsetts av revisionsrätten bör därför ha samma befogenheter som kommissionen att få tillträde till platser och tillgång till uppgifter om det behövs för granskningen av unionens finanser. Regeringen instämmer således i promemorians förslag att rätten för kommissionen, revisionsrätten och för de inspektörer och experter som har utsetts av dessa institutioner också bör gälla i den utsträckning det behövs för att kontrollera att reglerna om unionens medfinansiering i förordning (EU) 2021/690 följs.
I kommissionen ingår även Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) som har i uppgift att utföra kontroller och inspektioner av åtgärder som medfinansieras av unionens budget. Olaf har under vissa förutsättningar rätt till tillträde och upplysningar enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 av den 11 september 2013 om utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1073/1999 och rådets förordning (Euratom) nr 1074/1999. I lagen (2017:244) om kontroller och inspektioner på plats av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning finns bestämmelser om rätt för behöriga myndigheter att få tillträde och upplysningar när Olaf utför kontroller och inspektioner enligt förordning (EU, Euratom) nr 883/2013. Regeringen anser i likhet med promemorians förslag att bestämmelserna i den nya växtskyddslagen om rätt till tillträde och upplysningar inte bör tillämpas när kontroller och inspektioner på plats genomförs enligt förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 eller lagen om kontroller och inspektioner på plats av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning.
Hänvisningar till S9-10-9
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt 12.1
9.10.10. Skyldighet att lämna hjälp
Regeringens förslag: Den som är föremål för offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet ska utöver vad som följer av artiklarna 15.2 och 15.6 i förordning (EU) 2017/625 lämna den hjälp som behövs för att kontrollen eller verksamheten ska kunna genomföras.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte berört frågan med undantag för
Länsstyrelsen i Östergötlands län som anser att förslaget är förnuftigt.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 15.2 i den nya kontrollförordningen ska aktörerna, när offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet genomförs, bistå och samarbeta med personalen vid de behöriga myndigheterna för utförandet av uppgifterna. Aktörernas skyldighet enligt denna artikel gäller också om offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet genomförs av bl.a. organ med delegerade uppgifter, fysiska personer som delegerats vissa uppgifter i offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet och officiella växtskyddsinspektörer (artikel 15.6).
Till skillnad från t.ex. livsmedelslagen innehåller den nuvarande växtskyddslagen inte någon bestämmelse om skyldighet för den som är föremål för offentlig kontroll att lämna den hjälp som behövs för att kontrollen ska kunna genomföras (jfr 21 § livsmedelslagen). Det finns inte heller någon liknande bestämmelse i skogsvårdslagen. Artikel 15.2 är utformad så att de i nationell författning utpekade kontrollmyndigheterna, officiella växtskyddsinspektörer, organ med delegerade uppgifter och fysiska personer som delegerats vissa uppgifter i offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet m.fl. ska kunna tillämpa bestämmelsen direkt. Som redogörs för i avsnitten 9.2 och 9.4.3 kommer det dock att vara möjligt att med stöd av den nya växtskyddslagen ställa krav på åtgärder när det gäller växtskadegörare som inte omfattas av skyddsåtgärder enligt växtskyddsförordningen och som kan medföra oacceptabla skador på
virkesproducerande skog. Sådana bestämmelser kan t.ex. gälla skyldighet att vidta åtgärder för att begränsa förekomst av granbarkborre. Regeringen instämmer därför i promemorians bedömning att det behövs en bestämmelse i den nya växtskyddslagen om skyldighet för enskilda att lämna hjälp för att kontrollmyndigheternas personal m.fl. ska kunna genomföra kontroll där nationellt reglerade växtskadegörare kan finnas eller för att kunna kontrollera att nödvändiga förebyggande åtgärder har vidtagits för att begränsa förekomsten av sådana växtskadegörare. De nationellt reglerade växtskadegörarna kan, förutom i skog, även förekomma i t.ex. plantskolor. För att undvika en dubbelreglering med EU-rätten bör det förtydligas att bestämmelsen om skyldighet att lämna hjälp ska tillämpas utöver vad som följer av artikel 15.2 och 15.6 i den nya kontrollförordningen. På samma sätt som föreskrivs i den nya kontrollförordningen bör bestämmelsen om skyldighet att lämna hjälp även gälla vid genomförande av annan offentlig verksamhet, vilket alltså omfattar bl.a. bekämpningsåtgärder mot växtskadegörare.
Hänvisningar till S9-10-10
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt Författningskommentar till 20 § växtskyddslag
9.10.11. Inköp under dold identitet
Regeringens förslag: En kontrollmyndighet ska få köpa in växter, växtprodukter och andra föremål under dold identitet om det är nödvändigt för att kontrollera att de uppfyller gällande krav i fråga om karantänskadegörare.
Verksamhetsutövaren ska underrättas om det inköp som har skett under dold identitet och om resultatet av det så snart det kan ske utan att åtgärden förlorar sin betydelse.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian förslås dock att inköpen endast ska få ske genom distanskommunikation. I promemorian föreslås inte heller någon bestämmelse om att verksamhetsutövaren ska underrättas om att ett inköp skett under dold identitet.
Remissinstanserna har inte berört frågan med undantag för
Länsstyrelsen i Östergötlands län som anser att förslaget är förnuftigt.
Skälen för regeringens förslag
Den nya kontrollförordningen
Enligt artikel 36.1 i den nya kontrollförordningen får prover som de behöriga myndigheterna beställt av aktörer utan att identifiera sig användas för offentlig kontroll (s.k. mystery shopping). Bestämmelsen omfattar djur och varor som erbjuds till försäljning genom distanskommunikation. Av artikel 3.11 följer att uttrycket varor omfattar växter, växtprodukter och andra föremål enligt växtskyddsförordningen. I skälen till bestämmelsen (skälsats 49) anges att de behöriga myndigheterna – när det gäller offentlig kontroll av handel som sker via internet eller andra former av distanskommunikation – bör kunna anskaffa prover genom anonyma beställningar som sedan kan analyseras, testas eller bli föremål för verifiering av efterlevnad. Den nya kontrollförordningen förutsätter
således att de behöriga myndigheterna i vissa fall har befogenhet att genomföra anonyma inköp när de utövar offentlig kontroll.
Köp under dold identitet enligt svensk rätt
I Sverige gäller som utgångspunkt för all myndighetsutövning att den ska bedrivas med stöd av lag eller annan författning. Myndighetsåtgärder som innefattar ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden måste ha stöd i lag (8 kap. 2 § första stycket 2 regeringsformen). En annan utgångspunkt är att myndighetsutövning ska bedrivas i öppna och för medborgarna iakttagbara former. Vissa former av myndighetsverksamhet, t.ex. i samband med brottsbekämpning, måste dock – för att vara effektiva – innefatta dolda moment. Riksdagens ombudsmän (JO) har i ett beslut från 2009 (beslut 2009-12-18, dnr 2972-2009) uttalat att inköp under dold identitet inte bör användas om det inte har stöd i lag eftersom grundregeln är att all myndighetsutövning ska bygga på fast rättslig grund.
Vid bedömningen av om inköp under en dold identitet ska tillåtas måste även allmänna principer vid myndighetsutövning som ändamålsprincipen, behovsprincipen och proportionalitetsprincipen beaktas. Enligt ändamålsprincipen får ett ingripande mot en enskild vidtas bara i det syfte som har motiverat den lagstiftning som ligger till grund för ingripandet. Behovsprincipen betyder att en åtgärd får vidtas endast om det finns ett påtagligt behov och om det bedöms att det inte är möjligt att nå det avsedda resultatet med andra mindre ingripande åtgärder. Proportionalitetsprincipen slutligen kräver att den som beslutar om en åtgärd i varje enskilt fall prövar om åtgärden uppväger det intrång eller men som åtgärden innebär för den enskilde. I 5 § förvaltningslagen finns även en uttrycklig reglering av proportionalitetskravet vid en myndighets ingripande i ett enskilt intresse.
Den nya kontrollförordningen tillämpas på flera andra områden än växtskyddsområdet. I miljöbalken har nyligen införts en bestämmelse som ger tillsynsmyndigheten möjlighet att köpa in vissa produkter under dold identitet (s.k. testköp) om det är nödvändigt för att skydda människors hälsa eller miljön. Bestämmelser som ger kontrollmyndigheten rätt att göra inköp av livsmedel, jordbruksprodukter, foder och animaliska biprodukter under dold identitet i syfte att kontrollera att de uppfyller gällande krav har också nyligen införts i livsmedelslagen (2006:804), lagen (2006:805) om foder och animaliska biprodukter och lagen (2009:1424) om kontroll av skyddade beteckningar på jordbruksprodukter och livsmedel (se prop. 2020/21:43).
Behovet av inköp under dold identitet
Som konstateras ovan förutsätter den nya kontrollförordningen att kontrollmyndigheterna i vissa fall har rätt att göra inköp under dold identitet. Det behövs därför kompletterande bestämmelser som ger myndigheterna en sådan befogenhet. Eftersom inköp under dold identitet har tydligt samband med myndighetsutövning bör bestämmelserna finnas på lagnivå. Det är också tydligt att kontrollmyndigheterna har ett behov av att kunna agera under dold identitet för att effektivt kunna kontrollera att växter, växtprodukter och andra föremål som erbjuds till försäljning följer de bestämmelser som finns för att förhindra introduktion, etablering och
spridning av karantänskadegörare, särskilt när det gäller handel genom distanskommunikation, såsom internethandeln. Det blir allt vanligare att växter och växtprodukter köps in via internet. Denna handel är dessutom ofta internationell. Det är viktigt att kontrollmyndigheterna har möjlighet att utöva en effektiv kontroll även av sådana varor. Om kontrollmyndigheten uppger att inköpet görs i kontrollsyfte finns en risk att aktören förser myndigheten med en produkt som uppfyller gällande krav, ett s.k. golden sample, medan den produkt som tillhandahålls på marknaden under samma namn inte uppfyller kraven. En annan risk är att aktören felaktigt uppger att produkten tillfälligt inte finns i lager. Mot denna bakgrund instämmer regeringen i promemorians bedömning att kontrollmyndigheten bör ges befogenhet att göra inköp under dold identitet för att kontrollen ska vara effektiv.
I promemorian föreslås att inköp under dold identitet endast ska få ske vid inköp som görs genom distanskommunikation. Som konstateras ovan aktualiseras behovet av att kunna göra inköp under dold identitet främst i samband med inköp som sker genom distanskommunikation. Det kan dock inte uteslutas att det i vissa situationer kan finnas ett behov av att inte uppge att det är fråga om en kontroll även när myndigheten utför kontroller på plats i t.ex. butiker. Motsvarande bestämmelse i övriga lagar som kompletterar den nya kontrollförordningen, t.ex. livsmedelslagen, innehåller inte heller en sådan begränsning. Regeringen anser att det finns ett värde i att bestämmelsen utformas på samma sätt som i övriga lagar som kompletterar den nya kontrollförordningen. Regeringen gör mot denna bakgrund bedömningen att myndighetens rätt att göra inköp under dold identitet inte bör begränsas till inköp som sker genom distanskommunikation.
I artikel 36.3 anges att artikeln även ska tillämpas på organ med delegerade uppgifter och fysiska personer till vilka vissa uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen har delegerats. I avsnitt 9.10.6 gör regeringen bedömningen att det för närvarande inte är aktuellt att delegera uppgifter till organ eller fysiska personer i någon större omfattning. Om det skulle finnas ett sådant behov kan en kontrollmyndighet på begäran av ett organ eller en fysisk person som har delegerats uppgifter göra de inköp under en dold identitet som bedöms vara nödvändiga. Organen och de fysiska personerna kan sedan, enligt artikel 36.3, använda proverna för offentlig kontroll.
I vilka fall bör inköp under dold identitet vara tillåtna?
I promemorian görs bedömningen att växtskyddslagen bör innehålla en bestämmelse om kontrollmyndighetens rätt att göra dolda inköp och att befogenheten bör begränsas till de fall då inköpet bedöms nödvändigt för att undvika en risk för oacceptabla ekonomiska, miljömässiga eller sociala konsekvenser genom angrepp av karantänskadegörare på växter eller växtprodukter.
Regeringen instämmer i promemorians bedömning att det är viktigt att de växter som släpps ut på marknaden inte för med sig karantänskadegörare vars spridning kan medföra oacceptabla ekonomiska, miljömässiga eller sociala konsekvenser. Det är därför angeläget att de varor som myndigheterna får för offentlig kontroll från aktörerna faktiskt
är de varor som säljs i handeln. Kontroll kan behöva ske av att växter eller växtprodukter är fria från karantänskadegörare och att kravet på sundhetscertifikat vid import, som ska garantera frihet från karantänskadegörare, följs. Möjligheten till inköp under en dold identitet kan således motiveras av ett angeläget ändamål. Ändamålet kan också antas bli effektivt uppfyllt genom åtgärden och åtgärden måste bedömas som proportionerlig med hänsyn till det angelägna ändamålet att undvika introduktion, spridning och etablering av karantänskadegörare.
Regeringen anser dock att bestämmelsen bör få en något annan utformning än den som föreslagits i promemorian. Eftersom bestämmelserna om karantänskadegörare syftar till att undvika en risk för oacceptabla ekonomiska, miljömässiga eller sociala konsekvenser är det tillräckligt att ange att inköpen får ske om det är nödvändigt för att kontrollera att gällande krav i fråga om karantänskadegörare uppfylls.
I kravet på att inköpet under dold identitet ska vara nödvändigt för kontrollen ligger möjligheten att agera dolt ska vara en grundläggande förutsättning för att kontrollen ska vara effektiv och verkningsfull. Det innebär att den ansvariga myndigheten i första hand ska överväga de öppna arbetsformer som är tillgängliga för att kontrollera efterlevnaden av regelverket, t.ex. beställningar av växter i myndighetens namn, dokumentkontroll och oannonserade besök. Om myndigheten exempelvis befarar att en växt inte är förenlig med gällande krav och har skäl att misstänka att verksamhetsutövaren kommer att leverera en annan växt till kontrollmyndigheten än den som erbjuds på marknaden, kan köp under dold identitet vara motiverat.
Hur dolda inköp praktiskt ska genomföras
I promemorian föreslås inte någon möjlighet för kontrollmyndigheten att använda sig av t.ex. fingerade personuppgifter. En sådan möjlighet skulle kräva ytterligare överväganden och författningsändringar. Enligt regeringens bedömning är det dock möjligt att göra dolda inköp även utan fingerade personuppgifter. Det kan inte krävas av enskilda myndighetsanställda att de utför myndighetsåtgärder genom att agera i privat namn och genom att ange egna personuppgifter, men det finns inget som hindrar att det sker. De vanligaste fallen vid inköp via internet eller annan distanskommunikation där inte bara beställarens namn utan även personnummer efterfrågas är förmodligen när beställaren väljer att betala mot faktura. Myndigheten bör således kunna undvika ett sådant scenario genom att välja direktbetalning. Vid sådan betalning kan det räcka med att tjänstemannen har tillgång till ett betalkort i tjänsten och att kortinnehavarens namn samt kortnummer uppges. Det kan även finnas behov av att uppge en annan adress för leverans av varan än myndighetens postadress. När det gäller kostnaderna för ett inköp under dold identitet bör dessa kunna ses som kostnader för offentlig kontroll som får finansieras med avgifter enligt den nya kontrollförordningen (se bl.a. artiklarna 79 och 80 och jämför artikel 81 g).
Bestämmelsen om inköp under dold identitet bör ges en neutral utformning. Det bör anges att köpet får ske under dold identitet utan att det i lagtexten närmare konkretiseras vad som avses med detta. Med en sådan utformning ges myndigheterna en lagstadgad rätt att genomföra köpet
under alla former av dold identitet. Om kontrollmyndigheterna framöver ges författningsgrundad möjlighet att verka under ett fingerat personnummer, kan det praktiska tillämpningsområdet för myndigheten därmed bli större.
Verksamhetsutövaren bör underrättas efter köpet
Enligt artikel 36.2 i den nya kontrollförordningen ska de behöriga myndigheterna vidta alla åtgärder för att säkerställa att de aktörer som proverna har beställts från underrättas om att proverna har tagits i samband med offentlig kontroll och om proverna har analyserats eller testats. Köpet är redan genomfört och näringsidkaren kan inte angripa åtgärden med ett överklagande. Underrättelsen bidrar dock till att göra det dolda inslaget mindre påtagligt genom att näringsidkaren får vetskap om detta i efterhand. Regeringen anser att det i den nya växtskyddslagen bör införas en bestämmelse som kompletterar artikel 36.2 i fråga om tidpunkten för när en underrättelse ska ske. En liknande reglering finns också i andra lagar som kompletterar den nya kontrollförordningen, t.ex. livsmedelslagen.
Begreppet aktör, som bl.a. förekommer i artikel 36.2, är ett EU-rättsligt begrepp som definieras i den nya kontrollförordningen. Eftersom begreppet aktör inte förekommer i någon annan bestämmelse i lagen anser regeringen att begreppet verksamhetsutövare bör användas i bestämmelsen i likhet med de nya bestämmelserna i livsmedelslagen m.fl. lagar.
Beroende på vad syftet med ett inköp under dold identitet är kan en skyldighet att omedelbart underrätta verksamhetsutövaren efter köpet medföra att åtgärden förlorar sin betydelse. Verksamhetsutövaren bör därför underrättas om köpet och resultatet av köpet så snart det kan ske utan att åtgärden förlorar sin betydelse.
Hänvisningar till S9-10-11
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt 12.1
9.10.12. Förelägganden och vite
Regeringens förslag: Utöver vad som följer av EU-bestämmelserna ska kontrollmyndigheten få meddela de förelägganden som behövs för att den nya växtskyddslagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som lagen kompletterar och de beslut som har meddelats med stöd av EUbestämmelserna ska följas. Föreläggandena enligt lagen eller enligt de
EU-bestämmelser som lagen kompletterar ska kunna förenas med vite.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte berört frågan.
Skälen för regeringens förslag
Nuvarande lagstiftning
Den nuvarande växtskyddslagen innehåller inte någon generell bestämmelse som ger kontrollmyndigheterna rätt att förelägga någon att rätta sig efter regelverket. Däremot kan kontrollmyndigheten besluta att ett felaktigt sundhetsintyg ska avlägsnas eller ogiltigförklaras (7 a §). Det är inte möjligt att förena beslutet med vite.
I skogsvårdslagen finns en bestämmelse som ger tillsynsmyndigheterna rätt att meddela de förelägganden och förbud som behövs för att bl.a. bestämmelserna om insektshärjning ska följas (35 §). Besluten kan förenas med vite.
EU-bestämmelserna
Enligt artikel 138 i den nya kontrollförordningen ska den behöriga myndigheten vid bristande efterlevnad av regelverket vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att aktören åtgärdar den bristande efterlevnaden och förebygger upprepningar. Artikeln är tillämplig vid bristande efterlevnad av EU-bestämmelserna som avser skyddsåtgärder mot växtskadegörare och nationella bestämmelser som avser tillämpningen av sådan unionslagstiftning (artiklarna 138.2 och 1.2 i den nya kontrollförordningen). Den innehåller en icke uttömmande uppräkning av de åtgärder som myndigheten får vidta. I uppräkningen anges att myndigheten bl.a. får beordra att varor behandlas eller att märkning ändras, förbjuda eller begränsa att varor släpps ut på marknaden eller förflyttas, beordra att varor dras tillbaka, bortskaffas eller används för andra ändamål samt beordra att aktörens lokaler eller andra anläggningar isoleras eller stängs under en lämplig tidsperiod. Enligt bestämmelsen ska de ansvariga aktörerna bära samtliga utgifter som uppkommer till följd av åtgärder enligt artikeln. Utöver detta innehåller både den nya kontrollförordningen och växtskyddsförordningen mer specifika bestämmelser om vilka åtgärder som en kontrollmyndighet ska eller får vidta om regelverket inte följs (se bl.a. artiklarna 66–69 i den nya kontrollförordningen och artiklarna 77.1, 92 och 98.4 i växtskyddsförordningen).
Förelägganden
En utgångspunkt är att det genom den nya växtskyddslagen bör säkerställas, på samma sätt som i de övriga lagar som omfattas av tillämpningsområdet för den nya kontrollförordningen, att kontrollmyndigheten har tillräckliga befogenheter att ingripa vid bristande efterlevnad av regelverket. Som beskrivs ovan är artikel 138 i den nya kontrollförordningen tillämplig vid bristande efterlevnad av EUbestämmelser om skyddsåtgärder mot växtskadegörare och nationella bestämmelser som avser tillämpningen av sådan unionslagstiftning. Genom den föreslagna 4 § i den nya växtskyddslagen blir den nya kontrollförordningen tillämplig även i fråga om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet som faller utanför förordningens tillämpningsområde och som avser karantänskadegörare och reglerade EU-ickekarantänskadegörare. Regeringen anser i likhet med promemorians bedömning att EU-bestämmelserna om vilka åtgärder en myndighet får vidta vid bristande efterlevnad bör kompletteras med en bestämmelse i lagen som ger kontrollmyndigheten möjlighet att meddela de förelägganden som behövs för att lagen, föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som lagen kompletterar och beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna ska följas. Det bör tydliggöras att bestämmelsen utgör en komplettering till EU-förordningarna. Det är tillräckligt att det anges att kontrollmyndigheten får besluta om förelägganden eftersom detta även innefattar
beslut om förbud. Föreläggandena kan t.ex. avse att aktören ska behandla eller destruera en växt, växtprodukt eller annat föremål enligt regelverket eller iaktta ett förbud enligt regelverket att tillhandahålla växten eller produkten på marknaden.
Vite
Det är i dag som nämns ovan möjligt att förena förelägganden och förbud som avser insektshärjning med vite enligt skogsvårdslagen. I lagstiftning på närliggande områden, t.ex. epizootilagen (1999:657) och livsmedelslagen (2006:804), finns en möjlighet att förena förelägganden enligt lagen eller enligt de EU-bestämmelser som lagen kompletterar med vite. Regeringen instämmer i promemorians bedömning att den möjligheten bör finnas generellt i den nya växtskyddslagen när det gäller förelägganden.
Lagrådet framhåller att det av författningskommentaren till paragrafen om förelägganden följer att förelägganden kan avse såväl mer praktiska åtgärder, t.ex. att destruera växter, som åtgärder som avser att tillgodose kontrollmyndighetens behov av information, t.ex. att tillhandahålla sådana upplysningar och handlingar som kontrollmyndigheten behöver för sin tillsynsverksamhet. Mot den bakgrunden finns det enligt Lagrådet en risk för att förelägganden som kan förenas med vite i vissa fall kan komma att avse exempelvis uppgifter eller handlingar som utvisar att den som föreläggandet riktas mot har brutit mot lagen och kan bli föremål för straff eller sanktionsavgift. Detta skulle kunna strida mot den s.k. passivitetsrätten enligt artikel 6.1 i Europakonventionen. Regeringen instämmer i detta och anser därför, i enlighet med vad Lagrådet förordar, att bestämmelsen om vite bör kompletteras med en bestämmelse som uttryckligen utesluter att någon föreläggs vid vite att medverka i en utredning av en gärning som kan leda till straff eller sanktionsavgift för honom eller henne.
Hänvisningar till S9-10-12
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt 12.1
9.10.13. Rättelse på den enskildes bekostnad
Regeringens förslag: Utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som den nya växtskyddslagen kompletterar ska en kontrollmyndighet få besluta att åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse ska vidtas på den enskildes bekostnad om den enskilde
1. inte har följt ett föreläggande enligt de EU-bestämmelser som lagen
kompletterar eller enligt 22 §, eller
2. inte fullgör sina skyldigheter enligt de EU-bestämmelser som lagen
kompletterar eller de föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av 5 § och rättelsen måste göras genast med hänsyn till risken för introduktion, etablering och spridning av en karantänskadegörare.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte berört frågan. Föreningen Sveriges skogsplantsproducenter anser att det bör förtydligas att de kostnader som vidtas på den enskildes bekostnad måste vara skäliga. Föreningen anser också att det är viktigt att bestämmelsen inte tillämpas i fall där skadegöraren har varit mycket svår att upptäcka.
Skälen för regeringens förslag
Nuvarande lagstiftning
Den nuvarande växtskyddslagen innehåller vissa möjligheter för myndigheterna att ingripa om någon inte fullgör sina skyldigheter enligt lagstiftningen. Enligt 7 § får myndigheten, om någon inte följt ett föreläggande enligt 5 § eller 7 a § andra stycket, utföra åtgärden på hans eller hennes bekostnad.
EU-bestämmelserna
Som framgår av avsnitt 9.10.12 innehåller den nya kontrollförordningen och växtskyddsförordningen bestämmelser om vilka åtgärder som en behörig myndighet får vidta vid bristande efterlevnad. Artikel 138 i den nya kontrollförordningen ger en behörig myndighet rätt att vid bristande efterlevnad av regelverket vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att aktören åtgärdar den bristande efterlevnaden och förebygger upprepningar. Flertalet av de åtgärder som nämns i den icke uttömmande uppräkningen av möjliga åtgärder innebär också att myndigheten beordrar aktören att vidta en åtgärd. Samtidigt innehåller artikeln det exemplet att en myndighet själv kan utföra behandlingar av djur. Det är alltså inte tydligt vilket utrymme artikeln ger myndigheten att ingripa med åtgärder för att åstadkomma rättelse.
Rättelse på den enskildes bekostnad
En grundläggande förutsättning för att kontrollmyndigheten ska kunna säkerställa efterlevnaden av växtskyddslagstiftningen är att myndigheten har tillräckliga möjligheter att vidta åtgärder vid bristande efterlevnad. Förutom att kunna meddela de förelägganden som behövs för att lagstiftningen ska följas och att förena dessa med vite bör kontrollmyndigheten, som en ytterligare åtgärd och för att fullt ut kunna säkerställa att identifierade växtskyddsrisker omhändertas ha en möjlighet att vidta åtgärder på den enskildes bekostnad när denne inte följer ett föreläggande. Som redovisas ovan är det inte tydligt att EU-bestämmelserna ger en behörig myndighet en sådan möjlighet. Regeringen instämmer därför i promemorians bedömning att den nya lagen, i likhet med den nuvarande växtskyddslagen, bör innehålla en möjlighet för kontrollmyndigheten att besluta att åtgärder för att åstadkomma rättelse ska vidtas på den enskildes bekostnad. Bestämmelsen bör dock, i likhet med vad som gäller t.ex. enligt livsmedelslagen, inte vara begränsad till situationen när den enskilde inte följt ett föreläggande. Det bör också vara möjligt att besluta att åtgärder ska vidtas på den enskildes bekostnad om den enskilde inte fullgör sina skyldigheter enligt regelverket och åtgärden måste vidtas genast med hänsyn till risken för introduktion, etablering och spridning av en karantänskadegörare. Det bör således anges i den nya växtskyddslagen att kontrollmyndigheten kan besluta att vidta en åtgärd på den enskildes bekostnad för att åstadkomma rättelse. Det bör tydliggöras att bestämmelsen utgör en komplettering till EU-förordningarna.
Föreningen Sveriges skogsplantsproducenter har pekat på att de kostnader som ska vidtas på den enskildes bekostnad måste vara skäliga.
Regeringen kan i denna del konstatera att den enskilde som regel ska ha
getts en möjlighet att själv vidta nödvändiga åtgärder innan myndigheten vidtar rättelse. Lagen föreslås även ge rätt till ersättning för den som på grund av föreskrifter eller beslut i det enskilda fallet om utrotning eller inneslutning av karantänskadegörare drabbas av kostnader för vissa bekämpningsåtgärder. Att det endast är nödvändiga åtgärder som får vidtas på den enskildes bekostnad innebär i sig en begränsning av omfattningen av vilka kostnader som det kan bli fråga om. När kontrollmyndigheten tillämpar bestämmelsen ska vidare proportionalitetsprincipen beaktas. Regeringen bedömer därför att det inte är nödvändigt att ange att de kostnader som ska vidtas på den enskildes bekostnad måste vara skäliga.
Om någon inte följer ett föreläggande som har meddelats för att föreskrifterna om insektshärjning ska följas är det möjligt att vidta åtgärder på dennes bekostnad enligt 35 § skogsvårdslagen. Den möjligheten bör finnas också när det gäller de föreskrifter som meddelas med stöd av den nya växtskyddslagen för att begränsa förekomsten av de nationellt reglerade växtskadegörare som kan medföra oacceptabla konsekvenser genom angrepp på trädslag som används i virkesproduktion.
Hänvisningar till S9-10-13
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt 12.1
9.10.14. Hjälp av Polismyndigheten
Regeringens förslag: Polismyndigheten ska på begäran av en kontrollmyndighet lämna den hjälp som behövs för att
1. utöva offentlig kontroll, eller
2. verkställa beslut enligt den nya växtskyddslagen, enligt de
föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EUbestämmelser som lagen kompletterar.
Biträde av Polismyndigheten ska endast få begäras när det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att kontrollen eller verkställighet av beslut inte kommer att kunna utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen behöver tillgripas eller det annars finns synnerliga skäl för begäran.
Möjligheten att begära hjälp av Polismyndigheten ska inte gälla offentlig kontroll eller verkställighet av beslut som gäller sådana nationellt reglerade växtskadegörare som kan medföra oacceptabla konsekvenser genom angrepp på trädslag som används i virkesproduktion.
Regeringens bedömning: Det finns inte något behov av en bestämmelse i den nya växtskyddslagen om skyldighet för Polismyndigheten att lämna hjälp vid genomförande av annan offentlig verksamhet än verkställighet av beslut.
Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har inte berört frågan med undantag för Polismyndigheten som tycker att det är positivt att det tydliggörs att biträde av
Polismyndigheten får begäras först sedan kontrollmyndigheten har konstaterat att uppgiften inte kan lösas utan polisens hjälp.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt den nuvarande växtskyddslagen ska Polismyndigheten, på begäran av en annan
myndighet, lämna handräckning när det behövs för kontroll av att växtskyddslagen eller med stöd av lagen meddelade bestämmelser följs eller för verkställighet av beslut som myndigheten får utföra på den enskildes bekostnad (9 § växtskyddslagen).
I flera av de lagar som sammanfaller med tillämpningsområdet för den nya kontrollförordningen finns bestämmelser om att Polismyndigheten är skyldig att lämna den hjälp som behövs för att utöva offentlig kontroll eller verkställa beslut (se bl.a. 27 § livsmedelslagen). Bakgrunden till Polismyndighetens skyldighet att lämna hjälp är polisens särskilda kompetens och befogenhet att använda våld i vissa situationer. En grundläggande princip är att den myndighet som vill ha hjälp från Polismyndigheten ska begära handräckning först sedan den konstaterat att uppgiften inte kan lösas utan polisens hjälp. Polismyndigheten gör ingen materiell prövning av begäran utan Polismyndighetens prövning sker helt på formella grunder. Detta innebär att Polismyndigheten endast prövar lagligheten av begäran, dvs. kontrollerar om den sökta åtgärden ryms inom den bestämmelse som sökanden hänvisar till och om den person som framför begäran har befogenhet att göra detta. Om dessa två förutsättningar är uppfyllda bifalles ansökan. Det är angeläget att tydliggöra att Polismyndighetens resurser enbart ska användas för att verkställa myndigheters beslut i fall där polisens särskilda kompetens och befogenhet att bruka våld är nödvändig. Av detta skäl har bestämmelsen om Polismyndighetens biträde i bl.a. livsmedelslagen utformats på sådant sätt att biträde endast får begäras om det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenhet att använda våld behöver tillgripas eller det annars finns synnerliga skäl för begäran (se 27 § livsmedelslagen och prop. 2005/06:128 s. 222–224).
Regeringen instämmer i promemorians förslag om att det även i den nya växtskyddslagen bör finnas en skyldighet för Polismyndigheten att lämna hjälp vid offentlig kontroll och verkställighet av beslut. Denna skyldighet bör i likhet med motsvarande bestämmelse i livsmedelslagen ange vilka förutsättningar som gäller för Polismyndighetens biträde. Avsikten är att klargöra att Polismyndighetens resurser enbart ska användas om det finns särskild anledning att anta att polisens särskilda kompetens och befogenhet att bruka våld kan behövas. Av bestämmelsen bör det alltså framgå att hjälp av Polismyndigheten endast ska kunna begäras när det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kommer att kunna utföras utan att polisens särskilda befogenhet att använda våld behöver tillgripas eller det annars finns synnerliga skäl för begäran. Avsikten är inte att begränsa möjligheten att begära hjälp av polisen så att det får negativa konsekvenser för myndigheternas möjlighet att utöva sin kontroll eller verkställa beslut. Det är även i fortsättningen enbart den begärande myndigheten som har att pröva om det finns förutsättningar att begära hjälp av Polismyndigheten. Polismyndigheten kommer således inte heller i fortsättningen att göra någon materiell prövning av begäran.
Mot bakgrund av de långtgående befogenheter som polishjälp medför bör bestämmelsen i enlighet med promemorians förslag begränsas på så sätt att hjälp av Polismyndigheten endast kan begäras av en kontrollmyndighet. Ett organ med delegerade uppgifter, en fysisk person som delegerats vissa uppgifter eller en fristående officiell växtskyddsinspektör
som inte kan utföra sitt uppdrag, t.ex. på grund av att tillträde inte ges, får rapportera detta till kontrollmyndigheten som i sin tur, om det bedöms vara nödvändigt, kan begära hjälp av Polismyndigheten för att uppgiften ska kunna utföras.
Frågan är om myndigheterna också kan behöva Polismyndighetens hjälp för att utföra annan offentlig verksamhet än sådan som utgör verkställighet av beslut. Som nämnts tidigare är annan offentlig verksamhet i princip alla myndighetsuppgifter som en myndighet utför som inte är offentlig kontroll. En myndighets begäran om hjälp av Polismyndigheten i en situation då myndigheten ska utföra en uppgift som är annan offentlig verksamhet, torde i princip alltid ha föregåtts av ett beslut om vilka åtgärder som ska vidtas. Det kan t.ex. röra sig om att vidta åtgärder för att bekämpa spridningen av en karantänskadegörare. Hjälp från Polismyndigheten kan då lämnas inom ramen för verkställigheten av beslutet. Regeringen instämmer därför i promemorians bedömning att det inte finns behov av polishjälp vid genomförande av annan offentlig verksamhet som inte är verkställighet av beslut.
Regeringen föreslår att den nya växtskyddslagen ska innehålla ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter eller fatta beslut i det enskilda fallet för att begränsa förekomsten av växtskadegörare som kan medföra oacceptabla konsekvenser genom angrepp på trädslag som används i virkesproduktion (avsnitt 9.4.3). Sådana föreskrifter eller beslut får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att nå målet att minska de negativa konsekvenserna av växtskadegörarna genom att begränsa deras förekomst. De får inte heller avse förbud mot eller villkor för införsel till Sverige från ett tredjeland eller annan medlemsstat. Det bedöms inte vara motiverat att kunna begära hjälp av Polismyndigheten när det gäller dessa nationellt reglerade växtskadegörare.
Hänvisningar till S9-10-14
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt 12.1
9.11. Finansiering av offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet
Regeringens bedömning: Offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet bör avgiftsfinansieras om det inte finns skäl som talar emot sådan finansiering.
Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om avgifter för offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet.
Promemorians bedömning och förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Föreningen Sveriges skogsplantsproducenter anser att det är viktigt att avgifterna inte sätts så högt att företagens konkurrenskraft påverkas och att kontrollerna där det är lämpligt samordnas med andra kontroller. Lantbrukarnas riksförbund (LRF) framhåller att även om det i förordningen står att vissa typer av kontroller ska vara avgiftsbelagda så är inte alla dessa kontroller det i övriga medlemsstater inom EU. LRF påpekar att kontrollerna måste uppfylla krav
på effektivitet och kompetens för att inte uppfattas som ett hinder i företagens verksamhet. Avgifterna för kontroll får inte hämma konkurrenskraften och kopplingen mellan avgiften och myndighetens arbetsinsats bör vara tydlig och transparent. Svenska kyrkan anser att det krävs ett förtydligande av om tillsyn över bestämmelserna om insektshärjning kommer att bli avgiftsbelagd när bestämmelserna förs över till den nya växtskyddslagen. Ekonomistyrningsverket (ESV) anser att för en verksamhet som är både avgifts- och anslagsfinansierad är det viktigt att tydliggöra vilken finansiering som gäller för olika delar av verksamheten och vilka kostnader som ska ligga till grund för avgiftsuttaget. När en verksamhet inom samma område är avgiftsfinansierad med både anslag och avgifter talar det enligt ESV för att även avgiftsintäkterna ska redovisas mot statens budget och myndigheten tilldelas anslag för hela verksamheten.
Skälen för regeringens bedömning och förslag
Bestämmelser om avgifter i nu gällande lagstiftning
Enligt 8 a § i den nuvarande växtskyddslagen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om avgifter för handläggning av frågor om tillstånd, omhändertagande av gods eller för kontroll, inspektion eller därmed sammanhängande eller jämförlig åtgärd som regleras i lagen. I förordningen om växtskydd m.m. ges Jordbruksverket bemyndigande att meddela sådana föreskrifter. Intäkterna från avgifterna disponeras av myndigheten. Med stöd av bemyndigandet i lagen föreskrivs vidare i förordningen att en växtskyddsavgift ska tas ut vid införsel från tredjeland. Jordbruksverket meddelar föreskrifter om hur avgiften ska beräknas. Avgiften tas ut av Tullverket i de fall en tulldeklaration lämnas för varan. I andra fall tas avgiften ut av Jordbruksverket. Jordbruksverket disponerar även dessa avgifter.
EU-bestämmelser om avgifter
I den nya kontrollförordningen finns det bestämmelser om finansiering av offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet. Medlemsstaterna ska säkerställa att tillräckliga finansiella resurser finns tillgängliga för att tillhandahålla personal och andra resurser som de behöriga myndigheterna behöver för att genomföra såväl offentlig kontroll som annan offentlig verksamhet (artikel 78). Medlemsstaterna har i stor utsträckning möjlighet att välja om kontrollerna och verksamheten ska finansieras med avgifter eller offentliga medel. Det är dock obligatoriskt att ta ut avgifter för offentlig kontroll i vissa fall (artikel 79). Det gäller för offentlig kontroll av vissa kategorier av djur och varor vid införsel från tredjeland. De behöriga myndigheterna ska vidare ta ut avgifter för att täcka kostnaderna för offentlig kontroll som ursprungligen inte var planerad och som blivit nödvändig efter att bristande efterlevnad konstaterats vid en kontroll av aktören och som genomförs för att bedöma omfattningen och konsekvenserna av denna bristande efterlevnad eller för att kontrollera att korrigerande åtgärder har vidtagits. I de fall det är obligatoriskt att ta ut en avgift anges i förordningen vilka kostnader som avgifterna ska täcka och hur de ska beräknas (artiklarna 81 och 82). Vid bristande efterlevnad av
regelverket ska den ansvariga aktören bära samtliga kostnader som uppkommit till följd av myndigheternas åtgärder (artikel 138.4).
Medlemsstaterna får ta ut andra avgifter än de som är obligatoriska för att täcka kostnaderna för offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet (artikel 80). En avgift för offentlig kontroll eller för annan offentlig verksamhet som utförs på grund av ett klagomål ska tas ut endast om kontrollen leder till att den bristande efterlevnaden bekräftas (artikel 83). Medlemsstaterna ska säkerställa stor öppenhet när det gäller bl.a. metod och uppgifter som använts för att fastställa avgifter samt storleken på avgifter (artikel 85). Bestämmelserna om avgifter i den nya kontrollförordningen är tillämpliga även vid delegering av uppgifter i den offentliga kontrollen och annan offentlig verksamhet till organ eller fysiska personer (artikel 78.2).
Växtskyddsförordningen innehåller inte några särskilda bestämmelser om avgifter.
Vad bör finansieras med avgifter?
Kostnader för offentlig kontroll som utförs enligt den nuvarande växtskyddslagen finansieras huvudsakligen genom avgifter. Det gäller t.ex. nästan all kontroll som görs vid införsel av växter och växtprodukter från tredjeland, kontroll som görs inför utfärdande av sundhetscertifikat vid export, kontroll av företag som producerar växter som ska vara försedda med växtpass samt uppföljande kontroller med anledning av tidigare brister. Viss offentlig kontroll, t.ex. kontroll av träemballage som används i sändningar med alla slags varor från tredjeland, finansieras dock av anslag i statsbudgeten. Vidare finansieras den tillsyn som utförs enligt den gällande skogsvårdslagen när det gäller bestämmelser om insektshärjning av anslag i statsbudgeten.
Regeringen delar promemorians bedömning att offentlig kontroll även fortsättningsvis i huvudsak bör finansieras med avgifter. Utgångspunkten bör vara att den som ger anledning till kontrollen ska betala kontrollkostnaden.
Som påpekas i promemorian är viss offentlig kontroll emellertid lämpligare att finansiera via statliga anslag än med avgifter. Anslagsfinansiering kan t.ex. vara aktuell då det är svårt att identifiera vem som orsakar kontrollkostnaden, när en avgift som tas ut av dem som kontrolleras skulle bli orättvis eftersom kontrollerna fördelas ojämnt i kontrollpopulationen eller det skulle innebära orimligt stora administrativa kostnader för myndigheten att ta in avgifter. Det kan också finnas skäl att använda anslagsfinansiering om det finns risk för att ett avgiftssystem skulle påverka inriktningen på den offentliga kontrollen, t.ex. kontrollurval, på ett sätt som inte är önskvärt.
Annan offentlig verksamhet som en myndighet utför enligt växtskyddslagen finansieras i dag delvis med avgifter, delvis med anslag. Avgiftsfinansiering används för att finansiera handläggning av olika tillstånd, t.ex. tillstånd att förse växter med växtpass och tillstånd att märka träemballage i enlighet med den internationella standarden ISPM 15, registerhållning samt inventeringar av förekomst av vissa potatisskadegörare. För andra inventeringar används anslagsfinansiering. Anslags-
finansiering används också för t.ex. beredskapsplanering och myndighetens arbete med att utforma bekämpningsåtgärder.
Regeringen instämmer i promemorians bedömning att annan offentlig verksamhet, liksom offentlig kontroll, bör avgiftsfinansieras om det inte finns skäl som talar emot det. Resonemanget ovan om när anslagsfinansiering kan vara lämplig för offentlig kontroll gäller även för annan offentlig verksamhet. Inventering av förekomst av växtskadegörare är ett exempel på annan offentlig verksamhet som i vissa fall kan avgiftsfinansieras men där det i många fall är mer lämpligt med anslagsfinansiering. Av de inventeringar som i dag krävs enligt EUlagstiftningen avgiftsfinansieras som nämns ovan inventeringar avseende vissa potatisskadegörare. Dessa skadegörare har antingen enbart eller i huvudsak potatis som värdväxt, vilket innebär att avgiftskollektivet är tydligt. Potatisodlarna kan minska risken för angrepp av dessa växtskadegörare, t.ex. genom att välja certifierat utsäde, genom att odla växtsorter som är resistenta mot skadegöraren då sådana finns samt genom att se till att maskinerna är rena. Det är också potatisodlarna som har nytta av frihet från dessa skadegörare. I andra fall då inventeringar utförs är ansvars- och nyttofördelningen betydligt mer oklar. Det gäller t.ex. inventeringar avseende sådana växtskadegörare där den mest sannolika införselvägen är träemballage som används i handel med alla sorts produkter. De som drabbas av konsekvenserna om en sådan växtskadegörare skulle introduceras är skogsägare och inte de som importerat produkterna med träemballage. Avgiftsfinansiering är därmed mindre lämpligt. Även då en skadegörare har många olika värdväxter och avgiftskollektivet av den anledningen är heterogent kan avgiftsfinansiering vara mindre lämpligt.
Även rena bekämpningsåtgärder omfattas av begreppet annan offentlig verksamhet. Sådana åtgärder, liksom åtgärder för att hindra spridning av karantänskadegörare, vidtas ofta av enskilda. Under vissa förutsättningar kan dock en myndighet låta utföra en åtgärd. I avsnitt 9.10.13 finns överväganden om när de åtgärder myndigheten låter utföra ska bekostas av den enskilde.
Bemyndiganden om avgifter behövs
Regeringen anser i likhet med promemorians bedömning att den nya växtskyddslagen bör innehålla ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om avgifter för offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet. Bemyndigandet bör omfatta föreskrifter om skyldighet för kontrollorgan och organ med delegerade uppgifter, fysiska personer och fristående officiella växtskyddsinspektörer att ta ut avgifter för såväl offentlig kontroll som annan offentlig verksamhet.
Bestämmelserna i den nya kontrollförordningen om finansiering av offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet kan behöva kompletteras med mer detaljerade bestämmelser. Sådana bestämmelser kan t.ex. gälla i vilken utsträckning andra avgifter än de obligatoriska ska tas ut samt vilka typer av kostnader som kan ligga till grund för beräkningen av de avgifter som ska tas ut av aktörerna.
Principen om full kostnadstäckning ska vara en utgångspunkt när avgifterna tas ut. Detta innebär att samtliga direkta kostnader och en rättvisande andel av de indirekta kostnaderna för den offentliga kontrollen ska täckas av avgifterna. En indirekt kostnad kan t.ex. vara utveckling och drift av it-system och lokaler som krävs för offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet. Avgiftskonstruktionen bör upplevas som rimligt rättvis av betalarna. Den bör inte ge incitament till icke önskvärda beteenden vare sig hos kontrollmyndigheten eller kontrollobjekten. Vidare bör konstruktionen innebära låga administrationskostnader samt vara lättbegriplig och förutsebar för betalare. Avgifter bör tas ut på det sätt som är lämpligt utifrån förutsättningarna, t.ex. engångsavgifter eller årsavgifter.
Regeringen instämmer i promemorians bedömning att principerna för avgiftssättningen bör vara desamma oavsett om de aktuella avgifterna tas ut av statliga förvaltningsmyndigheter eller av organ med delegerade uppgifter eller fysiska personer som delegerats uppgifter. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför kunna meddela föreskrifter om beräkningen av de avgifter som tas ut av organ med delegerade uppgifter, fysiska personer som delegerats vissa uppgifter och fristående officiella växtskyddsinspektörer. Sådana förskrifter ryms inom det föreslagna bemyndigandet att meddela föreskrifter om avgifter.
I dag är det Jordbruksverket som efter beslut av regeringen disponerar avgiftsintäkterna. Detta bör vara utgångspunkten även i framtiden.
Svenska kyrkan anser att det krävs ett förtydligande av om tillsyn över bestämmelserna om insektshärjning kommer att bli avgiftsbelagd när bestämmelserna förs över till den nya växtskyddslagen. Vad avser de skadegörare som omfattas av dessa bestämmelser instämmer regeringen i promemorians bedömning att utgångspunkten bör vara anslagsfinansiering utifrån ovan beskrivna principer för val av finansieringsform.
Hänvisningar till S9-11
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt 12.1
9.12. Ersättning vid bekämpning av karantänskadegörare
Regeringens förslag: Staten ska ersätta den som på grund av föreskrifter eller beslut i det enskilda fallet om utrotning eller inneslutning av karantänskadegörare drabbas av kostnader för vissa bekämpningsåtgärder, av förlust i form av förlorat värde på växter, växtprodukter eller andra föremål eller av produktionsbortfall.
Regeringen ska få meddela föreskrifter om att ersättningsbestämmelserna inte ska gälla om kommissionen beslutat att målet med bekämpningsåtgärderna ska vara inneslutning och inte utrotning.
När det gäller kostnader för bekämpningsåtgärder ska ersättning lämnas för behandling, avlägsnande och destruktion av växter, växtprodukter och andra föremål samt rengöring och desinfektion av lokaler, mark, vatten, jord, odlingsmedier, anläggningar, maskiner och utrustning. När det gäller förlorat värde på växter, växtprodukter eller andra föremål ska ersättning lämnas för värdet för de växter, växtprodukter eller andra föremål som är föremål för bekämpningsåtgärder. Avdrag ska då göras med eventuellt restvärde samt för
kostnader som den enskilde skulle ha haft om inte bekämpningsåtgärden utförts. Produktionsbortfall ska ersättas om bekämpningsåtgärder vidtas i andra miljöer än skog. Produktionsbortfall ska ersättas under den tid som bekämpningsåtgärder pågår och längst för en sammanhängande period om två år. Högst 75 procent av bortfallet ska ersättas.
Ersättning ska bara få lämnas om den är förenlig med EU:s regler om statligt stöd.
Om den ersättningsberättigade har rätt till annan ersättning för sådana kostnader eller förluster får den totala ersättningen inte uppgå till mer än 100 procent av kostnaden, värdet eller produktionsbortfallet.
Ersättningen ska kunna jämkas om den ersättningsberättigade uppsåtligen eller genom vårdslöshet har medverkat till kostnaden eller förlusten samt om han eller hon inte rättar sig efter en föreskrift eller ett beslut.
Frågor om ersättning ska prövas av den myndighet som regeringen bestämmer.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om – beräkningen av förlorat värde för växter, växtprodukter eller andra
föremål, – att ett visst högsta värde ska läggas till grund för ersättning för
förlorat värde för växter, växtprodukter eller andra föremål, – vilken typ av produktionsbortfall som ska berättiga till ersättning, – i vilka fall ersättning inte ska beviljas om en växtsort som inte är
resistent mot en viss växtskadegörare har odlats, och – att ränta enligt räntelagen ska betalas på belopp som en mottagare
är återbetalningsskyldig för.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås dock en bestämmelse i lagen om återkrav av ersättning som har betalats ut felaktigt eller för mycket. I promemorian föreslås vidare att den totala ersättningen inte ska få uppgå till mer än 100 procent av den kostnad eller det värde eller produktionsbortfall som får ersättas, om den ersättningsberättigade tagit emot annan ersättning för kostnaderna eller förlusten.
Remissinstanserna: De remissinstanser som kommenterar förslaget är positiva eller mycket positiva till att det införs ett ersättningssystem. Flera remissinstanser håller med om att möjligheten till ersättning vid myndighetsingripanden kommer att gynna sannolikheten för tidig upptäckt och effektivare bekämpning av karantänskadegörare. Länsstyrelsen i
Skåne län och Lantbrukarnas riksförbund (LRF) anser att det är bra att rätten till ersättning inte baseras på om det finns en EU-medfinansiering eller inte. Jordbruksverket och LRF anser att det bör finnas bemyndigande i lag och förordning för myndigheten att meddela föreskrifter om både vad som ska avses med förlorat värde för växter, växtprodukter eller andra föremål och hur värdet ska beräknas. Föreningen Sveriges skogsplantsproducenter tycker att det är viktigt att ersättningen blir tillräckligt hög och att det finns ett bra system för att bestämma den då det inte finns något marknadsvärde på halvfärdiga plantor samtidigt som merparten av kostnaderna för insatserna uppkommer redan vid odlingsstarten. Sveriges
lantbruksuniversitet (SLU) anser att det bör tydliggöras om ersättning lämnas endast för det förlorade värdet för växter som varit föremål för bekämpningsåtgärder eller om ersättning också lämnas för växter som angripits av skadegöraren men som inte omfattas av bekämpningsåtgärder. Hushållningssällskapet (HS) anser att ersättning för produktionsbortfall ska ges utan tidsbegränsning eftersom det är en konsekvens av statens ingripande. LRF anser att det kan finnas skäl att ha olika tidsgränser för ersättning för produktionsfall beroende på vilken gröda och växtskadegörare det rör sig om, varför frågan bör regleras i Jordbruksverkets föreskrifter i stället för i lagen. Föreningen Sveriges skogsplantsproducenter och Svensk potatis anser att ersättning för produktionsbortfall bör kunna lämnas under en längre tid än två år i de fall de förelagda åtgärderna behöver utföras under en längre tid, t.ex. vid svartträda mot nematoder. Det bör åtminstone vara möjligt när åtgärderna är kraftigt begränsande och mycket långvariga. Lagen bör ta höjd för att hittills okända skadegörare kan vara ännu mer svårbekämpade än de som är aktuella i dagsläget. LRF och Skogsindustrierna anser att ersättningsnivåerna för karantänskadegörare i skog är för begränsade och tycker att begränsningen som innebär att förlorat växtvärde för skog kan ersättas endast vid förstörelse av minst 20 procent av skogspotential bör tas bort. LRF, Skogsindustrierna och Föreningen Sveriges skogsproducenter anser att ersättning också bör lämnas för produktionsbortfall vid angrepp på skog. LRF anser att frågan om ersättning till skogsägare vid granbarkborreangrepp från skyddade områden, t.ex. naturreservat, bör utredas. Fritidsodlingens riksorganisation har uppfattat förslaget så att ersättning endast kan lämnas till företag och påpekar att om ersättning inte lämnas till privatpersoner kommer sannolikt viljan att rapportera misstänkta skadegörare att minska. HS anser att ersättning bör lämnas även om kommissionen beslutar om inneslutning. HS anser vidare att ersättning även ska ges för förlorat värde på mark. SLU anser att det bör klargöras vilka växtskadegörare som omfattas av begreppet karantänskadegörare.
Skälen för regeringens förslag
Behovet av ett nytt ersättningssystem
Om det finns särskilda skäl kan enligt 8 § första stycket i den nuvarande växtskyddslagen ersättning lämnas av statsmedel för kostnader eller förluster som föranletts av beslut enligt lagen eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen för att bekämpa eller hindra spridning av växtskadegörare. Med stöd av bemyndigandet i andra stycket har regeringen i förordningen (2006:817) om växtskydd m.m. föreskrivit att ersättning kan lämnas i enskilda fall för förlust som uppkommit genom Jordbruksverkets beslut om bekämpning eller hindrande av spridning av växtskadegörare om det finns särskilda skäl. Frågor om ersättning prövas av Jordbruksverket. I skogsvårdslagen finns inte några bestämmelser om ersättning vid bekämpning av insektshärjning.
Begränsningen i växtskyddslagen att det ska finnas särskilda skäl för att ersättning ska kunna betalas ut har lett till konsekvensen att Jordbruksverket i de flesta fall gör bedömningen att det inte är möjligt att bevilja ersättning vid bekämpning av karantänskadegörare.
Jordbruksverket har på regeringens uppdrag analyserat frågan om det bör finnas ett system för ekonomisk ersättning vid bekämpning av karantänskadegörare och lämnat förslag på ett sådant system. Jordbruksverket redovisade uppdragen den 12 augusti 2011 respektive den 16 november 2017 i rapporterna Ekonomisk ersättning vid bekämpning av växtskadegörare (2011:25) och Utrotning av växtskadegörare som normalt inte förekommer i EU, förslag till ekonomisk ersättning vid bekämpning av karantänskadegörare (2017:22) samt i kompletteringar av dessa rapporter daterade 2018-03-01 respektive 2018-05-24). Jordbruksverkets redovisningar ligger till grund för de förslag som lämnas i promemorian.
Det bör införas ett statligt ersättningssystem
När kommissionen beslutar att en växtskadegörare ska anses vara en karantänskadegörare har den på basis av en riskvärdering gjort bedömningen att skadegörarens introduktion, etablering och spridning skulle innebära oacceptabla ekonomiska, miljömässiga eller sociala konsekvenser. Värdet av att skadegöraren inte etableras och sprids på territoriet har bedömts överstiga kostnaderna för att reglera den. Se vidare avsnitt 7.2 om kriterier för karantänskadegörare.
Bekämpning av karantänskadegörare kräver ofta ingripande åtgärder. Avgörande för möjligheten att lyckas med bekämpningsåtgärder och för att hålla nere kostnaden för bekämpning är tidig upptäckt av angrepp och effektivt bekämpningsarbete. I Jordbruksverkets rapporter om ersättning görs bedömningen att ersättning till den drabbade för kostnader och förluster vid bekämpning skulle stimulera tidig anmälan. Bedömningen är vidare att ersättning skulle underlätta samarbetet mellan den drabbade och kontrollmyndigheten genom att skapa acceptans för omfattande tvångsåtgärder vid bekämpningsarbetet.
Ett alternativ till statlig ersättning skulle kunna vara ett privat försäkringssystem eller avgiftsfinansiering av privata ersättningsfonder. Det finns dock stora svårigheter att bedöma risken för angrepp av karantänskadegörare på grund av svaga dataunderlag, vilket innebär att försäkringspremier och avgifter skulle bli höga i sådana system. Många skadegörare har dessutom flera grödor som värdväxter. Det skulle därför vara svårt att komma fram till vad storleken på försäkringspremien eller avgiften ska baseras på. Även administrationskostnaderna kan bli höga eftersom många skadegörare berör odlare och markägare av många olika slag, från de som bedriver yrkesmässig odling till privatpersoner. Transaktionskostnaderna blir alltså höga vid en försäkringslösning eller vid avgiftsfinansiering. För att ett sådant system skulle vara effektivt krävs dessutom att alla är försäkrade eller ingår i avgiftssystemet, vilket skulle kräva lagstiftning om obligatoriska försäkringar eller avgifter. Ytterligare en komplikation är att det inte alltid är den som har nytta av att bekämpningsåtgärder vidtas som är den som drabbas av växtskadegöraren. Det finns t.ex. skadegörare som om de angriper växter i Sverige inte medför några större problem medan de i andra delar av EU kan orsaka omfattande skador. På grund av fri rörlighet inom unionen krävs dock bekämpningsåtgärder även i dessa fall för att skadegöraren inte ska sprida sig till andra delar av EU. Mot den bakgrunden gör regeringen bedömningen att privata försäkringar eller avgiftsfinansiering inte är effektiva
alternativ för att åstadkomma incitament för tidig anmälan av karantänskadegörare och samarbetsvilja i bekämpningssituationen. Regeringen anser därför att det bör införas ett system med statligt finansierad ekonomisk ersättning till drabbade vid bekämpning av karantänskadegörare. Ett sådant system kan förväntas bidra till kostnadseffektivt bekämpningsarbete, utöver lagstadgade krav om anmälningsskyldighet och bekämpning, i en sådan omfattning att samhällets totala kostnader för bekämpning skulle bli lägre.
Ersättning vid utrotning och inneslutning
Ersättning bör lämnas oavsett om syftet med bekämpningsåtgärderna är utrotning eller inneslutning eftersom tidig anmälan av en förekomst och samarbete i en bekämpningssituation är av stor vikt i båda fallen. Enligt promemorian bör det dock finnas ett visst utrymme för regeringen att meddela föreskrifter om att de som drabbas av ett angrepp av karantänskadegörare inte ska vara berättigade till ersättning när kommissionen beslutar om inneslutning. Detta eftersom det är omöjligt att förutse hur en kommande inneslutningssituation kan komma att se ut då det beror på växtskadegörarens biologi och vilken växtmiljö den har angripit. Av remissinstanserna är det endast HS som anser att ersättning alltid bör lämnas vid inneslutning. Regeringen instämmer i promemorians bedömning att det bör finnas en möjlighet för regeringen att i förordning inskränka rätten till ersättning om kommissionen fattar beslut om inneslutning. Utgångspunkten för sådana föreskrifter bör vara en bedömning att ersättning inte skulle bidra till att samhällets totala kostnader för inneslutning blir lägre.
Alla karantänskadegörare bör omfattas
EU medfinansierar i enlighet med förordning (EU) 2021/690 i viss utsträckning medlemsstaternas kostnader för ersättning till berörda aktörer eller ägare vid bekämpning för att utrota eller innesluta en karantänskadegörare. Kommissionen anger i arbetsprogram som antas som genomförandeakt närmare vilka åtgärder och karantänskadegörare som det är möjligt att få medfinansiering för. Unionen medfinansierar dock inte bekämpning av karantänskadegörare för skyddad zon eftersom den bekämpningen inte är av intresse för hela EU.
För vissa växtskadegörare kommer alltså kostnaden för ersättning inte att medfinansieras av EU enligt förordning (EU) 2021/690. Hur ingripande kraven på åtgärder vid bekämpning är avgörs dock inte av om EU medfinansierar åtgärderna. För att undvika osäkerhet hos aktören när det gäller rätten till ersättning anser regeringen att det nationella systemet inte bör göra åtskillnad mellan olika typer av karantänskadegörare. Ersättning ska alltså kunna lämnas vid bekämpning av alla karantänskadegörare oavsett om EU medfinansierar ersättningen eller inte, dvs. såväl när det gäller EU-karantänskadegörare och potentiella EU-karantänskadegörare som karantänskadegörare för skyddad zon i en av kommissionen erkänd skyddad zon i Sverige. Sveriges lantbruksuniversitet anser att det bör klargöras vilka växtskadegörare som omfattas av begreppet karantänskadegörare. Som redogörs för i avsnitt 9.3 definieras begreppet i växtskyddsförordningen. För att begreppet ska ha samma betydelse som i
EU-förordningen föreslår regeringen i samma avsnitt att det definieras genom en hänvisning till förordningen. Det kan framhållas att kontrollmyndigheterna i avsnitt 9.10.4 föreslås vara skyldiga att genom bl.a. information underlätta för den enskilde att fullgöra sina skyldigheter enligt regelverket. Kontrollmyndigheterna bör mot bakgrund av detta lämna information om vilka skadegörare som i praktiken omfattas av begreppet och hur den enskilde ska kunna känna igen dem.
Vilka ska ha rätt till ersättning?
Angrepp av växtskadegörare kan ske i alla växtmiljöer och därmed drabba många olika aktörer, t.ex. jordbruksföretag, företag inom trädgårdsnäringen, ägare av såväl produktionsskog som skyddad skog, ägare av parker, övriga företag och organisationer samt privatpersoner. Regeringen anser, i likhet med den bedömning som görs i promemorian, att för att systemet ska vara tydligt och ge önskad effekt, bör utgångspunkten vara att bestämmelserna om ersättning ska vara så lika som möjligt för samtliga aktörer som drabbas av kostnader och förluster vid bekämpning av karantänskadegörare. Att bestämmelserna inte skiljer sig åt mellan aktörer är också viktigt för att undvika onödiga administrativa kostnader. Flera remissinstanser har uttryckt önskemål om att samma ersättningsregler bör gälla vid angrepp av karantänskadegörare på skog som vid angrepp i andra växtmiljöer. EU:s regelverk för statligt stöd som sätter ramarna för hur ett nationellt ersättningssystem omfattande stöd till företag kan utformas, innebär dock att de bestämmelser som föreslås måste vara något olika beroende av i vilken miljö angreppet sker.
Ersättning bör, i enlighet med vad som föreslås i promemorian, inte bara kunna lämnas till företag utan även till privatpersoner.
Vad ska kunna ersättas?
För att syftet med ersättning ska uppnås bör den upplevas som rimlig och tillräcklig. Regeringen anser därför att ersättning bör lämnas för bekämpningskostnader, för förlust i form av förlorat värde på växter, växtprodukter och andra föremål som är föremål för bekämpningsåtgärder samt för produktionsbortfall.
När det gäller bekämpningskostnader bör full ersättning lämnas för de kostnader som räknas upp i förordning (EU) 2021/690, dvs. kostnader för behandling, avlägsnande och destruktion av växter, växtprodukter och andra föremål, samt rengöring och desinfektion av lokaler, mark, vatten, jord, odlingsmedier, anläggningar, maskiner och utrustning. När det gäller kommissionens medfinansiering av medlemsstaternas kostnader för ersättning till drabbade är praxis att stöd inte beviljas för medlemsstaternas kostnader för ersättning av den drabbades eget arbete. Någon sådan begränsning finns inte i förordning (EU) 2021/690.
Utgångspunkten för beräkningen av förlorat värde på växter, växtprodukter och andra föremål som är föremål för bekämpningsåtgärder bör vara det regelverk som finns för EU-finansiering, dvs. förordning (EU) 2021/690. Enligt förordningen ska ersättningen bestämmas till det marknadsvärde som de destruerade växterna, växtprodukterna eller andra föremålen skulle ha haft om de inte hade påverkats av bekämpningsåtgärder. Ersättning ska inte ges för det eventuella restvärdet. Som
beskrivs närmare i promemorian finns det olika sätt att beräkna marknadsvärdet på växter, växtprodukter och andra föremål. Vissa växter som normalt inte säljs eller köps har t.ex. inte något tydligt marknadsvärde. Det finns därför ett behov av att klargöra hur värdet ska beräknas. Ett bemyndigande bör därför införas i lagen som ger regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer rätt att meddela sådana föreskrifter.
I promemorian görs bedömningen att ersättning för förlorat värde endast ska kunna lämnas till skogsägare vid förstörelse av minst 20 procent av den berörda skogspotentialen. Skogsindustrierna som anser att ersättningsnivåerna för karantänskadegörare i skog är för begränsade motsätter sig en sådan reglering. Den aktuella begränsningen har dock sin grund i EU:s regelverk för statligt stöd, varför regeringen instämmer i promemorians bedömning att en sådan begränsning bör införas även i nationell rätt. Bestämmelsen bör lämpligen tas in i förordning.
SLU anser att det bör tydliggöras om ersättning kan lämnas endast för det förlorade värdet för växter som varit föremål för bekämpningsåtgärder eller om ersättning också kan lämnas för växter som angripits av skadegöraren men som inte omfattas av bekämpningsåtgärder. Eftersom syftet med ersättningen är att skapa incitament för enskilda att tidigt anmäla angrepp av skadegörare och att underlätta samarbetet mellan den drabbade och kontrollmyndigheten anser regeringen att det saknas skäl att ersätta skador på grund av angrepp som inte omfattas av bekämpningsåtgärder. Det bör dock noteras att bekämpningsåtgärderna kan innefatta förbud att sälja en växt eller växtprodukt. Regeringen bedömer att detta inte behöver tydliggöras i lagen.
Ersättning för förlorat produktionsbortfall är relevant vid bekämpningsåtgärder i kommersiell produktion av växter, dvs. i växtodling som bedrivs av ett företag. Produktionsbortfall, som är en form av inkomstbortfall, kan uppstå till följd av krav som ställs i bekämpningssyfte, t.ex. krav på särskild växtföljd eller andra restriktioner för odlingen efter ett skadeangrepp som kan innebära att mindre inkomstbringande växter måste odlas. Ett annat exempel på produktionsbortfall är om fruktträd måste avverkas till följd av angrepp av karantänskadegörare. Produktionsbortfall uppstår dels under tiden för eventuell karantän, dels under den tid det tar för nya fruktträd att börja ge en skörd som motsvarar den tidigare nivån. Ersättning för produktionsbortfall medfinansieras inte av EU men kan vara av stor vikt för aktören i bedömningen av om ersättningen upplevs som tillräcklig eller inte. En sådan ersättning kan möjliggöra omläggning av växtproduktionen vilket kan vara nödvändigt för att den aktuella skadegöraren ska kunna utrotas.
I promemorian föreslås att ersättning för produktionsbortfall ska kunna lämnas under den tid som bekämpningsåtgärderna pågår, dock längst under sammanhängande period om två år. Ersättningen ska vidare enligt promemorian kunna uppgå till högst 75 procent av produktionsbortfallet. Flera remissinstanser anser att ersättning för produktionsbortfall bör lämnas under en längre tidsperiod. Föreningen Sveriges skogsplantsproducenter och Svensk potatis anser att ersättning för produktionsbortfall åtminstone bör kunna lämnas under en längre tid om de förelagda åtgärderna är kraftigt begränsande och mycket långvariga. LRF anser att det kan finnas skäl att ha olika tidsgränser beroende på vilken gröda och växtskadegörare det rör sig om. Regeringen instämmer inledningsvis i
Prop. 2021/22:148 promemorians bedömning att ersättningen inte bör täcka hela produktionsbortfallet utan att företagaren bör ta en del av risken. Enligt uppgifter från Jordbruksverket kan ett system som innebär att ersättning för produktionsbortfall lämnas under en längre tid än två år förväntas leda till en ökning av statens kostnader för ersättningen som inte ryms inom myndighetens nuvarande anslag. Mot den bakgrunden anser regeringen att det på grundval av nuvarande underlag inte är lämpligt att införa en möjlighet att lämna ersättning för produktionsbortfall under en längre tidsperiod än två år.
I promorian görs vidare bedömningen att ersättning inte ska kunna lämnas för produktionsbortfall, som är en form av inkomstbortfall, som avser skogsbruk. Flera remissinstanser invänder mot bedömningen och anser att ersättning också bör lämnas för sådant produktionsbortfall. Eftersom stöd för inkomstbortfall som avser skog till följd av skadegörare på växter inte får lämnas enligt Europeiska unionens riktlinjer för statligt stöd inom jordbruks- och skogsbrukssektorn och i landsbygdsområden 2014–2020 bör inte stöd beviljas för produktionsbortfall som avser skogsbruk. Bestämmelsen om produktionsbortfall föreslås få en något annorlunda utformning än vad som föreslås i promemorian. Undantagsvis kan nämligen bekämpningsåtgärder behöva vidtas i skog när angreppet av karantänskadegörare har skett i en annan växtmiljö i närheten av den aktuella skogen, t.ex. för att skapa en buffertzon.
HS anser att ersättning även bör ges för förlorat värde på mark.
Regeringen håller med om att bekämpningsåtgärder kan leda till restriktioner i hur marken får användas och att detta i vissa fall kanske kan påverka det pris som kan fås vid en försäljning av fastigheten, åtminstone under den tid som restriktionerna gäller. Ersättning för kostnader till följd av sådana restriktioner föreslås dock kunna ges i form av ersättning för bekämpningskostnader, för förlust i form av förlorat värde på växter, växtprodukter och andra föremål samt för produktionsbortfall. Regeringen bedömer att det för närvarande inte finns tillräckliga skäl att föreslå en särskild ersättning för förlorat värde på mark.
EU:s regelverk för statligt stöd
Enligt artikel 107.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) är statligt stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag de än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion inte tillåtet om stödet påverkar handeln mellan medlemsstaterna. I artikel 107.2–3 i EUF-fördraget anges emellertid ett antal undantag från detta förbud. Dessa undantag är bl.a. tillämpliga när det gäller ersättning vid bekämpning av karantänskadegörare. Det system som här föreslås bedöms vara förenligt med EU:s regelverk om statligt stöd.
När det gäller stöd till jordbruksföretag och företag i trädgårdsnäringen bedöms bestämmelserna om ersättning i sin helhet uppfylla kraven i kommissionens förordning (EU) nr 702/2014 av den 25 juni 2014 genom vilken vissa kategorier av stöd inom jordbruks- och skogsbrukssektorn och i landsbygdsområden förklaras förenliga med den inre marknaden enligt artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt
(gruppundantagsförordningen), och behöver därför endast anmälas till kommissionen.
Ersättning till skogsägare omfattas såsom förslaget är formulerat inte av gruppundantagsförordningen utan måste godkännas av kommissionen, vilket innebär att det inte kan uteslutas att förslaget kan behöva justeras med anledning av kommissionens beslut. Förslaget är dock anpassat till de riktlinjer som finns för statligt stöd till jordbruks- och skogbrukssektorn (Europeiska unionens riktlinjer för statligt stöd inom jordbruks- och skogsbrukssektorn och i landsbygdsområden 2014–2020) och bedöms därför kunna godkännas av kommissionen.
Ersättning till andra företag än jordbruks-, trädgårds- och skogsföretag bör kunna lämnas enligt kommissionens förordning (EU) 1407/2013 av den 18 december 2013 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt som stöd av mindre betydelse (allmän de minimis-förordning) och behöver varken godkännas eller anmälas till kommissionen.
Eftersom ersättning endast kan lämnas om den är förenlig med regelverket om statligt stöd bör detta framgå av den nya lagen. I lagen bör det därför finnas en bestämmelse om att ersättning endast får lämnas om den är förenlig med Europeiska unionens regler om statligt stöd. I en förordning bör det preciseras hur ersättningssystemet förhåller sig till regelverket om statligt stöd. Ersättningssystemet kan när det gäller ersättning till skogsägare träda i kraft först efter godkännande från Europeiska kommissionen.
Ersättning för bekämpningskostnader och för förlust i form av förlorat växtvärde som lämnas till privatpersoner som inte bedriver näringsverksamhet bedöms inte omfattas av EU:s statsstödsregler. Eftersom ersättning för produktionsbortfall endast är relevant vid bekämpningsåtgärder i kommersiell produktion av växter, dvs. i växtodling som bedrivs av ett företag, är det inte aktuellt att lämna sådan ersättning till den som inte bedriver näringsverksamhet.
Ersättningen ska inte uppmuntra till riskbeteende
En förutsättning för att statlig ersättning för bekämpning av karantänskadegörare ska sänka samhällets totala kostnader för bekämpning, är att riskbenägenheten beaktas vid utformningen av regelverket för ersättning. Om en aktör får ersättning för alla sina kostnader och förluster kan denne komma att bli mindre försiktig och ta större växtskyddsrisker. Ersättningsbestämmelserna ska därför utformas så att de inte stöder ett riskbeteende. När det gäller förlorat värde bör ersättning kunna lämnas med högst det belopp som värdet uppgår till. För att ge ägare av särskilt värdefulla växter, t.ex. parkträd, incitament till att vidta försiktighetsåtgärder för att skydda sina växter bör det finnas en möjlighet att begränsa ersättningen för förlorat växtvärde till ett högsta belopp. Regeringen eller en myndighet som regeringen bestämmer bör därför få rätt att meddela föreskrifter om detta.
Regeringen delar bedömningen i promemorian att ersättning inte bör beviljas om det finns god tillgång till odlingsvärda växtsorter som är resistenta mot en viss skadegörare och aktören ändå har valt att odla en icke resistent växtsort. Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer bör därför kunna meddela föreskrifter om att ersättning inte ska lämnas om en resistent växtsort inte har använts. Det bör bidra till att minska riskbenägenheten hos växtodlare. Om en resistent växtsort odlats och växterna ändå angrips av en viss karantänskadegörare, dvs. resistensen har brutits, bör ersättning beviljas. I nuläget finns det enligt Jordbruksverket god tillgång på växtsorter som är resistenta mot potatiskräfta (Synchytrium endobioticum) Ras 1 och gul potatiscystnematod (Globodera rosochiensis) patotyp Ro 1. Det ska dock inte uteslutas att det kan komma att finnas god tillgång till sorter av andra växter som är resistenta mot andra växtskadegörare än de ovan nämnda.
Den totala ersättningen får inte överstiga 100 procent
Om en skadedrabbad aktör har fått en annan ersättning, från exempelvis ett försäkringsbolag, som täcker delar av kostnaden, det förlorade värdet eller produktionsbortfallet ska den totala ersättningen inte få överstiga 100 procent av kostnaden, värdet eller produktionsbortfallet. I lagrådsremissen föreslås att detta uttrycks så att det är i de fall den ersättningsberättigade tagit emot annan ersättning för sådana kostnader eller förluster som den totala ersättningen inte får överstiga 100 procent av kostnaden eller förlusten. Lagrådet framför att såsom bestämmelsen är utformad synes den skadelidande kunna avstå från att ta i anspråk sin försäkring och i stället begära full kompensation från staten. Regeringen instämmer med Lagrådet i att en sådan situation bör undvikas. Paragrafen bör i stället formuleras i enlighet med Lagrådets förslag. I bestämmelsen bör således uttrycket tagit emot ersättas med har rätt till. Eftersom full ersättning inte alltid kommer att lämnas för förlorat värde och inte heller lämnas för produktionsbortfall kan det, trots de problem med försäkringslösningar som tidigare angetts, vara av intresse för enskilda aktörer att teckna försäkringar i den mån det är möjligt.
Ersättningen ska kunna jämkas
Regeringen instämmer i promemorians bedömning att den som medvetet bidragit till angrepp och spridning av karantänskadegörare inte bör beviljas ersättning för bekämpningskostnader och förluster. Ersättningen bör därför kunna jämkas om den drabbade uppsåtligen eller genom vårdslöshet har medverkat till kostnaden eller förlusten. En bestämmelse om detta bör tas in i lagen. I enlighet med promemorians förslag bör det i lagen också anges att ersättningen kan jämkas om den ersättningsberättigade inte rättar sig efter en föreskrift eller ett beslut i det enskilda fallet som har meddelats med stöd av lagen eller ett beslut som har meddelats med stöd av de EU-bestämmelser som lagen kompletterar.
Behörig myndighet
Enligt den nuvarande växtskyddslagen är det Jordbruksverket som prövar frågor om ersättning vid bekämpning av karantänskadegörare. Det saknas skäl att ändra den ordningen. Den behöriga myndigheten bör dock inte pekas ut i lagen utan detta kan lämpligen ske i en förordning. I lagen bör därför anges att frågor om ersättning ska prövas av den myndighet som regeringen bestämmer.
Återkrav
I promemorian föreslås att lagen ska innehålla en bestämmelse om återkrav av ersättning som har betalats ut felaktigt eller för mycket. Regeringen bedömer att en sådan bestämmelse inte behöver finnas på lagnivå.
Regeringen instämmer dock i promemorians förslag att regeringen bör kunna meddela föreskrifter om att ränta enligt räntelagen ska betalas på belopp som en mottagare är återbetalningsskyldig för.
Nationellt reglerade växtskadegörare
Vad avser bekämpning av nationellt reglerade växtskadegörare där målsättningen inte är att förhindra förekomst utan i stället minskad förekomst av en viss skadegörare instämmer regeringen i promemorians bedömning att ersättning inte bör vara ett offentligt åtagande. Eftersom utrotning eller inneslutning av skadegöraren inte kan uppnås och målsättningen endast är minskad förekomst av skadegöraren bör de bekämpningsåtgärder som krävs inte vara så ingripande som de som krävs avseende karantänskadegörare.
LRF anser att frågan om ersättning till skogsägare vid granbarkborreangrepp från skyddade områden, t.ex. naturreservat, bör utredas.
Regeringen bedömer att fortsatt information och rådgivning till skogsägarna är avgörande, liksom myndigheternas stöd i arbetet med att snabbt lokalisera angrepp av granbarkborre. Staten har ett ansvar för åtgärder för att minska spridningen av granbarkborrar från skyddade områden och arbetar aktivt med frågan. Det är emellertid viktigt att komma ihåg att i de delar av landet som har stora skador av angrepp från granbarkborre, är det bara en liten del av granskogen som finns i skyddade områden. Naturvårdsverket har på regeringens uppdrag under förra året utarbetat en ny vägledning om vilka åtgärder som länsstyrelserna bör vidta vid omfattande angrepp av granbarkborre i skyddade områden. Det finns ett samarbete mellan länsstyrelserna, Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket när det gäller angrepp av granbarkborre i skyddade skogar. Vilka åtgärder som kan genomföras i skyddade områden beror på vilka regler som gäller i varje enskilt område och måste bedömas i varje enskilt fall. Regeringen har lämnat flera uppdrag till myndigheter som gäller åtgärder mot granbarkborre. Regeringen har tillfört Skogsstyrelsen 30 miljoner kronor för hanteringen av skogsskador och för att stödja arbetet med att bekämpa granbarkborre för åren 2020 till 2022. Dessutom har regeringen tilldelat Skogsstyrelsen ytterligare 30 miljoner kronor från och med 2021 för att förebygga, övervaka och bekämpa skogsskador. Därutöver har regeringen tilldelat 30 miljoner kronor till Sveriges lantbruksuniversitet från och med 2021 för inrättande av ett nationellt skogsskadecentrum. Mot bakgrund av bl.a. de åtgärder som redan vidtas bedömer regeringen att det för närvarande inte är aktuellt att utreda om ersättning bör lämnas vid granbarkborreangrepp från skyddade områden.
Hänvisningar till S9-12
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt 8, 12.1, Författningskommentar till 27 § växtskyddslag, Författningskommentar till 32 § växtskyddslag, Författningskommentar till 33 § växtskyddslag
9.13. Sanktioner
9.13.1. Nuvarande straffbestämmelser
Bestämmelser om straffrättsliga sanktioner finns i 10 § växtskyddslagen. Enligt bestämmelserna straffas den som inte följer ett föreläggande eller bryter mot en föreskrift eller ett förbud att vidta åtgärder för att bekämpa eller hindra spridning av växtskadegörare t.ex. genom kemisk bekämpning, smittrening av lokal eller redskap, destruktion av växt eller växtprodukt, av förbud att använda växter för sådd eller plantering, förbud mot införsel, innehav och hantering av växter, växtprodukter, växtskadegörare m.m. (5 §), att anmäla viss verksamhet till myndighet och att föra anteckningar om verksamheten (5 a §) samt åsidosätter en skyldighet att lämna tillträde till mark, byggnad eller transportmedel för att åtgärder enligt lagen ska kunna utföras (6 §). Vidare straffas den som inte följer ett föreläggande eller bryter mot en föreskrift eller förbud om sundhetsintyg (7 a §) och den som utfärdar sundhetsintyg utan att ha fått uppgiften överlämnad till sig (7 a § tredje stycket). Enligt bestämmelserna straffas också den som inte gör en anmälan om konstaterad eller misstänkt förekomst av vissa växtskadegörare (4 §).
Både uppsåtliga och oaktsamma gärningar är straffbelagda utom när det gäller underlåtenhet att anmäla enligt 4 §. För denna överträdelse krävs uppsåt för att fällas till ansvar. Straffskalan för samtliga gärningar är böter.
Skogsvårdslagens bestämmelser om insektshärjningar
Enligt 38 a § 2 skogsvårdslagen döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift som en myndighet har meddelat med stöd av regeringens bemyndigande enligt 29 § första stycket till böter. Enligt 29 § första stycket får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om bekämpning av insektshärjning i skog och om upparbetning av skadad skog, utforsling eller lagring av virke och andra åtgärder som behövs för att motverka uppkomsten av yngelhärdar.
I avsnitt 9.4.3 föreslås att ett bemyndigande att meddela föreskrifter om insektshärjning i stället ska finnas i den nya växtskyddslagen. Som en följd av det föreslås i avsnitt 10.1 att straffbestämmelsen i skogsvårdslagen tas bort.
Enligt 13 kap. 8 § brottsbalken döms den som framkallar allmän fara för djur eller växter medelst gift eller genom att överföra eller sprida elakartad sjukdom eller genom att sprida skadedjur eller ogräs eller på annat dylikt sätt för förgöring. Straffskalan är böter eller fängelse i högst två år och för grovt brott fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Den som av oaktsamhet begår en sådan gärning döms för vårdslöshet med gift eller smittämne enligt 13 kap. 9 § brottsbalken. Straffskalan är böter eller fängelse i högst två år. Försök, förberedelse och stämpling till förgöring
samt underlåtenhet att avslöja eller förhindra sådant brott är straffbelagt genom 13 kap. 12 § brottsbalken.
9.13.2. Det nya regelverket
Enligt den nya växtskyddsförordningen ska medlemsstaterna fastställa regler om sanktioner för överträdelser av förordningen och vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de tillämpas (artikel 108). Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Redogörelser för innehållet i växtskyddsförordningen med tillämpningsförordningar finns i avsnitt 7.2.
Det finns också bestämmelser i den nya kontrollförordningen som är aktuella i detta sammanhang. I förordningen finns en skyldighet för medlemsstaterna att införa sanktioner för överträdelser av bestämmelser i förordningen (artikel 139.1). Sanktioner för överträdelser av de materiella bestämmelserna som avses i artikel 1.2 nämns inte i artikeln. Därutöver gäller enligt förordningen att medlemsstaterna ska säkerställa att ekonomiska sanktioner för överträdelser av förordningen och de bestämmelser som avses i artikel 1.2, om de begåtts genom bedrägligt eller vilseledande agerande, i enlighet med nationell rätt återspeglar åtminstone antingen aktörens ekonomiska fördel eller, beroende på vad som är lämpligt, en procentandel av aktörens omsättning (artikel 139.2). För närmare överväganden angående artikel 139.2, se avsnitt 9.13.13.
Som framgår av avsnitt 9.2, 9.4.1 och 9.4.2 föreslås även att det med stöd av den nya växtskyddslagen ska vara möjligt att ställa krav på strängare nationella åtgärder när det gäller växtskadegörare som omfattas av skyddsåtgärder enligt växtskyddsförordningen. Vidare framgår av avsnitt 9.2 och 9.4.3 att det också bör vara möjligt att med stöd av den nya lagen ställa krav på åtgärder för att begränsa förekomsten av växtskadegörare som inte omfattas av skyddsåtgärder enligt växtskyddsförordningen om dessa växtskadegörare kan medföra oacceptabla ekonomiska, miljömässiga eller sociala konsekvenser genom angrepp på trädslag som används i virkesproduktion. Även beträffande sådana nationella regler aktualiseras frågan om sanktioner.
Den nya växtskyddslagen kommer alltså i huvudsak att innehålla kompletterande bestämmelser till växtskyddsförordningen och den nya kontrollförordningen. Den föreslås dock även innehålla bemyndiganden som i viss utsträckning ger rätt att meddela nationella föreskrifter som inte kompletterar EU-förordningarna.
9.13.3. Utgångspunkter vid val av sanktion
Kriminalisering för att förhindra överträdelser av olika normer i samhället bör användas med viss försiktighet. Straffsanktioner bör användas endast för de allvarligaste gärningarna. Det allmännas resurser för brottsbekämpning bör koncentreras på sådana förfaranden som kan föranleda påtaglig skada eller fara och som inte kan bemötas på annat sätt. En alltför omfattande kriminalisering riskerar att undergräva straffsystemets brottsavhållande verkan och trovärdighet. Detta gäller särskilt om rättsväsendet inte kan beivra brott på ett effektivt sätt.
Ett alternativ till straffsanktioner är administrativa sanktionsavgifter. Sanktionsavgifter används ofta för att åstadkomma ett enklare och snabbare beivrande av mindre allvarliga regelöverträdelser. Många gånger ges därför en tillsynsmyndighet rätt att, såsom första instans, besluta om sådana sanktioner. Regeringen har behandlat frågan om när sanktionsavgifter bör användas bl.a. i förarbetena till bestämmelsen om förverkande i 36 kap. 4 § brottsbalken (prop. 1981/82:142 s. 21–26). De riktlinjer som regeringen ställde upp har behandlats av justitieutskottet och antagits av riksdagen (bet. 1981/82:JuU53, rskr. 1981/82:328). Regeringen angav i det sammanhanget att sanktionsavgifter kan vara ändamålsenliga i fall där regelöverträdelser är särskilt frekventa eller där det föreligger speciella svårigheter att beräkna storleken på den vinst eller besparing som uppnås i det särskilda fallet. Andra fall kan vara sådana där den ekonomiska fördelen av en isolerad överträdelse genomsnittligt sett kan bedömas som låg, samtidigt som samhällets behov av skydd på det aktuella området är framträdande. Vidare uttalade regeringen att sanktionsavgifter som beslutas av administrativa myndigheter kan ersätta straff när det är fråga om regler som är utformade på ett sådant sätt att det inte finns utrymme för skönsmässiga bedömningar av om en överträdelse skett och då överträdelsen i sig inte förutsätter uppsåt eller oaktsamhet (prop. 1981/82:142 s. 24–26).
Ett system med sanktionsavgifter bör bara omfatta sådana överträdelser som typiskt sett är lätta att konstatera utan någon mer ingående utredning.
En kriminalisering kan vara befogad om alternativa sanktioner inte står till buds, inte skulle vara rationella eller skulle kräva oproportionerligt höga kostnader. Det kan också vara befogat med hänsyn till gärningens allvar.
9.13.4. Straff och sanktionsavgifter i den nya växtskyddslagen
Regeringens bedömning: Flertalet av de överträdelser av växtskyddsregelverket som bör leda till sanktioner bör medföra en straffsanktion.
För vissa mindre allvarliga överträdelser bör i stället ett system med sanktionsavgifter införas.
Utöver den sanktionsavgift som föreslås för överträdelser av bestämmelser om anmälningskrav vid införsel finns det inte behov av några sanktioner för överträdelser av den nya kontrollförordningens bestämmelser.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Åklagarmyndigheten bedömer att förslaget till ny växtskyddslag innebär att det straffbara förfarandet tydliggörs. Myndigheten är vidare positiv till att sanktionsavgifter införs. Polismyndigheten tillstyrker bedömningen och ser positivt på att vissa mindre allvarliga överträdelser som i dag är straffbelagda i stället kommer att omfattas av ett system med sanktionsavgifter.
Lantbrukarnas riksförbund (LRF) lyfter fram att det är vanskligt att påföra avgifter eller straff för överträdelser som vanligtvis begås av misstag. LRF ser en farhåga med att införa sanktionsavgifter genom att det
kan leda till att kontrollerna blir bakåtsyftande och fokuserade på att leta fel och bestraffa i stället för att vara framåtsyftande och fokuserade på att hjälpa och göra rätt. LRF pekar också på att det finns en risk för att kontrollpunkter som är kopplade till sanktionsavgifter styr tillsynen genom att dessa prioriteras.
Föreningen Sveriges skogsplantsproducenter anser att sanktionerna bör hållas till ett minimum och att kontrollbesöken ska ha fokus på att hjälpa företagen att göra rätt i stället för att fokusera på att leta fel och bestraffa eftersom det har visat sig vara det bästa sättet att uppnå lagefterlevnad.
Attunda tingsrätt anför att lagen innehåller ett system med tre olika sanktioner, nämligen viten, straffrättsliga påföljder och sanktionsavgifter.
Även om bestämmelserna syftar till att undvika dubbla förfaranden och dubbelbestraffning initieras de olika typerna av sanktioner av olika aktörer, t.ex. kontrollmyndighet eller åklagare. Tingsrätten saknar i detta sammanhang överväganden kring hur de olika aktörerna praktiskt ska agera och samordna sitt arbete i de fall flera olika sanktioner kan aktualiseras samtidigt.
Blomsterbranschens riksorganisation (BRO) invänder mot att nivån på straff och sanktioner höjs och lyfter fram att hänsyn måste tas till att förutsättningarna att kontrollera förekomst av växtskadegörare skiljer sig åt mellan olika yrkesmässiga aktörer.
Skälen för regeringens bedömning: För att konstatera att det begåtts en överträdelse av bestämmelserna i växtskyddsregelverket kommer det i de allra flesta fall att bli fråga om att göra en mer ingående utredning. Det är t.ex. inte alltid självklart vilka kunskaper om växtskadegörare som kan krävas av den som hanterar växter och växtprodukter, eller vilken aktsamhet och vilka aktiva åtgärder som är rimliga för att undvika växtskyddsrisker. Stora delar av det område som bör ha effektiva sanktioner omfattar vidare både näringsidkare och privatpersoner, vilket gör det svårt att fastställa en schablon som är rättvis. I avsnitt 9.13.17 görs bedömningen att det för vissa brott bör krävas uppsåt eller grov oaktsamhet och i andra fall oaktsamhet. En sådan prövning bör göras av allmän domstol och inte av förvaltningsmyndigheter. För många av överträdelserna medför också överträdelsens allvar att en sanktionsavgift inte är en tillräckligt ingripande påföljd (jfr resonemanget nedan i avsnitt 9.14.1). För det stora flertalet överträdelser är därför bedömningen att den sanktion som ska användas i den nya växtskyddslagen bör vara straffrättslig. Det gäller framför allt gärningar som på olika sätt medför eller kan medföra risk för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare. Även överträdelser som rör reglerade EU-ickekarantänskadegörare, dvs. skadegörare som kan orsaka oacceptabla konsekvenser om de förekommer på vissa växter, bör i vissa fall leda till en straffsanktion. Som BRO lyfter fram kan förutsättningarna för att kontrollera förekomst av växtskadegörare skilja sig åt mellan olika yrkesmässiga aktörer. Det är någonting som kan beaktas vid en straffrättslig bedömning.
Vissa bestämmelser i växtskyddsförordningen är dock sådana att överträdelser är lätt konstaterbara och kräver begränsad utredning. Detta gäller exempelvis bestämmelserna om registrering och dokumentation i artiklarna 66, 69 och 87.3.d. Vidare finns i artikel 96 vissa krav på märkning av träemballage, trä eller andra föremål enligt den inter-
nationella standarden ISPM 15. Även i den nya kontrollförordningen finns bestämmelser som är sådana att överträdelser är lätt konstaterbara och kräver begränsad utredning. Det gäller krav på anmälan vid införsel för vissa sändningar av växter, växtprodukter och andra föremål (artikel 56.3.a). För överträdelser av sådana bestämmelser bedöms sanktionsavgifter vara ett lämpligt alternativ, se vidare om detta i avsnitt 9.14.1 nedan.
LRF lyfter fram att det är vanskligt att påföra avgifter eller straff för överträdelser som vanligtvis begås av misstag och ser en farhåga med att införa sanktionsavgifter genom att det kan leda till att kontrollerna blir bakåtsyftande och fokuserade på att leta fel och bestraffa i stället för att vara framåtsyftande och fokuserade på att hjälpa och göra rätt. Även om de överträdelser som bedöms vara lämpliga att sanktioneras med sanktionsavgifter är mindre allvarliga bedömer regeringen att rör det sig om överträdelser av bestämmelser som är viktiga för att minska växtskyddsriskerna. Regeringen anser därför att även denna typ av överträdelser bör ha någon form av sanktion (se avsnitt 9.14.1 och 19.14.2 om vilka överträdelser som bör vara förenade med sanktionsavgift).
LRF pekar också på att det finns en risk för att kontrollpunkter som är kopplade till sanktionsavgifter styr tillsynen genom att dessa prioriteras.
Eftersom regelverket syftar till att minska växtskyddsriskerna är regeringens utgångspunkt att det som ska vara styrande för vilka kontroller som utförs är risken för att allvarliga växtskadegörare introduceras, sprids eller etableras. Detta kommer också till uttryck i den nya kontrollförordningen, bl.a. i artikel 9 som anger att de offentliga kontrollerna ska vara riskbaserade.
När det gäller kontrollförordningen är, som nämns ovan, bedömningen att överträdelser av krav på anmälan vid införsel ska kunna leda till sanktionsavgift. För andra bestämmelser som riktar sig till enskilda, som skyldighet att lämna upplysningar och ge kontrollmyndigheten tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, finns det möjlighet att förena förelägganden med vite.
I övrigt innebär bestämmelserna i kontrollförordningen framför allt skyldigheter för myndigheter och tjänstemän på myndigheterna. Vissa skyldigheter gäller också för den som i övrigt efter att ha fått uppgiften överlämnad till sig utövar offentlig kontroll eller utför annan offentlig verksamhet. Överträdelse av sådana skyldigheter kan innebära att en tillämpning av vissa straffbestämmelser i brottsbalken blir aktuell. I 20 kap. 1 § regleras ansvar för tjänstefel vid myndighetsutövning. Enligt bestämmelsen ska den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning – genom handling eller underlåtenhet – åsidosätter vad som gäller för uppgiften dömas för tjänstefel. I kontrollförordningen finns vidare en bestämmelse om tystnadsplikt för den som utför offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet (artikel 8). Enligt 20 kap. 3 § brottsbalken kan den som röjer eller olovligen utnyttjar en uppgift som han är skyldig att hemlighålla enligt lag eller annan författning dömas för brott mot tystnadsplikt. Både brottet tjänstefel och brott mot tystnadsplikt innehåller böter och fängelse i straffskalan. De nämnda straffbestämmelserna i brottsbalken och möjligheten att ingripa med andra åtgärder, som vite, bedöms uppfylla kravet på sanktioner i artikel 139.1 i den nya kontrollförordningen. Delegerade organ och andra som har fått uppgifter
överlämnande till sig som bryter mot bestämmer i kontrollförordningen riskerar dessutom att bli av med sina överlämnade uppgifter. Utöver den ovan nämnda sanktionsavgiften för överträdelser av krav på anmälan vid införsel bedöms det därför inte finnas behov av några sanktionsbestämmelser för överträdelser av kontrollförordningen i den nya växtskyddslagen.
Om en tjänsteman vid myndighetsutövning hanterar karantänskadegörare eller angripna växter m.m. i strid med regelverket kan det i vissa fall omfattas av såväl gärningsbeskrivningen för tjänstefel i brottsbalken som av någon av de nya straffbestämmelserna i växtskyddslagen. I avsnitt 9.13.9 föreslås att om en gärning är belagd med straff i brottsbalken ska det inte dömas till ansvar enligt växtskyddslagen.
Attunda tingsrätt anför att lagen innehåller ett system med tre olika sanktioner, nämligen viten, straffrättsliga påföljder och sanktionsavgifter.
Även om bestämmelserna syftar till att undvika dubbla förfaranden och dubbelbestraffning initieras de olika typerna av sanktioner av olika aktörer. Tingsrätten saknar i detta sammanhang överväganden kring hur de olika aktörerna praktiskt ska agera och samordna sitt arbete i de fall flera olika sanktioner kan aktualiseras samtidigt. Regeringen konstaterar att straffbestämmelserna och sanktionsavgifterna tar sikte på olika överträdelser samt att vite till skillnad från straff och sanktionsavgifter är framåtsyftande. Regeringen bedömer att behovet av praktisk samordning inte behöver behandlas närmare i det här lagstiftningsärendet.
9.13.5. Fängelse i straffskalan för allvarliga gärningar
Regeringens bedömning: Straffskalan i den nya växtskyddslagen bör innehålla fängelse för allvarliga gärningar.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser yttrar sig särskilt över bedömningen. Åklagarmyndigheten anser att straffskalan för de allvarligare gärningarna framstår som väl avvägd, särskilt i förhållande till närliggande lagstiftning med straffbelagda gärningar som har likartade skyddsintressen. Det är enligt Åklagarmyndigheten även positivt att straffskalan för de allvarligare gärningarna ges en sådan nivå som möjliggör vissa tvångsmedel och förverkande, och som dessutom medför en längre preskriptionstid. Polismyndigheten tillstyrker bedömningen.
Föreningen Sveriges skogsplantsproducenter anser att sanktionerna bör hållas till ett minimum. Länsstyrelsen i Hallands län anser att det är orimligt med två års fängelse för överträdelser av regelverket. Blomsterbranschens riksorganisation (BRO) invänder mot att nivån på straff och sanktioner höjs.
Skälen för regeringens bedömning: I den nuvarande växtskyddslagen finns det endast böter i straffskalan. Före tillkomsten av lagen fanns det ingen samlad sådan lag utan växtskyddsfrågorna reglerades i ett stort antal författningar. I förarbetena till växtskyddslagen framgår att bötesstraffet i växtskyddslagen har sin förebild i straffbestämmelserna i dessa äldre författningar (jfr prop. 1972:89 s. 5–10) Några resonemang om
straffvärdet och varför straffskalan bestämdes till böter förs inte i dessa förarbeten.
När det gäller straffbestämmelserna i den nya lagen finns det anledning att överväga om bötesstraff är tillräckligt.
Som nämns i avsnitt 7 är bakgrunden till den nya unionslagstiftningen inom området skyddsåtgärder mot växtskadegörare den ökade risken för att nya växtskadegörare introduceras, etableras och sprids. Denna ökade risk har sin grund i att nya växtskadegörare sprids via växande global handel med växter och växtprodukter. Även handel med alla slag av varor ökar och med den kan växtskadegörare spridas med förpackningsmaterial som t.ex. lastpallar. Resenärer tar med sig växter och växtprodukter från andra delar av världen. Klimatförändringarna bidrar till ökad risk för att skadegörare, som tidigare begränsats av låga temperaturer, etablerar sig samtidigt som jordbruksgrödor, skog och växter i andra miljöer blir mer sårbara.
Växtskadegörare kan orsaka omfattande skador som innebär stora ekonomiska, miljömässiga eller sociala konsekvenser genom t.ex. ökade kostnader i jordbruks-, trädgårds- och skogsproduktion, minskad biologisk mångfald och påverkan på planterade miljöer och naturområden. Ett effektivt växtskydd som hindrar introduktion, spridning och etablering av nya växtskadegörare är därför av stor vikt. Syftet med det nya regelverket är att förbättra skyddet och därmed begränsa de skador som växtskadegörare åstadkommer genom att det i högre grad fokuserar på förebyggande åtgärder för att hindra angrepp, tidig upptäckt av angrepp och effektiva åtgärder vid angrepp.
En närliggande EU-lagstiftning är regelverket om invasiva främmande arter. Bestämmelserna om dessa finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1143/2014 om förebyggande och hantering av introduktion och spridning av invasiva främmande arter. Att en främmande art är invasiv innebär att dess introduktion eller spridning har konstaterats hota eller negativt inverka på biologisk mångfald och relaterade ekosystemtjänster. Invasiva främmande arter kan orsaka betydande skador på den biologiska mångfalden, människors hälsa och ekonomin. I skälen till växtskyddsförordningen (skäl 89) anges att i enlighet med principen om smart lagstiftning bör genomförandet av växtskyddsförordningen samordnas med genomförandet av förordning (EU) nr 1143/2014 för att säkerställa fullständig tillämpning av unionens lagstiftning om växtskydd.
Förordningen om invasiva främmade arter gäller inte för arter listade enligt växtskyddsförordningen som EU-karantänskadegörare, karantänskadegörare för skyddad zon eller växtskadegörare som omfattas av åtgärder enligt artikel 30.1 i växtskyddsförordningen (s.k. potentiella EUkarantänskadegörare). Detta för att undvika att samma organism blir reglerad enligt båda regelverken. De båda regelverken kompletterar alltså varandra när det gäller skyddet av växter och växtmiljöer.
Förordning (EU) nr 1143/2014 kompletteras av bestämmelser i miljöbalken. I 29 kap. 2 c § föreskrivs att den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet hanterar en invasiv främmande art på något av de sätt som beskrivs i EU-förordningens förbudsbestämmelse döms till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma ska gälla den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet hanterar en invasiv främmande art på något av de sätt
som beskrivs i förordningens förbudsbestämmelse och därigenom bryter mot en föreskrift som regeringen har meddelat om förbud, villkor och åtgärder för att skydda vilt levande djur- eller växtarter eller den biologiska mångfalden eller för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden. Regeringen gjorde i propositionen Invasiva främmande arter bedömningen att fängelse bör ingå i straffskalan eftersom olaglig introduktion av invasiva främmande arter kan orsaka såväl omfattande irreparabla skador på biologisk mångfald som samhällsekonomiska skador, så som hälsoproblem för människor (prop. 2017/18:211 s. 53–54).
En annan närliggande lagstiftning är de artskyddsbestämmelser som innehåller förbud mot eller villkor för att sätta ut exemplar av djur- eller växtarter i naturmiljön och som meddelats med stöd av 8 kap. 4 § första stycket 1 och andra stycket miljöbalken. Sådana föreskrifter kan meddelas för att skydda vilt levande djur- eller växtarter eller naturmiljön. Syftet är alltså snävare än vad som är fallet när det gäller växtskyddsregelverket. Det omfattar t.ex. inte skydd av produktions- eller trädgårdsväxter eller biologisk mångfald i stort. En annan skillnad mellan de båda regelverken är att växtskyddsregelverket inte är begränsat till att gälla skydd mot djur eller växter utan att det omfattar t.ex. även virus och bakterier. Bemyndigandet i miljöbalken används endast i begränsad omfattning. Föreskrifter har t.ex. inte meddelats för att skydda vilt levande växtarter.
Den som med uppsåt eller av oaktsamhet sätter ut ett djur eller en växt i naturmiljön i strid med en föreskrift om förbud som regeringen har meddelat med stöd av bemyndigandet i 8 kap. 4 § miljöbalken döms för artskyddsbrott till böter eller fängelse i högst två år enligt 29 kap. 2 b § första stycket 3 miljöbalken. Om brottet är grovt är straffskalan fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.
I sammanhanget kan även nämnas brottet förgöring i 13 kap. 8 § brottsbalken, som straffbelägger bl.a. framkallande av allmän fara för växter genom att skadedjur eller ogräs sprids. Brottet har fängelse i högst två år i straffskalan.
Vid överväganden om straffskalans utformning är det av grundläggande betydelse att de påföljder som kan bli aktuella för överträdelser är i paritet med vad lagstiftningen avser att skydda och vad överträdelser kan innebära för skyddsintresset. Skyddsintresset för växtskyddslagstiftningen är att skydda växter och växtprodukter från skador som kan orsaka omfattande ekonomiska, miljömässiga och sociala konsekvenser. Bland annat kan de aktuella skadegörarna, liksom de invasiva främmande arter som omfattas av förordning (EU) nr 1143/2014, orsaka irreparabla skador på biologisk mångfald. Regeringen anser därför till skillnad från bl.a. Föreningen
Sveriges skogsplantsproducenter att de allvarligaste överträdelserna av regelverket har ett relativt högt straffvärde och att det därför bör finnas fängelse i straffskalan. Eftersom växtskyddslagstiftningen och lagstiftningen om invasiva främmande arter kompletterar varandra instämmer regeringen i promemorians bedömning att det är rimligt att ha samma straffskala för de brott enligt växtskyddslagen som medför risk för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare som för otillåten hantering av en invasiv främmande art enligt miljöbalken.
Straffskalan i den nya växtskyddslagen bör således, för allvarliga gärningar, vara böter eller fängelse i högst två år. Den straffskalan
harmonierar även med straffskalan för brottet förgöring och artskyddsbrottet.
Hänvisningar till S9-13-5
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt 12.1
9.13.6. Olika sätt att utforma en straffbestämmelse
En straffbestämmelse måste leva upp till högt ställda krav på förutsebarhet och andra krav på rättssäkerhet. Den ska vara tydlig, så att det är möjligt för den enskilde att anpassa sitt handlande efter vad som är tillåtet. Det finns flera möjliga sätt att utforma en straffbestämmelse. Ett sätt är att ange de straffbara gärningarna i en gärningsbeskrivning som avser att täcka in hela det straffbara området. En sådan lagstiftningsteknik har använts t.ex. i de nya straffbestämmelserna i livsmedelslagen (2006:804) som trädde i kraft den 1 januari 2019 (prop. 2017/18:165).
Fördelarna med en sådan gärningsbeskrivning är att det framgår direkt av straffbestämmelsen vilken typ av agerande eller icke-agerande som är straffbart. När det omkringliggande regelverket är omfattande innebär det också att själva lagen inte tyngs av omfattande hänvisningar. En sådan konstruktion gör dessutom bestämmelsen mindre känslig för förändringar på andra håll i regelverket. Mot en sådan utformning kan anföras att den kan riskera att bli alltför vag och att det straffbara området kan bli alltför vidsträckt för att det ska vara godtagbart ur rättssäkerhetssynpunkt. Det är därför av största vikt att en gärningsbeskrivning är klart avgränsad och tydlig.
En straffbestämmelse med fängelse i straffskalan kan också utformas som ett rent blankettstraffbud med en generell hänvisning till de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen och till bestämmelser i EUförordningar som lagen kompletterar. En sådan utformning är tillåten enligt Högsta domstolens praxis när det gäller överträdelser av bestämmelser i EU-förordningar (NJA 2007 s. 277). Lagstiftningstekniken kan dock kritiseras bl.a. ur tydlighetshänseende. För att få närmare kännedom om vad som är straffbelagt krävs kunskap om de omfattande, och av många upplevt som svårtillgängliga, regelverken på de aktuella områdena.
En annan lagstiftningsteknik är att i lagen hänvisa till de specifika bestämmelser som ska omfattas av straffbudet. På så sätt framgår det direkt av lagtexten vilka överträdelser som är straffbara och det blir lättare för den enskilde att ta reda på vilka handlingar som är tillåtna respektive otillåtna. En nackdel med denna lagstiftningsteknik är att straffbestämmelsen riskerar att snabbt bli inaktuell. Det kan ta tid att anpassa den svenska lagstiftningen till EU:s bestämmelser. En risk är också att listorna kan bli långa och därmed svåra att överblicka. I bl.a. miljöbalken finns straffbestämmelser som innehåller hänvisningar till specifika artiklar i EU-förordningar. Flera av miljöbalkens straffbestämmelser består av en inledande gärningsbeskrivning som åtföljs av en uppräkning av artiklar i EU-förordningar mot vilka överträdelser är straffbara. Brottet miljöfarlig kemikaliehantering i 29 kap. 3 § miljöbalken är t.ex. konstruerat på det sättet. Med en sådan utformning uppnås fördelarna med en heltäckande gärningsbeskrivning samtidigt som det tydliggörs vilka överträdelser som är straffbara. Emellertid gör sig de nackdelar med en lista som beskrivits ovan gällande även då en lista kombineras med en gärningsbeskrivning.
Lagrådet har också framfört viss kritik ur tydlighetshänseende beträffande utformningen av sådana bestämmelser (se prop. 2011/12:59, s. 70–72 och prop. 2012/13:135, s. 251–252). Det kan även ifrågasättas om det finns behov av en uppräkning vid sidan av en gärningsbeskrivning som är klart och tydligt utformad.
9.13.7. Straffbestämmelserna bör innehålla en fullständig gärningsbeskrivning
Regeringens bedömning: De gärningar som ska kunna leda till fängelsestraff enligt växtskyddslagen bör anges i en gärningsbeskrivning som täcker in hela det straffbara området.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser yttrar sig särskilt över bedömningen. Attunda tingsrätt anser att det är bra att man inte har valt metoden med blankettstraffbud. Åklagarmyndigheten anser att förslaget till ny växtskyddslag innebär att det straffbara förfarandet tydliggörs bättre. Polismyndigheten tillstyrker förslaget.
Skälen för regeringens bedömning: De allvarliga överträdelserna är i och för sig inte fler än att det skulle vara möjligt att konstruera en lista med bestämmelser över vilka brott som ska bestraffas med böter eller fängelse.
Det skulle dock bli en förhållandevis lång lista, ungefär motsvarande 29 kap. 3 § miljöbalken.
Det finns flera nackdelar med en sådan konstruktion. För att kunna komma åt straffvärda beteenden krävs att straffbestämmelserna kan tillämpas med viss flexibilitet utan att kraven på rättssäkerhet åsidosätts. Vid en uppräkning av straffbara överträdelser finns risk för att vissa typer av förfaranden faller utanför det straffbara området. Den nya växtskyddsförordningen innehåller dessutom ett antal artiklar som har karaktären av rambestämmelser som ska fyllas ut av kommissionsförordningar, vilket medför att en teknik med hänvisning till artiklar i EUförordningar blir komplicerad och svåröverskådlig. Vidare kan överträdelsernas karaktär komma att ändras över tid.
Vid en tydligt utformad gärningsbeskrivning som täcker in en stor variation av ageranden minskar risken att allvarliga överträdelser som inte förutsetts faller utanför bestämmelsen. Till detta kommer att en klar och tydlig gärningsbeskrivning kan betraktas som mer lättbegriplig för den enskilde än en lista med uppräknade överträdelser. Regelverket på området är omfattande. Om det i stället är beskrivet i lagen vilka handlanden som omfattas ger själva lagbestämmelsen den enskilde möjlighet att få insikt i vad som är straffbelagt. När det gäller bedömningen av vilken aktsamhet som kan krävas av den enskilde får dock bestämmelserna i EUförordningarna stor betydelse, vilket Lagrådet konstaterade i sitt yttrande över lagrådsremissen Straff för överträdelser av EU-regler om kemikalier (prop. 2011/12:59 s. 71).
Det är också uppenbart att även om det inte direkt hänvisades till regleringen i EU-förordningarna i de svenska straffbestämmelserna skulle den regleringen ofta vara av avgörande betydelse för bedömningen av erforderlig aktsamhetsstandard och att medvetna överträdelser av
förordningarnas bestämmelser i allmänhet skulle uppfattas som ett starkt indicium på uppsåt också i förhållande till den effekt eller fara som en tillämpning av bestämmelserna förutsätter.
Sammanfattningsvis instämmer regeringen i promemorians bedömning att övervägande skäl talar för att de nya straffbestämmelserna i växtskyddslagen, med undantag för överträdelser av myndighetsföreskrifter, ska innehålla fullständiga gärningsbeskrivningar.
För det fall en straffbestämmelse bara ska träffa överträdelser av en eller ett par artiklar i EU-regelverket kan det dock finnas skäl att i lagen hänvisa till den bestämmelse som ska omfattas av straffbudet (se avsnitt 9.13.12).
9.13.8. Hantering av karantänskadegörare
Regeringens förslag: Till böter eller fängelse i högst två år döms den som utan tillstånd, eller i strid med villkoren i ett tillstånd,
1. för in en karantänskadegörare till Sverige eller till en skyddad zon
inom Sverige,
2. inom Sverige eller inom en skyddad zon inom Sverige förflyttar,
innehar, uppförökar eller frisläpper en karantänskadegörare, eller
3. för ut en karantänskadegörare från Sverige till en annan medlems-
stat inom Europeiska unionen.
Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten tillstyrker förslaget. Övriga remissinstanser berör inte frågan.
Skälen för regeringens förslag: Att förhindra introduktion, etablering och spridning av karantänskadegörare är centralt för att minska riskerna för skada på växter och växtprodukter. Detta gäller såväl de karantänskadegörare som förtecknats som EU-karantänskadegörare som karantänskadegörare för skyddad zon och så kallade potentiella karantänskadegörare (artiklarna 29 och 30 i växtskyddsförordningen). Ett övergripande syfte med växtskyddsregelverket är tidig upptäckt av nya skadegörare. Har de väl fått spridning inom nya områden kan de vara omöjliga att utrota och konsekvenserna för samhället riskerar att bli omfattande. Det är därför nödvändigt att förhindra att dessa skadegörare kommer in i unionen eller in i en skyddad zon. Om de har kommit in måste förflyttning av dem kunna stoppas för att undvika spridning.
Artikel 5 i växtskyddsförordningen är en nyckelbestämmelse när det gäller att förhindra introduktion, etablering och spridning av karantänskadegörare. Enligt artikeln får en EU-karantänskadegörare inte föras in till eller förflyttas inom unionens territorium, eller innehas, uppförökas eller frisläppas inom unionens territorium. Uppförökning är ett vitt begrepp som används i bl.a. växtskyddssammanhang och som, när det gäller växtskadegörare, avser tillväxt i antal skadegörare oavsett i vilket syfte det sker. Kommissionen ska, genom en genomförandeakt, upprätta en förteckning över EU-karantänskadegörare.
Artiklarna 32 och 33 innehåller bestämmelser för skyddade zoner som motsvarar bestämmelserna i artikel 5. Bestämmelserna gäller då karantänskadegöraren för den aktuella skyddade zonen.
Regeringen anser, i likhet med bedömningen i promemorian, att det bör vara straffbart att föra in karantänskadegörare till Sverige såväl från tredjeland som från en annan medlemsstat i unionen. Om en sådan skadegörare förs in från tredjeland strider det mot förbudet att föra in skadegöraren till unionens territorium. Att föra in en EU-karantänskadegörare från en annan medlemsstat till Sverige omfattas av förbudet i artikel 5 att inom unionens territorium förflytta sådana skadegörare. I artikel 29 finns bestämmelser om nödvändiga åtgärder för att förhindra införsel, etablering eller spridning av så kallade potentiella karantänskadegörare inom unionens territorium. Även att föra ut en skadegörare ur Sverige till en annan medlemsstat bör såsom föreslås i promemorian vara straffbart eftersom skadegöraren då förflyttas inom unionens territorium.
Enligt artikel 8 får en medlemsstat på begäran tillfälligt tillåta införsel till, förflyttning inom och innehav och uppförökning på sitt territorium av EU-karantänskadegörare och potentiella karantänskadegörare för officiell testning, vetenskapliga ändamål, eller utbildningsändamål, försök, sorturval eller förädling. Tillstånd ska beviljas för den berörda verksamheten endast om adekvata restriktioner införs för att säkerställa att verksamheten inte leder till introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegöraren. Artikel 8 ska, enligt artikel 32, tillämpas på motsvarande sätt när det gäller karantänskadegörare för skyddade zoner. Att bryta mot villkoren i ett sådant tillstånd bör leda till ansvar enligt den föreslagna straffbestämmelsen.
Gärningar som bör kunna straffas enligt bestämmelsen är till att börja med rena sabotage där någon medvetet vill förstöra en odling, park eller liknande av personliga eller andra skäl. Det kan handla om införsel, därefter uppförökning och slutligen förflyttning eller frisläppande av skadegöraren. Även införsel och förflyttning som sker av misstag bör i vissa fall vara straffbara. Det skulle t.ex. kunna handla om att någon råkar få med en skadegörare men inte inser att det är en karantänskadegörare, eller kanske inte ens inser att den följer med, t.ex. via leriga skor (nematoder), eller att en insekt som är en växtskadegörare flyger in i bilen och liknande scenarier. I dessa fall blir det fråga om en bedömning av om förfarandet varit oaktsamt eller grovt oaktsamt, se avsnitt 9.13.17.
Införsel kan även ske i vetenskapligt syfte (se ovan) inom ramen för tillstånd från Jordbruksverket. Sådana tillstånd innehåller krav på åtgärder för att skadegöraren inte ska slippa ut. Överträdelser av krav på tillstånd kan bero på att forskaren inte känner till reglerna och därför bedriver verksamheten utan ett sådant. Det är förstås också tänkbart att någon medvetet bryter mot reglerna. Då finns en risk att skadegörare kommer ut i miljön och etableras eller sprids, vilket skulle skada växter och växtprodukter.
Hänvisningar till S9-13-8
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt Författningskommentar till 34 § växtskyddslag
9.13.9. Hantering av växter, växtprodukter och andra föremål på ett sätt som kan medföra risk för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare
Regeringens förslag: Till böter eller fängelse i högst två år döms den som
1. för in växter, växtprodukter eller andra föremål till Sverige eller till
en skyddad zon inom Sverige på ett sätt som kan medföra risk för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare,
2. inom Sverige eller inom en skyddad zon inom Sverige förflyttar
växter, växtprodukter eller andra föremål på ett sätt som kan medföra risk för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare,
3. från Sverige till en annan medlemsstat inom Europeiska unionen för
ut växter, växtprodukter eller andra föremål på ett sätt som kan medföra risk för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare, eller
4. i andra fall än som avses i 1–3 hanterar växter, växtprodukter eller
andra föremål på ett sätt som kan medföra risk för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare.
Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten tillstyrker förslaget.
Föreningen Sveriges skogsplantsproducenter anser att uttrycket på ett sätt som medför eller kan medföra en risk för är vagt och att det är otydligt hur risk ska bedömas. Om kriteriet används som straffgrund bör myndigheterna i samråd med näringslivet skapa tydliga riktlinjer för hur risk ska bedömas. Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) anser att om straffbestämmelsen endast avser växter, växtprodukter och andra föremål som omfattas av villkor eller krav som ställs i växtskyddsförordningen bör detta tydliggöras. Införsel av växter som inte är reglerade kan i vissa fall innebära en viss risk för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare. Attunda tingsrätt
ifrågasätter om det är nödvändigt
att ställa upp både rekvisitet medför risk och rekvisitet kan medföra risk. Inga andra remissinstanser berör förslaget.
Skälen för regeringens förslag: För att förhindra introduktion, etablering och spridning av karantänskadegörare är det inte bara viktigt att förhindra spridning av själva skadegörarna. Det gäller också att se till att det inte förs in växter, växtprodukter eller andra föremål på ett sätt som medför eller kan medföra risker för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare.
Detta säkerställs bl.a. genom artikel 40 i växtskyddsförordningen som anger att vissa växter, växtprodukter eller andra föremål inte får föras in till unionens territorium om de kommer från vissa tredjeländer eller områden i tredjeländer. Kommissionen ska genom en genomförandeakt anta en förteckning över de växter, växtprodukter och andra föremål som avses och som inte får föras in till unionens territorium, samt de tredjeländer, grupper av tredjeländer eller särskilda områden i tredjeländer
för vilka förbudet gäller. Enligt artikel 53 får vissa växter, växtprodukter eller andra föremål inte föras in i vissa skyddade zoner. Vidare får enligt artiklarna 41 och 54 vissa växter och växtprodukter endast föras in eller förflyttas om särskilda krav är uppfyllda. Högriskväxter, högriskväxtprodukter eller andra högriskföremål med ursprung i tredjeland får inte föras in till unionens territorium enligt artikel 42.2.
Regeringen instämmer i promemorians bedömning att det bör vara straffbart att föra in växter, växtprodukter eller andra föremål till Sverige såväl från tredjeland som från en annan medlemsstat i unionen på ett sätt som medför eller kan medföra risker för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare. Som Attunda tingsrätt påpekar är det inte nödvändigt att ställa upp både rekvisitet medför risk och rekvisitet kan medföra risk. Regeringen bedömer att det är tillräckligt att straffbestämmelsen endast innehåller rekvisitet kan medföra risk då det innefattar situationer då rekvisitet medför risk är uppfyllt.
SLU anser att om straffbestämmelsen endast avser växter, växtprodukter och andra föremål som omfattas av villkor eller krav som ställs i växtskyddsförordningen bör detta tydliggöras. Vad som kan medföra risk för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare konkretiseras i EU-regelverket. Som SLU konstaterar kan införsel av växter som inte är reglerade i EU-regelverket i vissa fall innebära en risk för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare. Den som för in växter eller växtprodukter kan t.ex. vara medveten om att karantänskadegöraren misstänks finnas i en sändning eller att den kommer från en odling som har angripits av en karantänskadegörare. Regeringen bedömer att straffbestämmelsen även bör omfatta införsel av växter, växtprodukter och andra föremål som inte har reglerats särskilt i EUregelverket.
Den som för in växter, växtprodukter och andra föremål i strid med villkoren i ett tillstånd om undantag från förbud och krav som gäller gränszoner enligt artiklarna 46 och 56 bör kunna göra sig skyldig till brott enligt den nu föreslagna straffbestämmelsen. Detsamma gäller den som i strid med villkoren i ett tillstånd enligt artikel 48 eller 58 för in till eller inom Sverige förflyttar växter, växtprodukter och andra föremål som används för officiell testning, vetenskapliga ändamål eller utbildningsändamål, försök sorturval eller förädling.
Enligt artikel 43 får träemballage endast föras in till unionens territorium om det uppfyller vissa krav. Träemballage betraktas som en växtprodukt. Att föra in sådant emballage till unionen på ett sätt som kan medföra risker för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare faller således under det straffbara området enligt den föreslagna bestämmelsen.
Även att bryta mot föreskrifter eller beslut om tillfälliga åtgärder som meddelats av kontrollmyndigheten i enlighet med artikel 52 för att skydda territoriet mot omedelbar fara för en oacceptabelt hög skadegörarrisk bör kunna straffas enligt denna bestämmelse. Överträdelser av sådana åtgärder skulle dock även kunna falla in under den straffbestämmelse som föreslås nedan om att inte vidta nödvändiga åtgärder. Detsamma gäller överträdelser av tillfälliga åtgärder i fråga om införsel till och förflyttning inom unionens territorium av sådana växter, växtprodukter och andra föremål från tredjeländer som skulle kunna utgöra en nyligen identifierad skadegörarrisk och som beslutats av kommissionen enligt artikel 49.
Den som bryter mot ett förbud mot växtskyddstransitering enligt artikel 47.2 eller artikel 57 på ett sätt som medför eller kan medföra risker för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare bör också kunna straffas enligt denna bestämmelse eller bestämmelsen om underlåtenhet att vidta nödvändiga åtgärder som föreslås nedan.
Konkret skulle en gärning kunna innebära att någon importerar reglerade varor utan sundhetscertifikat. Då har inte växtskyddsmyndigheten i ursprungslandet kontrollerat att sändningen uppfyller EU:s växtskyddsmässiga importvillkor. Det innebär en risk att det följer med karantänskadegörare med sändningen som kan introduceras, etableras eller spridas inom EU. Det skulle också kunna handla om import av förbjudna varor, t.ex. potatisutsäde, avsiktligt eller till följd av okunskap. Detta innebär en ännu större risk för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare. Under ett pågående utbrott skulle det kunna röra sig om försäljning av angripna plantor, försäljning av skörd från angripna odlingar eller användning av samma maskiner på fält inom och utanför det område där utbrottet finns.
För överväganden när det gäller krav på uppsåt eller oaktsamhet, se avsnitt 9.13.17.
Hänvisningar till S9-13-9
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt Författningskommentar till 35 § växtskyddslag
9.13.10. Underlåtenhet att vidta nödvändiga åtgärder
Regeringens förslag: Till böter eller fängelse i högst två år döms den som inte vidtar nödvändiga åtgärder för att förhindra introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten tillstyrker förslaget.
Attunda tingsrätt
anser att den föreslagna bestämmelsen saknar en klar
och fullständig brottsbeskrivning. Tingsrätten anser att det objektiva rekvisitet att gärningsmannen inte vidtar nödvändiga åtgärder för att förhindra vissa effekter är för vagt. I motiveringen och i författningskommentaren förtydligas enligt tingsrätten endast att straffansvar kan bli aktuellt vid överträdelser av vissa bestämmelser i EU-regelverket eller av beslut meddelade med stöd av sådana bestämmelser. Inga andra remissinstanser berör förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Det är inte bara aktiva åtgärder, som införsel eller förflyttning inom landet av karantänskadegörare eller växter och växtprodukter, som kan orsaka risk för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare. Ibland kan en underlåtenhet att vidta åtgärder få lika allvarliga konsekvenser.
Enligt artikel 14 i växtskyddsförordningen ska yrkesmässiga aktörer omedelbart vidta nödvändiga åtgärder för att förhindra spridning av karantänskadegörare. Aktörer som inte är yrkesmässiga ska efter samråd med behörig myndighet vidta nödvändiga åtgärder för att förhindra spridning av EU-karantänskadegörare enligt artikel 15. Kommissionen kan i genomförandeakter enligt artikel 28 ange vilka åtgärder som ska vidtas mot särskilda EU-karantänskadegörare enligt artiklarna 14 och 15. Vilka åtgärder som ska anses vara nödvändiga föreslås också kunna
konkretiseras i föreskrifter som meddelas med stöd av den nya lagen eller i beslut som har meddelats med stöd av EU-förordning eller den nya lagen.
EU-förordningen innehåller även bestämmelser om att behörig myndighet eller medlemsstaten i vissa situationer omedelbart ska vidta nödvändiga växtskyddsåtgärder för att utrota karantänskadegörare eller eliminera risken för att skadegöraren sprids (bl.a. artiklarna 10, 17 och 29). Om sådana åtgärder utmynnar i beslut eller föreskrifter riktade till enskilda bör underlåtenhet att följa dessa kunna medföra fängelsestraff. Detsamma gäller underlåtenhet att följa det som anges i artikel 59 i växtskyddsförordningen. Enligt denna artikel ska fordon, maskiner och förpackningsmaterial som används för växter, växtprodukter eller andra föremål som avses i ett antal genomförandeakter och som förflyttas till eller inom unionens territorium eller genom unionens territorium vara fria från EUkarantänskadegörare samt från potentiella karantänskadegörare som omfattas av åtgärder mot sådana skadegörare.
Ett exempel på att inte vidta utrotningsåtgärder kan vara att låta bli att avverka och destruera träd som är angripna av tallvedsnematod eller asiatisk långhorning. Det kan också handla om att inte destruera Rhododendronplantor som är angripna av Phytophthora ramorum – en så kallad äggsporsvamp som har visat sig angripa ett stort antal vitt skilda växtslag – eller att låta bli att bekämpa värdväxter på ett fält i svartträda på grund av rotgallnematod. Allt detta leder till uppförökning av växtskadegöraren som riskerar att leda till vidare spridning. Det skulle även kunna handla om att låta bli att rengöra maskiner och fordon innan de flyttas ut från ett område som har drabbats av angrepp av en karantänskadegörare eller underlåtenhet att isolera angripna växter, t.ex. låta växthusluckor stå öppna så att insekter kan flyga ut.
Attunda tingsrätt anser att den föreslagna bestämmelsen saknar en klar och fullständig brottsbeskrivning. Tingsrätten anser att det objektiva rekvisitet att gärningsmannen inte vidtar nödvändiga åtgärder för att förhindra vissa effekter är för vagt. I motiveringen och i författningskommentaren förtydligas enligt tingsrätten endast att straffansvar kan bli aktuellt vid överträdelser av vissa bestämmelser i EU-regelverket eller av beslut meddelade med stöd av sådana bestämmelser. Eftersom vad som anses vara nödvändiga åtgärder som regel kommer att konkretiseras i EUbestämmelser, i nationella föreskrifter eller i beslut i enskilda fall anser regeringen dock att bestämmelsen är tillräckligt tydlig.
För överväganden när det gäller krav på uppsåt eller oaktsamhet, se avsnitt 9.13.17.
Hänvisningar till S9-13-10
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt 12.1
9.13.11. Konsekvenser av att fängelse införs i straffskalan
Att det finns fängelse i straffskalan för de gärningar som beskrivs ovan innebär att den enskilde kan underkastas vissa tvångsmedel, som inte är tillämpliga när det endast finns böter i straffskalan. Av 28 kap. 1 § rättegångsbalken framgår att husrannsakan får företas om det finns anledning att anta att ett brott begåtts på vilket fängelse kan följa. Husrannsakan är ett instrument som polis och åklagare kan komma att använda vid misstänkta brott mot nu aktuell lagstiftning om fängelse införs i straffskalan, t.ex. i fall där den misstänkte inte frivilligt vill bereda
tillgång till den lokal där hans eller hennes verksamhet bedrivs. Vidare är reglerna om häktning, anhållande och gripande tillämpliga när det för det misstänkta brottet är föreskrivet fängelse i ett år eller mer.
Företagsbot är en särskild rättsverkan av brott som kan bli aktuell när brott har begåtts i utövningen av näringsverksamhet. Företagsbot får enligt 36 kap. 7 § brottsbalken åläggas om det för brottet är föreskrivet strängare straff än penningböter. Reglerna om företagsbot är alltså redan i nuläget tillämpliga på brott mot växtskyddslagen. När storleken av företagsboten bestäms ska straffskalan för brottet beaktas enligt 8 §. Att fängelse införs i straffskalan kan alltså antas innebära att företagsboten i förekommande fall bestäms till ett högre belopp än vad som är fallet i dag. Om ett brott som kan föranleda talan om företagsbot har begåtts av oaktsamhet och inte kan antas föranleda annan påföljd än böter får brottet åtalas av åklagare endast om åtal är påkallat från allmän synpunkt enligt 36 kap. 10 a § brottsbalken. Denna åtalsprövningsregel gäller alltså i nuläget alla oaktsamma överträdelser mot växtskyddslagen, vilket inte blir fallet om fängelse införs i straffskalan.
När det gäller förverkande så finns de grundläggande reglerna i 36 kap. brottsbalken. Reglerna om förverkande av utbyte av brott och om förverkande av hjälpmedel m.m. är med vissa undantag tillämpliga på specialstraffrättsliga regler om det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än ett år.
I 36 kap. 4 § brottsbalken finns en bestämmelse som är generellt tillämplig även inom specialstraffrätten oavsett straffskala och som ger möjlighet att förverka värdet av ekonomiska fördelar som uppkommit för en näringsidkare om brottet har begåtts i utövningen av näringsverksamhet. Om brottet har begåtts i näringsverksamhet kan värdet motsvarande ekonomiska fördelar alltså förverkas även om det bara finns böter i straffskalan. En konsekvens av att det införs fängelse i straffskalan är att brottsbalkens bestämmelser i 36 kap. om förverkande av utbyte av ett brott blir tillämpliga på brott enligt växtskyddslagen som har den straffskalan. Det kan således vara möjligt att förverka värdet av ekonomiska fördelar även om brottet inte har begåtts i utövning av näringsverksamhet.
Följden av att straffskalan bestäms till böter eller fängelse i högst två år är slutligen också att preskriptionstiden blir fem år i stället för två år.
9.13.12. Straff för vissa andra gärningar av betydelse från växtskyddssynpunkt
Regeringens förslag: Till böter döms den som – i strid med artikel 37 i förordning (EU) 2016/2031 för in till Sverige,
till en annan medlemsstat inom Europeiska unionen för ut eller inom Sverige förflyttar reglerade EU-icke-karantänskadegörare på växter för plantering, – orsakar att möjligheten att spåra en karantänskadegörare försvåras
eller kan komma att försvåras, – lämnar vilseledande eller felaktiga uppgifter i en ansökan om
sundhetscertifikat för export,
– i näringsverksamhet bryter mot artikel 14.1 eller artiklarna 14.1 och
33.1 i förordning (EU) 2016/2031 genom att inte anmäla förekomst eller misstanke om förekomst av en EU-karantänskadegörare, en skadegörare som omfattas av åtgärder enligt artikel 30.1 i förordning (EU) 2016/2031 eller en karantänskadegörare för skyddad zon, eller – om gärningen inte begås i näringsverksamhet bryter mot artikel 15.1
eller artiklarna 15.1 och 33.1 i förordning (EU) 2016/2031 genom att inte anmäla förekomst eller misstanke om förekomst av en EUkarantänskadegörare eller en karantänskadegörare för skyddad zon.
Regeringens bedömning: Det bör inte, till skillnad från i den nuvarande växtskyddslagen, vara kriminaliserat att utfärda växtpass eller applicera ISPM 15-märkning utan att vara bemyndigad till det, eftersom sådana gärningar bedöms omfattas av straffbestämmelser i brottsbalken.
Promemorians förslag och bedömning överensstämmer i sak med regeringens.
Remissinstanserna: Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten tillstyrker förslaget och bedömningen. Attunda tingsrätt
anser att den
föreslagna bestämmelsen om straff för att försvåra spårning av en karantänskadegörare är otydlig när det gäller rekvisiten orsakar och framför allt kan komma att försvåras. Tingsrätten bedömer att de kan innefatta en mängd olika ageranden och effekter som är mycket svåra att överblicka. Inga andra remissinstanser berör frågan.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Utöver de bestämmelser som redogjorts för i avsnitt 9.13.8–9.13.10 finns det andra bestämmelser, framför allt i växtskyddsförordningen, men också i den nya kontrollförordningen, som har stor betydelse för att syftet med lagstiftningen ska kunna uppnås. En redogörelse för sådana bestämmelser finns nedan. Bedömningen är att straffvärdet för brott mot dessa bestämmelser inte är fullt lika högt som för de gärningar som behandlas i ovan nämnda avsnitt.
Reglerade EU-icke-karantänskadegörare
Artikel 37 innehåller ett förbud mot införsel till Europeiska unionen och förflyttning av reglerade EU-icke-karantänskadegörare på växter för plantering inom unionen. Reglerade EU-icke-karantänskadegörare är skadegörare som redan förekommer inom unionen och som huvudsakligen sprids genom särskilda växter för plantering, dvs. växter som är avsedda att förbli planterade, att planteras eller att omplanteras (se avsnitt 7.2). Bestämmelsen innehåller regler för yrkesmässiga aktörer när det gäller sådana skadegörare som kommissionen upprättat en förteckning över i genomförandeakter till förordningen. I förteckningen anges också på vilka växter skadegörarna inte får förekomma. I vissa fall ska förbudet gälla endast om den berörda skadegöraren förekommer med en incidens som överstiger ett särskilt tröskelvärde. Eventuella tröskelvärden anges i de genomförandeakter som förtecknar skadegörarna och de särskilda växterna. Skadegörarens identitet ska kunna fastställas och det ska finnas
genomförbara och effektiva åtgärder för att förhindra förekomst av skadegöraren på de berörda växterna för plantering.
Förekomst av dessa växtskadegörare på växter för plantering kan få oacceptabla ekonomiska konsekvenser på den avsedda användningen av växterna. Det är därför viktigt med effektiva sanktioner mot införsel till Sverige, utförsel från Sverige till en annan medlemsstat inom EU eller förflyttning av sådana skadegörare på växter för plantering inom Sverige.
Eftersom det rör sig om skadegörare som redan förekommer inom unionen är dock bedömningen att straffvärdet för sådana gärningar inte är lika högt som för gärningar som gäller karantänskadegörare. Bötesstraff bedöms som tillräckligt för brott mot denna bestämmelse.
När det gäller utformningen av gärningsbeskrivningen bör den innehålla en direkt hänvisning till den aktuella EU-bestämmelsen. Eftersom det bara rör en artikel i EU-förordningen och då omfattningen av förbudet kommer att vara beroende av genomförandeakter som kommissionen antar med stöd av artikeln är bedömningen att det blir lättare för den enskilde att ta reda på vilka handlingar som är tillåtna respektive otillåtna om det införs en direkt hänvisning i lagtexten till artikeln. I artikeln anges att förbudet omfattar yrkesmässiga aktörer, vad som förbjuds och kriterierna för vilka skadegörare, vilka växter för plantering och eventuella tröskelvärden som kommissionen ska förteckna i genomförandeakter och när kommissionen ska ändra sina genomförandeakter. Kriterierna för vad kommissionen ska ange i genomförandeakter kan ändras enligt artikel 38. Hänvisningen till artikel 37 bör därför vara dynamisk för att säkerställa att sådana ändringar får omedelbart genomslag.
Spårbarhet
Dokumentation och spårbarhet är generellt av väsentlig betydelse när det gäller möjligheten att kartlägga och begränsa växtskyddsrisker. Regeringen instämmer därför i promemorians bedömning att det är angeläget från växtskyddssynpunkt att det finns sanktioner mot brister i dessa avseenden. Om sådana brister innebär att någon av straffbestämmelserna som nämns i avsnitt 9.13.8–9.13.10 blir tillämpliga, t.ex. att bristen har inneburit att en växt, växtprodukt eller annat föremål förts in, förts ut, förflyttats eller på annat sätt hanterats på ett sätt som medför risker för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare ska det i stället dömas till ansvar enligt den bestämmelsen. För gärningar som inte inneburit sådana risker bedöms det vara tillräckligt med böter i straffskalan.
Vissa förfaranden som kan orsaka att möjligheten att spåra en karantänskadegörare försvåras, såsom krav på registrering, dokumentation, anbringande av växtpass och avsaknad av ISPM 15-märkning på träemballage i importsändningar föreslås omfattas av systemet med sanktionsavgifter (se avsnitt 9.14). I de fall en gärning kan leda till en sanktionsavgift ska det inte utdömas något straff enligt den nu aktuella straffbestämmelsen.
Attunda tingsrätt anser att den föreslagna bestämmelsen om straff för att försvåra spårning av en karantänskadegörare är otydlig när det gäller rekvisiten orsakar och framför allt kan komma att försvåras. Tingsrätten
bedömer att bestämmelsen kan innefatta en mängd olika ageranden och effekter som är mycket svåra att överblicka.
Det stämmer att handlingar som innebär brister i möjligheten att spåra karantänskadegörare innefattar olika förfaranden. Efter att man undantar de handlingar som omfattas av andra brott med fängelse i straffskalan och de handlingar som i stället omfattas av systemet med sanktionsavgift är det som kvarstår framför allt överträdelser av skyldigheten för yrkesmässiga aktörer enligt artikel 70 i växtskyddsförordningen att inrätta ett system eller förfaranden för spårbarhet vid förflyttning av växter, växtprodukter och andra föremål. När det gäller kraven på spårbarhetssystem är det tydligare i den nya växtskyddsförordningen än i det nuvarande regelverket att det är aktörerna och inte myndigheterna som har ansvaret för detta. Den föreslagna bestämmelsen innebär en viss utökning av det straffbelagda området. Eftersom kraven på spårbarhet syftar till att göra det möjligt att vid ett eventuellt utbrott av en karantänskadegörare kartlägga och begränsa spridningen och förhindra att skadegöraren etablerar sig bör rekvisitet kan komma att försvåras behållas. Om bestämmelsen endast skulle innehålla rekvisitet orsakar att möjligheten att spåra en karantänskadegörare försvåras finns det en risk för att det straffbara området endast skulle omfatta överträdelser av krav på spårbarhet i fall där en karantänskadegörare har spridits.
Sundhetscertifikat för export
Det är den behöriga myndigheten som enligt växtskyddsförordningen utfärdar sundhetscertifikat för export (artikel 100). Sundhetscertifikatet ska intyga att de berörda växterna, växtprodukterna eller de andra föremålen uppfyller importkraven gällande växtskydd i det berörda tredjelandet. För att det internationella systemet för att begränsa växtskyddsrisker ska fungera är det av stor vikt att dessa sundhetscertifikat innehåller korrekta uppgifter. Att lämna vilseledande eller felaktiga uppgifter i en ansökan om sundhetscertifikat är inte straffbelagt i dag. Det har dock förekommit att det i ansökan uppges att det är fråga om en annan växt än den sändningen egentligen innehåller. Ett skäl till detta kan vara att det ställs lägre krav för att få exportera den uppgivna växten till det aktuella tredjelandet. För att det ska vara möjligt att lita på de intyg som medföljer varor som kommer hit från tredjeland är det viktigt att det finns en möjlighet att beivra felaktiga uppgifter när det gäller leveranser från Sverige. Det bör därför vara straffbelagt att lämna vilseledande eller felaktiga uppgifter i en ansökan om sundhetscertifikat för export. Det är tillräckligt med böter i straffskalan för sådana gärningar.
Brott mot anmälningsskyldighet
Underlåtenhet att anmäla konstaterad förekomst eller misstanke om förekomst av en växtskadegörare som kan orsaka allvarlig skada kan i dag straffas med böter. Enbart uppsåtliga brott är straffbara.
Skyldighet att anmäla förekomst av skadegörare regleras i den nya växtskyddsförordningen. Kraven ser, till skillnad från i dag, olika ut när det gäller yrkesmässiga aktörer och andra personer än yrkesmässiga aktörer. För yrkesmässiga aktörer omfattar anmälningsskyldigheten karantänskadegörare, vilket inkluderar EU-karantänskadegörare, skade-
görare som omfattas av åtgärder enligt artikel 30.1 i växtskyddsförordningen och karantänskadegörare för skyddad zon (artiklarna 14.1 och 33.1), medan när det gäller andra personer än yrkesmässiga aktörer endast omfattar EU-karantänskadegörare och karantänskadegörare för skyddad zon (artiklarna 15.1 och 33.1). Skadegörare som omfattas av åtgärder enligt artikel 30.1 i växtskyddsförordningen är sådana växtskadegörare som kommissionen bedömer uppfyller kriterierna för att förtecknas som EU-karantänskadegörare. I avvaktan på att en sådan skadegörare förtecknas som en EU-karantänskadegörare ska åtgärder vidtas mot den enligt artikel 30.1. Det bör vara straffbelagt att underlåta att anmäla förekomst av de växtskadegörare som omfattas av anmälningsskyldigheten i EU:s växtskyddsförordning.
När det gäller utformningen av gärningsbeskrivningen bör den innehålla en direkt hänvisning till de aktuella artiklarna i växtskyddsförordningen. Hänvisningarna bör vara dynamiska för att det straffbelagda området ska stämma överens med vilka växtskadegörare som omfattas av anmälningsskyldigheten.
I avsnitt 9.3 beskrivs vilka skadegörare som anses vara karantänskadegörare, EU-karantänskadegörare och karantänskadegörare för skyddad zon.
För överväganden när det gäller krav på uppsåt eller oaktsamhet, se avsnitt 9.13.17.
Utfärdande av växtpass och applicering av ISPM 15-märkning utan att vara bemyndigad
Enligt 10 § första stycket 3 i den nuvarande växtskyddslagen döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet utfärdar sundhetsintyg utan att ha fått uppgiften överlämnad till sig enligt 7 a § tredje stycket till böter. I 7 a § tredje stycket anges att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får överlämna till en juridisk person att utfärda sådant sundhetsintyg som krävs vid förflyttning inom Europeiska unionen och vid export av växter eller växtprodukter. I förarbetena nämns som exempel på sundhetsintyg sundhetscertifikat enligt växtskyddskonventionen, växtpass enligt då gällande växtskyddsdirektiv och märkning av träemballage enligt ISPM 15 (prop. 2012/13:174 s. 18–19).
ISPM 15 är den internationella standarden för växtskyddsåtgärder nr 15 om reglering av träemballage inom den internationella handeln. Standarden beskriver växtskyddsåtgärder som minskar risken för introduktion och spridning av allvarliga växtskadegörare vid användning av träemballage. Standardens beskrivning av åtgärder inkluderar olika metoder för att behandla träet så att skadegörare dödas och märkning av behandlat emballage på sådant sätt att det företag som utfört behandlingen kan spåras. Enligt artikel 96 i växtskyddsförordningen ska det märke som appliceras på träemballage, trä eller andra föremål för att intyga att föremålet har genomgått en behandling i enlighet med bilaga 1 till ISPM 15 uppfylla de krav som anges i bilaga 2 till ISPM 15. I artikeln anges vidare att på träemballage, trä och andra föremål som märks inom unionens territorium får märket endast appliceras av en registrerad aktör som bemyndigats i enlighet med artikel 98. Artikel 98 reglerar bemyndigande av och tillsyn över en registrerad aktör för ISPM 15-
märkning. Den behöriga myndigheten ska enligt artikeln på begäran bemyndiga en registrerad aktör att applicera det märke som avses i artikel 96 och att reparera träemballage i enlighet med artikel 97, förutsatt att den registrerade aktören uppfyller vissa villkor.
Att applicera en ISPM 15-märkning utan att vara bemyndigad till det är som konstaterats ovan straffbelagt i dag enligt bestämmelsen i 10 a § första stycket 3 växtskyddslagen. Att det går att lita på en sådan märkning är av stor vikt för att kontrollen av att växtskadegörare inte sprids ska fungera. Regeringen anser därför att det även fortsättningsvis ska vara straffbart att applicera sådan märkning utan att vara bemyndigad till det.
Även att utfärda växtpass utan att ha fått uppgiften överlämnad till sig är som nämns ovan straffbelagt i dag. Ett växtpass ska enligt artikel 78 i växtskyddsförordningen vara en officiell etikett för förflyttning av växter, växtprodukter och andra föremål inom unionens territorium som intygar efterlevnad av alla krav som fastställs i artikel 85 (artikel 86 när det gäller skyddade zoner). Växtpassets innehåll och format regleras i artikel 83. Enligt artikel 84 ska växtpass utfärdas av bemyndigade aktörer under de behöriga myndigheternas tillsyn. Att det är en bemyndigad aktör som står under kontrollmyndighetens tillsyn som utfärdar växtpass är av stor vikt för att begränsa växtskyddsrisker.
Frågan är dock om det, som i den nuvarande växtskyddslagen, krävs särskilda straffbestämmelser i den nya lagen eller om dessa gärningar redan omfattas av annan lagstiftning.
Enligt 14 kap. 1 § brottsbalken döms den som obehörigen, genom att skriva eller på liknande sätt ange en annan persons namn eller på annat sätt, framställer en falsk urkund eller ändrar eller fyller ut en äkta urkund, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för urkundsförfalskning till fängelse i högst två år. Enligt andra stycket avses med urkund
1. en handling som upprättats till bevis eller annars är av betydelse som bevis och som har en utställarangivelse och originalkaraktär,
2. en elektronisk handling som upprättats till bevis eller annars är av betydelse som bevis och som har en utställarangivelse som kan kontrolleras på ett tillförlitligt sätt, och
3. ett märke som ställts ut till bevis om en persons identitet eller om en viss rättighet eller prestation och som har originalkaraktär (bevismärke).
Kravet på att handlingen ska ha upprättats till bevis eller annars vara av betydelse som bevis innebär att den ska förmedla ett föreställningsinnehåll, dvs. att den ska innehålla någon form av budskap. Ett växtpass förmedlar ett sådant innehåll. Handlingen ska vidare ha en utställarangivelse. Det innebär att utställaren ska vara i någon mån bestämbar, t.ex. tillhörande en viss grupp personer. Den behöver inte vara underskriven med en namnteckning utan det räcker att upplysning om utställare på ett eller annat sätt kan vinnas ur skriftens innehåll. Eftersom ett växtpass enligt bilaga VII till växtskyddsförordningen ska innehålla registreringsnumret för den yrkesmässiga aktör som utfärdar växtpasset eller för vilken växtpasset utfärdas av den behöriga myndigheten bedöms rekvisitet om utställarangivelse vara uppfyllt.
Att en urkund är oäkta betyder att den ger sken av att härröra från någon från vilken den i själva verket inte härrör. Om någon utger sig för att vara en annan aktör, som är bemyndigad att utfärda växtpass är det klart att det ger sken av att härröra från någon annan. Det bedöms också vara fallet om
det inte skulle vara en annan specifik aktör som anges utan att det som uppges t.ex. är ett registreringsnummer som inte finns. Växtpasset ger då ändå sken av att härröra från gruppen aktörer som är bemyndigade att utfärda växtpass.
Handlingen ska för att vara en urkund även ha originalkaraktär, det får t.ex. inte röra sig om en obestyrkt kopia. Ett växtpass ska utöver ovan nämnda registreringsnummer även innehålla växtens, växtproduktens eller det andra föremålets spårbarhetskod. Ett särskilt växtpass måste därför utfärdas för varje sändning. Det bedöms därmed ha originalkaraktär.
Sammantaget är bedömningen att utfärdande av växtpass utan att vara bemyndigad att göra detta omfattas av straffstadgandet i 14 kap 1 § brottsbalken. Det krävs därför ingen särskild reglering av detta i växtskyddslagen.
När det gäller applicering av ISPM 15-märkning bedöms detta omfattas av andra stycket punkten 3 i straffstadgandet om märken som ställts ut till bevis om en persons identitet eller om en viss rättighet eller prestation och som har originalkaraktär. Skillnaden mellan handlingar och märken är graden av utförlighet. Även märkena förmedlar ett föreställningsinnehåll, men detta sker genom enstaka bokstäver eller siffror eller genom andra tecken, som i förening med själva märkets utseende gör detta ägnat att tjäna till bevis inom en krets av personer som känner till detta märke och den funktion för vilken det är avsett. Att applicera ISPM 15-märkning utan att vara bemyndigad till det bedöms därför, liksom utfärdande av växtpass, utgöra urkundsförfalskning. Det krävs därmed inte heller när det gäller detta någon särskild reglering i växtskyddslagen.
Även brottet osant intygande i 15 kap. 11 § brottsbalken skulle kunna aktualiseras. Enligt denna bestämmelse döms bl.a. den som i ett intyg eller en annan urkund lämnar osann uppgift om vem han eller hon är eller om annat än egna angelägenheter, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för osant intygande till böter eller fängelse i högst sex månader.
Hänvisningar till S9-13-12
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt 12.1, Författningskommentar till 38 § växtskyddslag
9.13.13. Artikel 139.2 i den nya kontrollförordningen
Medlemsstaterna ska enligt artikel 139.2 i kontrollförordningen säkerställa att ekonomiska sanktioner för överträdelser av förordningen och av de bestämmelser som avses i artikel 1.2 ska återspegla aktörens ekonomiska fördel eller, beroende på vad som är lämpligt, en procentandel av aktörens omsättning om de har begåtts genom bedrägligt eller vilseledande agerande. Bakgrunden är den s.k. hästköttsskandalen och syftet med bestämmelsen är i första hand att hindra den ekonomiska vinningen vid matfusk. Bestämmelsen är dock enligt sin ordalydelse inte begränsad till att gälla matfusk utan gäller generellt vid överträdelser av kontrollförordningen eller den unionsrätt som avses i artikel 1.2. Bestämmelserna som avses i denna artikel är bl.a. bestämmelserna om skyddsåtgärder mot växtskadegörare. En viktig avgränsning i artikel 139.2 är att handlingarna ska ha begåtts genom bedrägligt eller vilseledande agerande.
Att sanktionsavgift är en ekonomisk sanktion i förordningens mening måste anses stå klart. Överträdelser som har begåtts genom bedrägligt eller vilseledande beteende omfattas dock typiskt sett inte av sanktionsavgifter utan av det straffrättsliga systemet. Sanktionsavgiftssystem anses som
huvudregel inte lämpliga att använda för sådana överträdelser där det krävs mer ingående bedömningar för att avgöra om en överträdelse har skett eller inte (se bl.a. övervägandena i prop. 2017/18:165 s. 49).
Det svenska bötessystemet är inte konstruerat så att det syftar till att hindra en ekonomisk vinning vid brott. Ekonomiska fördelar som har uppkommit till följd av brott kan dock, som konstaterats i avsnitt 9.13.11, beaktas vid beslut om förverkande. Reglerna om förverkande av utbyte av brott kommer att bli tillämpliga på de straffbestämmelser i den nya växtskyddslagen som föreslås få fängelse i straffskalan. Enligt bestämmelsen i 36 kap. 4 § brottsbalken kan förverkande ske även i andra fall om brottet är begånget i utövningen av näringsverksamhet.
Enligt regeringens bedömning uppfylls ändamålet med artikel 139.2 genom möjligheten att besluta om förverkande vid brott. Ett sådant förverkande skulle kunna vara aktuellt vid bedrägeri eller bedrägligt beteende enligt 9 kap.1 och 2 §§brottsbalken.
9.13.14. Brott mot föreskrifter och beslut i det enskilda fallet
Regeringens förslag: Till böter döms den som bryter mot föreskrifter eller beslut i det enskilda fallet som gäller förbud, begränsningar eller åtgärder – för att förhindra introduktion, etablering och spridning av
karantänskadegörare, – när det gäller yrkesmässig odling av växter för plantering för att
begränsa förekomsten av reglerade EU-icke-karantänskadegörare på sådana växter, – för att begränsa förekomsten av nationellt reglerade skadegörare för
skydd av skog.
Detta gäller om gärningen inte ska leda till ansvar enligt de straffstadganden som har fängelse i straffskalan.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten tillstyrker förslaget. Inga andra remissinstanser berör frågan.
Skälen för regeringens förslag: I avsnitten 9.4.1 och 9.4.2 föreslås bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta beslut om förbud, begränsningar eller åtgärder för att förhindra introduktion, etablering och spridning av karantänskadegörare och för att begränsa förekomsten av reglerade EU-icke-karantänskadegörare på växter för plantering. Sådana föreskrifter eller beslut kan t.ex. röra förbud att förflytta eller sälja växter, krav om att vissa växter endast får förflyttas eller säljas om vissa försiktighetsåtgärder vidtas, skyldighet att förstöra vissa växter eller växtprodukter som har angripits av karantänskadegörare eller skyldighet att rengöra transportfordon eller maskiner från växtskadegörare. Även överträdelser av sådana bestämmelser bedöms vara så straffvärda att de bör leda till ett bötesstraff. Huvuddelen av överträdelserna kan också i dag sanktioneras med böter.
I avsnitt 9.4.3 föreslås att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska ges rätt att meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta beslut om förbud, begränsningar eller åtgärder för att begränsa förekomsten av andra växtskadegörare än karantänskadegörare. Det föreslagna bemyndigandet är något vidare än motsvarande bemyndigande i skogsvårdslagen. Förslaget innebär att föreskrifter eller beslut i det enskilda fallet ska kunna meddelas om skadegörarna kan medföra oacceptabla ekonomiska, miljömässiga eller sociala konsekvenser genom angrepp på trädslag som används i virkesproduktion och de ska dessutom avse bl.a. den som bedriver skogsbruk eller odlar växter. Överträdelser av sådana föreskrifter eller beslut bör kunna straffas med böter. Detta innebär en viss utökning av det straffbelagda området jämfört med nuvarande lagstiftning.
När det gäller karantänskadegörare och EU-icke-karantänskadegörare kan den straffbara gärningen i vissa fall täckas av såväl en reglering i föreskrifter eller i ett beslut som av gärningsbeskrivningarna i lagens övriga straffbestämmelser. För det fall den straffbara gärningen, förutom att den täcks av föreskriftens reglering, helt eller delvis täcks av gärningsbeskrivningarna i övriga straffbestämmelser är det möjligt att döma till ansvar enligt dessa. Närmare preciseringar i föreskrifter eller beslut kan då användas som en del i processmaterialet. I den mån en bestämmelse i föreskrifter eller i beslut inte skulle vara att betrakta som ett förtydligande av vad som anges i lagen är det fråga om sådana gärningar som inte har ett högre straffvärde än att det är motiverat med ett bötesstraff. Det är en fråga för rättstillämpningen att i varje enskilt fall göra en bedömning av om den aktuella gärningen i det väsentliga straffbeläggs i lagen eller framgår av föreskrifter eller beslut.
Hänvisningar till S9-13-14
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt 12.1
9.13.15. Nykriminalisering
Överträdelser av införselkrav i EU-bestämmelser är i dag straffbelagda genom lagen (2000:1225) om straff för smuggling. När det gäller övriga delar av de föreslagna straffbestämmelserna är det inte helt lätt att jämföra den nuvarande och den nya lagen eftersom de lagtekniskt är utformade på olika sätt. De föreslagna straffbestämmelserna omfattar dock i stort motsvarande förfaranden som i dag är straffbelagda som överträdelser av föreskrifter, förelägganden eller förbud.
Reglerna om högriskväxter, högriskväxtprodukter och andra högriskföremål i artikel 42 i växtskyddsförordningen är dock nya, vilket medför att tillämpningen av den i avsnitt 9.13.9 föreslagna straffbestämmelsen om hantering av växter, växtprodukter och andra föremål kommer att innebära en viss utökning av det straffbara området. I artikel 42 anges att en växt, en växtprodukt eller ett annat föremål med ursprung i tredjeland som inte är förbjuden att föra in enligt artikel 40, som inte omfattas av särskilda krav eller av tillfälliga åtgärder och som efter en preliminär bedömning utgör en oacceptabelt hög skadegörarrisk för unionens territorium ska betecknas som en högriskväxt, en högriskväxtprodukt eller ett annat högriskföremål. Högriskväxter, högriskväxtprodukter och andra högriskföremål som i avvaktan på en riskvärdering förtecknats i en genomförandeakt får inte föras in till unionens territorium från de berörda
ursprungstredjeländerna, grupperna av ursprungstredjeländer eller de berörda särskilda områdena i ursprungstredjeländerna. Syftet med bestämmelsen är att växter, växtprodukter eller andra föremål som utgör en oacceptabelt hög skadegörarrisk för unionens territorium inte ska få föras in från tredjeland. För att bestämmelsen ska få genomslag är det viktigt att det finns effektiva sanktioner för överträdelser av den. Det är därför motiverat med en utvidgning av det straffbara området.
EU-bestämmelserna om reglerade EU-icke-karantänskadegörare är nya. Att straffbelägga överträdelser av dessa (se avsnitt 9.13.12) innebär därför en nykriminalisering. Även de föreslagna straffstadgarna som gäller föreskrifter och beslut som avser sådana skadegörare (se avsnitt 9.13.14) är att bedöma som en nykriminalisering.
Skyddsintresset för att begränsa spridningen av sådana skadegörare i den yrkesmässiga odlingen bedöms vara så stort att det är motiverat med en straffsanktion.
9.13.16. Avkriminalisering
I 10 § i den nuvarande växtskyddslagen straffbeläggs bl.a. överträdelser av skyldigheten för en innehavare av mark, byggnad eller transportmedel att lämna tillträde för att åtgärder enligt lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen ska kunna utföras (6 §). I avsnitt 9.10.12 föreslås att kontrollmyndigheten ska få meddela de förelägganden som behövs för att den nya växtskyddslagen och de EU-bestämmelser som lagen kompletterar ska följas samt att förelägganden ska kunna förenas med vite. Det innebär att om någon vägrar att lämna tillträde till mark, byggnad eller transportmedel kan kontrollmyndigheten förelägga honom eller henne vid vite lämna sådant tillträde. Det är även möjligt för kontrollmyndigheten att begära hjälp av Polismyndigheten om det behövs för att utöva offentlig kontroll eller verkställa ett beslut. Kriminalisering bör, som tidigare angetts, ske med försiktighet och endast om det är nödvändigt för att uppnå den önskade effekten. Bedömningen är att det inte finns behov av att straffbelägga överträdelser av den föreslagna tillträdesbestämmelsen i den nya växtskyddslagen.
9.13.17. Uppsåt, grov oaktsamhet eller oaktsamhet
Regeringens förslag: För samtliga gärningar, utom underlåtenhet att anmäla förekomst eller misstanke om förekomst av en EUkarantänskadegörare eller karantänskadegörare för skyddad zon, ska det för att dömas till ansvar krävas uppsåt eller grov oaktsamhet.
Den som begår gärningen i näringsverksamhet ska dock dömas till ansvar även om gärningen begås av oaktsamhet.
För att dömas till ansvar för underlåtenhet att anmäla förekomst eller misstanke om förekomst av en EU-karantänskadegörare eller karantänskadegörare för skyddad zon ska det även fortsättningsvis krävas uppsåt för den som inte begår gärningen i näringsverksamhet.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser yttrar sig särskilt över förslaget. Polismyndigheten tillstyrker förslaget. Åklagarmyndigheten bedömer att det kan antas att huvuddelen av misstänkta brott kommer att röra någon form av oaktsamhet i hanteringen av skadegörare, växter eller växtprodukter. Åklagarmyndigheten anser i likhet med förslaget och skälen i promemorian att det för privatpersoner i vart fall bör krävas grov oaktsamhet för straffbarhet medan det inom näringsverksamhet bör vara tillräckligt med oaktsamhet. Även i det fall där det straffbara området för privatpersoner begränsas till uppsåtliga gärningar, vid anmälan av karantänskadegörare, framstår det som en lämplig avgränsning.
Länsstyrelsen i Hallands län anser att det inte finns en tydlig linje hur man ska bedöma uppsåt eller icke uppsåt. Föreningen Sveriges skogsplantsproducenter anser att straff och sanktioner även för näringsverksamhet bör förbehållas fall med uppsåt, grov oaktsamhet eller upprepade förseelser eftersom det kan vara svårt eller omöjligt att upptäcka vissa växtskadegörare. Blomsterbranschens riksorganisation (BRO) invänder mot att nivån på straff och sanktioner höjs och lyfter fram att hänsyn måste tas till att förutsättningarna att kontrollera förekomst av växtskadegörare skiljer sig åt mellan olika yrkesmässiga aktörer.
Skälen för regeringens förslag: Växtskyddsförordningen innehåller flera bestämmelser som närmast har karaktären av direktiv och som riktar sig till EU:s medlemsstater. Förordningen innehåller också bestämmelser som gäller direkt för aktörer som arbetar yrkesmässigt med växter, växtprodukter och andra föremål som kan sprida vissa växtskadegörare eller för behöriga myndigheter. Det finns även ett antal bestämmelser som gäller direkt men som riktar sig till en obestämd krets, alltså även till privatpersoner som hanterar växter, växtprodukter och andra föremål.
Bestämmelser om skyldighet att anmäla förekomst av EU-karantänskadegörare och karantänskadegörare för skyddad zon är exempel på sådana bestämmelser som gäller alla, liksom bestämmelser om förbud och krav på åtgärder vid införsel, förflyttning, innehav, uppförökning eller frisläppande av sådana skadegörare. Bestämmelser om vilka åtgärder som ska vidtas vid bekämpning av karantänskadegörare gäller den som drabbas av angreppet. En stor del av de regler som riktar sig till alla kommer dock i praktiken främst att beröra yrkesmässiga aktörer.
För privatpersoner kan det vara svårt att avgöra vad som är sådana växtskadegörare som omfattas av straffbestämmelserna och vilka aktsamhetskrav som är rimliga att iaktta. För dessa bör det därför krävas uppsåt eller grov oaktsamhet för att fällas till ansvar. Detta är också vad som gäller enligt straffbestämmelsen om otillåten hantering av en invasiv främmande art i 29 kap. 2 c § miljöbalken och enligt 3 och 7 §§ lagen (2000:1225) om straff för smuggling.
För den som yrkesmässigt handlar med växter och växtprodukter bör det kunna ställas krav på att genom mer aktiva åtgärder försäkra sig om att dessa inte innehåller karantänskadegörare. Det kan förväntas att sådana aktörer håller sig informerade om för vilka växter och växtprodukter, respektive från vilka länder eller territorier riskerna för olika sorters karantänskadegörare är störst och vilka aktsamhetskrav som är rimliga att iaktta. Vidare kan det förväntas att sådana aktörer håller sig informerade
om hur de aktuella karantänskadegörarna kan identifieras eller åtminstone om när de bör misstänka att det kan vara fråga om en sådan skadegörare.
Även den som yrkesmässigt odlar växter kan förväntas hålla sig informerad om det finns en särskild risk för att karantänskadegörare kan förekomma på de växter som odlas, t.ex. om Jordbruksverket har varnat för en förhöjd risk vid odling av den aktuella grödan eller om angrepp har skett i närliggande områden. Om det finns en sådan risk kan de förväntas hålla sig informerade om hur den aktuella karantänskadegöraren kan identifieras eller åtminstone om när de bör misstänka att det kan vara fråga om en sådan skadegörare.
Syftet med lagstiftningen är att begränsa de risker som växtskadegörare innebär för växter och växtprodukter. Om det skulle krävas grov oaktsamhet även för gärningar begångna i näringsverksamhet finns det risk att lagstiftningen inte får det genomslag som krävs för att uppnå syftet. Att det bör ställas höga krav på aktsamhet och aktiva åtgärder av yrkesmässiga aktörer framgår också av de bestämmelser i växtskyddsförordningen, som riktar sig till just dessa. Mot denna bakgrund gör regeringen bedömningen att även oaktsamma gärningar ska vara straffbara om de begås i näringsverksamhet (jfr prop. 2008/09:26 s. 24). Som BRO påpekar kan dock vissa yrkesmässiga aktörer ha sämre förutsättningar att kontrollera förekomst av växtskadegörare. Det är någonting som får beaktas i bedömningen av om aktören varit oaktsam.
Ett brott ska anses begånget i näringsverksamhet om det begås i något led i en näringsidkares verksamhet. Enligt förarbetena till bestämmelserna om företagsbot i 36 kap. 7 § brottsbalken ska brottet typiskt sett ha en klar anknytning till den verksamhet som bedrivs av gärningsmannen i hans egenskap av antingen näringsidkare eller företrädare för eller anställd hos den som bedriver näring (prop. 1985/86:23 s. 28). I författningskommentaren anges bl.a. att brott mot näringsreglerande författningar i vidsträckt bemärkelse, begångna av personer i företag till vilka dessa författningar riktar sig, regelmässigt är att anse som brott i näringsverksamhet. Det avgörande sägs vara brottets och gärningsmannens anknytning till en näringsidkares verksamhet.
Underlåtenhet att anmäla förekomst av EU-karantänskadegörare och karantänskadegörare för skyddad zon
Som framgår av avsnitt 9.13.12 föreslås att den som underlåter att anmäla förekomst eller misstanke om förekomst av en EU-karantänskadegörare och karantänskadegörare för skyddad zon ska kunna dömas till böter. Det föreslås också att det ska vara straffbart att i näringsverksamhet underlåta att anmäla förekomst eller misstänkt förekomst av s.k. potentiella EUkarantänskadegörare som omfattas av åtgärder enligt artikel 30.1 i växtskyddsförordningen.
Enligt den nuvarande växtskyddslagen krävs uppsåt för att någon ska kunna dömas till ansvar för motsvarande brott. Detta gäller såväl gärningar som begås av privatpersoner som gärningar som sker i näringsverksamhet. Regeringen konstaterade i propositionen En utvidgad skyldighet att anmäla växtskadegörare att en utebliven anmälan av en faktisk eller misstänkt förekomst av en allvarlig skadegörare kan få till följd att skadegöraren sprids och medför stora skador på miljön och andra natur-
och kulturvärden samt omfattande ekonomiska förluster för framför allt företag i jordbruks-, skogs- och trädgårdsnäringen men även friluftslivet och turistnäringen. Intresset att förhindra spridning av skadegörare och undvika sådana konsekvenser ansågs vara betydande varför regeringen övervägde att inte bara låta uppsåtliga utan även oaktsamma gärningar leda till straffansvar. Regeringen konstaterade dock att anmälningsskyldigheten innebär att även den som inte är säker på att han eller hon sett en skadegörare som ska anmälas men misstänker att så är fallet ska anmäla detta. Mot den bakgrunden bedömde regeringen att det skulle bli svårt att avgöra vilka förutsättningar som måste vara uppfyllda för att en underlåtenhet att anmäla i den situationen skulle kunna anses ha skett av oaktsamhet. För att undvika oklarheter om straffbudets räckvidd ansåg regeringen därför att oaktsamma gärningar inte borde straffbeläggas (prop. 2015/16:200 s. 16). Även den nu föreslagna straffbestämmelsen riktar sig till envar och inte bara till den som yrkesmässigt hanterar växter eller växtprodukter. Alla som i något sammanhang träffar på en misstänkt EU-karantänskadegörare eller karantänskadegörare för skyddad zon omfattas av anmälningsskyldigheten i den nya växtskyddsförordningen och kan med den föreslagna straffbestämmelsen fällas till ansvar om man inte iakttar anmälningsskyldigheten. Liksom är fallet i dag ska inte bara konstaterade utan även misstänkta skadegörare anmälas. Mot denna bakgrund bör det för att undvika oklarheter om straffbudets räckvidd även i den nya växtskyddslagen krävas uppsåt för att som privatperson fällas till ansvar enligt denna bestämmelse.
Frågan är sedan om det även, som i dag, ska krävas uppsåt av den som yrkesmässigt hanterar växter och växtprodukter för att dömas till ansvar eller om straffansvar ska inträda redan vid oaktsamhet, vilket föreslås i lagrådsremissen. Lagrådet efterlyser mot bakgrund av problembeskrivningen i förarbetena till den nuvarande straffbestämmelsen ett utvecklat resonemang när det gäller den frågan. Regeringen konstaterar att det visserligen kan finnas en osäkerhet när det gäller att avgöra vad som ska krävas för att en underlåtenhet att anmäla misstänka växtskadegörare ska vara oaktsam. Detta ska dock ställas mot intresset av att så långt som möjligt förhindra att skadegörare sprider sig och därigenom riskerar att orsaka stora skador på miljön eller omfattande ekonomiska förluster för företag. Som betonas ovan är det rimligt att ställa krav på en yrkesmässig aktör att kontinuerligt hålla sig uppdaterad om de eventuella risker som är kopplade till den egna verksamheten. En yrkesmässig aktör bör inte kunna undgå straffansvar genom att underlåta att hålla sig informerad om huruvida det finns en särskild risk för förekomst av karantänskadegörare på de växter eller växtprodukter som han eller hon hanterar och, om det finns en sådan risk, om hur den aktuella karantänskadegöraren kan identifieras eller åtminstone om när det finns skäl att misstänka att det kan vara fråga om en sådan skadegörare. Om en yrkesmässig aktör inte har gjort vad som kan krävas i det avseendet och det framkommer att det finns information som, om den hade varit känd för aktören, skulle ha kunnat ge honom eller henne anledning att misstänka förekomst av en skadegörare kan det vara fråga om en oaktsam gärning. Vid en samlad bedömning anser regeringen således, liksom vad gäller övriga gärningar, att även oaktsamma gärningar ska vara straffbara om de begås i näringsverksamhet.
Hänvisningar till S9-13-17
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt 12.1
9.13.18. Straffbestämmelsernas förhållande till vite
Regeringens förslag: Det får inte dömas till ansvar för en gärning som omfattas av ett föreläggande om vite, om gärningen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten tillstyrker förslaget. Inga andra remissinstanser berör frågan.
Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 9.10.12 föreslås att det i den nya växtskyddslagen ska införas en möjlighet att förena förelägganden med vite. När det gäller flera av de gärningar som föreslås straffbeläggas kan det i vissa situationer vara mer ändamålsenligt att förena ett föreläggande med vite. Om inte vitesinstrumentet bedömts lämpligt bör det dock i stället vara möjligt att döma till ansvar enligt straffbestämmelserna.
Däremot ska det inte vara möjligt att ingripa med straff och vite mot samma förseelse. För att den lagtekniska utformningen ska omfatta alla fall som skyddas mot dubbelprövning i artikel 4 i det sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen bör det i lagtexten anges att det inte får dömas till ansvar för en gärning som omfattas av ett föreläggande om vite, om gärningen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet. Utformningen överensstämmer i sak med motsvarande bestämmelser i 30 § livsmedelslagen (2006:804) och 30 § lagen (2006:805) om foder och animaliska biprodukter samt 10 kap. 7 § djurskyddslagen (2018:1192).
Hänvisningar till S9-13-18
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt 12.1
9.13.19. Bestämmelsernas förhållande till smugglingslagen och brottsbalken
Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon bestämmelse i den nya växtskyddslagen om att det inte får dömas till ansvar om gärningen är belagd med straff i lagen om straff för smuggling.
Regeringens förslag: Det får inte dömas till ansvar enligt växtskyddslagen om gärningen är belagd med straff i brottsbalken.
Promemorians bedömning och förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Tullverket ser positivt på bedömningen. Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten tillstyrker förslaget och bedömningen.
Inga andra remissinstanser berör frågan.
Skälen för regeringens bedömning och förslag
Lagen om straff för smuggling
Ett centralt syfte med bestämmelserna på växtskyddsområdet är att hindra att nya skadegörare kommer in i unionen. Många av de bestämmelser som handlar om införsel skulle även kunna vara straffbelagda genom smugglingslagen, när det gäller införsel till Sverige. Införsel i växtskyddslagens mening kan dock innebära såväl införsel till Sverige från andra EU-länder och tredjeländer som införsel till skyddade zoner.
Enligt 3 § första stycket lagen om straff för smuggling döms den som i samband med införsel till landet av en vara uppsåtligen bryter mot ett särskilt föreskrivet förbud mot eller villkor för införsel genom att underlåta att anmäla varan till tullbehandling, för smuggling till böter eller fängelse i högst två år. Detta gäller enligt 3 § andra stycket också den som, i samband med att en sådan vara förs in till landet, uppsåtligen lämnar oriktig uppgift vid tullbehandling eller underlåter att lämna föreskriven uppgift vid tullbehandling och därigenom ger upphov till fara för att införseln fullföljs i strid med förbudet eller villkoret. Enligt 3 § tredje stycket 3 och 4 döms för smuggling också den som uppsåtligen till landet för in eller från landet för ut en vara med stöd av ett tillstånd som föranletts av att någon lämnat oriktig uppgift eller underlåtit att lämna föreskriven uppgift till en tillståndsmyndighet eller förfar på ett sådant sätt hos en tillståndsmyndighet och därigenom föranleder att tillstånd meddelas och att varan förs in till eller ut från landet med stöd av tillståndet, eller förfogar över en vara i strid med villkor som uppställts för eller i samband med varans införsel eller utförsel.
Den som av grov oaktsamhet begår en gärning som avses i 3 § lagen om straff för smuggling, döms för olovlig införsel eller olovlig utförsel till böter eller fängelse i högst två år. För olovlig införsel eller olovlig utförsel döms också den som av grov oaktsamhet bl.a. lämnar oriktig uppgift eller underlåter att lämna föreskriven uppgift i samband med ansökan om sådant tillstånd som avses i 3 § tredje stycket 3 och därigenom ger upphov till fara för att varan förs in eller ut med stöd av detta tillstånd.
I 1 § första stycket lagen om straff för smuggling anges att om det i lag eller annan författning har föreskrivits straff för den som bryter mot ett förbud mot eller villkor för att föra in eller ut en vara, gäller i stället bestämmelserna i den författningen om inget annat är föreskrivet. Det är vanligt med bestämmelser i specialstraffrätten om att smugglingslagen ska ha företräde. Om en sådan särskild föreskrift införs i den nya växtskyddslagen skulle det innebära att införsel till Sverige i strid med bestämmelserna i växtskyddsregelverket i första hand skulle straffas enligt smugglingslagen. Denna gäller dock bara införsel till Sverige och inte införsel till en skyddad zon inom Sverige. Det krävs vidare uppsåt eller grov oaktsamhet för att fällas till ansvar enligt smugglingslagen. Det innebär exempelvis att den som av oaktsamhet för in en växt till Sverige i strid med ett förbud eller villkor skulle straffas enligt växtskyddslagen om införseln sker i näringsverksamhet. Även införsel i en skyddad zon, som inte samtidigt innebär en införsel till landet skulle straffas enligt växtskyddslagen (oavsett om det sker i näringsverksamhet eller inte).
I sitt yttrande den 1 december 2011 om straff för överträdelser av EUregler om kemikalier (se prop. 2011/12:59 s. 73) anförde Lagrådet bl.a. följande. Den föreslagna punkten 12 avser brott mot vissa förbud eller begränsningar i fråga om bl.a. import eller export av ozonnedbrytande ämnen. Det följer emellertid av 11 § andra stycket att det inte ska dömas till ansvar enligt straffbestämmelserna i 29 kap. om ansvar för gärningen kan dömas ut enligt lagen om straff för smuggling. Enligt 1 § i den lagen ska dock, om det i lag eller annan författning föreskrivits straff för den som bryter mot ett förbud eller villkor för att föra in eller ut en vara, i stället den författningen gälla om inte annat är föreskrivet. Lagrådet konstaterade
att en reglering konstruerad på detta sätt i vissa fall kan ge upphov till tvekan om vilket regelverk som ska tillämpas.
För att överträdelser av regelverket på växtskyddsområdet ska bedömas på ett så enhetligt sätt som möjligt och för att undvika oklarheter om vilket regelverk som ska tillämpas är bedömningen att det inte ska införas någon bestämmelse i växtskyddslagen om att smugglingslagen har företräde. Detta innebär att det i enlighet med 1 § lagen om straff för smuggling blir reglerna i växtskyddslagen som ska tillämpas om gärningen är straffbelagd enligt båda lagarna. När det gäller gärningar som inte är straffbelagda enligt växtskyddslagen, som tullbrott m.m., ska det även fortsättningsvis dömas till ansvar enligt smugglingslagen.
Smugglingslagen innehåller också bestämmelser om befogenheter för Tullverket att förhindra, utreda och beivra brott. Tullverkets befogenheter har enligt 2 § andra stycket samma lag utvidgats till att även avse brott enligt vissa andra lagar. För närvarande ses Tullverkets befogenheter inom kontrollverksamheten och den brottsbekämpande verksamheten över (dir. 2021:28, En samlad lagstiftning om Tullverkets befogenheter). Uppdraget ska redovisas senast den 16 maj 2022.
Vissa gärningar som omfattas av gärningsbeskrivningarna i de föreslagna straffbestämmelserna i växtskyddslagen kan även, i vissa fall, föranleda straff enligt brottsbalken. Det gäller framför allt förgöring i 13 kap. 8 § brottsbalken och vårdslöshet med gift eller smittämne i 13 kap. 9 § brottsbalken. Skyddsintresset för växtskyddslagstiftningen är att skydda växter och växtprodukter från skador som kan orsaka omfattande ekonomiska, miljömässiga och sociala konsekvenser. I den nya växtskyddslagen föreslås därför att överträdelser av ett antal bestämmelser i växtskyddsförordningen som är centrala för att syftet med lagstiftningen ska uppnås straffbeläggs, t.ex. gärningar som på olika sätt medför eller kan medföra risk för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare. Det kan konstateras att det enligt brottsbalkens bestämmelse om förgöring krävs att någon framkallar allmän fara för djur eller växter. För att det ska vara fråga om förgöring krävs det vidare att gärningsmannen begagnar visst skademedel på visst sätt, i det här fallet sprider skadedjur eller ogräs.
I 20 kap. brottsbalken finns bestämmelser om tjänstefel. Om en tjänsteman vid myndighetsutövning hanterar karantänskadegörare eller angripna växter m.m. i strid med regelverket kan detta i vissa fall omfattas av såväl gärningsbeskrivningen för tjänstefel i brottsbalken som av någon av de nya straffbestämmelserna i växtskyddslagen.
Den straffrättsliga regleringen i den nya växtskyddslagen bör vara subsidiär till brottsbalkens straffbestämmelser. Om en gärning är belagd med straff i brottsbalken ska det således inte få dömas till ansvar för brott enligt växtskyddslagen.
Hänvisningar till S9-13-19
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt 12.1
9.13.20. Ringa brott
Regeringens förslag: Gärningar som är att anse som ringa ska inte medföra ansvar. En gärning ska anses som ringa om den framstår som obetydlig med hänsyn till det intresse som straffbestämmelsen är avsedd att skydda.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Inga andra remissinstanser än Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten, som tillstyrker förslaget, berör frågan.
Skälen för regeringens förslag: För att det straffbara området inte ska träffa obetydliga företeelser bör ringa gärningar undantas från straffbarhet, vilket även gäller för straffbestämmelserna i växtskyddslagen. Bedömningen av om en gärning ska betraktas som ringa bör göras med utgångspunkt i det intresse eller det konkreta syfte som bestämmelsen är avsedd att skydda, oavsett eventuell effekt. En motsvarande bestämmelse finns i 29 kap. 11 § första stycket miljöbalken.
Hänvisningar till S9-13-20
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt Författningskommentar till 41 § växtskyddslag
9.14. Sanktionsavgifter
Regeringens förslag: Ett system med sanktionsavgifter ska införas för mindre allvarliga överträdelser på växtskyddsområdet.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten ser positivt på att sanktionsavgifter införs medan Lantbrukarnas riksförbund ser risker med förslaget (i avsnitt 9.13.4 redogörs mer utförligt för remissynpunkterna).
Skälen för regeringens förslag: Majoriteten av de överträdelser som upptäcks av kontrollmyndigheterna inom växtskyddsområdet kan betraktas som mindre allvarliga. Flertalet av dessa leder aldrig till någon åtalsanmälan. En del av de mindre allvarliga överträdelserna faller vidare utanför det område där kriminalisering framstår som befogad.
Administrativa sanktioner i stället för straff kan antas vara mer effektiva och innebära vinster ur ett resursanvändningsperspektiv. Det nuvarande straffprocessuella förfarandet innebär att resurser tas i anspråk hos kontrollmyndigheten, Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten och de allmänna domstolarna. När överträdelser i stor utsträckning upptäcks och utreds av en annan myndighet än de brottsutredande myndigheterna kan det vara en lämpligare resursanvändning att låta den myndigheten också påföra sanktioner för dessa. Den myndighet som utför kontrollerna har specialkunskaper som inte alltid finns hos Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten. Myndighetens utredning kan vidare genomföras i nära anslutning till överträdelsen. En övergång till ett sanktionsavgiftssystem bör därför kunna få till följd att överträdelser utreds och beivras snabbare och att fler överträdelser än tidigare sanktioneras, samtidigt som resurser frigörs från Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten.
Vidare kan en överträdelse med lågt straffvärde ofta förväntas bli lågt prioriterad hos Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten. En övergång
till sanktionsavgifter för de mindre allvarliga överträdelserna kan därför leda till en betydande effektivisering av sanktionssystemet. En snabbare handläggning kan också antas medföra en större benägenhet att följa de regler som är sanktionerade med sanktionsavgift.
Rättssäkerhetsaspekten är naturligtvis mycket viktig även när det gäller mindre allvarliga överträdelser. Det är därför viktigt att sanktionsavgiftssystemet endast omfattar sådana överträdelser där utrymmet för kontrollmyndigheten att göra skönsmässiga bedömningar är ytterst begränsat. Vilka överträdelser som ska kunna leda till sanktionsavgift behandlas i avsnitt 9.14.1 nedan.
9.14.1. Överträdelser som ska kunna leda till en sanktionsavgift
Regeringens bedömning: Överträdelser av bestämmelser om krav i fråga om registrering eller på dokumentation, skyldighet att anbringa växtpass, krav på anmälan vid införsel och på ISPM 15-märkning på träemballage i importsändningar bör kunna leda till en sanktionsavgift.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Inga andra remissinstanser än Åklagarmyndigheten, som är positiv till att sanktionsavgifter införs i de föreslagna fallen, och Polismyndigheten, som tillstyrker bedömningen, berör frågan.
Skälen för regeringens bedömning
Allmänna utgångspunkter
Som framgår av redovisningen i avsnitt 9.13.3 är det endast överträdelser av mindre allvarlig karaktär som bör kunna bli föremål för sanktionsavgifter. På växtskyddsområdet syftar i princip alla bestämmelser i förlängningen till att minska växtskyddsrisker. Växtskadegörare kan orsaka omfattande skador som innebär stora ekonomiska, miljömässiga eller sociala konsekvenser genom t.ex. ökade kostnader i jordbruks-, trädgårds- och skogsproduktion, minskad biologisk mångfald och påverkan på planterade miljöer och naturområden.
Detta hindrar inte att överträdelser som t.ex. inte medför någon omedelbar risk för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare kan betraktas som mindre allvarliga. Behovet av effektivare sanktioner gör sig gällande för överträdelser som är frekventa, men som inte är prioriterade inom det straffrättsliga systemet. Ett system med sanktionsavgifter ställer stora krav på tydlighet. De överträdelser som ska kunna leda till en sanktionsavgift måste därför vara lätta att konstatera. Ett enkelt, effektivt och likvärdigt beslutsfattande kan säkerställas genom att de regler som omfattas av sanktionsavgifter är klara och tydliga och genom att de inte innehåller några subjektiva rekvisit eller annars kräver mer ingående bedömningar eller innefattar ett stort tolkningsutrymme.
De regler som bedöms vara aktuella för ett sanktionsavgiftssystem är främst sådana som är av rent administrativ karaktär.
Överträdelser av bestämmelser om krav i fråga om registrering
Syftet med registrering av yrkesmässiga aktörers verksamhet är att kontrollmyndigheterna ska få kännedom om vilken typ av verksamhet en aktör bedriver så att de kan utföra offentliga kontroller. I artikel 65 i växtskyddsförordningen föreskrivs sålunda en skyldighet för en behörig myndighet att föra ett register över vissa angivna yrkesmässiga aktörer. Det EU-rättsliga kravet på att vissa yrkesmässiga aktörer ska ansöka om registrering finns i artikel 66. Av artikeln framgår också vilka uppgifter som en ansökan ska innehålla.
Huruvida någon driver en verksamhet utan att uppfylla krav i fråga om registrering är enkelt att konstatera och kräver inte några större utredningsinsatser från kontrollmyndighetens sida. Denna typ av överträdelse utgör i sig inte heller någon direkt risk ur ett växtskyddsperspektiv. Detta är därför en typ av överträdelse som passar för ett sanktionsavgiftssystem.
Gränsdragningen mellan vem som är slutanvändare respektive vem som är en yrkesmässig aktör och därmed omfattas av registreringskravet enligt växtskyddsförordningen är omdiskuterat när det gäller vissa situationer. Det kan t.ex. handla om när innehav av skog ska anses vara att bedriva ett yrkesmässigt skogsbruk eller när försäljning av frukt och bär från den egna trädgården ska anses ske yrkesmässigt. Det är lämpligt att Jordbruksverket genom föreskrifter eller vägledning tydliggör vad som ska gälla i sådana situationer.
Överträdelser av bestämmelser om dokumentation
Bestämmelser om dokumentation är av administrativ karaktär och överträdelser av dessa regler påverkar inte direkt växtskyddet. Dokumentationen kan dock ha betydelse för möjligheten att kontrollera att bestämmelser som har sådan betydelse följs. Dokumentationskrav kan också vara av avgörande betydelse för att kunna spåra en växt eller ett föremål. Eftersom det är enkelt och går snabbt för behörig kontrollmyndighet att konstatera om aktören har dokumenterat uppgifter som lagstiftningen föreskriver, passar också denna typ av överträdelse för ett sanktionsavgiftssystem.
I artikel 69 i växtskyddsförordningen ställs krav på en yrkesmässig aktör att under vissa förutsättningar spara dokumentation om växter, växtprodukter eller andra föremål som han eller hon får levererade till sig. Dokumentationen ska avse varje handelsenhet av växter, växtprodukter eller andra föremål som levererats, så att aktören kan identifiera de yrkesmässiga aktörer som levererat produkterna. Vidare ska enligt samma artikel en yrkesmässig aktör i ett stort antal fall spara dokumentation som gör det möjligt för denne att identifiera de yrkesmässiga aktörerna till vilka en handelsenhet har levererats.
I artikel 69 ställs vidare krav på att en bemyndigad aktör som utfärdar ett växtpass ska dokumentera ett antal uppgifter om växtpasset för att säkerställa spårbarhet.
I alla de nu beskrivna fallen ska dokumentationen sparas i minst tre år om inte kommissionen fastställer en annan minimiperiod för särskilda växter.
I artikel 87 regleras undersökningar som ska utföras innan växtpass får utfärdas. Enligt punkten 3.d i denna artikel ska resultaten dokumenteras och sparas i minst tre år.
I avsnitt 9.6 föreslås att den nya lagen ska innehålla ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyldighet att dokumentera vissa uppgifter. Ytterligare krav på att dokumentera uppgifter kan därmed tillkomma med stöd av det bemyndigandet.
Att dokumentation inte sparats torde vara relativt lätt att konstatera. Om dokumentationen saknas krävs det heller inte någon bedömning av uppsåt eller oaktsamhet.
Överträdelser av bestämmelser om skyldighet att anbringa växtpass
Växtpass är en officiell etikett som krävs för förflyttning av vissa växter, växtprodukter och andra föremål inom unionens territorium (artikel 79) och som utfärdas av yrkesmässiga aktörer som bemyndigats att göra detta (artikel 84). Kravet gäller också när vissa växter, växtprodukter och andra föremål förs in till eller förflyttas inom en skyddad zon (artiklarna 80 och 84). Växtpasset ska anbringas av de yrkesmässiga aktörerna på handelsenheten av de berörda växterna, växtprodukterna och de andra föremålen innan de förflyttas inom unionens territorium eller till eller inom en skyddad zon (artikel 88). Om de förflyttas i en förpackning, bunt eller behållare ska växtpasset i stället anbringas på denna förpackning, bunt eller behållare.
Växtpasset intygar frihet från karantänskadegörare och att bestämmelser om reglerade EU-icke-karantänskadegörare är uppfyllda (artiklarna 85– 86). För att få utfärda ett växtpass krävs i normalfallet att aktören har utfört undersökningar för att säkerställa denna frihet (artikel 87). Undersökningarna är närmast att jämföra med en form av egenkontroll.
Bestämmelsen om att växtpass ska anbringas på växter m.m. är av administrativ karaktär och underlåtenhet att följa dessa regler påverkar inte direkt växtskyddet. Att växter m.m. är försedda med ett växtpass kan dock ha betydelse för möjligheten att kontrollera att bestämmelser som har sådan betydelse följs. Växtpasset innehåller en spårbarhetskod som gör det möjligt att spåra växterna, växtprodukterna och de andra föremålen. Vid konstaterad förekomst av en karantänskadegörare på ett parti växter kan växtpasset hjälpa kontrollmyndigheten att hitta källan till skadegöraren och andra partier med växter som kan sprida den. Dessutom kan kontrollmyndigheten också kontrollera att de växter m.m. som omfattas av krav på växtpass endast har producerats av aktörer som har bemyndigats att utfärda växtpass och som följer bestämmelserna om undersökningar som syftar till att minska växtskyddsriskerna. Växtpasset innehåller också annan information som är relevant för att en kontrollmyndighet ska kunna bedöma växtskyddsrisker, t.ex. namn på växten och uppgift om ursprungsland.
Eftersom det är enkelt och går snabbt för behörig kontrollmyndighet att konstatera om växtpass har anbringats på växter m.m. innan förflyttning, passar också denna typ av överträdelse för ett sanktionsavgiftssystem.
Överträdelser av bestämmelser om krav på anmälan
Även bestämmelser om krav på att göra en föranmälan till en gränskontrollstation är av administrativ karaktär och påverkar inte växtskyddet direkt. Att en föranmälan görs är dock avgörande för möjligheten att kontrollera att bestämmelser som har betydelse för växtskyddet följs. Eftersom det är enkelt och går snabbt för kontrollmyndigheten att konstatera om anmälan gjorts, är även detta en typ av överträdelse som passar för ett sanktionsavgiftssystem.
Bestämmelser om krav på föranmälan finns i artikel 56.3.a i den nya kontrollförordningen. Enligt den artikeln ska aktörer som ansvarar för sändningar av växter, växtprodukter och andra föremål för vilka sundhetscertifikat krävs föranmäla dessa sändningars ankomst till de behöriga myndigheterna vid gränskontrollstationen. Kommissionen ska i genomförandeakter fastställa när föranmälan senast ska göras (artikel 58 i den nya kontrollförordningen). Krav på skyldighet att anmäla införsel av växter, växtprodukter eller andra föremål kan också ställas i föreskrifter meddelade med stöd av bemyndigandet i den föreslagna 8 § 5 i den nya växtskyddslagen (se avsnitt 9.8).
Överträdelser av bestämmelser om krav på märkning av träemballage i importsändningar
Som framgår av avsnitt 9.13.12 är ISPM 15 den internationella standarden för växtskyddsåtgärder nr 15 om reglering av träemballage inom den internationella handeln. Att utfärda en ISPM 15-märkning utan att vara bemyndigad för detta bedöms i nämnda avsnitt omfattas av brottsbalkens bestämmelser om urkundsförfalskning.
Enligt artikel 43 i växtskyddsförordningen får träemballage föras in till unionens territorium endast om det uppfyller vissa krav. Det ska ha varit föremål för en eller flera av de godkända behandlingarna och uppfylla de tillämpliga kraven enligt bilaga 1 till ISPM 15. Det ska vidare vara märkt med det märke som avses i bilaga 2 till ISPM 15, varigenom intygas att det varit föremål för sådana behandlingar. Kravet gäller vid alla importsändningar där träemballage ingår, dvs. även när träemballaget används för att transportera eller skydda andra varor.
Att det finns ISPM 15-märke på träemballage som förs in från tredjeland är av stor vikt för att kontrollen av att växtskadegörare inte sprids ska fungera. Den som importerar träemballage utan att det har den märkning som krävs bör kunna få en sanktion. Att konstatera att märkningen saknas är enkelt och går snabbt för kontrollmyndigheten. Denna typ av överträdelse passar därför för ett sanktionsavgiftssystem.
9.14.2. Bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om sanktionsavgifter
Regeringens förslag: Det ska införas ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om att en sanktionsavgift ska betalas av den som – driver en verksamhet utan att uppfylla krav i fråga om registrering, – inte har den dokumentation som krävs,
– inte anbringar ett växtpass på växter, växtprodukter och andra
föremål som omfattas av krav på växtpass innan de förflyttas inom Europeiska unionens territorium eller till eller inom en skyddad zon, – för in växter, växtprodukter eller andra föremål till Sverige utan att
uppfylla krav på anmälan vid införsel, eller – inte uppfyller krav på ISPM 15-märkning av träemballage i
importsändningar.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Endast Åklagarmyndigheten, som är positiv till att sanktionsavgifter införs i de föreslagna fallen, och Polismyndigheten, som tillstyrker förslaget, berör frågan.
Skälen för regeringens förslag: Den närmare regleringen av vilka överträdelser som ska kunna leda till sanktionsavgift bör finnas på förordningsnivå. Ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om sanktionsavgifter för vissa överträdelser bör därför tas in i växtskyddslagen.
I avsnitt 9.14.1 görs bedömningen att bestämmelser om registrering, dokumentation, skyldighet att anbringa växtpass, anmälan vid införsel och ISPM 15-märkning av träemballage i importsändningar är av sådan art att de är lämpliga för ett sanktionsavgiftssystem. Av bemyndigandet till regeringen bör det därför framgå att dessa typer av överträdelser omfattas av regeringens föreskriftsrätt. Om det, efter att sanktionsavgiftssystemet varit på plats en tid, visar sig att det finns ett behov av att införa sanktionsavgifter även för andra typer av överträdelser än vad som nu föreslås får regeringens föreskriftsrätt ses över.
9.14.3. Dubbla sanktioner
Regeringens förslag: En överträdelse som kan leda till en sanktionsavgift får inte medföra straffansvar enligt bestämmelsen om straff för att försvåra spårning av en karantänskadegörare eller enligt bestämmelsen om straff för överträdelser av föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen.
Det får inte dömas till ansvar eller beslutas om en sanktionsavgift för en överträdelse som omfattas av ett föreläggande om vite om överträdelsen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Endast Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten, som tillstyrker förslaget, berör frågan.
Skälen för regeringens förslag
Förhållandet mellan straff och sanktionsavgift
Utgångspunkten är att sanktionsavgifter är att betrakta som straff i Europakonventionens mening. Om sanktionsavgift och annat straff skulle påföras för samma gärning skulle det därför strida mot dubbelprövningsförbudet (art. 4 i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen). Det är visserligen upp till myndigheter och domstolar att beakta dubbelprövningsförbudet, men lagstiftaren bör i den mån det är möjligt verka för att
minska risken för dubbelprövning. Följaktligen bör en utgångspunkt vara att de överträdelser som ska kunna leda till sanktionsavgift inte ska vara straffbelagda.
En åtalsprövningsregel, såsom den i miljöbalken, hindrar inte en dubbelprövning i alla situationer. Eftersom en åtalsprövningsregel inte innebär en avkriminalisering måste fortfarande misstänkta brott anmälas av kontrollmyndigheten till Åklagarmyndigheten som har att pröva om åtal ska väckas. En sådan ordning skulle innebära att belastningen på de rättsvårdande myndigheterna inte minskar i den utsträckning som är önskvärd samtidigt som systemet blir besvärligt att tillämpa. De önskade effektivitetseffekterna skulle alltså utebli. Dessutom är konsekvensen av ett sådant system att det inte är möjligt för den enskilde att förutse om ett visst beteende leder till straff eller sanktionsavgift.
Avsikten är att sanktionsavgifterna endast ska träffa överträdelser som är mindre allvarliga. De överträdelser som föreslås kunna leda till en sanktionsavgift är i huvudsak sådana som annars skulle falla inom tillämpningsområdet för bötesbestämmelsen om bristande spårbarhet. För att säkerställa att allvarliga gärningar, som skulle kunna leda till ett fängelsestraff, inte avkriminaliseras bör den föreslagna bestämmelsen om förhållandet mellan straff och sanktionsavgifter begränsas till att avse gärningar som omfattas av bestämmelsen om straff för att försvåra spårning av en karantänskadegörare eller bestämmelsen om straff för överträdelser av föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen. Regeringen bedömer att, för det fall någonting som omfattas av en sanktionsavgiftssystemet felaktigt anmäls till åklagare, så bör detta vara möjligt att hantera i det enskilda fallet. Vilka överträdelser som sanktioneras med sanktionsavgift i stället för med straff framgår i det föreslagna bemyndigandet och kommer att preciseras närmare i förordning. Det bör därigenom för åklagare, domstol och andra som ska tillämpa lagstiftningen vara relativt tydligt, och möjligt att konstatera utan någon större utredning, vilka överträdelser som ska hanteras i sanktionsavgiftssystemet.
Förhållandet mellan straff respektive sanktionsavgift och vite
Eftersom även vite har karaktär av straff i Europakonventionens mening och alltså aktualiserar en tillämpning av artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen bör samma bedömning som gäller för straff gälla också för vite. Straff och vite ska inte komma i fråga för samma gärning. Samma sak bör gälla för sanktionsavgifter och vite. Det bör därför införas en bestämmelse i växtskyddslagen som reglerar förhållandet mellan sanktionsavgifter och vite. Inte enbart ett slutligt avgörande om utdömande av vite utgör ett hinder mot ett andra förfarande utan även en pågående prövning utgör ett sådant hinder (NJA 2013 s. 502). Sanktionsavgift bör alltså inte tas ut om överträdelsen har medfört att vite har dömts ut eller att en process om att döma ut vite har inletts. Om ett vitesföreläggande har överträtts ska detta alltså inte i sig ha någon betydelse för frågan om en sanktionsavgift ska få beslutas. Det som avgör när ett hinder mot ett andra förfarande för samma gärning eller överträdelse uppkommer får anses vara den tidpunkt när det inleds en domstolsprocess om utdömande av vite. I de fall det har dömts till ansvar
eller beslutats om avgift följer det av förbudet mot dubbelprövning, att ett förfarande om utdömande av vite inte får inledas för samma gärning eller överträdelse.
Hänvisningar till S9-14-3
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt 12.1
9.14.4. Avgiftsskyldigheten ska grundas på strikt ansvar
Regeringens förslag: En sanktionsavgift ska tas ut även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet.
Regeringens bedömning: Ringa överträdelser bör inte undantas från det avgiftsbelagda området.
Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten tillstyrker förslaget och bedömningen. Inga andra remissinstanser berör frågan.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: En avgiftsskyldighet som bygger på strikt ansvar bidrar till en förenkling och effektivisering av sanktionssystemet. Vidare blir utrymmet för bedömningar mindre vid en konstruktion med strikt ansvar än om det för ansvar krävs uppsåt eller oaktsamhet. Då ansvaret är strikt behöver kontrollmyndigheten endast kontrollera att en överträdelse rent objektivt har skett och fastställa avgiften enligt den angivna beräkningsgrunden med beaktande av förutsättningarna för befrielse från avgift. Effektivitetsaspekter brukar sättas i förgrunden vid användning av administrativa sanktioner, medan krav på rättssäkerhet brukar göra sig starkare gällande inom det straffrättsliga området. Detta hänger i sin tur samman med att straff främst är avsett att användas som en reaktion på gärningar som samhället anser vara särskilt klandervärda eller allvarliga. Administrativa sanktioner är däremot vanligast i de fall där argumenten för att införa eller bibehålla hot om straff inte är lika starka. Det bör dock poängteras att ett införande av administrativa sanktioner inte måste innebära en försämring ur rättssäkerhetssynpunkt i jämförelse med ett straffrättsligt förfarande.
Kraven på effektivitet och rättssäkerhet måste naturligtvis balanseras vid utformningen av ett system med administrativa sanktioner och höga krav måste ställas på förutsägbarhet i fråga om sanktionsavgifter.
För att tillgodose kraven på rättssäkerhet krävs att den enskilde inte åläggs en orimlig förklaringsbörda för att undgå avgift. Flera sanktionsavgiftssystem i svensk rätt som är baserade på strikt ansvar innehåller därför regler som möjliggör för myndigheten att befria någon från sanktionsavgift om det framstår som oskäligt att ta ut avgift, se t.ex. 30 b § livsmedelslagen. För att en konstruktion med strikt ansvar ska vara såväl rimlig som rättssäker bör det finnas ett starkt stöd för en presumtion att överträdelser på området inte kan ske på annat sätt än som en följd av uppsåt eller oaktsamhet (se den i avsnitt 9.13.3 behandlade prop. 1981/82:142). Denna förutsättning bedöms vara uppfylld i fråga om de överträdelser som nu föreslås för ett sanktionsavgiftssystem.
Syftet med att införa administrativa sanktionsavgifter är att åstadkomma ett system där överträdelser beivras snabbt och effektivt. Alltför stora inslag av skönsmässiga bedömningar motverkar detta syfte. Huvudregeln
bör därför vara att objektivt konstaterade överträdelser ska kunna leda till att en sanktionsavgift tas ut. Ringa överträdelser bör därför inte undantas från det avgiftsbelagda området.
Hänvisningar till S9-14-4
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt 12.1
9.14.5. Sanktionsavgiftens storlek
Regeringens förslag: Sanktionsavgiften ska uppgå till minst 1 000 kronor och högst 100 000 kronor. Avgifternas storlek ska framgå av föreskrifter som regeringen meddelar. När regeringen meddelar föreskrifter om avgifternas storlek ska hänsyn tas till hur allvarlig överträdelsen är och till betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser.
Avgiften ska tillfalla staten.
Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten tillstyrker förslaget. Inga andra remissinstanser berör frågan.
Skälen för regeringens förslag: Regelverket om sanktionsavgifter måste vara enkelt att tillämpa för att leda till avsedda effektivitetsvinster.
Som tidigare konstaterats bör ett beslut om sanktionsavgift inte kräva några ingående bedömningar. En sanktionsavgift ska kunna påföras kort tid efter att en överträdelse har ägt rum. För att uppfylla grundläggande rättssäkerhetskrav krävs också att systemet är förutsebart. Det måste därför vara enkelt att avgöra med vilket belopp som en avgift ska påföras vid varje enskilt tillfälle. Avgifterna bör därför fastställas schablonmässigt enligt en på förhand fastställd taxa som framgår direkt av en förordning.
Vid bedömningen av vilka avgiftsbelopp som bör fastställas bör två parametrar beaktas, nämligen överträdelsens allvar och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser. Samma kriterier gäller för flera andra områden där sanktionsavgifter införts, t.ex. på miljö- och fiskeområdena liksom områdena livsmedel och foder och animaliska biprodukter.
Med hur allvarlig överträdelsen är avses överträdelsens omfattning och den typiska faran som överträdelsen medför. Kriteriet betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser tar sikte på bestämmelsen som sådan och dess skyddsintresse.
Vid bestämmandet av max- och minimibelopp för avgiften bör det beaktas att de överträdelser som kommer att omfattas av sanktionsavgiftssystemet kommer att vara av mindre allvarlig karaktär. Överträdelserna skulle, om de varit kvar i det straffrättsliga systemet, gett en bötespåföljd, och i vissa fall en företagsbot. Sanktionsavgiftssystemet är inte tänkt att innebära en påföljdsmässigt sett mer ingripande reaktion på överträdelser än vad som varit fallet i det straffrättsliga systemet. Samtidigt måste hänsyn tas till att det finns en stor variation när det gäller verksamhetsutövarnas storlek. Det kan därför antas att överträdelsernas allvar kan variera i hög grad.
För de minst allvarliga överträdelserna bedöms 1 000 kronor vara en lämplig avgift. När det gäller den högsta avgift som bör kunna komma i fråga är en beloppsgräns om 100 000 kronor rimlig. Sanktionsavgifter
tillfaller normalt staten. Det finns inte skäl att låta någon annan ordning gälla på växtskyddsområdet.
Hänvisningar till S9-14-5
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt 12.1
9.14.6. Sanktionsavgifterna bör differentieras
Regeringens bedömning: Sanktionsavgifterna bör differentieras, där så bedöms vara lämpligt. Grunderna för differentieringen bör anges i förordning.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten tillstyrker bedömningen. Inga andra remissinstanser berör frågan.
Skälen för regeringens bedömning: För ett effektivt och rättssäkert sanktionsavgiftssystem krävs bl.a. att avgifterna är proportionella, rättvisa och har en handlingsdirigerande verkan för såväl små som stora aktörer.
Därför bör, utöver överträdelsens allvar och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser, den ekonomiska förmågan hos den som ska påföras en avgift kunna beaktas vid bestämmande av avgiftens storlek. Avgifterna bör därför kunna differentieras. Verksamheterna på det nu aktuella området är av mycket skiftande karaktär. Det kan därför antas att det finns anledning att använda olika differentieringsgrunder för olika typer av verksamheter. Samtidigt är det viktigt att systemet är förutsägbart och enkelt att tillämpa.
Ett system med differentierade sanktionsavgifter bör utformas med ett mindre antal principer för differentiering och varje differentieringsgrund bör kunna tillämpas på flera överträdelser. Behovet av ett effektivt system innebär att differentieringen bör ske med en viss grad av schablonisering för att det ska vara enkelt för kontrollmyndigheten att fastställa avgiften i varje enskilt fall. Differentieringen bör därför bygga på förhållandevis enkla bedömningsgrunder och utgå från uppgifter som kontrollmyndigheten redan har tillgång till, alternativt enkelt kan komma åt. Grunderna för differentieringen bör regleras i förordning.
Hänvisningar till S9-14-6
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt 12.1
9.14.7. Förhöjd avgift i vissa fall
Regeringens bedömning: Om den som har påförts en sanktionsavgift inte upphör med överträdelsen bör en ny, förhöjd, avgift tas ut. Om en sanktionsavgift har beslutats för en överträdelse och den avgiftsskyldige därefter upprepar överträdelsen, bör den nya överträdelsen leda till en förhöjd avgift.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten tillstyrker bedömningen. Inga andra remissinstanser berör frågan.
Skälen för regeringens bedömning: På miljöområdet och plan- och byggområdet finns en möjlighet att besluta om en ny, förhöjd avgift för den som inte upphör med en överträdelse efter att ha påförts en sanktionsavgift. En förhöjd avgift kan även beslutas för den som efter ett beslut om avgift på nytt gör sig skyldig till en överträdelse av samma slag.
Detta gäller sedan den 1 januari 2019 även på livsmedelsområdet samt på
områdena foder och animaliska biprodukter. Syftet med att införa sanktionsavgifter är att förbättra regelefterlevnaden. Det är mot den bakgrunden allvarligt om ett kontrollobjekt trots beslutad avgift inte upphör med eller upprepar en överträdelse. En förhöjd avgift kan dock inte överstiga den högsta beloppsgränsen för sanktionsavgifter enligt växtskyddslagen som föreslås vara 100 000 kronor (avsnitt 9.14.5).
Ett nytt beslut om sanktionsavgift för en överträdelse som inte upphör avser en annan tidsperiod än den som omfattas av det första beslutet. Det är alltså fråga om en ny överträdelse, varför ett sådant beslut inte kommer i konflikt med dubbelprövningsförbudet. Med hänsyn till vikten av att sanktionsavgiftssystemet når upp till kraven på effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner bör en förhöjd avgift kunna beslutas dels om kontrollobjektet inte upphör med en överträdelse, dels om kontrollobjektet på nytt gör sig skyldig till en sådan överträdelse som omfattas av det första beslutet.
Den avgiftsskyldige bör ges skälig tid att vidta rättelse innan en ny, förhöjd avgift beslutas för en överträdelse som inte upphör efter att en sanktionsavgift beslutas. För sådana överträdelser som upprepas bör en förhöjd sanktionsavgift endast kunna beslutas om överträdelsen upprepas inom en viss tid efter det första beslutet om sanktionsavgift. Denna tid bör vara förhållandevis kort. Om kontrollmyndigheten har utfört kontroll och beslutat om sanktionsavgift för t.ex. brister när det gäller krav på registrering, får det förutsättas att det sker en uppföljande kontroll inom en inte alltför lång tid efter det att överträdelsen konstaterades.
Bestämmelser om förhöjd avgift bör tas in i en förordning.
Hänvisningar till S9-14-7
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt 12.1
9.14.8. Befrielse från skyldigheten att betala en avgift
Regeringens förslag: En sanktionsavgift ska inte tas ut om det är oskäligt att ta ut den. Vid bedömningen av om det är oskäligt att ta ut avgiften ska följande särskilt beaktas: – om överträdelsen har berott på sjukdom som medfört att den
avgiftsskyldige inte förmått att på egen hand göra det som han eller hon varit skyldig att göra och inte heller förmått att ge någon annan i uppdrag att göra det, – om överträdelsen annars berott på en omständighet som den
avgiftsskyldige varken kunnat eller borde ha förutsett och inte heller kunnat påverka, eller – vad den avgiftsskyldige gjort för att undvika att en överträdelse
skulle inträffa.
Regeringens bedömning: Det bör inte vara möjligt att sätta ned sanktionsavgiften delvis.
Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten tillstyrker förslaget och bedömningen. Inga andra remissinstanser berör frågan.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt avsnitt 9.14.4 ska en sanktionsavgift tas ut även om en överträdelse inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. Med hänsyn till att en sanktionsavgift är av sådan karaktär att artikel 6 i Europakonventionen är tillämplig, måste hänsyn tas till den s.k. oskuldspresumtionen i artikel 6.2. Det bör därför finnas en möjlighet till befrielse från avgift när en sådan skulle framstå som orättfärdig. Den enskilde ska inte åläggas en orimlig bevisbörda för att undgå avgift. Det bör därför finnas utrymme för en inte alltför restriktiv prövning av befrielsegrunderna i varje enskilt fall.
Regler om befrielse från avgift kan utformas antingen så att det direkt i regeln anges vilka situationer som avses, eller genom en allmänt hållen regel som innehåller en exemplifiering av vilka situationer som bör kunna föranleda befrielse. Klart preciserade regler är lätta att tillämpa, men svåra att utforma, eftersom det är svårt att förutse alla situationer där befrielse bör kunna komma i fråga. En regel om befrielse från avgift, där det direkt i regeln anges vilka situationer som avses, riskerar att leda till ett orättvist resultat eftersom en uppräkning av situationer aldrig kan bli uttömmande. Regeringen föreslår därför att regeln ska vara allmänt hållen. För att underlätta för den myndighet som enligt förslaget ska göra bedömningen av om befrielse från avgift ska medges är det dock lämpligt att direkt i lagtexten ge exempel på vissa situationer som avses. Det bidrar till att säkerställa en enhetlig tillämpning av regeln. Eftersom det rör sig om en exemplifiering av situationer kan befrielse även medges om det i andra fall kan anses vara oskäligt att påföra avgift.
Det får överlämnas till rättspraxis att bedöma frågan om beviskrav vid prövningen av om det är oskäligt att ta ut en sanktionsavgift. Vid bedömningen av om det är oskäligt att ta ut avgift bör det särskilt beaktas om överträdelsen har berott på sjukdom som har medfört att den avgiftsskyldige inte förmått att på egen hand göra det som han eller hon har varit skyldig att göra och inte heller förmått att uppdra åt någon annan att göra det. Det bör vidare särskilt beaktas om överträdelsen annars berott på en omständighet som den avgiftsskyldige varken kunnat eller borde ha förutsett eller inte kunnat påverka. Ytterligare en omständighet som bör exemplifieras i bestämmelsen är vad den avgiftsskyldige har gjort för att undvika att en överträdelse skulle kunna inträffa.
Bestämmelsen om befrielse från avgift avser undantagssituationer och utrymmet för att inte påföra avgift bör vara begränsat. Ett sjukdomshinder ska normalt styrkas med läkarintyg. För att den avgiftsskyldige inte ska anses ha haft möjlighet att ens uppdra åt någon annan att fullgöra en skyldighet bör det i praktiken handla om ett sjukdomshinder av allvarligt slag. Utrymmet att beakta sådana omständigheter annat än för privatpersoner eller för mycket små företag där det inte finns möjlighet att överföra ansvaret på någon annan är mycket litet. Med en omständighet som den avgiftsskyldige varken kunnat eller borde ha förutsett och inte heller kunnat påverka avses sådana omständigheter som normalt brukar hänföras till laga förfall. Vid beaktande av om den avgiftsskyldige gjort vad han eller hon har kunnat för att undvika att en överträdelse skulle kunna inträffa kan hänsyn tas till det förhållandet att den avgiftsskyldige faktiskt ansträngt sig för att en överträdelse inte skulle komma att inträffa, men där överträdelsen ändå inträffat på grund av ett i sammanhanget ursäktligt misstag. De exempel som nämns ovan är således omständigheter
som särskilt ska beaktas, men hindrar inte att även andra omständigheter kan tas med i skälighetsbedömningen.
Det kan dock inte anses oskäligt att ta ut avgift när överträdelsen exempelvis har berott på att den enskilde inte känt till de regler som gäller. Att en verksamhet är nystartad, dålig ekonomi, tidsbrist, glömska eller dåliga rutiner bör inte heller medföra befrielse från avgift. Den slutliga bedömningen av i vilka situationer som det är oskäligt att ta ut en sanktionsavgift får överlämnas till rättstillämpningen.
Med hänsyn till vikten av en enhetlig rättstillämpning och ett effektivt system bör det så långt möjligt undvikas att skönsmässiga bedömningar byggs in i systemet. Då sanktionsavgifter dessutom kommer att kunna påföras med relativt låga belopp bedöms det inte finnas skäl att införa en möjlighet att besluta om att en sanktionsavgift ska sättas ned delvis.
Hänvisningar till S9-14-8
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt 12.1
9.14.9. Förfarandet och utdömandet av sanktionsavgifter
Regeringens förslag: Kontrollmyndigheten ska pröva frågor om sanktionsavgifter.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten tillstyrker förslaget. Inga andra remissinstanser berör frågan.
Skälen för regeringens förslag: För att sanktionsavgiftssystemet ska vara effektivt krävs att myndigheten beslutar om en sanktionsavgift i nära anslutning till att överträdelsen upptäcks. Om myndigheten i stället måste ansöka hos domstol om att en avgift ska dömas ut kan det bli mycket svårt att uppnå en effektivisering. Den utformning av sanktionsavgiftssystemet som här föreslås innebär att utrymmet för bedömningar i det enskilda fallet är högst begränsat, att ansvaret ska vara strikt och att avgiftsbeloppet ska bestämmas enligt en fastställd taxa. Det är därför lämpligt att det är kontrollmyndigheten som ska pröva frågor om sanktionsavgifter.
Hänvisningar till S9-14-9
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt 12.1
9.14.10. Tillfälle att yttra sig innan ett beslut om sanktionsavgift fattas
Regeringens förslag: Innan kontrollmyndigheten beslutar om en sanktionsavgift ska den som avgiften ska tas ut av få tillfälle att yttra sig.
Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna har inte berört frågan. Skälen för regeringens förslag: Ett beslut om sanktionsavgift är en åtgärd som är ingripande för den avgiftsskyldige. Den som riskerar att påföras en sanktionsavgift ska därför ges tillfälle att yttra sig över myndighetens utredning. Bestämmelsen om en myndighets kommunikationsskyldighet i 25 § förvaltningslagen ger inte den avgiftsskyldige en sådan ovillkorlig rätt då det i vissa uppräknade undantagssituationer är möjligt att avgöra ett ärende utan att en part fått tillfälle att yttra sig. En bestämmelse om att den som åtgärden riktas mot alltid ska ha fått tillfälle att yttra sig bör därför föras in i växtskyddslagen. Aktören ska få tillfälle
att påtala eventuella felaktigheter och omständigheter som kan utgöra skäl för befrielse från avgift. Detta bidrar till materiellt riktiga avgöranden och systemets legitimitet. Kontrollmyndigheten bör skicka den utredningsrapport eller liknande som myndigheten har sammanställt till den som avgiften ska tas ut av. Av materialet bör framgå vad myndigheten gör gällande har inträffat, de omständigheter som åberopas till stöd för detta och vilken bevisning som finns i ärendet. Vidare bör det anges att myndigheten avser att påföra en sanktionsavgift.
Hänvisningar till S9-14-10
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt 12.1
9.14.11. Delgivning
Regeringens bedömning: Det behövs inte någon uttrycklig bestämmelse om att ett beslut om sanktionsavgift ska delges den avgiftsskyldige.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte berört frågan. Skälen för regeringens bedömning: En sökande, klagande eller annan part i ett ärende som avser myndighetsutövning ska enligt 33 § förvaltningslagen underrättas om innehållet i det beslut varigenom myndigheten avgör ärendet. Myndigheten bestämmer om dessa underrättelser ska ske muntligt, genom vanligt brev, genom delgivning eller på något annat sätt. Förvaltningslagen innehåller inte något krav på delgivning. Frågan om delgivning av beslut om sanktionsavgift hänger samman med frågan om verkställighet av sådana beslut. Enligt regeringens bedömning ska ett sådant beslut kunna verkställas när det har fått laga kraft (se avsnitt 9.14.12). Tidpunkten för när beslutet får laga kraft är knuten till den tidpunkt då den avgiftsskyldige fick del av beslutet. Det finns därför inte något behov av en uttrycklig bestämmelse om att den avgiftsskyldige ska delges beslutet. Delgivning torde ändå ofta krävas för att myndigheten ska kunna visa att ett beslut fått laga kraft och därmed kan verkställas.
9.14.12. Tidpunkt för betalning av sanktionsavgift
Regeringens bedömning: En sanktionsavgift bör förfalla till betalning när beslutet har fått laga kraft.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Den enda remissinstans som yttrar sig över förslaget, Kronofogdemyndigheten, förordar att en sanktionsavgift ska betalas inom 30 dagar från det att beslutet att ta ut avgiften har fått laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet.
Skälen för regeringens bedömning: Som huvudregel enligt 35 § förvaltningslagen gäller att ett beslut inte får verkställas förrän det har fått laga kraft. Eftersom sanktionsavgifterna har karaktär av straff talar hänsynen till den enskildes rättssäkerhet för att en skyldighet att betala en sanktionsavgift inte bör uppkomma innan ett beslut eller, om beslutet överklagas, en dom fått laga kraft.
Om beslut om sanktionsavgift skulle
gälla direkt kan det drabba bl.a. privatpersoner som omfattas av växtskyddslagstiftningen oskäligt hårt. Det extra arbete som det innebär
att bevaka laga kraft bör inte anses väga tyngre än kraven på rättssäkerheten för den enskilde. Regeringen anser därför att det inte finns skäl att frångå huvudregeln 35 § förvaltningslagen om att ett beslut får verkställas först efter att det fått laga kraft.
Kronofogdemyndigheten anser att den enskilde ska ges en betalningsfrist om 30 dagar från det att beslutet om att ta ut avgiften har fått laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet. Regeringen delar dock den bedömning som görs i promemorian att det inte finns något behov av att införa bestämmelser om betalningsfrist. Syftet med att införa ett sanktionsavgiftssystem på det aktuella området är, såsom tidigare nämnts, att öka effektiviteten i sanktionssystemet. En del i detta är att en sanktion ska kunna tas ut så snart som möjligt efter det att en överträdelse har konstaterats föreligga. En ytterligare betalningsfrist efter det att beslutet har fått laga kraft motverkar detta syfte. En bestämmelse om betalningsfrist bör därför inte införas i lagen.
9.14.13. Verkställighet får ske enligt utsökningsbalken
Regeringens förslag: Ett beslut om sanktionsavgift ska få verkställas enligt utsökningsbalken när det har fått laga kraft.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Den enda remissinstans som yttrar sig över förslaget, Kronofogdemyndigheten, förordar att beslutet om sanktionsavgift får verkställas om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i beslutet. Myndigheten föreslår även att bestämmelsen ska ange att myndigheten ska lämna den obetalda avgiften för indrivning och innehålla en upplysning om att bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 3 kap. 1 § första stycket 6 utsökningsbalken utgör en förvaltningsmyndighets beslut en verkställbar exekutionstitel endast om det framgår av en särskild föreskrift att beslutet får verkställas. Utan en sådan särskild föreskrift får myndighetens beslut om sanktionsavgift inte läggas till grund för verkställighet och myndigheten måste då skaffa sig en exekutionstitel om den avgiftsskyldige inte frivilligt betalar. Det kan ske genom en ansökan om betalningsföreläggande hos Kronofogdemyndigheten som kan bestridas och ytterst kräver domstols dom för att verkställighet ska kunna ske. Alternativt kan myndigheten direkt väcka talan i domstol. Sådana förfaranden kan vara tidskrävande. Om en sanktionsavgift ska kunna vara en snabb och effektiv reaktion från samhällets sida förutsätter detta att en snabb verkställighet kan ske. Det bör därför anges i lagen att ett beslut om sanktionsavgift får verkställas enligt utsökningsbalken när det fått laga kraft.
De bestämmelser som Kronofogdemyndigheten föreslår om att myndigheten ska lämna en obetald avgift för indrivning och att bestämmelser om indrivning finns i indrivningslagen behöver inte finnas i lag. Myndighetens synpunkter får övervägas när bestämmelser om sanktionsavgifter utformas på förordningsnivå.
Hänvisningar till S9-14-13
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt Författningskommentar till 49 § växtskyddslag
9.14.14. Preskription
Regeringens förslag: Ett beslut om sanktionsavgift ska inte få fattas om den som avgiften ska tas ut av inte har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att överträdelsen ägde rum. En beslutad sanktionsavgift ska falla bort till den del beslutet inte har verkställts inom fem år från det att beslutet fått laga kraft.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna har inte berört frågan. Skälen för regeringens förslag: Behovet av att ingripa mot överträdelser minskar över tid. Vidare är det rimligt att den som begått en överträdelse vid någon tidpunkt ska kunna inrätta sig efter att det inte blir någon reaktion från samhällets sida i anledning av överträdelsen. I straffrätten finns det därför bestämmelser om åtals- respektive påföljdspreskription (35 kap. brottsbalken). Eftersom en sanktionsavgift uppvisar stora likheter med ett bötesstraff bör det även för sanktionsavgifter finnas bestämmelser om under hur lång tid ansvar kan utkrävas och beslutad avgift kan inkrävas. Sådana bestämmelser finns när det gäller sanktionsavgifter på andra områden.
Tiden för åtalspreskription för ett brott med endast böter i straffskalan är två år och tiden för påföljdspreskription är fem år. Samma preskriptionsregler bör gälla för sanktionsavgifterna. Det faktum att tiden ska räknas från det att överträdelsen ägde rum betyder i princip att fristen inte börjar löpa så länge överträdelsen kan anses pågå. Det innebär således att det är först när överträdelsen har upphört som preskriptionstiden börjar löpa. Vid problem med tillämpningen av preskriptionsbestämmelserna bör de principer som har utformats inom straffrätten för bedömning av preskriptionsfrågor kunna användas som ledning.
Hänvisningar till S9-14-14
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt 12.1, Författningskommentar till 50 § växtskyddslag
9.15. Överklagande och verkställighet av beslut
Regeringens förslag: Beslut enligt den nya växtskyddslagen, enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EUbestämmelser som lagen kompletterar, ska få överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd ska krävas vid överklagande till kammarrätten. Den delegerande myndigheten ska föra det allmännas talan i allmän förvaltningsdomstol när det gäller överklagade beslut som är meddelade av organ med delegerade uppgifter, av fysiska personer som har delegerats vissa uppgifter i offentlig kontroll eller annan verksamhet eller av fristående officiella växtskyddsinspektörer.
Bestämmelserna i lagen om överklagande av beslut av enskilda organ med offentliga förvaltningsuppgifter ska gälla även för överklagande av beslut som har meddelats av en fysisk person som har delegerats vissa uppgifter i offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet eller av en fristående officiell växtskyddsinspektör.
Regeringens bedömning: Den nya lagen bör inte innehålla särskilda bestämmelser om när beslut får verkställas.
Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Kammarrätten i Jönköping och Förvaltningsrätten i Jönköping anger att utan en särskild reglering kommer 35 § förvaltningslagen (2017:900) att tillämpas och att det finns skäl att överväga om det behövs särskilda bestämmelser om i vilka fall beslut med stöd av växtskyddslagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen ska gälla omedelbart. Inga andra remissinstanser berör någon av frågorna.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Nuvarande reglering
Beslut enligt den nuvarande växtskyddslagen eller enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten (11 §). Detsamma gäller för beslut som avser insektshärjning enligt skogsvårdslagen (40 §).
När det gäller överklagade beslut som fattats av enskilda kontrollorgan för Jordbruksverket det allmännas talan i allmän förvaltningsdomstol.
När det gäller besluts verkställbarhet föreskrivs att beslut som har meddelats med stöd av 5, 5 a, 7 och 7 a §§ i den nuvarande växtskyddslagen gäller omedelbart, om inte något annat bestäms. I fråga om beslut som meddelas enligt skogsvårdslagen gäller att Skogsstyrelsen får bestämma att dess beslut enligt skogsvårdslagen ska gälla omedelbart (41 §).
Förvaltningslagen innehåller i 35 § bestämmelser om när beslut får verkställas. Som huvudregel gäller enligt första stycket att ett beslut inte får verkställas förrän det har fått laga kraft. Bestämmelsen innehåller i andra stycket vissa undantag, som innebär att ett beslut i dessa fall alltid får verkställas trots att det inte fått laga kraft. Till exempel får ett beslut alltid verkställas omedelbart om det endast gäller tillfälligt. Ett exempel på sådana beslut är tillfälliga tillstånd eller förbud. Enligt förarbetena ska det vara fråga om beslut som syftar till att få rättsverkningar mot den enskilde endast tillfälligt. I många fall rör det sig om beslut som verkställs genom någon åtgärd från en myndighet, se propositionen En modern och rättssäker förvaltning – ny förvaltningslag (prop. 2016/17:180 s. 326).
Vidare undantas enligt andra stycket situationer där kretsen av dem som har rätt att överklaga är så vid eller obestämd att det inte är möjligt att bestämma den tidpunkt då överklagandetiden går ut.
Enligt bestämmelsens tredje stycke får en myndighet också verkställa ett beslut omedelbart om ett väsentligt allmänt eller enskilt intresse kräver det. Undantagsregeln är generell och knyter an till det behov av omedelbar verkställighet som i det konkreta fallet kan göra sig gällande, oavsett beslutets art (prop. s. 326). Undantaget tar i första hand sikte på sådana situationer där ett angeläget allmänt intresse kräver en snabb verkställighet (prop. s. 214). Som en förutsättning för tillämpningen bör gälla att myndigheten gör bedömningen att skyddet av intresset verkligen kräver att
beslutet verkställs omedelbart. Myndigheten ska dock alltid göra en avvägning mot enskildas intresse av rättsskydd och möjlighet att få myndighetens beslut överprövat innan det verkställs (prop. s. 326–327).
Enligt 4 § förvaltningslagen är lagen subsidiär till avvikande bestämmelser i lag eller förordning. Detta innebär att bestämmelserna i den nuvarande växtskyddslagen och skogsvårdslagen om när beslut får verkställas har företräde framför motsvarande bestämmelser i förvaltningslagen.
Den nya kontrollförordningen
En behörig myndighet kommer att kunna fatta beslut med direkt stöd av den nya kontrollförordningen och växtskyddsförordningen (se bl.a. artiklarna 55, 65–69, 137.3 och 138 i den nya kontrollförordningen samt artiklarna 8, 46, 47, 48, 60, 63, 64, 77, 89, 91, 92, 98, 100 och 101 i växtskyddsförordningen). Detsamma gäller en officiell växtskyddsinspektör om en sådan utses. Rätten för en officiell växtskyddsinspektör att fatta beslut kan dock begränsas genom villkor i beslutet att utse inspektören. Enligt artikel 7 i den nya kontrollförordningen ska fysiska och juridiska personer avseende vilka de behöriga myndigheterna fattar beslut i enlighet med artiklarna 55, 66.3, 66.6, 67, 137.3 b, 138.1 och 138.2 samma förordning ha rätt att överklaga dessa beslut i enlighet med nationell rätt. Rätten att överklaga ska dock inte påverka de behöriga myndigheternas skyldighet att skyndsamt vidta åtgärder för att undanröja eller begränsa riskerna för bl.a. växtskydd.
Överklagande av beslut som fattats av statliga myndigheter och verkställighet av sådana beslut
Regeringen instämmer inledningsvis i promemorians bedömning att bestämmelserna om överklagande av en myndighets beslut i den nuvarande växtskyddslagen i allt väsentligt i sak bör föras över till den nya lagen.
När det gäller bestämmelserna om när beslut får verkställas görs i promemorian bedömningen att det inte finns skäl att ha några särbestämmelser i förhållande till 35 § förvaltningslagen. Regeringen delar denna bedömning. Bestämmelserna i 35 § bedöms ge myndigheterna tillräcklig möjlighet att verkställa beslut omedelbart om det krävs med hänsyn till skyddet mot växtskadegörare. Detta kan vara fallet t.ex. i fråga om beslut om bekämpning av en karantänskadegörare som förekommer i odling, destruktion av en sändning växter eller växtprodukter som har angripits av en karantänskadegörare samt beslut om tillfälligt förbud av införsel eller transport av en sändning som misstänks vara angripen av en karantänskadegörare i avvaktan på att en analys ska bekräfta eller avfärda att det är fråga om en karantänskadegörare.
Överklagande av beslut som fattats av enskilda organ eller fysiska personer
I avsnitt 9.10.6 redogörs för möjligheterna att med stöd av den nya kontrollförordningen överlämna vissa uppgifter till organ med delegerade uppgifter, till fysiska personer och officiella växtskyddsinspektörer, som inte har sin anställning vid en kontrollmyndighet. Frågan är om även beslut
som sådana organ och personer meddelar bör kunna överklagas. De enda uppgifter som i dag har lämnats över är utfärdande av växtpass samt utfärdande av sundhetsintyg med märkning av träemballage, trä eller andra föremål enligt den internationella standarden ISPM 15 och märkning enligt den nationella standarden KD 56˚C/30 min (se avsnitt 9.10.6). Dessa överlämnanden avser dock endast en rätt för näringsidkaren att utfärda intyg för egna växter eller växtprodukter. Eftersom överlämnande inte har skett till kontrollorgan har bestämmelserna om överklagande av kontrollorgans beslut i växtskyddslagen inte tillämpats.
Det är inte osannolikt att de uppgifter som lämnas över till enskilda organ, fysiska personer eller fristående officiella växtskyddsinspektörer utmynnar i ett beslut som får verkningar för en enskild. Det kan t.ex. handla om beslut om att ta ut avgifter för offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet. Organ, fysiska personer och fristående officiella växtskyddsinspektörer kan således komma att fatta beslut som kan påverka en enskilds situation på ett inte obetydligt sätt. Sådana beslut är – när de fattas av förvaltningsmyndigheter – möjliga att överklaga enligt 41 § förvaltningslagen, jfr prop. 2016/17:180 s. 248 och 251–252). Besluten kan också anses innefatta en prövning av enskildas civila rättigheter eller skyldigheter, och därmed omfattas av rätten till domstolsprövning enligt artikel 6.1 i Europakonventionen. Överklagandebestämmelsen i den nya växtskyddslagen bör därför möjliggöra överklagande även av de enskilda organens, de fysiska personernas och fristående officiella växtskyddsinspektörernas beslut. Besluten bör, i likhet med vad som gäller enligt den nuvarande växtskyddslagen i fråga om beslut fattade av kontrollorgan, överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd bör krävas vid överklagande till kammarrätten.
Jordbruksverket ska enligt den nu gällande växtskyddslagen föra det allmännas talan hos allmän förvaltningsdomstol när det gäller överklagade beslut som har fattats av ett enskilt kontrollorgan. Det är lämpligt att det i stället i enlighet med vad som föreslås i promemorian är den delegerande myndigheten som för det allmännas talan när organens eller de fysiska personernas beslut överklagas. Detsamma bör gälla när de fristående officiella växtskyddsinspektörernas beslut överklagas. Det innebär att det är den delegerande myndigheten och inte det organ, den fysiska person eller den fristående officiella växtskyddsinspektör som fattat det överklagade beslutet som blir part och företräder det allmännas intressen i domstol. En liknande ordning finns bl.a. i livsmedelslagen. I den utsträckning som uppgifter överlämnas kommer den delegerande myndigheten som regel att vara Jordbruksverket.
I lagen (1986:1142) om överklagande av beslut av enskilda organ med offentliga förvaltningsuppgifter finns bestämmelser om överklagande av beslut meddelade av bolag och andra enskilda organ, som enligt särskilda bestämmelser får överklagas till regeringen, till en förvaltningsdomstol eller till en förvaltningsmyndighet. Lagen innehåller bl.a. bestämmelser om hur och inom vilken tid ett beslut ska överklagas och till vilken instans ett överklagande ska ges in samt vad ett enskilt organ ska göra om ett överklagande felaktigt har getts in till organet. Lagen gäller dock inte överklagande av beslut meddelade av fysiska personer. Det finns inte anledning att göra någon annan bedömning än att samma regler som gäller för överklagande av beslut meddelade av organ med delegerade uppgifter
bör gälla för överklagande av beslut meddelade av fysiska personer eller fristående officiella växtskyddsinspektörer. I avsnitt 9.10.6 föreslås att bestämmelsen i förvaltningslagen om vem som får överklaga ett beslut (42 §) ska gälla för beslut som har meddelats av organ med delegerade uppgifter, fysiska personer eller fristående officiella växtskyddsinspektörer. I avsnitt 9.10.6 gör regeringen bedömningen att det inte finns behov av att enskilda organ m.fl. som har fått uppgifter som avser växtskadegörare överlämnade till sig ska kunna verkställa beslut innan de har fått laga kraft.
Hänvisningar till S9-15
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt 12.1
9.16. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Regeringens förslag: Den nya växtskyddslagen ska träda i kraft den 1 juli 2022 då den nuvarande växtskyddslagen ska upphöra att gälla.
Förelägganden, förbud och andra beslut som innan ikraftträdandet har meddelats enligt den upphävda lagen ska dock fortsätta att gälla.
Äldre föreskrifter om straff ska fortfarande gälla för överträdelser som enligt den nya växtskyddslagen kan leda till sanktionsavgift om överträdelsen har skett före de nya bestämmelsernas ikraftträdande.
Den upphävda lagen ska fortfarande gälla för ersättningsanspråk som har uppkommit före ikraftträdandet.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens med undantag för tidpunkten för ikraftträdande.
Remissinstanserna: Kammarrätten i Jönköping och Lantbrukarnas riksförbund (LRF) anser att de nya ersättningsbestämmelserna även bör gälla anspråk som har uppkommit före den nya lagens ikraftträdande.
Övriga remissinstanser har inte berört frågan.
Skälen för regeringens förslag: Regeringens förslag är föranledda av ny unionslagstiftning, nämligen växtskyddsförordningen och den nya kontrollförordningen. EU-bestämmelserna tillämpas i huvudsak från och med den 14 december 2019. Den nya lagen bör träda i kraft så snart som möjligt. Det är inte nödvändigt att särskilt ange att föreskrifter som har meddelats med stöd av äldre bestämmelser ska anses beslutade med stöd av lagen. Däremot bör det förtydligas att beslut som har meddelats med stöd av äldre bestämmelser alltjämt ska gälla.
Ny strafflagstiftning får inte ges retroaktiv verkan. Enligt 2 kap. 10 § regeringsformen får ingen dömas till straff eller annan brottspåföljd för en gärning som inte var belagd med straff när den begicks. Ingen får heller dömas till svårare brottspåföljd för gärningen än den som var föreskriven då. En motsvarande reglering finns i artikel 7 i Europakonventionen, som gäller som svensk lag. Om annan lag gäller när dom meddelas, ska enligt 5 § andra stycket lagen (1964:163) om införande av brottsbalken den lagen tillämpas om den leder till frihet från straff eller lindrigare straff. Bestämmelserna bör tillämpas analogt även inom specialstraffrätten (se t.ex. NJA 1986 s. 525).
När det gäller bestämmelserna om sanktionsavgifter är de sanktionsavgifter som föreslås ersätta straffpåföljden formellt att anse som lindrigare. Detta bör normalt få genomslag bakåt i tiden i enlighet med 5 § lagen om införande av brottsbalken. Skälet till att överföra vissa
överträdelser från det straffrättsliga området till ett system med sanktionsavgifter är dock inte en förändrad syn på överträdelserna i sig. Att bestämmelserna avkriminaliseras ska inte ses som en indikation på att överträdelserna bedöms lindrigare utan syftet är i stället att effektivisera sanktionssystemet. Den lindrigaste lagens princip gör sig således inte särskilt starkt gällande. Det bedöms därför vara mest ändamålsenligt att inte ge bestämmelserna om sanktionsavgifter retroaktiv effekt. Det finns inte heller något formellt hinder mot att i en övergångsbestämmelse göra undantag från regeln i 5 § andra stycket i lagen om införande av brottsbalken. Den upphävda lagen bör i stället fortfarande gälla för överträdelser som enligt den nya växtskyddslagen kan leda till sanktionsavgift om överträdelsen skett före den nya lagens ikraftträdande.
I avsnitt 9.14.14 anges att tiden för preskription för sanktionsavgifter ska räknas från det att överträdelsen ägde rum. Det innebär således när det gäller en perdurerande, dvs. en pågående, överträdelse att det är först när överträdelsen har upphört som preskriptionstiden börjar löpa. Resonemanget innebär att de nya bestämmelserna ska tillämpas på överträdelser som sker efter att de nya bestämmelserna har trätt i kraft även om de påbörjades före ikraftträdandet.
Genom den nya lagen utvidgas möjligheten att få ersättning (avsnitt 9.12). Syftet med de nya ersättningsbestämmelserna är att ge ett incitament för tidig upptäckt av angrepp och effektivt bekämpningsarbete. I promemorian föreslås därför att de nya ersättningsbestämmelserna inte bör tillämpas retroaktivt. LRF anser att ersättning också bör lämnas för anspråk som uppkommit före den nya lagens ikraftträdande eftersom ersättningsfrågan och arbetet med den nya lagen har varit en utdragen process. Enskilda ska inte drabbas av att lagen försenas. Kammarrätten i
Jönköping anser att de nya ersättningsbestämmelserna även bör gälla anspråk som har uppkommit före den nya lagens ikraftträdande eftersom gränsdragningsproblem kan uppstå och att det finns en risk för att den som drabbas av kostnader till följd av åtgärder mot karantänskadegörare avvaktar med att anmäla förekomst av sådana för att lättare kunna framställa anspråk på ersättning enligt det nya regelverket. Det skulle i så fall motverka en tidig upptäckt och bekämpning av karantänskadegörare.
Regeringen anser liksom kammarrätten att den risken finns. Mot bakgrund av att det kommer att uppstå en gränsdragningsproblematik även om ett tidigare datum väljs och då syftet med att ge ersättning framför allt är att ge incitament för att åtgärder vidtas enligt det nya regelverket, bedömer regeringen ändå att ersättning enligt den nya lagen endast bör lämnas för ersättningsanspråk som uppkommer efter det att den nya lagen har trätt i kraft.
Enligt artikel 165.2 i den nya kontrollförordningen ska relevanta artiklar i rådets direktiv 2000/29/EG tillämpas i stället för vissa bestämmelser enligt den nya kontrollförordningen i frågor som rör offentlig kontroll. Det gäller bl.a. bestämmelser om kontrollfrekvens vid import som ska tillämpas till och med den 13 december 2022. Om det skulle vara nödvändigt att ändra eller upphäva det nationella genomförandet av dessa artiklar kan bemyndigandet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om förbud, begränsningar eller åtgärder för att förhindra introduktion, etablering och spridning av karantänskadegörare användas. Bedömningen är således att det inte heller
behövs särskilda övergångsbestämmelser i lagen när det gäller de bestämmelser i direktiv 2000/29/EG som ska fortsätta att gälla efter den 14 december 2019.
Hänvisningar till S9-16
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt 12.1
10. Följdändringar i andra lagar
10.1. Skogsvårdslagen
Regeringens förslag: Bemyndigandet i skogsvårdslagen för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om bekämpning av insektshärjning i skog och om upparbetning av skadad skog, utforsling eller lagring av virke och andra åtgärder som behövs för att motverka uppkomsten av yngelhärdar ska upphävas.
Detsamma gäller bestämmelsen som straffbelägger överträdelser av myndighetens föreskrifter.
Lagen ska innehålla en upplysning om att bestämmelser om växtskadegörare finns i den nya växtskyddslagen och i de EUbestämmelser som kompletteras av lagen.
Lagändringarna ska träda i kraft samtidigt som den nya växtskyddslagen, dvs. den 1 juli 2022. Förelägganden och förbud som har meddelats före ikraftträdandet för att föreskrifter om insektshärjning m.m. ska följas, ska dock fortsätta att gälla.
Regeringens bedömning: När det gäller de bestämmelser i skogsvårdslagstiftningen som genomför rådets direktiv 1999/105/EG om saluföring av skogsodlingsmaterial behövs det inte någon bestämmelse som klargör avgränsningen mot den nya växtskyddslagen.
Det behövs inte någon övergångsreglering i fråga om bestämmelsen som straffbelägger överträdelser av föreskrifter som en myndighet har meddelat med stöd av regeringens bemyndigande om bekämpning av insektshärjning i skog och om upparbetning och andra åtgärder som behövs för att motverka uppkomsten av yngelhärdar.
Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Några remissinstanser, däribland LRF och Skogsstyrelsen, avstyrker förslaget om att bemyndigandet om insektshärjning i skogsvårdslagen ska flyttas till den nya växtskyddslagen. Synpunkterna på i vilken lag bemyndigandet ska vara placerat behandlas i avsnitt 9.2.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt 29 § första stycket skogsvårdslagen (1979:429) får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om bekämpning av insektshärjning i skog och om upparbetning av skadad skog, utforsling eller lagring av virke och andra åtgärder som behövs för att motverka uppkomsten av yngelhärdar. Bestämmelsen tar enligt förarbetena sikte på insektsskador på skog. När lagen infördes bedömdes att de allvarligaste skadorna orsakas av barkborrar som trivs i områden med mycket granskog och tallskog, särskilt där det bedrivs skogsbruk (prop. 1978/79:110 s. 56).
Som konstateras i avsnitt 9.2 utgör bestämmelsen en nationell reglering för att bekämpa och hindra spridning av skadegörare som varken kan regleras som karantänskadegörare eller reglerade EU-icke-karantänskadegörare enligt växtskyddsförordningen. I avsnittet gör regeringen bedömningen att det är möjligt att ställa nationella krav på åtgärder för att begränsa förekomsten av växtskadegörare som inte omfattas av skyddsåtgärder enligt växtskyddsförordningen om dessa växtskadegörare kan medföra oacceptabla ekonomiska, miljömässiga eller sociala konsekvenser genom angrepp på trädslag som används i virkesproduktion. Mot bakgrund av att sådana växtskadegörare även kan förekomma i andra växtmiljöer än skog och att föreskrifter om skyldighet att vidta åtgärder kan rikta sig till andra än skogsägare eller de som är verksamma i skogsproduktion anser regeringen vidare att nationella bestämmelser bör finnas i den nya växtskyddslagstiftningen. I avsnitt 9.4.3 föreslår regeringen således att det i den nya växtskyddslagen ska införas ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter för att begränsa förekomsten av andra växtskadegörare än karantänskadegörare och potentiella karantänskadegörare som kan medföra oacceptabla ekonomiska, miljömässiga eller sociala konsekvenser genom angrepp på trädslag som används i virkesproduktion. Som en följd av detta bör 29 § skogsvårdslagen upphävas. I skogsvårdslagen bör i stället tas in en bestämmelse som upplyser om att bestämmelser om växtskadegörare finns i den nya växtskyddslagen och i de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen.
Överträdelser av föreskrifter som en myndighet har meddelat med stöd av regeringens bemyndigande enligt 29 § första stycket straffbeläggs i 38 a § första stycket punkten 2 med böter. Hänvisningen i straffbestämmelsen till 29 § första stycket bör strykas. Förslag om sanktioner av överträdelser av bestämmelserna i den nya växtskyddslagen finns i avsnitt 9.13.14.
Som konstateras i avsnitt 8.1 har ett av saluföringsdirektiven, rådets direktiv 1999/105/EG om saluföring av skogsodlingsmaterial, genomförts i skogsvårdslagen och i Skogsstyrelsens föreskrifter. Direktivet syftar till att säkerställa att odlingsmaterial som släpps ut på marknaden uppfyller vissa kvalitativa minimikrav och att odlingsmaterialet kan identifieras genom hela produktionskedjan fram till slutanvändaren. Direktivet syftar vidare till att förebygga handelshinder som hämmar den fria rörligheten för skogsodlingsmaterial inom unionen. De bestämmelser som genomför direktivet syftar inte till att förhindra införsel eller spridning av växtskadegörare men bidrar indirekt till detta genom kraven på odlingsmaterials sundhet. Bestämmelserna medför dock inte att gränsdragningen mot den nya växtskyddslagens tillämpningsområde skulle kunna bli problematisk i detta hänseende. Regeringen anser därför att det inte behövs någon bestämmelse i skogsvårdslagen som tydliggör avgränsningen mot den nya växtskyddslagen.
Lagändringarna bör träda i kraft samtidigt som den nya växtskyddslagen, dvs. den 1 juli 2022 (se avsnitt 9.16). Det är inte nödvändigt att ange att föreskrifter som har meddelats med stöd av 29 § skogsvårdslagen ska anses vara beslutade med stöd av den nya växtskyddslagen. Däremot bör det förtydligas att förelägganden och förbud enligt 35 § som har beslutats
före ikraftträdandet för att föreskrifter om insektshärjning m.m. ska följas, alltjämt ska gälla.
Det behövs inte heller någon övergångsbestämmelse när det gäller upphävandet av den bestämmelse som straffbelägger överträdelser av föreskrifter som en myndighet har meddelat med stöd av regeringens bemyndigande enligt 29 § första stycket. Som konstateras i avsnitt 9.16 ska, om annan lag gäller när dom meddelas, enligt 5 § andra stycket lagen (1964:163) om införande av brottsbalken den lagen tillämpas om den leder till frihet från straff eller lindrigare straff. Bestämmelserna bör tillämpas analogt även inom specialstraffrätten. De aktuella överträdelserna kommer inte att kunna leda till sanktionsavgift enligt den nya lagen utan de föreslås även fortsättningsvis vara straffsanktionerade med böter.
Hänvisningar till S10-1
- Prop. 2021/22:148: Avsnitt 12.2
10.2. Lagen om skydd mot flyghavre
Regeringens bedömning: Lagen om skydd mot flyghavre bör behållas oförändrad.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Västerbottens län ser positivt på att flyghavre fortfarande kan hanteras i den nationella lagstiftningen. Övriga remissinstanser har inte berört frågan.
Skälen för regeringens bedömning: Flyghavre är ett ogräs vars utbredning är skadlig för svensk växtodling. Flyghavre är dock inte en parasitär växt och har inte heller en tillräckligt allvarlig ekonomisk, social och miljömässig påverkan på Europeiska unionens territorium för att betraktas som en skadegörare i den mening som avses i växtskyddsförordningen (jfr artiklarna 1.1 och 1.2). Skyddsåtgärder mot flyghavre regleras alltså inte i växtskyddsförordningen. Vissa indirekta krav på att begränsa flyghavre finns i rådets direktiv 66/402/EEG av den 14 juni 1966 om saluföring av utsäde av stråsäd samt i kommissionens direktiv 2006/47/EG av den 23 maj 2006 om särskilda krav rörande förekomst av flyghavre. Direktiv 66/402/EEG fastställer vilka nivåer av flyghavre som får finnas i utsäde av stråsäd för att få saluföras medan direktiv 2006/47/EG föreskriver en skyldighet för medlemsstaterna att på begäran utfärda sådant officiellt certifikat som föreskrivs i artikel 11 i direktiv 66/402/EEG och som visar att grödan är fri från flyghavre. Direktivsbestämmelserna innehåller inte några krav på hantering eller bekämpning av flyghavre och har liksom övriga saluföringsdirektiv, som konstaterats i avsnitt 8.1, inte till syfte att förhindra införsel och spridning av växtskadegörare utan syftar till att säkerställa harmoniserade villkor för handel eller produktion av utsäde och annat växtförökningsmaterial.
Enligt artikel 14 i direktiv 66/402/EEG finns möjlighet för en medlemsstat att, efter kommissionens godkännande, anta strängare bestämmelser för saluföring av utsäde när det gäller förekomst av flyghavre. En förutsättning för att kommissionen ska godkänna strängare regler är att liknande bestämmelser används på den inhemska produktionen av detta utsäde och att faktiska bekämpningsåtgärder mot flyghavre redan har vidtagits i spannmålsodlingar i området i fråga. I Sverige finns förutom de delar i utsädeslagstiftningen som genomför direktivsbestämmelsernas
villkor för saluföring av stråsäd och krav på frihet från flyghavre även en lag som reglerar flyghavre, lagen (1970:299) om skydd mot flyghavre. Lagen innehåller bestämmelser om hantering av växtodlingsprodukter som innehåller flyghavre och bekämpning av flyghavre. Mot bakgrund av de bestämmelserna har kommissionen godkänt att Sverige får föreskriva att utsäde av stråsäd bara får saluföras i Sverige om det åtföljs av ett sådant intyg om frihet från flyghavre som avses i artikel 11 i direktiv 66/402/EEG (se kommissionens beslut (96/334/EG)).
Den omständigheten att det sedan länge finns bestämmelser om bekämpning av flyghavre i Sverige har alltså gjort det möjligt för Sverige att ha strängare regler för saluföring av stråsäd än som krävs enligt EUrätten. Lagen om skydd mot flyghavre har dock inte samma syfte som saluföringsdirektiven utan tillkom för att skapa ett fastare underlag för den planmässiga bekämpningen av flyghavre som i större omfattning innebär minskade skördar, kvalitetsavdrag på skördarna och försämrat ekonomiskt resultat (prop. 1970:114 s. 14–15).
Regeringen bedömer att det även i fortsättningen finns ett intresse från statens sida av att förhindra spridning av flyghavre. Då flyghavre, som konstaterats ovan, helt faller utanför växtskyddsförordningens tillämpningsområde och det inte heller finns några andra bestämmelser om skyddsåtgärder mot flyghavre på unionsnivå finns det inget som hindrar att Sverige har en nationell lagstiftning om flyghavre på området (jfr medlemsstaternas rätt att anta lagstiftningsakter på ett område med delad befogenhet enligt artikel 4.2 d FEUF). Då flyghavre inte är en växtskadegörare i den mening som avses i den nya växtskyddslagen bör bestämmelserna om skyddsåtgärder mot flyghavre även i fortsättningen finnas i en egen lag. Precis som är fallet med åtgärder enligt 29 § skogsvårdslagen gäller dock att alla lagstiftningsåtgärder som en medlemsstat vidtar på ett område med delad befogenhet måste vara förenliga med de allmänna unionsrättsliga principerna om företräde, lojalt samarbete, den fria rörligheten för varor och proportionalitet.
10.3. Utsädeslagen och lagen med bemyndigande att meddela vissa föreskrifter mot trädgårdsnäringen
Regeringens bedömning: Det behövs inte någon bestämmelse som klargör avgränsningen mot den nya växtskyddslagen i utsädeslagen eller lagen med bemyndigande att meddela vissa föreskrifter för trädgårdsnäringen.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte berört frågan.
Skälen för regeringens bedömning
Behov av avgränsning mot den nya växtskyddslagen ?
Den nya växtskyddslagen ska syfta till att begränsa riskerna för att växter eller växtprodukter skadas av växtskadegörare och komplettera förord-
ningen (EU) nr 2016/2031 om skyddsåtgärder mot växtskadegörare, förordningen (EU) nr 2017/625 om offentlig kontroll samt tillämpningsförordningar till förordningarna. Som konstateras i avsnitt 8.1 finns det i saluföringsdirektiven krav på att produkter ska vara fria från skadegörare för att få saluföras. Bestämmelsernas syfte är, som nämns där, dock inte att förhindra införsel och spridning av växtskadegörare utan framför allt att säkerställa harmoniserade villkor för handel eller produktion av utsäde och annat växtförökningsmaterial. Indirekt bidrar direktivens kvalitetskrav förstås till att förhindra spridning av växtskadegörare. De nationella bestämmelser som genomför direktiven finns i föreskrifter som har meddelats med stöd av utsädeslagen (1976:298) och lagen (1975:74) med bemyndigande att meddela vissa föreskrifter för trädgårdsnäringen. Utsädeslagen syftar till att skydda konsumenterna mot utsäde av dålig kvalitet (prop. 1975/76:157 s. 14). I lagen med bemyndigande att meddela vissa föreskrifter för trädgårdsnäringen bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter för trädgårdsnäringen som är påkallade för att främja eller möjliggöra kontroll av trädgårdsprodukters sundhet, sortäkthet eller kvalitet. Lagarnas syfte är alltså inte att förhindra införsel eller spridning av skadegörare, varför det inte finns någon risk för oklara gränsdragningar mellan dem och den nya växtskyddslagen. Regeringen bedömer därför att det inte behövs någon bestämmelse som klargör avgränsningen mot den nya växtskyddslagen.
11. Konsekvenser
11.1. Förslagen
Förslaget är att en ny växtskyddslag ska ersätta den gällande växtskyddslagen. Dessutom föreslås ändringar i skogsvårdslagen. Enligt förslaget ska växtskyddslagens syfte vara att begränsa risken att växter och växtprodukter skadas av växtskadegörare till en acceptabel nivå.
Anledningen till att det föreslås en ny växtskyddslag är att svensk lagstiftning behöver anpassas till EU-bestämmelserna i växtskyddsförordningen och den nya kontrollförordningen. Den nya EU-lagstiftningen behöver dessutom kompletteras i de delar det behövs för att säkerställa att EU-rätten får avsedd effekt. Bedömningen är att det inte är tillräckligt att informera om EU-förordningarna eller att ta fram branschriktlinjer eller vägledningar.
Förslagen till ändringar i förhållande till gällande växtskyddslag är av olika karaktär. Vissa är rent redaktionella och medför därför inga konsekvenser. Andra ger regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer rätt att i sin tur reglera en fråga, s.k. normgivningsbemyndiganden. Dessa bemyndiganden medför inte några direkta konsekvenser. Effekterna av dessa beror på vad som beslutas i nästa led och är därför svåra att förutse. Som en följd av att direktiv ersatts med förordningar med direkt tillämpliga bestämmelser bedöms antalet föreskrifter som behöver meddelas med stöd av lagens bemyndiganden
emellertid bli förhållandevis begränsat jämfört med vad som hittills varit fallet.
Vidare föreslås att ersättning ska beviljas till drabbade för kostnader, värdeförluster eller produktionsbortfall vid bekämpning i syfte att utrota eller innesluta en karantänskadegörare. Ersättningsbestämmelserna syftar till att ge EU-bestämmelserna full effekt. I gällande växtskyddslag finns en bestämmelse om att ersättning kan beviljas om det föreligger särskilda skäl.
Dessutom lämnas förslag till bestämmelser med annat syfte än att säkerställa att EU-lagstiftningen får avsedd effekt. Bemyndigande föreslås för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om andra växtskadegörare än karantänskadegörare som kan medföra oacceptabla ekonomiska, miljömässiga eller sociala konsekvenser genom angrepp på trädslag som används i virkesproduktion. Bestämmelserna ersätter de nuvarande bestämmelserna i skogsvårdslagen om insektshärjningar som syftar till att minska förekomsten av vissa insekter som orsakar skada i virkesproduktion. Förslaget är att bestämmelserna om insektshärjning utökas till att omfatta andra växtskadegörare än insekter och att åtgärder ska kunna vidtas i andra växtmiljöer än skog för att minska förekomsten av skadegörare i syfte att skydda virkesproducerande träd.
De konsekvenser som följer av de direkt tillämpliga bestämmelserna i EU-förordningarna beskrivs inte. Inte heller beskrivs i detta avsnitt konsekvenserna av förslag som inte innebär ändringar i förhållande till gällande växtskyddslag.
11.2. Lagens utformning
Bestämmelserna i den nya växtskyddslagen har utformats i enlighet med annan närliggande lagstiftning som också omfattas av den nya kontrollförordningen, bl.a. livsmedelslagen, i så stor utsträckning som möjligt. Avsikten är att det ska underlätta för de aktörer som också följer växtskyddslagstiftningen och livsmedelslagstiftningen samt andra lagstiftningar som har utformats med livsmedelslagen som förebild, t.ex. foderlagstiftningen. Lagens utformning innebär också ökade möjligheter till samordnad kontroll till nytta för producenterna.
11.3. Ikraftträdande
Lagändringarna syftar i första hand till att anpassa svensk lagstiftning till nya EU-förordningar. Eftersom EU-förordningarna i allt väsentligt redan ska tillämpas bör den nya växtskyddslagen och de föreslagna bestämmelserna i skogsvårdslagen träda i kraft så snart som möjligt. Förslagen föreslås därför träda ikraft den 1 juli 2022.
11.4. Vilka berörs av förslagen?
Den nya växtskyddslagen kompletterar växtskyddsförordningen och den nya kontrollförordningen i de delar som avser skyddsåtgärder mot växtskadegörare vilket innebär att lagen riktar sig till de som omfattas av EU-förordningarna.
Växtskyddsförordningen och den nya kontrollförordningen innehåller bestämmelser som bl.a. riktar sig till EU:s medlemsstater, behöriga myndigheter, organ med delegerade uppgifter, fysiska personer som har delegerats vissa uppgifter och officiella växtskyddsinspektörer som inte är anställda av en kontrollmyndighet. I Sverige har Jordbruksverket det centrala ansvaret för offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet. Också Tullverket berörs liksom länsstyrelserna i viss omfattning. Skogsstyrelsen berörs av den nationella regleringen av skadegörare som kan medföra oacceptabla konsekvenser genom angrepp på trädslag som används i virkesproduktion. Det finns inte några planer i nuläget på att delegera offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet i någon större omfattning.
Växtskyddsförordningen och den nya kontrollförordningen innehåller också bestämmelser som riktar sig till aktörer som arbetar yrkesmässigt med växter, växtprodukter och andra föremål som kan sprida vissa växtskadegörare men också till privatpersoner som har eller hanterar sådana växter, växtprodukter och andra föremål. Vissa bestämmelser i EUförordningarna riktar sig enbart till yrkesmässiga aktörer, t.ex. bestämmelser om registrering av verksamhet (bl.a. är ca 1 050 företag registrerade som potatisodlare eller potatislager och ca 550 företag registrerade som importörer av växter, växtprodukter m.m.), utfärdande av växtpass (ca 310 företag), bestämmelser om spårbarhet när det gäller leveranser av växter (förutom de företag som utfärdar växtpass omfattas nästan all detaljhandel som säljer blommor och andra växter för plantering, såsom matvaruaffärer, byggmarknader, bensinmackar och internetbutiker) samt de som för in eller förflyttar reglerade EU-icke-karantänskadegörare (bl.a. omfattas alla fruktplantor, prydnadsväxter, grönsaksväxter och utsädespotatis av krav på frihet från sådana skadegörare vilket innebär att alla företag som handlar yrkesmässigt med dessa växter omfattas). Även många av de bestämmelser som riktar sig till alla kommer i praktiken främst att påverka yrkesmässiga aktörer. Bestämmelser om skyldighet att anmäla förekomst av EU-karantänskadegörare gäller alla liksom förbud och krav på åtgärder vid införsel och förflyttning av växter, växtprodukter och andra föremål som kan sprida karantänskadegörare. Bestämmelser om åtgärder vid bekämpning av karantänskadegörare gäller den som drabbas av angreppet samt Jordbruksverket. Förbud mot införsel, förflyttning, innehav, uppförökning eller frisläppande av karantänskadegörare gäller alla. De möjligheter som finns till undantag från sådana förbud samt från förbud mot införsel av växter, växtprodukter och andra föremål som kan sprida karantänskadegörare, påverkar i huvudsak forskare och annan försöksverksamhet.
Förslaget till bestämmelser om statlig ersättning vid bekämpning av karantänskadegörare riktar sig till de som drabbas av angreppet samt Jordbruksverket som avses pekas ut att hantera ansökan om ersättning.
Bestämmelsen som föreslås avseende möjligheten att meddela föreskrifter och fatta beslut i det enskilda fallet om åtgärder för att minska förekomsten av andra skadegörare än karantänskadegörare som kan skada virkesproducerande träd berör i huvudsak skogsägare (det finns t.ex. över 300 000 fysiska personer som äger skog) men eftersom förslaget är att åtgärder också ska kunna vidtas i andra växtmiljöer än skog för att minska förekomsten av skadegöraren så kan alla som äger trädbevuxen mark, odlar växter, lagrar eller handlar med växter, växtprodukter och andra föremål som kan sprida sådana skadegörare komma att omfattas av bestämmelser i föreskrifter. De myndigheter som regeringen i förordning avser att bemyndiga att meddela föreskrifter är Skogsstyrelsen och Jordbruksverket.
De företag som omfattas av bestämmelserna är i huvudsak små och medelstora företag som odlar, handlar med eller på annat sätt hanterar växter, växtprodukter eller andra föremål som kan sprida växtskadegörare. Det finns också ett antal stora företag som omfattas av bestämmelserna. Företag som importerar och exporterar varor med träemballage berörs av de krav som ställs på sådant emballage. Det finns flera stora företag som handlar med plantor och som därmed berörs av vissa bestämmelser. Det finns också större företag som omfattas av införselbestämmelser eftersom de importerar frukt, grönsaker, timmer och trävaror från tredjeländer. Dessutom finns det större företag som exporterar sågade trävaror och därmed berörs av krav vid utförsel och något enstaka större företag som exporterar plantor till tredjeländer. De omfattas dessutom av föreskrifter som syftar till att minska förekomsten av andra växtskadegörare än karantänskadegörare som kan medföra oacceptabla konsekvenser genom angrepp på trädslag som används i virkesproduktion.
11.5. Behov av speciella informationsinsatser
För det relativt stora behov av informationsinsatser som finns med anledning av den nya EU-lagstiftningen och denna lag, se nedan under rubriken Konsekvenser för statliga myndigheter. Information om förslagen har även skett genom remittering till berörda av Ds 2020:8.
11.6. Överensstämmelse med EU-rätten
Genomförande av EU-rätten
Anledningen till att det föreslås en ny växtskyddslag är behovet att anpassa den nationella lagstiftningen till EU-bestämmelserna i växtskyddsförordningen och den nya kontrollförordningen och att säkerställa att EUbestämmelserna får effekt. Lagen innehåller bemyndiganden som gör det möjligt att kunna utnyttja den möjlighet som finns i växtskyddsförordningen att nationellt ställa krav på strängare åtgärder avseende karantänskadegörare och reglerade EU-icke-karantänskadegörare än vad som krävs enligt EU-bestämmelserna. Bemyndigandet som avser karantänskadegörare får endast användas för att förhindra introduktion, etablering och spridning av karantänskadegörare, vilket är växtskydds-
förordningens övergripande mål när det gäller dessa skadegörare. Bemyndigandet som avser reglerade EU-icke-karantänskadegörare får endast, i likhet med växtskyddsförordningen, användas för att begränsa förekomsten av sådana skadegörare på växter för plantering. Se avsnitt 11.9.
Ersättning vid bekämpning av karantänskadegörare
De föreslagna bestämmelserna om att ersättning ska lämnas till drabbade vid bekämpning av karantänskadegörare bedöms bidra till effektivare bekämpningsarbete och därmed till att ge EU-bestämmelserna full effekt. Bestämmelserna kompletterar alltså växtskyddsförordningen och har utformats i enlighet med EU:s statsstödsregelverk, vilket redogörs för i avsnitt 9.12. Bestämmelserna har också utformats utifrån förordning (EU) 2021/690 som styr EU:s medfinansiering av medlemsstaternas ersättning till enskilda vid bekämpning.
Nationell reglering av växtskadegörare
Enligt förslaget ska, som framgår ovan, vissa skadegörare kunna regleras nationellt för att skydda virkesproducerande träd. De föreslagna bestämmelserna bedöms vara förenliga med EU-lagstiftningen och de allmänna unionsrättsliga principerna om företräde, lojalt samarbete, den fria rörligheten för varor och proportionalitet. För överväganden, se avsnitt 9.2 och 9.4.3.
11.7. Samhällsekonomiska konsekvenser
Genomförande av EU-rätten
Syftet med den nya EU-lagstiftningen är att begränsa växtskyddsrisker som hänger samman med växtskadegörare till en acceptabel nivå. Lagstiftningen innebär ett stärkt skydd avseende karantänskadegörare vars introduktion, etablering och spridning skulle få oacceptabla ekonomiska, miljömässiga eller sociala konsekvenser. Redogörelse för vilka negativa ekonomiska, miljömässiga och sociala effekter karantänskadegörare kan leda till finns i avsnitt 7.2. Den nya lagstiftningen innebär också ett stärkt skydd avseende reglerade icke-karantänskadegörare, skadegörare som huvudsakligen sprids genom särskilda växter för plantering och som kan leda till oacceptabla ekonomiska konsekvenser på den avsedda användningen av växterna.
Den nya lagstiftningen innebär ökade kostnader för stat och för aktörer i förhållande till i dag. Den bedöms dock vara kostnads- och samhällsekonomiskt effektiv genom sitt ökade fokus på riskbaserade åtgärder – för att hindra angrepp av nya skadegörare, – för att möjliggöra tidig upptäckt av angrepp och – för tidigt agerande vid angrepp.
Den nya växtskyddslagen kompletterar EU-lagstiftningen i de delar det behövs för att säkerställa att EU-rätten får avsedd effekt, dvs. ett bättre och effektivare skydd mot nya växtskadegörare vars introduktion, etablering och spridning skulle få oacceptabla konsekvenser. Förslagen syftar alltså till att utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv undvika oacceptabla ekonomiska, miljömässiga och sociala konsekvenser.
EU-lagstiftningen bedöms ha positiva effekter på de tre dimensionerna av hållbar utveckling i FN:s Agenda 2030, den ekonomiska, den sociala och den miljömässiga. Detsamma gäller den nya växtskyddslagen eftersom den har till syfte att säkerställa att EU-rätten får avsedd effekt. Förslagen bedöms ha positiva effekter på flera av de globala målen genom att angrepp av karantänskadegörare kan ha negativa konsekvenser på livsmedelsproduktionen (ingen hunger), framtagandet av biobränslen (hållbar energi för alla och bekämpa klimatförändringarna), tillgången till hållbar jordbruks- och skogsråvara (flera av målen) och biologisk mångfald (ekosystem och biologisk mångfald). Utrotningsåtgärder för att skydda vissa växter eller växtmiljöer skulle kunna påverka andra globala mål negativt, t.ex. genom att växtskyddsmedel används. EU-lagstiftningens tydliga fokus på förebyggande åtgärder bör dock begränsa dessa situationer i större utsträckning än vad som tidigare har varit fallet.
Vad avser miljökvalitetsmålen bedöms den effektivare lagstiftningen ha betydelse för flera av dem, bl.a. Ett rikt odlingslandskap, Levande skogar, Ett rikt växt- och djurliv, Giftfri miljö samt God bebyggd miljö. Omfattande träddöd skulle påverka målet Begränsad klimatpåverkan. I vissa bekämpningssituationer skulle skydd av olika miljövärden kunna stå mot varandra. Utrotningsåtgärder för att skydda vissa växter eller växtmiljöer skulle kunna påverka andra miljövärden negativt. Det mycket tydliga fokus på förebyggande åtgärder som den nya EU-lagstiftningen har bör dock begränsa dessa situationer i större utsträckning än vad som tidigare har varit fallet.
Behovet av resurseffektiva åtgärder och de tydligare kraven på riskbaserade åtgärder i det nya EU-regelverket innebär att behovet av kompetens om växtskadegörare ökar. Förslagen bedöms inte ha några nämnvärda effekter för jämlikhet och tillgänglighet.
Ersättning vid bekämpning av karantänskadegörare
Förslagen innebär att staten ska ersätta den som drabbas av kostnader och förluster i form av förlorat värde eller produktionsbortfall vid bekämpning av karantänskadegörare. När syftet med bekämpningen är inneslutning och inte utrotning föreslås ett visst utrymme för regeringen att besluta att ersättning inte ska lämnas utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv. Precis som den nya EU-lagstiftningen syftar de föreslagna bestämmelserna om ersättning till tidig upptäckt av förekomst av karantänskadegörare och effektiv bekämpning. Bedömningen är att den ersättning som föreslås kommer att öka enskildas incitament att anmäla angrepp av karantänskadegörare och att samarbeta i bekämpningssituationen. Bestämmelserna kompletterar EU-bestämmelserna.
Bedömningen är att statlig ersättning är samhällsekonomiskt effektivt genom att vara en kostnadseffektiv åtgärd för att undgå långtgående
ekonomiska, miljömässiga och sociala konsekvenser till följd av angrepp av karantänskadegörare. Bestämmelserna bedöms minska risken för framtida betydligt högre kostnader för såväl enskilda som staten.
Enligt gällande lagstiftning kan ersättning betalas ut om det finns särskilda skäl. Bedömningen är att en sådan konstruktion inte bidrar till effektivt bekämpningsarbete eftersom det är ytterst osäkert om ersättning kommer att beviljas. Privata försäkringslösningar eller avgiftsfinansiering av ersättning bedöms inte heller vara effektivt. Överväganden finns i avsnitt 9.12.
Nationell reglering av växtskadegörare
Förslaget är att ersätta gällande bestämmelser i skogsvårdslagen som syftar till att minska förekomsten av vissa insekter med en bestämmelse i den nya växtskyddslagen som ger regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer möjlighet att meddela föreskrifter eller beslut i det enskilda fallet om förbud eller skyldighet att vidta åtgärder för att begränsa förekomsten av andra växtskadegörare än karantänskadegörare som kan medföra oacceptabla konsekvenser genom angrepp på trädslag som används i virkesproduktion. Överväganden finns i avsnitt 9.2. och avsnitt 9.4.3.
Det går inte att förutse ekonomiska konsekvenser för enskilda av kommande föreskrifter. Sådana föreskrifter kan riktas mot den som äger trädbevuxen mark, bedriver skogsbruk eller odlar växter, lagrar eller bedriver handlar med växter, växtprodukter eller andra föremål som kan sprida växtskadegörare som kan angripa trädslag som används i virkesproduktion. Se vidare nedan under rubriken Konsekvenser för enskilda aktörer. För staten innebär genomförandet av lagstiftningen ökade kostnader i förhållande till i dag. Se vidare nedan under rubriken Konsekvenser för statliga myndigheter. Samhällsekonomiskt bedöms den nya lagstiftningen vara mer effektiv än gällande lagstiftning. Syftet med den föreslagna regleringen är i huvudsak att minska förekomsten av skadegörare som kan orsaka oacceptabla ekonomiska konsekvenser men även oacceptabla miljömässiga och sociala konsekvenser bör beaktas. Vid beslut om att reglera en skadegörare nationellt ska bedömningen ha gjorts att det är samhällsekonomiskt effektivt och motiverat av ett allmänt intresse att skydda växter och växtprodukter.
Förslagen bedöms inte ha några nämnvärda effekter för jämlikhet, tillgänglighet, utbildning, kultur eller folkhälsa.
11.8. Påverkan på konkurrensförhållanden
Eftersom den nya lagen framför allt syftar till att anpassa svensk lagstiftning till EU-bestämmelserna och ge EU-rätten avsedd effekt bedöms inte förslagen leda till att svenskt näringsliv missgynnas i förhållande till näringslivet i andra medlemsstater. Det bör nämnas att EUregleringen i sin tur baseras på en global reglering (i avsnitt 5 och 7 beskrivs den globala regleringen och EU-bestämmelserna). Det är viktigt att de föreskrifter som meddelas med stöd av lagen utformas på ett sätt så
att konkurrensen inte snedvrids eller så att svenskt näringsliv inte missgynnas jämfört mot utländska företag. Förslagen som avser att ge den nya EU-lagstiftningen effekt bedöms inte heller ha några särskilda effekter på förhållandena mellan stora, medelstora eller små företag.
I avsnitt 11.4 beskrivs att förslagen i huvudsak berör små och medelstora företag som odlar, handlar med eller på annat sätt hanterar växter, växtprodukter eller andra föremål som kan sprida växtskadegörare. Regeringen har försökt utforma regelverket med beaktande av det i stor utsträckning berör små företag. Särskilda hänsyn till små företag bedöms inte behövas.
Förslaget om att ersättning ska lämnas vid bekämpning av karantänskadegörare bedöms vara särskilt positivt för mindre företag där marginaleffekten av kostnader för bekämpning, värdeförluster och produktionsförluster kan få större konsekvenser för ekonomin än för större företag. Vad avser förslaget om en nationell reglering för att minska förekomsten av andra växtskadegörare än karantänskadegörare för att skydda virkesproducerande träd bedöms det när det gäller skogsskadegörare som är reglerade i dag, t.ex. granbarkborre, vara osannolikt att de kommande föreskrifterna skulle missgynna svenska företag, få några konkurrenssnedvridande konsekvenser eller särskilda effekter på förhållandet mellan stora, medelstora eller små företag. Det är dock svårare att förutse effekter på förhållanden mellan företag av kommande föreskrifter när det gäller skadegörare som inte är reglerade i dag.
11.9. Konsekvenser för enskilda aktörer
Förbud och skyldighet att vidta åtgärder
Karantänskadegörare
Förslaget är att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska ges bemyndigande i den nya växtskyddslagen att meddela förskrifter om förbud, begränsningar eller åtgärder som behövs för att förhindra introduktion, etablering och spridning av karantänskadegörare. Den myndighet som regeringen bestämmer ska också ges rätt att fatta beslut om sådana förbud, begränsningar eller åtgärder. Föreskrifterna och beslut kan rikta sig till den som odlar växter eller för in växter, växtprodukter eller andra föremål i landet eller i en skyddad zon inom landet, handlar med eller på annat sätt hanterar växter, växtprodukter eller andra föremål samt den som för in i landet eller i en skyddad zon inom landet eller på annat sätt hanterar karantänskadegörare. Det kan röra sig om mycket långtgående konsekvenser för den enskilde, t.ex. kan en skörd behöva destrueras eller odling av en viss gröda förbjudas under viss tid. Det föreslagna bemyndigandet är nödvändigt för att ge EU-lagstiftningen effekt. Eftersom den nya växtskyddslagen kompletterar växtskyddsförordningen och den nya kontrollförordningen i de delar som avser skyddsåtgärder mot karantänskadegörare så riktar sig lagen till de som omfattas av EU-förordningarna. Det kommer också att gälla för de föreskrifter och beslut som meddelas med stöd av bemyndigandet. I avsnitt 11.4 finns en beskrivning av vilka som kan komma att beröras av regelverket. Bemyndigandet bedöms framför allt komma att användas för
att specificera de åtgärder som behöver vidtas i fråga om en specifik karantänskadegörare enligt EU-rätten. Det kan även användas för att begränsa införsel till och förflyttning inom Sverige av växter, växtprodukter och andra föremål om de medför en oacceptabelt hög skadegörarrisk vad avser införsel till, spridning och etablering inom medlemsstaten av en EU-karantänskadegörare eller en potentiell EUkarantänskadegörare. Sådana regler bedöms som regel vara tidsbegränsade och gälla till dess att EU har infört bestämmelser på området. Detsamma gäller bestämmelser om åtgärder som behöver vidtas i fråga om potentiella EU-karantänskadegörare. Bemyndigandet bedöms i övrigt endast komma att användas i begränsad utsträckning för att ställa krav på strängare nationella åtgärder än som krävs enligt genomförandeakter och delegerade akter som har antagits med stöd av växtskyddsförordningen och kontrollförordningen (se avsnitten 9.2 och 9.4.1). Det kan framför allt bli aktuellt med strängare nationella åtgärder om det krävs med hänsyn till specifika förhållanden i Sverige, t.ex. på grund av särskilda klimat och odlingsförhållanden. Bemyndigandet får endast användas för att förhindra introduktion, etablering och spridning av karantänskadegörare, vilket är växtskyddsförordningens övergripande mål när det gäller sådana skadegörare. Förslaget motsvaras i sak av bestämmelser i nuvarande växtskyddslag. Ett bemyndigande föreslås också för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om krav på anmälan vid införsel till Sverige av växter, växtprodukter och andra föremål från ett land utanför unionen eller en annan medlemsstat.
Den beslutande myndigheten får själv vidta åtgärder som följer av ett beslut enligt 5 § andra stycket i den nya lagen om det behövs för att utrota eller innesluta karantänskadegörare. Det kan vara aktuellt i en situation där det inte går att avvakta att den enskilde själv utför åtgärden. En situation då bestämmelsen kan bli tillämplig är om det är oklart vilken enskild aktör som bör vidta åtgärden, t.ex. om man upptäcker övergivet träemballage som är eller misstänks vara angripet av en karantänskadegörare och det inte går eller inom rimlig tid är möjligt att klarlägga vem som är ansvarig. Det kan också finnas situationer där de åtgärder som behöver vidtas är av en sådan karaktär att det t.ex. av rättsliga skäl inte är möjligt för den enskilde att själv utföra åtgärderna och inte heller rimligt att kräva att den enskilde anlitar någon yrkesverksam för att vidta de nödvändiga åtgärderna. Möjligheten bedöms endast komma att användas i begränsad omfattning. Myndigheten kan endast utnyttja möjligheten under förutsättning att förvaltningslagens bestämmelser om bl.a. proportionalitet (5 §), utredningsansvar (23 §), kommunikation (25 §), motivering av beslut (32 §) och när beslut får verkställas (35 §) medger det. Om inte myndigheten hade vidtagit åtgärden hade den enskilde fått göra det. Det finns en bestämmelse om att kontrollmyndighet har rätt att vidta vissa åtgärder för att åstadkomma rättelse på den enskildes bekostnad (se avsnitt 9.10.13).
Reglerade EU-icke-karantänskadegörare
Förslaget är att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska ges bemyndigande i den nya växtskyddslagen att meddela föreskrifter om förbud, begränsningar eller åtgärder för att begränsa förekomsten av
reglerade EU-icke-karantänskadegörare på vissa växter för plantering genom vilka de sprids. Den myndighet som regeringen bestämmer ska också ges rätt att fatta beslut om sådana förbud, begränsningar eller åtgärder. Syftet stämmer överens med växtskyddsförordningens syfte i fråga om dessa skadegörare, vilket är att begränsa förekomsten av dem på växter för plantering. Föreskrifterna och besluten får rikta sig till den som yrkesmässigt odlar växter för plantering.
Det finns inte några bestämmelser om reglerade EU-icke-karantänskadegörare i den nu gällande växtskyddslagen. Det fanns inte heller några sådana bestämmelser i växtskyddsdirektivet 2000/29/EG. Denna nya kategori motsvarades i direktivet av vissa EU-karantänskadegörare som nu i stället har klassats som reglerade EU-icke-karantänskadegörare samt av vissa växtskadegörare i EU-direktiven om saluföring av utsäde och annat förökningsmaterial. I nuläget är det oklart i vilken utsträckning bemyndigandet kommer att behöva utnyttjas. Det är dock lämpligt med ett bemyndigande för att vid behov kunna säkerställa att EU-lagstiftningen får effekt.
Nationell reglering av växtskadegörare
Ett bemyndigande föreslås i den nya växtskyddslagen för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om förbud, begränsningar eller åtgärder för att begränsa förekomsten av andra växtskadegörare än karantänskadegörare som kan medföra oacceptabla ekonomiska, miljömässiga eller sociala konsekvenser genom angrepp på trädslag som används i virkesproduktion. Den myndighet som regeringen bestämmer ska också ges rätt att fatta beslut om sådana förbud, begränsningar eller åtgärder. Föreskrifterna och besluten får rikta sig till den som äger trädbevuxen mark, bedriver skogsbruk eller odlar växter, lagrar eller handlar med växter, växtprodukter eller andra föremål som kan sprida växtskadegörare som kan angripa trädslag som används i virkesproduktion. Föreskrifter eller beslut får inte avse förbud eller villkor avseende införsel från tredjeländer eller andra medlemsstater i unionen. De får heller inte omfatta arter som är förtecknade som invasiva främmande arter av unionsbetydelse. Bemyndigandet motsvaras i sak av 29 § skogsvårdslagen men får ett vidgat tillämpningsområde. Med stöd av det nya bemyndigandet är det möjligt att reglera även andra växtskadegörare än insekter och att ställa krav på åtgärder också i andra växtmiljöer än skog för att skydda trädslag som används i virkesproduktion mot växtskadegörare som kan spridas från dessa andra växtmiljöer. Övervägandena avseende vilka växtskadegörare den nationella regleringen ska kunna omfatta samt avseende i vilken lagstiftning bestämmelserna ska finnas, återfinns i avsnitt 9.2 och 9.4.3.
Kostnaden för enskilda med anledning av bemyndigandet går inte att förutse eftersom krav på åtgärder i hög grad kommer bero på aktuell växtskadegörare. Konsekvenser måste bedömas i samband med att föreskrifter om krav på åtgärder övervägs. Syftet med åtgärderna är att skydda virkesproducerande träd vilket innebär att nyttan av åtgärderna för skogsbruket ska överstiga kostnaderna för enskilda och staten vid en reglering. De åtgärder som kan komma att krävas syftar till att begränsa förekomsten av en viss växtskadegörare, inte att utrota den, vilket innebär
att krav på åtgärder inte kan vara lika ingripande som vid bekämpning av karantänskadegörare. Utgångspunkten är alltså att föreskrifter eller beslut i det enskilda fallet ska vara samhällsekonomiskt motiverade. Krav får aldrig vara mer långtgående än vad som behövs och avsett resultat bör stå i rimligt förhållande till de olägenheter om kan antas uppstå för den som åtgärden riktas mot. I bedömningen av om åtgärder ska krävas i andra växtmiljöer än skog och vilka åtgärder som i så fall ska krävas, bör beaktas om den som måste vidta åtgärderna har nytta av att begränsa förekomsten av den aktuella skadegöraren. Utifrån den ökade risken för ökad förekomst av allvarliga växtskadegörare och de konsekvenser dessa kan innebära för samhällsekonomin är bedömningen inte att det finns något alternativ till den föreslagna bestämmelsen. Överväganden finns i avsnitt 9.2 avseende i vilken lagstiftning bemyndigandet ska finnas - den nya växtskyddslagen, skogsvårdslagen eller i båda. Slutsatsen är att växtskyddsregelverket bör samlas i den nya växtskyddslagen. Bestämmelser avseende åtgärder i skog på förordnings- och föreskriftsnivå bör dock kunna hållas samman med bestämmelser om skogsskötselåtgärder, vilket bör underlätta för skogsägarna.
Skyldighet att utöva egenkontroll
Förslaget till ny växtskyddslag innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyldighet för den som yrkesmässigt odlar, handlar med eller på annat sätt hanterar växter, växtprodukter eller andra föremål att utöva en egenkontroll som är lämplig utifrån verksamhetens art.
Jordbruksverket har meddelat föreskrifter om egenkontroll enligt nuvarande växtskyddslag om värmebehandling av sågat virke och träemballage. I skogsvårdslagen finns inte något bemyndigande om egenkontroll avseende insekter som kan skada skog. Förslaget till bestämmelse om egenkontroll är utvidgat i förhållande till gällande växtskyddslag och skogsvårdslagen och kan komma att beröra fler aktörer som bedriver yrkesmässig verksamhet. I nuläget är det inte klart om sådana krav kommer att ställas på annan verksamhet än i dag. Eftersom den egenkontroll som kan komma att krävas ska vara anpassad till verksamhetens art och avsikten med att ställa ett sådant krav, utöver att minska risken för angrepp och spridning av växtskadegörare, är att effektivisera den offentliga kontrollen inklusive att minska den administrativa bördan för aktören, är bedömningen att bemyndigandet inte bör begränsas till att endast avse viss yrkesmässig verksamhet. Ett alternativ skulle kunna vara att knyta möjligheten att ställa krav om egenkontroll till uttrycket yrkesmässig aktör såsom det definieras i växtskyddsförordningen. Den definitionen är dock väldigt vid och därför är bedömningen att bemyndigandet bör formuleras så att det ska kunna gå att utläsa ur lagen att krav om att utöva egenkontroll som är anpassad efter verksamheten kan komma att ställas på den som yrkesmässigt odlar, handlar med eller på annat sätt hanterar växter, växtprodukter eller andra föremål.
Skyldighet att dokumentera uppgifter
Den nya växtskyddslagen föreslås innehålla ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyldighet för den som odlar, handlar med eller på annat sätt hanterar växter, växtprodukter eller andra föremål att dokumentera uppgifter som har betydelse för risken att växtskadegörare sprids. Icke yrkesmässiga aktörer ska dock endast kunna vara skyldiga att dokumentera uppgifter som har relevans för spridning av karantänskadegörare. Dokumentationskrav säkerställer att kontrollmyndigheterna kan få tillgång till uppgifter om vilka åtgärder som har utförts och för att kunna bedöma om det krävs ytterligare åtgärder för att bekämpa eller hindra spridning av växtskadegörare. Uppgifter kan också behövas för att kontrollmyndigheten ska kunna bedöma risken för att en växtskadegörare sprids och kan, vid ett utbrott av skadegörare, underlätta kartläggningen av spridningen. Bedömningen är att det föreslagna bemyndigandet krävs för att ge EU-lagstiftningen effekt. Alternativ bedöms saknas. I sak innebär förslaget inte någon förändring i förhållande till gällande växtskyddslag. Jordbruksverket får i dag meddela sådana föreskrifter enligt förordningen om växtskydd m.m.
Effekterna av bemyndigandet beror på innehållet i föreskrifterna. I avsnitt 9.6 där övervägandena framgår, påpekas att det kan vara lämpligt att begränsa krav på dokumentation på olika sätt. Bemyndigandet bör dock vara vitt och bör till skillnad från regleringen i växtskyddsförordningen även kunna omfatta dels transportörer, eftersom de kan hantera växter som kan utgöra en risk för spridning av växtskadegörare, dels privatpersoner eftersom de kan odla i områden där angrepp av en karantänskadegörare har konstaterats.
Bemyndigandet gäller även den nationella regleringen av växtskadegörare som syftar till att undvika oacceptabla konsekvenser av angrepp på virkesproducerande träd. För att undvika dessa konsekvenser bedöms det finnas ett behov av att kunna ställa krav på dokumentation av uppgifter för att bl.a. kunna kontrollera att föreskrivna åtgärder vidtas. Något motsvarande bemyndigande finns inte i skogsvårdslagen avseende insektshärjningar. Konsekvenserna av föreskrifter om dokumentationsskyldighet när det gäller skogsskadegörare som är reglerade i dag, bl.a. granbarkborre, beror förvisso på föreskrifternas utformning men de blir sannolikt begränsade. Det är dock svårare att förutse konsekvenserna av eventuella dokumentationskrav när det gäller skadegörare som i dag inte är reglerade. Eventuella krav ska dock anpassas till det faktum att syftet är att minska förekomsten av en växtskadegörare, inte att utrota eller innesluta den.
Skyldighet att lämna uppgifter
Enligt förslaget ska regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kunna meddela föreskrifter om skyldighet för den som odlar, handlar med eller på annat sätt hanterar växter, växtprodukter eller andra föremål att lämna uppgifter som har betydelse för risken för spridning av växtskadegörare. För yrkesmässiga aktörer avser skyldigheten även uppgifter om verksamheten. Föreskrifter om uppgiftsskyldighet ska också
kunna avse den som förflyttar eller på annat sätt hanterar växtskadegörare när det gäller uppgifter som har betydelse för risken för spridning av sådana skadegörare. Enligt den nu gällande växtskyddslagen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om att den som odlar växter eller handlar med växter eller växtprodukter ska anmäla verksamheten till en viss myndighet. Jordbruksverket får meddela sådana föreskrifter enligt förordningen om växtskydd m.m.
En effektiv kontroll fordrar att den som utför kontroll har tillgång till uppgifter om olika typer av aktörer och kontrollobjekt. Uppgifterna behövs för att underlätta planeringen av den regelbundna kontrollen. Föreskrifter om skyldighet att lämna uppgifter bedöms behövas för att ge EUlagstiftningen effekt. EU-bestämmelserna om registrering och förteckning kan behöva kompletteras med krav om att lämna ytterligare uppgifter som behövs för att säkerställa en effektiv kontroll. Det kan gälla uppgifter om kontrollobjekt men också uppgifter som inte är uppenbart kopplade till ett kontrollobjekt utan andra uppgifter som har betydelse för risken att växtskadegörare sprids, t.ex. uppgifter som avser växter eller utförda åtgärder. Ett alternativ till föreskrifter om skyldighet att lämna uppgifter kan i vissa fall vara att kontrollmyndigheten i det enskilda fallet förelägger den enskilde att lämna uppgifter. För att säkerställa en effektiv kontroll bör det dock finnas en möjlighet att kunna meddela föreskrifter om skyldighet att lämna uppgifter.
Ett behov av uppgifter kan också finnas för att kontroll ska kunna ske avseende växtskadegörare som är nationellt reglerade i syfte att skydda virkesproduktionen. Bemyndigandet gäller därför även den nationella regleringen av växtskadegörare som syftar till att skydda virkesproducerande träd från angrepp av andra växtskadegörare än karantänskadegörare. Något motsvarande bemyndigande finns inte i skogsvårdslagen avseende insektshärjningar. För att säkerställa en effektiv kontroll bör det också när det gäller den nationella regleringen finnas en möjlighet att kunna meddela föreskrifter om skyldighet att lämna uppgifter. Konsekvenserna av föreskrifter om uppgiftslämnande när det gäller skogsskadegörare som är reglerade i dag, t.ex. granbarkborre, beror förvisso på föreskrifternas utformning men de blir sannolikt begränsade. Det är dock svårare att förutse konsekvenserna av eventuella krav om skyldighet att lämna uppgifter när det gäller skadegörare som i dag inte är reglerade. Eventuella krav ska dock anpassas till det faktum att syftet är att minska förekomsten av en växtskadegörare, inte att utrota eller innesluta den.
Undantag från skyldighet att anmäla karantänskadegörare
Enligt förslaget ska den nya växtskyddslagen innehålla ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om undantag från skyldighet att anmäla förekomst av karantänskadegörare. Den föreslagna bestämmelsen om föreskriftsrätt behövs för att ge växtskyddsförordningens bestämmelser om att anmälan inte behöver ske i vissa situationer effekt. Regeringen bedömer att det saknas alternativ.
Rådgivning och information
Enligt förslaget till ny växtskyddslag ska den myndighet som utövar offentlig kontroll genom rådgivning, information och på annat sätt underlätta för den enskilde att fullgöra sina skyldigheter enligt den nya växtskyddslagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som lagen kompletterar och de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna. Den föreslagna bestämmelsen avser även nationella föreskrifter som meddelas för att begränsa förekomsten av växtskadegörare som kan medföra oacceptabla konsekvenser genom angrepp på trädslag som används i virkesproduktion. Bestämmelsen saknar motsvarighet i nuvarande växtskyddslag och skogsvårdslag. Det bedöms vara positivt för enskildas möjlighet att förstå och följa det relativt komplexa regelverket med tydliggörande av myndighetens skyldigheter i detta avseende. En sådan bestämmelse finns i lagstiftningar inom närliggande områden.
Rätt till upplysningar och tillträde
Förslaget är att en kontrollmyndighet, ett organ med delegerade uppgifter, en fysisk person som har delegerats vissa uppgifter eller en officiell växtskyddsinspektör har rätt att, i den utsträckning det behövs för den offentliga kontrollen eller annan offentlig verksamhet dels på begäran få upplysningar och ta del av handlingar, dels få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen och där göra undersökningar och ta prover. Samtliga aktörer som odlar, handlar med eller på annat sätt hanterar växter, växtprodukter eller andra föremål som kan sprida växtskadegörare samt de aktörer som för in, förflyttar eller på annat sätt hanterar växtskadegörare kan beröras av bestämmelsen. Till skillnad från den nuvarande växtskyddslagen anges vem som har rätt till tillträde, upplysningar och handlingar samt att den som utför offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet har rätt att göra undersökningar och ta prover. Enligt den nya kontrollförordningen ska aktörerna, där behöriga myndigheter så kräver och i den utsträckning det är nödvändigt för att genomföra offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet, ge personal på de behöriga myndigheterna tillgång till utrustning, transportmedel, lokaler och andra platser under aktörernas kontroll och deras omgivningar m.m. Bestämmelsen om aktörernas skyldighet gäller också om offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet genomförs av bl.a. organ med delegerade uppgifter eller fysiska personer som delegerats vissa uppgifter. Även i växtskyddsförordningen finns vissa bestämmelser om skyldighet för aktörer att lämna ut dokumentation och annan relevant information. Bestämmelserna i EU-förordningarna bedöms vara direkt tillämpliga i medlemsstaterna men den reglerar en skyldighet för aktörerna medan gällande växtskyddslag reglerar en rätt för den som utövar den offentliga kontrollen eller utför annan offentlig verksamhet. För att undvika eventuella otydligheter vid tillämpningen är bedömningen att det finns behov av en bestämmelse i den nya växtskyddslagen. Bestämmelsen bör utformas på ett så likartat sätt som möjligt i de lagar som kompletterar den nya kontrollförordningen. Bestämmelsen innehåller en rätt att ta prov. I
normalfallet torde inte det förorsaka företaget några stora utgifter. Undantagsvis kan provtagningsrätten orsaka större utgifter om det som provtas förstörs och har ett högt värde. Förslaget innebär förtydligande av gällande växtskyddslag och syftar till att ge EU-förordningarna effekt. Med undantag av rätten att ta prov förväntas förslaget inte medföra några effekter för aktörerna. Alternativ till förslaget saknas.
Bestämmelserna i den nuvarande växtskyddslagen om rätt till tillträde, upplysningar och handlingar för EG:s institutioner och av institutionerna utsedda inspektörer och experter förtydligas till att avse Europeiska kommissionen, Europeiska revisionsrätten och för inspektörer och experter som utsetts av dessa institutioner. De ges samma rätt till upplysningar och tillträde m.m. som kontrollmyndigheterna ges. Den rätt som ges institutionerna och de inspektörer och experter som utses av dem torde inte i realiteten innebära några kostnader för företagen. Alternativ bedöms saknas eftersom bestämmelserna föreslås mot bakgrund av krav i den nya kontrollförordningen och förordning (EU) 2021/690.Vad avser nationellt reglerade växtskadegörare som kan medföra oacceptabla konsekvenser på trädslag som används i virkesproduktion är inte den nya kontrollförordningen tillämplig på offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet. I skogsvårdslagen ges tillsynsmyndigheten en rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. I avsnitt 9.10.10 bedöms att bestämmelsen behövs för att kontrollmyndigheterna ska kunna utföra offentlig kontroll eller vidta andra åtgärder för att begränsa förekomst av sådana växtskadegörare. Bestämmelsen innebär en utvidgning när det gäller rätten till tillträde samt att göra undersökningar och ta prover. Inte heller vad avser den nationella regleringen av växtskadegörare torde rätten att ta prov förorsaka företaget stora utgifter. Undantagsvis kan provtagningsrätten orsaka större utgifter. I övrigt bedöms förslaget endast ha marginella konsekvenser för företagen. Genom att bestämmelserna utvidgas till att även avse andra växtmiljöer än skog kan nya grupper av enskilda komma att omfattas av regleringen. Vilka av dessa som berörs är beroende på vilka skadegörare som kommer att regleras. Det bedöms inte finnas några alternativ till förslaget.
Skyldighet att lämna hjälp
Förslaget är att den nya växtskyddslagen ska innehålla en bestämmelse om skyldighet för den som är föremål för offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet att lämna den hjälp som behövs för att kontrollen eller verksamheten ska kunna genomföras (se avsnitt 9.10.10). Bestämmelsen gäller utöver vad som följer av den nya kontrollförordningen (artiklarna 15.2 och 15.5) enligt vilken aktörerna när offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet genomförs ska bistå och samarbeta med personalen vid de behöriga myndigheterna för utförandet av uppgifterna. Aktörernas skyldighet gäller också om offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet genomförs av bl.a. organ med delegerade uppgifter och fysiska personer som delegerats vissa uppgifter i offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet. Bestämmelsen är utformad så att den ska kunna tillämpas direkt. Gällande växtskyddslag innehåller inte någon sådan bestämmelse till skillnad mot t.ex. livsmedelslagen. Inte heller i
skogsvårdslagen finns det någon liknande bestämmelse. Eftersom det enligt förslaget till ny växtskyddslag ska vara möjligt att nationellt ställa krav på åtgärder avseende växtskadegörare som inte omfattas av skyddsåtgärder enligt växtskyddsförordningen för att skydda trädslag som används i virkesproduktion bedöms det dock vara nödvändigt med en bestämmelse i lagen om skyldighet att lämna hjälp för att kontrollmyndigheternas personal ska kunna genomföra kontroll och annan offentlig verksamhet i skog och andra växtmiljöer där nationellt reglerade skadegörare kan finnas.
Förslaget berör de aktörer som omfattas av krav på åtgärder avseende växtskadegörare som regleras nationellt för att skydda virkesproduktionen. Det är i huvudsak skogsägare men kan även vara aktörer verksamma i andra växtmiljöer där växtskadegörare som regleras nationellt kan förekomma. Samtliga aktörer som berörs kan dessutom omfattas av den nya kontrollförordningens bestämmelser eftersom det kan vara aktuellt med offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet hos dem avseende sådana växtskadegörare som omfattas av skyddsåtgärder enligt växtskyddsförordningen. Kontrollerna kan vara samordnade.
Syftet med den föreslagna bestämmelsen är att underlätta kontakter mellan myndigheter och enskilda. En smidigare och effektivare handläggning av ärenden och kontroll är positivt för alla inblandade. Skyldigheten innebär en ökad kostnad för företagen, troligen främst genom att de när det behövs måste avsätta viss arbetstid. Kostnaderna kommer dock inte att vara stora för det enskilda företaget. Vid en sammantagen bedömning kan inte förslaget anses innebära några konsekvenser av betydelse för berörda aktörer. Alternativ till förslaget bedöms saknas.
Inköp under dold identitet
En kontrollmyndighet föreslås få rätt att under en dold identitet köpa in växter, växtprodukter och andra föremål om det är nödvändigt för att kontrollera att gällande krav i fråga om karantänskadegörare följs. Bestämmelsen bedöms komma att användas i begränsad omfattning och möjliggör att nödvändiga kontroller kan ske av varor som framför allt säljs via internet. Förslaget bedöms inte innebära några ekonomiska konsekvenser av betydelse för aktörer. Verksamhetsutövaren ska underrättas om det inköp som har skett under dold identitet och om resultatet av det så snart det kan ske utan att åtgärden förlorar sin betydelse.
Förelägganden och vite
Enligt förslaget till ny växtskyddslag får en kontrollmyndighet utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som den nya växtskyddslagen kompletterar besluta de förelägganden som behövs för att lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EUbestämmelser som lagen kompletterar och de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna, ska följas. Bestämmelsen motsvaras i sak av 5 §, 5 a § och 7 a § i gällande växtskyddslag samt 35 § skogsvårdslagen. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att regelverket
tillämpas korrekt. Alternativ bedöms saknas. Förslaget innebär inte några konsekvenser för dem som agerar i enlighet med lagstiftningen.
Förslaget är vidare att beslut om föreläggande ska kunna förenas med vite vilket i dag är möjligt enligt skogsvårdslagen vad avser bestämmelserna om insektshärjning. Enligt gällande växtskyddslag finns inte den möjligheten. Bedömningen när den lagen togs fram var att den inte skulle innehålla en sådan möjlighet på grund av risken att vitesbeslut skulle överklagas i förhalningssyfte. Det ansågs då i stället tillräckligt att vissa förelägganden inklusive förbud straffbelades med böter. En kontrollmyndighet kan enligt 35 § förvaltningslagen om vissa förutsättningar är uppfyllda verkställa ett beslut omedelbart även om det överklagas. Vitesinstrumentet bedöms därmed kunna användas. Möjligheten att förena förelägganden med vite bedöms bidra till en korrekt och effektiv tillämpning av regelverket (se avsnitt 9.10.12). Förslaget innebär inte några konsekvenser för dem som agerar i enlighet med lagstiftningen.
Rättelse på den enskildes bekostnad
Förslaget är att kontrollmyndigheten ska ha möjlighet att besluta om rättelse, dvs. att verkställa en åtgärd på den enskildes bekostnad om någon inte har följt ett föreläggande enligt de EU-bestämmelser som lagen kompletterar eller enligt lagen. Syftet med bestämmelsen är att kontrollmyndigheten fullt ut ska kunna säkerställa att identifierade växtskyddsrisker omhändertas. Bestämmelsen föreslås kunna tillämpas för att säkerställa såväl att EU-lagstiftningen avseende karantänskadegörare och reglerade EU-icke-karantänskadegörare får effekt som att lagstiftningen för nationellt reglerade skadegörare får effekt.
Utöver situationer då den enskilde inte följt ett föreläggande eller beslut ska bestämmelsen till skillnad från gällande växtskyddslag kunna tillämpas om en åtgärd måste vidtas genast med hänsyn till risken för introduktion, etablering och spridning av karantänskadegörare om den enskilde inte fullgör sina skyldigheter enligt de EU-bestämmelser som lagen kompletterar eller de föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av 5 § andra stycket.
Förslaget innebär inte några konsekvenser för dem som agerar i enlighet med lagstiftningen förutom i vissa situationer t.ex. när det är bråttom då myndigheten måste agera genast. Om inte myndigheten hade vidtagit åtgärden hade dock den enskilde fått göra det. Bestämmelsen bedöms endast tillämpas undantagsvis.
Hjälp av Polismyndigheten
Förslaget innebär att kontrollmyndigheten i vissa fall kan begära hjälp av Polismyndigheten vid utförande av offentlig kontroll eller verkställighet av beslut. Den föreslagna bestämmelsen motsvaras i sak av en bestämmelse i gällande växtskyddslag och syftar till att ge EU-lagstiftningen effekt. Dock har det tydliggjorts att bestämmelsen om biträde av Polismyndigheten får begäras först sedan kontrollmyndigheten konstaterat att uppgiften inte kan lösas utan polisens hjälp. Det är endast de som förhindrar offentlig kontroll eller verkställighet av beslut som berörs av
bestämmelsen. Vid utövande av offentlig kontroll eller verkställande av beslut med avseende på nationellt reglerade växtskadegörare som kan medföra oacceptabla skador på trädslag som används i virkesproduktion ska kontrollmyndigheten enligt förslaget inte kunna be om hjälp av Polismyndigheten, vilket är i överensstämmelse med skogsvårdslagens bestämmelser om insektshärjning.
Avgifter
Enligt förslaget kan föreskrifter meddelas om skyldighet att betala en avgift för offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet. Det föreslagna bemyndigandet motsvaras i sak av bemyndigandet i den nuvarande växtskyddslagen. Om uppgifter överlämnas till organ, fysiska personer eller officiella växtskyddsinspektörer som inte är anställda vid en kontrollmyndighet kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om att de ska ta ut avgifter. För det enskilda företaget kommer det inte ha någon betydelse om kontrollerna utförs av en kontrollmyndighet eller av ett privaträttsligt subjekt. Föreskrifter om hur avgifter ska beräknas kan eventuellt innebära att det blir enklare för företag att jämföra avgifter vid delegering av uppgifter till flera aktörer. Som en följd av att EU-regelverket innebär utvidgade krav när det gäller vissa frågor, bl.a. att fler växter och växtprodukter ska åtföljas av växtpass vid förflyttning inom unionen, kan fler företag behöva betala en avgift eller en högre avgift. Förslaget bedöms inte innebära några konsekvenser av betydelse för aktörer.
Ersättning vid bekämpning av karantänskadegörare
Förslagen innebär att staten ska ersätta den som drabbas av kostnader, förlorat värde eller produktionsbortfall vid bekämpning av karantänskadegörare. När syftet med bekämpningen är inneslutning och inte utrotning föreslås ett visst utrymme för regeringen att besluta att ersättning inte ska lämnas utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv. Överväganden avseende bestämmelsernas utformning framgår i avsnitt 9.12. Se även avsnitten 11.6 och 11.7 i konsekvensanalysen.
För den som drabbas av angrepp av karantänskadegörare är de föreslagna bestämmelserna om ersättning fördelaktiga i förhållande till gällande bestämmelser. Eftersom syftet med bestämmelserna är att bidra till effektivt bekämpningsarbete är de också till nytta för enskilda som utan lyckosam bekämpning kan komma att drabbas av angrepp.
Straff
Förslagen innebär att det straffbara området ändras något, vilket redogjorts för i avsnitt 9.13. Fängelse införs i straffskalan för de allvarligaste gärningarna. Det är gärningar som på olika sätt medför eller kan medföra risk för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare. Överträdelser av vissa andra allvarliga gärningar med betydelse från växtskyddssynpunkt straffbeläggs med böter. Ringa gärningar föreslås
inte medföra ansvar. För vissa mindre allvarliga överträdelser införs ett system med sanktionsavgifter. Det föreslås bli möjligt att förena förelägganden med vite, se ovan om förelägganden och vite. Straff föreslås inte bli aktuellt för en gärning som omfattas av ett föreläggande om vite, om gärningen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vite. En viss avkriminalisering sker. Vid utformningen av förslagen har särskild hänsyn tagits till vikten av att säkerställa att sanktionerna är rättssäkra och proportionella för de som berörs. Förslagen bedöms inte leda till några negativa konsekvenser för de som följer regelverket. En ökad efterlevnad av regelverket minskar risken för angrepp av växtskadegörare.
Sanktionsavgifter
För vissa mindre allvarliga överträdelser införs ett system med sanktionsavgifter. De överträdelser som föreslås sanktioneras med sanktionsavgifter bedöms vara lätta att konstatera. En sanktionsavgift ska tas ut även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. Den ska även tas ut vid ringa överträdelser. En avgift ska dock inte tas ut om det är oskäligt. Avgiftens storlek ska vara minst 1 000 kronor och högst 100 000 kronor. Den ska vara differentierad, framgå av regeringens föreskrifter och bestämmas med hänsyn till överträdelsens allvar och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser. Förhöjd avgift ska tas ut om den som påförts avgift inte upphör med överträdelsen eller om överträdelsen upprepas. Förslagen bedöms inte leda till några negativa konsekvenser för de som följer av regelverket. En ökad efterlevnad av regelverket minskar risken för angrepp av växtskadegörare.
Överklagande
Enligt den nuvarande växtskyddslagen kan beslut fattade av enskilda kontrollorgan som har delegerats uppgifter överklagas. Motsvarande möjlighet att överklaga beslut föreslås finnas i den nya lagen när det gäller beslut som fattas av organ med delegerade uppgifter, fysiska personer med delegerade uppgifter och officiella växtskyddsinspektörer som inte är anställda vid en kontrollmyndighet. En möjlighet att överklaga kan innebära att en osäkerhet om gällande rätt klargörs. Företagen kan därigenom på sikt undvika onödiga kostnader.
Sammanfattande bedömning av konsekvenser för enskilda aktörer
Förslagen har både positiva och negativa konsekvenser för företag och privatpersoner. De negativa konsekvenserna kommer främst att beröra dem som inte följer regelverket. Sammantaget bedöms förslagen inte medföra några betydande ekonomiska konsekvenser för företag eller privatpersoner. Företag och privatpersoner kommer att dra nytta samhällsekonomiskt av att oacceptabla ekonomiska, sociala och miljömässiga konsekvenser av angrepp av växtskadegörare undviks genom förebyggande åtgärder.
11.10. Konsekvenser för organ och fysiska personer med delegerade uppgifter
I den nya kontrollförordningen finns direkt tillämpliga bestämmelser om delegering av uppgifter till organ med delegerade uppgifter och fysiska personer med delegerade uppgifter. EU-förordningen innehåller också direkt tillämpliga bestämmelser om att behörig myndighet får utse officiella växtskyddsinspektörer som inte är anställda vid en kontrollmyndighet. Möjligheten att överlämna uppgifter bedöms endast komma att utnyttjas i en mycket begränsad omfattning.
Föreskrifter om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet
I den nya växtskyddslagen föreslås regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer få meddela föreskrifter om hur offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet ska bedrivas samt om skyldighet för den som får uppgifter överlämnade till sig att lämna information eller ge in handlingar. Bestämmelsen saknar motsvarighet i den gällande växtskyddslagen.
I den nya kontrollförordningen och växtskyddsförordningen finns bestämmelser om hur offentlig kontroll och annan offentlig kontroll ska bedrivas. Kommissionen har också möjlighet att meddela närmare bestämmelser. I vissa avseenden kan det finnas behov att komplettera dessa direkt tillämpliga EU-bestämmelser eftersom offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet kan överlämnas till organ med delegerade uppgifter, fysiska personer eller officiella växtskyddsinspektörer som inte är anställda vid en kontrollmyndighet. Detta kan behöva ske för att säkerställa att offentliga kontroller och annan offentlig verksamhet utförs på ett sätt som säkerställer att EU-bestämmelserna följs. En alternativ lösning bedöms därför saknas.
Det finns ett behov av en effektiv samordning mellan de myndigheter som lämnar över uppgifter och de organ eller fysiska personer som utför delegerade uppgifter eller officiella växtskyddsinspektörer som inte är anställda vid en kontrollmyndighet. Det finns också ett behov av att kunna fullgöra rapporteringskrav och att tillgodose allmänhetens behov av insyn. Den nya lagen bör därför innehålla ett bemyndigande som ger regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer rätt att meddela föreskrifter om skyldighet för ett sådant organ eller en sådan person eller inspektör att ge information eller ge in handlingar till den myndighet som har delegerat uppgiften eller utsett inspektören. Undantagsvis kan den myndighet som delegerat eller utsett en inspektör vara en annan än den samordnande myndigheten. Bemyndigandet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyldighet att lämna information bör därför gälla såväl till den myndighet som delegerat uppgiften eller utsett inspektören som den samordnande myndigheten. En alternativ lösning bedöms saknas.
Förvaltningslagens tillämpning
Beslut som fattas av organ med delegerade uppgifter, fysiska personer med delegerade uppgifter och officiella växtskyddsinspektörer som inte är anställda vid en kontrollmyndighet ska enligt förslaget kunna överklagas i samma omfattning som beslut som fattas av en förvaltningsmyndighet. De som har fått uppgifter överlämnade till sig ska även tillämpa vissa av bestämmelserna i förvaltningslagen när de utför offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet.
Bestämmelserna om överklagande av beslut och om tillämpningen av förvaltningslagens regler motsvaras i stort sett av de bestämmelser som finns i den nuvarande växtskyddslagen. Som redogörs för i avsnitt 9.10.6 finns det begränsningar när det gäller möjligheten att delegera uppgiften att vidta åtgärder vid bristande efterlevnad. Organ med delegerade uppgifter och fysiska personer med delegerade uppgifter bedöms därmed inte komma att fatta särskilt många överklagbara beslut.
Tystnadsplikt
I den nya växtskyddslagen föreslås att den som i enskild verksamhet utför offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet inte obehörigen får röja eller utnyttja det som de har fått kännedom om medan uppgifterna utfördes. Detsamma ska gälla den som i enskild verksamhet utför eller har utfört laboratorieanalyser, laboratorietester eller laboratoriediagnostik på prover som tas vid offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet. I det allmännas verksamhet tillämpas i stället offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Bestämmelsen saknar motsvarighet i gällande växtskyddslag. För överväganden se avsnitt 9.10.7. Bestämmelsen innebär ett utökat skydd för enskilda i den mån offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet utförs av organ med delegerade uppgifter, fysiska personer som har delegerats vissa uppgifter eller officiella växtskyddsinspektörer som inte är anställda vid en kontrollmyndighet. Bestämmelsen innebär också ett utökat skydd för enskilda om prover som tas vid offentlig verksamhet eller annan offentlig verksamhet analyseras m.m. i enskild verksamhet. Bestämmelsen är nödvändig för att ge EUlagstiftningen avsedd effekt.
Avgifter
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för ett organ med delegerade uppgifter, en fysisk person som delegerats vissa uppgifter eller en officiell växtskyddsinspektör som inte är anställd vid en kontrollmyndighet att ta ut avgifter för offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får också meddela föreskrifter om hur sådana avgifter ska beräknas. Det innebär dock inte att de som utför sådana uppgifter måste ha samma avgiftsnivå.
Sammanfattande bedömning av konsekvenser för organ och fysiska personer med delegerade uppgifter
Sammantaget bedöms förslagen inte medföra några betydande ekonomiska konsekvenser för organ med delegerade uppgifter, fysiska personer med delegerade uppgifter eller officiella växtskyddsinspektörer.
11.11. Konsekvenser för statliga myndigheter och statliga bolag
Jordbruksverket och andra statliga myndigheter som regeringen bestämmer ska enligt förslaget ha ansvaret för den offentliga kontrollen. Den närmare ansvarsfördelningen mellan kontrollmyndigheterna ska regleras i föreskrifter som meddelas av regeringen. De myndigheter som utövar offentlig kontroll ska även i enlighet med vad regeringen bestämmer utföra annan offentlig verksamhet. Jordbruksverket ska samordna övriga kontrollmyndigheters verksamhet och lämna råd och hjälp i denna verksamhet vad avser regelverken om karantänskadegörare och reglerade EU-icke-karantänskadegörare. Skogsstyrelsen bör ha motsvarande uppgift vad avser de nationella föreskrifter och beslut som syftar till att skydda trädslag som används i virkesproduktion.
Jordbruksverket
Ökade kostnader
Jordbruksverket föreslås vara ansvarig kontrollmyndighet avseende regelverken om karantänskadegörare och reglerade EU-icke-karantänskadegörare. Med detta följer att myndigheten ska genomföra den nya EUlagstiftningen, vilket innebär ökade kostnader med anledning av ökat fokus på riskbaserade förebyggande åtgärder och effektiva åtgärder vid angrepp. Den övervägande delen av dessa kostnader består av utökade kostnader för inventeringar där växtskyddsförordningens krav är betydligt högre än gällande EU-lagstiftning i syfte att upptäcka nya karantänskadegörare tidigt. Inventeringarna kräver tillgång till mer personal med rätt kompetens och möjlighet att arbeta på olika platser i Sverige. De kräver också tillgång till personal med hög kompetens för planering och utformning av inventeringsprogram samt för analys av resultaten. För att uppnå den omfattning på inventeringar som krävs finns behov att skala upp inventeringsinsatserna över tid. Kostnaden för utökade inventeringar uppskattas till 5 200 000 kronor från 2023 och framåt. Bedömningen av kostnaden för inventeringarna baseras på Jordbruksverkets rapport 2016:15 Övervakning av förekomst av växtskadegörare. Myndigheten tog fram rapporten med anledning av ett regeringsuppdrag som innebar att man skulle ta fram en strategi för hur Jordbruksverket ska kunna säkerställa att undersökningar av förekomst av växtskadegörare på det svenska territoriet kan genomföras på ett sådant sätt att Sverige uppfyller kraven i den nya EU-lagstiftningen och lever upp till de åtaganden som Sverige har gjort som part till den internationella växtskyddskonventionen. Hittills uppgår kostnaden för inventeringar till ca 3 500 000 kronor per år.
En följd av utökade inventeringsinsatser väntas bli fler upptäckta angrepp vilka uppskattas föranleda utökade kostnader för Jordbruksverket om ca 500 000 kronor per år. Vidare finns behov av utökad kontrollverksamhet för att uppfylla krav på riskbaserad kontroll där det inte finns möjlighet att avgiftsfinansiera kontrollen. Kostnaden för sådan kontroll har uppskattats till 2 000 000 kronor per år.
Utöver behovet att utöka inventeringarna innebär den nya EUlagstiftningen behov av ytterligare förberedelser. Växtskyddsförordningen ställer utökade krav på beredskapsplanering Jordbruksverket har uppskattat kostnaderna för att upprätta sådana planer till 1 000 000 kronor 2022. Vidare har det nya EU-regelverket inneburit initiala kostnader för regelarbete, utbildning, information och kommunikation samt framtagande av nya rutiner, instruktioner och system.
Kraven ökar på tillgång till kvalitativ diagnoskapacitet vilket ställer nya krav på de upphandlingar som Jordbruksverket gör av diagnoser. Vidare ska nationella referenslaboratorier utses. Det är en nyhet på växtskyddsområdet och inte självklart hur det ska fungera i ett system med upphandling av diagnosverksamheten. Regeringskansliet har i en intern utredning utrett om Sverige på ett mer kostnadseffektivt och ändamålsenligt sätt än i dag kan uppfylla kraven avseende diagnos av växtskadegörare samt officiella laboratorier och nationella referenslaboratorier för diagnos av växtskadegörare i enlighet med den nya kontrollförordningen och växtskyddsförordningen. Uppdraget redovisades den 30 november 2020 och landade i att det finns fördelar med att inrätta ett nationellt diagnoslaboratorium. Förslaget bereds vidare på Regeringskansliet.
Jordbruksverkets ökade kostnader bedöms rymmas inom befintlig budgetram.
Stort informationsbehov
Den nya EU-lagstiftningen innebär relativt stora förändringar vilka beskrivs i avsnitt 7. Behovet av information om den nya EU-lagstiftningen är stort. Det gäller dels information om den nya EU-lagstiftningen till yrkesmässiga aktörer som redan tidigare har omfattats av växtskyddslagstiftningen, dels information till yrkesmässiga aktörer som nu omfattas genom den nya EU-lagstiftningen. Information om den nya lagen behöver också lämnas.
Eftersom växtskyddslagstiftningen i stor utsträckning gäller även privatpersoner behöver information om nya bestämmelser även riktas till dem. Det finns även krav i växtskyddsförordningen om att privatpersoner ska informeras om förekomster av karantänskadegörare och bekämpningsåtgärder i syfte att skapa större förståelse för vilka konsekvenserna kan bli av nya skadegörare och därmed ett större engagemang i arbetet för ett gott växtskydd.
Jordbruksverkets behov av informationsinsatser bedöms rymmas inom befintlig budgetram.
Sanktionsavgifter och inköp under dold identitet
De förslag som lämnas till ny växtskyddslag med anledning av växtskyddsförordningen och den nya kontrollförordningen väntas inte
innebära några utökade kostnader för myndigheten utöver det ansvar som följer av att Jordbruksverket föreslås vara ansvarig kontrollmyndighet avseende EU-lagstiftningen om karantänskadegörare och reglerade EUicke-karantänskadegörare. De förslag som innebär tillkommande uppgifter för Jordbruksverket bedöms kunna hanteras inom ramen för myndighetens anslags- och avgiftsfinansiering.
Vad avser förslaget att Jordbruksverket till skillnad från i dag ska kunna besluta om sanktionsavgifter kan det konstateras att det område som enligt förslaget kommer att omfattas av systemet med sanktionsavgifter är begränsat. Vidare har det utformats så att ärenden om sanktionsavgifter ska kunna avgöras enkelt och snabbt och utan större resursåtgång. Den föreslagna avkriminaliseringen innebär vidare att kontrollmyndigheten inte längre kommer att vara skyldig att upprätta åtalsanmälningar för de överträdelser som kan leda till en sanktionsavgift. Jordbruksverket har sedan tidigare erfarenhet av arbete med sanktionsavgifter på andra områden och avgiftsformen som sådan är därmed inte främmande för myndigheten. Även om förslagen i ett inledande skede, då t.ex. effektiva rutiner för beslutsfattande ännu inte har utarbetats, kan tänkas innebära en viss ökad resursåtgång bedöms detta vara endast under en kortare tid. Sammantaget är bedömningen att de tillkommande uppgifterna om sanktionsavgifter bör kunna hanteras inom ramen för myndighetens nuvarande resurser.
Möjligheten för Jordbruksverket att använda sig av inköp under en dold identitet i den offentliga kontrollen innebär ett nytt verktyg för myndigheten som dock bedöms komma att användas i begränsad omfattning. Detta kommer att innebära ett behov för Jordbruksverket att utarbeta nya rutiner. Kostnader för att göra inköp under en dold identitet bedöms rymmas inom ramen för myndighetens nuvarande resurser.
Kostnaderna för ersättning vid bekämpning av karantänskadegörare
Förslaget att ersättning ska lämnas till drabbade vid bekämpning av karantänskadegörare uppskattas föranleda ersättning på ca 1 000 000 kronor per år. Uppskattningen grundar sig på vad som skulle ha betalats ut de senaste åren med de föreslagna bestämmelserna och överensstämmer med Jordbruksverkets rapport 2017:22 Utrotning av växtskadegörare som normalt inte förekommer i EU, Förslag till ekonomisk ersättning vid bekämpning av karantänskadegörare. Kostnaden för ersättning kan dock bli både lägre och högre enskilda år eftersom den är beroende av hur många och framför allt hur omfattande och svårhanterade angreppen av karantänskadegörare är. Kostnaden för Jordbruksverkets handläggning av ansökningar bedöms rymmas inom Jordbruksverkets nuvarande resurser om angreppen av karantänskadegörare inte blir betydligt mer omfattande än i dag. Det kommer att vara möjligt att få viss begränsad medfinansiering från EU. Medfinansieringen kommer att påverkas av vilka medel som finns tillgängliga i EU:s budget, vilka karantänskadegörare som kommer att förtecknas som prioriterade karantänskadegörare och kommande beslut om vilka kostnader som kommer att vara möjliga att söka ersättning för.
Jordbruksverket och den nationella regleringen
Slutligen innebär förslaget att möjliggöra nationell reglering av växtskadegörare som kan orsaka allvarliga skador på virkesproducerande träd vissa kostnader för Jordbruksverket, eftersom myndigheten föreslås vara ansvarig för åtgärder som behöver vidtas i andra växtmiljöer än skog. Bedömningen av hur stor kostnaden blir är osäker eftersom det är svårt att förutse vad eventuella kommande regleringar kan förorsaka för behov utanför skogsmiljön. Kostnaden uppskattas dock till ca 1 000 000 kronor per år under ett par uppstartsår och därefter minst 500 000 kronor per år. Kostnaden bedöms rymmas inom myndighetens befintliga budgetram. Kostnaderna föranleds av samverkan med Skogsstyrelsen, kommunikation av det nya ansvaret, framtagande av rutiner, rådgivning, utarbetande av föreskrifter, krisberedskap, inventering, hantering av specifika fall och offentlig kontroll.
De växtskadegörare som redan är nationellt reglerade med stöd i skogsvårdslagen bedöms inte föranleda behov av åtgärder i andra växtmiljöer än skog.
Skogsstyrelsen
Regeringen har tilldelat Skogsstyrelsen ytterligare 30 miljoner kronor från och med 2021 för att förebygga, övervaka och bekämpa skogsskador. Vad avser sådana växtskadegörare som omfattas av skyddsåtgärder enligt växtskyddsförordningen utför Skogsstyrelsen i dag i liten omfattning vissa kontroller åt Jordbruksverket inför utfärdande av sundhetscertifikat vid export av sågade trävaror. Det kan inte uteslutas att Skogsstyrelsen skulle kunna ha en roll även i andra kontroller. Offentlig kontroll inom växtskyddsområdet finansieras dock i mycket stor utsträckning av avgifter. Om det skulle bli tal om offentlig kontroll som inte är lämplig att avgiftsfinansiera kommer Skogsstyrelsen utföra kontroll mot ersättning från Jordbruksverket. Vid upprättande av de beredskapsplaner som ska tas fram i enlighet med växtskyddsförordningen kan Jordbruksverket behöva samråda med Skogsstyrelsen vid framtagande av beredskapsplaner liksom vid övning av dessa. Jordbruksverket har bedömt det behovet till maximalt någon veckas arbete per år vilket bör kunna hanteras inom myndighetens nuvarande anslag. Vid angrepp av karantänskadegörare i skogen kan Jordbruksverket komma att behöva Skogsstyrelsens hjälp med kontakter med skogsägare, transportörer, sågverk m.fl. samt med beräkningar vad avser värdet på den skog som påverkas av bekämpningsåtgärder. De resurser som kan komma att krävas hos Skogsstyrelsen beror på om det blir något angrepp i skog och angreppets storlek, vilket inte går att förutse. Vid större angrepp kan det bli fråga om ett omfattande arbete som myndigheten dock kommer utföra mot ersättning från Jordbruksverket. Vidare kan Jordbruksverket komma att köpa inventeringstjänster av Skogsstyrelsen om det bedöms effektivt.
Vad avser nationellt reglerade skadegörare som kan orsaka allvarliga skador på virkesproducerande träd bedömer Skogsstyrelsen den utökade kostnaden till ca 9 000 000 kronor per år varav den största posten på drygt 4 000 000 kronor per år utgörs av kostnader för inventeringar. I övrigt består det utökade resursbehovet av kostnader för omvärldsbevakning,
riskvärderingar, kapacitetsuppbyggnad inklusive beredskapsplanering, föreskriftsarbete, offentlig kontroll, rådgivning samt utökat behov av samråd med andra myndigheter, i huvudsak Jordbruksverket och Sveriges lantbruksuniversitet. I dag använder Skogsstyrelsen ungefär 1 500 000 kronor för omvärldsbevakning och inventeringar. Skogsstyrelsens ökade kostnader bedöms rymmas inom befintlig budgetram.
Tullverket
För att hantera de nya bestämmelserna om införsel av växter, växtprodukter och andra föremål som kan sprida växtskadegörare är bedömningen att det åtminstone inledningsvis kommer att krävas mer dialog och samverkan mellan Jordbruksverket och Tullverket för att komma fram till lämpliga lösningar, uppskattningsvis upp till någon veckas arbete. Det finns vidare tydligare krav på riskbaserade kontroller i den nya EU-lagstiftningen vilket ställer krav på fler kontroller av resenärer från tredjeland. Utgångspunkten är att kontroller av resenärer ska samordnas med annan verksamhet som Tullverket har. Vidare kan det efter dialog mellan myndigheterna bli aktuellt att Tullverket får en roll i den offentliga kontroll som krävs vid transitering enligt växtskyddsförordningen, framför allt när det gäller dokumentkontroll. Det skulle också kunna bli aktuellt att Tullverket utför andra dokumentkontroller om Jordbruksverket vid något tillfälle inte skulle ha den möjligheten. Sammantaget är bedömningen att nya uppgifter ska kunna rymmas inom Tullverkets befintliga budgetram.
Postnord
Med de nya EU-förordningarna blir det fler importrestriktioner för växter, växtprodukter och andra föremål som kan sprida växtskadegörare. Det är Postnord som sorterar ut paket som de misstänker kan innehålla växtskadegörare, växter eller växtprodukter eller andra föremål som omfattas av restriktioner. Antingen lämnar Postnord utsorterade paket till Tullverket eller så uppmanar man mottagaren att anmäla försändelsen direkt till Jordbruksverket. Tidigare har Postnord identifierat ett tjugotal paket per år. Det är svårt att förutsäga om detta kommer att öka till följd av de ökade importrestriktionerna, eftersom importrestriktionerna kan ha en avskräckande effekt som gör att antalet försändelser med reglerade varor inte ökar. Postnords kontroller finansieras dels av porto för hantering av brev och paket, dels av en särskild avgift från mottagaren om Postnord upprättar en tulldeklaration. Det senare är fallet för bl.a. paket som omfattas av krav på växtskyddskontroll. Ytterligare behov av finansiering saknas därför. Det gäller även om antalet kontroller skulle öka.
Länsstyrelserna
I dag överlåter Jordbruksverket uppgifter avseende angrepp av vissa potatisskadegörare till länsstyrelserna. Det kan också bli aktuellt att länsstyrelserna efter överenskommelse med Jordbruksverket under en
begränsad tidsperiod är en lokal eller regional förstärkning även i annat kontrollarbete. Vidare kan det finnas behov av att länsstyrelserna medverkar i arbetet med utarbetande av beredskapsplaner och då i huvudsak om det kan vara aktuellt att överlåta bekämpningsarbete till dem. Det kan även finnas fördelar med viss samverkan när det gäller den utökade inventeringen avseende växtskadegörare. Regeringen bedömer att eventuella ökade kostnader ryms inom befintliga ekonomiska ramar.
Sveriges lantbruksuniversitet
Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) har till uppgift enligt förordningen (1993:221) för Sveriges lantbruksuniversitet att utföra riskvärderingar av växtskadegörare. I denna uppgift ingår i första hand att bistå Jordbruksverket i dess arbete med att förebygga spridning av och bekämpa växtskadegörare. Behovet av sådan riskvärdering förstärks av den nya EUlagstiftningen som innebär krav på riskvärdering som grund för skyddsåtgärder. Jordbruksverket kan också som i dag upphandla diagnoser av SLU. Förslagen innebär inte ökade kostnader för SLU.
Det kan också finnas behov av att SLU utför riskvärdering inför beslut om föreskrifter om nationellt reglerade skadegörare för skydd av skog enligt den nya växtskyddslagen. Sådan riskvärdering bekostas i så fall av Skogsstyrelsen. Jordbruksverket och Skogsstyrelsen kommer även att ha behov att samråda med SLU i t.ex. beredskapsfrågor. Eventuella ökade kostnader bedöms rymmas inom befintliga ekonomiska ramar.
Livsmedelsverket
Eftersom både Jordbruksverket och Livsmedelsverket är ansvariga för lagstiftningar som omfattas av den nya kontrollförordningen kan det åtminstone initialt finnas behov av ökat samråd mellan myndigheterna. Det skulle också kunna bli aktuellt att överlåta dokumentkontroller vid gränskontrollstationer till Livsmedelsverket. I nuläget finns dock inte några sådana planer. Eventuella ökade kostnader för Livsmedelsverket med anledning av detta bedöms rymmas inom befintliga ekonomiska ramar.
Naturvårdsverket
Skogsstyrelsen och Jordbruksverket kommer att ha behov av samråd med Naturvårdsverket, framför allt inför att föreskrifter meddelas.
Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten och domstolarna
Hjälp av Polismyndigheten
Bestämmelsen om hjälp av Polismyndigheten motsvaras i sak av bestämmelser i den nuvarande växtskyddslagen. Sådan hjälp föreslås inte kunna begäras när det gäller de nationella bestämmelserna som syftar till att begränsa förekomsten av andra växtskadegörare än karantänskadegörare som kan medföra oacceptabla ekonomiska, miljömässiga
eller sociala konsekvenser genom angrepp på trädslag som används i virkesproduktion. I bestämmelsen tydliggörs att en kontrollmyndighet endast får begära hjälp av Polismyndigheten om det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att en åtgärd inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen behöver tillgripas eller det annars finns synnerliga skäl. Förslaget bedöms inte ha några konsekvenser för Polismyndigheten.
Straff och sanktionsavgift
Förslagen innebär att vissa överträdelser som i dag är straffbelagda i stället kommer att omfattas av ett system med sanktionsavgifter. Detta bedöms kunna innebära lättnader för Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten. Samtidigt borde straffskärpningen i växtskyddslagen innebära att vissa brott mot lagstiftningarna blir högre prioriterade och därmed mer resurskrävande. Effekten av avkriminaliseringen bedöms dock i ekonomiskt hänseende vara lika stor som den av straffskärpningen. Förslagen bedöms därmed sammantaget inte innebära några ekonomiska effekter för Polismyndigheten eller Åklagarmyndigheten. Förslaget att avkriminalisera vissa överträdelser torde innebära en viss lättnad för de allmänna domstolarna eftersom målhanteringen vad gäller de överträdelser som enligt förslaget ska leda till en sanktionsavgift, i den mån ett sådant beslut överklagas, överförs till de allmänna förvaltningsdomstolarna. Straffskärpningen innebär sannolikt att fler brott mot växtskyddslagen blir föremål för domstolsprövning, men sammantaget bedöms förslagen inte leda till några ekonomiska konsekvenser för de allmänna domstolarna. Beträffande konsekvenserna för de allmänna förvaltningsdomstolarna är det svårt att bedöma hur många överklaganden av sanktionsavgiftsbeslut det kan bli fråga om. Det kan dock konstateras att antalet överklaganden på livsmedelsområdet där det finns sanktionsavgifter är några per år. Eventuella merkostnader för de allmänna förvaltningsdomstolarna kan därmed förväntas bli så begränsade att de bör kunna rymmas inom befintlig budgetram.
Överklagande av beslut fattade av organ med delegerade uppgifter m.fl.
Beslut som har fattats av ett organ med delegerade uppgifter, en fysisk person som har delegerats vissa uppgifter eller en officiell växtskyddsinspektör som inte är anställd vid en kontrollmyndighet kommer att kunna överklagas (avsnitt 9.15). Eftersom möjligheten att delegera beslut inte bedöms komma att utnyttjas i någon större omfattning finns det inte skäl att anta att beslut kommer att överklagas i någon större omfattning. Kostnader för de allmänna förvaltningsdomstolarna bör därför kunna rymmas inom befintlig budgetram.
Kronofogdemyndigheten
För vissa mindre allvarliga överträdelser införs ett system med sanktionsavgifter. Beslut om sanktionsavgift får verkställas enligt utsökningsbalken när det har fått laga kraft. Kronofogdemyndigheten är
ansvarig myndighet när det gäller verkställighet (1 kap. 3 § utsökningsbalken). Förslagets eventuella konsekvenser för arbetsbelastningen hos Kronofogdemyndigheten bedöms kunna hanteras inom befintliga resursramar för myndigheten.
11.12. Kommunerna
Vad avser kommunerna innebär inte den nya växtskyddslagen några nyheter. Om ett angrepp av en karantänskadegörare sker på kommunal mark omfattas kommunen av krav på bekämpningsåtgärder i egenskap av markägare. Om det blir aktuellt med omfattande bekämpningsåtgärder inom kommunen kan kommunen behöva fungera som en samarbetspartner till Jordbruksverket.
12. Författningskommentar
12.1. Förslaget till växtskyddslag
Lagens syfte och tillämpningsområde
1 § Denna lag innehåller bestämmelser som syftar till att begränsa de risker som växtskadegörare innebär för växter och växtprodukter till en acceptabel nivå.
I paragrafen, som saknar motsvarighet i den nuvarande växtskyddslagen (1972:318), anges vilket syfte lagen har. Övervägandena finns i avsnitt 9.2.
Genom bestämmelsen klargörs att det övergripande syftet med lagen är att begränsa risken för att växter och växtprodukter skadas av växtskadegörare till en acceptabel nivå. Syftet stämmer överens med växtskyddsförordningens syfte enligt artikel 1.1. Uttrycket växtskadegörare, som definieras i 3 § 6 som skadegörare enligt växtförordningen, inbegriper arter, stammar eller biotyper av patogener, djur, eller parasitära växter som är skadliga för växter eller växtprodukter. Växtskyddsförordningen har dock inte åtgärder mot alla växtskadegörare. Uttrycket växtskadegörare innefattar alltså inte bara skadegörare som omfattas av växtskyddsförordningens skyddsåtgärder utan även sådana skadegörare som inte regleras särskilt i växtskyddsförordningen. I syftet ryms därmed även nationella åtgärder för att begränsa förekomsten av vissa insekter i skog. Föreskrifter om detta kan meddelas med stöd av 7 §.
2 § Denna lag kompletterar
1. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/2031 av den 26 oktober 2016 om skyddsåtgärder mot växtskadegörare, ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 228/2013, (EU) nr 652/2014 och (EU) nr 1143/2014 samt om upphävande av rådets direktiv 69/464/EEG, 74/647/EEG, 93/85/EEG, 98/57/EG, 2000/29/EG, 2006/91/EG och 2007/33/EG, och
2. genomförandeakter och delegerade akter till förordning (EU) 2016/2031. Lagen kompletterar även, i de delar de innehåller bestämmelser som rör skyddsåtgärder mot växtskadegörare,
1. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 av den 15 mars 2017 om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet för att säkerställa tillämpningen av livsmedels- och foderlagstiftningen och av bestämmelser om djurs hälsa och djurskydd, växtskydd och växtskyddsmedel samt om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 999/2001, (EG) nr 396/2005, (EG) nr 1069/2009, (EG) nr 1107/2009, (EU) nr 1151/2012, (EU) nr 652/2014, (EU) 2016/429 och (EU) 2016/2031, rådets förordningar (EG) nr 1/2005 och (EG) nr 1099/2009 och rådets direktiv 98/58/EG, 1999/74/EG, 2007/43/EG, 2008/119/EG och 2008/120/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 854/2004 och (EG) nr 882/2004, rådets direktiv 89/608/EEG, 89/662/EEG, 90/425/EEG, 91/496/EEG, 96/23/EG, 96/93/EG och 97/78/EG samt rådets beslut 92/438/EEG (förordningen om offentlig kontroll), och
2. genomförandeakter och delegerade akter till förordning (EU) 2017/625.
Paragrafen motsvarar i sak 2 a § i den nuvarande växtskyddslagen och regeringens tillkännagivanden om de grundförordningar som avses i den bestämmelsen. Övervägandena finns i avsnitt 9.2.
I paragrafens första stycke anges de EU-förordningar som lagen i sin helhet kompletterar och i andra stycket anges de EU-förordningar som lagen delvis kompletterar. Med genomförandeakter och delegerade akter avses såväl förordningar som eventuella genomförandebeslut.
Uttryck i lagen
3 § I denna lag betyder
1. följande uttryck samma sak som i förordning (EU) 2016/2031: – andra föremål, – karantänskadegörare, – växter, och – växter för plantering,
2. följande uttryck samma sak som i förordning (EU) 2017/625: – officiell växtskyddsinspektör, och – organ med delegerade uppgifter,
3. uttrycket offentlig kontroll:
a) offentlig kontroll enligt förordning (EU) 2017/625, och
b) kontroll i övrigt av att denna lag och föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen följs,
4. uttrycket annan offentlig verksamhet:
a) annan offentlig verksamhet enligt förordning (EU) 2017/625, och
b) motsvarande offentlig verksamhet som utförs med stöd av lagen eller föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen,
5. uttrycket växtprodukt: växtprodukt enligt förordning (EU) 2016/2031 och genomförandeakter som har antagits med stöd av förordning (EU) 2016/2031,
6. uttrycket växtskadegörare: skadegörare enligt förordning (EU) 2016/2031,
7. uttrycket fristående officiell växtskyddsinspektör: en officiell växtskyddsinspektör som inte har en anställning vid en statlig kontrollmyndighet,
8. uttrycket Europeiska unionens territorium: det geografiska område som ska anses som unionens territorium enligt artikel 1.3 i förordning (EU) 2016/2031, och
9. uttrycket medlemsstat inom Europeiska unionen: ett geografiskt område inom en stat som omfattas av unionens territorium.
I denna lag avser följande uttryck skadegörare som är förtecknade som sådana i genomförandeakter som har antagits med stöd av förordningen (EU) 2016/2031:
– EU-karantänskadegörare, – karantänskadegörare för skyddad zon, och – reglerad EU-icke-karantänskadegörare.
I bestämmelsen klargörs betydelsen av vissa centrala uttryck som används i lagen. I den nuvarande växtskyddslagen definieras uttrycken växt, växtprodukt och växtskadegörare i 1 §. Övervägandena finns i avsnitten 9.3 och 9.10.2. Paragrafen har utformats efter synpunkter från Lagrådet.
I punkten 1 definieras uttrycken andra föremål, karantänskadegörare, växter och växter för plantering. Uttrycken ges samma betydelse som i EU:s växtskyddsförordning.
I artikel 2.5 i växtskyddsförordningen definieras andra föremål som alla material eller föremål, utom växter och växtprodukter, som kan hysa eller sprida skadegörare, inbegripet jord eller odlingssubstrat. Andra föremål kan t.ex. vara begagnade maskiner och bikupor.
Uttrycket karantänskadegörare definieras i artikel 3 i växtskyddsförordningen. Uttrycket karantänskadegörare omfattar EU-karantänskadegörare (artikel 4 i växtskyddsförordningen), skadegörare som bedöms uppfylla kriterierna för att förtecknas som EU-karantänskadegörare, s.k. potentiella EU-karantänskadegörare (artiklarna 29 och 30 i växtskyddsförordningen) samt karantänskadegörare för skyddad zon (artikel 32 i växtskyddsförordningen). Uttrycket karantänskadegörare beskrivs närmare i avsnitt 7.2.
Uttrycket växter definieras i artikel 2.1 i växtskyddsförordningen och omfattar levande växter och vissa uppräknade levande växtdelar, t.ex. fröer som är avsedda för sådd, frukter, grönsaker och snittblommor.
Växter för plantering är enligt definitionen i artikel 2.4 i växtskyddsförordningen växter som är avsedda att förbli planterade, att planteras eller att omplanteras. EU-förordningen innehåller också i artikel 2.3 en definition av uttrycket plantering. Uttrycket växter för plantering omfattar alla växter som är avsedda att odlas vidare, t.ex. plantor och blomsterlökar i trädgårdsbutiker, sticklingar, fröer avsedda för sådd och utsädespotatis. Snittblommor samt potatis och torkade bönor som säljs som livsmedel är däremot inte växter för plantering, även om det är möjligt att plantera dem.
I punkten 2 ges uttrycken officiell växtskyddsinspektör och organ med delegerade uppgifter samma betydelse som i EU:s nya kontrollförordning. Uttrycket officiell växtskyddsinspektör definieras i artikel 3.33 i förordningen, och uttrycket organ med delegerade uppgifter i artikel 3.5. Med organ med delegerade uppgifter avses i kontrollförordningen en separat juridisk person och inte kommunala eller statliga organ. Om uppgifter lämnas över till sådana offentliga organ anses de i stället vara behöriga myndigheter. I punkten 7 definieras uttrycket fristående officiell växtskyddsinspektör.
I punkten 3 införs en definition av uttrycket offentlig kontroll. Med offentlig kontroll avses dels offentlig kontroll såsom uttrycket definieras i artikel 2 i den nya kontrollförordningen, dels motsvarande kontroll som inte omfattas av den nya kontrollförordningen utan enbart har stöd i den nya växtskyddslagen och framför allt avser de nationella föreskrifter och beslut som syftar till att skydda trädslag som används i virkesproduktion från angrepp av andra växtskadegörare än karantänskadegörare.
I punkten 4 införs en definition av uttrycket annan offentlig verksamhet. Med annan offentlig verksamhet avses dels sådan offentlig verksamhet som definieras i artikel 2 i den nya kontrollförordningen, dels motsvarande offentliga verksamhet som inte omfattas av den nya kontrollförordningen utan enbart har stöd i den nya växtskyddslagen och framför allt avser
verksamhet som har sin grund i föreskrifter och beslut som meddelas med stöd av 7 § och som syftar till att skydda trädslag som används i virkesproduktion från angrepp av andra växtskadegörare än karantänskadegörare.
Uttrycket växtprodukt ges i punkten 5 samma betydelse som växtprodukt enligt EU:s växtskyddsförordning och genomförandeakter som har antagits med stöd av EU-förordningen. I artikel 2 i växtskyddsförordningen definieras uttrycket växtprodukt. En växtprodukt är enligt definitionen obearbetat material med ursprung i växter och sådan bearbetad produkt som genom sin natur eller till följd av bearbetning kan ge upphov till risk för spridning av karantänskadegörare. Växtprodukter kan t.ex. omfatta fröer som inte är avsedda för sådd, t.ex. spannmål, popcorn och torkade bönor. I artikeln anges när trä allmänt sett ska betraktas som en växtprodukt. Det är dock möjligt att i genomförandeakt särskilt ange när trä ska anses vara en växtprodukt.
Växtskadegörare definieras i punkten 6 som skadegörare enligt EU:s växtskyddsförordning. I EU-förordningen definieras uttrycket i artikel 1 som arter, stammar eller biotyper av patogener, djur eller parasitära växter som är skadliga för växter eller växtprodukter. Det kan t.ex. vara insekter, kvalster, nematoder, svampar och svampliknande organismer, bakterier, virus och virusliknande organismer samt parasitära växter. Även icke parasitära växter, t.ex. ogräs, kan betraktas som skadegörare om de medför växtskyddsrisker med allvarlig ekonomisk, social och miljömässig påverkan och inte är förtecknade som en invasiv främmande art av unionsbetydelse enligt förordning (EU) nr 1143/2014 om förebyggande och hantering av introduktion och spridning av invasiva främmande arter. Växtskyddsförordningen omfattar skyddsåtgärder mot två huvudkategorier av växtskadegörare: karantänskadegörare och reglerade EU-ickekarantänskadegörare.
I punkten 7 definieras fristående officiell växtskyddsinspektör som en officiell växtskyddsinspektör som inte har en anställning vid en statlig kontrollmyndighet. I punkten 2 anges att officiell växtskyddsinspektör betyder samma sak som i den nya kontrollförordningen. En officiell växtskyddsinspektör som har en anställning vid en statlig kontrollmyndighet anses agera som företrädare för myndigheten och ska följa de bestämmelser som gäller för myndigheten.
I punkten 8 definieras Europeiska unionens territorium som det geografiska område som ska anses som unionens territorium enligt artikel 1.3 i växtskyddsförordningen. I geografiskt hänseende ska växtskyddsförordningen inte tillämpas inom hela Europeiska unionen. Av artikel 1.3 i växtskyddsförordningen framgår att Ceuta, Melilla och de territorier som avses i artikel 355.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUFfördraget) utom Madeira och Azorerna ska undantas från förordningens territoriella tillämpningsområde. Av samma artikel följer att de undantagna territorierna ska anses som tredjeländer vid tillämpning av förordningen. Bestämmelsen innebär således att Madeira och Azorerna anses vara en del av unionens territorium, medan övriga territorier som räknas upp i artikel 355.1 i EUF-fördraget (Guadeloupe, Franska Guyana, Martinique, Réunion, Saint-Barthélemy, Saint-Martin och Kanarieöarna) anses vara tredjeländer vid tillämpningen av lagen.
I punkten 9 definieras uttrycket medlemsstat inom Europeiska unionen som ett geografiskt område inom en stat som omfattas av unionens territorium. Bestämmelsen innebär bl.a. att Ceuta, Melilla och Kanarieöarna anses vara tredjeländer och inte som delar av medlemsstater inom unionen vid tillämpningen av lagen.
I paragrafens andra stycke definieras uttrycken EU-karantänskadegörare, karantänskadegörare för skyddad zon och reglerad EU-ickekarantänskadegörare som skadegörare som har förtecknats som sådana i genomförandeakter som har antagits med stöd av växtskyddsförordningen. Uttrycken och kriterierna för att förteckna dem beskrivs närmare i avsnitt 7.2.
Tillämpning av förordning (EU) 2017/625
4 § Förordning (EU) 2017/625 ska tillämpas även i fråga om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet som faller utanför förordningens tillämpningsområde och som gäller karantänskadegörare och reglerade EU-icke-karantänskadegörare.
Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande växtskyddslag. Övervägandena finns i avsnitt 9.10.2.
Genom paragrafen görs den nya kontrollförordningen tillämplig på all offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet som faller inom lagens tillämpningsområde och som gäller karantänskadegörare och reglerade EU-icke-karantänskadegörare. Kontrollförordningens bestämmelser blir därmed tillämpliga vid offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet avseende karantänskadegörare och reglerade EU-icke-karantänskadegörare där det finns en nationell särreglering. Det gäller även kontrollförordningens bestämmelser om att vissa uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen och vissa uppgifter i samband med annan offentlig verksamhet får överlämnas till organ m.fl. Genom bestämmelsen tillskapas lagstöd enligt 12 kap. 4 § regeringsformen för överlämnande av förvaltningsuppgift som innefattar myndighetsutövning.
Bemyndiganden i fråga om förbud och åtgärder som avser växtskadegörare
Bemyndiganden i fråga om karantänskadegörare
5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om förbud, begränsningar eller åtgärder som behövs för att förhindra introduktion, etablering och spridning av karantänskadegörare.
Den myndighet som regeringen bestämmer får också, utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som lagen kompletterar, i det enskilda fallet besluta om sådana förbud, begränsningar eller åtgärder som avses i första stycket.
Föreskrifter enligt första stycket och beslut enligt andra stycket som avser införsel till eller förflyttning inom Sverige ska vara tidsbegränsade om inte något annat följer med anledning av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.
Om det är nödvändigt för att utrota eller innesluta karantänskadegörare får den myndighet som regeringen bestämmer själv vidta åtgärder som följer av ett sådant beslut som avses i andra stycket.
I paragrafen regleras i vilka fall föreskrifter får meddelas och beslut i det enskilda fallet fattas för att förhindra introduktion, etablering och
spridning av karantänskadegörare. Bestämmelsen motsvarar delvis i sak 5 § första stycket i den nuvarande växtskyddslagen. I bestämmelsen anges också att den myndighet som regeringen bestämmer själv får vidta åtgärder som följer av ett beslut enligt bestämmelsen om det är nödvändigt för att utrota eller innesluta karantänskadegörare. Bestämmelsen motsvaras i den delen i sak av 5 § andra stycket i den nuvarande växtskyddslagen. Övervägandena finns i avsnitt 9.4.1.
Paragrafens första stycke innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om förbud, begränsningar eller åtgärder som behövs för att förhindra introduktion, etablering och spridning av karantänskadegörare. Uttrycket karantänskadegörare definieras i 3 §.
I andra stycket ges den myndighet som regeringen bestämmer även rätt att meddela beslut i det enskilda fallet. Bestämmelsen gäller utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som lagen kompletterar. Av bl.a. artiklarna 14.3–6, 15.3, 17.1 och 33.1 i växtskyddsförordningen följer att behörig myndighet får fatta vissa beslut om åtgärder vid förekomst av karantänskadegörare.
Av tredje stycket framgår att föreskrifter och beslut som förbjuder eller begränsar införsel till Sverige från ett land utanför Europeiska unionen eller en annan medlemsstat inom unionen samt förflyttning inom Sverige endast får gälla under en begränsad tidsperiod. Detta gäller dock inte om något annat följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. Det skulle t.ex. kunna handla om att krav riktas mot medlemsstaterna i en genomförandeakt som medför ett behov av nationella föreskrifter utan tidsbegränsning för att förhindra införsel av en växt från ett visst tredjeland.
I fjärde stycket ges den myndighet som regeringen bestämmer rätt att själv vidta åtgärder som följer av ett sådant beslut som avses i andra stycket om det är nödvändigt för att utrota eller innesluta karantänskadegörare. Det kan bli aktuellt i situationer där det inte går att avvakta att en aktör utför åtgärden. Det kan t.ex. gälla om det uppstår ett akut behov av att destruera träemballage som angripits av en karantänskadegörare eller att bekämpa karantänskadegörare som angripit växter. En situation där bestämmelsen kan bli tillämplig är om det är oklart vilken enskild aktör som bör vidta åtgärden, t.ex. om man upptäcker övergivet träemballage som är eller misstänks vara angripet av en karantänskadegörare och det inte går eller inom rimlig tid är möjligt att klarlägga vem som är ansvarig.
Det kan också finnas situationer där de åtgärder som behöver vidtas är av en sådan karaktär att det t.ex. av rättsliga skäl inte är möjligt för den enskilde själv att utföra åtgärderna och inte heller rimligt att kräva att den enskilde anlitar någon yrkesverksam för att vidta de nödvändiga åtgärderna. Det kan t.ex. avse situationer där den enskilde är en hobbyodlare som har följt regelverket men drabbats av ett karantänskadegörarangrepp som kräver att växtskyddsmedel används som denne inte får använda. Myndigheten bör även i dessa situationer – efter att ha hört den enskilde – kunna vidta åtgärderna och stå för kostnaderna för dessa.
Myndigheten kan endast utnyttja möjligheten under förutsättning att förvaltningslagens bestämmelser om bl.a. proportionalitet (5 §), utredningsansvar (23 §), kommunikation (25 §), motivering av beslut (32 §) och när beslut får verkställas (35 §) medger det. Av bestämmelserna följer
bl.a. att åtgärden aldrig får vara mer långtgående än vad som behövs och att ärendet ska bli utrett i den omfattning som dess beskaffenhet kräver. En åtgärd får enligt huvudregeln vidtas först när den enskilde fått tillfälle att yttra sig och beslutet har fått laga kraft. Det finns dock möjlighet att i vissa fall göra undantag från kommunikationsskyldigheten och att verkställa ett beslut omedelbart. Detta gäller bl.a. om ett väsentligt allmänt eller enskilt intresse kräver det. Undantagsbestämmelserna bör dock tillämpas med försiktighet.
En behörig myndighet kan vid förekomst av en karantänskadegörare i vissa fall vidta åtgärder med direkt stöd i växtskyddsförordningen, bl.a. artikel 17 som ger myndigheten en rätt att vidta alla nödvändiga växtskyddsåtgärder för att utrota en EU-karantänskadegörare. Enligt artikel 33.1 i växtskyddsförordningen ska artikel 17 också tillämpas på karantänskadegörare för skyddad zon.
I 24 § finns en bestämmelse om att en kontrollmyndighet har rätt att vidta vissa åtgärder för att åstadkomma rättelse på den enskildes bekostnad.
Bemyndiganden i fråga om reglerade EU-icke-karantänskadegörare
6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om förbud, begränsningar eller åtgärder vid yrkesmässig odling av växter för plantering för att begränsa förekomsten av reglerade EU-ickekarantänskadegörare på sådana växter.
Den myndighet som regeringen bestämmer får också i det enskilda fallet besluta om sådana förbud, begränsningar eller åtgärder som avses i första stycket.
I bestämmelsen regleras i vilka fall föreskrifter får meddelas och beslut i enskilda fall fattas för att begränsa förekomsten av reglerade EU-ickekarantänskadegörare på växter för plantering. Övervägandena finns i avsnitt 9.4.2.
Paragrafens första stycke innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om förbud, begränsningar eller åtgärder när det gäller yrkesmässig odling av växter för plantering för att begränsa förekomst av reglerade EU-ickekarantänskadegörare på sådana växter. I genomförandeakter anges vilka skadegörare som är reglerade EU-icke-karantänskadegörare och på vilka växter för plantering de inte får förekomma vid införsel eller förflyttning som utförs av yrkesmässiga aktörer. I vissa fall får skadegöraren förekomma på växterna om förekomsten är under vissa angivna tröskelvärden. Uttrycken reglerade EU-icke-karantänskadegörare och växter för plantering definieras i 3 §.
I paragrafens andra stycke ges den myndighet som regeringen bestämmer också rätt att meddela beslut om förbud, begränsningar eller åtgärder i det enskilda fallet.
Bemyndiganden i fråga om andra växtskadegörare för skydd av skog
7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i andra fall än som avses i 6 § meddela föreskrifter om förbud, begränsningar eller åtgärder för att begränsa förekomsten av andra växtskadegörare än karantänskadegörare som kan medföra oacceptabla ekonomiska, miljömässiga eller sociala konsekvenser genom angrepp på trädslag som används i virkesproduktion.
Sådana föreskrifter får avse den som
1. äger trädbevuxen mark, bedriver skogsbruk eller odlar växter,
2. lagrar växter, växtprodukter eller andra föremål, eller
3. bedriver handel med växter, växtprodukter eller andra föremål. Den myndighet som regeringen bestämmer får också i det enskilda fallet besluta om sådana förbud, begränsningar eller åtgärder som avses i första stycket. Beslutet får riktas mot den som omfattas av andra stycket.
Föreskrifter enligt första stycket och beslut enligt tredje stycket får inte förbjuda eller begränsa införsel till Sverige från ett land utanför Europeiska unionen eller en annan medlemsstat inom unionen. De får inte heller avse växtskadegörare som är förtecknade som invasiva främmande arter av unionsbetydelse i genomförandeakter som har antagits enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1143/2014 av den 22 oktober 2014 om förebyggande och hantering av introduktion och spridning av invasiva främmande arter.
Paragrafen innehåller ett bemyndigande att meddela föreskrifter och en rätt att fatta beslut i andra fall än som avses i 6 § när det gäller åtgärder mot andra växtskadegörare än karantänskadegörare. Övervägandena finns i avsnitten 9.2 och 9.4.3.
I paragrafens första stycke ges regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer rätt att meddela föreskrifter om förbud, begränsningar eller åtgärder för att begränsa förekomsten av andra växtskadegörare än karantänskadegörare som kan medföra oacceptabla ekonomiska, miljömässiga eller sociala konsekvenser genom angrepp på trädslag som används i virkesproduktion. Sådana föreskrifter kan, liksom sådana som meddelas med stöd av bemyndigandet i 6 §, avse skadegörare som är reglerade EU-icke-karantänskadegörare.
I paragrafens andra stycke anges att föreskrifter som meddelas med stöd av bemyndigandet får avse den som äger trädbevuxen mark, bedriver skogsbruk eller odlar växter, den som lagrar växter, växtprodukter eller andra föremål samt den som bedriver handel med växter, växtprodukter eller andra föremål. Uttrycken växtprodukter och andra föremål omfattar virke, varför föreskriftsrätten innefattar den som lagrar eller handlar med virke. Bestämmelsen motsvaras delvis i sak av 29 § skogsvårdslagen vilken föreslås upphöra att gälla. Till skillnad från den bestämmelsen gäller 7 § även andra växtskadegörare än insekter och omfattar även andra växtmiljöer än skog.
Enligt paragrafens tredje stycke får den myndighet som regeringen bestämmer också fatta beslut i det enskilda fallet.
I paragrafens fjärde stycke anges att föreskrifter och beslut inte får förbjuda eller begränsa införsel till Sverige från ett tredjeland eller en annan medlemsstat inom Europeiska unionen. Föreskrifterna och besluten får inte heller avse växtskadegörare som är förtecknade som invasiva främmande arter av unionsbetydelse. Kommissionen anger i genomförandeakter vilka dessa arter är enligt artikel 4 i förordning (EU) nr 1143/2014 om förebyggande och hantering av introduktion och spridning av invasiva främmande arter.
Bemyndiganden i fråga om egenkontroll, dokumentation, uppgiftslämnande och anmälan
8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. skyldighet för den som yrkesmässigt odlar, handlar med eller på annat sätt yrkesmässigt hanterar växter, växtprodukter eller andra föremål att
a) utöva en egenkontroll av verksamheten som är lämplig utifrån verksamhetens art,
b) dokumentera uppgifter som har betydelse för risken för spridning av växtskadegörare,
c) lämna uppgifter om sin verksamhet till en kontrollmyndighet, ett organ med delegerade uppgifter, en fysisk person som har delegerats vissa uppgifter eller en fristående officiell växtskyddsinspektör,
2. skyldighet för den som icke yrkesmässigt odlar, handlar med eller på annat sätt hanterar växter, växtprodukter eller andra föremål att dokumentera uppgifter som har betydelse för risken för spridning av karantänskadegörare,
3. skyldighet för den som förflyttar eller på annat sätt hanterar växtskadegörare att till en kontrollmyndighet, ett organ med delegerade uppgifter, en fysisk person som har delegerats vissa uppgifter eller en fristående officiell växtskyddsinspektör lämna uppgifter som har betydelse för risken för spridning av växtskadegörare,
4. skyldighet för den som odlar, handlar med eller på annat sätt hanterar växter, växtprodukter eller andra föremål att till en kontrollmyndighet, ett organ med delegerade uppgifter, en fysisk person som har delegerats vissa uppgifter eller en fristående officiell växtskyddsinspektör lämna uppgifter som har betydelse för risken för spridning av växtskadegörare,
5. skyldighet för den som till Sverige för in växter, växtprodukter, andra föremål eller växtskadegörare från ett land utanför Europeiska unionen eller en annan medlemsstat inom unionen att anmäla införseln,
6. undantag från skyldigheten i förordning (EU) 2016/2031 att anmäla misstänkt eller konstaterad förekomst av karantänskadegörare.
Paragrafen innehåller bemyndiganden att meddela föreskrifter om egenkontroll, dokumentation, uppgiftslämnande och anmälan. Övervägandena finns i avsnitt 9.5–9.8.
Med stöd av punkten 1 kan föreskrifter meddelas som avser den som yrkesmässigt odlar, handlar med eller på annat sätt yrkesmässigt hanterar växter, växtprodukter eller andra föremål.
Punkten 1 a gäller rätt att meddela föreskrifter om skyldighet att utöva en egenkontroll av verksamheten som är lämplig utifrån verksamhetens art. Bestämmelsen motsvaras delvis av 6 b § i den nuvarande växtskyddslagen. Möjligheten att meddela föreskrifter om egenkontroll gäller till skillnad från den lagen inte bara företag som för exportändamål använder, producerar eller behandlar växtprodukter av trä utan alla som yrkesmässigt odlar, handlar med eller på annat sätt yrkesmässigt hanterar växter, växtprodukter eller andra föremål. Med stöd av bemyndigandet kan föreskrifter meddelas om egenkontroll av värmebehandling av sågat virke avsett för export och träemballage för användning i internationell handel.
Hantering är ett vitt begrepp som kan innefatta t.ex. försäljning och förflyttning av växter och rengöring av maskiner eller redskap som används vid odling. Övervägandena finns i avsnitt 9.5.
Punkten 1 b avser föreskrifter om skyldighet att dokumentera uppgifter som har betydelse för risken för spridning av växtskadegörare. Punkten motsvaras delvis av 5 a § första stycket 1 i den nuvarande växtskyddslagen. Uppgifter om växters och växtprodukters ursprung, om vilket utsäde som har använts, växtföljd och utförda åtgärder är exempel på uppgifter som kan ha betydelse för risken för spridning av växtskadegörare. Övervägandena finns i avsnitt 9.6.
Punkten 1 c avser föreskrifter om uppgiftsskyldighet och motsvaras delvis av 5 a § första stycket 1 i den nuvarande växtskyddslagen. I artikel 66 i växtskyddsförordningen finns bestämmelser om skyldighet att lämna in en ansökan om registrering till behörig myndighet med uppgifter om verksamheten. Med stöd av bemyndigandet i denna punkt är det möjligt att meddela föreskrifter om att ytterligare yrkesmässiga aktörer ska vara skyldiga att lämna uppgifter om sin verksamhet så att de kan registreras av kontrollmyndigheten eller ett enskilt organ etc. om uppgiften att kontrollera verksamheten lämnas över till ett sådant organ. Övervägandena finns i avsnitt 9.7.
Punkten 2 avser föreskrifter om dokumentationsskyldighet för den som icke yrkesmässigt odlar, handlar med eller på annat sätt hanterar växter, växtprodukter eller andra föremål. Skyldigheten kan avse uppgifter som har betydelse för risken för spridning av karantänskadegörare. Punkten motsvaras delvis av 5 a § första stycket 1 i den nuvarande växtskyddslagen. Uppgifter om växters och växtprodukters ursprung, om vilket utsäde som har använts, växtföljd och utförda åtgärder är exempel på uppgifter som kan ha betydelse för risken för spridning av karantänskadegörare. Övervägandena finns i avsnitt 9.6.
Punkten 3 gäller föreskrifter om uppgiftsskyldighet för den som förflyttar eller på annat sätt hanterar växtskadegörare. Uppgifter om växtskadegöraren, transporten, och vilka försiktighetsåtgärder som har vidtagits eller planeras att vidtas är exempel på uppgifter som kan ha betydelse för risken för spridning av växtskadegörare. Föreskrifterna kan avse såväl den som yrkesmässigt som den som icke yrkesmässigt förflyttar eller på annat sätt hanterar växtskadegörare. Bestämmelsen motsvaras i sak av 5 § första stycket 6 i den nuvarande växtskyddslagen. Övervägandena finns i avsnitt 9.7.
Punkten 4 motsvaras delvis av 5 a § första stycket 1 i den nuvarande växtskyddslagen. Bestämmelsen avser föreskrifter om skyldighet för såväl den som yrkesmässigt som den som icke yrkesmässigt odlar, handlar med eller på annat sätt hanterar växter, växtprodukter eller andra föremål att lämna uppgifter som har betydelse för risken för spridning av växtskadegörare till bl.a. en kontrollmyndighet. Med stöd av bemyndigandet är det möjligt att meddela föreskrifter om bl.a. skyldighet att lämna uppgifter om växters eller växtprodukters ursprung, om vilket utsäde som har använts, växtföljd och utförda åtgärder. Övervägandena finns i avsnitt 9.7.
Punkten 5 gäller föreskrifter om skyldighet för den som till Sverige för in växter, växtprodukter, andra föremål eller växtskadegörare från ett land utanför Europeiska unionen eller en annan medlemsstat inom unionen att anmäla införseln. Föreskrifterna kan avse såväl yrkesmässig som icke yrkesmässig införsel. Bestämmelsen motsvaras i sak av 5 § första stycket 6 i den nuvarande växtskyddslagen. Bemyndigandet kan utnyttjas i den utsträckning som EU-förordningarna medger nationella bestämmelser om krav på anmälan. En sådan möjlighet finns bl.a. i artikel 45 i den nya kontrollförordningen när det gäller krav på föranmälan vid införsel från ett land utanför den Europeiska unionen. I 3 § definieras vad som avses med medlemsstat inom Europeiska unionen. Vidare finns det enligt artikel 9.7 i den nya kontrollförordningen en begränsad möjlighet
att kräva anmälan vid införsel från ett annat medlemsland. Övervägandena finns i avsnitt 9.8.
Punkten 6 avser föreskrifter om undantag från skyldigheten i växtskyddsförordningen att anmäla misstänkt eller konstaterad förekomst av karantänskadegörare. Anmälningsskyldigheten regleras i artiklarna 14, 15 och 33. Behörig myndighet får besluta att anmälan inte krävs i ett visst område om förekomsten av skadegöraren redan är känd i det området.
Bemyndigandet innebär att det är möjligt att meddela föreskrifter om sådana undantag. Enligt växtskyddsförordningen ska anmälningsskyldigheten inte tillämpas om en EU-karantänskadegörare eller karantänskadegörare för skyddad zon påträffas i en angripen zon av ett avgränsat område som har inrättats för inneslutning av växtskadegöraren (artikel 16). Anmälningsskyldigheten ska inte heller tillämpas om en sådan växtskadegörare påträffats i en angripen zon av ett avgränsat område som omfattas av krav på utrotningsåtgärder under en period om åtta år eller längre tid (artikel 16). Bemyndigandet kan användas för att i föreskrifter reglera att anmälningsplikten för en särskild växtskadegörare inte gäller i sådana zoner. Bestämmelsen motsvaras av 4 § andra stycket i den nuvarande växtskyddslagen. Övervägandena finns i avsnitt 9.8.
Sundhetsintyg
9 § I förordning (EU) 2016/2031 finns bestämmelser om sundhetscertifikat och andra sundhetsintyg. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om andra sundhetsintyg än de som är reglerade i EUförordningen.
Paragrafen innehåller i första meningen en upplysning om att det finns bestämmelser i växtskyddsförordningen om sundhetscertifikat och andra sundhetsintyg. Förutom sundhetscertifikat innehåller växtskyddsförordningen bestämmelser om växtpass och märkning med ISPM 15. Paragrafen innehåller i andra meningen också ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om nationella sundhetsintyg. Bemyndigandet kan utnyttjas i den utsträckning som EU-förordningen medger det. Föreskrifter om sundhetsintyg kan avse det nationella märket KD 56˚C/30 min som utfärdas av aktörer som bedriver egenkontroll. Övervägandena finns i avsnitt 9.9.
Offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet
10 § Offentlig kontroll utövas av Statens jordbruksverk (Jordbruksverket) och andra statliga myndigheter (kontrollmyndigheterna) enligt föreskrifter som regeringen meddelar.
Annan offentlig verksamhet utförs av kontrollmyndigheterna och andra statliga myndigheter enligt vad som anges i denna lag och i föreskrifter som regeringen meddelar.
I paragrafen regleras vilka myndigheter som utövar offentlig kontroll och utför annan offentlig verksamhet. Paragrafen har inte någon motsvarighet i den nuvarande växtskyddslagen. Övervägandena finns i avsnitt 9.10.3.
Paragrafens första stycke innehåller bestämmelser om vilka myndigheter som utövar offentlig kontroll och som därmed är kontrollmyndigheter. Vilka myndigheter utöver Jordbruksverket som är kontrollmyndigheter och ansvarsfördelningen mellan myndigheterna regleras i förordning. Med offentlig kontroll avses enligt 3 § offentlig kontroll enligt EU:s nya kontrollförordning och kontroll i övrigt enligt lagen och föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen.
I paragrafens andra stycke anges vilka myndigheter som utför annan offentlig verksamhet. Annan offentlig verksamhet definieras i artikel 2.2 i den nya kontrollförordningen (se 3 §) som annan verksamhet än offentlig kontroll som utförs av de behöriga myndigheterna, däribland verksamhet för att bevilja tillstånd eller godkännanden och utfärda officiella intyg eller officiella attesteringar. I vissa fall regleras i lagen att åtgärder som är att anse som annan offentlig verksamhet ska utföras av kontrollmyndigheterna, se t.ex. 22 § om förelägganden. Regeringen fördelar i övrigt uppgifterna mellan myndigheterna genom bestämmelser i förordning. I de flesta fall kommer den myndighet som utövar offentlig kontroll också vara den myndighet som utför sådana uppgifter som är annan offentlig verksamhet. Uppgifter som utgör annan offentlig verksamhet kan dock även utföras av andra statliga myndigheter än kontrollmyndigheterna.
I den nya kontrollförordningen och växtskyddsförordningen används begreppet behörig myndighet. En sådan myndighet kan ha till uppgift att organisera eller utföra offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet (artikel 4 i den nya kontrollförordningen). För myndigheter som har dessa uppgifter används i växtskyddslagen uttrycket kontrollmyndighet.
Delegering av vissa uppgifter
11 § I förordning (EU) 2017/625 finns bestämmelser om att vissa uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen och vissa uppgifter i samband med annan offentlig verksamhet får delegeras till ett organ eller till en fysisk person. I förordningen finns också bestämmelser om att en behörig myndighet får utse en officiell växtskyddsinspektör.
Paragrafen upplyser om de bestämmelser om delegering av offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet till organ eller fysiska personer som finns i artiklarna 28–31 i den nya kontrollförordningen. Uttrycket organ med delegerade uppgifter definieras i artikel 3.5 i kontrollförordningen och betyder där en separat juridisk person till vilken de behöriga myndigheterna har delegerat vissa uppgifter som ingår i den offentlig kontrollen eller vissa uppgifter med koppling till annan offentlig verksamhet. Det handlar således om enskilda organ. Ett kommunalt eller statligt organ kan inte vara ett organ med delegerade uppgifter. Om uppgifter lämnas över till ett sådant offentligt organ anses det i stället vara en behörig myndighet. En hänvisning till kontrollförordningens definition av uttrycket organ med delegerade uppgifter finns i 3 § första stycket 2 första strecksatsen. Paragrafen innehåller också en upplysning om att en behörig myndighet enligt artiklarna 3.33 och 5.3 i kontrollförordningen får utse en officiell växtskyddsinspektör. Med officiell växtskyddsinspektör avses enligt artikel 3.33 i kontrollförordningen en fysisk person som
genom anställning eller på annat sätt har utsetts av den behöriga myndigheten att utföra offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet. I 3 § första stycket 2 andra strecksatsen finns en hänvisning till definitionen i kontrollförordningen. Bestämmelserna i kontrollförordningen kan tillämpas direkt av kontrollmyndigheterna. I 4 § finns bestämmelser om att kontrollförordningen ska tillämpas även i fråga om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet som faller utanför förordningens tillämpningsområde. Övervägandena finns i avsnitt 9.10.6.
Samordnande myndighet
12 § Jordbruksverket samordnar övriga kontrollmyndigheters verksamhet och lämnar råd och hjälp i denna verksamhet, om inte regeringen föreskriver något annat.
Av paragrafen framgår att Jordbruksverket är den myndighet som normalt sett har till uppgift att samordna de övriga kontrollmyndigheternas kontroll och annan offentlig verksamhet samt att lämna råd och hjälp i denna verksamhet. Regeringen kan dock meddela föreskrifter om att en annan statlig myndighet ska ansvara för viss samordning. Paragrafen motsvaras till viss del av 7 § förordningen (2006:817) om växtskydd m.m. Övervägandena finns i avsnitt 9.10.3.
Rådgivning och information
13 § Den myndighet som utövar offentlig kontroll ska genom rådgivning, information och på annat sätt underlätta för den enskilde att fullgöra sina skyldigheter enligt lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som lagen kompletterar och de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna.
Paragrafen, som inte har någon motsvarighet i den nuvarande växtskyddslagen, anger att kontrollmyndigheterna ska underlätta för den enskilde att fullgöra sina skyldigheter genom rådgivning, information och på annat sätt. Bestämmelsen tydliggör kontrollmyndigheternas skyldighet att underlätta för den enskilde att fullgöra sina skyldigheter och utgör ett komplement till serviceskyldigheten enligt 6 § förvaltningslagen (2017:900).
Övervägandena finns i avsnitt 9.10.4.
Skyldighet att beivra överträdelser
14 § Den myndighet som utövar offentlig kontroll ska verka för att överträdelser av lagen, av de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, av de EU-bestämmelser som lagen kompletterar eller av de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna, beivras.
I paragrafen föreskrivs en skyldighet för kontrollmyndigheterna att verka för att överträdelser av regelverket beivras. Bestämmelsen har inte någon motsvarighet i den nuvarande växtskyddslagen, men däremot i flera närliggande lagar, t.ex. livsmedelslagen (2006:804). Övervägandena finns i avsnitt 9.10.5.
Förvaltningslagens tillämpning
15 § Vid offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet som utförs av ett organ med delegerade uppgifter, en fysisk person som har delegerats vissa uppgifter eller en fristående officiell växtskyddsinspektör ska följande bestämmelser i förvaltningslagen (2017:900) tillämpas:
– 5 § om legalitet, objektivitet och proportionalitet, – 10 § om partsinsyn, – 16–18 §§ om jäv, – 23 § om utredningsansvaret, – 24 § om när man får lämna uppgifter muntligt, – 25 § om kommunikation, – 27 § om dokumentation av uppgifter, – 31 § om dokumentation av beslut, – 32 § om motivering av beslut, – 33 och 34 §§ om underrättelse om innehållet i beslut och hur ett överklagande går till,
– 36 § om rättelse av skrivfel och liknande, och – 42 § om vem som får överklaga ett beslut.
I paragrafen regleras vilka bestämmelser i förvaltningslagen som organ med delegerade uppgifter, fysiska personer och fristående officiella växtskyddsinspektörer ska tillämpa då de utför kontroll eller annan offentlig verksamhet. Paragrafen motsvarar i sak 11 a § i den nuvarande växtskyddslagen. Övervägandena finns i avsnitt 9.10.6 och 9.15.
De bestämmelser i förvaltningslagen som ska tillämpas i dessa fall är bestämmelserna om legalitet, objektivitet och proportionalitet, partsinsyn, jäv, utredningsansvaret, när man får lämna uppgifter muntligt, kommunikation, dokumentation av uppgifter, dokumentation av beslut, motivering av beslut, underrättelse om innehållet i beslut och hur ett överklagande går till, rättelse av skrivfel och liknande och om vem som får överklaga ett beslut.
I bestämmelsen anges inte att 35 § förvaltningslagen ska tillämpas av de som har fått uppgifter överlämnade till sig. Om åtgärder måste vidtas innan ett beslut har fått laga kraft kan den som har fått uppgifter överlämnade till sig vända sig till den myndighet som har lämnat över uppgifterna och be myndigheten vidta nödvändiga åtgärder.
Enbart de officiella växtskyddsinspektörer som inte är anställda vid en kontrollmyndighet omfattas av paragrafen. Förvaltningslagen är direkt och fullt ut tillämplig när det gäller handläggning av ärenden som utförs av de officiella växtskyddsinspektörer som är anställda vid en kontrollmyndighet.
Tystnadsplikt
16 § Den som i enskild verksamhet utför eller har utfört offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet får inte obehörigen röja eller utnyttja det som han eller hon har fått kännedom om medan uppgifterna utfördes. Detsamma ska gälla den som i enskild verksamhet utför eller har utfört laboratorieanalyser, laboratorietester eller laboratoriediagnostik på prover som tas vid offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet.
I det allmännas verksamhet tillämpas offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) i stället för första stycket.
Paragrafen innehåller bestämmelser om tystnadsplikt. Bestämmelsen saknar motsvarighet i den nuvarande växtskyddslagen. Övervägandena finns i avsnitt 9.10.7.
I första stycket föreskrivs att den som i enskild verksamhet utför eller har utfört offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet inte obehörigen får röja eller utnyttja det som han eller hon har fått kännedom om medan uppgifterna utfördes. Tystnadsplikt gäller även för den som i enskild verksamhet utför eller har utfört laboratorieanalyser, laboratorietester eller laboratoriediagnostik på prover som tas vid offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet. Vilka uppgifter som omfattas av tystnadsplikten måste bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Uppgifter kan dock normalt lämnas ut med samtycke från den som uppgiften avser, till kontrollmyndigheten eller annars som en följd av en skyldighet i lag eller författning. Motsvarande bestämmelse finns i livsmedelslagen m.fl. lagar på närliggande områden som också kompletterar den nya kontrollförordningen. Det finns också andra lagar som innehåller bestämmelser om tystnadsplikt där obehörighetsrekvisitet används, jfr avsnitt 9.10.7. Den praxis som finns rörande dessa bestämmelser bör kunna tjäna som ledning vid tolkningen och tillämpningen av denna paragraf. Frågan om ett röjande eller utnyttjande av en uppgift skett obehörigt får även prövas i ljuset av om ett röjande eller utnyttjande varit möjligt enligt bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) om dessa varit tillämpliga. Officiella växtskyddsinspektörer som inte är anställda vid en kontrollmyndighet omfattas av bestämmelsen om tystnadsplikt.
Vid tillämpningen av bestämmelsen bör även artikel 8 i den nya kontrollförordningen beaktas. Artikeln gäller inte bara myndigheter utan även organ med delegerade uppgifter och fysiska personer som har delegerats vissa uppgifter samt officiella laboratorier.
I lagen (2021:890) om skydd för personer som rapporterar om missförhållanden finns bestämmelser om ansvarsfrihet bl.a. vid åsidosättande av författningsreglerad tystnadsplikt. Lagen genomför Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1937 av den 23 oktober 2019 om skydd för personer som rapporterar om överträdelser av unionsrätten. Förutsättningarna för ansvarsfrihet anges i lagens fjärde kapitel. Lagen är enligt 1 kap. 2 § tillämplig vid rapportering i ett arbetsrelaterat sammanhang av information om missförhållanden som det finns ett allmänintresse av att de kommer fram. Lagen gäller enligt samma bestämmelse även bl.a. vid rapportering i ett arbetsrelaterat sammanhang av information om missförhållanden som utgörs av ett handlande eller en underlåtenhet som strider mot vissa direkt tillämpliga unionsrättsakter, däribland den nya kontrollförordningen, eller strider mot lag eller andra föreskrifter som avses i 8 kap. regeringsformen som kompletterar en sådan rättsakt. Lagens bestämmelser om ansvarsfrihet vid åsidosättande av författningsreglerad tystnadsplikt kan bli tillämpliga vid rapportering som en anställd vid t.ex. ett organ med delegerade uppgifter eller ett laboratorium gör.
I andra stycket upplyses om att bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen gäller för kontrollmyndigheter i det allmännas verksamhet. Officiella växtskyddsinspektörer som är anställda vid en kontroll-
myndighet omfattas alltså av dessa bestämmelser i stället för av tystnadsplikten enligt första stycket.
Bemyndiganden i fråga om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet
17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. hur ett organ med delegerade uppgifter, en fysisk person som har delegerats vissa uppgifter eller en fristående officiell växtskyddsinspektör ska bedriva offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet, och
2. skyldighet för ett organ med delegerade uppgifter, en fysisk person som har delegerats vissa uppgifter eller en fristående officiell växtskyddsinspektör att
a) lämna information till en sådan samordnande kontrollmyndighet som avses i 12 §, och
b) lämna information och ge in handlingar till den myndighet som har delegerat uppgiften eller utsett inspektören.
Paragrafen innehåller bemyndiganden om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet. Paragrafen saknar motsvarighet i den nuvarande växtskyddslagen. Övervägandena finns i avsnitt 9.10.8.
Punkten 1 ger regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer rätt att meddela föreskrifter om hur organ eller fysiska personer som har delegerats vissa uppgifter eller fristående officiella växtskyddsinspektörer ska bedriva offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet.
Föreskrifter om statliga myndigheters uppgifter kan meddelas med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen.
Punkten 2 ger regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer rätt att meddela föreskrifter om skyldighet för ett organ med delegerade uppgifter, en fysisk person som har delegerats vissa uppgifter eller en fristående officiell växtskyddsinspektör att dels lämna information till en samordnande myndighet, dels lämna information och ge in handlingar till den myndighet som har delegerat uppgiften eller utsett inspektören. I den delen kompletterar bemyndigandet de skyldigheter som följer av artikel 32 i den nya kontrollförordningen.
Föreskrifter enligt paragrafen kan avse fysiska personer som behörig myndighet utser till officiella växtskyddsinspektörer på annat sätt än genom anställning.
Rätt till upplysningar och tillträde
18 § En kontrollmyndighet, ett organ med delegerade uppgifter, en fysisk person som har delegerats vissa uppgifter eller en fristående officiell växtskyddsinspektör har, i den utsträckning det behövs för offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet, rätt att
1. på begäran få upplysningar och ta del av handlingar, och
2. få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som har anknytning till verksamheten eller där växter, växtprodukter och andra föremål kan finnas och där göra undersökningar och ta prover.
Paragrafen innehåller bestämmelser om rätten till tillträde och rätten att på begäran få upplysningar och ta del av handlingar. Paragrafen motsvaras
till viss del av 6 § första stycket och 6 a § första stycket i den nuvarande växtskyddslagen. Övervägandena finns i avsnitt 9.10.9.
Till skillnad från den nuvarande växtskyddslagen anges vem som har rätt till tillträde och att få upplysningar och ta del av handlingar. Rätten gäller i den utsträckning det behövs för den offentliga kontrollen eller annan offentlig verksamhet. Det tydliggörs att den som utför offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet har rätt att göra undersökningar och ta prover. Den rätten grundas i dag på 5 a § i den nuvarande växtskyddslagen.
I artikel 15.1 och 15.6 i den nya kontrollförordningen finns en skyldighet för en aktör att, i den utsträckning det är nödvändigt för att utföra offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet, ge behöriga myndigheter, kontrollmyndigheter, officiella växtskyddsinspektörer, organ med delegerade uppgifter och fysiska personer till vilka offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet har delegerats tillträde, handlingar och upplysningar.
19 § Bestämmelserna i 18 § om rätt till upplysningar och tillträde gäller också för Europeiska kommissionen, Europeiska revisionsrätten och för inspektörer och experter som utsetts av dessa institutioner i den utsträckning det behövs för att kontrollera att Sverige följer
1. de EU-bestämmelser som lagen kompletterar, och
2. EU-bestämmelser om unionens medfinansiering av åtgärder inom lagens tillämpningsområde. Bestämmelserna i 18 § och första stycket ska inte tillämpas vid kontroller och inspektioner på plats som genomförs enligt lagen (2017:244) om kontroller och inspektioner på plats av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning.
Paragrafen reglerar Europeiska kommissionens och Europeiska revisionsrättens rätt till tillträde och upplysningar. Paragrafen motsvaras till viss del av 6 § andra stycket och 6 a § andra stycket i den nuvarande växtskyddslagen. Övervägandena finns i avsnitt 9.10.9.
Enligt paragrafens första stycke gäller bestämmelsen i 18 § om rätt till tillträde och upplysningar även Europeiska kommissionen, Europeiska revisionsrätten samt inspektörer och experter som utsetts av dessa institutioner. Kommissionen kan utse experter från medlemsstaten för att de ska bistå kommissionen vid kontroll. I kommissionen ingår även Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) som utför kontroller och inspektioner av åtgärder som medfinansieras av unionens budget. Rätten till tillträde och rätten att ta del av uppgifter gäller i den utsträckning det behövs för att kontrollera att Sverige följer de EU-bestämmelser som lagen kompletterar och tillämpar dem korrekt. Rätten gäller också kontroll av att Sverige följer EU-bestämmelserna om unionens medfinansiering av åtgärder inom lagens tillämpningsområde. Förordning (EU) nr 2021/690 innehåller sådana bestämmelser.
I paragrafens andra stycke upplyses om att 18 § och första stycket om rätt till upplysningar och tillträde inte gäller när kontroller och inspektioner på plats utförs enligt lagen (2017:244) om kontroller och inspektioner på plats av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning.
Skyldighet att lämna hjälp
20 § Den som är föremål för offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet ska, utöver vad som följer av artikel 15.2 och 15.6 i förordning (EU) 2017/625, lämna den hjälp som behövs för att kontrollen eller verksamheten ska kunna utföras.
Paragrafen innehåller en bestämmelse om enskildas skyldighet att lämna hjälp för att offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet ska kunna utföras. Paragrafen har inte någon motsvarighet i den nuvarande växtskyddslagen, men har utformats efter förebild av bestämmelser i närliggande lagstiftning, bl.a. livsmedelslagen. Övervägandena finns i avsnitt 9.10.10.
Bestämmelsen gäller utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som lagen kompletterar. Av artiklarna 15.2 och 15.6 i den nya kontrollförordningen följer att en aktör är skyldig att lämna hjälp som behövs när offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet utförs. Kontrollförordningens bestämmelser, inklusive artiklarna 15.2 och 15.6, ska enligt 4 § tillämpas även i fråga om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet när det gäller nationella bestämmelser om karantänskadegörare och reglerade EU-icke-karantänskadegörare.
Inköp under dold identitet
21 § En kontrollmyndighet får köpa in växter, växtprodukter och andra föremål under dold identitet om det är nödvändigt för att kontrollera att de uppfyller krav i fråga om karantänskadegörare i
1. föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, eller
2. de EU-bestämmelser som lagen kompletterar och de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna.
Verksamhetsutövaren ska underrättas om det inköp som har skett under dold identitet och om resultatet av det så snart det kan ske utan att åtgärden förlorar sin betydelse.
Paragrafen ger kontrollmyndigheterna rätt att under vissa förutsättningar göra inköp under dold identitet. Paragrafen saknar motsvarighet i den nuvarande växtskyddslagen. Övervägandena finns i avsnitt 9.10.11.
I första stycket ges kontrollmyndigheterna ett uttryckligt lagstöd att köpa in växter, växtprodukter och andra föremål under dold identitet för att kontrollera att de uppfyller gällande krav i fråga om karantänskadegörare. Med att identiteten är dold avses att det vid tillfället för köpet inte framgår att detta genomförs av en kontrollmyndighet.
En förutsättning för att kontrollmyndigheten ska få genomföra ett köp under dold identitet är att det är nödvändigt för att kontrollera att växter, växtprodukter eller andra föremål uppfyller gällande krav i fråga om karantänskadegörare. Det innebär att den ansvariga myndigheten i första hand ska överväga de öppna arbetsformer som är tillgängliga för att kontrollera regelefterlevnad, t.ex. beställningar av produkter i myndighetens namn, dokumentkontroll och oanmälda besök. Om myndigheten inte får den produkt som har beställts eller om myndigheten har skäl att misstänka att aktören kommer att leverera en annan produkt än den som erbjuds på marknaden eller att avstå från att leverera produkten, t.ex. på grund av tidigare bristande efterlevnad eller tips som inkommit till
myndigheten, kan ett inköp under dold identitet vara motiverat. Vid platskontroll går det i normalfallet direkt att kontrollera om det förekommer karantänskadegörare på växter, växtprodukter eller andra föremål samt om dokumentationen och märkningen är korrekt. Det innebär att kravet på att det ska vara nödvändigt att inköpet sker under dold identitet som regel inte kommer att vara uppfyllt vid inköp som sker på plats, t.ex. i butik. Ett inköp under dold identitet är en kontrollåtgärd som innebär ett ingrepp i ett enskilt intresse. Inför ställningstagandet till om ett dolt inköp ska ske ska myndigheten göra en proportionalitetsbedömning. Att en sådan bedömning ska ske följer av 5 § förvaltningslagen.
Om en växt, växtprodukt eller andra föremål som har köpts under dold identitet inte uppfyller gällande krav kan ingripanden eller sanktioner från myndighetens sida aktualiseras. Om det finns anledning att tro att ett brott har begåtts kan också en förundersökning inledas.
Bestämmelsen gäller inte för ett organ med delegerade uppgifter, en fysisk person som delegerats vissa uppgifter eller en fristående officiell växtskyddsinspektör. Om ett sådant organ, en sådan fysisk person eller en sådan inspektör bedömer att det är nödvändigt att använda sig av möjligheten att göra ett inköp under en dold identitet får organet, den fysiska personen eller inspektören vända sig till ansvarig kontrollmyndighet. Det går inte att utföra inköp under dold identitet för att kontrollera att regelverket om reglerade EU-icke-karantänskadegörare eller det nationella regelverket som syftar till att skydda trädslag som används i virkesproduktion följs.
Enligt andra stycket ska verksamhetsutövaren underrättas om det inköp som skett under dold identitet och om resultatet av det så snart det kan ske utan att åtgärden förlorar sin betydelse. Underrättelsen ska ske oberoende av om myndigheten har uppmärksammat brister i efterlevnaden av regelverket eller inte.
I artikel 36 i den nya kontrollförordningen finns särskilda regler som ska följas när offentlig kontroll utförs på varor som köpts in under dold identitet.
Förelägganden
22 § Utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som lagen kompletterar, får en kontrollmyndighet besluta de förelägganden som behövs för att lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som lagen kompletterar och de beslut som har meddelats med stöd av EUbestämmelserna ska följas.
Paragrafen reglerar kontrollmyndighetens rätt att fatta beslut om förelägganden. Den motsvarar delvis i sak 7 a § i den nuvarande växtskyddslagen och 35 § skogsvårdslagen (1979:429). Övervägandena finns i avsnitt 9.10.12.
Rätten att besluta om förelägganden innefattar en möjlighet att besluta om förelägganden som innebär förbud (jfr 8 kap. 9 § djurskyddslagen [2018:1192] och prop. 2017/18:147 s. 333). Kontrollmyndighetens rätt att meddela förelägganden med stöd av bestämmelsen gäller utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som lagen kompletterar. I artikel 138 i den nya kontrollförordningen finns en exemplifierande uppräkning av åtgärder
som den av medlemsstaten utpekade behöriga myndigheten får vidta vid bristande efterlevnad av regelverket. Därutöver finns ytterligare bestämmelser i den nya kontrollförordningen och i växtskyddsförordningen som en kontrollmyndighet kan använda som stöd för att fatta beslut. Sådana bestämmelser finns bl.a. i artiklarna 66.3, 67 och 69.2 i kontrollförordningen och artiklarna 77.1, 92.2 och 98.4 i växtskyddsförordningen. Kontrollförordningens bestämmelser, inklusive artikel 138, får enligt 4 § tillämpas även i fråga om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet som avser vissa nationella bestämmelser.
Förelägganden kan meddelas för att få aktören att fullgöra sina skyldigheter enligt beslut eller föreskrifter. Ett föreläggande kan t.ex. avse krav på att lämna ut handlingar som en kontrollmyndighet har begärt enligt 18 § eller att dra tillbaka växter från marknaden som angripits av en karantänskadegörare enligt artikel 14.6 i växtskyddsförordningen. Det kan också avse krav på att destruera eller behandla en växt, växtprodukt eller annat föremål om myndigheten har beslutat om en sådan åtgärd enligt artikel 14.5 i växtskyddsförordningen eller 5 § andra stycket eller om det följer av en genomförandeakt som kommissionen har beslutat enligt artikel 28 i växtskyddsförordningen eller av föreskrifter som Jordbruksverket har meddelat. Ett föreläggande kan också avse krav på att vidta förebyggande åtgärder enligt föreskrifter meddelade med stöd av 7 § för att begränsa förekomsten av växtskadegörare som kan medföra oacceptabla ekonomiska, miljömässiga eller sociala konsekvenser genom angrepp på trädslag som används i virkesproduktion.
Bestämmelsen gäller inte för ett organ med delegerade uppgifter eller en fysisk person som delegerats vissa uppgifter. Om ett sådant organ eller en sådan fysisk person bedömer att ett föreläggande behövs får organet eller den fysiska personen vända sig till ansvarig kontrollmyndighet. Detsamma gäller för en fristående officiell växtskyddsinspektör.
Vite
23 § Förelägganden enligt 22 § eller enligt de EU-bestämmelser som lagen kompletterar får förenas med vite.
Kontrollmyndigheten får dock inte förelägga någon vid vite att medverka i en utredning av en gärning som kan leda till straff eller sanktionsavgift för honom eller henne.
Paragrafen, som saknar motsvarighet i nuvarande växtskyddslag, reglerar kontrollmyndigheternas möjlighet att förena förelägganden med vite. Övervägandena finns i avsnitt 9.10.12. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
I första stycket anges att förelägganden enligt 22 § eller enligt de EUbestämmelser som lagen kompletterar får förenas med vite. Möjligheten att använda vite gäller inte för ett organ med delegerade uppgifter eller en fysisk person som delegerats vissa uppgifter. Om ett sådant organ eller en sådan fysisk person bedömer att vite behövs får organet eller den fysiska personen vända sig till ansvarig kontrollmyndighet. Detsamma gäller en fristående officiell växtskyddsinspektör. Allmänna bestämmelser om vite finns i lagen (1985:206) om viten.
I andra stycket klargörs att om kontrollmyndigheten har anledning att misstänka att någon har begått en gärning som kan föranleda straff eller sanktionsavgift får myndigheten inte vid vite förelägga den misstänkte att medverka i utredningen av den gärning som misstanken avser.
Rättelse på den enskildes bekostnad
24 § Utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som lagen kompletterar, får en kontrollmyndighet besluta att åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse ska vidtas på den enskildes bekostnad om den enskilde
1. inte har följt ett föreläggande enligt de EU-bestämmelser som lagen kompletterar eller enligt 22 §, eller
2. inte fullgör sina skyldigheter enligt de EU-bestämmelser som lagen kompletterar eller de föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av 5 § och rättelsen måste göras genast med hänsyn till risken för introduktion, etablering och spridning av en karantänskadegörare.
Paragrafen, som delvis motsvaras av 5 och 7 §§ i den nuvarande växtskyddslagen, reglerar i vilka situationer rättelse får göras på den enskildes bekostnad. Övervägandena finns i avsnitt 9.10.13.
Bestämmelsen gäller utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som lagen kompletterar. Bestämmelser om vilka åtgärder myndigheterna får vidta vid bristande efterlevnad finns i artikel 138 i den nya kontrollförordningen.
I punkten 1 föreskrivs att rättelse får ske på den enskildes bekostnad om den enskilde inte har följt ett föreläggande enligt de EU-bestämmelser som lagen kompletterar eller enligt 22 §.
Enligt punkten 2 får rättelse ske på den enskildes bekostnad om denne inte fullgör sina skyldigheter enligt de EU-bestämmelser som lagen kompletterar eller de föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av 5 § och rättelsen måste göras genast med hänsyn till risken för introduktion, etablering och spridning av en karantänskadegörare. Det är alltså inte möjligt att vidta rättelse enligt denna punkt vid bristande efterlevnad av det nationella regelverket som syftar till att begränsa förekomsten av andra växtskadegörare än karantänskadegörare. För att kunna vidta rättelse i sådana fall måste myndigheten först besluta om ett föreläggande och sedan konstatera att den enskilde inte har följt det i enlighet med vad som föreskrivs i punkten 1. Detsamma gäller reglerade EU-icke-karantänskadegörare.
Bestämmelserna i punkten 1 och 2 bör tillämpas med viss försiktighet. När kontrollmyndigheten tillämpar bestämmelsen ska proportionalitetsprincipen beaktas. Det är naturligt att kontrollmyndigheten först prövar andra möjligheter att komma till rätta med problemet om det bedöms vara möjligt med hänsyn till risken för att karantänskadegörare etableras eller sprids eller att en reglerad EU-icke-karantänskadegörare eller en nationellt reglerad växtskadegörare orsakar allvarlig skada.
Bestämmelsen gäller inte för ett organ med delegerade uppgifter eller en fysisk person som delegerats vissa uppgifter. Om ett sådant organ eller en sådan fysisk person bedömer att rättelse behövs får organet eller den fysiska personen vända sig till ansvarig kontrollmyndighet. Bestämmelsen gäller inte heller för en fristående officiell växtskyddsinspektör.
Hjälp av Polismyndigheten
25 § Polismyndigheten ska på begäran av en kontrollmyndighet lämna den hjälp som behövs för att
1. utöva offentlig kontroll, eller
2. verkställa beslut enligt denna lag, enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EU-bestämmelser som lagen kompletterar.
Hjälp får begäras endast om
1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller
2. det annars finns synnerliga skäl. Första stycket gäller dock inte offentlig kontroll eller verkställighet av beslut som gäller sådana växtskadegörare som avses i 7 §.
Paragrafen reglerar Polismyndighetens skyldighet att lämna hjälp till kontrollmyndigheterna. Paragrafen motsvaras i sak av 9 § i den nuvarande växtskyddslagen. Övervägandena finns i avsnitt 9.10.14.
I paragrafens första stycke finns begränsningen att det endast är en kontrollmyndighet som får begära hjälp av Polismyndigheten. Ett organ med delegerade uppgifter, en fysisk person som delegerats vissa uppgifter eller en fristående officiell växtskyddsinspektör som inte kan utföra sitt uppdrag, t.ex. på grund av att tillträde inte ges, får rapportera detta till kontrollmyndigheten som i sin tur, om det bedöms vara nödvändigt, kan begära hjälp av Polismyndigheten för att uppgiften ska kunna utföras.
I andra stycket tydliggörs det att en kontrollmyndighet endast får begära hjälp av Polismyndigheten om det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att en åtgärd inte kan utföras utan en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas eller det annars finns synnerliga skäl.
Enligt tredje stycket kan hjälp av Polismyndigheten inte begäras när det gäller de nationella bestämmelser som syftar till att begränsa förekomsten av andra växtskadegörare än karantänskadegörare.
Avgifter
26 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet.
I paragrafen finns ett bemyndigande att meddela föreskrifter om avgifter. Paragrafen motsvarar i sak 8 a § i den nuvarande växtskyddslagen. Övervägandena finns i avsnitt 9.11.
Med stöd av bemyndigandet kan föreskrifter meddelas om skyldighet att betala avgift för offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet. Med offentlig kontroll avses enligt 3 § offentlig kontroll enligt EU:s nya kontrollförordning och kontroll i övrigt enligt den nya växtskyddslagen och föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen. Även uttrycket annan offentlig verksamhet definieras i 3 § och betyder där annan offentlig verksamhet enligt kontrollförordningen och motsvarande offentlig verksamhet som utförs med stöd av lagen eller föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen. Av artikel 2.2 i den nya kontrollförordningen framgår att annan offentlig verksamhet bl.a. är åtgärder som att bevilja tillstånd eller godkännanden och utfärda officiella
intyg eller officiella attesteringar. Som annan offentlig verksamhet räknas också åtgärder för att säkerställa att en aktör åtgärdar bristande efterlevnad samt åtgärder som syftar till att förebygga och främja regelefterlevnad. I avsnitt 9.10.2 beskrivs de båda uttrycken närmare. De avgifter som tas ut i dag med stöd av bemyndigandet i 8 a § i den nuvarande växtskyddslagen, bl.a. växtskyddsavgifter, kan tas ut även med stöd av den här bestämmelsen. Bemyndigandet innefattar en rätt att meddela föreskrifter om skyldighet för ett organ med delegerade uppgifter, en fysisk person som har delegerats vissa uppgifter eller en fristående officiell växtskyddsinspektör att ta ut en avgift för offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet. Med stöd av bemyndigandet kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer även meddela föreskrifter om avgiftens storlek och hur avgiften ska beräknas.
Ersättning vid utrotning eller inneslutning av karantänskadegörare
Rätt till ersättning
27 § Staten ska ersätta den som på grund av föreskrifter eller beslut i det enskilda fallet om utrotning eller inneslutning av karantänskadegörare drabbas av
1. kostnader för behandling, avlägsnande eller destruktion av växter, växtprodukter och andra föremål samt rengöring och desinfektion av lokaler, mark, vatten, jord, odlingsmedier, anläggningar, maskiner och utrustning,
2. förlust i form av förlorat värde på de växter, växtprodukter eller andra föremål som är föremål för bekämpningsåtgärder, eller
3. produktionsbortfall, när bekämpningsåtgärder vidtas i andra miljöer än skog.
Paragrafen innehåller bestämmelser om rätt till statlig ersättning för den som drabbas av vissa kostnader och förluster på grund av föreskrifter eller beslut i det enskilda fallet om utrotning eller inneslutning av karantänskadegörare. Uppräkningen av de kostnader och förluster som berättigar till ersättning enligt punkterna 1 och 2 motsvarar de kostnader och förluster som medlemsstaterna kan få ersättning för enligt förordning (EU) nr 2021/690. Bestämmelsen motsvaras delvis av 8 § i den nuvarande växtskyddslagen. Till skillnad från den bestämmelsen innehåller den här regleringen inget krav på särskilda skäl för att ersättning ska kunna lämnas. Övervägandena finns i avsnitt 9.12.
Bestämmelsen i punkten 1 innebär en rätt till ersättning för den som drabbats av kostnader för behandling, avlägsnande och destruktion av växter, växtprodukter och andra föremål, samt rengöring och desinfektion av lokaler, mark, vatten, jord, odlingsmedier, anläggningar, maskiner och utrustning på grund av föreskrifter eller beslut om utrotning eller inneslutning av karantänskadegörare. Enligt 28 § andra stycket lämnas full ersättning för sådana kostnader.
Punkten 2 innebär en rätt till ersättning för den som drabbats av förlust i form av förlorat värde på de växter, växtprodukter eller andra föremål som är föremål för bekämpningsåtgärder på grund av föreskrifter eller beslut om utrotning eller inneslutning av karantänskadegörare. Enligt 28 § andra stycket ska avdrag göras för eventuellt restvärde samt för kostnader som den enskilde skulle ha haft om inte bekämpningsåtgärden utförts. I 33 § 1 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om beräkningen av förlorat
värde för växter, växtprodukter eller andra föremål. I 33 § 2 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om att ett visst högsta värde ska läggas till grund för beräkningen av ersättningen för sådan förlust.
Punkten 3 innebär att den enskilde har rätt till ersättning för produktionsbortfall på grund av föreskrifter eller beslut om utrotning eller inneslutning av karantänskadegörare, med undantag för produktionsbortfall när bekämpningsåtgärder vidtas i skog. Eftersom undantaget för skog motiveras av att EU:s statsstödsregelverk innehåller begränsningar av vilken ersättning som får lämnas till skogsbruk kommer begreppet skog att definieras av regeringen i en förordning för att kunna möjliggöra anpassningar till EU-regelverket. I 28 § tredje stycket finns bestämmelser om vilken ersättning som får lämnas för produktionsbortfall. Enligt 33 § 3 får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om vilken typ av produktionsbortfall som ska berättiga till ersättning.
28 § Ersättning får endast lämnas om den är förenlig med Europeiska unionens regler om statligt stöd.
För kostnader enligt 27 § 1 lämnas full ersättning. För förlorat värde enligt 27 § 2 ska avdrag göras för eventuellt restvärde samt för kostnader som den enskilde skulle ha haft om inte bekämpningsåtgärden hade utförts.
Ersättning för produktionsbortfall enligt 27 § 3 lämnas för sådant bortfall som uppkommer under tiden som bekämpningsåtgärderna pågår, dock längst för en sammanhängande period om två år. Ersättningen får uppgå till högst 75 procent av produktionsbortfallet.
Paragrafen, som reglerar under vilka förutsättningar ersättning får lämnas och hur den ska beräknas, har inte någon motsvarighet i den nuvarande växtskyddslagen. I stället gäller enligt 8 § i den lagen att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om förutsättningarna för att ersättning ska kunna lämnas och om de kostnader och förluster som ska kunna ersättas. Övervägandena finns i avsnitt 9.12.
Enligt bestämmelsens första stycke får ersättning endast lämnas om den är förenlig med Europeiska unionens regler om statligt stöd. EUFfördragets bestämmelser om statligt stöd finns i artiklarna 107–109. Artikel 107.1 innehåller ett generellt förbud mot statligt stöd. Av artikel 107.2 och 107.3 framgår emellertid att statligt stöd i vissa fall är eller kan vara förenligt med den inre marknaden och i så fall tillåtet. Ersättningssystemet i lagen bedöms vara förenligt med EU:s regelverk om statligt stöd. Genom bestämmelsen förtydligas dock att ersättning endast får lämnas om villkoren i tillämpligt statsstödsregelverk är uppfyllda.
Enligt bestämmelsens andra stycke lämnas full ersättning för kostnader som räknas upp i 27 § 1. När det gäller förlust i form av förlorat värde enligt 27 § 2 ska avdrag göras för eventuellt restvärde samt för kostnader som den enskilde skulle ha haft om inte bekämpningsåtgärden utförts. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 33 § 1 meddela föreskrifter om beräkningen av förlorat värde på växter, växtprodukter eller andra föremål som är föremål för bekämpningsåtgärder. I 33 § 2 finns ett bemyndigande för regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om att ett visst högsta värde ska läggas till grund för ersättning för förlusten.
Enligt bestämmelsens tredje stycke lämnas ersättning för produktionsbortfall endast för sådant bortfall som uppkommer under tiden som bekämpningsåtgärderna pågår, dock längst för en sammanhängande period om två år. Ersättningen får uppgå till högst 75 procent av produktionsbortfallet. Enligt 33 § 3 får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om vilken typ av produktionsbortfall som ska berättiga till ersättning.
Annan ersättning
29 § Om den ersättningsberättigade har rätt till annan ersättning för sådana kostnader eller förluster som avses i 27 § får den totala ersättningen inte uppgå till mer än 100 procent av kostnaden, värdet eller produktionsbortfallet.
I paragrafen anges att om den ersättningsberättigade har rätt till annan ersättning för sådana kostnader och förluster som avses i 27 § får den totala ersättningen inte uppgå till mer än 100 procent av kostnaden, värdet eller produktionsbortfallet. Paragrafen har fått sin utformning efter synpunkter från Lagrådet. Övervägandena finns i avsnitt 9.12.
En liknande bestämmelse finns i förordning (EU) nr 702/2014. Enligt artikel 26.13 i den förordningen ska stödet och varje annan ersättning som stödmottagaren erhållit, inbegripet betalningar enligt andra nationella åtgärder eller unionsåtgärder eller från försäkringar, för samma stödberättigande kostnader som de som avses i artikel 26.7–9 begränsas till 100 procent av de stödberättigande kostnaderna. Till skillnad från den bestämmelsen gäller den här paragrafen ersättning till såväl företag som privatpersoner (vilka inte omfattas av statsstödsreglerna) och oavsett vilken grund enligt statsstödsregelverket som är tillämplig. När ersättning lämnas enligt 27 § ska annan ersättning som den enskilde har rätt till beaktas oavsett om han eller hon väljer att ta den ersättningen i anspråk eller inte.
Jämkning av ersättning
30 § Ersättning enligt 27 § får jämkas om den ersättningsberättigade uppsåtligen eller genom vårdslöshet har medverkat till kostnaden eller förlusten. Detsamma gäller om den ersättningsberättigade inte rättar sig efter en föreskrift eller efter ett beslut i det enskilda fallet som har meddelats med stöd av lagen eller ett beslut som har meddelats med stöd av de EU-bestämmelser som lagen kompletterar.
Paragrafen, som inte har någon motsvarighet i den nuvarande växtskyddslagen, anger i vilka fall det finns anledning till jämkning av ersättning. Övervägandena finns i avsnitt 9.12.
För att markera vikten av att omedelbart anmäla misstanke om karantänskadegörare får jämkning ske om den ersättningsberättigade avsiktligt eller genom vårdslöshet, som inte behöver vara grov, har medverkat till kostnaden eller förlusten. Det kan t.ex. avse situationen att den enskilde har orsakat angreppet eller underlåtit att vidta åtgärder för att begränsa angreppets omfattning. En motsvarande bestämmelse finns i förordning (EU) nr 702/2014. Enligt artikel 26.12 i den förordningen får individuellt stöd inte beviljas om det är fastställt att skadedjursangreppet
på växter orsakats avsiktligen eller av oaktsamhet av stödmottagaren. Till skillnad från den bestämmelsen gäller denna paragraf ersättning som lämnas till såväl företag som privatpersoner (vilka inte omfattas av statsstödsreglerna) och oavsett vilken grund enligt statsstödsregelverket som är tillämplig. I paragrafen regleras vidare ytterligare en grund för jämkning som innebär att ersättningen får jämkas även för det fall den ersättningsberättigade inte rättar sig efter en föreskrift eller efter ett beslut som har meddelats med stöd av lagen eller ett beslut som har meddelats med stöd av de EU-bestämmelser som lagen kompletterar. De beslut som avses är t.ex. beslut om olika bekämpningsåtgärder. Det införs även i 33 § 4 ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om i vilka fall ersättning inte ska beviljas om en växtsort har odlats som inte är resistent mot en viss växtskadegörare.
Beslutande myndighet
31 § Frågor om ersättning prövas av den myndighet som regeringen bestämmer.
I paragrafen upplyses om att frågor om ersättning prövas av den myndighet som regeringen bestämmer. Den motsvaras av 8 § första stycket sista meningen i den nuvarande växtskyddslagen. Övervägandena finns i avsnitt 9.12.
Bemyndiganden i fråga om ersättning
32 § Regeringen får meddela föreskrifter om att bestämmelserna om ersättning i 27 § inte ska gälla om Europeiska kommissionen i enlighet med artikel 28.2 eller 30.3 i förordning (EU) 2016/2031 har beslutat om åtgärder för inneslutning av karantänskadegörare.
Paragrafen innebär att regeringen får rätt att meddela föreskrifter om att bestämmelserna om ersättning i 27 § inte ska gälla, om kommissionen har beslutat om åtgärder för inneslutning av karantänskadegörare. Bestämmelsen saknar motsvarighet i den nuvarande växtskyddslagen. Övervägandena finns i avsnitt 9.12.
Utgångspunkten enligt 27 § är att rätten till statlig ersättning för den som drabbas av kostnader eller förluster gäller oavsett om föreskrifterna eller beslutet gäller utrotning eller inneslutning av karantänskadegörare. Om kommissionen beslutar om att övergå till en inneslutningsstrategi har utrotningsåtgärderna misslyckats. Kommissionen har då gjort bedömningen att kostnaderna för att fortsätta med åtgärder för att utrota växtskadegöraren överstiger nyttan av frihet från denna och att det samhällsekonomiskt är mer effektivt att övergå till en inneslutningsstrategi för att skydda andra delar av EU från angrepp. Det är emellertid omöjligt att förutse hur en kommande inneslutningssituation kan komma att se ut eftersom det beror på växtskadegörarens biologi och vilken växtmiljö den har angripit. Det kan därför finnas ett behov av att kunna meddela föreskrifter om undantag från ersättningsreglerna i en sådan situation.
33 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. beräkningen av förlorat värde enligt 27 § 2 för växter, växtprodukter eller andra föremål,
2. att ett visst högsta värde ska läggas till grund för ersättning för sådan förlust som anges i 27 § 2,
3. vilken typ av produktionsbortfall som ska berättiga till ersättning,
4. i vilka fall ersättning inte ska beviljas om en växtsort har odlats som inte är resistent mot en viss växtskadegörare, och
5. att ränta enligt räntelagen (1975:635) ska betalas på belopp som en mottagare är återbetalningsskyldig för.
Paragrafen innehåller bemyndiganden att meddela föreskrifter i vissa frågor som rör ersättning. Övervägandena finns i avsnitt 9.12.
Enligt punkten 1 får föreskrifter meddelas om beräkningen av förlorat värde för växter, växtprodukter eller andra föremål.
Enligt punkten 2 får föreskrifter meddelas om att ett visst högsta värde för de växter, växtprodukter eller andra föremål som är föremål för bekämpningsåtgärder ska läggas till grund för ersättningen. En föreskrift som meddelas med stöd av bemyndigandet kan ange det högsta värde som kan läggas till grund för den ersättning som lämnas för olika sorters växter, exempelvis olika trädsorter, växtprodukter eller andra föremål.
Enligt punkten 3 får föreskrifter meddelas om vilken typ av produktionsbortfall som ska berättiga till ersättning. Av 27 § tredje punkten framgår att ersättning för produktionsbortfall inte alls får lämnas om produktionsbortfallet avser skogsbruk. Enligt 28 § tredje stycket får ersättning för produktionsbortfall i övrigt lämnas för sådant bortfall som uppkommer under tiden som bekämpningsåtgärderna pågår, dock längst för en sammanhängande period om två år. Ersättningen får vidare uppgå till högst 75 procent av produktionsbortfallet. Produktionsbortfall kan se olika ut beroende på vilken skadegörare och värdväxt det är fråga om. Bemyndigandet att meddela föreskrifter om vilken typ av produktionsbortfall som ska berättiga till ersättning ger en möjlighet att i viss utsträckning anpassa ersättningsbestämmelserna efter aktuell skadegörare och värdväxt.
Enligt punkten 4 får föreskrifter meddelas om i vilka fall ersättning inte ska beviljas om en växtsort har odlats som inte är resistent mot en viss växtskadegörare. I nuläget finns det god tillgång på exempelvis potatissorter som är resistenta mot vissa angrepp. Det ska inte uteslutas att det kan komma att finnas god tillgång till sorter av även andra växter som är resistenta mot vissa växtskadegörare. Av föreskrifter som meddelas med stöd av bemyndigandet ska det framgå i vilka fall ersättning inte ska beviljas. Föreskrifterna kan avse hela Sverige, eller ett särskilt område.
Enligt punkten 5 får föreskrifter meddelas om att ränta enligt räntelagen (1975:635) ska betalas på belopp som en mottagare är återbetalningsskyldig för.
Straff
Straff för hantering av karantänskadegörare
34 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet utan tillstånd, eller i strid med villkoren i ett tillstånd,
1. för in en karantänskadegörare till Sverige eller till en skyddad zon inom Sverige,
2. inom Sverige eller inom en skyddad zon inom Sverige förflyttar, innehar, uppförökar eller frisläpper en karantänskadegörare, eller
3. för ut en karantänskadegörare från Sverige till en annan medlemsstat inom Europeiska unionen.
Detsamma gäller den som i näringsverksamhet av oaktsamhet begår en sådan gärning som anges i första stycket.
Paragrafen innehåller bestämmelser om straffansvar vid hantering av karantänskadegörare utan tillstånd eller i strid med villkoren i ett tillstånd. Övervägandena finns i avsnitt 9.13.8.
Paragrafen motsvarar delvis 10 § i den nuvarande växtskyddslagen. Till skillnad från den bestämmelsen, som enbart har böter i straffskalan, föreskrivs i paragrafen att böter eller fängelse i högst två år ska följa på vissa gärningar som närmare beskrivs i en punktuppställning. De överträdelser som omfattas av straffbestämmelsen är i dag i vissa delar som gäller införsel till landet av karantänskadegörare straffbelagda genom lagen (2000:1225) om straff för smuggling. Dessa gärningar har i dag en straffskala som innehåller böter eller fängelse i högst två år. Övervägandena när det gäller straffskalan finns i avsnitt 9.13.5, medan övervägandena i fråga om bestämmelsernas förhållande till smugglingslagen finns i avsnitt 9.13.19.
Av paragrafens första stycke framgår att ansvar kan aktualiseras vid uppsåtligt och grovt oaktsamt handlande. För den som begår gärningar i näringsverksamhet kan enligt paragrafens andra stycke ansvar även aktualiseras vid oaktsamhet som inte är grov. Övervägandena när det gäller kravet på den subjektiva täckningen finns i avsnitt 9.13.17.
Enligt punkten 1 ska införsel av karantänskadegörare till Sverige eller till en skyddad zon inom Sverige utan tillstånd, eller i strid med villkoren i ett tillstånd, föranleda straffansvar. Med uttrycket för in till Sverige avses införsel till Sverige såväl från ett tredjeland som från en annan medlemsstat inom unionen. Genom punkten straffbeläggs bl.a. överträdelser av artikel 5.1 i växtskyddsförordningen, som anger att EUkarantänskadegörare inte får föras in till unionens territorium. Kommissionen ska, genom en genomförandeakt, upprätta en förteckning över EU-karantänskadegörare. Genom punkten straffbeläggs också artikel 32.2 i växtskyddsförordningen som anger att en karantänskadegörare för skyddad zon inte får föras in till den berörda skyddade zonen. Kommissionen förtecknar sådana skadegörare och zoner i en genomförandeakt enligt artikel 32.3 i samma förordning. Införsel av växtskadegörare som bedöms uppfylla kriterierna för att förtecknas som EU-karantänskadegörare (s.k. potentiella EU-karantänskadegörare) kan också tillfälligt förbjudas enligt artiklarna 29.1 och 30.1 i växtskyddsförordningen. Uttrycket för in till en skyddad zon inom Sverige omfattar införsel från ett tredjeland eller en annan medlemsstat till en skyddad zon i Sverige. Gärningar som innebär att en karantänskadegörare flyttas från ett område i Sverige till ett annat område i landet som är en skyddad zon regleras av punkten 2.
Enligt punkten 2 ska förflyttning inom Sverige eller inom en skyddad zon inom Sverige, innehav, uppförökning eller frisläppande av en karantänskadegörare utan tillstånd, eller i strid med villkoren i ett tillstånd, föranleda straffansvar. Genom punkten straffbeläggs bl.a. överträdelser av
artikel 5.1 i växtskyddsförordningen. Enligt artikeln får en EUkarantänskadegörare t.ex. inte förflyttas inom unionens territorium, eller innehas, uppförökas eller frisläppas inom unionens territorium. Genom punkten straffbeläggs också överträdelser av bestämmelserna i artikel 32.2 i växtskyddsförordningen, som anger att en karantänskadegörare för skyddad zon inte får förflyttas, innehas, uppförökas eller frisläppas inom den berörda skyddade zonen. Som nämns under punkten 1 förbjuder artikeln också att en karantänskadegörare för skyddad zon förs in till den berörda skyddade zonen. Förflyttning inom Sverige får anses omfatta överträdelser när det gäller införsel av en sådan skadegörare till en skyddad zon i Sverige från en annan del av Sverige. Uppförökning är ett vitt begrepp som används i bl.a. växtskyddssammanhang och som, när det gäller växtskadegörare, omfattar tillväxt i antal skadegörare oavsett i vilket syfte det sker.
Enligt artikel 8 i växtskyddsförordningen får en medlemsstat på begäran av enskild tillfälligt tillåta införsel till, förflyttning inom och innehav och uppförökning på sitt territorium av EU-karantänskadegörare och potentiella EU-karantänskadegörare för officiell testning, vetenskapliga ändamål eller utbildningsändamål, försök, sorturval eller förädling. Tillstånd ska beviljas för den berörda verksamheten endast om adekvata restriktioner införs för att säkerställa att verksamheten inte leder till introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegöraren. Artikel 8 ska, enligt artikel 32, tillämpas på motsvarande sätt när det gäller karantänskadegörare för skyddade zoner. Att bryta mot villkoren i ett sådant tillstånd kan leda till ansvar enligt punkterna 1 och 2 i denna straffbestämmelse. Paragrafen straffbelägger brott i form av rena sabotage där någon medvetet vill förstöra en odling, park eller liknande. Både införsel och förflyttning skulle även kunna ske av misstag, t.ex. genom att någon råkar få med en skadegörare men inte inser att det är en karantänskadegörare, eller kanske inte ens inser att den följer med, t.ex. via leriga skor (nematoder), en insekt som flyger in i bilen och liknande scenarier. I dessa fall blir det fråga om en bedömning av om förfarandet varit oaktsamt eller grovt oaktsamt. Införsel, förflyttning, innehav och uppförökning kan även, som anges ovan, ske i vetenskapligt syfte inom ramen för tillstånd från Jordbruksverket. Sådana tillstånd innehåller krav på åtgärder för att skadegöraren inte ska slippa ut. För straffansvar krävs inte att det har uppstått någon konkret fara för en negativ följd i det enskilda fallet.
Slutligen ska enligt punkten 3 utförsel av karantänskadegörare från Sverige till en annan medlemsstat inom Europeiska unionen föranleda straffansvar. I 3 § definieras vad som avses med medlemsstat inom Europeiska unionen.
Straff för viss hantering av växter, växtprodukter och andra föremål
35 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet
1. för in växter, växtprodukter eller andra föremål till Sverige eller till en skyddad zon inom Sverige på ett sätt som kan medföra risk för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare,
2. inom Sverige eller inom en skyddad zon inom Sverige förflyttar växter, växtprodukter eller andra föremål på ett sätt som kan medföra risk för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare,
3. från Sverige till en annan medlemsstat inom Europeiska unionen för ut växter, växtprodukter eller andra föremål på ett sätt som kan medföra risk för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare, eller
4. i andra fall än som avses i 1–3 hanterar växter, växtprodukter eller andra föremål på ett sätt som kan medföra risk för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare.
Detsamma gäller den som i näringsverksamhet av oaktsamhet begår en sådan gärning som anges i första stycket.
Paragrafen innehåller bestämmelser om straff för hantering av växter, växtprodukter eller andra föremål på ett sätt som kan medföra risk för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare. Övervägandena finns i avsnitt 9.13.9.
Paragrafen motsvarar delvis 10 § i den nuvarande växtskyddslagen. Till skillnad från den bestämmelsen, som enbart har böter i straffskalan, stadgas i paragrafen att böter eller fängelse i högst två år ska följa på vissa gärningar som beskrivs i en punktuppställning. De överträdelser som omfattas av straffbestämmelserna är i vissa delar, som gäller införsel till landet av växter, växtprodukter och andra föremål, i dag straffbelagda genom lagen (2000:1225) om straff för smuggling. Dessa gärningar har i dag en straffskala som innehåller böter eller fängelse i högst två år. Övervägandena när det gäller straffskalan finns i avsnitt 9.13.5. Övervägandena när det gäller bestämmelsernas förhållande till smugglingslagen finns i avsnitt 9.13.19.
Av paragrafens första stycke framgår att ansvar kan aktualiseras vid uppsåtligt och vid grovt oaktsamt handlande. För den som begår gärningar i näringsverksamhet kan enligt paragrafens andra stycke ansvar även aktualiseras vid oaktsamhet som inte är grov. Övervägandena när det gäller kravet på den subjektiva täckningen finns i avsnitt 9.13.17.
I punkten 1 behandlas införsel till Sverige eller till en skyddad zon inom Sverige av växter, växtprodukter eller andra föremål på ett sätt som kan medföra risk för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare. Genom punkten straffbeläggs exempelvis överträdelser av artikel 40 i växtskyddsförordningen som anger att vissa växter, växtprodukter eller andra föremål inte får föras in till unionens territorium om de kommer från tredjeländer eller territorier utanför unionen. Kommissionen ska genom en genomförandeakt anta en förteckning över vilka växter, växtprodukter och andra föremål som det handlar om och vilka tredjeländer, grupper av tredjeländer eller särskilda områden i tredjeländer som omfattas av förbudet. I artikel 1.3 i växtskyddsförordningen finns bestämmelser om vad som avses med unionens territorium vid tillämpningen av förordningen. Vidare får enligt artikel 53 vissa växter, växtprodukter eller andra föremål inte föras in i vissa skyddade zoner. Enligt artikel 41 och 54 får vissa växter och växtprodukter föras in endast om särskilda krav är uppfyllda. Genom punkten kan även straffansvar komma i fråga för den som för in högriskväxter, högriskväxtprodukter eller andra högriskföremål med ursprung i tredjeland i strid med artikel 42.2. Även den som för in växter, växtprodukter och andra föremål i strid med villkoren i ett tillstånd om undantag från förbud och
krav som gäller gränszoner enligt artikel 46 och 56 kan göra sig skyldig till brott enligt denna punkt. Detsamma gäller den som i strid med villkoren i ett tillstånd enligt artikel 48 eller 58 till Sverige eller till en skyddad zon för in växter, växtprodukter och andra föremål som används för officiell testning, vetenskapliga ändamål eller utbildningsändamål, försök, sorturval eller förädling. Enligt artikel 43 får träemballage endast föras in till unionens territorium om det uppfyller vissa krav. Träemballage betraktas som en växtprodukt. Att föra in sådant emballage på ett sätt som medför eller kan medföra risker för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare kan alltså vara straffbart enligt denna straffbestämmelse. Även den som bryter mot ett förbud mot växtskyddstransitering enligt artikel 47.2 eller artikel 57 på ett sätt som medför eller kan medföra risker för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare kan göra sig skyldig till brott enligt denna punkt eller punkten 3. Uttrycket för in till Sverige innebär, liksom i 34 §, införsel till Sverige såväl från ett tredjeland som från en annan medlemsstat inom unionen. Konkret kan gärningen innebära att någon importerar reglerade varor utan sundhetscertifikat. Då har inte växtskyddsmyndigheten i ursprungslandet kontrollerat att sändningen uppfyller EU:s växtskyddsmässiga importvillkor. Det innebär en risk att det följer med karantänskadegörare med sändningen som kan introduceras, etableras eller spridas inom Europeiska unionen. Det kan också handla om import av förbjudna varor, t.ex. potatisutsäde, avsiktligt eller till följd av okunskap. Detta innebär en ännu större risk för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare. Uttrycket för in till en skyddad zon inom Sverige omfattar införsel till en skyddad zon i Sverige från ett tredjeland eller en annan medlemsstat. Förflyttning av växter m.m. till en skyddad zon inom Sverige från en annan del av Sverige regleras i punkten 2.
Enligt punkten 2 ska förflyttning inom Sverige eller inom en skyddad zon inom Sverige av växter, växtprodukter eller andra föremål på ett sätt som kan medföra risk för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare föranleda straffansvar. Enligt artikel 41 och 54 i växtskyddsförordningen får vissa växter och växtprodukter förflyttas endast om särskilda krav är uppfyllda. Detsamma gäller den som i strid med villkoren i ett tillstånd enligt artikel 48 eller 58 förflyttar växter, växtprodukter och andra föremål som används för officiell testning, vetenskapliga ändamål eller utbildningsändamål, försök, sorturval eller förädling. Förflyttning av växter m.m. kan även begränsas i samband med ett pågående angrepp av en EU-karantänskadegörare genom beslut eller genomförandeakter enligt artikel 28 i växtskyddsförordningen. Under ett pågående utbrott kan det röra sig om förbud mot försäljning av angripna plantor, försäljning av skörd från angripna odlingar eller användning av samma maskiner på fält inom och utanför det område där utbrottet finns. Enligt artikel 33.2 i växtskyddsförordningen får inte växter, växtprodukter och andra föremål med ursprung i ett område som har avgränsats vid ett utbrott av en karantänskadegörare för skyddad zon förflyttas från det avgränsade området till resterande del av den skyddade zonen eller till en annan skyddad zon som har upprättats för denna skadegörare. Som nämns under punkten 1 finns förbud mot eller villkor för införsel till skyddad zon av vissa växter, växtprodukter och andra föremål i artiklarna 53 och 54 i växtskyddsförordningen. Förflyttning inom Sverige omfattar överträdelser
när det gäller införsel till en skyddad zon i Sverige av en sådan växt från en annan del av Sverige.
I punkten 3 straffbeläggs utförsel från Sverige till en annan medlemsstat inom Europeiska unionen av växter, växtprodukter eller andra föremål på ett sätt som kan medföra risk för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare. Punkten straffbelägger exempelvis utförsel av växter från Sverige till en annan medlemsstat, inklusive skyddade zoner i andra medlemsstater, i strid med artiklarna 41, 53 och 54 i växtskyddsförordningen. I 3 § definieras vad som avses med medlemsstat inom Europeiska unionen.
Enligt punkten 4 ska hantering i andra fall än som avses i punkterna 1– 3 av växter, växtprodukter eller andra föremål på ett sätt som kan medföra risk för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare föranleda straffansvar.
Vad som kan medföra risk för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare konkretiseras som regel i EU-regelverket. Straffbestämmelsen omfattar dock även införsel m.m. av växter, växtprodukter eller andra föremål som inte är reglerade i EU-regelverket.
För straffansvar krävs inte att det har uppstått någon konkret fara för en negativ följd i det enskilda fallet. Det betyder att ansvar enligt denna bestämmelse blir aktuellt även i fall då t.ex. en sändning med växter, växtprodukter eller andra föremål där det följer med karantänskadegörare stoppas vid en tillsyn och det därmed inte finns någon risk i det konkreta fallet för introduktion, etablering eller spridning av skadegöraren men där omständigheterna varit sådana att de typiskt sett har kunnat utgöra en sådan fara.
Straff för underlåtenhet att vidta nödvändiga åtgärder
36 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet inte vidtar nödvändiga åtgärder för att förhindra introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare.
Detsamma gäller den som i näringsverksamhet av oaktsamhet begår en sådan gärning som anges i första stycket.
Genom paragrafen straffbeläggs underlåtenhet att vidta nödvändiga åtgärder för att förhindra introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare. Övervägandena finns i avsnitt 9.13.10. Paragrafen motsvarar delvis 10 § i den nuvarande växtskyddslagen. Till skillnad från den bestämmelsen, som enbart har böter i straffskalan, stadgas att böter eller fängelse i högst två år ska följa på överträdelser av bestämmelsen. Övervägandena när det gäller straffskalan finns i avsnitt 9.13.5.
Av paragrafens första stycke framgår att ansvar kan aktualiseras vid uppsåtligt och vid grovt oaktsamt handlande. För den som begår gärningar i näringsverksamhet kan enligt paragrafens andra stycke ansvar även aktualiseras vid oaktsamhet som inte är grov. Övervägandena när det gäller kravet på den subjektiva täckningen finns i avsnitt 9.13.17.
Bestämmelsen är tillämplig vid underlåtenhet att vidta nödvändiga åtgärder för att förhindra introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare. Det finns ett antal bestämmelser i växtskyddsregelverket som anger att åtgärder ska vidtas i olika situationer. Enligt artikel 14 i växtskyddsförordningen ska yrkesmässiga aktörer omedelbart
vidta nödvändiga åtgärder för att förhindra spridning av karantänskadegörare. Aktörer som inte är yrkesmässiga ska efter samråd med behörig myndighet vidta nödvändiga åtgärder för att förhindra spridning av EU-karantänskadegörare enligt artikel 15. Kommissionen kan vidare i genomförandeakter enligt artikel 28 ange vilka åtgärder som ska vidtas mot särskilda EU-karantänskadegörare enligt artiklarna 14 och 15. Vilka åtgärder som ska anses vara nödvändiga kan också konkretiseras i föreskrifter som meddelas med stöd av den nya lagen eller i beslut som har meddelats med stöd av växtskyddsförordningen eller den nya lagen.
Ett annat exempel är underlåtenhet att följa artikel 59 i växtskyddsförordningen. Enligt denna artikel ska fordon, maskiner och förpackningsmaterial som används för växter, växtprodukter eller andra föremål som avses i ett antal genomförandeakter och som förflyttas till eller inom Europeiska unionens territorium eller genom unionens territorium vara fria från EU-karantänskadegörare samt från potentiella karantänskadegörare som omfattas av åtgärder mot sådana skadegörare. I artikel 1.3 i växtskyddsförordningen finns bestämmelser om vad som avses med unionens territorium vid tillämpningen av förordningen.
EU-förordningen innehåller också bestämmelser om att behörig myndighet eller medlemsstaten i vissa situationer omedelbart ska vidta nödvändiga växtskyddsåtgärder för att utrota en karantänskadegörare eller eliminera risken för att skadegöraren sprids. Om sådana åtgärder har formen av beslut eller föreskrifter riktade till enskilda kan överträdelser av dessa medföra straffansvar enligt denna bestämmelse.
Konkreta exempel på att inte vidta utrotningsåtgärder kan vara att låta bli att avverka och destruera träd som är angripna av tallvedsnematod eller asiatisk långhorning. Det kan också handla om att låta bli att destruera rododendronplantor som är angripna av Phytophthora ramorum – en så kallad äggsporsvamp som har visat sig angripa ett stort antal vitt skilda växtslag – eller att låta bli att bekämpa värdväxter på ett fält i svartträda på grund av rotgallnematod. Allt detta leder till uppförökning av skadegöraren som riskerar att leda till vidare spridning. Det skulle även kunna handla om att låta bli att rengöra maskiner och fordon innan de flyttas ut från ett avgränsat område, om det finns ett krav på sådan rengöring, eller underlåtenhet att isolera angripna växter, t.ex. låta växthusluckor stå öppna så att insekter kan flyga ut. Farebedömningen ska göras på samma sätt som vid tillämpning av 35 §. Se vidare kommentaren till den paragrafen.
Straff för införsel, utförsel och förflyttning av reglerade EU-ickekarantänskadegörare på växter för plantering
37 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet i strid med artikel 37 i förordning (EU) 2016/2031
1. för in reglerade EU-icke-karantänskadegörare på växter för plantering till Sverige,
2. för ut reglerade EU-icke-karantänskadegörare på växter för plantering till en annan medlemsstat inom Europeiska unionen, eller
3. inom Sverige förflyttar reglerade EU-icke-karantänskadegörare på växter för plantering.
I paragrafen föreskrivs straffansvar för den som i strid med artikel 37 i växtskyddsförordningen för in till Sverige, till en annan medlemsstat inom Europeiska unionen för ut, eller inom Sverige förflyttar reglerade EU-ickekarantänskadegörare på växter för plantering. Straffet är böter. Paragrafen har inte någon motsvarighet i den nuvarande växtskyddslagen. Övervägandena finns i avsnitt 9.13.12.
Ansvar kan enligt bestämmelsen aktualiseras vid uppsåtligt och oaktsamt handlande. Samtliga gärningar som regleras i paragrafen gäller sådana som begås i näringsverksamhet. Det krävs därför inte grov oaktsamhet för att straffansvar ska kunna aktualiseras (jämför 34–36 §§). Övervägandena när det gäller kravet på den subjektiva täckningen finns i avsnitt 9.13.17.
EU-bestämmelserna om reglerade EU-icke-karantänskadegörare är nya och har ingen motsvarighet i den nuvarande växtskyddslagen. Artikel 37 i växtskyddsförordningen innehåller ett förbud mot införsel och förflyttning av reglerade EU-icke-karantänskadegörare på vissa växter för plantering. Bestämmelsen innehåller regler för yrkesmässiga aktörer när det gäller sådana skadegörare, vilka kommissionen ska upprätta en förteckning över. I förteckningen ska också anges på vilka växter skadegörarna inte får förekomma. I vissa fall ska förbudet gälla endast om den berörda skadegöraren förekommer med en incidens som överstiger ett särskilt tröskelvärde. Eftersom straffbestämmelsen bara rör en artikel i EUförordningen och då omfattningen av förbudet i vissa fall kommer att vara beroende av tröskelvärden innehåller denna punkt en direkt hänvisning till artikeln. I 3 § definieras vad som avses med medlemsstat inom Europeiska unionen.
Straff för att försvåra spårning och att lämna vilseledande eller felaktiga uppgifter i ansökan om sundhetscertifikat
38 § Till böter döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet
1. orsakar att möjligheten att spåra en karantänskadegörare försvåras eller kan komma att försvåras, om gärningen inte ska leda till ansvar enligt 34, 35 eller 36 §, eller
2. lämnar vilseledande eller felaktiga uppgifter i en ansökan om sundhetscertifikat för export.
Detsamma gäller den som i näringsverksamhet av oaktsamhet begår en sådan gärning som anges i första stycket.
Paragrafen innehåller bestämmelser om bötesstraff för den som orsakar att möjligheten att spåra en karantänskadegörare försvåras eller kan komma att försvåras, eller lämnar vilseledande eller felaktiga uppgifter i en ansökan om sundhetscertifikat för export. Vissa förfaranden som omfattas av punkten 1 träffas av 10 § i den nuvarande växtskyddslagen. Punkten 2 har dock inte någon motsvarighet i den lagen. Övervägandena finns i avsnitt 9.13.12.
Av paragrafen framgår att ansvar kan aktualiseras vid uppsåtligt och vid grovt oaktsamt handlande. För den som begår gärningar i näringsverksamhet kan ansvar även aktualiseras vid oaktsamhet som inte är grov. Övervägandena när det gäller kravet på den subjektiva täckningen finns i avsnitt 9.13.17.
Enligt punkten 1 döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet orsakar att möjligheten att spåra en karantänskadegörare försvåras eller kan komma att försvåras till böter. Om sådana brister innebär att någon av bestämmelserna i 34–36 §§ blir tillämpliga, t.ex. att bristen har inneburit att en växt, växtprodukt eller annat föremål förts in, förflyttats eller i övrigt hanterats på ett sätt som medför risker för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare ska det dömas till ansvar enligt den bestämmelsen. Ageranden som orsakar att möjligheten att spåra karantänskadegörare kan komma att försvåras kan vara av olika slag. Det kan handla om yrkesmässiga aktörer som i strid med artikel 70 i växtskyddsförordningen inte har inrättat ett system eller förfaranden för spårbarhet vid förflyttning av växter, växtprodukter och andra föremål. Även en yrkesmässig aktörs underlåtenhet att enligt artikel 95 ogiltigförklara och avlägsna ett växtpass trots att han eller hon fått vetskap om att vissa krav inte är uppfyllda skulle kunna göra det svårare att spåra en karantänskadegörare. Vissa andra förfaranden som kan orsaka att möjligheten att spåra en karantänskadegörare försvåras, såsom brister i uppfyllandet av krav på registrering och dokumentation, underlåtenhet att anbringa växtpass och avsaknad av ISPM 15-märkning på träemballage i importsändningar, ska i stället leda till sanktionsavgift enligt 44 §. Undantagsvis kan andra än yrkesmässiga aktörer orsaka att möjligheten att spåra en karantänskadegörare försvåras eller kan komma att försvåras. Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Enligt punkten 2 döms den som lämnar vilseledande eller felaktiga uppgifter i en ansökan om sundhetscertifikat för export till böter. Denna bestämmelse har inte någon motsvarighet i den nuvarande växtskyddslagen. Gärningen kan exempelvis innebära att det i ansökan uppges att det är fråga om en annan växt än den sändningen egentligen innehåller. Ett skäl till detta kan vara att det ställs lägre krav för att få exportera den uppgivna växten till det aktuella tredjelandet. Även privatpersoner kan ansöka om sundhetscertifikat för export enligt artikel 100 i växtskyddsförordningen. Sundhetscertifikatet kallas också i det fallet för sundhetscertifikat för export. Att växter, växtprodukter eller andra föremål måste åtföljas av ett sundhetscertifikat vid import eller annan införsel till tredjeland regleras av det landets växtskyddslagstiftning.
Straff för överträdelser av anmälningsskyldighet
39 § Till böter döms den som i näringsverksamhet med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot artikel 14.1 eller artiklarna 14.1 och 33.1 i förordning (EU) 2016/2031 genom att inte anmäla förekomst eller misstanke om förekomst av en
EU-karantänskadegörare, en skadegörare som omfattas av åtgärder enligt artikel 30.1 i förordning (EU) 2016/2031 eller en karantänskadegörare för skyddad zon.
Till böter döms även den som, om gärningen inte begås i näringsverksamhet, med uppsåt bryter mot artikel 15.1 eller artiklarna 15.1 och 33.1 i förordning (EU) 2016/2031 genom att inte anmäla förekomst eller misstanke om förekomst av en EU-karantänskadegörare eller karantänskadegörare för skyddad zon.
I paragrafen föreskrivs straffansvar för den som i näringsverksamhet bryter mot artikel 14.1 eller artiklarna 14.1 och 33.1 i växtskyddsförordningen genom att inte anmäla förekomst eller misstanke om förekomst av en EU-karantänskadegörare, en skadegörare som omfattas
av åtgärder enligt artikel 30.1 i växtskyddsförordningen eller en karantänskadegörare för skyddad zon. Vidare föreskrivs straffansvar för den som, om gärningen inte begås i näringsverksamhet, bryter mot artikel 15.1 eller artiklarna 15.1 och 33.1 i växtskyddsförordningen genom att inte anmäla förekomst eller misstanke om förekomst av en EU-karantänskadegörare eller karantänskadegörare för skyddad zon. Straffet är för båda gärningarna böter. Paragrafen motsvaras delvis av 10 § andra stycket i den nuvarande växtskyddslagen. I den nuvarande lagen krävs det dock alltid uppsåt för att kunna dömas för denna gärning. Övervägandena finns i avsnitt 9.13.12.
Enligt första stycket döms den som i näringsverksamhet uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att anmäla uppgifter om förekomst eller misstanke om förekomst av en karantänskadegörare till böter. I växtskyddsförordningen skiljer sig kraven när det gäller anmälningsskyldigheten mellan yrkesmässiga aktörer och andra personer än de yrkesmässiga aktörerna. För yrkesmässiga aktörer omfattar anmälningsskyldigheten enligt artikel 14.1 EU-karantänskadegörare och skadegörare som omfattas av åtgärder enligt artikel 30.1 i växtskyddsförordningen. Det senare är växtskadegörare som kommissionen bedömer uppfyller kriterierna för att förtecknas som EU-karantänskadegörare. I avvaktan på att en sådan skadegörare förtecknas som en EU-karantänskadegörare ska åtgärder vidtas mot den enligt artikel 30.1. Genom artikel 33.1 utvidgas anmälningsskyldigheten till att även omfatta karantänskadegörare för skyddad zon. EU-karantänskadegörare och karantänskadegörare för skyddad zon definieras i 3 § andra stycket som växtskadegörare som har förtecknats som EU-karantänskadegörare respektive karantänskadegörare för skyddad zon i genomförandeakter som antas med stöd av växtskyddsförordningen. Liksom i 34–36 §§ och 38 § straffbeläggs genom bestämmelsen såväl uppsåtliga som oaktsamma gärningar om de begås i näringsverksamhet. Den som yrkesmässigt odlar, handlar med eller på annat sätt hanterar växter eller växtprodukter kan förväntas hålla sig informerad om huruvida det finns en särskild risk för förekomst av karantänskadegörare på de växter eller växtprodukter som han eller hon hanterar. En sådan yrkesmässig aktör kan också, om det finns en sådan risk, förväntas hålla sig informerad om hur den aktuella karantänskadegöraren kan identifieras eller åtminstone om när det finns skäl att misstänka att det kan vara fråga om en sådan skadegörare. Om en yrkesmässig aktör inte har gjort vad som kan krävas i det avseendet och det framkommer att det finns information som, om den hade varit känd för aktören, skulle ha kunnat ge honom eller henne anledning att misstänka förekomst av en skadegörare kan det vara fråga om en oaktsam gärning.
Enligt andra stycket döms den till böter som, om gärningen inte begås i näringsverksamhet, uppsåtligen underlåter att anmäla uppgifter om förekomst eller misstanke om förekomst av en EU-karantänskadegörare enligt artikel 15.1 i växtskyddsförordningen. Genom artikel 33.1 utvidgas anmälningsskyldigheten till att även omfatta karantänskadegörare för skyddad zon. När det gäller gärningar som inte begås i näringsverksamhet krävs det alltså, precis som i den nuvarande växtskyddslagen, uppsåt för att fällas till ansvar. Enligt växtskyddsförordningen omfattar anmälningsskyldigheten när det gäller andra personer än yrkesmässiga aktörer endast EU-karantänskadegörare och karantänskadegörare för skyddad zon.
För överväganden när det gäller krav på uppsåt eller oaktsamhet, se avsnitt 9.13.17.
Straff för överträdelser av föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen
40 § Till böter döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av 5, 6 eller 7 §, om gärningen inte ska leda till ansvar enligt 34, 35 eller 36 §.
Detsamma gäller den som i näringsverksamhet av oaktsamhet begår en sådan gärning som anges i första stycket.
Paragrafen föreskriver att överträdelser av föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av 5, 6 eller 7 § ska kunna föranleda bötesstraff om gärningen inte ska leda till ansvar enligt 34, 35 eller 36 §. Paragrafen motsvaras delvis av 10 § i den nuvarande växtskyddslagen. Övervägandena finns i avsnitt 9.13.14.
Enligt första stycket ska den som av uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot en föreskrift eller ett beslut som regeringen eller en myndighet, efter regeringens bemyndigande, har meddelat med stöd av vissa bemyndiganden i lagen dömas till böter. Bestämmelsen gäller inte för gärningar som är straffbelagda enligt 34, 35 eller 36 §. För den som begår gärningar i näringsverksamhet kan enligt paragrafens andra stycke ansvar även aktualiseras vid oaktsamhet som inte är grov. Övervägandena när det gäller kravet på den subjektiva täckningen finns i avsnitt 9.13.17.
Ringa gärningar
41 § Om en gärning som avses i 34–40 §§ är att anse som ringa ska det inte dömas till ansvar. En gärning är att anse som ringa om den framstår som obetydlig med hänsyn till det intresse som straffbestämmelsen är avsedd att skydda.
Paragrafen innehåller bestämmelser om gärningar som är att anse som ringa. Övervägandena finns i avsnitt 9.13.20.
I paragrafen, som inte har någon motsvarighet i den nuvarande växtskyddslagen, anges att det inte ska dömas till ansvar om en gärning som avses i 34–40 §§ är att anse som ringa. I paragrafen anges vidare att en gärning är att anse som ringa om den framstår som obetydlig med hänsyn till det intresse som straffbestämmelsen är avsedd att skydda.
Straffbestämmelsernas förhållande till vite och sanktionsavgifter
42 § Det får inte dömas till ansvar enligt denna lag för en gärning som omfattas av ett föreläggande om vite, om gärningen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet.
Det får inte dömas till ansvar enligt 38 § första stycket 1 eller 40 § om gärningen kan leda till en sanktionsavgift enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 44 §.
Paragrafen reglerar förhållandet mellan vite och straff samt sanktionsavgift och straff. Paragrafen har inte någon motsvarighet i den nuvarande växtskyddslagen.
Det som enligt bestämmelsens första stycke ska avgöra när ett hinder mot att döma till straffansvar för samma gärning uppkommer är den
tidpunkt då det inleds en domstolsprocess om utdömande av vite. Övervägandena finns i avsnitt 9.13.18.
I andra stycket regleras förhållandet mellan straff och sanktionsavgifter. Enligt bestämmelsen får det inte dömas till ansvar enligt 38 § första stycket 1 eller 40 § om gärningen kan leda till en sanktionsavgift enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 44 §. Överväganden om dubbelbestraffning och vad som är att betrakta som samma gärning finns i avsnitt 9.14.3.
Straffbestämmelsernas förhållande till brottsbalken
43 § Om en gärning är belagd med straff i brottsbalken får det inte dömas till ansvar enligt 34–40 §§.
Paragrafen reglerar förhållandet mellan brottsbalken och straffbestämmelserna i växtskyddslagen. Paragrafen saknar motsvarighet i den nuvarande växtskyddslagen. Övervägandena finns i avsnitten 9.13.19 och 9.13.4.
I bestämmelsen anges att det inte får dömas till ansvar enligt växtskyddslagen om gärningen är belagd med straff i brottsbalken. Det gäller framför allt bestämmelserna om förgöring i 13 kap. 8 § brottsbalken som straffbelägger den som framkallar allmän fara för djur eller växter genom att bl.a. sprida elakartad sjukdom, skadedjur eller ogräs. Den som av oaktsamhet begår en sådan gärning döms för vårdslöshet med gift eller smittämne enligt 13 kap. 9 § brottsbalken. Det kan konstateras att brottsbalkens bestämmelse om förgöring endast omfattar att någon framkallar allmän fara för djur eller växter. För att det ska vara fråga om förgöring krävs det vidare att gärningsmannen begagnar visst skademedel på visst sätt, i det här fallet sprider skadedjur eller ogräs.
Utfärdande av växtpass eller ISPM-märkning utan att vara bemyndigad till detta kan omfattas av straffstadgandet urkundsförfalskning i 14 kap. 1 § brottsbalken. Brottet osant intygande i 15 kap. 11 § brottsbalken kan också aktualiseras om osann uppgift lämnas i ett intyg eller annan urkund.
I 20 kap. brottsbalken finns bestämmelser om tjänstefel.
Sanktionsavgifter
Bemyndigande i fråga om sanktionsavgift
44 § Regeringen får meddela föreskrifter om att en sanktionsavgift ska betalas av den som
1. driver en verksamhet utan att uppfylla krav i fråga om registrering,
2. inte har den dokumentation som krävs,
3. inte anbringar ett växtpass på växter, växtprodukter och andra föremål som omfattas av krav på växtpass innan de förflyttas inom Europeiska unionens territorium eller till eller inom en skyddad zon,
4. för in växter, växtprodukter eller andra föremål utan att uppfylla krav på anmälan vid införsel, eller
5. inte uppfyller krav på märkning av träemballage i importsändningar enligt den internationella standarden för växtskyddsåtgärder nr 15 om reglering av träemballage inom den internationella handeln (ISPM 15).
Sanktionsavgifterna ska uppgå till minst 1 000 kronor och högst 100 000 kronor. I de föreskrifter som avses i första stycket ska avgifternas storlek framgå. När regeringen meddelar föreskrifter om avgiftens storlek ska hänsyn tas till hur
allvarlig överträdelsen är och till betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser.
Genom paragrafen, som saknar motsvarighet i den nuvarande växtskyddslagen, införs ett system med administrativa sanktioner i form av sanktionsavgift. Enligt bestämmelsen får regeringen meddela föreskrifter om att en sanktionsavgift ska betalas i de fall som anges i punkterna 1–5. Vilka överträdelser som ska kunna leda till sanktionsavgift kommer således att anges i en förordning. Övervägandena finns i avsnitten 9.13.4, 9.14.1 och 9.14.2.
Systemet med sanktionsavgifter i växtskyddslagstiftningen ska utgå ifrån strikt ansvar. Det innebär att en sanktionsavgift ska tas ut även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. Övervägandena om detta finns i avsnitt 9.14.4. Sanktionsavgifter kan påföras såväl fysiska som juridiska personer.
Punkten 1 innehåller ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om att en sanktionsavgift ska betalas av den som driver en verksamhet utan att uppfylla krav i fråga om registrering. Krav på skyldighet för den som driver en verksamhet att lämna uppgifter om sin verksamhet för registrering finns i artikel 66 i växtskyddsförordningen.
Sådana krav kan även ställas i föreskrifter som meddelas med stöd av 8 § 1 c.
Med stöd av punkten 2 kan regeringen meddela föreskrifter om att en sanktionsavgift ska betalas av den som inte har den dokumentation som krävs. I artikel 69 i växtskyddsförordningen ställs krav på en yrkesmässig aktör att spara dokumentation om växter, växtprodukter eller andra föremål som han eller hon får levererade till sig eller som han eller hon levererar till andra yrkesmässiga aktörer. Enligt samma artikel och artikel 87 i växtskyddsförordningen ska en bemyndigad aktör som utfärdar växtpass dokumentera vissa uppgifter. Krav på dokumentation kan också ställas med stöd av 8 § 1 b och 2.
Punkten 3 innehåller ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om att en sanktionsavgift ska betalas av den som inte anbringar ett växtpass på växter, växtprodukter och andra föremål som omfattas av krav på växtpass innan de förflyttas inom Europeiska unionens territorium eller till eller inom en skyddad zon. Växtpass krävs för förflyttning av vissa växter, växtprodukter och andra föremål inom unionens territorium enligt artikel 79 i växtskyddsförordningen. I 3 § definieras vad som avses med unionens territorium. Kravet gäller också när vissa växter, växtprodukter och andra föremål förs in till eller förflyttas inom en skyddad zon enligt artikel 80. Vilka växter, växtprodukter och andra föremål som omfattas av kravet på växtpass anges i genomförandeakter som meddelas med stöd av artiklarna 79 och 80.
Med stöd av punkten 4 kan sanktionsavgift införas för underlåtenhet att anmäla införsel av växter, växtprodukter eller andra föremål som omfattas av krav på sådan anmälan. Krav på anmälan vid införsel av växter, växtprodukter eller andra föremål finns i artikel 56.3.a i den nya kontrollförordningen. Kommissionen ska i genomförandeakter fastställa när anmälan senast ska göras enligt artikel 58 i den nya kontrollförordningen. Krav på anmälan vid införsel av växter m.m. kan också ställas med stöd av 8 § 5.
Punkten 5 innehåller ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om att en sanktionsavgift ska betalas av den som inte uppfyller krav på märkning av träemballage i importsändningar enligt den internationella standarden för växtskyddsåtgärder nr 15 om reglering av träemballage inom den internationella handeln (ISPM 15). Kravet i EUförordningen finns i artikel 43 och gäller vid alla importsändningar där träemballage ingår, dvs. även när träemballaget används för att transportera eller skydda andra varor.
I andra stycket fastställs minimi- och maximibelopp för sanktionsavgift och att avgifternas storlek ska framgå i de föreskrifter som avses i första stycket. Övervägandena om avgiftens storlek finns i avsnitt 9.14.5, om differentiering av avgiftens storlek i avsnitt 9.14.6 och om förhöjd avgift i vissa fall i avsnitt 9.14.7.
Befrielse från skyldigheten att betala en sanktionsavgift
45 § Sanktionsavgift ska inte tas ut om det är oskäligt. Vid denna prövning ska det särskilt beaktas
1. om överträdelsen berott på sjukdom som medfört att den avgiftsskyldige inte förmått att på egen hand göra det som han eller hon varit skyldig att göra och inte heller förmått att ge någon annan i uppdrag att göra det,
2. om överträdelsen annars berott på en omständighet som den avgiftsskyldige varken kunnat förutse eller borde ha förutsett och inte heller kunnat påverka, eller
3. vad den avgiftsskyldige gjort för att undvika överträdelsen.
Paragrafen innehåller bestämmelser om i vilka fall en sanktionsavgift inte ska tas ut. Den har inte någon motsvarighet i den nuvarande växtskyddslagen.
Av bestämmelsen framgår att sanktionsavgift inte ska tas ut om det är oskäligt. Både objektiva och subjektiva omständigheter ska beaktas vid denna prövning. För att underlätta tillämpningen innehåller bestämmelsen en uppräkning av omständigheter som särskilt ska beaktas vid prövningen av om det skulle vara oskäligt att ta ut avgiften. Bestämmelsen om avgiftsfrihet avser undantagssituationer och ska tillämpas restriktivt. Övervägandena finns i avsnitt 9.14.8.
Enligt punkten 1 ska särskilt beaktas om överträdelsen har berott på sjukdom som medfört att den avgiftsskyldige inte förmått att på egen hand göra det som han eller hon varit skyldig att göra och inte heller förmått att uppdra åt någon annan att göra det. Ett sjukdomshinder ska normalt styrkas med läkarintyg. För att den avgiftsskyldige inte ska anses ha haft möjlighet att ens uppdra åt någon annan att fullgöra en skyldighet bör det vara fråga om allvarlig sjukdom. Utrymmet för att beakta sådana omständigheter annat än för fysiska personer, eller för mycket små företag, i första hand enmansföretag, där det inte finns möjlighet att överföra ansvaret på någon annan bör vara mycket litet.
Det ska vidare enligt punkten 2 särskilt beaktas om överträdelsen annars berott på en omständighet som den avgiftsskyldige varken kunnat eller borde ha förutsett och inte heller kunnat påverka.
Slutligen ska enligt punkten 3 särskilt beaktas vad den avgiftsskyldige gjort för att undvika att en överträdelse skulle inträffa. Om den avgiftsskyldige har vidtagit en i och för sig korrekt åtgärd för att undvika överträdelse men inte lyckats fullt ut skulle det t.ex. kunna framstå som
oskäligt att kräva betalning av sanktionsavgift. Här kan hänsyn tas till att den avgiftsskyldige har ansträngt sig för att en överträdelse inte skulle komma att inträffa, men där överträdelsen ändå inträffat på grund av ett ursäktligt misstag. Även detta bör främst kunna bli aktuellt när det gäller fysiska personer eller mycket små företag.
De omständigheter som anges i paragrafen är således sådana som särskilt ska beaktas i skälighetsbedömningen, men även andra omständigheter kan ingå i bedömningen. Bristande betalningsförmåga, att en verksamhet är nystartad, okunskap om gällande regler, glömska, tidsbrist eller dåliga rutiner bör inte medföra befrielse från avgift.
Någon möjlighet till jämkning av sanktionsavgifter finns inte.
Ansvarig myndighet
46 § Kontrollmyndigheten prövar frågor om sanktionsavgifter.
Paragrafen föreskriver att kontrollmyndigheten prövar frågor om sanktionsavgifter. Övervägandena finns i avsnitt 9.14.9.
Tillfälle att yttra sig och preskription
47 § Innan kontrollmyndigheten beslutar om sanktionsavgift ska den som avgiften ska tas ut av få tillfälle att yttra sig. Om så inte har skett inom två år från det att överträdelsen ägde rum får någon sanktionsavgift inte beslutas.
Paragrafen innehåller bestämmelser om rätt för den som avgiften ska tas ut av att yttra sig och om preskription. Paragrafen har inte någon motsvarighet i den nuvarande växtskyddslagen.
Bestämmelsen innebär att innan sanktionsavgift beslutas ska den som avgiften ska tas ut av ha getts tillfälle att yttra sig. Övervägandena finns i avsnitt 9.14.10. Möjligheten att göra undantag från kommunikationsskyldigheten enligt 25 § förvaltningslagen gäller därmed inte vid beslut om sanktionsavgift. I övrigt gäller dock förvaltningslagens bestämmelse om kommunikation, såsom vilket material som ska kommuniceras och hur kommunikationen ska genomföras. Genom bestämmelsen får den som riskerar att påföras avgift möjlighet att påtala eventuella felaktigheter i utredningsmaterialet och omständigheter som kan utgöra skäl för befrielse från avgift innan beslut fattas. Om rättelse vidtas i detta skede innebär det dock inte att möjligheten att påföra sanktionsavgift bortfaller. Så snart förutsättningarna har uppkommit kan sanktionsavgift påföras även om omständigheterna ändras innan beslut meddelas.
Vidare anges i bestämmelsen att om den enskilde inte har getts tillfälle att yttra sig inom två år från det att överträdelsen ägde rum ska sanktionsavgift inte få beslutas. Övervägandena finns i avsnitt 9.14.14. När det gäller överträdelser som är perdurerande, dvs. pågående, börjar preskriptionstiden löpa först när överträdelsen har upphört. Bevisbördan för att kommunikation har skett ligger på kontrollmyndigheten.
Förhållandet mellan sanktionsavgift och vite
48 § Det får inte beslutas om sanktionsavgift för en överträdelse som omfattas av ett föreläggande om vite om överträdelsen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet.
Paragrafen reglerar sanktionsavgiftens förhållande till vite. Övervägandena finns i avsnitt 9.14.3.
I paragrafen, som inte har någon motsvarighet i den nuvarande växtskyddslagen, föreskrivs att det inte får beslutas om en sanktionsavgift för en överträdelse som omfattas av ett föreläggande om vite om överträdelsen ligger till grund för en domstolsprocess om utdömande av vitet. Genom bestämmelsen förhindras att dubbla sanktioner, dvs. vite och sanktionsavgift, förekommer för en och samma gärning. Det finns inte något hinder emot att besluta om sanktionsavgift om ett vitesföreläggande har överträtts men då åtgärder inte har vidtagits för att vitet ska dömas ut. Det kan t.ex. handla om att kontrollmyndigheten inte anser det möjligt att med framgång ansöka om utdömande av vite på grund av att något formellt fel har begåtts i samband med att föreläggandet meddelades. I ett sådant fall kan det dock inte komma i fråga att ansöka om utdömande av vitet vid ett senare tillfälle för samma överträdelse.
Verkställighet av beslut om sanktionsavgift
49 § Ett beslut om sanktionsavgift får verkställas enligt utsökningsbalken när det har fått laga kraft.
Sanktionsavgiften ska tillfalla staten.
Paragrafen innehåller i första stycket en bestämmelse om verkställighet enligt utsökningsbalken. Av bestämmelsen, som inte har någon motsvarighet i den nuvarande växtskyddslagen, framgår att ett beslut om sanktionsavgift får verkställas enligt utsökningsbalken. Detta innebär att beslutet, eller i vissa fall en påföljande dom, gäller som en exekutionstitel så snart det fått laga kraft. Övervägandena finns i avsnitt 9.14.13.
I andra stycket anges att sanktionsavgiften ska tillfalla staten. Övervägandena finns i avsnitt 9.14.5.
50 § En beslutad sanktionsavgift faller bort till den del beslutet inte har verkställts inom fem år från det att beslutet har fått laga kraft.
Paragrafen innehåller en bestämmelse om preskriptionstid för överträdelser som ska leda till sanktionsavgift. Övervägandena finns i avsnitt 9.14.14.
Paragrafen, som inte har någon motsvarighet i den nuvarande växtskyddslagen, anger att en beslutad sanktionsavgift faller bort till den del beslutet inte har verkställts inom fem år från det att beslutet har fått laga kraft.
Överklagande
51 § Beslut enligt denna lag, enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EU-bestämmelser som lagen kompletterar, får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
I paragrafen finns bestämmelser om överklagande. Övervägandena finns i avsnitt 9.15.
Paragrafens första stycke motsvarar i huvudsak 11 § första stycket i den nuvarande växtskyddslagen, med den skillnaden att det anges att även de EU-bestämmelser som lagen kompletterar får överklagas. Om en officiell växtskyddsinspektör är anställd av en kontrollmyndighet anses inspektörens beslut ha fattats av myndigheten. I 15 § anges att 42 § förvaltningslagen, om vem som får överklaga beslut, är tillämplig när det gäller beslut av organ med delegerade uppgifter, fysiska personer som har delegerats vissa uppgifter eller fristående officiella växtskyddsinspektörer.
Andra stycket innebär att prövningstillstånd krävs vid överklagande av en dom från en förvaltningsrätt till en kammarrätt. Stycket motsvaras av 11 § tredje stycket i den nuvarande växtskyddslagen.
52 § Lagen (1986:1142) om överklagande av beslut av enskilda organ med offentliga förvaltningsuppgifter ska gälla även för överklagande av beslut som har meddelats av en fysisk person som har delegerats vissa uppgifter eller av en fristående officiell växtskyddsinspektör.
Paragrafen, som inte har någon motsvarighet i den nuvarande växtskyddslagen, innehåller bestämmelser om vad som gäller vid överklagande av beslut som har meddelats av en fysisk person som har delegerats uppgifter enligt den nya kontrollförordningen och av en fristående officiell växtskyddsinspektör. Övervägandena finns i avsnitt 9.15.
I paragrafen anges att bestämmelserna i lagen (1986:1142) om överklagande av beslut av enskilda organ med offentliga förvaltningsuppgifter, som gäller då beslut som fattats av ett organ med delegerade uppgifter överklagas, ska gälla även för överklagande av beslut som har fattats av en fysisk person som har delegerats vissa uppgifter eller av en fristående officiell växtskyddsinspektör. Lagen om överklagande av beslut av enskilda organ med offentliga förvaltningsuppgifter reglerar bl.a. hur och inom vilken tid ett beslut ska överklagas samt vad ett enskilt organ ska göra om ett överklagande felaktigt har getts in till organet. Bestämmelsen innebär således att om ett överklagande felaktigt har getts in till en sådan fysisk person eller växtskyddsinspektör, ska denne vidarebefordra överklagandet till den allmänna förvaltningsdomstol som ska pröva överklagandet och samtidigt ange vilken dag som överklagandet kom till den fysiska personen eller växtskyddsinspektören. Om en officiell växtskyddsinspektör är anställd av en kontrollmyndighet gäller i stället bestämmelserna om överklagande i förvaltningslagen fullt ut.
53 § Den myndighet som har delegerat uppgiften att utöva offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet till ett organ eller till en fysisk person eller som har utsett en fristående officiell växtskyddsinspektör ska föra det allmännas talan i allmän förvaltningsdomstol, om det överklagade beslutet har meddelats av ett sådant organ, en sådan fysisk person eller en sådan växtskyddsinspektör.
I paragrafen anges vilken myndighet som ska föra det allmännas talan hos allmän förvaltningsdomstol om det överklagade beslutet har meddelats av ett organ med delegerade uppgifter eller en fysisk person som har delegerats uppgifter enligt den nya kontrollförordningen eller av en
fristående officiell växtskyddsinspektör som har utsetts av en behörig myndighet enligt EU-förordningen. Övervägandena finns i avsnitt 9.15.
Paragrafen motsvarar i sak 11 § andra stycket i den nuvarande växtskyddslagen. Bestämmelsen är inte tillämplig om överklagandet gäller ett beslut som har meddelats av en officiell växtskyddsinspektör som är anställd av en kontrollmyndighet.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2022.
2. Genom lagen upphävs växtskyddslagen (1972:318).
3. Förelägganden, förbud och andra beslut som har meddelats enligt den upphävda lagen gäller fortfarande.
4. Äldre föreskrifter om straff gäller fortfarande för överträdelser som enligt den nya lagen kan leda till sanktionsavgift om överträdelsen har skett före ikraftträdandet.
5. Äldre föreskrifter om ersättning gäller fortfarande för ersättningsanspråk som har uppkommit före ikraftträdandet.
I punkten 1 anges att lagen träder i kraft den 1 juli 2022 då nuvarande växtskyddslag upphör att gälla. Övervägandena finns i avsnitt 9.16.
I punkterna 2 och 3 regleras upphävandet av den nuvarande lagen och den fortsatta giltigheten av beslut som har meddelats enligt den nuvarande lagen. Övervägandena finns i avsnitt 9.16.
Av punkten 4 framgår att övergångsbestämmelsen innebär att de nya reglerna inte gäller för överträdelser som kan leda till sanktionsavgift om överträdelsen har skett före ikraftträdandet. De äldre bestämmelserna om straff ska i stället tillämpas. Övervägandena finns i avsnitt 9.16.
Av punkten 5 framgår att de nya ersättningsbestämmelserna inte ska tillämpas retroaktivt. Övervägandena finns i avsnitt 9.16.
Hänvisningar till S12-1
12.2. Förslaget till lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429)
4 a § Bestämmelser om växtskadegörare finns i växtskyddslagen (2022:000) och i
de EU-bestämmelser som den lagen kompletterar.
Paragrafen, som är ny, innehåller en upplysning om att bestämmelser om växtskadegörare finns i växtskyddslagen och i de EU-bestämmelser som den lagen kompletterar. Övervägandena finns i avsnitt 10.1.
38 a §Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. bryter mot en föreskrift som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en myndighet har meddelat med stöd av 7 § första stycket eller 11 §,
2. bryter mot en föreskrift som en myndighet har meddelat med stöd av regeringens bemyndigande enligt 10 § andra stycket eller 20 §,
3. inte fullgör underrättelseskyldighet enligt föreskrifter som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en myndighet har meddelat med stöd av 14 §,
4. inte rättar sig efter ett föreläggande eller bryter mot ett förbud som har meddelats för att en föreskrift enligt 30 § ska följas.
I ringa fall döms inte till ansvar.
I paragrafen föreskrivs straffsanktioner för överträdelser av bl.a. vissa myndighetsföreskrifter. Ändringen innebär att hänvisningen i punkten 2 till föreskrifter om insektshärjning som har meddelats med stöd av 29 § tas bort. Bemyndigande att meddela föreskrifter om insektshärjning finns i 7 § växtskyddslagen. Överträdelser av föreskrifterna är straffsanktionerade enligt 40 § växtskyddslagen. Övervägandena finns i avsnitt 10.1.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2022.
2. Förelägganden och förbud som har meddelats enligt 35 § före ikraftträdandet för att föreskrifter som har meddelats med stöd av den upphävda 29 § ska följas gäller fortfarande.
I punkten 1 anges att lagen träder i kraft den 1 juli 2022. Övervägandena finns i avsnitt 10.1.
Av punkten 2 framgår att förelägganden och förbud om insektshärjningar som har meddelats före ikraftträdandet ska fortsätta att gälla. Övervägandena finns i avsnitt 10.1.
Hänvisningar till S12-2
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
259
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EU) 2016/2031
av den 26 oktober 2016
om skyddsåtgärder mot växtskadegörare, ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar
(EU) nr 228/2013, (EU) nr 652/2014 och (EU) nr 1143/2014 samt om upphävande av rådets
direktiv 69/464/EEG, 74/647/EEG, 93/85/EEG, 98/57/EG, 2000/29/EG, 2006/91/EG och 2007/33/EG
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING
med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 43.2,
med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,
efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,
med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (
1
),
efter att ha hört Regionkommittén,
i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (
2
), och
av följande skäl:
(1)
Genom rådets direktiv 2000/29/EG (
3
) inrättas en växtskyddsordning.
(2)
Den 21 november 2008 uppmanade rådet kommissionen att gå vidare med en utvärdering av den växtskydds
ordningen.
(3)
Mot bakgrund av resultaten av denna utvärdering och de erfarenheter som vunnits från tillämpningen av direktiv
2000/29/EG bör det direktivet ersättas. För att säkerställa en enhetlig tillämpning av de nya reglerna, bör den akt
som ersätter direktivet anta formen av en förordning.
(4)
Växtskydd är mycket viktigt för växtproduktion, skogar, naturområden och planterade områden, naturliga
ekosystem, ekosystemtjänster och biologisk mångfald inom unionen. Växtskyddet hotas av arter som är skadliga
för växter och växtprodukter, som nu i högre grad riskerar att föras in till unionens territorium på grund av den
globaliserade handeln och klimatförändringarna. För att motverka detta hot är det nödvändigt att anta
bestämmelser för att fastställa vilka växtskyddsrisker som sådana skadegörare innebär och reducera dessa risker
till en acceptabel nivå.
(5)
Behovet av sådana bestämmelser har länge varit uppenbart. De har varit föremål för internationella avtal och
internationella konventioner, däribland den internationella växtskyddskonventionen (IPPC) av den 6 december
1951 som ingicks inom Förenta nationernas livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) och dess nya
reviderade text, som godkändes av FAO-konferensen vid dess 29:e session i november 1997. Unionen och alla
dess medlemsstater är konventionsparter i IPPC.
(6)
Det har blivit uppenbart att det för att fastställa denna förordnings tillämpningsområde är viktigt att beakta
biogeografiska faktorer, för att undvika att skadegörare som inte förekommer på Europeiska unionens territorium
förs in i och sprids inom det territoriet. Följaktligen bör Ceuta, Melilla och de av medlemsstaternas yttersta
randområden som avses i artikel 355.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), med
undantag för Madeira och Azorerna, undantas från denna förordnings territoriella tillämpningsområde.
Hänvisningar till tredjeländer bör anses som hänvisningar också till dessa undantagna territorier.
23.11.2016
L 317/4
Europeiska unionens officiella tidning
SV
(
1
) EUT C 170, 5.6.2014, s. 104.
(
2
) Europaparlamentets ståndpunkt av den 15 april 2014 (ännu ej offentliggjord i EUT) och rådets ståndpunkt vid första behandlingen av
den 18 juli 2016 (ännu ej offentliggjord i EUT). Europaparlamentets ståndpunkt av den 26 oktober 2016 (ännu ej offentliggjord i EUT).
(
3
) Rådets direktiv 2000/29/EG av den 8 maj 2000 om skyddsåtgärder mot att skadegörare på växter eller växtprodukter förs in till
gemenskapen och mot att de sprids inom gemenskapen (EGT L 169, 10.7.2000, s. 1).
260
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
(7)
I direktiv 2000/29/EG fastställs bestämmelser om de officiella kontroller som ska genomföras av de behöriga
myndigheterna avseende skyddsåtgärder mot att skadegörare på växter eller växtprodukter förs in till
gemenskapen och mot att de sprids inom gemenskapen. Medlemsstaterna är enligt det direktivet skyldiga att
vidta tillräckliga och effektiva kontrollåtgärder. Sådana lämpliga och effektiva offentliga kontrollåtgärder bör också
bibehållas i framtiden. Denna förordning är en del av paketet Smartare regler för säkrare livsmedel och bör endast
innehålla ett begränsat antal bestämmelser om offentlig kontroll, eftersom sådana bestämmelser bör fastställas
inom ramen för den övergripande lagstiftningen om offentlig kontroll.
(8)
Det bör fastställas kriterier för att identifiera skadegörare för vilka det är nödvändigt att anta åtgärder för att
förhindra införsel i och spridning inom hela unionens territorium. Sådana skadegörare kallas EU-karantänska
degörare. Kriterier bör också fastställas för att identifiera skadegörare för vilka det är nödvändigt att vidta
kontrollåtgärder endast i fråga om en eller flera delar av territoriet. Sådana skadegörare kallas karantänskadegörare
för skyddad zon. Om dessa skadegörare är växter bör genomförandet av denna förordning vara inriktat särskilt på
växter som är parasitära på andra växter och som är mest skadliga för växtskyddet.
(9)
För att göra det möjligt att koncentrera insatserna för kontroll av EU-karantänskadegörare på de skadegörare vars
potentiella ekonomiska, miljömässiga eller sociala påverkan är mest allvarlig för unionens territorium, bör en
begränsad förteckning upprättas över sådana skadegörare (nedan kallade prioriterade skadegörare).
(10) För att säkerställa att effektiva och snabba åtgärder vidtas när EU-karantänskadegörare konstateras förekomma
eller misstänks förekomma bör anmälningsskyldighet gälla medlemsstaterna, yrkesmässiga aktörer och
allmänheten.
(11) Om anmälningsskyldigheten innebär att personuppgifter om fysiska eller juridiska personer måste lämnas ut till
behöriga myndigheter, kan detta utgöra en begränsning av artikel 8 (skydd av personuppgifter) i Europeiska
unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). En sådan begränsning vore emellertid
både nödvändig och proportionell för att tillgodose det allmänintresse som ligger bakom denna förordning.
(12)
En yrkesmässig aktör eller annan person som misstänker eller får vetskap om förekomsten av en EU-karantänska
degörare i växter, växtprodukter eller andra föremål som är eller har varit under aktörens kontroll bör vara
skyldig att anmäla den misstanken eller vetskapen till den behöriga myndigheten, vidta alla lämpliga åtgärder för
att eliminera skadegöraren och dra tillbaka eller återkalla de berörda växterna, växtprodukterna eller andra
föremålen samt informera den behöriga myndigheten, andra personer i handelskedjan och allmänheten.
(13) Medlemsstaterna bör vidta alla nödvändiga växtskyddsåtgärder för att utrota EU-karantänskadegörare, när sådana
upptäcks på deras territorium. Det är lämpligt att fastställa åtgärder som kan vidtas av medlemsstaterna i ett
sådant fall. Det är även lämpligt att fastställa de principer som medlemsstaterna bör följa när de beslutar om vilka
åtgärder som bör vidtas. Dessa åtgärder bör innefatta fastställande av avgränsade områden, bestående av en
angripen zon samt en buffertzon och, i förekommande fall, fastställande av åtgärder som bör vidtas av en
yrkesmässig aktör eller annan person för att eliminera karantänskadegöraren eller förhindra spridning av denna
skadegörare.
(14) I vissa fall bör medlemsstaterna införa åtgärder för att utrota karantänskadegörare på växter på privat mark och
i privata byggnader, eftersom utrotning av skadegörare endast kan lyckas om samtliga källor till angrepp
avlägsnas. För detta ändamål bör medlemsstaternas behöriga myndigheter ha lagligt tillträde till denna mark och
dessa byggnader. Detta kan innebära en begränsning av artikel 7 (respekt för privatlivet och familjelivet) och
artikel 17 (rätt till egendom) i stadgan. Denna begränsning bör vara nödvändig och proportionell för att
tillgodose det allmänintresse som ligger bakom denna förordning.
(15) Förebyggande åtgärder och tidig upptäckt av förekomst av skadegörare är mycket viktigt för snabb och effektiv
utrotning. Medlemsstaterna bör därför genomföra inventeringar avseende förekomsten av EU-karantänskadegörare
i områden där förekomst av sådana skadegörare tidigare inte konstaterats. Med tanke på antalet EU-karantänska
degörare och den tid och de resurser som krävs för att genomföra dessa inventeringar bör medlemsstaterna
utarbeta fleråriga inventeringsprogram.
23.11.2016
L 317/5
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
261
(16) Kommissionen bör ges befogenhet att anta åtgärder i fall av misstänkt eller bekräftad förekomst av specifika EU-
karantänskadegörare, särskilt i fråga om deras utrotning och inneslutning, och inrättandet av avgränsade
områden, inventeringar, beredskapsplaner, simuleringsövningar och handlingsplaner.
(17) Om en EU-karantänskadegörare har etablerat sig i ett avgränsat område och inte kan utrotas, bör kommissionen
anta unionsåtgärder för inneslutning av denna skadegörare i det området.
(18) För att säkerställa snabba och effektiva åtgärder mot skadegörare som inte är EU-karantänskadegörare, men som
enligt medlemsstaterna kan uppfylla villkoren för att tas upp i förteckningen över EU-karantänskadegörare, bör
bestämmelser införas om åtgärder som ska vidtas av medlemsstaterna om de får vetskap om förekomsten av en
sådan skadegörare. Kommissionen bör omfattas av liknande bestämmelser.
(19)
På vissa villkor bör medlemsstaterna ha möjlighet att vidta strängare åtgärder än vad som krävs enligt unionslag
stiftningen.
(20) Särskilda bestämmelser bör tillämpas på prioriterade skadegörare särskilt när det gäller information till
allmänheten, inventeringar, beredskapsplaner, simuleringsövningar, handlingsplaner för utrotning och
medfinansiering av unionens åtgärder.
(21) Karantänskadegörare som förekommer inom unionens territorium, men som inte finns i vissa delar av territoriet
som utsetts till skyddade zoner, och vilkas förekomst skulle få oacceptabla ekonomiska, sociala eller miljömässiga
konsekvenser endast inom dessa skyddade zoner, bör identifieras och förtecknas som karantänskadegörare för
skyddad zon. Såväl införsel till som förflyttning och frisläppande av karantänskadegörare för skyddad zon
i respektive skyddad zon bör förbjudas.
(22) Det bör fastställas bestämmelser om erkännande, ändring eller återkallande av status som skyddade zoner,
inventeringsskyldigheterna med avseende på de skyddade zonerna, åtgärder som bör vidtas i fall där karantänska
degörare för skyddad zon upptäcks i de respektive skyddade zonerna samt om inrättande av tillfälliga skyddade
zoner. Strikta bestämmelser bör tillämpas för ändring av skyddade zoners omfattning och återkallande av zoners
erkännande vid konstaterad förekomst av karantänskadegörare för skyddad zon inom den respektive skyddade
zonen.
(23) En växtskadegörare som inte är en EU-karantänskadegörare bör benämnas reglerad EU-icke-karantänskadegörare, om
den växtskadegöraren främst sprids via särskilda växter för plantering, deras förekomst på växter för plantering
har oacceptabla ekonomiska konsekvenser för den avsedda användningen av dessa växter och de är förtecknade
som reglerade EU-icke-karantänskadegörare. För att begränsa förekomsten av sådana växtskadegörare bör deras
införsel till eller förflyttning inom unionens territorium på de berörda växterna för plantering förbjudas om dessa
skadegörare förekommer med en incidens som överstiger ett visst tröskelvärde.
(24) Vissa växter, växtprodukter och andra föremål utgör en oacceptabel risk på grund av sannolikheten att de hyser
EU-karantänskadegörare. För vissa av dem finns det acceptabla riskreducerande åtgärder, men inte för andra.
Beroende på tillgången till acceptabla riskreducerande åtgärder bör deras införsel till eller förflyttning inom
unionens territorium antingen förbjudas eller omfattas av särskilda krav. Dessa växter, växtprodukter och andra
föremål bör förtecknas.
(25) Utöver de åtgärder som vidtas för att hantera den oacceptabla risk som dessa växter, växtprodukter och andra
föremål utgör bör man i denna förordning, på grundval av en preliminär bedömning av denna höga risk,
fastställa riskbaserade åtgärder och förebyggande åtgärder för att skydda unionens territorium mot skadegörare
som kan föras in genom en växt, en växtprodukt eller ett annat föremål som har sitt ursprung i ett tredjeland.
Vid denna preliminära bedömning bör man i förekommande fall ta hänsyn till specifika kriterier avseende de
berörda växterna, växtprodukterna eller andra föremålen. För detta ändamål bör man ta hänsyn till vetenskapliga
yttranden eller studier från IPPC, Växtskyddsorganisationen för Europa och Medelhavsområdet (EPPO), Europeiska
myndigheten för livsmedelssäkerhet (Efsa) eller medlemsstaternas myndigheter. På grundval av den preliminära
bedömningen bör en förteckning över dessa växter, växtprodukter eller andra föremål med hög risk upprättas och
deras införsel till unionens territorium förbjudas, i avvaktan på en riskvärdering utförd i enlighet med IPPC:s
standarder. Dessa växter, växtprodukter eller andra föremål bör inte inbegripa de vilkas införsel till unionens
territorium är förbjuden eller omfattas av särskilda och likvärdiga krav, på grundval av en riskanalys av
skadegörare, eller som omfattas av de tillfälliga förbud som fastställs i denna förordning.
23.11.2016
L 317/6
Europeiska unionens officiella tidning
SV
262
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
(26) Det bör fastställas undantag från förbuden eller de särskilda kraven i fråga om införsel av växter, växtprodukter
och andra föremål till unionens territorium. Kommissionen bör ges befogenhet att godkänna vissa åtgärder
i tredjeländer som likvärdiga med kraven i fråga om förflyttning inom unionens territorium av berörda växter,
växtprodukter och andra föremål.
(27) Dessa förbud eller krav bör varken gälla mindre kvantiteter av vissa växter, växtprodukter och andra föremål,
förutom växter för plantering, för icke-kommersiella och icke-yrkesmässiga syften, eller i vissa fall införsel till och
förflyttning av växter, växtprodukter och andra föremål i gränszoner.
(28) Undantag bör kunna göras från förbudet mot införsel till och förflyttning inom unionens territorium av
skadegörare, växter, växtprodukter och andra föremål som omfattas av dessa förbud och som är avsedda för vissa
ändamål, såsom officiell testning, vetenskapliga ändamål eller utbildningsändamål, försök, sorturval eller
förädling. Lämpliga skyddsåtgärder bör fastställas, och berörda parter bör få tillgång till information.
(29) Växter som förflyttas till unionen från tredjeländer och som förflyttas med hjälp av posttjänster är i många fall
inte förenliga med unionens växtskyddskrav. För att öka medvetenheten bör det fastställas särskilda bestämmelser
om den information som ska lämnas till resenärer och användare av posttjänster.
(30) En möjlighet att medge undantag från unionens bestämmelser om införsel till och förflyttning inom unionen, på
vissa särskilda villkor, bör införas för växter, växtprodukter och andra föremål i växtskyddstransitering.
(31) Internationell handel med växter, växtprodukter och andra föremål för vilka växtskyddserfarenheten är begränsad,
kan eventuellt innebära en oacceptabel risk för etablering av karantänskadegörare som ännu inte förtecknats som
EU-karantänskadegörare och för vilka det inte antagits åtgärder enligt denna förordning. För att säkerställa snabba
och effektiva åtgärder mot de nyligen identifierade eller misstänkta skadegörarrisker som är förknippade med
växter, växtprodukter och andra föremål som inte är föremål för permanenta krav eller förbud, men som skulle
kunna komma i fråga för sådana permanenta åtgärder, bör kommissionen ha möjlighet att vidta tillfälliga åtgärder
i enlighet med försiktighetsprincipen och identifiera dessa växter, växtprodukter och andra föremål med hänsyn
tagen till objektiva och vedertagna uppgifter.
(32) Det är nödvändigt att införa förbud och särskilda krav, liknande dem som gäller unionens territorium, med
avseende på införsel till och förflyttning inom skyddade zoner av växter, växtprodukter och andra föremål som
medför en oacceptabelt hög risk genom att de sannolikt kan hysa respektive karantänskadegörare för skyddad
zon.
(33) Det bör antas allmänna krav för fordon, maskiner och förpackningsmaterial som används för växter,
växtprodukter och andra föremål för att säkerställa att de är fria från karantänskadegörare.
(34) Medlemsstaterna bör utse inneslutningsanläggningar och karantänstationer. Det bör införas krav för utseende,
godkännande, drift och tillsyn av inneslutningsanläggningar och karantänstationer samt för frisläppande av
växter, växtprodukter eller andra föremål från dessa anläggningar eller stationer. Om dessa krav inbegriper
förteckningar över personal och besökare vid anläggningarna och stationerna kan detta innebära en begränsning
av artikel 8 (skydd av personuppgifter) i stadgan. En sådan begränsning vore emellertid både nödvändig och
proportionell för att tillgodose det allmänintresse som ligger bakom denna förordning.
(35) Kommissionen bör föra en offentlig och uppdaterad förteckning över samtliga mottagna anmälningar avseende
nya skadegörare i tredjeländer som kan utgöra en risk för växtskyddet inom unionens territorium.
(36) För att säkerställa ett effektivt genomförande av denna förordning, bör vissa yrkesmässiga aktörer som åläggs
skyldigheter genom denna förordning tas upp i register som upprättats av medlemsstaterna. Krav för
registreringen samt undantag från dessa krav bör fastställas.
(37) För att göra det lättare att upptäcka källan till ett angrepp av karantänskadegörare är det lämpligt att kräva av
yrkesmässiga aktörer att de sparar dokumentation om växter, växtprodukter och andra föremål som levererats till
dem av yrkesmässiga aktörer och som de levererat till andra yrkesmässiga aktörer. Med tanke på vissa karantäns
kadegörares latensperiod samt den tid som krävs för upptäckt av källan till angreppet, bör uppgifterna sparas
i minst tre år.
23.11.2016
L 317/7
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
263
(38) Yrkesmässiga aktörer bör också ha inrättat system och förfaranden som gör det möjligt att identifiera
förflyttningar av växter, växtprodukter och andra föremål inom och mellan deras egna verksamhetsplatser.
(39) Ett sundhetscertifikat bör krävas för införsel från tredjeländer till unionens territorium, och till skyddade zoner,
av vissa växter, växtprodukter och andra föremål. Dessa växter, växtprodukter och andra föremål bör för
öppenhetens skull förtecknas.
(40) Sundhetscertifikat bör även krävas för införsel av andra växter från tredjeländer till unionens territorium. Detta är
viktigt för att man ska kunna säkerställa en lämplig växtskyddsmässig säkerhetsnivå samt en effektiv överblick av
importen av dessa växter till unionen och av de därmed förbundna riskerna. Dessa växter bör dock inte omfattas
av de bestämmelser om offentlig kontroll vid gränskontrollstationer som fastställs i tillämplig unionslagstiftning.
(41) Sundhetscertifikaten bör uppfylla IPPC:s krav och bör intyga överensstämmelse med de krav och åtgärder som
fastställts i enlighet med denna förordning. För att säkra sundhetscertifikatens tillförlitlighet, bör bestämmelser
fastställas om villkoren för deras giltighet och ogiltigförklarande.
(42) Förflyttning inom unionens territorium, samt till och inom skyddade zoner, av vissa växter, växtprodukter och
andra föremål bör tillåtas endast om de åtföljs av ett växtpass som intygar överensstämmelse med de krav och
åtgärder som fastställts i enlighet med bestämmelserna i denna förordning. Dessa växter, växtprodukter och andra
föremål bör för öppenhetens skull förtecknas.
(43) Växtpass bör inte krävas för växter, växtprodukter och andra föremål som levereras direkt till slutanvändare,
inklusive fritidsodlare. Vissa undantag bör dock fastställas.
(44) För att säkerställa växtpassens tillförlitlighet, bör bestämmelser om deras innehåll och format fastställas.
(45) Växtpass bör i allmänhet utfärdas av bemyndigade yrkesmässiga aktörer. Det bör vara möjligt för behöriga
myndigheter att besluta att utfärda växtpass.
(46) Bestämmelser bör fastställas om utfärdande av växtpass, de undersökningar som krävs för utfärdande,
anbringande av växtpass, bemyndigande och tillsyn av yrkesmässiga aktörer som utfärdar växtpass, skyldigheter
för bemyndigade aktörer samt om indragande av bemyndigandet.
(47) För att minska de bemyndigade aktörernas arbetsbörda, bör i förekommande fall de undersökningar som krävs
för ett utfärdande kombineras med de undersökningar som krävs enligt rådets direktiv 66/401/EEG (
1
),
66/402/EEG (
2
),
68/193/EEG (
3
),
2002/54/EG (
4
),
2002/55/EG (
5
),
2002/56/EG (
6
),
2002/57/EG (
7
),
2008/72/EG (
8
) och 2008/90/EG (
9
).
(48) Bemyndigade aktörer bör besitta nödvändig kunskap om skadegörare.
(49) Vissa bemyndigade aktörer kan vilja upprätta en riskhanteringsplan för växtskadegörare som säkerställer och visar
att de besitter en hög grad av kompetens och kunskap om skadegörarrisker med avseende på kritiska aspekter av
deras yrkesutövning, som motiverar särskilda kontrollförfaranden av de behöriga myndigheterna. Det bör
utarbetas unionsregler om innehållet i dessa planer.
23.11.2016
L 317/8
Europeiska unionens officiella tidning
SV
(
1
) Rådets direktiv 66/401/EEG av den 14 juni 1966 om saluföring av utsäde av foderväxter (EGT 125, 11.7.1966, s. 2298/66).
(
2
) Rådets direktiv 66/402/EEG av den 14 juni 1966 om saluföring av utsäde av stråsäd (EGT 125, 11.7.1966, s. 2309/66).
(
3
) Rådets direktiv 68/193/EEG av den 9 april 1968 om saluföring av vegetativt förökningsmaterial av vinstockar (EGT L 93, 17.4.1968,
s. 15).
(
4
) Rådets direktiv 2002/54/EG av den 13 juni 2002 om saluföring av betutsäde (EGT L 193, 20.7.2002, s. 12).
(
5
) Rådets direktiv 2002/55/EG av den 13 juni 2002 om saluföring av utsäde av köksväxter (EGT L 193, 20.7.2002, s. 33).
(
6
) Rådets direktiv 2002/56/EG av den 13 juni 2002 om saluföring av utsädespotatis (EGT L 193, 20.7.2002, s. 60).
(
7
) Rådets direktiv 2002/57/EG av den 13 juni 2002 om saluföring av utsäde av olje- och spånadsväxter (EGT L 193, 20.7.2002, s. 74).
(
8
) Rådets direktiv 2008/72/EG av den 15 juli 2008 om saluförande av annat föröknings- och plantmaterial av grönsaker än utsäde
(EUT L 205, 1.8.2008, s. 28).
(
9
) Rådets direktiv 2008/90/EG av den 29 september 2008 om saluföring av fruktplantsförökningsmaterial och fruktplantor avsedda för
fruktproduktion (EUT L 267, 8.10.2008, s. 8).
264
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
(50) Det är lämpligt att fastställa regler för att ersätta växtpass och sundhetscertifikat.
(51) I fall av bristande efterlevnad av unionsreglerna bör växtpassen avlägsnas, ogiltigförklaras och av spårbarhetsskäl
bevaras.
(52) Enligt den internationella standarden för växtskyddsåtgärder nr 15 om reglering av träemballage inom den
internationella handeln (ISPM15) ska träemballage förses med ett särskilt märke, som ska appliceras av
bemyndigade yrkesmässiga aktörer som står under officiell tillsyn. I denna förordning bör krav fastställas
avseende behandling, märkning och reparation av träemballage enligt denna standard. Denna förordning bör även
innehålla bestämmelser om bemyndigande för och tillsyn över de yrkesmässiga aktörer inom unionens
territorium som applicerar detta märke.
(53) Om ett tredjeland så kräver bör respektive växter, växtprodukter eller andra föremål förflyttas från unionens
territorium till det berörda tredjelandet försedda med ett sundhetscertifikat för export eller återexport. Med
avseende på IPPC:s tillämpliga bestämmelser bör dessa certifikat utfärdas av behöriga myndigheter, varvid
innehållet i förlagorna till certifikaten för export och återexport som fastställs genom IPPC måste följas.
Tredjeländer bör erbjudas skydd mot EU-karantänskadegörare på grund av deras erkänt skadliga natur. Detta
gäller dock inte om det är officiellt känt att en EU-karantänskadegörare redan finns i det berörda landet och inte
står under officiell kontroll, eller om det rimligen kan antas att EU-karantänskadegöraren inte uppfyller
kriterierna för att klassificeras som karantänskadegörare i det berörda tredjelandet.
(54) Om växter, växtprodukter eller andra föremål förflyttas genom mer än en medlemsstat innan de exporteras till ett
tredjeland, är det viktigt att den medlemsstat där de växter, växtprodukter eller andra föremål som har
producerats eller beretts utbyter information med den medlemsstat som utfärdar sundhetscertifikatet för export.
Detta informationsutbyte är viktigt för att möjliggöra att överensstämmelse med tredjelandets krav ska kunna
intygas. Därför bör ett harmoniserat intyg inför export utarbetas, för att säkerställa att utbytet av denna
information sker på ett enhetligt sätt.
(55) Kommissionen bör inrätta ett elektroniskt system för de anmälningar som krävs i enlighet med denna förordning.
(56) Med hänsyn till den mycket allvarliga ekonomiska, sociala eller miljömässiga påverkan på unionens territorium av
vissa EU-karantänskadegörare bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras
till kommissionen med avseende på upprättande av en förteckning över prioriterade skadegörare.
(57) För att säkerställa att undantagen för EU-karantänskadegörare och för växter, växtprodukter och andra föremål
med ursprung i tredjeländer eller territorier utanför unionen som inte får föras in till unionens territorium som
används för officiell testning, vetenskapliga ändamål eller utbildningsändamål, försök, sorturval eller förädling
genomförs på ett sätt som inte innebär några skadegörarrisker för unionens territorium eller delar därav, bör
befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende
på bestämmelser om informationsutbyte mellan medlemsstaterna och kommissionen om införsel till, förflyttning
inom, innehav, uppförökning och användning på unionens territorium av de berörda skadegörarna och växterna,
växtprodukterna och andra föremålen, förfarandena och villkoren för beviljande av motsvarande tillstånd samt
kontrollen av efterlevnaden och de åtgärder som ska vidtas vid bristande efterlevnad.
(58) För att säkerställa att undantagen från skyldigheten att genomföra årliga inventeringar av avgränsade områden
tillämpas korrekt, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till
kommissionen med avseende på ytterligare specificering av de skadegörare som berörs av undantagen och
villkoren för tillämpningen av undantagen.
(59) För att säkerställa att skyddade zoner inrättas och fungerar på ett tillförlitligt sätt, bör befogenheten att anta akter
i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på närmare föreskrifter för
de inventeringar som ska genomföras i syfte att erkänna skyddade zoner och för utarbetandet av och innehållet
i inventeringar av karantänskadegörare för skyddade zoner.
(60) För att säkerställa en proportionell och begränsad tillämpning av undantagen för förflyttning av växter,
växtprodukter eller andra föremål till eller inom gränszoner, bör befogenheten att anta akter i enlighet med
artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på bestämmelser om den maximala
23.11.2016
L 317/9
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
265
bredden på tredjeländernas gränszoner och medlemsstaternas gränszoner, den maximala sträckan för förflyttning
av de berörda växterna, växtprodukterna och andra föremålen inom tredjelandets respektive medlemsstaternas
gränszoner samt förfarandena för godkännande av införsel och förflyttning av växter, växtprodukter och andra
föremål inom medlemsstatens gränszoner.
(61) För att säkerställa att registreringen av yrkesmässiga aktörer står i proportion till målet att övervaka
skadegörarrisker, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till
kommissionen med avseende på bestämmelser om fastställande av ytterligare kategorier av yrkesmässiga aktörer
som kan undantas från skyldigheten att registrera sig, särskilda krav angående registreringen av vissa kategorier av
yrkesmässiga aktörer och den övre gränsen för små kvantiteter som de yrkesmässiga aktörerna får tillhandahålla
slutanvändarna utan att vara skyldiga att registrera sig.
(62) För att säkerställa tillförlitligheten i sundhetscertifikaten från tredjeländer som inte är konventionsparter i IPPC,
bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med
avseende på bestämmelser som kompletterar villkoren för godkännande av sundhetscertifikat från dessa
tredjeländer.
(63) För att minimera skadegörarriskerna med växter, växtprodukter eller andra föremål som förflyttas inom unionens
territorium, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till
kommissionen med avseende på bestämmelser om fastställande av de fall där undantaget från kravet att utfärda
växtpass endast gäller små kvantiteter, med avseende på vissa växter, växtprodukter eller andra föremål.
(64) För att säkerställa tillförlitligheten i de undersökningar av växter, växtprodukter och andra föremål som görs för
att utfärda växtpass, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till
kommissionen med avseende på bestämmelser om visuell undersökning, provtagning och testning samt frekvens
och tidpunkt för undersökningarna.
(65) För att öka växtpassens tillförlitlighet, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget
delegeras till kommissionen med avseende på bestämmelser om fastställande av de kriterier som de yrkesmässiga
aktörerna måste uppfylla för att bemyndigas att utfärda växtpass och förfarandena för att säkerställa att dessa
kriterier uppfylls.
(66) För att säkerställa att träemballage märks på ett korrekt sätt och med hänsyn till utvecklingen av internationella
standarder, särskilt ISPM15, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras
till kommissionen med avseende på ändring och komplettering av kraven på träemballage, bland annat införsel
därav till unionens territorium, samt med avseende på fastställande av kraven för bemyndigande av registrerade
aktörer att applicera märkningen för träemballage inom unionens territorium.
(67) För att ta hänsyn till utvecklingen av internationella standarder, bör befogenheten att anta akter i enlighet med
artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på bestämmelser om attesteringar för
växter, växtprodukter och andra föremål, utom träemballage, som skulle kräva ett särskilt bestyrkande av att
reglerna i denna förordning efterlevs.
(68) För att säkerställa nyttan av och tillförlitligheten i officiella attesteringar, bör befogenheten att anta akter i enlighet
med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen, när det gäller bestämmelser om innehållet i officiella
attesteringar, bemyndigande och tillsyn av yrkesmässiga aktörer som utfärdar dessa attesteringar, samt uppgifterna
i certifikaten för export och återexport och intyget inför export.
(69) För anpassning till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen och utvecklingen av internationella standarder,
i synnerhet IPPC:s och EPPO:s standarder, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-
fördraget delegeras till kommissionen med avseende på reglerna om ändring av bilagorna till denna förordning.
(70) Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på
expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den
13 april 2016 om bättre lagstiftning (
1
). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter
erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras
experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av
delegerade akter.
23.11.2016
L 317/10
Europeiska unionens officiella tidning
SV
(
1
) EUT L 123, 12.5.2016, s. 1.
266
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
(71) För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen tilldelas
genomförandebefogenheter med avseende på upprättande av en förteckning över EU-karantänskadegörare,
utformning av en mall för inventeringsrapporter och instruktioner för hur mallen ska fyllas i, fastställande av en
mall för de fleråriga inventeringsprogrammen med därtill hörande praktiska arrangemang, fastställande av
åtgärder mot särskilda EU-karantänskadegörare samt antagande av tidsbegränsade åtgärder i fråga om risker som
skadegörare som inte förtecknats som EU-karantänskadegörare medför.
(72) För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen tilldelas
genomförandebefogenheter med avseende på upprättande av en förteckning över skyddade zoner och över
respektive karantänskadegörare för skyddad zon samt ändring av skyddade zoners omfattning eller återkallande
av erkännandet av skyddade zoner.
(73) För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen tilldelas
genomförandebefogenheter med avseende på upprättande av förteckningar över reglerade EU-icke-karantänska
degörare och de växter för plantering som berörs samt fastställande av åtgärder för att förhindra förekomsten av
reglerade EU-icke-karantänskadegörare på respektive växter för plantering.
(74) För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen tilldelas
genomförandebefogenheter med avseende på upprättande av förteckningar över de växter, växtprodukter och
andra föremål som inte får föras in till unionens territorium samt över de tredjeländer som berörs, upprättande
av förteckningar över de växter, växtprodukter och andra föremål som omfattas av särskilda krav samt över de
berörda särskilda krav som ska uppfyllas i samband med deras införsel till och förflyttning inom unionens
territorium, upprättande av preliminära förteckningar över växter, växtprodukter och andra föremål med hög risk
som inte får föras in till unionens territorium samt över de tredjeländer som berörs, förfarandet för riskvärdering
i samband med detta upprättande av förteckningar, fastställande av krav för tredjeländer som är likvärdiga med
kraven för förflyttning inom unionen av växter, växtprodukter eller andra föremål, fastställande av hur affischer
och broschyrer som rör införsel av växter, växtprodukter och andra föremål till unionens territorium ska
presenteras och användas, fastställande av särskilda villkor eller åtgärder som rör införsel av vissa växter,
växtprodukter och andra föremål till medlemsstaternas gränszoner, antagande av tillfälliga åtgärder med avseende
på växter, växtprodukter och andra föremål som sannolikt kan medföra nyligen identifierade skadegörarrisker
eller andra misstänkta växtskyddsrisker, antagande av beslut om tillfälliga åtgärder som vidtas av medlemsstaterna
vid omedelbar fara, upprättande av förteckningar över växter, växtprodukter och andra föremål som inte får föras
in till vissa skyddade zoner, upprättande av förteckningar över växter, växtprodukter och andra föremål som
omfattas av särskilda krav och de berörda särskilda krav som ska uppfyllas i samband med deras införsel till och
förflyttning inom vissa skyddade zoner samt fastställande av kraven för karantänstationer och inneslutningsan
läggningar och för frisläppande av växter, växtprodukter och andra föremål från dessa stationer och anläggningar.
(75) För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen tilldelas
genomförandebefogenheter med avseende på fastställande av kortare eller längre minimiperioder för bevarande av
den dokumentation avseende spårbarhet som de yrkesmässiga aktörerna ska föra samt krav avseende tillgäng
ligheten till den dokumentationen.
(76) För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen tilldelas
genomförandebefogenheter med avseende på upprättande av förteckningar över de växter, växtprodukter och
andra föremål, samt respektive ursprungs- eller avsändartredjeland, vars införsel till unionens territorium ska
kräva sundhetscertifikat, upprättande av förteckningar över de växter, växtprodukter och andra föremål – samt
respektive tredjeland som är ursprungs- eller avsändarland, vars införsel till vissa skyddade zoner från dessa
tredjeländer ska kräva sundhetscertifikat, upprättande av förteckningar över de växter, växtprodukter och andra
föremål, de berörda tredjeländer och den maximikvantitet som kan undantas från kravet på sundhetscertifikat vid
införsel till unionens territorium samt fastställande av tekniska arrangemang för ogiltigförklarande av elektroniska
sundhetscertifikat.
(77) För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen tilldelas
genomförandebefogenheter med avseende på upprättande av förteckningar över de växter, växtprodukter och
andra föremål för vilka växtpass ska krävas för förflyttning inom unionens territorium, upprättande av
förteckningar över de växter, växtprodukter och andra föremål för vilka växtpass ska krävas för införsel till och
förflyttning inom vissa skyddade zoner samt fastställande av de skadegörare för skyddad zon, växter,
växtprodukter eller andra föremål för vilka växtpass för skyddade zoner krävs vid direkt leverans till en
slutanvändare.
23.11.2016
L 317/11
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
267
(78) För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen tilldelas
genomförandebefogenheter med avseende på fastställande av formatspecifikationer för växtpassen, angivande av
vilka typer och arter av växter för plantering för vilka undantag från kravet på angivelse av en spårbarhetskod
i växtpassens format inte bör gälla och fastställande av tekniska arrangemang för utfärdande av elektroniska
växtpass.
(79) För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen tilldelas
genomförandebefogenheter med avseende på fastställande av särskilda arrangemang avseende material,
behandling och märkning vid reparation av träemballage; fastställande av formatspecifikationer för andra
attesteringar än märkning av träemballage; fastställande av förfarandena för utfärdande av intyg inför export samt
fastställande av särskilda bestämmelser om inlämning av anmälningar.
(80) De genomförandebefogenheter som tilldelats kommissionen bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och
rådets förordning (EU) nr 182/2011 (
1
).
(81) Kommissionen bör anta omedelbart tillämpliga genomförandeakter om det, i vederbörligen motiverade fall med
avseende på åtgärder mot särskilda EU-karantänskadegörare eller skadegörare som inte förtecknas som EU-
karantänskadegörare, förbud mot införsel av vissa växter, växtprodukter och andra föremål till unionens
territorium eller en skyddad zon, eller med avseende på att sådan införsel ska omfattas av särskilda krav och
tillfälliga åtgärder avseende växter, växtprodukter och andra föremål som sannolikt kan medföra nyligen
identifierade skadegörarrisker eller andra misstänkta växtskyddsrisker, är nödvändigt på grund av tvingande skäl
till skyndsamhet.
(82) I rådets direktiv 74/647/EEG (
2
) och 2006/91/EG (
3
) anges kontrollåtgärder avseende nejlikvecklare och San José-
sköldlus. Sedan dessa direktiv trädde i kraft har de berörda skadegörarna spridits över stora delar av unionens
territorium, varför det inte längre är genomförbart att innesluta dem. Dessa direktiv bör därför upphävas.
(83) Rådets direktiv 69/464/EEG (
4
), 93/85/EEG (
5
), 98/57/EG (
6
) och 2007/33/EG (
7
) bör upphävas, då nya åtgärder
om de berörda skadegörarna bör antas i enlighet med denna förordning. Med tanke på den tid och de resurser
som krävs för att vidta dessa nya åtgärder, bör dessa direktiv upphävas med verkan från och med den 1 januari
2022.
(84) I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 652/2014 (
8
) fastställs att stöd till åtgärder mot skadegörare
ska gälla vissa skadegörare som förtecknas i bilagorna till direktiv 2000/29/EG, och vissa skadegörare som inte
förtecknas i bilagorna men för vilka det har antagits tillfälliga unionsåtgärder. Utöver bestämmelserna i den
förordningen definieras genom den här förordningen kategorin prioriterade skadegörare, och det är nödvändigt
att vissa åtgärder som vidtas av medlemsstaterna i synnerhet när det gäller prioriterade skadegörare berättigar till
unionsbidrag, också i form av ersättning till yrkesmässiga aktörer, som motsvarar värdet av växter, växtprodukter
och andra föremål som blir föremål för destruering enligt de utrotningsåtgärder som fastställs i denna förordning.
Förordning (EU) nr 652/2014 bör därför ändras.
23.11.2016
L 317/12
Europeiska unionens officiella tidning
SV
(
1
) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer
för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 28.2.2011, s. 13).
(
2
) Rådets direktiv 74/647/EEG av den 9 december 1974 om bekämpning av nejlikvecklare (EGT L 352, 28.12.1974, s. 41).
(
3
) Rådets direktiv 2006/91/EG av den 7 november 2006 om bekämpning av San José-sköldlus (EUT L 312, 11.11.2006, s. 42).
(
4
) Rådets direktiv 69/464/EEG av den 8 december 1969 om bekämpning av potatiskräfta (EGT L 323, 24.12.1969, s. 1).
(
5
) Rådets direktiv 93/85/EEG av den 4 oktober 1993 om bekämpning av ljus ringröta på potatis (EGT L 259, 18.10.1993, s. 1).
(
6
) Rådets direktiv 98/57/EG av den 20 juli 1998 om bekämpning av Ralstonia solanacearum (Smith) Yabuuchi m.fl. (EGT L 235, 21.8.1998,
s. 1).
(
7
) Rådets direktiv 2007/33/EG av den 11 juni 2007 om bekämpning av potatiscystnematod och om upphävande av direktiv 69/465/EEG
(EUT L 156, 16.6.2007, s. 12).
(
8
) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 652/2014 av den 15 maj 2014 om fastställande av bestämmelser för förvaltningen av
utgifter för livsmedelskedjan, djurhälsa, djurskydd, växtskydd och växtförökningsmaterial, och om ändring av rådets direktiv 98/56/EG,
2000/29/EG och 2008/90/EG, Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 178/2002, (EG) nr 882/2004 och (EG)
nr 396/2005, Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/128/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG)
nr 1107/2009, och om upphävande av rådets beslut 66/399/EEG, 76/894/EEG och 2009/470/EG (EUT L 189, 27.6.2014, s. 1).
268
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
(85) Tekniska ändringar bör också göras i Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 228/2013 (
1
) och (EU)
nr 1143/2014 (
2
).
(86) Eftersom målet för denna förordning, nämligen att säkerställa ett harmoniserat tillvägagångssätt för
skyddsåtgärder mot skadegörare på växter, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan
snarare på grund av dess verkan, komplexitet och gränsöverskridande och internationella karaktär, kan uppnås
bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om
Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver
vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.
(87) Denna förordning leder inte till att små och medelstora företag drabbas av oproportionella administrativa bördor
eller ekonomiska konsekvenser. Efter samråd med aktörer på området har den särskilda situationen för små och
medelstora företag i möjligaste mån beaktats i denna förordning. Ett potentiellt allmänt undantag för
mikroföretag, som utgör huvuddelen av företagen, har inte beaktats, med hänsyn till att växtskydd är ett mål av
allmänt intresse.
(88) Denna förordning beaktar IPPC, avtalet om tillämpningen av sanitära och fytosanitära åtgärder och de riktlinjer
som utarbetats med stöd av dessa.
(89) I enlighet med principen om smart lagstiftning bör genomförandet av den här förordningen samordnas med
genomförandet av förordning (EU) nr 1143/2014 för att säkerställa fullständig tillämpning av unionens
lagstiftning om växtskydd.
(90) Denna förordning respekterar de grundläggande rättigheterna och iakttar de principer som erkänns särskilt
i stadgan, i synnerhet i fråga om respekt för privatlivet och familjelivet, rätt till egendom, skydd av
personuppgifter, näringsfrihet och frihet för konsten och vetenskapen. Medlemsstaterna bör tillämpa denna
förordning i enlighet med dessa rättigheter och principer.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
KAPITEL I
Syfte, tillämpningsområde och definitioner
Artikel 1
Syfte och tillämpningsområde
1.
Denna förordning innehåller bestämmelser som fastställer de växtskyddsrisker som hänger samman med arter,
stammar eller biotyper av patogener, djur eller parasitära växter som är skadliga för växter eller växtprodukter (nedan
kallade skadegörare) och åtgärder för att begränsa dessa risker till en acceptabel nivå.
2.
När det finns uppgifter om att andra icke parasitära växter än de som regleras genom artikel 4.1 i förordning (EU)
nr 1143/2014, medför växtskyddsrisker med allvarlig ekonomisk, social och miljömässig påverkan på unionens
territorium kan dessa växter betraktas som skadegörare i den mening som avses i den här förordningen.
3.
I denna förordning ska hänvisningar till tredjeländer anses som hänvisningar till tredjeländer, Ceuta, Melilla och till
de territorier som avses i artikel 355.1 i EUF-fördraget med undantag av Madeira och Azorerna.
I denna förordning ska hänvisningar till unionens territorium anses som hänvisningar till unionens territorium förutom
Ceuta, Melilla och de territorier som avses i artikel 355.1 i EUF-fördraget utom Madeira och Azorerna.
23.11.2016
L 317/13
Europeiska unionens officiella tidning
SV
(
1
) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 228/2013 av den 13 mars 2013 om särskilda åtgärder inom jordbruket till förmån
för unionens yttersta randområden och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 247/2006 (EUT L 78, 20.3.2013, s. 23).
(
2
) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1143/2014 av den 22 oktober 2014 om förebyggande och hantering av introduktion
och spridning av invasiva främmande arter (EUT L 317, 4.11.2014, s. 35).
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
269
Artikel 2
Definitioner
I denna förordning avses med
1. växter: levande växter och följande levande växtdelar:
a) Fröer i termens botaniska betydelse, med undantag för sådana som inte är avsedda för sådd.
b) Frukter i termens botaniska betydelse.
c) Grönsaker.
d) Knölar, stamknölar, lökar, rhizom, rötter, jordstammar och stoloner.
e) Skott, stjälkar och utlöpare.
f) Snittblommor.
g) Grenar med eller utan bladverk.
h) Avskurna träd med bladverk.
i) Blad och bladverk.
j) Växtvävnadskulturer, inklusive cellkulturer, embryonalt material, meristem, chimära kloner och material som har
tagits fram genom mikroförökning.
k) Levande pollen och sporer.
l) Knoppar, okuleringsris, sticklingar, ympris, ympkvistar.
2. växtprodukter: obearbetat material med ursprung i växter och sådana bearbetade produkter som genom sin natur
eller till följd av bearbetning kan ge upphov till risk för spridning av karantänskadegörare.
Om inget annat föreskrivs i de genomförandeakter som antas enligt artiklarna 28, 30 och 41, ska trä betraktas som
en växtprodukt endast om det uppfyller ett eller flera av följande kriterier:
a) Hela eller delar av den naturliga rundade ytan finns kvar, med eller utan bark.
b) Den naturliga rundade ytan finns, till följd av sågning, kapning eller klyvning, inte kvar.
c) Det har formen av flis, småbitar, sågspån, träavfall, hyvelspån eller avskrap och har inte genomgått någon
bearbetning som inbegriper användning av lim, upphettning eller tryck eller en kombination av dessa för att
producera pellets, briketter, plywood eller spånskivor.
d) Det används, eller är avsett att användas, som förpackningsmaterial, oavsett om det faktiskt används vid
transporter av varor.
3. plantering: alla förfaranden att placera växter i ett odlingssubstrat, eller genom ympning eller liknande förfaranden,
så att deras framtida tillväxt, reproduktion eller förökning säkras.
4. växter för plantering: växter som är avsedda att förbli planterade, att planteras eller att omplanteras.
5. andra föremål: alla material eller föremål, utom växter eller växtprodukter, som kan hysa eller sprida skadegörare,
inbegripet jord eller odlingssubstrat.
6. behörig myndighet: den eller de centrala myndigheter i en medlemsstat, eller i förekommande fall i ett tredjeland,
som ansvarar för organisationen av offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet eller varje annan myndighet
som tilldelats detta ansvar i enlighet med unionslagstiftningen om offentlig kontroll.
7. parti: ett antal enheter av en och samma vara som kan identifieras genom sin homogenitet i fråga om
sammansättning, ursprung och andra relevanta uppgifter, och som utgör en del av en sändning.
8. handelsenhet: den minsta kommersiella enhet, eller annan användbar enhet, som är tillämplig på det berörda
handelsledet och som kan utgöra en del av ett parti eller ett helt parti.
23.11.2016
L 317/14
Europeiska unionens officiella tidning
SV
270
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
9. yrkesmässig aktör: var och en som omfattas av offentlig rätt eller privaträtt och som arbetar yrkesmässigt med, och
är juridiskt ansvarig för, en eller flera av följande verksamheter som rör växter, växtprodukter och andra föremål:
a) Plantering.
b) Förädling.
c) Produktion, inklusive odling, uppförökning och upprätthållande.
d) Införsel till och förflyttning inom och från unionens territorium.
e) Tillhandahållande på marknaden.
f) Lagring, insamling, distribution och bearbetning.
10. registrerad aktör: en yrkesmässig aktör som är registrerad i enlighet med artikel 65.
11. bemyndigad aktör: en registrerad aktör som av den behöriga myndigheten har bemyndigats att utfärda växtpass
i enlighet med artikel 89, applicera en märkning i enlighet med artikel 98 eller utfärda attesteringar i enlighet med
artikel 99.
12. Slutanvändare: en person som agerar i syften som faller utanför den personens närings-eller yrkesverksamhet och
som för eget bruk förvärvar växter eller växtprodukter.
13. test: en officiell undersökning, som inte är en visuell undersökning, för att fastställa förekomst av skadegörare eller
för att identifiera skadegörare.
14. behandling: ett förfarande, antingen officiellt eller icke-officiellt, för utrotning, inaktivering eller avlägsnande av
skadegörare eller för att göra dessa skadegörare infertila eller för att devitalisera växter eller växtprodukter.
15. incidens: andelen eller antalet enheter i vilka en skadegörare förekommer i ett prov, en sändning, ett fält eller en
annan avgränsad population.
16. etablering: fortlevnad under överskådlig framtid av en skadegörare inom ett område efter införsel.
17. utrotning: tillämpning av växtskyddsåtgärder för att eliminera en skadegörare från ett område.
18. inneslutning: tillämpning av växtskyddsåtgärder i och omkring en angripen zon för att förhindra spridning av en
skadegörare.
19. karantänstation: alla officiella stationer för att hålla skadegörare, växter, växtprodukter eller andra föremål i karantän.
20. inneslutningsanläggning: alla andra anläggningar än karantänstationer, där skadegörare, växter, växtprodukter eller
andra föremål hålls under inneslutningsförhållanden.
21. spårbarhetskod: en bokstavskod eller en numerisk eller alfanumerisk kod som identifierar en sändning, ett parti eller
en handelsenhet och som används i spårbarhetssyfte, inklusive koder som avser ett parti, en sats, en serie, tillverk
ningsdatum eller den yrkesmässiga aktörens handlingar.
22. växtskyddsåtgärd: en officiell åtgärd som syftar till att förhindra införsel eller spridning av karantänskadegörare eller
till att begränsa de ekonomiska konsekvenserna av reglerade icke-karantänskadegörare.
KAPITEL II
Karantänskadegörare
Avsnitt 1
Karantänskadegörare
Artikel 3
Definition av karantänskadegörare
En skadegörare är en karantänskadegörare, med avseende på ett avgränsat territorium, om den uppfyller samtliga följande
villkor:
a) Dess identitet är fastställd, i den mening som avses i avsnitt 1.1 i bilaga I.
23.11.2016
L 317/15
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
271
b) Den förekommer inte inom territoriet, i den mening som avses i avsnitt 1.2 a i bilaga I, eller har, om den
förekommer, inte någon stor utbredning inom detta territorium, i den mening som avses i avsnitt 1.2 b och c
i bilaga I.
c) Den kan ta sig in i, etablera sig i och sprida sig inom detta territorium eller, om den redan förekommer inom
territoriet men inte har någon stor utbredning, kan ta sig in i, etablera sig och spridas i de delar av territoriet där den
saknas i enlighet med avsnitt 1.3 i bilaga I.
d) Dess introduktion, etablering och spridning skulle, i den mening som avses i avsnitt 1.4 i bilaga I, få oacceptabla
ekonomiska, miljömässiga eller sociala konsekvenser för detta territorium, eller, om den redan förekommer där men
inte har någon stor utbredning, för de delar av territoriet där den saknas.
e) Det finns genomförbara och effektiva åtgärder för att förhindra att skadegöraren tar sig in, etableras och sprids inom
detta territorium, och begränsa dess risker och konsekvenser.
Avsnitt 2
EU-karantänskadegörare
Artikel 4
Definition av EU-karantänskadegörare
Karantänskadegörare är EU-karantänskadegörare, om det avgränsade territorium som avses i inledningen i artikel 3 är
unionens territorium och om den är upptagen i den förteckning som avses i artikel 5.2.
Artikel 5
Förbud mot införsel, förflyttning, innehav, uppförökning eller frisläppande av EU-karantänska
degörare
1.
En EU-karantänskadegörare får inte föras in till eller förflyttas inom unionens territorium, eller innehas,
uppförökas eller frisläppas inom unionens territorium.
2.
Kommissionen ska, genom en genomförandeakt, upprätta en förteckning över skadegörare som uppfyller de villkor
som med avseende på unionens territorium anges i artikel 3 (nedan kallad förteckning över EU-karantänskadegörare).
Förteckningen över EU-karantänskadegörare ska innehålla de skadegörare som förtecknas i del A i bilaga I till direktiv
2000/29/EG och del A avsnitt I i bilaga II till det direktivet.
Skadegörare som är inhemska eller etablerade någonstans inom unionens territorium, antingen naturligt eller på grund
av införsel utifrån till unionens territorium, ska i förteckningen över EU-karantänskadegörare markeras som skadegörare
vars förekomst inom unionens territorium är känd.
Skadegörare som inte är inhemska eller etablerade någonstans inom unionens territorium ska i förteckningen över EU-
karantänskadegörare markeras som skadegörare vars förekomst inom unionens territorium inte är känd.
3.
Om resultaten av en bedömning visar att en skadegörare som inte ingår i förteckningen över EU-karantänska
degörare uppfyller de villkor som anges i artikel 3 med avseende på unionens territorium eller att en skadegörare som
ingår i förteckningen över EU-karantänskadegörare inte längre uppfyller ett eller flera av dessa villkor ska kommissionen
genom genomförandeakter ändra den genomförandeakt som avses i punkt 2 i den här artikeln genom att föra upp
skadegöraren i fråga i eller stryka den från den förteckningen.
Kommissionen ska göra sin bedömning tillgänglig för medlemsstaterna.
Kommissionen får ersätta den genomförandeakt som avses i punkt 2 i den här artikeln genom genomförandeakter i syfte
att konsolidera ändringar.
4.
De genomförandeakter som avses i punkterna 2 och 3 ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som
avses i artikel 107.2.
23.11.2016
L 317/16
Europeiska unionens officiella tidning
SV
272
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
Artikel 6
Prioriterade skadegörare
1.
EU-karantänskadegörare är prioriterade skadegörare om de uppfyller samtliga följande villkor:
a) De uppfyller med avseende på unionens territorium ett eller flera av villkoren i avsnitt 1.2 i bilaga I.
b) Deras potentiella ekonomiska, miljömässiga eller sociala påverkan är mycket allvarlig med avseende på unionens
territorium på det sätt som anges i avsnitt 2 i bilaga I.
c) De är förtecknade i enlighet med punkt 2 i den här artikeln.
2.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 105 för att komplettera denna
förordning genom att upprätta en förteckning över de prioriterade skadegörarna (nedan kallad förteckning över prioriterade
skadegörare).
När resultaten av en bedömning visar att en EU-karantänskadegörare uppfyller de villkor som avses i punkt 1 i den här
artikeln, eller att en skadegörare inte längre uppfyller ett eller flera av villkoren ges kommissionen befogenhet att anta
delegerade akter i enlighet med artikel 105 med avseende på ändring av den förteckning som avses i första stycket
genom tillägg respektive strykning av den berörda skadegöraren från förteckningen i fråga.
Kommissionen ska utan dröjsmål göra bedömningen tillgänglig för medlemsstaterna.
Om det vid en allvarlig skadegörarrisk är nödvändigt på grund av tvingande skäl till skyndsamhet ska det förfarande
som anges i artikel 106 tillämpas på delegerade akter som antas enligt den här artikeln.
Artikel 7
Ändring av avsnitt 1 i bilaga I
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 105 med avseende på ändring av avsnitt 1
i bilaga I för att anpassa det till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen och utvecklingen av relevanta
internationella standarder.
Artikel 8
EU-karantänskadegörare som används för officiell testning, vetenskapliga ändamål eller
utbildningsändamål, försök, sorturval eller förädling
1.
Genom undantag från artikel 5.1 får medlemsstaterna på begäran tillfälligt tillåta införsel till, förflyttning inom och
innehav och uppförökning på deras territorium av EU-karantänskadegörare eller skadegörare som omfattas av åtgärder
som har antagits i enlighet med artikel 30.1 för officiell testning, vetenskapliga ändamål eller utbildningsändamål,
försök, sorturval eller förädling.
Tillstånd ska beviljas för den berörda verksamheten endast om adekvata restriktioner införs för att säkerställa att införsel,
förflyttning, innehav, uppförökning och användning av skadegöraren i fråga inte leder till dess etablering eller spridning
inom unionens territorium, samtidigt som hänsyn tas till dess identitet, biologi och spridningssätt, den planerade
verksamheten, samverkan med miljön och andra relevanta faktorer som gäller riskerna med denna skadegörare.
2.
Om tillstånd beviljas i enlighet med punkt 1, ska samtliga följande villkor vara uppfyllda:
a) Skadegöraren ska hållas på en sådan plats och under sådana förhållanden som
i) de behöriga myndigheterna finner ändamålsenliga, och
ii) avses i tillståndet.
b) Den verksamhet som inbegriper skadegörare ska utföras i en karantänstation eller inneslutningsanläggning som av
den behöriga myndigheten utsetts i enlighet med artikel 60 och som avses i tillståndet.
23.11.2016
L 317/17
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
273
c) Den verksamhet som inbegriper skadegörare ska utföras av personal
i) som av de behöriga myndigheterna anses besitta erforderlig vetenskaplig och teknisk kompetens, och
ii) vilka avses i tillståndet.
d) Skadegöraren ska åtföljas av tillståndet vid införsel till, förflyttning inom, innehav eller uppförökning på unionens
territorium.
3.
De tillstånd som beviljats i enlighet med punkt 1 ska begränsas gällande den mängd skadegörare som kan föras in,
förflyttas, innehas, uppförökas eller användas och den tidsperiod som är lämplig för den berörda verksamheten.
Tillstånden får inte överstiga den utsedda karantänstationens eller inneslutningsanläggningens kapacitet.
Tillstånd ska omfatta nödvändiga begränsningar för att på lämpligt sätt eliminera risken för etablering och spridning av
respektive EU-karantänskadegörare eller skadegörare som omfattas av åtgärder som har antagits i enlighet med
artikel 30.1.
4.
Den behöriga myndigheten ska övervaka efterlevnaden av de villkor som avses i punkt 2 och de begränsningar och
restriktioner som avses i punkt 3, samt vidta nödvändiga åtgärder vid bristande efterlevnad. I förekommande fall ska
åtgärden vara ett återkallande av det tillstånd som avses i punkt 1.
5.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 105 för att komplettera denna
förordning med avseende på fastställande av närmare bestämmelser om följande:
a) Utbyte av information mellan medlemsstaterna och kommissionen med avseende på införsel till, förflyttning inom,
innehav, uppförökning och användning på unionens territorium av de berörda skadegörarna.
b) Förfarandet och villkoren för beviljande av det tillstånd som avses i punkt 1.
c) Kontrollen av efterlevnaden och de åtgärder som ska vidtas vid bristande efterlevnad, enligt punkt 4.
Artikel 9
Anmälan av en överhängande risk
1.
Om en medlemsstat har uppgifter om att det finns en överhängande risk för att en EU-karantänskadegörare
kommer att ta sig in på unionens territorium, eller till en del av detta där skadegöraren ännu inte förekommer, ska
medlemsstaten omgående skriftligen till kommissionen och övriga medlemsstater anmäla dessa uppgifter.
2.
Punkt 1 ska även gälla för en skadegörare som inte tagits upp i förteckningen över EU-karantänskadegörare, om
a) skadegöraren omfattas av de åtgärder som antagits i enlighet med artikel 30.1, eller
b) den berörda medlemsstaten anser att skadegöraren kan uppfylla villkoren för att föras upp i förteckningen över EU-
karantänskadegörare.
3.
Yrkesmässiga aktörer ska omedelbart till den behöriga myndigheten anmäla alla uppgifter som de har för en
överhängande risk som avses i punkt 1 i fråga om EU-karantänskadegörare eller sådana skadegörare som avses
i punkt 2.
Artikel 10
Behöriga myndigheters officiella bekräftelse av förekomsten av en EU-karantänskadegörare
Om en behörig myndighet misstänker, eller har mottagit uppgifter om, förekomst av en EU-karantänskadegörare, eller
av en skadegörare som omfattas av åtgärder som antagits i enlighet med artikel 30.1, på en del av en medlemsstats
territorium där förekomst av skadegöraren tidigare inte varit känd, eller i en sändning av växter, växtprodukter eller
andra föremål som förts in till, är avsedda att föras in till, eller förflyttats inom unionens territorium, ska myndigheten
genast vidta nödvändiga åtgärder för att bekräfta om skadegöraren förekommer eller inte (nedan kallat officiell bekräftelse).
23.11.2016
L 317/18
Europeiska unionens officiella tidning
SV
274
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
Den officiella bekräftelsen ska grundas på en diagnos från ett officiellt laboratorium som har utsetts av behörig
myndighet i enlighet med de villkor och krav som föreskrivs i unionslagstiftningen om offentlig kontroll.
I förekommande fall ska den berörda medlemsstaten i väntan på den officiella bekräftelsen på skadegörarens förekomst
vidta växtskyddsåtgärder för att eliminera risken för att denna skadegörare sprids.
Den misstanke eller de uppgifter som avses i första stycket i den här artikeln får grunda sig på information som
mottagits i enlighet med artiklarna 14 och 15 eller på någon annan källa.
Artikel 11
Medlemsstaternas anmälan av EU-karantänskadegörare till kommissionen och övriga
medlemsstater
En medlemsstat ska till kommissionen och övriga medlemsstater anmäla att medlemsstatens behöriga myndigheter
officiellt har bekräftat något av följande:
a) Förekomst på sitt territorium av en EU-karantänskadegörare, vars förekomst tidigare inte varit känd.
b) Förekomsten av en EU-karantänskadegörare inom en del av dess territorium där den tidigare inte förekommit.
c) Förekomsten på sitt territorium av en EU-karantänskadegörare i en sändning av växter, växtprodukter eller andra
föremål som förts in till, är avsedda att föras in till, eller förflyttats inom unionens territorium.
Anmälningar enligt första stycket ska lämnas in av den centrala myndigheten, i enlighet med vad som avses i unionslag
stiftningen om offentlig kontroll och genom det elektroniska anmälningssystem som avses i artikel 103.
Artikel 12
Information om EU-karantänskadegörare som de behöriga myndigheterna ska överlämna till
yrkesmässiga aktörer
1.
Om en situation som avses i artikel 11 är officiellt bekräftad, ska den behöriga myndigheten säkerställa att
yrkesmässiga aktörer, vars växter, växtprodukter eller andra föremål kan påverkas, utan dröjsmål underrättas om
förekomsten av EU-karantänskadegöraren.
2.
Kommissionen ska upprätta och uppdatera en offentlig förteckning över samtliga mottagna anmälningar avseende
nya skadegörare i tredjeländer som kan utgöra en växtskyddsrisk på unionens territorium.
Denna förteckning får utgöra en del av det elektroniska system som avses i artikel 103.
Artikel 13
Information om prioriterade skadegörare som de behöriga myndigheterna ska överlämna till
allmänheten
Om en situation som avses i artikel 11 första stycket a eller b är officiellt bekräftad i fråga om prioriterade skadegörare,
ska den behöriga myndigheten informera allmänheten om de åtgärder som den vidtagit eller avser vidta och,
i förekommande fall, om eventuella åtgärder som kommer att vidtas av relevanta kategorier av yrkesmässiga aktörer eller
andra personer.
Artikel 14
Åtgärder som omedelbart ska vidtas av yrkesmässiga aktörer
1.
Om en yrkesmässig aktör misstänker eller får vetskap om att växter, växtprodukter eller andra föremål som
befinner sig under aktörens kontroll är angripna av en EU-karantänskadegörare eller en skadegörare som omfattas av de
åtgärder som antagits i enlighet med artikel 30.1 ska den yrkesmässiga aktören omedelbart anmäla denna misstanke
eller vetskap till den behöriga myndigheten, så att den behöriga myndigheten kan vidta åtgärder i enlighet med
artikel 10. Den yrkesmässiga aktören ska också i förekommande fall omedelbart vidta förebyggande åtgärder för att
förhindra etablering och spridning av sådana skadegörare.
2.
Den behöriga myndigheten kan besluta att den anmälan som avses i punkt 1 inte krävs om förekomsten av en
särskild skadegörare är känd i ett område. I sådana fall ska den behöriga myndigheten informera den berörda
yrkesmässiga aktören om det beslutet.
23.11.2016
L 317/19
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
275
3.
Om en yrkesmässig aktör erhåller en officiell bekräftelse avseende förekomsten av en EU-karantänskadegörare
i växter, växtprodukter eller andra föremål som befinner sig under aktörens kontroll ska den yrkesmässiga aktören
samråda med den behöriga myndigheten om de åtgärder som ska vidtas och, i enlighet med vad som befinns lämpligt,
vidta de åtgärder som avses i punkterna 4–7.
4.
Den yrkesmässiga aktören ska omedelbart vidta nödvändiga åtgärder för att förhindra spridning av skadegöraren
i fråga. Om den behöriga myndigheten har gett anvisningar avseende dessa åtgärder ska den yrkesmässiga aktören agera
i enlighet med dessa anvisningar.
5.
Om den behöriga myndigheten så anvisat ska den yrkesmässiga aktören vidta nödvändiga åtgärder för att eliminera
skadegöraren från de berörda växterna, växtprodukterna eller andra föremålen samt från sina verksamhetsplatser och
från mark, jord, vatten eller andra angripna föremål som befinner sig under aktörens kontroll.
6.
Den yrkesmässiga aktören ska, såvida inte den behöriga myndigheten gett andra anvisningar, utan dröjsmål från
marknaden dra tillbaka de växter, växtprodukter och andra föremål som står under aktörens kontroll och som kan
innehålla skadegörare.
Om dessa växter, växtprodukter eller andra föremål inte längre står under den berörda yrkesmässiga aktörens kontroll,
ska den yrkesmässiga aktören, såvida inte den behöriga myndigheten gett andra anvisningar, omedelbart
a) informera de personer i handelskedjan till vilka växterna, växtprodukterna eller de andra föremålen levererats om
förekomsten av skadegöraren,
b) ge dessa personer riktlinjer om nödvändiga åtgärder som ska vidtas i samband med transporten av växterna,
växtprodukterna respektive de andra föremålen för att minska risken för att skadegörarna i fråga sprids eller slipper
ut, och
c) återkalla dessa växter, växtprodukter eller andra föremål.
7.
I de fall där punkt 1, 3, 4, 5 eller 6 i den här artikeln är tillämpliga ska den yrkesmässiga aktören på begäran förse
den behöriga myndigheten med alla uppgifter som är av betydelse för allmänheten. Utan att det påverkar tillämpningen
av artikel 13 ska myndigheten så snart som möjligt informera allmänheten om de åtgärder som behöver vidtas med
avseende på de växter, växtprodukter eller andra föremål som kan innehålla respektive skadegörare.
Artikel 15
Åtgärder som ska vidtas av andra personer än de yrkesmässiga aktörerna
1.
När någon annan än en yrkesmässig aktör upptäcker förekomst av en EU-karantänskadegörare eller har anledning
att misstänka sådan förekomst, ska vederbörande omedelbart anmäla detta till den behöriga myndigheten. Om anmälan
inte gjorts skriftligen ska den behöriga myndigheten officiellt dokumentera den. Om den behöriga myndigheten så
kräver ska personen förse myndigheten med den information som han eller hon förfogar över och som avser
förekomsten i fråga.
2.
Den behöriga myndigheten kan besluta att den anmälan som avses i punkt 1 inte krävs om förekomsten av en
särskild skadegörare i ett område är känd.
3.
Den person som lämnade den anmälan som avses i punkt 1 ska samråda med den behöriga myndigheten om vilka
åtgärder som ska vidtas och ska i enlighet med den behöriga myndighetens anvisningar vidta nödvändiga åtgärder för att
förhindra spridning av skadegöraren och eliminera den från de berörda växterna, växtprodukterna eller andra föremålen
och, i tillämpliga fall, från personens mark och byggnader.
Artikel 16
Undantag från anmälningsskyldigheten
Den anmälningsskyldighet som avses i artiklarna 14 och 15 ska inte tillämpas om
a) en EU-karantänskadegörare påträffats i en angripen zon av ett avgränsat område som inrättats för inneslutning av
skadegöraren i fråga, i enlighet med artikel 18.2,
b) en EU-karantänskadegörare påträffats i en angripen zon av ett avgränsat område och som omfattas av utrotnings
åtgärder som kräver åtta år eller mer, under dessa åtta år.
23.11.2016
L 317/20
Europeiska unionens officiella tidning
SV
276
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
Artikel 17
Utrotning av EU-karantänskadegörare
1.
Om en situation som avses i artikel 11 första stycket a och b officiellt bekräftas ska den behöriga myndigheten
omedelbart vidta alla nödvändiga växtskyddsåtgärder för att utrota EU-karantänskadegöraren från det berörda området.
Dessa åtgärder ska vidtas i enlighet med bilaga II.
Utrotningsskyldigheten ska inte tillämpas när något annat anges i en genomförandeakt som avser den skadegöraren och
som antagits i enlighet med artikel 28.2.
2.
Den behöriga myndigheten ska utan dröjsmål undersöka källan till förekomsten av den berörda EU-karantänska
degöraren, särskilt där denna förekomst kan ha samband med förflyttning av växter, växtprodukter eller andra föremål
och möjligheten att den berörda skadegöraren har spridits till andra växter, växtprodukter eller föremål genom dessa
förflyttningar.
3.
Om de åtgärder som avses i punkt 1 rör införsel eller transport inom unionens territorium av växter,
växtprodukter och andra föremål, ska den berörda medlemsstaten omedelbart anmäla dessa åtgärder till kommissionen
och övriga medlemsstater.
4.
De åtgärder som avses i punkt 1 och de undersökningar som avses i punkt 2 ska genomföras oavsett om
skadegöraren förekommer på mark eller i byggnader som är allmänna eller privata.
Artikel 18
Inrättande av avgränsade områden
1.
Om en situation som avses i artikel 11 första stycket a och b officiellt bekräftas ska den behöriga myndigheten
omedelbart inrätta ett eller flera områden där de utrotningsåtgärder som avses i artikel 17.1 ska vidtas (nedan kallat
avgränsat område).
Det avgränsade området ska bestå av en angripen zon och en buffertzon.
2.
Den angripna zonen ska, i tillämpliga fall, innehålla
a) alla växter som man vet är angripna av den berörda skadegöraren,
b) alla växter som visar tecken eller symptom som tyder på eventuella angrepp av skadegöraren,
c) alla andra växter som kan ha blivit eller kan komma att bli kontaminerade eller angripna av den skadegöraren,
inbegripet växter som kan komma att bli angripna på grund av deras mottaglighet för denna skadegörare och deras
närhet till angripna växter, eller – om känd – en gemensam produktionskälla med angripna växter, eller växter som
odlas från dessa,
d) mark, jord, vattendrag eller andra angripna föremål eller föremål som kan komma att angripas av den berörda
skadegöraren.
3.
Buffertzonen ska angränsa till den angripna zonen och omsluta den.
Zonens omfattning ska vara anpassad till risken för spridning av den berörda skadegöraren på naturlig väg utanför den
angripna zonen, eller till följd av mänsklig verksamhet inom den angripna zonen och dess omgivning, och ska fastställas
i enlighet med de principer som anges i avsnitt 2 i bilaga II.
Om risken för spridning av skadegöraren utanför den angripna zonen eliminerats eller minskats till en acceptabel nivå
tack vare naturliga eller konstgjorda barriärer, behöver ingen buffertzon inrättas.
4.
Genom undantag från punkt 1 får den behöriga myndigheten besluta att inte inrätta något avgränsat område, om
den vid en inledande bedömning finner att ett omedelbart eliminerande är möjligt med hänsyn till den berörda
skadegörarens, växtens, växtproduktens eller det berörda andra föremålets typ och den plats där den eller det påträffats.
I sådana fall ska en inventering genomföras för att fastställa om ytterligare växter eller växtprodukter är angripna. På
grundval av denna inventering ska den behöriga myndigheten fastställa om det föreligger något behov av att inrätta ett
avgränsat område.
23.11.2016
L 317/21
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
277
5.
Om ett avgränsat område, i enlighet med punkterna 2 och 3, måste utvidgas till en annan medlemsstats
territorium, ska den medlemsstat i vilken den berörda skadegöraren påträffats omgående kontakta den medlemsstat till
vars territorium det avgränsade området ska utvidgas, så att denna medlemsstat får möjlighet att vidta de tillämpliga
åtgärder som avses i punkterna 1–4.
6.
Medlemsstaterna ska senast den 30 april varje år till kommissionen och övriga medlemsstater anmäla det antal
avgränsade områden som inrättats och var de ligger, de berörda skadegörarna, samt vilka åtgärder som vidtagits under
föregående kalenderår.
Denna punkt ska gälla utan att åsidosätta tillämpningen av en eventuell skyldighet att anmäla avgränsade områden som
fastställts genom sådana genomförandeakter som avses i artikel 104.
Artikel 19
Inventeringar och ändringar av avgränsade områden samt hävande av restriktioner
1.
Behöriga myndigheter ska åtminstone en gång per år, när det är lämpligt, genomföra en inventering av varje
avgränsat område när det gäller förekomsten av den berörda skadegöraren och hur den utvecklas.
Dessa inventeringar ska genomföras i enlighet med artikel 22.2.
2.
Om en behörig myndighet, oavsett om det beror på en sådan inventering som avses i punkt 1 eller ej, upptäcker
förekomst av den berörda skadegöraren i buffertzonen, ska den berörda medlemsstaten omedelbart anmäla detta till
kommissionen och övriga medlemsstater.
3.
De behöriga myndigheterna ska, i förekommande fall, ändra gränserna runt de angripna zonerna, buffertzonerna
och de avgränsade områdena enligt resultaten av de inventeringar som avses i punkt 1.
4.
Behöriga myndigheter kan upphäva ett avgränsat område och avsluta utrotningsåtgärderna, om områdets status
som fritt från skadegörare har bekräftats. Detta gäller om följande två villkor är uppfyllda:
a) den inventering som avses i punkt 1 visar att området konstaterats vara fritt från den berörda skadegöraren, och
b) inga skadegörare påträffats i det avgränsade området under en tillräckligt lång period.
5.
Vid beslut om sådana ändringar som avses i punkt 3, eller upphävande av det avgränsade område som avses
i punkt 4, ska den berörda behöriga myndigheten åtminstone beakta följande faktorer:
a) Skadegörarens och den berörda vektorns biologi.
b) Förekomsten av värdväxter.
c) Ekoklimatologiska förhållanden.
d) Sannolikheten för att utrotningsåtgärderna har varit framgångsrika.
6.
Genom undantag från punkt 1 i denna artikel behöver årliga inventeringar inte genomföras i de angripna zonerna
inom avgränsade områden som inrättats för
a) skadegörare som omfattas av utrotningsåtgärder som kräver åtta år eller mer,
b) skadegörare som omfattas av de inneslutningsåtgärder som avses i artikel 28.2.
7.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 105 för att komplettera denna
förordning med avseende på närmare precisering av de skadegörare som avses i punkt 6 a i den här artikeln och
artikel 16 b samt villkoren för tillämpningen av dessa undantag.
23.11.2016
L 317/22
Europeiska unionens officiella tidning
SV
278
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
Artikel 20
Rapporter om åtgärder som vidtas i enlighet med artiklarna 17, 18 och 19
1.
När åtgärder vidtagits av en medlemsstat i ett område som angränsar till en annan medlemsstat, ska en rapport om
de åtgärder som vidtagits i enlighet med artiklarna 17, 18 och 19 överlämnas till den andra medlemsstaten.
2.
När kommissionen eller en annan medlemsstat så begär ska en medlemsstat överlämna en rapport om särskilda
åtgärder som vidtagits i enlighet med artiklarna 17, 18 och 19.
Artikel 21
Ändring av bilaga II
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 105 med avseende på ändring av bilaga II
för att anpassa den till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen och till utvecklingen av relevanta internationella
standarder.
Artikel 22
Inventering av EU-karantänskadegörare och skadegörare som preliminärt klassificeras som EU-
karantänskadegörare
1.
Medlemsstaterna ska under angivna tidsperioder genomföra riskbaserade inventeringar för att kontrollera
förekomsten av åtminstone följande:
a) EU-karantänskadegörare.
b) Tecken eller symptom på varje skadegörare som omfattas av de åtgärder som avses i artikel 29 eller av åtgärder som
har antagits i enlighet med artikel 30.1.
Dessa inventeringar ska genomföras inom alla områden där förekomst av den berörda skadegöraren tidigare inte varit
känd.
Dessa inventeringar behöver inte genomföras för skadegörare för vilka man otvetydigt kan konstatera att etablering och
spridning i medlemsstaten inte är möjlig på grund av ekoklimatologiska förhållanden eller avsaknad av skadegörarnas
värdväxter.
2.
Utformningen av de inventeringar som avses i punkt 1 ska baseras på den risk som föreligger för att skadegöraren
förekommer i det område inventeringen omfattar. De ska åtminstone bestå av visuella undersökningar utförda av den
behöriga myndigheten och, i förekommande fall, insamling av prover och genomförande av tester. Dessa inventeringar
ska genomföras på alla lämpliga platser och i förekommande fall inbegripa verksamhetsplatser, fordon, maskiner och
förpackningsmaterial som används av yrkesmässiga aktörer och andra personer. De ska bygga på sunda vetenskapliga
och tekniska principer samt utföras vid tidpunkter som lämpar sig för att möjliggöra upptäckt av de berörda
skadegörarna.
Inventeringarna ska beakta vetenskapliga och tekniska uppgifter och annan relevant information om förekomsten av den
berörda skadegöraren.
3.
Senast den 30 april varje år ska medlemsstaterna underrätta kommissionen och övriga medlemsstater om
resultaten av de inventeringar som avses i punkt 1, som utfördes under föregående kalenderår. Dessa rapporter ska
innehålla uppgifter om var inventeringarna genomförts, tidpunkten för dessa inventeringar, de berörda skadegörarna och
växterna, växtprodukterna eller andra föremålen, antalet inspektioner och tagna prover samt förekomst av varje berörd
skadegörare.
Kommissionen kan genom genomförandeakter fastställa en mall för dessa rapporter samt anvisningar om hur mallen
i fråga ska fyllas i. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses
i artikel 107.2.
Artikel 23
Fleråriga inventeringsprogram och insamling av uppgifter
1.
Medlemsstaterna ska upprätta fleråriga inventeringsprogram som fastställer innehållet i de inventeringar som ska
genomföras enligt artikel 22. Dessa program ska möjliggöra insamling och registrering av såväl vetenskapliga och
tekniska uppgifter som annan relevant information som avses i artikel 22.2 andra stycket.
23.11.2016
L 317/23
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
279
De fleråriga inventeringsprogrammen ska innehålla följande uppgifter i enlighet med artikel 22.2:
a) Det särskilda målet för respektive inventering.
b) Inventeringens omfattning med avseende på berört område och tidsram, samt de undersökta skadegörarna, växterna
och varorna.
c) Inventeringsmetoder och kvalitetsstyrning, inklusive en beskrivning av förfarandena för visuell undersökning,
provtagning och testning samt deras tekniska motivering.
d) Tidpunkter, frekvens och antalet planerade visuella undersökningar, prover och tester.
e) Metoderna för dokumentation och rapportering av de uppgifter som samlats in.
De fleråriga inventeringsprogrammen ska omfatta en period av fem till sju år.
2.
Medlemsstaterna ska på begäran anmäla sina fleråriga inventeringsprogram till kommissionen och övriga
medlemsstater i samband med att de inrättas.
3.
Kommissionen får anta genomförandeakter som fastställer utformningen av de fleråriga inventeringsprogrammen
och de praktiska arrangemangen för tillämpningen av inslagen i punkt 1 på de särskilda skadegörarriskerna.
Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 107.2.
Artikel 24
Inventering av prioriterade skadegörare
1.
Medlemsstaterna ska, med avseende på varje prioriterad skadegörare, årligen genomföra den inventering som anges
i artiklarna 22.1 och 22.2. Dessa inventeringar ska omfatta ett tillräckligt stort antal visuella undersökningar,
provtagningar och tester som lämpar sig för varje prioriterad skadegörare, i den mån detta är möjligt i förhållande till
skadegörarens biologi och de ekoklimatologiska förhållandena, för att med en hög grad av tillförlitlighet säkerställa att de
upptäcks i tid.
Inventeringarna behöver inte genomföras för skadegörare för vilka man otvetydigt kan konstatera att etablering och
spridning i medlemsstaten inte är möjlig på grund av de respektive ekoklimatologiska förhållandena eller avsaknaden av
skadegörarnas värdväxter.
2.
Senast den 30 april varje år ska medlemsstaterna underrätta kommissionen och övriga medlemsstater om
resultaten av de inventeringar som avses i punkt 1 och som utförts under föregående kalenderår.
Artikel 25
Beredskapsplaner för prioriterade skadegörare
1.
Varje medlemsstat ska för varje prioriterad skadegörare som kan ta sig in i dess territorium eller en del därav och
etablera sig där upprätta och regelbundet uppdatera en separat plan, med uppgifter om de beslutsprocesser, förfaranden
och protokoll som ska följas och de minsta resurser som ska ställas till förfogande samt förfaranden för tillgäng
liggörande av ytterligare resurser om förekomst av skadegöraren officiellt bekräftas eller misstänks (nedan kallad
beredskapsplanen).
Medlemsstaterna ska i ett lämpligt skede under utarbetandet och uppdateringen av beredskapsplanen samråda med alla
relevanta aktörer.
Beredskapsplaner behöver inte upprättas för skadegörare för vilka man otvetydigt kan konstatera att etablering och
spridning i medlemsstaten inte är möjlig på grund av de ekoklimatologiska förhållandena eller avsaknaden av
skadegörarnas värdväxter.
2.
Varje beredskapsplan ska omfatta
a) roller och ansvarsområden för de organ som deltar i genomförandet av planen, vid officiellt bekräftad eller misstänkt
förekomst av den prioriterade skadegöraren, ordergång och förfaranden för samordningen av åtgärder som ska vidtas
av behöriga myndigheter eller andra myndigheter, medverkande delegerade organ eller fysiska personer, laboratorier
och yrkesmässiga aktörer samt samordning med angränsande medlemsstater och angränsande tredjeländer
i förekommande fall,
b) behöriga myndigheters tillträde till yrkesmässiga aktörers och andra relevanta aktörers verksamhetsplatser samt
fysiska personers mark och byggnader,
23.11.2016
L 317/24
Europeiska unionens officiella tidning
SV
280
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
c) behöriga myndigheters tillträde, vid behov, till laboratorier, utrustning, personal, extern expertis och resurser som är
nödvändiga för snabb och effektiv utrotning eller, i förekommande fall, inneslutning av de prioriterade skadegörarna
i fråga,
d) åtgärder som ska vidtas med avseende på information till kommissionen, övriga medlemsstater, berörda yrkesmässiga
aktörer och allmänheten när det gäller förekomsten av den berörda prioriterade skadegöraren och de åtgärder som
vidtagits mot den, om förekomst av den berörda skadegöraren officiellt bekräftas eller misstänks,
e) system för dokumentation av förekomst av den berörda prioriterade skadegöraren,
f) tillgängliga bedömningar enligt artikel 6.2 och varje bedömning som genomförts av medlemsstaten när det gäller
risken för dess territorium i samband med den berörda prioriterade skadegöraren,
g) de riskhanteringsåtgärder som ska vidtas med avseende på den prioriterade skadegöraren enligt avsnitt 1 i bilaga II,
och de förfaranden som ska följas,
h) principer för den geografiska avgränsningen av avgränsade områden,
i) protokoll som beskriver metoderna för visuella undersökningar, provtagningar och laboratorietester, och
j) principer för utbildning av personal vid de behöriga myndigheterna och, i förekommande fall, av de organ, offentliga
myndigheter, laboratorier, yrkesmässiga aktörer och andra personer som avses i led a.
I förekommande fall ska de uppgifter som avses i första stycket d–j utformas som handledningar.
3.
Beredskapsplaner får kombineras för flera prioriterade skadegörare med liknande biologi och värdväxter. I sådana
fall ska beredskapsplanen bestå av en allmän del som är gemensam för alla prioriterade skadegörare som omfattas av
den, och en särskild del för var och en av de berörda prioriterade skadegörarna.
4.
Medlemsstaterna ska inom fyra år från upprättandet av förteckningen över prioriterade skadegörare upprätta en
beredskapsplan för de prioriterade skadegörare som finns upptagna i den förteckningen.
Inom ett år från dagen för upptagandet av varje ytterligare berörd skadegörare i denna förteckning över prioriterade
skadegörare ska medlemsstaterna upprätta en beredskapsplan för den prioriterade skadegöraren.
Medlemsstaterna ska regelbundet se över och i förekommande fall uppdatera sina beredskapsplaner.
5.
Medlemsstaterna ska på begäran översända sina beredskapsplaner till kommissionen och övriga medlemsstater, och
ska informera alla relevanta yrkesmässiga aktörer genom offentliggörande på internet.
Artikel 26
Simuleringsövningar för prioriterade skadegörare
1.
Medlemsstaterna ska utföra simuleringsövningar med inriktning på genomförandet av beredskapsplanerna
i intervall som fastställs utifrån den berörda prioriterade skadegörarens eller de berörda prioriterade skadegörarnas
biologi och den risk som denna eller dessa skadegörare utgör.
Dessa övningar ska inom en rimlig tidsperiod utföras med avseende på samtliga prioriterade skadegörare och de
relevanta aktörerna ska delta.
Dessa övningar behöver inte genomföras om respektive medlemsstat nyligen har vidtagit åtgärder för utrotning av
skadegöraren eller skadegörarna i fråga.
2.
Simuleringsövningar gällande prioriterade skadegörare, vars förekomst i en medlemsstat kan ha en inverkan på
angränsande medlemsstater får utföras gemensamt av de medlemsstaterna på grundval av deras respektive
beredskapsplaner.
I förekommande fall får medlemsstaterna utföra dessa simuleringsövningar tillsammans med angränsande tredjeländer.
3.
Medlemsstaterna ska på begäran tillhandahålla kommissionen och övriga medlemsstater en rapport om resultaten
av varje simuleringsövning.
23.11.2016
L 317/25
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
281
Artikel 27
Handlingsplaner för prioriterade skadegörare
1.
Om förekomst av en prioriterad skadegörare på en medlemsstats territorium officiellt har bekräftats i enlighet med
artikel 10, ska den behöriga myndigheten omgående anta en plan (nedan kallad handlingsplanen) med åtgärder för
utrotning av skadegöraren, enligt artiklarna 17, 18 och 19, eller för inneslutning av denna enligt artikel 28.2 samt en
tidsplan för genomförandet av dessa åtgärder.
Handlingsplanen ska innehålla en beskrivning av utformningen och organisationen av de inventeringar som ska
genomföras och ange antalet visuella undersökningar, prover som ska tas och laboratorietest som ska utföras samt den
metod som ska tillämpas vid inventeringen, provtagningarna och testerna.
Handlingsplanen ska grunda sig på den relevanta beredskapsplanen och den ska omedelbart delges de berörda
yrkesmässiga aktörerna av den behöriga myndigheten.
2.
Medlemsstaterna ska på begäran anmäla de antagna handlingsplanerna till kommissionen och övriga
medlemsstater.
Artikel 28
Unionsåtgärder mot särskilda EU-karantänskadegörare
1.
Kommissionen får genom genomförandeakter fastställa åtgärder mot särskilda EU-karantänskadegörare. Genom
dessa åtgärder ska en eller flera av nedanstående bestämmelser genomföras med avseende på varje berörd skadegörare:
a) Artikel 10 om åtgärder vid misstanke om och behöriga myndigheters officiella bekräftelse av förekomsten av den EU-
karantänskadegöraren.
b) Artikel 14 om åtgärder som omedelbart ska vidtas av yrkesmässiga aktörer.
c) Artikel 15 om åtgärder som ska vidtas av andra personer än de yrkesmässiga aktörerna.
d) Artikel 17 om utrotning av EU-karantänskadegörare.
e) Artikel 18 om inrättande av avgränsade områden.
f) Artikel 19 om inventeringar, ändringar av avgränsade områden och hävande av restriktioner.
g) Artikel 22 om inventeringar om EU-karantänskadegörare och skadegörare som preliminärt klassificeras som EU-
karantänskadegörare.
h) Artikel 24 om inventeringar av prioriterade skadegörare, vad avser antalet visuella undersökningar, prover och tester
för särskilda prioriterade skadegörare.
i) Artikel 25 om beredskapsplaner för prioriterade skadegörare.
j) Artikel 26 om simuleringsövningar för prioriterade skadegörare.
k) Artikel 27 om handlingsplaner för prioriterade skadegörare.
Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 107.2.
2.
Om det, i fråga om ett avgränsat område och på grundval av de inventeringar som avses i artikel 19 eller andra
uppgifter, konstateras att en utrotning av den berörda EU-karantänskadegöraren inte är möjlig, ska kommissionen
genom undantag från artikel 17 anta genomförandeakter enligt punkt 1, som fastställer åtgärder vars syfte är
inneslutning.
För att detta ska kunna konstateras ska kommissionen, efter inlämnande av relevanta uppgifter från den berörda
medlemsstaten eller från någon annan källa, utan dröjsmål vidta nödvändiga åtgärder.
23.11.2016
L 317/26
Europeiska unionens officiella tidning
SV
282
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
3.
Om kommissionen konstaterar att förebyggande åtgärder på områden utanför de avgränsade områdena är
nödvändiga för att skydda den del av unionens territorium där de berörda EU-karantänskadegörarna inte förekommer,
får kommissionen anta genomförandeakter enligt punkt 1 för att fastställa sådana åtgärder.
4.
De åtgärder som avses i punkterna 1, 2 och 3 ska vidtas i enlighet med bilaga II, med hänsyn tagen till de specifika
riskerna med de berörda EU-karantänskadegörarna, de särskilda ekoklimatologiska förhållandena och riskerna när det
gäller berörda medlemsstater samt behovet av att på EU-nivå genomföra nödvändiga riskreducerande åtgärder på ett
harmoniserat sätt.
5.
Innan en åtgärd har antagits av kommissionen får medlemsstaten fortsätta med de åtgärder den redan har vidtagit.
6.
När det föreligger vederbörligen motiverade och tvingande skäl till skyndsamhet för att avvärja en allvarlig
skadegörarrisk ska kommissionen anta omedelbart tillämpliga genomförandeakter i enlighet med det förfarande som
avses i artikel 107.3. Dessa akter ska antas i enlighet med bilaga II, med beaktande av de specifika riskerna med de
berörda EU-karantänskadegörarna, de särskilda ekoklimatologiska förhållandena och riskerna när det gäller de berörda
medlemsstaterna samt behovet av att på EU-nivå genomföra nödvändiga riskreducerande åtgärder på ett harmoniserat
sätt.
7.
Medlemsstaterna ska, genom det system för elektronisk anmälan som avses i artikel 103, till kommissionen och
övriga medlemsstater anmäla alla fall av bristande efterlevnad av de åtgärder som antagits enligt den här artikeln på ett
sådant sätt att det skapas en risk för spridning av EU-karantänskadegörare.
Artikel 29
Medlemsstaternas åtgärder med avseende på skadegörare som inte förtecknats som EU-karantäns
kadegörare
1.
Om en skadegörare som inte tagits upp i förteckningen över EU-karantänskadegörare officiellt bekräftas
förekomma på en medlemsstats territorium och medlemsstaten anser att skadegöraren kan uppfylla villkoren för att
föras upp i förteckningen över EU-karantänskadegörare, ska den omedelbart bedöma om skadegöraren uppfyller
kriterierna i avsnitt 3 underavsnitt 1 i bilaga I. Om den drar slutsatsen att kriterierna är uppfyllda, ska den omgående
vidta utrotningsåtgärder i enlighet med bilaga II. Artiklarna 17–20 ska tillämpas.
Om det på grundval av de inventeringar som avses i artikel 19 eller andra uppgifter, konstateras att utrotning av
skadegöraren inte är möjlig inom ett avgränsat område, ska artikel 28.2 tillämpas på motsvarande sätt.
Om förekomsten av en skadegörare som uppfyller kriterierna i första stycket i en sändning av växter, växtprodukter eller
andra föremål som förts in till eller förflyttats inom en medlemsstats territorium officiellt bekräftas, ska medlemsstaten
vidta nödvändiga åtgärder för att förhindra införsel till och etablering och spridning av den skadegöraren inom unionens
territorium.
Om en medlemsstat misstänker förekomst på sitt territorium av en skadegörare som uppfyller de kriterier som anges
i första stycket, ska artikel 10 tillämpas på motsvarande sätt.
I avvaktan på en officiell bekräftelse av förekomsten av skadegöraren i fråga ska medlemsstaten i förekommande fall
vidta växtskyddsåtgärder för att minska spridningsrisken.
2.
Efter att ha vidtagit de åtgärder som avses i punkt 1 ska medlemsstaten bedöma om den berörda skadegöraren
uppfyller de kriterier för karantänskadegörare som anges i avsnitt 1 i bilaga I.
3.
Den berörda medlemsstaten ska till kommissionen och övriga medlemsstater anmäla förekomsten av den
skadegörare som avses i punkt 1. Den berörda medlemsstaten ska också underrätta kommissionen och övriga
medlemsstater om den bedömning som avses i den punkten, de åtgärder som vidtagits och de uppgifter som ligger till
grund för dessa åtgärder.
Inom två år efter den officiella bekräftelsen av förekomsten av skadegöraren ska medlemsstaterna till kommissionen
anmäla resultaten av den bedömning som avses i punkt 2.
Anmälningar om förekomsten av skadegöraren ska göras via det elektroniska anmälningssystem som avses i artikel 103.
23.11.2016
L 317/27
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
283
Artikel 30
Unionens åtgärder med avseende på skadegörare som inte förtecknats som EU-karantänska
degörare
1.
När kommissionen tar emot en anmälan som avses i första stycket i artikel 29.3, eller har andra uppgifter om
förekomst eller en överhängande risk för att en skadegörare som inte är upptagen i förteckningen över EU-karantänska
degörare tar sig in eller sprids inom unionens territorium, och den anser att denna skadegörare kan uppfylla villkoren
för att tas upp i förteckningen, ska den omedelbart bedöma om skadegöraren uppfyller kriterierna i avsnitt 3
underavsnitt 2 i bilaga I med avseende på unionens territorium.
Om kommissionen finner att dessa kriterier är uppfyllda, ska den omedelbart genom genomförandeakter anta åtgärder
för en begränsad tidsperiod med avseende på de risker som denna skadegörare medför. Dessa genomförandeakter ska
antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 107.2.
Genom åtgärderna ska, i förekommande fall, en eller flera av de bestämmelser som avses i artikel 28.1 första stycket a–g
genomföras, särskilt när det gäller var och en av de berörda skadegörarna.
2.
Efter att ha vidtagit de åtgärder som avses i punkt 1 ska kommissionen bedöma om den berörda skadegöraren,
i fråga om unionens territorium, uppfyller de kriterier för karantänskadegörare som anges i avsnitt 1 i bilaga I.
3.
Om det på grundval av de inventeringar som avses i artiklarna 19 och 22 eller andra uppgifter konstateras att den
berörda skadegöraren inte är möjlig att utrota inom ett avgränsat område, kan de genomförandeakter som avses
i punkt 1 andra stycket i den här artikeln fastställa åtgärder vars syfte är inneslutning.
4.
Om det konstateras att förebyggande åtgärder i områden utanför avgränsade områden är nödvändiga för att skydda
den del av unionens territorium där skadegöraren i fråga inte förekommer, kan de genomförandeakter som avses
i punkt 1 fastställa sådana åtgärder.
5.
De åtgärder som avses i punkterna 1, 3 och 4 ska antas i enlighet med bilaga II, med beaktande av de specifika
riskerna med de berörda skadegörarna och behovet av att på unionsnivå genomföra nödvändiga riskreducerande
åtgärder på ett harmoniserat sätt.
6.
Innan åtgärder antagits av kommissionen får medlemsstaten fortsätta med de åtgärder som den redan har vidtagit
i enlighet med artikel 29.
7.
När det föreligger vederbörligen motiverade och tvingande skäl till skyndsamhet för att avvärja en allvarlig
skadegörarrisk ska kommissionen anta omedelbart tillämpliga genomförandeakter i enlighet med det förfarande som
avses i artikel 107.3. Dessa akter ska antas i enlighet med bilaga II, med beaktande av de specifika riskerna med den
berörda skadegöraren och behovet av att på unionsnivå genomföra nödvändiga riskreducerande åtgärder på ett
harmoniserat sätt.
8.
Medlemsstaterna ska, genom det system för elektronisk anmälan som avses i artikel 103, till kommissionen och
övriga medlemsstater anmäla alla fall av bristande efterlevnad av de åtgärder som antagits enligt den här artikeln som
skapar en risk för spridning av de skadegörare som avses i punkt 1 i den här artikeln.
Artikel 31
Strängare krav som har antagits av medlemsstaterna
1.
Medlemsstaterna får inom sitt territorium tillämpa strängare åtgärder än de som antagits i enlighet med artiklarna
28.1, 28.2, 28.3, 30.1, 30.3 och 30.4 om detta motiveras av målsättningen växtskydd och i enlighet med principerna
i avsnitt 2 i bilaga II.
Dessa strängare åtgärder får inte medföra eller leda till förbud mot eller begränsningar av införsel till eller förflyttning
inom och genom unionens territorium av andra växter, växtprodukter och andra föremål än de som följer av artiklarna
40–58 och 71–102.
2.
Medlemsstaterna ska omedelbart till kommissionen och övriga medlemsstater anmäla de åtgärder som de vidtagit
i enlighet med punkt 1.
Medlemsstaterna ska på begäran förse kommissionen och övriga medlemsstater med en årsrapport om vilka åtgärder
som har vidtagits i enlighet med punkt 1.
23.11.2016
L 317/28
Europeiska unionens officiella tidning
SV
284
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
Avsnitt 3
Skadegörare för skyddad zon
Artikel 32
Erkännande av skyddade zoner
1.
Om en karantänskadegörare förekommer inom unionens territorium men inte inom den berörda medlemsstatens
territorium eller en del av det, och inte är en EU-karantänskadegörare, får kommissionen på begäran av medlemsstaterna
enligt punkt 4 erkänna detta territorium eller del av det som skyddad zon i enlighet med punkt 3 (nedan kallad
karantänskadegörare för skyddad zon).
2.
En karantänskadegörare för skyddad zon får inte föras in till, förflyttas inom eller innehas, uppförökas eller
frisläppas inom den berörda skyddade zonen.
Artikel 8 ska på motsvarande sätt tillämpas på införsel till, förflyttning inom, innehav och uppförökning av karantänska
degörare för skyddade zoner inom skyddade zoner.
3.
Kommissionen ska, genom en genomförandeakt, sammanställa en förteckning över skyddade zoner och respektive
karantänskadegörare för skyddad zon. Denna förteckning ska innehålla de skyddade zoner som erkänts i enlighet med
artikel 2.1 h första stycket i direktiv 2000/29/EG samt de skadegörare som förtecknas i del B i bilaga I och del B
i bilaga II till direktiv 2000/29/EG och ett särskilt kodnummer för var och en av dessa skadegörare.
Kommissionen får genom genomförandeakter som ändrar den genomförandeakt som avses i första stycket erkänna
ytterligare skyddade zoner under förutsättning att de villkor som anges i punkt 1 i denna artikel är uppfyllda.
Kommissionen får genom genomförandeakter ersätta den genomförandeakt som avses i det första stycket i denna punkt
i syfte att konsolidera ändringar.
De genomförandeakter som avses i denna punkt ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses
i artikel 107.2.
4.
Tillsammans med den ansökan som avses i punkt 1 ska den berörda medlemsstaten lämna in
a) en beskrivning av gränserna för den föreslagna skyddade zonen, inklusive kartor,
b) resultaten av inventeringar som visar att karantänskadegöraren under åtminstone tre år före ansökan inte förekommit
inom territoriet, och
c) uppgifter om att den berörda karantänskadegöraren uppfyller de villkor som framgår av artikel 3 i fråga om den
föreslagna skyddade zonen.
5.
De inventeringar som avses i punkt 4 b ska genomföras vid lämpliga tidpunkter och ska ha lämplig omfattning
med avseende på möjligheten att upptäcka förekomsten av den berörda karantänskadegöraren. De ska bygga på sunda
vetenskapliga och tekniska principer och beakta relevanta internationella standarder.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 105 för att komplettera denna förordning
med närmare föreskrifter om dessa inventeringar. Dessa akter ska antas i enlighet med den tekniska och vetenskapliga
utvecklingen, och tillämpliga internationella standarder.
6.
Kommissionen får erkänna tillfälliga skyddade zoner. För detta ändamål ska villkoren i punkterna 1, 4 och 5 första
stycket tillämpas på motsvarande sätt. Genom undantag från de krav som avses i punkt 4 b ska en inventering ha
genomförts under minst ett år före ansökan.
Erkännandet av en tillfällig skyddad zon ska inte gälla längre än tre år efter erkännandet och ska löpa ut automatiskt
efter tre år.
7.
Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen och övriga medlemsstater och genom offentliggörande på den
behöriga myndighetens officiella webbplats informera de yrkesmässiga aktörerna om gränserna för de skyddade zonerna
i deras territorium, inklusive med hjälp av kartor.
23.11.2016
L 317/29
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
285
Artikel 33
Allmänna skyldigheter avseende skyddade zoner
1.
I fråga om skyddade zoner ska de skyldigheter som anges i artiklarna 9–19 tillämpas på motsvarande sätt med
avseende på respektive karantänskadegörare för skyddad zon.
2.
En växt, växtprodukt eller annat föremål med ursprung i ett avgränsat område som upprättats inom en skyddad
zon för den berörda karantänskadegöraren för skyddad zon, får inte förflyttas från det avgränsade området till resterande
del av den skyddade zonen eller flyttas till någon annan skyddad zon som upprättats för denna karantänskadegörare för
skyddad zon.
Genom undantag från första stycket får växten, växtprodukten eller det andra föremålet endast föras ut ur det
avgränsade området genom och ut ur den berörda skyddade zonen om den förpackas och transporteras på ett sådant
sätt att det inte föreligger någon risk för spridning av den berörda karantänskadegöraren för skyddad zon inom denna
skyddade zon.
3.
De avgränsade områden som inrättats inom en skyddad zon och de utrotningsåtgärder som vidtagits inom dessa
områden i enlighet med artiklarna 17, 18 och 19 ska omedelbart anmälas till kommissionen och övriga medlemsstater.
Artikel 34
Inventeringar av karantänskadegörare för skyddad zon
1.
Den behöriga myndigheten ska genomföra årliga inventeringar av varje skyddad zon med avseende på förekomsten
av den berörda karantänskadegöraren för skyddad zon. Artikel 22.2 ska på motsvarande sätt vara tillämplig på dessa
inventeringar.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 105 för att komplettera denna förordning
med närmare föreskrifter om utarbetandet av och innehållet i dessa inventeringar.
2.
Senast den 30 april varje år ska medlemsstaterna till kommissionen och övriga medlemsstater anmäla resultaten av
de inventeringar som avses i punkt 1, och som genomfördes under föregående kalenderår.
Artikel 35
Ändring av omfattning och återkallande av erkännande av skyddade zoner
1.
Kommissionen får ändra den skyddade zonens omfattning på begäran av den medlemsstat vars territorium berörs.
Om denna ändring gäller utvidgningen av en skyddad zon ska artikel 32 tillämpas på motsvarande sätt.
2.
På begäran av den medlemsstat som avses i punkt 1 ska kommissionen återkalla erkännandet av en skyddad zon
eller minska dess omfattning.
3.
Kommissionen ska återkalla erkännandet av en skyddad zon om de inventeringar som avses i artikel 34 inte har
utförts i enlighet med den artikeln.
4.
Kommissionen ska återkalla erkännandet av en skyddad zon om den berörda karantänskadegöraren för skyddad
zon har påträffats i samma zon och ett av följande villkor uppfylls:
a) Inget avgränsat område har inrättats i enlighet med artikel 33.1, inom tre månader sedan förekomsten av
skadegöraren officiellt bekräftats.
b) De utrotningsåtgärder som vidtagits i ett avgränsat område enligt artikel 33.1 har inte lett till resultat inom
24 månader sedan förekomsten av denna skadegörare officiellt bekräftats eller inom en längre period än 24 månader
om det berättigas av skadegörarens biologi och om denna period föreskrivs i den genomförandeakt som antagits
enligt artikel 32.3.
c) Uppgifter som kommissionen har tillgång till visar att de åtgärder som avses i artiklarna 17, 18 och 19 och som,
i enlighet med artikel 33.1, vidtagits som en reaktion på förekomst av denna skadegörare i den berörda skyddade
zonen har varit grovt försumliga.
5.
Kommissionen ska återkalla erkännandet av en skyddad zon eller minska dess omfattning i enlighet med punkt 2,
3 eller 4 i denna artikel genom en genomförandeakt om ändring av den genomförandeakt som avses i artikel 32.3.
Denna genomförandeakt ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 107.2.
23.11.2016
L 317/30
Europeiska unionens officiella tidning
SV
286
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
KAPITEL III
Reglerade EU-icke-karantänskadegörare
Artikel 36
Definition av reglerad EU-icke-karantänskadegörare
En skadegörare är en reglerad EU-icke-karantänskadegörare om den uppfyller samtliga följande villkor och är upptagen
i den förteckning som avses i artikel 37:
a) Dess identitet kan fastställas i enlighet med avsnitt 4 punkt 1 i bilaga I.
b) Den förekommer inom unionens territorium.
c) Den är inte en EU-karantänskadegörare eller en skadegörare som omfattas av åtgärder som har antagits i enlighet
med artikel 30.1.
d) Den sprids huvudsakligen genom särskilda växter för plantering, i enlighet med avsnitt 4 punkt 2 i bilaga I.
e) Dess förekomst på dessa växter för plantering får oacceptabla ekonomiska konsekvenser på den avsedda
användningen av dessa växter för plantering, i enlighet med avsnitt 4 punkt 3 i bilaga I.
f) Det finns genomförbara och effektiva åtgärder för att förhindra förekomst av skadegöraren på de berörda växterna för
plantering.
Artikel 37
Förbud mot införsel och förflyttning av reglerade EU-icke-karantänsskadegörare på växter för
plantering
1.
Yrkesmässiga aktörer får inte föra in en reglerad EU-icke-karantänskadegörare till, eller förflytta den skadegöraren
inom unionens territorium på de växter för plantering genom vilka de sprids och som särskilt anges i den förteckning
som avses i punkt 2.
Det förbud som fastställs i första stycket ska inte tillämpas i följande fall:
a) Förflyttning av växter för plantering inom eller mellan den berörda aktörens verksamhetsplatser.
b) Förflyttning av växter för plantering som är nödvändig för desinfektion av dem.
2.
Kommissionen ska, genom en genomförandeakt, upprätta en förteckning över reglerade EU-icke-karantänska
degörare och de särskilda växter för plantering som avses i artikel 36 d, i förekommande fall med angivande av de
kategorier och de tröskelvärden som avses i punkt 7 i den här artikeln respektive punkt 8 i den här artikeln.
3.
Den förteckning som avses i punkt 2 ska innehålla de skadegörare och de olika växter för plantering som anges
i följande bestämmelser:
a) Del A avsnitt II i bilaga II till direktiv 2000/29/EG.
b) Punkterna 3 och 6 i bilaga I samt punkt 3 i bilaga II till direktiv 66/402/EEG.
c) Bilaga I till direktiv 68/193/EEG.
d) De akter som har antagits i enlighet med artikel 5.5 i rådets direktiv 98/56/EG (
1
).
e) Bilaga II till direktiv 2002/55/EG.
f) Bilaga I samt punkt B i bilaga II till direktiv 2002/56/EG och de akter som har antagits i enlighet med artikel 18 c
i det direktivet.
g) Punkt 4 i bilaga I samt punkt 5 i bilaga II till direktiv 2002/57/EG.
23.11.2016
L 317/31
Europeiska unionens officiella tidning
SV
(
1
) Rådets direktiv 98/56/EG av den 20 juli 1998 om saluföring av förökningsmaterial av prydnadsväxter (EGT L 226, 13.8.1998, s. 16).
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
287
h) De akter som har antagits i enlighet med artikel 4 i direktiv 2008/72/EG.
i) De akter som har antagits i enlighet med artikel 4 i direktiv 2008/90/EG.
Skadegörare som förtecknas i bilaga I och i avsnitt I i del A och B i bilaga II till direktiv 2000/29/EG och förtecknas som
EU-karantänskadegörare i enlighet med artikel 5.2 i denna förordning samt skadegörare som omfattas av åtgärder som
har antagits i enlighet med artikel 30.1 i denna förordning ska inte tas upp i den förteckningen.
4.
Kommissionen ska, genom en genomförandeakt, i förekommande fall föreskriva åtgärder för att förhindra
förekomsten av reglerade EU-icke-karantänskadegörare på respektive växter för plantering, enligt artikel 36 f i denna
förordning. Dessa åtgärder ska, i förekommande fall, gälla införandet till och förflyttning inom unionen av dessa växter.
Dessa åtgärder ska antas i enlighet med de principer som anges i avsnitt 2 i bilaga II till denna förordning. Dessa
åtgärder ska tillämpas utan att det påverkar de åtgärder som antagits i enlighet med direktiven 66/401/EEG, 66/402/EEG
och 68/193/EEG, 98/56/EG och rådets direktiv 1999/105/EG (
1
) samt direktiv 2002/54/EG, 2002/55/EG, 2002/56/EG,
2002/57/EG, 2008/72/EG och 2008/90/EG.
5.
Kommissionen ska genom genomförandeakter ändra de genomförandeakter som avses i punkterna 2 och 4 i den
här artikeln, om en bedömning visar att
a) en skadegörare som inte förtecknas i den genomförandeakt som avses i punkt 2 i den här artikeln uppfyller de villkor
som avses i artikel 36,
b) en skadegörare som anges i den genomförandeakt som avses i punkt 2 i denna artikel inte längre uppfyller ett eller
flera av de villkor som avses i artikel 36,
c) ändringar av denna förteckning är nödvändiga i fråga om de kategorier som avses i punkt 7 i den här artikeln eller
de tröskelvärden som avses i punkt 8 i den här artikeln, eller
d) ändringar är nödvändiga med avseende på åtgärder som har antagits i enlighet med punkt 4 i den här artikeln.
Kommissionen ska göra sin bedömning tillgänglig för medlemsstaterna utan dröjsmål.
Kommissionen får genom genomförandeakter ersätta de genomförandeakter som avses i punkterna 2 och 4 i denna
artikel i syfte att konsolidera ändringar.
6.
De genomförandeakter som avses i punkterna 2, 4 och 5 ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som
avses i artikel 107.2.
7.
Om artikel 36 e är uppfylld enbart med avseende på en eller flera av de kategorier av växtförökningsmaterial,
utsäde eller utsädespotatis av en eller flera av kategorierna pre-bas, bas eller certifikat, eller med avseende på
standardutsäde eller CAC-material som avses i direktiven 66/401/EEG, 66/402/EEG, 68/193/EEG, 2002/54/EG,
2002/55/EG, 2002/56/EG, 2002/57/EG, 2008/72/EG respektive 2008/90/EG ska dessa kategorier anges i den
förteckning som avses i punkt 2 i den här artikeln och det ska slås fast att det förbud mot införsel och förflyttning som
föreskrivs i punkt 1 i den här artikeln endast är tillämpligt på dessa kategorier.
8.
Om artikel 36 e är uppfylld enbart om den berörda skadegöraren förekommer med en incidens som överstiger ett
särskilt tröskelvärde som är högre än noll, ska den förteckning som avses i punkt 2 i den här artikeln fastställa
tröskelvärdet med angivande av att det förbud mot införsel och förflyttning som föreskrivs i punkt 1 den här artikeln
endast gäller över detta tröskelvärde.
Ett sådant tröskelvärde ska införas endast om båda följande villkor är uppfyllda:
a) Det är möjligt för yrkesmässiga aktörer att säkerställa att incidensen för den reglerade EU-icke-karantänskadegöraren
på dessa växter för plantering inte överstiger detta tröskelvärde.
b) Det är möjligt att kontrollera att tröskelvärdet inte överskrids i partier av sådana växter för plantering.
Principerna för riskhantering i samband med växtskadegörare som anges i avsnitt 2 i bilaga II ska tillämpas.
9.
Artikel 31 ska tillämpas på motsvarande sätt för de åtgärder som ska vidtas av medlemsstaterna avseende reglerade
EU-icke-karantänskadegörare och respektive växter för plantering.
23.11.2016
L 317/32
Europeiska unionens officiella tidning
SV
(
1
) Rådets direktiv 1999/105/EG av den 22 december 1999 om saluföring av skogsodlingsmaterial (EGT L 11, 15.1.2000, s. 17).
288
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
Artikel 38
Ändring av avsnitt 4 i bilaga I
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 105 med avseende på ändring av avsnitt 4
i bilaga I för att anpassa dessa kriterier till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen och utvecklingen av relevanta
internationella standarder.
Artikel 39
Reglerade EU-icke-karantänskadegörare som används för vetenskapliga ändamål eller
utbildningsändamål, försök, sorturval, förädling eller utställningar
Det förbud som föreskrivs i artikel 37 ska inte tillämpas på reglerade EU-icke-karantänskadegörare som förekommer på
växter för plantering, som används för vetenskapliga ändamål eller utbildningsändamål, försök, sorturval, förädling eller
utställningar.
KAPITEL IV
Åtgärder avseende växter, växtprodukter och andra föremål
Avsnitt 1
Åtgärder som avser hela unionens territorium
Artikel 40
Förbud mot införsel av växter, växtprodukter och andra föremål till unionens territorium
1.
Vissa växter, växtprodukter eller andra föremål får inte föras in till unionens territorium om de kommer från
tredjeländer eller territorier utanför unionen, eller från vissa tredjeländer eller territorier utanför unionen.
2.
Kommissionen ska genom en genomförandeakt anta en förteckning över de växter, växtprodukter och andra
föremål som avses i punkt 1 och som inte får föras in till unionens territorium, samt de tredjeländer, grupper av
tredjeländer eller särskilda områden i tredjeländer för vilka förbudet gäller.
Den första av dessa genomförandeakter ska inkludera växterna, växtprodukterna och de andra föremålen samt deras
ursprungstredjeländer enligt förteckningen i del A i bilaga III till direktiv 2000/29/EG.
Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 107.2 i denna
förordning.
I den förteckning som upprättas med stöd i dessa genomförandeakter ska växterna, växtprodukterna och de andra
föremålen även identifieras med hjälp av sina respektive varunummer i enlighet med klassificeringen i den kombinerade
nomenklatur som fastställs i rådets förordning (EEG) nr 2658/87 (
1
) (nedan kallat KN-nummer), när detta nummer finns
tillgängligt. Hänvisning ska dessutom göras till andra nummer som fastställts i unionslagstiftningen i fall då dessa
ytterligare specificerar det tillämpliga KN-numret för en särskild växt eller växtprodukt eller ett särskilt annat föremål.
3.
Om en växt, växtprodukt eller annat föremål, som har sitt ursprung i eller skickas från ett tredjeland, medför en
oacceptabelt hög skadegörarrisk på grund av sannolikheten att den kan hysa en EU-karantänskadegörare, och denna risk
inte kan reduceras till en acceptabel nivå genom vidtagande av en eller flera av de åtgärder som anges i punkterna 2 och
3 i avsnitt 1 i bilaga II, ska kommissionen på lämpligt sätt ändra den genomförandeakt som avses i punkt 2 för att
inkludera denna växt, växtprodukt eller detta andra föremål samt berörda tredjeländer, grupper av tredjeländer eller
särskilda områden i tredjeländer.
Om en växt, växtprodukt eller annat föremål som ingår i denna genomförandeakt inte medför någon oacceptabelt hög
skadegörarrisk, eller medför en sådan risk som emellertid kan reduceras till en acceptabel nivå genom vidtagande av en
eller flera av de åtgärder som anges i punkterna 2 och 3 i avsnitt 1 i bilaga II, ska kommissionen ändra denna
genomförandeakt.
23.11.2016
L 317/33
Europeiska unionens officiella tidning
SV
(
1
) Rådets förordning (EEG) nr 2658/87 av den 23 juli 1987 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan
(EGT L 256, 7.9.1987, s. 1).
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
289
Den acceptabla nivån på skadegörarrisken ska bedömas i enlighet med de principer som anges i avsnitt 2 i bilaga II,
i förekommande fall med avseende på en eller flera specifika tredjeländer.
Dessa ändringar ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 107.2.
När det föreligger vederbörligen motiverade och tvingande skäl till skyndsamhet för att avvärja en allvarlig
skadegörarrisk, ska kommissionen anta omedelbart tillämpliga genomförandeakter i enlighet med det förfarande som
avses i artikel 107.3.
4.
Medlemsstaterna ska, genom det system för elektronisk anmälan som avses i artikel 103, till kommissionen och
andra medlemsstater anmäla fall där växter, växtprodukter eller andra föremål har förts in till unionens territorium
i strid med punkt 1.
Den anmälan ska även göras till det tredjeland från vilket växterna, växtprodukterna eller de andra föremålen förts in till
unionens territorium.
Artikel 41
Växter, växtprodukter och andra föremål som omfattas av särskilda och likvärdiga krav
1.
Vissa växter, växtprodukter eller andra föremål får endast föras in till, eller förflyttas inom, unionens territorium
om särskilda krav, eller likvärdiga krav, är uppfyllda. Dessa växter, växtprodukter eller andra föremål får komma från
tredjeländer eller unionens territorium.
2.
Kommissionen ska genom en genomförandeakt anta en förteckning över växterna, växtprodukterna och de andra
föremålen samt de motsvarande särskilda krav som är relevanta för dem enligt punkt 1. Förteckningen ska i tillämpliga
fall omfatta berörda tredjeländer, grupper av tredjeländer eller särskilda områden i tredjeländer.
Den första av dessa genomförandeakter ska inkludera växterna, växtprodukterna och de andra föremålen samt de
särskilda krav som är relevanta för dem och, i tillämpliga fall, deras ursprungstredjeland enligt förteckningen i del A
i bilaga IV till direktiv 2000/29/EG.
Genomförandeakten ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 107.2 i denna förordning.
I den förteckning som upprättas genom denna genomförandeakt ska växterna, växtprodukterna och de andra föremålen
även vara identifierade med hjälp av sina respektive KN-nummer, när detta nummer finns tillgängligt. Hänvisning ska
dessutom göras till andra nummer som fastställts i unionslagstiftningen i fall då dessa ytterligare specificerar det
tillämpliga KN-numret för en särskild växt eller växtprodukt eller ett särskilt annat föremål.
3.
Om en växt, en växtprodukt eller ett annat föremål medför en oacceptabelt hög skadegörarrisk på grund av
sannolikheten att den kan hysa en EU-karantänskadegörare, och denna risk inte kan reduceras till en acceptabel nivå
genom att vidta en eller flera av de åtgärder som anges i avsnitt 1 punkterna 2 och 3 i bilaga II, ska kommissionen göra
ändringar i den genomförandeakt som avses i punkt 2 för att inkludera denna växt, växtprodukt eller detta andra
föremål samt de åtgärder som är tillämpliga på dem. Dessa åtgärder, och de krav som avses i punkt 2, utgör särskilda
krav.
De åtgärder som avses i första stycket kan bestå av särskilda krav som antagits i enlighet med artikel 44.1 för införsel till
unionens territorium av vissa växter, växtprodukter eller andra föremål, som är likvärdiga med särskilda krav för införsel
till och förflyttning inom unionens territorium av dessa växter, växtprodukter eller andra föremål (nedan kallade
likvärdiga krav.)
Om en växt, en växtprodukt eller ett annat föremål som ingår i denna genomförandeakt inte medför någon oacceptabelt
hög skadegörarrisk, eller medför en sådan risk som inte kan reduceras till en acceptabel nivå genom särskilda krav, ska
kommissionen ändra den genomförandeakten i överensstämmelse med detta genom att avlägsna den växten eller
växtprodukten eller det andra föremålet från förteckningen eller genom att föra upp den eller det på den förteckning
som avses i artikel 40.2.
Den acceptabla nivån på skadegörarrisken ska bedömas, och åtgärderna för att reducera denna risk till en acceptabel
nivå ska antas, i enlighet med de principer som anges i avsnitt 2 i bilaga II. I förekommande fall med avseende på ett
eller flera specifika tredjeländer eller delar av dessa.
23.11.2016
L 317/34
Europeiska unionens officiella tidning
SV
290
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
Dessa ändringar ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 107.2.
När det föreligger vederbörligen motiverade och tvingande skäl till skyndsamhet för att avvärja en allvarlig
skadegörarrisk ska kommissionen omedelbart anta tillämpliga genomförandeakter i enlighet med det förfarande som
avses i artikel 107.3.
4.
Om växter, växtprodukter eller andra föremål har förts in till, eller förflyttats inom, unionens territorium i strid
med bestämmelserna i punkt 1, ska medlemsstaterna anta de nödvändiga åtgärder som avses i unionslagstiftningen om
offentlig kontroll och genom det elektroniska anmälningssystem som avses i artikel 103 anmäla detta till kommissionen
och övriga medlemsstater.
I tillämpliga fall ska den anmälan även göras till det tredjeland från vilket växterna, växtprodukterna eller de andra
föremålen förts in till unionens territorium.
Artikel 42
Restriktioner på grundval av preliminär bedömning av införsel till unionens territorium av
högriskväxter, högriskväxtprodukter och andra högriskföremål
1.
En växt, en växtprodukt eller ett annat föremål med ursprung i tredjeland och som inte förtecknas i enlighet med
artikel 40 eller inte i tillräcklig grad omfattas av de krav som avses i artikel 41 eller inte omfattas av de tillfälliga
åtgärderna i artikel 49 och som på grundval av en preliminär bedömning utgör en oacceptabelt hög skadegörarrisk för
unionens territorium ska betecknas som en högriskväxt, en högriskväxtprodukt eller ett annat högriskföremål (nedan kallade
högriskväxter, högriskväxtprodukter eller andra högriskföremål).
Den preliminära bedömningen ska, på ett sätt som är lämpligt för den berörda växten eller växtprodukten eller det
berörda föremålet, beakta kriterierna i bilaga III.
2.
Högriskväxter, högriskväxtprodukter eller andra högriskföremål som förtecknas i den genomförandeakt som avses
i punkt 3 får inte föras in till unionens territorium från de berörda ursprungstredjeländerna, grupperna av ursprungstred
jeländer eller de berörda särskilda områdena i ursprungstredjeländer som berörs av den förteckningen.
3.
Kommissionen ska anta genomförandeakter i vilka man på lämplig taxonomisk nivå i avvaktan på den
riskvärdering som avses i punkt 4 preliminärt förtecknar de högriskväxter, högriskväxtprodukter eller andra
högriskföremål som avses i punkt 1 samt i förekommande fall de berörda tredjeländerna, grupperna av tredjeländer eller
särskilda områdena i tredjeländer.
Den första av dessa genomförandeakter ska antas senast den 14 december 2018.
I den förteckning som upprättas genom dessa genomförandeakter ska växterna, växtprodukterna och i tillämpliga fall de
andra föremålen även identifieras med hjälp av sina respektive KN-nummer, när detta nummer finns tillgängligt.
Hänvisning ska dessutom göras till andra nummer som fastställts i unionslagstiftningen i fall då dessa ytterligare
specificerar det tillämpliga KN-numret för en särskild växt eller växtprodukt eller ett särskilt annat föremål.
4.
Om det på grundval av en riskvärdering dras slutsatsen att en växt, en växtprodukt eller ett annat föremål med
ursprung i de berörda tredjeländerna, grupperna av tredjeländer eller särskilda områden i det berörda tredjelandet som
avses i punkt 2 på den taxonomiska nivå som förtecknats i den genomförandeakt som avses i punkt 3 eller på en lägre
nivå inte utgör en oacceptabelt hög risk på grund av sannolikheten att den kan hysa en EU-karantänskadegörare ska
kommissionen anta en genomförandeakt genom vilken den växten eller växtprodukten eller det andra föremålet
avlägsnas från den förteckning som avses i den punkten för de berörda tredjeländerna.
Om det på grundval av en riskvärdering dras slutsatsen att en växt, en växtprodukt eller ett annat föremål med ursprung
i de berörda tredjeländerna, grupperna av tredjeländer eller särskilda områdena i tredjeländer som avses i punkt 2 utgör
en oacceptabelt hög risk på grund av sannolikheten att den kan hysa en EU-karantänskadegörare och den
skadegörarrisken inte kan reduceras till en acceptabel nivå genom tillämpning av en eller flera av de åtgärder som anges
i avsnitt 1 punkterna 2 och 3 i bilaga II, ska kommissionen anta en genomförandeakt genom vilken den växten eller
växtprodukten eller det andra föremålet och de berörda tredjeländerna avlägsnas från den förteckning som avses
i punkt 2 och läggs till i den förteckning som avses i artikel 40.
23.11.2016
L 317/35
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
291
Om det på grundval av en riskvärdering dras slutsatsen att en växt, en växtprodukt eller ett annat föremål med ursprung
i de berörda tredjeländerna, grupperna av tredjeländer eller särskilda områdena i tredjeländer som avses i punkt 2 utgör
en oacceptabelt hög risk, men att den risken kan reduceras till en acceptabel nivå genom tillämpning av en eller flera av
de åtgärder som anges i avsnitt 1 punkterna 2 och 3 i bilaga II, ska kommissionen anta en genomförandeakt genom
vilken den växten eller växtprodukten eller det andra föremålet och de berörda tredjeländerna, grupperna av tredjeländer
eller särskilda områdena i tredjeländer avlägsnas från den förteckning som avses i punkt 2 och läggs till i den
förteckning som avses i artikel 41.
5.
Under förutsättning att efterfrågan på import av växter, växtprodukter eller andra föremål som förtecknas i den
genomförandeakt som avses i punkt 3 konstateras ska den riskvärdering som avses i punkt 4 genomföras inom en
lämplig och rimlig tidsperiod.
I förekommande fall får riskvärderingen begränsas till växter, växtprodukter eller andra föremål från ett visst ursprungs-
eller avsändartredjeland eller en viss grupp av ursprungs- eller avsändartredjeländer.
6.
Kommissionen får, genom genomförandeakter, fastställa särskilda regler om det förfarande som ska tillämpas för
att genomföra den riskvärdering som avses i punkt 4.
7.
De genomförandeakter som avses i punkterna 3, 4 och 6 ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som
avses i artikel 107.2.
Artikel 43
Särskilda importvillkor för införsel till unionens territorium av träemballage
1.
Träemballage, vare sig det används eller inte vid transport av alla slags varor får föras in till unionens territorium
endast om det uppfyller följande krav:
a) Det har varit föremål för en eller flera av de godkända behandlingarna och uppfyller de tillämpliga kraven enligt
bilaga 1 i den internationella standarden för växtskyddsåtgärder nr 15 om reglering av träemballage inom den
internationella handeln (ISPM15).
b) Det är märkt med det märke som avses i bilaga 2 till ISPM15, varigenom intygas att det varit föremål för de
behandlingar som avses i led a.
Denna punkt ska inte tillämpas på träemballage som omfattas av de undantag som anges i ISPM15.
2.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 105 med avseende på ändring av de
krav som anges i punkt 1 i den här artikeln för att ta hänsyn till utvecklingen av internationella standarder och särskilt
ISPM15.
I dessa delegerade akter kan det också fastställas att annat träemballage som inte är föremål för de undantag som anges
i ISPM15 ska undantas från kraven i punkt 1 i denna artikel eller omfattas av mindre stränga krav.
Artikel 44
Fastställande av likvärdiga krav
1.
Kommissionen ska fastställa likvärdiga krav genom en genomförandeakt, på villkor att båda nedanstående villkor är
uppfyllda:
a) Det berörda tredjelandet säkerställer, genom att under sin offentliga kontroll vidta en eller flera specificerade åtgärder,
en växtskyddsnivå som motsvarar de särskilda krav i fråga om förflyttning inom unionens territorium av de berörda
växterna, växtprodukterna och andra föremålen.
b) Det berörda tredjelandet visar för kommissionen att de specificerade åtgärder som avses i led a uppfyller den
växtskyddsnivå som anges i den punkten.
Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 107.2.
23.11.2016
L 317/36
Europeiska unionens officiella tidning
SV
292
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
2.
I förekommande fall ska kommissionen genomföra undersökningar i det berörda tredjelandet för att kontrollera
om kraven i punkt 1 första stycket leden a och b är uppfyllda. Dessa undersökningar ska uppfylla kraven för
kommissionens undersökningar enligt unionslagstiftningen om offentlig kontroll.
Artikel 45
Information som ska lämnas till resenärer och användare av posttjänster
1.
Medlemsstaterna, kusthamnar, flygplatser och internationella transportörer ska tillhandahålla resenärer information
om förbud som avses i artikel 40.2, krav som avses i artiklarna 41.2 och 42.3 samt undantag som avses i artikel 75.2,
i fråga om införsel av växter, växtprodukter och andra föremål till unionens territorium.
De ska tillhandahålla denna information i form av affischer eller broschyrer och i tillämpliga fall på sina webbplatser.
Posttjänster och yrkesmässiga aktörer engagerade i försäljning genom distansavtal ska också göra denna information
angående växter, växtprodukter och andra föremål som avses i första stycket tillgänglig för sina kunder åtminstone på
internet.
Kommissionen får genom genomförandeakter ange hur dessa affischer och broschyrer ska presenteras och användas.
Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 107.2.
2.
Medlemsstaterna ska på begäran förse kommissionen med en rapport som sammanfattar den information som
tillhandahålls i enlighet med denna artikel.
Artikel 46
Undantag från förbud och krav som gäller gränszoner
1.
Genom undantag från artiklarna 40.1, 41.1 och 42.2 får medlemsstaterna ge tillstånd till införsel till unionens
territorium, under förutsättning att växterna, växtprodukterna och de andra föremålen uppfyller samtliga följande
villkor:
a) De odlas eller produceras i tredjelandsområden som ligger i närheten av landgränsen till medlemsstater (nedan
kallade tredjelandets gränszoner).
b) De förs in till områden i medlemsstaterna som ligger direkt på andra sidan gränsen (nedan kallade medlemsstaternas
gränszoner).
c) De ska bearbetas i dessa medlemsstaters gränszoner på ett sådant sätt att skadegörarrisker elimineras.
d) De utgör inte någon risk för spridning av EU-karantänskadegörare eller skadegörare som omfattas av åtgärder som
har antagits i enlighet med artikel 30.1 på grund av förflyttningar inom gränszonen.
Dessa växter, växtprodukter och andra föremål får endast förflyttas till och inom medlemsstatens gränszoner, och endast
under offentliga kontroller utförda av den behöriga myndigheten.
2.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 105 för att komplettera denna
förordning genom att fastställa
a) den maximala bredden på tredjelandets gränszoner och medlemsstatens gränszoner som ska fastställas för särskilda
växter, särskilda växtprodukter och särskilda andra föremål,
b) den maximala sträcka som de berörda växterna, växtprodukterna och andra föremålen får förflyttas inom
tredjelandets gränszoner och medlemsstaternas gränszoner, samt
c) förfarandena för tillståndsgivning i samband med införsel till och förflyttning inom medlemsstatens gränszoner av
växter, växtprodukter och andra föremål som avses i punkt 1 i den här artikeln.
Områdena ska ha en sådan bredd att införsel till och förflyttning av dessa växter, växtprodukter och andra föremål inom
unionens territorium inte utgör någon skadegörarrisk för unionens territorium eller delar av det.
23.11.2016
L 317/37
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
293
3.
Kommissionen får genom genomförandeakter fastställa särskilda villkor eller åtgärder avseende införsel till en
medlemsstats gränszoner av vissa växter, växtprodukter och andra föremål, samt besluta vilka specifika tredjeländer som
omfattas av denna artikel.
Dessa akter ska antas i enlighet med bilaga II och i förekommande fall med beaktande av den vetenskapliga och tekniska
utvecklingen och utvecklingen av internationella standarder.
Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 107.2.
4.
Medlemsstaterna ska, genom det elektroniska anmälningssystem som avses i artikel 103, till kommissionen och
övriga medlemsstater anmäla fall där växter, växtprodukter eller andra föremål förts in till eller förflyttats inom
medlemsstatens gränszoner eller tredjeländers gränszoner i strid med punkterna 1, 2 och 3 i den här artikeln.
Den anmälan ska även göras till det tredjeland från vilket växterna, växtprodukterna eller de andra föremålen förts in till
den berörda gränszonen.
Artikel 47
Krav som gäller växtskyddstransitering
1.
Genom undantag från artiklarna 40.1, 41.1, 42.2, 72.1 och 73, får växter, växtprodukter och andra föremål föras
in till eller passera genom unionens territorium till ett tredjeland antingen genom transitering eller genom omlastning
(nedan kallat växtskyddstransitering), om de uppfyller båda följande villkor:
a) De åtföljs av en undertecknad förklaring från den yrkesmässiga aktör som ansvarar för dessa växter, växtprodukter
och andra föremål som visar att dessa växter, växtprodukter eller andra föremål befinner sig i växtskyddstransitering.
b) De packas och transporteras på ett sådant sätt att det inte föreligger någon risk för spridning av EU-karantänska
degörare i samband med deras införsel till och passage genom unionens territorium.
2.
De behöriga myndigheterna ska förbjuda växtskyddstransitering om de berörda växterna, växtprodukterna eller
andra föremålen inte uppfyller, eller om det finns rimliga uppgifter som talar för att de inte kommer att uppfylla,
villkoren i punkt 1.
Artikel 48
Växter, växtprodukter och andra föremål som används för officiell testning, vetenskapliga ändamål,
eller utbildningsändamål, försök, sorturval eller förädling
1.
Genom undantag från artiklarna 40.1, 41.1 och 42.2 får medlemsstaterna på begäran ge tillfälligt tillstånd för
införsel till och förflyttning inom deras territorium av växter, växtprodukter och andra föremål som används för officiell
testning, vetenskapliga ändamål, eller utbildningsändamål, försök, sorturval eller förädling.
Detta tillstånd ska beviljas för den berörda verksamheten endast om det har fastställts adekvata restriktioner för att
säkerställa att de berörda växterna, växtprodukterna eller andra föremålen inte förorsakar en oacceptabel risk för
spridning av EU-karantänskadegörare eller skadegörare som omfattas av åtgärder som har antagits i enlighet med
artikel 30.1, med hänsyn till de berörda skadegörarnas identitet, biologi och spridningssätt, den planerade verksamheten,
samverkan med miljön och andra relevanta faktorer som gäller den skadegörarrisk som dessa växter, växtprodukter eller
andra föremål utgör.
2.
Om ett tillstånd beviljas i enlighet med punkt 1, ska samtliga följande villkor vara uppfyllda:
a) De berörda växterna, växtprodukterna eller andra föremålen ska hållas på en plats och under förhållanden som de
behöriga myndigheterna konstaterat vara lämpliga och som anges i tillståndet.
23.11.2016
L 317/38
Europeiska unionens officiella tidning
SV
294
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
b) Arbetet med dessa växter, växtprodukter eller andra föremål ska utföras vid en karantänstation eller inneslutningsan
läggning som av den behöriga myndigheten utsetts i enlighet med artikel 60 och som anges i tillståndet.
c) Arbetet med dessa växter, växtprodukter eller andra föremål ska utföras av en personalstyrka vars vetenskapliga och
tekniska kompetens av den behöriga myndigheten konstaterats vara lämplig och motsvara den som anges i tillståndet.
d) Dessa växter, växtprodukter eller andra föremål ska åtföljas av tillståndet när de förs in till eller förflyttas inom
unionens territorium.
3.
Det tillstånd som avses i punkt 1 ska begränsas till en volym och giltighetstid som är lämpad för den berörda
verksamheten och får inte överstiga den utsedda karantänstationens eller inneslutningsanläggningens kapacitet.
Det ska omfatta nödvändiga begränsningar för att på lämpligt sätt eliminera risken för spridning av EU-karantänska
degörarna i fråga eller skadegörare som omfattas av åtgärder som har antagits i enlighet med artikel 30.1.
4.
Den behöriga myndigheten ska övervaka efterlevnaden av de villkor som avses i punkt 2 och de begränsningar och
restriktioner som avses i punkt 3, samt vidta nödvändiga åtgärder ifall dessa villkor, begränsningar eller restriktioner inte
efterlevs.
I förekommande fall ska åtgärden vara ett återkallande av det tillstånd som avses i punkt 1.
5.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 105 för att komplettera denna
förordning med avseende på fastställande av närmare bestämmelser om
a) informationsutbyte mellan medlemsstaterna och kommissionen avseende införsel till och förflyttning inom unionens
territorium av de berörda växterna, växtprodukterna och de andra föremålen,
b) förfarandena och villkoren för beviljande av det tillstånd som avses i punkt 1 i den här artikeln, och
c) kraven för kontroll av efterlevnaden och de åtgärder som ska vidtas vid bristande efterlevnad i enlighet med punkt 4
i den här artikeln.
Artikel 49
Tillfälliga åtgärder med avseende på växter, växtprodukter och andra föremål som sannolikt kan
utgöra nyligen identifierade eller andra misstänkta växtskyddsrisker
1.
Kommissionen får, genom genomförandeakter, anta tillfälliga åtgärder i fråga om införsel till och förflyttning inom
unionens territorium av växter, växtprodukter och andra föremål från tredjeländer, på villkor att följande villkor är
uppfyllda:
a) Växterna, växtprodukterna och de andra föremålen kan sannolikt medföra nyligen fastställda skadegörarrisker som
inte i tillräcklig grad omfattas av unionsåtgärder och som inte är kopplade, eller ännu inte kan kopplas, till EU-
karantänskadegörare, eller skadegörare som omfattas av åtgärder som antagits i enlighet med artikel 30.1.
b) Växtskyddserfarenheten är otillräcklig, exempelvis i förhållande till nya växtarter eller spridningsvägar, när det gäller
handel med de berörda växterna, växtprodukterna och andra föremålen med ursprung i eller avsända från de berörda
tredjeländerna.
c) Ingen bedömning har gjorts av vilka nyligen fastställda skadegörarrisker dessa växter, växtprodukter eller andra
föremål från de berörda tredjeländerna innebär för unionens territorium.
Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 107.2.
2.
De tillfälliga åtgärder som avses i punkt 1 ska antas med hänsyn tagen till avsnitt 2 i bilaga II samt till bilaga IV.
23.11.2016
L 317/39
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
295
I enlighet med vad som är nödvändigt i det berörda fallet ska de inbegripa en eller flera av följande åtgärder:
a) Systematiska och intensiva inspektioner och provtagning, vid införselstället, på varje parti av växter, växtprodukter
eller andra föremål som förs in till unionens territorium samt testning av prover.
b) En karantänsperiod i en karantänstation eller en inneslutningsanläggning i enlighet med artikel 60 för att övervaka
avsaknaden av den berörda nyligen identifierade skadegörarrisken hos dessa växter, växtprodukter eller andra föremål.
c) Ett förbud mot införsel av dessa växter, växtprodukter eller andra föremål till unionens territorium.
I de fall som avses i andra stycket a och b kan den genomförandeakt som avses i punkt 1 också ange särskilda åtgärder
som ska vidtas innan dessa växter, växtprodukter eller andra föremål förs in till unionens territorium.
3.
De tillfälliga åtgärder som avses i punkt 1 ska gälla under en lämplig och rimlig tidsperiod i avvaktan på
karaktärisering av de skadegörare som sannolikt är kopplade till dessa växter, växtprodukter eller andra föremål från
dessa tredjeländer och den fullständiga värderingen av de risker som dessa skadegörare utgör i enlighet med avsnitt 1
i bilaga I.
4.
När det föreligger vederbörligen motiverade och tvingande skäl till skyndsamhet för att avvärja en allvarlig nyligen
fastställd skadegörarrisk ska kommissionen omedelbart anta tillämpliga genomförandeakter i enlighet med det förfarande
som avses i artikel 107.3. Dessa akter ska antas i enlighet med principerna i avsnitt 2 i bilaga II.
5.
Genom undantag från de bestämmelser som antagits i enlighet med punkt 1 i den här artikeln, ska artikel 48
tillämpas på införsel till och förflyttning inom unionens territorium av växter, växtprodukter eller andra föremål som
används för officiella testningsändamål, vetenskapliga ändamål, eller utbildningsändamål, försök, sorturval eller förädling.
6.
Senast den 30 april varje år ska medlemsstaterna överlämna en rapport till kommissionen och övriga
medlemsstater om tillämpningen av de åtgärder som avses i punkt 2 andra stycket a eller b under föregående kalenderår.
Medlemsstaterna ska, i enlighet med de åtgärder som avses i punkt 2 andra stycket a eller b, till kommissionen och
övriga medlemsstater anmäla förekomst av skadegörare som sannolikt kommer att medföra nyligen identifierade
skadegörarrisker.
Medlemsstaterna ska, genom det elektroniska anmälningssystem som avses i artikel 103, till kommissionen och övriga
medlemsstater anmäla införsel av en växt, en växtprodukt eller ett annat föremål till unionens territorium som har
vägrats, eller en förflyttning inom unionens territorium av denna växt, denna växtprodukt eller detta andra föremål som
har förbjudits, på grund av att den berörda medlemsstaten ansett att det förbud som avses i punkt 2 andra stycket c
överträtts. I tillämpliga fall ska anmälningarna innehålla de åtgärder som vidtagits av medlemsstaten med avseende på de
berörda växterna, växtprodukterna eller andra föremålen i enlighet med unionslagstiftningen om offentlig kontroll.
I tillämpliga fall ska en anmälan även göras till det tredjeland från vilket växterna, växtprodukterna eller de andra
föremålen förts in till unionen.
Artikel 50
Rapport från kommissionen om genomförandet och effektiviteten av åtgärder i fråga om import
till unionens territorium
Senast den 14 december 2021 ska kommissionen lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet, inbegripet en
kostnads–nyttoanalys, om genomförandet och effektiviteten av åtgärder i fråga om import till unionens territorium, samt
i förekommande fall lägga fram ett lagstiftningsförslag.
Artikel 51
Ändring av bilagorna III och IV
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 105 med avseende på ändring av
bilagorna III och IV för att anpassa dem till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen och utvecklingen av relevanta
internationella standarder.
23.11.2016
L 317/40
Europeiska unionens officiella tidning
SV
296
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
Artikel 52
Tillfälliga åtgärder som vidtas av medlemsstaterna vid omedelbar fara
1.
När en medlemsstat anser att införsel till eller förflyttning inom dess territorium av växter, växtprodukter eller
andra föremål från vissa tredjeländer eller vissa andra medlemsstater medför en oacceptabelt hög skadegörarrisk vad
avser införsel till samt etablering och spridning inom dess territorium av en EU-karantänskadegörare eller en
skadegörare som bedöms uppfylla villkoren för upptagande i förteckningen över EU-karantänskadegörare och att risken
inte i tillräcklig grad minskas genom de åtgärder som avses i artiklarna 17.1, 17.2, 18.1, 19.1, 28.1, 28.2, 29.1, 30.1,
30.3, 40.2, 40.3, 41.2, 41.3, 42.3, 49.1 och 53 ska den skriftligen till kommissionen och de övriga medlemsstaterna
anmäla de unionsåtgärder den önskar att ska vidtas samt om den tekniska eller vetenskapliga motiveringen för de
åtgärderna.
2.
Om en medlemsstat anser att de unionsåtgärder som avses i punkt 1 inte vidtas eller inte kan vidtas i tillräckligt
god tid för att minska den risk som avses i den punkten får den vidta tillfälliga åtgärder för att skydda sitt territorium
mot omedelbar fara. Dessa tillfälliga åtgärder och den tekniska motiveringen för de åtgärderna ska omedelbart anmälas
till kommissionen och de övriga medlemsstaterna.
3.
När kommissionen mottar den anmälan som avses i punkt 1 ska den omedelbart göra en bedömning av om den
risk som avses i punkt 1 i tillräcklig grad minskas genom de åtgärder som avses i artiklarna 17.1, 17.2, 18.1, 19.1, 28.1,
28.2, 29.1, 30.1, 30.3, 40.2, 40.3, 41.2, 41.3, 42.3, 49.1 och 53 eller om nya åtgärder bör antas i enlighet med de
artiklarna.
4.
Om kommissionen på grundval av den bedömning som avses i punkt 3 kommer fram till att den risk som avses
i punkt 1 inte i tillräcklig grad minskas genom de tillfälliga åtgärder som medlemsstaten vidtagit i enlighet med punkt 2
eller om dessa åtgärder är oproportionella eller inte tillräckligt motiverade, kan den genom genomförandeakter besluta
att dessa åtgärder ska upphävas eller ändras. Innan den genomförandeakten har antagits av kommissionen får
medlemsstaten fortsätta med de åtgärder som den redan har vidtagit.
Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 107.2.
Avsnitt 2
Åtgärder med anknytning till skyddade zoner
Artikel 53
Förbud mot införsel av växter, växtprodukter och andra föremål till skyddade zoner
1.
Vissa växter, växtprodukter eller andra föremål med ursprung i tredjeländer eller unionens territorium får inte föras
in i vissa skyddade zoner.
2.
Kommissionen ska genom genomförandeakter anta en förteckning över de växter, växtprodukter och andra
föremål som avses i punkt 1 och som inte får föras in till vissa skyddade zoner. Den första av dessa genomförandeakter
ska inkludera växterna, växtprodukterna och de andra föremålen samt deras respektive skyddade zoner och, i tillämpliga
fall, deras ursprungsland enligt förteckningen i del B i bilaga III till direktiv 2000/29/EG.
Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 107.2 i denna
förordning.
I den förteckning som upprättas genom dessa genomförandeakter ska växterna, växtprodukterna och de andra föremålen
även vara identifierade med hjälp av sina respektive KN-nummer, när detta nummer finns tillgängligt. Hänvisning ska
dessutom göras till andra nummer som fastställts i unionslagstiftningen i fall då dessa ytterligare specificerar det
tillämpliga KN-numret för en särskild växt eller växtprodukt eller ett särskilt annat föremål.
3.
Om en växt, en växtprodukt eller ett annat föremål, som härrör från platser utanför en skyddad zon, medför en
oacceptabelt hög skadegörarrisk genom sin sannolikhet att hysa den aktuella karantänskadegöraren för skyddad zon, och
denna risk inte kan reduceras till en acceptabel nivå genom vidtagande av en eller flera av de åtgärder som anges
i avsnitt 1 punkterna 2 och 3 i bilaga II ska kommissionen i tillämpliga fall ändra den genomförandeakt som avses
i punkt 2, för att i denna föra in den växten eller växtprodukten eller det föremålet samt den eller de skyddade zonerna
i fråga.
23.11.2016
L 317/41
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
297
Om en växt, en växtprodukt eller annat föremål som ingår i denna genomförandeakt inte medför någon oacceptabelt
hög skadegörarrisk, eller medför en sådan risk som emellertid kan reduceras till en acceptabel nivå genom vidtagande av
en eller flera av de åtgärder som anges i avsnitt 1 punkterna 2 och 3 i bilaga II ska kommissionen ändra denna
genomförandeakt i enlighet med detta.
Dessa ändringar ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 107.2.
Den acceptabla nivån på skadegörarrisken ska bedömas i enlighet med de principer som anges i avsnitt 2 i bilaga II.
När det föreligger vederbörligen motiverade och tvingande skäl till skyndsamhet för att avvärja en allvarlig
skadegörarrisk ska kommissionen omedelbart anta tillämpliga genomförandeakter i enlighet med det förfarande som
avses i artikel 107.3.
4.
Medlemsstaterna ska, genom det elektroniska anmälningssystem som avses i artikel 103, till kommissionen och
övriga medlemsstater anmäla fall där växter, växtprodukter eller andra föremål förts in till, eller förflyttats inom, den
berörda skyddade zonen, i strid med de förbud som antagits i enlighet med den här artikeln.
I tillämpliga fall ska medlemsstaterna och kommissionen anmäla detta till det tredjeland från vilket växterna,
växtprodukterna eller de andra föremålen fördes in till de skyddade zonerna i fråga.
Artikel 54
Växter, växtprodukter och andra föremål som omfattas av särskilda krav för skyddade zoner
1.
Vissa växter, växtprodukter eller andra föremål får endast föras in till, eller förflyttats inom, vissa skyddade zoner
om särskilda krav för dessa skyddade zoner är uppfyllda.
2.
Kommissionen ska genom en genomförandeakt anta en förteckning över växterna, växtprodukterna och de andra
föremålen, deras respektive skyddade zoner och de motsvarande särskilda kraven för skyddade zoner. Den första av
dessa genomförandeakter ska inkludera växterna, växtprodukterna och de andra föremålen, de respektive skyddade
zonerna och de särskilda kraven för skyddade zoner enligt förteckningen i del B i bilaga IV till direktiv 2000/29/EG.
Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 107.2 i denna
förordning.
I den förteckning som upprättas genom dessa genomförandeakter ska de växterna, växtprodukterna och andra föremålen
även vara identifierade med hjälp av sina respektive KN-nummer, när detta nummer finns tillgängligt. Hänvisning ska
dessutom göras till andra nummer som fastställts i unionslagstiftningen i fall då dessa ytterligare specificerar det
tillämpliga KN-numret för en särskild växt eller växtprodukt eller ett särskilt annat föremål.
3.
Om en växt, en växtprodukt eller annat föremål, som härrör från platser utanför den skyddade zonen i fråga,
medför en oacceptabelt hög skadegörarrisk genom sin sannolikhet att hysa en karantänskadegörare för skyddad zon, och
denna risk inte kan reduceras till en acceptabel nivå genom vidtagande av en eller flera av de åtgärder som anges
i avsnitt 1 punkterna 2 och 3 i bilaga II ska kommissionen ändra den genomförandeakt som avses i punkt 2, för att
i denna föra in den växten eller växtprodukten eller det andra föremålet och de åtgärder som ska tillämpas. Dessa
åtgärder, och de krav som avses i punkt 2, utgör särskilda krav för skyddade zoner.
Om en växt, en växtprodukt eller ett annat föremål som ingår i den genomförandeakten inte medför någon oacceptabelt
hög skadegörarrisk för den berörda skyddade zonen, eller medför en sådan risk och den inte kan reduceras till en
acceptabel nivå genom de särskilda kraven för skyddade zoner, ska kommissionen ändra genomförandeakten i enlighet
med detta.
Dessa ändringar ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 107.2.
Den acceptabla nivån på skadegörarrisken ska bedömas, och åtgärderna för att reducera denna risk till en acceptabel
nivå ska antas, i enlighet med de principer som anges i avsnitt 2 i bilaga II.
När det föreligger vederbörligen motiverade och tvingande skäl till skyndsamhet för att avvärja en allvarlig
skadegörarrisk ska kommissionen omedelbart anta tillämpliga genomförandeakter i enlighet med det förfarande som
avses i artikel 107.3.
23.11.2016
L 317/42
Europeiska unionens officiella tidning
SV
298
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
4.
Medlemsstaterna ska, genom det elektroniska anmälningssystem som avses i artikel 103, till kommissionen och
övriga medlemsstater anmäla de fall där växter, växtprodukter eller andra föremål förts in till, eller förflyttats inom, den
berörda skyddade zonen, i strid med de åtgärder som antagits i enlighet med den här artikeln.
I tillämpliga fall ska medlemsstaterna och kommissionen anmäla detta till det tredjeland från vilket växterna,
växtprodukterna eller de andra föremålen fördes in till unionens territorium.
Artikel 55
Information som ska lämnas till resenärer och användare av posttjänster med avseende på
skyddade zoner
Artikel 45 ska tillämpas på motsvarande sätt med avseende på införsel till eller förflyttning inom skyddade zoner av
växter, växtprodukter och andra föremål.
Artikel 56
Undantag från förbud och krav som gäller gränszoner med avseende på skyddade zoner
Artikel 46 ska tillämpas på motsvarande sätt med avseende på växter, växtprodukter och andra föremål som förtecknas
i de genomförandeakter som avses i artiklarna 53.2, 53.3, 54.2 och 54.3 och som från ett tredjelands gränszoner förs in
till respektive skyddade zoner som gränsar till den gränszonen.
Artikel 57
Krav som gäller växtskyddstransitering med avseende på skyddade zoner
Artikel 47 ska tillämpas på motsvarande sätt när det gäller växtskyddstransitering av växter, växtprodukter och andra
föremål som förtecknas i de genomförandeakter som avses i artiklarna 53.2, 53.3, 54.2 och 54.3 genom skyddade
zoner.
Artikel 58
Växter, växtprodukter och andra föremål som används för officiell testning, vetenskapliga ändamål
eller utbildningsändamål, försök, sorturval eller förädling avseende skyddade zoner
Genom undantag från förbuden och kraven i artiklarna 53.1 och 54.1 ska artikel 48 tillämpas på motsvarande sätt på
införsel till och förflyttning inom skyddade zoner av växter, växtprodukter och andra föremål som förtecknas i de
genomförandeakter som avses i artiklarna 53.2, 53.3, 54.2 och 54.3 och som används för officiell testning,
vetenskapliga ändamål eller utbildningsändamål, försök, sorturval eller förädling.
Avsnitt 3
Andra åtgärder med avseende på växter, växtprodukter och andra föremål
Artikel 59
Allmänna krav på fordon, maskiner och förpackningsmaterial
1.
Fordon, maskiner och förpackningsmaterial som används för växter, växtprodukter eller andra föremål som avses
i de genomförandeakter som antas i enlighet med artiklarna 28.1, 28.2, 30.1, 30.3, 40.2, 41.2, 41.3, 42.3 och 49.1 och
som förflyttas till eller inom unionens territorium eller genom unionens territorium i enlighet med artikel 47 ska vara
fria från EU-karantänskadegörare och från skadegörare som omfattas av åtgärder som har antagits i enlighet med
artikel 30.1.
2.
Punkt 1 ska tillämpas på skyddade zoner också vad gäller de berörda karantänskadegörarna för skyddad zon.
23.11.2016
L 317/43
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
299
Artikel 60
Utseende av karantänstationer och inneslutningsanläggningar
1.
För de syften som avses i artiklarna 8, 48, 49 och 58 ska medlemsstaterna vidta en eller flera av följande åtgärder,
med hänsyn till relevant skadegörarrisk:
a) På sitt territorium utse karantänstationer eller inneslutningsanläggningar.
b) Ge tillstånd till användning av utsedda karantänstationer eller inneslutningsanläggningar i en annan medlemsstat,
under förutsättning att den andra medlemsstaten har godkänt ett sådant tillstånd.
c) Tillfälligt utse yrkesmässiga aktörers eller andra personers verksamhetsplatser till inneslutningsanläggningar för
skadegörarna, växterna, växtprodukterna eller de andra föremålen och relevant användning i enlighet med
artiklarna 8, 48 och 49.
2.
På begäran ska medlemsstaterna delge kommissionen och övriga medlemsstater en förteckning över de karantäns
tationer och inneslutningsanläggningar som utsetts på deras territorium.
Artikel 61
Krav på karantänstationer och inneslutningsanläggningar
1.
Karantänstationer och inneslutningsanläggningar som avses i artikel 60 ska uppfylla följande krav för att förhindra
spridning av EU-karantänskadegörare:
a) De ska fysiskt isolera de skadegörare, växter, växtprodukter och andra föremål som ska hållas i karantän eller
inneslutas och säkerställa att det inte är möjligt att få tillgång till dem eller avlägsna dem från dessa stationer eller
anläggningar utan den behöriga myndighetens samtycke.
b) De ska ha system eller tillgång till system för sterilisering, dekontaminering eller destruktion av angripna växter,
växtprodukter och andra föremål, avfall och utrustning innan dessa avlägsnas från stationerna eller anläggningarna.
c) De ska ha identifierat och beskrivit dessa stationers och anläggningars arbetsuppgifter, de personer som svarar för att
dessa uppgifter utförs och de villkor enligt vilka de ska utföra dessa uppgifter.
d) De ska ha tillräcklig personal med lämpliga kvalifikationer och lämplig utbildning och erfarenhet.
e) De ska ha en beredskapsplan för att effektivt eliminera varje oavsiktlig förekomst av EU-karantänskadegörare och
skadegörare som omfattas av åtgärder som har antagits i enlighet med artikel 30.1 och förhindra deras spridning.
2.
Kommissionen får genom genomförandeakter fastställa särskilda regler, så att enhetliga villkor föreligger för
tillämpningen av kraven i punkt 1 med avseende på typen av växter, växtprodukter och andra föremål samt den faktiska
eller potentiella risken, inbegripet särskilda krav på officiella testningsändamål, vetenskapliga ändamål eller
utbildningsändamål, försök, sorturval eller förädling.
Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 107.2.
Artikel 62
Drift av karantänstationer och inneslutningsanläggningar
1.
Den ansvarige för karantänstationen eller inneslutningsanläggningen ska övervaka att stationen eller anläggningen
och stationens eller anläggningens omedelbara omgivning är fri från oavsiktlig förekomst av EU-karantänskadegörare
och skadegörare som omfattas av åtgärder som har antagits i enlighet med artikel 30.1.
2.
Om en oavsiktlig förekomst av en skadegörare som avses i punkt 1 påträffas eller misstänks föreligga, ska den
ansvarige för den berörda karantänstationen eller inneslutningsanläggningen vidta lämpliga åtgärder på grundval av den
beredskapsplan som avses i artikel 61.1 e. De skyldigheter som anges för yrkesmässiga aktörer i artikel 14 ska på
motsvarande sätt vara tillämpliga på den ansvarige för karantänstationen eller inneslutningsanläggningen.
23.11.2016
L 317/44
Europeiska unionens officiella tidning
SV
300
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
3.
Den ansvarige för karantänstationen eller inneslutningsanläggningen ska spara dokumentation om följande:
a) De anställda.
b) Besökare som får tillträde till stationen eller anläggningen.
c) De skadegörare, växter, växtprodukter och andra föremål som levereras till eller lämnar stationen eller anläggningen.
d) Ursprungsorten för dessa växter, växtprodukter och andra föremål.
e) Iakttagelser avseende förekomst av skadegörare på sådana växter, växtprodukter och andra föremål på karantäns
tationen eller i inneslutningsanläggningen och i dess omedelbara omgivning.
Uppgifterna ska bevaras i tre år.
Artikel 63
Tillsyn av karantänstationer och inneslutningsanläggningar och återkallande av utseendebeslut
1.
Den behöriga myndigheten ska regelbundet inspektera karantänstationerna och inneslutningsanläggningarna för att
kontrollera om de uppfyller de krav som avses i artikel 61 och de driftsvillkor som fastställs i artikel 62.
Myndigheten ska bestämma frekvensen för dessa inspektioner i enlighet med den skadegörarrisk som är förbunden med
karantänstationernas eller inneslutningsanläggningarnas drift.
2.
På grundval av den inspektion som avses i punkt 1 kan den behöriga myndigheten kräva att den ansvarige för
karantänstationen eller inneslutningsanläggningen genomför korrigerande åtgärder beträffande efterlevnad av
artiklarna 61 och 62, antingen omedelbart eller inom en fastställd tidsperiod.
Om den behöriga myndigheten kommer fram till att karantänstationen eller inneslutningsanläggningen eller den person
som ansvarar för den inte efterlever artiklarna 61 och 62 ska den myndigheten utan dröjsmål vidta de åtgärder som är
nödvändiga för att säkerställa att den bristande efterlevnaden av dessa bestämmelser inte fortsätter. Dessa åtgärder kan
inbegripa återkallande eller tillfälligt upphävande av det utseendebeslut som avses i artikel 60.1.
3.
Om den behöriga myndigheten har vidtagit andra åtgärder i enlighet med punkt 2 i den här artikeln än
återkallande av det utseendebeslut som avses i artikel 60.1 och den bristande efterlevnaden av artiklarna 61 och 62
fortsätter, ska myndigheten utan dröjsmål återkalla det utseendebeslutet.
Artikel 64
Växter, växtprodukter och andra föremål som frisläpps ur karantänstationer och inneslutningsan
läggningar
1.
Växter, växtprodukter och andra föremål får lämna karantänstationerna eller inneslutningsanläggningarna, med
tillstånd från de behöriga myndigheterna, endast om det kan bekräftas att de är fria från EU-karantänskadegörare och
skadegörare som omfattas av åtgärder som har antagits i enlighet med artikel 30.1, eller, i förekommande fall, karantäns
kadegörare för skyddad zon.
2.
Den behöriga myndigheten kan ge tillstånd till förflyttning av växter, växtprodukter och andra föremål angripna av
en EU-karantänskadegörare eller en skadegörare som omfattas av åtgärder som har antagits i enlighet med artikel 30.1
från en karantänstation eller inneslutningsanläggning till en annan karantänstation eller inneslutningsanläggning, om
denna förflyttning är motiverad av skäl som rör officiell testning eller av vetenskapliga skäl och sker enligt villkor som
fastställts av den behöriga myndigheten
3.
Kommissionen får genom genomförandeakter fastställa särskilda regler om frisläppande av växter, växtprodukter
och andra föremål ur karantänstationer och inneslutningsanläggningar och i förekommande fall märkningskrav avseende
det frisläppande eller den förflyttning som avses i punkt 2.
Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 107.2.
23.11.2016
L 317/45
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
301
KAPITEL V
Registrering av yrkesmässiga aktörer och spårbarhet
Artikel 65
Officiellt register över yrkesmässiga aktörer
1.
Den behöriga myndigheten ska föra och uppdatera ett register över följande yrkesmässiga aktörer, som är
verksamma på den berörda medlemsstatens territorium:
a) Yrkesmässiga aktörer som till unionen för in eller inom unionen flyttar växter, växtprodukter och andra föremål för
vilka det krävs ett sundhetscertifikat eller ett växtpass på grundval av de genomförandeakter som har antagits
i enlighet med artiklarna 72.1, 73, 74.1, 79.1 och 80.1.
b) Yrkesmässiga aktörer som är bemyndigade att utfärda växtpass i enlighet med artikel 89.
c) Yrkesmässiga aktörer som ansöker om att den behöriga myndigheten ska utfärda de certifikat som avses
i artiklarna 100, 101 och 102.
d) Yrkesmässiga aktörer som är bemyndigade att applicera den märkning som avses i artikel 98, är bemyndigade att
utfärda de attesteringar som avses i artikel 99, lämnar information i enlighet med artikel 45 eller 55, för in växter,
växtprodukter eller andra föremål till gränszoner i enlighet med artikel 46.1 eller 56, eller vilka utför verksamhet
avseende de berörda växterna i avgränsade områden, såvida inte dessa aktörer är förtecknade i något annat officiellt
register som de behöriga myndigheterna har tillgång till.
e) Andra yrkesmässiga aktörer än de som avses i leden a–d i detta stycke, om detta krävs enligt den genomförandeakt
som har antagits i enlighet med artiklarna 28.1, 30.1, 41.2, 49.1, 53.2 eller 54.2.
Medlemsstaterna får besluta att ytterligare kategorier av odlare eller andra yrkesmässiga aktörer ska registreras, om detta
är motiverat med hänsyn till den skadegörarrisk som de växter som de odlar eller någon annan av deras verksamheter
medför.
2.
En yrkesmässig aktör får vara registrerad endast en gång i en behörig myndighets register. I tillämpliga fall ska den
registreringen genomföras med uttrycklig hänvisning till var och en av de olika verksamhetsplatser som avses
i artikel 66.2 d.
3.
Punkt 1 i den här artikeln ska inte tillämpas på en yrkesmässig aktör som omfattas av ett eller flera av följande
kriterier:
a) Aktören levererar uteslutande och direkt till slutanvändarna små kvantiteter växter, växtprodukter och andra föremål
på andra sätt än via försäljning genom distansavtal.
b) Aktören levererar uteslutande och direkt till slutanvändarna små kvantiteter fröer, utom sådana fröer som omfattas av
artikel 72.
c) Aktörens yrkesmässiga verksamhet som avser växter, växtprodukter och andra föremål är begränsad till transport för
en annan yrkesmässig aktörs räkning.
d) Aktörens yrkesmässiga verksamhet avser endast transport av alla slags föremål med användning av träemballage.
Medlemsstaterna får besluta att inte tillämpa det undantag som avses i första stycket a på alla eller vissa odlare eller
andra yrkesmässiga aktörer, om detta är motiverat utifrån den skadegörarrisk som de växter de odlar eller någon annan
av deras verksamheter medför.
4.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 105, med avseende på ett eller flera
av följande:
a) Att ändra denna förordning genom att lägga till ytterligare kategorier av yrkesmässiga aktörer som ska undantas från
tillämpningen av punkt 1 i den här artikeln, om registreringen skulle innebära en oproportionell administrativ börda
för dem i förhållande till den låga skadegörarrisk som är förbunden med deras yrkesverksamhet.
23.11.2016
L 317/46
Europeiska unionens officiella tidning
SV
302
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
b) Att komplettera denna förordning genom att fastställa särskilda krav för registrering av vissa kategorier av
yrkesmässiga aktörer, med hänsyn till arten av deras verksamhet eller av den berörda växten eller växtprodukten eller
det berörda andra föremålet.
c) Att komplettera denna förordning genom att fastställa de övre gränsvärdena för små kvantiteter av specifika växter,
växtprodukter eller andra föremål som avses i punkt 3 första stycket a. Dessa gränsvärden ska fastställas med hänsyn
till de berörda växterna, växtprodukterna eller andra föremålen och deras respektive skadegörarrisker.
Artikel 66
Registreringsförfarande
1.
Yrkesmässiga aktörer som omfattas av artikel 65.1 ska lämna in en ansökan om registrering till de behöriga
myndigheterna.
2.
Ansökan om registrering ska innehålla följande:
a) Den yrkesmässiga aktörens namn, adress i registreringsmedlemsstaten och kontaktuppgifter.
b) En redogörelse för den yrkesmässiga aktörens avsikt att utöva en eller flera av de verksamheter som avses
i artikel 65.1 gällande växter, växtprodukter och andra föremål.
c) En redogörelse för den yrkesmässiga aktörens avsikt att i förekommande fall utöva en eller flera av följande
verksamheter:
i) Utfärdande av växtpass för växter, växtprodukter och andra föremål, i enlighet med artikel 84.1.
ii) Anbringande av den märkning på träemballage som avses i artikel 96.1.
iii) Annan attestering, i enlighet med artikel 99.1.
d) Adressen till de verksamhetsplatser och, i förekommande fall, lokaliseringen av de markområden som används av den
yrkesmässiga aktören i den berörda medlemsstaten för att bedriva de verksamheter som ska registreras enligt
artikel 65.1.
e) Varutyper, familjer, släkten eller arter av de växter och växtprodukter och, i förekommande fall, typ av andra föremål
som berörs av den yrkesmässiga aktörens verksamhet, i enlighet med artikel 65.1.
3.
De behöriga myndigheterna ska utan dröjsmål registrera en yrkesmässig aktör om ansökan om registrering
innehåller uppgifterna i punkt 2.
4.
Genom undantag från punkterna 1 och 2 i den här artikeln ska en behörig myndighet registrera en yrkesmässig
aktör utan att en ansökan lämnas in om den aktören är registrerad i enlighet med artiklarna 6.5 tredje stycket, 6.6 eller
13c.1 b i direktiv 2000/29/EG eller nationella växtskyddsbestämmelser och alla uppgifter i punkt 2 i den här artikeln
finns tillgängliga för den behöriga myndigheten. Om relevant ska den berörda yrkesmässiga aktören lägga fram en
uppdatering av dessa uppgifter senast den 14 mars 2020.
5.
Registrerade aktörer ska i förekommande fall årligen lämna in en uppdatering avseende eventuella ändringar av de
uppgifter som avses i punkt 2 d och e samt de redogörelser som avses i punkt 2 b och c. Denna inlämning ska ske
senast den 30 april varje år när det gäller uppdateringen av föregående års uppgifter.
En ansökan om uppdatering av de uppgifter som avses i punkt 2 a ska lämnas in senast 30 dagar efter det att
uppgifterna ändrats.
6.
Om den behöriga myndigheten får vetskap om att den registrerade aktören inte längre bedriver den verksamhet
som avses i artikel 65.1 eller att de uppgifter som ingår i den ansökan den registrerade aktören har lämnat in i enlighet
med punkt 2 i den här artikeln inte längre är riktiga, ska den begära att aktören korrigerar dessa uppgifter omedelbart
eller inom en viss tidsfrist.
Om den registrerade aktören inte korrigerar uppgifterna inom den tidsfrist som fastställts av den behöriga myndigheten,
ska den behöriga myndigheten, beroende på vad som är lämpligt, ändra eller återkalla den aktörens registrering.
23.11.2016
L 317/47
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
303
Artikel 67
Registrets innehåll
Registret ska innehålla de uppgifter som anges i artikel 66.2 a, b, d och e liksom följande:
a) Det officiella registreringsnumret som ska inbegripa den tvåbokstavskod som anges i standarden ISO 3166-1-alpha-
2 (
1
) för den medlemsstat i vilken den yrkesmässiga aktören är registrerad.
b) I tillämpliga fall en uppgift om vilken av de verksamheter som avses i artikel 66.2 c den yrkesmässiga aktören har
bemyndigats att utföra och i tillämpliga fall de berörda särskilda växterna, växtprodukterna eller andra föremålen.
Artikel 68
Tillgång till information i de officiella registren
1.
Den medlemsstat som för registret ska på motiverad begäran låta de övriga medlemsstaterna eller kommissionen,
för eget bruk ta del av informationen i registret.
2.
Den medlemsstat som för registret ska på motiverad begäran låta alla yrkesmässiga aktörer som är etablerade
i unionen, för eget bruk ta del av den information som avses i artikel 66.2 a och b och artikel 67 b angående en viss
registrerad aktör.
3.
Denna artikel ska tillämpas utan att det påverkar nationella bestämmelser och unionsbestämmelser om konfiden
tialitet, tillgång till information och skydd av personuppgifter.
Artikel 69
Spårbarhet
1.
En yrkesmässig aktör till vilken växter, växtprodukter eller andra föremål levereras som omfattas av krav eller
villkor enligt artiklarna 28.1 första stycket a–d, 28.2, 28.3, 30.1, 30.3, 30.4, 37.2, 41.2, 41.3, 46.1, 46.3, 48.1, 48.2,
49.1, 54.2, 54.3, 56, 57, 58 och 79.1 ska spara dokumentation om varje handelsenhet av växter, växtprodukter eller
andra föremål som levererats, så att aktören kan identifiera de levererande yrkesmässiga aktörerna.
2.
En yrkesmässig aktör som levererar växter, växtprodukter eller andra föremål som omfattas av krav eller villkor
enligt artiklarna 28.1 första stycket a–d, 28.2, 28.3, 30.1, 30.3, 30.4, 37.2, 41.2, 41.3, 46.1, 46.3, 47.1, 48.1, 48.2,
49.1, 54.2, 54.3, 56, 57, 58 och 79.1 ska spara dokumentation som gör det möjligt för den yrkesmässiga aktören att
för varje handelsenhet i form av växter, växtprodukter eller andra föremål som levererats, identifiera de yrkesmässiga
aktörerna till vilka den levererades.
3.
När en bemyndigad aktör utfärdar ett växtpass i enlighet med artikel 84.1 och när den behöriga myndigheten
utfärdar ett växtpass i enlighet med artikel 84.2 för en registrerad aktör ska den aktören säkerställa att den, för att
säkerställa spårbarhet i enlighet med punkterna 1 och 2 i den här artikeln, dokumenterar följande uppgifter angående
det växtpasset:
a) I tillämpliga fall, den yrkesmässiga aktör som levererade den berörda handelsenheten.
b) Den yrkesmässiga aktör till vilken den berörda handelsenheten levererades.
c) Relevanta uppgifter om växtpasset.
4.
Yrkesmässiga aktörer ska spara den dokumentation som avses i punkterna 1, 2 och 3 under minst tre år från och
med det datum då växten, växtprodukten eller det andra föremålet i fråga levererades till eller av dem.
5.
Kommissionen får genom genomförandeakter fastställa följande:
a) En kortare eller längre minimiperiod än den som avses i punkt 4 för särskilda växter, om detta är motiverat med
hänsyn till längden på dessa växters odlingsperiod.
23.11.2016
L 317/48
Europeiska unionens officiella tidning
SV
(
1
) ISO 3166-1:2006, Beteckningar för namn på länder och deras indelningar – Del 1: Landskoder. Internationella standardiseringsorganisa
tionen, Genève.
304
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
b) Krav beträffande tillgänglighet för den dokumentation som ska sparas av de yrkesmässiga aktörer som avses
i punkterna 1 och 2.
Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 107.2.
6.
De yrkesmässiga aktörer som avses i punkt 4 ska på begäran delge den behöriga myndigeten informationen i den
dokumentation som avses i punkterna 1, 2 och 3.
7.
Den här artikeln ska inte tillämpas på de yrkesmässiga aktörer som avses i artikel 65.3 första stycket c och d.
Artikel 70
Förflyttning av växter, växtprodukter och andra föremål inom och mellan en yrkesmässig aktörs
verksamhetsplatser
1.
Yrkesmässiga aktörer till vilka levereras eller som levererar de växter, växtprodukter eller andra föremål som avses
i artikel 69.1 och 69.2 ska ha inrättat system eller förfaranden för spårbarhet som gör det möjligt att identifiera
förflyttningar av dessa växter, växtprodukter och andra föremål inom och mellan deras egna verksamhetsplatser.
Första stycket ska inte tillämpas på yrkesmässiga aktörer som avses i artikel 65.3 första stycket c och d.
2.
Den behöriga myndigheten ska på begäran få ta del av den information som identifierats genom de system eller
förfaranden som avses i punkt 1 om förflyttning av växter, växtprodukter och andra föremål inom och mellan
yrkesmässiga aktörers verksamhetsplatser som avses i den punkten.
KAPITEL VI
Certifiering av växter, växtprodukter och andra föremål
Avsnitt 1
Sundhetscer tif ikat som krävs för införsel av växter, växtprodukter och andra föremål till
unionens territorium
Artikel 71
Sundhetscertifikat för införsel till unionens territorium
1.
Ett sundhetscertifikat för införsel av växter, växtprodukter och andra föremål till unionens territorium ska vara ett
dokument, utfärdat av ett tredjeland, som uppfyller villkoren i artikel 76, har det innehåll som anges i del A i bilaga V,
eller, i förekommande fall, i del B i bilaga V, och som intygar att de berörda växterna, växtprodukterna eller andra
föremålen uppfyller samtliga följande krav:
a) De är fria från EU-karantänskadegörare och skadegörare som är föremål för åtgärder som har antagits i enlighet med
artikel 30.1.
b) De uppfyller bestämmelserna i artikel 37.1 avseende förekomst av reglerade EU-icke-karantänskadegörare på växter
för plantering.
c) De uppfyller de krav som avses i artikel 41.2 och 41.3 eller, i tillämpliga fall, i artikel 54.2 och 54.3.
d) De uppfyller, i tillämpliga fall, bestämmelser som har antagits enligt de bestämmelser som antagits i enlighet med
artiklarna 28.1 första stycket d, 28.2 och 30.1.
2.
Det ska under rubriken ”Tilläggsdeklaration” i sundhetscertifikatet anges vilket specifikt krav som är uppfyllt i de
fall där det i respektive genomförandeakt som antagits i enlighet med artiklarna 28.1, 28.2, 30.1, 30.3, 37.2, 41.2, 41.3,
54.2 och 54.3 finns flera olika möjliga alternativ vad gäller sådana krav. När detta anges ska det relevanta kravets
fullständiga ordalydelse återges.
3.
I förekommande fall ska det i sundhetscertifikatet anges att de berörda växterna, växtprodukterna eller andra
föremålen uppfyller de krav på växtskyddsåtgärder som i enlighet med artikel 44 erkänts som likvärdiga med kraven
i den genomförandeakt som antagits i enlighet med artikel 41.3.
4.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 105 med avseende på ändring av
delarna A och B i bilaga V för att anpassa dessa till utvecklingen av relevanta internationella standarder.
23.11.2016
L 317/49
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
305
Artikel 72
Växter, växtprodukter och andra föremål för vilka sundhetscertifikat krävs
1.
Kommissionen ska, genom en genomförandeakt, upprätta en förteckning över de växter, växtprodukter och andra
föremål, samt respektive ursprungs- eller avsändartredjeland, för vilka det krävs ett sundhetscertifikat för införsel till
unionens territorium.
Förteckningen ska innehålla
a) alla växter för plantering, utom fröer,
b) de växter, växtprodukter och andra föremål som anges i del B.I i bilaga V till direktiv 2000/29/EG,
c) växter, växtprodukter och andra föremål för vilka krav avseende införsel till unionens territorium har antagits
i enlighet med artiklarna 28.1 första stycket d och 30.1,
d) fröer eller, i tillämpliga fall, utsädespotatis som förtecknas i den genomförandeakt som avses i artikel 37.2 i denna
förordning om inte annat följer av beslut om likvärdighet vilka antagits i enlighet med direktiven 66/401/EEG,
66/402/EEG, 98/56/EG, 1999/105/EG, 2002/54/EG, 2002/55/EG, 2002/56/EG och 2002/57/EG
e) växter, växtprodukter och andra föremål som förtecknas i den genomförandeakt som avses i artikel 41.2 och 41.3,
f) växter, växtprodukter och andra föremål som omfattas av artikel 49.2 andra stycket a och b.
Leden a–e i första stycket ska inte tillämpas, och något sundhetscertifikat inte krävas, om en genomförandeakt som
antagits i enlighet med artikel 28.1 första stycket d, 30.1 eller 41.2 och 41.3 kräver bevis på efterlevnad i form av en
sådan officiell märkning som avses i artikel 96.1 eller sådan annan officiell attestering som avses i artikel 99.1.
I den förteckning som upprättas genom denna genomförandeakt ska växterna, växtprodukterna och de andra föremålen
även vara identifierade med hjälp av sina respektive KN-nummer, när detta nummer finns tillgängligt. Hänvisning ska
dessutom göras till andra nummer som fastställts i unionslagstiftningen i fall då dessa ytterligare specificerar det
tillämpliga KN-numret för en särskild växt eller växtprodukt eller ett särskilt annat föremål.
2.
Kommissionen ska, genom en genomförandeakt, ändra den genomförandeakt som avses i punkt 1 i något av
följande fall:
a) Om en växt, växtprodukt eller ett annat föremål som anges i den akten inte överensstämmer med punkt 1 första
stycket c, d eller e.
b) Om en växt, växtprodukt eller ett annat föremål som inte anges i den akten överensstämmer med punkt 1 första
stycket c, d eller e.
3.
Kommissionen får, utöver de fall som avses i punkt 2, genom en genomförandeakt ändra den genomförandeakt
som avses i punkt 1, i enlighet med de principer som anges i avsnitt 2 i bilaga II, om det finns risk för att en växt, en
växtprodukt eller ett annat föremål som inte anges i den akten kan hysa en EU-karantänskadegörare eller en skadegörare
som omfattas av åtgärder som har antagits i enlighet med artikel 30.1, eller om det inte längre föreligger någon sådan
risk för en växt, en växtprodukt eller ett annat föremål som anges i den akten.
4.
De genomförandeakter som avses i punkterna 1, 2 och 3 ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som
avses i artikel 107.2.
5.
Genom undantag från punkterna 1, 2 och 3 ska det inte krävas något sundhetscertifikat för de växter,
växtprodukter eller andra föremål som omfattas av artiklarna 46, 47, 48 och 75.1.
Artikel 73
Andra växter för vilka sundhetscertifikat krävs
Kommissionen ska, genom genomförandeakter, fastställa att det för övriga växter utöver de växter som ingår i den
förteckning som avses i artikel 72.1 krävs ett sundhetscertifikat för införsel till unionens territorium.
23.11.2016
L 317/50
Europeiska unionens officiella tidning
SV
306
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
I de genomförandeakterna ska det emellertid anges att något sundhetscertifikat inte krävs för dessa växter om en
bedömning baserad på uppgifter om skadegörarrisker och erfarenheter från handeln visar att ett sådant certifikat inte är
nödvändigt. Vid den bedömningen ska hänsyn tas till de kriterier som anges i bilaga VI. I förekommande fall får
bedömningen endast röra växter från ett visst ursprungs- eller avsändartredjeland eller en viss grupp av ursprungs- eller
avsändartredjeländer.
I den förteckning som upprättas genom dessa genomförandeakter ska växterna även vara identifierade med hjälp av sina
respektive KN-nummer, när detta nummer finns tillgängligt.
Hänvisning ska dessutom göras till andra nummer som fastställts i unionslagstiftningen i fall då dessa ytterligare
specificerar det tillämpliga KN-numret för en särskild växt eller växtprodukt eller ett särskilt annat föremål.
Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 107.2. Den första av
dessa akter ska antas senast den 14 december 2018.
Artikel 74
Växter, växtprodukter och andra föremål för vilka det krävs sundhetscertifikat för införsel till en
skyddad zon
1.
Utöver de fall som avses i artikel 72.1, 72.2 och 72.3 krävs sundhetscertifikat för införsel av vissa växter,
växtprodukter och andra föremål till vissa skyddade zoner från vissa ursprungs- eller avsändartredjeländer.
Kommissionen ska, genom en genomförandeakt, upprätta en förteckning över dessa växter, växtprodukter och andra
föremål, samt respektive ursprungs- eller avsändartredjeland som avses i första stycket.
Förteckningen ska innehålla
a) de växter, växtprodukter och andra föremål som anges i del B.II i bilaga V till direktiv 2000/29/EG i den första av
dessa genomförandeakter,
b) de växter, växtprodukter och andra föremål som förtecknas i de genomförandeakter som avses i artikel 54.2 eller
54.3 i denna förordning.
I den förteckning som upprättas genom dessa genomförandeakter ska växterna, växtprodukterna och de andra föremålen
även vara identifierade med hjälp av sina respektive KN-nummer, när detta nummer finns tillgängligt. Hänvisning ska
dessutom göras till andra nummer som fastställts i unionslagstiftningen i fall då dessa ytterligare specificerar det
tillämpliga KN-numret för en särskild växt eller växtprodukt eller ett särskilt annat föremål.
Något sundhetscertifikat ska inte krävas för växter, växtprodukter och andra föremål på den förteckningen om en
genomförandeakt som antagits i enlighet med artikel 54.2 eller 54.3 kräver bevis på efterlevnad i form av en sådan
officiell märkning som avses i artikel 96.1 eller sådan annan officiell attestering som avses i artikel 99.1.
2.
Kommissionen ska, genom en genomförandeakt, ändra den genomförandeakt som avses i punkt 1 i följande fall:
a) Om en växt, en växtprodukt eller ett annat föremål som anges i den akten inte överensstämmer med punkt 1 tredje
stycket b.
b) Om en växt, en växtprodukt eller ett annat föremål som inte anges i den akten överensstämmer med punkt 1 tredje
stycket b.
3.
Kommissionen får, utöver de fall som avses i punkt 2, genom en genomförandeakt ändra den genomförandeakt
som avses i punkt 1, i enlighet med de principer som anges i avsnitt 2 i bilaga II, om det finns risk för att en växt, en
växtprodukt eller ett annat föremål som inte anges i den akten kan hysa respektive karantänskadegörare för skyddad
zon, eller om det inte längre föreligger någon sådan risk för en växt, en växtprodukt eller ett annat föremål som anges
i den akten.
4.
De genomförandeakter som avses i punkterna 1, 2 och 3 ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som
avses i artikel 107.2.
5.
Genom undantag från punkterna 1, 2 och 3 ska det inte krävas något sundhetscertifikat för de växter,
växtprodukter eller andra föremål som omfattas av artiklarna 56, 57, 58 och 75.1.
23.11.2016
L 317/51
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
307
Artikel 75
Undantag för resenärers bagage
1.
Små kvantiteter av andra specifika växter än växter för plantering och av växtprodukter och andra föremål från ett
tredjeland får undantas från det krav på sundhetscertifikat som anges i enlighet med artiklarna 72.1, 73 och 74.1, om
de uppfyller samtliga följande villkor:
a) De förs in till unionens territorium i resenärers personliga bagage.
b) De är inte avsedda att användas i yrkesmässiga eller kommersiella syften.
c) De förtecknas i en genomförandeakt som avses i punkt 2 i den här artikeln.
2.
Kommissionen ska, genom genomförandeakter, förteckna de växter, växtprodukter och andra föremål som avses
i punkt 1 och de berörda tredjeländerna och fastställa den maximikvantitet, beroende på vad som är lämpligt, av de
berörda växterna, växtprodukterna och andra föremålen som ska omfattas av undantaget i den punkten liksom,
i förekommande fall, en eller flera av de riskhanteringsåtgärder som anges i avsnitt 1 i bilaga II.
Förteckningen, maximikvantiteten i fråga och, i förekommande fall, riskhanteringsåtgärderna ska fastställas på grundval
av den skadegörarrisk som är förknippad med små kvantiteter av dessa växter, växtprodukter och andra föremål,
i enlighet med de kriterier som anges i avsnitt 2 i bilaga II.
Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 107.2.
Artikel 76
Villkor som ett sundhetscertifikat ska uppfylla
1.
Utan att det påverkar skyldigheter inom ramen för den internationella växtskyddskonventionen (IPPC) ska den
behöriga myndigheten efter beaktande av tillämpliga internationella standarder endast godkänna ett sundhetscertifikat
som åtföljer växter, växtprodukter eller andra föremål som ska föras in från ett tredjeland, om innehållet i certifikatet
överensstämmer med del A i bilaga V. Om växterna, växtprodukterna eller de andra föremålen ska föras in från ett
tredjeland där de inte har sitt ursprung, ska den behöriga myndigheten endast godkänna ett sundhetscertifikat som
överensstämmer med antingen del A eller del B i bilaga V.
Den ska inte godta sundhetscertifikatet om den tilläggsdeklaration som avses i artikel 71.2, i tillämpliga fall, saknas eller
är oriktig, och om den redogörelse som avses i artikel 71.3, i tillämpliga fall, saknas.
Den ska inte godta ett sundhetscertifikat för återexport om det sundhetscertifikatet inte åtföljs av det ursprungliga
sundhetscertifikatet för export eller en bestyrkt kopia av det ursprungliga sundhetscertifikatet för export.
2.
Den behöriga myndigheten ska endast godkänna ett sundhetscertifikat om det uppfyller följande krav:
a) Det är utfärdat på minst ett av unionens officiella språk.
b) Det riktar sig till den nationella växtskyddsmyndigheten i en medlemsstat.
c) Det har inte utfärdats tidigare än 14 dagar före det datum då de växter, växtprodukter eller andra föremål som
certifikatet avser lämnar det tredjeland i vilket certifikatet utfärdats.
3.
När det gäller ett tredjeland som är konventionspart i IPPC ska den behöriga myndigheten endast godkänna
sundhetscertifikat som utfärdats av den officiella nationella växtskyddsmyndigheten i det tredjelandet eller, på dess
ansvar, av en tjänsteman som är tekniskt kvalificerad och bemyndigad av den officiella nationella växtskyddsmyn
digheten.
4.
När det gäller ett tredjeland som inte är konventionspart i IPPC ska den behöriga myndigheten endast godkänna
sundhetscertifikat som utfärdats av de myndigheter som är behöriga i enlighet med nationella regler i det tredjelandet
och som anmälts till kommissionen. Via det elektroniska anmälningssystem som avses i artikel 103 ska kommissionen
informera medlemsstaterna och aktörerna om de anmälningar som inkommit.
23.11.2016
L 317/52
Europeiska unionens officiella tidning
SV
308
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 105 om komplettering av de villkor för
godkännande som avses i första stycket i denna punkt, för att säkerställa certifikatens tillförlitlighet.
5.
Elektroniska sundhetscertifikat ska endast godkännas om de lämnas via, eller genom elektroniskt utbyte med ett
datoriserat informationshanteringssystem för offentlig kontroll på unionsnivå.
Artikel 77
Ogiltigförklarande av sundhetscertifikat
1.
Om ett sundhetscertifikat har utfärdats i enlighet med artikel 71.1, 71.2 och 71.3 och den berörda behöriga
myndigheten konstaterar att de villkor som avses i artikel 76 inte är uppfyllda ska den ogiltigförklara sundhetscertifikatet
och säkerställa att det inte längre åtföljer dessa berörda växter, växtprodukter eller andra föremål. I sådana fall ska den
behöriga myndigheten vidta någon av de åtgärder som ska vidtas när sändningar som förs in i unionen från tredjeländer
inte är förenliga med bestämmelserna och som avses i unionslagstiftningen om offentlig kontroll när det gäller dessa
berörda växter, växtprodukter eller andra föremål.
Vid ogiltigförklaring ska den behöriga myndigheten stämpla certifikatet i fråga på ett väl synligt ställe på framsidan med
en trekantig stämpel i rött med orden ”certifikatet annullerat”, tillsammans med myndighetens namn och datum för
ogiltigförklaring. Orden ska vara skrivna med versaler på minst ett av unionens officiella språk.
2.
Via det elektroniska anmälningssystem som avses i artikel 103 ska medlemsstaterna till kommissionen och övriga
medlemsstater anmäla de fall där ett sundhetscertifikat har ogiltigförklarats i enlighet med punkt 1 i den här artikeln.
Den berörda medlemsstaten ska också anmäla detta till det tredjeland som utfärdat sundhetscertifikatet.
3.
Kommissionen kan, genom genomförandeakter, fastställa tekniska arrangemang för ogiltigförklaring av sådana
elektroniska sundhetscertifikat som avses i artikel 76.5. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det
granskningsförfarande som avses i artikel 107.2.
Avsnitt 2
Växtpass som krävs för förf lyttning av växter, växtprodukter och andra föremål inom
unionens territorium
Artikel 78
Växtpass
Ett växtpass ska vara en officiell etikett för förflyttning av växter, växtprodukter och andra föremål inom unionens
territorium och, i förekommande fall, till och inom skyddade zoner, som intygar efterlevnad av alla krav som fastställs
i artikel 85 och, när det gäller förflyttning till och inom skyddade zoner, artikel 86, och har det innehåll och format
som fastställs i artikel 83.
Artikel 79
Växter, växtprodukter och andra föremål för vilka växtpass krävs för förflyttning inom unionens
territorium
1.
Det krävs växtpass för förflyttning av vissa växter, växtprodukter och andra föremål inom unionens territorium.
Kommissionen ska, genom genomförandeakter, upprätta en förteckning över dessa växter, växtprodukter och andra
föremål för vilka det krävs växtpass för förflyttning inom unionens territorium.
Förteckningen ska innehålla följande:
a) Alla växter för plantering, utom fröer.
b) De växter, växtprodukter och andra föremål som anges i del A.I i bilaga V till direktiv 2000/29/EG i den första av
dessa genomförandeakter, förutsatt att de inte redan omfattas av led a i detta stycke.
23.11.2016
L 317/53
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
309
c) De växter, växtprodukter och andra föremål för vilka krav har antagits i enlighet med artikel 28.1, 28.2, 28.3, 30.1,
30.3 eller 30.4 för förflyttning inom unionens territorium.
d) Fröer som förtecknas i den genomförandeakt som avses i artikel 37.2.
e) De växter, växtprodukter och andra föremål som förtecknas i den genomförandeakt som avses i artikel 41.2 och 41.3
med avseende på förflyttning inom unionen, med undantag för växter för plantering, växtprodukter och andra
föremål för vilka någon annan särskild etikett eller annan typ av attestering krävs i enlighet med den artikeln.
2.
Kommissionen ska, genom genomförandeakter, ändra den genomförandeakt som avses i punkt 1 i följande fall:
a) Om en växt, en växtprodukt eller ett annat föremål som inte anges i den akten överensstämmer med punkt 1 andra
stycket c, d eller e.
b) Om en växt, en växtprodukt eller ett annat föremål som anges i den akten inte överensstämmer med punkt 1 andra
stycket c, d eller e.
3.
Kommissionen får, utöver de fall som avses i punkt 2, genom en genomförandeakt ändra den genomförandeakt
som avses i punkt 1, i enlighet med principerna i avsnitt 2 i bilaga II, om det finns en risk för att en växt, en
växtprodukt eller ett annat föremål som inte anges i den akten kan hysa en EU-karantänskadegörare, eller om det inte
längre föreligger någon sådan risk för en växt, en växtprodukt eller ett annat föremål som anges i den akten.
4.
De genomförandeakter som avses i punkterna 1, 2 och 3 ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som
avses i artikel 107.2.
5.
Genom undantag från punkterna 1, 2 och 3 ska det inte krävas något växtpass för de växter, växtprodukter eller
andra föremål som omfattas av artiklarna 46, 47, 48 och 75.
6.
Kommissionen ska senast den 14 december 2021 lämna en rapport till Europaparlamentet och rådet om de
erfarenheter som gjorts av att bredda systemet med växtpass till all förflyttning av växter för plantering inom unionens
territorium, inbegripet en tydlig kostnads–nyttoanalys för aktörerna samt i förekommande fall ett lagstiftningsförslag.
Artikel 80
Växter, växtprodukter och andra föremål för vilka växtpass krävs för införsel till och förflyttning
inom skyddade zoner
1.
Det krävs växtpass för vissa växter, växtprodukter och andra föremål som förs in till eller förflyttas inom vissa
skyddade zoner.
Kommissionen ska, genom genomförandeakter, upprätta en förteckning över dessa växter, växtprodukter och andra
föremål för vilka växtpass krävs för införsel till och förflyttning inom vissa skyddade zoner.
Förteckningen ska innehålla
a) de växter, växtprodukter och andra föremål som anges i del A.II i bilaga V till direktiv 2000/29/EG i den första av
dessa genomförandeakter,
b) övriga växter, växtprodukter och andra föremål som förtecknas i de genomförandeakter som avses i artikel 54.3
i denna förordning.
2.
Kommissionen får, genom genomförandeakter, ändra den genomförandeakt som avses i punkt 1 i följande fall:
a) Om en växt, en växtprodukt eller ett annat föremål som inte anges i den akten överensstämmer med punkt 1 tredje
stycket b.
b) Om en växt, en växtprodukt eller ett annat föremål som anges i den akten inte överensstämmer med punkt 1 tredje
stycket b.
23.11.2016
L 317/54
Europeiska unionens officiella tidning
SV
310
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
3.
Kommissionen får, utöver de fall som avses i punkt 2, genom en genomförandeakt ändra den genomförandeakt
som avses i punkt 1, i enlighet med principerna i avsnitt 2 i bilaga II, om det finns en risk för att en växt, en
växtprodukt eller ett annat föremål som inte anges i den akten kan hysa respektive karantänskadegörare för skyddad
zon, eller om det inte längre föreligger någon sådan risk för en växt, en växtprodukt eller ett annat föremål som anges
i den akten.
4.
De genomförandeakter som avses i punkterna 1, 2 och 3 ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som
avses i artikel 107.2.
5.
Genom undantag från punkterna 1, 2 och 3 ska det inte krävas något växtpass för de växter, växtprodukter eller
andra föremål som omfattas av artiklarna 56, 57 och 58.
Artikel 81
Undantag för direkt leverans till slutanvändare
1.
Det ska inte krävas växtpass för förflyttning av växter, växtprodukter eller andra föremål som levereras direkt till
slutanvändare, inklusive fritidsodlare.
Undantaget ska inte tillämpas på
a) slutanvändare som tar emot växterna, växtprodukterna eller de andra föremålen via försäljning genom distansavtal,
eller
b) slutanvändare av växter, växtprodukter eller andra föremål för vilka ett växtpass för skyddade zoner krävs i enlighet
med artikel 80.
Kommissionen kan, genom genomförandeakter, precisera att kraven i andra stycket b endast ska gälla för särskilda
skadegörare, växter, växtprodukter eller andra föremål med avseende på skyddade zoner. Dessa genomförandeakter ska
antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 107.2.
2.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 105 för att komplettera denna
förordning med avseende på fastställande av i vilka fall undantaget i punkt 1 i den här artikeln för specifika växter,
växtprodukter eller andra föremål endast ska gälla för små kvantiteter. I de delegerade akterna ska det fastställas vilka
kvantiteter per angiven tidsperiod som är lämpliga för de berörda växterna, växtprodukterna eller andra föremålen och
respektive skadegörarrisker.
Artikel 82
Undantag för förflyttning inom och mellan en registrerad aktörs verksamhetsplatser
Det ska inte krävas växtpass för förflyttning av växter, växtprodukter och andra föremål inom och mellan närliggande
verksamhetsplatser som tillhör samma registrerade aktör.
Medlemsstaterna får närmare ange vad begreppet närliggande innebär inom deras respektive territorium och om det för
sådana förflyttningar behöver utfärdas andra dokument än växtpass.
I de fall där sådana förflyttningar sker inom två eller flera medlemsstater krävs det att undantaget från kravet på växtpass
godkänns av de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna.
Artikel 83
Växtpassets innehåll och format
1.
Växtpasset ska utgöras av en tydlig etikett på ett underlag som är lämpligt för att trycka de uppgifter som avses
i punkt 2, förutsatt att växtpasset tydligt går att skilja från andra uppgifter eller etiketter som också kan återfinnas på det
underlaget.
Växtpasset ska vara väl synligt och tydligt läsbart och uppgifterna i det ska vara varaktiga och inte kunna ändras.
2.
Växtpasset för förflyttning inom unionens territorium ska innehålla de uppgifter som anges i del A i bilaga VII.
23.11.2016
L 317/55
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
311
Genom undantag från vad som sägs i del A punkt 1 e i bilaga VII ska kravet på spårbarhetskod inte gälla i de fall där
växter för plantering uppfyller samtliga följande villkor:
a) De är förberedda på ett sådant sätt att de är färdiga för försäljning till slutanvändare utan ytterligare bearbetning och
ingen risk föreligger för spridning av EU-karantänskadegörare eller skadegörare som omfattas av åtgärder som har
antagits i enlighet med artikel 30.1.
b) De tillhör inte typer eller arter som förtecknas i en genomförandeakt som fastställs i punkt 3 i den här artikeln.
3.
Kommissionen ska, genom genomförandeakter, ange vilka typer och arter av växter för plantering det undantag
som avses i punkt 2 inte ska tillämpas på. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande
som avses i artikel 107.2.
4.
Växtpasset för införsel till och förflyttning inom en skyddad zon ska innehålla de uppgifter som anges i del B
i bilaga VII.
5.
När det gäller växter för plantering som produceras eller tillhandahålls på marknaden, som växtförökningsmaterial,
utsäde eller utsädespotatis i kategorierna pre-bas, bas eller certifikat enligt direktiven 66/401/EEG, 66/402/EEG,
68/193/EEG, 2002/54/EG, 2002/55/EG, 2002/56/EG, 2002/57/EG och 2008/90/EG ska växtpasset, i tydlig form, ingå
i den officiella etikett som tagits fram i enlighet med tillämpliga bestämmelser i de direktiven.
I de fall där denna punkt är tillämplig ska växtpasset för förflyttning inom unionens territorium innehålla de uppgifter
som anges i del C i bilaga VII till denna förordning.
I de fall där denna punkt är tillämplig ska växtpasset för införsel till och förflyttning inom en skyddad zon innehålla de
uppgifter som anges i del D i bilaga VII till denna förordning.
6.
Kommissionen ges befogenhet att, i enlighet med artikel 105, anta delegerade akter för att ändra delarna A, B, C
och D i bilaga VII, för att, i förekommande fall, anpassa dessa uppgifter till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.
7.
Senast den 14 december 2017 ska kommissionen, genom genomförandeakter, anta formatspecifikationer för
växtpasset för förflyttning inom unionens territorium och växtpasset för införsel till och förflyttning inom en skyddad
zon när det gäller de växtpass som avses i punkt 2 första och andra styckena och i punkt 5 andra och tredje styckena.
Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 107.2.
När vissa växters, växtprodukters eller andra föremåls beskaffenhet så kräver kan specifika storleksspecifikationer för
växtpasset fastställas för sådana växter, växtprodukter eller andra föremål.
8.
Ett växtpass kan också utfärdas i elektronisk form (nedan kallat elektroniskt växtpass) under förutsättning att det
innehåller samtliga uppgifter som avses i punkt 2 och att de tekniska arrangemangen har angetts i de genomförandeakter
som avses i andra stycket i den här punkten.
Kommissionen kan, genom genomförandeakter, fastställa tekniska arrangemang för utfärdande av elektroniska växtpass,
för att säkerställa att de överensstämmer med bestämmelserna i denna artikel och att sådana växtpass utfärdas på ett
lämpligt, tillförlitligt och ändamålsenligt sätt. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det gransknings
förfarande som avses i artikel 107.2.
Artikel 84
Bemyndigade yrkesmässiga aktörers och behöriga myndigheters utfärdande av växtpass
1.
Växtpass ska utfärdas av bemyndigade aktörer under de behöriga myndigheternas tillsyn.
Bemyndigade aktörer får utfärda växtpass endast för de växter, växtprodukter eller andra föremål som de ansvarar för.
23.11.2016
L 317/56
Europeiska unionens officiella tidning
SV
312
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
2.
Genom undantag från punkt 1 får behöriga myndigheter också utfärda växtpass.
3.
Bemyndigade aktörer får endast utfärda växtpass på sådana verksamhetsplatser och i sådana gemensamma
lagerutrymmen och distributionscentraler som står under deras ansvar och som de redogjort för i enlighet med
artikel 66.2 d eller, i de fall där artikel 94.1 är tillämplig, på annan plats efter bemyndigande från behörig myndighet.
Artikel 85
Grundläggande krav för växtpass för förflyttning inom unionens territorium
Växtpass ska utfärdas för förflyttning inom unionens territorium för växter, växtprodukter eller andra föremål som
uppfyller följande krav:
a) De är fria från EU-karantänskadegörare och skadegörare som är föremål för åtgärder som har antagits i enlighet med
artikel 30.1.
b) De uppfyller bestämmelserna i artikel 37.1 avseende förekomst av reglerade EU-icke-karantänskadegörare på växter
för plantering och bestämmelserna i artikel 37.4 om vilka åtgärder som ska vidtas.
c) De uppfyller de krav i fråga om förflyttning inom unionen som avses i artikel 41.2 och 41.3.
d) De uppfyller, i tillämpliga fall, regler som har antagits i enlighet med de tillämpliga åtgärder som vidtagits i enlighet
med artiklarna 17.3, 28.1 första stycket a–d, 28.2, 30.1 och 30.3.
e) De uppfyller, i tillämpliga fall, åtgärder som antagits av de behöriga myndigheterna för utrotning av EU-karantänska
degörare i enlighet med artikel 17.1 eller skadegörare som omfattas av åtgärder som har antagits i enlighet med
artikel 30.1 och för utrotning av skadegörare som preliminärt klassificeras som EU-karantänskadegörare i enlighet
med artikel 29.1.
Artikel 86
Grundläggande krav för växtpass för förflyttning till och inom en skyddad zon
1.
Växtpass ska utfärdas för införsel till och förflyttning inom en skyddad zon för växter, växtprodukter och andra
föremål som uppfyller samtliga krav i artikel 85 och dessutom följande krav:
a) De är fria från respektive karantänskadegörare för skyddad zon.
b) De uppfyller de krav som avses i artikel 54.2 och 54.3.
2.
I de fall där artikel 33.2 är tillämplig ska det växtpass som avses i punkt 1 i den här artikeln inte utfärdas för
växter, växtprodukter eller andra föremål med ursprung i det berörda avgränsade området vilka kan hysa den berörda
skadegöraren för skyddad zon.
Artikel 87
Undersökningar för växtpass
1.
Det får endast utfärdas växtpass för växter, växtprodukter och andra föremål om en noggrann undersökning
i enlighet med punkterna 2, 3 och 4 har visat att de uppfyller kraven i artikel 85, och, i tillämpliga fall, artikel 86.
Växter, växtprodukter och andra föremål kan antingen undersökas var för sig eller genom att representativa prover
undersöks. Undersökningen ska också omfatta förpackningsmaterialet för de berörda växterna, växtprodukterna eller de
andra föremålen.
2.
Undersökningen ska utföras av den bemyndigade aktören. I följande fall ska undersökningen emellertid utföras av
den behöriga myndigheten:
a) I de fall där punkt 3 första stycket c i den här artikeln är tillämplig vad gäller inspektioner, provtagning och testning.
23.11.2016
L 317/57
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
313
b) I de fall där artikel 84.2 är tillämplig.
c) I de fall där en undersökning utförs i den omedelbara omgivning som avses i punkt 3 första stycket b i den här
artikeln och den bemyndigade aktören inte har tillträde till den omedelbara omgivningen.
3.
Undersökningen ska uppfylla samtliga följande villkor:
a) Den ska utföras på lämpliga tidpunkter och med hänsyn till de risker som föreligger.
b) Den ska utföras på de verksamhetsplatser som avses i artikel 66.2 d. I det fall där de genomförandeakter som antagits
i enlighet med artiklarna 28.1, 30.1, 37.4, 41.2 eller 54.2 kräver det ska en undersökning också utföras i den
omedelbara omgivningen av produktionsplatsen för de berörda växterna, växtprodukterna eller andra föremålen.
c) Den ska som minimum utgöras av en visuell undersökning, kompletterad med
i) inspektioner, provtagning och testning som utförs av den behöriga myndigheten vid misstanke om förekomst av
en EU-karantänskadegörare eller skadegörare som omfattas av åtgärder som har antagits i enlighet med
artikel 30.1, eller vid misstanke om förekomst av en karantänskadegörare för skyddad zon i respektive skyddad
zon, eller
ii) provtagning och testning vid misstanke om förekomst av en reglerad EU-icke-karantänskadegörare, som
i tillämpliga fall överstiger motsvarande tröskelvärden.
d) Resultaten ska dokumenteras och sparas i minst tre år.
Undersökningen ska äga rum utan att det påverkar tillämpningen av eventuella särskilda krav på undersökningar eller
åtgärder som antagits i enlighet med artikel 28.1, 28.2, 28.3, 30.1, 30.3, 30.4, 37.4, 41.2, 41.3, 54.2 eller 54.3. I de fall
där dessa krav på undersökningar eller åtgärder kräver att undersökningen utförs av den behöriga myndigheten får
undersökningen inte utföras av den bemyndigade aktör som avses i punkt 2 i den här artikeln.
4.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 105 för att komplettera denna
förordning genom att fastställa detaljerade bestämmelser för visuell undersökning, provtagning och testning, samt
frekvens och tidpunkt för de undersökningar som avses i punkterna 1, 2 och 3 i den här artikeln, med avseende på
specifika växter, växtprodukter och andra föremål på grundval av de särskilda skadegörarrisker som de kan medföra.
Undersökningarna ska i förekommande fall avse vissa växter för plantering som utgör växtförökningsmaterial, utsäde
eller utsädespotatis av kategorierna pre-bas, bas eller certifikat eller CAC-material enligt direktiven 66/401/EEG,
66/402/EEG, 68/193/EEG, 2002/54/EG, 2002/55/EG, 2002/56/EG, 2002/57/EG, 2008/72/EG och 2008/90/EG.
Om kommissionen antar sådana delegerade akter för specifika växter för plantering, och dessa växter för plantering
omfattas av certifieringssystem i enlighet med direktiven 66/401/EEG, 66/402/EEG, 68/193/EEG, 2002/54/EG,
2002/55/EG, 2002/56/EG, 2002/57/EG och 2008/90/EG ska kommissionen inom ett enda certifieringssystem ange
kraven vad gäller undersökningarna om förekomst av EU-karantänskadegörare eller skadegörare som är föremål för
åtgärder som vidtas i enlighet med artikel 30.1 i denna förordning och reglerade EU-icke-karantänskadegörare och
undersökningarna avseende andra egenskaper hos växterna för plantering i enlighet med de direktiven.
Vid antagandet av dessa delegerade akter ska kommissionen beakta den vetenskapliga och tekniska utvecklingen och
utvecklingen av internationella standarder.
Artikel 88
Anbringande av växtpass
Växtpass ska anbringas av de berörda yrkesmässiga aktörerna på handelsenheten de berörda växterna, växtprodukterna
och andra föremålen innan de förflyttas inom unionens territorium i enlighet med artikel 79 eller till eller inom en
skyddad zon i enlighet med artikel 80. Om sådana växter, växtprodukter eller andra föremål förflyttas i en förpackning,
bunt eller behållare ska växtpasset anbringas på denna förpackning, bunt eller behållare.
23.11.2016
L 317/58
Europeiska unionens officiella tidning
SV
314
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
Artikel 89
Bemyndigande för yrkesmässiga aktörer att utfärda växtpass
1.
Den behöriga myndigheten ska bemyndiga en yrkesmässig aktör att utfärda växtpass (nedan kallat bemyndigandet att
utfärda växtpass) för särskilda familjer, släkten, arter och råvarutyper av växter, växtprodukter och andra föremål om
aktören uppfyller båda följande villkor:
a) Aktören har de kunskaper som behövs för att utföra de undersökningar som avses i artikel 87 när det gäller EU-
karantänskadegörare eller skadegörare som omfattas av åtgärder som har antagits i enlighet med artikel 30.1,
karantänskadegörare för skyddad zon och reglerade EU-icke-karantänskadegörare som kan påverka berörda växter,
växtprodukter och andra föremål, liksom när det gäller tecken på förekomst av sådana växtskadegörare och symtom
som orsakas av dem samt metoder för att förhindra sådana växtskadegörares förekomst och spridning.
b) Aktören har inrättat system och förfaranden för att kunna fullgöra sina skyldigheter när det gäller spårbarhet enligt
artiklarna 69 och 70.
2.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 105 för att komplettera denna
förordning genom att fastställa kriterier som ska uppfyllas av yrkesmässiga aktörer för att uppfylla villkoren i punkt 1 a i
den här artikeln samt förfaranden för att säkerställa att dessa kriterier uppfylls.
Artikel 90
Skyldigheter för bemyndigade aktörer
1.
Om en bemyndigad aktör har för avsikt att utfärda ett växtpass ska aktören identifiera och övervaka de moment
i produktionsprocessen och de moment i samband med förflyttningen av växter, växtprodukter och andra föremål, som
är kritiska vad gäller efterlevnaden av artiklarna 37.1, 41.1, 85 och 87 och, i tillämpliga fall, artiklarna 33.2, 54.1 och
86 samt de regler som antagits i enlighet med artiklarna 28.1, 28.2, 28.3, 30.1, 30.3 och 30.4 och, i tillämpliga fall,
artikel 37.4.
Den ska i minst tre år spara dokumentation om identifiering och övervakning av dessa moment.
2.
Den bemyndigade aktör som avses i punkt 1 ska säkerställa att lämplig utbildning vid behov ges den personal som
deltar i de undersökningar som avses i artikel 87, så att personalen har de kunskaper som krävs för att utföra undersök
ningarna.
Artikel 91
Riskhanteringsplaner för växtskadegörare
1.
Bemyndigade aktörer kan ha inrättat riskhanteringsplaner för växtskadegörare. Den behöriga myndigheten ska
godkänna dessa planer, om de uppfyller samtliga följande villkor:
a) De innehåller lämpliga åtgärder för att de aktörerna ska kunna fullgöra de skyldigheter som anges i artikel 90.1.
b) De uppfyller de villkor som anges i punkt 2 i den här artikeln.
Bemyndigade aktörer som genomför en godkänd riskhanteringsplan för växtskadegörare kan bli inspekterade mer sällan.
2.
Riskhanteringsplanerna för växtskadegörare ska, i förekommande fall i form av handböcker med standardiserade
verksamhetsrutiner, omfatta åtminstone följande:
a) Den information som inom ramen för artikel 66.2 krävs för registrering av den bemyndigade aktören.
b) Den information som inom ramen för artiklarna 69.4 och 70.1 krävs avseende växters, växtprodukters och andra
föremåls spårbarhet.
c) En beskrivning av den bemyndigade aktörens produktionsprocesser och verksamheter vad gäller förflyttning och
försäljning av växter, växtprodukter och andra föremål.
23.11.2016
L 317/59
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
315
d) En analys av de kritiska moment som avses i artikel 90.1 och de åtgärder som vidtagits av den bemyndigade aktören
för att minska de skadegörarrisker som är förknippade med dessa kritiska moment.
e) Befintliga rutiner och planerade åtgärder vid misstanke om eller förekomst av karantänskadegörare, registrering av
dessa misstankar eller förekomster, och dokumentation av de åtgärder som vidtagits.
f) Roller och ansvarsområden för den personal som medverkar till de anmälningar som avses i artikel 14, de
undersökningar som avses i artikel 87.1, utfärdandet av växtpass i enlighet med artiklarna 84.1, 93.1, 93.2 och 94
samt anbringande av växtpass i enlighet med artikel 88.
g) Utbildning av den personal som avses i led f i denna punkt.
3.
I de fall där den behöriga myndigheten får vetskap om att den yrkesmässiga aktören inte tillämpar de åtgärder som
avses i punkt 1 första stycket a eller att en riskhanteringsplan för växtskadegörare inte har följt med utvecklingen när det
gäller något av de krav som avses i punkt 1 första stycket b ska myndigheten utan dröjsmål vidta de åtgärder som krävs
för att säkerställa att den bristande efterlevnaden av de villkoren inte fortsätter. Sådana åtgärder kan innefatta att
godkännandet av planen i fråga återkallas.
Om den behöriga myndigheten i enlighet med första stycket har vidtagit andra åtgärder än att återkalla godkännandet av
planen och den bristande efterlevnaden fortsätter, ska myndigheten utan dröjsmål återkalla godkännandet.
Artikel 92
Inspektioner och återkallande av bemyndigande
1.
Den behöriga myndigheten ska utföra inspektioner åtminstone en gång per år samt i förekommande fall
provtagning och testning för att kontrollera om de bemyndigade aktörerna uppfyller kraven i artikel 83.1, 83.2, 83.4,
83.5, 87, 88, 89.1, 90, 93.1, 93.2, 93.3 eller 93.5.
2.
Om den behöriga myndigheten får vetskap om att en bemyndigad aktör inte uppfyller kraven i de bestämmelser
som avses i punkt 1 eller att en växt, växtprodukt eller ett annat föremål för vilken den yrkesmässiga aktören har
utfärdat växtpass inte uppfyller kraven i artikel 85 eller, i tillämpliga fall, artikel 86 ska myndigheten utan dröjsmål vidta
de åtgärder som krävs för att säkerställa att den bristande efterlevnaden av bestämmelserna inte fortsätter.
Åtgärderna kan innefatta återkallande av bemyndigandet att utfärda växtpass för de berörda växterna, växtprodukterna
och andra föremålen.
3.
Om den behöriga myndigheten i enlighet med punkt 2 har vidtagit andra åtgärder än att återkalla bemyndigandet
att utfärda växtpass för de berörda växterna, växtprodukterna och andra föremålen, och den bristande efterlevnaden av
artikel 85 eller, i tillämpliga fall, artikel 86 fortsätter, ska myndigheten utan dröjsmål återkalla bemyndigandet.
Artikel 93
Ersättning av ett växtpass
1.
En bemyndigad aktör som har mottagit en handelsenhet växter, växtprodukter eller andra föremål för vilka
växtpass har utfärdats, eller den behöriga myndighet som agerar på en yrkesmässig aktörs begäran, får utfärda ett nytt
växtpass för den handelsenheten som ersätter det växtpass som ursprungligen utfärdades för den handelsenheten, under
förutsättning att villkoren i punkt 3 är uppfyllda.
2.
Om en handelsenhet växter, växtprodukter eller andra föremål för vilka ett växtpass har utfärdats delas upp i två
eller flera nya handelsenheter ska den bemyndigade aktör som ansvarar för dessa nya handelsenheter, eller den behöriga
myndighet som agerar på begäran av en yrkesmässig aktör, utfärda växtpass för varje ny handelsenhet som blir resultatet
av uppdelningen, under förutsättning att villkoren i punkt 3 är uppfyllda. Dessa växtpass ska ersätta det växtpass som
utfärdats för den ursprungliga handelsenheten.
3.
Ett sådant växtpass som avses i punkterna 1 och 2 får endast utfärdas om följande villkor är uppfyllda:
a) De spårbarhetskrav som avses i artikel 69.3 är uppfyllda med avseende på de berörda växterna, växtprodukterna eller
andra föremålen.
23.11.2016
L 317/60
Europeiska unionens officiella tidning
SV
316
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
b) De berörda växterna, växtprodukterna eller andra föremålen fortsätter i tillämpliga fall att uppfylla de krav som avses
i artiklarna 85 och 86.
c) De berörda växternas, växtprodukternas eller andra föremålens egenskaper är oförändrade.
4.
Om ett växtpass utfärdas i enlighet med punkt 1 eller 2 ska den undersökning som avses i artikel 87.1 inte krävas.
5.
Efter det att ett sådant växtpass som avses i punkt 1 eller 2 ersatts ska den berörda bemyndigade aktören behålla
det ersatta växtpasset eller dess innehåll i minst tre år.
Om ett sådant växtpass som avses i punkt 1 eller 2 ersatts av den behöriga myndigheten ska den yrkesmässiga aktör på
vars begäran det utfärdas bevara det ersatta växtpasset eller dess innehåll i minst tre år.
Detta kan göras genom att lagra den information som växtpasset innehåller i en datoriserad databas, under förutsättning
att detta innefattar den information som finns i eventuella streckkoder för spårbarhet, hologram, chip eller andra
databärare som i enlighet med vad som avses i bilaga VII kan komplettera spårbarhetskoden.
Artikel 94
Växtpass som ersätter sundhetscertifikat
1.
Om det till unionens territorium från ett tredjeland förs in växter, växtprodukter eller andra föremål för vilka
växtpass krävs för förflyttning inom unionens territorium, i enlighet med artiklarna 79.1 och 80.1, ska, genom
undantag från artikel 87, ett växtpass utfärdas om offentliga kontroller vid gränskontrollstationen av införseln har
genomförts med tillfredsställande resultat och det framgått av dem att de berörda växterna, växtprodukterna eller andra
föremålen uppfyller de grundläggande kraven för utfärdande av växtpass enligt artikel 85 och, i förekommande fall,
artikel 86.
Ett sundhetscertifikat kan, i de fall där kontroll vid destinationsorten tillåts, ersättas av ett växtpass vid den berörda
växtens, den berörda växtproduktens eller det berörda andra föremålets destinationsort i stället för vid införselstället,
i enlighet med unionslagstiftningen om offentlig kontroll.
2.
Genom undantag från vad som sägs i punkt 1 första stycket kan medlemsstaterna besluta att ersätta ett sundhets
certifikat med en bestyrkt kopia av det ursprungliga sundhetscertifikatet vid den berörda växtens, växtproduktens eller
andra föremålets införselställe i unionens territorium.
Den bestyrkta kopian av det ursprungliga sundhetscertifikatet ska utfärdas av den behöriga myndigheten och endast
åtfölja förflyttningen av den berörda växten, växtprodukten eller andra föremålet fram till dess att växtpasset utfärdas,
och då endast inom respektive medlemsstats territorium.
3.
Den behöriga myndigheten ska bevara sundhetscertifikatet i minst tre år. Detta kan göras genom att lagra den
information som sundhetscertifikatet innehåller i en datoriserad databas.
I de fall där artikel 101.2 a är tillämplig ska sundhetscertifikatet ersättas av en bestyrkt kopia av detta.
Artikel 95
Ogiltigförklaring och avlägsnande av växtpasset
1.
Den yrkesmässiga aktör som innehar en handelsenhet växter, växtprodukter eller andra föremål ska ogiltigförklara
växtpasset och där det är möjligt avlägsna det från den handelsenheten, om aktören får vetskap om att något av kraven
i artiklarna 83–87, 89, 90, 93 eller 94 inte är uppfyllt.
Utan att det påverkar den anmälningsskyldighet som avses i artikel 14 ska den yrkesmässiga aktören underrätta den
behöriga myndigheten under vars behörighet den verkar.
2.
Om den yrkesmässiga aktören underlåter att uppfylla kraven i punkt 1 ska den behöriga myndigheten
ogiltigförklara växtpasset och där det är möjligt avlägsna det från handelsenheten i fråga.
23.11.2016
L 317/61
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
317
3.
I de fall där punkterna 1 och 2 är tillämpliga ska den berörda yrkesmässiga aktören bevara det ogiltigförklarade
växtpasset eller dess innehåll i minst tre år.
Detta kan göras genom att lagra den information som det ogiltigförklarade växtpasset innehåller i en datoriserad
databas, under förutsättning att detta innefattar den information som finns i eventuella streckkoder för spårbarhet,
hologram, chip eller andra databärare som i enlighet med vad som avses i bilaga VII kan komplettera spårbarhetskoden
samt en redogörelse för ogiltigförklaringen.
4.
I de fall där punkterna 1 och 2 är tillämpliga ska den berörda yrkesmässiga aktören underrätta den bemyndigade
aktör eller den behöriga myndighet som utfärdat det ogiltigförklarade växtpasset.
5.
Via det elektroniska anmälningssystem som avses i artikel 103 ska medlemsstaterna till kommissionen och övriga
medlemsstater anmäla de fall där ett växtpass har avlägsnats och ogiltigförklarats i enlighet med punkt 2 i den här
artikeln.
Avsnitt 3
Annan attester ing
Artikel 96
Märkning av träemballage, trä eller andra föremål
1
Det märke som appliceras på träemballage, trä eller andra föremål för att intyga att det eller de genomgått en
behandling i enlighet med bilaga 1 till ISPM15 ska i samtliga följande fall uppfylla de krav som anges i bilaga 2 till
ISPM15:
a) Träemballage som införs till unionens territorium från ett tredjeland i enlighet med vad som avses i artikel 43.
b) Träemballage som märks inom unionens territorium och som förflyttas ut från unionens territorium.
c) Träemballage, trä eller andra föremål som förflyttas inom unionens territorium, om detta krävs i en genomförandeakt
som antagits i enlighet med artikel 28, 30, 41 eller 54.
d) Annat träemballage, trä eller andra föremål som märks inom unionens territorium.
Märket ska, utan att det påverkar tillämpningen av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 1005/2009 (
1
),
(EG) nr 1107/2009 (
2
) och (EU) nr 528/2012 (
3
), endast appliceras i de fall där träemballaget, träet eller de andra
föremålen har genomgått en eller flera av de godkända behandlingar som avses i bilaga 1 till ISPM15.
På träemballage, trä och andra föremål som märks inom unionens territorium får märket endast appliceras av en
registrerad aktör som bemyndigats i enlighet med artikel 98.
Leden a och b i första stycket ska inte vara tillämpliga på träemballage som omfattas av de undantag som anges
i ISPM15.
2.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 105 med avseende på ändring av
kraven i punkt 1 i den här artikeln, för att anpassa dem till utvecklingen av internationella standarder, särskilt ISPM15.
Artikel 97
Reparation av träemballage inom unionens territorium
1.
Träemballage som är märkt med det märke som avses i artikel 96 får endast repareras om samtliga följande villkor
är uppfyllda:
a) Den person som utför reparationen är en registrerad aktör som bemyndigats i enlighet med artikel 98.
23.11.2016
L 317/62
Europeiska unionens officiella tidning
SV
(
1
) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1005/2009 av den 16 september 2009 om ämnen som bryter ned ozonskiktet
(EUT L 286, 31.10.2009, s. 1).
(
2
) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1107/2009 av den 21 oktober 2009 om utsläppande av växtskyddsmedel på
marknaden och om upphävande av rådets direktiv 79/117/EEG och 91/414/EEG (EUT L 309, 24.11.2009, s. 1).
(
3
) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 528/2012 av den 22 maj 2012 om tillhandahållande på marknaden och användning
av biocidprodukter (EUT L 167, 27.6.2012, s. 1).
318
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
b) Material och behandling som används lämpar sig för reparation.
c) Märket appliceras på nytt, på lämpligt sätt.
2.
Kommissionen får, genom genomförandeakter, ange särskilda arrangemang med avseende på det material, den
behandling och den märkning som avses i punkt 1. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det gransknings
förfarande som avses i artikel 107.2. I dessa genomförandeakter ska hänsyn tas till tillämpliga internationella standarder,
särskilt ISPM15.
3.
Punkterna 1 och 2 ska inte tillämpas när en yrkesmässig aktör på något sätt från träemballage varaktigt utplånar
samtliga tidigare appliceringar av det märket.
Artikel 98
Bemyndigande för och tillsyn över registrerade aktörer som applicerar märkningen på
träemballage inom unionens territorium
1.
Den behöriga myndigheten ska på begäran bemyndiga en registrerad aktör att applicera det märke som avses
i artikel 96 och att reparera träemballage i enlighet med artikel 97, förutsatt att den registrerade aktören uppfyller båda
följande villkor:
a) Aktören besitter nödvändiga kunskaper för att utföra den behandling av träemballage, trä och andra föremål som
krävs enligt de akter som avses i artiklarna 96 och 97.
b) Aktören använder sig av lämpliga anläggningar och utrustning för att utföra behandlingen (nedan kallade behandlings
anläggningar).
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 105 för att komplettera denna förordning
med uppgifter om kraven för bemyndigande, i förekommande fall med hänsyn till den vetenskapliga och tekniska
utvecklingen och utvecklingen av internationella standarder.
2.
Den behöriga myndigheten ska på begäran bemyndiga en registrerad aktör som använder sig av trä som
behandlats vid en annan aktörs anläggning att applicera det märke som avses i artikel 96 och att reparera träemballage
i enlighet med artikel 97, förutsatt att aktören uppfyller samtliga följande villkor för träemballage som märks med det
märket:
a) Aktören använder uteslutande trä,
i) som har genomgått en eller flera av de godkända behandlingar som avses i bilaga 1 till ISPM15 och som
behandlats vid anläggningar som drivs av en registrerad aktör som bemyndigats i enlighet med punkt 1 i den här
artikeln, eller
ii) som har genomgått en eller flera av de godkända behandlingar som avses i bilaga 1 till ISPM15 vid en
behandlingsanläggning i ett tredjeland som har godkänts av den nationella växtskyddsmyndigheten i det
tredjelandet.
b) Aktören ser till att det trä som används för det ändamålet kan spåras tillbaka till dessa behandlingsanläggningar inom
unionens territorium eller till de berörda behandlingsanläggningarna i ett tredjeland.
c) Aktören använder, i tillämpliga fall i enlighet med artiklarna 28.1, 28.2, 30.1, 30.3, 41.2, 41.3, 54.2 och 54.3,
uteslutande trä som avses i led a i detta stycke och som åtföljs av ett växtpass eller något annat dokument som
garanterar att de behandlingskrav som avses i bilaga 1 till ISPM15 är uppfyllda.
3.
Den behöriga myndigheten ska minst en gång om året utöva tillsyn över de registrerade aktörer som bemyndigats
i enlighet med punkterna 1 och 2 för att kontrollera och säkerställa att de på lämpligt sätt behandlar och märker
träemballage, trä och andra föremål i enlighet med artiklarna 96.1 och 97 och uppfyller de villkor som anges i punkt 1
respektive 2 i den här artikeln.
4.
Om den behöriga myndigheten får vetskap om att en yrkesmässig aktör inte uppfyller de krav som avses
i punkterna 1 eller 2 ska myndigheten utan dröjsmål vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att den bristande
efterlevnaden av dessa bestämmelser inte fortsätter.
Om den behöriga myndigheten har vidtagit andra åtgärder än att återkalla det bemyndigande som avses i punkt 1 eller
2, och den bristande efterlevnaden fortsätter ska myndigheten utan dröjsmål återkalla det bemyndigande som avses
i punkt 1 eller 2.
23.11.2016
L 317/63
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
319
Artikel 99
Annan attestering än märkning av träemballage
1.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter, i enlighet med artikel 105, för att komplettera denna
förordning med avseende på vilka uppgifter som ska ingå i specifika officiella attesteringar för växter, växtprodukter eller
andra föremål, utom träemballage, som krävs enligt tillämpliga internationella standarder som bevis på genomförandet
av åtgärder som antagits i enlighet med artikel 28.1, 28.2, 30.1, 30.3, 41.2, 41.3, 44, 54.2 eller 54.3.
2.
De delegerade akter som avses i punkt 1 får också innehålla krav i fråga om ett eller flera av följande:
a) Bemyndigande för yrkesmässiga aktörer att utfärda de officiella attesteringar som avses i punkt 1.
b) Den behöriga myndighetens tillsyn över de yrkesmässiga aktörer som bemyndigats i enlighet med led a i denna
punkt.
c) Återkallande av det bemyndigande som avses i led a i denna punkt.
3.
Kommissionen ska, genom genomförandeakter, anta formatspecifikationer för de attesteringar som avses i punkt 1
i den här artikeln. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses
i artikel 107.2.
Avsnitt 4
Expor t av växter, växtprodukter och andra föremål från unionens territorium
Artikel 100
Sundhetscertifikat för export från unionen
1.
När det för export av växter, växtprodukter eller andra föremål från unionens territorium till ett tredjeland krävs
sundhetscertifikat enligt importkraven gällande växtskydd i det tredjelandet (nedan kallat sundhetscertifikat för export) ska
ett sådant certifikat utfärdas av den behöriga myndigheten på begäran av den yrkesmässiga aktören när samtliga följande
villkor är uppfyllda:
a) Den yrkesmässiga aktören är registrerad av den behöriga myndigheten i enlighet med artikel 65.
b) Den yrkesmässiga aktören förfogar över de växter, växtprodukter eller andra föremål som ska exporteras.
c) Det är säkerställt att växten, växtprodukten eller det andra föremålet uppfyller importkraven gällande växtskydd i det
berörda tredjelandet.
Den behöriga myndigheten ska också utfärda ett sundhetscertifikat för export på begäran av andra personer än
yrkesmässiga aktörer under förutsättning att villkoren i leden b och c i första stycket är uppfyllda.
Vid tillämpningen av denna punkt får den behöriga myndigheten inte delegera utfärdandet av sundhetscertifikatet för
export till någon annan person.
2.
Utan att det påverkar skyldigheterna enligt IPPC ska sundhetscertifikatet för export, med beaktande av tillämpliga
internationella standarder, utfärdas om den tillgängliga informationen är tillräcklig för att den behöriga myndigheten ska
kunna intyga att de berörda växterna, växtprodukterna eller andra föremålen uppfyller importkraven gällande växtskydd
i det berörda tredjelandet. Denna information kan, beroende på vad som är tillämpligt, härröra från ett eller flera av
följande underlag:
a) Inspektioner, provtagning och testning av de berörda växterna, växtprodukterna eller andra föremålen eller av deras
produktionsplats med omgivningar.
b) Officiell information om skadegörarstatus för produktionsanläggningen, produktionsplatsen, ursprungsområdet eller
ursprungslandet för de berörda växterna, växtprodukterna eller andra föremålen.
c) Ett sådant växtpass som avses i artikel 78 som åtföljer de berörda växterna, växtprodukterna eller andra föremålen,
i de fall där växtpasset anger resultatet av den behöriga myndighetens inspektioner.
d) Det märke på träemballage som avses i artikel 96.1 eller de attesteringar som avses i artikel 99.1.
23.11.2016
L 317/64
Europeiska unionens officiella tidning
SV
320
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
e) Den information som ingår i det intyg inför export som avses i artikel 102.
f) Den officiella information som ingår i det sundhetscertifikat som avses i artikel 71, om de berörda växterna,
växtprodukterna eller andra föremålen har förts in till unionens territorium från ett tredjeland.
3.
Sundhetscertifikatet för export ska överensstämma med beskrivningen och utformningen av den förlaga som anges
i del A i bilaga VIII.
4.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 105 med avseende på ändring av de
underlag som avses i punkt 2 i den här artikeln och del A i bilaga VIII för att anpassa dem till utvecklingen av
tillämpliga internationella standarder.
5.
Elektroniska sundhetscertifikat för export ska lämnas via, eller genom elektroniskt utbyte med, ett datoriserat infor
mationshanteringssystem för offentlig kontroll på unionsnivå.
Artikel 101
Sundhetscertifikat för återexport från unionen
1.
För återexport av en växt, växtprodukt eller ett annat föremål som har sitt ursprung i ett tredjeland och har förts
in till unionens territorium från det tredjelandet eller ett annat tredjeland ska ett sundhetscertifikat för återexport från
unionen (nedan kallat sundhetscertifikatet för återexport) när så är möjligt utfärdas i stället för ett sundhetscertifikat för
export.
Sundhetscertifikatet för återexport ska utfärdas av den behöriga myndigheten på begäran av den yrkesmässiga aktören
när samtliga följande villkor är uppfyllda:
a) Den yrkesmässiga aktören är registrerad av den behöriga myndigheten i enlighet med artikel 65.
b) Den yrkesmässiga aktören innehar de växter, växtprodukter eller andra föremål som ska återexporteras.
c) Det är säkerställt att växten, växtprodukten eller det andra föremålet uppfyller importkraven gällande växtskydd i det
berörda tredjelandet.
Den behöriga myndigheten ska också utfärda ett sundhetscertifikat för återexport på begäran av andra personer än de
yrkesmässiga aktörerna under förutsättning att villkoren i leden b och c i andra stycket är uppfyllda.
Vid tillämpningen av denna punkt får den behöriga myndigheten inte delegera utfärdandet av sundhetscertifikat för
återexport till någon annan person.
2.
Utan att det påverkar skyldigheter enligt IPPC och med hänsyn till relevanta internationella standarder, ska
sundhetscertifikatet för återexport utfärdas om den tillgängliga informationen gör det möjligt att intyga att importkraven
gällande växtskydd i det berörda tredjelandet och samtliga följande villkor är uppfyllda:
a) Det ursprungliga sundhetscertifikatet som åtföljer växten, växtprodukten eller det andra föremålet i fråga från ur
sprungstredjelandet, eller en bestyrkt kopia av detta, har fästs vid sundhetscertifikatet för återexport.
b) Den berörda växten, växtprodukten eller det andra föremålet har sedan införseln till unionens territorium varken
odlats, producerats eller bearbetats för att ändra dess beskaffenhet.
c) Den berörda växten, växtprodukten eller det andra föremålet har inte varit utsatt för någon risk för angrepp eller
kontaminering av karantänskadegörare eller reglerade icke-karantänskadegörare, som förtecknats som sådana av
destinationstredjelandet, under lagringen i den medlemsstat från vilken export till det tredjelandet ska ske.
d) Den berörda växtens, växtproduktens eller det andra föremålets identitet har bibehållits.
3.
Artikel 100.2 ska tillämpas på motsvarande sätt.
4.
Sundhetscertifikatet för återexport ska överensstämma med beskrivningen och utformningen av den förlaga som
anges i del B i bilaga VIII.
5.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 105 med avseende på ändring av
del B i bilaga VIII för att anpassa denna del till utvecklingen av relevanta internationella standarder.
23.11.2016
L 317/65
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
321
6.
Elektroniska sundhetscertifikat för export ska lämnas via, eller genom elektroniskt utbyte med, ett datoriserat infor
mationshanteringssystem för offentlig kontroll på unionsnivå.
Artikel 102
Intyg inför export
1.
De behöriga myndigheterna i den medlemsstat från vilken de växter, växtprodukter eller andra föremål som avses
i artikel 100.1 exporteras och de behöriga myndigheterna i den medlemsstat i vilken växterna, växtprodukterna eller de
andra föremålen har odlats, producerats, lagrats eller bearbetats ska utbyta nödvändig växtskyddsinformation som
grundval för utfärdande av sundhetscertifikatet för export.
2.
Det informationsutbyte som avses i punkt 1 ska utgöras av ett harmoniserat dokument (nedan kallat intyg inför
export), i vilket de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där växterna, växtprodukterna och de andra föremålen har
odlats, producerats, lagrats eller bearbetats, intygar att växterna, växtprodukterna eller de andra föremålen uppfyller
specifika växtskyddskrav i fråga om ett eller flera av följande:
a) Frånvaro av, eller förekomst under ett visst tröskelvärde, av särskilda skadegörare i de berörda växterna,
växtprodukterna eller andra föremålen.
b) Ursprunget för de berörda växterna, växtprodukterna eller andra föremålen på ett specifikt fält, en produktionsan
läggning, produktionsplats eller ett produktionsområde.
c) Skadegörarstatus för ett fält, en produktionsanläggning, produktionsplats eller ett produktionsområde,
ursprungsområde eller ursprungsland för de berörda växterna, växtprodukterna eller andra föremålen.
d) Resultaten av inspektioner, provtagningar och testningar av de berörda växterna, växtprodukterna eller andra
föremålen.
e) De växtskyddsförfaranden som tillämpas på produktion eller bearbetning av de berörda växterna, växtprodukterna
eller andra föremålen.
3.
Intyget inför export ska, på den yrkesmässiga aktörens begäran, utfärdas av de behöriga myndigheterna i den
medlemsstat i vilken växterna, växtprodukterna eller de andra föremålen har odlats, producerats, lagrats eller bearbetats,
medan dessa befinner sig på den berörda yrkesmässiga aktörens verksamhetsplatser.
4.
Intyget inför export ska åtfölja de berörda växterna, växtprodukterna och andra föremålen under deras förflyttning
inom unionens territorium, såvida inte informationen i intyget utbyts mellan de berörda medlemsstaterna via, eller
genom elektroniskt utbyte med, ett datoriserat informationshanteringssystem för offentlig kontroll på unionsnivå.
5.
Utan att det påverkar kraven i punkt 3 får intyget inför export utfärdas när växterna, växtprodukterna eller de
andra föremålen har lämnat den berörda yrkesmässiga aktörens verksamhetsplatser, förutsatt att undersökningar och vid
behov provtagningar har genomförts, som bekräftar att dessa växter, växtprodukter eller andra föremål uppfyller ett eller
flera av de specifika växtskyddskrav som avses i punkt 2.
6.
Intyget inför export ska innehålla de uppgifter och ha det format som fastställs i del C i bilaga VIII.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 105 med avseende på ändring av del C
i bilaga VIII för att anpassa denna del till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen och utvecklingen av relevanta
internationella standarder.
7.
Kommissionen får genom genomförandeakter fastställa förfarandena för utfärdande av intyg inför export. Dessa
genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 107.2.
23.11.2016
L 317/66
Europeiska unionens officiella tidning
SV
322
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
KAPITEL VII
Kommissionens stödåtgärder
Artikel 103
Inrättande av elektroniska anmälningssystem
Kommissionen ska inrätta ett elektroniskt system för medlemsstaternas inlämning av anmälningar.
Systemet ska vara anslutet till och kompatibelt med ett datoriserat informationshanteringssystem för offentlig kontroll på
unionsnivå.
Artikel 104
Uppgifter, mall och tidsfrister för anmälningar samt anmälningar vid misstänkt förekomst av
skadegörare
Kommissionen får genom genomförandeakter fastställa särskilda bestämmelser avseende inlämning av de anmälningar
som avses i artiklarna 9.1, 9.2, 11, 17.3, 18.6, 19.2, 28.7, 29.3 första stycket, 30.8, 33.1, 40.4, 41.4, 46.4, 49.6, 53.4,
54.4, 62.1, 77.2 och 95.5. Bestämmelserna ska gälla en eller flera av följande aspekter:
a) De uppgifter som ska ingå i dessa anmälningar.
b) Mallen för dessa anmälningar och anvisningar för hur denna ska fyllas i.
c) Tidsfrister för inlämnade av särskilda uppgifter som avses i led a.
d) De fall när misstänkt förekomst av skadegörare ska anmälas på grund av behovet av snabba åtgärder med tanke på
skadegörarens biologi och möjligheten till snabb och omfattande spridning.
e) De fall av brister i efterlevnaden som ska anmälas om dessa leder till en risk för spridning av en EU-karantänska
degörare eller en skadegörare som preliminärt klassificeras som EU-karantänskadegörare.
Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 107.2.
KAPITEL VIII
Slutbestämmelser
Artikel 105
Utövande av delegeringen
1.
Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med förbehåll för de villkor som anges i denna
artikel.
2.
Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artiklarna 6.2, 7, 8.5, 19.7, 21, 32.5, 34.1, 38, 43.2, 46.2,
48.5, 51, 65.4, 71.4, 76.4, 81.2, 83.6, 87.4, 89.2, 96.2, 98.1, 99.1, 100.4, 101.5 och 102.6 ska ges till kommissionen
för en period på fem år från och med den 13 december 2016. Kommissionen ska utarbeta en rapport om delegeringen
av befogenhet senast nio månader före utgången av perioden på fem år. Delegeringen av befogenhet ska genom tyst
medgivande förlängas med perioder av samma längd, såvida inte Europaparlamentet eller rådet motsätter sig en sådan
förlängning senast tre månader före utgången av perioden i fråga.
3.
Den delegering av befogenhet som avses i artiklarna 6.2, 7, 8.5, 19.7, 21, 32.5, 34.1, 38, 43.2, 46.2, 48.5, 51,
65.4, 71.4, 76.4, 81.2, 83.6, 87.4, 89.2, 96.2, 98.1, 99.1, 100.4, 101.5 och 102.6 får när som helst återkallas av
Europaparlamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogenhet som anges i beslutet
upphör att gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, eller vid ett
senare i beslutet angivet datum. Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i kraft.
23.11.2016
L 317/67
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
323
4.
Innan kommissionen antar en delegerad akt, ska den samråda med experter som utsetts av varje medlemsstat
i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning.
5.
Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.
6.
En delegerad akt som antas enligt artiklarna 6.2, 7, 8.5, 19.7, 21, 32.5, 34.1, 38, 43.2, 46.2, 48.5, 51, 65.4, 71.4,
76.4, 81.2, 83.6, 87.4, 89.2, 96.2, 98.1, 99.1, 100.4, 101.5 och 102.6 ska träda i kraft endast om varken Europapar
lamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en period på två månader från den dag då
akten delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden,
har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med två månader på
Europaparlamentets eller rådets initiativ.
Artikel 106
Skyndsamt förfarande
1.
Delegerade akter som antas enligt denna artikel ska träda i kraft utan dröjsmål och ska tillämpas så länge ingen
invändning görs i enlighet med punkt 2. Delgivningen av en delegerad akt till Europaparlamentet och rådet ska innehålla
en motivering till varför det skyndsamma förfarandet tillämpas.
2.
Såväl Europaparlamentet som rådet får invända mot en delegerad akt i enlighet med det förfarande som avses
i artikel 105.6. I ett sådant fall ska kommissionen upphäva akten omedelbart efter det att Europaparlamentet eller rådet
har delgett den sitt beslut om invändning.
Artikel 107
Kommittéförfarande
1.
Kommissionen ska biträdas av ständiga kommittén för växter, djur, livsmedel och foder som inrättats genom
artikel 58.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 (
1
). Denna kommitté ska vara en kommitté
i den mening som avses i förordning (EU) nr 182/2011.
2.
När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas. Om kommitténs yttrande
ska inhämtas genom skriftligt förfarande, ska det förfarandet avslutas utan resultat om, inom tidsfristen för att avge
yttrandet, kommitténs ordförande så beslutar eller en enkel majoritet av kommittéledamöterna så begär.
3.
När det hänvisas till denna punkt ska artikel 8 i förordning (EU) nr 182/2011 jämförd med artikel 5 i den
förordningen tillämpas.
Artikel 108
Sanktioner
Medlemsstaterna ska fastställa regler om sanktioner för överträdelse av denna förordning och vidta alla nödvändiga
åtgärder för att säkerställa att de tillämpas. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.
Medlemsstaterna ska till kommissionen anmäla dessa bestämmelser senast den 14 december 2019, samt utan dröjsmål
eventuella ändringar som berör dem.
23.11.2016
L 317/68
Europeiska unionens officiella tidning
SV
(
1
) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslag
stiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet
(EGT L 31, 1.2.2002, s. 1).
324
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
Artikel 109
Upphävande
1.
Direktiv 2000/29/EG ska upphöra att gälla, med undantag av följande bestämmelser:
a) Artikel 1.4.
b) Artikel 2.1 inledningen och leden g, i, j, k, l, m, n, p, q och r.
c) Artikel 11.3.
d) Artikel 12.
e) Artikel 13.
f) Artikel 13a.
g) Artikel 13b.
h) Artikel 13c.
i) Artikel 13d.
j) Artikel 21.1–21.5.
k) Artikel 27a.
l) Bilaga VIIIa.
2.
Följande direktiv ska upphöra att gälla:
a) Direktiv 69/464/EEG.
b) Direktiv 74/647/EEG.
c) Direktiv 93/85/EEG.
d) Direktiv 98/57/EG.
e) Direktiv 2006/91/EG.
f) Direktiv 2007/33/EG.
3.
Hänvisningar till de akter som upphävts i enlighet med punkterna 1 och 2 ska anses som hänvisningar till denna
förordning och ska läsas i enlighet med jämförelsetabellen i bilaga IX.
Artikel 110
Ändring av förordning (EU) nr 228/2013
I artikel 24.2 i förordning (EU) nr 228/2013 ska följande stycke läggas till:
”Unionens finansiering av program för bekämpning av skadegörare i unionens yttersta randområden ska genomföras
i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 652/2014 (*).
(*) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 652/2014 av den 15 maj 2014 om fastställande av
bestämmelser för förvaltningen av utgifter för livsmedelskedjan, djurhälsa, djurskydd, växtskydd och växtförök
ningsmaterial, och om ändring av rådets direktiv 98/56/EG, 2000/29/EG och 2008/90/EG, Europaparlamentets
och rådets förordningar (EG) nr 178/2002, (EG) nr 882/2004 och (EG) nr 396/2005, Europaparlamentets och
rådets direktiv 2009/128/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1107/2009, och om
upphävande av rådets beslut 66/399/EEG, 76/894/EEG och 2009/470/EG (EUT L 189, 27.6.2014, s. 1).”
Artikel 111
Ändring av förordning (EU) nr 652/2014
Förordning (EU) nr 652/2014 ska ändras på följande sätt:
1. I artikel 1 ska led e ersättas med följande:
”e) om skyddsåtgärder mot växtskadegörare,”
23.11.2016
L 317/69
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
325
2. I artikel 5.2 ska följande led läggas till:
”c) programmen för bekämpning av skadegörare i de yttersta randområdena i unionen enligt artikel 25.”
3. I artikel 16.1 ska leden a, b och c ersättas med följande:
”a) Åtgärder för att utrota en skadegörare från en angripen zon som de behöriga myndigheterna vidtagit enligt
artiklarna 17.1, 28.1, 29.1 och 30.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/2031 (*).
b) Åtgärder för att innesluta en prioriterad skadegörare som förtecknas i enlighet med artikel 6.2 i förordning (EU)
2016/2031, mot vilken unionen har antagit inneslutningsåtgärder i enlighet med artikel 28.2 i den förordningen,
i en angripen zon varifrån den prioriterade skadegöraren inte kan utrotas, när åtgärderna är nödvändiga för att
skydda unionens territorium mot ytterligare spridning av skadegöraren. Åtgärderna ska avse utrotning av
skadegöraren i den buffertzon som omger den angripna zonen om dess förekomst påvisats i denna buffertzon.
c) Förebyggande åtgärder som vidtagits mot spridningen av en prioriterad skadegörare som förtecknas i enlighet
med artikel 6.2 i förordning (EU) 2016/2031, mot vilken unionsåtgärder har antagits i enlighet med artikel 28.3
i den förordningen, om dessa åtgärder är nödvändiga för att skydda unionens territorium mot ytterligare
spridning av den prioriterade skadegöraren.
(*) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/2031 av den 26 oktober 2016 om skyddsåtgärder mot
växtskadegörare, ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 228/2013, (EU) nr 652/2014
och (EU) nr 1143/2014 samt upphävande av rådets direktiv 69/464/EEG, 74/647/EEG, 93/85/EEG, 98/57/EG,
2000/29/EG, 2006/91/EG och 2007/33/EG (EUT L 317, 23.11.2016, s. 4).”
4. Artikel 17 ska ersättas med följande:
”Artikel 17
Villkor
De åtgärder som avses i artikel 16 får beviljas stöd förutsatt att de har tillämpats omedelbart och att de tillämpliga
bestämmelserna i relevant unionsrätt har följts, och förutsatt att ett eller flera av följande villkor uppfylls:
a) De avser EU-karantänskadegörare som förtecknas i enlighet med artikel 5.2 i förordning (EU) 2016/2031 som
skadegörare vars förekomst inom unionens territorium inte är känd.
b) De avser skadegörare som inte förtecknas som EU-karantänskadegörare, men som omfattas av åtgärder som
vidtagits av en medlemsstats behöriga myndighet i enlighet med artikel 29.1 i förordning (EU) 2016/[…].
c) De avser skadegörare som inte förtecknas som EU-karantänskadegörare, men som omfattas av en åtgärd som har
antagits av kommissionen i enlighet med artikel 30.1 i förordning (EU) 2016/2031.
d) De avser prioriterade skadegörare som förtecknas i enlighet med artikel 6.2 i förordning (EU) 2016/2031.
För åtgärder som uppfyller villkoret i första stycket b ska stödet inte omfatta kostnader som uppkommit senare än
två år efter ikraftträdandet av den åtgärd som vidtagits av den berörda medlemsstatens behöriga myndighet i enlighet
med artikel 29 i förordning (EU) 2016/2031, eller som uppkommit efter det att åtgärden upphört att gälla. För
åtgärder som uppfyller villkoret i första stycket c ska stödet inte täcka kostnader som uppkommit efter det att den
åtgärd som kommissionen antagit i enlighet med artikel 30.1 i förordning (EU) 2016/2031 har upphört att gälla.”
5. Artikel 18.1 d ska ersättas med följande:
”d) Kostnader för ersättning till berörda ägare för värdet på de destruerade växter, växtprodukter eller andra föremål
som omfattas av de åtgärder som avses i artikel 16, begränsade till det marknadsvärde som dessa växter,
växtprodukter eller andra föremål skulle ha haft om de inte hade påverkats av åtgärderna. Det eventuella
restvärdet ska dras av från ersättningen.”
23.11.2016
L 317/70
Europeiska unionens officiella tidning
SV
326
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
6. Artikel 19 ska ändras på följande sätt:
a) Första stycket ska ersättas med följande:
”Medlemsstater får beviljas stöd för genomförandet av årliga och fleråriga inventeringsprogram avseende
förekomsten av skadegörare (nedan kallade inventeringsprogram), förutsatt att inventeringsprogrammen uppfyller
åtminstone ett av följande tre villkor:
a) De avser EU-karantänskadegörare som förtecknas i enlighet med artikel 5.2 i förordning (EU) 2016/2031 som
skadegörare vars förekomst inom unionens territorium inte är känd.
b) De avser prioriterade skadegörare som förtecknas i enlighet med artikel 6.2 i förordning (EU) 2016/2031.
c) De avser skadegörare som inte förtecknas som EU-karantänskadegörare, men som omfattas av en åtgärd som
har antagits av kommissionen i enlighet med artikel 30.1 i förordning (EU) 2016/2031.”
b) Tredje stycket ska ersättas med följande:
”För åtgärder som uppfyller villkoret i första stycket c ska stödet inte täcka kostnader som uppkommit efter det att
den åtgärd som har antagits av kommissionen i enlighet med artikel 30.1 i förordning (EU) 2016/2031 har
upphört att gälla.”
7. I artikel 20 ska ett nytt led införas före led a:
”-a) Kostnader för visuella undersökningar.”
8. I artikel 47 ska punkt 2 ersättas med följande:
”2. Följande artikel ska införas:
’Artikel 15a
Medlemsstaterna ska föreskriva att varje person som får vetskap om förekomsten av en av de skadegörare som
förtecknas i bilaga I eller bilaga II, eller en skadegörare som omfattas av en åtgärd som avses i artikel 16.2 eller
16.3, eller har anledning att misstänka sådan förekomst, omedelbart ska anmäla detta till den behöriga
myndigheten och, om den behöriga myndigheten så kräver, lämna den information om förekomsten som han
eller hon förfogar över. Om anmälan inte inlämnats skriftligen ska den behöriga myndigheten officiellt
dokumentera den.’”
Artikel 112
Ändring av förordning (EU) nr 1143/2014
I artikel 2.2 i förordning (EU) nr 1143/2014 ska led d ersättas med följande:
”d) växtskadegörare som förtecknas enligt artikel 5.2 eller artikel 32.3 eller som omfattas av åtgärder enligt
artikel 30.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/2031 (*),
(*) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/2031 av den 26 oktober 2016 om skyddsåtgärder mot
växtskadegörare, ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 228/2013, (EU) nr 652/2014
och (EU) nr 1143/2014 samt upphävande av rådets direktiv 69/464/EEG, 74/647/EEG, 93/85/EEG, 98/57/EG,
2000/29/EG, 2006/91/EG och 2007/33/EG (EUT L 317, 23.11.2016, s. 4).”
Artikel 113
Ikraftträdande och tillämpning
1.
Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens
officiella tidning.
23.11.2016
L 317/71
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
327
Den ska tillämpas från och med den 14 december 2019. Däremot ska
a) artikel 111.8 tillämpas från och med den 1 januari 2017,
b) artiklarna 100.3 och 101.4 tillämpas från och med den 1 januari 2021.
2.
De akter som avses i artikel 109.2 a, c, d och f upphävs från och med den 1 januari 2022. Om bestämmelserna
i de akterna står i strid med bestämmelserna i denna förordning ska bestämmelserna i denna förordning gälla.
Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.
Utfärdad i Strasbourg den 26 oktober 2016.
På Europaparlamentets vägnar
M. SCHULZ
Ordförande
På rådets vägnar
I. LESAY
Ordförande
23.11.2016
L 317/72
Europeiska unionens officiella tidning
SV
328
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
BILAGA I
KRITERIER FÖR KLASSIFICERING AV SKADEGÖRARE MED HÄNSYN TILL DEN RISK DE MEDFÖR FÖR
UNIONENS TERRITORIUM
AVSNITT 1
Kriterier för att identifiera skadegörare som klassificeras som karantänskadegörare enligt artiklarna 3, 6.1, 7, 29.2,
30.2 och 49.3
1. Identifiering av skadegöraren
Skadegöraren ska vara entydigt taxonomiskt identifierad eller också ska den ha visat sig ge entydiga symtom och vara
överförbar.
Skadegöraren ska taxonomiskt vara identifierad på artnivå eller, alternativt, en högre eller lägre taxonomisk nivå, där
den taxonomiska nivån är vetenskapligt relevant på grundval av virulens, spektrum av värdorganismer eller samspel
med vektorer.
2. Skadegörarens förekomst inom territoriet i fråga
Ett eller flera av följande förhållanden ska föreligga:
a) Skadegöraren har ingen känd förekomst inom territoriet i fråga.
b) Skadegöraren har ingen känd förekomst inom territoriet i fråga, utom i en begränsad del av det.
c) Skadegöraren har ingen känd förekomst inom territoriet i fråga, med undantag för sällsynta, oregelbundna,
isolerade och tillfälliga förekomster.
Om led b eller c är tillämpligt ska skadegöraren inte anses ha någon stor utbredning.
3. Skadegörarens förmåga till introduktion, etablering och spridning i territoriet i fråga
a) Förmåga till introduktion
Skadegöraren ska anses ha förmåga att ta sig in på territoriet i fråga eller, om den redan förekommer där, men
inte har någon stor utbredning, i den del av territoriet där den saknas (nedan kallat berörd del av hotat område),
antingen genom naturlig spridning eller om samtliga följande villkor är uppfyllda:
i) Skadegöraren är, när det gäller växter, växtprodukter eller andra föremål som förflyttas till territoriet i fråga,
knuten till dessa växter, växtprodukter och andra föremål inom det territorium där de har sitt ursprung eller
varifrån de förflyttas till territoriet i fråga.
ii) Skadegöraren överlever under transport eller lagring.
iii) Skadegöraren kan spridas till en lämplig värdväxt, växtprodukt eller ett annat föremål inom territoriet i fråga.
b) Förmåga till etablering
Skadegöraren ska anses ha förmåga att etablera sig i territoriet i fråga eller, om den redan förekommer där men
inte har någon stor utbredning, i den del av territoriet där den saknas, om samtliga följande villkor är uppfyllda:
i) Det finns värdväxter för skadegöraren och, i tillämpliga fall, vektorer för överföring av skadegöraren.
ii) De avgörande miljöfaktorerna är gynnsamma för den berörda skadegöraren och, i tillämpliga fall, för dess
vektor, vilket gör att den kan överleva perioder av klimatstress och fullborda sin livscykel.
23.11.2016
L 317/73
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
329
iii) De odlingsmetoder och bekämpningsåtgärder som tillämpas inom territoriet är gynnsamma för den.
iv) Skadegörarens överlevnadsstrategi, reproduktionsstrategi, genetiska anpassningsförmåga och dess minsta
livskraftiga populationsstorlek gynnar dess etablering.
c) Förmåga till spridning
Skadegöraren ska anses ha förmåga till territoriell spridning i territoriet i fråga eller, om den redan förekommer
där, men inte har någon stor utbredning, i den del av territoriet där den saknas, om samtliga följande villkor är
uppfyllda:
i) Miljön är lämplig för skadegörarens naturliga spridning.
ii) Det finns inte tillräckliga hinder för skadegörarens naturliga spridning.
iii) Varor eller transportmedel möjliggör skadegörarens förflyttning.
iv) Skadegörarens värdväxter och, i tillämpliga fall, vektorer förekommer där.
v) De odlingsmetoder och bekämpningsåtgärder som tillämpas inom territoriet är gynnsamma.
vi) Skadegörarens naturliga fiender och antagonister förekommer inte eller har inte tillräcklig förmåga att hindra
skadegöraren.
4. Potentiell ekonomisk, social och miljömässig påverkan
Skadegörarens introduktion, etablering och spridning i det berörda territoriet eller, om den redan förekommer där
men inte har någon stor utbredning, i den del av territoriet där den saknas, ska ha en oacceptabel ekonomisk,
social och/eller miljömässig påverkan på det territoriet eller den del av territoriet där den inte har någon stor
utbredning när det gäller en eller flera av följande aspekter:
a) Skördeförluster med avseende på avkastning och kvalitet.
b) Kostnader för bekämpningsåtgärder.
c) Kostnader för återplantering och/eller förluster på grund av att ersättningsväxter måste odlas.
d) Effekter på befintliga produktionsmetoder.
e) Effekter på gatuträd, parker, naturområden och planterade områden.
f) Effekter på inhemska växter, biologisk mångfald och ekosystemtjänster.
g) Effekter på andra skadegörares etablering, spridning och påverkan, till exempel på grund av att den berörda
skadegöraren kan fungera som vektor för andra skadegörare.
h) Förändringar av producenternas kostnader eller behov av insatsvaror, bland annat kostnader för bekämpning
liksom för utrotning och inneslutning.
i) Effekter på producenternas vinster på grund av kvalitetsförändringar, förändringar i produktionskostnader,
avkastning eller prisnivåer.
j) Förändringar av inhemsk eller utländsk konsumentefterfrågan på en produkt till följd av kvalitetsförändringar.
k) Effekter på den inhemska marknaden, exportmarknader och de priser som betalas, inbegripet effekter på
tillträdet till exportmarknader och sannolikheten för att växtskyddsrestriktioner införs av handelspartner.
l) Resurser som krävs för ytterligare forskning och rådgivning.
m) Miljöeffekter och andra oönskade effekter av bekämpningsåtgärder.
n) Effekter på Natura 2000-områden eller andra skyddade områden.
o) Förändringar i ett ekosystems ekologiska processer, struktur, stabilitet eller andra förhållanden, inbegripet
följdeffekter på växtarter, erosion, grundvattennivå, fara för brand och näringsämnenas kretslopp.
23.11.2016
L 317/74
Europeiska unionens officiella tidning
SV
330
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
p) Kostnader för återställande av miljön och förebyggande åtgärder.
q) Effekter på tryggad livsmedelsförsörjning och livsmedlens säkerhet.
r) Effekter på sysselsättningen.
s) Effekter på vattenkvalitet, rekreation, turism, landskapsarv, betesmarker, jakt och fiske.
AVSNITT 2
Kriterier för att identifiera EU-karantänskadegörare som klassificeras som prioriterade skadegörare enligt artikel 6.1
och 6.2
EU-karantänskadegörare ska anses ha en mycket allvarlig ekonomisk, social eller miljömässig påverkan med avseende på
unionens territorium om deras introduktion, etablering och spridning överensstämmer med en eller flera av följande
punkter:
a) Ekonomisk påverkan: Skadegöraren har potential att orsaka stora förluster i fråga om de direkta och indirekta effekter
som avses i avsnitt 1.4 när det gäller växter med ett betydande ekonomiskt värde inom unionens territorium.
De växter som avses i första stycket kan vara träd som inte är producerande träd.
b) Social påverkan: Skadegöraren har potential att orsaka en eller flera av följande effekter:
i) En betydande minskning av sysselsättningen inom den berörda jordbruks-, trädgårds- eller skogsbrukssektorn
eller industrier med anknytning till dessa sektorer, inbegripet turism och rekreation.
ii) Betydande risker för tryggad livsmedelsförsörjning och livsmedlens säkerhet.
iii) Förlust av, eller långsiktiga omfattande skador på, viktiga trädarter som växer eller odlas inom unionens
territorium eller trädarter av stor betydelse för landskapet och för unionens kulturarv och historiska arv.
c) Miljöpåverkan: Skadegöraren har potential att orsaka en eller flera av följande effekter:
i) Betydande effekter på biologisk mångfald och ekosystemtjänster, inbegripet effekter på arter och livsmiljöer som
förtecknas i rådets direktiv 92/43/EEG (
1
) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/147/EG (
2
).
ii) Betydande och långsiktiga ökningar av användningen av växtskyddsmedel på de berörda växterna.
iii) Förlust av, eller långsiktiga omfattande skador på, viktiga trädarter som växer eller odlas inom unionens
territorium eller trädarter av stor betydelse för landskapet och för unionens kulturarv och historiska arv.
AVSNITT 3
Kriterier för en preliminär bedömning för att identifiera skadegörare som preliminärt klassificeras som
EU-karantänskadegörare och som kräver tillfälliga åtgärder enligt artiklarna 29.1 och 30.1
Underavsnitt 1
Kriterier för en preliminär bedömning för att identifiera skadegörare som preliminärt klassificeras som
EU-karantänskadegörare och som kräver tillfälliga åtgärder enligt artikel 29.1
1. Identifiering av skadegöraren
Skadegöraren ska uppfylla det kriterium som fastställs i avsnitt 1.1.
23.11.2016
L 317/75
Europeiska unionens officiella tidning
SV
(
1
) Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (EGT L 206, 22.7.1992, s. 7).
(
2
) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/147/EG av den 30 november 2009 om bevarande av vilda fåglar (EUT L 20, 26.1.2010,
s. 7).
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
331
2. Skadegörarens förekomst inom medlemsstatens territorium
Skadegöraren har ingen tidigare känd förekomst inom en medlemsstats territorium. Enligt den information som
medlemsstaten har tillgång till har skadegöraren inte heller någon tidigare känd förekomst inom unionens territorium
eller också anses den uppfylla villkoren i avsnitt 1.2 b eller c i fråga om unionens territorium.
3. Sannolikhet för att skadegöraren etablerar sig och sprider sig inom unionens territorium eller specifika delar av
unionens territorium där den inte förekommer
Enligt den information som medlemsstaten har tillgång till uppfyller skadegöraren de kriterier som fastställs
i avsnitt 1.3 b och c i fråga om medlemsstatens territorium och, i den mån det är möjligt för medlemsstaten att
bedöma detta, unionens territorium.
4. Skadegörarens potentiella ekonomiska, sociala och miljömässiga påverkan
Enligt den information som medlemsstaten har tillgång till skulle skadegöraren ha oacceptabel ekonomisk, social eller
miljömässig påverkan inom medlemsstatens territorium och, i den mån det är möjligt för medlemsstaten att bedöma
detta, unionens territorium, om skadegöraren skulle etablera sig och sprida sig inom det territoriet.
Påverkan ska inbegripa minst en av de direkta effekter som förtecknas i avsnitt 1.4 a–g.
Underavsnitt 2
Kriterier för en preliminär bedömning för att identifiera skadegörare som preliminärt klassificeras som
EU-karantänskadegörare och som kräver tillfälliga åtgärder enligt artikel 30.1
1. Identifiering av skadegöraren
Skadegöraren ska uppfylla det kriterium som fastställs i avsnitt 1.1.
2. Skadegörarens förekomst inom unionens territorium
Skadegöraren har inte någon tidigare känd förekomst inom unionens territorium eller anses uppfylla de villkor som
anges i avsnitt 1.2 b eller c i fråga om unionens territorium.
3. Sannolikhet för att skadegöraren etablerar sig och sprider sig inom unionens territorium eller specifika delar av
unionens territorium där den inte förekommer
Enligt de uppgifter som unionen har tillgång till uppfyller skadegöraren de kriterier som anges i avsnitt 1.3 b och c
i fråga om unionens territorium.
4. Skadegörarens potentiella ekonomiska, sociala och miljömässiga påverkan
Enligt den information som medlemsstaten har tillgång till skulle skadegöraren ha oacceptabel ekonomisk, social eller
miljömässig påverkan inom unionens territorium, om skadegöraren skulle etablera sig och sprida sig inom det
territoriet.
Påverkan ska inbegripa minst en av de direkta effekter som förtecknas i avsnitt 1.4 a–g.
AVSNITT 4
Kriterier för att identifiera skadegörare som klassificeras som reglerade EU-icke-karantänskadegörare enligt
artiklarna 36 och 38
1. Identifiering av skadegöraren
Skadegöraren ska uppfylla det kriterium som fastställs i avsnitt 1.1.
23.11.2016
L 317/76
Europeiska unionens officiella tidning
SV
332
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
2. Sannolikhet för att skadegöraren sprider sig inom unionens territorium
Enligt bedömningar ska skadegöraren främst spridas via specifika växter för plantering, snarare än via naturlig
spridning eller förflyttning av växtprodukter eller andra föremål.
Bedömningen ska, beroende på vad som är lämpligt, omfatta följande aspekter:
a) Det antal livscykler som skadegöraren genomgår på de berörda värdväxterna.
b) Skadegörarens biologi, epidemiologi och överlevnad.
c) Möjliga naturliga, människorelaterade eller andra spridningsvägar för skadegöraren till den berörda värdväxten
och spridningsvägarnas effektivitet, inbegripet spridningsmekanismer och spridningshastighet.
d) Senare angrepp och överföring av skadegöraren från den berörda värdväxten till andra växter och vice versa.
e) Klimatfaktorer.
f) Odlingsmetoder före och efter skörd.
g) Jordtyper.
h) Den berörda värdväxtens mottaglighet och relevanta stadier hos värdväxterna.
i) Förekomst av vektorer för skadegöraren.
j) Förekomst av naturliga fiender och antagonister till skadegöraren.
k) Förekomst av andra värdväxter som är mottagliga för skadegöraren.
l) Skadegörarens förekomst inom unionens territorium.
m) Växternas avsedda användning.
3. Skadegörarens potentiella ekonomiska, sociala och miljömässiga påverkan
Skadegörarens angrepp på växter för plantering enligt punkt 2 ska ha en oacceptabel ekonomisk påverkan på den
avsedda användningen av dessa växter i fråga om en eller flera av följande aspekter:
a) Skördeförluster med avseende på avkastning och kvalitet.
b) Extra kostnader för bekämpningsåtgärder.
c) Extrakostnader för skörd och sortering.
d) Kostnader för återplantering.
e) Förluster på grund av att ersättningsväxter måste odlas.
f) Effekter på befintliga produktionsmetoder.
g) Effekter på andra värdväxter på produktionsplatsen.
h) Effekter på etablering, spridning och påverkan på andra skadegörare, till följd av att den berörda skadegöraren
kan fungera som vektor för dessa andra skadegörare.
i) Effekter på producenternas kostnader eller behov av insatsvaror, bland annat kostnader för bekämpning liksom
för utrotning och inneslutning.
j) Effekter på producenternas vinster på grund av förändringar i produktionskostnader, avkastning eller prisnivåer.
k) Förändringar av inhemsk eller utländsk konsumentefterfrågan på en produkt till följd av kvalitetsförändringar.
l) Effekter på den inhemska marknaden, exportmarknader och de priser som betalas.
m) Effekter på sysselsättningen.
23.11.2016
L 317/77
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
333
BILAGA II
ÅTGÄRDER OCH PRINCIPER FÖR RISKHANTERING I SAMBAND MED SKADEGÖRARE
AVSNITT 1
Åtgärder för riskhantering i samband med karantänskadegörare som avses i artiklarna 17.1, 21, 25.2, 28.4, 28.6,
29.1, 30.5, 30.7, 40.3, 41.3, 42.4, 46.3, 53.3, 54.3 och 75.2
Riskhanteringen i samband med karantänskadegörare ska omfatta en eller flera av följande åtgärder, beroende på vad
som är lämpligt:
1. Åtgärder som är inriktade på att förebygga och bekämpa angrepp på odlade och vilda växter
a) Begränsningar vad gäller odlade växters identitet, beskaffenhet, ursprung, härstamning, proveniens och
produktionshistoria.
b) Begränsningar vad gäller odling, skörd och användning av växter.
c) Begränsningar vad gäller användning av växtprodukter, verksamhetsplatser, mark, vatten, jord, odlingsmedier,
anläggningar, maskiner, utrustning och andra föremål.
d) Övervakning, visuell undersökning, provtagning och laboratorieundersökning av växter, växtprodukter,
verksamhetsplatser, mark, vatten, jord, odlingsmedier, anläggningar, maskiner, utrustning och andra föremål med
avseende på förekomsten av karantänskadegörare.
e) Övervakning av om en resistent växtart eller växtsort förlorar eller förändrar sin motståndskraft till följd av en
förändring av karantänskadegörarens sammansättning eller dess biotyp, patotyp, ras eller virulensgrupp.
f) Fysikalisk, kemisk och biologisk behandling av växter, växtprodukter, verksamhetsplatser, mark, vatten, jord,
odlingsmedier, anläggningar, maskiner, utrustning och andra föremål som angripits eller skulle kunna angripas av
karantänskadegörare.
g) Destruktion av växter, växtprodukter och andra föremål som angripits eller skulle kunna angripas av karantänska
degörare eller destruktion i förebyggande syfte.
h) Informations-, datainsamlings-, kommunikations- och rapporteringsskyldigheter.
i) Registrering av berörda yrkesmässiga aktörer.
Vid tillämpning av led b kan åtgärderna omfatta krav vad gäller testning av växtarter och växtsorter med avseende på
resistens mot karantänskadegöraren i fråga och förtecknandet av växtarter och växtsorter som konstaterats vara
resistenta mot den karantänskadegöraren.
Vid tillämpning av led f kan åtgärderna inbegripa krav avseende följande:
i) Registrering av, bemyndigande för och officiell tillsyn över yrkesmässiga aktörer som utför den berörda
behandlingen.
ii) Utfärdande av sundhetscertifikat, växtpass, etiketter eller annan officiell attestering för behandlade växter,
växtprodukter eller andra föremål och anbringande av den märkning som avses i artikel 96.1 efter utförandet av
behandlingen i fråga.
2. Åtgärder som är inriktade på sändningar av växter, växtprodukter och andra föremål
a) Begränsningar vad gäller växters, växtprodukters och andra föremåls identitet, beskaffenhet, ursprung, proveniens,
härstamning, produktionsmetod, produktionshistoria och spårbarhet.
b) Begränsningar vad gäller växters, växtprodukters och andra föremåls införsel, förflyttning, användning, hantering,
bearbetning, förpackning, lagring, distribution och destination.
23.11.2016
L 317/78
Europeiska unionens officiella tidning
SV
334
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
c) Övervakning, visuell undersökning, provtagning och laboratorieundersökning av växter, växtprodukter och andra
föremål med avseende på förekomst av karantänskadegörare, inbegripet genom karantänsförfaranden och
inspektioner före export i tredjeländer.
d) Fysikalisk, kemisk och biologisk behandling och, i förekommande fall, destruktion av växter, växtprodukter och
andra föremål som angripits eller skulle kunna angripas av karantänskadegörare.
e) Informations-, datainsamlings-, kommunikations- och rapporteringsskyldigheter.
f) Registrering av berörda yrkesmässiga aktörer.
Vid tillämpning av leden a–d kan åtgärderna inbegripa krav med hänsyn till följande:
i) Utfärdande av sundhetscertifikat, växtpass, etiketter eller annan officiell attestering, inbegripet anbringande av den
märkning som avses i artikel 96.1 för att intyga efterlevnad av leden a–d.
ii) Registrering av, bemyndigande för och officiell tillsyn över yrkesmässiga aktörer som utför den behandling som
avses i led d.
3. Åtgärder som är inriktade på andra spridningsvägar för karantänskadegörare än sändningar av växter, växtprodukter
eller andra föremål
a) Begränsningar vad gäller införsel och förflyttning av karantänskadegörare som utgör en vara.
b) Övervakning, visuell undersökning, provtagning och laboratorieundersökning samt, i förekommande fall,
destruktion av karantänskadegörare som utgör en vara.
c) Begränsningar vad gäller växter, växtprodukter och andra föremål som medförs av resenärer.
d) Övervakning, visuell undersökning, provtagning och laboratorieundersökning samt, i förekommande fall, lämplig
behandling eller destruktion av växter, växtprodukter och andra föremål som medförs av resenärer.
e) Begränsningar vad gäller fordon, förpackningar och andra föremål som används vid transport av varor.
f) Övervakning, visuell undersökning, provtagning och laboratorieundersökning samt, i förekommande fall, lämplig
behandling eller destruktion av fordon, förpackningar och andra föremål som används vid transport av varor.
g) Informations-, datainsamlings-, kommunikations- och rapporteringsskyldigheter.
h) Registrering av berörda yrkesmässiga aktörer.
AVSNITT 2
Principer för riskhantering i samband med skadegörare som avses i artiklarna 17.1, 18.3, 21, 28.4, 28.6, 29.1, 30.5,
30.7, 31.1, 37.4, 37.8, 40.3, 41.3, 46.3, 49.2, 49.4, 53.3, 54.3, 72.3, 74.3, 75.2, 79.3 och 80.3
Riskhanteringen i samband med EU-karantänskadegörare, karantänskadegörare för skyddad zon och reglerade EU-icke-
karantänskadegörare ska överensstämma med följande principer:
1. Nödvändighet
Åtgärderna för hantering av en skadegörarrisk ska tillämpas endast i de fall då åtgärderna är nödvändiga för att
förhindra skadegörarens introduktion, etablering och spridning.
2. Proportionalitet
De åtgärder som vidtas för hantering av en skadegörarrisk ska stå i proportion till den risk som skadegöraren medför
och den skyddsnivå som krävs.
23.11.2016
L 317/79
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
335
3. Minimal påverkan
De åtgärder som vidtas för hantering av en skadegörarrisk ska vara de minst restriktiva åtgärder som står till buds
och orsaka så få hinder som möjligt för människors, varors och transportmedels internationella rörlighet.
4. Icke-diskriminering
De åtgärder som vidtas för hantering av en skadegörarrisk ska inte tillämpas på ett sådant sätt att de medför en
godtycklig eller omotiverad diskriminering eller en förtäckt begränsning, särskilt av internationell handel. De får inte
vara strängare för tredjeländer än de åtgärder som tillämpas för samma skadegörare om den förekommer inom
unionens territorium, om tredjeländerna kan visa att de har samma växtskyddsstatus och tillämpar identiska eller
likvärdiga växtskyddsåtgärder.
5. Teknisk motivering
De åtgärder som vidtas för hantering av en skadegörarrisk ska vara tekniskt motiverade mot bakgrund av slutsatserna
från en lämplig riskanalys eller, i förekommande fall, genom annan jämförbar undersökning och bedömning av
tillgängliga vetenskapliga uppgifter. Åtgärderna bör återspegla och, i förekommande fall, ändras eller upphävas för att
återspegla nya eller uppdaterade riskanalyser eller relevanta vetenskapliga uppgifter.
6. Genomförbarhet
De åtgärder som vidtas för hantering av en skadegörarrisk bör vara sådana att åtgärdernas mål sannolikt uppnås.
23.11.2016
L 317/80
Europeiska unionens officiella tidning
SV
336
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
BILAGA III
KRITERIER FÖR BEDÖMNING AV HÖGRISKVÄXTER, HÖGRISKVÄXTPRODUKTER ELLER ANDRA
HÖGRISKFÖREMÅL SOM AVSES I ARTIKEL 42
Kriterierna vid den bedömning som avses i artikel 42 ska vara följande:
1. För växter för plantering, utom utsäde, gäller följande:
a) De förs vanligen in till unionen i form av en buske eller ett träd eller förekommer på unionens territorium i sådan
form eller är taxonomiskt besläktade med sådana växter.
b) De samlas in i naturen eller odlas från växter som samlats in i naturen.
c) De odlas utomhus eller odlas från växter som odlas utomhus i de berörda tredjeländerna, grupperna av
tredjeländer eller de berörda särskilda områdena i ett tredjeland.
d) Det är känt att de ofta hyser skadegörare med känd stor påverkan på växtarter som har stor ekonomisk, social
eller miljömässig betydelse för unionens territorium.
e) Det är känt att de ofta hyser skadegörare utan att uppvisa tecken eller symtom på sådana skadegörare, eller med
en latenstid innan tecknen eller symtomen visar sig, vilket innebär att skadegörarnas förekomst sannolikt inte
kommer att upptäckas vid inspektioner i samband med införsel till unionens territorium.
f) De är perenna växter som vanligen är föremål för handel som gamla växter.
2. För andra växter, växtprodukter eller andra föremål gäller följande:
a) Det är känt att de ofta hyser och fungerar som en betydande spridningsväg för skadegörare med känd stor
påverkan på växtarter som har stor ekonomisk, social eller miljömässig betydelse för unionens territorium.
b) Det är känt att de ofta hyser och fungerar som en betydande spridningsväg för skadegörare utan att uppvisa
tecken eller symtom på sådana skadegörare, eller med en latenstid innan tecknen eller symtomen visar sig, vilket
innebär att skadegörarnas förekomst sannolikt inte kommer att upptäckas vid inspektioner i samband med
införsel till unionens territorium.
23.11.2016
L 317/81
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
337
BILAGA IV
IDENTIFIERING AV VÄXTER ELLER VÄXTPRODUKTER SOM SANNOLIKT MEDFÖR NYLIGEN
FASTSTÄLLDA SKADEGÖRARRISKER ELLER ANDRA MISSTÄNKTA VÄXTSKYDDSRISKER FÖR
UNIONENS TERRITORIUM ENLIGT ARTIKEL 49
Växter eller växtprodukter från tredjeländer ska anses medföra sannolika skadegörarrisker för unionens territorium enligt
artikel 49.1 om de uppfyller minst tre av följande villkor, varav minst ett av de villkor som anges i punkt 1 a, b och c:
1. Egenskaper hos växterna eller växtprodukterna
a) De tillhör eller har producerats från ett växtsläkte eller en växtfamilj som konstaterats ofta hysa skadegörare som
regleras som karantänskadegörare inom unionens territorium eller i tredjeländer.
b) De tillhör eller har producerats från ett växtsläkte eller en växtfamilj som konstaterats ofta hysa skadegörare med
känd stor påverkan på växtarter som odlas inom unionens territorium och som har stor ekonomisk, social eller
miljömässig betydelse för unionens territorium.
c) De tillhör eller har producerats från ett växtsläkte eller en växtfamilj som konstaterats ofta hysa skadegörare utan
att uppvisa tecken eller symtom på sådana skadegörare, eller med en latenstid på minst tre månader innan
tecknen eller symtomen visar sig, vilket innebär att skadegörarnas förekomst hos dessa växter eller växtprodukter
sannolikt inte kommer att upptäckas vid offentliga kontroller i samband med införsel till unionens territorium
utan provtagning och testning eller tillämpning av karantänsförfaranden.
d) De odlas utomhus eller odlas från växter som odlas utomhus i ursprungstredjeländerna.
e) De transporteras inte i slutna behållare eller förpackningar vid införsel till unionens territorium, eller när de
transporteras på ett sådant sätt, kan sändningarna på grund av sin storlek inte öppnas för offentlig kontroll vid
slutna verksamhetsplatser.
2. Växternas eller växtprodukternas ursprung
a) De har sitt ursprung i, eller förflyttas från, ett tredjeland varifrån det upprepade gånger anmälts att karantänska
degörare som inte förtecknats i enlighet med artikel 5.2 påträffats.
b) De har sitt ursprung i, eller förflyttas från, ett tredjeland som inte är konventionspart i IPPC.
23.11.2016
L 317/82
Europeiska unionens officiella tidning
SV
338
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
BILAGA V
INNEHÅLL I SUNDHETSCERTIFIKAT FÖR INFÖRSEL TILL UNIONENS TERRITORIUM
DEL A
Sundhetscertifikat för export enligt artikel 76.1
23.11.2016
L 317/83
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
339
23.11.2016
L 317/84
Europeiska unionens officiella tidning
SV
340
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
DEL B
Sundhetscertifikat för återexport enligt artikel 76.1
23.11.2016
L 317/85
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
341
23.11.2016
L 317/86
Europeiska unionens officiella tidning
SV
342
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
BILAGA VI
KRITERIER FÖR IDENTIFIERING AV VÄXTER SOM AVSES I ARTIKEL 73 OCH SOM INTE KRÄVER NÅGOT
SUNDHETSCERTIFIKAT
Vid bedömningen enligt artikel 73 ska följande kriterier beaktas:
1. Växterna är inte värdväxter för EU-karantänskadegörare eller skadegörare som omfattas av åtgärder som antagits
i enlighet med artikel 30 eller hyser inte ofta skadegörare som kan påverka växtarter som odlas i unionen.
2. Växterna har tidigare uppfyllt de krav för införsel till unionens territorium som är relevanta för ursprungstredjelan
det.
3. Det finns inga indikationer på angrepp med koppling till införsel av de berörda växterna från ett eller flera
tredjeländer och inte heller har EU-karantänskadegörare eller skadegörare som omfattas av åtgärder som antagits
enligt artikel 30 upprepade gånger påträffats på växterna vid införsel till unionen.
23.11.2016
L 317/87
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
343
BILAGA VII
VÄXTPASS
DEL A
Växtpass för förflyttning inom unionens territorium enligt artikel 83.2 första stycket
1. Växtpass för förflyttning inom unionens territorium ska innehålla följande:
a) Ordet ”Växtpass”, i övre högra hörnet, på ett av unionens officiella språk och på engelska, om de är olika, med
snedstreck emellan.
b) Unionens flagga, i övre vänstra hörnet, i färg eller svartvitt.
c) Bokstaven ”A”, följd av växtartens eller taxonets botaniska namn när det gäller växter och växtprodukter eller,
i förekommande fall, det berörda föremålets namn och, eventuellt, sortens namn.
d) Bokstaven ”B”, följd av tvåbokstavskoden enligt artikel 67 a för den medlemsstat i vilken den yrkesmässiga aktör
som utfärdar växtpasset är registrerad, ett bindestreck och registreringsnumret för den yrkesmässiga aktör som
utfärdar växtpasset eller för vilken växtpasset utfärdas av den behöriga myndigheten.
e) Bokstaven ”C”, följd av växtens, växtproduktens eller det andra föremålets spårbarhetskod.
f) Bokstaven ”D”, i tillämpliga fall följd av
i) namnet på ursprungstredjelandet, eller
ii) tvåbokstavskoden för ursprungsmedlemsstaten enligt artikel 67 a.
2. Den spårbarhetskod som avses i punkt 1 e kan också kompletteras med en hänvisning till en unik streckkod, ett
unikt hologram eller chip eller en annan unik databärare för spårbarhet som återfinns på handelsenheten.
DEL B
Växtpass för förflyttning till och inom skyddade zoner enligt artikel 83.2 andra stycket
1. Växtpass för förflyttning till och inom skyddade zoner ska innehålla följande:
a) Orden ”Växtpass – PZ”, i övre högra hörnet, på ett av unionens officiella språk och på engelska, om de är olika,
med snedstreck emellan.
b) Direkt under detta, vetenskapligt namn på eller kod för respektive berörd(a) karantänskadegörare för skyddad zon,
enligt artikel 32.3.
c) Unionens flagga, i övre vänstra hörnet, i färg eller svartvitt.
d) Bokstaven ”A”, följd av växtartens eller taxonets botaniska namn när det gäller växter och växtprodukter eller,
i förekommande fall, det berörda föremålets namn och, eventuellt, sortens namn.
e) Bokstaven ”B”, följd av tvåbokstavskoden enligt artikel 67 a för den medlemsstat i vilken den yrkesmässiga aktör
som utfärdar växtpasset är registrerad, ett bindestreck och registreringsnumret för den yrkesmässiga aktör som
utfärdar växtpasset eller för vilken växtpasset utfärdas av den behöriga myndigheten.
23.11.2016
L 317/88
Europeiska unionens officiella tidning
SV
344
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
f) Bokstaven ”C”, följd av växtens, växtproduktens eller det andra föremålets spårbarhetskod.
g) Bokstaven ”D”, i förekommande fall följd av
i) namnet på ursprungstredjelandet eller
ii) tvåbokstavskoden för ursprungsmedlemsstaten enligt artikel 67 a och, vid ersättning av växtpass, registre
ringsnumret för den yrkesmässiga aktör som utfärdat det ursprungliga växtpasset eller för vilken det
ursprungliga växtpasset utfärdats av den behöriga myndigheten enligt artikel 93.1 och 93.2.
2. Den spårbarhetskod som avses i punkt 1 f kan också kompletteras med en hänvisning till en unik streckkod, ett unikt
hologram eller chip eller en annan unik databärare för spårbarhet som återfinns på handelsenheten.
DEL C
Växtpass för förflyttning inom unionens territorium kombinerat med en certifieringsetikett, enligt artikel 83.5 andra
stycket
1. Växtpass för förflyttning inom unionens territorium, som i en gemensam etikett kombineras med den officiella
etikett för utsäde eller annat förökningsmaterial som avses i artikel 10.1 i direktiv 66/401/EEG, artikel 10.1 i direktiv
66/402/EEG, artikel 10.1 i direktiv 68/193/EEG, artikel 12 i direktiv 2002/54/EG, artikel 28.1 i direktiv 2002/55/EG,
artikel 13.1 i direktiv 2002/56/EG och artikel 12.1 i direktiv 2002/57/EG samt den etikett för pre-basmaterial,
basmaterial eller certifikatmaterial som avses i artikel 9.1 b i direktiv 2008/90/EG, ska innehålla följande:
a) Ordet ”Växtpass”, i den gemensamma etikettens övre högra hörn, på ett av unionens officiella språk och på
engelska, om de är olika, med snedstreck emellan.
b) Unionens flagga, i den gemensamma etikettens övre vänstra hörn, i färg eller svartvitt.
Växtpasset ska på den gemensamma etiketten placeras omedelbart ovanför, och ha samma bredd som, den officiella
etiketten.
2. Del A.2 ska tillämpas på motsvarande sätt.
DEL D
Växtpass för förflyttning till och inom skyddade zoner kombinerat med en certifieringsetikett enligt artikel 83.5
tredje stycket
1. Växtpass för förflyttning till och inom skyddade zoner, som i en gemensam etikett kombineras med den officiella
etikett för utsäde eller annat förökningsmaterial som avses i artikel 10.1 i direktiv 66/401/EEG, artikel 10.1 i direktiv
66/402/EEG, artikel 10.1 i direktiv 68/193/EEG, artikel 12 i direktiv 2002/54/EG, artikel 28.1 i direktiv 2002/55/EG,
artikel 13.1 i direktiv 2002/56/EG och artikel 12.1 i direktiv 2002/57/EG samt den etikett för pre-basmaterial,
basmaterial eller certifikatmaterial som avses i artikel 9.1 b i direktiv 2008/90/EG, ska innehålla följande:
a) Orden ”Växtpass – PZ”, i den gemensamma etikettens övre högra hörn, på ett av unionens officiella språk och på
engelska, om de är olika, med snedstreck emellan.
b) Direkt under detta, vetenskapligt namn på eller kod för berörd(a) karantänskadegörare för skyddad zon.
c) Unionens flagga, i den gemensamma etikettens övre vänstra hörn, i färg eller svartvitt.
Växtpasset ska på den gemensamma etiketten placeras omedelbart ovanför och ha samma bredd som den officiella
etiketten eller, i tillämpliga fall, stambrevet.
2. Del B.2 ska tillämpas på motsvarande sätt.
23.11.2016
L 317/89
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
345
BILAGA VIII
INNEHÅLL I SUNDHETSCERTIFIKAT FÖR EXPORT, ÅTEREXPORT OCH INFÖR EXPORT ENLIGT
ARTIKLARNA 100.3, 101.4 OCH 102.6
DEL A
Sundhetscertifikat för export enligt artikel 100.3
1. Sundhetscertifikatet för förflyttning från unionens territorium för export till ett tredjeland ska innehålla följande:
a) Ordet ”Sundhetscertifikat”, följt av
i) bokstäverna ”EU”,
ii) tvåbokstavskoden enligt artikel 67 a för den medlemsstat i vilken den yrkesmässiga aktör som begär att
sundhetscertifikatet för export utfärdas är registrerad,
iii) ett snedstreck,
iv) en unik identifikationskod för certifikatet, bestående av siffror eller en kombination av bokstäver och siffror,
där bokstäverna, i tillämpliga fall, betecknar den provins och det distrikt i medlemsstaten där certifikatet
utfärdas.
b) Orden ”Exportörens namn och adress”, följt av namn- och adressuppgifter för den registrerade aktör eller
privatperson som begär att sundhetscertifikatet för export utfärdas.
c) Orden ”Mottagarens angivna namn och adress”, följt av namn- och adressuppgifter för mottagaren.
d) Orden ”Växtskyddsmyndigheten i” följt av namnet på den medlemsstat vars växtskyddsmyndighet utfärdar
certifikatet och därefter orden ”till växtskyddsmyndigheten/-erna i”, följt av destinationslandets eller destinations
ländernas namn.
e) Ordet ”Ursprungsort”, följt av ursprungsorten eller ursprungsorterna för de växter, växtprodukter eller andra
föremål som ingår i den sändning för vilken certifikatet utfärdas. Ursprungslandets eller ursprungsländernas
namn bör alltid anges.
f) Ett onumrerat fält avsett för EU-logotypen. Eventuellt kan andra officiella logotyper läggas till.
g) Orden ”Angivet transportmedel”, följt av det angivna transportmedlet för sändningen.
h) Orden ”Angivet införselställe”, följt av angiven ort för införsel av sändningen till destinationslandet.
i) Orden ”Särskiljande märkning”, ”Antal förpackningar och beskrivning av dessa”, ”Produktens namn” och
”Botaniskt namn”, följt av en beskrivning av sändningen inklusive botaniskt namn eller produktens namn,
särskiljande drag, samt antal och typ av förpackningar som ingår i sändningen.
j) Orden ”Angiven kvantitet”, följt av kvantiteten av de växter, växtprodukter eller andra föremål som ingår
i sändningen, uttryckt i antal eller vikt.
k) Orden ”Härmed intygas att de växter, växtprodukter eller andra reglerade artiklar som beskrivs ovan har
inspekterats och/eller testats enligt lämpliga officiella förfaranden och betraktas som fria från de karantänska
degörare som den importerande konventionsparten har angett samt att de uppfyller den importerande
konventionspartens gällande växtskyddskrav, inklusive bestämmelserna om reglerade icke-karantänskadegörare.”
Eventuellt kan följande tillägg göras: ”De betraktas som i praktiken fria från andra växtskadegörare.”
23.11.2016
L 317/90
Europeiska unionens officiella tidning
SV
346
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
l) Ordet ”Tilläggsdeklaration”, följt av den tilläggsdeklaration som avses i artikel 71.2 och den förklaring som avses
i artikel 71.3 och, eventuellt, ytterligare växtskyddsinformation som är relevant för sändningen. Om hela tilläggs
deklarationen inte får plats kan en bilaga bifogas. Informationen i bilagan bör endast innefatta de uppgifter som
krävs på sundhetscertifikatet. Alla sidor i bilagan bör vara försedda med sundhetscertifikatets nummer och bör
dateras, undertecknas och stämplas på samma sätt som krävs för sundhetscertifikatet. I sundhetscertifikatet bör
det i relevanta avsnitt hänvisas till eventuella bilagor.
m) Orden ”Sanerings- och/eller desinfektionsbehandling”.
n) Ordet ”Behandling”, följt av den behandling som utförts på sändningen.
o) Orden ”Kemikalie (verksamt ämne)”, följt av det verksamma ämnet i den kemikalie som använts för den
behandling som avses i led n.
p) Orden ”Behandlingstid och temperatur”, följt av behandlingstiden och, i förekommande fall, behandlingstem
peraturen.
q) Ordet ”Koncentration”, följt av den koncentration av kemikalien som uppnåddes under behandlingen.
r) Ordet ”Datum”, följt av det datum då behandlingen utfördes.
s) Orden ”Ytterligare information”, följt av eventuell ytterligare information som den behöriga myndigheten vill ta
med i certifikatet.
t) Orden ”Ort för utfärdande”, följt av orten för utfärdande av sundhetscertifikatet.
u) Ordet ”Datum”, följt av det datum då sundhetscertifikatet utfärdas.
v) Orden ”Den bemyndigade tjänstemannens namn och underskrift”, följt av namnet på den tjänsteman som
utfärdar och skriver under sundhetscertifikatet liksom dennes underskrift.
w) Orden ”Myndighetens stämpel”, följt av den officiella stämpeln för den behöriga myndighet som utfärdar
sundhetscertifikatet.
x) Eventuellt kan meningen ”Detta intyg ska inte medföra något ekonomiskt ansvar för (växtskyddsmyndighetens
namn) eller någon av dess tjänstemän eller företrädare” läggas till i certifikatet, nedanför ramen.
2. Om sundhetscertifikatet inte utfärdas elektroniskt ska det papper som används vara försett med en vattenstämpel,
reliefstämpel eller relieflogotyp som fastställts av den behöriga myndighet som skriver under certifikatet. Den
förtryckta texten ska vara grön med undantag för numret på originalcertifikatet enligt punkt 1 a iv, som kan ha en
annan färg.
23.11.2016
L 317/91
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
347
23.11.2016
L 317/92
Europeiska unionens officiella tidning
SV
348
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
23.11.2016
L 317/93
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
349
DEL B
Sundhetscertifikat för återexport enligt artikel 101.4
1. Sundhetscertifikatet för utförsel från unionens territorium för återexport till ett tredjeland ska innehålla följande:
a) Orden ”Sundhetscertifikat för återexport”, följt av
i) bokstäverna ”EU”,
ii) den tvåbokstavskod som avses i artikel 67 a, för den medlemsstat i vilken den yrkesmässiga aktör som begär
att sundhetscertifikatet för återexport utfärdas är registrerad,
iii) ett snedstreck,
iv) en unik identifikationskod för certifikatet, bestående av siffror eller en kombination av bokstäver och siffror,
där bokstäverna, i tillämpliga fall, betecknar den provins och det distrikt i medlemsstaten där certifikatet
utfärdas.
b) Orden ”Exportörens namn och adress”, följt av namn- och adressuppgifter om den registrerade aktör som begär
att sundhetscertifikatet för återexport utfärdas.
c) Orden ”Mottagarens angivna namn och adress”, följt av namn- och adressuppgifter för mottagaren.
d) Orden ”Växtskyddsmyndigheten i” följt av namnet på den medlemsstat vars växtskyddsmyndighet utfärdar
certifikatet och därefter orden ”till växtskyddsmyndigheten/-erna i”, följt av destinationslandets eller destinations
ländernas namn.
e) Ordet ”Ursprungsort”, följt av ursprungsorten eller ursprungsorterna för de växter, växtprodukter eller andra
föremål som ingår i den sändning för vilken certifikatet utfärdas. Ursprungslandets eller ursprungsländernas
namn bör alltid anges.
f) Ett onumrerat fält avsett för EU-logotypen. Eventuellt kan andra officiella logotyper läggas till.
g) Orden ”Angivet transportmedel”, följt av det angivna transportmedlet för sändningen.
h) Orden ”Angivet införselställe”, följt av angiven ort för införsel av sändningen till destinationslandet.
i) Orden ”Särskiljande märkning”, ”Antal förpackningar och beskrivning av dessa”, ”Produktens namn” och
”Botaniskt namn”, följt av en beskrivning av sändningen inklusive botaniskt namn eller produktens namn,
särskiljande drag, samt antal och typ av förpackningar som ingår i sändningen.
j) Orden ”Angiven kvantitet”, följt av kvantiteten av de växter, växtprodukter eller andra föremål som ingår
i sändningen, uttryckt i antal eller vikt.
k) Följande text:
”Härmed intygas:
— att de växter, växtprodukter eller andra reglerade artiklar som beskrivs ovan har importerats till
....................
(återexporterande land/återexporterande konventionspart) från .....
(ursprungsland/ursprungskonventionspart)
och omfattas av sundhetscertifikat nr ............................................................................................, av vilket
ett original
en bestyrkt kopia bifogas detta certifikat,
— att de är
förpackade
omförpackade
i
ursprungliga
nya behållare;
23.11.2016
L 317/94
Europeiska unionens officiella tidning
SV
350
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
— att de på grundval av
det ursprungliga sundhetscertifikatet och
ytterligare inspektion
anses uppfylla det importerande landets/den importerande konventionspartens gällande växtskyddskrav och
— att sändningen under lagringen i (återexporterande konventionspart) inte har varit utsatt för risk för angrepp
eller infektion.”
Nödvändiga upplysningar ska anges och lämpliga rutor kryssas i.
l) Ordet ”Tilläggsdeklaration”, följt av den tilläggsdeklaration som avses i artikel 71.2 och den förklaring som avses
i artikel 71.3 och, eventuellt, ytterligare växtskyddsinformation som är relevant för sändningen. Om hela tilläggs
deklarationen inte får plats kan en bilaga bifogas. Informationen i bilagan bör endast innefatta de uppgifter som
krävs på sundhetscertifikatet. Alla sidor i bilagan bör vara försedda med sundhetscertifikatets nummer och bör
dateras, undertecknas och stämplas på samma sätt som krävs för sundhetscertifikatet. I sundhetscertifikatet bör
det i relevanta avsnitt hänvisas till eventuella bilagor.
m) Orden ”Sanerings- och/eller desinfektionsbehandling”.
n) Ordet ”Behandling”, följt av den behandling som utförts på sändningen.
o) Orden ”Kemikalie (verksamt ämne)”, följt av det verksamma ämnet i den kemikalie som använts för den
behandling som avses i led n.
p) Orden ”Behandlingstid och temperatur”, följt av behandlingstiden och, i förekommande fall, behandlingstem
peraturen.
q) Ordet ”Koncentration”, följt av den koncentration av kemikalien som uppnåddes under behandlingen.
r) Ordet ”Datum”, följt av det datum då behandlingen utfördes.
s) Orden ”Ytterligare information”, följt av eventuell ytterligare information som den behöriga myndigheten vill ta
med i certifikatet.
t) Orden ”Ort för utfärdande”, följt av orten för utfärdande av sundhetscertifikatet.
u) Ordet ”Datum”, följt av det datum då sundhetscertifikatet utfärdas.
v) Orden ”Den bemyndigade tjänstemannens namn och underskrift”, följt av namnet på den tjänsteman som
utfärdar och skriver under sundhetscertifikatet liksom dennes underskrift.
w) Orden ”Myndighetens stämpel”, följt av den officiella stämpeln för den behöriga myndighet som utfärdar
sundhetscertifikatet.
x) Eventuellt kan meningen ”Detta intyg ska inte medföra något ekonomiskt ansvar för (växtskyddsmyndighetens
namn) eller någon av dess tjänstemän eller företrädare” läggas till i certifikatet, nedanför ramen.
2. Om sundhetscertifikatet inte utfärdas elektroniskt ska det papper som används vara försett med en vattenstämpel,
reliefstämpel eller relieflogotyp som fastställts av den behöriga myndighet som skriver under certifikatet. Den
förtryckta texten ska vara brun med undantag för numret på originalcertifikatet enligt punkt 1 a iv, som kan ha en
annan färg.
23.11.2016
L 317/95
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
351
23.11.2016
L 317/96
Europeiska unionens officiella tidning
SV
352
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
23.11.2016
L 317/97
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
353
Del C
Intyg inför export enligt artikel 102.6
23.11.2016
L 317/98
Europeiska unionens officiella tidning
SV
354
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
23.11.2016
L 317/99
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
355
BILAGA IX
Jämförelsetabell
Rådets direktiv 69/464/EEG
Denna förordning
Artikel 1
Artikel 28.1
Artikel 2
Artikel 28.1 e
Artiklarna 3, 4 och 5
Artikel 28.1 d
Artikel 6
Artikel 28.1 f
Artikel 7
—
Artikel 8
Artikel 8
Artikel 9
Artikel 31.1
Artiklarna 10 och 11
Artikel 28.1 d
Artiklarna 12 och 13
—
Rådets direktiv 93/85/EEG
Denna förordning
Artikel 1
Artikel 28.1
Artikel 2
Artikel 28.1 g
Artikel 3
Artiklarna 14.1 och 15.1
Artiklarna 4-8
Artikel 28.1 a-d
Artikel 9
—
Artikel 10
Artikel 8
Artikel 11
Artikel 31
Artikel 12
Artikel 28.1
Artiklarna 13–15
—
Bilagorna I-V
Artikel 28.1
Rådets direktiv 98/57/EG
Denna förordning
Artikel 1
Artikel 28.1
Artikel 2
Artikel 28.1 g
Artikel 3
Artiklarna 14.1 och 15.1
Artiklarna 4–7
Artikel 28.1 a–c
Artikel 8
—
Artikel 9
Artikel 8
Artikel 10
Artikel 31
Artikel 11
Artikel 28.1
23.11.2016
L 317/100
Europeiska unionens officiella tidning
SV
356
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
Rådets direktiv 98/57/EG
Denna förordning
Artiklarna 12–14
—
Bilagorna I-VII
Artikel 28.1
Rådets direktiv 2007/33/EG
Denna förordning
Artikel 1
Artikel 28.1
Artiklarna 2 och 3
Artikel 28.1 och 28.2
Artiklarna 4-8
Artikel 28.1 g
Artiklarna 9-13
Artikel 28.1 och 28.2
Artikel 14
Artikel 8
Artikel 15
Artikel 31
Artikel 16
Artikel 28.1
Artikel 17
Artikel 107
Artiklarna 18-20
—
Bilagorna I-IV
Artikel 28.1
Rådets direktiv 2000/29/EG
Denna förordning
Artikel 1.1
Artikel 1.1 och 1.2
Artikel 1.2
—
Artikel 1.3
Artikel 1.3
Artikel 1.4
— (*)
Artikel 1.5 och 1.6
—
Artikel 2.1 a
Artikel 2.1
Artikel 2.1 b
Artikel 2.2, första stycket
Artikel 2.1 c
Artikel 2.3
Artikel 2.1 d
Artikel 2.4
Artikel 2.1 e
Artikel 1.1 och 1.2
Artikel 2.1 f
Artikel 78
Artikel 2.1 g
— (*)
Artikel 2.1 h
Artiklarna 32–35
Artikel 2.1 i, första stycket
Artikel 76 (*)
Artikel 2.1 i, andra och tredje styckena
— (*)
Artikel 2.1 j-n
— (*)
Artikel 2.1 o
Artikel 2.7
Artikel 2.1 p, q och r
— (*)
23.11.2016
L 317/101
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
357
Rådets direktiv 2000/29/EG
Denna förordning
Artikel 2.2
Artikel 2.2, andra stycket
Artikel 3.1
Artikel 5.1
Artikel 3.2 och 3.3
Artiklarna 5.1, 37.1 och 41.1
Artikel 3.4
Artiklarna 5.1 och 37.1
Artikel 3.5
Artiklarna 32.2 och 54.1
Artikel 3.6
Artiklarna 5.2 och 32.3
Artikel 3.7
Artiklarna 5.2 och 5.3, 28.1 samt 37.2
Artiklarna 3.8 och 3.9
Artiklarna 8, 39, 48 och 58
Artikel 4.1
Artikel 40.1
Artikel 4.2
Artikel 53.1
Artikel 4.3
—
Artikel 4.4
—
Artikel 4.5
Artiklarna 8, 48 och 58
Artikel 4.6
Artikel 46
Artikel 5.1
Artiklarna 40.1 och 41.1
Artikel 5.2
Artikel 53.1
Artikel 5.3
Artiklarna 40.3 och 53.3
Artikel 5.4
Artiklarna 41.1 och 75
Artikel 5.5
Artiklarna 8, 48 och 58
Artikel 5.6
Artikel 46
Artikel 6.1–6.4
Artikel 87.1, 87.2 och 87.3
Artikel 6.5, första och andra styckena
Artikel 87.1, 87.2 och 87.3
Artikel 6.5, tredje stycket
Artiklarna 65 och 68
Artikel 6.5, fjärde stycket
Artikel 9.3
Artikel 6.5, femte stycket
Artikel 81
Artikel 6.6
Artiklarna 65 och 69
Artikel 6.7
Artikel 81
Artikel 6.8, första strecksatsen
—
Artikel 6.8, andra strecksatsen
Artikel 57
Artikel 6.8, tredje strecksatsen
Artikel 87.4
Artikel 6.8, fjärde strecksatsen
Artiklarna 66, 69 och 90
Artikel 6.8, femte strecksatsen
—
Artikel 6.8, sjätte strecksatsen
Artikel 81
Artikel 6.9
Artikel 66
23.11.2016
L 317/102
Europeiska unionens officiella tidning
SV
358
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
Rådets direktiv 2000/29/EG
Denna förordning
Artikel 10.1
Artiklarna 78, 83.5, 85, 86 och 87
Artikel 10.2
Artiklarna 79, 80 och 81
Artikel 10.3
Artikel 93
Artikel 10.4, första strecksatsen
Artikel 83.7 och 83.8
Artikel 10.4, andra, tredje och fjärde strecksatserna
—
Artikel 11.1
Artikel 87.1
Artikel 11.2
—
Artikel 11.3
— (*)
Artikel 11.4
Artikel 92.2 och 92.3
Artikel 11.5
Artikel 92.2 och 92.3
Artikel 12.1
— (*)
Artikel 12.2
Artiklarna 69.4, 93.5 och 95.3 (*)
Artikel 12.3
—
Artikel 12.4
Artiklarna 41.4 och 95.5 (*)
Artikel 13.1 och 13.2
Artikel 76.5 (*)
Artikel 13.3 och 13.4
— (*)
Artikel 13a.1 och 13a.2
— (*)
Artikel 13a.3
Artikel 76 (*)
Artikel 13a.4
Artikel 76 (*)
Artikel 13a.5
— (*)
Artikel 13b
— (*)
Artikel 13c.1 a
— (*)
Artikel 13c.1 b
Artikel 65 (*)
Artikel 13c.1 c
— (*)
Artikel 13c.2-13c.4
— (*)
Artikel 13c.6
Artikel 94 (*)
Artikel 13c.7
Artikel 77 (*)
Artikel 13c.8
Artiklarna 40.4, 41.4, 53.4, 54.4 och 103 (*)
Artikel 13d
— (*)
Artikel 13e
Artiklarna 100 och 101
Artikel 14
Artiklarna 5.3 och 5.4, 32.3, 37.2 och 37.3, 40.2, 41.2,
53.3, 54.3, 72.2 och 72.3, 74.2 och 74.3, 79.2 och 79.3
samt 80.2 och 80.3
Artikel 15.1
Artikel 41.3, första stycket
Artikel 15.2
Artikel 41.3, andra stycket
23.11.2016
L 317/103
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 1
359
Rådets direktiv 2000/29/EG
Denna förordning
Artikel 15.3
Artikel 71.3
Artikel 15.4
—
Artikel 16.1
Artikel 9.1 och 9.2 samt artikel 17
Artikel 16.2, första stycket
Artikel 29
Artikel 16.2, andra och tredje styckena
Artikel 13
Artikel 16.2, fjärde stycket
—
Artikel 16.3
Artikel 30
Artikel 16.4
Artiklarna 28.1, 30.1 och 49.1
Artikel 16.5
Artiklarna 28.6, 30.7 och 49.4
Artikel 18
Artikel 107
Artikel 20
—
Artikel 21.1–21.5
— (*)
Artikel 21.6
Artikel 103
Artikel 21.7 och 21.8
—
Artikel 27
—
Artikel 27a
— (*)
Artiklarna 28 och 29
—
Bilaga I, del A
Artikel 5.2
Bilaga I, del B
Artikel 32.3
Bilaga II, del A, avsnitt I
Artikel 5.2
Bilaga II, del A, avsnitt II
Artikel 37.2
Bilaga II, del B
Artikel 32.3
Bilaga III, del A
Artikel 40.2
Bilaga III, del B
Artikel 53.2
Bilaga IV, del A
Artikel 41.2
Bilaga IV, del B
Artikel 54.2
Bilaga V, del A, punkt I
Artikel 79.1
Bilaga V, del A, punkt II
Artikel 80.1
Bilaga V, del B, punkt I
Artikel 72
Bilaga V, del B, punkt II
Artikel 74
Bilaga VI
—
Bilaga VII
Bilaga VIII
Bilaga VIII
—
Bilaga VIIIa
— (*)
Bilaga IX
—
(*) Se artikel 109.1.
23.11.2016
L 317/104
Europeiska unionens officiella tidning
SV
360
Prop. 2021/22:148
Bilaga 2
Rättelse till gemensamma EES-kommitténs beslut nr 206/2016 av den 30 september 2016 om
ändring av bilaga IX (Finansiella tjänster) till EES-avtalet [2017/283]
(Europeiska unionens officiella tidning L 46 av den 23 februari 2017)
Sidan 53, artikel 1.2 första meningen i gemensamma EES-kommitténs beslut nr 206/2016
I stället för: ”Följande punkt ska införas efter punkt 31bb (Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/61/EU):”
ska det stå: ”Följande punkt ska införas efter punkt 31bbe (kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/514):”.
Rättelse till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/2031 av den 26 oktober 2016
om skyddsåtgärder mot växtskadegörare, ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar
(EU) nr 228/2013, (EU) nr 652/2014 och (EU) nr 1143/2014 samt om upphävande av rådets
direktiv 69/464/EEG, 74/647/EEG, 93/85/EEG, 98/57/EG, 2000/29/EG, 2006/91/EG och 2007/33/EG
(Europeiska unionens officiella tidning L 317 av den 23 november 2016)
Sidan 28, artikel 31.1 andra stycket
I stället för: ”Dessa strängare åtgärder får inte medföra eller leda till förbud mot eller begränsningar av införsel till eller
förflyttning inom och genom unionens territorium av andra växter, växtprodukter och andra föremål än
de som följer av artiklarna 40–58 och 71–102.”
ska det stå: ”Dessa strängare åtgärder får inte medföra eller leda till andra förbud mot eller begränsningar av införsel
till eller förflyttning inom och genom unionens territorium av växter, växtprodukter och andra föremål än
de som följer av artiklarna 40–58 och 71–102.”
5.4.2018
L 89/21
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
361
I
(Lagstiftningsakter)
FÖRORDNINGAR
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EU) 2017/625
av den 15 mars 2017
om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet för att säkerställa tillämpningen av livsmedels-
och foderlagstiftningen och av bestämmelser om djurs hälsa och djurskydd, växtskydd och
växtskyddsmedel samt om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 999/2001,
(EG) nr 396/2005, (EG) nr 1069/2009, (EG) nr 1107/2009, (EU) nr 1151/2012, (EU) nr 652/2014, (EU)
2016/429 och (EU) 2016/2031, rådets förordningar (EG) nr 1/2005 och (EG) nr 1099/2009 och rådets
direktiv 98/58/EG, 1999/74/EG, 2007/43/EG, 2008/119/EG och 2008/120/EG och om upphävande av
Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 854/2004 och (EG) nr 882/2004, rådets direktiv
89/608/EEG, 89/662/EEG, 90/425/EEG, 91/496/EEG, 96/23/EG, 96/93/EG och 97/78/EG samt rådets
beslut 92/438/EEG (förordningen om offentlig kontroll)
(Text av betydelse för EES)
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING
med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artiklarna 43.2, 114 och 168.4 b,
med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,
efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,
med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (1),
med beaktande av Regionkommitténs yttrande (2),
i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (3), och
av följande skäl:
(1)
Enligt fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) ska en hög hälsoskyddsnivå för människor
och djur och en hög miljöskyddsnivå säkerställas vid utformning och genomförande av unionspolitik och
unionsåtgärder. Detta mål ska bland annat uppnås genom åtgärder på veterinär- och växtskyddsområdet som i
slutändan syftar till att skydda människors hälsa.
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/1
(1)
EUT C 67, 6.3.2014, s. 166.
(2)
EUT C 114, 15.4.2014, s. 96.
(3)
Europaparlamentets ståndpunkt av den 15 april 2014 (ännu ej offentliggjord i EUT) och rådets ståndpunkt vid första behandlingen
av den 19 december 2016 (ännu ej offentliggjord i EUT). Europaparlamentets ståndpunkt av den 15 mars 2017 (ännu ej
offentliggjord i EUT).
362
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
(2)
I EUF-fördraget föreskrivs också att unionen ska bidra till att uppnå en hög konsumentskyddsnivå genom åtgärder
som beslutas inom ramen för förverkligandet av den inre marknaden.
(3)
Unionslagstiftningen säkerställer genom en uppsättning harmoniserade bestämmelser att livsmedel och foder är
säkra och hälsosamma, och att verksamhet som kan inverka på säkerheten i den jordbruksbaserade livsmedelskedjan
eller på skyddet av konsumenternas intressen i fråga om livsmedel och livsmedelsinformation genomförs i enlighet
med särskilda krav. Det har även införts unionsbestämmelser i syfte att säkerställa en hög skyddsnivå för människors
och djurs hälsa samt växtskydd och djurskydd i alla led i den jordbruksbaserade livsmedelskedjan och på alla de
områden där kampen mot eventuell spridning av djursjukdomar, som i vissa fall kan överföras till människor, eller av
skadegörare som är skadliga för växter eller växtprodukter är ett viktigt mål, och i syfte att skydda miljön mot risker
som kan uppstå till följd av genetiskt modifierade organismer eller växtskyddsmedel. Den korrekta tillämpningen av
dessa bestämmelser, nedan tillsammans kallade unionslagstiftningen om den jordbruksbaserade livsmedelskedjan, bidrar till
den inre marknadens funktion.
(4)
De grundläggande unionsbestämmelserna om livsmedel och foder finns i Europaparlamentets och rådets förordning
(EG) nr 178/2002 (1). Utöver dessa bestämmelser finns mer specifik livsmedels- och foderlagstiftning på olika
områden såsom foder, inklusive foder som innehåller läkemedel, livsmedels- och foderhygien, zoonoser, animaliska
biprodukter, resthalter av veterinärmedicinska läkemedel, främmande ämnen, bekämpning och utrotning av
djursjukdomar som inverkar på människors hälsa, märkning av livsmedel och foder, växtskyddsmedel, livsmedels-
och fodertillsatser, vitaminer, mineralsalter, spårämnen och andra tillsatser, material som kommer i kontakt med
livsmedel, kvalitets- och sammansättningskrav, dricksvatten, jonisering, nya livsmedel och genetiskt modifierade
organismer.
(5)
Unionslagstiftningen om djurhälsa syftar till att i unionen säkerställa hög standard på människors och djurs hälsa,
rationell utveckling av jordbruks- och vattenbrukssektorn och ökad produktivitet. Lagstiftningen är nödvändig för
att förverkliga den inre marknaden för djur och animalieprodukter och för att förhindra spridning av
infektionssjukdomar som berör unionen. Den omfattar områden såsom handel inom unionen, införsel till unionen,
utrotning av sjukdomar, veterinärkontroller och anmälan av sjukdomar, och bidrar även till livsmedels- och
fodersäkerheten.
(6)
Överförbara djursjukdomar, däribland sådana som överförs av mikroorganismer som har utvecklat resistens mot
antimikrobiella medel, kan ha en betydande effekt på folkhälsa, livsmedels- och fodersäkerhet och på djurhälsa och
djurskydd. Bestämmelser om djurhälsoåtgärder och om foder- och livsmedelssäkerhet fastställs på unionsnivå för att
säkerställa hög standard i unionen i fråga om djurhälsa och folkhälsa. Efterlevnaden av dessa bestämmelser, inklusive
bestämmelser som syftar till att hantera problemet med antimikrobiell resistens, bör vara föremål för offentlig
kontroll enligt denna förordning. Dessutom innehåller unionslagstiftningen bestämmelser för utsläppande på
marknaden och användning av veterinärmedicinska läkemedel, vilka bidrar till ett enhetligt agerande på unionsnivå
inriktat på att främja försiktig användning av antimikrobiella medel vid jordbruksföretag och att minimera
utvecklingen av antimikrobiell resistens hos djur liksom dess överföring via livsmedel av animaliskt ursprung. I
åtgärderna nummer 2 och 3, rekommenderade i kommissionens meddelande av den 15 november 2011 till
Europaparlamentet och rådet, med titeln Handlingsplan mot antimikrobiell resistens betonas vikten av de särskilda
unionsbestämmelserna på det veterinärmedicinska läkemedelsområdet. Efterlevnaden av dessa särskilda bestäm-
melser bör vara föremål för den kontroll som föreskrivs i den unionslagstiftningen och omfattas därför inte av denna
förordnings tillämpningsområde.
(7)
I artikel 13 i EUF-fördraget erkänns djur som kännande varelser. I unionslagstiftningen om djurskydd uppställs krav
på att djurägare, djurhållare och behöriga myndigheter ska iaktta djurskyddskrav som säkerställer att djur behandlas
humant och inte förorsakas onödig smärta och onödigt lidande. Dessa bestämmelser bygger på vetenskapliga belägg
och kan förbättra kvaliteten på och säkerheten hos livsmedel av animaliskt ursprung.
(8)
Unionens växtskyddslagstiftning reglerar införsel, etablering och spridning av växtskadegörare som inte
förekommer, eller inte har någon stor utbredning, i unionen. Syftet är att inom unionen skydda grödornas, de
offentliga och privata grönområdenas och skogarnas hälsa, samtidigt som man skyddar den biologiska mångfalden
och miljön samt säkerställer kvaliteten på växter och växtprodukter och säkerheten hos livsmedel och foder som
framställs av växter.
L 95/2
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
(1)
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för
livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller
livsmedelssäkerhet (EGT L 31, 1.2.2002, s. 1).
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
363
(9)
Unionslagstiftningen om växtskyddsmedel reglerar godkännande, utsläppande på marknaden, användning och
kontroll av växtskyddsmedel och av verksamma ämnen, skyddsämnen, synergister, tillsatsämnen och hjälpämnen
som växtskyddsmedlen kan innehålla eller bestå av. Syftet med dessa bestämmelser är att säkerställa en hög nivå av
skydd både för människors och djurs hälsa och för miljön genom utvärdering av de risker som växtskyddsmedel
medför, samtidigt som man förbättrar unionsmarknadens funktion genom att harmonisera bestämmelserna för
deras utsläppande på marknaden och även förbättrar jordbruksproduktionen.
(10)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/18/EG (1) och Europaparlamentets och rådets förordning (EG)
nr 1829/2003 (2) innehåller bestämmelser om förhandsgodkännande, spårbarhet och märkning av genetiskt
modifierade organismer och genetiskt modifierade livsmedel och foder. Genetiskt modifierade organismer som inte
är avsedda för direkt konsumtion, som utsäde som används som ursprungsmaterial vid livsmedels- och
foderproduktion, kan tillåtas enligt direktiv 2001/18/EG eller förordning (EG) nr 1829/2003. Samma bestämmelser
om offentlig kontroll bör gälla oavsett på vilken rättslig grund genetiskt modifierade organismer skulle kunna
godkännas.
(11)
Unionslagstiftningen om ekologisk produktion och märkning av ekologiska produkter utgör grunden för hållbar
utveckling av den ekologiska produktionen och syftar till att bidra till att skydda naturresurserna, den biologiska
mångfalden och djurskydd, samt landsbygdsområdenas utveckling.
(12)
I unionslagstiftningen om kvalitetsordningar för jordbruksprodukter och livsmedel anges produkter och livsmedel
som odlats och producerats enligt exakta specifikationer; därigenom främjas mångfalden i jordbruksproduktionen,
produktnamn skyddas och konsumenterna informeras om jordbruksprodukters och livsmedels särart.
(13)
Unionslagstiftningen om den jordbruksbaserade livsmedelskedjan grundar sig på principen att aktörer i alla
produktions-, bearbetnings- och distributionsled under deras kontroll ansvarar för att säkerställa efterlevnaden av
krav som är relevanta för deras verksamhet, som fastställs i unionslagstiftningen om den jordbruksbaserade
livsmedelskedjan.
(14)
Unionsbestämmelserna om handelsnormer för fiskeri- och vattenbruksprodukter säkerställer hållbara produkter och
att den inre marknadens potential utnyttjas fullt ut; de främjar marknadsföringsinsatser som bygger på sund
konkurrens och bidrar därigenom till en lönsammare produktion. Dessa bestämmelser säkerställer att samma krav
uppfylls såväl vid import som för produkter som har sitt ursprung i unionen. Unionsbestämmelserna om
handelsnormer för jordbruksprodukter bidrar till att förbättra de ekonomiska villkoren för produktion och
saluföring av dessa produkter samt till deras kvalitet.
(15)
Ansvaret för att se till att unionslagstiftningen om den jordbruksbaserade livsmedelskedjan efterlevs vilar på
medlemsstaterna, vars behöriga myndigheter genom organisationen av offentlig kontroll övervakar och verifierar att
relevanta unionskrav uppfylls och upprätthålls effektivt.
(16)
I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 (3) fastställs en enda rättslig ram för organisationen av
offentlig kontroll. Denna rättsliga ram har avsevärt förbättrat den offentliga kontrollens effektivitet, genomdrivandet
av unionslagstiftningen om den jordbruksbaserade livsmedelskedjan, och ökat skyddet mot riskerna för människors
och djurs hälsa, växtskydd och djurskydd i unionen och skyddet av miljön mot risker som kan uppstå till följd av
genetiskt modifierade organismer och växtskyddsmedel. Den utgör också en solid rättslig ram till stöd för ett
integrerat tillvägagångssätt för offentlig kontroll i alla led i den jordbruksbaserade livsmedelskedjan.
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/3
(1)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/18/EG av den 12 mars 2001 om avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade
organismer i miljön och om upphävande av rådets direktiv 90/220/EEG (EGT L 106, 17.4.2001, s. 1).
(2)
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1829/2003 av den 22 september 2003 om genetiskt modifierade livsmedel och
foder (EUT L 268, 18.10.2003, s. 1).
(3)
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa
kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd (EUT L 165,
30.4.2004, s. 1).
364
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
(17)
I fråga om en rad bestämmelser i unionslagstiftningen om den jordbruksbaserade livsmedelskedjan har
genomdrivandet inte, eller endast delvis, reglerats genom förordning (EG) nr 882/2004. Framför allt finns särskilda
bestämmelser om offentlig kontroll i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1069/2009 (1). Växtskydd
faller också till stor del utanför tillämpningsområdet för förordning (EG) nr 882/2004, eftersom vissa bestämmelser
om offentlig kontroll fastställs i rådets direktiv 2000/29/EG (2).
(18)
Rådets direktiv 96/23/EG (3) innehåller också mycket detaljerade bestämmelser om bland annat minimifrekvens för
offentlig kontroll och särskilda efterlevnadsåtgärder som ska vidtas vid bristande efterlevnad.
(19)
I strävan efter bättre lagstiftning bör den övergripande rättsliga ramen rationaliseras och förenklas och de
bestämmelser som gäller för offentlig kontroll på specifika områden bör integreras i en enda rättslig ram. Förordning
(EG) nr 882/2004 och andra unionsakter som för närvarande reglerar offentlig kontroll på specifika områden bör
därför upphävas och ersättas med den här förordningen.
(20)
Denna förordning bör ha som mål att fastställa harmoniserade unionsramar för organisationen av offentlig kontroll,
och av annan offentlig verksamhet än offentlig kontroll, i alla led i den jordbruksbaserade livsmedelskedjan, med
beaktande av såväl bestämmelserna om offentlig kontroll i förordning (EG) nr 882/2004 och i relevant
sektorsspecifik lagstiftning som erfarenheterna av tillämpningen av dessa bestämmelser.
(21)
Bestämmelserna om kraven på hållbar användning av växtskyddsmedel i Europaparlamentets och rådets direktiv
2009/128/EG (4) omfattar, i artikel 8 i det direktivet, bestämmelser om kontroll av utrustning för spridning av
bekämpningsmedel som kommer att fortsätta gälla, medan bestämmelserna om offentlig kontroll i denna förordning
däremot inte är tillämpliga på de kontrollerna.
(22)
Det finns redan ett väletablerat, särskilt kontrollsystem för att verifiera att bestämmelserna om den samlade
marknadsordningen för jordbruksprodukter efterlevs (jordbruksgrödor, vin, olivolja, frukt och grönsaker, humle,
mjölk och mjölkprodukter, nöt- och kalvkött, får- och getkött och honung). Denna förordning bör därför inte vara
tillämplig på verifiering av efterlevnaden av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1308/2013 (5), som
styr den samlade marknadsordningen för jordbruksprodukter, utom då kontroller med avseende på handelsnormer
enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 (6) indikerar möjliga fall av bedrägligt eller
vilseledande agerande.
(23)
Vissa definitioner som för närvarande anges i förordning (EG) nr 882/2004 bör anpassas för att ta hänsyn till att den
här förordningen har ett vidare tillämpningsområde, för att anpassa dem till definitioner i andra unionsakter, och för
att förtydliga eller, i förekommande fall, ersätta terminologi som har olika betydelse inom olika sektorer.
(24)
När det i unionslagstiftningen om den jordbruksbaserade livsmedelskedjan föreskrivs att behöriga myndigheter för
utfärdande av officiella intyg eller attesteringar måste verifiera att aktörer efterlever relevanta unionsbestämmelser
och att djur och varor uppfyller särskilda krav bör sådan verifiering av efterlevnaden betraktas som offentlig kontroll.
L 95/4
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
(1)
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1069/2009 av den 21 oktober 2009 om hälsobestämmelser för animaliska
biprodukter och därav framställda produkter som inte är avsedda att användas som livsmedel och om upphävande av förordning
(EG) nr 1774/2002 (förordning om animaliska biprodukter) (EUT L 300, 14.11.2009, s. 1).
(2)
Rådets direktiv 2000/29/EG av den 8 maj 2000 om skyddsåtgärder mot att skadegörare på växter eller växtprodukter förs in till
gemenskapen och mot att de sprids inom gemenskapen (EGT L 169, 10.7.2000, s. 1).
(3)
Rådets direktiv 96/23/EG av den 29 april 1996 om införande av kontrollåtgärder för vissa ämnen och restsubstanser av dessa i
levande djur och i produkter framställda därav och om upphävande av direktiv 85/358/EEG och 86/469/EEG samt beslut 89/187/
EEG och 91/664/EEG (EGT L 125, 23.5.1996, s. 10).
(4)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/128/EG av den 21 oktober 2009 om upprättande av en ram för gemenskapens
åtgärder för att uppnå en hållbar användning av bekämpningsmedel (EUT L 309, 24.11.2009, s. 71).
(5)
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1308/2013 av den 17 december 2013 om upprättande av en samlad
marknadsordning för jordbruksprodukter och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 922/72, (EEG) nr 234/79, (EG)
nr 1037/2001 och (EG) nr 1234/2007 (EUT L 347, 20.12.2013, s. 671).
(6)
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 av den 17 december 2013 om finansiering, förvaltning och
övervakning av den gemensamma jordbrukspolitiken och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 352/78, (EG) nr 165/94,
(EG) nr 2799/98, (EG) nr 814/2000, (EG) nr 1290/2005 och (EG) nr 485/2008 (EUT L 347, 20.12.2013, s. 549).
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
365
(25)
Genom unionslagstiftningen om den jordbruksbaserade livsmedelskedjan överlåts åt medlemsstaternas behöriga
myndigheter dessutom specialiserade uppgifter för skydd av djurhälsa, växtskydd och djurskydd och för skydd av
miljön när det gäller genetiskt modifierade organismer och växtskyddsmedel. Dessa uppgifter utgör den verksamhet
av allmänintresse som de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna är skyldiga att utföra för att undanröja,
begränsa eller minska eventuell fara som kan uppstå för människors eller djurs hälsa, växtskydd, djurskydd eller för
miljön. För denna andra offentliga verksamhet, som omfattar beviljande av tillstånd eller godkännanden,
epidemiologisk bevakning och övervakning, utrotning och inneslutning av sjukdomar eller skadegörare, liksom
utfärdande av officiella intyg eller attesteringar, gäller samma sektorsspecifika bestämmelser vars efterlevnad
säkerställs genom offentlig kontroll och således genom denna förordning.
(26)
Medlemsstaterna bör utse behöriga myndigheter på alla de områden som omfattas av denna förordning. Eftersom
medlemsstaterna är bäst lämpade att fastställa och besluta vilken eller vilka behöriga myndigheter som ska utses för
varje område eller delområde, bör de även vara skyldiga att utse en myndighet som på varje område eller delområde
säkerställer väl samordnad kommunikation med behöriga myndigheter i andra medlemsstater och med
kommissionen.
(27)
För utförandet av offentlig kontroll för att verifiera den korrekta tillämpningen av unionslagstiftningen om den
jordbruksbaserade livsmedelskedjan och för utförandet av annan offentlig verksamhet som genom unionslagstift-
ningen om den jordbruksbaserade livsmedelskedjan överlåts åt medlemsstaternas myndigheter, bör medlemsstaterna
utse behöriga myndigheter som agerar i allmänhetens intresse, har tillräckliga resurser och tillräcklig utrustning samt
erbjuder garantier för opartiskhet och professionalism. De behöriga myndigheterna bör säkerställa den offentliga
kontrollens kvalitet, enhetlighet och verkningsfullhet.
(28)
För en korrekt tillämpning och ett korrekt genomdrivande av de bestämmelser som omfattas av denna förordnings
tillämpningsområde krävs relevanta kunskaper både om de bestämmelserna och om bestämmelserna i denna
förordning. Det är därför viktigt att den personal som utför offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet får
regelbunden utbildning om gällande lagstiftning inom respektive kompetensområde och om de skyldigheter som
följer av denna förordning.
(29)
De behöriga myndigheterna bör utföra internrevisioner eller låta revisioner utföras på deras vägnar för att säkerställa
efterlevnaden av denna förordning. Revisionerna bör utföras på ett öppet sätt och omfattas av oberoende
granskning.
(30)
Aktörer bör ha rätt att enligt nationell rätt överklaga beslut som de behöriga myndigheterna fattar. De behöriga
myndigheterna bör upplysa aktörerna om denna rättighet.
(31)
De behöriga myndigheterna bör säkerställa att personal som ansvarar för offentlig kontroll inte röjer information
som den inhämtar vid utförandet av dessa kontroller om informationen omfattas av tystnadsplikt. Om inte ett
övervägande intresse motiverar att information röjs bör tystnadsplikt omfatta information vars röjande skulle
undergräva syftet med inspektioner, undersökningar eller revisioner, skyddet av affärsintressen eller skyddet för
domstolsförfaranden och juridisk rådgivning. Tystnadsplikten bör dock inte hindra de behöriga myndigheterna från
att offentliggöra information med fakta om resultatet av offentlig kontroll av enskilda aktörer, när de berörda
aktörerna har haft möjlighet att yttra sig om informationen innan den lämnas ut, och dessa synpunkter har beaktats
eller röjs samtidigt med den information som de behöriga myndigheterna röjer. Skyldigheten att iaktta
tystnadsplikten påverkar inte heller behöriga myndigheters skyldighet enligt artikel 10 i förordning (EG) nr 178/
2002 att informera allmänheten när det finns en välgrundad anledning att misstänka att ett livsmedel eller foder kan
utgöra en risk för hälsan. Enskilda personers rätt till skydd av sina personuppgifter i enlighet med
Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG (1) bör inte påverkas av denna förordning. Dessa bestämmelser
bör inte heller påverka situationer där unionslagstiftning eller nationell lagstiftning uppställer krav på röjande.
(32)
De behöriga myndigheterna bör regelbundet och med lämplig frekvens utföra riskbaserad offentlig kontroll, inom
alla sektorer och av alla aktörer, all verksamhet och alla djur och varor som omfattas av unionslagstiftningen om den
jordbruksbaserade livsmedelskedjan. De behöriga myndigheterna bör fastställa frekvensen för offentlig kontroll med
hänsyn till behovet av att anpassa kontrollen till risken och den förväntade graden av efterlevnad i olika situationer,
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/5
(1)
Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på
behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (EGT L 281, 23.11.1995, s. 31).
366
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
inbegripet eventuella överträdelser av unionslagstiftningen om den jordbruksbaserade livsmedelskedjan genom
bedrägligt eller vilseledande agerande. Sannolikheten för bristande efterlevnad på alla de områden inom
unionslagstiftningen om den jordbruksbaserade livsmedelskedjan som omfattas av denna förordning bör således
beaktas vid anpassning av kontrollerna. I vissa fall, och inför utfärdandet av ett officiellt intyg eller en officiell
attestering som är en förutsättning för att djur eller varor ska få släppas ut på marknaden eller förflyttas, krävs det
dock enligt unionslagstiftningen om den jordbruksbaserade livsmedelskedjan att offentlig kontroll utförs oavsett
risknivån eller sannolikheten för bristande efterlevnad. I sådana fall är det behovet av intyg eller attesteringar som
bestämmer den offentliga kontrollens frekvens.
(33)
För att de offentliga kontrollernas verkningsfullhet inte ska äventyras vid verifieringen av efterlevnaden bör
kontrollerna utföras utan föranmälan, såvida inte en föranmälan är absolut nödvändig för de kontroller som ska
utföras (t.ex. vid offentliga kontroller på slakterier under pågående slakt som kräver att personal från eller företrädare
för de behöriga myndigheterna ständigt eller regelbundet befinner sig i aktörens lokaler) eller den offentliga
kontrollverksamheten är av sådan art att föranmälan krävs (vilket särskilt gäller vid revision).
(34)
Den offentliga kontrollen bör vara grundlig och verkningsfull och säkerställa att unionslagstiftningen tillämpas
korrekt. Med tanke på att den offentliga kontrollen kan utgöra en börda för aktörerna bör behöriga myndigheter
organisera och utföra offentlig kontrollverksamhet med hänsyn till aktörernas intressen och begränsa nämnda börda
till vad som är nödvändigt för att den offentliga kontrollen ska vara effektiv och verkningsfull.
(35)
Offentlig kontroll bör utföras av personal som är oberoende, det vill säga som är fri från intressekonflikter och –
framför allt – som inte befinner sig i någon situation som direkt eller indirekt skulle kunna påverka dess förmåga att
utföra sina arbetsuppgifter på ett opartiskt sätt. Lämpliga arrangemang bör också införas för att säkerställa
opartiskhet i fall där den offentliga kontrollen avser djur, varor, platser eller verksamheter som tillhör en myndighet
eller ett offentligt organ.
(36)
De behöriga myndigheterna i medlemsstaterna bör utföra offentlig kontroll med samma noggrannhet oavsett om de
bestämmelser vars efterlevnad ska säkerställas är tillämpliga på verksamhet som endast är relevant på den berörda
medlemsstatens territorium, eller på verksamhet som kommer att påverka efterlevnaden av unionslagstiftningen om
djur och varor som ska förflyttas eller släppas ut på marknaden i en annan medlemsstat eller exporteras utanför
unionen. I fråga om export utanför unionen kan behöriga myndigheter i enlighet med unionslagstiftningen också
vara skyldiga att verifiera att djur och varor överensstämmer med krav i djurens respektive varornas
destinationstredjeland. Vad gäller förlagor till exportintyg bör de relevanta genomförandebefogenheter som
föreskrivs i denna förordning endast vara tillämpliga när sådant intygande föreskrivs i unionsrätten, särskilt i
bilaterala avtal som ingås mellan unionen och ett tredjeland eller en sammanslutning av tredjeländer.
(37)
En medlemsstats behöriga myndigheter bör i undantagsfall, utan att det påverkar spårbarhetskrav i sektorsspecifik
lagstiftning och enbart i den utsträckning som är absolut nödvändig för att organisera offentlig kontroll, ha
möjlighet att kräva att aktörer anmäler ankomsten av djur och varor från en annan medlemsstat.
(38)
För att säkerställa att unionslagstiftningen om den jordbruksbaserade livsmedelskedjan genomdrivs på ett korrekt
sätt bör de behöriga myndigheterna ha befogenhet att utföra offentlig kontroll av djur och varor som omfattas av
den lagstiftningen i alla produktions-, bearbetnings- och distributionsled. För att säkerställa att den offentliga
kontrollen utförs grundligt och är verkningsfull bör de behöriga myndigheterna även ha befogenhet att utföra
offentlig kontroll av varor, ämnen, material eller föremål som inte omfattas av unionslagstiftningen om den
jordbruksbaserade livsmedelskedjan i alla produktions- och distributionsled, om det behövs för en grundlig
undersökning av eventuella överträdelser av den lagstiftningen och för att fastställa orsaken till dessa överträdelser.
För att de behöriga myndigheterna ska kunna utföra den offentliga kontrollen på ett effektivt sätt bör de upprätta
och upprätthålla förteckningar eller register över de aktörer som ska kontrolleras.
(39)
De behöriga myndigheterna verkar i aktörernas och allmänhetens intresse när de säkerställer att den höga
skyddsnivå som fastställs i unionslagstiftningen om den jordbruksbaserade livsmedelskedjan upprätthålls genom
lämpliga efterlevnadsåtgärder, och att efterlevnaden av den lagstiftningen verifieras genom offentlig kontroll i alla led
i den jordbruksbaserade livsmedelskedjan. De behöriga myndigheterna liksom organ med delegerade uppgifter och
L 95/6
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
367
fysiska personer till vilka vissa uppgifter har delegerats bör därför inför aktörerna och allmänheten vara ansvariga för
att den offentliga kontroll som de utför är effektiv och verkningsfull. De bör ge tillgång till information om hur
offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet är organiserad och hur den utförs, och regelbundet offentliggöra
information om offentlig kontroll och resultaten av denna. De behöriga myndigheterna bör också ha rätt att på vissa
villkor offentliggöra eller tillhandahålla information om klassningen av enskilda aktörer på grundval av resultatet av
offentlig kontroll. Medlemsstaterna bör tillåtas och uppmuntras att använda klassningssystem för att öka insynen i
hela den jordbruksbaserade livsmedelskedjan, förutsatt att systemen ger lämpliga garantier för rättvisa, konsekvens,
öppenhet och objektivitet. De behöriga myndigheterna bör införa de arrangemang som krävs för att klassningen ska
avspegla den faktiska graden av efterlevnad korrekt; framför allt bör de behöriga myndigheterna uppmuntras att
säkerställa att klassningen baseras på resultaten av flera offentliga kontroller eller, om klassningen baseras på
resultatet av en enda offentlig kontroll och resultatet är ofördelaktigt, att efterföljande offentliga kontroller utförs
inom rimlig tid. Att klassningskriterierna redovisas öppet är extra viktigt för att bästa praxis ska kunna jämföras och
för att man med tiden ska kunna överväga en utveckling av en konsekvent strategi på unionsnivå.
(40)
Det är viktigt att de behöriga myndigheterna liksom organ med delegerade uppgifter och fysiska personer till vilka
vissa uppgifter har delegerats säkerställer och verifierar att den offentliga kontroll som de utför är verkningsfull och
enhetlig. De bör därför agera utifrån skriftligen dokumenterade förfaranden och tillhandahålla information och
instruktioner till den personal som utför offentlig kontroll. De bör också införa lämpliga dokumenterade förfaranden
och mekanismer för att kontinuerligt verifiera att deras egen verksamhet är verkningsfull och enhetlig, och för att
vidta korrigerande åtgärder när brister konstateras.
(41)
För att göra det lättare att identifiera fall av bristande efterlevnad och effektivisera aktörernas korrigerande åtgärder
bör resultatet av offentlig kontroll dokumenteras skriftligen och aktören bör på begäran få en kopia. När offentlig
kontroll förutsätter att personal från de behöriga myndigheterna ständigt eller regelbundet är närvarande för att
övervaka aktörens verksamhet vore det orimligt att kräva skriftlig dokumentation av varje enskild inspektion eller
varje enskilt besök. I sådana fall bör skriftlig dokumentation utarbetas så ofta att de behöriga myndigheterna och
aktören regelbundet informeras om graden av efterlevnad och skyndsamt underrättas om eventuella konstaterade
brister eller bristande efterlevnad.
(42)
Aktörerna bör fullt ut samarbeta med behöriga myndigheter och organ med delegerade uppgifter eller fysiska
personer till vilka vissa uppgifter har delegerats, så att den offentliga kontrollen kan utföras smidigt och så att de
behöriga myndigheterna kan utföra annan offentlig verksamhet. Aktörer som är ansvariga för en sändning som förs
in i unionen bör tillhandahålla all tillgänglig information om sändningen i fråga. Samtliga aktörer bör förse de
behöriga myndigheterna med åtminstone den information som dessa behöver för att kunna identifiera dels
aktörerna och deras verksamhet, dels de aktörer som de levererar till och mottar leveranser från.
(43)
Genom denna förordning fastställs en enda rättslig ram för organisation av offentlig kontroll för att verifiera
efterlevnaden av unionslagstiftningen om den jordbruksbaserade livsmedelskedjan på samtliga områden som den
lagstiftningen omfattar. På några av dessa områden fastställs i unionslagstiftningen detaljerade krav som ska
uppfyllas och som kräver särskilda färdigheter och specifika instrument för utförandet av offentlig kontroll. För att
undvika skiftande efterlevandeåtgärder som skulle kunna leda till att människors och djurs hälsa, växtskydd,
djurskydd och, när det gäller genetiskt modifierade organismer och växtskyddsmedel, även miljön, inte är lika väl
skyddade överallt, att den inre marknaden för djur och varor som omfattas av denna förordning störs och att
konkurrensen snedvrids, bör kommissionen kunna komplettera bestämmelserna i denna förordning genom att anta
särskilda bestämmelser om offentlig kontroll som kan tillgodose behovet av kontroll på dessa områden. I dessa
bestämmelser bör framför allt följande fastställas: särskilda krav för utförandet av offentlig kontroll och
minimifrekvens för sådan offentlig kontroll, särskilda eller ytterligare åtgärder utöver dem som anges i denna
förordning och som de behöriga myndigheterna bör vidta i fall av bristande efterlevnad, de behöriga myndigheternas
särskilda ansvarsområden och uppgifter utöver dem som anges i denna förordning samt särskilda kriterier för
aktivering av de mekanismer för administrativt stöd som anges i denna förordning. I andra fall kan sådana ytterligare
bestämmelser bli nödvändiga för att det mer i detalj ska gå att reglera utförandet av offentlig kontroll av livsmedel
och foder när man får nya uppgifter om risker för människors eller djurs hälsa eller, när det gäller genetiskt
modifierade organismer och växtskyddsmedel, även för miljön, som visar att kontrollen, i avsaknad av gemensamma
specifikationer för utförandet av offentlig kontroll i medlemsstaterna, inte skulle kunna erbjuda den förväntade nivån
av skydd mot dessa risker enligt unionslagstiftningen om den jordbruksbaserade livsmedelskedjan.
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/7
368
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
(44)
För att offentlig kontroll som omfattas av denna förordning ska kunna organiseras på ett effektivt sätt bör
medlemsstaterna själva kunna avgöra vilken personal som är bäst lämpad att utföra dessa kontroller, under
förutsättning att en hög skyddsnivå för människors och djurs hälsa, växtskydd och djurskydd säkerställs i alla led i
den jordbruksbaserade livsmedelskedjan och att internationella standarder och skyldigheter uppfylls. I vissa fall, när
särskilda färdigheter krävs för att offentlig kontroll ska kunna utföras på ett korrekt sätt, bör medlemsstaterna vara
skyldiga att hänvisa till officiella veterinärer, officiella växtskyddsinspektörer eller andra särskilt utsedda personer.
Detta bör inte påverka medlemsstaternas möjlighet att även anlita officiella veterinärer, bland annat för offentlig
kontroll av fjäderfän eller hardjur, officiella växtskyddsinspektörer eller andra särskilt utsedda personer, i fall då detta
inte krävs enligt denna förordning.
(45)
Behöriga myndigheter bör i syfte att ta fram nya metoder och ny teknik för offentlig kontroll av köttproduktion ha
rätt att anta nationella åtgärder för att genomföra pilotprojekt som är begränsade i tid och omfattning. Dessa
åtgärder bör säkerställa att de behöriga myndigheterna verifierar att aktörerna uppfyller alla tillämpliga
grundläggande bestämmelser för köttproduktion, inbegripet kravet att köttet ska vara säkert och lämpligt som
livsmedel. För att säkerställa att kommissionen och medlemsstaterna har möjlighet att bedöma de nationella
åtgärdernas effekter och yttra sig innan de antas, och därmed kunna vidta de lämpligaste åtgärderna, bör åtgärderna
anmälas till kommissionen i enlighet med och för det syfte som avses i artiklarna 5 och 6 i Europaparlamentets och
rådets direktiv (EU) 2015/1535 (1).
(46)
De behöriga myndigheterna bör ha möjlighet att delegera vissa av sina uppgifter till andra organ. Lämpliga villkor
bör fastställas för att säkerställa att den offentliga kontrollen och annan offentlig verksamhet är fortsatt opartisk, av
hög kvalitet och enhetlig. Organ med delegerade uppgifter bör framför allt vara ackrediterade enligt Internationella
standardiseringsorganisationens (ISO) standard för utförande av kontroll.
(47)
För att säkerställa att offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet är tillförlitlig och enhetlig i hela unionen bör
metoderna för provtagning och för laboratorieanalyser, laboratorietester och laboratoriediagnostik uppfylla det
berörda laboratoriets specifika behov av analys, testning och diagnostik och tillhandahålla goda och tillförlitliga
analys-, testnings- och diagnostikresultat. Det bör fastställas tydliga bestämmelser för val av vilken metod som ska
användas om fler än en är tillgänglig från olika källor, t.ex. ISO, Växtskyddsorganisationen för Europa och
Medelhavsområdet (EPPO), den internationella växtskyddskonventionen (IPPC), Världsorganisationen för djurhälsa
(OIE), Europeiska unionens referenslaboratorier och nationella referenslaboratorier eller nationell rätt.
(48)
Aktörer vars djur eller varor är föremål för provtagning, analys, testning eller diagnos i samband med offentlig
kontroll bör ha rätt till ett andra expertutlåtande på egen bekostnad. Denna rättighet bör göra det möjligt för aktören
att begära att en annan expert granskar dokumentationen om provtagningen, analysen, testningen eller diagnostiken,
liksom att en andra analys, testning eller diagnostik görs av delar av det provmaterial som togs från början, förutsatt
att en sådan andra analys, testning eller diagnos inte är tekniskt omöjlig att genomföra eller irrelevant, vilket skulle
vara fallet om faran mycket sällan förekommer med avseende på djuret eller varan eller den är för dåligt eller ojämnt
fördelad för att förekomsten av karantänorganismer ska kunna bedömas eller, i förekommande fall, en
mikrobiologisk analys ska kunna utföras.
(49)
För utförandet av offentlig kontroll av handel som sker via internet eller andra former av distanskommunikation bör
de behöriga myndigheterna kunna anskaffa prover genom anonyma beställningar (s.k. mystery shopping) som sedan
kan analyseras, testas eller bli föremål för verifiering av efterlevnad. De behöriga myndigheterna bör vidta alla
åtgärder för att värna aktörernas rätt till ett andra expertutlåtande.
(50)
Laboratorier som de behöriga myndigheterna har utsett för att utföra analyser, tester och diagnostik av prover som
tas i samband med offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet bör ha den sakkunskap, utrustning,
infrastruktur och personal som krävs för att utföra dessa uppgifter enligt högsta standard. För att garantera goda och
tillförlitliga resultat bör laboratorierna vara ackrediterade för att använda dessa metoder i enlighet med standarden
L 95/8
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
(1)
Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande
tekniska föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (EUT L 241, 17.9.2015, s. 1).
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
369
EN ISO/IEC 17025 Allmänna kompetenskrav för provnings- och kalibreringslaboratorier. Ackrediteringen bör ha beviljats
av ett nationellt ackrediteringsorgan som utövar sin verksamhet i enlighet med Europaparlamentets och rådets
förordning (EG) nr 765/2008 (1).
(51)
Även om ackreditering är det bästa instrumentet för att säkerställa att de officiella laboratoriernas verksamhet håller
hög standard, är det också en komplicerad och kostsam process som skulle innebära en orimlig börda för
laboratoriet när metoden för laboratorieanalys, laboratorietestning eller laboratoriediagnostik är särskilt enkel och
inte kräver specialiserade förfaranden eller specialiserad utrustning, som till exempel vid detektion av trikiner vid en
kontroll samt, på vissa villkor, då laboratoriet endast utför analyser, tester eller diagnostik i samband med annan
offentlig verksamhet och inte i samband med offentlig kontroll.
(52)
För att säkerställa att tillvägagångssättet är flexibelt och proportionellt, särskilt när det gäller laboratorier på
djurhälso- och växtskyddsområdet, bör bestämmelser fastställas om undantag i syfte att medge att vissa laboratorier
inte behöver ackrediteras för alla metoder de använder. Detta gäller främst när det inte finns några validerade
metoder för upptäckt av vissa växtskadegörare. Dessutom kan det förekomma att ett laboratorium inte omedelbart
kan erhålla ackreditering för alla metoder som det bör använda som officiellt laboratorium i de fall nya eller nyligen
ändrade metoder ska användas avseende nya risker eller i nödsituationer. Officiella laboratorier bör därför på vissa
villkor få utföra analyser, tester och diagnostik för de behöriga myndigheterna innan de erhållit den relevanta
ackrediteringen.
(53)
Det är av avgörande betydelse att djur och varor som förs in i unionen från tredjeländer är föremål för offentlig
kontroll, eftersom denna kontroll säkerställer efterlevnaden av tillämplig lagstiftning inom unionen, i synnerhet de
bestämmelser som fastställts för att skydda människors och djurs hälsa, växtskydd, djurskydd och, när det gäller
genetiskt modifierade organismer och växtskyddsmedel, även miljön. Sådan offentlig kontroll bör äga rum innan
djuren eller varorna övergår till fri omsättning inom unionen. Den offentliga kontrollens frekvens bör på ett adekvat
sätt anpassas till de risker för människors och djurs hälsa, växtskydd, djurskydd och miljön som de djur och varor
som förs in i unionen kan utgöra, med beaktande av i vilken mån aktören hittills har efterlevt kraven i
unionslagstiftningen om den jordbruksbaserade livsmedelskedjan, den kontroll av dessa djur och varor som redan
utförts i det berörda tredjelandet och de garantier som tredjelandet lämnat för att djur och varor som exporteras till
unionen uppfyller kraven i unionslagstiftningen.
(54)
Det är nödvändigt att ange vilka kategorier av djur och varor som alltid bör anmälas vid en gränskontrollstation så
att offentlig kontroll kan utföras före införseln till unionen. Det måste också föreskrivas en möjlighet att kräva att
andra varukategorier genom särskilda åtgärder tillfälligt ska omfattas av samma krav, och en möjlighet att kräva att
vissa andra varukategorier, särskilt vissa livsmedel som innehåller både produkter av vegetabiliskt ursprung och
bearbetade produkter av animaliskt ursprung (sammansatta produkter) alltid ska anmälas vid gränskontrollstationen
för offentlig kontroll före införseln till unionen.
(55)
På grund av de risker som vissa djur eller varor kan utgöra för människors eller djurs hälsa, växtskydd, djurskydd
eller miljön bör de bli föremål för särskilda offentliga kontroller vid införseln till unionen. I gällande
unionsbestämmelser uppställs krav på att offentliga kontroller utförs vid unionens gränser för att verifiera att
djur, produkter av animaliskt ursprung, avelsmaterial och animaliska biprodukter uppfyller kraven avseende
människors och djurs hälsa och djurskydd samt att växter och växtprodukter uppfyller växtskyddskraven. Ökad
kontroll vid införsel till unionen utförs även på vissa andra varor där detta är befogat med tanke på nya eller kända
risker. Denna förordning bör fastställa särdragen för sådana kontroller, vilka för närvarande omfattas av rådets
direktiv 97/78/EG (2), 91/496/EEG (3) och 2000/29/EG samt kommissionens förordning (EG) nr 669/2009 (4).
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/9
(1)
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i
samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93 (EUT L 218, 13.8.2008, s. 30).
(2)
Rådets direktiv 97/78/EG av den 18 december 1997 om principerna för organisering av veterinärkontroller av produkter från tredje
land som förs in i gemenskapen (EGT L 24, 30.1.1998, s. 9).
(3)
Rådets direktiv 91/496/EEG av den 15 juli 1991 om fastställande av regler för hur veterinärkontroller skall organiseras för djur som
importeras till gemenskapen från tredje land och om ändring av direktiven 89/662/EEG, 90/425/EEG och 90/675/EEG (EGT L 268,
24.9.1991, s. 56).
(4)
Kommissionens förordning (EG) nr 669/2009 av den 24 juli 2009 om tillämpning av Europaparlamentets och rådets förordning
(EG) nr 882/2004 när det gäller strängare offentlig kontroll av import av visst foder och vissa livsmedel av icke-animaliskt ursprung
och om ändring av beslut 2006/504/EG (EGT L 194, 25.7.2009, s. 11).
370
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
(56)
För att öka effektiviteten i unionens system för offentlig kontroll, säkerställa optimal tilldelning av resurser för
offentlig kontroll till gränskontroller och underlätta genomdrivandet av unionslagstiftningen om den jordbruks-
baserade livsmedelskedjan bör de gällande fragmenterade kontrollbestämmelserna ersättas av ett gemensamt
integrerat system för offentlig kontroll vid gränskontrollstationer för hantering av alla sändningar som, med tanke på
de risker de kan utgöra, bör kontrolleras vid införseln till unionen.
(57)
Offentlig kontroll av sändningar bör utföras vid ankomsten till gränskontrollstationen. Dessa offentliga kontroller
bör omfatta dokumentkontroll av alla sändningar inklusive, när det är lämpligt, kontroll med elektroniska medel,
samt identitetskontroll och fysisk kontroll som utförs med en lämplig frekvens som beror på den risk som varje
sändning av djur eller varor utgör.
(58)
De fysiska kontrollernas frekvens bör fastställas och ändras beroende på riskerna för människors eller djurs hälsa,
växtskydd, djurskydd eller, när det gäller genetiskt modifierade organismer och växtskyddsmedel, även för miljön.
Detta tillvägagångssätt bör ge de behöriga myndigheterna möjlighet att anslå kontrollresurser där risken är störst.
Det bör också vara möjligt att minska identitetskontrollernas frekvens eller begränsa dem till en verifiering av
officiella plomberingar på sändningar om detta är motiverat mot bakgrund av en lägre risk förknippad med de
sändningar som förs in i unionen. Det riskbaserade tillvägagångssättet för identitetskontroller och fysiska kontroller
bör eftersträvas genom användning av tillgängliga data och tillgänglig information samt av datoriserade system för
insamling och förvaltning av data.
(59)
I vissa fall, och under förutsättning att en hög skyddsnivå för människors och djurs hälsa, växtskydd och djurskydd
och, när det gäller genetiskt modifierade organismer och växtskyddsmedel, även för miljön, säkerställs, skulle den
offentliga kontroll som de behöriga myndigheterna vanligtvis utför vid gränskontrollstationerna i vissa fall kunna
utföras vid andra kontrollställen eller av andra myndigheter.
(60)
För att ett effektivt system för offentlig kontroll ska kunna organiseras bör sändningar från tredjeländer som kräver
kontroller vid införseln till unionen åtföljas av ett gemensamt hälsodokument för införsel (Common Health Entry
Document, nedan kallat hälsodokumentet CHED) som används för att förhandsanmäla sändningars ankomst vid
gränskontrollstationen och att registrera resultatet av utförda offentliga kontroller och beslut som de behöriga
myndigheterna fattar beträffande den sändning som dokumentet åtföljer. Aktören bör använda samma dokument för
tullklarering när alla offentliga kontroller har utförts.
(61)
I vissa medlemsstater är det på grund av särskilda geografiska begränsningar, som långa kuster eller gränser, svårt att
alltid upprätthålla minimikraven på gränskontrollstationer. Import av obearbetat timmer görs vanligen i stora
kvantiteter via specialiserade hamnar eller kontrollstationer och med ojämna mellanrum, vilket gör det svårt att
ständigt hålla gränskontrollstationer fullt utrustade och bemannade. Undantag från minimikrav för gräns-
kontrollstationer bör tillåtas för att säkerställa ändamålsenlig offentlig kontroll av specifika obearbetade
timmerstockar.
(62)
Offentlig kontroll av djur och varor som förs in i unionen från tredjeländer bör utföras vid gränskontrollstationer
som medlemsstaterna utsett i enlighet med en uppsättning minimikrav. Utseendet av dessa stationer bör återkallas
slutligt eller tillfälligt när de inte längre uppfyller dessa minimikrav eller när deras verksamhet skulle kunna utgöra en
risk för människors eller djurs hälsa, växtskydd, djurskydd eller, när det gäller genetiskt modifierade organismer och
växtskyddsmedel, även för miljön. När beslut fattas om huruvida utseendet ska återkallas slutligt eller tillfälligt bör
riskens allvar liksom proportionalitetsprincipen beaktas.
(63)
För att säkerställa enhetlig tillämpning av bestämmelserna om offentlig kontroll av sändningar från tredjeländer bör
gemensamma bestämmelser fastställas om de åtgärder som behöriga myndigheter och aktörer bör vidta vid
misstanke om bristande efterlevnad och när det gäller sändningar som inte är förenliga med bestämmelserna och
sändningar som skulle kunna utgöra en risk för människors eller djurs hälsa, växtskydd, djurskydd eller, när det
gäller genetiskt modifierade organismer och växtskyddsmedel, även för miljön.
(64)
I syfte att undvika bristande enhetlighet och överlappningar vid utförandet av offentlig kontroll, göra det möjligt att i
vederbörlig tid identifiera sändningar som är föremål för offentlig kontroll vid gränskontrollstationer och andra
kontrollstationer samt säkerställa att kontrollen utförs på ett effektivt sätt, bör samarbete och utbyte av information
säkerställas mellan behöriga myndigheter, tullmyndigheter och andra relevanta myndigheter som hanterar
sändningar från tredjeländer.
L 95/10
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
371
(65)
Medlemsstaterna bör säkerställa att tillräckliga finansiella resurser alltid finns tillgängliga så att personal och
utrustning tillhandahålls till de behöriga myndigheter som utför offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet.
Även om aktörerna har huvudansvaret för att deras verksamhet bedrivs i överensstämmelse med unionslagstift-
ningen om den jordbruksbaserade livsmedelskedjan bör det system med egenkontroller som de inför för detta
ändamål kompletteras med ett särskilt system för offentlig kontroll som varje medlemsstat använder sig av för att
säkerställa verkningsfull marknadsövervakning av alla led i den jordbruksbaserade livsmedelskedjan. Ett sådant
system är till sin natur komplicerat och resurskrävande och bör förses med en stabil tillförsel av resurser för offentlig
kontroll, på en nivå som är anpassad till vad som vid varje given tidpunkt krävs för genomdrivandet. För att systemet
för offentlig kontroll i mindre utsträckning ska vara beroende av offentlig finansiering bör behöriga myndigheter ta
ut avgifter eller pålagor för att täcka sina kostnader för offentlig kontroll av vissa aktörer och av vissa verksamheter
för vilka det enligt unionslagstiftningen om den jordbruksbaserade livsmedelskedjan krävs registrering eller
godkännande i enlighet med unionsbestämmelser om livsmedels- och foderhygien eller växtskyddsbestämmelser.
Avgifter eller pålagor bör också tas ut av aktörerna för att kompensera för kostnaderna för offentlig kontroll som
utförs inför utfärdande av officiella intyg eller attesteringar, och kostnaderna för offentlig kontroll som de behöriga
myndigheterna utför vid gränskontrollstationer.
(66)
Avgifter eller pålagor bör täcka, men inte överstiga, de behöriga myndigheternas kostnader, inklusive allmänna
omkostnader, för att utföra offentlig kontroll. De allmänna omkostnaderna kan omfatta kostnader för det stöd och
den organisation som krävs för planeringen och utförandet av den offentliga kontrollen. Sådana kostnader bör
beräknas på grundval av kostnaderna för varje enskild offentlig kontroll eller på grundval av kostnaderna för all
offentlig kontroll under en bestämd tid. När avgifter eller pålagor beräknas på grundval av de verkliga kostnaderna
för varje enskild offentlig kontroll bör lägre avgifter tas ut av aktörer som konsekvent efterlevt bestämmelserna,
eftersom de mera sällan torde bli föremål för offentlig kontroll, än av aktörer som inte efterlever bestämmelserna. För
att främja alla aktörers efterlevnad av unionslagstiftningen oberoende av vilken metod (baserad på verkliga kostnader
eller på schablonbelopp) som varje medlemsstat valt för att beräkna avgifter eller pålagor, bör dessa avgifter eller
pålagor, om de beräknas på grundval av de behöriga myndigheternas totala kostnader under en bestämd period och
tas ut av alla aktörer oavsett om de varit föremål för offentlig kontroll under referensperioden eller inte, beräknas på
ett sätt som innebär att aktörer som konsekvent efterlevt bestämmelserna i unionslagstiftningen om den
jordbruksbaserade livsmedelskedjan unionslivsmedelskedjan belönas.
(67)
Direkt eller indirekt återbetalning av de avgifter eller pålagor som de behöriga myndigheterna tar ut bör förbjudas,
eftersom det skulle missgynna aktörer som inte kommer i åtnjutande av återbetalning och eventuellt leda till
snedvridning av konkurrensen.
(68)
Finansiering av offentlig kontroll genom avgifter eller pålagor som tas ut av aktörer bör ske med full insyn, så att
allmänheten och företag kan förstå den metod och de data som använts för att fastställa avgifterna eller pålagorna.
(69)
I unionslagstiftningen om den jordbruksbaserade livsmedelskedjan fastställs de fall där utsläppande på marknaden
eller förflyttning av vissa djur och varor bör åtföljas av ett av intygsgivaren undertecknat officiellt intyg. Det är
lämpligt att införa en gemensam uppsättning bestämmelser om de behöriga myndigheternas och intygsgivarnas
skyldigheter med avseende på utfärdande av officiella intyg samt karakteristika som garanterar de officiella intygens
tillförlitlighet.
(70)
I andra fall föreskrivs i de bestämmelser som omfattas av denna förordning att vissa djur eller varor som släpps ut på
marknaden eller förflyttas ska åtföljas av en officiell etikett, ett officiellt märke eller någon annan officiell attestering
som utfärdats av aktörerna under de behöriga myndigheternas officiella överinseende, eller av de behöriga
myndigheterna själva. Officiella attesteringar omfattar till exempel växtpass, ekologiska logotyper och identifierings-
märken, där sådana krävs enligt unionslagstiftningen, liksom märkning med logotyperna för skyddade
ursprungsbeteckningar, skyddade geografiska beteckningar eller garanterade traditionella specialiteter. Det är
lämpligt att fastställa minimibestämmelser för att säkerställa att även officiella attesteringar kan utfärdas i enlighet
med lämpliga garantier om tillförlitlighet.
(71)
Offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet bör grunda sig på de senaste vetenskapliga analys-, testnings- och
diagnostikmetoderna som tillhandahåller resultat som är goda, tillförlitliga och jämförbara i hela unionen. De
metoder som de officiella laboratorierna använder samt kvaliteten på och enhetligheten hos de analys-, testnings-
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/11
372
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
och diagnostikdata som genereras bör därför förbättras kontinuerligt. För detta ändamål bör kommissionen kunna
utse och räkna med expertstöd från Europeiska unionens referenslaboratorier på alla de områden i den
jordbruksbaserade livsmedelskedjan där det finns behov av exakta och tillförlitliga analys-, testnings- och
diagnostikresultat. Europeiska unionens referenslaboratorier bör särskilt säkerställa att de nationella referenslabo-
ratorierna och de officiella laboratorierna förses med aktuell information om tillgängliga metoder, samt anordna eller
aktivt delta i provningsjämförelser samt anordna kurser för nationella referenslaboratorier eller officiella laboratorier.
(72)
Genom artikel 32 första stycket i förordning (EG) nr 1829/2003 och artikel 21 första stycket i Europaparlamentets
och rådets förordning (EG) nr 1831/2003 (1) tilldelas Europeiska unionens referenslaboratorium för genetiskt
modifierade livsmedel och foder respektive Europeiska unionens referenslaboratorium för fodertillsatser – som en
del av godkännandeförfarandet för genetiskt modifierade livsmedel och foder eller fodertillsatser – särskilda uppgifter
som främst avser testning, utvärdering och validering av den detektions- eller analysmetod som sökande föreslår.
Dessa laboratorier bör därför fungera som Europeiska unionens referenslaboratorier vid tillämpning av den här
förordningen.
(73)
För offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet som syftar till att identifiera eventuella överträdelser av
bestämmelserna, inbegripet med bedrägligt eller vilseledande agerande, och på djurskyddsområdet bör de behöriga
myndigheterna ha tillgång till aktuella, tillförlitliga och enhetliga tekniska data och till de forskningsresultat samt den
nya teknik och sakkunskap som krävs för en korrekt tillämpning av unionslagstiftningen på dessa båda områden. För
detta ändamål bör kommissionen kunna utse och räkna med expertstöd från Europeiska unionen referenscentrum
för den jordbruksbaserade livsmedelskedjans äkthet och integritet och för djurskydd.
(74)
I syfte att eftersträva målen med denna förordning och bidra till att den inre marknaden fungerar smidigt, och
därmed stärka konsumenternas förtroende för den, bör sådana fall av bristande efterlevnad av unionslagstiftningen
om den jordbruksbaserade livsmedelskedjan som kräver efterlevnadsåtgärder i mer än en medlemsstat beivras på ett
effektivt och enhetligt sätt. Genom det system för snabb varning för livsmedel och foder (RASFF) som inrättades
genom artikel 50 i förordning (EG) nr 178/2002 kan de behöriga myndigheterna redan snabbt utbyta och sprida
information om livsmedel eller foder som innebär allvarliga direkta eller indirekta risker för människors hälsa, eller
om foder som innebär allvarliga risker för människors hälsa, djurs hälsa eller miljön, och därmed vidta snabba
åtgärder för att hantera dessa allvarliga risker. Detta instrument gör det visserligen möjligt att i vederbörlig tid vidta
åtgärder för att hantera vissa allvarliga risker i alla led i den jordbruksbaserade livsmedelskedjan i alla berörda
medlemsstater, men kan inte användas för att möjliggöra verkningsfullt gränsöverskridande stöd och samarbete
mellan behöriga myndigheter för att säkerställa att sådana fall av bristande efterlevnad av unionslagstiftningen om
den jordbruksbaserade livsmedelskedjan som har en gränsöverskridande dimension beivras på ett verkningsfullt sätt
inte bara i den medlemsstat där den först konstateras utan även i den medlemsstat där den bristande efterlevnaden
har sitt ursprung. I synnerhet administrativt stöd och samarbete bör ge de behöriga myndigheterna möjlighet att
utbyta information, påvisa, undersöka och vidta verkningsfulla och proportionella åtgärder för att beivra
gränsöverskridande överträdelser av unionslagstiftningen om den jordbruksbaserade livsmedelskedjan, även i
potentiella fall av bedrägligt eller vilseledande agerande som har eller skulle kunna ha gränsöverskridande inslag.
(75)
Begäran om administrativt stöd och alla anmälningar bör följas upp på lämpligt sätt. För att underlätta det
administrativa stödet och samarbetet bör medlemsstaterna åläggas att utse ett eller flera förbindelseorgan som stöder
och samordnar kommunikationen mellan de behöriga myndigheterna i olika medlemsstater. För att säkerställa
enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning och för att förenkla och rationalisera samarbetet mellan
medlemsstaterna bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter för att anta genomförandeakter i vilka
fastställs specifikationerna för de tekniska verktyg som ska användas, förfarandena för kommunikation mellan
förbindelseorganen och ett standardformat för begäran om stöd, anmälningar och svar.
(76)
Varje medlemsstat bör vara skyldig att upprätta och regelbundet uppdatera en flerårig nationell kontrollplan som
omfattar samtliga områden som regleras av unionslagstiftningen om den jordbruksbaserade livsmedelskedjan och
som innehåller information om hur systemen för offentlig kontroll är uppbyggda och organiserade. Dessa fleråriga
L 95/12
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
(1)
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1831/2003 av den 22 september 2003 om fodertillsatser (EUT L 268,
18.10.2003, s. 29).
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
373
nationella kontrollplaner är det instrument genom vilket en medlemsstat bör säkerställa att offentlig kontroll utförs
på ett riskbaserat och effektivt sätt på hela territoriet och i alla led i den jordbruksbaserade livsmedelskedjan samt i
enlighet med denna förordning. Lämpliga samråd med berörda parter inför utarbetandet av planerna bör säkerställa
att de blir verkningsfulla.
(77)
För att säkerställa att de fleråriga nationella kontrollplanerna är enhetliga och fullständiga bör varje medlemsstat utse
ett organ som ska samordna utarbetandet av den fleråriga nationella kontrollplanen och på lämpligt sätt samla in
uppgifter om utförande, översyn och uppdatering av planen.
(78)
Medlemsstaterna bör åläggas att lämna årliga rapporter till kommissionen med uppgifter om kontrollverksamheten
och om genomförandet av de fleråriga nationella kontrollplanerna. För att säkerställa enhetliga villkor för
genomförandet av denna förordning och för att underlätta insamlingen och översändandet av jämförbara data, den
efterföljande sammanställningen av dessa data till unionsomfattande statistik och utarbetandet av kommissionens
rapporter om utförandet av offentlig kontroll i hela unionen bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter
för att anta genomförandeakter vad gäller fastställande av standardiserade förlagor för årliga rapporter.
(79)
Kommissionens experter bör kunna genomföra kontroller, inbegripet revisioner, i medlemsstaterna för att verifiera
tillämpningen av den relevanta unionslagstiftningen, att de nationella kontrollsystemen fungerar som de ska och att
de behöriga myndigheterna sköter sina uppgifter. Kommissionens kontroller bör också syfta till att undersöka och
samla in information om efterlevnadsåtgärder eller problem med efterlevnaden, nödsituationer och ny utveckling i
medlemsstaterna. På den berörda medlemsstatens begäran bör kommissionens experter också kunna delta i
kontroller som utförs av tredjeländers behöriga myndigheter på medlemsstatens territorium; sådana kontroller bör
organiseras i nära samarbete mellan de berörda medlemsstaterna och kommissionen.
(80)
Djur och varor från tredjeländer bör uppfylla samma krav som gäller för djur och varor i unionen, eller krav som
med hänsyn till de mål som eftersträvas av unionslagstiftningen om den jordbruksbaserade livsmedelskedjan
konstaterats vara åtminstone likvärdiga. Denna princip slås fast i artikel 11 i förordning (EG) nr 178/2002, enligt
vilken det krävs att livsmedel och foder som importeras till unionen uppfyller relevanta krav i unionens
livsmedelslagstiftning eller krav som anses vara minst likvärdiga. Särskilda krav för tillämpningen av denna princip
fastställs i unionens bestämmelser om skyddsåtgärder mot växtskadegörare, enligt vilka det är förbjudet att till
unionen föra in vissa skadegörare som inte förekommer (eller inte har någon stor utbredning) i unionen, i unionens
bestämmelser om djurhälsokrav enligt vilka det är tillåtet att föra in djur och vissa produkter av animaliskt ursprung
till unionen endast från de tredjeländer som finns upptagna på en förteckning som upprättats i detta syfte, samt i
unionens bestämmelser för utförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att
användas som livsmedel, som också innehåller bestämmelser om upprättande av en förteckning över tredjeländer
från vilka dessa varor kan föras in i unionen.
(81)
För att säkerställa att djur och varor som förs in i unionen från tredjeländer uppfyller alla krav i unionslagstiftningen
om den jordbruksbaserade livsmedelskedjan eller krav som anses vara likvärdiga, utöver de krav i unionens
bestämmelser om skyddsåtgärder mot växtskadegörare, om djurhälsokrav och om särskilda hygienregler för
livsmedel av animaliskt ursprung som fastställts för att säkerställa att växtskyddskraven och de veterinära kraven i
unionslagstiftningen om den jordbruksbaserade livsmedelskedjan uppfylls, bör kommissionen ha rätt att fastställa
villkor för införsel av djur och varor till unionen i den utsträckning det är nödvändigt för att säkerställa att dessa djur
och varor uppfyller alla relevanta krav i unionslagstiftningen om den jordbruksbaserade livsmedelskedjan eller
likvärdiga krav. Dessa villkor bör gälla för djur eller varor eller kategorier av djur eller varor från alla tredjeländer
eller från vissa tredjeländer eller regioner i dessa.
(82)
Om det i särskilda fall finns belägg för att vissa djur eller varor som har sitt ursprung i ett tredjeland, en grupp av
tredjeländer, eller regioner i dessa, ger upphov till risker för människors eller djurs hälsa, växtskydd eller, när det
gäller genetiskt modifierade organismer och växtskyddsmedel, även för miljön, eller om det finns belägg för att det
kan förekomma omfattande och allvarlig bristande efterlevnad av unionslagstiftningen om den jordbruksbaserade
livsmedelskedjan, bör kommissionen kunna vidta åtgärder för att begränsa dessa risker.
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/13
374
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
(83)
Utförandet av verkningsfull och effektiv offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet, och i slutändan
människors, djurs och växters säkerhet och hälsa samt skyddet av miljön, är också beroende av att myndigheterna
för kontroll av ekologisk produktion har tillgång till välutbildad personal med lämplig kunskap om alla frågor som
är relevanta för en korrekt tillämpning av unionslagstiftningen. Kommissionen bör anordna lämplig och särskilt
anpassad utbildning för att främja ett enhetligt tillvägagångssätt för offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet
som utförs av de behöriga myndigheterna. Sådan utbildning bör också ges till personal vid de behöriga
myndigheterna i tredjeländer för att öka kunskaperna i dessa länder om unionslagstiftningen om den
jordbruksbaserade livsmedelskedjan och övriga krav. I det senare fallet bör utbildningen utformas så att den tar
hänsyn till utvecklingsländernas särskilda behov och så att den är till stöd för deras kontroller och
efterlevnadsåtgärder, så att de kan uppfylla de krav som gäller för import av djur och varor till unionen.
(84)
För att främja utbyte av erfarenheter och bästa praxis mellan behöriga myndigheter bör kommissionen också, i
samarbete med medlemsstaterna, kunna anordna program för utbyte mellan medlemsstater av personal som utför
offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet.
(85)
För att verkningsfull offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet ska kunna utföras är det viktigt att de
behöriga myndigheterna i medlemsstaterna, kommissionen och, i förekommande fall, aktörer snabbt och effektivt
kan utbyta data och information om offentlig kontroll eller resultat från offentlig kontroll. I unionslagstiftningen
fastställs flera informationssystem som förvaltas av kommissionen för att göra det möjligt att med hjälp av
unionstäckande datoriserade och internetbaserade verktyg hantera och förvalta data och information. Ett system
avsett för registrering och spårning av resultat från offentlig kontroll, nämligen Traces-systemet (Trade Control and
Expert System), som inrättades genom kommissionens beslut 2003/24/EG (1) och 2004/292/EG (2), i enlighet med
rådets direktiv 90/425/EEG (3), används för närvarande för förvaltning av data och information om djur och
produkter av animaliskt ursprung och om offentlig kontroll av dessa. Den här förordningen bör möjliggöra
underhåll och uppgradering av det systemet, så att det kan användas för alla varor för vilka det i unionslagstiftningen
om den jordbruksbaserade livsmedelskedjan fastställs särskilda krav eller praktiska arrangemang om offentlig
kontroll.Det finns även särskilda datoriserade system för snabbt utbyte av information mellan medlemsstater och
med kommissionen om risker som kan uppstå i den jordbruksbaserade livsmedelskedjan eller för djurs hälsa och
växtskydd. Genom artikel 50 i förordning (EG) nr 178/2002 inrättades RASFF, som är ett system för varning för
foder eller livsmedel som utgör en direkt eller indirekt risk för människors hälsa, genom artikel 20 i
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/429 (4) inrättades ett system för anmälan och rapportering av
åtgärder avseende förtecknade sjukdomar och genom artikel 103 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU)
2016/2031 (5) inrättades ett system för anmälan och rapportering av förekomst av skadegörare samt för anmälan av
fall av bristande efterlevnad. Alla sådana system bör fungera på ett harmoniskt och enhetligt sätt så att
synergieffekterna mellan de olika systemen kan tas tillvara, överlappningar undvikas, driften förenklas och de kan
göras effektivare.
(86)
För att stödja en effektivare förvaltning av den offentliga kontrollen bör kommissionen inrätta ett datoriserat
informationssystem som integrerar, och vid behov uppgraderar, information från alla relevanta befintliga
informationssystem, som medger användning av moderna kommunikations- och certifieringsverktyg och möjliggör
optimal användning av data och information om offentlig kontroll. För att undvika onödiga överlappningar av
informationskraven bör man vid utformningen av ett sådant datoriserat system beakta behovet av att i
förekommande fall säkerställa att systemet är kompatibelt och interoperabelt med andra informationssystem som
handhas av myndigheter och genom vilka relevanta data utbyts eller tillhandahålls automatiskt. Dessutom bör det
föreskrivas en möjlighet att använda elektroniska signaturer i den mening som avses i Europaparlamentets och
rådets direktiv 1999/93/EG (6) i linje med den digitala agendan för Europa. Europeiska datatillsynsmannen bör
L 95/14
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
(1)
Kommissionens beslut 2003/24/EG av den 30 december 2002 om att utveckla ett integrerat veterinärdatasystem (EGT L 8,
14.1.2003, s. 44).
(2)
Kommissionens beslut 2004/292/EG av den 30 mars 2004 om idrifttagande av systemet Traces och om ändring av beslut 92/486/
EEG (EUT L 94, 31.3.2004, s. 63).
(3)
Rådets direktiv 90/425/EEG av den 26 juni 1990 om veterinära och avelstekniska kontroller i handeln med vissa levande djur och
varor inom gemenskapen med sikte på att förverkliga den inre marknaden (EGT L 224, 18.8.1990, s. 29).
(4)
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/429 av den 9 mars 2016 om överförbara djursjukdomar och om ändring och
upphävande av vissa akter med avseende på djurhälsa (”djurhälsolag”) (EUT L 84, 31.3.2016, s. 1).
(5)
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/2031 av den 26 oktober 2016 om skyddsåtgärder mot växtskadegörare,
ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 228/2013, (EU) nr 652/2014 och (EU) nr 1143/2014 samt om
upphävande av rådets direktiv 69/464/EEG, 74/647/EEG, 93/85/EEG, 98/57/EG, 2000/29/EG, 2006/91/EG och 2007/33/EG (EUT
L 317, 23.11.2016, s. 4).
(6)
Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/93/EG av den 13. december 1999 om ett gemenskapsramverk för elektroniska
signaturer (EGT L 13, 19.1.2000, s. 12).
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
375
rådfrågas vid utformningen av nya funktioner för sådana datoriserade system, liksom under utarbetandet av
relevanta genomförandeåtgärder som skulle kunna ha inverkan på behandlingen av personuppgifter och på den
personliga integriteten.
(87)
För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning beträffande det datoriserade
informationssystemets funktionalitet, de tekniska specifikationerna för det systemet, och de uppgifter och
befogenheter som de olika berörda aktörerna och användarna har, med särskild hänsyn till behovet av att minimera
den administrativa bördan genom att, beroende på vad som är lämpligt, använda internationellt standardiserade
språk, meddelandestrukturer och utbytesprotokoll, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter.
(88)
De behöriga myndigheterna bör undersöka fall där det finns misstanke om bristande efterlevnad av unionslag-
stiftningen om den jordbruksbaserade livsmedelskedjan och, om bristande efterlevnad konstateras, fastställa dess
orsak och omfattning samt aktörernas ansvar. De behöriga myndigheterna bör även vidta lämpliga åtgärder för att
säkerställa att de berörda aktörerna åtgärdar bristerna och ser till att överträdelsen inte upprepas. När de behöriga
myndigheterna organiserar och genomför undersökningar och efterlevnadsåtgärder bör de vederbörligen beakta
potentiella risker och sannolikheten för bedrägligt eller vilseledande agerande i alla led i den jordbruksbaserade
livsmedelskedjan.
(89)
Verifieringen av efterlevnaden av unionslagstiftningen om livsmedelskedjan genom offentliga kontroller är av
grundläggande betydelse för att det ska vara möjligt att säkerställa att målen med den lagstiftningen verkligen uppnås
i hela unionen. Störningar i en medlemsstats kontrollsystem kan i vissa fall göra det avsevärt svårare att uppnå dessa
mål och leda till risker för människors eller djurs hälsa, växtskydd, djurskydd eller, när det gäller genetiskt
modifierade organismer och växtskyddsmedel, även för miljön, oberoende av aktörernas eller andra parters
medverkan eller ansvar, eller till allvarlig och omfattande bristande efterlevnad av unionslagstiftningen om den
jordbruksbaserade livsmedelskedjan. För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör
kommissionen, i fall av allvarliga störningar i en medlemsstats kontrollsystem, kunna reagera genom att vidta
åtgärder för att begränsa eller undanröja dessa risker i den jordbruksbaserade livsmedelskedjan i avvaktan på att den
berörda medlemsstaten vidtar nödvändiga åtgärder för att åtgärda störningen i kontrollsystemet. Kommissionen bör
därför tilldelas genomförandebefogenheter.
(90)
Överträdelser av bestämmelserna i unionslagstiftningen om den jordbruksbaserade livsmedelskedjan och i denna
förordning bör bli föremål för effektiva, avskräckande och proportionella sanktioner på nationell nivå i hela
unionen; hur stränga de är ska vara avhängigt av bland annat vilken skada en överträdelse skulle kunna medföra för
människors hälsa, inbegripet i fall då en aktör inte samarbetar vid en offentlig kontroll och där falska eller
vilseledande officiella intyg eller attesteringar företes eller används. För att ekonomiska sanktioner för överträdelser
av bestämmelserna genom bedrägligt eller vilseledande agerande ska vara tillräckligt starkt avskräckande bör deras
nivå fastställas med målet att de ska överstiga värdet av de otillbörliga fördelar som erhållits genom dessa metoder.
(91)
Vem som helst bör ha möjlighet att inkomma med nya uppgifter till de behöriga myndigheterna för att hjälpa dem
att upptäcka fall av överträdelser av denna förordning och av de bestämmelser som avses i artikel 1.2 och i sådana
fall ålägga sanktioner. Emellertid kan avsaknad av tydliga förfaranden eller rädsla för repressalier avskräcka
visselblåsare. Rapportering av överträdelser av denna förordning är ett användbart verktyg för att säkerställa att
behöriga myndigheter kan upptäcka överträdelser och ålägga sanktioner. Denna förordning bör därför säkerställa att
lämpliga arrangemang inrättas som innebär att vem som helst kan uppmärksamma de behöriga myndigheterna på
potentiella överträdelser och som skyddar personen i fråga mot repressalier.
(92)
Denna förordning omfattar områden som redan omfattas av vissa rättsakter som för närvarande är i kraft. För att
undvika överlappning och fastställa en enhetlig rättslig ram bör följande rättsakter upphävas och ersättas med den
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/15
376
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
här förordningen: förordning (EG) nr 882/2004 och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/
2004 (1), rådets direktiv 89/608/EEG (2), 89/662/EEG (3), 90/425/EEG, 91/496/EEG, 96/23/EG, 96/93/EG (4)
och 97/78/EG samt rådets beslut 92/438/EEG (5).
(93)
För enhetlighetens skull bör ändringar göras i följande rättsakter: Europaparlamentets och rådets förordning (EG)
nr 999/2001 (6), rådets förordning (EG) nr 1/2005 (7), Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 396/
2005 (8), förordning (EG) nr 1069/2009, rådets förordning (EG) nr 1099/2009 (9), Europaparlamentets och rådets
förordning (EG) nr 1107/2009 (10), Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1151/2012 (11) samt rådets
direktiv 98/58/EG (12), 1999/74/EG (13), 2007/43/EG (14), 2008/119/EG (15) och 2008/120/EG (16).
(94)
I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 652/2014 (17) fastställs en ram för unionens finansiering av
åtgärder i hela den jordbruksbaserade livsmedelskedjan, på de områden som den omfattar, i enlighet med den
fleråriga budgetramen för 2014–2020. Vissa av dessa åtgärder syftar till att förbättra utförandet av offentlig kontroll
och annan offentlig verksamhet i hela unionen. Förordning (EU) nr 652/2014 bör ändras så att hänsyn tas till att
förordning (EG) nr 882/2004 upphävs genom den här förordningen.
(95)
Med tanke på att situationen för växtsektorn är speciell, då den än så länge inte varit föremål för samma kontrollnivå
som andra varor som omfattas av denna förordning, är det av avgörande vikt att införandet av det nya systemet går
så smidigt som möjligt. Därför måste särskilda bestämmelser införas om tidpunkten för relevanta delegerade akters
antagande. Det står också klart att det för växter, växtprodukter och andra föremål som utgör en låg risk är motiverat
L 95/16
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
(1)
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda bestämmelser för
genomförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel (EUT L 139,
30.4.2004, s. 206).
(2)
Rådets direktiv 89/608/EEG av den 21 november 1989 om ömsesidig hjälp mellan medlemsstaternas myndigheter och samarbete
mellan dessa och kommissionen för att säkerställa en korrekt tillämpning av lagstiftningen om veterinära frågor och avelsfrågor
(EGT L 351, 2.12.1989, s. 34).
(3)
Rådets direktiv 89/662/EEG av den 11 december 1989 om veterinära kontroller vid handeln inom gemenskapen i syfte att fullborda
den inre marknaden (EGT L 395, 30.12.1989, s. 13).
(4)
Rådets direktiv 96/93/EG av den 17 december 1996 om certifiering av djur och animaliska produkter (EGT L 13, 16.1.1997, s. 28).
(5)
Rådets beslut 92/438/EEG av den 13 juli 1992 om datorisering av veterinära förfaranden vid import (Shift-projektet), om ändring av
direktiven 90/675/EEG, 91/496/EEG, 91/628/EEG och beslut 90/424/EEG och om upphävande av beslut 88/192/EEG (EGT L 243,
25.8.1992, s. 27).
(6)
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 av den 22 maj 2001 om fastställande av bestämmelser för
förebyggande, kontroll och utrotning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati (EGT L 147, 31.5.2001, s. 1).
(7)
Rådets förordning (EG) nr 1/2005 av den 22 december 2004 om skydd av djur under transport och därmed sammanhängande
förfaranden och om ändring av direktiven 64/432/EEG och 93/119/EG och förordning (EG) nr 1255/97 (EUT L 3, 5.1.2005, s. 1).
(8)
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 396/2005 av den 23 februari 2005 om gränsvärden för bekämpningsmedels-
rester i eller på livsmedel och foder av vegetabiliskt och animaliskt ursprung och om ändring av rådets direktiv 91/414/EEG (EUT
L 70, 16.3.2005, s. 1).
(9)
Rådets förordning (EG) nr 1099/2009 av den 24 september 2009 om skydd av djur vid tidpunkten för avlivning (EUT L 303,
18.11.2009, s. 1).
(10)
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1107/2009 av den 21 oktober 2009 om utsläppande av växtskyddsmedel på
marknaden och om upphävande av rådets direktiv 79/117/EEG och 91/414/EEG (EUT L 309, 24.11.2009, s. 1).
(11)
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1151/2012 av den 21 november 2012 om kvalitetsordningar för
jordbruksprodukter och livsmedel (EUT L 343, 14.12.2012, s. 1).
(12)
Rådets direktiv 98/58/EG av den 20 juli 1998 om skydd av animalieproduktionens djur (EGT L 221, 8.8.1998, s. 23).
(13)
Rådets direktiv 1999/74/EG av den 19 juli 1999 om att fastställa miniminormer för skyddet av värphöns (EGT L 203, 3.8.1999,
s. 53).
(14)
Rådets direktiv 2007/43/EG av den 28 juni 2007 om fastställande av minimiregler för skydd av slaktkycklingar (EUT L 182,
12.7.2007, s. 19).
(15)
Rådets direktiv 2008/119/EG av den 18 december 2008 om fastställande av lägsta djurskyddskrav för kalvar (EUT L 10, 15.1.2009,
s. 7).
(16)
Rådets direktiv 2008/120/EG av den 18 december 2008 om fastställande av lägsta djurskyddskrav vid svinhållning (EUT L 47,
18.2.2009, s. 5).
(17)
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 652/2014 av den 15 maj 2014 om fastställande av bestämmelser för
förvaltningen av utgifter för livsmedelskedjan, djurhälsa, djurskydd, växtskydd och växtförökningsmaterial, och om ändring av
rådets direktiv 98/56/EG, 2000/29/EG och 2008/90/EG, Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 178/2002, (EG)
nr 882/2004 och (EG) nr 396/2005, Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/128/EG samt Europaparlamentets och rådets
förordning (EG) nr 1107/2009, och om upphävande av rådets beslut 66/399/EEG, 76/894/EEG och 2009/470/EG (EUT L 189,
27.6.2014, s. 1).
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
377
med ett undantag för växtsektorn från kravet på att dokumentkontroll ska utföras vid gränskontrollstationen och att
tillåta dokumentkontroller på avstånd från gränskontrollstationen när det gäller växter, växtprodukter och andra
föremål om sådana kontroller på avstånd innebär en försäkran på likvärdig nivå.
(96)
I syfte att ändra hänvisningarna till Europeiska standarder och bilagorna II och III till denna förordning för att ta
hänsyn till den rättsliga, tekniska och vetenskapliga utvecklingen, och att komplettera denna förordning med
särskilda bestämmelser om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet på de områden som förordningen
omfattar, däribland bestämmelser om personalens kvalifikationer och utbildning, om ytterligare ansvarsområden
och uppgifter för de behöriga myndigheterna, om de fall då det inte krävs någon ackreditering för laboratorier, om
vissa undantag från offentlig kontroll vid gränsen, om de kriterier som ska användas för att fastställa frekvensen för
identitetskontroller och fysiska kontroller, om fastställande av villkor som vissa djur eller varor som förs in i unionen
från tredjeländer ska uppfylla, om ytterligare krav och uppgifter för Europeiska unionens referenslaboratorier och
referenscentrum och om ytterligare krav för nationella referenslaboratorier, bör befogenhet att anta akter i enlighet
med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför
lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet
med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (1). För att säkerställa
lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar
samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens
expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.
(97)
För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning beträffande utseenden av Europeiska
unionens referenslaboratorier och Europeiska unionens referenscentrum för den jordbruksbaserade livsmedels-
kedjans äkthet och integritet och för djurskydd, beträffande antagandet av programmet för kommissionens
kontroller i medlemsstaterna och beträffande utförandet av ökad offentlig kontroll vid överträdelser av
unionslagstiftning om den jordbruksbaserade livsmedelskedjan som kräver samordnat stöd och uppföljning från
kommissionens sida, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter.
(98)
För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning, däribland bestämmelser och praktiska
arrangemang vad gäller revision, formatet på intyg och andra dokument, inrättande av datoriserade system för
informationshantering, samarbetet mellan aktörer och behöriga myndigheter och mellan behöriga myndigheter,
tullmyndigheter och andra myndigheter, metoderna för provtagning och laboratorieanalyser, laboratorietestning och
laboratoriediagnostik samt deras validering och tolkning, spårbarhet, förteckning av djur eller varor som är föremål
för kontroller och av länder eller regioner som får exportera vissa djur och varor till unionen, förhandsanmälan av
sändningar, informationsutbyte, gränskontrollstationer, isolering och karantän, godkännande av kontroller som
utförs av tredjeländer före export, åtgärder för att begränsa risker eller för att se till att omfattande och allvarlig
bristande efterlevnad i samband med vissa djur eller varor med ursprung i ett tredjeland eller en region i detta
upphör, erkännanden av tredjeländer eller regioner som erbjuder garantier som är likvärdiga med dem som tillämpas
inom unionen och upphävande av dessa, utbildningsinsatser och program för utbyte av personal mellan
medlemsstaterna samt om de beredskapsplaner för livsmedel och foder för tillämpning av den allmänna plan för
hantering av kriser som föreskrivs i artikel 55.1 i förordning (EG) nr 178/2002, bör kommissionen tilldelas
genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets
förordning (EU) nr 182/2011 (2).
(99)
Eftersom målet för denna förordning, nämligen att säkerställa ett harmoniserat tillvägagångssätt för offentlig kontroll
och annan offentlig verksamhet som utförs för att säkerställa att unionslagstiftningen om den jordbruksbaserade
livsmedelskedjan tillämpas, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av
dess verkningar, komplexitet och gränsöverskridande och internationella karaktär, kan uppnås bättre på unionsnivå,
kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I
enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för
att uppnå detta mål.
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/17
(1)
EUT L 123, 12.5.2016, s. 1.
(2)
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och
principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 28.2.2011,
s. 13).
378
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
AVDELNING I
SYFTE, TILLÄMPNINGSOMRÅDE OCH DEFINITIONER
Artikel 1
Syfte och tillämpningsområde
1.
Denna förordning innehåller bestämmelser om
a) offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet som utförs av medlemsstaternas behöriga myndigheter,
b) finansiering av offentlig kontroll,
c) administrativt stöd och samarbete mellan medlemsstater för korrekt tillämpning av de bestämmelser som avses i
punkt 2,
d) kontroller i medlemsstaterna och i tredjeländer som utförs av kommissionen,
e) antagande av villkor som ska uppfyllas med avseende på djur och varor som förs in i unionen från ett tredjeland,
f) inrättande av ett datoriserat informationssystem för förvaltning av information och data avseende offentlig kontroll.
2.
Denna förordning ska tillämpas på offentlig kontroll som utförs för att verifiera efterlevnaden av bestämmelser,
oavsett om de har fastställts på unionsnivå eller av medlemsstaterna, för tillämpning av unionslagstiftningen, på följande
områden:
a) Livsmedel och livsmedelssäkerhet, integritet och hälsosamhet i valfritt produktions-, bearbetnings- och distributionsled,
inklusive bestämmelser för att säkerställa god handelssed, konsumentskydd och konsumentinformation, samt
bestämmelser om tillverkning och användning av material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel.
b) Avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer i miljön för livsmedels- och foderproduktion.
c) Foder och fodersäkerhet, i alla produktions-, bearbetnings- och distributionsled, samt användning av foder, inklusive
bestämmelser för att säkerställa god handelssed och skydda konsumenthälsa, konsumentskydd och konsumentinfor-
mation.
d) Djurhälsokrav.
e) Förebyggande och minimering av risker som animaliska biprodukter och framställda produkter utgör för människors
och djurs hälsa.
f) Djurskyddskrav.
g) Skyddsåtgärder mot växtskadegörare.
h) Krav för utsläppande på marknaden och användning av växtskyddsmedel samt vad gäller hållbar användning av
bekämpningsmedel, med undantag för utrustning för spridning av bekämpningsmedel.
i) Ekologisk produktion och märkning av ekologiska produkter.
j) Användning och märkning av skyddade ursprungsbeteckningar, skyddade geografiska beteckningar och garanterade
traditionella specialiteter.
3.
Denna förordning ska även tillämpas på offentlig kontroll som utförs för att verifiera efterlevnaden av krav som
fastställs i de bestämmelser som avses i punkt 2 om kraven är tillämpliga på djur och varor som förs in i unionen eller som
ska exporteras från unionen.
L 95/18
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
379
4.
Denna förordning ska inte tillämpas på offentlig kontroll för att verifiera efterlevnaden av
a) förordning (EU) nr 1308/2013; den här förordningen ska emellertid tillämpas på kontroller enligt artikel 89 i förordning
(EU) nr 1306/2013 om dessa kontroller identifierar eventuellt bedrägligt eller vilseledande agerande i fråga om de
handelsnormer som avses i artiklarna 73–91 i förordning (EU) nr 1308/2013,
b) Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/63/EU (1),
c) Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/82/EG (2).
5.
Artiklarna 4, 5, 6, 8, 12.2, 12.3, 15, 18–27, 31–34, 37–42, 78, 86–108, 112 b, 130 och 131–141 ska även tillämpas
på annan offentlig verksamhet som de behöriga myndigheterna utför i enlighet med denna förordning eller de
bestämmelser som avses i punkt 2 i den här artikeln.
Artikel 2
Offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet
1.
I denna förordning avses med offentlig kontroll verksamhet som utförs av de behöriga myndigheterna eller av de organ
med delegerade uppgifter eller de fysiska personer till vilka vissa uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen har
delegerats i enlighet med denna förordning för att verifiera att
a) aktörerna efterlever denna förordning och de bestämmelser som avses i artikel 1.2, och
b) djur eller varor uppfyller kraven enligt de bestämmelser som avses i artikel 1.2, inbegripet för utfärdandet av officiella
intyg eller officiella attesteringar.
2.
I denna förordning avses med annan offentlig verksamhet annan verksamhet än offentlig kontroll, som utförs av de
behöriga myndigheterna eller av de organ med delegerade uppgifter eller de fysiska personer till vilka viss annan offentlig
verksamhet har delegerats i enlighet med denna förordning och de bestämmelser som avses i artikel 1.2, däribland
verksamhet för att kontrollera om det förekommer djursjukdomar eller växtskadegörare, förebygga eller begränsa
spridningen av sådana djursjukdomar eller växtskadegörare, utrota dessa djursjukdomar eller växtskadegörare, bevilja
tillstånd eller godkännanden och utfärda officiella intyg eller officiella attesteringar.
Artikel 3
Definitioner
I denna förordning gäller följande definitioner:
1. livsmedelslagstiftning: livsmedelslagstiftning enligt definitionen i artikel 3.1 i förordning (EG) nr 178/2002.
2. foderlagstiftning: lagar och andra författningar om foder i allmänhet och fodersäkerhet i synnerhet, både på unionsnivå
och på nationell nivå i valfritt led i produktionen, bearbetningen och distributionen eller användningen av foder.
3. behöriga myndigheter:
a) de centrala myndigheter i en medlemsstat som ansvarar för organisationen av offentlig kontroll och annan offentlig
verksamhet i enlighet med denna förordning och de bestämmelser som avses i artikel 1.2,
b) varje annan myndighet som tilldelats detta ansvar,
c) i lämpliga fall, motsvarande myndigheter i ett tredjeland.
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/19
(1)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/63/EU av den 22 september 2010 om skydd av djur som används för vetenskapliga
ändamål (EUT L 276, 20.10.2010, s. 33).
(2)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/82/EG av den 6 november 2001 om upprättande av gemenskapsregler för
veterinärmedicinska läkemedel (EGT L 311, 28.11.2001, s. 1).
380
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
4. myndighet för kontroll av ekologisk produktion: en medlemsstats offentliga administrativa organisation för ekologisk
produktion och märkning av ekologiska produkter som de behöriga myndigheterna helt eller delvis har tilldelat sin
behörighet vad avser tillämpningen av rådets förordning (EG) nr 834/2007 (1), eller i förekommande fall motsvarande
myndighet i ett tredjeland eller motsvarande myndighet som bedriver verksamhet i ett tredjeland.
5. organ med delegerade uppgifter: en separat juridisk person till vilken de behöriga myndigheterna har delegerat vissa
uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen eller vissa uppgifter med koppling till annan offentlig verksamhet.
6. förfaranden för verifiering av kontrollverksamheten: de arrangemang som införs och åtgärder som vidtas av de behöriga
myndigheterna för att se till att offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet är enhetlig och verkningsfull.
7. kontrollsystem: ett system som omfattar de behöriga myndigheterna och de resurser, strukturer, arrangemang och
förfaranden som införs i medlemsstaterna för att säkerställa att offentlig kontroll utförs i enlighet med denna
förordning och med de bestämmelser som avses i artiklarna 18–27.
8. kontrollplan: en av de behöriga myndigheterna fastställd beskrivning som innehåller information om hur systemet för
offentlig kontroll är uppbyggt och organiserat samt hur det fungerar och en detaljerad plan för den offentliga kontroll
som, under en viss tidsperiod, ska utföras på vart och ett av de områden som omfattas av de bestämmelser som avses i
artikel 1.2.
9. djur: djur enligt definitionen i artikel 4.1 i förordning (EU) 2016/429.
10. djursjukdom: sjukdom enligt definitionen i artikel 4.16 i förordning (EU) 2016/429.
11. varor: allt som omfattas av en eller flera av de bestämmelser som avses i artikel 1.2, utom djur.
12. livsmedel: livsmedel enligt definitionen i artikel 2 i förordning (EG) nr 178/2002.
13. foder: foder enligt definitionen i artikel 3.4 i förordning (EG) nr 178/2002.
14. animaliska biprodukter: animaliska biprodukter enligt definitionen i artikel 3.1 i förordning (EG) nr 1069/2009.
15. framställda produkter: framställda produkter enligt definitionen i artikel 3.2 i förordning (EG) nr 1069/2009.
16. växter: växter enligt definitionen i artikel 2.1 i förordning (EU) 2016/2031.
17. växtskadegörare: skadegörare enligt definitionen i artikel 1.1 i förordning (EU) 2016/2031.
18. växtskyddsmedel: växtskyddsmedel enligt artikel 2.1 i förordning (EG) nr 1107/2009.
19. produkter av animaliskt ursprung: produkter av animaliskt ursprung enligt definitionen i punkt 8.1 i bilaga I till
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 (2).
20. avelsmaterial: avelsmaterial enligt definitionen i artikel 4.28 i förordning (EU) 2016/429.
21. växtprodukter: växtprodukter enligt definitionen i artikel 2.2 i förordning (EU) 2016/2031.
22. andra föremål: andra föremål enligt definitionen i artikel 2.5 i förordning (EU) 2016/2031.
23 fara: varje agens eller tillstånd som skulle kunna ha en negativ effekt på människors hälsa, djurs hälsa, växtskydd,
djurskydd eller miljön.
24. risk: funktion av sannolikheten för en negativ effekt på människors hälsa, djurs hälsa, växtskydd, djurskydd eller miljön,
och denna effekts allvar, till följd av en fara.
25. officiellt intygande: det förfarande genom vilket de behöriga myndigheterna försäkrar att ett eller flera av de krav som
fastställs i de bestämmelser som avses i artikel 1.2 är uppfyllda.
L 95/20
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
(1)
Rådets förordning (EG) nr 834/2007 av den 28 juni 2007 om ekologisk produktion och märkning av ekologiska produkter och om
upphävande av förordning (EEG) nr 2092/91 (EUT L 189, 20.7.2007, s. 1).
(2)
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda hygienregler för
livsmedel av animaliskt ursprung (EUT L 139, 30.4.2004, s. 55).
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
381
26. intygsgivare:
a) tjänsteman vid de behöriga myndigheterna som är bemyndigad att underteckna officiella intyg som utfärdas av de
myndigheterna, eller
b) varje annan fysisk person som av de behöriga myndigheterna har bemyndigats att underteckna officiella intyg i
enlighet med de bestämmelser som avses i artikel 1.2.
27. officiellt intyg: ett pappersdokument eller elektroniskt dokument som undertecknats av intygsgivaren och där det
försäkras att ett eller flera av de krav som fastställs i de bestämmelser som avses i artikel 1.2 uppfylls.
28. officiell attestering: varje etikett, märke eller annan form av attestering som utfärdats av aktörerna under den behöriga
myndighetens överinseende (genom särskild offentlig kontroll) eller av de behöriga myndigheterna själva, och som
försäkrar att ett eller flera av de krav som fastställs i denna förordning eller i de bestämmelser som avses i artikel 1.2 är
uppfyllda.
29. aktör: varje fysisk eller juridisk person som har en eller flera av de skyldigheter som fastställs i de bestämmelser som
avses i artikel 1.2.
30. revision: en systematisk och oberoende undersökning för att avgöra om verksamheter och dessa verksamheters resultat
överensstämmer med planerade arrangemang och om dessa arrangemang tillämpas på ett verkningsfullt sätt och är
lämpliga för att nå målen.
31. klassning: en klassificering av aktörer på grundval av en bedömning av hur väl de uppfyller klassningskriterier.
32. officiell veterinär: en veterinär som genom anställning eller på annat sätt har utnämnts av den behöriga myndigheten och
som har lämpliga kvalifikationer för att utföra offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet i enlighet med denna
förordning, och de relevanta bestämmelser som avses i artikel 1.2.
33. officiell växtskyddsinspektör: en fysisk person som genom anställning eller på annat sätt har utsetts av den behöriga
myndigheten och som har lämplig utbildning för att utföra offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet i enlighet
med denna förordning, och de relevanta bestämmelser som avses i artikel 1.2 g.
34. specificerat riskmaterial: specificerat riskmaterial enligt definitionen i artikel 3.1 g i förordning (EG) nr 999/2001.
35. lång transport: befordran enligt definitionen i artikel 2 m i förordning (EG) nr 1/2005.
36. utrustning för spridning av bekämpningsmedel: utrustning för spridning av bekämpningsmedel enligt definitionen i
artikel 3.4 i direktiv 2009/128/EG.
37. sändning: ett antal djur eller en mängd varor, som omfattas av samma officiella intyg, officiella attestering eller
dokument av varje annat slag, som transporteras med samma transportmedel och kommer från samma territorium
eller tredjeland och, med undantag för varor som omfattas av de bestämmelser som avses i artikel 1.2 g, är av samma
typ, kategori eller varuslag.
38. gränskontrollstation: en plats, samt de anläggningar som hör till den, som en medlemsstat utsett för utförandet av den
offentliga kontrollen enligt artikel 47.1.
39. utförselställe: gränskontrollstation eller annan plats som en medlemsstat har anvisat och där djur som omfattas av
förordning (EG) nr 1/2005 lämnar unionens tullområde.
40. som förs in i unionen eller införsel till unionen: varje handling varigenom djur och varor förs in i ett av de territorier som
förtecknas i bilaga I i denna förordning från ett område utanför dessa territorier, utom i samband med de bestämmelser
som avses i artikel 1.2 g, då det innebär införsel av varor till unionens territorium enligt definitionen i artikel 1.3 andra
stycket i förordning (EU) 2016/2031.
41. dokumentkontroll: undersökning av de officiella intyg, officiella attesteringar och andra dokument, inbegripet
handelsdokument, som ska åtfölja sändningen enligt de bestämmelser som avses i artiklarna 1.2, enligt artikel 56.1,
eller enligt genomförandeakter som antas i enlighet med artiklarna 77.3, 126.3, 128.1 och 129.1.
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/21
382
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
42. identitetskontroll: okulärbesiktning för att verifiera att innehållet i och märkningen av en sändning, inklusive märken på
djur, förseglingar och transportmedel, överensstämmer med den information som lämnas i de officiella intyg, officiella
attesteringar och andra dokument som åtföljer denna.
43. fysisk kontroll: kontroll av djur eller varor och, beroende på vad som är lämpligt, av förpackning, transportmedel,
märkning och temperatur, provtagning för analys, testning eller diagnostik samt varje annan kontroll som krävs för att
verifiera efterlevnaden av de bestämmelser som avses i artikel 1.2.
44. transitering: förflyttning från ett tredjeland till ett annat tredjeland under tullövervakning genom ett av de territorier
som förtecknas i bilaga I, eller från ett av de territorier som förtecknas i bilaga I till ett annat territorium som förtecknas
i bilaga I genom ett tredjelands territorium, utom i samband med de bestämmelser som avses i artikel 1.2 g, då det
innebär antingen
a) förflyttning från ett tredjeland till ett annat tredjeland enligt definitionen i artikel 1.3 första stycket i förordning (EU)
2016/2031 under tullövervakning genom unionens territorium enligt definitionen i artikel 1.3 andra stycket i den
förordningen, eller
b) förflyttning från unionens territorium till en annan del av unionens territorium enligt definitionen i artikel 1.3 andra
stycket i förordning (EU) 2016/2031 genom ett tredjelands territorium enligt definitionen i artikel 1.3 första stycket
i den förordningen.
45. tullmyndigheternas övervakning: tullövervakning enligt definitionen i artikel 5.27 i Europaparlamentets och rådets
förordning (EU) nr 952/2013 (1).
46. tullmyndigheternas kontroll: tullkontroller enligt definitionen i artikel 5.3 i förordning (EU) nr 952/2013.
47. omhändertagande: det förfarande genom vilket de behöriga myndigheterna säkerställer att djur och varor som är föremål
för offentlig kontroll inte förflyttas eller manipuleras i avvaktan på beslut om deras destination, inklusive aktörernas
förvaring enligt de behöriga myndigheternas anvisningar och under deras kontroll.
48. färdjournal: det dokument som fastställs i punkterna 1–5 i bilaga II till förordning (EG) nr 1/2005.
49. officiell assistent: en företrädare för de behöriga myndigheterna som utbildats i enlighet med kraven i artikel 18 och som
är anställd för att utföra vissa uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen eller vissa uppgifter med koppling till
annan offentlig verksamhet.
50. kött och ätbara slaktbiprodukter: vid tillämpning av artikel 49.2 a i denna förordning, de produkter som förtecknas i
nr 0201–0208 i kapitel 2 i avdelning I i del 2 i bilaga I till rådets förordning (EEG) nr 2658/87 (2).
51. kontrollmärke: ett märke som anbringas sedan den offentliga kontroll som avses i artikel 18.2 a och c har utförts och
som attesterar att köttet är tjänligt som livsmedel.
AVDELNING II
OFFENTLIG KONTROLL OCH ANNAN OFFENTLIG VERKSAMHET I MEDLEMSSTATERNA
KAPITEL I
Behöriga myndigheter
Artikel 4
Utseende av behöriga myndigheter
1.
För vart och ett av de områden som omfattas av de bestämmelser som avses i artikel 1.2 ska medlemsstaterna utse
den eller de behöriga myndigheter som ska tilldelas ansvaret för att organisera eller utföra offentlig kontroll och annan
offentlig verksamhet.
L 95/22
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
(1)
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 av den 9 oktober 2013 om fastställande av en tullkodex för unionen
(EUT L 269, 10.10.2013, s. 1).
(2)
Rådets förordning (EEG) nr 2658/87 av den 23 juli 1987 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan
(EGT L 256, 7.9.1987, s. 1).
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
383
2.
Om en medlemsstat tilldelar ansvaret för att organisera eller utföra offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet
på ett och samma område till mer än en behörig myndighet på nationell, regional eller lokal nivå, eller om de behöriga
myndigheter som utsetts i enlighet med punkt 1 i och med detta får befogenhet att överföra särskilda ansvarsområden
avseende offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet till andra offentliga myndigheter, ska medlemsstaten
a) säkerställa effektiv och verkningsfull samordning mellan alla berörda myndigheter och enhetlig och verkningsfull
offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet på hela sitt territorium, och
b) utse en myndighet, i enlighet med medlemsstaternas konstitutionella bestämmelser, som ska ha ansvar för att samordna
samarbetet och kontakterna med kommissionen och övriga medlemsstater avseende offentlig kontroll och annan
offentlig verksamhet som utförs inom vart och ett av de områden som omfattas av de bestämmelser som avses i
artikel 1.2.
3.
Behöriga myndigheter som är ansvariga för att verifiera att de bestämmelser som avses i artikel 1.2 i efterlevs får
tilldela vissa ansvarsområden med koppling till offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet till en eller flera
myndigheter för kontroll av ekologisk produktion. I sådana fall ska de tilldela var och en av dem ett kodnummer.
4.
Medlemsstaterna ska säkerställa att kommissionen informeras om kontaktuppgifter och om eventuella ändringar
avseende
a) de behöriga myndigheter som utsetts i enlighet med punkt 1,
b) de centrala myndigheter som utsetts i enlighet med punkt 2 b,
c) de myndigheter för kontroll av ekologisk produktion som avses i punkt 3,
d) de organ med delegerade uppgifter som avses i artikel 28.1.
Den information som avses i första stycket ska också tillhandahållas allmänheten av medlemsstaterna, bland annat på
internet.
Artikel 5
Allmänna skyldigheter avseende de behöriga myndigheterna och myndigheterna för kontroll av ekologisk
produktion
1.
De behöriga myndigheterna och myndigheterna för kontroll av ekologisk produktion ska
a) ha förfaranden och/eller arrangemang för att säkerställa att offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet är
verkningsfull och lämplig,
b) ha förfaranden och/eller arrangemang för att säkerställa opartiskheten, kvaliteten och enhetligheten i fråga om offentlig
kontroll och annan offentlig verksamhet på alla nivåer,
c) ha förfaranden och/eller arrangemang för att säkerställa att det inte föreligger någon intressekonflikt för den personal
som utför offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet,
d) ha, eller ha tillgång till, lämplig laboratoriekapacitet för analys, testning och diagnostik,
e) ha, eller ha tillgång till, tillräckligt stor för ändamålet väl kvalificerad och erfaren personal, så att offentlig kontroll och
annan offentlig verksamhet kan utföras på ett effektivt och verkningsfullt sätt,
f) ha lämpliga och väl underhållna anläggningar och väl underhållen utrustning, så att personalen kan utföra offentlig
kontroll och annan offentlig verksamhet på ett effektivt och verkningsfullt sätt,
g) ha rättslig befogenhet att utföra offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet och vidta de åtgärder som fastställs i
denna förordning och i de bestämmelser som avses i artikel 1.2,
h) ha rättsliga förfaranden för att säkerställa att personalen har tillträde till aktörernas byggnader med tillhörande mark
(nedan kallade lokaler) och tillgång till deras dokumentation, så att de kan utföra sina uppgifter på ett korrekt sätt,
i) ha beredskapsplaner och vara beredda att genomföra sådana planer i nödsituationer, i förekommande fall, i enlighet med
de bestämmelser som avses i artikel 1.2.
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/23
384
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
2.
Ett beslut om utseende av en officiell veterinär ska vara skriftligt och innehålla uppgift om vilka offentliga kontroller
och vilken annan offentlig verksamhet och tillhörande uppgifter som beslutet om utseende gäller. Kraven på personal vid
behöriga myndigheter enligt denna förordning, inbegripet kravet på frihet från intressekonflikter, ska tillämpas på alla
officiella veterinärer.
3.
Ett beslut om utseende av en officiell växtskyddsinspektör ska vara skriftligt och innehålla uppgift om vilka offentliga
kontroller och vilken annan offentlig verksamhet och tillhörande uppgifter som beslutet om utseende gäller. Kraven på
personal vid behöriga myndigheter enligt denna förordning, inbegripet kravet på frihet från intressekonflikter, ska tillämpas
på alla officiella växtskyddsinspektörer.
4.
Personal som utför offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet ska
a) få ändamålsenlig utbildning för sitt kompetensområde så att den på ett kompetent sätt kan utföra sina uppgifter och
utföra offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet på ett enhetligt sätt,
b) hålla sig uppdaterad på respektive kompetensområde och vid behov få regelbunden vidareutbildning, och
c) få utbildning på de områden som anges i kapitel I i bilaga II och om de behöriga myndigheternas skyldigheter till följd av
denna förordning, på lämpligt sätt.
De behöriga myndigheterna, myndigheter för kontroll av ekologisk produktion och organ med delegerade uppgifter ska
utarbeta och genomföra utbildningsprogram för att säkerställa att personal som utför offentlig kontroll och annan offentlig
verksamhet får den utbildning som avses i leden a, b och c.
5.
När det inom en behörig myndighet finns mer än en enhet med behörighet att utföra offentlig kontroll eller annan
offentlig verksamhet ska effektiv och verkningsfull samordning och effektivt och verkningsfullt samarbete mellan dessa
olika enheter säkerställas.
Artikel 6
Revision av behöriga myndigheter
1.
För att säkerställa sin efterlevnad av denna förordning ska de behöriga myndigheterna utföra internrevisioner eller låta
sin myndighet revideras, och de ska med beaktande av resultaten vidta lämpliga åtgärder.
2.
De revisioner som avses i punkt 1 ska vara föremål för oberoende granskning, och utföras på ett öppet sätt.
Artikel 7
Rätt att överklaga
Fysiska eller juridiska personer avseende vilka de behöriga myndigheterna fattar beslut i enlighet med artiklarna 55, 66.3,
66.6, 67, 137.3 b, 138.1 och 138.2 ska ha rätt att överklaga dessa beslut i enlighet med nationell rätt.
Rätten att överklaga påverkar inte behöriga myndigheters skyldighet att skyndsamt vidta åtgärder för att undanröja eller
begränsa riskerna för människors eller djurs hälsa, växtskydd, djurskydd eller, när det gäller genetiskt modifierade
organismer och växtskyddsmedel, även för miljön, i enlighet med denna förordning och de bestämmelser som avses i
artikel 1.2.
Artikel 8
De behöriga myndigheternas skyldigheter i fråga om konfidentiell behandling
1.
De behöriga myndigheterna ska, med förbehåll för punkt 3, säkerställa att information som de inhämtar vid
utförandet av sina uppgifter i samband med offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet inte röjs för tredje part om
informationen, enligt nationell lagstiftning eller unionslagstiftning, är av sådan art att den omfattas av tystnadsplikt.
L 95/24
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
385
Medlemsstaterna ska i detta syfte säkerställa att det i fråga om konfidentiell behandling införs lämpliga skyldigheter för all
personal och andra enskilda personer som anlitas vid offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet.
2.
Punkt 1 ska även tillämpas med avseende på myndigheter för kontroll av ekologisk produktion, organ med delegerade
uppgifter och fysiska personer som har delegerats specifika uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen samt på officiella
laboratorier.
3.
Om inte ett övervägande allmänintresse motiverar att information som omfattas av tystnadsplikt enligt punkt 1 röjs,
och utan att det påverkar situationer där unionslagstiftning eller nationell lagstiftning uppställer krav på röjande, ska sådan
information innefatta information vars röjande skulle undergräva
a) syftet med inspektioner, undersökningar eller revisioner,
b) skyddet av en aktörs eller en annan fysisk eller juridisk persons affärsintressen, eller
c) skyddet för domstolsförfaranden och juridisk rådgivning.
4.
När de behöriga myndigheterna avgör huruvida ett övervägande allmänintresse motiverar att information som
omfattas av tystnadsplikt enligt punkt 1 röjs ska de beakta bland annat eventuella risker för människors eller djurs hälsa,
växtskydd eller miljö, samt riskernas art, allvar och omfattning.
5.
Skyldigheterna i fråga om konfidentiell behandling enligt denna artikel ska inte hindra de behöriga myndigheterna
från att offentliggöra eller på annat sätt tillhandahålla allmänheten information om resultatet av offentlig kontroll av
enskilda aktörer under förutsättning att, och utan att det påverkar situationer där unionslagstiftning eller nationell
lagstiftning uppställer krav på röjande, följande villkor är uppfyllda:
a) Den berörda aktören har beretts tillfälle att yttra sig om den information som den behöriga myndigheten har för avsikt
att offentliggöra eller på annat sätt tillhandahålla allmänheten innan den offentliggörs eller lämnas ut, med beaktande av
hur brådskande situationen är.
b) Den information som offentliggörs eller på annat sätt tillhandahålls allmänheten tar hänsyn till den berörda aktörens
synpunkter eller offentliggörs eller lämnas ut tillsammans med sådana synpunkter.
KAPITEL II
Offentlig kontroll
Av s n i t t I
A l l m ä n n a k r a v
Artikel 9
Allmänna bestämmelser om offentlig kontroll
1.
De behöriga myndigheterna ska regelbundet och med lämplig frekvens utföra riskbaserad offentlig kontroll av alla
aktörer med hänsyn till följande:
a) Identifierade risker som är förbundna med
i) djur och varor,
ii) verksamheter som står under aktörernas kontroll,
iii) den plats där aktörerna bedriver sin verksamhet,
iv) användning av produkter, processer, material eller ämnen som kan inverka på livsmedels säkerhet, integritet och
hälsosamhet eller inverka på fodersäkerhet, djurhälsa, djurskydd och växtskydd eller som, när det gäller genetiskt
modifierade organismer och växtskyddsmedel, även kan ha en negativ inverkan på miljön.
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/25
386
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
b) Uppgifter som tyder på att konsumenterna sannolikt vilseleds, särskilt i fråga om livsmedels art, identitet, egenskaper,
sammansättning, kvantitet, hållbarhet, ursprungsland eller härkomstplats, framställnings- eller produktionsmetod.
c) Aktörernas tidigare resultat vid offentlig kontroll som de varit föremål för och deras efterlevnad av de bestämmelser som
avses i artikel 1.2.
d) Tillförlitligheten hos och resultatet av de egenkontroller som aktörerna utfört, eller som tredje part utfört på deras
begäran, inklusive privata kvalitetssäkringssystem där så är lämpligt, för att säkerställa att de bestämmelser som avses i
artikel 1.2 efterlevs.
e) Information som skulle kunna tyda på bristande efterlevnad av de bestämmelser som avses i artikel 1.2.
2.
De behöriga myndigheterna ska utföra offentliga kontroller regelbundet och med lämplig riskbaserad frekvens för att
identifiera eventuella avsiktliga överträdelser av de bestämmelser som avses i artikel 1.2 som begåtts genom bedrägligt eller
vilseledande agerande, med beaktande av den information om sådana överträdelser som delats genom de mekanismer för
administrativt stöd som föreskrivs i artiklarna 102–108 och all annan information som tyder på sådana överträdelser.
3.
Offentlig kontroll före utsläppande på marknaden eller förflyttning av vissa djur och varor för utfärdande av de
officiella intyg eller officiella attesteringar som krävs enligt de bestämmelser som avses i artikel 1.2 ska, som ett villkor för
att djuren eller varorna ska kunna släppas ut på marknaden eller förflyttas, utföras i enlighet med
a) de bestämmelser som avses i artikel 1.2, och
b) de tillämpliga delegerade akter och genomförandeakter som kommissionen antagit i enlighet med artiklarna 18–27.
4.
Offentlig kontroll ska utföras utan föranmälan, utom då en föranmälan är nödvändig och vederbörligen motiverad för
att offentlig kontroll ska kunna utföras. Vad gäller offentlig kontroll på aktörens begäran får den behöriga myndigheten
avgöra om de offentliga kontrollerna ska utföras med eller utan föranmälan. Offentlig kontroll med föranmälan ska inte
utgöra något hinder för offentlig kontroll utan föranmälan.
5.
Offentlig kontroll ska i möjligaste mån utföras med minsta möjliga administrativa börda och verksamhetsstörningar
för aktörerna, utan att detta inverkar negativt på kontrollens verkningsfullhet.
6.
De behöriga myndigheterna ska utföra offentlig kontroll på samma sätt, med beaktande av behovet av att anpassa
kontrollen till den specifika situationen, oavsett om de berörda djuren och varorna
a) tillhandahålls på unionsmarknaden, antingen de har sitt ursprung i den medlemsstat där den offentliga kontrollen utförs
eller i en annan medlemsstat,
b) ska exporteras från unionen, eller
c) förs in i unionen.
7.
Destinationsmedlemsstater får i den utsträckning som är absolut nödvändig för organisationen av offentlig kontroll
kräva att aktörer som får djur eller varor levererade till sig från en annan medlemsstat anmäler djurens eller varornas
ankomst.
Artikel 10
Aktörer, processer och verksamhet som är föremål för offentlig kontroll
1.
De behöriga myndigheterna ska i den utsträckning som krävs för att säkerställa att de bestämmelser som avses i
artikel 1.2 efterlevs utföra offentlig kontroll av
a) djur och varor i alla produktions-, bearbetnings-, distributions- och användningsled,
L 95/26
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
387
b) ämnen, material eller andra föremål som kan inverka på djurs och varors egenskaper eller hälsa och på deras
överensstämmelse med gällande krav, i alla produktions-, bearbetnings-, distributions- och användningsled,
c) aktörer med avseende på verksamhet, inklusive djurhållning, utrustning, transportmedel, lokaler och andra platser under
deras kontroll och deras omgivningar samt relaterad dokumentation.
2.
De behöriga myndigheterna ska, utan att det påverkar bestämmelserna om befintliga förteckningar eller register som
upprättats utifrån de bestämmelser som avses i artikel 1.2, upprätta en förteckning över aktörer och hålla den uppdaterad.
Om det redan finns en sådan förteckning för andra ändamål kan den också användas för tillämpningen av denna
förordning.
3.
Kommissionen ska anta delegerade akter i enlighet med artikel 144 för att ändra denna förordning vad gäller
fastställelse av vilka kategorier av aktörer som ska undantas från den förteckning över aktörer som avses i punkt 2 i den här
artikeln om den administrativa börda som det skulle medföra för dessa aktörer att tas upp på en sådan förteckning inte
skulle stå i proportion till den risk som deras verksamhet är kopplad till.
Artikel 11
Öppenhet i offentlig kontroll
1.
De behöriga myndigheterna ska utföra offentlig kontroll med en hög grad av öppenhet och ska åtminstone en gång
om året, bland annat genom offentliggörande på internet, tillhandahålla allmänheten relevant information om hur den
offentliga kontrollen är organiserad och hur den utförs.
De ska också säkerställa att information om följande offentliggörs regelbundet och i vederbörlig tid:
a) Typ, antal och resultat av offentliga kontroller.
b) Typ av och antal fall av bristande efterlevnad som påvisats.
c) Typ av och antal fall där de behöriga myndigheterna vidtagit åtgärder i enlighet med artikel 138.
d) Typ av och antal fall där de sanktioner som avses i artikel 139 ålagts.
Den information som avses i andra stycket a–d i denna punkt får, där så är lämpligt, tillhandahållas genom offentliggörande
av den årliga rapport som avses i artikel 113.1.
2.
De behöriga myndigheterna ska fastställa förfaranden för att säkerställa att oriktigheter i den information som
tillhandahålls allmänheten vederbörligen rättas till.
3.
Behöriga myndigheter får offentliggöra eller på annat sätt tillhandahålla allmänheten information om klassningen av
enskilda aktörer på grundval av resultatet från en eller flera offentliga kontroller, under förutsättning att följande villkor är
uppfyllda:
a) Klassningskriterierna är objektiva, öppet redovisade och allmänt tillgängliga.
b) Lämpliga arrangemang har införts för att säkerställa att klassningsförfarandet är rättvist, enhetligt och öppet.
Artikel 12
Dokumenterade kontrollförfaranden
1.
De behöriga myndigheterna ska utföra offentlig kontroll i enlighet med dokumenterade förfaranden.
Dessa förfaranden ska omfatta de områden som anges i kapitel II i bilaga II och innehålla instruktioner till den personal som
utför offentlig kontroll.
2.
Behöriga myndigheter ska ha förfaranden för verifiering av kontrollverksamheten.
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/27
388
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
3.
De behöriga myndigheterna ska
a) vidta korrigerande åtgärder i samtliga fall där brister konstaterats genom de förfaranden som avses i punkt 2, och
b) på lämpligt sätt uppdatera de dokumenterade förfaranden som avses i punkt 1.
4.
Punkterna 1, 2 och 3 ska även tillämpas på organ med delegerade uppgifter och myndigheter för kontroll av ekologisk
produktion.
Artikel 13
Skriftlig dokumentation om offentlig kontroll
1.
De behöriga myndigheterna ska upprätta skriftlig dokumentation om varje offentlig kontroll som de utför.
Dokumentationen kan vara i pappersform eller i elektronisk form.
Dokumentation ska innehålla
a) en beskrivning av syftet med den offentliga kontrollen,
b) de kontrollmetoder som tillämpats,
c) resultaten av den offentliga kontrollen, och
d) i förekommande fall, de åtgärder som de behöriga myndigheterna kräver att den berörda aktören ska vidta till följd av
deras offentliga kontroll.
2.
Under förutsättning att det är möjligt med hänsyn till rättsliga utredningar eller skyddet för domstolsförfaranden ska
aktörer som är föremål för offentlig kontroll på begäran få en kopia av den dokumentation som avses i punkt 1, såvida inte
ett officiellt intyg eller en officiell attestering har utfärdats. De behöriga myndigheterna ska skyndsamt skriftligen informera
aktören om alla fall av bristande efterlevnad som identifierats vid den offentliga kontrollen.
3.
Om den offentliga kontrollen kräver att personal från eller företrädare för de behöriga myndigheterna ständigt eller
regelbundet är närvarande i aktörens lokaler, ska den dokumentation som avses i punkt 1 utarbetas så ofta att de behöriga
myndigheterna och aktörerna
a) regelbundet informeras om graden av efterlevnad, och
b) skyndsamt informeras om bristande efterlevnad som identifierats genom den offentliga kontrollen.
4.
Punkterna 1, 2 och 3 ska tillämpas på organ med delegerade uppgifter, myndigheter för kontroll av ekologisk
produktion och fysiska personer till vilka vissa uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen har delegerats.
Artikel 14
Metoder och tekniker för offentlig kontroll
Metoder och tekniker för offentlig kontroll ska inbegripa följande, beroende på vad som är lämpligt:
a) Granskning av de kontroller som aktörerna har inrättat och kontrollernas resultat.
b) Inspektion av
i) utrustning, transportmedel, lokaler och andra platser under deras kontroll och deras omgivningar,
ii) djur och varor, inbegripet halvfabrikat, råvaror, ingredienser, processhjälpmedel och andra produkter som används
för beredning och framställning av varor eller för utfodring eller behandling av djur,
L 95/28
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
389
iii) produkter och processer för rengöring och underhåll,
iv) spårbarhet, märkning, presentation, marknadsföring och relevant förpackningsmaterial, däribland material som är
avsedda att komma i kontakt med livsmedel.
c) Kontroll av hygienförhållandena i aktörernas lokaler.
d) Bedömning av förfarandena för god tillverkningssed, god hygienpraxis, god lantbrukssed och förfaranden som grundar
sig på HACCP-principerna (principerna om faroanalys och kritiska styrpunkter).
e) Granskning av dokument, spårbarhetsdokumentation och annan dokumentation som kan vara av relevans för
bedömningen av efterlevnaden av de bestämmelser som avses i artikel 1.2, inklusive, där så är lämpligt, dokument som
åtföljer livsmedel, foder och eventuella ämnen eller material som ankommer till eller lämnar en anläggning.
f) Utfrågning av aktörer och deras personal.
g) Verifiering av mätningar som aktören gjort och andra testresultat.
h) Provtagning, analys, diagnostik och tester.
i) Revision av aktörer.
j) Annan verksamhet som är nödvändig för att identifiera fall av bristande efterlevnad.
Artikel 15
Aktörers skyldigheter
1.
Där behöriga myndigheter så kräver ska aktörerna, i den utsträckning det är nödvändigt för att utföra offentlig
kontroll eller annan offentlig verksamhet, ge de behöriga myndigheternas personal tillgång till
a) utrustning, transportmedel, lokaler och andra platser under deras kontroll och deras omgivningar,
b) sina datoriserade informationshanteringssystem,
c) djur och varor under deras kontroll,
d) dokument och annan relevant information.
2.
När offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet utförs ska aktörerna bistå och samarbeta med personalen vid de
behöriga myndigheterna och myndigheterna för kontroll av ekologisk produktion för utförandet av uppgifterna.
3.
Den aktör som ansvarar för en sändning som förs in i unionen ska utöver skyldigheterna enligt punkterna 1 och 2
utan dröjsmål tillhandahålla, på papper eller i elektronisk form, alla uppgifter om djuren och varorna.
4.
Kommissionen får genom genomförandeakter fastställa bestämmelser för samarbetet och informationsutbytet mellan
aktörer och behöriga myndigheter om ankomst och avlastning av djur och varor enligt artikel 47.1, där så krävs för att
säkerställa att de fullständigt kan identifieras och att den offentliga kontrollen av djuren och varorna kan utföras på ett
effektivt sätt. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 145.2.
5.
Vid tillämpning av artikel 10.2 och om inte annat följer av artikel 10.3 ska aktörerna tillhandahålla den behöriga
myndigheten aktuella uppgifter om åtminstone
a) sitt namn och sin juridiska form, och
b) vilken specifik verksamhet de utför, inbegripet verksamhet som utförs genom distanskommunikation, och vilka platser
som står under deras kontroll.
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/29
390
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
6.
Aktörernas skyldigheter enligt denna artikel ska också tillämpas om offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet
utförs av officiella veterinärer, officiella växtskyddsinspektörer, organ med delegerade uppgifter, kontrollmyndigheter och
fysiska personer till vilka vissa uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen eller uppgifter med koppling till annan
offentlig verksamhet har delegerats.
Av s n i t t I I
Y t t e r l i g a r e k r a v p å o f f e n t l i g k o n t r o l l o c h a n n a n o f f e n t l i g v e r k s a m h e t p å v i s s a o m r å d e n
Artikel 16
Ytterligare krav
1.
På de områden som omfattas av bestämmelserna i detta avsnitt ska dessa bestämmelser tillämpas utöver övriga
bestämmelser i denna förordning.
2.
När kommissionen antar delegerade akter och genomförandeakter enligt detta avsnitt ska den beakta följande:
a) De behöriga myndigheternas och livsmedels- och foderföretagarnas erfarenheter av att tillämpa de förfaranden som avses
i artikel 5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 (1) och artikel 6 i Europaparlamentets och
rådets förordning (EG) nr 183/2005 (2).
b) Den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.
c) Konsumenternas förväntningar i fråga om livsmedlens sammansättning och förändringar i konsumtionsmönstren för
livsmedel.
d) De risker för människors och djurs hälsa och växtskydd som är förbundna med djur och varor.
e) Information om eventuella avsiktliga överträdelser som begåtts genom bedrägligt eller vilseledande agerande.
3.
När kommissionen antar delegerade akter och genomförandeakter enligt detta avsnitt och i den mån detta inte hindrar
uppnåendet av de mål som eftersträvas med de bestämmelser som avses i artikel 1.2 ska den även beakta följande:
a) Behovet av att underlätta tillämpningen av delegerade akter och genomförandeakter, med hänsyn till småföretags art och
storlek.
b) Behovet av att möjliggöra fortsatt användning av traditionella metoder i alla led i produktions-, bearbetnings- och
distributionskedjan för livsmedel samt produktionen av traditionella livsmedel.
c) Behoven hos de aktörer som är belägna i områden med särskilda geografiska begränsningar.
Artikel 17
Särskilda definitioner
I artikel 18 avses med
a) under den officiella veterinärens ansvar: den officiella veterinären tilldelar en officiell assistent uppdraget att utföra
handlingen,
L 95/30
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
(1)
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 av den 29 april 2004 om livsmedelshygien (EUT L 139, 30.4.2004,
s. 1).
(2)
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 183/2005 av den 12 januari 2005 om fastställande av krav för foderhygien (EUT
L 35, 8.2.2005, s. 1).
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
391
b) under överinseende av en officiell veterinär: en åtgärd vidtas av en officiell assistent under den officiella veterinärens ansvar
och den officiella veterinären befinner sig i lokalerna under den tid som krävs för att vidta åtgärden,
c) besiktning före slakt: kontroll, före slakt, av kraven med avseende på människors och djurs hälsa och djurskydd, i lämpliga
fall inbegripet klinisk undersökning av varje individuellt djur, och kontroll av sådan information från livsmedelskedjan
som anges i avsnitt III i bilaga II till förordning (EG) nr 853/2004,
d) besiktning efter slakt: kontroll i slakteri eller vilthanteringsanläggning av efterlevnaden av de krav som är tillämpliga på
i) slaktkroppar enligt definitionen i punkt 1.9 i bilaga I till förordning (EG) nr 853/2004 och slaktbiprodukter enligt
definitionen i punkt 1.11 i den bilagan i syfte att avgöra om köttet är tjänligt som livsmedel,
ii) säkert avlägsnande av specificerat riskmaterial, och
iii) djurhälsa och djurskydd.
Artikel 18
Särskilda bestämmelser om offentlig kontroll och om åtgärder som de behöriga myndigheterna ska vidta när det
gäller produktion av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel
1.
Offentlig kontroll för att verifiera efterlevnaden av de bestämmelser som avses i artikel 1.2 i denna förordning när det
gäller produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel ska inbegripa verifiering av efterlevnaden av de
krav som fastställs i förordningarna (EG) nr 852/2004, (EG) nr 853/2004, (EG) nr 1069/2009 och (EG) nr 1099/2009,
beroende på vad som är tillämpligt.
2.
Den offentliga kontroll som avses i punkt 1 som utförs när det gäller produktion av kött ska omfatta följande:
a) Besiktning före slakt utförd i slakteriet av en officiell veterinär som, med avseende på förhandsurvalet av djur, får bistås
av officiella assistenter som utbildats för detta ändamål.
b) Genom undantag från led a, vad gäller fjäderfä och hardjur, besiktning före slakt utförd av en officiell veterinär, under
överinseende av en officiell veterinär eller, då tillräckliga garantier föreligger, under den officiella veterinärens ansvar.
c) Besiktning efter slakt utförd av en officiell veterinär, under överinseende av en officiell veterinär eller, då tillräckliga
garantier föreligger, under den officiella veterinärens ansvar.
d) Annan offentlig kontroll utförd i slakterier, styckningsanläggningar och vilthanteringsanläggningar av en officiell
veterinär, under överinseende av den officiella veterinären eller, då tillräckliga garantier föreligger, under den officiella
veterinärens ansvar, för att verifiera efterlevnaden av de krav som är tillämpliga på
i) hygienen vid köttproduktion,
ii) förekomsten av resthalter av veterinärmedicinska läkemedel samt främmande ämnen i produkter av animaliskt
ursprung avsedda att användas som livsmedel,
iii) revision av god hygienpraxis och förfaranden grundade på HACCP-principer,
iv) laboratorietester för att upptäcka förekomsten av zoonotiska smittämnen och djursjukdomar och för att verifiera
efterlevnaden av det mikrobiologiska kriterium somt definieras i artikel 2 b i kommissionens förordning (EG)
nr 2073/2005 (1),
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/31
(1)
Kommissionens förordning (EG) nr 2073/2005 av den 15 november 2005 om mikrobiologiska kriterier för livsmedel (EUT L 338,
22.12.2005, s. 1).
392
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
v) hanteringen och bortskaffandet av animaliska biprodukter och av specificerat riskmaterial,
vi) djurens hälsa och djurskyddet.
3.
Den behöriga myndigheten får, på grundval av en riskanalys, tillåta att slakteripersonal bistår vid utförandet av
uppgifter i samband med den offentliga kontroll som avses i punkt 2 i anläggningar där fjäderfän eller hardjur slaktas, eller
att de – i anläggningar där andra djurarter slaktas – utför vissa provtagnings- och testningsuppgifter i samband med sådan
kontroll, under förutsättning att personalen
a) handlar oberoende av slakteriets produktionspersonal,
b) har genomgått lämplig utbildning för att utföra uppgifterna, och
c) utför uppgifterna i närvaro och efter instruktion av den officiella veterinären eller den officiella assistenten.
4.
Om inga brister som skulle göra köttet otjänligt som livsmedel har identifierats vid den offentliga kontroll som avses i
punkt 2 a och c ska kontrollmärket anbringas på tama hov- och klövdjur, hägnat vilt av däggdjur (utom hardjur) och storvilt
av den officiella veterinären, under överinseende av den officiella veterinären, under den officiella veterinärens ansvar, eller, i
enlighet med villkoren i punkt 3, av slakteripersonalen.
5.
Den officiella veterinären ska fortsätta att bära ansvaret för de beslut som fattas efter offentliga kontroller enligt
punkterna 2 och 4, även om en officiell assistent har tilldelats uppdraget att vidta åtgärden.
6.
Med avseende på den offentliga kontroll som avses i punkt 1 och som utförs avseende levande musslor ska de
behöriga myndigheterna klassificera produktions- och återutläggningsområdena.
7.
Kommissionen ska anta delegerade akter i enlighet med artikel 144 i syfte att komplettera denna förordning med
avseende på särskilda bestämmelser för utförandet av den offentliga kontroll som avses i punkterna 2–6 i den här artikeln
om
a) kriterier och villkor för att avgöra när, genom undantag från punkt 2 a, besiktningen före slakt i vissa slakterier kan
utföras under en officiell veterinärs överinseende eller ansvar, förutsatt att undantagen inte påverkar uppnåendet av
målen för denna förordning,
b) kriterier och villkor för att med avseende på fjäderfän och hardjur avgöra när tillräckliga garantier föreligger för
utförande av den offentliga kontrollen under en officiell veterinärs ansvar vad gäller den besiktning före slakt som avses i
punkt 2 b,
c) kriterier och villkor för att avgöra när, genom undantag från punkt 2 a, besiktningen före slakt kan utföras utanför
slakteriet i fall av nödslakt,
d) kriterier och villkor för att avgöra när, genom undantag från punkt 2 a och b, besiktningen före slakt kan utföras vid den
jordbruksanläggning som djuret kommer ifrån,
e) kriterier och villkor för att avgöra när tillräckliga garantier föreligger för utförande av offentlig kontroll under en officiell
veterinärs ansvar vad gäller den besiktning efter slakt och revision som avses i punkt 2 c och d,
f) kriterier och villkor för att avgöra när, genom undantag från punkt 2 c, besiktningen efter slakt ska utföras av den
officiella veterinären vid fall av nödslakt,
g) kriterier och villkor för att avgöra när, genom undantag från punkt 6, produktions- och återutläggningsområden inte ska
klassificeras för kammusslor (Pectinidae), marina snäckor och sjögurkor (Holothuroidea),
h) särskilda undantag vad gäller tamren (Rangifer tarandus tarandus), dalripa (Lagopus lagopus) och fjällripa (Lagopus mutus),
för att möjliggöra den fortsatta tillämpningen av långvariga lokala och traditionella seder och bruk, förutsatt att
undantagen inte påverkar uppnåendet av målen med denna förordning,
L 95/32
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
393
i) kriterier och villkor för att avgöra när, genom undantag från punkt 2 d, den offentliga kontrollen i styckningsanlägg-
ningar får utföras av personal som är utsedd av den behöriga myndigheten för detta syfte och har lämplig utbildning,
j) särskilda minimikrav, inklusive särskilda minimikrav för utbildning, för personal vid de behöriga myndigheterna,
officiella veterinärer och officiella assistenter, för att säkerställa att de utför sina uppgifter på adekvat sätt i enlighet med
denna artikel,
k) lämpliga minimikrav för utbildning för den slakteripersonal som bistår vid utförandet av uppgifterna i samband med
offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet i enlighet med punkt 3.
8.
Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa bestämmelser om enhetliga praktiska arrangemang för
utförandet av den offentliga kontroll som avses i denna artikel angående
a) särskilda krav för utförandet av offentlig kontroll och den enhetliga minimifrekvensen för sådan offentlig kontroll, med
hänsyn tagen till de specifika faror och risker som förekommer i samband med varje enskild produkt av animaliskt
ursprung och de olika processer som den genomgår, om en miniminivå för offentlig kontroll behövs för att hantera de
erkända, enhetliga faror och risker som produkter av animaliskt ursprung kan utgöra,
b) villkoren för klassificering och övervakning av klassificerade produktions- och återutläggningsområden för levande
musslor,
c) i vilka fall de behöriga myndigheterna i samband med specifika fall av bristande efterlevnad ska vidta en eller flera av de
åtgärder som avses i artiklarna 137.2 och 138.2,
d) de praktiska arrangemangen för de besiktningar före och efter slakt som avses i punkt 2 a, b och c, inklusive de enhetliga
krav som behövs för att säkerställa att tillräckliga garantier uppfylls när den offentliga kontrollen utförs under den
officiella veterinärens ansvar,
e) de tekniska kraven för kontrollmärket och de praktiska arrangemangen för dess anbringande,
f) särskilda krav för utförandet av offentlig kontroll och den enhetliga minimifrekvensen för sådan offentlig kontroll av
obehandlad mjölk, mjölkprodukter och fiskeriprodukter, där en miniminivå för offentlig kontroll behövs för att hantera
de erkända, enhetliga faror och risker som dessa produkter kan utgöra.
Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 145.2.
9.
Samtidigt som medlemsstaterna uppfyller målen med denna förordning, särskilt med avseende på kraven på
livsmedelssäkerhet, får de anta nationella åtgärder för att genomföra pilotprojekt som är begränsade i tid och utsträckning,
för att utvärdera alternativa praktiska arrangemang för utförandet av offentlig kontroll av köttproduktion. Sådana nationella
åtgärder ska anmälas i enlighet med det förfarande som anges i artiklarna 5 och 6 i direktiv (EU) 2015/1535. Resultatet av
den utvärdering som utförts genom pilotprojekten ska meddelas kommissionen så snart som det finns tillgängligt.
10.
Vid tillämpning av artikel 30 ska det vara tillåtet att delegera vissa uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen
enligt denna artikel till en eller flera fysiska personer.
Artikel 19
Särskilda bestämmelser om offentlig kontroll och om åtgärder som de behöriga myndigheterna ska vidta när det
gäller resthalter av relevanta ämnen i livsmedel och foder
1.
Offentlig kontroll för att verifiera efterlevnaden av de bestämmelser som avses i artikel 1.2 a och c ska omfatta
offentlig kontroll som ska utföras i valfritt produktions-, bearbetnings- och distributionsled av relevanta ämnen, inklusive
ämnen som ska användas i material avsedda att komma i kontakt med livsmedel, samt av främmande, otillåtna, förbjudna
och oönskade ämnen som vid användning eller förekomst på grödor eller djur eller vid användning för produktion eller
bearbetning av livsmedel eller foder kan ge upphov till resthalter av dessa ämnen i livsmedel eller foder.
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/33
394
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
2.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 144 i syfte att komplettera denna
förordning genom att fastställa bestämmelser om utförandet av den offentliga kontroll som avses i punkt 1 i den här
artikeln och om åtgärder som de behöriga myndigheterna ska vidta efter sådan offentlig kontroll. Dessa delegerade akter ska
fastställa bestämmelser om
a) särskilda krav för utförandet av offentlig kontroll, inklusive, där så är lämpligt, det urval prover och det produktions-,
bearbetnings- och distributionsled där proverna ska tas i överensstämmelse med de metoder som ska användas för
provtagning och laboratorieanalyser enligt artikel 34.6 a och b, med hänsyn tagen till de specifika faror och risker som
är förknippade med de ämnen som avses i punkt 1 i den här artikeln,
b) i vilka fall de behöriga myndigheterna i samband med bristande efterlevnad, eller misstanke om bristande efterlevnad,
ska vidta en eller flera av de åtgärder som avses i artiklarna 137.2 och 138.2,
c) i vilka fall de behöriga myndigheterna i samband med bristande efterlevnad, eller misstanke om bristande efterlevnad,
när det gäller djur och varor från tredjeländer ska vidta en eller flera av de åtgärder som avses i artiklarna 65–72.
3.
Kommissionen får genom genomförandeakter fastställa bestämmelser om enhetliga praktiska arrangemang för
utförandet av den offentliga kontroll som avses i punkt 1 och om åtgärder som de behöriga myndigheterna ska vidta efter
sådan offentlig kontroll med avseende på
a) enhetlig minimifrekvens för sådan offentlig kontroll, med hänsyn tagen till de faror och risker som är förknippade med
de ämnen som avses i punkt 1,
b) särskilda ytterligare arrangemang och särskilt ytterligare innehåll, utöver det som föreskrivs i artikel 110, för
utarbetandet av relevanta delar av den fleråriga nationella kontrollplan som föreskrivs i artikel 109.1,
c) särskilda praktiska arrangemang för aktivering av mekanismen för administrativt stöd enligt artiklarna 102–108.
Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 145.2.
3.
Vid tillämpning av artikel 30 ska det vara tillåtet att delegera vissa uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen och
som avses i denna artikel till en eller flera fysiska personer.
Artikel 20
Särskilda bestämmelser om offentlig kontroll och om åtgärder som de behöriga myndigheterna ska vidta när det
gäller djur, produkter av animaliskt ursprung, avelsmaterial, animaliska biprodukter och framställda produkter
1.
Offentlig kontroll för att verifiera efterlevnaden av de bestämmelser som avses i artikel 1.2 a, c, d och e ska omfatta
offentlig kontroll som ska utföras i valfritt produktions-, bearbetnings- och distributionsled av djur, produkter av animaliskt
ursprung, avelsmaterial, animaliska biprodukter och framställda produkter.
2.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 144 i syfte att komplettera denna
förordning genom att fastställa bestämmelser om utförandet av offentlig kontroll av djur, produkter av animaliskt ursprung,
avelsmaterial, animaliska biprodukter och framställda produkter för att verifiera efterlevnaden av de unionsbestämmelser
som avses i artikel 1.2 d och e, samt om åtgärder som de behöriga myndigheterna vidtar efter offentlig kontroll. Dessa
delegerade akter ska fastställa bestämmelser om
a) särskilda krav för utförandet av offentlig kontroll av djur, produkter av animaliskt ursprung och avelsmaterial för att
hantera erkända faror och risker för människors och djurs hälsa genom offentlig kontroll som syftar till att verifiera
efterlevnaden av de åtgärder för förebyggande och bekämpning av sjukdom som fastställs i enlighet med de
bestämmelser som avses i artikel 1.2 d,
b) särskilda krav för utförandet av offentlig kontroll av animaliska biprodukter och framställda produkter för att hantera
specifika faror och risker för människors och djurs hälsa genom offentlig kontroll som syftar till att verifiera
efterlevnaden av de bestämmelser som avses i artikel 1.2 e,
c) i vilka fall de behöriga myndigheterna i samband med bristande efterlevnad, eller misstanke om bristande efterlevnad,
ska vidta en eller flera av de åtgärder som avses i artikel 137.2 och 138.2.
L 95/34
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
395
3.
Kommissionen får genom genomförandeakter fastställa närmare bestämmelser om enhetliga praktiska arrangemang
för det utförande av offentlig kontroll som avses i punkt 1 i, angående
a) enhetlig minimifrekvens för sådan offentlig kontroll av djur, produkter av animaliskt ursprung och avelsmaterial där en
miniminivå för offentlig kontroll behövs för att hantera erkända, enhetliga faror och risker för människors och djurs
hälsa genom offentlig kontroll som syftar till att verifiera efterlevnaden av de åtgärder för förebyggande och bekämpning
av sjukdom som fastställs i enlighet med de bestämmelser som avses i artikel 1.2 d, och
b) enhetlig minimifrekvens för sådan offentlig kontroll av animaliska biprodukter och framställda produkter där en
miniminivå för offentlig kontroll behövs för att hantera specifika faror och risker för människors och djurs hälsa genom
offentlig kontroll som syftar till att verifiera efterlevnaden av de bestämmelser som avses i artikel 1.2 e.
Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 145.2.
4.
Vid tillämpning av artikel 30 ska det vara tillåtet att delegera vissa uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen
enligt denna artikel till en eller flera fysiska personer.
Artikel 21
Särskilda bestämmelser om offentlig kontroll och om åtgärder som de behöriga myndigheterna ska vidta när det
gäller djurskyddskraven
1.
Offentlig kontroll för att verifiera efterlevnaden av bestämmelserna i artikel 1.2 f ska utföras i alla relevanta
produktions-, bearbetnings- och distributionsled i den jordbruksbaserade livsmedelskedjan.
2.
Offentlig kontroll för att verifiera efterlevnaden av bestämmelserna om djurskydd när djur transporteras, särskilt
bestämmelserna i förordning (EG) nr 1/2005, ska omfatta följande:
a) Vid långa transporter mellan medlemsstater eller med tredjeland, offentlig kontroll före lastning för att kontrollera om
djuren är i skick att transporteras.
b) Vid långa transporter mellan medlemsstater eller med tredjeland av tama hästdjur, med undantag av registrerade
hästdjur, och tamdjur av nötkreatur, får, getter och svin, och före dessa transporter:
i) offentlig kontroll av färdjournaler för att verifiera att färdjournalen är realistisk och visar att bestämmelserna i
förordning (EG) nr 1/2005 efterlevs, och
ii) offentlig kontroll för att verifiera att transportörer som är uppförda i färdjournalen har giltigt tillstånd för
transportörer, giltigt intyg om godkännande för transportmedel för långa transporter och giltiga kompetensbevis för
förare och skötare.
c) Vid de gränskontrollstationer som anges i artikel 59.1 och vid utförselställen:
i) offentlig kontroll av skicket på de djur som transporteras och av transportmedlet, för att verifiera efterlevnaden av
kapitel II i bilaga I till förordning (EG) nr 1/2005 och i förekommande fall kapitel VI i den bilagan,
ii) offentlig kontroll för att verifiera att transportörer följer tillämpliga internationella avtal och har giltigt tillstånd för
transportörer och giltiga kompetensbevis för förare och skötare, och
iii) offentlig kontroll för att kontrollera om tama hästdjur och tamdjur av nötkreatur, får, getter och svin har
transporterats långt eller ska transporteras långt.
3.
Under utförandet av offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet ska de behöriga myndigheterna vidta
nödvändiga åtgärder för att förhindra eller minimera förseningar mellan lastningen av djuren och deras avfärd, samt under
transporten.
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/35
396
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
De behöriga myndigheterna får inte hålla kvar djurtransporter såvida det inte är strikt nödvändigt för djurskyddet eller
människors eller djurs hälsa. Om djuren under transport måste hållas kvar i mer än två timmar, ska de behöriga
myndigheterna säkerställa att lämpliga åtgärder vidtas så att djuren får skötsel och vid behov utfodras, vattnas, lastas ur och
förvaras.
4.
Om bristande efterlevnad konstateras vid den offentliga kontroll som avses i punkt 2 b och arrangören inte åtgärdar
detta före avfärd genom lämpliga ändringar av transportarrangemangen, ska den behöriga myndigheten förbjuda den långa
transporten.
5.
Om de behöriga myndigheterna efter offentlig kontroll enligt punkt 2 c slår fast att djuren inte är i skick att fullfölja
transporten ska myndigheterna ge order om att djuren lastas ur, vattnas, utfodras och får vila tills de är i skick att fortsätta.
6.
Anmälan om bristande efterlevnad av de bestämmelser som avses i punkt 1 i denna artikel för de syften som avses i
artiklarna 105 och 106 ska göras till
a) de medlemsstater som meddelade transportören tillståndet,
b) den medlemsstat som ställde ut intyget om godkännande av transportmedel, i de fall bristande efterlevnad av någon
sådan bestämmelse som kan tillämpas på transportmedel har fastställts,
c) den medlemsstat som utfärdat förarens kompetensbevis, i de fall bristande efterlevnad av någon sådan bestämmelse som
kan tillämpas på förare har fastställts.
7.
Vid tillämpning av artikel 30 ska det vara tillåtet att delegera vissa uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen
enligt denna artikel till en eller flera fysiska personer.
8.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 144 i syfte att komplettera denna
förordning genom att fastställa bestämmelser om utförandet av offentlig kontroll för att verifiera efterlevnaden av de
unionsbestämmelser som avses i artikel 1.2 f. Dessa delegerade akter ska utformas med hänsyn till de risker för djurskyddet
som är förbundna med jordbruksverksamhet och transporter, slakt och avlivning av djur och ska fastställa bestämmelser
om följande:
a) Särskilda krav för utförandet av sådan offentlig kontroll för att hantera den risk som är förbunden med olika djurarter
och transportmedel, och behovet av att förebygga praxis som strider mot bestämmelserna och begränsa djurens lidande.
b) I vilka fall de behöriga myndigheterna i samband med specifika fall av bristande efterlevnad ska vidta en eller flera av de
åtgärder som avses i artiklarna 137.2 och 138.2.
c) Verifiering av att djurskyddskrav vid gränskontrollstationer och utförselställen och de minimikrav som gäller för sådana
utförselställen är uppfyllda.
d) Särskilda kriterier och villkor för aktivering av mekanismerna för administrativt stöd i artiklarna 102–108.
e) I vilka fall och på vilka villkor offentlig kontroll för att verifiera efterlevnaden av djurskyddskraven får inbegripa
användning av särskilda djurskyddsindikatorer som baseras på mätbara prestandakriterier samt utformning av sådana
indikatorer utifrån vetenskaplig och teknisk bevisning.
9.
Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa bestämmelser dels om enhetliga praktiska arrangemang för
offentlig kontroll som utförs för att verifiera efterlevnaden av de i artikel 1.2 f angivna unionsbestämmelserna om
djurskyddskrav, dels om åtgärder som de behöriga myndigheterna vidtar efter sådan offentlig kontroll angående följande:
a) Enhetlig minimifrekvens för sådan offentlig kontroll, där en miniminivå för offentlig kontroll behövs för att hantera den
risk som är förbunden med olika djurarter och transportmedel, och behovet av att förebygga praxis som strider mot
bestämmelserna och begränsa djurens lidande.
b) De praktiska arrangemangen för att hålla skriftlig dokumentation om offentlig kontroll som har utförts samt dess
lagringstid.
Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 145.2.
L 95/36
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
397
Artikel 22
Särskilda bestämmelser om offentlig kontroll och om åtgärder som de behöriga myndigheterna ska vidta när det
gäller växtskydd
1.
Offentlig kontroll för att verifiera efterlevnaden av de bestämmelser som avses i artikel 1.2 g ska inbegripa offentlig
kontroll av växtskadegörare, växter, växtprodukter och andra föremål, samt av professionella aktörer och andra personer
som omfattas av dessa bestämmelser.
2.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 144 i syfte att komplettera denna
förordning genom att fastställa bestämmelser dels om utförandet av offentlig kontroll av växter, växtprodukter och andra
föremål för att verifiera efterlevnaden av de unionsbestämmelser som avses i artikel 1.2 g och som är tillämpliga på sådana
varor, dels om åtgärder som de behöriga myndigheterna vidtar efter utförandet av sådan offentlig kontroll. Dessa delegerade
akter ska fastställa bestämmelser om
a) särskilda krav för utförandet av sådan offentlig kontroll av införsel till och förflyttning inom unionen av vissa växter,
växtprodukter och andra föremål som omfattas av de bestämmelser som avses i artikel 1.2 g för att hantera erkända faror
och risker för växtskyddet som är förbundna med specifika växter, växtprodukter och andra föremål av ett visst ursprung
eller en viss härkomst, och
b) i vilka fall de behöriga myndigheterna i samband med specifika fall av bristande efterlevnad ska vidta en eller flera av de
åtgärder som avses i artiklarna 137.2 och 138.2.
3.
Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa bestämmelser om enhetliga praktiska arrangemang för
utförandet av offentlig kontroll av växter, växtprodukter och andra föremål för att verifiera efterlevnaden av de
unionsbestämmelser som avses i artikel 1.2 g och som är tillämpliga på sådana varor och om åtgärder som de behöriga
myndigheterna ska vidta efter sådan offentlig kontroll när det gäller följande:
a) Enhetlig minimifrekvens för sådan offentlig kontroll, där en miniminivå för offentlig kontroll behövs för att hantera
erkända, enhetliga faror och risker för växtskyddet som är förbundna med specifika växter, växtprodukter och andra
föremål av ett visst ursprung eller en viss härkomst.
b) Enhetlig frekvens för de behöriga myndigheternas offentliga kontroll av aktörer som i enlighet med artikel 84.1 i
förordning (EU) 2016/2031 bemyndigats att utfärda växtpass med beaktande av om dessa aktörer har tillämpat en sådan
riskhanteringsplan för växtskadegörare som avses i artikel 91 i den förordningen för de växter, växtprodukter och andra
föremål som de producerar.
c) Enhetlig frekvens för de behöriga myndigheternas offentliga kontroll av de aktörer som bemyndigats att applicera det
märke som avses i artikel 96.1 i förordning (EU) 2016/2031 eller för att utfärda sådana officiella attesteringar som avses
i artikel 99.2 a i den förordningen.
Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 145.2.
4.
Vid tillämpning av artikel 30 ska det vara tillåtet att delegera vissa uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen
enligt denna artikel till en eller flera fysiska personer.
Artikel 23
Särskilda bestämmelser om offentlig kontroll och om åtgärder som de behöriga myndigheterna ska vidta när det
gäller genetiskt modifierade organismer för livsmedels- och foderproduktion och genetiskt modifierade livsmedel
och foder
1.
Offentlig kontroll för att verifiera efterlevnaden av de bestämmelser som avses i artikel 1.2 a, b och c ska omfatta
offentlig kontroll av genetiskt modifierade organismer för livsmedels- och foderproduktion och av genetiskt modifierade
livsmedel och foder i alla relevanta produktions-, bearbetnings- och distributionsled i den jordbruksbaserade
livsmedelskedjan.
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/37
398
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
2.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 144, i syfte att komplettera denna
förordning genom att fastställa bestämmelser om utförandet av den offentliga kontroll som avses i punkt 1 i den här
artikeln och om åtgärder som de behöriga myndigheterna ska vidta efter sådan offentlig kontroll. I dessa delegerade akter
ska hänsyn tas till behovet av att säkerställa en miniminivå för offentlig kontroll för att förhindra praxis i strid med de
bestämmelser som avses i artikel 1.2 b och fastställas
a) särskilda krav för utförandet av offentlig kontroll för att hantera erkända, enhetliga faror och risker när det gäller
i) förekomsten i den jordbruksbaserade livsmedelskedjan av genetiskt modifierade organismer för livsmedels- och
foderproduktion och genetiskt modifierade livsmedel och foder som inte har godkänts i enlighet med direktiv 2001/
18/EG eller förordning (EG) nr 1829/2003,
ii) odling av genetiskt modifierade organismer för livsmedels- och foderproduktion och korrekt tillämpning av den
övervakningsplan som avses i artikel 13.2 e i direktiv 2001/18/EG och i artiklarna 5.5 b och 17.5 b i förordning (EG)
nr 1829/2003,
b) i vilka fall de behöriga myndigheterna i samband med specifika fall av bristande efterlevnad ska vidta en eller flera av de
åtgärder som avses i artiklarna 137.2 och 138.2.
3.
Kommissionen får genom genomförandeakter fastställa bestämmelser om enhetliga praktiska arrangemang för
utförandet av den offentliga kontroll som avses i punkt 1, med hänsyn till behovet av att säkerställa en miniminivå för
offentlig kontroll för att förhindra praxis i strid med de bestämmelserna angående en enhetlig minimifrekvens för sådan
offentlig kontroll, där en miniminivå för offentlig kontroll behövs för att hantera erkända, enhetliga faror och risker när det
gäller
a) förekomsten i den jordbruksbaserade livsmedelskedjan av genetiskt modifierade organismer för livsmedels- och
foderproduktion och genetiskt modifierade livsmedel och foder som inte har godkänts i enlighet med direktiv 2001/18/
EG eller förordning (EG) nr 1829/2003,
b) odling av genetiskt modifierade organismer för livsmedels- och foderproduktion och korrekt tillämpning av den
övervakningsplan som avses i artikel 13.2 e i direktiv 2001/18/EG och i artiklarna 5.5 b och 17.5 b i förordning (EG)
nr 1829/2003.
Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 145.2.
4.
Vid tillämpning av artikel 30 ska det vara tillåtet att delegera vissa uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen
enligt denna artikel till en eller flera fysiska personer.
Artikel 24
Särskilda bestämmelser om offentlig kontroll och om åtgärder som de behöriga myndigheterna ska vidta när det
gäller växtskyddsmedel
1.
Offentlig kontroll i syfte att verifiera efterlevnaden av de bestämmelser som avses i artikel 1.2 h i denna förordning
ska inbegripa offentlig kontroll av verksamma ämnen och skyddsämnen, synergister, tillsatsämnen och hjälpämnen i
enlighet med artiklarna 2.2 och 3 i förordning (EG) nr 1107/2009.
2.
I syfte att fastställa frekvensen för de riskbaserade offentliga kontroller som avses i punkt 1 ska de behöriga
myndigheterna även ta hänsyn till följande:
a) Resultaten av relevant övervakning, inklusive övervakning av bekämpningsmedelsrester som utförts i enlighet med
artikel 32.2 i förordning (EG) nr 396/2005 och artikel 8 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG (1).
L 95/38
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
(1)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG av den 23 oktober 2000 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder
på vattenpolitikens område (EGT L 327, 22.12.2000, s. 1).
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
399
b) Information om otillåtna växtskyddsmedel, inklusive olaglig handel med växtskyddsmedel, och resultaten av relevanta
kontroller utförda av de myndigheter som avses i artikel 8 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 649/
2012 (1).
c) Information om förgiftning med koppling till växtskyddsmedel, inklusive information tillgänglig i enlighet med
artikel 56 i förordning (EG) nr 1107/2009 och sådan information om insatser i nödsituationer där människors hälsa
hotas som tillgängliggörs genom de centrum som avses i artikel 45.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG)
nr 1272/2008 (2).
3.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 144 i syfte att komplettera denna
förordning genom att fastställa bestämmelser om utförandet av den offentliga kontroll som avses i punkt 1 i den här
artikeln. Dessa delegerade akter ska fastställa bestämmelser om
a) särskilda krav för utförandet av sådan offentlig kontroll för att hantera de erkända, enhetliga faror och risker som
växtskyddsprodukter kan utgöra när det gäller tillverkning, utsläppande på marknaden, införsel till unionen, märkning,
förpackning, transport, lagring och användning av växtskyddsmedel för att säkerställa säker och hållbar användning av
växtskyddsmedel och att bekämpa olaglig handel med dessa produkter, och
b) i vilka fall de behöriga myndigheterna i samband med specifika fall av bristande efterlevnad ska vidta en eller flera av de
åtgärder som avses i artiklarna 137.2 och 138.2.
4.
Kommissionen får genom genomförandeakter fastställa närmare bestämmelser om enhetliga praktiska arrangemang
för utförandet av offentlig kontroll av de produkter som avses i punkt 1 angående
a) enhetlig minimifrekvens för sådan offentlig kontroll, där en miniminivå för offentlig kontroll behövs för att hantera de
erkända, enhetliga faror och risker som växtskyddsmedel kan utgöra när det gäller tillverkning, utsläppande på
marknaden, införsel till unionen, märkning, förpackning, transport, lagring och användning av växtskyddsmedel för att
säkerställa säker och hållbar användning av växtskyddsmedel och bekämpa olaglig handel med dem,
b) insamling av information om, övervakning av och rapportering om misstänkta förgiftningar med växtskyddsmedel,
c) insamling av information om, övervakning av och rapportering om otillåtna växtskyddsmedel, inklusive olaglig handel
med växtskyddsmedel.
Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 145.2.
5.
Vid tillämpning av artikel 30 ska det vara tillåtet att delegera vissa uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen
enligt denna artikel till en eller flera fysiska personer.
Artikel 25
Särskilda bestämmelser om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet för ekologisk produktion och
märkning av ekologiska produkter
Kommissionen får genom genomförandeakter fastställa bestämmelser om enhetliga praktiska arrangemang för utförandet
av offentlig kontroll i syfte att verifiera efterlevnaden av de bestämmelser som avses i artikel 1.2 i, angående
a) särskilda krav och ytterligare innehåll, utöver det som föreskrivs i artikel 110, för utarbetandet av relevanta delar av den
fleråriga nationella kontrollplan som föreskrivs i artikel 109.1, och särskilt ytterligare innehåll utöver den rapport som
föreskrivs i artikel 113,
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/39
(1)
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 649/2012 av den 4 juli 2012 om export och import av farliga kemikalier (EUT
L 201, 27.7.2012, s. 60).
(2)
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1272/2008 av den 16 december 2008 om klassificering, märkning och
förpackning av ämnen och blandningar, ändring och upphävande av direktiven 67/548/EEG och 1999/45/EG samt ändring av
förordning (EG) nr 1907/2006 (EUT L 353, 31.12.2008, s. 1).
400
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
b) särskilda ansvarsområden och uppgifter för Europeiska unionens referenscentrum utöver dem som anges i artikel 98,
c) praktiska arrangemang för aktivering av mekanismerna för administrativt stöd enligt artiklarna 102–108, inklusive
utbytet av information mellan behöriga myndigheter och organ med delegerade uppgifter om fall av bristande
efterlevnad eller sannolik bristande efterlevnad,
d) de metoder som ska användas för provtagning och för laboratorieanalyser och laboratorietester, med undantag av
bestämmelser som innebär fastställande av tröskelvärden.
Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 145.2.
Artikel 26
Särskilda bestämmelser om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet som de behöriga myndigheterna
utför när det gäller skyddade ursprungsbeteckningar, skyddade geografiska beteckningar och garanterade
traditionella specialiteter
1.
Genom undantag från artikel 31.3, när det gäller de bestämmelser som avses i artikel 1.2 j, får behöriga myndigheter
som har delegerat besluten om rätten att använda en produkts registrerade namn även delegera tillämpningen av följande
åtgärder:
a) Beordra att vissa av aktörens verksamheter blir föremål för systematisk eller ökad offentlig kontroll.
b) Beordra att aktören ökar egenkontrollernas frekvens.
c) Beordra att märkningen ändras för att stämma överens med produktspecifikationerna och de bestämmelser som avses i
artikel 1.2 j.
2.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 144 i syfte att komplettera denna
förordning genom att fastställa bestämmelser om utförandet av offentlig kontroll för att verifiera efterlevnaden av de
bestämmelser som avses i artikel 1.2 j. Dessa delegerade akter ska fastställa bestämmelser om
a) krav, metoder och tekniker som avses i artiklarna 12 och 14 för offentlig kontroll som utförs för att verifiera att
produktspecifikationer och märkningskrav efterlevs,
b) särskilda metoder och tekniker som avses i artikel 14 för utförandet av offentlig kontroll som syftar dels till att säkerställa
att de varor och djur som omfattas av de bestämmelser som avses i artikel 1.2 j är spårbara i alla produktions-,
bearbetnings- och distributionsled, dels till att tillhandahålla garantier avseende efterlevnaden av de bestämmelserna,
c) i vilka fall de behöriga myndigheterna i samband med specifika fall av bristande efterlevnad ska vidta en eller flera av de
åtgärder som avses i artikel 138.1 och 138.2.
3.
Kommissionen får genom genomförandeakter fastställa bestämmelser om enhetliga praktiska arrangemang för
utförandet av den offentliga kontroll som görs i syfte att verifiera efterlevnaden av de bestämmelser som avses i artikel 1.2 j
angående
a) särskilda praktiska arrangemang för aktivering av mekanismerna för administrativt stöd enligt artiklarna 102–108,
inklusive utbytet av information mellan behöriga myndigheter och organ med delegerade uppgifter om fall av bristande
efterlevnad eller sannolik bristande efterlevnad, och
b) särskilda rapporteringsskyldigheter för organ med delegerade uppgifter.
Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 145.2.
L 95/40
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
401
4.
Vid tillämpning av artikel 30 ska det vara tillåtet att delegera vissa uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen
enligt denna artikel till en eller flera fysiska personer.
Artikel 27
Särskilda bestämmelser om offentlig kontroll och om åtgärder som de behöriga myndigheterna ska vidta vid
nyligen identifierade risker i samband med livsmedel och foder
1.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 144 i syfte att komplettera denna
förordning genom att fastställa bestämmelser om utförandet av offentlig kontroll av vissa kategorier av livsmedel eller foder
för att verifiera efterlevnaden av de bestämmelser som avses i artikel 1.2 a–e, och om åtgärder som de behöriga
myndigheterna ska vidta efter sådan offentlig kontroll. Dessa delegerade akter ska gälla nyligen identifierade risker som
livsmedel eller foder kan utgöra för människors eller djurs hälsa och, när det gäller genetiskt modifierade organismer och
växtskyddsmedel, även för miljön, eller sådana risker som uppstår genom nya produktions- eller konsumtionsmönster för
livsmedel eller foder, och som inte kan hanteras på ett verkningsfullt sätt i avsaknad av sådana gemensamma regler. Dessa
delegerade akter ska fastställa bestämmelser om
a) enhetliga särskilda krav för utförandet av offentlig kontroll för att hantera de särskilda faror och risker som är förbundna
med varje kategori av livsmedel och foder och de olika processer den genomgår, och
b) i vilka fall de behöriga myndigheterna i samband med specifika fall av bristande efterlevnad ska vidta en eller flera av de
åtgärder som avses i artiklarna 137.2 och 138.2.
2.
Kommissionen får genom genomförandeakter fastställa bestämmelser om enhetliga praktiska arrangemang för
offentlig kontroll av vissa kategorier av livsmedel eller foder för att verifiera efterlevnaden av de bestämmelser som avses i
artikel 1.2 a–e för att ta itu med nyligen identifierade risker som livsmedel eller foder kan utgöra för människors eller djurs
hälsa och, när det gäller genetiskt modifierade organismer och växtskyddsmedel, även för miljön, eller sådana risker som
uppstår genom nya produktions- eller konsumtionsmönster med avseende på livsmedel eller foder, och som inte kan
hanteras på ett verkningsfullt sätt i avsaknad av sådana gemensamma bestämmelser om enhetlig minimifrekvens för sådan
offentlig kontroll, där en miniminivå för offentlig kontroll behövs för att hantera de särskilda faror och risker som är
förbundna med varje kategori av livsmedel och foder och de olika processer den genomgår. Dessa genomförandeakter ska
antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 145.2.
3.
Av vederbörligen motiverade och tvingande skäl till skyndsamhet med avseende på fall av allvarliga risker för
människors eller djurs hälsa, eller för miljön, ska kommissionen anta omedelbart tillämpliga genomförandeakter i enlighet
med det förfarande som avses i artikel 145.3.
KAPITEL III
Delegering av vissa av de behöriga myndigheternas uppgifter
Artikel 28
De behöriga myndigheternas delegering av vissa uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen
1.
De behöriga myndigheterna får delegera vissa uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen till ett eller flera organ
med delegerade uppgifter eller en eller flera fysiska personer i enlighet med villkoren i artikel 29 respektive artikel 30. Den
behöriga myndigheten ska säkerställa att de organ med delegerade uppgifter eller de fysiska personer till vilka sådana
uppgifter delegerats har de befogenheter som krävs för att kunna utföra dessa uppgifter på ett verkningsfullt sätt.
2.
När en behörig myndighet eller en medlemsstat väljer att delegera vissa uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen
och avser verifiering av efterlevnaden av de bestämmelser som avses i artikel 1.2 i till ett eller flera organ med delegerade
uppgifter ska den tilldela varje sådant organ ett kodnummer och utse relevanta myndigheter som ansvarar för godkännande
och överinseende av dessa organ.
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/41
402
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
Artikel 29
Villkor för delegering av vissa uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen till organ med delegerade uppgifter
Delegeringen av vissa uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen till ett organ med delegerade uppgifter som avses i
artikel 28.1 ska ske skriftligen och uppfylla följande villkor:
a) Delegeringen innehåller en exakt beskrivning av de uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen och som organet med
delegerade uppgifter får utföra och de villkor under vilka organet får utföra dem.
b) Organet med delegerade uppgifter
i) har den sakkunskap, utrustning och infrastruktur som krävs för att utföra de uppgifter som ingår i den offentliga
kontrollen vilka har delegerats till det,
ii) har tillräckligt stor och för ändamålet väl kvalificerad och erfaren personal,
iii) är opartiskt och fritt från intressekonflikter och, framför allt, befinner sig inte i en situation som direkt eller indirekt
kan påverka dess yrkesetiska opartiskhet när det utför de uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen och som har
delegerats till organet,
iv) arbetar och är ackrediterat i enlighet med standarder som är relevanta för de aktuella delegerade uppgifterna,
inklusive standarden EN ISO/IEC 17020, Krav på verksamhet inom olika typer av kontrollorgan,
v) har tillräckliga befogenheter för att utföra de uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen som delegerats till
organet.
c) Det finns arrangemang som säkerställer en effektiv och verkningsfull samordning mellan de delegerande behöriga
myndigheterna och organet med delegerade uppgifter.
Artikel 30
Villkor för delegering av vissa uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen till fysiska personer
De behöriga myndigheterna får delegera vissa uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen till en eller flera fysiska
personer om bestämmelserna i artiklarna 18–27 tillåter detta. Sådan delegering ska vara skriftlig och uppfylla följande
villkor:
a) Delegeringen ska innehålla en exakt beskrivning av de uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen och som de fysiska
personerna får utföra samt de villkor under vilka fysiska personer får utföra dem.
b) De fysiska personerna ska
i) ha den sakkunskap, utrustning och infrastruktur som krävs för att utföra de uppgifter som ingår i den offentliga
kontrollen och som har delegerats till dem,
ii) vara väl kvalificerade och erfarna,
iii) agera opartiskt och vara fria från intressekonflikter när de utför de uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen
och som har delegerats till dem.
c) Det ska finnas arrangemang som säkerställer en effektiv och verkningsfull samordning mellan de delegerande behöriga
myndigheterna och de fysiska personerna.
Artikel 31
Villkor för delegering av vissa uppgifter i samband med annan offentlig verksamhet
1.
De behöriga myndigheterna får delegera vissa uppgifter i samband med annan offentlig verksamhet till ett eller flera
organ med delegerade uppgifter under förutsättning att
a) de bestämmelser som avses i artikel 1.2 inte förbjuder inte sådan delegering, och
L 95/42
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
403
b) villkoren i artikel 29, med undantag av villkoret i led b iv, är uppfyllda.
2.
De behöriga myndigheterna får delegera vissa uppgifter i samband med annan offentlig verksamhet till en eller flera
fysiska personer, under förutsättning att
a) de bestämmelser som avses i artikel 1.2 tillåter sådan delegering, och
b) villkoren i artikel 30, i tillämpliga delar, är uppfyllda.
3.
De behöriga myndigheterna får inte delegera beslutet om de uppgifter som föreskrivs i artikel 138.1 b, 138.2 och
138.3 till ett organ med delegerade uppgifter eller till en fysisk person.
Artikel 32
Skyldigheter för organ med delegerade uppgifter och fysiska personer
De organ med delegerade uppgifter eller fysiska personer till vilka har delegerats vissa uppgifter som ingår i den offentliga
kontrollen i enlighet med artikel 28.1, eller vissa uppgifter i samband med annan offentlig verksamhet i enlighet med
artikel 31, ska
a) meddela resultaten av offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet de utfört till de delegerande behöriga
myndigheterna, regelbundet och närhelst dessa behöriga myndigheter begär det,
b) omedelbart underrätta de delegerande behöriga myndigheterna när resultaten av den offentliga kontrollen visar att
bestämmelserna inte efterlevs eller tyder på att det är sannolikt att så är fallet, såvida inte särskilda arrangemang mellan
den behöriga myndigheten och organet med delegerade uppgifter eller den berörda fysiska personen anger något annat,
och
c) ge behöriga myndigheter tillträde till deras lokaler och anläggningar samt samarbeta med och bistå dem.
Artikel 33
Skyldigheter för de delegerande behöriga myndigheterna
Behöriga myndigheter som, till organ med delegerade uppgifter eller fysiska personer, har delegerat vissa uppgifter som
ingår i den offentliga kontrollen i enlighet med artikel 28.1 eller vissa uppgifter i samband med annan offentlig verksamhet
i enlighet med artikel 31, ska
a) vid behov organisera revisioner eller inspektioner av sådana organ eller personer och undvika överlappningar med
beaktande av de ackrediteringar som avses i artikel 29 b iv,
b) utan dröjsmål helt eller delvis återkalla sin delegering när
i) det finns belägg för att ett sådant organ med delegerade uppgifter eller en sådan fysisk person inte på ett korrekt sätt
utför de uppgifter som delegerats till det eller den,
ii) organet med delegerade uppgifter eller den fysiska personen inte i vederbörlig tid vidtar lämpliga åtgärder för att
åtgärda de brister som konstaterats, eller
iii) det har visats att oberoendet eller opartiskheten för organet med delegerade uppgifter eller den fysiska personen har
äventyrats.
Led b ska inte påverka den behöriga myndighetens behörighet att återkalla delegeringen av andra skäl än dem som anges
i denna förordning.
KAPITEL IV
Provtagning, analyser, tester och diagnostik
Artikel 34
Metoder för provtagning, analyser, tester och diagnostik
1.
De metoder som används för provtagning och för laboratorieanalyser, laboratorietester och laboratoriediagnostik vid
offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet ska vara förenliga med unionens bestämmelser om fastställande av dessa
metoder eller prestandakriterier för dessa metoder.
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/43
404
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
2.
När det inte finns några sådana unionsbestämmelser som avses i punkt 1 ska de officiella laboratorierna, i samband
med offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet, använda en av följande metoder, beroende på vad som är lämpligt
för deras specifika analys-, testnings- och diagnostikbehov:
a) Tillgängliga metoder som överensstämmer med relevanta internationellt erkända bestämmelser eller protokoll,
inbegripet sådana som Europeiska standardiseringskommittén (CEN) har godtagit, eller
relevanta metoder som har utvecklats eller rekommenderas av Europeiska unionens referenslaboratorier och validerats
enligt internationellt erkända vetenskapliga protokoll.
b) När det inte finns några sådana lämpliga bestämmelser eller protokoll som avses i led a: metoder som följer relevanta
bestämmelser som fastställts på nationell nivå eller, när det inte finns några sådana bestämmelser, relevanta metoder som
har utvecklats eller rekommenderas av nationella referenslaboratorier och validerats i enlighet med internationellt
erkända vetenskapliga protokoll, eller
relevanta metoder som har utvecklats och validerats med hjälp av mellanlaboratorie- eller inomlaboratorievalidering av
metoder i enlighet med internationellt erkända vetenskapliga protokoll.
3.
I den händelse det krävs omgående laboratorieanalyser, laboratorietester eller laboratoriediagnostik och ingen av de
metoder som avses i punkterna 1 och 2 finns, får det relevanta nationella referenslaboratoriet eller, om det inte finns något
sådant nationellt referenslaboratorium, ett annat laboratorium som utsetts i enlighet med artikel 37.1 använda andra
metoder än de som avses i punkterna 1 och 2 i denna artikel till dess att en lämplig metod i enlighet med internationellt
accepterade vetenskapliga protokoll har validerats.
4.
Metoder som används för laboratorieanalyser ska om möjligt redovisas enligt relevanta kriterier i bilaga III.
5.
Proverna ska tas, hanteras och märkas så att deras rättsliga, vetenskapliga och tekniska giltighet säkerställs.
6.
Kommissionen får genom genomförandeakter fastställa bestämmelser om
a) de metoder som ska användas för provtagning och för laboratorieanalyser, laboratorietester och laboratoriediagnostik,
b) prestandakriterier, analys-, test- eller diagnostikparametrar, mätosäkerhet och förfaranden för validering av dessa
metoder,
c) tolkningen av analys-, testnings- och diagnostikresultat.
Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 145.2.
Artikel 35
Ett andra expertutlåtande
1.
De behöriga myndigheterna ska säkerställa att aktörer vars djur eller varor är föremål för provtagning, analys, testning
eller diagnostik i samband med offentlig kontroll har rätt till ett andra expertutlåtande på aktörens egen bekostnad.
Rätten till ett andra expertutlåtande ska berättiga aktören att begära att dokumentationen om provtagningen, analysen,
testningen och diagnostiken granskas av en annan erkänd expert med lämpliga kvalifikationer.
2.
Om det är relevant, lämpligt och tekniskt möjligt, särskilt med hänsyn till farans förekomst och fördelning i djur eller
varor, till hur lättfördärvliga proverna eller varorna är och till den mängd substrat som finns att tillgå, ska de behöriga
myndigheterna
a) när de tar provet, och om aktören begär det, säkerställa att en tillräckligt stor mängd tas för att möjliggöra ett andra
expertutlåtande och den granskning av dokumentationen som avses i punkt 3, om detta skulle visa sig nödvändigt, eller
b) om det inte är möjligt att ta en tillräckligt stor mängd såsom avses i led a, informera aktören om detta.
L 95/44
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
405
Denna punkt ska inte tillämpas när förekomsten av karantänskadegörare i växter, växtprodukter eller andra föremål bedöms
i syfte att verifiera efterlevnaden av de bestämmelser som avses i artikel 1.2 g.
3.
När det uppstår en tvist mellan de behöriga myndigheterna och aktörerna på grund av det andra expertutlåtande som
avses i punkt 1 får medlemsstaterna besluta att låta aktörerna, på egen bekostnad, begära en granskning av
dokumentationen av den ursprungliga analysen, testet eller diagnostiken, och när så är lämpligt, nya analyser, tester eller
diagnostik av ett annat officiellt laboratorium.
4.
En begäran från aktören om ett andra expertutlåtande enligt punkt 1 i denna artikel påverkar inte behöriga
myndigheters skyldighet att skyndsamt vidta åtgärder för att undanröja eller begränsa riskerna för människors och djurs
hälsa, växtskydd, djurskydd och, när det gäller genetiskt modifierade organismer och växtskyddsmedel, även för miljön i
enlighet med denna förordning och de bestämmelser som avses i artikel 1.2.
Artikel 36
Provtagning av djur och varor som erbjuds till försäljning genom distanskommunikation
1.
När det gäller djur och varor som erbjuds till försäljning genom distanskommunikation får prover som de behöriga
myndigheterna beställt av aktörer utan att identifiera sig användas för offentlig kontroll.
2.
När de behöriga myndigheterna har fått tillgång till proverna ska de vidta alla åtgärder för att säkerställa att de aktörer
från vilka dessa prover beställts i enlighet med punkt 1
a) underrättas om att proverna har tagits i samband med offentlig kontroll och, i förekommande fall, analyseras eller testas
för denna offentliga kontroll, och
b) har möjlighet att utöva rätten till ett andra expertutlåtande enligt artikel 35.1 när de prover som avses i den punkten
analyseras eller testas.
3.
Punkterna 1 och 2 ska tillämpas på organ med delegerade uppgifter och fysiska personer till vilka vissa uppgifter som
ingår i den offentliga kontrollen har delegerats.
Artikel 37
Utseende av officiella laboratorier
1.
De behöriga myndigheterna ska utse officiella laboratorier som ska utföra laboratorieanalyser, laboratorietester och
laboratoriediagnostik på prover som tas vid offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet i den medlemsstat på vars
territorium dessa behöriga myndigheter verkar eller i en annan medlemsstat eller ett tredjeland som är avtalsslutande part i
avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
2.
Behöriga myndigheter får som officiellt laboratorium utse ett laboratorium i en annan medlemsstat eller ett tredjeland
som är avtalsslutande part i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet under förutsättning att
a) det har införts lämpliga arrangemang genom vilka de behöriga myndigheterna kan utföra de revisioner och inspektioner
som avses i artikel 39.1 eller delegera utförandet av sådana revisioner och inspektioner till de behöriga myndigheterna i
den medlemsstat eller det tredjeland som är avtalsslutande part i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
där laboratoriet är beläget, och
b) laboratoriet redan har utsetts till officiellt laboratorium av de behöriga myndigheterna i den medlemsstat på vars
territorium det är beläget.
3.
Utseendet av ett officiellt laboratorium ska ske skriftligen och innehålla en utförlig beskrivning av
a) de uppgifter som laboratoriet utför som officiellt laboratorium,
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/45
406
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
b) villkoren för hur det utför de uppgifter som avses i led a, och
c) de arrangemang som krävs för att säkerställa effektiv och verkningsfull samordning och effektivt och verkningsfullt
samarbete mellan laboratoriet och de behöriga myndigheterna.
4.
De behöriga myndigheterna får som officiellt laboratorium endast utse ett laboratorium som
a) har den sakkunskap, utrustning och infrastruktur som krävs för att utföra analyser, tester eller diagnostik på prover,
b) har tillräckligt stor och för ändamålet väl kvalificerad, utbildad och erfaren personal,
c) säkerställer att de uppgifter som det tilldelats enligt punkt 1 utförs opartiskt och som med avseende på utövandet av dess
uppgifter i egenskap av officiellt laboratorium är fritt från intressekonflikter,
d) i vederbörlig tid kan leverera resultaten av den analys, testning eller diagnostik som utförs på de prover som tas vid
offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet, och
e) arbetar i enlighet med standarden EN ISO/IEC 17025 samt är ackrediterat i enlighet med den standarden av ett nationellt
ackrediteringsorgan som utövar sin verksamhet i enlighet med förordning (EG) nr 765/2008.
5.
Den ackreditering av det officiella laboratorium som avses i punkt 4 e
a) ska omfatta de metoder för laboratorieanalys, laboratorietestning eller laboratoriediagnostik som ska användas av
laboratoriet för analyser, tester eller diagnostik när det fungerar som ett officiellt laboratorium,
b) kan omfatta en eller flera metoder för laboratorieanalys, laboratorietestning eller laboratoriediagnostik eller grupper av
metoder,
c) kan fastställas på ett flexibelt sätt så att ackrediteringen även kan omfatta ändrade versioner av de metoder som det
officiella laboratoriet använde när ackrediteringen beviljades eller nya metoder utöver dessa metoder, varvid laboratoriets
egna valideringar räcker och det inte behövs någon särskild bedömning av det nationella ackrediteringsorganet innan
dessa ändrade eller nya metoder används.
6.
När inget officiellt laboratorium som utsetts i unionen eller i ett tredjeland som är avtalsslutande part i avtalet om
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet i enlighet med punkt 1 har den sakkunskap, utrustning, infrastruktur och
personal som krävs för att utföra nya eller särskilt ovanliga laboratorieanalyser, laboratorietester och laboratoriediagnostik,
får de behöriga myndigheterna anlita ett laboratorium eller ett diagnostiskt centrum som inte uppfyller ett eller flera av
kraven i punkterna 3 och 4 för att utföra analyserna, testerna och diagnostiken.
Artikel 38
Officiella laboratoriers skyldigheter
1.
Om resultaten av en analys, ett test eller diagnostik som utförts på prover som tagits i samband med offentlig kontroll
eller annan offentlig verksamhet visar på en risk för människors eller djurs hälsa, växtskydd eller, när det gäller genetiskt
modifierade organismer och växtskyddsmedel, även för miljön, eller tyder på sannolikhet för bristande efterlevnad ska
officiella laboratorier omedelbart informera de behöriga myndigheter som utsåg dem för analysen, testet eller diagnostiken,
och när så är lämpligt, organ med delegerade uppgifter eller fysiska personer till vilka uppgifter har delegerats. I särskilda
arrangemang mellan de behöriga myndigheter, organ med delegerade uppgifter eller fysiska personer till vilka uppgifter har
delegerats och de officiella laboratorierna får det emellertid anges att denna information inte behöver tillhandahållas
omedelbart.
2.
På begäran av Europeiska unionens referenslaboratorium eller det nationella referenslaboratoriet ska officiella
laboratorier delta i jämförande undersökningar eller prestationsprov mellan laboratorier som organiseras för analyser, tester
eller diagnostik som de utför som officiella laboratorier.
3.
Officiella laboratorier ska, på de behöriga myndigheternas begäran, tillhandahålla allmänheten namnen på de metoder
som används för analyser, tester eller diagnostik som utförs i samband med offentlig kontroll och annan offentlig
verksamhet.
L 95/46
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
407
4.
Officiella laboratorier ska, på begäran av de behöriga myndigheterna, tillsammans med resultaten ange vilken metod
som använts för varje analys, test eller diagnostik som utförts i samband med offentlig kontroll och annan offentlig
verksamhet.
Artikel 39
Revision av officiella laboratorier
1.
De behöriga myndigheterna ska organisera revisioner av de officiella laboratorier som de har utsett i enlighet med
artikel 37.1 regelbundet och närhelst de anser att en revision är nödvändig, såvida de inte anser att sådana revisioner är
överflödiga med hänsyn till den ackrediteringsbedömning som avses i artikel 37.4 e.
2.
De behöriga myndigheterna ska omedelbart återkalla beslutet om utseende av ett officiellt laboratorium, antingen helt
eller för vissa uppgifter, om laboratoriet inte i vederbörlig tid vidtar lämpliga korrigerande åtgärder när något av följande
framkommer vid en av de revisioner som avses i punkt 1:
a) Det uppfyller inte längre villkoren i artikel 37.4 och 37.5.
b) Det uppfyller inte skyldigheterna i artikel 38.
c) Det underpresterar vid de jämförande undersökningar mellan laboratorier som avses i artikel 38.2.
Artikel 40
Undantag från villkoret om obligatorisk ackreditering för vissa officiella laboratorier
1.
Genom undantag från artikel 37.4 e får de behöriga myndigheterna utse följande som officiella laboratorier oavsett
om de uppfyller de villkor som anges i det ledet eller inte:
a) Laboratorier
i) vars enda verksamhet består av detektion av trikiner i kött,
ii) som endast använder de metoder för detektion av trikiner som avses i artikel 6 i kommissionens
genomförandeförordning (EU) 2015/1375 (1),
iii) som utför trikindetektioner under överinseende av de behöriga myndigheterna eller av ett officiellt laboratorium som
utsetts i enlighet med artikel 37.1 och som ackrediterats i enlighet med standarden EN ISO/IEC 17025 för
användning av de metoder som avses i led ii i detta led, och
iv) som regelbundet deltar i och presterar tillfredsställande vid de jämförande undersökningar eller prestationsprov
mellan laboratorier som organiseras av de nationella referenslaboratorierna för de metoder de använder för detektion
av trikiner.
b) Laboratorier som enbart utför analyser, tester eller diagnostik i samband med annan offentlig verksamhet, under
förutsättning att de
i) endast använder de metoder för laboratorieanalys, laboratorietestning eller laboratoriediagnostik som avses i
artikel 34.1 och artikel 34.2 a eller b,
ii) utför analyserna, testerna eller diagnostiken under överinseende av de behöriga myndigheterna eller av de nationella
referenslaboratorierna med avseende på de metoder de använder,
iii) regelbundet deltar i och presterar tillfredsställande vid de jämförande undersökningar eller prestationsprov mellan
laboratorier som organiseras av de nationella referenslaboratorierna med avseende på de metoder de använder, och
iv) har ett kvalitetssäkringssystem för att säkerställa goda och tillförlitliga resultat från de metoder för laboratorieanalys,
laboratorietestning eller laboratoriediagnostik som används.
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/47
(1)
Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/1375 av den 10 augusti 2015 om fastställande av särskilda bestämmelser för
offentlig kontroll av trikiner i kött (EUT L 212, 11.8.2015, s. 7).
408
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
2.
När de metoder som används av de laboratorier som avses i punkt 1 b i denna artikel kräver att resultatet av
laboratorieanalysen, laboratorietestningen eller laboratoriediagnostiken bekräftas, ska den bekräftande analysen, testningen
eller diagnostiken utföras av ett officiellt laboratorium som uppfyller kraven i artikel 37.4 e.
3.
De officiella laboratorier som utsetts i enlighet med punkt 1 ska vara belägna i den medlemsstat på vars territorium de
behöriga myndigheter som har utsett dem är belägna.
Artikel 41
Befogenhet att medge undantag från villkoret om obligatorisk ackreditering av alla de metoder för laboratorie-
analys, laboratorietestning och laboratoriediagnostik som används av officiella laboratorier
Kommissionen ska anta delegerade akter i enlighet med artikel 144 i syfte att komplettera denna förordning med avseende
på i vilka fall och på vilka villkor behöriga myndigheter får utse laboratorier som inte uppfyller villkoren i artikel 37.4 e för
alla de metoder som de använder vid offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet till officiella laboratorier i enlighet
med artikel 37.1, under förutsättning att sådana laboratorier
a) arbetar och ackrediteras i enlighet med standarden EN ISO/IEC 17025 för en eller flera metoder som liknar och är
representativa för de andra metoder som de använder, och
b) regelbundet och i betydande utsträckning använder de metoder för vilka de har erhållit den ackreditering som avses i
led a i denna artikel, förutom när det gäller det område som omfattas av de bestämmelser som avses i artikel 1.2 g, där
det inte finns någon sådan validerad metod för detektion av de särskilda växtskadegörarna som avses i artikel 34.1 och
34.2.
Artikel 42
Tidsbegränsade undantag från villkoren om obligatorisk ackreditering av officiella laboratorier
1.
Genom undantag från artikel 37.5 a får de behöriga myndigheterna för en begränsad tid utse ett befintligt officiellt
laboratorium till officiellt laboratorium i enlighet med artikel 37.1 för användning av en metod för laboratorieanalys,
laboratorietestning eller laboratoriediagnostik för vilken det inte har erhållit den ackreditering som avses i artikel 37.4 e
a) när det enligt nya unionsbestämmelser krävs att den metoden används,
b) när ändringar av en metod som används innebär att det krävs en ny ackreditering eller en utvidgning av den
ackreditering som det officiella laboratoriet har erhållit, eller
c) i de fall där behovet av att använda metoden grundas på en nödsituation eller en ny risk för människors eller djurs hälsa,
växtskydd, djurskydd eller, när det gäller genetiskt modifierade organismer och växtskyddsmedel, även för miljön.
2.
För det tidsbegränsade utseende som avses i punkt 1 ska följande villkor gälla:
a) Det officiella laboratoriet är redan ackrediterat i enlighet med standarden EN ISO/IEC 17025 för användning av en
metod som liknar den som inte omfattas av ackrediteringen.
b) Det officiella laboratoriet har ett kvalitetssäkringssystem som ska säkerställa att den metod som används men som inte
omfattas av den befintliga ackrediteringen ger goda och tillförlitliga resultat.
c) Analyserna, testerna eller diagnostiken utförs under överinseende av de behöriga myndigheterna eller det nationella
referenslaboratoriet för denna metod.
3.
Det tidsbegränsade utseende som avses i punkt 1 får inte överskrida en period på ett år. Det kan förlängas en gång
med ytterligare en period på ett år.
L 95/48
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
409
4.
De officiella laboratorier som utsetts i enlighet med punkt 1 ska vara belägna i de medlemsstater på vars territorium
de behöriga myndigheter som har utsett dem är belägna.
KAPITEL V
Offentlig kontroll av djur och varor som förs in i unionen
Artikel 43
Offentlig kontroll av djur och varor som förs in i unionen
Den offentliga kontrollen av djur och varor som förs in i unionen ska organiseras utifrån riskerna. För de djur och varor
som avses i artiklarna 47 och 48 ska sådan offentlig kontroll utföras i enlighet med artiklarna 47–64.
Av s n i t t I
D j u r o c h v a r o r s o m i n t e ä r f ö r e m å l f ö r o f f e n t l i g k o n t r o l l v i d g r ä n s k o n t r o l l s t a t i o n e r
e n l i g t a v s n i t t I I
Artikel 44
Offentlig kontroll av andra djur och varor än de som är föremål för offentlig kontroll vid gränskontrollstationer
enligt avsnitt II
1.
För att säkerställa att de bestämmelser som avses i artikel 1.2 efterlevs ska de behöriga myndigheterna regelbundet
och med lämplig frekvens utföra riskbaserad offentlig kontroll av djur och varor som förs in i unionen och som inte
omfattas av artiklarna 47 och 48.
2.
När det gäller de djur och varor som avses i punkt 1 ska en lämplig frekvens för den offentliga kontrollen fastställas
med beaktande av följande:
a) De risker för människors eller djurs hälsa, växtskydd, djurskydd eller, när det gäller genetiskt modifierade organismer och
växtskyddsmedel, även för miljön, som är förbundna med olika typer av djur och varor.
b) Uppgifter som indikerar sannolikheten för att konsumenterna skulle kunna bli vilseledda i fråga om produkternas art,
identitet, egenskaper, sammansättning, kvantitet, hållbarhet, ursprungsland eller härkomstplats, framställnings- eller
produktionsmetod.
c) I vilken mån kraven i de bestämmelser som avses i artikel 1.2 och som är tillämpliga på de berörda djuren eller varorna
hittills har efterlevts av
i) ursprungstredjelandet och ursprungsanläggningen eller produktionsplatsen beroende på vad som är lämpligt,
ii) exportören,
iii) den aktör som ansvarar för sändningen.
d) Den kontroll av de berörda djuren och varorna som redan har utförts.
e) De garantier som den behöriga myndigheten i ursprungstredjelandet har lämnat för att djuren och varorna uppfyller de
krav som fastställs i de bestämmelser som avses i artikel 1.2 eller krav som konstaterats vara åtminstone likvärdiga med
dessa.
3.
Den offentliga kontroll som föreskrivs i punkt 1 ska utföras på en lämplig plats inom unionens tullområde, till
exempel
a) stället för införsel till unionen,
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/49
410
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
b) en gränskontrollstation,
c) platsen för övergång till fri omsättning i unionen,
d) den för sändningen ansvariga aktörens lager och lokaler,
e) destinationsorten.
4.
De behöriga myndigheterna vid gränskontrollstationer och andra ställen för införsel till unionen ska utan hinder av
punkterna 1 och 3 och närhelst de har anledning att tro att införseln av dessa till unionen kan utgöra en risk för människors
eller djurs hälsa, växtskydd, djurskydd eller, när det gäller genetiskt modifierade organismer och växtskyddsmedel, även för
miljön, utföra offentlig kontroll av
a) transportmedel, även när de är tomma, och
b) förpackning, inklusive lastpallar.
5.
De behöriga myndigheterna får även utföra offentlig kontroll av varor som hänförts till ett av de tullförfaranden som
avses i artikel 5.16 a, b och c i förordning (EU) nr 952/2013 och är i tillfällig lagring enligt definitionen i artikel 5.17 i den
förordningen.
Artikel 45
Typer av offentlig kontroll av djur och varor som inte är föremål för offentlig kontroll vid gränskontrollstationer
enligt avsnitt II
1.
När offentlig kontroll utförs i enlighet med artikel 44.1 ska den
a) alltid omfatta en dokumentkontroll,
b) omfatta identitetskontroller och fysiska kontroller beroende på risken för människors eller djurs hälsa, växtskydd,
djurskydd eller, när det gäller genetiskt modifierade organismer och växtskyddsmedel, även för miljön.
2.
De behöriga myndigheterna ska utföra de fysiska kontroller som avses i punkt 1 b under lämpliga betingelser så att
undersökningarna kan bedrivas på ett korrekt sätt.
3.
Om de dokument- eller identitetskontroller eller fysiska kontroller som avses i punkt 1 i denna artikel visar att djuren
och varorna inte är i överensstämmelse med de bestämmelser som avses i artikel 1.2, ska artiklarna 66.1, 66.3, 66.5, 67,
68, 69, 71.1, 71.2, 72.1, 72.2, 137 och 138 tillämpas.
4.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 144 i syfte att komplettera denna
förordning med avseende på i vilka fall och på vilka villkor de behöriga myndigheterna får kräva att aktörerna ska anmäla
ankomsten av vissa varor som förs in i unionen.
Artikel 46
Provtagning på djur och varor som inte är föremål för offentlig kontroll vid gränskontrollstationer enligt avsnitt II
1.
Vid provtagning på djur och varor ska de behöriga myndigheterna, utan att det påverkar tillämpningen av
artiklarna 34–42,
a) underrätta de berörda aktörerna och, om så är lämpligt, tullmyndigheterna, och
b) besluta huruvida djuren eller varorna behöver hållas kvar i avvaktan på resultaten av den analys, testning eller diagnostik
som utförts, eller om de kan släppas förutsatt att det säkerställs att djuren eller varorna kan spåras.
L 95/50
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
411
2.
Kommissionen ska genom genomförandeakter
a) fastställa de förfaranden som krävs för att säkerställa att de djur eller varor som avses i punkt 1 b kan spåras, och
b) ange vilka dokument som måste åtfölja de djur eller varor som avses i punkt 1 när de behöriga myndigheterna har tagit
prover.
Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 145.2.
Av s n i t t I I
O f f e n t l i g k o n t r o l l a v d j u r o c h v a r o r v i d g r ä n s k o n t r o l l s t a t i o n e r
Artikel 47
Djur och varor som är föremål för offentlig kontroll vid gränskontrollstationer
1.
För att säkerställa att de bestämmelser som avses i artikel 1.2 efterlevs ska de behöriga myndigheterna, vid
gränskontrollstationen för första ankomst till unionen, utföra offentlig kontroll av varje sändning av följande kategorier av
djur och varor som förs in i unionen:
a) Djur.
b) Produkter av animaliskt ursprung, avelsmaterial och animaliska biprodukter.
c) Sådana växter, växtprodukter och andra föremål som avses i de förteckningar som upprättats enligt artiklarna 72.1 och
74.1 i förordning (EU) 2016/2031.
d) Varor från vissa tredjeländer för vilka kommissionen genom de genomförandeakter som avses i punkt 2 b i denna artikel
har beslutat om en åtgärd som kräver en tillfällig ökning av offentlig kontroll vid införseln till unionen på grund av en
känd eller ny risk eller eftersom det finns belägg för att det kanske förekommer omfattande och allvarlig bristande
efterlevnad av de bestämmelser som avses i artikel 1.2.
e) Djur och varor som är föremål för en nödåtgärd som föreskrivs i sådana rättsakter som antagits i enlighet med artikel 53
i förordning (EG) nr 178/2002, artikel 249 i förordning (EU) 2016/429 eller artiklarna 28.1, 30.1, 40.3, 41.3, 49.1,
53.3 och 54.3 i förordning (EU) 2016/2031 och genom vilka det krävs att sändningar av dessa djur eller varor, som
identifierats genom sina nummer i Kombinerade nomenklaturen (nedan kallade KN-nummer), ska bli föremål för
offentlig kontroll vid införseln till unionen.
f) Djur och varor för vilkas införsel till unionen det har fastställts villkor eller åtgärder genom rättsakter som antagits i
enlighet med artikel 126 respektive 128, eller i enlighet med de bestämmelser som avses i artikel 1.2, och i vilka det
krävs att det vid införseln av djuren eller varorna till unionen säkerställs att dessa villkor eller åtgärder uppfylls respektive
vidtas.
2.
Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa
a) förteckningar över alla djur och varor som avses i punkt 1 a och b med angivande av deras KN-nummer, och
b) förteckningen över de varor som tillhör den kategori som avses i punkt 1 d med angivande av deras KN-nummer och vid
behov uppdatera den med hänsyn till de risker som avses i den punkten.
Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 145.2.
3.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 144 i syfte att ändra denna förordning
vad gäller ändringar av de kategorier av sändningar som avses i punkt 1 i den här artikeln för att inkludera sammansatta
produkter, hö och halm samt andra produkter, dock endast produkter som innebär en nyligen identifierad eller avsevärt
förhöjd risk för människors eller djurs hälsa, växtskydd eller, när det gäller genetiskt modifierade organismer och
växtskyddsmedel, även för miljön.
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/51
412
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
4.
Om inte annat anges i de rättsakter om fastställande av de åtgärder eller villkor som avses i punkt 1 d, e och f ska
denna artikel också tillämpas på icke-kommersiella sändningar av de kategorier av djur och varor som avses i punkt 1 a, b
och c.
5.
De aktörer som är ansvariga för sändningen ska säkerställa att de djur och varor som ingår i de kategorier som avses i
punkt 1 görs tillgängliga för offentlig kontroll vid den gränskontrollstation som avses i den punkten.
Artikel 48
Djur och varor som är undantagna från offentlig kontroll vid gränskontrollstationer
Kommissionen ska anta delegerade akter i enlighet med artikel 144 i syfte att komplettera denna förordning med avseende
på bestämmelser om i vilka fall och på vilka villkor följande kategorier av djur och varor är undantagna från artikel 47, och
om ett sådant undantag är berättigat:
a) Varor som sänds som varuprover eller som visningsobjekt avsedda för utställningar och som inte är avsedda att släppas
ut på marknaden.
b) Djur och varor som är avsedda att användas för vetenskapliga ändamål.
c) Varor ombord på transportmedel i internationell trafik som inte lossas och som är avsedda att konsumeras av besättning
och passagerare.
d) Varor som ingår i passagerares personliga bagage och är avsedda för egen konsumtion eller användning.
e) Små sändningar av varor som sänds till fysiska personer och som inte är avsedda att släppas ut på marknaden.
f) Sällskapsdjur enligt definitionen i artikel 4.11 i förordning (EU) 2016/429.
g) Varor som genomgått särskild behandling och som inte överstiger de mängder som ska fastställas i dessa delegerade
akter.
h) Kategorier av djur eller varor som utgör en låg risk eller som inte utgör någon särskild risk och för vilka det därför inte
krävs några kontroller vid gränskontrollstationer.
Artikel 49
Offentlig kontroll vid gränskontrollstationer
1.
För att verifiera efterlevnaden av de tillämpliga kraven i de bestämmelser som avses i artikel 1.2 ska de behöriga
myndigheterna utföra offentlig kontroll av sändningar av de kategorier av djur och varor som avses i artikel 47.1 vid
sändningens ankomst till gränskontrollstationen. Denna offentliga kontroll ska omfatta dokumentkontroll, identitets-
kontroll och fysisk kontroll.
2.
Fysiska kontroller ska,
a) om dessa kontroller avser djur, med undantag för vattenlevande djur eller kött och ätbara slaktbiprodukter, utföras av en
officiell veterinär, som får bistås av personal som utbildats i enlighet med de krav som fastställts enligt punkt 5 när det
gäller veterinära frågor och som är utsedd av behörig myndighet för detta syfte.
b) om dessa kontroller avser vattenlevande djur, andra produkter av animaliskt ursprung än de som avses i led a i denna
punkt, avelsmaterial eller animaliska biprodukter, utföras av en officiell veterinär eller av personal som utbildats i
enlighet med de krav som fastställts enligt punkt 5 och som är utsedd av behörig myndighet för detta syfte.
c) om dessa kontroller avser växter, växtprodukter och andra föremål, utföras av en officiell växtskyddsinspektör.
3.
De behöriga myndigheterna vid gränskontrollstationerna ska systematiskt utföra offentlig kontroll av sändningar av
djur som transporteras och av transportmedel för att verifiera att djurskyddskraven i de bestämmelser som avses i
artikel 1.2 efterlevs. De behöriga myndigheterna ska införa arrangemang i syfte att prioritera offentlig kontroll av djur som
transporteras och minska dröjsmålen vid sådana kontroller.
L 95/52
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
413
4.
Kommissionen får genom genomförandeakter fastställa närmare bestämmelser om praktiska arrangemang för
uppvisande av sändningar av de kategorier av djur och varor som avses i artikel 47.1, vilka transportenheter eller
underenheter som en enskild sändning kan bestå av och det maximala antalet sådana transportenheter eller underenheter i
varje sändning, med hänsyn till behovet av att säkerställa snabb och effektiv hantering av sändningarna och den offentliga
kontroll som de behöriga myndigheterna ska utföra, samt vid behov internationella standarder. Dessa genomförandeakter
ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 145.2.
5.
Kommissionen ska anta delegerade akter i enlighet med artikel 144 i syfte att komplettera denna förordning med
avseende på bestämmelser om de särskilda utbildningskraven för den personal som avses i punkt 2 i den här artikeln i fråga
om utförandet av fysiska kontroller vid gränskontrollstationerna.
Artikel 50
Intyg och dokument som ska åtfölja sändningar och delade sändningar
1.
Originalet av de officiella intyg eller dokument, eller elektroniska motsvarigheter, som enligt de bestämmelser som
avses i artikel 1.2 ska åtfölja sändningar av de kategorier av djur och varor som avses i artikel 47.1 ska uppvisas för och
sparas av de behöriga myndigheterna vid gränskontrollstationen såvida inte annat framgår av de bestämmelser som avses i
artikel 1.2.
2.
De behöriga myndigheterna vid gränskontrollstationen ska till den aktör som ansvarar för sändningen lämna en
bestyrkt papperskopia eller elektronisk kopia av de officiella intyg eller dokument som avses i punkt 1; för delsändningar
ska bestyrkta papperskopior eller elektroniska kopior av sådana intyg eller dokument lämnas ut för varje del.
3.
Sändningar får inte delas upp förrän offentlig kontroll har utförts och alla delar av det gemensamma hälsodokument
för införsel (CHED) som avses i artikel 56 har fyllts i, i enlighet med artiklarna 56.5 och 57.
4.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter enligt artikel 144 i syfte att komplettera denna förordning
med avseende på bestämmelser om i vilka fall och på vilka villkor sändningar av de kategorier av djur och varor som avses i
artikel 47.1 måste åtföljas av hälsodokumentet CHED till destinationsorten.
Artikel 51
Särskilda bestämmelser för offentlig kontroll vid gränskontrollstationer
1.
Kommissionen ska anta delegerade akter i enlighet med artikel 144 i syfte att komplettera denna förordning med
avseende på bestämmelser om
a) i vilka fall och på vilka villkor de behöriga myndigheterna viden gränskontrollstation får ge sändningar av de kategorier
av djur och varor som avses i artikel 47.1 tillstånd för vidaretransport till slutdestinationen i väntan på resultaten av de
fysiska kontrollerna, om sådana krävs,
b) vilka tidsfrister och arrangemang som gäller för utförandet av dokumentkontroller och, vid behov, identitetskontroller
och fysiska kontroller av kategorier av djur och varor som är föremål för den offentliga kontroll som föreskrivs i
artikel 47.1 och som förs in i unionen sjö- eller luftvägen från ett tredjeland, när dessa djur eller varor flyttas från ett
fartyg eller luftfartyg och under tullövervakning transporteras till ett annat fartyg eller luftfartyg inom samma hamn eller
flygplats som förberedelse inför den fortsatta resan (nedan kallade omlastade sändningar),
c) i vilka fall och på vilka villkor identitetskontroller och fysiska kontroller av omlastade sändningar och av djur som
anländer luft- eller sjövägen och som stannar kvar på samma transportmedel för den fortsatta resan får ske vid en annan
gränskontrollstation än gränskontrollstationen för första ankomst till unionen,
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/53
414
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
d) i vilka fall och på vilka villkor transitering av sändningar av de kategorier av djur och varor som avses i artikel 47.1 får
tillåtas och vissa offentliga kontroller av sådana sändningar ska utföras vid gränskontrollstationer, inklusive i vilka fall
och på vilka villkor varor ska lagras i särskilt godkända tullager eller i frizoner,
e) i vilka fall och på vilka villkor undantag från bestämmelserna om identitetskontroller och fysiska kontroller ska tillämpas
när det gäller omlastade sändningar och transitering av sändningar av sådana varor som avses i artikel 47.1 c.
2.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter enligt artikel 144 i syfte att komplettera denna förordning
med avseende på bestämmelser om i vilka fall och på vilka villkor undantag från bestämmelserna om dokumentkontroller
ska tillämpas när det gäller omlastade sändningar och transitering av sändningar av sådana varor som avses i artikel 47.1 c.
Artikel 52
Närmare bestämmelser om dokumentkontroller, identitetskontroller och fysiska kontroller
För att säkerställa ett enhetligt genomförande av artiklarna 49, 50 och 51 ska kommissionen genom genomförandeakter
fastställa närmare bestämmelser för vilka åtgärder som ska vidtas under och efter de dokumentkontroller, identitetskon-
troller och fysiska kontroller som avses i de artiklarna för att säkerställa att den offentliga kontrollen utförs effektivt. Dessa
genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 145.2.
Artikel 53
Offentlig kontroll som inte utförs vid gränskontrollstationer
1.
Kommissionen ska anta delegerade akter i enlighet med artikel 144 i syfte att komplettera denna förordning med
avseende på bestämmelser om i vilka fall och på vilka villkor
a) identitetskontroller och fysiska kontroller av sändningar av de kategorier av djur och varor som avses i artikel 47.1 får
utföras av behöriga myndigheter vid andra kontrollställen än gränskontrollstationer, under förutsättning att dessa
kontrollställen uppfyller kraven i artikel 64.3 och i de genomförandeakter som antagits i enlighet med artikel 64.4,
b) fysiska kontroller av sändningar som har varit föremål för dokument- och identitetskontroller vid en gränskontroll-
station för första ankomst till unionen får utföras på en annan gränskontrollstation i en annan medlemsstat,
c) identitetskontroller och fysiska kontroller av sändningar som har varit föremål för dokumentkontroller vid en
gränskontrollstation för första ankomst till unionen får utföras på en annan gränskontrollstation i en annan
medlemsstat,
d) särskilda kontrolluppgifter får utföras av tullmyndigheter eller andra offentliga myndigheter, om dessa myndigheter inte
redan är ansvariga för dessa uppgifter, med avseende på
i) sändningar som avses i artikel 65.2,
ii) passagerares personliga bagage,
iii) varor som beställts genom distansförsäljningsavtal, inbegripet via telefon eller internet,
iv) sällskapsdjur som uppfyller kraven i artikel 5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 576/2013 (1).
e) dokumentkontroller avseende sändningar av växter, växtprodukter och andra föremål som avses i artikel 47.1 c får
utföras någon annanstans än vid gränskontrollstationen.
L 95/54
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
(1)
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 576/2013 av den 12 juni 2013 om förflyttning av sällskapsdjur utan
kommersiellt syfte och om upphävande av förordning (EG) nr 998/2003 (EUT L 178, 28.6.2013, s. 1).
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
415
2.
Artiklarna 56.3 b, 57.2 a, 59.1, 60.1 a och d, samt artiklarna 62 och 63, ska också tillämpas på de kontrollställen
som avses i punkt 1 a i den här artikeln.
Artikel 54
Dokumentkontrollernas, identitetskontrollernas och de fysiska kontrollernas frekvens
1.
Samtliga sändningar av de kategorier av djur och varor som avses i artikel 47.1 ska vara föremål för
dokumentkontroll.
2.
Identitetskontroller och fysiska kontroller ska utföras på sändningar av de kategorier av djur och varor som avses i
artikel 47.1 med en frekvens som beror på den risk som varje djur, vara eller kategori av djur eller varor utgör för
människors eller djurs hälsa, växtskydd, djurskydd eller, när det gäller genetiskt modifierade organismer och
växtskyddsmedel, även för miljön.
3.
Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa bestämmelser för att säkerställa enhetlig tillämpning av den
lämpliga frekvens som avses i punkt 2. Dessa bestämmelser ska säkerställa att dessa frekvenser är högre än noll och ska
fastställa
a) kriterierna och förfarandena för att fastställa och ändra frekvenserna för identitetskontroller och fysiska kontroller av
sändningar av de kategorier av djur och varor som avses i artikel 47.1 a, b och c och anpassa dem till den risknivå som är
förbunden med dessa kategorier, med beaktande av
i) information som kommissionen samlat in i enlighet med artikel 125.1,
ii) resultatet av kontroller som kommissionens experter utfört i enlighet med artikel 120.1,
iii) i vilken omfattning aktörerna hittills har efterlevt de bestämmelser som avses i artikel 1.2,
iv) data och information som samlats in via det informationshanteringssystem för offentlig kontroll (Imsoc) som avses i
artikel 131,
v) tillgängliga vetenskapliga bedömningar, och
vi) annan eventuell information om de risker som är förbundna med dessa kategorier av djur och varor,
b) de villkor på vilka medlemsstaterna får öka den frekvens för identitetskontroller och fysiska kontroller som fastställts i
enlighet med led a för att ta hänsyn till lokala riskfaktorer,
c) förfarandena för att säkerställa att de frekvenser för identitetskontroller och fysiska kontroller som fastställts i enlighet
med led a tillämpas i rätt tid och på ett enhetligt sätt.
Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 145.2.
4.
Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa bestämmelser om
a) frekvensen för identitetskontroller och fysiska kontroller för de kategorier av varor som avses i artikel 47.1 d, och
b) frekvensen för identitetskontroller och fysiska kontroller för de kategorier av djur och varor som avses i artikel 47.1 e
och f om detta inte redan föreskrivs i de rättsakter som det hänvisas till i de leden.
Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 145.2.
Artikel 55
Beslut om sändningar
1.
De behöriga myndigheterna ska efter att ha utfört offentlig kontroll, inklusive dokumentkontroll samt, vid behov,
identitetskontroll och fysisk kontroll, fatta beslut om varje sändning av de kategorier av djur och varor som avses i
artikel 47.1 med angivande av om sändningen är förenlig med de bestämmelser som avses i artikel 1.2 och, i
förekommande fall, det tillämpliga tullförfarandet.
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/55
416
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
2.
Beslut om sändningar ska fattas av
a) en officiell veterinär när det gäller djur, produkter av animaliskt ursprung, avelsmaterial eller animaliska biprodukter,
eller
b) en officiell växtskyddsinspektör när det gäller växter, växtprodukter eller andra föremål.
3.
Genom undantag från punkt 2 a får behöriga myndigheter fastslå att beslutet om sändningar av fiskeriprodukter,
levande musslor, levande tagghudingar, levande manteldjur och levande marina snäckor avsedda att användas som
livsmedel ska fattas av personal som fått lämplig utbildning och som är särskilt utsedd av behöriga myndigheter för detta
syfte.
Artikel 56
Aktörernas och de behöriga myndigheternas användning av det gemensamma hälsodokumentet för införsel
(CHED)
1.
För varje sändning av de kategorier av djur och varor som avses i artikel 47.1 ska den aktör som ansvarar för
sändningen fylla i den relevanta delen i hälsodokumentet CHED och ange de uppgifter som krävs för omedelbar och
fullständig identifiering av sändningen och dess destination.
2.
Hänvisningar i denna förordning till hälsodokumentet CHED inbegriper en hänvisning till dess elektroniska
motsvarighet.
3.
Hälsodokumentet CHED ska användas av
a) de aktörer som ansvarar för sändningar av de kategorier av djur och varor som avses i artikel 47.1 för att till de behöriga
myndigheterna vid gränskontrollstationen förhandsanmäla dessa sändningars ankomst, och
b) de behöriga myndigheterna vid gränskontrollstationen för att
i) registrera resultatet av den offentliga kontroll som utförts och eventuella beslut som fattats på grundval av detta,
inbegripet beslut om att avvisa sändningar,
ii) via Imsoc vidarebefordra uppgifterna i led i.
4.
De aktörer som är ansvariga för sändningen ska göra en förhandsanmälan enligt punkt 3 a genom att fylla i och skicka
den relevanta delen av hälsodokumentet CHED i Imsoc för vidarebefordran till de behöriga myndigheterna vid
gränskontrollstationen före sändningens fysiska ankomst till unionen.
5.
De behöriga myndigheterna vid gränskontrollstationen ska slutföra ifyllandet av hälsodokumentet CHED så snart
a) all offentlig kontroll som krävs enligt artikel 49.1 har utförts,
b) resultaten av fysiska kontroller, om sådana krävs, är tillgängliga, och
c) ett beslut om sändningen har fattats i enlighet med artikel 55 och registrerats i hälsodokumentet CHED.
Artikel 57
Tullmyndigheternas användning av hälsodokumentet CHED
1.
Hänförande av sändningar av de kategorier av djur och varor som avses i artikel 47.1 till ett tullförfarande, eller
hantering av dem inom ramen för ett sådant förfarande, inbegripet införsel eller hantering i tullager eller frizoner ska ske
endast under förutsättning att den aktör som är ansvarig för sändningen visar upp hälsodokumentet CHED för
tullmyndigheterna, utan att det påverkar de undantag som avses i artikel 48 och de bestämmelser som avses i artiklarna 53
och 54. I detta skede ska hälsodokumentet vara vederbörligen ifyllt i Imsoc av de behöriga myndigheterna vid
gränskontrollstationen.
L 95/56
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
417
2.
Tullmyndigheterna
a) får inte tillåta att sändningen hänförs till ett annat tullförfarande än det som de behöriga myndigheterna vid
gränskontrollstationen har angett, och
b) får endast tillåta att en sändning övergår till fri omsättning efter uppvisande av ett vederbörligen ifyllt hälsodokument
CHED som bekräftar att sändningen är förenlig med de tillämpliga bestämmelser som avses i artikel 1.2, utan att det
påverkar tillämpningen av de undantag som avses i artikel 48 och de bestämmelser som avses i artiklarna 53 och 54.
3.
Om en tulldeklaration avges för en sändning av de kategorier av djur eller varor som avses i artikel 47.1 utan att
hälsodokumentet CHED visas upp, ska tullmyndigheterna kvarhålla sändningen och omedelbart underrätta de behöriga
myndigheterna vid gränskontrollstationen. De behöriga myndigheterna ska vidta nödvändiga åtgärder enligt artikel 66.6.
Artikel 58
Format, tidsfrister och särskilda bestämmelser för användning av hälsodokumentet CHED
Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa bestämmelser om
a) utformningen av hälsodokumentet CHED och instruktioner för dess uppvisande och användning, med beaktande av
relevanta internationella standarder, och
b) minimitidsfrister för de ansvariga aktörernas förhandsanmälan av sändningar enligt artikel 56.3 a för att de behöriga
myndigheterna vid gränskontrollstationen ska kunna utföra offentlig kontroll i vederbörlig tid och på ett verkningsfullt
sätt.
Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 145.2.
Artikel 59
Utseende av gränskontrollstationer
1.
Medlemsstaterna ska utse gränskontrollstationer för utförande av offentlig kontroll av en eller flera av de kategorier av
djur och varor som avses i artikel 47.1.
2.
Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen innan de utser en gränskontrollstation. Denna underrättelse ska
innehålla all den information som är nödvändig för att kommissionen ska kunna kontrollera att den föreslagna
gränskontrollstationen uppfyller minimikraven i artikel 64.
3.
Inom tre månader från mottagandet av den underrättelse som avses i punkt 2 ska kommissionen underrätta
medlemsstaten om
a) huruvida förutsättningen för att den föreslagna gränskontrollstationen ska kunna utses är att kommissionens experter
utfört en kontroll i enlighet med artikel 116 i syfte att verifiera efterlevnaden av minimikraven i artikel 64, och
b) datum för en sådan kontroll, som inte ska vara senare än sex månader efter underrättelsen.
4.
Om kommissionen i enlighet med punkt 3 har informerat en medlemsstat om att det inte krävs någon kontroll får
medlemsstaten gå vidare med utseendet av gränskontrollstationen.
5.
Medlemsstaten ska skjuta upp utseendet av gränskontrollstationen till dess att kommissionen har meddelat att
resultatet av kontrollen visar att kraven uppfylls. Kommissionen ska meddela resultaten av den kontroll som avses i punkt 3
a senast inom tre månader från datumet för den kontrollen.
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/57
418
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
Artikel 60
Förteckningar över gränskontrollstationer
1.
Varje medlemsstat ska på internet tillhandahålla aktuella förteckningar över gränskontrollstationer på sitt territorium
och för varje gränskontrollstation ange
a) kontaktuppgifter,
b) öppettider,
c) dess exakta läge och huruvida införselstället är en hamn, flygplats, järnväg eller väg, och
d) vilka av de kategorier av djur och varor som avses i artikel 47.1 som gränskontrollstationen enligt beslutet om utseende
ska kontrollera.
2.
Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa bestämmelser om det format, de kategorier, de förkortningar
för gränskontrollstationer och annan information som medlemsstaterna ska använda i förteckningarna över gräns-
kontrollstationer. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 145.2.
Artikel 61
Återkallelse av godkännanden av, och förnyat utseende av, befintliga gränskontrollenheter
1.
Beslut om godkännande av gränskontrollstationer i enlighet med artikel 6 i direktiv 97/78/EG och artikel 6 i direktiv
91/496/EEG, beslut om utseende av införselställen i enlighet med artikel 5 i förordning (EG) nr 669/2009 och av
införselorter i enlighet med artikel 13c.4 i direktiv 2000/29/EG och beslut om utseende av första införselställen i enlighet
med artikel 5 i kommissionens förordning (EU) nr 284/2011 (1) ska återkallas.
2.
Medlemsstaterna får på nytt utse de gränskontrollstationer, utsedda införselställen, införselorter och första
införselställen som avses i punkt 1 i denna artikel till gränskontrollstationer i enlighet med artikel 59.1, under
förutsättning att minimikraven i artikel 64 är uppfyllda.
3.
Artikel 59.2, 59.3 och 59.5 ska inte tillämpas på beslut om förnyat utseende enligt punkt 2 i den här artikeln.
Artikel 62
Återkallelse av beslutet om utseende av gränskontrollstationer
1.
Om gränskontrollstationer inte längre uppfyller kraven i artikel 64 ska medlemsstaterna
a) återkalla beslutet om utseendet enligt artikel 59.1 för alla eller för vissa av de kategorier av djur och varor som utseendet
omfattar, och
b) avföra de gränskontrollstationerna från de förteckningar som avses i artikel 60.1 för de kategorier av djur och varor för
vilka beslutet om utseende återkallas.
2.
Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen och övriga medlemsstater om att beslutet om utseende av en
gränskontrollstation återkallats i enlighet med punkt 1 och om skälen till återkallelsen.
3.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 144 i syfte att komplettera denna
förordning med avseende på i vilka fall och genom vilka förfaranden som gränskontrollstationer för vilka beslutet om
utseende endast delvis har återkallats i enlighet med punkt 1 a i den här artikeln får utses på nytt genom undantag från
artikel 59.
L 95/58
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
(1)
Kommissionens förordning (EU) nr 284/2011 av den 22 mars 2011 om fastställande av särskilda villkor och närmare förfaranden
för import av köksredskap i plast av polyamid och melamin vilka har sitt ursprung i eller har avsänts från Folkrepubliken Kina och
den särskilda administrativa regionen Hongkong i Folkrepubliken Kina (EUT L 77, 23.3.2011, s. 25).
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
419
4.
Denna artikel ska inte påverka medlemsstaternas behörighet att återkalla beslut om utseende av gränskontrollstationer
av andra skäl än de som avses i denna förordning.
Artikel 63
Tillfällig återkallelse av beslutet om utseende av gränskontrollstationer
1.
Medlemsstaterna ska tillfälligt återkalla beslutet om utseende av en gränskontrollstation och beordra att verksamheten
stoppas, för alla eller för vissa av de kategorier av djur och varor som utseendet omfattar, i de fall där sådan verksamhet kan
utgöra en risk för människors eller djurs hälsa, växtskydd, djurskydd eller, när det gäller genetiskt modifierade organismer
och växtskyddsmedel, även för miljön. Vid en allvarlig risk ska den tillfälliga återkallelsen ske med omedelbar verkan.
2.
Medlemsstaterna ska omedelbart underrätta kommissionen och övriga medlemsstater om att beslutet om utseende av
en gränskontrollstation tillfälligt återkallats och om skälen till den tillfälliga återkallelsen.
3.
Medlemsstaterna ska ange den tillfälliga återkallelsen av beslutet om utseende av en gränskontrollstation i de
förteckningar som avses i artikel 60.1.
4.
Medlemsstaterna ska upphäva den tillfälliga återkallelsen enligt punkt 1 så snart som
a) de behöriga myndigheterna har förvissat sig om att den risk som avses i punkt 1 inte längre föreligger, och
b) de har meddelat kommissionen och övriga medlemsstater skälen till att den tillfälliga återkallelsen upphävs.
5.
Denna artikel ska inte påverka medlemsstaternas behörighet att besluta om tillfällig återkallelse av beslut om utseende
av gränskontrollstationer av andra skäl än de som avses i denna förordning.
Artikel 64
Minimikrav för gränskontrollstationer
1.
Gränskontrollstationer ska ligga i omedelbar närhet av stället för införsel till unionen och antingen på en plats som
anvisats av tullmyndigheterna i enlighet med artikel 135.1 och 135.2 i förordning (EU) nr 952/2013 eller i en frizon.
2.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 144 i syfte att komplettera denna
förordning med avseende på i vilka fall och på vilka villkor en gränskontrollstation, när det föreligger särskilda geografiska
begränsningar, får vara belägen på ett annat avstånd från stället för införsel till unionen än i dess omedelbara närhet.
3.
Gränskontrollstationerna ska ha
a) tillräckligt stor och för ändamålet väl kvalificerad bemanning,
b) lokaler eller andra anläggningar som är lämpliga för typ och volym av de kategorier av djur och varor som hanteras,
c) utrustning och lokaler eller andra anläggningar som möjliggör offentlig kontroll av var och en av de kategorier av djur
och varor som gränskontrollstationen har utsetts för,
d) arrangemang för att säkerställa, beroende på vad som är lämpligt, sådan tillgång till ytterligare utrustning, lokaler och
tjänster som krävs för att åtgärder i enlighet med artiklarna 65, 66 och 67 ska kunna vidtas vid misstanke om bristande
efterlevnad, sändningar som inte är förenliga med bestämmelserna eller sändningar som utgör en risk,
e) beredskapsplanering för oförutsedda och oväntade omständigheter eller händelser som ska säkerställa att den offentliga
kontrollen fungerar väl och att tillämpningen av åtgärder i enlighet med artiklarna 65, 66 och 67 är verkningsfull,
f) den teknik och utrustning som krävs för att Imsoc och, i förekommande fall, andra datoriserade informationshan-
teringssystem som behövs för hantering och utbyte av data och information ska kunna drivas effektivt,
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/59
420
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
g) tillgång till officiella laboratorier som inom lämpliga tidsfrister kan tillhandahålla analys-, testnings- och
diagnostikresultat och som är utrustade med de it-verktyg som krävs för att säkerställa att resultaten av analyser,
tester eller diagnostik förs in på lämpligt sätt i Imsoc,
h) lämpliga arrangemang för korrekt hantering av olika kategorier av djur och varor och för förebyggande av risker som
kan uppstå till följd av korskontaminering, och
i) arrangemang för efterlevande av relevanta standarder för biosäkerhet så att spridning av sjukdomar till unionen
förhindras.
4.
Kommissionen får genom genomförandeakter fastställa bestämmelser om kraven i punkt 3 i denna artikel för att ta
hänsyn till specifika egenskaper och logistiska behov i samband med offentlig kontroll och med tillämpningen av de
åtgärder som vidtas i enlighet med artiklarna 66.3, 66.6 och 67 för de olika kategorier av djur och varor som avses i
artikel 47.1. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 145.2.
5.
Kommissionen ska anta delegerade akter i enlighet med artikel 144 i syfte att komplettera denna förordning med
avseende på de omständigheter under vilka, och de villkor på vilka, de gränskontrollstationer som har utsetts för att hantera
import av obearbetat timmer samt sågat trä och träflisor får undantas från en eller flera av de skyldigheter som avses i
punkt 3 i den här artikeln för att ta hänsyn till behoven hos behöriga myndigheter med ansvar för offentlig kontroll som
arbetar under särskilda geografiska begränsningar, samtidigt som ett korrekt utförande av kontrollerna säkerställs.
Av s n i t t I I I
Å t g ä r d e r v i d m i s s t a n k e o m b r i s t a n d e e f t e r l e v n a d o c h v i d b r i s t a n d e e f t e r l e v n a d
a v s e e n d e d j u r o c h v a r o r s o m f ö r s i n i u n i o n e n
Artikel 65
Misstanke om bristande efterlevnad och förstärkt offentlig kontroll
1.
Vid misstanke om att sändningar av de kategorier av djur och varor som avses i artiklarna 44.1 och 47.1 inte är
förenliga med de bestämmelser som avses i artikel 1.2 ska den behöriga myndigheten utföra offentlig kontroll för att
bekräfta eller undanröja misstanken.
2.
Sändningar av djur och varor för vilka aktören inte har angett om de består av de kategorier av djur och varor som
avses i artikel 47.1 ska vara föremål för offentlig kontroll av de behöriga myndigheterna om det finns anledning att tro att
sådana kategorier av djur eller varor finns i sändningen.
3.
De behöriga myndigheterna ska omhänderta de sändningar som avses i punkterna 1 och 2 i avvaktan på resultaten av
den offentliga kontroll som anges i de punkterna.
Sändningarna ska i lämpliga fall hållas isolerade eller i karantän, och djur ska hysas, utfodras, vattnas och, vid behov,
behandlas i avvaktan på resultaten av den offentliga kontrollen.
4.
Om de behöriga myndigheterna har anledning att misstänka bedrägligt eller vilseledande agerande hos en aktör som
är ansvarig för sändningen eller om den offentliga kontrollen ger skäl att anta att allvarliga eller upprepade överträdelser av
de bestämmelser som avses i artikel 1.2 har förekommit, ska de, om så är lämpligt, och utöver de åtgärder som anges i
artikel 66.3, på lämpligt sätt förstärka den offentliga kontrollen av sändningar med samma ursprung eller samma
användningsområde.
5.
De behöriga myndigheterna ska via Imsoc underrätta kommissionen och medlemsstaterna om beslutet att utföra
förstärkt offentlig kontroll enligt punkt 4 i den här artikeln och lämna en motivering till detta.
6.
Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa bestämmelser om förfarandena för samordning av den
förstärkta offentliga kontroll som de behöriga myndigheterna ska utföra enligt punkterna 4 och 5 i denna artikel. Dessa
genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 145.2.
L 95/60
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
421
Artikel 66
Åtgärder som ska vidtas när sändningar som förs in i unionen inte är förenliga med bestämmelserna
1.
De behöriga myndigheterna ska omhänderta alla sändningar av djur eller varor som förs in i unionen och som inte är
förenliga med de bestämmelser som avses i artikel 1.2 och ska neka dem införsel till unionen.
De behöriga myndigheterna ska, beroende på vad som är lämpligt, hålla sådana sändningar isolerade eller i karantän, och
djur som ingår i dem ska inhysas, vårdas eller behandlas under lämpliga förhållanden i avvaktan på ytterligare beslut. De
behöriga myndigheterna ska om möjligt även ta hänsyn till intresset av att tillhandahålla särskild omsorg när det gäller vissa
typer av varor.
2.
Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa närmare bestämmelser om de praktiska arrangemangen för
isoleringen och karantänen enligt punkt 1 andra stycket i denna artikel. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med
det granskningsförfarande som avses i artikel 145.2.
3.
Den behöriga myndigheten ska, när det gäller en sådan sändning som avses i punkt 1, utan dröjsmål begära att den
aktör som är ansvarig för sändningen
a) destruerar sändningen,
b) återsänder sändningen till en destination utanför unionen i enlighet med artikel 72.1 och 72.2, eller
c) gör sändningen föremål för särskild behandling i enlighet med artikel 71.1 och 71.2 eller för varje annan åtgärd som är
nödvändig för att säkerställa att de bestämmelser som avses i artikel 1.2 efterlevs, och, i lämpliga fall, hänför sändningen
till andra ändamål än dem som den ursprungligen var avsedd för.
Varje åtgärd som avses i leden a, b och c i första stycket ska utföras i överensstämmelse med de bestämmelser som avses i
artikel 1.2, inbegripet när det gäller sändningar av levande djur, särskilt de bestämmelser som är avsedda att förskona djur
från smärta, ångest eller lidande som kan undvikas.
Om sändningen består av växter, växtprodukter eller andra föremål ska första stycket a, b och c tillämpas antingen på
sändningen eller på partier av den.
Innan den behöriga myndigheten begär att aktören vidtar åtgärder i enlighet med första stycket a, b och c ska den höra den
berörda aktören, såvida inte omedelbara åtgärder krävs för att undanröja en risk för människors eller djurs hälsa, växtskydd,
djurskydd eller, när det gäller genetiskt modifierade organismer och växtskyddsmedel, även för miljön.
4.
Om den behöriga myndigheten beordrar aktören att vidta en eller flera av de åtgärder som föreskrivs i punkt 3 första
stycket a, b eller c får denna behöriga myndighet i undantagsfall tillåta att åtgärden vidtas för endast en del av sändningen,
förutsatt att den partiella destrueringen, återsändningen, särskilda behandlingen eller andra åtgärden
a) är sådan att den säkerställer att bestämmelserna efterlevs,
b) inte utgör en risk för människors eller djurs hälsa, växtskydd, djurskydd eller, när det gäller genetiskt modifierade
organismer och växtskyddsmedel, även för miljön, och
c) inte stör utförandet av den offentliga kontrollen.
5.
De behöriga myndigheterna ska omedelbart underrätta följande parter om beslut att neka en sändning införsel enligt
punkt 1 i denna artikel och beslut som meddelats i enlighet med punkterna 3 och 6 i denna artikel och med artikel 67:
a) Kommissionen.
b) De behöriga myndigheterna i övriga medlemsstater.
c) Tullmyndigheterna.
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/61
422
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
d) De behöriga myndigheterna i ursprungstredjelandet.
e) Den aktör som ansvarar för sändningen.
Underrättelsen ska göras via Imsoc.
6.
Om en sändning av de kategorier av djur eller varor som avses i artikel 47.1 inte visas upp för den offentliga kontroll
som avses i den artikeln, eller inte visas upp i enlighet med kraven i artiklarna 50.1, 50.3, 56.1, 56.3 och 56.4 eller med de
bestämmelser som antagits enligt artiklarna 48, 49.4, 51, 53.1 och 58, ska de behöriga myndigheterna beordra att
sändningen kvarhålls eller återkallas och att den utan dröjsmål omhändertas.
Punkterna 1, 3 och 5 i denna artikel ska tillämpas på sådana sändningar.
7.
Den aktör som ansvarar för sändningen ska bära kostnaderna för tillämpningen av de åtgärder som avses i denna
artikel.
Artikel 67
Åtgärder som ska vidtas avseende djur eller varor som förs in i unionen från tredjeländer och som utgör en risk
När offentlig kontroll tyder på att en sändning av djur eller varor utgör en risk för människors eller djurs hälsa, växtskydd,
djurskydd eller, när det gäller genetiskt modifierade organismer och växtskyddsmedel, även för miljön, ska sändningen
hållas isolerad eller i karantän och djur som ingår i den ska hysas, tas om hand och behandlas under lämpliga förhållanden i
avvaktan på ytterligare beslut.
De behöriga myndigheterna ska omhänderta den berörda sändningen och utan dröjsmål begära att den aktör som är
ansvarig för sändningen
a) destruerar sändningen i enlighet med de bestämmelser som avses i artikel 1.2, och i samband med detta vidtar alla
åtgärder som är nödvändiga för att skydda människors eller djurs hälsa, växtskydd, djurskydd eller miljön och, när det
gäller levande djur, särskilt bestämmelserna om att djuren ska förskonas från smärta, ångest eller lidande som kan
undvikas, eller
b) gör sändningen till föremål för särskild behandling i enlighet med artikel 71.1 och 71.2.
Den aktör som ansvarar för sändningen ska bära kostnaderna för tillämpningen av de åtgärder som avses i denna artikel.
Artikel 68
Uppföljning av beslut som fattats när sändningar som förs in i unionen från tredjeländer inte är förenliga med
bestämmelserna
1.
De behöriga myndigheterna ska
a) ogiltigförklara de officiella intyg och om så är lämpligt andra relevanta dokument som åtföljer sändningar som har varit
föremål för åtgärder enligt artiklarna 66.3, 66.6 och 67, och
b) samarbeta i enlighet med bestämmelserna i artiklarna 102–108 för att vidta ytterligare åtgärder som krävs för att
säkerställa att det inte är möjligt att till unionen återinföra sändningar som har nekats införsel enligt artikel 66.1.
2.
De behöriga myndigheterna i den medlemsstat där den offentliga kontrollen utfördes ska övervaka tillämpningen av
de åtgärder som har beordrats i enlighet med artiklarna 66.3, 66.6 och 67 för att se till att sändningen inte inverkar negativt
på människors hälsa, djurs hälsa, växtskydd, djurskydd eller miljön under eller i avvaktan på tillämpningen av dessa
åtgärder.
När så är lämpligt ska tillämpningen av dessa åtgärder slutföras under överinseende av de behöriga myndigheterna i en
annan medlemsstat.
L 95/62
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
423
Artikel 69
En aktörs underlåtenhet att tillämpa de åtgärder som de behöriga myndigheterna beordrat
1.
Den aktör som är ansvarig för sändningen ska vidta alla de åtgärder som de behöriga myndigheterna beordrat i
enlighet med artiklarna 66.3, 66.6 och 67 utan dröjsmål och senast inom 60 dagar från den dag då de behöriga
myndigheterna i enlighet med artikel 66.5 underrättat den berörda aktören om sitt beslut. De behöriga myndigheterna får
fastställa en kortare period än 60 dagar.
2.
Om den berörda aktören efter utgången av den tidsperiod som avses i punkt 1 inte har vidtagit några åtgärder ska de
behöriga myndigheterna beordra
a) att sändningen destrueras eller blir föremål för någon annan lämplig åtgärd,
b) att sändningen i de fall som avses i artikel 67 destrueras i lämpliga anläggningar som ligger så nära
gränskontrollstationen som möjligt, och att man i samband med detta vidtar alla åtgärder som är nödvändiga för att
skydda människors eller djurs hälsa, för växtskydd, djurskydd eller för att skydda miljön.
3.
De behöriga myndigheterna får förlänga den period som avses i punkterna 1 och 2 i denna artikel med den tid som
krävs för att få resultaten av det andra expertutlåtande som avses i artikel 35, under förutsättning att detta inte inverkar
negativt på människors eller djurs hälsa, växtskydd, djurskydd eller, när det gäller genetiskt modifierade organismer och
växtskyddsmedel, även på miljön.
4.
Den aktör som ansvarar för sändningen ska bära kostnaderna för tillämpningen av de åtgärder som avses i denna
artikel.
Artikel 70
Enhetlig tillämpning av artiklarna 66, 67 och 68
Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa bestämmelser för att säkerställa att alla de gränskontrollstationer
som avses i artikel 59.1 och alla de kontrollställen som avses i artikel 53.1 a på ett enhetligt sätt tillämpar de beslut som de
behöriga myndigheterna fattat och de åtgärder som de vidtagit och beordrat i enlighet med artiklarna 66, 67 och 68, som
de behöriga myndigheterna ska följa i vanligen förekommande eller återkommande fall av bristande efterlevnad eller vid
vanliga eller återkommande risker. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses
i artikel 145.2.
Artikel 71
Särskild behandling av sändningar
1.
Den särskilda behandling av sändningar som föreskrivs i artikel 66.3 c och 67 b kan, beroende på vad som är
lämpligt, inbegripa
a) behandling eller bearbetning, i lämpliga fall inbegripet dekontaminering, dock inte utspädning, så att sändningen
efterlever kraven i de bestämmelser som avses i artikel 1.2 eller kraven i ett tredjeland som produkterna återsänds till,
eller
b) behandling på något annat sätt som är lämpligt för säker konsumtion som foder eller livsmedel eller för användning för
andra ändamål än som foder eller livsmedel.
2.
Den särskilda behandlingen enligt punkt 1 ska
a) vara verkningsfull och säkerställa att alla risker för människors eller djurs hälsa, växtskydd, djurskydd eller, när det gäller
genetiskt modifierade organismer och växtskyddsmedel, även för miljön, undanröjs,
b) dokumenteras och ske under de behöriga myndigheternas kontroll eller, om så är lämpligt, under kontroll av de behöriga
myndigheterna i en annan medlemsstat, genom ömsesidig överenskommelse, och
c) efterleva kraven i de bestämmelser som avses i artikel 1.2.
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/63
424
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
3.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 144 i syfte att komplettera denna
förordning med avseende på de krav och villkor som gäller för den särskilda behandling som avses i punkt 1 i den här
artikeln.
Om det inte har fastställts några bestämmelser genom delegerade akter ska den särskilda behandlingen ske i enlighet med
nationell rätt.
Artikel 72
Återsändning av sändningar
1.
De behöriga myndigheterna ska tillåta återsändning av sändningar på villkor att
a) destinationen har avtalats med den aktör som ansvarar för sändningen,
b) den aktör som ansvarar för sändningen skriftligen har informerat de behöriga myndigheterna i medlemsstaten om att de
behöriga myndigheterna i ursprungstredjelandet – eller i destinationstredjelandet om det är ett annat än
ursprungstredjelandet – har informerats om skälen till att den berörda sändningen av djur eller varor nekats införsel
till unionen och omständigheterna kring detta,
c) aktören, om destinationstredjelandet inte är ursprungstredjelandet, har fått samtycke från de behöriga myndigheterna i
det destinationstredjelandet, och dessa behöriga myndigheter har underrättat de behöriga myndigheterna i
medlemsstaten om att de är beredda att ta emot sändningen, och
d) vid återsändning av djur, att återsändningen sker i enlighet med djurskyddskraven.
2.
Villkoren i punkt 1 b och c i denna artikel ska inte tillämpas på sändningar av de kategorier av varor som avses i
artikel 47.1 c.
Av s n i t t I V
G o d k ä n n a n d e a v k o n t r o l l e r f ö r e e x p o r t
Artikel 73
Godkännande av kontroller som utförs av tredjeländer före export
1.
Kommissionen får genom genomförandeakter, på begäran av ett tredjeland, godkänna särskilda kontroller som det
tredjelandet utför av sändningar av djur och varor före export till unionen för att verifiera att de exporterade sändningarna
uppfyller kraven i de bestämmelser som avses i artikel 1.2. Godkännandet ska endast tillämpas på sändningar med ursprung
i det berörda tredjelandet och får beviljas för en eller flera kategorier av djur eller varor. Dessa genomförandeakter ska antas
i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 145.2.
2.
Godkännandet enligt punkt 1 ska innehålla uppgifter om
a) maximifrekvensen för offentlig kontroll som de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna ska utföra när sändningarna
förs in i unionen, när det inte finns någon anledning att misstänka bristande efterlevnad av de bestämmelser som avses i
artikel 1.2 eller bedrägligt eller vilseledande agerande,
b) de officiella intyg som ska åtfölja sändningar som förs in i unionen,
c) förlagan till de intyg som avses i led b,
d) de behöriga myndigheter i tredjelandet som ansvarar för de kontroller som ska utföras före export, och
e) om så är lämpligt, eventuella organ med delegerade uppgifter till vilka dessa behöriga myndigheter får delegera vissa
uppgifter. En sådan delegering får endast godkännas om den uppfyller kriterierna i artiklarna 28–33, eller likvärdiga
villkor.
L 95/64
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
425
3.
Godkännandet enligt punkt 1 i denna artikel får endast beviljas ett tredjeland om tillgängliga uppgifter och, i lämpliga
fall, en kommissionskontroll som utförts i enlighet med artikel 120 visar att systemet för offentlig kontroll i det tredjelandet
kan säkerställa att
a) de sändningar av djur eller varor som exporteras till unionen uppfyller kraven i de bestämmelser som avses i artikel 1.2,
eller likvärdiga krav, och
b) de kontroller som utförs i tredjelandet före avsändning till unionen är tillräckligt verkningsfulla för att ersätta eller
minska frekvensen för de dokumentkontroller, identitetskontroller och fysiska kontroller som fastställs i de
bestämmelser som avses i artikel 1.2.
4.
De behöriga myndigheterna eller ett organ med delegerade uppgifter som anges i godkännandet ska
a) ansvara för kontakterna med unionen, och
b) säkerställa att de officiella intyg som avses i punkt 2 b åtföljer varje sändning som kontrolleras.
5.
Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa närmare bestämmelser och kriterier för godkännande av de
kontroller som utförs av tredjeländer före export i enlighet med punkt 1 i denna artikel och för offentliga kontroller som
utförs av de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna med avseende på djur och varor som är föremål för godkännande
enligt den punkten. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 145.2.
Artikel 74
Bristande efterlevnad, och återkallelse, av godkännandet av kontroller före export som utförs av tredjeländer
1.
När offentliga kontroller av sändningar av kategorier av djur och varor för vilka särskilda kontroller före export har
godkänts i enlighet med artikel 73.1 visar på allvarlig och återkommande bristande efterlevnad av de bestämmelser som
avses i artikel 1.2, ska medlemsstaterna omedelbart
a) via Imsoc underrätta kommissionen och övriga medlemsstater och berörda aktörer samt begära administrativt stöd i
enlighet med de förfaranden som fastställs i artiklarna 102–108, och
b) öka antalet offentliga kontroller av sändningar från det berörda tredjelandet och förvara ett lämpligt antal prover under
lämpliga lagringsförhållanden, om så krävs för vederbörlig analytisk undersökning av situationen.
2.
Kommissionen får genom genomförandeakter återkalla det godkännande som föreskrivs i artikel 73.1 om det efter de
offentliga kontrollerna enligt punkt 1 i den här artikeln finns tecken som tyder på att kraven i artikel 73.3 och 73.4 inte
längre uppfylls. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 145.2.
Av s n i t t V
S a m a r b e t e m e l l a n m y n d i g h e t e r i s a m b a n d m e d s ä n d n i n g a r f r å n t r e d j e l ä n d e r
Artikel 75
Samarbete mellan myndigheter i samband med sändningar som förs in i unionen från tredjeländer
1.
Behöriga myndigheter, tullmyndigheter och andra myndigheter i medlemsstaterna som hanterar djur och varor som
förs in i unionen ska ha ett nära samarbete för att säkerställa att de offentliga kontrollerna av sändningar av djur och varor
som förs in i unionen utförs i enlighet med kraven i denna förordning.
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/65
426
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
För detta ändamål ska behöriga myndigheter, tullmyndigheter och andra myndigheter
a) säkerställa ömsesidig tillgång till den information som är nödvändig för att organisera och utföra deras respektive
verksamhet i samband med djur och varor som förs in i unionen, och
b) säkerställa att utbyte av sådan information sker i vederbörlig tid, inbegripet i elektronisk form.
2.
Kommissionen ska genom genomförandeakter anta bestämmelser om enhetliga samarbetsarrangemang som de
behöriga myndigheter, tullmyndigheter och andra myndigheter som avses i punkt 1 är skyldiga att införa för att säkerställa
a) att de behöriga myndigheterna har tillgång till den information som är nödvändig för omedelbar och fullständig
identifiering av de sändningar av djur och varor som förs in i unionen och som i enlighet med artikel 47.1 ska vara
föremål för offentlig kontroll vid en gränskontrollstation,
b) ömsesidig uppdatering, genom utbyte av information eller synkronisering av relevanta data, av uppgifter, insamlade av
behöriga myndigheter, tullmyndigheter och andra myndigheter, om sändningar av djur och varor som förs in i unionen,
och
c) snabb kommunikation av beslut som dessa myndigheter fattat på grundval av informationen i leden a och b.
Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 145.2.
Artikel 76
Samarbete mellan myndigheter i samband med sändningar som inte är föremål för särskilda kontroller vid
gränsen
1.
Punkterna 2, 3 och 4 i denna artikel ska tillämpas för andra sändningar av djur och varor än de som enligt artikel 47.1
i denna förordning ska vara föremål för kontroller vid införseln till unionen och för vilka en tulldeklaration för övergång till
fri omsättning har avgetts i enlighet med artikel 5.12 i förordning (EU) nr 952/2013 och artiklarna 158–202 i den
förordningen.
2.
Tullmyndigheterna ska fördröja övergången till fri omsättning om de har anledning att tro att sändningen kan utgöra
en risk för människors eller djurs hälsa, växtskydd, djurskydd eller, när det gäller genetiskt modifierade organismer och
växtskyddsmedel, även för miljön, och omedelbart underrätta de behöriga myndigheterna om en sådan fördröjning.
3.
Sändningar för vilka övergången till fri omsättning har fördröjts enligt punkt 2 ska frisläppas om de behöriga
myndigheterna inte inom tre arbetsdagar efter fördröjandet har begärt att tullmyndigheterna ytterligare fördröjer
övergången eller om de inom denna tid har informerat tullmyndigheterna om att det inte föreligger någon risk.
4.
När de behöriga myndigheterna anser att det föreligger en risk för människors eller djurs hälsa, växtskydd, djurskydd
eller, när det gäller genetiskt modifierade organismer och växtskyddsmedel, även för miljön,
a) ska de anmoda tullmyndigheterna att inte låta sändningen övergå till fri omsättning och att ange följande på den faktura
som åtföljer sändningen och i eventuella andra relevanta åtföljande dokument eller de relevanta elektroniska
motsvarigheterna:
”Produkten utgör en risk – får ej övergå till fri omsättning – förordning (EU) 2017/….”
b) ska inget annat tullförfarande tillåtas utan de behöriga myndigheternas medgivande, och
c) ska artiklarna 66.1, 66.3, 66.5, 66.6, 67, 68, 69, 71.1, 71.2, 72.1 och 72.2 tillämpas.
5.
För andra sändningar av djur och varor än dem som enligt artikel 47.1 ska vara föremål för kontroller vid införseln till
unionen och för vilka ingen tulldeklaration för övergång till fri omsättning har avgetts ska tullmyndigheterna, om de har
anledning att tro att sändningen kan utgöra en risk för människors eller djurs hälsa, växtskydd, djurskydd eller, när det gäller
genetiskt modifierade organismer och växtskyddsmedel, även för miljön, överlämna alla relevanta uppgifter till
tullmyndigheterna i den medlemsstat som är slutdestination.
L 95/66
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
427
Av s n i t t V I
S ä r s k i l d a å t g ä r d e r
Artikel 77
Bestämmelser om särskild offentlig kontroll och om åtgärder som ska vidtas efter sådan kontroll
1.
Kommissionen ska anta delegerade akter i enlighet med artikel 144 i syfte att komplettera denna förordning med
avseende på bestämmelser för utförande av särskild offentlig kontroll och om åtgärder vid bristande efterlevnad, för att
kunna ta hänsyn till särdragen hos följande kategorier av djur och varor eller arrangemangen för deras transport och
transportmedlen:
a) Sändningar av färska fiskeriprodukter som landats direkt i de hamnar som utsetts av medlemsstaterna i enlighet med
artikel 5.1 i rådets förordning (EG) nr 1005/2008 (1) från ett fiskefartyg som för ett tredjelands flagg.
b) Sändningar av icke avhudat frilevande vilt med päls.
c) Sändningar av de kategorier av varor som avses i artikel 47.1 b som levereras, med eller utan lagring i särskilt godkända
tullager eller frizoner, till fartyg som lämnar unionen och är avsedda som förbrukningsvaror eller att konsumeras av
besättning och passagerare.
d) Träförpackningsmaterial.
e) Foder som medföljer djur och som är avsett som foder för dessa djur.
f) Djur och varor som beställs genom distansförsäljningsavtal och levereras från ett tredjeland till en adress i unionen samt
de anmälningskrav som är nödvändiga för att utföra offentlig kontroll på ett korrekt sätt.
g) Växtprodukter som med hänsyn till sin senare destination kan utgöra risk för spridning av infektionssjukdomar eller
smittsamma djursjukdomar.
h) Sändningar av de kategorier av djur och varor som avses i artikel 47.1 a, b och c, som har sitt ursprung i unionen och
som återvänder till unionen efter att ha nekats införsel till ett tredjeland.
i) Varor som förs in i unionen i bulk från ett tredjeland, oavsett om de alla har sitt ursprung i det tredjelandet.
j) Sändningar av de varor som avses i artikel 47.1, som kommer från Kroatiens territorium och som transiteras genom
Bosnien och Hercegovinas territorium vid Neum (”Neum-korridoren”) innan de återinförs på Kroatiens territorium via
införselställena i Klek eller Zaton Doli.
k) Djur och varor som i enlighet med artikel 48 är undantagna från artikel 47.
2.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 144 i syfte att komplettera denna
förordning med avseende på villkoren för övervakning av transport och ankomst av sändningar av vissa djur och varor, från
gränskontrollstationen för ankomst till anläggningen på destinationsorten i unionen, till gränskontrollstationen på
destinationsorten eller till gränskontrollstationen för utförsel.
3.
Kommissionen får genom genomförandeakter fastställa bestämmelser om
a) förlagor till officiella intyg och bestämmelser för utfärdande av sådana intyg, och
b) utformningen av de dokument som måste åtfölja de kategorier av djur eller varor som avses i punkt 1.
Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 145.2.
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/67
(1)
Rådets förordning (EG) nr 1005/2008 av den 29 september 2008 om upprättande av ett gemenskapssystem för att förebygga,
motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske och om ändring av förordningarna (EEG) nr 2847/93, (EG)
nr 1936/2001 och (EG) nr 601/2004 samt om upphävande av förordningarna (EG) nr 1093/94 och (EG) nr 1447/1999 (EUT
L 286, 29.10.2008, s. 1).
428
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
KAPITEL VI
Finansiering av offentlig kontroll och av annan offentlig verksamhet
Artikel 78
Allmänna bestämmelser
1.
Medlemsstaterna ska säkerställa att tillräckliga finansiella resurser finns tillgängliga för att tillhandahålla personal och
andra resurser som de behöriga myndigheterna behöver för att utföra offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet.
2.
Detta kapitel är även tillämpligt vid delegering av vissa uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen och annan
offentlig verksamhet i enlighet med artiklarna 28 och 31.
Artikel 79
Obligatoriska avgifter eller pålagor
1.
De behöriga myndigheterna ska ta ut avgifter eller pålagor för den offentliga kontroll som utförs i samband med den
verksamhet som avses i kapitel II i bilaga IV och med avseende på djur och varor som avses i artikel 47.1 a, b och c, vid
gränskontrollstationer eller vid de kontrollställen som avses i artikel 53.1 a, antingen
a) motsvarande den kostnad som beräknats i enlighet med artikel 82.1, eller
b) med de belopp som anges i bilaga IV.
2.
De behöriga myndigheterna ska ta ut avgifter eller pålagor för att täcka kostnaderna för följande:
a) Offentlig kontroll av djur och varor som avses i artikel 47.1 d, e och f.
b) Offentlig kontroll på aktörens begäran, för att erhålla det godkännande som föreskrivs i artikel 10 i förordning (EG)
nr 183/2005.
c) Offentlig kontroll som ursprungligen inte var planerad och som
i) har blivit nödvändig efter det att bristande efterlevnad hos samma aktör påvisats under en offentlig kontroll som
utförts i enlighet med denna förordning, och
ii) utförs för att bedöma omfattningen och konsekvenserna av denna bristande efterlevnad eller för att verifiera att
korrigerande åtgärder har vidtagits.
3.
Utan hinder av punkterna 1 och 2 får medlemsstaterna i samband med den verksamhet som avses i kapitel II i
bilaga IV, på objektiva och icke-diskriminerande grunder, minska beloppet för avgifterna eller pålagorna med beaktande av
a) intressena hos aktörer med liten produktion,
b) de traditionella metoder som används för produktion, bearbetning och distribution,
c) behoven hos aktörer i regioner med särskilda geografiska begränsningar, och
d) den utsträckning i vilken aktörerna hittills har följt de relevanta bestämmelser som avses i artikel 1.2, i enlighet med vad
som har fastställts genom offentlig kontroll.
4.
Medlemsstaterna får besluta att avgifter och pålagor som har beräknats i enlighet med artikel 82.1 b inte ska tas ut om
beloppet är så lågt att det med beaktande av kostnaderna för uttaget och de totala förväntade inkomsterna från avgifterna
och pålagorna skulle vara oekonomiskt att ta ut den avgiften eller pålagan.
5.
Denna artikel ska inte tillämpas på offentliga kontroller som utförs för att verifiera att de bestämmelser som avses i
artikel 1.2 i och j efterlevs.
L 95/68
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
429
Artikel 80
Andra avgifter eller pålagor
Medlemsstaterna får ta ut andra avgifter eller pålagor för att täcka kostnaderna för offentlig kontroll och annan offentlig
verksamhet än de avgifter eller pålagor som avses i artikel 79, om detta inte är förbjudet enligt den lagstiftning som är
tillämplig på de områden som omfattas av de bestämmelser som avses i artikel 1.2.
Artikel 81
Kostnader
De avgifter eller pålagor som ska tas ut i enlighet med artikel 79.1 a och 79.2 ska fastställas på grundval av följande
kostnader, om dessa härrör från de offentliga kontrollerna i fråga:
a) Löner till den personal, inklusive stödpersonal och administrativ personal, som medverkar i den offentliga kontrollen
samt socialförsäkrings- och pensionsavgifter och försäkringskostnader för personalen.
b) Kostnader för anläggningar och utrustning, inklusive kostnader för underhåll samt försäkringar och andra därmed
förbundna kostnader.
c) Kostnader för förbrukningsmaterial och verktyg.
d) Kostnader för tjänster som organ med delegerade uppgifter tar ut av de behöriga myndigheterna för offentliga kontroller
som delegerats till dessa organ.
e) Kostnader för utbildning av den personal som avses i led a, med undantag för den utbildning som krävs för att erhålla
den kompetens som krävs för att vara anställd hos de behöriga myndigheterna.
f) Kostnader för resor och därmed förbundna traktamenten för den personal som avses i led a.
g) Kostnader för provtagning och för laboratorieanalys, laboratorietestning och laboratoriediagnostik som officiella
laboratorier tar ut för dessa uppgifter.
Artikel 82
Beräkning av avgifter eller pålagor
1.
Avgifter eller pålagor som tas ut i enlighet med artikel 79.1 a och 79.2 ska fastställas i enlighet med en av följande
beräkningsmetoder eller en kombination av dessa:
a) Som ett schablonbelopp på grundval av de behöriga myndigheternas totala kostnader för offentlig kontroll under en
bestämd tid, som tas ut av alla aktörer oavsett om de verkligen varit föremål för offentlig kontroll under referensperioden
eller inte; vid fastställandet av avgiftsnivån för olika sektorer, verksamheter och kategorier av aktörer ska de behöriga
myndigheterna ta hänsyn till hur den berörda verksamhetens typ och storlek och de relevanta riskfaktorerna påverkar
fördelningen av de totala kostnaderna för dessa offentliga kontroller.
b) På grundval av beräkningen av de verkliga kostnaderna för varje enskild offentlig kontroll, tillämpat på de aktörer som
varit föremål för sådan offentlig kontroll.
2.
Resekostnader enligt artikel 81 f ska vid beräkningen av de avgifter eller pålagor som avses i artikel 79.1 a och 79.2
beaktas på ett sätt som inte missgynnar vissa aktörer på grund av avståndet mellan deras lokaler och den plats där de
behöriga myndigheterna är belägna.
3.
När avgifter eller pålagor beräknas i enlighet med punkt 1 a ska de avgifter eller pålagor som de behöriga
myndigheterna tar ut inte överstiga de totala kostnaderna för offentlig kontroll under den period som avses i den punkten.
4.
När avgifter eller pålagor beräknas i enlighet med punkt 1 b får de inte överstiga de verkliga kostnaderna för den
offentliga kontroll som utförts.
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/69
430
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
Artikel 83
Uttag och tillämpning av avgifter eller pålagor
1.
Avgifter eller pålagor för en offentlig kontroll eller för annan offentlig verksamhet som utförs på grundval av ett
klagomål ska tas ut av aktören endast om den kontrollen leder till att den bristande efterlevnaden bekräftas.
2.
Avgifter eller pålagor som tas ut i enlighet med artiklarna 79 och 80 får inte återbetalas direkt eller indirekt, förutom i
de fall de har uttagits felaktigt.
3.
Medlemsstaterna får besluta att andra myndigheter än de behöriga myndigheterna eller organ med delegerade
uppgifter ska ta ut avgifter eller pålagor.
Artikel 84
Betalning av avgifter eller pålagor
1.
De behöriga myndigheterna ska säkerställa att aktörerna på begäran får ett bevis på betalning av avgifter eller pålagor i
sådana fall där aktörerna inte på annat sätt har tillgång till ett sådant bevis.
2.
Avgifter eller pålagor som tas ut i enlighet med artikel 79.1 ska betalas av den aktör som ansvarar för sändningen eller
av aktörens företrädare.
Artikel 85
Öppenhet
1.
Medlemsstaterna ska säkerställa stor öppenhet när det gäller
a) de avgifter och pålagor som föreskrivs i artiklarna 79.1 a, 79.2 och 80, nämligen i fråga om
i) den metod och de uppgifter som använts för att fastställa dessa avgifter eller pålagor,
ii) storleken på de avgifter eller pålagor som tas ut av varje kategori av aktörer och för varje kategori av offentlig
kontroll eller annan offentlig verksamhet,
iii) fördelningen av kostnaderna enligt artikel 81.
b) vilka myndigheter eller organ som ansvarar för att ta ut avgifterna eller pålagorna.
2.
Varje behörig myndighet ska för varje referensperiod offentliggöra den information som avses i punkt 1 i denna
artikel och de behöriga myndigheternas kostnader för vilka det ska tas ut en avgift eller pålaga i enlighet med
artiklarna 79.1 a, 79.2 och 80.
3.
Medlemsstaterna ska samråda med berörda parter om de allmänna metoder som används för att beräkna de avgifter
eller pålagor som föreskrivs i artiklarna 79.1 a, 79.2 och 80.
KAPITEL VII
Officiellt intygande
Artikel 86
Allmänna krav på officiellt intygande
1.
Det officiella intygandet ska resultera i utfärdandet av
a) officiella intyg, eller
b) officiella attesteringar i de fall som anges i de bestämmelser som avses i artikel 1.2.
L 95/70
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
431
2.
När de behöriga myndigheterna delegerar vissa uppgifter som har samband med utfärdande av officiella intyg eller
officiella attesteringar eller med det officiella överinseende som avses i artikel 91.1, ska delegeringen ske i enlighet med
artiklarna 28–33.
Artikel 87
Officiella intyg
Artiklarna 88, 89 och 90 ska tillämpas
a) när det enligt de bestämmelser som avses i artikel 1.2 krävs att det utfärdas ett officiellt intyg, samt
b) på officiella intyg som är nödvändiga för export av sändningar av djur och varor till tredjeländer eller som den behöriga
myndigheten i destinationsmedlemsstaten begär av den behöriga myndigheten i den avsändande medlemsstaten när det
gäller sändningar av djur och varor som ska exporteras till tredjeländer.
Artikel 88
Undertecknande och utfärdande av officiella intyg
1.
Officiella intyg ska utfärdas av de behöriga myndigheterna.
2.
Behöriga myndigheter ska utse intygsgivare som är behöriga att underteckna officiella intyg och ska säkerställa att
dessa intygsgivare
a) är opartiska och fria från intressekonflikter och framför allt inte befinner sig i en situation som direkt eller indirekt kan
påverka deras yrkesetiska opartiskhet när det gäller det som ska intygas, och
b) har fått lämplig utbildning om de bestämmelser vilkas efterlevnad intygas genom ett officiellt intyg och om den tekniska
bedömningen av efterlevnaden av dessa bestämmelser och av de relevanta bestämmelserna i denna förordning.
3.
Officiella intyg ska undertecknas av intygsgivaren och utfärdas på grundval av något av följande:
a) Intygsgivarens direkta kunskap om aktuella faktiska omständigheter och data som är relevanta för intygandet och som
erhållits genom
i) en offentlig kontroll, eller
ii) förvärvet av ett annat officiellt intyg som utfärdats av de behöriga myndigheterna.
b) Faktiska omständigheter och uppgifter som är relevanta för intygandet och som fastställts av en annan person som
bemyndigats därtill av de behöriga myndigheterna och handlar under deras kontroll, under förutsättning att
intygsgivaren kan verifiera att sådana faktiska omständigheter och uppgifter är korrekta.
c) Faktiska omständigheter och uppgifter som är relevanta för intygandet som kommer från aktörernas egenkontrollsystem
och har kompletterats och bekräftats genom resultat från regelbundna offentliga kontroller, om intygsgivaren därigenom
har kunnat förvissa sig om att villkoren för att utfärda det officiella intyget är uppfyllda.
4.
Officiella intyg ska undertecknas av intygsgivaren och utfärdas endast på grundval av punkt 3 a i den här artikeln när
så krävs i de bestämmelser som avses i artikel 1.2.
Artikel 89
Garantier för officiella intygs tillförlitlighet
1.
Officiella intyg
a) ska ha en unik kod,
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/71
432
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
b) får inte undertecknas av intygsgivaren om de inte är ifyllda eller ofullständigt ifyllda,
c) ska ha upprättats på ett eller flera av de officiella språken i unionens institutioner som intygsgivaren förstår och, i
förekommande fall, på ett språk som är officiellt språk i destinationsmedlemsstaten,
d) ska vara autentiska och korrekta,
e) ska medge identifiering av den person som undertecknat dem och datum för utfärdandet, och
f) ska medge en enkel kontroll av sambanden mellan intyget, den utfärdande myndigheten och den sändning, det parti eller
det enskilda djur eller den enskilda vara som intyget omfattar.
2.
De behöriga myndigheterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att förhindra utfärdande av falska eller vilseledande
officiella intyg eller missbruk av officiella intyg.
Artikel 90
Genomförandebefogenheter med avseende på officiella intyg
Kommissionen får genom genomförandeakter fastställa bestämmelser för enhetlig tillämpning av artiklarna 88 och 89 med
avseende på
a) förlagor till officiella intyg och bestämmelser för utfärdande av sådana intyg, om inga krav har fastställts i de
bestämmelser som avses i artikel 1.2,
b) mekanismerna och de tekniska arrangemangen för att säkerställa att det utfärdas korrekta och tillförlitliga officiella intyg
och för att förebygga risken för bedrägerier,
c) de förfaranden som ska följas när officiella intyg återkallas och när ersättningsintyg utfärdas,
d) bestämmelser för utställande av bestyrkta kopior av officiella intyg,
e) utformningen av de dokument som måste åtfölja djur och varor efter den offentliga kontrollen,
f) bestämmelser för utfärdande av elektroniska intyg och för användning av elektroniska signaturer.
Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 145.2.
Artikel 91
Officiella attesteringar
1.
När det enligt denna förordning eller de bestämmelser som avses i artikel 1.2 krävs att aktörer utfärdar officiella
attesteringar under de behöriga myndigheternas officiella överinseende, eller att de behöriga myndigheterna själva utfärdar
sådana, ska punkterna 2, 3 och 4 i den här artikeln gälla.
2.
Officiella attesteringar
a) ska vara autentiska och korrekta,
b) ska ha upprättats på ett eller flera av de officiella språken i unionens institutioner och, i förekommande fall, på ett språk
som är officiellt språk i destinationsmedlemsstaten, och
c) ska, när de avser en sändning eller ett parti, möjliggöra kontroll av sambandet mellan den officiella attesteringen och
sändningen eller partiet.
L 95/72
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
433
3.
De behöriga myndigheterna ska säkerställa att den personal som utför offentlig kontroll för att övervaka utfärdandet
av officiella attesteringar eller, när de officiella attesteringarna utfärdas av de behöriga myndigheterna, den personal som
medverkar i utfärdandet av dessa officiella attesteringar
a) är opartisk och fri från intressekonflikter och framför allt inte befinner sig i en situation som direkt eller indirekt kan
påverka dess yrkesetiska opartiskhet när det gäller det som ska intygas genom de officiella attesteringarna, och
b) har fått lämplig utbildning om
i) de bestämmelser vilkas efterlevnad de officiella attesteringarna intygar och om den tekniska bedömningen av
efterlevnaden av dessa bestämmelser,
ii) de relevanta bestämmelserna i denna förordning.
4.
De behöriga myndigheterna ska utföra regelbunden offentlig kontroll för att verifiera att
a) de aktörer som utfärdar attesteringarna uppfyller villkoren i de bestämmelser som avses i artikel 1.2, och
b) attesteringen utfärdas på grundval av relevanta, korrekta och kontrollerbara faktiska omständigheter och uppgifter.
AVDELNING III
REFERENSLABORATORIER OCH REFERENSCENTRUM
Artikel 92
Beslut om inrättande av ett Europeiska unionens referenslaboratorium
1.
Inom de områden som omfattas av de bestämmelser som avses i artikel 1.2 ska ett Europeiska unionens
referenslaboratorium inrättas om verkningsfullheten i den offentliga kontrollen och annan offentlig verksamhet också är
beroende av kvaliteten, enhetligheten och tillförlitligheten hos
a) de analys-, test- eller diagnostikmetoder som används av de officiella laboratorier som utsetts i enlighet med artikel 37.1,
och
b) resultaten av dessa officiella laboratoriers analyser, tester och diagnostik.
2.
Ett Europeiska unionens referenslaboratorium ska inrättas om det finns ett erkänt behov av att främja enhetlig praxis
med avseende på utvecklingen eller användningen av de metoder som avses i punkt 1 a.
3.
Kommissionen ska regelbundet se över Europeiska unionens referenslaboratoriers mandat och verksamhet.
4.
Kommissionen ska komplettera denna förordning genom att anta beslutet om inrättande av ett Europeiska unionens
referenslaboratorium genom en delegerad akt i enlighet med artikel 144.
Artikel 93
Utseende av Europeiska unionens referenslaboratorier
1.
Kommissionen ska genom genomförandeakter utse Europeiska unionens referenslaboratorier i de fall där det har
fattats beslut om att inrätta ett sådant laboratorium i enlighet med artikel 92.
2.
De utseenden som avses i punkt 1 ska
a) ske efter ett offentligt urvalsförfarande, och
b) vara tidsbegränsade och gälla i minst fem år, eller ses över regelbundet.
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/73
434
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
3.
Europeiska unionens referenslaboratorier ska
a) arbeta i enlighet med standarden EN ISO/IEC 17025 och ackrediteras i enlighet med den standarden av ett nationellt
ackrediteringsorgan, som utövar sin verksamhet i enlighet med förordning (EG) nr 765/2008. Denna ackreditering
i) ska omfatta alla metoder för laboratorieanalys, laboratorietestning och laboratoriediagnostik som ska användas av
laboratoriet när det fungerar som ett Europeiska unionens referenslaboratorium,
ii) kan omfatta en eller flera metoder för laboratorieanalys, laboratorietestning eller laboratoriediagnostik eller grupper
av metoder,
iii) får fastställas på ett flexibelt sätt så att ackrediteringen även kan omfatta ändrade versioner av de metoder som
Europeiska unionens referenslaboratorium använde när ackrediteringen beviljades eller nya metoder utöver dessa
metoder, på grundval av laboratoriets egna valideringar utan någon särskild bedömning av det nationella
ackrediteringsorganet i den medlemsstat där Europeiska unionens referenslaboratorium är beläget innan dessa
ändrade eller nya metoder används.
b) vara opartiska och fria från intressekonflikter och framför allt inte befinna sig i en situation som direkt eller indirekt kan
påverka deras yrkesetiska opartiskhet när de utför sina uppgifter som Europeiska unionens referenslaboratorier,
c) ha eller genom kontrakt ha tillgång till kvalificerad personal med lämplig utbildning för de analys-, testnings- och
diagnostikmetoder som används inom laboratoriets kompetensområde, samt vid behov stödpersonal,
d) förfoga över eller ha tillgång till den infrastruktur och utrustning samt de produkter som krävs för att de ska kunna
utföra de uppgifter de ålagts,
e) säkerställa att deras personal och eventuell kontraktsanställd personal har god kännedom om internationella standarder
och internationell praxis och att den senaste forskningen på nationell nivå, unionsnivå och internationell nivå beaktas i
deras arbete,
f) vara utrustade med eller ha tillgång till utrustning som krävs för att de ska kunna utföra sina uppgifter i nödsituationer,
och
g) i relevanta fall ha förutsättningar att följa relevanta standarder för biosäkerhet.
4.
Med avvikelse från punkt 3 a i denna artikel får kommissionen för det område som omfattas av bestämmelserna i
artikel 1.2 g utse officiella laboratorier, utsedda som sådana av de behöriga myndigheterna på grundval av ett undantag som
antagits i enlighet med artikel 41, till Europeiska unionens referenslaboratorier oberoende av huruvida de uppfyller villkoret
i punkt 3 a i den här artikeln.
5.
Med avvikelse från punkterna 1 och 2 i denna artikel ska de laboratorier som avses i artikel 32 första stycket i
förordning (EG) nr 1829/2003 och i artikel 21 första stycket i förordning (EG) nr 1831/2003 vara de Europeiska unionens
referenslaboratorier som har de ansvarsområden och utför de uppgifter som avses i artikel 94 i den här förordningen inom
följande respektive områden:
a) Genetiskt modifierade organismer och genetiskt modifierade livsmedel och foder.
b) Fodertillsatser.
6.
De skyldigheter för personalen i fråga om konfidentiell behandling som avses i artikel 8 ska även tillämpas på
personalen vid Europeiska unionens referenslaboratorier.
Artikel 94
Ansvarsområden och uppgifter för Europeiska unionens referenslaboratorier
1.
Europeiska unionens referenslaboratorier ska bidra till att förbättra och harmonisera de analys-, testnings- eller
diagnostikmetoder som ska användas av de officiella laboratorier som utses i enlighet med artikel 37.1 samt de analys-,
testnings- och diagnostikdata som de levererar.
L 95/74
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
435
2.
De Europeiska unionens referenslaboratorier som utsetts i enlighet med artikel 93.1 ska ha ansvar för följande
uppgifter såtillvida som dessa ingår i referenslaboratoriernas årliga eller fleråriga arbetsprogram som upprättats i
överensstämmelse med målen och prioriteringarna i de relevanta arbetsprogram som antagits av kommissionen i enlighet
med artikel 36 i förordning (EU) nr 652/2014:
a) Förse nationella referenslaboratorier med uppgifter och vägledning om metoderna för laboratorieanalys, laboratorie-
testning eller laboratoriediagnostik, inklusive referensmetoder,
b) förse nationella referenslaboratorier med referensmaterial,
c) samordna de nationella referenslaboratoriernas och vid behov andra officiella laboratoriers tillämpning av de metoder
som avses i led a, särskilt genom att organisera regelbundna jämförande undersökningar eller prestationsprov mellan
laboratorier och genom att säkerställa lämplig uppföljning av sådana jämförande undersökningar eller prestationsprov, i
enlighet med tillgängliga, internationellt erkända protokoll, och underrätta kommissionen och medlemsstaterna om
resultaten och uppföljningen av de jämförande undersökningarna eller prestationsproven mellan laboratorier,
d) samordna sådana praktiska arrangemang som krävs för att tillämpa nya metoder för laboratorieanalys, laboratorie-
testning eller laboratoriediagnos och informera nationella referenslaboratorier om framstegen på detta område,
e) anordna kurser för personal från nationella referenslaboratorier och vid behov från andra officiella laboratorier samt för
experter från tredjeländer,
f) inom sitt arbetsområde ge kommissionen vetenskapligt och teknisk stöd,
g) förse nationella referenslaboratorier med information om relevant forskning på nationell nivå, unionsnivå och
internationell nivå,
h) inom sitt arbetsområde samarbeta med laboratorier i tredjeländer och med Europeiska myndigheten för livsmedels-
säkerhet (Efsa), Europeiska läkemedelsmyndigheten (EMA) och Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av
sjukdomar (ECDC),
i) ge aktivt stöd när det gäller att diagnostisera utbrott i medlemsstaterna av livsmedelsburna sjukdomar, zoonotiska
sjukdomar eller djursjukdomar eller angrepp av växtskadegörare, genom att ställa bekräftande diagnoser samt utföra
karakterisering och taxonomiska eller epizootiska undersökningar av isolat av patogener eller prover av skadegörare,
j) samordna eller utföra tester för att verifiera kvaliteten på de reagenser och partier av reagenser som används för
diagnostik av livsmedelsburna sjukdomar, zoonotiska sjukdomar eller djursjukdomar och växtskadegörare,
k) upprätta och underhålla, om det är relevant för deras kompetensområde,
i) referenssamlingar av växtskadegörare och/eller referensstammar av patogener,
ii) referenssamlingar av material avsedda att komma i kontakt med livsmedel, som används för att kalibrera
analysutrustning och tillhandahålla prover till nationella referenslaboratorier,
iii) aktuella förteckningar över tillgängliga referenssubstanser och referensreagenser samt av tillverkare och leverantörer
av sådana substanser och reagenser, och
l) om det är relevant för deras kompetensområde, samarbeta sinsemellan och, beroende på vad som är lämpligt, med
kommissionen för att utveckla metoder för analyser, testning eller diagnostik av hög standard.
När det gäller led k i får Europeiska unionens referenslaboratorium upprätta och underhålla dessa referenssamlingar och
referensstammar genom utkontraktering till andra officiella laboratorier och till vetenskapliga organisationer.
3.
Europeiska unionens referenslaboratorier ska offentliggöra en förteckning över de nationella referenslaboratorier som
utsetts av medlemsstaterna i enlighet med artikel 100.1.
Artikel 95
Utseende av Europeiska unionens referenscentrum för djurskydd
1.
Kommissionen ska genom genomförandeakter utse Europeiska unionens referenscentrum för djurskydd som ska
stödja den verksamhet som kommissionen och medlemsstaterna utövar i samband med tillämpningen av de bestämmelser
som avses i artikel 1.2 f.
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/75
436
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
2.
De utseenden som avses i punkt 1 ska
a) ske efter ett offentligt urvalsförfarande, och
b) vara tidsbegränsade eller ses över regelbundet.
3.
Europeiska unionens referenscentrum för djurskydd ska
a) agera opartiskt när de utför sina uppgifter som Europeiska unionens referenscentrum,
b) ha goda vetenskapliga och tekniska sakkunskaper om förhållandet mellan människor och djur, djurs beteende, fysiologi,
genetik, hälsa och nutrition när det gäller djurskydd, samt om djurskyddsaspekter vid användning av djur för
kommersiella eller vetenskapliga ändamål,
c) ha kvalificerad personal med lämplig utbildning inom de områden som avses i led b och i etiska frågor som gäller djur,
samt vid behov stödpersonal,
d) förfoga över eller ha tillgång till den infrastruktur och utrustning samt de produkter som krävs för att utföra de uppgifter
de ålagts, och
e) säkerställa att deras personal har god kännedom om internationella standarder och internationell praxis inom de
områden som avses i led b och att den senaste forskningen på nationell nivå, unionsnivå och internationell nivå, bland
annat studier som genomförts och åtgärder som vidtagits av andra Europeiska unionens referenscentrum för djurskydd,
beaktas i deras arbete.
Artikel 96
Ansvarsområden och uppgifter för Europeiska unionens referenscentrum för djurskydd
Europeiska unionens referenscentrum för djurskydd ska ha ansvar för följande stöduppgifter såtillvida som dessa ingår i
referenscentrumens årliga eller fleråriga arbetsprogram som har upprättats i överensstämmelse med målen och
prioriteringarna i de relevanta arbetsprogram som antagits av kommissionen i enlighet med artikel 36 i förordning (EU)
nr 652/2014:
a) Inom sitt arbetsområde tillhandahålla vetenskaplig och teknisk sakkunskap, inklusive, där så är lämpligt, i form av
samordnat stöd till relevanta nationella stödnätverk och organ inom de områden som omfattas av de bestämmelser som
avses i artikel 1.2 f.
b) Tillhandahålla vetenskaplig och teknisk sakkunskap vid utarbetandet och tillämpningen av de djurskyddsindikatorer som
avses i artikel 21.8 e.
c) Utveckla eller samordna utvecklingen av metoder för att bedöma djurskyddsnivån och metoder för att förbättra
djurskyddet.
d) Genomföra vetenskapliga och tekniska studier om djurskydd för djur som används för kommersiella eller vetenskapliga
ändamål.
e) Anordna kurser för personalen vid de nationella vetenskapliga stödnätverk eller organ som avses i led a, för personal vid
behöriga myndigheter och för experter från tredjeländer.
f) Sprida forskningsresultat och tekniska innovationer samt samarbeta med forskningsorgan på unionsnivå på de områden
som omfattas av deras arbetsområde.
Artikel 97
Utseende av Europeiska unionens referenscentrum för den jordbruksbaserade livsmedelskedjans äkthet och
integritet
1.
Kommissionen får genom genomförandeakter utse Europeiska unionens referenscentrum som ska stödja den
verksamhet som kommissionen och medlemsstaterna utövar för att förebygga, avslöja och bekämpa överträdelser av de
bestämmelser som avses i artikel 1.2 som begåtts genom bedrägligt eller vilseledande agerande.
L 95/76
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
437
2.
De utseenden som avses i punkt 1 ska
a) ske efter ett offentligt urvalsförfarande, och
b) vara tidsbegränsade eller ses över regelbundet.
3.
Europeiska unionens referenscentrum för den jordbruksbaserade livsmedelskedjans äkthet och integritet ska
a) agera opartiskt när de utför sina uppgifter som Europeiska unionens referenscentrum,
b) ha en hög nivå av vetenskaplig och teknisk sakkunskap inom de områden som omfattas av de bestämmelser som avses i
artikel 1.2 samt inom tillämpad forensisk vetenskap på dessa områden, för att kunna bedriva eller samordna forskning
på högsta nivå när det gäller varors äkthet och integritet och utveckla, tillämpa och validera metoder för upptäckt av de
överträdelser av bestämmelserna i artikel 1.2 som begåtts genom bedrägligt eller vilseledande agerande,
c) ha kvalificerad personal med lämplig utbildning inom de områden som avses i led b, samt nödvändig stödpersonal,
d) förfoga över eller ha tillgång till den infrastruktur och utrustning samt de produkter som krävs för att utföra de uppgifter
de ålagts, och
e) säkerställa att deras personal har god kännedom om internationella standarder och internationell praxis inom de
områden som avses i led b och att den senaste forskningen på nationell nivå, unionsnivå och internationell nivå beaktas i
deras arbete.
Artikel 98
Ansvarsområden och uppgifter för Europeiska unionens referenscentrum för den jordbruksbaserade livs-
medelskedjans äkthet och integritet
Europeiska unionens referenscentrum för den jordbruksbaserade livsmedelskedjans äkthet och integritet ska ha ansvar för
följande stöduppgifter såtillvida som dessa ingår i referenscentrumens årliga eller fleråriga arbetsprogram som upprättats i
överensstämmelse med målen och prioriteringarna i de relevanta arbetsprogram som antagits av kommissionen i enlighet
med artikel 36 i förordning (EU) nr 652/2014:
a) Tillhandahålla specialiserad sakkunskap om den jordbruksbaserade livsmedelskedjans äkthet och integritet och om
metoderna för att upptäcka de överträdelser av bestämmelserna i artikel 1.2 i denna förordning som begåtts genom
bedrägligt eller vilseledande agerande, i samband med forensisk vetenskap som tillämpas på de områden som omfattas
av dessa bestämmelser.
b) Tillhandahålla särskilda analyser för att identifiera de delar inom den jordbruksbaserade livsmedelskedjan som eventuellt
kan drabbas av överträdelser av de bestämmelser som avses i artikel 1.2 i denna förordning som begåtts genom
bedrägligt eller vilseledande agerande och ge stöd vid utarbetandet av särskilda tekniker för offentlig kontroll samt
protokoll.
c) Vid behov utföra de uppgifter som avses i artikel 94.2 a–h i denna förordning, varvid överlappningar med uppgifterna
för sådana Europeiska unionens referenslaboratorier som utsetts i enlighet med artikel 93 i denna förordning ska
undvikas.
d) Vid behov upprätta och upprätthålla samlingar eller databaser med bestyrkt referensmaterial som ska användas för att
upptäcka överträdelser av bestämmelserna i artikel 1.2 i denna förordning som begåtts genom bedrägligt eller
vilseledande agerande.
e) Sprida forskningsresultat och tekniska innovationer på de områden som omfattas av deras arbetsområde.
Artikel 99
Kommissionens skyldigheter
1.
Kommissionen ska offentliggöra och vid behov uppdatera förteckningen över
a) sådana Europeiska unionens referenslaboratorier som avses i artikel 93,
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/77
438
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
b) sådana Europeiska unionens referenscentrum för djurskydd som avses i artikel 95,
c) sådana Europeiska unionens referenscentrum för den jordbruksbaserade livsmedelskedjans äkthet och integritet som
avses i artikel 97.
2.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 144 i syfte att komplettera denna
förordning med avseende på fastställande av krav, ansvarsområden och uppgifter för Europeiska unionens
referenslaboratorier, Europeiska unionens referenscentrum för djurskydd och Europeiska unionens referenscentrum för
den jordbruksbaserade livsmedelskedjans äkthet och integritet, utöver de krav som fastställs i artiklarna 93.3, 94, 95.3, 96,
97.3 och 98. Sådana delegerade akter ska begränsas till situationer med nya eller framväxande risker eller nya eller
framväxande djursjukdomar eller växtskadegörare eller till situationer där de delegerade akterna motiveras av nya rättsliga
krav.
3.
Kommissionen ska kontrollera Europeiska unionens referenslaboratorier och referenscentrum för att verifiera
efterlevnaden av kraven i artiklarna 93.3, 94, 95.3 och 97.3.
4.
Om de kommissionskontroller som avses i punkt 3 i denna artikel visar att kraven i artiklarna 93.3, 94, 95.3 och 97.3
inte efterlevs ska kommissionen, efter att ha tagit emot synpunkter från det Europeiska unionens referenslaboratorium eller
Europeiska unionens referenscentrum som berörs,
a) genom en genomförandeakt återkalla beslutet att utse det berörda laboratoriet eller centrumet, eller
b) vidta andra lämpliga åtgärder.
Artikel 100
Utseende av nationella referenslaboratorier
1.
Medlemsstaterna ska utse ett eller flera nationella referenslaboratorier för varje referenslaboratorium som utsetts för
Europeiska unionen i enlighet med artikel 93.1.
Medlemsstaterna får utse ett nationellt referenslaboratorium även i fall där det inte finns något motsvarande Europeiska
unionens referenslaboratorium.
En medlemsstat får utse ett laboratorium beläget i en annan medlemsstat eller i ett tredjeland som är avtalsslutande part i
avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
Ett laboratorium får utses till nationellt referenslaboratorium för mer än en medlemsstat.
2.
Kraven i artiklarna 37.4 e, 37.5, 39, 42.1, 42.2 a och b samt 42.3 ska tillämpas på nationella referenslaboratorier.
Med avvikelse från artikel 37.4 e får de behöriga myndigheterna, för det område som omfattas av de bestämmelser som
avses i artikel 1.2 g, utse officiella laboratorier, utsedda till sådana av de behöriga myndigheterna på grundval av ett
undantag som antagits i enlighet med artikel 41, till nationella referenslaboratorier oberoende av huruvida de uppfyller
villkoret i artikel 37.4 e.
3.
Nationella referenslaboratorier ska
a) vara opartiska och fria från intressekonflikter och framför allt inte befinna sig i en situation som direkt eller indirekt kan
påverka deras yrkesetiska opartiskhet när de utför sina uppgifter som nationella referenslaboratorier,
b) ha eller genom kontrakt ha tillgång till kvalificerad personal med lämplig utbildning för de analys-, testnings- och
diagnostiktekniker som används inom laboratoriets kompetensområde, samt vid behov stödpersonal,
c) förfoga över eller ha tillgång till den infrastruktur och utrustning samt de produkter som behövs för att utföra de
uppgifter de ålagts,
d) se till att deras personal och eventuell kontraktsanställd personal har god kännedom om internationella standarder och
internationell praxis och att den senaste forskningen på nationell nivå, unionsnivå och internationell nivå beaktas i deras
arbete,
L 95/78
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
439
e) vara utrustade med, eller ha tillgång till, nödvändig utrustning för att kunna utföra sina uppgifter i nödsituationer, och
f) i relevanta fall ha förutsättningar att följa relevanta standarder för biosäkerhet.
4.
Medlemsstaterna ska
a) meddela namn på och adress för varje nationellt referenslaboratorium till kommissionen, till relevant Europeiska
unionens referenslaboratorium och till övriga medlemsstater,
b) offentliggöra de uppgifter som avses i led a, och
c) uppdatera de uppgifter som avses i led a vid behov.
5.
Medlemsstater som har mer än ett nationellt referenslaboratorium för ett Europeiska unionens referenslaboratorium
ska säkerställa ett nära samarbete mellan dessa laboratorier så att samordningen dem emellan, samt med andra nationella
laboratorier och med berört Europeiska unionens referenslaboratorium är effektiv.
6.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 144 i syfte att komplettera denna
förordning vad gäller fastställandet av krav för nationella referenslaboratorier, utöver de krav som anges i punkterna 2 och 3
i den här artikeln. Sådana delegerade akter ska begränsas till att säkerställa överensstämmelse med eventuella ytterligare krav
som antagits i enlighet med artikel 99.2.
Artikel 101
Ansvarsområden och uppgifter för nationella referenslaboratorier
1.
Nationella referenslaboratorier ska inom sina respektive kompetensområden
a) samarbeta med Europeiska unionens referenslaboratorier och delta i kurser och provningsjämförelser som organiseras av
dessa laboratorier,
b) samordna verksamheten vid de officiella laboratorier som utsetts i enlighet med artikel 37.1, i syfte att harmonisera och
förbättra metoderna för laboratorieanalys, laboratorietestning eller laboratoriediagnos och användningen av dessa
metoder,
c) i lämpliga fall organisera jämförande undersökningar eller prestationsprov mellan laboratorier, säkerställa en lämplig
uppföljning av sådana undersökningar och prov och informera de behöriga myndigheterna om resultaten och
uppföljningen av dem,
d) säkerställa att informationen från Europeiska unionens referenslaboratorium vidarebefordras till de behöriga
myndigheterna och till officiella laboratorier,
e) inom sitt arbetsområde ge de behöriga myndigheterna vetenskapligt och tekniskt stöd i samband med genomförandet av
de fleråriga nationella kontrollplaner som avses i artikel 109 och av samordnade kontrollprogram som antagits i
enlighet med artikel 112,
f) i förekommande fall validera reagenserna och partierna av reagenser, upprätta och uppdatera förteckningar över
tillgängliga referenssubstanser och referensreagenser samt över tillverkare och leverantörer av sådana substanser och
reagenser,
g) när så är nödvändigt hålla fortbildningskurser för personalen i de officiella laboratorier som utsetts i enlighet med
artikel 37.1, och
h) aktivt bistå den medlemsstat som har utsett dem vid diagnosen av utbrott av livsmedelsburna eller zoonotiska
sjukdomar, djursjukdomar eller växtskadegörare och, i fall av sändningar som innebär bristande efterlevnad av
bestämmelserna, genom bekräftande diagnoser, karaktärisering och epizootiska eller taxonomiska studier av isolat av
patogener eller prover av skadegörare.
2.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 144 i syfte att komplettera denna
förordning vad gäller fastställandet av ansvarsområden och uppgifter för nationella referenslaboratorier, utöver de krav som
anges i punkt 1 i den här artikeln. Sådana delegerade akter ska begränsas till att säkerställa överensstämmelse med
eventuella ytterligare krav och arbetsuppgifter som antas i enlighet med artikel 99.2.
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/79
440
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
AVDELNING IV
ADMINISTRATIVT STÖD OCH SAMARBETE
Artikel 102
Allmänna bestämmelser
1.
De behöriga myndigheterna i berörda medlemsstater ska ge varandra administrativt stöd i enlighet med
artiklarna 104–107, för att säkerställa en korrekt tillämpning av de bestämmelser som avses i artikel 1.2 i de fall som
berör mer än en medlemsstat.
2.
Administrativt stöd ska i förekommande fall, och genom överenskommelse mellan de berörda behöriga
myndigheterna, bestå i att de behöriga myndigheterna i en medlemsstat deltar i sådan offentlig kontroll på plats som
utförs av de behöriga myndigheterna i en annan medlemsstat.
3.
Denna avdelning ska inte påverka tillämpningen av nationell rätt som
a) är tillämplig på utlämnande av handlingar och information som är föremål för eller har anknytning till rättsliga
utredningar och domstolsförfaranden, inbegripet brottsutredningar, och
b) syftar till att skydda fysiska eller juridiska personers affärsintressen.
4.
Medlemsstaterna ska vidta åtgärder för att underlätta överföring från andra brottsbekämpande myndigheter, allmänna
åklagare och rättsliga myndigheter till den behöriga myndigheten av information om eventuell bristande efterlevnad av
sådana bestämmelser som avses i artikel 1.2 som är relevant för tillämpningen av denna avdelning och kan utgöra
a) en risk för människors eller djurs hälsa, växtskydd, djurskydd eller, när det gäller genetiskt modifierade organismer och
växtskyddsmedel, även för miljön, eller
b) en eventuell överträdelse av de bestämmelser som avses i artikel 1.2 som begåtts genom bedrägligt eller vilseledande
agerande.
5.
Alla meddelanden mellan behöriga myndigheter i enlighet med artiklarna 104–107 ska vara skriftliga, i pappersform
eller elektronisk form.
6.
För att rationalisera och förenkla kommunikationen ska kommissionen genom genomförandeakter fastställa ett
standardformat för
a) begäran om stöd enligt artikel 104.1, och
b) meddelanden om gemensamma och återkommande anmälningar och svar.
Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 145.2.
Artikel 103
Förbindelseorgan
1.
Varje medlemsstat ska utse ett eller flera förbindelseorgan som ska fungera som kontaktpunkter och ha ansvaret för
att underlätta utväxling av meddelanden mellan behöriga myndigheter i enlighet med artiklarna 104–107.
2.
Utseendet av förbindelseorgan ska inte hindra att personalen vid de behöriga myndigheterna i olika medlemsstater har
direkta kontakter, utbyter information eller samarbetar med varandra.
3.
Medlemsstaterna ska meddela kommissionen och övriga medlemsstater kontaktuppgifter till sina förbindelseorgan
som har utsetts enligt punkt 1, och eventuella ändringar av dessa uppgifter.
4.
Kommissionen ska på sin webbplats offentliggöra och uppdatera den förteckning över förbindelseorgan som
medlemsstaterna har meddelat kommissionen enligt punkt 3.
5.
Varje begäran om stöd enligt artikel 104.1 samt anmälningar och meddelanden enligt artiklarna 105, 106 och 107
ska överlämnas av ett förbindelseorgan till dess motsvarighet i den medlemsstat till vilken begäran eller anmälan riktar sig.
L 95/80
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
441
6.
Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa specifikationerna för de tekniska verktyg och förfaranden för
kommunikation mellan de förbindelseorgan som har utsetts i enlighet med punkt 1 i denna artikel. Dessa
genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 145.2.
Artikel 104
Stöd efter begäran
1.
Om de behöriga myndigheterna i en medlemsstat anser att de behöver data eller information från de behöriga
myndigheterna i en annan medlemsstat för att utföra offentlig kontroll eller för att verkningsfullt kunna följa upp kontroller
på sitt territorium, ska de lägga fram en motiverad begäran om administrativt stöd till de behöriga myndigheterna i den
medlemsstaten. De anmodade behöriga myndigheterna ska
a) utan dröjsmål bekräfta att de tagit emot begäran,
b) när den begärande behöriga myndigheten så anger, inom tio arbetsdagar från den dag då de tog emot begäran meddela
hur lång tid de uppskattningsvis behöver för att lämna ett väl underbyggt svar på begäran, och
c) utföra de offentliga kontroller eller de undersökningar som är nödvändiga för att utan dröjsmål kunna ge de begärande
behöriga myndigheterna alla nödvändiga uppgifter och dokument så att de kan fatta välgrundade beslut och verifiera att
unionens bestämmelser efterlevs inom deras jurisdiktion.
2.
Dokument får översändas i original eller kopia.
3.
Genom överenskommelse mellan de begärande behöriga myndigheterna och de anmodade behöriga myndigheterna
får personal som utsetts av den begärande myndigheten närvara vid de offentliga kontroller och de undersökningar som
avses i punkt 1 c, och som utförs av de anmodade behöriga myndigheterna.
I sådana fall ska personalen vid de begärande behöriga myndigheterna
a) alltid kunna uppvisa en skriftlig fullmakt, där deras identitet och officiella behörighet anges,
b) genom den anmodade myndighetens förmedling, av aktören beviljas tillträde till samma lokaler och tillgång till samma
dokument som personalen vid de anmodade behöriga myndigheterna, och endast för ändamål som avser den pågående
administrativa utredningen, och
c) inte ha rätt att på eget initiativ utöva de utredningsbefogenheter som tilldelats tjänstemännen vid de anmodade behöriga
myndigheterna.
Artikel 105
Stöd utan begäran vid bristande efterlevnad
1.
Om de behöriga myndigheterna i en medlemsstat får kännedom om ett fall av bristande efterlevnad och om den
bristande efterlevnaden kan få konsekvenser för en annan medlemsstat, ska de utan otillbörligt dröjsmål och på eget
initiativ anmäla detta till de behöriga myndigheterna i den andra medlemsstaten.
2.
De behöriga myndigheter som har tagit emot en anmälan enligt punkt 1 ska
a) utan otillbörligt dröjsmål bekräfta att de tagit emot anmälan,
b) om den begärande behöriga myndigheten så anger, inom tio arbetsdagar från den dag då de tog emot anmälan meddela
i) vilka undersökningar de har för avsikt att utföra, eller
ii) varför de anser att det inte är nödvändigt att utföra några undersökningar, samt
c) om de undersökningar som avses i led b anses vara nödvändiga, undersöka saken och utan dröjsmål underrätta de
anmälande behöriga myndigheterna om resultaten och, i förekommande fall, om vilka åtgärder som vidtagits.
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/81
442
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
Artikel 106
Stöd vid bristande efterlevnad som innebär en risk eller en upprepad eller potentiellt allvarlig överträdelse
1.
Om de behöriga myndigheterna i samband med offentliga kontroller av djur eller varor med ursprung i en annan
medlemsstat fastställer att sådana djur eller varor inte uppfyller kraven i de bestämmelser som avses i artikel 1.2 och att de
därmed medför risker för människors eller djurs hälsa, växtskydd, djurskydd eller, när det gäller genetiskt modifierade
organismer och växtskyddsmedel, även för miljön, eller att detta innebär en potentiell allvarlig överträdelse av dessa
bestämmelser, ska de behöriga myndigheterna utan dröjsmål anmäla detta till de behöriga myndigheterna i den avsändande
medlemsstaten samt i övriga berörda medlemsstater, så att dessa behöriga myndigheter kan genomföra lämpliga
undersökningar.
2.
De behöriga myndigheter som tagit emot en anmälan ska utan dröjsmål
a) bekräfta att de tagit emot anmälan,
b) om den anmälande behöriga myndigheten så anger, meddela vilka undersökningar de har för avsikt att utföra,
c) undersöka saken, vidta alla nödvändiga åtgärder och underrätta de anmälande behöriga myndigheterna om vilka
undersökningar och vilken typ av offentlig kontroll som utförts samt om vilka beslut som fattats och varför.
3.
Om de anmälande behöriga myndigheterna har anledning att tro att de undersökningar som utförts eller de åtgärder
som vidtagits av de behöriga myndigheter som tagit emot anmälan inte i tillräcklig utsträckning åtgärdar den fastställda
bristande efterlevnaden, ska de begära att de behöriga myndigheter som tagit emot anmälan kompletterar den offentliga
kontrollen eller de åtgärder som vidtagits. I sådana fall ska de behöriga myndigheterna från de två medlemsstaterna
a) gemensamt försöka finna en lösning för att på lämpligt sätt åtgärda den bristande efterlevnaden, inklusive genom
gemensamma offentliga kontroller och gemensamma undersökningar som utförs i enlighet med artikel 104.3, och
b) utan dröjsmål underrätta kommissionen om de inte kan enas om lämpliga åtgärder.
4.
Om offentlig kontroll av djur eller varor med ursprung i en annan medlemsstat visar på upprepade fall av bristande
efterlevnad enligt punkt 1 ska de behöriga myndigheterna i destinationsmedlemsstaten utan dröjsmål underrätta
kommissionen och de behöriga myndigheterna i de övriga medlemsstaterna om detta.
Artikel 107
Stöd på grundval av information som lämnas av tredjeländer
1.
Om de behöriga myndigheterna får information från ett tredjeland om bristande efterlevnad av de bestämmelser som
avses i artikel 1.2 eller om risker för människors eller djurs hälsa, växtskydd, djurskydd eller, när det gäller genetiskt
modifierade organismer och växtskyddsmedel, även för miljön, ska de utan dröjsmål
a) underrätta de behöriga myndigheterna i övriga berörda medlemsstater om detta, och
b) underrätta kommissionen, om informationen är eller kan tänkas vara relevant på unionsnivå.
2.
Information som erhållits vid offentlig kontroll och undersökningar som har utförts i enlighet med den här
förordningen får vidarebefordras till det tredjeland som avses i punkt 1, under förutsättning att
a) de behöriga myndigheter som har tillhandahållit informationen har gett sitt samtycke,
b) tredjelandet har åtagit sig att ge det stöd som behövs för att samla in belägg för praxis som strider eller som förefaller
strida mot unionsbestämmelserna eller som utgör en risk för människor, djur, växter eller miljön, och
c) relevanta unionsbestämmelser och nationella bestämmelser om överföring av personuppgifter till tredjeländer efterlevs.
L 95/82
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
443
Artikel 108
Samordnat stöd och uppföljning från kommissionens sida
1.
Om de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna inte kan enas om lämpliga åtgärder för att åtgärda den
bristande efterlevnaden av de bestämmelser som avses i artikel 1.2 ska kommissionen utan dröjsmål samordna de åtgärder
och insatser som de behöriga myndigheterna vidtar i enlighet med denna avdelning om den information som
kommissionen har tillgång till antingen
a) visar verksamhet som strider mot, eller förefaller strida mot, de bestämmelser som avses i artikel 1.2 och denna
verksamhet har eller kanske har följder i mer än en medlemsstat, eller
b) visar att samma eller liknande verksamhet som strider mot, eller förefaller strida mot, de bestämmelser som avses i
artikel 1.2 kanske bedrivs i mer än en medlemsstat.
2.
I de fall som avses i punkt 1 får kommissionen
a) i samarbete med den berörda medlemsstaten sända ut en grupp inspektörer för offentlig kontroll på plats,
b) genom genomförandeakter begära att de behöriga myndigheterna i den avsändande medlemsstaten och, i
förekommande fall, i andra berörda medlemsstater, på lämpligt sätt förstärker den offentliga kontrollen och rapporterar
till kommissionen om vilka åtgärder de vidtagit,
c) vidta andra lämpliga åtgärder i enlighet med de bestämmelser som avses i artikel 1.2.
3.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter enligt artikel 144 i syfte att komplettera denna förordning
genom att fastställa bestämmelser för snabbt utbyte av information i de fall som avses i punkt 1.
AVDELNING V
PLANERING OCH RAPPORTERING
Artikel 109
Fleråriga nationella kontrollplaner och ett organ för de fleråriga nationella kontrollplanerna
1.
Medlemsstaterna ska se till att offentlig kontroll som regleras av denna förordning utförs av behöriga myndigheter
utifrån en flerårig nationell kontrollplan, vars utarbetande och genomförande samordnas inom deras territorium.
2.
Medlemsstaterna ska utse ett organ med uppgift att
a) samordna utarbetandet av den fleråriga nationella kontrollplanen mellan alla behöriga myndigheter med ansvar för
offentlig kontroll,
b) säkerställa att den fleråriga nationella kontrollplanen är konsekvent,
c) samla in information om genomförandet av den fleråriga nationella kontrollplanen med tanke på framläggandet av de
årliga rapporter som avses i artikel 113 och den översyn och uppdatering av dessa som krävs enligt artikel 111.2.
Artikel 110
Innehållet i de fleråriga nationella kontrollplanerna
1.
Fleråriga nationella kontrollplaner ska utarbetas för att säkerställa att offentlig kontroll planeras inom alla de områden
som omfattas av de bestämmelser som avses i artikel 1.2 och i enlighet med de kriterier som fastställs i artikel 9 och med de
bestämmelser som avses i artiklarna 18–27.
2.
De fleråriga nationella kontrollplanerna ska innehålla allmän information om hur systemen för offentlig kontroll är
uppbyggda och organiserade i den berörda medlemsstaten på vart och ett av de berörda områden, samt information om
åtminstone följande:
a) Den fleråriga nationella kontrollplanens strategiska mål och hur dessa återspeglas i prioriteringen av offentlig kontroll
och fördelning av resurser.
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/83
444
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
b) Riskklassificeringen av offentlig kontroll.
c) De behöriga myndigheter som utsetts och deras uppgifter på central, regional och lokal nivå samt vilka resurser dessa
myndigheter har till sitt förfogande.
d) Om så är lämpligt, vilka uppgifter som utförs av organ med delegerade uppgifter.
e) Den allmänna organisationen och förvaltningen av offentlig kontroll på nationell, regional och lokal nivå, inklusive
offentlig kontroll vid enskilda anläggningar.
f) Kontrollsystem som används inom olika sektorer och samordning mellan olika enheter inom de behöriga myndigheter
som ansvarar för offentlig kontroll inom dessa sektorer.
g) Förfaranden och arrangemang som införts för att se till att de berörda myndigheterna uppfyller de krav som avses i
artikel 5.1.
h) Utbildning av de behöriga myndigheternas personal.
i) De dokumenterade förfaranden som avses i artikel 12.1.
j) Den allmänna organisationen och tillämpningen av beredskapsplanerna i enlighet med de bestämmelser som avses i
artikel 1.2.
k) Den allmänna organisationen av samarbetet och det ömsesidiga stödet mellan de behöriga myndigheterna i
medlemsstaterna.
Artikel 111
Utarbetande, uppdatering och översyn av fleråriga nationella kontrollplaner
1.
Medlemsstaterna ska se till att den fleråriga nationella kontrollplan som avses i artikel 109.1 tillhandahålls
allmänheten, med undantag av de delar av planen vars röjande skulle kunna undergräva den offentliga kontrollens
verkningsfullhet.
2.
Den fleråriga nationella kontrollplanen ska regelbundet uppdateras så att den anpassas till ändringar i de
bestämmelser som avses i artikel 1.2, och ses över så att hänsyn tas till åtminstone följande faktorer:
a) Uppkomst av nya sjukdomar, växtskadegörare eller andra risker för människors eller djurs hälsa, växtskydd, djurskydd
eller, när det gäller genetiskt modifierade organismer och växtskyddsmedel, även för miljön.
b) Betydande förändringar av de behöriga nationella myndigheternas uppbyggnad, ledning eller verksamhet.
c) Resultaten av medlemsstaternas offentliga kontroller.
d) Resultaten av kommissionens kontroller som utförts i medlemsstaten enlighet med artikel 116.1.
e) Vetenskapliga rön.
f) Resultaten av offentlig kontroll som utförts i en medlemsstat av behöriga myndigheter från tredjeländer.
3.
Medlemsstaterna ska på begäran förse kommissionen med den senaste uppdaterade versionen av sina fleråriga
nationella kontrollplaner.
Artikel 112
Samordnade kontrollprogram och insamling av information och data
I syfte att genomföra en unionsomfattande riktad bedömning av tillämpningen av de bestämmelser som avses i artikel 1.2
eller i syfte att fastställa förekomsten av vissa faror i hela unionen får kommissionen anta genomförandeakter med avseende
på
a) genomförandet av samordnade kontrollprogram med begränsad varaktighet inom ett av de områden som omfattas av de
bestämmelser som avses i artikel 1.2,
b) organisationen, på ad hoc-basis, av data- och informationsinsamling i samband med tillämpningen av vissa av de
bestämmelser som avses i artikel 1.2 eller när det gäller förekomsten av vissa faror.
L 95/84
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
445
Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 145.2.
Artikel 113
Medlemsstaternas årliga rapporter
1.
Senast den 31 augusti varje år ska varje medlemsstat till kommissionen överlämna en rapport som innehåller
a) eventuella ändringar av den fleråriga nationella kontrollplanen som gjorts för att ta hänsyn till de faktorer som avses i
artikel 111.2,
b) resultaten av de offentliga kontroller som utförts under det föregående året enligt den fleråriga nationella kontrollplanen,
c) den typ och det antal fall av bristande efterlevnad enligt bestämmelserna i artikel 1.2, per område, som de behöriga
myndigheterna upptäckt under föregående år,
d) de åtgärder som vidtagits för att säkerställa ett verkningsfullt genomförande av den fleråriga nationella kontrollplanen,
inklusive efterlevnadsåtgärder och resultaten av dessa åtgärder, och
e) en länk till den behöriga myndighetens webbsida innehållande den offentliga information om avgifter och pålagor som
avses i artikel 85.2.
2.
För att säkerställa att de årliga rapporter som avses i punkt 1 utformas på ett enhetligt sätt ska kommissionen genom
genomförandeakter fastställa och vid behov uppdatera standardiserade förlagor som ska användas vid inlämning av den
information och de data som avses i den punkten.
Dessa genomförandeakter ska, när så är möjligt, tillåta att de standardiserade förlagor som fastställts av kommissionen
används vid inlämning av andra rapporter om offentlig kontroll som de behöriga myndigheterna är skyldiga att överlämna
till kommissionen i enlighet med de bestämmelser som avses i artikel 1.2. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet
med det granskningsförfarande som avses i artikel 145.2.
Artikel 114
Kommissionens årliga rapporter
1.
Senast den 31 januari varje år ska kommissionen offentliggöra en årlig rapport om genomförandet av offentlig
kontroll i medlemsstaterna, med beaktande av
a) de årliga rapporter som medlemsstaterna har lämnat i enlighet med artikel 113, och
b) resultaten av kommissionens kontroller i enlighet med artikel 116.1.
2.
Den årliga rapport som avses i punkt 1 får i förekommande fall innehålla rekommendationer angående eventuella
förbättringar av systemen för offentlig kontroll i medlemsstaterna och av viss offentlig kontroll på vissa områden.
Artikel 115
Beredskapsplaner för livsmedel och foder
1.
För tillämpningen av den allmänna plan för krishantering som avses i artikel 55.1 i förordning (EG) nr 178/2002 ska
medlemsstaterna upprätta beredskapsplaner för livsmedel och foder med åtgärder som utan dröjsmål ska vidtas om
livsmedel eller foder visar sig utgöra en allvarlig risk för människors eller djurs hälsa, antingen direkt eller via miljön.
2.
De beredskapsplaner för livsmedel och foder som avses i punkt 1 ska innehålla uppgifter om
a) vilka behöriga myndigheter som ska medverka,
b) befogenheter och ansvarsområden för de myndigheter som avses i led a, och
c) kanaler och förfaranden för informationsutbyte mellan behöriga myndigheter och andra berörda parter, beroende på vad
som är lämpligt.
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/85
446
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
3.
Medlemsstaterna ska regelbundet se över sina beredskapsplaner för livsmedel och foder för att ta hänsyn till
organisationsändringar inom de behöriga myndigheterna och erfarenheter som vunnits i samband med genomförandet av
planen och under simuleringsövningar.
4.
Kommissionen får anta genomförandeakter med avseende på följande:
a) Bestämmelser för att upprätta de beredskapsplaner som avses i punkt 1 i denna artikel, i den utsträckning som krävs för
att säkerställa en enhetlig och verkningsfull användning av den allmänna plan för krishantering som avses i artikel 55.1 i
förordning (EG) nr 178/2002.
b) Berörda parters roll i upprättandet och genomförandet av beredskapsplanerna.
Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 145.2.
AVDELNING VI
UNIONENS VERKSAMHET
KAPITEL I
Kommissionens kontroller
Artikel 116
Kommissionens kontroller i medlemsstaterna
1.
Kommissionens experter ska utföra kontroller, inbegripet revisioner, i varje medlemsstat för att
a) verifiera tillämpningen av de bestämmelser som avses i artikel 1.2 och de som föreskrivs i den här förordningen,
b) verifiera att nationella kontrollsystem på de områden som omfattas av de bestämmelser som avses i artikel 1.2 och
bestämmelserna i denna förordning fungerar som de ska och att de behöriga myndigheter som förvaltar dem sköter sina
uppgifter,
c) undersöka och samla in information om
i) offentlig kontroll och efterlevnadsåtgärder på de områden som omfattas av de bestämmelser som avses i artikel 1.2
och bestämmelserna i denna förordning,
ii) betydande eller återkommande problem med tillämpningen eller genomdrivandet av de bestämmelser som avses i
artikel 1.2,
iii) nödsituationer, nya problem eller ny utveckling i medlemsstaterna på de områden som omfattas av de bestämmelser
som avses i artikel 1.2 och bestämmelserna i denna förordning.
2.
De kontroller som avses i punkt 1 ska organiseras i samarbete med de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna och
utföras regelbundet.
3.
De kontroller som avses i punkt 1 får även omfatta verifiering på plats. Kommissionens experter får åtfölja personalen
vid de behöriga myndigheter som utför den offentliga kontrollen.
4.
Experter från medlemsstaterna får bistå kommissionens experter. Nationella experter som åtföljer kommissionens
experter ska ges samma rätt till tillträde som kommissionens egna experter.
Artikel 117
Rapporter från kommissionen om kontroller i medlemsstaterna
Kommissionen ska
a) utarbeta ett utkast till rapport om resultaten och om rekommendationerna för att ta itu med de brister som identifierats
av dess experter vid kontroller som utförts i enlighet med artikel 116.1,
b) förse den medlemsstat där kontrollerna utfördes med en kopia av utkastet till den rapport som avses i led a för
kommentarer,
L 95/86
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
447
c) beakta kommentarerna från den medlemsstat som avses i led b vid utarbetandet av den slutliga rapporten om resultaten
av de kontroller som utförts av kommissionens experter i medlemsstaterna enligt artikel 116.1, och
d) offentliggöra den slutliga rapport som avses i led c och kommentarerna från den medlemsstat som avses i led b.
Artikel 118
Program för kommissionens kontroller i medlemsstaterna
1.
Kommissionen ska genom genomförandeakter
a) fastställa ett årligt eller flerårigt kontrollprogram för de kontroller som ska utföras av kommissionens experter i
medlemsstaterna enligt artikel 116.1, och
b) i slutet av varje år underrätta medlemsstaterna om det årliga kontrollprogrammet eller om eventuella uppdateringar av
det fleråriga kontrollprogrammet för det följande året.
2.
Kommissionen får genom genomförandeakter ändra sitt kontrollprogram för att ta hänsyn till utvecklingen inom de
områden som omfattas av de bestämmelser som avses i artikel 1.2. Medlemsstaterna ska utan dröjsmål underrättas om varje
sådan ändring.
Artikel 119
Medlemsstaternas skyldigheter när det gäller kommissionens kontroller
Medlemsstaterna ska
a) vidta lämpliga uppföljningsåtgärder för att åtgärda eventuella specifika eller systemiska brister som kommissionens
experter identifierat genom de kontroller som utförts i enlighet med artikel 116.1,
b) ge nödvändigt tekniskt stöd och tillhandahålla tillgänglig dokumentation, inklusive, på berättigad begäran, resultaten av
de revisioner som avses i artikel 6, samt annat tekniskt stöd som kommissionens experter begär, så att de kan utföra
kontrollerna på ett effektivt och verkningsfullt sätt, och
c) ge nödvändigt stöd för att säkerställa att kommissionens experter får tillträde till alla lokaler eller delar av lokaler, till djur
och varor samt tillgång till information och datasystem som är av betydelse för att de ska kunna fullgöra sina uppgifter.
Artikel 120
Kommissionens kontroller i tredjeländer
1.
Kommissionens experter får utföra kontroller i tredjeländer för att
a) verifiera att ett tredjelands lagstiftning och system, inklusive officiella intyganden och utfärdandet av officiella intyg,
officiella etiketter eller märken och andra officiella attesteringar, överensstämmer eller är likvärdiga med kraven i de
bestämmelser som avses i artikel 1.2,
b) verifiera att tredjelandets kontrollsystem har kapacitet att säkerställa att sändningar av djur och varor som exporteras till
unionen uppfyller relevanta krav som fastställs i de bestämmelser som avses i artikel 1.2 eller andra krav som
konstaterats vara åtminstone likvärdiga,
c) samla in information och data för att kartlägga orsakerna till återkommande eller nya problem vid export av djur och
varor från ett tredjeland.
2.
I samband med de kontroller som avses i punkt 1 ska särskild hänsyn tas till följande:
a) Tredjelandets lagstiftning.
b) Hur tredjelandets behöriga myndigheter är organiserade, deras befogenheter och oberoende, vilket överinseende de är
föremål för och vilka befogenheter de har för att genomdriva den tillämpliga lagstiftningen på ett verkningsfullt sätt.
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/87
448
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
c) Den utbildning personalen vid den behöriga myndigheten i tredjelandet har för utförandet av offentlig kontroll.
d) De resurser, däribland de anordningar för analys, testning och diagnostik, som står till behöriga myndigheters
förfogande.
e) Förekomsten av prioritetsbaserade dokumenterade kontrollförfaranden och kontrollsystem och hur dessa fungerar.
f) I tillämpliga fall, situationen vad gäller djurs hälsa och djurskydd, zoonoser och växtskydd samt förfaranden för att
anmäla utbrott av djursjukdomar och växtskadegörare till kommissionen och berörda internationella organ.
g) Omfattningen och genomförandet av kontroller genom den behöriga myndigheten i tredjelandet när det gäller djur,
växter och produkter av dessa som kommer från andra tredjeländer.
h) De försäkringar som tredjelandet kan ge om att dess lagstiftning överensstämmer eller är likvärdig med kraven i de
bestämmelser som avses i artikel 1.2.
3.
För att de kontroller som avses i punkt 1 ska kunna utföras på ett effektivt och verkningsfullt sätt får kommissionen,
innan den utför kontrollerna, begära att det berörda tredjelandet tillhandahåller
a) den nödvändiga information som avses i artikel 125.1, och
b) i lämpliga och nödvändiga fall, skriftlig dokumentation om den kontroll som landets behöriga myndigheter utför.
4.
Kommissionen får utse experter från medlemsstaterna som ska bistå deras egna experter vid de kontroller som avses i
punkt 1.
Artikel 121
Frekvensen för kommissionens kontroller i tredjeländer
Frekvensen för kommissionens kontroller i tredjeländer enligt artikel 120 ska bestämmas utifrån följande kriterier:
a) En riskvärdering av de djur och varor som exporteras till unionen från det berörda tredjelandet.
b) De bestämmelser som avses i artikel 1.2.
c) Volym och typ av djur och varor som förs in i unionen från det berörda tredjelandet.
d) Resultaten av kontroller som redan utförts av kommissionens experter eller av andra kontrollorgan.
e) Resultaten av offentlig kontroll av djur och varor som förs in i unionen från det berörda tredjelandet och av annan
offentlig kontroll som de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna har utfört.
f) Information från Efsa eller liknande organ.
g) Information från internationellt erkända organ såsom
i) Världshälsoorganisationen,
ii) Codex Alimentarius-kommissionen,
iii) Världsorganisationen för djurhälsa (OIE),
iv) Växtskyddsorganisationen för Europa och Medelhavsområdet och alla andra regionala växtskyddsorganisationer
som inrättats i enlighet med den internationella växtskyddskonventionen (IPPC),
v) IPPC:s sekretariat,
vi) Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling,
vii) FN:s ekonomiska kommission för Europa,
viii) sekretariatet för Cartagenaprotokollet om biosäkerhet till konventionen om biologisk mångfald.
L 95/88
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
449
h) Belägg för nya sjukdomssituationer eller andra omständigheter som kan medföra att djur och varor som förs in i
unionen från ett tredjeland innebär hälso- eller miljörisker eller en risk för bedrägligt eller vilseledande agerande.
i) Behovet av att undersöka nödsituationer i enskilda tredjeländer och att reagera på dessa situationer.
Artikel 122
Rapporter från kommissionen om kontroller i tredjeländer
Kommissionen ska rapportera om resultaten av varje kontroll som utförs i enlighet med artiklarna 120 och 121.
Rapporterna ska i förekommande fall innehålla rekommendationer.
Kommissionen ska offentliggöra rapporterna.
Artikel 123
Program för kommissionens kontroller i tredjeländer
Kommissionen ska i förväg underrätta medlemsstaterna om sitt program för kontroller i tredjeländer och avge rapport om
resultatet. Kommissionen får ändra kontrollprogrammet för att ta hänsyn till utvecklingen på de områden som omfattas av
de bestämmelser som avses i artikel 1.2. Medlemsstaterna ska i förväg underrättas om varje sådan ändring.
Artikel 124
Tredjeländers kontroller i medlemsstaterna
1.
Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om kontroller som behöriga myndigheter i tredjeländer planerar att
utföra på sina territorier på de områden som omfattas av de bestämmelser som avses i artikel 1.2.
2.
Kommissionens experter får delta i de kontroller som avses i punkt 1, på begäran av de behöriga myndigheterna i de
medlemsstater där kontrollerna utförs.
3.
Kommissionens experter ska främst delta i de kontroller som avses i punkt 1 för att
a) ge råd om de bestämmelser som avses i artikel 1.2,
b) förmedla information och data som finns tillgängliga på unionsnivå och som kan vara till nytta i samband med de
kontroller som de behöriga myndigheterna i tredjelandet utför,
c) de kontroller som de behöriga myndigheterna i tredjeländer utför i olika medlemsstater ska kunna utföras på ett
konsekvent och enhetligt sätt.
KAPITEL II
Villkor för införsel till unionen av djur och varor
Artikel 125
Information om tredjeländers kontrollsystem
1.
Kommissionen ska begära att tredjeländer som avser att exportera djur och varor till unionen lämnar följande
korrekta och aktuella uppgifter om den allmänna organisationen och förvaltningen av system för sanitär kontroll och för
växtskyddskontroll inom deras territorium:
a) Alla sanitära bestämmelser eller växtskyddsbestämmelser som har antagits eller föreslagits inom deras territorium.
b) Förfaranden för riskvärdering och faktorer som beaktas vid riskvärderingen och vid fastställandet av lämplig nivå för
sanitärt skydd eller växtskydd.
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/89
450
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
c) Alla förfaranden och mekanismer för kontroll och inspektion inklusive, om detta är relevant, de som tillämpas för djur
eller varor som kommer från andra tredjeländer.
d) Mekanismer för officiellt intygande.
e) I förekommande fall, åtgärder som vidtagits till följd av de rekommendationer som avses i artikel 122 första stycket.
f) I förekommande fall, resultaten av kontroller av djur och varor som är avsedda att exporteras till unionen.
g) I förekommande fall, information om de ändringar som gjorts när det gäller kontrollsystemens uppbyggnad och
funktion i syfte att uppfylla unionens sanitära krav eller växtskyddskrav eller rekommendationer enligt artikel 122 första
stycket.
2.
Den begäran om information som avses i punkt 1 ska vara proportionell och ta hänsyn till vilken typ av djur och
varor som ska exporteras till unionen och till särskilda omständigheter och strukturen i tredjelandet.
Artikel 126
Fastställande av ytterligare villkor för införsel av djur och varor till unionen
1.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 144 i syfte att komplettera denna
förordning med avseende på de villkor som de djur och varor som förs in i unionen från tredjeländer ska uppfylla och som
är nödvändiga för att säkerställa att djuren och varorna uppfyller de relevanta kraven i de bestämmelser som avses i
artikel 1.2, med undantag av artikel 1.2 d, e, g och h, eller andra krav som konstaterats vara åtminstone likvärdiga.
2.
Villkoren i de delegerade akter som avses i punkt 1 ska identifiera djur och varor genom att hänvisa till deras KN-
nummer och kan omfatta följande:
a) Kravet att vissa djur och varor endast får föras in i unionen från ett tredjeland eller en region i ett tredjeland som finns
med i en förteckning som upprättats av kommissionen för detta ändamål.
b) Kravet att sändningar av vissa djur och varor från tredjeländer ska avsändas från och komma från eller beredas i
anläggningar som uppfyller de relevanta kraven i punkt 1 eller andra krav som konstaterats vara åtminstone likvärdiga.
c) Kravet att sändningar av vissa djur och varor ska åtföljas av ett officiellt intyg, en officiell attestering eller av andra belägg
för att sändningen uppfyller de relevanta krav som avses i punkt 1 eller andra krav som konstaterats vara åtminstone
likvärdiga, inklusive resultatet av den analys som utförts av ett ackrediterat laboratorium.
d) Skyldigheten att lägga fram de belägg som avses i led c i ett särskilt format.
e) Andra krav som är nödvändiga för att säkerställa att vissa djur och varor erbjuder en skyddsnivå för hälsan och, när det
gäller genetiskt modifierade organismer, även för miljön, som motsvarar den som säkerställas genom de krav som avses i
punkt 1.
3.
Kommissionen får genom genomförandeakter fastställa bestämmelser med avseende på vilken typ av officiella intyg
och attesteringar som krävs och hur de ska utformas, eller med avseende på de belägg som krävs i enlighet med
bestämmelserna i punkt 2 c i denna artikel. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande
som avses i artikel 145.2.
Artikel 127
Upptagande av tredjeländer på den förteckning som avses i artikel 126.2 a
1.
När ett tredjeland eller en region i ett tredjeland upptas på den förteckning som avses i artikel 126.2 a ska detta ske i
enlighet med punkterna 2 och 3 i den här artikeln.
L 95/90
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
451
2.
Kommissionen ska genom genomförandeakter godkänna den begäran som det berörda tredjelandet översänder till
den för det ändamål som anges i punkt 1 i denna artikel, åtföljd av lämpliga belägg och garantier för att de berörda djuren
och varorna från det tredjelandet uppfyller de relevanta krav som avses i artikel 126.1 eller andra likvärdiga krav. Dessa
genomförandeakter ska antas och uppdateras i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 145.2.
3.
Kommissionen ska fatta beslut om den begäran som avses i punkt 2, med hänsyn till följande, beroende på vad som är
lämpligt:
a) Tredjelandets lagstiftning inom den berörda sektorn.
b) Hur de behöriga myndigheterna och dess kontrollenheter i det berörda tredjelandet är uppbyggda och organiserade,
deras befogenheter, de garantier som kan lämnas vad gäller tillämpningen och genomdrivandet av tredjelandets
lagstiftning inom den berörda sektorn samt tillförlitligheten när det gäller förfarandena för officiellt intygande.
c) Hur de behöriga myndigheterna i tredjelandet utför lämplig offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet för att
bedöma förekomsten av faror för människors eller djurs hälsa, växtskydd, djurskydd eller, när det gäller genetiskt
modifierade organismer och växtskyddsmedel, även för miljön.
d) Hur regelbundet och snabbt tredjelandet lämnar information om förekomsten av faror för människors eller djurs hälsa,
växtskydd, djurskydd eller, när det gäller genetiskt modifierade organismer och växtskyddsmedel, även för miljön.
e) De garantier som tredjelandet lämnar för att
i) de villkor som gäller för de anläggningar från vilka djur eller varor exporteras till unionen är likvärdiga med de krav
som avses i artikel 126.1,
ii) en förteckning över de anläggningar som avses i led i upprättas och uppdateras,
iii) förteckningen över de anläggningar som avses i led i och uppdateringar av denna förteckning överlämnas till
kommissionen utan dröjsmål,
iv) den behöriga myndigheten i tredjelandet utför regelbundna och verkningsfulla kontroller av de anläggningar som
avses i led i,
f) resultatet av de kontroller som kommissionen utfört i tredjelandet i enlighet med artikel 120.1,
g) andra uppgifter eller data om tredjelandets möjlighet att se till att endast sådana djur eller varor förs in i unionen som
erbjuder en skyddsnivå som är identisk eller likvärdig med den som fastställs i de relevanta krav som avses i
artikel 126.1.
4.
Kommissionen ska stryka hänvisningen till ett tredjeland eller en region i ett tredjeland från den förteckning som avses
i artikel 126.2 a om villkoren för upptagande på förteckningen inte längre är uppfyllda. Det förfarande som avses i punkt 2 i
den här artikeln ska tillämpas.
Artikel 128
Särskilda åtgärder när det gäller införsel till unionen av vissa djur och varor
1.
Om det i andra fall än de som avses i artikel 53 i förordning (EG) nr 178/2002 och i artikel 249 i förordning (EU)
2016/429 finns belägg för att införseln till unionen av vissa djur eller varor som har sitt ursprung i ett tredjeland, en region
i detta eller i en grupp av tredjeländer utgör en risk för människors eller djurs hälsa, växtskydd eller, när det gäller genetiskt
modifierade organismer, även för miljön, eller om det finns belägg för att det förekommer omfattande och allvarlig
bristande efterlevnad av de bestämmelser som avses i artikel 1.2 i den här förordningen, ska kommissionen genom
genomförandeåtgärder vidta de åtgärder som är nödvändiga för att begränsa sådana risker eller se till att den identifierade
bristande efterlevnaden upphör. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i
artikel 145.2 i den här förordningen.
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/91
452
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
2.
De åtgärder som avses i punkt 1 ska identifiera djur och varor genom att hänvisa till deras KN-nummer och kan
omfatta följande:
a) Förbud mot införsel till unionen av de djur och varor som avses i punkt 1 och som har sitt ursprung i eller som avsänds
från de berörda tredjeländerna eller regioner i dessa.
b) Krav på att de djur och varor som avses i punkt 1 och som har sitt ursprung i eller som avsänds från vissa tredjeländer
eller regioner i dessa, före avsändningen genomgår särskild behandling eller särskilda kontroller.
c) Krav på att de djur och varor som avses i punkt 1 och som har sitt ursprung i eller som avsänds från vissa tredjeländer
eller regioner i dessa, vid införseln till unionen genomgår särskild behandling eller särskilda kontroller.
d) Krav på att sändningar av de djur och varor som avses i punkt 1 i denna artikel och som har sitt ursprung i eller som
avsänds från vissa tredjeländer eller regioner i dessa, åtföljs av ett officiellt intyg, en officiell attestering, eller av andra
belägg för att sändningen uppfyller de krav som fastställs i de bestämmelser som avses i artikel 1.2 eller andra krav som
konstaterats vara åtminstone likvärdiga.
e) Krav på att de belägg som avses i led d lämnas i ett särskilt format.
f) Andra åtgärder som är nödvändiga för att begränsa risken.
3.
När de åtgärder som avses i punkt 2 antas ska hänsyn tas till
a) den information som samlats in i enlighet med artikel 125,
b) övrig information som det berörda tredjelandet har lämnat, och
c) vid behov resultaten av de kommissionskontroller som avses i artikel 120.1.
4.
När det föreligger vederbörligen motiverade och tvingande skäl till skyndsamhet med avseende på människors eller
djurs hälsa eller, när det gäller genetiskt modifierade organismer och växtskyddsmedel, även miljöskyddet, ska
kommissionen anta omedelbart tillämpliga genomförandeakter i enlighet med det förfarande som avses i artikel 145.3.
Artikel 129
Likvärdighet
1.
Inom de områden som omfattas av de bestämmelser som avses i artikel 1.2, med undantag av artikel 1.2 d, e, g och h,
får kommissionen genom genomförandeakter erkänna att åtgärder som tillämpas i ett tredjeland eller regioner i detta, är
likvärdiga med kraven i de bestämmelserna, på grundval av
a) en grundlig undersökning av de uppgifter och data som det berörda tredjelandet har lämnat i enlighet med artikel 125.1,
och
b) om så är lämpligt, ett tillfredsställande resultat av en kontroll som har utförts i enlighet med artikel 120.1.
Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 145.2.
2.
De genomförandeakter som avses i punkt 1 ska fastställa de praktiska arrangemangen för införseln av djur och varor
till unionen från det berörda tredjelandet, eller regioner i detta, och får omfatta följande:
a) Vilken typ av officiellt intyg eller officiell attestering som ska åtfölja djuren eller varorna samt vad intyget eller
attesteringen ska innehålla.
b) Särskilda krav tillämpliga på införsel till unionen av djuren eller varorna och den offentliga kontroll som ska utföras vid
införseln till unionen.
c) Om nödvändigt, förfaranden för att upprätta och göra ändringar i förteckningar över regioner eller anläggningar i det
berörda tredjelandet från vilka införsel av djur och varor till unionen är tillåten.
3.
Kommissionen ska genom genomförandeakter utan dröjsmål upphäva de genomförandeakter som föreskrivs i punkt
1 i denna artikel om något av villkoren för erkännande av likvärdighet inte längre uppfylls. Dessa genomförandeakter ska
antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 145.2.
L 95/92
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
453
KAPITEL III
Utbildning av personal vid de behöriga myndigheterna och vid andra myndigheter
Artikel 130
Utbildning och utbyten av personal
1.
Kommissionen får anordna utbildningsinsatser för de behöriga myndigheternas personal och, i förekommande fall,
för personal vid andra myndigheter i medlemsstaterna som deltar i undersökningar av eventuella överträdelser av denna
förordning och av de bestämmelser som avses i artikel 1.2.
Kommissionen ska anordna dessa utbildningsinsatser i samarbete med de berörda medlemsstaterna.
2.
De utbildningsinsatser som avses i punkt 1 ska göra det lättare att utarbeta ett harmoniserat tillvägagångssätt för
offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet i medlemsstaterna. De ska, beroende på vad som är lämpligt, handla om
a) denna förordning och de bestämmelser som avses i artikel 1.2,
b) de kontrollmetoder och kontrolltekniker som är relevanta vid offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet som de
behöriga myndigheterna utför,
c) metoder och tekniker för produktion, bearbetning och saluföring.
3.
De utbildningsinsatser som avses i punkt 1 får vara öppna för personal vid behöriga myndigheter i tredjeländer och
kan också anordnas utanför unionen.
4.
De behöriga myndigheterna ska se till att de kunskaper som förvärvats genom de utbildningsinsatser som avses i
punkt 1 i denna artikel sprids efter behov och används på lämpligt sätt i de personalutbildningsprogram som avses i
artikel 5.4.
Utbildningsinsatser som syftar till att sprida sådan kunskap ska ingå i de utbildningsprogram som avses i artikel 5.4.
5.
Kommissionen får i samarbete med medlemsstaterna anordna utbyten mellan de behöriga myndigheterna i två eller
flera medlemsstater för den personal som utför offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet.
Sådana utbyten får ske genom att personal vid behöriga myndigheter i en medlemsstat tillfälligt utstationeras till behöriga
myndigheter i en annan medlemsstat, eller genom utbyten av personal mellan relevanta behöriga myndigheter.
6.
Kommissionen får genom genomförandeakter fastställa bestämmelser för organisationen av de utbildningsinsatser
som avses i punkt 1 och de program som avses i punkt 5 i denna artikel. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med
det granskningsförfarande som avses i artikel 145.2.
KAPITEL IV
Informationshanteringssystem
Artikel 131
Informationshanteringssystem för offentlig kontroll (Imsoc)
1.
Kommissionen ska, i samarbete med medlemsstaterna, inrätta och förvalta ett datoriserat informationshanterings-
system för offentlig kontroll (Imsoc) för integrerad drift av de mekanismer och verktyg genom vilka data, information och
dokument som gäller offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet förvaltas, hanteras och utbyts automatiskt.
2.
Medlemsstaterna och kommissionen får behandla personuppgifter genom Imsoc och alla dess komponenter endast i
syfte att utföra offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet i enlighet med denna förordning och med de
bestämmelser som avses i artikel 1.2.
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/93
454
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
Artikel 132
Imsocs grundläggande funktioner
Imsoc ska
a) möjliggöra datoriserad hantering och datoriserat utbyte av information, data och dokument som är nödvändiga för att
utföra offentlig kontroll eller som har framkommit vid offentlig kontroll eller registreringen av den offentliga kontrollen
eller resultaten av den i alla de fall där denna förordning, de bestämmelser som avses i artikel 1.2 eller de delegerade akter
och genomförandeakter som föreskrivs i artiklarna 16–27 föreskriver utbyte av sådan information eller sådana data och
dokument mellan behöriga myndigheter, mellan behöriga myndigheter och kommissionen och, om så är lämpligt, med
andra myndigheter och aktörerna,
b) tillhandahålla en mekanism för utbyte av data, information och dokument i enlighet med artiklarna 102–108,
c) tillhandahålla ett verktyg för insamling och förvaltning av de rapporter om offentlig kontroll som medlemsstater lämnar
till kommissionen,
d) möjliggöra utarbetande, hantering och överföring, även i elektronisk form, av den färdjournal som avses i artikel 5.4 i
förordning (EG) nr 1/2005, av journaler som uppnåtts genom det navigeringssystem som avses i artikel 6.9 i den
förordningen, av officiella intyg och av hälsodokumentet CHED som avses i artikel 56 i den här förordningen, samt
e) integrera befintliga datoriserade system som förvaltas av kommissionen, som används för snabbt utbyte av data,
information och dokument i samband med risker för människors och djurs hälsa, växtskydd och djurskydd och som
inrättades genom artikel 50 i förordning (EG) nr 178/2002, artikel 20 i förordning (EU) 2016/429 och artikel 103 i
förordning (EU) 2016/2031 samt tillhandahålla lämpliga kopplingar mellan dessa system och dess övriga komponenter.
Artikel 133
Användning av Imsoc i fall där djur och varor är föremål för viss offentlig kontroll
1.
När det gäller djur eller varor vars förflyttningar inom unionen eller utsläppande på marknaden omfattas av särskilda
krav eller förfaranden som fastställs i de bestämmelser som avses i artikel 1.2, ska Imsoc göra det möjligt för de behöriga
myndigheterna på avsändningsorten och för andra behöriga myndigheter som ansvarar för offentlig kontroll av dessa djur
eller varor, att i realtid utbyta data, information och dokument om de djur eller varor som förflyttas från en medlemsstat till
en annan och om den offentliga kontroll som utförts.
Första stycket i denna punkt ska inte tillämpas på varor som omfattas av de bestämmelser som avses i artikel 1.2 g och h.
2.
När det gäller exporterade djur och varor som omfattas av unionens bestämmelser om utfärdandet av exportintyg ska
Imsoc göra det möjligt för de behöriga myndigheterna på avsändningsorten och andra behöriga myndigheter som ansvarar
för den offentliga kontrollen att i realtid utbyta data, information och dokument om sådana djur och varor samt om
resultatet av kontroller som utförts på dessa djur och varor.
3.
I de fall där djur eller varor omfattas av den offentliga kontroll som avses i artiklarna 44–64 ska Imsoc
a) göra det möjligt för de behöriga myndigheterna vid gränskontrollstationerna och andra behöriga myndigheter som
ansvarar för den offentliga kontrollen av dessa djur eller varor att i realtid utbyta data, information och dokument om
dessa djur och varor och om de kontroller som utförts på dessa djur eller varor,
b) göra det möjligt för de behöriga myndigheterna vid gränskontrollstationerna att dela och utbyta relevanta uppgifter,
relevant information och relevanta dokument med tullmyndigheter och andra myndigheter som ansvarar för den
offentliga kontrollen av djur eller varor som förs in i unionen från tredjeländer, och med aktörer som berörs av
införselförfarandena, i enlighet med de bestämmelser som antagits enligt artiklarna 15.4 och 75.2 och med andra
relevanta unionsbestämmelser, och
c) tillämpa och stödja de förfaranden som avses i artiklarna 54.3 a och 65.6.
L 95/94
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
455
4.
Vid tillämpning av denna artikel ska Imsoc integrera det befintliga Traces-systemet.
Artikel 134
Driften av Imsoc
Kommissionen ska anta genomförandeakter om driften av Imsoc i vilka det fastställs
a) de tekniska specifikationerna för Imsoc och dess systemkomponenter, inklusive mekanismen för elektroniskt datautbyte
för utbyten med befintliga nationella system, identifiering av tillämpliga standarder, definition av meddelandestrukturer,
datakataloger, utbyten av protokoll och förfaranden,
b) särskilda bestämmelser för driften av Imsoc och dess systemkomponenter för att säkerställa skydd av personuppgifter
och säkert informationsutbyte,
c) särskilda bestämmelser för driften och användningen av Imsoc och dess komponenter, inklusive bestämmelser angående
uppdatering och skapande av de nödvändiga kopplingarna mellan de system som avses i artiklarna 132 e och 133.4,
d) den beredskapsplanering som ska tillämpas om någon av Imsocs funktioner inte är tillgänglig,
e) i vilka fall och på vilka villkor berörda tredjeländer och internationella organisationer kan beviljas partiell tillgång till
Imsocs funktioner och de praktiska arrangemangen för sådan tillgång,
f) i vilka fall och på vilka villkor data, information och dokument ska överföras med hjälp av Imsoc,
g) bestämmelser om ett elektroniskt system enligt vilket elektroniska intyg som utfärdas av behöriga myndigheter i
tredjeländer ska godtas av de behöriga myndigheterna, och
h) i vilka fall och på vilka villkor tillfälliga användare kan beviljas undantag från användningen av Imsoc.
Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 145.2.
Artikel 135
Dataskydd
1.
Direktiv 95/46/EG och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 (*) ska tillämpas i den
utsträckning den information som behandlas via Imsoc innehåller personuppgifter såsom de definieras i artikel 2 a i direktiv
95/46/EG och i artikel 2 a i förordning (EG) nr 45/2001.
2.
När det gäller deras ansvar att överföra relevant information till Imsoc och behandlingen av eventuella
personuppgifter som denna verksamhet kan generera, ska de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna betraktas som
registeransvariga i enlighet med definitionen i artikel 2 d i direktiv 95/46/EG.
3.
När det gäller kommissionens ansvar att förvalta Imsoc och behandlingen av eventuella personuppgifter som denna
verksamhet kan generera, ska den betraktas som registeransvarig i enlighet med definitionen i artikel 2 d i förordning (EG)
nr 45/2001.
4.
Medlemsstaterna får begränsa rättigheterna och skyldigheterna enligt artiklarna 6.1, 10, 11.1 och 12 i direktiv 95/46/
EG i den mån det är nödvändigt för att skydda det intresse som avses i artikel 13.1 d och f i det direktivet.
5.
Kommissionen får begränsa rättigheterna och skyldigheterna enligt artiklarna 4.1, 11, 12.1 och 13–17 i förordning
(EG) nr 45/2001 om en sådan begränsning utgör en nödvändig åtgärd för att skydda de intressen som avses i artikel 20.1 a
och e i den förordningen under den period då åtgärder planeras eller utförs för att verifiera efterlevnaden av livsmedels- eller
foderlagstiftningen eller för att säkerställa genomdrivandet av livsmedels- eller foderlagstiftningen i det särskilda fall som
informationen rör.
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/95
(*)
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då
gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter
(EGT L 8, 12.1.2001, s. 1).
456
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
Artikel 136
Datasäkerhet
Medlemsstaterna och kommissionen ska säkerställa att Imsoc överensstämmer med de bestämmelser om datasäkerhet som
kommissionen har antagit enligt artikel 17 i direktiv 95/46/EG respektive artikel 22 i förordning (EG) nr 45/2001.
AVDELNING VII
EFTERLEVNADSÅTGÄRDER
KAPITEL I
Åtgärder från de behöriga myndigheternas sida och sanktioner
Artikel 137
De behöriga myndigheternas allmänna skyldigheter i fråga om efterlevnadsåtgärder
1.
När de behöriga myndigheterna agerar i enlighet med detta kapitel ska de prioritera åtgärder för att undanröja eller
begränsa risker för människors och djurs hälsa, växtskydd, djurskydd eller, när det gäller genetiskt modifierade organismer
och växtskyddsmedel, även för miljön.
2.
När de behöriga myndigheterna misstänker bristande efterlevnad ska de utföra en undersökning för att bekräfta eller
undanröja dessa misstankar.
3.
De åtgärder som vidtas i enlighet med punkt 2 ska om nödvändigt omfatta
a) utförande av förstärkt offentlig kontroll av djur, varor och aktörer under en lämplig tidsperiod,
b) omhändertagande av djur och varor och icke godkända ämnen eller produkter, beroende på vad som är lämpligt.
Artikel 138
Åtgärder vid konstaterad bristande efterlevnad
1.
Om bristande efterlevnad konstateras ska de behöriga myndigheterna vidta
a) alla åtgärder som är nödvändiga för att fastställa orsaken till och omfattningen av den bristande efterlevnaden samt
fastställa aktörens ansvar, och
b) lämpliga åtgärder för att säkerställa att den berörda aktören åtgärdar den bristande efterlevnaden och förebygger
ytterligare upprepningar.
När de behöriga myndigheterna beslutar vilka åtgärder som ska vidtas ska de ta hänsyn till den bristande efterlevnadens art
och till den utsträckning i vilken aktören tidigare har efterlevt bestämmelserna.
2.
När de behöriga myndigheterna agerar i enlighet med punkt 1 i denna artikel ska de vidta alla åtgärder som de anser
är lämpliga för att se till att de bestämmelser som avses i artikel 1.2 efterlevs, inklusive, men inte begränsat till, att
a) beordra eller utföra behandlingar av djur,
b) beordra att djur lossas, lastas om till ett annat transportmedel, hålls och sköts om, placeras i karantän eller att slakt av
djur senareläggs, samt om nödvändigt, beordra att veterinärhjälp söks,
c) beordra att varor behandlas, att märkning ändras eller att korrigerande information förmedlas till konsumenterna,
L 95/96
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
457
d) begränsa eller förbjuda att djur eller varor släpps ut på marknaden, förflyttas, förs in i unionen eller exporteras samt
förbjuda att de återsänds till den avsändande medlemsstaten eller beordra att de återsänds till den avsändande
medlemsstaten,
e) beordra aktören att öka egenkontrollernas frekvens,
f) beordra att vissa av den berörda aktörens verksamheter blir föremål för ökad eller systematisk offentlig kontroll,
g) beordra att varor dras tillbaka, återkallas, bortskaffas och destrueras, i tillämpliga fall tillåta att varorna används för andra
ändamål än de som de ursprungligen var avsedda för,
h) beordra att hela eller delar av den berörda aktörens företag, eller dess anläggningar, installationer eller andra lokaler,
isoleras eller stängs under en lämplig tidsperiod,
i) beordra att hela eller delar av den berörda aktörens verksamhet och, i förekommande fall, de webbplatser som aktören
driver eller använder, läggs ner under en lämplig tidsperiod,
j) beordra att registreringen eller godkännandet för den berörda anläggningen, anordningen, installationen eller
transportmedlet återkallas tillfälligt eller slutgiltigt, eller att en transportörs tillstånd eller förarens kompetensbevis
återkallas tillfälligt eller slutgiltigt,
k) beordra att djur slaktas eller avlivas, under förutsättning att detta är den lämpligaste åtgärden för att skydda människors
hälsa, djurs hälsa och djurskyddet.
3.
De behöriga myndigheterna ska till den berörda aktören eller dennes företrädare överlämna
a) en skriftlig underrättelse om sitt beslut angående vilka insatser eller åtgärder som ska vidtas i enlighet med punkterna 1
och 2 tillsammans med skälen till beslutet, och
b) information om rätten att överklaga sådana beslut och om de förfaranden och tidsfrister som gäller för sådana
överklaganden.
4.
Samtliga utgifter som uppkommer till följd av tillämpningen av denna artikel ska bäras av de ansvariga aktörerna.
5.
De behöriga myndigheterna ska vidta lämpliga åtgärder i fall av utfärdande av falska eller vilseledande officiella intyg
eller missbruk av officiella intyg, inbegripet
a) tillfällig avstängning av intygsgivaren från hans eller hennes uppgifter,
b) återkallelse av behörigheten att underteckna officiella intyg,
c) varje annan åtgärd för att förhindra att de överträdelser som avses i artikel 89.2 upprepas.
Artikel 139
Sanktioner
1.
Medlemsstaterna ska fastställa regler om sanktioner för överträdelse av bestämmelserna i denna förordning och vidta
alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de tillämpas. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och
avskräckande. Medlemsstaterna ska till kommissionen anmäla dessa bestämmelser senast den 14 december 2019 samt utan
dröjsmål eventuella ändringar som berör dem.
2.
Medlemsstaterna ska säkerställa att ekonomiska sanktioner för överträdelser av denna förordning och av de
bestämmelser som avses i artikel 1.2, om de begåtts genom bedrägligt eller vilseledande agerande, i enlighet med nationell
rätt återspeglar åtminstone antingen aktörens ekonomiska fördel eller, beroende på vad som är lämpligt, en procentandel av
aktörens omsättning.
Artikel 140
Rapportering av överträdelser
1.
Medlemsstaterna ska säkerställa att behöriga myndigheter har verkningsfulla mekanismer för att möjliggöra
rapportering av faktiska eller potentiella överträdelser av denna förordning.
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/97
458
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
2.
De mekanismer som avses i punkt 1 ska åtminstone omfatta
a) förfaranden för mottagande av rapporter om överträdelser och uppföljning av dem,
b) lämpligt skydd för personer som inrapporterar en överträdelse mot repressalier, diskriminering och andra former av
missgynnande behandling, och
c) skydd av personuppgifter för den person som inrapporterar en överträdelse i enlighet med unionsrätten och nationell
rätt.
KAPITEL II
Unionens efterlevnadsåtgärder
Artikel 141
Allvarliga störningar i en medlemsstats kontrollsystem
1.
Om kommissionen har belägg för att det förekommer allvarliga störningar i en medlemsstats kontrollsystem och
dessa störningar kan utgöra en omfattande risk för människors eller djurs hälsa, växtskydd, djurskydd eller, när det gäller
genetiskt modifierade organismer och växtskyddsmedel, även för miljön, eller resultera i omfattande överträdelser av de
bestämmelser som avses i artikel 1.2, ska den genom genomförandeakter vidta en eller flera av följande åtgärder, som ska
tillämpas till dess att störningarna har undanröjts:
a) Förbud mot att tillhandahålla på marknaden eller transportera, förflytta eller på annat sätt hantera vissa djur eller varor
som berörs av störningarna i kontrollsystemet.
b) Särskilda villkor för den verksamhet eller de djur eller varor som avses i led a.
c) Tillfälligt upphävande av den offentliga kontrollen vid gränskontrollstationer eller andra kontrollställen som berörs av
störningarna i systemet för offentlig kontroll eller återkalla utseendet av sådana gränskontrollstationer eller andra
kontrollställen.
d) Andra lämpliga tillfälliga åtgärder som är nödvändiga för att begränsa denna risk tills störningarna i kontrollsystemet
undanröjts.
Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 145.2.
2.
De åtgärder som avses i punkt 1 ska vidtas endast om den berörda medlemsstaten efter begäran från kommissionen
inte har åtgärdat situationen inom den lämpliga tidsfrist som kommissionen fastställt.
3.
Vid vederbörligen motiverade och tvingande skäl till skyndsamhet med avseende på människors och djurs hälsa eller,
när det gäller genetiskt modifierade organismer och växtskyddsmedel, även miljöskyddet, ska kommissionen anta
omedelbart tillämpliga genomförandeakter i enlighet med det förfarande som avses i artikel 145.3.
AVDELNING VIII
GEMENSAMMA BESTÄMMELSER
KAPITEL I
Förfarandebestämmelser
Artikel 142
Ändring av bilagor och hänvisningar till europeiska standarder
1.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 144 i syfte att ändra denna förordning
med avseende på ändringar av bilagorna II och III, i syfte att ta hänsyn till ändringar av de bestämmelser som avses i
artikel 1.2 samt till den tekniska och vetenskapliga utvecklingen.
2.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 144 i syfte att ändra denna förordning
med avseende på hänvisningarna till de europeiska standarder som anges i artiklarna 29 b iv, 37.4 e och 93.3 a, för det fall
att CEN ändrar dessa standarder.
L 95/98
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
459
Artikel 143
Dataskydd
1.
Medlemsstaterna ska tillämpa direktiv 95/46/EG vid behandling av personuppgifter som utförs i medlemsstaterna i
enlighet med denna förordning.
2.
Förordning (EG) nr 45/2001 ska tillämpas vid behandling av personuppgifter som utförs av kommissionen i enlighet
med den här förordningen.
Artikel 144
Utövande av delegeringen
1.
Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.
2.
Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artiklarna 18.7, 21.8, 41, 45.4, 47.3, 48, 50.4, 51, 53.1, 62.3,
64.2, 64.5, 77.1, 77.2, 92.4, 99.2, 100.6, 101.2, 126.1, 142.1, 142.2, 149.2, 150.3, 154.3, 155.3 och 165.3 ska ges till
kommissionen för en period på fem år från och med den 28 april 2017. Kommissionen ska utarbeta en rapport om
delegeringen av befogenhet senast nio månader före utgången av perioden på fem år. Delegeringen av befogenhet ska
genom tyst medgivande förlängas med perioder av samma längd, såvida inte Europaparlamentet eller rådet motsätter sig en
sådan förlängning senast tre månader före utgången av perioden i fråga.
3.
Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artiklarna 18.7, 21.8, 41, 45.4, 47.3, 48, 50.4, 51, 53.1, 62.3,
64.2, 64.5, 77.1, 77.2, 92.4, 99.2, 100.6, 101.2, 126.1, 142.1, 142.2, 149.2, 150.3, 154.3, 155.3 och 165.3 får när som
helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogenhet som
anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning,
eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i kraft.
4.
Innan kommissionen antar en delegerad akt, ska den samråda med experter som utsetts av varje medlemsstat i
enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning.
5.
Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.
6.
En delegerad akt som antas enligt artiklarna 18.7, 21.8, 41, 45.4, 47.3, 48, 50.4, 51, 53.1, 62.3, 64.2, 64.5, 77.1,
77.2, 92.4, 99.2, 100.6, 101.2, 126.1, 142.1, 142.2, 149.2, 150.3, 154.3, 155.3 och 165.3 ska träda i kraft endast om
varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en period på två månader från
den dag då akten delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före utgången av den
perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med två månader
på Europaparlamentets eller rådets initiativ.
Artikel 145
Kommittéförfarande
1.
Kommissionen ska biträdas av ständiga kommittén för växter, djur, livsmedel och foder, som inrättats genom
artikel 58.1 i förordning (EG) nr 178/2002, utom när det gäller artiklarna 25 och 26 i den här förordningen för vilka
kommissionen ska biträdas av den kommitté som inrättats genom förordning (EG) nr 834/2007 respektive den kommitté
som inrättats genom förordning (EU) nr 1151/2012. Dessa kommittéer ska vara kommittéer i den mening som avses i
förordning (EU) nr 182/2011.
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/99
460
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
2.
När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.
Om kommittén inte avger något yttrande, ska kommissionen inte anta utkastet till genomförandeakt och artikel 5.4 tredje
stycket i förordning (EU) nr 182/2011 ska tillämpas.
3.
När det hänvisas till denna punkt ska artikel 8 i förordning (EU) nr 182/2011 jämförd med artikel 5 i den
förordningen tillämpas.
KAPITEL II
Övergångs- och slutbestämmelser
Artikel 146
Upphävanden
1.
Förordningarna (EG) nr 854/2004 och (EG) nr 882/2004, direktiven 89/608/EEG, 89/662/EEG, 90/425/EEG, 91/
496/EEG, 96/23/EG, 96/93/EG och 97/78/EG samt beslut 92/438/EEG ska upphöra att gälla med verkan från och med den
14 december 2019.
2.
Hänvisningar till de upphävda rättsakterna ska anses som hänvisningar till den här förordningen och ska läsas i
enlighet med jämförelsetabellerna i bilaga V.
Artikel 147
Förhållande till förordning (EG) nr 882/2004
Beslut om utseende av Europeiska unionens referenslaboratorier enligt bilaga VII till förordning (EG) nr 882/2004 ska
fortsätta att gälla till dess att ett Europeiska unionens referenslaboratorium har utsetts inom samma område i enlighet med
artikel 93 i den här förordningen.
Artikel 148
Förhållande till förordningarna (EG) nr 852/2004 och (EG) nr 853/2004 vad gäller godkännande av
livsmedelsföretags anläggningar
1.
Behöriga myndigheter ska fastställa förfaranden som livsmedelsföretagare ska följa när de ansöker om godkännande
av sina anläggningar i enlighet med förordningarna (EG) nr 852/2004 och (EG) nr 853/2004.
2.
När den behöriga myndigheten har tagit emot en ansökan om godkännande från en livsmedelsföretagare ska den göra
ett besök på plats.
3.
Den behöriga myndigheten ska godkänna en anläggning för verksamheterna i fråga endast om livsmedelsföretagaren
har visat att den uppfyller relevanta krav i livsmedelslagstiftningen.
4.
Den behöriga myndigheten får ge villkorat godkännande om det framgår att anläggningen uppfyller samtliga krav
gällande infrastruktur och utrustning. Myndigheten ska ge fullständigt godkännande endast om det av ny offentlig kontroll
av anläggningen, som utförts inom tre månader från det villkorade godkännandet, framgår att anläggningen uppfyller
övriga relevanta krav i livsmedelslagstiftningen. Om klara framsteg har gjorts men anläggningen fortfarande inte uppfyller
samtliga relevanta krav kan den behöriga myndigheten förlänga det villkorade godkännandet. Det villkorade godkännandet
får emellertid inte överstiga sammanlagt sex månader, förutom när det gäller fabriks- och frysfartyg som för en
medlemsstats flagg, för vilka sådant villkorat godkännande inte får överstiga 12 månader.
5.
Den behöriga myndigheten ska under utförandet av offentlig kontroll fortlöpande se över godkännandet av
anläggningar.
L 95/100
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
461
Artikel 149
Övergångsbestämmelser i samband med upphävandet av direktiven 91/496/EEG och 97/78/EG
1.
De relevanta bestämmelser i direktiven 91/496/EEG och 97/78/EG som reglerar frågor som omfattas av
artiklarna 47.2, 48, 51.1 b, c och d, 53.1 a, 54.1, 54.3 och 58 a i den här förordningen ska fortsätta att tillämpas i
stället för motsvarande bestämmelser i den här förordningen till och med den 14 december 2022 eller ett tidigare datum
som fastställs i den delegerade akt som antas i enlighet med punkt 2 i den här artikeln.
2.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 144 i syfte att ändra denna förordning
med avseende på den dag som avses i punkt 1 i den här artikeln. Den dagen ska vara tillämpningsdatumet för de
motsvarande bestämmelser som ska fastställas enligt de delegerade akter eller genomförandeakter som föreskrivs i
artiklarna 47.2, 48, 51.1 b, c och d, 53.1 a, 54.1, 54.3 och 58 a.
Artikel 150
Övergångsbestämmelser i samband med upphävandet av direktiv 96/23/EG
1.
De behöriga myndigheterna ska fortsätta att utföra den offentliga kontroll som är nödvändig för att upptäcka
förekomst av de ämnen och grupper av restsubstanser som förtecknas i bilaga I till direktiv 96/23/EG, i enlighet med
bilagorna II, III och IV till det direktivet, i stället för motsvarande bestämmelser i denna förordning till och med
den 14 december 2022 eller ett tidigare datum som fastställs i den delegerade akt som antas enligt punkt 3 i den här
artikeln.
2.
Artikel 29.1 och 29.2 i direktiv 96/23/EG ska fortsätta att tillämpas i stället för motsvarande bestämmelser i denna
förordning till och med den 14 december 2022 eller ett tidigare datum som fastställs i den delegerade akt som antas enligt
punkt 3 i den här artikeln.
3.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 144 i syfte att ändra denna förordning
med avseende på det tidigare datum som avses i punkterna 1 och 2 i den här artikeln. Den dagen ska vara
tillämpningsdatumet för de motsvarande bestämmelser som ska fastställas enligt de delegerade akter eller genom-
förandeakter som föreskrivs i artiklarna 19 och 112.
Artikel 151
Ändringar av direktiv 98/58/EG
Direktiv 98/58/EG ska ändras på följande sätt:
1. Artikel 2.3 ska ersättas med följande:
”3. behöriga myndigheter: behöriga myndigheter enligt definitionen i artikel 3.3 i Europaparlamentets och rådets
förordning (EU) 2017/… (*).
(*)
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/… av den 15 mars 2017 om offentlig kontroll och annan offentlig
verksamhet för att säkerställa tillämpningen av livsmedels- och foderlagstiftningen och av bestämmelser om djurs hälsa och
djurskydd, växtskydd och växtskyddsmedel samt om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 999/2001,
(EG) nr 396/2005, (EG) nr 1069/2009, (EG) nr 1107/2009, (EU) nr 1151/2012, (EU) nr 652/2014, (EU) 2016/429 och
(EU) 2016/2031, rådets förordningar (EG) nr 1/2005 och (EG) nr 1099/2009 och rådets direktiv 98/58/EG, 1999/74/EG, 2007/
43/EG, 2008/119/EG och 2008/120/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 854/2004
och (EG) nr 882/2004, rådets direktiv 89/608/EEG, 89/662/EEG, 90/425/EEG, 91/496/EEG, 96/23/EG, 96/93/EG och 97/78/EG
samt rådets beslut 92/438/EEG (förordningen om offentlig kontroll) (EUT L …, …, s. …).”
2. Artikel 6 ska ändras på följande sätt:
a) Punkt 1 ska utgå.
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/101
462
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
b) Punkt 2 ska ersättas med följande:
”2.
Medlemsstaterna ska senast den 31 augusti varje år lägga fram en årsrapport för kommissionen om de
inspektioner som den behöriga myndigheten utfört under föregående år för att kontrollera att bestämmelserna i detta
direktiv efterlevs. Rapporten ska åtföljas av en analys av de allvarligaste fallen av bristande efterlevnad och en
nationell handlingsplan för förebyggande eller minskning av sådana fall under de kommande åren. Kommissionen ska
lägga fram sammanfattningar av dessa rapporter för medlemsstaterna.”
c) I punkt 3 ska led a utgå.
3. Artikel 7 ska utgå.
Artikel 152
Ändringar av direktiv 1999/74/EG
Direktiv 1999/74/EG ska ändras på följande sätt:
1. Artikel 8 ska ändras på följande sätt:
a) Punkt 1 ska utgå.
b) Punkt 2 ska ersättas med följande:
”2.
Medlemsstaterna ska senast den 31 augusti varje år lägga fram en årsrapport för kommissionen om de
inspektioner som den behöriga myndigheten utfört under föregående år för att kontrollera att kraven i detta direktiv
efterlevs. Rapporten ska åtföljas av en analys av de allvarligaste fallen av bristande efterlevnad och en nationell
handlingsplan för förebyggande eller minskning av sådana fall under de kommande åren. Kommissionen ska lägga
fram sammanfattningar av dessa rapporter för medlemsstaterna.”
c) I punkt 3 ska led a utgå.
2. Artikel 9 ska utgå.
Artikel 153
Ändringar av förordning (EG) nr 999/2001
Förordning (EG) nr 999/2001 ska ändras på följande sätt:
1. Artiklarna 19 och 21 ska utgå.
2. Kapitlen A och B i bilaga X ska utgå.
Artikel 154
Ändringar av förordning (EG) nr 1/2005 och tillhörande övergångsbestämmelser
1.
Förordning (EG) nr 1/2005 ska ändras på följande sätt:
1. Artikel 2 ska ändras på följande sätt:
a) Led d ska ersättas med följande:
”d) gränskontrollstation: en gränskontrollstation enligt definitionen i artikel 3.38 i Europaparlamentets och rådets
förordning (EU) 2017/… (*).
(*)
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/… av den 15 mars 2017 om offentlig kontroll och annan offentlig
verksamhet för att säkerställa tillämpningen av livsmedels- och foderlagstiftningen och av bestämmelser om djurs hälsa och
djurskydd, växtskydd och växtskyddsmedel samt om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 999/
2001, (EG) nr 396/2005, (EG) nr 1069/2009, (EG) nr 1107/2009, (EU) nr 1151/2012, (EU) nr 652/2014, (EU) 2016/429
och (EU) 2016/2031, rådets förordningar (EG) nr 1/2005 och (EG) nr 1099/2009 och rådets direktiv 98/58/EG, 1999/74/EG,
2007/43/EG, 2008/119/EG och 2008/120/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG)
nr 854/2004 och (EG) nr 882/2004, rådets direktiv 89/608/EEG, 89/662/EEG, 90/425/EEG, 91/496/EEG, 96/23/EG, 96/93/
EG och 97/78/EG samt rådets beslut 92/438/EEG (förordningen om offentlig kontroll) (EUT L …, …, s. …).”
L 95/102
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
463
b) Led f ska ersättas med följande.
”f) behörig myndighet: behöriga myndigheter enligt definitionen i artikel 3.3 i förordning (EU) 2017/….”
c) Led i ska ersättas med följande:
”i) utförselställe: utförselställe enligt definitionen i artikel 3.39 i förordning (EU) 2017/….”
d) Led p ska ersättas med följande:
”p) officiell veterinär: en officiell veterinär enligt definitionen i artikel 3.32 i förordning (EU) 2017/….”
2. Artiklarna 14, 15, 16, 21, 22.2, 23, 24 och 26 ska utgå.
3. Artikel 27 ska ändras på följande sätt:
a) Punkt 1 ska utgå.
b) Punkt 2 ska ersättas med följande:
”2.
Medlemsstaterna ska senast den 31 augusti varje år lägga fram en årsrapport för kommissionen om de
inspektioner som den behöriga myndigheten utfört under föregående år för att verifiera att kraven i denna förordning
följs. Rapporten ska åtföljas av en analys av de allvarliga brister som konstaterats och en åtgärdsplan för att avhjälpa
dessa brister.”
4. Artikel 28 ska utgå.
2.
Artiklarna 14, 15, 16, 21, 22.2, 23, 24 och 26 i förordning (EG) nr 1/2005 ska fortsätta att tillämpas i stället för
motsvarande bestämmelser i den här förordningen till och med den 14 december 2022 eller ett tidigare datum som ska
fastställas i den delegerade akt som antas enligt punkt 3 i den här artikeln.
3.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 144 i syfte att ändra denna förordning
med avseende på den dag som avses i punkt 2 i den här artikeln. Den dagen ska vara tillämpningsdatumet för de
motsvarande bestämmelser som ska fastställas enligt de delegerade akter eller genomförandeakter som föreskrivs i
artikel 21.
Artikel 155
Ändringar av förordning (EG) nr 396/2005 och tillhörande övergångsbestämmelser
1.
Artiklarna 26, 27, 28.1, 28.2 och 30 i förordning (EG) nr 396/2005 ska utgå.
2.
Artiklarna 26, 27.1 och 30 i förordning (EG) nr 396/2005 ska fortsätta att tillämpas i stället för motsvarande
bestämmelser i den här förordningen till och med den 14 december 2022 eller ett tidigare datum som fastställs i den
delegerade akt som antas enligt punkt 3 i den här artikeln.
3.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 144 i syfte att ändra denna förordning
med avseende på den dag som avses i punkt 2 i den här artikeln. Den dagen ska vara tillämpningsdatumet för de
motsvarande bestämmelser som ska fastställas enligt de delegerade akter eller genomförandeakter som föreskrivs i
artikel 19.
Artikel 156
Ändringar av direktiv 2007/43/EG
Direktiv 2007/43/EG ska ändras på följande sätt:
1. I artikel 2.1 ska leden c och d ersättas med följande:
”c) behöriga myndigheter: behöriga myndigheter enligt definitionen i artikel 3.3 i Europaparlamentets och rådets
förordning (EU) 2017/… (*),
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/103
464
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
d) officiell veterinär: en officiell veterinär enligt definitionen i artikel 3.32 i förordning (EU) 2017/…,
(*)
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/… av den 15 mars 2017 om offentlig kontroll och annan offentlig
verksamhet för att säkerställa tillämpningen av livsmedels- och foderlagstiftningen och av bestämmelser om djurs hälsa och
djurskydd, växtskydd och växtskyddsmedel samt om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 999/2001,
(EG) nr 396/2005, (EG) nr 1069/2009, (EG) nr 1107/2009, (EU) nr 1151/2012, (EU) nr 652/2014, (EU) 2016/429 och
(EU) 2016/2031, rådets förordningar (EG) nr 1/2005 och (EG) nr 1099/2009 och rådets direktiv 98/58/EG, 1999/74/EG, 2007/
43/EG, 2008/119/EG och 2008/120/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 854/2004
och (EG) nr 882/2004, rådets direktiv 89/608/EEG, 89/662/EEG, 90/425/EEG, 91/496/EEG, 96/23/EG, 96/93/EG och 97/78/EG
samt rådets beslut 92/438/EEG (förordningen om offentlig kontroll) (EUT L …, …, s. …).”
2. Artikel 7 ska ändras på följande sätt:
a) Punkt 1 ska utgå.
b) Punkt 2 ska ersättas med följande:
”2.
Medlemsstaterna ska senast den 31 augusti varje år lägga fram en årsrapport för kommissionen om de
inspektioner som den behöriga myndigheten utfört under föregående år för att kontrollera att bestämmelserna i detta
direktiv följs. Rapporten ska åtföljas av en analys av de allvarligaste fallen av bristande efterlevnad och en nationell
handlingsplan för förebyggande eller minskning av sådana fall under de kommande åren. Kommissionen ska lägga
fram sammanfattningar av dessa rapporter för medlemsstaterna.”
Artikel 157
Ändringar av direktiv 2008/119/EG
Direktiv 2008/119/EG ska ändras på följande sätt:
1. I artikel 2 ska led 2 ersättas med följande:
”2. behöriga myndigheter: behöriga myndigheter enligt definitionen i artikel 3.3 i Europaparlamentets och rådets
förordning (EU) 2017/… (*).
(*)
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/… av den 15 mars 2017 om offentlig kontroll och annan offentlig
verksamhet för att säkerställa tillämpningen av livsmedels- och foderlagstiftningen och av bestämmelser om djurs hälsa och
djurskydd, växtskydd och växtskyddsmedel samt om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 999/2001,
(EG) nr 396/2005, (EG) nr 1069/2009, (EG) nr 1107/2009, (EU) nr 1151/2012, (EU) nr 652/2014, (EU) 2016/429 och
(EU) 2016/2031, rådets förordningar (EG) nr 1/2005 och (EG) nr 1099/2009 och rådets direktiv 98/58/EG, 1999/74/EG, 2007/
43/EG, 2008/119/EG och 2008/120/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 854/2004
och (EG) nr 882/2004, rådets direktiv 89/608/EEG, 89/662/EEG, 90/425/EEG, 91/496/EEG, 96/23/EG, 96/93/EG och 97/78/EG
samt rådets beslut 92/438/EEG (förordningen om offentlig kontroll) (EUT L …, …, s. …).”
2. Artikel 7 ska ändras på följande sätt:
a) Punkterna 1 och 2 ska utgå.
b) Punkt 3 ska ersättas med följande:
”3.
Medlemsstaterna ska senast den 31 augusti varje år lägga fram en årsrapport för kommissionen om de
inspektioner som den behöriga myndigheten utfört under föregående år för att kontrollera att bestämmelserna i detta
direktiv följs. Rapporten ska åtföljas av en analys av de allvarligaste fallen av bristande efterlevnad och en nationell
handlingsplan för förebyggande eller minskning av sådana fall under de kommande åren. Kommissionen ska lägga
fram sammanfattningar av dessa rapporter för medlemsstaterna.”
3. Artikel 9 ska utgå.
L 95/104
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
465
Artikel 158
Ändringar av direktiv 2008/120/EG
Direktiv 2008/120/EG ska ändras på följande sätt:
1. I artikel 2 ska led 10 ersättas med följande:
”10. behöriga myndigheter: behöriga myndigheter enligt definitionen i artikel 3.3 i Europaparlamentets och rådets
förordning (EU) 2017/… (*).
(*)
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/… av den 15 mars 2017 om offentlig kontroll och annan offentlig
verksamhet för att säkerställa tillämpningen av livsmedels- och foderlagstiftningen och av bestämmelser om djurs hälsa och
djurskydd, växtskydd och växtskyddsmedel samt om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 999/2001,
(EG) nr 396/2005, (EG) nr 1069/2009, (EG) nr 1107/2009, (EU) nr 1151/2012, (EU) nr 652/2014, (EU) 2016/429 och
(EU) 2016/2031, rådets förordningar (EG) nr 1/2005 och (EG) nr 1099/2009 och rådets direktiv 98/58/EG, 1999/74/EG, 2007/
43/EG, 2008/119/EG och 2008/120/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 854/2004
och (EG) nr 882/2004, rådets direktiv 89/608/EEG, 89/662/EEG, 90/425/EEG, 91/496/EEG, 96/23/EG, 96/93/EG och 97/78/EG
samt rådets beslut 92/438/EEG (förordningen om offentlig kontroll) (EUT L …, …, s. …).”
2. Artikel 8 ska ändras på följande sätt:
a) Punkterna 1 och 2 ska utgå.
b) Punkt 3 ska ersättas med följande:
”3.
Medlemsstaterna ska senast den 31 augusti varje år lägga fram en årsrapport för kommissionen om de
inspektioner som den behöriga myndigheten utfört under föregående år för att kontrollera att kraven i detta direktiv
efterlevs. Rapporten ska åtföljas av en analys av de allvarligaste fallen av bristande efterlevnad och en nationell
handlingsplan för förebyggande eller minskning av sådana fall under de kommande åren. Kommissionen ska lägga
fram sammanfattningar av dessa rapporter för medlemsstaterna.”
3. Artikel 10 ska utgå.
Artikel 159
Ändringar av förordning (EG) nr 1099/2009
Förordning (EG) nr 1099/2009 ska ändras på följande sätt:
1. I artikel 2 ska led q ersättas med följande:
”q) behöriga myndigheter: behöriga myndigheter enligt definitionen i artikel 3.3 i Europaparlamentets och rådets
förordning (EU) 2017/… (*),
(*)
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/… av den 15 mars 2017 om offentlig kontroll och annan offentlig
verksamhet för att säkerställa tillämpningen av livsmedels- och foderlagstiftningen och av bestämmelser om djurs hälsa och
djurskydd, växtskydd och växtskyddsmedel samt om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 999/2001,
(EG) nr 396/2005, (EG) nr 1069/2009, (EG) nr 1107/2009, (EU) nr 1151/2012, (EU) nr 652/2014, (EU) 2016/429 och
(EU) 2016/2031, rådets förordningar (EG) nr 1/2005 och (EG) nr 1099/2009 och rådets direktiv 98/58/EG, 1999/74/EG, 2007/
43/EG, 2008/119/EG och 2008/120/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 854/2004
och (EG) nr 882/2004, rådets direktiv 89/608/EEG, 89/662/EEG, 90/425/EEG, 91/496/EEG, 96/23/EG, 96/93/EG och 97/78/EG
samt rådets beslut 92/438/EEG (förordningen om offentlig kontroll) (EUT L …, …, s. …).”
2. Artikel 22 ska utgå.
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/105
466
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
Artikel 160
Ändringar av förordning (EG) nr 1069/2009
Förordning (EG) nr 1069/2009 ska ändras på följande sätt:
1. Artikel 3 ska ändras på följande sätt:
a) Led 10 ska ersättas med följande:
”10. behörig myndighet: behöriga myndigheter enligt definitionen i artikel 3.3 i Europaparlamentets och rådets
förordning (EU) 2017/… (*).
(*)
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/… av den 15 mars 2017 om offentlig kontroll och annan offentlig
verksamhet för att säkerställa tillämpningen av livsmedels- och foderlagstiftningen och av bestämmelser om djurs hälsa och
djurskydd, växtskydd och växtskyddsmedel samt om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 999/
2001, (EG) nr 396/2005, (EG) nr 1069/2009, (EG) nr 1107/2009, (EU) nr 1151/2012, (EU) nr 652/2014, (EU) 2016/429
och (EU) 2016/2031, rådets förordningar (EG) nr 1/2005 och (EG) nr 1099/2009 och rådets direktiv 98/58/EG, 1999/74/EG,
2007/43/EG, 2008/119/EG och 2008/120/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG)
nr 854/2004 och (EG) nr 882/2004, rådets direktiv 89/608/EEG, 89/662/EEG, 90/425/EEG, 91/496/EEG, 96/23/EG, 96/93/
EG och 97/78/EG samt rådets beslut 92/438/EEG (förordningen om offentlig kontroll) (EUT L …, …, s. …).”
b) Led 15 ska ersättas med följande:
”15. transitering: transitering enligt definitionen i artikel 3.44 i förordning (EU) 2017/….”
2. Artiklarna 45, 49 och 50 ska utgå.
Artikel 161
Ändringar av förordning (EG) nr 1107/2009
Förordning (EG) nr 1107/2009 ska ändras på följande sätt:
1. Artikel 68 ska ändras på följande sätt:
a) Första stycket ska ersättas med följande:
”Medlemsstaterna ska senast den 31 augusti varje år för kommissionen lägga fram en rapport för föregående år om
omfattningen och resultaten av den offentliga kontroll som utförts för att kontrollera att denna förordning efterlevs.”
b) Andra och tredje styckena ska utgå.
2. I artikel 78.1 ska led n utgå.
Artikel 162
Ändringar av förordning (EU) nr 1151/2012
Förordning (EU) nr 1151/2012 ska ändras på följande sätt:
1. Artikel 36 ska ändras på följande sätt:
a) Rubriken ska ersättas med följande: ”De offentliga kontrollernas omfattning”.
b) Punkterna 1 och 2 ska utgå.
L 95/106
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
467
c) I punkt 3 ska inledningsfrasen ersättas med följande:
”3.
De offentliga kontroller som utförs i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/… (*)
ska omfatta följande:
(*)
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/… av den 15 mars 2017 om offentlig kontroll och annan offentlig
verksamhet för att säkerställa tillämpningen av livsmedels- och foderlagstiftningen och av bestämmelser om djurs hälsa och
djurskydd, växtskydd och växtskyddsmedel samt om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 999/
2001, (EG) nr 396/2005, (EG) nr 1069/2009, (EG) nr 1107/2009, (EU) nr 1151/2012, (EU) nr 652/2014, (EU) 2016/429
och (EU) 2016/2031, rådets förordningar (EG) nr 1/2005 och (EG) nr 1099/2009 och rådets direktiv 98/58/EG, 1999/74/EG,
2007/43/EG, 2008/119/EG och 2008/120/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG)
nr 854/2004 och (EG) nr 882/2004, rådets direktiv 89/608/EEG, 89/662/EEG, 90/425/EEG, 91/496/EEG, 96/23/EG, 96/93/
EG och 97/78/EG samt rådets beslut 92/438/EEG (förordningen om offentlig kontroll) (EUT L …, …, s. …).”
2. Artikel 37 ska ändras på följande sätt:
a) I punkt 1 ska första stycket ersättas med följande:
”1.
När det gäller skyddade ursprungsbeteckningar, skyddade geografiska beteckningar och garanterade
traditionella specialiteter som avser produkter som har sitt ursprung inom unionen, ska, innan produkterna släpps
ut på marknaden, kontroll av att produkterna överensstämmer med produktspecifikationerna genomföras av
a) de behöriga myndigheter som utsetts i enlighet med artikel 4 i förordning (EU) 2017/…, eller
b) organ med delegerade uppgifter enligt definitionen i artikel 3.5 i förordning (EU) 2017/….”
b) I punkt 3 ska första stycket utgå.
c) I punkt 4 ska ”punkterna 1 och 2” ersättas med ”punkt 2”.
3. Artikel 38 ska utgå.
4. Artikel 39 ska ersättas med följande:
”Artikel 39
Organ med delegerade uppgifter som utför kontroller i tredjeländer
De organ med delegerade uppgifter som utför kontroller i tredjeländer enligt artikel 37.2 b ska vara ackrediterade enligt
den relevanta harmoniserade standarden Bedömning av överensstämmelse – Krav på organ som certifierar produkter, processer
och tjänster. Dessa organ med delegerade uppgifter kan ackrediteras antingen av ett nationellt ackrediteringsorgan utanför
unionen i enlighet med förordning (EG) nr 765/2008 eller av ett ackrediteringsorgan utanför unionen som har
undertecknat International Accreditation Forums (IAF) multilaterala erkännande av produktcertifiering.”
Artikel 163
Ändringar av förordning (EU) nr 652/2014
Förordning (EU) nr 652/2014 ska ändras på följande sätt:
1. Artikel 30.1 ska ersättas med följande:
”1.
Stöd för att täcka kostnader i samband med genomförandet av de arbetsprogram som godkänts av kommissionen,
får beviljas till
a) Europeiska unionens referenslaboratorier enligt artikel 93 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/
… (*) och de referenscentrum i Europeiska unionen som avses i artikel 29 i Europaparlamentets och rådets
förordning (EU) 2016/1012 (**),
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/107
468
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
b) Europeiska unionens referenscentrum för djurskydd enligt artikel 95 i förordning (EU) 2017/…,
c) Europeiska unionens referenscentrum för den jordbruksbaserade livsmedelskedjans äkthet och integritet som avses i
artikel 97 i förordning (EU) 2017/….
(*)
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/… av den 15 mars 2017 om offentlig kontroll och annan offentlig
verksamhet för att säkerställa tillämpningen av livsmedels- och foderlagstiftningen och av bestämmelser om djurs hälsa och
djurskydd, växtskydd och växtskyddsmedel samt om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 999/2001,
(EG) nr 396/2005, (EG) nr 1069/2009, (EG) nr 1107/2009, (EU) nr 1151/2012, (EU) nr 652/2014, (EU) 2016/429 och (EU)
2016/2031, rådets förordningar (EG) nr 1/2005 och (EG) nr 1099/2009 och rådets direktiv 98/58/EG, 1999/74/EG, 2007/43/
EG, 2008/119/EG och 2008/120/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 854/2004 och
(EG) nr 882/2004, rådets direktiv 89/608/EEG, 89/662/EEG, 90/425/EEG, 91/496/EEG, 96/23/EG, 96/93/EG och 97/78/EG
samt rådets beslut 92/438/EEG (förordningen om offentlig kontroll) (EUT L …, …, s…).
(**)
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1012 av den 8 juni 2016 om avelstekniska och genealogiska villkor för
avel, handel med och införsel till unionen av renrasiga avelsdjur, hybridavelssvin och avelsmaterial från dem och om ändring av
förordning (EU) nr 652/2014, rådets direktiv 89/608/EEG och 90/425/EEG och om upphävande av vissa akter med avseende på
djuravel (förordningen om djuravel) (EUT L 171, 29.6.2016, s. 66).”
2. Följande artikel ska införas:
”Artikel 30a
Ackreditering av nationella referenslaboratorier för växtskydd
1.
De nationella referenslaboratorier som avses i artikel 100 i förordning (EU) 2017/… får beviljas stöd för kostnader
för ackreditering enligt standarden EN ISO/IEC 17025 Allmänna kompetenskrav för provnings- och kalibreringslaboratorier
när det gäller användning av metoder för laboratorieanalys, laboratorietestning och laboratoriediagnostik för att
kontrollera att bestämmelserna om skyddsåtgärder mot växtskadegörare efterlevs.
2.
Stöd får beviljas till ett enda nationellt referenslaboratorium i varje medlemsstat för vart och ett av Europeiska
unionens referenslaboratorium för växtskydd i upp till tre år efter det att Europeiska unionens referenslaboratorium har
utsetts.”
Artikel 164
Ändringar av förordning (EU) 2016/429 och tillhörande övergångsbestämmelser
1.
Förordning (EU) 2016/429 ska ändras på följande sätt:
1. Artikel 4 ska ändras på följande sätt:
a) Led 33 ska ersättas med följande:
”33. offentlig kontroll: varje form av kontroll som utförs i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU)
2017/… (*).
(*)
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/… av den 15 mars 2017 om offentlig kontroll och annan offentlig
verksamhet för att säkerställa tillämpningen av livsmedels- och foderlagstiftningen och av bestämmelser om djurs hälsa och
djurskydd, växtskydd och växtskyddsmedel samt om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 999/
2001, (EG) nr 396/2005, (EG) nr 1069/2009, (EG) nr 1107/2009, (EU) nr 1151/2012, (EU) nr 652/2014, (EU) 2016/429
och (EU) 2016/2031, rådets förordningar (EG) nr 1/2005 och (EG) nr 1099/2009 och rådets direktiv 98/58/EG, 1999/74/EG,
2007/43/EG, 2008/119/EG och 2008/120/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG)
nr 854/2004 och (EG) nr 882/2004, rådets direktiv 89/608/EEG, 89/662/EEG, 90/425/EEG, 91/496/EEG, 96/23/EG, 96/93/
EG och 97/78/EG samt rådets beslut 92/438/EEG (förordningen om offentlig kontroll) (EUT L …, …, s…).”
L 95/108
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
469
b) Led 51 ska ersättas med följande:
”51. Traces: en systemkomponent integrerad i Imsoc enligt artiklarna 131–136 i förordning (EU) 2017/….”
c) Led 53 ska ersättas med följande:
”53. officiell veterinär: en officiell veterinär enligt definitionen i artikel 3.32 i förordning (EU) 2017/….”
d) Led 55 ska ersättas med följande:
”55. behörig myndighet: den centrala veterinära myndighet i en medlemsstat som ansvarar för att organisera offentlig
kontroll och annan offentlig verksamhet i enlighet med denna förordning och förordning (EU) 2017/…, eller
annan myndighet till vilken det ansvaret har delegerats.”
2. Artikel 229.2 ska ersättas med följande:
”2.
De aktörer som ansvarar för sändningen i fråga ska uppvisa sändningar av djur, avelsmaterial och produkter av
animaliskt ursprung från tredjeländer eller territorier för offentlig kontroll enligt artikel 47 i förordning (EU) 2017/….”
3. Artikel 281 ska utgå.
2.
Följande bestämmelser ska fortsätta att tillämpas i fråga om de frågor som omfattas av förordning (EU) 2016/429
fram till tillämpningsdatumet för den förordningen:
a) Artikel 9 i direktiv 89/662/EEG.
b) Artikel 10 i direktiv 90/425/EEG.
c) Artikel 18.1, 18.3, 18.4, 18.5, 18.6, 18.7 och 18.8 i direktiv 91/496/EEG.
d) Artikel 22.1, 22.3, 22.4, 22.5, 22.6 och 22.7 i direktiv 97/78/EG.
3.
När det gäller artikel 14 i förordning (EU) 2016/429 och trots det tillämpningsdatum som anges i den förordningen,
ska villkoret för dess tillämpning vid tillämpning av artikel 31.2 i den här förordningen anses vara uppfyllt redan från och
med den 14 december 2019.
Artikel 165
Ändringar av förordning (EU) 2016/2031 och tillhörande övergångsbestämmelser
1.
Förordning (EU) 2016/2031 ska ändras på följande sätt:
1. Artikel 2.6 ska ersättas med följande:
”6. behörig myndighet: behöriga myndigheter enligt definitionen i artikel 3.3 i Europaparlamentets och rådets
förordning (EU) 2017/… (*).
(*)
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/… av den 15 mars 2017 om offentlig kontroll och annan offentlig
verksamhet för att säkerställa tillämpningen av livsmedels- och foderlagstiftningen och av bestämmelser om djurs hälsa och
djurskydd, växtskydd och växtskyddsmedel samt om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 999/
2001, (EG) nr 396/2005, (EG) nr 1069/2009, (EG) nr 1107/2009, (EU) nr 1151/2012, (EU) nr 652/2014, (EU) 2016/429 och
(EU) 2016/2031, rådets förordningar (EG) nr 1/2005 och (EG) nr 1099/2009 och rådets direktiv 98/58/EG, 1999/74/EG,
2007/43/EG, 2008/119/EG och 2008/120/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG)
nr 854/2004 och (EG) nr 882/2004, rådets direktiv 89/608/EEG, 89/662/EEG, 90/425/EEG, 91/496/EEG, 96/23/EG, 96/93/
EG och 97/78/EG samt rådets beslut 92/438/EEG (förordningen om offentlig kontroll) (EUT L …, …, s. …).”
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/109
470
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
2. Artikel 10 ska ersättas med följande:
”Artikel 10
Behöriga myndigheters officiella bekräftelse av förekomsten av en EU-karantänskadegörare
Om en behörig myndighet misstänker, eller har mottagit uppgifter om, förekomst av en EU-karantänskadegörare, eller
av en skadegörare som omfattas av åtgärder som antagits i enlighet med artikel 30.1, på en del av en medlemsstats
territorium där förekomst av skadegöraren tidigare inte varit känd, eller i en sändning av växter, växtprodukter eller
andra föremål som förts in till, är avsedda att föras in till, eller förflyttats inom unionens territorium, ska myndigheten
genast vidta nödvändiga åtgärder för att på grundval av en diagnos från ett sådant officiellt laboratorium som avses i
artikel 37 i förordning (EU) 2017/… bekräfta om skadegöraren förekommer eller inte (nedan kallat officiell bekräftelse).
I tillämpliga fall ska de berörda medlemsstaterna i väntan på den officiella bekräftelsen om skadegörarens förekomst
vidta växtskyddsåtgärder för att eliminera risken för att denna skadegörare sprids.
Den misstanke eller de uppgifter som avses i första stycket i denna artikel får grunda sig på information som mottagits i
enlighet med artiklarna 14 och 15 eller från någon annan källa.”
3. I artikel 11 ska andra stycket ersättas med följande:
”Anmälningar enligt första stycket ska lämnas in av den myndighet som den berörda medlemsstaten har utsett i
enlighet med artikel 4.2 i förordning (EU) 2017/…, via det elektroniska anmälningssystem som avses i artikel 103.”
4. I artikel 25.2 ska led a ersättas med följande:
”a) roller och ansvarsområden för de organ som deltar i genomförandet av planen vid bekräftad eller misstänkt
förekomst av den prioriterade skadegöraren, samt ordergång och förfaranden för samordning av åtgärder som ska
vidtas av behöriga myndigheter, andra offentliga myndigheter, i den mening som avses i artikel 4.2 i förordning
(EU) 2017/…, medverkande organ med delegerade uppgifter eller fysiska personer, i den mening som avses i
artikel 28.1 i den förordningen, laboratorier och professionella aktörer, inbegripet samordning med angränsande
medlemsstater och angränsande tredjeländer när så är lämpligt,”.
5. Artikel 41.4 ska ersättas med följande:
”4.
Om växter, växtprodukter eller andra föremål har förts in till, eller förflyttats inom, unionens territorium i strid
med bestämmelserna i punkt 1 i denna artikel ska medlemsstaterna anta de nödvändiga åtgärder som avses i
artikel 66.3 i förordning (EU) 2017/… och underrätta kommissionen och övriga medlemsstater om detta via det
elektroniska anmälningssystem som avses i artikel 103.
I tillämpliga fall ska den anmälan även göras till det tredjeland från vilket växterna, växtprodukterna eller de andra
föremålen förts in till unionens territorium.”
6. Artikel 44.2 ska ersättas med följande:
”2.
När så är lämpligt ska kommissionen genomföra undersökningar i det berörda tredjelandet, i enlighet med
artikel 120 i förordning (EU) 2017/…, för att kontrollera om kraven i punkt 1 första stycket a och b i den här artikeln
är uppfyllda.”
7. I artikel 49.6 ska tredje stycket ersättas med följande:
”Medlemsstaterna ska, genom det elektroniska anmälningssystem som avses i artikel 103 i denna förordning, till
kommissionen och övriga medlemsstater anmäla fall i vilka införsel av en växt, en växtprodukt eller ett annat föremål
till unionens territorium har vägrats, eller i vilka förflyttning inom unionens territorium av denna växt, denna
växtprodukt eller detta andra föremål har förbjudits, på grund av att den berörda medlemsstaten har ansett att det
förbud som avses i punkt 2 andra stycket c i denna artikel har överträtts. I tillämpliga fall ska anmälan innehålla uppgift
om vilka åtgärder som medlemsstaten har vidtagit avseende de berörda växterna, växtprodukterna eller andra
föremålen i enlighet med artikel 66.3 i förordning (EU) 2017/….”
L 95/110
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
471
8. I artikel 76 ska punkterna 4 och 5 ersättas med följande:
”4.
När det gäller ett tredjeland som inte är konventionspart i IPPC ska den behöriga myndigheten endast godkänna
sundhetscertifikat som utfärdats av de myndigheter som är behöriga i enlighet med nationella regler i det tredjelandet
och som anmälts till kommissionen. Kommissionen ska via det elektroniska anmälningssystem som avses i artikel 103
underrätta medlemsstaterna och aktörerna om de anmälningar som inkommit i enlighet med artikel 132 a i förordning
(EU) 2017/….
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 105 i syfte att komplettera denna
förordning med avseende på de villkor för godkännande som avses i första stycket i denna punkt, för att garantera
certifikatens tillförlitlighet.
5.
Elektroniska sundhetscertifikat ska endast godkännas om de lämnas via, eller genom elektroniskt utbyte med, det
integrerade datoriserade system som avses i artikel 131.1 i förordning (EU) 2017/….”
9. I artikel 77.1 ska första stycket ersättas med följande:
”1.
Om ett sundhetscertifikat har utfärdats i enlighet med artikel 71.1, 71.2 och 71.3 och den berörda behöriga
myndigheten konstaterar att de villkor som avses i artikel 76 inte är uppfyllda ska den ogiltigförklara
sundhetscertifikatet och säkerställa att det inte längre åtföljer berörda växter, växtprodukter eller andra föremål. I
sådana fall ska den behöriga myndigheten när det gäller dessa växter, växtprodukter eller andra föremål vidta någon av
de åtgärder som anges i artikel 66.3 i förordning (EU) 2017/….”
10. I artikel 91.1 ska andra stycket ersättas med följande:
”Bemyndigade aktörer som tillämpar en godkänd riskhanteringsplan för växtskadegörare kan omfattas av inspektioner
med nedsatt frekvens som avses i artikel 22.3 b i förordning (EU) 2017/….”
11. I artikel 94.1 ska första stycket ersättas med följande:
”1.
Om det till unionens territorium från ett tredjeland förs in växter, växtprodukter eller andra föremål för vilka
växtpass krävs för förflyttning inom unionens territorium, i enlighet med artiklarna 79.1 och 80.1 i denna förordning,
ska, genom undantag från artikel 87 i denna förordning, växtpasset utfärdas om kontrollerna enligt artikel 49.1 i
förordning (EU) 2017/… av införseln har genomförts med tillfredsställande resultat och föranlett slutsatsen att berörda
växter, växtprodukter eller andra föremål uppfyller de grundläggande kraven för utfärdande av växtpass i enlighet med
artikel 85 i den här förordningen och, i förekommande fall, artikel 86 i den här förordningen.”
12. Artikel 100.5 ska ersättas med följande:
”5.
Elektroniska sundhetscertifikat för export ska lämnas via, eller genom elektroniskt utbyte med, Imsoc.”
13. Artikel 101.6 ska ersättas med följande:
”6.
Elektroniska sundhetscertifikat för återexport ska lämnas via, eller genom elektroniskt utbyte med, Imsoc.”
14. Artikel 102.4 ska ersättas med följande:
”4.
Intyget inför export ska åtfölja de berörda växterna, växtprodukterna och andra föremålen under deras
förflyttning inom unionens territorium, såvida inte informationen i intyget utbyts mellan de berörda medlemsstaterna
via, eller genom elektroniskt utbyte med, Imsoc.”
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/111
472
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
15. Artikel 103 ska ersättas med följande:
”Artikel 103
Inrättande av ett elektroniskt anmälningssystem
Kommissionen ska inrätta ett elektroniskt system för medlemsstaternas inlämning av anmälningar.
Systemet ska vara anslutet till och kompatibelt med Imsoc.”
16. Artikel 109.1 ska ersättas med följande:
”Direktiv 2000/29/EG ska upphöra att gälla, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 165.2, 165.3 och 165.4 i
förordning (EU) 2017/….”
2.
Relevanta artiklar i direktiv 2000/29/EG ska fortsätta att tillämpas för frågor som omfattas av artiklarna 47.2, 48,
51.1 b, c och d, 53.1 a, 54.1, 54.3 och 58 a i denna förordning i stället för dessa bestämmelser till och med den
14 december 2022 eller ett tidigare datum som infaller efter denna förordnings tillämpningsdatum, som ska fastställas i den
delegerade akt som antas i enlighet med punkt 3 i den här artikeln.
3.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 144 i syfte att ändra denna förordning
med avseende på det datum som avses i punkt 2 i den här artikeln.
4.
Utan att det påverkar tillämpningen av punkterna 2 och 3 i denna artikel eller det tillämpningsdatum som anges i
artikel 167.1 ska kommissionen anta de delegerade akter som avses i artikel 53.1 a och e vad gäller sådana varor som avses i
artikel 47.1 c senast 12 månader före deras tillämpningsdatum.
Artikel 166
Övergångsbestämmelser för antagandet av delegerade akter och genomförandeakter
Utan att det påverkar de tillämpningsdatum som avses i artikel 167 eller övergångsbestämmelserna enligt detta kapitel ges
kommissionen befogenhet att anta delegerade akter och genomförandeakter enligt denna förordning från och med den
28 april 2017. Sådana akter ska tillämpas från och med tillämpningsdatumet i enlighet med artikel 167, utan att det
påverkar tillämpningen av övergångsbestämmelserna enligt detta kapitel.
Artikel 167
Ikraftträdande och tillämpning
1.
Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella
tidning.
Om inte annat följer av punkterna 2–4 ska denna förordning tillämpas från och med den 14 december 2019.
2.
Inom det område som omfattas av de bestämmelser som avses i artikel 1.2 g ska artiklarna 34.1, 34.2, 34.3, 37.4 e
och 37.5 tillämpas från och med den 29 april 2022.
3.
Artiklarna 92–101 i den här förordningen ska tillämpas från och med den 29 april 2018, i stället för artiklarna 32
och 33 i förordning (EG) nr 882/2004, som upphävs genom den här förordningen.
4.
Artikel 163 ska tillämpas från och med den 28 april 2017.
L 95/112
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
473
Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.
Utfärdad i Strasbourg den 15 mars 2017.
På rådets vägnar
…
Ordförande
På Europaparlamentets vägnar
…
Ordförande
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/113
474
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
BILAGA I
TERRITORIER SOM AVSES I ARTIKEL 3.40 MED UNDANTAG FÖR TILLÄMPNINGEN AV ARTIKEL 1.2 G
1. Konungariket Belgien
2. Republiken Bulgarien
3. Republiken Tjeckien
4. Konungariket Danmark utom Färöarna och Grönland
5. Förbundsrepubliken Tyskland
6. Republiken Estland
7. Irland
8. Republiken Grekland
9. Konungariket Spanien utom Ceuta och Melilla
10. Republiken Frankrike
11. Republiken Kroatien
12. Republiken Italien
13. Republiken Cypern
14. Republiken Lettland
15. Republiken Litauen
16. Storhertigdömet Luxemburg
17. Ungern
18. Republiken Malta
19. Konungariket Nederländernas territorium i Europa
20. Republiken Österrike
21. Republiken Polen
22. Republiken Portugal
23. Rumänien
24. Republiken Slovenien
25. Republiken Slovakien
26. Republiken Finland
27. Konungariket Sverige
28. Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland
L 95/114
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
475
BILAGA II
UTBILDNING AV DE BEHÖRIGA MYNDIGHETERNAS PERSONAL
KAPITEL I
Vad som ska ingå i utbildningen för personal som utför offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet
1. Olika kontrollmetoder och kontrolltekniker, såsom inspektion, verifierande kontroll, screening, riktad screening,
provtagning samt laboratorieanalys, laboratorietestning och laboratoriediagnostik.
2. Kontrollförfaranden.
3. De bestämmelser som avses i artikel 1.2.
4. Bedömning av bristande efterlevnad av de bestämmelser som avses i artikel 1.2.
5. Faror i samband med produktion, bearbetning och distribution av djur och varor.
6. De olika leden i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan och eventuella risker för människors hälsa, och i
förekommande fall, för djurs hälsa, växtskydd, djurskydd och miljön.
7. Utvärdering av tillämpningen av HACCP-förfaranden och av god lantbrukspraxis.
8. Hanteringssystem, t.ex. kvalitetssäkringsprogram som aktörerna svarar för, och bedömning av dessa om de är relevanta
för de krav som fastställs i de bestämmelser som avses i artikel 1.2.
9. System för officiellt intygande.
10. Beredskapsplanering för nödsituationer, inklusive kommunikation mellan medlemsstaterna och kommissionen.
11. Rättsliga åtgärder och rättsverkningar till följd av offentlig kontroll.
12. Granskning av skriftlig eller annan dokumentation, inklusive sådan som gäller provningsjämförelser, ackreditering och
riskvärdering, som kan vara relevant för bedömningen av om de bestämmelser som avses i artikel 1.2 efterlevs. Detta
kan omfatta ekonomiska och handelsmässiga aspekter.
13. Kontrollförfaranden och krav för införsel till unionen av djur och varor som kommer från tredjeländer.
14. Andra områden som är nödvändiga för att säkerställa att den offentliga kontrollen utförs i enlighet med denna
förordning.
KAPITEL II
De områden som kontrollförfaranden ska omfatta
1. De behöriga myndigheternas organisation och förhållandet mellan centrala behöriga myndigheter och myndigheter
som de har tilldelat uppgiften att utföra offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet.
2. Förhållandet mellan behöriga myndigheter och organ med delegerade uppgifter eller fysiska personer till vilka de har
delegerat uppgifter med anknytning till offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet.
3. En redogörelse för de mål som ska uppnås.
4. Personalens uppgifter, ansvar och skyldigheter.
5. Provtagningsförfaranden, kontrollmetoder och kontrolltekniker, inklusive laboratorieanalys, laboratorietestning och
laboratoriediagnostik, tolkning av resultat och därav följande beslut.
6. Program för screening och riktad screening.
7. Ömsesidigt stöd om den offentliga kontrollen förutsätter att mer än en medlemsstat vidtar åtgärder.
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/115
476
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
8. Åtgärder som ska vidtas till följd av offentlig kontroll.
9. Samarbete med andra enheter och avdelningar vars ansvarsområden berörs, eller med aktörer.
10. Verifiering av att metoderna för provtagning samt metoderna för laboratorieanalys, laboratorietestning eller
laboratoriediagnostik är verkningsfulla.
11. Annan verksamhet eller information som krävs för att den offentliga kontrollen ska vara verkningsfull.
L 95/116
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
477
BILAGA III
KARAKTERISERING AV ANALYSMETODER
1. Analysmetoderna och mätresultaten bör karakteriseras genom följande kriterier:
a) Noggrannhet (riktighet och precision).
b) Användningsområde (matris och koncentrationsintervall).
c) Detektionsgräns.
d) Kvantifieringsgräns.
e) Precision.
f) Repeterbarhet.
g) Reproducerbarhet.
h) Utbyte.
i) Selektivitet.
j) Känslighet.
k) Linearitet.
l) Mätosäkerhet.
m) Andra kriterier, som får väljas efter behov.
2. De precisionsvärden som avses i punkt 1 e ska erhållas antingen genom kollaborativ avprövning som utförts enligt ett
internationellt erkänt protokoll för kollaborativ avprövning (t.ex. ISO 5725 Noggrannhet (riktighet och precision) för
mätmetoder och mätresultat) eller grunda sig på tester av att kriterierna uppfylls om prestandakriterier för analysmetoder
har fastställts. Värdena för repeterbarhet och reproducerbarhet ska uttryckas på ett internationellt erkänt sätt (t.ex. 95 %
konfidensintervaller som definieras i ISO 5725 Noggrannhet (riktighet och precision) för mätmetoder och mätresultat).
Resultaten från den kollaborativa avprövningen ska publiceras eller vara fritt tillgängliga.
3. Analysmetoder som kan användas på samma sätt för olika varugrupper bör väljas framför metoder som endast kan
användas för enskilda varor.
4. I situationer där analysmetoder endast kan valideras inom ett och samma laboratorium bör de metoderna valideras enligt
internationellt erkända vetenskapliga protokoll eller riktlinjer eller grunda sig på tester av att kriterierna uppfyllts om
prestandakriterier för analysmetoder har fastställts.
5. Analysmetoder som antas enligt denna förordning bör utarbetas enligt den standard för analysmetoder som
rekommenderas av Internationella standardiseringsorganisationen.
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/117
478
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
BILAGA IV
KAPITEL I
Avgifter eller pålagor för offentlig kontroll av sändningar av djur och varor som förs in i unionen
I.
SÄNDNINGAR AV LEVANDE DJUR
a) Nötkreatur, hästdjur, svin, får, getter, fjäderfän, kaniner och småvilt (fåglar och marklevande vilt), vildsvin och vilda
idisslare:
— 55 EUR per sändning upp till 6 ton, och
— 9 EUR per ton över 6 och upp till 46 ton, eller
— 420 EUR per sändning över 46 ton.
b) Andra djurarter:
— 55 EUR per sändning upp till 46 ton, eller
— 420 EUR per sändning över 46 ton.
II.
SÄNDNINGAR AV KÖTT
— 55 EUR per sändning upp till 6 ton, och
— 9 EUR per ton över 6 och upp till 46 ton, eller
— 420 EUR per sändning över 46 ton.
III. SÄNDNINGAR AV FISKERIPRODUKTER
a) Fiskeriprodukter som inte transporteras i bulk:
i) 55 EUR per sändning upp till 6 ton, och
ii) 9 EUR per ton över 6 och upp till 46 ton, eller
iii) 420 EUR per sändning över 46 ton.
b) Fiskeriprodukter som transporteras som styckegods:
i) 600 EUR per fartyg med en last av fiskeriprodukter upp till 500 ton,
ii) 1 200 EUR per fartyg med en last av fiskeriprodukter över 500 och upp till 1 000 ton,
iii) 2 400 EUR per fartyg med en last av fiskeriprodukter över 1 000 och upp till 2 000 ton,
iv) 3 600 EUR per fartyg med en last av fiskeriprodukter över 2 000 ton.
IV. SÄNDNINGAR AV KÖTTPRODUKTER, FJÄDERFÄKÖTT, VILTKÖTT, KANINKÖTT ELLER KÖTT AV HÄGNAT VILT
a) 55 EUR per sändning upp till 6 ton, och
b) 9 EUR per ton över 6 och upp till 46 ton, eller
c) 420 EUR per sändning över 46 ton.
V.
SÄNDNINGAR AV ANDRA PRODUKTER AV ANIMALISKT URSPRUNG ÄN KÖTTPRODUKTER AVSEDDA ATT ANVÄNDAS SOM
LIVSMEDEL
a) Andra produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel som inte transporteras i bulk:
i) 55 EUR per sändning upp till 6 ton, och
ii) 9 EUR per ton över 6 och upp till 46 ton, eller
iii) 420 EUR per sändning över 46 ton.
L 95/118
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
479
b) Andra produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel som transporteras som styckegods:
i) 600 EUR per fartyg med en last av produkter upp till 500 ton,
ii) 1 200 EUR per fartyg med en last av produkter över 500 och upp till 1 000 ton,
iii) 2 400 EUR per fartyg med en last av produkter över 1 000 och upp till 2 000 ton,
iv) 3 600 EUR per fartyg med en last av produkter över 2 000 ton.
VI. SÄNDNINGAR AV ANIMALISKA BIPRODUKTER OCH FODER AV ANIMALISKT URSPRUNG
a) Sändningar av animaliska biprodukter och foder av animaliskt ursprung som inte transporteras i bulk:
i) 55 EUR per sändning upp till 6 ton, och
ii) 9 EUR per ton över 6 och upp till 46 ton, eller
iii) 420 EUR per sändning över 46 ton.
b) Animaliska biprodukter och foder av animaliskt ursprung som transporteras som styckegods:
i) 600 EUR per fartyg med en last av produkter upp till 500 ton,
ii) 1 200 EUR per fartyg med en last av produkter över 500 och upp till 1 000 ton,
iii) 2 400 EUR per fartyg med en last av produkter över 1 000 och upp till 2 000 ton,
iv) 3 600 EUR per fartyg med en last av produkter över 2 000 ton.
VII. SÄNDNINGAR AV DJUR OCH VAROR FRÅN TREDJELÄNDER SOM ÄR TRANSITERADE ELLER OMLASTADE
30 EUR per sändning; beloppet ska ökas med 20 EUR per kvarts timme för varje tjänsteman som medverkar vid
kontrollen.
VIII. SÄNDNINGAR AV VÄXTER, VÄXTPRODUKTER OCH ANDRA PRODUKTER, FÖREMÅL OCH MATERIAL SOM KAN HYSA ELLER
SPRIDA VÄXTSKADEGÖRARE
a) För dokumentkontroller: 7 EUR per sändning.
b) För identitetskontroller:
i) 7 EUR per sändning upp till motsvarande en lastbilslast, en tågvagnslast eller en container av jämförbar storlek,
ii) 14 EUR per sändning som är större än ovannämnda storlek.
c) För växtskyddskontroller, enligt följande specifikationer:
i) Sticklingar, fröplantor (utom skogsodlingsmaterial), småplantor av jordgubbar eller av grönsaker:
— 17,5 EUR per sändning upp till 10 000 st.,
— 0,70 EUR per sändning för varje ytterligare 1 000 enheter,
— 140 EUR per sändning, maxavgift.
ii) Buskar, träd (utom huggna julgranar), andra vedartade växter från plantskolor inklusive skogsodlingsmaterial
(utom fröer):
— 17,5 EUR per sändning upp till 10 000 st.,
— 0,44 EUR per sändning för varje ytterligare 1 000 enheter,
— 140 EUR per sändning, maxavgift.
iii) Lökar, stamknölar, rhizomer, knölar, avsedda att planteras (utom potatisknölar):
— 17,5 EUR per sändning upp till 200 kg,
— 0,16 EUR per sändning för varje ytterligare 10 kg,
— 140 EUR per sändning, maxavgift.
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/119
480
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
iv) Fröer, vävnadskulturer:
— 7,5 EUR per sändning upp till 100 kg,
— 0,175 EUR per sändning för varje ytterligare 10 kg,
— 140 EUR per sändning, maxavgift.
v) Andra växter avsedda för plantering, som inte förtecknas någon annanstans i denna punkt:
— 17,5 EUR per sändning upp till 5 000 st.,
— 0,18 EUR per sändning för varje ytterligare 100 enheter,
— 140 EUR per sändning, maxavgift.
vi) Snittblommor:
— 17,5 EUR per sändning upp till 20 000 st.,
— 0,14 EUR per sändning för varje ytterligare 1 000 enheter,
— 140 EUR per sändning, maxavgift.
vii) Grenar med blad, delar av barrträd (utom huggna julgranar):
— 17,5 EUR per sändning upp till 100 kg,
— 1,75 EUR per sändning för varje ytterligare 100 kg,
— 140 EUR per sändning, maxavgift.
viii) Huggna julgranar:
— 17,5 EUR per sändning upp till 1 000 st.,
— 1,75 EUR per sändning för varje ytterligare 100 enheter,
— 140 EUR per sändning, maxavgift.
ix) Växtblad från t.ex. örter, kryddor och bladgrönsaker:
— 17,5 EUR per sändning upp till 100 kg,
— 1,75 EUR per sändning för varje ytterligare 10 kg,
— 140 EUR per sändning, maxavgift.
x) Frukt, grönsaker (utom bladgrönsaker):
— 17,5 EUR per sändning upp till 25 000 kg,
— 0,7 EUR per sändning för varje ytterligare 1 000 kg.
xi) Potatisknölar:
— 52,5 EUR per parti upp till 25 000 kg,
— 52,5 EUR per parti för varje ytterligare 25 000 kg.
xii) Trä (utom bark):
— 17,5 EUR per sändning upp till 1 000 m3,
— 0,175 EUR per sändning för varje ytterligare 10 m3.
xiii) Jord och odlingssubstrat, bark:
— 17,5 EUR per sändning upp till 25 000 kg,
— 0,7 EUR per sändning för varje ytterligare 1 000 kg,
— 140 EUR per sändning, maxavgift.
L 95/120
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
481
xiv) Spannmål:
— 17,5 EUR per sändning upp till 25 000 kg,
— 0,7 EUR per sändning för varje ytterligare 1 000 kg,
— 700 EUR per sändning, maxavgift.
xv) Andra växter eller växtprodukter, som inte förtecknas någon annanstans i denna punkt:
— 17,5 EUR per sändning.
Om en sändning inte uteslutande består av produkter som omfattas av beskrivningen i den relevanta strecksatsen, ska
de delar av sändningen som består av produkter som omfattas av beskrivningen i den relevanta strecksatsen (parti eller
partier) behandlas som en separat sändning.
KAPITEL II
Avgifter eller pålagor för offentlig kontroll i slakterier, i styckningsanläggningar, i bearbetningsanläggningar, av
mjölkproduktion och av produktion och utsläppande på marknaden av fiskeri- och vattenbruksprodukter
I. AVGIFTER ELLER PÅLAGOR FÖR OFFENTLIG KONTROLL I SLAKTERIER
a) Nötkött
i) vuxna nötkreatur: 5 EUR/djur,
ii) unga nötkreatur: 2 EUR/djur.
b) Kött från hovdjur/hästdjur: 3 EUR/djur
c) Griskött: djur med en slaktvikt som
i) understiger 25 kg: 0,5 EUR/djur,
ii) är lika med eller överstiger 25 kg: 1 EUR/djur.
d) Fårkött och getkött: djur med en slaktvikt som
i) understiger 12 kg: 0,15 EUR/djur,
ii) är lika med eller överstiger 12 kg: 0,25 EUR/djur.
e) Fjäderfäkött
i) fjäderfän av släktet Gallus och pärlhöns: 0,005 EUR/djur,
ii) ankor och gäss: 0,01 EUR/djur,
iii) kalkoner: 0,025 EUR/djur,
iv) kött av uppfödda kaniner: 0,005 EUR/djur,
v) vaktlar och rapphönor: 0,002 EUR/djur.
II. AVGIFTER ELLER PÅLAGOR FÖR OFFENTLIG KONTROLL I STYCKNINGSANLÄGGNINGAR
Per ton kött:
a) nötkött, kalvkött, griskött, kött från hovdjur/hästdjur, fårkött och getkött: 2 EUR,
b) fjäderfäkött och kött av uppfödda kaniner: 1,5 EUR,
c) kött av hägnat vilt och kött från frilevande vilt:
— småvilt (fåglar och marklevande vilt): 1,5 EUR,
— ratiter (struts, emu, nandufågel): 3 EUR,
— vildsvin och idisslare: 2 EUR.
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/121
482
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
III. AVGIFTER ELLER PÅLAGOR FÖR OFFENTLIG KONTROLL I BEARBETNINGSANLÄGGNINGAR FÖR VILT
a) Småvilt (fåglar): 0,005 EUR/djur,
b) småvilt (marklevande): 0,01 EUR/djur,
c) ratiter: 0,5 EUR/djur.
d) Landdäggdjur:
i) vildsvin: 1,5 EUR/djur,
ii) idisslare: 0,5 EUR/djur.
IV. AVGIFTER ELLER PÅLAGOR FÖR OFFENTLIG KONTROLL AV MJÖLKPRODUKTION
a) 1 EUR per 30 ton
och
b) 0,5 EUR/ton därefter.
V. AVGIFTER ELLER PÅLAGOR FÖR OFFENTLIG KONTROLL AV PRODUKTION OCH UTSLÄPPANDE PÅ MARKNADEN AV FISKERI-
OCH VATTENBRUKSPRODUKTER
a) När fiskeriprodukter och vattenbruksprodukter släpps ut på marknaden för första gången:
i) 1 EUR/ton för de första 50 tonnen i månaden,
ii) 0,5 EUR/ton därefter.
b) Första försäljningen på fiskmarknaden:
i) 0,5 EUR/ton för de första 50 tonnen i månaden,
ii) 0,25 EUR/ton därefter.
c) Första försäljning vid bristande eller otillräcklig gradering av produktens färskhet och/eller storlek:
i) 1 EUR/ton för de första 50 tonnen i månaden,
ii) 0,5 EUR/ton därefter.
L 95/122
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
483
BILAGA V
JÄMFÖRELSETABELLER SOM AVSES I ARTIKEL 146.2
1. Förordning (EG) nr 882/2004
Förordning (EG) nr 882/2004
Denna förordning
Artikel 1.1 första stycket
Artikel 1.1
Artikel 1.1 andra stycket
Artikel 1.2
Artikel 1.2
Artikel 1.4
Artikel 1.3
—
Artikel 1.4
—
Artikel 2
Artikel 3
Artikel 3.1
Artikel 9.1
Artikel 3.2
Artikel 9.4
Artikel 3.3
Artikel 10
Artikel 3.4
Artikel 9.6
Artikel 3.5
Artikel 9.6
Artikel 3.6
Artikel 9.7
Artikel 3.7
—
Artikel 4.1
Artikel 4.1
Artikel 4.2
Artikel 5.1 a, c, d, e, f, g och i
Artikel 4.3
Artikel 4.2
Artikel 4.4
Artikel 5.1 b
Artikel 4.5
Artikel 5.5
Artikel 4.6
Artikel 6.1
Artikel 4.7
—
Artikel 5.1 första stycket
Artikel 28.1
Artikel 5.1 andra stycket
—
Artikel 5.1 tredje stycket
Artikel 31.3
Artikel 5.2 a, b, c och f
Artikel 29
Artikel 5.2 d
—
Artikel 5.2 e
Artikel 32
Artikel 5.3
Artikel 33
Artikel 5.4
—
Artikel 6
Artikel 5.4
Artikel 7.1 första stycket
Artikel 11.1 första stycket
Artikel 7.1 andra stycket a
Artikel 11.1 andra stycket
Artikel 7.1 andra stycket b
—
Artikel 7.2 första meningen
Artikel 8.1
Artikel 7.2 andra meningen
—
Artikel 7.2 tredje meningen
—
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/123
484
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
Förordning (EG) nr 882/2004
Denna förordning
Artikel 7.3
Artikel 8.3
Artikel 8.1
Artikel 12.1
Artikel 8.2
Artikel 5.1 h
Artikel 8.3 a
Artikel 12.2
Artikel 8.3 b
Artikel 12.3
Artikel 8.4
—
Artikel 9.1
Artikel 13.1 första stycket
Artikel 9.2
Artikel 13.1 andra stycket
Artikel 9.3
Artikel 13.2
Artikel 10
Artikel 14
Artikel 11.1
Artikel 34.1 och 34.2
Artikel 11.2
—
Artikel 11.3
Artikel 34.4
Artikel 11.4
Artikel 34.6
Artikel 11.5
Artikel 35.1
Artikel 11.6
Artikel 35.2
Artikel 11.7
Artikel 34.5
Artikel 12.1
Artikel 37.1
Artikel 12.2
Artikel 37.4 e
Artikel 12.3
Artikel 37.5 c
Artikel 12.4
Artikel 39.2
Artikel 13
Artikel 115
Artikel 14.1
—
Artikel 14.2
Artikel 45.3
Artikel 14.3
—
Artikel 15.1
Artikel 44.1 första meningen
Artikel 15.2
Artikel 44.3 och 44.5
Artikel 15.3
Artikel 44.3 och 44.5
Artikel 15.4
—
Artikel 15.5
Artiklarna 47.1 d, 47.2 b och 54.4 första meningen
Artikel 16.1
Artikel 45.1
Artikel 16.2
Artikel 44.2
Artikel 16.3 första meningen
Artikel 45.2
Artikel 16.3 andra meningen
Artikel 34.5
Artikel 17.1 första strecksatsen
Artikel 59.1
Artikel 17.1 andra strecksatsen
Artiklarna 56.1, 56.3 a, 56.4 och 58
Artikel 17.2
—
Artikel 18
Artikel 65.1, 65.2 och 65.3
Artikel 19.1
Artikel 66.1 och 66.3
L 95/124
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
485
Förordning (EG) nr 882/2004
Denna förordning
Artikel 19.2 a
Artikel 67
Artikel 19.2 b
Artikel 66.6
Artikel 19.3
Artikel 66.5
Artikel 19.4
Artikel 7
Artikel 20
Artikel 71
Artikel 21.1
Artikel 72.1
Artikel 21.2
Artikel 69
Artikel 21.3
Artikel 66.1
Artikel 21.4
Artikel 66.5
Artikel 22
Artiklarna 66.7, 67 sista meningen och 69.4
Artikel 23.1
Artikel 73.1
Artikel 23.2
Artiklarna 73.2 och 74
Artikel 23.3
Artikel 73.3
Artikel 23.4
Artikel 73.2
Artikel 23.5
Artikel 73.4 a
Artikel 23.6
Artikel 73.2 c och 73.4 b
Artikel 23.7
Artikel 74
Artikel 23.8
Artikel 74
Artikel 24.1
Artikel 75.1
Artikel 24.2
Artikel 57
Artikel 24.3
Artikel 46
Artikel 24.4
Artikel 76
Artikel 25.1
—
Artikel 25.2 a
—
Artikel 25.2 b
Artikel 77.1 c
Artikel 25.2 c
Artikel 77.1 f
Artikel 25.2 d
Artiklarna 48 c och d, 77.1 e och k
Artikel 25.2 e
—
Artikel 25.2 f
Artikel 70
Artikel 25.2 g
Artikel 77.1 h
Artikel 25.2 h
Artikel 46.2 b
Artikel 26
Artikel 78.1
Artikel 27.1
Artikel 80
Artikel 27.2
Artikel 79
Artikel 27.3
—
Artikel 27.4
Artikel 79.1
Artikel 27.5
—
Artikel 27.6
—
Artikel 27.7
—
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/125
486
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
Förordning (EG) nr 882/2004
Denna förordning
Artikel 27.8
Artikel 84.2
Artikel 27.9
Artikel 83.2
Artikel 27.10
—
Artikel 27.11
Artikel 84.1
Artikel 27.12 första meningen
Artikel 85
Artikel 27.12 andra meningen
—
Artikel 28
—
Artikel 29
—
Artikel 30.1 a
Artikel 87
Artikel 30.1 b
Artikel 90 a
Artikel 30.1 c
Artikel 88.2
Artikel 30.1 d
Artikel 90 b och f
Artikel 30.1 e
Artikel 90 c
Artikel 30.1 f
Artikel 90 d
Artikel 30.1 g
Artikel 90 e
Artikel 30.2 a
Artikel 89.1 f
Artikel 30.2 b
Artikel 89.1 d
Artikel 30.3
—
Artikel 31
—
Artikel 32.1 a
Artikel 94.2 a
Artikel 32.1 b
Artikel 94.2 c
Artikel 32.1 c
Artikel 94.2 d
Artikel 32.1 d
Artikel 94.2 e
Artikel 32.1 e
Artikel 94.2 f
Artikel 32.1 f
Artikel 94.2 h
Artikel 32.2 a
Artikel 94.2 a, c och d
Artikel 32.2 b
Artikel 94.2 i
Artikel 32.2 c
Artikel 94.2 e
Artikel 32.2 d
Artikel 94.2 h
Artikel 32.2 e
Artikel 94.2 e
Artikel 32.3
Artikel 93.3 a
Artikel 32.4 a
Artikel 93.3 c
Artikel 32.4 b
Artikel 93.3 d
Artikel 32.4 c
Artikel 93.3 d
Artikel 32.4 d
Artikel 8
Artikel 32.4 e
Artikel 93.3 e
Artikel 32.4 f
Artikel 94.2 k iii
Artikel 32.4 g
Artikel 93.3 e
Artikel 32.4 h
Artikel 93.3 f
L 95/126
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
487
Förordning (EG) nr 882/2004
Denna förordning
Artikel 32.5
Artikel 99.1
Artikel 32.6
Artikel 99.2
Artikel 32.7
—
Artikel 32.8 första meningen
Artikel 99.3
Artikel 32.8 andra meningen
Artikel 99.4
Artikel 32.9
—
Artikel 33.1
Artikel 100.1
Artikel 33.2
Artikel 101.1
Artikel 33.3
Artikel 100.2
Artikel 33.4
Artikel 100.4
Artikel 33.5
Artikel 100.5
Artikel 33.6
Artikel 101.2
Artikel 33.7
—
Artikel 34.1
Artikel 102.1
Artikel 34.2
Artikel 102.1 och 102.2
Artikel 34.3
Artikel 102.3
Artikel 35.1
Artikel 103.1
Artikel 35.2
Artikel 103.3
Artikel 35.3
Artikel 103.2
Artikel 35.4
—
Artikel 36.1
Artikel 104.1 c
Artikel 36.2 första meningen
—
Artikel 36.2 andra meningen
Artikel 104.2
Artikel 36.3 första stycket
Artikel 104.3 första meningen
Artikel 36.3 andra stycket
—
Artikel 36.3 tredje stycket första meningen
Artikel 104.3 c
Artikel 36.3 tredje stycket andra meningen
Artikel 104.3 b
Artikel 36.4
Artikel 104.3 a
Artikel 37.1
Artikel 105.1
Artikel 37.2
Artikel 105.2
Artikel 38.1
Artikel 106.1
Artikel 38.2
Artikel 106.2 c
Artikel 38.3
Artikel 106.3
Artikel 39.1
Artikel 107.1
Artikel 39.2
Artikel 107.2
Artikel 40.1
Artikel 108.1
Artikel 40.2
—
Artikel 40.3
Artikel 108.2
Artikel 40.4
—
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/127
488
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
Förordning (EG) nr 882/2004
Denna förordning
Artikel 41
Artikel 109.1
Artikel 42.1 a
—
Artikel 42.1 b
Artikel 111.2
Artikel 42.1 c
Artikel 111.3
Artikel 42.2
Artikel 110.2
Artikel 42.3
Artikel 111.2
Artikel 43.1 första meningen
—
Artikel 43.1 andra meningen
—
Artikel 43.1 a
—
Artikel 43.1 b
—
Artikel 43.1 c
—
Artikel 43.1 d–j
—
Artikel 43.1 k
—
Artikel 43.2
—
Artikel 44.1
Artikel 113.1
Artikel 44.2
—
Artikel 44.3
Artikel 113.1
Artikel 44.4 första stycket första meningen
Artikel 114.1
Artikel 44.4 första stycket andra meningen
Artikel 114.2
Artikel 44.5
—
Artikel 44.6
Artikel 114.1
Artikel 45.1
Artikel 116.1, 116.2 och 116.4
Artikel 45.2
Artikel 116.3
Artikel 45.3
Artikel 117
Artikel 45.4
Artikel 118
Artikel 45.5
Artikel 119
Artikel 45.6
—
Artikel 46.1 första meningen
Artikel 120.1
Artikel 46.1 andra meningen
Artikel 120.4
Artikel 46.1 tredje meningen
Artikel 120.2
Artikel 46.2
Artikel 120.3
Artikel 46.3
Artikel 121
Artikel 46.4
—
Artikel 46.5
—
Artikel 46.6
Artikel 122
Artikel 46.7
Artikel 123
Artikel 47.1
Artikel 125.1 a–e
Artikel 47.2
Artikel 125.2
Artikel 47.3
Artikel 125.1 f och g
L 95/128
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
489
Förordning (EG) nr 882/2004
Denna förordning
Artikel 47.4
—
Artikel 47.5
—
Artikel 48.1
Artikel 126.1
Artikel 48.2
Artikel 126.2
Artikel 48.3
Artikel 127.1 och 127.2
Artikel 48.4
Artikel 127.3
Artikel 48.5 första meningen
Artikel 127.3 f
Artikel 48.5 andra och tredje meningen
—
Artikel 49
Artikel 129
Artikel 50
—
Artikel 51.1
Artikel 130.1 och 130.2
Artikel 51.2
Artikel 130.3
Artikel 51.3
—
Artikel 52
Artikel 124
Artikel 53
Artikel 112
Artikel 54.1
Artikel 138.1
Artikel 54.2
Artikel 138.2
Artikel 54.3
Artikel 138.3
Artikel 54.4
Artikel 105.1
Artikel 54.5
Artikel 138.4
Artikel 55.1
Artikel 139.1
Artikel 55.2
Artikel 139.1
Artikel 56.1
Artikel 141.1
Artikel 56.2 a
—
Artikel 56.2 b
Artikel 141.2
Artikels 57–61
—
Artikel 62
Artikel 145
Artikel 63.1
—
Artikel 63.2
Artikel 25
Artikel 64 första stycket
Artikel 142.1
Artikel 64.1
Artikel 142.1
Artikel 64.2
Artikel 142.2
Artikel 65
—
Artikel 66
—
Artikel 67
—
Bilaga I
Bilaga I
Bilaga II
Bilaga II
Bilaga III
Bilaga III
Bilaga IV
—
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/129
490
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
Förordning (EG) nr 882/2004
Denna förordning
Bilaga V
—
Bilaga VI
Artiklarna 81 och 82.2
Bilaga VII
—
Bilaga VIII
—
2. Direktiv 96/23/EG
Direktiv 96/23/EG
Denna förordning
Artikel 1
—
Artikel 2 a
Artikel 19
Artikel 2 b
—
Artikel 2 c
Artikel 19
Artikel 2 d
Artikel 3.3
Artikel 2 e
Artikel 19
Artikel 2 f
Artikel 37.1
Artikel 2 g
—
Artikel 2 h
Artikel 19
Artikel 2 i
—
Artikel 3
Artiklarna 9.1, 9.2, 19, 109.1 och 112
Artikel 4.1
Artikel 4.1
Artikel 4.2
Artiklarna 4.2 a, 109.2 och 113
Artikel 4.3
—
Artikel 5
Artiklarna 111.2, 111.3, 113.1 a och 110.2
Artikel 6
Artikel 19.2 a och b
Artikel 7
Artikel 110.2
Artikel 8.1
—
Artikel 8.2
—
Artikel 8.3, 8.4 och 8.5
Artiklarna 11, 113 och 114
Artikel 9 A
—
Artikel 9 B
—
Artikel 10
Artikel 15
Artikel 11.1 och 11.2
Artiklarna 9 och 10
Artikel 11.3
Artiklarna 19.2 c, 137 och 138
Artikel 12 första stycket
Artikel 9.4
Artikel 12 andra stycket
Artikel 15
Artikel 13
Artiklarna 19.2 c, 137 och 138
Artikel 14.1
Artiklarna 100 och 101
Artikel 14.2
Artikel 93
L 95/130
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
491
Direktiv 96/23/EG
Denna förordning
Artikel 15.1 första stycket
Artikel 19.2 a och b
Artikel 15.1 andra stycket
Artikel 34.6
Artikel 15.1 tredje stycket
—
Artikel 15.2 första stycket
Artikel 34.6
Artikel 15.2 andra stycket
Artikel 35.3
Artikel 15.3 första, andra och tredje styckena
Artiklarna 19.2 c och 138
Artikel 15.3 fjärde stycket
Artiklarna 65–72
Artikel 16.1
Artiklarna 105.1, 108.1 och 138
Artikel 16.2 och 16.3
Artiklarna 19.2 c och 138
Artikel 17
Artiklarna 19.2.c och 138
Artikel 18
Artiklarna 19.2 c och 138
Artikel 19
Artikel 138.4
Artikel 20.1
Artiklarna 102–108
Artikel 20.2 första stycket
Artikel 106.1 och 106.2
Artikel 20.2 andra stycket
Artikel 106.3
Artikel 20.2 tredje och fjärde styckena
Artikel 108.1
Artikel 20.2 femte och sjätte styckena
Artikel 108.2
Artikel 21
Artiklarna 116, 117 och 119
Artikel 22
Artikel 137
Artikel 23
Artiklarna 19.2 c och 138
Artikel 24.1 och 24.2
Artiklarna 18.2 d, 19.2 c, 137 och 138
Artikel 24.3
Artiklarna 18.2 d, 19.2 c och 138
Artikel 25
Artiklarna 19.2 c och 138.2
Artikel 26
Artikel 7
Artikel 27
Artikel 139
Artikel 28
Artikel 139
Artikel 29.1 och 29.2
Artiklarna 125, 126, 127 och 129
Artikel 29.3
Artiklarna 47–64
Artikel 29.4
Artikel 113.1
Artikel 30.1 och 30.2
Artiklarna 65–72
Artikel 30.3
Artikel 129.3
Artikel 31
Artiklarna 78–85
Artikel 33
Artikel 145
Artikel 34
Artikel 19.2 a och b
Artikel 35
—
Artikel 36
—
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/131
492
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
Direktiv 96/23/EG
Denna förordning
Artikel 37
—
Artikel 38
—
Artikel 39
—
Bilaga I
Artikel 19.2 a och b
Bilaga II
Artikel 19.2 a och b
Bilaga III
Artikel 19.2 a och b
Bilaga IV
Artikel 19.2 a och b
3. Direktiven 89/662/EEG och 90/425/EEG
Direktiv 89/662/EEG
Denna förordning
Artikel 1
—
Artikel 2.1, 2.2 och 2.3
—
Artikel 2.4
Artikel 3.3
Artikel 2.5
Artikel 3.32
Artikel 3.1 första och andra styckena
—
Artikel 3.1 tredje stycket
Artikel 9.1
Artikel 3.1 fjärde stycket
Artiklarna 137.2, 137.3 och 138
Artikel 3.2
—
Artikel 3.3
—
Artikel 4.1 första meningen
Artiklarna 9.1, 10, 137 och 138
Artikel 4.1 första strecksatsen
Artikel 9.6 a
Artikel 4.1 andra strecksatsen
—
Artikel 4.2
Artikel 139
Artikel 5.1 a första stycket
Artikel 9
Artikel 5.1 a andra stycket
Artikel 137.2 och 137.3
Artikel 5.1 b
—
Artikel 5.2
—
Artikel 5.3 a, b och d
—
Artikel 5.3 c
Artikel 9.7
Artikel 5.4 och 5.5
—
Artikel 6.1
Artikel 49
Artikel 6.2
—
Artikel 7.1
Artiklarna 102–108 och 138
Artikel 7.2
—
Artikel 8.1
Artiklarna 102–108
Artikel 8.2
Artiklarna 7 och 138.3
Artikel 8.3
Artikel 138.4
Artikel 9
—
Artikel 10
Artikel 4.1
L 95/132
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
493
Direktiv 89/662/EEG
Denna förordning
Artikel 11
Artiklarna 10, 14 och 15
Artikel 12
—
Artikel 13
—
Artikel 14
—
Artikel 15
—
Artikel 16.1
Artikel 113.1
Artikel 16.2
—
Artikel 16.3
Artikel 113.2
Artikel 17
Artikel 145
Artikel 18
Artikel 145
Artikel 19
—
Artikel 20
—
Artikel 22
—
Artikel 23
—
Bilaga A
—
Bilaga B
—
Direktiv 90/425/EEG
Denna förordning
Artikel 1
—
Artikel 2.1–2.5
—
Artikel 2.6
Artikel 3.3
Artikel 2.7
Artikel 3.32
Artikel 3.1 och 3.2
—
Artikel 3.3
Artiklarna 9, 137.2, 137.3 och 138
Artikel 3.4
—
Artikel 4.1
Artikel 9
Artikel 4.2
—
Artikel 4.3
Artikel 139
Artikel 5.1 a första stycket
Artikel 9
Artikel 5.1 a andra stycket
Artikel 137.2 och 137.3
Artikel 5.1 b i första stycket
—
Artikel 5.1 b i andra stycket
Artikel 9
Artikel 5.1 b ii, iii och iv
—
Artikel 5.2 a första stycket
Artikel 9.7
Artikel 5.2 a andra och tredje styckena
—
Artikel 5.2 b
—
Artikel 5.3
—
Artikel 6
—
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/133
494
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
Direktiv 90/425/EEG
Denna förordning
Artikel 7.1
Artikel 49
Artikel 7.2
—
Artikel 8.1
Artiklarna 102–108 och artikel 138
Artikel 8.2
—
Artikel 9.1
Artiklarna 102–108
Artikel 9.2
Artiklarna 7 och 138.3
Artikel 9.3
Artikel 138.4
Artikel 9.4
—
Artikel 10
—
Artikel 11
Artikel 4.1
Artikel 12
—
Artikel 13
Artiklarna 10, 14 och 15
Artikel 14
—
Artikel 15
—
Artikel 16
—
Artikel 17
Artikel 145
Artikel 18
Artikel 145
Artikel 19
Artikel 145
Artikel 20
Artiklarna 131, 132, 133 och 134
Artikel 21
—
Artikel 22.1
Artikel 113.1
Artikel 22.2
—
Artikel 22.3
Artikel 113.2
Artikel 23
—
Artikel 24
—
Artikel 26
—
Artikel 27
—
Bilaga A
—
Bilaga B
—
Bilaga C
—
4. Direktiven 97/78/EG och 91/496/EEG
Direktiv 97/78/EG
Denna förordning
Artikel 1
—
Artikel 2
Artikel 3
Artikel 2.2 a
Artikel 3.19
Artikel 2.2 b
Artikel 3.41
Artikel 2.2 c
Artikel 3.42
Artikel 2.2 d
Artikel 3.43
L 95/134
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
495
Direktiv 97/78/EG
Denna förordning
Artikel 2.2 e
—
Artikel 2.2 f
Artikel 3.37
Artikel 2.2 g
Artikel 3.38
Artikel 2.2 h
—
Artikel 2.2 i
—
Artikel 2.2 j
—
Artikel 2.2 k
Artikel 3.3
Artikel 3.1 och 3.2
Artikel 47.1
Artikel 3.3
Artiklarna 15, 56.1 och 56.3
Artikel 3.4
Artikel 57
Artikel 3.5
Artiklarna 47.2, 47.3 och 58
Artikel 4.1
Artikel 49.2
Artikel 4.2
—
Artikel 4.3 och 4.4
Artiklarna 49.1, 49.2, 49.3 och 52
Artikel 4.5
Artikel 52
Artikel 5.1
Artikel 56.3 b och 56.4
Artikel 5.2
Artikel 50.4
Artikel 5.3
Artikel 50.2 och 50.3
Artikel 5.4
Artikel 58
Artikel 6.1 a första stycket
Artikel 64.1
Artikel 6.1 a andra stycket
Artikel 64.2
Artikel 6.1 b
—
Artikel 6.2
Artiklarna 59 och 62
Artikel 6.3
Artikel 63
Artikel 6.4
Artiklarna 60.1 och 63.3
Artikel 6.5
—
Artikel 6.6
Artiklarna 60.2, 62.3, 63.5, 64.2 och 64.4
Artikel 7.1
Artikel 50.1
Artikel 7.2
Artiklarna 49.1, 49.2, 49.3 och 52
Artikel 7.3
Artikel 57
Artikel 7.4
Artiklarna 50.2, 55 och 56.4
Artikel 7.5
—
Artikel 7.6
Artiklarna 52 och 58
Artikel 8.1
—
Artikel 8.2
Artikel 77.1 b
Artikel 8.3, 8.4, 8.5, 8.6 och 8.7
Artikel 77.2
Artikel 9
Artikel 51.1 b och c
Artikel 10.1, 10.2 och 10.4
Artikel 54.2
Artikel 10.3
—
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/135
496
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
Direktiv 97/78/EG
Denna förordning
Artikel 11
Artikel 51.1 d
Artikel 12
Artiklarna 48 h och 77.1 k
Artikel 13
Artikel 77.1 c
Artikel 14
—
Artikel 15
Artikel 77.1 h
Artikel 16.1 a
Artikel 48 d
Artikel 16.1 b
Artikel 48 e
Artikel 16.1 c
Artikel 48 c
Artikel 16.1 d
Artikel 48 g
Artikel 16.1 e
Artikel 48 a
Artikel 16.1 f
Artikel 48 b
Artikel 16.2
—
Artikel 16.3
—
Artikel 16.4
Artikel 77.1 c och f
Artikel 17.1
Artikel 66.3
Artikel 17.2
Artikel 66.1, 66.2 och 66.3
Artikel 17.2 a
Artiklarna 66.3.b, 69 och 72
Artikel 17.2 a första strecksatsen
—
Artikel 17.2 a andra strecksatsen
Artikel 68.1 a
Artikel 17.2 b
Artikel 69
Artikel 17.3
Artiklarna 65.4, 65.5 och 65.6
Artikel 17.4
—
Artikel 17.5
Artiklarna 66.7 och 69.4
Artikel 17.6
—
Artikel 17.7
Artiklarna 65.6, 70 och 71.3
Artikel 18
Artikel 64.2
Artikel 19.1
Artikel 77.1 g
Artikel 19.2
Artikel 77.1 a
Artikel 19.3
Artikel 64.3 a och 64.4
Artikel 20.1
Artikel 65
Artikel 20.2
—
Artikel 22.1
—
Artikel 22.2
Artikel 67
Artikel 22.3
—
Artikel 22.4
—
Artikel 22.5
—
Artikel 22.6
—
Artikel 22.7
—
L 95/136
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
497
Direktiv 97/78/EG
Denna förordning
Artikel 24
Artikel 65.4, 65.5 och 65.6
Artikel 24.3
Artiklarna 73 och 129
Artikel 25.1
Artiklarna 102–108
Artikel 25.2
Artikel 7
Artikel 25.3
—
Artikel 26
Artikel 130.5 och 130.6
Artikel 27
Artiklarna 5.4, 130.1 och 130.6
Artikel 28
—
Artikel 29
—
Artikel 30
—
Artikel 31
—
Artikel 32
—
Artikel 33
—
Artikel 34
—
Artikel 35
—
Artikel 36
—
Bilaga I
Bilaga I
Bilaga II
Artikel 64
Bilaga III
Artikel 52
Direktiv 91/496/EEG
Denna förordning
Artikel 1
—
Artikel 2.1
—
Artikel 2.2 a
Artikel 3.41
Artikel 2.2 b
Artikel 3.42
Artikel 2.2 c
Artikel 3.43
Artikel 2.2 d
—
Artikel 2.2 e
Artikel 3.37
Artikel 2.2 f
Artikel 3.38
Artikel 3.1 a
Artiklarna 56.1, 56.3 a och 58 b
Artikel 3.1 b
Artiklarna 47.1 och 66.2
Artikel 3.1 c i
Artiklarna 56.3 b, 56.5 och 57
Artikel 3.1 c ii
Artikel 79.1
Artikel 3.1 d
Artikel 57
Artikel 3.2
—
Artikel 4.1
Artiklarna 49.1 och 52
Artikel 4.2
Artiklarna 49.1, 49.2, 49.3 och 52
Artikel 4.3
Artikel 51.1 c
Artikel 4.4
Artikel 79.1
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/137
498
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
Direktiv 91/496/EEG
Denna förordning
Artikel 4.5
Artiklarna 5.4, 51.1 c och 52
Artikel 5
Artiklarna 55, 56.3 b, 56.5, 57, 58 a och 66.1
Artikel 6.1
—
Artikel 6.2 a
Artikel 64.1 och 64.2
Artikel 6.2 b
Artikel 64.1
Artikel 6.2 c
Artikel 59
Artikel 6.2 d
Artikel 64.3 a och 64.4
Artikel 6.3
Artikel 60
Artikel 6.3 a
Artikel 60.1 c
Artikel 6.3 b
Artikel 60.1 c
Artikel 6.3 c
Artiklarna 59.2 och 64.3
Artikel 6.3 d
—
Artikel 6.3 e
Artiklarna 59.2 och 64.3
Artikel 6.3 f
Artiklarna 59.2 och 64.3
Artikel 6.3 g
—
Artikel 6.4
Artiklarna 59 och 60.1
Artikel 6.5
Artikel 60.2
Artikel 7.1 första strecksatsen
Artikel 50.2
Artikel 7.1 andra strecksatsen
Artiklarna 56.3 b, 56.5 och 58
Artikel 7.1 tredje strecksatsen
Artikel 50.1
Artikel 7.2
Artikel 58
Artikel 7.3
—
Artikel 8
Artikel 53.1 b
Artikel 9
Artikel 51.1 d
Artikel 10
Artikel 66.2
Artikel 11.1
Artikel 65
Artikel 11.2
—
Artikel 12.1
Artiklarna 66, 68 och 69
Artikel 12.2
Artiklarna 66.3 och 9
Artikel 12.3
Artiklarna 70, 71.3 och 72.3
Artikel 12.4
—
Artikel 12.5
—
Artikel 13
Artikel 64.2
Artikel 14
—
Artikel 15
Artikel 79.1
Artikel 16
Artikel 54
Artikel 17
Artikel 7
Artikel 17a
—
L 95/138
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
499
Direktiv 91/496/EEG
Denna förordning
Artikel 18.1
—
Artikel 18.2
Artikel 67
Artikel 18.3
—
Artikel 18.4
—
Artikel 18.5
—
Artikel 18.6
—
Artikel 18.7
—
Artikel 18.8
—
Artikel 19
Artiklarna 116 och 117
Artikel 20
Artiklarna 102–108
Artikel 21
Artikel 130.5 och 130.6
Artikel 22
—
Artikel 23
—
Artikel 24
—
Artikel 25
—
Artikel 26
—
Artikel 27
—
Artikel 28
—
Artikel 29
—
Artikel 30
—
Artikel 31
—
Bilaga A
Artikel 64
Bilaga B
Artikel 66.2
5. Direktiv 96/93/EC
Direktiv 96/93/EC
Denna förordning
Artikel 1
—
Artikel 2.1 första stycket
—
Artikel 2.1 andra stycket
Artikel 3.26
Artikel 2.2
Artikel 3
Artikel 3.1
Artikel 88.2 b
Artikel 3.2
Artikel 88.3 a och b
Artikel 3.3
Artikel 89.1 b
Artikel 3.4
Artikel 88.3 b
Artikel 3.5
Artikel 90
Artikel 4.1
Artiklarna 88.2 a och 89.2
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/139
500
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
Direktiv 96/93/EC
Denna förordning
Artikel 4.2
Artikel 89.1 c
Artikel 4.3
Artikel 89.1 e
Artikel 5
Artikel 89.2
Artikel 6
Artikel 129
Artikel 7
Artikel 145
Artikel 8
—
Artikel 9
—
Artikel 10
—
6. Direktiv 89/608/EEG
Direktiv 89/608/EEG
Denna förordning
Artikel 1
—
Artikel 2
—
Artikel 3
Artiklarna 102–108
Artikel 4
Artiklarna 102–108
Artikel 5
Artiklarna 102–108
Artikel 6
Artiklarna 102–108
Artikel 7
Artiklarna 102–108
Artikel 8
Artiklarna 102–108
Artikel 9
Artiklarna 102–108
Artikel 10
Artikel 8 och artiklarna 102–108
Artikel 11
—
Artikel 12
Artiklarna 102–108
Artikel 13
—
Artikel 14
—
Artikel 15
Artikel 8 och artiklarna 102–108
Artikel 16
—
Artikel 17
—
Artikel 18
—
Artikel 19
—
Artikel 20
—
7. Beslut 92/438/EEG
Beslut 92/438/EEG
Denna förordning
Artikel 1
Artiklarna 131–136
Artikel 2
—
Artikel 3
Artiklarna 131–136
Artikel 4
Artiklarna 131–136
L 95/140
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
501
Beslut 92/438/EEG
Denna förordning
Artikel 5
Artiklarna 131–136
Artikel 6
Artikel 64.3 f
Artikel 7
—
Artikel 8
—
Artikel 9
—
Artikel 10
—
Artikel 11
—
Artikel 12
—
Artikel 13
—
Artikel 14
—
Artikel 15
—
Bilaga I
Artiklarna 131–136
Bilaga II
Artiklarna 131–136
Bilaga III
Artiklarna 131–136
8. Förordning (EG) nr 854/2004
Förordning (EG) nr 854/2004
Denna förordning
Artikel 1.1
Artikel 1.2 a
Artikel 1.1a
—
Artikel 1.2
—
Artikel 1.3
—
Artikel 2.1 c
Artikel 3.3
Artikel 2.1 f
Artikel 3.32
Artikel 2.1 g
—
Artikel 2.1 h
Artikel 3.49
Artikel 2.1 i
—
Artikel 2.2
—
Artikel 3
Artikel 148
Artikel 4.1
Artikel 15.1 och 15.2
Artikel 4.2
Artikel 18.1
Artikel 4.3
Artikel 18
Artikel 4.4
Artikel 18.2 d och 18.8 a
Artikel 4.5
Artikel 18.2 d och 18.8 a
Artikel 4.6
—
Artikel 4.7
Artiklarna 17 a och b, 18.2 d och 18.5
Artikel 4.8
Artiklarna 9.1 och 18.8 a
Artikel 4.9
Artiklarna 9.1 och 18.8 a
Artikel 5.1
Artiklarna 17, 18.1, 18.2, 18.7 a och b, 18.8 a och d
Artikel 5.2
Artiklarna 17 a och b, 18.4, 18.5 och 18.8 e
7.4.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 95/141
502
Prop. 2021/22:148
Bilaga 3
Förordning (EG) nr 854/2004
Denna förordning
Artikel 5.3
Artiklarna 18.8 c och 138
Artikel 5.4
Artiklarna 17 a och b, 18.5, 18.7 a, b, e och j, 18.8 a och d
Artikel 5.5
Artikel 5.1 e, g och h
Artikel 5.6
Artikel 18.3, 18.4 och 18.7 k
Artikel 5.7
Artikel 18.7 j
Artikel 6
Artikel 18.6, 18.7 g och 18.8 b
Artikel 7
Artikel 18.8 a
Artikel 8
Artikel 18.8 a
Artikel 10
—
Artikel 11
Artiklarna 126 och 127
Artikel 12
Artikel 126
Artikel 13
Artiklarna 126 och 127
Artikel 14
Artikel 126
Artikel 15.1
Artikel 18.1 och 18.8 a
Artikel 15.2
Artikel 126
Artikel 15.3
Artikel 18.8 a
Artikel 15.4
Artikel 18.8 a
Artikel 16 första stycket
Artikel 18.7
Artikel 16 andra stycket
Artikel 18.8
Artikel 17.1
Artikel 18.7 och 18.8
Artikel 17.2
Artikel 18.7
Artikel 17.3–17.7 med undantag av fall som avses i 17.4 a iii —
Artikel 17.3–17.8 tillämplig på fall som avses i 17.4 a iii
Artikel 18.9
Artikel 18
Artikel 18.7 och 18.8
Artikel 19
Artikel 145
Artikel 20
—
Artikel 21.1
Artikel 114
Artikel 22
Artikel 167
Bilaga I
Artiklarna 17, 18.1, 18.2, 18.3, 18.4, 18.7 a, b, c, d, f, k och
j, 18.8 a, c, d och e
Bilaga II
Artikel 18.1, 18.6, 18.7 g, 18.8 a och b
Bilaga III
Artikel 18.1 och 18.8 a
Bilaga IV
Artikel 18.1 och 18.8 a och f
Bilaga V
Artikel 126
Bilaga VI
Artikel 126
L 95/142
SV
Europeiska unionens officiella tidning
7.4.2017
Sammanfattning av promemorian En ny växtskyddslag (Ds 2020:8)
I promemorian föreslås en ny växtskyddslag för att anpassa svensk lagstiftning till den nya EU-förordningen om skyddsåtgärder mot växtskadegörare och den nya EU-förordningen om offentlig kontroll.
Den nya lagen föreslås innehålla bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om förbud och åtgärder för att förhindra förekomst av karantänskadegörare samt om egenkontroll, dokumentation och uppgiftsskyldighet. Lagen innehåller också bestämmelser om rätt för kontrollmyndighet till upplysningar och tillträde, om skyldighet för enskilda att lämna hjälp vid behov, att förelägganden ska kunna förenas med vite, om rättelse på den enskildes bekostnad samt möjlighet för kontrollmyndighet att begära hjälp av Polismyndigheten. Kontrollmyndigheten föreslås ges en rätt att göra inköp under en dold identitet i syfte att kontrollera att en vara uppfyller gällande krav.
EU-förordningen om offentlig kontroll ger behörig myndighet möjlighet att delegera uppgifter till organ m.fl. Den nya lagen föreslås innehålla bestämmelser om vad som ska gälla om denna möjlighet utnyttjas, t.ex. bestämmelser om överklagande av beslut och om tystnadsplikt.
I promemorian föreslås att staten ska ersätta den som på grund av föreskrifter eller beslut i det enskilda fallet om utrotning eller inneslutning av karantänskadegörare drabbas av kostnader för vissa bekämpningsåtgärder, förlorat växtvärde eller produktionsbortfall.
Bemyndigandet i skogsvårdslagen (1979:429) för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om bekämpning av insektshärjning föreslås ersättas av ett bemyndigande i den nya växtskyddslagen för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter för att begränsa förekomsten av andra växtskadegörare än karantänskadegörare om dessa kan medföra oacceptabla ekonomiska, miljömässiga eller sociala konsekvenser genom angrepp på träd avsedda för virkesproduktion. Med stöd av bemyndigandet kan sådana föreskrifter meddelas till skydd mot andra växtskadegörare än insekter och avse krav på åtgärder i andra växtmiljöer än skog.
Flertalet av de överträdelser som bör leda till sanktioner i den nya växtskyddslagen föreslås medföra en straffsanktion.
För allvarligare brott enligt växtskyddslagen som medför risk för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare föreslås att straffskalan ska vara böter eller fängelse i högst två år. För andra bestämmelser som har stor betydelse för att syftet med lagstiftningen ska kunna uppnås men där straffvärdet inte bedöms vara fullt lika högt föreslås endast böter i straffskalan. För samtliga gärningar, med ett undantag, är förslaget att det för att dömas till ansvar ska krävas uppsåt eller grov oaktsamhet. Den som begår gärningarna i näringsverksamhet ska dock enligt förslaget dömas till ansvar även om gärningarna begås av oaktsamhet.
För vissa mindre allvarliga överträdelser föreslås att ett system med sanktionsavgifter ska införas. Avgiftsskyldigheten ska enligt förslaget grundas på strikt ansvar.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 2021.
Promemorians lagförslag
Förslag till växtskyddslag
Härigenom föreskrivs följande.
Lagens syfte och tillämpningsområde 1 § Denna lag innehåller bestämmelser som syftar till att begränsa de risker som växtskadegörare innebär för växter och växtprodukter till en acceptabel nivå.
2 § Denna lag kompletterar
1. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/2031 av den 26 oktober 2016 om skyddsåtgärder mot växtskadegörare, ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 228/2013, (EU) nr 652/2014 och (EU) nr 1143/2014 samt om upphävande av rådets direktiv 69/464/EEG, 74/647/EEG, 93/85/EEG, 98/57/EG, 2000/29/EG, 2006/91/EG och 2007/33/EG, och
2. genomförandeakter och delegerade akter till förordning (EU) 2016/2031.
Lagen kompletterar även, i de delar de innehåller bestämmelser som rör skyddsåtgärder mot växtskadegörare,
1. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 av den 15 mars 2017 om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet för att säkerställa tillämpningen av livsmedels- och foderlagstiftningen och av bestämmelser om djurs hälsa och djurskydd, växtskydd och växtskyddsmedel samt om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 999/2001, (EG) nr 396/2005, (EG) nr 1069/2009, (EG) nr 1107/2009, (EU) nr 1151/2012, (EU) nr 652/2014, (EU) 2016/429 och (EU) 2016/2031, rådets förordningar (EG) nr 1/2005 och (EG) nr 1099/2009 och rådets direktiv 98/58/EG, 1999/74/EG, 2007/43/EG, 2008/119/EG och 2008/120/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 854/2004 och (EG) nr 882/2004, rådets direktiv 89/608/EEG, 89/662/EEG, 90/425/EEG, 91/496/EEG, 96/23/EG, 96/93/EG och 97/78/EG samt rådets beslut 92/438/EEG (förordningen om offentlig kontroll), och
2. genomförandeakter och delegerade akter till förordning (EU) 2017/625.
Ord och uttryck 3 § I denna lag betyder
1. uttrycken – andra föremål, – avgränsade områden, – karantänskadegörare, – växter och – växter för plantering samma sak som i förordning (EU) 2016/2031,
2. uttrycken – officiell växtskyddsinspektör och
– organ med delegerade uppgifter samma sak som i förordning (EU) 2017/625,
3. uttrycket annan offentlig verksamhet
a) annan offentlig verksamhet enligt förordning (EU) 2017/625, och
b) sådan offentlig verksamhet som i övrigt utförs med stöd av lagen eller med stöd av föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av lagen,
4. uttrycket offentlig kontroll
a) offentlig kontroll enligt förordning (EU) 2017/625, och
b) kontroll i övrigt av att denna lag eller föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av lagen följs,
5. uttrycket växtprodukt: växtprodukt enligt förordning (EU) 2016/2031 och genomförandeakter som har antagits med stöd av förordning (EU) 2016/2031, och
6. uttrycket växtskadegörare: skadegörare enligt förordning (EU) 2016/2031.
Med uttrycken – EU-karantänskadegörare, – karantänskadegörare för skyddad zon och – reglerad EU-icke-karantänskadegörare avses i denna lag skadegörare som är förtecknade som sådana i genomförandeakter som har antagits med stöd av förordningen (EU) 2016/2031.
Föreskrifter om förbud och åtgärder för att förhindra förekomst av karantänskadegörare 4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om förbud, begränsningar eller åtgärder som behövs för att förhindra introduktion, etablering och spridning av karantänskadegörare.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får också, utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som lagen kompletterar, i det enskilda fallet besluta om sådana förbud, begränsningar eller åtgärder som avses i första stycket.
Föreskrifter enligt första stycket och beslut enligt andra stycket som avser införsel till eller förflyttning inom Sverige ska vara tidsbegränsade. Detta gäller dock inte om annat följer med anledning av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.
5 § Beslut enligt 4 § andra stycket får verkställas av den myndighet som regeringen bestämmer om det är nödvändigt för att utrota eller innesluta karantänskadegörare.
Föreskrifter om förbud och åtgärder för att begränsa förekomsten av reglerade EU-icke-karantänskadegörare 6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om förbud, begränsningar eller åtgärder vid yrkesmässig odling av växter för plantering för att begränsa förekomsten av reglerade EU-icke-karantänskadegörare på sådana växter.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får också i det enskilda fallet besluta om sådana förbud, begränsningar eller åtgärder som avses i första stycket.
Föreskrifter om förbud och åtgärder för att begränsa förekomsten av andra växtskadegörare 7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i andra fall än som avses i 6 § meddela föreskrifter om förbud, begränsningar eller åtgärder för att begränsa förekomsten av andra växtskadegörare än karantänskadegörare som kan medföra oacceptabla ekonomiska, miljömässiga eller sociala konsekvenser genom angrepp på träd avsedda för virkesproduktion.
Sådana föreskrifter får avse
1. den som äger trädbevuxen mark, bedriver skogsbruk eller odlar växter,
2. den som lagrar växter, växtprodukter eller andra föremål,
3. den som bedriver handel med växter, växtprodukter eller andra föremål.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får också i det enskilda fallet besluta om sådana förbud, begränsningar eller åtgärder som avses i första stycket.
Föreskrifter enligt första stycket och beslut enligt tredje stycket får inte förbjuda eller begränsa införsel till Sverige från ett land utanför Europeiska unionen eller en annan medlemsstat inom unionen. De får inte heller avse växtskadegörare som är förtecknade som invasiva främmande arter av unionsbetydelse i genomförandeakter som har antagits enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1143/2014 av den 22 oktober 2014 om förebyggande och hantering av introduktion och spridning av invasiva främmande arter.
Föreskrifter om egenkontroll, dokumentation, uppgiftslämnande och anmälan 8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. skyldighet för den som yrkesmässigt odlar, handlar med eller på annat sätt yrkesmässigt hanterar växter, växtprodukter eller andra föremål att utöva en egenkontroll av verksamheten som är lämplig utifrån verksamhetens art,
2. skyldighet för den som odlar, handlar med eller på annat sätt hanterar växter, växtprodukter eller andra föremål att dokumentera uppgifter som har betydelse för risken för spridning av växtskadegörare,
3. skyldighet för den som yrkesmässigt odlar, handlar med eller på annat sätt yrkesmässigt hanterar växter, växtprodukter eller andra föremål att ansöka om registrering av sin verksamhet,
4. skyldighet för den som förflyttar eller på annat sätt hanterar växtskadegörare att lämna uppgifter till kontrollmyndigheten som har betydelse för risken för spridning av växtskadegörare,
5. skyldighet för den som odlar, handlar med eller på annat sätt hanterar växter, växtprodukter eller andra föremål att lämna uppgifter till
kontrollmyndigheten som har betydelse för risken för spridning av växtskadegörare,
6. skyldighet för den som till Sverige för in växter, växtprodukter, andra föremål eller växtskadegörare från ett land utanför Europeiska unionen eller en annan medlemsstat inom unionen att anmäla införseln,
7. undantag från skyldigheten i förordning (EU) 2016/2031 att anmäla misstänkt eller konstaterad förekomst av karantänskadegörare.
Sundhetsintyg 9 § I förordning (EU) 2016/2031 finns bestämmelser om sundhetscertifikat och andra sundhetsintyg. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om nationella sundhetsintyg.
Kontrollmyndigheter 10 § Offentlig kontroll utövas av Statens jordbruksverk (Jordbruksverket) och andra statliga myndigheter (kontrollmyndigheterna) i enlighet med vad regeringen bestämmer.
Kontrollmyndigheterna utför även annan offentlig verksamhet i enlighet med vad som framgår av denna lag och vad regeringen bestämmer.
Delegering av uppgifter till organ eller fysiska personer 11 § I förordning (EU) 2017/625 finns bestämmelser om att vissa uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen och vissa uppgifter i samband med annan offentlig verksamhet får delegeras till ett organ eller till en fysisk person. I förordningen finns också bestämmelser om att en behörig myndighet får utse en officiell växtskyddsinspektör.
Samordnande myndighet 12 § Jordbruksverket samordnar övriga kontrollmyndigheters verksamhet och lämnar råd och hjälp i denna verksamhet, om inte regeringen föreskriver något annat.
Rådgivning och information 13 § Kontrollmyndigheterna ska genom rådgivning, information och på annat sätt underlätta för den enskilde att fullgöra sina skyldigheter enligt lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de
EU-bestämmelser som lagen kompletterar och de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna.
Skyldighet att beivra överträdelser 14 § Kontrollmyndigheterna ska verka för att överträdelser av lagen, av de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, av de EUbestämmelser som lagen kompletterar eller av de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna, beivras.
Förvaltningslagens tillämpning 15 § Vid offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet som utförs av ett organ med delegerade uppgifter, en fysisk person som har delegerats vissa uppgifter eller en officiell växtskyddsinspektör tillämpas följande bestämmelser i förvaltningslagen (2017:900):
– 5 § om legalitet, objektivitet och proportionalitet, – 10 § om partsinsyn, – 16–18 §§ om jäv, – 23 § om utredningsansvaret, – 24 § om när man får lämna uppgifter muntligt, – 25 § om kommunikation, – 27 § om dokumentation av uppgifter, – 31 § om dokumentation av beslut, – 32 § om motivering av beslut, – 33 och 34 §§ om underrättelse om innehållet i beslut och hur ett överklagande går till, och
– 36 § om rättelse av skrivfel och liknande.
Tystnadsplikt 16 § Den som utför offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet får inte obehörigen röja eller utnyttja det som han eller hon har fått kännedom om under det att uppgifterna utfördes.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället för första stycket bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).
Föreskrifter om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet 17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. hur ett organ med delegerade uppgifter, en fysisk person som har delegerats vissa uppgifter eller en officiell växtskyddsinspektör ska bedriva offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet, och
2. skyldighet för ett organ med delegerade uppgifter, en fysisk person som har delegerats vissa uppgifter eller en officiell växtskyddsinspektör att lämna information till en sådan samordnande kontrollmyndighet som avses i 12 §.
Rätt till upplysningar och tillträde 18 § En kontrollmyndighet, ett organ med delegerade uppgifter, en fysisk person som har delegerats vissa uppgifter eller en officiell växtskyddsinspektör har i den utsträckning det behövs för offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet rätt att
1. på begäran få upplysningar och ta del av handlingar, och
2. få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som har anknytning till verksamheten eller där växter, växtprodukter och andra föremål kan finnas och där göra undersökningar och ta prover.
19 § Bestämmelserna i 18 § gäller också för Europeiska kommissionen,
Europeiska revisionsrätten och för inspektörer och experter som utsetts av
dessa institutioner i den utsträckning det behövs för att kontrollera tillämpningen av de EU-bestämmelser som lagen kompletterar. Bestämmelserna gäller även i den utsträckning det behövs för att kontrollera att EU-bestämmelser om unionens medfinansiering av åtgärder inom lagens tillämpningsområde följs.
Bestämmelserna i 18 § ska inte tillämpas vid kontroller och inspektioner på plats som genomförs enligt lagen (2017:244) om kontroller och inspektioner på plats av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning.
Skyldighet att lämna hjälp 20 § Utöver vad som följer av artikel 15.2 och 15.6 i förordning (EU) 2017/625 ska den som är föremål för offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet lämna den hjälp som behövs för att kontrollen eller verksamheten ska kunna utföras.
Inköp under en dold identitet 21 § En kontrollmyndighet får under dold identitet och utan att ange avsikten med inköpet köpa in växter, växtprodukter och andra föremål genom distanskommunikation i syfte att kontrollera att de uppfyller gällande krav i föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som lagen kompletterar och de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna. Detta gäller under förutsättning att det är nödvändigt för att undvika en risk för oacceptabla ekonomiska, miljömässiga eller sociala konsekvenser genom angrepp av karantänskadegörare på växter eller växtprodukter.
Förelägganden 22 § Utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som lagen kompletterar, får en kontrollmyndighet meddela de förelägganden som behövs för att lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som lagen kompletterar och de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna ska följas.
Vite 23 § Förelägganden enligt 22 § och enligt de EU-bestämmelser som lagen kompletterar får förenas med vite.
Rättelse på den enskildes bekostnad 24 § Utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som lagen kompletterar, får en kontrollmyndighet besluta att åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse ska vidtas på den enskildes bekostnad om den enskilde
1. inte har följt ett föreläggande enligt de EU-bestämmelser som lagen kompletterar eller enligt 22 §, eller
2. inte fullgör sina skyldigheter enligt de EU-bestämmelser som lagen kompletterar eller de föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av
4 § och rättelsen måste göras genast med hänsyn till risken för introduktion, etablering och spridning av en karantänskadegörare.
Hjälp av Polismyndigheten 25 § Polismyndigheten ska på begäran av en kontrollmyndighet lämna den hjälp som behövs för att utöva offentlig kontroll eller verkställa beslut enligt denna lag, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som lagen kompletterar eller de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna. Detta gäller dock inte offentlig kontroll eller verkställighet av beslut som har meddelats med stöd av 7 § eller som avser föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 §.
Hjälp enligt första stycket får begäras endast om
1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller
2. det annars finns synnerliga skäl.
Avgifter 26 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet.
Rätt till ersättning 27 § Staten ska ersätta den som på grund av föreskrifter eller beslut i det enskilda fallet om utrotning eller inneslutning av karantänskadegörare drabbas av
1. kostnader för behandling, destruktion och avlägsnande av växter, växtprodukter och andra föremål samt rengöring och desinfektion av lokaler, mark, vatten, jord, odlingsmedier, anläggningar, maskiner och utrustning,
2. förlorat värde för de växter, växtprodukter eller andra föremål som är föremål för bekämpningsåtgärder, eller
3. produktionsbortfall, när skadeangreppet har inträffat i andra miljöer än skogsmark.
28 § Ersättning får endast lämnas om den är förenlig med Europeiska unionens regler om statligt stöd.
För kostnader enligt 27 § 1 lämnas full ersättning. För förlorat värde enligt 27 § 2 ska avdrag göras för eventuellt restvärde samt för kostnader som den enskilde skulle ha haft om inte bekämpningsåtgärden hade utförts. Ersättning för förlorat värde lämnas med högst det belopp som värdet uppgår till.
Ersättning för produktionsbortfall lämnas för sådant bortfall som uppkommer under tiden som bekämpningsåtgärderna pågår, dock längst för en sammanhängande period om två år från det att bekämpningsåtgärderna påbörjades. Ersättningen får uppgå till högst 75 procent av produktionsbortfallet.
Annan ersättning 29 § Om den ersättningsberättigade tagit emot annan ersättning för sådana kostnader, förlorat värde eller produktionsbortfall som avses i 27 § får den totala ersättningen aldrig uppgå till mer än 100 procent av kostnaden, värdet eller produktionsbortfallet.
Jämkning av ersättning 30 § Ersättning enligt 27 § får jämkas om den ersättningsberättigade uppsåtligen eller genom vårdslöshet själv har medverkat till kostnaden eller förlusten. Detsamma gäller om den ersättningsberättigade inte rättar sig efter en föreskrift eller ett beslut i det enskilda fallet som har meddelats med stöd av lagen eller ett beslut som har meddelats med stöd av de EUbestämmelser som lagen kompletterar.
Beslutande myndighet 31 § Frågor om ersättning prövas av den myndighet som regeringen bestämmer.
Återkrav 32 § Om ersättning enligt denna lag har betalats ut med ett felaktigt eller för högt belopp får den myndighet som regeringen bestämmer återkräva det som har betalats ut felaktigt eller för mycket.
Föreskrifter om ersättning 33 § Regeringen får meddela föreskrifter om att bestämmelserna om ersättning enligt 27 § inte ska gälla om kommissionen i enlighet med artikel 28.2 eller 30.3 i förordning (EU) 2016/2031 har fastställt åtgärder för inneslutning av karantänskadegörare.
34 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. vad som avses med förlorat värde för växter, växtprodukter eller andra föremål som är föremål för bekämpningsåtgärder,
2. att ett visst högsta värde för de växter, växtprodukter eller andra föremål som är föremål för bekämpningsåtgärder ska läggas till grund för ersättning för sådan förlust som anges i 27 § 2,
3. vilken typ av produktionsbortfall som ska berättiga till ersättning,
4. i vilka fall ersättning inte ska beviljas om en sort har odlats som inte är resistent mot en viss växtskadegörare, och
5. att ränta enligt räntelagen (1975:635) ska betalas på belopp som en mottagare är återbetalningsskyldig för.
Straff för hantering av karantänskadegörare 35 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet utan tillstånd, eller i strid med villkoren för ett beviljat tillstånd,
1. för in en karantänskadegörare till Sverige eller till en skyddad zon inom Sverige,
2. inom Sverige eller inom en skyddad zon inom Sverige förflyttar, innehar, uppförökar eller frisläpper en karantänskadegörare, eller
3. för ut en karantänskadegörare från Sverige till en annan medlemsstat inom Europeiska unionen eller från ett avgränsat område inom Sverige.
Till böter eller fängelse i högst två år döms även den som i näringsverksamhet av oaktsamhet begår de gärningar som anges i första stycket.
Straff för viss hantering av växter, växtprodukter och andra föremål 36 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet
1. för in växter, växtprodukter eller andra föremål till Sverige eller till en skyddad zon inom Sverige på ett sätt som medför eller kan medföra risk för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare,
2. inom Sverige eller inom en skyddad zon inom Sverige förflyttar växter, växtprodukter eller andra föremål på ett sätt som medför eller kan medföra risk för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare,
3. från Sverige till en annan medlemsstat inom Europeiska unionen eller från ett avgränsat område inom Sverige för ut växter, växtprodukter eller andra föremål på ett sätt som medför eller kan medföra risk för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare, eller
4. i andra fall än som avses i punkt 1–3 hanterar växter, växtprodukter eller andra föremål på ett sätt som medför eller kan medföra risk för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare.
Till böter eller fängelse i högst två år döms även den som i näringsverksamhet av oaktsamhet begår de gärningar som anges i första stycket.
Straff för underlåtelse att vidta nödvändiga åtgärder 37 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet inte vidtar nödvändiga åtgärder för att förhindra introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare.
Till böter eller fängelse i högst två år döms även den som i näringsverksamhet av oaktsamhet begår de gärningar som anges i första stycket.
Straff för införsel, utförsel och förflyttning av reglerade EU-ickekarantänskadegörare på växter för plantering 38 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet i strid med artikel 37 i förordning (EU) 2016/2031 för in till Sverige, till en annan medlemsstat inom Europeiska unionen för ut, eller inom Sverige förflyttar reglerade EU-icke-karantänskadegörare på växter för plantering.
Straff för att försvåra spårning och att lämna vilseledande eller felaktiga uppgifter i ansökan om sundhetscertifikat 39 § Till böter döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet
1. orsakar att möjligheten att spåra en karantänskadegörare försvåras eller kan komma att försvåras, eller
2. lämnar vilseledande eller felaktiga uppgifter i en ansökan om sundhetscertifikat för export.
Till böter döms även den som i näringsverksamhet av oaktsamhet begår de gärningar som anges i första stycket.
Straff för överträdelser av anmälningsskyldighet 40 § Till böter döms den som i näringsverksamhet med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot artiklarna 14 eller 33 i förordning (EU) 2016/2031 genom att inte anmäla förekomst eller misstanke om förekomst av en karantänskadegörare.
Till böter döms även den som, om gärningen inte begås i näringsverksamhet, med uppsåt bryter mot artiklarna 15 eller 33 i förordning (EU) 2016/2031 genom att inte anmäla förekomst eller misstanke om förekomst av en EU-karantänskadegörare eller karantänskadegörare för skyddad zon.
Straff för överträdelser av föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen 41 § Till böter döms den som, om gärningen inte ska leda till ansvar enligt 35, 36 eller 37 §, med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot en föreskrift eller ett beslut som har meddelats med stöd av 4, 6 eller 7 §.
Till böter döms även den som i näringsverksamhet av oaktsamhet begår de gärningar som anges i första stycket.
Ringa gärningar 42 § Om en gärning som avses i 35–41 §§ är att anse som ringa ska det inte dömas till ansvar. En gärning är att anse som ringa om den framstår som obetydlig med hänsyn till det intresse som straffbestämmelsen är avsedd att skydda.
Straffbestämmelsernas förhållande till vite och sanktionsavgifter 43 § Det får inte dömas till ansvar enligt denna lag för en gärning som omfattas av ett föreläggande om vite, om gärningen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet.
Det ska inte dömas till ansvar enligt 39 § första stycket 1 och 41 § om gärningen kan leda till en sanktionsavgift enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 45 §.
Straffbestämmelsernas förhållande till brottsbalken 44 § Om en gärning är belagd med straff i brottsbalken ska det inte dömas till ansvar enligt 35–41 §§.
Sanktionsavgifter 45 § Regeringen får meddela föreskrifter om att en sanktionsavgift ska betalas av den som
1. driver en verksamhet utan att uppfylla krav på registrering,
2. inte har den dokumentation som krävs,
3. inte anbringar ett växtpass på växter, växtprodukter och andra föremål som omfattas av krav på växtpass innan de förflyttas inom Europeiska unionens territorium eller till eller inom en skyddad zon,
4. för in växter, växtprodukter eller andra föremål utan att uppfylla krav på anmälan vid införsel, eller
5. inte uppfyller krav på märkning av träemballage i importsändningar enligt den internationella standarden för växtskyddsåtgärder nr 15 om reglering av träemballage inom den internationella handeln (ISPM 15).
Avgiftens storlek ska framgå av regeringens föreskrifter. Avgiften ska uppgå till minst 1 000 kronor och högst 100 000 kronor. När regeringen meddelar föreskrifter om avgiftens storlek ska hänsyn tas till hur allvarlig överträdelsen är och till betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser.
Sanktionsavgiften ska tillfalla staten. 46 § En sanktionsavgift ska tas ut även om överträdelsen inte är uppsåtlig eller oaktsam.
En sanktionsavgift ska dock inte tas ut om det är oskäligt. Vid prövningen av denna fråga ska det särskilt beaktas
1. om överträdelsen berott på sjukdom som medfört att den avgiftsskyldige inte förmått att på egen hand göra det som han eller hon varit skyldig att göra och inte heller förmått att uppdra åt någon annan att göra det,
2. om överträdelsen annars berott på en omständighet som den avgiftsskyldige varken kunnat förutse eller borde ha förutsett och inte heller kunnat påverka, eller
3. vad den avgiftsskyldige gjort för att undvika överträdelsen.
47 § Kontrollmyndigheten prövar frågor om sanktionsavgifter.
Innan kontrollmyndigheten beslutar om avgift ska den som anspråket riktas mot ges tillfälle att yttra sig. Om så inte har skett inom två år från det att överträdelsen skedde får någon sanktionsavgift inte beslutas.
Förhållandet mellan sanktionsavgift och vite 48 § Det ska inte beslutas om sanktionsavgift för en överträdelse som omfattas av ett föreläggande om vite om överträdelsen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet.
Verkställighet av beslut om sanktionsavgift 49 § Ett beslut om sanktionsavgift får verkställas enligt utsökningsbalken när det har fått laga kraft.
Bortfallande av sanktionsavgift 50 § En beslutad sanktionsavgift faller bort om beslutet inte har verkställts inom fem år från det att beslutet har fått laga kraft.
Överklagande 51 § Beslut enligt denna lag, enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EU-bestämmelser som lagen kompletterar får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
När det gäller vem som får överklaga beslut av organ, fysiska personer eller officiella växtskyddsinspektörer gäller 42 § förvaltningslagen.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
52 § Bestämmelserna i lagen (1986:1142) om överklagande av beslut av enskilda organ med offentliga förvaltningsuppgifter ska gälla även för överklagande av beslut som har meddelats av en fysisk person eller en officiell växtskyddsinspektör.
53 § Den myndighet som har delegerat uppgiften att utöva offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet till ett organ eller en fysisk person eller har utsett en officiell växtskyddsinspektör ska föra det allmännas talan hos allmän förvaltningsdomstol, om det överklagade beslutet har meddelats av ett sådant organ, en sådan fysisk person eller en sådan officiell växtskyddsinspektör.
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 2021.
2. Genom lagen upphävs växtskyddslagen (1972:318).
3. Förelägganden, förbud och andra beslut som har meddelats enligt den upphävda lagen gäller fortfarande.
4. Den upphävda lagen gäller fortfarande för överträdelser som enligt denna lag kan leda till sanktionsavgift om överträdelsen har skett före ikraftträdandet.
5. Den upphävda lagen gäller fortfarande för ersättningsanspråk som har uppkommit före ikraftträdandet.
Förslag till lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429)
Härigenom föreskrivs i fråga om skogsvårdslagen (1979:429)1
dels att 29 § ska upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 29 § ska utgå,
dels att 38 a § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 4 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 a §
Bestämmelser om växtskadegörare finns i växtskyddslagen (2021:xx) och i de EU-bestämmelser som den lagen kompletterar.
38 a §2
Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. bryter mot en föreskrift som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en myndighet har meddelat med stöd av 7 § första stycket eller 11 §,
2. bryter mot en föreskrift som en myndighet har meddelat med stöd av regeringens bemyndigande enligt 10 § andra stycket, 20 § eller 29 § första stycket,
2. bryter mot en föreskrift som en myndighet har meddelat med stöd av regeringens bemyndigande enligt 10 § andra stycket eller 20 §,
3. inte fullgör underrättelseskyldighet enligt föreskrifter som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en myndighet har meddelat med stöd av 14 §,
4. inte rättar sig efter ett föreläggande eller bryter mot ett förbud som har meddelats för att en föreskrift enligt 30 § ska följas.
I ringa fall döms inte till ansvar.
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 2021.
2. Förelägganden och förbud som har meddelats enligt 35 § före den 1 april 2021 för att föreskrifter som har meddelats med stöd av den upphävda 29 § ska följas gäller fortfarande.
1 Lagen omtryckt 1993:553. 2 Senaste lydelse 2010:930.
Förteckning över remissinstanserna
Efter remiss har yttranden över departemenspromemorian En ny växtskyddslag (Ds 2020:8) inkommit från Attunda tingsrätt, Blomsterbranschens Riksorganisation, Domstolsverket, Ekonomistyrningsverket, Fritidsodlingens Riksorganisation, Föreningen Sveriges skogsplantproducenter, Förvaltningsrätten i Jönköping, Hushållningssällskapens Förbund, Kammarrätten i Jönköping, Kommerskollegium, Kronofogdemyndigheten, Lantbrukarnas riksförbud, Länsstyrelsen i Dalarnas län, Länsstyrelsen i Halland län, Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Västerbottens län, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Naturvårdsverket, Polismyndigheten, Regelrådet, Riksdagens ombudsmän, Skogforsk, Skogsindustrierna, Skogsstyrelsen, Statens jordbruksverk, Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll, Svensk potatis, Svenska kyrkan, Sveriges lantbruksuniversitet, Trädgårdsanläggarna i Sverige, Tullverket och Åklagarmyndigheten.
Göteborgs universitet, Havs- och vattenmyndigheten, Helsingborgs tingsrätt, Justitiekanslern, Livsmedelsverket, Lunds universitet, Länsstyrelsen i Stockholms län, Naturhistoriska riksmuseet, Stockholms universitet, Svensk dagligvaruhandel och Umeå universitet har avstått från att yttra sig.
Branschrådet för lantbrukets rådgivningsföretag, Frökontrollen Mellansverige AB, Föreningen Sveriges Stadsträdgårdsmästare, Företagarna, IKEA, Lantmännen, Lovanggruppen, Naturskyddsföreningen, Nematodlaboratoriet vid Hushållningssällskapet Skåne, Näringslivets regelnämnd, Postnord, Potatisbranschens utsädeskommitté, RISE, SCA, Skogssällskapet, SMAK, Småsågarnas riksförbund, Svensk handel, Svenska botaniska föreningen, Svenska utsädesföretagens förening, Svenskt näringsliv, Sveriges entomologiska förening, Sveriges frö- och oljeväxtodlare, Sveriges stärkelseproducenter, föreningen u.p.a., Såg i Syd, Sågverkens riksförbund och Uppsala universitet har inte hörts av.
Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till växtskyddslag
Härigenom föreskrivs följande.
Lagens syfte och tillämpningsområde 1 § Denna lag innehåller bestämmelser som syftar till att begränsa de risker som växtskadegörare innebär för växter och växtprodukter till en acceptabel nivå.
2 § Denna lag kompletterar
1. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/2031 av den 26 oktober 2016 om skyddsåtgärder mot växtskadegörare, ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 228/2013, (EU) nr 652/2014 och (EU) nr 1143/2014 samt om upphävande av rådets direktiv 69/464/EEG, 74/647/EEG, 93/85/EEG, 98/57/EG, 2000/29/EG, 2006/91/EG och 2007/33/EG, och
2. genomförandeakter och delegerade akter till förordning (EU) 2016/2031.
Lagen kompletterar även, i de delar de innehåller bestämmelser som rör skyddsåtgärder mot växtskadegörare,
1. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 av den 15 mars 2017 om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet för att säkerställa tillämpningen av livsmedels- och foderlagstiftningen och av bestämmelser om djurs hälsa och djurskydd, växtskydd och växtskyddsmedel samt om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 999/2001, (EG) nr 396/2005, (EG) nr 1069/2009, (EG) nr 1107/2009, (EU) nr 1151/2012, (EU) nr 652/2014, (EU) 2016/429 och (EU) 2016/2031, rådets förordningar (EG) nr 1/2005 och (EG) nr 1099/2009 och rådets direktiv 98/58/EG, 1999/74/EG, 2007/43/EG, 2008/119/EG och 2008/120/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 854/2004 och (EG) nr 882/2004, rådets direktiv 89/608/EEG, 89/662/EEG, 90/425/EEG, 91/496/EEG, 96/23/EG, 96/93/EG och 97/78/EG samt rådets beslut 92/438/EEG (förordningen om offentlig kontroll), och
2. genomförandeakter och delegerade akter till förordning (EU) 2017/625.
Uttryck i lagen 3 § I denna lag betyder
1. följande uttryck samma sak som i förordning (EU) 2016/2031: – andra föremål, – karantänskadegörare, – växter, och – växter för plantering,
2. följande uttryck samma sak som i förordning (EU) 2017/625: – officiell växtskyddsinspektör, och
– organ med delegerade uppgifter,
3. uttrycket offentlig kontroll:
a) offentlig kontroll enligt förordning (EU) 2017/625, och
b) kontroll i övrigt av att denna lag och föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen följs,
4. uttrycket annan offentlig verksamhet:
a) annan offentlig verksamhet enligt förordning (EU) 2017/625, och
b) motsvarande offentlig verksamhet som utförs med stöd av lagen eller föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen,
5. uttrycket växtprodukt: växtprodukt enligt förordning (EU) 2016/2031 och genomförandeakter som har antagits med stöd av förordning (EU) 2016/2031,
6. uttrycket växtskadegörare: skadegörare enligt förordning (EU) 2016/2031, och
7. uttrycket fristående officiell växtskyddsinspektör: en officiell växtskyddsinspektör som inte har en anställning vid en statlig kontrollmyndighet.
I denna lag avser följande uttryck skadegörare som är förtecknade som sådana i genomförandeakter som har antagits med stöd av förordningen (EU) 2016/2031:
– EU-karantänskadegörare, – karantänskadegörare för skyddad zon, och – reglerad EU-icke-karantänskadegörare.
Tillämpning av förordning (EU) 2017/625 4 § Förordning (EU) 2017/625 ska tillämpas även i fråga om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet som faller utanför förordningens tillämpningsområde och som gäller karantänskadegörare och reglerade
EU-icke-karantänskadegörare.
Bemyndiganden i fråga om förbud och åtgärder som avser växtskadegörare
Bemyndiganden i fråga om karantänskadegörare 5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om förbud, begränsningar eller åtgärder som behövs för att förhindra introduktion, etablering och spridning av karantänskadegörare.
Den myndighet som regeringen bestämmer får också, utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som lagen kompletterar, i det enskilda fallet besluta om sådana förbud, begränsningar eller åtgärder som avses i första stycket.
Föreskrifter enligt första stycket och beslut enligt andra stycket som avser införsel till eller förflyttning inom Sverige ska vara tidsbegränsade om inte något annat följer med anledning av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.
Om det är nödvändigt för att utrota eller innesluta karantänskadegörare får den myndighet som regeringen bestämmer själv vidta åtgärder som följer av ett sådant beslut som avses i andra stycket.
Bemyndiganden i fråga om reglerade EU-icke-karantänskadegörare 6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om förbud, begränsningar eller åtgärder vid yrkesmässig odling av växter för plantering för att begränsa förekomsten av reglerade EU-icke-karantänskadegörare på sådana växter.
Den myndighet som regeringen bestämmer får också i det enskilda fallet besluta om sådana förbud, begränsningar eller åtgärder som avses i första stycket.
Bemyndiganden i fråga om andra växtskadegörare för skydd av skog 7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i andra fall än som avses i 6 § meddela föreskrifter om förbud, begränsningar eller åtgärder för att begränsa förekomsten av andra växtskadegörare än karantänskadegörare som kan medföra oacceptabla ekonomiska, miljömässiga eller sociala konsekvenser genom angrepp på trädslag som används i virkesproduktion.
Sådana föreskrifter får avse den som
1. äger trädbevuxen mark, bedriver skogsbruk eller odlar växter,
2. lagrar växter, växtprodukter eller andra föremål, eller
3. bedriver handel med växter, växtprodukter eller andra föremål. Den myndighet som regeringen bestämmer får också i det enskilda fallet besluta om sådana förbud, begränsningar eller åtgärder som avses i första stycket. Beslutet får riktas mot den som omfattas av andra stycket.
Föreskrifter enligt första stycket och beslut enligt tredje stycket får inte förbjuda eller begränsa införsel till Sverige från ett land utanför Europeiska unionen eller en annan medlemsstat inom unionen. De får inte heller avse växtskadegörare som är förtecknade som invasiva främmande arter av unionsbetydelse i genomförandeakter som har antagits enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1143/2014 av den 22 oktober 2014 om förebyggande och hantering av introduktion och spridning av invasiva främmande arter.
Bemyndiganden i fråga om egenkontroll, dokumentation, uppgiftslämnande och anmälan 8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. skyldighet för den som yrkesmässigt odlar, handlar med eller på annat sätt yrkesmässigt hanterar växter, växtprodukter eller andra föremål att
a) utöva en egenkontroll av verksamheten som är lämplig utifrån verksamhetens art,
b) dokumentera uppgifter som har betydelse för risken för spridning av växtskadegörare,
c) lämna uppgifter om sin verksamhet till en kontrollmyndighet, ett organ med delegerade uppgifter, en fysisk person som har delegerats vissa uppgifter eller en fristående officiell växtskyddsinspektör,
2. skyldighet för den som icke yrkesmässigt odlar, handlar med eller på annat sätt hanterar växter, växtprodukter eller andra föremål att dokumentera uppgifter som har betydelse för risken för spridning av karantänskadegörare,
3. skyldighet för den som förflyttar eller på annat sätt hanterar växtskadegörare att till en kontrollmyndighet, ett organ med delegerade uppgifter, en fysisk person som har delegerats vissa uppgifter eller en fristående officiell växtskyddsinspektör lämna uppgifter som har betydelse för risken för spridning av växtskadegörare,
4. skyldighet för den som odlar, handlar med eller på annat sätt hanterar växter, växtprodukter eller andra föremål att till en kontrollmyndighet, ett organ med delegerade uppgifter, en fysisk person som har delegerats vissa uppgifter eller en fristående officiell växtskyddsinspektör lämna uppgifter som har betydelse för risken för spridning av växtskadegörare,
5. skyldighet för den som till Sverige för in växter, växtprodukter, andra föremål eller växtskadegörare från ett land utanför Europeiska unionen eller en annan medlemsstat inom unionen att anmäla införseln,
6. undantag från skyldigheten i förordning (EU) 2016/2031 att anmäla misstänkt eller konstaterad förekomst av karantänskadegörare.
Sundhetsintyg 9 § I förordning (EU) 2016/2031 finns bestämmelser om sundhetscertifikat och andra sundhetsintyg. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om andra sundhetsintyg än de som är reglerade i EU-förordningen.
Offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet 10 § Offentlig kontroll utövas av Statens jordbruksverk (Jordbruksverket) och andra statliga myndigheter (kontrollmyndigheterna) enligt föreskrifter som regeringen meddelar.
Annan offentlig verksamhet utförs av kontrollmyndigheterna och andra statliga myndigheter enligt vad som anges i denna lag och i föreskrifter som regeringen meddelar.
Delegering av vissa uppgifter 11 § I förordning (EU) 2017/625 finns bestämmelser om att vissa uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen och vissa uppgifter i samband med annan offentlig verksamhet får delegeras till ett organ eller till en fysisk person. I förordningen finns också bestämmelser om att en behörig myndighet får utse en officiell växtskyddsinspektör.
Samordnande myndighet 12 § Jordbruksverket samordnar övriga kontrollmyndigheters verksamhet och lämnar råd och hjälp i denna verksamhet, om inte regeringen föreskriver något annat.
Rådgivning och information 13 § Den myndighet som utövar offentlig kontroll ska genom rådgivning, information och på annat sätt underlätta för den enskilde att fullgöra sina skyldigheter enligt lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats
med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som lagen kompletterar och de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna.
Skyldighet att beivra överträdelser 14 § Den myndighet som utövar offentlig kontroll ska verka för att överträdelser av lagen, av de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, av de EU-bestämmelser som lagen kompletterar eller av de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna, beivras.
Förvaltningslagens tillämpning 15 § Vid offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet som utförs av ett organ med delegerade uppgifter, en fysisk person som har delegerats vissa uppgifter eller en fristående officiell växtskyddsinspektör ska följande bestämmelser i förvaltningslagen (2017:900) tillämpas:
– 5 § om legalitet, objektivitet och proportionalitet, – 10 § om partsinsyn, – 16–18 §§ om jäv, – 23 § om utredningsansvaret, – 24 § om när man får lämna uppgifter muntligt, – 25 § om kommunikation, – 27 § om dokumentation av uppgifter, – 31 § om dokumentation av beslut, – 32 § om motivering av beslut, – 33 och 34 §§ om underrättelse om innehållet i beslut och hur ett överklagande går till,
– 36 § om rättelse av skrivfel och liknande, och – 42 § om vem som får överklaga ett beslut.
Tystnadsplikt 16 § Den som i enskild verksamhet utför eller har utfört offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet får inte obehörigen röja eller utnyttja det som han eller hon har fått kännedom om medan uppgifterna utfördes. Detsamma ska gälla den som i enskild verksamhet utför eller har utfört laboratorieanalyser, laboratorietester eller laboratoriediagnostik på prover som tas vid offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet.
I det allmännas verksamhet tillämpas offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) i stället för första stycket.
Bemyndiganden i fråga om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet 17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. hur ett organ med delegerade uppgifter, en fysisk person som har delegerats vissa uppgifter eller en fristående officiell växtskyddsinspektör ska bedriva offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet, och
2. skyldighet för ett organ med delegerade uppgifter, en fysisk person som har delegerats vissa uppgifter eller en fristående officiell växtskyddsinspektör att
a) lämna information till en sådan samordnande kontrollmyndighet som avses i 12 §, och
b) lämna information och ge in handlingar till den myndighet som har delegerat uppgiften eller utsett inspektören.
Rätt till upplysningar och tillträde 18 § En kontrollmyndighet, ett organ med delegerade uppgifter, en fysisk person som har delegerats vissa uppgifter eller en fristående officiell växtskyddsinspektör har, i den utsträckning det behövs för offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet, rätt att
1. på begäran få upplysningar och ta del av handlingar, och
2. få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som har anknytning till verksamheten eller där växter, växtprodukter och andra föremål kan finnas och där göra undersökningar och ta prover.
19 § Bestämmelserna i 18 § om rätt till upplysningar och tillträde gäller också för Europeiska kommissionen, Europeiska revisionsrätten och för inspektörer och experter som utsetts av dessa institutioner i den utsträckning det behövs för att kontrollera att Sverige följer
1. de EU-bestämmelser som lagen kompletterar, och
2. EU-bestämmelser om unionens medfinansiering av åtgärder inom lagens tillämpningsområde. Bestämmelserna i 18 § och första stycket ska inte tillämpas vid kontroller och inspektioner på plats som genomförs enligt lagen (2017:244) om kontroller och inspektioner på plats av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning.
Skyldighet att lämna hjälp 20 § Den som är föremål för offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet ska, utöver vad som följer av artikel 15.2 och 15.6 i förordning (EU) 2017/625, lämna den hjälp som behövs för att kontrollen eller verksamheten ska kunna utföras.
Inköp under dold identitet 21 § En kontrollmyndighet får köpa in växter, växtprodukter och andra föremål under dold identitet om det är nödvändigt för att kontrollera att de uppfyller krav i fråga om karantänskadegörare i
1. föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, eller
2. de EU-bestämmelser som lagen kompletterar och de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna.
Verksamhetsutövaren ska underrättas om det inköp som har skett under dold identitet och om resultatet av det så snart det kan ske utan att åtgärden förlorar sin betydelse.
Förelägganden 22 § Utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som lagen kompletterar, får en kontrollmyndighet besluta de förelägganden som behövs för att lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av
lagen, de EU-bestämmelser som lagen kompletterar och de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna ska följas.
Vite 23 § Förelägganden enligt 22 § eller enligt de EU-bestämmelser som lagen kompletterar får förenas med vite.
Rättelse på den enskildes bekostnad 24 § Utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som lagen kompletterar, får en kontrollmyndighet besluta att åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse ska vidtas på den enskildes bekostnad om den enskilde
1. inte har följt ett föreläggande enligt de EU-bestämmelser som lagen kompletterar eller enligt 22 §, eller
2. inte fullgör sina skyldigheter enligt de EU-bestämmelser som lagen kompletterar eller de föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av 5 § och rättelsen måste göras genast med hänsyn till risken för introduktion, etablering och spridning av en karantänskadegörare.
Hjälp av Polismyndigheten 25 § Polismyndigheten ska på begäran av en kontrollmyndighet lämna den hjälp som behövs för att
1. utöva offentlig kontroll, eller
2. verkställa beslut enligt denna lag, enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EU-bestämmelser som lagen kompletterar.
Hjälp får begäras endast om
1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller
2. det annars finns synnerliga skäl. Första stycket gäller dock inte offentlig kontroll eller verkställighet av beslut som gäller sådana växtskadegörare som avses i 7 §.
Avgifter 26 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet.
Ersättning vid utrotning eller inneslutning av karantänskadegörare
Rätt till ersättning 27 § Staten ska ersätta den som på grund av föreskrifter eller beslut i det enskilda fallet om utrotning eller inneslutning av karantänskadegörare drabbas av
1. kostnader för behandling, avlägsnande eller destruktion av växter, växtprodukter och andra föremål samt rengöring och desinfektion av
lokaler, mark, vatten, jord, odlingsmedier, anläggningar, maskiner och utrustning,
2. förlust i form av förlorat värde på de växter, växtprodukter eller andra föremål som är föremål för bekämpningsåtgärder, eller
3. produktionsbortfall, när bekämpningsåtgärder vidtas i andra miljöer än skog.
28 § Ersättning får endast lämnas om den är förenlig med Europeiska unionens regler om statligt stöd.
För kostnader enligt 27 § 1 lämnas full ersättning. För förlorat värde enligt 27 § 2 ska avdrag göras för eventuellt restvärde samt för kostnader som den enskilde skulle ha haft om inte bekämpningsåtgärden hade utförts. Ersättning för förlorat värde lämnas med högst det belopp som värdet uppgår till.
Ersättning för produktionsbortfall enligt 27 § 3 lämnas för sådant bortfall som uppkommer under tiden som bekämpningsåtgärderna pågår, dock längst för en sammanhängande period om två år. Ersättningen får uppgå till högst 75 procent av produktionsbortfallet.
Annan ersättning 29 § Om den ersättningsberättigade tagit emot annan ersättning för sådana kostnader eller förluster som avses i 27 § får den totala ersättningen inte uppgå till mer än 100 procent av kostnaden, värdet eller produktionsbortfallet.
Jämkning av ersättning 30 § Ersättning enligt 27 § får jämkas om den ersättningsberättigade uppsåtligen eller genom vårdslöshet själv har medverkat till kostnaden eller förlusten. Detsamma gäller om den ersättningsberättigade inte rättar sig efter en föreskrift eller efter ett beslut i det enskilda fallet som har meddelats med stöd av lagen eller ett beslut som har meddelats med stöd av de EU-bestämmelser som lagen kompletterar.
Beslutande myndighet 31 § Frågor om ersättning prövas av den myndighet som regeringen bestämmer.
Bemyndiganden i fråga om ersättning 32 § Regeringen får meddela föreskrifter om att bestämmelserna om ersättning i 27 § inte ska gälla om Europeiska kommissionen i enlighet med artikel 28.2 eller 30.3 i förordning (EU) 2016/2031 har beslutat om åtgärder för inneslutning av karantänskadegörare.
33 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. beräkningen av förlorat värde enligt 27 § 2 för växter, växtprodukter eller andra föremål,
2. att ett visst högsta värde ska läggas till grund för ersättning för sådan förlust som anges i 27 § 2,
3. vilken typ av produktionsbortfall som ska berättiga till ersättning,
4. i vilka fall ersättning inte ska beviljas om en växtsort har odlats som inte är resistent mot en viss växtskadegörare, och
5. att ränta enligt räntelagen (1975:635) ska betalas på belopp som en mottagare är återbetalningsskyldig för.
Straff
Straff för hantering av karantänskadegörare 34 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet utan tillstånd, eller i strid med villkoren i ett tillstånd,
1. för in en karantänskadegörare till Sverige eller till en skyddad zon inom Sverige,
2. inom Sverige eller inom en skyddad zon inom Sverige förflyttar, innehar, uppförökar eller frisläpper en karantänskadegörare, eller
3. för ut en karantänskadegörare från Sverige till en annan medlemsstat inom Europeiska unionen.
Detsamma gäller den som i näringsverksamhet av oaktsamhet begår en sådan gärning som anges i första stycket.
Straff för viss hantering av växter, växtprodukter och andra föremål 35 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet
1. för in växter, växtprodukter eller andra föremål till Sverige eller till en skyddad zon inom Sverige på ett sätt som kan medföra risk för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare,
2. inom Sverige eller inom en skyddad zon inom Sverige förflyttar växter, växtprodukter eller andra föremål på ett sätt som kan medföra risk för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare,
3. från Sverige till en annan medlemsstat inom Europeiska unionen för ut växter, växtprodukter eller andra föremål på ett sätt som kan medföra risk för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare, eller
4. i andra fall än som avses i 1–3 hanterar växter, växtprodukter eller andra föremål på ett sätt som kan medföra risk för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare.
Detsamma gäller den som i näringsverksamhet av oaktsamhet begår en sådan gärning som anges i första stycket.
Straff för underlåtelse att vidta nödvändiga åtgärder 36 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet inte vidtar nödvändiga åtgärder för att förhindra introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare.
Detsamma gäller den som i näringsverksamhet av oaktsamhet begår en sådan gärning som anges i första stycket.
Straff för införsel, utförsel och förflyttning av reglerade EU-ickekarantänskadegörare på växter för plantering 37 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet i strid med artikel 37 i förordning (EU) 2016/2031
1. för in reglerade EU-icke-karantänskadegörare på växter för plantering till Sverige,
2. för ut reglerade EU-icke-karantänskadegörare på växter för plantering till en annan medlemsstat inom Europeiska unionen, eller
3. inom Sverige förflyttar reglerade EU-icke-karantänskadegörare på växter för plantering.
Straff för att försvåra spårning och att lämna vilseledande eller felaktiga uppgifter i ansökan om sundhetscertifikat 38 § Till böter döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet
1. orsakar att möjligheten att spåra en karantänskadegörare försvåras eller kan komma att försvåras, eller
2. lämnar vilseledande eller felaktiga uppgifter i en ansökan om sundhetscertifikat för export.
Detsamma gäller den som i näringsverksamhet av oaktsamhet begår en sådan gärning som anges i första stycket.
Straff för överträdelser av anmälningsskyldighet 39 § Till böter döms den som i näringsverksamhet med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot artikel 14.1 eller artiklarna 14.1 och 33.1 i förordning (EU) 2016/2031 genom att inte anmäla förekomst eller misstanke om förekomst av en EU-karantänskadegörare, en skadegörare som omfattas av åtgärder enligt artikel 30.1 i förordning (EU) 2016/2031 eller en karantänskadegörare för skyddad zon.
Till böter döms även den som, om gärningen inte begås i näringsverksamhet, med uppsåt bryter mot artikel 15.1 eller artiklarna 15.1 och 33.1 i förordning (EU) 2016/2031 genom att inte anmäla förekomst eller misstanke om förekomst av en EU-karantänskadegörare eller karantänskadegörare för skyddad zon.
Straff för överträdelser av föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen 40 § Till böter döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av 5, 6 eller 7 §, om gärningen inte ska leda till ansvar enligt 34, 35 eller 36 §.
Detsamma gäller den som i näringsverksamhet av oaktsamhet begår en sådan gärning som anges i första stycket.
Ringa gärningar 41 § Om en gärning som avses i 34–40 §§ är att anse som ringa ska det inte dömas till ansvar. En gärning är att anse som ringa om den framstår som obetydlig med hänsyn till det intresse som straffbestämmelsen är avsedd att skydda.
Straffbestämmelsernas förhållande till vite och sanktionsavgifter 42 § Det får inte dömas till ansvar enligt denna lag för en gärning som omfattas av ett föreläggande om vite, om gärningen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet.
Det får inte dömas till ansvar enligt 38 § första stycket 1 och 40 § om gärningen kan leda till en sanktionsavgift enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 44 §.
Straffbestämmelsernas förhållande till brottsbalken43 § Om en gärning är belagd med straff i brottsbalken får det inte dömas till ansvar enligt 34–40 §§.
Sanktionsavgifter
Bemyndigande i fråga om sanktionsavgift 44 § Regeringen får meddela föreskrifter om att en sanktionsavgift ska betalas av den som
1. driver en verksamhet utan att uppfylla krav i fråga om registrering,
2. inte har den dokumentation som krävs,
3. inte anbringar ett växtpass på växter, växtprodukter och andra föremål som omfattas av krav på växtpass innan de förflyttas inom Europeiska unionens territorium eller till eller inom en skyddad zon,
4. för in växter, växtprodukter eller andra föremål utan att uppfylla krav på anmälan vid införsel, eller
5. inte uppfyller krav på märkning av träemballage i importsändningar enligt den internationella standarden för växtskyddsåtgärder nr 15 om reglering av träemballage inom den internationella handeln (ISPM 15).
Sanktionsavgifterna ska uppgå till minst 1 000 kronor och högst 100 000 kronor. I de föreskrifter som avses i första stycket ska avgifternas storlek framgå. När regeringen meddelar föreskrifter om avgiftens storlek ska hänsyn tas till hur allvarlig överträdelsen är och till betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser.
Befrielse från skyldigheten att betala en sanktionsavgift 45 § Sanktionsavgift ska inte tas ut om det är oskäligt. Vid denna prövning ska det särskilt beaktas
1. om överträdelsen berott på sjukdom som medfört att den avgiftsskyldige inte förmått att på egen hand göra det som han eller hon varit skyldig att göra och inte heller förmått att ge någon annan i uppdrag att göra det,
2. om överträdelsen annars berott på en omständighet som den avgiftsskyldige varken kunnat förutse eller borde ha förutsett och inte heller kunnat påverka, eller
3. vad den avgiftsskyldige gjort för att undvika överträdelsen.
Ansvarig myndighet 46 § Kontrollmyndigheten prövar frågor om sanktionsavgifter.
Tillfälle att yttra sig och preskription 47 § Innan kontrollmyndigheten beslutar om sanktionsavgift ska den som avgiften ska tas ut av få tillfälle att yttra sig. Om så inte har skett inom två år från det att överträdelsen ägde rum får någon sanktionsavgift inte beslutas.
Förhållandet mellan sanktionsavgift och vite 48 § Det får inte beslutas om sanktionsavgift för en överträdelse som omfattas av ett föreläggande om vite om överträdelsen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet.
Verkställighet av beslut om sanktionsavgift 49 § Ett beslut om sanktionsavgift får verkställas enligt utsökningsbalken när det har fått laga kraft.
Sanktionsavgiften ska tillfalla staten.
50 § En beslutad sanktionsavgift faller bort till den del beslutet inte har verkställts inom fem år från det att beslutet har fått laga kraft.
Överklagande 51 § Beslut enligt denna lag, enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EU-bestämmelser som lagen kompletterar, får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
52 § Lagen (1986:1142) om överklagande av beslut av enskilda organ med offentliga förvaltningsuppgifter ska gälla även för överklagande av beslut som har meddelats av en fysisk person som har delegerats vissa uppgifter eller av en fristående officiell växtskyddsinspektör.
53 § Den myndighet som har delegerat uppgiften att utöva offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet till ett organ eller till en fysisk person eller som har utsett en fristående officiell växtskyddsinspektör ska föra det allmännas talan i allmän förvaltningsdomstol, om det överklagade beslutet har meddelats av ett sådant organ, en sådan fysisk person eller en sådan växtskyddsinspektör.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juni 2022.
2. Genom lagen upphävs växtskyddslagen (1972:318).
3. Förelägganden, förbud och andra beslut som har meddelats enligt den upphävda lagen gäller fortfarande.
4. Äldre föreskrifter om straff gäller fortfarande för överträdelser som enligt den nya lagen kan leda till sanktionsavgift om överträdelsen har skett före ikraftträdandet.
5. Äldre föreskrifter om ersättning gäller fortfarande för ersättningsanspråk som har uppkommit före ikraftträdandet.
Förslag till lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429)
Härigenom föreskrivs i fråga om skogsvårdslagen (1979:429)1
dels att 29 § ska upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 29 § ska utgå,
dels att 38 a § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 4 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 a §
Bestämmelser om växtskadegörare finns i växtskyddslagen (2022:xx) och i de EU-bestämmelser som den lagen kompletterar.
38 a §2
Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. bryter mot en föreskrift som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en myndighet har meddelat med stöd av 7 § första stycket eller 11 §,
2. bryter mot en föreskrift som en myndighet har meddelat med stöd av regeringens bemyndigande enligt 10 § andra stycket, 20 § eller 29 § första stycket,
2. bryter mot en föreskrift som en myndighet har meddelat med stöd av regeringens bemyndigande enligt 10 § andra stycket eller 20 §,
3. inte fullgör underrättelseskyldighet enligt föreskrifter som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en myndighet har meddelat med stöd av 14 §,
4. inte rättar sig efter ett föreläggande eller bryter mot ett förbud som har meddelats för att en föreskrift enligt 30 § ska följas.
I ringa fall döms inte till ansvar.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juni 2022.
2. Förelägganden och förbud som har meddelats enligt 35 § före ikraftträdandet för att föreskrifter som har meddelats med stöd av den upphävda 29 § ska följas gäller fortfarande.
1 Lagen omtryckt 1993:553. 2 Senaste lydelse 2010:930.
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2021-12-02
Närvarande: Justitieråden Mahmut Baran, Leif Gäverth och
Malin Bonthron
En ny växtskyddslag
Enligt en lagrådsremiss den 3 november 2021 har regeringen (Näringsdepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. växtskyddslag,
2. lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av ämnesrådet Conny Öhman.
Förslagen föranleder följande yttrande.
Förslaget till växtskyddslag
1 §
Lagen kompletterar bl.a. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/2031 av den 26 oktober 2016 om skyddsåtgärder mot växtskadegörare, ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 228/2013, (EU) nr 652/2014 och (EU) nr 1143/2014 samt om upphävande av rådets direktiv 69/464/EEG, 74/647/EEG, 93/85/EEG, 98/57/EG, 2000/29/EG, 2006/91/EG och 2007/33/EG (växtskyddsförordningen).
I författningskommentaren anges att det genom bestämmelsen klargörs att det övergripande syftet med lagen är att begränsa risken för att växter och växtprodukter skadas av växtskadegörare till en acceptabel nivå. Vidare anges att detta syfte stämmer överens med växtskyddsförordningens syfte enligt artikel 1.1.
Växtskadegörare definieras i 3 § 6 som skadegörare enligt EU:s växtskyddsförordning (artikel 1). Förordningen innehåller dock inte skyddsåtgärder mot samtliga skadegörare som omfattas av definitionen utan mot två huvudkategorier av växtskadegörare: karantänskadegörare och reglerade EU-icke-karantänskadegörare. I syftet för den föreslagna lagen ryms däremot åtgärder mot samtliga växtskadegörare som omfattas av definitionen, dvs. även mot andra skadegörare än sådana som omfattas av växtskyddsförordningens skyddsåtgärder. Denna skillnad bör, enligt Lagrådets mening, tydliggöras i författningskommentaren.
3 §
I paragrafen definieras vissa centrala uttryck som används i lagen.
I geografiskt hänseende ska växtskyddsförordningen inte tillämpas inom hela EU. Av artikel 1.3 i förordningen (jfr skäl 6) framgår att Ceuta, Melilla och de av medlemsstaternas yttersta randområden som avses i artikel 355.1 i EUF-fördraget, med undantag för Madeira och Azorerna, undantas från förordningens territoriella tillämpningsområde. Vidare framgår av förordningen att när hänvisningar görs i den till tredjeländer avses också dessa undantagna territorier. Dessa områden jämställs således med tredjeland vad gäller skyddsåtgärder mot växtskadegörare.
I såväl allmänmotiveringen som författningskommentaren används ibland uttrycket ”EU-medlemsstaternas territorium”, när det synes avses den något snävare definition som anges i förordningen. I den föreslagna lagtexten används emellertid både benämningen ”Europeiska unionen” (se t.ex. 35 § första stycket 3 och 37 § 2) och ”Europeiska unionens territorium” (44 § första stycket 3). Det framgår inte klart och tydligt om syftet är att dessa två benämningar ska avse samma geografiska område eller inte. I 3 §, där de flesta definitioner är samlade, finns ingen definition av vad som avses med ”Europeiska unionens territorium”. Lagrådet förordar att det på något sätt klargörs vad de olika uttrycken avser och om de är avsedda att ha samma eller olika innebörd.
16 §
I paragrafen regleras frågan om tystnadsplikt i vissa fall. Där anges bl.a. att den som i enskild verksamhet utför eller har utfört offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet inte får obehörigen röja eller utnyttja det som han eller hon har fått kännedom om medan uppgifterna utfördes. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.10.7 och i författningskommentaren. Enligt Lagrådets mening finns det anledning att överväga om något bör anges om innebörden av genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1937 av den 23 oktober 2019 om skydd för personer som rapporterar om överträdelser av unionsrätten, visselblåsardirektivet (se prop. 2020/21:193) som träder i kraft den 17 december 2021.
23 §
I 22 § föreslås regler om kontrollmyndighetens rätt att fatta beslut om förelägganden, utöver de möjligheter som följer redan av de EUbestämmelser som lagen kompletterar. Enligt paragrafen får kontrollmyndigheten besluta om de förelägganden som behövs för att lagen, de föreskrifter och beslut som fattats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som lagen kompletterar och de beslut som har meddelats med stöd av EUbestämmelserna ska följas. Av författningskommentaren följer att förelägganden enligt paragrafen kan avse såväl mer praktiska åtgärder, t.ex. att destruera växter, som åtgärder som avser att tillgodose kontrollmyndighetens behov av information, t.ex. att tillhandahålla sådana upplysningar och handlingar som kontrollmyndigheten behöver för sin tillsynsverksamhet.
I den föreslagna 23 § finns en bestämmelse om att förelägganden enligt 22 § eller enligt de EU-bestämmelser som lagen kompletterar får förenas med vite. I lagförslaget finns även bestämmelser om straff och om sanktionsavgift.
Av artikel 6.1 i Europakonventionen följer bl.a. att den som är anklagad för brott har rätt att inte belasta sig själv vid utredningen av anklagelsen (s.k. passivitetsrätt). Artikeln omfattar även administrativa sanktioner, t.ex. vite. Den som är misstänkt för en gärning som kan föranleda straff eller sanktionsavgift får alltså inte vid vite föreläggas att medverka i utredningen av gärningen.
Enligt Lagrådets bedömning finns en risk för att sådana förelägganden som enligt 23 § kan förenas med vite i vissa fall kan komma att avse exempelvis uppgifter eller handlingar som utvisar att den som föreläggandet riktas mot har brutit mot lagen och kan bli föremål för straff eller sanktionsavgift. En bestämmelse som uttryckligen utesluter ett föreläggande i strid med rätten att inte belasta sig själv bör därför tas in i regleringen. En sådan bestämmelse kan lämpligen placeras som ett nytt andra stycke i 23 § och ges följande lydelse.
Kontrollmyndigheten får dock inte förelägga någon vid vite att medverka i en utredning av en gärning som kan leda till straff eller sanktionsavgift för honom eller henne.
29 §
I vissa fall ska staten ersätta den som på grund av föreskrifter, eller beslut i det enskilda fallet, om utrotning eller inneslutning av karantänskadegörare drabbas av vissa kostnader, förluster eller produktionsbortfall. Bestämmelserna om rätt till ersättning finns i 27 och 28 §§.
I 29 § anges att om den ersättningsberättigade ”tagit emot” annan ersättning för sådana kostnader eller förluster, får den totala ersättningen inte uppgå till mer än 100 procent av kostnaden, värdet eller produktionsbortfallet. Syftet med bestämmelsen är att om den skadedrabbade fått annan ersättning, exempelvis från försäkringsbolag, så ska den sammanlagda ersättningen inte få överstiga 100 procent av kostnaden, värdet eller produktionsbortfallet (se avsnitt 9.12).
Så som bestämmelsen är utformad synes den skadelidande kunna avstå från att ta i anspråk sin försäkring och i stället begära full kompensation från staten. För att undvika denna situation föreslår Lagrådet att ”tagit emot” ersätts med ”har rätt till”. Den skadelidande blir då tvungen att först vända sig till t.ex. sitt försäkringsbolag innan rätt till statlig ersättning kan komma i fråga.
38 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om bötesstraff för den som orsakar att möjligheten att spåra en karantänskadegörare försvåras eller kan komma att försvåras, eller lämnar vilseledande eller felaktiga uppgifter i en ansökan om sundhetscertifikat för export. Av författningskommentaren framgår att om sådana brister innebär att någon av bestämmelserna i 34– 36 §§ blir tillämpliga, t.ex. att bristen har inneburit att en växt, växtprodukt eller annat föremål förts in, förflyttats eller i övrigt hanterats på ett sätt som medför risker för introduktion, etablering eller spridning av karantänskadegörare ska det dömas till ansvar enligt den bestämmelsen.
I 40 § har konkurrens mellan straffbestämmelsen i den paragrafen och bestämmelserna i 34–36 §§ lösts genom reglering i lagtext. Lagrådet föreslår motsvarande lösning för paragraf 38.
39 §
Paragrafen behandlar straff för överträdelser av anmälningsskyldighet. Den som bryter mot vissa artiklar i växtskyddsförordningen genom att inte anmäla förekomst eller misstanke om förekomst av bl.a. EUkarantänskadegörare döms till böter. Om gärningen inte begås i näringsverksamhet krävs det uppsåt för straffansvar. För gärningar begångna i näringsverksamhet inträder straffansvar redan vid oaktsamhet.
I den gällande växtskyddslagen finns delvis motsvarande bestämmelser i 10 §. Enligt den paragrafen krävs det uppsåt för straffansvar, oavsett om gärningen begåtts inom eller utanför näringsverksamhet. Vid införandet övervägdes att straffbelägga även oaktsamma gärningar mot bakgrund av det betydande intresset av att förhindra spridning av skadegörare och undvika konsekvenser i form av stora skador på miljön och andra natur- och kulturvärden eller omfattande ekonomiska förluster för företag i jordbruks-, skogs- och trädgårdsnäringen eller för friluftslivet och turistnäringen. Regeringen konstaterade dock att anmälningsskyldigheten innebär att även den som inte är säker på att han eller hon sett en skadegörare som ska anmälas men misstänker att så är fallet ska anmäla detta. Mot den bakgrunden skulle det bli svårt att avgöra vilka förutsättningar som måste vara uppfyllda för att en underlåtenhet att anmäla i den situationen skulle kunna anses ha skett av oaktsamhet. För att undvika oklarheter om straffbudets räckvidd straffbelades inte oaktsamma gärningar. (Se prop. 2015/16:200 s. 16.)
I lagrådsremissen ställer sig regeringen bakom det resonemang som fördes vid införandet av 10 § i dagens lag, såvitt gäller privatpersoner. Valet att straffbelägga även gärningar som begås av oaktsamhet när det sker inom näringsverksamhet motiveras endast med att det bör kunna ställas högre krav på yrkesmässiga aktörer. Mot bakgrund av problembeskrivningen i den tidigare propositionen anser Lagrådet att det finns anledning att utveckla resonemanget i det nu aktuella lagstiftningsärendet. Det som framför allt bör belysas är varför det, såvitt gäller yrkesmässiga aktörer, inte utgör något problem att straffbelägga oaktsamma gärningar, trots den
beskrivna osäkerheten kring vad som utgör oaktsamhet avseende anmälningsskyldighet vid misstanke om förekomst av aktuella skadegörare.
Övrigt lagförslag Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Näringsdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 mars 2022
Närvarande: statsminister Andersson, ordförande, och statsråden Johansson, Hallengren, Hultqvist, Damberg, Shekarabi, Ygeman, Linde, Ekström, Eneroth, Dahlgren, Ernkrans, Hallberg, Thorwaldsson, Gustafsdotter, Axelsson Kihlblom, Elger, Farmanbar, Danielsson
Föredragande: statsrådet Thorwaldsson
Regeringen beslutar proposition En ny växtskyddslag
