SOU 2003:129

KB ett nav i kunskapssamhället

Till statsrådet och chefen för Utbildningsdepartementet

Genom beslut den 19 december 2002 bemyndigade regeringen chefen för Utbildningsdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppgift att göra en översyn av Kungl. biblioteket, dess verksamhet och arbetsformer (dir. 2002:156). Med stöd av detta bemyndigande anställde departementschefen Thomas Östros den 7 januari 2003 departementsrådet Gunnel Stenqvist som särskild utredare. Den 1 april 2003 anställdes journalisten Jenny Isaksson som biträdande sekreterare.

Utredningen har antagit namnet KB-utredningen. Regeringen beslutade den 2 oktober 2003 genom tilläggsdirektiv att förlänga utredningstiden från den 1 oktober till den 31 december 2003.

Till utredningen har tre arbetsgrupper varit knutna. Utöver dessa har experter från berörda myndigheter och organisationer på olika bistått utredningen.

Catharina Nyström, Kommittéservice, har assisterat utredningen.

Härmed överlämnas betänkandet KB – ett nav i kunskapssamhället (SOU 2003:129) Kungl. biblioteket – Sveriges nationalbibliotek Verksamhet och visioner. Med detta är uppdraget slutfört.

Stockholm i december 2003

Gunnel Stenqvist

Jenny Isaksson

Sammanfattning

Det är nu hög tid att göra en kraftsamling för informationsförsörjningen till forskning och utbildning. Den tekniska utvecklingen går snabbt, och den vetenskapliga publiceringen finner nya vägar. Detta underlättar tillgången till kvalificerad vetenskaplig information, och forskarnas behov och krav på att enkelt kunna nå informationen ökar.

Huvudförslagen är ett led i att stärka Sverige som kunskapsnation och IT-land, och öka våra möjligheter att hävda oss i den internationella konkurrensen. För att vi ska kunna ligga i täten måste staten satsa på att utveckla den digitala informationsförsörjningen till utbildning och forskning. Insatserna ska bidra till att regeringens mål om Sverige som ett informationssamhälle för alla uppfylls.

KB bör intensifiera och koncentrera sina insatser på informationsförsörjning och de stora systemfrågor som kräver nationell samordning. Det gäller t.ex. stöd till förenklad samsökning i digitalt publicerad information och samordnad utveckling av högskolans digitala publicering. Det gäller också samordningen av biblioteksdatasystemen inte minst i högskolan. KB:s roll som förvaltare av det tryckta och handskrivna kulturarvet kvarstår självfallet.

Förslagen

Mängden digitalt publicerat material som byggs upp och tillhandahålls på olika nivåer i biblioteken har ökat mycket snabbt. Det är svårt att hitta relevant information, och mycket dubbelarbete utförs. Det går inte längre att alla söker sina egna lösningar, och därför behövs Sveriges nätbibliotek – ett nationellt insatsprogram för samordnad digital informationsförsörjning till utbildning och forskning. Nätbiblioteket ger studenter och forskare – och alla andra –

en mer användarvänlig tillgång till kvalificerad digital information. Detta leder även till att den information som skapas inom högskolorna lättare kan föras ut. Programmet innehåller även stöd till universitets och högskolors digitala publicering, och innebär ett bättre resursutnyttjande. Det kan förutom att bidra till en ökad tillgänglighet och Sveriges synlighet i världen även utgöra en motkraft mot de dramatiskt ökade priserna på vetenskapliga tidskrifter. Frågan är utredd och intresset är stort – Sveriges nätbibliotek bör kunna vara fullt utbyggt 2008.

Vi är alla medvetna om nationalbibliotekets betydelse för ett lands identitet. Vi blir påminda om detta när nationalbibliotek ute i världen hotas i krig, bränder och andra katastrofer. KB ska fortsätta att vara ”framtidens minne” genom att samla in allt som trycks – och även det som publiceras digitalt. Sveriges gamla pliktlag – en av världens äldsta som gjort KB till en framstående kulturinstitution med ett omistligt kulturarv som är en ovärderlig källa för den humanistiska forskningen – ska behållas. Några mindre ändringar behövs dock gällande tryckt material. Vidare behövs ett tillägg som reglerar leverans av distansöverfört digitalt material, så att lärosätens, myndigheters och andras material inte upphör att bevaras för att det nu publiceras digitalt. Åtkomligheten, det långsiktiga bevarandet och ansvaret för detta är centrala frågor. För att ge slumpen en chans och inte missa det som kanske är allra mest intressant om 50 år föreslås att projektet Kulturarw3 får fortsätta tills vidare.

Det är viktigt att vi vårdar vårt kulturarv – bl.a. böcker, bilder, affischer, ”småtryck” och handskrifter – och gör det tillgängligt för fler. Ett lagförslag lämnas till skydd för värdefulla gamla boksamlingar och enskilda verk. Vidare föreslås en nationell bevarandeplan och ett nationellt bevarandesekretariat samt andra nationella bevarandeinsatser. KB har en central roll i detta och föreslås bli tillsynsmyndighet för ”boken”.

För att öka tillgängligheten till KB:s samlingar i hela landet för dagens forskare, studerande och allmänheten föreslås ett handlingsprogram för digitalisering – Kulturarv till mångas glädje och nytta. Urvalet ska göras med hänsyn till forskningens och utbildningens behov. I programmet ingår ett projekt med inriktning mot skolan, för att stimulera ungdomars intresse för kulturarvet och vara till stöd för undervisningen i gymnasieskolan. Förslaget ska inte ses som ett sätt att ersätta boken och biblioteksbesöket utan ska tvärtom

stimulera intresset för boken, läsandet och kulturarvsinstitutioner i hela landet.

Ökad nationell samordning i bibliotekssystemet som helhet – till stöd för forskning och utbildning – föreslås. Folkbiblioteken har kommit att spela en allt större roll i utbildningsväsendet men saknar det stöd forskningsbiblioteken får för det ändamålet. KB föreslås få det odelade ansvaret för stödet till utveckling och samordning av informationsförsörjning till alla offentligt finansierade och tillgängliga bibliotek, dvs. även till folk- och länsbibliotek. Det innebär inte att folkbibliotekens ställning ändras. KB bör få regeringens uppdrag att ta fram en strategi för det fortsatta arbetet med att samordna biblioteksresurserna för brukarnas bästa och för ett effektivt resursutnyttjande.

Utredningens uppdrag har varit att utvärdera KB:s verksamhet och arbetsformer. Ett omfattande utredningsarbete har genomförts genom enkätundersökningar, intervjuer, konferenser och studiebesök. Arbete har också bedrivits i arbetsgrupper med företrädare för brukare och utförare och förslagen har diskuterats med berörda.

Författningsförslag

1. Förslag till lag om ändring av lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Inledande bestämmelser

1 §

I denna lag ges föreskrifter om skyldighet att tillbibliotek eller Statens ljud- och bildarkiv lämna exemplar av dokument (pliktexemplar).

I denna lag ges föreskrifter om skyldighet att tillbibliotek eller Statens ljud- och bildarkiv lämna exemplar av dokument (pliktexemplar) eller material som överförs på distans via nätverk (pliktmaterial).

Pliktexemplar skall bevaras och tillhandahållas för forskning och studier enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Lag (2000:663).

Pliktexemplar och pliktmaterial skall bevaras och tillhandahållas för forskning och studier enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Lag (2000:663).

2 §

I denna lag förstås med dokument ett föremål som lagrar information för läsning, avlyssning eller visning, skrift ett dokument som lagrar text eller fast bild,

distansöverfört material sådant material som tillgängliggjorts för allmänheten via överföring på distans i ett nätverk,

dagstidning en skrift som utgör allmän nyhetstidning av dagspresskaraktär med reguljär nyhetsförmedling eller allmänpolitisk opinionsbildning som normalt kommer ut med minst ett nummer varje vecka, jämte tillhörande löpsedel och bilaga,

affisch skrift som är avsedd att anslås för informations- eller reklamändamål,

skrift i mikroform en skrift i förminskad form som kan läsas endast med hjälp av apparat,

film ett dokument som består av bilder avsedda att projiceras i snabb följd,

dokument för elektronisk återgivning ett dokument som i fixerad form lagrar text, ljud eller bild och vars innehåll kan återges enbart med hjälp av elektroniskt hjälpmedel,

fonogram ett dokument för elektronisk återgivning som uteslutande lagrar ljud,

videogram ett dokument för elektronisk återgivning som lagrar rörliga bilder, med eller utan ljud.

3 §

Ett dokument görs tillgängligt för allmänheten här i landet när exemplar bjuds ut till försäljning, uthyrning eller utlåning eller annars sprids till allmänheten eller när informationen i dokumentet återges offentligt eller i förvärvsverksamhet inför en större sluten krets.

3a §

Distansöverfört material görs tillgängligt för allmänheten när materialet publiceras via ett nätverk. Distansöverföring till allmänheten omfattar även överföring som sker på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till materialet från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer. Med överföring till allmänheten

jämställs överföringar som i förvärvsverksamhet anordnas till eller inför en större sluten krets.

4 §

Ett dokument skall anses röra svenska förhållanden, om informationen i dokumentet helt eller delvis är avfattad på svenska språket eller dokumentet helt eller delvis innehåller verk av svensk upphovsman eller framförande av svensk konstnär eller, om inte någon av dessa förutsättningar föreligger, dokumentet ändå huvudsakligen är avsett att spridas inom landet.

Ett dokument eller distansöverfört material skall anses röra svenska förhållanden, om informationen i dokumentet eller materialet helt eller delvis är avfattad på svenska språket eller helt eller delvis innehåller verk av svensk upphovsman eller framförande av svensk konstnär, om det har svensk utgivningsadress eller, om inte någon av dessa förutsättningar föreligger, dokumentet eller materialet ändå huvudsakligen är avsett att spridas inom landet eller vänder sig till en svensk publik.

Dokument som skall lämnas Vad som skall lämnas Skrift som avses i 1 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen

5 §

Av skrift som avses i 1 kap.

5 § tryckfrihetsförordningen och som har framställts och utgivits här i landet skall sju pliktexemplar lämnas, om annat inte följer av 7, 8 eller 9 §.

Av skrift som avses i 1 kap.

5 § tryckfrihetsförordningen och som har framställts och utgivits här i landet i minst 80 men högst 199 exemplar skall två pliktexemplar lämnas, om annat inte följer av 7, 8, 8 a eller 9 §.

Har skriften framställts i minst 200 exemplar eller fler skall sju pliktexemplar lämnas, om inte annat följer av 7, 8, 8 a eller 9 §.

6 §

Av skrift som avses i 1 kap.

5 § tryckfrihetsförordningen och som har framställts utomlands skall sju pliktexemplar lämnas,

Av skrift som avses i 1 kap.

5 § tryckfrihetsförordningen och som har framställts utomands i minst 80 men högst 199 exemplar skall två pliktexemplar lämnas, och om skriften framställts i minst 200 exemplar eller fler skall sju pliktexemplar lämnas,

1. om skriften är sådan periodisk skrift för vilken utgivningsbevis

finns eller skall finnas, eller

2. om skriften är sådan periodisk skrift för vilken utgivningsbevis

finns eller skall finnas, eller Föreskrifterna i första stycket gäller inte om annat följer av 7, 8 eller 9 §.

Föreskrifterna i första stycket gäller inte om annat följer av 7, 8, 8 a eller 9 §.

7 §

Om en skrift som avses i 5 eller 6 § har samma innehåll och utförande som en tidigare framställd skrift, skall endast två pliktexemplar lämnas, under förutsättning att pliktexemplar av den tidigare framställda skriften har lämnats eller lämnas samtidigt.

Föreskrifterna i första stycket gäller inte om annat följer av föreskrifterna om kombinerat material i 16 och 17 §§.

Av skrift som har framställts i punktskrift skall tvåpliktexemplar lämnas, om annat inte följer av vad som föreskrivs i 9 §.

Skyldigheten att lämna pliktexemplar enligt 5 och 6 §§ omfattar inte ett radioprogram eller en teknisk upptagning som enligt 1 kap. 7 § andra stycket tryckfrihetsförordningen skall jämställas med en bilaga till en periodisk skrift. Lag (1998:1447).

8 §

§ I fråga om tryckt dagstidning gäller, i stället för vad som följer av 5, 6 och 7 §§, följande.

Av tidningen skall tre pliktexemplar lämnas. Om tidningen ges ut i flera olika editioner, skall pliktexemplar lämnas av den edition som har utgivits först och, om tidningen ges ut i minst tre olika editioner, också av den edition som har utgivits sist.

Har en sida eller löpsedel ändrats, skall pliktexemplar lämnas av varje ändrad sida eller löpsedel. Detta gäller dock inte om den ändrade sidan eller den ändrade löpsedeln ingår i pliktexemplar som lämnas enligt tredje stycket.

8a §

I fråga om tryckt affisch gäller, i stället för vad som följer av 5, 6, 7 och 8 §§, följande.

Av affisch som har gjorts tillgänglig för allmänheten här i landet i minst tio exemplar skall två pliktexemplar lämnas.

9 §

Skyldighet att lämna pliktexemplar enligt 5–8 §§ föreligger inte i fråga om

1. visitkort, etikett, blankett och emballagetryck eller därmed

jämförlig skrift,

2. protokoll, arbetspromemoria eller liknande skrift, som har

framställts hos myndighet,

3. skrift som har framställts i punktskrift och som har samma

innehåll som en tidigare framställd skrift eller som är en sammanställning av utdrag ur tidigare framställda skrifter, under förutsättning att pliktexemplar av den eller de tidigare framställda skrifterna lämnas i stället eller har lämnats tidigare,

4. skrift som skall lämnas som tillbehör till pliktexemplar enligt

32 §. Lag (1995:1375).

Annan skrift

10 §

Av skrift som utgör dokument för elektronisk återgivning och av skrift i mikroform skall sju pliktexemplar lämnas, om skriften har framställts här i landet i minst 50 exemplar och har gjorts tillgänglig för allmänheten här.

Av skrift som utgör dokument för elektronisk återgivning och av skrift i mikroform skall sju pliktexemplar lämnas, om skriften har framställts här i landet i minst 50 exemplar och har gjorts tillgänglig för allmänheten.

Av skrift som utgör dokument för elektronisk återgivning och av skrift i mikroform skall sju pliktexemplar lämnas, om skriften har framställts här i landet i minst 50 exemplar och har gjorts tillgänglig för allmänheten.

Föreskrifterna i första och andra styckena gäller inte om annat följer av 11 §.

11 §

Om en skrift som avses i 10 § har samma innehåll som en tidigare eller samtidigt framställd skrift som avses i 5 eller 6 § eller har samma innehåll och utförande som en tidigare framställd skrift som avses i 10 §, skall endast två pliktexemplar lämnas, under förutsättning att pliktexemplar av den tidigare eller samtidigt framställda skriften har lämnats eller lämnas samtidigt.

Föreskrifterna i första stycket gäller inte om annat följer av föreskrifterna om kombinerat material i 16 och 17 §§.

Distansöverfört material

11a §

Distansöverfört material som har gjorts tillgängligt för allmänheten via ett nätverk skall pliktlevereras.

Film och videogram

12 §

Av film som har gjorts tillgänglig för allmänheten här i landet skall ett pliktexemplar lämnas.

Av videogram som har gjorts tillgängligt för allmänheten här i landet i minst fem exemplar skall ett pliktexemplar lämnas.

Av film eller videogram som har granskats av Statens biografbyrå och därvid inte godkänts för visning skall ett pliktexemplar lämnas.

Föreskrifterna i denna paragraf gäller inte om annat följer av 13 § eller av vad som föreskrivs om kombinerat material i 16 och 17 §§.

13 §

Skyldighet att lämna pliktexemplar enligt 12 § föreligger inte i fråga om sådant dokument som har samma innehåll och utförande som tidigare framställt dokument, av vilket pliktexemplar har lämnats.

Föreskrifterna i första stycket gäller inte om annat följer av föreskrifterna om kombinerat material i 16 och 17 §§.

Fonogram och vissa andra dokument för elektronisk återgivning

14 §

Av fonogram som har framställts här i landet i minst 50 exemplar och som har gjorts tillgängligt för allmänheten här skall ett pliktexemplar lämnas.

Av fonogram som har framställts utomlands och har gjorts tillgängligt för allmänheten här i landet i minst 50 exemplar skall ett pliktexemplar lämnas, om fonogrammet rör svenska förhållanden.

Vad som sägs om fonogram i första och andra styckena skall tillämpas även på dokument för elektronisk återgivning som är av annat slag än som avses i 10 § och som inte är videogram eller fonogram.

Föreskrifterna i denna paragraf gäller inte om annat följer av 15 § eller av vad som föreskrivs om kombinerat material i 16 och 17 §§.

15 §

Skyldighet att lämna pliktexemplar enligt 14 § föreligger inte i fråga om sådant dokument som har samma innehåll och utförande som tidigare framställt dokument, av vilket pliktexemplar har lämnats.

Föreskrifterna i första stycket gäller inte om annat följer av föreskrifterna om kombinerat material i 16 och 17 §§.

Kombinerat material

16 §

Med kombinerat material förstås material, som innehåller dels en eller flera skrifter, dels ett eller flera dokument som utgörs av film, videogram, fonogram eller dokument för elektronisk återgivning som avses i 14 § tredje stycket. Med skrifter och andra dokument som kan ingå i kombinerat material avses endast sådana som var för sig har medfört eller skulle medföra skyldighet att lämna pliktexemplar.

17 §

Av kombinerat material skall sju pliktexemplar lämnas.

Av kombinerat material skall två pliktexemplar lämnas om materialet framställts i minst 80

men högst 199 exemplar. Om materialet framställts i minst 200 exemplar eller fler skall sju pliktexemplar lämnas.

Om kombinerat material har samma innehåll och utförande som tidigare framställt kombinerat material, skall endast två pliktexemplar lämnas, under förutsättning att pliktexemplar av det tidigare framställda kombinerade materialet har lämnats eller lämnas samtidigt.

Ljudradio- och televisionsprogram

18 §

Av ljudradio- och televisionsprogram, som skall spelas in enligt 5 kap. 3 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden, skall pliktexemplar lämnas i form av en sådan inspelning av programmet som skall göras enligt bestämmelsen.

Av ljudradio- och televisionsprogram, som svenskt programföretag får sända med stöd av tillstånd enligt 2 kap. 2 § första stycket radio-_och_TV-lagen (1996:844) eller som genom satellitsändning som utgår från Sverige förmedlas till allmänheten från svenskt programföretag, skall ett pliktexemplar lämnas av varje sändning.

Av andra ljudradio- och televisionsprogram än som avses i andra stycket skall ett pliktexemplar lämnas av varje sändning som ägt rum under högst fyra veckor per kalenderår. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får besluta för vilka veckor som pliktexemplar skall lämnas. Lag (1996:859).

Vem som skall lämna pliktexemplar

19 §

Pliktexemplar av skrift, som avses i 1 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen, skall lämnas

1. när det gäller skrift, som har framställts här i landet, av fram-

ställaren,

2. när det gäller periodisk skrift, som har framställts utomlands,

av utgivaren här i landet,

3. när det gäller annan skrift än periodisk skrift, som har fram-

ställts utomlands, av förläggaren här i landet eller, om sådan förläggare inte finns, av den som har låtit lämna ut skriften för spridning här i landet.

19a §

Pliktmaterial som överförts på distans skall lämnas av den som låtit göra materialet tillgängligt för allmänheten.

20 §

Pliktexemplar av filmer eller dokument för elektronisk återgivning skall lämnas av den som har låtit göra filmerna eller dokumenten tillgängliga för allmänheten här i landet.

När det gäller filmer eller videogram som har granskats av Statens biografbyrå och därvid inte godkänts för visning skall pliktexemplar dock lämnas av den som har begärt granskningen hos byrån. Lag (1995:1375).

21 §

Pliktexemplar av skrift i mikroform skall lämnas

1. om skriften har framställts här i landet, av den som har fram-

ställt skriften,

2. om skriften har framställts utomlands, av den som har låtit föra

in skriften till landet. Lag (1995:1375).

22 §

Pliktexemplar av kombinerat material skall lämnas

1. när det gäller material, som har framställts inom landet, av den

som har beställt framställningen eller, om sådan beställare inte finns, av den som har låtit göra materialet tillgängligt för allmänheten här i landet,

2. när det gäller material, som helt eller delvis har framställts

utomlands, av förläggaren här i landet eller, om sådan förläggare inte finns, av den som har låtit göra materialet tillgängligt för allmänheten här i landet.

23 §

Pliktexemplar av ljudradio- och televisionsprogram skall lämnas av den som enligt 5 kap. 3 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden skall ombesörja att programmet spelas in.

Vem som pliktexemplar skall lämnas till

24 §

Av pliktexemplar av skrift eller kombinerat material som skall lämnas i två eller tre exemplar skall ett eller två exemplar lämnas till Kungl. biblioteket och ett exemplar lämnas till Lunds universitetsbibliotek.

Av pliktexemplar av skrift eller kombinerat material som skall lämnas i sju exemplar skall ett exemplar lämnas till vart och ett av Kungl. biblioteket och Stockholms, Uppsala, Linköpings, Lunds, Göteborgs och Umeå universitetsbibliotek.

24a §

Pliktmaterial överfört på distans skall lämnas till Kungl. biblioteket.

25 §

Pliktexemplar av film, av annat dokument för elektronisk återgivning än sådant som avses i 10 § eller av upptagning av ljudradio- och televisionsprogram skall lämnas till Statens ljud- och bildarkiv. Lag (2000:663).

26 §

Den som har lämnat pliktexemplar av film har rätt att återfå filmen och skall beredas tillfälle att hämta filmen sedan Statens ljud- och bildarkiv har haft skälig tid för att framställa en kopia. Lag (2000:663).

Tid då pliktexemplar skall lämnas

27 §

Utgivningsmånad Lämnas före utgången av

januari, februari mars mars, april maj

maj, juni juli juli, augusti september september, oktober november november, december januari

28 §

Pliktexemplar skall lämnas av

1. annan skrift som avses i 1 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen än

tryckt dagstidning, inom en månad efter utgången av det kalenderkvartal under vilket skriften utgavs,

2. videogram, så snart som videogrammet har gjorts tillgängligt

för allmänheten här i landet,

3. skrift i mikroform, film eller annat dokument för elektronisk

återgivning än videogram, inom en månad från den dag då dokumentet först gjordes tillgängligt för allmänheten här i landet. Av film eller videogram som har granskats av Statens biografbyrå och därvid inte godkänts för visning skall dock pliktexemplar lämnas inom en månad från den dag då beslut i granskningsärendet vunnit laga kraft.

29 §

Pliktexemplar av kombinerat material som har gjorts tillgängligt för allmänheten i fullständigt skick skall lämnas inom en månad efter utgången av det kalenderkvartal under vilket materialet gjordes tillgängligt.

I annat fall än som anges i första stycket skall pliktexemplar av material som utgör en del av kombinerat material lämnas i enlighet med vad som följer av bestämmelserna i 28 § för varje dokumentslag.

29a §

Pliktmaterial överfört på distans skall lämnas så snart det gjorts tillgängligt för allmänheten via ett nätverk.

30 §

Pliktexemplar av ljudradio- och televisionsprogram skall lämnas inom en månad från den dag då skyldigheten att bevara upptagningen enligt 5 kap. 3 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden upphörde.

Särskilda föreskrifter för videogram

31 §

Statens ljud- och bildarkiv skall med hjälp av automatisk databehandling föra ett särskilt register över pliktexemplar av videogram som har lämnats till arkivet. I registret skall antecknas ett nummer för varje videogram. Statens biografbyrå får ha terminalåtkomst till detta register.

Statens ljud- och bildarkiv skall underrätta den som har lämnat pliktexemplar av videogram om de nummer som videogrammen har fått i registret.

Den som är skyldig att lämna pliktexemplar till Statens ljud- och bildarkiv skall föra en förteckning över videogram som omfattas av plikten och i förteckningen ange de registernummer som de ingivna pliktexemplaren har fått. Lag (2000:663).

Gemensamma föreskrifter

32 §

Pliktexemplar som skall lämnas enligt föreskrifterna i denna lag skall även omfatta

1. bildband, diabilder och liknande material som utgör tillbehör

till det dokument av vilket pliktexemplar skall lämnas,

2. omslag, fodral, folder, broschyr och liknande mindre tillbehör

som följer med varje exemplar när detta görs tillgängligt för allmänheten,

3. såvitt gäller dokument för elektronisk återgivning, datorpro-

gram i maskinläsbar form eller andra sådana särskilda anvisningar som kan fordras för att användaren skall kunna tillgodogöra sig innehållet i dokumentet. Den som beställer framställning av ett dokument, som framställaren skall lämna pliktexemplar av enligt 19 § 1 och 21 § 1, skall tillhandahålla framställaren sådant material som enligt första stycket skall lämnas med pliktexemplaret.

Pliktexemplar och tillbehör skall vara i samma skick som de exemplar som är avsedda att göras tillgängliga för allmänheten. Lag (1995:1375).

33 §

Varje försändelse med pliktexemplar skall vara åtföljd av en förteckning över det material som ingår i försändelsen. Förteckningen skall vara underskriven av den som är skyldig att lämna pliktexemplar och lämnas i två exemplar. Det ena exemplaret skall återställas med anteckning om att materialet har mottagits.

Varje försändelse med pliktexemplar eller pliktmaterial skall vara åtföljd av en förteckning över det material som ingår i försändelsen. Förteckningen skall vara underskriven av den som är skyldig att lämna pliktexemplar och lämnas i två exemplar. Det ena exemplaret skall återställas med anteckning om att materialet har mottagits.

Förteckning över pliktmaterial kan vara digital och skall då bifogas pliktmaterialet. Den digitala förteckningen skall innehålla uppgift om vem som gjort materialet tillgängligt. Den digitala förteckningen skall återsändas med en bekräftelse att materialet har mottagits.

Om en försändelse omfattar kombinerat material eller sådant tillbehör som avses i 32 §, skall detta särskilt anges i förteckningen.

34 §

Den som åsidosätter skyldigheten att lämna pliktexemplar enligt denna lag kan av den myndighet som regeringen bestämmer vid vite föreläggas att fullgöra sin skyldighet.

Den som åsidosätter skyldigheten att lämna pliktexemplar eller pliktmaterial enligt denna lag kan av den myndighet som regeringen bestämmer vid vite föreläggas att fullgöra sin skyldighet.

35 §

Den som underlåter att fullgöra sin skyldighet att föra en förteckning enligt 31 § tredje stycket eller den som underlåter att tillhandahålla material enligt 32 § andra stycket skall dömas till böter.

36 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får för visst fall medge undantag från skyldigheten att lämna pliktexemplar enligt denna lag.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får för visst fall medge undantag från skyldigheten att lämna pliktexemplar eller pliktmaterial enligt denna lag.

37 §

Beslut som en annan myndighet än regeringen har meddelat enligt denna lag får överklagas hos länsrätten.

Beslut om undantag enligt 36 § får dock inte överklagas.

Övergångsbestämmelser

0000:000

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2005.

2. När samtliga omständigheter som grundar skyldighet att lämna pliktexemplar av ett dokument har inträffat före ikraftträdandet tillämpas de äldre bestämmelserna på det dokumentet.

2. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1993:1439) om pliktexemplar av dokument

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Tillämpningsområde Tillämpningsområde

1 §

I denna förordning meddelas föreskrifter om sådant material som omfattas av lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument. Förordning (2000:1105).

I denna förordning meddelas föreskrifter om sådant material som omfattas av lagen (1993:1392) om pliktleverans av dokument och distansöverfört material. Förordning (2000:1105).

2 §

Bevarande av pliktexemplar Bevarande av pliktexemplar och pliktmaterial Dokument som har lämnats till Kungl. biblioteket utgör nationalexemplar och dokument som har lämnats till Lunds universitetsbibliotek utgör nationella reservexemplar. De skall bevaras för framtiden.

Skyldigheten att bevara gäller inte sådana pliktexemplar som, efter respektive biblioteks prövning, befinnes utgöra dubblett av ett redan lämnat dokument eller en oförändrad ny utgåva av ett tidigare lämnat dokument.

Distansöverfört material som tillgängliggjorts för allmänheten via överföring i ett nätverk skall bevaras för framtiden i ett format och på ett sådant sätt som Kungl. biblioteket bestämmer

I fråga om de två exemplar av tryckta dagstidningar som lämnas till Kungl. biblioteket gäller skyldigheten att bevara bara det ena exemplaret.

3 §

Dokument som har lämnats till Stockholms, Uppsala, Linköpings, Göteborgs och Umeå universitetsbibliotek bevaras enligt föreskrifter som meddelas av respektive universitet.

4 §

Dokument som har lämnats till Statens ljud- och bildarkiv skall bevaras för framtiden.

Skyldigheten att bevara gäller inte sådana pliktexemplar som, efter arkivets prövning, befinnes utgöra dubblett av ett redan lämnat dokument eller en oförändrad ny utgåva av ett tidigare lämnat dokument.

Upptagning av ljudradio- eller televisionsprogram som har gjorts med stöd av 26 e § lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk får bevaras i arkivet endast om de har dokumentariskt värde eller rättighetshavarna har medgett att upptagningarna bevaras. Förordning (2000:1105).

Tillhandahållande av pliktexemplar

5 §

De dokument som förvaras hos Kungl. biblioteket hålls tillgängliga i bibliotekets lokaler i den utsträckning som biblioteket bestämmer.

De dokument som förvaras hos Stockholms, Uppsala, Linköpings, Lunds, Göteborgs och Umeå universitetsbibliotek hålls tillgängliga enligt föreskrifter som meddelas av respektive universitet och beträffande Lunds universitet, efter samråd med Kungl. biblioteket.

Pliktmaterial som överförts på distans skall tillhandahållas på Kungl. biblioteket i enlighet med förordningen (2002:287) om behandling av personuppgifter i Kungl. bibliotekets digitala kulturarvsprojekt.

I fråga om kombinerat material som förvaras hos bibliotek gäller utom vad avser skrift bestämmelserna i 6–7 §§.

6 §

De dokument som förvaras hos Statens ljud- och bildarkiv hålls tillgängliga i arkivets lokaler och tillhandahålls med hjälp av arkivets apparatur i den utsträckning som arkivet bestämmer.

De dokument som förvaras hos arkivet får efter prövning i varje särskilt fall hållas tillgängliga på motsvarande sätt som föreskrivs i första stycket på en institution utanför arkivet. Efter utnyttjandet skall dokumentet lämnas tillbaka till arkivet.

Arkivet eller institutionen får inte låna ut dokument som har lämnats som pliktexemplar och som förvaras hos arkivet eller som har lämnats ut till en institution. Bestämmelser om utlåning av kopior finns i 7 §. Förordning (2000:1105).

7 §

Bestämmelser om framställning av exemplar bl.a. inom Statens ljud- och bildarkiv finns i 16 § lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.

När en kopia av ett pliktexemplar lånas ut utanför arkivet skall arkivet upplysa mottagaren om innebörden av tillämplig upphovsrättslig lagstiftning.

Efter utnyttjandet skall kopian återlämnas till arkivet. Sådant exemplar får därefter bevaras i arkivet. Förordning (2000:1105).

Övriga föreskrifter

7a §

Statens ljud- och bildarkiv skall besluta för vilka veckor som pliktexemplar av vissa ljudradio- och televisionsprogram skall lämnas enligt 18 § tredje stycket lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument. Förordning (2000:1105).

8 §

Föreläggande att vid vite fullgöra skyldighet att lämna pliktexemplar meddelas av Statens ljud- och bildarkiv i fråga om dokument som skall lämnas till arkivet och av Kungl. biblioteket i fråga om övriga dokument. Förordning (2000:1105).

Föreläggande att vid vite fullgöra skyldighet att lämna pliktexemplar meddelas av Statens ljud- och bildarkiv i fråga om dokument som skall lämnas till arkivet och av Kungl. biblioteket i fråga om övriga dokument och annat pliktmaterial. Förordning (2000:1105).

9 §

Undantag från skyldighet att lämna pliktexemplar får medges av Statens ljud- och bildarkiv i fråga om dokument som skall lämnas till arkivet och av Kungl. biblioteket i fråga om övriga dokument. Förordning (2000:1105).

Undantag från skyldighet att lämna pliktexemplar får medges av Statens ljud- och bildarkiv i fråga om dokument som skall lämnas till arkivet och av Kungl. biblioteket i fråga om övriga dokument och annat pliktmaterial. Förordning (2000:1105).

Ytterligare bestämmelser om leverans, bevarande och tillhandahållande av pliktexemplar samt leverans och bevarande av pliktmaterial som lämnas till Kungl. biblioteket får meddelas av biblioteket.

10 §

Ytterligare föreskrifter om bevarande och tillhandahållande av pliktexemplar som lämnas till Statens ljud- och bildarkiv får meddelas av arkivet. Förordning (2000:1105).

11 §

I 22a § förvaltningslagen (1986:223) finns bestämmelser om överklagande hos allmän förvaltningsdomstol. Andra beslut än beslut av Kungl. biblioteket, ett universitet eller Statens ljud- och bildarkiv i fråga om tillhandahållande av bevarat material får dock inte överklagas. Förordning (2000:1105).

Övergångsbestämmelser

0000:000

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2005. Beslut som har meddelats före ikraftträdandet överklagas enligt äldre bestämmelser.

3. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1996:505) med instruktion för Kungl. biblioteket

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Kungl. biblioteket är nationalbibliotek och fullgör dokumentära uppgifter och serviceuppgifter. Biblioteket skall

– samla, förvara, beskriva och hålla till handa den svenska tryckproduktionen i dess helhet samt vissa elektroniska dokument och därvid fullgöra de uppgifter som följer av lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument samt förordningen (1993:1439) om pliktexemplar av dokument,

– samla, förvara, beskriva och hålla till handa utomlands utgivna publikationer med svensk anknytning,

– samla, förvara, beskriva och hålla till handa en representativ samling utländsk litteratur,

– vårda och förkovra bibliotekets äldre samlingar av böcker och annat tryck, handskrifter, kartor och bilder,

– svara för mikrofilmning av svensk dagspress, – framställa nationalbibliografiska produkter, – ansvara för samkatalogen över förvärv av utländsk litteratur till landets forskningsbibliotek samt svara för utbyte av bibliografisk information med utländska bibliografiska centraler,

– svara för det nationella biblioteksdatasystemet LIBRIS, – främja internationellt samarbete och därvid samverka med utländska institutioner och internationella organisationer,

– ha ett nationellt ansvar för frågor om samverkan mellan forskningsbibliotek bl.a. i fråga om försörjning med litteratur samt utnyttjande och utveckling av tjänster baserade på informationsteknik

– ha ett nationellt ansvar för frågor om samverkan mellan offentliga bibliotek bl.a. i fråga om försörjning med litteratur samt utnyttjande och utveckling av tjänster baserade på informationsteknik

– i det sammanhanget utarbeta den rapport som nämns i 7 § första stycket, och

– svara för vissa funktioner som är gemensamma för forskningsbiblioteken inom Stockholmsregionen.

2 §

2 § Biblioteket skall svara för samordning, utveckling och visst utredningsarbete inom biblioteksområdet samt utse ansvarsbibliotek.

2a §

Kungl. biblioteket skall följa utvecklingen vad gäller vården av värdefulla boksamlingar i offentlig miljö samt utfärda de rekommendationer eller vidta de andra åtgärder som detta kan föranleda.

2b §

Kungl. biblioteket skall på begäran yttra sig över förfrågningar från statliga och kommunala organ eller organ inom Svenska kyrkan i frågor som gäller det kulturhistoriska värdet eller vården av boksamlingar i deras ägo eller under deras förvaltning.

2c §

Kungl. biblioteket får mot avgift åta sig uppdrag att bistå statliga, kommunala och privata förvaltare med utredningar om vårdbehov och råd om vård av kulturhistoriskt värdefulla boksamlingar i offentliga miljöer.

Ikraftträdande

Förordningen bör träda i kraft 1 januari 2005.

4. Förslag till lag (0000:000) om skydd för värdefulla boksamlingar i offentlig miljö

1 §

Denna lag gäller från nationell synpunkt kulturhistoriskt värdefulla boksamlingar och enskilda verk som ägs eller förvaltas av staten, av en kommun eller av Svenska kyrkan eller som är avsedda att vara tillgängliga för allmänheten.

2 §

Den myndighet som regeringen bestämmer skall föra en förteckning över de samlingar som avses i 1 §.

Den som äger eller förvaltar en sådan samling är skyldig att på begäran lämna de uppgifter som behövs för att förteckningen skall kunna upprättas och hållas aktuell.

3 §

De samlingar som tagits upp på den förteckning som avses i 2 § får inte skingras, gallras eller överlåtas utan föregående anmälan till den myndighet regeringen bestämmer.

4 §

Beslut att ta upp en samling på den förteckning som avses i 2 § får överklagas inom tre veckor från det ägaren eller förvaltaren tagit emot en underrättelse om beslutet.

5 §

Den som åsidosätter skyldigheten att lämna uppgifter enligt 2 § andra stycket kan av den myndighet regeringen bestämmer vid vite föreläggas att fullgöra sin skyldighet.

6 §

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot 3 § dömes till böter.

7 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de närmare föreskrifter som behövs för tillämpningen av 1–3 §§

8 §

Beslut som annan myndighet än regeringen har meddelat enligt denna lag får överklagas hos länsrätten.

Ikraftträdande

Lagen bör träda i kraft 1 januari 2005.

5. Förslag till förordning om tillämpning av lagen (0000:000) om skydd för värdefulla boksamlingar i offentlig miljö

1 §

Som en sådan boksamling som avses 1 § lagen (0000:000) om skydd för värdefulla boksamlingar i offentlig miljö skall betraktas sådana kulturföremål som avses i bilagan till lagen (1988:950) om kulturminnen m.m., kategorierna A 8–A 9.

Med samlingar som är avsedda att vara tillgängliga för allmänheten skall, förutom samlingar som ägs eller förvaltas av staten, en landstingskommun, en primärkommun eller ett organ inom Svenska kyrkan, förstås sådana samlingar som tillkommit för att vara tillgängliga för allmänheten eller senare givits ett sådant syfte. Med tillgänglighet för allmänheten menas att envar skall ha lika möjlighet att studera samlingen.

2 §

Kungl. biblioteket skall föra den förteckning som avses i 2 § lagen (00:0000) om skydd för värdefulla boksamlingar i offentlig miljö.

3 §

En sådan anmälan som avses i 3 § lagen (0000:000) om skydd för värdefulla boksamlingar i offentlig miljö skall lämnas till Kungl. biblioteket minst sex månader före skingring, gallring eller överlåtelse.

4 §

Kungl. biblioteket får utfärda föreskrifter om hur statligt och kommunalt ägda eller förvaltade värdefulla boksamlingar i offentlig miljö skall förvaras och vårdas.

5 §

Kungl. biblioteket får genom besök och infordrande av uppgifter kontrollera att statliga myndigheter efterlever gällande föreskrifter om vård av boksamlingar som ägs eller förvaltas av staten.

Om samlingarna vansköts och rättelse inte kan uppnås på annat sätt skall Kungl. biblioteket föreslå regeringen att förvaltningen förs över till någon annan.

6 §

Kungl. biblioteket får meddela de närmare föreskrifter som behövs för tillämpningen av 1–3 §§ denna förordning.

7 §

Föreläggande att vid vite fullgöra skyldighet att lämna uppgifter meddelas av Kungl. biblioteket.

8 §

I 22 a § förvaltningslagen (1986:223) finns bestämmelser om överklagande hos allmän förvaltningsdomstol.

Ikraftträdande

Förordningen bör träda i kraft 1 januari 2005.

1. Uppdrag, överväganden och förslag

1.1. Direktiven

Utredningens uppdrag (Dir. 2002:156, bilaga 1) har varit att göra en översyn av Kungl. biblioteket (KB), dess verksamhet och arbetsformer. Det gäller såväl KB:s uppdrag som nationalbibliotek – dvs. samla in, bevara och tillhandahålla svenskt tryck – men också KB:s uppdrag som samordnande nationell resurs när det gäller forskningsbibliotek och forskningsinfrastruktur samt KB som aktör inom bibliotekspolitiken.

Utredningen tillsattes mot bakgrund av de stora förändringar som skett i omvärlden under de senaste decennierna, och som berör KB:s verksamhet. Nya uppgifter har fortlöpande tillkommit men KB:s uppdrag och verksamhetsinriktning har i stort sett varit desamma. Förutsättningarna har de senaste åren radikalt förändrats bl.a. genom

  • den tekniska utvecklingen (IT har revolutionerat arbets- och sökmetoder samt bevarandeteknologi, och forskningsinformationen har funnit nya vägar genom digital publicering)
  • att utbildningen har byggts ut på flera nivåer och fått en allt viktigare roll i samhället (högskolans utbyggnad, visionen den öppna högskolan och det livslånga lärandet etc.)
  • att mediesamhället har ändrat karaktär (utnyttjar ny teknik och webben)
  • bibliotekens/arkivens förändrade roll i samhället och allmänhetens ökade kunskapsintresse

I uppdraget har ingått att utvärdera nuvarande pliktlag samt analysera möjligheterna att lagreglera insamling av det som publiceras ”på Internet” – dvs. det KB-utredningen kallar distansöverfört digitalt material (se kap. 3).

Vidare har ingått att komma med förslag till åtgärder för att göra KB:s samlingar och det svenska kulturarvet mer tillgängligt, dvs. en handlingsplan för digitalisering. Behovet av en myndighet som har ansvar för nationella bevarandefrågor, inklusive att utöva tillsyn, skulle analyseras. I uppdraget har ingått att pröva hur tillsynsansvaret ska vara utformat för att säkra att värdefulla gamla boksamlingar i offentlig miljö bevaras för framtiden.

I uppdraget har också ingått att se över KB:s arbete för att stödja samordning och utveckling av informationsförsörjning till forskning/utbildning, dvs. Bibsams verksamhet. Även biblioteksdatasystemet Libris skulle utvärderas.

Slutligen skulle möjligheterna till samordning mellan offentligt finansierade bibliotek med olika huvudmän analyseras och förslag lämnas – för brukarnas bästa och bästa möjliga resursutnyttjande.

I uppdraget ingick vidare att lämna förslag till de förändringar av KB:s uppdrag och verksamhetsinriktning som utvärderingen föranleder, och vid behov också lämna förslag till författningsändringar. Översynen skulle bedrivas förutsättningslöst.

1.2. Berörda myndigheter och pågående utredningar

Många är berörda av informationsförsörjning till utbildning och forskning, vilket innebär att många är berörda av denna utredning. Det gäller förutom brukarna de som producerar materialet, och de som på olika sätt ska göra det tillgängligt. I denna komplicerade process ingår forskare, författare, studerande, förlag, framställare (bland annat tryckerier), universitet och högskolor, biblioteksväsendet i dess helhet och allmänheten. Vidare ingår centrala myndigheter inom sektorn som Vetenskapsrådet (VR), Högskoleverket (HSV), Sveriges nätuniversitet, Statens ljud- och bildarkiv (SLBA), skolmyndigheterna och Kulturrådet. Även intresseorganisationer – upphovsrättsorganisationer, studentorganisationer (SFS), lärarorganisationer (SULF) och biblioteksorganisationer (SB och DIK) ingår i processen.

En rad utredningar har pågått under utredningstiden. Med hänsyn till KB-utredningens begränsade resurser har det självfallet inte varit möjligt att följa alla dessa. Kungl. biblioteket har under utredningstiden genomfört en rad egna utredningar varav några med nära anknytning till KB-utredningen, bl.a. ansvarsbibliotekens roll och behovet av insatser för att Sverige ska kunna bygga upp ett

nätbibliotek. I dessa fall har ett fortlöpande samarbete skett. Det utredningsmaterial som KB tagit fram i samarbete med lärosätena utgör ett värdefullt underlag för utredningens förslag.

Parallellt med KB-utredningen, tyvärr dock inte i fas, genomförs även en översyn av verksamheterna och arbetsformerna vid Statens ljud- och bildarkiv (SLBA), Dir 2002:155. KB och SLBA har i grunden samma uppdrag och verksamheten är reglerad i samma lag – lagen (1993:1392) om pliktleverans av dokument (PL). KB-utredningen har ett vidare uppdrag, men i vissa delar bör utredningarna ses i ett sammanhang. Kontakter har förevarit med den särskilde utredaren.

Kontakter har förevarit med Regeringens IT-politiska strategigrupp (Näringsdepartementet) som tillsattes i juni 2003. En verksamhetsplan har fastställts för 2004–2006 där betydelsen av en gemensam syn på IT-politiken framhålls. Målet är att ”Sverige ska som första land bli ett informationssamhälle för alla”. Strategigruppen ser positivt på de förslag till digitala satsningar som KButredningen föreslår för ökad tillgänglighet för studerande och forskare men också för allmänheten.

Regeringen (Finansdepartementet) beslutade i maj 2003 om att inrätta Delegationen för offentliga e-tjänster. Delegationen som utsågs i november ska arbeta med att driva på utvecklingen av offentliga e-tjänster – tillgängliga för alla, dygnet runt och överallt. En viktig uppgift för delegationen är att stimulera samarbete mellan stat, kommun och landsting och mellan offentlig sektor och näringsliv för att utveckla elektroniska (digitala) tjänster. KB-utredningen har varit i kontakt med delegationen. Även delegationen ser positivt på KB-utredningens förslag om digitala satsningar som är i linje med dess målsättningar: servicesamverkan, öppenhet och delaktighet samt ökad effektivitet.

Vidare har kontakt förevarit med den utredning som har uppdraget att följa upp Forskarutbildningen och perioden efter doktorsexamen (Dir. 2002:148). Utredningen framhåller betydelsen av stöd till samordning och utveckling av informationsförsörjning till högre utbildning och forskning och att alla initiativ som kan tas för att underlätta tillgången till information, såväl tryckt som digital, är av stor betydelse för forskarutbildningen. Utredningen framhåller särskilt betydelsen av likvärdig tillgång till information vid alla lärosäten samt vikten av att studenternas informationskompetens ökar.

I utredningen Innovativa processer (SOU 2003:90) som hösten 2003 lämnades till regeringen (Utbildningsdepartementet) fram-

hålls informationsförsörjning och bibliotekens betydelse för den offentliga verksamhetens förnyelse.

Institutet för tillväxtpolitiska studier (ITPS) har nyss lämnat sin slutrapport En lärande IT-politik för tillväxt och välfärd – slutrapport av uppdraget att utvärdera den svenska IT-politiken (A2003:015). Det är anmärkningsvärt att denna inte tar upp det omfattade arbete på området som nu pågår i den svenska högskolan, delvis med stöd från KB. Utredningen har inte heller uppmärksammat att KB är central myndighet till stöd för samordning och utveckling av informationsförsörjning till högre utbildning och forskning, och inte heller att KB har ett nationellt ansvar för frågor om samverkan mellan forskningsbibliotek – bl.a. litteraturförsörjning och utveckling av tjänster baserade på IT.

KB-utredningen har också vissa beröringspunkter med den s.k. Ansvarsutredningen (Styrningen av det offentliga Dir. 2003:10) eftersom det ingår i uppdraget att se över förhållandet mellan olika offentliga huvudmäns (stat, kommun och landsting) biblioteksverksamheter i syfte att nå en effektiv användning av de nationella biblioteksresurserna och främja biblioteksväsendets utveckling.

En översyn av bibliotekslagen har genomförts inom Kulturdepartementet. KB-utredningen har fört samtal med den sakkunnige som på Kulturdepartementets uppdrag genomfört översynen.

Utredningen om internationell kulturverksamhet (Dir. 2002:03) som i december 2003 lämnade sitt betänkande Internationella kulturutredningen 2003 (SOU 2003:121) tar upp KB:s internationella arbete.

Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF) har under 2002/2003 utrett högskolornas behov av utvecklingsinsatser inom informationsförsörjningsområdet. SUHF-utredningen har belyst och analyserat aktuella utvecklingsfrågor för de svenska universitets- och högskolebiblioteken samt lämnat förslag till åtgärder inom området.

Utredningen har genomförts av en grupp bestående av företrädare för såväl universitetsförvaltningar som universitetsbibliotek. En av gruppens medlemmar kom under utredningstiden att anställas vid KB, som därmed också varit representerat i utredningen. Den har bedrivits i nära samarbete med högskolebiblioteken och redovisats i rapporten Vägar för kunskap – behov av en gemensam strategisk nyorientering för högskolorna och deras bibliotek. Utredningen underställdes hösten 2003 SUHF:s ledning och fick ett positivt mottagande. Den har också överlämnats till KB-utred-

ningen. SUHF-utredningen lämnar sitt stöd till nätbiblioteket, som är ett av de bärande förslagen i KB-utredningen och behandlas i avsnitt 7.14. De frågor som utredningen behandlat berör i hög grad högskolebiblioteken vid lärosätena men också centrala myndigheters roll även KB:s. KB-utredningen har fortlöpande haft med kontakt med SUHF-utredningen.

1.3. Hur arbetet bedrivits

Utredningens resurser har varit små. En biträdande sekreterare samt en kommittéassistent har stått till utredningens förfogande. Rollerna som särskild utredare och huvudsekreterare har varit förenade. I stället för utsedda experter och sakkunniga har enligt överenskommelse med Utbildningsdepartementet samarbete skett med kunniga och erfarna medarbetare från en rad myndigheter och lärosäten, som vid sidan av sina dagliga uppgifter ställt sig till förfogande och varit behjälpliga med att ta fram underlag till de olika förslag som lämnas.

Ett omfattande utredningsarbete har genomförts genom enkätundersökningar, intervjuer, konferenser och studiebesök. Arbete har också bedrivits i arbetsgrupper med företrädare för brukare och utförare och förslagen har diskuterats med berörda.

Dåvarande Riksbibliotekarien förklarade redan inledningsvis att KB i största möjliga utsträckning skulle hjälpa till med att ta fram underlag till utredningen. KB:s medarbetare har fullgjort detta arbete på ett förtjänstfullt sätt och bidragit till många värdefulla diskussioner. Vilka som medverkat i de olika arbetsgrupper som tagit fram några av huvudförslagen framgår av bilaga 2. KB-utredningen är skyldig dem ett stort tack.

Under arbetets gång har samtal förts med företrädare för universitet och högskolor. Samtal har också förts med företrädare för övriga forskningsbibliotek (utöver högskolebiblioteken), folkbibliotek, länsbibliotek, landstingsbibliotek, myndighetsbibliotek, berörda myndigheter och organisationer.

Besök har gjorts vid alla pliktmottagande bibliotek, där samtal förts med bibliotekspersonalen. Samtal har också förts med företrädare för ledningarna vid lärosätena samt lärare/forskare och studenter. Besök och samtal har också förevarit med företrädare för andra lärosäten och bibliotek.

Fortlöpande samtal har förts med överbibliotekarierna vid högskolebiblioteken och chefen för Myndigheten för Sveriges nätuniversitet, samt med representanter för Kulturrådet m.fl.

Frågor av gemensamt intresse för högskolorna och mellan Bibsam och högskolorna när det gäller informationsförsörjning har varit föremål för en rad konferenser, bl.a. i Bibsams regi, vilka KButredningen har fått tillfälle att medverka i.

KB-utredningen anordnade tillsammans med Riksbankens Jubileumsfond den 27 maj 2003 en konferens om digitalisering, Kulturarv till mångas glädje och nytta, med ett brett deltagande.

Frågan om ökat samarbete mellan olika bibliotek har tagits upp en rad olika sammanhang. Det är en fråga som rönt ett mycket stort intresse och varit föremål för diskussioner vid en rad konferenser under utredningstiden. KB-utredningen anordnade tillsammans med Kulturrådet den 14 maj 2003 ett arbetsseminarium på temat Folk- och forskningsbibliotek – hur kan samarbetet stärkas? I seminariet deltog företrädare för folkbibliotek och högskolebibliotek, länsbibliotek, organisationer och Svenska kommunförbundet.

KB-utredningen har vidare medverkat i en rad konferenser som Kulturrådets årliga länsbibliotekariekonferens, Bibliotekstjänsts konferens ”Är det på efterkälken Sverige åker?” med anledning av Bjarne Stenquists bok med samma namn, m.fl. Sammanträffanden har även skett med det nordiska informationssamarbetsorganet Nordinfo.

Ett besök har avlagts i Finland där KB-utredningen träffat företrädare för undervisningsministeriet, Helsingfors nationalbibliotek och företrädare för folkbibliotek.

En omfattande enkät har genomförts (denna finns tillänglig i utredningens arkiv). Vidare har några minienkäter gjorts vid högskolebiblioteken i Stockholmsområdet och Stockholms stadsbiblioteks samt på Studentpalatset, en mötesplats för Stockholms studenter. En minienkät har också sänts ut till medier och kulturpersonligheter i hela landet.

KB:s egen användarundersökning har studerats. Besök har gjorts vid KB:s samliga avdelningar och enheter. Under utredningens gång har fortlöpande diskussioner förts med riksbibliotekarien – såväl med den förre, numera riksarkivarie, som den nuvarande. KB:s styrelse har informerats vid två tillfällen och KB:s fackliga organisationer har fått regelbunden information.

En förteckning över de som på olika sätt medverkat i utredningen finns i bilaga 2.

KB-utredningens tack

KB-utredningen framför sitt varma tack till alla som bidragit med sina erfarenheter och kunskaper till utredningen.

1.4. Överväganden och förslag

Allmänna synpunkter

KB:s uppdrag är reglerat i förordningen (1996:505) med instruktion för Kungl. biblioteket (bilaga 3).

Vad är KB? Ett respektingivande bokmuseum i Humlegården i Stockholm, ett exklusivt forskningsbibliotek förbehållet få, eller ett stort folkbibliotek för Stockholmarna men utnyttjat av få? Åsikterna är många och skulle sannolikt vara ännu fler om fler kände till KB och dess uppdrag – även utanför biblioteksvärlden.

KB är en framstående kulturinstitution som besitter ett omistligt kulturarv. Vi är alla medvetna om nationalbibliotekets betydelse för ett lands identitet. Vi blir påminda om detta när nationalbibliotek ute i världen hotas i krig, bränder och översvämningar.

KB är Sveriges nationalbibliotek, ett humanistiskt forskningsbibliotek och den myndighet i landet som ansvarar för utveckling och samordning av informationsförsörjning till högre utbildning och forskning. KB:s uppdrag gäller idag insamling av allt material – böcker, tidskrifter, bilder, affischer, vykort och annat s.k. småtryck – som trycks i landet och som är avsett för allmän spridning. Pliktleveranssystemet syftar till att allt svenskt tryck som givits ut i landet ska samlas in och sparas, utan gallring och för all framtid. KB är den myndighet som har ansvar för det s.k. nationalexemplaret och garanterar att det finns bevarat för framtiden.

KB bör bli mer öppet och spela en mer central roll

  • till gagn för brukarna
  • för ett effektivare resursutnyttjande

KB:s uppdrag och verksamhet beskrivs övergripande i kap. 2. Där lämnas också vissa synpunkter på hur KB uppfattas. Synpunkter på KB:s organisation och samarbete med andra redovisas i kap. 10. Bedömningar och förslag lämnas i övrigt i anslutning till de olika ämnen som behandlas, dvs. i sitt sammanhang. I det följande lämnas synpunkter på KB:s arbete och förslag till förbättringar.

Detta får dock inte undanskymma det faktum att det finns en djup och bred kompetens bland KB:s personal och att de utför ett omvittnat gott arbete.

KB bör koncentrera sina insatser till de stora systemfrågorna och informationsförsörjning som kräver nationell samordning. Det gäller t.ex. stöd till förenklad samsökning i digitalt publicerad information och samordnad utveckling av högskolans elektroniska publicering, samt samordning av biblioteksdatasystemen i högskolan. Det gäller också ökad tillgänglighet till kulturarvet. Flera av förslagen i detta betänkande syftar till detta. Inriktningen är också att insatserna när det gäller informationsförsörjning ska vara ett bidrag till att regeringens mål om att Sverige ska vara ett informationssamhälle för alla ska uppfyllas.

Överväganden och förslag

Pliktlagen – tryckt och digitalt material är likvärdigt (kap. 3).

Den svenska lagen om pliktleverans från 1661 är en av de äldsta i världen. Genom denna tidiga bestämmelse och genom att Kungl. biblioteket etablerades redan på 1500-talet har ett unikt kulturarv och en ovärderlig källa för forskning och utbildning bevarats. Den gällande pliktlagen är från 1992. Systemet med pliktleverans är så värdefullt att det bör behållas. Endast några smärre justeringar vad gäller tryckt material förslås för att anpassa systemet till dagens förhållanden. Pliktexemplaret bör utnyttjas bättre i regionerna.

Pliktlagen är grunden för KB och dess verksamhet. När publiceringen förändras blir det allt tydligare att det inte ska spela någon roll i vilken form ett material publiceras. En tryckt bok och en ebok publicerad på Internet, dvs. allmänt tillgänglig, har lika stort värde för kunskapen om det svenska samhället. I takt med att en allt större del av det som publiceras övergår till digital publicering (KB-utredningen har definierat material som publiceras på Internet och andra nätverk som distansöverfört digitalt material, se kap. 3.) så kommer delar av det svenska kulturarvet att gå förlorat om inte pliktleverans av det distansöverförda digitala materialet snarast lagregleras.

Förslag lämnas nu om införande av pliktleverans av distansöverfört material. Denna fråga är komplicerad och har utretts tidigare. Den tekniska utvecklingen går snabbt och begreppsförvirringen på

området är stor. Förslaget är att material från professionella framställare med utgivningsbevis i enlighet med yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) ska vara leveransskyldiga – dvs. bl.a. medier, myndigheter, företag och organisationer. Av lagtekniska, praktiska och tekniska skäl föreslås att all leverans av distansöverfört digitalt material ska ske till KB. När det gäller tillhandahållandet bör samma regler bör gälla oavsett materialslag. Det pliktlevererade digitala materialet bör således få tillgängliggöras på plats hos alla pliktmottagare av tryckt material. Det vore självfallet att föredra om den digitala teknikens fördelar kunde utnyttjas så att informationen även kunde tillgängliggöras på distans, eftersom detta kunde bidra till att obalansen mellan olika landsändar och lärosäten utjämnas.

Genom att KB började samla in material från webben har också en del av det digitala materialet, för närvarande cirka 200 miljoner webbsidor, sparats för eftervärlden. För att ge slumpen en chans och inte missa det som kanske är viktigast om 50 år föreslås att robotinsamlingen i projektet Kulturarw3 fortsätter.

Åtkomligheten, bevarandet och det långsiktiga bevarandeansvaret är centrala frågor. KB bör tillsammans med Riksarkivet få i uppdrag att utreda hur det långsiktiga bevarandet av digital information ska samordnas för att ge permanent tillgång till informationen.

Kulturarv till mångas glädje och nytta – ett handlingsprogram för digitalisering (kap. 5)

Det är angeläget att öka tillgängligheten till den vetenskapliga informationen och det svenska kulturarvet. Ett förslag till handlingsprogram för digitalisering lämnas. En kraftsamling bör göras för att genomföra en digitalisering i större skala av material som finns i KB och andra kulturarvsinstitutioner – arkiv, bibliotek och museer. Syftet är att öka kunskaperna om vår mångfasetterade historia och underlätta forskningen om det svenska samhället och dess utveckling. För att stimulera ungdomars intresse för det svenska kulturarvet förslås ett digitaliseringsprojekt som riktar sig mot skolan. Detta bör kunna utgöra ett stöd till undervisningen i gymnasieskolans kärnämnen svenska och estetiska ämnen samt det blivande kärnämnet historia. Det övergripande målet är att göra Sveriges tryckta och handskrivna kulturarv, inklusive fotografier, teckningar

m.m., mer tillgängliga för många. Handlingsprogrammet är i linje med vad som redan genomförts i andra länder. Förslaget ska inte ses som ett sätt att ersätta boken och biblioteket utan ska tvärtom stimulera intresset för boken, läsandet och för våra kulturarvsinstitutioner i hela landet.

Bevarandeinsatser för boken (kap. 6)

En lag föreslås till skydd för värdefulla gamla boksamlingar och enskilda verk och till stöd för boken. Vidare föreslås att en nationell bevarandeplan tas fram och ett nationellt bevarandesekretariat inrättas samt andra nationella bevarandeinsatser. KB har en central roll i detta och föreslås bli tillsynsmyndighet.

Bevarandefrågorna omfattar även hur det digitala materialet ska bevaras och göras tillgängligt i framtiden.

Libris som fullständigt nationellt biblioteksdatasystem(kap. 4)

Nationalbibliografin, katalogiseringen och Libris – sedan 1997 fritt tillgänglig på nätet – är centrala instrument för informationsförsörjningen till utbildning och forskning. En nationell bibliotekskatalog har avgörande betydelse för tillgängligheten till det tryckta kulturarvet och det samlade litteraturbeståndet. Det gäller självfallet också i fråga om det digitala kulturarvet.

Libris bör nu utvecklas till ett nationellt biblioteksdatasystem. Höga kostnader och mycket arbete är förknippade med drift och underhåll av de lokala biblioteksdatasystemen. En utredning bör tillsättas för att undersöka förutsättningarna för att använda Libris som ett gemensamt biblioteksdatasystem, dvs. de tekniska förutsättningarna, kostnader och möjliga besparingar. Vidare föreslås att Libris bygger upp en nationell portal. Därmed minskar behovet av liknande investeringar för de enskilda idag närmare 320 Librisbiblioteken. Vidare bör bibliotek.se utvecklas ytterligare som nationell katalog i riktning mot att få likartad funktionalitet som Libris.

Insatser för ökad samordning och utveckling av informationsförsörjning till utbildning och forskning m.m. (kap. 7)

Den nationella samordningen och utvecklingen av informationsförsörjningen till studerande och forskare i hela landet bör stärkas i syfte att stärka landets kunskapsuppbyggnad och därmed tillväxten. En ökad samordning ska också bidra till att utjämna regionala skillnader. Insatserna förutsätts leda till ett bättre utnyttjande av de samlade biblioteksresurserna i landet och större effektivitet i informationsförsörjningen. Förslaget ska ses som en helhet.

1. Kungl. biblioteket föreslås få det odelade ansvaret för samordning och utveckling av informationsförsörjningen till utbildning och forskning. Det gäller också vissa andra nationalbiblioteksuppgifter (7.13.3). KB/Bibsams samordningsansvar för forskningsbiblioteken är redan etablerat men behöver utvecklas, vilket är den centrala uppgiften. Nu gäller det även stöd till utveckling och samordning av informationsförsörjningen till andra delar av det offentliga biblioteksväsendet. Det gäller i första hand stöd till samordning och utveckling av informationsförsörjning till alla offentligt finansierade och tillgängliga bibliotek. Folkbiblioteken har kommit att spela en allt större roll i utbildningsväsendet men saknar det stöd forskningsbiblioteken får för det ändamålet. För att kunna genomföra intentionerna i 1996 års bibliotekslag, statsmakternas beslut om den öppna högskolan, det livslånga lärandet och för att tillgodose önskemål om en effektiv informationsförsörjning till utbildning och forskning bör åtgärder vidtas på alla nivåer. Utgångspunkten för de insatser det offentliga gör när det gäller informationsförsörjningen ska var brukarnas/användarnas behov. Vem som är huvudman ska inte spela någon roll. Förslaget innebär inte att folkbibliotekens ställning i kommunerna förändras. Utredningen tar inte ställning till hur folkbiblioteken ska klara eller organisera de uppgifter som ankommer på dem men förutsätter en utveckling för att kunna ta emot de tjänster som erbjuds. En rad förslag lämnas vad gäller Bibsams verksamhet, bl.a. följande: Förutsättningarna ska utredas för att fler (dvs. även folk- och länsbibliotek) ska kunna omfattas av samordnat förvärv av elektroniska informationsresurser. Vidare behöver det regionala samarbetet utredas, analysen av forskningsstatistiken förbättras och samarbetet med Högskoleverket i utvärderingsfrågor för-

djupas. KB föreslås få samordningsansvaret för Sveriges nätbibliotek.

2. Uppdrag att utarbeta en handlingsplan – När det gäller det längre perspektivet föreslås KB få regeringens uppdrag att utarbeta en strategi och en handlingsplan (7.13.4) för det fortsatta arbetet i syfte att öka samordningen av informationsförsörjningen till utbildning och forskning och vissa andra nationella biblioteksfrågor. Uppdraget ska ske utifrån ett helhetsperspektiv och med bred representation från alla berörda.

3. Nationellt insatsprogram för digital informationsförsörjning – Sveriges nätbibliotek (7.14). Sverige är en kunskapsnation och ett IT-land. För att Sverige ska kunna ligga i täten som kunskapsnation måste staten satsa på att utveckla den digitala informationsförsörjningen till utbildning och forskning. Förslag lämnas om Ett nationellt insatsprogram för digital informationsförsörjning till utbildning och forskning. Frågan är utredd och intresset är stort för att nätbiblioteket ska komma till stånd. Det digitala biblioteket befinner sig nu i samma tillstånd som det tryckta och handskrivna befann sig i på 1800-talet då de vetenskapliga biblioteken skapade en gemensam accessionskatalog (AK). Mängden digitala resurser som byggts upp och tillhandahålls på olika nivåer i biblioteken har ökat mycket snabbt. Detta gör det svårt att hitta relevant information och mycket dubbelarbete utförs. Sveriges nätbibliotek behövs för att

  • ge en mer samlad och användarvänlig tillgång för alla till digital information
  • säkerställa relevant, kvalificerad digital information till studerande och forskare
  • bättre föra ut den information som skapas inom högskolorna
  • bättre utnyttja de samlade medel som högskolorna investerar i informationsförsörjning genom samordning och effektivisering
  • samt utveckla en hög FoU-kompetens i Sverige inom området digitala bibliotek.

Programmet innehåller även stöd till högskolans digitala publicering. Det bidrar förutom till en ökad tillgänglighet och Sveriges synlighet i världen till en motkraft mot de dramatiskt ökade priserna på elektroniska tidskrifter. Libris bör som en central nationell portal på ett effektivt sätt kunna lyfta fram och synliggöra en större del av bibliotekens informationsresurser. Vår styrka och

vårt mål måste vara att bli landet med den bästa informationsförsörjningen och den högsta informationskompetensen i världen. Statsmakterna bör skyndsamt vidta åtgärder till stöd för programmet. Land efter land genomför satsningar på den digitala informationsförsörjningen inom utbildnings- och forskningsområdet.

Sveriges nätbibliotek bör kunna vara fullt utbyggt 2008.

Bättre samordning mellan myndigheter (kap. 10)

Samarbetet mellan myndigheter i forsknings- och utbildningssystemet behöver stärkas. F.n. utvecklas system som berör olika delar av vetenskapssamhället utan att någon organiserad samordning sker.

Forskning och forskarutbildning (kap. 8)

En redogörelse lämnas angående behovet av forskning på biblioteksområdet. Det behövs fler forskarutbildade. Förslag lämnas om stöd till doktorandanställningar. Högskoleverkets utvärdering av biblioteksutbildningen i landet bör dock avvaktas innan ställning tas till inriktning, omfattning och lokalisering.

Kostnader och finansiering (kap. 11)

De genomsnittliga kostnaderna per år under perioden 2005–2008 har beräknats till drygt 52 miljoner kronor, och för perioden 2009– 2016 till drygt 35 miljoner kronor. I detta är inte förslaget om forskarutbildning (sex miljoner kronor per år) inräknat.

Finansieringen förutsätts ske genom omprioriteringar, samordningsvinster och reformmedel. Flera av förslagen är departementsövergripande, varför flera utgiftsområden berörs. Samfinansiering genom bidrag från fonder och stiftelser etc. samt egeninsatser förutsätts också.

2. KB:s uppdrag och verksamhet

2.1. Inledning

Kungl. biblioteket (KB) har en lång historia. Biblioteket har under århundradenas lopp utvecklats från ett kungligt bibliotek till nationalbibliotek och forskningsbibliotek samt ett nav i kunskapssamhället. KB har en viktig roll i det moderna informationssamhället.

På KB finns fyra miljoner objekt – allt från handskrifter från 300-talet till teckningar, kartor, reklambroschyrer, affischer, noter och vykort – och över 200 miljoner webbsidor. KB har samlat in och bevarat vad som publicerats i och om Sverige sedan 1661, systematiskt ordnat och i stor utsträckning sökbart i Libris. KB är en samordnande nationell resurs för forskningsbiblioteken och forskningsinfrastrukturen, och en aktör inom bibliotekspolitiken.

Namnet lever kvar från tiden då Vasakungarna började samla in böcker till slottet Tre kronor. Redan då tillhörde samlingarna i någon mån staten, och var således inte endast kungarnas privata bibliotek.

I detta avsnitt får några årtal ge en överblick över KB:s historia. Vidare ges en beskrivning av KB:s uppdrag, verksamhet och visioner. Avslutningsvis görs några sammanfattande bedömningar och slutsatser. De huvudsakliga bedömningarna av verksamhet och arbetsformer görs i anslutning till varje sakområde i de följande kapitlen där även förslagen till åtgärder lämnas. Dessa redovisas sammanfattningsvis i kap. 1.

2.2. KB:s historia och framväxt

KB har en lång historia (källa: http://www.kb.se) som utan några anspråk på fullständighet skulle kunna illustreras med följande årtal:

1280-talet Handskrift av äldre Västgötalagen, den äldsta bevarade boken på svenska. 1483 Den första boken trycks i Sverige, Dialogus creaturarum moralizatus, en allegorisk uppbyggelseskrift på latin. Denna lyckades KB köpa in först 1906 och äger nu två exemplar. 1500-talet Vasakungarnas boksamlingar blir grunden till KB:s samlingar. Den första förteckningen över böcker i kunglig ägo är daterad till 1568. 1611 Den förste kungliga bibliotekarien, Johannes Bureus, utnämns. Han var även chef för Riksarkivet. 1600-talet Böcker och handskrifter, krigsbyten från fälttågen på kontinenten, förs till Sverige och införlivas i första hand med samlingarna i KB och Uppsala universitetsbibliotek. Genom de lokala tidningar eller flygblad som svenskarna bifogade till rapporterna från fälttågen har KB kommit att inta en särställning i Europas äldsta tidningshistoria. 1618 Courante uyt Italien, Duytslandt, &c. ges ut i Amsterdam i november. Detta räknas som starten för tidningspressen. KB äger det enda kända exemplaret. 1649 Djävulsbibeln (Codex gigas eller Jätteboken) från 1200-talet tas från Prag till KB som en del av krigsbytet från Trettioåriga kriget. 1650 Kallar drottning Christina in utländska bibliotekarier för att ordna upp samlingarna enligt ett system med ryggsignaturer. Det finns fortfarande kvar volymer ur dessa samlingar. Hon skingrade dock samlingarna genom gåvor, bl.a. till gymnasiebiblioteken i Strängnäs och Västerås. De förnämsta förde hon med sig till Rom 1654 där de numera bildar en särskild avdelning i Vatikanbiblioteket. 1661 stadgas i en kansliordning pliktleverans, som beordrar alla boktryckare i det svenska riket att leverera två exemplar av varje tryckt skrift till Kungl. Majt:s kansli före spridning. Det ena exemplaret skulle gå till KB, det andra till Riksarkivet. Detta skulle ske i övervakningssyfte och inte av omsorg att bevara litteraturen för framtida forskning. Boktryckarna hade föga respekt för lagen. Genom 1661

års stadga lades grunden för KB:s status som Sveriges nationalbibliotek, dvs. med uppgiften att samla in och bevara allt svenskt tryck. Nationalbibliotek som företeelse (med uppgift att samla in även det som publiceras utomlands och rör den egna nationen) är en idé från senare delen av 1700-talet.

1693 Karl XI:s regering fastställer en plan för ämnesmässig fördelning av bokinköpen till olika bibliotek. 1695 Elias Obrecht utses att ha översyn över biblioteken i Sverige. Han arbetade sedan slutet av 1680-talet på en samkatalog för alla bibliotek, en första ansats till accessionskatalogen (se 1880-talet). Arbetet avbröts av slottsbranden och av hans egen död 1698. 7 maj 1697 Vasaslottet Tre Kronor brinner. Två tredjedelar av KB:s bestånd blir lågornas rov – 17 386 böcker och 1 103 handskrifter går förlorade. 6 826 böcker och 283 handskrifter, bl.a. Djävulsbibeln, klarade sig. 1703 KB:s anslag uppgår till 600 daler silvermynt. Det räckte inte till mer än att hålla 1–2 utländska tidskrifter och inbindning av det svenska trycket när omkostnaderna för skrivmaterial, ljus m.m. avgått. 1707 utsträcks leveransskyldigheten till sex ”arkivexemplar” som genom Riksarkivet skulle levereras till KB, universiteten i Uppsala, Lund, Åbo och Dorpat. (1949 ändras benämningen till biblioteksexemplar och 1978 till pliktexemplar). 1713 I 1713 års kansliordning bestäms att KB ska vara öppet dagligen på vissa tider för dem som fått tillstånd genom kanslikollegiet. Inga böcker får lånas ut. 1768 Efter 70 år i provisorier kan KB äntligen flytta in i det nybyggda Stockholms slott. 1700-talet innebar att KB fick en rad tillskott av svensk litteratur som ersättning för det som förstördes i slottsbranden. Det viktigaste kom från Antikvitetsarkivet och blev en del av bibliotekets grundstomme. Därigenom införlivades det svenska stormaktsväldets litterära arv i KB:s samlingar. På samma sätt kom det finaste inom 1700-talets bibliofili att tillfalla KB då staten köpte Carl Gustaf Tessins 7 000 böcker, som också tillförde en viktig bas inom europeiskt

15- och 1600-talstryck. Därefter tillkom Gustav III:s handbibliotek och Gustav IV:s boksamling. Under 1800-talet gjorde KB och Riksarkivet ett byte, där KB lämnade ifrån sig sina medeltida pergamentsbrev och istället fick medeltida lagböcker, handskrivna krönikor och Erik Dahlbergs teckningar till Suecia Antiqua et Hodierna. Av detta verk hade riksdagen 1770 ställt en restupplaga till KB:s förfogande för försäljning eller byte för att KB skulle kunna bättra på sin ekonomi.

1813 dras i en ämbetsberättelse riktlinjerna upp för KB:s framtida verksamhet. KB ska enligt denna omfatta allt som hörde till fäderneslandets kännedom i alla avseenden, hela den svenska litteraturen ”som på något ställe i Riket måste finnas fullständig, framförallt i National-Biblioteket, vidare språkvetenskap och lärdomshistoria samt sådana sällsynta och kostbara verk, som svårligen kunna förvärvas av enskilda”. Under 1800-talet arbetade KB särskilt med att täppa till de stora luckorna inom det svenska trycket, i synnerhet från äldre tider. Trots att leveransplikt infördes redan 1661 var det först nu som KB på allvar började kräva in pliktexemplaren från tryckerierna. 1828 Svensk bibliographie (1828–1865), den första svenska nationalbibliografin, börjar utges i januari efter fransk förebild. Boktryckerisocieteten var utgivare, men tjänstemän vid KB skötte redigeringsarbetet. 1863 beviljas hemlån mot borgen. KB fungerar som ett offentligt bibliotek. 1858-1865 under J.E Rydqvists chefstid läggs grunden till den självständiga svenska avdelningen. Han börjar också ordna upp det s.k. svenska småtrycket (dvs. accidens-, reklamtryck o. dyl.) 1865-1890 Arbetet skulle fullföljas av Gustaf E Klemming som är KB:s genom tiderna mest namnkunnige chef. Klemming kompletterade den svenska samlingen på KB till att bli den mest fullständiga nationella samlingen i landet. 1866 Svensk Bokkatalog (1866-) börjar utkomma, från

1916 redigerad av olika tjänstemän vid KB, men helt bekostad av bokbranschens organisationer.

1871 I juli läggs grundstenen till en ny biblioteksbyggnad i Humlegården. Drivande kraft var Klemming. 1874-1882 August Strindberg tjänstgör som amanuens på KB. Hans uppgift blir bland annat att kräva in pliktexemplaren, och han använder de grövsta tillmälen för att få in dessa till KB. 9 nov 1877 KB blir ett självständigt ämbetsverk och Sveriges nationalbibliotek. 2 jan 1878 KB-byggnaden i Humlegården öppnar för allmänheten och KB kan leva upp till sin status som nationalbibliotek. F. Gustaf A. Dahl är arkitekten. KB har 200 000 böcker och 10 anställda. 1880-talet Under 1880-talet startar arbetet med accessionskatalogen (AK). Den skulle förteckna samtliga inköp av utländsk litteratur till svenska vetenskapliga bibliotek. AK blev förutom att vara ett hjälpmedel att hitta litteratur ett bra underlag vid katalogisering. AK är föregångare till Libris. 1905 antogs med tvekan den första kvinnan, Valfrid Palmgren, som e.o. amanuens vid KB. Man hade däremot inte haft några betänkligheter mot att anställa kvinnlig arbetskraft som biträden. 1909 var ett bemärkelseår då anslaget höjdes till 131 500 kr. Lönerna höjdes också. Det hade varit svårt att rekrytera män till de dåligt betalda tjänsterna. 1909 anställdes ytterligare fyra kvinnor. 1922 Betydelsefullast av alla förvärv är den stora deposition av Strindbergsmanuskript som handskriftsavdelningen fick ta emot från Nordiska museet detta år. Eftersom August Strindberg hade tjänstgjort på KB som e.o. amanuens hade det kanske varit naturligt att hans kvarlåtenskap hamnat på KB redan vid hans död 1912. Men E.W. Dahlgren ansåg då att vad som hade samband med modern litteratur inte hörde hemma på ett vetenskapligt bibliotek. Hans efterträdare kom att hysa en annan åsikt. 1928 De två flyglarna i öst och väst med Axel Anderberg som arkitekt öppnar. 1951-1952 Svenska Bokförläggareföreningen har inte längre råd

att bekosta redigeringen av nationalbibliografin. Frågan utreds och efter beslut av Kungl. Maj:t tar KB

1953 över utgivningen av Svensk Bokkatalog från Svenska bokförläggarföreningen, och redigeringen av nationalbibliografin överförs till KB som inrättat ett bibliografiskt institut. För tryck, bindning och distribution svarar dock fortfarande bokbranschens organisationer. 1952-1976 KB fungerar också som humanistisk-samhälls-

vetenskapligt forskningsbibliotek för Stockholms högskola (från 1960 Stockholms universitet).

1952-1977 under Uno Willers tid är expansionen stor inom alla avdelningar. KB tar också emot en rad författararkiv; Dag Hammarskjölds, Pär Lagerqvists, Erik Lindegrens, Wilhelm Mobergs och Sigfrid Siwertz. 1953 drogs riktlinjerna upp för KB:s utveckling till ett humanistiskt och samhällsvetenskapligt universitetsbibliotek i ett avtal med dåvarande Stockholms högskola. 1955 inrättar Sten Lindberg, skaparen av KB:s bokvårdsavdelning, en raritetskammare. 1956 införs nya regler för katalogisering. 1956-1976 Biblioteket genomgår en omfattande inre om- och tillbyggnad i etapper. Det första underjordiska magasinet (i markplan) tillkommer. Arkitekt: Carl Hampus Bergman. 1958 inleds central katalogisering av det svenska trycket. Centralkatalogen kom att upphöra i 1958 års form när KB 1975 började övergå till ADB. Samma år läggs även grunden för nationalfonoteket – en avdelning för grammofonskivor och bandupptagningar. 1962 uppförs Statens biblioteksdepå i Bålsta utanför Stockholm. Depån är ett resultat av det samarbete som grundats 1949 inom Stockholmsbibliotekens samarbetsnämnd. Ett annat är ”bokbilen” för låneservice som började cirkulera mellan biblioteken 1953. 1965 KB blir tillsynsmyndighet för landets stifts- och landsbibliotek och därmed även för stifts- och

läroverksbiblioteket i Strängnäs som

1968 flyttar in Roggeborgen och döps om till Roggebiblioteket. 1970 KB börjar utnyttja ADB-teknik för katalogisering i Libris. 1976 den primära, nationalbibliografiska registreringen sker från och med nu i Libris. 1977 tar KB över driften av Libris. 1978 får KB en ny nationell bevarandeuppgift: att mikrofilma all svensk dagspress. Tidningarnas dåliga papper och stora format gör att de förstörs av lån och läsning. 1979 överlämnas fonoteket till det nystartade Arkivet för ljud och bild (ALB). Samma år bildas Delegationen för vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning (DFI

).

1988 övertar KB ansvaret för samordning och utveckling av det svenska forskningsbibliotekssystemet från DFI och inrättar enheten Bibsam. Samtidigt får KB det fulla ansvaret, dvs. även utvecklingsansvaret, för Libris. 1992-1997 Den hittills mest omfattande om- och tillbyggnaden av KB genomförs, varvid två underjordiska bokmagasin på vardera 9 000 m

2

tillkommer. Arkitekt

Jan Henriksson och BSK Arkitekter.

1993 vidgas leveransplikten till att omfatta även dokument för elektronisk återgivning. 1996 introduceras den s.k. fjärrlånekompensationen. 1997 påbörjar KB robotinsamling av svenska webbsidor i projektet Kulturarw

3

. Samma år den 2 juni återinvigs Kungl. biblioteket av kung Carl XVI Gustav.

1997-2000 görs stora satsningar på att göra Libris till ett fritt tillgängligt nationellt biblioteksdatasystem. Sunet, det svenska universitetsdatanätet, byggs ut. Riksdagen beslutar om en bibliotekslag. 2008 Sveriges nätbibliotek är fullt utbyggt och invigs.

I samlingarna finns också Heliga Birgitta, Fredrika Bremer, Selma Lagerlöf och Astrid Lindgren m.fl. representerade.

Om namnet: Vid flera tillfällen sedan mitten på 1800-talet har ett namnbyte diskuterats. Flera statliga institutioner flyttade då ut från

Kungl. slottet och bytte i samband med detta namn. KB flyttade 1878 till Humlegården. Namnet ändrades inte men chefen fick titeln Överbibliotekarie, senare ändrad till Riksbibliotekarie. Senast frågan aktualiserades var 1988, i samband med att regeringen gav KB nya befogenheter och utvidgat ansvarsområde. Det föreslogs att KB skulle döpas om till Riksbibliotek, Nationalbibliotek eller Statsbibliotek, men inte heller denna gång genomfördes ett namnbyte.

Om Humlegården: Denna park har en gång varit Vasakungarnas köksträdgård. Mitt i parken låg sedan 1687 en paviljong, som under 1700-talet hade kommit att hysa en teater och restaurang. På 1860talet hade Humlegården ganska dåligt rykte, sumpig på sina ställen, stenig på andra. Visserligen hade några propra hus uppförts utefter dess östra sida, vid Sturegatan, men parken omgavs mest av ruckel och kunde därför köpas av staden till ett billigt pris. KB:s personal såg knappast fram mot nybygget i Humlegården med entusiasm.

2.3. KB:s uppdrag och verksamhet

I detta avsnitt ges endast en översiktlig beskrivning av KB:s uppdrag och verksamhet. Utförliga beskrivningar finns i sitt sammanhang i respektive kapitel i det följande.

Beträffande KB:s resultatredovisning mot de mål som regeringen ställt upp i regleringsbrevet hänvisas till årsredovisningen. Där redovisas KB:s aktiviteter under tre verksamhetsgrenar – Förvärva (insamling och annat förvärv) och bevara, Beskriva och tillhandahålla samt Infrastruktur och informationsförsörjning (Libris och Bibsam).

KB-utredningen har inte haft vare sig resurser eller anledning att granska KB:s ekonomiska resultat. Det ankommer på revisorerna som inom kort har att granska KB:s årsredovisning.

Uppdraget

KB har enligt förordningen (1996:505) med instruktion för Kungl. biblioteket det nationella ansvaret för dokumentation av svenskt samhälle och liv för att främja svensk forskning, vetenskap. och svenskt kulturliv. KB ska som nationalbibliotek samla in, bevara och tillhandahålla svenskt tryck och vissa elektroniska dokument,

men även publikationer med svensk anknytning som givits ut utomlands. KB ska också hålla en representativ samling utländsk litteratur. KB ska vårda de äldre samlingarna. Vidare ska KB svara för mikrofilmning av svensk dagspress. Det innebär att KB oavsett form och innehåll ska se till att ordet, idéerna och tankarna bevaras. KB är också ett forskningsbibliotek med humaniora som specialitet – dvs. filosofi, historia, konst och litteratur.

I uppdraget ingår ett nationellt ansvar för frågor om samverkan mellan forskningsbibliotek – dvs. stöd till samordning och utveckling av informationsförsörjningen till högre utbildning och forskning, samt utnyttjande av och utveckling av tjänster baserade på informationsteknik. KB ska vart tredje år lämna en rapport till regeringen med en analys av utvecklingen inom forskningsbiblioteken och utföra visst utredningsarbete inom biblioteksområdet samt utse ansvarsbibliotek. KB är också tillsynsmyndighet för Svenska barnboksinstitutet (SBI).

Verksamheten

Insamling

Verksamheten behandlas i kap. 3.

KB:s förvärv sker i första hand genom pliktleveranser. Uppgiften att samla in det svenska trycket och publikationer med svensk anknytning som givits ut utomlands har sin grund i lagen (1993:1392) om pliktleverans av dokument (PL). PL syftar till

  • att främja svensk forskning och utbildning i vid bemärkelse
  • att bidra till varje medborgares rätt till insyn i samhället och att ge möjlighet att ta del av det fria ordet i Sverige oavsett bostadsort
  • att bidra till framtida forskning genom att arkivera en väsentlig del av det svenska kulturarvet och göra det tillgängligt för framtiden.

KB mottar årligen (2002) cirka 225 000 objekt som pliktleveranser. Av dessa är drygt 150 000 s.k. ”okat” (bl.a. affärstryck, reklam och annat tryck från institutioner och organisationer som sparas okatalogiserat men systematiserat av KB), drygt 20 000 monografier och närmare 30 000 tidskrifter. KB har också till uppgift att samla in svenska dagstidningar (drygt 130 000 år 2002) och ombe-

sörja mikrofilmning av dessa, vilket sker i Kalmar. KB:s dagstidningar förvaras i KB:s lokaler i Bålsta.

KB samlar också publikationer med svensk anknytning som givits ut utomlands, t.ex. svenska författares verk utgiva utomlands. KB köper vidare utländsk vetenskaplig litteratur inom humaniora. KB har också stora äldre samlingar av utländska böcker, främst handskrifter från svenska litterära och kulturhistoriska personer, kartor och bilder. KB förvärvar utländsk litteratur både i egenskap av nationalbibliotek och forskningsbibliotek. KB förvärvar äldre svensk och utländsk som saknas, samt extraexemplar av svensk litteratur som behövs för olika referenssamlingar. Till detta kommer viss bytesverksamhet med utländska bibliotek, en förvärvsmetod som numer koncentrerats till s.k. Suecanatryck, dvs. utländska böcker om Sverige eller översättningar av svenska författare.

KB får också motta värdefulla gåvor och donationer. Utmärkande för KB:s förvärv är att det ska ha relevans för dagens behov och värde för framtiden. Med hjälp av Libris statistik kan konstateras om KB ämnesmässigt följer förvärvsplanen.

KB samlar sedan 1997 in digitala publikationer i projektet Kulturarw

3

, vars behandling av personuppgifter och tillhanda-

hållande sedan 1 juli 2002 regleras i en förordning. KB har idag cirka fyra miljoner objekt och 200 miljoner webbsidor i sina samlingar. Det finns dock luckor i det digitala materialet, som har uppstått genom att pliktleverans av digitalt publicerat material ännu inte är lagreglerat.

Informationssystematiska uppgifter

Verksamheten behandlas i kap. 4.

KB ska svara för nationalbibliografiska produkter och det nationella biblioteksdatasystemet Libris. I uppdraget ingår att ansvara för samkatalogen över förvärv av utländsk litteratur till landets forskningsbibliotek samt svara för utbyte av bibliografisk information med utländska bibliografiska centraler.

Under 1980-talet slutfördes ett mer än tioårigt projekt, som syftade till att göra den svenska nationalbibliografin bakåt heltäckande. Någon fullständig och tillförlitlig redovisning av utgivningen i landet från åren 1700–1829 hade dittills saknats, men finns nu lätt tillgänglig i en speciell databas. Därmed är den svenska

tryckproduktionen från 1400-talets slut fram till våra dagar i stort beskriven. Projektet finansierades av Riksbankens jubileumsfond.

Mycket av den information som produceras idag skapas direkt i digital form men det mesta trycks sedan på vanligt sätt. Alltmer information tillhandahålls enbart digitalt. Det ställer stora krav på att utveckla säkra system för att sortera och tillhandahålla och arkivera det digitala materialet.

Bevarandefrågor

Verksamheten behandlas i kap. 6.

KB har som nationell biblioteksmyndighet ansvar för att säkra det svenska tryckets informationsinnehåll och originalutformning. Detta sker på olika sätt: genom ändamålsenliga lokaler, genom nybindning samt genom olika skydds- och konserveringsmetoder. För att skona sköra originaldokument erbjuds låntagaren i vissa fall mikrofilm eller annan reproduktion. KB har i första hand ett bevarandeansvar för de egna samlingarna, men det saknas idag en övergripande bild av tillståndet hos KB:s samlingar och det har därför vart svårt att prioritera bevarandeinsatserna. Bevarandeuppgiften innebär ett relativt omfattande samarbete över enhets- och avdelningsgränser.

De dagliga kraven har lett till att akuta insatser har fått gå före långsiktig planering. En plan är nu under utarbetande. KB har också tagit på sig ett visst nationellt bevarandeansvar – utan att egentligen ha vare sig mandat eller resurser för detta. Ett inventeringsprojekt av det äldre bokbeståndet i landet har genomförts samt några förebyggande bevarandeåtgärder. Bland dessa kan nämnas initiativ till uppbyggnaden av ett bevarandesekretariat och utarbetandet av en handbok i bevarandefrågor.

Roggebiblioteket i Strängnäs

Detta tillkom i samarbete mellan KB och Länsarbetsnämnden i syfte att bevara ett äldre forskningsbibliotek och kunskapscentrum och samtidigt ge anställningsmöjligheter utöver ordinarie arbetsmarknad. Biblioteket införlivades i KB:s organisation 1968 och dess huvuduppgifter är att vårda, dokumentera och tillgängliggöra sitt bestånd – 70 000 volymer från sex sekel – och bidra till att skapa

intresse för Strängnäs som exempel på ett historiskt svenskt kunskaps- och lärdomscentrum samt att utveckla förutsättningarna som forskningsbibliotek. Roggebiblioteket har cirka 20 anställda med lönebidrag och ska bereda dem meningsfull och utvecklande sysselsättning. Biblioteket utför arbete åt KB inom bokbinderi, foto/repro, tryckeri samt konvertering av kataloguppgifter på kort till uppgifter i Librisbasen.

Tillhandahållande och tillgänglighet

Referens- och låneenheterna arbetar aktivt med att tillhandahålla och informera om KB:s samlingar i tryckt och elektronisk form. Informationen ges direkt till besökare som kommer till KB:s information och låneexpedition, men även genom att telefonfrågor besvaras alltid när KB är öppet och genom att skriftliga frågor besvaras via e-post. Referensenhetens e-postadress samlar alla referensfrågor som kommer till KB via Libris, webbmaster, sekretariatet och informationen och låne- och fjärrlånefrågor besvaras direkt via egna e-postadresser. KB har ett brett utbud av referensdatabaser, artikeldatabaser och fulltextdatabaser tillgängliga via referensenhetens hemsida. Vägledning till dessa ges genom kurser i databassökning för allmänhet och studenter/forskare. Den icke synliga verksamheten, t.ex. framtagningen, bör också nämnas.

Vad gäller den fysiska tillgänglighet begränsas denna av antalet läsplatser, som idag är endast 200. För att enligt lagen kunna bevara materialet för all framtid har KB beslutat att inte låna ut materialet utanför lokalerna – utom det utländska för vilket andra regler gäller. Uppslags- och översiktsverk står framme i läsesalar och katalogrum, men övervägande delen av KB:s böcker och tidskrifter finns i magasin som inte är öppna för låntagare. Böckerna måste beställas fram och blir tillgängliga först efter flera timmar eller nästa dag. KB:s läsplatser reserveras i första hand för dem som studerar KB:s material och kan inte självklart erbjudas dem som enbart använder sitt eget material. Dagstidningar finns i stor utsträckning som mikrofilm och finns framme i mikrofilmsläsesalen. För att få låna krävs lånekort och att man har fyllt 18 år.

För att skydda samlingarna har KB beslutat om stränga säkerhetsföreskrifter. Det finns kritiska synpunkter på att personal från vaktbolag är KB:s första ansikte utåt, och man kan fundera på om det inte går att lösa säkerhetsfrågorna på något annat sätt.

Lokalerna för publika evenemang har säkert fått den bästa möjliga lösning, men vägen dit är inte lätt – en öppning mot Humlegården hade radikalt förändrat detta.

Vad gäller den elektroniska tillgängligheten går 1,2 miljoner personer årligen in på KB:s hemsida, och Libris webbsök har 60 000 sökningar per dag (120 000 transaktioner). Ett litet antal datorer finns för låntagarnas bruk, enbart avsedda för sökning i bibliotekskataloger. Ett insatsprogram för digital informationsförsörjning föreslås i avsnitt 7.14.

Digitalisering är en metod för tillgängliggörande som samtidigt har ett bevarandesyfte. KB har p.g.a. bristande finansiering arbetat i relativt liten skala med digitalisering. En kraftfull satsning på digitalisering är ett av huvudförslagen i detta betänkande och behandlas i kap. 5. KB har i det s.k. Digsamprojektet inlett ett systematiskt arbete med digitaliseringsfrågor.

Samordningsuppgifter

Verksamheten behandlas i kap. 7.

Uppgiften att ge stöd till samordning och utveckling av forskningsbiblioteken samt utnyttjande och utveckling av tjänster baserade på informationsteknik är KB/Bibsams uppgift. Det gäller också utredningar inom biblioteksområdet samt att utse ansvarsbibliotek.

Vissa gemensamma funktioner för forskningsbiblioteken i Stockholmsregionen

År 1962 uppfördes Statens biblioteksdepå i Bålsta utanför Stockholm. Depån var ett resultat av det samarbete som grundats 1949 inom Stockholmsbibliotekens samarbetsnämnd; ett annat var den ”bokbil” för låneservice som började cirkulera mellan biblioteken 1953. Depån används också av andra än KB.

KB ska enligt instruktionen svara för vissa funktioner som är gemensamma för forskningsbiblioteken inom Stockholmsregionen. En översyn av det regionala samarbetet föreslås i avsnitt 7.13.3. Då blir det aktuellt att titta på samarbetet även i denna region.

7. Internationellt samarbete

Verksamheten behandlas i kap. 9.

Nationsgränser förlorar alltmer sin betydelse i biblioteks- och informationspolitiska sammanhang. Enligt instruktionen (1 §) ska KB främja internationellt samarbete och därvid samverka med utländska institutioner och internationella organisationer.

2.4. Personal, organisation och ekonomi

Organisationsfrågor behandlas i kap. 10 och frågor rörande KB:s utbildnings- och forskningsbehov i kap. 8.

KB har ett omfattande och krävande uppdrag som ställer stora krav på djupa kunskaper inom vitt skilda områden – allt från djupa bokhistoriska kunskaper och kunskaper om biblioteks- och informationsvetenskap och konservering till systemvetenskapliga, tekniska och juridiska, ekonomiska och administrativa kunskaper. Detta ställer krav på en välutbildad personal. Många uppgifter ställer stora krav på servicemedvetenhet och samarbetsförmåga såväl internt som externt, eftersom KB har en utpräglat utåtriktad verksamhet.

År 2002 var antalet anställda 310 (259 årsarbetskrafter). 61 procent av dem var kvinnor. Drygt en tredjedel av KB:s personal hade högskoleutbildning inom biblioteksområdet (övrig akademisk utbildning särredovisas inte i KB:s statistik). Endast sju hade doktorsexamen. Beträffande yrkeskategorier var 24 förste bibliotekarier, 163 bibliotekarier och 25 biblioteksassistenter. Övriga personalkategorier finns inte särredovisade.

I Riksbibliotekariens (RB) sekretariat ingår RB:s sekreterare som tillika är registrator. Myndighetens enda jurist utgör en stabsfunktion under RB.

KB:s anslagsutveckling

1998 227 274 000 förbrukat anslag 1999 227 784 127 ” 2000 216 414 666 ”

1

2001 225 434 780 ” 2002 233 010 393 ” 2003 231 500 000 Prognos 2004 234 004 000 enligt budgetprop.

2

2005 239 118 000 beräknat enligt budgetprop.

3

2006 242 597 000 ”

3

Tabellen visar KB:s anslagsutveckling efter den stora ombyggnaden 1997. Under denna period har KB fått använda anslagssparande för olika ändamål, huvudsakligen digitalisering. KB har under perioden även fått extra medel för subventioner till förvärv av elektroniska informationsresurser till landets lärosäten, samt för att göra Libris fritt tillgängligt på Internet. Att Libris blivit fritt tillgängligt har samtidigt gjort att intäkterna för Libris har minskat.

KB anser sig inte ha blivit kompenserade för de senaste årens stora avgiftshöjningar av pensionspremier mm.

2.5. Lokaler m.m.

Idén med KB är evig. KB:s uppdrag att samla allt svenskt tryck och bevara det för all framtid innebär att lokalbehovet är evigt ökande. 1997 gjordes bedömningen att nuvarande lokaler ska räcka till 2050. I god tid dessförinnan bör planeringen för framtida lagring vara löst.

Alla myndigheter ska enligt förordningen (1995:1300) om statliga myndigheters riskhantering göra en riskanalys. Den går ut på att identifiera vilka risker för skador eller förluster som finns i KB:s verksamhet. En revidering gjordes senast i samband med att KB beviljades statlig utställningsgaranti för utställningen om heliga Birgittas uppenbarelser sommaren 2003. En revidering pågår av KB:s riskanalys.

1

KB:s anslag ej justerat för ökade kostnader (justering gjordes under 2000)

2

I beloppet ingår kompensation för årliga revisionen, 347 000 kr

3

Motsvarar 234 004 000 kr i 2004 års prisnivå

KB har vidare besvarat Handikappombudsmannens (HO) enkät del I och II, den s.k. myndighetsenkäten om myndigheters genomförande av handikappolitiken. Arbetet pågår med att göra lokaler, verksamhet och information tillgänglig för människor med funktionshinder. Begränsningar ligger dock i att byggnaden är statligt byggnadsminne.

2.6. KB:s visioner för 2008

År 1998 slog KB fast visioner som skulle vara förverkligade år 2008. Visionerna tar sin utgångspunkt i de uppdrag KB fått under senare år och som formulerats i propositioner, riksdagsbeslut, regleringsbrev och allmänna inriktningsdokument. KB framhöll vikten av att en handlingsplan utarbetades för att uppnå målen.

Visionerna har sammanfattats i tio punkter:

1. Kungl. biblioteket ges ett allt tydligare bibliotekspolitiskt uppdrag. KB måste utveckla sina nationella uppgifter och leda biblioteksutvecklingen; samarbetet mellan olika bibliotekstyper bör underlättas. En fri och öppen tillgång till information, en nödvändig beståndsdel i varje demokratiskt samhälle, måste upprätthållas och utvecklas.

2. Libris som system och databas utvecklas till en nationell informationsresurs med intressenter inom alla delar av samhället och med vitt skilda användningsområden. KB:s ansvar är att i nära samarbete med dem som bygger databasen utveckla Libris i takt med tiden, och bevaka informationens kvalitet och tillgänglighet.

3. I en föränderlig värld måste Kungl. biblioteket arbeta för att den nyproducerade svenska textmassan räddas till eftervärlden, oavsett form och innehåll. Ny teknik medför att KB måste lägga om sina rutiner och anpassa sina samlande uppdrag till den nya situationen.

4. Nya metoder för att beskriva innehållet i text och bild medför att katalogiserings- och klassificeringsrutinerna förändras. KB måste i samarbete med förlag, tryckerier och upphovsmän/kvinnor utnyttja de möjligheter till rationalisering som erbjuds.

5. Kungl. biblioteket måste verka för att tillgängligheten till samlingarna ökar. En genomtänkt digitalisering av centrala delar av

samlingarna blir nödvändig för att lyfta fram det mest angelägna materialet. Resultat ska bli tillgängligt via Internet.

6. Bevarandefrågorna får allt större betydelse, ofta i samband med långt drivna säkerhetsöverväganden. Den bevarandeplan som fastställts för KB anger inriktningen för bevarandearbetet. KB ska ha sådan kompetens inom sin organisation att planerna kan fullföljas.

7. Ett ökande intresse för KB:s kulturarvsuppgifter och specialavdelningar betyder att biblioteket nu är etablerat som en känd nationell kulturinstitution. KB måste bedriva en genomtänkt program- och utställningsverksamhet och visa upp sina samlingar och sin professionella yrkeskompetens och aktivt påverka kulturlivet. KB:s tjänstemän deltar i den bibliotekspolitiska debatten.

8. Biblioteksarbetet är till sin karaktär internationellt. Man både importerar och exporterar kunskap. Det internationella bibliotekssamarbetet ökar på alla områden bl.a. genom det europeiska samfundets integration. KB ska verka för att denna utveckling underlättas. Den måste få betydelse för hela det svenska biblioteksväsendet. KB ska även självt ta initiativ till projekt och leda verksamheter.

9. Mot bakgrund av minskade resurser för högskolornas bibliotek stärks KB:s roll som humanistiskt forskningsbibliotek. KB måste vinnlägga sig om att förvärva ett fylligt och representativt utländskt material inom de humanistiska kärnområdena historia, litteraturvetenskap. och konstvetenskap. 10. KB:s olika administrativa och biblioteksadministrativa rutiner är nu helt integrerade vilket medför ett tillförlitligare planeringsunderlag och ger förutsättningar för ett gott kvalitetsarbete.

Följande kan konstateras när halva tiden har gått:

Den handlingsplan som förutskickades har inte kommit till stånd. Däremot tycks ändå organisationen på många punkter arbeta i den riktning visionen anger. Någon avdelning har arbetat mer systematiskt med att sätta upp mål och formulera handlingsplaner. KB skulle nog vinna på att göra det i större utsträckning.

Det ingår i den nye Riksbibliotekariens planer att under våren ta upp visionsdokumentet till diskussion och eventuell omprövning.

2.7. Bedömningar och slutsatser

Slutsatserna i det följande dras utifrån den bild KB-utredningen fått genom de enkäter, intervjuer och samtal som genomförts, bl.a. har alla KB:s avdelningar besökts. Slutsatserna kan ses som en bild av dagens verksamhet och utgör underlag för förslagen i betänkandet. Utförligare beskrivningar och värderingar görs i sitt sammanhang i respektive kapitel.

KB är i första hand ett forskningsbibliotek med ett viktigt nationellt uppdrag: att samla in och bevara det svenska trycket, som är avsett för allmän spridning, oavsett hur det publicerats. Detta kulturarv ska KB bevara och göra tillgängligt för att det svenska samhället i all framtid ska kunna beforskas. KB är också ett humanistiskt forskningsbibliotek med betydande utländska samlingar. Samordningen med andra forskningsbibliotek i landet är en viktig fråga.

Beträffande insamlingen kan generellt konstateras det oskattbara värde som ligger i den svenska pliktlagen – grunden för KB:s insamlingsverksamhet. Insamlingen ställer stora krav på dem som skall ta emot och ordna upp allt detta material. En förutsättning för att detta ska fungera är ordning och reda, enhetliga principer och standarder samt ett nära samarbete mellan många berörda inom och utanför KB och internationellt. Det krävs vidare avancerade administrativa och tekniska system för hanteringen. Nationalbibliografin, katalogiseringen och Libris är centrala instrument. En nationell bibliotekskatalog har avgörande betydelse för tillgängligheten till det tryckta kulturarvet och det samlade litteraturbeståndet. Det gäller självfallet också i fråga om det digitala materialet. Detta ställer krav på samordning och KB har tagit många viktiga initiativ och det är angeläget att KB också får ett formellt nationellt ansvar för bibliografisk samordning och utveckling.

Författararkiv är en viktig del i ett nationalbiblioteks verksamhet. Även om det är en fråga om resurser och donatorers vilja att donera är det en angelägen uppgift för KB som nationalbibliotek att ha landets stora författares arkiv i sina samlingar.

Beträffande KB:s initiativ att samla in digitalt material från Internet i Kulturarw

3

-projektet är detta en mycket lovvärd insats.

Denna metod innebär en slumpmässig robotinsamling från de svenska delarna av Internet med långa mellanrum. Mycket av det som publiceras av professionella producenter (tidningar, organisationer m.fl.) på nätet samlas därför inte in. Det innebär att en viktig

del av det svenska kulturarvet inte finns bevarat, och det allvarliga är nu den lucka som uppstått genom att insamling av digitalt material inte är lagreglerad.

Beträffande bevarandeansvaret bör satsningarna på renoveringen av lokalerna med tillhörande framtida lagringsmöjligheter framhållas. Ett aktivt bevarandearbete pågår i olika former av KB:s omfattande material. Det kräver god samarbetsförmåga eftersom det är avdelnings- och enhetsöverskridande. Hittills har arbetet präglats av akuta insatser och KB har saknat en övergripande planering för bevarandearbetet. Ett målmedvetet långsiktigt planeringsarbete har nu påbörjats även om behovet av akuta insatser fortfarande är stort. Lovvärda är också de initiativ som KB tagit för nationella bevarandeinsatser. En grund har lagts genom det inventeringsprojekt av landets gamla boksamlingar som genomfördes tillsammans med andra för några år sedan samt det initiativ KB tagit för att inrätta ett bevarandesekretariat och den handbok i bevarandefrågor som tagits fram. Den lagstiftning och övriga nationella bevarandeåtgärder som nu föreslås kommer att bli ett viktigt stöd i KB:s fortsatta arbete. Den digitalisering som KB påbörjat av samlingarna är också en viktig bevarandeåtgärd.

Tillgängligheten är en fråga som engagerar många. Digitaliseringen är viktig för att öka tillgängligheten till det rika kulturarv som KB besitter. Även om KB ”bara” skulle vara ett forskningsbibliotek, så anser många att KB i högre grad borde vara ett forskningsbibliotek för hela landet. Ganska många tycker också att KB idag vänder sig till forskarsamhället i alltför hög grad, på bekostnad av utbildning/studenter och allmänheten. Till stöd för detta talar även att fler anser att KB bör vända sig till alla/medborgarna, alternativt dem som har intresse eller behov av KB:s material, än de som anser att KB gör detta idag. KB framhålls också av många som viktigt för andra bibliotek.

Allmänt framhålls önskemål om bättre öppettider, exempelvis införande av söndagsöppet, samt att mer material ska tillgängliggöras på Internet. Tillresande såväl från olika delar av Sverige som utländska besökare anser att det är helt fel att man inte kan få tillgång till en bok samma dag om man inte förbeställt inom en viss tid. Flera nämner att digitalisering behövs, och någon önskar att mikrofilm ska lånas ut samt att fjärrlånesystemet behöver bli snabbare. En majoritet anser att den publika verksamheten är tillräcklig och att den har rätt inriktning. Önskemål finns dock om ett mer öppet KB – öppet för alla med lättare programinslag, mer

material på webben, som mötesplats för kultur och forskning för både professionella och lekmän som kan leda till nya idéer. Önskemål finns om att KB ska ta ansvar för bokhistoria. Många tycker att KB är för Stockholmsinriktat.

Den digitalisering som påbörjats inom KB bör uppmärksammas t.ex. av Suecia Antiqua et Hodierna. Vidare är digitaliseringen av affischer och den publika verksamheten kring detta, bl.a. i form av en vandringsutställning, kombinerat med att materialet blir tillgängligt via Libris webbsök ett värdefullt sätt att nå ut mer allmänt. Publika verksamheter i KB:s lokaler som utställningarna om Strindberg, Bremer och Vang Nyman är också viktiga för det allmänna intresset. Nämnas bör även utställningar som De litterära sällskapen – en starkt växande rörelse av betydelse för intresset för ”boken”. Nämnas bör också Svensk Bokkonst – kanske något för satsningarna som nu pågår för svensk design – samt KB:s vänförening Biblis.

KB har tagit ett värdefullt initiativ genom den systematiska planering för det framtida digitaliseringsarbetet som påbörjats. Detta utgör en god grund för en mer omfattande digitalisering av samlingarna så att landets gemensamma kulturarv blir till glädje och nytta för hela landet. Det är också ett av förslagen i detta betänkande.

KB:s uppgift är också nationell samordning och utveckling av det svenska forskningsbibliotekssystemet och infrastrukturen för informationsförsörjning till forskning och högre utbildning.

Förutom de uppgifter som framhållits i det förgående och också är en del i informationsförsörjningen till forskning och utbildning kan nämnas fjärrlånesystemet, de samordnade förvärven av elektroniska informationsresurser samt det arbete som inletts i samarbete med lärosätena för att med utgångspunkt i första hand från deras behov och önskemål bygga upp ett svenskt nätbibliotek.

Trots de medvetna satsningar som gjorts de senaste åren – efter ombyggnaden – på den utåtriktade verksamheten måste man nog ändå påstå att KB är relativt okänt. För många är KB bara ett stort gult hus i Humlegården. KB bör göra en kraftsamling för att bli mer allmänt känt. Även om KB:s primära uppgift är att vara forskningsbibliotek med huvuduppgiften att för framtida forskning samla allt och spara allt utan gallring så bör KB:s samlingar och verksamheter bli mer kända. En plan för den utåtriktade verksamheten bör tas fram och resurserna förstärkas. Av tidigare erfarenheter kan slutsatsen dras att planen bör utgå från specifika mål-

grupper – t.ex. lärare/forskare/studerande och deras bibliotek och organisationer, media, myndigheter, folkbildningen, förlag, bokhandlare etc. En stor förändring har skett de senaste åren när det gäller KB:s utåtriktade verksamhet, särskilt efter ombyggnaden 1997. Samordningen mellan informationsansvariga inom KB bör också förbättras. En mer central plats i organisationen är också viktig.

KB:s ambitioner att delta i den allmänna biblioteksdebatten är goda, men där har genomslagskraften har inte varit så stor.

En annan viktig fråga är KB:s omvärldsanalys. KB har gjort många värdefulla insatser, t.ex. starten av Kulturarw

3

-projektet och

konsortieförvärven av elektroniska informationsresurser. KB har också skaffat sig goda kunskaper på det upphovsrättsliga området. Återkommande användarundersökningar ingår som ett led i omvärldsanalysen. Ett mer systematiskt arbete bör dock startas för att definiera och beskriva KB:s omvärld, vilka som är intressenter och hur dessa ska nås.

Varje enhet bör ta fram väl förankrade kort- och långsiktiga planer för sina verksamheter, och dessa bör fastställas av Riksbibliotekarien. Dessa ska utgöra underlag för KB:s övergripande långsiktiga planering. Detta blir ännu mer angeläget med tanke på vad som förslagits i detta betänkande och som ställer stora krav på KB:s organisation, samarbetsförmåga och handlingskraft.

De allra flesta anser att KB:s personal är kompetent, servicemedveten och överlag gör ett mycket bra arbete. Det är emellertid viktigt att KB så snart som möjligt gör en analys av det framtida kompetensbehovet – dels inför de utvidgade uppgifter som väntar, dels med hänsyn till kommande pensionsavgångar.

Flera av de åtgärder som behöver vidtas ställer nya krav på KB. Bedömningen är att KB med vissa resursförstärkningar och några organisatoriska förändringar har alla förutsättningar att klara detta på bästa sätt.

Flera av de mål som ställdes upp i visionen 1998 är förverkligade. Med de insatser som nu föreslås kommer det att finnas goda förutsättningar för att visionerna ska vara förverkligade år 2008.

3. Samla in – Pliktlagen

3.1. Bakgrund

3.1.1. Inledning

Pliktexemplar har samlats in och bevarats i århundraden. De första svenska bestämmelserna är daterade till år 1661 och återfinns i en kansliordning från detta år. Genom denna tidiga bestämmelse och genom Kungl. bibliotekets (KB) etablering redan under senare delen av 1500-talet har ett unikt kulturarv bevarats för framtiden.

KB:s uppdrag är att samla in hela den svenska tryckproduktionen, publikationer med svensk anknytning som givits ut utomlands och en representativ samling utländsk litteratur samt vissa elektroniska dokument. I uppdraget ingår också att stå för kontinuiteten – att beskriva samlingarna, bevara dem för framtiden och göra dem tillgängliga. Vidare ingår att framställa nationalbibliografiska produkter, ansvaret för samkatalogen och det nationella biblioteksdatasystemet Libris. KB:s samlingar är ovärderliga – ett kulturarv som som speglar Sverige och omfattar allt från medeltida handskrifter till 200 miljoner webbsidor.

KB står för bredd och djup samt kontinuitet när det gäller det skriftliga kulturarvet genom det lagstadgade ansvaret för insamling av allt material som trycks i landet och som är avsett för allmän spridning. Detta omfattar böcker/monografier, periodiska publikationer (tidskrifter, årsböcker etc.), dagstidningar och vad som benämns ”småtryck” samt bilder, affischer och vykort. Genom att KB började samla in material från webben 1997 har också en del av det digitala materialet sparats för eftervärlden. Det är nu angeläget att även det senare blir lagreglerat.

KB är en unik källa för utbildning och forskning och ovärderlig som bevarare av vårt svenska kulturarv. Vilken betydelse detta har får vi alla påminnelser om när nationalbibliotek utsätts förstörelse i samband med naturkatastrofer och krig. På en konferens under

slutet på 1990-talet om elektronisk publicering som handlade om vart vi är på väg uttryckte nationalbibliotekarien från Sarajevo – där nationalbiblioteket nyligen bränts ner – ”I want to know where I come from”.

Frågan är om det svenska systemet vad gäller tryckta skrifter ska behållas och vilka behov av förändringar det finns. Insamlingen av det digitala materialet behöver lagregleras snarast så att inte mer av det svenska kulturarvet ”på webben” går förlorat för framtiden.

3.1.2. Tidigare utredningar och propositioner

Med anledning av vissa förändringar i tryckfrihetsförordningen (TF, 1949:105) med konsekvenser för pliktleveransordningen tillkallade regeringen i januari 1977 en särskild utredare med uppdrag att se över bestämmelserna om pliktleveranser. Utredaren skulle titta på i vilken utsträckning universitetsbiblioteken i de sex högskoleregionerna skulle kunna utnyttja pliktexemplaren för sin försörjning av svenskt tryck. Om inte pliktleveranser skulle kunna gå till samtliga bibliotek skulle förslag lämnas om antalet pliktexemplar och fördelningen av dessa. Ett exemplar skulle betraktas som nationalexemplar att bevaras för framtiden och alltså i första hand inte vara ett bruksexemplar. Vidare skulle möjligheterna att gallra i materialet undersökas – t.ex. genom selektiv rekvisition eller utgallring efter leverans. Utredaren skulle också beakta de vidgade möjligheter till samordning som Libris-systemet medgav.

Utredaren redovisade sina förslag i betänkandet Pliktexemplar av skrift (DsU 1977:12). Beträffande antal och karaktär slogs fast att de kulturella och administrativa skälen var synnerligen starka för att ha ett nationalexemplar (KB) och ett reservexemplar (Lunds universitet). Som motiv för fler än två exemplar angavs behovet av tillgång till ett brett inhemskt material för forskning, akademiska studier och annat utnyttjande på flera ställen. Olika möjligheter till begränsning övervägdes främst i fråga om huruvida det s.k. småtrycket skulle samlas in, men starka principiella skäl anfördes för att de sex dåvarande s.k. högskoleregionerna skulle behandlas på ett likvärdigt sätt i fråga om tillgång till litteratur för forskningsändamål m.m. Detta innebar en ökning av antalet pliktexemplar till sju.

Förslaget innebar en principiell begränsning för framtiden av antalet exemplar. I förslaget ingick även en begränsning av skyldigheten att för framtiden bevara materialet. Bevarandeskyldigheten

skulle endast gälla national- och reservexemplaret. Övriga skulle få fritt disponeras av respektive universitet för i första hand regionens behov. Spridning och gallring skulle kunna ske i den utsträckning som befanns lämpligast.

Genom prop. 1977/78:97 (KrU 1977/78:27, rskr 375) om lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar) om åtgärder för att bevara skrifter och ljud- och bildupptagningar beslutade riksdagen om en ny särskild lag om pliktexemplar. Radio- och televisionsföretag samt beställare och importörer av fonogram och videogram ålades skyldighet att lämna exemplar för bevarande. Samtidigt inrättades en ny statlig myndighet, Arkivet för ljud och bild (ALB), som skulle bevara och tillhandahålla ljud- och bildupptagningar. Vidare infördes en utökning av antalet pliktexemplar till sammanlagt sju stycken. Skälet var att man av principiella skäl ville behandla de dåvarande sex högskoleregionerna på ett likvärdigt sätt vad avsåg tillgång till det svenska trycket.

Sommaren 1988 tillkallades en utredare för att se över bestämmelserna i lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bandupptagningar. Översynen (Dir. 1988:46) gällde konsekvenser av den tekniska utvecklingen. Det ingick också att belysa vissa speciella problem rörande publikationer för synskadade. Hösten 1989 överlämnades Översyn av lagen om pliktexemplar (SOU 1989:89) till regeringen. Den behandlade behov av förändringar i regelsystemet med anledning av den grafiska teknikens snabba utveckling och kartläggning av information som tillhandahålls i mikroform respektive digitalform med sikte på att utvidga lagen till dessa områden. I direktiven ingick även att belysa vissa speciella problem rörande bevarandet av publikationer för synskadade.

Utredningen gjorde följande allmänna överväganden:

  • lagen ska vara neutral i förhållande till olika informationsmedia
  • leveransplikt bör gälla för skrifter (och upptagningar) etc. som fixerats i form av dokument av något slag och som är avsedda att spridas i denna form till en större krets av användare
  • regelsystemet får inte belastas med tekniska detaljer. Avgränsningen av det leveranspliktiga materialet bör ske i breda men väl definierade kategorier.
  • de förpliktelser som åläggs producenter/utgivare av skilda slag av informationsbärare bör göras så likformiga och så lite betungande som möjligt.

När det gäller tryckta skrifter och därmed jämställt material fann utredaren inte anledning att överväga några principiella förändringar. Däremot föreslogs ett mindre antal tekniska justeringar i de föreskrifter som reglerar avlämnandet av pliktexemplar av tryckta skrifter, bl.a. föreslogs TPB få ansvar för det långsiktiga bevarandet av publikationer för läshandikappade.

Tidigare hade betänkandet Ljud och bild för eftervärlden (SOU 1987:52) lämnats och där föreslogs vissa utvidgningar av PL. Regeringen beslutade med utgångspunkt från dessa utredningar och remissyttrandena att göra en samlad översyn som skulle redovisas våren 1992 (aviserat i budgetpropositionen 1990/91:100 bil. 10 s. 131). I maj 1991 tillkallades en särskild utredare för att göra översynen. I uppdraget (Dir. 1991:78) ingick att fastställa vad pliktleveranser skulle omfatta och utarbeta begreppsdefinitioner för materialtyper som borde omfattas av leveransplikt, undersöka om det var möjligt att göra någon form av urval, vilka regler som borde gälla samt former för beslut om bevarande och lagring, bedöma behov av nationellt reservexemplar, möjligheter till arbetsfördelning mellan berörda myndigheter, bedöma behovet av regler för tillgänglighet av materialet; utlåning och kostnader i samband med detta, möjligheter till gemensamt och delat ansvar mellan universitetsbiblioteken, behov av särskild utrustning för att material skulle kunna användas, för och nackdelar med delat ansvar mellan KB och ALB (numera SLBA) liksom med en mer sammanhållen organisation, föreslå en ny pliktexemplarslag och behov av övriga åtgärder.

Utredaren redovisade sina förslag i betänkandet Pliktleverans (SOU 1992:92). Utredaren föreslog en ny lag, pliktleveranslagen, som skulle ersätta lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar. Alla dokumenttyper skulle betraktas som likvärdiga. Ingen kvalitetsskillnad mellan dokument skulle göras för att bevara bara det som subjektivt betraktas som intressant. Kriterierna för leveranspliktigt material skulle vara:

  • tillgängligt för allmänheten
  • framställt i Sverige
  • röra svenska förhållanden

Även skrifter i mikroform och dokument för elektronisk återgivning (t.ex. cd-rom) föreslogs bli leveranspliktiga. Detsamma skulle gälla för kombinerat material (oftast skrift kombinerad med ljud- och bildupptagning).

Antalet pliktexemplar skulle enligt förslaget även i fortsättningen vara sju (Kungl. biblioteket (KB), Stockholms (SUB), Uppsala (UUB), Linköpings (LiUB), Lunds (LUB), Göteborgs (GUB) och Umeå (UmUB) universitetsbibliotek). Bestämmelsen om nationellt reservexemplar (vid LUB) föreslogs upphöra. Elektroniska dokument som innehåller ljud och rörlig bild, t.ex. multimedia, skulle levereras till ALB (numera SLBA). För dokument som framställs i landet skulle framställare eller producent leverera pliktexemplaret. Detta skulle bevaras och tillhandahållas för forskning och studier enligt föreskrifter av regeringen eller myndighet som regeringen föreskriver. Det förutsattes att upphovsrättslagstiftningen iakttogs.

KB och ALB föreslogs under den närmaste framtiden verka som från varandra fristående institutioner, men på sikt måste ett närmare samgående tas upp till ny prövning – inte minst därför att framtiden kommer att kräva god samordning när det gäller att bevara och tillhandahålla kulturarvet. Frågan om långsiktigt bevarande måste lösas och insatser måste göras för att överföra innehållet både i pappersdokument och elektroniska dokument till mer hållbar form. KB, Riksarkivet (RA) och ALB borde samverka och påbörja planeringen för att på lång sikt bevara framförallt elektroniska dokument.

Regeringen aviserade i forskningspropositionen Forskning för kunskap och framsteg (1992/93:170, avsnitt 8) sin avsikt att förelägga riksdagen en proposition om en pliktleveranslag och framhöll skälen för pliktleverans (insyn i vårt samhälle, bevara och tillhandahålla yttringar av svensk kultur och vittnesbörd om det svenska samhället och om livet i Sverige för eftervärlden som är av största betydelse för forskning och studier). En ny lag behövdes med anledning av de förändringar som skett när det gäller allmänt tillgängliga dokument. Olika dokumentslag skulle betraktas som likvärdiga och gallring av kvalitetsskäl undvikas. Tillgång i hela landet framhölls vara av stort värde därför skulle antalet exemplar (sju, inklusive reservexemplaret i Lund) bibehållas. Åtgärder för att rädda skrifter och elektroniska dokument behövdes och medel borde anslås.

KB och ALB:s ställning som fristående myndigheter skulle vara oförändrad. Uppgiften att bevara kulturarvet ansågs komma att kräva en god samordning. På sikt måste ett närmare samgående tas upp till ny prövning för att ge möjligheter att inom en och samma organisation kunna göra prioriteringar och resursavvägningar mellan näraliggande verksamhetsområden. Riksdagen beslutade hösten 1993 om en ny pliktexemplarslag (1993:1392, PL) (prop. 1993/94:10 om pliktexemplar, bet 1993/94:KrU8), som trädde i kraft 1 januari 1994 och i huvuddrag följer förslagen i utredningen. En betydande del av förändringarna är av systematisk natur.

Därefter har vissa mindre ändringar gjorts i PL efter förslag i prop. 1995/96:71 Ändring i pliktexemplarslagen (1995/96:KrU4). Förslagen grundade sig på önskemål från KB och ALB (Kungl. biblioteket Rapport nr 22 oktober 1995, Mats G. Lindquist om långsiktigt bevarande av elektroniska dokument, i fixerad form, på uppdrag av ALB, KB och RA). Lagändringen gällde leveransplikt av elektroniska dokument – leveransskyldighet ska åvila den som låtit göra dokumentet tillgängligt för allmänheten här i landet (20 §).

I oktober 1996 beslutade regeringen att en särskild utredare skulle tillkallas för att göra en förutsättningslös översyn av lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument (Översyn av pliktexemplarslagen Dir:1998:92). Utredaren redovisade sina förslag i betänkandet E-plikt (SOU 1998:111). Betänkandet, remissbehandlingen och regeringens ställningstaganden redovisas i avsnitt 3.4. Förslaget föranledde inga åtgärder.

3.2. Utgångspunkter

3.2.1. KB:s uppdrag

I förordning (1996:505) med instruktion för Kungl. biblioteket regleras bl.a. att KB är nationalbibliotek och ska fullgöra dokumentära uppgifter och serviceuppgifter. KB ska samla, förvara, beskriva och hålla tillhanda den svenska tryckproduktionen i dess helhet samt vissa elektroniska dokument, och därvid fullgöra de uppgifter som följer av lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument och förordningen (1993:1439) om pliktexemplar av dokument. Vidare ska KB samla, förvara, beskriva och hålla tillhanda utomlands utgivna publikationer med svensk anknytning.

3.2.2. Gällande bestämmelser

Utgångspunkt för pliktlagstiftningen är tryckfrihetsförordningen (TF) 4 kap. 4 § om skyldighet att bevara exemplar av tryckt skrift för granskning och att lämna exemplar av skrift till bibliotek eller arkiv. Den lag som avses är lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument. En genomgående förutsättning för leveransplikt är att de olika dokumentslagen ska ha gjorts tillgängliga för allmänheten. Beträffande skrift innebär detta att den ska ha utgivits eller lämnats ut för spridning.

Lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (URL) reglerar de rättigheter som en upphovsman har till sina verk och vilka möjligheter denne har att bestämma över användningen av verken.

Departementsskrivelsen Upphovsrätten i informationssamhället – genomförande av direktiv 2001/29/EG, m.m. (Ds 2003:35) behandlas i avsnitt 3.4.2.

Yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469, YGL) ger ett särskilt grundlagsskydd för friheten att yttra sig via radio, television och överföringar via datornät samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar. YGL tillkom efter förebild av tryckfrihetsförordningen och bygger på samma grundläggande principer nämligen etableringsfrihet, förbud mot censur och liknande åtgärder.

Lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument (PL) reglerar föreskrifter om skyldighet att lämna exemplar av dokument, pliktexemplar, till bibliotek eller Statens ljud- och bildarkiv. I lagen regleras vem som ska lämna pliktexemplar, vad som ska lämnas, till vem och när. Idag omfattar PL endast tryckt material samt ljud- och bildmaterial och det digitala material som är fixerat på ett medium, exempelvis disketter eller cd-rom.

Förordningen (1993:1439) om pliktexemplar av dokument (PF) reglerar hur pliktexemplaret ska bevaras och tillhandahållas samt om sanktioner om bestämmelserna inte följs.

Förordningen (1998:377) om statliga myndigheters skyldighet att leverera skrifter till Kungl. biblioteket och riksdagsbiblioteket reglerar just statliga myndigheters skyldighet att leverera skrifter.

Personuppgiftslagen (1998:204, PuL) reglerar behandling av personuppgifter, dvs. all hantering av personuppgifter, oavsett om det sker genom databehandling eller om det sker manuellt. PuL gäller dock inte behandling av personuppgifter som utförs som ett led i

en verksamhet som är av rent privat natur. Bestämmelserna i lagen gäller heller inte om det skulle strida mot bestämmelserna om tryck- och yttrandefrihet. Slutligen ska vissa bestämmelser inte tillämpas på sådan behandling av personuppgifter som sker uteslutande för journalistiska ändamål eller konstnärligt eller litterärt skapande. PuL är subsidiär i förhållande till annan lagstiftning, vilket innebär att bestämmelser i annan lag eller förordning gäller i stället för PuL, exempelvis förordningen (2002:287) om behandling av personuppgifter i Kungl. bibliotekets digitala kulturarvsprojekt.

Förordningen (2002:287) om behandling av personuppgifter i Kungl. bibliotekets digitala kulturarvsprojekt tillkom eftersom Epliktutredningen (SOU 1998:111) inte resulterade i någon förändring av pliktleveranssystemet. Förordningen reglerar tillgängligheten i förhållande till PuL, och medger att personuppgifter får behandlas i projektet för att tillgodose behovet av forskning och information.

Bakgrunden till förordningens tillkomst återfinns bland annat i en skrivelse från KB till Utbildningsdepartementet (den 9 februari 2001), där KB framhöll sitt nationella ansvar att för framtiden insamla, bevara och tillhandahålla den kunskap och de idéer och tankar vi idag ger uttryck för. När detta i allt högre grad sker via elektronik och Internet så måste insamlandet av denna information ingå i KB:s uppdrag, annars urholkas KB:s förutsättningar att fungera som nationalbibliotek. KB framhöll att man sedan 1997 samlat in material från Internet med robotteknik i projektet Kulturarw

3

, ett projekt som hade finansierats av bl.a. Knut och

Alice Wallenbergs stiftelse men under ett år även av Utbildningsdepartementet.

3.2.3. Direktiven

Den nuvarande pliktlagen trädde i kraft 1994. KB:s förutsättningar för att samla in tryck, konsekvenser av förändringar i trycket och digital publicering ska belysas och analyseras samt hur tillämpningen av pliklagen har fungerat. I direktiven hänvisas till de stora förändringar som skett beträffande utbud, struktur, teknik och distributionsformer vad gäller såväl tryckta dokument som ljud- och bildmedier. Det framhålls att de kriterier som då fastställdes gällande leveransplikt börjar bli föråldrade och bör anpassas till dagens mediesituation.

Beträffande insamling av material på Internet, se avsnitt 3.4. En utvärdering ska även göras av hanteringen av det nationella reservexemplaret som Lunds universitetsbibliotek ansvarar för. Vidare ska systemet med att pliktexemplar ska lämnas till vissa universitet granskas.

3.2.4. Definitioner och avgränsningar

För definitioner som inte nämns i det följande samt förkortningar, se avsnitt 3.4 och kap. 12.

I betänkandet används huvudsakligen begreppet digitalt material i stället för E-pliktutredningens elektroniskt material för att beteckna material som publiceras på Internet och andra nätverk eller i fixerad form, exempelvis på cd. I detta ingår även databaser (se vidare avsnitt 3.4).

I 2 § PL definieras de leveranspliktiga materialslagen (bland annat skrifter, vars definition är kopplad till 1 kap. 5 § TF) samt begreppet dokument.

S.k. kombinerat material innehåller minst en skrift och inslag av AV-material som ljudkassetter, skivor eller videogram (ljud och/eller rörlig bild). År 1979 infördes leveransplikt i två exemplar för denna typ av skrift. År 1993 utvidgades leveransplikten till sju exemplar. Denna fråga behandlas vidare i avsnitt 3.5.

Vad som avses med tillgängliggjort för allmänheten regleras i 3 § PL. Utredningen föreslår införande av en ny 3 a § för att reglera när digitalt material ska anses tillgängliggjort för allmänheten (se lagförslaget). Här ingår det för skrifter vanligt förekommande uttrycket allmänt spritt, vilket innebär att något tillgängliggjorts för allmänheten. Spridning förutsätter att det finns exemplar och en upplaga vilket inte är fallet för exempelvis digitalt material.

Vad som ska anses vara svenskt (röra svenska förhållanden) regleras i 4 § PL, och även där föreslås tillägg för digitalt material (se lagförslaget).

Mångfaldigad innebär framställande av en skrift i flera exemplar. Pliktleverans innebär skyldighet för framställaren eller utgivaren att leverera material enligt PL (19–23 §§). Pliktmottagare är Kungl. biblioteket, Stockholms, Uppsala, Linköpings, Lunds, Göteborgs och Umeå universitetsbibliotek (24 § PL).

I PL regleras även pliktleverans av ljud- och bildmaterial. Detta kommer endast att beröras av KB-utredningen där särskild hänsyn

har varit nödvändig, eftersom det inte ligger inom utredningens uppdrag att se över dessa materialslag. Referenser till PL kan i det följande därför tyckas ofullständiga eftersom ljud- och bildmaterial inte alltid nämns.

3.2.5. Arbetsmetoder

För att få en uppfattning om hur PL fungerat har besökt avlagts vid KB och samtliga pliktmottagande bibliotek och andra bibliotek. Vidare har samtliga universitet och högskolor samt andra ”forskningsbibliotek”, vissa myndigheter samt läns- och folkbibliotek tillfrågats i enkäter och intervjuer.

En arbetsgrupp med företrädare för KB, SLBA, RA och lärosäten har bistått i arbetet.

Utredningen har vidare träffat företrädare för förläggare genom Svenska Förläggareföreningen (SvF), pliktleverantörerna genom Grafiska Företagens Förbund (GFF) och upphovsmännen genom Sveriges författarförbund och KLYS (Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd). Utredningen har även varit i kontakt med Tidningsutgivarna (TU), Patent- och Registreringsverket (PRV) och Radio- och TV-verket (RTVV) samt medieföretaget MTG.

Samråd har också skett med den särskilde utredare som har i uppdrag att göra översynen av Statens ljud- och bildarkiv (Dir. 2002:155). SLBA var i ett inledande skede representerat i den arbetsgrupp som arbetat med pliktfrågorna, men har inte deltagit i den slutliga behandlingen av förslagen.

3.3. Insamling av tryckt material – hur har det fungerat?

3.3.1. Utgångspunkter

Enligt PL ska exemplar (pliktexemplar) av allt svenskt tryck, elektroniska dokument och s.k. kombinerat material lämnas till KB, SUB, UUB, LiUB, LUB, GUB och UmUB. Enligt pliktförordningen ska material som lämnas till KB utgöra nationalexemplar och bevaras för framtiden. Vad som förvaras hos KB är tillgängligt i bibliotekets lokaler på det sätt som KB bestämmer. KB beslutade 1979 att av bevarandeskäl inte låna ut sitt svenska material utanför

biblioteket. Tidigare var det möjligt för KB-anställda och vissa universitetsanställda att låna hem. Allmänt hemlån upphörde för cirka 50 år sedan.

Material som lämnas till Lunds universitetsbibliotek utgör enligt pliktförordningen nationellt reservexemplar och ska bevaras för framtiden. De hålls tillgängliga på det sätt som universitetet bestämmer efter samråd med KB. Materialet får lånas lokalt och som fjärrlån. De fem övriga pliktmottagande lärosäten bestämmer själva om materialet. Det lånas ut (utanför lokalerna).

Dagstidningar lämnas bara till KB och LUB.

3.3.2. Hur har tillämpningen av bestämmelserna fungerat

3.3.2.1 KB:s tolkning och tillämpning

Allmänt

Insamling sker genom pliktleveranser och andra förvärv, t.ex. köp och gåvor. Målet är att samla in det svenska trycket i dess helhet samt ett representativt urval av svensk textproduktion i nya medier, (s.k. kombinerat material och dokument för elektronisk återgivning, dvs. exempelvis cd-rom och disketter). Detta ska ske i enlighet med upphovsrättsliga bestämmelser. KB ska också samla annat material som stärker dess roll som nationalbibliotek och humanistiskt forskningsbibliotek, t.ex. handskrifter, författararkiv samt porträtt och andra bilder i olika tekniker. Insamlingen syftar enligt PL till att säkra det svenska tryckets informationsinnehåll och originalutformning.

I det följande behandlas endast frågor som är reglerade genom PL och PF.

I Insamlingen enligt PL

3.3.2.1.1 Pliktleverans av svenskt tryck – problem och tendenser

Allmänt

PL gäller idag skrifter, kombinerat material och dokument för elektronisk återgivning som är mångfaldigade och avsedda att tillgängliggöras för allmänheten. Som tidigare nämnts gäller PL även

för ljudradio och TV samt videogram, film och fonogram, men detta behandlas inte närmare av KB-utredningen.

I det följande behandlas leveransplikten gällande tryckt skrift samt ”dokument för elektronisk återgivning” (t.ex. cd-rom). Publikationer i digital form (som ersätter tryckt publikation, dvs. där det inte finns någon tryckt manifestation) behandlas i avsnitt 3.4 och 3.5. Kombinerat material (dvs. material som kombinerar flera olika medier – text, bild, ljud och film) behandlas i avsnitt 3.5.

De pliktleveransskyldiga är en alltmer heterogen grupp. Det är svårt att spåra alla och att nå alla med information om lagen. Idag finns cirka 6 000 pliktleverantörer av olika kategorier registrerade hos KB. Vidare är det svårt att sätta gränser för leveransskyldighet när det gäller antal exemplar och vilka spridningssätt som kan användas utan att publikationen kan anses som allmänt spridd.

Av 32 § PL sista stycket framgår att pliktexemplaren ska levereras i det skick som de sprids till allmänheten. En skrifts utseende vad gäller layout, typ av papper etc. kan säga mycket om utgivaren av skriften, men också om dess mottagare. Detta kan också vara av stort intresse för framtida forskning.

Teknikutvecklingens betydelse för vad som ska levereras

Mångfaldigande innebär framställande av en skrift i flera exemplar. Detta kan ske genom olika tekniker, exempelvis tryckpress, stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt förfarande. Tryckmetoderna kan vara offsettryck, screentryck eller digitaltryck. Allt mångfaldigande kräver ett original. Allt tryck sker numera från digitala förlagor, eller från förlagor som ursprungligen varit digitala. Hur tryckningen går till har ingen betydelse för vad som ska levereras.

Variabeldatatryck (variabeltryck) innebär tryckning, som styrs av en databas, och med delvis individuellt innehåll i varje enskilt tryck. Web-to-print eller e-printing innebär att man skapar och beställer trycksaker med hjälp av färdiga mallar på en webbplats.

Print-on-demand har kommit att användas för alla sorters digitaltryck utan närmare precisering. Tryckning-efter-behov eller från elektroniskt lager skulle kunna vara en möjlig avgränsning och så används begreppet i detta betänkande.

Teknikutvecklingen har lett till att begreppet ”allmän spridning” har fått en ny innebörd. Det är idag möjligt att framställa ett enda

exemplar till en kund eller en skräddarsydd lösning för en starkt begränsad krets. Det har också blivit möjligt att framställa få exemplar till rimligt pris vid ett tryckningstillfälle. Det är därför nästan omöjligt för såväl pliktleverantören som pliktbiblioteken att bedöma när man kommer att uppnå en leveranspliktig upplaga. Likaså har det blivit allt svårare för leverantören att veta om skriften kommer att ges ut för allmän spridning. Det har uppstått en ny, icke kommersiellt inriktad krets av beställare, såsom små föreningar och privatpersoner.

KB:s problemanalys

Beträffande variabeltryck kan konstateras att det inte går att få in alla varianter och att det inte heller är intressant (det kan t.ex. röra sig om individuell adressering av ett reklamutskick, men också om målgruppsanpassade varianter i ett utbildningsmaterial). Med ansvarskännande leverantörer får KB utan svårighet till stånd bra och fungerande överenskommelser om hur de ska leverera. Med andra är det svårare. Hur stor andel det rör sig om sammantaget kan KB idag inte ange men bedömningen är att det finns ett stort mörkertal.

Upprepade tryckningar av samma publikation med få exemplar varje gång kan bli mycket problematiska att få in överhuvudtaget. KB har idag inget begrepp om hur stort problemet är volymmässigt. Om det kommer att gälla förhållandevis få publikationer sammanlagt kan det kanske accepteras ändå. Böcker och skrifter som framställs i en upplaga för spridning via bokhandel eller dylikt bör vara leveranspliktiga enligt de kriterier, som är reglerade i PL, även om framställaren kallar dem för ”books on demand” eller ”print-on-demand”. De bör alltså levereras även om de parallellt säljs som e-böcker på Internet.

Däremot skulle KB gärna vilja slippa leveranser av utskrifter som kan göras direkt från en fil som är tillgänglig på webben, även om utgivaren har en rutin för att förse en sådan utskrift med ett enkelt omslag och sedan skickar den per post. Begrepp som indirekt eller direkt användarstyrd framställning skulle kunna användas för att definiera vad det handlar om. Med indirekt användarstyrd framställning skulle då menas att en utgivare efter att ha undersökt marknaden, eller tagit upp ett antal beställningar, framställer exakt den upplaga han/hon tror sig ha avsättning för. Med direkt använ-

darstyrda framställningen skulle menas att den enskilda läsaren, kunden, konsumenten initierar framställning av ett exemplar för sin egen räkning. Detta skulle då inte vara leveranspliktigt, förutsatt att filen levereras till KB.

Pliktleverantörernas synpunkter – genom Grafiska Företagens Förbund (GFF)

GFF anser att framställningstekniken (olika tryckmetoder, kopiering etc.) borde vara irrelevant när det gäller att bedöma om en trycksak är leveranspliktig eller ej eller när det gäller att bestämma en upplagegräns. Utformningen och kvaliteten på trycksaken skiljer sig mycket marginellt mellan de olika teknikerna, om ens något i vissa fall. Digitaltrycktekniken ger möjlighet att dela upp tryckningen på flera omgångar utan större merkostnader vilket gör det möjligt att göra fler små upplagor. Problemen med att uppskatta den slutliga, totala upplagan är så stora att man borde kunna förorda att gränsen för pliktleverans alltid sattes till en upplaga om minst 30 exemplar (eller ännu högre i de fall styckekostnaden utgör en proportionellt sett stor del av totalkostnaden).

GFF ger exempel på hur höga styckekostnader för pliktexemplaren kan äventyra lönsamheten i ett tryckuppdrag. Exemplen visar hur även två pliktexemplar (efter dispens) på en mindre upplaga ger samma negativa effekt. Vid framställning av bl.a. affischer i storformat och verktygsmanualer är det svårt att få kunden att betala. Mindre seriösa företag (eller omedvetna) mindre, t.ex. kopieringsföretag, som underlåter att pliktleverera, tar hem affären. GFF vill att lagen utformas så att det är rimligt lätt att leva upp till den.

Man bör komma överens om vem ska stå för kostnaderna för kulturarvet – tryckeriet/framställaren, kunden, utgivaren eller samhället/staten – och vad som är rimligt. GFF ser det inte som självklart att det är tryckaren – som gör mångfaldigandet på uppdrag – som ska finansiera det här. Enligt GFF:s mening är det inte heller kunden.

Om ett företag ställer ut en kopieringsapparat eller skrivare till kunder för självbetjäning sker ingen pliktleverans. Möjligen skulle man kunna anslå information om pliktleveranslagen intill utrustningen men att detta skulle fungera är orealistiskt att anta. Hur ska det framgå vem som har mångfaldigat skriften och vem som ska

skicka pliktleveransen? Idag finns ingen lösning på denna situation, som säkerligen blir allt vanligare.

Innebörden i att skrift ska vara utgiven

Eftersom PL hänvisar till 1 kap 6 § TF, krävs för pliktleverans att en tryckt skrift är utgiven. En skrift anses utgiven då den blivit utlämnad till försäljning eller för spridning på annat sätt i Sverige.

Undantag: myndigheters tryckta handlingar som inte är tillgängliga för envar. I förarbetena till prop. 1977/78:97, s. 82 och 1993/94:10, s. 18 avses med detta hemliga handlingar. Genom denna formulering sätter lagstiftaren en gräns mellan skrifter framställda uteslutande för privat bruk och skrifter som sprids till utomstående. Gränsdragningen bestäms av TF.

Svårigheten är att bedöma huruvida en skrift är allmänt tillgänglig och således leveranspliktig. I den nu gällande PL (3 §) infördes därför en definition av vad som ska anses allmänt tillgängligt. Den utformades med upphovsrättslagen som förebild och lyder ”Ett dokument görs tillgängligt för allmänheten här i landet när exemplar bjuds ut till försäljning, uthyrning eller utlåning eller annars sprids till allmänheten eller när informationen i dokumentet återges offentligt eller i förvärvsverksamhet inför en större sluten krets.”

I praktiken innebär detta, att en skrift som mångfaldigats i cirka 100 exemplar och är avsedd att spridas till deltagarna vid ett 50-årsfirande inte blir leveranspliktig. Däremot kan en affisch, som mångfaldigas och anslås på 32 ställen på en ort bli leveranspliktig. Likaså blir en förening med 35 medlemmar som ger ut en medlemsskrift leveransansvarig, om den mångfaldigar skriften själv och om medlemskap i föreningen är öppet för vem som helst.

Frågan har bl.a. behandlats av följande rättssakkunniga: Håkan Strömberg uttalar följande: ”För att utgivning ska anses föreligga, är det ej nödvändigt att spridningen skett eller avsetts ske till en större allmänhet; spridning till en mindre krets av personer, t.ex. de anställda inom ett företag, är tillräcklig.” (s. 19, Tryckfrihetsrätt, 1978, 6:e uppl., 3:e tr.).

Hans Gunnar Axberger menar emellertid att: ”Även om det således räcker att spridning skett inför en begränsad krets torde det böra krävas att kretsen inte är alltför privat och avskild. Enligt Malmgrens grundlagskommentar anses sålunda inte spridning av

internt tryck inom ett företag konstituera utgivning” (Tryckfrihetens gränser, 1984, s. 33).

Gustaf Petrén och Hans Ragnemalm: ”Tryck framställt inom ett företag uteslutande för internt bruk anses ej vara ’utgivet’.” (Sveriges grundlagar, 1980, s. 385).

Vad beträffar begreppet en större sluten krets tillämpas detta endast då innehållet i dokumentet återges inför en större sluten krets. Det är alltså en definition på spridning och avser ett offentligt framträdande eller ett framträdande inför en större sluten krets.

Av 1 kap 6 § och 4 kap 2 § TF framgår vidare att utgivningsbevis ska gälla för periodiska skrifter. Dessutom ska det finnas någon form av uppgift om att skriften är mångfaldigad. Skriften ska också ha tryckbeteckning/impressum (uppgift om vem som har mångfaldigat skriften, ort och år för mångfaldigandet). Detta gäller ej för som vykort, affärstryck, affischer etc. så länge de inte innehåller opinionsbildande text.

KB:s analys och slutsatser

Vad som framförts i det föregående om återgivning inför en större sluten krets gör att KB inte anser att frågan om tolkning av ”spridning inför en större sluten krets” är relevant för KB. KB har dock exempel på fall, där man medvetet har underlåtit att sätta ut tryckbeteckning och därigenom kunnat hävda att skriften inte är leveranspliktig. Pliktbiblioteken har därför hittills varit tvungna att köpa dessa skrifter. Bevisligen är skriften då utgiven, men faller inte under 1 kap. 5 § TF. Efter vad KB nu har kommit fram till bör dessa skrifter kunna krävas in med hänvisning till att de är tryckta skrifter.

Enligt Strömberg och Axberger avses begreppet tryckpress omfatta även annan tryckteknik. Se även prop. 2001/02:74Yttrandefrihetsgrundlagen och Internet där det sägs: ”…att alla traditionella tryckformer har ansetts utgöra framställning i tryckpress.” Vidare: ”Detta måste gälla oavsett på vilket sätt tryckmediet framställts, t.ex. genom exponering från en dator vilket många nya tekniker bygger på.” Avslutningsvis samma prop. och sida: ”Detta innebär att flera av de nya teknikerna trots allt är att betrakta som tryckpress i TF:s mening.”

Dispens och vitesföreläggande

Insamlandet sker genom att respektive pliktleverantör levererar pliktexemplar till KB och till de övriga sju biblioteken.

KB har möjlighet att i vissa fall bevilja dispens. Generell dispens kan endast medges genom lag, vilket följer av 4 kap. 4 § TF. Dispens får således endast avse material i visst fall. KB kan bara medge viss dispens för enstaka titel eller för en hel produktion. Däremot beviljas ingen leverantör (producent/tryckeri) dispens för all framtid. En leverantör kan återkomma om produktionen ändrar inriktning.

Att få dispens från leveransplikt innebär att producenten endast behöver ta ut två extra exemplar (pliktexemplar) ur sin produktion, ett till KB och ett till Lunds universitetsbibliotek, i stället för totalt sju exemplar. Övriga pliktbibliotek har ibland möjlighet att få en enstaka titel på begäran och beroende av efterfrågan till det egna biblioteket.

Dispensansökningar var tidigare sällsynta. Vanligtvis söktes då dispens för en enda titel. KB får numera allt oftare dispensansökningar. Ansökningarna om dispens har ökat från en till två ansökningar, som omfattar en enstaka titel, till åtta-nio ansökningar, där de flesta gäller dispensansökan för ett helt produktionssätt (digitaltryck) per år. I dessa fall har det gällt skrifter som är avsedda för lokal spridning eller material av ”småtryckskaraktär”. Gemensamt för de flesta av dessa fall är att beställaren är en privatperson eller en förening med en begränsad budget och där kostnaderna för pliktleveransen inte är fullt ut inräknad. Det kan också gälla affischer i storformat i liten upplaga och med höga styckkostnader.

KB:s tillämpning

KB tillämpar lagen genom tolkning från fall till fall. Efter utredning beviljas också allt oftare dispens. Dispens för hela produktionen bör enligt KB:s mening omprövas efter en tid.

Kostnadsskäl väger alltid tungt när KB överväger beslut om dispens från leveransplikten. Den leverantör som fått tidsbegränsad dispens ska höra av sig vid förändrad produktionsinriktning. I annat fall tillämpas ny prövning efter fem år – en regel som KB själv har infört.

Dispensmöjligheten regleras i PL och KB förutsätter att pliktleverantörerna känner till vad som står i lagen.

KB har rätt att utfärda vitesföreläggande Om pliktleverans inte sker kan KB använda sig av viteshot.

KB har enligt 34 § PL och 9 § PF rätt att vid vite förelägga fullgörande enligt PL ”…i fråga om övriga dokument”. Bestämmelserna infördes i den nya pliktlag som beslutades 1978. Vitesföreläggande gäller även till förmån för övriga pliktmottagande bibliotek. KB kan således förelägga vite även för uteblivna leveranser till övriga pliktbibliotek. I vissa fall finns emellertid inget material kvar hos tryckeriet och då kan självfallet inget levereras. Om materialet är begränsat måste KB se till att åtminstone KB, och helst även LUB, erhåller ett exemplar. SLBA har enligt samma bestämmelser rätt att förelägga vite för uteblivna leveranser.

KB gör årligen kontroller av leverantörer, som helt har underlåtit att skicka leveranser under det gångna året. Processen pågår under 6–8 månader och omfattar bl.a. skriftliga förfrågningar. Enstaka fall leder till vitesförläggande och går vidare till länsrätten. Vitesföreläggande för enstaka tryck som inte levererats tillämpas ytterst sällan. I något fall har det, där dispens inte har givits, rört sig om vägran att leverera sju exemplar. Böter utfärdade till beställare som underlåtit att tillhandahålla tillbehör till framställaren enligt 35 § PL har enligt KB aldrig utdömts.

3.3.2.1.2 Definitionen av begreppet svenska förhållanden – problem och tendenser

Enligt PL ska skrifter/material anses röra svenska förhållanden om a. informationen är helt eller delvis på svenska b. materialet helt eller delvis innehåller verk av svenskar eller c. det huvudsakligen är avsett att spridas inom landet (Sverige).

Det är svårt, nästan omöjligt, att avgöra vad som ska definieras som svenska förhållanden. Att en skrift är tryckt utomlands har ingen betydelse,, eftersom PL gäller även i detta fall om skriften har svensk utgivningsadress. Leveransansvaret ligger då på utgivaren.

KB:s synpunkter

KB önskar en vidgad definition (4 § PL) av vad som ska betraktas som leveranspliktigt, förutom kopplingen till TF. Bestämmelsen om svenska förhållanden är svårtolkad och KB har blivit alltmer restriktiv i sin tolkning. KB har ingen möjlighet att tvinga ett utländskt förlag, som ju inte lyder under svensk jurisdiktion, att leverera pliktexemplar till Sveriges nationalbibliotek.

Idag använder KB utgivningsort som ett kriterium för att särskilja pliktexemplar från skrifter som i stället köps in som Suecana (dvs. framställt utomlands av utländsk utgivare). Det framgår sällan av själva skriften att den är avsedd för huvudsaklig spridning i något specifikt land. En skrift på t.ex. kurdiska kan ju vara avsedd för spridning såväl i Sverige som i andra länder. Även många vetenskapliga texter är idag skrivna på andra språk än svenska, även om de ges ut vid svenska universitet. Begreppet ”svenskt/svenska förhållanden” är enligt KB otillräckligt som kriterium för vad som ska samlas in.

II Tillhandahållandet

KB och RA har olika roller men det kan röra samma dokument

RA och landsarkiven har tillsynsansvar för att statliga myndigheter hanterar sina arkiv på rätt sätt, förordning (1995:679) med instruktion för Riksarkivet och landsarkiven. KB ansvarar för att samla in och bevara dokument enligt reglerna i PL. Det innebär att både RA och KB kan ha intresse av hur statliga myndigheter hanterar samma dokument. Ett dokument som enligt TF och arkivlagen (1990:782) är en allmän handling kan också vara ett dokument som omfattas av reglerna i PL. Således ska en myndighet som ger ut en skrift iaktta både PL:s regler och RA:s föreskrifter. Med dokument i dessa sammanhang avses både dokument på papper och andra media.

Huvudregeln i arkivlagen är att allmänna handlingar ska bevaras. Allmänna handlingar kan i vissa fall gallras, men det är undantag. Statliga myndigheter får endast gallra allmänna handlingar i enlighet med gallringsföreskrifter i lag eller förordning eller föreskrift eller beslut av RA 14 § arkivförordningen (1991:446).

Riksarkivet har i 1 kap. 6 § RA-FS 1991:1, senast ändrad 1997:4, föreskrivit att handlingar som myndigheten upprättar för publicering eller motsvarande spridning, ska arkiveras på ett sådant sätt att

de kan skiljas från myndighetens publikationslager, distributionssystem och bibliotekshandlingar. Myndigheten ska således avskilja ett exemplar av varje trycksak eller motsvarande för arkivering. Detta exemplar får inte sammanblandas med de andra exemplar av skriften som myndigheten förfogar över för försäljning, som tjänstemännens arbetsexemplar och liknande.

Offentlighets- och sekretesskommittén har lagt fram ett förslag till ny lag som ska samordna bestämmelserna om allmänna handlingar i 15 kap. sekretesslagen och i arkivlagen, Ordning och reda bland allmänna handlingar, SOU 2002:97. Förslaget har remissbehandlats och bereds för närvarande i regeringskansliet.

Om allmänna handlingar

I 2 kap. TF finns regler om allmänna handlingars offentlighet. Portalparagrafen stadgar om rätt att ta del av allmänna handlingar, 2 kap. 1 § TF. Allmänna handlingar som inte är föremål för sekretess ska utlämnas genast eller så snart det är möjligt, 2 kap. 12 § 1 st. TF. Den som vill ska också få en kopia mot fastställd avgift. Det finns ingen skyldighet att lämna ut en handling annat än på papper. Skyldigheten att lämna ut allmänna handlingar gäller för alla myndigheter också för KB och RA.

Regler om vilka handlingar hos en myndighet som är allmänna finns i 2 kap. TF. Huvudregeln är att en handling är allmän om den har kommit in till myndigheten eller upprättats av myndigheten. En handling är upprättad när den har expedierats, justerats eller på annat sätt färdigställts. Det finns flera förtydliganden och undantag till huvudregeln. Av betydelse för bibliotek och arkiv är den s.k. biblioteksregeln och regeln om arkiv i 2 kap. 11 § 1 st. 3 p.

Enligt biblioteksregeln är tryckt skrift, ljud- eller bildupptagning eller annan handling som ingår i myndighetens bibliotek inte allmän handling. Man kan således inte vända sig till en myndighet och med stöd av TF kräva att få läsa en viss bok som finns i myndighetens bibliotek även om boken är inkommen till myndigheten. Regeln om arkiv säger att tryckt skrift, ljud- eller bildupptagning eller annan handling som enskild tillför allmänt arkiv bara för förvaring och vård eller forsknings- och studieändamål inte är allmän handling. Detsamma gäller privata brev, skrifter eller upptagningar som överlämnas till en myndighet uteslutande för samma ändamål.

Undantaget för arkiv innebär att både KB och RA kan ta emot enskilda arkiv utan att TF gäller. Man kan således inte vända sig till KB och RA och kräva att få ta del av enskilda arkiv på samma sätt som man kan åberopa TF och kräva att få ta del av myndigheternas allmänna handlingar som har uppkommit i verksamheten. Exempel på allmänna handlingar hos KB är brev ställda till KB, publicerade rapporter och utfärdade förelägganden att fullgöra skyldighet att lämna pliktexemplar. Regler om vilka allmänna handlingar som ska bevaras och vilka som kan gallras finns i arkivlagen och i RA:s föreskrifter.

I praktiken uppstår det sällan problem att skilja mellan myndighetens allmänna handlingar och samlingarna.

KB:s synpunkter

Enkelt kan man säga att dokument som inkommer till biblioteket blir allmänna handlingar om de rör ett ärende som handläggs hos biblioteket. För KB:s del är det inte några problem att skilja dessa fenomen åt. Eftersom bibliotekets samlingar inte utgör allmänna handlingar, kan man således inte kräva att få låna ur samlingarna. Biblioteket disponerar över sina samlingar och avgör självt vad som ska lånas ut m.m.

Tillhandahållandet av tryckt material är inget problem med nuvarande lagstiftning. Genom reglerna om konsumtion av spridningsrätten, ges bibliotek möjlighet att låna ut böcker.

3.3.2.2 Reservexemplaret vid Lunds universitetsbibliotek (LUB)

Enligt 24 § PL ska LUB liksom övriga pliktmottagare ha ett exemplar av de sju som ska lämnas. Därutöver ska LUB enligt lagen liksom KB ha ett pliktexemplar av skrift eller kombinerat material som bara ska lämnas i två eller tre exemplar. Dokument som lämnas till LUB utgör nationella reservexemplar (2 § PF) och ska bevaras för framtiden. De ska hållas tillgängliga enligt föreskrifter som bestäms av Lunds universitet efter samråd med Kungl. biblioteket (5 § 2 st. PF). LUB:s exemplar får lånas ut (lokalt och som fjärrlån).

Lunds universitet framhåller att det är av stort värde för universitetet att få behålla ansvaret för det nationella reservexemplaret av svenskt tryck och att det i ett nationellt perspektiv bör vara av värde att universitetet även i fortsättningen ansvarar för detta.

Universitetet framhåller att det är förenat med krav att ansvara för reservexemplaret. Det gäller krav på såväl säker förvaring som på kompetens och rutiner för att ta hand om materialet och tillhandahålla det. Det finns inga dokumenterade rutiner eller fastställda regler för hanteringen av pliktexemplaret men den följer klara och etablerade rutiner. Den finns också dokumenterad i utredningar som gjorts vid universitetet de senaste åren. Universitetet framhåller att man följer samma rutiner som KB.

Universitetet framhåller vidare att åtagandet medför kostnader för dem som man inte får täckning för inom anslagen till forskning och utbildning. Universitetet har beräknat kostnaderna till 5 miljoner kronor. Kostnaderna hänför sig till personalkostnader, lokalkostnader samt till löpande drift. Dessa uppgår till totalt 23,9 miljoner kronor, och universitetet menar att det skulle bli 5 miljoner kronor billigare per år om man inte hade ansvaret för det nationella reservexemplaret. Gallringar av dagstidningar som finns både på papper och på mikrofilm skulle ge sänkta hyreskostnader på 450 000 kronor/år. Gallringspotentialen skulle vara 30 procent och 30 procent i sänkta hyreskostnader skulle innebära 1,3 miljoner kronor/år. Eftersom volymen svenskt tryck är 30 procent större än den skulle varit om gallring skett tillkommer merarbete p.g.a. det nationella biblioteksuppdraget motsvarande sex heltidsanställda, vilket kostar 3,8 miljoner kronor.

Universitetet anser för övrigt att det är tillräckligt med två pliktexemplar – ett till KB och ett till universitetsbiblioteket i Lund.

3.3.2.3 Övriga pliktlärosäten (utan bevarandeuppgift)

Enligt 24 § PL ska ett exemplar av skrift eller kombinerat material förutom till KB och LUB lämnas till SUB, UUB, LiUB, GUB och UmUB universitetsbibliotek. Om bara två eller tre pliktexemplar ska levereras ska dessa gå till KB och LUB. Det gäller om skriften har samma innehåll som och utförande som tidigare, skrift som är framställd i punktskrift (7 § 3 st. PL stipulerar 2 exemplar) och dagstidningar (8 § 3 st. PL stipulerar 3 exemplar). Dessa fem

lärosäten bestämmer själva hur dokumenten/materialet ska bevaras och hållas tillgängliga. De har således inget bevarandeansvar enligt 5 § 3 st. PF.

Gemensamt för dessa är att samtliga även fortsättningsvis vill vara mottagare av pliktexemplar, även om de kastar relativt stor del av pliktleveransen.

Stockholms universitetsbibliotek (SUB)

Hanteringen

SUB har en strikt gallringspolicy, dvs. man sparar det som passar in i bibliotekets förvärvspolicy och beståndsprofil. En del av materialet placeras i bibliotekets filialer enligt en fördelningsplan. Den första sorteringen görs av personal med lång erfarenhet av pliktleveranser. Vissa rutiner finns att hålla sig till. Den andra sorteringen görs av varje fakultetsgrupp enligt gruppens förvärvsprofil.

SUB är mycket restriktiva med reklamationer. Eftersom det är kostsamt reklameras bara det som är efterfrågat och viktigt och det sker inte regelmässigt utan endast när utebliven leverans upptäcks. SUB kastar 30–50 procent av materialet. Tio procent skickas utanför SUB – till Karolinska institutet (KI), Kungl. Tekniska högskolan (KTH), Lärarhögskolan i Stockholm (LHS) och Idrottshögskolan i Stockholm (IH).

Hur pliktsystemet påverkar förvärvs- och fjärrlånepolitiken

Beträffande förvärvspolicy köps visst material för att väntetider inte ska uppstå för låntagaren. Man vet inte heller säkert att man får alla titlar. Kostnaderna för att reklamera regelmässigt är för stora. Det urval SUB gör ur pliktleveransen grundar sig på SUB:s förvärvspolicy. Fjärrlånepolitiken påverkas inte eftersom det svenska förvärvet inte styrs av förvärvsform utan av den förvärvspolicy biblioteket har.

Kostnader

SUB anser att dessa är svåra att beräkna men personalkostnaderna skulle öka från kostnader för två årsverken till tre om SUB inte fick pliktexemplar. Ett kraftigt ökat förvärvsanslag skulle bli nödvändigt. Lokalkostnaderna skulle bli lägre eftersom förvärv baserat på köp i bokhandel skulle bli mindre. Lokalbehovet skulle också bli mindre eftersom inga lokaler skulle behövas för mottagning, sortering och utgallring.

Synpunkter på systemet

Till fördelarna hör att biblioteken slipper bevakning av nyutkommen litteratur, vilket är en resursbesparing och möjligheterna att förvärva s.k. ”grått” udda material (småtryck och annat) förbättras. Tillgång är garanterad på två bibliotek i landet. Kunderna vet att biblioteket har det svenska materialet och de förväntar sig att biblioteket ska ha allt svenskt tryck. Till nackdelarna hör att systemet medför särskilda arbetsinsatser, dvs. ett stort arbete med uppackning och grovsortering, hantering av det utsorterade materialet, viss distribution till andra bibliotek samt reklamationsförfarande. Till nackdelarna hör vidare att böcker/tidskrifter som kan förväntas bli mycket efterfrågade ändå måste köpas eftersom biblioteket inte vet när pliktexemplaret kommer.

SUB anser att en utvidgning av antalet pliktexemplar skulle urholka systemet, dvs. att leveransviljan skulle minska hos tryckerierna. Det skulle dessutom vara svårt att avgöra vilka som skulle tillkomma. Ska det bara gälla universitetsbibliotek? Och ska det i så fall vara alla universitetsbibliotek?

Beträffande alternativa system framför SUB följande: En samordning av distributionen skulle effektivisera verksamheten men det är svårt att avgöra hur det skulle gå till. Distribution via en central (på KB) som också skulle sköta urval och reklamationer skulle förenkla men detta skulle istället kräva mer stelbenta distributions- och urvalskriterier (t.ex. ingen litteratur inom medicin till SUB – å andra sidan kan SUB behöva vissa gränsöverskridande titlar). För förlagen vore en samordning en självklar vinst. SUB anser sig ej ha möjligheter att beräkna vad ett sådant system skulle kosta.

Uppsala universitetsbibliotek (UUB)

Hanteringen

Biblioteket har inget samlat dokument där principer fastställts utan nuvarande ordning har vuxit fram under en följd av år i nära kontakt med bibliotekets ledningsorgan. Pliktexemplaret distribueras efter en första gallring inom det s.k. Carolinabiblioteket (biblioteksenheten för humaniora och teologi dit allt material kommer) till den biblioteksenhet inom vars ämnesansvar skriften faller. Där sker sedan ytterligare en fingallring. Andelen som går utanför Uppsala universitet är två procent: sedan en tid sänds på prov material som har SAB-ämnesklass ”R” (idrott, lek och spel) till Örebro universitet. UUB kastar 30–50 procent av det mottagna materialet.

Kostnader

UUB har på KB-utredningens uppdrag gjort en grundlig kostnadsberäkning där skillnaderna mellan plikt (kostar totalt 3,530 miljoner kronor) och förvärv istället för plikt (kostar 5,265 miljoner kronor) framgår. Förvärv skulle bli cirka 1,7 miljoner kronor dyrare (i beräkningen har antagits att 50 procent av monografier och tidskrifter förvärvas och att inget ”småtryck” ingår).

Hur pliktsystemet påverkar förvärvs- och fjärrlånepolitiken

Uppsala universitet anser inte att nuvarande förvärvsnivå skulle kunna bibehållas utan pliktsystemet och konsekvensen skulle bli att beståndet av svenskt material skulle utarmas för framtiden. Universitetet framhåller att det särskilda ansvaret att förse andra med fjärrlån ur de svenska samlingarna innebär en svårberäknad ekonomisk belastning på de pliktmottagande lärosätena. Numera fjärrutlånas inte heller verk av förströelsenatur om syftet inte är forskning eller akademisk grundutbildning. UUB framhåller att vissa bibliotek väljer fjärrinlån framför eget inköp även i de fall kostnaderna för köp understiger de egna hanteringskostnaderna och menar att det beror på alltför strikt uppdelning mellan kostnadsposter.

Synpunkter på systemet

För KB som har uppgiften att samla in och bevara en så komplett del som möjligt av svensk tryckproduktion är pliktleveranser via tryckerier att föredra framför att lägga leveransplikten på utgivaren, eftersom intressant s.k. grått material då skulle bli mindre fullständigt levererat. För utomlands tryckta skrifter är inte den ordningen möjlig. Systemet bör snarast utvidgas till att gälla digitalt publicerat material. Inskränkningen att material som inte är avsett för allmän spridning, faller utanför leveransskyldigheten kan i enstaka fall innebära att biblioteket går miste om värdefullt material. Gränsdragningen är dock förhållandevis enkel och därför godtagbar.

Även för andra pliktmottagande bibliotek än KB och LUB, som inte har uppdrag att fullständigt bevara det svenska trycket, innebär systemet att dessa bibliotek på ett smidigt sätt får tillgång till exempelvis politiskt, ekonomiskt, litterärt och organisationsutgivet material som annars skulle vara svårt att överblicka för förvärvsansvariga.

Sju bibliotek är redan det ett relativt stort antal och det är inte rimligt att belasta tryckare/utgivare med fler. De mottagande biblioteken är knutna till lärosäten med stor bredd, kvalitet och kvantitet i forskning och utbildning.

UU anser att systemet bör bibehållas och anser inte att det finns några bättre alternativ. Möjligheten till rekvisition eller någon form av förhandsavböjande har sedan länge övervägts. Rekvisitionsmodellen skulle innebära lika stort behov av förvärvskunnig personal som direkta köp via bokhandel. Förhandsavböjande är en tänkbar modell men skulle sannolikt innebära komplikationer för tryckerierna som inte motsvarar fördelarna för mottagande bibliotek som dessutom skulle innebära en återgång till ett reklamationsförfarande – något som UUB upphört med för länge sedan.

Linköpings universitetsbibliotek (LiUB)

Hanteringen

Materialet tas in centralt och sprids inom universitetet efter en första gallring av erfarna bibliotekarier, framför allt till nya ämnen för kännedom. Noter sänds till Musikum. LiUB sänder också en del material utanför lärosätet, till Linköpings stadsbibliotek, Östergötlands länsmuseum, Flygvapenmuseet, Väg- och trans-

portinstitutet (VTI) samt till vårdutbildningar. Andelen som kastas varierar mellan olika ämnen och kategorier. En stor del av monografierna tas in i alla för universitetet relevanta ämnen. Av reklamtrycket sparas inte mycket.

Hur pliktsystemet påverkar förvärvs- och fjärrlånepolitiken

Pliktexemplaret ger god överblick och kunskap om den svenska mediemarknaden. Det ger möjligheter att på ett smidigt sätt bevaka den svenska utgivningen och kan ses som ett urvalshjälpmedel. Det är viktigt vid bevakning och uppbyggnad av nya ämnesområden. Beträffande fjärrlånesystemet framhåller Linköpings universitet att det skulle innebära en stor ökning av inlånen utan pliktexemplaret. Vidare framhålls att pliktexemplaret generöst lånas ut till andra. ”Småtryck” är dock svårt att få tag på genom fjärrlån.

Det ger vidare underlag för beslut om vad som ska införlivas i samlingarna. ”Småtryck” skulle utan PL inte finnas några möjligheter att bevaka. LiU anser vidare att en god spridning i landet är till fördel för fjärrlåneverksamheten – även till folkbiblioteken.

Samarbete i regionen

LiU är för övrigt det lärosäte som får bäst omdöme från biblioteken i regionen. Stadsbiblioteket i Linköping framhåller att LiUB har en viktig regional roll. Pliktexemplaren kommer även stadsbiblioteket med alla sina kunder tillgodo. Biblioteket har sedan länge en överenskommelse om att få överta de böcker som LiUB av olika anledningar väljer bort. Detta är ett betydelsefullt tillskott för stadsbiblioteket, som samtidigt är värdbibliotek för Länsbiblioteket i Östergötland. På så sätt har hela regionen nytta av pliktexemplaret eftersom länsbiblioteket lånar ut det som fjärrlån. Även vid urval och inköp av böcker betyder det mycket att veta att om stadsbiblioteket av olika skäl inte kan köpa in en bok så finns den att låna på LiUB dit låntagaren då kan hänvisas.

Synpunkter på systemet

Det är viktigt att leveranserna fungerar genom god och fortlöpande information och bevakning i första hand från KB:s sida. Det gäller såväl nya som gamla leverantörer. Vidare anser LiU att det vore en fördel om periodiska publikationer levererades tidigare än vad som nu är föreskrivet.

Göteborgs universitetsbibliotek (GUB)

Hanteringen

Biblioteket har formulerade regler för hur det svenska materialet ska fördelas och granskas. GUB har inte svarat på hur stor del man kastar. GUB sänder ingenting av pliktleveransen vidare utanför lärosätet.

Hur pliktsystemet påverkar förvärvs- och fjärrlånepolitiken

Förvärvsplanen hade sett annorlunda ut om inte pliktleveranserna funnits. Fjärrlånepolitiken innebär att GUB generöst lånar ut sina pliktexemplar och har landets största fjärrutlån av böcker. Så skulle politiken vara även om materialet köpts in.

Kostnader

GUB anser inte att de väsentliga skälen för pliktleverans är att sänka bibliotekets kostnader, eftersom kostnaderna för att ta emot materialet är tämligen höga. GUB har inte gjort de kostnadsberäkningar som efterfrågats då man anser att detta är svårt att göra med den organisation som GUB har, men framhåller att kostnaderna inte torde skilja sig från de andra pliktmottagarnas.

Synpunkter på systemet

GUB anser att pliktleverans är ett praktiskt sätt att förvärva material som annars inte skulle blivit köpt. Systemet garanterar heltäckning och är väsentligt för kulturbevarandet. Nuvarande antal är tillräckligt och garanterar att ett rimligt antal exemplar av det

svenska trycket kommer till biblioteken. Man skulle kunna ha centraliserad leverans som i Finland och Norge. En sådan förändring skulle kräva en större utredning och GUB anser att nuvarande system fungerar bra och att det inte finns anledning att ändra på det.

Umeå universitetsbibliotek (UmUB)

Hanteringen

Nuvarande instruktion är inaktuell och föremål för revidering. Grunddragen i hanteringen är följande: Av materialet skickas två procent vidare utanför huvudbiblioteket och det går i sin tur utanför universitetet. Det gäller Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) i Umeå som får relevant material till Skogsbiblioteket, Mitthögskolans bibliotek i Östersund samt Umeå stadsbibliotek. Andelen som kastas är 10–30 procent.

Kostnader

När det gäller kostnaderna har universitetet inte något relevant underlag för att göra kostnadsjämförelserna mellan plikt och förvärv.

Hur pliktsystemet påverkar förvärvs- och fjärrlånepolitiken

När det gäller förvärvspolitiken förlitar sig biblioteket i första hand på pliktleveranserna. Undantag görs bara för enstaka tidskrifter samt kurslitteratur. Beträffande fjärrlånepolitiken lånas normalt inte nytt svenskt material in utan pliktexemplaret inväntas alternativt efterfrågas tryckeriets möjlighet till snabbleverans.

Synpunkter på systemet

Det är ett billigt och rationellt sätt att välja ur allt svenskt material. Systemet innebär att biblioteken även får del av s.k. grått material (småtryck) som annars hade varit omöjligt att förvärva. Genom detta system ges mottagande bibliotek möjlighet att bygga upp ett

adekvat bestånd för i första hand forskningsändamål. Systemet är väl inarbetat och alla parter känner väl till rutinerna. En nackdel är att leveranserna i vissa fall kommer väl sent. Det gäller t.ex. tidskrifter som kommer ut ofta. Antalet pliktexemplar bör inte vara färre om man ska få en regional spridning.

Universitetet kan inte se någon annan modell som på ett så förhållandevis enkelt och effektivt sätt skulle ge biblioteken tillgång till hela svensktrycket. Universitetet tror t.ex. inte på central leverans för vidare befordran som man har i Norge och Finland.

3.3.2.4 Övriga lärosätens

Örebro universitet har uttryckt önskemål om att få bli pliktmottagande lärosäte och menar att det är en rättighet som bör tillkomma ett universitet. Växjö och Karlstads universitet, som fick universitetsstatus 1998 samtidigt som Örebro, önskar rekvisitionsrätt.

Universiteten anser att det är angeläget att det inte finns några skillnader i tillgängligheten av litteratur mellan de nya och de gamla universiteten, och menar att de argument för pliktleverans som framfördes i utredningen Pliktleverans 1992 fortfarande gäller. Där framhölls att forskningens behov av material, tillgången till svåråtkomligt material och kostnaden för ett alternativt förvärvssätt är lika aktuellt för de nya universiteten som det var för de gamla. Tillgång till svenskt tryck i hela landet är ett rättvisekrav och främjar forskning och studier samt demokratin. Universiteten framhåller också att man vid magisterprövningar vid högskolorna i landet har konstaterat att fjärrlåneservicen inte är tillfyllest för att i tid förse studenter och forskare med material. Det måste finnas ett tillräckligt stort bestånd av vetenskaplig litteratur för att tillgodose behovet av information.

Även Högskolan i Jönköping vill ha rekvisitionsrätt på hela eller delar av svenskttrycket. Högskolan i Skövde vill ha pliktexemplar inom högskolans profilområden och Högskolan i Kalmar inom sitt vetenskapsområde och inom de områden de bedriver utbildning. Högskolan på Gotland vill ha pliktexemplar. Luleå tekniska universitet, Chalmers och SLU vill av resursskäl och utrymmesskäl inte ha pliktexemplar. Detta gäller också för de flesta andra. KTH vill inte ha pliktexemplar eftersom de huvudsakligen är beroende av internationellt material (inom teknik och naturvetenskap).

Någon högskola anser att alla lärosäten i landet eller inget utom KB bör få pliktleveranser och att nuvarande system är orättvist. Det framhålls särskilt av några mindre lärosäten. Någon anser bara KB borde få och några tycker att det är tillräckligt med två pliktexemplar – ett till nationalbiblioteket och ett reservexemplar och att systemet är präglat av svunnen tid. Något lärosäte anser att tre exemplar vore lämpligt – till KB, LUB och UmUB, ett annat anser fyra utom till KB vore en lämplig regional spridning – exemplar till LUB, GUB, LiUB och UmUB. Något lärosäte anser att om antalet pliktexemplar ska behållas borde en fördelningspolicy upprättas så att de som inte får pliktexemplar får det inom specifika områden enligt en särskild ordning efter behov.

Sammanfattningsvis tycker de flesta att systemet är bra men det finns en del delade meningar om hur många pliktexemplar det ska vara. De nya universiteten samt ytterligare några önskar rekvisitionsrätt. Några anser att de pliktmottagande kastar för mycket och att det är resursslöseri.

3.3.2.5 Övriga forskningsbibliotek, myndigheter och organisationer

De allra flesta anser att det svenska systemet är mycket bra. Arbetarrörelsens arkiv, Riksdagsbiblioteket, Nordiska museet, Svensk förening för informationsspecialister (TLS), Nordiska Afrikainstitutet (NAI), Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), VTI m.fl. framhåller att det säkerställer och gör svenskt material tillgängligt. Arbetslivsinstitutet och PRV framhåller särskilt fördelarna för fjärrlånesystemet. Naturvårdsverket påpekar också fördelen med att verkets publikationer genom systemet sprids till mottagande lärosäten. PRV framhåller också nackdelar. Verket anser att vissa lärosäten gynnas och att de andra lärosätena får bära hela förvärvskostnaden samt att ingen medelstor högskola/specialbibliotek/myndighetsbibliotek får pliktexemplar.

RA anser att det är en fördel att allt svenskt tryck bevaras på minst två ställen. RA framför också att det finns nackdelar med systemet – det är omfattande och resurskrävande, och andra nationalbibliotek har därför en mer begränsad insamling. RA förordar två exemplar och att systemet bör reformeras. Mottagande bibliotek ska ha resurser att ta hand om inkommande leveranser. Bibliotek utan bevarandeansvar bör tillgodoses på annat sätt – t.ex.

genom leverans av material i ett begränsat antal ämnen. Alla universitet bör finnas med i systemet.

Vetenskapsrådet (VR) framhåller värdet av tillgången till det svenska trycket i dess helhet och att det är nödvändigt för vissa forskningsområden. Stora delar av trycket kan inte samlas in på något annat sätt. VR anser därför att systemet ska bevaras. Att allt tryck inte behöver sparas av samtliga pliktmottagande bibliotek innebär arbete, men de berörda biblioteken torde ha rutiner för att gallra i materialet. Beträffande antalet pliktexemplar anser VR att det är tillräckligt men förstår att fler lärosäten kan vilja ha pliktexemplar. Därför behövs någon form av regional bevakning och tillhandahållande. Sex pliktmottagare kan tyckas tillräckligt under förutsättning att det klart uttalas att dessa bibliotek har en skyldighet att tillhandahålla material också för forskning vid andra lärosäten i regionen. KB:s skyldighet att bevara det totala materialet är en grundförutsättning.

Högskoleverket har inte uttalat sig i frågan. Kulturrådet anser att det är angeläget att några har bevarandeansvar eftersom det blir en avlastning för de övriga. Ett ytterligare pliktexemplar kunde övervägas – till Sveriges depåbibliotek i Umeå. Folk- och länsbibliotek anser överlag att det är ett bra system att allt svenskt tryck samlas in och finns tillgängligt samt att den geografiska spridningen är en fördel för medborgarna och biblioteken. Nuvarande antal exemplar är tillräckligt.

Organisationer

Svensk Biblioteksförening (SB) framhåller den garanterade och geografiska spridningen i landet. SB anser att alla universitet bör få pliktexemplar. TLS framhåller att pliktexemplaren utgör en garanti för framtida forskning och studier och blir en del av vårt kulturarv.

Upphovsrättsorganisationer

Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd (KLYS) ställer sig positiva till systemet men har invändningar vad gäller robotinsamlingen i projektet Kulturarw

3

. KLYS påpekar bl.a. de upphovsrättsliga konsekvenserna i Kulturarw

3

-projektet som de

anser vara kopiering (se bilaga 4).

Sveriges Författarförbund framhåller att upphovsrätten och yttrandefriheten är det viktiga, och förmodar att dessa värden skyddas bäst om alla sorters verkbärare likställs, dvs. att verket har lika stort värde oavsett om det förmedlas i tryckt eller digital form.

Producenter/leverantörer

Svenska Förläggarföreningen (SvF) har hört sig för hos sina medlemmar och framför följande:

De flesta förlag anser att leveranserna fungerar tillfredsställande och att detta beror på att det är tryckerierna som har hand om leveranserna. Emellertid förespråkas en sänkning av antalet pliktexemplar som ska levereras med motivet att de pliktmottagande biblioteken ändå gallrar. SvF anser att pliktleverans av ”tilltryck” (ibland flera samma år) är svår att administrera och överflödig. De förlag som trycker många av sina böcker utomlands är generellt mer negativa till PL. Administrationen blir mer svårhanterlig för dem.

SvF framför att det bör förtydligas att leveransplikten endast avser boken och inte eventuella cd-skivor som finns som komplement till boken och framhåller att bibliotek reklamerar för att de inte erhållit den självständiga produkten cd-skivan och att förlaget självfallet skickar cd-skivan till Statens bild- och ljudarkiv.

Genomgående anser förlagen att samarbetet med KB fungerar bra. Inget förlag har föreslagit genomgripande förändringar i PL däremot anser man att det bör förtydligas för pliktbiblioteken vad som ingår resp. ansluter till en bok. Det har även framkommit förslag om att tilltryck av böcker skulle uteslutas från pliktleverans. Förlagen vill inte se någon utökning av pliktleveransen utan att antalet bibliotek bör begränsas.

3.3.3. Arbetsgruppens slutsatser

En viktig utgångspunkt vid tillämpningen av PL är att tänka på vad lagen syftar till, nämligen följande:

  • att främja svensk forskning och utbildning i vid bemärkelse
  • att bidra till varje medborgares rätt till insyn i samhället och att ge möjlighet att ta del av det fria ordet i Sverige oavsett bostadsort
  • att bidra till framtida forskning genom att bevara en väsentlig del av det svenska kulturarvet

Fördelen med att behålla kopplingen till TF är att det är en grundlag och den väger tungt. Att tryckteknikerna har förändrats/förändras har enligt arbetsgruppen inte större betydelse i detta sammanhang än i något annat där lagen ska tillämpas. Tryckpress kan som begrepp kanske anses ålderdomligt, men det används likväl och i praktiken oberoende av om materialet framställts just i en tryckpress eller ej.

Arbetsgruppen är positiv till systemet med pliktleverans, dvs. att allt svenskt tryck samlas in och sparas utan gallring och att huvudansvaret ligger på KB. Gruppen är vidare positiv till att det ska finnas ett reservexemplar vid universitetsbiblioteket i Lund och fem pliktmottagande universitetsbibliotek utan bevarandeansvar. Gruppen ser också positivt på att det ankommer på framställaren eller utgivaren att leverera pliktexemplaret. Arbetsgruppen framhåller också nackdelarna, nämligen att så mycket kastas, ökade lokalbehov och kostnaderna för detta. Fördelarna överväger dock enligt arbetsgruppens mening. Det finns behov av vissa förändringar, framför allt med anledning av KB:s erfarenheter av systemet:

Eftersom rättviseaspekten är ett av skälen för leverans av sju pliktexemplar borde varje medborgare kunna ta del av materialet oavsett bostadsort. Arbetsgruppen anser dock att det är svårt att avgöra förutsättningarna för det. Eftersom det ursprungliga skälet för att införa fem pliktexemplar utöver till KB och Lunds universitetsbibliotek var tillgången i regionen bör det analyseras hur övriga pliktmottagare bättre skulle kunna stödja regionen.

Behov av ändringar i de gällande bestämmelserna

Det krävs tillägg i 4 § PL som definierar vad som är svenskt för att anpassa lagtexten till dagens situation (se avsnitt 3.6.3). Paragrafens lydelse föreslås bli (se även författningsförslagen): ”Ett dokument eller distansöverfört material ska anses röra svenska förhållanden, om informationen i dokumentet eller materialet helt eller delvis är avfattad på svenska språket eller helt eller delvis innehåller verk av svensk upphovsman eller framförande av svensk konstnär, om det har svensk utgivningsadress eller, om inte någon av dessa förut-

sättningar föreligger, dokumentet eller materialet ändå huvudsakligen är avsett att spridas inom landet eller vänder sig till en svensk publik.”

3.4. Det digitala kulturarvet

3.4.1. Direktiven och utredningens utgångspunkter

Pliktleveranssystemet syftar som tidigare nämnts till att bevara svenskt samhälle och liv för eftervärlden samt säkerställa medborgarnas rätt till insyn och information. I direktiven anges att stora förändringar har skett sedan PL trädde i kraft 1994, vad gäller utbud, struktur, teknik och distributionsformer för såväl tryckta dokument som ljud- och bildmedier. De kriterier för leveransplikt som då fastställdes börjar bli föråldrade och bör anpassas till dagens mediesituation, där allt mer information publiceras digitalt.

Situationen är idag den att av all digital information som finns omfattar PL bara den som fixerats på cd-skivor eller liknande informationsbärare. Utredningen ska lämna förslag om hur KB kan samla in digitala publikationer samt publikationer med s.k. on-line förbindelse. Den växande digitala publiceringen på Internet och andra nätverk faller idag utanför systemet, och riskerar därmed att gå förlorad för alltid.

I direktiven nämns att KB i och med tillkomsten av förordningen om behandling av personuppgifter i projektet Kulturarw

3

fick i uppdrag att samla in, beskriva och tillhandahålla information som finns tillgänglig på den svenska delen av Internet. Detta kan tolkas som att problemet är löst, men så är inte fallet. Insamlingen sker visserligen, men den sker utanför det ordinarie pliktleveranssystemet och är vidare behäftad med ett antal problem, se vidare avsnitt 3.4.6.

Utredningen ska även föreslå tänkbara lösningar för insamling av vad som i direktiven benämns ”elektroniska förlagor till tryckt material”.

Dessa frågor har tidigare behandlats i E-pliktutredningens betänkande E-plikt – att säkra det elektroniska kulturarvet (SOU 1998:111) som lämnades den 2 maj 1998. KB-utredningen ska redogöra för utvecklingen efter E-pliktutredningen, och även ta upp frågan om hur den information som kräver lösenord och som publiceras vid sidan av nätet kan samlas in.

KB-utredningen utgår från att digitalt publicerat material måste omfattas av pliktleveranssystemet eftersom kulturarvet och rätten till insyn och information annars urholkas när publiceringen byter kanal. Informationen som når allmänheten måste vara i fokus, inte i vilken form den publiceras – alltså måste samma eller likvärdiga regler gälla oavsett publiceringsform. Digital publicering har redan ur yttrandefrihetshänseende jämställts med annan publicering genom att den liksom radio/TV-utsänd information under vissa förhållanden sedan den 1 januari 2003 omfattas av grundlagsskydd via YGL.

PL har under lång tid varit nära sammankopplad med TF och YGL samt URL, två grundlagar och en annan mycket grundläggande lag för bibliotekens arbete. Kopplingen till TF ligger bland annat i definitionen av begreppet tryckt skrift, och kopplingen till URL i definitionen av vad som är allmänt tillgängliggjort. Kopplingen till YGL har hittills endast rört radio och TV, men kommer med KB-utredningens förslag (se 3.6.3) att utökas. KButredningen har utgått från att dessa kopplingar är värdefulla och bör behållas, samt att kongruens mellan PL och PF och dessa tre lagar är av största vikt vad gäller definitioner och annat.

3.4.2. Gällande bestämmelser

De bestämmelser som har betydelse för insamlandet av distansöverfört digitalt material är följande (se även 3.2.2):

Kungl. bibliotekets digitala kulturarvsprojekt

  • Lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, (URL)
  • EG-direktivet om upphovsrätt (direktiv 2001/29/EG, Ds

2003:35), i det följande benämnt EG-direktivet

Konsekvenser av EG-direktivet

I juni 2003 lämnades departementsskrivelsen Upphovsrätten i informationssamhället – genomförande av direktiv 2001/29/EG, m.m., Ds 2003:35, som lämnar förslag till omfattande förändringar i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga

verk. För denna utredning är den viktigaste förändringen förslaget att införa ett nytt sätt att göra verk tillgängliga för allmänheten, s.k. överföring av verk till allmänheten. Förslaget innebär inte att någon ny ensamrätt för upphovsmannen införs. Det som görs är en precisering av vad som avses med de olika sätten för tillgängliggörande.

Begreppet är inte kopplat till en viss teknik, utan ska kunna tillämpas på alla nu och i framtiden tillgängliga tekniska metoder för överföring av verk. Avsikten är att bestämmelsen ska omfatta all överföring av verk på distans, via Internet eller via någon annan distansöverföring, till användare som själva ska kunna bestämma när och hur de ska ta del av verket ifråga. Förfogandet avser all överföring till allmänheten som inte är närvarande på den plats varifrån överföringen sker.

Förslaget avser varje överföring av verk. Det kan röra sig om såväl sådana verk som enligt gällande svensk rätt kan framföras, t.ex. musik och film, som sådana verk där det i dag är tveksamt om de kan vara föremål för annat än visning, t.ex. en oljemålning eller ett fotografiskt verk.

Överföringsrätten ska endast omfatta överföring till allmänheten. Det tydligaste exemplet på sådan överföring är att upphovsmannen gör ett verk tillgängligt via en webbplats på Internet. När det gäller exempelvis e-post som riktar sig till en mer öppen krets eller ett internt nätverk som är tillgängligt för en mer vidsträckt sfär, är det likaledes fråga om en åtgärd som riktar sig till allmänheten.

Sådan överföring som sker till en eller flera personer i den närmaste familje- eller vänkretsen, exempelvis via ett e-postmeddelande, är inte att betrakta som överföring till allmänheten. Utanför ensamrätten till överföring till allmänheten hamnar även epost som bara riktar sig till en enda eller några få personer. Om man inom familjen eller den närmaste vänkretsen gör verk tillgängliga på ett internt nätverk, omfattas heller inte det av upphovsmannens ensamrätt. Detsamma torde gälla om en annan sluten krets av personer har kopplat samman sina datorer i ett internt nätverk och på detta tillgängliggör skyddade verk.

Vissa överföringar kan jämställas med överföring till allmänheten enligt en kompletteringsregel. Överföringar som i förvärvsverksamhet sker inför en större sluten krets ska således omfattas av upphovsmannens ensamrätt och får inte ske utan tillstånd. Om förslaget genomförs, vilket är sannolikt i denna del, är det viktigt att

det material som görs tillängligt för allmänheten på detta sätt också omfattas av leveransplikt.

3.4.3. Utvecklingen efter E-pliktutredningen

Allt mer information publiceras idag i digital form. Alla typer av medier finns tillgängliga via Internet och andra nätverk. Alla större företag och organisationer har webbplatser, liksom alla myndigheter, kommuner och landsting. Ett stort antal tidskrifter ges ut på Internet, ingen vet hur många av dem som bara finns där. Lärosätena och myndigheterna publicerar allt mer av sitt material digitalt istället för i pappersform. Medborgarna väntar sig att få information och service via Internet.

Text, ljud och rörlig bild kan vidare blandas fritt när publiceringen blir digital, och om några år ska TV och radio övergå till digitala sändningar. Redan nu håller produktionen på att övergå till digital hantering. Den allmänna uppfattningen är att vi inom en snar framtid bara kommer att ha en apparat hemma för all information – datorn, eller dess efterträdare.

3.4.4. Definitioner

Det finns tyvärr en omfattande begreppsförvirring på området, vilket gör definitions- och avgränsningsfrågan svår för digital publicering. Material som hanteras av datorer och publiceras på Internet och andra nätverk kallas ibland digitalt och ibland elektroniskt. Den allmänna uppfattningen är att språkbruket är på väg att övergå från att använda ”elektroniskt” till att istället använda ”digitalt”, men KB-utredningen har inte ansett det möjligt att genomgående använda begreppet ”digitalt” eftersom ”elektroniskt” finns i ett antal författningar och etablerade begrepp och uttryck som exempelvis ”elektronisk publicering” och PL:s ”dokument för elektronisk återgivning”.

Nästa problem är att etablerade samlingsbegrepp för alla typer av publicerad information saknas. I PL definieras vilken publicerad information som ska vara leveranspliktig med hjälp av begreppet dokument, som då egentligen inte avser själva informationen utan informationsbäraren (en närliggande definitionsmodell finns i YGL, som definierar begreppet teknisk upptagning på ett liknande

sätt). Begreppet dokument används sedan för att definiera de olika leveranspliktiga materialslagen. PL:s definition är dock inte kongruent med den populära betydelsen av begreppet dokument, som exempelvis ofta används för att beteckna datafiler. Ett annat begrepp är resurs, som började användas inom biblioteksvärlden och kan användas både för tryckt och digitalt material.

Eftersom dokument alltså betecknar informationsbäraren, vilket inte är relevant för digitalt material eftersom det oftast inte är fixerat vid en informationsbärare som kan hanteras som ett enskilt fysiskt föremål, har KB-utredningen istället valt att tala om digitalt publicerat material som samlingsbegrepp. Detta omfattar enligt utredningens uppfattning all publicering som inte sker i tryckt eller uppenbart icke-digital form (exempelvis VHS-kassetter och ljudband). Digitalt publicerad information inkluderar även allmänt tillgängliga databaser, vilket är ytterligare ett svårdefinierat begrepp. KB-utredningen har valt att i enlighet med YGL definiera en databas som en samling av information lagrad för automatiserad behandling.

Det digitalt publicerade materialet kan sedan delas in i två underkategorier, nämligen fixerat digitalt material och distansöverfört digitalt material. Fixerat digitalt material är bundet till en informationsbärare, och omfattas redan av leveransplikt eftersom det ingår i det som i nuvarande PL kallas dokument för elektronisk återgivning. Det som måste införas i PL är alltså distansöverfört digitalt material. Med detta begrepp avses i enlighet med EGdirektivet om upphovsrätt information som har tillgängliggjorts för allmänheten genom överföring via Internet eller andra nätverk. För att denna ska omfattas av PL krävs en ny paragraf i PL.

3.4.5. Tidigare utredningar (E-pliktutredningen, SOU 1998:111)

E-pliktutredningen såg tre sätt att samla in distansöverfört digitalt material:

1. Leveransplikt (material som uppfyller PL:s kriterier är leveranspliktigt och framställarna åläggs att leverera det i fixerad form eller via filöverföring till KB)

2. Rekvisitionsrätt (KB måste kräva in det material de vill ha för att det ska omfattas av leveransplikt, i övrigt som ovan)

3. Robotinsamling (KB sköter hela processen och samlar in så mycket som möjligt så ofta som möjligt, leverantörerna blandas inte in)

Leveransplikt uteslöts p.g.a. att antalet leverantörer skulle bli oöverblickbart eftersom det dels finns ett större antal potentiella leverantörer, dels inte finns någon instans motsvarande tryckerierna som allt material måste passera. Leveransplikt ansågs också svårt eftersom man ansåg att det leveranspliktiga materialet inte skulle gå att skilja från icke leveranspliktigt material. Problemet låg i att hitta hållbara kriterier eftersom det inte finns några exemplar och därmed ingen upplaga, och heller ingen motsvarighet till TF:s regler om tryckbeteckning och utgivningsbevis.

Rekvisitionsrätt uteslöts för att det skulle vara för resurskrävande för de mottagande institutionerna. I övrigt gällde samma invändningar som för leveransplikt. Alternativet rekvisitionsrätt föreslogs emellertid gälla för databaser, som skulle levereras av den som ”gjort sammanställningen tillgänglig för allmänheten” i analogi med lagen (1998:112) om elektroniska anslagstavlor.

Eftersom inga urvalsmetoder ansågs möjliga och man dessutom såg fördelar i ett slumpmässigt urval återstod endast robotinsamling som insamlingsmetod för det distansöverförda digitala materialet, som föreslogs ske med projektet Kulturarw

3

som före-

bild. Syftet skulle vara fullständighet men bara vid fyra tillfällen per år vilket skulle skapa ett urval. Prioriterat material (exempelvis dagstidningar och material från andra professionella utgivare) skulle emellertid samlas in oftare. Lösenord skulle få krävas in vid behov. Förslaget fick kritik från flera håll, framför allt av integritetsskäl (av hänsyn till den kommande PuL) och upphovsrättsliga skäl.

3.4.6. Erfarenheter av dagens system

Gällande villkor

Idag gäller att material som rör svenska förhållanden (PL 4 §) och har spritts till allmänheten (PL 3 §) omfattas av leveransplikt – förutom det distansöverförda digitala materialet. Visst tryckt material, exempelvis reklam, affärstryck av olika slag, almanackor, och framför allt lokalt och regionalt organisations- och föreningstryck,

sparas och organiseras systematiskt men katalogiseras inte. Systemet syftar till fullständigt bevarande. Leveransplikten ligger hos tryckerierna för tryckt material, och huvudsakligen hos producenterna för ljud- och bildmaterial.

Erfarenheter av robotinsamling via projektet Kulturarw3

Den insamling av distansöverfört digitalt material som har skett sedan E-pliktutredningens förslag har gjorts via robotinsamling i KB:s projekt Kulturarw 3 , som har pågått sedan 1997. Projektet har bevarat en stor del av den svenska digitala publiceringen på Internet, men är också befattat med ett antal problem:

  • Det finns ingen leveransplikt, varför hela ansvaret för att insamling och bevarande sker ligger hos KB
  • KB har inte rätt att kräva in lösenord eller hävande av andra åtkomstspärrar, varför åtkomstskyddat material inte samlas in alls oavsett om det är tillgängligt för allmänheten eller ej (åtkomstspärren kan vara något så enkelt som att användaren måste registrera sig som medlem)
  • Tekniska skäl gör att visst material som kräver åtgärder från användaren eller innehåller vissa filtyper (Flash, Java, streamade filer) inte kan samlas in alls via robotsökning
  • Dagstidningar och annat material som uppdateras frekvent måste samlas in betydligt oftare än resterande material
  • Inga databaser alls samlas in (utom de RA/arkiven har att bevara)

Upphovsrättsorganisationer och producenter/leverantörer

Vad som framkommit vid kontakter med KLYS, Sveriges Författarförbund samt Svenska Förläggarföreningen framgår av avsnitt 3.3.2.5.

Svenska Förläggareföreningen har vidare särskilt framfört angående e-böcker att förlagen hyser en oro för missbruk av digitalt levererat material. Om tillgången till e-boken däremot kan begränsas såsom KB idag har löst tillhandahållandet av material från e-boksproducenten eLib – dvs. att boken endast finns tillgänglig på en dator på pliktleveransbiblioteket för en användare åt gången med kopieringsskydd m.m. – är en leverans av e-böcker ingen

omöjlighet. Däremot skulle det bidra till en ökad administration för förlagen. Under förutsättning att förlagen endast behöver distribuera e-boken till ett pliktleveransbibliotek (KB) och att vidare distribution till övriga sex pliktleveransbibliotek ombesörjs av KB, kan även den ytterligare arbetsbördan för förlagen begränsas.

Tidningsutgivarna (TU) ställer sig mycket positiva till pliktleveranssystemet och menar att det bara handlar om att hitta rätt former för hur det ska fungera. För TU är det emellertid viktigt att material som redan är leveranspliktigt i annan form undantas från ny leverans i digital form (rör exempelvis databaserna PressText, Mediearkivet och Affärsdata, vars material redan levereras i tryckt form).

Förutsatt att tillhandahållandet går att reglera så att det blir förenligt med URL ser TU inga problem med att digitalt material tillhandahålls på samma sätt som det tryckta (på KB och övriga pliktmottagande bibliotek). TU menar vidare att PuL inte är ett problem vid tillgängliggörande av material från medieföretag, eftersom datainspektionens attityd är att det som publicerats i ett medium även vid ny publicering omfattas av det särskilda grundlagsskydd som journalistiskt material har.

Det problem som kan finnas rör den exemplarframställning som måste ske för bevarande – för att KB ska få rätt att framställa exemplar krävs avtal, eftersom detta inte tillåts i URL. Detta problem går emellertid enligt KB-utredningens bedömning att lösa utan ändringar i URL (se avsnitt 3.6.3.2).

3.4.7. Utredningens undersökningar

Frågan om insamling och bevarande av digitalt material har förutom i arbetsgruppen för pliktfrågor i första hand tagits upp i utredningens enkät. Sammanfattningsvis kan sägas att det finns en stor enighet om att material inte får undslippa leveransplikt för att det byter publiceringsform – samma regler ska gälla för digitalt material som för tryckt och annat material. Följande har framkommit:

Enigheten är stor om att det är viktigt att det digitala materialet sparas och att bevarandet och insamlingen av digitalt material måste regleras i lag. Några få uttalar sig om leveransmetoden – Umeå universitet påpekar att det är positivt att robottekniken ger ett

slumpat urval, medan PRV förordar det danska systemet med anmälningsplikt för producenten. Enigheten är också stor om att det är bra att projektet Kulturarw

3

finns.

Samtliga ser med oro på att bevarandet av digitalt material inte är löst, de flesta med motiveringen att det skapar luckor i kulturarvet för framtida generationer genom att materialet försvinner, vilket också försvårar för forskningen. Uppsala och Umeå universitet samt Chalmers, Handelshögskolan i Stockholm (HHS) och Högskolan på Gotland (HGO) anser att det digitala materialet bör behandlas likadant som det tryckta och lagregleras.

Mälardalens högskola (MdH) och NAI föreslår att material från myndigheter, organisationer och lärosäten prioriteras. Uppsala och Göteborgs universitet anser att frågan kräver en egen utredning. Som exempel på kriterier för urval nämns det som inte bevaras i tryckt form, långsiktig lagring av forskningspublikationer, det som sänds ut via Internet, originalitet/spridning/folkbildning, allt allmänt tillgängligt med svensk mottagare eller avsändare samt tillgänglighet och forskningsbarhet. Några har också nämnt andra faktorer kring insamlingen, exempelvis att det kan bygga på information och frivillighet, att man kan skicka till KB på begäran och att standarder för skanning, lagring osv. måste tas fram.

Som intressenter i att digitalt material bevaras nämner de flesta en bred allmänhet, forskare och studerande. Vidare nämns biblioteken och ABM-institutionerna. Vad gäller samarbetet mellan dessa intressenter önskar Blekinge Tekniska Högskola (BTH) och Riksantikvarieämbetet (RAÄ) att KB och RA ska fungera som kunskapscentrum och utforma en struktur, medan RA själva menar att KB bör fastställa strukturen. Uppsala universitet (UU) önskar en Bibsam-struktur, samt att parallella organisationer för tryckt och digitalt material inte bör byggas upp. Stockholms stads- och länsbibliotek har en liknande mening, och påpekar rationaliteten med större anläggningar.

Vad gäller tillgängligheten är enigheten påtaglig kring att materialet bör vara tillgängligt på Internet. De allra flesta vill se det tillgängliggjort gratis och fritt för alla. LHS önskar en särskild portal, PHS vill att det ska ingå i Libris och VR vill ha en nationell databas. UU, Svenska Filminstitutet (SFI) och Röda Korsets Högskola föreslår samma modell som för det tryckta materialet (alltså i de pliktmottagande lärosätenas lokaler), men UU lägger till att det ska tillgängliggöras så fritt upphovsrätten tillåter. GU vill se ett tillgängliggörande med stor respekt för upphovsrätt och integritet.

Karlstads universitet (KAU) och SB önskar att materialet tillgängliggörs även utanför KB.

3.4.8. Internationella erfarenheter

Norge var bland de första länderna i världen att möjliggöra pliktleverans av digitalt material och har haft det sedan 1990. I Danmark infördes digital leveransplikt 1998 då en ny pliktlag antogs, och i Finland finns ett lagförslag som förväntas träda i kraft 2005. Nya Zeeland har sedan den 5 maj 2003 en ny lag som föreskriver pliktleverans av digitalt material, och i Storbritannien infördes möjligheten med en ny lag den 31 oktober 2003. Även i Frankrike finns en ny lag som föreskriver digital leveransplikt sedan 12 november 2003.

3.4.9. Slutsatser

Ett nytt system med målet att nå större fullständighet än E-pliktutredningens förslag vore att föredra. Digitalt publicerat material som överförs till allmänheten bör därför bli leveranspliktigt, precis som om det hade publicerats i tryckt form, på en cd-skiva eller sänts ut via TV eller radio. För att detta ska vara möjligt måste distansöverfört material införas som ny kategori i 2 § PL, eftersom alla de nuvarande materialkategorierna förutsätter att informationen har fixerats permanent på en informationsbärare, vilket är en av de stora skillnaderna mellan det distansöverförda digitala materialet och annat material.

För att de grundläggande kriterierna för leveransplikt, 3 och 4 §§ PL, ska kunna gälla även för digitalt material krävs det att tillägg görs. Utredningen föreslår därför en ny formulering av 3 § PL samt en ny 3a § där publicering av material på Internet jämställs med tillgängliggörande för allmänheten. Enligt utredningens mening ska materialet anses tillgängliggjort även om det är åtkomstskyddat, om enda villkoret är att användaren måste skaffa sig användar-ID eller liknande. Vidare krävs ändringar i 4 § PL angående vad som är svenskt, samt ett antal övriga ändringar angående leveransvillkoren för digitalt material. Exakta leveransvillkor, leveransteknik och leveranssätt föreslås överenskommas med KB.

Den kanske svåraste avgränsningsfrågan är vilka typer av digitalt material som bör samlas in så fullständigt som möjligt. E-pliktutredningens grundläggande analys och ställningstagande bör fortfarande vara giltiga: material som är avsett att nå i princip alla medborgare och som är framställt av professionella utgivare och producenter som har svensk utgivningsadress bör prioriteras högst. Av det följer att alla professionella upphovsmän eller deras rättighetsinnehavare bör åläggas leveransplikt för material som publiceras digitalt.

3.5. Material som blandar text, bild, ljud och film

3.5.1. Bakgrund

Pliktleveranssystemets syfte är att bevara information som har nått den svenska allmänheten. Från början skedde detta i princip bara genom olika typer av skrifter, men i takt med att nya kanaler har tillkommit har systemet fått byggas ut och förändras. Dagens system bygger på en ordning där ett antal olika materialslag har gjorts leveranspliktiga, och beroende på deras innehåll ska de sedan levereras antingen till KB (tryckt material) eller SLBA (ljud- och bildmaterial). Så länge det handlar om böcker eller tidningar å ena sidan och VHS-kassetter eller TV-program å andra sidan är detta ganska oproblematiskt, men när text, bild, ljud och film börjar blandas blir det svårare. Detta är fallet både för kombinerat material och dokument för elektronisk återgivning, två materialslag som idag omfattas av leveransplikt men till olika institutioner beroende på det huvudsakliga innehållet.

3.5.2. Dagens blandade materialslag

Kombinerat material

Med kombinerat material menas enligt 16 § PL material, som innehåller dels en eller flera skrifter, dels ett eller flera dokument som utgörs av film, videogram, fonogram eller dokument för elektronisk återgivning enligt 14 § PL. Med skrifter och andra dokument som kan ingå i kombinerat material avses endast sådana som var för sig har medfört eller skulle medföra skyldighet att lämna pliktexemplar (se vidare 17 § PL). Denna bestämmelse tillkom 1979 (då

stipulerades två exemplar, vilket utvidgades till sju exemplar 1993). Tanken med kombinerat material är att det handlar om delar som tillsammans utgör en helhet, och som därför bör bevaras sammanhållet.

Ett typexempel på kombinerat material idag är en lärobok, exempelvis i matematik, med tillhörande räkneexempel på cd. Från början handlade det huvudsakligen om att kombinera böcker med ljudband eller filmer, även då primärt inom läromedelsområdet. Till kombinerat material hänförs emellertid inte exempelvis en barnbok till vilken det även har producerats en cd med sånger, vilket medför att boken idag pliktlevereras till KB och cd-skivan till SLBA. Hur det kombinerade materialet ska fördelas mellan de olika bevarandeinstitutionerna regleras inte av PL, och eftersom varje produktpaket är unikt måste det avgöras från fall till fall var det ska sparas.

Dokument för elektronisk återgivning

En annan kategori är det som i PL kallas dokument för elektronisk återgivning. Detta definieras som ”dokument som i fixerad form lagrar text, ljud eller bild och vars innehåll kan återges endast med hjälp av elektroniskt hjälpmedel” (PL 2 §) och kan som framgår ovan även ingå i kombinerat material. Dokument för elektronisk återgivning har tidigare framför allt rört sig om ljudband, VHSkassetter och cd-skivor med musik, och var då huvudsakligen leveranspliktigt till SLBA, men har alltmer övergått till att handla om cd- och dvd-skivor som blandar både text, bild, ljud och film. Medieföretaget MTG nämner som exempel en produktion om svensk fotbolls historia, som förutom mängder av text och tabeller även innehåller ljud- och filminslag. KB nämner som exempel Nationalencyklopedin på cd (numera dvd), som pliktlevereras till SLBA trots att den huvudsakligen består av text eftersom den även innehåller ljud- och filmklipp. Detta material minskar emellertid hos både KB och SLBA, sannolikt på grund av att materialet istället publiceras på Internet.

3.5.3. Mediekonvergens och ägarkoncentration – det blandade materialet ökar i omfattning

Redan idag finns alltså visst ljud- och bildmaterial hos KB, och visst tryckt material hos SLBA. Det blandade materialet är emellertid något som kommer att öka kraftigt i omfattning, framför allt p.g.a. den digitala tekniken och förändringar inom mediebranschen.

Det finns idag två tydliga trender inom medievärlden, nämligen mediekonvergens och ägarkoncentration. Mediekonvergensen innebär att tidigare åtskilda publiceringsformer som böcker och tidningar å ena sidan och radio/TV, musik och film å andra sidan i allt högre grad börjar utnyttja digital teknik och digitala medier. Som exempel kan nämnas att alla typer av svenska nyhetsmedier idag använder sig av Internet.

Med ägarkoncentration avses att allt färre äger allt fler medier. Detta brukar vanligtvis nämnas som ett konkurrens- och/eller mångfaldsproblem, men det har även konsekvenser för produktionen. Som ett exempel kan nämnas medieföretaget MTG, som idag består av TV-produktionsbolag, filmproduktionsbolag, bokförlag, dvd-produktioner, spel och webbproduktioner. Produktionen sker ofta i koncept, där en idé förs ut i flera olika kompletterande kanaler (exempelvis kan en barninriktad idé göras som TV-program, bok, dataspel och webbsida). Vad gäller filmer, framför allt de som riktar sig till barn, kommer allt större delar av intäkterna från kringförsäljning av spel, cd-skivor och leksaker.

När inte bara produktionsteknikerna utan även medierna/kanalerna och leverantörerna/producenterna börjar smälta samman blir det alltså allt lättare och allt vanligare att text, bild, ljud och film blandas – antingen i en och samma produkt, eller i olika produkter som hör ihop. Forskaren som om 50 år vill studera marknadsföringen av Sagan om ringen-trilogin får det besvärligt, eftersom det materialet idag inte bevaras sammanhållet.

3.5.4. Digitalt material som blandar text, bild, ljud och film

Distansöverfört digitalt material

Text, bild, ljud och film blandas ofta vid digital publicering på Internet och andra nätverk, och detta blir allt vanligare i takt med att bredbandsnäten byggs ut, överföringshastigheterna ökar och komprimeringsteknikerna blir bättre. Exempelvis innehåller SVT:s

webbplats förutom en hel del textbaserat material även möjlighet att titta på de senaste nyhetssändningarna, och på SR:s webbplats kan man både läsa om programmen, lyssna på alla deras kanaler i realtid och även välja särskilda sändningar. På Aftonbladets webbplats finns både webb-TV och webb-radio.

Vad gäller leveransvillkoren har det från producenthåll uttryckts önskemål om att en mottagare är att föredra för det distansöverförda digitala materialet – om fler ska ha tillgång till materialet får det ordnas av den mottagande institutionen. Detta är en fullt rimlig synpunkt – såväl tekniskt och praktiskt som juridiskt vore det lättare om alla leverantörer hade en enda instans att leverera till, som sedan hade till uppgift att tillgodose tillgängliggörandet av materialet för de som enligt gällande lagstiftning har rätt till detta.

Databaser

Precis som en cd, dvd eller webbsida kan även databaser innehålla flera olika typer av material. KB-utredningen föreslår att leveransplikt ska införas för databaser, och här kommer samma problematik vid uppdelningen som nämnts ovan gällande kombinerat material och dokument för elektronisk återgivning att uppstå. Vad ska anses vara det huvudsakliga innehållet, och var ska de bevaras?

3.5.5. Gränsdragning mellan KB och SLBA

Som framgår av det föregående blir gränsdragningen mellan KB och SLBA alltmer flytande. Den tekniska utvecklingen går snabbt, men ingen vet hur snabbt eller vad som kommer att vara nästa steg. Oavsett vilka förslag till fortsatt uppdelning av material som läggs kommer dessa snabbt att bli föråldrade. Bevarandet av det svenska kulturarvet står inför ett avgörande vägval, men eftersom det inte ligger inom utredningens uppdrag att föreslå några organisatoriska förändringar får istället ett annat förslag ges: En särskild utredning bör snarast tillsättas, med uppdrag att utreda frågan om hur bevarandet av tryckt material samt ljud- och bildmaterial ska organiseras framöver. För ett vidare resonemang kring detta, se kap. 10.

Förslag

3.6. Lagen om pliktexemplar av dokument – bedömningar och förslag

Bedömningar: Pliktlagen vad gäller tryckt skrift bör bibehållas i sina huvuddrag. Kungl. biblioteket bör ges i uppdrag att närmare utreda om det är såväl juridiskt som politiskt möjligt att vidare överlåta de pliktexemplar som lämnats till lärosäten som inte har ett bevarandeuppdrag. Utredningen ska avse möjligheten att överlåta dessa pliktexemplar till exempelvis läns- eller folkbibliotek. KB bör vidare ges i uppdrag att utreda förutsättningarna för att övergå till leverans av digitala förlagor av dagstidningar istället för den mikrofilmning KB utför idag.

Förslag: Vissa förtydliganden och anpassningar till rådande förhållanden vad gäller tryckt skrift införs i pliktlagen. Följande föreslås

  • tillägg görs i 4 § av ”svensk utgivningsadress” samt ”vänder sig till en svensk publik”
  • att upplagor eller tryckningar upp till 79 exemplar inte längre ska vara leveranspliktiga
  • att upplagor eller tryckningar i antal om 80 till 199 exemplar ska levereras i två exemplar, ett till vardera Kungl. biblioteket och Lunds universitetsbibliotek
  • att upplagor eller tryckningar i antal om 200 eller fler exemplar ska levereras i sju exemplar enligt nuvarande lag

Med undantag från ovanstående ska för affischer gälla

  • att upplagor under 10 exemplar inte blir leveranspliktiga
  • att upplagor i antal om minst 10 exemplar eller flera ska levereras i två exemplar, ett till vardera KB och Lunds universitetsbibliotek

Lagstiftningen anpassas för den växande digitala publiceringen och följande ändringar införs i PL:

  • Leveransplikt införs för distansöverfört material som gjorts tillgängligt för allmänheten här i landet enligt samma huvud-

sakliga kriterier som för övrigt material. Leveransen ska ske till Kungl. biblioteket.

  • Lagen anpassas till EG-direktivet som rör hur något görs tillgängligt för allmänheten så att överföring av verk till allmänheten omfattas genom att lagen kompletteras med en ny 3a §.

Projektet Kulturarw

3

föreslås fortsätta som idag med de begrän-

sade tillgänglighetsregler som följer av förordningen (2002:287) om behandling av personuppgifter i Kungl. bibliotekets digitala kulturarvsprojekt.

Vidare bör skyldighet för KB att bevara digitalt material införas i PF, och KB bör åläggas att placera en fullständig kopia på annan ort av säkerhetsskäl (motsvarande reservexemplaret för det tryckta materialet).

Lagändringarna bör träda i kraft den 1 januari 2005. Med hänsyn till den snabba utvecklingen på det digitala området bör lagen följas upp inom en snar framtid.

Skäl för bedömningar och förslag

3.6.1. Allmänna motiveringar

En viktig utgångspunkt vid tillämpningen av PL är att tänka på vad lagen syftar till, nämligen:

  • att främja svensk forskning och utbildning i vid bemärkelse
  • att bidra till varje medborgares rätt till insyn i samhället och att ge möjlighet att ta del av det fria ordet i Sverige oavsett bostadsort
  • att bidra till framtida forskning genom att arkivera en väsentlig del av det svenska kulturarvet och göra det tillgängligt för framtiden.

Det svenska systemet med pliktleverans av tryckta skrifter har i sina grundläggande delar funnits obrutet sedan 1661. Det bör noga övervägas innan förändringar görs. Självfallet måste pliktleverans av digitalt material så fort som möjligt regleras i lag. När det gäller det tryckta materialet är vissa justeringar nödvändiga bl.a. med hänsyn till den tekniska utvecklingen.

Så gott som alla brukare anser att systemet ska behållas men det har framförts att pliktexemplaret borde utnyttjas bättre. Det har också framförts önskemål från den grafiska branschen, som omfattar de största pliktleverantörerna, om kompensation och om att en diskussion bör inledas om vilket ansvar olika parter (tryckeriet/framställaren, kunden och samhället/staten) har och vem som ska bekosta bevarandet av det svenska kulturarvet.

Det bör slutligen framhållas att pliktleveranssystemet är en stor tillgång för förlag och författare som genom detta system får sina skrifter bevarade för all framtid på minst två ställen i landet.

3.6.2. Bedömningar och förslag angående tryckt material

3.6.2.1 Allmänna motiveringar för att behålla systemet

Anknytningen till tryckfrihetsförordningen (TF)

Beträffande denna gör utredningen följande ställningstaganden: TF har sedan lång tid varit utgångspunkten för regleringen av pliktleverans av tryckt skrift och det finns därmed väl inarbetade begrepp att utgå från.

Skrifter som faller under TF:s tillämpningsområde kommer under överskådlig framtid vara dominerande bland material som innehåller text och bild. Om man skulle frångå denna koppling måste nya kriterier ställas upp som pekar ut vilka dokument med text och bild som bör vara leveranspliktiga. Nuvarande system ger en hanterbar indelning av leveranspliktiga dokumentslag och anknytningen till TF bör därför tillsvidare bibehållas.

Pliktleveranssystemet i dess helhet

Systemet i dess helhet innebär i stora drag att allt svenskt tryck som givits ut i landet ska samlas in och sparas – utan gallring – för all framtid. KB är den myndighet som har huvudansvaret för nationalexemplaret och garanterar att ett exemplar är bevarat för framtiden. För att detta krav ska kunna uppfyllas har KB beslutat att detta inte ska lånas ut. Vidare innebär det att det ska finnas ett reservexemplar vid Lunds universitetsbibliotek med bevarandeansvar, och fem pliktmottagande universitetsbibliotek, utan bevarandeansvar (Stockholms, Uppsala, Linköpings, Göteborgs och

Umeå universitetsbibliotek). De sistnämnda bestämmer själva hur deras pliktexemplar ska bevaras, och det är således möjligt för dem att låna ut eller gallra pliktexemplaret.

Utredningen anser att systemet bör bibehållas med några förändringar som redovisas i det följande. Systemet innebär att även de bibliotek som inte har uppdraget att fullständigt bevara det svenska trycket på ett enkelt sätt får tillgång till ett allsidigt material – litterärt, politiskt, ekonomiskt och från organisationer. Att utvidga systemet till fler lärosäten avvisas däremot – redan sju pliktmottagare är ett stort antal och det kan inte anses rimligt att belasta tryckare/utgivare med flera exemplar. Tvärtom bör antalet exemplar i vissa fall begränsas. Däremot bör materialet kunna komma fler till del i regionerna, vilket var det ursprungliga skälet till lokaliseringen av de fem sist tillkomna pliktmottagarna.

Reservexemplaret vid Lunds universitetsbibliotek

Det är viktigt att det finns ett reservexemplar vid ett pliktmottagande lärosäte som är förenat med bevarandeansvar. Skälen till detta är följande:

Säkerhetsskäl: Om nationalexemplaret genom en katastrof skulle förstöras finns ett reservexemplar, vilket är angeläget. Ett skäl för att valet en gång föll på Lunds universitetsbibliotek var det betryggande avståndet från Stockholm i händelse av bombningar i krig. Det argumentet förefaller dock inte relevant idag.

Tillgänglighetsskäl: Det är viktigt att det finns tillgång till hela svensktrycket i hela landet. Reservexemplaret utnyttjas traditionellt för fjärrlån.

Andra skäl: Lunds universitetsbibliotek har erhållit pliktexemplar nästan lika länge som KB och har därmed ett omfattande ”reservbestånd”. Tidigare utredningar har framhållit fördelen med att LUB har sitt okatalogiserade tryck organiserat på ett sätt som liknar KB:s, vilket de fortfarande har, samt att redaktionen för Svenska Akademiens ordbok (SAOB) fanns inom biblioteket och ständigt utnyttjade samlingarna av svenskt tryck. Idag har redaktionen ett eget hus, men utnyttjar fortfarande ofta universitetsbiblioteket. Ett reservexemplar behövs och det skulle medföra stora olägenheter att överföra ansvaret på något annat lärosäte, särskilt som Lunds universitet (mot ekonomisk kompensation) önskar behålla reservexemplaret, och inget annat lärosäte önskar överta det.

Ekonomisk kompensation

Lunds universitet har begärt särskilda medel för de merkostnader man framhåller vara förknippade med uppgiften. Enligt universitetets beräkningar är merkostnaderna fem miljoner kronor per år. Alternativen är att reservexemplaret tas bort eller att något frivilligt lärosäte tar på sig detta. Pliktleveransutredningen 1993 föreslog att reservexemplaret skulle tas bort, men statsmakterna såg inga skäl att ändra principerna och ansåg vidare det viktigt att det finns tillgång till svenska skrifter vid universitetsbiblioteken i landet (prop. 1993/94:10 s. 28).

Det bör framhållas att Lunds universitet har en stor fördel framför andra lärosäten, eftersom universitetet sedan århundraden kunnat bygga upp sina samlingar genom att vara mottagare av pliktexemplar av svenskt tryck med ansvar för att bevara det för framtiden. Detta bör nog betraktas som en ovärderlig tillgång som bör kompensera de kostnader som universitetet anser att reservexemplaret för med sig. Däremot borde fakulteterna inse värdet av detta och inse bibliotekets kostnader för att kunna hålla det unika bestånd som byggts upp.

Övriga pliktmottagare – utan bevarandeansvar

Bevarandet och tillhandahållandet av det svenska kulturarvet är huvudskälet för pliktleverans till KB. Tillhandahållande av svenskt tryck ”i hela landet” är ett rättvisekrav och främjar forskningen och utbildningen. Om pliktleveranserna nu togs bort skulle det också innebära en kraftig försämring och sänkta ambitioner om inte de nu pliktmottagande lärosätena fick ekonomisk kompensation för att själva förvärva motsvarande material. Det skulle innebära en förlust för regionerna och fjärrlånesystemet.

För att pliktmaterialet ska komma fler till del i regionerna borde dock större ansträngningar göras för att utveckla det regionala samarbetet. Det ankommer nu på de pliktmottagande lärosätena att själva besluta om hur de ska hantera materialet (3 och 5 §§ PF). Utredningen föreslår i kap. 7 att det regionala bibliotekssamarbetet ska utredas och därmed också användningen av pliktexemplaret. Därvid bör också möjligheterna att överlåta pliktexemplaret till exempelvis läns- eller folkbibliotek utredas (se även kap. 7).

Övriga lärosäten

Beträffande de lärosäten som framfört önskemål om att erhålla pliktexemplar eller s.k. rekvisitionsrätt vill utredningen framföra följande:

Som framgått av det föregående kan det inte anses rimligt att införa fler pliktexemplar utan kompensation till ”producenterna”. SvF har betänkligheter redan beträffande nuvarande antal och tryckerierna ifrågasätter vem som ska stå för kostnaderna. Beträffande önskemål om rekvisitionsrätt, dvs. möjlighet att rekvirera delar av pliktmaterialet, anser utredningen att denna modell skulle innebära lika stort behov av personal som är förvärvskunniga som vid köp via bokhandel eller utgivare varför det inte heller kan anses rationaliserande.

Alternativ

Huvudskälet för att överväga något annat system än det nuvarande pliktleveranssystemet är de resurser som systemet kräver samt de kostnader det innebär för olika parter. Detta ska vägas mot de fördelar och det stora värde för forskning och utbildning samt som kulturbärare för vårt land som de allra flesta anser att nuvarande system garanterar. De alternativ som står till buds är andra modeller för pliktleverans, en rekvisitionsmodell eller en modell med förhandsavböjande.

Nationalexemplar kombinerat med regional rekvisitionsrätt skulle innebära att en pliktmottagare skulle ges möjlighet att rekvirera det material som lärosätet önskar. Förhandsavböjande innebär att pliktmottagande lärosäte meddelar producenten/leverantören vad man inte vill ha i en pliktleverans. Det skulle bli mycket komplicerat för leverantörerna.

Dessa alternativ har övervägts och utredningen har inte funnit dem lämpliga. Det första skälet är att systemskiftet i sig skulle innebära en förlust. Dessutom är alternativen komplicerade och det skulle medföra ytterligare komplikationer om nuvarande system skulle kombineras med något av de nämnda alternativen. Det vore ett orimligt alternativ för leverantörerna. Till detta kommer att de alternativa modellerna skulle innebära lika stora behov av förvärvskunnig personal som det nuvarande pliktleveranssystemet.

Det har inte varit möjligt att inom ramen för de resurser som utredningen förfogar över kostnadsberäkna de olika alternativen.

Slutsatser

Sammanfattningsvis talar starka skäl för att behålla systemet. Det urgamla system som har bidragit till att Sverige har en unik källa för forskning om svenskt samhällsliv bör inte brytas. Om man går producenterna tillmötes vad gäller t.ex. upplagestorlekar finns det inte tillräckligt starka skäl för att ändra systemet. Att byta till ett annat system skulle innebära så stora olägenheter att det alternativet kan förkastas.

För att behålla pliktleverans till de fem pliktmottagande lärosätena i landet utan bevarandeansvar talar att fullständighet och kontinuitet garanteras i hela landet och att antalet fjärrlåneexemplar blir fler. Det innebär också fördelar genom att biblioteken får del av material som är svåråtkomligt och som inte finns handeln. Det är ett förhållandevis enkelt och ”snabbt” system som innebär att pliktbiblioteken slipper bevaka marknaden och köpa material. Alternativet att minska antalet pliktmottagare skulle som framgått av det föregående innebära så stora nackdelar att det inte kan förordas.

Som kritik kan anföras att relativt stora mängder kastas och att mycket aldrig kommer att användas. Mängden som kastas är stor men det som bevaras är betydligt mer och det värdefullaste sparas.

Det har inte varit möjligt att utreda vilka kostnadsbesparingar som skulle kunna göras genom t.ex. alternativ förvaring på universitetsorterna, men lärosätena måste vara kostnadsmedvetna så denna fråga finns reguljärt med i deras bedömningar liksom fördelning av kostnaderna mellan brukarna och biblioteket. Det är inte alltid helt klart att biblioteket är hela lärosätets tillgång.

3.6.2.2 Motiv för ändringar i gällande bestämmelser

Konsekvenser av den tekniska utvecklingen

Det har blivit svårare att tillämpa PL.

Trycktekniken erbjuder numera alternativa metoder beroende på behov. Offsettrycket har en hög initialkostnad, men exemplarkostnaden sjunker med antalet exemplar i en tryckning. Digital-

tryck har hela tiden samma exemplarkostnad, varför det kommit att utnyttjas för små upplagor (t.ex. 30 exemplar). Marginalkostnaden för pliktexemplaren blir då hög, och en laglydig tryckare riskerar att konkurreras ut av en mindre nogräknad kollega.

Kunden har förändrats från att i de flesta fall vara ett kommersiellt förlag/företag till att det nu är allt vanligare att också privatpersoner eller små föreningar med knapp ekonomi beställer tryckeritjänster.

Framställaren var tidigare ett fåtal tryckerier som använde sig av traditionell tryckteknik och en professionellt utbildad faktor som ledare, men framställaren kan nu vara i princip ”vem som helst” med rätt utrustning. Den professionellt utbildade framställaren har fått sällskap av kopieringsföretag och privatpersoner. Konkurrensen har hårdnat, kampen om överlevnad på den kommersiella marknaden likaså.

KB:s informationsarbete för pliktmottagarna har blivit mer tidskrävande och komplext. Det är svårare att nå pliktleverantörerna. Det är numera en stor och heterogen grupp och alla är inte lika positiva till pliktleveranssystemet. KB anser det inte möjligt att spåra alla dem som bryter mot lagen.

Antal som ska levereras

I nuvarande PL finns en exemplargräns på 50 för leveransplikt gällande fonogram och dokument för elektronisk återgivning (14 §) men ingen exemplargräns för tryckta skrifter. KB har i stället från fall till fall fått stödja sig på förarbeten för att avgöra vad som kan betraktas som spritt till allmänheten enligt 3 § PL. Man har då ibland kommit fram till att skrifter i upplagor mellan cirka 30 och 50 exemplar bör vara leveranspliktiga, ibland till att skrifter i större upplagor inte bör vara det, beroende på spridningssättet. Detta innebär en osäkerhet både för KB och för leverantörerna om vad som egentligen gäller. Osäkerheten har tilltagit med tryckteknikens utveckling, och KB-utredningen föreslår att den undanröjs genom exemplargränser även för tryckta skrifter i PL.

Beträffande upplagestorlek föreslås följande: Upplagor eller tryckningar upp till 79 exemplar blir inte leveranspliktiga. Upplagor eller tryckningar i antal mellan 80 till 199 exemplar ska levereras i två exemplar, ett till vardera KB och Lunds universitetsbibliotek.

Upplagor eller tryckningar i antal om 200 exemplar eller fler ska levereras i sju exemplar enligt nuvarande lag.

Bilden av den ”myllrande gräsrotsaktiviteten” utom räckhåll för alla etablissemang blir troligen mindre fyllig med detta förfarande. Fördelarna är att lagen är helt teknikoberoende. De mindre nogräknade leverantörerna förlorar förhoppningsvis det mesta av sin konkurrensfördel, och KB skulle inte få så många dispensärenden, vilka på sikt urholkar lagen. Genom en fastställd exemplargräns för leveransplikt kommer en stor mängd material som i dag tas emot och kastas bort av alla utom KB och Lund inte att levereras alls, vilket ger mindre hanteringskostnader för både leverantörer och mottagare samt troligen en större vilja att följa lagen från leverantörernas sida.

Affischen är en form av publikation som ofta framställs i en mindre upplaga, men där syftet är att den ska exponeras för ett stort antal människor. Den sätts i regel upp på platser där den blir väl synlig och en enda affisch kan exponeras för tusentals personer. Därför föreslås för affischer särskilda regler beträffande upplagestorlek och antal leveranspliktiga exemplar. Upplagor under 10 exemplar blir inte leveranspliktiga. Upplagor om 11 exemplar eller fler ska levereras i två exemplar, ett till vardera KB och Lunds universitetsbibliotek.

Definitionen av svenskt/svenska förhållanden – behov av förändring

Definitionen av svenskt (4 § PL) utökas till ” Ett dokument eller distansöverfört material ska anses röra svenska förhållanden, om informationen i dokumentet eller materialet helt eller delvis är avfattad på svenska språket eller helt eller delvis innehåller verk av svensk upphovsman eller framförande av svensk konstnär, om det har svensk utgivningsadress eller, om inte någon av dessa förutsättningar föreligger, dokumentet eller materialet ändå huvudsakligen är avsett att spridas inom landet eller vänder sig till en svensk publik.”

I praktiken tolkar KB lagen med utgångspunkt från utgivningsadressen. Svensk utgivningsadress innebär pliktleverans, oavsett språk. Förslaget motiveras av att nuvarande bestämmelser är svåra att tolka. Begreppen svenskt/svenska förhållanden kan inte användas som kriterium för att kräva in material enligt PL.

Pliktmottagande lärosäte utan bevarandeansvar – utredning

Regleringen av hanteringen av pliktexemplaren vid pliktmottagande lärosäten utan bevarandeansvar behöver övervägas. Denna fråga regleras i PF § 3. Det ankommer således på lärosätet att själv avgöra hur materialet hanteras. Utredningen anser att man bör överväga principerna för hanteringen så att de tjänar PL:s syfte. Det kan knappast anses ske om hälften slängs och biblioteken i regionen inte upplever att de har någon större nytta av de ”regionala exemplaren”. Denna fråga bör utredas så att pliktexemplaren uppfyller de syften som var den ursprungliga tanken. Utredningen har stannat för att KB bör närmare utvärdera hanteringen i regionen (se kap. 7).

3.6.3. Bedömningar och förslag angående digitalt material

3.6.3.1 Allmänna motiveringar

Utgångspunkten för bevarande av det svenska kulturarvet måste vara att material som har tillgängliggjorts för allmänheten och potentiellt påverkat sin omvärld måste bevaras. Om exempelvis en bok är producerad på papper eller i e-boksformat ska inte ha betydelse för huruvida den ska omfattas av KB:s bevarandeuppdrag eller ej, insamlingen måste göras oavsett distributionsform. Att sedan KB bevarar publicerat material i den form det gjorts tillgängligt för allmänheten bara stärker den argumentationen.

En allt större del av den svenska publiceringen flyttas till Internet, och det etableras även kontinuerligt nya publicister och publikationer. Om inget görs kommer stora delar av det slags material som samlats in sedan 1661 att utebli då det inte längre trycks och därmed faller utanför pliktleveranssystemet.

Det finns en bred enighet bland lärosäten, bibliotek, myndigheter och övriga som svarat på KB-utredningens enkät om att tryckt och digitalt material bör behandlas på samma sätt – material som skulle ha samlats in och bevarats i tryckt form eller på cd eller liknande ska även tas om hand i digital form.

3.6.3.2 Leveransplikt införs för digitalt material

KB-utredningen föreslår att distansöverfört digitalt material blir föremål för leveransplikt. Genom införande av leveransplikt åläggs framställaren (dvs. den som gjort materialet tillgängligt för allmänheten) ansvaret för att materialet levereras, i analogi med leveransskyldigheten för framställare av tryckt material och ljud- och bildmaterial. Det av E-pliktutredningens remissinstanser kritiserade dilemmat med digitalt material som är lösenordsskyddat eller på annat sätt åtkomstspärrat undviks helt genom denna lösning eftersom förfarandet innebär att framställaren kan leverera det material som omfattas av pliktleverans och behöver inte lämna ut eventuella lösenord. Med detta förfarande uppstår heller inte någon problematik kring rätt för KB att framställa exemplar av det leveranspliktiga materialet, eftersom ansvaret åligger framställaren.

Enligt utredningens mening är rekvisitionsrätt otillräckligt eftersom det förutsätter att den insamlande institutionen har faktisk kännedom om det material som överförs. Eftersom det saknas motsvarigheter till tryckerierna för det digitala materialet finns det ingen som har den totala överblick över publiceringen som krävs, och det förefaller osannolikt att någon kan skaffa sig den. Vidare anser utredningen att rekvisitionsrätten har en stor brist i att materialet inte blir leveranspliktigt förrän en formell framställan har gjorts från KB. En sådan framställan måste också göras för varje enskild digital publikation, vilket framstår som onödigt betungande. Som jämförelse kan nämnas att i Danmark, där lagen stipulerar rekvisitionsrätt, rekvireras cirka 4 000 digitala publikationer per år.

Utredningen ställer sig vidare tveksam till om en utökad robotinsamling överhuvudtaget är möjlig att föreslå med hänsyn till de juridiska förutsättningarna.

Distansöverfört material (i vilket även databaser inkluderas) införs som leveranspliktigt materialslag i PL

Redan E-pliktutredningen menade att leveransplikt har fördelen att man inlemmar det digitala materialet i ett etablerat system. Som nackdelar nämndes att det vid tiden för E-pliktutredningen inte fanns några krav på att webbplatser skulle ha ansvariga utgivare, samt att det inte fanns några etablerade tekniska eller formella

kriterier att använda för att skilja privata hemsidor från professionella dito.

Den 1 januari 2003 infördes en möjlighet i YGL för privatpersoner att få grundlagsskydd för sina hemsidor, genom att utse en ansvarig utgivare och ansöka om ett frivilligt utgivningsbevis hos Radio- och TV-verket (RTVV). Sedan 1992 gäller vidare att alla som redan har utgivningsbevis för en tryckt publikation hos PRV (vilket omfattar de flesta professionella utgivare i Sverige) har automatiskt grundlagsskydd även för sina webbpublikationer, och ska anmäla ansvarig utgivare till RTVV.

KB-utredningen föreslår att de webbpublikationer som omfattas av detta frivilliga och automatiska grundlagsskydd även ska vara leveranspliktiga. Denna leveransskyldighet ska även gälla för vissa databaser.

3.6.3.3 Kriterier för leveransplikt

Det digitala materialet föreslås omfattas av samma grundläggande kriterier för pliktleverans som gäller för övrigt material, 3 § PL om tillgängliggörande för allmänheten och 4 § PL om vad som ska anses vara svenskt. För att digitalt publicerat material ska omfattas av leveransplikt krävs därför att det dels har överförts till allmänheten, och dels att det kan anses röra svenska förhållanden, i enlighet med vad som gäller för övrigt leveranspliktigt material. Material som uppfyller något av följande kriterier ska anses röra svenska förhållanden:

  • material som publicerats under toppdomänen .se
  • material som publicerats under toppdomänerna .com, .net, .org,

.nu och liknande om a) framställaren har svensk adress, svensk postadress eller svenskt telefonnummer eller b) om materialet är avfattat på svenska språket

För att distansöverfört digitalt material ska vara leveranspliktigt föreslås vidare krävas att det har viss permanent karaktär, dvs. utgör material vars innehåll inte är avsett att förändras. Hit hör alla vetenskapliga publikationer, fackpublikationer, webbtidningar och webbtidskrifter samt skönlitterära publikationer av olika slag. Nya versioner av digitalt publicerat material som överförs till allmänheten för att ersätta tidigare versioner kan jämföras med nya upp-

lagor av tryckta publikationer och bör likaledes vara leveranspliktiga.

Även allmänt tillgängliga databaser föreslås omfattas av leveransplikt, med undantag för databaser som faller inom arkivens område samt databaser som redan omfattas av leveransplikt i annan form. Exempel på sådana databaser är PressText, Mediearkivet och Affärsdata. Inom arkivens område faller den information i form av allmänna handlingar som tillhandahålls via databaser som produceras av statliga och kommunala myndigheter och som omfattas av 2 kap. TF och arkivlagen. Exempel på sådana databaser är Rixlex, Libris, Spar och bilregistret. Ansvaret för att bevara informationen i dessa databaser bör även i fortsättningen åvila Riksarkivet med landsarkiven och de kommunala arkivmyndigheterna.

Icke leveranspliktigt material

Utredningen föreslår att övrigt online-material som e-postlistor och chatgrupper m.m. samt digitalt publicerat material som överförts via intranät inte ska omfattas av leveransplikt. E-postlistor och chatgrupper kan närmast betraktas som pågående kommunikation och inte publicering av information, och ska därför inte samlas in. Material som inte tillhandahålls via Internet eller ett annat globalt nätverk (exempelvis på intranät) kan inte anses ha tillgängliggjorts för allmänheten i den utsträckning som avses i PL, och ska av den anledningen heller inte samlas in.

KB-utredningen ansluter sig vidare till e-pliktutredningens bedömning beträffande digitala förlagor till tryckt material och anser inte att de bör beläggas med leveransplikt. Förlagorna är aldrig helt identiska med det slutligen publicerade, de har inte varit avsedda att tillgängliggöras för allmänheten och en insamling skulle innebära ett dubbelarbete, för både leverantörer och leveransmottagare, som knappast kan motiveras.

Särskilt om dagstidningar – bör utredas

Att ersätta mikrofilmningen av dagstidningar med leverans av digitala förlagor skulle däremot kunna innebära en rationalisering både för KB och för leverantörerna. Det skulle också kunna innebära bättre förutsättningar för forskare och andra användare att

studera materialet än den erkänt svårlästa mikrofilmen, som för närvarande är enda möjligheten. Det är emellertid väsentligt att dessa förlagor då avspeglar både typografi och layout i papperstidningen, eftersom rubriksättning, gradstorlek och inplacering på sidan säger mycket om nyhetsvärderingen. Utredningen lämnar i detta skede inte något konkret förslag. KB bör istället ges uppdraget att kartlägga fördelar och nackdelar med att ersätta mikrofilmningen med digital leverans och lagring. I uppdraget bör även ingå att se hur ett sådant system skulle kunna utformas.

3.6.3.4 Professionella framställare åläggs leveransplikt

Som tidigare har framhållits bör de som tillgängliggör material för allmänheten i digital form åläggas leveransplikt, detta i enlighet med de ändringar som föreslås i URL i enlighet med EG-direktivet om upphovsrätt. För att inte få en mer vittgående leveransplikt för det digitala materialet än för det tryckta och fixerade behövs emellertid en ytterligare distinktion.

Eftersom PL sedan tidigare har en koppling till TF, menar KButredningen att det kan finnas skäl att koppla denna del av lagstiftningen till YGL:s regler om grundlagsskydd på Internet. Enligt den s.k. databasregeln i 1 kap 9 § YGL ska en särskild utgivare finnas för visst elektroniskt material. Utgivaren ska registreras hos Radio- och TV-verket (RTVV). Grundlagsskyddet gäller när en redaktion för en tryckt periodisk skrift eller för radioprogram, ett företag för yrkesmässig framställning av tekniska upptagningar eller en nyhetsbyrå med hjälp av elektromagnetiska vågor på särskild begäran tillhandahåller allmänheten upplysningar direkt ur ett register med upptagningar för automatisk databehandling. Om den mottagande kan ändra innehållet i registret, kan innehållet dock inte erhålla grundlagsskydd enligt denna regel (en skrivning som utesluter exempelvis chattar och gästböcker).

I 1 kap 7 § TF finns en skrivning, den så kallade bilageregeln, som gör att material som publicerats i en periodisk skrift automatiskt omfattas av grundlagsskydd via TF även om det publiceras i annan form men med oförändrat innehåll. Om det digitalt publicerade materialet däremot skiljer sig från det som publicerats i den tryckta tidningen gäller istället databasregeln. Material som publicerats i tryckt form omfattas emellertid redan av leveransplikt, och behöver därför inte levereras även digitalt.

I 6 § PL finns en skrivning som kopplar leveransplikten till TF: ”Av skrift som avses i 1 kap. 5 § TF och som har framställts utomlands ska sju pliktexemplar lämnas, 1. om skriften är sådan periodisk skrift för vilken utgivningsbevis finns eller ska finnas”. KB-utredningen föreslår därför analogt med detta att den som framställer eller tillhandahåller material på en webbsida ska vara leveransskyldig om vederbörande antingen redan har ett utgivningsbevis för sitt material i enlighet med 1 kap 9 § YGL eller skulle kunna söka och beviljas ett sådant utgivningsbevis. Leveransplikt kommer då att åläggas exempelvis dagstidningar, kommuner, myndigheter osv.

Anledningen till att utredningen har valt att även inkludera dem som skulle kunna söka och beviljas ett utgivningsbevis, är att möjligheten till grundlagsskydd enligt utredningens uppfattning efter kontakter med bland annat RTVV och PRV ännu inte är tillräckligt känd. Detta medför visserligen att KB sannolikt kan komma att behöva upplysa vissa leverantörer om deras leveransskyldighet och därmed även rätt till grundlagsskydd, men utredningen bedömer ändå leveransplikt som en bättre metod än rekvisitionsrätt för detta material.

3.6.3.5 Pliktleverans föreslås ske till KB

Idag sker pliktleverans av tryckt material till KB och sex universitetsbibliotek, samt till SLBA för ljud- och bildmaterial. Som tidigare nämnts är emellertid en av de avgörande skillnaderna mellan det distansöverförda digitala materialet och de tidigare leveranspliktiga materialslagen att det distansöverförda inte finns fixerat på en enskild informationsbärare. Det finns alltså inget föremål att koppla leveransplikten till för det distansöverförda materialet, och detta gör det mycket svårare att avgöra till vem leveransen ska ske.

Hittills har uppdelningen mellan KB och biblioteken å ena sidan och SLBA å andra sidan huvudsakligen skett utifrån vilken typ av leveranspliktigt föremål det har handlat om, eftersom de per definition har innehållit olika typer av material. För det distansöverförda materialet är situationen densamma som för andra materialslag som blandar text, bild, ljud och film – det kombinerade materialet och det som kallas dokument för elektronisk återgivning, som behandlas närmare i avsnitt 3.5.

KB-utredningen bedömer att det varken är möjligt eller önskvärt att dela upp leveransen av distansöverfört digitalt material av flera skäl:

  • De nuvarande leveranspliktiga materialslagen (skrifter, fonogram, videogram etc.) kan per definition inte omfatta det distansöverförda digitala materialet. KB-utredningen anser det inte möjligt att göra en motsvarande uppdelning av det distansöverförda materialet – varken juridiskt eller praktiskt.
  • Även om det skulle vara möjligt att hitta juridiskt och praktiskt hållbara definitioner av vad av det distansöverförda materialet som skulle kunna anses vara text- respektive ljud/bild-material är frågan om det vore önskvärt, eftersom text, bild (fast eller rörlig) och ljud i den digitala publiceringen allt oftare utgör en sammanhängande helhet som inte kan delas upp utan att sammanhanget förloras.
  • Oavsett vilken uppdelning av materialet som skulle kunna föreslås skulle denna snabbt bli föråldrad med hänsyn till den snabba tekniska utvecklingen
  • En uppdelning av materialet ter sig vidare som svårförståelig ur ett brukarperspektiv, och torde vidare innebära ett omfattande merarbete både för leverantörerna och för de mottagande institutionerna.
  • Tekniken medger inte idag en uppdelning av det material som samlas in via Kulturarw

3

, och mängden information är dess-

utom för stor för att detta ska vara praktiskt möjligt.

  • Det har vidare framförts önskemål från producenthåll (bl.a. från SvF) om att leverans endast bör ske till en mottagare för att minska arbetsbördan för producenterna.

Pliktleverans av distansöverfört material föreslås därför ske till en myndighet. Denna myndighet föreslås vara KB, eftersom det material som blir leveranspliktigt med KB-utredningens förslag huvudsakligen rör sig om sådant som även tidigare varit leveranspliktigt till KB – material från myndigheter, organisationer och tidningar, som nu bara har bytt form och kanal. KB har vidare erfarenhet av samt en upparbetad organisation och teknisk utrustning för insamling och bevarande av distansöverfört material genom projektet Kulturarw

3

.

Om en uppdelning av materialet ska göras får denna ske efter leveransen, vilket kanske inte behöver vara ett problem eftersom

materialet inte fixerats vid fysiska föremål som det övriga pliktmaterialet. Ett alternativ kan vara att KB åläggs att förlägga en säkerhetskopia hos SLBA som en extra säkerhetskopia (se även Bevarande och tillhandahållande i det följande).

3.6.3.6 Leveransvillkor

Vad gäller leveransvillkoren blir även dessa oavsett lösning sannolikt snabbt föråldrade på grund av den snabba tekniska utvecklingen på området, och därför bör själva leveranstekniken inte regleras i lag utan bör få avgöras av KB i enlighet med för tillfället lämpliga tekniska förfaranden. Överenskommelse om särskilt leveranssätt bör också kunna överenskommas mellan KB och en leverantör. Här kan man tänka sig såväl egen leverans som möjligheten att den som är leveransskyldig låter KB hämta materialet med en specifikt inställd robot.

3.6.3.7 Tidpunkt för leverans

Huvudregeln bör kunna vara densamma som för tryckt material, dvs. leverans en gång per kvartal, men med möjlighet till såväl tätare som glesare leveranser beroende på informationens karaktär (exempelvis krävs speciella regler för dagstidningars digitala publicering) samt vilka volymer det rör sig om.

3.6.3.8 Bevarande och tillhandahållande

KB bör åläggas skyldighet att bevara digitalt publicerat material för all framtid, i analogi med vad som redan gäller för tryckt material. Vidare bör KB av säkerhetsskäl åläggas att förlägga en säkerhetskopia på annan ort, förslagsvis vid Umeå Universitetsbibliotek eftersom det där finns goda tekniska och administrativa förutsättningar för detta.

Även vad gäller tillhandahållandet anser KB-utredningen att samma regler bör gälla oavsett materialslag, varför det pliktlevererade digitala materialet bör få tillgängliggöras på plats hos alla pliktmottagare av tryckt material. Det vore emellertid självfallet att föredra om den digitala teknikens fördelar kunde utnyttjas så att informationen även kunde tillgängliggöras på distans, eftersom

detta kunde bidra till att obalansen mellan olika landsändar och lärosäten utjämnas.

Flera av förslagen i detta betänkande syftar till att regeringens mål om att Sverige ska vara ett informationssamhälle för alla ska uppfyllas. Regeringen bör därför verka för att tillgängligheten till det digitala kulturarvet ökas.

3.6.3.9 Projektet Kulturarw3 föreslås fortsätta som idag

Utredningen föreslår att projektet Kulturarw³ får fortsätta tills vidare i avvaktan på en förändrad lagstiftning. Regeringen har i prop. 2000/01:3 yttrat att Sverige bör verka för en förändring av EG:s datorprogramdirektiv. Enligt utredningens mening är projektet av största betydelse för bevarandet av det svenska kulturarvet, eftersom ett inslag av slumpmässighet är viktigt för att undvika att dagens prioriteringar får alltför stora konsekvenser för framtiden. Det vi anser oviktigt idag kanske är det mest intressanta om 50 år.

Utredningen menar vidare att insamlandet inte kan anses strida mot den s.k. trestegsregeln i Bernkonventionen, artikel 9.2. Den kopiering av vissa skyddade verk som sker genom insamlandet kan inte anses inkräkta på upphovsmannens normala nyttjande av sitt verk eller oskäligt inkräkta på hans legitima intressen. Tillhandahållandet av det insamlade materialet är vidare ytterst begränsat och får endast ske på särskilda datorer på KB i enlighet med förordningen.

3.7. Pliktleverans av talböcker och punktskrifter

Som framgår av avsnitt 7.7.1 är det långsiktiga bevarandet av de alternativa medier som idag framställs av Talboks- och punktskriftsbiblioteket (TPB) inte löst, eftersom båda materialslagen i princip är helt undantagna från KB:s och SLBA:s bevarandeansvar och TPB inte är pliktmottagare.

Detsamma är fallet för det digitala materialet, trots att myndigheter och andra i enlighet med målen om ett tillgängligt samhälle börjar anpassa sina webbplatser till funktionshindrades behov. Detta sker bland annat genom att införa funktioner där besökaren kan få innehållet på en webbplats uppläst för sig.

TPB har till KB-utredningen framfört önskemål om att få pliktleveransansvar för talböcker som ljudfil samt rätt att få del av pliktleverans av digitala filer med hänvisning till 17 § URL för att säkra tillgängligheten av digitalt material för personer med funktionshinder. Utredningen ser behovet av detta, men har inte haft möjlighet att inom ramarna för sitt uppdrag se över frågan och föreslår därför att detta snarast utreds för att säkerställa funktionshindrades lika rätt till information.

3.8. Kostnader

Som en konsekvens av förslagen kommer arbetsuppgifterna för KB att utökas i ett antal avseenden men på sikt även minska inom andra områden. Tillkommande och utökade arbetsuppgifter är administration av digitala leveranser, strukturering och övervakning av den digitala samlingen, integrering och behandling av metadata som identifierar de digitala resurserna, uppspårande av nya leverantörsgrupper samt information om lagstiftningen, rådgivning och överenskommelse om leveranssätt i enskilda fall. För dessa uppgifter bedöms att det krävs fem nya heltidsanställningar vid KB till en genomsnittskostnad av cirka 450 000 kronor per år.

Mot denna kostnadsökning kan ställas en förutsedd minskning av den mycket stora del av de tryckta leveranserna som idag utgörs av material från lärosäten, myndigheter och kommuner. Hos dessa leverantörer pågår en medveten satsning på övergång från publicering i tryckt form till publicering på Internet. På några års sikt kommer detta att frigöra resurser, som idag går till lagrings- och hanteringskostnader både vid KB och de övriga pliktmottagande institutionerna, som mer än uppväger den initiala kostnadsökningen.

Hur lång övergångsperioden kan bli är emellertid svårt att förutsäga. Vissa myndigheter som redan övergått till Internet för det mesta av sin publicering skickar i dag utskrifter till pliktmottagarna i stället. I andra fall förekommer det att enstaka nummer i t.ex. en rapportserie bara uteblir, vilket naturligtvis förorsakar efterforskningar och försök att få utskrifter hos samtliga pliktmottagare. För att båda dessa företeelser ska kunna upphöra, och en kostnadsminskning verkligen realiseras, krävs att KB lyckas skapa ordning och reda i mottagandet av digitalt material, överblick över vad som samlats in samt en god struktur för tillhandahållandet. En första

övergångsperiod bör kunna sättas till fem år med en kontrollstation inlagd efter tre år.

3.9. Den fortsatta planeringen

Det är angeläget att pliktleverans av digitalt material regleras i lag så snart som möjligt. Eftersom SLBA-utredningen, som ska lämna sitt betänkande den 30 april 2004, också berörs av pliktlagen utgår KButredningen från att de båda utredningarna kommer att behandlas samlat vad gäller pliktlagen.

KB-utredningen föreslår av lagtekniska, praktiska och tekniska skäl att all pliktleverans av distansöverfört digitalt material ska ske till en myndighet, nämligen KB. Myndighetsfrågan får inte förhindra att lagstiftning kommer till stånd snarast möjligt. Frågan har varit olöst länge nog och en ännu större ”lucka” kommer att uppstå till men för forskningen om den inte får en lösning nu. Därför bör en utredare skyndsamt tillkallas för att utreda de eventuella problem som kan vara förenade med det förslag som framlagts om leverans till en myndighet.

Eftersom PL är en svåröverskådlig lag i sin nuvarande utformning och detta är ett både komplicerat och föränderligt område med snabb teknisk utveckling bör en översyn av lagen göras inom en snar framtid.

Beträffande regional planering behandlas detta i 7.13 tillsammans med övriga regionala frågor.

4. Informationssystematiska uppgifter

4.1. Inledning

Informationsflödet i KB är mycket stort och en grundförutsättning för att informationen ska bli tillgänglig är självfallet att den sorteras, katalogiseras, förs till sina platser (hyllan, Regina och Libris) så att den blir sökbar och tillgänglig. En förutsättning för att detta ska fungera är ordning och reda – enhetliga principer och standarder – ett nära samarbete mellan många berörda inom och utanför KB och internationellt. Det krävs vidare avancerade administrativa och tekniska system för hanteringen. Nationalbibliografin, katalogiseringen och Libris är centrala instrument för informationsförsörjningen till utbildning och forskning. En nationell bibliotekskatalog har avgörande betydelse för tillgängligheten till det tryckta kulturarvet och det samlade litteraturbeståndet. Det gäller självfallet också i fråga om det digitala materialet. Denna fråga behandlas i första hand i avsnitt 7.14 (Sveriges nätbibliotek).

KB ska enligt instruktionen ”framställa nationalbibliografiska produkter, ansvara för samkatalogen över förvärv av utländsk litteratur till landets forskningsbibliotek, samt svara för utbyte av bibliografisk information med utländska bibliografiska centraler, samt svara för det nationella biblioteksdatasystemet Libris”.

Direktiven och hur arbetet bedrivits

I direktiven framhålls utvecklingen av Libris efter statsmakternas satsningar 1997 på att göra Libris kostnadsfritt tillgänglig via nätet. Med hänvisning till den tekniska utvecklingen ställs frågan om den starka kopplingen till KB är en optimal lösning. Samtidigt framhålls att det internationella samarbetet mellan nationalbiblioteken utvecklas starkt just på systemsidan och på det bibliografiska området – de mest grundläggande uppgifterna för de nationella katalo-

gerna. I direktiven framhålls att det kan vara svårt att göra avvägningar när det gäller resurser mellan KB:s lokala och centrala behov. Uppdraget är att i samverkan mellan berörda parter analysera bibliotekssystemet och överväga under vilka former det kan utvecklas bäst i framtiden.

Frågan har tagits upp i enkäter, i samtal med brukare, vid besök på lärosäten och bibliotek m.m. Eftersom så gott som samtliga KB:s enheter är berörda av Libris verksamhet har enheternas förhållande till Libris och samordningsfrågor tagits upp vid besök på de olika enheterna.

4.2. Bibliografiska uppgifter

4.2.1. Framställning av Nationalbibliografin

En nationalbibliografi som fortlöpande avspeglar en nations utgivna vetenskapliga, litterära och kulturella textproduktion utgör den grundläggande förutsättningen för att man var som helst i världen ska kunna finna fram till de dokument och den information som gjorts tillgängliga vid olika tider och i olika länder.

”The primary sources for all types of bibliography are the national bibliographies, i.e. each country’s records of the literature that is published or have been published within the borders of that country. Only when this material has been obtained, can we say that it is possible to find the part of the whole world’s production that is needed in the individual cases.” (Eng. övers. ur Knud Larsen, ”Bibliografiens opgaver og metoder”, i: Lærebog i biblioteksteknik,

4. uppl. 1959, vol. 2, s. 299. Citerat efter ICNBS Copenhagen 25– 27 november 1998. Proceedings of the international conference on national bibliographic services, Köpenhamn 2001, s. 8.)

Den första internationella konferensen om nationalbibliografier organiserades av Unesco 1950 och den följande av IFLA och Unesco i samarbete 1977. Vid den senare slog betydelsen av nationalbibliografin som den grundläggande, auktoritativa registreringen av ett lands tryckproduktion fast. Där betonades också att beskrivningarna i en nationalbibliografi bör vara gjorda efter samma standard för att kunna vara internationellt utbytbara och kunna förstås och utnyttjas i andra länders katalogsystem. En nationalbibliografi är inte vilken bokförteckning som helst utan ingår i ett världsomspännande nät av informationsresurser.

Den senaste internationella konferensen om nationalbibliografier ägde rum i Köpenhamn 1998. Där fastslogs återigen vikten av tidigare konferensers slutsatser men vissa definitioner vidgades med hänsyn till den informationsteknologiska utvecklingen. För pliktleveranssystemet antogs rekommendationen att ”New deposit laws, or regulations /.../ should be comprehensive in terminology and wording to include existing types of materials with information content and others which may be developed” (ICNBS Copenhagen 25–27 november 1998. Proceedings of the international conference on national bibliographic services, Köpenhamn 2001, s. 117).

Beträffande själva nationalbibliografin enades man bl.a. om följande rekommendationer: ”National bibliographies should include the current national output /.../ should include records for materials in all the languages and/or scripts in which publications are produced within a state /.../ should list material as soon as possible after publication /.../ should appear in a regularly updated form to meet the needs of the users, thereby enabling them to acquire the material listed there without delay /.../ records included /.../ should be based on internationally recognised standards”. (ICNBS Copenhagen 25–27 November 1998. Proceedings of the international conference on national bibliographic services, Köpenhamn 2001, s. 117.)

Historiskt sett har nationalbibliografierna vuxit fram i ett samarbete mellan bokbranschen och nationalbiblioteken, med början i det tidiga 1800-talet. Det nära beroendet mellan en nationalbibliografi och välkontrollerade pliktleveranser är tydligt överallt, men i västeuropa formaliserades samarbetet i allmänhet först vid mitten av förra seklet. För den svenska nationalbibliografin gäller sedan 1953 att KB framställer manus till nationalbibliografin, och bokbranschen bekostar den tekniska produktionen av den tryckta bibliografins olika delar. Det senast gällande avtalet mellan staten och Tidningsaktiebolaget Svensk Bokhandel är daterat 12 september 1980 och beskriver de olika tryckta publikationer som då var aktuella. Avtalet ger KB och bolaget frihet att komma överens om annan periodisering av förteckningarna. Sedan 1976 har bibliograferingen gjorts direkt i Librisbasen, och manus framställts ur denna för veckoförteckningar, månads- eller kvartalsförteckningar samt årsförteckningen, Svensk bokförteckning.

Den informationsteknologiska utvecklingen, och inte minst det faktum att Libris webbsök sedan 1998 är fritt tillgängligt har gjort

att kundunderlaget för den tryckta nationalbibliografin snabbt har minskat. Veckoförteckningen, som tidigare trycktes i tidskriften Svensk bokhandel upphörde år 2000 att utkomma i tryck. Förändringen skedde på bolagets initiativ, och sedan dess är veckoförteckningen enbart tillgänglig på tidskriftens hemsida. De enskilda beskrivningarna är naturligtvis också var för sig tillgängliga i Librisbasen. Diskussioner om den tryckta förteckningens framtid har nyligen förts mellan KB och bolaget, som är ense om att de tryckta publikationerna i detta sammanhang spelat ut sin roll och att Svensk bokförteckning för 2003 bör bli den sista.

Detta innebär naturligtvis inte att behovet av snabbt tillgänglig nationalbibliografisk information skulle ha minskat. Det betyder bara att Librisbasen nu både snabbare och billigare tillfredsställer detta behov. Sedan 1990 har KB avtal med grossisten Seelig, numera Bibliotekstjänst (BTJ) Seelig AB, om daglig leverans av ett exemplar av i stort sett allt som ska finnas tillgängligt i bokhandeln. Leveransen ska ske i anslutning till eller helst före första publiceringsdag, och KB förbinder sig att de bibliografiska beskrivningarna ska vara tillgängliga i Librisbasen senast åtta arbetstimmar senare. För den kommersiellt mest intressanta delen av den inhemska produktionen har Sverige på detta sätt en unikt snabb nationalbibliografisk redovisning.

För övriga delar, huvudsakligen så kallat ”grått” material, akademiska och kommunala rapportserier, olika slags myndighetspublikationer och föreningstryck av begränsad räckvidd, finns en beskrivning i Librisbasen senast fem dagar efter att trycket kommit nationalbibliografin tillhanda. Tidsutdräkten innan trycket kommer så långt kan dock variera, beroende på att tryckerierna levererar med längre mellanrum. Beskrivningsnivån är också ofta kortfattad, men informationen finns tillgänglig inom en rimlig tidsrymd.

4.2.2. Andra bibliografiska uppgifter

Ämnes- och specialbibliografier

Nationalbibliografin förtecknar i princip böcker och periodiska publikationer, men inte enskilda artiklar i en tidskrift eller enskilda bidrag i en festskrift eller antologi. Förteckning av bidrag i en publikation brukar hänföras till området ämnes- eller specialbibliografi, eftersom urvalskriterierna i allmänhet är ett särskilt ämne

eller ämnesområde. Förteckningsverksamheten som sådan brukar ofta kallas indexering.

Biblioteksanvändare som inte är så rutinerade väntar sig nog ofta att kunna finna bidragen i kataloger och databaser, men blir ofta besvikna. Av lätt insedda skäl skulle det vara mycket dyrt att förteckna alla slags bidrag, och det finns såvitt inget land i världen där man inom det allmänna biblioteksväsendet klarar av det. Tyskland kommer förmodligen närmast en någorlunda övergripande täckning med sina sedan 1800-talet etablerade regionala bibliografier. Vid en internationell konferens i Frankfurt sommaren 2003 om gemensamma katalogiseringsprinciper var denna fråga uppe, och man rekommenderade att biblioteken i mån av ekonomisk möjlighet skulle förteckna bidrag, men erkände också att man för större delen av sådan verksamhet måste förlita sig på kommersiella indexeringstjänster.

För Sveriges del finns sedan början av 1950-talet en kommersiell indexeringstjänst, numera tillgänglig som databas under namnet Artikelsök och producerad och tillhandahållen av BTJ. Den indexerar tidskriftsartiklar i ett brett spektrum av ämnen från i huvudsak populärpress samt ett snävare urval artiklar ur dagspress. Artikelsök förtecknar dock inte bidrag i antologier och samlingsverk.

Viss verksamhet inom området förekommer dock inom de allmänna biblioteken. KB ansvarar sedan 1994 för Svensk historisk bibliografi och indexerar dessutom årsböcker inom humaniora och samhällvetenskap sedan 1995. I båda fallen görs beskrivningarna i Libris samkatalog. Specialbibliotek har ofta en regelbunden indexeringsverksamhet inom sitt ansvarsområde. Statens musikbibliotek, Svenska barnboksinstitutet och Vitterhetsakademins bibliotek kan nämnas som framträdande exempel, vars bidragsbeskrivningar numer i samtliga fall är synliga i Librisbasen. För övrigt finns det en från tid till annan varierande flora av ämnes- och specialbibliografier som lever på tillfälliga anslag och projektbidrag. En utredning av läget för humanistiska ämnesbibliografier gjordes inom Uppsala universitetsbibliotek 1993 (Åke Bertenstam, Humanistiska ämnesbibliografier: Inventering och förslag till framtida produktion. (Carolina-rapport. 10) ISSN 0280-9508, Uppsala 1993), och den förmedlar just denna splittrade bild av läget. Förhållandena torde i stort sett vara desamma i dag som 1993, även om enskilda bibliografier kan ha fallit bort eller kommit till.

Flera av de humanistiska ämnesbibliografierna överlappar delvis varandra, och Uppsalautredningen 1993 föreslog ett samarbete

inom Librisbasens ram för att undvika dubbelarbete. Ett sådant samarbete mellan framförallt den historiska, litteraturvetenskapliga och konstvetenskapliga bibliografin kom också till stånd med hjälp av särskilda projektmedel och fortlöpte framgångsrikt under en treårsperiod. Därefter kunde tyvärr inte fortsatt finansiering uppbringas för den litteraturvetenskapliga och den konstvetenskapliga bibliografin, vilket naturligtvis också är en förlust för den historiska. Den historiska bibliografin samverkar ändå efter bästa förmåga med de bibliografier som vid olika tidsperioder kan finansiera en förteckning av bidrag i Librisbasen.

4.2.3. Slutsatser

Önskemål har framförts från olika håll om stöd för fortsatt ämnesbibliografering. Ansvarsfördelningen gjordes i mitten på 1990-talet så att KB skulle ta ansvar för den historiska bibliografin, Uppsala universitet för den litteraturvetenskapliga och Göteborgs universitet den konstvetenskapliga. Avsikten var att dessa lärosäten skulle ta ansvar för finansieringen inom lärosätets ram/samfinansiering med andra. Denna modell innebar att man som ersättning för en insats på ett område fick del av andras på ett annat område. Lärosätena var dock inte beredda att tillskjuta de medel som behövdes.

Som ett exempel på de praktiska konsekvenserna kan nämnas att en litteraturvetenskaplig essä eller artikel som är publicerad i en antologi inte är synlig i Libris. Det är självfallet en nackdel för forskningen. Med små medel skulle denna bibliografering kunna utföras och medföra en arbetsbesparing för såväl forskare som studenter. Arbetet bör kunna utföras av nyutexaminerade bibliotekarier/doktorander efter introduktion och under handledning av erfaren person. Arbetsmässigt kan det röra sig sammanlagt om resurser för cirka 80 procent av en anställning per bibliografi och år, vilket i dagens penningvärde och löneläge innebär cirka 640 000 kr sammanlagt per år.

Arbetet bör kunna finansieras gemensamt av några större lärosäten och ges till dessa som särskilt uppdrag i regleringsbrevet. Som framgår av det föregående fortsätter KB arbetet med den historiska bibliografin och har tagit på sig ansvaret för denna.

4.3. Libris

4.3.1. Verksamhetens organisation

Libris är organisatoriskt en avdelning inom KB. Samtidigt har Libris en självständig roll som leverantör av system och tjänster till den svenska biblioteksvärlden. För närvarande finns 19 anställningar på Libris-avdelningen. De huvudsakliga arbetsområdena är programmering/utveckling, drift av systemen, datakvalitet, kundservice, information och utbildning.

På Libris webbplats finns de olika söktjänsterna och övriga tjänster samlade liksom beskrivningar av verksamheten och aktuell information. För att effektivt nå ut med särskilt viktig eller brådskande information används även sändlistor som riktar sig direkt till olika funktionsansvariga på biblioteken.

En gång per månad publiceras Libris-nytt, ett elektroniskt nyhetsbrev som publiceras på Libris webbsidor. Två gånger om året publiceras den mer omfångsrika Libris-meddelanden, som även den är elektronisk men innehåller längre artiklar.

4.3.2. Bakgrund

KB har regeringens uppdrag att förbättra och effektivisera informationsförsörjningen inom utbildning och forskning. Ett viktig instrument för detta är Libris verksamhet. Libris-avdelningen ansvarar för drift och utveckling av nationella system och tjänster inom biblioteksområdet. Libris klassiska verksamhetsområden är den centrala samkatalogen och det nationella fjärrlånesystemet. Samkatalogen redovisar i nuläget mediebestånden vid främst 320 universitets- högskole- och specialbibliotek samt två av landets tre lånecentraler, och är sedan 1997 fritt tillgänglig via Internet. Fjärrlånesystemet utnyttjas dessutom av landets folk- och skolbibliotek och har därmed drygt 1 440 användarbibliotek. Libris verksamhet bygger på samverkan mellan de deltagande biblioteken, där kärnan utgörs av offentligt finansierade bibliotek inom området högre utbildning och forskning.

Tillsammans med BTJ skapade Libris-avdelningen år 2001 bibliotek.se, en virtuell samkatalog för samsökning mellan bibliotekskatalogerna Burk och Libris. Bibliotek.se visar mediabestånden vid de flesta av landets offentliga bibliotek, såväl folkbibliotek som

universitets-, högskole- och specialbibliotek. Libris-avdelningen har driftansvaret för bibliotek.se.

Den snabba utvecklingen av Libris-systemet inleddes under senare delen av 1990-talet. Syftet var att stärka och stödja utbyggnaden av det svenska universitets- och högskolesystemet i allmänhet och att skapa förutsättningar för en ökad spridning av informationsresurser i hela landet i synnerhet. En av insatserna blev utvecklingen av Libris-systemet, en annan den snabba utbyggnaden av Sunet.

Med anledning av 1997 års budgetproposition (prop. 1996/97:1, bilaga 11, s. 314) tilldelades KB extra medel (11 miljoner för år 1997 och sammanlagt 27 miljoner för treårsperioden 1997–1999) för att modernisera Libris. Budgetpropositionen hade föregåtts av 1996 års forskningsproposition (1996/97:5) som underströk biblioteksverksamhetens betydelse. I propositionen framhölls vikten av biblioteksväsendet som en enhetlig och samverkande resurs, oavsett om det enskilda biblioteket har statligt, landstingskommunalt eller kommunalt huvudmannaskap (s. 70). Vidare framgick att Libris skulle utvecklas till en nationell och allmän informationsresurs. Regeringen gav KB i uppdrag att utveckla och driva ett ITbaserat nationellt bibliotekssystem som skulle utgå från Libris.

Redan våren 1997 blev Libris samkatalog fritt tillgänglig via Internet, och utvecklingen under den gångna treårsperioden sammanfattades i propositionen Forskning och förnyelse (prop. 2000/01:3) på följande sätt: ”Idag kan enskilda studenter, forskare och medborgare i hela landet via Internet och informationsdatabasen Libris själv söka efter önskad litteratur och se vid vilket bibliotek den eftersökta boken finns. Få statliga bibliotekskataloger saknas och bestånden vid flera viktiga kommunbibliotek, liksom ett stort antal myndigheter och organisationer redovisas. /.../ Bibliotekssystemet är av stor strategisk betydelse och administreras av KB. Det uppdrag KB fick av regeringen 1996 att utveckla Libris till en allmän nationell informationsdatabas är i princip uppfyllt och regeringen bedömer att utfallet är gott. Regeringen anser det viktigt att Libris kan fortsätta sin positiva utveckling och bibehålla sin centrala position som beläggnings-, låne- och katalogiseringshjälpmedel för biblioteken och den intresserade allmänheten.”

I budgetpropositionen för 2002 kommenteras bibliotekskatalogen bibliotek.se med att Libris även ”förverkligat uppdraget om en nationell samkatalog för hela biblioteksväsendet i Sverige” (prop. 2001/02:1, bilaga 21).

Under år 2002 fullbordas det tekniska systemskifte som inleddes redan 1997 i samband med driftstarten av webbsök. Libris hade då helt lämnat den gamla stordatormiljön och servicebyråtjänster bakom sig och fullt ut gått över till modern Unix- och Windowsmiljö med en egen driftorganisation. Sverige hade också anpassat sig till det internationella datalagringsformatet MARC21 och alla egna system och rutiner var framtagna med moderna utvecklingsverktyg.

4.3.3. Uppgifter och mål

Under hösten 2003 har Libris-avdelningen tillsammans med Libris ledningsgrupp tagit fram ett nytt måldokument för Libris verksamhet.

KB:s uppdrag

KB har som en del av sitt uppdrag att förbättra och effektivisera informationsförsörjningen inom högre utbildning och forskning. Enligt instruktionen (1 §) ska KB svara för Libris, som är ett instrument för detta. KB ska till utbildningsdepartementet, enligt regleringsbrevet, återrapportera ”hur det nationella datasystemet Libris utvecklats och hur det används som en bred nationell informationsresurs samt göra en analys och bedömning av verksamhetsgrenens kvalitetsaspekter”. KB har det ekonomiska ansvaret för Libris.

Libris verksamhetsidé

Verksamheten bygger på samverkan mellan de deltagande biblioteken, där kärnan utgörs av svenska offentligfinansierade bibliotek inom området högre utbildning och forskning. Libris ska vidareutveckla och fritt tillhandahålla den nationella samkatalogen och andra digitala bibliotekstjänster som bidrar till en effektiv infrastruktur för informationsförsörjningen inom området.

Övergripande mål

Libris-avdelningen ska, i samverkan med de deltagande biblioteken:

  • tillhandahålla system, tjänster och informationsresurser som stödjer forskning och utbildning
  • stödja effektiviseringen av bibliotekens verksamhet
  • aktivt verka för att internationellt erkända standarder följs

Operativa mål 2004–2005

  • Driftsätta rutiner för import av metadata som producerats av universitet, förlag, myndigheter och andra externa producenter.
  • Driftsätta system och rutiner för administration av, och åtkomst till, e-tidskrifter, e-böcker och andra elektroniskt lagrade informationsresurser.
  • Utöka tillgången till bibliografiska poster och auktoritetsposter producerade av andra nationella bibliografiska instanser.
  • Utveckla Libris fjärrlån med nya och förbättrade tjänster.
  • Utveckla funktionaliteten i Libris webbsök.
  • Komplettera med nya databaser av nationellt och/eller vetenskapligt intresse.
  • Utveckla rutinerna för bibliotekens uttag ur samkatalogen

(postexport, statistik, nyförvärvslistor etc.).

  • Med hjälp av standardiserade protokoll utöka möjligheterna till närmare teknisk samverkan med lokala bibliotekssystem.
  • Successivt utvidga Libris centrala funktioner med applikationer som traditionellt hanteras i lokala system.
  • Utveckla den externa informationen om Libris verksamhet.

Den centrala samkatalogen är grunden för Libris verksamhet och kring den har olika system och tjänster utvecklats. Samkatalogen utgör en nationell informationskälla som lyfter fram och synliggör bibliotekens bestånd av informationsresurser. Samkatalogen används också för statistikändamål och produktion av nyförvärvslistor till biblioteken.

Libris samkatalog spelar idag en central roll för nationell statistik inom kulturområdet. Kulturrådets statistik om svensk bokutgivning, Sveriges författarfonds beräkningar av den så kallade biblioteksersättningen till svenska författare samt Sveriges nationalbibliografi bygger alla på uppgifter hämtade ur Libris samkatalog.

Libris samkatalog speglar hela den svenska nationalbibliografin, löpande från och med 1976 och till väsentlig del även det äldre svensktrycket från 1600-talet och framåt. Det nationalbibliografiska materialet synliggörs genom särskilda specialdatabaser i Libris. På samma sätt speglas idag delar av nationalbibliografins förlängning i form av ämnesbibliografier och lokalsamlingar.

Även e-böcker och e-tidskrifter har sin givna plats i samkatalogen. Ambitionen är att i Libris visa titlar, beståndsuppgifter och länkar för direktåtkomst av den typen av material. För att underlätta katalogisering och administration finns en för ändamålet speciellt utvecklad webbapplikation, kallad LISENSE (Libris mass editing system).

Libris samkatalog ska också spegla den svenska utgivningen av ljud och rörliga bilder (filmer som visats offentligt i Sverige, skivor, kassetter, multimedier, videor m.m.). Detta sker i samarbete med Statens ljud- och bildarkiv (SLBA) som har nationellt arkivansvar. Efter utredning och samtal har framkommit att SLBA:s material behöver beskrivas på en detaljnivå som inte kan uppnås genom traditionell Libris-katalogisering. SLBA bygger därför ett eget system för katalogisering och administration, och kommer att sända över sammanfattande katalogposter för inmatchning i Librisdatabasen.

Libris verkar för att synliggöra kulturarvet och stödjer pågående digitaliseringsprojekt av nationellt intresse. Bilder och andra digitalt tillgängliggjorda resurser (böcker, kartor, noter, affischer m.m.) kan katalogiseras och visas i Libris. Exempel på detta är KB:s affischsamling och projektet att digitalisera Eric Dahlberghs bildverk Suecia Antiqua et Hodierna (1678–1701), där digitaliserade bilder nu finns tillgängliga i Libris.

Libris samkatalog är också grunden för det nationella fjärrlånesystemet, som för närvarande används av drygt 1 440 bibliotek.

Libris-avdelningens bedriver ett aktivt internationellt arbete koncentrerat till områden som kan förenkla och rationalisera arbetet för Libris-biblioteken. Aktuellt är utvecklingen av internationella standarder inom informationsområdet och att överhuvudtaget verka för en större öppenhet och ett friare utbyte mellan biblioteken i främst Europa.

I juni 2002 bildades ONE Association – en sammanslutning av nationalbibliotek och organisationer med ansvar för stora bibliotekskataloger och/eller samkataloger. Ordförandeskapet innehas sedan starten av Libris-avdelningen. Övriga länder i ONE är

Danmark, England, Finland, Italien, Norge och Ungern. Syftet med sammanslutningen är att öka den fria tillgången på bibliografisk information. Detta sker genom att man ger varandra fri tillgång till respektive lands biblioteksdata. Parallellt arbetas intensivt med en harmonisering av medlemmarnas bibliotekskataloger med hjälp av internationella standarder. Här har Sverige varit speciellt framgångsrikt. Länderna samverkar också för att sluta avtal och anskaffa gemensamma licenser för data från t.ex. Library of Congress och British Library.

4.3.4. Samverkan med andra

Libris ledningsgrupp är ett rådgivande organ bestående av bibliotekschefer från de största katalogiserande biblioteken. Dessa bibliotek bidrar i hög utsträckning till uppbyggandet av den nationella samkatalogen, och i egenskap av medproducenter har de ett starkt inflytande över Libris verksamhet. Ledningsgruppen har 16 ledamöter (bilaga 5) och sammanträder cirka fyra gånger per år.

Libris-bibliotekens katalogråd inrättades 2002 av Libris-avdelningen i samarbete med KB:s avdelning för insamling och dokumentation (IDA) inom KB. Katalogrådet diskuterar och föreslår riktlinjer för hur det nya katalogiseringsformatet MARC21 ska tillämpas i Libris samkatalog. Syftet är att uppnå en enhetlig och tillförlitlig datakvalitet. Inom katalogrådet finns också en särskild arbetsgrupp som ansvarar för den svenska översättningen av MARC21-formatet. Katalogrådet består av cirka 35 representanter från olika typer av bibliotek, varav tio från KB:s olika berörda enheter. Arbetet administreras av KB.

I övrigt sker samverkan mellan Libris-avdelningen och Libris användare ofta genom verksamhetsinriktade referensgrupper, t.ex. den sedan flera år välfungerande referensgruppen för fjärrlån och dokumentleverans och den relativt nyinrättade referensgruppen för Libris webbsök. Bibliotekens systembibliotekarier inbjuds också till regelbundna möten för diskussion och erfarenhetsutbyte av främst tekniska frågeställningar kring Libris och kopplingen till de lokala bibliotekssystemen.

Någon gång per år anordnas allmänna användarmöten för Librisbiblioteken, öppna för biblioteksrepresentanter på alla nivåer och med alla typer av befattningar.

4.3.5. KB-utredningens utvärdering

De allra flesta anser att systemlösningarna i Libris fungerar bra. De anser att systemet utvecklas positivt mot större användbarhet, att det är lättillgängligt och användarvänligt, att personalen och ledningen är kompetent och att samarbetet med dem fungerar bra samt att det är en bas för fjärrlånesystemet. Andra framhåller det heltäckande innehållet, att systemet är flexibelt, logiskt och lättskött, att katalogen är gemensam samt att funktioner för lånestatus har utvecklats. De mindre vanliga negativa kommentarerna rör merarbete p.g.a. byte av system, låg utvecklingstakt för nya tekniker och resurser, exempel på tekniska brister, att det tar tid att söka, att allmänheten inte vet att alla bibliotek inte omfattas samt bristfällig utbildning. Önskade förbättringar är bättre sökmöjligheter och mer resurser för ständig utveckling, att ta in alla bibliotek och koppla till lokala system samt olika tekniska önskemål.

Praktiskt taget alla framhåller att användarna tycker att systemet är bra, de flesta för att det är enkelt och lättarbetat och har ett överskådligt gränssnitt. De få negativa kommentarerna gäller att vissa avancerade sökningar är svåra, att det kan vara svårt att få överblick och att systemet vara lite ”stelbent”. Någon anser att kvaliteten på posterna har sjunkit sedan fler får primärkatalogisera. Bland förslagen till förbättringar nämns bättre samordning med lokala system, att utveckla en cirkulationsmodul och olika metoder för att göra det lättare att söka. Vidare finns önskemål om mer marknadsföring, längre utbildning i primärkatalogisering och utveckling av sökmöjligheterna beträffande klassifikation.

Nästan alla anser att säkerheten fungerar bra. Några nämner att det alltid kan bli bättre, och önskemål finns om att spärra nationalbibliografiska poster samt att hålla bättre kontroll på vad som skrivs in.

När det gäller inflytandet går åsikterna isär – hälften anser att inflytandet är tillräckligt, men ungefär lika många att det borde utökas. Det är svårt att se tendenser som hänför sig till någon speciell grupp. Någon har framfört åsikter om att ledningsgruppen borde omvandlas till en styrelse med beslutsrätt, att den idag är marginaliserad och att representationen där borde ses över, andra anser att allt har blivit bättre efter systembytet. Olika bibliotek framför olika synpunkter på inflytandet. Mindre och medelstora bibliotek samt folkbiblioteken vill ha ett större inflytande, medan andra anser att inflytande för universitets- och högskolebiblioteken

måste vara större eftersom Libris baseras på deras material. Några vill ha regelbundna användarmöten för registrerande bibliotek och flera anser att användarperspektivet är viktigast.

De allra flesta anser att den starka kopplingen till KB är en bra lösning. Några av de större lärosätena är negativa till denna koppling, medan andra stora lärosäten anser kopplingen mellan nationalbiblioteket och den nationella bibliotekskatalogen naturlig. Några anser att Libris bör vara fristående från KB och att KB bör vara en kund bland andra, och önskar en konstruktion där Libris får en egen ekonomi och styrelse.

Det flesta anser att samarbetet med Libris är bra – större institutioner är generellt mer positiva. Några bibliotek anser att samarbetet saknas eller har brister – det gäller i första hand bibliotek som är dåligt representerade i Libris ledningsgrupp – t.ex. mindre högskolor och folkbibliotek. Någon framhåller att Libris inte är intresserad av andras system och tjänster. Som exempel på bra samarbete nämns arbets- och referensgrupper, Libris ledningsgrupp, att katalogiserande bibliotek bidrar med kunskap och arbete, fjärrlånesamarbetet, konferenser, möten och kurser och diskussionslistor. Någon anser att grupperna har otydliga uppdrag, att andra än KB gör merparten av katalogiseringsarbetet, att ledningsgruppen mer fungerar som en referensgrupp och att Libris ger rådgivning och riktlinjer. Önskemål finns om mer samarbete mellan folk- och forskningsbibliotek, att göra Libris till en verkligt nationell katalog genom att ta in folkbiblioteken och att Libris som viktigt nav bör omfatta alla parter.

Slutsatser

Utvärderingen ger på de flesta punkter en entydig bild. De allra flesta tycker Librissystemet är bra i de flesta avseenden och att det bör utvecklas att omfatta alla bibliotek. Man kan också dra slutsatsen att den starka kopplingen till KB är bra. Däremot bör man överväga hur inflytandet kan öka samt se över representationen framför allt i Libris ledningsgrupp.

4.3.6. Nationella insatser – förslag

Inledning

Libris har idag en stark ställning som nationell söktjänst för information inom utbildning och forskning. Libris webbsök är fritt och gratis tillgängligt, har mer än 60 000 sökningar om dagen och innehåller information om böcker och tidskrifter vid närmare 320 bibliotek. En fortsatt successiv utbyggnad bör göras av Libris som nationellt biblioteksdatasystem inom framför allt två nya områden. Det ena gäller utvecklingen av Libris till ett nationellt biblioteksdatasystem som även innefattar cirkulations- och förvärvsrutiner. Det andra gäller Libris som nationell portal för informationstjänster. Även andra utvecklingsprojekt planeras, de flesta med en tydlig koppling till de klassiska verksamhetsområdena Libris samkatalog och fjärrlån.

4.3.6.1 Utveckling mot ett fullständigt nationellt biblioteksdatasystem

Förslag: Libris bör utvecklas till ett nationellt biblioteksdatasystem inklusive låne- och inköpsrutiner.

En utredning bör snarast tillsättas för att undersöka tekniska förutsättningar, kostnader och möjliga besparingar för de enskilda biblioteken.

Medel bör tillföras.

Skäl för förslagen

Uppgiften

Det har länge funnits ett starkt önskemål från företrädare för Libris-biblioteken att Libris katalogsystem ska utvecklas mot ett fullständigt bibliotekssystem och överta funktioner som normalt sköts av de enskilda bibliotekens lokala system. Frågan har fått en framträdande plats i det måldokument som tagits fram under hösten tillsammans med Libris ledningsgrupp. Önskemålen rör rutiner som helt eller delvis kan ersätta de lokala bibliotekssystemens katalog-, förvärvs- och cirkulationsmoduler. En del av

detta arbete har redan påbörjats inom det nuvarande Libris-uppdraget, men att ersätta den lokala hanteringen av utlåning, reservationer och liknande cirkulationsuppgifter kräver en större insats på central nivå. Insatsen skulle dock innebära stora möjligheter till rationaliseringar vid de enskilda biblioteken. I detta instämmer företrädare för Sunet (se 4.4.3) som inte anser att det finns några tekniska hinder.

Tidpunkten är lämplig

Libris nuvarande system har under senare år genomgått en stark modernisering och omvandling, vilket bland annat är ett resultat av den särskilda satsning på Libris-systemet som regeringen beslutade 1997. Internationellt står sig nu Libris-systemen väl vad gäller anpassningar till standarder och modern teknik. Libris katalogsystem med tillhörande egenutvecklade tjänster samt den publika katalogen och söktjänsten Libris webbsök är idag centrala verktyg för både uppbyggnad av samkatalogen och sökning bland de svenska offentligfinansierade forskningsbibliotekens bestånd. Systemen är också centrala delar i det internationella samarbetet på det bibliografiska området. Men det går också att utveckla Libris nationella katalog- och sökfunktioner så att de kan ersätta de lokala bibliotekens katalog och publika söktjänst. Detta arbete har redan påbörjats inom Libris-avdelningens nuvarande uppdrag.

Vid Libris-biblioteken tog inköpen av moderna så kallade client/serversystem fart i mitten på 1990-talet. År 1996 inleddes en investeringsvåg av Stockholms universitetsbibliotek, som fortsatte till 2000/01 då Göteborgs, Lunds och Uppsalas universitetsbibliotek hade köpt och installerat sina nya lokala system. Sammanlagt har de flesta av de 320 Libris-biblioteken investerat i nya lokala bibliotekssystem under perioden. Systemen är nu avskrivna eller kommer att bli det under de allra närmaste åren. Alla bibliotek har dock löpande underhållskostnader för sina lokala bibliotekssystem på upp till drygt en miljon kronor per år för de allra största systemen. Även om investeringen är avklarad har biblioteken alltså fortfarande dryga årliga underhållskostnader för sina bibliotekssystem.

Libris-biblioteken står nu inför kompletteringsköp av sina system för den nya hanteringen av e-böcker, e-tidskrifter och överhuvudtaget organiseringen av tillgängliga informationsresurser.

Här kan en nationell Libris-portal åtminstone delvis ersätta bibliotekens egna investeringar (se nästa avsnitt om Libris-portal). På samma sätt skulle idag ett centralt bibliotekssystem kunna ersätta bibliotekens lokala system.

Projekt har påbörjats

Ny katalogiseringsklient För ett år sedan inledde Libris-avdelningen ett projekt tillsammans med Stockholms universitetsbibliotek. Syftet med projektet var i inte i första hand att ersätta det lokala bibliotekssystemet, utan snarare att utveckla funktioner som ytterligare kunde rationalisera arbetet med den lokala bibliotekskatalogen. Libris-systemen och de lokala systemen skulle fås att funktionellt närma sig varandra. Utvecklingsarbetet förutsatte fortfarande båda systemens existens. Idén var att utveckla mer rationella instrument för katalogisering och annan inmatning av uppgifter i både den gemensamma Libris samkatalog och den lokala katalogen. Allt dubbelarbete som de båda katalogerna kunde medföra skulle bort eller åtminstone minimeras. Denna del av projektet avslutas under våren 2004.

Libris webbsök som lokal publik katalog Projektet innebär att ett enskilt bibliotek ska kunna använda Libris webbsök istället för sin egen publika katalog för det egna bibliotekets användare. Syftet är att förenkla för användaren – låntagaren – som bara behöver vänja sig vid en katalog och ett söksystem för samma typ av data. Samtidigt minskar också behovet av det lokala arbetet med den egna katalogen. För den enskilde låntagaren skulle detta betyda att denne alltid möttes av samma gränssnitt och typ av bibliografiska data, strukturerat och indexerat på samma sätt, oavsett om man gör en sökning i den nationella eller lokala katalogen. Det är bara olika typer av avgränsningar i en och samma databas. För det enskilda biblioteket innebär det att man behöver satsa betydligt mindre resurser på den lokala katalogen och det lokala systemet. Men fortfarande spelar det lokala bibliotekssystemet en avgörande roll för utlåningsrutiner, lånestatus och andra uppgifter om låntagarna och medierna. Detta projekt kommer att slutföras under 2004.

Lånestatus Sedan i maj 2003 kan man i Libris webbsök se om en bok vid ett enskilt bibliotek är utlånad eller inte. Genom utnyttjande av sök- och hämtningsstandarder överförs sådan information automatiskt från det lokala bibliotekssystemet till det nationella. Återigen kopplas funktionalitet i det lokala systemet närmare till det nationella. Men fortfarande förutsätter de nya funktionerna båda systemen.

Förvärv Ett tänkbart men ännu inte påbörjat projekt inom katalogområdet är att kunna komplettera eller helt ersätta de enskilda bibliotekens förvärvsmoduler med centrala förvärvsrutiner knutna till Libris webbsök. Det skulle ge möjlighet att i Libris webbsök även se vilka böcker biblioteken är på gång att förvärva, men också innebära en rationalisering av katalogiseringsarbetet. Projektet skulle kunna bli mycket omfattande, och innefattar även förlag och förmedlare av böcker och andra medier. Syftet är att kunna hantera bibliografiska data rationellt ända från bibliotekets inköpstillfälle in i Libriskatalogen, och slutligen till det lokala systemet.

En utredning bör genomföras

Steget från en gemensam nationell katalog till ett centralt bibliotekssystem med cirkulations- och förvärvsrutiner är stort, men något som starkt efterfrågas från Libris-biblioteken. I Norge har man sedan många år genom BIBSYS haft ett sådant system. Kraven på tillförlitlighet, driftmiljö och organisation kommer att öka jämfört med idag. KB har dock med sin moderna datorhall och vana vid driftansvar för stora nationella bibliotekssystem förutsättningarna för att klara ytterligare åtaganden.

Frågan om ett nationellt biblioteksdatasystem med cirkulation och förvärv bör skyndsamt utredas. De tekniska förutsättningarna för att centralt sköta ett fullt utbyggt bibliotekssystem med rutiner för katalog, förvärv och cirkulation bör studeras. Vidare bör bibliotekens framtida behov av motsvarande befintliga biblioteksfunktioner och behov av kopplingar till och integration med andra system vid framförallt universitet och högskolor utredas. Kostnaderna för en central driftorganisation och för system och maskiner bör beräknas. Det bör också undersökas om det finns system-

leverantörer med standardsystem eller om det kan bli fråga om nyutveckling av särskilda bibliotekssystem för Libris. Libris har tidigare under decennier använt sig av system specialutvecklade för nationellt bruk. I uppdraget bör också ingå att utreda behov och kostnader för personal, lokaler med mera som kan tänkas uppstå. Utredningen bör genomföras under ledning av Libris-avdelningen.

Libris-avdelningen bedömer att verksamheten efter utredning stegvis kan starta under 2005.

Regeringen bör avsätta medel för en utredare under ett år – cirka 500 000 kronor.

4.3.6.2 Libris som nationell portal

Förslag: Libris bygger upp en nationell portal. Därmed minskar behovet av liknande investeringar för de enskilda Libris-biblioteken.

Medel bör tillföras.

Skäl för förslagen

Libris-systemet bör byggas ut till en nationell portal och omfatta även universitetens och högskolornas nya digitala bibliotekstjänster, som förutom e-tidskrifter och e-böcker kan vara t.ex. lokala databaser med digitalt lagrade artiklar, examensarbeten, forskningsrapporter m.m. producerat vid det enskilda lärosätet.

På samma sätt som det finns önskemål om Libris som lokalt system, finns det även starka önskemål om att Libris genom inköp eller utveckling av portalprogram ska underlätta hanteringen av de elektroniska informationsresurserna på biblioteken. I takt med att dessa har blivit fler, har biblioteksanvändarna fått allt svårare att hitta fram till dem. Eftersom alla databaser ser olika ut, måste slutanvändaren lära sig en mängd olika sökgränssnitt och sökmetoder.

För att råda bot på detta har samma företag som säljer lokala bibliotekssystem också utvecklat så kallade portalprogram. Ett portalprogram erbjuder möjligheter att samla alla resurser på ett ställe, skapa gemensamma sökgränssnitt och sökingångar och presentera sökresultat på ett enhetligt sätt för slutanvändaren. Sökning och samsökning kan göras i såväl fulltexter som i abstracts och

innehållsförteckningar. Ett portalprogram kan också användas för vissa av de administrativa rutinerna, och kan därmed förenkla bibliotekens hantering av digitalt material.

Från bibliotekshåll känner man en viss tveksamhet till att investera i lokala portallösningar, och många ser därför gärna att en central/gemensam lösning kan komma till stånd. Libris ledningsgrupp har också varit drivande i frågan.

Libris som en central nationell portal skulle kunna fungera som en resursbank för svenska forskningsbibliotek. I portalen kan man samla och på ett enhetligt sätt söka fram digitalt material av många olika slag, inte bara e-tidskrifter och e-böcker utan även interna och externa databaser av intresse för forskning och utbildning. En sådan portal kan på ett effektivt sätt lyfta fram och synliggöra en större del av bibliotekens informationsresurser.

Libris-avdelningen har påbörjat arbetet med att upphandla ett portalprogram och räknar med att kunna driftsätta en enklare portal i slutet av 2004. För att den på ett bättre sätt ska kunna utnyttjas som en nationell portaltjänst, och bibliotekens behov av egna investeringar inom området därmed ska kunna minskas, kommer dock ytterligare resurser i form av maskinvara och personal att behövas.

För Libris innebär det utökad belastning för bland annat kundsupport, utbildning och driftorganisation. Maskin/hårdvara beräknas kosta cirka en miljon kronor per år och två anställningar cirka en miljon kronor per år.

För att Libris-portalen i ett nästa steg fullt ut ska kunna bli det tekniska navet i ett nationellt digitalt bibliotek (se avsnitt 7.14) kommer ytterligare resurser att behöva tillföras, framförallt vad gäller programmering och utveckling. Bedömningen är att detta ryms inom de medel som beräknats för Sveriges nätbibliotek.

4.3.6.3 Utveckling av bibliotek.se

Förslag: Bibliotek.se bör utvecklas ytterligare som nationell katalog i riktning mot att få likartad funktionalitet som Libris webbsök.

Medel bör tillföras.

Skäl för förslagen

Bibliotek.se – den gemensamma katalogen för de offentligfinansierade biblioteken inom utbildning och forskning samt folkbiblioteken – bör utvecklas för att närmare knytas till Libris webbsök i syfte att ge tillgång till likartad funktionalitet, bl.a. kopplingen till Libris fjärrlån, i de två tjänsterna. Detta skulle innebära ökad användningen av bibliotek.se. Att som idag parallellt utveckla funktionalitet i såväl Libris webbsök som i bibliotek.se är tidsödande och resurskrävande, och önskvärt vore att bibliotek.se istället närmare kunde integreras som en del i Libris webbsök.

Detta skulle innebära en stor fördel för kunderna och på sikt besparingar för biblioteken.

Kostnaderna för en tjänst för utveckling, drift och kundsupport beräknas till 500 000 kronor per år.

4.3.6.4 Övriga utvecklingsprojekt

Import av metadata

Libris utvecklar rutiner för att maskinellt samla in externt producerade metadata (bibliografiska data), för inläsning i samkatalogen. Idag samlas metadata regelbundet in för doktorsavhandlingar som produceras vid fem av våra universitet och högskolor (DiVAprojektet) samt för vissa förlagsutgivna digitalt publicerade böcker (t.ex. eLib). Det här är en verksamhet som kommer att utvidgas under de närmaste åren (se vidare avsnitt 7.14).

Publikt tillgängliga auktoritetsdatabaser

Auktoritetsposter används för kvalitetskontroll av de namnformer och ämnesord som ingår i katalogposterna. Bland annat finns nu ett nytt nationellt ämnesordssystem (Svenska ämnesord) som ansluter till en internationell struktur. Libris har för avsikt att göra dessa auktoritetsregister enhetligt tillgängliga via Internet. De kan då ytterligare integreras i samkatalogen och på ett smidigt sätt användas även av andra metadataproducenter såsom förlag, universitet, myndigheter och utländska bibliografiska instanser. Libris kommer också att maskinellt berika katalogposterna med standard-

iserade engelskspråkiga ämnesord (Library of Congress Subject Headings).

Nya sökmöjligheter i Libris webbsök

Den publika webbkatalogen Libris webbsök ska utvecklas till att bli ännu mer intuitiv och lättöverskådlig, bland annat genom en sökfunktion där användaren enkelt kan navigera via hierarkiskt strukturerade ämnesrubriker.

Förenklad katalogisering

För att underlätta för ovana katalogisatörer och i förlängningen även andra producenter av metadata utvecklas en webbapplikation för katalogisering i Libris via webbformulär.

Utländska katalogposter

Inom ramen för den europeiska ONE Association (Open Network Europe) tillkommer under 2004 en för medlemsländerna gemensam databas med metadata för nyutgivna utländska böcker och tidskrifter. Syftet är att bygga upp en resursbank som rationaliserar bibliotekens utländska förvärv. ONE Association verkar också för att bygga upp en gemensam databas över auktoriserade (standardiserade) namnformer, en gemensam samkatalog över europeiska nationalbibliografier m.m.

Låntagarbeställningar

Libris fjärrlån utökas med ny funktionalitet, bland annat utvecklas under 2003–2004 rutiner för att förenkla för låntagare att själva göra fjärrlånebeställningar.

Libris internationella engagemang

Det internationella samarbetet inom produktionen av metadata bygger på utvecklandet av standarder och genomförande av dessa.

Här har Libris påtagit sig en aktiv och pådrivande roll. Det är angeläget att Libris fortsätter och utvecklar sitt internationella engagemang för ökat samarbete omkring bibliografisk- och auktoritetsinformation samt ökad tillgång dokument och informationsresurser.

4.4. Sunet

4.4.1. Verksamhet, mål och finansiering

Sunet (Swedish University Computer Network) har funnits sedan början av 1980-talet och har utvecklats från ett forsknings- och utvecklingsprojekt till en för högskolorna gemensam organisation och infrastruktur med uppgift att tillgodose deras behov av datakommunikation nationellt och internationellt. Sedan år 2001 har Vetenskapsrådet ansvaret för att Sunet administreras och drivs enligt de riktlinjer som regeringen lagt fast.

Vetenskapsrådet har utsett en särskild styrelse för Sunet efter förslag från universitet och högskolor (majoriteten av ledamöterna), KB samt Sveriges Förenade Studentkårer (SFS).

Övergripande mål

Sunet har till uppgift att ge universitet och högskolor god tillgång till nationell och internationell datakommunikation och inom tillgängliga resurser vid varje tidpunkt erbjuda universitet och högskolor de tjänster som dessa efterfrågar inom datakommunikationsområdet.

Sunet har av riksdagen fått uppgiften att bistå organisationer inom kultur och folkbildning att bygga upp en infrastruktur som ger dem tillgång till Internet.

Kapacitet

Sunet består av ett stamnät med kapaciteten 10 Gbit/s som ansluter till universiteten och högskolorna med 2,5 Gbit/s. Det är 32 högskoleenheter som är anslutna på detta sätt, och Sunets kapacitet byggs ut i takt med högskolornas behov. Samtliga universitet och

högskolor, KB och de centrala statliga museerna är anslutna till Sunet.

Sunet är länkat till resten av Europa och till Nordamerika via NORDUnet som ägs gemensamt av universitetsdatanäten i de nordiska länderna. Mellan de nordiska länderna tillhandahåller NORDUnet som lägst dubbla 2,5 Gbit/s förbindelser. Till Europa finns 10 Gbit/s förbindelser till det europeiska nätet, Géant, och via Géant förbinds Sunet också med det amerikanska forskningsnätet.

Finansiering

Efter utbyggnaden till gigabitkapacitet har de svenska lärosätena tillgång till ett höghastighetsnät som tillhör de främsta i Europa. Regeringen anser att det ger de svenska forskarna möjlighet att fullt ut använda det europeiska höghastighetsnätet Géant som kontinuerligt byggs ut. Sunets höghastighetsnät finansieras genom anslag samt genom avgifter från lärosätena. Dessa avgifter har ökat i samband med utbyggnaden (prop. 2004/04:1).

Sunets verksamhet finansieras dels genom ett anslag från Utbildningsdepartementet (år 2004 uppgår det till 39 miljoner kronor) och dels via avgifter som betalas av de anslutna högskoleenheterna. Avgifterna baseras på respektive lärosätes andel av högskolesektorns totala intäkter. De konstnärliga högskolorna, KB och de centrala statliga museerna är befriade från avgifter. Avgifterna ska motsvara de kostnader som inte täcks av anslaget. I budgetpropositionen för år 2004 uppskattas intäkten från avgifter till cirka 135 miljoner kronor. Avgifterna är således mer än 75 procent av Sunets intäkter.

Under ett antal år har Sunets finansiering varit en tämligen okontroversiell fråga. Ett stort statligt basanslag har fortlöpande möjliggjort utvecklingsinsatser. När staten från och med 2002 sänkt nivån på anslaget har avgifterna på lärosätena ökat kraftigt och flera högskolor ifrågasätter därför kostnaderna för Sunet. Detta gör att det nu finns en oro för Sunets framtida uppbyggnad.

4.4.2. Sunet och folkbiblioteken

År 1997 fick 319 folkbibliotek och länsmuseer (på Utbildningsdepartementets initiativ via Sunet och Statens kulturråd) möjlighet att ansluta sig till Internet via Telia. 124 bibliotek och museer tackade ja till erbjudandet. I april 2002 hade 50 procent av dem fortfarande samma Internetleverantör.

Överföringskapaciteten var 2 Mbit per sekund, vilket enligt de flesta bibliotek räckte mer än väl. Anslutningen var avgiftsfri för biblioteken under de två första åren, förutsatt att biblioteken var beredda att abonnera på en Internettjänst med minst samma kapacitet under den följande treårsperioden. Totalt tillsköt svenska staten 62 miljoner kronor till projektet. Åtagandet reglerades i ett ramavtal mellan Sunet och Telia, som bland annat förband sig att ge användarna kostnadsfri support under uppstartsskedet.

De bibliotek som efter gratisperioden ville fortsätta att ha Telia som leverantör erbjöds att förlänga abonnemanget för 10 600 kronor per månad. Telia levererade anslutningen och den aktiva utrustningen till biblioteken.

År 2000 gjorde Sunet och Kulturrådet en uppföljning av erbjudandet. Syftet var att ge en lägesbeskrivning och att staka ut färdriktningen för framtiden. Undersökningen har bland annat fokuserat på för- och nackdelar med Internetanslutningen, hur anslutningen använts och om den verkligen lett till ökad distansutbildning.

Undersökningen visar att en höghastighetsförbindelse inte per automatik innebär att biblioteken ökar sitt samarbete. En webbaserad biblioteksportal skulle dock kunna öka samarbetet. Här kunde en intranätlösning stå modell och många bibliotek efterlyser en sådan lösning. Via webbportalen kan biblioteken snabbt och smidigt byta information och erfarenheter med varandra. Portalen skulle också kunna bli en nyhetskanal för landets bibliotek. Av undersökningen framgår att de bibliotek och museer som valt att ansluta sig med hjälp av Sunets erbjudande är mera nöjda med sin Internetlösning, än de som valt andra alternativ.

60 procent tackade nej till erbjudandet. Den vanligaste orsaken var att de ansåg sig ha en Internetanslutning som var tillräckligt snabb. 87 procent av dem som svarade på enkäten och inte hade en Sunet-anslutning angav att kommunens IT-avdelning är negativ till en sådan lösning, ofta av säkerhetsskäl. Biblioteken själva har dock ofta en positiv inställning till Sunet. Kommunernas restriktiva in-

ställning bottnar enligt undersökningen ofta i bristande kunskap om bibliotekens behov av en kraftfull Internetanslutning. 50 procent av dem som tackat nej menar att Sunets erbjudande på sikt blir för dyrt, trots att anslutningen var gratis under de två första åren.

4.4.3. Libris-systemet

Den gemensamma bibliotekskatalogen Libris har utvecklats kraftigt på senare år och fungerar nu mycket bra enligt Sunet. Sunet understryker behovet av att utreda möjligheterna att ersätta de lokala bibliotekssystem som nu i en eller annan form finns vid varje universitet och högskola. Tack vare Sunets möjligheter att överbrygga avstånd finns det inga tekniska hinder att använda Libris från alla högskoleenheter i stället för att varje högskoleenhet använder ett lokalt bibliotekssystem. Genom att utveckla Libris till ett gemensamt nationellt och fullständigt bibliotekssystem kan stora besparingar göras för lärosätena.

4.4.4. Åtkomst till litteraturdatabaser

KB har på ett mycket framgångsrikt sätt förvärvat litteraturdatabaser för intresserade universitet och högskolor. Forskare och studenter vid respektive högskoleenhet har via Sunet och Internet åtkomst till dessa databaser.

För åtkomst till en databas krävs att forskarens eller studentens dator har en IP-adress som hör till högskolan och som av databasägaren godkänns som en tillåten abonnent. Detta är osäkert och klumpigt. Det är lätt att förfalska IP-adresser och därmed kan även obehöriga abonnenter komma åt information. En forskare eller en student som har en dator i bostaden med en kommersiell Internetanslutning kan inte komma åt litteraturdatabaserna eftersom datorn inte har en godkänd IP-adress. Ett sätt att gå runt detta problem är att användaren kopplar upp sig via en dator på högskolan, men det är både omständligt och osmidigt. Användningen av IP-adresser medger ingen flexibilitet. Vidare har alla användare inom en högskola har samma åtkomst till alla databaser som högskolan abonnerar på. Det går inte att ge olika användare inom en högskola åtkomst till olika databaser.

KB bör enligt Sunet ta initiativ till att tillsammans med databasägarna och de svenska universiteten och högskolorna snarast hitta ett bättre system för att identifiera användarna av de litteraturdatabaser som KB upphandlar. Det måste vara ett system som utan besvär för användarna fungerar tillsammans med de liknande system som nu håller på att växa fram inom högskolan. Ofta kallas dessa ”system för autenticering och accesskontroll” (AA).

5. Kulturarv till mångas glädje och nytta –

handlingsplan för digitalisering

5.1. Utgångspunkter och avgränsningar

5.1.1. Inledning

KB och andra kulturarvsmyndigheter som arkiv, bibliotek, museer och kulturmiljövårdens institutioner besitter ett stort och rikt kulturarv som kommer alltför få till del. Vissa delar av detta är samtidigt utsatt för stort slitage.

Digitalisering är en metod att göra kulturarvet tillgängligt nu och i framtiden. Framtiden föds ur nuet och det förgångna. Genom digitalisering kan tillgången till de offentligt ägda samlingarna komma många till glädje och nytta. Detta ligger i såväl forskningens och utbildningens intresse som i den breda allmänhetens. Att stimulera ungdomars intresse för vårt kulturarv är angeläget och i detta har skolan en viktig uppgift. Det är viktigt också av demokratiska skäl att alla får del av vår gemensamma historia – Sveriges minne. Dessa tankar är grundläggande för förslaget, liksom att tillgången ska vara kostnadsfri för medborgarna. Förslaget är i linje med regeringens IT-politiska mål ”Sverige – ett informationssamhälle för alla”.

Andra länder i Europa (bl.a. Skottland med http://scran.ac.uk och Frankrike med http://gallica.bnf.fr

)

och även USA

(http://memory.loc.gov) satsar stort på digitalisering. Skälen är många – bl.a. ökad tillgänglighet, bevarandeskäl och demokratiskäl.

Många har idag tillgång till Internet, och många använder sig av Libris och andra digitala kataloger över material hos arkiv, bibliotek och museer. De förväntar sig även att hitta hela materialet on-line. Samsökning är idag möjlig att göra bland ett stort antal bibliotek i Libris (http://www.libris.kb.se) eller bibliotek.se (http://www. bibliotek.se), men det finns ingen samkatalog för hela ABMområdet. I sammanhanget bör även Nationella Arkivdatabasen (NAD, http://www.nad.ra.se) nämnas men där är inte länk-

ningsmöjligheterna till andra databaser utvecklade. NAD är en nationell arkivdatabas med uppgifter om arkivbestånd i hela landet som Riksarkivet utvecklat, och den finns både på cd och på Internet (i den senare versionen finns bara uppgifter från RA och landsarkiven).

För att kunna göra samlingar tillgängliga måste en rad grundläggande förutsättningar vara uppfyllda. Det måste vara lätt att hitta, både till samlingarna och i dem, för alla olika målgrupper. Detta kräver samarbete och samordning mellan alla inblandade institutioner. Det måste finnas en övergripande struktur som alla enkelt kan anpassa sig till.

I avsnitt 7.14 lämnas förslag om ett svenskt nätbibliotek som, om det genomförs, kommer att öka tillgängligheten ytterligare. Verksamheten måste bedrivas i ett långsiktigt perspektiv och innebär således åtaganden för framtiden.

Vi har i Sverige de kunskaper och metoder samt den teknik som behövs för digitalisering, men vi har inte haft de ekonomiska förutsättningarna. Det ligger nu i landets intresse att finna dem.

5.1.2. Direktiven och utredningsarbetet

I direktiven framhålls två syften med digitalisering – dels möjligheten att bevara äldre tryck som av olika anledningar håller på att förstöras, dels att öka tillgängligheten till nationens historiska samlingar. Med utgångspunkt från det arbete som genomförts av KB och andra kulturarvsinstitutioner gemensamt ska förslag lämnas till en nationell plan för digitalisering av vårt tryckta och handskrivna kulturarv. Utredningen har tolkat det så att i detta ingår även andra objekt i KB:s samlingar, t.ex. fotografier, teckningar och jordglober. I förslaget bör ingå vilka objekt som bör prioriteras samt hur samarbetet mellan olika institutioner kan organiseras. Förslag till finansiering ska också lämnas. I sammanhanget bör också nämnas att det i direktiven framhålls att pedagogiken har förändrats i skolorna och att detta har ökat bibliotekens roll som lärande resurs. I arbetet med att ta fram underlag för ställningstaganden till digitalisering har en arbetsgrupp med företrädare för KB, kulturarvsinstitutioner, lärosäten, skolan m.fl. deltagit (se bilaga 2). Samtal har förts med lärare/forskare och studenter samt med företrädare för Kulturrådet och Historiska museet. Frågan om digitalisering har också tagits upp i KB-utred-

ningens enkät. Vidare har en konferens genomförts i samarbete med Riksbankens Jubileumsfond (se bilaga 2).

5.1.3. Definitioner och avgränsningar

Begreppet digitalisering används på olika sätt och har kommit att få olika innebörd. I detta sammanhang avses med digitalisering hela processen att överföra objekt ur samlingar till digital form. Det innebär

  • urval av objekten/originalen
  • förberedelse och efterbehandling av objekten
  • ”bildfångst”, att i digital form avbilda, dvs. skanning eller digital fotografering
  • efterkontroll och efterbearbetning av filer och i vissa fall optisk teckenläsning (OCR)
  • registrering
  • inläggning i digital bildbank och i söksystem
  • insatser för långsiktigt bevarande av digitalt material och permanent åtkomst
  • paketering för användarna

Med digitalisering menas således här inte enbart bildfångsten. Fokus ligger vidare på digitalisering av objekt ur samlingarna och inte på konvertering, dvs. överföring av befintliga kataloger till digital form (något som KB till stora delar redan genomfört). Det betyder i detta sammanhang inte heller att ta hand om digitalt fött material, som ofta ingår i digitala bibliotek tillsammans med digitaliserat material. Lagring och bevarande av digitalt fött material sker dock oftast på samma premisser som för det digitaliserade materialet.

Begreppet digitalt fött (born digital) material omfattar digitalt material som från början skapats med hjälp av modern informations- och kommunikationsteknik, exempelvis webbsidor, e-böcker och artikeldatabaser. Hit hör således varken digitaliserat eller pappersbaserat material.

Begreppet kulturarv kan definieras som de förvärvade, inventarieförda, registrerade etc. objekt och informationsbärare, som finns ”samlade” vid svenska arkiv, bibliotek, museer och motsvarande institutioner eller som dessa ansvarar för. Hit bör också föras den kulturarvsmiljö som RAÄ ansvarar för.

5.1.4. Digitaliseringens olika moment

Som framgår av definitionen i det föregående består digitaliseringsarbetet i att överföra objekt ur samlingar till digital form och göra dem lättillgängliga.

  • Urvalet kan i många fall vara relativt enkelt att göra men kan även innebära ett större arbete med att samla ihop objekt från flera olika samlingar, mer eller mindre utförligt ordnade och registrerade.
  • Förberedelserna av originalmaterialet innebär att se till att detta är i sådant skick att det dels tål att avbildas, och dels kan hanteras vid bildfångsten. Det kan även innebära att material måste märkas före bildfångsten för att korrekt kunna namnges vid lagringen av de digitala filerna. Efterbehandlingen av originalmaterialet innebär att se till att detta förvaras på ett bra sätt och skyddas från onödig framtagning.
  • Bildfångsten sker genom skanning eller digital fotografering. I detta ingår bl.a. justering av ljussättning, upplösning, färgkontroll och kalibrering av utrustning. Däri ingår också val av lagringsnamn och filformat och insamling och registrering av vissa tekniska och administrativa metadata.
  • Efterkontroll av filer behövs innan originalmaterialet återgår till samlingarna och görs för att kontrollera att beställd digitalisering stämmer med resultatet, dvs. att inget material förbigåtts eller att dubblettfiler framställts.
  • Efterbearbetning av filer kan behövas för att justera bildkvaliteten (t.ex. skärpan). När det är text som digitaliserats behövs i vissa fall optisk teckenläsning för att göra texten sökbar. Hit hör också konvertering av bildfiler till olika format för olika ändamål.
  • Registrering innebär att bibliografisk beskrivning, beståndsinformation och andra metadata knyts till den digitala filen. Det kan även innebära att ett okatalogiserat material först måste registreras i samband med bildfångsten för att bli sökbart.
  • Inläggning i digital bildbank och i söksystem innebär att se till att bildfilerna indexeras och placeras för att sedan kunna återsökas och studeras.
  • Långsiktigt bevarande av digitalt material innebär lagring av den digitala informationen på säkra bärare. I KB betyder det idag lagring på analoga band som vid behov kopieras om. Permanent åtkomst innebär att säkra att informationen kan läsas i framtida

datormiljöer. Det kan betyda val av standardiserade långlivade format, konvertering av filer till läsbara format eller emulering av system.

  • Paketering betyder att göra det lättare för målgrupperna att tillgodogöra sig materialet (t.ex. skapa webbgränssnitt, göra pedagogisk anpassning och tillföra information).

5.1.5. Rättsliga frågor

Digitaliseringen ur en upphovsrättslig synvinkel

Enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk får vissa arkiv och bibliotek framställa kopior för bevarande-, kompletterings- eller forskningsändamål. I upphovsrättsförordningen (1993:1212) preciseras bevarandeändamålet. KB:s material får alltid kopieras digitalt för bevarandeändamål. Tanken bakom bestämmelsen är att samlingarna ska kunna bevaras intakta även om materialet exempelvis faller sönder av ålder. Dessa digitala kopior får emellertid inte spridas, eller överföras till allmänheten, ”hur som helst”.

Material som inte längre är upphovsrättsligt skyddat kan digitaliseras och även tillgängliggöras digitalt, dvs. som bilaga i ett e-postmeddelande och på ett fast medium som cd-rom eller liknande. Sådant material kan även tillgängliggöras via ett nätverk, exempelvis Internet. Alla typer av verk (text, teckningar, konst, affischer, fotografier) är fria om upphovsmannen avled senast 1932 (år 2003).

Material som omfattas av upphovsrätt kan med dagens bestämmelser inte tillhandahållas digitalt på KB annat än i forskningssyfte. Enligt kommentaren till upphovsrättslagen avses med forskning ”…en någorlunda kvalificerad forskning och inte /.../ vanliga elevuppsatser eller liknande.” Definitionen förutsätter således någon form av kontroll av biblioteksbesökarens/användarens syften.

Om justitiedepartementets förslag Ds 2003:35, Upphovsrätten i informationssamhället – genomförande av direktiv 2001/29/EG, m.m., blir verklighet öppnar sig en möjlighet att dels sprida, dels överföra digitaliserade, skyddade dokument genom tecknande av avtalslicens. Det bör här nämnas att KB ställt sig tveksamt till själva systemet med avtalslicenser. KB är kritiskt till att inget rejält för-

slag till lösning lämnas i skrivelsen: Ska avtal tecknas centralt (departementsnivå) för biblioteken eller av varje bibliotek separat? Vilken/vilka organisation/er ska teckna avtal för upphovsmännen? Vad ska avtalet/n omfatta? Hur mycket ska ett avtal kosta? Det är m.a.o. omöjligt att i förväg veta hur avtalslicenserna ska administreras.

De kommande ändringarna i upphovsrättslagen kommer att vara vägledande för sådant kulturarvsmaterial, där upphovsmannen ännu inte varit död i 70 år. Ju större rättigheter biblioteken får, desto enklare blir det att avgöra mera systematiska vägval vid digitalisering av material och samlingar, som sammantaget ligger på ömse sidor om skyddsgränsen.

5.2. Nationella erfarenheter av digitaliseringsprojekt

5.2.1. Brister i nuvarande digitaliseringsarbete

I det följande ges en beskrivning av KB:s arbete med digitalisering av de egna samlingarna samt rollen i det nationella arbetet. Vidare ges en bild av pågående och planerat arbete med digitalisering vid en rad andra kulturarvsinstitutioner och lärosäten och en redovisning av en del internationella erfarenheter. Översikten ger en bild av de brister som uppkommit i Sverige genom att projekten varit alltför kortsiktiga och begränsade. De har ofta fått avbrytas innan det planerade genomförts, kvaliteten har stora variationer, i många fall är tillgängligheten begränsad, samverkan brister och möjlighet till samsökning saknas. Digitaliseringen har inte planerats i sin helhet från början. Den långsiktiga lagringen har inte beaktats, inte heller vem som ska ansvara för den och hur materialet ska kunna hållas tillgängligt i all framtid. I svaren avspeglas också att institutionerna använder sig av olika och delvis oklara definitioner. En del av dessa problem är oundvikliga när långsiktig finansiering och samordning saknas. Dessa brister skapar problem redan idag men kommer framför allt att skapa stora problem i framtiden. Det finns förhållandevis lite digitaliserat material att tillgå i Sverige. KB framhåller följande skäl till detta:

Bristande resurser: De institutioner som rymmer kulturarvssamlingar kan inte finansiera digitalisering genom omfördelning, eftersom digitaliseringen enbart i marginell utsträckning kan bidra till att sänka kostnaderna inom institutionen. Om viktiga

samlingar digitaliseras och görs tillgängliga över Internet, kommer de att utgöra en resurs för utbildningssektorn i bred mening och berika och underlätta både undervisning och lärande. Det är viktigt att det stöd som staten ger till digitalisering inte är utformat så att institutionerna själva måste bära den största delen av kostnaderna, vilket försvårar utnyttjandet. Bildfångstens andel av digitaliseringen utgör ofta bara 20–30 procent av hela kostnaden. I KB är det kundernas slumpvisa beställningar som styr det mesta av urvalet. Det saknas resurser till planmässig digitalisering och arbete med presentation, registrering, bevarande och tillhandahållande

Bristande samordning: Användning av separata register och olika standarder är ett hinder för samordning. För egen del strävar KB efter att allt som digitaliseras blir sökbart i samkatalogen Libris. KB har arbetat för att nå konsensus med arkiv och museer kring registreringsmetoder, kvalitet och standard vid digitalisering. Projektet Bilddatabaser och digitalisering – plattform för ABMsamverkan (finansierat av RJ) har varit viktigt som pilotprojekt. På sikt kan detta arbete skapa förutsättningar för ett gemensamt index till alla digitaliserade resurser inom kulturarvsområdet, oberoende av på vilken institution originalen befinner sig.

5.2.2. KB:s digitaliseringsarbete

Digitalisering har inom KB en relativt kort historia. Under perioden 1998–99 fick ett överskott användas till flera mindre digitaliseringsprojekt av pilotkaraktär: affischer, okatalogiserat tryck, böcker tryckta före 1700 och tidningar. Denna verksamhet avtog därefter i första hand beroende på bristande medel. KB har istället främst satsat på projekt som syftat till att organisera digitaliseringsverksamheten inom myndigheten, skapa standarder och kvalitetsnormer för digitalisering och registrering samt till att lägga grunden för ett långsiktigt samarbete inom ABM-området – nationellt och internationellt (se ABM-projektet i det följande).

Arbetet med digitalisering

Planering och övergripande mål

För att planera och organisera den egna verksamheten har KB startat projektet Digsam (Digitalisering och dess samordning inom

KB). Projektets syfte är att som underlag för myndighetens ställningstaganden formulera övergripande mål, ta fram rutiner för hur större och mindre digitaliseringsprojekt ska planeras och genomföras samt fastställa en heltäckande infrastruktur för att ta hand om det digitaliserade materialet.

I det förslag till övergripande mål som är under utarbetande föreslås att tillgängligheten sätts i fokus och de främsta målgrupperna utpekas, förslagsvis utbildningssektorn i bred mening. Målet bör vara att göra det rika kulturarvet i KB:s samlingar lättare tillgängligt för elever, studenter, lärare, forskare och den studerande allmänheten. Förhållandet mellan digitalisering och originalens bevarande bör klargöras. Genom digitalisering skapas förutsättningar för att undanta förlagorna från slitage. Krav bör ställas på långsiktig planering som bäddar för att de digitala kopiorna ska förbli tillgängliga på lång sikt.

Målen ska kompletteras med principer som ska gälla digitaliseringsverksamheten vid KB, t.ex. att registrering ska ske i Libris, och att färgkontroll ska tillämpas vid digitalisering av original i färg. Konkreta kortsiktiga mål ska fastställas, t.ex. för en treårsperiod i taget, där de samlingar som ska digitaliseras ska pekas ut.

Prioriteringsmodeller vid urval för digitalisering

KB ska utarbeta en plan för digitalisering där olika samlingar utpekas och prioriteringar görs mellan dem. Denna plan ska överensstämma med de övergripande målen för KB:s digitalisering. Planen påverkas både av de användare KB vill rikta sig till och av de resurser för digitalisering som KB kan räkna med i kortare och längre perspektiv. Den kommer också att påverkas om en nationell plan för digitalisering inom ABM-området upprättas. Digsam tar med stöd från en arbetsgrupp fram en för KB anpassad prioriteringsmodell i form av en utförlig enkät. Den ska spegla kvalitets- och resursbehov vid materialurval för framtida digitaliseringsprojekt. Resultatet ska bli en enkel, handfast checklista. Efter att de samlingsansvariga fyllt i enkäten avslutas arbetet med utvärdering och analys. Ett förslag till prioritering ska därefter lämnas till KB:s ledning.

Digital bildfångst

Inom Repro- och foto-avdelningen på KB har en praxis utvecklats för vilken kvalitet och vilka standarder som ska tillämpas vid digitalisering, baserad på KB-projektet Plattform för bilddatabaser. Denna praxis behöver utvecklas till regler för kvalitet och standard som ska följas vid digitalisering i KB och för KB. Reglerna ska basera sig på de principer som formuleras under aktiviteten ”formulering av mål och principer”, och stå i samklang med förslagen i den tidigare nämnda ABM-rapporten Bilddatabaser och digitalisering – plattform för ABM-samverkan, kapitlet om Kvalitet och standard. Reglerna ska kontinuerligt anpassas till den internationella utvecklingen på området. Aktiviteten ska även utforma regler för registrering av tekniska och administrativa metadata. Möjligheten att automatisera sådana metadata ska utredas.

Kapaciteten hos den högkvalitativa utrustning KB har idag är ofta otillräcklig för mer omfattande digitaliseringsarbete utöver kundbeställningar. Projektet ska därför söka andra möjligheter inom ramen för befintliga resurser. Beställarrutiner som säkrar en god kvalitet vid extern digitalisering ska utarbetas.

Administrativa system

KB saknar idag en rationell hantering av de digitala bildfiler som skapas vid kundbeställningar och digitaliseringsprojekt. KB behöver en digital bildbank för arkiv- och visningsbilder och för digitala bildleveranser. Aktiviteten syftar till att utarbeta en kravspecifikation och att genomföra en upphandling. En viktig funktion är att på ett smidigt sätt samverka med Libris och Regina. Libris och Regina är de naturliga sökingångarna för den kundkrets KB betjänar och flera av de objekt som digitaliserats finns redan beskrivna här. Förutom att vara ett instrument för registrering, arkivering och visning av digitaliserat material, ska databasen fungera som ett arbetsredskap för Repro- och fotoenheten. Den ska även på ett bra sätt kunna hantera beställningar och onlineleveranser samt vara ett stöd för skapandet av digitala utställningar.

Teknisk utrustning och kompetens

En teknisk miljö har byggts upp inom KB med högkvalitativ utrustning. Teknisk utrustning för bevarande av webbsidor har införskaffats – finansierad med bidrag från Wallenbergsstiftelsen – som kommer även annan digital information tillgodo, bl.a. den som kommer ur digitaliseringsprojekten. En ny datorhall byggdes och togs i drift år 2000, och kompetensen inom IT-området stärktes både inom Data- och IT-enheten och KB som helhet. Vid Repro- och fotoenheten har utrustningen byggts upp och personalresurserna förstärkts, men kapaciteten är otillräcklig för mer omfattande digitaliseringsarbete utöver kundbeställningar.

Långsiktigt bevarande

Att bevara digitala kopior och att säkra tillgängligheten på lång sikt är en uppgift som går samman med det mer omfattande behovet att långsiktigt bevara all digital information, webbsidor, e-böcker etc. KB har redan satt det strategiska målet att göra detta och skapat en del av de förutsättningar som krävts, men planer, rutiner och resurser för arbetet saknas. Det vore önskvärt att förutsättningar att arbeta med frågan på allvar kunde skapas under 2004 (se avsnitt 6.8).

Samarbete med andra (ABM-samarbete)

Digitalisering är en uppgift som förutsätter långsiktigt samarbete med andra, bl.a. kulturarvsinstitutioner. Det samarbete som inletts med projektet Bilddatabaser och digitalisering – plattform för ABMsamverkan behöver utvecklas och breddas, bl.a. för att skapa gemensamma söktjänster i framtiden (se avsnitt 5.4). Ett samarbete kring digitalisering mellan KB och de bibliotek som har stora kulturarvssamlingar, främst vid Uppsala och Lunds universitet planeras. KB har ett särskilt ansvar i förhållande till forskningsbiblioteken.

Paketering och nya tjänster

Brukarna får tillgång till det digitaliserade materialet genom länkar från Libris och Regina. Det finns också behov av en webbsida. Sådana finns eller planeras för det som digitaliserats. Om/när utbildningssektorn blir KB:s och ABM-sektorns stora marknad kommer behov att finnas av nya och mer utvecklade tjänster, mer utvecklade produkter med ett pedagogiskt inslag (se DigiCULTrapporten, avsnitt 5.3.4). Här kan förebilder sökas utomlands, men även hos Historiska museet som genomfört ett stort digitaliseringsarbete.

Administrativa frågor

Digitaliseringsarbete berör många olika enheter och verksamheter inom KB. Det finns mycket att lära av tidigare KB-projekt där alla berörda yrkesgrupper och enheter har medverkat. Detta bör fortsätta när digitalisering blir en ordinarie verksamhet. Digsam ska utarbeta arbetsformer som säkrar att de verksamheter som påverkas ska vara med i processen och påverka den. För att hålla ihop dessa strukturer kommer det i framtiden att behövas en stark administrativ ledning av verksamheten. KB har redan byggt en projektorganisation för att snabbt kunna komma igång med en digitaliseringsverksamhet av större omfattning som så småningom ska kunna övergå i reguljär form.

Digitaliserat material vid KB

På KB finns över två miljoner grafiska och kartografiska dokument (biblioteksstatistikens terminologi), dvs. bilder, affischer och kartor. Bildsamlingen består främst av porträtt, historiska och topografiska planscher, vykort och exlibris. Bilderna är framställda i olika tekniker som grafiska tryck, boktryck, fotografier, teckningar, akvareller och siluetter.

Viss digitalisering av bilder och affischer skedde vid mitten och slutet av 1990-talet. Den teknik som då stod till buds har utvecklats sedan dess, liksom den utrustning och kompetens KB har tillgång till. Till en början skedde därför digitaliseringen med en kvalitet som KB inte accepterar idag. Av affischerna kan 3 000 av 25 000 anses vara digitaliserade i faksimilkvalitet. Arbete pågår som till-

gängliggör dem via Libris webbsök på Internet. Urvalet har huvudsakligen gjorts med hänsyn till efterfrågan – affischer om politik och film tillhör de mest efterfrågade. Av bevarandeskäl pågår även digitalisering av cirkusaffischer.

Suecia Antiqua et Hodierna, Erik Dahlbergs omfångsrika bildverk, har digitaliserats i sin helhet. Motivet för valet av detta verk var att det är mycket efterfrågat och använt, vilket innebär stora kostnader för KB och stort slitage på KB:s volymer av verket. Originalen har spärrats för vidare framtagning. I stället tillhandahålls kopior på papper eller i digital form. Verkets 353 bilder har katalogiserats i Libris. Detta innebär att KB uppfyllt såväl bevarandemålet som tillgänglighetsmålet.

Alla dagstidningar mikrofilmas idag, av bevarande- och tillgänglighetsskäl. Av dagstidningar finns 5 000 titlar på KB. Av dessa är endast Post- och Inrikes Tidningar, Sveriges äldsta tidning, digitaliserad från år 1645 till 1721. Arbete pågår med perioderna 1788–92 (innefattande mordet på Gustav III) och 1808–14 (innefattande statsvälvningen 1809 och erövringen av Norge). De digitaliserade tidningarna ligger i ett system för fulltextsökning, som klarar av att hitta det som är ”nästan rätt”, t.ex. på grund av att stavningen inte är normaliserad. Användargränssnittet är ännu ytterst primitivt. Cirka 17 000 sidor är klara, ungefär lika många under arbete. Arbetet har delvis skett inom det nordiska projektet Tiden (se vidare avsnitt 5.3.1).

Av KB:s 3,5 miljoner böcker är 20 volymer digitaliserade i bildform genom projektet ”Före 1700”. Prioriteringen för valet av projektet var äldre böcker som är svåråtkomliga på andra bibliotek och som speglar olika ämnesområden. I projektet ingår också Anders Bures berömda karta över Norden från 1626.

Av det svenska okatalogiserade materialets 10 miljoner objekt har cirka 1 500 sidor digitaliserats, huvudsakligen affärstryck från 1920talet.

Också i samband med utställningar har digitalisering förekommit i viss utsträckning, det mest omfattande exemplet är Speglingar av Österlandet år 2000.

Inga av KB:s 30 000 svenska tidskrifter har digitaliserats, och av KB:s handskrifter är bara några bildexempel digitaliserade.

Finansiering

Större delen av den långsiktiga digitaliseringen på KB har finansierats genom överskottsmedel, som biblioteket fick disponera under 1998 och 1999. Sedan dess har det varit svårt att uppbringa resurser. Under 2002 och 2003 har dock Suecia-projektet kunnat finansieras inom KB:s ram. Digitaliseringen av tidningar har delvis finansierats av Nordinfo inom Tiden-projektets ram (se avsnitt 5.3.1). En del av skanningen av tidningar har utförts av Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna under programmet Kulturarvs-IT och därmed finansierats den vägen. De största kostnaderna för tidningsdigitaliseringen har dock burits av KB. Samarbetsprojektet Bilddatabaser och digitalisering – plattform för ABM-samverkan (se avsnitt 5.4.2.2) finansierades av Riksbankens Jubileumsfond, men även där bidrog de deltagande myndigheterna med egna resurser.

För närvarande finns inga särskilda medel tillgängliga. KB anser att särskilda statsbidrag bör utgå så att KB får möjlighet att digitalisera viktiga delar av sina samlingar och hålla dessa permanent tillgängliga för studier och forskning. I planerna ingår också att utnyttja de små resurser som finns vid Roggebiblioteket (se kap. 2) samt undersöka möjligheterna för utökat samarbete med Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna, Kulturarvs-IT. Här skulle digitalisering på enklare nivå kunna prövas och ge erfarenheter och kunskaper som underlättar massdigitalisering i framtiden. Mycket av det material som är högst prioriterat är dock så ömtåligt, unikt och värdefullt att det bör digitaliseras inom KB och med höga krav på kvalitet när det gäller upplösning, färgkontroll, kontrast och skärpa.

5.2.3. Digitalisering vid andra kulturarvsinstitutioner

De följande myndigheterna har givits tillfälle att beskriva sin egen digitaliseringsverksamhet för att få en bild av läget. De har ombetts att ta upp följande i beskrivningen: Urval/kriterier, tillgänglighet, långsiktigt bevarande samt kostnader och finansiering.

Riksarkivet (RA) och landsarkiven (http://www.ra.se)

Riksarkivet har valt att satsa på de stora och grundläggande källserierna som används brett i såväl akademisk forskning som släkt- och hembygdsforskning (kyrkobokföringshandlingar, lantmäterihandlingar, inskrivningshandlingar m.m.) Därutöver finns också olika mindre projekt som inriktar sig på olika arkivmaterial. Exempel på detta är Oxenstiernaprojektet (utgivning av Axel Oxenstiernas skrifter och brevväxling, se http://www.ra.se/ra/ oxenstierna/oxenstierna1.html), projektet Äldre geometriska jordeböcker (skapandet av en nationalutgåva av de äldre geometriska jordeböckerna, dvs. de storskaliga kartor som framställdes under perioden 1633–1655, se http://www.ra.se/ra/geometriska/ index.html), Krigsarkivets projekt för att mikrofilma och skanna äldre handritade kartor (se http://www.ra.se/kra/kart.html), Svenskt diplomatarium (via Internet publicerar bilder på samtliga originalbrev förvarade i Riksarkivet som behandlas i tryckta häften, se http://www.ra.se/ra/diplomat.html) och MPO-projektet (katalogisering och skanning av medeltida pergamentsomslag, se http://www.ra.se/ra/mpo.html). Som hjälp vid urvalet av handlingar för digitalisering och mikrofilmning har Riksarkivet ett produktråd med företrädare för olika användargrupper. Skanning ”on demand” betjänar både forskare som besöker arkivinstitutionerna och statliga myndigheter som vill ha uppgifter ur arkiven för sin handläggning (t.ex. 30 000 förfrågningar per år från skattemyndigheterna om bouppteckningar).

Digitala bilder som en metod för att försörja forskarsamhället med arkivinformation på distans har också börjat undersökas. Det finns ett projekt kallat DAF (Digital arkivöverföring), som bekostats av RJ och som utrett möjligheterna att ersätta dagens fjärrlån av originalhandlingar till universitet och högskolor med ”digitala utlån”. Slutrapporten kommer i början av 2004. Riksarkivets SVAR-enhet har också två EU-finansierade projekt kallade ”Digitala forskarsalen” respektive ”Ett historienät Sverige” som riktar sig till en bredare allmänhet.

Museer och kulturmiljövårdens institutioner

Statens historiska museum (http://www.historiska.se)

Statens historiska museum (SHM) är ett centralt ansvarsmuseum. SHM:s grundläggande uppgift är att förvalta kulturarvet och ge perspektiv på tillvaron för att stärka en demokratisk samhällsutveckling.

”Medeltidens bildvärld” (http://www.historiska.se/medeltidbild) är en nyöppnad webbplats som består av drygt 19 000 bilder av fler än 4 100 medeltida kyrkliga konstföremål. Webbplatsen har tagits fram som ett pilotprojekt för att utveckla effektiva gränssnitt mellan museets databaser och olika brukargrupper. ”Medeltidens bildvärld” har därför särskilt anpassats för olika grupper av besökare, bl.a. skolan, hembygdsintresserade, kulturmiljösektorn samt forskare. SHM:s föremålsbilder görs tillgängliga genom två databaser på webben: ”SHMBild” och ”Fornbild”. ”SHMBild” är i första hand riktad mot professionella användare (förlag, medieföretag, museer, forskare m.fl.) medan ”Fornbild” innehåller dokumentationsfoton av enklare kvalitet för en bred brukargrupp. ”SHMBild” innehåller för närvarande drygt 3 300 bilder och ”Fornbild” drygt 6 100 st.

SHM:s mycket omfattande samlingar ställer särskilda krav på inriktning och urval av vad som ska digitaliseras. SHM strävar efter att i allt större utsträckning göra digitaliseringen behovs- och brukarstyrd, dvs. att den ska ske med utgångspunkt i sådant material som efterfrågas och används.

Nationalmuseum (http://www.nationalmuseum.se)

Nationalmueum är Sveriges centrala museum för äldre europeisk bildkonst från 1500-talet till sekelskiftet 1900, för porträttkonst liksom för konsthantverk och design ända fram till nutid. Nationalmuseum ansvarar för och förvaltar också statens porträttsamling och andra statliga samlingar av bildkonst och konsthantverk utanför museet. Nationalmuseums samlingar uppgår till drygt 600 000 föremål. Drygt 86 000 av dessa föremål är idag digitalt registrerade och närmare 28 000 är digitalt avbildade som påsiktsbilder i föremålsdatabasen d.ART. Inom ramen för Kulturarvs-IT sker hos Stiftelsen Föremålsvård i Grängesberg en fortlöpande digitalisering av museets grafiksamling vilket resulterar i cirka

10 000 digitala svartvita påsiktsbilder per år avsedda att framdeles läggas in i databasen.

Brist på resurser gör att det för närvarande inte pågår någon systematisk digital registrering. Cirka 1 650 föremål är avbildade i högupplöst format och lagras på cd-skivor. Den årliga tillväxten av högupplösta digitala avbildningar kan uppskattas till 600 föremål. För närvarande pågår också ett projekt att digitalisera Gripsholmssamlingens drygt 4 000 analoga fotografier. Nationalmuseums fotoateljé fotograferar analogt men digitaliserar sedan fotografierna.

Det främsta målet för digitaliseringen av Nationalmuseums samlingar är att göra samlingarna tillgängliga och att förmedla kunskap om föremålen till forskare och alla andra verksamma inom utbildningsväsendet och till en intresserad allmänhet. Utgångspunkter för den hittills genomförda digitaliseringen har varit det som registrerats i de tidigare databaserna, nämligen samlingarna av måleri, skulptur, miniatyrer samt konsthantverksföremål. Därtill har ett stort antal teckningar av svenska konstnärer registrerats och försetts med digitala påsiktsbilder.

Planeringen för långsiktigt bevarande innebär att såväl databashanterare som applikation uppdateras för att följa den tekniska utvecklingen och säkerställa den registrerade informationens läsbarhet. Påsiktbilderna i databasen lagras på server medan föremål inskannade i TIFF-format lagras på cd. För tillfället är föremålsdatabasen endast tillgänglig för museets personal, men ett beslutat projekt ska under våren 2004 publicera delar av informationen i föremålsdatabasen på Internet.

Stiftelsen Nordiska museet (http://www.nordiskamuseet.se)

Nordiska museet saknar ännu en gemensam policy för digitaliseringsarbetet liksom gemensamma kriterier för urvalet. I realiteten har dock digitaliseringen av den inventarieförda föremålssamlingen varit prioriterad. Av drygt 360 000 inventarienummer finns f.n. drygt 30 000 föremål digitaliserade. Lågupplösta versioner av motsvarande bildfiler ska länkas till respektive inventarienummer i den nya föremålsdatabasen Primus. En successiv digitalisering av det äldre fotografiska materialet i Nordiska museets arkiv pågår dessutom. Urvalet styrs i hög grad av efterfrågan, i viss mån av bevarandehänsyn. F.n. finns cirka 10 000 högupplösta bil-

der/fotografier men de är endast tillgängliga internt. Planer finns på att överföra dem till Primus fotomodul.

Den externa tillgängligheten till det digitaliserade materialet är ännu begränsad, men en webb-version av Primus planeras. Informationen i denna allmänt tillgängliga version kommer att vara kraftigt reducerad, främst p.g.a. personuppgiftslagen (PuL). Senhösten 2003, alltså innan webbversionen av Primus är klar, kommer museet att på sin hemsida presentera cirka 3 000 bilder av föremål i de samiska samlingarna. En plan för det långsiktiga bevarandet saknas ännu. De högupplösta digitala bildfilerna förvaras på cd och på hårddisk. Lösningar för en säkrare backup och lagring samt en bättre tillgänglighet till dessa filer diskuteras.

En stor del av utvecklingen har bekostats av det ordinarie anslaget och med hjälp av museets egna fotografer, som allt mer övergått till digital teknik. Resurserna har drygats ut genom Sesamprojektet, Kulturarvs-IT, tillfälliga medel från Jordbruksdepartementet samt projektanställda fotografer på särskilda anslag. Mycket arbete återstår dock, framför allt när det gäller kompletterande registrering. Konkurrensen om museets resurser har stadigt hårdnat och möjligheten att inom ramen för de knappa anslagen bekosta digitalisering från ax till limpa är ytterst begränsad.

Riksantikvarieämbetet (http://www.raa.se)

Ur det Antikvarisk-topografiska arkivet har cirka 300 000 sidor kyrkohandlingar digitaliserats. Det innebär att man täckt cirka 2/3 av aktmaterialet (i textform) om kyrkorna i Sverige uppförda före år 1940. Materialet är eftertraktat av i första handläggare hos länsmuseer och länsstyrelser, kyrkoantikvarier samt forskare. Det är ännu inte tillgängligt men kommer troligen att kunna nås från RAÄ:s bilddatabas Kulturmiljöbild om några år.

Vidare har 120 000 bilder på kyrkor, kyrkointeriörer och kyrkliga inventarier digitaliserats. Det digitaliserade materialet sträcker sig från 1800-talet fram till 1975. Även detta är eftertraktat av i första hand handläggare hos länsmuseer, länsstyrelser och kyrkoantikvarierna men också av intresse för forskare och allmänheten. Materialet är tillgängligt genom RAÄ:s webbdatabas för bilder, Kulturmiljöbild (http://www.raa.se/kmb) sedan december 2000. Långsiktigt bevarande sker i TIFF-format på cd-rom och fr.o.m. 2004 planeras överföring till hårddisk med backup.

Vidare har cirka 25 000 nytagna bilder på kulturmiljöer digitaliserats, vilka är för kulturarvssektorn och allmänheten ett mycket eftertraktat material. Bilder av hög fotografisk kvalitet i färg fr.o.m. cirka år 1985 har prioriterats. De är liksom Antikvarisk-topografiska arkivets kyrkobilder tillgängliga genom databasen Kulturmiljöbild. Långsiktigt bevarande genom Photo-cd format på cdrom, och TIFF-format på hårddisk med backup fr.o.m. 2004.

Kulturrådet om digitalisering vid museer i landet

Kulturrådet samlar in statistik om digitalisering av framför allt museernas samlingar. Uppgifterna som nu levereras är hämtade från 2002 års statistik vilken ännu inte har publicerats.

De 250 största museerna lämnar uppgifter. Föremålssamlingarna är mycket stora. De 26 regionala museerna har cirka 5,5 miljoner föremål varav cirka 50 procent är digitaliserade, till det kommer cirka 21 miljoner fotografier varav 12 procent i digital form. Tillväxten när det gäller föremålen är inte särkilt stor, cirka 174 000 under ett år och fotografier cirka 71 000 och det varierar mycket från institution till institution. De kommunala museerna anger ett föremålsbestånd om cirka fyra miljoner objekt och fotosamlingar som består av 14,5 miljoner fotografier. Digitaliseringsgraden är ungefär lika hög som för de regionala museerna.

Ett av de problem som funnits och fortfarande finns är att museerna använder olika system för sin digitalisering, SOFIe är det idag mest använda. Detta har tagits fram av Västerbottens museum. Bristen på samordning gör att det är svårt att göra sökningar i samlingar över länsgränserna. Det finns dock projekt som arbetar med att lösa problemen så att korssökningar ska kunna göras oavsett teknisk plattform. Ganska få museer har idag databaser i vilka det är möjligt för besökare att själva göra sökningar.

Digitalisering av museernas samlingar har diskuterats intensivt det senaste decenniet. Mycket har blivit gjort men det återstår så stora beting att museerna för sitt inre arbete borde upprätta planer för vad som ska digitaliseras och i vilken ordning. Det senare borde ta sin utgångspunkt i ett medborgarperspektiv.

De statliga centrala museerna borde ha digitaliseringen av föremåls- och arkivsamlingar som en mycket starkt prioriterad uppgift. Nordiska museets arkiv t.ex. är av central betydelse för besökare

vid museer och arkiv – i framtiden kanske också biblioteken – runt om i landet, men i hög grad otillgängligt.

Övriga museer och arkiv

Situationen vid mindre museer och arkiv kan exemplifieras med scenkonsten, betraktat som ett gemensamt ABM-område. På Sveriges Teatermuseum finns böcker från 1500-talet och arkivmaterial från och med 1700-talet. Av detta är ingenting digitaliserat. För närvarande dokumenteras dock med projektmedel från RJ ett antal nutida teaterföreställningar genom inspelning av ljud och (rörlig) bild, intervjuer med upphovsmän/kvinnor, programblad, skisser m.m. på cd-skivor. Dessa är dock av upphovsrättliga skäl inte allmänt tillgängliga.

Dansmuseet har överfört fotografier av kostymer från Ryska Baletten (1910- och 20-tal), av vilka museet äger ett stort antal, på cd-skivor. Dessa används som påsiktsbilder av forskare och av andra museer som vill låna kostymer för utställningar.

Vid Umeå universitet finns en repertoarförteckning lagrad i digital form, som omfattar svensk teater under perioden 1910 till 1975. Flera band har getts ut i tryck, men det digitala materialet, som byggdes upp under 1970- och 80-talen, är inte tillgängligt för allmänheten.

Ytterligare material om scenkonsterna finns t.ex. på Teatermuseet i Göteborg, Strindbergsmuseet, Musikmuseet, Landsortsteatersamlingen i Eskilstuna, De Kungl. Teatrarnas Arkiv (KTA), Dramatens och Operans arkiv, Statens ljud- och bildarkiv (SLBA) samt i betydande utsträckning på KB. Inga av dessa samlingar, som innehåller tryck, bilder, rörliga bilder och (tredimensionella) föremål, har digitaliserat något av sitt material. Digitaliseringsprojekt kring en dramatiker, t.ex. ”Digitale August” (Strindberg) skulle kunna vara ett samarbetsprojekt mellan dessa.

5.2.4. Digitalisering av objekt vid några universitet/högskolor

Universitet och högskolor framhåller genom Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF) att man inte vill satsa resurser på bevarandefrågor utan koncentrera sig på sina huvuduppdrag – utbildning och forskning. Redan idag befinner sig dock många

universitets-/högskolebibliotek ”i en bevarandesituation”, och SUHF befarar att det utförs dubbelarbete. SUHF anser vidare att ansvarsfördelningen bör klargöras när det gäller det långsiktiga bevarandet av såväl digitalt som icke digitalt material och att det är av största vikt att nationella standarder fastställs. Om varje institution skapar egna system kommer stora tekniska problem att uppstå. Sverige skulle också tjäna på att ansluta sig till de europeiska standarder som tagits fram.

Lunds universitet

Ömtåligt, dyrbart, stöldbegärligt eller högfrekvent material väljs ut för digitalisering. Digitaliserat material finns ibland tillgängligt via webbsidan, ibland endast som cd. Digitaliseringen är ett led i det långsiktiga bevarandet. Kvaliteten på det digitaliserade materialet hålls så hög att forskaren endast undantagsvis får tillgång till originalet. I framtiden bör allt digitaliserat material vara tillgängligt via Libris och den lokala bibliotekskatalogen. Frågan om långsiktigt bevarande av det digitaliserade materialet är fortfarande olöst. Digitaliseringen av Lunds universitetsbiblioteks samlingar har bekostats av projektanslag eller av enskilda beställare. Någon öronmärkt budget finns inte för denna verksamhet.

Ur Universitetsbibliotekets samlingar är följande digitaliserat: S:t Laurentius Digital Manuscript Library, 67 volymer medeltida handskrifter (http://laurentius.lub.lu.se), UB:s Linnébrev, Magnus Körners originalteckningar till de egna verken Skandinaviska Foglar och Skandinaviska Däggdjur samt till Sven Nilssons Illuminerade figurer, Intervjuer med lägerfångar från Ravensbrück (25 av 500, i original och engelsk översättning, http://www.lub.lu.se/handskrift/ projektravensbruck/index.html.sv), 500 foton (av 20 000 av lundafotografen Per Bagge). Båda projekten ska fortsättas. Vidare arbetar man med Joachim Meyers fäktbok (1500-talshandskrift med 28 handkolorerade teckningar), UB:s porträttsamling, kartor och byggnadsritningar ur universitetets arkiv (330 st.) och Östturkisk nyhetstidning (Kashgar) 1933–37.

Följande är utvalt för digitalisering: Brev till Tegnér (15 band), Sophie Brahes släktbok, C.F. Hills versmanuskript, kinesiska akvareller 50 st. samt ett urval handskrifter (Jarringsamlingen och illuminerade österländska), Schubertsamlingen och Mårten Sjöbecks fotosamling.

Uppsala universitet

Uppsala universitetsbibliotek har sedan år 2000 koncentrerat sina digitaliseringsinsatser på Erik Wallers manuskriptsamling (http:// publications.uu.se/waller) med cirka 30 000 objekt (brev, föreläsnings- och publikationsmanuskript, rapporter, intyg m.m.) av hög internationell klass, vilket varit vägledande för valet. Den innehåller dokument från ett mycket stort antal märkespersoner i naturvetenskapens och medicinens historia från medeltiden till 1900-talets början. Även humanister och politiker är representerade. Samlingen publiceras löpande fritt tillgänglig på Internet. Katalogiseringsmodulen är datatekniskt avancerad, lättanvänd och utvecklad av bibliotekets enhet för digital publicering. Därmed finns förutsättningar för säkert långtidsbevarande. Ännu fortsätter dock bränning av cd-romskivor som säkerhetskopior. En likartad databas för bilder är under utarbetande.

Bland handskriftssamlingens rariteter har hittills tre utvalts för cd-romproduktion i tekniken Touch&Turn, som ger ett ”bläddringsbart” visningsformat, bl.a. en 1300-talshandskrift av Eddan. Flera andra större och mindre digitaliseringsprojekt förekommer i samverkan med andra institutioner, men de har ännu inte nått slutstadiet vad gäller teknisk utveckling eller fullskaleproduktion. Exempel: Carta Marina, staden Mexico på 1550-talet, Rudbeckarnas Blombok, Dübensamlingens 1600-talsmusikalier, ett virtuellt museum och en universitetshistorisk bildsamling. Finansieringen av projekten sker vid sidan av ordinarie medelstilldelning för biblioteket. Inom den pågående reproverksamheten sparas beställda digitaliserade avbildningar på eget datornätverk.

Göteborgs universitet

GUB prioriterar digitalisering av efterfrågat material som kan skadas av för stor användning. Backup-kopior tas löpande med samma ambitionsnivå som för övriga system, och då ovanliga filformat används sparas även en kopia i TIFF- eller jpg-format. En uppskattning av kostnaden för arbetet (baserad på kostnaderna för Ostindie-materialet) är fyra miljoner kronor.

GUB har digitaliserat cirka 10 000 sidor av Ostindiska Kompaniets arkiv. Hela Ostindie-beståndet vid GUB är digitaliserat, arbetet fortsätter med att skanna relevanta samlingar

vid andra arkiv. Därmed skapas ett sammanhållet virtuellt ostindiskt arkiv. Hela projekt omfattar cirka 20 000 sidor. Se http://www.ub.gu.se/samlingar/handskrift/ostindie/projektet.xml

Kvinnohistoriska tidskrifter. Tidskriften Framåt 1886–1889 är skannad i sin helhet 1 015 sidor. Ur Tidskrift för hemmet 1859– 1885 är 7 000 sidor skannade, 2 800 sidor återstår. Ur Rösträtt för kvinnor, utgiven av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt 1912–1919 är cirka 600 sidor skannade ( http://www.ub.gu.se/ samlingar/kvinn/digtid/Klassikerarkivet) Emigrationsutredningen 1907–14 består av cirka 3 000 sidor som beskriver det svenska samhället vid denna tid (http://www.ub.gu.se/samwebb/textarkiv/ emigrationsutredningen/start.html) och Ellen Keys Barnets Århundrade består av cirka 550 sidor (http://www.ub.gu.se/ samwebb/textarkiv/ellen_key/meny2key.html).

Hittillsvarande skanningar har mest gällt äldre material utan upphovsrättsskydd. GUB har anskaffat programvara som stödjer administration av digitala upphovsrätter och har varit aktivt i utvecklandet av tjänster som också gör upphovsrättsligt skyddat material tillgängligt.

GUB planerar att skanna in en väsentlig del av Svensk Historisk Statistik. Offert har lämnats, denna inskanning skulle göra ett efterfrågat och ibland svåråtkomligt material mer tillgängligt. Statistiken avses skannas numeriskt på så sätt att data kan importeras direkt till kalkylprogram. GUB har anskaffat god digital utrustning med kamera, flatbäddsskanner och filmskanner av mycket hög kvalitet.

Stockholms universitet

Stockholms universitetsbibliotek har genom depositionen av Kungl. Vetenskapsakademiens bibliotek stora samlingar av äldre naturvetenskaplig litteratur. En del av samlingens äldre litteratur har digitaliserats genom EU-projektet REGNET http://www.regnet.org/default.htm, dock endast ett mindre urval av planscher ur speciellt värdefulla äldre naturvetenskapliga böcker. Önskvärt vore att digitalisera ett urval svåråtkomliga och värdefulla naturvetenskapliga böcker i sin helhet som till exempel Carl von Linnés Systema Naturae i originalupplagan från 1735. Det svenska bokliga kulturarvet inom naturvetenskaperna bör också prioriteras i ett eventuellt nationellt digitaliseringsprojekt.

Härutöver har cirka 200 äldre ekonomiska kartor skannats in på Geobiblioteket. Urvalet har huvudsakligen byggt på efterfrågan. Kartorna är digitalt tillgängliga endast på Geobiblioteket men kan släppas på nätet efter viss bearbetning. Generellt gäller att 1) utan särskilda resurser är det inte möjligt att göra systematiska digitaliseringsinsatser och 2) digitaliserat material bör vara fritt tillgängligt på nätet.

Linköpings universitet

Linköpings universitet har inte genomfört några digitaliseringsprojekt men vill framhålla att universitetet stöder projekt Runeberg (se avsnitt 5.2.6).

Umeå universitet

Digitaliseringen, som i huvudsak skett i form av bildskanning, har både fokuserats på att lyfta fram material ur egna samlingar och på att tillföra digitalt material ur andra arkiv (genom egen skanning eller via samarbetspartners). Tyngdpunkten ligger på förtecknat material för att enkelt kunna knytas till sökdatabaser. Generellt finns en inriktning mot norrländskt material (universitetets profil). Därtill en prioritering av material som är svåråtkomligt, efterfrågat och skyddsvärt (någon eller flera av faktorerna) och där inga legala hinder för digitalisering finns. Totalt rör det sig om ett 60-tal volymer om totalt cirka 20 000 sidor.

Speciella projekt för att digitalisera ett urval av samiska urkunder, äldre böcker med norrländsk anknytning och delar av handskriftssamlingen pågår. Speciellt kan nämnas den satsning på tillgängliggörande av samiskt material som görs vid universitetet. På initiativ av Centrum för Samisk forskning (CeSam) och med stöd av Riksbankens Jubileumsfond mikrofilmas och skannas den unika samiska klippsamlingen i Vilhelmina folkbibliotek. Vid Demorafiska databasen (DDB) registreras kyrkböcker från samiska områden och vid Universitetsbiblioteket har ett projekt påbörjats som syftar till att digitalisera samiska urkunder.

Universitetsbiblioteket (Forskningsarkivet) har deltagit i DAFprojektet (”Digital arkivöverföring för forskning vid universitet och högskolor”). De riktigt stora digitaliseringsinsatserna har skett

och sker vid DDB som i 30 års tid sysslat med storskalig registrering av historiskt material fördelat över riket (folkbokföring, befolkningsstatistik m.m.).

Ambitionerna är att efterfrågat material ska göras tillgängligt via Internet. Frågan om långsiktigt bevarande är inte löst. Det finns ett stort behov av en ”svensk standard,” kanske i form av gemensamma rekommendationer, rådgivning, eventuellt möjlighet till central lagring. I avvaktan på bättre lösningar sker lagringen idag i huvudsak på cd-rom.

Digitaliseringsverksamheten bedrivs i huvudsak inom ramen för ordinarie verksamhet och den del som omfattar mer långsiktig digitalisering motsvarar cirka en heltidstjänst.

Karolinska institutet (KI)

KI är sedan 1997 ansvarigt för Hagströmer Biblioteket (HB), ett medicinhistoriskt forskningsbibliotek eller snarare Bokmuseum med 23 000 titlar. De flesta är tryckta före 1830 och den äldsta är från 1488. KI avser att påbörja digitalisering av delar av materialet och är därför speciellt intresserade av digitaliseringsfrågorna. Den övervägande delen av samlingarna utgörs av gåvor och donationer från namnkunniga svenska läkare under 1700- och 1800-talet, men flera värdefulla donationer av privata specialsamlingar tillkom även i början på 1900-talet, däribland Gustaf Retzius bibliotek.

Som en inledning till att nå ut och marknadsföra HB som ett internationellt föredöme för ett aktivt och levande medicinhistoriskt bokmuseum med forskningsbibliotek, har HB lagt upp ett projekt för att presentera ett urval ur samlingarna i ett virtuellt bokmuseum. I redigerad form avses kommenterade katalogiseringar, kompletterade med digitala bilder, läggas ut på Internet på en egen hemsida, och enligt planerna så småningom bli ett framtida elektroniskt bokmuseum av världsklass. Planer finns att genom ett nätverk även samarbeta med andra svenska bibliotek med liknande ”slumrande” samlingar (t.ex. KVA, IVA, m.fl.) vars äldre vetenskapliga böcker kunde presenteras i detta elektroniska bokmuseum (se prospekt: Bibliotheca Systema Naturae).

Kungl. Tekniska högskolan (KTH)

Den äldre litteratursamlingen vid KTHB innehåller många rariteter från 1500-talet fram till 1960 och omfattar cirka 1400 hyllmeter. Trots dess unika dokument är dess största tillgång dess accessionsvisa uppställning som tillåter betraktaren att följa den teknikhistoriska utvecklingen genom att vandra längs hyllraderna. Litteraturen finns idag endast tillgänglig genom manuella kataloger för besökare. Medel saknas för en digital katalogisering.

Endast en successiv digitalisering av noga utvalda monografier är ekonomiskt rimligt att tänka sig, då processen torde bli långsam genom valet av metod. Förutsättningen är att monografierna inte förstörs i processen. Urvalet av dokument torde följa dess betydelse för den teknikhistoriska utvecklingen, dess roll i landets övergång från agrart samhälle till industrialismen samt dess antikvariska attraktion. Urvalet måste också föregås av studier för att bestämma det enskilda dokumentets unika karaktär.

Kostnader för digitalisering av ett urval dokument är starkt beroende av vald ambitionsnivå, dvs. frågan kan egentligen inte besvaras innan en förstudie har genomförts. För att bygga upp en egen digitaliseringsfunktion vid KTHB krävs resurser för urval, utrustning och lokalytor för digitalisering samt en flerårig insats av en eller två personer. Sammantaget torde kostnaden inte understiga cirka 800 000 tusen kronor per år under fem år, totalt 4–5 miljoner kronor. Finansieringsmöjligheter saknas helt idag. Enskilda donatorer torde vara intresserade av att bidra till delar av denna utveckling under förutsättning att de ekonomiska frågorna kring infrastrukturen kan lösas. Det är en uppgift som inte ligger inom KTH:s möjligheter och uppdrag.

5.2.5. Litteraturbanken

Svenska Akademien har tagit initiativ till ett projekt rörande elektronisk lagring av viktigare litterära verk och viss annan litteratur. Frågan har utretts av professor Johan Svedjedal, Uppsala universitet, och RJ har beviljat tre miljoner kronor till projektet för ett pilotprojekt under två år fr.o.m. 2004. Följande bygger på den projektbeskrivning som tagits fram.

Litteraturbanken bör bedrivas som ett samarbete mellan flera svenska aktörer som har arbetat med verksamhet som faller inom

dess område. Litteraturbanken ska vara en organisatoriskt och ekonomiskt självständig enhet, och konstrueras som ett samarbetsprojekt mellan tre organ med nationellt ansvar för olika områden: Kungl. biblioteket, Språkbanken vid Göteborgs universitet och Svenska Akademien (SA). Verksamheten bör ledas av en föreståndare vid huvudredaktionen, som förläggs till Göteborg. Denne är underställd en styrelse med representanter för de samarbetande institutionerna, forskarvärlden, folkbibliotek m.m.

Litteraturbanken ska publicera digitala slutversioner av svenska skönlitterära verk och viss humanistisk litteratur. Den ska vara ett gemensamt nationellt initiativ vars verksamhet ska vara oberoende av enskilda universitets tillfälliga prioriteringar. Verksamhet av denna typ pågår i andra länder, men har hittills inte fått nationell omfattning och samordning i Sverige. Litteraturbankens uppgift är att vara en kulturhistorisk och litterär resurs för forskning, undervisning och folkbildning. Dess målgrupp ska vara forskare, högskolestuderande, gymnasister och litterärt allmänintresserade. De verk som publiceras inom Litteraturbanken ska förses med introducerande och kommenterande material för att fungera pedagogiskt. Materialet ska vara textuellt kvalitetssäkrat och publiceras i fulltextversioner. Litteraturbankens huvuduppgifter ska vara att samla in, arkivera och publicera material, samt göra det möjligt för användare att arbeta med det. Den ska också fungera rådgivande för liknande projekt.

De digitala slutversionerna består dels av sådana som kan hämtas från förlag, vetenskapliga textutgivare och viss publicering på Internet, dels sådana som kan skapas genom digitalisering av tryckta utgåvor (textkritiska utgåvor eller originaltryck). Litteraturbanken omfattar däremot inte material som enbart har publicerats på Internet, inte s.k. ”e-böcker” och inte heller digitala författararkiv (arbetsversioner etc.).

Litteraturbanken ska vara gratis och icke-kommersiell. Insamlingen av upphovsrättsligt rättsligt skyddat material bygger på att det ställs till Litteraturbankens förfogande på frivillig basis. Insamlingen av författarrättsligt fritt material bygger främst på egna initiativ från Litteraturbanken. Publiceringen sker via Internet. Verken ska länkas till den nationella biblioteksdatabasen Libris. Den digitala publiceringen inom Litteraturbanken kan ske på flera nivåer, och varje verk bör om möjligt göras tillgängligt i flera format. Produktion av tryckta böcker (via s.k. Print-On-Demand) är dock inte aktuell.

Litteraturbankens verksamhet startas 2004 i form av ett pilotprojekt som omfattar publicering dels av verk som föreligger i digital form, dels digitalisering av redan tryckta verk (textkritiska utgåvor, äldre och nyare verk i originalutgåvor). Projektet löper över tre år och är avsett att prova ut de tekniska och pedagogiska lösningar som ska användas. Till Litteraturbanken förs den digitala utgåva av C J L Almqvists samlade verk som tagits fram i Svenska Vitterhetssamfundets regi.

5.2.6. Övriga

Projekt Runeberg (http://runeberg.org) är en databas med digitala utgåvor av äldre svensk och annan nordisk litteratur. Projektet startade 1992 och bedrivs som ett ideellt projekt av intresserade frivilliga medarbetare i en studentförening. Texterna digitaliseras och görs tillgängliga kostnadsfritt via Internet. För närvarande ryms där 300 titlar i digital text och drygt 100 titlar i digital faksimil. De senare omfattar 300 volymer med 145 000 inskannade sidor ur böcker och tidskrifter, varav 45 000 sidor utgörs av första och andra utgåvan av uppslagsverket Nordisk familjebok. Databasen innehåller också verk av bl.a. av Carl Michael Bellman, Selma Lagerlöf, Viktor Rydberg och August Strindberg. Materialet omfattar inga verk av författare som är skyddade av upphovsrättsbestämmelserna. Projektledare har sedan starten varit Lars Aronsson, som leder Projekt Runeberg på sin fritid.

5.3. Internationella erfarenheter

5.3.1. Norden

Utredningen har inte haft möjligheter att göra någon heltäckande kartläggning av internationella förhållanden. Ambitionen har varit att finna några intressanta exempel som skulle kunna tjäna som förebilder.

Gemensamt nordiskt projekt

Projekt Tiden – Digitalisering av historiska tidningar i Norden Tiden var ett nordiskt projekt för att utveckla metoder för digitalisering av tidningar, som stöddes av Nordinfo och pågick under 1998–2001. Deltagare var Helsingfors universitetsbibliotek, KB, Aarhus statsbibliotek och Nasjonalbibliotekavdelninga i Mo i Rana.

I projektet provades olika OCR-läsningstekniker av antikva och fraktur för att göra texten sökbar. Man tog fram riktlinjer för digitalisering och mikrofilmning för kommande digitalisering. Projektet har lett till en kompetensutveckling i tidningsdigitalisering. Särskilt Finland har kommit långt och har gjort 70 titlar och 431 000 tidningssidor sökbara via Internet. KB har arbetat med Sveriges äldsta tidning, Post- och Inrikes Tidningar, men skulle vilja ge tillgång till åtminstone tre titlar per utgivningsår i sökbar form. Det skulle ge användarna en överblick över vardagshändelserna i landet. För den samnordiska webbplatsen har 6 000 tidningssidor skannats av KB. Adress: http://www.tiden.kb.se.

Danmark

I Danmark har man skapat en bra struktur för fortsatt arbete:

e-klassikere: Arkiv for Dansk Litteratur (ADL), Dansk Nationallitterært Arkiv (DNA) e-tryk: digitale faksimiler af sjældne bøger e-manuskripter: Håndskriftafdelingens e-manuskripter, Orientalsk og Judaistisk Afdelings e-håndskrifter, hittills ett 60-tal titlar e-billedvaerker: Den Nationale Billedbase og Portrætregistranten (en fortegnelse over de personer som findes i portrætsamlingen e-tidsskrifter, e-bøger og databaser: over 18 500 elektroniske ressourcer, Illustreret Tidende Online nu komplet 1859–1924 e-noder

Omfattning Arkiv för Dansk Litteratur: 150 000 sidor Dansk J-stor: 300 000 sidor akademiska tidskrifter Illustreret Tidende: 45 000 sidor Topografiska bilder: 70 000 st. Porträtt: 10 000 st.

Målgrupper/tillgänglighet Olika för olika delar. ADL är fritt för alla på nätet, medan e-tidskrifterna bara är tillgängliga för auktoriserade användare.

Finansiering Även finansieringen är olika, ADL har fått pengar från KB och DEF samt ett arv.

Adresser http://www.kb.dk/elib/ (Elektra, Det Kongelige Biblioteks samlingssida för e-resurser) http://statsbiblioteket.dk/projekter/dig_ proj.htm (digitaliseringsprojekt vid statsbiblioteket i Århus)

Finland

Omfattning En enkät angående bibliotekens digitaliseringsbehov till vetenskapliga och allmänna bibliotek har genomförts av undervisningsministeriet. Ett program har tagits fram som omfattar material som inte omfattas av upphovsrättigheter, fram till cirka år 1900.

Projektet Aurora I, Finskt Historiskt Tidningsbibliotek 1771– 1860, har fungerat som pilotprojekt för arbetet, som koordineras av Helsingfors universitetsbiblioteks mikrofilmnings- och konserveringstjänst i S:t Michel. Samarbetspartners är inhemska bibliotek, arkiv och museer samt de nordiska länderna. I december 2003 finns 70 titlar och totalt drygt 431 000 sidor. Databasen utökas löpande inom projektet Aurora II (Finskt Historiskt Tidningsbibliotek 1860–1890).

Andra pågående projekt är PERI+ som digitaliserar vetenskapliga tidskrifter (bl.a. tidskriften Suomi, Historisk tidskrift för Finland och Lakimies). Finland deltar även i EU-projektet Minerva, som behandlar riktlinjerna för digitalisering.

Helsingfors universitetsbibliotek har även deltagit i digitaliseringsprojektet Muisti (betyder ”Minnet”, ett ABM-samarbetsprojekt) till vilket bibliotekets egen bilddatabas Helmi hör.

Målgrupper Kulturhistoriskt intresserade i allmänhet och forskare i synnerhet.

Adresser http://www.lib.helsinki.fi/svenska/bibtjanster/dimiko/digitering.ht m (översikt över digitaliseringsprojekt från Helsingfors universitetsbiblioteks/Nationalbibliotekets hemsida) http://www.lib.helsinki.fi/memory (Muisti) http://lib.helsinki.fi/memory/helmi.htm (Helmi) http://digi.lib.helsinki.fi (Aurora I och II)

Norge

I Norge har ett flertal större digitaliseringssatsningar genomförts. Flera av dessa har gjorts i samarbete mellan olika institutioner. En större insats har också gjorts inför firandet av unionsupplösningen.

Omfattning GalleriNor: 87 000 bilder Digitale aviser: 400 000 sidor Digitalt Radioarkiv (historiskt): 30 400 timmar Kulturhistoriske plakater: 2 700 st. Det finns även enskilda mindre specialsamlingar.

Tillgänglighet Fritt tillgängligt över Internet med undantag av Digitalt Radio-Arkiv som p.g.a. upphovsrättsliga aspekter endast är tillgängligt för NRK:s och Nationalbibliotekets personal.

Finansiering Olika. Några projekt har finansierats med externa medel, Nordinfo eller extra statliga anslag. Andra har finansierats av institutionerna själva.

Adresser http://www.norge2005.no (Unionsupplösningen 1905

)

http://www.nb.no/baser/1905/skolesidene (Unionsupplösningen 1905 skolsidor) http://www.nb.no/gallerinor (GalleriNor) http://www.nb.no/avis (Digitale Aviser) http://www.nb.no/baser (Olika bild- och ljudarkiv)

5.3.2. Europa

Frankrike

Gallica är det franska nationalbibliotekets stora projekt med böcker, lexikon, tidskrifter, bilder och ljud. Det vill vara ett nationellt encyklopediskt digitalt bibliotek. I Gallica ingår samlingar kring olika teman: Gallica Classique (från Villon till Zola), Gallica Proust, Resor i Frankrike, Resor i Afrika, Gallica Utopie etc.

Omfattning 70 000 titlar, 80 000 bilder och över tio timmar ljud.

Tillgänglighet Fritt tillgänglig över Internet.

Adress http://gallica.bnf.fr

Skottland

SCRAN (Scottish Cultural Resources Access Network) är en skotsk databas.

Omfattning 1 miljon poster – bild, film och ljud från museer, arkiv och bibliotek samt undervisningsresurser för skolan

Målgrupper Från början var det skolor, som köper tillgång till databasen som de når via olika specialutformade ingångar. Numera kan även högskolor, bibliotek, museer och enskilda prenumerera.

Tillgänglighet Fritt att se småbilder och enkel rubrik över Internet, prenumeration för full tjänst.

Finansiering Grundfinansieringen kommer från lotterimedel. Därtill kommer prenumerationsavgifterna. De ABM-institutioner som bidrar med material får viss ersättning.

Adress http://www.scran.ac.uk

5.3.3. Övriga världen

USA

American Memory är en del av Library of Congress’ nationella digitala biblioteksprogram (NDL). American Memory innehåller digitaliserade dokument, fotografier, ljud och rörliga bilder som speglar USA:s historia. De har sammanställts i över 100 små och stora samlingar. Man har sökt samarbete med andra kulturarvsinstitutioner och en del av samlingarna innehåller material från dessa. Urvalet sker med stöd av en rådgivande kommitté.

Omfattning Över 7 miljoner objekt.

Tillgänglighet Via Internet. Det går att bläddra genom samlingarna och att söka enskilda objekt på personnamn, geografiska namn och ämnesord. En av tre stora länkar går till en ”learning page”, där lärare får tillgång till olika verktyg som gör det lättare att använda materialet i undervisningen.

Finansiering I december 2000 beslöt kongressen ge biblioteket 100 miljoner dollar i statliga medel för digital infrastruktur och bevarande. 25 miljoner är till utveckling och samverkan medan 75 miljoner bara är tillgängliga för samfinansierade projekt där andra går in med lika mycket.

Adress http://memory.loc.gov

Australien

Picture Australia Redan 1998 påbörjades det nätverk som idag heter Picture Australia. Det innehåller idag cirka trettio ABM-institutioner, som

lägger ut allt från vanliga foton till konst och objekt. Fotografierna visar människor, platser och händelser och bland objekten finns kostymer, vapen, sniderier och skulpturer.

Omfattning 940 000 bilder.

Tillgänglighet Lågupplösta bilder över Internet, högupplösta kan beställas.

Adress http://www.pictureaustralia.org http://www.nla.gov.au/libraries/digitisation (Australiensiska digitaliseringsprojekt)

5.3.4. Samarbetet i internationella organisationer

EU

I juni 2000 antog EU:s medlemsländer åtgärdsplanen eEurope 2002. Syftet var att göra Europa till den mest utvecklade dynamiska ekonomin i världen. Att snabbt exploatera de möjligheter som ”den nya ekonomin” – i synnerhet Internet – ger identifierades som en strategisk fråga. Ett av målen i åtgärdsplanen var att främja det europeiska innehållet i globala nätverk för att utnyttja den digitala teknikens möjligheter. I detta mål ingick att medlemsstaterna och EU-kommissionen gemensamt skulle skapa en samordningsmekanism för digitaliseringsprogram. Vid ett expertmöte i Lund i april i anslutning till det svenska ordförandeskapet diskuterades hur detta skulle realiseras. Man enades om att rekommendera ett antal åtgärder som både stöder samordning och ger ett mervärde till verksamheter på det digitala området som är hållbara på sikt. Rekommendationerna har kommit att kallas The Lund Principles.

De problem som identifierades var i stort att medlemsländerna har ett splittrat angreppssätt, använder föråldrade metoder, saknar enkla, gemensamma åtkomstformer för Europas medborgare, hanterar immaterialrättigheterna på ett sådant sätt att kollisioner uppstår mellan legitima intressen och saknar synergi mellan program för kultur och teknik.

Vidare konstateras att digitalisering innebär dyra investeringar under lång tid som är svåra för enskilda institutioner att bära.

Rekommendationerna innebär sammanfattningsvis att

  • ett samordningsforum inrättas
  • en europeisk översikt över åtgärder och program ställs samman genom att länderna publicerar s.k. National Policy Profiles på webben som sedan sammanställs av kommissionen
  • en kvalitetsram för benchmarking av digitaliseringsprojekt och program skapas och utvecklas genom en expertgrupp utsedd av medlemsländerna
  • nationella kataloger över digitaliseringsprojekt sammanställs samt att – ”best practices” och guidelines tas fram och
  • framväxten av kompetenscentra ska stödjas.

Arbetet har drivits framåt med olika tyngdpunkter under de olika ordförandeskapen. Under det belgiska ordförandeskapet stod kvalitetsfrågorna i centrum och ministerrådet antog två resolutioner som anknyter till digitalisering: ”Kulturens plats i utvecklingen av europeiska unionen” och ”Kulturens plats i kunskapssamhället”. Under det spanska ordförandeskapet våren 2002 inriktade man sig på bevarandet i digital form. En resolution, ”Bevarande av framtidens minne – bevarande av digitalt innehåll för kommande generationer”, antogs. Det danska ordförandeskapet gjorde hösten 2002 en uppföljning.

Under det grekiska ordförandeskapet våren 2003 har samordningsarbetet utvecklats ytterligare och även EU:s kandidatländer har inbjudits att delta. I samarbete med det italienska ordförandeskapet har initiativ tagits till ”Enhancing the Social and Economic Value of Digitization and Digital Preservation in Europe” som lyfter fram ett antal konkreta områden för samordnad digitalisering, bl.a. e-learning. Åtgärdsprogrammet eEurope 2002 har följt av ett nytt program eEurope 2005 som lägger tonvikt inte bara på innehåll utan på struktur.

Minerva (Ministerial Network for Valorising Activities in Digitisation, http://www.minerva.europe.org) är ett EU-finansierat projekt med inriktning på samordning inom digitaliseringsområdet. Syftet är att skapa en gemensam europeisk plattform i form av gemensamma och enhetliga rekommendationer och guidelines om digitalisering, metadata och långsiktigt tillgängliggörande och

bevarande av digital information. Finansieringen sker via EU:s femte ramprogram.

Det finns andra exempel på projekt som Sverige deltar i som gäller digitalisering t.ex. PuLMAN (Public Libraries Mobilising Advanced Networks, http://www.pulmanweb.org) som syftar till att stödja good practice i digitala tjänster och digital verksamhet vid allmänna bibliotek på lokal och regional nivå.

LEAF (http://www.crxnet.com/leaf/swedish/partners.html) är ett projekt inom EU:s femte ramprogram ”Ett användarvänligt informationssamhälle” (IST). Projektet inleddes i mars 2001 och löper över tre år. Syftet är att utveckla en modell för ett distribuerat söksystem som bygger på namn i auktoritetsposter. Systemet att skapa ett gemensamt auktoritetsregister, som är baserat på användarnas behov inom en sektor, har stor betydelse för det européiska kulturarvet. Riksarkivet är svensk ”full partner” i projektet – en av tio.

I den s.k. DigiCULT-rapporten, ”Technological landscapes for tomorrow’s cultural economy – Unlocking the value of cultural heritage” har ett antal rekommendationer fastställts som rättesnöre för nationella och regionala beslutsfattare (EU-kommissionen Directorate-General for the Information Society, January 2002). Citat ur Key Challenge 3 “The educational market is a key area for cultural heritage. National governments and regional authorities should see the educational use of digital cultural heritage information as a key target in any national digitization programme. National and regional governments should support the establishment of virtual protected environment as the most relevant future platforms for cultural e-learning”. Key Challenge 4 handlar om att ta hand om digitalt fött och se till att det blir tillgängligt, och nummer 5 handlar om långtidslagring.

Unesco

Även på global nivå har digitaliseringsfrågorna uppmärksammats men med annan vinkling än inom EU. Unesco antog i november 1999 en resolution kallad ”Promotion of the free and universal access to public domain information for the purposes of education, science and education” där medlemsstaterna uppmanas att stödja digitaliseringsåtgärder för att på så sätt göra det allmänna kulturarvet som förvaras i arkiv, bibliotek och museer fritt tillgängligt.

Liksom EU har Unesco kommit fram till att bevarandet av information i digital form är en förutsättning för tillgängliggörande över tid. En resolution ”Preservation of the digital heritage” antogs av Unesco i November 2001. Den har blivit utgångspunkt för mer ett praktiskt arbete.

Bland annat har ECPA (The European Commission on Preservation and Access) som är inriktad mot biblioteksområdet genomfört en studie på uppdrag av Unesco där man försöker ringa in problemen. Fokus ligger på tredje världen. Det är i första hand IFLA och ICA, Bibliotekens och arkivens världsorganisationer, som är engagerade i detta arbete. Unesco/IFLA:s översikt över digitaliseringsprojekt finns på adressen http://www.unesco.org/ webworld/digicol.

5.4. Samverkan mellan arkiv, bibliotek och museer

5.4.1. Inledning

Frågan om ABM-samverkan är övergripande och det ingår inte uttryckligen i direktiven att komma med förslag om hur den framtida ABM-samverkan ska organiseras. Det finns dock anledning att ta upp samverkan mellan ABM-myndigheter i samband med behandlingen av digitaliseringsfrågorna. I det sammanhanget är behovet stort av samordning och utsikterna till ett framgångsrikt samarbete stort. Samordning och samarbete är helt enkelt nödvändigt.

År 1992 startades på KB:s initiativ en informell arbetsgrupp för utökad samverkan mellan arkiv, bibliotek och museer (ABMgruppen). Syftet var att följa upp pågående samarbete samt ta initiativ till angelägna samarbetsprojekt. Gruppen har inte själv genomfört några projekt. En viktig utgångspunkt för arbetet har varit att sätta brukaren i centrum och underlätta tillgängligheten till det svenska kulturarvet oberoende av medium och förvaringsplats. Fokus har legat på verksamheter/projekt av gemensamt värde för kulturinstitutionerna. Sålunda ingår t.ex. i arbetet med Nationella Arkivdatabasen (NAD) de stora bibliotekens handskriftsavdelningar. Dessvärre är inte material från dessa synliga på nätet.

Inom det ABM-orienterade Fotorådet, som är knutet till Fotosekretariatet vid Nordiska museet, har pågått ett arbete med utveckling av en dataelementkatalog för fotografi. Detta grundläggande arbete är, precis som auktoritetssamarbetet, avgörande för

tillgängligheten till informationen i olika databaser. Auktoritetssamarbetet rör t.ex. enhetliga beskrivningar vad gäller person- och institutionsnamn. När det gäller personnamn har Sverige kommit långt genom det auktoritetsregister som finns tillgängligt i Librisdatabasen. Registreringen i NAD och REA (Register över Enskilda Arkiv) kräver också enhetlighet liksom museernas föremåls- och fotoregistrering.

5.4.2. Utvecklingen i Sverige

5.4.2.1 Utredning om ABM-samverkan

Riksdagen behandlade år 2000/2001 ABM-samverkan (bet. 2001/2001:KrU5, rskr. 2000/01:175) och ansåg att en utvärdering borde göras samt en bedömning av förutsättningarna för fortsatt samverkan och framhöll att det borde vara av intresse att välja ut lämpliga samverkansprojekt som kunde föra utvecklingen vidare. Regeringen uppdrog (25 oktober 2001) åt KB, Kulturrådet och Riksarkivet att utföra ett uppdrag med denna inriktning.

Uppdraget redovisades (23 april 2002) till regeringen i rapporten ”ABM-samverkan mellan arkiv, bibliotek och museer”. Rapporten har remissbehandlats och ett stort antal remissinstanser har yttrat sig. I rapporten behandlas innebörden av ABM-samverkan och centrala begrepp tas upp utan att slutliga definitioner fastställs. Vidare presenteras en kartläggning av projekt – tidigare och pågående. Beträffande syftet med samarbetet framhålls att tillgängligheten till institutionernas samlingar måste öka, liksom kvaliteten i verksamheten, att resursutnyttjandet måste bli effektivare och ABM-institutionerna slagkraftigare.

Remissinstanserna har sammanfattningsvis framfört följande allmänna synpunkter: Utredningsresultatet har påverkats av oklara direktiv. Stora luckor i beskrivningen av tidigare projekt. För stor vikt läggs på tekniska frågor, dvs. enhetliga standarder och nomenklatur och bevarandeaspekter, i stället för att lägga tyngdpunkten på föremedlande aspekter, behovet av att öka tillgängligheten och den samhälleliga nyttan. Perspektivet anses för snävt – det gäller begränsningen till kultur- och forskningssektorn, att brukarperspektivet inte står i fokus och att forskningens behov saknas. Vem som är brukaren borde ha belysts. Är det forskaren som utnyttjar de centrala institutionerna eller den intresserade all-

mänheten som i större utsträckning utnyttjar lokala resurser? Flera museer anser att redovisningen av deras verksamhet har stora brister. Inom arkivsektorn pekar man på att regionala folkrörelse- och föreningsarkiv samt Arbetarrörelsens arkiv borde ha ägnats mer uppmärksamhet. Den samverkan som till vardags sker lokalt borde ha framhållits.

I rapporten föreslås ett samordnande regelverk för vissa sektorsövergripande frågor samt en ny samordnande funktion under Kulturdepartementet. Denna skulle ha till uppgift att arbeta med övergripande strategisk planering, bygga upp av regelverk, förmedla stöd till projekt på olika nivåer, leda projekt samt syssla med utvärdering och utbildningsplanering.

Meningarna är delade om behovet av ett nytt centralt organ. Några anser att styrning kan ske genom regeringsuppdrag och regleringsbrevet. Behovet av samordning inom Regeringskansliet framhålls. De som förordar en central funktion anser att den i första hand behövs för att upprätta nationella ramverk, rekommendationer och standarder – gemensamma regelverk för digitalisering, registrering och harmonisering av register inom de olika sektorerna. I den samordnande funktionen bör KB, Riksarkivet, Riksantikvarieämbetet och Centralmuseernas samarbetsråd ingå. Andra anser det angeläget att det tillskapas organ motsvarande samordningsorganen på KB men utan normgivningsmakt med tanke på att olika institutioner har olika huvudmän. Ansvaret för det eventuella samordningsorganet bör ligga på Utbildningsdepartementet eftersom utbildningssektorn representerar de flesta brukarna. Några betraktar förslagen om samordning som centralistiska, missriktade i sin storskalighet och förlegade. Dessa menar att ABM-samarbetet ska vara behovsorienterat och främjas genom att lokala och regionala initiativ uppmuntras.

Rapporten behandlar vidare utveckling av utbildning och forskning med inriktning på ABM-området. Samverkan med högskolesektorn framhålls som viktig. Kontakterna mellan ABM- och utbildningssektorn måste stärkas för att institutionerna ska kunna spela en aktiv pedagogisk roll i förmedling av information till brukarna. Det krävs en omfattande upplysnings- och fortbildningskampanj om ABM-samarbete för alla som arbetar inom någon av de tre sektorerna. Flera remissinstanser är allmänt positiva till utbildnings- och forskningsinsatser på ABM-området. Något universitet betonar värdet av sådan utbildning och påpekar att sådan redan finns. Det är viktigt att just universiteten som

garanterar kvalitet och integritet ges utrymme att utveckla utbildning och forskning på området. Man framhåller vidare att samordnade insatser behövs. Behovet av pedagogisk utbildning understryks och att det behövs en omfattande upplysnings- och folkbildningskampanj kring ABM-samarbete för alla som arbetar inom dessa sektorer.

Beträffande registrering, digitalisering och bevarande av digital information anges att den föreslagna nationella digitaliseringsplanen ska fungera som styr- och samordningsinstrument och ska bygga på att registrering alltid ska föregå digitalisering. Utifrån bevarandemål och tillgänglighet ska prioriterade områden pekas ut. Planen ska ligga på en för ABM-sektorn gemensam webbsida. Det långsiktiga bevarandet måste lösas.

Remissinstansernas åsikter är varierande. Några anser att det behövs en övergripande nationell plan medan någon bestämt avvisar detta förslag. Mindre institutioner på den lokala nivån är i behov av stöd i olika former från centralt håll. I det kan Internetbaserad utbildning vara en metod. Flera påpekar behovet av gemensamma standarder, gemensamt digitalt system för sökning – lättillgängligt och användarvänligt – och att den långsiktiga lagringen garanteras. Beträffande långsiktig lagring hänvisas till de förslag som Arkivutredningen (SOU 2002:78) lämnat. Vidare framhålla att det vore önskvärt att digitaliseringsarbete kunde utföras i samband med arbetsmarknads- och handikappolitiska åtgärder.

I rapporten föreslås en nationell elektronisk namndatabas, ett arbete som också innebär att gemensamma standarder för hur informationen ska registreras måste utarbetas. Några remissinstanser kommenterar detta och anser att standardisering av personnamn, institutioner och geografiska begrepp måste lösas centralt.

I rapporten föreslås en omprövning av Lantmäteriets principer för avgifter på geografisk information, främst på historiska kartor och anser att den skapar rundgång på pengar. Några remissinstanser kommenterar förslaget och anser att det innebär en stor förlust att kulturarvssektorn inte har råd att använda sig av kartorna. All digital kulturarvsinformation böra var kostnadsfri för medborgarna.

Beträffande resursbehoven föreslås ett långsiktigt statligt stöd. Flera remissinstanser framhåller att det krävs resursförstärkningar. Inte minst för att detta är en förutsättning för att öka tillgängligheten.

I rapporten föreslås fortsatt utredning. Då bör handlingsinriktade frågor ges särskild uppmärksamhet. Tre frågeställningar lyfts fram som angelägna: ABM-arbetets finansiering, ambitionsnivå och organisation. Flera remissinstanser ställer sig allmänt positiva till fortsatt utredning och att detta ska inriktas mot konkreta förlag om innehållet i ett framtida ABM-samarbete. Flera anser att fokus bör ligga på ABM-samarbete på regional och lokal nivå, någon att utvärderingsarbete inte får försummas.

Regeringen aviserar i budgetpropositionen för år 2004 (utg. område 17) sina avsikter att återkomma om ABM-samverkan och framhåller att samarbetet ökat under senare år i första hand om övergripande frågor av principiell betydelse och i första hand på central nivå, samt genom konkreta projekt framför allt på regional och lokal nivå.

5.4.2.2 Stöd till gemensamma utvecklingsprojekt

Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond (RJ) anser att digitaliseringen är central ur ett forskningsförberedande perspektiv. Tillgängligheten är angelägen, liksom vad som ska väljas ut, finansieringen och det långsiktiga bevarandet. RJ har de senaste åren finansierat flera stora digitaliseringsprojekt, och har därvid prioriterat stora institutioner för att uppmuntra samarbete och standardisering. Tre viktiga seminarier har anordnats, 1996 om ”Forskningens roll i kulturminnesvården”, 1997 om ”Museerna och kulturarvet” och 1999 om ”ABM, IT och forskningen”

Projektet Bilddatabaser och digitalisering – plattform för ABMsamverkan är ett omfattande projekt som initierats av KB och genomförts i samverkan mellan KB, Nationalmuseum, RAÄ och Riksarkivet. Projektet har genomförts under åren 2001–2002 och finansierats av RJ. Arbetet, som har rört tre områden (terminologi, registreringsprinciper, teknisk kvalitet och standard), har resulterat i en omfattande rapport som kan utgöra utgångspunkter för ett fortsatt bredare samarbete mellan ABM-institutionerna. En webbplats (http://abm.kb.se) har skapats som bas för samarbetet. Där finns praktiskt inriktad vägledning för digital bildhantering samt rapporten i dess helhet.

Fältet är brett och innehåller fler aktörer och sektorer än bara KB och biblioteken – RJ ser den konferens som utredningen an-

ordnade under våren 2003 som ett bra tillfälle att förbättra beslutsunderlaget för ett strategiskt nationellt arbete.

Stiftelsen Framtidens kultur och Stiftelsen för kunskaps- och kompetensutveckling (KK-stiftelsen) har stött ett antal digitaliseringsprojekt samt projekt som har med infrastrukturen att göra. Bra exempel är Den virtuella floran, Naturhistoriska Riksmuseet (http://linnaeus.nrm.se/flora) och Kulturnät Sverige, numera flyttat till Kulturrådet (http://www.kultur.nu).

5.4.3. Uppbyggnad av ett ABM-centrum

Under hösten 2003 har myndighetscheferna för Kulturrådet, KB, Nationalmuseum, RAÄ och Riksarkivet kommit överens om att samla de nationella kulturarvsinstitutionerna i ett ABM-centrum. Till dessa räknas förutom arkiv, bibliotek och museer också kulturmiljövårdens institutioner. ABM-centrum är en fortsättning och utveckling av det samarbete som pågått med små medel under många år. Myndigheterna vill på detta sätt visa sin beredskap och förmåga att arbeta över de traditionella sektorsgränserna.

Målet är att stimulera och utveckla samarbetet mellan kulturarvsinstitutionerna i Sverige, att befrämja deras användning av ny teknik för att göra samlingarna mer och lättare tillgängliga samt att bidra till institutionernas kompetensutveckling.

Uppgifter

En viktig uppgift är att fortsätta samverkan kring digitalisering och målet är att göra viktiga objekt ur samlingarna tillgängliga över Internet och lätt sökbara. För detta krävs samverkan kring kvalitet och standard liksom registrering och indexering.

Resultaten från det nyss nämnda projektet Bilddatabaser och digitalisering – plattform för ABM-samverkan utgör en plattform och utgångspunkt för samarbetet. Webbplatsen http://abm.kb.se som skapats till stöd för digitaliseringsarbete ska underhållas och utvecklas och kommer att upprätthållas av KB.

ABM-centrum ska arbeta med utbildning inom digitaliseringsområdet och bidra till en ABM-överskridande kompetensutveckling, stödja och underlätta utvecklingsarbete. Centrum ska vidare bevaka den nationella och den internationella utvecklingen, inte

minst gäller det den europeiska samverkan om digitalisering som ingår i eEurope och baserar sig på ”The Lund Principles” (se avsnitt 5.3). Underlag för nationella planer och policydokument ska utarbetas. Utbildningssektorn i bredaste mening ska betraktas som den främsta målgruppen för kulturarvsinstitutionernas digitalisering. Urval, paketering och pedagogisk utformning ska utvecklas i nära samarbete med representanter för de potentiella brukarna – universitet/högskolor (forskare/lärare/studenter), skolan, vuxenutbildningen, hembygdsrörelsen. Ett medborgarperspektiv ska anläggas.

Organisation

Myndighetscheferna ska utgöra styrgrupp, en ledningsgrupp med personer från myndigheternas ledningsgrupper (eller motsvarande organ) ska driva verksamheten. Övriga institutioner ska samlas i ett ABM-råd. Former för samverkan med brukare, finansiärer m.fl. ska utvecklas.

Finansiering

De fem myndigheterna har förbundet sig att finansiera ett halvtidskansli. Deltagande i arbetsgrupper etc. ska finansieras av institutionerna själva. För att samarbetet inom digitaliseringsområdet ska ge några större resultat krävs dock ett större permanent bidrag från staten och bidrag från andra finansiärer.

5.5. Digitalisering – för vem, av vad och hur? Utredningens undersökningar

I det följande lämnas synpunkter som olika intressenter framfört i olika sammanhang (se 5.1.2).

5.5.1. Digitalisering – för vem och av vad?

Universitet och högskolor

Relativt många anser att ett viktigt syfte med digitalisering är att nå en stor målgrupp: lärosäten/forskare, lärare, studenter, bibliotek och minnesinstitutioner i hela landet, allmänheten/alla, svenska folket. Någon nämner att även universitets- och högskolebibliotek omfattas av den tredje uppgiften och därmed ska göra sitt material tillgängligt för allmänheten. Utbildningsperspektivet är viktigt. Många såväl forskare som studerande runt om i landet saknar tillgång till kulturhistoriskt värdefullt material eftersom det inte finns i digital form utan endast på vissa bibliotek i landet. Somligt finns bara på KB.

Beträffande val av objekt framhålls sammanfattningsvis att det svåråtkomliga, mest efterfrågade och skyddsvärda materialet bör prioriteras för digitalisering. I första hand bör svensk tryckproduktion, unika objekt i form av handskrifter och bilder i svenskt förvar komma i fråga – det handskrivna och äldsta först för att det alls ska bli tillgängligt. Det som inte under några omständigheter kan lånas ut, p.g.a. att materialet är ålderstiget, ömtåligt och att det ska vara av såväl allmänt som forskningsintresse (historia, kultur och kulturhistoria, av nationellt intresse). Mycket efterfrågat material bör prioriteras eftersom der löper risk att slitas ned eller komma bort, det är också intressant för många brukare Trycket på det vittrande pappret bör uppmärksammas.

Unika äldre samlingar av intresse för svensk och internationell forskning (även internationellt material av typ facklitteratur inom teknik medicin och naturvetenskap vid UU, KI och KTH – tillsammans lär dessa utgöra den fjärde viktigaste samlingen i världen av detta slag) som inte kommer att kunna digitaliseras i fulltext utifrån huvudmännens egna behov och ekonomiska ramar framhålls. Andra anser att det vore fel att dra paralleller mellan unikt och icke-unikt material eftersom exempelvis en dammsugarbroschyr kan vara unik men inte nödvändigtvis ”viktig”.

Prioriteringsfrågan framhålls som svår, inte minst för att det är svårt att definiera vad som är ”vetenskapligt värde”. Vad som värderas av vetenskapen är inte heller konstant och därför måste slumpmässighet finnas med i planen. Även dokument som kan tyckas oviktiga bör ha en viss sannolikhet att digitaliseras. Vidare framhålls att materialet ska vara av nationellt intresse. Endast i

undantagsfall ska alster tryckta i utlandet prioriteras. Det är viktigt att gå från ord till handling, en början kunde vara att välja ett antal vetenskapliga tidskrifter och börja digitalisera dessa. Om man ska göra ett urval bör urkunder och primärmaterial vara högt prioriterade.

Det vore oklokt att sätta gränser för kulturarvet vid ett fast årtal, exempelvis 1850. Kulturarvet är det vi ska spara för framtiden och skriftkulturen under 1900-talet är lika viktig som den under 1600talet. Kvaliteten på dagens digitala material är så god att forskarna bara i undantagsfall behöver originalen, 95 procent av studierna gäller själva texten och inte papperet. Ofta är den digitala versionen tvärtom överlägsen och kommer att förändra forskningen.

Endast ett fåtal lärosäten har uttryckt någon åsikt i fråga om vem som ska göra urvalet. Dessa framhåller att det bör göras av experter från centrala ABM – institutioner i konstruktivt samarbete. Flera anser att KB bör göra det, några anser att arbetsgrupper ska formeras, andra att det ska göras av kulturarvsforskare och någon att det bör skötas av en kommitté av biblioteksfolk och museiarbetare inom skilda områden.

De tekniska framsteg som har gjorts vad gäller bevarande på lång sikt tas inte tillvara. Ingen har utvärderat de metoder som finns. Oavsett hur man ska gå vidare krävs en utvärdering av de tekniska lösningar som hittills använts.

Andra forskningsbibliotek

De flesta anser att unikt, efterfrågat och material som riskerar att förstöras bör prioriteras. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB) framhåller förutom detta att det är en avvägningsfråga om materialet lämpar sig bäst för en källedition på papper eller för digitalisering. Riksdagsbiblioteket framhåller riksdagstrycket från sent 1980-tal och bakåt i tiden samt offentligt tryck på trähaltigt papper från 1870–1920 (har redan påbörjats). Riksarkivet framhåller också riksdagstrycket, alla landskapslagarna, Sveriges landslag och stadslagar.

Nordiska museet anser att det vid val av objekt måste utredas vilka urvalskriterier som ska användas. Vidare att befintliga resurser måste samordnas och att en avvägning måste göras mellan bevarande- och tillgänglighetsaspekter. Museet framhåller beträffande de bildorienterade miljöerna att en föremålsdatabas utan digitala

bilder är föga användbar utanför den institution som har byggt upp den. Bildmaterial är inte till för en snäv krets, utan är mer populärt än man tror inom den humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningen och hela kulturarvsområdet, inte minst för att kunna göra ”tidsresor”. Franska Gallica är ett gott exempel på ett samlande som stimulerar fantasin, och museet vill slå ett slag för den modellen. Även okänt och forskningsbart material framhålls.

Myndigheter

Kulturrådet anser att frågan för vem digitaliseringen ska ske är bredare än frågorna hur och varför. Tillgängligheten för alla, inte bara forskare, är viktig inte minst ur ett medborgarperspektiv. Över 50 procent av besökarna på folkbiblioteken är studerande, vilket har lett till att folkbiblioteken fått en helt annan roll än tidigare, nämligen som del i forsknings- och utbildningssystemet. Genom digitaliseringen har tillgången till material revolutionerats, och betydelsen av bibliotekets fysiska väggar har minskat.

Folk- och länsbiblioteken

Antalet tillfrågade är begränsat och relativt få har svarat. De framhåller också att det äldsta, det mest ömtåliga och det mest efterfrågade ska prioriteras. Även det unika, det svenska och lokalhistoriskt material framhålls liksom intresset för det totala folkbokföringsmaterialet.

Skolans behov av digitaliserat material från KB

De skolreformer som trädde i kraft i början av 1990-talet präglades av mål- och resultatstyrning. Staten anger de nationella målen och utifrån dessa väljer lärare och elever tillsammans innehåll och arbetsformer. Termen undervisning byts ofta ut mot lärande, och läraren blir mer handledare än en undervisare som talar om vad som är sann och rätt kunskap. I läroplanen för de frivilliga skolformerna (Lpf 94) sägs bl.a. att skolan ska sträva mot att varje elev utvecklar förmågan att arbeta såväl självständigt som tillsammans med andra. Eleven ska också lära sig att överblicka större kunskapsfält, att utveckla analytisk förmåga samt ett vetenskapligt sätt att arbeta

och tänka. Vidare ska eleven ha god insikt i delar av det svenska, nordiska och västerländska kulturarvet. Detta sätt att se på kunskap och lärande innebär att det inte räcker med de traditionella läroböckerna. Bibliotek och Internet är viktiga källor för eleverna som själva till stor del ska söka sin kunskap och också lära sig att kritiskt granska sina källor.

Gymnasieskolan har i dag åtta kärnämnen som är obligatoriska för alla gymnasieelever: svenska/svenska som andraspråk, engelska, samhällskunskap, religionskunskap, matematik, naturkunskap, idrott och hälsa samt estetisk verksamhet. I Åtta vägar till kunskap (SOU 2002:120) föreslås att historia också ska bli kärnämne i gymnasieskolan. I kursplanerna i flera av dessa ämnen nämns att eleverna ska ha möjlighet att ta del av och ta ställning till kulturarvet. Alla elever i gymnasieskolan ska också genomföra ett projektarbete, där de självständigt ska välja och behandla ett kunskapsområde. För detta krävs att de själva söker sig fram för att hitta svar på sina frågor och underlag för sina slutsatser.

Gymnasial vuxenutbildning är en viktig del av det livslånga lärandet och där utvecklas nu alltmer flexibla former för lärande. Det är inte längre alltid en lärare i ett klassrum med elever som gäller utan rum och tid för lärande kan variera på många sätt. Distansundervisning blir allt vanligare. Datorn är i dessa sammanhang ett oundgängligt verktyg och digitaliserad information är här en självklarhet. Även när det gäller det icke-formella och informella lärandet som sker hela livet blir Internet ett naturligt läromedel för allt flera människor.

KB som nationalbibliotek och forskningsbibliotek inom humaniora och samhällsvetenskap finns inte representerat som en informations- och kunskapskälla för skolorna i dag, då endast ett fåtal objekt finns digitaliserade och tillgängliga. Det skulle vara mycket värdefullt om KB och andra kulturarvsinstitutioner skulle kunna tillhandahålla digitaliserat material för att stimulera ungdomars kulturintresse och inspirera till fortsatta studier och forskningsinsatser. Inte minst är detta viktigt och värdefullt för elever från studieovana hem, elever med invandrarbakgrund och för alla de elever som inte bor i närheten av centrala kulturinstitutioner och som annars inte har tillgång till de samlingar som finns hos dessa institutioner.

Universitetslektor Sture Långström, Umeå universitet, har genomfört en utredning om historieundervisningen i skolan dokumenterad i publikationen Ungdomar tycker om historia och politik –

en studie i pedagogiskt arbete. Studien visar på bristerna och svårigheterna i att undervisa i historia på ett sätt som engagerar elever idag. Behovet av fortbildning är stort och behovet av nytt, lättillgängligt material är mycket stort. Långström menar att med hjälp av källsamlingar som t.ex. American Memory (se avsnitt 5.3) skulle det bli betydligt lättare att reformera historieundervisningen så att det blir möjligt att nå målet ”en historiemedveten” generation.

Skolan är en stor målgrupp som skulle få möjlighet att ta del av vårt rika kulturarv. I gymnasieskolan finns i dag cirka 322 000 elever och 30 000 lärare. Inom den gymnasiala vuxenutbildningen, som följer samma läroplan och kursplaner som gymnasieskolan, finns cirka 240 000 studerande och 11 000 lärare.

Övriga

Läsrörelsen framhåller den demokratiska rätten till språk och kunskaper och vikten av att omvandla böcker till kunskaper. Tillgängligheten blir då viktig.

Akademien för de fria konsterna anser att material som inte går att bevara ska prioriteras, exempelvis människorna bakom konst, arkitektur osv. Många av våra stora konstnärer finns bara bevarande genom sina verk, möjligtvis finns foton men sällan rörlig bild och ljud. Detta är ett bristområde som borde bevaras tillsammans med konstnärernas verk hos bibliotek och museer för framtida forskning, kanske kan digitaliseringen vara ett sätt att lösa problemet.

Stadsarkivet har hittills koncentrerat sig på cd-skivor med allmänheten som målgrupp (databaser med alla döda i Sverige, på Söder osv.) för att ge en bred bild av vad som finns i arkiven och skapa efterfrågan.

SLBA tar upp frågor rörande upphovsrätt och tillgänglighet. SLBA har, enligt lag, bara möjlighet att tillgängliggöra rörliga bilder för forskare. Om samma material skulle göras tillgängligt för allmänheten krävs det avtal med upphovsrättsorganisationerna. Idag har SLBA bara avtal som omfattar musik. SLBA kan därmed göra digitala musikfiler ”on demand”, som man kan få lyssna till, dock endast i SLBA:s lokaler.

5.5.2. Hur bör arbetet med digitaliseringen organiseras?

Uppdraget bör ingå i KB:s uppdrag, eftersom KB har ansvar för svenskt tryck. För unika objekt bör ansvaret läggas på förvarande bibliotek. Någon anser att ansvarsbiblioteken kunde ha en roll. Flera betonar att ABM-samarbete är viktigt och att det vore lämpligt med en särskild samrådsgrupp mellan de berörda i digitaliseringsarbetet. Beträffande genomförandet framförs att RA och KB tillsammans bör vara en nationell samordnande resurs för digitalisering av unikt material som behövs i Sverige. Vidare att ett nationellt kompetenscenter borde kunna hjälpa ABM-myndigheterna med råd om digitalisering – format, fallgropar, vem vet mer etc. Det kan ingå i KB:s uppdrag. Avbildandet och de tekniska lösningarna för webbpublicering bör samordnas för att få högsta kvalitativa och ekonomiska effekt. Det är viktigt att på grundval av noggranna tekniska och funktionella utvärderingar välja metoder som garanterar långsiktighet och rationell spridning av metadata. Åtskilligt skanningsarbete kan läggas ut på operatörer utanför biblioteket.

5.5.3. Arbetsgruppens slutsatser

Enligt utredningens direktiv ska en handlingsplan tas fram för digitalisering för att bevara och göra kulturarvet mer tillgängligt. Arbetsgruppen har satt tillgänglighet i fokus. Vidare ska val av objekt utgå från brukarna. Utbildning och forskning ska prioriteras. Arbetsgruppen utgår från att det som intresserar forskaren också intresserar allmänheten. Eftersom materialet ska göras tillgängligt på Internet kommer det kunna nå många. Det är viktigt att hitta vägar att stimulera ungdomars intresse för Sveriges historia och kulturarv, men också att ge lärarna bland annat i svenska, historia och estetiska ämnen nya spännande hjälpmedel i undervisningen. Genom ett särskilt projekt som riktar sig till skolan bör sådana utvecklas.

5.6. Infrastrukturella och andra förutsättningar

Utvecklandet av centrala stödfunktioner för digitaliseringsarbetet inom ABM-sektorn är en förutsättning för ett samordnat men regionalt spritt digitaliseringsarbete.

KB har kommit långt i sitt arbete med digitalisering och har tillräckliga ämneskunskaper, nödvändiga infrastrukturella förutsättningar samt tekniska och administrativa kunskaper och vet vad som behövs för att starta ett mer omfattande digitaliseringsarbete för att göra samlingarna mer tillgängliga. KB har även en datorhall med hög säkerhet och erfarenhet av digital lagring från webbinsamlingsprojektet Kulturarw3.

5.6.1. Alla förutsättningar för en framgångsrik digitaliseringsverksamhet

En grundförutsättning för att på ett effektivt sätt kunna tillgängliggöra vårt tryckta och handskrivna kulturarv är att samlingarna är synliga i de centrala arkiv- och biblioteksdatabaserna. Det finns för närvarande ingen gemensam arkiv- och biblioteksdatabas men goda förutsättningar att skapa ett gemensamt index. Under den senaste tioårsperioden har digitaliseringsprojekt genomförts på många håll inom hela ABM-sektorn och gett värdefulla erfarenheter och digitala produkter. Det krävs en tydligare nationell samordning, och utveckling av sökverktyg är grundläggande. Det krävs också kunskap om informationssökning och pedagogisk kompetens att förmedla kunskapen. I biblioteksutbildningen ingår detta och högskolebiblioteken är numera mycket aktiva inom området och bedriver utbildning (ibland poänggivande) i informationssökning för forskare och studenter. Även KB bedriver sådan utbildning för sina låntagare (den ger dock inga poäng).

Det ingår i KB:s uppgifter att erbjuda sökvägar inom bibliotekssektorn, lättillgängliga och breda, in i samlingarna. Det främsta instrumentet för detta är samkatalogen Libris. I Libris allmänt tillgängliga Internetversion Webbsök har KB skapat möjligheter att från en katalogpost i Libris länka till digitala objekt, t.ex. fulltext och digitala bilder.

Inom arkivsektorn har Riksarkivet med sin satsning på NAD och Arkis II påbörjat en utveckling mot en lika lättillgänglig väg in i arkivens samlingar. Denna databas innehåller i nuläget främst det statliga materialet men har förutsättningar att bli en samlande nationell resurs för hela arkiv-Sverige.

De stora samlingar av äldre litteratur som finns framför allt vid våra universitetsbibliotek måste göras sökbara i den nationella bibliotekskatalogen Libris. Många universitetsbibliotek i landet

konverterar successivt katalogkort till Libris och sitt lokala bibliotekssystem. En del tar ett första steg genom att de gamla kortkatalogerna görs tillgängliga som digitala bilder över Internet. Dessa kataloger saknar dock kopplingar till Libris och har en begränsad sökbarhet.

Utvecklade av sökverktyg med god täckning och direktlänkar skulle göra det möjligt för såväl stora som mindre aktörer att i egna digitaliseringsprojekt gå vidare och göra hela volymer eller samlingar tillgängliga i digital form. Det kan vara som bilder när det gäller det handskrivna materialet och eventuellt som redigerings- och sökbar text när det gäller tryckt material.

För målgrupper som skolor/skolans lärare måste Libris eller Arkis II kompletteras med för dem skräddarsydda gränssnitt för att bli lättare att använda.

För skolans möjligheter att ta emot digitaliserat material har Myndigheten för skolutveckling ett ansvar och ett samarbete måste utvecklas med denna myndighet. Vidare måste pedagogiska hjälpmedel utvecklas.

5.6.2. Förutsättningar för utökad digitaliseringsverksamhet

Vid digitalisering av stora volymer behöver KB öka sin kapacitet med fler produktionslinjer för bildfångsten. Till detta behövs mer skannerutrustning och fotografisk utrustning, fler datorer och arbetslokaler.

För att hantera den stora mängden digitala bilder behöver ett administrativt system upphandlas, en digital bildbank för arkiv- och visningsbilder och för digitala bildleveranser (se avsnitt 5.2.2).

5.6.3. Förutsättningar för att långsiktigt bevara, tillgängliggöra och tillhandahålla digital information

Långtidslagring och permanent tillgång till digitaliserade bilder och texter bör samordnas med långtidslagringen av annan digital information (se avsnitt 6.8). För att detta ska vara framgångsrikt måste det digitaliserade materialet ansluta sig till nationella regler för kvalitet och standard, ha rätt format och vara försett med nödvändiga metadata.

De digitaliserade bilderna, särskilt arkivbilderna i TIFF-format, tar stort utrymme, i många fall flera hundra MB per bild. KB:s bandarkiv behöver därför utökas med ett nytt skåp, fler bandspelare och magnetband. En säkerhetskopia behöver också arkiveras på annan ort.

Det är viktigt att följa den internationella utvecklingen inom området och samarbeta med framstående aktörer både inom EU:s ramar och globalt.

5.6.4. Arbetsgruppens slutsatser

Det är angeläget att arbetssätten harmoniseras, att en plattform byggs som på sikt kan leda till samsökning där brukaren kan söka föremål oberoende av kategori och lokalisering. Det är vidare viktigt att projekt startas där alla berörda deltar och visar att de är beredda att samarbeta. Det samordningsprojekt, Bilddatabaser och digitalisering – plattform för ABM-samverkan, som finansierats genom Riksbankens jubileumsfond, utgör en bra bas.

Det är angeläget att KB och övriga kulturarvsinstitutioner utvecklar en samsyn om målen för digitaliseringen av institutionernas samlingar och formerna för deras digitalisering. Ett bra samarbete har etablerats mellan några av de centrala kulturarvsmyndigheterna. Det arbete som bedrivits i samordningsprojektet och i den s.k. ABM-gruppen bör formaliseras till det ABMcentrum som nyligen etablerats (avsnitt 5.4) och fungera som en styr- och samordningsgrupp ”öppen för alla”. Samordningen ska omfatta registreringsprinciper, standarder och kvalitetsfrågor. En massiv utbildnings- och informationsinsats bör genomföras och för att nå många bör webbsidan http://abm.kb.se utvecklas.

När det gäller andra länder kan framhållas att SCRAN, American Memory och Picture Australia alla är utmärkta exempel på samarbete och nätverksbyggande. Samtidigt har de valt olika lösningar anpassade för sina länder.

Förslag

5.7. Nationella åtgärder för digitalisering – förslag

Utredningens förslag: En kraftsamling bör göras för att genomföra en digitalisering i större skala av material som finns i KB och andra kulturarvsinstitutioner som arkiv, bibliotek, museer och kulturmiljövårdens institutioner. Syftet bör vara att öka kunskaperna om vår mångfasetterade historia och underlätta forskningen om det svenska samhället och dess utveckling.

Det övergripande målet bör vara att göra Sveriges tryckta och handskrivna kulturarv, liksom fotografier, teckningar och andra samlingar, mer tillgängligt för många och samtidigt bevara det för framtiden.

Utgångspunkterna för digitaliseringsarbetet bör vara följande:

  • val av objekt ska utgå från brukarna
  • utbildningens och forskningens behov ska prioriteras och tillgängligheten gälla alla nivåer i utbildningssystemet
  • för att stimulera framför allt ungdomars intresse för det svenska kulturarvet bör ett digitaliseringsprojekt som riktar sig till skolan ingå

Statsmakterna bör snarast fastställa en nationell strategi och tillföra medel för att för att förverkliga målen. Verksamheten ska i sin helhet präglas av långsiktighet och uthållighet. Det digitaliserade kulturarvet ska bevaras så att det är tillgängligt i framtiden. Strategin bör omfatta handlingsplaner för tidsperioden 2004–2016.

De första två åren, 2004 och 2005, bör främst ägnas åt planeringsarbete, urval av objekt och andra förberedelser.

Arbetet ska bedrivas i samarbete med berörda ABM-myndigheter, övriga berörda myndigheter/institutioner inom utbildnings- och forskningsområdet samt organisationer. Det ska bedrivas i internationellt samarbete och överenskommelserna inom EU ska vara vägledande. Den nationella digitaliseringsplanen ska fungera som styr- och samordningsinstrument. KB bör tilldelas ansvaret att samordna verksamheten.

Statliga medel – såväl projektmedel som permanenta – bör avsättas för ett långsiktigt digitaliseringsarbete. Särskilda medel bör avsättas för skolprojektet. Arbetet förutsätter samfinansiering varför andra källor och former för finansiering bör undersökas.

Skäl för förslagen

5.7.1. Allmänna motiveringar

Det är angeläget att vårt rika kulturarv kommer fler till del – inte bara de forskare och välutbildade som har nära till våra stora kulturarvsinstitutioner. Geografiska, kulturella och praktiska förhållanden lägger hinder i vägen för de allra flesta att få tillgång till kulturarvssamlingarna i forskningsbibliotek och arkiv. Tillgången till den viktiga del som KB:s samlingar utgör i informationsförsörjningen till forskningen är mycket begränsad och de flesta forskares tillgång till materialet är liten. Det finns inte heller resurser för tiotusentals skolelever att göra studiebesök på t.ex. KB och det går inte att flytta runt kulturarvet. Då måste andra lösningar sökas.

Det är en demokratisk rättighet att få de insikter om det svenska samhällets uppbyggnad och utveckling som tillgången till det svenska kulturarvet i form av tryckta skrifter, handskrifter och bilder kan ge. Det är kulturarvsmyndigheternas, forskarnas och utbildningsinstitutionernas gemensamma uppgift att göra kulturarvet lättillgängligt för medborgarna på ett pedagogiskt sätt. Kulturarvet tillhör alla och det som är intressant för forskarna torde också var det för andra. Det är också viktigt att det görs tillgängligt för forskarna/studenterna ute i landet. Inte minst viktigt är att det nå den unga generationen och stimulera deras intresse. Det är också viktigt att påminna om att det i Sverige finns en miljon nya svenskar från andra delar av världen som genom digitaliseringen skulle kunna få del av Sveriges kulturarv.

Ett projekt av detta slag befordrar också interaktivitet och självständigt lärande och kan på så sätt bli en del i det livslånga lärandet. Det innebär också möjligheter att utveckla redskap som kan användas inom andra ämnen än de humanistiska och samhällsvetenskapliga.

Att finnas på Internet innebär ett synliggörande av Sverige och vårt kulturarv internationellt och blir på så sätt också ett led i marknadsföringen av Sverige. Det innebär att materialet också måste bli tillgängligt på engelska. Många andra länder har redan genomfört stora digitaliseringsprojekt, så Sverige ligger efter trots att vi är en ledande nation när det gäller infrastruktur för ITanvändning.

Inriktningen bör vara digitalisering av ett urval av objekt ur KB:s egna samlingar. KB är den institution som har den mest kompletta

samlingen av svenskt tryck i landet eftersom pliktlagen inneburit att KB sedan 1661 samlat det mesta som tryckts för allmän spridning. Till detta kommer bl.a. omfattande äldre samlingar av handskrifter, kartor och bilder. Objekt ur andra institutioners (bibliotek, museer, arkiv och lärosäten) samlingar bör också kunna komma ifråga beroende på vad som ska speglas (en epok, en företeelse etc.)

KB har på olika sätt blivit mer öppet och tillgängligt under de senaste åren men en digitalisering av det slag som nu föreslås skulle (tillsammans med förslaget om ett svenskt nätbibliotek) innebära ett stort steg för att öka tillgängligheten till vårt gemensamma kulturarv – för alla i hela landet.

För forskare kan det digitaliserade materialet inte alltid ersätta källorna. För viss forskning är det också nödvändigt att se originalen. Det som digitaliseras är med nödvändighet för det mesta ett urval, och kan verka som inspiration för fler att söka källorna. Det är viktigt för både studier och forskning att digitaliseringsarbetet sker under kontrollerade former av betrodda institutioner, som kan säkra en hög kvalitet och materialets autenticitet. Då kan utlåningen av originalen minskas drastiskt och förslitning och skador minska. Då ökar utsikterna för att också kommande generationer kommer att ha tillgång till dem för sin forskning.

5.7.2. Nationell strategi – handlingsplaner för perioden 2005–2016

Strategin innebär att handlingsplaner ska upprättas för en tolvårsperiod. Inledningsvis ska de objekt som ska bli föremål för digitalisering fastställas och ett antal pilotprojekt beslutas. Ett projekt som riktar sig till skolan ska prioriteras. Det övergripande målet för digitaliseringen ska vara att öka tillgängligheten till kulturarvet. Digitaliseringen ska även utnyttjas för att skydda samlingarna så att kommande generationer kan ta del av dem.

Handlingsplaner

År 2004 bör målet vara att en plan upprättas och de organisatoriska formerna för samarbetet fastställs. Förberedelser inför inköp av administrativt system ska ha förberetts. Urval av objekt och

digitalisering i liten skala bör påbörjas. En övergripande handlingsplan ska upprättas för den första fyraårsperioden 2005–2008. Denna övergripande plan ska lämnas till regeringen (Utbildningsdepartementet) – tillsammans med en detaljplan för år 2005 – senast 1 juli 2004 så att KB under hösten 2004 kan erhålla ett principbeslut av regeringen för den fortsatta planeringen.

År 2005 bör målet vara att detaljplaner för ska upprättas för perioden 2006–2008. Av dessa planer ska även framgå hur arbetet dittills fortskridit. Vidare bör KB under 2005 rekrytera personal, investera i digitaliseringsutrustning och lokaler, starta ett antal större digitaliseringsprojekt (bl.a. skolprojektet) samt bredda och fördjupa samordningen med andra aktörer.

Vid slutet av varje fyraårsperiod ska en utvärdering ske av digitaliseringen och av hur de digitaliserade samlingarna dittills använts av brukarna – forskare och studenter inom högskolan, lärare och elever inom skolan och allmänheten.

5.7.3. Digitalisering – för vem och av vad?

Inriktning vid val av projekt

Vid urvalet av objekt måste en sammanvägning göras av en rad faktorer göras, nämligen brukarnas behov och hur efterfrågat materialet är, samt hur tillgängligt det är och i vilket tillstånd.

  • Utbildningens och forskningens behov ska stå i centrum.
  • Utgångspunkten för valet av objekt bör vara att det i urvalet ska ingå ett basutbud, en kärna av vårt kulturarv

I första hand bör urvalet gälla svenskt material, men även utländskt som berör Sverige och svenskarna bör komma ifråga. Vid urvalet bör vidare hänsyn tas till material som rör de ”nya svenskarna”. Svåråtkomliga, efterfrågade och skyddsvärda (dyra och sköra) objekt bör prioriteras. Det kan gälla gamla såväl gamla handskrifter, som nya tidskrifter eller tidningar och enkelt s.k. småtryck. Vid urvalet bör man också tänka på objektens representativa värde och symbolvärde.

Generella projekt

Vägledande för val av generella projekt skulle kunna vara följande:

  • De allra äldsta handskrifterna på svenska, t.ex. Västgötalagen
  • Några viktiga bildverk, t.ex. naturvetenskapliga som Palmstruchs Svensk botanik och landskapsskildringar som Suecia Antiqua et Hodierna (som redan är digitaliserad, se avsnitt 5.2.2)
  • Ett antal viktiga svenska författarskap. Ett pilotprojekt förbereds i samarbete med Svenska Akademien (se avsnitt 5.5)
  • Ett antal tidningar från 1645 och framåt, där texten görs sökbar så att brukarna får ett (visserligen opålitligt) uppslagsverk till tidens händelser. Några viktiga kulturtidskrifter av kulturellt och historiskt intresse eller massmediernas utveckling från handskrifter till Internet kunde vara andra exempel
  • Material som speglar utvecklingen inom något område som den tar sig uttryck i skrifter och bilder (fotografier, affischer, försäljningskataloger, reklambroschyrer etc.), t.ex. kvinnornas situation i samhället, folkrörelsernas, partiväsendets, industrisamhällets eller reklamens utveckling.

Ljud och rörliga bilder bör inkluderas. Det bör ankomma på berörda myndigheter att avgöra vilka objekt etc. som ska prioriteras. Vägledande i detta arbete bör vara vad som framhållits i det föregående om brukare och urvalskriterier

Inledningsvis bör några projekt bedrivas som pilotprojekt för att utveckla effektiva gränssnitt mellan KB:s databaser och olika brukargrupper i hela landet – skolans elever och lärare, universitets/högskolors forskare och studenter, bibliotek etc.

Skolprojektet

Mot bakgrund av beskrivningen av skolans behov av digitaliserat material från KB och andra kulturarvsinstitutioner (avsnitt 5.5.1) föreslås ett särskilt projekt för att stimulera barns och ungdomars intresse för vårt gemensamma kulturarv. Introduktionen av vårt rika kulturarv och insatser för att stimulera ungdomars kulturintresse inklusive intresset för landets kulturinstitutioner är inte minst värdefullt för elever från studieovana hem, elever med invandrarbakgrund och de elever som inte bor i närheten av de

centrala kulturinstitutionerna och som annars inte får tillgång till det rika kulturarv som finns i KB:s samlingar.

Bibliotek och Internet är som nämnts viktiga för eleverna som själva till stor del ska söka sin kunskap och lära sig att kritiskt granska sina källor. Ett samarbete bör inledas mellan KB och skolan för att kartlägga vad som kan vara av intresse för skolan att få tillgång till i digitaliserad form.

I ABM-rapporten på uppdrag av regeringen nämns att det märks en tvekan i ABM-samarbetet på nationell nivå inför den pedagogiska uppgiften. ”Ska arkiv, bibliotek och museer enbart tillhandahålla material eller ska de spela en aktiv pedagogisk roll i lärandet?” skrivs i rapporten. Om detta förordas bör, enligt rapporten, kontakterna mellan ABM-sektorn och utbildningssektorn stärkas.

Även om eleverna i dag har datorvana, så krävs pedagogiska insatser både från skolan och från de institutioner som tillhandahåller information och kunskap, för att kunskapsbegreppet ska förverkligas. Det är stor skillnad på information och kunskap.

En försöksverksamhet ska startas och ledas av KB där skolan, genom Myndigheten för skolutveckling, bör vara samarbetspartner. Myndigheten för skolutveckling har uppdraget att driva det svenska Skoldatanätet som ska utveckla IT-användningen i skolan. Skoldatanätet fungerar som vägledare och guide för lärare i arbetet att integrera IT i undervisningen, men den indirekta målgruppen är elever. Inom ramen för Skoldatanätet drivs i dag bl.a. Det svenska museifönstret av Historiska museet på uppdrag av Myndigheten för skolutveckling. I myndighetens uppdrag, att främja utvecklingen och genomförandet av den nationella IT-politiken inom skolans område, ingår att utveckla ett strategiskt program för mjuk infrastruktur för informationshantering inom utbildningsområdet.

Försöksverksamheten bör vara begränsad i tid och omfattning. Förslag om vad som bör digitaliseras och om pedagogiska insatser för att elever ska kunna tillgodogöra sig materialet bör tas fram. Lärare och elever bör delta och försök göras där skolorna får ta del av vad som finns i arkiven och föreslå vad som kan vara av värde att få tillgång till digitalt.

5.7.4. Infrastrukturella förutsättningar

KB har som tidigare nämnts kommit långt i sitt arbete med digitalisering och har tillräckliga ämneskunskaper, nödvändiga infrastrukturella förutsättningar samt de tekniska och administrativa kunskaper och vet vad som behövs för att starta ett mer omfattande digitaliseringsarbete för att göra samlingarna mer tillgängliga (se 5.2.2 och 5.6). Det s.k. Digsam-projektet utgör en god grund för att snabbt komma igång med digitaliseringsprojekt i större skala. En god grund utgör även den ABM-samverkan som de centrala kulturarvsmyndigheterna tagit initiativ till genom att inrätta ett ABM-sekretariat med start någon gång under våren 2004, en början till ABM-centrum.

Det måste vara lätt att hitta till och i samlingarna för alla olika målgrupper. Därvid får det nätbibliotek som föreslagits stor betydelse (se avsnitt 7.14).

5.7.5. Organisation av arbetet och KB:s roll

Huvuddelen av digitaliseringsverksamheten ska enligt direktiven gälla KB:s material. Arbetet ska ske i samarbete mellan berörda brukare och de institutioner vars objekt kan bli aktuella för digitalisering och andra berörda – myndigheter/institutioner och organisationer. Det gäller ABM-myndigheter, lärosäten som har egna nationellt intressanta gamla samlingar som Lunds och Uppsala universitet samt några andra lärosäten i landet, Myndigheten för skolutveckling samt skolor.

Samarbete bör också sökas med andra berörda, som t.ex. Historielärarnas förening och medieföretag, t.ex. UR/SVT. En bred samverkan är angelägen för att garantera delaktighet, förankring och fortvarighet så att verksamheten fortlever i ordinarie former när projekttiden är slut. Det ABM-centrum som nyss inrättats bör ha en central roll (se avsnitt 5.4).

KB ska i enlighet med de planer som upprättats inom myndigheten

  • ansvara för utformningen av de konkreta handlingsplanerna
  • göra sammanvägningen vid val av objekt
  • upprätta standarder för registrering och indexering i samklang med vad som fastställs internationellt (registrering alltid ska föregå digitalisering)
  • ansvara för samordningen av digitaliseringsarbetet när det gäller svenskt tryck och handskrifter
  • ansvara för det långsiktiga bevarandet
  • göra planen allmänt känd och tillgänglig

Samordningen måste vara stark men med decentraliserat ansvar. Ansvaret för digitaliseringsarbetet bör således ligga på den institution som har ansvar för samlingen/objektet.

En forskarskola inom biblioteks- och informationsområdet bör understödjas (se vidare kap. 8). I digitaliseringsarbetet skulle studenter och doktorander kunna engageras för olika uppgifter.

5.7.6. Säkerhetsfrågor

Exponeringen av kulturhistoriskt värdefullt material och stöldbegärligt material på nätet innebär säkerhetsrisker. Digitalisering innebär att man måste se över rutinerna för tillhandahållande av original.

5.7.7. Kostnader och finansiering

Kostnader personal och utrustning 2004 2005 2006-

2008

2009–

2012

2013–

2016

2006–

2012

(totalt) (totalt) (totalt) (per år)

1. Förberedelser

Planering och samordning

500 1 300 900 1 200 1 200 300

2. Genomförande

Urval och hantering av objekt/förlagor 100 2 000 6 000 8 000 8 000 2 000

Bildfångst och efterbearbetning

300 1 500 9 000 12 000 12 000 3 000

Registrering, inläggning i söksystem och

bildbank

150 1 500 10 500 14 000 14 000 3 500

Paketering för användare

50 1 000 10 500 14 000 14 000 3 500

Utrustning, licenser, upphovsrätt, lokaler 100 2 000 6 000 8 000 8 000 2 000

Varav för KB

700 7 000 36 000 48 000 48 000 12 000

Varav för andra institutioner

1

1 000 6 000 8 000 8 000 2 000

3. Bevarande

Lagring, permanent tillgänglighet

0 1 200 3 600 4 800 4 800 1 200

4. För ABM-centrum

Samverkan, samordning, utbildning

2

300 2 000 6 000 8 000 8 000 2 000

5. Skolprojektet

Förberedelser, genomförande, bevarande

samt utv. av pedagogiska hjälpmedel

2 500 7 500 10 000 500 2 500

Summa kostnader, kkr.

1 500 15 000 60 000 80 000 70 500 20 000

Totalt perioden 2004–2016: 227 miljoner kronor

1

I KB:s samordnande roll bör ingå att fördela medel till de institutioner som kan komma att

ingå i projektet med sina objekt. För ändamålet har beräknats sammanlagt 23 miljoner kronor under perioden 2005–2016.

2

Medel för ABM-centrum i fortvarighet. Under den inledande perioden föreslås fokus ligga

på digitaliseringsfrågor. Samverkan är inte begränsad till tryck och handskrifter.

Vad får man för pengarna?

Med dagens teknik skulle man som ett räkneexempel för cirka 12 miljoner kronor få digitaliserat och tillgängligt på Internet 200 böcker, fem tidningars hela utgivning, tio tidskrifters hela utgivning och 5 000 bilder (fotografier, affischer och småtryck). Med en så omfattande satsning som den föreslagna uppkommer möjligheter till rationaliseringar i det fortsatta arbetet.

Finansiering under perioden

Statliga medel har beräknats enligt följande:

Egna medel (KB, lärosäten, ABM-myndigheter)

19,5 mnkr

Budgetmedel inkl. arbetsmarknadsmedel, bidrag från fonder och stiftelser, sponsring etc.

207,5 mnkr

Fonder och stiftelser

Medel ska sökas ur fonder och stiftelser m.fl., såsom: Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond Knut & Alice Wallenbergs stiftelse KK-stiftelsen Stiftelsen Framtidens kultur Rådet för högre utbildning Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna

Sponsorer

Tänkbara sponsorer att kontakta kan vara företag/organisationer med anknytning till digitaliseringsverksamheten och KB:s övriga verksamhet. En modell att föra på tal kunde vara att – i analogi med avsättandet av en procentsats av byggkostnaden till konstnärlig utsmyckning – avsätta en procentsats på datorinvesteringar.

Efter engelsk förebild kan även ”Adopt a book” nämnas. Detta innebär att enskilda, företag, litterära sällskap och andra föreningar erbjuds att ”adoptera en bok” och bidra med en summa för digitali-

seringen av denna. Eventuellt kunde detta vara något för KB:s vänförening Biblis.

Ytterligare en modell kunde vara den som användes när Stockholms Stadshus tak skulle läggas – var och en erbjöds att bidra till detta.

Tidsplan

Kontakter med fonder, stiftelser och sponsorer bör tas redan under 2004.

5.8. Planeringsförutsättningar

Utgångspunkten är att Sverige i likhet med andra länder ska starta ett mer omfattande digitaliseringsarbete för att göra Kulturarvet tillgängligt för fler – såväl forskare som för studerande på olika nivåer. Eftersom det digitaliserade materialet ska göras tillgängligt på Internet blir det också tillgängligt för allmänheten. Arbetet är samtidigt ett led i bevarandet av det svenska kulturarvet.

För att detta arbete inte ytterligare ska fördröjas bör KB ges förutsättningar för att i samarbete med andra ABM-myndigheter m.fl. påbörja planeringen av digitaliseringsarbetet.

KB bör redan år 1 juli 2004 lämna in en övergripande plan för perioden 2005–2008 samt en detaljplan för 2005. Under 2004 bör myndigheternas egna medel kunna användas. Detta år bör, förutom åt planering m.m. (se även 5.7.2), kunna ägnas åt att söka andra finansieringskällor, sponsorer och tillfälliga bidrag. En förutsättning för att detta ska lyckas är att regeringen fattar ett principbeslut om att ett digitaliseringsarbete ska starta.

För år 2005 bör särskilda medel utgå för den fortsatta planeringen. De fyraåriga planerna bör kunna börja omsättas i praktisk handling 2005.

6. Nationella bevarandefrågor

6.1. Bakgrund och direktiv

Bevarandefrågor handlar inte bara om vad man ska göra med gamla böcker utan även om förebyggande bevarandeinsatser när det gäller olika sorters material (även t.ex. affischer, dagstidningar, veckopress och reklammaterial). Det omfattande arbete som lagts ner på att mikrofilma dagstidningar är exempel på en sådan förebyggande bevarandeinsats. Om detta inte hade skett hade en viktig och efterfrågad del av vårt kulturarv gått förlorat genom slitage.

Detta kapitel är dock koncentrerat på insatser för att bevara äldre, historiska samlingar och enskilda verk. Här tas även frågor om vård och bevarande av digitalt material upp (avsnitt 6.8), som behandlats i andra sammanhang i betänkandet (kap. 3, 5 och 7). En arbetsgrupp med företrädare för kulturarvsinstitutioner, universitet, högskolor och kommuner samt KB har bistått i arbetet med att utarbeta förslagen. Frågan har också tagits upp i olika sammanhang under utredningens gång.

6.1.1. Bokens kulturhistoriska värde

Bibliotekens samlingar är en stor och omistlig del av vårt kulturarv – en ofantlig källa av bevarad skriftkultur, öppen för forskning inom olika områden. Det gäller innehållet, skriftkulturen, processer för framställning, spridning och utnyttjade men även själva objekten. Bibliotekens historiska samlingar förmedlar kunskap om olika tiders värderingar och samhällsutvecklingen. De är en omistlig informationskälla idag och för eftervärlden.

”Boken”/boksamlingen har dock av olika anledningar inte fått samma lagskydd som andra delar av vårt kulturarv. Det är intressant att ”boken” kommit att omfattas av bestämmelserna om utförsel av kulturhistoriskt värdefulla föremål utan att det finns

några lagstadgade skyddsregler för boken som för andra kulturhistoriskt värdefulla objekt. Bevarandeproblematiken när det gäller böcker är mer komplex än när det gäller andra kulturföremål. Beståndet är omfattande, varierande och utspritt i landet. Också ägandet är utspritt. Boken är ett bruksföremål och har vad avser såväl form som användningsområden hållit sig i århundraden. Boken har inte blivit museiföremål på samma sätt som (andra) kulturföremål utan är en levande del i det levande biblioteket.

Många bibliotek saknar också kompetens, resurser och intresse för att ta hand om sina äldre samlingar. Det har under senare år framkommit att många värdefulla boksamlingar i såväl offentlig som privat ägo far illa, och att en inte oväsentlig värdestegring har medfört att gamla boksamlingar blivit mer attraktiva för stölder och avyttring.

6.1.2. Tidigare utredningar

De offentliga biblioteken har stora äldre samlingar – såväl bok- som handskriftssamlingar. Äldre boksamlingars historiska, kulturella och ekonomiska värde har sällan stått i fokus för bibliotekens intresse. Äldre boksamlingar har heller inte varit föremål för något större politiskt intresse.

Under 1900-talet har frågan om de äldre boksamlingarnas bristande vård och skötsel varit föremål för utredning. År 1918 tillsatte ecklesiastikdepartementet sakkunniga för att utreda de bibliotek som utgjorde en mellanform mellan de stora vetenskapliga biblioteken och folkbiblioteken, dvs. i huvudsak de gamla stiftsbiblioteken och läroverksbiblioteken. År 1923 överlämnade bibliotekssakkunniga Betänkande och förslag angående läroverks- och landsbibliotek (SOU 1924:7). Det omedelbara upphovet till utredningen var att riksdagen tidigare gjort ett uttalande om en tilltänkt allmän utredning angående stiftsbibliotekens och därmed jämförbara boksamlingars tillstånd och behov av tillsyn.

De bibliotekssakkunniga redovisade i sin utredning en rad brister hos biblioteken. Lokalförhållandena var ofta usla. Även nybyggda lokaler var i flera fall undermåliga. Kataloger saknades ofta. Utredningen genomförde även en inventering av samtliga stifts- och läroverksbiblioteks bestånd. På förslag av utredningen inrättades stifts- och landsbibliotek i Linköping år 1926 och i Skara år 1938. Därefter dröjde det fram till 1950-talet då Västerås och Växjö blev

stifts- och landsbibliotek, 1952 respektive 1953. Staten som huvudman svarade för driften och värdkommunen ställde lokaler till förfogande. Kungl. biblioteket var tillsynsmyndighet. (SFS 1965:733).

Läroverksbibliotekens äldre samlingar utreddes på uppdrag av Kungl. Skolöverstyrelsen och redovisades i betänkandet Utredningar i skolfrågor 10 (1962).

År 1967 uppdrogs åt Statskontoret att göra en översyn av huvudmannaskapet för stifts- och landsbiblioteken. Statskontorets rapport, Huvudmannaskap för stifts- och landsbiblioteken, förelåg år 1970. Statskontorets utredning belyste de administrativa, organisatoriska och ekonomiska förhållandena av relevans för bedömningen av huvudmannaskapsfrågan. De äldre samlingarna berördes enbart utifrån de låga utlåningstalen. I enlighet med Statskontorets förslag kommunaliserades stifts- och landsbiblioteken. År 1974 överlämnades samlingarna till värdkommunerna jämte ekonomisk kompensation för vård av boksamlingarna.

Därefter följer en rad av utredningar och propositioner: Litteraturutredningens huvudbetänkande Boken (SOU 1974:5), Betänkande från utredningen om boken och kulturtidskrifterna Boken i Tiden (SOU 1974:141). Propositionerna Den statliga kulturpolitiken 1 (prop. 1974:128), Den statliga kulturpolitiken 2 (prop. 1975:20) och Den statliga kulturpolitiken 3 (prop. 1975/76:135). Folkbiblioteksutredningen med betänkandet Folkbibliotek i Sverige (SOU 1984:23) och prop. 1984/85:141, den parlamentariska Kulturutredningen med betänkandet Kulturpolitikens inriktning (SOU 1995:84, bet. 1994/95:KrU15). Tjugo års kulturpolitik 1974– 1994. En rapport från kulturutredningen (SOU 1995:85). Kulturpolitik (prop. 1996/97:3). Ingen av dessa berör frågan om ansvaret för och behandlingen av äldre boksamlingar.

Kungl. biblioteket och Statens kulturråd genomförde 1998 en kartläggning av äldre samlingar i de offentliga biblioteken (avsnitt 6.2.2).

6.1.3. Pågående och nyligen avslutade utredningar

Den 27 juni 2002 beslöt regeringen att tillsätta en utredning angående skyddet av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse m.m. (Dir. 2002:96). I direktiven påpekas att det inte är ovanligt att kulturhistoriskt värdefulla byggnader innehåller lösöre i form av exempelvis samlingar av böcker. Utredaren ska därför undersöka

möjligheten att låta skyddsbestämmelser eller skyddsföreskrifter för byggnadsminnen respektive statliga byggnadsminnen omfatta lösöre som väsentligen bidrar till byggnadens kulturhistoriska värde.

Med byggnadsminne avses en byggnad som länsstyrelsen förklarat som byggnadsminne därför att den är synnerligen märklig genom sitt kulturhistoriska värde, eller ingår i ett kulturhistoriskt synnerligen märkligt bebyggelseområde. Fasta fornlämningar, kyrkobyggnader och byggnader som ägs av staten kan inte förklaras som byggnadsminnen (3 kap. 1 § KML). Med statligt byggnadsminne menas en statlig byggnad som regeringen förklarat som statligt byggnadsminne på samma kriterier som gäller för övriga byggnadsminnen. Dessutom finns särskilda regler för andra kulturhistoriskt värdefulla statliga byggnader (förordningen 1988:1229 om statliga byggnadsminnen m.m.).

Begreppet tillsyn har behandlats i betänkandet Granskning på medborgarnas uppdrag (SOU 2002:14) och där givits vidast möjliga tolkning (se avsnitt 6.6).

Regeringen uppdrog i september 2002 åt Riksantikvarieämbetet att i samråd med bl.a. Kungl. biblioteket genom föra en översyn av de insatser som görs för att förhindra olaglig utförsel av äldre kulturföremål. En rapport (RAÄ:s dnr 300-2853-2002) lämnades till Kulturdepartementet i februari 2003 men har hittills inte föranlett någon åtgärd (se avsnitt 6.4.2).

6.1.4. Direktiven, definitioner och avgränsningar

I uppdraget ingår att analysera behovet av en myndighet som har ansvar för nationella bevarandefrågor, utövar tillsyn över samlingar i offentlig miljö samt att pröva hur ett tillsynsansvar ska utformas för att säkra bevarandet av i många fall ovärderliga boksamlingar. I tillsynsuppgiften bör enligt direktiven också ingå att vara remissorgan i bevarandefrågor. I direktiven framhålls att KB fram till år 1977 hade ett sådant ansvar gällande de dåvarande Stifts- och landsbiblioteken. En rad begrepp i övrigt definieras i sitt sammanhang i förslagsdelen (avsnitt 6.6) eftersom det rör definitioner av begrepp i lagtexten. Med boksamling avses böcker, enskilda eller i samlingar.

6.2. KB:s nationella bevarandeinsatser

6.2.1. KB:s nationella ansvar för vård och bevarande

KB har som nationell biblioteksmyndighet ett ansvar för att säkra det svenska tryckets informationsinnehåll och originalutformning. Detta sker genom anpassning av magasinen, genom nybindning samt genom olika skydds- och konserveringsåtgärder. För att skona hårt slitna och sköra originaldokument erbjuds låntagaren i stället mikrofilm eller annan reproduktion.

KB:s ansvar gäller i första hand de egna samlingarna. KB svarar även för en rad bevarandeåtgärder av nationell karaktär. Ett sådant exempel är mikrofilmningen av den svenska dagspressen. Genom denna insats har denna viktiga informationskälla säkrats för framtida forskning och studier.

Bevarandeuppdraget ställer stora krav på långsiktighet och övergripande planering. Det föreligger ett stort behov av förebyggande insatser, inte minst för det material som biblioteken i allmänhet gallrar när det mist sin aktualitet. Det kan t.ex. röra sig om veckopress, småtryck/okatalogiserat tryck, enklare instruktionsböcker etc. En stor del av detta material bevaras kanske endast av KB och Lunds universitetsbibliotek. Slitaget blir då stort på de fåtal kvarvarande exemplaren. KB har under senare år genomfört en rad bevarandeprojekt. T.ex. har tidskriften Idun mikrofilmats. Det föreligger emellertid behov av mer omfattande och mer planmässiga bevarandeinsatser av nationell karaktär.

6.2.2. Inventering av det äldre bokbeståndet

Inom ramen för projektet Nationell Bevarandeplan för Svenska Bibliotek genomfördes på uppdrag av KB och Kulturrådet åren 1998–1999 en inventering av de äldre bokbestånden i landets bibliotek. Undersökningen omfattade de äldre samlingarnas omfång, katalogiseringsnivå, förvaringsbetingelser och bevarandebehov. Inventeringen genomfördes som en enkätundersökning och omfattade alla bibliotek inom följande huvudgrupper, folkbibliotek, länsbibliotek, gymnasiebibliotek (16 särskilt utvalda), universitets- och högskolebibliotek samt forsknings- och specialbibliotek. Totalt skickades enkäter till 453 bibliotek och 65 biblioteksbesök genomfördes. Projektet anordnade och deltog i en rad konferenser och seminarier. En projektledare engagerades under sex månader.

Övriga insatser genomfördes inom ramen för den ordinarie verksamheten vid respektive institution.

Av inventeringen framgick att det finns omfattande äldre samlingar vid de offentliga biblioteken. Samlingarna har under historiens lopp byggts upp på olika sätt – genom pliktleverans samt genom förvärv och donationer.

Det fanns cirka sju miljoner volymer äldre tryck i de offentliga biblioteken varav cirka fem miljoner i Stockholm, Uppsala och Lund och i övriga landet cirka två miljoner volymer. Ett 90-tal bibliotek uppgav att de hade samlingar från 1600-talet eller tidigare, 169 bibliotek hade samlingar från 1700-talet och ännu fler hade omfattande 1800-talssamlingar. Omkring hälften av de äldre samlingarna är katalogiserade. Cirka 70 procent av biblioteken saknade personal med ett särskilt ansvar för de äldre samlingarna. Behovet av rådgivning i bevarandefrågor visade sig vara stort.

6.2.3. Pilotprojekt för förebyggande bevarandeåtgärder

Med medel från Riksbankens jubileumsfond genomförde KB under våren 2001 ett pilotprojekt vid Stifts- och landsbiblioteket samt vid Sveriges lantbruksuniversitet (Veterinärhögskolans bibliotek) i Skara. En genomgång av hela bokbeståndet genomfördes och personalen utbildades i bevarandefrågor. Målet var att utveckla metoder för att på bästa sätt tillämpa och sprida kunskaper om förebyggande bevarandeåtgärder. En elementär handbok i bevarandefrågor har tagits fram. Erfarenheterna visar att det med små medel går att avsevärt förbättra bevarandenivån vid ett bibliotek. En medvetenhet kan i många fall vara en mer effektiv bevarandeåtgärd än att i efterhand försöka åtgärda skador på samlingarna som uppkommit till följd av åratal av försummelse.

6.2.4. De offentliga bibliotekens bevarandeansvar

Bibliotekens uppgift är att förvärva, bevara och tillgängliggöra tryckt material. Dessa uppgifter ställs ofta mot varandra. Biblioteken (utom KB och Lunds universitetsbibliotek) har inte något bevarandeansvar för sådant material som levererats i enlighet med lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument (PL) och bibli-

otekens uppgifter att vårda och bevara värdefulla samlingar har ofta fått stå tillbaka för andra uppgifter.

Forskningsbibliotekens (universitets- och högskolebibliotek och andra vetenskapliga bibliotek) huvuduppgift är att tillgodose behovet av kvalificerad informationsförsörjning. Forskningsbiblioteken har emellertid också uppgiften att spara material för framtiden (kulturarvsfunktionen) och eftersom vi inte har några bokmuseer i egentlig mening eller stora boksamlingar på våra museer har forskningsbiblioteken fått ta sin del av ansvaret för att bevara och vårda det kulturhistoriskt värdefulla tryckta och delvis det handskrivna kulturarvet. Lärosäten som Uppsala och Lunds universitet har under århundraden byggt upp stora samlingar. Det är självfallet en stor tillgång för de lärosäten som besitter värdefulla boksamlingar och viktigt för forskningen. Det ingår också i lärosätets ansvar som statlig myndighet att bevara sina tillgångar. Det är samtidigt viktigt att arbetet med vård av kulturhistoriskt värdefulla samlingar i landet samordnas i olika avseenden.

De kommunala och landstingskommunala bibliotekens huvuduppgift är att tillhandahålla ett levande bokbestånd men också att tillgodose behovet av informationsförsörjning inte minst till studerande på olika nivåer. Om de skulle ha äldre samlingar, t.ex. stora lokalhistoriska samlingar, bör de ansvara för att ta hand om dessa. De representerar såväl ett kulturhistoriskt som ett ekonomiskt värde. Om man inte idag tar hand om detta kulturarv kommer det att i det långa perspektivet att bli mycket dyrare att reparera skadorna.

Stifts- och landsbiblioteken

De fyra stifts- och landsbiblioteken i Linköping, Skara, Västerås och Växjö kommunaliserades 1974, och de äldre samlingarna övergick från statlig till kommunal ägo. Var och en av kommunerna erhöll ekonomisk kompensation i miljonstorlek från staten för att vårda, bevara och tillgängliggöra samlingarna för all framtid. Efter kommunaliseringen äger dessa kommuner de äldre samlingarna och har inget annat formellt ansvar än det man har för ett vanligt kommunbibliotek.

De f.d. stifts- och landsbiblioteken har behållit sina stora samlingar av äldre böcker, handskrifter, kartor, musikalier m.m. och har också byggt upp en stor kunskap om den egna samlingen även

om ansvarig professionell personal inte finns tillgänglig i samma utsträckning som under den statliga tiden. De äldre samlingarna har inte prioriterats i kommunerna.

Kommunerna har kanske inte alltid insett det kulturhistoriska och ekonomiska värdet av samlingarna vilket i en del fall lett till brister i vården och bevarandet. De lokaler där samlingarna förvaras har inte uppfyllt och uppfyller ännu inte kraven på god bevarandemiljö vare sig vad gäller säkerhet, klimat eller handhavande och först de senaste åren har ett ökat intresse för samlingarna kunnat märkas.

Personal med bokhistorisk bildning och goda språkkunskaper är nödvändig för det kontinuerliga arbetet med samlingarna. Behovet av utbildning och fortbildning i skötsel av de äldre samlingarna är stort på de f.d. stifts- och landsbiblioteken. Ingen av de fyra bibliotekens samlingar är idag fullständigt sökbar i Libris vilket begränsar tillgängligheten. Katalogisering och registrering har påbörjats men arbetet är omfattande och svårt att finansiera. Det innebär att forskare och studerande har små möjligheter att ta del av samlingarna. Frågan om i vilken utsträckning läns- och regionbiblioteken har kompetens att vara en resurs för rådgivning och fortbildning i handhavandet av äldre litteratur är oklar. Stifts- och landsbiblioteken hälsar därför det Nationella bevarandesekretariatet med stor tillfredsställelse.

6.2.5. Nationella bevarandesekretariatet vid KB

Inom biblioteksvärlden har under lång tid ett centralt forum för bevarandefrågor efterfrågats. Behovet påtalades av bibliotekssakkunniga redan år 1923 och önskemålet att Kungl. biblioteket skulle ges uppgiften som nationell resurs inom bevarandeområdet har sedan dess framförts vid många tillfällen. Den principiella frågan om ansvaret för samlingar av nationellt intresse har lämnats obesvarad. Vid tidigare nämnda inventering visade det sig att behovet av rådgivning inom bevarandeområdet är stort.

KB och Kulturrådet uppvaktade år 1999 kulturministern för att uppmärksamma regeringen på behovet av särskilda insatser för de äldre boksamlingarna – en fråga som är av såväl kulturpolitiskt som forskningspolitiskt intresse.

I avvaktan på besked från statsmakterna har KB – trots avsaknad av mandat och medel – fungerat som resurs för övriga bibliotek i

landet och beslutat att inrätta ett nationellt bevarandesekretariat. Sekretariatet, som startade en verksamheten i liten skala år 2002, ska fungera som ett nationellt forum inom bevarandeområdet och erbjuda en plattform för samarbete och utveckling. Sekretariatet har fyra huvuduppgifter, nämligen att:

  • erbjuda information och rådgivning i bevarandefrågor
  • verka för en hög bevarandestandard vid landets bibliotek
  • verka för ett ökat medvetande om bevarandefrågorna
  • verka för ett ökat nationellt samarbete inom bevarandeområdet

Erfarenheterna visar att utbildning är ett effektivt sätt att förbättra bevarandestandarden vid ett bibliotek. Därför ska sekretariatet stödja och uppmuntra biblioteken att ta initiativ inom bevarandeområdet genom att anordna konferenser och workshops i bevarandefrågor.

Genom denna åtgärd har KB tagit en aktiv roll i arbetet med bevarandefrågorna vid landets bibliotek.

6.3. KB-utredningens undersökningar om behovet av nationella insatser

Av utredningens undersökningar har det framkommit att det råder en relativt stor samstämmighet om behovet av nationella insatser på bevarandeområdet, och att det är en nationell uppgift att samordna dessa. Man anser inte att det bör tillskapas någon ny myndighet utan att NBS bör utvecklas och att KB är den myndighet som bör ha/redan har det nationella ansvaret. Det är nödvändigt med en myndighet (KB) som har övergripande ansvar och kunskap om det nationella kulturarvet för att en viktig del av vår historia ska säkras för framtiden.

Myndighetens uppgift bör vara att skapa medvetenhet hos ägare till äldre samlingar, ge råd och stöd samt ansvara för att relevant utbildning och kompetensutveckling kommer till stånd. Vidare bör ett tillsynsansvar ingå, dvs. att se till att det tryckta kulturarvet bevaras på ett säkert och rationellt sätt men också att det tillhandahålls för allmänheten under betryggande säkerhetsarrangemang. Ett lärosäte uttrycker detta som att ”det är förvånande att ingen kräver någon redovisning över hur vi förvarar unikt och värdefullt material”. Det behövs samordning av resurser och en nationell bevarandeplan behöver tas fram. Samlingar som ingen tar hand om

idag behöver lokaliseras och någon behöver se till att äldre samlingar inte förstörs. Ett digitaliseringsprojekt bör startas – eller bör samlingarna göras tillgängliga på annat sätt. KB bör ges ökade resurser för ändamålet och samverka i nätverk med aktiva institutioner på området. Ökat ABM-samarbete är angeläget. KB bör ges ansvar för att ta fram underlag till ev. lagstiftningsförslag. Vidare bör KB få resurser för att aktivt inventera behov och fördela stödresurser.

Folkbiblioteken framhåller att det är bra ur nationell synvinkel att bevarandeinsatserna samordnas och att ”någon/KB” har ett nationellt ansvar. Kulturrådet anser att det bör finnas en instans – kopplad till KB eller annan myndighet – som har bevarandeansvar för äldre material inom alla bibliotekstyper.

I övrigt framhålls behovet av råd och hjälp i vårdfrågor samt i förhandlingar för att få fram bra priser från leverantörer av papper, kapslar etc. Behovet av en ansvarig myndighet framhålls således, att KB är en lämplig myndighet samt att uppgifterna bör vara kartläggning av samlingar, tillsyn, uppföljning, riktlinjer för bevarande samt att ge stöd, råd och utbildning i vårdfrågor. Några framhåller att frågan även gäller digitalt material.

Arbetsgruppens slutsatser

Arbetsgruppen anser att det behövs ett nationellt stöd för olika bevarande- och konserveringsinsatser. Boksamlingar och enskilda verk bör på samma sätt som andra värdefulla kulturföremål ha ett skydd i lag. Gruppen anser samtidigt att det är angeläget att vidta olika åtgärder till stöd för förebyggande bevarandeinsatser. Av detta följer naturligt att behövs en myndighet som utövar tillsyn och ser till att lagen följs och som tar ansvar för och samordnar de nationella bevarandefrågorna och att det är självklart att KB är den myndigheten.

6.4. Gällande rätt

6.4.1. Vård av boksamlingar

Det finns idag ytterst få offentligrättsliga regler om vård av boksamlingar.

Lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument (PL) föreskriver en skyldighet att lämna ett exemplar av bl.a. tryckta skrifter till Kungl. biblioteket (KB) och till sex av universitetsbiblioteken. Dessa exemplar ska bevaras enligt föreskrifter som regeringen bestämmer. (1, 5 och 6 §§). Enligt den av regeringen utfärdade förordningen (1993:1439) om pliktexemplar av dokument ska de exemplar som lämnas till KB och Lunds universitet bevaras för framtiden. KB har dessutom i sin instruktion (förordningen 1996:505 med instruktion för Kungl. biblioteket) i uppdrag att förvara och vårda sin boksamling. KB har beslutat att pliktexemplaret inte ska få utnyttjas för hemlån. Nyttjandet av Lunds universitetsbiblioteks (LUB) exemplar, det s.k. reservexemplaret, bestäms enligt PF av universitetet efter samråd med KB och får utnyttjas för hemlån. De andra pliktmottagande universiteten bestämmer själva om bevarande (2 och 3 §§). Dessa regler garanterar alltså att två exemplar av varje nyutgiven bok bevaras och vårdas för framtiden. PL reglerar inte digitalt material. Det ingår i denna utrednings uppdrag att lämna förslag i denna fråga.

Lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. (KML) innehåller regler om skydd för inventarier av kulturhistoriskt värde, som hör till kyrkobyggnad eller annan kyrklig byggnad. De ska tas upp på en särskild förteckning och förvaras och vårdas väl. Det ska finnas två församlingsbor som har ansvar för föremålen på förteckningen och stiftet ska minst vart sjätte år kontrollera att föremålen finns kvar (4 kap. 6–8 §§). Sådana inventarier kan vara böcker, även om bestämmelserna inte i första hand tar sikte på sådana. Det bör observeras att kyrkan kan förvara böcker som är privatägda och då inte omfattas av KML:s skydd.

Bibliotekslagen (1996:1596) säger bl.a. att varje kommun ska hålla minst ett folkbibliotek och ett lämpligt antal skolbibliotek, att varje högskola ska ha tillgång till ett högskolebibliotek, statligt eller landstingskommunalt, beroende på högskolans huvudmannaskap, och att det bör finnas ett länsbibliotek inom varje landsting. (2– 10 §§). Även om det indirekt ligger en viss vårdplikt i kommunernas skyldighet att hålla folkbibliotek och högskolornas att ha ett

högskolebibliotek, innehåller bibliotekslagen inga uttryckliga bestämmelser om vård av böcker.

Högskoleförordningen (1993:100) säger att lån av böcker ska kunna ske avgiftsfritt mellan högskolebiblioteken. (3 kap. 10 §) Förordningen innehåller ingenting om vård av böckerna.

Förordningen (1995:1300) om statliga myndigheters riskhantering säger att varje myndighet ska identifiera vilka risker för skador eller förluster som finns i myndighetens verksamhet. Myndigheten ska värdera riskerna och beräkna vilka kostnader som staten har eller kan få med hänsyn till dessa risker. Resultatet ska sammanställas i en riskanalys (3 §). Alla statliga bibliotek och andra myndigheter, som har värdefulla boksamlingar, ska alltså ha klarlagt vilka risker som finns för att deras boksamlingar skadas genom vatten, brand, inbrott och liknande. Däri ligger ett indirekt krav på att åtgärder ska vidtas för att undvika sådana skador. Det är närmast revisorernas sak att kontrollera att riskanalyser gjorts och adekvata åtgärder vidtagits. Frågan är i vilken utsträckning detta sker.

Övrigt

Det finns flera nationella och några internationella handledningar för bl.a. hur man undersöker och fastställer en boksamlings fysiska kondition. CEN (det europeiska standardiseringsorganet) har under hösten 2003 inlett ett arbete med försök att standardisera konserveringsmetoder.

6.4.2. Utförsel av boksamlingar

Då det gäller skydd mot utförsel av värdefulla boksamlingar finns omfattande regler i KML om tillstånd för utförsel av vissa äldre kulturföremål ur landet. De omfattar enligt 24 § förordningen (1988:1188) om kulturminnen m.m. även skydd mot utförsel av värdefulla böcker/boksamlingar. KB är tillståndsgivande myndighet. Förordningen omfattar följande objekt:

  • svenska inkunabler, oavsett värde
  • svenska böcker tryckta före år 1600, oavsett värde
  • andra svenska böcker som är äldre än 100 år, enstaka eller samlingar, och har ett värde över 10 000 kronor
  • andra utländska böcker som funnits i landet mer än 100 år, enstaka eller i samlingar, med ett värde över 10 000 kronor
  • svenska tryckta kartor, som är äldre än 100 år och har ett värde över 10 000 kronor
  • utländska tryckta kartor, som funnits i landet mer än 100 år och har ett värde över 10 000 kronor

Vidare omfattar förordningen följande objekt inom Riksarkivets respektive Nationalmuseums ansvarsområde.

  • svenska handskrifter på pergament eller papper, framställda före 1650, oavsett värde (Riksarkivet)
  • svenska icke tryckta protokoll, brev, dagböcker, manuskript, noter, räkenskaper samt handritade kartor och ritningar, som är äldre än 50 år och har ett värde över 2 000 kronor (Riksarkivet)
  • samlingar av utländska inkunabler, som funnits i landet mer än

100 år, och visst svenskt icke tryckt material, som är äldre än 50 år och har ett värde över 50 000 kronor (KB resp. Riksarkivet)

  • teckningar som utförts helt för hand på vilket underlag och i vilket material som helst och är äldre än 100 år och värda mer än 50 000 kronor eller – om de är porträtt av svenskar eller i Sverige verksamma personer – 20 000 kronor (Nationalmuseum)
  • svenska träsnitt och kopparstick, som är framställda före 1650, oavsett värde (Nationalmuseum)
  • utländska teckningar som utförts helt för hand på vilket underlag och i vilket material som helst och har funnits i landet mer än 100 år och är värda mer än 50 000 kronor (Nationalmuseum)

Tillstånd till utförsel ska inte ges om föremålen är av stor betydelse för det nationella kulturarvet, utom då utförseln sker av vissa privata skäl såsom utflyttning eller för utställningsändamål m.m. (5 kap. 7, 10 och 11 §§ KML). Om sådana föremål förts ut utan tillstånd har Sverige rätt att få igen dem från länder inom EU (6 kap. KML). I vissa fall krävs förutom utförseltillstånd även exportlicens för att föra ut föremål utanför EU (Rådet, förordning (EEG) nr 3911/92). Det gäller

  • inkunabler och manuskript, inklusive kartor och partitur, enstaka eller i samlingar
  • böcker som är äldre än 100 år, enstaka eller i samlingar, och har ett värde över 50 000 ecu
  • arkiv och däri ingående delar, som är äldre än 50 år, och av vilket slag och på vilket underlag som helst
  • tryckta kartor som är äldre än 200 år och har ett värde över

15 000 ecu

  • originalgrafik, grafiska blad, silkscreentryck och litografier med deras respektive matriser och originalaffischer och med ett värde över 15 000 ecu

Exportlicens kan vägras för de föremål som kräver utförseltillstånd enligt KML. På grund av de slopade gränskontrollerna inom EU är efterlevnaden av kraven på utförseltillstånd och exportlicens något lättare att upprätthålla då det gäller utförsel utanför EU.

Utvärderingsgruppen som utvärderat insatserna för att förhindra olaglig utförsel av äldre kulturföremål (se 6.1.4) framhåller att regelverket förutsätter existensen av nationella gränser med en inhemsk nationell tullkontroll. Regelverket för bl.a. gränskontroller förändrades i och med EU-inträdet och därmed har också grunden för den nationella lagstiftningen på området satts ur spel. Gruppen har undersökt om det går att effektivisera tillämpningen av lagen men kommit fram till att det inte är möjligt. Tillståndsmyndigheterna kan inte själva utan stöd av tull och polis uppfylla lagens intentioner. Lagändringar och resursförstärkningar kan bara marginellt påverka dagens förhållanden.

Gruppen föreslår istället en rad stödjande åtgärder. Bland dem som bör nämnas i detta sammanhang är behovet av resurser för att kunna fördjupa kunskaperna om samlingarna för att bättre kunna hantera tillståndsärenden. Gruppen föreslår också en översyn av KML, folkbildande insatser för att öka allmänhetens intresse och kunskaper, fortbildande insatser från de tillståndsgivande myndigheterna m.m. Man betonar TV:s roll för att föra ut kunskapen om det svenska kulturarvet till en bred allmänhet. Där kan också digitaliseringen som föreslagits (kap. 5) ha betydelse. KB har redan beslutat att satsa på en informationskampanj i ett första skede. Gruppen föreslår att en nationell handlingsplan ska upprättas.

6.4.3. Myndigheter med uppgifter inom vårdområdet m.m.

Förutom Riksrevisionsverkets, numera Riksrevisionens, allmänna tillsyn över statliga myndigheter finns det ytterst få regler om myndigheter med uppgifter med tillsynsuppgifter eller annat stöd beträffande vård och skydd av boksamlingar.

Lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. (KML) innehåller som tidigare nämnts regler om skydd för av bl.a. inventarier av kulturhistoriskt värde som hör till kyrkobyggnad eller annan kyrklig byggnad. De ska tas upp på en särskild förteckning och förvaras och vårdas väl. Länsstyrelsen och RAÄ har rätt att besikta alla kyrkliga inventarier och länsstyrelsen kan besluta att ett föremål ska tas upp på förteckningen. Länsstyrelsen kan också förelägga församlingen att vidta rättelse eller avbryta en pågående åtgärd för att skydda ett föremål på förteckningen. (4 kap. 6–8, 10 och 17 §§) Länsstyrelsens beslut kan överklagas av RAÄ (1 kap. 2 §) Dessutom har RAÄ och länsstyrelserna en allmän tillsyn över kulturmiljövården (2 §).

Enligt Förordningen (1996:505) med instruktion för Kungl. biblioteket ska KB ska svara för samordning, utveckling och visst utredningsarbete inom biblioteksområdet samt utse ansvarsbibliotek (1 och 2 §§). KB har alltså bara en allmän samordningsplikt i förhållande till övriga bibliotek.

Enligt Avgiftsförordningen (1992:191) får en myndighet ta ut avgifter för tjänster som den tillhandahåller bara om det följer av lag eller förordning eller ett särskilt beslut av regeringen. Myndigheten får inte själv besluta avgifternas storlek eller disponera inkomsterna, utan medgivande från regeringen (3, 6 och 25 §§).

En myndighet får ta ut avgifter för exempelvis rådgivning och annan liknande service om det är förenligt med myndighetens uppgift enligt lag, instruktion eller annan förordning. Sådana inkomster får myndigheten själv besluta om efter samråd med Ekonomistyrningsverket (ESV) och själv disponera (4, 6, 7 och 25 §§).

Båda dessa typer av avgifter kan – till skillnad från kopieavgifter m.m. – debiteras andra statliga myndigheter (21 §).

Myndigheter ska samråda med ESV, men KB har sedan lång tid tillbaka dispens från denna regel och behöver således inte samråda med ESV om någon avgift ska höjas. Med ”mindre omfattning” avses en intäkt om högst fem procent av myndighetens kostnader under en tvåårsperiod. I senaste årsredovisningen uppgick KB:s intäkter enligt 4 § avgiftsförordningen till knappt 2,7 procent av

kostnaderna. Om tjänsten inte är tillfällig eller av mindre omfattning kan regeringen också medge undantag från denna regel. Den rådgivande verksamheten måste vara av stor omfattning för att ersättningen ska utgöra en tillståndspliktig intäkt.

Det torde således inte vara något som hindrar att KB tar ut en avgift vid sådan rådgivning som avses i 2c § förordningen med instruktion för KB.

6.4.4. Arkiv

En jämförelse kan göras med regleringen på arkivområdet, särskilt eftersom gränsdragningen mellan arkivhandlingar och böcker kan vara flytande. Arkivlagen (1990:782) gäller staten, kommunerna och Svenska kyrkan och vissa liknande organ (1–2a §§). Arkiven utgörs av institutionernas allmänna handlingar (3 §). Arkiven ska bevaras, hållas ordnade och vårdade (3 §). För tillsyn finns arkivmyndigheter (7 §). Arkivmyndigheterna kan ta hand om icke skötta arkiv (9 och 11 §§). Regler om privatägda arkiv saknas helt.

6.5. Internationella erfarenheter

6.5.1. Lagstiftning saknas

Såvitt utredningen erfarit är det inte bara i Sverige det saknas lagstiftning som skyddar historiska boksamlingar mot försummelse eller vanvård.

Danmark, Norge och Finland har i likhet med Sverige lagreglerad pliktleverans, och en skyldighet för mottagande bibliotek att bevara materialet. De nordiska länderna har även lagstiftning som skyddar kulturminnen och som i allt väsentligt liknar den svenska KML. Böcker har inget skydd förutom att de i likhet med de svenska bestämmelserna omfattas av utförselförbud.

Inte heller i övriga Europa har utredningen påträffat några exempel på särskilda lagar som skyddar mot misskötsel av det tryckta kulturarvet. Det finns mer eller mindre heltäckande pliktleveranslagstiftning, och även lagar/bestämmelser om skydd av det nationella kulturarvet. Med kulturarv avses i första hand byggnader, monument, fornlämningar etc. Avsaknaden av en särskild skyddslagstiftning för böcker kan kompenseras av att det finns en uttalad policy, tradition eller praxis, eller av förekomsten av sär-

skilda stödinsatser (se exempel från Storbritannien och Frankrike i det följande).

Förslaget om en skyddslagstiftning för boksamlingar har således inte någon utländsk förebild. Däremot torde i många länder, i likhet med i Sverige, behov av bestämmelser som skyddar det tryckta kulturarvet komma att aktualiseras – inte minst mot bakgrund av det ökade marknadsvärdet för många äldre boksamlingar och därmed också den ökande risken för stölder. Ett svenskt initiativ skulle kunna tjäna som förebild och leda till att denna viktiga fråga uppmärksammas även internationellt.

6.5.2. Exempel på bevarandeinsatser

Storbritannien och Irland

National Preservation Office, NPO, etablerades 1984 som ett resultat av den s.k. Ratclifferapporten: ”Preservation Policies and Conservation in British libraries”. Rapporten baserades på en undersökning av tillståndet vid de brittiska biblioteken, och av den framgick bl.a. att det förelåg stora behov av samordning och samarbete inom bevarandeområdet. Rapporten påtalade också behovet av en central resurs inom bevarandeområdet.

NPO var ursprungligen en verksamhet inom The British Library men sedan 1996 fungerar organisationen som en oberoende aktör, finansierad av de centrala biblioteken och arkiven i Storbritannien och på Irland. Man har idag sex fast anställda och anlitar vid behov externa experter för utredningar och projekt. Verksamhetens inriktning styrs av en grupp med representanter från de organisationer som stöder NPO finansiellt.

NPO fungerar som en oberoende central instans med uppgift att säkra bevarandet av och den långsiktiga tillgängligheten till biblioteks- och arkivsamlingar i Storbritannien och på Irland. De huvudsakliga uppgifterna omfattar utveckling och samarbete kring den nationella bevarandestrategin samt att erbjuda information och rådgivning. NPO agerar också som opinionsbildande inom bevarandeområdet och publicerar regelbundet informationsmaterial och rapporter samt anordnar konferenser. NPO har tagit fram en metod för beståndsöversikt, Preservation Assessment Survey (PAS), som är avsedd att användas av att bibliotek eller arkiv vid arbetet med att planera bevarandeåtgärder. Genom att fortlöpande

samla in och sammanställa resultaten från dessa beståndsöversikter kan NPO skapa en samlad bild av behoven inom bevarandeområdet på en nationell nivå och på så sätt verka för samordning och en långsiktig planering.

Frankrike

Stora delar av de historiska samlingarna skingrades under revolutionen och spreds över hela landet. I de kommunala biblioteken finns cirka sex miljoner volymer från före 1811. Betydande historiska samlingar finns i universitetsbiblioteken, t.ex. vid Sorbonne och Sainte-Geneviève. De äldre samlingarna betraktades länge mer som en belastning än som en tillgång och ansågs vara ett hinder för utveckling.

Efterhand har bibliotekens äldre samlingar allt mer kommit att ses som en omistlig del av det kollektiva minnet. Allmänhetens intresse har ökat markant. Folkbibliotekens äldre samlingar betraktas inte längre som en resursslukande konkurrent till litteraturförmedling och övriga bibliotekstjänster.

Den franska regeringen proklamerade år 1980 som kulturarvets år (Année du patrimoine). Denna manifestation torde ha bidragit till det ökade intresset från allmänhet och bibliotek. Biblioteken tog aktiv del i kampanjen och gick igenom och värderade sina samlingar. Dessutom arrangerades utställningar och programverksamhet. Nationalbiblioteket startade en utgivning av vissa rariteter i faksimilutgåva.

Inom utställningarnas ram kunde biblioteken visa dokument som normalt bara är tillgängliga för en snäv forskarkrets. Utställningarna visade handskrifter, exlibris, affischer, vykort och annat som av historiens slump råkat hamna i biblioteken.

Sedan 1988 hålls en årlig och landsomfattande manifestation, Mois de patrimoine, där biblioteken medverkar med utställningar och program. La Direction du Livre et de la Lecture delar varje år ut en belöning till ett tiotal av de deltagande kommunala biblioteken. Biblioteken kan också få viss ekonomisk hjälp för att trycka utställningskataloger.

Det ökade intresset för det tryckta kulturarvet har i hög grad påverkat synen på insamling och bevarande. Därför sker på många håll i landet en selektiv insamling av dagens utgivning i syfte att

utveckla lokalsamlingarna och för att förstärka det lokala minnet, med insikten att morgondagens kulturarv skapas i dag.

Unescos Memory of the World Programme

Inom ramen för Unescos verksamhet finns programmet Memory of the World Programme, som syftar till att bevara och fästa uppmärksamhet vid särskilt värdefulla gamla boksamlingar och enskilda böcker samt arkivalier. På denna kulturarvslista kan endast objekt som har en internationell dimension komma ifråga. Sverige har för avsikt att föreslå några intressanta objekt, och i detta arbete medverkar KB.

Förslag

6.6. Åtgärder till skydd för värdefulla boksamlingar och enskilda verk av nationellt intresse

Boken/boksamlingar har idag inte det skydd som andra kulturhistoriskt värdefulla objekt och miljöer har. I det följande lämnas förslag om lag till skydd för ”boken” samt förslag till vissa andra nationella bevarandeåtgärder.

6.6.1. Förslag om lag till skydd för värdefulla boksamlingar i offentlig miljö

Förslag: Riksdagen bör besluta om en lag till skydd för ur nationell synpunkt kulturhistoriskt värdefulla boksamlingar och enskilda verk.

Lagen ska gälla objekt som ägs eller förvaltas av staten, en kommun eller Svenska kyrkan eller som är avsedda att vara tillgängliga för allmänheten.

Kungl. biblioteket bör meddela närmare föreskrifter om vilka boksamlingar och enskilda verk som ska anses ha denna karaktär. Dessa bör korrespondera med reglerna om utförsel av boksamlingar.

Lagen bör träda i kraft 1 januari 2005.

Skäl för förslagen

6.6.1.1 Definitioner, avgränsningar och andra utgångspunkter

Värdefulla boksamlingar

Utredningsuppdraget gäller enligt direktiven värdefulla boksamlingar. En grundläggande förutsättning är således att det går att definiera vad en boksamling är och vilka boksamlingar som är värdefulla.

En boksamling kan enligt utredningens mening vara ett antal böcker som samlats ihop av någon utan något annat inbördes samband utom just detta att någon samlat ihop dem (t.ex. Strindbergs privata bibliotek). Lagen bör även kunna omfatta ett enskilt verk, som kan ingå i en boksamling men även vara fristående. Vad som är en boksamling bör definieras av sammanhanget och inte som ett särskilt begrepp.

Vad som ska anses vara en kulturhistoriskt värdefull boksamling/bok är svårt att precisera. Vad som är värdefullt varierar över tiden. Dels förändras värderingar med tiden, dels kan boksamlingar som idag är mindre värdefulla med tiden få ett ökat värde beroende på olika omständigheter. Regler om skydd måste därför utformas så att man inte låser fast sig vid dagens värderingar.

Med från nationell synpunkt kulturhistoriskt värdefulla boksamlingar och enskilda verk bör menas sådana kulturföremål som avses i bilagan till lagen (1988:950) om kulturminnen m.m., kategorierna A 8–A 9. Kategorierna A 8 och A 9 avser följande föremål:

  • A 8: Inkunabler och manuskript, inklusive kartor och partitur, enstaka eller i samlingar.
  • A 9: Böcker som är äldre än 100 år, enstaka eller i samlingar.

Därmed uppnås en samstämmighet med bestämmelserna om vilka boksamlingar som inte får föras ur landet utan tillstånd. Det är av praktiska skäl lämpligt att de boksamlingar som omfattas av de nu föreslagna skyddsbestämmelserna också omfattas av utförselförbudet. Med hänsyn bl.a. till att utredningen inte föreslår någon beloppsgräns för värdet av boksamlingarna, måste bestämmelsen i 24 § då revideras/kompletteras med referens till att förordningen gäller objekt som tagits upp på den förteckning som KB föreslås få skyldighet att upprätta (jfr 6.6.2).

Offentlig och privat ägo

Utredningsuppdraget gäller boksamlingar i såväl offentlig som privat ägo. Begreppen offentlig ägo och privat ägo är inte helt entydiga. Med säkerhet menas med ”offentligt ägda” statliga, landstingskommunala och primärkommunala boksamlingar, inklusive de primärkommunala stifts- och landsbiblioteken, och med ”privata” boksamlingar som ägs av privatpersoner, aktiebolag, handelsbolag och föreningar. Också stiftelser är privata subjekt, men förvaltas ofta av offentliga organ. En boksamling kan – åtminstone teoretiskt – också vara en stiftelse i sig själv, exempelvis genom ett testamentariskt förordnande. Svenska kyrkan intar en speciell ställning efter relationsförändringen till staten.

Uppdraget har av utredningen tolkats så att det omfattar alla värdefulla boksamlingar i offentliga miljöer oavsett vem som äger dem.

Värdefulla boksamlingar i offentlig miljö

Utredningsuppdraget gäller boksamlingar i offentlig miljö. Detta definierar utredningen som boksamlingar som ägs eller förvaltas av staten, av en kommun eller av Svenska kyrkan eller som är avsedda att vara tillgängliga för allmänheten, utan krav på medlemskap i en viss organisation eller innehav av viss ställning eller befattning. Detta innebär inte att var och en ska ha rätt att läsa böckerna. De kan exempelvis vara så ömtåliga att detta inte är möjligt. Däremot bör boksamlingar som bara är avsedda för exempelvis föreningsmedlemmar eller anställda vid ett visst företag inte omfattas av de nya reglerna.

Som tidigare påpekats är det omöjligt att en gång för alla slå fast vad som är värdefulla boksamlingar. Det kommer alltid att uppstå gränsdragningsproblem och uppfattningen om vad som är värdefullt varierar över tiden. Det enda sättet att komma till rätta med detta är att riksdagen i lag anger vissa ramar inom vilka regeringen genom förordning får närmare bestämma vilka boksamlingar som ska avses. De mer exakta preciseringarna på detaljnivå bör därefter överlåtas till KB. Dessa preciseringar måste ges i föreskrifter, som enligt 13 § verksförordningen (1995:1322) ska beslutas av KB:s styrelse. På så sätt kan man få ett någorlunda flexibelt system.

Utredningsuppdraget är begränsat till värdefulla boksamlingar i offentliga miljöer. Det utesluter boksamlingar i privata hem, men måste anses omfatta privata samlingar som avses vara tillgängliga i offentliga miljöer, dvs. lokaler till vilka allmänheten har tillträde.

6.6.1.2 Motiveringar till lagförslaget

Bibliotekens samlingar är en viktig men också försummad del av vårt kulturarv. Böcker, och övrigt tryckt material, är viktiga informationsbärare. Sålunda är dagstidningar och tillfällighetstryck viktigt källor till kunskap om vårt dåtida och nutida samhälle. Boken kan också betraktas som ett historiskt föremål vars ursprung/proveniens kan ge värdefull kunskap om vår historia t.ex. bildnings- och utbildningsväsen samt om samhällsförhållanden i övrigt samt inom bokhistoria och litteratursociologi.

KB ska enligt sin instruktion (SFS 1996:505) samla, beskriva, bevara och tillhandahålla den svenska tryckproduktionen. Därutöver saknas i stort sett skyddsbestämmelser för det tryckta kulturarvet. Skyddsbestämmelserna i KML avseende böcker, kartor och handskrifter avser endast utförsel. När det gäller det tryckta kulturarvets vård och förvaring saknas bestämmelser. Monument omfattas av ett starkare skydd än dokument, vilket kan förefalla inkonsekvent då papper är mindre beständigt än metall, sten och trä. Detta kan hänga samman med att boken i hög grad betraktas som ett bruksföremål, oavsett ålder. Att böcker framställs i många exemplar kan också vara en bidragande orsak till att bevarandeaspekten försummats. De senaste årtiondenas massproduktion av böcker kan ha förstärkt synsättet på boken som en förbrukningsvara.

Bevarandeproblematiken när det gäller böcker är således mer komplex än vad som är fallet med andra kulturföremål. Antalet böcker och övriga tryckta dokument är stort. I de offentliga biblioteken i Sverige finns cirka sju miljoner volymer äldre tryck. Det saknas uppgifter om äldre boksamlingar i föreningars ägo och i privat ägo. Huvudmannaskapet är splittrat. Biblioteken vid universitet och högskolor ingår i lärosätet och är statliga. Detta är också de flesta andra s.k. forskningsbibliotek. Folk- och skolbiblioteken har primärkommunal huvudman. Länsbiblioteken har i huvudsak landstingskommunalt huvudmannaskap. Länsbibliotekens bok-

bestånd har av tradition varit integrerade i värdkommunens. Det kan förekomma oklarheter om ägandeförhållandena.

”Boken” är en viktig del av vårt kulturarv och bör därför skyddas genom en särskild lag. Skyddet bör inte begränsas till att enbart gälla statliga boksamlingar och enskilda verk, som ytterst står under regeringens förvaltning. Utredningens förslag gäller alla från nationell synpunkt historiskt värdefulla boksamlingar som antingen förvaltas av statliga eller kommunala organ eller av organ inom Svenska kyrkan eller som ägs av privata subjekt i syfte att hållas tillgängliga för allmänheten. Det sistnämnda kan vara exempelvis förenings- och stiftelseägda bibliotek. Därför krävs en lagstiftning.

Avgränsningen har gjorts i enlighet med direktiven.

6.6.1.3 Särskild lag

Man kan välja att komplettera lagen (1988:950) om kulturminnen (KML) med ett kapitel om böcker. Det skulle ha samordningsfördelar med hänsyn till att utförselreglerna finns där och att den tidigare nämnda utredningen om inventarier i kulturhistoriska byggnader sannolikt kommer att föreslå en komplettering av KML då det gäller böcker i sådana byggnader. Alternativt kan man tänka sig en separat lag om böcker. En separat lag är att förorda därför att böcker skiljer sig från ”andra kulturföremål” i många avseenden. När det gäller böcker är det inte bara formen utan även ett innehåll som ska vara tillgängligt. Lagen är viktig för boken. Den är också viktig för KB som myndighet eftersom KB för närvarande inte har något stöd i lagen för att vidta åtgärder till skydd för kulturhistoriskt värdefulla boksamlingar. Det är ett slöseri med resurser att inte i tid ta hand om denna del av kulturarvet eftersom vi vet att det förutom att det representerar ett stort kulturhistoriskt värde också representerar mycket stora ekonomiska värden.

6.6.2. Åtgärder för att förverkliga lagen – förslag

Inledning

En rad åtgärder behöver vidtas för att intentionerna med lagen ska kunna förverkligas. En förteckning behöver föras över kulturhistoriskt värdefulla boksamlingar/enskilda verk av nationellt intresse,

en myndighet pekas ut som kan yttra sig i frågor som gäller dessa, ge råd etc. samt utöva tillsyn. Det bör ankomma på regeringen att meddela närmare föreskrifter om detta.

6.6.2.1 Förteckning över värdefulla boksamlingar

Förslag: Kungl. biblioteket ska föra en förteckning över de boksamlingar som är av kulturhistoriskt värde från nationell och internationell synpunkt.

En registrering på förteckningen bör kunna överklagas. Den som äger eller förvaltar en sådan samling bör ha en straffsanktionerad skyldig att på begäran lämna de uppgifter som behövs för att förteckningen ska kunna upprättas och hållas aktuell.

Skäl för förslaget

För att undvika oklarheter om vilka boksamlingar som är av kulturhistoriskt värde från en nationell synpunkt bör dessa förtecknas av KB. Därmed får också KB en överblick över boksamlingarna, vilken idag saknas. Det bör ankomma på KB att avgöra hur förteckningen ska utformas och vilka data som bör framgå av denna.

KB bör i samarbete med landets universitet och högskolor och andra forskningsbibliotek som har värdefulla samlingar i sin ägo och goda kunskaper på området samt länsbibliotek och andra regionala/lokala institutioner/organ genomföra en inventering för att upprätta förteckningen. Länsbiblioteken kan här spela en viktig roll eftersom de har en central position och goda kunskaper om lokala förhållanden. Som modell kan tjäna tidigare nämnda inventering som genomfördes på KB:s uppdrag år 1999 (se 6.2). Det bör ankomma på KB att avgöra hur avgränsningarna ska göras och vilka objekt som bör föras upp på förteckningen. Möjlighet ska finnas att anmäla innehav men det ankommer som sagt på KB att bestämma vilka objekt som ska föras upp.

Det är viktigt att materialet katalogiseras så att det blir tillgängligt för forskning och utbildning. Idag är endast en liten del av det äldre materialet katalogiserat och går att finna i Libris.

Skyldighet att lämna uppgifter till grund för förteckningen bör bara föreligga på direkt förfrågan i ett enskilt fall. KB måste alltså göra ett förberedande arbete genom att skaffa sig en uppfattning om var boksamlingar av detta slag kan finnas.

För att förteckningen ska kunna hållas aktuell bör förvaltare av boksamlingar, som tagits upp på förteckningen, ha en skyldighet att anmäla skingringar, utgallringar eller överlåtelser av samlingarna. En anmälningsskyldighet har övervägts också beträffande andra förändringar av boksamlingarna, exempelvis ändrad förvaring, men detta skulle innebära en omfattande administration som inte kan anses vara ekonomiskt försvarbar. Anmälningsskyldigheten bör vara förenad med möjligheten att förelägga ett vite.

Eftersom upptagandet av en boksamling på förteckningen medför rättsliga konsekvenser för ägaren eller förvaltaren kräver rättssäkerheten ett formellt beslut om att ta upp samlingen på listan i de fall ingen känd ägare finns eller kan nås. Därmed blir också förvaltningslagens bestämmelser om förfarandet tillämpliga, liksom rätten att överklaga beslutet. Tiden för överklagande bör räknas från det beslutet kom antingen ägaren eller förvaltaren till handa. Statliga myndigheter bör dock inte ha rätt att överklaga beslut av KB.

Ett system med förteckningar finns redan på andra områden, t.ex. över och kyrkliga inventarier och byggnadsminnen (se 6.4.1). Förteckningar över kyrkliga inventarier har funnits sedan 1500talet och numera handlar det endast om att vid behov justera dessa. Förteckningarna över byggnadsminnen är en registrering av länsstyrelsens beslut om byggnadsminnesförklaringar. En sådan förklaring kan vem som helst föreslå, även länsstyrelsen själv.

6.6.2.2 Ge upplysningar om det kulturhistoriska värdet

Förslag: Kungl. biblioteket bör pekas ut som den myndighet som har till uppgift att – utöver den allmänna upplysningsskyldigheten enligt förvaltningslagen – på begäran yttra sig över förfrågningar från statliga och kommunala organ eller organ inom Svenska kyrkan i frågor som gäller det kulturhistoriska värdet av boksamlingar under deras förvaltning.

Skäl för förslaget

Det behövs en utpekad central instans med kunskaper om bokhistoria och erfarenhet av att bedöma det kulturhistoriska värdet dit innehavare av boksamlingar/enskilda verk kan vända sig för att få en bedömning av hur värdefulla dessa är ur ett nationellt perspektiv. Det kan finnas en risk med detta förfarande. Det skulle kunna avhålla förvaltare från att anmäla innehav men den risken bedöms som mindre än värdet av saken.

6.6.2.3 Rådgivning i vårdfrågor

Allmänna överväganden

Ägarna och förvaltarna till sådana värdefulla boksamlingar som tagits upp på den föreslagna förteckningen behöver kunna vända sig till någon för att få råd och hjälp vad gäller vården av boksamlingarna. KB är det lämpligaste organet för att ge sådant stöd. Myndigheten har stora egna offentliga samlingar, hög kompetens och lång erfarenhet av vård- och bevarandefrågor. Vidare har KB som nationalbibliotek redan tagit på sig vissa samordningsfrågor på området och inlett ett nationellt bevarandearbete bl.a. genom att inrätta ett nationellt bevarandesekretariat med inriktning på vård- och bevarandefrågor.

Förslag: Kungl. biblioteket bör – utöver den allmänna upplysningsskyldigheten enligt förvaltningslagen – få till uppgift att på begäran yttra sig över förfrågningar från statliga och kommunala organ eller organ inom Svenska kyrkan i frågor som gäller vården av boksamlingar under deras förvaltning.

Skäl för förslaget

Det behövs en central instans dit offentliga organ och organ inom Svenska kyrkan kan vända sig för att få bedömningar, generella råd och upplysningar i frågor som gäller de boksamlingar förvaltar, oavsett vem som äger samlingarna. KB bör kunna arbeta genom generell rådgivning och rekommendationer.

Utredaren har inte funnit att en mer kvalificerad sådan kostnadsfri rådgivning nu kan utvidgas att gälla alla som äger böcker.

Förslag: Kungl. biblioteket bör mot avgift få åta sig uppdrag att bistå statliga, kommunala och privata förvaltare med utredningar om vårdbehov och råd om vård av boksamlingar som tagits upp på den föreslagna förteckningen över värdefulla boksamlingar i offentlig miljö.

Skäl för förslaget

Gränsdragningen mellan detta och det föregående förslaget kan bli svår i en del fall. Det förstnämnda förslaget tar främst sikte på sådana sakkunnigbedömningar som kan göras på skriftligt material och inte kräver mer omfattande arbetsinsatser än en vanlig remiss från en statlig myndighet. Det senare förslaget däremot avser något som närmast kan liknas vid konsultuppdrag. Det gäller bara boksamlingar/enskilda verk som redan konstaterats vara av sådant värde att de tagits upp på KB:s förteckning över värdefulla boksamlingar i offentlig miljö. Om det skulle visa sig att gränsdragning blir svår att göra för KB, kan en närmare precisering ske i regleringsbrevet.

Det har på andra områden visat sig vara mindre lyckat att ge samma organ både myndighets- och konsultuppgifter. En tillsynsmyndighet får inte ha för stora ekonomiska intressen i verksamheten och inte heller bidra till att ”dumpa” priser (snedvrida konkurrensen). Risken för att en konsultverksamhet i detta fall skulle påverka KB:s myndighetsverksamhet bedöms dock som liten och det ankommer på KB att balansera detta så att ingen kritik riktas mot myndigheten.

Regler om avgifter finns i avgiftsförordningen och kan kompletteras med ekonomiska mål i de årliga regleringsbreven.

6.6.2.4 Rätt för Kungl. biblioteket att utfärda föreskrifter

Förslag: Kungl. biblioteket bör ges rätt att utfärda föreskrifter om hur offentligt ägda eller förvaltade och privata värdefulla boksamlingar i offentlig miljö ska förvaras och vårdas.

Skäl för förslaget

Då det gäller offentligt ägda eller förvaltade boksamlingar som upptagits på den föreslagna förteckningen är det lämpligt att KB ges rätt att föreskriva hur dessa ska vårdas. Det kan t.ex. gälla hur förvaringen bör ske, lämpliga säkerhetsåtgärder och övrig hantering. I detta betänkande föreslås att KB ska ges rätt att utfärda föreskrifter. Detta förslag är ett exempel på behovet av en sådan föreskriftsrätt. I avsnitt 7.16 föreslås generell rätt för KB att utfärda föreskrifter.

6.6.2.5 Tillsyn m.m.

Förslag: Regeringen bör ge Kungl. biblioteket i uppgift att följa utvecklingen då det gäller vården av värdefulla boksamlingar i offentlig miljö samt utfärda de rekommendationer som detta kan föranleda. Rekommendationerna bör kunna både gälla enskilda samlingar och vara av generell natur.

Regeringen bör vidare ge Kungl. biblioteket rätt vid besök att besiktiga de boksamlingar som tagits upp på den föreslagna förteckningen.

Skäl för förslagen

Allmänna överväganden

I direktiven talas det om hur ett tillsynsansvar ska utformas för att säkra bevarandet av värdefulla boksamlingar. Begreppet tillsyn har diskuterats under senare år, bl.a. i betänkandet Statlig tillsyn – Granskning på medborgarnas uppdrag (SOU 2002:14). Utredningen har valt att ge begreppet vidast möjliga tolkning för att vara fri i bedömningarna av vilka befogenheter en myndighet bör ha för att

värdefulla boksamlingar i offentlig miljö ska kunna ges ett tillfredsställande skydd. Det innebär alltså inte att utredaren tagit ställning till hur begreppet tillsyn bör definieras från en principiell och teoretisk utgångspunkt.

För närvarande saknas en samlad bild av vilka boksamlingar av kulturhistoriskt värde som finns i offentliga miljöer. KB bör därför åläggas att upprätta en förteckning över sådana. Det innebär ett relativt omfattande arbete inledningsvis, men torde på sikt inte vara någon stor arbetsuppgift. För detta ändamål måste KB ha rätt att begära in uppgifter från ägare/förvaltare. Dessa måste också ha en skyldighet att anmäla skingringar, gallringar och överlåtelser av samlingarna. Vid en sådan anmälan erbjuds ägaren att KB självt köper samlingen eller överlåter den till någon annan. KB bör också ha en allmän skyldighet att följa utvecklingen och ta de initiativ som det kan föranleda. Det kan gälla samråd med andra, rapporter till regeringen eller råd till förvaltare.

Utredaren har inte velat gå så långt som att föreslå en rätt för staten att tvångsinlösa misskötta samlingar.

Om ett skydd för värdefulla boksamlingar i offentlig miljö införs, krävs det att det finns en myndighet som kontrollerar att samlingarna sköts och bestämmelserna efterlevs. KB bör därför ges rätt att inspektera samlingar under statlig förvaltning. Om brister upptäcks och de inte avhjälps efter påpekande bör det finnas skyldighet att föreslå regeringen att förvaltningen överförs till något annat lämpligt organ. Detta behöver inte nödvändigtvis vara statligt.

Allmän översyn och rekommendationer

Det behövs en central instans som följer utvecklingen då det gäller vård och förvaltning av värdefulla boksamlingar. Det behövs också en instans som kan ge förvaltarna allmänna rekommendationer då det gäller vård av boksamlingar. KB har kompetensen och är den naturliga myndigheten.

Besiktning

KB bör också ha rätt att genom besiktning förvissa sig om konditionen hos de boksamlingar som finns på den föreslagna förteckningen.

6.6.2.6 Anmälningsskyldighet

Förslag: De samlingar som tagits upp på den föreslagna förteckningen bör inte få skingras, gallras eller överlåtas utan föregående anmälan till Kungl. biblioteket. En sådan anmälan bör lämnas minst sex månader före skingringen, gallringen eller försäljningen. En underlåten anmälan bör vara straffsanktionerad med böter.

Skäl för förslaget

Förslaget motiveras med att KB måste kunna hålla förteckningen aktuell. Dessutom får KB genom anmälningen möjlighet att själv köpa in samlingen eller vidta andra åtgärder då den blir till salu.

En tidsfrist för KB att agera är nödvändig och sex månader har bedömts som tillräckligt lång tid för att KB ska hinna göra en bedömning och ta de eventuella kontakter som kan behövas.

En straffsanktion behövs för att upprätthålla respekten för anmälningsskyldigheten.

6.6.2.7 Åtgärder vid vanskötsel av offentliga boksamlingar/enskilda verk

Förslag: Om offentligt ägda eller förvaltade boksamlingarna vansköts och ingen rättelse sker efter påpekande, bör KB vara skyldigt att föreslå regeringen att förvaltningen förs över till någon annan.

Skäl för förslaget

Förslaget är gjort efter modell för vad som redan nu gäller för misskötta arkiv. I första hand bör naturligtvis överlämnande till en annan myndighet komma i fråga. Även andra organ bör dock kunna övervägas i det enskilda fallet. Exempelvis kan man tänka sig att Stiftelsen Nordiska museet är den lämpligaste förvaltaren av en boksamling som hör samman med dess verksamhet. (Enligt 9 kap. 8 § Regeringsformen står statens egendom till regeringens disposition. Det innebär att den ytterst bestämmer vilken myndighet som ska förvalta vad. Den bestämmer också om överlåtelser till privata subjekt, om inte riksdagen beslutat något annat.)

Beträffande förslaget om statens rätt att lösa in vanvårdade kommunala och privata samlingar så finns en sådan rätt beträffande vanvårdade byggnader i 2 kap. 7 § expropriationslagen.

6.6.2.8 Remissinstans

I direktiven talas det om en remissinstans i bevarandefrågor. Med remissinstans menas vanligen ett statligt organ som på begäran yttrar sig över förslag till åtgärder från ett annat statligt organ. Det framgår redan av 46 §§förvaltningslagen att statliga myndigheter inte bara ska svara på remisser från varandra utan även bistå allmänheten med upplysningar, vägledning, råd m.m. Mot denna bakgrund har utredaren valt att ge uppdraget en vid tolkning.

Det finns ett behov av en instans dit innehavaren av boksamlingar kan vända sig med frågor om de är av kulturhistoriskt värde och allmänna frågor om vård av boksamlingar. En lämplig instans för en sådan funktion är KB, som har såväl kompetens som lång erfarenhet på området.

KB bör givetvis i egenskap av statlig biblioteks/bokmyndighet också kunna fungera som en remissinstans då det över huvud taget gäller frågor om boksamlingar som förvaltas av offentliga organ.

6.6.2.9 Skyddet mot utförsel av värdefulla boksamlingar

KML:s regler om utförsel är en bra utgångspunkt för skydd mot utförsel av värdefulla boksamlingar. Utredningen anser dock att kategoriseringarna och värde- och åldersgränserna bör övervägas närmare och kontinuerligt omprövas. Det är inte möjligt att ange

ett bestämt årtal som kriterium för bedömning av det kulturhistoriska värdet. Det är en sammansatt bedömning. Vi vet inte idag vad som är morgondagens kulturarv. Alla ”äldre” böcker har inte heller nödvändigtvis ett nationellt kulturhistoriskt värde.

Sverige kan fritt ändra reglerna om utförseltillstånd så länge vi håller oss inom de generösare reglerna för export från EU. De senare kan bara EU ändra.

Erfarenheten har visat att reglerna om utförseltillstånd är svåra att tillämpa i praktiken. En bok är t.ex. mycket lätt att smuggla ut ur landet. Detta tas upp i rapporten till Kulturdepartementet från utredningen med uppdraget att se över de insatser som görs för att förhindra olaglig utförsel av äldre kulturföremål (avsnitt 6.4.2)

Auktionsverksamheten har också framtvingat ett i lagen inte förutsett system med förhandsbesked om en bok omfattas av utförselförbud eller ej.

6.7. Behov av nationella generella insatser – förslag

6.7.1. En nationell bevarandeplan

Förslag: Regeringen ger Kungl. biblioteket i uppdrag att ta fram en nationell bevarandeplan. KB tilldelas medel för ändamålet.

Skäl för förslaget

Utöver de föreslagna insatserna till skydd för kulturhistoriskt värdefulla boksamlingar behövs en generell bevarandeplan. Framför allt är den förebyggande verksamheten angelägen av såväl kultur- och forskningspolitiska skäl som ekonomiska skäl. Det är nödvändigt för KB och biblioteken i landet att få en bild av vårdbehovet för att kunna planera åtgärderna – omfattning, vilka åtgärder som behöver vidtas och när samt behov av centrala insatser.

Inventering av vårdbehovet

En nationell bevarandeplan förutsätter kunskap om vilka vårdbehov som finns i landets bibliotek. Därför måste en bevarandeplan föregås av en inventering. I landet finns hundratals bibliotek (se 7.1.1)

– exklusive gymnasiebiblioteken. Det är av resursskäl inte realistiskt att inventera varje bibliotek. En inventering av detta slag bör istället bygga på ett statistiskt representativt urval bibliotek. Ett representativt urval skulle uppskattningsvis omfatta omkring 50 bibliotek. Detta arbete kan efter instruktion utföras av personal vid respektive bibliotek. Bearbetning och analys av data utförs av KB:s bevarandesekretariat.

Behov av insatser

Inventeringen kommer sannolikt att påvisa behov av ett antal olika typer insatser. Det kan handla om

  • rådgivning inom bevarandeområdet, alltså det som KB:s bevarandesekretariat redan idag sysslar med i liten skala
  • praktiska åtgärder, t.ex. inkapsling och omslag (bevarandesekretariatet har diskuterat med stiftsbiblioteket i Skara om möjligheten att där starta en verksamhet för tillverkning av kapslar för biblioteksbruk. En sådan verksamhet skulle ha en naturlig plats inom ramen för en nationell bevarandeplan)
  • regional samordning av utbildningsinsatser
  • inköp av material
  • att bilda nätverk för samverkan i katastrofhantering

Det kommer även att finnas behov av kompetens inom andra områden än bevarandet, t.ex. registrering/katalogisering och bokhistoria.

En bevarandeplan som bygger på en nationell inventering skulle under de första åren vara resurskrävande, men med en kartläggning och central samordning av nämnt slag skulle det vara möjligt att utforma en rationell och redan på kort sikt kostnadseffektiv verksamhet.

6.7.2. Ett nationellt bevarandesekretariat

Förslag: Ett nationellt bevarandesekretariat inrättas vid Kungl. biblioteket. Medel bör tillföras KB för verksamheten vid sekretariatet.

Skäl för förslaget

Det finns behov av ett organ på nationell nivå med ansvar för bevarandefrågor. Det bevarandesekretariat som KB inrättat och den verksamhet som startat i liten skala år 2002 ger en god grund att stå på. Sekretariatet bör ges ställning som ett nationellt organ inom bevarandeområdet med uppgift att:

  • erbjuda information och rådgivning i bevarandefrågor
  • verka för en hög bevarandestandard vid landets bibliotek
  • verka för ett ökat medvetande om bevarandefrågorna
  • verka för lokal kompetensuppbyggnad, lokala bevarande- och konserveringsåtgärder, gärna i samverkan med utbildningsinstitutioner inom bibliotekarie- och konservatorsutbildningarna
  • verka för ett ökat regionalt, nationellt och internationellt samarbete inom bevarandeområdet

Sekretariatet bör ha medel för att delfinansiera vissa bevarande- och konserveringsprojekt samt ge information om finansieringskällor.

Erfarenheterna visar att utbildning är ett effektivt sätt att förbättra bevarandestandarden vid ett bibliotek. Därför ska sekretariatet stödja och uppmuntra biblioteken att ta initiativ inom bevarandeområdet genom att anordna konferenser och seminarier i bevarandefrågor.

6.7.3. Övriga insatser

De förslag om digitalisering som lämnats för att göra kulturarvet tillgängligt för fler (kap. 5) är ett förslag som också har ett bevarandesyfte. Genom att en digital version av ett objekt kan erbjudas skonas originalhandlingen från slitage och från att bli förstörd för all framtid. Mikrofilmningen av tidningar är som tidigare nämnts ett gott exempel på förebyggande bevarandeåtgärd.

6.8. Vård och långsiktigt bevarande av digitalt material – förslag

Förslag: Kungl. biblioteket och Riksarkivet bör får i uppdrag att utreda hur det långsiktiga bevarandet av digital information ska samordnas för att ge permanent tillgång till informationen.

Utredningen bör redovisas senast år 2005. I avvaktan på utredningens resultat bör medel utgå för att påbörja ett migreringsarbete (avsnitt 6.9).

Skäl för förslagen

I det följande redovisas de problem som är förenade med vård och långsiktigt bevarande av digitalt material samt behovet av samordning och koncentration. Som underlag för regeringens ställningstaganden i vissa ansvarsfrågor bör olika förutsättningar klargöras. Frågan om det långsiktiga bevarandet har stor betydelse för de förslag som lämnats om distansöverfört digitalt material i kap. 3, digitalisering i kap. 5 och om ett svenskt nätbibliotek i avsnitt 7.14.

6.8.1. Behovet av permanent tillgång till digital information

Ett område som kommer att bli allt viktigare inom hela ABMsektorn och samhället i stort är det långsiktiga bevarandet av digital information. Om det som produceras digitalt idag – det digitala kulturarvet – ska vara tillgängligt för forskare, studerande och allmänhet i morgon och om hundra eller tusen år, måste vi skapa lika bra metoder för att bevara den digitala informationen som vi har för den pappersbundna. En del information är redan förlorad för användarna. Den tid vi har på oss är begränsad.

KB kom på allvar in på detta område 1997 genom projekt Kulturarw

3

, som syftar till att bevara svenska digitala publikationer

på Internet, framförallt svenska webbsidor. Problematiken är emellertid densamma för allt digitalt material, antingen det är ”digitalt fött” som e-böcker, webbsidor och många databaser eller härrör från digitaliseringsverksamheten. KB har genom sin datorhall, utrustning och kompetent personal skapat tekniska resurser för lagring i stor skala av digital information. Men det behövs

ytterligare resurser och utvecklingsarbete för att säkra att informationen förblir tillgänglig på ett bra sätt i framtiden.

6.8.2. Utvecklingsfrågor

Svårigheterna att bevara digitalt material är inte att bevara den egentliga digitala informationen eftersom en kopia är exakt lik originalet. Det är informationen i sig som ska bevaras, inte det medium som bär informationen. Problemet är att de program som tolkar informationen inte går att köra på morgondagens datorer och att de nya programmen inte kommer att kunna läsa gamla filer.

En internationell diskussion inom biblioteksvärlden har kretsat kring två sätt att angripa detta problem, migrering och emulering. Migrering innebär att man ständigt tar med sig dokumenten genom att konvertera dem till den aktuella mjuk- och hårdvarumiljön. Nackdelen är, som alla som konverterat texter mellan olika ordbehandlingsprogram vet, att viss information, t.ex. layout, kan gå förlorad, även om textinnehållet i stort sett följer med ograverat. Vid upprepade konverteringar ökar risken för informationsförlust. Vid emulering behåller man den ursprungliga filen. När man i framtiden vill läsa den skriver man ett nytt program som härmar, emulerar, det ursprungliga programmet i den nya miljön. Det finns en del internationella projekt kring dessa modeller, t.ex. CEDARS och CAMiLEON, som KB följt med intresse. KB är medlem i ett konsortium som sökt EU-medel för utvecklingsprojektet PATCH, Permanent Access Toolbox for digital Cultural Heritage. Tyvärr beviljades inga medel vid den första ansökan våren 2003.

I många fall, t.ex. vid digitalisering, finns det goda möjligheter att redan från början styra valet av format till sådana som man bedömer kommer att ha en lång livslängd, liksom det är möjligt att enas om standarder för de metadata som åtföljer filerna. I andra fall är det konkurrensen och kortsiktiga marknadsintressen som styr valet av format och KB får då göra det bästa av situationen genom migrering eller emulering.

KB:s strategi kommer förmodligen att vara en kombination av de två modellerna. KB kommer att migrera digitala filer vid behov, men behåller de ursprungliga filerna för att kunna dra nytta av emuleringsprogram i framtiden. Att utveckla modeller, metoder och standarder för att bevara digital information på mycket lång sikt är ett område, som utmärkt lämpar sig för samarbete inom

ABM-sektorn, och särskilt för ett samarbete mellan Riksarkivet, KB och SLBA. I Boden bedrivs ett forskningsprojekt på området i samarbete mellan Luleå tekniska universitet och Riksarkivet. Det är också viktigt att följa internationell forskning och utveckling inom området och att delta i utvecklingsarbetet nationellt och internationellt.

6.8.3. Tekniska frågor

De tekniska uppgifter som behöver genomföras för att ge permanent tillgång till digital information kan grupperas i två områden, säkring av att informationen kvarstår ograverad på något medium och säkring av att informationen är och förblir läsbar.

För att digital information ska kunna bevaras ograverad behöver man bl.a. göra följande: Autenticiteten hos de digitala dokumenten måste säkras, exempelvis med hjälp av checksummor som knyts till dokumenten som metadata. Man behöver tillfoga vissa andra tekniska och administrativa metadata. Man behöver kopiera datafilerna med informationen från originalmedium till arkivmedium. Den tekniska utvecklingen gör att man ibland behöver kopiera filerna till nytt arkivmedium. Man måste göra säkerhetskopior, någon bör placeras på annan plats. Man behöver kontrollera filerna regelbundet och ersätta defekta filer.

För att informationen ska vara läsbar nu och i framtiden behöver bl.a. följande göras

  • Man behöver komma fram till vilka format man använder för långsiktig lagring och vilka metadata som behövs
  • Man måste ta fram en bevarandestrategi för varje särskilt filformat (i KB:s webbsamling finns över fem hundra olika format)
  • Man behöver konvertera hotade dokument till läsbart format
  • Man behöver bevara program och (i framtiden) emulera dem
  • Man måste hantera digitala original och konverterade filer av samma dokument
  • Man måste kunna erbjuda en miljö där dokumenten är tillgängliga för studier

6.8.4. Administrativa och organisatoriska frågor – behov av samordning m.m.

Unesco har nyligen uttalat följande: ”Member States may wish to designate one or more agencies to take coordinating responsibility for the preservation of the digital heritage, and to make available necessary resources. The sharing of tasks and responsibilities may be based on existing roles and expertise.” (Ur Unesco Charter on the Preservation of the Digital Heritage, antagen 17 oktober 2003, artikel 10).

Komplexiteten och svårigheterna att bevara digital information på lång sikt talar för att inte bara samordningen utan även uppgiften att bevara och ge permanent tillgång till informationen bör koncentreras till några få centra. Dessa bör vara placerade hos långlivade, stabila myndigheter med allmänt förtroende. De bör ha en god teknisk infrastruktur och kompetens inom informations- och kommunikationsteknikens område, och kunna utveckla en ny yrkesgrupp av digitala konservatorer, som kan vårda det digitala materialet.

6.8.5. Uppdragets inriktning

KB och Riksarkivet bör således få i uppdrag att närmare utreda frågan om samordning och ansvarsfördelning när det gäller långsiktigt bevarande av digitalt material och komma med förslag till hur berörda myndigheter ska kunna dela på ansvaret. I förslaget ska redovisas hur bibliotek, museer och andra myndigheter ska kunna använda sig av centrala databanker för digital information som ser till att informationen blir permanent tillgänglig. Kostnadsberäkningar ska lämnas samt förslag till finansiering. Denna utredning är synnerligen angelägen för att garantera en rationell och säker hantering av den långsiktiga lagringen av digitalt material – en fråga som ingen annan myndighet eller organisation kan förväntas ta ansvar för. I avvaktan på regeringens beslut behövs omedelbart medel för en person som kan att påbörja migrering av digital information som redan finns i KB:s samlingar. Kostnaderna för detta arbete har beräknats till 600 000 kronor per år (se följande avsnitt).

6.9. Kostnader och finansiering

6.9.1. Inledning

En bevarandeplan som bygger på en nationell inventering kräver extra insatser under de första två åren. Efter inventeringsfasen koncentreras insatserna på rådgivning, kompetensuppbyggnad, samt övriga initiativ i syfte att förbättra bevarandestandarden vid landets bibliotek. För att underlätta bevarandeinsatser vid landets bibliotek bör KB disponera bidragsmedel att användas för nationellt angelägna ändamål.

6.9.2. Kostnader för inventering samt för den permanenta verksamheten vid sekretariatet

År 1 (2005) Personalkostnader (sekretariat och inventering 2,5 personer)

1 350 000 kr

Resor & omkostnader 50 000 kr Information & konferenser 50 000 kr

1 450 000 kr

År 2 (2006) Som år 1 1 450 000 kr Bidrag för nat. bevarandeinsatser

1)

1 000 000 kr

2 450 000 kr

År 3 och i fortvarighet (2007–

)

Personalkostnader (sekretariat 2 personer)

900 000 kr

Resor & omkostnader 50 000 kr Information & konferenser 50 000 kr Konsulttjänster/köp av tjänster

2)

100 000 kr

Bidrag för nat. bevarandeinsatser 1 000 000 kr

2 100 000 kr

1) Bidrag till nationella bevarandeinsatser att fördelas av KB De bidragsmedel som KB föreslås få disponera ska användas för nationellt angelägna ändamål. Sådana ändamål kan t.ex. vara kvalificerad kompetensuppbyggnad, metodutveckling avseende bevarandefrågor och större insatser för att rädda illa åtgånget material. Medel bör kunna utgå från år 2 och omfatta 1 miljon kronor per år.

2) KB:s kostnader för köp av konsulttjänster Resurser för rådgivare/förhandlare kan behövas t.ex. i de fall då det gäller att finna lämpliga juridiska former för att bevara (privata) värdefulla boksamlingar genom stiftelsebildning, sponsring, turistverksamhet etc. KB bör i sådana fall ha medel att anlita extern expertis. Medel bör kunna utgå för detta ändamål.

6.9.3. Kostnader för berörda ”ägare”

Lärosäten och andra institutioner som besitter kulturhistoriskt värdefullt material har ett ansvar för detta. Det bör ligga i respektive institutions intresse att inte försumma detta värdefulla material. Om försummelser begåtts bör det ankomma på ägaren att rätta till dessa. Det bör ingå i institutionernas ordinarie verksamhet att vårda kulturarvet. De bidragsmedel som KB föreslås disponera bör användas för nationellt angelägna ändamål.

6.9.4. Medel för migrering

Avser kostnader för migrering av digital information som redan finns i KB:s samlingar (se avsnitt 6.8).

Ändamål Kostnad Lönekostnader (1 person inkl. LKP) 450 000 Resor, konferenser, omkostnader 50 000 Datorutrustning & program (investering 300 000) 100 000

Totalt per år 600 000

6.10. Den fortsatta planeringen

En nödvändig förutsättning för KB:s nationella bevarandeinsatser är att en inventering görs av det äldre bokbestånden i de allmänna biblioteken. Om utrymme finns bör KB påbörja en sådan inventering under år 2004.

Det är vidare synnerligen angeläget att migreringsarbetet av det digitala material som redan samlats in snarast kommer i gång så att inte viktig information riskerar att gå förlorad för framtida forskning och studier.

7. Informationsförsörjning till utbildning och forskning

samordning och utveckling

I detta kapitel ges en översikt över aktörerna i informationsförsörjningen till utbildning och forskning samt deras roller. Olika åtgärder – kortsiktiga och långsiktiga – föreslås till stöd för ökad samordning för brukarnas bästa.

I avsnitten 1–12 beskrivs nuvarande verksamhet. I avsnitt 7.13 föreslås att KB ges ett större ansvar för nationella biblioteksuppgifter. Detta avser bl.a. informationsförsörjning till utbildning och forskning, men även andra uppgifter som är lämpliga att lösa på nationell nivå av en central biblioteksmyndighet. Vidare föreslås att KB ska ges i KB att utarbeta förslag till fortsatt samordning. Målet är på sikt en likvärdig informationsförsörjning till studerande och forskare i hela landet. Samordningen bör också på sikt leda till ett effektivare resursutnyttjande. I avsnitt 7.14 föreslås ett nationellt insatsprogram för den digitala informationsförsörjningen. Det är hög tid att Sveriges nätbibliotek kommer till stånd.

7.1. Sverige – en kunskapsnation och ett IT-land

Inledning

Vi har i Sverige ett väl utbyggt utbildningssystem. Satsningar har gjorts på alla nivåer. Stora insatser har gjorts för att bygga ut högskolan i hela landet och för att förverkliga de utbildningspolitiska målen ”Den öppna högskolan” (prop. 2001/02:15) och det livslånga lärandet. Ett nätuniversitet har kommit till för att öka tillgängligheten till högskoleutbildning i hela landet. Också forskarutbildningen, som f.n. är föremål för utvärdering, har byggts ut och satsningar har gjorts på forskning i hela landet. Forskningsfinansieringen och forskningsinformationen har fått en ny struktur genom Vetenskapsrådets tillkomst. Även den eftergymnasiala utbildningen

utanför högskolan har byggts ut och vuxnas lärande är ett politiskt prioriterat område.

Sverige är en ledande IT-nation, vi har en väl utbyggd infrastruktur (Sunet) och höga mål när det gäller IT-politiken. Regeringen har under år 2003 tillsatt två IT-politiska ”grupper” – Regeringens IT-polititiska strategigrupp (Näringsdepartementet) och Delegationen för utveckling av offentliga e-tjänster (Finansdepartementet). Målet är att Sverige som första land ska bli ett informationssamhälle för alla. Målet bygger på övertygelsen att breddsatsning är den enda hållbara grunden för att Sverige långsiktigt ska kunna hävda sig i den internationella konkurrensen.

Sverige har i landets biblioteksväsende en väl utbyggd akademisk infrastruktur med stor kompetens och erfarenhet vad gäller informationsförsörjning. Biblioteken var också tidigt ute när det gäller datoranvändning.

Det är angeläget att informationsförsörjningen till utbildning och forskning i hela landet blir god och likvärdig. Det är en viktig förutsättning för ökad tillväxt och även en demokratifråga. Alla förutsättningar finns i Sverige genom den väl utbyggda infrastruktur som finns på viktiga områden – den akademiska, IT etc.

Utvecklingen går snabbt och tiden går fort – nu behövs samarbete, samverkan och samordning för att underlätta för brukarna och för att vi ska hänga med i konkurrensen. Andra länder har slagit in på den vägen och utarbetat handlingsplaner för ökad samordning i biblioteksväsendet.

7.1.1. Biblioteken som resurs i informationsförsörjningen

Biblioteken är en viktig resurs i informationsförsörjningen. Sverige har ett väl utbyggt biblioteksväsende med olika bibliotek –högskolebibliotek och andra forskningsbibliotek, myndighets- och specialbibliotek, folkbibliotek och skolbibliotek, läns- och regionbibliotek, sjukhusbibliotek och inte minst nationalbiblioteket KB. Dessa bibliotek har offentlig finansiering, men olika huvudmän – statlig, kommunal eller landstingskommunal. Till dessa kommer en rad företagsbibliotek och privata bibliotek.

Översikt över biblioteken i landet 2002

Bibliotek Huvudman antal kostnader årsverken

1

Besök per dag

2

Folkbibliotek

Kommunen 290 3 000 mnkr 5 000 126 000

3

Lånecentraler och depåbibliotek Staten

4

5 12 mnkr Ej publik verks.

Talboks- och punktskriftsbiblioteket Staten

1 65 mnkr Ej publik verks.

Skolbibliotek Kommunen 4 000 Okänt

Länsbibliotek

Landsting

66 mnkr Ej publik verks.

Staten 26 mnkr

Fristående sjukhusbibliotek Landsting 38 57 mnkr 127

Folkhögskolebibliotek

Nationalbibliotek (KB) - anslag Staten

1 233 mnkr 259

652

Universitets- och högskolebibliotek Staten

38 1 170 mnkr

5

1 759

63 469

Museibibliotek

(allmänt tillgängliga)

Staten

8 ca 6 mnkr

29

50

Övriga forskningsbibliotek

6

(allmänt tillgängliga)

Staten 26 517 milj. 204

926

Myndighetsbibliotek

Staten

Kyrkans bibliotek

Kyrkan

Företagsbibliotek Privata

Lokala lärcentra

Kommunen

Privata/stiftelsebibliotek Privata

Källa: SCB:s årliga rapport

1 Samtliga personalkategorier. 2 Avser fysiska besök i bibliotekslokalen. Besök i det digitala biblioteket ingår inte då det än så länge är svårt att få fram säkra mätmetoder. 3 Besök enbart på landets 290 huvudbibliotek. Besök per år totalt 46 miljoner. 4 Kommunalt huvudmannaskap, men helstatlig finansiering 5 Motsvarar cirka tre procent av lärosätenas totala kostnader, exklusive lokalkostnader. 6 Allmänt tillgängliga, statligt finansierade bibliotek med syfte att betjäna forskning och högre studier. Inbegriper t.ex. bibliotek vid vissa myndigheter, forskningsinstitut och stiftelser. 7 KB har endast 200 läsplatser vilket begränsar antalet besök

Biblioteken har delvis olika målgrupper och uppgifter men också delvis samma målgrupper och gemensamma uppgifter. En stadigt ökande andel studerande på eftergymnasial nivå tillhör idag folkbibliotekens kunder. Samtidigt har högskolan numera ett lagstadgat uppdrag att samverka med det omgivande samhället och ett viktigt utbildningspolitiskt mål är den tillgängliga öppna högskolan.

I KB:s uppdrag ingår att stödja samordning och utveckling av informationsförsörjningen till högre utbildning och forskning. KB har också en rad andra nationella uppdrag.

I biblioteksväsendet ingår ett nationellt biblioteksdatasystem, en fritt tillgänglig samkatalog (Libris), ett fjärrlånesystem och infrastrukturella förutsättningar genom datanätet Sunet som högskolan utnyttjar. Även folkbiblioteken/kommunerna har givits möjlighet att på förmånliga villkor gå in i detta, men få har tyvärr utnyttjat denna möjlighet. Folkbiblioteken har också sitt eget samkatalogiseringssystem, Burk. Systemet bibliotek.se kom till för några år sedan för att överbrygga mellan det allmänna och öppna systemet Libris och folkbibliotekens system, men det har ännu inte lett till ett gemensamt system.

I biblioteksväsendet ingår även servicetjänster på nätet – Jourhavande bibliotekarie (ett samarbete mellan Myndigheten för Sveriges nätuniversitet, KB och ett antal högskolebibliotek) och folkbibliotekstjänsten Fråga biblioteket.

Bibliotekslagen, som infördes 1997, har inneburit förändrade attityder och påverkat intresset för bibliotekens roll. Den viktigaste effekten av lagen var att avgiftsbeläggning av bibliotekens tjänster gentemot allmänheten förhindrades.

KB har som nationalbibliotek en rad nationella uppgifter, inklusive ansvar för nationell samordning och utveckling av informationsförsörjning till högre utbildning och forskning. Biblioteken har stora kunskaper och lång erfarenhet av informationsförsörjning. Detta är viktiga utgångspunkter och förutsättningar för förbättrad/likvärdig informationsförsörjning till utbildning och forskning. Däremot behövs en kraftsamling för att dessa resurser ska kunna utnyttjas effektivt till gagn för brukarna – studerande, lärare och forskare men även allmänheten.

7.1.2. Behov av samarbete och samordning

Frågan om ökat nationellt och internationellt samarbete mellan olika aktörer när det gäller informationsförsörjning har under det senaste årtiondet blivit alltmer aktuell – inte minst med anledning av den snabba teknikutvecklingen och utvecklingen av kunskapssamhället. Det gäller såväl forskarsamhällets behov av god och effektiv informationsförsörjning som de krav det livslånga lärandet ställer. På forskningsområdet finns redan inom högskolan upp-

arbetade kontakter och ett fortlöpande samarbete – med och utan KB:s stöd. Det gäller t.ex. vetenskaplig publicering och samordning vid förvärv av databaser (se avsnitt 7.3 och 7.4).

Ett ökat samarbete mellan folkbibliotek och högskolebibliotek har de senaste decennierna tagits upp i alla propositioner som behandlat biblioteksfrågor. De senaste åren har detta skett med anledning av högskolans utbyggnad i hela landet och annan eftergymnasial utbildning samt de initiativ som har tagits på olika håll för att stödja det livslånga lärandet.

I propositionen Vuxnas lärande och utveckling av vuxenutbildningen (2000/01:72) föreslog regeringen (riksdagsbeslut maj 2001) dels mål för vuxnas lärande, dels en strategi för hur vuxnas lärande – vid sidan av högskoleutbildningen – ska förverkligas i ett samhälle som präglas av livslångt lärande. Målet för vuxnas lärande lyder: ”Alla vuxna ska ges möjlighet att utveckla sin kompetens i syfte att främja personlig utveckling, demokrati, jämställdhet, ekonomisk tillväxt och sysselsättning samt en rätt vis fördelning.” Strategin poängterar nödvändigheten av samsyn över politikområden, samverkan mellan myndigheter, arbetsmarknadens parter och folkrörelser. Strategin har därför stor betydelse för folkbibliotekens samarbete med andra aktörer.

En viktig faktor är också att utbildning bedrivs i nya former (nätbaserat, i lärcentra etc.) och att biblioteken alltmer ses som en resurs i lärandet. Satsningarna på flexibelt lärande – studier oberoende av tid, plats, studietakt och pedagogik – kräver samordning i såväl utbildningssystemet som informationssystemet. Utvecklingen av det flexibla lärandet omfattar såväl högskolestudier som folkbildning och kommunala och privata vuxenutbildningsinsatser. Detta har inneburit att folkbiblioteken fått en tydligare roll inom lärandet. I flera län/regioner har länsbiblioteken bedrivit utvecklingsarbete som syftar till att överbrygga gränser mellan folkbibliotek och forskningsbibliotek och att se alla bibliotek i regionen som en gemensam resurs.

De lärcentra (se avsnitt 7.8.5) som vuxit upp i landet avses vara en stödjande infrastruktur för lärande. Under 2003 satsar staten 20 miljoner på lokal lärcentrautveckling, enligt prop. 2001/02:4 En politik för tillväxt och livskraft i hela landet. Kulturrådets uppdrag rörande folkbiblioteksservice för vuxenstuderande är en del i samma infrastrukturtänkande. Medel har också utgått från Skolverket och Samverkansdelegationen för högre utbildning.

Enligt Glesbygdsverkets rapport Kartläggning av lärcentra i Sverige 2001, är det mycket som tyder på att de som rekryteras till lärcentra i stor utsträckning är en annan grupp, socialt sett, än de som studerar vid högskolor och universitet generellt. Hälften av dessa studerande har inte någon tidigare erfarenhet från högskolestudier. Särskilt för denna grupp får närmaste lokala folkbibliotek en viktig roll, både med fysisk medieförsörjning och med handledning och stöd för den enskildes studier och informationssökning. Lärcentra har i en del fall kommit att byggas upp utan samordning med andra berörda i kommunen (t.ex. biblioteken).

Kulturrådet anser att målet för den nationella bibliotekspolitiken bör vara att säkerställa en god biblioteksservice för den enskilde medborgaren oavsett bostadsort eller behov. Ur ett medborgarperspektiv bör de offentligt stödda biblioteken ses som en gemensam samhällelig resurs. (Kulturrådets styrelse i juni 2003 i dokument som har överlämnats till KB-utredningen.)

Utifrån den studerandes perspektiv är det viktigt att forsknings- och folkbibliotek samverkar för att ge en adekvat biblioteksservice. Detta måste ske utifrån de förutsättningar respektive bibliotek har. Detta innebär att statliga satsningar bör utgå från hur den studerandes behov bäst främjas genom ett sådant samarbete.

I den forskningspolitiska propositionen Forskning och samhälle (prop. 1996/97:5, 1996:97:UbU3) finns en grund att bygga vidare på: ”Den statliga bibliotekspolitiken syftar till att ge medborgaren tillgång till litteratur och information oavsett bostadsort och ekonomiska omständigheter. Nya former för biblioteksservice till distansstuderande, gärna i samarbete mellan högskolor, högskolebibliotek och folkbibliotek, bör prövas. Det lokala samarbetet mellan folkbibliotek och högskolebibliotek bör uppmuntras.”

De frågor som nu bör ställas är följande:

  • Vilka insatser behövs för att stärka informationsförsörjningen till utbildning och forskning?
  • Hur kan svensk forskning göras mer synlig?
  • Hur ska den digitala informationsförsörjningen samordnas och utvecklas?
  • Vilka behov finns av ökad samordning i biblioteksväsendet som helhet – vad gäller informationsförsörjning – för ett effektivt resursutnyttjande och till brukarnas bästa, och vilka insatser bör göras?

7.2. Utgångspunkter

7.2.1. Direktiven

KB:s roll i förhållande till andra bibliotek ska enligt direktiven belysas och analyseras. Det gäller särskilt KB:s uppgift som samordnande och stödjande för de s.k. forskningsbiblioteken, dvs. Bibsams verksamhet. Det gäller också KB/Bibsams förhållande till andra bibliotek (t.ex. folkbibliotek och landstingsbibliotek). Utgångspunkten är att ansvaret är uppdelat mellan KB och Kulturrådet, och uppdraget gäller att se över KB/Bibsams uppgifter och komma med förslag vad gäller uppdrag och verksamhet i syfte att nå en effektiv användning av de nationella biblioteksresurserna och främja biblioteksväsendets utveckling.

7.2.2. Definitioner och avgränsningar

En nationell bibliotekspolitik

En nationell politik är en politik som omfattar hela det offentliga (offentligt finansierade och tillgängliga) biblioteksväsendet. I de frågor som kan vara aktuella fattas beslutet av riksdagen. Exempel på nationell bibliotekspolitik som fastställts i lag är bibliotekslagen (1996:1596) och pliktlagen (1993:1392). Andra exempel på nationell bibliotekspolitik är beslutet om en nationell samkatalog, Libris, och beslut om infrastruktursatsningar, t.ex. Sunet.

Nationell samordning och utveckling

I detta sammanhang avses central samordning och utveckling av informationsförsörjningen till utbildning och forskning. Inom detta område utgör samordning och utveckling av de offentliga biblioteken en del. Insatserna kan vara biblioteksspecifika, såsom stöd till fjärrlånesamverkan och till projekt som utvecklar bibliotekens verksamhet, men också av mera generell natur, såsom statistik, fortbildning, juridisk bevakning och rådgivning samt samordnat förvärv av elektroniska informationsresurser för att underlätta forskares och studerandes tillgång till forskninginformation. I detta skulle också t.ex. samordning av digitaliseringsinsatser inom ABM-området kunna inordnas.

Nationalbiblioteksuppgifter

Nationalbiblioteksuppgifter är sådana uppgifter som det ankommer på ett nationalbibliotek att ansvara för. Det gäller bl.a. uppgifter som att samla in, ta hand om och bevara det svenska trycket och elektroniskt publicerat material enligt pliktlagen. Här ingår också ansvaret för nationalbibliografin och övriga nationalbibliografiska uppgifter samt för den nationella samkatalogen.

Vidare ingår nationella insatser med utgångspunkt i samlingarna, t.ex. mikrofilmning av svensk dagspress och digitalisering, liksom ansvar för bevarandefrågor. Ansvaret för stöd till samordning och utveckling av informationsförsörjning till utbildning och forskning ingår också i nationalbibliotekets uppgift.

Regionala biblioteksuppgifter

Regionala biblioteksuppgifter är de nationella uppgifter som lämpar sig bäst att samordnas och stödjas på regional nivå, t.ex. viss fortbildning, gemensamma lånekort och gemensamma digitala resurser.

Lokala biblioteksuppgifter

Det lokala bibliotekets – folkbibliotekets – uppgift är i första hand att svara för bibliotekstjänster i lokalsamhället. Det lokala biblioteket är en ”förbindelselänk” till biblioteksväsendet i övrigt. Högskolebibliotekets primära uppgifter är att ansvara för informationsförsörjningen till lärare/forskare och studenter vid den egna högskolan men också att samverka med andra i det nationella och internationella informationsförsörjningssystemet.

Informationsförsörjning

Informationsförsörjning innebär arbetet med och systemen för att forskarna och de studerande ska få den information – tryckt och digital – som de behöver för sin forskning och utbildning. Informationen ska vara relevant, systematiskt ordnad, strukturerad och lättillgänglig.

7.2.3. Nuvarande reglering

KB:s instruktion

Enligt instruktionen (1996:505) ska KB samla in, vårda och bevara samt göra det svenska trycket tillgängligt. Vidare ska KB ge stöd till samordning och utveckling av informationsförsörjning till högre utbildning och forskning, samt utnyttja IT-teknik (bilaga 3).

Bibliotekslagen

För att stärka det nationella bibliotekssystemet beslutade riksdagen med anledning av den kulturpolitiska propositionen (prop. 1996/97:3 KrU 1996/97:01) att en bibliotekslag skulle införas. Bibliotekslagen (1996:1596) syftar främst till att garantera avgiftsfria boklån och ett väl fungerande nationellt nätverk som binder ihop biblioteken i landet. Nätverket berör både den statliga och den kommunala verksamheten. I lagen anges att varje kommun ska ha ett folkbibliotek. Vidare anges mål för biblioteksverksamheten.

I lagen anges även ansvarsfördelningen mellan den biblioteksverksamhet som staten, landstingen och kommunerna bedriver. Det slås vidare fast att det är en kommunal angelägenhet att bestämma omfattningen av folkbiblioteksverksamheten.

Beträffande högskolebiblioteken anges att de inom de områden som anknyter till utbildning och forskning ska svara för biblioteksservice inom högskolan och i samverkan med landets biblioteksväsende i övrigt ge biblioteksservice. Det ska finnas bibliotek vid alla högskolor.

I forskningspropositionen Forskning och samhälle (prop. 1996/97:5) framhöll regeringen att den statliga bibliotekspolitiken syftar till att ge medborgaren tillgång till litteratur och information oavsett bostadsort och ekonomiska omständigheter. Biblioteksväsendet, där de statliga, kommunala och landstingskommunala biblioteken ingår, ska ses som en enhetlig samverkande resurs.

Hur informationsförsörjningen till högre utbildning och forskning är organiserad framgår av det följande.

7.2.4. Pågående utredningar

En samlad beskrivning finns i kap. 1. Vissa pågående utredningar tas även upp i sitt sammanhang i det följande. Här bör framhållas regeringens IT-politiska strategigrupp, som arbetar för att den nationella IT-politiken förverkligas. Målet är att ”Sverige ska som första land bli ett informationssamhälle för alla”. Strategigruppen ser positivt på de förslag till digitala satsningar som KB-utredningen föreslår för ökad tillgänglighet för studerande och forskare men också för allmänheten.

Utredningen som har uppdraget att följa upp Forskarutbildningen och perioden efter doktorsexamen framhåller betydelsen av stöd till samordning och utveckling av informationsförsörjning till högre utbildning och forskning och framhåller att alla initiativ som tas för att underlätta tillgången till information, såväl tryckt som digital, är av stor betydelse för forskarutbildningen.

7.3. Informationsförsörjning till utbildning och forskning (Bibsams verksamhet)

7.3.1. Bakgrund

År 1988 beslutade statsmakterna efter förslag i budgetpropositionen (prop. 1987/88:100, 1987/88:UbU28) att ansvaret för samordning och utveckling av forskningsbiblioteksväsendet som den s.k. Delegationen för vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning (DFI) tidigare haft skulle övertas av KB. Beslutet om nedläggning av DFI fattade riksdagen med anledning av ett förslag i forskningspropositionen Om forskning (prop. 1986/87:80, UbU26, rskr 282). I propositionen framhölls att utvecklingen inom informationsförsörjningsområdet gjort det lämpligt att varje berörd sektor hade ett eget ansvar och att ingen generell samordning inom det vidare området informationsförsörjning skulle finnas. DFI:s uppgifter skulle tas över av befintliga organ.

Den organisationskommitté som tillsattes utarbetade ett förslag som innebar att ett antal uppgifter med anknytning till forskningsbiblioteken skulle samlas inom ramen för en ny myndighets ansvarsområde. Det innebar i praktiken att en ny myndighet skulle inrättas med uppgifter som var snarlika DFI:s vilket vare sig var riksdagens beslut eller kommitténs uppdrag. Regeringen beslutade

efter att ha hört berörda myndigheter att uppgifterna skulle fördelas på befintliga myndigheter.

Ansvaret för Libris var delat på DFI, som hade ansvar för utvecklingen av systemet, och KB som ansvarade för driften. DFI som hade haft uppdraget att utreda Libris föreslog att KB skulle ges det samlade ansvaret och Statskontoret instämde i detta. Det var också vad KB själv föreslog i anslagsframställningen för 1988/89 liksom flera av dem som yttrade sig med anledning av DFI:s utredning.

Frågan om ansvaret för beslut om ansvarsbiblioteken behandlades också i propositionen, och slutsatsen var att denna uppgift inte längre borde ligga på regeringen.

I 1987 års forskningsproposition, som således föranledde att KB fick samordningsansvaret, framfördes att tyngdpunkten i forskningsbiblioteksverksamheten ligger i biblioteken inom högskolan och att dåvarande UHÄ som svarade för övergripande frågor också måste ha ansvar för samordning och planering av biblioteksverksamheten. Med anledning av regeringens förslag om ändrad organisation och inriktning för UHÄ blev detta alternativ dock inte aktuellt.

Dessutom framhöll regeringen att det i landet finns ett stort antal forskningsbibliotek utanför högskoleorganisationen och att flertalet finns på museer, vissa större industriföretag och sjukhus och att det finns ett dokumenterat behov av samverkan och samplanering i bibliotekstekniska frågor inom denna större grupp av forskningsbibliotek – i vissa fall även mellan dessa och folkbiblioteken. I propositionen framhölls frågor som katalogisering, fjärrlån, och avgifter för olika slags tjänster. Samordning i sådana biblioteksfrågor ansåg regeringen inte vara någon ren högskoleuppgift varför den inte borde ingå i UHÄ:s samordningsansvar för verksamheten inom högskolan.

Samordningsansvaret borde istället knytas till ett organ med stor sakkunskap i biblioteksfrågor, lämpligen KB som redan hade ansvaret för vissa övergripande uppgifter bl.a. genom ansvaret för Nationalbibliografin. KB skulle redan då enligt sin instruktion svara för samordning mellan biblioteken i Stockholmsregionen, där ett stort antal forskningsbibliotek såväl inom som utanför högskolan var belägna.

KB skulle också ta över de uppgifter som DFI haft i internationella kontaktorgan. Regeringen anmälde också sina avsikter att se över sammansättningen av styrelsen i samband med att en ny

verksförordning skulle träda i kraft 1988. Regeringen framhöll att det ankom på KB att besluta om de närmare formerna för samordningsarbetet. KB inrättade 1988 sekretariatet Bibsam (avdelningen för nationell samordning och utveckling).

I den forskningspolitiska propositionen Forskning för kunskap och framsteg (prop. 1992/93:170) framhölls forskningens beroende av informationsförsörjning, bl.a. bibliotek med böcker, tidskrifter, databaser och andra forskares arbete, samt KB:s och högskolebibliotekens roll.

I forskningspropositionen Forskning och samhälle (prop. 1996/97:5, 1996/97:UbU3) framhöll regeringen att högskolan mot bakgrund av det ökade antalet studenter, det pedagogiska förnyelsearbetet och den snabba IT-utvecklingen målmedvetet måste satsa på sina bibliotek. Högskolans och styrelsens ansvar att följa utvecklingen betonades. Vidare framhölls ansvarsbibliotekens roll i det nationella informationsförsörjningssystemet. Informationsteknologins betydelse för att underlätta tillgången till information betonades och regeringen framhöll att det är viktigt att se till att inte hinder av praktisk och ekonomisk natur hindrar tillgängligheten.

Den roll som KB tagit på sig som samordnande för licensavtal på IT-området betonades och regeringen underströk att lärosätena inte på egen hand borde ingå långsiktiga licensavtal. Nya former för biblioteksservice för distansstuderande borde prövas och samarbetet mellan folkbibliotek och högskolebibliotek uppmuntras. För att utnyttja informationstekniken fullt ut borde Libris utvecklas till en nationell och allmän, fritt tillgänglig informationsresurs. KB fick i också 1996 i uppdrag att driva ett nationellt projekt med denna inriktning. För att även folkbiblioteken skulle kunna tillgodogöra sig innehållet i detta nationella bibliotekssystem beslutade regeringen att Sunet skulle utvecklas till att också omfatta folkbibliotek och museer. Ett utvecklingsstöd avsattes för dem som önskade ansluta sig.

I forskningspropositionen Forskning och förnyelse (prop. 2000/2001:3, 2000/01:UbU6) framhålls bibliotekssystemet och Libris strategiska betydelse för den högre utbildningen, forskningen och den intresserade allmänheten, samt KB:s roll som samordnande och utvecklingsstödjande resurs inom biblioteksväsendet med särskild inriktning mot forskningsbiblioteken. I propositionen framhålls också att forsknings- och folkbibliotekens serviceutbud närmar sig varandra, samt att högskolebiblioteken måste ge

studenter och forskare tillgång till den digitala informationen eftersom ny teknik och Internet alltmer tas i anspråk för att sprida t.ex. forskningsresultat.

Informationsförsörjning till utbildning och forskning består idag inte bara i de samlingar som byggs upp utan i allt högre grad av informationsresurser i digital/elektronisk form såsom t.ex. e-tidskrifter och databaser. Därmed har också kraven på biblioteken och deras kompetens ökat och blivit mer mångsidiga. Utöver det traditionella biblioteket med dess tryckta samlingar, som fortfarande efterfrågas i lika hög grad, skapas det nu vid landets högskolor digitala bibliotek med en rad nätbaserade tjänster och resurser.

I KB-utredningens uppdrag ingår att belysa KB:s roll som stödjande för samordning och utveckling av informationsförsörjningen till forskningsbiblioteken samt KB:s ansvar för ansvarsbiblioteken och dessa biblioteks uppdrag. Forskningsbibliotek innebär i detta sammanhang biblioteken vid universitet och högskolor samt övriga forskningsbibliotek (se bilaga 6).

7.3.2. Aktörer i systemet för informationsförsörjning

Följande ingår f.n. i den ”krets” som på olika sätt berör KB:s uppdrag att stödja samordning och utveckling av informationsförsörjning.

Universitet och högskolor

Universitet och högskolor har självfallet det grundläggande ansvaret för att studenter och forskare/lärare har tillgång till en god informationsförsörjning. I högskolelagen (1992:1434, HL) och högskoleförordningen (1993:100, HF) stadgas att högskolebiblioteket har en central roll för informationsförsörjningen. Lärare/forskare och studenter har dubbla roller – som producenter av vetenskapliga rapporter, uppsatser m.m. och som brukare av information (avsnitt 7.3.3).

Övriga forskningsbibliotek

Även de s.k. övriga forskningsbiblioteken har en viktig roll i informationsförsörjningen till högre utbildning och forskning (avsnitt 7.3.5).

Vetenskapsrådet (VR)

VR är ett forskningsråd som enligt förordningen med instruktion för Vetenskapsrådet (2000:1199) har till uppgift att ge stöd till grundläggande forskning av högsta vetenskapliga kvalitet inom samtliga vetenskapsområden. I uppgifterna ingår bl.a. ett nationellt ansvar för övergripande information om forskning och forskningsresultat. Denna information ges bl.a. genom webbplatsen http://www.forskning.se.

Forskningsforum är ett samarbetsorgan för övergripande frågor om förhållandet mellan forskning och samhälle och för samverkan mellan de som finansierar forskning. Regeringen föreslår i årets budgetproposition att Forskningsforum ska läggas ner.

Vetenskapsrådet har också uppdraget att bistå regeringen med uppgifter om lärosätenas publicering av forskningsresultat.

Högskoleverket (HSV)

Enligt förordningen (1995:945) med instruktion för Högskoleverket är HSV central myndighet för frågor som rör universitet och högskolor och andra utbildningar på eftergymnasial nivå. I verkets uppgifter ingår bl.a. kvalitetsbefrämjande uppgifter och som ett led i detta utför HSV kvalitetsutvärderingar av verksamheten i högskolan.

En viktig kvalitetsfråga är den akademiska infrastrukturen där informationsförsörjningen är en viktig del och biblioteken spelar en viktig roll. Det är också ett av de kriterier som fastställts av statsmakterna vid prövning av lärosätenas förutsättningar att uppnå universitetsstatus. Vidare ingår en bedömning av bibliotekets status som kvalitetskriterium vid de kvalitetsutvärderingar som verket genomför.

HSV har också ansvar för insamling, bearbetning och sammanställning av data om högskolan samt ansvar för officiell statistik enligt förordningen (2001:100) om den officiella statistiken.

Statens ljud- och bildarkiv

Statens ljud- och bildarkiv (SLBA) har enligt instruktionen (1996:503) till uppgift att ta emot och förvara pliktexemplar av filmer, fonogram, videogram och vissa s.k. elektroniska dokument samt upptagningar av ljudradio och televisionsprogram som enligt lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument ska lämnas till arkivet.

SLBA har funnits som egen myndighet i drygt 20 år. Arkivets samlingar är en del av vårt kulturarv och en viktig källa för forskning. Materialet måste bevaras i så stor utsträckning som möjligt för att kunna ge eftervärlden kunskap och insyn i vårt samhälle. SLBA regleras genom samma lag som KB (PL) och har i stort sett samma uppdrag (se vidare kap. 10 angående förhållandet mellan KB och SLBA). SLBA är f.n. föremål för översyn av en särskild utredare, Översyn av verksamheten och arbetsformerna vid Statens ljud- och bildarkiv (dir. 2002:155). Utredaren ska redovisa sitt uppdrag den 30 april 2004.

Kungl. biblioteket (KB)

Enligt förordningen (1996:505) med instruktion för Kungl. biblioteket ska KB

  • ha ett nationellt ansvar för frågor om samverkan mellan forskningsbibliotek, bl.a. i fråga om försörjning med litteratur samt utnyttjande och utveckling av tjänster baserade på informationsteknik (1 §)
  • svara för samordning, utveckling och visst utredningsarbete inom biblioteksområdet samt utse ansvarsbibliotek (2 §)
  • vart tredje år till regeringen ge in en rapport med en analys av utvecklingen inom forskningsbiblioteken i landet (7 §)

I olika propositioner har KB tilldelats medel för angivna uppgifter inom verksamhetsområdet t.ex. för fortsatt utbyggnad av ansvarsbibliotekssystemet, för att sluta centrala licensavtal för tillgång till elektronisk information, för fördelning till fjärrlåneverksamheten samt för att utveckla Libris.

KB har ett omfattande samarbete med universitet och högskolor – representerade av biblioteksansvariga – i lednings- och referensgrupper. I vissa grupper finns även folkbibliotek och myndigheter

representerade. För representationen i Bibsams olika grupper se bilaga 5. Högskolorna är också representerade i KB:s styrelse, f.n. med tre representanter.

Bibsam är en av KB:s sex avdelningar och sorterar direkt under Riksbibliotekarien. Samarbete med andra enheter inom KB sker i olika former, t.ex. i projektgrupper.

Övriga aktörer

I KB-utredningens enkät definieras också författare och förlag samt deras organisationer, agenter och intermediärer, bibliotek, VHS, Sunet och Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF) m.fl. som aktörer.

Högskolebiblioteken

Högskolebiblioteken rubriceras forskningsbibliotek av Bibsam (se avsnitt 7.4 och bilaga 6). Det finns idag 38 universitet och högskolor i landet varav 14 universitet och fyra högskolor med vetenskapsområde, dvs. med rätt att utfärda doktorsexamen inom detta område. Även vid lärosäten som inte har egen examensrätt bedrivs i varierande omfattning forskning och forskarutbildning. I dessa fall sker examination vid ett annat lärosäte, som har rätt att utfärda doktorsexamen. Sju av lärosätena är de små konstnärliga högskolorna och Idrottshögskolan i Stockholm.

Enligt bibliotekslagen (1995:1596) och i högskoleförordningen stadgas att högskolan har skyldighet att ha ett bibliotek. Vidare stadgas att den grundläggande högskoleutbildningen ska ge studenterna förmåga att göra självständiga och kritiska bedömningar samt utveckla förmåga att söka och värdera kunskap på vetenskaplig nivå (9 § HF).

Biblioteken är en integrerad del i högskolan. Ett bra bibliotek är en viktig förutsättning för att hög kvalitet (4 § HL) ska nås i verksamheten. Vid kvalitetsutvärderingar och prövning av rätten till universitetsstatus eller vetenskapsområde är den akademiska infrastrukturen (dit biblioteket och informationsförsörjningen räknas) en av bedömningsgrunderna (se forsknings- och budgetpropositionerna 1996/1997). Riksdagen beslutade med anledning av budgetpropositionen 1996/97:1 utgiftsområde 16 bl.a. om följande krite-

rier för rätten att utfärda doktorsexamen: ”goda infrastrukturella förutsättningar (bibliotek m.m.) för att bedriva grundutbildning och forskning”.

1977 års högskolereform innebar att bibliotekens finansiering fördes över från central finansiering direkt till biblioteket (via den dåvarande högskolemyndigheten) till respektive lärosäte. Därmed kom den samordnande roll som centrala myndigheter haft att upphöra. Detta innebar behov av nya former för samordning och samverkan mellan högskolebiblioteken.

Högskolebiblioteken är numera finansierade inom ramen för anslagen till högskolan. Ersättningen till högskolans grundutbildning är i sin tur beroende av prestation – om högskolan rekryterar sämre och studenten presterar sämre får högskolan mindre pengar. Således finns en inbyggd konkurrensfaktor och en ekonomisk faktor som kan påverka högskolebibliotekens intresse av att samarbeta – såväl positivt som negativt.

Högskolebiblioteken har dock en gammal samarbetstradition sedan den tid de fick sina anslag direkt från staten och var ett sammanhållet bibliotekssystem. Den ekonomiska och tekniska utvecklingen i högskolan har ökat högskolornas samverkansintresse. Det blir dyrt och opraktiskt för alla om alla bygger sina egna system. Den gällande politiken om den öppna högskolan, lärosätenas ansvar i det livslånga lärandet och uppgiften att främja rekrytering av elever från studieovana miljöer ställer också krav på samordning när det gäller högskolans informationsförsörjning.

7.3.3. Utvecklingen i högskolan och ökade krav på informationsförsörjning – högskolebibliotekens roll

Utvecklingen inom informationsområdet har gått snabbt de senaste tio åren. Samtidigt har den högre utbildningen, som framhållits i det föregående, gått igenom stora förändringar. Myndigheten för Sveriges nätuniversitet har inrättats och beslutet om ”Den öppna högskolan” har fått genomslagskraft. Ökade krav ställs på flexibilitet i utbildningssystemet – dvs. lärande oberoende av tid och rum. Detta innebär i sin tur större krav på biblioteken i form av t.ex. utökade öppettider och webbaserade tjänster.

För att möta kraven krävs utnyttjande av modern informations- och kommunikationsteknik (IKT) och tillgång till elektroniska informationsresurser. Detta ställer i sin tur krav på stöd till

brukarna i hur man använder dessa resurser. Det ökade antalet distansstuderande har även medfört att också folkbibliotekens verksamhet förändrats till att mer än tidigare innefatta service till högskolans studenter. Detta kräver särskilda insatser för samordning och samverkan mellan högskolans bibliotek och folkbiblioteken.

Datoriseringen började tidigt i biblioteken vilket var en nödvändighet med tanke på det stora informationsmaterial de har att hantera. Utvecklingen av Internet och webben har haft stor betydelse för högskolebiblioteken. Till att börja med utnyttjades datortekniken mest för datorbaserade samkataloger och ämnesbibliografier. Vidare byggdes lokala biblioteksdatasystem i första hand upp för att hantera lån och en del andra transaktioner. Dessvärre skedde detta utan nationell samordning, vilket har bidragit till dubbelarbete och merkostnader. Genom den snabba utvecklingen inom IKT-området under 1990-talet blev först lokala och sedan nationella bibliotekskataloger samt ämnesdatabaser direkt tillgängliga för användarna vid deras egna arbetsplatser. Biblioteksdatasystemen har blivit alltmer användarvänliga och anpassats till Internet. De har också givit möjligheter till självbetjäning.

De ökade kraven på informationskompetens hos studenterna kräver att biblioteken integreras i lärandeprocessen. Biblioteken arbetar numera med att skapa nya webbaserade tjänster för att ge stöd och vägledning till brukarna. Ämnesportaler med ett urval av kvalitetsbestämda, fria elektroniska resurser på webben har byggts upp inom en rad ämnen. Ett annat stöd är webbaserade självstudiekurser i hur man söker och utnyttjar information. De kommer att spela en allt viktigare roll efterhand som grundutbildningen blir mer nätbaserad. Mer behöver dock göras för att förenkla användarnas tillgång till digitalt publicerad information och för att infoga de elektroniska informationsresurserna i de s.k. lärandeplattformar som nu byggs upp inom den svenska högskolan.

Det var ett genombrott när först de internationella ämnesdatabaserna (referensdatabaser) och därefter tidskriftsartiklar i fulltext blev direkt åtkomliga för användarna vid deras egna arbetsplatser. Forskaren fick själv möjligheter att söka online i stora internationella ämnesdatabaser och behövde inte längre beställa och få experthjälp från biblioteket. Genom lokala och kooperativa licensavtal har biblioteken sett till att forskarna fått tillgång till dessa databaser. Biblioteken hävdade att dessa resurser skulle vara gratis

för slutanvändaren och mycket stark ökning av databassökningar och nedladdning av artiklar har blivit en följd.

Detta var särskilt viktigt för forskare inom ämnen där publiceringen i första hand sker i tidskrifter. Forskaren kan via en ämnesdatabas länkas direkt till artiklar i fulltext, alternativt givetvis följa utgivningen. Stora paket av tidskrifter har förvärvats i nationella eller andra kooperativa licensavtal, i första hand från de stora förlagen. Bibsam har samordnat uppbyggnaden av ett nationellt konsortium för högskolebiblioteken samt gett stöd till mer ämnesspecifika konsortier inom ansvarsbibliotekssystemets ram. Biblioteken arbetar även lokalt för att få tillgång till elektroniska versioner av tidskrifter utanför förlagspaketen. Biblioteken betalar för forskarens direkta tillgång till artikelmaterialet, nu med ökande bekymmer för att få stora utgifter övervältrade på sig utan kompensation. Man har kunnat dra ned på en del arbetsuppgifter, men å andra sidan fått nya, t.ex. att administrera åtkomsten till det licensbaserade materialet.

Biblioteken har även kommit att inta en central position inom högskolan när det gäller elektronisk publicering. Den nya tekniken har skapat nya förutsättningar för detta. Under de senaste åren har biblioteken blivit alltmer involverade i att föra ut den egna högskolans publikationer på webben i digital form. Man har varit drivande i olika projekt med syfte att ge ut avhandlingar, rapporter, examensarbeten och i någon mån artiklar som producerats inom den egna högskolan. Biblioteken har uppfattat detta som en utvidgning av det ansvar man redan har för att samla in och katalogisera den egna högskolans publikationer. Lärosätena har i varierande grad erkänt och bidragit ekonomiskt till bibliotekens arbete med denna nya uppgift.

Arbetet med den egna högskolans digitala publikationer har de senaste åren fått en betydligt större tyngd genom tillkomsten av teknologier som gör publikationerna globalt sökbara på ett mycket effektivare sätt. Detta har bl.a. medfört att fritt tillgängliga, öppna arkiv skapats för det material som framställs inom universitets- och högskolesektorn. Bibsam har i samarbete med högskolebiblioteken tagit initiativ för att stödja en ökad samordning av e-publicering inom högskolorna. Mycket samordningsarbete återstår dock.

Kostnadsutvecklingen på olika områden t.ex. när det gäller tidskrifter, en allt större efterfrågan på bibliotekens tjänster m.m., ställer krav på biblioteken att rationalisera verksamheten. Det gör att intresset för samverkan har ökat. Högskolorna är idag beroende

av starka kommersiella aktörer – främst förlag – som fått en monopolställning vilket har lett till minskad konkurrens och ökade priser. Biblioteken har genom samordnat förvärv av elektroniska resurser väsentligt förbättrat villkoren. Så länge förlagen inte har någon konkurrens när det gäller vetenskaplig publicering kommer högskolorna och deras bibliotek ändå att befinna sig i ett strukturellt underläge. Olika initiativ har tagits för att utveckla nya modeller för den vetenskapliga publiceringen (se avsnitt 7.3.6 och 7.4.3).

Eftersom prisökningarna fortfarande ligger över normalprisindex intecknas en växande del av bibliotekens budgetramar. Man måste understryka att de kommersiella förlagens tidskrifter är orimligt dyra och åsamkar högskolorna en onödig merkostnad. Det framgår av jämförande ekonomisk analys att priset per sida är fem gånger högre och priset per citering cirka 15 gånger högre hos de kommersiella utgivarna än hos icke-kommersiella utgivare (se bilaga 7). I grunden är det nuvarande systemet orimligt ur högskolornas synpunkt. Varför ska högskolorna först betala forskarnas löner som författare, utvärderare eller redaktörer till tidskrifterna och sedan betala ett högt pris för att återköpa resultatet?

Högskolebiblioteken erbjuder idag ett omfattande och varierat utbud av elektroniska resurser och tjänster. Olika insatser görs för att skapa en bättre överblick och enklare sökingångar genom s.k. biblioteksportaler och genom att dynamiskt länka mellan olika informationsresurser. Nationella digitala bibliotek har skapats bl.a. i flera nordiska länder, vilka strävar att skapa denna samordning på nationell nivå. Samordning kan i princip ske parallellt både på nationell nivå och på högskolenivå.

Hanteringen av elektroniska informationsresurser är beroende av upphovsrättslig reglering och avtal, och kunskaper i juridiska frågor har därmed blivit viktigare. De upphovsrättsliga bestämmelserna har reviderats och lagstiftningen anpassats till den digitala miljön. Anpassningen berör även andra områden, exempelvis personuppgiftsskyddet. Detta påverkar forskares och studenters, liksom även allmänhetens, möjligheter att få tillgång till och hantera information. Det är därför viktigt att företrädare för biblioteken och informationsanvändarna engagerar sig i dessa frågor och skaffar sig kunskaper.

Samtidigt som utvecklingen av elektroniska bibliotekstjänster gått allt snabbare har utnyttjandet av bibliotekens tryckta skrifter fortsatt att öka till stor del genom att studenterna blivit fler och i allt

högre grad gjort biblioteken till sina arbetsplatser. Biblioteken har därför haft skäl att utveckla även sin fysiska miljö, göra de tryckta samlingarna mer attraktiva genom förvärv, gallring och förändrad uppställning m.m. För flertalet forskare är idag bibliotekets elektroniska tjänster och resurser viktigast. För studenterna är fortfarande de tryckta samlingarna och det fysiska biblioteket det mest väsentliga. Därför finns det idag inte renodlade digitala bibliotek inom högskolan utan snarare vad man kallar hybridbibliotek, som kombinerar tryckta samlingar med tillgång till elektroniska resurser.

7.3.4. Myndigheten för Sveriges nätuniversitet

Myndigheten för Sveriges nätuniversitet (2002:26) bildades i mars 2002. Beslutet om myndigheten baserar sig på propositionen ”Den öppna högskolan” och nätuniversitet är ett led i att göra högskolan mer tillgänglig. Myndighetens uppgifter är att registrera kurser som lärosäten anmäler att de vill hålla inom nätuniversitetet och som bygger på IT-stöd och flexibilitet. Vidare har man till uppgift att fördela utvecklingsmedel till IT-stödd distansutbildning samt att sprida nationella och internationella erfarenheter. Varje lärosäte anordnar och svarar själv för den utbildning som ingår i nätuniversitetet. De universitet och högskolor som medverkar i nätuniversitetet ska samverka i frågor som rör utbildningen såsom antagning, tillgodoräknande, vägledning och information (förordningen om samverkan genom Sveriges nätuniversitet, 2002:25).

Arbetet har inledningsvis koncentrerats på att finna samarbetsformer med lärosätena. Det har handlat om att bygga upp en särskild databas med IT-stödda distansutbildningar för studenter, och att diskutera den nya myndighetens utveckling samt ansvara för administration och samordning inom nätuniversitetet. Under 2003 registrerades 2 000 kurser och 20 utbildningsprogram. Sammanlagt cirka 40 000 studenter läste inom nätuniversitetet, och 33 av landets lärosäten stod för utbudet. Nätuniversitetets generaldirektör ingår i Bibsamrådet. KB och nätuniversitetet bedriver ett nära samarbete bl.a. i form av gemensamma projekt (se avsnitt 7.4.5). Nätuniversitetets generaldirektör framhåller att biblioteken runt om i landet har en stor betydelse som strategisk utvecklingsresurs.

7.3.5. Övriga forskningsbibliotek

De 35 bibliotek som av Bibsam definieras som ”övriga forskningsbibliotek” (se bilaga 6 och avsnitt 7.4) är av relativt varierande karaktär och status. Trots variationen förenas dessa olika bibliotek av olika faktorer, främst:

  • anslutningen till Bibsam-kretsen och de förmåner respektive förpliktelser som denna anslutning innebär
  • anslutningen till Libris och det regelverk som styr utbytet av bibliografisk information
  • en svagare koppling till Bibsam än universitets- och högskolebiblioteken
  • splittring på flera departement, främst Kulturdepartementet och Utbildningsdepartementet
  • en ofta svag eller hotad ekonomisk status inom moderorganisationen.

De första två faktorerna är positiva och främjar gemenskapen med andra forskningsbibliotek samt det nationella och internationella informationsutbytet. De övriga tre faktorerna är försvårande ur flera synpunkter. Som exempel på negativa konsekvenser av de försvårande omständigheterna nämner företrädare för de övriga forskningsbiblioteken följande:

  • De övriga forskningsbiblioteken kommer sällan i åtnjutande av

Bibsams projektmedel, eftersom den utveckling som krävs i den egna miljön sällan kommer i närheten av de avancerade utvecklingsprojekt som Bibsam prioriterar.

  • Splittringen mellan olika departement och bristen på en kraftfull svensk bibliotekspolitik innebär att det saknas ett samlande grepp om de övriga forskningsbiblioteken som vitala länkar i det nationella systemet för vetenskaplig informationsförsörjning.
  • Övriga forskningsbibliotek vid ekonomiskt hårt ansträngda moderorganisationer får svårt att hålla någorlunda jämn takt med utvecklingen i den övriga biblioteksvärlden.

KB/Bibsam överlåter i princip åt de övriga forskningsbiblioteken och deras moderorganisationer att lösa sina interna prioriteringar och att besluta vilket utrymme biblioteket ska få i organisationens budget. Detta kan i vissa avseenden bedömas vara en rimlig ut-

gångspunkt, i andra inte. Företrädare för de övriga forskningsbiblioteken har framfört att de anser att brist på stöd i en övergripande nationell biblioteksstruktur rimmar illa med vissa förutsättningar, bl.a.:

  • De övriga forskningsbiblioteken inom Bibsams krets likaväl som universitets- och högskolebiblioteken får sin legitimitet som Bibsam-bibliotek genom att garantera den anslutning till nationella riktlinjer, som gör dem kapabla att bidra till den nationella vetenskapliga informationsförsörjningen.
  • Eftersom Bibsam-biblioteken är Bibsams primära målgrupp, så borde även de övriga forskningsbiblioteken få det stöd som krävs för att en någorlunda jämn utveckling ska bli möjlig.
  • Högskolan fortsätter att räkna med att de övriga forskningsbiblioteken ställer sina resurser till förfogande inte bara för moderorganisationen utan även för de kvalificerade låntagare som begär deras tjänster.

Flera övriga forskningsbibliotek inom humanistisk sektor har vuxit fram i akademiska miljöer, som tidigare i hög grad motsvarade kretsen av de ”lärda verk” där forskning bedrevs. Här kan nämnas Vitterhetsakademiens bibliotek vid Riksantikvarieämbetet, Konstbiblioteket vid Nationalmuseum, Nordiska museets bibliotek, Statens musikbibliotek, Konstakademiens bibliotek och Sveriges teatermuseum. Idag har forskningen inte samma betydelse vid dessa institutioner och konkurrensen om resurserna har drastiskt ökat. Flera av Stockholms äldsta och största specialbibliotek för en hård kamp för sin överlevnad, samtidigt som de i allt högre grad ger service inte i första hand till moderorganisationen utan till studenter och externa forskare.

De stora samlingarna av speciallitteratur inom olika områden, kunskapen om ämnesspecifika informationskällor och förvaltandet av unika informationsmängder utmärker inte bara specialbiblioteken inom humanistisk sektor utan även bibliotek som det vid Statistiska centralbyrån, Utrikespolitiska institutet och Väg- och transportforskningsinstitutets bibliotek.

Ansvarsbibliotekssystemet har nyligen utretts. Här ska enbart nämnas, att få specialbibliotek har varit ansvarsbibliotek eller associerade ansvarsbibliotek, och att de allra största specialbiblioteken inom humanistisk sektor stått utanför systemet. Trots att flera av dem byggt upp en service som motsvarar den inom ansvarsbiblio-

tekssektorn får de således inte något öronmärkt statligt anslag för att klara av dessa uppgifter. Det innebär bl.a. att flera viktiga humanistiska ämnesbibliografier som tidigare byggts upp vid de övriga forskningsbiblioteken och som under senare år drivits som projekt håller på att självdö i brist på medel (se även kap. 4).

De moderorganisationer där de stora biblioteken är placerade saknar i flera fall ett uppdrag som talar om att de är skyldiga att ställa sina biblioteksresurser till förfogande för de forskare och den allmänhet som begär deras tjänster. Om resurserna är marginella är detta knappast bekymmersamt, men om de (vilket ofta är fallet) motsvaras av institutioner med gamla och omfattande samlingar av hög kvalitet, volymmässigt motsvarande de större högskolebiblioteken, kan deras otillgänglighet betraktas som ett nationellt slöseri av stora mått.

Situationen är likartad i flera andra länder, dvs. de lärda verkens och myndigheternas bibliotek har vuxit efterhand och institutionerna har tagit på sig ansvaret att ställa resurserna till förfogande men har med tiden fått allt svårare att klara av sina åtaganden. I visa fall har staten ingripit för att specialbiblioteken även fortsättningsvis ska kunna bidra till den vetenskapliga informationsförsörjningen, och i Danmark åtnjuter således flera humanistiska bibliotek särskilda anslag som garanterar deras öppenhet och deras utveckling. Detta gäller bland annat Kunstakademiets och Kunstindustrimuseets bibliotek.

7.3.6. Förändringar i det vetenskapliga publiceringssystemet

Utvecklingen av Internet har gett förutsättningar för att organisera vetenskaplig kommunikation på ett helt nytt sätt. Redan 1991 skapades ett öppet e-printarkiv inom fysik med stöd av National Science Foundation (NSF). I detta arkiv (http://www.arxiv.org) är numera cirka 50 procent av litteraturen inom fysik fritt tillgänglig och man lägger nu vanligen ut artiklar både före och efter publicering i de kommersiella e-tidskrifterna.

Därefter tillkom allt fler e-printarkiv inom en rad olika ämnen och 1999 formerades det s.k. Open Archives Initiative (OAI, http://www.openarchives.org). OAI har utvecklat lösningar som gör det möjligt att enkelt samsöka ett stort antal fulltextarkiv på webben. På kort tid har ett stort antal universitet, institut, akademier m.fl. registrerat sig som OAI-kompatibla dataleverantörer.

Parallellt har det utvecklats ett antal olika samsökningstjänster som utnyttjar protokollet. Fritt tillgängliga programvarupaket har också utvecklats till stöd för de organisationer som vill lägga ut akademiska publikationer på webben. Efterhand börjar en växande del av den vetenskapliga litteraturen bli fritt tillgänglig på webben och därmed skapas ett ökat tryck på de kommersiella förlagen att omdefiniera sin roll.

De amerikanska forskningsbiblioteken tog genom Association of Research Libraries (ARL) initiativ till förändringar inom ramen för Scholarly Publishing and Academic resources Coalition (SPARC, http://www.arl.org/sparc). SPARC har sedan växt till en internationell organisation som även har en europeisk avdelning och som hjälper lärda sällskap och forskargrupper att starta billiga eller fritt tillgängliga e-tidskrifter. Man försöker skapa opinion för förändringar och arbetar för närvarande hårt för att understödja skapandet av institutionella fulltextarkiv.

Harold E. Varmus, nobelpristagare och chef för National Institutes of Health – världens största finansiär för medicinsk forskning – förklarade 1999 att man ville skapa ett fritt tillgängligt elektroniskt bibliotek med artiklar i fulltext inom biomedicin. Syftet var att ge en bredare tillgång till forskningslitteraturen, att länka ihop litteraturen på ett nytt sätt även med primärdata och att säkra det långsiktiga arkivansvaret. Man bad förlagen göra sina artiklar fritt tillgängliga i arkivet PubMed Central (http://www.pubmedcentral. nih.gov), eventuellt med en viss fördröjning i tiden. Endast en minoritet av förlagen reagerade positivt.

Missnöjet med förlagens ovilja att delta i blev en tändande gnista för ett brett upprop under rubriken Public Library of Science, http://www.publiclibraryofscience.org. I ett öppet brev hävdade man att det permanenta arkivet över forskningens samlade resultat inte ska kontrolleras eller ägas av förlag. De närmare 30 000 forskare som sedan undertecknade brevet förband sig därmed att bojkotta de tidskrifter som inte gav obegränsad tillgång till publicerade artiklar genom arkiv som PubMed Central inom sex månader efter publiceringen.

En mycket intressant utveckling är att det nu också finns kommersiella förlag som accepterar fri tillgång på webben som grundprincip. BioMed Central, http://www.biomedcentral.com, är en ny publiceringsplattform för kvalitetsgranskade, vetenskapliga e-tidskrifter inom medicin och biologi. Finansieringen ska ske genom artikelavgifter samt betaltjänster av analytisk karaktär.

De olika förändringsinitiativen tenderar att gå ihop och får ett allt bredare stöd. Ett exempel är Budapest Open Access Initiative från 2002, (http://www.soros.org/openaccess). Man vill understödja att forskare själva lägger ut artiklar på webben och att det skapas nya vetenskapliga kvalitetstidskrifter som är fritt tillgängliga på nätet. Open Society Institute (OSI) har åtagit sig att finansiera insatser för fri tillgång till vetenskaplig information med tre miljoner USD under en treårsperiod.

Frågan om det vetenskapliga publiceringssystemets utveckling har kommit upp mycket högt på den politiska dagordningen i vetenskapssamhället. Ett aktuellt exempel är den s.k. Berlindeklarationen, där alla centrala tyska vetenskapliga organ och många från andra europeiska länder tar ställning för att verka för fri tillgång till vetenskapliga publikationer (http://www.zim.mpg.de/openaccessberlin/berlindeclaration.html).

En viktig policydiskussion förs också inom International Council for Science (ICSU, http://www.icsu.org), där professor Erik Sandewall, Linköpings universitet, leder en kommitté om spridning av vetenskaplig information.

Med den nya nätverksteknologin går det att skapa ett oerhört rikt, kraftfullt och effektivt system för vetenskaplig kommunikation utan att ge avkall på kraven på kontroll av den vetenskapliga kvaliteten. Det rådande systemet, som domineras av ett litet antal stora kommersiella förlag, har blivit för dyrt för universitet och forskningsfinansiärer samtidigt som det hindrar spridning och teknisk utveckling. Forskningsråden och högskolorna borde aktivt verka för att forskarna publicerade sina resultat så att de blev fritt tillgängliga på nätet. Detta skulle gagna både råden, högskolorna och forskarna själva genom att man ökar spridningen. Det skulle dessutom svara mot ett rimligt krav från skattebetalarna att få tillgång till resultaten från den forskning de har betalat för.

Hur ska detta åstadkommas? Men metod är att forskarna publicerar sig i den växande andel tidskrifter som är fritt tillgängliga på nätet (Open Access Journals). Dessa växer snabbt i antal och siktar nu även in sig att konkurrera på den allra högsta kvalitetsnivån som i fallet med nystartade PLoS Biology. Huvudmodellen för att finansiera dessa är genom publiceringsavgifter kombinerat med rationalisering och neddragning av vinster till en rimligare nivå. Både forskningsråd och universitet borde därför i sina anslag inkludera finansiering av dessa publiceringsavgifter, som idag ligger mellan 400 och 1 500 USD för en artikel.

Dock utgör de fritt tillgängliga tidskrifterna än så länge en liten minoritet. Därför bör forskningsråd och högskolor också understödja att forskare parallellt med publicering i betaltidskrifter lägger ut sina artiklar fritt tillgängliga på högskolans egen server och/eller på någon ämnesbaserad e-printserver. Redan idag har trycket från forskarna tvingat en del av förlagen att acceptera detta (i någon form, som pre-print eller post-print). Därutöver bör forskare rekommenderas att i stället för förlagens standardavtal använda högskolans eget avtal om publicering, där forskaren bara lämnar ifrån sig rätten till kommersiellt utnyttjande till förlaget men behåller rätten att själv använda sin artikel i undervisning och för forskningskommunikation.

7.4. Bibsams roll, uppgifter och nuvarande verksamhet

Inledning

KB har formulerat följande övergripande mål för verksamheten: ”att förbättra och effektivisera informationsförsörjningen till högre utbildning och forskning, främst genom att verka för att de svenska forskningsbibliotekens resurser används och utvecklas väl och för att tillgången till, och användningen av, information befrämjas”. Detta är en unik roll. KB har en samordnande roll och ger stöd till utvecklingsverksamhet vid de s.k. forskningsbiblioteken dvs. universitets- och högskolebiblioteken och övriga forskningsbibliotek (en förteckning över alla Bibsambibliotek finns i bilaga 6). Bibsam har elva anställda och den årliga budgeten är cirka 27 miljoner kronor, varav närmare 20 miljoner kronor går ut som externa bidrag till verksamhetsområdet.

Kostnadsutveckling och resultat för Bibsam

(Verksamhetsgren: Infrastruktur och informationsförsörjning)

2002 2001 2000 1999 1998

Bidrag till ansvarsbibliotek 7 989 7881 8 087 8 007 7 872 Förvaltning ansvarsbibliotek 335 340 386 337 90 Utredningar 665 395 535 1 125 896 Kurser, konferenser 709 880 1 056 1 329 1 388 Verksamhetsbidrag 530 530 714 750 762 Projektstöd 1 778 1 372 1 533 1 775 1 880 Resebidrag 63 97 103 84 116 Statistik 581 464 349 331 225 Information 789 806 800 744 691 Allmänt (inkl utbildning) 1 310 1 220 1 175 1 145 1 249 Nettoutlån fjärrlån 9 903 9 760 9 753 10 227 10 282 Nat. databasupphandling 11 434 11 088 15 554 505 2 976 Summa, inkl transfereringar 36 086 34 833 40 045 26 359 28 427 Gemensamma kostnader 3 560 3 707 3 505 3 734 2946 Totalt 39 646 38 540 43 550 30 093 31 373

Not: Observera att posten Nationell databasupphandling utgörs av subventioner som utgick för sista året 2002. Posten gemensamma kostnader ligger utanför Bibsams budget och innefattar bl.a. lokalkostnader.

7.4.1. Vad är ett Bibsam-bibliotek?

Bibsam-bibliotek är benämningen på de bibliotek som är Bibsams primära målgrupp. Det är dessa biblioteks behov och intressen som Bibsam i första hand ser till. Listan över Bibsam-bibliotek är inte statisk, utan revideras med jämna mellanrum. Bibliotek som anser sig uppfylla de kriterier som uppställts kan ansöka om att få bli Bibsam-bibliotek. Att vara med på Bibsam-bibliotekslistan (se bilaga 6) innebär både förmåner och skyldigheter.

Kriterier

För att uppnå status som Bibsam-bibliotek ska biblioteket

  • som en av sina huvudsakliga uppgifter betjäna svensk forskning och utveckling
  • vara allmänt tillgängligt. Allmänheten ska under officiellt aviserade öppettider, avgiftsfritt ges tillträde till biblioteket och kunna ta del av bibliotekets samlingar och bibliotekspersonalens yrkeskunskaper
  • ställa sina samlingar till förfogande inom ramen för det svenska fjärrlånesystemet
  • huvudmannen till någon del ha regelbunden finansiering från regeringen (minst tio procent av intäkterna)

Förmåner

Bibsam-biblioteken omfattas av följande förmåner:

  • kompensation för nettoutlån av originaldokument på fjärrlån
  • möjligheter att ingå i konsortier för upphandling av centrala avtal för databaser/licenser

Biblioteken kan vid behov vända sig till KB för juridisk rådgivning. För att bibehålla sin status som Bibsam-bibliotek ska biblioteket:

  • följa Bibsams riktlinjer för avgiftsbeläggning av tjänster
  • vid anmodan lämna årlig statistik till Bibsam/SCB

7.4.2. Ansvarsbibliotek – bakgrund och verksamhet

Bakgrund

Det svenska ansvarsbibliotekssystemet började byggas upp redan i början av 1980-talet av DFI. Till bakgrunden hörde 1977 års högskolereform som bl.a. innebar att ansvaret för finansieringen av de svenska universitets- och högskolebiblioteken överfördes till de enskilda lärosätena. Det ledde till oro för att det traditionellt goda samarbetet mellan de svenska forskningsbiblioteken skulle försvagas. Vid nedläggningen av DFI (se avsnitt 7.3.1) överfördes ansvaret utveckling och förvaltning av ansvarsbibliotekssystemet till KB som samtidigt inrättade Bibsam.

Grundtanken är att man med hjälp av ekonomiska bidrag ska stimulera ett antal bibliotek, vart och ett centralt inom ett ämnesmässigt avgränsat ansvarsområde, att vidmakthålla och vidareutveckla service riktad till mottagare utanför den egna moderorganisationen. De av Bibsam formulerade syftena är att

  • Systemet ska förbättra och effektivisera informationsförsörjningen inom områdena forskning, utveckling och högre utbildning
  • Ekonomiska bidrag ska resultera i en förstärkning av den externt riktade verksamheten
  • Med stöd av bidrag ska ansvarsbiblioteken, inom sina ämnesområden, genomföra utvecklingsinsatser inom områdena referens- och informationsservice samt fortbildningsverksamhet.

Fördelningen av de ekonomiska bidragen styrs bl.a. av de statliga FoU-anslagens storlek inom respektive område.

Till ett ansvarsbibliotek kan knytas ett eller flera associerade ansvarsbibliotek med särskilt ansvar för en eller flera delar av området. Ansvarsbibliotekssystemet anses idag vara ämnesmässigt heltäckande och omfattar elva ämnesområden med elva huvudansvariga bibliotek. Två associerade ansvarsbibliotek med särskilt ansvar för delområdena arbetsmiljö respektive miljövård är knutna till systemet. Bibsam delade under 2002 ut sammanlagt cirka åtta miljoner kronor till ansvarsbiblioteken. Tilldelning sker årsvis efter ett ansökningsförfarande som innefattar redovisning av fullgjorda uppgifter under föregående budgetperiod samt en detaljerad verksamhetsplan för den kommande.

Ansvarsbibliotekssystemet har byggts ut successivt. De senast inrättade gäller biologi, kvinno-, mans- och genusforskning, samhällsvetenskap, juridik och geovetenskap. Ett associerat ansvarsbibliotek, SPRI:s bibliotek, har lagts ned och dess ansvarsområde inlemmats i det huvudansvariga bibliotekets, Karolinska institutets biblioteks (KIB), uppdrag. Statens psykologisk-pedagogiska bibliotek (SPPB), har upphört att vara egen myndighet och biblioteket ingår sedan år 2000 i Stockholms universitets biblioteks organisation med namnet Psykologisk-pedagogiska biblioteket.

I april 2002 skrev Stockholms universitetsbibliotek till KB och bad att få avsäga sig ansvaret för ansvarsbiblioteket inom området psykologi och pedagogik. Universitetet önskar istället medel för att bygga upp ett informations- och kommunikationscentrum. Umeå universitet har till KB-utredningen framfört att de önskar bli ansvarsbibliotek inom området psykologi-pedagogik-lärarutbildning. Universitetet hänvisar till att Umeå universitet har en utbildningsfakultet och satsar särskilt på detta område, samt ansvarar för en nationell forskarskola i pedagogiskt arbete och att det inom univer-

sitetet finns ett nationellt centrum inom området värdegrund-livsvetenskap. Vidare menar universitetet att utvecklingen är likartad på andra ställen och att behovet av nätverk inom området är stort. Umeå universitet anser även att ansvaret för humaniora, som idag åligger Uppsala universitet, är ett för stort ansvarsområde och bör delas upp. Flera bibliotek skulle kunna samarbeta.

Styrelserna för Föreningen för folkbildningsforskning och för Stockholms Arbetareinstituts förening har inkommit med en skrivelse där de påpekar sin oro över att databasen svensk Folkbildningsbibliografi (SFbB) har legat nere. Uppdraget att vara ansvarsbibliotek för folklivsforskning följde med SPPB till Stockholms universitet, och omprioriteringar har gjort att ingen känner ansvar för dokumentation om svensk folkbildning. Styrelserna föreslår att Linköpings universitetsbibliotek kunde vara lämpligt ansvarsbibliotek för folkbildningen, eftersom de har övergripande ansvar för forskningsområdet.

För en fullständig förteckning över de svenska ansvarsbiblioteken, se bilaga 6.

Utvärderingar och KB-utredningens undersökningar

Professor Olle Persson, Umeå universitet, genomförde 1994 en utvärdering på uppdrag av KB som redovisats i rapporten Forskningsbibliotek i utveckling. Olle Persson framhöll, i all korthet, att systemet på det hela taget fungerade väl men att satsningen på utvecklingsprojekt borde förstärkas på driftstödets bekostnad.

Som första ledet i en ny utvärdering lämnade samtliga ansvarsbibliotek, såväl huvudansvariga som associerade, under hösten 2002 in utförliga självvärderingar.

Under 2003 lät KB, med hjälp av överbibliotekarie Terje Höiseth, genomföra en genomgripande utvärdering av ansvarsbibliotekssystemet. Höiseth framhåller sammanfattningsvis

  • att systemet bör koncentreras till ett färre antal bibliotek; bl.a. föreslås att de s.k. associerade ansvarsbiblioteken vid Arbetslivsinstitutet respektive Naturvårdsverket försvinner liksom att ansvaret för det samhällsvetenskapliga området i dess helhet förs till Göteborgs universitetsbibliotek
  • att de riktade bidrag som betalas ut till ansvarsbiblioteken bör destineras till nätverksbyggande (i form av samrådsgrupper) och fortbildning
  • att de projektförslag som framställs av ansvarsbiblioteken bör konkurrensutsättas genom att ansökan om projektmedel i fortsättningen får göras inom den ram som gäller för övriga projektbidragsansökningar.

Utredningen har remissbehandlats. Bortfallet var stort, och inga remissinstanser utanför Bibsam-biblioteken har haft möjlighet att yttra sig. Några ställer sig bakom grunddragen i förslaget medan andra har invändningar. KB gör bedömningen att en reformering av ansvarsbibliotekssystemet bör genomföras och att denna är möjlig fr.o.m. verksamhetsåret 2005.

KB-utredningen drar slutsatsen att de förslag som lämnats av Höiseth skapar förutsättningar för en mera välbalanserad avvägning mellan ämnesrelaterade resp. funktionella insatser inom ramen för KB:s utvecklingsstödjande verksamhet. Meningarna bland de berörda är dock delade. Frågan behandlas vidare i avsnitt 7.13.

7.4.3. Hantering av elektronisk information

7.4.3.1 Centrala licensavtal för användning av elektroniska informationsresurser

Centrala licensavtal är ett sätt att främja effektiv återsökning och hantering av elektronisk information i kommersiellt tillhandahållna databaser.

Bibsam har sedan 1997, genom att ta initiativ till ett konsortium som man stått i ledningen för, slutit sådana avtal för de svenska högskolornas räkning, samt för ett antal statligt finansierade forskningsinstitutioner – Bibsam-bibliotek – utanför högskolans ram. Konsortiedeltagarna väljer själva vilka avtal man vill ansluta sig till. År 2003 deltar 36 universitet och högskolor samt 15 statligt finansierade men icke-högskoleanknutna forskningsinstitutioner i ett eller flera av dessa avtal.

För användarna medför övergången från pappersbaserad till digital information en rad fördelar:

  • tillgång till informationen ges dygnet runt till var och en som har tillgång till universitetets/högskolans/institutionens eget datanät, oavsett var den informationssökande befinner sig
  • möjligheterna att snabbt och effektivt hitta den information man söker ökar radikalt
  • när övergången väl fullbordats beräknas den medföra minskade förvärvs- och hanteringskostnader för universitetet, högskolan eller institutionen
  • vad gäller tidskriftsavtalen blir antalet tillgängliga titlar ojämförligt mycket större (så länge man, som hittills, sluter paketavtal avseende det enskilda förlagets samlade utgivning)

De centralt slutna avtalen är mycket arbetsbesparande både för användare och leverantörer. Det ger också som regel både bättre priser och förmånligare villkor i övrigt än om varje institution skulle förhandla var för sig. I tillägg till Bibsams licensverksamhet har ämnesspecifika avtal förhandlats fram med stöd från Bibsam inom ramen för ansvarsbibliotekssystemet.

Till och med år 2002 kunde fem avtal subventioneras genom ett särskilt bidrag från regeringen om tio miljoner kronor. Detta motsvarar en subvention på 16 procent. Subventionering har skett sedan de första centrala licensavtalen för elektroniska tidskrifter tecknades 1998. Syftet har varit att under ett initialskede underlätta övergången från pappersbaserad till elektronisk information.

Arbetet med en integration av e-tidskrifterna i Libris centrala katalog har inletts och Libris-avdelningen inledde samtidigt upphandling av programvara för en biblioteksportal som kommer att göra enhetlig sökning på artikelnivå möjlig i de elektroniska tidskrifterna. Konsortiedeltagarna har i stor omfattning sagt upp de tryckta versionerna av de tidskrifter som nu finns tillgängliga i elektronisk form genom Bibsam-konsortiets licensavtal.

De centrala licensavtalen ger högskolorna stora fördelar i form av förbättrad kostnadseffektivitet. Biblioteken, som oftast inom befintlig budget fått svara för kostnaderna för dessa avtal, upplever emellertid dessa som betungande. Anslags- och prisutveckling går inte parallellt. Kronkursens utveckling har förorsakat problem under en lång period fram till 2003 då en vändning skett. Då har å andra sidan subventionering av tidskriftsavtalen upphört.

Mer information om prisutvecklingen finns i bilaga 7. Konsortiesamverkan ger både kostnads- och prisfördelar. Ett faktiskt problem är emellertid som framhållits i det föregående att de kommersiella, vetenskapliga förlagen verkar i en starkt monopolistisk bransch. I syfte att försvaga dessa förlags monopolställning försöker Bibsam, liksom många andra licenskonsortier, att på olika sätt stimulera den icke-kommersiella akademiska publiceringen nationellt och internationellt. Det är i detta sammanhang

man ska se initialstödet till ett resurscentrum för vetenskaplig kommunikation (SRVK) samt till Directory of Open Access Journals (DOAJ) med Lunds universitets bibliotek som huvudman samt det stora samordningsprojektet Samordning av den Svenska högskolans Elektroniska Publicering (SvEP), som Bibsam samordnar och som beskrivs i det följande.

För att göra prissättningen så ”rättvis” som möjligt försöker Bibsam också att påverka förlagens pris- och kostnadsfördelningsmodeller som bygger på populationsparametrar, dvs. antalet studenter och forskare vid deltagande institutioner.

Tidskrifter är dyra – såväl de tryckta som databaserna. Prisutvecklingen har varit dramatisk och tecken tyder på att den inte är på väg att brytas – tvärtom. Monopolsituationen är inte bra och kritiken är stor på fältet. Det finns dock också de som tror att läget ganska snart kommer att förändras, att konkurrensen kommer att hårdna, priserna pressas och andra vägar att öppnas (se nästa punkt Samordning av digitala tjänster). Arkivering av e-tidskrifter för framtida tillgänglighet är också en viktig fråga (se avsnitt 6.8).

Licensverksamheten har varit mycket uppskattad. Särkilt stor betydelse har de haft för de mindre och medelstora högskolorna som till en låg kostnad fått dela av ett stort utbud. Eftersom många högskolestuderande utnyttjar kommunala folkbibliotek och lärcentra är det ett problem att handledande personer (bibliotekarier) där inte har tillgång till databaserna.

Utökat antal tidskriftstitlar

Före Efter Högskolan Dalarna 14 2931 Karlstads universitet 50 2931 Uppsala universitet 526 2931 Kungl. biblioteket 3 150

Exempel: Titlar som ingår i databaserna ACS, Emerald, LINK, Kluwer Online och ScienceDirect.

7.4.3.2 Elektronisk publicering inom högskolan

Bibsams nuvarande insatser på detta område är på väg att samordnas kring två huvudspår. Det ena avser teknisk samordning, skapande av nya tjänster och stöd till att utnyttja effektiva publiceringsplattformar. Det andra spåret avser att informera om de nya modeller för vetenskaplig publicering som nu växer fram internationellt och stimulera till en fördjupad diskussion inom lärosätena. Det handlar mycket om att stärka motivationen och undanröja verkliga eller inbillade hinder för att lärosätenas publicering ska bli fullt synlig på deras egna webbplatser, och därmed för olika nationella och internationella söktjänster.

Elektronisk publicering ger stora möjligheter till en snabbare och bredare spridning av forskares och studenters arbeten. Webbtekniken ger också nya uttrycksmöjligheter som inte finns i den tryckta miljön, som att kombinera text, bild och ljud, att länka till stora datasamlingar eller länka till arbeten runtom i världen. En snabb utveckling av nya standarder som Open Archives Initiative Protocol for Metadata Harvesting gör att elektroniska publikationer från svenska lärosäten kan bli internationellt åtkomliga i mycket större skala (se 7.3.6). Vidare finns påtagliga möjligheter att spara genom att dra ned på tryckkostnader.

Elektronisk publicering har kommit igång i varierande takt vid svenska universitet och högskolor. Som regel har biblioteken ett mer eller mindre tydligt uttalat ansvar för att samordna insatserna i samarbete med forskare och studenter inom växlande organisatoriska ramar vid respektive lärosäte.

Utvecklingen går dock betydligt långsammare än vad som är möjligt och önskvärt. Det kan finnas flera hämmande faktorer såsom oklara uppdrag och ansvarsförhållanden, tveksamhet och bristande kunskaper om nya publiceringskanaler hos forskare och studenter m.m. En viktig hämmande faktor är de relativt stora krav som ställs på de ansvariga inom lärosätena för elektronisk publicering (vanligen biblioteken). Man måste skapa plattformar för elektronisk publicering i ett läge med en snabb internationell utveckling inom området.

Under hösten 2003 har Bibsam aktivt sammanfört flera initiativ och ansökningar från olika universitet och högskolor till ett flerårigt större projekt, Samordning av den Svenska högskolans Elektroniska Publicering (SvEP). Projektet syftar till att underlätta för biblioteken genom att gemensamt definiera standarder för

metadata om publikationer, sprida lösningar för långsiktig tillgänglighet, ge råd om tillgängliga verktyg och system för elektronisk publicering samt utveckla nya söktjänster. Genom samordning och standardisering kan också bredare spridning och långsiktig tillgänglighet uppnås.

Projektet är inriktat på akademiska elektroniska publikationer utgivna vid enskilda svenska universitet och högskolor som är fritt tillgängliga. Här innefattas även examensarbeten, eftersom de syftar till skolning i vetenskaplig publicering. Utanför avgränsningen faller andra publikationer från universitet och högskolor, t.ex. av mer administrativ karaktär. För examensarbeten skapas en särskild söktjänst riktad mot en nationell publik.

Målet är att främja en mer samordnad och kraftfull utveckling av elektronisk publicering av forskares och studenters egna arbeten vid svenska universitet och högskolor. Genom samordning och rådgivning ska alla lärosäten få stöd att lägga ut sina forskares och studenters arbeten elektroniskt. Den elektroniska publiceringen ska ske på ett sätt som främjar maximal synlighet och långsiktig tillgänglighet. Arbetsmetodik och system för publicering ska vara resurssnåla och undvika dubblering av insatser för att bli långsiktigt hållbara. Projektet består av fem delprojekt och samordnas genom en gemensam styrgrupp, en projektgrupp och en gemensam webbplats, gemensamma interna kommunikationskanaler och en överlappning av deltagare mellan delprojekten.

En styrgrupp med företrädare för brukare för huvudintressenter bland avnämarna och finansiärerna ansvarar för den övergripande styrningen och uppföljningen av projektet. En projektgrupp med företrädare för några större universitetsbibliotek (LU, UUB, UmUB, GUB) samt för olika enheter inom KB ansvarar för den löpande samordningen och ledningen för hela projektet.

Deltagare i hela projektet är BTH, GUB, LiU, LU, LUB, SLU, SU, UmU, UU samt KB.

För hela projektet har under perioden 2003–2005 avsatts cirka 3,2 miljoner kronor.

Övriga projekt

En omfattande diskussion pågår idag om nya modeller för vetenskaplig publicering mot bakgrund av nya tekniska möjligheter på webben och de stora kommersiella förlagens monopolliknande

ställning med påföljande prisnivåer. Initiativ till förändring har tagits såväl inom forskarsamhället som från bibliotekshåll, genom OAI, SPARC, Public Library of Science och Budapest Open Access Initiative.

Bara under hösten 2003 har ett antal betydelsefulla aktörer inom forskarsamhället tagit klar ställning för att verka för fri tillgång till vetenskapliga publikationer (Open Access) Dit hör betydelsefulla finansiärer av biomedicinsk forskning som Howard Hughes Medical Institute och Wellcome Trust samt de prestigefyllda forskningsorganisationer som undertecknat den s.k. Berlindeklarationen (se avsnitt 7.3.6), bl.a. Max Planck Society, German Research Foundation, der Hochschulrektorkonferenz, Deutscher Bibliotheksverband, Centre National de la Recherche Scientifique (CNRS) och Institut National del la Santé et de la Recherche Médicale (INSERM).

Det finns ett behov av att informera om denna utveckling och understödja den icke-kommersiella akademiska publiceringen. Bibsam beslutade därför i december 2002 att stödja uppbyggnaden av ett Svenskt Resurscentrum för Vetenskaplig Kommunikation (SRVK). Till dess uppgifter hör att informera om utvecklingen internationellt och vid svenska universitet och högskolor, utveckla underlag för marknadsföring av nya publiceringsmodeller, verka för förändringar i fråga om upphovsrättsavtal och utvärderingskriterier som främjar en ökad fri tillgång till vetenskapliga publikationer. Projektet är ett samarbete mellan KB/Bibsam och universitets- och högskolebiblioteken och samordnas av Biblioteksdirektionen vid Lunds universitet. En webbplats har skapats, ett kontaktnätverk har etablerats och rad utåtriktade aktiviteter har genomförts i form av seminarier och information till media.

KB/Bibsam har också bidragit med en mindre del av finansieringen för ett projekt som ska göra fritt tillgängliga e-tidskrifter bättre tillgängliga. Directory of Open Access Journals (DOAJ) drivs av Biblioteksdirektionen vid Lunds universitet och får sin huvudfinansiering från Open Society Institute. Inom ansvarsbiblioteket i ekonomi genomfördes 2003 en forskarkonferens om utvecklingen inom vetenskaplig publicering finansierat av ansvarsbiblioteksmedel från Bibsam.

7.4.4. Fjärrlånesystemet

Ursprungligen två system

Fjärrlånesystemet i Sverige var ursprungligen två system: ett för folkbibliotek och ett för forskningsbiblioteken. Folkbiblioteken är ordnade i en hierarkisk s.k. lånekedja där det enskilda kommunbiblioteket bildar basen, följt av länsbiblioteken och lånecentralerna. Forskningsbiblioteken däremot utgör ett decentraliserat system där tradition och erfarenheter i allmänhet avgör vilka lånevägar som används. Genom allt bättre tekniska hjälpmedel för lokalisering såsom Libris (http://www.libris.kb.se) och Burk (http://www.bibliotek.se) har hierarkin luckrats upp och de båda systemen tenderar att flyta ihop. Fjärrlånesamarbetet regleras i Riktlinjer för fjärrlån och dokumentleverans i Sverige utgivna av Bibsam och Statens kulturråd, september 2000.

Fjärrlånekedjan används ibland i onödan, när böcker hade gått att lokalisera på närmare håll. Kommunbibliotek med goda bestånd riskerar att bli överutnyttjade. I flera delar av landet har länen gått samman om gemensam medie- och informationsförsörjning där olika bibliotekstyper samarbetar. För den enskilde låntagaren kan det innebära en snabbare dokumentleverans, men det kan också innebära att nya barriärer byggs upp.

Subventionering av fjärrlån

Regeringen föreslog i prop. 1994/95:100, bil. 9, sid. 272f och sid. 287f, att KB tilldelas en särskild resurs om 15 miljoner kronor för budgetåret 1995/96 för subventionering av expeditionskostnader i samband med s.k. nettoutlåning av fjärrlån. Regeringen har också, enligt regeringsbeslut 1995-06-08, gett KB i uppdrag att utforma riktlinjer för utbetalning av medlen. Den övergripande principen är att de statligt finansierade forskningsbibliotek som har ett överskott i sin fjärrlåneverksamhet, ska få sina expeditionskostnader subventionerade. Subventioneringen gäller enbart utlåningsöverskottet, dvs. antalet utlån minus antalet inlån (se bilaga 8).

Utlåningsöverskottet beräknas på de statligt finansierade forskningsbibliotekens samtliga ut- och inlån av originaldokument till respektive från andra bibliotek inom Sverige. I detta sammanhang har det inte någon betydelse om lånet går till eller kommer från andra statliga, kommunala eller privata bibliotek. Den del av den

nationella fjärrlånetrafiken som helt faller utanför den statliga forskningsbibliotekssektorn, exempelvis fjärrlån mellan två folkbibliotek eller lån mellan ett folkbibliotek och en lånecentral, berörs däremot inte av dessa medel. Kompensationen berör endast lån av originaldokument. Kompensationen berör heller inte de ut- och inlån som görs till respektive från utländska bibliotek.

Beträffande leverans av kopior i stället för lån gäller att dessa kan avgiftsbeläggas och debiteras det inlånande biblioteket, dock inte med högre avgifter än de som det utlånande biblioteket tillämpar gentemot sina interna användare. Med fjärrlån avses i detta sammanhang ett lån av originaldokument mellan två bibliotek som inte hör till samma administrativa enhet. Med administrativ enhet menas ”ett självständigt bibliotek, eller grupp av bibliotek, under en enda chef eller en enda administration”.

För att fördelningen av medlen ska kunna ske på ett korrekt och rättvisande sätt, är det viktigt att deltagande bibliotek för noggrann statistik och redovisar sina utlån respektive inlån. Styckeersättningen är den totala ersättningen som utgår till fjärrlån dividerat med det totala antalet nettoutlån. Kompensationen per nettoutlån för 2003 uppgick till närmare 90 kronor.

7.4.5. Stöd till flexibelt lärande

Arbetsområdet har växt fram i samband med tillkomsten av Sveriges nätuniversitet. Arbetet bedrivs idag inom ramen för en arbetsgrupp för biblioteksstöd för nätbaserat lärande (BIBNÄT). BIBNÄT:s uppgifter är att:

  • Stärka kapaciteten vid biblioteken att klara de krav som ställs vid nätbaserat lärande genom att ta initiativ till workshops, utbildningsinsatser och andra former av gemensam fortbildning och erfarenhetsutbyte – både inom bibliotekariekåren och i samverkan med andra grupper inom högskolan
  • Främja utveckling av nya och vidareutveckling av existerande bibliotekstjänster för nätbaserat lärande genom att dels initiera projekt dels fungera som bedömar- och remissgrupp för projektförslag och för annat utvecklingsarbete
  • Förankra betydelsen av bibliotekarien som partner i utvecklingen av nätbaserat lärande genom att belysa vikten av bibliotekariens pedagogiska roll i samverkan med lärare och annan högskolepersonal
  • Samordna information om vad som görs inom området och var

Ett antal projekt har kommit igång med stöd av Bibsam och i ett fall av Sveriges nätuniversitet, som finansierar projektet Jourhavande bibliotekarie. Detta projekt, som drivs av en grupp högskolebibliotek, utvecklar en kooperativ, nätbaserad referensservice till högskolestuderande på obekväm tid. Man har upphandlat programvaror, organiserat utbildning och utformat samarbetsmodeller som i förlängningen skulle kunna användas i vidare skala för digital, kooperativ referensservice inom högskolan. De Bibsam-stödda projekten har fokus på utveckling av nätbaserade vägledningar och självstudiekurser.

Bibsam har med stöd av arbetsgruppen och dess föregångare Aktionsgruppen för nätuniversitetet utvecklat ett nära samarbete med Myndigheten för Sveriges nätuniversitet. Arbetsgruppen har ordnat en workshop om samarbete kring webbaserade lärandemiljöer och planerar nu utvärderingar och workshops kring sökvägledningar/självstudiekurser.

7.4.6. Statistik – rapporter om forskningsbibliotekens ställning

KB lämnar var tredje år enligt instruktionen (SFS 1994:2059) en rapport över verksamheten vid forskningsbiblioteken. Den omfattar i fösta hand statistiska uppgifter och analys av universitets- och högskolebiblioteken och i mindre omfattning analyser av förhållandena vid övriga forskningsbibliotek.

I samverkan med Statistiska centralbyrån, SCB, samlar KB årligen in statistik från alla offentligt tillgängliga forskningsbibliotek med statlig finansiering. Verksamheten styrs i hög grad av internationell standard (ISO 2789). Syftet är att tillhandahålla information om forskningsbiblioteken, ge underlag för jämförelser och analys av utvecklingen, i första hand på nationell och internationellnivå, i andra hand på lokal nivå för de enskilda bibliotekens utvärdering och jämförelser.

Bibliotekens lokala utvärderings- och förbättringsarbete stöds av KB bland annat genom projektbidrag och enskilda utvecklingsinsatser. Kontakt har tagits med Högskoleverket i syfte att stimulera dess intresse för kvalitetsgranskning av högskolans informations-

försörjning. En uppsättning indikatorer har utvecklats för att ge underlag för analyser och förbättringsarbete.

7.4.7. ABM-samverkan

Samarbetet mellan s.k. ABM-myndigheter har under det senaste året intensifierats. Ansvariga chefer för centrala kulturarvsmyndigheter har ingått en överenskommelse om att permanenta den tidigare ABM-gruppens verksamhet i ett ABM-centrum, och har beslutat att avsätta medel för att finansiera ett sekretariat. En närmare redogörelse för ABM-verksamheten lämnas i kap. 5, som behandlar digitaliseringsfrågor.

7.4.8. Utredningsverksamhet

En rad utredningar har genomförts under årens lopp, i Bibsams egen regi eller genom att uppdrag lämnats. Utredningarna har i allmänhet initierats av Bibsam i vissa fall med stöd av ett mer allmänt formulerat regeringsuppdrag. Utredningen Studenternas bibliotek från 1995/96 genomfördes med stöd av regeringens krav att KB vart tredje år skulle lämna en rapport om forskningsbibliotekens ställning. I utredningen gjordes en analys av högskolebibliotekens utveckling med fokus på studenternas behov. Utredningen genomfördes i huvudsak inom Bibsam, men vissa delrapporter lades ut. Den fick ett stort genomslag och en direkt uppföljning gjordes 2001 på uppdrag av KB. Fjärrlånesystemet har utretts i samarbete med Statens kulturråd 1998 med en uppföljning 1999.

Ansvarsbibliotekssystemet utreddes 1995 och ånyo 2003. Högskolebibliotekens tillgänglighet har utretts i två omgångar av Bibsam, 1998 och 2003. En samordning av ansvarsbibliotekens ämnesportaler har utretts i flera steg under 2002/03 av både KBmedarbetare och utomstående experter. De allra senaste utredningarna handlar om e-böcker i svenska universitets- och högskolebibliotek respektive Sveriges nätbibliotek.

7.4.9. Juridisk rådgivning

KB:s juridiska kompetens är mycket efterfrågad. Resurserna inskränker sig till en person som ska dela sin tid mellan de krav Bibsams verksamhet ställer och ledningens uppdrag. Den externa efterfrågan på juridiskt stöd från Bibsam har ökat betydligt de senaste åren och sker dagligen per telefon och e-post. Det är främst universitets- och högskolebiblioteken som behöver assistans med lag- och avtalstolkningar. Förfrågningar kommer också från folkbiblioteken och från allmänheten, samt emellanåt från privata företag. Stöd till dessa senare grupper ges endast i mån av tid, dock med beaktande av KB:s serviceskyldighet enligt förvaltningslagen.

Bibsams licensarbete kräver daglig juridisk konsultation. KB:s verksjurist granskar alla avtalsförslag och deltar vid behov i avtalsförhandlingar och användarutbildningar. Verksjuristen deltar ofta i seminarier och konferenser som föredragshållare och är ansvarig för Bibsams kurs i biblioteksjuridik. Någon form av föreläsning genomförs ungefär en gång i veckan. Härutöver ingår KB:s verksjurist i en del projekt som KB är engagerade i.

7.4.10. Utbildningsverksamhet

Bibsam arrangerar en rad utbildningsinsatser i form av konferenser och kurser som vänder sig till olika målgrupper och genomförs regelmässigt inom olika områden. Som exempel från 2003 kan nämnas:

  • Chefskonferenser
  • Konsortiedagen – en informations- och diskussionsdag för kontaktpersoner vid institutioner som ingår i licenskonsortiet.
  • ”Det beror på” – kurs i biblioteksjuridik.
  • ”Licensavtal – i teori och praktik” – en kurs om licenser och licensarbete, inklusive juridiska aspekter

I samarbete med Kulturrådet har följande konferenser genomförts

  • Landskap för lärande – allemansrätt eller privilegium?

Konferensen tog bl.a. upp frågor om hur samarbetet kan se ut mellan högskola, folkbibliotek och lärcentra, servicesatsningar av typen chatta med bibliotekarien, frågan om en nationell bib-

liotekspolitik och hur det vuxna lärandet ser ut i ett internationellt perspektiv.

  • Arena för utveckling – samverkansformer och dialog mellan folkbibliotek, forskningsbibliotek och lärcentra.
  • Den söm(n)löse bibliotekarien – om virtuella nättjänster
  • Samarbete kring webbaserade lärande miljöer inom högskolan – hur funkar det?

7.5. Bibsams mål och utvecklingsverksamhet

Strategi/vision

Ett utkast till strategisk plan har upprättats av KB/Bibsam för de kommande åren. Någon sådan har inte funnits tidigare. Planen avses gälla för åren 2004–2006, och den ska efter samråd med berörda underställas Riksbibliotekarien.

Det övergripande målet kvarstår – ”att förbättra och effektivisera informationsförsörjningen till högre utbildning och forskning, främst genom att verka för

a) att de svenska forskningsbibliotekens resurser används och

utvecklas väl, och

b) att tillgången till, och användningen av, information be-

främjas.”

Inom följande områden har delmål ställts upp:

  • Omvärldsbevakning Mål: Bibsams personal ska ha relevant information om vad som händer inom Bibsams verksamhetsområde. Strategi: Identifiera och använda relevanta informationskällor. Aktivitet: Fortlöpande etablera personliga och institutionella kontakter, internationellt, nationellt och lokalt; bevaka, delta i (även anordna) konferenser, seminarier, massmedia etc. Specifika prioriteringar för perioden: kontakter med företrädare för regeringen, högskolesektorn och folkbiblioteken.
  • Information Mål: Man ska inom Bibsams verksamhetsområde, högre utbildning och forskning, vara väl informerad om Bibsams verksamhet och om informationsförsörjningsfrågor i allmänhet.

Strategi: Ge god och relevant information, anpassad till mottagarnas behov, om alla delar av Bibsams verksamhet samt om viktigare frågor avseende informationsförsörjning till högre utbildning och forskning. Aktivitet: Utveckla, samt förenkla tillgången till, den webb-baserade informationen; i övrigt, se ovan under ”Omvärldsbevakning”.

  • Kompetensutveckling (extern) Mål: Forskningsbibliotekens personal ska ha tillräcklig kompetens för sina uppgifter, liksom alla som fattar beslut inom Bibsams verksamhetsområde. Strategi: Stödja kompetensutveckling Aktivitet: Anordna och delta i kurser, seminarier och konferenser i alla ämnen som har beröring med Bibsams verksamhet; i övrigt, se ovan under ”Information”. Specifika prioriteringar under perioden: exempelvis anordna kurser i juridik för bibliotekarier och statistik för bibliotekarier.
  • Uppbyggnad och förvärv av elektroniska informationsresurser Mål: Svenska forskare och studenter ska ha god tillgång till relevant information Strategi: Med utgångspunkt från användarnas behov, vedertagen standard och öppna format befrämja uppbyggnad av elektroniska informationsresurser Aktivitet: Stödja samordnad gång utveckling av högskolans elektroniska publicering; via centrala licensavtal ge utökad tillgång till kommersiellt tillhandahållen information. Specifika prioriteringar under perioden: exempelvis SvEP-projektet (Samordning av den svenska högskolans elektroniska publicering); e-bokslicenser.
  • Tillgängliggörande av elektronisk information Mål: Svenska forskare och studenter ska ha god tillgång till relevant information. Strategi: Med utgångspunkt i informationsanvändarnas behov och vedertagen standard befrämja uppbyggnad av funktionella gränssnitt för återsökning och hantering av elektroniska informationsresurser. Aktivitet: Stödja samordnad utveckling och användning av webbbaserade tjänster och verktyg. Specifika prioriteringar under perioden: exempelvis Sveriges nätbibliotek.
  • Stöd till och utveckling av fjärrlånesystemet Mål: Svenska forskare och studenter ska ha god tillgång till information som inte är fritt tillgänglig genom moderinstitutionen eller på annat sätt (t.ex. Internet). Strategi: Befrämja och underlätta fjärrlåneservice (inkl. kopior av delar av dokument).

Aktivitet: Ekonomiskt kompensera nettoutlånarna bland Bibsambiblioteken; i licensavtalen säkerställa leverans av kopior till offentliga bibliotek; uppmuntra till rationalisering av fjärrlånearbetet (exempelvis direktleverans till slutanvändare).

  • Rättsfrågor Mål: Svenska forskare och studenter ska ha god tillgång till, och goda möjligheter att hantera, information. Strategi: Påverka utformning och underlätta tolkning och tillämpning av relevanta direktiv, lagar, förordningar och avtal. Aktivitet: Bilda opinion (massmedia, konferenser, etc.), uppvakta lagstiftare och regeringsrepresentanter, utforma remissvar, lämna råd och anvisningar. Specifika prioriteringar under perioden: exempelvis implementeringen av EU:s allmänna upphovsrättsdirektiv, revideringen av direktiven rörande databaser resp. personuppgiftsskydd, licensfrågor rörande e-böcker, utbildningsinsatser.
  • Bibliotekens tillgänglighet Mål: Bibsam-bibliotekens tjänster ska vara allmänt tillgängliga. Strategi: Komma överens med Bibsam-biblioteken om förmåner och skyldigheter. Aktivitet: Belöna bibliotek som är allmänt tillgängliga (fjärrlånekompensation, licensavtal, juridisk rådgivning m.m.); följa utvecklingen (enkäter m.m.); stimulera till ökad tillgänglighet (t.ex. stöd till utveckling av online-baserade tjänster).
  • Statistik och utvärdering Mål: De som nationellt, internationellt eller lokalt fattar beslut av betydelse för informationsförsörjningen till högre utbildning och forskning ska till stöd för detta ha relevant och tillförlitlig information. Strategi: Beskriva och analysera utvecklingen vad avser biblioteks- och informationstjänster inom Bibsams verksamhetsområde, samt befrämja sådan verksamhet.

Aktivitet: Årligen, i samverkan med SCB, samla in och publicera statistik; minst en gång under perioden publicera en rapport över forskningsbibliotekens situation; genomföra och stödja utvärderingar; stödja standardisering på området. Specifika prioriteringar under perioden: exempelvis förbättra samarbetet med biblioteken, göra resultaten av statistikinsamlingen mer synliga, etablera närmare samarbete med Högskoleverket, fastställa ekonomiska nyckeltal, utforma mall för förenklad utvärdering.

  • Extern samverkan Mål: Att uppnå största möjliga ändamålsenlighet i, samt effekt av, Bibsams insatser. Strategi: Söka samverkan med alla som kan bidra till uppfyllelsen av Bibsams övergripande mål. Aktivitet: Samverkan med forskningsbiblioteken, övriga institutioner inom ABM-området (folkbibliotek, arkiv, museer), företrädare för universitet och högskolor, biblioteksföreningar, standardiseringsorganisationer m.fl. Specifika prioriteringar under perioden: exempelvis effektivisera samverkan med externa partners i arbets-, samråds- och referensgrupper, utveckla samarbetet med SUHF, Högskoleverket och företrädare för folkbiblioteken.
  • Finansiering Mål: Stabil och tillräcklig finansiering för Bibsams basverksamhet; extra medel för större och tidsbundna projekt initierade av Bibsam. Strategi: Söka löpande och nära kontakt med Utbildningsdepartementet samt med relevanta myndigheter, fonder och stiftelser; utverka en av departementet öronmärkt budget för Bibsam inom ramen för KB:s anslag. Aktivitet: Kontinuerligt informera befintliga och potentiella anslagsgivare om Bibsams verksamhet; uppvakta/ansöka på förekommen anledning.

7.6. Bibsams verksamhet – bedömningar och slutsatser

7.6.1. Bedömningar

Bedömningarna är baserade på KB-utredningens enkät, intervjuer och samtal med företrädare för olika intressen.

Samordning och utveckling generellt

En stor majoritet anser att samordningen och utvecklingen generellt sett har fungerat bra. Några anser att den har fungerat både bra och dåligt, och ett litet antal att den har varit dålig eller hade kunnat vara bättre. De flesta framhåller konsortieupphandlingen av databaser (förvärv av elektroniska informationsresurser) som en bra verksamhet. Bibsam har fungerat som en stödjande, samordnande eller katalyserande part. Några nämner också fördelarna med att riktlinjer och standarder fastställs i olika sammanhang. Vidare framhålls samarbetet mellan forskningsbibliotek, ekonomiska bidrag till detta och Libris.

Bland förslagen till förbättringar vill de flesta se ett utökat samarbete mellan folkbibliotek och forskningsbibliotek. Många önskar ett större inflytande för ”dem som ska samordnas”. Stödet för att flytta Bibsams verksamhet utanför KB, ett önskemål som framförts från något enstaka håll, är mycket litet.

Ansvarsbibliotekssystemet

Den absoluta majoriteten tycker att ansvarsbibliotekssystemet är bra. Några tycker att det fungerar både bra och dåligt, och ungefär lika många att det är bristfälligt och borde förändras. Några större lärosäten tycker att det borde läggas ner. Som exempel på vad som är bra nämns bland annat kontakter, erfarenhets- och kompetensutbyte, tydlig ansvarsfördelning, stöd för andra bibliotek, utbildning och fortbildning samt ämnesportaler. Mindre bra är att kvaliteten på ansvarsbiblioteken upplevs som ojämn, att systemet inte är komplett och att anslagsfördelningssystemet är irrelevant och inadekvat. De som är negativa till systemet anser att det är föråldrat. De flesta önskar att lyckade projekt ska marknadsföras mer, och att finansieringen ska göras om och göras mer långsiktig. Några önskar en indelning efter funktion istället för dagens ämnesvisa indelning, och några skulle vilja se regionala ansvarsbibliotek. En strategi efterlyses.

Det råder delade meningar om fördelar och nackdelar med systemets nuvarande utformning. Poängen med att de är ämnesrelaterade ifrågasätts av somliga eftersom beståndsfrågorna inte anses centrala, många sysslar med samma saker t.ex. portalfrågor etc., man träffas för allmänt erfarenhetsutbyte. Alla ämnen/-

ämnesområden har inte något ansvarsbibliotek och somliga är splittrade t.ex. samhällsvetenskap (där GU ansvarar för vissa ämnen, HHS för andra, SU för andra etc.). Det framförs också kritik mot att ansvarsbiblioteken inte delar med sig av sina erfarenheter. Andra framför som alternativ att pengarna borde användas till funktionsinriktade projekt. Relativt många tycker det är viktigt att behålla denna ämnesrelaterade nätverksstruktur. (Anm. KB har samtidigt – dock inte helt i fas med KB-utredningen – utvärderat ansvarsbiblioteken, se 7.4.2 och 7.13.)

Stöd till utvecklingsprojekt utanför ansvarsbibliotekssystemet

Majoriteten anser att stödet har fungerat bra. En mindre grupp anser att det bör förändras, och ett fåtal att det bör läggas ner. Som särskilt värdefulla projekt nämns utveckling av teknik, metoder och verktyg som kan vara till allas nytta, projekt av nationellt värde och samverkan mellan alla offentligfinansierade bibliotek. Några nämner också samverkan, högriskprojekt och komplettering av ansvarsbibliotekssystemet. Bland bristerna nämns för litet inflytande för biblioteken, att resultaten inte sprids nationellt och att det rör sig om små medel för små projekt. De flesta förbättringsförslagen gäller höjning av anslaget, eller omfördelning från ansvarsbibliotekens anslag, vidgning av området för möjlig finansiering, att samla resurser kring nationellt prioriterade insatser samt att sprida information om lyckade projekt. Några nämner att kvaliteten på ansökningarna bör höjas, och önskar stöd till bland annat EU-ansökningar och konsortier.

Licensverksamheten

Sju av de största lärosätena samt Riksdagsbiblioteket lägger årligen ner mer än tio miljoner på förvärv av e-resurser, varav tre lägger ner mellan 15 och 20 miljoner. Övriga större lärosäten lägger ner mellan en och sex miljoner, och några lärosäten samt större institutioner mindre än en miljon. För de allra flesta utgör Bibsams konsortieavtal mer än 50 procent av de totala förvärven av eresurser.

Samtliga anser att Bibsams licensverksamhet är bra. De vanligaste skälen är att enskilda bibliotek saknar egen kompetens och resurser

för verksamhet som denna, att det utjämnar skillnader mellan stora och små bibliotek samt att samordnad upphandling är resurseffektivt och ger bättre villkor. Bra information och uppföljning nämns också. Förslagen till förbättringar rör främst två områden. Vad gäller tillgången bör alla (offentligfinansierade) bibliotek få delta och ha samma tillgång, och samverkan bör ske med KULDA. Bättre förankring hos biblioteken önskas, liksom att ansvarsbiblioteken också bör utveckla egen kompetens samt att driften bör förläggas utanför KB för att inte binda resurser. Å andra sidan finns uttryckliga önskemål om att upphandlingen inte bör spridas ut, att all forskningsinformation bör handlas upp nationellt och de tidigare nämnda fördelarna med samordnat förvärv av elektroniska informationsresurser. Vidare finns önskemål om att få plocka ur paketen, att ändra kostnadsfördelningen, att arkivfrågan måste lösas och att verksamheten bör kopplas till forsknings- och utvecklingspolitiken.

Juridisk bevakning och rådgivning

Samtliga svarande anser att Bibsams juridiska rådgivning och bevakning är bra, många att den är mycket bra. Bland fördelarna nämns tillgången till specialistkunskaper, att servicen är bra för folkbiblioteken och de mindre biblioteken samt att lagar och förordningar på så sätt tolkas likartat överallt. Det finns dock en osäkerhet om alla har tillgång till tjänsten eller inte. Bland förslagen till förbättringar dominerar önskemål om att verksamheten ska utökas, framför allt till alla offentligt finansierade bibliotek. Några anser också att den bör marknadsföras mer, och att utbildning och kurser bör hållas i hela landet. Ett lärosäte anser uttryckligen att tjänsten inte får tas bort från KB.

Fjärrlånesystemet

Praktiskt taget alla anser att fjärrlånesystemet fungerar bra. Många beskriver fjärrlånesystemet som en grundbult i biblioteksväsendet, en förutsättning för forskningen som inte går att vara utan, och flera anser att det är enkelt och effektivt samt underlättar för distansutbildningen. Systemet gör att biblioteken kan fungera som en samlad resurs, och erbjuda mer än de egna samlingarna.

Som mindre bra nämns olika tekniska aspekter som har med Libris att göra, framför allt i form av önskemål om utveckling av lokala moduler så landet får ett enda enhetligt bibliotekssystem samt möjlighet för fjärrlån direkt till slutanvändaren. Några uttrycker också missnöje över att vissa bibliotek ibland stänger sin fjärrlåneservice, och några menar att övergången till digital publicering urholkar systemet.

De två mest önskade förslagen till förbättringar är kompensation till nettoutlånare och mer samverkan och integration med folkbiblioteken. Några önskar att även folkbibliotek ska kunna få ersättning, och några vill kunna få distribuera digitala kopior. Bland förslagen nämns också att titta på den danska modellen, att bara låna ut unikt material och att antingen förstärka eller ta bort regionindelningen.

Statistiken

Ungefär hälften av de som svarat på KB-utredningens enkät anser att statistiken ger en rättvisande och bra bild, ungefär lika många anser att den ger en bristfällig bild. Som positivt framhålls är att statistiken har utvecklats och blivit bättre, men motsatsen framförs också. Flertalet anser att de olika biblioteken inte är jämförbara och att det inte går att få en rättvis bild, samt att det som mäts är traditionella och oväsentliga parametrar där bland annat kundnytta inte finns med. Vidare påpekar de s.k. övriga forskningsbiblioteken att de har ett särskilt problem i och med att de har två huvudmän att betjäna. Önskemål om förbättringar rör bland annat gemensamma indikatorer där kvalitativa bör prioriteras före fysiska, bättre och mer kvalitativ analys och tolkning samt förenklingar och klargörande av vad som mäts. Några önskar att ansvaret för statistiken ska flyttas till SCB eller en universitets- och högskolemyndighet, alternativt önskas samarbete med HSV. (Anm. Kulturrådet ansvarar för biblioteksstatistiken, inklusive forskningsbibliotekens statistik.)

Samordnings- och utvecklingsuppgifter Bibsam borde ha hand om

En stor majoritet anser att det finns fler uppgifter Bibsam borde ha hand om. Som exempel nämns att ta hand om alla offentligfinansie-

rade bibliotek, nationell upphandling av bland annat elektroniska resurser samt samarbete med Libris. Andra uppgifter som nämns är juridisk rådgivning till alla, att även ta hand om företag, extern finansiering och nyckeltal, större projekt och nationellt kvalitetsarbete, utbildning och fortbildning samt planering för detta, digitalt bibliotek och andra digitala frågor, samordning av vetenskaplig publicering, ämnesbibliografier, ABM-ansvar, att förhindra dubbelarbete på fältet genom egna initiativ samt ansvar för det nationella klassificeringssystemet.

Utför Bibsam uppgifter andra kan sköta bättre?

De allra flesta anser inte att Bibsam utför uppgifter som andra kunde sköta bättre. Ett fåtal anser att projekt ska utföras där kompetensen finns, att utvecklingsprojekt ska flyttas till forskningsråden och Kulturrådet, att statistiken och ABM-frågorna borde flyttas samt att licensupphandlingen borde flyttas till de universitets- och högskolebibliotek som önskar ta ansvar för denna. Mot detta talar synpunkten att detta kan leda till problem med moderorganisationerna.

Inflytandet över Bibsam

Många anser att lärosätena och biblioteken har för litet inflytande över Bibsams verksamhet. Ganska många anser det emellertid tillräckligt, och några har angett att det är oklart eller svarat både ja och nej på frågan. Inflytandet anses ske genom referensgrupper, enkäter, möten och konferenser samt information och personkontakter.

Kritiska synpunkter framförs mot bristande insyn i KB och Bibsamrådet, att det är svårt att se strukturen på verksamheten samt att det inte blir representativt med personliga mandat i grupperna. De förslag till förbättringar som nämnts av flest är mer inflytande för små och medelstora, att inrätta en egen styrelse alternativt ge Bibsam-rådet mer inflytande, att se över representationen i referensgrupperna samt att samarbeta mer med folkbiblioteken. Några önskar mer inflytande från hela lärosätena (inte bara högskolebiblioteken), andra att även andra än lärosäten ska få inflytande. Några få vill flytta Bibsam till en annan eller önskar att en ny

myndighet ska inrättas, men andra vill uttryckligen att Bibsamverksamheten ska vara kvar inom KB.

Några lärosäten vill vara med vid upphandlingar, att samarbetet bör öka samt att den externa informationen och marknadsföringen ska förbättras.

7.6.2. Slutsatser

Bibsams verksamhet är angelägen men behöver utvecklas. Ansvarsbibliotekssystemet behöver reformeras, och projektmedel bör utgå till projekt av större nationellt värde. Bibsams verksamhet bör utökas till att omfatta alla offentligt finansierade bibliotek, inklusive folkbiblioteken. Statistiken bör förbättras och brukarnas inflytande behöver stärkas.

7.7. Specialbibliotek med nationella uppgifter m.fl.

7.7.1. Talboks- och punktskriftsbiblioteket

Talboks- och punktskriftsbiblioteket (TPB) har varit en statlig myndighet sedan 1980 då staten tog över biblioteket från Synskadades Riksförbund. Regeringens övergripande mål för TPB:s verksamhet är att i samverkan med andra bibliotek tillgodose läshandikappades behov av litteratur. TPB framställer exemplar i alternativt format, cirka 25 procent av den årligen tryckta produktionen. TPB framställer talböcker och punktskriftsböcker i enlighet med 17 § URL. E-böcker produceras enligt avtal med läromedelsupphovsmännen. I förslaget till ny upphovsrätt utvidgas möjligheterna att enligt 17 § producera e-text, bilder m.m. utan upphovsmännens tillstånd för den begränsade målgruppen av personer med funktionshinder som inte kan ta del av verket på annat sätt. I denna målgrupp ingår förutom personer med synskada eller rörelsehinder också personer med läs- och skrivsvårigheter, fyra procent av befolkningen. TPB bedömer att en procent av befolkningen, dvs. cirka 80 000 personer, är aktiva läsare av alternativa media.

TPB har ett digitalt arkiv, idag kopplat till Sunets FTP-arkiv i Uppsala. TPB för över cirka 4 500 nya titlar per år som digitala ljudfiler till arkivet, och idag finns där cirka 10 000 titlar som kan laddas ned främst av högskolebibliotek i deras service till läshandi-

kappade studenter. Verksamheten är under uppbyggnad och stöds av projektmedel från Post- och telestyrelsen.

TPB har en budget på 95 miljoner kronor, 77 anställda och ett bokbestånd på 75 000 titlar.

Tidigare utredningar

De alternativa medier som TPB framställer omfattas inte av pliktlagen i praktiken. Statens ljud- och bildarkiv har meddelat undantag för att samla in och bevara talböcker, även om de har ansvar för bevarandet av fonogram. Detta innebär att ingen har ansvaret för att arkivera talböcker för framtiden. Punktskriftsböckerna är undantagna från pliktlagen i den mån de följer en tryckt förlaga, vilket också innebär att ingen har ansvar för den historiska punktskriftsutgivningens bevarande.

I E-pliktutredningen (SOU 1998:111) saknades förslag för hur funktionshindrade ska läsa det material som blir tillgängligt för andra genom att det samlas in digitalt eller digitaliseras.

Det elektroniska biblioteket

De nationella målen och inriktningen av handikappolitiken siktar på att skapa ett tillgängligt samhälle. Detta ska vara genomfört 2010.

Ett tillgängligt samhälle bör enligt TPB ha ett elektroniskt bibliotek där innehållet är tillgängligt med hjälp av skärmläsare, dvs. med punktskriftsdisplay, talsyntes eller förstorad text. Digital information måste lagras på ett sådant sätt att detta är möjligt. Hinder för detta kan vara av olika slag, bland annat upphovsmännens krav på kopieringskydd. Valet av standarder är också väsentligt för tillgängligheten. I ett tillgängligt Sverige är digitala resurser tillgängliga överallt, inte bara på ett fåtal platser. Därför bör det enligt TPB lagregleras att personer med funktionshinder har rätt att koppla upp sig till det elektroniska biblioteket.

För att allt ska bli tillgängligt behövs också en vidareförädling av de digitala filerna, och där kommer TPB:s uppdrag in. TPB behöver leverans av filer för att framställa tillgängliga exemplar som talbok, punktskrift eller e-bok eller kombinationer av dessa. Arkivet blir

tillgängligt via bredband för den funktionshindrade målgruppen och förmedlande bibliotek.

TPB önskar få pliktleveransansvar för talböcker som ljudfil samt rätt att få del av pliktleverans av digitala filer med hänvisning till 17 § URL för att säkra tillgängligheten av de digitala resurserna för personer med funktionshinder.

Slutsatser

Förutsättningarna för TPB att bli föremål för pliktleverans bör utredas (se kap. 7).

7.7.2. Svenska barnboksinstitutet

Stiftelsen Svenska barnboksinstitutet (SBI) grundades 1965 och öppnades för allmänheten två år senare. 1988 fick Kungl. biblioteket uppdraget att utreda och föreslå former för anknytning av institutet ”till statlig verksamhet”, vilket resulterade i en nyordning med KB som tillsynsmyndighet. Institutet får sedan 1 juli 1989 statsbidrag via Utbildningsdepartementet, något som SBI anser stärkte SBI:s ställning som specialbibliotek.

Med stöd av KB utvecklade institutet under det följande decenniet den forskningsfrämjande kapaciteten och servicen till besökare och låntagare. Milstolpar har varit katalogisering i Libris, den i Libris upprättade ämnesbibliografin BULB, online-katalogen ELSA samt SBI:s webbplats (http://www.sbi.kb.se) som bl.a. erbjuder fjärrutlåning. Andra insatser av nationell betydelse är ansträngningarna för att säkra Suecana-material (ofta i direktkontakt med barnboksskaparna själva) samt arbetet med en tesaurus med barnlitterära ämnesord. Resultatet har blivit ett tekniskt avancerat resurscentrum med klara ansvarsfunktioner, som effektivt nyttiggör de internationellt välrenommerade samlingarna.

Ett område där ytterligare samarbete vore viktigt är enligt SBI omhändertagandet av barnlitterära arkiv. SBI saknar möjligheter att tillfredsställande hantera originalmaterial men vill gärna bidra till ett omhändertagande i nationalbiblioteket. Enligt SBI:s bedömning finns behov en mer permanent personalresurs i KB motsvarande den som har ett delansvar för KB:s Strindbergsmaterial.

Sammanfattningsvis framför SBI att om utvecklingen ska kunna fortsätta är det av synnerlig betydelse att KB:s tillsynsfunktion och stödet till SBI kan behållas och gärna utökas. Institutet har noterat att såväl Utbildningsdepartementet som Riksbibliotekarien slagit fast att tillsynsansvaret kvarstår, trots att institutets statsbidrag fr.o.m. budgetåret 2003 inte längre utbetalas via KB:s anslag utan utgör en egen anslagspost under rubriken ”Särskilda utgifter för forskningsändamål”.

7.7.3. Internationella biblioteket

År 1991 inrättades en statlig invandrarcentral (ILC) i Stockholm vars riktlinjer var att bygga upp ett mediebestånd som skulle svara mot aktuella behov på olika invandrarspråk. I samarbete med folkbiblioteken skulle ILC utarbeta en ansvarsfördelning beträffande olika invandrarspråk samt vara en resurs beträffande bokdepositioner, gallring av invandrarlitteratur, att bygga upp en central depå samt svara för rådgivning och information. En viktig uppgift var även att genom kvalificerad kurs- och konferensverksamhet höja kompetensen avseende invandrarfrågor i hela landet. Slutligen skulle man samverka med motsvarande institutioner i de övriga nordiska länderna.

1996 gjordes den första medieförsörjningsplanen för medier på invandrar- och flyktingspråk som ligger till grund för Internationella biblioteket (IB) i Stockholm som öppnades år 2000. Internationella biblioteket har stat, Stockholms läns landsting samt Stockholms stad som huvudmän där staten svarar för 26 procent, landstinget för 27 procent och Stockholms stad för 47 procent av finansieringen. Internationella biblioteket har ett nationellt uppdrag att förmedla böcker och andra medier på utländska språk till alla landets bibliotek. Biblioteket är också en resurs för landets bibliotek när det gäller rådgivning och utbildning på området. Biblioteket sorterar under Stockholms stadsbibliotek.

Idag har ett bestånd om litteratur på cirka 130 språk byggts upp tillsammans med en stor kompetens bland dem som idag arbetar på biblioteket. Personalen vid IB behärskar idag 27 språk, har en ovärderlig kunskap om inköpskanaler över hela världen samt har byggt upp ett stort kontaktnät med kollegor och andra som arbetar inom detta fält.

Den viktigaste fråga som Internationella biblioteket står inför idag är att göra allt detta tillgängligt, dvs. att oavsett språklig bakgrund ska brukarna ha samma möjligheter och kunna ha tillgång till samma information. Detta är enligt Internationella biblioteket en rättighetsfråga för alla medborgare, och handlar om allas rätt till likvärdig service. Genom att bygga upp en virtuell mötesplats, Virtuella Internationella biblioteket, (VIB) skapas nu en mötesplats för både brukare och personal. VIB ska inbjuda till diskussion och utbyte av idéer. På åtta olika språk ska litteratur och länkar till förlag, inköpsställen, tidningar och samhällsinformation presenteras och på så sätt göra biblioteket tillgängligt, inte bara för besökare och inte enbart för personal på andra bibliotek utan genom sin mångspråkighet även för invånare med annat modersmål än svenska.

7.7.4. Myndighetsbibliotek

Svensk biblioteksförenings specialgrupp för statliga bibliotek utanför universitets- och högskoleområdet har skrivit till och sammanträffat med KB-utredningen. De representerar en bibliotekstyp – nämligen de statliga myndighetsbiblioteken – som faller utanför såväl KB:s som Kulturrådets ansvarsområden. Detta rör sig om ett hundratal bibliotek som är offentligt finansierade och lyder under sina respektive myndigheter, men bara ett fåtal av dem uppfyller kriterierna för att få räknas som ett s.k. Bibsam-bibliotek. Biblioteken har antingen inte tillräckligt stor forskningsanknytning eller är inte allmänt tillgängliga.

En fråga där bristen på nationellt samordningsansvar har fått konsekvenser för myndighetsbiblioteken är frågan om gemensamt förvärv av elektroniska informationsresurser. Dessa bibliotek kan med Bibsams nuvarande regler och resurser inte få tillgång till Bibsams tjänster. Biblioteksföreträdarna anser att det är viktigt att även myndighetsanställda får tillgång till avgiftsbelagda källor. Gruppen anser att en utveckling i Sverige mot en större nationell samordning av digital information är önskvärd. Eftersom Bibsam har stor erfarenhet och kompetens vore det lämpligaste enligt gruppens mening att KB genom Bibsam får ett utökat nationellt ansvar för bibliotekssamverkan, framför allt vad gäller förvärv av elektroniska informationskällor. Ansvaret bör i första hand omfatta

alla typer av bibliotek, och i andra hand alla statligt finansierade bibliotek.

7.8. Bibliotek m.m. inom kommuner och landsting

För fakta om folkbiblioteken hänvisas till Kulturrådets och SCB:s statistik. I det följande ges en översikt av verksamheten vid de bibliotek som huvudsakligen finansieras av kommuner och landsting (se även avsnitt 7.9).

7.8.1. Folkbibliotek

Folkbiblioteken har kommunal huvudman och är fullt ut finansierade med offentliga medel. Över 40 procent av de kommunala kulturanslagen går till biblioteken. Under en lång tid har det pågått en integration mellan folkbiblioteken och skolbiblioteken. Folkbiblioteken når breda grupper i samhället och är samhällets mest besökta offentliga institutioner. Verksamheten har en bred folklig förankring. Folkbiblioteken har visat sig vara det hållbara fästet – ”när allt annat kommer och går, folkbiblioteket består”.

Folkbiblioteken är en för alla fritt tillgänglig resurs för utbildning, kultur och information som även har tillgång till informationsteknologiska resurser. På folkbiblioteken finns kompetent bibliotekspersonal som tillika är informationspecialister – en yrkesgrupp vars unika kompetens är att söka, hitta, värdera och använda information.

Statsbidrag till kommunala verksamheter

Kulturrådet fördelar bidrag som syftar till att utjämna standarden mellan olika kommuners bibliotek och stimulera utveckling av nya former av folkbiblioteksverksamhet. I syfte att främja intresset för litteratur och läsning, särskilt bland barn och unga, fördelar Kulturrådet bidrag till läsfrämjande verksamhet och stöd till inköp av barn och ungdomslitteratur (29 miljoner kronor). Det statliga litteraturstödet har sedan 1999 kompletterats med ett distributionsstöd som innebär att de litteraturstödda böckerna skickas ut till alla landets bibliotek. Insatser för att främja vuxenstuderandes tillgång till bib-

lioteksservice vid folkbiblioteken har sedan år 2000 fått ett årligt anslag på tre miljoner kronor (se vidare avsnitt 7.9).

Lånecentraler och depåbibliotek

Det finns tre lånecentraler i landet – i Malmö, Stockholm och Umeå. Lånecentralerna replierar på folkbibliotek, och har i uppdrag att komplettera kommunbibliotekens bestånd inom sina respektive regioner. Depåbiblioteket i Umeå är folkbibliotekens gemensamma depå av äldre litteratur. År 2002 gick sammanlagt tolv miljoner kronor i statsbidrag till dessa verksamheter.

Folkbibliotekens nya roll

Vuxenstuderande utnyttjar i hög grad folkbiblioteken för sina studier. Även högskolestuderande använder sig av folkbibliotekens tjänster i allt större omfattning. Studerande inom IT-stödd utbildning (distansstuderande) som befinner sig på orter som inte har högskolebibliotek vänder sig i ökande grad till ortens folkbibliotek. Även studerande vid s.k. lärcentra får den mest adekvata biblioteksservicen genom ortens bibliotek.

Bibliotekstjänst AB

Bibliotekstjänst AB (BTJ) där Svensk biblioteksförening är minoritetsägare, levererar sedan många år biblioteksprodukter till främst svenska folkbibliotek. Företaget har under senare år även en omfattande verksamhet i andra nordiska länder. Genom dotterföretaget PrioInfo levereras sedan ett par år även bl.a. databaser till universitets- och högskolebibliotek. BTJ:s huvudinriktning är att till folkbibliotek leverera ”hyllfärdiga” böcker som är katalogiserade och bundna – den s.k. sambindningen – och att ombesörja prenumeration av tidskrifter och databaser. BTJ äger och sköter bibliotekskatalogen Burk, som används av de svenska folkbiblioteken. Sedan år 2001 finns bibliotek.se, en gemensam sökingång för katalogerna Libris och Burk, som drivs gemensamt av KB och BTJ.

7.8.2. Skolbibliotek

Verksamheten

I landets 4 450 grundskolor finns cirka en miljon elever. I de 485 gymnasieskolorna finns cirka 300 000 elever, och av dessa har drygt 90 procent tillgång antingen till ett skolbibliotek som är integrerat med en folkbiblioteksfilial eller ett skolbibliotek.

I takt med att undervisningen i grund- och gymnasieskolan förändras mot ett mer elevaktivt och problembaserat lärande ökar användningen av biblioteken. Ett bra bibliotek kan direkt bidra till att varje elev lär sig att hitta den information som behövs i undervisningen och senare i livet. Trots det är enligt Kulturrådet skolbibliotekens standard generellt sett låg. De senaste åren kan emellertid en positiv utveckling kunnat skönjas.

Skolverkets insatser

Dåvarande Skolverket tog år 2000 initiativ till att stödja och stimulera arbetet med språkutveckling med inriktning på att förbättra läs- och skrivmiljöerna i skolan, samt att förstärka och utveckla skolbibliotekens pedagogiska roll. Verket startade även ett nätverk med universitet och högskolor som ska stödja och initiera kompetensutveckling som riktar sig mot skolbibliotekets pedagogiska funktion i en kreativ språk- och lärmiljö. Skolverket sammanförde uppdragen till ett projekt, Språkrum, som har arbetat med aktiviteter utifrån områdena forskning, kompetensutveckling samt information och kommunikation.

Samarbete mellan Kulturrådet och skolmyndigheterna

Ett samarbete har etablerats mellan Kulturrådet och Skolverket samt Myndigheten för skolutveckling, manifesterat genom ett dokument angående långsiktigt samarbete om bibliotekens roll i utbildningen. Kulturrådet rekommenderar överenskommelser på kommunal nivå om samarbete mellan skola och folkbibliotek.

Gymnasiebiblioteken

Dialog mellan gymnasiebiblioteken och högskolebiblioteken blir allt viktigare och i t.ex. Göteborg (GUB) har samarbete inletts. Likaledes har ett samarbete inletts mellan Södertörns högskola och gymnasieskolor i södra Storstockholmsregionen för att bryta gränserna mellan högskolan och skolan. I det sammanhanget kommer biblioteken att få en central roll. Gymnasiebibliotekarierna har en lång tradition av att arbeta handledande vid elevers informationssökningar, bland annat genom det gamla specialarbetet som gjordes av alla elever i avgångsklass. 2002 infördes i stället ett projektarbete om 100 gymnasiepoäng. Projektarbetet ska utveckla förmågan att planera, strukturera och ta ansvar för ett större arbete och ge erfarenhet av att arbeta i projektform. Skolverkets arbete med att utveckla projektarbetet berörde gymnasiebibliotekarierna i hela landet. Deras handledarkompetens är värdefull att ta till vara för såväl högskole- som folkbiblioteken.

Utbildningsradion

Utbildningsradion (UR) är en nationell aktör inom utbildningsområdet. Det material UR producerar vänder sig till allmänheten och till utbildning och pedagogisk verksamhet, från förskolan till och med vuxenutbildning. UR har avtal med AV-centraler, men arbetar också genom folkbiblioteken. UR ska leverera pliktexemplar till Statens ljud- och bildarkiv.

7.8.3. Läns/regionbibliotek

Verksamhet

I varje län/region finns ett regionalt bibliotek – idag finns totalt 20. Länsbiblioteken är den förmedlande länken mellan nationell och lokal biblioteksverksamhet. Länsbibliotekens verksamhet omfattar kompletterande medieförsörjning, rådgivning, information, fortbildning och specialtjänster av olika slag.

Staten bidrar med 30 procent och landstinget med 70 procent till länsbibliotekens budget. År 2001 var bidragen 26 miljoner kronor respektive 64,8 miljoner kronor och antalet anställda i genomsnitt

sju personer (Källa: Kulturens pengar 2000, Statens kulturråd 2001:5)

Samverkansprojekt

Bibliotekssamverkan i Norrland (BIN) är ett treårigt projekt som startade hösten 2002 och drivs av de fem länsbiblioteken i Norrlandslänen och lånecentralen i Umeå. Det finansieras med bidrag från Kulturrådet och regeringen (Finansdepartementet). Projektet syftar till att finna nya former för förbättrad kunskapsförsörjning i norrlandslänen genom en fördjupad samverkan mellan länsbibliotek, kommunbibliotek, lånecentral och högskolebibliotek.

Ny struktur för medie- och informationsförsörjning i södra Sverige (Sim) är ett samarbetsprojekt mellan de ses läns/regionbiblioteken i södra Sverige och lånecentralen i Malmö. Syftet är att genom gemensamma utbildningar för läns- och folkbibliotekens personal, införande av spetsteknik inom informationsområdet, gemensamma projekt och ny medie- och transportorganisation få till stånd en effektivare medie- och informationsstruktur för 127 kommuner och tre miljoner innevånare. Projektet får bidrag av Kulturrådet.

KULDA-projektet

KULDA är en förkortning för ”konsortieupphandling av licensdatabaser”. Det startade i september 2001 på initiativ av länsbiblioteken. Projektet fick finansiellt stöd från Kulturrådet och dåvarande Skolverket. Projektets uppdrag är att samordna inköp av licensbelagda databaser och andra nättjänster för folk- och skolbibliotek i hela landet. Operatör är Regionbibliotek Västra Götaland.

KULDA-kontoret genomför nationellt samordnade inköp av licensdatabaser, e-böcker och andra nättjänster. Fram till årsskiftet 2003/2004 har 20 avtal om samordnade inköp slutits. Avtalsvillkoren förmedlas till biblioteken som erbjudande om deltagande i samköp. Erbjudandena har resulterat i samköpskonsortier som varierar i storlek från cirka 25 bibliotek till cirka 200 bibliotek. Genom KULDA-samköpen har licensbelagda databaser och andra nättjänster blivit tillgängliga för besökare och låntagare på ett stort antal bibliotek i hela landet. Samköpen har också inneburit att

många små bibliotek har kunnat köpa in och erbjuda licensbelagda nättjänster till sina låntagare.

En viktig erfarenhet som gjorts i KULDA-projektet är att folk- och skolbibliotek är i stort behov av utbildning för att kunna utnyttja inköpta nättjänster på ett effektivt sätt. KULDA-kontoret bedriver därför en omfattande utbildnings- och utvecklingsverksamhet. I samarbete med leverantörer utbildas i sökmetodik för enskilda databaser. I samarbete med länsbiblioteken utbildas i nya arbetsformer och metoder för arbetet med Internet och nättjänster i biblioteket. Hittills har ett 100-tal utbildningsdagar genomförts i hela landet.

KULDA-kontoret har under projektperioden etablerats som folkbibliotekens nationella centrum för licensfrågor och nättjänster. Projektet har inneburit att arbetet med Internet och nättjänster fått ökad uppmärksamhet på folk- och skolbibliotek. KULDA-kontoret samarbetar med andra aktuella utvecklingsprojekt för folk- och skolbibliotek och har inlett en diskussion med Bibsam för att hitta former för ett kommande samarbete.

KULDA-projektet är det första och hittills enda initiativet för nationell samordning mellan folk- och skolbibliotek. Verksamhetens organisation och struktur kan utgöra modell för nationell samordning på andra områden av verksamheten vid folk- och skolbibliotek.

Nabis (se avsnitt 7.10) har uppdragit åt en utredare att bl.a. undersöka förutsättningarna för samarbete mellan folkbiblioteken och KB/Bibsam.

Länsbibliotekarierna har uppvaktat Kulturministern, överlämnat en skrivelse och föreslagit att en delegation tillkallas för att utveckla en nationell strategi för biblioteksområdet. En likalydande skrivelse har sänts till Utbildningsministern. Föreningen förslår att initiativ tas till en delegation för att utveckla en nationell strategi för biblioteksområdet.

7.8.4. Landstingens informationsförsörjning

Traditionellt har landstingens informationsresurser varit specialister, kolleger, böcker, rapporter och tidskrifter. Både sjukvårdens bibliotek och kliniker har ett bestånd av böcker och tidskrifter. Lokala och regionala FoU-enheter har etablerats med har egna tidskriftsbestånd. Med åren har tidskriftsförlagen höjt sina priser

och såväl bibliotek som kliniker minskat antalet prenumerationer. Sedan 1970-talet har läkarprofessionen använt referensdatabasen Medline som idag innehåller 14 miljoner referenser till medicinska tidskriftsartiklar. På 1990-talet kom Cochrane-databaserna som fokuserar på kunskapsbaserad sjukvård (evidence based health care). Även för sjuksköterskor, sjukgymnaster, arbetsterapeuter, psykologer m.fl. finns det specialdatabaser.

Sjukvård bedrivs i kunskapsorganisationer. Det ställs höga krav på sjukvårdens personal att vara kunnig och uppdaterad för att kunna fatta väl underbyggda beslut. Sjukvårdens personal befinner sig som många yrkesgrupper i en ständig inlärningsprocess. Läkare, sjuksköterskor och andra personalkategorier inom vården förväntas arbeta kunskapsbaserat. Konceptet innebär att professionerna idag måste basera sina beslut vad gäller patientens diagnos, behandling och prognos på senaste vetenskapliga rön. Dessa rön finns i litteraturen, i bästa fall i form av randomiserade studier och nästan alltid som tidskriftsartikel. Detta krav på nya arbetssätt förutsätter att det finns en kunskapskälla för vårdens professioner att ösa ur för att få vetskap om aktuella vetenskapliga resultat. Tanken är att exempelvis läkaren ska ha tillgång till information som beslutsstöd direkt och omedelbart i den kliniska situationen med patienten på plats och i framtiden med informationen direkt kopplad till den digitala patientjournalen.

Idag har sjukvården tillgång till de elektroniska informationsresurser (databaser, tidskrifter och böcker) som de medicinska biblioteken i landstingen och regionerna tillhandahåller via respektive landstings intranät. Flertalet landsting har ett gemensamt intranät för hela landstinget och samtliga kommer att få det.

Universitetssjukhusen befinner sig i en paradoxal situation där personal som har sin anställning på universitetet har tillgång till Bibsam-förvärvade databaser och tidskrifter medan den landstingsanställda personalen får nöja sig med de lokala prenumerationer som de medicinska biblioteken tillhandahåller via intranäten kombinerat med traditionella beställningar av artikelkopior.

En situation med universitetsanställda med rik tillgång till information och landstingsanställda med sämre tillgång till information riskerar att skapa vårdsituationer där patienter inte får tillgång till den senaste kunskapen om diagnostik och behandlingar. För att förekomma detta togs i slutet av 1990-talet initiativ till en gemensam upphandling av databaser och tidskrifter till alla Sveriges landsting. Förslaget kom från bibliotekshåll. KB/Bibsam kunde

inte hjälpa till varför Landstingsförbundet kontaktades via en landstingspolitiker i Dalarna. Så småningom fattades beslut i landstingsdirektörernas förening och EIRA-projektet (Effective Information Retrieval and Acquisition) var igång. Numera finns ett ramavtal och varje landsting sluter ett eget avtal med leverantören. Idag är femton landsting anslutna till EIRA-avtalet. I avtalet ingår för närvarande fem databaser och ett 70-tal ”handplockade” tidskriftstitlar. Antalet är beroende av deltagande landsting.

Landstingsförbundet förbereder tillsammans med samtliga landsting, dvs. även universitetssjukhusregionerna en upphandling som ska ge ett betydligt större utbud än i nuvarande EIRA-avtal och som för de landsting som så önskar motsvarar universitetssjukhusens behov. En tänkbar utgångspunkt är att utgå från Bibsammodellen och förhandla om förlagspaket.

Denna upphandling förbereds och genomförs vintern/våren 2004 för att landstingen ska kunna bereda frågan i sitt budgetarbete och för sin prenumerationsplanering inför 2005. Landstingsförbundet samordnar detta arbete och Karolinska Institutets Bibliotek (som i egenskap av ansvarsbibliotek inom medicin får bidrag från KB/Bibsam) deltar med sin expertis.

Nationell informationsförsörjning?

Anställda vid universitetssjukhus i landet har således inte generellt tillgång till universitetens upphandlade resurser. De enda som har tillgång är de universitetsanställda vilket handlar om ett fåtal. Flertalet är landstingsanställda – även på universitetssjukhusen. Det verkar inte heller rimligt att många ska ägna så mycket tid åt upphandling. Upphandling är en invecklad process som kräver en lång inlärningstid som visserligen leder till en kunskap som kan komma till användning på olika sätt men det är inte särskilt rationellt. Det får nog betraktas som slöseri med offentliga medel. Man kan se fördelar med en nationell instans som sköter all upphandling. Frågan är om det är önskvärt med gemensam upphandling.

En företrädare för ett landsting uttrycker det så här: ”En förhoppning är naturligtvis att slipade förhandlare i kombination med en stor kund och kontinuitet ska kunna pressa förlagens priser, men vi ser också risker med att låta en enda instans göra upphandlingar. En sådan instans måste dock ha förmågan att förstå och föreslå lösningar också på de behov som finns utanför

universitetssjukhusen och utanför utbildningssituationerna, dvs. i den praktiska kliniska vardagen.”

7.8.5. Lärcentra

Det finns idag ingen allmänt vedertagen definition av vad ett lärcentrum är. En förklaring till detta är att lärcentra växt fram som en kommunal företeelse främst under 1990-talet och att deras uppdrag därför ser mycket olika ut. De utgör en del av den lokala infrastruktur som byggts upp utifrån Kunskapslyftet (behörighetsgivande gymnasial utbildning), tillgången till högskole- och universitetsutbildningar och kompetensutveckling som tillväxtfaktor. En nationellt formulerad definition skulle därför uppfattas som alltför styrande. Flera nationella aktörer, exempelvis Glesbygdsverket och Centrum för flexibelt lärande (CFL) har därför valt att i stället definiera några centrala lärcentrafunktioner som:

  • Mäklare: Förmedling av kurser och utbildningar
  • Mötesplats: Tillgänglighet till flexibla former för lärande
  • Motor: Utveckling för hållbarhet och tillväxt

Utifrån dessa funktioner kan varje lärcentrum diskutera och definiera sin verksamhet lokalt. Ett lärcentrum är oftast en fysisk plats, en miljö för lärande – men det skulle också kunna vara virtuellt. Från lärcentrum kan den studerande få hjälp inför utbildningen, under studierna och med studievägledning. De flesta lärcentra arbetar aktivt med att marknadsföra utbildningar och rekrytera studenter. Lärcentra har dialog med utbildningsanordnarna, som kan vara högskolor, kommunal vuxenutbildning, privata utbildningsanordnare eller andra. En del lärcentra förmedlar enbart högskolekurser. Utbudet utgår dels från individens behov, dels från de lokala kompetensbehoven. Lärandet ska vara flexibelt, dvs. oberoende i tid, rum och pedagogisk form.

Tillgång till medier/bibliotek är viktigt för lärcentras verksamhet. Många studerande är studieovana och behöver handledning vid informationssökning. I Glesbygdsverkets rapport Kartläggning av lärcentra i Sverige 2001 (Glesbygdsverket, november 2002), pekar man på att antalet studerande vid lärcentra i glesbygden är stort och att det lokala folkbiblioteket då fyller en viktig funktion.

Lärcentra och folkbibliotek

Samarbetet mellan lärcentra och folkbibliotek har blivit bättre men bör utvecklas. Detta kan ske genom lokala gemensamma arbetsgrupper, i gemensamma lokaler, via medvetna politiska satsningar eller enbart bygga på folkbibliotekets allmänna uppdrag (de studerande är låntagare som alla andra). Samarbetet syftar till att höja kvalitén i utbildningen för de studerande, lärarna och utbildningsanordnarna.

Bibliotekets engagemang består oftast i medie- och informationsförsörjning samt i handledning vid informationssökning. Handledningen kan utvecklas pedagogiskt i nära samarbete med lärcentras personal för att bidra till ökad måluppfyllelse för de studerande. I de kulturrådsstödda projekten om folkbibliotekens service för vuxnas lärande utvecklas bibliotekspersonalens kompetens för pedagogisk handledning. De flesta läns- och regionbibliotek stödjer eller planerar sådan kompetensutveckling för kommunernas bibliotekspersonal.

Medie- och informationsförsörjningen kräver att det lokala folkbiblioteket för en nära dialog med högskolebibliotek i regionen. Vidare krävs planering tillsammans med lärcentrats personal och andra utbildningsanordnare, samt ekonomisk prioritering eller någon form av ekonomiskt avtal. Lärcentra är organiserade på olika nivåer i de kommunala strukturerna, och det har inte varit vanligt att man inför starten haft förvaltningsövergripande diskussioner där biblioteken tagit del. De diskussionerna har dessbättre ökat under det sista året, då det blivit allt tydligare att folkbiblioteken har flera viktiga funktioner för lärcentra och för de studerande.

Samtidigt inleds också en period av ekonomisk åtstramning. Lärcentra har vanligtvis inte fått några ekonomiska medel för medie- och informationsförsörjning. Stora belopp har gått till lärcentra genom olika finansiärer, t.ex. Skolverket, Samverkansdelegationen och CFL, och kommunerna har även själva satsat pengar. Många bidrag är emellertid av icke permanent karaktär, och verksamheten bör utvärderas snarast.

7.9. Kulturrådet

Kulturrådet har ett ansvar för folkbiblioteksområdet inom ramen för rådets allmänna kulturpolitiska uppdrag, där grunden är de kulturpolitiska målen och de särskilda prioriteringar som rådet ska göra när det gäller verksamhet för barn och unga, tillgänglighet för funktionshindrade, mångkulturfrågor etc. Ramen för detta åtagande anges i Kulturrådets instruktion (1988:676). Enligt denna ska rådet handlägga statliga bidrag och andra statliga åtgärder som rör bl.a. folkbibliotek ”i den mån inte någon annan statlig myndighet har ansvaret för dessa frågor”. Enligt regleringsbrevet ska Kulturrådet främja bibliotek och läsande i hela landet.

Kulturrådet har enligt regleringsbrevet ett uppdrag att främja kultur inom olika politikområden som utbildning, socialpolitik, näringsliv etc., vilket innebär att Kulturrådet har en unik möjlighet att arbeta med nätverksbyggande och samverkan inom ett brett område. När det gäller informationsförsörjning till utbildningsområdet har Kulturrådet ett nära samarbete med KB/Bibsam och andra myndigheter inom utbildningssektorn på den nationella nivån och med i första hand länsbiblioteken på den regionala nivån.

Kulturrådet har inte några specifika uppdrag eller öronmärkta medel när det gäller informationsförsörjningen till utbildning och forskning. Hela anslaget för utveckling av länsbibliotekens verksamhet är cirka tre miljoner kronor. Inom detta görs årliga prioriteringar för att utveckla angelägna områden. För att stärka folkbiblioteken när det gäller det livslånga lärandet har Kulturrådet de senaste åren prioriterat regional och lokal samverkan mellan olika bibliotek, utveckling av informationstjänster etc. Andra angelägna områden är barn och funktionshindrade, och utveckling av biblioteken som mångkulturella institutioner.

Av Kulturrådets samlade anslag för folkbiblioteksområdet på cirka 75 miljoner kronor är 29,5 miljoner kronor öronmärkta för litteraturinköp. Ytterligare cirka 13 miljoner kronor, samt delar av stödet till läsfrämjande verksamhet för barn och unga har nära koppling till litteratur och läsande. Dessutom finns det distributions- och prenumerationsstöd inom litteratur- respektive kulturtidskriftsstödet. Övriga bidrag är avsedda för regional biblioteksverksamhet, lånecentraler och depåbiblioteket, utvecklingsbidrag till kommunala bibliotek, samt stöd till biblioteken och vuxnas lärande.

Enligt förordningarna (1996:1598 och 1997:207) syftar det statliga bidraget till länsbiblioteken till att ge varje medborgare en god tillgång till böcker och information genom att länsbiblioteken bistår folkbiblioteken i regionen med följande uppgifter

  • kompletterande medieförsörjning
  • rådgivning, information, fortbildning, samt vuxnas lärande
  • regional biblioteksverksamhet
  • specialtjänster

När det gäller den kompletterande medieförsörjningen förmedlar länsbiblioteken och de tre lånecentralerna cirka 400 000 lån per år. Med några undantag finns det regionala medieplaner. Några län arbetar aktivt för att få kommunerna att i allt högre grad svara för den egna medieförsörjningen.

Den bedömning som görs inom översynen Från inspektion till inspiration (Rapport från Statens kulturråd 2001:3) är att bibliotekens kompetens har ökat och att behovet av rådgivning och information inte är lika stort som tidigare, men det finns fortfarande behov av rådgivning inom specifika områden som organisationsförändringar, översyn av mediebestånden och samverkan mellan folk- och skolbibliotek. När det gäller fortbildning har länsbiblioteken fått en ökande efterfrågan på sådana tjänster, särskilt när det gäller nya områden. Länsbiblioteken svarar för en mycket omfattande fortbildning av bibliotekspersonalen och behoven förefaller inte att minska. De kan inte heller tillgodoses av andra utbildare, eftersom det oftast är frågan om skräddarsydd fortbildning för bibliotekspersonal.

Länsbiblioteken har sedan länge erbjudit specialtjänster inom områden som barnbiblioteksverksamhet och social/uppsökande biblioteksverksamhet. Dessa konsulenttjänster har successivt ersatts av generellt inriktade tjänster.

Översynen visar att det statliga bidraget till länsbiblioteken uppgår i genomsnitt till cirka 30 procent och landstingens bidrag till cirka 70 procent av respektive länsbiblioteks budget. Statens bidrag har minskat i fast penningvärde med cirka tre miljoner kronor under perioden 1988–2000.

Bidraget till länsbibliotekens verksamhet uppgår till drygt 25 miljoner kronor. Dessutom finns det ett utvecklingsbidrag på närmare tre kronor.

Lånecentralerna och depåbiblioteket

De tre lånecentralerna i Umeå, Stockholm och Malmö, depåbiblioteket i Umeå och invandrarlånecentralen vid Internationella Biblioteket i Stockholm är helt finansierade genom statliga bidrag.

Lånecentralerna ska vara en sista länk i fjärrlånekedjan. Lånecentralerna har inga egna bokbestånd utan replierar på bestånden vid stadsbiblioteken i Malmö, Stockholm och Umeå. Lånecentralerna medverkar i fortbildning och andra insatser när det gäller medie- och informationsverksamhet.

Sveriges depåbibliotek i Umeå finansieras helt av statliga medel. Depåbiblioteket är de svenska folkbibliotekens gemensamma depå av äldre folkbiblioteksrelevant litteratur. Depåbibliotekets verksamhet har nyligen utvärderats i rapporten En depå att ösa ur – en översyn av Umeå depåbiblioteks verksamhet. Utvärderingen visade att depåbiblioteket under sin tioåriga historia utvecklats från att vara ett insamlande magasin till ett efterfrågat fjärrlånemagasin. Exemplar av äldre litteratur säkras genom depåbibliotekets verksamhet och är ett komplement till de pliktmottagande lärosätenas bestånd.

Anslaget till lånecentraler och depåbibliotek uppgår 2003 till närmare tolv miljoner kronor.

Övriga bidrag till folkbiblioteksområdet

Från och med 2002 har Kulturrådet fått ett nytt anslag som ska användas för att främja vuxenstuderandes tillgång till folkbiblioteksservice. Kulturrådets insats syftar till att medverka aktivt till att folkbiblioteken utvecklas till viktiga och erkända platser för det livslånga lärandet. Arbetet ska ha fokus på den enskilda individens behov. I regeringens proposition (2000/01:72) och därpå följande beslut formuleras en nationell strategi för vuxnas lärande och utvecklingen av vuxenutbildningen. Denna strategi är ett viktigt redskap även för folkbiblioteken.

Kulturrådets uppdrag att öka vuxenlärandes tillgång till biblioteksservice, utvecklas på tre plan:

1. Att praktiskt pröva och utveckla metoder i projektform. Det handlar om allt från nya samarbetsformer och pedagogisk metodik till logistik (t.ex. IT-stöd, fjärrlån, öppettider, utrustning m.m.)

2. Att verka för långsiktig förändring. En bibliotekskonsulenttjänst har inrättats på Kulturrådet för att verka för långsiktig förändring. Konsulenten ska på nationell nivå skapa nätverk med olika aktörer för att stärka ett brett samarbete när det gäller bibliotekens roll för vuxnas lärande. Ett sådant informellt nätverk har bildats under 2002 med berörda myndigheter och organisationer med nationella uppdrag. Konsulenten stödjer projekt och annat pågående utvecklingsarbete och bidrar till att erfarenheter och kunskaper sprids och diskuteras nationellt.

3. Att reflektera, diskutera och få erfarenhet. Det tredje planet handlar om att dra långsiktig nytta av erfarenheter och kunskaper så att dessa kan utnyttjas nationellt, regionalt och lokalt för vidare utveckling och för strategiskt förändringsarbete när det gäller bibliotekens roll för lärande. Kulturrådet har därför gett i uppdrag åt forskare vid Högskolan i Borås att följa verksamheten under hela projektperioden. Projekten och bibliotekskonsulentens arbete är utgångspunkt för forskningsprojektet.

7.10. Nuvarande samordning

KB:s uppdrag är att stödja samordning och utveckling av informationsförsörjning till högre utbildning och forskning. Bibsam ansvarar inom organisationen för denna uppgift (se avsnitt 7.4). Bibsam stödjer en rad samordningsprojekt inom högskolan.

Nationell bibliotekssamordning (Nabis)

Nabis är ett informellt nationellt samrådsorgan med KB och Kulturrådet som ”huvudmän”. Myndigheterna utser vardera hälften av de tolv ledamöterna (se bilaga 5).

Nabis driver frågor av gemensamt intresse för folkbibliotek och forskningsbibliotek. Samrådet har omfattat frågor som fjärrlånesamverkan, det livslånga lärandet, stöd till nätbaserat lärande, tillgång till elektroniska informationsresurser, samarbetet mellan Kulturrådet och Skolverket om folk- och skolbiblioteken, EUfrågor och samarbetsprojekt som bibliotek.se.

Rådet är inte beslutande och har ingen egen budget. Frågor som just nu diskuteras i Nabis är bl.a. inköp av databaser och digitala

frågetjänster. Rådet har nyligen givit ett uppdrag till den ansvarige för KULDA-projeket (se avsnitt 7.8) att utreda folkbibliotekens behov av elektroniska informationsresurser och förutsättningarna för ett närmare samarbete mellan KB och folkbiblioteken. I det nationella nätverk som Kulturrådet har byggt upp kring folkbiblioteken och vuxnas lärande deltar också KB/Bibsam.

Övrig samordning

Utöver de projekt som nämns i avsnitt 7.8.3 bör framhållas samlokaliseringen av folkbiblioteket och högskolebiblioteket i Almedalsbiblioteket på Gotland, och Mitthögskolans bibliotek som är samlokaliserat med folkbiblioteket i Härnösand.

Projektet Fördjupat bibliotekssamarbete i nordöstra Skåne (på uppdrag av Länsbibliotek Skåne) har som huvudmål att de sju involverade kommunbiblioteken och högskolebiblioteket i Kristianstad ska bidra till en god infrastruktur för vuxnas lärande i Skåne Nordost. Senast 2006 vill biblioteken tillsammans med andra aktörer att en effektiv medie- och informationsförsörjningsstruktur ska förverkligas.

I Uppsala län har ett antal seminarier initierats av länsbiblioteket, som betonar kompetensutveckling i samverkan som en värdefull aktivitet om man vill utveckla samarbetet mellan forskningsbibliotek, länsbibliotek och folkbibliotek. I seminarierna har bland annat lärcentra, folkbibliotek och universitetsbibliotek deltagit. Man framhåller också värdet av regionala samrådsgrupper på ledningsnivå med företrädare för folk- och forskningsbibliotek.

7.11. Samordning i andra länder

Flera länder i Europa arbetar för att skapa en sammanhållen politik för att utveckla och förnya bibliotekens roll och verksamhet. Nancy Fjällbrant, f.d. bibliotekarie vid Chalmers, har med stöd från Nordinfo genomfört studier av förhållandena i de nordiska länderna och framhåller Finland som föredöme (rapporten finns utgiven som Nordinfo-rapport).

Även Bjarne Stenquist har studerat utvecklingen i några länder, och framhåller i Är det på efterkälken Sverige åker? (Bibliotekstjänst AB, 2003) några grundläggande komponenter i detta arbete:

1) Det är viktigt att biblioteksfrågorna får en central roll i ”den

politiska diskussionen om ett sammanhållet kunskapssamhälle”. Samsyn mellan aktörerna på olika nivåer – nationell, regional, kommunal – är viktig. 2) Det är en nationell uppgift att se till att de offentliga bibliote-

ken – såväl statliga som kommunala – har en fungerande och modern IT-infrastruktur. 3) Högkvalitativa tjänster ska vara tillgängliga för såväl stora som

små bibliotek. 4) Ett sammanhållet biblioteksväsende kan bara uppnås genom

gemensam utveckling och samordning av tjänster under en nationell biblioteksmyndighet (eller annan nationellt samordnande instans).

7.12. Utredningens undersökningar

Inledning

Av det utredningsarbete som genomförts av KB-utredningen samt analyser av andra utredningar kan följande slutsatser dras.

7.12.1. Vem vill ha ökad samordning?

Praktiskt taget alla parter (brukare, uppdragsgivare och bibliotek) är överens om behovet av ökad samordning inom biblioteksväsendet vad gäller informationsförsörjning till utbildning och forskning, samt att åtgärder bör vidtas för att åstadkomma detta. Om KB ska ges en ökad roll måste resurser tillföras.

Kulturrådet

Kulturrådet har behandlat frågan om en nationell strategi för biblioteksområdet i styrelsen och överlämnat en skrivelse med sina ställningstaganden till KB-utredningen. Kulturrådet anser att de offentliga biblioteken ur ett medborgarperspektiv bör ses som en gemensam samhällelig resurs. Detta förutsätter en nationell strategi som tar fasta på folkbibliotekens unika möjligheter att som öppna institutioner nå breda befolkningsgrupper och integrera kultur, utbildning och information.

Universitet och högskolor

En majoritet anser inte att den nationella samordningen är tillräcklig. Flera framhåller att alla offentliga bibliotek bör ses som en samlad nationell resurs och ansvaret för biblioteksfrågor bör ligga på en och samma huvudman och sortera under samma departement (Utbildningsdepartementet). De understryker att samordningen är särkilt viktig ur perspektivet livslångt lärande, nya pedagogiska arbetsformer samt nätbaserat och flexibelt lärande. De som anser att den nationella samordningen är tillräcklig tycker att den vid behov kan ske genom lokal samverkan.

Det råder delade meningar kring om en och samma institution bör ges ansvaret för samordning och utveckling av hela det offentliga biblioteksväsendet. Som skäl mot detta anges i första hand att de har olika uppdrag och olika huvudmän samt det kommunala självstyret. De som talar för anser att verksamheterna har många beröringspunkter i det moderna informationssamhället, utnyttjas av samma användargrupper och att nationella lösningar inom olika områden skulle underlättas.

Folkbiblioteken

Folkbiblioteken understryker behovet av nationell samordning av resurser och kompetensutveckling för att kunna möta de krav som dagens studenter och det livslånga lärandet ställer. De framhåller att livslångt lärande ingår såväl i den nationella utbildningspolitiken som i EU:s. Biblioteken framhålls som de viktigaste ”punkterna” i informationssamhället och något man bör värna om. De är centrum för bildning och kunskap i ett nationellt system. Det blir allt viktigare att ta vara på samordningsmöjligheterna när ekonomin blir kärvare och färre ska försörja fler. Folkbiblioteken önskar överlag ökad tillgång till Bibsams tjänster. Framväxten av olika lärcentra ses av de flesta som oekonomisk, och man påtalar att finansieringen ofta är tillfällig. I stället borde de folkbibliotek som finns i landets alla kommuner utnyttjas och förstärkas. Den kommunala självstyrelsen gäller dock. Frågan om lärcentra bör analyseras i ett vidare perspektiv.

7.12.2. Varför ett sammanhållet biblioteks/informationssystem?

Följande framhålls:

  • för brukarnas bästa och till allas glädje och nytta – oavsett bakgrund, ålder och utbildningsnivå
  • redskap för den enskildes informationsförsörjning
  • Studerande finns över hela landet, inte bara på högskoleorterna
  • av folkbibliotekens brukare är cirka 50 procent idag studerande
  • för brukarna ska det inte spela någon roll vem som är huvudman
  • biblioteken är viktiga i kunskaps- och informationssamhället
  • folkbibliotekens uppdrag är otydligt
  • det utbildningspolitiska målet ”Den öppna högskolan” ställer ökade krav på högskolorna och biblioteken. I kunskapssamhället är det livslånga lärandet på alla nivåer viktigt, och det kräver samverkan mellan de offentligt finansierade institutionerna för ett effektivt resursutnyttjande
  • de nationella och regionala skillnaderna måste minskas
  • vissa saker klarar inte folkbiblioteken på egen hand (t.ex. förvärv av elektroniska informationsresurser), och alla omfattas inte av samma avtal
  • Sverige måste hänga med i den internationella konkurrensen, och andra länder samordnar sina resurser

7.12.3. Samverkan om vad? Vilka uppgifter är nationella?

I huvuddrag nämns följande som områden för samverkan

  • Litteraturförsörjning för studier var som helst, när som helst, för vad som helst och för vem som helst inklusive förvärv av elektroniska informationsresurser i konsortieform, samköp och ramavtal för bok- och tidskriftsförvärv. En central instans måste ta ansvar för kurslitteraturförsörjningen – de ”nya” studenterna är inte vana/motiverade att köpa sin litteratur.
  • Nationalbibliografisk databas som omfattar även folkbiblioteken, med beståndsuppgifter. Utveckling av Bibliotek.se/Libris. Principer och regler för katalogisering, klassificering och ämnesord.
  • Utlåning (fjärrlånesystemets regelverk och tekniska lösningar, fortsatt utveckling)
  • Nätbaserade tjänster
  • Uppbyggnad av portaler
  • Gemensamt lokalutnyttjande (bibliotek, lärcentra etc.)
  • Nationell plan för bevarande av det trycka kulturarvet – en del i detta är bevarandet av digitalt material
  • Rådgivning inom områden som bevarande, digitalisering och upphovsrätt etc.
  • Utbildnings-, utrednings- och utvecklingsarbete (sådana uppgifter kan inte genomföras med det lokala bibliotekets perspektiv, t.ex. gemensamma digitala tjänster – portaler)
  • För internationella kontakter

7.12.4. Utredningens slutsatser

Det råder stor enighet om behovet av ökad nationell samordning när det gäller bibliotekstjänster och informationsförsörjning. De mest framträdande motiv som anförs är

  • rätten till tillgång till likvärdig informationsförsörjning och biblioteksservice i hela landet
  • behovet av nationella lösningar inom olika områden (samkatalog etc.)
  • effektivare resursutnyttjande

Forskningsråden och högskolorna borde aktivt verka för att forskarna publicerar sina resultat så att de blev fritt tillgängliga på nätet. Detta skulle gagna både råden, högskolorna och forskarna själva genom att man ökar spridningen. Det skulle dessutom svara mot ett rimligt krav från skattebetalarna att få tillgång till resultaten från den forskning de har betalat för.

Förslag

7.13. Insatser för ökad samordning och utveckling av informationsförsörjning till utbildning och forskning m.m.

Förslag: Den nationella samordningen och utvecklingen av informationsförsörjningen till studerande och forskare i hela landet bör stärkas för att

  • stärka landets kunskapsuppbyggnad och därmed tillväxten
  • utjämna regionala skillnader samt stärka demokratin.

Insatserna förutsätts också leda till bättre utnyttjande av de samlade biblioteksresurserna i landet och större effektivitet i biblioteksväsendet och i informationsförsörjningen

För att uppnå detta bör

1. Kungl. biblioteket ges det odelade ansvaret för samordning och utveckling av informationsförsörjningen till utbildning och forskning. Det gäller även vissa andra nationalbiblioteksuppgifter (7.13.3).

2. regeringen uppdra åt Kungl. biblioteket att utarbeta en strategi

och en handlingsplan för fortsatt nationell samordning och utveckling av informationsförsörjningen till utbildning och forskning samt andra nationalbiblioteksuppgifter (7.13.4).

3. statsmakterna skyndsamt vidta nödvändiga åtgärder till stöd för

ett nationellt insatsprogram för digital informationsförsörjning till utbildning och forskning – Sveriges nätbibliotek. Nätbiblioteket bör vara fullt utbyggt 2008 (7.14).

Medel bör tillföras för ändamålen.

Skäl för förslagen

Förslaget ska ses som en helhet. I det följande redovisas de allmänna motiveringarna. I avsnitt 7.13.3 redovisas förslaget om Kungl. biblioteket som nationell biblioteksmyndighet med odelat ansvar för utveckling och samordning av informationsförsörjning till utbildning och forskning samt vissa andra nationalbiblioteks-