Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen skall godkänna Sveriges tillträde till konventionen upprättad på grundval av artikel K 3 i fördraget om Europeiska unionen om ömsesidigt bistånd och samarbete mellan tullförvaltningar inom EU:s medlemsstater (tullsamarbetskonventionen) samt att Sverige skall avge vissa förklaringar avseende tillämpningen av konventionen.

I propositionen lämnas vidare förslag till en ny lag om internationellt tullsamarbete. Den skall ersätta den idag gällande lagen (1973:431) om utredning angående brott mot utländsk tullag. Lagen skall ge den rättsliga grunden för tullmyndigheterna att fullgöra det samarbete med andra staters tullmyndigheter som Sverige åtagit sig i sina internationella överenskommelser. Förutom de bilaterala samarbetsavtal som Sverige har ingått med ett flertal stater skall lagen även äga tillämplighet på tullsamarbetskonventionen samt rådets förordning (EG) nr 515/97 om ömsesidigt bistånd mellan medlemsstaternas administrativa myndigheter och om samarbete mellan dessa och kommissionen för att säkerställa en korrekt tillämpning av tull- och jordbrukslagstiftningen.

I lagförslaget har de nu gällande bestämmelserna om internationellt tullsamarbete tagits in. Därutöver innehåller den föreslagna lagen en rad nya bestämmelser avseende områden som i dag inte är reglerade i syfte att genomföra tullsamarbetskonventionen. Konventionen innehåller regler om bl.a. vissa gränsöverskridande samarbetsformer, vilka omfattar myndighetsutövning av utländska tjänstemän på svenskt territorium.

Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 2001.

• Sida 2
•  Original

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

1. godkänner konventionen upprättad på grundval av artikel K 3 i fördraget om Europeiska unionen om ömsesidigt bistånd och samarbete mellan tullförvaltningar inom EU:s medlemsstater (tullsamarbetskonventionen),

2. godkänner att en förklaring avges av Sverige enligt artikel 23.5 i tullsamarbetskonventionen, med innehållet att Sverige inte avser att tillämpa samarbetsformen hemliga utredningar,

3. godkänner att en förklaring avges av Sverige enligt artikel 26.5 b i tullsamarbetskonventionen med innebörd att alla svenska domstolar berättigas att inhämta förhandsavgörande om tolkning av konventionen i den mån det behövs för ett avgörande i ett mål eller i ett ärende,

4. godkänner att en förklaring avges av Sverige enligt artikel 32.4 i tullsamarbetskonventionen med innebörd att fram till det att konventionen träder i kraft skall den, med undantag av artikel 26, vara tillämplig i Sveriges förbindelser med de stater som avgivit samma förklaring,

3. godkänner regeringens förklaring enligt artikel 20.6 i tullsamarbetskonventionen,

4. antar regeringens förslag till lag om internationellt tullsamarbete,

5. antar regeringens förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

6. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol.

• Sida 6
•  Original

2. Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1. Förslag till lag om internationellt tullsamarbete

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 § Denna lag tillämpas på internationellt tullsamarbete som

1. följer av en internationell överenskommelse med en annan stat eller mellanfolklig organisation som Sverige har tillträtt eller annars är förpliktat att följa och

2. har till syfte att förhindra, upptäcka, utreda eller beivra överträdelser av tullbestämmelser.

Lagen tillämpas inte på sådant samarbete som avses i lagen (1969:200) om uttagande av utländsk tull, annan skatt, avgift eller pålaga eller lagen (1959:433) om gränskontrollsamarbete med annan stat.

2 § Tullverket eller annan behörig svensk myndighet skall bistå behörig utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation om det följer av en sådan internationell överenskommelse som avses i 1 § och av denna lag.

3 § För åtgärder enligt denna lag gäller samma förutsättningar som för en motsvarande åtgärd i ett svenskt ärende, om inte annat föreskrivs i denna lag.

Tullsamarbete får inte innebära att en behörig svensk myndighet vidtar en åtgärd som

1. strider mot svensk lag eller annan författning, 2. strider mot svenska allmänna rättsprinciper, kränker Sveriges suveränitet, medför fara för rikets säkerhet, eller strider mot andra väsentliga intressen.

4 § I den mån en sådan internationell överenskommelse som avses i 1 § omfattar åtgärder som innebär myndighetsutövning, får utländska tjänstemän utöva myndighet på svenskt territorium i de fall som anges i 3 kap.

Definitioner

5 § I denna lag avses med

tullbestämmelser: bestämmelser om införsel, utförsel eller transitering av varor som avser tullar, skatter eller avgifter eller rör förbud, begränsningar eller kontrollåtgärder beträffande varutrafiken,

överträdelse av tullbestämmelse: sådan överträdelse av tullbestämmelse för vilken påföljd enligt berörd stats lagar och andra bestämmelser kan dömas ut av domstol eller av administrativ myndighet,

• Sida 7
•  Original

behörig svensk myndighet: Rikspolisstyrelsen eller en polismyndighet, Tullverket, Kustbevakningen eller Statens jordbruksverk,

förföljande tjänstemän: utländska tjänstemän som förföljer en person på svenskt territorium med stöd av sådan internationell överenskommelse som avses i 1 § och denna lag.

Central samordning

6 § Tullverket skall ansvara för samordningen av samarbetet enligt denna lag.

Direkt samarbete mellan en behörig svensk myndighet och en utländsk myndighet får ske i brådskande fall. Tullverket skall underrättas om sådant samarbete så snart det är möjligt.

2 kap. Åtgärder i Sverige för annan stats räkning

Ansökningar

1 § Om inte annat anges i en sådan internationell överenskommelse som avses i 1 kap. 1 §, skall en ansökan om bistånd ges in till Tullverket.

Om en begärd åtgärd bör vidtas av en annan behörig svensk myndighet än Tullverket, skall ansökan vidarebefordras till den myndigheten. Den ansökande myndigheten skall underrättas om att så har skett.

2 § En ansökan skall innehålla följande uppgifter:

1. ansökande myndighet,

2. tillämplig internationell överenskommelse,

3. begärd åtgärd,

4. ändamålet med och orsaken till ansökan,

5. de lagar och andra bestämmelser som berörs,

6. uppgifter om de fysiska eller juridiska personer som är föremål för utredningen och

7. en kortfattad redogörelse för omständigheterna. En ansökan skall göras skriftligen. I brådskande fall får en muntlig ansökan godtas. En muntlig ansökan skall bekräftas skriftligen utan dröjsmål.

En ansökan skall vara utformad på svenska eller på ett språk som den mottagande myndigheten kan godta.

3 § Om en ansökan inte uppfyller kraven enligt 2 §, skall den ansökande myndigheten ges tillfälle att komplettera eller ändra ansökan.

Avslag

4 § En ansökan skall avslås om

1. den avser en åtgärd som enligt 1 kap. 3 § inte får vidtas,

2. den avser en åtgärd som saknar stöd i en sådan internationell överenskommelse som avses i 1 kap. 1 §,

3. den är så bristfällig att den inte kan ligga till grund för begärd åtgärd trots att tillfälle givits att komplettera eller ändra ansökan, eller

• Sida 8
•  Original

4. den avser en åtgärd som är uppenbart oproportionerlig i förhållande till den påstådda överträdelsens svårhetsgrad.

5 § Beslut om avslag på någon av de grunder som anges i 1 kap. 3 § andra stycket 2 fattas av regeringen. Om en behörig svensk myndighet finner att en ansökan bör avslås på någon sådan grund, skall ansökan överlämnas till regeringen.

I övrigt prövar den myndighet som handlägger ärendet om de förutsättningar som gäller enligt lagen är uppfyllda. Om det är uppenbart att ansökan skall avslås får Tullverket, i stället för att vidarebefordra ansökan enligt 1 § andra stycket, direkt besluta om avslag på ansökan.

Ett beslut att avslå en ansökan skall innehålla de skäl som bestämt utgången.

Utbyte av uppgifter

6 § Behörig svensk myndighet får, när det är nödvändigt för genomförande av internationellt tullsamarbete enligt denna lag, på eget initiativ eller efter ansökan lämna ut uppgifter till behörig utländsk myndighet, även om en uppgift är sekretessbelagd enligt sekretesslagen (1980:100).

Första stycket gäller endast uppgifter som är tillgängliga för myndigheten inom dess verksamhetsområde.

7 § Uppgifter som lämnas ut enligt 6 § får i enskilda fall förenas med villkor för användandet, om det krävs med hänsyn till enskilds rätt eller från allmän synpunkt.

Villkor som avses i första stycket får inte strida mot en sådan internationell överenskommelse som avses i 1 kap. 1 §.

8 § Har behörig svensk myndighet översänt uppgift till behörig utländsk myndighet, är den skyldig att på begäran av den person som uppgiften rör underrätta denna om vilken utländsk myndighet uppgiften översänts till och för vilket ändamål.

Underrättelse enligt första stycket behöver inte lämnas, om det är uppenbart obehövligt eller om det kan befaras att underrättelsen skulle försvåra genomförandet av utländsk myndighets utredning eller beslut i ärendet.

Underrättelse behöver inte heller lämnas om uppgiften omfattas av sekretess enligt 5 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100).

Utredning i Sverige om överträdelse av tullbestämmelse

9 § Tullsamarbete i form av utredning om överträdelse av tullbestämmelse i en annan stat får inledas av behörig svensk myndighet på eget initiativ eller efter ansökan från behörig utländsk myndighet.

Efter ansökan som avses i första stycket får Tullverket medge att en utländsk tjänsteman får närvara vid utredning i Sverige.

• Sida 9
•  Original

10 § Tullverket, en tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen eller en polisman får i samband med utredning av brott som också motsvarar brott enligt svensk lag vidta åtgärder enligt 19, 20, 22 och 26 §§ samt

27 § första och andra stycket lagen (2000:000) om straff för smuggling.

Åtgärderna får vidtas endast under de förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd med anledning av brott enligt svensk rätt och enligt särskilda bestämmelser i denna lag.

Tvångsmedel får inte användas med stöd av denna lag i syfte att möjliggöra förverkande av egendom.

11 § Om en åtgärd i samband med utredningen kräver åklagares eller domstols beslut enligt 23, 27 och 28 kap. rättegångsbalken och lagen (2000:000) om straff för smuggling, skall ansökan i den delen handläggas enligt bestämmelserna i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. Har beslag verkställts i samband med utredningen tillämpas dock först 27 kap. 4 § tredje stycket rättegångsbalken.

12 § Laga domstol i frågor som rör utredning om överträdelse av tullbestämmelse vid tillämpning av denna lag är rätten på den ort där den svenska utredningen påbörjades.

Delgivning av handlingar

13 § Handling i ärende om utredning som bedrivs i annan stat delges enligt delgivningslagen (1970:428). Särskild postdelgivning eller stämningsmannadelgivning får, även om det inte följer av bestämmelserna i 3 § nämnda lag, ske efter beslut av behörig svensk myndighet.

3 kap. Gränsöverskridande tullsamarbete

Gränsöverskridande övervakning

1 § Utländska tjänstemän får på svenskt territorium fortsätta en i sin stat påbörjad övervakning av en gärningsman som är skäligen misstänkt för ett brott som sägs i artikel 19.2 tullsamarbetskonventionen, om Tullverket eller en annan behörig svensk myndighet samtycker till det.

Övervakningen får ske utan föregående samtycke om situationen är så brådskande att samtycke inte kan inhämtas i förväg. För att övervakning skall få ske utan föregående samtycke krävs också att överskridandet av gränsen i samband med övervakningen anmäls till Tullverket eller annan behörig svensk myndighet så snart det är möjligt och att den utländska myndigheten utan dröjsmål begär bistånd i utredningen.

Övervakningen skall genast upphöra om en behörig svensk myndighet begär det. Övervakning som avses i andra stycket skall även upphöra om samtycke inte har lämnats inom fem timmar från gränsöverskridandet.

Brott som avses i första stycket är 1. olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen, vapen, ammunition, sprängämnen, kulturföremål, farligt och giftigt avfall, kärnmaterial eller material eller utrustning avsedda för framställning av

• Sida 10
•  Original

kärnvapen, biologiska och/eller kemiska vapen (varor belagda med förbud),

2. handel med ämnen som finns upptagna i listorna I och II i Förenta nationernas konvention om bekämpande av illegal handel med narkotika och psykotropa ämnen och som är avsedda för illegal framställning av narkotika (prekursorer),

3. olaglig gränsöverskridande handel med skattepliktiga varor för att undgå skatt eller obehörigt erhålla statligt stöd i samband med import eller export av varor, i de fall där omfattningen av handeln kan medföra en avsevärd belastning för Europeiska gemenskapens eller för medlemsstaternas budgetar,

4. annan handel med varor som är förbjuden enligt gemenskapens eller nationella tullbestämmelser.

Gränsöverskridande förföljande

2 § Om en person har upptäckts på bar gärning i färd med att begå ett sådant brott som sägs i 1 § och som kan föranleda utlämning, får utländska tjänstemän fortsätta ett i sin stat påbörjat förföljande av personen in på svenskt territorium, om Tullverket eller en annan behörig svensk myndighet samtycker till det.

Förföljandet får ske utan föregående samtycke om situationen är så brådskande att samtycke inte kunnat inhämtas i förväg, eller om svenska tjänstemän inte har kunnat ta över förföljandet i tid. De förföljande tjänstemännen skall anhålla om bistånd av behörig svensk myndighet senast vid tidpunkten för gränsöverskridandet.

Förföljandet skall genast upphöra om en behörig svensk myndighet begär det.

3 § Om förföljande tjänstemän begär det, skall behöriga svenska tjänstemän omhänderta den förföljda personen.

Förföljande tjänstemän får stoppa och omhänderta den förföljde tills behöriga svenska tjänstemän kan överta omhändertagandet eller identifiera den förföljde.

4 § När en person omhändertas enligt 3 § andra stycket får utländska tjänstemän

1. kroppsvisitera den som har omhändertagits, om det sker av säkerhetsskäl eller för att söka efter föremål som anges i 2,

2. omhänderta föremål som kan förverkas enligt 36 kap. 3 § 2 brottsbalken eller kan antas ha betydelse för utredning om brott eller ha avhänts någon genom brott, och

3. belägga den som har omhändertagits med handfängsel. Föremål som har omhändertagits enligt första stycket 2 skall så snart det kan ske överlämnas till en behörig svensk tjänsteman för prövning av fråga om beslag enligt 5 § andra stycket.

5 § En person som har omhändertagits enligt 3 § får tas i förvar och placeras i häkte eller polisarrest under högst sex timmar, tid mellan midnatt och klockan nio på morgonen oräknad. Därefter skall personen

• Sida 11
•  Original

omedelbart friges, om det inte har kommit in en sådan begäran om åtgärd som avses i

1. 23 § lagen (1957:668) om utlämning för brott, eller

2. 17 § lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge.

En behörig svensk tjänsteman får, i avvaktan på en framställning om en åtgärd enligt 4 kap. 19 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål på begäran av främmande stat, ta i beslag föremål som har omhändertagits enligt 4 § enligt de förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd enligt rättegångsbalken eller annan lag eller författning.

Skyldigheter

6 § Utländska tjänstemän skall, när de utövar befogenheter enligt denna lag,

1. följa svensk lag och annan författning samt instruktioner som meddelas av behörig svensk myndighet,

2. alltid kunna styrka sin behörighet och identitet, och

3. kontakta Tullverket och rapportera vilka åtgärder som vidtagits och de omständigheter som förelegat.

Under gränsöverskridande förföljande eller övervakning får utländska tjänstemän inte bereda sig tillträde till bostäder eller andra platser som inte är öppna för allmänheten. Tjänstevapen får användas endast i nödvärnssituationer.

Av 11 kap. 1 § f vapenlagen (1996:67) framgår att undantag kan göras från lagens bestämmelse i fråga om rätt för utländska tjänstemän att medföra skjutvapen och ammunition vid tillfällig tjänstgöring i Sverige.

Straffrättsligt ansvar och skydd

7 § Utländska tjänstemän som utövar myndighet enligt denna lag i Sverige skall vara skyddade enligt 17 kap.1, 2 och 4 §§brottsbalken på motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk myndighetsutövning.

Utländska tjänstemän som utövar myndighet enligt denna lag i Sverige skall vara ansvariga för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken på motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk myndighetsutövning.

Skadestånd

8 § Om utländska tjänstemän utför uppgifter enligt denna lag i Sverige, skall svenska staten i stället för den utländska myndigheten eller tjänstemannen ersätta skada som uppkommer i samband med detta och för vilken den utländska myndigheten eller tjänstemannen skulle ha varit skadeståndsskyldig om svensk lag varit tillämplig på dem. Svenska staten skall dock inte ersätta skada som uppkommer hos den utländska myndigheten eller tjänstemannen.

• Sida 12
•  Original

9 § Bestämmelser om svenska statens skyldighet att ersätta skador som svenska tjänstemän vållar skall inte vara tillämpliga när skadorna vållas i en annan stat i samband med gränsöverskridande förföljande eller övervakning.

4 kap. Åtgärder i en annan stat för svensk räkning

1 § En svensk ansökan om tullsamarbete får göras under förutsättning att

1. motsvarande åtgärd kan vidtas i Sverige i ett liknande ärende, och

2. ansökan kan göras utan att detta skulle medföra att uppgifter lämnas, vars överlämnande skulle strida mot allmänna hänsyn eller för Sverige väsentliga intressen.

2 § Har behörig svensk myndighet vid tillämpning av denna lag tagit emot uppgifter eller bevisning från en annan stat enligt en sådan internationell överenskommelse som avses i 1 kap. 1 § och som innehåller villkor som begränsar möjligheten att använda uppgifterna, skall svenska myndigheter följa villkoren oavsett vad som annars är föreskrivet i lag eller annan författning.

Inhämtande av uppgifter

3 § En behörig svensk myndighet får i en pågående utredning om överträdelse av tullbestämmelse begära att få ta del av uppgifter i en annan stat. För sådana uppgifter gäller bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100) samt sådana villkor för uppgifternas användning som avses i 2 §.

Utredning i annan stat

4 § Om det är till fördel för en utredning om överträdelse av tullbestämmelse i Sverige, får Tullverket hos behörig utländsk myndighet begära att svensk tjänsteman skall få närvara vid utredning som sker i en annan stat.

Delgivning av handlingar

5 § Behörig svensk myndighet får i ett ärende om överträdelse av tullbestämmelse eller i brottsutredning begära delgivning av handling i en annan stat.

I den utsträckning det är tillåtet enligt en internationell överenskommelse som avses i 1 kap. 1 §, får behörig svensk myndighet ombesörja delgivning med person i den andra staten genom att sända handlingen med posten enligt vad som sägs i 3 § första stycket delgivningslagen (1970:428).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001. Genom lagen upphävs lagen (1973:431) om utredning angående brott mot utländsk tullag.

• Sida 13
•  Original

2.2. Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 § sekretesslagen (1980:100)

1

skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

4 §

2

Gäller förbud enligt denna lag mot att röja uppgift, får uppgiften inte heller i övrigt utnyttjas utanför den verksamhet i vilken sekretess gäller för uppgiften.

I insiderstrafflagen (2000:000) finns bestämmelser om förbud att utnyttja eller röja vissa uppgifter som är ägnade att väsentligt påverka kursen på finansiella instrument.

Bestämmelser som begränsar möjligheten att utnyttja vissa uppgifter som en svensk myndighet har fått från en myndighet i en annan stat finns i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete samt lagen (2000:344) om Schengens informationssystem.

Bestämmelser som begränsar möjligheten att utnyttja vissa uppgifter som en svensk myndighet har fått från en myndighet i en annan stat finns i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete, lagen (2000:344) om Schengens informationssystem samt lagen (2000:000) om internationellt tullsamarbete.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

1

Lagen omtryckt 1992:1474.

2

Lydelse enligt prop. 1999/2000:109.

• Sida 14
•  Original

2.3. Förslag till lag om ändring i lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol

Härigenom föreskrivs att i 3, 11 och 12 §§ lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol ordet ”utrikesdepartementet” skall bytas ut mot ”Justitiedepartementet”.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

• Sida 15
•  Original

3. Ärendet och dess beredning

I promemorian Internationellt tullsamarbete (Ds 2000:2) föreslås dels att Sverige skall tillträda konventionen upprättad på grundval av artikel K 3 i fördraget om Europeiska unionen om ömsesidigt bistånd och samarbete mellan tullförvaltningar inom EU:s medlemsstater (tullsamarbetskonventionen), dels en ny lag om internationellt tullsamarbete. Regeringen behandlar i detta ärende de förslag som läggs fram i promemorian. Promemorians lagförslag finns i bilaga 1.

Lagstiftningen i promemorian är utformad med beaktande av bestämmelserna i tullsamarbetskonventionen samt den förklarande rapporten avseende konventionen, bilaga 2 och 3.

Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. En sammanställning över remissyttrandena finns tillgänglig i Finansdepartementet (dnr Fi2000/164).

Regeringen beslutade den 25 maj 2000 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Regeringens lagförslag har i huvudsak utformats i enlighet med vad Lagrådet förordat. Lagrådet har dock ansett att vissa rättsliga frågor bör övervägas ytterligare. Regeringen återkommer till detta och Lagrådets övriga synpunkter i avsnitt 6.6.1 och 7.1.3 samt i författningskommentaren till respektive paragraf. I förhållande till lagrådsremissen har också gjorts vissa redaktionella ändringar i lagtexten.

4. Internationellt tullsamarbete

4.1. Bakgrund

För att upprätthålla en fungerande varuhandel och för att tillse att tullbestämmelser efterlevs är samarbete mellan olika länders tulladministrationer nödvändigt.

Sverige och det svenska Tullverket har sedan länge deltagit i det internationella samarbetet mellan tullorganisationer bl.a. i World Customs Organisation (WCO) (tidigare Customs Cooperation Council, CCC) och Europeiska unionen (EU).

Tullverkets huvudkontor (tidigare Generaltullstyrelsen), som har varit den svenska kontaktpunkten i det internationella tullsamarbetet, handlägger ca 500 internationella ärenden årligen. Dessa ärenden rör situationer där Tullverket vill ha andra länders bistånd i utredningar eller det omvända då andra länder vänder sig till Sverige med begäran om bistånd.

De rättsliga grunderna för Tullverkets samarbete med andra länders tullmyndigheter är de bilaterala tullsamarbetsavtal som Sverige ingått med ett flertal länder, internationella konventioner och rekommendationer samt rådets förordning (EG) nr 515/97 (EGT L 82, 22.3.1997, s.1) om ömsesidigt bistånd i tullärenden som trädde i kraft den 13 mars 1998 och den nu aktuella konventionen om ömsesidigt bistånd och samarbete mellan tullförvaltningar i EU:s medlemsstater.

• Sida 16
•  Original

4.2. Internationella överenskommelser om samarbete

4.2.1. Tullsamarbetsavtal

Sverige och de andra nordiska länderna träffade redan i början av 1900talet överenskommelser om samarbete för att bekämpa spritsmugglingen. Sverige ingick under 1930-talet överenskommelser med Danmark och Finland om samverkan vad gäller bevakning till sjöss, varigenom tjänstemän från dessa länder likställs med svenska tulltjänstemän i kampen mot olovlig vin- och spritinförsel.

På 1960-talet ingick Sverige avtal med Norge och Finland om gränstullsamarbete, vilka innebär att tulltjänstemän inom bestämda kontrollzoner vid gränserna kan utföra tullklarering och tullkontroll även för den andra statens räkning.

Sverige har också valt att ingå bilaterala tullsamarbetsavtal med länder utanför Norden, för närvarande sjutton stycken. Tyskland var det första landet med vilket Sverige ingick avtal år 1972. Därefter har Sverige ingått avtal med flera länder både inom och utom EU, bl.a. USA och flera länder i Östeuropa.

Tullsamarbetsavtalens innehåll avser ofta både administrativt samarbete för att fastställa korrekta tullar och rent brottsbekämpande samarbete t.ex. avseende narkotikasmuggling. Reglerna för samarbetet är relativt likartade och utgår från ett standardavtal som utarbetats inom WCO.

4.2.2. Internationella konventioner m.m.

Inom ramen för arbetet inom WCO har ett flertal konventioner och rekommendationer om tullsamarbete, informationsutbyte m.m. överenskommits.

Genom förordningen (1983:682) om tillämpning av en internationell konvention om ömsesidigt administrativt bistånd för att förhindra, utreda och beivra tullbrott m.m. är WCO:s konvention av den 9 juni 1977 om ömsesidigt administrativt bistånd för att förhindra, utreda och beivra tullbrott gällande i Sverige (prop. 1982/83:35). Den innehåller elva bilagor som var och en behandlar en viss form av samarbete. Konventionen är en multilateral konvention som är relativt allmänt hållen och kan biträdas av de av WCO:s medlemmar som så önskar. Endast vissa av bilagorna har accepterats för svensk del. Dessa bilagor rör spontant informationsutbyte avseende misstankar om allvarliga tullbrott, uppgiftslämnande om handlingars äkthet och import eller export av varor, uppgiftslämnande inom ramen för myndighetens behörighet och förmåga om vissa personers eller transportmedels rörelser, central registrering av uppgifter om varusmuggling samt ömsesidigt bistånd i kampen mot narkotika.

• Sida 17
•  Original

4.2.3. Tullsamarbete inom EU

EU:s behörighet inom olika områden varierar. Detta medför att frågorna om tullsamarbete, fiskalt samarbete och brottsbekämpande samarbete inte kan behandlas på samma sätt.

Tullunionens reglering och funktion är en av EU:s hörnstenar och tillhör EG:s grundläggande behörighetsområden. Tullbeloppen från import till och export från EU:s medlemsstater tillfaller till 90 procent EU och tullintäkterna utgör ca 15-20 procent av EU:s inkomster. I frågor om tullprocedurer och tullsatser liksom uppkomst och uppbörd av tull beslutar rådet med kvalificerad majoritet. Besluten fattas ofta i form av rådsförordningar som blir direkt gällande i samtliga medlemsstater.

Reglerna beträffande tullunionen i Fördraget om Europeiska unionen berör dock inte frågan om hur tullorganisationerna i medlemsstaterna skall vara uppbyggda eller hur de skall arbeta. I fråga om samarbete mellan tulladministrationerna och mellan dessa och kommissionen beslutar rådet med enhällighet. Dessa bestämmelser finns dels i rådsförordningen (EG) nr 515/97 som syftar till att säkerställa att EG:s tull- och jordbruksregler tillämpas korrekt och att rätt tullbelopp kan fastställas och uppbäras av medlemsstaterna och EG, dels i konventioner om tullsamarbete på det brottsbekämpande området.

Den nyss nämnda rådsförordningen (EG) nr 515/97 innehåller bestämmelser om ömsesidigt bistånd mellan medlemsstaternas administrativa myndigheter och om samarbete mellan dessa och kommissionen för att säkerställa en korrekt tillämpning av tull- och jordbrukslagstiftningen. Den ursprungliga konventionen från år 1967 om tullsamarbete, den s.k. Neapelkonventionen, har också varit föremål för översyn vilket har resulterat i den här aktuella tullsamarbetskonventionen som tar sikte på brottsbekämpande tullsamarbete.

EG har också ingått ett flertal samarbetsavtal med länder utanför EU, vilka godkänts av de nationella parlamenten. Flera av de länder som ansökt om medlemskap i EU har avtal om samarbete, vilka ofta åberopas och används i praktiken.

4.3. Nuvarande nationell reglering

De internationella överenskommelserna om tullsamarbete ger inte tillräckligt stöd för en tullmyndighet att vidta åtgärder för en annan stats räkning. Förutom vad avser EG-förordningar, vilka blir direkt tillämpliga, måste därför de internationella överenskommelserna införlivas i vår nationella lagstiftning för att kunna tillämpas i Sverige.

De gällande nationella reglerna återfinns på skilda håll och på olika nivåer. Lagen (1973:431) om utredning angående brott mot utländsk tullag (tullsamarbetslagen) reglerar hur svenska myndigheter skall och får agera i internationella ärenden som rör brott mot utländska tullbestämmelser. Som svensk rätt gäller även den tidigare nämnda rådsförordningen (EG) nr 515/97 om administrativt tullsamarbete mellan medlemsstaterna och kommissionen. Vidare finns det en svensk förordning för vart och ett av de internationella tullsamarbetsavtalen samt en förordning som införlivar WCO-konventionen (se avsnitt 4.2.2) i nationell rätt.

• Sida 18
•  Original

Redan före tillkomsten av tullsamarbetslagen fanns lagen (1969:200) om uttagande av utländsk tull, annan skatt, avgift eller pålaga (indrivningslagen) som reglerar internationellt samarbete för att driva in fordringar på tullar och skatter vid import eller export. Numera består den lagen till största delen av hänvisningar till EG-direktiv i detta ämne och till lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatteärenden (handräckningslagen). Regleringen som avser rent fiskalt samarbete med indrivning och uppbörd av redan beslutade skatter och tullar kommer inte att behandlas vidare här.

4.3.1. Tullsamarbetslagen

Tullsamarbetslagen tillkom i samband med att Sverige 1972 ratificerade ett avtal med dåvarande Förbundsrepubliken Tyskland om ömsesidigt bistånd i tullfrågor. Den innehåller förhållandevis få bestämmelser vilka i sin tur hänvisar till andra lagar.

Av 1 § framgår att regeringen får besluta att Tullverket, i den mån det påkallas av överenskommelse mellan Sverige och annan stat, skall lämna andra länder bistånd i syfte att förhindra, utreda och beivra brott mot den andra statens tullbestämmelser. I enlighet med bestämmelsen har regeringen, i samband med varje tullsamarbetsavtal som Sverige därefter ingått, i förordningar beslutat om att sådant samarbete får ske i enlighet med avtalet. Efter att Sverige blev medlem i EU utvidgades bestämmelsen till att även omfatta sådant samarbete mellan medlemsstaterna som föreskrivs i rådsförordningen (EG) nr 515/97. I 1 § definieras även termen tullag som bestämmelser i lag eller annan författning om införsel, utförsel eller transitering, som avser tullar eller andra allmänna avgifter eller rör förbud, inskränkningar eller kontrollåtgärder beträffande varu- eller valutatrafiken.

I 2 och 3 §§ anges gränserna för Tullverkets befogenheter och vilka åtgärder som kan vidtas i internationella ärenden. I samband med tillkomsten av handräckningslagen infördes en hänvisning i 2 § till flera av de bestämmelser som gäller för skatteförvaltningen i dess internationella samarbete. Således gäller de bestämmelser som sätter principiella gränser för vad svenska skattemyndigheter kan bistå med även för Tullverket. Åtgärder som strider mot svenska regler och praxis får således inte vidtas. Inte heller får upplysningar lämnas ut som inte myndigheten normalt har tillgång till. Vidare gäller att de svenska myndigheterna kan medge en utländsk tjänsteman att närvara vid en utredning i Sverige. I övrigt gäller reglerna om delgivning av handlingar och om underrättelse till den som berörs av utredning eller uppgiftslämnande.

I 2 § hänvisas även till lagen (1960:418) om straff för varusmuggling (varusmugglingslagen) och rättegångsbalkens (RB) regler om förundersökning och tvångsmedel. En förundersökning kan således inledas i Sverige med stöd av tullsamarbetslagen. Vissa av reglerna i varusmugglingslagen angående tvångsmedel m.m. kan även tillämpas i internationella ärenden. I de avseenden som endast åklagare är behörig att fatta beslut om tvångsmedel enligt RB är Tullverket hänvisad till att

• Sida 19
•  Original

begära hjälp hos åklagare. Det finns dock betydande begränsningar i tvångsmedelsanvändningen. Tanken är att tvångsmedel skall kunna tillgripas endast för att få till stånd en utredning. Åtgärd som kräver någon form av misstanke mot den berörda personen får däremot enligt 2 § inte vidtas. Orsaken härtill är enligt förarbetena till lagen (prop. 1973:117 s. 21 f) att det kan vara svårt att i Sverige göra en tillräckligt säker bedömning om misstanke föreligger när huvuddelen av brottsutredningen sker i en annan stat. Frihetsberövanden såsom gripande, anhållande och häktning kan således inte ske. Inte heller kan reseförbud meddelas eller egendom beläggas med kvarstad eller skingringsförbud. Vidare kan en person inte hållas kvar för fortsatt förhör, eller höras som vittne med stöd av 23 kap. 13 § RB. Däremot kan förhör hållas med envar högst sex timmar enligt 23 kap. 6 § och 9 § RB. Tvångsmedel som kan användas, om än bara i vissa fall, är hämtning till förhör, beslag och husrannsakan. Vidare kan Tullverket hos tingsrätten begära ett föreläggande om att skriftligt bevis eller föremål skall uppvisas eller hållas tillgängligt för besiktning.

Slutligen innehåller 2 § en hänvisning till 1 § lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet, vilket innebär att villkor som uppställs av annat land för användning av uppgifter som erhållits därifrån för användning i brottsutredning eller underrättelseverksamhet skall följas, oavsett vad sekretesslagen eller annan svensk lagstiftning föreskriver.

I 3 § regleras bl.a. frågan om dubbel straffbarhet. I vissa fall får tvångsmedel enligt våra nationella regler användas endast om fängelse kan följa på brottet. Vid tillämpning av en sådan bestämmelse skall fängelse motsvaras av frihetsstraff enligt den andra statens nationella regler. Detta kan bli aktuellt att tillämpa t.ex. vid beslag av brev hos posten eller av skriftligt meddelande mellan närstående. I paragrafen finns även en begränsning av hur länge ett beslag får bestå.

Lagens 4 § innehåller en forumbestämmelse. Eftersom de vanliga reglerna om laga domstol anknyter till var ett brott begåtts eller vilken anknytning den misstänkte har till orten anges här att laga domstol i dessa internationella fall är rätten i den ort där den tullmyndighet finns som påbörjat den svenska delen av utredningen.

Av 5 § framgår att överträdelser som bestraffas i administrativ ordning i vissa fall kan jämställas med brott mot tullagstiftning. Detta får ske om myndighetens beslut om påföljd kan överklagas till domstol. I sådana fall kan dock vissa tvångsmedel som förutsätter fängelsestraff i straffskalan inte användas.

Slutligen finns i 6 § en bestämmelse vilken reglerar att lagen även gäller samarbete till följd av överenskommelser med mellanfolkliga organisationer, t.ex. FN och EG.

4.3.2. Övriga nationella regler

Som ovan nämnts finns vid sidan om tullsamarbetslagen kompletterande regler i förordningar om tillämpning av tullsamarbetsavtal och konven-

• Sida 20
•  Original

tioner. Dessa kommer inte att beröras närmare. Allmänt kan dock följande sägas om strukturen.

De olika förordningarna införlivar avtalen och konventionerna och ger Tullverket möjlighet att samarbeta med andra länders tullförvaltningar på det sätt som krävs enligt 1 § tullsamarbetslagen. Tullsamarbetsavtalen innehåller vanligtvis bestämmelser om samarbete i form av utbyte av upplysningar, vidtagande av utredningar, spaning och delgivning av handlingar. Dessa bestämmelser gäller således om inte annat är stadgat i tullsamarbetslagen eller indrivningslagen. Oavsett vad som står i avtalen eller konventionen sätter dock tullsamarbetslagen gränserna för vilka åtgärder som kan vidtas, särskilt avseende användning av tvångsmedel.

Generella regler om internationell rättslig hjälp i brottmål finns samlade i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. I lagen regleras åklagares och domstolars samarbete över gränserna i brottmål och brottmålsrättegångar. Vidare har polisen internationella överenskommelser om samarbete mellan länderna. Tullverket har dock i sin tillämpning av de regler som styr dess internationella samarbete använt sig av de olika avtalen inom ramen för tullsamarbetslagen. I andra fall har det sökande landet hänvisats till att begära hjälp av åklagare eller domstol enligt de internationella överenskommelser som finns avseende rättslig hjälp.

5. Tullsamarbetskonventionen

5.1. Bakgrund

Internationellt samarbete med tullmyndigheter i andra länder har sedan länge varit en viktig del av det svenska tullarbetet, både avseende rena tullärenden och i fråga om gränsskydd och brottsbekämpning. Sverige har ett väl fungerande gränstullsamarbete med de nordiska länderna och enligt avtal med Norge och Finland utför tulltjänstemännen vid dessa gränser arbetsuppgifter åt varandra.

Konventionen om ömsesidigt bistånd mellan tullmyndigheterna, den s.k. Neapelkonventionen, kom till inom ramen för det dåvarande EG. Konventionen var ett resultat av insikten att ett samarbete mellan medlemsstaternas tullförvaltningar skulle bidra till att säkerställa korrekt uppbörd av tullar och andra import- och exportavgifter samt förbättra effektiviteten när det gäller att förhindra, utreda och åtala överträdelser av tullbestämmelserna. Undertecknandet skedde i Rom den 7 september 1967 och alla EU:s medlemsstater med undantag av Sverige har anslutit sig till konventionen.

Den 19 maj 1981 trädde rådsförordningen (EEG) nr 1468/81 i kraft. Konventionen behandlade samarbete avseende säkerställande av uppbörden av tullar och efterlevnaden av EG:s tullbestämmelser. Dess bestämmelser ersatte motsvarande regler i Neapelkonventionen. Denna förordning följdes av en ny rådsförordning, den i avsnitt 4 nämnda förordningen (EG) nr 515/97. Neapelkonventionen har således sedan

• Sida 21
•  Original

1981 varit gällande endast i de delar som avser tullsamarbete beträffande straffrättsliga förfaranden.

Sedan EU-fördragets ikraftträdande 1993 har tullsamarbetet givits hög prioritet. Mot bakgrund av den inre marknadens genomförande och avskaffandet av rutinkontroller vid de inre gränserna ansågs det nödvändigt att utarbeta en ny konvention för att uppdatera Neapelkonventionen.

Diskussionerna om en ny konvention inleddes 1990. De första utkasten innehöll ett förslag till ett datoriserat informationssystem till stöd för tullsamarbetet. Detta förslag bröts emellertid ut och behandlades i en särskild konvention om användning av informationsteknologi för tulländamål, den s.k. TIS-konventionen (EGT C 316, 27.11.1995, s. 33), vilken antogs 1995. Sverige har redan tillträtt och ratificerat TISkonventionen och tillhörande protokoll och avtal (jfr prop. 1997/98:161).

Efter överenskommelsen om TIS-konventionen började på nytt förhandlingarna inom ramen för samarbetet i EU:s s.k. tredje pelare om konventionen om ömsesidigt bistånd och samarbete mellan tullförvaltningar. När Sverige blev medlem i EU 1995 hade således arbetet med att utforma en ny konvention pågått i flera år. I avvaktan på att den nya konventionen skall upprättas och träda i kraft har Sverige valt att inte ratificera och tillträda 1967 års Neapelkonvention om tullsamarbete.

Konventionen upprättad på grundval av artikel K 3 i fördraget om Europeiska unionen om ömsesidigt bistånd och samarbete mellan tullförvaltningar (EGT C 24, 23.1.1998, s.1) beslutades av rådet den 18 december 1997 och undertecknades samma dag. Arbetsnamnet på den nya konventionen har varit Neapel II, men den kommer här fortsättningsvis att benämnas tullsamarbetskonventionen. Den nu gällande Neapelkonventionen kommer att upphävas när tullsamarbetskonventionen har ratificerats av alla medlemsstater.

Det finns nu således heltäckande och moderna regler för tullsamarbetet inom EU, dels genom rådsförordningen (EG) nr 515/97 som reglerar det administrativa tullsamarbetet avseende överträdelser av EG:s tullbestämmelser och den del av tullinformationssystemet som stöder detta samarbete, dels genom den nya tullsamarbetskonventionen som reglerar det brottsbekämpande samarbetet och TIS-konventionen som reglerar den del av tullinformationssystemet som stöder det brottsbekämpande arbetet.

5.2. Syfte och innehåll

Syftet med tullsamarbetskonventionen är att genom gemensamma bestämmelser om former och tillvägagångssätt stärka samarbetet mellan medlemsstaternas tullmyndigheter för att bekämpa den gränsöverskridande brottsligheten. Detta skall ske dels genom att tullmyndigheterna skall bistå varandra för att upptäcka och förhindra överträdelser av nationella restriktioner och bestämmelser avseende den gränsöverskridande trafiken, dels genom åtal och bestraffning av sådana överträdelser.

I konventionen finns regler om tullsamarbete avseende sådana åtgärder som informationsutbyte, delgivning av handlingar, utredningar och

• Sida 22
•  Original

spaning. Dessa åtgärder utförs av tullmyndigheten eller andra behöriga myndigheter på en stats eget territorium efter begäran från en främmande stat som arbetar med utredningen. Vissa åtgärder kan också vidtas spontant av tullmyndigheten utan föregående begäran. Dessa bestämmelser motsvarar till stora delar dem som finns i den gamla Neapelkonventionen och andra internationella överenskommelser om tullsamarbete.

Tullsamarbetskonventionen går på flera sätt längre än Neapelkonventionen. Den innehåller bl.a. bestämmelser beträffande särskilda samarbetsformer, som innebär att tjänstemän i vissa fall får fortsätta över gränserna och agera på andra staters territorium. Dessa bestämmelser har stora likheter med dem som gäller det polisiära samarbetet enligt Schengenkonventionen. En närmare redogörelse för de olika samarbetsformerna följer i avsnitt 7.

Avseende ett flertal av samarbetsformerna finns det möjlighet för medlemsstaterna att välja om man vill tillämpa dem eller ej. Det sker genom att staten avger en eller flera förklaringar med innebörd att man avser att helt eller delvis inte tillämpa konventionens bestämmelse avseende någon eller några av samarbetsformerna. Det är även möjligt att genom förklaringar begränsa tillämpligheten av gränsöverskridande åtgärder tidsmässigt och geografiskt. Man kan också förbjuda främmande staters tjänstemän att vid gränsöverskridande åtgärder medföra och använda tjänstevapen. Dessa förklaringar får återtagas när som helst. Generellt gäller dock principen att konventionen endast gäller inom de befogenhetsramar som tullmyndigheterna har enligt nationella bestämmelser.

Tullsamarbetskonventionen innehåller dessutom bestämmelser om sekretess och dataskydd för uppgifter som utlämnas mellan myndigheterna utanför det datoriserade tullinformationssystemet. TIS-konventionen innehåller egna regler för dataskydd som gäller för uppgifter i tullinformationssystemet.

I konventionen ges också EG-domstolen behörighet att tolka konventionen, dels genom att avgöra tvister mellan medlemsstaterna och mellan medlemsstaterna och kommissionen, dels genom att medlemsstaternas domstolar givits möjlighet att begära förhandsavgörande från EG-domstolen i de fall de nationella domstolarna anser att ett sådant avgörande är nödvändigt för att ett pågående mål eller ärende skall kunna avgöras. Medlemsstaterna är emellertid inte skyldiga att godta domstolens behörighet att meddela förhandsavgöranden. Däremot har de möjlighet till det genom att avge en förklaring.

Konventionens territoriella avgränsning regleras i artikel 31 och sammanfaller med gemenskapens nuvarande tullområde. Rådet kan enhälligt besluta om att anpassa konventionens tillämpningsområde till eventuella förändringar av tullområdet.

• Sida 23
•  Original

5.3. Sveriges tillträde till tullsamarbetskonventionen

Regeringens förslag: Riksdagen godkänner tullsamarbetskonventionen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.

Skälen för regeringens förslag: Sverige har goda erfarenheter av internationellt tullsamarbete och har slutit bilaterala tullsamarbetsavtal med ett flertal andra stater. Med hjälp av dessa har Sverige kunnat få bistånd av andra länder i form av uppgifter och utredningar vilket aktivt bidragit till att omfattande brottslighet har kunnat utredas och beivras. Vidare har Sverige positiva erfarenheter av ett långvarigt gränstullsamarbete med Norge och Finland. Med hänsyn till det nu sagda och till att ett svenskt tillträde till konventionen skulle ge Sverige ökade möjligheter att i samverkan med våra europeiska grannar ytterligare skärpa kampen mot den gränsöverskridande brottsligheten föreslår regeringen att riksdagen godkänner tullsamarbetskonventionen.

5.4. Förklaringar som bör avges i samband med att Sverige ratificerar tullsamarbetskonventionen

5.4.1. Hemliga utredningar

Regeringens förslag: Riksdagen godkänner att en förklaring om att Sverige inte avser att tillämpa samarbetsformen hemliga utredningar avges av Sverige.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Rikspolisstyrelsen (RPS) avstyrker förslaget och förordar att frågan blir föremål för fortsatta överväganden med syfte att samarbetsmetoden skall kunna användas av Tullverket.

Skälen för regeringens förslag: Konventionens artikel 23 innehåller regler om möjligheten för tjänstemän att arbeta under antagen identitet på andra medlemsstaters territorium, en s.k. hemlig utredning. En medlemsstat kan inkomma med en sådan ansökan endast i fall då det annars skulle vara ytterst svårt att klargöra sakförhållandena. De utländska tjänstemännen har dock endast tillstånd att samla in uppgifter och etablera kontakt med misstänkta personer eller andra personer som har samröre med dessa.

Hemliga utredningar skall ske i enlighet med de regler som gäller i det land där utredningen äger rum och får äga rum bara under en begränsad tid. Utredningarna skall förberedas och ledas av berörda myndigheter i den anmodade och ansökande staten i nära samarbete. Under tiden utredningen pågår skall den anmodade staten bistå med den personal och

• Sida 24
•  Original

tekniska utrustning som behövs samt vidta alla nödvändiga åtgärder för att skydda de tjänstemän som arbetar under antagen identitet.

Enligt artikel 23.5 har varje medlemsstat möjlighet att avge en förklaring att den, helt eller delvis, inte är bunden av denna artikel. En sådan förklaring får när som helst återkallas.

Hemliga utredningar eller att arbeta under antagen identitet är en omdiskuterad arbetsmetod som inte finns reglerad i vår nationella lagstiftning. I Sverige är visserligen arbetsmetoden att arbeta med infiltratörer och ”under cover” inte okänd som spaningsmetod. Enligt de allmänna principer som utarbetats av domstolar och av Justitieombudsmannen avseende polisiär verksamhet är svenska polistjänstemän inte förbjudna att uppträda anonymt. Bl.a. anses bevisprovokation vara tillåtet vilket behandlats i avsnitt 7.4.

Arbetsmetoden att arbeta anonymt förekommer i polisens verksamhet, t.ex. vid narkotikaspaning. Däremot används metoden inte i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet. Svenska tulltjänstemän har således i dagsläget varken erfarenhet av eller utbildning för att arbeta på detta sätt. Mot bakgrund härav framstår det inte som rimligt att Sverige med stöd av tullsamarbetskonventionen skall tillåta utländska tjänstemän att tillämpa en sådan okonventionell arbetsmetod på svenskt territorium, vilka svenska tulltjänstemän skall stödja med resurser i form av personal och teknisk utrustning.

Rikspolisstyrelsen (RPS) har påpekat att hemliga utredningar är en arbetsmetod som sedan lång tid är väl utvecklad och etablerad bland brottsbekämpande myndigheter. När tullsamarbetskonventionen medger att hemliga utredningar får användas bör Sverige inte avvisa denna möjlighet med hänvisning till tulltjänstemännens bristande kompetens vad gäller metoden. Tulltjänstemännen bör istället ges möjlighet att utveckla den kompetens som krävs på området. Tullverket har dock i sitt remissyttrande lämnat förslaget utan erinran.

Enligt artikel 19.3 tullsamarbetskonventionen skall ett lands myndigheter inte vara skyldiga att delta i eller använda sådana arbetsmetoder som inte är tillåtna eller föreskrivna enligt nationell lagstiftning. I enlighet därmed behöver inte svenska myndigheter bifalla en ansökan från en annan stat beträffande en hemlig utredning.

Regeringen föreslår därför att Sverige i samband med ratifikationen av konventionen med stöd av artikel 23.5 avger en förklaring med innebörd att Sverige inte avser att tillämpa denna samarbetsmetod. Konsekvensen blir då att Sverige inte heller kan begära att få genomföra en sådan utredning i ett annat land. Skulle förhållandena förändras, har Sverige möjlighet att när som helst återkalla förklaringen.

• Sida 25
•  Original

5.4.2. EG-domstolen

Regeringens förslag: Riksdagen godkänner att en förklaring enligt artikel 26.5 b i tullsamarbetskonventionen med innebörd att alla svenska domstolar berättigas att inhämta förhandsavgörande om tolkning av konventionen i den mån det behövs för ett avgörande i ett mål eller i ett ärende avges av Sverige.

Promemorian förslag stämmer överens med regeringens. Remissinstanserna: Tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Skälen för regeringens förslag: EG-domstolen har på de områden som omfattas av EG:s kompetens ensam behörighet att tolka EG-rätten. Däri ingår bl.a. att meddela förhandsavgöranden till nationella domstolar om tolkningen av EG:s bestämmelser. EG-domstolen hade enligt de bestämmelser som gällde då tullsamarbetskonventionen tillkom ingen automatisk behörighet inom EU:s s.k. tredje pelare. EG-domstolen kunde dock ges behörighet att tolka bestämmelser och avgöra tvister på dessa områden i den mån det föreskrevs i en konvention.

I tullsamarbetskonventionen har EG-domstolen enligt artikel 26 behörighet att avgöra tvister mellan medlemsstaterna eller medlemsstaterna och kommissionen om tolkningen eller tillämpningen av konventionen om rådet inte inom sex månader lyckats avgöra tvisten.

EG-domstolen är vidare behörig att meddela förhandsavgöranden om tolkningen av konventionen. Medlemsstaterna har härvid möjlighet att välja om de nationella domstolarnas rätt att begära förhandsavgörande skall vara förbehållen domstolar i högsta instans eller omfatta samtliga nationella domstolar. EG-domstolen är däremot inte behörig att pröva giltigheten eller proportionaliteten av de brottsbekämpande åtgärder som myndigheter vidtar med stöd av konventionen.

Sverige har i samband med tillträdet till bl.a. Europol- och TISkonventionen valt att ge alla nationella domstolar möjlighet att inhämta förhandsavgöranden. I samband härmed infördes lagen (1997:895) om rätt för svensk domstol att begära förhandsavgörande från Europeiska gemenskapernas domstol i vissa fall. Enligt denna lag får en svensk domstol begära förhandsavgörande från EG-domstolen om tolkningen av en bestämmelse i en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt i den omfattning som Sverige har åtagit sig detta i förhållande till de övriga medlemsstaterna i EU. Regeringen ger i Svensk författningssamling tillkänna vilka konventioner och andra överenskommelser som lagen är tillämplig på.

Alla svenska domstolar har möjlighet att med stöd av artikel 234 (f.d. artikel 177) i EG-fördraget inhämta förhandsavgörande avseende tolkningen av bestämmelserna om tullsamarbete i rådsförordningen (EG) nr 515/97. Som skäl för att alla svenska domstolar skulle få begära förhandsavgörande från EG-domstolen avseende tolkningen av Europoloch TIS-konventionen anfördes bl.a. processekonomiska fördelar. Sådana fördelar kan även åberopas i det här ärendet. Således bör alla svenska domstolar berättigas att inhämta förhandsavgörande om tolkning av tullsamarbetskonventionen i den mån det behövs för ett avgörande i ett

• Sida 26
•  Original

mål eller ärende. Sverige bör därför avge en förklaring enligt artikel 26.5 b med detta innehåll.

5.4.3. Ikraftträdande

Regeringens förslag: Riksdagen godkänner att en förklaring enligt artikel 32.4 i tullsamarbetskonventionen med innebörd att fram till det att konventionen träder i kraft skall den vara tillämplig i Sveriges förbindelser med de stater som avgivit samma förklaring avges av Sverige.

Promemorians förslag stämmer överens med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Skälen för regeringens förslag: Tullsamarbetskonventionen träder i kraft tre månader efter det att samtliga medlemsstater i EU har tillträtt konventionen. Ratifikationen är en uttalat prioriterad fråga i EUsamarbetet, men det kan ändå komma att dröja en tid innan alla länder har fått sina nationella godkännanden. I nuläget har dock ingen av staterna ratificerat konventionen.

Fram till dess att konventionen träder i kraft får varje medlemsstat enligt artikel 32.4 i tullsamarbetskonventionen förklara att den kommer att tillämpa konventionen, med undantag av artikel 26 avseende EGdomstolens behörighet, i förbindelserna med de medlemsstater som har avgivit samma förklaring. Det innebär att medlemsstaterna inte behöver vänta tills den sista medlemsstaten genomfört sina förfaranden innan de kan tillämpa konventionens bestämmelser.

Eftersom Sverige inte i samma utsträckning som övriga stater som tillträtt 1967 års Neapelkonvention deltar i det brottsbekämpande arbetet inom EU vad avser tullsamarbete, bör vi avge en sådan förklaring (se avsnitt 4.1). Det bör ske i samband med godkännandet av tullsamarbetskonventionen eller när den föreslagna lagen om internationellt tullsamarbete trätt i kraft, för att samarbetet skall komma igång så snabbt som möjligt.

5.5. Behovet av ny lagreglering

Regeringens förslag: En lag som är tillämplig på allt internationellt tullsamarbete införs. Lagen innehåller dels de i dag gällande bestämmelserna på området, dels en rad nya bestämmelser som bl.a. reglerar gränsöverskridande övervakning och förföljande.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har lämnat förslaget utan erinran. Kustbevakningen (KBV) anser att lagstiftningen beträffande internationellt polisiärt samarbete och internationellt tullsamarbete borde ha skett mer samordnat då det är av vikt att se gränskontrollen i ett helhetsperspektiv.

• Sida 27
•  Original

Skälen för regeringens förslag: Internationellt tullsamarbete har sedan 1970-talet reglerats i tullsamarbetslagen (se avsnitt 4.3.1). Denna lag tar sikte på det tullsamarbete som sker med stöd av de bilaterala tullsamarbetsavtalen. Lagen innehåller endast ett fåtal bestämmelser som hänvisar till andra lagar, t.ex. handräckningslagen, varusmugglingslagen och RB. Tullsamarbetslagen har med tiden på grund av de olika hänvisningarna blivit alltmer svåröverskådlig.

Justitieombudsmannen har i ett beslut den 9 juni 1999, dnr 738-1998, funnit att begränsningen i 2 § tullsamarbetslagen som innebär att bestämmelser vars tillämpning förutsätter att misstanke föreligger mot någon inte får tillämpas, kan ge upphov till tolkningssvårigheter. Ärendet avsåg ett beslut av åklagare om husrannsakan i ett ärende på begäran av finska tullmyndigheter. Det finns alltså vissa tolkningsproblem med den nuvarande lagstiftningen.

Vidare täcker tullsamarbetslagen inte heller behovet av lagreglering avseende de nya samarbetsformerna i tullsamarbetskonventionen, särskilt inte de inslag i det gränsöverskridande tullsamarbetet som innefattar myndighetsutövning av utländska tjänstemän på svenskt territorium. För att de nya formerna av tullsamarbete skall kunna tillämpas här i Sverige krävs nämligen ytterligare svensk lagreglering.

Mot bakgrund av ovan angivna förhållanden anser regeringen att det bör införas en ny tullsamarbetslag. Lagen skall tillämpas dels på det tullsamarbete som även fortsättningsvis kommer att ske med stöd av tullsamarbetsavtal, dels på tullsamarbetet enligt den nya tullsamarbetskonventionen samt andra internationella konventioner och överenskommelser som inte enbart rör EU-medlemsländerna, t.ex. FNkonventioner.

Merparten av bestämmelserna i den nya lagen motsvarar vad som redan idag gäller enligt tullsamarbetslagen. Bestämmelserna har dock i vissa fall konkretiserats i syfte att klargöra på vilket sätt Tullverket kan bistå andra länders myndigheter och omvänt, dvs. vad Tullverket kan be andra länders myndigheter om. Vidare föreslås att de nya formerna av gränsöverskridande tullsamarbete regleras på i stort sett motsvarande sätt som föreslås beträffande polissamarbetet med anledning av Schengenkonventionen. Vi återkommer till dessa frågor i det följande.

5.6. Kostnader

Det internationella samarbetet i utredningar och ärenden ökar stadigt. Ett ökat samarbete med andra EU-medlemsländer är en naturlig och önskvärd konsekvens av det svenska medlemskapet i Europeiska unionen och medför att svenska myndigheter kontinuerligt behöver anpassa sitt arbetssätt till de mellanstatliga överenskommelser som träffas inom ramen för EU-samarbetet. Syftet med det utvecklade samarbetet är bl.a. att öka effektiviteten i det brottsbekämpande arbetet. Det ligger i sakens natur att det för närvarande är svårt att beräkna vilka kostnader detta kan medföra för de berörda svenska myndigheterna. Självfallet medför biträde till andra länders tullmyndigheter en arbetsbelastning men samtidigt kan de svenska myndigheterna begära motsvarande bistånd från

• Sida 28
•  Original

andra medlemsländer, vilket bör leda till en ökad effektivitet i verksamheten. Detta är förhållanden som regeringen anser att de svenska myndigheterna bör kunna hantera inom ramen för sin verksamhet och inom ramen för befintliga resurser.

6. Lagens närmare innehåll

6.1. Allmänt

Den föreslagna lagen disponeras i huvudsak på följande sätt. Först fastställs lagens tillämpningsområde och allmänna begränsningar samt definitioner av de specifika termer som används. Därefter följer ett avsnitt med bestämmelser om tullsamarbete som avser åtgärder som vidtas i Sverige. Det rör sig om informationsutbyte med utländska tullmyndigheter, utredningar, spaning och delgivning av handlingar. Det följs av ett avsnitt med de olika gränsöverskridande åtgärderna; gränsöverskridande övervakning och gränsöverskridande förföljande, samt de särskilda begränsningar som gäller för dessa åtgärder. Det sista avsnittet behandlar tullsamarbete i utlandet som initierats av svenska myndigheter.

6.2. Lagens tillämpningsområde m.m.

Syftet är att lagens bestämmelser i princip skall kunna tillämpas på allt internationellt tullsamarbete som Tullverket och andra svenska myndigheter deltar i. Även sådant administrativt samarbete som tar sikte på överträdelser som inte är kriminaliserade utan åtgärdas i administrativ ordning omfattas. Samarbetet kan avse rent administrativa åtgärder t.ex. utbyte av uppgifter, eller operativa åtgärder såsom utförande av övervakning åt en annan stat. Lagen är tillämplig på tullsamarbete som följer av EG:s förordningar, internationella konventioner, bilaterala samarbetsavtal mellan Sverige och andra länder samt de avtal som EG ingått med tredje land på detta område.

Den föreslagna lagens tillämpningsområde omfattar internationellt tullsamarbete. Detta kan medföra vissa gränsdragningsproblem gentemot annan lagstiftning som är tillämplig på liknande samarbete mellan olika staters myndigheter. Lagen skall t.ex. inte tillämpas på det fiskala samarbetet som avser bistånd med indrivning av fordringar eller andra åtgärder som inte berör överträdelser av tullbestämmelser. Vidare skall lagen inte omfatta det internationella polissamarbetet eller åklagares och domstolars samarbete över gränserna i brottsutredningar och brottmålsrättegångar.

Den föreslagna lagen tar sikte på tullsamarbete mellan tullmyndigheter. Internationellt ser tullmyndigheternas arbetsuppgifter och befogenheter olika ut från land till land. I vissa länder har tullen mycket långtgående befogenheter på det brottsbekämpande området medan andra länders tullmyndigheter knappast alls har sådana uppgifter eller befogenheter.

• Sida 29
•  Original

Eftersom myndighetsstrukturen ser olika ut i olika länder kan följden bli att samarbete även sker med andra utländska myndigheter som har behörighet att vidta åtgärder för att bekämpa överträdelser och brott mot tullbestämmelser eller in- och utförselrestriktioner. Likaså kan andra svenska myndigheter än Tullverket ha befogenheter som faller inom ramen för vad som betecknas som internationellt tullsamarbete. En allmän utgångspunkt för det internationella tullsamarbete som vidtas av svenska myndigheter är att samarbetet måste ske inom ramen för de befogenheter myndigheten har i motsvarande situation i nationella ärenden.

6.3. Gränsdragning mot andra lagar om internationellt samarbete

Regeringens förslag: Den nya lagen skall inte tillämpas på sådant samarbete som avser indrivning eller gränstullsamarbete med annan stat.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har i stort sett lämnat förslaget utan erinran. Skälen för regeringens förslag: Det är främst i två fall som det kan uppstå gränsdragningsproblem mellan den nya lagen och andra lagar om tullsamarbete. Det rör sig om indrivningslagen och lagen (1959:590) om gränstullsamarbete med annan stat.

Tillämpningsområdet för indrivningslagen är begränsat till internationellt tullsamarbete som avser indrivning av utländsk tull, annan skatt, avgift eller pålaga vid eller i samband med export eller import. Eftersom den nya lagen inte skall tillämpas i fråga om indrivning utan endast på sådant samarbete som avser att förhindra, upptäcka, utreda och beivra överträdelser av tullbestämmelser föreskrivs att den nya lagen inte skall tillämpas på sådant samarbete som avses i indrivningslagen.

Lagen om gränstullsamarbete reglerar Sveriges samarbete med Norge och Finland vid gränserna. Samarbetet enligt denna lag är längre gående än det samarbete som föreslås i den nya lagen och måste anses vara av en annan karaktär. Detta samarbete skall även fortsättningsvis ske med stöd av lagen om gränstullsamarbete samt de tillhörande förordningarna.

6.4. Lagens tillämplighet på andra myndigheters verksamhet

Regeringens förslag: Rikspolisstyrelsen eller en polismyndighet, Tullverket, Kustbevakningen och Statens jordbruksverk skall vara svensk behörig myndighet.

Promemorians förslag: Behörig svensk myndighet skall vara Tullverket eller annan svensk myndighet, som har befogenheter enligt en internationell överenskommelse.

• Sida 30
•  Original

Remissinstanserna: Kustbevakningen (KBV) anser att den svenska modellen för gränskontroll bör beskrivas, då den förutsätter en mycket nära samverkan mellan berörda nationella och utländska myndigheter och bl.a. KBV kommer att påverkas i hög grad av den föreslagna lagen. Riksskatteverket (RSV) förordar att för det fall att tullsamarbetskonventionen omfattar harmoniserade punktskatter i gemenskapsintern trafik, bör RSV vara behörig myndighet.

Skälen för regeringens förslag

Polisen och Kustbevakningen

Den svenska gränskontrollen utförs av polisen, Tullverket och Kustbevakningen. Polisen är primärt ansvarig för personkontrollen medan Tullverket har huvudansvaret beträffande varukontroll. Kustbevakningen har ett självständigt ansvar för tullkontroll av sjötrafiken samt personkontroll till sjöss. De olika myndigheterna har vidare vissa skyldigheter att bistå varandras kontrollverksamhet.

Som tidigare nämnts avser tullsamarbetskonventionen samarbete mellan tullmyndigheter. Behörig myndighet enligt konventionen är dock varje myndighet som enligt nationell lagstiftning har behörighet att vidta åtgärder för att bekämpa överträdelser och brott mot tullbestämmelser. Eftersom polisen och Kustbevakningen dels utför gränskontroller, dels har befogenheter vad gäller bekämpningen av smugglingsbrott är nämnda myndigheter behöriga i konventionens mening. Det innebär att polisen och Kustbevakningen kommer att delta i det samarbete som omfattas av konventionen. Det är därför nödvändigt att i den nya lagen reglera vilka befogenheter polisen och Kustbevakningen skall ha när de deltar i sådant samarbete.

Tullverket och Kustbevakningen är enligt 5 kap. 1 § andra stycket utlänningslagen (1989:529), skyldiga att bistå polisen vid personkontroll. Tullverkets medverkan och medverkan från Kustbevakningen som avser annat än sjötrafiken förutsätter en begäran om bistånd från polisen och kan gälla för ett enskilt tillfälle eller generellt för en viss verksamhet.

Polisen är enligt 6 kap. 20 § tullagen på begäran skyldig att medverka i Tullverkets kontrollverksamhet, varvid polismän har samma befogenheter som tulltjänstemän. Polisen har även rätt att ingripa mot smugglingsbrott på samma sätt som mot annan brottslighet.

Som ovan beskrivits är således polisen primärt ansvarig för den del av gränskontrollen som avser personer och är också skyldiga att delta i gränskontrollen av varor. Vidare har polisen befogenheter att ingripa mot smugglingsbrott. Polisen bör därför vad gäller inledande av förundersökning och förhör samt användning av tvångsmedel ha samma befogenheter som Tullverket enligt den nya lagen.

Kustbevakningen har enligt tullagen och varusmugglingslagen ett självständigt ansvar för tullkontroll av sjötrafiken och har också till uppgift att söka förhindra smugglingsbrott till sjöss. Kustbevakningstjänstemännen har i dessa situationer samma befogenheter som en tulltjänsteman. Kustbevakningen har därigenom ett samlat ansvar för gränskontroll till sjöss avseende såväl personer som varor. Den sjöburna kontrollen genomförs självständigt av Kustbevakningen i den meningen

• Sida 31
•  Original

att det inte erfordras någon begäran om bistånd från polisen eller någon annan myndighet. Verksamheten bedrivs dock i nära samverkan med polisen och Tullverket, som är huvudansvariga för gränskontrollen avseende personer respektive varor.

Sammanfattningsvis har Kustbevakningen ansvaret för gränskontrollen till sjöss liksom till uppgift att bekämpa smugglingsbrott. Mot den bakgrunden bör Kustbevakningen även i nu berörda avseenden ha de befogenheter som den har då den medverkar i liknande situationer i Tullverkets kontrollverksamhet.

Jordbruksverket

Rådsförordningen (EG) nr 515/97 avser ömsesidigt bistånd mellan medlemsstaternas administrativa myndigheter och samarbete mellan dessa och kommissionen för att säkerställa en korrekt tillämpning av tull- och jordbrukslagstiftningen. Förordningen är tillämplig på de administrativa myndigheter i medlemsstaterna som är ansvariga för genomförandet av tull- och jordbrukslagstiftningen. För Sveriges del innebär det att Tullverket och Statens jordbruksverk (Jordbruksverket) omfattas av förordningens bestämmelser.

I enlighet med förordningen kan Jordbruksverket ge en annan stat bistånd med överföring av upplysningar som kan bidra till att säkerställa att bestämmelserna i jordbrukslagstiftningen följs, särskilt bestämmelserna avseende dels tillämpningen av avgifter som föreskrivs enligt den gemensamma jordbrukspolitiken eller de särskilda ordningar som är tillämpliga på vissa varor som härstammar från förädlingen av jordbruksvaror, och dels åtgärder som omfattas av det finansieringssystem som handhas av Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket. Vidare kan Jordbruksverket på begäran av annan stat genomföra administrativa undersökningar avseende handlingar som strider mot, eller förefaller strida mot jordbrukslagstiftningen. På motsvarande sätt kan Jordbruksverket begära bistånd från en annan stat.

Förordningen (EG) nr 515/97 gäller i enlighet med gemenskapsrätten som lag i en medlemsstat. Tullsamarbetslagen är tillämplig på förordningen och innehåller vissa kompletterande bestämmelser vad gäller utredning och bistånd enligt förordningen. Då den nya lagen skall vara tillämplig på allt internationellt tullsamarbete och ersätter den nuvarande tullsamarbetslagen, omfattar den även den ovan nämnda förordningen.

För att Jordbruksverket skall omfattas av bestämmelserna i den nya lagen måste det klart anges att verket är en behörig svensk myndighet enligt lagen. De regler i den nya lagen som avser t.ex. informationsutbyte och sekretess blir således även tillämpliga på Jordbruksverket.

Som tidigare har påpekats, får de svenska myndigheterna inte vidta åtgärder som strider mot svensk lag eller författning. Jordbruksverket har således ingen rätt att vidta t.ex. tvångsåtgärder eller andra åtgärder som inte omfattas av myndighetens befogenheter.

• Sida 32
•  Original

Skattemyndigheten

Riksskatteverket (RSV) har påtalat att för det fall att harmoniserade punktskatter i gemenskapsintern trafik omfattas av tullsamarbetskonventionen skall RSV vara behörig myndighet beträffande punktskatter.

Tullsamarbetskonventionen omfattar frågor rörande såväl harmoniserade som icke-harmoniserade punktskatter. Konventionens tillämpning beträffande harmoniserade punktskatter är dock oklar. Enligt konventionstextens lydelse, artikel 4.2, utgörs gemenskapens tullbestämmelser av ”samtliga bestämmelser som antas på gemenskapsnivå för harmoniserade punktskatter och mervärdesskatt på import tillsammans med nationella genomförandebestämmelser”.

I rådsarbetsgruppen för tullfrågor inom tredje pelaren, den s.k. tullsamarbetsgruppen, och i kommittén för punktskattefrågor har man diskuterat om konventionen även är tillämplig på gemenskapsinterna varuleveranser som är belagda med harmoniserad punktskatt och inte enbart på harmoniserade punktskatter vid import. För närvarande behandlar rådets rättssekretariat frågan. Av denna anledning är det inte möjligt att i den nya lagen införa en gränsdragning beträffande vilka typer av punktskatter som omfattas, då frågan kräver ytterligare överväganden.

Tullsamarbetskonventionens primära syfte är att upptäcka, utreda, förhindra och beivra överträdelser av tullbestämmelser, dvs. huvudsakligen brottsbekämpande verksamhet. De myndigheter som ägnar sig åt dessa frågor är främst Tullverket, polisen och Kustbevakningen.

I fråga om brott på skatteområdet bedriver skattemyndigheterna genom de s.k. skattebrottsenheterna spanings- och underrättelseverksamhet. De har befogenhet att utföra förenklade brottsutredningar men inte att inleda förundersökning. Det är istället åklagaren som fördelar ärenden till skattebrottsenheterna och leder förundersökningarna varvid enheterna samarbetar med polisen. I de fall konventionens bestämmelser kan komma att beröra en skattebrottsutredning avseende icke-harmoniserade punktskatter som utförs av en skattebrottsenhet kan erforderliga åtgärder vidtagas av polis eller åklagare. Det finns således inte heller skäl att beteckna skattebrottsenheterna som behöriga myndigheter i den nya lagens mening.

6.5. Kommunikationsvägar

Regeringens förslag: Ansvaret för den centrala samordningsenheten skall åläggas Tullverket. Ansökningar om bistånd från andra stater skall förmedlas genom samordningsenheten till behörig svensk myndighet. På motsvarande sätt skall ansökan om bistånd från behörig svensk myndighet hos annan stat ske via samordningsenheten vid Tullverket.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Riksrevisionsverket (RRV) förordar att det är tillräckligt att i lagen definiera Tullverket som den myndighet som skall

• Sida 33
•  Original

inleda tullsamarbetet, utan att ange Tullverkets huvudkontor. Tullverket kan självständigt avgöra hur denna uppgift skall hanteras.

Skäl för regeringens förslag: Artikel 5 i tullsamarbetskonventionen anger att en central samordningsenhet skall utses inom tullmyndigheterna i respektive stat. Detta krav förekommer också i de olika bilaterala tullsamarbetsavtalen.

Tullsamarbetskonventionen behandlar ömsesidigt bistånd mellan tullmyndigheter. Den myndighet som i Sverige har det primära ansvaret för tullfrågor är Tullverket. Det är därför naturligt att Tullverket åläggs det centrala samordningsansvaret. Vid omorganisationen 1999 slogs Tullverket samman till en myndighet, bestående av sex regioner och ett huvudkontor. Med hänsyn till myndighetens organisation synes det därför lämpligt att den samordnande enheten placeras vid Tullverkets huvudkontor. Som Riksrevisionsverket har påpekat har dock Tullverket ett självständigt ansvar för sin organisation, varför Tullverket bör ha möjlighet att placera samordningsenheten där myndigheten finner det mest effektivt och lämpligt.

Den centrala enhetens uppgift skall vara att ta emot ansökningar, svara för samordningen av biståndet samt ansvara för samarbetet med andra berörda myndigheter som medverkar i en biståndsåtgärd. Direkt samarbete mellan övriga enheter vid Tullverket eller andra behöriga svenska myndigheter är dock inte uteslutet i brådskande fall. Syftet är att försöka säkerställa att samarbetsåtgärder kontrolleras och samordnas på ett lämpligt sätt samt att tillgängliga resurser utnyttjas optimalt.

Ansökningar om bistånd från en annan stat skall tillställas samordningsenheten vid Tullverket. En svensk begäran om bistånd från en annan stat skall på motsvarande sätt gå genom Tullverket. En ansökan kan ursprungligen komma från en annan behörig myndighet än Tullverket, t.ex. Kustbevakningen. En ansökan skall i sådana fall förmedlas via Tullverket. Som ovan nämnts kan dock undantag från denna princip göras i brådskande fall. Samordningsenheten vid Tullverket skall dock i efterhand underrättas om varje åtgärd där direkt samarbete förekommer.

Olika organ och förvaltningar i medlemsstaterna har skiftande ansvarsoch behörighetsområden vad gäller tullbestämmelser. Om en ansökan om bistånd faller utanför Tullverkets behörighetsområde skall samordningsenheten vidarebefordra ansökan till den behöriga svenska myndigheten, t.ex. Kustbevakningen. Bestämmelsen har till syfte att säkerställa att det internationella samarbetet inte hindras av att den stat som begär bistånd inte känner till en annan stats fördelning av befogenheter.

För att klargöra i vilken ordning en ansökan om bistånd skall handläggas föreslår regeringen en särskild bestämmelse vari regleras att framställningar till och från Sverige skall göras via den centrala samordningsenheten, placerad vid Tullverket, som skall vidarebefordra inkommande ansökningar till behörig myndighet i de fall Tullverket inte har befogenhet att vidta åtgärder i ärendet. Till skillnad från förslaget i promemorian anser regeringen att detta bör regleras i en särskild bestämmelse som äger allmän tillämplighet på framställningar om bistånd såväl från Sverige till annan stat som från annan stat till Sverige.

• Sida 34
•  Original

6.6. Åtgärder i Sverige

6.6.1. Ansökan om bistånd

Regeringens förslag: En ansökan om bistånd i Sverige skall uppfylla vissa krav. Dessa krav skall även gälla för ansökningar från Sverige om inte den utländska staten kräver annat. En ansökan kan under vissa förutsättningar avslås. Regeringen beslutar om avslag på vissa i lagen särskilt uppräknade grunder. I andra fall får den myndighet som handlägger ärendet besluta om avslag. Ett beslut att avslå en ansökan skall innehålla de skäl som bestämt utgången.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Promemorian innehåller dock ingen särskild regel om vem som prövar en ansökan.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har lämnat förslaget utan erinran. Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar att avslagsgrunden inte är uttömmande och förordar att detta anges på ett tydligt sätt eller att bestämmelsen ges en uttömmande uppräkning. Hovrätten anser att en ansökan om en åtgärd som inte överenskommits staterna emellan bör avslås. Hovrätten påpekar vidare att det följer av tullsamarbetskonventionen att ett avslagsbeslut skall vara förenat med skälen för beslutet, vilket inte framgår av den föreslagna bestämmelsen.

Skälen för regeringens förslag: I den nuvarande tullsamarbetslagen saknas bestämmelser om utformningen och innehållet i en ansökan till Sverige. Inte heller finns det några bestämmelser om på vilka grunder en ansökan kan avslås. I internationella konventioner och samarbetsavtal återfinns dock ofta bestämmelser om krav på ansökningarnas innehåll och form. Artikel 9 i tullsamarbetskonventionen behandlar biståndsansökningarnas form och innehåll och uppställer vissa formella krav.

En reglering om vilka uppgifter en ansökan om bistånd skall innehålla utgör ett stöd om en ansökan är bristfällig eller tveksam. Med stöd av den nya lagen kan åtgärder vidtas mot enskilda personer och företag. Med hänsyn härtill bör vissa minimikrav ställas på ansökningarna. Ur rättssäkerhetssynpunkt bör inte alltför bristfälliga ansökningar godtas. Ett lagligt stöd för myndigheterna att avslå ansökningar är därför önskvärt.

Ett grundläggande krav som bör ställas på en ansökan om bistånd är att den är skriftlig. I brådskande fall kan muntliga ansökningar godtas, vilka dock skall bekräftas skriftligen utan dröjsmål. En ansökan bör som huvudregel vara utformad på den mottagande statens officiella språk. Av tradition har man dock i Sverige godtagit ansökningar även på bl.a. engelska. Ansökningar på andra språk än svenska bör därför kunna godtas om det är det mest praktiska i det enskilda fallet.

En ansökan skall innehålla följande uppgifter; vilken internationell överenskommelse som åberopas , uppgifter om den ansökande myndigheten, vilken åtgärd som begärs, ändamålet med och orsaken till ansökan, de lagar och andra bestämmelser som berörs, uppgifter om de personer eller företag som är föremål för utredningen samt en kortfattad redogörelse för omständigheterna i det aktuella fallet. För det fall ansökan

• Sida 35
•  Original

väsentligt brister i något formellt avseende bör den ansökande staten få tillfälle att komplettera eller justera ansökan.

Avslag på ansökan skall ske när begäran avser åtgärder som strider mot nationell rätt eller när myndigheterna saknar formell befogenhet att vidta den begärda åtgärden. Likaså kan avslag bli aktuellt när ansökan är så bristfällig att den inte kan ligga till grund för de begärda åtgärderna, trots att den ansökande myndigheten getts tillfälle att komplettera eller justera ansökan.

I enlighet med Hovrättens för Skåne och Blekinge yttrande bör vidare en ansökan avslås om den avser en åtgärd som inte överenskommits staterna emellan, dvs. en åtgärd som faller utanför den tillämpliga internationella överenskommelsens tillämpningsområde.

I dessa fall kan den myndighet som handlägger ärendet pröva om de förutsättningar som gäller enligt lagen är uppfyllda. Om det är uppenbart att ansökan skall avslås får samordningsenheten vid Tullverket, i stället för att vidarebefordra ansökan, direkt besluta om avslag på ansökan.

De mer generella, övergripande avslagsgrunderna omfattar att bistånd inte kan ges om det skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för rikets säkerhet eller strida mot svenska allmänna rättsprinciper (ordre public) eller andra väsentliga intressen. Dessa har alla mer eller mindre uttalade politiska inslag varför de bör prövas av regeringen. Som påpekats i prop. 1999/2000:61 s.134, vill regeringen framhålla att dessa avslagsgrunder ytterst sällan aktualiseras och att det är än mer sällsynt att prövningen leder till att ansökan avslås. Regeringen är angelägen om att en sådan återhållsamhet med reglernas tillämpning iakttas också i framtiden.

Lagrådet har i frågasatt användandet av uttrycket ”svenska allmänna rättsprinciper”. Lagrådet menar att uttrycket, som närmast kan tänkas omfatta sådant som att avtal skall hållas eller sådana allmänna processuella eller förvaltningsrättsliga riktlinjer som tillämpas i avsaknad av skriven lag eller av rättspraxis, lätt kan föra tanken fel. Lagrådet konstaterar samtidigt att uttrycket används på närliggande områden, exempelvis i den nya lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål samt i den svenska språkversionen av flera av de internationella överenskommelser som avses i 1 kap. 1 § i den föreslagna lagen. Lagrådet föreslår att det görs ett förtydligande i lagtexten genom att orden ”(ordre public)” läggs till efter ordet ”rättsprinciper”. Det är av största vikt att lagstiftningen är enhetligt utformad. Ett införande av en sådan legaldefinition av ”ordre public” som Lagrådet föreslår skulle innebära en nyordning som avviker från lagstiftningen på näraliggande områden. Som exempel kan nämnas att den av Lagrådet nämnda lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål inte innehåller något sådant förtydligande som Lagrådet föreslår. Regeringen har därför valt att inte göra det av Lagrådet förordade tillägget till paragrafen.

Om ansökan inte kan bifallas skall den skickas tillbaka till den ansökande myndigheten tillsammans med en redogörelse för varför ansökan inte kan bifallas.

• Sida 36
•  Original

6.6.2. Informationsutbyte och sekretess

6.6.2.1 Tullsamarbetskonventionens regler

Artikel 25.1 i tullsamarbetskonventionen reglerar att vid utbyte av uppgifter skall tullmyndigheterna i varje enskilt fall ta hänsyn till kraven på skydd av personuppgifter. De skall särskilt ta hänsyn till tillämpliga bestämmelser i Europarådets konvention av den 28 januari 1981 om skydd för enskilda vid automatisk databehandling av personuppgifter. I detta syfte får en medlemsstat ställa upp villkor för hur informationen får behandlas av en annan medlemsstat till vilken dessa personuppgifter har lämnats.

Av artikel 25 tullsamarbetskonventionen framgår vidare att konventionen omfattar uppgifter som utväxlas utanför tullinformationssystemet (TIS). Tullinformationssystemet baseras dels på rådsförordning 515/97, dels på den s.k. TIS-konventionen (se vidare avsnitt 5.1). Avsikten med systemet är att ge medlemsstaterna möjlighet att i sitt brottsbekämpande arbete kunna söka efter uppgifter om en person eller ett företag i en databas. Den centrala databasen är för närvarande under uppbyggnad. Nationella databaser skall därefter uppföras i respektive medlemsstat.

TIS är inriktat på att förebygga, utreda och lagföra grova överträdelser av nationella lagar. Registrering enligt TIS-konventionen får dock endast ske för fyra angivna syften; observation och rapportering, diskret övervakning eller särskilda kontroller. Ytterligare en begränsning är att personuppgifter endast får införas i systemet om det finns faktiska bevis som tyder på att den berörda personen har gjort, gör eller kommer att göra sig skyldig till grova överträdelser av nationell lagstiftning. En registrering som endast grundar sig på misstanke om brott är således inte möjlig. Om en medlemsstat i samband med en utredning har behov att få reda på om en person också är föremål för utredning i en annan medlemsstat finns det alltså inte möjlighet att finna denna typ av uppgifter i TIS.

Av artikel 27 i tullsamarbetskonventionen framgår vidare att tullmyndigheterna i varje enskilt fall av informationsutbyte skall ta hänsyn till kraven på utredningssekretess. I detta syfte får en medlemsstat ställa upp villkor för hur informationen får användas av en annan medlemsstat till vilken denna information kan lämnas.

6.6.2.2 Gällande rätt

Sekretess

Det finns ett flertal bestämmelser i sekretesslagen som rör sekretess på tullområdet.

Enligt 9 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) gäller för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden sekretess i myndighets verksamhet som avser bestämmande av skatt eller taxering eller i fastställande av underlag för bestämmande av skatt. Med skatt avses även tull och annan indirekt skatt. Uppgift hos Tullverket får dock lämnas ut om det står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider skada eller men. I 9 kap. 2 § samma lag föreskrivs att sekretess gäller också

• Sida 37
•  Original

bl.a. i annan verksamhet som avser tullkontroll. Vidare gäller enligt 9 kap. 4 § sekretess för uppgift som avser enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden och som kan hänföras till den enskilde, i sådan särskild verksamhet hos myndighet som avser framställning av bl.a. statistik. Med enskild avses såväl fysiska som juridiska personer.

Som huvudregel gäller således sekretess. I 14 kap. 1 § andra meningen sekretesslagen anges att sekretess inte hindrar ett överlämnande av en uppgift från en myndighet till en annan om uppgiftsskyldigheten följer av lag eller förordning. I 14 kap. 3 § (den s.k. generalklausulen) anges att myndigheter, utöver vad som följer av 1 §, får utväxla uppgifter i situationer där det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas ut har företräde framför sekretessintresset. Generalklausulen hindrar i och för sig inte att utbyte av uppgifter mellan myndigheter sker rutinmässigt även utan särskild författningsreglering. I sådant fall måste den intresseavvägning som skall göras enligt generalklausulen ske på förhand; den behöver inte göras i varje särskilt ärende. Sekretesslagen bygger emellertid på att rutinmässigt uppgiftsutbyte i regel skall vara författningsreglerat.

En sådan reglering finns i tullagen (1994:1550) och tullregisterlagen (1990:137). 118 § tullagen medger att Tullverket på begäran tillhandahåller bl.a. Riksskatteverket, skattemyndighet och Statens jordbruksverk med uppgifter som förekommer hos Tullverket och som rör import eller export av varor. Vidare reglerar 7 § tullregisterlagen att uppgifter ur tullregistret på medium för automatisk databehandling får utlämnas till vissa myndigheter.

Brottsbekämpande verksamhet

Enligt 5 kap. 1 § sekretesslagen gäller sekretess för uppgifter som hänför sig till bl.a. förundersökning i brottmål och i åklagarmyndighets, polismyndighets, skattemyndighets, Tullverkets eller Kustbevakningens verksamhet med att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott, om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas om uppgifterna röjs. Med förundersökning avses förundersökning enligt rättegångsbalken. Sekretessen gäller även inom Tullverkets olika verksamhetsområden. En korresponderande sekretessregel till skydd för den enskildes personliga och ekonomiska förhållanden finns i 9 kap. 17 § sekretesslagen.

Som huvudregel gäller inte sekretess till skydd för enskild i förhållande till den enskilde själv enligt 14 kap. 4 § sekretesslagen. Uppgifter i register som förs enligt lagen (1997:1058) om register i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet utgör dock ett undantag. Enligt 7 kap. 17 § sekretesslagen gäller absolut sekretess för dessa register vad avser personuppgifter. Uppgifter om varor, transporter, företag, brottstrender m.m. kan således enbart omfattas av sekretess i den mån det kan ske med stöd av 5 kap. 1 § sekretesslagen.

Enligt 5 kap. 1 § andra stycket sekretesslagen gäller motsvarande sekretess i annan verksamhet hos Tullverket för att biträda åklagarmyndighet, polismyndighet, skattemyndighet eller Kustbevakningen med att uppdaga, utreda eller beivra brott. Härvid åsyftas brottsförebyggande

• Sida 38
•  Original

och brottsbeivrande verksamhet i allmänhet utan anknytning till något konkret fall. Uppgifter hänförliga till sådan verksamhet kan gälla arbetsrutiner, spaningsmetoder eller utnyttjande av lokaler, fordon eller viss utrustning.

Internationellt samarbete

I det internationella samarbetet finns regler i 1 kap. sekretesslagen som är av betydelse för utlämnande av uppgifter till utländska tullmyndigheter och mellanfolkliga organisationer. I 3 § tredje stycket sekretesslagen anges att sekretessbelagda uppgifter endast får lämnas ut till utländska myndigheter eller mellanfolklig organisation om det finns stöd för detta i lag eller förordning, eller om uppgifterna i motsvarande fall skulle få lämnas ut till svensk myndighet och det är förenligt med svenska intressen att uppgiften lämnas ut.

I den gällande lagstiftningen på tullområdet finns det inte någon sekretessbrytande bestämmelse som särskilt tar sikte på det internationella tullsamarbetet. Enligt 1 § tullsamarbetslagen skall samtliga tullsamarbetsavtal och konventioner som Sverige tillträtt åtföljas av förordningar som ger stöd för att tillämpa avtalet eller konventionen. Dessa förordningar omfattar även informationsutbyte. Det finns således i enlighet med 1 kap. 4 § sekretesslagen stöd i förordning för att lämna ut uppgifter inom ramen för den aktuella överenskommelsen.

Villkor för användande av information

När Sverige erhåller information från myndigheter i en annan stat gäller sekretesslagens bestämmelser för dessa uppgifter på samma sätt som för inhemska uppgifter. Uppgifterna från utlandet omfattas således av samma sekretesskydd som svenska uppgifter. Det kan därför medföra problem när andra länder ställer upp villkor för användande av information som inte överensstämmer med de svenska sekretessreglerna.

1 kap. 4 § tredje stycket sekretesslagen anger att det i lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet (lagen om internationellt brottmålssamarbete) finns bestämmelser som begränsar möjligheten att utnyttja vissa uppgifter som en svensk myndighet har fått från en främmande stat. 1 § i lagen om internationellt brottmålssamarbete föreskriver att om en svensk myndighet har fått upplysningar eller bevismaterial från en främmande stat och gäller på grund av överenskommelse med den främmande staten villkor som begränsar möjligheten att utnyttja materialet, skall svenska myndigheter följa villkoren oavsett vad som annars är föreskrivet i lag eller annan författning. Detta gäller dock bara uppgifter som skall användas i underrättelseverksamhet om brott, vid utredning av brott eller i ett rättsligt förfarande med anledning av brott. Genom en hänvisning i 2 § tullsamarbetslagen äger bestämmelserna i 1 § lagen om internationellt brottmålssamarbete motsvarande tillämpning. Bestämmelsen är således tillämplig även beträffande Tullverkets verksamhet.

• Sida 39
•  Original

Genom den nya lagen om internationellt polisiärt samarbete (prop. 1999/2000:64) har bestämmelsen i de delar den avser det internationella polissamarbetet förts över till den lagen. Härigenom uppnås en klarare gränsdragning mellan polisiärt samarbete och rättslig hjälp i brottmål. Avsikten var således inte att utvidga regelns tillämpningsområde. Överflyttningen till den nya lagen medförde följdändringar i 1 kap. 4 § tredje stycket sekretesslagen, som bör hänvisa till den nya paragrafen, samt tullsamarbetslagen. I den nya lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål (prop. 1999/2000:61) införs en motsvarande regel.

Utredningssekretess

De åtgärder som vidtas i Sverige i en utländsk brottsutredning bör ha lika starkt sekretesskydd som om åtgärden vidtagits i en svensk förundersökning. Då 5 kap. 1 § sekretesslagen inte är tillämplig i dessa fall anser regeringen i prop. 1999/2000:61 att detta behov bör tillgodoses genom att en ny bestämmelse införs i sekretesslagen, 5 kap. 7 §. Denna bestämmelse avser sekretess i verksamhet som avser rättslig hjälp på begäran av annan stat för uppgift som hänför sig till utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål och angelägenhet som avser tvångsmedel om det kan antas att den rättsliga hjälpen begärts under förutsättning att uppgiften inte röjs.

Enligt förslaget till lag om internationellt tullsamarbete får Tullverket vid misstanke om överträdelse av tullbestämmelse i annan stat vidta utredning i Sverige på begäran av den andra staten. Tullverket får därvid vidta åtgärder i samband med utredningen som innefattar inledande av förundersökning och förhör samt användande av tvångsmedel i enlighet med bestämmelserna i varusmugglingslagen. Detta utgör således sådan rättslig hjälp som omfattas av 5 kap. 7 § sekretesslagen. Denna bestämmelse måste därför anses tillämplig på uppgifter som hänför sig till utredningar som Tullverket utför på begäran av annan stat enligt lagen om internationellt tullsamarbete.

Uppgifter som kan lämnas till andra stater

Som tidigare nämnts omfattar tullsamarbetskonventionen uppgifter som utväxlas utanför tullinformationssystemet, TIS. För uppgifter i TIS är rådets förordning (EG) nr 515/97 samt den nationella förordningen (1998:64) om tillämpning av Europeiska unionens tullinformationssystem tillämpliga.

Tullverket har i sin verksamhet tillgång till uppgifter i tre typer av register som förs inom myndigheten; underrättelse-, analys- och spaningsregister. I spaningsregistret får uppgifter registreras angående en person som kan misstänkas ha begått ett brott som Tullverket har befogenhet att ingripa mot om registreringen är av särskild betydelse för brottsbekämpningen. I underrättelse- och analysregister får personuppgifter registreras i fall det rör sig om misstankar gällande allvarlig brottslig verksamhet, dvs. verksamhet som omfattar brott för vilket

• Sida 40
•  Original

fängelse i två år eller därutöver är föreskrivet och som Tullverket har befogenhet att ingripa mot.

Vidare är uppgifter i belastningsregistret och misstankeregistret tillgängliga för de myndigheter och i den verksamhet för vilka de förs, dvs. i huvudsak polismyndigheter och Tullverket för att förebygga, upptäcka och utreda brott och åklagarmyndigheter för beslut om förundersökning och åtal. Både lagen (1998:620) om belastningsregister och lagen (1998:621) om misstankeregister innehåller bestämmelser av innebörd att uppgifter på begäran skall lämnas ut till bl.a. polismyndighet och Tullverket. När en myndighet begär uppgifter ur misstankeregistret skall behovs- och proportionalitetsprinciperna gälla.

Personuppgiftslagen

I personuppgiftslagen (1998:204) genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter. Direktivet är tillämpligt på all behandling av personuppgifter, med undantag för sådan som faller utanför gemenskapsrätten (t.ex. statens verksamhet på straffrättens område). Den svenska personuppgiftslagen är dock generellt tillämplig och omfattar även sådant som faller utanför gemenskapsrätten, i den mån det inte finns särreglering i andra författningar.

Lagen omfattar sådan behandling av personuppgifter som är helt eller delvis automatiserad. Lagen innehåller bestämmelser om när behandling av personuppgifter är tillåten och när sådana uppgifter får föras över till en stat utanför EU. Även vissa grundläggande krav på den som behandlar personuppgifter regleras, t. ex. att personuppgifter som samlats in för ett ändamål inte får behandlas för något annat oförenligt ändamål. Automatiserad behandling av personuppgifter måste i princip anmälas till en tillsynsmyndighet.

Med behandling av personuppgifter avses varje åtgärd som vidtas beträffande personuppgifter, exempelvis insamlande, bevarande och spridande av uppgifter. Det finns inte något krav på att de uppgifter som behandlas på automatisk väg skall vara strukturerade i ett register eller liknande. Datoriserad ord- och textbehandling eller liknande av löpande text som innehåller personuppgifter omfattas därför av lagens bestämmelser (prop. 1997/98:44 s. 54).

En personuppgiftsansvarig skall bl.a. se till att personuppgifter behandlas bara om det är lagligt och alltid behandlas på ett korrekt sätt och i enlighet med god sed och att personuppgifter samlas in bara för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål.

Enligt personuppgiftslagen är det förbjudet för andra än myndigheter att behandla personuppgifter om lagöverträdelser som innefattar brott, domar i brottmål, straffprocessuella tvångsmedel eller administrativa frihetsberövanden. Det finns dock möjlighet att meddela undantag från detta förbud.

Enligt huvudregeln i 33 § personuppgiftslagen är det förbjudet att till tredje land föra över personuppgifter som är under behandling om landet inte har en adekvat nivå för skyddet av personuppgifterna. Förbudet

• Sida 41
•  Original

gäller också överföring av personuppgifter för behandling i tredje land. När det gäller att avgöra om skyddsnivån är adekvat skall alla omständigheter kring överföringen beaktas. Särskild vikt skall läggas vid uppgifternas art, ändamålet med behandlingen, hur länge behandlingen skall pågå, ursprungslandet, det slutliga bestämmelselandet och de regler som finns för behandlingen i det tredje landet.

I vissa fall får dock överföring av personuppgifter till tredje land ske även om det aktuella landet inte har sådan adekvat skyddsnivå som avses i 33 § personuppgiftslagen. Regeringen får enligt 35 § personuppgiftslagen under vissa förutsättningar meddela föreskrifter om undantag från förbudet i 33 §, bl.a. om det behövs med hänsyn till ett viktigt allmänt intresse eller om det finns tillräckliga garantier till skydd för de registrerades rättigheter.

6.6.2.3 Bestämmelser om utbyte av uppgifter

Regeringens förslag: En behörig svensk myndighet får på eget initiativ eller efter ansökan lämna ut uppgifter till en behörig utländsk myndighet, under förutsättning att uppgifterna är tillgängliga enligt svensk lag eller administrativ praxis.

Svenska myndigheter skall ha möjlighet att uppställa villkor för användningen av upplysningar eller bevismaterial som lämnats ut till annan stat. De svenska myndigheterna skall på motsvarande sätt följa de villkor om användning av lämnade uppgifter som andra länder kan ställa upp.

Personuppgiftslagen skall vara tillämplig på behandling av personuppgifter enligt denna lag om inte annat är föreskrivet.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Den föreslagna bestämmelsen som ger svensk behörig myndighet rätt att föreskriva villkor för hur en utländsk myndighet får använda upplysningar eller bevismaterial från Sverige saknar dock motsvarighet i promemorian.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Jönköping, Ekobrottsmyndigheten (EBM) och Datainspektionen (DI) anser att det i lagförslaget i enlighet med artiklarna 25.1 och 27 i tullsamarbetskonventionen bör tas in en bestämmelse som ger Tullverket rätt att föreskriva villkor för hur en utländsk myndighet får använda upplysningar eller bevismaterial från Sverige. Kammarrätten i Jönköping stödjer promemorians förslag att en uttrycklig bestämmelse avseende utlämnande av sekretessbelagda uppgifter till utländska myndigheter bör införas. Datainspektionen (DI) påpekar att såsom den föreslagna lagen är utformad torde det inte endast vara fråga om utlämnande av uppgifter till utländsk myndighet från Tullverkets egna verksamhet och egna register, utan det kan också vara fråga om utlämnande från andra myndigheters register som Tullverket har åtkomst till. DI och Tullverket förordar att gränserna bör klargöras bättre och att det tydligt bör framgå vad som avses. t.ex. om polisens register omfattas. Det bör vidare klarläggas vad som avses med administrativ praxis. DI påpekar vidare i sitt yttrande att överföringen av

• Sida 42
•  Original

uppgifterna kan utgöra en automatiserad behandling som faller inom personuppgiftslagens område. DI ifrågasätter om Tullverket med stöd av personuppgiftslagen och befintlig registerlagstiftning kan utföra den automatiserade behandling som följer av ett uppgiftsutbyte. Ur tillämpnings- och effektivitetssynpunkt bör det därför närmare klargöras vilka uppgifter som kan bli föremål för utlämning och vilka möjligheter Tullverket har att automatiserat behandla de personuppgifter som kommer att utväxlas.

Skälen för regeringens förslag

Utbyte av information är en av de viktigaste formerna av internationellt samarbete och även det mest efterfrågade och använda biståndet som ges mellan ländernas tullmyndigheter.

Uppgifter som kan lämnas till andra stater

De uppgifter som kan komma ifråga för utbyte inom ramen för den nya lagen är sådana som respektive behörig myndighet har tillgång till inom ramen för sin verksamhet. Detta omfattar således både sådana uppgifter som finns samlade i olika typer av register som myndigheten har tillgång till enligt lag och andra uppgifter som framkommit om en person eller ett företag i exempelvis en utredning eller vid kontakter med företag i myndighetens dagliga arbete.

Uppgifter i belastningsregistret och misstankeregistret får även lämnas ut till utländska myndigheter eller mellanfolkliga organisationer om det följer av internationella överenskommelser som Sverige efter riksdagens godkännande har tillträtt. Även uppgifter ur dessa register kan således komma ifråga.

Sekretess

Tullverkets och andra brottsbekämpande myndigheters verksamhet är omgärdade av sträng sekretess. Det finns ett flertal bestämmelser i sekretesslagen som rör sekretess på tullområdet. För att kunna ha ett effektivt samarbete med andra myndigheter i Sverige eller med andra länder krävs således att en sekretessbrytande bestämmelse är tillämplig.

I dagens reglering finns inte någon sekretessbrytande bestämmelse som särskilt tar sikte på det internationella tullsamarbetet. Däremot har samtliga tullsamarbetsavtal och konventioner åtföljts av förordningar som ger stöd för att tillämpa avtalet eller konventionen vilka även omfattar informationsutbyte. Det stöd, som krävs enligt 1 kap. 3 § sekretesslagen, för att lämna ut uppgifter inom ramen för överenskommelsen finns således i förordning.

Istället för att förlita sig till detta något omständliga och oöverskådliga sätt att reglera det internationella informationsutbytet bör den nya lagen innehålla en bestämmelse som tillåter Tullverket att vid ansökan om bistånd från en annan stat lämna ut information till denna stat. Tullverket får dock inte lämna ut information som inte är tillgänglig för myndigheten inom ramen för dess verksamhet. Regeringen föreslår att en sekre-

• Sida 43
•  Original

tessbrytande bestämmelse införs i den nya lagen som särskilt reglerar det svenska uppgiftslämnandet i det internationella tullsamarbetet.

När Sverige erhåller information från ett annat land gäller sekretesslagens bestämmelser för dessa uppgifter på samma sätt som för inhemska uppgifter. Uppgifterna från utlandet omfattas således av samma sekretesskydd som svenska uppgifter. I 1 § lagen om internationellt brottmålssamarbete ges stöd för svenska myndigheter att följa sådana villkor och begränsningar som en annan stat uppställt beträffande användandet av de uppgifter som denna stat lämnat till Sverige. Detta gäller dock bara uppgifter som erhållits för användande i underrättelseverksamhet och i brottsutredningar. Denna bestämmelse avser även Tullverkets verksamhet.

Bestämmelsen har nu överförts till lagen om internationellt polisiärt samarbete (prop. 1999/2000:64). I och med lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål kommer dock lagen om internationellt brottmålssamarbete att upphöra att gälla (prop. 1999/2000:61).

Många konventioner och avtal innehåller bestämmelser om begränsningar i rätten att använda bevismaterial och annat material som överlämnats till annan stat, bl.a. narkotikabrottskonventionen och Schengenkonventionen. I tullsamarbetskonventionens artikel 27 anges att myndigheter skall ta hänsyn till krav på utredningssekretess. Medlemsstaterna får i detta syfte ställa upp villkor för hur uppgifter som lämnas får användas av den medlemsstat som tar emot uppgifterna.

En liknande reglering bör även införas i den nya lagen med avseende på det internationella tullsamarbetet. Regeringen föreslår därför att en bestämmelse införs i den nya lagen motsvarande den som idag finns i 1 § lagen om internationellt brottmålssamarbete som ger myndigheterna möjlighet att följa de villkor om användning av lämnade uppgifter som andra länder kan ställa upp. Denna paragraf föranleder följdändringar i 1 kap. 4 § sekretesslagen som bör innehålla en hänvisning till lagen om internationellt tullsamarbete.

En bestämmelse som ger svenska myndigheter möjlighet att på motsvarande sätt uppställa villkor för användandet av uppgifter som lämnas ut saknas idag avseende internationellt tullsamarbete. I lagen om internationell rättslig hjälp har en bestämmelse införts som ger svenska myndigheter möjlighet att uppställa villkor för uppgifternas användning. Regeringen föreslår att en motsvarande bestämmelse även bör införas i lagen om internationellt tullsamarbete.

Paragrafen ger Tullverket eller annan behörig svensk myndighet möjlighet att förena de uppgifter som lämnas med villkor om användningsbegränsningar m.m. Bestämmelsen skall, såsom det angivits i prop. 1999/2000:61, tillämpas restriktivt. Villkor som ställs upp skall vara nödvändiga. Ett exempel är att de handlingar som överlämnas innehåller affärshemligheter, vars röjande skulle skada företaget. Om enskilds rätt berörs bör villkor kunna ställas mer frikostigt. En begränsande faktor är vidare att några villkor inte får ställas upp om de strider mot en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den ansökande staten.

• Sida 44
•  Original

Personuppgiftslagen

Den föreslagna lagen skall vara tillämplig på sådant internationellt tullsamarbete som följer av EG:s förordningar, internationella konventioner, bilaterala samarbetsavtal mellan Sverige och andra länder samt de avtal som EG har ingått med tredje land på detta område. Lagen är således inte enbart tillämplig på det straffrättsliga samarbetet inom tredje pelaren utan även det samarbete som omfattas av gemenskapsrätten.

Med behandling av personuppgifter avses varje åtgärd som vidtas beträffande personuppgifter och det finns inte något krav på att de uppgifter som behandlas på automatisk väg skall vara strukturerade i ett register eller liknande. Datoriserad ord- och textbehandling eller liknande av löpande text som innehåller personuppgifter omfattas därför av lagens bestämmelser.

Då det måste antas att flertalet ansökningar om bistånd enligt den nya lagen kommer att göras genom datoriserad ord- eller textbehandling är personuppgiftslagen tillämplig på det utbyte av uppgifter som Tullverket och övriga behöriga svenska myndigheter utför, om inte något annat särskilt stadgas angående denna verksamhet.

Tullsamarbetskonventionen omfattar endast utbyte av uppgifter mellan EU:s medlemsstater. Den nya lagen är dock även tillämplig på de bilaterala tullsamarbetsavtal som Sverige eller EG har ingått med länder utanför EU, t.ex. USA. Samtliga dessa internationella tullsamarbetsavtal och konventioner beslutas av riksdagen och åtföljs av förordningar som ger stöd för att tillämpa avtalet eller konventionen. Dessa överenskommelser omfattar även utbyte av information, vari ingår överföring av personuppgifter.

Enligt huvudregeln i 33 § personuppgiftslagen är det förbjudet att till tredje land föra över personuppgifter som är under behandling om landet inte har en adekvat nivå för skyddet av personuppgifterna. Förbudet gäller också överföring av personuppgifter för behandling i tredje land.

I vissa fall får dock överföring av personuppgifter till tredje land ske även om det aktuella landet inte har sådan adekvat skyddsnivå som avses i 33 § personuppgiftslagen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 35 § andra stycket personuppgiftslagen meddela föreskrifter om undantag från förbudet i 33 §, om det behövs med hänsyn till ett viktigt allmänt intresse.

För att kunna uppfylla de åtaganden som Sverige har gjort genom de olika internationella överenskommelserna med andra länder, måste överföring av personuppgifter vara möjligt även med länder utanför EU. Med hänsyn till den betydelse internationellt samarbete mellan tullmyndigheter har i kampen mot bl.a. den organiserade brottsligheten, måste utbyte av personuppgifter inom ramen för detta område enligt regeringens förmenande anses utgöra ett sådant viktigt allmänt intresse som avses i 35 § andra stycket personuppgiftslagen.

Vidare anger artikel 26 d i EG-direktivet om personuppgifter att medlemsstaterna skall föreskriva att överföring av personuppgifter till ett tredje land som inte har en adekvat skyddsnivå i den mening som avses i artikel 25.2 får ske om överföringen är nödvändig eller bindande enligt författning av skäl som bl.a. rör viktiga allmänna intressen. I direktivets

• Sida 45
•  Original

ingress, punkten 58, anges att undantag från förbudet skall under vissa omständigheter kunna medges när skyddet av väsentliga samhällsintressen kräver det, till exempel vid internationellt utbyte av uppgifter mellan skattemyndigheter eller tullmyndigheter.

Regeringen finner mot bakgrund av det anförda att undantag skall göras från förbudet mot att överföra personuppgifter till tredje land i enlighet med 35 § andra stycket personuppgiftslagen.

6.6.3. Utredningar om överträdelse av tullbestämmelse

6.6.3.1 Tvångsmedel

Regeringens förslag: Om en åtgärd i samband med utredningar om överträdelser av tullbestämmelser kräver åklagares eller domstols beslut enligt smugglingslagen och 23, 27 och 28 kap. rättegångsbalken, skall ärendet i den delen handläggas enligt bestämmelserna i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.

Skälen för regeringens förslag: Enligt tullsamarbetslagen får vissa tvångsmedel tillgripas i utredningar som sker med anledning av en begäran om bistånd från en annan stat. Därvid tillämpas reglerna i varusmugglingslagen och rättegångsbalken om förundersökning och tvångsmedel. Det finns dock betydande begränsningar uppsatta. För det första får tvångsmedel endast vidtas i utredningssyfte. Anledning till denna begränsning är ändamålet bakom de internationella avtal som lagen avser att genomföra. Tullsamarbetslagen uppställer ett uttryckligt förbud mot att använda tvångsmedel om syftet är att möjliggöra förverkanden. Som exempel på åtgärder som förbjuds härigenom kan nämnas tulltjänstemans m.fl. rätt enligt 15 § första stycket varusmugglingslagen att beslagta egendom och rätt enligt 18 § samma lag att utan förordnande företa husrannsakan (prop. 1963:117 s. 25).

Vidare får inte de bestämmelser om tvångsmedel som förutsätter att någon kan misstänkas för det brott utredningen avser tillämpas. Således är det inte tillåtet att tillgripa frihetsberövanden i form av gripande, kvarhållande för fortsatt förhör, anhållande, häktning eller reseförbud. Inte heller får egendom beläggas med kvarstad eller skingringsförbud. Däremot är det tillåtet att inleda en förundersökning enligt 13 § varusmugglingslagen, som dock skall övertas av åklagare om det är påkallat av särskilda skäl. Likaså är det tillåtet att hålla förhör, i förekommande fall efter hämtning (a.a. s. 22 och 25).

I tullsamarbetskonventionens artikel 8 fastställs de allmänna principer som skall gälla för att ge ömsesidigt bistånd. De innebär att myndigheterna i samarbetet skall handla på samma sätt som i egna eller nationella ärenden och att myndigheten i samarbetet skall utnyttja alla lagliga befogenheter den har till sitt förfogande enligt nationell lagstiftning för att tillmötesgå den andra statens ansökan. Konventionens

• Sida 46
•  Original

krav på likabehandling gäller i förhållande till andra medlemsstater inom EU. Det är tveksamt om dagens begränsning, att bestämmelser som förutsätter misstanke mot någon inte får tillämpas, kan behållas med hänsyn till konventionens krav på likabehandling. Denna begränsning innebär bl.a. att husrannsakan i syfte att söka efter föremål kan ske endast om synnerlig anledning förekommer att föremål skall påträffas som har betydelse för utredning av brottet (28 kap. 1 § andra stycket RB).

Riksdagen har nyligen beslutat om en ny lag om internationell rättslig hjälp i brottmål (prop. 1999/2000:61). I lagen ges enhetliga regler under vilka förutsättningar svenska åklagare och domstolar kan lämna rättslig hjälp med olika slags åtgärder. Regleringen knyter an till vad som gäller för att motsvarande åtgärder skall få vidtas i en svensk förundersökning eller rättegång. Det betyder att åtgärderna vidtas under samma förutsättningar som i en svensk förundersökning eller rättegång. Rättslig hjälp enligt lagen omfattar bl.a. kvarstad, beslag och husrannsakan och hemlig teleavlyssning. Vid tvångsmedelsanvändning krävs att den gärning som ansökan avser skall vara straffbar också enligt svensk rätt (s.k. dubbel straffbarhet). I fråga om beslag och husrannsakan i utredningssyfte gäller sedan gammalt en särskild reglering i förhållande till de nordiska staterna. Denna utvidgas till att gälla i förhållande till samtliga EUmedlemsstater. I fråga om förfarandet skall normalt samma regler tillämpas som när motsvarande åtgärder vidtas i ett svenskt förfarande. Härigenom blir de krav som enligt svensk rätt ställs på att brottet är av viss svårhet tillämpliga för att den begärda åtgärden skall kunna vidtas.

De regler som gäller generellt för det straffrättsliga samarbetet bör även tillämpas vid utredning av brott om tullbestämmelser. I enlighet med vad som föreslagits i promemorian bör därför lagen om internationell rättslig hjälp tillämpas om en åtgärd i samband med utredning om överträdelser av tullbestämmelser kräver åklagares eller domstols beslut. Genom att utforma bestämmelsen så att ansökan i den delen skall handläggas enligt lagen om internationell rättslig hjälp kan bistånd med tvångsmedel och andra tvångsåtgärder lämnas oavsett hur ansökan formellt har initierats. Någon särskild bestämmelse, som föreslagits i promemorian, om att åklagaren kan besluta om enligt vilken ordning som ansökan skall lämnas in behövs därför inte. Utformningen av bestämmelsen överensstämmer också med artikel 3 i tullsamarbetskonventionen. I artikeln ges en rättslig myndighet som genomför eller leder en brottsutredning möjlighet att avgöra om den skall tillämpa bestämmelserna i denna konvention eller bestämmelser om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål.

Lagrådet har påpekat att det i 2 kap. 4 § i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål visserligen finns bestämmelser om vad en ansökan skall innehålla, men att de inte stämmer överens med vad som gäller om en ansökan enligt det nu remitterade förslaget. Behövliga kompletteringar kan emellertid begäras enligt vad som föreskrivs för ofullständiga ansökningar om internationell hjälp i brottmål. Lagrådet menar dock att i ett sammanhang bör förfarandet kunna fortsätta från Tullverket eller annan behörig myndighet till åklagaren utan det dröjsmål som kompletteringar skulle föranleda. Har ett beslag gjorts av någon annan än undersökningsledaren eller åklagaren och har denne inte

• Sida 47
•  Original

beslutat beslaget, vilken situationen regelmässigt torde vara i förevarande sammanhang, skall enligt 27 kap. 4 § tredje stycket rättegångsbalken anmälan skyndsamt göras hos honom, som ”omedelbart” skall pröva om beslaget skall bestå. Av rättssäkerhetsskäl måste enligt Lagrådets mening en överprövning av beslaget kunna ske på grundval av den ansökan som ligger till grund för tullsamarbetet. Lagrådet förordar att i paragrafen införs en ny andra mening av förslagsvis följande lydelse: ”Har beslag verkställts i samband med utredningen tillämpas dock först 27 kap. 4 § tredje stycket rättegångsbalken”. Regeringen delar Lagrådets bedömning i denna fråga.

Genom regleringen försvinner även begränsningen i 2 § tullsamarbetslagen om att åtgärder som kräver misstanke mot en person inte får vidtas, vilken JO ansett vara svårtolkad (jfr. avsnitt 5.4). En sådan reglering överensstämmer dessutom bättre med konventionsåtagandet om likabehandling. Tillämpningsområdet avseende tvångsmedel i internationella ärenden ökar därmed och Tullverket och rättsväsendet kan bistå brottsutredande myndigheter i andra länder med tvångsåtgärder under samma villkor som i en motsvarande svensk situation.

Av bestämmelsens syfte att bistå med utredningar vid överträdelser av tullbestämmelser följer att åtgärder endast får vidtas i utredningssyfte. Liksom tidigare kan på grund av brott förverkade föremål t.ex. inte tas i beslag. Detta bör liksom tidigare framgå av bestämmelsens ordalydelse.

Tullsamarbetskonventionen förutsätter vidare att man kan tillgripa vissa tvångsmedel i det gränsöverskridande samarbetet. Vid förföljande över gräns kan det även bli aktuellt med frihetsberövande, vilket närmare kommer att beröras i avsnitt 8. Dessa situationer avviker dock från sedvanliga tullsamarbetsutredningar eftersom det är fråga om allvarliga brott där någon tas på bar gärning.

Lagrådet har påpekat vikten av att det tydligt framgår att tvångsåtgärder får vidtas endast om det brott som utreds också motsvarar ett brott enligt svensk rätt. Lagrådet påpekar även att i 2 kap. 2 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål regleras frågan om kravet på dubbel straffbarhet. Lagrådet menar att denna fråga skulle kunna uppkomma även i förevarande sammanhang om en gärning motsvarar brott enligt svensk lag men i det anmodande landet endast kan föranleda administrativa sanktioner. Svensk myndighet bör därvid vara förhindrad att använda tvångsmedel. Lagrådet anser därför att det av rättssäkerhetsskäl är önskvärt att frågan regleras uttryckligen i lagtexten och hemställer att ämnet övervägs under det fortsatta arbetet.

Enligt bestämmelserna i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål kan rättslig hjälp ges med bl.a. tvångsmedel. Lagen är tillämplig om en annan stat ansöker om rättslig hjälp vid utredning om eller lagföring för brott (1 kap. 3 §). Det är alltså ett grundläggande krav för rättslig hjälp att gärningen i den ansökande staten utgör ett brott. I lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål finns det möjligheter, om det framgår av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige, att bistå även om gärningen beivras genom ett administrativt förfarande i den ansökande staten (1 kap. 5 §). De närmare förutsättningarna för att Sverige skall kunna ge hjälp i sådana fall framgår av den internationella överenskommelsen. Regeringen delar Lagrådets uppfattning att ett

• Sida 48
•  Original

grundläggande krav för att tvångsmedel skall få användas inom ramen för tullsamarbete måste vara att gärningen i fråga utgör ett brott i såväl den ansökande staten som i Sverige. Enligt regeringens mening bör detta framgå av lagtexten på så sätt att det anges att tvångsåtgärder får vidtas endast i samband med en utredning av brott som också motsvarar brott enligt svensk lag.

6.6.3.2 Behörig domstol

Regeringens förslag: Laga domstol i frågor som rör utredning om överträdelse av tullbestämmelse vid tillämpning av denna lag är rätten på den ort där den svenska utredningen påbörjades.

Promemorians förslag stämmer i huvudsak överens med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har lämnat förslaget utan erinran. Kammarrätten i Jönköping har förordat att det i lagtexten bör anges att med laga domstol avses endast tingsrätten.

Skälen för regeringens förslag: De ordinära forumreglerna styrs av var brottet har begåtts, var den brottsmisstänkte befinner sig m.m. Eftersom brottet eller överträdelsen inte kommer att leda till åtal eller rättegång här i Sverige kan inte dessa bestämmelser tillämpas vid utredningar avseende internationellt tullsamarbete. Istället föreskriver tullsamarbetslagen att platsen för utredningens bedrivande styr över vilken domstol som är behörig att fatta eventuella beslut under utredningen. Den nya lagen bör därför också innehålla en särskild forumregel, vilken dock både tar sikte på administrativt och straffrättsligt samarbete vad avser utredningar om överträdelser av tullbestämmelser.

I motsats till vad Kammarrätten i Jönköping anser, kan både allmän domstol och förvaltningsdomstol komma ifråga då den nya lagen är tillämplig både på administrativt och straffrättsligt samarbete. Bland annat kan tvångsåtgärder i samband med revision prövas av länsrätt i enlighet med lag (1994:466) om särskilda tvångsåtgärder i beskattningsärenden, liksom betalningssäkring enligt lag (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter. Straffrättsliga frågor inom ramen för förundersökningar, t.ex. tvångsåtgärder, prövas däremot av tingsrätt.

6.6.4. Delgivning

Regeringens förslag: Behörig svensk myndighet kan delge en handling i ett ärende om utländsk utredning i enlighet med reglerna i delgivningslagen. På motsvarande sätt kan en behörig svensk myndighet begära delgivning av handling i en annan stat.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna har lämnat förslaget utan erinran.

• Sida 49
•  Original

Skälen för regeringens förslag: Tullsamarbetskonventionen anger i artikel 13 att en begäran om bistånd kan avse delgivning av handlingar. Det föreskrivs att den anmodade myndigheten skall delge adressaten beslut eller instrument som kommer från behöriga myndigheter i den begärande medlemsstaten och som rör tillämpning av denna konvention. Delgivningen skall utföras i enlighet med de nationella bestämmelserna i den anmodade medlemsstaten.

Bistånd med delgivning av handlingar är ett traditionellt inslag i de flesta internationella överenskommelser. Vilka handlingar som kan delges framgår av respektive överenskommelse. Gällande bestämmelser föreskriver att delgivning kan ske enligt delgivningslagens bestämmelser. Någon ändring avseende dessa regler förefaller inte vara nödvändigt utan det föreslås att de tas in i den nya lagen.

6.6.5. Särskild bevakning

Regeringens bedömning: Bestämmelserna om särskild bevakning ryms redan inom ramen för de befogenheter som behöriga myndigheter har. Det krävs därför inte någon ytterligare reglering i lag.

Promemorians förslag: I promemorian presenterades ett förslag som innebär att det i lag närmare skall regleras hur särskild bevakning får ske.

Skälen för regeringens bedömning: Artikel 11 i tullsamarbetskonventionen reglerar att den anmodade myndigheten på begäran av en annan stat, skall utföra en särskild bevakning av en person som skäligen kan antas ha gjort sig skyldig till, gör sig skyldig till eller genomför förberedelser för att göra sig skyldig till överträdelser av tullbestämmelser. Likaså skall den anmodade myndigheten på begäran bevaka de platser, transportmedel och varor som har samband med verksamheter som kan stå i strid med tullbestämmelser.

Denna bestämmelse kompletteras av artikel 16 som anger att om det bidrar till att förhindra, upptäcka och beivra överträdelser i en annan medlemsstat, skall varje medlemsstats behöriga myndigheter i möjligaste mån bedriva sådan verksamhet som anges i artikel 11 och till den andra staten överlämna de uppgifter som de förfogar över som gäller aktiviteter som har samband med en planerad eller begången överträdelse.

Bestämmelser om bevakning finns även i rådsförordningen (EG) nr 515/97 och vissa bilaterala tullsamarbetsavtal. Det har i dessa fall gjorts den bedömningen att bestämmelserna är att anse som sådan spaning och undersökning som inte innefattar tvångsmedel och som Tullverket och övriga behöriga myndigheter redan i dag har befogenhet att utföra, såväl nationellt som inom ramen för det internationella tullsamarbetet.

Enligt regeringens bedömning krävs det därför inte någon ytterligare reglering i lag vad avser tullsamarbetskonventionens motsvarande bestämmelser om särskild bevakning.

• Sida 50
•  Original

7. De nya formerna av tullsamarbete

De traditionella formerna av samarbete i tullärenden och brottsutredning utgörs av informationsutbyte, antingen på begäran av annan stat eller på eget initiativ, utredning för annan stats räkning och delgivning av handlingar. I brottsutredningsärenden förekommer även spaning eller övervakning som en form av tullsamarbete. Härom finns redan nationella regler.

Tullsamarbetskonventionen innehåller emellertid mer långtgående former av tullsamarbete, nämligen gränsöverskridande operativt samarbete. De särskilda samarbetsformer som behandlas är gränsöverskridande förföljande och övervakning (artiklarna 20 och 21), kontrollerade leveranser (artikel 22), hemliga utredningar (artikel 23) och användning av gemensamma specialutredningsgrupper (artikel 24).

Några av samarbetsformerna inbegriper möjligheter för tjänstemän att delta i verksamhet på en annan medlemsstats territorium i syfte att utreda gränsöverskridande brottslighet. Medlemsstaterna har avseende vissa av dessa samarbetsmetoder möjlighet att avge en förklaring att de inte avser att tillämpa metoden i fråga. Dessa förklaringar får när som helst återkallas.

I tullsamarbetskonventionens artikel 30 regleras att skyldigheter som följer av andra överenskommelser som omfattar de särskilda samarbetsformer som beskrivits ovan, i synnerhet de bestämmelser i Schengenkonventionen som avser ett förstärkt samarbete, inte skall beröras av den här konventionen. Detta innebär att medlemsstater som har tillträtt Schengenkonventionen inte kan avsäga sig mer bindande skyldigheter enligt den konventionen genom att underteckna mindre bindande skyldigheter enligt tullsamarbetskonventionen.

7.1. Principer för gränsöverskridande samarbete

7.1.1. Tullsamarbetskonventionen

Tullsamarbetskonventionen innehåller ett flertal bestämmelser som syftar till att i vissa situationer ge tjänstemän från andra medlemsstater samma status som inhemska tjänstemän.

Artikel 19 i tullsamarbetskonventionen föreskriver att medlemsstaternas tullförvaltningar skall medverka i gränsöverskridande samarbete och ge varandra nödvändigt personal- och planeringsstöd. De särskilda gränsöverskridande åtgärderna får i enlighet med artikel 19.2 bara vidtas för att förhindra, utreda eller åtala vissa angivna brott. Dessa brott är olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen, vapen, ammunition, sprängämnen, kulturföremål, farligt och giftigt avfall, kärnmaterial eller material eller utrustning avsedda för framställning av kärnvapen, biologiska och/eller kemiska vapen (varor belagda med förbud), handel med ämnen som finns upptagna i listorna I och II i Förenta Nationernas konvention om bekämpande av illegal handel med narkotika och psykotropa ämnen och som är avsedda för illegal framställning av narkotika (prekursorer), olaglig gränsöverskridande handel med skattepliktiga varor för att undgå skatt eller obehörigt erhålla statligt stöd

• Sida 51
•  Original

i samband med import eller export av varor, i de fall där omfattningen av handeln kan medföra en avsevärd belastning för Europeiska gemenskapens eller för medlemsstaternas budgetar, annan handel med varor som är förbjuden enligt gemenskapens eller nationella tullbestämmelser.

Det är de centrala samordningsenheterna inom varje stats tullmyndighet som på nationell nivå skall ha ansvaret för samordning och planering av gränsöverskridande aktiviteter.

Medlemsstaterna är inte skyldiga att delta i gränsöverskridande samarbetsåtgärder om den begärda åtgärden inte är tillåten eller föreskriven i det anmodade landets nationella lagstiftning. Myndigheten har då rätt att vägra att samarbeta. Om så föreskrivs i nationell rätt skall godkännande av de planerade åtgärderna inhämtas hos rättsliga myndigheter. Eventuella villkor för godkännande skall uppfyllas av de deltagande myndigheterna under utredningens gång.

Vid gränsöverskridande aktiviteter skall tjänstemän från andra medlemsstater behandlas på samma sätt som motsvarande nationella tjänstemän när det gäller överträdelser som de är offer för eller gör sig skyldiga till. I enlighet med detta skall skador som orsakas av utländska tjänstemän behandlas på samma sätt som om nationella tjänstemän hade orsakat dem. Det finns även bestämmelser för hur skadeståndsanspråk skall hanteras mellan staterna. Vidare föreskrivs att uppgifter som inhämtats på annat lands territorium får användas som bevismedel, under iakttagande av de villkor som uppställts i den medlemsstat där uppgifterna inhämtades.

Därutöver innehåller tullsamarbetskonventionen vissa allmänna restriktioner och ordningsregler avseende de olika formerna av gränsöverskridande tullsamarbete.

Tjänstemän som agerar på annan stats territorium skall enligt artikel 7 alltid kunna styrka sin identitet och officiella tjänsteställning. Enligt artikel 23, som avser hemliga utredningar, är det dock möjligt för en tjänsteman att befinna sig på en annan medlemsstats territorium under antagen identitet. Utländska tjänstemän skall vidare alltid följa lagarna i det land på vars territorium de opererar liksom de instruktioner som landets behöriga myndigheter ger dem.

Utländska tjänstemän får inte bereda sig tillträde till privatbostäder eller platser som inte är allmänna. Tjänstevapen får medtas såvida inte den anmodade staten avgivit en förklaring att vapen aldrig får föras in på dess territorium eller annat uttryckligen beslutats av denna stat. Vid de tillfällen som tjänstemän från andra medlemsstater tillåts bära sina tjänstevapen får de användas endast i nödvärnssituationer.

Enligt artikel 19.3 kan en medlemsstat avvisa en begäran från en annan medlemsstat om den åtgärd som efterfrågas inte omfattas av eller strider mot dess nationella lagstiftning. Är en arbets- eller undersökningsmetod inte tillåten i den anmodade staten är det alltså möjligt att vägra samarbeta i det fallet.

• Sida 52
•  Original

7.1.2. Gällande rätt

Svenska tull-, polis- och kustbevakningstjänstemän i Sverige har befogenhet både att övervaka misstänkta brottslingar och att följa efter och gripa misstänkta eller dömda brottslingar respektive att omhänderta personer i vissa fall. Däremot finns inga bestämmelser som ger utländska behöriga tjänstemän möjlighet att utföra dessa åtgärder i Sverige.

7.1.3. Rätt för utländska tjänstemän att utöva myndighet

Regeringens förslag: Utländska tjänstemän skall i samband med gränsöverskridande tullsamarbete ha rätt att utöva myndighet på svenskt territorium.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna har lämnat förslaget utan erinran. Ekobrottsmyndigheten (EBM) har påpekat att någon begränsning med avseende på gärningstyper inte har gjorts i lagförslaget. Promemorian innehåller inte heller någon närmare analys av i vilken utsträckning gränsöverskridande samarbete skall vara tillåtet, varför EBM anser det vara svårt att bedöma om det finns behov av gränsöverskridande samarbete i den utsträckning som lagförslaget ger utrymme för.

Skälen för regeringens förslag: För att Sverige, under förbehåll för ratifikation av tullsamarbetskonventionen, skall kunna uppfylla sina åtaganden att låta utländska tjänstemän utföra de åtgärder som följer av bestämmelserna i tullsamarbetskonventionen såvitt gäller gränsöverskridande samarbete i form av övervakning och förföljande, som kan komma att innefatta myndighetsutövning, krävs lagreglering. Det krävs också lagreglering för att de utländska tjänstemännen i de avseenden som anges i konventionen skall likställas med svenska tjänstemän, t.ex. vad gäller straffrättsligt ansvar och skydd samt skadeståndsfrågor.

Regeringen anser, på samma sätt som avseende internationellt polisiärt samarbete

(

prop. 1999/2000:64 s. 83-84), att det inte är lämpligt att i

berörda avseenden likställa utländska tjänstemän med svenska genom att utsträcka vissa regler i t.ex. rättegångsbalken till att gälla även utländska tjänstemän. Regeringen anser i stället att det är mer ändamålsenligt att använda en specialreglering och meddela reglerna om det operativa gränsöverskridande tullsamarbetet i en särskild lag.

Förutsättningarna för när gränsöverskridande övervakning respektive gränsöverskridande förföljande får äga rum regleras noggrant i tullsamarbetskonventionen.

Den nya lagen bör således reglera förutsättningarna för det gränsöverskridande samarbetet och utformas med tullsamarbetskonventionen som utgångspunkt. Som Ekobrottsmyndigheten har påpekat finns det enligt konventionen en begränsning av det gränsöverskridande samarbetet med avseende på gärningstyper i artikel 19.2 i tullsamarbetskonventionen.

• Sida 53
•  Original

Det lagförslag som presenterades i lagrådsremissen innebar att en hänvisning gjordes direkt till konventionsbestämmelsen. Som skäl anfördes vissa omständigheter som talar emot en uppräkning av de aktuella brotten i lagtexten, bl.a. artikelns karaktär då de brott som anges inte har någon direkt motsvarighet i svensk strafflagstiftning samt att lagen skall lämna utrymme för gränsöverskridande samarbete även enligt andra internationella överenskommelser än tullsamarbetskonventionen.

Lagrådet påpekar att en läsare för att förstå föreskrifternas räckvidd och innebörd måste ha tillgång till konventionstexten, vilken finns i publikationer som knappast är allmänt tillgängliga ens hos myndigheter. Lagrådet framhåller vidare att föreskrifterna är av central betydelse i fråga om utländska tjänstemäns rätt att övervaka respektive förfölja gärningsmän på svenskt territorium och bör därför i görligaste mån vara formulerade så att förutsättningarnas hela innebörd framgår direkt av lagtexten. Det förhållandet att vissa av de brott som anges i konventionen inte har någon direkt motsvarighet i svensk strafflagstiftning är inte skäl nog att i föreskrifterna endast ta in en hänvisning till artikeln i konventionen. Redan den åtgärden att uppräkningen i artikeln kom att ingå i den svenska lagtexten skulle enligt Lagrådet underlätta för rättstillämparen och annan läsare att förstå innebörden av de föreslagna föreskrifterna.

Alla för Sverige bindande internationella överenskommelser som har ingåtts av regeringen skall publiceras i Sveriges internationella överenskommelser (SÖ). Det framgår av förordningen (1990:1070) om publicering av Sveriges internationella överenskommelser m.m. Svenska myndigheter skall ha tillgång till bestämmelser som de har att tillämpa. Myndigheter bör därför prenumerera på SÖ när det är nödvändigt för att de skall ha tillgång till relevanta bestämmelser. Det kan framhållas att prenumeration på SÖ är kostnadsfri.

Det förhållandet att tillgängligheten till SÖ kan brista hos vissa myndigheter som har att tillämpa svensk lag är därför enligt regeringens uppfattning inte i sig skäl att överge tekniken att i lagtext hänvisa till konventioner och andra internationella åtaganden. Med beaktande av den knappa tid som ofta kommer att stå till buds för svenska myndigheter som har att ta ställning till om en gränsöverskridande övervakning som har inletts utan föregående samtycke skall avbrytas, eller vilka instruktioner som skall lämnas, bör dock förutsättningarna i största möjliga mån framgå direkt av lagtexten. Regeringen finner därför skäl att i detta fall tillmötesgå Lagrådet. Uppräkningen bör därför ingå i lagtexten på det sätt som Lagrådet har föreslagit.

Bestämmelserna för gränsöverskridande övervakning respektive gränsöverskridande förföljande bör meddelas i skilda lagrum.

Överlämnande av myndighetsutövning

En fråga när det gäller det operativa internationella tullsamarbetet är i vilken utsträckning andra staters tjänstemän kan komma att ägna sig åt myndighetsutövning i Sverige i samband med gränsöverskridande övervakning och förföljande i enlighet med artiklarna 20 och 21 i tullsamarbetskonventionen.

• Sida 54
•  Original

All tjänsteutövning av myndighetspersoner är inte samtidigt myndighetsutövning. Med myndighetsutövning brukar avses beslut eller andra åtgärder som ytterst är ett uttryck för samhällets maktbefogenheter. Åtgärderna skall komma till stånd och få sina rättsverkningar mot den enskilde i kraft av offentligrättsliga regler. En åtgärd skall vidare beslutas ensidigt av det allmännas företrädare och av ett rättssubjekt som intar en monopolställning på så sätt att ingen enskild kan vidta samma åtgärd med motsvarande verkan.

Syftet med gränsöverskridande förföljande av en person är att denne skall berövas friheten, antingen av de förföljande tjänstemännen eller av den mottagande statens tjänstemän. Ett frihetsberövande är en åtgärd som innebär myndighetsutövning.

De olika typer av tvångsåtgärder som de utländska tjänstemännen förutsätts ha rätt att vidta på svenskt territorium sammanfaller i stort sett med de befogenheter som enligt 24 kap. 7 § RB tillkommer var och en som påträffar en brottsling på bar gärning. Det kan emellertid knappast hävdas att en tulltjänsteman i tjänsten omfattas av den regeln. Det torde därför stå klart att gränsöverskridande förföljande enligt artikel 20 i tullsamarbetskonventionen kan innefatta myndighetsutövning här i landet. Övervägande skäl talar enligt regeringens mening för att också gränsöverskridande övervakning kan komma att innefatta myndighetsutövning, då åtgärden kan ses som ett uttryck för samhällets maktbefogenheter som kommer till stånd genom offentligrättsliga regler. Detta utvecklas närmare i prop. 1999/2000:64 s. 93-94 avseende internationellt polisiärt samarbete.

Vissa av föreskrifterna i förslagen innebär att myndighetsutövning överlåts till annan stat. Detta gäller bl.a. vissa föreskrifter rörande gränsöverskridande förföljande. Lagrådet erinrar om att bestämmelserna i 10 kap. 5 § fjärde stycket regeringsformen gäller beträffande sådant överlåtande av myndighetsutövning.

7.2. Gränsöverskridande övervakning

7.2.1. Tullsamarbetskonventionens regler

Gränsöverskridande övervakning regleras i artikel 21 i tullsamarbetskonventionen. Härmed avses den situation där en stats tullmyndighet i sitt eget land som ett led i en pågående utredning om brott övervakar en person som är skäligen misstänkt för ett brott av viss svårhetsgrad, vilka anges i artikel 19.2 i konventionen (räknas upp i avsnitt 7.1.1), och den personen beger sig in på en annan stats territorium (mottagande stat). Under de förutsättningar som anges i tullsamarbetskonventionen får de tjänstemän som utför övervakningen fortsätta denna även på den mottagande statens territorium.

Huvudregeln är att myndigheten som övervakar den misstänkte skall inhämta tillstånd av den mottagande medlemsstaten innan bevakningen fortsätter in på dess territorium, eller ansöka om bistånd med övervakningen på sedvanligt sätt i enlighet med artikel 9. Den mottagande staten kan när som helst begära att operationen skall upphöra.

• Sida 55
•  Original

Om situationen blir särskilt brådskande eller tar en oväntad vändning får övervakning fortsätta över gränsen till mottagande stat även utan föregående tillstånd eller samtycke. I sådana fall skall den mottagande statens myndigheter kontaktas senast i samband med gränsöverskridandet. Om tillstånd inte ges till övervakningen inom fem timmar skall åtgärden avbrytas.

Det finns inga geografiska begränsningar avseende gränsöverskridande övervakning, som således kan ske vid överskridande av alla typer av gräns.

7.2.2. Tullsamarbetsavtalen

Gränstullsamarbetsavtalen med Finland och Norge är de enda avtal som förutom tullsamarbetskonventionen innehåller bestämmelser där utländska tulltjänstemän ges befogenheter på svenskt territorium. Det förutsätts där att de utländska myndigheterna skall rapportera till och på begäran inställa sig personligen hos behöriga myndigheter i den stat på vars område övervakningen har skett. Övervakande utländska tjänstemän får dock inte vidta några tvångsåtgärder gentemot den person som de övervakar.

7.2.3. Regel om gränsöverskridande övervakning införs

Regeringens förslag: Det skall vara tillåtet för utländska tjänstemän att under vissa förutsättningar utföra övervakning av misstänkta brottslingar på svenskt territorium.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Riksåklagaren (RÅ) och Ekobrottsmyndigheten (EBM) ifrågasätter hur man skall förhindra att övervakningsåtgärden kolliderar med en pågående förundersökning i Sverige och vem som skall ha tillgång till det material som framkommer under övervakningen, liksom hur de myndigheter som bedriver den svenska utredningen skall informeras om övervakningsåtgärden och vilka synpunkter som myndigheten därvid har möjlighet att anlägga på åtgärdens genomförande eller utformning.

Skälen för regeringens förslag: Övervakning är en metod som de svenska myndigheterna använder både i gränskontrollverksamheten och under förundersökning som rör varusmuggling. Tullverket och, såvitt avser sjötrafiken Kustbevakningen, förutsätts därför medverka i sådant tullsamarbete om inte Sverige uttryckligen förklarar sig inte vilja tillämpa artikel 21 om gränsöverskridande övervakning.

Redan idag är övervakning en etablerad tullsamarbetsmetod. Det nya momentet är att sådan övervakning inte nödvändigtvis behöver avbrytas vid gränsen utan att tjänstemän från andra länder under vissa förutsättningar får fortsätta in på svenskt territorium och svenska tjänstemän får fortsätta in på andra länders territorium.

• Sida 56
•  Original

Denna samarbetsform har inte några inslag av tvångsåtgärder riktade mot person eller egendom. Däremot kan gränsöverskridande övervakning komma att innefatta myndighetsutövning av utländska tjänstemän på svenskt territorium. Sverige har dock under förhandlingarna inte sett några svårigheter med att acceptera denna samarbetsform.

Schengenkonventionen innehåller en liknande reglering avseende det polisiära samarbetet i artikel 40. Övervägande skäl talar för att nationella lagregler införs som avspeglar regleringen i tullsamarbetskonventionen och Schengenkonventionen om gränsöverskridande övervakning.

I den nya lagen anges under vilka förutsättningar gränsöverskridande övervakning får äga rum. Huvudregeln är att samtycke krävs från svensk myndighet. Övervakningen skall genast upphöra om en svensk myndighet begär det, eller om samtycke inte har lämnats inom fem timmar från gränsöverskridandet.

Riksåklagaren (RÅ) och Ekobrottsmyndigheten (EBM) har ifrågasatt hur det skall förhindras att övervakningsåtgärden kolliderar med en pågående förundersökning i Sverige och vem som skall ha tillgång till det material som framkommer under övervakningen, liksom hur de myndigheter som bedriver den svenska utredningen skall informeras om övervakningsåtgärden och vilka synpunkter som myndigheten därvid har möjlighet att anlägga på åtgärdens genomförande eller utformning.

I anslutning till en ansökan om gränsöverskridande övervakning skall samordningsenheten vid Tullverket genom kontroll i misstankeregistret förvissa sig om att den begärda övervakningen inte riskerar att skada en pågående svensk förundersökning. I de fall det kan finnas risk för det, skall Tullverket samråda med den svenska förundersökningsledaren innan samtycke lämnas.

7.3. Gränsöverskridande förföljande

7.3.1. Tullsamarbetskonventionens regler

Gränsöverskridande förföljande regleras i tullsamarbetskonventionens artikel 20. Denna samarbetsmetod är förknippad med mer långtgående befogenheter för de utländska tjänstemännen än gränsöverskridande övervakning, då de i vissa situationer har rätt att tillgripa tvångsåtgärder.

Om en person upptäcks på bar gärning i färd med att begå ett brott och sedan försöker fly till en annan stat skall förföljande tjänstemän ha rätt att fortsätta förföljandet över gränsen och gripa personen. Det huvudsakliga syftet med förföljandet skall vara att säkerställa ett utlämningsförfarande till den stat varifrån förföljandet påbörjades.

Huvudregeln är att den mottagande staten skall lämna sitt samtycke till förföljandet. Dock får det ske utan samtycke om de förföljande tjänstemännen inte hinner eller inte kan inhämta föregående samtycke. Gränsöverskridande förföljande får även ske om behöriga myndigheter i den mottagande staten inte har kunnat bege sig till platsen i tid för att ta upp förföljandet. Senast när de förföljande tjänstemännen passerar gränsen skall de kontakta de behöriga myndigheterna i den stat på vars territorium förföljelsen skall äga rum. Förföljandet skall genast upphöra om den mottagande staten begär det. Medlemsstaterna skall enligt artikel

• Sida 57
•  Original

20.1 underrätta depositarien om vilka tjänstemän denna bestämmelse skall vara tillämplig på.

Till skillnad mot gränsöverskridande övervakning får gränsöverskridande förföljande bara ske om en person tas på bar gärning i färd med att begå ett brott som sägs i artikel 19.2 i tullsamarbetskonventionen och som kan föranleda utlämning (räknas upp i avsnitt 7.1.1), eller för medhjälp till ett sådant brott. Detta innebär att förföljande in på svenskt territorium endast får ske om det är fråga om ett brott varpå fängelse i mer än ett år finns i den svenska straffskalan, t.ex. varusmuggling. I förhållande till de nordiska länderna krävs att fängelse finns i straffskalan för brottet i den ansökande staten. Det krävs alltså inte en bedömning att utlämning skall komma till stånd i det enskilda fallet, utan den lagstadgade straffskalan är avgörande. Det förhållandet att de flesta stater i regel inte lämnar ut sina egna medborgare utgör följaktligen inte hinder mot gränsöverskridande förföljande.

Fullbordas brottet först när gränsen till en annan medlemsstat passeras utgör det i princip inte grund för tjänstemän i den medlemsstat som personen lämnar att ta upp ett förföljande. Smugglingsbrottet måste vara fullbordat i det land vars myndigheter avser att fortsätta förföljandet över gränsen till ett annat land. Ett praktiskt exempel kan vara att danska tullen ingriper när en person med hjälp av en båt smugglar in narkotika till danska kusten och där gärningsmannen flyr med båten över till svenska kusten. Om de svenska myndigheterna inte hinner förvarnas kan de danska tjänstemännen fortsätta förföljandet in i Sverige och där gripa gärningsmännen, i avvaktan på att Tullverket eller polisen tar över ärendet. Danmark kan därefter göra en formell framställan om att utlämnande skall ske.

När förföljelsen äger rum till havs skall den ske enligt tullsamarbetskonventionens bestämmelser om man befinner sig på en medlemsstats territorium. Om den fortsätter ut på det fria havet eller i den ekonomiska zonen skall den emellertid genomföras i enlighet med internationell havsrätt som denna återges i FN:s havsrättskonvention.

Vid förföljande över gräns skall tjänstemännen vara lätta att identifiera antingen genom sin klädsel eller sina fordon t.ex. genom uniform eller märkt tjänstefordon. Detta är inte obligatoriskt vid gränsöverskridande övervakning.

Om de förföljande tjänstemännen omhändertar den flyende kan denne skyddsvisiteras och beläggas med handfängsel, i avvaktan på att myndigheterna i den mottagande staten skall överta omhändertagandet.

Efter en fullbordad operation skall de förföljande tjänstemännen infinna sig hos de behöriga nationella myndigheterna och redogöra för sitt uppdrag. På begäran av dessa myndigheter är de skyldiga att stå till förfogande tills alla omständigheter i samband med åtgärden har klargjorts i tillräcklig mån. Myndigheten i det land varifrån de förföljande tjänstemännen kommer, skall på begäran bistå vid en eventuell efterföljande utredning.

Sverige har avgivit en förklaring som innebär att inga geografiska begränsningar gäller för gränsöverskridande förföljande avseende tullsamarbete. Detta får således ske över alla typer av gränser, till skillnad från artikel 41 i Schengenkonventionen som endast tillåter förföljande

• Sida 58
•  Original

över landgräns. En annan skillnad är att Schengenkonventionen är tvingande för medlemsstaterna, medan tullsamarbetskonventionen ger staterna möjlighet att avge förklaringar beträffande tillämpligheten. Enligt Schengenkonventionen kan man välja om förföljande skall vara möjligt avseende alla utlämningsbara brott eller endast de allvarliga brott som finns uppräknade på en särskild lista. Tullsamarbetskonventionen medger förföljande endast avseende de brott som räknas upp i artikel 19.2 och enbart de brott som kan medföra utlämning.

7.3.2. Regel om gränsöverskridande förföljande införs

Regeringens förslag: Det skall vara tillåtet för utländska tjänstemän att förfölja misstänkta brottlingar in på svenskt territorium.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har lämnat förslaget utan erinran.

Skälen för regeringens förslag: Gränsöverskridande förföljande utgör ett viktigt inslag i tullsamarbetskonventionen. Det finns möjlighet för medlemsstaterna att vid ratifikationen helt eller delvis reservera sig gentemot denna form av gränsöverskridande samarbete genom att avge en förklaring. Vid undertecknandet av konventionen avgav dessutom varje stat en förklaring enligt artikel 20.6 som fastställer under vilka förutsättningar förföljandet skall genomföras på deras respektive territorium. Regeringen valde därvid, med förbehåll för ratifikation, att förklara att artikel 20.3 b skall tillämpas. Regeringen föreslår nu att riksdagen godkänner förklaringen, vilket innebär att Sverige inte kommer att ställa upp några geografiska eller tidsmässiga begränsningar för förföljandet.

Förutom i det gränstullsamarbetet med Norge och Finland föreskrivs inte något gränsöverskridande samarbete i Sveriges övriga internationella överenskommelser avseende tullsamarbete. Då det inte idag finns någon lämplig lagstiftning för situationer som dessa, föreslås en lagreglering som tillåter utländska tulltjänstemän att förfölja personer in på svenskt territorium.

Den nya lagen bör avspegla artikel 20 i tullsamarbetskonventionen. I bestämmelsen anges under vilka förutsättningar gränsöverskridande förföljande får äga rum, nämligen om en person har upptäckts på bar gärning i färd med att begå ett brott som sägs i artikel 19.2 och som kan föranleda utlämning eller vid medhjälp till ett sådant brott. Huvudregeln är att svensk myndighet skall lämna sitt samtycke till förföljandet och att det genast skall upphöra om svensk myndighet begär det.

Medlemsstaterna skall enligt artikel 20.1 underrätta depositarien om vilka myndigheters tjänstemän denna bestämmelse skall vara tillämplig på. För Sveriges räkning kommer bestämmelsen att bli tillämplig på tjänstemän vid Tullverket och Kustbevakningen samt polismän, vilket depositarien kommer att underrättas om i särskild ordning.

• Sida 59
•  Original

Schengenkonventionen innehåller bestämmelser om förföljande över gräns i artikel 41. En svensk lagreglering bör lämpligen se likartad ut. Den föreslagna regleringen bör vara tillämplig inte bara avseende tullsamarbetskonventionen utan även andra internationella överenskommelser som omfattar en liknande samarbetsmetod.

7.4. Gränsöverskridande kontrollerade leveranser

7.4.1. Bakgrund

Övervakning och förföljande av en misstänkt brottsling är traditionella arbetsmetoder i både polisens och Tullverkets brottsbekämpande arbete. I uppdraget ingår normalt att ingripa mot gärningsmannen så snart förutsättningar för detta föreligger. Inte minst i den gränsöverskridande brottsbekämpningen tillämpas dock i viss utsträckning vad som brukar kallas kontrollerade leveranser. Denna metod har tillämpats sedan 1960talet av både polis och Tullverket för att komma åt de personer som står bakom den organiserade narkotikahandeln. Metoden finns numera definierad i FN:s konvention från 1988 mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen, den s.k. narkotikabrottskonventionen, som Sverige tillträtt.

Narkotikabrottskonventionens definition av kontrollerad leverans lyder: ”Med kontrollerad leverans avses metoden att en olaglig eller misstänkt försändelse av narkotika, psykotropa ämnen, ämnen upptagna i förteckning I eller förteckning II fogade till denna konvention, eller ämnen med vilka sådana ämnen ersatts, förs ut ur, igenom eller in i ett eller flera länders territorium med de behöriga myndigheternas vetskap och under deras övervakning, i avsikt att identifiera personer som är inblandade i brott som anges i artikel 3, punkt 1, i konventionen.”

Begreppet kontrollerad leverans används således när tull eller polis avsiktligt underlåter att under en tid ingripa mot ett smugglingsbrott eller annan grov brottslighet som rör narkotikahandeln.

Narkotikabrottskonventionen förutsätter att de länder som ansluter sig till konventionen träffar bilaterala avtal om kontrollerade leveranser. Sverige har dock gjort så endast i begränsad omfattning.

7.4.2. Tullsamarbetskonventionens regler

Tullsamarbetskonventionens artikel 22 innehåller bestämmelser om kontrollerade leveranser. Enligt denna artikel skall medlemsstaterna åta sig att säkerställa att det på deras territorium på begäran av en annan medlemsstat kan tillåtas kontrollerade leveranser inom ramen för utredningar av utlämningsbara brott. Bestämmelsen är obligatorisk, såtillvida att det inte finns någon möjlighet för en stat att, i enlighet med artikel 30, avge en förklaring om att metoden inte skall tillämpas.

Metoden innebär att misstänkta eller olagliga sändningar av varor inte beslagtas vid gränsen utan tillåts fortsätta under övervakning till sin slutdestination. Leveransen kan hejdas för kontroll, men som ett led i en utredning tillåtas att fortsätta med oförändrat innehåll eller med helt eller

• Sida 60
•  Original

delvis utbytt innehåll. Syftet är att dels möjliggöra identifiering av de organisationer eller personer som står bakom den olagliga handeln, dels skapa förutsättningar för att kunna åtala dessa personer.

Det är den anmodade statens behöriga myndigheter som fattar beslut om att tillåta en kontrollerad leverans i enlighet med den nationella lagstiftningen och leveransen skall genomföras under ledning av den statens behöriga myndigheter. För att undvika varje avbrott av övervakningen skall den anmodade myndigheten överta kontrollen av leveransen vid gränsen eller vid en överenskommen punkt. Myndigheten skall säkerställa att varorna övervakas under återstoden av färden på ett sådant sätt att den när som helst kan gripa en misstänkt person och beslagta varorna.

Även Schengenkonventionen (artikel 73) innehåller likartade bestämmelser om kontrollerade leveranser. De viktigaste skillnaderna är att dessa bestämmelser endast avser leveranser av narkotika och psykotropa ämnen, medan tullsamarbetskonventionens bestämmelser är tillämpliga på brott som kan leda till utlämning. Schengenkonventionen innehåller inte heller några föreskrifter om att det är tillåtet att hejda försändelser för kontroll, såsom i tullsamarbetskonventionen.

7.4.3. Gällande rätt

I svensk rätt gäller i princip absolut åtalsplikt. Varken tull- eller kustbevakningstjänstemän, polis eller åklagare har rätt att utan laga stöd lämna brott obeivrade. En myndighet får inte av spaningsskäl underlåta att vidta föreskrivna åtgärder mot brott och mot en för brott misstänkt person. En kontrollerad leverans innebär emellertid inte att myndigheterna underlåter att ingripa, utan enbart att ingripandet skjuts upp. Metoden har, bl.a. till följd härav, inte ansetts stå i strid med den absoluta åtals- och förundersökningsplikten och polisens och tullens allmänna skyldighet att ingripa mot brott. Något behov av en uttrycklig lagreglering av metoden har hittills inte ansetts nödvändig (se bl.a. prop. 1983/84:111 s. 46 ff.). Frågan har dock varit föremål för flera utredningar; Rikspolisstyrelsen (SPANARK), Narkotikakommissionen (PM nr 5) och Rikspolisstyrelsens, Riksåklagarens och Generaltullstyrelsens rapport RPS 1994:3.

En kontrollerad leverans måste naturligtvis utföras med beaktande av de allmänna principerna om legalitet, behov och proportionalitet som bl.a. uttrycks i 8 § polislagen (1984:387). Arbetsgruppen bakom RPS rapport 1994:3 gjorde bl.a. följande överväganden vad gäller arbetsmetoden kontrollerade leveranser av narkotika m.m.: ”Metoden kontrollerade leveranser har använts under ett antal år och är allmänt vedertagen … Rätt använd ger metoden med kontrollerade leveranser enligt arbetsgruppens mening en utmärkt möjlighet att nå framgång vid bekämpning av grov narkotikabrottslighet i vissa fall som annars skulle te sig utsiktslösa.” Arbetsgruppen ansåg därför att kontrollerade leveranser utgör ett viktigt och nödvändigt instrument i kampen mot den organiserade och internationellt förgrenade narkotikahandeln och

• Sida 61
•  Original

framhöll att den används som ett led i det internationella samarbetet när det gäller narkotikabekämpning (s. 57-58).

Arbetsgruppen förväntade sig en ökad användning av arbetsmetoden kontrollerad leverans i takt med ett ökat internationellt samarbete i bekämpandet av den organiserade narkotikabrottsligheten. De juridiska och praktiska förutsättningarna för att genomföra en kontrollerad leverans är dock mycket varierande. Det kan enligt rapporten röra sig om beledsagade eller obeledsagade transporter av narkotika med flera olika typer av transportmedel t.ex. i handbagaget vid en flygning, gömt i lönnutrymmen i ett fordon, fasttejpat på en kurirs kropp eller till och med nedsvalt. Narkotikan kan också lastas bland andra varor i olika typer av fraktfordon.

Eftersom metoden är okonventionell och har inslag av internationellt samarbete är det enligt rapporten viktigt att lägga fast grundläggande normer för när och hur metoden får användas. Allmänt krävs att polisen och/eller Tullverket har tillgång till god och säker information om brottslingarna och deras planer och att det finns tidsmässigt utrymme att planera övervakningen av leveransen.

Förekomsten av misstanke om narkotikabrott av sådan grad att det är aktuellt med en kontrollerad leverans medför att förundersökning skall inledas. Ett beslut om kontrollerad leverans skall enligt rapporten fattas av åklagare efter samråd med tull och polis, varvid de tre myndigheterna skall vara överens om att den kontrollerade leveransen skall genomföras. Arbetsgruppen framhöll att en kontrollerad leverans alltid skall dokumenteras hos de inblandade myndigheterna. Enligt arbetsgruppen fungerar den beslutsordning som för närvarande råder inom de tre myndighetsområdena i allt väsentligt bra. Man ansåg därför inte att det fanns behov av att ändra beslutsfunktionerna.

7.4.4. Kontrollerade leveranser bör inte nu ytterligare regleras i lag

Regeringens bedömning: Något förslag till ytterligare lagreglering i frågan om kontrollerade leveranser bör inte läggas fram nu.

Promemorians förslag: I promemorian presenterades ett förslag som innebär att det i lag närmare regleras hur kontrollerade leveranser i Tullverkets regi skall utföras.

Remissinstanserna: Justitiekanslern (JK), Kustbevakningen (KBV), Socialstyrelsen, Ekobrottsmyndigheten (EBM) och Riksåklagaren (RÅ) har ställt sig kritiska till promemorians förslag.

Skälen för regeringens förslag: Användningen av metoden kontrollerad leverans har ökat på senare tid och förutses öka ytterligare som ett resultat av ett intensifierat internationellt samarbete och effektivare underrättelseverksamhet inom Tullverket. Det är inte längre enbart fråga om att använda metoden beträffande narkotika, utan på senare tid har behov uppkommit av att använda metoden även beträffande fall av omfattande cigarrett- och spritsmuggling. Tullsamarbetskonventionens hänvisning till utlämningsbara brott gör att

• Sida 62
•  Original

metoden även kan användas avseende andra typer av varor och sändningar som utgör normal eller grov varusmuggling.

Omständigheterna i de olika fallen varierar kraftigt. Varje enskilt fall kräver ingående juridiska och praktiska bedömningar och överväganden inför ställningstagandet om metoden skall användas eller inte. Även etiska aspekter måste vägas in när beslutet fattas, vilket ofta måste ske under tidspress och med flera myndigheter inblandade. Metoden aktualiserar därför en rad praktiska och rättsliga problem.

En orsak till att metoden med kontrollerade leveranser är att anse som en okonventionell metod är att den innehåller ett moment av s.k. provokation. De brottsbekämpande myndigheterna har enligt praxis och i doktrinen getts visst utrymme att använda sig av provokativa åtgärder. Förutsättningarna för att använda sådana metoder är att man aldrig får provocera en person att begå ett brott som annars inte skulle ha begåtts s.k. brottsprovokation. Däremot anses s.k. bevisprovokation tillåten. Därmed avses att en person som redan påbörjat en brottslig aktivitet förmås att avslöja sig eller att bevisning om ett redan begånget brott provoceras fram. Metoden kan inrymma att åtgärder vidtas för att ett planerat brott skall fullbordas under sådana förhållanden att bevis om detta kan säkras. En kontrollerad leverans kan sägas utgöra exempel på den sistnämnda situationen.

Enligt praxis skall provokativa åtgärder användas med största restriktivitet och med stor urskiljning. Beslut om användning av sådana metoder har också ansetts vara förbehållet juristutbildad personal. Vidare måste hänsyn tas till brottets svårighetsgrad och misstankens styrka liksom till åtgärdens art och det intrång för den enskilde som kan vara förenat med användningen.

Promemorians förslag har kritiserats av Justitiekanslern (JK), Kustbevakningen (KBV), Socialstyrelsen, Ekobrottsmyndigheten (EBM) och Riksåklagaren (RÅ). JK har avstyrkt förslaget och ansett att det framstår som mindre lämpligt att regleringen ges en så pass allmän form som föreslagits. JK har vidare ifrågasatt om lagförslaget kan anses innefatta en tillfredsställande balans mellan effektivitet och rättssäkerhet. Den föreslagna bestämmelsen väcker enligt JK en rad frågor, såsom t.ex. vilken styrka om misstanke som krävs samt formerna för prövningen av vissa åtgärder i samband med förfarandet. Kustbevakningen (KBV) har visserligen ansett att tiden nu är mogen att i svensk lag reglera under vilka förutsättningar kontrollerade leveranser skall få tillämpas i brottsbekämpningen. Samtidigt har emellertid KBV funnit att promemorian i sig inte ger ett tillräckligt allsidigt underlag för att kunna läggas till grund för lagstiftning om kontrollerade leveranser. Den föreslagna lagtexten är, enligt KBV, oklar både såvitt avser förutsättningar för beslut om metoden och ansvar för genomförandet. RÅ och EBM menar att det klart måste framgå av lagtexten att det är åklagaren som har att besluta om en kontrollerad leverans skall genomföras eller ej.

Sverige har genom artikel 22 i tullsamarbetskonventionen åtagit sig att säkerställa att kontrollerade leveranser får äga rum på svenskt territorium. Artikeln är obligatorisk såtillvida att det enligt artikel 30 inte finns möjlighet för medlemsstaterna att avge en förklaring med innebörd att

• Sida 63
•  Original

metoden inte skall tillämpas. Kontrollerade leveranser förekommer redan i Sverige. Som ovan beskrivits har dock metoden inte givits någon närmare reglering i lag, utan förfarandet har utvecklats i praxis. I de tidigare lagstiftningsärenden då frågan varit aktuell har lagstiftaren, som tidigare angivits, ansett att kontrollerade leveranser inte bör ges någon ytterligare reglering i lag (jfr. prop. 1983/84:111 s. 46 ff. och prop. 1990/91:127). Det har på senare tid blivit aktuellt att tillämpa metoden även avseende transporter av tobak eller alkohol som på ett otillåtet sätt förs in i landet eller misstänks utgöra ett skatteundandragande. En arbetsgrupp med företrädare för Tullverket och åklagarmyndigheterna har återigen börjat undersöka hur metoden tillämpas och om det finns behov av ytterligare reglering i lag.

Enligt regeringens bedömning kan metoden med kontrollerade leveranser, såsom den idag används, tillämpas utan att den kommer i konflikt med svensk lagstiftning. Med hänsyn till att åtgärden inte bara aktualiseras i det internationella samarbetet utan även på svenskt territorium, liksom på initiativ av andra svenska myndigheter än Tullverket, framstår det vidare som nödvändigt att företa en mer grundläggande utredning och analys av behovet och lämpligheten i att genom lagstiftning ytterligare reglera förfarandet med kontrollerade leveranser än den som varit möjlig att göra inom ramen för arbetet med promemorian.

Regeringen finner mot bakgrund av det anförda inte skäl att nu lägga fram förslag till lagstiftning på området.

7.5. Speciella utredningsgrupper

7.5.1. Tullsamarbetskonventionen

Artikel 24 i tullsamarbetskonventionen reglerar arbetet i särskilda internationella utredningsgrupper (specialutredningslag).

Medlemsstaterna kan komma överens om att sätta ihop särskilda grupper med tjänstemän i syfte att genomföra svåra och krävande utredningar som kräver samtidiga och samordnade insatser från flera länder. Grupperna kan också sättas samman för att samordna gemensamma insatser för att förhindra och upptäcka bestämda typer av överträdelser och inhämta uppgifter om delaktiga personer och deras metoder.

Grupperna får endast inrättas för ett bestämt syfte och för viss begränsad tid. Deltagande i gruppen ger inte tjänstemännen några befogenheter att ingripa på en annan stats territorium. Tjänstemännen har således inte rätt att med stöd av denna artikel vidta tvångsåtgärder eller annan myndighetsutövning på främmande stats territorium.

Gruppen skall ledas av en tjänsteman från den medlemsstat där verksamheten skall bedrivas. Denna medlemsstat skall även ansvara för att de organisatoriska förutsättningarna fungerar för att gruppen skall kunna utföra sitt uppdrag. Under uppdraget skall gruppen följa lagstiftningen i den stat där uppdraget utförs.

• Sida 64
•  Original

7.5.2. Nationell reglering är inte nödvändig

Regeringens bedömning: Någon särskild nationell reglering för att svenska tjänstemän skall kunna delta i eller ansvara för speciella utredningsgrupper är inte nödvändig.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har lämnat förslaget utan erinran. Skälen för regeringens bedömning: Tillsättande av specialutredningslag är frivilligt och gruppen är tänkt att bildas efter överenskommelse mellan länderna. De deltagande tjänstemännen ges inte heller befogenheter att vidta några myndighetsåtgärder på främmande staters territorium. Bestämmelsen får närmast ses som en rambestämmelse om hur ansvaret kan fördelas i internationella arbetsgrupper.

Gemensamma aktioner och kontroller, t.ex. avseende narkotikatrafiken, förekommer redan idag, liksom gemensamma brottsutredningar. En särskild nationell reglering för att svenska tjänstemän skall kunna delta i eller ansvara för sådana grupper här i Sverige synes inte behövlig.

8. Gränsöverskridande åtgärder

I anslutning till de gränsöverskridande åtgärder som har behandlats i avsnitt 7 uppkommer vissa frågor vilka här kommer att behandlas.

8.1. Utländska tjänstemäns befogenheter och skyldigheter

8.1.1. Tullsamarbetskonventionen

Inom tullsamarbetskonventionens ram skall den mottagande statens myndighet på begäran av de förföljande tjänstemännen frihetsberöva den flyende för att hålla kvar vederbörande eller fastställa dennes identitet. En stat kan enligt konventionen (artikel 20.4) tillåta att utländska tjänstemän i samband med gränsöverskridande förföljande på dess territorium berövar den flyende friheten. Sverige har tillåtit detta med avseende på de övriga medlemsstaterna som har tillträtt konventionen.

I dessa fall är det enligt tullsamarbetskonventionen tillåtet för de utländska tjänstemännen att skyddsvisitera den frihetsberövade. Vidare får de utländska tjänstemännen omhänderta föremål samt belägga den frihetsberövade med handfängsel under transport. Den frihetsberövade skall genast överlämnas till den mottagande statens myndigheter.

Både vid gränsöverskridande övervakning och gränsöverskridande förföljande har den mottagande staten alltid rätt att när som helst beordra att åtgärden på dess territorium avbryts. De har även rätt att meddela instruktioner som de övervakande eller förföljande tjänstemännen skall följa. Vidare skall övervakning och förföljande in på ett annat lands territorium ske med iakttagande av den mottagande statens lagar och de

• Sida 65
•  Original

övriga villkor som landets myndigheter ställer upp. De utländska tjänstemännen får medföra sina tjänstevapen om inte den mottagande staten har förbjudit det, men dessa vapen får bara användas i nödvärn. Sverige har i samband med undertecknandet av tullsamarbetskonventionen inte ställt upp något förbud mot medförande av tjänstevapen in på svenskt territorium.

8.1.2. Gällande rätt

Polisens befogenheter att i Sverige genomföra förföljande och övervakning samt att använda tvångsmedel regleras huvudsakligen i rättegångsbalken (RB) och polislagen (1984:387). I RB finns regler om polisens brottsutredande verksamhet i samband med förundersökning, t.ex. gripande av en för brott misstänkt person, beslag, kroppsvisitation och husrannsakan. När det inte pågår en förundersökning är vissa allmänna regler i polislagen tillämpliga när det gäller spaning och utredning, omhändertagande av person för identifiering samt kroppsvisitering av säkerhetsskäl, s.k. skyddsvisitation.

När det gäller Tullverkets och Kustbevakningens verksamhet för utredning av brott finns det bestämmelser i varusmugglingslagen och lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning. Tull- och kustbevakningstjänstemän har samma befogenhet som polismän enligt RB att gripa den som är misstänkt för brott enligt varusmugglingslagen (14 § andra stycket), liksom att ta egendom i beslag och företa husrannsakan när det gäller brott enligt varusmugglingslagen (15 och 18 §§). De har också befogenhet att utföra kroppsvisitation när det finns anledning att anta att någon som anträffas vid gränsen har på sig gods som kan tas i beslag enligt 19 § varusmugglingslagen.

Vidare följer av 29 § polislagen att tull- och kustbevakningstjänstemän på samma sätt som polisen får använda befogat våld för att genomföra ett lagligen grundat frihetsberövande. Enligt lagen om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning, har Kustbevakningen vissa befogenheter att utföra husrannsakan.

Det finns för närvarande inte någon reglerad rätt för tull- och kustbevakningstjänstemän att skyddsvisitera någon. En sådan reglering föreslås emellertid i prop. 1999/2000:124 En ny smugglingslag, efter förebild i 19 § polislagen. Enligt den föreslagna regeln skall befogenheterna för tull- och kustbevakningstjänstemän utsträckas till att gälla dels i motsvarande mån som för polisman enligt 19 § första stycket 1 polislagen att vid ett ingripande besluta om kroppsvisitation för att omhänderta vapen och andra farliga föremål, dels omhändertagande av ett påträffat föremål under den tid som ingripandet pågår.

• Sida 66
•  Original

8.1.3. Utländska tjänstemäns befogenheter vid

gränsöverskridande förföljande

Regeringens förslag: De utländska tjänstemännen skall vid gränsöverskridande förföljande ha befogenheter att:

• omhänderta den förföljda personen till dess att svenska behöriga tjänstemän kan fastställa vederbörandes identitet eller frihetsberöva denna,
• visitera en förföljd person som har omhändertagits, vilket omfattar såväl rätt att skyddsvisitera personen i fråga som att söka efter föremål som kan antas ha betydelse för utredning om brott eller kan ha frånhänts någon genom brott
• i samband med frihetsberövande av en förföljd person omhänderta föremål som kan antas ha betydelse för utredning om brott eller ha avhänts någon genom brott, samt
• belägga den förföljda personen som frihetsberövats med handfängsel.

De utländska tjänstemännen skall vara skyldiga att följa svensk lag och annan författning samt instruktioner som meddelas av svensk behörig myndighet, liksom att alltid kunna styrka sin behörighet och identitet. Det skall vara förbjudet för de utländska tjänstemännen att beträda bostäder eller andra platser som inte är öppna för allmänheten, eller använda tjänstevapen annat än i nödvärn.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Sveriges industriförbund har betonat vikten av att utländska tjänstemän inte skall ha rätt att bereda sig tillträde till företagslokaler vid gränsöverskridande förföljande.

Skälen för regeringens förslag

Bestämmelser om de befogenheter som de utländska tjänstemännen skall ges enligt tullsamarbetskonventionen bör meddelas i lag.

Utländska tjänstemäns befogenheter

Enligt tullsamarbetskonventionen och Sveriges förklaring i anslutning till undertecknandet av konventionen, skall behöriga tjänstemän från de medlemsstater i EU som har ratificerat konventionen som utför gränsöverskridande förföljande in i Sverige få beröva den flyende friheten här samt visitera vederbörande och därvid omhänderta föremål. Dessa åtaganden innebär överlämnande av myndighetsutövning till annan stats myndigheter och förutsätter således lagreglering.

Den befogenhet att beröva den flyende friheten som utländska tjänstemän skall ges enligt tullsamarbetskonventionen, avser endast ett tillfälligt omhändertagande i avvaktan på att svensk behörig tjänsteman kan fastställa personens identitet eller frihetsberöva denne.

• Sida 67
•  Original

När det gäller de utländska tjänstemännens befogenheter att kroppsvisitera en flyende som har berövats friheten och att ta föremål i beslag, anser regeringen på liknande sätt som ifråga om internationellt polisiärt samarbete (prop. 1999/2000:64), att praktiska skäl talar för en tydligare reglering i svensk rätt än den som finns i tullsamarbetskonventionen. I tullsamarbetskonventionen, artikel 20.4, anges på liknande sätt som i Schengenkonventionen att utländska tjänstemän som har frihetsberövat en flyende får omhänderta föremål i samband med att den flyende får underkastas säkerhetsvisitation.

En bestämmelse bör införas med innebörd att de utländska tjänstemännen får visitera en förföljd person som har omhändertagits, såväl av säkerhetsskäl som för att söka efter föremål som kan antas ha betydelse för utredning om brott eller kan ha avhänts någon genom brott. Vidare bör de utländska tjänstemännen ges rätt att belägga den förföljda personen som frihetsberövats med handfängsel inom ramarna för vad svensk rätt medger samt, för det tredje, i samband med frihetsberövandet omhänderta föremål som kan förverkas enligt 36 kap. 3 § 2 brottsbalken och föremål som kan antas ha betydelse för utredning om brott eller ha avhänts någon genom brott.

Detta ger de utländska tjänstemännen tillräckliga möjligheter att i anslutning till ett gränsöverskridande förföljande omhänderta föremål i avvaktan på att en svensk tjänsteman kan ta föremålen i beslag.

I samband med gränsöverskridande övervakning ger tullsamarbetskonventionen inte de utländska tjänstemännen några befogenheter att använda tvångsmedel i den mottagande staten. Det finns inte heller några praktiska skäl för Sverige att gå längre än konventionen i det avseendet.

De utländska tjänstemännens skyldigheter

Tullsamarbetskonventionen innehåller regler som begränsar de utländska tjänstemännens rätt att utöva den gränsöverskridande verksamheten. Bl.a. finns föreskrifter om skyldighet för de utländska tjänstemännen att följa svensk lag och annan författning samt att de alltid skall kunna styrka sin identitet. Vidare innehåller konventionen regler om förbud som inskränker de utländska tjänstemännens befogenheter, t.ex. förbud att i Sverige beträda platser som inte är öppna för allmänheten och att använda tjänstevapen annat än i nödvärnssituationer. Om allmänheten har tillträde till en företagslokal, t.ex. ett varuhus, har de utländska tjänstemännen således rätt att gå in även där.

Bestämmelser om de utländska tjänstemännens skyldigheter samt avgränsningar av befogenheterna bör enligt regeringens mening ges i anslutning till de bestämmelser där befogenheterna ges. En bestämmelse bör alltså införas som innebär att de utländska tjänstemännen är skyldiga att följa svensk lag och annan författning samt instruktioner som meddelas av svensk behörig myndighet. Vidare skall de alltid kunna styrka sin behörighet och identitet. De får inte bereda sig tillträde till bostäder eller andra platser som inte är öppna för allmänheten. Slutligen får de utländska tjänstemännen inte heller använda sina tjänstevapen annat än i nödvärnssituationer.

• Sida 68
•  Original

8.2. Frihetsberövande i avvaktan på provisoriskt anhållande

8.2.1. Tullsamarbetskonventionen

I samband med gränsöverskridande förföljande kommer utländska tjänstemän under vissa förutsättningar att få frihetsberöva den flyende. Detta följer av tullsamarbetskonventionen och den förklaring som Sverige avgivit i samband med undertecknandet.

En under sådana förutsättningar frihetsberövad person får enligt konventionen hållas kvar av lokala myndigheter för förhör i enlighet med nationella bestämmelser. Konventionen föreskriver vidare att utländska medborgare skall frisläppas senast sex timmar efter ingripandet, timmarna från midnatt fram till klockan nio ej inräknade, såvida lokala behöriga myndigheter inte tidigare har mottagit en framställning om tillfälligt omhändertagande för utlämning i någon form, dvs. en begäran om s.k. provisoriskt anhållande.

8.2.2. Gällande rätt

Kvarhållande för förhör

Inom ramen för en pågående förundersökning finns regler om kvarhållande för förhör i 23 kap. rättegångsbalken. En person som inte är anhållen eller häktad får hållas kvar för förhör i högst sex timmar, eller om det är av synnerlig vikt att den som är misstänkt är tillgänglig för fortsatt förhör ytterligare sex timmar. När förhöret är avslutat får den förhörde omedelbart avlägsna sig, om inte åklagare beslutar att anhålla denne.

Innan en förundersökning har inletts har polisen endast begränsade möjligheter att hålla förhör. Reglerna om kvarhållande för förhör är då inte tillämpliga.

Både tull- och kustbevakningstjänstemän har enligt 14 § andra stycket varusmugglingslagen rätt att medtaga personer till förhör om de är misstänkta för varusmugglingsbrott eller har varit närvarande vid brottet. Det finns däremot inte något stöd i varusmugglingslagen eller RB att utan beslut om anhållande av åklagare hålla kvar en person efter att förhöret är avslutat.

Utlämning för brott

Svenska regler för utlämning finns i två lagar, dels lagen (1957:668) om utlämning för brott, dels lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge.

För att utlämning skall kunna ske från Sverige förutsätts att någon är misstänkt, tilltalad eller dömd i en främmande stat för en gärning för vilken det i Sverige är föreskrivet fängelse i mer än ett år, eller avseende de nordiska länderna att det är stadgat fängelse för brottet i det landet. Svenska medborgare får under vissa angivna omständigheter utlämnas till de nordiska länderna men inte till andra länder.

• Sida 69
•  Original

Den som kan bli föremål för utlämning får, om det finns en begäran om det från den stat som begär utlämning eller om det finns en efterlysning, omedelbart anhållas (s.k. provisoriskt anhållande) eller åläggas reseförbud eller anmälningsskyldighet.

8.2.3. Bestämmelse om provisoriskt frihetsberövande införs

Regeringens förslag: En utländsk tjänsteman får frihetsberöva en person för en kortare tid i avvaktan på en begäran om s.k. provisoriskt anhållande inför utlämning för brott.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna Riksåklagaren (RÅ) förordar att bestämmelsen bör formuleras så att det klart framgår att en svensk tjänsteman inte under alla förhållanden är skyldig att följa en utländsk tjänstemans begäran om att kvarhålla och förhöra en förföljd person. RÅ har vidare berört frågan hur tiden för förvarstagande skall behandlas om regelverket om utlämning inte blir tillämpligt. Hovrätten för Skåne och Blekinge saknar ett klargörande av hur utlämningshinder, såsom t.ex. medborgarskap, beaktas vid brott som kan föranleda utlämning.

Skälen för regeringens förslag: För att Sverige skall kunna uppfylla sina åtagande enligt tullsamarbetskonventionen att hålla kvar den flyende under en viss tid i avvaktan på en begäran om provisoriskt anhållande eller någon annan tvångsåtgärd för utlämning, måste svensk rätt kompletteras med en regel om frihetsberövande i den särskilda situation som kan föreligga efter ett gränsöverskridande förföljande. De svenska bestämmelserna som beskrivits ovan avser endast fall då förundersökning har inletts.

I de fall där den flyende har avslöjats på bar gärning vid utförande av ett brott, eller är häktad och har rymt, är det oftast möjligt att inleda förundersökning i Sverige. Svensk domstol är nämligen behörig enligt 2 kap. 2 § första stycket brottsbalken om den flyende är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige, eller om det gäller en utlänning och det aktuella brottet kan föranleda fängelse i mer än sex månader. Om förundersökning inleds blir, utöver reglerna om kvarhållande för förhör, även reglerna om frihetsberövande enligt 24 kap. rättegångsbalken tillämpliga. Det är dock inte möjligt att inleda förundersökning i alla fall där gränsöverskridande förföljande kan komma ifråga

Syftet med tullsamarbetskonventionens bestämmelse och frihetsberövandets längd, synes i första hand vara att bereda möjlighet att hålla den flyende i förvar till dess att den stat denne har flytt från hinner göra en framställning om s.k. provisoriskt anhållande eller någon annan tvångsåtgärd. De svenska reglerna om kvarhållande för förhör däremot syftar till att säkerställa att ett förhör kan genomföras, varefter den förhörde har rätt att avlägsna sig om inte åklagaren beslutar att anhålla vederbörande.

De svenska reglerna om kvarhållande för förhör synes därför inte räcka till för att uppfylla Sveriges åtagande enligt tullsamarbetskonventionen

• Sida 70
•  Original

att hålla kvar den flyende i avvaktan på en begäran om s.k. provisoriskt anhållande eller annan tvångsåtgärd. Att försöka uppfylla de aktuella åtagandet enligt tullsamarbetskonventionen med stöd av dessa regler vore, såsom påpekats i prop. 1999/2000:64 s. 106, att öppna för en användning av reglerna om kvarhållande för förhör som går utöver deras syfte.

Inom ramen för en pågående förundersökning är det vidare möjligt att hålla kvar den flyende med stöd av reglerna i 24 kap. RB om frihetsberövande, när det finns förutsättningar för det. Inte heller dessa regler ger emellertid Sverige möjlighet att fullt ut leva upp till åtagandet, eftersom de inte blir tillämpliga i anslutning till varje form av gränsöverskridande förföljande.

För att Sverige skall kunna leva upp till sitt åtagande i de fall när varken rättegångsbalkens eller någon av de bägge utlämningslagarnas regler är tillämpliga, anser regeringen att en särskild regel bör införas i den nya lagen. Regeln bör ge de svenska behöriga myndigheterna möjlighet att under en kortare tid hålla kvar en person som omhändertagits i samband med ett gränsöverskridande förföljande, i avvaktan på begäran om s.k. provisoriskt anhållande eller annan tvångsåtgärd. Den nya bestämmelsen bör följa den princip i tullsamarbetskonventionen som gäller för utländska medborgare, nämligen att frisläppande skall ske senast sex timmar efter frihetsberövandet, timmarna mellan midnatt och klockan nio på morgonen ej inräknade, om inte en svensk myndighet dessförinnan har mottagit en framställning om tillfälligt omhändertagande för utlämning.

Regeln bör gälla också för svenska medborgare. När den utländske tjänstemannen påbörjar ett gränsöverskridande förföljande skall denne, som tidigare nämnts, inte behöva ta ställning till om en utlämning kan komma att bli aktuell i det enskilda fallet. I det skede när den flyende har omhändertagits av den utländske tjänstemannen och en svensk behörig tjänsteman har att ta ställning till frågan om att hålla kvar personen, finns det anledning att göra en bedömning av om utlämning kan komma att ske. I detta sammanhang bör beaktas om den omhändertagne är svensk medborgare, vilket ofta utesluter utlämning även till de nordiska länderna. Det kan då bli aktuellt att överväga att inleda en svensk förundersökning.

Riksåklagaren har i sitt remissyttrande berört frågan vilka följder frihetsberövandet får om den andra staten inte begär utlämning.

När en svensk förundersökning inletts, blir rättegångsbalkens regler tillämpliga. Samma rutiner torde kunna tillämpas som idag när en person som är efterlyst grips och en begäran om utlämning görs till svenska myndigheter, men en svensk myndighet av något skäl istället inleder förundersökning. Så kan exempelvis ske därför att det är tydligt att en utlämning inte kan komma ifråga.

Den nya bestämmelsen bör utformas med motsvarande bestämmelse i lagen om internationellt polissamarbete som förebild.

• Sida 71
•  Original

8.3. Utländska tjänstemäns straffrättsliga ställning

8.3.1. Tullsamarbetskonventionen

I tullsamarbetskonventionen föreskrivs i artikel 19.8 att tjänstemän som är på uppdrag på en annan stats territorium skall behandlas likadant som de nationella tjänstemännen vad gäller överträdelser som de gör sig skyldiga till eller är offer för.

8.3.2. Gällande rätt

Svenska tjänstemän åtnjuter i myndighetsutövning särskilt straffrättsligt skydd enligt 17 kap. brottsbalken, varigenom t.ex. våld eller hot mot tjänsteman utgör en straffbar gärning. Vidare är tjänstemän vid myndighetsutövning underkastade särskilt straffrättsligt ansvar enligt 20 kap. brottsbalken, då en tjänsteman kan dömas för tjänstefel. Därutöver omfattas svenska tjänstemän av bestämmelsen om olaga diskriminering enligt 16 kap. 9 § andra stycket brottsbalken.

8.3.3. Utländska tjänstemän jämställs med svenska tjänstemän

Regeringens förslag: Utländska tjänstemän skall jämställas med svenska tjänstemän vad gäller straffrättsligt ansvar och skydd när de utför gränsöverskridande tullsamarbete på svenskt territorium.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) förordar att även 16 kap. 9 § andra stycket brottsbalken bör göras tillämpligt på utländska tjänstemän för att dessa skall jämställas med svenska tjänstemän.

Skälen för regeringens förslag: Mot bakgrund av att lagen avses kunna användas generellt ifråga om tullsamarbete är det - på motsvarande sätt som Lagrådet har framhållit i yttrande över remissen Polissamarbete m.m. med anledning av Sveriges anslutning till Schengen - naturligt att likställa utländsk myndighetsutövning med svensk och beträffande skydd för utländska tjänstemän tillämpa samma lagrum som ifråga om svenska tjänstemän. En bestämmelse bör således införas varigenom brottsbalkens regler om tjänstemäns straffrättsliga skydd görs tillämpliga på utländska tjänstemän.

Svenska regler om straffrättsligt ansvar och skydd täcker fel eller försummelse som har begåtts vid eller i myndighetsutövning. En hänvisning i den nya lagen till dessa regler är tillräcklig för att jämställa utländska tjänstemän med svenska avseende straffrättsligt skydd och ansvar när de vid gränsöverskridande tullsamarbete befinner sig på svenskt territorium. Därutöver finns bestämmelser i 20 kap.2 och 3 §§brottsbalken om mutbrott och brott mot tystnadsplikt, som inte förutsätter att gärningen har begåtts vid myndighetsutövning och följaktligen inte kräver särskild reglering för att bli tillämpliga på utländska tjänstemännen. Såvitt avser straffrättsligt ansvar bör således 20 kap. 1 §

• Sida 72
•  Original

brottsbalken göras tillämplig på utländska tjänstemän som utför gränsöverskridande arbetsuppgifter enligt lagen om internationellt tullsamarbete, genom en hänvisning i 3 kap. 9 §. Ansvar enligt t.ex. 20 kap.2 och 3 §§brottsbalken förutsätter inte myndighetsutövning, varför bestämmelserna är tillämpliga på de utländska tjänstemännen utan särskild hänvisning.

DO har anfört att förbudet mot olaga diskriminering enligt 16 kap. 9 § andra stycket brottsbalken bör vara tillämpligt även på de utländska tjänstemän som utför uppgifter enligt den nya lagen. Den aktuella bestämmelsen avser tjänstemän i allmän tjänst eller allmänt uppdrag som har att tillhandagå personer ur allmänheten i olika avseenden. I dessa situationer får tjänstemännen inte diskriminera någon på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, genom att inte gå honom tillhanda på de villkor som tillämpas i verksamheten i förhållande till andra.

Den nya lagen reglerar utländska tjänstemäns rätt att i vissa fall utföra gränsöverskridande övervakning och gränsöverskridande förföljande. Bestämmelsen om olaga diskriminering omfattar bl.a. den som är anställd i allmän tjänst. Den generella serviceskyldigheten för offentliganställda enligt sekretesslagen, förvaltningslagen och andra författningar kan emellertid inte anses gälla även för utländska tjänstemän som utför ett tillfälligt uppdrag här i form av gränsöverskridande övervakning eller gränsöverskridande förföljande. Dessa åtgärder kan, som framgått, bli aktuella bara under vissa förutsättningar. Gränsöverskridande övervakning kan ske av en person mot vilken det riktas en brottsmisstanke som är så konkretiserad att en förundersökning har inletts. Gränsöverskridande förföljande förutsätter att den som förföljs har iakttagits i färd med att begå ett brott. De personer som kan bli föremål för gränsöverskridande övervakning eller förföljande är således föremål för förhållandevis starka brottsmisstankar. I dessa situationer har de utländska tjänstemännen enligt regeringens uppfattning inte i något avseende att tillhandagå personer ur allmänheten på det sätt som avses i 16 kap. 9 § andra stycket brottsbalken. Regeringen anser det därför inte motiverat att för dessa situationer göra bestämmelsen om olaga diskriminering tillämplig på utländska tjänstemän.

8.4. Skadestånd

8.4.1. Tullsamarbetskonventionen

Vid gränsöverskridande uppdrag kan utländska tjänstemän orsaka skador som enligt våra skadeståndsregler skulle medföra skadeståndsskyldighet för den utländska tjänstemannens arbetsgivare. Enligt artikel 19.5 i tullsamarbetskonventionen skall sådana skador ersättas på samma sätt som om den orsakats av en inhemsk tjänsteman. Artikel 19.5 i tullsamarbetskonventionen innebär vidare att skador som någon åsamkats av svenska tjänstemän i utlandet skall ersättas av den stat där den gränsöverskridande åtgärden utförs.

• Sida 73
•  Original

8.4.2. Gällande rätt

För svensk del gäller skadeståndslagens (1972:207) regler i 3 kap. 2 § för skador som staten eller kommunen orsakar vid myndighetsutövning. Enligt denna bestämmelse skall stat eller kommun ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen svarar. Detta skadeståndsansvar gäller således för svenska tulltjänstemäns verksamhet. Däremot omfattar inte detta skadeståndsansvar skador som orsakas av utländska tjänstemän på uppdrag i Sverige förutom i vissa specialreglerade situationer, t.ex. enligt 70 § räddningstjänstlagen (1986:1102).

8.4.3. Regler om skadeståndsskyldighet införs

Regeringens förslag: Den svenska staten skall ta ansvar för att tredje man ersätts för skador som utländska tjänstemän orsakar vid gränsöverskridande samarbete på svenskt territorium. I de fall skador orsakas av svenska tjänstemän vid gränsöverskridande åtgärder i en annan stat skall dock inte den svenska staten bli skadeståndsskyldig enligt svenska skadeståndsregler.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Den föreslagna bestämmelsen som begränsar svenska statens ersättningsskyldighet vad gäller skador som har vållats av svenska tjänstemän i andra stater saknar dock motsvarighet i promemorian.

Remissinstanserna. Flertalet remissinstanser har lämnat förslaget till reglering av skadestånd utan erinran. Justitiekanslern (JK) har förordat att lagen kompletteras med en bestämmelse som utesluter att svenska staten blir skadeståndsskyldig enligt svenska skadeståndsregler i de fall skador orsakas av svenska tjänstemän i en annan stat.

Skälen för regeringens förslag: I propositionen Polissamarbete m.m. med anledning av Sveriges anslutning till Schengen (1999/2000:64) föreslås en reglering, som liknar den i räddningstjänstlagen (1986:1102), genom vilken staten åtar sig ersättningsansvaret gentemot tredje man för skador som utländsk polistjänsteman orsakar vid gränsöverskridande polisiärt samarbete i Sverige. En särskild bestämmelse med samma innebörd bör införas i lagen om internationellt tullsamarbete.

Artikel 19.5 i tullsamarbetskonventionen innebär vidare att skador som någon åsamkats av svenska tjänstemän i utlandet skall ersättas av den stat där den gränsöverskridande åtgärden utförs. Som JK har påpekat i sitt remissyttrande beträffande Ds 1999:31 Polissamarbete m.m. med anledning av Schengen kan dock knappast de svenska ersättningsbestämmelserna t.ex. i skadeståndslagen, tolkas så att de enbart är tillämpliga vid myndighetsutövning inom landets gränser. Därmed skulle en skadelidande kunna rikta sitt anspråk både mot svenska staten och mot den mottagande staten. JK har ifrågasatt om det verkligen skall finnas en sådan dubbel ersättningsmöjlighet.

• Sida 74
•  Original

Regeringen instämmer i JK:s bedömning. Tullsamarbetskonventionen innebär att den mottagande staten åtar sig att ersätta den skadelidande som om skadan orsakats av dess egna tjänstemän. En ordning där en skadelidande kan ersättas av båda de inblandade staterna skulle kunna leda till tillämpningssvårigheter eftersom förutsättningarna för skadeståndsansvar liksom ersättningsnivåer kan variera kraftigt. Det skulle också kunna leda till höga administrationskostnader och missbruk. Lagförslaget bör därför kompletteras med en bestämmelse som utesluter att svenska staten blir skadeståndsskyldig enligt svenska skadeståndsrättsliga regler i de fall skador orsakats av svenska tjänstemän i en annan stat.

8.5. Tjänstevapen

8.5.1. Tullsamarbetskonventionen

Artiklarna 20 och 21 i tullsamarbetskonventionen reglerar gränsöverskridande övervakning och gränsöverskridande förföljande vari tjänstemän ges möjlighet att ta med sig sina tjänstevapen in på annan stats territorium, om det inte uttryckligen förklarats otillåtet i den aktuella staten. Tjänstevapnen får dock användas endast i situationer av berättigat nödvärn.

Sverige har i samband med undertecknandet av konventionen inte avgivit någon förklaring av den innebörden att det skulle vara otillåtet för utländska tjänstemän att bära vapen med sig i fall av gränsöverskridande samarbete på svenskt territorium.

8.5.2. Gällande rätt

Enligt 2 kap. 1 § vapenlagen (1996:67) krävs tillstånd för att inneha skjutvapen eller ammunition, liksom för att införa skjutvapen eller ammunition till Sverige. Enligt 1 kap. 8 § vapenlagen gäller tillståndsplikten inte skjutvapen och ammunition som innehas av svenska staten, t.ex. polis, Tullverket och Kustbevakningen. Undantaget gäller emellertid inte andra stater än Sverige.

8.5.3. Medförande av tjänstevapen tillåts

Regeringens förslag: Användande av tjänstevapen skall begränsas till att omfatta endast nödvärnssituationer. Den nya lagen skall innehålla en upplysning om bestämmelsen i 11 kap. 1 § f vapenlagen.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Ekobrottsmyndigheten (EBM) har påpekat att promemorians förslag ger intryck av att vapen får användas så snart en nödvärnssituation föreligger, vilket inte torde vara avsett. Bestämmelsen borde enligt EBM utformas så att tjänstevapen inte får användas. En sådan skrivning utesluter nämligen inte att den utländske tjänstemannen i en nödvärnssituation kan vara berättigad att använda sitt vapen under

• Sida 75
•  Original

förutsättning att denne befunnit sig i en synnerligen allvarlig situation. Huruvida den utländske tjänstemannen varit berättigad att till sitt fredande använda vapen får avgöras bl.a. med ledning av bestämmelserna i 24 kap. brottsbalken.

Skälen för regeringens förslag: När det gäller vapenlagens krav på tillstånd för införande av vapen, har det i anslutning till lagen om internationellt polissamarbete införts en regel i vapenlagen (11 kap. 1 § f) som gör det möjligt för regeringen att förordna att lagen inte skall gälla i fråga om skjutvapen och ammunition som utländska tjänstemän medför vid tillfällig tjänstgöring i Sverige. Denna rambestämmelse kan ligga till grund för mer preciserade förordningsbestämmelser bl.a. inom ramen för det här aktuella tullsamarbetet. Den nya lagen bör innehålla en upplysning om bestämmelsen i 11 kap. 1 § f vapenlagen.

I det aktuella lagförslaget har den i promemorian föreslagna bestämmelsen omformulerats för att det tydligare skall framgå att tjänstevapen endast får användas i nödvärnssituationer.

Det behov av att medföra tjänstevapen som svenska tjänstemän kan tänkas komma att ha med anledning av gränsöverskridande åtgärder in på annan stats territorium, torde kunna tillgodoses inom ramen för gällande lag.

Det kan påpekas att få svenska tulltjänstemän bär vapen i tjänsten. Det rör sig endast om tulltjänstemän vilka arbetar med spaning och gränsskydd och som efter särskilt förordnande tillåts bära vapen i tjänsten. I Kustbevakningens verksamhet är regeln att vapen normalt medförs ombord. Kustbevakningstjänstemännen bär dock endast vapen på direkt order efter en bedömning av den aktuella hotbilden.

9. Författningskommentar

9.1. Förslaget till lag om internationellt tullsamarbete

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 §

Lagen skall tillämpas på det internationella samarbete mellan tullmyndigheter som överenskommits inom ramen för EU i syfte att förhindra, upptäcka, utreda och beivra överträdelser mot såväl gemenskapsrättsliga som nationella tullbestämmelser, dels i rådsförordningen (EG) nr 515/97, dels i tullsamarbetskonventionen. Vidare skall lagen vara tillämplig på sådant samarbete som sker med anledning av de bilaterala tullsamarbetsavtal Sverige och EG har ingått med ett flertal länder.

Samarbete i ärenden vad gäller uttagande och indrivning av tullar regleras inte i denna lag utan omfattas av indrivningslagen. Vidare omfattas inte samarbete som utförs enligt lagen om gränskontrollsamarbete med annan stat, då det är av en annan karaktär än samarbetet enligt de ovan nämnda överenskommelserna. Inte heller skall lagen tillämpas på polisiärt samarbete med anledning av Schengen. I den mån Tullverket deltar i sådana åtgärder faller det under reglerna i lagen om internationellt polisiärt samarbete.

• Sida 76
•  Original

2§ Paragrafen innehåller en allmän bestämmelse om skyldigheten för Tullverket och övriga behöriga svenska myndigheter att samarbeta med utländska myndigheter eller mellanfolkliga organisationer för att uppfylla åtagandena enligt de internationella överenskommelser som Sverige ingått på tullområdet.

3 §

4 §

Definitioner

5 §

Definitionen av tullbestämmelser överensstämmer i stort sett med 1 § andra stycket tullsamarbetslagen.

Utländska myndighetsstrukturer kan se mycket olika ut och behörig myndighet enligt internationella avtal eller konventioner kan således vara andra myndigheter än tullmyndighet. Behörig svensk myndighet är primärt Tullverket, men även Rikspolisstyrelsen eller en polismyndighet, Kustbevakningen och Jordbruksverket omfattas av definitionen. Detta har utvecklats vidare i avsnitt 6.4. Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets synpunkter.

• Sida 77
•  Original

Central samordning

6 §

2 kap. Åtgärder i Sverige för annan stats räkning

Ansökningar

1 §

2 och 3 §

Avslag

4 §

5 §

Av paragrafens första stycke framgår att endast regeringen kan avslå en ansökan på de grunder som anges i 1 kap. 3 § andra stycket 2. Om en behörig myndighet vid sin handläggning av ärendet konstaterar att en

• Sida 78
•  Original

ansökan skall avslås på en sådan grund skall ansökan överlämnas till regeringen.

Av andra stycket framgår att den myndighet som handlägger ansökan prövar de övriga förutsättningar som gäller enligt denna lag. I uppenbara fall kan Tullverket, i de fall ansökan ingivits dit, avslå ansökan direkt.

Utbyte av uppgifter

6 §

7 §

8 §

Utredning i Sverige om överträdelse av tullbestämmelse

9 §

Principen fastställs i artiklarna 8 och 15 i tullsamarbetskonventionen.

Andra stycket motsvarar hänvisningen i 2 § tullsamarbetslagen till 8 § handräckningslagen och artiklarna 12.2 och 24 i tullsamarbetskonventionen. Efter begäran av utländsk myndighet får Tullverket medge att en utländsk tjänsteman är närvarande vid utredning i Sverige. Begreppet närvara innefattar inte beslutanderätt i frågor som rör utredningen i Sverige. Den utländske tjänstemannen har således endast rätt att agera som observatör.

• Sida 79
•  Original

10 och 11 §

12 §

Delgivning av handlingar

13 §

3 kap. Gränsöverskridande tullsamarbete

Gränsöverskridande övervakning

1 §

Paragrafen anger förutsättningarna för gränsöverskridande övervakning. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 7.2. Vid bestämmelsens utformning har Lagrådets synpunkter beaktats.

En motsvarande bestämmelse finns i 4 § lagen om internationellt polisiärt samarbete. Tillämpningsområdet för den bestämmelsen är dock, till skillnad från förevarande paragraf, begränsat till att avse endast utlämningsbara brott.

• Sida 80
•  Original

Då gränsen passerats utan föregående samtycke skall en utländsk myndighet utan dröjsmål begära bistånd från en svensk behörig myndighet i ärendet. Regeringen har för avsikt att i en förordning reglera vad denna begäran skall innehålla.

Fjärde stycket har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Gränsöverskridande förföljande

2 §

3 §

4 §

5 §

Skyldigheter

6 §

Paragrafen reglerar vilka villkor och begränsningar som gäller när utländska tjänstemän vidtar gränsöverskridande åtgärder i Sverige.

• Sida 81
•  Original

Bestämmelsen motsvarar artikel 19 i tullsamarbetskonventionen och 11 § lagen om internationellt polisiärt samarbete med anledning av Schengen. Skälen har utvecklats i avsnitt 8.1 och 8.5.

Straffrättsligt ansvar och skydd

7 §

Skadestånd

8 §

9 §

4 kap. Åtgärder i annan stat för svensk räkning

1 §

2 §

I paragrafen ges svenska myndigheter lagstöd för att följa villkor i överenskommelser med främmande stater eller mellanfolkliga organisationer som innebär att uppgifter som har lämnats till en svensk myndighet för ett ändamål inte får användas för ett annat.

• Sida 82
•  Original

Motsvarande bestämmelse finns i dag i 1 § lagen om internationellt brottmålssamarbete. Genom ikraftträdandet av lagen om internationellt polisiärt samarbete förs den del som avser polissamarbete över till den lagen. I och med lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål upphör lagen om internationellt brottmålssamarbete dock att gälla.

Inhämtande av uppgifter

3 §

Utredning i annan stat

4 §

Delgivning av handlingar

5 §

9.2. Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

1 kap.

4 §

9.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol

3, 11, 12 §§ I prop. 1999/2000:61 föreslogs att centralmyndighetsfunktionen i det rättsliga samarbetet i brottmål och civilmål förs över från Utrikesdepartementet till Justitiedepartementet (se avsnitt 7.2). Riksdagen har den 18 maj 2000 bifallit en från utskottet gjord hemställan med motsvarande förslag (bet. 1999/2000:JuU19 och rskr. 1999/2000:216). Av förbiseende förelogs aldrig i propositionen ändringar i aktuella be-

• Sida 83
•  Original

stämmelser i lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol. Med anledning härav görs dessa justeringar.

• Sida 84
•  Original